RETURN TO LIBRARY OF MARINE BIOLOGICAL LABORATORY WOODS HOLE, MASS. LOANED BY AMERICAN MUSEUM OF NATURAL HISTORY ARKIV FÖR OO TOG. I UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN I STOCKHOLM BAND 4 MED 22 AFHANDLINGAR OCH 27 TAFLOR. UPPSALA & STOCKHOLM ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B; BERLIN LONDON PARIS RE. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON LIBRAIRIE C. KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET. STRAND 11 RUE DE LILLE 1908 A ? Häftet 1—2 innehållande N:o 1—I3 utkom den 30 april 1908, > öl » » 14—22 >» >» 30 sept. 1905. S&S NN FJÄRDE BANDETS INNEHÅLL. SÖDERBERG, R., Hornborgasjöns fågellif. Med 1 karta . FRISENDAHL, A., Om fågelfaunan i södra Norrbotten . LÖNNBERG, E., Two EA new RS from British East-Africa . MICHAELSEN, W.. Oss von No da Zululand THÉEL, HJ. Om utvecklingen af Sveriges zoologiska hafsstation Kristineberg och om djurlifvet i angränsande haf och fjordar. Med 3 kartor och 5 taflor SENSE DS SRIST ETS ALA de AE STEINMANN, G., & WILCKENS, O., Kreide- und Tertiärfossilien aus den Magellansländern, gesammelt von der schwedischen Expedition 1895—1897. Mit 7 Tafeln HOFSTEN, N. VON, Planaria alpina im ASH WASA Eld gebirge . ; ON NEG JÄDERHOLM, E., AE örats der Bydsidsnfanon das Berings meeres. Mit 2 Tafeln . Fa SRA OTTOSSON, O., Some rare Birds eggs. With 1 plate 3 TRÄGÅRDH, I., Contributions to the knowledge of Thaumatoxena BREDD. & BÖRN. o s NORDENSKIÖLD, E., Ein neuer Rude ns Säukorörfössilioni: in Peru. Mit 2 Tafeln . SES Mod VEN SNS SN LÖNNBERG, E., On the Clawless Ott er of Central Africa (Lutra capensis hindei THOMAS) and biological dd of African Clawless otters. With 1 plate. WAHLGREN, E., Bidrag till könnodainda om öfre Klarälven entomogeografi . JES : ANDERSSON, L. G., Two new isar (Burydactylus SA dr soma) from New Caledonia a ERE LÖNNBERG, E., On a New Guereza (Cob an Flens TR and remarks on other Black and White Guerezas o LÖNNBERG, El., Notes on some Mammals collected in the one Free State So ART EA NERE 1 Skr RE ONE fe TEE AG et NNE KRA AURIVILLIUS, ÖHR., Neue oder wenig bekannte ARS Longi- cornia. 10 : : NG : ODENER, T., Bookiien 0 Balla r Söstmelt von Dr. Trägårdh in Natal und Zululand 1904—05 : RIBEIRO, A., On Fishes from the ag River, S. Paulo., Bros. With 1 plate PARES o SENS sägs BrocE, H., Die Mokbreibunig von Dope aretica Ölen : HENNIG, A., Gotlands Silur Bryozoer. 3. Med 7 taflor LÖNNBERG, E., Om några fynd i Litorina-lera i Norrköping på Tfn ot Nr pg j ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:o 1. Hornborgasjöns fågellif Af RUDOLF SÖDERBERG. Med sex textfigurer och en karta. Meddelad den 13 februari af HJ. THÉEL och E. LÖNNBERG. Föreliggande berättelse är till största delen resultatet af . en undersökning af Hornborgasjöns fågellif, som med under- stöd af Kungl. Vetenskapsakademien utfördes sommaren 1905. Jag hade då tillfälle att under tre månaders oafbruten vistelse vid sjön dagligen och ofta hela dygn iakttaga och följa fågel- lifvets utveckling. Men dessutom har jag sedan våren 1897 under talrika utflykter samlat iakttagelser öfver sjöns högre fauna samt, sedan en verklig undersökning af sjön blifvit besluten, genom personer, som äga god erfarenhet om dess fågellif, inhämtat uppgifter om detsamma. Det förtjänar till- läggas, att alla sådana meddelanden noga sofrats, innan de upptagits, samt att de vederbörligen signerats. TI littera- turen förekomma inga uppgifter rörande sjön af mycket gammalt datum, endast från senare tid finnas få och spridda notiser, hvilka ock uppmärksammats. Någon föregående skildring öfver sjöns växt- eller djurlif föreligger således icke, men af Konservator GusTtAF KOLTHOFF har jag fått mottaga meddelanden om dess fågellif på 1860-talet. Vid skildrin- gen af sjöns växtlighet har jag rådfrågat fil. kand. E. LINDE- GREN, som, äfvenledes sommaren 1905, vistades i botaniskt syfte på platsen. Sålunda har jag trott mig kvalificerad att gifva en tillförlitlig och i möjligaste grad fullständig beskrifning af sjöns fågelfauna. Arkiv för zoologi. . Bd 4. N:o 1. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. En sådan torde ur flera synpunkter äga sitt värde. Hornborgasjöns rika växtlighet och 1 öfrigt ursprungliga naturbeskaffenhet har möjliggjort utbildandet och vidmakt- hållandet af ett ovanligt rikt fågellif, ett »fågelsamhälle» om man så vill, af speciell och egenartad karaktär. Vårt land har endast i Tåkern en motsvarighet härtill, ehuru likväl det däraf icke följer, att den ena sjöns fågelfauna är identisk med den andras, hvilket en jämförelse mellan denna berät- telse och en liknande af D:r W. A. ENGHOLM (K. Vet.-Akad. Handl., bihang 22:1IV n:r 5 och 28:IV n:r 6) också visar, ett förhållande, som ökar intresset af lokalbeskrifningar öfver dem båda. Den sänkning, som båda dessa fågelsjöar nu genomgår, skall snart ändra de rådande förhållandena. Det kan äfven därför vara af betydelse att ha upptecknat, hur fågellifvet här en gång gestaltat sig, så mycket mer som Hornborgasjön är allmänt erkänd som ett af våra värde- fullaste naturminnesmärken, det ena af de två, som nu synas vara de enda, hvilka kunna gifva oss ett ungefärligt begrepp om det rika forntida träsksjölif, som en gång utveck- lade sig litet hvarstädes 1 södra och mellersta Sverige. Slut- ligen är det med förhoppning om, att de iakttagelser, hvilka här meddelas, i någon mån -skola bidraga till kännedomen om våra fåglars lif, som denna afhandling framlägges. De vetenskapliga namnen äro 1 öfverensstämmelse med de sedan 1901 gängse internationella nomenklaturreglerna. Till intendenten vid Riksmuseets Vertebratafdelning Pro- fessor EINAR LÖNNBERG beder jag att här få framföra mitt vördsamma tack för de råd jag erhållit vid planläggandet af ofvannämnda undersökning och utarbetandet af denna berättelse. Äfven ber jag att för Konservatorn vid Uppsala Universitet CustAF KOLTHOFF få betyga min tacksamhet för det värdefulla bidrag min redogörelse erhållit genom upp- gifterna om sjöns fåglar på 1860-talet. Till sist har jag att tacksamt erkänna det tillmötes- gående jag rönte under min vistelse vid sjön sommaren 1905 af Possessionaten JESPER SVEDENBORG, hvilkens mer än 30- åriga erfarenhet om ortens högre djurlif dessutom blef mig till stor nytta. Stockholm den 28 januari 1907. Rudolf Söderberg. ” RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 3 Hornborgasjöns läge och terrängförhållanden. Hornborgasjön ligger i Skaraborgs län i Västergötland vid foten af Billingens sydvästra parti eller ungefär midt i trekanten Skara—Falköping—Sköfde. Från Skara är fågel- vägen 7 km. Den är 1 mil lång, mäter på det bredaste stäl- let 4 km., på det smalaste 1!/6 km. (mellan Almeö och den s. k. Ore-nabb), men är i medeltal närmare 3 km. bred. Djupet är enligt en mätning sommaren 1905 störst i en ränn- formig fördjupning utanför Almeö, 1,6 m., för öfrigt endast i medeltal 1,2 m., undantagandes området längst i söder, där det ej uppgår till mer än en eller annan decimeter. Sjöns vattenyta är 29 kvkm., längdriktningen går från NÖ till SV. Följande socknar gränsa intill sjön från norr medsols räknadt: N. Vings, Lundby, Broddetorps, Hornborga, Bju- rums, Bjerklunda och Stenums socknar. Bland kringliggande egendomar, som omfatta större strandområden, märkas: i söder St. Bjurum och Dagsnäs, i väster Trestena, Väst- och Östtomten, i norr Härlingstorp. Från östra stranden utskjuta flere uddar, två af mer betydande längd, nämligen de s. k. Ytterberg och Almeö (den sistnämnda fordom en ö, numera 1 förbindelse med fast- landet), bildande mellan sig en vik, som öfvergår i Hornborga mad. Vidare en mindre udde norr om dessa, benämnd »Fågel- udden», hvilken utgör norra begränsningen af Västtorpsviken. Utom dessa i topografien skarpt framträdande uddar finnas mindre sådana vid Hånger samt 1 norr. Västra stranden bildar, endast där rullstensåsen vid Dagsnäs afbrytes af sjön, ett framskjutande parti, den s. k. Ore-nabb. Den på kartan angifna gränsen för sjön i söder får anses approximativ till följd af denna dels träskartade natur. Här inskjuta Bjurums- viken, öfvergående i Åmaden, samt norr om den lilla udden vid Hånger, Sätunaviken, bildande NSätunamad. Trestena- och Stenumsvikarna med likbenämnda mader vid västra landet skiljas af den till följd af vassvegetationen i topogra- grafien knappt skönjbara landrundningen vid Flians myn- ning. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Återstår att nämna de båda bhögmossarna Rödemossen 1 nordväst samt den längre 1 söder belägna Hjortronmossen. Någon egentlig ö äger Hornborgasjön icke. I södra delen kan man här och där stöta på i vattenytan liggande ansam- lingar af dy af fastare konsistens, emedan de bundits af vass- och starrarter, eller med videbuskar beväxta tufsamlingar, som sjunka under kroppstyngden, men ingenstädes anträffas så fast mark, att den kan sägas bilda en verklig ö. TI fort- sättningen af Dagsnäsåsen sticka emellertid ett par små stensamlingar upp öfver ytan något 10-tal meter från land, bildande två af starrvegetation beväxta »blockholmar», och något längre ut, äfven 1 åsens förlängning, ligga tvenne rull- stenshögar utan vegetation. Hornborgasjön afbördar sitt vatten genom Flian, den längsta af alla i trakten förekommande åar. Den är en bi- flod till Lidan och har nu delvis utjämnats och fördjupats genom tvenne somrars kanalarbete, som åsyftar, att af den- samma bilda utloppsrännan för vattnet vid den tillämnade sjösänkningen. Tillflöden äger sjön förnämligast i de otaliga bäckar, som upprinna på Billingen. Inom bergets södra del löpa de efter hand tillsammans till en bäck, som förenar sig med den s. k. Slafsan och går i riktning mot Hornborgasjön under namn af Pösan och Hornborgaån för att vid Almeö slutligen utfalla i sjön. ; De enda höjder af någon betydenhet, som falla inom Hornborgaområdet, : utgöras af rullstensåsen vid Dagsnäs, omkring 15 m. hög, och några radial- och ändmoräner i nordöst. På dessa platser är terrängen mycket kuperad, till största delen bestående af glaciala bildningar. För områ- dets västra del är utmärkande de vidsträckta låg- och hög- mossarna, biogena sediment alltså, hvilka förläna denna del en jämn och flack topografi. Lågmossar af stor utsträck- ning finnas äfven, som förut omnämnts, i sydöst och söder. Enligt gjorda beräkningar skulle den nuvarande arealen af icke odlad mer eller mindre fuktig kärrmark uppgå till omkring 5,000 tunnland. Sänkningen skulle afvinna sjön (bottnen) 2,000 tunnland mark. — Vid den topografiska fram- ställningen af fågellifvet komma mossarnes vegetation samt strändernas olika beskaffenhet att närmare skildras. Sjöns utseende var naturligen fordom ett helt annat än det är i våra dagar. De vidsträckta moss- och svämsand- RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLITF. 5 markerna kring dess nuvarande stränder vittna om, att den är återstoden af en förr vida större träsksjö, om hvars växt- värld och utvecklingshistoria mossarna nu kunna förtälja hufvuddragen, men hvars fågellif vi knappast annat än ge- nom en jämförelse med nutida förhållanden kunna bilda oss någon föreställning om. Att sjöns utseende äfven 1 senare tid undergått förändring gifva några meddelanden af folkskol- lärare G. HEDRÉN vid handen. På 1850-talet var vattenytan sålunda ansenligt större än nu, icke så mycket beroende på, att vattengränsen då var högre, utan fastmer därpå, att vass- vegetationen hade märkbart mindre utbredning mot hvad den nu äger. Det är hufvudsakligen i de södra och västra delarna, som denna vasstillväxt försiggått. Förr fick man heller aldrig se sådan mängd dungliknande bestånd af scir- pussäf, som nu under sommarens lopp växer upp öfver allt 1 sjön. Sjön (fordom benämnd Lunden eller »Lonen») har trenne gånger varit föremål för sänkning, nämligen åren 1802 å 3, 1840 och 1874. De två första voro mycket obetydliga, den senare ganska effektiv i början, men för omkring 10 år sedan började samma Ööfversvämningar som förut. Detta skulle berott därpå, att utdikningar af mossar företagits i trakten, hvarför omnejdens nederbörd under snösmältningen om våren ej kom att delvis upptagas af dessa kärrområden, utan allt vatten fördes direkt till Hornborgasjön. I senare tid ha äfven stora sidlända ängsmarker i närheten af sjön fullstän- digt torrlagts, nämligen områden, som höra under St. Bju- rum och Dagsnäs. Dessa lågo förr för fäfot, som man säger, och utgjorde då ypperliga beckasinmarker. Arealen af denna mark, som nu är odlad, anses uppgå till öfver 2,000 tunn- land. Den nivåförändring, som nederbörden från Billingen or- sakar i sjön om våren, rör sig om c:a 1 meters differens i för- hållande till medelnivån om somrarna. Vårtiden ligga där- för mycket ansenliga sträckor t. o. m. af den mark, som under sommaren är fullständigt torr, under vatten. Sjöns vattenstånd växlar emellertid äfven hvad sommarmedelnivån beträffar. Vissa år är densamma rätt hög, andra så låg, att de perifera delarna äro ofarbara. Fågellifvet, särskildt and- tillgången, ter sig rikare under högt vattenstånd än under lågt. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Med afseende på bottnens beskaffenhet bör anmärkas, att densamma är helt olika 1 norr mot i söder med en öfver- gångszon, som torde ligga ungefär i en linje dragen mellan Västtomten och Broddetorps station. I sjöns sydligare del utgöres bottnen af en lös brun eller svartaktig dy, en kemisk utfällningsprodukt ur det på humusämnen rika, brunfärgade vattnet. Denna dy är rikt uppblandad med organiska äm- nen, förmultnande växtdelar, mollusk-skal o. dyl. Längst i söder är dess mäktighet betydligast, omkring 3 meter, och den når här på en eller annan dm. när ytan inom en areal af omkring 2 kvkm. I norr bildas bottnen hufvudsakligen af kalk- gyttja, som har relativt fast konsistens. Sjön är här jämförelsevis djup, i medeltal 1,2 m. Kalkbleke underlagrar dessutom torfven i Rödemossen samt lågmossarna 1 väster och öster, hvarför troligt är, att kalkgyttja finns äfven under dyn söder om ofvannämnda linje Den är mycket rik på skal af sötvattens- mollusker, bland hvilka Limnea ovata, L. stagnalis och Bythi- nia tentaculata äro de allmännaste. Längs stranden i nordväst ligga sådana skal uppkastade i stor mängd, bildande långa, hvita strandvallar. (Jämf. H. MUNTHES beskr. till kartbladen Skara och Sköfde.) | Växtlighet. Hornborgasjöns växtlighet är mycket individrik. En orien- terande blick på densammas uppträdande ger vid handen, att den utvecklar sig ymnigast i väster och sydväst. Detta kan vara af intresse att särskildt framhålla, då ett liknande för- hållande äger rum i Tåkern i Östergötland, och enligt hvad D:r W. A. ENGHOLM i afhandlingen »Om fågellifvet i och omkring sjön Tåkern» (bihang till K. Vet. Akad. Handl. 28: IV n:r 6) sid. 3 anför, har Professor VARMING i ett föredrag vid naturforskarmötet i Stockholm 1898 dessutom framdra- git ett motsvarande sakförhållande såsom något för träsksjö- vegetationen på många andra ställen karakteristiskt. Citatet i nyssnämnda afhandling rörande denna fråga, hvilket äfven belyser andra egendomliigheter i Hornborgaområdets natur- beskaffenhet, tillåter jag mig återge: >»— — Denne Tilvox- ning af vore ferske Vande reguleres bland andet af Vind- forholdene. I mine Studenterdage lerte jeg af FORCHHAM- MERS Forelzesninger, der vel i övrigt tildels stottede sig til Dav's Undersegelser over BSjellands Torvemoser, at vore större Seer sedvanlig begynte at voxe til ved Vest eller Syd- RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 7 vestsiden, og at Grunden hertil er den, at da de herskende Vinde ere Vestlige, er der her mest le, derfor ere de vestlige Bredder ofte flade og sumpede, Kjzer og Moser, medens de ostlige, hvor Bolgeslaget staar paa, ere sandede, grusede og stejle. Disse Forhold, som FORCHHAMMER vist aldrig har publiceret, saa at de ikke kjendes, gjenfindes i Ruslands Osterseprovinser og andensteds, hvarom KLINGE for 9 Aar publicerede en lengre Afhandling> — — Som synes af kartan öfverensstämma dessa iakttagelser af förloppet vid torfbildningen och sjöarnes igenväxning i alla delar med förhållandena i Hornborgasjön. Förutom att vassarna ha den anförda utbredningen, ligga de ojämförligt största torfmossarealerna på västra sidan, hvaremot i syn- nerhet den nordöstra är grusig och mycket litet vassbeväxt. Det torde äfven vara belysande, att i detta sammanhang omnämna, att strandborna, som använda phragmites- och fräkenvassen till foder åt boskapen, 1 stora s. k. vassekor ro öfver sjön från östra stranden till den västra för att på sistnämnda ställe inbärga dessa vassarter, emedan tillgången på desamma där är så rik, att den lönar tiden och mödan för öfverfarten. Hvad vassarna och lågmossarna i sydöst beträffar bör framhållas, att de äro så belägna, att de vid väst- och syd- västlig blåst ligga i det närmaste i lä om uddarna, hvilkas åt nyssnämnda väderstreck vettande stränder, som få mottaga böljornas angrepp, äro fasta och sandiga. Den största utbredning äger sjösäfven (Scirpus lacustris). I hela södra delen af sjön består vassvegetationen hufvud- sakligen af denna säfart. Härifrån följer den såsom den yttersta vass-zonen — den kallas allmänt af strandborna »trindvass> — västra stranden i form af ett här och där af- brutet bälte i det närmaste ända upp till linjen Västtomten . —Broddetorp. På östra sidan bildar den likaledes yttersta zonen af vikarnas vassvegetation samt slutligen små dungar här och hvar vid norra stranden. Frampå sommaren för- länar den dessutom sjön ett mycket egendomligt utseende där- igenom, att den då skjuter upp som små dungar öfver allt, lämnande endast en zon af vattenytan i sjöns midt samt nordligaste delen oinkräktade. MSäfarealen i söder är öfver- allt genomdragen af kanallika rännor, här och där utvidgade till små glänter. Den skiljer sig härigenom till sitt uppträ- 8 | ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. dande från phragmitesvassen, hvilken breder ut sig till sam- manhängande fält. Dessa öppna partier i säfmassan upp- sökas gärna af änderna, hvarför de synbarligen bidraga mycket till deras trefnad. — I undersökta fågelmagar ha ofta scirpusfrön anträffats i stor mängd. Bladvassen (Phragmites communus) växer nästan öfverallt (med undantag af sydvästligaste delen) i ofta ganska breda fält innanför scirpussäfven. Det är emellertid företrädesvis Bild 1. Glänta i phragmites-vass (södra delen af sjön). Man lägge märke till Typha, Nuphar, Stratiotes, nate samt i vattenytan liggande dy-bankar. ; Fot. af förf. 1905. å svämsandbottnen vid Stenumslandet, som denna vass bildar ett ensartadt och tätvuxet fält, som äfven under lågt medel- vattenstånd står i vatten. Ehuru till sin utsträckning vida mer begränsad än dessa båda vassarter förtjänar dock — äfven med hänsyn till fågel- lifvet — eqvisetum-vassen särskildt beaktas. Den betäcker merendels den dyiga bottnen närmast land. Den finns å ett stort område längst i sydväst, ställvis äfven ute i säfforma- tionen härstädes, vidare längs västra stranden till en bit förbi Flians mynning och vid östra företrädesvis söder om Almeö och norr om Ytterberg. En väsentlig del af vatten- RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 9 floran bilda vidare naten och näckrosorna. Som det torde ha framgått vid tal om vass- eller säfformationens utbred- ning, är denna ojämförligt mycket större söder om linjen Västtomten—-Broddetorp än norr därom. Detsamma är fallet med naten och näckrosorna. Ymnigast förekomma de i syd- västra delen, där Elodea och Chara hispida bilda hela ängar under, vattnet, medan Nuphar luteum täcker ytan med sina blommor och blad. Äfven de ofvan omnämnda gläntorna Bild 2. Vy öfver södra delen af sjön utanför säfbältena. Man märke scirpus-dungarna, Sparganium, Alisma och näckros-blad. Fot. af E. LINDERGREN 1905. i scirpussäfven blifva under sommarens lopp uppfyllda af näckros- och natevegetation. Utom de anförda arterna före- komma Potamogeton-arter af flere slag, bland hvilka särskildt P. perfoliatus växer i stora plättar utanför vassvegetationen eller ute i öppet vatten. Alisma är äfven mycket vanlig, hvaremot Lemna spelar underordnad roll. Sparganium, Typha och Butomus förekomma här och hvar, men icke i betydli- gare grad, hvilket äfven är fallet med Nymphea alba, Sium, Stratiotes aloides och Myriophyllum. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Dyns mäktighet och vegetationens tilltagande ymnighet under senare delen af sommaren göra det omöjligt att vid denna tid tränga något längre stycke in på det sydvästligaste området af sjön vare sig i båt eller på annat sätt. Vid lägre vattenstånd är hela denna del städse ofarbar. Den utgör då en utmärkt åt fåglarna af naturen fridlyst plats, och här uppe- hålla sig särskildt änderna i större antal än på öfriga ställen 1 sjön. : Till fullständigande af detta områdes karakteristik for- dras slutligen ett omnämnande af de litet hvarstädes före- Bild 3. Flytholmar i sydvästra delen af sjön med vide-buskar. Fot. af förf. d. H/5 (1901) innan vassvegetationen uppvuxit. kommande »holmarne» af lösare konsistens. De äro af olika beskaffenhet: dels dyartade, dels tufviga. I förra fallet har en fastare ansamling af dy bundits af en vegetation, bestå- ende af starr, Scirpus och stundom Sium. I senare fallet utgöres markbetäckningen vanligen också af starr, men »hol- men» är af ungefär samma tufviga beskaffenhet som kärr- ängen längre in samt liksom denna beväxt med videbuskar. Den är en liten »flytande ö» med så löst underlag, att den sjunker under kroppstyngden, om man söker beträda den. I öfriga delar af sjön söder om linjen Vesttomten— Brod- detorp anträffas äfven rik nate- och näckrosvegetation men icke, särskildt hvad naten beträffar, i den utsträckning som i sydvästligaste delen. > RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 11 Sjöns rikedom på fisk och lägre djurformer är jämte växtligheten ett af lifsvillkoren för dess fågellif. Af först- nämnda djurslag äro braxen, sutaren, rudan, gäddan och abborren rikt representerade, dessutom förekomma ålen, löjan, mörten, spiggen m. fl. Bland evertebraterna äro insekter och mollusker ytterligt talrika. De gröna Donacia-arterna krypa omkring öfverallt på vassen, och sländor Libellulider samt Phryganider svärma i mängd däröfver. I vattnet synas för- utom larverna af de sistnämnda, Dytisciderna och deras af- föda förekomma 1 största antal jämte mygg- och fluglarver (Stratiomys m. fl.). Egendomligt nog anträffas skalbaggen Hemonia appendiculata alls icke sällsynt. Han är eljest fun- nen blott i sjöar i Småland och Skåne. Möjligen är han spridd hit såsom ägg genom vattenfåglar. Rantus-arterna äro äfven rätt vanliga. Molluskerna äro i rikaste mått företrädda af Limnea stagnalis varieteten subulata, som enligt Westerlund endast är funnen på ett par lokaler i Skåne och Östergöt- land, L. auricularia, LC. ovata, L. palustris, Clausilia laminata, (på stranden), Bythinia tentaculata, Planorbis vortex och cari- natus, Valvata macrostoma och cristala samt Pisidium-arter, och af musslor Anodonta cygna och Spherium corneum. > De särskildt gynnsamma villkor, som betinga Hornborga- sjöns rika fågelfauna, utgöras alltså dels af den ymniga vass- och näckrosvegetationen samt undervattensvegetationen af nate m. m., dels af det rika lägre djurlifvet, dels af de gynn- samma djupförhållandena, som möjliggöra ett rikt vattenlif af växter och djur nästan öfverallt i sjön (med undantag af nordligaste delen) samt dels slutligen af omgifningens och strän- dernas växlande beskaffenhet, hvilka erbjuda såväl vadare som simfåglar lämpliga häckplatser. Utom de egentliga häckfåglarnas grupp, men likväl till- hörande sjöns fauna, stå en del arter, hvilka endast för att proviantera infinna sig sommaren öfver från närliggande trakter. De utgöras å ena sidan af de nästan dagligen vid sjön synliga tran-flockarna och en del af storspofvarna, hvilka förskrifva sig från de stora mossarna på Billingen och väster om 5St. Bjurum, samt å andra sidan af fiskmåsen, gråtruten, hafstruten och fiskgjusen, hvilka (utom möjligen den sist- nämnda?) höra hemma i den 3 mil aflägsna Vänern. 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Fågellifvet höst och vår. Fågelfaunan ökas under flyttningstiderna (höst och vår) ansenligt såväl genom tillskott i individantalet af vissa af sjöns häckfåglar som genom ankomsten af nya endast genom- flyttande arter. Mot sensommaren eller ungefär med augusti månads början inträder så småningom en mycket märkbar förändring; i fågellifvet. Änderna flocka sig tillsammans och ses isyn- nerhet i sydvästligaste delen hålla till i naten (FElodea och Chara hispida) utanför säfven eller på gläntorna i densamma. Flockarna utgöras af både stora och små Anas-arter, gräs- änder och krickänder, men äfven årtänder och brunänder. Sjön erhåller dessutom nu ett afsevärdt tillskott af de förstnämnda. arterna från angränsande trakter. Sothönsen lämna nu vas- sen och anträffas 1 stora skaror ute på klarvattnet. Om också en del vadare redan för en eller annan vecka sedan börjat stryka omkring i småflockar vid stränderna, märker man dock mest vid denna tid, att somliga arter tilltagit be- tydligt och uppträda samlade i större sällskap, medan åter andra tillhörande ej förut anträffade arter visa sig äfven- ledes i flockar. Bland de förra ses mest brushanen, mindre strandpiparen, svartbröstade snäppan och grönbenta snäppan, bland de senare skogssnäppan, glultsnäppan, rödbenta snäppan och större strandpiparen. Senare anlända beckasinerna. Till genomflyttande fåglar af än senare dato höra bläsänderna, som 1 september—oktober infinna sig i större flockar, samt gässen och svanerna (äfven sångsvanen), hvilka komma 1 ok- tober—november. Om våren är fågellifvet äfvenledes en tid utomordentligt rikt till följd af dessa flyttfågelbesök. Xx Xx x Vid en eventuell undersökning af de förändringar i sjöns fågellif, som sänkningen medför, torde denna berättelse fram- ledes kunna komma till användning. Det är särskildt med tanke härpå, som följande framställning af de olika arternas gruppering på olika lokaler lämnats. Genom en sådan så RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 13 att säga ornitologisk kartläggning af sjön torde nämligen en jämförelse mellan nutida och framtida förhållande underlättas och kunna mera i detalj utföras. Men äfven det af Professor J. A. PALMÉN i broschyren »Internationellt ornitologiskt sam- arbete» (Helsingfors 1885) framställda, som det tycks obeak- tade, men likväl så ypperligt motiverade krafvet på en lokal och detaljerad »topografisk undersökning» af fågelfaunan har förvissat mig om, att en sådan hvad Hornborgasjön beträffar vore fullt berättigad och af icke oväsentligt värde för denna redogörelse. Fågelarternas gruppering på olika lokaler. Ett par anmärkningar torde böra förutskickas. I följande framställning förekomma någon gång för full- ständighetens skull enskildheter eller detaljer rörande fågel- grupperingen, som äro af mer tillfällig natur, således giltiga endast för det år och den tid af året, under hvilken iakt- tagelsen gjordes. Möjligt är dessutom, att en eller annan arts s. k. ståndort ombytes eller att genom växlingar 1 indi- vidantalets storlek en förändring i någon mån inträder ett annat år. Ståndortens skaplynne kan ju dessutom af en eller annan orsak förändras och inverka på fågelgrupperingen. På grund af dylika förhållanden ter sig områdets topografi ur ornitologisk synpunkt icke alla år alldeles lika. Ehuru den här lämnade beskrifningen följaktligen strängt taget gäller endast sommaren 1905, torde den dock åtminstone i sina hufvuddrag kunna sägas gifva en allmängiltig bild af ortens nuvarande fågellif i dess förhållande till topografien. Det är vidare naturligt, att här icke kan bli fråga om några skarpt afskilda områden, hvilkas gränsmärken så rörliga varelser som fåglarna icke skulle öfverskrida. Fast mer hän- der det ofta, att en eller annan art förekommer äfven häc- kande utom sitt egentliga område, i synnerhet på »gräns- zonen» till ett annat, hvarför upprepningar stundom bli nödvändiga. En art kan dessutom vara fullt »inhemsk» på skilda ståndorter. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. ÅA. Sumpmarkerna. Sumpmarkernas läge och utsträckning ha i hufvudsak förut behandlats vid tal om sjöns terrängförhållanden. Blott det förtjänar här tilläggas, att i allmänhet endast de sjön närgränsande delarna numera äga betydelse för träskfågel- lifvet, då de perifera åt landsidan liggande områdena öfver- ' gått till en mer eller mindre torr vall. a). Lågmossarna upptaga sumpmarkernas största del, bildande de egentliga kärrängarna, på bygdemålet kallade »mader». Vegetationen utgöres af olika arter starr, de till- höra sålunda uteslutande starrmossarnas kategori. Marken är mer eller mindre lös och sumpig, vid sjöstranden öfver- gående 1 gungfly. Dessa mossar äro samtliga belägna söder om linjen Västtomten— Broddetorp. | Mest karakteristiska äro Stenumsmaden, synnerligast om- kring Flians mynning, och den längst i söder belägna Åma- den. En beskrifning af dessa belyser därför bäst stånd- ortens skaplynne. Längst från sjön växer å Stenumsmaden på relativt torr mark låg starr med någon undervegetation, hvarpå vidtager en zon af Carex filtformis i rena bestånd — denna starr-art utgör i allmänhet den väsentligaste delen af starrängarnes vegetation. Ett smalare bälte vid sjökanten bildas af C. acuta, som vid Flians mynning på ett rätt betydande område upp- når meterlängd. Markens sumpighet tilltar ju närmare sjön man kommer, tills den slutligen öfvergår i obestiglig hängdy, där fräkenvassen bildar öfvergången till den egentliga vass- vegetationen. Innanför hängdyn växer inom området för C. filtformes här och hvar videbuskar (Salix cinerea), fler- städes i grupper. Åmaden, som genomflytes af en bäck, utgör till stor del ett gungfly med höga tufvor af Carex stricta. På denna mad ha videbuskarna sin egentliga växtplats, men förekomma äfven allmänt, som senare skall omnämnas, ute i sjön på små flytande »holmar». Vid sjökanten vidtager som öfverallt hängdyn, beväxt med Carex acuta samt Phragmites communis i rätt stor utsträckning. Närmast utanför dessa bestånd för- härskar fräkenvassen på en stor areal. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIE. 15 Om vi bortse från den torrare marken, och vända oss till fågelfaunan på det egentliga kärrgebitet, möta vi en del arter, som förekomma öfver hela området med undantag af den del däraf, som ligger närmast sjön. Till dessa arter hör framförallt gulärlan Budytus flavus (L.). Hon är en karaktärs- fågel för denna ståndort och uppträder särskildt talrik, där Carex filiformis täcker den sumpiga marken. Jag fann henne hvarken på hårdvallarna(B.)eller Rödemossen (b.), utan tycktes hon uteslutande hålla sig till starrängarna och 1 ett och annat par på fälten. Ängpiplärkan Anthus pratensis (L.) däremot finns mycket allmänt på Rödemossen men förvånande spar- samt på denna lokal. Allmän är tofsvipan Vanellus vanellus (L.), som dock äfven håller till på hårdvallarna, men ej å Rödemossen. Flera par af svartbröstade snäppan Tringa alpina (L.) och grönbenta snäppan Totanus glareola (L.) ses här äfven, och vid Flian på Stenumsmaden häckar stor- spofven Numenmius arquatus (L.). Såsom häckfågel måste enkelbeckasinen Gallinago gallinago (L.) numera betecknas snarare såsom sällsynt än sparsam vid Hornborgasjön. På Rödemossen har jag anträffat hans bo. Dubbelbeckasinen G. major (Cm.) fann jag under häckningstiden några gånger på Åmaden och Sätunalandet. Hvad änderna beträffar äro ju de beroende af två förekomstplatser, dels af sjön, dels af de sidlända ängarna. Bon af gräsanden Anas platyrhyncha (L.), krickanden ÅA. crecca (L.) och årtanden A. querquedula (L.) har jag funnit i starrtufvor på Hornborgamaden. — En fågel, som jag 1905 endast en gång hade tillfälle att iakttaga, var bruna kärrhöken Circus aeruginosus (L.). Han syntes då med sin karakteristiska, fladdrande flykt sväfva öfver en vidsträckt starräng utanför egendomen Dagsnäs. Till områdets tillfälliga, men nästan dagliga besökare höra tornfalken Cerchneis tinnunculus (L.) och lärkfalken Falco subbuteo (L.). Återstår att nämna de fåglar, som äro begränsade till området för Carex acuta och Salix cinerea. Främst bör då komma på tal säfsångaren Acrocephalus schoenobenus (L.) och säfsparfven Emberiza schenmiclus (L.). Den förstnämnda är i synnerhet vid Flians mynning å Stenumslandet, på Åmaden samt längs stränderna af Hornborgaån mycket all- män i den höga starren. Den senare finns alltid, där några videbuskar slagit rot, talrikast i söder men äfven här och 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. hvar för öfrigt. Till denna zon med dess dyiga botten höra slutligen bland vadarne vattenrallen Rallus aquaticus (L.) (Åma- den) och sumphönan Porzana porzana (L.), den sistnämnda dock mer karakteristisk för nate- och näckrosvegetationen. Under senare hälften af sommaren liksom under flytt- ningen höst och vår ter sig fågellifvet härute något annor- lunda. Redan i medlet af juli börjar tofsvipan draga sig neråt sjöstranden, tills hon icke träffas mer på starrängarna Bild 4. HFrosionsterassen vid Rödemossen. Fot. af E. LINDEGREN 1905. men synes en och annan gång vid sjöstranden i stora flockar. Änderna ha äfven nu lämnat sin häckplats, grönbenan likaså, medan åter andra arter få ett tillskott af individer genom flyttningen, såsom beckasinerna och stundom storspofven, hvilken senare ofta ses i flock. I juli infinna sig starar Sturnus vulgaris (1L.) i stort antal och stryka omkring öfver- allt för att mot kvällen samlas i vassarna. Senare mot hösten liksom under våren kommer sädgåsen Anser fabalis (LATH.) samt någon gång blåhöken Circus cyaneus (L.) och jord- ugglan Asio accipitrinus (PALL.). RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 17 Ett från denna ståndort väl afskildt område med helt annan vegetation och delvis annat fågellif representera b) Högmossarna. Den i sydväst belägna Hjortronmos- sen har åtminstone i ornitologiskt afseende karaktären af skogsträsk, medan Rödemossen, som äfven är större, är en utpräglad högmosse. Följande beskrifning gäller därför huf- vudsakligen sistnämnda lokal. Den upptager en areal af omkring 400 tunnland af Horn- borgaområdets nordvästra del. Vegetationen utgöres till största delen af olika slags ris, såsom Calluna vulg., Myrtil- lum uliginosum, Ledum palustre. Andromeda polifolia m. LL. samt, företrädesvis i midten, af hvitmossa (Sphagnum). De perifera delarna äro relativt torra, medan midten af mossen bildar så att säga ett särskildt bäcken, utmärkt för större fuktighet. Kring mossen växer martallen i glesa bestånd, och gränsen till sjön markeras af en erosionsterrass i torf af 2 å 3 meters höjd. Om vi från sjön bestiga mossen, ha vi af dess fåglar först att anteckna strandgvalan Clivicola riparia (L.). Hon bygger i hundratals par 1 erosionsterrassen och har såväl mos- sen som sjön till exkursionslokal. TI tallstånden finnas grå sångaren Sylvia sylvia (L.) och trädlärkan Lullula arborea (L.) samt en och annan löfsångare Phylloscopus trochilus (L.). I riset bygger ängpiplärkan Anthus pratensis (L.), hvilken här är mycket allmän och en karaktärsfågel för denna zon af mossen. Längre ut i den sumpiga delen ses en och annan ljungpipare Charadrius apricarius (L.) och enkelbeckasin Gallinago gallinago (L.). Storspofven Numenius arquatus (L.) och grönbenan Totanus glareola (L.) höra äfven till sphag- numområdet liksom tranan Grus grus (L.), hvilken dock icke häckar här, men infinner sig sommaren öfver från St. Bjurums och Billingens mossar. Under flyttningstiden företer denna ståndort ingen anmärkningsvärd egendomlighet med undantag däraf, att den nu är fåtaligare på fågelarter än annars. De enda vadar- arter, som då ses, äro storspofvar och tranor samt drill- snäppor Tringoides hypoleucos (L.), hvilka sistnämnda bruka uppehålla sig på de från erosionsterrassen i vattnet utskju- tande torfbankarna. Arkiv för 20oologi. Band. 4. N:o 1. 2 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O0O 1. Härmed är fågelfaunan på de egentliga sumpmarkerna afhandlad, och vi vända oss till ett gebit, som erbjuder åt- skilligt nytt, nämligen B. Sand- och klapperstrandens område. Denna ståndort upptar en vida mindre areal än mos- sarna. Den är af växlande beskaffenhet och kan karaktäri- Bild 5. Klapperstrand vid nordöstra delen af sjön. Fot. af E. LINDEGREN 1905. seras på följande sätt: en terräng, där hård, stenbunden sandmark beväxt med kort gräs förhärskar, men som ställ- vis uppträder som sumpmark på grund af förekomsten af små lagunliknande pölar, kantade med starrvegetation; vid sjöstranden i allmänhet skarpt afgränsad af frisköljd klapper. Mest typisk uppträder ståndorten på östra strandens uddar (vid Hånger, Almeö, Ytterberg, och Fågeludden), men upp- tar dessutom, ehuru mindre utpräglad, en smal remsa at stranden vid Ore-nabb samt en liknande, sträckande sig från Vesttorpvikens inre del upp till sjöns nordända. På sist- RUDOLFE SÖDERBERG, HORNBÖRGASJÖNS FÅGELLIE. 19 nämnda plats liksom vid Vesttomten är stranden af lösare beskaffenhet, utgörande en blandning af svämsand, dy och kalkgyttja. — Vegetationen består hufvudsakligast af Agrostis, Leontodon och Bidens. — Denna lokal kan på visst sätt sägas ersätta bristen på holmar i sjön, då den gärna tages i anspråk af vadare och simfåglar för häckningen. Fågeludden var sålunda sommaren 1905 samlingsplatsen för ett rätt brokigt fågellif: Inom ett område, tänkt som en kvadratisk yta med c:a 75 meters sida, funnos härstädes följande bon: i eller vid säfmassor, som lågo uppkastade på stranden, 10 stycken af fisktärnan Sterna Mrundo (L.), 5 st. af skrattmåsen Larus ridibundus (L.), 2 st. af viggen Nyroca fuligula (1L.), 1 af brunanden Nyroca ferina (L.) och 1 af strandskatan Hema- topus ostralegus (L); längre upp på land 1 gräset: 4 eller 5 st. af tofsvipan Vanellus wvanellus (L.), 2 st. af svartbröstade snäppan Tringa alpina (L.) samt 1 af brushanen Pavoncella pugnax (L.). Då jag sommaren 1906 åter besökte platsen, återfunnos samma arter (utom brunanden och brushanen, hvilka på grund af bristande tid ej kunde närmare efter- sökas). — I afseende på nästplatsernas fördelning eller själfva det ställe, som hvarje art här utvalt för sitt bo, kunde man ganska tydligt se, hurusom en del hade förkärlek för säf- bankarna eller de ställen, där sandgrunden blottats, andra för den något rikare vegetationen vid kanten af säfhögarna och en tredje part för den mer eller mindre fuktiga delen af marken kring pölarna På förstnämnda ställe lågo fisk- tärnboen i en liten fördjupning i säfmassan eller bland stenarna på någon från gräs bar fläck. Ett bo anträffades äfven uppe i gräset. Ett annat var byggdt af snäckor (Clau- silia) och skifferbitar af en 2-örings storlek. I säfmassans kant lågo viggboen, brunandboet samt skrattmåsboen, ett af de sistnämnda dock längre ut i gräset. Strandskatans bo var äfven anbragt i säfmassans kant, men i närheten af den klapperrika stranden. Tofsvipan, svartbröstade snäppan och brushanen bebodde den sumpiga delen. Äfven på andra delar af strandorten finnas de uppräk- nade arterna, utom skrattmåsen och strandskatan, fastän spridda öfver en större areal. Dessutom häckade i norr på den dyblandade sanden mindre strandpiparen Agialitis dubia (Scorori) och grönbenta snäppan Totanus glareola (L.). För 20 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O Il. kråkan Corvus cornix (L.) är denna lokal helt naturligt en utmärkt proviantplats. Under flyttningstiden (förnämligast om hösten) utgör stranden af denna ståndort tillhåll för smärre vadarflockar, hvilka komma på genomfärd norrifrån. Så har här i juli och augusti anträffats mindre sällskap af större strandpiparen Hgralitis hiaticula (L.), af mindre strandpiparen, svartbröstade snäppan, mosnäppan Tringa temmincki (LEISL.), drillsnäppan Tringoides hypoleucos (L.), brushanen, grönbenta snäppan, skogssnäppan Totanus ochropus (L.), rödbenta snäppan Tota- nus totanus (L.) och gluttsnäppan Glottis nebularius (CUNN.). Totanus-arterna äro dock nu allmännare 1 sjöns södra del, där de hålla till på den 1 vattenytan flytande naten (Hlodia och Chara hispida). C. Sjön med vassarna. Sjön i inskränkt bemärkelse har öfverallt en så likartad naturbeskaffenhet, att någon uppdelning i anseende till olika slag af växtlighet (och terräng) med resp. fågelarter icke kan komma ifråga. En afsevärd olikhet förefinnes emellertid i afseende på vegetationsrikedom mellan de södra och norra de- larna. Gränsen bildar den linje, som förut angifvits såsom gränsstrecket mellan dybottnen och kalkbottnen, eller linjen Vesttomten— Broddetorp. Söder om linjen äro de stora vass- bältena och nate- och näckrosvegetationen utbredda, medan norr därom endast en sparsam strandflora af ungefär samma beskaffenhet kan spåras. Därför utvecklar sig ock fågellifvet till sin fulla rikedom endast inom det södra området. 'Går man frågan om fågelarternas gruppering inom detta gebit närmare inpå lifvet och söker utfinna, hur den plats är be- skaffad, som hvarje art här helst uppsöker, eller där den anträffas i största mängd, kan man naturligtvis i många fall få fram en viss skillnad mellan olika arter i anseende till val af uppehållsorter, samt 1 någon mån gruppera dem inbördes. Men utsträckas till ståndortsdifferens kan ett sådant åtskil- jande icke, då — som ofvan framhållits — inga växtsam- hällen äro fixerade till bestämda delar, utan förekomma splitt- rade om hvarandra. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIFE. 21 En viss topografisk fördelning blir dock alltid möjlig att urskilja, om man tar i betraktande, i hvilket beroende olika arter stå till öppet vatten och till vegetationen. Vi ha dels de, som ej alls söka öppet vatten, dels de, som ha behof både af det öppna vattnet och vegetationen, och dels de, som uppsöka sjön endast på grund af förekomsten af en fri vattenyta. — Vid följande framställning skall de här angifna synpunkterna komma till uttryck. Öfverallt, där de stora vassbältena utbreda sig, måste sjöns afgränsning mot land bli approximativ. De långgrunda, af hängdy bestående stränderna angifva nämligen icke någon tydlig linje, där gränsen mellan lågmossarnas och sjöns vege- tation är utpräglad. Hög starr (Carex acuta), eqvisetum och phragmites samt i sydväst videbuskar växa än ett godt stycke från vattenlinjen inne på maden, än på fastare i ytan liggande dyansamlingar och flytande »öar» ute i den domi- nerande scirpussäfven. Därför återfinnas vissa fågelarter både inåt land och ute i vass- eller säfformationen. I sydväst före- komma sålunda allmänt å ett vidsträckt område säfsångaren Arcocephalus schoenobenus (L.) och säfsparfven Emberiza sche- melus (L.). Den förre är dock icke allmännast här, utan å den med Carex acuta och phragmites beväxta landrundnin- gen vid Flians mynning samt i phragmitesvassen i viken mellan Almeö och Ytterberg. Vassen står här i stor utsträck- ning på blöt, ej af vatten öfvertäckt mark. I scirpussäfven trifves säfsångaren icke, ehuru han ibland ses äfven i denna, då starr och phragmites finnas inblandade i densamma. Sät- sparfven är allmännast i södra delen och finnes här äfven ute på flytholmarna. Eljest ses han blott i närheten af stranden, nämligen där videbuskar finnas. De stora säf- och starrbeväxta dyarealerna längst i sydväst utgöra hemvist för vattenrallen KRallus aquaticus (L.), hvilken jag iakttagit blott på detta ställe. Sumphönan Porzana porzana (L.) har jag äfvenledes hört blott i sydväst, och tycks hon helst vistas där näckrosorna och naten förhärska vid öppnare platser i säfven. — De nu anförda fågelarterna tillhöra uteslutande vegetationsområdet. Mest bundna vid vassarna, på samma gång som älskare af öppet vatten, äro arterna af andsläkten, äfven brunanden Nyroca ferina (L.). Bland dessa synes endast skedanden Spa- tula clypeata (L.) vara tämligen stationär i och bunden vid 22 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. en särskild vassart, nämligen fräkenvassen (Eqvisetum). I denna är bottnen mycket lös, nästan slamartad, och det är möjligt, att detta är orsaken till, att hon helst uppehåller sig här. Hvad Anas-arterna beträffar, gräsanden A. pla- tyrhyncha (L.), årtanden A. querquedula (L.) och krickanden ÅA. cerecca (L.), förekomma de mest 1 de af nate och näck- rosor öfverfyllda västra och södra delarna af sjön — årt- anden och krickanden såg jag sommaren 1905 ingen gång i 1 den på dessa växter fattiga vassen 1 Vesttorpviken — ehuruväl gräsanden är allmän äfven 1 phragmitesvassarna på andra ställen. Stjärtanden ÅA. acuta (L.) är icke ofta iakt- tagen. Under försommaren 1905 syntes vid ett tillfälle några hanar flyga öfver vassen 1 västra delen af sjön. MNSnatter- anden ÅA. strepera (L.) är sällsynt, och det är okändt, om hon häckar. Brunanden Nyroca ferina (L.) ses rätt ofta och är funnen häckande på Fågeludden och på blockholmarna vid Ore-nabb. Man skulle slutligen äfven här med skäl kunna nämna kråkan Corvus cormix (L.), hvilken under våren och försommaren 1 egenskap af äggplundrare stryker omkring öfverallt öfver vassarna och vid stränderna. — För sin trefnad än mer beroende af eller åtminstone oftare synliga på den öppna vattenytan än de nu uppräknade arterna äro: sothönan Fulica atra (L.), viggen Nyroca fuligula (L.), skäggdoppingen Podi- ceps cristatus (L.) och knölsvanen Cygnus olor (GM.). Den förstnämnda, som finns allmänt öfverallt i sjön (utom 1 norr), förekommer synnerligen talrikt i de västra och sydvästra säf- områdena (scirpus) och uppehåller sig äfven invid stranden å en terräng, där dyn når upp till vattenytan, samt för öfrigt å ställen, där naten och näckrosorna uppfylla djupare öppna partier. Här synes däremot icke doppingen; man väntar annars gärna att finna dessa båda arter blandade om hvarandra såsom bebyggare af lika beskaffade lokaler. I säfbältenas yttre delar liksom i phragmitesvassarna upp- träda de ock tillsammans i stort antal. — Viggen, som är den oftast synliga anden i sjön, finns litet hvarstädes, uppehåller sig under försommaren parvis å gläntorna i säfven och synes egentligen endast i och för häckningen bege sig in bland säfven eller upp på land. Hans bo är funnet i starrtuf- vor i vassen samt å blockholmarna vid ÖOre-nabb m. fl. st. När rufningen kommit i gång, slå sig hanarna tillsammans i flockar, som uppehålla sig ute på klarvattnet både i söder RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 23 och norr. Skäggdoppingen befolkar så godt som alla delar af sjön, minst eller alls icke de inre grunda säfarealerna i sydväst, mest de ställen, där phragmites ensam eller denna och scirpus för- härska på djupare vatten. MNSålunda är han särdeles allmän vid Sätunalandet, vid Trestena samt framför allt i den täta phragmitesvassen vid Stenumslandet; på sistnämnda ställe häckar han i verkliga kolonier. Knölsvanen bebor i största antalet sydvästra eller södra delarna af sjön, men finns bo- satt i ett eller annat par äfven i vestra landets säfområden. Sydvästligaste delen är tydligen mest gynnsam som häck- plats för svanen. De härstädes förefintliga dyholmarna få oftast tjänstgöra som underlag för det väldiga boet. När detta fyllt sitt ändamål, användes det ofta som toalettplats, hvar- igenom det så småningom öfverlagras at fågelns exkrementer och slutligen kommer att bilda en fast jordliknande bank. På så sätt uppstå små fasta ur vattnet uppskjutande partier, som vid lägre vattenstånd ligga tämligen högt öfver ytan, så att svanen till följd af deras höga och branta sidor ej kan bestiga dem. De blifva då särdeles passande häckplatser för fisktärnan Sterna hirundo (L.). Hennes bon finnas rätt all- mänt på dessa bankar samt på de små blockholmarna vid Ore-nabb (äfven på Fågeludden). Brushanen Pavwoncella pug- nax (L.) uppehåller sig och häckar helt säkert stundom på de nyssnämnda holmarna. Här bör äfven sädesärlan Mota- cilla alba (L.) ihågkommas, då hon häckar på blockholmarna 1 ett par å tre par. Skrattmåsen Larus ridibundus (L.) har andra år byggt på dy- och växtanhopningar i sjöns södra del samt vid Hånger (somrarna 1905 och 1906 funnos hans bon, som förut är nämndt, på Fågeludden). — Vid omnäm- nandet af fisktärnan vidrördes det fågellif, som egentligen tillhör endast sjöns fria vattenyta. Denna art är den enda af hithörande arter, som häckar. Den andra parten, den som icke häckar, utgöres af följande arter: fiskmåsen Larus canus (0 gråtruten L. argentatus (BRÖUNN.) och hafstruten L. marinus (L.), hvarjämte hit torde få räknas pilgrimsfalken Falco pere- grinus (TUNST.), bosatt på Billingen, och fiskgjusen Pandion haliaetus (L.). Måsarterna förekomma i ett eller annat par, pilgrimsfalken och fiskgjusen endast i ett par hvardera. Det rörliga lif sjön företer höst och vår har i hufvud- sak omtalats sid. 12, och då intet väsentligt nytt är att till- lägga därom, må den topografiska framställningen här afslutas. 24 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Jämförelse mellan 1860-talets fågellif och det nutida. De i senare tid vidtagna utdikningarna af icke obetyd- liga delar af Hornborgadepressionens sanka marker ha bevis- ligen menligt inverkat på fågellifvet, äfven fastän torrlägg- ningen icke varit så effektiv, att någon betydligare uppod- ling af marken kunnat ske. Men icke mindre ha de förändringar varit, hvilka betingats af den fågelfaunans rörlighet öfver- hufvud, som låter sig förmärkas på många andra håll, och som består däri, att vissa arter förstora sitt utbredningsområde (invandra) eller ökas i antal, medan andra aftaga eller för- svinna, utan att orsaken härtill kan tydligt påvisas. Förnämligast genom uppgifter, som godhetsfullt lämnats mig af Konservator GUSTAF KOLTHOFF om 1860-talets fågel- lif i sjön, och som införts i denna afhandlings nästföljande del, har det blifvit mig möjligt, att här närmare redogöra för de förändringar af ofvannämnda art, som sjön under de senaste 40-tal åren undergått. På 1860-talet förekommo enkelbeckasinen Gallinago gal- linago (L.) och dubbelbeckasinen G. major (GmM.) mycket all- mänt, medan de nu äro särdeles sparsamma; grönbenta snäp- pan Totanus glareola (L.) häckade talrikt i glesa kolonier, men finns nu blott spridd i enstaka par; brushanen Pavon- cella pugnax (L.), som var mycket allmän, är nu mindre all- män; ljungpiparen Charadrius apricarius (L.) häckade allmänt på Rödemossen, men finns icke nu i större antal, likaså stor- spofven Numenius arquatus (L.); och ängpiplärkan Anthus pratensis (L.), som var en af ortens allmännaste fåglar och häckade talrikt på alla sankmarkerna kring sjön, är nu all- män ehdast på Rödemossen, medan hon förekommer fåtaligt på lågmossarna. Bland roffåglarna förekomma jordugglan Asio accipitrinus (PALL.) och blåhöken Circus cyaneus (L.) endast tillfälligt (under flyttningstiden), medan de förr sågos sommaren öfver, och tornfalken Cerchneis tinnuncula (L.) finns mig veterligt icke häckande i koloni i trakten som fordom. Dessa arters förminskning i antal är sålunda synnerligen i ögonen fallande. Andra ha helt säkert aftagit i någon mån, fastän de fortfarande synas äga ungefär samma frekvens- RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 25 grad som förr, såsom svartbröstade snäppan Tringa alpina (L.), tofsvipan Vanellus vanellus (L.) och svalorna, Hirundo rustica (L.) och Delichon urbica (L.), ifall dessa båda senare event. skola räknas till sjöns fauna. Vidare häckar tranan Grus grus (L.) icke nu som förr på Trestenamaden, men infinner sig fortfarande sommaren öfver i sjön från St. Bjurums och Billingens mossar. Slutligen ha några arter alldeles försvunnit, nämligen korpen Corvus corax (L.), vanliga gladan Milvus milvus (L.) och svarta tärnan Hydrochelidon nigra (L.), hvilka samtliga förr tillhörde sjöns häckfåglar. Rördrommen Botaurus stel- laris (L.) var utgången redan på 1850-talet, och hafsörnen Haliaetus albicilla (L.), som häckade vid sjön på 1850-talet, flyttade redan på 1860-talet. Tilltagit i antal ha sothönan Fulica atra (L.), som på 1860-talet fanns blott i några par, men nu är kanske den allmännaste arten af alla, samt skäggdoppingen Podiceps cri- status (L.), som förekom i mindre antal (10—15 par), men nu täflar med föregående, och mot sensommaren ökas ändernas antal [Anas platyrhyncha (L.) och A. crecca (L.)], därige- nom att ortens änder så småningom samlas 1 sjön, då de till följd af utdikningar af vattensamlingar o. dyl. i grann- skapet icke äga den forna tillgången på lämpliga uppehålls- orter. En synnerligen värdefull och förnimbar tillökning har faunan fått genom invandrade arter. Främst knölsvanen Cygnus olor (CM.), som på 1860-talet sågs blott någon gång under flyttningstiden, men som sedan våren 1889 kan räknas som häckfågel. Den är nu allmän, i det att 15—20 par årligen häcka. Brunanden Nyroca ferina (L.) fanns icke före 1880-talet. Hon är nu en ingalunda sällsynt häckfågel och synes vara 1 tilltagande. Skrattmåsen Larus ridibundus (L.) invandrade för omkring 10 år sedan och förekommer nu häckande i c:a 5 par hvarje sommar. Rörhönan Gallinula chloropus (L.), som äfven är ny, har säkerligen åtskilliga år tillhört häckfåglarnas antal. fastän ägg funnos först somma- ren 1906. Ett förvärf af intressant slag, fastän måhända blott af tillfälligare art, är slutligen strandskatan Hematopus ostralegus (L.), som iakttogs första gången sommaren 1903. Ett par häckade troligen sommaren 1904. Ett bo med ägg anträffades 1905 och ett 1906. 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. Vissa arter förmodas ha ökats i antal med vasstillväxten, men några iakttagelser häröfver föreligga icke. Sådana äro: säfsångaren Acrocephalus schoenobenus (L.), vattenrallen Ral- lus aquaticus (L.), sumphönan Porzana porzana (L.) och sked- anden Spatula clypeata (L.). Äfvenledes anses det, att stjärt- anden Anas acuta (L.) häckat under senare år. Det framgår af denna jämförelse, att det hufvudsakligen är fågellifvet på maderna, som fått maka åt sig för den på- trängande kulturen. Detta gäller då särskildt vadarna, ehuru säkerligen roffåglarna och svalorna af samma orsak förmin- skats. Däremot har vassarnas eller själfva sjöns fågellif ej undergått någon väsentlig förändring till det sämre, men er- hållit en värdefull tillökning genom inflyttade arter, hvar- jämte två af de ursprungliga tilltagit betydligt i frekvens. Under dessa 40-tal åren har sjöns fysionomi 1 ornito- logiskt hänseende således delvis förändrats, så att madernas fågellif icke spelar lika betydande roll som förr, medan i det egentliga sjöområdets fauna jämte änderna äfven sothönan, skäggdoeppingen och knölsvanen kommit att dominera. Takttagelser och artförteckning. A. Fågelfaunan under häckningstiden. ÅAcrocephalus schoenobenus (L.). »Säfsångaren förekom och häckade på 1860-talet i. stor mängd i alla vassbeväxta delar af sjön och var den enda . arten af detta släkte, som fanns 1 sjön». (KOLTHOFFE.) Han är äfven nu mycket allmän. Han anträffas 1 alla delar af sjön, undantagandes inom nordöstra området, där den knappa och glesa vegetationen ej kan erbjuda honom tillräckligt skydd. Men han fanns sommaren 1905 t. o. m. i en helt liten vassflock längst i norr och hade här, tydligen i brist på utrymme, gått upp i ett vid stranden växande stort rågfält, hvarifrån flere hanars sång samtidigt hördes. Talrikast förekom han, där phragmitesvassen stod på blöt, ej af djupare vatten betäckt mark, samt i hög starr (Carex acuta) vid sjöstranden. På ett ställe af förstnämnda beskaf- fenhet beräknades, att 6 äå 8 fåglar kunde höras sjunga RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 2 samtidigt inom en kvadratisk yta med c:a 75 meters sida. I scirpussäfven trifves han icke, men förekommer där, emedan den är uppblandad med starrbestånd eller stundom med phragmites. Man ser honom äfven ofta i videbuskarna. D. 11/5 05 vandrade jag nattetid i lugnt väder utefter stran- den af viken norr om Almeö. BSäfsångarna sjöngo mycket ifrigare, än de brukade göra under dagen. För att söka ut- röna, hur länge en fågel kunde hålla ut, stannade jag på en plats, hvarifrån jag tydligt urskiljde blott en fågelstämma. Efter 1!/> timmes väntan (mellan kl. 41 och 2 fm.) måste jag afstå från försöket — fågeln hade sjungit oafbrutet hela tiden och fortsatte med oförminskad styrka, då jag aflägsnade mig. — Mestadels sitter fågeln under sina sångprestationer nära top- pen af vass-strået. Jag såg dock många gånger, hur han, alltunder det han sjöng, höjde sig ett litet stycke upp i luf- ten, för att med singlande flykt åter slå ned. Detta var isynner- het fallet i soluppgången, liksom om sånglusten då skulle nått sin höjdpunkt. TI blåsigt väder sjunger han ej så flitigt, och vid middagstiden hör man honom icke eller blott sällan. Han håller sig då dold inne bland vassen eller starren. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit hans bo här d. ?/; och 7/5 1895, kullar med resp. 5 och 6 nylagda ägg. Som- maren 1905 såg jag d. ”/; första gången en kull nyss flyg- färdiga ungar. De äro svåra att få syn på, då de vid fara förstå att väl dölja sig mellan vass- eller starrstråna, där de hålla sig tysta och stilla. D. "0/7 och ?5/; tillbringade jag nätterna i vassen. Vädret var lugnt och vackert (månen var uppe), och en och annan säfsångare hördes sjunga ännu. Natten till den !”/s härskade samma väder, men nu lät ingen enda säfsångare höra sig. Äfven om dagen var han tyst. Han torde således sluta sjunga först efter häckningstidens slut, eller när ungarna kommit ur boet. Rörsångaren Å. arundinaceus (L.) har jag ifrigt eftersökt i sjön, men ej kunnat finna honom. Han häckar emellertid i Kinnevikens vassar 3 mil n. v. om sjön. Där fann jag hans bo d. 26/6 1896, byggdt ute öfver vattnet och innehållande 4 ägg. (Intendenten D:r L. JÄGERSKIÖLD har godhetsfullt kontrollerat bestämningen af äggen.) 28 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Clivicola riparia (L.). »Strandsvalan häckade på 1860-talet 1 mängd uti den branta strandvallen vid Rödemossen.> (KOLTHOEFE.) Nämnda strandterrass i torf, omkring 2 äå 3 m. hög, är fort- farande det enda ställe inom Hornborgaområdet, hvarest strandsvalan häckar. Men hon är här mycket allmän, och kolonien räknar hundratals par. I smärre sällskap ses hon jaga omkring öfver sjön och anträffas härunder äfven i södra delen. | Sommaren 1905 besöktes häckplatsen första gången d. !?/e. De flesta svalorna rufvade då. Fyra noggrant undersökta bon innehöllo: två st. resp. 4 och 5 nylagda ägg, ett 5 starkt rufvade ägg och ett nykläckta ungar. Äggläggningstiden hade således växlat omkring 14 dagar (= rufningstiden). Boen voro byggda i terrassens öfre tredjedel. Ingångshålet var vanligen cirkelrundt, men ungefär 1 dm. från öppningen vidgade sig gången något och antog ellipsform, så att bred- den blef större än höjden. TI allmänhet anges gångarnas längd till minst 1 m., ibland 2 m. Många af de i denna torfbrink anbragta boen hade likväl knappt !/2 m. långa gångar. Som redet ej låg innerst i gången, utan 1 dm. eller mera från gångens slut, befann det sig ofta så nära öppnin- gen, att det tydligt syntes utifrån. Då gångens innersta del var mycket fuktig, hade svalan tydligen på grund häraf upp- hört med tunnelarbetet och sålunda undvikit att komma in i mossens vattensjuka inre. — D. 3/6 1906 besökte jag ett ställe vid Dalälfven, där strandsvalan häckade 1 en mycket hög sandbrink. Det var af intresse att jämföra dessa bons olika beskaffenhet mot dem, som funnos vid Hornborgasjön. Gån- garna voro vida längre, i regel jämt eller något mer än en armlängd. Redet var dock icke heller här anbragt allra längst in, utan c:a 1 dm från gångens slut. Här var en ut- vidgning af gången, en liten kammare, hvars golf var urhål- kadt till en grop. I denna låg redet. MNärskildt fäste jag mig vid sättet, hvarpå gångarna utgräfts. Detta kunde iakt- tagas till följd däraf, att en hel del gångar icke voro full- bordade, utan befunno sig i olika utvecklingsfaser. I synner- het på ett ställe märktes tydligt, att svalan, då hon skall börja utgräfningen af en gång, först känner sig för både med näbbet och fötterna för att få bästa möjliga material RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIE. 29 att arbeta i. Sanden var nämligen här (i brinkens öfversta del) dels af olika beskaffenhet, dels olika hårdt packad. Det syntes, hur svalan här och där med näbbet pickat en mängd små hål tätt invid hvarandra samt med klorna rifvit långa skåror i sanden. När så en lämplig plats erhållits, började det egentliga arbetet. Af hvad jag här kunde se, torde ut- gräfningen äfven tillgå så (jämför KOLTHOFF & JÄGERSKIÖLD: »Nordens fåglar» sid. 48), att sandsvalan med klorna rifver lös sanden och med fötterna skjuter den bakom sig, tills den når öppningen och faller ut. Att tunnelarbetet försiggått på detta sätt framgick däraf: att inga koniska hål efter näbbet märktes i den nyss påbörjade gångens inre vägg (hvilket skulle antydt, att hon gräft med näbbet) utan blott på försöksställena, att däremot tydliga, mest horisontalt löpande repor efter klorna kunde iakttagas såväl i nyss på- började gångar (särskildt innerst på de egentliga angrepps- punkterna) som i fullbordade sådana, i synnerhet i bottnen af dem, där dessa repor tydligen framkommit vid utfor- slandet af den lösrifna sanden, och att på små afsatser nedanför boen den lösa nedfallna sanden låg hopad i form af små ras (talus). Redet var här byggdt uteslutande af torra grässtrån och några pinnar, löst hopfogade, i det ena boet till ett rätt tjockt lager. — I torfterrassen vid Hornborgasjön utgjordes redet i alla de bon, som kunde ses eller undersökas, af ett rätt tjockt lager af löst hoplagda fjädrar, de flesta härrörande från gräs- andhanens vattrade fjäderskrud samt från brunanden. TI den bändelse boen i allmänhet hade en sådan bale af fjäder, måste det förvåna, att svalorna kunnat samla ihop ett så stort förråd af detta byggnadsmaterial. Fjäderbalen hvi- lade på en ett par cm. tjock barrmassa af tall med en och annan träpinne. Några svalor rufvade så hårdt, att de kunde tagas af boet. Då jag lämnade en plats, där jag för att undersöka boet måst utvidga ingångshålet, samlades nära nog hela svalkolonien därutanför, liknande en svärm bin vid flustret. Ibland syntes en svala flyga småkvittrande efter en annan, eller samlades flera till ett litet sällskap, som en stund jagade omkring likt tornsvalor. I midten af juli voro de flesta ungarna flygfärdiga. Svalorna tillbringade nu, samlade till en väldig flock, nät- 30 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. terna i en nära torfterrassen växande phragmitesvass. Om dagen återfunnos de vid häckplatsen och flögo oupphörligt ut och in i boen. Ingångshålen voro nu mycket uppslitna, och på dyn vid terrassens fot låg ett fint pulfver af torf, som slitits af boens väggar vid svalornas ständiga besök. D. 9/7 innehöllo ännu åtskilliga bon ej fullfjädrade ungar. I slutet af augusti voro blott ett mindre antal svalor kvar vid häckplatsen. Hos två gamla strandsvalor funnos 1 magen TG af skalvingar af Curculionider, Phlylotreta nemorum, Meligethes och Plectroscelis. Motacilla alba (TL.). Sädesärlan häckar i sjön på de små starrbeväxta »block- holmarna» vid den s. k. Ore-nabb. D. 15/5 1905, hade två kullar nyligen lämnat boen. MNSenare syntes de tillsammans, springande likt vadare i vattenlinjen. Ej sällan gjorde dem svartbröstade snäppan Tringa alpina (L.) härunder sällskap. Äfven då en flock af dessa vadare slagit sig till ro på ste- narna i ebben, kunde man i kikaren urskilja en och annan ärla bland dem. TI flykten åtföljdes de dock aldrig. — D. 3/c 1901 fanns af kand. Y. LAURELL 1 Segerstad (öster om sjön) ett sädesärlbo, som var byggdt i en ihålig björk en mans- höjd öfver marken, och som innehöll 6 nylagda ägg. — Om denna ärla säges i >»Nordens fåglar», KOLTHOEFF 0. JÄGERSKIÖLD, att »hon kommer om våren regelbundet unge- fär vid samma tid; åren 1865—70 kom hon till Västergöt- land d. 2—10 april (i medeltal d. '/1)». Som en bekräftelse på denna iakttagelse kan förtjäna omnämnas, att jag å samma trakt 25 år senare 1 9 år (1895—1903 samt 1906) antecknat sädesärlans ankomsttid och funnit den växla mel- lan den 7 och 11 april, blott året 1896 kom hon den 2. Medeltalet blir alltså här d. ?/.. Budytes flavus (L.). »Mycket talrik på de sanka ängarna kring sjön.> (1860- talet.) (KOLTHOFF.) Gulärlan är på stora delar af Hornborgadepressionens sanka marker fortfarande mycket allmän. Dock finnes hon ej å högmossarna, ej heller torde hon häcka på den af agros- 4 RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. SL tis beväxta sandstranden i nordöst. Men hon är ej främ- mande för de stora odlade ängarna, där ett och annat par bygger. TLTågmossarna (starrängarna) utgöra dock hennes egentliga hemvist, och hon är där den allmännaste fågeln. — D. 1/5; 1905 anträffades i en hög starrtufva 50 m. från stran- den hennes bo. Det var mycket svårt att finna, doldt djupt nere vid roten af starrbestånden. Byggnadsmaterialet be- stod ytterst af gröfre vissnade starrstrån, längre in af finare dylika och innerst af ett tätt, rätt tjockt, skålformadt rede af bruna och svarta hår (af nötboskap). Det innehöll 5 ny- kläckta ungar och 1 kläckfärdigt, matt gråmarmoreradt ägg. Ungarna buro ett ljusgult dun, samladt till en tofs på pan- nan, hjässan, ryggen och vingarna. De gåfvo intet ljud ifrån sig, ehuru de gapade ifrigt efter föda — Hr. HELGE LILLIE- STIERNA har äfvenledes funnit hennes bo på maderna d. ?3/e 1891 6 nylagda ägg och d. ?5/5 1895 5 nylagda ägg. I midten af juli hade ungarna 1 allmänhet lämnat boen. Familjen anträffades efter denna tid ofta utom häckplatsen, såsom vid pölar på stranden, i vassen på flytande vass- bankar o. dyl. samt i scirpusdungarna. I synnerhet å sist- nämnda ställe iakttog jag, att gulärlan nu visade sig betydligt skyggare än under häckningstiden, hvilket prof. SUNDEVALL säger skall vara fallet (jämf. >»Svenska Fåglarna» s. 47). ; En gammal fågel hade i magen flera små snäckor af sl. Pupa, Planorbis och Helix. Anthus pratensis (1L.). »Talrikt häckande på sankmarkerna kring sjön. En af ortens allmännaste fåglar på 1860-talet.> (KOLTHOFFE.) Ängpiplärkan är numera på Rödemossen mycket allmän. Här uppehåller hon sig i de perifera delarna, som känne- tecknas af rik risvegetation. I mossens midt, där sphag- nummossan dominerar, är hon betydligt fåtaligare. På starr- ängarna finnes hon, men mycket sparsamt. 'Jag iakttog henne härstädes sommaren 1905 i Åmadens höga tufvor af Carex stricta samt på ett par andra ställen. D. !9/&£ 1900 påträffades å Hornborgamaden hennes bo med 5 något ruf- vade ägg. Det låg i starren 1 kanten af en tufva helt nära stranden. Det var liksom gulärlans mycket svårt att finna. D2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. Hmberiza schoemiclus (L.). »Häckade på 1860-talet allmänt i de stora ofta af vide- buskar beväxta vassarna vid St. Bjurums, Dagsnäs, Trestena, och Stenums stränder och vassar.»> (KOLTHOFF.) I sjöns södra del, särskildt på Åmaden (St. Bjurum), där videvegetationen är rikast, är säfsparfven nu rätt all- män. För öfrigt förekommer han spridd här och där kring stränderna. Han håller sig helst till videbuskarna, och där sådana finnas, äfven om blott ett par stycken, träffas han alltid. Endast i söder går han långt ut i scirpusvegetatio- nen, beroende på att videbuskar här finnas på små flytholmar. På en mad vid en torfgraf ett godt stycke från stranden fanns d. 19/6 1905 hans bo, hvarur ungarna redan flögo. Det var byggdt helt nära marken mellan en liten björkbuskes och en odonbuskes grenar, hvarjämte några starrstrån äfven inflätats. Boets byggnadsmaterial bestod ytterst af torra starrstrån, innerst af finare sådana och var fodradt uteslu- tande af de ulliga fröhåren af gråävidet (Salix cinerea). Re- det var djupt, nästan bägarlikt. — Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit hans bo vid sjön d. !7/6 1895, 5 rufvade ägg. En öppnad gammal fågel hade i magen en mängd fjäril- larver (GCeometrider). Sturnus vulgaris (TL.). »Sedan starungarna flugit ut, samlade sig stora skaror för att tillbringa nätterna i de höga och täta vassarna» (1860-talet). (IKOLTHOFF.) Staren häckar äfven nu mycket allmänt i Hornborgasjöns omnejd. I saknad af ihåliga träd bygger han under tegel- pannorna på husen. Äggkullen är vanligen fulltalig kring d. 15 maj, sällan tidigare. Den växlar från 5—7 ägg; kullar med sistnämnda antal ägg äro två gånger iakttagna. Först i senare hälften af juni, talrikast 1 juli, besöker staren i stora skaror de sanka ängarna vid sjön. Nätterna tillbringas i vassarna. Hans ankomsttid till trakten skedde åren 1895—1903 mellan d. 7/2 och !2/3. Bortflyttningen äger i regel rum i förra hälften af oktober. Dock anträffas starflockar äfven i slutet af denna månad, ibland ända till långt in i novem ber. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 33 D. 30 sistnämnda månad är den sista dag, jag sett en mindre "flock vid sjön. Coleus monedula (L.). I synnerhet i juli och augusti bruka de i trakten häc- kande kajorna, samlade i flockar, besöka de kringliggande fälten. Någon gång infinna de sig då äfven vid stränderna "af sjön (i norra delen). Dock har jag aldrig sett kajan så- som kråkan bege sig ned till sjön i akt och mening att plundra fåglarnas bon på deras ägg. Men hon kan på annat och sätt lägga i dagen egenskaper, hvarigenom hon visar sig icke vara alldeles utan kråkfågelnaturens fula sidor. Så plundrade och förstörde i Broddetorp under sensommaren 1905 en stor skara kajor ett par ärtsängar, och kort därpå upprepades samma händelse å egendomen Espås i grannskapet. Ärtpungarna hade slitits upp och beröfvats sitt innehåll. — Af annan art är den förtret, hon stundom anställer ute i våra löfängar, där hon och skogsdufvan förekomma tillsammans. Det är ett exempel på, hur konkurrensen mellan olika fågelarter, som bebo samma lokal och äga något likartadt i sitt lefnads- sätt, ibland kan framstå ganska öppen och klar. TI ifråga- varande fall häcka båda arterna i ihåliga träd i löfdungar o. dyl. Skogsdufvan har enligt gjorda iakttagelser under 5 år lagt sina båda ägg i medeltal d. ?'/s, kajan åter (under lika många år räknadt och å samma lokal) i medeltal d. 7/5, hvilket, om man beräknar, att kajan, som äfven använder någon dag till bobyggningen, lägger 5 ägg, vill säga, att tid- punkten för de båda arternas bosättning i regel skiljer på närmare en vecka. Det har sitt intresse att framhålla detta, då det säges om kajans kynne, att »hon är en godmodig fågel, som ej stör andra fåglar», dufvorna inberäknade, hvar- för alltså skogsdufvan såsom den tidigast häckande parten skulle bli i tillfälle att åt sig utvälja och behålla häck- ställena, och ett motsatt förhållande endast höra till undan- tagen. Att hon emellertid väl blir den väljande, men lika- väl den lidande parten framgår af några iakttagelser, gjorda i en löfskogsäng en half mil från sjön. D. 15/5 1900 fann jag härstädes i en ihålig ek ett kajbo innehållande 5 starkt rufvade ägg. Bland dessa låg ett sjätte ägg, äfven starkt rufvadt, tillhörande skogsdufvan. D. 2/5 s. å. påträffades Arkiv för 200ologi. Bad. 4. N:o 1. 3 34 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. åter ett kajbo i en ek med 2 nylagda ägg och ett skogs- dufägg. Följande år (1901) upprepades samma sak, så att i ett kajbo med tre ägg fanns ett dufägg, i ett annat bo, hvarur en kaja flög, endast ett dufägg. Alla boen voro bebyggda af kajor, och dufäggen voro friska och lagda samma vår, som de funnos. Förklaringen till, att dufägget fanns i kajboen, kan således ej vara någon annan, än att kajan med våld bemäktigat sig skogsdufvans en gång utvalda boplats och obekymrad om dufägget lagt sina ägg därstädes. In- tressant skulle varit att få utrönt, om kajan utkläckt och uppfödt äfven dufungen. Jag uppehöll mig emellertid ej så länge på platsen, att detta var möjligt. På tal om kajan torde en annan iakttagelse, som gjordes i trakten af Lidköping, förtjäna omnämnas. +D. 1/5 1898 be- sökte jag i sällskap med hr P. U. STRÖMBERG en större tall- dunge, i hvilken en koloni råkor Corvus frugilegus (L.) byggt ett 40-tal bon. Då jag klättrade upp i ett af träden, sam- lades till slut hela kolonien öfver oss. Bland råkornas krax- ande urskiljde vi plötsligt skarpt och tydligt en kajas väl- kända »kia, kia», och fågeln flög sedan liksom råkorna hela tiden oroligt skrikande öfver oss. Sedermera gjorde vi ännu ett besök på platsen, då vi åter hörde henne, och vid ett annat tillfälle, då en flock råkor skrämdes upp från ett närbeläget fält, gaf hon åter sin närvaro tillkänna. Blott detta enda exemplar uppmärksammades. Då kajan icke finns i Lidkö- ping, ej heller i trakten kring staden, torde detta individ hafva på allvar sällat sig till kolonien och ej för tillfället kommit till platsen. Om hon häckade och i så fall parat sig med en råka, är naturligtvis omöjligt att afgöra, men kajans beteende och ovilja att öfvergifva kolonien tydde på, att hon var bunden vid platsen med starkare band än blotta kamratskapet med råkorna. Corvus corniz (L.). »På 1860-talet mycket allmän och sågs ständigt röfva ägg ur doppingarnas och sothönsens bon.» (KOLTHOFF.) Kråkan är naturligtvis fortfarnde under våren (1 maj och början af juni) en gemen snyltgäst. Efter denna tid, d. v. s. under större delen af sommaren, ses hon icke stryka omkring öfver vassarna, ehuruväl ett och annat individ brukar hålla till föntäntor — Jvcmksnrn a nr RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 35 vid sandstränderna i nordöst. Det är tydligt, att den nu upp- vuxna vassvegetationen omöjliggör de äggplundringar, hvilka äro syftemålet med hennes vårströfverier. Det ojämförligt största antalet af de ägg, hon plockar bort, utgöres af sothöns- och doppingägg. Men att hon äfven beskattar änderna, vig- garna, tärnorna, skrattmåsarna och viporna, har jag varit i tillfälle att iakttaga, och framgår detta äfven däraf, att ej sällan mycket sena kullar anträffas åtminstone af viggen, tärnan och tofsvipan. Af de många sothönsbon, jag sett i sjön, ha ytterst få haft fulltaliga äggkullar, ehuru äggen varit starkt rufvade. Tydligen har detta liksom den ofta sena fyndtiden berott därpå, att tidigare kullar bortröfvats af kråkor. Svanäggen rör kråkan dock icke. Vill man iakttaga kråkans äggplundring, bör man begifva sig till sjön en dag i sista hälften af maj. Knappt har båten skjutit in i södra områdets vida vassbälte, förrän kråkorna komma tågande i en lång rad från sina utkiksposter i träden uppe på Dagsnäsåsen. Spanande följa de på något afstånd den färdande och passa noga på, när en dopping eller sot- böna går at sitt bo. Den närmaste i följet skyndar då fram, slår ner på boet, fattar ett ägg i näbbet och beger sig hastigt af mot land. Har doppingen eller sothönan ej ännu åter- kommit, händer, att en andra och tredje kråka fortsätter plundringen. De äro nu oförsynt djärfva, och hojtande för- mår ej hindra dem att i omedelbar närhet af båten utföra rofferiet. Det är ej ovanligt, att 15—20 kråkor äro ute på en gång i detta ärende. Stundom sätta de sig i toppen af någon på flytholmarna växande videbuske för att, när till- fälle yppar sig, ej vara långt borta. Det har påståtts, att kråkan rent af skulle köra doppingen af boet. Att detta dock är oriktigt, har jag vid några tillfällen kunnat öfver- tyga mig om. Doppingen känner väl kråkans afsikt. Han aflägsnar sig därför, medan vassen ännu är späd, ej gärna långt från boet. Vid ett af de nyssnämnda tillfällena låg doppin- gen i boets närhet, tydligen för att så snart som möjligt kunna återvända. Plötsligt kom en kråka hastigt flygande mot stället. Doppingen varsnade henne och skyndade genast flaxande och skrikande till sitt bo. Fåglarna framkommo nästan samtidigt, så att doppingen hann afvärja angreppet, hvarvid kråkan utan motstånd rymde fältet. — Det är an- tagligt, att kråkan för att kunna bära bort äggen först hac- 36 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1 kar ett hål, hvari hon sedan sticker in undernäbbet. Jag har emellertid sett henne, när skyndsamhet varit af nöden, fatta ägget helt i näbbet och sålunda flyga bort med det. — Viporna och tärnorna känna äfven väl till hvad kråkans be- sök på deras häckplatser har att betyda. Så fort hon visar sig där, blir hon förföljd under skrik och larm, hvarunder de i flykten kasta sig ned'mot henne. Såväl i Hornborgasjön som i Vänern har jag sett bekräf- telse på den gamla iakttagelsen, att kråkan förstår sig på att fiska. Hon flaxar då ned till vattenytan och upphämtar i flykten sitt byte. Om hon förmår taga lefvande, friska fiskar, vill jag dock lämna därhän; det är eljest icke ovan- ligt, att t. ex. 1 Norrström i Stockholm om vintern få se kråkorna liksom måsarna på antydda sätt upphämta från ångfartygen utkastade matrester. Till denna notis om kråkan vid Hornborgasjön tillåter jag mig foga några ord om hennes uppträdande i öfrigt på Västgötaslätten. Till boplats väljer kråkan helst skogsdungar ute på slätten eller kanten af till denna gränsande större skogs- komplex. Hon bygger gärna så, att hon från boet kan öfverblicka en del af den öppna terrängen. Oftast är boet anbragt i en större tall, men ej sällan, där äfven sådana stått till buds, i mindre tallar med tät krona. I löfträd anträffas det ofta, i granar mera sällan. Ehuru två par i regel icke finnas bosatta intill hvarandra, händer det likväl någon gång, att man på en mindre lokal kan finna åtskilliga bon byggda om ej i omedelbar närhet af hvarandra så dock med blott något hundratal meters, ibland vida mindre, - mellanrum. Det är tydligt, att en sådan lokal af någon orsak är särskildt omtyckt af kråkorna, ty de begagna den, om de få vara ostörda, år ifrån år till boplats. Jag fann sålunda hvarje vår flere år i rad i Västby hage vid Lidköping inom en jämförelsevis ringa areal ett 10-tal kråkbon. De lågo i glest stående björkar, tallar och granar, ej sällan så nära hvarandra, att jag från ett bo kunde se ett eller två andra. D. 5/6 1900 fann jag härstädes 10 bon och tog in- alles 47 ägg. Då jag d. 20 i samma månad s. å. besökte platsen, voro 7 nya bon byggda, de flesta innehållande 3 nylagda ägg. (Förutom kråkorna häckade äfven tornfalken härstädes hvarje år). Lå | ej ' bh RUDOLEF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIFEF. Äggläggningstiden kan variera rätt mycket. är kullen fulltalig i slutet af april. funna 1 april och maj under 7 år (1897—1903): 37 I medeltal Följande 55 bon äro Månad | Dato SSL Antal ej rufvade ägg. | Antal ruf. ägg oger (medan bon 2—10 dagar) April 8 1 VINGE BANANS TORRA 3 > 20 2 KOSPErSSrSNe se es 183 > 24 SN MER et MAA NSP > 21 3 > :2,0,4 »> 29 4 » 224; 0 Maj 1 4 SN för gr ng a NTA UR eo BE är RER 5 > 3 2 0 SN Pe AR 5,6 »> 6 10 > SNRA STADS obe OG DONE SAG Ses ert SNS 5 > id 4 > SVARA > 10 4 PJRED FEN 1; 2400 ENSE 5 »> 14 8 DRA sasse IS SSA VESNA SEAN 51 455:0:5, 0; 070 > 20 8 » 20, INS DNANO: | eden Serber er Fen eN 5 » 22 2 Af EE RNE ENN ER bre är cn SOM | ehe SALO AR 5,5 Under kalla och snörika vintrar, då födan börjar tryta, lär sig kråkan snart bedöma, hvar hon utan fara kan närma sig människan för att snyltgästa hos henne. TI februari 1900 såg man sålunda en kråksvärm på ett 50-tal individ hålla till på Lidköpings stora torg, där den på få stegs afstånd från förbipasserande sökte affall från torghandlarnas bord. Corvus corax (L.). »Häckade på 1860-talet årligen nära stranden på Dags- näs ägor. Korpar sågos ofta röfva bort andungar och ägg.» (KOLTHOFFE.) Enligt Hr. J. SWEDENBORG skulle korpen försvunnit på 1880-talet. Ännu lär han dock finnas på Billingen i när- keten af Sköfde (kand. Y. LAURELL 1 bref). Asio aceipiirrnus (PALL). »Ett och annat individ af denna uggla uppehöll Sig under 1860-talet vid sjön sommaren öfver, men det kunde 38 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. aldrig konstateras, om den häckade därstädes. Allmän under flyttningstiden.> (KOLTHOFE.) Ett vid sjön skjutet exemplar af jordugglan, som för- varas 1 Skara h. a. läroverks museum, bär årtalet 1864 d. ?2/s. Själf har jag endast en gång, d. ??/5 1897, påträffat denna art på Rödemossen, där den låg dold i ljungen. Circus cyaneus (L.). »Förekom på 1860-talet sparsamt sommaren öfver, men blef aldrig funnen häckande. Allmän under flyttningstiderna Häckade möjligen på de otillgängliga flyen utanför St. Bju- rum(?).> (KOLTHOFF.) Nu är blåhöken icke mer konstant tillfinnandes sommaren öfver, än mindre såsom häckande, men han synes allt fort- farande — åtminstone någon gång — besöka sjön under flytt- ningstiden. — Den ?9/; 1904 fälldes af kand. Y. LAURELL en gammal hane i trakten af sjön (exemplaret 1 Skara h. a. läroverks museum). Circus ceruginosus (L.). »Sågs på 1860-talet ofta sommaren öfver, och ett par häckade troligen i den på den tiden otillgängliga, af hängdy uppfyllda stora vassen utanför St. Bjurum. Boet blef dock aldrig funnet. Vanlig under flyttningstiderna.> (KOLTHOFF.) Den bruna kärrhöken iakttog jag sommaren 1905 endast en gång, nämligen d. 9/5, då jag såg honom ute på den vid- sträckta starrmaden utanför egendomen Dagsnäs. Med sin karaktäristiska fladdrande flykt strök han fram tätt utmed marken, då och då sättande sig till hvila på en tufva. Denna plats är den svårtillgängligaste delen af sjön, och då jag ej kom att besöka den mer än denna gång, kan jag ej afgöra, om bruna kärrhöken under sommaren häckade därstädes. — Hr. L. EKBERG (Dagsnäs) har meddelat, att man hvarje sommar under hela häckningstiden ser honom på maden, samt att för en del år sedan ett stort bo med ägg anträffa- des därute, hvilket förmodades tillhöra denna kärrhök. — Under andjakter tidigt på hösten lär ungfåglar ha skjutits vid sjön (meddeladt af hr. J. SVEDENBORG). NESS RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 39 Falco peregrinus (TUNST.). D. 3/6 1905 besökte jag ett ställe på Billingen, där dia- "basen förklyftat sig pelarformigt och bildat ett stup af om- 13 meters höjd. Här hade pilgrimsfalken sedan långliga tider tillbaka haft sitt bo. Äfven ifrågavarande år hade paret infunnit sig där, men som honan blef bortskjuten i maj, var platsen icke nu bebodd. Falkarna hade dock säker- ligen haft ägg äfven denna vår, ty 1 boet funnos stora skal kvar efter sådana. Boet låg rätt högt upp på en liten af- sats. Redet bestod endast af en grund fördjupning i den obetydliga samling af jord och mossa, som ursprungligen fanns på afsatsen. Från denna var utsikten fri öfver den 3 km. aflägsna sjön. Jag såg sedermera flera gånger under sommarens lopp falkhanen kretsa öfver sjön och fann vid ett tillfälle en troligen af honom nyss dödad gräsand, af hvilken endast bröstmusklerna förtärts. — Pilgrimsfalken fanns äfven på 1860-talet (KOLTHOFF). Hr. HELGE LILLIESTIERNA har på ofvannämnda plats tagit kullar på 4 ägg åren 1890, 1891, 1892 d. 3/4, 1893 d. 7/14, 1894 och 1895 d. ??/4 »troligen lagda af samma par». Falco subbuteo (L.). »Under eftersecmmaren, särskildt mot aftnarna, sågos 2—3 par af denna falk sysselsatta med att fånga sländor öfver vassen. Flera par häckade kring sjön.» (1860-talet). (KOLTHOFE.) Lärkfalken är ESR säkerhet fortfarande bosatt vid sjön (på eller i trakten kring Dagsnäsåsen). Man ser honom ofta göra utflykter till sumpmarkerna och vassarna. På Västgöta- slätten har jag d. !/; 1899 funnit lärkfalkens trenne orufvade ägg 1 ett kråkbo. Cerchneis tinnuncula (L.). Tornfalken, som på 1860-talet häckade kolonivis i trakten af sjön (KOLTHOEF), är ännu den allmännaste falkarten, ehuru någon koloni ej är känd. Jag såg honom sommaren 1905 dels ute på de kringliggande fälten, dels på maderna. Ett par uppehöll sig bland videsnåren på starrängen vid Flians mynning. Rödemossen besökte han stundom. TI augusti, 40 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. då starren afmejats och stackats, sågs han ofta flyga från stack till stack och då och då med sitt karaktäristiska fladd- rande stanna i luften för att speja efter något byte. D. 19/5 1900 fann jag i en björkdunge nära sjöstranden torn- falkens orufvade ägg. De lågo, 6 till antalet, i ett gammalt kråkbo, byggdt 1 en tall. Det intressanta med detta bo var, att det låg midt inne i en björktrastkoloni. T. o. m. i samma tall, som falken bebodde, hade en björktrast ett par meter under tornfalkboet sitt bo med 5 ägg. — På Västgöta- slätten har jag anträffat tornfalkens bo d. 9/5 1900 (4 oruf- vade ägg I ett gammalt kråkbo); i ett annat med nästan flygga ungar funnos (d. 3/s 1898) som rof jämte sorkar en sång- och en ängpiplärka samt bland rester efter måltider ben af fåglar, troligen efter nyssnämnda arter. Milvus milvus (L.). »Flera glador sågos på 1860-talet dagligen och stundligen sväfva öfver sjön. Bo med ägg eller ungar träffades årli- gen vid St. Bjurum, vid Dagsnäs och äfven på Trestena- skogen. I gladornas bon amnträffades ofta beckasiner, snäp- por och andungar.> (KOLTHOFFE.) Nu är denna vackra roffågel utgången ur sjöns fauna. Enligt hr. J. SWEDENBORG sågs hon sista gången på 1880- talet. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har emellertid så sent som 1895 d. 1/5 funnit gladans bo ett par mil norr om sjön vid den s. k. Vristulfven, en mindre skogssjö. Han har härom gjort följande anteckning: »Boet låg på grenarna mellan två höga granar, omkring 60 fot från marken, och innehöll två nykläckta ungar samt två starkt rufvade ägg. Den ena af ungarna var ganska försigkommen, troligen 5 å 6 dagar gam- mal, då däremot den andra ännu var blind. Ett af äggen var nästan kläckfärdigt, det andra till ?/s rufvådt. Boet, som var byggdt af grenar, ris, kvistar, grästorfvor och mossa, var invändigt beklädt med de mest olikartade föremål, såsom stycken af trasmattor, en bit af en fårskinnspäls med en mässingsknapp i, en svart och en blå sidenlapp, ett halft nummer af en tidning (»Stridsropet»), m. m. I boet lågo dess- utom rester efter måltiderna: en halfäten unghare, en stor husråtta och delar af en sork.» RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 41 Haliaétus albicilla (T.). »Hafsörnen häckade på 1850-talet på Trestena-skogen, men Ööfvergaf trakten sedan trädet, i hvilket boet var belä- get, blifvet fälldt. Vid Vänern bosatta hafsörnar besökte på 1860-talet ofta sjön och syntes därifrån bära med sig gäddor till sitt 3—4 mil aflägsna bo.> (IKOLTHOFF.) Under senare år har hafsörnen mig veterligt icke obser- verats vid sjön. Pandion haliaétus (L.). »Häckade på 1860-talet ej vid sjön och besökte den mera sällan under högsommaren. Vanligare under flyttningstiderna». (KOLTHOFFE.) Bland de större roffåglarna är fiskgjusen den, som nu mest ses kretsa öfver sjön. Sommaren 1905 besökte han ofta, stundom flera dagar i rad, detta sitt jaktrevir. Han häckar säkerligen icke heller nu vid sjön, utan infinner sig här från öarna i Vänern, där han är bosatt. Vanellus vanellus' (L.). »Häckade på 1860-talet talrikt på de sanka, tufviga ängarna kring sjön.> (KOLTHOFF.) Tofsvipan är numer sumpmarkernas allmännaste vadare. Hon förekommer öfverallt kring sjön utom på högmossarna. På lågmossarna är hon talrikast, men bygger gärna äfven på hårdvallarna (sand- och klapperstranden) och ute på åker- fälten rätt långt från stranden. En följd af år häckade hon på fuktiga ängar i trakten af Skara, således nära en mil från större vatten, men aftog hastigt på grund af platsens uppodling. — Hennes ägg och dunungar ha anträffats på mycket olika tider. D. 15/6 1905 fanns samtidigt med nästan flygfärdiga ungar ett bo med 2 nylagda, friska ägg. På föl- jande data äro ägg eller ungar anträffade: 42 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Månad! Dato Avtal) nat el Avoid Ungar | bon | ruf. ägg | ruf. ägg | Maier ER Sr » 12 3 FeSspJjlan NA » 22 4 > 41 .4,4,4 Juni 9 1 3, c:a en vecka. gamla > 14 2 > sor | - « 3 |2, nästan fullfjädrade > 153 2 kyl 4, oo» flygfärdiga » 23 ll 4, » » 26 1 4, »> »> Äggläggningstiden har således växlat mellan d. 4/5 och 15/5, d. v. s. öfver 5 veckor. Anledningen härtill är att söka i kråkans äggplundring, hvarigenom viporna tvingas att lägga om, stundom ända till 3 kullar. Vipäggen äro genom sin färg utmärkt ägnade att undgå uppmärksamheten å den mark, hvarpå de läggas. Att upp- ställa någon bestämd närmare eller mera detaljerad öfverens- stämmelse i olika fall har ej fyndens relativa fåtalighet medgifvit, men vid ett 'par tillfällen var harmonien ovan- ligare, om beroende på ren slump eller icke kan naturligt- vis ej afgöras. 4 ägg lågo på en åkerteg i en liten grästufva med den svarta myllan rundt omkring; de voro olivbruna med stora djupsvarta fläckar i synnerhet kring tjockändan, där de löpa samman, Ett annat bo låg på fågeludden i kort, gult agrostisgräs på hård, sandblandad mark. Äggen voro ovanligt ljusa med tunna, smärre svartaktiga fläckar och snirklar. Redet har i samtliga bon utgjorts endast af en fördjup- ning 1 marken, ibland belagd med ett tunnt lager af torra strån. Under vandringar öfver sumpmarkerna har jag ofta träf- fat på stora vipungar, som tryckt mellan tufvorna. De läto mig, äfven då de voro fullt flygskickliga, komma så nära, att jag kunde stryka dem med handen öfver ryggen, utan att de rörde på sig. De lågo då merendels med endast huf- vudet instucket i gräset, sågo följaktligen ingenting och trodde sig därmed äfven vara osynliga för omgifningen. Kommo de väl på benen, sprungo de ett 10-tal meter och tryckte så åter. Denna vana hade äfven fullt flygga, unga individ. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 43 Några nästan flygga ungar uppförde sig ganska lustigt. De sprungo 5 eller 6 steg åt gången, bockade sig därpå och stötte näbbet i marken. En ungfågel forsatte på så sätt, ända tills han kom till vattenbrynet, då han till min förvå- ning gick ut i vattnet och sam långt ut i sjön. Brockfågeln uppför sig äfven på ofvan skildrade sätt, hvilket alltså är gemensamt för dessa båda närsläktade arter. Kring medlet af juli, eller något tidigare (kring d. 10), äro vipungarna i allmänhet flygfärdiga. Man ser viporna nu icke längre ute på maderna, utan samlade familjevis nere vid stränderna af sjön. Sedermera slå de sig på ströftåg, ty stundom ser man dem helt plötsligt svinga sig ner ur luften. I augusti är det rent af sällsynt att upptäcka en vipa vid sjön. En gång (d. ?3/s 1905) slog dock en flock på ett hun- dratal ner vid Hångers udde, och jag hörde af en allmoge- man, att de ibland brukade infinna sig där istort äntal. Vipans ankomsttid till sjön har jag antecknat: 1897 d. ?/., 1899 d. ?/4, 1900 d. 2/4, 1903 d. 22/3. Några undersökta vipor ha i magen haft skalvingar af Hemonia sp., Tanatophilus, Elaphrus riparia samt strand- karabider, därjämte delar af Libellulider (vingar m. m.), karabidlarver, små snäckor (Planorbis) och skal af sådana samt obestämbara växtdelar. Ett individ hade dessutom sväljt en del hvita fjädrar. Charadrius apricarius (1L.); »Häckade på 1860-talet talrikt på sankmarkerna kring St. Bjurum och på torfmossarna vid sjöstranden norr om Stenum» (Rödemossen). (KOLTHOFF.) Sommaren 1905 anträffades ljungpiparen endasti ett och annat par på Rödemossen. Förut har jag sett något individ på lågmossarna, men säkerligen är han blott tillfällig här- städes och bor icke på någon annan lokal än nyssnämnda högmosse. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit hans bo med ägg härstädes d. ?!/5 1888. — I slutet af juli 1905 (efter den 29) sågs ljungpiparen ej på Rödemossen. Framemot sen- hösten infinna sig stundom flockar af ungfåglar på markerna kring sjön, äfvenså på slättlandet (såsom på den närbelägna Axvalla hed). — En gammal fågel hade förtärt sländor, några Formica fusca samt växtämnen. 44 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. Agialitis dubia (SCOP.). »Några par af denna art häckade på 1860-talet årligen på den sandiga stranden vid Stenumslandet.> (KOLTHOFF.) Denna den mindre strandpiparen förekommer fortfarande inom området för sand- och klapperstranden. Härstädes fann jag honom på Fågeludden, vid Ore-nabb, ett par med ungar på Bjellumslandet, likaledes en familj å dysanden i nordväst och slutligen ett par på en smal remsa sand vid Stenums- landet. Antalet vid sjön häckande mindre strandpipare torde sålunda vara 5 åa 6 par. Vid stranden af Hornborga- ån, ett stycke från sjön, finnes äfven ett och annat par. / Då jag d. !/7 1905 gick längs med stranden rundt sjöns norra ända, kommo plötsligt två m. strandpipare utsprin- gande ur en scirpusdunge, som växte på dyblandad sand- mark invid strandlinjen. När jag närmade mig dem, flögo de med några klagande lockljud ett stycke bort. Snart åter- kom den ene, springande på sanden, då och då utstötande en kort hvissling. Han närmade sig alltmer scirpusdungen, men tvekande 1 sin föresats att springa in 1 den, skyndade han emellanåt tillbaka några steg för att 1 nästa ögonblick återvända. Om en stund försvann han bland säfven, då ett svagt skorrande lockljud hördes, besvaradt med ungarnas pipande. Jag gick nu varsamt mot stället. Då närmade sig äfven den andre fågeln, och på hans rop kom den förste åter utspringande. När jag nu i stället riktade mina steg mot dem, flögo de icke som förut sin väg, utan sprungo framför mig bort från platsen, tydligen sökande få mig att följa efter. Jag återvände snart till seirpusdungen och gick in i säfven. Efter något sökande funnos tvänne späda dun- ungar, som tryckt vid roten af ett par scirpusstänglar. De hade emellertid icke förstått att dölja sig på en ljusare sand- remsa alldeles invid dem, utan lågo på den svarta dyn, mot hvilken. deras ljusa dräkt bröt af ganska märkbart. Då jag tog upp ungarna i handen, och de gamla fåglarna fingo höra deras pipande, blefvo de mycket ängsliga. Den ene af dem kom plötsligt ifrigt lockande helt nära mig och började att med utslagna, darrande vingar springa på sned ut på sand- banken, där han en stund lade sig på marken och bredde ut stjerten, så att de hvitbrämade yttre stjertpennorna blefvo RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 45 tydligt synliga. Jag gick närmare, då blef han än ifrigare att förställa sig. Han släpade sig framåt med stjärten fra- sande mot sanden, men stannade snart åter, och jag såg nu, att han låg med bröstet i marken och benen utsträckta bakåt, vändande sig än på den ena, än på den andra sidan. Så började han åter snurra iväg med darrande vingar, ett par gånger höjande stjärten i vädret, så att vinden fick tag och kom fågeln att slå kullerbytta. Jag ställde nu ned en af ungarna på marken och gick ett par steg afsides, då fågeln utan betänkande skyndade fram, yfvade ut bukfjäd- rarna och dolde ungen i dem. Tydligen gick fågelns manöver ut på, att söka få mig att tro, att han var skadad, hvilket skulle föranleda mig att förfölja honom och därigenom lämna ungarna 1 sticket. Intressant var att se, hur han i sitt beteende inlade äfven den afsikten, att göra sig så synlig som möjligt mot den brungrå sanden, med hvilken öfversidans dräkt så förträffligt harmonierar. De enda hvita partier han bakifrån kunde visa, funnos nämligen på stjärtpännorna och undergumpen. Jag såg dessutom, hur han, medan han låg på marken och vände sig än på ena, än på andra sidan, sträckte motsva- rande vinge i vädret liksom för att exponera sidans hvita färg. — Såväl föräldrarna som ännu två ungar till blefvo mitt byte. Det befanns då, att det var hanen, som visat sig mest uppoffrande. Helt säkert skulle ett rofdjur, exem- pelvis en räf, lurats af fågelns beteende, och ungarna gått fria. I flykten påminner m. strandpiparen med sitt mörka band öfver bröstet rätt mycket om strandsvalan, ehuru flykt- sättet snart förråder honom. I början af augusti har jag vid sjöns norra stränder anträffat småflockar af denna strandpipare på flyttning. En öppnad fågel hade i magen växtämnen samt ett litet fiskben tillsammans med sand och smådelar af mol- luskskal. Hoematopus ostralegus (L.). Första gången strandskatan mig veterligt varit sedd i Hornborgasjön var den '/& 1903. Tre fåglar kommo då fly- gande förbi mig. Som jag förmodade, att det var kring- strykande, icke fortplantningsskickliga individ, fäste jag intet större afseende därvid. Äfven följande år sågs hon emellertid, 46 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. och den 5/5 sköts af kand. Y. LAURELL ett exemplar, som hade ett fullbildadt ägg (med skal och pigment) i äggledaren. Två par iakttogos då. Hon torde sålunda häckat första gån- gen åtminstone detta år. Sommaren 1905 fanns på Fågeludden d. ?/; ett bo med 3 rufvade ägg. Tre fåglar voro synliga och uppehöllo sig inom sand- och klapperstrandens område 1 sjöns nordöstra del. Redet bestod af en grund fördjupning i kort gräs och låg nära strandredden. På samma plats häckade tärnor, skrattmåsar, vipor, viggar m. fl. (se sid. 19). Till följd af en utskickad amatörsamlares oförsynthet fingo strand- skatorna icke behålla äggen, hvilket föranledde dem att kort därpå öfvergifva sjön. Våren 1906 infunno de sig dock och häckade ånyo på Fågeludden (d. 9/6). Det är väl första gången strandskatan anträffas häc- kande så långt ini landet och på en lokal af sådan beskaf- fenhet som Hornborgasjön. Hon är med säkerhet invandrad från Vänern. Gallinago major (GM.). »Förekom under 1860-talet ymnigt på alla sanka marker kring sjön. Stora beckasinlekar funnos på St. Bjurums mader, vid Hogården och vid Åmynningen på Stenums mader.» (KOLTHOFEFFE-.) Den dubba beckasinens förekomst vid sjön under häck- ningstiden har under senare årtionden inskränkts i hög grad, och någon större lek torde numera icke förekomma. På den af Carex stricta beväxta, tufviga Åmaden famn jag honom oftast under sommaren 1905. Flera individ tycktes kon- stant hålla till härstädes. Dessutom sågos enstaka individ på Sätunamaden (där en sköts d. ?!/;) samt 1 norr. Förut har jag sett honom vid Stenumslandet. Han är ju en mycket periodisk fågel, hvarför hans fre- kvensgrad vid sjön kan växla. Men säkert är, att han nu aldrig uppträder där ens tillnärmelsevis så allmänt som förr. Såväl delar af maderna kring sjön som de stora, fordom för- träffliga beckasinmarkerna vid St. Bjurum och Dagsnäs (en areal, uppskattad till öfver 2,000 tunnland) ha nämligen på senare tider uppodlats, hvarigenom hans forna utbrednings- område betydligt begränsats. Att han ännu häckar vid sjön RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIE. 47 ställes dock äfven af ortens erfarnare jägare utom allt tvif- vel. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit hans ägg där- städes i maj 1888, samt på Stenumsmaden d. ?6/5 1890, 4 orufvade ägg. Under flyttningstiderna (om hösten 1 sept.) är han all- männare och skjutes då ofta under beckasinjakter. Gallinago gallinago (L.). »Var på 1860-talet mycket talrik och häckade såväl på de sanka flyen i vassarna som på alla sanka marker kring sjön. Nattetid hördes horsgökens gnäggande från alla håll.» (KOLTHOFEFF.) Enkelbeckasinen syntes under sommaren 1905 vid färre tillfällen än den dubbla. Under våren har jag förut visser- ligen många gånger sett och hört honom här och hvar på sumpmarkerna samt den 9/5 1899 funnit hans bo med 4 orufvade ägg vid kanten af en ljungtufva (Rödemossen), men sparsamt förekommer han, ifall hans frekvensgrad ens kan betecknas med detta ord. Har den dubbla beckasinen aftagit vid sjön under senare årtionden, gäller detta därför än mer om den enkla, i all synnerbet som han förr kunde sägas vara sumpmarkernas allmännaste vadare. Jag har på tal om dubbelbeckasinen framhållit den förnämsta orsaken härtill. De om hösten genomflyttande enkelbeckasinerna an- komma enligt hr. J. SVEDENBORGS iakttagelser kring d. ?9/s, då tillgången stundom kan vara mycket god. De sista ses i september. Limicola platyrhyncha (TEM.)? Myrsnäppans förekomst vid sjön har visserligen aldrig kenstaterats, men hon »häckade på 1860-talet i flera par på de mellan Hornborgasjön och Skara belägna Gåsmossen och Svartmossen» (KOLTHOFF), hvarför rimligt är, att något par härifrån kunnat infinna sig vid Hornborgasjön. Att hon nu finnes jämväl på de gamla häckplatserna är dock knappt troligt. 48 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 1. Tringa alpina (L.). »Häckade under 1860-talet flerstädes på maderna kring sjön och äfven på små gräsholmar i vassen.> (KOLTHOEFFE.) Svartbröstade snäppan förekommer äfven nu här och hvar på lågmossarna och hårdvallarna vid sjöstranden. Allmän är hon knappast, ty de par, som häcka, finnas mycket spridda. Efter medlet af juli ses hon allmänt inom sistnämnda om- råde, men detta är genomflyttande flockar (se nedan). — Två par af denna snäppa voro sommaren 1905 bosatta på Fågeludden. D. 1/5 sköts af en amatörsamlare den ena honan, som hade ett fullbildadt, värpfärdigt ägg i äggledaren. D. 1/5 fann jag i närheten af en liten dyfylld pöl på Fågeludden det andra paret, som helt lugnt spatserade i grä- set ett 10-tal steg framför mig. Då jag sköt af ett skott, flögo fåglarne icke sin väg, utan lyssnade blott ett ögonblick och fortsatte sedan sin promenad. Jag lyckades, trots itrigt sökande, ej finna deras bo, med då jag flera gånger senare såg paret här, är det knappt tvifvel underkastadt, att de hade ägg på platsen. D. 1/7; (sommaren 1905) uppmärksammades vid sjöns sandstränder första gången en större flock svartbröstade snäppor på flyttning. Efter denna dato var hon den ojäm- förligt allmännaste vadaren på denna lokal. TI flockar på 20—40 individer syntes hon dagligen äfven hela augusti må- nad. D. 7, 297, 1/2 ts och 19/3 fälldes många fåglar, som alla voro gamla individ; d. ?2/g och ”3/g fälldes flera ung- fåglar (med klart bruna kanter på de små vingtäckarna). Nästan vid alla tillfällen, då jag kunde närmare iakt- taga dessa flockar (genom kikare), sågos andra fåglar till- sammans med dem. Oftast större strandpiparen Agialitis Maticula (L.). En gång (d. !/8) fälldes ur en flock jämte 3 svartbröstade snäppor samtidigt äfven en ung brushane och en ung större strandpipare. Det var lätt att i flykten ur- skilja strandpiparna från snäpporna och därigenom upp- skatta antalet af de förra i flocken. Så såg jag ofta i en "flock på ett 30-tal snäppor omkring 8 å 10 större strand- pipare. Två af de ofvan omnämnda fällda unga svart- bröstade snäpporna befunno sig jämte 6 ä 8 kamrater i en flock på omkring 20 gluttsnäppor Glottis nebubularius (CUNN.), RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIEF. 49 af hvilka en fälld var ungfågel. Jag såg tydligt de små snäpporna i kikaren, när flocken hvilade på några stenar vid Ore-nabb. De lågo eller stodo på ett ben med näbbet i rygg- fjädrarna helt tryggt bland de stora gluttsnäpporna. I flyk- ten åtföljdes alla fåglarna, och när de om en stund kommo åter till stenarna, voro de små snäpporna fortfarande med. Vid ett annat tillfälle flög en gluttsnäppa upp och kort där- på två svartbröstade snäppor, som i flykten sällade sig till gluttsnäppan, hvilken blef ledare för det lilla sällskapet. Flera undersökta fåglar ha i magen haft skalbaggläm- ningar, växtämnen samt 1 nästan alla fall en mängd små- delar af molluskskal tillsammans med småsten och sand. Pawvoncella pugnax (1L.). »Brushanen var på 1860-talet mycket allmän och häckade talrikt på alla mader kring sjön. På tufvorna ute i sjön hade hanarne sin lek och kunde där ofta ses i 20—30-tal.» (KOLTHOFF). Numer är han mindre allmän. Man ser honom ej sällan under våren och försommaren, men aldrig 1 större antal. Den 21/6 1900 sågs en flock på 6 hanar, hvilka äfven vid senare tillfällen syntes. En hane sköts ofvannämnda dag (beskr. se ned.). De tyckas nu uppehålla sig uteslutande på östra sidans uddar och stränder och vid och utanför den s. k. Ore- nabb. Den 3/6 1904 iakttogos 6 å 7 hanar under pågående lek vid en torfgraf på Hornborgamaden (meddeladt af kand. Y. LAURELL). Af två, som fälldes, bar den ene fullt utveck- lad praktdräkt, medan den andre, liksom den förut ofvan omtalade, visserligen hade såväl hals- som nackkragen i behåll, men vårtorna på hufvudets sidor voro försvunna. Beskrifningen af dem lyder: a) /e, halskragen enfärgadt hvit, upptill kring öfre delen af halsen fläckad i gult och mörkbrunt. Nack-kragen grågul, fint vattrad med brunsvart. Ryggens fjädrar gråhvita, spräck- liga genom talrika små svartbruna strimmor och fläckar. Undersidans fjädrar mörkbruna, med ett hvitt långsgående band eller hvitt fält kring fjäderspolen. Undergumpen hvit, öfvergumpen gråbrun. De gula vårtorna på hufvudets sidor saknas fullständigt, i stället små grågula fjädrar. Benen gula, näbben brunaktig. KA VNeRON OR 20010gö,, BA, 4. N:ond. 4 50 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4; N:O 1. b) 5/6, halskragen svart och gul med violett metallskim- mer på det mörka. Det gula uppträder som breda fläckar och band, mest upptill på kragen. Nackkragen gul, fint men rätt glest fläckade i mörkbrunt. Ryggens teckning lik före- gåendes men mörkare, här och där med insprängda, svart- bruna eller gråbruna fjädrar, en del med svagt metallskim- mer. Under svart, metallskimrande, magen och undergumpen hvita, hvarjämte hvita fjädrar finnas i det svarta. Öfver- gumpen gråbrun. På hufvudets sidor gula vårtor. Benen mörka, näbbet brunsvart. c) 2/6, halskragen blåsvart med violett skimmer och metallglans, upptill kring öfre delen af halsen hvit- och brun- spräcklig. Strupen hvit, nackkragen rostbrun, fint men glest fläckad eller punkterad med blåsvart, fläckarna 1 örontrakten hopade tillsammans. Ryggens och skuldrornas fjädrar ljusare rostbruna, spräckliga och oregelbundet bandade med svart, tydligt skimrande i violett. Öfvergumpen och stjärten gråbruna, den senare med ett par ljusbruna, i spetsen tvärbandade pennor. Bröstet i midten hvitt, för öfrigt svart, metallskimrande, här och där med insprängda hvita fjädrar. Buk och under- gump hvita. Vingarna gråbruna, bland de större armtäc- karna ha några ryggens färg och teckning. Vårtorna nästan försvunna, endast bibehållna öfver ögonen. Nåväl hals- som nackkragen något på retur. Benen gulaktiga. Näbbet brun- Svart. D. 12/7 1905 iakttog jag på fågeludden en hona, som oupphörligt flög i kretsar omkring mig och mellan hvarje lof satte sig på marken, där hon en stund sprang oroligt fram och åter. Det lyckades mig ej att vid detta tillfälle få "reda på ungarna, men d. ?”/; fann jag här två sådana, flygga, ehuru de ännu hade rätt mycket af dundräkten kvar på hufvud och bakkropp. De tryckte hårdt i gräset och flögo ej upp, när jag kom dem nära, utan sprungo endast undan, och först när jag sökte fasttaga dem, togo de flykt: Jag lyckades emellertid fånga dem båda (den ena medtogs för konservering). Beskrifningen af dem och honan lyder: den senare fjäderklädnaden kring halsen ganska yfvig (hvilket äfven kunde ses i flykten), densammas fjädrar grå- bruna med svarta tvärband. Öfre stjärttäckarna likaledes med svarta tvärband. Totallängd 251 mm., näbbets längd RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIE. 51 (från pannan) 31 mm., hopfällda vingen 156 mm., stjärten 64 mm., tarsen 40 mm., meilantån med klo 34 mm.; ungarna med öfversidan svart med breda, rostbruna fjä- derkanter. På hufvudets sidor och i nacken funnos ännu kvar delar af dundräkten, likaså på öfvergumpen och låren. Hal- sen liksom delar af hufvudets sidor samt bröst och sidor rost- bruna. Under hvit med svagt rostgul anstrykning. Fötterna ljusare än näbbet, som var brunsvart. När jag d. /g åter besökte Fågeludden fanns på samma plats en brushane, som lyfte ur gräset, men snart kom åter och slog till. Jag fällde honom, och det befanns vara en ungfågel. Då endast en brushanhona häckade på denna udde, och blott detta individ stod att upptäcka där, är det högst sannolikt, att det var den andre af de båda ungfåglar, som fångades här d. ??/;, och af hvilka den ene då hemfördes. Det har då sitt intresse att annotera, att halsens och sidornas fjäderdräkt undergått en märkbar färgförändring. Halsen, bröstet och sidorna voro rostgrå, alldeles som hos honan. Strupen och hufvudets sidor dunkelt hvita. Fjäderkanterna på ryggen ljust rostgula eller rostgrå. Benen gula, näbbet i spetsen svart, vid basen brunaktigt. Här skulle således de från första början rostbruna partierna öfvergått till rostgrå, samt fjäderkanterna på ryggen blifvit ljust rostgula till rost- grå — allt en förblekning af den ursprungliga färgen. Under återstoden af augusti månad fälldes för att få jämförelsemateriel 10 ungfåglar af flockar, som voro på genom- tåg. De varierade visserligen icke så obetydligt men före- tedde i allmänhet likhet med den sistomnämnde. En sam- manställning af beskrifningarna öfver dem lyder: a) 6 stycken med bröst, hals och sidor mer eller mindre rostgrå. Strupen hvit. Öfvergumpen liksom hos honan svart- grå med svagt rostfärgade fjäderkanter. Öfre stjärttäckarna i allmänhet i olikhet mot honans enfärgadt svartgrå utan tvär- band, kanten rostfärgad. Benen gula eller grönaktigt grå, i senare fallet vid lederna öfvergående i gult. Näbbet hos alla svartaktigt, ljusare vid basen. b) 2 stycken afveko från de nyssnämnda däri, att de hade de förstnämnda partierna fullständigt grå med blott en mycket svag rostfärgad anstrykning på framhalsens sidodelar. Ryggens fjäderkanter rostgrå. Den ene hade strupen och 52 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. hufvudets sidor fint fläckade i grått, hvilket icke var fallet med någon af de öfriga. c) i motsats till de två sistnämnda stå två med hals, bröst och sidopartierna rostbruna till rostgula. Den ene sak- nade alldeles hvit inblandning på strupen och hade fjäder- kanterna på ryggen rostbruna, den andre hade strupen hvit och fjäderkanterna rostgrå. Hos båda voro benen blygrå. Två af dessa 10 ungfåglar (SJ S) voro betydligt större än de åtta öfriga (992): totallängd 316 mm., hopfällda vingen 184 mm., stjärten 70 mm., näbbet (från pannan) 35 ä 36 mm., tarsen 50 mm., mellantån med klo 39 mm. — De åtta öfriga: totallängd 240—244 samt en 248 mm., hopfällda vingen 156 mm., stjärten 61—64 mm., näbbet 30 å 31 mm., tarsen 40 mm., mellantån med klo 33 å34 !/2 mm. Förutsatt, att dessa variationer af ungfågeldräkten icke förefunnits redan från början hos resp. individ, utan att densamma då varit öfvervägande rostbrun, skulle således 8 af dessa 10 fåglar undergått förut omnämnda färgskiftning, medan 2 stycken bibehållit en kulör, snarlik den första dräk- tens. I synnerhet kring medlet af augusti iakttogos rätt ofta småflockar på 8 å 10 ungfåglar vid stränderna af sjön, hvilka voro på genomtåg norr ifrån. De uppeböllo sig då vid vat- tenlinjen likt andra snäppartade vadare och voro mycket litet skygga. Ett tiotal undersökta brushanar (ungfåglar) hade förtärt fluglarver (Stratiomys), Phryganidlarver, sländor, skalbaggar (Donacia), ett individ hade magen full af frön af en Cypera- cée, ett annat hade förtärt frön af Comarum pal., hvarjämte "hos somliga påträffades obestämbara växtdelar. Totanus ochropus (L.). »Häckade på 1860-talet vid skogsträsken kring sjön.» (KOLTHOFFE.) Skogssnäppan förekommer fortfarande i trakten (jag har iakttagit henne i närheten af Skara), men till sjön anländer hon blott under flyttningstiderna, hvarför hon först senare kommer att närmare omnämnas. WES RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 53 Totanus glareola (L.). »Häckade på 1860-talet talrikt på de stora flyen utanför St. Bjurum, äfvensom 1 glesa kolonier flerstädes på de sanka maderna kring sjön.» (KOLTHOFF.) Grönbenta snäppan träffas numer visserligen 1 ett och annat par på alla lokaler kring sjön, men då hon icke någon- städes uppträder kolonivis, kan hon icke sägas vara allmän därstädes. Däremot fann jag en koloni bosatt vid den s. k. Rösjön ute på St. Bjurums mossar en halfmil söder om sjön. "Hon är för öfrigt den enda Totanus-art, som häckar vid Horn - borgasjön. . Liksom öfriga Totanus-arter uppför sig grönbenan mycke oklokt, då man nalkas hennes ungar. Då jag d. 12/7 1905 vid sjöns norra ände kom i närheten af sandstranden, flög plötsligt en grönbena upp rätt långt ifrån mig och började genast allarmera. Ropande sitt »tepp, tepp> kom hon emot mig, och ju mer jag närmade mig stranden, desto tätare kretsar slog hon omkring mig. Jag stannade så ett ögonblick för att närmare iakttaga henne. Hon flög då slutligen ett par gånger fram till en viss punkt och stannade där en stund fladdrande i luften, därigenom utpekande för mig, hvar hennes unge fanns. Jag kunde därför gå direkt fram till denne, som, utan att trycka eller försöka gömma sig, började springa ut i vattnet. Då grönbenan såg, att jag fångat ungen, blef hon utom sig, slog ned helt nära mig och sprang oroligt fram och tillbaka, dock utan att göra det minsta försök att genom förställning eller dyl. locka mig bort. Då jag noga genomsökte den lätt utforskade platsen utan att finna någon mer unge, ansåg jag mig kunna fälla den gamla fågeln, hvilken visade sig vara en hane. Honan såg jag icke till. Ungen var omkring 14 dagar gammal. Fjädrar hade redan aflöst dunet på rygg och bröst, och ving- pennornas blodpennor hade börjat spricka ut. Jag har an- tecknat hans utseende med afvikelserna från den vanliga dundräkten som följer: ; Hjässan, ett band längs nacken samt halsens baksida svarta. Från näbbroten genom ögat en svart strimma. Fläc- karna på hufvudets sidor saknas, men den rostgrå färgen finns. De unga fjädrarna på rygg och vingar svarta med 54 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. bruna fläckar, fjädrarna på bröstet hvita, vattrade 1 grått. Under gråhvit. Benens färg lik den gamla fågelns. - Redan d. ?7/& 1905 iakttogs grönbenan i flock vid sjöns sandstränder. Ur ett sällskap på c:a 190 individ fälldes en gammal hane (SS). Senare, särskildt i medlet af juli, hade tydligen genomflyttande fåglar ankommit, ty nu var hon mycket vanlig isynnerhet i södra delen af sjön, där mindre flockar (på c:a 10 individ) höllo till på den i vattenytan simmande naten (företrädesvis HElodea och Chara hispida). Eljest förekom hon vanligen 1 spridda individ eller ett par åa tre i sällskap. Många i juli fällda exemplar voro gamla fåglar. I medlet af augusti hade deras antal betydligt för- minskats. Några undersökta fåglar hade förtärt skalbaggar, Ela- phrus cupreus, Dytiscus-larver samt ett individ frön af Scir- pus lacustris. Tringowdes hypoleucos (L.). . »Några par häckade på 1860-talet årligen vid sjöns norra stränder.> (KOLTHOFF.) | Drillsnäppan har jag under försommaren endast någon gång sett vid sjöns norra stränder samt vid Hornborgaån. Om hon ännu häckar, kan jag därför ej afgöra, men det är sannolikt, 1 så fall naturligtvis i blott något enstaka par. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit hennes ägg vid sjön i juni 1888. — I slutet af juli (d. ??/7 1905) sågos på Fågeludden första gången några individ, som tycktes hålla ihop och vara på flyttning. Senare var hon rätt allmän nästan öfverallt i "sjön. I synnerhet uppehöll hon sig på de torfafsatser, som 1 Flian samt från Rödemossens erosionsterrass sköt ut i vatt- net. Vanligen voro 4—38 tillsammans, men bildade icke ett slutet sällskap, utan sprungo omkring spridda från hvar- andra. När de lyfte, ljöd alltid ett 4 gånger upprepadt »psi», hvarigenom de höllo tillsammans. Några fällda indi- vid voro ungfåglar och hade i magen skalvingar af Carabider. Numenius argquatus (L.). »Storspofven häckade på 1860-talet i stort antal på ma- derna rundt omkring sjön. Sålunda häckade 10—12 par vid Hogården.> (KOLTHOFE.) RUDOLEF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIE. Dö Denna spof synes och höres ännu ofta såväl på hög- som lågmossarna kring sjön, men torde icke förekomma häc- kande på annat än de vidsträcktaste af dem, d. v. s. på västra sidans sumpmarker. Här funnos sommaren 1905 flera par 1 Rödemossens sumpigare, af sphagnummossa uppfyllda centrala delar samt ett och annat par på Stenumsmaden vid Flians mynning och på Hjortronmossen. Dessutom sågos ofta flockar på omkring 6 å 10 individer besöka olika delar af Hornborgadepressionen. Dessa hade infunnit sig från St. Bjurums och Billingens vidsträckta mossar, 1 hvilken rikt- ning de ofta flögo eller kommo. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har d. 1/5 1888 funnit hans ägg vid sjön. Redan d. !/; 1905 hade storspofvarna öfvergifvit häck- platsen på Rödemossen och sågos nu ofta på dybankarna vid stranden. Vid flera tillfällen, då jag under natten stött upp stor- spofvar, ha de gifvit ifrån sig ett mycket obehagligt, lång- draget hest och skärande läte, som jag aldrig hört om dagen. Det var stundom mindre flockar, som tycktes vara 1 rörelse och söka föda nattetid. Efter medlet af augusti voro spofvar än oftare synliga vid sjön, enligt fällda exemplar ungfåglar, tydligen på genom- färd. Spofvens ankomsttid till trakten har jag antecknat 1895 er 19000: d:r Grus grus (L.). »Flera par tranor häckade under 1860-talet årligen på St. Bjurums vidsträckta mader och ett par helt nära sjö- stranden på Trestenamaden.» (KOLTHOFF.) Till sjöns häckfåglar kan tranan numera icke räknas. Men hon synes nästan dagligen på Rödemossen, eller kommer hon flygande öfver sjön i flock på stundom ända till 20 indi- vid. Två häckställen finnas nämligen icke långt från sjön, det ena St. Bjurums milsvida mossar, det andra myrarna på Billingen. Sjön ligger i stråkvägen mellan dessa. I Sv. Jägarförb. Tidskrift, 1892, finner man följande notis: »Tranor i mängd(!) lära i år ha häckat på de stora mossarna väster (sydväst? = St. Bjurums mossar) om Horn- borgasjön, och man ser ofta stora flockar af dessa fåglar 56 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. kretsa öfver nejden. — För 8—10 år sedan var förhållandet enahanda, och då blefvo stora sträckor med växande hafre ödelagda(!) i synnerhet å Sätuna och Hornborga mader.» ÅArdea cinerea (L.). »Unga hägrar visade sig vid sjön på 1860-talet dagligen i juli och augusti månader, men fågeln häckade ej i Väster- götland.> (KOLTHOFF.) Hägern besöker fortfarande sjön hvarje sommar. Er. o. m. juli månad har jag i flera år sett enstaka fåglar här. Som- maren 1905 voro två stycken oita synliga på dybankar i sjöns norra del. (Ett exemplar i Skara h. a. läroverks mu- seum, en ungfågel, är skjuten i sjön 1865.) Botaurus stellaris (L.). »Rördrommen var redan på 1860-talet försvunnen från sjön. Han var dock känd af den äldre befolkningen, som för mig riktigt härmade hans läte. På 1850-talet voro äfven exemplar fällda vid sjön.> (KOLTHOFF.) Rallus aquaticus (L.). » Vattenrallen var på 1860-talet ganska vanlig 1 sjön, hvil- ket bevisades däraf, att man nattetid hörde hans läte från flera håll. Han fanns såväl vid St. Bjurums- och Dagsnäs- landen som vid Stenum och i ett litet träsk vid Tveta gård helt nära sjön.» (IKOLTHOFF.) Han höres fortfarande ofta, synnerligast vårtiden. MNSjälf har jag funnit honom blott inom den stora säf- och dyarealen längst 1 söder. D. 4/7 1905 lyckades jag i en s. k. rågång staka mig fram ända till den plats, där hängdyn vidtager. Det var en timme före soluppgången. Plötsligt lät en vattenrall höra sitt skarpa läte. Först föreföll det, som skulle fågeln varit än i min omedelbara närhet, än mycket långt borta. Tydligen löpte han också nu omkring mycket hastigt ehuru icke öfver en så stor yta, som jag var frestad tro med anledning af det skenbart stora afstånd, hvarpå ljudet stundom hördes. När jag slutligen kom fram till en hög scirpusdunge, som växte på gungflyn, kunde jag tydligt märka, att fastän fågeln hela FIRE RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. SU tiden uppehöll sig inom dungen, det ibland lät, som skulle han varit långt inne i den omkringväxande starren. WNäker- ligen beror denna »buktalarekonst» mycket därpå, att fågeln, äfven om han vistas på samma fläck, vänder sig åt olika håll, medan ljudet alstras. Som jag antog, att boet fanns inom scirpusdungen, steg jag ur ekan för att söka reda på det. Markens gungflyartade beskaffenhet omöjliggjorde emel- lertid allt längre framträngande. På ett ställe lyckades jag dock finna en tunnellik gång i säfven, som vattenrallen tyd- ligen betjänat sig af under sitt löpande. Här stodo näm- ligen spåren fram och åter efter hans långa tår tydligt af- tryckta på dyn. Jag böjde ned säfven vid sidan om gången och ställde mig här att invänta fågeln. Han hördes hela tiden, fast icke oafbrutet. Om en stund närmade han sig, och det var nu lätt att iakttaga, att han kom försiktigt i korta repriser åt gången och ibland stod stilla, medan han lät höra sitt skrik. Det föreföll allt fortfarande, som skulle det stundom kommit från helt annat håll och längre bort ifrån. Till slut var han så nära, enligt beräkning på min- dre än 3 meter, att jag hörde plaskandet af hans steg. Lätet bestod af två korta, skarpt ljudande »stafvelser», åt- följda af ett bortdöende, rullande ljud. Mellan dem kunde på detta afstånd urskiljas ett egendomligt strupljud som vid hastig andhämtning. — Om en stund hördes ett genomträn- gande »pits, pits>», och kort därpå måtte fågeln ha råkat sina ungar, ty nu upprepades det tvåtoniga »rasp, rasp» flera gånger, hvarpå följde ett förnöjdt grymtande, det -: senare så starkt och för en fågel egendomligt, att man kunde trott det härleda från en helt annan varelse än en vattenrall! Det första tvåtoniga ljudet varierades ibland, innan det andra följde. Omkring en timme efter soluppgången slutade fågeln att skrika. Porzana porzana (L.). — »Häckade på 1860-talet rätt allmänt både utanför Bju- rum och Dagsnäs samt vid Stenumslandet. Nattetid hörde man ständigt hennes läte.» (IKOLTHOFF.) Sumphönan förekommer äfven nu på flera ställen i sjöns sydligare del och höres ofta nattetid, men äfven någon gång 58 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. strax efter soluppgången. +D. !/; 1905 fann jag inom den stora säf- och dyarealen längst i söder ett bo, byggdt af gröna scirpusstänglar och näckrosblad. Det låg flytande på vattnet. En sumphöna skrek oafbrutet rundtomkring, så länge jag uppehöll mig på platsen, hvilken jag lämnade en god stund efter soluppgången. Som boet ej innehöll några ägg, kunde ej bestämdt afgöras, om det tillhörde en sump- höna (sothönan bygger nämligen understundom af dylika färska växtdelar). Men som endast sumphönan hördes hela tiden alldeles kring boet, är det sannolikt, att det tillhörde henne. Detta område var senare på sommaren ofarbart till följd af nate och dy. Gallinula chloropus (L.). Rörhönan, som »icke fanns på 1860-talet> (KOLTHOFF), har säkerligen redan åtskilliga år tillhört sjöns häckfåglar, (hon är skjuten i maj 1901 i Kinreviken 3 mil n.o. om sjön, medd. af hr. P. U. STRÖMBERG), fastän ej någon iakttagelse, som konstaterat ens hennes förekomst i Hornborgasjön, gjorts förrän 1 sommar (1906). Hr. HELGE LILLIESTIERNA, känd som erfaren och skicklig oolog, fann då flera af kråkor tagna rörhönsägg vid stranden af sjön. Crex erex (L.). »Förekom på 1860-talet ytterst talrikt på maderna kring . sjön.> (KOLTHOFF.) För kornknarren äro de sanka ängsmarkernas rika gräs- eller starrvegetation alltjämt en favoritplats af yppersta slag. Han är också här ännu mycket allmän. Fulica atra (L.). »Förekom ej på 1860-talet i stort antal, men några par häckade vid Hogårdslandet och utanför St. Bjurum.» (KOLTHOFF.) Under de senare årtiondena har sothönan tilltagit oer- hördt och täflar nu i individrikedom med skäggdoppingen. Endast i den nordligare delen saknas hon, då här icke finnes något större vassfält. Talrikast kan hon sägas vara längst i söder, där terrängbeskaffenheten synes vara den för henne RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 59 mest lämpliga. Hon finns här långt inne på den otillgäng- ligaste gungfly, där nate och näckrosor växa ymnigast på gläntorna i den täta scirpussäfven, och dyn når upp till vattenytan. Här träffas aldrig skäggdoppingen. Men i säf- massans yttre delar eller t. o. m. i den rena phragmites- vassen vid Stenumslandet på djupare vatten anträffas hon, då tillsammans med sistnämnda art. På nyssnämnda plats fanns d. ??/5 1897 flera sothönsbon med ägg midt inne bland en mängd doppingbon. Ett af sothönsboen låg blott 1 m. från ett doppingbo. ; Sothönan anländer så fort isen på våren börjar bryta upp. År 1900 sågs hon redan d. 3!/3, 1905 icke förr än d. 2/4. Hon börjar värpa rätt tidigt, redan innan vassvegetationen hunnit växa upp. Kring d. 12 maj ha bon med 4 å 5 ny- lagda ägg under många år anträffats. Flera ägg i kullen får man för öfrigt knappt se, så länge vassen är låg. Kråkan plockar nu oafbrutet bort det ena ägget efter det andra och fortfar därmed, tills vassen blifvit så hög, att hon icke vågar sig eller kan komma ned till boen. Kråkan bär äfven skulden till följande oegentligheter: 1) att heia kläckfärdiga kullar på mer än 1 medeltal 5 å 6 ägg så ytterst sällan på- träffas (eftersom sothönan oupphörligt tvingas att lägga nya ägg), 2) att nylagda kullar kunna förekomma 1 slutet af juni månad, och 3) att i samma bo äfven med blott några få ägg ej sällan nylagda och starkt rufvade ägg samtidigt påträffas. — D. 2/5 1897 räknades 1 ett bo 15 ägg, men möjligheten, att två honor värpt 1 samma rede, är icke ute- sluten. Sommaren 1905 fanns d. ?/6 nykläckta ungar, men d. 5/6 ett bo med 7 nylagda ägg. Redet har ofta varit sammanfogadt af scirpusstänglar, lagda ofvanpå en liten bank af nedböjda säfstrån. Ett bo hade dessutom ofvanpå den nedtrampade säfven ett tjockt lager fräken och var inuti fodradt med starrstrån. Ett annat var byggdt af torra, kort afbitna phragmites-stänglar. Sothönan är en klok och försiktig fågel. Om man färdas tyst genom vassarna, kan man lätt nog få höra och se henne på nära håll, men det behöfs blott ett buller, som ger till- känna, att en båt närmar sig, för att hon skall tystna och gå undan. Doppingen är vida lättare att få inom skotthåll än sothönan, då hans nyfikenhet ofta förleder honom att närma sig roddaren i vassen. 60 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Sothönans ena skarpa läte »pits, pits> har jag hört vid tillfällen, då hon, efter att ha blifvit skrämd, ansett faran öfverstånden och kommit frampaddlande i vassen för att samla ungarna till sig. — Under sommaren flyger sothönan sällan, fastän hon gärna går ut på öppet vatten. Jag har dock aldrig sett henne, såsom doppingen, åtföljd af ungar simma ut på klarvattnet utanför säfbältena. När ungarna blifvit flygga mot slutet af augusti månad, börja sothönsen flocka sig tillsammans. Det är ansenliga skaror, man nu under lugna kvällar kan få se ligga ute på klarvattnet. +D. ?2/g var den första gången under sommaren 1905, som jag iakttog dem så samlade. — En dag i oktober 1904 voro tusentals sothöns synliga ute i sjön, måhända samtliga, som funnos där. De beredde sig tydligen för flytt- ningen (kand. Y. LAURELL 1 bref). Att sothönan fanns på 1860-talet och icke, som det upp- gifvits för mig, först mot slutet af 1870-talet, bevisa två i sjön skjutna exemplar af denna fågel, som förvaras 1 Skara h. a. läroverks museum, och som bära årtalen 1864 (d. 12/6) och 1866 (d. 9/8). Sedan den tiden har hon, som ofvan nämnts, ökats så betydligt, att hon nu måhända är sjöns all- männaste fågel. Det är därvid intressant att kunna med- dela, att enligt uppgift af erfarna jägare (hr. J. SWEDENBORG och baron E. FocK) änderna samtidigt tilltagit i antal. Man har således här motsatta erfarenheter 1 denna sak mot på många andra håll, där, som det förmodats, en ökning af sothönsens och doppingarnas antal varit orsak till andstam- mens decimering. Man har heller aldrig kunnat iakttaga, att afgjord fiendskap råder mellan dessa fåglar och änderna. Det kan emellertid förtjäna tilläggas, att hand i hand med denna ökning af ifrågavarande fågelarter ägt rum en tillväxt af vassvegetationen, hvarigenom således det område, dessa fåglar bebo, utvidgats (se äfven notisen om doppingen). Några undersökta sothönor hade i magen en mängd frön af Scirpus lacustris och något fisksubstans tillsammans med sand och småsten. Cygnus olor (CGM.) »Sågs på 1860-talet någon gång under vårflyttningen, men häckade ej i sjön.> (KOLTHOFFE.) RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 61 Knölsvanen har på senare tider blifvit bofast. Våren 1889 anträffades första gången hans bo. Hr. J. SWEDENBORG fann då ett rede innehållande 3 ägg (Sv. Jägarförb. Tidskr. 1889). Numer är han en allmän häckfågel i sjön. Somma- ren 1905 hade omkring 20 par bo och ägg. Många voro dessutom icke fortplantningsdugliga ungfåglar, som för det mesta sågos tillsammans ute på klarvattnet. Stamtillhållet är den stora säfarealen i söder. Dessutom finns i västra strandens vassbälte ett och annat par. Det första svanparet slog sig ner på förstnämnda plats, där det redan första sommaren uppfödde ungar. Följande vår återkommo fåglarna, och äfven nu häckade det gamla paret på samma ställe. Man hade här tillfälle att iakttaga, hur ofördragsam den gamle hanen var mot ungfåglarna. Han tålde dem icke i grannskapet af häckplatsen, utan motade med raseri bort dem, närhelst de närmade sig. Året därpå infunno sig fåg- larna ånyo. De gamla häckade, och fiendskapen mot ung- fåglarna upprepades. Men följande vår bortsköts oldhanen, och man hade nu tillfredsställelsen se flera par sätta bo och uppiföda ungar 1 den först bebyggda vassen. Knölsvanen ankommer stundom så fort den minsta vak öppnat sig. 1903 såg jag honom sålunda i en liten vak vid Flians utlopp redan d. 3/3, medan isen ännu i öfrigt låg tjock. Rufningen börjar kring midten af maj. 1900 d. !?/; innehöll ett bo ett nylagdt ägg, den 23 i samma månad 4 ägg, hvar- för tydligen ett ägg lagts om dygnet. HRufvade ägg ha, oftast 6 till antalet, eljest vanligen funnits kring den 20 maj. Sommaren 1905 iakttogos några bon 1 den af nate och näckrosor uppfyllda gcirpussäfven vid Dagsnäs. Ett par af dem hade som underlag i vattenytan liggande dyansam- lingar, ett låg flytande på vattnet. Redet var utvändigt vid basen mellan 2—3 meter i diameter, omkring 7 dm. högt och torrt inuti. Det var sammandraget af grön scirpus- säf. På grundare ställen hade svanerna trampat ned säfven till en formlig bank. De begagnade denna till toalettplats. Stundom användas härtill äfven gamla svanbon. Ett nytt för året, hvilket innehöll 4 ägg, hade äfven tagits i besitt- ning för nyssnämnda ändamål, så att äggen måste gräfvas fram ur den aflagring af dy och exkrementer, som samlats på detsamma. ö2 ARKIV FÖR - ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. Sommaren 1905 iakttogos nykläckta ungar d. 9/6. De åtföljde stundom honan ut på klarvattnet och döko som doppingar, då de förföljdes. Hela familjen (hane, hona och ungar) höll ej sällan tillsammans. Vid fara simmade hanen vanligen utåt sjön, medan honan och ungarna skyndsamt uppsökte vassen. I kikaren kunde jag se, att honan stundom bar ungarna på ryggen likt doppingen. Hon var nu skygg och lät, när man nalkades, höra ett ängsligt »ohi-ärp>. Ett annat läte, »urung-gao» (hanens ?), tycktes äfven vara ett ut- tryck för oro. Vid ett tillfälle lyckades jag, dold i vassen, genom att härma ungarnas pip få svanhonan helt nära mig. Hon lockade hela tiden med ett lågmält »glock, glock>. Senare på sommaren (i juli) syntes hvarken honan eller ungarna till. De befunno sig nu tydligen långt inne 1 vassen. I augusti var svanernas antal i allmänhet skenbart mycket decimeradt. De flesta uppehöllo sig nämligen imne på de otill- gängligaste delarna 1 säfbältena och undergingo ruggning. Ofta sågos svanerna ligga »betande» 1 de stora nate- ängarna af Chara hispida och HElodia utanför säfven. Jag kunde i kikaren se, huru de oupphörligt döko ned med huf- vudet och halsen i naten. Om våren synas de späda näckros- bladen utgöra en del af deras föda. Lämningar efter af svanerna uppryckta vattenväxter (nate) anträffas dessutom då i myckenhet vid stränderna (medd. af hr. J. SNEDENBORG). Vid Hånger plägade svanerna ofta gå iland på en liten stenig udde. Folket brukade då jollra och prata till dem, hvarför de här vant sig vid människor och lagt bort en god del af sin rädsla. De uppsökte för öfrigt ofta de sandiga delarna af stränderna, såsom västra landets uddar, troligen emedan de behöfde sand och småsten till matsmältningen. Under flyttningstiderna infinner sig ett betydligt större antal svaner i sjön än som kvarstannar under sommaren. Bland dessa skaror finnas äfven många sångsvaner C. cyg- nus (L.) | Spatula elypeata (1L.). »Häckade på 1860-talet tämligen talrikt. Minst 15—20 par årligen.> (KOLTHOFF.) Skedanden är fortfarande tämligen allmän i sjön. Under andjakter skjutes hon ej sällan. D. ”/; 1905 fanns sålunda bland de fällda änderna en gammal 9 och d. ?”f/; en ung SJ. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. NOS Under sommaren 1905 såg jag ofta skedanden på skilda ställen i sjön. Första gången och senare vid flera tillfällen i Vesttorpviken. Jag undersökte platsen, där hon uppehöll sig, noggrannare och fann, att inom ett mindre område, där fräkenvassen (Eqvisetum) förhärskade, lågo en mängd röd- bruna bröstfjädrar af skedandhanen, vittnande om, att stället ofta besökts af denna and. Senare återfann jag skedanden på flera andra ställen i sjön, där fräkenvassen förekom. D. 0/7 fanns skedandens bo med 7 ägg i kanten af frä- kenvassen på en af starr och fräken klädd dyholme längst i söder. Balen bestod af torr scirpussäf. Äggen voro ljusare än gräsandens, några spolformiga. Kullen var med säkerhet omlagd. I Hornborgasjön håller sig skedanden följaktligen huf- vudsakligen till fräkenvassen (hvilken iakttagelse bekräftades at hr. J. SWEDENBORG). Möjligen beror detta därpå, att bottnen i fräkenvassen är af mycket lösare beskaffenhet än i de andra vassarna (skedandens näbb är ju särskildt afpassad till att ur slam upphämta näringsämnen). Två 1 Skara h. a. läroverks museum förvarade sked- änder, som förskrifva sig från sjön, bära årtalet 1865 ('/s). Två undersökta fåglar hade förtärt en mängd frön af Scirpus lacustris. Ånas platyrhyncha (L.). Gräsanden, som på 1860-talet »förekom i mängd» (KOL- THOFF), är fortfarande mycket allmän, den vanligaste Anas- arten. Under sommaren anträffas »anddrakarna» i mindre sällskap på 8—10 individ inne i phragmitesvassarna eller ännu oftare i de stora säfarealerna längst i söder. Först i slutet af sommaren uppträder gräsanden emellertid talrikt. Dels befinna sig nämligen sommartiden de häckande honorna uppe på maderna (där ett bo med 11 rufvade ägg fanns d. 12/5 1901 under en videbuske c:a 100 m. från sjön), eller, sannolikt de fleste af dem, på lämpliga platser i sjöns när- mare eller fjärmare grannskap, dels infinna sig i sjön i slutet af juli och i synnerhet i augusti, då ungkullarna blifvit flygga, ett stort antal änder från omnejdens talrika småsjöar (i Valle härad). De slå sig snart ihop till stora flockar, som synner- ligast efter de första jaktdagarna gärna uppsöka de otill- 64 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O0 1. gängliga gläntorna 1 sydvästligaste delens säfområde. Ofta ser man dem också uppehålla sig 1 naten utanför säfven (företrädesvis Elodeavegetation), stundom äfven ute på klar- vattnet. Mestadels är det både stora och små Anas-arter, som bilda dessa flockar: gräsänder och krickänder till största delen, men icke sällan ses äfven brunänder och årtänder. I de näckrosrika delarna äro de ojämförligt talrikast. Öfveralit äro näckrosbladen naggade eller »märkta» i kanten, tydligen emedan änderna sökt komma åt smådjur o. dyl., som sitta på och under bladen. Äfvenså förtäres inne- hållet i fröhusen af gula näckrosen (enligt hr. J. SWEDEN- BORG). — Redan mot slutet af augusti (sommaren 1905 redan kring d. 17/8) kan man säga, att »anddraget» börjar i sjön. Med skymningens inbrott kommer den ena flocken efter den andra, ofta på 40 å 50 individ, sträckande och slår ner i vassarna. . Senare på hösten vistas änderna allmänt ute på klarvattnet, då utom de ofvan omnämnda arterna framförallt bläsänderna äro vanliga. Vintertiden, så länge öppna råkar finnas, ses kvarstan- nande andflockar uppehålla sig vid dessa. D. 1/;2 1902 iakttogs sålunda ett hundratal änder 1 öppna rännor vid Flian och vid Almeö. Vintern 1899—-1900, då den strängaste kölden rådde, infunno de sig och stannade en längre tid vid en rinnande bäck invid Skara, säkerligen emedan sjön då var helt och hållet isbelagd. Gräsanden har enligt hr. J. SNEDENBORG under de senaste årtiondena märkbart ökats i antal. Detta torde närmast gälla hennes förekomst om sensommaren och hösten och finna sin förklaring främst däruti, att vattensamlingar o. dyl. 'i grannskapet torrlagts, hvarför Hornborgasjön blifvit sam- lingsplatsen för de 1 trakten häckande änderna. Anas strepera (L.). »Snatteranden fanns ej i sjön på 1860-talet, men på 1880- talet sågos tvenne par vid Almeö, de första, som mig veter- ligt iakttagits i sjön.> (KOLTHOFFE.) : Ett exemplar är senare skjutet under andjakt af hr. J. SWEDENBORG. Någon mer uppgift om hennes förekomst härstädes föreligger icke. Om hon häckar är alltså okändt. Hon är i hvarje fall den sällsyntaste anden i sjön. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 65 Anas acuta (L.). >Häckade ej på 1860-talet i sjön, men var allmän under flyttningstiden.> (KOLTHOFFE.) Stjärtanden torde nu med säkerhet häcka i sjön, ehuru hon är fåtalig. En hona är 1 juli skjuten af Baron E. FoCK (exemplaret finns uppstoppadt), som äfven meddelade, att en kull stora flygga ungar åtföljde henne. MNSjälf såg jag som- maren 19035 d. 15/6 6 anddrakar komma flygande förbi, hvilka särskildt på grund af den smala halsen och det stora, skarpt afsatta hufvudet kunde identifieras som stjärtänder. Ett exemplar af denna andart 1 Skara h. a. läroverks museum bär fyndort Hornborgasjön och fyndtid d. ?/1 1868. Anas crecca (L.). Krickanden, som på 1860-talet »häckade mycket talrikt» (KOLTHOFF), förekommer nu under sommaren i mindre antal, men blir så mycket allmännare mot hösten. Tidigt på våren i mars och april ses hon sträcka fram och åter i sjön 1 flockar. Hon uppehåller sig särskildt under sensommaren och hösten företrädesvis i de på näckrosor öfverfyllda delarna, och jag iakttog henne sommaren 1905 ingen gång i den på denna växt mycket fattiga vassen i Vesttorpviken (där där- emot skedanden oftast syntes bland fräkenbestånden). Bland krickandflockarna observerades under sommaren 1905 vid flera tillfällen några större arter, hvilka åtminstone en gång kunde tydligt identifieras som brunänder. (Om hennes upp- trädande i öfrigt se gräsanden). å Anas querguedula (L.). »Några par häckade på 1860-talet årligen i sjön.» = (KOLTHOFF.) Årtanden finns fortfarande sparsamt, ehuru äfven hon blir vanligare mot hösten. D. 12/5; 1901 påträffades på Horn- borgamaden i en hög starrtufva hennes bo med 8 nylagda ägg. Nyroca fuligula (T.). »Häckade på 1860-talet talrikt, helt säkert 40—50 par årligen.> (KOLTHOFF.) Arkiv för zoologi. Bd 4. N:o 1. 5 66 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. Viggen är ännu allmän bäckfågel 1 Hornborgasjön. Han torde i senare tid icke aftagit, snarare tvärtom. Under som- maren är han den and, som oftast ses, och hvars bo är lättast att finna och äfven oftast anträffas. Scirpussäfven med sina öppna gläntor är viggparets käraste tillhåll. Man finner här hane och hona troget tillsammans tills rufningen börjat. Hanen ses nu ofta flyga tätt efter honan, utstötande sitt skorrande läte. Medan de ännu hålla ihop i par, äro de föga skygga och dröja länge på vattnet, innan de flyga upp. Först tar honan flykt, omedelbart följd af hanen. Medan honan värper, uppehåller sig hanen gärna 1 grannskapet och kommer tillstädes, då hon stötes af boet och slår till i när- heten. Men när rufningen börjat på allvar, slå sig hanarna tillsammans 1 flockar, som visa vida större skygghet än de enstaka paren. Dessa flockar uppehålla sig alltid ute på klarvattnet, ofta såg jag dem längst 1 norr, där knappt någon vassvegetation förefinns och djupet är relativt stort. Viggens bo har jag funnit på olika beskaffade lokaler och nylagda ägg på rätt olika tider. Det sistnämnda bero- ende på, att första kullen blifvit förstörd af kråkor. Vanligen ha boen varit anbragta på hårdare mark, såsom på stran- den af Fågeludden och på de starrbeväxta blockholmarna. vid Öre-nabb. Vid två tillfällen (d. €/+ 1902 och 3/5 1905) fanns boet ute i vassvegetationen i en ensamt växande starr- tufva af Carex strieta. Det förstnämnda af dessa bon, inne- hållande 8 nylagda ägg, låg 1 scirpussäfven så nära vatten- ytan, att det var fuktigt muti. Det andra, med 10 nylagda ägg, I phragmitesvass. MHSåväl dessa bon som de på block- holmarna anbragta voro väl dolda i den höga starren, redet "bestående af vassbitar och starrstrån med dunkrans i de fall, då äggen voro legade. Bon, anträffade på stranden af Fågel- udden, lågo däremot alldeles öppet i kanten af uppkastade vassbankar, hvari balen formats af vassbitar. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 67 Följande schema visar den olika tiden för äggläggningen: Månad | Dato SS Antal ej ruf. ägg | Antal rufvade ägg Jani (79 2 | resp 132 | »> 14 2 » TN » 23 DER bar ar SR 10 | » 29 2 > TÄT RSA IU ON GERD OLE 10 Juli 6 6 DEN FRI MISS (Sv sl stå 3, 8 » 14 2 IT GO fejan SE SL 9 samt 7 ägg o. 3 ungar » 20 TUNGA tg ÖV SON es mekare sas LÖ Nylagda ägg ha således anträffats med 3 veckors mellan- tid. Boet af d. !/& med 7 ägg är identiskt med boet af d. 1/7, hvaraf framgår, att rufningen varat c:a 27 dagar. Med afseende på de öppet liggande äggen i säfmassan på stranden af Fågeludden har jag antecknat, att »de voro sparsamt öfvertäckta af vassbitar, hvilket jag ej förut sett». Troligt är, att detta skett i afsikt att dölja dem för kråkorna, som ständigt frekventerade denna plats äfven under sommaren. D. 20/5 1906 fann jag här ett af dem plundradt viggbo med urätna ägg, hvilket visade, att ett dylikt skydd väl behöfdes. — Vid flera tillfällen, då vigghonan stötts af boet, har hon kastat sin starkt stinkande spillning öfver äggen, hvilken kunde tydligt förnimmas på ett par å tre stegs af- stånd. Detta kan ju berott på skrämsel, men en annan möjlighet är icke utesluten, nämligen att den fräna lukten är ett skyddsmedel. D:r W. A. ENGHOLM har gjort den iakt- tagelsen, att betande boskap lämnar en krans af gräs orörd kring det ställe, där brunandens bo ligger. Det är ju icke orimligt, att detta förhållande kan finna sin förklaring af en liknande exkrementkastning öfver äggen, hvilken äfven före- kommer hos brunanden. Vigghonan ligger mycket hårdt på äggen och flyger af, först när man är boet ett par steg nära. Men har hon en eller ett par gånger blifvit skrämd, går hon bort så fort hon märker, att någon nalkas. Vid två tillfällen stötte jag upp vigghonor från deras nykläckta ägg. De kastade sig då på marken och sprungo flaxande bort, låtsande sig vara sårade, alltunder det att de läto höra ett svagt skorrande läte, hvilket 68 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. jag äfven kunde uppfatta, sedan de summit ut på vattnet i i närheten. Ungarna kilade ur redet, först när jag vidrörde dem. På ungefär liknande sätt beter sig vigghonan, då hon anträffas med ungar ute på vattnet. Blir hon förföljd, sim- mar hon bakom ungarna ängsligt >»knorrande» och flaxande med vingarna. I midten af juli 1905 syntes allmänt nykläckta ungkullar, som ofta åtföljde modern ut på klarvattnet. Gläntorna i scirpussäfven voro dock deras käraste uppehållsorter. De voro icke just skygga. Så sent som d. 10/g sågs en hona med en alldeles nykläckt kull af 8 ungar. Till dessa hade dess- utom sällat sig ännu en på 6 ungar, som voro betydligt större. Troligen hade modern till dessa blifvit skjuten under andjakten. D. ?2/g sköts en stor unge, som fått fjädrar på buk och rygg, men ej ännu utvecklade, brukbara vingar. Iris var gulgrå. — Under sommaren 1905 sågs första gången d. !?/; en större flock vigghanar samlade utanför säfven. Senare syntes mycket ofta smärre sällskap här och hvar ute 1 sjön. Ofta voro de 10—15, mestadels 6 åa 8, stundom ända till 20 eller något flera. Ej sällan såg jag dem ligga i rad likt alkor. Men t. o. m. så sent som d. ?!/7 iakttogs ett par tillsammans, helt säkert en hona, som ej haft ungar. Den senare fälldes 1 flykten. Genast slog hanen ned bredvid henne, och ej ens ett andra skott kunde förmå honom att lämna platsen. Han gjorde endast en sväng kring stället och slog åter ned bredvid den skjutna fågeln. Den nykläckte ungen hade följande utseende: ofvan svartbrun med gulgrön skiftning särkildt öfver skuldrorna och vingarna. Främre kanten af vingspetsen ljus, bakom vingarna två ljusa fläckar. Under, i synnerhet på bröstet, gulgrön anstrykning. Magen smutsgrå. Hufvudet ofvan med öfversidans färg. Halsen mörk. Benen och tårnas sidodelar grågröna. Iris grågul. Tre viggar hade i magen lämningar af insektlarver (Phry- ganider) samt en mängd frön af Scirpus lacustris, ett individ dessutom skalvingar af Hemonia, några små Limneus-snäckor samt en parasit (Nematod: Gordius). RUDOLF SÖDERRERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 69 Nyroca ferina (L.). Brunanden, som ju egentligen tillhör östligare trakter af vårt land, men som redan »på 1880-talet började visa sig i Hornborgasjön» (KOLTHOFF & JÄGERSKIÖLD: »Nordens fåg- lar»), är numer en ingalunda sällsynt fågel därstädes. Hon förekommer visserligen mindre allmänt, men är i tilltagande (det sistnämnda enligt hr. J. SWEDENBORG). Under sommaren 1905 såg jag 1 juni vid flera tillfällen 4—8 brunandhanar flyga upp ur vassen. I slutet af juli och i augusti observerades några gånger en liten flock af denna art sträckande ute öfver sjön. D. ?5/; sköts en gammal hona (med utbildadt ovarium), d. !/g likaledes en gammal hona. Brunandens bo bar jag funnit dels på en af blockhol- marna vid Ore-nabb i hög starr (d. 19/6 och '"/7 1902) med resp. 11 nylagda och 13 starkt rufvade ägg, dels ett på stran- den af Fågeludden d. 14/6 1905 i kanten af uppkastad sjösäf, innehållande 11 rufvade ägg. Det sistnämnda hade ett rede af säfbitar och var liksom det näst förut omnämnda kantadt med en rik dunkrans. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har med- delat, att han flera år förut funnit brunandens ägg i sjön. — Två. undersökta fåglar hade förtärt frön af Scirpus lacustris. Sterna hirundo (L.). »Häckade på 1860-talet i mindre antal. 10—15 par voro årligen bosatta och hade sina ägg på flytande tufvor utan- för Dagsnäs.» (KOLTHOFFE.) Fisktärnan är ännu vanlig och häckar på flera olika ställen i sjön, dels i södra delen på säfbankar eller starrbe- växta jordbankar, dels på stenarna och blockholmarna vid Ore-nabb samt på Fågeludden, på hvartdera af dessa ställen i omkring 10 par. Redets beskaffenhet samt äggens färg varierade alltefter den olika grund, hvarpå boet låg. På säfbankarna bestod redet ofta endast af en grund fördjupning utan egentlig beläggning. I den jämförelsevis höga starren på jordbankarna och block- holmarna såg jag däremot flera af torra starrstrån rätt om- sorgsfullt hopfogade reden med tämligen tjocka väggar. Den 70 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 1. omkringväxande starren dolde här fågeln, då den rufvade. På blockholmarna lågo boen gärna på eller invid någon större sten, som stack upp ur marken. På Fågeludden lades äggen med förkärlek ofvanpå uppkastade säfmassor eller på ställen, där den stenbundna marken blottats, endast undantagsvis i gräset. Byggnadsmaterialet bestod här af sönderbitna säf- stänglar eller några grässtrån. Ett bo bland gruset var dock relativt väl bygdt af ditburna scirpusvassbitar utvändigt och equisetumstjälkar och starrstrån invändigt. Ett annat be- stod uteslutande af en mängd hopsamlade små skifferbitar af en 2-örings storlek samt snäckor (Clausilia). Två gånger anträffades å andra sidan en kull ägg på ett par fritt ute i sjön liggande stora stenar (i närheten af Ore-nabb) utan något som helst underlag utom den kala stenen. Herr HELGE LILLIESTIERNA har meddelat, att han fun- nit fisktärnägg i gamla doppingbon. Med afseende på tärnäggens färg var jag 1 tillfälle att komplettera förut gjorda iakttagelser öfver den öfverens- stämmelse, som 1 detta afseende förefinns mellan äggen och den olikfärgade omgifning, hvari de läggas. Tärnäggens grundfärg är mycket varierande, »pärlgrå, mycket ljust grågrön, grågul, gulbrun eller olivbrun» (WESTER- LUND). De i Hornborgasjön iakttagna kullarna varierade ungefär mellan dessa gränser. Öfver de anteckningar, som gjordes vid boen angående äggens färg 1 förhållande till om- gifningen eller underlaget 1 olika fall, kan för blott en kort resumé anföras. Kullar, anträffade på våt, uppkastad mörkbrun säf, ägde i allmänhet mer eller mindre olivbrun bottenfärg, en kull på gammal soltorkad ljus phragmitesvass var ovanligt ljus af blekt gulhvit grundfärg, flera bland starren funna kullar hade tydligt märkbar ljusare eller mörkare grön ton, tre gånger anträffades bon, anbragta vid en större sten i mar- ken (se ofvan), då ett af äggen var påfallande olikt de andra, ägande en med stenen öfverensstämmande färg, medan de andra äggens grundfärg liknade markens, en öfverensstäm- melse, som jag dock icke vågar hålla för annat än skenbar, beroende på tillfällighet, då båda dessa grundfärger eljest ofta förekomma hos tärnägg tillhörande olika kullar. En kuil, som låg på sanden bland småstenar, harmonierade utmärkt väl genom sin grågula färg med densamma, och hvad som an RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. Zl här först föll i ögonen var det af vassbitar och grässtrån sammanfogade redet. Fläckarna på äggen voro äfven ljusare än vanligt och mera likformigt fördelade. — På ett af de stora ute i sjön liggande rullstensblocken (se ofvan) anträf- fades en kull af 3 ägg, hvars grundfärg på ett lika påfal- lande sätt som den närmast förutnämnda öfverensstämde med stenens gråbruna ton. Slutligen fanns en kull på en af hvit- nade svanexkrementer öfverlagrad jordbank. Äfven här var äggens färg öfverraskande likt underlagets, af en hvit något i blått gående grundfärg. — Angående fläckarnas storlek, antal, skärpa eller fördelning kunde ingen bestämd skillnad märkas i de olika fallen. Alla de här anförda variationerna återfinnas i den samling af fisktärnägg, som gjordes i Horn- borgasjön. Hos en del kullar var färgöfverensstämmelsen oviss eller mindre anmärkningsvärd, men endast i något en- staka fall svor äggets färg tydligt mot omgifningens, särskildt i ett bo bland starren, hvars enda ägg var starkt olivbrunt "utan grön nyans. Det är ju antagligt, att harmenien stundom kunnat bero på slump. Jag anser emellertid icke, att så 1 regel varit fallet, utan att ett orsakssammanhang finnes 1 denna växlande öfverensstämmelse mellan äggens grundfärg och omgifningen. Talrika iakttagelser, gjorda på skären i Vä- nern hufvudsakligen sommaren 1906, ha bättre kunnat öfver- tyga mig härom. Det var med anledning af ett fynd af fisktärnägg, som gjordes på Lilla Milskär därstädes d. ?0/c 1899, som jag kom att rikta min uppmärksamhet på berörda färgförhållanden. En fisktärna hade här format en bale i en tufva af blommande starkt gulglänsande Sedum acre, hvari hon nyss lagt 2 ägg. De företedde genom sin grundfärg en högst märkvärdig öfverenstämmelse med sedumtufvans, hvil- ket genast ådrog sig uppmärksamheten. Äggens bottenfärg var nämligen gulgrön med en säregen gul nyans, som mycket märkbart återgaf den fettglänsande sedumtufvans, och hvilken jag aldrig kunnat återfinna bland hundratals tärnkullar, som legat i den för dem naturliga omgifningen af gräs, mossa eller laf. Sommaren 1906 d. !6/6 fann jag emellertid åter på ett skär vid Värmlandsnäs ett fisktärnägg i en blommande sedumtufva, och här var öfverensstämmelsen åter lika 1 ögo- nen fallande. Ägget är liksom öfverdraget af en gul slöja, som t. o. m. dämpar fläckarnas skärpa. Några kullar an- 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:0O 1. träffades ytterligare 1 sedumtufvor, som dock mest bestodo at unga icke blommande bestånd. Harmonien var icke så utpräglad, och bottenfärgen grönaktig, en gång till och med gående i brunt. De i Vänern iakttagna fisktärnäggen ha för öfrigt varie- rat mycket till sin grundfärg. De ha ägt en pärlgrå, blek- grå, gulgrå, gulbrun eller mer eller mindre olivbrun grund- Bild 6. Två fisktärnbon på ett skär i Vänern. Det öfre boeti lafven med det ljusa (gråblå) ägget /flyttadt från hällen ofvanför ned på mossan för att visa kontrasten mot det nedre boet med de mörka (bruna) äggen, som ligga i sitt ursprungliga läge i mossan. Ett af de sistnämnda äggen är 'flyttadt upp ur redet. Man lägge äfven märke till laf (Parmelia con- spersa och Ramalina polymorfa) och mossvegetationens (Dicranum) för- delning. Foto. af förf. 1906. ton, mera sällan grönaktig sådan. I talrikt upprepade fall kunde därvid den iakttagelsen göras, att de till den grå serien hörande lågo i den stålblå eller gråblå lafven Parme- lia conspersa och Ramalina polymorfa eller på berggrunden, medan de till den bruna hörande lågo i den bruna mossan Dicranum sp. | Ofvanstående fotografi visar ett par typiska fall. Ett omvändt förhållande, där äggen haft utpräglad gråblå och RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 73 brun grundton och legat resp. 1 mossa och laf, har jag där- emot ännu icke iakttagit, och utgör ett sådant fall alltid undantag. En jämförelse mellan fisktärnäggen från Hornborgasjön och Vänern visar, att den grönaktiga bottenfärgen förekom- mer vida oftare hos de förra än de senare. Stundom finnas helt blå ägg utan fläckar, hvilket torde bero på brist på färgämne i äggledaren eller därpå, att ägget lagts innan färgningsprocessen hunnit afslutas. Vid en sammanfattning af samtliga iakttagelser kommer man ovillkorligen till den slutsatsen, att som allmän regel gäller, att öfverensstämmelse råder mellan fisktärnäggens varte- rande grundfärg och den varierande omgifning, hvari de läggas. Hvarpå denna harmoni beror, eller hur den uppstår, kunna ju icke dessa iakttagelser ådagalägga. Men äfven om de icke heller må gifva anledning till spekulation här- öfver, kan det dock knappast förnekas, att de tala för SEE- BOHMS fullkomligt hypotetiska antagande, att vid uppkomsten af fågeläggens färger den dominerande färgen i omgifningen (genom synsensation) kunnat påverka honan. I Hornborgasjön funna fisktärnbon ha innehållit nylagda ägg, 2—3 i antal, kring den 10—15 juni och kläckfärdiga ägg i början af juli. I slutet af juli äro ungarna vanligen flygfärdiga. Sommaren 1905 funnos orufvade ägg d. 0/7, och d. 10/8 ett bo med en dununge och ett ägg. Att dessa kullar blifvit så försenade har med all säkerhet berott på, att krå- kan förstört tidigare lagda. MWSärskildt på Fågeludden sågs hon ofta antastas af tärnorna. Hvydrochelidon nigra (L.). Häckade på 1860-talet talrikt i sjön och hade sina ägg på de yttersta flytande tufvorna utanför Dagsnäs. Antalet torde kunnat uppskattas till omkring 50—100 par årligen.» | (KOLTHOFFE.) År 1897, första våren jag besökte sjön, fanns svarta tär- nan emellertid icke, och enligt hr. J. SWEDENBORG skulle hon med ens försvunnit 2 år förut. Orsaken härtill är helt säkert icke att söka 1 någon lokalförändring el. dyl., utan torde få tillskrifvas den nyckfullhet i val af uppehållsorter, som kännetecknar Longipennes-arterna öfverhufvud. T4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. Tidigt på våren 1905 sågs ett enda exemplar, och som- maren 1906 ännu ett, hvilket fälldes d. !9/; (kand. Y. LAURELL i bref.) Hr. HELGE LILLIESTIERNA har tagit denna tärnas trenne orufvade ägg 1 sjön d. ?5/; 1891. Larus ridibundus (L.). Skrattmåsen uppmärksammades första gången för omkring 10 år sedan, då till en början blott ett par syntes (medd. af hr. J. SYEDENBORG). MNedermera har antalet ökats till flera par, hvilka regelbundet infunnit sig och häckat. Sommaren 1905 fanns 5 par bosatta på Fågeludden, 1906 äfvenledes några par. Förut har skrattmåsen häckat på flytande säf- bankar inom säfarealen 1 söder (såsom sommaren 1902) samt vid Hånger. ; Boen på Fågeludden lågo öppet i gräset eller i kanten af på stranden uppkastad scirpussäf. Redet var tämligen stort, af skållik form, sammanfogadt af grässtrån och torra scirpus- säfbitar, tjockare stänglar utomkring, tunnare invändigt. D. 11/5 1905 voro äggens antal 2—3, en kull nylagd, en starkt rufvad, nästan kläckfärdig, de andra något rufvade. Äggen växlade betydligt i storlek. Maximi- och minimimåtten resp. 58X39 mm. och 49X34 mm. Formen var äfven olika, från den vanliga ovala typen till en mera långdragen eller vadar- lik form. Alla måsboen sånär som ett enda blefvo af en utskickad amatörsamlare plundrade. D. 9/; hade detta bo en nykläckt unge. Måsarna voro nu mycket oroliga, kommo flygande mot mig under ängsligt kacklande och visade sig mindre skygga än fiskmåsen under liknande omständigheter. Först på ett 10-tal meters afstånd vände de hastigt och sköto upp i luften. D. ??/6 hade alla skrattmåsarna öfvergifvit boplat- sen och sågos icke vidare i sjön. Troligen hade dunungen omkommit eller blifvit kråkornas rof. — Sommaren 1906 d. !9/7 fanns på en af blockholmarna vid Öre-nabb ett skrattmåsbo med ett nylagdt ägg (medd. af kand. Y. LAURELL). MNSäker- ligen en omlagd kull, då den egentliga häckplatsen var Fågel- udden, där jag äfven detta år (d. ”?/s) såg hans bon med ägg. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 4 AA Larus canus (L.). » — argentatus (BRUNN.). >» marinus (L.). Dessa måsarter visa sig 1 sjön under hela sommaren, än parvis, än enstaka, men häcka icke. Tydligen besöka de sjön endast för att proviantera. Fiskmåsen är så godt som daglig gäst och förekommer i ett eller annat par, gråtruten synes någon gång, och hafstruten ofta, ett a två individ. På eftersommaren anträffas stundom ungfåglar för året af fiskmåsen och hafstruten, hvarigenom man möjligen skulle kunna förledas att tro, att de kläckts i sjön. +D. ?9/; 1905 såg jag sålunda två unga fiskmåsar, som kvarstannade myc- ket länge, och d. ?”/g ett par gamla hafstrutar, åtföljda af två årsungar, hvilka äfven senare voro synliga. — Det är ju möjligt, åtminstone hvad fiskmåsen beträffar, att någon af Valle härads steniga småsjöar varit dessa ungars födelse- ort, men antagligare är, att de samtliga infunnit sig från den 3 mil aflägsna Vänern. Podiceps cristatus (L.). »Häckade på 1860-talet i tämligen stort antal i sjön. 20—30 par hade sina bon vid Hogårdslandet, och ett ungefär lika stort antal häckade utanför Dagsnäs- och Stenumslanden.» (KOLTHOFFE.) Skäggdoppingen, som bland fiskarna på orten allmänt går under benämningen fiskand, har i Hornborgasjön 1 senare tid ökats så betydligt, att det torde kunna ifrågasättas, om han ej under sommaren är lika talrik som sothönan. Senare, framemot hösten, då alla sothönskullarna blifvit fullväxta, öfverflyglas han dock i individantal af dessa fåglar. Han ankommer mycket tidigt på våren, samtidigt med sothönan. Han befolkar så godt som alla delar af sjön, minst eller alls icke de inre grundare säfarealerna i sydväst, mest de ställen, där phragmitesvassen ensam eller denna vassart och scirpus förhärska på djupare vatten. Han är sålunda synnerligen allmän vid Sätuna-landet, vid Trestena samt framförallt i den täta phragmitesvassen vid Stenumslandet. På sist- 76 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. nämnda ställe kan han sägas häcka i verkliga kolonier. Då jag d. ??/» 1897 besökte denna plats, lågo boen så tätt invid hvarandra — ofta med blott en till två meters mellanrum — att jag trots den tjocka vassen kunde stående i ekstocken räkna till ett tiotal på den fläck af vattnet, som var inom synhåll. Boet är byggdt på följande sätt. Först hopdragas en massa långa vass-stänglar, så att de liksom flätas in mellan de växande vass-stråen, hvarigenom de komma att utgå radiärt i mer eller mindre tjocka knippen från det egentliga redet. Denna »bank» tjänar dels till att kvarhålla boet, dels att hålla redet, som består af från bettnen upphämtadt material, flytande. Det sistnämnda utgöres af multnande dy- eller gyttjehaltiga, svartaktiga växtdelar, som sålunda bilda underlaget för äggen. Kanten af redet har 1 många undersökta bon fått en tillsats af gröna växtämnen, såsom nate, sönderbitna näckrosblad och t. o. m. starrstrån. Af detta material såväl som af de förmultnade ämnena öfver- täckas äggen. Ofta anträffades bon i scirpussäfven. Det var lätt att se, att doppingen afbitit växande säfstänglar för att få byggnadsmaterial. En gång voro både »banken» och redet byggda af gröna växtdelar, den förra af seirpus, det senare af näckrosblad, och endast mycket obetydligt för- multnadt material hade anskaffats, ehuru däraf fanns 1 öfver- flöd på stället. Ehuru tiden för äggläggningen infaller samtidigt med sothönans, således egentligen 1 första hälften af maj, finner man i regel först i slutet af denna månad eller i början af juni kullen fulltalig, d. v. s. 3—4 ägg. Orsaken härtill är kråkan, som beskattar boen på deras ägg, tills vassvegeta- tionen hunnit växa upp. Mycket försenade kullar äro till följd häraf icke. någon sällsynthet. Sommaren 1905 voro kullarna i allmänhet fulltaliga i början af juni, men den 23 i samma månad anträffades två bon, hvardera med ett ny- lagdt ägg. Hr. HELGE LILLIESTIERNA har funnit bon med 6 ägg och kand. Y. LAURELL ett par gånger bon med 5. Själf tog jag i Vänern d. 29/6 1899 i en liten vassvik vid Leckö 6 rufvade ägg i samma be, alla af lika och ovanligare form. Blott detta enda par fanns i denna vik, hvarför möj- ligheten, att två honor här värpt i samma rede, är utesluten. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. al Doppingäggen äro som nylagda grönaktigt hvita, men anta under rufningens lopp så småningom annan färgton. Detta beror på två orsaker, dels därpå, att den rufvande fågeln öfversprutar äggen med exkrementer, dels därpå, att det gyttjebemängda material, hvaraf redet bygges, färgar äggen. De få härigenom stundom en svartbrun, oftast ljus- brun kulör. Vanligen är en sida blekare, den som mest legat nedåt i boet, och därför ej så ofta träffats af exkre- menterna. GCyttjan färgar äggen mera likformigt, till följd af att de öfvertäckas. Då ägget är nylagdt, är skalet nämligen på grund af den kalkskorpa, som täcker ytan, poröst och suger till sig fuktighet. Vid ett tillfälle syntes detta tydligt, då ett ägg nyss värpts och ej kommit i beröring med annat än gröna växtdelar, hvaraf det erhållit stora, matt grönfärgade ytfläc- kar. Ett bo, som anträffades i Vänern, var byggdt af myc- ket gyttjehaltigt material, hvaraf äggen blifvit svartgrå. Det kan här förtjäna anmärkas, att hos sothönans ägg, hvilka ej äga denna kalkskorpa, skalet följaktligen icke är poröst i vanlig mening, och som äggen för öfrigt äro skyddade genom sin naturliga färg, behöfva de icke färgas eller ens öfver- täckas, och intet gyttjehaltigt material användes heller vid bobyggningen, lika litet som någon öfvertäckning af äggen äger rum. Jag har icke heller kunnat märka, att någon exkrementkastning på äggen här förekommer. Doppingen öfvertäcker äggen med tillhjälp af näbbet, sedan han gått af redet, hvilket jag iakttagit. I synnerhet de nylagda äggen bära stundom långsgående repor 1 kalk- skorpan, som tydligen åstadkommits med näbbspetsen. De första dagarna 1 juli (1905) voro äggen i allmänhet kläckta. Paret med sina ungar vistades nu gärna ute på klarvattnet mellan scirpusdungarna, bakom hvilka de dolde sig, när man nalkades. Under lugna kvällar och månljusa nätter summo de i mängd ut på sjön, och man hörde då från alla håll ungarnas fina hvissling, besvarad af de gamlas skorrande. Då ett par förföljdes, stannade vanligen den ena af föräldrarna kvar hos ungarna och sökte dyka bort med dem. Detta var hanen. Men äfven honan åtager sig ungar- nas vård. I två fall fälldes honor med ungar på ryggen. Vid ett tillfälle råkade jag fälla en gammal hane och 4 ungar, som lågo alldeles dolda i öfversidans fjädrar. Fågeln förblef 78 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. i sin vanliga ställning på vattnet, naturligtvis med halsen hängande. Jag kunde särskildt denna gång tydligt se, hur ungarna fasthållas vid dykningen, som fågeln just stod i be- grepp att utföra. Ingen af dem låg under vingarna, som det ofta uppgifves, utan två voro placerade på hvar sida under skulderfjädrarna och höllo sig fast”med fötterna i grän- sen mellan öfver- och undersidans fjäderdräkt, som markeras af en fjäderfri rand, de två andra lågo 1 ryggfjädrarna. Det är synbarligen de två sistnämnda, som vanligen snart släppa sitt tag och komma upp till ytan, då fågeln dyker. Hanens rygg var mycket »plockad», fläckvis så att kala partier upp- stått, beroende på, att ungarna rycka af fjädrar, som de svälja. Ungarna voro betydligt olika stora. Honan fälldes omedelbart därpå. Hon var mindre än hanen, och ryggens fjäderklädnad var icke anmärkningsvärdt gles, tydligtvis eme- dan hon ej så ofta tar vård om ungarna. Enligt iakttagelser på ett 40-tal fällda doppingar äro hos den fullvuxne hanen såväl benen som flikarna på tårna betydligt gulare än hos honan, där de stöta mer i grönt. Doppingen flyger mycket sällan utom i blåsväder, då han, särskildt om han förföljes, gärna brukar vingarna. Förhållandet mellan doppirgen och änderna är en ännu oafgjord fråga. Som mången annan af likartadt slag torde den vara af lokal natur. Hvad Hornborgasjön beträffar hänvisas äfven till hvad som sagts i notisen om sot-' hönan. Här endast några reflektioner, som så godt som göra sig själfva, om hänsyn tages till hvad som anförts om doppingens och sothönans vistelseorter. Doppingen uppe- håller sig mest i säfbältenas yttre delar och ute på klar- vattnet. De dyuppfyllda med nate och näckrosor beväxta gläntorna djupt ini säfven eller de till sumpmarkerna grän- sande delarna undviker han och bygger aldrig här sitt bo. Denna lokal frekventeras däremot synnerligen gärna af sot- hönan, som äfven ofta häckar där, och för änderna är den en favoritplats af yppersta slag. Enligt mitt förmenande skulle sålunda i Hornborgasjön någon egentlig anledning till äflan eller kif mellan doppingen och änderna icke förefinnas. Något annorlunda ställer sig saken, enligt hvad som ofvan nämnts, med afseende på sothönan, men fråga är, om icke äfven hon, då hon har späda ungar, uppehåller sig mest på djupare vatten ini vassen, medan andhonorna med sina ungar RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 79 vid denna tid gärna uppsöka nate- och näckrosvegetationen på grundare ställen. Innan jag afreste till sjön sommaren 1905, anmodades jag under samtal med Konservator GUSTAF KOLTHOFF att undersöka doppingens födoämnen. Af de iakttagelser, som gjorts af honom häröfver på 1860-talet, hade framgått, att doppingen i Hornborgasjön hufvudsakligen lefver af insekter. Ett 40-tal doppingar fälldes, och jag medförde hem 37 magar, hvilka alla kunnat noggrant undersökas, tack vare den hjälp jag erhållit af entomologen kand. Eric MJÖBERG. Af dessa 37 ha icke mindre än 35 st. innehållit insekter, endast 2 st. uteslutande fisk utan insektlämningar. 28 st. (3/1) hade insekt- rester men ingen fisksubstans, medan af de öfriga 9, 5 st. hade fiskdelar och insektdelar i ungefär lika grad, af de återstående 4 följaktligen endast de 2 enbart fisk och de båda andra mest fisksubstans och något insektrester. Dessutom ha alla magarna innehållit dy och växtdelar, som sannolikt oafsikt- ligt nedsväljts, samt fjädrar och inälfsparasiter (i tunntar- men: Ligula och Askarider). — Ofvannämnda jakttagelse, att doppingens föda i Hornborgasjön till största delen utgöres af insekter, har sålunda vunnit sin bekräftelse att döma af det hemförda undersökningsmaterialet. Den gröna, i sjön utomordentligt allmänna, på vassen kring- krypande skalbaggen Donacia sp. har ingått i ojämförligt största mängd och fanns i större eller mindre procent i 23 magar. Hos de flesta var hela substansen grönskimrande af delar af skalvingarna af denna art. Därnäst ha Dytiscus- och Hemonia- skalbaggar samt den förres larver ingått i största mängd. Hos ett individ var magen fullproppad af skalvingar af Ma- crodytes margrinalis, att det måste förvåna, att doppingen hunnit fånga så många till ett mål. Äfven Phryganid-larver och Libellulid-larver funnos ofta. Mera sällan förekommo RBantus och Noionecta. I en fanns Agryon-larver. Bland de påträffade fiskbenen kunde urskiljas sådana af brax, sutare, gädda och spigg. Ett individ hade sväljt en gädda af 25 cm:s längd och 3!/> cm:s bredd, hvars hufvud nådde ner i doppin- gens mage, som var mycket utspänd af sekret, medan stjärten befann sig nära svalget. Märkvärdigt var, att fågeln lyckats få ned en så stor fisk genom sin smala strupe. Han föreföll också ovig och ej vidare upplagd för att dyka. I vissa magar var substansen seg och full af spolar efter de ned- 80 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 1. sväljda fjädrarna, af hvilka sålunda fanet bortnötts. Stun- dom förekom rätt stora (ett par å tre centimeter långa) vassbitar i densamma. I många fall hade fjädrarna nyss nedsväljts, då näringsmassan låg ini liksom en boll af hop- filtrade fjädrar. Hos en liten unge som förtärt en hel spigg, låg denna alldeles omsluten af fjädrarna, hvaraf det vill :synas, som om dessa, som Konservator W. MEWES antager, .särskildt hos ungarna skydda magens väggar vid matsmält- ningen. Att doppingen gör afsevärd skada på fisket i sjön, som fiskarne på orten ofta påstodo, torde dessa iakttagelser dess- utom vederlägga. B. Endast genomfyttande eller tillfälligtvis anträffade arter. Hithörande fåglar erbjuda ju icke samma intresse som häckfåglarna, men flere af dem äro åtminstone under hösten regelbundet genomflyttande, d. v. s. så kallade sträckfåglar, och några förekomma då till sådan grad, att de sätta en viss "prägel på fågellifvet i sjön denna tid, hvarför de på sätt och vis kunna sägas utgöra en visserligen särställd men icke all- deles oväsentlig del af fågelfaunan. Hvad de tillfälligtvis anträffade arterna angår äga några mer kuriositetsintresse, af betydelse endast för en eventuell undersökning af orsaken och förklaringen till dylika fynd i allmänhet, medan de andra — 3 å 4 till antalet — torde få tillmätas ett visst annat intresse, hvarom här, ehuru blott 1 förbigående, skall ordas. I afhandlingen »Om fåglarnas flyttningsvägar» (Helsing- fors 1874) inleder Professor PALMÉN granskningen af vägarnas sträckningar med en undersökning af de högarktiska arterna. Efter omfattande litteraturstudier och däraf vunna slutsatser konstaterar förf. förhandenvaron af en hufvudstråkväg, som berör Sverige, för nämnda arter, 21 till antalet. Den sammas öfre förlopp blir Hvita hafvets kust, Onega, Ladoga, Finska viken och Östersjöns svenska kuster och öar. Sid. 83 och 84 tillägger förf.: »Några (af nyssnämnda arter) yppas höst och vår eller endera årstiden, om också blott sällan samt till ringa antal, vid Mälaren och i trakten af Örebro, en och RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 81 annan äfven vid Karlstad samt Göteborg och södra Sveriges västra kust, på sistnämnda ställe oaktadt arten icke visat sig 1 Bohuslän under flyttningarna. — — — Så mycket man känner, hafva de icke förekommit annorstädes 1 mellersta eller södra Sveriges inre delar, lika litet som i hela norra hälften af lan- det. Anmärkningsvärdt nog ligga alla dessa fyndorter i en räcka invid vattendragen; de vinna sin naturliga förklaring genom antagandet, att en (af de uppräknade arterna) mindre besökt genväg för flyttningen sträcker sig tvärs igenom mel- lersta Sverige, utgående i trakten af Stockholms skärgård från den vanliga flyttningsvägen och fortsatt längs stränderna af le stora insjöarna Mälaren, Hjälmaren och Vänern samt Söta älf, efter hvars utlopp fåglarna passera längs väst- kusten nedåt Sundet.» Att detta antagande har sin motsvarighet i verkligheten. därom ha mångåriga iakttagelser öfver fågellifvet i Kinne- viken i Vänern, gjorda såväl af mig själf som af en äldre på orten bosatt naturaliesamlare, hr. ULRIC STRÖMBERG, Ööfver- tygat mig. Här är emellertid icke platsen att redogöra för dem eller ingå på en närmare granskning af vägens förlopp, jag vill endast annotera, att bland de af prof. PALMEN som undersökningsmaterial använda arterna i synnerhet kust- snäppan Tringa canutus (L.) och spofsnäppan Tr. subarquata (GöLD.), men äfven småsnäppan Tr. minuta (LEILS.), mo- snäppan Tr. temmnvincki (LEISL.), kustpiparen Squatarola squatarola (L.) och prutgåsen Branta bernicla (L.) anträffats under höstflyttningen, de förstnämnda nästan årligen sedan en lång följd af år tillbaka och icke blott enstaka eller tillsammans med andra Tringa-arter, utan äfven i mindre flockar. Att dessa individ eller flockar skulle vara kringströf- vande fåglar, som ej fortplantat sig, således ej besökt häck- ningsorten, utan irrat omkring utom denna, är icke troligt, då de regelbundet inträffat under hösten, just under den för arten angifna flyttningstiden och ej förut under sommaren. Icke heller är det möjligt, att det varit förflugna individ, då de så ofta utgjort hela flockar t. o. m. af gamla fåglar, och ungfåglarna af vissa observerats efter de äldre, såsom vid den ordinarie flyttningsvägen. Icke heller ha de anträf- fats afsevärdt senare än hvad som varit den för arten bruk- Arkiv för zoologi. Bd 4. N:o 1. 6 82 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. liga flyttningstiden, utan vanligen midt under denna. Af tillfällig natur äro sålunda dessa fynd icke, utan torde fast- slå som faktum, att en genväg existerar för utefter förut an- tydda hufvudstråkväg flyttande fåglar öfver mellersta Sveriges sjöar. Det kan vara af intresse, att redan nu nämna, att iakt- tagelser, gjorda på andra håll, bekräfta detta. Här vill jag endast antyda, att en del anmärkta och oförklarade egen- domligheter rörande vissa arters uppträdande under flytt- ningstiden i sydligaste Bohuslän, hvilka framhållits af OC. A. BoTtTHÉN i hans afhandling om: »Iakttagelser öfver fågel- faunan i Göteborgs och Bohus län», 1902, bihang till K. Vet.- Akad. handl. 28:1IV (se &t. ex. sid. 66), kunna så att säga följas äfven i Kinneviken eller synas möjliga att förklara genom hänsyntagande till ofvannämnda flyttningsgenväg. Hvad Hornborgasjön beträffar är det antagligt, att fyn- den af spofsnäppan Tringa subarquata (GÖLD.), mosnäppan Tr. temmincki (LEISL.) och kustpiparen Charadrius squatarola (L.) berott på, att genvägen ligger sjön så nära, och att så- ledes resp. individ varit på genomtåg utefter densamma och därunder inträffat 1 sjön. | Här torde vara lämpligt tillägga, att mina anteckningar öfver sjöns fågellif under flyttningstiderna äro mycket knapp- händiga, då jag sommaren 1905 hade tillfälle vistas där en- dast till augusti månads slut, och andra år blott tillfälligtvis besökt sjön under hösten eller tidigt om våren. Att flera arter finnas, hvilka äro att räkna till sjöns regelbundna sträckfåglar, än de, som nedan angifvits såsom sådana, är dock knappt troligt, men antagligt är, att spofsnäppan och kustpiparen oftare inträffat 1 sjön, samt att, naturligtvis, bland de mer tillfälliga någon art, ej här upptagen [såsom t. ex. småsnäppan Tringa minuta (LEISL.)], stundom besöker sjön. Asio accipitrinus (PALL.). Jordugglan anträffas numer helt säkert blott tillfälligtvis (se föreg. afd. A). Circus cyaneus (L.) Blåhöken är äfvenledes numer blott tillfällig gäst i sjön (se föreg. afd. A). RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 83 Hgalitis hiaticula (L.). Större strandpiparen förekommer under flyttningstiderna rätt allmänt vid sand- och klapperstranden i norr. Under sensommaren 1905 uppträdde han först sparsamt i början af augusti månad, ett par eller några individ tillsammans, hvilka enligt fällda exemplar voro gamla och unga fåglar. Senare i slutet af månaden blef han allmännare och anträf- fades nu oftast tillsammans med svartbröstade snäppan Tringa alpina (L.). I flockar på 30 fåglar befunno sig ofta 8 å 10 större strandpipare (se föreg. afd. A: Tringa alpina). Dock förekom större strandpiparen äfven ensam i smärre sällskap, vanligen gamla fåglar, medan det oftast var ungfåglar, som åtföljde snäpporna, hvilka åter voro äldre individ. Hur förhållandet är i september, har jag icke varit i tillfälle att iakttaga. - Squatarola squatarola (L.). Kustpiparen är anträffad i oktober vid Hornborgasjön (KOLTHOFF & JÄGERSKIÖLD: »Nordens Fåglar» sid. 182). Ett exemplar i Skara h. a. läroverks museum, skjutet i sjön, bär fyndtid d. 12/9 1863. Tringa temmincki (LEISL.). Mosnäppan torde förekomma under höstflyttningen täm- ligen regelbundet, ehuru mycket sparsamt. Hon är anträffad d. ?/9 1867 (exemplaret i Skara läroverks museum). Somma- ren 1905 hörde jag hennes tvåtoniga, metallklingande hviss- ling tidigt i augusti månad, men först d. 19 lyckades jag fälla det ena af tre individ, som voro tillsammans. Det var en gammal fågel. Senare, i september, fälldes äfven ett indi- vid af denna snäppa (kand. Y. LAURELL i bref). Tringa subarguata (GULD.). Spofsnäppan är anträffad i september (KINBERG), men torde understundom besöka sjön under höstflyttningen (se inledningen till denna afd. B). 84 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 1. Totanus ochropus (L.). Skogssnäppan ses under höstflyttningen rätt ofta, men förekommer ej i större antal. D. 1/7 såg jag första gången under sensommaren 1905 några individ, senare i slutet af juli och första hälften af augusti iakttogs hon oftare, fast vanligen enstaka, såväl vid sjöns stränder som ute på den i vattenytan simmande naten. HEfter d. !/2 kunde jag ej upp- täcka henne i sjön. (Se äfven föreg. afd. A.) Totanus totanus (L.). »Rödbenta snäppan anträffades på 1860-talet några få gånger vid sjön, äfven under högsommaren, men häckade ej.» (KOLTHOFF.) Ett exemplar är skjutet i sjön d. 15/9 1865 (ex. i Skara h. a. läroverks museum). Jag har anträffat henne genom- flyttande i augusti. Sommaren 1905 sågs den +?/& första gången en flock på 20—30 fåglar. Två fällda individ voro ungfåglar. Hon uppehöll sig på naten i södra delen af sjön. Senare iakttogos äfven några enstaka individ. Glottis nebularius (GUNN-.). Gluttsnäppan börjar infinna sig 1 augusti rätt allmänt. Sommaren 1905 kunde jag hela denna månad träffa henne hvar som helst i sjön, än i enstaka individ, än 2—38 eller någon gång ända till 20 tillsammans. Hon uppehöll sig med förkärlek i den på vattenytan simmande naten, men äfven på dybankar eller vid stenstranden. Två d. 1/8 fällda fåglar voro ungfåglar, likaså en d. 2/8 skjuten, som tillhörde en flock på 20—30. Några gånger sågos svartbröstade snäppor och gluttsnäppor tillsammans. De skiljdes dock vanligen snart åt i flykten, då glutten flyger både snabbare och högre. Cicomia ciconia (L.). Som tillfällig besökare i Hornborgasjön är storken flera gånger iakttagen. I april 1898 såg jag en fågel kretsa öfver Skara med flygriktning åt Hornborgasjön. Ett par lär samma vår observerats vid Dagsnäs. Likaså observerades enligt tro- värdig uppgift storkar på Billingen år 1900. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 85 Upprepade gånger ha skjutna storkar inkommit till hr. Urric STRÖMBERG i Lidköping för uppstoppning. De ha alla varit skjutna i Västergötland, än vid den s. k. Sönemad (nära Lidköping), än vid Dalbosjön (Vänern) eller på Kål- landsö. I juli 1904 inkommo på en gång tre fåglar, skjutna vid Kedum (Dalbosiön). Det har alltid varit unga allmoge- män, som varit gärningsmännen. — I dessa skarpskyttetider torde icke heller någon af våra mindre sällsynta fåglar verk- ligen behöfva och förtjäna för framtiden lagligen skyddas så mycket som storken. Anser fabalis (LATH.) »Sädgåsen förekom på 1860-talet i stor mängd under flyttningstiderna, och sjuka individ träffades någon gång sommaren öfver. Ingen gåsart häckade vid sjön.> (KOLTHOFF.) I slutet af mars eller början af april liksom om hösten i okteber genomflyttar denna fågel ännu årligen sjön i stort antal. Hon dröjer då någon tid på platsen, hvarunder hon om dagarna besöker de kringliggande ängarna och fälten i stora flockar och tillbringar nätterna på dybankar i närheten af stranden eller eventuellt ute på isen. Hon anländer näm- ligen om våren ofta medan sjön ännu är helt och hållet is- belagd, och endast de vintern öfver öppna råkarna finnas vid Flian och Almeö. Så såg jag d. 3!/3 1900 under en skridsko- färd på sjön i skymningen många hundra (antalet uppskat- tades till »c:a 1,000>) gäss, som sutto ute på isen, hvilken ännu betäckte hela sjön. — Hr. SWEDENBORG anser — hvil- ket bekräftades af fiskare på orten — att sädgåsen numera sällan « synes i sådan mängd i sjön, som förr var regel. An- ledningen härtill skulle vara den, att stora kärrarealer i trak- ten (såsom Åslemossen och mossar på Falbygden) i senare tid torrlagts, hvarför gässen numer icke komma att samlas på orten i så stora skaror på en gång. Det hände förr, att man utsatte s. k. vindlekor på rågfälten för att freda dem för gässens öfversvämningar. Våren 1905 skulle dock, enligt en fiskares utsago, mer gäss än vanligt infunnit sig 1 sjön. 386 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 1. Cygnus cygnus (1L.). »Sångsvanen besökte på 1860-talet sjön i stor mängd under flyttningstiderna, och under ett par år uppehöll sig en sångsvan hela sommaren på sjön. Troligen ett sjukt individ.» (KOLTHOEF.) Han inträffar ännu under flyttningstiderna vår och höst regelbundet och allmänt. ; Anas penelope (L.). »Häckade ej 1 sjön på 1860-talet, men var allmän under flyttningstiderna.> (KOLTHOFF.) Förhållandet är fortfarande detsamma. Enligt hr. J. SWE- DENBORG ankommer bläsanden om hösten redan i september, då hon håller till i flockar utanför säfbältena bland näckros- och natevegetationen, aldrig ini vassen. Ett exemplar i Skara h. a. läroverks museum är skjutet i sjön d. 18/1 1870. Nyroca elangula (1L.). Knipan besöker sjön understundom såväl sommar- som vintertid. Troligen stannar hon öfver under milda vintrar. Hon är sålunda anträffad d. !6/;> 1866 (ex. i Skara h. a. läro- verks museum), och sedd af mig i en råk vid Flian d. P/12 1902. Baron E. Fock har dessutom meddelat, att han skjutit ungfåglar af denna art under andjakter. Sommaren 1905 såg jag åtskilliga gånger i juli ett par knipor ute i sjön. De voro enligt uppgift kvar ännu långt fram i augusti. Nyroca hyemalis (1L.). | Ålfågeln sköts en gång i oktober 1875 i Flian, enligt en uppgift 1 Sv. Jägarförb. Tidskrift för 1876, sid. 184. Mergus merganser (L.). Storskraken har jag tvenne gånger sett i sjön, nämligen d. !t/,2 1902 och d. 5/5 1903. Ett exemplar i Skara h. a. läro- verks museum är skjutet 1 sjön d. ?5/; 1864. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 37 Rissa tridactyla (L.). I Skara h. a. läroverks museum finns en iretåig mås, J juv., med fyndort Axvall (vid sjöns norra ände) och fynd- tid mars 1868. Alca Torda (TL.).? D. 6/4 1904 iakttogs af kand. Y. LAURELL en flock fåglar vid sjön, hvilka enligt gifven beskrifning näppeligen kunnat vara annat än felflugna tordmular. Hr. L., väl förtrogen med sjöns fåglar, skrifver härom bl. a. »— — en för mig okänd fågelart, ofvan svart, under hvit med spetsiga vingar och hastig flykt, enligt jämförelse med beskrifningen i » Nor- dens fåglar» troligen en alkart. Följande dag d. 7 på mor- gonen sträckte den ena flocken efter den andra på 8—15 individ förbi mig, alltid mycket högt upp. Trots afståndet kunde jag tydligt se, hur fåglarna sågo ut. =D. 3/4 voro de försvunna.» (Tordmulen är äfven under senare år anträffad i Vänern; jag har fått honom därifrån i febr. 1902). 88 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Öfversikt af de behandlade fågelarterna. Acrocephalus schoenobenus (L.), säfsångaren, häckfågel. (Acrocephalus arundinaceus (L.), rörsångaren, ej funnen trots ifrigt sökande). Cliwvicola riparia (L.), strandsvalan, häckfågel. Motacilla alba (L.), sädesärlan, häckfågel. Budytes flavus (L.), gulärlan, häckfågel. Anthus pratensis (L.), ängpiplärkan, häckfågel. Emberiza schoemiclus (L.), säfsparfven, häckfågel. Sturnus vulgaris (L.), staren, (häckfågel), strykfågel under senare delen af sommaren liksom om hösten. ; Coleus monedula (L.), kajan, (häckfågel), besöker ängsmar- kerna i juli och augusti. Corvus cormix (L.), kråkan, (häckfågel), daglig gäst i sjön under våren och försommaren, ses äfven senare vid stränderna. » — corax (L.), korpen, vanlig före 1880-talet (häckfågel), nu utgången. ÅAsio acerpitrinus (PALL.), jordugglan, fanns på 1860-talet som- maren öfver, numer blott tillfällig. Circus ceyaneus (L.), blåhöken, fanns på 1860-talet sparsamt | sommaren öfver, numer blott tillfällig under flyttningstiderna. >» eruginosus (L.), bruna kärrhöken, förmodligen häck- fågel. Falco peregrinus (TUNST.), pilgrimsfalken, häckfågel på den närbelägna Billingen, besöker ej sällan sjön. » subbuteo (L.), lärkfalken, (häckfågel), besöker ofta ängs- markerna och vassarna. Cerchneis tinnuncua (L.), tornfalken, (häckfågel), den all- . männaste falkarten vid sjön. Milvus milvus (L.), gladan, vanlig före 1880-talet (häckfågel), nu utgången. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 89 Haliaöétus albicilla (L.), hafsörnen, häckade vid sjön på 1850- talet, ej senare. Ses icke numer. Pandion haliaötus (L.), fiskgjusen, besöker ofta sjön. Vanellus vanellus (L.), tofsvipan, häckfågel. Charadrius apricarius (L.), ljungpiparen, häckfågel. Squatarola squatarola (L.), kustpiparen, blott tillfällig under höstflyttningen. Hgialitis dubia (SCoP.), mindre strandpiparen, häckfågel. 0 mMaticwla (L.), större strandpiparen, endast regel- bundet genomflyttande åtm. om hösten (i aug. o. sept.). Hoematopus ostralegus (L.), strandskatan, häckfågel sedan 1904. Gallinago major (GM.), dubbelbeckasinen, häckfågel. » gallinago (L.), enkelbeckasinen, häckfågel. Limicola platyrhyncha (TEM.), myrsnäppan, tillfällig häckfågel fordom? Tringa subarguata (GÖLD.), spofsnäppan, blott tillfällig un- der höstflyttningen. » — alpina (L.), svartbröstade snäppan, häckfågel. » — temmincki (LEISL.), mosnäppan, förekommer under höstflyttningen täml. regelbundet. Pavoncella pugnax (L.), brushanen, häckfågel. Totanus ochropus (L.), skogssnäppan, häckfågel 1 trakten, men vid sjön endast regelbundet genom- flyttande. » glareola (L.), grönbenta snäppan, häckfågel. » totanus (L.), rödbenta snäppan, endast (regelbundet) genomflyttande (om hösten). Glottis nebularius (CUNN.), gluttsnäppan, endast regelbundet genomflyttande. Tringoides hypoleucos (L.), drillsnäppan, häckfågel. Numemvus arquatus (L.), storspofven, häckfågel. Grus grus (L.), tranan, häckfågel på 1860-talet, numer icke, men vanlig sommaren öfver. Ciconia cicomia (L.), storken, blott tillfällig. Ardea cinerea (L.), hägern, ses årligen i juli och augusti. Botaurus stellaris (L.), rördrommen, fanns på 1850-talet, ut- gången redan på 1860-talet. — Rallus aquaticus (L.), vattenrallen, häckfågel. Porzana porzana (L.), samphönan, häckfågel. Gallinula chloropus (L.), rörhönan, häckfågel i senare tid. Crex crex (L.), kornknarren, häckfågel. 920 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Fulica atra (L.), sothönan, häckfågel. Anser fabalis (LATH.), sädgåsen, endast regelbundet genom- flyttande höst och vår. Cygnus olor (CM.), knölsvanen, häckfågel sedan 1889. >» — cygnus (L.), sångsvanen, endast genomflyttande höst och vår. | Spatula clypeata (L.), skedanden, häckfågel. Anas platyrhyncha (L.), gräsanden, häckfågel. » — strepera (L.), snatteranden, endast två gånger iakttagen. » acuwta (L.), stjärtanden, häckfågel. » — cerecca (L.), krickanden, häckfågel. » penelope (L.), bläsanden, endast regelbundet genom- flyttande höst och vår. » "Querquedula (L.), årtanden, häckfågel. Nyroca fuligula (L.), viggen, häckfågel. > ferina (L.), brunanden, häckfågel i senare tid. » clangula (L.), knipan, blott tillfällig, ehuru ej sällan sedd. >» — hyemalis (L.), alfågeln, är en gång skjuten vid sjön. Mergus merganser (L.), storskraken, blott tillfällig. Sterna hirundo (L.), fisktärnan, häckfågel. Hydrochelidon nigra (L.), svarta tärnan, förr häckfågel, ut- gången sedan 1895. Rissa tridactyla (L.), tretåig mås, en gång anträffad nära sjön. Larus ridibundus (L.), skrattmåsen, häckfågel sedan midten | på 1890-talet. » canus (L.), fiskmåsen, ses sommaren öfver, häckar ej. » — argeniatus (BRÖUNN.), gråtruten, ses stundom under som- maren, mer tillfällig, häckar ej. >» marinus (L.), hafstruten, ses sommaren öfver, häckar ej. Podiceps cristatus (L.), skäggdoppingen, häckfågel. Alca Torda (L.), tordmulen, är troligen en gång (d. £/1 o. "Ja 1904) observerad i flockar, felflugna in- divid. RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. / Alfågeln. Blåhökend . 16, 24, 38, Bläsanden. SELENE kad Brunanden 12, 19, 21, 22, 25, Brushanen 12, 19, 20, 23, 24, Dubbelbeckasinen . 12, 15, 24, Drillsnäppan . 175205 Enkelbeckasinen 12, 15, 17, 24, Fiskgiusen . ill, 22) Fiskmåsen . NS Fisktärnan - . 19; 23, Gladan . | SDI Gluttsnäppan . . . » 12; 20, Gråtruten RNE ELISA Gräsanden . 3 122 IGN RTR Gulärlan . 155 Hafstruten . Tlr23: Hafsörnen 25, Hussvalan Hägern . . Jordugglan . 16; 24, 37, Kajan Knripan . ARG Sr GAS Knölsvanen . [22225 INORNKNATLeN : rede, ts ve ene Korpen . Tore Körs Mit VAD iKTieckanden . . 12, 15, 22, 25, Kråkan . 19, 22, Kustpiparen . . 81, Kustsnäppan SD Kärrhöken, Bruna . NR ML » Bane Tio 2: Register. Sid. 86. Ladusvalan SÖ Ej ur spp aren IRA 32. WHärktalkenen ssd eteNLAS 86. Löfsångaren . 69 49. Mosnäppan . . F205-SL, 82: Myrsnäppan . 46: Måsen, Tretåiga 54. z Pilgrimsfalken: 0 te FN 23; ee Prutgåsen . a 1 iYOrKOlROrdaha NEN s vo vv vs AM KR Rörhönan - 25, jen Rörsångaren . ed Skedanden (EAL2006, Rå Skogssnäppan SEL220 SR (2 Skrattmåsen . SOND 0 Skäggdoppingen . 22, 25, 30. SMASNADPPAI = be EE a 81, 75. Snatteranden .«. . . « SR 41. Snäppan, Grönbenta 12, 15, 17, 95. 20, 24, 56. » Rödbenta . . 12, 20, Svartbröstade 12, 15 82. 25, Sothönan EES [RAS PA RADE 33. SpPofsnappam ss «. sc. - 6882; 86. Staren . . 16, 60. Stjärtandentiste 0 aE i P225026; 38. Storken . 37. Storskraken . SINE SD 69. Storspofven . ILSA 245 34. Strandpiparen, Mindre 12, 19, 20, 4 83. > Större. . 12, 20, 81. Stråändskatan 1925, 38. Strandsvalan. . SERA ENE 82. Sumphönan MON 2NN20, 91 Or 32. 45. 28. 57. 92 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. Sid. Sid. (SIYEIAUERANEND 9 cc I SDS AD de Tornfallsen-. > «rett fd IDAS O Seka (Sekten. (ENSE 9 oa kos eo LE I BEEN oh ONE SSR SAL SS Kb LAS Uf RN DD: SAN GSvan ens SN ELSE S ON 4 Bye Uk ble a kas SNR NGA ER ig Sr Ido SA desarlantaere re 20 SEOlEsen oc 0 av < HA Mö ED AVEmarerabrenllera, os oo os ov ING ZM HÖ DI Säfsparfven - ccs 152 NY feg ad = a pa ta rs SHR gro GI ILS a 2, (OD SENSEIOSENREE 1 0 ov as lö Al ÖL ; Årtanden . . . . . 12, 15, 22, 65. INSTEAD a os cs sl NO, AA AN Tordmulen.. sej gts KE STAE IRAS piplärkan tess 2 SE RUDOLF SÖDERBERG, HORNBORGASJÖNS FÅGELLIF. 93 Anmärkningar. Sid. I står: >»Någon föregående skildring öfver: sjöns växt- eller djur- lif föreligger således icke, — — —». Här må till undvikande af missför- stånd erinras om D:r Gustaf Kolthoffs populära smärre skildringar öfver besök vid sjön införda i: Minnen sid. 45: »Mitt första besök vid Hornborgasjön»; Ur djurens lif sid. 58: »Vid brushanarnas lekplats»; Vårt villebråd sid. 481 i uppsatsen om »Dubbelbeckasinen»>; ? » 2 IR » > »Enkel » 3 » » > 602 > » »Vildgässen»: Sv. Jägarförb. n. tidskr. 1894 sid. 95: »Hågkomster från mitt jägarlif: En sommarnatt på Hornborgasjön», samt sid. 159: »Något om viggen (Fuligula cristata) och en jakt efter denna fågel». Dessutom förekommer i sistnämnda tidskrift för 1905 sid. 211 en upp- sats: >»Om jaktförhållandena i Hornborgasjön» af Jesper Swedenborg. Medan tryckningen af denna redogörelse pågått, har i Sv. Mosskultur- föreningens tidskrift, häfte 1 för 1907, införts: >»Om Hornborgasjön och om- gifvande torfmarker» af E. Haglund, en kortfattad beskrifning af sjöns flora m. m. samt torfmossarnas byggnad. Om enkelbeckasinen Gallinago gallinago (L.) står sid. 15 rad. 20 upp- ifrån: »På Rödemossen har jag anträffat hans bo» — bör tilläggas: »>men han förekommer äfven på lågmossarna». Rättelser. Sid. 4 rad ll uppifrån står : bildande två af läs : bildande två med RR SENT ÖSE Dr ov > Phragmites communus » Phragmites communis 22 FIN HR RIE » > Budytus flavus (L.) » Budytes flavus (L.) Prato ölÖmned. - » » Cerchneis tinnunculus(L.)»> Cerchneis tinnuncula(L.) RSA upp, > » skall » skola ESO T SR ÖR oh > Delichon urbica (L.) » Chelidon urbica (L.) RESTER RR » på annat och sätt » på annat sätt > EKORRAR » » alkens » falkens 20 TE EN [EA ERA >» då blef han » då han blef > 48 >» Ined » > Glottis nebubularius (Gunn.) läs: Glottis nebularius (Gunn.) 94 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 1. Innehåll. Hornborgasjöns läge och terrängförhållanden Växtlighet 5 Fågellifvet höst och vår APS Fågelarternas gruppering på olika lokaler A. Sumpmarkerna a) Lågmossarna b) Högmossarna ; B. Sand- och klapperstrandens ad C. Sjön med vassarna . g Jämförelse mellan 1860-talets fågellif och det nutida Takttagelser och artförtecknimg . ; A. Fågelfaunan under häckningstiden . B. Endast genomflyttande eller tillfälligtvis antoadade SVANAE > Öfversikt af de lord fögelar erna Register Anmärkningar och rättelser Karta. Tryckt den 22 augusti 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. S hb bh DD ob (Sa (SR Oo DS 00 00 BA CC) = Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 1. (arne Förklaringar. Scirpus lacustris. ä | Scirpus- CET EE Phragrnites Stenum Anm. Hvarjet beteck- b nar flera (c:a10) 7 restena Stensarn! | 4 Fö) Sj erktana NT Di i : ki SS Ihre ara = — (öröäaetorp Std - RR (SÅ Le Ze Oc) —= NN gg sl dustus CEOERGuIsT! KEmicR ANsT Stwim. På Repr. o. tr. J. Cederquist, Sthlm. Karta öfver HORNBORGASJÖN. Vassarna och mossarna schematiskt inlagda af E. Lindegren och R. Söderberg ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4: N:o 2. Om fågelfaunan i södra Norrbotten af ARVID FRISENDAHL. Meddelad den 13 mars 1907 af HJ. THÉEL och E. LÖNNBERG. Nedanstående anteckningar om fågelfaunan i södra Norr- botten är resultat af iakttagelser öfver densamma, gjorda under mångåriga ströftåg 1 naturen under alla årstider, och som de innehålla en del nyheter angående våra fåglars ut- bredning mot norr samt ett och annat för öfrigt af intresse, som förut ej varit kändt, har jag ansett dem möjligen för- tjänas att offentliggöras. Jag vill dock ej inskränka mig endast till att meddela dessa nya rön utan lämnar en fullständig förteckning öfver iakttagna fåglar från dessa trakter. En sådan förteckning är så mycket mer berättigad, som öfre Norrland ur ornitolo- gisk synpunkt i stort sedt är mycket ofullständigt kändt, och hvad södra Norrbotten beträffar, är det hufvudsakligen anteckningar af en och annan ornitolog, stadd på genomresa, som lämna oss den kunskap, vi hittills ägt om dess fågel- värld. Af dessa äro LÖWENHJELMS från 1843 de viktigaste.! Bristen på omfattande iakttagelser öfver fågelfaunan från ifrågavarande område, dit nog gränsen för en hel del fåglars utbredning mot norr i Sverige för närvarande är att förlägga, är väl den väsentliga orsaken till, att de uppgifter öfver 1! K. V. A. Handl. 1843. Arkiv för zoologi. Bd 4. N:o 2. l 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 2. denna nordgräns, som stå att hämta från svenska ornitolo- giska verk, 1 mångt och mycket behöfva korrigeras. Dock torde nog exempel kunna gifvas på, att fåglar mycket hastigt utbreda sig mot norr. Så är väl bl. a. fallet med Garrulus glandarius, som nu är rätt allmän 1 Norrbotten, men som för ett par decennier sedan ej var funnen häckande norr om Jämtland. : De iakttagelser, som bär meddelas, äro hufvudsakligen gjorda på 2 områden, dels i trakten kring Åminne, dels vid Rosfors. Åminne ligger vid Luleå älf, 8—9 mil från dess mynning, på 66” n. br., Rosfors närmare kusten på 65”!/2 n. br. vid den mellan Luleå och Piteå i hafvet utmynnande Rosån. Dessutom har jag gjort iakttagelser öfver fågellifvet i omnejden af Luleå stad, samt, hvad fågelfaunan vid hafvet beträffar, under utflykter i Luleå skärgård. Uppgifter från dessa trakter om tiden för häckningen ha sitt värde, enär dylika iakttagelser mycket sparsamt förut publicerats från Norrland, och därför ha belysande fynddata för ägg meddelats, afseende den dag, då kullen varit full- talig. TIakttagelser öfver biologiska drag hos fåglarna ha helt naturligt endast angifvits i de fall, då, enligt hvad jag genom studier af litteraturen på detta område kunnat finna, nya fakta föreligga. För en del meddelanden, särskildt de af äldre datum från Rosfors, har jag att tacka min fader, f. landtbruks- direktören E. FRISENDAHL, andra förskrifva sig från mina båda bröder, dock så att jag vanligen själf varit med, när fynden gjorts. Äfven ett och annat intressant at andra "gjordt fynd meddelas, dylika dock endast af den art, att jag kan gå 1 borgen för deras tillförlitlighet. Bestämningen af fåglarne har i allmänhet, och detta gäller åtminstone alla ute 1 naturen svårigenkännliga arter, gjorts genom undersökningen af skjutna individ, hvarför intet tvifvel finns om riktigheten af de meddelade artupp- gifterna. ; Hvad ordnandet ar arterna beträffar har KOLTHOFF och JÄGERSKÖLD's: »Nordens Fåglar» följts, och från detta arbete ha äfven i allmänhet uppgifter om fåglarnes utbredning häm- tats med de ändringar, som föranledts af fynd, gjorda efter detta verks utkommande. Beträffande uppgitt om littera- turen på detta område hänvisas äfven till detta arbete. I A. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 3 fråga om nomenklaturen har jag följt EINAR LÖNNBERG: De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn: Fauna och Flora, årg. I och II. För större åskådlighets skull fördelas de anförda fågel- arterna på 3 grupper, nämligen: inom ifrågavarande område häckande, regelbundet förbisträckande och endast tillfälligtvis iakttagna arter. Inom den sista kategorien upptages endast ar oss själfva gjorda iakttagelser jämte ett par andra intres- santa förut ej publicerade fynd. Professorerna T. TULLBERG och E. LÖNNBERG ha med råd bistått mig vid utarbetandet af denna uppsats och ber jag därför att till dem få framföra mitt vördsamma tack. I. Fåglar som anträffats häckande i södra Norrbotten eller med största sannolikhet häcka där. Turdus viscivorus LL. Förekommer tämligen allmänt vid Åminne och Rosfors. Åminne är den hittills nordligast kända fyndorten, enär nordgränsen för arten i »Nordens Fåglar» uppgifves vara vid Lycksele på 64”?/3 n. br. i VESTERLUND: »Skandinaviens Oologi» vid Luleå på 6512 n. br. ; Bon hafva vid Åminne funnits bl. a. den 25/5 98; 5/; 99; +/6 1900; ?/6€ och 9/6 02. Ofta ha endast 3 ägg lagts i boet, sällan 5, som sydligare vanligen är fallet. Om vintern har den ej iakttagits, hvarför den nog i Norrbotten är flyttfågel. Turdus philomelos BREHM. Allmän. Bon funna vid Åminne bl. a. den ?5/5 98; 2/5 99. Turdus musicus L. Allmän. Bon vid Rosfors ?!/5 och 22/5 87; vid Åminne ?9/5 98; 21/5 99; 10/5 1902. Bon ofta lagda på marken. Turdus pilaris L. Allmän. Vid Åminne saknades den dock till 1901, då den talrikt bosatte sig på trakten för att sedan regelbundet återkomma. Den är här strykfågel. Äggen anträffas vanligen i början af juni, dock hafva nylagda ägg ofta funnits äfven in i juli. Turdus merula DL. Sällsynt, och såsom häckande har den ej iakttagits i dessa trakter. Som den funnits ända upp till Hornafvan, är det sannolikt, att den äfven häckar i södra Norrbotten. | 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:0O 2. Hrithacus rubecula L. Enstaka par häcka årligen i de stora skogarne vid Åminne, där ett bo funnits den ?3/; 1898. Äfven vid Rosfors har jag funnit den, och torde den därför i allmänhet ha en vida nordligare utbredning, än förut varit kändt. Hittills har den annars ej funnits norr om Stensele och vid kusten ej norr om Skellefteå. Phoenmicurus phenicurus L. Allmän. Äggen läggas van- ligen i början af juni. Vid Åminne ägg den !/6 97; 7/6 99; 17/5 1901. Såsom exempel på ovanliga häckplatser må om- nämnas, att dess bo funnits i ett gammalt skatbo, en annan gång i en hålighet i marken. Sazxicola oenanthe (L.) Allmän på alla lämpliga lokaler. Äggläggningen inträffar i början af juni. . Pratinicola rubetra (L.) Allmän. Ägg vid Åminne !/; 01; Na MM Cinclus cineclus (L.) Här och där. Öfvervintrar. Regulus regulus (L.) Rätt sällsynt. Sylvia salicaria (L.) Sällsynt, åtminstone på de trakter där dessa undersökningar äro gjorda, och dess bo har ej an- träffats, ehuru den sannolikt häckar därstädes. Detsamma gäller om Sylvia curruca (1L.) Phyllscopus trochilus (L.) Allmän. Ägg i midten af juni. Phyllscopus collybita (VIEIH.) Allmän. Ägg den 13/6 1898 - vid Aminne. Lamus excubitor L. Enstaka par ha årligen iakttagits häckande vid Åminne. Om vintern har jag ej sett den och är det därför troligt, att den vid den kalla årstidens inbrott drar sig söderut. Muscicapa ficedula (L.) Allmän. Är en af de på våren sist anländande flyttfåglarne i dessa trakter, ankommande i slutet af maj eller början af juni. Följande data för funna bon med ägg ha antecknats: vid Åminne 3/6 och ?9/5 97; 1/6 01; 15/5 02; vid Rosfors ?$/& 87. Muscicapa atricapilla LL. Allmän. Ägg funna ?/6 87 vid Rosfors, 16/6 97 vid Åminne. Aegithalos caudatus L. Uppträdde vid Åminne i stor mängd sommaren 1900, och fågeln häckade då äfven där- städes, ty dess karakteristiska bo hittades, ehuru tomt. Den nordligaste. förut kända häckort är Östersund, där SUND- STRÖM påträffat den 1888. Vid Åminne bar den sedermera A. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 5 ofta iakttagits, likaså vid Rosfors, isynnerhet om höstarne, då den familjevis ses stryka omkring. Parus borealis de Selys Longehamps. Den allmännaste af mesarne i dessa trakter. Ägg vid Rosfors 3/6 88; vid Åminne EK 98t Parus ceinctus Bopp. Tämligen allmän. Bon ha vid Åminne funnits !?2/; 89, 19/5, 21/6 och ?7/5 98. Parus ater L. Sällsynt. En kull dock med säkerhet på- träffad vid Åminne sommaren 1902, och arten bestämd genom undersökning af dödadt individ. Nordgräneen har hittills ansetts vara vid 64—65?. Parus major L. Mer allmänt ses denna fågel endast om vintrarna, då den invid gårdarne söker sin föda; under häck- ningstiden däremot är den rätt sällsynt, åtminstone vid Åminne och Rosfors. Bo vid Åminne den ”/5 02. (2 ägg. Se Iynx torquilla!), vid Rosfors den ?3/5 87. Certhia familiaris L. Ej sällsynt vid Åminne och Ros- fors, och vid det förra stället har äfven dess bo anträffats den ?7/5 98 (legade ägg). Detta är det nordligaste kända fynd för denna fågel. Intill de sista åren hade den ej fun- nits norr om Östersund, men anträffades sedermera på flera ställen i Lycksele. Hirundo urbica L. Ägg vid Åminne i midten af juni. Clwwvicola riparia (L.) Allmän. Luleåälfvens branta och höga strandbrinkar erbjuda den lämpliga boplatser, och häckar den äfven där mycket allmänt, i stora kolonier. Ägg anträffas vid midten af juni. Chelidon rustica (L.) Allmän. Lägger sina ägg samtidigt med föregående art. Motacilla alba L. Allmän. Kommer om våren åter till sina häckplatser i slutet af april. Kallas bl. a. i Norrbotten »trannila», emedan den anses, sittande på tranans rygg, med- följa henne på hennes färd mot norden, hvilken infaller ungefär samtidigt som sädesärlans. Bon med ägg hafva fun- nits vid Rosfors bl. a. den ?9/; 87; 29/5 03, vid Åminne den ”/6 01. Ett bo har en gång funnits på en plöjd åker under en jordtorfva. Budytes flavus thunbergi BirLB. Allmän. Ägg funna vid Åminne den '!3/5 02, vid Rosfors !!/; 03 (7 ägg). Anthus pratensis (L.) Har iakttagits, och intet tvifvel (0) ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 2. finnes om, att den äfven häckar häruppe, ehuru detta ej blifvit direkt konstateradt. Anihus trivialis (L.) Allmän — äfven iakttagen i de dju- paste barrskogar. Ägg funna vid Åminne ”/& och ?/& 98; 3/6 1900. Emberiza citrinella L. Allmän. Ägg vid Åminne funna bl. a. den ??/5 97; 12/6 97. Uppgifves i »Nordens Fåglar» (enl. SUNDEVALL) vara flyttfågel norr om Luleå. Vid Åminne stannar den dock kvar hela vintern, och man ser den då - ofta i stora flockar. Emberiza hortulana L. Allmän. Ägg den ?7/5 87 vid Ros- fors; den 15/5 02 vid Åminne (boet på en ängsvall). Emberiza rustica PALL. Denna fågel har som bekant in- till år 1897 endast ett fåtal gånger förut anträffats 1 Sverige, så 1821 vid Haparanda och 1835 vid Luleå, dock utan att den med säkerhet konstaterats såsom häckfågel. Sommaren 1897 iakttogs vid Åminne i de stora skogarne därstädes kullar af denna fågel, och året därpå, 1898, återfanns den. Skjutna ex. blefvo då undersökta, och arten bestämdes. Först genom dessa fynd kan det därför anses ha påvisats, att denna fågel tillhör den svenska faunan. Af de skjutna exemplaren sändes en gammal hona och ett par årsungar till konservator G. KOLTHOFF i Uppsala, som konserverade exemplaren för Riks- museet's i Stockholm (den ena ungfågeln) och Uppsala Zoolo- giska Museum”s räkning (de två andra) och i en uppsats! omnämnde fyndet. Följande år fanns ett bo af samma fågel med nykläckta ungar, samt den 3/6 1900 ett bo med mycket rufvade ägg, 6 till antalet. Som mycket litet är kändt om denna fågels lif, skall bär meddelas de iakttagelser, som jag varit i tillfälle att göra öfver det. När det ofvannämnda fyndet af bo med ägg gjor- des, rufvade hanen äggen. Honan syntes ej till, och är det därför möjligt att hon omkommit, enär ju ej hanarne af öfriga Emberiza-arter pläga befatta sig med rufningen. Hanen var vid tillfället mycket orolig och lät höra ett eget skär- rande läte, som jag ej annars hört hos denna fågel. Fågeln har funnits häckande på försumpade granskogs- marker med eller utan inblandning af löfträd, alltid aflägset från människoboningar. Ehuru ej skygg för den ett tyst lif t Sv. Jägarförbundets Nya Tidskrift 1899. A. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 7 vid boplatsen, men den förråder sig dock genom ett lågt karakteristiskt kvitter. En gång har jag på våren hört dess sång, högstämmig med klara toner, kanske något påminnande - om Muscicapa atricepilla”'s. Emberiza rustica är ingalunda sällsynt vid Åminne, och finnes snart sagdt på hvarje lämplig lokal, dock i allmänhet endast i enstaka par. Äfven vid Rosfors häckar den, och sedan uppmärksamheten blifvit fästad på densamma, har den äfven på andra ställen iakttagits i Norrbotten, så vid Deger- fors och Långträsk (»Nordens Fåglar»: Tillägget). I Njuonjes vid Kvickjock visade E. HOLMBERG mig ägg tagna ej långt från sjön Virijaur, nära norska gränsen, hvilka till utseen- det fullkomligt öfverensstämde med äggen från Åminne och sannolikt tillhört Emberiza rustica, till hvilken för- modan äfven uppgifterna om häckningslokalen berättiga mig. Fågeln torde därför ha en rätt allmän utbredning 1 öfre Norrland och i sin vandring från öster redan hunnit öfver hela Sveriges bredd. Om vintern har jag ej iakttagit den- samma, och enär den ej är känd från sydligare delar af Sverige, torde dess flyttning, i likhet med Plectrophanes lapponicus”, försiggå öfver Finland, norr om Bottniska viken. Lozxia curvirosta L. och Loxia pityopsittacus BorkH. uppträdde häckande 1895— 96 i stor myckenhet vid Åminne. Under alla följande år hafva de däremot sällan å samma trakt iakttagits. I februari 1896 tillvaratagna honor hade nära fullt utvecklade ägg. Loxia leucoptera bifasciata BREHM. Sågs vintern 1903 ganska allmänt i omgifningarna af Luleå, där jag bl. a. i februari och mars iakttog den parvis, till synes sysselsatt med bobyggnad. För öfrigt har jag ej påträffat den. Förut är den ej funnen norr om Dalarne. Pimcola enucleator (L.) Häckar här sparsamt i ödsliga skogar. Om vinterr syns den dock talrikt stryka omkring i närheten af människoboningar. Så är äfven förhållandet med | Pyrrhula pyrrhula LT. Ett bo med nykläckta ungar har jag funnit af denna fågel vid Rosfors den 0/5 03. Passer domesticus L. Vanlig, men egendomligt nog ej häckande vid Åminne egendom, ehuru den var allmän i de närbelägna byarne. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 2. Fringilla celebs L. Öfverallt mycket vanlig såväl i barr- som löfskog. Anländer hit i början af maj. Följande fynd- data för ägg må anföras: vid Åminne ?/& 98; 17/6 01; 2/6 00; vid Rosfors den !9/; 87; ?/6 03. Fringilla montifringilla L. Allmän. Ägg funna vid Åminne den 15/6 98; 0/6 99; 12/5 91. Acanthis spinus L. "Tämligen sällsynt. Acanthis linaria L. Allmän vissa år, andra däremot säll- syntare. Om vintrarne ses den stundom stryka omkring i stora skaror, hvilket i synnerhet var förhållandet vid Åminne under den, som ofvan nämndt, för Loxia-arterna så gynn- samma vintern 1895—96. År 1900 anträffades vid Åminne så sent som under förra hälften af augusti flera bon med nylagda ägg af denna fågel. Den hade kort förut ditkommit, enär arten ej så allmänt iakttagits under föregående del af sommaren. Bon funnos då bl. a. i storväxt tallskog högt uppe i trädkronorna. Detta egendomliga fall af sent inträffad häckning måste väl tydas så, att Acanthis linaria stundom häckar 2 gånger årligen. Sturnus vulgaris L. Häckar numera på flera ställen i Norrbotten. Torde liksom följande art vara ett exempel på en mot norr hastigt framryckande fågel, ehuru den dock ännu ej på långt när är så allmän som denna. Garrulus glandarius IL. Rätt vanlig 1 dessa trakter och såsom det synes af från flera håll på senare tider lämnade uppgifter, antagligen utbredd öfver en stor del af Norrbotten. Att en så i ögonen fallande fågel först på senare tid blifvit känd från denna landsända, kan nog ej gärna bero på förbi- seende, utan en hastig utbredning mot norr torde nog föreligga. Dock var den redan på 1880-talet ganska allmän vid Rosfors. En rätt belysande omständighet är, att gamla jägare där- städes kallade fågeln »okunnifågel», hvilket namn skall inne- bära, att de ej från yngre år voro vana att se densamma. Senare släktled ha gifvit den mindre konstiga namn — fjäl- skata, skogsskata o. a. Ägg hafva funnits redan 1i första veckan i maj, äfven i midten af samma månad (den 3/5 och 17/5 87 vid Rosfors) samt slutligen så sent som den 2/6 99 vid Åminne. Stannar öfver om vintern. Perisorius infaustus (L.) Rätt allmän i barrskogarne. Mellan den 15 och 25 april hafva bon med ägg funnits vid Åminne. (Ner JT ER av A. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 9 Pica pica (L.) Allmän. Ägg i början af maj. En gång har jag i ett nästan oigenomträngligt busksnår på en holme i Luleå älf funnit fågelns bo, byggdt nere på marken. Corvus cornmix L. Vanlig. Äggen anträffas i förra hälften af maj. Corvus coraxzx L. Här och där häckande, vid Åminne, Rosfors och Långträsk m. fl. ställen. På de Luleå stad om- gifvande fjärdarne samlas den ofta om vintrarne i stora ska- ror för att på afskrädeshögar söka sin föda, och är den då föga skygg för människor. Ampelis garrulus L. Rätt vanlig, åtminstone vissa år. Så har jag sett denna fågel under häckningstiden i många par kring den vid Åminne liggande Stabbtjärn. Äfven vid Rosfors och kring Luleå sågs den ofta. Alauda arvensis L. Hör häruppe ej till de vanligare fåg- larne och anträffas endast här och där. Vissa år saknades den vid Åminne. Picoides tridactylus (L.) Ej allmän, ehuru dock nog här den vanligaste arten af gruppen. Dendrocopus major (L.) och Dendrocopus minor (L.) anträffas här och där. Dendrocopus leuconotus (BECHT.) Ett bo med ungar funnet den 16/5; 95 vid Rosfors. Dryocopus martius L. Ej sällsynt. Picus canus GMEL. Sällsynt. Iynzx torquilla (L.) Häckade vid Åminne 1902. Till bo- plats hade den valt ett talgoxrede i en trädhålighet sedan den ursprungliga innehafvaren, som redan lagt ett par ägg, fördrifvits och äggen bortskaffats. Som ju fyndet var be- tydligt nordligare än alla andra förut kända, och äggen där- för hade sitt värde, togos de från boet, sedan full kull lagts, 12 ägg, den !5/6. Kort därpå började fågeln på samma ställe lägga om en ny kull (10 ägg), hvilken fick vara kvar och ut- kläckas. Fågeln lät under rufningen endast med svårighet drifva sig från. boet, och om den oroades, sökte den genom flaxningar med vingarne och ett eget fräsande läte skrämma bort fridstöraren. Äfven andra år har fågeln iakttagits vid Åminne och äfvenså vid Rosfors och Bjursträsk i Piteå lands- församling, och tycks den därför ha en vida nordligare ut- bredning, än man förut vetat. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 2, Cuculus cavorus L. Allmän. En gång har jag funnit vid Åminne (den !7/; 01) hans ägg i ett bofinkbo. Sedan finken lagt 2 ägg i sitt i en gran byggda bo, insmugglade göken sitt ägg, sedan han för säkerhets skull aflägsnadt ett finkägg och oskadadt placerat det på en närsittande gren. Gökägget var slående likt bofinkens, endast formen och storleken för- rådde härstamningen. Bofinken öfvergaf dock boet. Apus apus (L.) Ej sällsynt. En gång har den på Åminne anträffats häckande högt uppe i en stor torrfura midt i djupa skogen. Nyctale funerea (L.) Ej sällsynt. Så har jag under sen- sommaren och hösten ofta vid Åminne sett kullar af denna fågel med fullväxta ungar hållande tillsammans, och vid Ros- fors kunde man bl. a. under vintern om aftnarna från flera håll höra dess lockton. Af befolkningen är den där väl känd och kallas »haramäckra» på grund af sitt läte, likljudande med det, för öfrigt ännu omtvistade, som haren stundom = låter höra. Bo med ägg ha funnits vid Rosfors den 10 och - 13 april 1888. Surmum uralense (PALL.) Häckar här och där i de stora skogarne. Vid Åminne ha ofta kullar med fullväxta ungar, vanligen 2 till antalet, iakttagits och äfven vid Rosfors fanns den. Jag har sett den äfven om dagen flygande omkring, till synes obesvärad af dagsljuset. Dock synes den vara mest i rörelse om nätterna, då den stundom föga skygg för männi- skor, kommer fram till gårdarne. Asio accipitrinus (PALLAS.) Sällsynt. Vid Rosfors har den funnits häckande. | Bubo bubo (L.) Sällsynt. Vid Rosfors. Glaucidium passerinum (L.) I Rosforstrakten är denna uggla ej sällsynt, och dess bo med ungar har där en gång funnits den 15/; 88 uti en ihålig tall. Äfven vid Åminne har den iakttagits bl. a. vid ett tillfälle vintertid, fråssande på talgoxar. | Surnia ulula (L.) Ej sällsynt. Vid Rosfors ha ägg funnits bl. a. den 29/3 och 5/. 87. Bona voro ofta i ihåliga aspar, och äggen saknade i börian särskildt underlag, men sedan - kullen blifvit fulltalig, ditlades dun. | dl (a ÅA. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 11 Circus cyaneus (L.) Häckar här och där på lämpliga lokaler. Falco peregrinus TuNnst. Ofta iakttagen både vid Rosfors och Åminne. Äggen hafva funnits i slutet af maj eller i början af juni på afsatser i branta bergväggar. Äggen ha ofta 1 samma kull befunnits vara olika till form och storlek, till antalet ha de växlat mellan 2 och 6. Falco subbuteo L. Vid Åminne har i juni 1897 bo funnits af denna fågel, och vid ett annat tillfälle har ett individ skjutits. Förut känd till Örnsköldsvik. Cerchneis tinunculus (L.) och Falco merillus (GERINI.) äro ej sällsynta. Åstur gentilis (L.) Rätt allmän. Ägg hafva tagits vid Åminne den ?2/, 91; ?7/4 och 2/5 97; 1/5 98, vid Rosfors den 3/5 87. Om vintern har den ofta vid Åminne iakttagits, bl. a. på jakt efter hare och skogsfågel, och är det alltså ej regel, att dufhöken i Norra Sverige är flyttfågel, som det uppgifves 1 ornitologiska handböcker. Accipiter nisus (L.) Likaledes rätt allmän. Vid Rosfors hafva ägg tagits den 15/5; 87, t/6 03 och 3/6 04. Ett par gån- ger hafva iakttagits, att den lagt om ägg i samma bo, från hvilket den fått en föregående kull borttagen. I ett sådant fall har den andra kullen en gång ej bestått af mer än ett ägg, som honan rufvat. Perius apivorus (L.) HNällsynt. Vid Rosfors har ett bo funnits 1888. Buteo buteo L. Allmän. TI slutet af maj lägger den van- ligen sina ägg, stundom dock långt senare. Archibuteo lagopus BRÖNN. Har anträffats häckande så- väl vid Åminne som vid Rosfors med ägg i boet i slutet af maj. 2 Aquila chrysaétos (L.) Sällsynt. Häckar dock regelbundet i trakten af Rosfors. I slutet af mars 1888, då ännu sträng vinter rådde, påträffades ett bo af denna fågel med legade agg vid Klöfverbergs hemman i Rosfors. Haliaétus albicilla (L.) Sällsynt. Pandion haliaöétus (L.) Häckar här och där efter Luleå älf. Bl a. vid Åminne har hans bo anträffats djupt i skogen, omkring !/1+ mil från närmaste större vatten. 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 2, Lagopus lagopus L. Allmän ända ned till kusten, där jag träffat den vid Luleå. Ett bo anträffats vid Åminne den SORO2E Lyrurus tetrix (L.) Allmän. Bo med ägg funnet vid Åminne den 2/5 01, vid Rosfors 13/5; 04. Tetrao wrogallus L. Allmän. Ägg påträffade vid Åminne den 15/6 99; ?/& 00. Tetrostes bonasia (L.) Allmän. Bon anträffade vid Ros- fors den 2/6 87; ”/6 04; vid Åminne ?!/5; 97. Coturmizx coturmix IL. Sedan denna fågels bo i augusti 1905 blifvit funnet i Gellivare secken,! är den att räkna till häckfåglarne i dessa trakter. År 1889 iakttogs den hela som- maren vid Åminne och är det därför ej omöjligt, att den äfven häckade därstädes. Att döma af notiser 1 ortstidnin- garne iakttogs arten äfven på andra ställen i öfre Norrland. Åegialites Maticula (L.) Häckar efter Luleå älfdal, dock ej allmänt. Vid Åminne har dess bo funnits den ?/7 02. Haematopus ostralegus L. Häckar 1 skärgården, troligen ganska allmänt. Scolopax rusticola L. Sällsynt. Vid Rostfors häckade den 1903, och dess »drag» iakttogs därstädes 1 början af juni. Gallinago major GMEL. Sällsynt. Allmännare är Gallinago gallinago (L.), som nog häckar öfverallt på platsen, där den finner sin trefnad. Gallinago gallinula (TL.) Sällsynt. Totanus glareola (L.) Rätt allmän. Äggen anträffas i början af juni. Tringoides hypoleucos (L.) Ailmän. Såväl på stränderna af Luleå älf som vid små skogstjärnar och steniga bäckar häckar den, och boet har jag funnit vanligen vara beläget 10—20 m. från vattnet. Bo med ägg funnet vid Åminne den !9/6 97; den £/6 03 vid Rosfors. Machetes pugnax (L.) På de sumpiga ängarne vid Luleå Gammelstad och troligen här och hvar på lämpliga häck- platser anträffas denna fågel. Dess »lek> infaller här 1 slutet af maj. ! Sv. Jägarförbundets Nya Tidskrift 1906. ÅA. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 13 Numenius arquatus (L.) Häckar vid Sunderbyn i Neder- Luleå men är antagligen föröfrigt sällsynt. Grus grus L. Enstaka par häcka på de stora myrarne vid Åminne liksom nog öfverallt, där förhållandena gifva den trefnad. Ett bo med endast ett legadt ägg anträffades vid Åminne den !3/; 02. Fulica atra L. En ungfågel sköts den ?5/s 99 i närheten af Luleå, och exemplaret förvaras i Luleå läroverks museum. Anas boschas L. Allmän. Sin kull af ägg har den i all- mänhet ej fulltalig förrän i början af juni, och vid fridlysnings- tidens slut den 1 augusti äro ungarne vanligen ännu ej flyg- färdiga. i Anas acuta L. Ej sällsynt under flyttningarne, men äfven i början af augusti har den iakttagits vid Åminne, hvarför den nog därstädes är häckfågel. Anas cerecca L. Ehuru ej talrik, torde den dock knappast saknas vid någon ej alltför liten vattensamling, föga nog- räknad som den ju är med sina häckplatser. Anas penelope L. Allmän. Fuligula fuligula (T.) Sällsynt, åtminstone vid Åminne och Rosfors. Clangula glaucion L. Allmän. Mergus merganser L. Häckar här och där. Ägg tagna i närheten at Piteå den ?7/5 87. Mergus serrator L. Allmän. Bo med ägg funnet vid Ros- . fors den 3!/; 88. Larus canus L. Larus argentatus BRUNN. Larus marinus L. Larus fuscus L. Sterna caspia PALL., förekomma alla 1 skärgården. Sterna Mrundo L. Under våren bl. a. iakttagen vid Ros- fors. Om dess förekomst i Norrbottens skärgård kan jag ej yttra mig. Podiceps rubricollis CMmEL. Häckar vid Piteå. Colymbus arcticus L. Allmän liksom äfven Colymbus septentrionale L. Uria grylle (L.) Häckar i allmänhet 1 skärgården. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O0 2, II. Fåglar med nordligare utbredning som regelbundet flytta öfver södra Norrbotten. Calcarius lapponica (L.) och Passerina nmivalis (L.) sträcka förbi särskildt om våren i stora skaror, den förra kring medio af maj, den senare redan i förra hälften af april, medan djup snö ännu ligger kvar 1 dessa trakter. Alauda alpestris L. Sträcker regelbundet förbi åtmin- stone vid Åminne kring midten af maj samtidigt med Plec- trophanes lapponica, i sällskap med hvilken den ofta ses. Charardrius apricarius L. Flyttar allmänt efter Luleå älf. Omkring midten af maj brukar den ankomma till Åminne, mer sällan ses den ända in 1 juni. På hösten ses den ej så ofta. NSå vidt jag vet, häckar den ej 1 denna älfdal åtmin- stone i dess nedre del, detta möjligen endast beroende af brist på lämpliga häckplatser. Hudromius morinellus (L.) Likaledes allmän under flytt- ningar om våren, dock i mindre flockar än föregående. Dess sträck förbi Åminne infaller något senare än föregående arts, vanligen i slutet af maj. Tringa alpina L., Tringa temminki LEISE Totanus fuscus L., Totanus totanus (L.) och Glottis nebularis (CUNN.) ha mer eller mindre allmänt sin stråkväg mot norden efter älfdalarne i dessa trakter. Totanus- arterna uppträda alltid i små flockar, ofta äfven ensamma. Numenias pheopus (L.) Ej sällsynt i mindre flockar. Anser minwtus NAUM. HSällsynt. I början af juni 1902 sågs en flock vid Åminne. Däremot är Anser fabalis GMEL., rätt allmän, sträckande förbi under hela maj. Cygnus cygnus BECHsST. Ej ofta iakttagen. Oedemia nmigra L. och Oedemia fusca (L.) allmänna. A. FRISENDAHL, OM FÅGELFAUNAN I SÖDRA NORRBOTTEN. 15 IIT. Fåglar, af hvilka endast enstaka, förflugna individ iakttagits. Cyanecula suecica (L.) Sällsynt. I slutet af maj 1902 iakt- tog jag den vid Luleå och vid samma årstid 1903 vid Ros- fors, i bägge fallen endast ensamma individ. Iakttagelserna äro anmärkningsvärda, enär denna fågel endast ett fåtal gånger förut påträffats i Sverige under vårflyttningarne i trakter, där den ej häckar. Fynden vid Luleå och Rosfors äro dock väl få för att ge stöd åt COLLETS åsikt, att denna fågels ännu okända och svårförklarliga vårsträck försiggår österifrån norr om Bottniska viken. Parus coeruleus L. Enstaka individ ha iakttagits vid Ros- fors, dock saknas bevis för att den häckat därstädes. Förut ej funnen norr om 63” n. br. Nucifraga caryocatactes (L.) Uppträdde vid Åminne hösten 1900 liksom på många andra ställen i Norrbotten. 5; Upupa epops L. Ett exemplar sköts 1 september 1887 vid Rosfors. På 1890-talet äfven sedd vid Åminne. Surnium lapponicum SPARRM. HNällsynt. Skjuten vid Älfsbyn. Nyctea scandiaca (L.) Takttagen vid Åminne i enstaka exemplar. Vanellus vanellus (L.) Ett individ tillvarataget i trakten at Boden. Squatarola squatarola LIL. 2 exemplar tillvaratogos vid Åminne hösten 1899. Phalacrocorax carbo L. Har 2 gånger iakttagits på Luleå älf utanför Åminne. Tryckt den 3 juli 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. a ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. No 3. Two apparently new Antelopes from British East-Africa. By EINAR LÖNNBERG. With 3 Figures in the text. Read April lOth 1907. Since Mr RICHARD TJÄDERS return to Sweden from his expedition to British East Africa 1906 he kindly presented to the Swedish Natural History Museum some mammals and birds, and among the former were found two Antelopes, a Dik-dik and a Waterbuck, which appear to be new and therefore are described in the following paper. Madoqua [Rhynchotragus] nasoguttatus n. sp. When ÖLDFIELD THOMAS in Proc. Zool. Soc. 1894 on 323 and following pages gave a review of the species of »Dwarf Antelopes of the genus Madoqua> known at that time he pointed out that the different species could be divided into two natural groups. The first of these was characterized by the following words: »Last lower molar without a third lobe; upper line of premaxille slanting, scarcely curved. Proboscis less developed». The second group again was distinguished by the following characteristics: »Last lower molar with a third lobe; upper line of premaxille S-shaped. Proboscis more developed». Arkiv för 200logi. Bd 4. N:o 3. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Later discoveries have increased the number of species and subspecies of Dik-dik Antelopes, but the arrangement into two groups has not been broken. On the contrary it has been confirmed to such a degree that O. NEUMANN 1905 (Sitz.-ber. Ges. naturf. Freunde, Berlin, N:o 3) found it sui- table to establish a new genus for the second group and ereated for the same the name Rynchotragus, keeping the name Madoqua for the first group. Madoqua s. str. should then embrace the following species (resp. subspecies): saltiana BLAINVILLE, swaynet THOMAS, plullipsti THOMAS, hararensis NEUMANN, erlangeri NEUMANN and damarensis GUNTHER. The new genus Rhynchotragus should include kirkt GUNTHER with the subspecies hinder THOMAS, and the nearly allied thomasi NEUMANN, and further the species cavendishi THOMAS, and guentheri THOMAS with the subspecies smith THOMAS. Already in his first synopsis of the species of Madoqua THOMAS subdivided the then known members of the present genus RBhynchotragus into two groups according to the size of the nasals. In the first group the tip of nasals is about level with the front edge of the anterior premolar and about 33 mm. from the end of the premaxille. This group com- prised then the species damarensis and kirki. To these have later been added cavendishi and, as a subspecies to Kkirki, hindeti both by THOMAS, and thomasi by NEUMANN. In the second group of Rhynchotragus the nasals are still shorter so that they are only about level with the back of the middle premolar and about 42 mm. from the end of the - premaxille. To this group belonged at first only the species guentheri from the plateau of Central Somaliland, but in the year 1900 a subspecies smithi was added from the country S. E. of Lake Stephanie. : The species which now is to be introduced here must be counted to the latter group. The anterior tip of its nasals are about level with the back of the middle premolar and about 45 mm. from the end of the premaxille. The last measurement is counted in tbe median line, if it is counted from the gnathion to the anterior end of the naso-maxillary suture it is 43 mm. In these two characteristics the new species consequently agrees with guentheri and its subspecies hindei, but on the other hand, it differs from both, as well : in cranial as in exterior characters. The new species is re- E. LÖNNBERG, TWO APPARENTLY NEW ANTELOPES. 3 markable for its very short nasals which only measure 12 mm. in length while their combined breadth amounts to 14. As is seen from the following table of cranial measurements in which the measurements of Rhynchotragus guentheri and its subspecies hindei are quoted from THOMAS (Proc. Zool. Soc. resp. 1894 p. 326 and 1900 p. 804) the dimensions of the nasals of the new species are smaller than in the two others. In this respect the new species offers some likeness with Bh. kirki although in the latter, as is already mentioned, Fig. 1. Side-view of skull of Rhynchotragus nasoguttatus. these bones reach forward so far that their anterior ends are level with the front edge of the anterior premolar and there- fore every further comparison between kirki and the new species is unnecessary. THOMAS” cranial measurements of Eh. guentheri are taken from a female, and the females are according to the author just quoted »rather larger than the males». The measure- -ments of Eh. g. smithi are of a male and thus directly com- parable with those of the present specimen. It is evident from such a comparison that Eh. g. smilhi is a considerably larger animal with its basicranial length about 7 ?9/) greater than that of the new species. But in spite of this the latter has a, not only comparatively but even absolutely, broader forehead so that the least interorbital breadth on the frontals 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. of the larger species is only 95 ?/v of that of the smaller. Rh. guentherr has a still narrower forehead so that the corre- sponding percentage for the same according to THOMAS” me- asurements is only 87,8 "/o. Eh. guentheri Rh. g. smithi Rh. nasoguttatus Basal length 97 102,3 95,5 Greatest breadth 5L;s 59 SMA Nasals, length 17,5 14,5 12 Nasals, combined breadth 15,5 16 14 Interorbital (least) breadth on frontals 36 390 41 Breadth of bram-case 41,5 44,2 42,5 Gnathion to junction of nasals and maxillary 42.3 45,5 43 Gnathion to orbit 53,5 59 55 Gnathion to front of alveolus of p2 28, 202 27,5 Length of upper molar series 33 317 37 The upper molar series is rather long in the new species as it greatly surpasses that of Rh. guentherv and is equal to that of the larger subspecies Rh. g. smithr. | A comparison between the skull of the present species and the figures of the skull of Bh. guentheri communicated by THomMas (Proc. Zool. Soc. 1894 p. 324 & 325) reveal some other important differences. The greatest length of the fron- tals of Rh. guentiheri measured on the top view of the skull (I. ce. p. 325) is contained twice in the distance between the anterior end of the nasals and the suture between the parietal and the occipital. But in the new species the length of the frontals is by far not contaimed twice in the same distance. The great length of the frontals of the new species is also proved by the fact that their length on top of the skull 18 more than twice the distance between the anterior foramina supraorbitalia, while, to judge from THOMAS” figure (1. ce. p- 325), the latter distance in Rh. guentheri 1Ss more than half the length of the frontals. The premaxillaries of the new species are much more closely joined anteriorly than those of Rh. guentheri. The fissure between them is in the former only 1 mm. but even in the reduced figure of the latter the same dimension is more than that. | ! This is the zygomatic breadth but the greatest breadth across the skull at the posterior wall of the orbit is 59,5. E. LÖNNBERG, TWO APPARENTLY NEW ANTELOPES. D The preorbital portion of the skull is comparatively much longer in the new species than in Fh. guentheri. "This is proved by the following comparison. In Eh. guentheri the distance between the gnathion and the anterior brim of the orbit is equal to the distance from the latter place to anterior margin of meatus auditorius ac- cording to THOMAS” figure (1. c. p. 324). But in the new species the former measurement is equal to the distance from the anterior brim of the orbit to the squamoso- occipital suture. The general colour of the new species is grizzled grey. This co- lour is produced in the following way. The hair on the neck is dark greyish brown with dirty whitish subterminal rings. This colour extends all over the neck to the withers and down over the shoulders. Along the back the $ colour has a somewhat sandy tinge because the subterminal rings of the hair are pale sandy yellowish and the tips dark brown. Over the flanks the yel- lowish tinge becomes stronger be- cause the hair of those parts is grey with broad subterminal rings which beginning with pale ochre yellow fade to whitish towards the short brown tip. Towards the belly the white becomes more conspicuous or dominant and the brown tips disappear. The colour Fig. 2. Top. view of skull of Rhyn- of the hams is similar to that of RES the shoulders. The general colour of the preocular portion of the face and the proboscis is pale rufous, becoming paler almost sandy towards the lips but bright rufous towards the forehead in a zone between the face glands. This rufous colour extends 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. as a band over the eye to the ear and nape but becomes gradually paler behind. The outer side of the ears is from rufous to sandy brown, the hairs witlin are white. The long hairs of the head crest are black, some of the an- terior ones have whitish subterminal rings, the middle ones have more or less rufous or brownish yellow subter- minal rings. A very characteristic feature is that the rufous anterior portion of the face and the proboscis are richly spotted with snowy white. The white spots are not regular but very well defined and appear to have a tendency to be arranged into longitudinal series or even in some in- stances to become confluent into bands. As such spots are not described on any Madoqua or Rhynchotrayqus, as far as I know, I have thought suitable to derive the name from this and call the new species, Rhynchotragus nasoguttatus. The region below the eye is greyish white with broad subterminal white rings and short brownish tips to the hairs. The same colour extends all over the fore neck and lower side of neck, on the sides gradually passing into the slightly darker grey of the upper neck. A large white patch on the throat is by a pale sandy tract separated from a white spot on the chin. Breast and belly are white. 'The grey of the shoulders and hams extends down fore- and hind-legs but passes gradually into a pale rufous or sandy brown which reaches to the hoofs. As well fore- as hind-feet are provided with small white spots which, however, are smaller and less defined than those of the proboscis. The horns are black, rather strongly ringed but the rings do not extend over more than about ?/; of the proximal portion of the horn. The rings are not complete but less developed almost obsolete on the median side of the horns. The proximal portion of the horns is obliquely compressed from the sides so that the shorter (transverse) diameter is about 8!/2 mm., the longer (sagittal) diameter about 12 mm. The length of the horns is 70 mm. In a frontal view the outer contour of the horns is very slightly concave and the inner correspondingly a little convex. The distance between the tips is 34 mm. The hoofs are black, the length above 15 mm. E. LÖNNBERG, TWO APPARENTLY NEW ANTELOPES. i If the colour of Rh. nasoguttatus is compared with that of Rh. guentheri the differences appear to be rather great. In addition to the white-spotted nose of the new species there are several other distinguishing features. Among those it is perhaps most apparent that the new species is more grey and less yellow than Eh. guentheri. The crest of the latter is said to be »much mixed with black> but in the former it is black. The above described typespecimen of Bhynchotragus naso- guttatus has been shot by Mr. R. TJÄDER the 20th of Aug. 1906 20 kilometres S W. of Lake Baringo, British East Africa. Cobus defassa tjäderi n. subsp. The typical Cobus defassa (RÖPPELL) is a well known animal distinguished from its nearest allies (those which are like the »Defassa» provided with a white rump-patch) by its rather long and somewhat pointed ears a white patch on the upper throat, the red colour of the forehead and the general rufous brown colouration of the body. The specimen presented by Mr. TJÄDER and named after him undoubtedly belongs to the defassa-group, but it differs so much from the typical form that I believe it must at least provisionally be regarded as representing a new geo- graphic subspecies. This difference makes itself known espe- cially in the much darker colouration of most parts and greater extension of dark areas, which latter may be seen on the accompanying figure of the skin. The black of the face extends from above the white ring round the muzzle upwards to above the middle of the white eye stripe, and on the sides to the corner of the mouth. It has thus a considerably greater extension than in the true defassa. The white eye-stripe is clear and well defined but does not extend further backwards than over the anterior third of the eye. Above the black face the forehead is bright rufous somewhat mixed with black. The sides of the face behind the lateral extension of the black has the same colour as the forehead except that the region from below the eye to the root of the ear is paler, buffish brown shading into whitish at the ear. The sides, and the under parts of the lower jaw behind the clear white chin are dark brown so- ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. Fig. 3. Skin of Cobus defassa tjäderti. E. LÖNNBERG, TWO APPARENTLY NEW ANTELOPES. 9 mewhat mixed with hoary white from the basal parts of the hair. The back of the ears is rufous but with broad white areas on either side, the tip is black and the inside wbite. The upper side of the neck is rufous with black tips to the hairs, but the sides and the lower parts of the neck behind the white throat patch is of a mixed greyish brown colour produced by the hairs having their distal parts blackish and their basal parts light grey partly rufous. "The colour of the body is also mixed in a peculiar manner. It is dark brown, in some lights almost blackish brown, but to a certain degree mixed with red. This is effeeted by the hairs having long black tips and rufous bases, and besides some scattered hairs are (basally or wholly) whitish. Towards the root of the tail and at the borders of the white rump-patch the rufous colour is more dominating but otherwise the whole animal is much darker than the rufous brown typical Cobus defassa. The hairs are rather short only measuring about 2 cm. on the back and sides. The under parts are dark brownish grey, the distal parts of the hairs being dark smoky brown and the basal parts hoary grey. The posterior part of the belly from the inguinal tract to round the navel whitish with long hairs. At the prepuce a tuft of brown hairs is placed. The legs and feet are black with a brownish shade in front. A narrow white line round the hoofs. The tail is proximally coloured like the back, distally it is almost black, and so is the tuft; below it is white. Its length without the tuft is about 32 cm. The length of the ears is about 22 cm. The horns appear to be rather short and stout and less curved when compared with a typical defassa. Their length along the anterior curvature is about 48 cm. and their basal circumference about 18!/2 cm. They are provided with 20 rings. This shortness of the horns is not due to youthful- ness as the animal to judge from the well worn molars might be termed middle-aged. Basal length of skull 374 mm. Length of nasals 165 >» Distance from gnathion to orbit 20 Length of upper molar series 99 >» [CS] Arkiv: för zoologi. Bd 4. N:o 3. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. This Waterbuck was shot by Mr Tjäder the 5th of Sept. 1906 to the west of the junction of the rivers Goaso Nanek and Goaso Nyeri, that is in the north western part of the Leikipia plateau. Tryckt den 7 juni 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:0 4. Meddelande från Göteborgs Museums Zoologiska Afdelning. Oligochaeten von Natal und dem Zululand. Von W. MICHAELSEN (Hamburg). Mit 4 Textfiguren. Mitgeteilt am 8. Mai 1907 durch HJ. THEEL. Die vorliegende von Herrn Dr. IvAR TRÄGÅRDH aus Sud- west-Afrika heimgebrachte Oligochaeten-Ausbeute, dem Gothen- burger Museum gehörend, enthält, abgesehen von einem wahr- scheinlich peregrinen, eingeschleppten Enchytraeiden (Fride- ricia bulbosa RosA var.), 5 endemische Arten, 1 neue Chilota- Art (Ch. Trägårdhi) und 4 Microchaetus-Arten, von denen 3 neu sind (M. Zulu, M-. gracilis und M. Ivari), während die vierte bereits bekannt war (M. papillatus BENHAM). Diese endemischen ÖOligochaeten gehören also durchweg den beiden för das »söd-afrikanische Terricolen-Gebiet<« charakteristischen Gruppen der Unterfamilie Microchaetinae und der Chilota- Gruppe der Unterfamilie Acanthodrilinae an. Die terricolen Formen der Unterfamilie Microchaetinae sind auf Sud-Afrika und Madagaskar beschränkt, und die madagascischen Vertreter gehören sämtlich der isoliert stehenden, ausserhalb Madagas- kars nicht gefundenen Gattung Kynotus an. Die Chilota- Gruppe kommt, abgesehen von einer wahrscheinlich verschlepp- ten Art der Kap Verde'schen Inseln, nur noch im magal- haensisch-chilenischen Terricolen-Gebiet vor. Natal und Zulu- Land gehören also durchaus zum säd-afrikanischen Terri- colen-Gebiet, dessen bisher bekannter Bereich durch die Funde Arkiv för zoologi. Bd 4. N:o 4. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 4. vom Zulu-Land etwas nach Norden ausgedehnt wird. Der nächst bekannte Punkt der afrikanisehen Ostkäuste, das Muän- dungsgebiet des Zambezi, gehört dagegen durchaus zum tro- pisch-afrikanischen Terricolen-Gebiet, insofern seine sämtlichen bekannten endemischen Arten der Unterfamilie Fudrilinae zugeordnet werden mussen. Die zweite tropisch-afrikanische Terricolen-Gruppe, die Gattung Dichogaster, scheint schon nicht mehr bis Mozambigue vorgedrungen zu sein. Die von hier gemeldeten Dichogaster-Arten haben sich nachträglich als peregrin herausgestellt. Von dem sud-afrikanischen ”Terri- colen-Gebiet ist bisher nur ein einziges Vorkommnis jener tro- pisch-afrikanischen Terricolen-Gruppen gemeldet worden, näm- lich Fudriloides durbanensis BEDDARD von Natal. Die be- treffende Angabe ist aber als zweifelhaft anzusehen, da der Fund in einem botanischen Garten, den Kew gardens, einer Pflanzensendung entnommen ist. Derartige Funde sind nach- weislich fär die Gebietsbestimmung endemischer Terricolen unbrauchbar. Es stehen sich bis jetzt also die beiden Terri- colen-Gebiete vom tropischen und vom sädlichen Afrika noch durchaus getrennt gegenuber. Das söd-afrikanische reicht, soweit uns bekannt, im Westen bis zum Orange-Fluss (Klein Nama-Land), im Osten bis »Kaffernlandet« und Zulu-Land. Die sädlichsten Funde vom tropisch-afrikanischen Terri- colen-Gebiet sind im Westen Lunda, im Osten das Muän- dungsgebiet des Zambezi. Es wäre interessant, nun durch Er- forschung der Zwischengebiete die genauere Grenze zwischen diesen beiden Terricolen-Gebieten und die Art des Ubergan- .ges zwischen ihnen festzustellen. Friderieia bulbosa (ROsA) var. Vorliegend einige wenige geschlechtsreife Exemplare. Dimensionen: Länge 15—18 mm, Dicke '!/.—!/s mm, Segmentzahl ca. 60. ; Borsten gerade gestreckt, ca. 0,65 mm lang und 5 u dick, konstant zu 2 im Bändel (bei der typiscehen Form in der vorderen Körperhälfte zu 4, nur hinten zu 2). Im Ubrigen wie die typische Form. Fundnotiz: Natal, Pietermaritzburg, in Laub; IvAR TRÄ- GÅRDH leg. 6. III 05. mr än RARE W. MICHAELSEN, OLIGOCHAETEN V. NATAL U. D. ZULU-LAND. 3 Chilota Trägardhi n. sp. Äusseres: Dimensionen der geschlechtsreifen Stäcke: Länge 80—105 mm, maximale Dicke 1?/3—2!/3 mm, Segmentzahl ca. 105. Färbung vorn dorsal violett mit feinen helleren Borsten- punktchen; Pigmentierung hier lateral dicht unterhalb der Bor- stenlinie c ziemlich scharf einsetzend. Diese Pigmentierung geht nach hinten in einen violetten bis braunvioletten dorsalme- dianen Längsstrich iäber, der anfangs breit und verwaschen, weiter hinten aber schmäler und etwas schärfer begrenzt ist und sich bis an das Hinterende verfolgen lässt. Im Ubrigen hellgrau. Kopf epilobisch (ca. !/2). Dorsaler Kopflappen-Fortsatz hinten offen. Borsten weit gepaart, die dorsalen Paare etwa um die Hälfte weiter als die ventralen, ungefähr gleich der mittleren lateralen und der ventralmedianen Borstendistanz. (aa=>?/» ab =be=cd). Dorsalmediane Borstendistanz ungefähr gleich ?/10 des Körperumfanges (aa : ab: bc: cd :dd=3 :2:3:3: 8). Ruäckenporen scheinen zu fehlen. Gärtel ringförmig, am !/212.—!/217. Segment (=5). Männliches Geschlechtsfeld ventralmedian am 17.—19. Segment,' seitliceh von gebogenen, lateral konvexen Wällen begrenzt. Borsten a und b des 18. Segments vorhanden. Prostata-Poren am 17. und 19. Segment ungefähr in den Borstenlinien b. Samenrinnen regelmässig gebogen, lateral konvex, parallel den WNeitenwällen des männlichen Geschlechtsfeldes, dicht medial neben denselben. Männliche Poren in den Samenrinnen auf der Borsten- zone des 18. Segments. Samentaschen-Poren auf Intersegmentalfurche 7/2 und 9/9 in den Borstenlinien b. Pubertätsorgane: Ventrale Partie der Segmente 7—9 drusig verdickt ohne scharfe Begrenzung, ebenso die ven- trale Partie des 13. Segments. Je ein Paar winzige Papillen hinten am. 16. und vorn am 20. Segment, die ersteren dicht lateral an den Borstenlinien a, die letzteren auf den Borsten- linien a. Innere Organisation. Dissepiment '/ und 7/s etwas ver- dickt, die folgenden zart, kaum merklich verdickt. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å, N:0O Å. Darm: HEin kleiner Muskelmagen im 6. Segment, nur wenig dicker als die benachbarten Oesophagus-Partien und nicht glänzend, aber mit dickerer muskulöser Wandung. Kalk- dräsen sind nicht vorhanden. Mitteldarm im 15. (?) Segment beginnend, anfangs seitliceh ausgesackt. Nephridialsystem meganephridisch. Vordere männliche Geschlechtsorgane: Ein Paar grosse Samentrichter im 10. Segment, eingeschlossen in je eine grosse, rundliche Testikelblase. Zwei Paar Samensäcke im 9. und 11. Segment, an Dissipiment ?/1w. und !/,, die des Fig. 1. Chilota Trägårdhi n. sp. Fig. 2. Chilota Trägårdhi n. sp. Penialborsten, a: plumpe Form ”/1, Samentasche nach Aufhellung. ?”/1. b: schlanke Form ”/1, c: distales Ende der plumpen Form 2/1. vorderen Paares eimfach, ungefähr so gross wie die Testikel- blasen im 10. Segment, die des hinteren Paares grösser, ge- drängt traubig. Prostaten lang schlauchförmig. Dräsenteil ziemlich dick, in einer Ebene eng geschlängelt und zusammengelegt, mit fest aneinander gepressten Windungen. Ausföhrgang scharf abgesetzt, kurz, sehr eng, etwas geschlängelt. Penialborsten (Fig. 1) in zwei etwas verschiedenen For- men: 1) ca. 0,s mm lang, proximal 12 p dick, distal etwas dänner werdend, etwas unterhalb des distalen Endes noch 6 vw dick, einfach und ziemlich schwach gebogen, distal einfach und mässig scharf zugespitzt, ziemlich weit unterhalb des distalen Endes mit wenigen, unregelmässig gestellten, sehr W. MICHAELSEN, OLIGOCHAETEN V. NATAL U. D. ZULU-LAND. 5 schwachen, etwas gebogenen, distalwärts konkaven, blatt- schuppenartigen Absätzen (Fig. 1 a, c). 2) etwas schlanker, ca. 1 mm lang, proximal 10 p dick, distal etwas dunner werdend, etwas unterhalb des distalen Endes noch etwa 5 u. dick, in den proximalen zwei Dritteln einfach und schwach gebogen, im distalen Drittel stärker gebogen, distal einfach und mässig scharf zugespitzt (ohne deutliche Ornamentierung?) (Fig. 1 b). Samentaschen. (Fig. 2). - Haupttasche mit birnförmiger Ampulle, die distal ohne scharfen Absatz in einen kurzen, engen Ausföhrgang täbergeht. In das distale Ende des Aus- föhrganges mänden zwei sich gegenuöberstehende (selten drei, abnorme Verdoppelung des einen?) eiförmige, ungestielte Di- vertikel, die ungefähr so lang und so dick wie der Ausfäöhr- gang der Haupttasche sind. Die Divertikel sind äusserlich glatt und einfach. Nach Aufthellung durch Eisessig erkennt man, dass sie in ihbrem inneren Bau nicht einfach sind. Sie ent- halten, anscheinend in Hohblräumen der dicken Wandung, zahl- reiche winzige, von einander gesonderte Kluämpcehen zusam- mengeballter Samenfäden. Fundnotiz: Zulu-Land, Sibayi See am Ufer unter aus- geworfenen Pflanzen. IvAR TRÄGÅRDEHE leg. 7. und 10. IX. 05. 1 Microchaetus papillatus BENHAM. 1892. Microchaeta papillata, Benham, Descriptions of Three New Species of Earthworms; in Proc. Zool. Soc. Lon- don. 1902. p. 141 PI. VII Fig: 5, 7, Pl. VIIT Fig. 9—11, 13. Vorliegend 4 Exemplare, die in Hinsicht auf den Ge- schlechtsapparat weiter entwickelt zu sein scheinen, als das BENHAM'sche Originalstuck. Äusseres: Dimensionen des grössten, mit einem Gärtel ausgestatteten Stiäckes: Länge !/2 m, Dicke (mit Ausnahme der verbreiterten Gärtelregion) 12—15 mm, Segmentzakhi ca. 400 (in langer Körperstrecke waren die Segmente nur ungenau zu zählen). Färbung hellgrau, am Kopfende besonders dorsal mit schwach violettgrauem Schimmer, etwas irisierend. Kopf prölobisch. Kopflappen breit, gerundet. Segment 1—3 einfach, 4—9 durch eine Intersegmental- furchen-ähnliche Ringelfurche in je zwei gleichlange Segment- 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 4. ähnliche Ringel geteilt. Die einfachen Segmente sowie die Segment-ähnlichen Ringel durch je eine zarte secundäre Rin- gelfurche geteilt. Borsten sehr zart, an den ersten 9 Segmenten fehlend (?) Eng gepaart. Ventralmediane Borstendistanz annähernd gleich den mittleren lateralen und halb so gross wie die dorsal- mediane (aa=be="/2dd, oder aa: be :dd=1:1:2, dd=">?/5 wu). Nephridialporen vom 3. Segment an deutlich erkennbar, in den Borstenlinien cd. Gärtel sattelförmig, am 10.—30. Segment (=21), ventral bis etwa an die Borstenlinien b reichend, violettgrau, mit deut- lichen Intersegmentalfurchen, Borsten und Nephridialporen. Pubertätsorgane: Jederseits auf den Borstenlinien cd ein stark erhabener, intersegmental eingeschnittener Wall am 16. —20. Segment, am 16. und 20. Segment niedriger werdend, am 17.—19. Segment am weitesten vorragend. Die Bauch- seite ist zwischen diesen Wällen flach, etwas verbreitet. Die Spannweite der Wälle beträgt etwa 25 mm. Ventrale Bor- stenpaare des 10.—23. Segments auf undeutliceh begrenzten, im Allgemeinen mässig starken, schwach erhabenen Papillen; die Papillen der Borstenpaare des 10. und 23. Segments grös- ser, fast polsterartig. Auch die dorsalen Borstenpaare an den ersten MNegmenten der Gäuärtelregion auf etwas erhabenem Grunde, wie die ventralen vom 10.—13. Segment etwas weit- läufiger als die normalen Borstenpaare. Samentaschenporen in Gruppen von 6—12 jederseits auf Intersegmentalfurche !2/:3 und 3/14. In der Inneren Organisation stimmt ein näher untersuchtes Stuck mit den BENHAM”schen Angaben uberein. Fundnotiz: Natal, Stamford, Hill; IVAR TRÄGÅRDH leg. 18. II. 05. Microchaetus Zulu n. sp. Vorliegend ein einziges halbreifes Stuck. Äusseres. Dimensionen: Länge 185 mm, Dicke 9—11 mm, Segmentzahl 135. Färbung gelblich grau. Kopf kurz und sehr breit epilobisch (ca. !/5). Borsten ungemein zart, nur an einzelnen MNSegmenten ENAS W. MICHAELSEN, OLIGOCHAETEN V. NATAL U. D. ZULU-LAND. Zz erkannt, sehr eng gepaart. Ventralmediane Borstendistanz ungefähr gleich einem Finftel des Körperumfanges (aa="/5 u). Segment 4 (?)—10 durch je eine Intersegmentalfurchen- ähnliche Ringelfurche in zwei gleich lange Segment-ähnliche Ringel geteilt. Die ventralen Borstenpaare der Segmente 11, 12, 23—25 oder (linksseitig) 23—26 stehen auf grossen, gerundet viersei- tigen Dräsenpolstern. Diese Borsten sind zu Geschlechts- borsten (siehe unten!) umgewandelt. An Segment 17—22, nach vorn auch noch etwas auf das 16. Segment hinäberragend, liegt jederseits ein breites Pu- bertätsfeld. Der obere Rand desselben ist fast gerade und liegt oberhalb der Borstenlinien ab; der untere Rand ist oval-konvex und ragt medial weit uber die Borstenlinien ab hintäber, so dass nur ein ziemlich schmaler ventralmedianer Zwischenraum zwischen den beiden Pubertätsfeldern frei bleibt. Samentaschenporen in Gruppen von 1 bis 10 jederseits auf Intersegmentalfurche H/;2 oder P/13 en s Innere Organisation. Dissepiment '/s ziemlich stark, ”/&—3/9 sehr stark verdickt. ?/10 rudimentär, die folgenden sehr zart. Darm: Ein sehr grosser Muskelmagen im 6. und 7. Segment. Das kräftige Dissepiment "/; ist Fig. 3. Micro- ungefähr in der Mittelzone des Muskelmagens an RE É å ; n. sp. Distales diesen angesetzt. Oesophagus mit kugeliger Kalk- Ende einer dräsen-Anschwellung im 9. und 10. Segment, zwi- NT schen denen ein trennendes Dissepiment fehlt. Mit- teldarm im 12. Segment beginnend, segmental seitlich stark ausgesackt, mit umfangreicher Typhlosolis. Blutgefässsystem: Ruäckengefäss im 5.—10. Segment ver- doppelt, intersegmental, auch zwischen den nicht durch ein Dissepiment geschiedenen Segmenten 9. und 10., median ein- fach; weiter hinter einfach. Letzte Herzen im 11. Segment. Nephridialsystem meganephridisch. Männliche Geschlechtsorgane: Ein Paar dick-sackför- mige Samensäcke von Dissepiment !9/,, in das 11. Segment hineinragend. Samentaschen -kugelig, sehr eng und kurz gestielt; Aus- föhbhrgang ganz in deg Leibeswand verborgen. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O Å. Geschlechtsborsten mit grossen, breiten, rundlichen Drä- senpolstern. Die hinter einander stehenden Dräsenpolster berähren sich fast in ganzer Breite. Die Geschlechtsborsten (Fig. 3) sind ungefähr 2,3 mm lang, proximal 70 wu dick, distal dinner werdend, ca. 40 u dick, einfach und schwach gebogen. Das distale Ende ist klauenförmig ver- dickt und endet in emer kleinen, etwas ausgehöhlten Fläche, deren Rand in der Medianebene der Borstenkrämmung emen kleinen, nur sehwach und etwas nach oben vorspringenden Zahn, die eigentlicehe Borstenspitze, trägt. Die Achsenpartien der Verdickung zeigen eine schräge Längsfaserung. Die di- stale Hälfte der Borste mit Ausnahme des klauenförmigen Endes ist dicht mit unregelmässigen, zum Teil etwas schrägen, gezähnten, vielfach in den Seitenlinien unterbrochenen Ringeln oder Halbringeln verziert. Fundnotiz: Zulu-Land, Umpolozi; IVAR TRÄGÅRDH leg. 6. VI. 05. Bemerkungen: M. Zulu gehört zu der Gruppe der pro- andrisehen Microchaetus. Er unterscheidet sich von den ande- ren Arten derselben hauptsächlich dureh die Lage der Puber- tätsorgane, durch die grössere Zahl stark verdickter Dissepi- mente, sowie durch andere Charaktere. Micerochaetus gracilis n. sp. Vorliegend ein einziges Stuck. Äusseres: Dimensionen: Länge 255 mm, Dicke mit Aus- nahme der verbreiterten Pubertätstuberkel-Region 4—5!/2 mm, Segmentzahl ca. 395. ; Färbung bleich, hellgrau; im Allgemeinen pigmentlos, nur am Vorderende bis etwa zum 7. Segment ein schwacher gelblich brauner Schimmer. Kopf prolobisch; Kopflappen breit. Segment 1 und 2 mit scharfen Längsfurechen, die folgen- den glatt, 1—3 einfach, 4—-10 durch je eine Intersegmental- furchen-artige Ringelfurche in je zwei NSegment-ähnliche Ringel geteilt. Nur die beiden Ringel des 7. Segments gleich lang; bei den ubrigen zweiringligen Segmenten hinterer Ringel kärzer als der vordere, meist nur sehr wenig, am 9. Segment aber auffallend kärzer. Vom 7. Segment.an sind die Segment- sr Ra en ÄR W. MICHAELSEN, OLIGOCHAETEN V. NATAL U. D. ZULU-LAND. 9 ähnlichen Ringel bezw. die Segmente durch 1—3 zarte, mehr oder weniger deutliche sekundäre Ringelfurchen geteilt. Borsten zart, eng gepaart. Ventralmediane Borstendistanz ungefähr um die Hälfte grösser als die mittleren lateralen (aa=>/2 be). Dorsalmediane Borstendistanz etwas kleiner als der halbe Körperumfang (dd =>ea. ”/1 wu). Nephridialporen in den Borstenlinien cd. Pubertätsorgane: Jederseits ein flacher Pubertätsstreifen am 17.—19. Segment medial von den Borstenlinien c, am 17. Segment sehr breit, nach hinten etwas verschmälert, auf dem medialen Abhang einer bedeutenden lateralen Erweiterung des Körpers, die am 17. Segment am stärksten ist (Körper hier 10 mm breit) und auf den angrenzenden Segmenten 16 und 20 schon beginnt. HFEin Paar grosse, gerundet-kegelförmige Geschlechtsborstenpapillen vor der Mittelzone des 12. Seg- ments in den Borstenlinien ab. Samentaschenporen nicht deutlich erkannt, einzeln (?) oder in Gruppen zu zweien auf Intersegmentalfurche !/:2 und !/13. Innere Organisation. Dissepiment ”/s und ?/9 sehr stark verdickt, die ubrigen zart. Darm: Ein grosser hell glänzender, fast kugeliger Muskel- magen im 7. Segment. HFEin Paar dick nierenförmige, fast eiförmige, mit ihren gewölbten Enden dorsalmedian und ven- tralmedian fast aneinander stossende Kalkdräsen im 9. Seg- ment. Blutgefässsystem: Ruckengefäss im 9. und einigen vorher- gehenden Segmenten verdoppelt, letzte Herzen im 11. Segment. Nephridialsystem meganephridisch. Vordere männliche Geschlechtsorgane: Eine unpaarige, querovale Testikelblase liegt ventralmedian im 10. Segment. Ein Paar grosse, dick wurstförmige, glatte Samensäcke im 11. Segment hängen vermittelst einer halsartigen Verengung, die das Dissepiment 9/1 nach vorn hin durchbricht, mit den seitlichen Polen der Testikelblase zusammen. Geschlechtsborstenapparat: Die Geschlechtsborsten schei- nen nur schwach modifiziert zu sein. WNSie sind fast gerade gestreckt, nur am distalen Ende hakenförmig gebogen, ca. 3/4. mm lang und in der Mitte ca. 30 u dick, zart ornamen- tiert, mit zerstreuten oder in unregelmässigen, sich kreuzenden Spiralen angeordneten länglichen Narben mit tieferem proxi- Arkiv för 200logi. Bd. 4. N:o 4. 2 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O Å, malen Ende, das von einem scharfen, distal konkaven Rande eingefasst wird. Jedes Geschlechtsborstenpaar ist mit zwei grossen, unregelmässig sackförmigen, etwas abgeplatteten, kurz und eng gestielten Borstendräsen ausgestattet, die hinter einander liegen und die Geschlechtsborstensäcke zwischen sich fassen. Fundnotiz: Natal, van Reenens Kloof. IvaAR TRÄGÅRDH leg. 21. IV. 05. Bemerkungen: M. gracilis gehört zu der Microchaetus- Gruppe mit proandrischem Geschlechtsapparat. Er steht dem M. Ivari (siehe unten!) sehr nahe. Mierochaetus Ivari n. Sp. Vorliegend ein einziges geschlechtsreifes Exem- plar. Äusseres. Dimensionen: Länge ca. 100 mm, Dicke 6—6 !/2 mm, Segmentzahl ca. 175. Färbung grau. Kopf prolobisch. Segment 1 und 2 mit scharfen Längsfurchen, 1—3 einfach, 4—9 durch Intersegmentalfurchen-ähn- liche Ringelfurchen in je zwei Segment-ähnliche Ringel geteilt. Hinterer Ringel im Allgememen kärzer als Fig.4. Miero- der vordere Ringel; besonders stark verschieden die ND Ringel des 9. Segments, einander annähernd gleich les Ende ei- die Ringel des 7. Segments. Segment 10 und fol- ner Ge- — gende, von zarten sekundären Ringelfurchen abge- sehlechtsbor- ste, :/, — sehen, eimiach. Borsten eng gepaart. Ventralmediane Borsten- distanz deutlich grösser als die mittleren lateralen (aa = ca. 1!/2—1?/3 bc). Dorsalmediane Borstendistanz etwas kleiner als der halbe Körperumfang (dd = ?/1 a). Nephridialporen in den Borstenlinien cd. Gärtel anscheinend sattelförmig, ventral jedenfalls sehwä- cher ausgeprägt, anders als dorsal, am 14.—23. Segment (=10). Pubertätsorgane: Fin Paar breite Pubertätsstreifen, die fast so breit wie lang sind, am 17.—19. Segment, medial von den Borstenlinien cd, an dem medialen Abhang je einer star- W. MICHAELSEN, OLIGOCHAETEN V. NATAL U. D. ZULU-LAND. 11: ken seitlichen Hervorragung des Körpers, die auch die an- grenzenden Segmente 16 und 20 in sich fasst. Die ventralen Borstenpaare der Segmente 10 und 21 stehen auf grossen, breiten Papillen; kleinere Papillen tragen die ventralen Bor- stenpaare des 11. und noch kleinere die des 12. Segments. Samentaschenporen jederseits auf Intersegmentalfurche 1/42 und ?/;3 in Gruppen zu 3, also im Ganzen 12. Innere Organisation. Dissepiment ”/s und ?/9 sehr stark verdickt, die ubrigen zart. Darm: Ein grosser Muskelmagen im 7. Segment, ein Paar grosse, nierenförmige Kalkdräsen im 9. (9 und 10.?) Segment. Blutgefässsystem: Ruäckengefäss im 8. Segment und den vorhergehenden verdoppelt, im 9. anscheinend einfach (?). Letzte Herzen im 11. Segment. Nephridialsystem meganephridisch. Vordere männliche Geschlechtsorgane: Ein Paar quer- ovale Testikelblasen ventral im 10. Segment, median ver- schmolzen, aber deutlich paarig. Ein Paar lang sackförmige, stark eingekerbte und eingeschnittene Samensäcke im 11. Segment, durch eine sehwache Verengung, die das Dissepiment 10/:; durchsetzt, in den seitlichen Pol der Testikelblase ihrer Seite einmändend. ; Samentaschen schlauchförmig, verbogen. Geschlechtsborstenapparat: Geschlechtsborsten (Fig. 4) (nur die des 10. Segments untersucht!) gross, ca. 1 mm lang und proximal, sowie in der Mitte, ca. 40 u dick, distal dunner werdend, einfach und ziemlich plump zugespitzt, im Allge- meinen fast gerade gestreckt, nur am distalen Ende schwach gebogen, am distalen Drittel mit Ausnahme des äussersten Endes zart ornamentiert, dicht mit unregelmässigen, breiten, etwas zackigen blattschuppenartigen Vorspruängen verziert. Jedes Paar Geschlechtborsten vom 10. und 21. Segment ist von 4 oder 5 dicken, unregelmässig birnförmigen, kurz und eng gestielten Geschlechtsborstendräsen eng wumstellt. Die Borstenpapillen des 11. und 12. Segments sind nicht mit der- artigen Drusen ausgestattet. Fundnotiz: Natal. Estcourt. IVAR TRÄGÅRDH leg. 18. IV. 05. 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 4. Bemerkungen: M. Ivari gehört zu der Gruppe der pro- andrischen Microchaetus und steht dem M. gracilis (siehe oben!) sehr nahe. Er unterscheidet sich von diesem letzteren haupt- sächlich durch die Anordnung und Gestaltung der Geschlechts- borstenapparate und durch die Gestaltung der Testikelblasen und Samensäcke. Tryckt den 24 augusti 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR Z00LOGI. Band 4. N:o 5. Om utvecklingen af Sveriges zoologiska hafssta- tion Kristineberg och om djurlifvet i angrän- sande haf och fjordar. Af HJALMAR THÉEEL. Med tre kartor, två textfigurer och fem taflor. Jämt trettio år hafva förflutit, sedan Kungl. Vetenskaps- akademiens zoologiska station Kristineberg öppnades för ve- tenskapliga studier. Såsom bekant var det framlidne professor SVEN LOVÉN, som tog initiativet till att förskaffa åt Sverige en hafsstation vid vår västra kust" för att därigenom un- derlätta och höja den biologiska forskningen inom vårt land. Lika bekant torde det vara, att den svenske läkaren A. REGNELL blef den frikostige mecenaten och mannen med den framsynta blicken, hvilken förstod hvad en dylik station betydde för studiet af naturen 1 vidsträcktaste mening. När LOovÉNn år 1892 lämnade sin befattning som före- ståndare för stationen, och Akademien utsett mig till hans efterträdare, åtnjöt stationen ett årligt statsunderstöd af 2000 kronor.! Det är själfklart, att en station med så ringa medel till underhåll och drift omöjligen kan tillfredsställa de veten- skapliga kraf, som man har rätt att fordra af henne. Ehuru vår svenska station är en af de äldsta i världen, så var hon dock vid denna tidpunkt, ekonomiskt sedt, sämre tillgodosedd än flertalet yngre syster-stationer i utlandet. 1 Se min skrift: >»Om Sveriges zoologiska hafsstation Kristineberg»>, utgifven af Kungl. Vet.-Akademien 1895 såsom särtryck! Där finnes en redo- görelse för stationens uppkomst, verksamhet m. m. intill 1895. Arkiv för 200ologi. Band 4. N:o 5, 1 ba ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 5. Det var därför naturligt, att en ny föreståndares första och viktigaste uppgift måste vara att söka få årsanslaget förhöjdät. Kungl. Akademien ingick därför på därom gjord framställning 1894 till Kungl. Maj:t med en underdånig skrif- velse, hvari hemställdes att kungl. proposition måtte framläggas för nästkommande riksdag om statsanslagets höjande från 2000 till 5000 kronor. Riksdagen, hvilken fann behofvet af för- ökadt anslag berättigadt, beviljade på ordinarie stat 4000 kronor. Det må ej förtigas, att Kungl. Vetenskapsakademien af egna medel under flera år lämnat stationen rätt betydande understöd, för att hon i någon mån skulle kunna vara sin uppgift vuxen. Det skulle nu kunna synas som om de största svårighe- terna blifvit undanröjda, och som stationens verksamhet en tid framåt vore betryggad. Emellertid blef det snart uppenbart att så ej var förhållandet, utan att tvärtom nya stora svå- righeter, beroende på nyare åskådningssätt, måste afhjäl- pas. Utom det att årsanslaget snart befanns alltför ringa, för att verksamheten vid stationen skulle kunna motsvara tidens hastigt växande kraf, så kom man också snart till full insikt om, att en station sådan som Kristineberg, så enastående väl belägen för studiet af vinter-faunan och floran, borde vara så inrättad, att undersökningar där kunde utföras under alla årstider. LOvÉN hyste den åsikten, att stationens egentliga ar- betstid vore att förlägga till sommaren. Så blir nog också allt framgent förhållandet, när det gäller att bereda arbets- plats åt yngre personer, hvilka önska erhålla en allmän öf- verblick af hafvets djur- och växtvärld. Men för den veten- skapliga forskaren måste stationen vara öppen under alla för hans studier lämpliga tider af året. Faunan 1 hafvet är under den kalla årstiden i många afseenden olik den, som man är van att finna under sommaren. Planktoniska former uppträda då i vårt fjordsystem, hvilka aldrig återfinnas under den varma tiden, och organismer, hvilka under sommaren hålla sig på djupet, vandra då upp ända till littoralbältet. Dessutom uppnå många djur sin könsmognad först under vintern, hvarför denna tid är den enda lämpliga för att lära sig förstå deras utvecklingshistoria. Men många andra frågor af stort biologiskt intresse böra kunna besvaras genom trägna vinterstudier på stationen. BSå 4 ur THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 3 t. ex. vet man ännu så godt som intet om huru littoralbältets rika djurvärld förhåller sig under kalla vintrar, när stränderna äro isbelagda och de grunda vikarna bottenfrusna.! Hvad blir det utaf alla dessa milliarder borstmaskar, Arenicola, Hediste m. il., hvilka lefva gömda i den ofta torrlagda sanden? Tjälen har trängt djupt ned och sammanbinder sanden till en hård, fast massa. Kunna de vandra vertikalt så långt ned i sanden att tjälen ej når dem; eller vandra de horisontalt ut mot djupare vatten, något som synes mig föga sannolikt; eller kunna de slutligen i likhet med flera andra djur frysa in och under längre eller kortare tid föra ett s. k. latent lif för att sedermera vid inträdande blidväder åter lefva upp? Det är ett faktum, att vissa hafsdjur. hvilka sitta fästade vid strandklipporna 1 eller ofvan vattenbrynet, kunna infrysa och ändock ånyo lefva upp. Nålunda hafva vi i stationens närhet en liten egendomlig kräfta, hörande till släktet Bala- nus, hvilken träffas i mängd på Blåbergsholmens yttre sida. Dessa djur voro under en vinter utsatta för en långvarig kyla, ända till — 18” C., och omgåfvos småningom af en tjock isbeklädnad. De brötos loss från klippan och fördes till sta- tionen, där de nedlades i ett mindre akvarium med salt- vatten. Isen smälte efter några timmars förlopp, och icke blott djuren själfva lefde upp, utan de aflämnade äfven tusen- tals lifskraftiga ungar, hvilka svärmade omkring i akvariet. Huru kan man förklara, att så ömtåliga väfnader och celler, hvaraf dessa larver äro uppbyggda, kunnat uthärda en sådan frysningsperiod utan att gå under? Har moderdjuret kunnat alstra innanför isskorpan så mycket värme, att en total ge- nomfrysning förhindrats? Dylika och många andra lika så viktiga frågor äro ju af största vetenskapliga betydelse att få på ett tillfredsställande sätt besvarade! Emellertid var stationen ännu i saknad af en byggnad, som kunde lämpa sig för ett vinterlaboratorium, hvarförutan undersökningar i ofvan antydda riktning äro otänkbara. - Medel till uppförande af en ny byggnad saknades helt och 1 Det må nämnas att undersökningar i den antydda riktningen utförts vid våra kuster, men ännu utan nämvärd framgång. Se CARL AURIVILLIUS, »Littoralfaunans förhållande vid tiden för hafvets isbelägg- ning» (Öfvers. K. Vet.-Akad. förhandlingar 1895. N:o 3) och >»Om Hafs- evertebraternas utvecklingstider och periodiciteten i larvformernas uppträ- dande vid Sveriges vestkust» (Bihang. K. S. Vet.-Akad. Handlingar, Band 24. IV. N:o 4). : 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. hållet. Det år 1884 färdigbyggda laboratoriet ägnade sig ut- märkt för studier under den varma årstiden, men var full- komligt obrukbart, så snart luftens temperatur sänkte sig under + 10 å 122 CO. Äfven om stationens ekonomi hade tillåtit, att huset ombonats, försetts med kakelugnar eller andra värmekällor m. m., så hade detta varit omöjligt på grund af byggnadssättet. Huset är nämligen uppfördt i två våningar af in- och utvändigt paneladt korsvirke, med tunna brädväggar mellan rummen, tunna trossbottnar och utan grundmurar eller murade rörledningar för eldstäder. Med ett ord, huset erbjöd då, liksom nu, förträffliga, luftiga sommararbetsrum, men var omöjligt att aptera till vinter- laboratorium. Under sådana förhållanden var stationens framtida ut- veckling ej synnerligen lofvande. Visserligen kunde ett svagt hopp näras, att någon enskild person skulle vilja fatta intresse för saken och gripa in för att befordra ett snabbare uppnå- ende af stationens stora mål, men man visste också mer än väl, att naturforskningens gynnare hällre lämna sina bidrag till vetenskapliga expeditioner än till en, om än så betydelse- full, fast naturvetenskaplig station, som tillika har förmånen af att åtnjuta ett, ehuru alldeles otillräckligt, statsunder- stöd. Det ligger ingen öfverdrift i det påståendet, att statio- nens ställning under tiden från 1892 till året 1901 var högst bekymmersam. I vårt grannland Norge hade man hunnit före oss, oaktadt dess första station, belägen i Bergen, kom till stånd senare än vår egen. Redan från början hade den inrättats så, att arbetet kunde fortgå året om. Stationens läge 1 en stor och rik stad med ett stort museum och därtill hörande bibliotek beredde densamma redan från början be- tydande förmåner. Så t. ex. erhålles belysning och sötvatten från stadens 'gas- och vattenverk och från det senare läm- nas dessutom den kraft, som behöfves för att ständigt hela dygnet om erhålla friskt hafsvatten in i akvarierna, allt saker som förorsakat vår station stora svårigheter och kostnader. Märkligt nog har man i Norge dessutom ansett sig behöfva skapa ytterligare två stationer, en i Dröbak och en i Trond- hjem. Utaf detta skulle man, synes det, vara berättigad att draga den slutsatsen, att Norge öfverflyglat oss äfven i hvad beträffar tillgång på skolade zoologer. Detta är dock så långt THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 5) ifrån förhållandet, att antalet dugande zoologer i Norge i närvarande stund utgör ett försvinnande fåtal mot hos oss i Sverige. Stationens nybyggnader och omorganisation. Med 1901 års början inträdde, tack vare enskild mans framsynthet och offervillighet, en lycklig förändring i statio- nens ekonomi, hvilken hittills varit sådan, att hennes utveck- ling i betänklig grad hämmats. Konsul G. E. Broms, hvilken tyvärr så snart och så oväntadt bortgick, hade bekostat en dyrbar expedition till Spetsbergen och östra Grönland under ledning af G. KortHOFF. Efter dennas hemkomst bestämde han, att sviter af de hemförda samlingarna och alla typer skulle öfverlämnas till Riksmuseum. Detta gaf anledningen till ett sammanträffande med konsul Broms, vid hvilket jag hade tillfälle att för honom utveckla stationens syften och äfven dess ekonomiska betryck. I KOLTHOFF, sedan länge väl bekant med Kristinebergs station, då han under en lång följd af år varit bosatt i hennes närhet, hade jag en god förespråkare. Resultatet blef att konsul BrRoMs, framsynt och allmänt intresserad som han var, med varm hand öfver- lämnade den betydande summan af 40,000 kronor, för att ett vinterlaboratorium skulle uppföras vid Kristineberg. Att hans maka, Fru ANNA BrRoMs, lifligt understödde honom i detta beslut, det är mig nogsamt bekant. Båda visade sitt intresse genom att år 1903 på sommaren besöka stationen och taga kännedom om dess arbeten. Nu när det ekonomiska bekymret var öfverståndet, och medel funnos till förändringar, var det nödvändigt att ome- delbart taga sådana mått och steg, att en realisering af byggnadsplanen snart kunde genomföras. Men här mötte redan från början svårigheter af allvarlig beskaffenhet. Det blef snart uppenbart, att företaget kräfde större och mer genomgripande förändringar, än man från början beräknat. Det var sålunda att befara, att kostnaderna skulle komma att öfverskrida tillgångarna. Det gällde ej blott att uppföra ett solidt och rymligt vinterlaboratorium, och att på stationsområdets högst belägna plats resa ett på hög granitfot hvilande vattentorn med rymliga reservoarer; det gällde äfven en hel del andra viktiga arbeten, hvilka med 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 35. nödvändighet måste utföras i sammanhang med den stora omorganisationen. Till dylika förändringar och arbeten hörde: att uppbygga ett vaktmästareboställe med verkstad, tvätt- stuga och mangelbod; att uppföra ett maskinhus af tegel under plåttak; att från maskinhuset till tornet spränga fram i gneisberget en 68 meter lång kanal till skydd för vattenledningen; att i väsentlig mån förlänga stenkajen ut mot djupare vatten, så att under bygget jakter, lastade med bys Inna material, skulle kunna lägga till; att uppföra ett mindre fesolnns för acetylengasverket; att rifva den gamla tornbyggnaden med dess odugliga vindmotorer; att anskaffa en lämplig yttre belysning, två stora lux- lampor, för att under den mörka årstiden få arbetstimmarnas antal ökade; att obs hela stationsområdet för att utestänga kreatur ; att låta gräfva och framspränga brunnar samt att fört bättra de gamla; att terrassera och täckdika en del af platsen invid »bo- ningshuset» samt att cementera hela planen framför vaktmäs- tarebostället; samt slutligen att anskaffa och uppsätta alla de kom- plicerade rörledningar med kranar och slutstycken, hvilka äro behöfliga i ett laboratorium; vinterstationen måste nämligen hafva tre olika ledningar, en för sötvatten, en andra för hafs- vatten och en tredje för acetylenbelysningen. Därtill kom att en rätt afsevärd summa måste reserveras för anskaffandet af inventarier: bord, stolar, skåp, bokhyllor, akvariebord med glasskifvor, dissektionsbord med glasskifvor, termostater, reagensglas, lampor m. m. ' Med alla dessa kraf för ögonen, hvilka alla på bästa sätt måste tillgodoses, var det ingalunda någon lätt eller odeladt behaglig sak att förestå och leda en så vidlyftig omorganisa- tion. Min egen erfarenhet var för ringa, och risken syntes mig väl stor. Frågan gällde ju, att för en summa af 40,000 kronor, hvilken ej finge öfverskridas, på ett tillfredsställande sätt utföra allt det arbete och verkställa alla de inköp, hvilka härofvan framhållits såsom nödvändiga. Arkitekter och bygg- mästare såsom mellanhänder, det förstod jag af egen erfa- renhet, skulle så fördyra allt, att endast en del af hela bygg- THÉEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. ZW nadsföretaget kunde realiseras. Jag hade redan infordrat kostnadsförslag och ritningar till laboratoriet och vattentornet af ej mindre än fyra arkitekter eller deras biträden, men dessa förslag voro fullkomligt oantagliga i hvad beträffar så väl kostnaden som anordningarna. Efter mycken tvekan måste jag besluta mig för att taga hela företaget i egna händer. Därtill bidrog i första hand, att stationen till efterträdare efter den gamle »kaptenen» fått en yngre vaktmästare, HENRIK HANSSON, hvilken är en ovanligt driftig och kunnig snickare och byggmästare samt har stort förtroende i trakten och som känner väl till, hvar de erfarnaste, dugligaste och nyktraste sten- och träarbe- tare stå att få. Dessutom bidrog till detta mitt beslut äfven den öfvertygelsen, dels att hela omorganisationen måste ske i en bestämd ordning — det skenbart mindre viktiga måste ofta ovillkorligen gå före själfva hufvudfrågan — och dels att den måste utsträckas under en tid af minst 4 å 5 år. Endast därigenom var det möjligt, att de vetenskapliga arbetena kunde fortgå ostörda under sommarmånaderna, och därigenom kunde kapitalet förräntas så, att åtminstone en tre å fyra tusen kronor kunde läggas till byggnadsfonden. Byggnadsarbetena vid stationen hafva utförts i följande ordning: 1901, under hösten, förstorades stenkajen utefter hela sin längd 1!/2 meter ut mot djupet. Detta första steg till ett bättre var nödvändigt, dels därför att den gamla kajen var i ett ytterst bristfälligt skick, dels för att under byggets gång stora, tungt lastade båtar skulle kunna lägga till. Samtidigt uppfördes invid kajen ett maskinhus af tegel under plåttak och af följande dimensioner: längd och bredd 4,40 m., höjd 2,50 m. 1902, i januari, lades grunden till vaktmästarebostället, och arbetet därmed fortskred så hastigt, att den nya vaktmästaren kunde inflytta dit med familj i maj samma år. Huset för- lades på grund af terrängförhållandena så, att en hög sten- mur uppfördes mot n. o., hvilket medförde den fördelen att vedbod, källare och s. k. »sommarkök» med bakugn erhöllos i souterraimen. Huset har följande dimensioner: längd 10,8 m., bredd 7,6 m. Vaktmästaren har åt sig upplåtet 3 rum och kök, samt »sommarköket»> och vedbod. Tre vindsrum och ett gafvelrum i nedra våningen, det senare vinterombonadt, äro reserverade för studerande. Samtidigt flyttades hit den 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 9. lilla stuga, som förut stått på gränsområdet af stationens tvenne tomter, och som innehöll tvenne mindre rum, af hvilka det ena, 4 X 4,8 m., apterades till verkstad, det andra, 4 X 4,8 m., till tvättstuga med mangel. Alldenstund detta hus lämp- ligast erhöll sin plats i rät vinkel mot vaktmästarbostället och sammanbyggdes med detta, så uppkom åt två håll en öppen gårdsplan, hvilken befanns nödvändig att cementera, för att hindra regnvatten från att nedtränga i källaren. Enär det är ondt om sött vatten vid vår bohuslän- ska kust, och här tätt invid det nya vaktmästarebostället finnes en sänka i berget, hvilken, så långt som jag kan minnas tillbaka, alltid, äfven under torra somrar, hållit sig fuktig, lät jag detta år gräfva upp denna håla och spränga 1 berget, så att en rätt stor brunn åstadkoms, hvilken, egendomligt nog, äfven under mycket torra somrar hållit vatten, ehuru ej drickbart. I sammanhang med dessa stenarbeten ordnades afloppet för slaskvatten från stationens »boningshus» så, att ett vidt afloppsrör nedlades, och platsen mellan huset och sjöni syd- ostlig riktning terrasserades, hvarigenom två viktiga ändamål vunnos: det ena att aflägsna stagnerande, illaluktande, för hälsan skadliga vattensamlingar, tätt invid boningshuset; det andra att åstadkomma något för ögat mera tilltalande än ett sankt dike. Den jord, som erhölls genom dessa anordningar, genom brunnens uppgräfning och terrasseringen m. m., an- vändes till att anlägga en liten köksträdgård invid bonings- huset, väl behöflig för hushållerskan. Under våren samma år uppsattes och monterades i ma- skinhuset en ny fotogenmotor om 4,6 h.-k., samt en kraftig pump från Bruzaholm; båda en gåfva af dsponenien ÅA. EKEN- DAHL i Uppsala. En grof slangledning lades ut till hafvet. För att förlänga densamma och tillika stödja och skydda den trätrumma, som är förankrad utefter bottnen och hvari slangens trattformiga ändstycke med bottenventil nedhänger, byggdes en 6 m. lång pir af granit. Som det gamla tornet med reservoir måste vidmakthållas tills dess ett nytt hunnit uppföras, så förbands pumpen och reservoiren medels en provi- sorisk rörledning, något som visserligen åsamkade stationen en extra utgift, men som dock var nödvändig för att de vetenskapliga sommarstudierna skulle kunna oafbrutet fortgå. ca THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 9 Under hösten samma år begynte det svåra arbetet med vattentornet. Då de förslag till en sådan byggnad, som upp- gjorts af ett par arkitekter, ej voro acceptabla, måste jag själf i samråd med vaktmästaren uppgöra ritning till densamma. Tornet, som skulle få sin plats på en bergs- höjd inom stationsområdet och som således måste intaga ett dominerande läge, borde, syntes det mig, lämpligast hafva formen af ett kastell. Såsom af bifogade bilder af statio- nen framgår, har det fått formen af ett högt, fyrkantigt hus med framskjutande tak, hvilande på konsoler, och med ett bröstvärn ofvanpå. Huruvida tornets yttre blifvit tilltalande för ögat eller ej, därom vågar jag ej yttra mig. Smaken är så olika. Mig synes emellertid, att en dylik byggnad, hållen i någon stel, allvarlig stil och med granitens färg, borde passa till den omgifvande karga naturen. Genom att med bräder förena två och två af konsolerna och lämna motsvarande mellanrum, någonting som kostar en obetydlighet, kan husets öfverrede lätt erhålla ett solidare utseende, mera i öfverens- stämmelse med den fasta granitgrunden, hvarpå vatten- reservoarerna hvila. Hufvudsaken var emellertid, att det blef praktiskt och byggdt äfven med tanke på framtida behof och förändringar. Stenfoten, hvilken hvilar på den genom sprängning afplanade klippans krön, har en höjd af 3,» m. och hvarje sida mäter 8,6 m. Den är uppförd kompakt alltigenom af råa granitblock, så att blott en smal kort gång skju- ter in, i hvilken en trappa leder upp till öfre afdel- ningen, där reservoarerna hafva sin plats. När man be- tänker, att härtill erfordrades omkring 250 k. m. sten, till öfvervägande största delen rå, ur klippan kilad gra- nit, att sådan måste inköpas från Lysekilslandet och på båtar fraktas öfver fjordar, samt att alla dessa block måste släpas från stenkajen upp till klippkrönet, där tornet skulle uppföras — en väglängd af omkring 70 m. — så inges lätt att arbetet med granitfoten ställde sig ganska kostsamt. Denna tornets undre afdelning har, med tanke på fram- tida behof, gjorts så hållfast, att den kan bära snart sagdt hvilken tyngd som helst. Det är ju ej osannolikt, att man 1 en framtid behöfver en vattenmängd flera gånger större än som nu ansetts nödvändig, och att man då vill upp- föra på densamma stora, tunga cementreservoarer. Själf vå- 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 9. gade jag ej låta förfärdiga dylika reservoarer, dels för kost- nadens skull, dels därför att erfarenheten visat, att större cementakvarier lätt erhålla sprickor, sannolikt beroende af någon sättning i grunden eller af hastiga temperatur- växlingar; dylika sprickor har man sagt mig vara omöjliga att täta. ; I närvarande stund finnas i tornet fyra reservoarer at furu, rymmande tillsammans bortåt 70,000 liter vatten. Ehuru dessa blifvit ganska dyrbara — karen kosta tillsam- mans 2,062: 65 kr. och frakten 95 kr. —, föredrog jag att för närvarande anskaffa sådana, därför att vår gamla, be- pröfvade träreservoar, hvilken rymde bortåt 24,000 liter, under nära 20 år visat sig vara af utmärkt beskaffenhet och lätt att i nödfall reparera. Djuren, äfven de ömtåligaste, hafva trifts förträffligt i det vatten, som uppumpats i denna reser- voar. Tornets öfverrede af trä, 5 m. högt, skyddar reservoa- rerna. Genom en trappa kommer man upp på det svagt sluttande taket, hvilket är försedt med bröstvärn. Här- ifrån har man en den mest storartade utsikt öfver fjord och half. Under tiden hade äfven det gamla tornet rifvits och dess brukbara virke ingått i det nya tornets öfverrede. Ännu återstod dock ett drygt arbete, innan vattenledningsfrågan var löst. En 68 m. lång kanal måste utsprängas ur berget ända ifrån maskin- och pumphuset till vattentornet, så djup och vid, att den hufvudrörledning, hvilken skulle samman- binda pumpen med reservoarerna, kunde däri nedläggas, 1so- leras och väl skyddas mot temperaturväxlingar. Detta spräng- ningsarbete blef synnerligen mödosamt, alldenstund bergartens beskaffenhet är sådan, att verkan af hvarje sprängskott blir minimal. Till detta arbete hörde också att infoga ett par lätt åtkomliga slutkranar jämte sidorör till de båda labora- torierna, så att dessa samtidigt kunde förses med rinnande hafsvatten eller, såsom fallet blir under den kalla årstiden, blott det ena. Vattentornet med reservoarer och en väl isolerad hufvud- rörledning stod färdigt våren 1903. I september 1903 lades grunden till det nya vinterlabo- ratoriet, hvilket skulle stå öppet för vetenskapsmän under THÉEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. II alla årstider. Detta måste uppföras på ett helt annat sätt och af helt annan material än det gamla sommarlaboratoriet. Med stöd af noggranna beräkningar öfver det antal arbetsplatser. som kunde anses bebhöfliga, öfver golfytans storlek, rummens köjd m. m. bestämdes husets proportioner, hvarefter enkla ritningar uppgjordes, hvilka fingo ligga till grund för bygget. Efter inhämtandet af så detaljerade kostnadsberäkningar, som det var möjligt att erhålla, beslöts att huset skulle upp- föras af granit under tegeltak; att undre våningens väggar skulle beklädas invändigt med muradt tegel; att öfre våningens skulle brädbeklädas, sedan graniten invändigt bestrukits med en blandning af asfalt och mastix; att ett lämpligt tomrum skulle lämnas mellan träet och stenen, samt att golfvet i stora hallen skulle utgöras af cementbeläggning. Tack vare vaktmästare H. HANSSONS okufliga energi, stora erfarenhet och mindre vanliga förmåga att anskaffa dugliga och raska arbetare, samt att leda dessa i deras arbeten blef huset färdigt under våren 1905 i så god tid, att det redan i början af juni kunde tagas 1 besittning. Alldenstund en skäligen tillfredsställande föreställning om det nyuppförda husets utseende och inredning bör kunna er- hållas med hjälp af bifogade textfigurer och taflor i ljustryck, kan jag begränsa mig till följande meddelanden. Byggnaden har följande dimensioner: längd, 16,74 m.; "bredd, 12,12 m.; höjd, 8 m., däri dock ej inberäknats det brutna taket. Den inrymmer en stor akvariehall, ett rymligt biblioteks- och sessionsrum, samt 8 arbetsrum och ett mörk- rum. Utaf arbetsrummen äro två af de bästa i hvardera våningen förenade genom skjutdörrar, så att de, när utrym- met så tillåter, kunna förvandlas till ett. Det sydvästra rummet i öfre våningen förefaller mer än behöfligt stort, men detta kommer sig däraf, att det är ämnadt till att inrymma en mindre, begränsad samling af djur- och växtformer, och tillika, som jag hoppas i en nära framtid, vara ett undervisningsrum, där lärare från något af våra universitet kunna öfvervaka och leda äldre och mera försigkomna elever i studiet af hafvets biologi. En dylik kortare kurs vid Kri- stineberg, där eleverna äro 1 ständig beröring med den lef- vande naturen, skulle, enligt min mening, fylla ett verkligt behof och utgöra en lämplig afslutning af de laboratoriegöro- + 112 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. mål vid högskolorna, hvilka föreskrifvas såsom oundgängliga för en blifvande lärare eller vetenskapsman. Den stora hallen på nedre botten med cementgolf, hvars tak stödes af två massiva pelare, har 1 midten en bassäng murad af tegel och beklädd med kakel, som rymmer om- kring 1054 liter vatten; och utefter hela sydvästra sidan af den- samma finnas icke mindre än 5 murade reservoarer, af hvilka 3 Plan af undre våningen. A, akvariehallen. B, C, D, enskilda arbetsrum. JF, mörkrum. F, kon- serveringsrum. a, d, e, f, öppna, kakelbeklädda, murade akvarier. b, c, akvarier med spegelglas inåt hallen. äro öppna, rymmande omkring 500 liter och två andra större, försedda med tjocka glasrutor och rymmande omkring 875 liter hvardera. Härtill bör fogas, att ledningar för saltvatten, sötvatten och acetylengas blifvit uppsatta i byggnaden och framledda till alla de platser, där det kan vara af behofvet påkalladt; att en dyrbar uppsättning af inventarier tillverkats eller in- köpts, såsom arbetsbord, stolar, bokhyllor, skåp för glaskärl THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 13 och reagentier m. m., dissektionsbord med skifvor af tjockt spegelglas, akvariebord i arbetsrummen, lampor och andra belysnings- och uppvärmningsapparater, kokapparater, ter- mostater, destilleringsapparat, stora porslinsbehållare etc., samt en hel ekmöbel för biblioteket, hvilket tillika får tjänstgöra såsom sessionsrum. Slutligen bör det omnämnas, att ett mindre hus af tegel, 3,40 X 2,60 X 2,50 m., uppförts på ett afstånd af ungefär | ASIAN NEN STI F H YSLLIT SIN SKISS HISS SMS SI4S SES SSSSELSIL LINS SKISSA . H TAIS IIRAI ALS ILSIERA Plan af öfre våningen. G, mindre hall med skåp för mikroskop, glas m. m. H—L, arbetsrum. M, bibliotek. 6 m. från laboratoriet, där det acetylengasverk af Viktoria- typen, hvilket öfverlämnats såsom gåfva af disponenten A. EKENDAHL, fått sin plats. Oaktadt detta hus är väl om- bonadt, har det flera gånger under innevarande års stränga vinter inträffat, att det söta vattnet frusit, en olägenhet som dock skäligen lätt till ett' kommande år kan afhjälpas. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Biblioteket. År ifrån år, ända sedan stationens första början, har behofvet af en boksamling vid stationen mer och mer gjort sig gällande. Det blef snart tydligt att en sådan, lämpad efter behofvet, måste anskaffas. Länge blef dock detta endast ett önskemål. Först mot midten af 1890-talet tillät stationens ekonomi att för ett mycket måttligt pris för- värfva fullständiga serier af Zoologiseher Anzeiger och Zoolo- gischer Jahresbericht, båda oundgängligt nödvändiga för att kunna följa med vetenskapens framsteg. Därefter har sta- tionen underhållit dessa tidskrifter genom att anskaffa årligen utkommande nya band. Stort mer än detta tillät ej ekono- mien. Emellertid kom den enskilda offervilligheten till hjälp, så att stationen inom kort blef ägare af en rätt afsevärd samling böcker. En vän af stationen öfverlämnade såsom gåfva omkring 4,000 zoologiska arbeten, bestående af faunor, uppslagsböcker, systematiska, anatomiska och embryologiska specialskrifter inom de flesta af hafsbiologiens områden. Därtill kom att professor G. RETZIUS, såväl genom penningbidrag som genom gåfvor af mycket värdefulla zoologiska arbeten, på det kraf- tigaste bidragit till att föröka denna boksamling. I närvarande stund utgöres biblioteket af minst 4,500 zoologiska skrifter och band, af hvilka tills dato något öfver 4,000 äro ordnade och katalogiserade. Samlingar. Man skulle kunna tro, att spritlagda eller torra samlingar af naturföremål skulle vara obehöfliga vid Kristineberg, men så är dock ej förhållandet. Dylika samlingar äro berättigade men måste begränsas och få ej svälla ut så, att de onödigtvis inkräkta på rum och arbetskraft. Enligt min åsikt böra de endast utgöras af sådana former, hvilka lefva i Gullmarn eller i närliggande fjordsystem, och hvilka kunna erhållas i sådan myckenhet, att de kunna utgöra föremål för in- gående anatomiskt-histologiska, embryologiska, fysiologiska eller rent biologiska studier. Flertalet af specialisterna på dessa om- råden hafva, af helt naturliga orsaker, ingen eller högst ringa systematisk kunskap. Man kan rimligtvis ej begära att t. ex. en medicine professor skall kunna äga någon nämvärd kännedom om hafsdjuren. Men om det för hans studier i den ena eller andra riktningen är nödvändigt att undersöka för ES (KI röt RR PESREEST STORE NE DS SA TE SST EST $ / ; 3 THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 15 det eller det organet, dess byggnad, funktioner eller andra viktiga frågor såsom +t. ex. befruktningsprocessen etc. mom vissa djurgrupper, då måste han hafva en dylik s. k. typ- samling att tillgå för att lätt och fort få reda på namnet på de djur, hvilkas organsystem han önskar undersöka. Ty det är en orimlighet, att han enbart efter beskrif- ningar skall kunna bestämma dem. MSystematikern, zoologen eller botanisten, kan ju 1 våra dagar knappast behärska mer än en enda större afdelning af djur eller växter. Äfven föreståndaren, synnerligast när han är ny på plat- sen och ännu ej hunnit göra sig förtrogen med faunans all- männa prägel, kan hafva nytta af en dylik samling. Däremot håller jag före, att samlingarna icke, eller endast i undantagsfall, skola vara tillgängliga för yngre studerande, hvilka för första och oftast enda gången begagna sig af till- låtelsen att arbeta vid stationen. Dessa behöfva mer än väl använda den korta tiden af 6 veckor, under hvilka hvardera sommarkursen pågår, till flitiga studier af den lefvande na- turen. Om de dessutom med uppmärksamhet deltaga 1 den undervisning, som den nye föreståndaren är skyldig att med- dela, så böra de vinna en ganska god inblick i de viktigaste hafsdjurens biologi, något som just är afsikten med deras vistelse på stationen. Önska de förvärfva en större form- kännedom, så hafva de under andra tider af året tillfälle därtill genom att studera 1 högskolornas numera väl ordnade museer. De samlingar, som finnas på Kristineberg, och som nu förvaras i det nya laboratoriet, grundades, om jag minnes rätt, i början af 1890-talet. I $ 3 af instruktionen för Kristinebergs zoologiska station heter det: föreståndaren åligger »att efter rekvisition och i mån af tillgång tillhandahålla in- och utländska forskare, samt svenska institutioner och skolor på lämpligt sätt konserveradt material för vetenskapliga studier, för undervisning m. m.» Detta är ej något nytt, ty ända från stationens första början har arbets- och åskådningsmaterial årligen tillhandahållits högskolorna och ett antal läroverk. Instrument. När år 1884 det gamla laboratoriet öpp- nades, var hvart och ett af de sju arbetsrummen försedt med 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. loupe, loupestativ och ett litet, dyrbart dissektionsbord. Efter hand anskaffades i följande ordning ett Hartnack's mikroskop, en amerikansk mikrotom, hvilken snart befanns oduglig, en mikrotom efter Roses modell, ett mikroskop af Nachet och slutligen mot slutet af 1890-talet en synnerligen god mikrotom af Schanze. Dessutom hafva under de senare åren flera instrument inköpts, hvilka befunnits nödvändiga för att befordra den moderna riktning, som går under namn af experimentel fy- siologi. | Under året 1904 har institutionens förråd af instrument i väsentlig grad ökats, i det att professor och fru G. RETZIUS såsom gåfva öfverlämnat några af vår tids bästa mikroskop med de starkaste förstorimgar: två af ZEISS” välkända fabrikat och ett af WINKEL. Dessutom förärade de stationen en ABBE's kamera och ett ställbart ritbord. Dessa dyrbara instrument komma naturligtvis endast att utlånas till specialister, hvilka mången gång hafva behof af goda och starka förstoringar. Slutligen har stationen genom inköp förvärfvat en Goerz- Anschutz klappkamera jämte en tämligen fullständig foto- grafisk utrustning, en Zeiss' binocular-kikare m. m. Beträffande vetenskapliga instrument är stationen sålunda i närvarande stund rätt väl utrustad. Dock saknas natur- ligtvis ännu mycket, särskildt sådana apparater, som äro behöfliga för fysiologisk-kemiska studier. Sötvattensfrågan. Denna mycket viktiga fråga har länge stått på dagordningen och kan ännu ej sägas vara på ett tillfredsställande sätt löst. Såsom bekant är det mycket ondt om ett godt dricksvatten i det yttre hafsbandet utefter hela Bohusläns kust. På Skaftölandet, där stationen är be- lägen, finnes knappast en enda verklig källa. Man har fått nöja sig med sådant vatten, som uppsamlats i gräfda eller sprängda brunnar. Det ginge dock an, om dessa s. k. brunnar hölle vatten under den varma, torra årstiden. Detta är dock långt ifrån förhållandet Rätt ofta har under de senare åren i juli och augusti månader nederbörden varit så ringa och torkan så stark, att brunnarna helt och hållet utsinat. Stationen har då fått hämta sitt dricks- och tvättvatten från aflägsna platser. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 17 Stationer har fått vidkännas betydande kostnader för att afhjälpa denna olägenhet, men utan att ännu hafva kommit till åsyftadt resultat. Den gamla brunnen invid föreståndarens bostad har rengjorts och genom sprängningar utvidgats till mer än dubbelt af dess ursprungliga rymd; den brunn, som numera ligger på professor Retzius” ägor, har likaledes på stationens bekostnad upprensats och ombyggts; en ny brunn har utgräfts och framsprängts invid vaktmästarebo- stället; tillsammans med Fiskebäckskils kommun har stationen bekostat en ny, stor brunn i Bökevik; och slutligen har under detta år ett drygt sprängningsarbete utförts för att tätt invid det nya laboratoriet åstadkomma en brunn eller reservoar af betydande dimensioner. Förhoppningar finnas, att vatten här skall kunna erhållas i rikligare mängd: Skulle så lyckligt inträffa, att dessa förverkligas, så vore redan mycket vun- net. Knappast kan man dock vänta, att gerom dylika brun- nar erhålla ett verkligt Sod dricksvatten, hvilket likväl är af oskattbart värde. När för många år sedan numera framlidne friherre A. E. NORDENSKIÖLD aflade ett besök på Kristineberg, kom, såsom naturligt var, också vattenfrågan på tal. NSjälf var han just stadd på resa till fiskläget Smögen, där han för kommunens räkning låtit utföra borrningar efter sött vatten. Friherre Nordenskiöld ansåg, att stationen genom diamantbergborrning ovillkorligen skulle erhålla godt dricksvatten, och han utpe- kade också för mig platsen, där en borrning borde ske. Under hösten samma år satte jag mig i förbindelse med den ingeniör, som ledt och öfvervakat Nordenskiölds borr- ningar. Han förklarade, att en diamantbergborrning vid Kristineberg skulle kräfva en kostnad af omkring 3,000 kro- nor, och att han ej kunde ikläda sig någon som helst risk om företaget misslyckades. Den blefve helt och hållet sta- tionens. Tillika upplyste han om, att borrningsföretagen vid Smögen och på flera andra platser utfallit ogynnsamt. På det förstnämda stället erhölls saltvatten, sannolikt på grund at sprickor i berget, genom hvilka hafsvatten inkom. Efter dessa upplysningar ansåg jag det rådligast att låta borrningsfrågan hvila, till dess att ekonomien tilläte stationen att bära risken af ett försök. [NS] Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 5. 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 35. Motorbåt. Ända ifrån grundläggningsåret 1877 har sta- tionen för sina hafsundersökningar endast haft att förfoga öfver smärre segelbåtar, af traktens befolkning kallade »kåkar» eller »kågar». Undantagsvis hafva tillgångarna medgifvit för- hyrning af en jakt eller mindre ångbåt för en eller högst några få dagar. Dessa »kåkar», hvilka allt framgent måste användas, äro jämförelsevis rymliga, och i en erfaren seglares hand hålla de sjön på ett för utomstående rent af förvå- nande sätt. De hafva många andra goda egenskaper och äro synbarligen oumbärliga för våra västkustfiskare. Ur synpunkten af det mål, som stationen bar sig före- lagt, förblir också denna båttyp omistlig, när det gäller dragg- ningar på bergbotten, på mindre betydande djup och på ej alltför aflägsna platser. Emellertid har erfarenheten visat, att våra undersökningar blifvit för mycket begränsade till närmast liggande platser och således i många afseenden otill- fredsställande, just genom att stationen endast haft dylika båtar till sitt förfogande. Enligt min åsikt beror detta af: 1) att båtarna, ehuru ovanligt sjöstarka i förhållande till storleken, hafva för små dimensioner. Äfven mycket vana seglare — och det är godt om sådana bland de Bohuslänska skären — våga sig ej långt utomskärs med dem, och 1 stor- migt väder kan han ej ens inomskärs eller 1 själfva fjorden reda sig med dem; deras ringa storlek har sålunda ej tillåtit oss att företaga forskningsfärder hvarken till hafs eller till Marstrand och dess fjordsystem 1 söder, eller till Väderöarna och Koster i norr; 2) att deras ringa storlek gjort det omöjligt att utföra draggningsundersökningar ute bland skären under flera dagar å rad, hvilket mången gång kunnat vara ej blott önskvärd utan rent utaf nödvändigt, när man träffat en aflägsen plats med synnerligen rikt djur- och växtlif. Under sommaren kan man nog tillbringa en eller annan natt på klipporna utan att ES riskera att taga skada till hälsan, men under de andra års- tiderna går det ej för sig. Dessutom har båtarnas storlek ej tillåtit oss medföra en tillräcklig uppsättning af konserverings- kärl, akvarier, reagentier m. m.; utan att hafva dylikt till- hands blifva samlingarna hastigt obrukbara för vetenskaplig undersökning — och då är hela utfärden förfelad; 3) att denna båttyp vid många tillfällen, synnerligast under högsommaren, är ohandterlig. Vid denna tid af THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 19 året råder ofta stiltje, hvilken kan fortvara under flera dagar, ja stundom under en eller annan vecka i sträck. Då måste båten drifvas fram med årorna; men detta är ett tidsödande arbete, hvilket i hög grad nedsätter den kraft, som så väl behöfves för det egentliga draggningsarbetet. Resultatet af dylika färder blir också i regel högst otillfredsställande. Under intrycket af dessa år ifrån år förnyade erfaren- heter om draggningarna och deras ofta mindre tillfredsställande resultat, var det som den tanken mognade, att stationen ej längre kunde undvara en sjöduglig, stor båt, helst en full- riggad jakt af kostertyp och försedd med en kraftig fotogen- motor. Att en motorbåt ansågs böra föredragas framför ång- båt beror däraf, att den kräfver betydligt mindre kostnader för drift och underhåll, samt att den är sjöstarkare än en ångbåt af ungefär samma storlek. En heldäckad kosterjakt, fullt riggad för segling och med en kraftig motor kan stå sig i snart sagdt hvilket väder som helst. Länge dröjde det, innan detta önskemål kunde förverk- ligas; att så slutligen skett, därför har Akademien helt och hållet att tacka en enskild persons storartade offervillighet. Fru ANNA BROMS, hvilken i likhet med hennes framlidne make omfattat stationen med så mycken välvilja, öfverlämnade nämligen i oktober 1905 såsom gåfva en summa af 10,000 kr. för att stationen skulle kunna åt sig förvärfva en för ända- målet passande motorjakt. Ett kontrakt uppgjordes med den kände båtbyggaren ANDERS ÖLSSON i Skredsvik inne i Gullmarn, ägaren till Studseröds varf; enligt detta åtog han sig att bygga en hel- däckad jakt af ek, 42 fot lång öfver stäf och med en dräk- tighet af omkring 10 tons. Dessutom skulle han inreda en skans för öfver med sofplatser för två man. Den öfriga in- redningen skulle utföras på stationen. Jakten var färdig och sjösatt på öfverenskommen tid i början af mars 1906. Ett annat kontrakt upprättades den 31 oktober 1905 med J. & C.G. Bolinders mekaniska verkstads aktiebolag, hvarige- nom detta förband sig att i början af april 1906 på båtbygg- nadsplatsen eller på närmaste ångbåtsbrygga leverera en fotogenmotor om 20 hästkrafter med alla tillbehör, vinsch m. m., samt att nedsända en montör för att insätta maskinen i båten. Goda förhoppningar funnos således, att jakten skulle kunna komma till användning redan i början af sommaren 20 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. 1906. Så blef dock ingalunda förhållandet. Försenade leve- ranser af maskindelar m. m. förhindrade under veckor allt arbete på båten, både med hänsyn till maskinen själf som till öfrig inredning, och när slutligen allt skulle vara färdigt mot midten af augusti, så befanns det att backningsapparaten, en ny konstruktion af bolaget, ej var pålitlig. Maskinen i och för sig var god — mycket bättre än de, som numera massvis tillverkas i Lysekil för fiskarkuttrar —, men back- ningsapparaten var på ett eller annat sätt felaktigt konstru- erad. Båten kunde visserligen användas, men den allra stör- sta försiktighet måste iakttagas för att förhindra att maski- nen vid kopplingen »gick varm». Aktiebolaget J. & C. G. Bolinder måste också medgifva att hela backningsapparaten var misslyckad och att den måste göras om. Detta kräfde emellertid en rundlig tid. Först mot slutet af mars innevarande år blef båten fullt färdig. Maskinen arbetar nu förträffligt, och båten gör en fart af något öfver 7 knop. Bifogade ljustryck visar dess utseende. Jakten, som är fullt riggad och försedd med storsegel, fock, klyfvare och topp- segel, har fått namnet SVEN LOvÉN, efter stationens grundare. Kajutan är hög, ljus och rymlig, har två utmärkta sofplatser, arbetsbord, tvättbord, ett par smärre klädskåp, samt skåp för glaskärl och reagentier. Dessutom finnes plats för en mindre kamin. Emellan kajutan och skansen finnes ett för- rådsrum för segel, linor, draggverktyg m. m. Det lider intet tvifvel om, att stationen genom förvärf- vandet af en dylik motorjakt tagit ett stort steg framåt. Stationens undersökningsemråde har genom den mångdubblats, till ovärderlig nytta för forskningen. Stationen ser sig numera i stånd att på ett mycket fullständigare sätt än förr fylla sin uppgift, att fort och säkert anskaffa arbetsmaterial. Sta- tionen kan under lämpliga årstider, vår och höst, utan att skada de under sommarmånaderna pågående arbetena och kurserna, utsända expeditioner åt alla håll, expeditioner, hvilka, om så befinnes önskvärdt, kunna utsträckas till veckor. Det insamlade materialet kan på grund af ut- rymmet på ett fullt modernt sätt konserveras ombord eller förvaras lefvande i akvarier, för att efter hemkomsten undergå den behandling, som undersökningens art kräfver. Det är lätt att inse, hvilken stor betydelse detta har för stu- dierna vid stationen och för ett grundligt genomforskande EEE THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 21 af hafvets fauna och flora vid våra kuster eller i deras närhet. Därtill kommer en annan fördel, som ej kan skattas högt nog. Det under K. Vetenskapsakademien ställda Riksmuseet är på ett betänkligt sätt i saknad af modernt konserverade djurformer. Genom att årligen anordna expeditioner utefter hela Bohusläns kust, till Halland eller ut till djupet mellan Skagern och Norge, kan betydliga luckor i museets samlingar utfyllas och de äldre, dåligt konserverade djurformerna ut- bytas mot nya, behandlade på ett sådant sätt, att de kunna vara användbara för undersökningar af hvad slag som helst. Det skall snart visa sig, att den af fru A. BrRoMs skänkta båten är af oskattbart värde för Kristinebergs zoologiska station, och att den i hög grad skall bidraga till att föra de vetenskapliga studierna framåt och i rätt riktning. Hamnfrågan. Den zoologiska stationens styresman har med stort bekymmer sett, att stationen under alla år saknat en hamn i egentlig mening. Hvad som gått under namn af en sådan, har utgjorts af ett litet, nästan helt och hållet upp- grundadt vattenområde, hvilket endast delvis varit afstängt från fjorder genom ett lågt skär. Äldre personer veta för- kunna, att under de första decennierna af 1800-talet en kaj- byggnad varit uppförd på skäret ifråga, och att »hamnen» då var djup nog för skonertriggade fartyg. Sedermera har den blifvit så uppgrundad af mudder, sten och zostera, att vid vanligt lågvatten knappast en »kåk» kunnat taga sig in 1 densamma.! Vid högt vattenstånd eller vid storm stod hela skäret under vatten, och då voro stationens båtar utsatta för faran att slås sönder. t Det förefaller rätt egendomligt att få höra äldre fiskare från trakten berätta om djupförhållandena i sunden och vikarna under tiden för den förra sillperiodens slut, d. v. s. under åren 1808 och 1809. Då kunde stora, tungt lastade jakter segla in genom Smalsund och taga sig fram där, hvarest man nu vid vanligt vattenstånd har svårt att manövrera fram en mindre roddbåt. Då funnos invid en nu uppgrundad, stundom delvis torr- lagd vik af Blåbergsholmen snedt emot Kristineberg, boningshus med handelslägenhet, magasin och sillsalteri samt en stenbrygga. Lämningar däraf synas än i dag. Stora jakter lade då till vid denna brygga och en synnerligen liflig handelsrörelse skall hafva varit rådande. Enligt riksdags- mannen, kapten OC. J. ÖDMAN var det just denna handelslägenhet som EMILIE FLYGARE-CARLÉN skildrat i »Ett köpmanshus i skärgården». BSeder- mera — tiden kan ej angifvas — öfverflyttades byggnaderna till Kristine- berg, Det hus, som nu äges af Vetenskapsakademien, och som innehåller boningsrum för studerande, skall åtminstone delvis vara uppfördt af tim- ret från det rifna »köpmanshuset»>. 22 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. För att råda någon bot för detta oefterrättlighetstillstånd uppfördes år 1899 ett stenkar på skärets n. v. ända, men det visade sig snart, att man öfverskattat dess betydelse, och att det endast 1 ringa mån kunde bryta sjön vid n. o. storm. Sedan stationen fått emottaäga den värdefulla gåfvan af en motorjakt, blef ju hamnfrågan än mera brännande. Därtill kommer ännu ett tungt vägande skäl, hvarför det för sta- tionens bestånd och utveckling blifvit en lifsfråga att kunna få en verklig skyddande och för platsen lämplig hamnbyggnad till stånd. Det måste finnas en möjlighet för att större ång- båtar skulle kunna lägga till. Detta kräfves redan af de nuvarande förhållandena. När därtill kommer att stationens s. k. »hamn» inkräktats på ett betänkligt sätt af andra invid Kristinebergs zool. station boende familjer, så bör det inses, att ett annat sakernas tillstånd snart måste inträda, för att vår enda zool. hafsstation skall kunna arbeta under så lugna förhållanden, som allvarliga studier kräfva. Men hela den erforderliga förändringen: en lång stenkaj till skydd mot ett upprördt haf, en uppmuddring af hela hamnområdet, ett ombyggande af stationens båda bryggor och en förbindelse- brygga till stenkajen var en så dyrbar affär, att åratal fingo förgå utan att något kunde göras åt hela saken. Först under innevarande år har denna betänkliga brist blifvit afhjälpt. Ånyo är det genom fru A. BRoMs” intresse och offervillighet, som detta kunnat ske. Med full förståelse för den viktiga uppgift, Kristineberg har att fylla, har hon ställt till Kungl. Akademiens förfogande ytterligare en summa af 10.000 kronor för att omkostnaderna för hamnens om- byggande och iordningställande därmed skulle bestridas. Arbetet sattes genast i gång och var afslutadt inom ut- gången af maj månad 1907. Stationens stat och tjänstepersonal. Genom Veten- skapsakademiens beslut den 16 december 1905 tillförsäkrades hennes station tills vidare ett årligt anslag af 6,000 kronor att utgå från och med 1906 års början. Tillsammans med det statsunderstöd af 4,000 kr., hvilket utgått från och med år 1896, har stationen således numera att disponera öfver 10,000 kronor årligen till aflöningar, samt drift- och under- THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 23 hållskostnader. Den i så väsentlig mån förhöjda inkomst- staten medgaf ändtligen att länge djupt kända behof kunde blifva tillgodosedda, framför allt ökandet af arbetskrafterna, samt förbättrandet af den hittills varande personalens ställ- ning. Ända till år 1906 bestod den fasta personalen af en oaf- lönad, af Akademien vald föreståndare, hvilken hittills varit intendenten för Riksmuseets evertebratafdelning, en hushål- lerska och en vaktmästare; härtill kommo två draggkarlar, hvilka aflönades för arbetsdag. Under alla dessa föregående år var föreståndarens ställning rätt ansvarsfull och i många afseenden ej afundsvärd. Tillika kräfde den ej ringa arbete och omtanke, ty vid sidan af sin egentliga befattning såsom en statens tjänsteman måste han vårda och omhänderhafva en helt annan institutions intressen, hvilka ej heller fingo för- bises. Hans statstjänst höll honom i Stockholm under minst 9 månader af året, och under hela denna tid uppehölls förbindelsen med Kristineberg nästan uteslutande genom korrespondens; att denna blef ytterst tidsödande och omfattande kan man förstå däraf, att allt, äfven massan af detaljer, måste af vakt- mästaren eller hushållerskan underställas föreståndarens god- kännande. Under de tre sommarmånaderna var förestånda- rens närvaro på stationen obetingadt nödvändig, dels för att han skulle kunna öfvervaka det hela, tillse att ordningen och skick iakttogs af ett antal yngre studerande från rikets hög- skolor och läroverk, som arbetade där, dels för att fördela studiematerial, glas, reagentier m. m., att ordna hvarje dags draggningsfärder, att stå till tjänst när helst det kunde be- köfvas, att lämna en nödtorftig handledning åt de yngste etc. Allt detta extra arbete blef slutligen väl betungande, hvarför under flera — långt ifrån alla — somrar en yngre aflönad amanuens anställdes, ehuru stationens ekonomi på intet sätt tillät ett dylikt »slöseri>. Med ett ord, förestån- daren måste ofta utföra sådant arbete, som vid andra insti- tutioner öfverlämnas åt vaktmästaren eller amanuensen, samt tillika vara lärare. Från och med 1906 års början hafva viktiga förändringar kunnat vidtagas. Den förra oaflönade föreståndarebefattningen har delats i tvenne, af hvilka den ena handhafves af en oaf- lönad prefekt, den andra af en aflönad föreståndare. Dess- 24 " ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. utom har en draggmästarebefattning nyskapats. Tjänsteålig- gandena äro nu fördelade på följande sätt:! »Svationens angelägenheter ombesörjes af en prefekt och en föreståndare.» »Prefekten utses af Akademien. bland hennes i Stock- holm eller dess närhet bosatta ledamöter. Honom åligger att utöfva högsta uppsikten öfver stationen, samt att handhafva dess ekonomi. Utan hans medgivande må inga större för- ändringar utföras vid stationen.» — »Tillstånd att arbeta vid stationen må ej utan prefektens medgifvande meddelas.» Till prefekt utsågs professor HJALMAR THÉEL, hvilken inne- haft föreståndarebefattningen ända sedan år 1892. »Förestandaren utses på viss tid och skall året om vara bosatt på stationen; honom åligger: att noggrant vårda stationens fasta och lösa egendom; att verka för bibliotekets och typsamlingens förkofran; att gå äldre och yngre forskare, som önska arbeta på stationen, tillhanda genom att så vidt möjligt är ställa till deras förfogande arbetsplats, sofrum cch det arbetsmaterial, hvaraf hvar och en har behof, hvarvid hänsyn i första hand bör tagas till äldre vetenskapsmäns önskningar; att öfvervaka, att ordning iakttages på stationen, så att forskare komma i åtnjutande af det lugn, hvaraf de äro i behof; att efter rekvisition och i mån af tillgång tillhandahålla in- och utländska forskare samt svenska institutioner och skolor med på lämpligt sätt konserveradt material för veten- skapliga studier, för undervisning m. m., med skyldighet för utlänning att ersätta hela kostnaden härför, och för svenska forskare, institutioner och skolor att endast ersätta kostnaden för konserveringsvätskor och kärl; att under sommarmånaderna för yngre studerande samt för lärare eller lärarinnor, hvilka arbeta på stationen, anordna lämplig systematisk kurs med demonstrationer i syfte att meddela kunskap om faunans allmänna sammansättning och fördelning.» Nuvarande föreståndaren, filosofie licentiaten HJALMAR ÖSTERGREN, tillträdde befattningen våren 1906. Löneförmå- ! Härvid följes det förslag till instruktion för Kristinebergs zool. sta- tion, som af kommitterade till Akademien inlämnats, men som ännu ej hunnit definitivt antagas. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 25 ner: 3,000 kronor, fri bostad, 5 rum och kök samt två glas- täckta verandor, vedbrand och lyse. »Hushällerskan skall mot det pris och på de öfriga villkor, som af prefekten fastställas, bestrida mathållning för dem, som arbeta vid stationen, samt ansvara för städningen af stationens sofrum.» Nuvarande hushållerskan, fröken JULIA OLSSON från Gåsö, tillträdde befattningen 1 april 1900. Löneförmåner: 500 kronor, fri bostad, vedbrand och lyse. Hvarje stu- derande har hittills erlagt till henne 2,35 kr. per dag för kosthåll och städning. Allt annat har han fritt på stationen. »Vaktmästaren biträder föreståndaren vid tillsynen af stationens fastigheter och lösegendom, samt utför 1 öfrigt de arbeten, som prefekten eller föreståndaren ålägga honom.» Nuvarande vaktmästaren, HENRIK HANSSON, tillträdde be- fattningen i april 1902. Löneförmåner: 1,000 kronor, fri bo- stad, 3 rum och kök, samt ved och lyse. »Draggmästaren skall hafva noggrann vård om statio- nens båtar och draggningsredskap, vara kunnig 1 att sköta maskineriet 1 motorjakten samt 1 att utföra de draggnings- undersökningar, som prefekten eller föreståndaren ålägga ho- nom; under sex månader, från och med 1 april till och med sista september, är han skyldig att dagligen tjänstgöra; under de andra sex vintermånaderna skall han infinna sig i tjänst- göring på kallelse.» Den nuvarande draggmästaren, ALBERT HENRIKSSON, till- trädde befattningen 1 april 1906. Löneförmåner: 700 kronor. Stationens framtid och närmaste önskemål. Efter alla dessa genomgripande yttre och inre förändringar, för hvilka här ofvan redogjorts, är en hviloperiod, låt vara af kortare varaktighet, ej blott önskvärd utan nödvändig. Na- turligtvis menas härmed ej att arbetena vid stationen skola hvila. Tvärtom måste ett intensivt inre arbete vidtaga, ett arbete af den art, som ingår i stationens uppgift. Men om- organisationsarbetena måste härmed, åtminstone för en tid framåt, anses afslutade, så att stationen får växa sig in i de nya förhållandena. Föreståndaren bör i ro få ägna sig åt vetenskapliga studier och ändock hafva tid öfrig att vidtaga sådana förbättringar, hvilka äro befogade och låta sig förenas 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 35. med stationens nuvarande inkomststat, att leda sommarkur- serna och öfvervaka draggningsundersökningarna m. m. Beträffande stationens framtid vågar jag hysa höga för- hoppningar. I likhet med den ursprungligen tyska stationen 1 Neapel, hafva äfven vi börjat med att anlägga en zoologisk hafsstation, men vi måste också nära den förhoppningen att, såsom skett i Neapel, dennas verksamhet skall utsträcka sig till andra områden. Vi måste få till stånd, vid sidan af den zoologiska, en kemisk-fysiologisk och hvarför ej äfven en meteorologisk-hydrografisk sådan. Ty ingenstädes såsom i hafvet träffas organismer, växter och djur, hvilka äro så sär- skildt lämpade för de finaste och djupaste undersökningar af lifvet, af cellens mer än man anar komplicerade byggnad, af äggets utveckling vid och efter befruktningen, m. m.; den experimentella och kemiska fysiologien samt hydrografien har där ett obegränsadt forskningsfält. Det är kanske obehöfligt att här framhålla den stora betydelse ett sammanförande på en och samma plats af for- skare och studerande på dessa visserligen olika, men i grund och botten så närbesläktade områden skulle medföra för vårt land, och för uppnåendet af stora, allmänt vetenskapliga resultat. Zoologen, anatomen, botanisten, fysiologen, kemisten och hydrografen, alla förenade på samma plats, alla med samma föremål för undersökning, alla besjälade af ett och samma intresse att söka lösning på lifvets svåraste problem — hvad skulle de ej under samarbete kunna uträtta”? Men dessa förhoppningar tillhöra framtiden, såsom jag vågar tro en dock ej alltför aflägsen, och hela tanken behöfver mogna till. När detta skett, då skola nog också medel stå till förfogande för att en utveckling af stationen i den an- tydda riktningen skall kunna förverkligas. Emellertid finnas vissa önskemål, hvilkas realiserande inom närmaste framtid ej borde möta några större svårig- heter eller inverka störande på de vetenskapliga arbetena. Ett af dessa, som tillika är af största betydelse för sta- tionens framtid, gäller »tomtfrågan». NSåsom bekant äger Kungl. och Hvitfeldtska stipendie-inrättningen utom hemman m. m. en mängd strandplatser utmed Bohusläns kust. Större delen af, om ej hela, Skaftölandet med Fiskebäckskil, Grundsund och Kristineberg höra bland annat dit. Innehafvaren af en dylik strandplats eller tomt är skyldig att årligen till stipendie- THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 27 inrättningen erlägga en viss mindre summa. Kristinebergs zool. station, som har två tomter, erlägger därför årligen 5,50 kr. Länge har det varit tal om att äganderätten skulle hem- bjudas vederbörande innehafvare till inlösen. Frågan har nu passerat alla instanser, och, enligt skriftligt meddelande af den 23 augusti 1906 från stipendie-inrättningens sekreterare, häradshöfding OTTO GRAFFMAN, skall denna hemställan till- ställas tomtinnehafvarna, så snart kartan öfver Fiskebäckskil och Kristineberg blifvit omarbetad och fullständigad. Härads- höfding GRAFFMAN, hvilken deltagit i utredningen af detta myc- ket invecklade mål, har uppgifvit, att friköpet af en strand- tomt skulle betinga ett pris af ungefär 100 kronor. När frågan om friköp en gång förelägges Vetenskaps- akademien, bör denna vara betänkt på att inlösa ej blott sina egna två tomter utan äfven alla de ännu obebyggda lägenheter (9—11 ?), hvilka finnas på Kristineberg, samt dess- utom Blåbergsholmen och Råttholmen. Kristinebergstom- terna böra förvärfvas, dels för att bereda plats för eventuella nybyggnader i framtiden, dels för att förhindra en öfverbe- folkning, hvilken skulle i betänklig grad störa arbetslugnet på stationen. Beträffande de båda holmarna, föreligger en stor fara för stationen, om de skulle få öfvergå 1 främ- mande händer. Båda begränsa de och skydda inloppet till Kristineberg. Om främmande person blefve ägare till dessa, kunde han en gång i framtiden lätt falla på den tanken att på någon af dem, t. ex. på Blåbergsholmen, uppföra ett tran- kokeri eller motsvarande inrättning; skulle så ske, då är all vetenskaplig verksamhet vid Kristinebergs zoologiska station omintetgjord. Öarna måste inköpas, och priset kan med all säkerhet ej blifva afskräckande. 28 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Förteckning på alla de personer, hvilka innehaft arbets- platser vid stationen från och med år 1895.! N:r 161 162 163 164 163 166 167 168 169 170 gl 172 173 174 175 176 177 178 179 180 181 182 183 184 185 186 187 188 189 190 191 192 193 År 18953 > Aurivillius, Carl, docent. Uppsala. Brundin, J. A. Z., fil. kandidat. Uppsala. Carlgren, Oskar, docent. Stockholm. Falkenström, G. A., fil. kandidat. Lund. Freidenfelt, T., studerande. Lund. Grönberg, G., fil. studerande. Stockholm. Hammar, J. A., professor. Uppsala. Holm, I. F., fil. studerande. Stockholm. , Holmqvist, O., fil. kandidat. Lund. Jäderholm, E., fil. kandidat. Uppsala. Klinckowström, A. v., docent. Stockholm. Leche, W., professor. Stockholm. Porat, C. 0. v., lektor. Jönköping. Retzius, G., professor. Stockholm. Setterwall, C. G., fil. kandidat. Lund. Théel, Hj., professor. Stockholm. Östergren, Hj., fil. kandidat. Uppsala. Andersson, J. Gunnar, studerande. Uppsala. Arwidsson. I., fil. kandidat. Uppsala. Aurivillius, Carl, docent. Uppsala. Bergman, A., fil. kandidat. Uppsala. Cederblom, E., fröken, fil. kandidat. Stockholm. Floderus, M., fil. kandidat. Uppsala. Hammer, J. A., professor. Uppsala. Holmgren, E., med. kandidat. Stockholm. Jägerskiöld, L., docent. Uppsala. Leche, W., professor. Stockholm. Lindqvist, J., fil. studerande. Lund. S Rosander, H. A., fil. kandidat. Uppsala. Stigler, J. E., fil. kandidat, lärare. Stockholm. Svedelius, N. E., fil. kandidat. Uppsala. Swederus, M. B., fil. doktor, adjunkt. Uppsala. Théel, Hj., professor. Stockholm. ! En redogörelse för stationens verksamhet från grundläggningsåret 1877 till år 1895 finnes tryckt i en särskild skrift »Om Sveriges zoologiska hafsstation Kristineberg», Stockholm 1895. Antalet innehafda arbetsplatser uppgick då till 160. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 29 INGE Ar 194 1896 Winge, A. P., fil. kandidat, kollega. Borås. 195 > Ärnbäck, A., fröken, fil. kandidat. Stockholm. 196 1897 Andersson, J. Gunnar, fil. studerande. Uppsala. 197 >» > Arwidsson, I., fil. kandidat. Uppsala. 198 » Aurivillius, Carl, docent. Uppsala. 199 > — Bergendal, D., professor. Lund. 200 » d”Ailly, A., milkontrollör. Stockholm. 201 » Holmdahl, C. N., fil. studerande. Lund. 202 » — Holmqvist, O., fil. kandidat. Lund. 203 :» Hägg, R., fil. studerande. Uppsala. 204 » — Jägerskiöld, L., docent. Uppsala. 205 » Leche, W., professor. Stockholm. 206 » Möller, E., professor. Stockholm. 207 -» — Nordenskiöld, E., fil. studerande. Uppsala. 208 -» — Retzius, G., professor. Stockholm. 209 > Sandberg, A. W., fil. studerande. Lund. 210 > . Swenander, G., fil. kandidat. Uppsala. 211 » - Théel, Hj., professor. Stockholm. 212 » . Wahlgren, E., fil. studerande. Uppsala. MS » Wallengren, H., docent. Lund. 214 oo» Wirén. A., professor. Uppsala. 215 1898 Aurivillius, Carl, docent. Uppsala. 216 -:» . Brunander, H. I. M., fil. studerande. Uppsala. 2 » — HFloderus, M., fil. doktor. Göteborg. 218 >» Hammar, J. A., professor. Uppsala. 219 >» Holmgren, E., med. doktor. Stockholm. 220 » Holmgren, N. F., fil. kandidat. Uppsala. 221 » Ingvarson, Fr., fil. kandidat. Lund. 222 oo» Juel, H. O., docent. Uppsala. 223 oo» — Jägerskiöld, L., docent. Uppsala. 224 » - Muller, E., professor. Stockholm. 225 » Odhner, Th., fil. studerande. Uppsala. 226 > Sandberg, W., fil. kandidat. Lund. 227 » — Théel, Hj., professor. Stockholm. 228 » Wallengren, H., docent. Lund. 229 >» Vanberg, I., kollega. Malmö. 230 » — Wibeck, E., fil. studerande. Lund. 231 oo» - Ågren, H., fil. studerande. Lund. 232 1899 Ekman, S., fil. kandidat. Uppsala. 233 » Engholm, A. W., kollega. Vadstena. 30 N:r 234 233 236 237 238 239 240 241 242 243 244 245 246 247 248 249 250 251 252 253 254 259 256 257 258 259 :260 261 262 263 264 2605 266 267 268 269 270 271 21.2 273 År 1899 1902 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Fries, R., fil. kandidat. Uppsala. Grönberg, G., amanuens. Stockholm. Odhner, Th., fil. kandidat. Uppsala. Retzius, G., professor. Stockholm. Sandberg, A. W., fil. kandidat. Lund. Skårman, I. A. O., v. lektor. Stockholm. Théel, Hj., professor. Stockholm. Trägårdh, I., fil. kandidat. Uppsala. Tullberg, T., professor. Uppsala. Andersson, K. A., fil. kandidat. Uppsala. | Bergman, A., fil. kandidat, veterinär. Stockholm. Carlgren, O., docent. Stockholm. d”Ailly, A., milkontrollör. Stockholm. Engholm, V. A., kollega, Vadstena. Holmgren, N., fil. kandidat. Uppsala. Hägg, R., fil. kandidat. Uppsala. Möller, E., professor. Stockholm. Möller, W., med. doktor. Helsingfors. Nordenskiöld, E., fil. kandidat. Uppsala. Norén, OC. O., fil. studerande. Uppsala. Retzius, G., professor. Stockholm. Ribbing, L., fil. kandidat. Lund. Roman, A., fil. kandidat. Uppsala. Théel, Hj., professor. Stockbolm. Andersson, K. A., fil. kandidat. Uppsala. Arwidsson, I., fil. licentiat. Uppsala. Bergendal, D., professor. Lund. Bergstrand, A., fröken, fil. kandidat. Stockholm. Brunander, H. I. M., fil. kandidat. Uppsala. Carlgren, O., docent. Stockholm. Kjellman, F. R., professor. Uppsala. Odhner, Th., fil. kandidat. Uppsala. Ohlin, A., docent. Lund. Retzius, G., professor. Stockholm. Ribbing, L., fil. kandidat. Stockholm. Théel, Hj., professor. Stockholm. Tullberg, T., professor. Uppsala. Tullgren, A., fil. kandidat. Uppsala. Övergaard, E., fil. kandidat. Uppsala. Arwidsson, I., fil. licentiat. Uppsala. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. N:r Ar 274 1902 Bergendal, D., professor. Lund. 275 » — Billberg, C., ingeniör. Stockholm. 276 > Dräner, med. doktor, Stabsartz. Berlin. 277 » — Fridell, A., kollega. Göteborg. 278 » Hoffsten, N. v., fil. studerande. Uppsala. 279 » Ingvarson, F., amanuens. Lund. 280 > Krause, R., docent. Berlin. 281 » Linder, G., fröken, lärarinna. Skara. 282 » Lönnberg, E., docent. Uppsala. 283 :» — Retzius, G., professor. Stockholm. 284 oo» — Théel, Hj., professor. Stockholm. 285 :» Tullberg, T., professor. Uppsala. 286 :» Wirén, A., professor. Uppsala. 287 » . Övergaard, E., fil. kandidat. Uppsala. 288 1903 Arwidsson, I., fil. licentiat. Uppsala. 289 » Asp, G-., fröken, fil. studerande. Stockholm. 290 » — Billberg, C., ingeniör. Stockholm. 291 » — Carlson, Gr. F., fil. kandidat. Uppsala. 292 > Grönberg, G., fil. licentiat. Stockholm. 293 » Hérubel, Marcel, A., Sorbonne. Paris. 294 >» — Ljungqvist, J. E., fil. kandidat. Uppsala. 295 -» — Looss, professor. Cairo. 296 » Miller, E., professor. Stockholm. 297 >» Nordensson, W., fil. studerande. Uppsala. 298 » Odhner, Th., fil. licentiat. Uppsala. 299 » — Oldevig, H., fil. studerande. Uppsala. 300 » Retzius, G., professor. Stockholm. 301 » — Rosén, N., fil. studerande. Lund. 302 » — Théel, Hj., professor. Stockholm. 303 >» Tullberg, T., professor. Uppsala. 304 1904 Carlgren, O0., docent. Stockholm. 305 >» — d'Ailly, A., milkontrollör. Stockholm. 306 > Holmström, T., fil. studerande. Lund. 307 » — Jägerskiöld, L., intendent. Göteborg. 308 » Kaudern, W., fil. studerande. Stockholm. 309 » — Larsén, E., fröken, fil. studerande. Stockholm. 510 » Malte, M. O., fil. kandidat. Lund. 311 > . Odhner, Th., fil. licentiat. Uppsala. 312 >» Retzius, G., professor. Stockholm. 313 >» . Skoog, konservator. Göteborg. 31 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Théel, Hj., professor. Stockholm. Tullberg, T., professor. Uppsala. Westerlund, A., fil. studerande. Lund. Wintzell, J. F., fil. studerande. Lund. Zetterlund, I., fröken, fil. studerande. Stockholm. Andersson, S., lärarinna. Kalmar. Antoni, N., med. studerande. Stockholm. Appellöf, A., fil. doktor. Bergen. Aspman, M., lärarimna. Stockholm. Bock, S., fil. studerande. Uppsala. Carlsson, G., fil. studerande. Lund. Ditlevsen, T. H., Finsen-institutet, Köpenhamn. Edinger, professor. Frankfurt a. M. Ekman, G. W., fil. studerande. Uppsala. Jägerskiöld, L., intendent. Göteborg. Krause, R., professor. Berlin. Kylin, H., fil. licentiat. Uppsala. Mjöberg, E., fil. studerande. Uppsala. Möller, E., professor. Stockholm. Möller, O., fil. kandidat. Lund. Nilsson, D., fil. studerande. Uppsala. Nilsson, L., fil. studerande. Lund. Odhner, Th., docent. Uppsala. Retzius, G., professor. Stockholm. Rosén, N., fil. kandidat. Lund. Rosén, M., fröken, fil. studerande. . Uppsala. Schwartz, Y., fil. studerande. Stockholm. Skoog, konservator. Göteborg. Théel, Hj., professor. Stockholm. Tullberg, T., professor. Uppsala. Warburg, E., fröken, fil. studerande. Uppsala. Wastenson, A., fil. studerande. Uppsala. Östergren, Hj., fil. licentiat. Uppsala. | Ahlberg, A., fröken, fil. studerande. Lund. Andersson, T., fröken, fil. studerande. Stockholm. Antoni, N., med. studerande. Stockholm. Blomqvist, N., fröken, fil. studerande. Stockholm. Brown, geolog. Amerika. Fajers, Fr. M., fil. studerande. Lund. Frisendahl, A., fil. studerande. Uppsala. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 33 N:r Ar 354 1906 Hammar, J. A., professor. Uppsala. 355 > Hylmö, D., fil. studerande. Lund. 356 >» Kjellberg, G., fil. studerande. Uppsala. 357 » Kullgren, A., fru, lärarinna. Stockholm. 358 >» . Lagerberg, T., fil. kandidat. Uppsala. 359 <:» . Lagergren, A. G., fil. kandidat. Lund. 360 » Möller, E., professor. Stockholm. 361 » . Odhner, Th., docent. Uppsala. 362 » Olsson, M., lärarinna. Köping. 363 > Olsson, S., lärarinna. Göteborg. 364 »> Paulson, E., fil. studerande. Lund. 365 » Retzius, G., professor. Stockholm. 366 :» =: Silfvast, J., med. doktor. Helsingfors. 367 » Stroh, A., naturforskare. Amerika. 368 » Théel, Hj., professor. Stockholm. 369 :» Thunberg, T., professor. Lund. 370 :» Wastenson, A., fil. studerande. Uppsala. 371 » Ågren, H., fil. kandidat. Lund. 372 » Östergren, Hj., fil. licentiat. Uppsala. Platser där draggningar eller håfningar utförts.! Alsbäck, inuti fjorden snedt emot Skår. »Ankerhuda», midt för Bervik vid mynningen af Strömmarne. Bassholmen, där Strömmarne dela sig. Bassholmsränna, mellan Bassholmen och Flatö. Bervik, vid mynningen af Strömmarne snedt emot Lindholmen. Björkholmen, inne i fjorden vid Lilla Bornön. Björnsundsfjorden, mellan Ellelösfjord och Koljefjord. Blåbergsholmen = Blåbärsholmen, vid Kristineberg. Bonden eller Fågeln, 1 yttersta hafsbandet s. v. om Gåsö. Bondhålet, på utsidan af Blåbergsholmen. Borgilafjord, mellan Koljefjord och Kalföfjord. Bornöarna, lilla och stora, inne i fjorden snedt emot Gull- marsvik. Brandskären = Vestinskären, v. om St. Kornö. Buholmen, n. om Gåsö. Byzxekär, v. om Flatholmen. t! Se bifogade kartor. Arkiv för zoologi. Bd 4. N:o 5. 3 4 34 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. Bökevik, mellan Närberget och Fiskebäckskil. Bökeviksskär, 1 Bökevik. Börsås, inne i fjorden midt emot St. Bornön. Dalsvik, på Lysekilslandet ö. om Grötö. Dynabrotten, 1 yttre norra skärgården mellan Fjolbrotten och Vestinskären. Ellskär, i yttre skärgården mellan Bonden och Gåsö. Essvik, fjordens södra sida innanför Kopparnaglarne. Finsbotufva, fjordens norra sida midt emot Skår. Fittebojar, s. ö. hörnet af Flatholmen. Fjolbrotten, i yttre hafsbandet v. om St. Kornö. Flatholmen, s. v. om Lysekilslandet och mellan detta och Gåsö. Fågeln = Bonden, 1 yttersta haftbandet, s. v. om Gåsö. Fredagsholmen, 1 mynningen af Ellelösfjord. Färlefjord, den norra grenen af Gullmarens inre område. Grundsund, fiskläge på Skaftön s. om Gåsö. Gråskär, midt emellan Blåbergsholmen och Ullsholmen. Gräsholmarna, v. om Ellelösfjords mynning. Gröderöhamn, i Gåsöränna på Skaftölandet mellan Gåsövik och Stockevik. srötö, vid Lysekilslandet. Grötö, v. om Grundsund. Grötöhamn, på GCrundsunds Grötö. Grötöref — Sälref, tätt invid Lysekils Grötö. Gullholmen, fiskläge vid Ellelösfjordens s. mynning. Gullmarsvik, inne 1 fjorden s. om Smörkullen. Gullmarsberg, d:o d:0. Gulskären, v. n. v. från Lysekils norra hamn. Gåsö, stor ögrupp v. om Skaftö, nära Kristineberg. Gåsöränna — Gåsöfjord, mellan Gåsö och Skaftön. »Gåsöflakan» = »Gåsöflatan», gränsar 1 söder till Gåsön. Gäfven, 1 norra skärgården n. v. om Flatholmen. Harholmen, i Koljefjord. Harpö, L., s. v. från Flatholmen i yttre hafsbandet. Harpöbrott = Smedjan, n. om Harpö. Harpöbådar = Smedjebrotten, n. om Harpöbrott. Hjeltö, i Koljefjord. Humlesäcken = Tistholmen = Stångholmen, mellan Flatholmen och Stångehufvud. Hummerhålet, på utsidan af Blåbergsholmen. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 35 Hågarnskären — Högaröskären, Gullmarns södra sida, n. o. från Röskären. Hällebäck, inåt Gullmarn på södra sidan, s. om St. Bornö. Högaröskären = Hågarnskären. Högholmen, n. om Lysekils gamla hamn, ö. om St. Kornö. Islandsberg, på s. v. delen af Skaftö. Jemningarne, i hafsbandet n. n. v. om Flatholmen. Koljefjord, innanför Strömmarne. Kopparnaglarne, inåt Gullmarn utanför Essvik. Krämarviken, i Strömmarne på Dragsmarkslandet. Källviken, i Strömmarne snedt emot Lunnevik. Kölvik, omedelbart v. om Tjufsundet som skiljer Lindholmen från Skaftön. Lervik, 1 Gåsöfjord på Skaftön. Lindholmen, vid Strömmarnes mynning 1 Gullmarn. Lunnevik, i Strömmarne snedt emot Källviken. Långgapsända, yttersta skären o. n. o. om Blåbergsholmen, där Gullmarn öfvergår 1 Kristinebergsbukten. Långholmen, L., i yttre skärgården n. v. om Gåsö. Löken, i Gåsöfjord. ; Malön, innerst i Ellelösfjord. Malösund, mellan Malön och Orust. Mansholmen, utanför Fiskebäckskil. Mickelskär, mellan Gåsö och Själholmen. Märrskären, 1 Björnsundsfjord. Närberget, mellan Kristineberg och Bökevik. Näsudden, 1 Koljefjord. Orstahufvud, innanför Skårberget midt emot St. Bornö. Oxevik, nära Strömmarnes utlopp i Gullmarn. Pittlehufvud, vid n. ö. ändan af Gåsö. Qvarnviken, innanför Rödskären på Gullmarns s. sida. Risholmen, St., 1 mynningen af Ellelösfjord. Råttholmen, utanför Kristineberg. Räfsnäsudde, i Borgilafjord. Saltkällefjord, Gullmarns innersta del innanför Smörkullen. Saltö, n. om Lysekils gamla hamn. Sejningarne, s. om Grundsund midt för Islandsberg. Själholmen = Skälholmen, mellan Gåsös n. v. udde och L. Långholmen. Skarfsätet = Skarfvesäter, yttre hafsbandet v. om Gåsö. Skatholmen, i Strömmarne nära intill och n. om Bassholmen. 36 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Skogsholmarna, n. om Lysekils gamla hamn. Skårberget, inne i Gullmarn på södra sidan. Släggan, vid Lysekil. Smedjan = Harpöbrott. Smedjebrotten = Harpöbådar. Smögen, fiskläge n. om Hållöfyr. e Smörkullen, vid mynningen af Saltkällefjord. Snäckedjupet, mellan Strömmarne och Ellelösfjord. Spättan = Spättasbådar, mellan Flatholmen och Blåbergs- holmen. Stigfjorden, s. om Orust. Storeskär, vid Skårberget. Strumpeskagen, i fjorden n. o. om Lindholmen. Strömmarne, det smala vattendraget mellan Gullmarn och Koljefjord. Stångholmen = Tistholmen = Humlesäcken. Stångskär, invid Lysekilslandet och mellan detta och Flat- holmen. Svenningeskären, i Gåsöränna. Sälref — Grötöref, vid Lysekilslandet. Sämstad, i Färlefjord. Teganeberg, inne i fjorden en bit innanför Skår och på samma sida af fjorden. Tistholmen = Humlesäcken. Tjufsundet, mellan Lindholmen och Skaftön. Tofva, s. om Lysekils Grötö. Tofva och Tofvas ungar, 1 yttersta hafsbandet n. om Bonden. "Tvestjerten, invid Gullholmen. Ullsholmen = U(l)sholman, n. om Gåsö. Usholmen, s. om Gåsö. Valboholmen, n. om Lysekils gamla hamn. Varholmen =— Vasholmen, v. om Grundsunds Grötö. Varholmenjond = Vasholmefjord, mellan Varholmen, Usholmen och Grötö. Vestinskären = Brandskären, v. om St. Kornö. Ösöholme, invid Grundsund. Om djurvärlden i hafvet omkring Kristineberg. Den öfversikt af djurvärlden, som här lämnas, är resul- tatet af mångåriga studier vid vår zoologiska station, mesta- Hå - THEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 317 dels utförda under sommarmånaderna, men äfven, ehuru un- dantagsvis, under vintern. Allt sedan år 1893 har vid sta- tionen förts en dagbok, däri anteckningar af fynd och iakt- tagelser upptecknats. Uppgifterna i den här nedan bifogade öfversikten stöda sig hufvudsakligen på dessa dagboksanteck- ningar, men äfven på observationer gjorda före dessas tillkomst ända från år 1874, då jag för första gången i vetenskap- ligt syfte tillbragte min sommarsemester vid Kristineberg, hvarest då ännu ingen station ens var planlagd. Äfven Riksmuseets samlingar hafva flitigt rådfrågats. Alldenstund den litteratur, som behandlar de allmänna dragen i hafsfaunans sammansättning vid Bohuslän, är ytterst sparsam och mager, så torde följande meddelanden äga be- rättigande genom att i någon mån fylla denna brist. I ett eller annat afseende bör genom dem vår kännedom om djurens utbredning och lefnadssätt fullständigas och utvidgas. Alldeles uteslutet är ej heller, att offentliggörandet af dessa anteck- ningar kan hafva sitt berättigande, därigenom att de göra det möjligt att i en kommande tid afgöra, om och till hvilken grad faunans allmänna prägel undergått förändringar. Emellertid vill jag här uttryckligen framhålla, att hufvud- uppgiften med detta arbete ingalunda är att meddela en i alla afseenden uttömmande redogörelse för djurlifvet i hafvet omkring Kristineberg; därtill äro mina anteckningar och be- stämningar alltför knapphändiga och bristfälliga. Fastmer har jag gjort till min uppgift att meddela dem, som önska att vid stationen lösa en eller annan vetenskaplig fråga, men som ej äro förtrogna med lifvet i hafvet vid våra kuster, en någolunda tillfredsställande föreställning om beskaffenheten och sammansättningen af den fauna, med hvilken de ämna sysselsätta sig; om rikedom och fattigdom i uppträdandet af olika former, samt om den lämpligaste tiden för infångandet af de former, med hvilka de ämna arbeta. Härigenom bör en rätt betydande tidsbesparing vinnas. Slutligen är det min förhoppning, att eftersökandet och infångandet af arbets- och museimaterial skall underlättas genom dessa anteckningars offentliggörande. Erfarenheten har nämligen ådagalagt, huru tidsödande det är att anskaffa dylikt material utan att äga en något så när kännedom om de lokaler, där djuren helst uppehålla sig, och där de sålunda säkrast kunna infångas. 38 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:0O 3. Innan jag öfvergår till det egentliga ämnet, ser jag mig skyldig att påpeka, att namngifvandet af de olika djurformer, hvilka omnämnas i denna skrift, till allra största delen utförts på platsen och ofta utan tillgång till sådana specialarbeten, som äro nödvändiga för att fullt kritiskt identifiera djuren. Därigenom kan visserligen en eller annan benämning af en art ej vara fullt riktig, men 1 det stora hela torde detta ej utöfva någon större betydelse, när man vill se och lära känna en faunas allmänna prägel. Vid bestämningen af djurens namn har jag haft en värdefull hjälp af följande personer, hvilka under årens lopp innehaft arbetsplatser på stationen: ARWIDSSON, I. (Polychaeter). AURIVILLIUS, CARL (Plankton, Mollusker, högre Krusta- ceer). BERGENDAL, D. (Turbellarier, Nemertiner). CARLGREN, O. (Actinier). Dp AtuLY, A. (Mollusker). FrLopErus, M. (Ascidier). FRISTEDT, C. (Spongier). GRÖNBERG, G. (Hydrozoer). JÄGERSKIÖLD, L. (Nematoder). LECHE, W. (Nemertiner). LINDGREN, N. (Spongier). OHLIN, ÅA. (Hydrozoer, Krustaceer). SEGERSTEDT, M. (Hydrozoer). SvEDERUS, M. B. (Ascidier). WESTERLUND, A. (Hydrozoer). WIRÉN, A. (Polychaeter). ÖSTERGREN, HJ. (Echinodermer). Plankton. Innan jag öfvergår till en redogörelse för det benthoniska djurlifvets fördelning utefter hafvets botten, torde det för fullständighetens skull vara lämpligt att i korthet beröra planktonfaunans allmänna karaktär i Gullmarn, sådan jag funnit den under den varma årstiden allt sedan slutet af 1880-talet. Härvid tager jag plankton i dess vidsträckta be- - märkelse, inbegripande däri såväl holoplanktoniska djur, hvilka genomlefva hela sitt lif sväfvande i vattnet, som de mero- An ör THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 39 planktoniska, hvilka blott en tid drifva omkring i hafvet för att sedan sjunka till bottnen och ingå såsom en viktig del af den benthoniska faunan, den rörliga eller fastsittande. fr. Beträffande detaljerna hänvisar jag till CARL AURIVILLITI Om- fattande arbete: »Vergleichende thiergeographische Unter- suchungen iber die Plankton-Fauna des Skageraks in den Jahren 1893—1897.»! S Planktonfaunan under sommarmånaderna kan i regel sägas vara rik, undantagandes vid de tillfällen då ostliga och nordostliga vindar härska och ytströmmen af sötare vatten drifver ut inifrån fjorden. Då äro planktonformerna hufvud- sakligen att finna i de djupare vattenlagren. Alltid innehåller vattnet, äfven under den fattigaste perioden, en myckenhet af flagellaterna: Cerathium, Peridinium m. fl. blandade till- sammans med diatomaceer samt med en del meroplanktoniska organismer som t. ex. larver af diverse grupper af everte- brater. Ej sällan träffar man platser, där flagellater och diatomaceer hopats 1 sådan mängd, att vattnet synes »tjockt». I sommarplankton finner man jämte flagellater och diatomaceer som nämts en hel del andra former, rikligare den ena dagen eller veckan än den andra, beroende af vind och strömförhållanden, rikast när strömmen »sätter inåt fjorden». Bland sådana former, som man alltid under en hel sommarvistelse vid stationen kan beräkna att få undersöka, vill jag här blott anföra följande:? Hydromedusorna Obelra, Cladonema radiatum Du. m. fl.; larver af ophiurider och asterider (bipinnarierna äro talrikast i juni), larver af Echinus miliaris L., Helinocyamus pusulus O. EF. MörreEr, Hechino- cardium cordatum (PENN.) Pilidvum-larven (sparsamt), Aciino- trocha-larven (mindre sparsamt), borstbärande Annelid-larver (äfvenledes sparsamt), Polygordius-larven (ej sällsynt i augusti); dessutom träffas säkert där Tomopteris (sparsamt i augusti), en Alciopid-liknande annelid (sparsamt 1 augusti), Sagitta, Evadne, Copepoda, Lepas fascicularis (augusti), larver af div. kräftdjur och mollusker, Appendicularia, larver af Amphioxus (augusti), fiskyngel m. m. Däremot bör det erinras om, att jag aldrig under alla de förflutna somrarna funnit att Hchinus esculentus L., Strongylocentrotus dröbachiensis O. F. MÖLLER, ' Kungl. Sv. Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Bd 30. N:o 3. 1897 —1898. > I den systematiskt uppställda delen af denna skrift omnämnas flera, hvilka här förbigås. 40 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Brissopsis lyrifer FORBES och Synapta Buskit MC INT. varit könsmogna, äfvensom att endast några få arter ormstjärnor kunnat anträffas med mogen sperma och ägg. Sålunda har jag t. ex. aldrig sett en Auwuricularia-larv, oaktadt Synapta Busku finnes i rikligaste mängd i Gullmarn. Detta tyder säkerligen på, att dessa djur uppnå könsmognad först under andra kallare årstider. Ett egendomligt faktum är också, att larver af polychaeter uppträda i plankton så jämförelsevis sparsamt både sommar och vinter. När man betänker, att maskar sådana som Humema, Terebellides, Nereis, Arenicola, Nephihys m. fl. äro oerhördt rikt representerade i fjorden, måste man fråga sig, hvad or- saken härtill kan vara. MNSjälf har jag mångfaldiga gånger framkastat denna fråga, och jag måste erkänna, att jag varit mycket benägen att omfatta den tanken, att många af våra hafsevertebrater genomgå en utveckling, hvilken sker mera direkt, men hvilken vi ej ännu känna. CARL AURIVILLIUS omnämner visserligen i ofvan citerade arbete, att han sett en larv af en synaptid och en af en gephyree. Detta borde vara en riktig uppgift — men kan bero af något förbiseende. — Emellertid hoppas jag att nu, när stationen kan vara 1 full verksamhet hela året om, dylika frågor efter hand skola lösas. Massuppträdande af: en viss plankton-form. Om jag bortser ifrån flagellater och diatomaceer samt mollusk-ungar, hvilka kunna på en gång uppträda i rent utaf fabelaktig mängd, så hör ett massuppträdande af en och samma djurform inga- lunda till de hvardagliga företeelserna. Att så ej är förhål- landet, måste i de flesta fall tillskrifvas strömmar eller andra hydrografiska krafter, hvilka hafva förmågan att hastigt sprida och fördela djuren. Icke förty har jag några gånger 1 Gull- marn varit i tillfälle att iakttaga några djurformers uppträ- dande i sådana massor, att det ej låter sig beskrifvas. Vid dessa fall har sannolikt hafvet erbjudit alldeles särskildt ovanliga eller lyckliga villkor, hvilka antimgen förhindrat en fördelning och spridning, eller å andra sidan rent utaf be- fordrat anhopningen af djur. Att larver af en och samma art kunnat hålla tillsammans under en tid af en eller annan vecka måste räknas till det ovanliga. När holoplanktoniska djur anträffas i Gullmarn i oräkneliga massor kan detta THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 41 endast tillskrifvas gynnsamma inåt fjorden gående hafs- strömmar. Det är såsom sagdt egentligen blott vid några få tillfällen, som jag kunnat konstatera dylika massanhopningar. Den ena gången jag såg detta var sommaren 1883, då jag bodde vid Klubban midt emot Fiskebäckskil. En för- middag i som jag tror juli månad visade sig vattnet vid bryggan helt och hållet grumligt. Ett enda håftag från bryggan inbragte en opodeldokflaska fylld af en spatangid- larv, sannolikt Hchinocardium cordatum. Hela Fiskebäckskils- bukten var då öfverfylld af dessa larver i ett m. 1. m. avan- ceradt pluteus-stadium. | Samma år i augusti gjorde jag en andra iakttagelse, näm- ligen att Noctiluca miliaris SUR. under några dagar uppträdde 1 sådana oerhörda massor, att de, uppkastade på stränderna, där bildade ett tjockt, slemmigt, lysande lager. Tog man sig en promenad utefter stranden under dessa dagar, så lyste ens skodon på grund af vidfästade djur. Slutligen, för det tredje, erinrar jag mig, att en dag i början af september år 1893 vattnet vid Kristinebergs brygga visade sig tjockt och grönaktigt. Ett enda grundligt drag med en handhåf inbragte en sådan mängd af små och stora och gröna copepoder — de senare sannolikt Anomalocera Patersomi — att en stor malt- extraktburk rymmande !/> liter däraf fylldes och finnes denna ännu i förvar 1 riksmuseurn. Utaf mina anteckningar finner jag dessutom, att hydro- medusan Sarsia tubulosa LESSON var synnerligen talrik i april 1906 samt att kammaneten Bolina septentrionalis MERTENS samma år 1 början af juni uppträdde i sådana massor, att hela kuststräckan utmed Lysekilslandet var öfverfylld af sådana. Periodiskt uppträdande af en säregen plankton under sommar- tiden. Under hvarje år har jag kunnat konstatera, att en till sin sammansättning egendomlig plankton uppträder vid tvenne olika tidpunkter af sommaren. I början af juni, stundom ända inemot midten af denna månad, uppträda jämte den vanliga plankton, hvaribland bipinnarior äro rätt talrika, flera slag af kammaneter, Beroö cucumis FABR., Pleuro- brachia pileus FABR. och den glasklara lobaten Bolina septen- 42 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 5. irionalis MERTENS, den senare ofta i stora skaror. Dessa åt- följas alltid af den stora, vackra hydromedusan Hutimalphes indicans ROMANES. Hiter några få dygn försvinna de alla, utom Pleurobrachia, af hvilken små, unga individer anträffas under återstoden af sommaren. I augusti visar sig jämte denna äfven Hormiphora plumosa M. SARs. Under dagarna för of- vannämnda djurs förekomst är vattnet 1 fjorden rent och klart. Den andra iakttagelsen är att i augusti, stundom redan mot slutet af juli, efter vestlig storm Kristinebergsbukten är öfverfylld af planktoniska organismer såsom Sagitta, Tomoptieris (sparsamt), en Alciopid-liknande annelid (sparsamt), larver af olika slag af echimodermer 1 alla utvecklingsstadier, Appen- dicularia m. m.; i denna rikedom ingår äfven den praktfulla larven af Polygordius, flera åldersstadier af larven till Am- phioxus (talrikt), samt en liten vacker, röd radiolaria, sanno- likt Acanthonia echinoides CLAPAREDE. När, såsom hädanefter kan ske, undersökningar och iakt- tagelser kunna utföras året om, lider det intet tvifvel om, att dylika uppträdanden af djurformer skola befinnas vara mindre sällsynta. Därpå tyda också C. AURIVILLII fynd under den kalla årstiden af sådana former som hydromedusorna Tima Bairdi FORBES och Polycanna groenlandica PER. & LES. samt af medusorna Pilema octopus OMEL. och Chrysaora 1iso- sceles L. Den meroplanktoniska faunans inverkan på Benthos. Med benthos i motsats till plankton menar HzcCKEL »alla icke simmande hafsorganismer, således alla djur och växter, hvilka lefva på hafvets botten, antingen de äro fastsittande eller äga förmågan att där röra sig fritt, krypande eller springande». Vid Kristineberg har man väl hufvudsakligen att taga 1 be- traktande den littorala benthos, ej den abyssala, hvarmed HACKEL menar djuphafvets fastsittande eller rörliga djur. Nu är det ett väl kändt förhållande, att en stor del af de benthoniska djuren, ehuru långt ifrån alla, ej kunna ge- nomlefva hela sitt lif på botten, fastsittande eller rörliga, utan att de, för att kunna antaga moderdjurens form och storlek, samt uppnå könsmognad, måste tillbringa en längre eller kortare tid sväfvande i de olika -vattenlagren ofvan | : 25 THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 43 botten, med ett ord, de måste under en tid tillhöra den meroplanktoniska faunan. Så förhållar det sig med actinier, koraller, hydrozoer, en stor del annelider, mollusker och fler- talet af echinodermer m. fl. Alla dessa ingå under utveck- lingen och metamorphosen såsom hufvudbeståndsdel i den meroplanktoniska faunans sammansättning. Sedermera efter en längre eller kortare tids kringsväfvande måste de, då de nått ett visst afpassadt stadium, sjunka till botten för att nå moderdjurens form och mognad eller för att där omkomma, hvilket nog är det vanliga, ity att de vid nedsjunkandet ej träffa för deras fortsatta utveckling afpassade lefnadsförhållande. Vi veta också att medusorna, de acraspidota med scyphistoma- stadium och de craspedota med hydroidstockar, utgöra en mäktig del af detta slag af plankton, under det att seyphistoma- stadiet jämte efterföljande strobila-stadium, samt hydroid- stockarna tillhöra benthos. Utaf det som här blifvit anfördt, bör det vara uppenbart, att benthos och meroplankton stå i ständig växelverkan och äro till alla delar beroende af hvarandra. Båda måste taga intryck af hydrografiska förhållanden, temperatur, salthalt och strömmar, men de meroplanktoniska organismerna äro mera direkt påverkade af dessa, under det att deras bentho- niska föräldrar i regel endast sekundärt beröras af dem — åtminstone till en tid. Det kan vara lärorikt att här anföra några fakta, hvilka böra belysa frågan, om och i hvad mån den ena faunan kan påverkas af den andra. Förändring af den benthoniska faunans sammansättning inom en kortare tidsrymd (ett eller jämförelsevis få år). I den s. k. Kristinebergsbukten mellan stationen och Fiskebäckskil består bottnen på de djupare platserna, 15—18 meter, af löst, ler- blandadt slam och mudder. Här lefde, så långt jag kan minnas tillbaka, stora skaror af den irreguliära sjöborren Echinocardium cordatum. Under hela 1890-talet, då jag ar- betade med utvecklingen af denna form såväl som af andra sjöborrar, förekom den där i sådan ymnighet, att man med ett enda skraptag kunde infånga ända till hundra eller flera utvuxna individer. Från åren 1899, 1900 och 1901 har jag inga säkra iakttagelser, alldenstund jag då ej hade någon 44 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. särskild anledning att låta dragga efter dem. Under som- maren 1902 ville jag återupptaga mina embryologiska studier, och sände därför ut stationens draggkarlar för att infånga material. Min förvåning blef stor, när det visade sig omöj- ligt att från denna så lättåtkomliga plats, där förut hela hjordar af borrar haft sitt tillhåll, infånga ett enda utvuxet och könsmoget djur. Endast små, omkring 1 cm. stora, blan- dade med mindre kunde erhållas. Flera nya draggningsförsök gjordes alltjämt med samma resultat. Följande sommar 1903 - lät jag ånyo eftersöka borren på den gamla, välkända plat- sen, men utan att finna annat än små omogna djur, en del något större än de, som anträffats under fjolåret. Huru nu finna en förklaring till detta? Här kan ej blifva tal om att någon utvandring ägt rum, ty dels är djurens vandringsförmåga ytterst begränsad, de gå nämligen och rota nere i det lösa slammet på botten, dels är området ifråga utåt begränsadt af Gullmarens djupare och kallare vatten med en botten af renare lera, där de i saknad af nödiga lifsvillkor ej synas kunna lefva; där uppträder i stället i stor myckenhet en helt annan form, den välkända Brissopsis lyrifer. Det återstår blott en antaglig förklaringsgrund, nämligen den, att de planktoniska larverna till borrarna under ett antal år af vidriga strömförhållanden förhindrats att slå sig ner och rekrytera den ursprungliga stammen. Larverna hafva, så snart de börjat svärma omkring i de öfre vattenlagren, fat- tats af hafsströmmar och förts bort åt olika håll. När de så efter en tid af några veckor vunnit en sådan mognad, att de enligt naturens lagar måste sjunka till botten för att deras utveckling skall kunna fortskrida, så sker detta ned- sjunkande ej på den plats, där de alstrats, utan mer eller mindre aflägset därifrån, antingen 1 hafvets djup, där deras undergång är gifven, eller på platser, hvilka erbjuda lefnads- villkor af samma beskaffenhet som de, hvilka varit känne- tecknande för födelseplatsen, och i detta fail kunna de fort- lefva och utvecklas, grundläggande där en ny stam eller förstärkande en gammal redan där befintlig. En naturlig följd af att alla ungar under ett visst antal år aflägsnats från födelseorten blir, att moderstammen utdör. Emellertid visade det sig, att, såsom jag ofvan anfört, i Kristinebergsbukten under åren 1902 och 1903 en hel del AR THEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 45 ungar till Hchinocardium cordatum anträffats, hvilket be- visar, att ånyo gynnsamma strömningar ledt till platsen och fört med sig larver, hvilka fått sjunka till botten för att där utvecklas. Den gamla utdöda stammen af borrar håller således nu på att ersättas af en ny uppväxande koloni. En annan iakttagelse, hvilken visar ett ännu snabbare försvinnande af en djurform från en plats, åt hvilken den förut genom sin talrikhet gifvit sin prägel, må här ej med tystnad förbigås. Under en sommar 1 början af 1890-talet träffades inne 1 Fiskebäckskilsbukten i närheten af Sälvik på grundt vatten en rent af fabelaktig mängd af Acera bullata O. F. MörLER. Under alla följande år har den varit totalt försvunnen från platsen. Det lider intet tvifvel om att äfven här hydrografiska förhållanden vållat, att de fritt sväfvande larverna drifvits bort åt andra håll och ej kunnat återvända till födelseplatsen för att rekrytera stammen af moderdjur. Huru det kommit sig, att dessa äldre djur själfva så hastigt gått sin undergång till mötes, att ej en enda individ närmast påföljande sommar kunnat infångas, är mig oförklarligt. Möjligen hafva ogynnsamma isförhållanden under vintern öde- lagt stammen, ty det är knappast antagligt att mollusken i fråga blott är ettårig. Alldeles detsamma har jag funnit vara förhållandet med den stora, vackert tecknade turbellarian Prosthecerceus vittatus (MONT.). Sommaren 1895 var den allmän, krypande på fri- stående tångruskor, i viken mellan stationen och Blåbergs- holmen. Sedan dess har den ej kunnat påträffas på denna plats, men väl på andra aflägsna lokaler, ehuru sparsamt. Det som här blifvit anfördt är långtifrån enastående. Jag är alldeles förvissad om att det är en mycket vanlig företeelse, att de benthoniska djuren, åtminstone under en tid, helt och hållet kunna byta vistelseort, beroende af att deras meroplanktoniska ungformer ej äga själfständig för- flyttningsförmåga, utan äro underkastade hafsströmmarnas växlingar. Förändring af den benthoniska faunans sammansättning inom en längre tidsrymd. Alltsedan medlet af 1870-talet, sålunda under en tid af mer än 30 år, har jag varit i tillfälle att vid Gullmarn studera djurlifvet i hafvet, och har jag därunder 46 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 35. tyckt mig finna, att vissa förändringar i hafsfaunans sam- mansättning så småningom inträdt. Ehuru mina iakttagelser äro skäligen obetydliga och kanske af ringa värde, kan jag ej underlåta att åtminstone med några ord vidröra dem, så mycket mer som de synas vinna en viss bekräftelse genom kustbefolkningens egna erfarenheter. Vid tiden för det ännu pågående stora sillfiskets begyn- nelse vid Bohusläns kust, d. v. s. mot slutet af 1870-talet, före- kommo vissa djurformer i stor ymnighet i Kristinebergs när- maste omnejd. Detta gäller egentligen blott tre karakteris- tiska evertebrater, hvilka jag tecknat mig till minnes, nämligen aktinian Cylista viduata (MöÖLL.), den nakna mollusken Aeolis papillosa L. och sjöborren Echinus miliaris L. Dessa djur förekommo i riklig mängd på tång och zostera tätt invid den zoologiska stationen, och äfven inne i dess till utrymmet mycket begränsade hamn. Ännu så sent som i början af 1890-talet var tillgången på dessa djur tämligen god, men vid denna tid- punkt började ett mycket märkbart aftagande, hvilket fort- gått oafbrutet med ett sådant resultat, att redan mot slutet af nämnda decennium knappast en enda individ stått att erhålla från platser, där djuren förut varit talrikt represen- terade. Någon förändring till ett bättre är ännu knappast skönjbar. Naturligtvis är det ej min mening att påstå, att djuren ifråga utdött i Gullmarn, endast att de så småningom försvunnit från sådana platser, där de förut haft sin trefnad och förekommit i öfverflöd. Ehuru det är sannolikt, att äfven här de meroplankto- niska stadierna af ofvannämda djur, genom att ständigt af strömmar föras åt andra håll, kunnat verka decimerande eller förintande på det ursprungliga djurbeståndet, så tyder dock åt- skilligt på, att vi här hafva att söka orsaken, icke så mycket i dylika växlande strömmar af kort varaktighet, utan fastmer i en långvarig fortskridande förändring af förut bestående hydrografiska förhållanden. Men äfven andra iakttagelser finnas, hvilka synas tala för att en dylik förändring ägt rum och sannolikt ännu pågår. Ännu mot slutet af 1870-talet och äfven 1 början af det följande decenniet idkade man ostronfiske i Bohuslän till och med i närheten af Kristineberg, men redan vid den tiden var det i det stora hela obetydligt och i starkt aftagande. Att så varit förhållandet inses bäst af numera aflidne fiskeri- THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 47 inspektören R. LUNDBERGS redogörelse, hvaraf synes att af- kastningen af ostronfisket vid hela Bohusläns kust 1885 ut- gjorde 364 »trä» (åa 200 stycken) mot 2050 »trä» år 1859. För närvarande likasom under många föregående år känner jag ingen enda person, som fiskar ostron i Gullmarn. Förut fanns omedelbart utanför den zoologiska stationen mellan Råttholmen och Fiskebäckskil en gifvande ostronbank; nu kan där ej ett enda lefvande ostron infångas. Det bör dock erinras om, att ostronet ännu lefver i Gullmarn, men så till den grad decimeradt, att våra draggningar, hvilka hittills plägat fortgå snart sagdt hvarje söckendag under de tre varma må- naderna, ej inbringat mer än högst tre å fyra exemplar under en hel sommar. Visserligen ha arbetena vid stationen ej gått ut på att infånga ostron, men för att erhålla djur, hvilka lefva på samma slags botten, har man oupphörligen måst utföra draggningar på just sådana platser, där ostron förut lefvat. Detta är ju betecknande nog för att förstå, att stora förändringar under årens lopp måste hafva inträdt, hvilka haft till resultat att djuren så godt som dött ut på de flesta platser vid Bohusländsk kust, där de förut kunnat fångas i riklig mängd. Beträffande ostronen, så gäller med afseende på dem samma förhållande som med de tre här ofvan uppräknade formerna, nämligen att deras första utveckling försiggår i de rörliga vattenlagren, och att de sålunda under en tid af sitt lif äro till alla delar beroende af strömförhållanden i hafvet. Emellertid synes det mig att man i detta fall, ännu mindre än 1 det förut anförda, har att finna orsaken till en hel djurstams förödelse enbart i dessa smärre, obeständiga och oupphörligen växlande strömningar inne i fjordarnas vatten, hvilka alltid måste hafva förefunnits. Det måste finnas någon annan förklaring — och för min del har jag satt den i sam- manhang med de förändringar, hvilka med skäl anses hafva inträffat vid tiden för det sista stora sillfiskets begynnelse vid vår kust. Då har helt säkert någon säregen förändring i hafvets hydrografiska förhållanden inträdt och sedan fort- gått, hvilken tvang sillen att draga till våra kuster, samtidigt som den gjorde. lifvet för vissa djur därstädes svårt eller outhärdligt. Det är sannolikt, att äfven andra högre organiserade djur blifvit påverkade af dessa supponerade, långvariga och perio- 48 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. diska förändringar 1 hafvets hydrografi. Jag tänker härvid 1 första hand på fiskbeståndet i Gullmarn och närliggande vatten förr och nu. Det kan ej bestridas, att tillgången på vissa fiskar, såsom kolja, torsk och hvitling, mot slutet af 1870-talet var jämförelsevis god, äfven om befolkningen vid kusten redan då förklarade, att fisket försämrats i mycket hög grad, och att det under flera föregående decennier varit synnerligen rikt. Ett faktum är, att vid denna tid och ett bra stycke in på 1880-talet de tre omtalade fiskslagen före- kommo så pass talrikt, att det hvarken kräfde tid eller möda att enbart med »dörjen» förse familjen med färsk fisk för dagen, och ändock hafva till öfvers af varan till försälj- ning. Sedan dess har tillgången på kolja, torsk och hvitling i fjorden varit i ständigt aftagande, och under de sista åren har så godt som allt fiske med »dörj» ansetts lönlöst. Äfven fisket med vad eller not är numera föga inbringande under sommarmånaderna. Det kan med skäl anses väl djärft och omotiveradt att, såsom jag ofvan antydt, sammanställa detta gradvis aftagande af en del lägre och högre djurformer med den stora ännu pågående sillperioden vid vår kust och med de fenomen, hvilka framkallat densamma, men det ligger dock ingen omöjlighet i att så verkligen kan hafva varit förhållan- det. Skulle detta hafva någon sanning för sig, då vågar jag också framkasta den tanken, att efter denna sillperiods slut andra hydrografiska förhållanden, snarlika de som funnos före periodens början, skola inträda, och att den gamla fau- nans rikedom ånyo skall göra sig gällande. Enligt mitt förme- nande borde sålunda en viss cirkulation äga rum. Under en femtioårsperiod, så länge sillfisket varar, skulle sålunda ett aftagande äga rum af en del djurformer på grund af säregna hydrografiska förhållanden, och efter denna periods slut ett tilltagande ånyo af dessa former till samma rikedom som före sillperiodens inträdande. Enligt min tanke skulle vi således hafva att vänta, efter nuvarande sillperiods slut, ånyo god tillgång på de djur, fiskar och evertebrater, hvilka här ofvan omnämts såsom reducerade eller förintade på platser, där de förut förekommit 1 stor myckenhet. Kolja, torsk och hvitling m. m. skulle enligt denna min åsikt då ånyo uppträda kanske i samma rikedom som förut. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 49 Det kan synas skäligen omotiveradt att afhandla dylika frågor under hufvudrubriken »Plankton», men skulle så vara, att orsaken till »>Förändring af den benthoniska faunans sammansättning inom en längre tidsrymd», sådan jag fram- ställt den, vore oriktigt uppfattad af mig, så återstår än- dock knappast någon annan förklaring än den, att växlande kustströmmar årligen aflägsnat från våra kuster de här ofvan anförda djurformerna under den tid, då de som ägg och larver utgöra en viktig beståndsdel i plankton. Såsom bekant tillhöra torskfiskarna, kolja, torsk och hvitling, under en ganska lång tid plankton. Äggen sväfva i vattnet och utvecklas där, och sedan utvecklingen fortskridit så långt, att djuren antagit den -för arten karakteristiska formen och gjort sig skäligen, om ej helt, fria från hafsström- marnas inverkan, så tillhöra de dock fortfarande en tid plankton-faunan, 1 det de, för att finna skydd och nödiga lifsbetingelser dölja sig under maneterna och drifva med dessa omkring i hafvet. Nu synes allt tala för, att denna torskfiskarnas första utveckling försiggår ute i öppna hafvet, och att dessa djur sålunda ej äro så mycket beroende af »kustströmmar» som af strömmar ute i öppna hafvet, i Kattegat, Nordsjön och Nord- atlanten, hvilka, efter hvad den hydrografiska forskningen afslöjat, tidvis söka sig in mot kustområdet. Hvarför har under lång tid allt fiske efter kolja, torsk och hvitling varit så föga inbringande vid våra Bohuslänska kuster, åtminstone inne i fjordgebiten? Det är ännu ej möjligt att på ett till- fredsställande sätt besvara denna fråga, men af allt att döma hafva vi att öfverväga och begrunda, om ej samma stora, delvis okända, periodiska förändring af de hydrografiska förhållandena, hvilka drifvit sillen till våra kuster igen efter mer än 50-års bortovaro, på ett eller annat sätt hindrat de unga i hafvet födda torskarterna från att vandra in i våra fjordområden. I det föregående har jag hufvudsakligen framdragit föl- jande iakttagelser beträffande sommarfaunan i närheten af Kristineberg: Arkiv för zoologi. Band. 4. N:o 5. 4 50 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. att ett visst djur eller en viss larvform kan uppträda i så oerhörda massor i plankton, att alla andra beståndsdelar i densamma synas totalt undanträngda; att ett periodiskt uppträdande af en säregen plankton kan påvisas under vissa sommarmånader; att en jämförelsevis hastig förändring i en djurformations sammansättning på ett visst begränsadt område kan äga rum, därigenom att larverna aflägsnas genom strömmar och ej återföras till alstringsplatsen; att nya benthoniska djurformationer jämförelsevis hastigt kunna uppstå på andra begränsade områden, såvida lar- verna ifråga drifvas dit, och under förutsättning att lämpliga lifsbetingelser där finnas; att allt sedan 1890-talets början, 1 vissa fall ända från 1870- talet, en förändring af faunans sammansättning kan spå- ras, 1 det att vissa former efter hand aftagit i mängd, ja helt försvunnit från platser, där de förut varit allmänna. Slutligen har det också, ehuru i förbigående, antydts, hvilken enorm dödlighet de benthoniska djuren äro under- kastade under den tid de såsom larver tillhöra plankton. De äro då i saknad af förmågan att själfva förflytta sig och måste blindt följa med hafsströmmen. När man besinnar detta, och att de, t. ex. larverna till de förut omnämnda reguljära och irreguljära sjöborrarna, måste drifvas fram till en med födelse- platsen fullt öfverensstämmande botten för att kunna fort- lefva och utvecklas till definitiv borre; när man så tillika betänker, att detta nedsjunkande till bottnen måste försiggå just vid den period, då den minimala borren lämnar larv- stadiet, då synes det nästan som om det skulle bero af en ren slump, om de undginge förintelse. Näkert är nog, att endast en ringa bråkdel blir skonad. De flesta sjunka ned på en botten, där deras undergång är gifven, eller förtäras dessförinnan af roöfdjur, hvilka lefva af plankton. Arten skulle otvifvelaktigt dö ut från vidsträckta områden, vore ej antalet ägg från hvarje moderdjur så enormt stort. Alla hafseverte- brater, hvilka genomlöpa planktoniska utvecklingsstadier — och dessa äro de flesta — äro underkastade samma, till synes hårda lifsvillkor. Men, om så ej vore förhållandet, om man THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 51 kunde tänka sig att inga strömmar funnes i hafvet och att så- ledes flertalet larver komme till utveckling, huru skulle då de benthoniska djurens lif vara beskaffadt? Svaret är lätt funnet. Det uppstode en kolossal öfverbefolkning och en in- bördes kamp för existensen så våldsam, att tillintetgörelse af det öfverflödiga flertalet lika visst blefve resultatet. > Innan jag lämnar detta ämne, kan jag ej underlåta att framdraga ett exempel på, huru naturkrafterna ombe- sörja reducerandet af djurens individantal. Hvarje år föra strömmarna med sig milliontals af våra vanliga manetdjur, Cyanea capillata och Aurelia aurita, utifrån hafvet in till Gullmarns fjordområden. Huru många komma helbrägda ut igen från denna »fälla» till det räddande hafvet? Knappast en enda! Alla undergå de säkerligen en våldsam död, sönder- slagna mot klipporna, eller uppdrifna på sandstränderna, eller också intrasslade i och kvarhållna af tång och zostera m. m. Men under tiden aflämna de en otalig mängd larver, hvilka inom mycket kort tid sätta sig fast på olika föremål och utvecklas till, hvad vi kalla, Scyphistoma-stadier, därpå till likaledes fastsittande dStrobila-stadier, och först därefter till små fria manetdjur s. k. Ephyra-stadier. En del af dessa, kanske flertalet, går under likasom moderdjuren, men en del drifver med strömmen till hafs att där utvecklas och utväxa till verkliga maneter. Nu kan det med skäl frågas, huru det skulle gå med larverna, om hafsströmmarna icke drefve modermaneterna in mot land under tiden för deras könsmognad. Massor af våra vanliga maneter komma aldrig till land vid den tidpunkt, då de skola aflämna sina larver. Huru går det då med dessa oräkneliga ungformer, hvilka för att fortlefva och utvecklas måste få tillfälle att fästa sig fast vid föremål? Ty det är dock ett väl kändt faktum att de normalt fästa sig fast, ut- växa till en liten polyp, Scyphistoma, hvilken så småningom utvecklas till en s. k. Strobila, och hvilken i sin tur genom tvärdelning afsöndrar små fritt sväfvande Ephyra, som ut- vecklas till maneter af moderdjurens form. Ute i öppna hafvet finnes ju ingen möjlighet för larven att få fäste — annat än i undantagsfall på förbiflytande föremål. Svaret blir därför, att enligt all sannolikhet hela årets nya genera- tion helt hastigt går sin undergång till mötes! [] 52 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 35. Vi stå sålunda här mför ett märkligt faktum, hvilket ej nog kan beaktas. Å ena sidan, och det är det vanliga, föras de ifrågavarande manetdjuren af strömmar in till våra kust- och fjordområden, söndersargas och dödas mot klip- por och stränder, allt under det de afgifva sina larver, hvilka nu hafva de bästa betingelser för att fortlefva och utvecklas. Å andra sidan kunna de könsmogna mot derdjuren af en eller annan anledning kvarhållas ute i öppna hafvet, hvilket årligen måste inträffa med massor af maneter — då fortlefva föräldrarna, men afkomman, larven, dör. Är nu detta öfverensstämmande med verkligheten? För min egen del ej blott tror jag det, utan är öfvertygad om att så sker. Men fullt bevisadt är det ej, så länge vi ej till full visshet känna det öde, som drabbar alla de milliarder larver, hvilka födas i öppna sjön långt från land. Visserligen har jag förklarat min öfvertygelse vara, att dessa måste dö — men en iakt- - tagelse, som E. HzCKEL! anser sig hafva gjort, kan bevisa motsatsen, ehuru ännu ingen kunnat bekräfta nämde store forskares märkliga, för att icke säga revolutionära påståenden. Hans skrift går nämligen ut på att visa, att vår vanliga öron- manet, Åurelia awvrita, under vissa förhållanden kan hoppa öfver både scyphistoma- och strobila-stadierna, d. v. s. de fastsittande, och gå en direkt utveckling till mötes från ägget, genom den fria Ephyra till verklig manet. Saken är den, att HAcCKEL fått sig tillsändt från Kiel en samling larver af Awrelia aurita. Dessa larver skola hafva utvecklats på direkt väg till Ephyra, såsom också hans fi- gurer utvisa. Någon verklig förklaring härtill kan han ej finna. Han skrifver endast: »Sollten die heftigen und an- haltenden Erschätterungen des längeren Eisenbahn-Transpor- tes oder die veränderten Existenz-Bedingungen des kleinen binnenländischen Aquariums Ursache dieser Veränderung sein ?» Efter detta tillägger han: »Hier bietet sich nun den begun- stigten, an der Meereskiäste wohnenden Zoologen, welche jeder- zeit Medusen-Brut in Menge haben und sie unter verschie- denen Existenz-Bedingungen erziehen können, ein reiches und ergiebiges Gebiet för »Experimental-Ontogenie».> Detta skref HEcCKEL år 1881. ! Metagenesis und Hypogenesis von Aurelia aurita. Jena 1881. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 53 Alldenstund ämnet är af stort allmänt intresse, och jag mot medlet af 1890-talet ej kunde betvifla riktigheten af dessa HECKELS uppgifter, beslöt jag mig för att anställa en del experiment nere vid stationen. För detta ändamål lät jag tillverka flera turbiner, hvilka skulle drifvas af vattnets tryck, ett par i horisontal och ett par i vertikal riktning. Därpå infördes ett större antal larver af Aurelia awrita i akvarierna, och turbinerna sattes i gång, så att vattnet kom i en beständig rörelse, men på olika sätt efter turbiner- nas beskaffenhet. Försöken fortgingo under en månads tid och upprepades under flera år. Resultatet blef alltid, att larverna utvecklades till Scyphistomer, men också aldrig längre, fastän jag sedan hade dem i månader i akvarier. Af någon direkt utveckling, med öfverhoppande af de fast- sittande stadierna, såg jag intet. Vattnets skakning eller mera regelbundna cirkulerande rörelse synes sålunda ej kunna förändra den normala utvecklingsgången. Huru H=CKEL har kunnat få fram en direkt utveckling af larver af Aurelia aurita i små akvarier i Jena är ej lätt att förstå. Ingen har lyckats däri efter honom, icke ens den som under de mest gynnsamma förhållanden arbetat vid sta- tioner med de bästa resurser. Emellertid, när man ej direkt kan bevisa att HECKEL har misstagit sig, så är frågan om de i öppna hafvet födda manet-larvernas öde ännu oafgjord. Min öfvertygelse är emel- tid, såsom jag förut med stöd af mina försök yttrat, att deras undergång är själfklar. Systematisk afdelning. Det har förut uttryckligen framhållits, att det här ej kan blifva fråga om att lämna en öfversikt af alla de arter, släkten och familjer, hvilka äro företrädda i fjordsystemet och skärgården invid Kristineberg. Tvärtom bör hvar och en af uppgifternas ofullständighet inse, att hufvudändamålet med deras offentliggörande är ett annat. En något förfaren hafszoolog behöfver ej hafva tillgång till mycket detaljerade listor på djur från ett visst område, för att han skall kunna bilda sig ett någorlunda riktigt omdöme om faunans bestånds- 54 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. delar därstädes, och om det arbetsmaterial, som där kan för- väntas. Den här under uppgjorda förteckningen borde kunna fylla detta syfte. Uppgifterna äro grundade på samlingar tillhörande Kri- stineberg och Riksmuseum, samt på egna och andras?! erfa- renheter ända sedan 1893, då dagboksanteckningar först in- fördes vid stationen; en del iakttagelser äro att hänföra ända till 1870-talet. För fullständighetens skull äro äfven här en del planktoniska djurformer uppräknade. J 1. Protozoa. Foraminiferer förekomma i riklig mängd på allt slags botten: lera, mudder, sand, zostera och alger. Ett 40-tal arter eller flera, ensamt från Bohuslän, fördelade på olika släkten uppräknas af A. v. Gots?. Den stora Astrorhiza limi- cola, hvilken först beskrefs af SANDAHL, förekommer rätt all- mänt vid Kristineberg på ringa djup och på en botten af sandblandad lera och mudder i viken mellan Kristineberg och Fiskebäckskil. | Radiolarier: under alla åren har jag endast träffat en enda form, en Acanthonia (enligt C. AURIVILLII? bestämning A. quadrifolia HZCKEL, men hvilken enligt min tro förr borde vara den vackra, rödaktiga ÅA. echinoides CLAPAREDE, som träffas i stora svärmar vid Bergen och 1 Nordsjön). Den uppträder i sommarens plankton tidigast mot slutet af juli, vanligen först i augusti, och då skäligen ymnigt tillsammans med larver af sjöborrar, Polygordius och Amphioxus, samt med vissa holoplanktoniska djur såsom Sagitta och Appendicularia m. fl. Flagellater, sådana som representanter för släktena Peridinium, Ceratium m. fl., öfverflöda vid våra kuster; cysto- flagellaten Noctiluca miliaris SURIRAY har jag sett uppträda mot slutet af augusti 1883 i sådana massor, att stränderna rundt Fiskebäckskilsbukten voro täckta af ett tjockt lager af dem. Enligt AURIVILLIUS skall den år 1897 i september hafva förekommit i stora massor i Gullmarn. 1 Se ofvan! ? A Synopsis of the Arctic and Scandinavian recent marine Foramini- fera. "Kungl. Svenska Vet.-Akad:s Handlingar. Bd 25. N:o 9. Stock- holm 1894. 3 Loe. cit. sr THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 55 Ciliater: Beträffande dessa hänvisar jag helt och hållet till arbetena af C. AURIVILLIUS! och H. WALLENGREN.? Mina egna erfarenheter om dessa djur äro högst obetydliga. Dock förtjänar kanske att omnämnas, att jag anträffat på gamla skal af Cyprina wslandica 1 juli 1902 dels vid Själholmen dels vid Ellskär en liten, snedt flaskformig, mörkgrön fastsittande infusorie, Folliculina ampulla. 2. MNpongiaria. FRISTEDT?" uppräknar ett 50-tal arter från Bohuslän, därat ett betydande antal från Gullmarn. Tyvärr underlät han alltid att meddela detaljerade lokaluppgifter. Kalksvampar af olika slag träffas flerstädes fästade på alger, musslor, snäck- skal m. m. t. ex. mellan Flatholmens n. östra grund och Humlesäcken på rör af Sabella; mellan Harpöbrotten och Gäfven; vid Lindholmen på döda skal (en grenig form); vid Skårberget etc. Halisarca-liknande små, gulhvita, slemmiga svampar äro ej sällsynta t. ex. på Själholmens östra sida bland Lithotharb- nium och Corallina. Utaf Kiselsvampar, som förekomma mer eller mindre allmänt, må följande uppräknas: Vioa celata. (GRANT) — flerstädes i ostronskal etc. t. ex. vid Teganeberg, 105 m. Radiella spinularia (Bow.) — flerstädes t. ex. vid Skårberget, 70—105 m., berg och sten. Tecophora semisuberites O. SCHMIDT — Skårberget, Teganeberg etc., berg och sten. Suberites spermatozoon O. SCHMIDT — ej sällsynt på lera i djupet inåt Gullmarn. Suberites ficus (ESPER) — omgifver skal bebodda af eremit- kräftor och förekommer allmänt i Gullmarn t. ex. emellan Flatholmens n. ö. grund och Stångskär, mellan Jemnin- garne och Harpöbrotten etc. ÖPCIb. ? Studier öfver ciliata Infusorier I—IV. Lunds Universitets Årsskrift, XXX (1893—94), XXI (1895), XXXIII (1897), XXXVI (1900). > Bidrag till kännedomen om de vid Sveriges västra kust lefvande Spongie. — Kungl. Vet.-Akad:s Handlingar. Bd 21. N:o 6. Stockholm 1885. Meddelanden om Bohusländska Spongier. — Öfversikt af K. V. A:s Förhandlingar. Stockholm 1887. 56 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 35. Suberites montalbidus CARTER — allmän, fästad på Pecten sep- temradriatus, på lera i Gullmarns djup vid Skårberget, Alsbäck etc. Suberites sulphureus (Bow.) — bekläder med ett tunt, gulaktigt hylle skalen af Terebratulina caput serpentis, träffas på alla de platser, där denna brachiopod lefver; högst allmän. Inflatella crustacea (FRISTEDT) — bildar tunna hinnor på sten i djupet vid Skårberget. Amorphina panicea (PALLAS) -— bildar hvitgula eller gröna, tjockare -eller tunnare öfverdrag öfver växter, stenar, stoc- kar till bryggor och sjöbodar m. m.; allmännast af alla. Hymeniacidon Dujardinir Bow. = Stylopus coriaceus FRISTEDT — bildar ett högrödt öfverdrag öfver Terebratulina, enl. FRI- STEDT äfven öfver balanider och vissa rör af Choetopterus. Esperia lingua (Bow.) — allmän på djupt vatten på lerbotten inuti Gullmarn t. ex. Skårberget, Teganeberg etc. Isodictya infundibuliformis (L.) — ej sällsynt inne i fjorden vidfästad stenar eller fasta föremål t. ex. vid Teganeberg etc. Avzxinella rugosa (Bow.) — allmän på lerbotten i djupet vid Skårberget, Teganeberg och mellan Bornöarne och Gull- marsberg. Chalina arbuscula VERRILL — talrik i vackra exemplar på Själ- holmens östra sida bland lithothamnium och vid Bond- hålet etc. Slutligen må erinras om att den kolossala, halfklotfor- miga Geodia Baretti Bow., hvilken lefver rätt talrikt på djupet vid Väderöarne och Koster, ännu ej blifvit funnen i Gullmarn eller dess närhet. ; 3. Anthozoa. Alcyonium digitatum L. — allmän på bergbotten: N. om Flat- holmen, Smedjan, Gäfven etc.; grundet s. om Flatholmen (talrikt); Spättan; Strumpeskagen (talrikt). Pennatula phosphorea L. —- flerstädes i bottenleran på växlande djup +t. ex. mellan Spättan och Bondhålet; Gåsöränna (allmän); Gullmarsvik. Funiculina quadrangularis (PALL.) — på »pipränsarebotten» mellan Lysekils Tofva och Dalsvik, ehuru numera rätt sällsynt där; Gullmarsvik. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 57 Virgularia mirabilis (L.)— rätt allmän på lerblandadt mudder vid Oxevik; emellan Oxevik och Lindholmen, mellan Råttholmen och Fiskebäckskil. Pterogorgia pinnata (O. F. MÖLLER) — ej sällsynt på hård botten och jämförelsevis ringa djup mellan Flatholmen och Humlesäcken; mellan Flatholmen och Stångskär; vid Smedjebrotten och mellan Gäfven och Smedjan. Hela den samling af actinier, som tillhör Kristineberg och på hvilken följande förteckning är grundad, har blifvit bestämd af O. CARLGREN under hans vistelse på stationen.! Hdwardsia clavata (RATHKE) — rätt allmän på sand och skal- botten vid Bonden, mellan Ellskär och Skarfsätet, Gåsö- ränna, Sämstad i Färlefjord, Vasholmen etc. Milne-Edwardsia carnea (GOSSE) — Smedjebrotten på sten med hydrozoer samt grundet s. om Flatholmen på basal- delen af Alcyonium. Protanthea simplex CARLGREN — allmän på ascidier, serpulid- rör etc. inne i Saltkällefjorden, vid Teganeberg, Skår- berget, Börsås, Orstahufvud och Lindholmen. Gonactinia prolifera (M. SARS) — på tång, ascidier och skal vid Smedjebrotten, n. om Humlesäcken, mellan Flatholmen och Humlesäcken, Lindholmen och mellan Gäfven och Smedjan. Halcampa duodecimcirrata (M. SARs) — Vasholmefjord, Gåsö- ränna, Skatholmen i Strömmarne, mellan Oxevik och Lindholmen, mellan Lindholmen och Strömholmen, mellan Gräsholmen och Gullholmen etc. Bolocera longicornis CARLGREN — ej sällsynt på djupet i leran vid Gullmarsvik, mellan Strumpeskagen och Fiskebäck etc. Urticina crassicornis (O. F. MÖLLER) — mångenstädes på stenar ete. t. ex. vid Skatholmen, mellan Jemningarne och Smedjebrotten etc. Actinostola callosa (VERRILL) — från djupet i Gullmarn; stora individer på djupet i yttre delen af Gullmarsvik. Stomphia Churchie GossE — Smedjebrotten, v. om Löken, Grötö vid Grundsund, s. om Spättasbådar. Sagartia viduata (O. F. MöLLER) — allmän på zostera; förut 1 Studien uber nordische Actinien I. Kungl, Svenska Vet.-Akademiens Handlingar. Bd 25. 1892: 58 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 3. mycket allmän vid stationens brygga och i hamnen, har den så småningom aftagit, så att slutligen knappast en enda individ kunnat anträffas. Sagartia undata (O. EF. MöLLER) — rätt talrik på skal och sten vid Skatholmen. Metridium dianthus (ELIS) — öfver allt på bryggor, stenkajer, klippor m. m. Chondractinia digitata (O.F. MöLLER) — rätt allmän på Pecten septemradiatus, Fusus och Buccinum inne i fjorden mel- lan Skårberget och Alsbäck, mellan Strumpeskagen och Fiskebäck och vid Gullmarsvik. Cerianthus Lloydii GossE — ett eller flera exemplar hvarje år från sundet vid Skatholmen; två små individer från Bonden. | Caryophyllia Smithit STOKES & BrRop.! — allmän på berg vid Smedjan, Jemningarne, Spättan, n. om Flatholmen, Lind- holmen, Hågarnskär, Kopparnaglarne etc. 4. Hydroidea. Hydroid-kolonier träffas visserligen litet hvarstädes i större eller mindre mängd, men till ledning för dem som för ana- tomiska eller embryologiska studier äro i behof af ett rikt individantal af sådana släkten som t. ex. Clava, Coryne, Cam- panularia, Obelia, Sertularia, Tubularia etc. vill jag rekom- mendera följande fyndplatser, där verkliga formationer af dylika polyper äro tillfinnandes: Skårberget i tångregionen samt upp efter branta bergväggar, synnerligast 1 bergets in- skärningar eller kryptor, där fångsten bäst sker från mindre båt med handskafve; Strömmarne t. ex. i tångregionen mellan Skatholmen och Dragsmarkslandet; Bondhålet på Blåbergs- holmen upp mot de brant stupande klipporna äfvensom vid Själholmens östra, branta bergvägg från några meters djup upp till vattenbrynet. Utaf de intill ett sextiotal uppgående arter, hvilka an- träffats i och utanför Gullmarn, vill jag inskränka mig till 1 Lophohelia prolifera PALLAS finnes ännu sparsamt lefvande vid Vä- deröarne och Kophobelemnon stelliferum (MÖLLER) träffas i Kosterrännan, men ingendera i Gullmarn. NS THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 59 ett uppräknande af endast följande. Beträffande de öfriga hänvisas till M. SEGERSTEDTS arbete.! Clava squamata (O. F. MöLLER) — allmän på tång vid Rått- holmen, Flatholmen och Skatholmen etc. Under det sista decenniet har denna art i likhet med andra hydroider märkbart aftagit på den först nämda platsen. Podocoryne carnea M. SARS — ej sällsynt på Nassa reticulata från Kristinebergsbukten, men synnerligast Pittlehufvud. Hydractinia echinata (FLEMING) — allmän flerstädes på skal af Buccinum m. fl. bebodda af eremitkräftor t. ex. vid Flatholmen, HKristinebergsbukten och mellan Oxevik och Lindholmen (1 mängd). Coryne pusilla GAERTNER — allmän på tång etc. vid Blåbergs- holmen, Råttholmen etc. Syncoryne sp. — allmän på tång vid Råttholmen etc. Hudendrium annulatum NORMAN — allmän 1 Bondhålet på laminarior. Bougainvillia ramosa (VAN BENEDEN) — vanlig norr om Flat- holmen vidfästade rör af Sabella m. m. Tubularia indivisa LL. — ej sällsynt n. om Flatholmen, vid Smedjan etc. Tubularia larynx ELLIS & SOLANDER — massvis utefter stu- pande bergväggar 1 Bondhålet, vid Själholmens östra sida, Hågarnskären, Skårberget etc. Obelia geniculata (L.) — vanlig på laminarior i Bondhålet, Klubban, Skatholmen etc. Campanularia flexuosa HiIncKks — mycket vanlig på fucaceer vid Råttholmen, Blåbergsholmen etc. Halecium halecium (L.) — på stenar cch skal vid Lindholmen och n. om Flatholmen. Sertularella polyzonias (L.) — allmän på skal, tång etc. mellan Flatholmen och Stångholmen. Diaphasa tamarisca (L.) — på skal och stenar vid Flatholmen, Sertularia pumila L. — en af de allmännaste på tång i lit- toralregionen. Sertularia abietina L. — på skal och stenar n. om Flatholmen. 1 Bidrag till kännedomen om Hydroid-faunan vid Sveriges vestkust. — Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd 14. Afd. IV. N:o 4, Stockholm 1889. 4 60 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 95. Thwiaria lonchitis (ELLIS & SOLANDER) — på gamla skal vid Strumpeskagen, mellan Lindholmen och Oxevik och vid Flatholmen. Antennularia antennina (L.) — ej sällsynt n. om Flatholmen och vid Smedjebrotten. Plumularia pinnata (L.) — allmän vidfästad bryozoer och sammansatta ascidier m. m. vid Skatholmen. Sarsia tubulosa LESSON — massvis i fjorden i april och maj 1906. Cladonema radiatum DUJARDIN — allmän i bukten mellan Kristineberg och Blåbergsholmen, synnerligast bland zosteran. | Obelia sp. — hela sommaren allmän i plankton. Futimalphes indicans ROMANES — allmän i fjorden under några dagar 1 första hälften af juni under hvarje år. Tima Bairdi FORBES — två exemplar i Riksmuseum tagna i fjorden d. ?9/; 1895 af C. AURIVILLIUS. Polycanna groenlandica PÉRON & Less. — flera praktfulla ex. i Riksmuseum tagna i fjorden af C. AURIVILLIUS hösten 1896. 5. Acalephe. Lucernaria quadricornis O. F. MÖLLER — ej sällsynt bland tång i yttre skärgården t. ex. n. om Flatholmen, mellan Flatholmen och Humlesäcken, vid Grötö midt emot Grundsund etc. Lucernaria octoradiata LAM. — vissa år allmän i viken ome- delbart öster om Bondhålet på grundt, knappast en fot djupt vatten, på stenar men helst på den ljust gulbruna algen Dumonthia filiformis. Sommaren 1906 kunde jag vid ett tillfälle på en kort stund med handen plocka ett 20-tal exemplar. Aurelia aurita (L.) — under alla tre sommarmånaderna, stun- dom i oräkneliga massor. Under de sista åren har den varit sparsam 1i fjorden; tidtals har man förgäfves sökt efter ett enda exemplar. Cyanea capillata (L.) — under alla sommarmånaderna likasom föregående stundom i otaliga massor. Äfven denna manet har under de sista åren ej uppträdt så talrikt som förut. Cyanea Lamarcki PER. & LEs. — under försommaren inne i fjorden. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 61 Chrysaora isosceles (L.) — några exemplar i Riksmuseum tagna af CO. AURIVILLIUS hösten 1896. Pilema octopus GCMELIN — flera, stora, praktfulla exemplar i Riksmuseum tagna af C. AURIVILLIUS hösten 1896. 6. OCtenophore&e. Beroö cucumis FABRICIUS — ej sällsynt i fjorden under några dagar 1 första hälften af juni. Bolina septentrionalis MERTENS — förekommer tillsammans med den förra under några dagar på försommaren, stun- dom i stora massor. Pleurobrachia (Cydippe) pileus (FABRICIVS) — tillsammans med de förra och vid samma tid; synes hålla sig kvar en längre tid inne 1 fjorden. Hormiphora (Cydippe) plumosa (M. SARS) — augusti månad i fjorden. 7. Turbellaria. Kunskapen om våra svenska hafsturbellarier är i högsta grad ofullständig och hvad vi egentligen känna om dem, det hafva vi hufvudsakligen att tacka BERGENDAL! för. Äfven JÄGERSKIÖLD” har riktat vetenskapen med en ny ektopara- sitiskt på Raja clavata och batis lefvande triclad, Micropharynzx pasasitica. ; Emellertid äro planarier ingalunda sällsynta vid våra kuster. Tvärtom träffas de på snart sagdt allt slags botten och äfven i plankton. En rätt stor, ljus form, ? Cryptocelides Lovénr BERGENDAL, förekommer ej sällsynt i lerblandadt slam på 6—10 famnars djup t. ex. mellan Oxevik och Lindholmen, 1 Dalsvik, Vasholmefjord och mellan Kristineberg och Fiske- bäckskil, Malösund etc. Prosthecereus vittatus LANG — här och där på tång; lokalerna synas dock växla, så att där djuret det ena året förekommit allmänt, där saknas det helt och hållet under ett följande är. 1895 förekom det allmänt på fritt stående tångruskor ! Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1890 och 1892. — Lunds universitets Årsskrift XXIX, 1892—93 och XXXII, 1896. etc. ” Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1896. 62 ARKIV FÖR ZOCLOGI. BAND 4. N:O 5. 1 viken mellan Kristineberg och Blåbergsholmen; sedan dess har det ej anträffats där. Den !5/; 1902 erhöllos ett 70-tal exemplar på tången vid Svenningeskären och ett annat år var djuret ej sällsynt vid NSälref innanför Lyse- kils Grötö. Gunda ulve (ÖRSTED) — vid stranden under och mellan stenar t. ex. midt emellan Lysekils norra hamn och Valbohol- men, vid Gåsö och Stångehufvud. Uteriporus vulgaris BERGENDAL — tillsammans med den förra norr om Lysekils norra hamn. 8. Nemertini. Denna intressanta djurgrupp har utgjort föremål för in- gående studier af BERGENDAL. Han är den enda svenska forskare, som arbetat med nemertiner. Utaf hans skrifter! framgår det, att vi hafva innemot 50 kända arter vid våra kuster, flertalet funna i Kristinebergs omgifning. Jag tillåter mig att uppräkna de vanligast förekommande formerna, äfven- som några till förekomstsättet afvikande. Carinella annulata (MoNT.) — Flatholmeränna, Gåsöränna, Islandsbergshufvud, Strömmarne, Skårberget, Hågarn- skären, utanför Bondens hamn på skalsand. Emplectonema (= Hunemertes) gracile (JOHNST.) — ej sällsynt, inkrupen bland byssus af anhopade samlingar af Mytilus på berget i närheten af vattenytan vid Skårberget, Bond- hålet och Löken. Längd mycket betydande. ? Emplectonema neesii (ÖRST.) — stora öfver !/> meter långa och omkring !/> em. breda nemertiner äro ej sällsynta tillsammans med den förra vid Löken: Måtten äro tagna på konserverade djur. Carcinonemertes carcinophila (KÖLLIKER) bland rom hos Car- cinus moenas från Närberget och Rödberget; d. ”/z 1903 + Beträffande Trematoda, Cestoda, Hirudinei, så ser jag mig nödsakad att i detta arbete endast hänvisa till de skrifter om dessa djur, hvilka finnas utgifna af A. W. MALM, P. OLSSON, E. LÖNNBERG, L. JÄGERSKIÖLD, L. JOHANSSON och T. ÖDHNER. 1 Till kännedomen om de nordiska Nemertinerna — Öfvers. K. Vet.- Akad:s Förhandlingar. 1900. N:o 5. Stockholm och Arkiv för zoologi, Bd 1, 1903. Stockholm. Zur Kenntnis der nordisehen Nemertinen — Bergens Museums Aarbok 1902 och Zool. Anzeiger, XXIII, 1900 och XXV, 1902. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 63 infångades i sundet mellan Skatholmen och Dragsmarks- landet en dylik krabba, hvilken bar bland rommen jämte flera exemplar af denna nemertin en liten Syllid. Amphiporus pulcher (IOHNSTON) — allmän litet hvarstädes t. ex. i Flatholmeränna, Skårberget, mellan Flatholmen och Humlesäcken. Amphiporus bioculatus Mc INTOSH — träffas litet hvarstädes t. ex. vid Islandsberg på skalbotten, Bonden i skalsanden utanför hamnen, Kristinebergsbukten, mellan Grötö och Vasholmen etc. Tetrastemma candidum (O. F. MÖLLER) — ej sällsynt bland alger från Råttholmen. Tetrastemma Robertiane Mc INTosH — ej sällsynt i Gåsöränna, vid Islandsbergshufvud, Flatholmen, mellan Pittlehufvud och Gröderöhamnen etc. Malacobdella grossa (O. EF. MöLLER) — ej sällsynt i Cyprina islandica från Kristinebergsbukten, Strömmarne midt framför Krämarviken etc. Lineus bilineatus (RENIER) — ej sällsynt i gamla skal af Cyprina m. m. från Gåsöränna och Islandsberg: ofta har jag träffat den på gamla skal upptagna emellan Ellskär och Skarfvesätet; dessa skal äro oftast beklädda af en skorpa af rör af Sabellaria spinulosa och emellan dessa rör döljer sig nemertinen i fråga. Micrura purpura (DALYELL) — allmän bland alger, musslor etc. Micrura fasciolata EHRENBERG — allmän på lithothamnium- botten, laminariarötter m.m. från Skälholmen äfven bland sabellariarör från Ellskär. Cerebratulus marginatus RENIER — ej sällsynt på lera inifrån fjorden t. ex. Lindholmen, Strumpeskagen etc. En som- mar på 1890-talet erhölls därifrån med trawl ett jättestort exemplar, mer än !/2 meter långt, hvilket hölls lefvande under några dagar i ett stort akvarium. År 1874 fån- gade ett par fiskare ett exemplar af betydande dimen- sioner, hvilket simmade 1 hafsytan. Prof. TULLBERG, som då uppehöll sig vid Fiskebäckskil, inlöste och kon- serverade djuret. Cerebratulus fuscus (MC INTOSH) — synnerligen vanlig i Kristi- nebergsbukten, Råttholmen, Bögevik, Flatholmen etc. 64 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 5. 9. Nemathelmia. Små fria nematoder förekomma öfverallt bland tång, slam m. m. på grundt vatten eller i vattenbrynet t. ex. vid Rått- . holmen, Skatholmen m. m. De äro ej heller sällsynta bland lithothamnium med tubulariaknippen och laminariarötter på Själholmens östra sida. Två jämförelsevis stora former er- hållas årligen från en botten af skalsand och äro beskrifna af JÄGERSKIÖLD.! Cylicolaimus magnus (VILLOoT) — allmän utanför Bondens hamn på skalsand tillsammans med Amphioxus, Poly- - gordius m. fl., samt utanför Flatholmens hufvud i rikt- ning mot Långholmen likaledes på skalsand. Thoracostoma acuticaudatum JÄGERSKIÖLD — tillsammans med den förra. 10. Chaetopoda. Oligochaeter finnas allmänt i strandregionen bland tång, bryozoer och hydrozoer, under stenar och bland Enteromorpha på stränderna vid lågt vattenstånd. Tyvärr lefva vi ännu i okunnighet om namnen på de former, som bebo vårt svenska kustområde. Utaf de egendomliga Archianneliderna hafva vi att an- teckna två former, hvilka anträffats i stationens närhet: Polygordius lacteus SCHNEIDER — allmän 1 skalsanden utanför Bondens hamn tillsammans med Amphioxus och de ofvan omnämnda nematoderna. Larven, den s. k. Lovénska larven, träffas ofta 1 mängd bland plankton inne i Gull- marn under vissa dagar af augusti. Protodrilus sp. — bland sand, grus och stenar vid stranden n. om Lysekil i den andra af de tre grunda bukter, hvilka ligga midt emellan gamla Köpingen och Valboholmen. Polychaeterna äro rikt representerade vid vår västra kust. Lifsvillkoren där äro synnerligen gynnsamma, för att befordra förekomsten af en rikedom på växlande former. Lika litet ! Weitere Beiträge zur Kenntnis der Nematoden — Kungl. Vet.-Akad:s Handlingar. 395. 1901. Stockbolm. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 65 som förut kan det här blifva tal om att uppräkna alla från stationens omgifning kända former af borstmaskar. Det må vara tillfyllest att endast uppräkna sådana, hvilka på något sätt kunna sägas gifva faunan en viss karakter och bidraga till att meddela en föreställning om dess sammansättning. För öfrigt hänvisas till MALMGRENS! och MALMS? arbeten. Aphrodita aculeaia L. — enstaka exemplar här och där t. ex. norr om Flatholmen, Bofjorden etc.; för öfrigt ej att betrakta såsom en sällsynthet. Lepidonotus squamatus (L.) — ej sällsynt på hård botten, t. ex. norr om Flatholmen. Harmothoé imbricata (L.) — allmän bland alger m. m.,t. ex. vid Alsbäck, norr om Flatholmen, i Vasholmefjord, Kolge- fjord (talrik) etc. Harmothoé nodosa (SARS) — sällsynt mellan Strumpeskagen och Fiskebäck. Panthalis ÖOerstedi KINBERG — enstaka exemplar då och då från lerbotten mellan Tofva och Dalsvik. -Pholoé minuta (FABR.) — ej sällsynt bland skal och sten i Gåsöränna, mellan Flatholmen och Humlesäcken och vid Skatholmen etc. Nephihys-former äro mycket allmänna i hafvet omkring Kri- stineberg på en botten af lera, slam, sand eller skalsand och på växlande djup. Sålunda hafva vi arter af detta släkte antecknade från följande lokaler: Skårberget, mel- lan Strumpeskagen och Fiskebäck, Gåsöränna, Oxevik, Vasholmefjord, Gåsöflakan, Smalsund och Närberget (grundt vatten och sandbotten), Skatholmen (skalsand), hela inre Gullmarn på olika djup i slam och lera och sparsamt från Bonden i skalsanden, där Amphioxus träffas. Alldenstund det synes mig, att arterna af detta släkte äro ytterst svåra att åtskilja och ännu oklara, har jag ansett det olämpligt att här uppgifva artnamnet på formerna, som träffas 1 större eller mindre mängd på den eller den lokalen. Detta må lämnas åt specialforskaren i en kommande tid. Så mycket är jag emellertid säker t! Nordiska Hafs-Annulater. — Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl., 1865, Stockholm. Annulata polychaeta Spetsbergizxe, Groenlandize, Islandizxe et Scandinavie hactenus cognita. Helsingforsiae 1867. ” Annulater i hafvet utmed Sveriges Vestkust och omkring Göteborg. — Göteborgs K. Vet. och Vitt. Samhälles Handl., Ny Tidsföljd. 14, 1874. Arkiv för 200logt. Bad 4. N:o 5. d 66 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. på, att en form, som är tagen vid Bondens hamn, är N. Malmgreni THBrL (= DN. longisetosa ÖRSTED, MALM- GREN), samt att man bland de öfriga skall återfinna åt- minstone N. coeca (FABR.) och N. ciliata (MÖLLER). Den form, som 1 rätt stor mängd träffas i strömmarna vid Skatholmen, har en egendomlig mörk färg. Phyllodoce-former äro likaledes ej sällsynta, men arterna äro föga utredda, så att jag ej vågar anföra deras namn. Arter af detta släkte hafva träffats på många platser: mellan Oxevik och Lindholmen, Gåsöränna, Krämarviken i strömmarne, 1 Vasholmefjord etc. Humida sp. — Krämarviken i strömmarne, allmän på skal vid Skatholmen och Islandsberg. Fulalia sp. — talrik i gamla skal mellan Ellskär och Skarfve- säter. Eteone hör också till dessa kritiska släkten, hvilkas arter jag här ej vågar uppgifva. Former af detta släkte träffas vid Strömmarne, mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn etc. Ophiodromus wvittatus SARS — allmän i fjorden på lerbotten. Castalia punctata (MÖLLER) — allmän bland skal från Skat- holmen och Islandsberg etc. Anutolytes prolifer (MÖLLER) — bland fucaseer t. ex. vid Sälref, Långgaspända och utanför Svenningeskären. Hxogone naidina ÖRSTED — några exemplar vid Råttholmen. Syllis är också ett släkte med en hel del svårt bestämbara arter. En form, som Jag kallat S. armillaris, har jag funnit i Cyprinaskal från Islandsberg; dessutom har jag funnit den allmänt bland skal från Skatholmen och Is- landsberg. Syllis-former träffas också bland lithotham- niumformationen på Själkolmen. Nereis pelagica L. — allmän på fast botten norr om Flat- holmen, i Bondhålet bland Tubularia larynx och laminaria- rötter etc. Hediste diversicolor (MÖLLER) — mycket allmän på grundt vatten bland sand och slam, tidvis torrlagd, t. ex. Kri- stinebergsbukten åt Närberget till, Smalsund, Högaröds- skären etc. Leontis dumerili (AUD. & M. EpDw.) — mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn, 1 Vasholmefjord etc. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 67 Lumbrinereis fragilis (MÖLLER) — allmän på lerbotten; n. om Flatholmen, Saltkällefjorden etc. Leodice norvegica (L.) — Smörkullen, mellan BStoreskär vid Skårberget och Finsbotufva. Onuphis (= Nothria) conchylega SARS — n. om Lysekils norra hamn i rännan öster om Högholmen och väster om Saltö. Goniada maculata ÖRSTED — Vasholmefjord. Glycera alba RATHKE — allmän i Gullmarn t. ex. mellan Oxe- vik och Lindholmen etc.; stora och talrika exemplar er- hållas mellan Långgapsända och Rödskär. En annan form af detta släkte har erhållits utanför Bondens hamn och mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn. Aricia norvegica SARS (= Å. cuviert NEAEMCERN, part.) — mellan Gröderöhamn och Pittlehufvud. Scoloplos armiger (MÖLLER) — allmän i sand och mudder på grundt vatten i Kristinebergsbukten åt Närberget till, Vasholmefjord, Qvarnviken öster om Rödberget bland zostera-rötter och sand, Kölvik v. om Tjufsundet etc. Ammotrypane aulogaster RATHKE — flerstädes allmän t. ex. i Gåsöränna, mellan Oxevik och Lindholmen, n. o. från Flatholmen etc. Ophelia limacina (RATHKE) — Kvarnviken på grundt vatten i sand, Kölvik bland sand och grus likaledes på grundt vatten, mellan Ellskär och Skarfvesätet, Gåsöflakan och Skatholmen (talrik). Travisia Forbesi JOHNSTON — flera exemplar utanför Bondens hamn och vid Skatholmen. Humenia crassa ÖRSTED — en af de allmännaste i fjordens lera. Scalibregma inflatum ARS — i lera söder om Löken, vid Lunnevik etc. Aremicola marina (L.) — ytterst allmän bland sand, skalsand och slam på grunda, tidvis torrlagda stränder ofta till- sammans med Hediste diversicotor och Mya arenaria. Ephesia gracilis RATHEE — i skal från Islandsberg och utan- för Bondens hamn. Trophonia plumosa (MÖLLER) — ett fåtal exemplar n. om Flatholmen. - Trophonia glauca MALMGREN (?) — ej sällsynt i Vasholmefjord, Kolgefjord, mellan Oxevik och Lindholmen m. fl. 68 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Flabelligera affinis SARs — Flatholmen, talrik i Koljefjord nedanför Näsudden och 1 oerhörda massor mellan Märr- skären och Orust i Björnsundsfjorden. Brada sp. — Gåsöränna, Vasholmefjord på slam och mudder. Cheotopterus 'norvegicus SARS — spridd på fast botten vid Flat- holmen, Humlesäcken, ö. om Gulskären, utanför Bondens hamn. Spionider sp. — Ellskär på skal med Sabellaria etc. Disoma multiselosum ÖRSTED -— i ytplankton vid Kristineberg (sällsynt). Polydora (= Leucodore) sp. — Oxevik, Flatholmen i slamrör på Cyprina-skal. Dodecaceria concharum ÖRsTED — allmän i skal från Islands- berg och Skatholmen och bland lithothamnium på NSjäl- holmen. Capitellider — Flatholmens s. v. udde mot Ullsholmen, godt om stora exemplar på död tångbotten; Gåsöflatan på död botten och på ringa djup. Maldane Sarsi MALMGREN — Nn. om Hågarnskären, . mellan Tofva och Rödskären, i lerrännan mellan Flatholmen och Humlesäcken (talrikt); mellan Långgapsända och Röd- skären. Rhodine Lovém MALMGREN — n. om Hågarnskären, allmän djupt i leran vid Lysekils Grötö, Saltkällefjorden, allmän i sandiga styfva rör vid Oxevik. Nicomache lumbricalis (FABR.) — många exemplar från 45 — famnars djupet mellan Humlesäcken och Flatholmen. Clymene proetermissa (MALMGREN) — Gröderöhamns näsa 1 Gåsöränna; öfverhufvud taget allmän i Gåsö-lera. Ammochares (Owenia) assimilis SARs — Flatholmens sydvestra ända, Ullsholmen etc. (?) Myriochele Heeri MALMGREN — ÖOxevik, Hågarnskären och Skårberget där den är allmän på omkring 40 famnars djup. Sabellaria spinulosa LEUCKART — Islandsberg på skal; allmän på skal af Cyprina mellan Ellskär och Skartfvesätet. Pectinaria belgica (PALLAS) — stora exemplar mellan Grötö och Tofva. Beträffande familjerna Amphictenide och Ampharetidae äro dagboksanteckningarna mycket ofullständiga, hvarför jag = at NN FL TTOR ET SSE TE q THEÉEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 69 förbigår dem; dock kan i förbigående nämnas, att Melinna cristata (SARS) är allmän i leran mellan Storeskär vid Skår- berget och Finsbotufva, äfvensom att Amplucteis Gunneri (SaArRs) träffas på flera platser t. ex. n. om Flatholmen vid Skatholmen etc. Utaf samma orsak nödgas jag här behandla öfriga borstmaskar helt summariskt. Amphutrite cirrata MÖLLER — Flatholmen i rännan, Löken etc. Amphitrite intermedia MALMGREN — på djupet vid Skårberget. Terebella debilis MALMGREN — HFlatholmerännan. Artacama proboscidea MALMGREN — hn. v. om Hågarnskären, mellan dessa och Lindholmen, mellan Lunnevik och Oxe- vik etc. Pista cristata (MÖLLER) — Saltkällefjorden, Skatholmen. Terebellides Stroemi SARS — mycket allmän på lera i hela fjorden. Sabella pavonia (NAv.) — stora vackra exemplar i riklig mängd n. om Flatholmen, talrik mellan Lindholmen och Hågarn- skären, vid Teganeberg etc. Huchone rubrocincta (SARS) — Gåsöränna. Dasychone Dalyelli (KÖLLIKER) — Gåsöränna vid Löken. Amphicora Fabricia (MÖLLER) — allmän bland bryozoer och tång från Skatholmen, Råttholmen etc. Serpulider — litet hvarstädes; i massor vid Hågarnskären. Placostequs tridentatus (FABR.) — Hågarnskären, Själholmen bland lithothamnium. Ditrypa arietina (MÖLLER) — Tofva vid Grötö talrik, n. om Flatholmen etc. | Spirorbis-arter — på tång, stenar, skal m. m. 11. Echiurida. Echiurus Pallasii CUÉRIN MEÉNEVILLE — vanligen blott ett fåtal små exemplar vid hvarje draggningsfärd från slam- och mudderbotten och måttligt djup: Kristinebergsbukten åt Fiskebäckskil till; Sejningarne mot Islandsberg; mellan Lindholmen och Oxevik; Bärvik i Strömmarne; Dalsvik; mellan Grötö vid Grundsund och Varholmen (många små ex. 5/6 1897); n. om Lysekil mellan Valboholmen och Skogsholmen; mellan Långgapsända och Mansholmen; mellan Flatholmens s. v. udde och Ullsholmen; mellan Själholmen och Gåsö samt mellan Byxeskär och L. Lång- holmen. 70 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. 12. Myzostomida. Myzostomum cirriferum LEUCKART — på Åntedon petasus (DÖB. & Kor.) mellan Flatholmen och Humlesäcken, mellan den förra och Stångeskär, Smedjan etc. 13. Sipunculida.! Phascolosoma vulgare (BLAINVILLE) — sparsamt öfverallt: vid Skår, Flatholmen, Fittebojar, Gåsö, Löken och mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn. Phascolosoma elongatum KEFERSTEIN — sparsamt öfverallt: Flatholmen, Fittebojar, Löken, CGåsö, mellan Råttholmen och Rödskären, mellan Ellskär och Skarfvesätet bland Sabellaria-rör på skal af Cyprina. Phascolosoma procerum MöBIvsS — rätt allmän 1 fjordens lera t. ex. mellan Råttholmen och Fiskebäckskil, mellan Pittle- hufvud och Gröderöhamn, mellan Valboholmen och Skogs- holmen, i Dalsvik etc. Phascolosoma Sabellarice THÉrL — ej sällsynt 1 skal från Is- landsberg samt talrik emellan Sabellaria-rör på skal och stenar från Ellskär. Phascolosoma improvisum THÉEL — tillsammans med den förra. Phascolion strombi (MONT.) — mycket allmän t. ex. i Flat- holmerännan, Gåsörännan, massvis mellan HEllskär och Bonden etc. 14. Priapulida.! Priapulus caudatus LAMARCEK — flerstädes ehuru sparsamt och oftast små exemplar t. ex. i Gåsöränna, mellan Råtthol- men och Fiskebäckskil, mellan Oxevik och Lindholmen, vid Källevik (små i mängd), mellan Grundsunds Grötö och Varholmen, i Ellösefjord mellan Malön och Orust etc. 15. Phoronidea. Phoromis hippocrepia WRIGHT — mycket sällsynt på ostron- skal från Skatholmen och Skårberget samt på lithotham- 1 HJ. TeÉEL Sipunculids, Priapulids. Echiurids ete. — K. Sv. Vet.- Akad. Handl. B. 39. N:o 1 och B. 40. N:0 4. FE THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 71 nium från Själholmens östra sida. Actinotrocha-larven är ej sällsynt i sommar-plankton, hvilket tyder på att själfva moderdjuren måste finnas i rikligare mängd någonstädes, ehuru platsen ännu undgått vår uppmärksamhet. 16. Bryozoa. Ehuru denna djurgrupp är mycket rikt representerad vid våra kuster, finnas öfver densamma endast några få knapp- händiga anteckningar, hvilket kommer sig däraf att de zoo- loger, som arbetat vid stationen under de senare decennierna, i likhet med mig själf saknat nödig formkännedom. I det att jag hänvisar till Smitts! arbeten nödgas jag inskränka mig till följande meddelanden. ÅAlecyonidium gelatinosum (L.) — litet hvarstädes på stenar, klippor, skal m. m., t. ex. vid Gullholmen, Lindholmen (talrikt), i Ellösefjord mellan Fredagsholmen och St. Ris- bolmen (stora greniga exemplar i stor myckenhet år 1892, sedan ej återfunnen där), n. om Flatholmen etc. Flustra foliacea L. och F. securifrons (PALLAS) — flerstädes på fasta föremål såsom skal, sten m. m.; n. om Flatholmen, Ellelösfjord etc. Retepora Beaniana KIinG — allmän på hårda föremål n. om Flatholmen etc. Membranipora-arter — allmän på laminarior. Flustrella hispida (FABR.) — allmän på fucaseer vid Skat- holmen etc. Scrupocellaria reptans (L.) — allmän på tång. Triticella Korenii G. O. SARs — vanlig på Calocaris Macan- drert BELL, hvilken träffas ej så sällan på leran mellan Tofva och Dalsvik. Pedicellina cernua (PALLAS) — på hydrozoer, vidfästade stenar och skal af Modiola upphämtade mellan Lindholmen och Ozxevik. Pedicellina sp.? med slät stjelk — på döda skal med Sabellaria- rör mellan Ellskär och Skarfvesäter. Loxosoma sp.? — vanlig vid bakre ändan af Phascolion strombi. ! Kritisk förteckning öfver Skandinaviens Hafs-Bryozoer, 1—5 — Öf- vers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1864—1867. TJA ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 5. 17. Brachiopoda. PTerebratulina caput serpentis (L.) — mycket allmän på berg, t. ex. vid Skårberget och upp mot Kopparnaglarne; ej sällsynt n. om Flatholmen. Cistella cistellula. SARs — på serpulidrör invid Skårberget. Crania anomalia (MÖLLER) — litet hvarstädes på sten och berg, synnerligast n. om Flatholmen. 18. Chaetognatha. Sagitta bipunctata Quo1I & GAIMARD — hela sommaren i plank- ton. 19. Crustacea. En noggrann kännedom om de talrika, ofta från hvar- andra högst afvikande former, hvilka tillhöra kräftdjurens stora klass, är svårförvärfvad och ej möjlig att vinna utan arbetsfördelning 1 vidsträckt mening. De anteckningar öfver kräftdjuren, hvilka blifvit införda 1 stationens dagbok, äro också högst ofullständiga, hvarför mina meddelanden, stödda på dessa och på egen erfarenhet, äro lösryckta och högst otillfredsställande. Beträffande först de Entomostraca, hvilka ingå i planktons sammansättning, hänvisar jag till C. AURIVILLIT! undersök- ningar, hvilka till hufvudsaklig del blifvit utförda på stationen. Ett af de allra vanligaste planktondjur är cladoceren Evadne Nordmanni LovÉNnN, hvilken finnes i öfverflöd i fjorden under hela sommaren. I det ofvan citerade arbetet har AU- RIVILLIUS uppräknat inemot ett 30-tal copepoder men endast några få planktoniska ostrakoder, af hvilka endast undan- tagsvis någon träffats inom fjordområdet. Anmärkas bör dock att benthoniska ostrakoder äro allmänna på nästan all slags botten, ehuru de ännu hos oss utgöra ett nästan full- komligt obearbetadt fält. Utaf de s. k. cirripedierna äro följande former funna inom området för stationens arbeten: 1 Vergleichende Thiergeographische Untersuchungen tuber die Plankton- Fauna des Skageraks in den Jahren 1893—1897 — K. Svenska Vet.-Akad:s Handlingar. Bd 30. N:o 3. Stockholm 1898. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 73 Lepas fascicularis ELL. & SoL. — drifves in i fjorden af strömmar och västliga stormar hvarje år i augusti och träffas då på vissa platser, ofta i stor mängd, t. ex. Hum- merhålet, Skårberget i dess inskärningar, i smärre vikar på Flatholmen etc. Scalpellum vulgare LEACH — tämligen allmän, synnerligast på hydrozoer och på hård botten norr om Flatholmen. Balanus balanus L. och balanoides L. — Smedjebrotten och Blåbergsholmen ; dessutom allmänna 1 vattenlinier på många platser. Verruca Strömir O. E. MörrLEr — vid Flatholmen, Löken, Fittebojar m. m. Sacculina carcinmr THOoMPs. — allmän hos den form at Carcinus moenas, som ej lefver i strandregionens grunda vatten. Peltogaster paguri RATHKE — flerstädes på Pagurus bernhardus. Intendenten A. W. MarM! anför flera andra former från det uppgifna området, hvilka jag här förbigår. Parasitcopepoder från evertebrater och fiskar förekomma rätt allmänt och hafva många sådana djur blifvit uppräknade och beskrifna af T. THORELL,” C. AURIVILLIUS,? Å. W. MALM? och P. Orsson.? Härtill kan fogas, att en liten parasitcopepod, sannolikt ny åtminstone till arten, rätt ofta träffas i kropps- hålan af de två små gephyreerna Phascolosoma sabellarice och improvisum, hvilka finnas vid Ellskär, samt att en stor sådan, Antheacheres Diibenir SARS, ofta är tillfinnandes inuti Bolocera longicornis från fjordens inre. De till Arthrostraca hörande köättdjuren äro mycket väl representerade i Gullmarn och närliggande fjordar. Det oak- tadt finnas endast några få antecknade i dagboken. Jag ser mig därför tvungen att inskränka mig till att omnämna några t Om cirripeder funna vid Bohusläns kust. — Göteborgs Naturhist. museum. Zool. Zoot. Afdelningar. III. Årsskrift 1881. Göteborg 1882. ” Bidrag till kännedomen om Krustaceer, som lefva i arter af släktet Ascidia L. — K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Stockholm 1860. > Bidrag till kännedomen om Krustaceer, som lefva hos Mollusker och Tunikater. — Öfvers. Kungl. Vet.-Akad. Förhandlingar, 1882. N:ris 3 & 8, 39 årgång. > Om för den svenska faunan äfvensom för vetenskapen nya 1) Crus- tacea 2) Discifere och 3) Mollusca. — Foredrag paa det 11:te skand. Natur- forskermöde i Kjöbenhavn 1873. Kjöbenhavn 1874. > Nova genera parasitantia Copepodorum et Platyelminthium. — Lunds Univ. Årsskrift, VI (1869) & Prodromus faunge Copepodorum parasitantium Scandinavige. — Lunds Univ. Årsskrift, V (1868). T4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. få fynd af mera intressanta former. Amphipoda förbigår jag helt och hållet under hänvisande till ett arbete af R. BRUZELIUS.! Utaf Anisopoda finnas 1 Gullmaren släktet Tanais, san- nolikt med flera arter, på lera och djupt vatten samt Ap- seudes (Bhoea) spinosus M.SaArs, hvilken ej är sällsynt på ler- botten utanför Dalsvik åt Tofva till. Utaf ”Zuisopoda hvilka uppträda under många olika former, förtjänar särskildt att framhållas Arcturus longicornis SOWERBY, hvilken träffas på den s. k. »pipränsareleran» v. om Grötös Tofva, Munnopsis typica SARS, som ej är säll- synt på djupet vid Skårberget samt Bopyrus på Pandalus. Öfvergå vi så till den stora Thoracostraca-gruppen, så möta oss Cumacea rätt allmänt på lera och slam i fjorden och på växlande djup. Till och med i slambottnen mellan Kristineberg och Fiskebäckskil förekomma de ej sällsynt.. Flera arter af släktet Diastylus lefva i Gullmarn äfvensom representanter för andra släkten såsom Hudora, Leucon m. fl. Af Schizopoda är i första hand släktet Mysis att an- teckna såsom varande rikt representeradt såväl till individ- som artantal. Men dessutom förekommer också Thysanopus norvegicus M. SARS ej sällsynt på det stora djupet mellan Hellebäck och Orstenbufvud. Utaf Decapoda äro följande bokförda: Stenorrhynchus rostratus (L.) — allmän litet hvarstädes t. ex. vid Lysekilslandet, i Bökevik invid stationen. Tnachus dorsettensis PENN. — allmän i Bökevik, n. om Flat- holmen och på andra platser. Inachus dorrhynchus LEAcH — sällsyntare enl. LovÉN träffas den mellan Löken och Långholmen s. om Gåsö. Hyas araneus (L.) — allmän öfverallt t. ex. i Kristinebergs- bukten, Fiskebäckskilbukten, n. om Flatholmen etc. på slam- och mudderbotten äfvensom på hård botten. Hyas coarctatus LEACH — n. om Flatholmen, ej sällsynt inne vid Skårberget på djupare vatten. Hurynome aspera (PENN.) — ej sällsynt på skalbotten t. ex. vid Lysekil, Smedjan, Flatholmen, Löken, Skårberget och Strömmarne. ! Bidrag till kännedomen om Skandinaviens Amphipoda Gammarina. — K. Sv. Vet.-Akad. Handlingar. Ny följd, III. 1859—1860. Stockholm 1862. RAR THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 75 Xantho rivulosa (R1isso) — mindre allmän på sand inomskärs t. ex. vid Gåsö. Cancer pagurus L. — allmän på klippgrund med alger i fjor- dens yttre delar t. ex. n. om Flatholmen etc. Carcinus moenas (L.) — allmän öfverallt på grundt vatten och på all slags botten. : Portunus FABR. Tre arter af detta släkte, P. arcuatus LEACH, depurator (1L.) och P. pusillus LEACH, hafva vi antecknade från Gullmaren, alla mer eller mindre allmänna, den första från Flatholmen, den andra från Gåsöränna och den tredje från Flatholmeränna, Smedjan och Gåsöränna. De hafva anträffats på många andra platser med fast, sandig eller klippig botten, ehuru de ej bokförts. Pinnotheres pisum (PENNANT) — träffas då och då inuti Mo- diola vulgaris, synnerligast i sådana från Grötö invid Grundsund. Äfven i andra musslor har den undantagsvis träffats. HEbalia tumefacta (MOoNT.) — allmän på skalsand m. m. såsom n. om Flatholmen, mellan Ösöholme och Grundsund (tal- rik), Löken, Själholmen, Gåsöränna och Hågarnskären utåt mot Grötö (talrik). Lithodes maja (L.) — flerstädes ehuru sparsamt; d. ??/7 1902 fångades med trawl ett stort exemplar i Gullmarsvik. Porcellana longicornis (L.) — ej sällsynt vid Gåsö och Löken. Galathea FABR. — Representanter af detta släkte äro ej säll- synta i Gullmarn, t. ex. n. om Flatholmen, vid Humle- säcken i Gåsöränna etc. G. intermedia LILLJEB. synes vara mycket allmän bland alger likaså G. squamifera FaABR., hvilken antecknats från Bonden och n. om Flat- holmen. Den stora, praktfulla G. strigosa (L.) träffas mycket sparsamt 1 Gullmarn. Maunida rugosa (FABR.) — träffas sällsynt t. ex. vid Hågarn- skären. Huwpagurus BrptT — Eremitkräftor förekomma talrikt litet | hvarstädes synnerligast n. om Flatholmen vid Jemnin- garna, Smedjebrotten och vid Humlesäcken. HE. Bern- hardus (L.) är mycket allmän t. ex. mellan Lindholmen och Oxevik, i Gåsöränna, i Kristinebergsbukten, Bofjorden, Vasholmefjorden etc. HH. pubescens KRÖYER är tagen i Vasholmefjord, vid Smörkullen och Skårberget etc. JF. chiroacanthus LiLnrJ. är funnen vid Skårberget i af en 76 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. spongia omklädt skal samt i Gåsöränna och ZH. cuanensis THOMPSON vid Rödskären, mellan Råttholmen och Mans- holmen etc., ofta i skal af Dentalium. Calocaris Mac Andree BELL — träffas ej alltför sällsynt på »pipränsarebotten> i fjorden vid Grötös Tofva och Dalsvik, vid Strumpeskagen och andra platser längre in i fjorden +t. ex. vid Gullmarsvik. Homarus vulgaris M. EDw. — allmän. Nephrops "norvegicus (L.) — ej sällsynt, t. ex. 1 Gåsöränna, v. och nv. om Ullsholmen, s. om Flatholmen, vid Grötös Tofva och Dalsvik. Vid ett enda draggningsförsök med trawl för några år sedan i Gåsöränna erhöllos flera stora individer. Athanas mitescens (LEACH) — allmän på vissa ställen t. ex. i Gåsösundet mot Usholmen och bland tång och zostera i » Gåsöflakorna»>. Pandalus annulicornis LrAcCH — förekommer talrikt på flera lokaler t. ex. vid Smedjan och s. v. och n. om Flathol- men, Gåsöränna, på leran mellan Strumpeskagen och Fiskebäck, vid Skårberget etc.; ofta tillsammans med föl- jande. Pandalus borealis KRÖYER — förekommer 1 oerhörda massor i fjordens djup t. ex. mellan Strumpeskagen och Fiske- bäck, där för några år sedan ett enda kast med en trawl inbragte omkring 60 liter, mellan Storeskär vid Skårberget och Finsbotufva, i Gullmarsvik, mellan Flatholmen och Jemningarne etc. Redan på 1840-talet fann LovÉNn den därstädes ymnigt. Under en följd af år har ett vinst- gifvande fiske efter dem pågått. Trovärdiga fiskare påstå att under viss tid af året de försvinna från fjordens inre, och att de då äro att träffa i yttre skärgården, hvilket tyder på en vandringsdrift. Pandalus brevirostris RATHKE — är annoterad från Smedjan och andra lokaler n. om Flatholmen samt från Gåsöränna. Hippolyte LEAcH. — Flera arter af detta släkte finnas anförda i dagboken: H. Gaimardi M. EDw. från Gåsöränna och Stockeviksstranden; H. pusiola KRÖYER från Smedjan; H. polaris (SAB.) från djupet vid Skårberget och Orsta- hufvud; H. securifrons NORM. mellan Strumpeskagen och Fiskebäck, vid Orstahufvud, Skår och i Gullmarsvik; — THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 77 H. Sowerber LEACH utan angifven lokal; AH. crancki LEACH n. om Flatholmen bland tång. Palemon squilla (L.) — allmän öfver allt. Crangon vulgaris FABR. — allmän vid stränderna på sand etc. Crangon Allmanni KINAH. — mellan Släggan och Blåbergs- holmen. Crangon spinosus (LEACH) — Gullmarsvik, mellan Strumpe- skagen och Fiskebäck, i Gåsöränna etc. Crangon nanus KRÖYER — Gåsöränna, Gullmarsvik. Crangon norvegicus (SARS) — vid Skårberget ej sällsynt. Crangon Sarsi Liuins. — vid Humlesäcken och Smörkullen. - Beträffande dekapoderna vid våra kuster hänvisas 1 öf- rigt till arbeten af GoEs! och MALM.? 20. Pantopoda. Pycnogonider träffas rikligt nog i Gullmaren t. ex. n. om Flatholmen, i Flatholmeränna, vid Islandsberg och vid Rått- holmen bland tång och hydrozoer. I Riksmuseum förvaras följande former tagna i närheten af Kristineberg: Pycnogonum litorale STRÖM, Nymphon Strömir KRÖYER, Pallene brevirostris JOHNSTON från HFlatholmen och Blåbergsholmen, Phoxich- lidvum petiolatum KRÖYER från Flatholmen och Phoxichilidvum femoratum RATHEKE, hvilken senare enligt ADLERZ? är allmän 1 Hydractinia echinata 1 trakten kring stationen. 21. Echinodermata. Synapta inhoerens (O. F. MÖLLER) — sparsamt mellan Rått- holmen och Fiskebäckskil på slambotten, mellan Oxevik och Lindholmen, vid Krämarviken, stora exemplar i Dals- vik. Synapta bergensis ÖSTERGREN — sällsynt vid Fiskebäck. +? Crustacea decapoda podophthalmia marina Suecie etc. — Öfversikt af K. Vet.-Akad. Förh. XX. N:o 3. Stockholm 1863. ? Nya fiskar, kräft- och blöt-djur för Skandinaviens fauna. — Göte- borgs K. Vetenskaps och Vitterhets Samhälles Handlingar. — Ny Tidsföljd. VIII Häftet. Göteborg 1863. > Bidrag till Pantopodernas morfologi och utvecklingshistoria. — Bi- hang till K. Vet.-Akad. Handlingar. XTII. 1v. N:o 11. Stockholm 1888. 78 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Labidoplax buskit (MC INTOSH) — allmän i fjordens lera utan- för Blåbergsholmen, 1 Gåsöränna etc. Cucumaria hyndmani THOMPSON — sparsamt vid Jemningarne, vid Smedjan i riktning mot Gäfven, mellan Flatholmen och Humlesäcken och vid Löken. Cucumaria elongata DöB. & Kor. — ej sällsynt i slam i Kris- tinebergsviken åt Fiskebäckskil till, vid Oxevik, mellan Långgapsända och Rödbergen, i Dalsvik etc. Cucumaria laetea (FORBES &: GOODSIR) — allmän på vissa lokaler med fast, sandig eller stenig botten t. ex. n. om Flatholmen, Smedjan och Gåsöskären. Thyone fusus (O. F. MÖLLER) — sparsamt vid Jemningarne och Löken samt mellan Flatholmen och Humlesäcken. Phyllophorus sp. = Thyonidium sp. — endast några få exemplar från närheten af Hågarnskären, utåt mot Grötö. Psolus phantapus (STRUSSENF.) — sparsamt, stora exemplar sällsynta. Flatholmen, mellan Flatholmen och Humle- säcken, Buholmen, Spättan, Blåbergsholmen och Skår- berget. Mesothura wntestinalis (ASC. & RATHKE) — allmän i leran på något djupare vatten mellan Flatholmen och Humlesäcken samt mellan den förra och Stångeskär, vid Essvik och Skårberget etc. Stichopus tremula (GUNN.) — nästan uteslutande inne i fjor- dens djup, på vissa ställen mycket talrik t. ex. vid Gull- marsvik, där sommaren 1906 trawlen bragte i dagen hundratals exemplar af jättelika dimensioner; dessutom ej sällsynt vid Essvik och Skårberget. Antedon petasus (DöB. & Kor.) — tämligen allmän på berg mellan Flatholmen och Humlesäcken, mellan den förra och Stångeskär, vid Smedjan och vid Löken. Åsiropecten irregularis (PENN.) = Å. Mälleri DöB. & KOR. — rätt allmän mellan Flatholmen och Humlesäcken, n. om Flatholmen, Ellskär, Gåsöränna, mellan Kristineberg och Fiskebäckskil etc. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 79 Psilaster andromeda (M. TR.) — sommaren 1905 erhölls två vackra exemplar i närheten af Lysekils Tofva åt Dalsvik till på lera och bortåt 30 famnars djup ; detta synes vara. första gången denna form träffats 1 Gullmarn. Luidia sarsvi DöB. & KOR. — tagen en och annan gång i de yttre skären; 1 Riksmuseum förvaras ej så få exemplar från Gullmarn. Hippasterias phrygiana (PARELIUS) = Åstrogonium phrygianum M. Tr. — sparsamt n. om Flatholmen och mellan Sena och Humlesäcken. Poramnia pulvillus (O. F. MÖLLER) = Åsteropsis pulvillus M. TR. — sparsamt mellan Flatholmen och Humlesäcken, mellan Smedjan och Gäfven samt vid Flatholmens s. v. udde. Stichaster roseus (O. F. MörLLEr). — Flatholmens n. ö. udde och Stångeskär; äfven på andra platser i närheten i yttre: skärgården, ehuru alltid rätt sparsamt. Solaster papposus (FABR.) — enstaka exemplar från flera lo- kaler n. och v. om Flatholmen såsom Smedjan, Humle- säcken etc., 1 Gåsöfjord och Saltkällefjord. Solaster endeca (L.) — enstaka exemplar från samma lokaler vid Flatholmen som föregående, mellan Spättan och Bond- hålet etc. Henricia sangutnolenta (O. EF. MöLLERr) = Cribrella sanguino- lenta -LöTKEN — ej sällsynt mellan Flatholmen och Humle- säcken mellan den förra och Stångeskär, vid Jemningarne: och Smedjan samt vid Gåsö och Löken. Åsterias glacialis L. = Åsteracanthion glacialis M. Tr. — ej sällsynt vid Flatholmen, Humlesäcken, Stångeskär, Smedjan, Gäfven och Jemningarne. Åsterias mvilleri (SARS) — ej så allmän som föregående vid Flatholmen och i Gåsöränna etc. ÅAsterias rubens L. — talrik öfver allt ända in vid kajer och bryggor likaväl som ute i skären på större eller mindre djup ända upp i tångregionen. Bland andra lokaler finna vi den antecknad från Flatholmen, Humlesäcken, Stånge- skär, Smedjan, Gäfven, Jemningarne, Löken, Lindholmen och Hågarnskären. En stor förbistring synes råda beträffande de former, som gå under namn af Å. rubens L. En revision af dem är högst önskvärd. Vid sjöbodarne och bryggorna vid Kristine- 380 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 5. berg t. ex. lefva ej mindre än trenne former utmärkta genom helt olika färgteckning. Den allmännast förekommande är blåviolett och är könsmogen i slutet af maj och början af juni. Nida vid sida med denna lefver i myckenhet en annan af ungefär samma storlek, eller stundom något större, men af en mörk brunaktig färg; denna form har jag aldrig funnit könsmogen hvarken under försommaren eller eftersommaren. Slutligen har jag funnit ett mindre antal smärre oeh röda individer, hvilka lefde gömda i klotången, som bekläder sta- tionsbryggans stenfot; dessa voro fullt könsmogna i juli, om jag ej missminner mig. Är det sannolikt att dessa äro färg- varieteter af en och samma art och att de äro identiska med den bruna eller ljusa form, ofta af kolossala dimensioner, hvilken lefver på skilda ställen ute i fjorden? Jag kan ej tro, att så är förhållandet. Möjligen är den bruna, ej köns- mogna strandformen en unge till den stora fjordformen. 9Sä- kert är att dessa former behöfva underkastas en sorgfällig granskning. Alldenstund de anteckningar, som förts öfver ormstjer- norna, äro mycket ofullständiga, så ser jag mig ej i stånd att här under uppräkna mer än några få former men hänvisar till Ljungmans arbete om Skandinaviens ophiurider.! Ophiura ciliaris (L.) = O. texturata (LAMK.) — förekommer massvis i Bofjorden och sannolikt allmän, efter hvad jag erinrar mig, i Gullmarns yttre delar, ehuru inga anteck- ningar däraf finnas. Ophiura albida ForRBES — allmän litet hvarstädes. Ophiura sarsit LÖTEEN — mycket talrik inne i fjordens dju- pare ställen på leran t. ex. vid Skårberget. Amphiura chiajii FORBES — finnes tillsammans med följande art massvis på leran 1 fjorden utanför Blåbergsholmen, i Gåsöränna etc. Amphiura filiformis (O. EF. MÖLLER) — tillsammans med den förra och i stor myckenhet. Ophiopholis aculeata (L.) — ej sällsynt på flera ställen t. ex. vid Humlesäcken, vid Lindholmen midt för Bervik, Lö- ken etc. 1 Tillägg till kännedomen af Skandinaviens Ophiurider. — Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1863. N:o 7. THEÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 31 Ophiocoma nigra (O. F. MöLLER) — sällsynt, endast några få exemplar tagna vid Smedjan på hård botten. Ophiothrix fragilis (O. F. MöLLER) — ej sällsynt n. om Flat- holmen, Löken, i Strömmarne etc. FEchinus acutus LAMARK = HK. flemingii FORBES — sparsamt i yttre skären t. ex. mellan Flatholmen och Humlesäcken. Hchinus norvegicus DöB. & KOREN — några få exemplar från Skårberget. I Riksmuseum finnas äfven flera borrar från samma lokal, bestämda af Lovén till denna art. Echinus miliaris L. — allmännast af alla reguliära borrar vid våra kuster. Såsom förut blifvit framhållet, kunna dock lokalerna, där den lefver, växla under olika år. För ett antal år tillbaka var den allmän bland tång och zostera ända inpå Kristinebergs bryggor, men har sedermera försvunnit därifrån. Den ?/sg 1904 insamlades massor af denna borre, mestadels små exemplar, vid Räfsnäsudde i Borgilafjorden; 1905 fanns den i största ymnighet i tång och zostera utanför Blåbergsholmen mellan Bondhålet och Hummerhålet. För öfrigt kan man vänta att finna densamma öfverallt i tångregionen. Eehinus esculentus L. — allmän på fast botten mellan Flat- holmen och Humlesäcken, mellan den förra och Stånge- skär, mellan Smedjan och Gäfven, vid Jemningarne i riktning mot Smedjebrotten, vid Spättan etc. Strongylocentrotus (Toxopneustes) droebachiensis (O. F. MÖLLER) = KH. neglectus LAM. — förekom mycket talrikt 1 Ström- marne vid Skatholmen intill de sista åren, då endast enstaka exemplar där kunnat anträffas; under somrarne 1901 och 1902 var borren nästan totalt försvunnen från platsen. Dessutom har den anträffats, ehuru sparsamt vid Essvik, n. om Flatholmen etc. EHcehinocyamus pusillus (O. F. MöLrLEr) — lefver litet hvar- städes 1 fjorden t. ex. n. om Flatholmen och vid Jem- ningarne men sparsamt. Under åren 1890 och 1891 träf- fades den ymnigt 1 muddret tätt invid Fiskebäckskils badhus åt Kristineberg till; äfven vid Skatholmen i Ström- marne har jag funnit den vara allmän. Spatangus purpureus O. F. MÖLLER — sparsamt; att eller flera Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 5. 6 82 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 35. exemplar vid hvarje draggning på skalsanden utanför Bondens hamn; förekommer sannolikt på andra platser i yttre hafsbandet, där samma botten finnes. Hcehinocardium cordatum (PENN.) = Amphidetus cordatus DöB. & KOREN — mycket allmän på lös slambotten i Kristine- bergsviken, Oxevik, Brofjorden etc.; däremot synes den ej trifvas i leran ute i Gullmarn, där den ersättes af Brissopsis lyrifer. Ecehinocardium flavescens (O.F. MÖLLER) = Ämphidetus ovatus DöB. & KOREN — lefver på hård skal eller sandbotten i yttre skären, stundom tillsammans med Spatangus pur- pureus, t. ex. utanför Bondens hamn, n. om Flatholmen, vid Jemningarne; ett exemplar är taget vid Spättan; till sin förekomst är denna art vida sparsammare än före- gående. Brissopsis lyrifer (FORBES) — mycket allmän 1 leran i Gull- marns hufvudränna och i Gåsöfjorden. 22. Enteropneusta. Balanoglossus kuppjeri WILL.-SVEM — litet hvarstädes i fjor- dens lera, ehuru sparsamt: två kabellängder o. om Grötös Tofva; mellan Själholmen och Gåsö i närheten af Mickel- skär; i Gåsöränna mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn etc.; det är en stor sällsynthet att erhålla ett helt, oska- dadt exemplar. 23. Mollusca.! Alldenstund hafsmolluskerna inom fjordområdet och 1 skärgården omedelbart utanför Kristineberg äro synnerligen rikt representerade kan följande förteckning ej göra anspråk på att ens tillnärmelsevis vara fullständig. Därtill kräfves 1 8. Lovén. Index Molluscorum. Öfvers. af Kungl. Vet.-Akad. För- handlingar. Årg. 3. N:o 5. Stockholm 1847. A. W. Marm. Malakozoologiska bidrag till Skandinavisk fauna. — Göteborgs K. Vetenskaps och Vitterhets Samhälles Håndlingar. Ny Tids- följd. IIT Göteborg 1853. E. LÖNNBERG. Några smärre iakttagelser rörande faunan i Bohuslän i mars månad 1902. Öfvers. af Kungl. Vet.-Akad. Förhandlingar. Årg. 59, N:o 3. Stockholm 1902. | N. ODEHNER. Opisthobranchia and Pteropoda. Kungl. Svenska Vet.- Akad. Handlingar. Bd 41. N:o 4. Uppsala & Stockholm 1907. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 83 mycket djupare studier än jag varit i tillfälle att utföra. Många familjer och släkten omfatta en hel del kritiska former, hvilkas utredning förutsätta mycket ingående arbete och tids- ödande detaljstudier. Jag vågar dock tro, att den förteck- ning, som här bifogas, skall fylla det ändamålet, att lämna en öfverskådlig bild af molluskfaunans i trakten beskaffenhet, äfven om stora och betänkliga brister vidlåda densamma. Många lokaluppgifter äro hämtade från de journaler, hvilka förts öfver Riksmuseets under de sista decennierna hopade material. Tyvärr äro lokalerna såväl i Riksmuseets samlingar som i Kristinebergs dagbok ofta ej så noggrant angivna som öngkligt vore, hvilket också bidrager till förteckningens ofull- ständighet. Ostrea edulis L. — numera sparsamt på bergbotten i fjordens yttre delar, rikare inåt Skårberget och Bornöarne; ostron- fisket i Bohuslän, som förut för ungefär 50 år sedan (1859) lämnade en årlig afkastning af bortåt 2,000 »trä» (ett »trä» = 200 ostron), har varit 1 ett ständigt aftagande så att afkastningen år 1885 utgjordes endast af ungefär 360 »trä». Sedan den tiden har detta fiske ytterligare attagit och under en lång följd af år existerar intet ostron- fiske i Gullmaren. ÅAnomia ephippium L. — litet hvarstädes; Färlefjord vid Semstad. Anomia aculeata MÖLLER — mellan Oxevik och Lindholmen på Modiola vulgaris. Anomia patelliformis L. — Skatholmen, Islandsberg, Strumpe- skagen. & Lima loscombis Sow. — n. om Flatholmen, Stångholmen Smedje- brotten, Strumpeskagen, Saltkällefjorden, öfverallt spar- samt. Limatula elliptica JEFFR. — sparsamt t. ex. 1 Saltkällefjorden. Pecten opercularis (L.) — här och där ehuru sparsamt vid Löken, Vestinskären, Rödbergsskären etc. Pecten septemradiatus MULLER — allmän inom och utom fjorden synnerligast på djupen vid Skårberget, Strumpeskagen och Gullmarsvik, Pecten maximus (L.) — ej sällsynt på fastare botten i fjordens yttre delar t. ex. n. om Flatholmen, n. om Humlesäcken etc. 34 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 5. Pecten tigrinus MÖLLER och P. striatus MÖLLER — träffas till- sammans i mängd vid Skårberget, mellan Löken och Svenningeskär, vid Flatholmen etc. Dessutom finnas äfven P. tesice B1v. och P. vartius L. m. fl. annoterade från Gullmarn, men utan angifven lokal. Mvytilus edulis L. — allmän öfverallt på ringa djup; unga blåmusslor finnas sammanhopade på af hafvet öfverspo- lade klippstränder ute 1 skären 1 sådan myckenhet att de så att säga bilda sammetsliknande mattor; äfven lod- räta klippväggar äro beklädda af dem ända upp till vattenbrynet. Modiola modiolus (L.) — allmän flerstädes synnerligast vid södra sidan af Grötö midt emot Grundsund samt mellan Tvestjerten och skäret vid Gullholmen etc. Äfven M. phaseolina PHIL. är funnen i talrika exemplar i Gullmarn, ' ehuru ingen särskild lokal finnes uppgifven. Modiolaria discors (L.) — ej sällsynt bland alger vid Skat- holmen, 1 Gåsöränna etc. Madiolaria marmorata (FORBES) — ej sällsynt i manteln hos vissa Ascidier från Bondhålet, Flatholmen, Humlesäcken och Skårberget. Nucula nucleus (L.) — öfverallt i leran inuti fjorden och utan- för t. ex. vid Skårberget, 1 Ullsholmeränna, vid Löken och Stångholmen etc. Nucula sulcata BRONN — talrik 1 leran vid Skårberget, Strumpe- skagen, Saltkällefjord och äfven vid Bonden. Nucula tenuwis MONT. — på samma lokaler som föregående, ehuru ej vid Bonden. Nucula nitida Sow. — Oxevsk i slam, Bökevik, Brofjorden, Vasholmefjorden, Flatholmeränna, Gåsöränna vid Löken samt vid Skårberget. Leda pernula (MÖLLER) — allmän i leran på djupet inne i fjorden vid Finsbotufva, Skårberget, Saltkällefjorden ät- vensom n. om Flatholmen. Leda minuta MÖLLER — Smedjebrotten, Smörkullen etc. Portlandia luecida (LOVÉN) — ej sällsynt i leran på djupet inuti fjorden vid Skårberget, Smörkullen och Saltkälle- fjorden. Äfven P. frigida (TORELL) finnes annoterad från djupet mellan Skårberget och Finsbotufva. Cardium edule L. — öfverallt i vikarne på grundt vatten och sandbotten, ofta tillsammans med Mya arenaria. - RE THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 85 Cardium norvegicum SPENGL. — enstaka exemplar t. ex. vid Bonden utanför hamnen, Smedjebrotten, mellan Flathol- men och Humlesäcken, Spättan, 1 fjorden mellan Hågarn- skären och Grötö och vid Skårberget. Cardium echinatum LL. — enstaka exemplar på slambotten mellan Oxevik och Lindholmen, mellan Gråskär och Blå- bergsholmen, midt i Vasholmefjorden, i Gåsöränna etc. Cardium exiguum GMEL. — Lervik 1 Gåsöränna, Skatholmen, Harholmen i Koljefjord, Bassholmeränna etc. Cardium fasciatum Mont. — Skatholmen, Kölvik v. om Tjuf- sundet, Saltkällefjorden, n. om Flatholmen. Dessutom finnas antecknade C. minimum PuHIL. från Alsbäck, Skår- berget, Saltkällefjorden och Fiskebäckskil; CO. nodosum TurT. från Flatholmeränna och C. suecicum RErvE = CO. lovéni THOMPS. från slam i Oxevik och Fiskebäckskilsviken. Cyprina islandica (L.) — allmän i slam mellan 'Oxevik och Lindholmen, i Ellösefjord mellan Malön och Orust (talrik), Borgila fjord i stor myckenhet; Strömmarne midt för Krämareviken, där 42 ex. erhållits i ett enda draggtag, Kristinebergsbukten (sparsamt), mellan Själholmen och Gåsö etc. Isocardia cor (L.) — ett enda lefvande, jättestort exemplar har erhållits i fjorden mellan Lindholmen och Grötö ref. Musslan har hvarken förr eller senare träffats lefvande i Gullmarn. Åstarte elliptica (BROWN) = A. semisulcata LovåN — ej säll- synt vid Skårberget etc. Astarte banksii (LEACH) = AA. compressa MONT. — Bonden utanför hamnen, Flatholmen, Löken, Orstahufvud. Åstarte sulcata D. Cost. = A.(danmoniensis) MONT. -— Smedje- brotten och Smörkullen. Venus fasciata (D. Cost.) — på skalsand utanför Bondens hamn samt på andra platser med samma botten, ehuru ej talrikt. Venus gallina L. = V. striatula (D. Cost.) — tämligen allmän mellan Råttholmen och Bökeviksskär, Oxevik, Vasholme- fjord, Islandsberg, Gåsöränna, Skårberget och utanför Bondens hamn etc. Venus ovata PENN. — allmän i Bökevik, vid Strumpeskagen, Löken, Bonden och Lindholmen (talrik). Tapes letus (Pori) = T. virginea (L) = IT. virago LovÉN — på grundt vatten bland grus och rötter af zostera; 86 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Valbosund n. om Lysekil, Qvarnviken, Kölvik, Lervik cch Skatholmen; mestadels framgräfd med spade. Tapes pullastra (MONT.) — tillsammans med den förra i Ler- vik, Kölvik, Kvarnviken, Skatholmen och Harholmen i Koljefjord. Tapes aurea (CMEL.) — tillsammans med de förra i Lervik samt vid Långgapsbålet. Dosinia (Artemis) exoleta (L.) — i skalgrus utanför Bondens hamn. Dosinia (Artemis) lincta (PuLT.) — Ellelösfjord mellan Fredags- holmen och stora Risholmen. Lucinopsis undata (PENN.) — mellan Råttholmen och Böke- viksskär, mellan Oxevik och Lindholmen, utanför Bond- hålet, mellan Gråskär och Blåbergsholmen, vid Smedje- brotten. Luecina borealis (L.) — mellan Ellskär och Skarfvesätet, vid Dalsvik (stora exemplar), vid Fredagsholmen 1 Ellelösfjord och vid Strumpeskagen. Lucina spinifera (MONT.) — Lervik, Smedjebrotten etc. Axinus flexuosus (MONT.) och ÅA. sarsit PHiL. — flerstädes, ofta rikligt t. ex. i slam vid Oxevik och Lunnevik; n. om Flatholmen, och inåt Gullmarn vid Skårberget, Finsbo- tufva och Saltkällefjorden. Montacuta substriata (MONT.) — på taggar af Spatangus pur- pureus från Bonden. Montacuta bidentata (MONT.) — mellan Råttholmen och Böke- | viksskär, i Grötöhamn i Gåsöränna. Montacuta ferruginosa (MONT.) — på leran vid Dynabrotten v. om Vestinskären. Mactra solida L. jämte var. elliptica BROWN — vid Bondens hamn, talrik vid Skatholmen 1 Strömmarne etc. RER Mactra subtruncata (D. Cost.) = M. stultorum PENN. — vid Bonden, vid Lervik i Gåsöränna och i Gåsöflakan. - Syndosmya (Secrobicularia) alba (Woop)— rätt allmän på slam- och dybotten mellan Kristineberg och Blåbergsholmen, mellan Råttholmen och Bökeviksskär, vid Harholmen i Koljefjord, Oxevik, Snäckdjupet, Bassholmen etc. Syndosmya nmitida (MÖLLER) LOVÉN = SS. intermedia (THOMPSON) — allmän ofta tillsammans med den förra mellan Kristine- berg och Fiskebäckskil, Oxevik, mellan Malön och Orust THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 87 i Ellelösfjord, Vasholmefjord, Brofjord, Skårberget, Finsbo- tufva och Saltkällefjord. Tellina lata CM. = Macoma calcaria CHEMN. — vid Flatön och Harholmen i Koljefjord lefvande i muddret 1 stora massor, vid utsidan af Varholmen och vid »Klyftan» vid Skår- berget. Tellina balthica L. — allmän 1 rännan mellan Högholmen och Saltö n. om Lysekil, i Kvarnviken, Kölvik, Lervik, Gåsö- flakan, Snäckdjupet, Bassholmeränna etc. Tellina pusilla PHir. ="7. pygmea LovÉN — 1 skalsanden utanför Bondens hamn. Tellina tenuis D. Cost. och var. T. exigua Pori — Gåsöflakan, Kvarnviken, Kölvik, Lervik och Kristinebergsbukten etc. Psammobia ferröensis (CHEMN.) — lefvande sparsamt på skal- sand utanför Bondens hamn, mellan Gröderöhamn och Pittlehufvud (sparsamt), v. om Flatholmen på skalsand, vid Tofva; alltid blott enstaka exemplar. Ensis (Solen) ensis L. — Skatholmen (några stora exemplar), Kopparnaglarne, Bonden, mellan Råttholmen och Mans- holmen etc. Cultellus (Solen) pellucidus PENN. — allmän på slambotten mellan Råttholmen och Bökeviksskär, vid Harholmen i Koljefjord, Oxevik, Bassholmeränna, Vasholmefjord etc. Lyonsia norvegica (CHEMN.) — ej sällsynt på hård sandbotten n. om Flatnolmen etc. Thracia convexa (Woop.) — ett eller annat lefvande exemplar i Gåsöränna, Långgapsända, n. om Flatholmen, äfven från Skårberget; synes vara mycket sällsynt. Thracia papyracea Pori = T. phaseolina var. villosiuscula (MACG.) — ej sällsynt vid Lervik, mellan Pittlehufvud och Gröderö- hamn, i Gåsöflakan, utanför Bondens hamn etc. Cochlodesma proetenue (PuULtT.) — är annoterad från Bonden och andra platser. Necra obesa LovÉnN och N. cuspidata (OLIVI) — den förra uppgifves från Fiskebäck, Lysekils Tofva och Gåsöfjorden; den senare från Gåsöfjorden, Bonden och platsen inuti fjorden. Det lider intet tvifvel om att äfven andra arter af detta släkte anträffats under årens lopp, ehuru de ej bokförts. Corbula gibba (Oriv1) — litet hvarstädes t.ex. i Kölvik, Oxe- vik, Kristinebergsbukten, Spättan, Bondhålet Skårberget 88 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 5. och Saltkällefjorden. Äfven den rödaktiga varieteten OC. rosea BROWN är ej sällsynt. Mya arenaria — L. allmän vid stränderna med skalsand; Kvarn- viken, Skatholmen (små ex.), Harholmen, Bassholmeränna, Vasholmefjord (små ex.), samt vid Blåbergsholmen inne i Smalsund nära utloppet i Gåsöfjord. Mya truncata LL. — lefvande på grundt vatten bland rötterna af zostera och tång i Kvarnviken, Lervik, Rödskären, Skatholmen (små ex.); utgräfda med spade. Saxicava aretica (L.) och S. rugosa (L.) — bland skal, stenar, kalkalger och laminariarötter vid Skatholmen, Kvarn- viken, n. om Flatholmen, s. om Gullholmen, på Själhol- men bland Lithothamnium ete.; ej sällsynt. Xylophaga dorsalis Turt. — i murket trä vid Skårberget och 1 en granstam vid Smörkullen. Teredo navalis L. — öfver allt i trä till bryggor och sjöbodar dn. dh. Dentalium entalis L. — talrik snart sagdt öfverallt t. ex. i Kristinebergsbukten, Gåsöränna i närheten af Löken, mellan Flatholmen och Humlesäcken, vid Skårberget etc.; äfven den längsstrimmade formen, D. striolata STIMPS., förekommer i Gullmarn. Siphonentalis lofotensis (M. SArRs) — i slam vid Grötöhamn i Gåsöränna och utanför Bondhålet. Chetoderma mitidulum LovÉN — allmän i slam och lera i fjorden t. ex. i Gåsöränna, Oxevik, Dalsvik etc: Neomenia carinata TULLBERG — ytterst sparsam, endast några få individ tagna under årens lopp: Flatholmen i riktning mot Humlesäcken (1892), Flatholmens s. v. udde (juni 1894 och 2/6 1896), Smedjan (”/s 1899). Öhiton hanleyr BEAN — mellan Löken och Svenningeskär. Chiton abyssorum M. SaArs = Oh. nagelfar LovÉN — en enda individ fångad vid Skårberget (!9/5 1893). Chiton cinereus L. — Islandsberg, Färlefjord. Chiton marginatus PENN. — på stenar i Smalsund, vid Blå- bergsholmen och vid Smedjan. BENA ERS rar HR rt a RR TN er THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 89 Chiton ruber LowE = Ch. levis PENN. — på sten och lami- nariarötter vid Islandsberg, Löken, Bornö och Färlefjord. Chiton corallinus R1isso — Islandsberg och Skårberget. Chiton marmoreus FABR. — talrik på grus och småstenar vid Skatholmen i Strömmarne. Patella vulgata L. — på vestra sidan af Bonden, på utsidan af Blåbergsholmen och andra holmar i yttre skären (spar- samt); talrik vid Smögen etc. Nacella pellucida (1T..) — på laminarier etc. n. om Flatholmen, Stångholmen, mellan Ellskär och Bonden, Strömmarne etc. Acmea testudinalis (MÖLLER) — Smalsund bland zostera, tagen med håf; på stenar bland tång vid Blåbergsholmen. Acmea virginea (MÖLLER) — på skal och sten m. m. mellan Oxevik och Lindholmen, Skatholmen och Skårberget. Lepeta (Pilidium) fulva (MÖLLER) — Skårberget och andra platser med stenig eller klippig botten. Lepeta ceca (MÖLLER) — finnes i Riksmuseum från Gullmarn, Skårberget. - Puncturella (Rimula) noachina (L.) — ej sällsynt i Gullmaren t. ex. vid Skårberget: Emarginula crassa Sow. — flerstädes i spridda exemplar t. ex. n. om Flatholmen, Skårberget etc. Emarginula reticulata Sow. — i Riksmuseum finnas exemplar från Skårberget. Margarita helicina (EFABR.) — på alger vid Humlesäcken. Gibbula (Trochus) cineraria (L.) -— allmän $t. ex. n. om Flat- holmen, Flatholmsrännan och vid Smedjebrotten bland alger, mellan Löken och Svenningeskären etc. Gibbula (Trochus) timuda (MONT.) — finnes ej sällsynt i Gull- marn, ehuru ingen bestämd fyndplats finnes angifven. Trochus 2izyphinus L. — på fast botten n. om Flatholmen, Smedjan etc., enstaka exemplar. Trochus mäillegranus PuHIL. -— träffas vid Löken i Gåsöränna vid Ullsholmen, Saltkällan och andra ställen. Capulus hungaricus (L.) — några få ex. tagna i Gullmarn; i Riksmuseum finnas 3 ex. tagna under åren 1881—383, 4 stora ex. från 1886, 1 stort skal från år 1888 och 3 ex. tagna af LovÉNn, alla från Gullmarn. Velutina levigata (PENN.) = V. haliotoidea (FABR.) — ej sällsynt i Gullmarn t. ex. vid Löken och Humlesäcken bland alger. 90 " ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. Velutella flexilis (MONT.) = V. plicatilis (LOVÉN) — 1 Riksmu- seum finnas exemplar tagna af LovÉN 1 Flatholmeränna och vid Skårberget. Lamellaria perspicua (L.) och L. tentaculata MONT. — båda dessa former äro tagna 1 Gullmarn och förvaras i Riksmuseum. Trivia (Cyprea) europea (MONT.) — n. om Flatholmen, Flat- holmeränna, Färlefjord etce.; 1 Riksmuseum förvaras ett 100-tal individer insamlade från Gullmarn under åren 1881—287. Natica (Lunatia) montagui FORBES — Gåsöränna, n. om Flat- bkolmen åt Stångholmen till etc. Natica (Lunatia) nitida (DONOV.) = N. monilifera FORBES — N. pulchella LOVÉN = N. intermedia PHir. = N. alderi FORBES — litet hvarstädes i fjorden. Littorina littorea (L.), LC. rudis (DONOV.) och &L. obtusata (L.) med deras varieteter lefva bland tång eller på klippor, ofta ofvan vattnet; öfverallt i fjorden och ute i de yttre skären. Lacwna pallidula (D. Cost.) och L. divaricata (FABR.) = L. vincta (MoNT.) — lefva bland tång, laminarier och på zostera vid Flatholmen, Smedjebrotten, Blåbergsholmen, Bökevik etc. Hydrobia ulve (PENN.) och H. balthica NiILsson = H. mwnuta TOTTEN lefva ofta tillsammans på vattenväxter vid Kristi- neberg, Fiskebäckskil, Blåbergsholmen, Kölvik etc. Beträffande alla de talrika små former, hvilka tillhöra släktena Onoba ADAMS, Alvania Bisso, Rissoa FRÉMINVILLE, Turbonilla LEACH, Odostomia "FLEMING, Bela LEACH, Mangelia LEACH m. il. äro dagboksanteckningarna så ofullständiga och bestämningarna så litet tillförlitliga, att jag 1 denna redogörelse ej vågar lita mig till dem. Emellertid finnes i Riksmuseets förvar ett betydande antal arter till dessa släkten, bestämda af LovÉn och utgörande till största delen typer till hans berömda arbete »Index Mollus- corum»>».t Då emellertid LovÉNn, i likhet med så många andra forskare vid den tiden, i detta arbete ej närmare angifver fyndplatsen utan åtnöjer sig med att blott utsätta »Bohuslän», och när man vet, att faunan i Gullmarn är betydligt olika den vid Väderöarne och Koster, så kan det vara af ett visst intresse att här med hjälp af museets samlingar anteckna de former, som han funnit i Gullmarn. Rissoa zetlandica (MONT.). — R. vitrea (MONT.). — R. Jeffreysi WALLER. —- R. striata (ADAMS). — BR. beanit HANLEY —= R. reticulata (MONT.). — R. rufilabris LEACH. — R. costata (ADAMS). — B. parva (D. Cost.) och varie- teten RB. interrupta (ADAMS). — R. cornea LOVÉN = BR. membranacea (ADAMS). — RR. sculpta PHir. = R. textilts PHIL. — BR. labiosa (MONT.) = RB. mem- branacea LOVÉN. — RB. albella LovÉN. ! Öfvers. af Kungl. Vet.-Akad. Förhandlingar. Årg. 3. N:o 5. Stock- hoim 1847. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 91 Rissoa-former finnes i oändlig mängd bland zosteran i viken mellan Kristineberg och Blåbergsholmen. Här har också träffats individer af den lilla Onoba aculeus GouLrp = Rissoa arctica LOVÉN I Riksmuseum förvaras dessutom följande former från Gullmarn: Aclis ascaris (TURTON) = ? Å. supranitida LOVÉN Parthenia interstincta (MONT-.). Odostomia plicata (MONT.). — O. pallida (MONT.). — O. acicula (PHIL.) och O. oscitans (LOVÉN). : Turbonilla rufa (PHIL.). Chemmnitzia rufescens FORBES = Turbonilla interrupta (TOTT.). Eulimella clavula (LOVÉN) = Turbonilla elavula LOVÉN. Eulimella scille (ScaAccHi) = Turbonilla scille LOVÉN. Clathurella linearis (MONT.) = Defrancia linearis (MONT.) LOVÉN. Bela nobilis (MÖLLER). — Bela mitrula (LOVÉN) = Tritonium mitrula LOVÉN. Mangelia attenuata (MONT.). — M. nebula (MONT.). — M. brachystoma (PHIL.) = M. tiarula LOvÉN. — M. costata (D. CosT.). ISkenia (2) costulata (MÖLLER). Turritella ungulina (L.)="7T. communis = T. terebra — ötver- allt i fjorden på lera, sandblandad lera och slam; talrik i Bofjorden och Vasholmefjord, synnerligen allmän i Gåsö- ränna vid Löken och i Flatholmeränna. Cerithium reticulatum (D. Cost.) — talrik på zostera t. ex. i vikarne vid Kristineberg. Triforis adversa (MONT.) — n. om Flatholmen, i Flatholme- ränna etc. Åvporrhais pes-pelicani (L.) — mycket allmän öfver allt; n. om Flatholmen, Ellskär-Bonden, Vasholmefjord, mellan Grund- sund och Vasholmen, i Gåsöränna vid Löken (mycket talrik). Scalaria elathrus (L.) =S. commums LAM. — träffas lefvande på sand och grus emellan Skatholmen och Dragsmarks- landet, ett eller flera exemplar vid hvarje draggning; äf- ven vid Dalsvik är den funnen. I Biksmuseum förvaras dessutom några skal af S. turtomis (TURT.) och S. treve- lyana LEACH håda från Gullmarn. Hulima polita (L.) — förekommer sparsamt 1 Gullmarn, t. ex. vid Flatholmen, Oxevik etc. Hulima intermedia CÖANTR. — Fiskebäck, utanför Bondhålet, s. om Spättan etc. Hulima distorta (DEsH.) — ej sällsynt i fjorden på lera och sandbl. lera. Stylifer turtonii BROD. — sparsamt på Strongylocentrotus drö- bachrensis (O. EF. MÖLLER) från Essvik. Trophon barvicensis (JOHNST.) — mycket sparsamt utanför Grötöhamn i Gåsöränna och utanför Bondhålet. I Riks- museum förvaras ett skal från Skårberget, samt dessutom 92 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 35. några skal af 7. truncatus (STRÖM) taget 1 Gullmarn. Äfven TI. clathratus (L.) finnes antecknad i dagboken från Oxevik 1 Gullmarn. Nassa reticulata (L.) — allmän öfver allt i vikar med grundt vatten och sand- eller slambotten t. ex. 1 Kristinebergs- bukten, Snäckdjupet, Gåsö, Vasholmefjord, Brofjorden etc. Nassa incrassata (STRÖM) — äfvenledes ej sällsynt t. ex. vid Skårberget, Strumpeskagen, Gåsöfjord etc. Purpura lapillus (L.) — talrik i strandregionen på västsidan af Bonden, ofta I små afstängda vattensamlingar; för öf- rigt spridda ex. här och där i yttre skären, på yttre sidan af Blåbergsholmen etc. Buccinum undatum LD. — öfverallt 1 fjorden. Neptunea despecta (L.) = Fusus antiquus (L.)? — enstaka exem- plar, delvis af stora dimensioner, med eller utan kölar på skalen, ej sällsynta i fjorden vid Skårberget, 1 Oxevik, mellan Lysekil och Blåbergsholmen, v. om Humlesäcken, vid Löken i Gåsöränna etc. Sipho propinguus (ALDER) = S. islandicus (CHEMN.) MALM ? = S. gracilis (D. Cost.) (LovÉN?) — plats ej angilven. Åcteeon tornatilis (L.) — Islandsberg, Oxevik, Gåsöränna etc. Acera bullata MÖLLER — Skårberget och andra platser; före- kom ett år i obegränsadt antal i västra viken af Fiske- bäckskilsbukten invid Sälvik bland zosteran. Cylichna cylindracea (PENN.) — Dynabrotten v. om Västin- ; skären, Gåsöfjord, Blåbergsholmen, Oxevik och Bökevik. Cylichna alba (BROWN) — i slam och fin lera vid Dynabrotten, Oxevik, Fiskebäck, utanför Grötöhamn i Gåsöränna, utan- för Bondhålet etc. Retusa (Utriculus) truncatula Bruce. — Kristinebergsbukten på sand, Skatholmen. Retusa (Cylichna) nmitidulus (LOVÉN) — Dynabrotten, 20 å 30 fm, lera. Retusa (Bulla) uwmbilicatus (MONT.) — utanför Grötöhamn i Gåsöränna, utanför Bondhålet och vid Fiskebäckskil. En liten form, som icke blifvit närmare bestämd, men som i dagboken betecknas med namnet »Bulla», lefver mass- vis i den nästan helt afstängda vattensamlingen, hvilken finnes innerst i Fiskebäckskilsbuktens östra gren. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 93 Scaphander puncto-striatus MicH. — Löken, talrik på djupet inne vid Skårberget, mellan Strumpeskagen och Fiske- bäck och i Saltkällefjorden. Philine aperta (L.) — stora individer i stora massor mellan Kristineberg och Fiskebäckskil bland slam och rutten zostera, Lindholmen, Färlefjord, Brofjorden, Ellelösfjord och Gåsöränna. ; Philine scabra (MÖLLER) — Gåsöränna. Philine lovéni MAIM — Lindholmen, n. om Flatholmen, Gåsö- ränna. Aplysia punctata CUV. = ÅA. rosea RATHKE — s. om Spättan, mellan Flatholmen och Tistholmen på hård sandbotten, 5 ex. dd. 13/5 1904 och ytterligare 5 ex. d. 16/6 1904; under året 1905 erhöllos rätt många exemplar från Flatholmen och Smedjan; äfven funnen vid Skårberget. Doris tuberculata Cuv. — Skårberget (!5/s 1896), Smedjan, Lindholmen och Blåbergsholmen. Doris johnstomi ALD. & HaAnNc. — Alsbäck. Doris repanda Arp. & Hanc. — Flatholmen, Stångholmen, Harpeskär, Skårberget. Doris aspera ALD. & HANnc. — Flatholmen. Goniodoris nodosa (MONT.) — flera exemplar från Skårberget lefvande på Alcyonium. Acanthodoris pilosa (MÖLLER) — Löken och Grundsund. Polycera quadrilineata (MÖLLER) = P. cornuta (ABILDG.) — Gåsö. Polycera lessom D'ORB. — Fiskebäckskil. Dendronotus arborescens (MÖLLER) — Grötö vid Grundsund, Smedjebrotten, mellan Flatholmen och Stångholmen, Skår- berget, Skatholmen etc. Dendronotus velifer G. O. SArRs — Flatholmen, Smedjan, Strum- peskagen, Skårberget och Saltkällefjord. Hero formosa (LOVÉN) — s. om Flatholmen, Smedjebrotten, Gåsöfjord, Strumpeskagen. Doto coronata (GCMEL.) — mellan Spättan och Bondhålet och vid Flatholmen. Doto fragilis (FORBES) — Gåsöränna, Humlesäcken, Skårberget. Aeolis papillosa (L.) — Råttholmen—Bökeviksskäret, Lind- holmen, Stångholmen, Getviksund; var för ett antal år sedan mycket allmän på zostera i vikarne vid Kristine- berg. 94 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. Aeolis cingulata ALD. & HaANc. — Flatholmen. Aeolis concinna ALD. & HaANnc. — Humlesäcken. Diphyllidia Iineata OTTO — Bökevik. Tergipes lacinulatus (GMEL.) — Oxevik och Fiskebäckskils- bukten. Facelina (Aeolis) drummond: (THOMPS.) — Gåsöfjord, Färle- fjord vid Torreby, Löken—Svenningeskär, Flatholmen. Elysia viridis (MONT.) — bland alger vid Kristineberg och i Smalsund. Tritonia hombergi Cuv. — Smedjan, n. om Flatholmen, Gåsö- fjord, mellan Flatholmen och Humlesäcken ; ett eller annat exemplar under hvarje sommare. Tritonia plebeja JoOHNST. — på samma lokaler som föregående. Små former af nakna mollusker träffas 1 mängd bland laminarier, lithothamnium och tubularier på Själholmen. Clione limacina (PHIPPS) = Clio borealis PALLAS, BRUG — träf- fas under vintern någon gång bland plankton i mynningen at Gullmarn. I Riksmuseum förvaras ett stort antal exemplar tagna 1 mars år 1863 vid Fiskebäckskil efter stark storm. ; ILimacina balea MÖLLER träffas enligt AURIVILLIUS någon gång i plankton i fjorden, mest under den kalla årstiden. Erfarenheten har visat, att utbytet af bläckfiskar! från Gullmarns fjerdområden under årens lopp varit jämförelsevis ringa. Visserligen kan man numera, sedan den stora räk- trawlen och ryssjor kommit i bruk, med tämligen stor säkerhet beräkna, att ingen sommar går förbi utan att några exemplar af Hledone, Rossia och Sepiola erhållas, men tillgången är för osäker för att det skall vara tillrådligt att uppgöra arbets- plan för sommaren för studier af dessa djur 1 den ena eller andra riktningen. Under året 1905 fångades 1 ex. af Hledone cirrosa, 11 ex. af Rossia oweni och två ex.af Sepiola scandica 1! BE. Lönnberg, Öfversikt öfver Sveriges Cephalopoder. — Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd 17. Afd. IV. N:o 6. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 95 STEENSTR., alla i Gullmarn. Den enda form, som alltid bör kunna påräknas vid stationen i tillräcklig mängd, är Loligo forbest, men denna uppträder i fjorden först under senhösten vid tiden för sillfisket och då oftast 1 stora stimmar. Hledone cirrosa (LAM.) — Långegapsända i ryssja; Byxeskär. Sepiola scandica STEENSTR. = S. Rondeletii MarM — Byxeskär, Skårberget, Essvik. Sepiola atlantica D'ORB. — Löken vid Grundsund, Strumpe- skagen. Rossia owenmr BALL. — Flatholmen, Lysekils Tofva, Essvik och Gullmarsvik etc., synes vara talrikare än efterföljande. ”Rossia glaucopis LovÉn — Gullmarn utan specificerad lokal. Loligo vulgaris LAM. — endast några få ex. äro funna 1 Gull- marn. Loligo forbest STEENSTR. — förekommer under senhösten i stora stimmar. Loligo media (L.) — d. ??/6 1898 fångades ett antal ex. i Gull- marn och d. "/; 1899 upphämtades med vad invid' Kris- tinebergs bryggor hela massor; en del individer lefde under flera dagar i akvarierna. 24. Tunicata. Phallusia mentula (O. F. MÖLLER) — mellan Flatholmens n. ö. udde och Humlesäcken eller Stångeskär, Lindholmen, Hågarnskär och utanför Storeskär vid Skårberget i rikt- ning mot Finsbotufva. Phallusia aspera (O. E. MÖLLER) — Gullmarn flerstädes. -Phallucia patula (O.F. MÖLLER) — Smedjebrotten och mellan Flatholmen och Humlesäcken eller Stångeskär. Phallusia venosa (O. F. MÖLLER) — n. om Flatholmen, Stånge- skär etc. Phallucia conchilega (O. F. MörrLeEr) — Flatholmen. Åscidia intestiinalis (L.) = Ciona canina (O. EF. MÖLLER) — på klippor och laminarier vid Blåbergsholmen, Skårbergen etc. Corella parallelogramma (O. F. MÖLLER) — i yttre skären, ofta på alger mellan Flatholmen, Humlesäcken och Stångeskär och mellan Smedjebrotten och Gäfven. Molgula tubifera (ÖRSTED) = M. macrosiphonica KUPFFER — Bonden utanför hamnen på skalsand, mellan Flatholmen och Humlesäcken samt vid Skatholmen på sand. 96 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 3. Molgula nana KUPFFER — Flatholmen. Styela (Styelopsis) grossularia (V. BENEDEN) — Teganeberg. Styela (Cynthia) pomaria (SAv.) — Skårberget. Styela (Cynthia) rustica (L.) — Strömmarne, Koljefjord. Cynihia echinata (L.) — Flatholmen, Stångeskär, Skårbergeft. Cynthia sp.(?) tesselata FORBES — på sten i Gullmarn. Clavellina lepadiformis (O. F. MÖLLER) — allmän på tång litet hvarstädes t. ex. i Gåsöflakan, s. om Flatholmen, Gåsö- ränna vid Löken etc. Till denna synnerligen ofullständiga lista kan läggas att fjorden ärrik på sammansatta ascidier (Botryllus-former), hvilka träffas massvis 1 tången vid Skatholmen, Harholmen, Skår- berget etc., samt att sommar-plankton innehåller talrika ap- pendicularier af hufvudsakligen två arter: Oikopleura dioica FOoL, som är allmän i de öfre vattenlagren och Fritillaria borealis LOHMANN, hvilken under sommaren är sällsyntare och då träffas på djupare vatten. 25. Pisces. Ehuru rätt noggranna anteckningar förts öfver fiskarnes förekomst i Gullmaren och närliggande fjordsystem, så anser jag det ligga utom planen för mitt arbete att här redogöra för dessa fynd. För arbetena vid stationen är detta af mindre . betydelse, då vi äga goda faunistiska verk öfver denna djur- grupp, i hvilka hvar och en utan svårighet kan bilda sig en . föreställning om hvilka former han kan vänta finna i sådant antal, att de lämpa sig för anatomiska eller biologiska studier. Däremot anser jag mig böra påpeka förekomsten af några sådana fiskar, hvilkas anatomi erbjuder ett särskildt intresse eller af hvilka tillräckligt material kan påräknas för embryo- logiska studier. Branchiostoma (Amphioxus) lanceolatum (PALL.). — Ända till början af 1890-talet hade man förgäfves sökt efter någon lokal i Gullmarn och dess närhet, där lansettfisken lefde i någon afsevärd mängd. MaLrM hade visserligen lyckats infånga några få exemplar n. om Flatholmen, men sta- tionens draggkarlar lyckades aldrig återfinna den där. oTHÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 97-: Ville man för studier erhålla några individer, måste man företaga en rätt besvärlig och tidsödande seglats till Väderöarne, 1 hvars hamn den sedan lång tid tillbaka varit känd att lefva. Slutligen, efter talrika misslyckade försök, fann man utanför Bondens hamn en botten af fin skalsand ati samma beskaffenhet som den i Väderö- hamn, och här lyckades man infånga ett antal exemplar. Sedan dess har under bvarje sommar lansettfiskar kun- nat insamlas från denna plats. I någon större mängd hafva vi dock ej funnit densamma, 6—20 individer för hvarje draggningsdag, men sannolikt är, att den lefver där i stor myckenhet, och att våra draggningsredskap bära skulden för den ringa fångsten. Under sista dagarne af juni år 1894 nedlade jag en del lifskraftiga individer i ett akvarium med en botten af fin skalsand och den 30 samma månad vimlade det af larver 1 gastrulastadiet och däröfver. Inemot slutet af juli till medlet af augusti inträffar det hvarje år efter hård västlig storm med inström, att massor af lansettfiskens larver 1 flera utvecklingsstadier träffas bland. plankton inne 1 Kristinebergsbukten. Såsom ett bevis på huru seglifvade dessa små larfver äro, kan näm- nas, att jag en gång sände ett antal sådana förvarade i en mindre glasflaska med hafsvatten till Stockholm, och att de sedan lefde där under månader i samma vatten. Det lider intet tvifvel om att lansettfisken äfven är att träffa på andra platser än vid Bonden. Därom vitt- nar, utom Marms fynd, det förhållandet, att vi funnit några enstaka exemplar vid Ellskär och ett mindre ända in vid Skatholmen. Myzxine glutinosa L. — erhålles 1 obegränsadt antal ute i fjorden några få minuters seglats från stationen. Gobwus niger L. — allmän tätt invid bryggorna; åtminstone under juni och juli kastar honan sin rom i akvarierna och fäster den vid glaset, hvarefter hannen befruktar och vaktar den. Här är ett utmärkt tillfälle till embryoio- giska studier af benfiskar. Hafsnålar, Syngnathus och Nerophis arter, är det godt om och äfven här kunna utvecklingshistoriska studier med fördel drifvas,' alldenstund hannarne bära äggen under utveck- Arkiv för 200logi. Bd 4. N:o 5. id 98 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. lingstiden. Hannar med rom i olika utvecklingsskeden träffas under större delen at sommaren. Raja clavata RONDEL., EB. radiata DonNov. och RB. batis L. kunna erhållas under alla tider af året, åtminstone gäller detta de två först nämda, och af alla storlekar från 8 å 12 centimeters längd till sådana, som öfverstiga 1 å 1/2 meter i längd. Dock torde knappast någonsin tillfälle erbjudas att vid stationen studera deras utveckling. Squalus acantmas L.= ÅAcanthas vulgaris Risso erhålles i riklig mängd genom fiskare på platsen under juli och augusti månader, ibland något före (d. !?/; 1903) och kanske vanligen något in i september; efter den tiden äro de borta från fjordområdet. Dessa hajar utgöra ett alldeles enastående utmärkt material för embryologiska studier, sannolikt bättre än den hittills så eftersträfvansvärda Etmopterus spinax (L.) = Spinax niger CLoOQuET, hvilken ej hittills anträffats i Gullmarn. Honorna, hvilkas antal är vida öfvervägande hannarnes, bära inom sig ungar i snart sagdt alla stadier af utveckling, hvilket framgår af bifo- gade öfversikt. Att denna, åtminstone till en början, är så ofullständig beror ej af brist på material utan helt och hållet däraf, att vid början af 1890-talet blott det antal hajar anskaffades, hvilket var af behofvet för un- dervisning. För att kunna erhålla honhajar med ungar, måste man förbinda sig att erlägga en summa af 2 kronor per stycke för en natts fångst. Fisket försiggår nämligen nattetid. Under sådana förhållanden kan det blifva en ganska dyr affär, synnerligast om man ej lyckas få honor med lämpliga utvecklingsstadier. När man be- tänker, att en natts fiske kan inbringa ända till 15 å 20 stora honhajar — mången gång också mindre — så inses lätt att de 2 kronorna för hvarje honhaj snart växa till rätt betydande summor. 0 1 9 med 7 ungar, 15 mm. långa. 1902 6/6. 1 9 med ungar, 5 mm. långa. 3/7. 10 2 med ungar växlande mellan 5,5 mm. och 18,5 mm. i längd. » 5 82 med ungar växlande mellan 155 mm. och 255 mm. i längd. ; i 22/8, 6 2 med ungar växlande mellan 155 mm. och 245 mm. i längd. ' THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 99 1903 19/6. 1 9 af 79 ecm:s längd med 4 + 3 ungar, 7 mm. långa. > » 1 2 af 86 cm:s längd med 5 + 4 ungar, 9 mm. långa. » » 12 af I00 ecm:s längd med 7 + 7 ungar (11 $ + 3 2), 128—136 mm. långa. » >» 1 2 af 102 cm:s längd med 7 + 7 ungar, 5,5 mm. långa. 1904 >. 2? med ungar, 8—10 mm. långa. I 1905 19/6. I 2 med ungarne utsläppta. » 25/6. 1 2 med ungar, 90 mm. långa. SE RR OR med” Stun gar, L2 mm. länga. 1 L utan ungar men med dilatererade uteri och stora ägg. » » 1 £, icke könsmogen. > 2/4, 1 9 med 5 ungar i den högra och 6 i den vänstra uterus, 16—18 mm. långa. 2, icke könsmogen. med 4 ungar, 23 mm. långa. med 7 ungar, 200 mm. långa. med 6 ungar, 11 mm. långa. med 7 ungar, 23 mm. långa. med 9 ungar, 32 mm. långa. med 14 ungar, 168 mm. långa. med 4 ungar, 22 mm. långa. med 1 unge, 168 mm. lång. med 2 ungar, 5 mm. långa. med 5 ungar, 165 mm. långa. med 9 ungar, 23 mm. långa. med 7 ungar, 26 mm. långa. med 4 ungar, 150 mm. långa. med 11 ungar, 190 mm. långa. med 7 ungar, 17 mm. långa. med 8 ungar, 11 mm. långa. Ehuru. under året 1906 ytterligare ett stort antal hajar infångades, af hvilka flertalet innehöllo embryoner och ungar af olika storlek, så kan det ej behöfvas anföra flera exempel, för att man skall inse omöjligheten af att kunna beräkna tidpunkten, då utvecklingsstadier af viss bestämd storlek kunna erhållas. De kunna anträffas lika väli juni som mot slutet af augusti. 1 1 1 1 1 1 1 i » » 1 1 ll 1 2 1 1 1 I FO -HO FO +0 +0 -HO HO HO -HO -FHO +0 -HO +O +0O +0O +O 100557. ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Här bör också tilläggas att honor, hvilka bära på stora ungar, ofta hafva äggen 1 äggstockarne så stora, att intet tvifvel kan råda därom, att de, sedan den första kullen är kastad, äro färdiga att uppamma en andra. Professorerna G. RETtz1IuUS och E. MöuLLERr, hvilka båda i olika syften arbetat på stationen med brockfiskar och deras embryoner, har jag att tacka för många af ofvanstående sifferuppgifter. Redogörelse för faunans allmänna karaktär på vissa begränsade områden. En del af de uppgifter, hvilka här nedan lämnas, kunna möjligen synas vilseledande, ity att djur, hvilka t. ex. till- bringa sitt If i den kalla leran, uppräknas vid sidan af så- dana former, hvilka lefva på sand, tång eller berg. Detta vinner dock sin förklaring genom det sätt, hvarpå våra dragg- ningsarbeten utförts. I de fall, då botten utefter större sträckor utgöres af lera, sand eller jämnt och plant berg, utan stenblock eller klipputsprång, låter det sig lätt göra att med segel eller ångkraft släpa fram skrapan eller trawlen öfver en botten af i det närmaste likartad beskaffenhet och på ungefär samma djup. Dylik botten anträffas också såväl inom fjorden som utom densamma. Men i de flesta fall hafva på grund af bottens ojämnhet draggningarne utförts på annat sätt. En lina af betydande längd, 2 å 3 hundra meter eller mer, förankras med ena ändan invid land eller på ett grund, hvarefter båten backas ut på djupare vatten, så långt linan räcker. Därefter nedsänkas fångstredskapen med en annan lina, hvarefter mannen 1 fören har att hala in båten och skrapan mot land. Det är na- turligt, att genom detta förfarimgssätt — jag känner intet bättre, när det gäller ojämn botten och stupande berg — skrapan skall komma att upphämta djur från flera olika slags botten. Har landlinan varit lång, så händer det, att skrapan först griper tag i leran, hvilken ofta träffas ett bra stycke från land, därefter släpas uppför berg med eller utan alg- skogar, samt slutligen griper ned i fläckar med sand eller skalgrus o. s. v. Resultatet blir, om skrapningen lyckats, RPSETNEEE THEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 101 att man erhåller en samling djurformer af olika slag, hvilka äro att härleda från väsentligen olikartade hemvist. I de flesta fall möter det dock ingen större svårighet att afgöra från hvilket slag af botten djuren äro upphämtade, synner- ligast som skrapsäcken oftast för med sig en del bottenprof såsom sand, grus, stenar, alger och lera, hvilket allt i betydlig mån underlättar afgörandet. Svårt, för att icke säga omöjligt, är det däremot att vid dylika draggningar, då skrapan ständigt föres uppåt mot grundare vatten, kunna angifva det exakta djupet, hvarifrån djuren blifvit upphämtade. Man känner djupet egentligen blott där, hvarest skrapan först tagit botten. Det kan hända att denna olägenhet i någon mån kan afhjälpas, men ej utan betydande arbete och ökad kostnad. Hittills, med de små ekonomiska resurser, som Kristineberg haft att råda öfver, har man nästan uteslutande måst fästa hufvudvikten vid att inom kortast möjliga tid anskaffa mesta möjliga arbetsmate- rial. Och, såsom ofvan visats, har antalet af de besökande varit betydande och kräfven på arbetsmaterial i proportion därefter. När jag i rubriken till detta kapitel och äfven på andra ställen användt uttrycket »fjordområden», så innefattas däri ej blott platser inom Gullmarn, utan äfven sådana inom när- liggande fjordsystem, ja äfven platser utanför Gullmarns fjordmynningar ända ut till yttersta hafsbandet, blott de ligga inom räckhåll för stationen, d. v. s. ej längre aflägsna än att dugande arbeten hinna utföras under dagens lopp och att skörden ändock är hemma i så god tid, att densamma innan mörkrets in- brott hinner på vederbörligt sätt behandlas. Sedan nu en kraftig motorbåt erhållits, är det att förvänta att draggningsfärderna kunna utsträckas långt utom den hittills varande »räckvidden» för stationens verksamhet. De först bokförda draggningsfärderna företogos i juni 1893; många draggningar utfördes då på ungefär samma plats i närheten af Flatholmen i Gullmarens norra utlopp. Det synes mig lämpligt att något mer detaljeradt redogöra för dessa än hvad jag sedan beträffande andra lokaler funnit mig föranlåten att göra. 102 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. Flatholmens n.ö. udde. — Humlesäcken d. itoeh22/; 1893. Landlinan fästes på Flatholmens n.ö. grund och fördes i en rak linie mellan detta grund och Humlesäcken. Här träffas just samma slags blandade botten, som exem- pelvis ofvan anförts; yttert mot djupet lera och därinnanför mot land berg, sand och alger. Största djupet, där skrapan först nedsänktes i leran, uppgår till bortåt 45 m. Bestäm- ningarne af djuren hafva utförts så att säga på stående fot; och under sådana förhållanden äro anteckningarna helt sum- mariska, så att ofta blott familj eller större grupp anförts, hvilket dock ej bör kunna hindra, att en någorlunda till- fredsställande föreställning vinnes om faunans allmänna ka- raktär på det undersökta området. Kalkspongier, små och vidfästade rör af Sabella pavonia, Alcyonium däribland små kolonier vidfästade hydro- zoer och rör af Sabella. Pterogorgia pinnata 1 ex. Gonactinia prolifera Hera ex. Metridiwum diantlwus 13 ex. Protanthea simplex 3 ex. Caryophyllia smithii 3 ex. Tubuwlaria larynz på Sabella-rör. Sertularella polyzonias. Haleciwm halecwm. Plumwaria frutescens. Piumularia setacea, den förra. ITucernaria Nemertiner. Polynoé imbricata Mere ex. Sabella pavomia, många, stora ex. Terebratulina caput serpentis, lera ex. Bryogoer af olika slag, däribland stora ex. at Flustra och Rete- pora. digitatum, quadricormis 1 ex. sittande på Kräftdjur af olika slag, däribland flera ex. af Ebalia tumefacta. Mesothuria intestinalis, 14 stora ex. Oueumaria lactea, T ex. Amntedon petasus, 1 ex. ÅAstropecten irregularis, 1 ex. Henricia sanguwinolenta, 1 ex. Stichaster roseus, 1 ex. Poranmnia pulvillus, 1 ex. Opluiothrixz fragilis, 2 små ex. Hclhinus esculentus, flera ex. Brissopsis lyrifer, 1 ex. Anonvia sp., 1 ex. ; Pecten septemradiatus, 3 ex. Nucula sp., 2 ex. Leda Sp. I ex. Cardiwm norvegicum, 1 ex. Cardium fasciatum, 1 ex. Cyprina islandica, 1 ex. Venus ovata, 1 ex. Azxinus sp., flera ex. Lyonsia norvegica, flera ex. Cluiton-former. Emarginula crassa, 3 ex. FEET RSSESTSA 5 THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 103 Gibbula cineraria, T ex. Aplysia punctata, 3 sp. Trochus zizyphinus, 1 ex. Phallusia mentula, flera ex. Eulima sp., flera ex. Phallusia venosa, flera ex. Doris-former och andra nudibran- Phallusia patula, flera ex. chiater. Corella parallelogramma, talrikt. Samma lokal som föregående d. ””/6 1893. Suberites ficus. 1 ex. Echimnus esculentus, 2 ex. Ålcyonium digitatum, T stora ex. HemMnocyamus pusillus, 1 ex. Pierogorgia pinnata, 1 ex. SALIGAVM UNKGRUICA, ACK Metridium dianthus, 1 ex. Venus ovata, 1 ex. Caryoplvyllia smithit, 11 ex. Aporrhais pes pelicani, 1 ex. Lepidonotus sgqguamatus, 2 ex. Turritella ungulina, 1 ex. Nereis pelagica, 1 ex. Gibbula cineraria, 1 ex. Sabella pavonia, 4 ex. Defransia sp., 3 ex. Ditrypa arietina, > ex. Buccinuwm undatum, 1 ex. Amphictemid g. & sp., 1 ex. Emargimula cerassa, 1 ex. Terebratulina caput serpentis, 5 ex. Dentaliwm entale, flera ex. Bryogzoer. Nudibranchiater. Hyas araneus. 2 förklädda ex. Corella parallelogramma, stora Amntedon petasus, 3 ex. massor. Asterias rubens, 4 ex. Phallusia mentula, flera ex. Asteracantlion glacialis, 3 ex. Phallusia venosa, flera ex. Henricia sangwimolenta, 1 ex. Cynthia echwnata, 1 ex. id. MN, Resultaten af denna dags draggningsarbeten visa alldeles otvetydigt hän på, att den linie, utefter hvilken skrapan förts, ej sammanfaller, utan ligger något på sidan om föregående dagars draggningsriktning. Sannolikt har man ej heller användt så lång landlina, att skrapan träffat leran på djupet. Mångfaldiga draggningar hafva redan utförts i samma eller ungefär samma riktning mellan Flatholmens n. ö. udde och Stångholmen, som också kallas Humlesäcken eller Tist- holmen. Alldenstund hafsströmningarne här vid Gullmarens norra utflöde ofta äro mycket våldsamma, händer det ej sällan, att skrapan vid nedsänkningen tager en helt annan riktning än man afsett. Detta är en giltig förklaring till att den ena dagens draggningsresultat blir helt annorlunda än den andra. Ofta inträffar det, att strömmen är så 104 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 3. stark, att man ej lyckas få skrapan till botten eller att ström- men »tager» linan, så att draggningsriktningen blir omöjlig att angifva. För att meddela en trognare bild af faunans allmänna karaktär utefter linien Flatholmens n. ö. udde och Humle- säcken, uppräknas härunder sådana former, som anträffats under senare draggningar på platsen, men som ej erhållits vid de första undersökningarna af området i fråga. Faunans karaktär har i hutvudsak visat sig vara sådan som det fram- går af de två ofvanstående förteckningarne, ehuru genom förnyade draggningar en del nya former tillkommit, hvilka ej finnas där uppräknade. Tillika bör det erinras om att arter, hvilka i dessa listor endast äro företrädda af ett eller annat exemplar, sedermera visat sig förekomma vida mindre säll- synt än man af dessa listor kan tro sig berättigad att sluta. Bougainvillia ramosa på Sabella. Pecten maxinvus. Amplhiporus pulcher. Pholoé mimuta. Modiolaria marmorata 1 ascidier. Nucula nucleus. Ammotrypane aulogaster. Nucula tenws. Choetopterus norvegicus. Maldane sarsui. Nicomache lWlumbricalis. Myzostomum cirriferum. Cucumaria hyndmannm. Thyone fusus. Psolus phantapus. Hippasterias plwygiana. Solaster papposus. Solaster endeca. Asterias glacialis. Astervas rubens. Echnus acutus. Dentaliwm entalis. Neomemnia carinata (år 1892). Naceila pellucida. Margarita helicina. Velutina levigata. Natica montagwi. Neptunea despecta. Doris repanda. Dendronotus arborescens. Doto fragilis. Aeolis papillosa. Tritonia hombergi. Molgula tubifera. Norr om Flatholmen. Detta vidsträcktare område har under årens lopp varit underkastadt mångfaldiga undersökningar. Oftast med Flat- holmen = F. till utgångspunkt hafva draggningarna utförts i riktningar mot Stångskär — S., Humlesäcken = H., Jemnin- garne = J. och Byxeskär = B. Resultatet af dessa dragg- 4 THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 105 ningar ådagalägga, att en i hufvudsak likartad fauna finnes på hela det område, som begränsas af dessa skär och holmar, som den mellan Flatholmen och Humlesäcken. Suberites ficus F.—S. Pterogorgia purmata EF.:—S. Haleciwm halecium. Sertularia abietina. Tubularia indivisa. Bougamvillia ramosa. Iucernaria quadricorms. Aphrodita aculeata. Lepidonotus squamatus. Polynoé imbricata. Nereis pelagica. Trophoma plumosa. Sabella pavonia. Ditrypa arietina. Myzgostomum cirriferum. Alcyonidium gelatinosum. Retepora beaniana. Flustra foliacea. Terebratulina caput serpentis. Orania anomala. Scalpellum vulgare. Eupagurus bernhardus EF.—J. Hyas araneus. Hyas coarctatus. Cancer pagurus. Ebalia tumefacta. Galathea sp. Pandalus annulicormis. Pandalus brevirostris. Pandalus borealis E.—J. Hippolyte cramnch. Antedon petasus EF.—J. Mesothuria intestinalis E.—J. Cucumaria lactea. Thyone fusus J. Astropecten irregularis. Stichaster roseus F.—S. Hippasterias phrygiana. Henricia sangwinolenta F.—S. Solaster papposus. Solaster endeca. Åsterias glacialis F.—J. Åsterias milleri. Åsterias rubens. Echinus esculentus F.—S. & F.—J. Strongylocentrotus droebachienstis. Echinocyamus pusillus J. FEcehnocardium flavescens J. Lima loscombu. Pecten maximus. Leda pernula. Nucula sp. Cardiuwm fasciatum. Azxinus flexuosus. Psammobia ferröensis. Lyonsia norvegica. Thracia convexa. Nacella pellucida. Emarginula crassa. Gibbula cineraria. Troclhus 2izypluinus. Trivia europea. Triforis adversa. Aporrhais pes pelicam. Eulima polita. Dendronotus velifer. Tritonia hombergi. Phallusia venosa. Phallusia mentula E.—S. Phallusia patula F.—S. Corella parallelogramma F.—S. Cyntlua echinata E.—S. 106 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 3. Ett ej ringa antal draggningar hafva äfven utförts på andra platser- väster och norr om Flatholmen t. ex. mellan Harpöbrott (= Smedjan) och Gäfven, Berggylteskär och Jem- ningarne, Jemningarne och Harpöbådar (= Smedjebrotten) och mellan Jemningarne och Humlesäcken. Resultatet af dessa undersökningar visar dock en så stor öfverensstämmelse med det, som ernåtts genom ofvan omnämda draggningar, att en närmare specificering af detsamma torde vara obehöflig. Utanför Bondens hamn. Bottnen mestadels skalsand med fläckar af zostera, alger m. m.; djupet ringa, ej öfverstigande 25 meter. Landlinan fästes omedelbart söder om hamnen och draggningen utföres Br i n. o. eller n. n. o. riktning. Edwardsia clavata, rätt allmän. Cerianthus lloydii, två små ex. Cylicolaimmus allmän. Thoracostoma acuticaudatum, all- magrmis, trädmask, män. Nemertiner. Polygordius lacteus, allmän. Nephthys malmgremi, ej sällsynt. Traävisia forbesi, ej sällsynt. Ephesia gracilis. Choetopterus norvegicus, annat ex. Galathea squanvifera. ett och Synapta, sp. wnherens?, sparsamt. Åstropecten irregularis, allmän. Eclhunocardwwm flavescens, ej säll- synt. Spatangus purpureus, ej sällsynt. Cardwm norvegicum. Astarte banksi, ej sällsynt. Venus gallina. Venus ovata, ej sällsynt. Venus fasciata, enstaka ex. Montacuta substriata på taggarne af Spatangus purpureus. | Mactra solida v. elliptica. Mactra subtruncata, Tellina pusilla. Thracia papyracea, ej sällsynt. Dosiwvia exoleta. Pluline sp. Molgula tubifera, ej sällsynt. Branchiostoma lanceolatum, all- män. Det är naturligt att jämte dessa här ofvan uppräknade former en hel del andra erhållits, ehuru de, såsom varande allmänna litet hvarstädes, här uteslutits. De uppräknade visa dock faunans verkliga karaktär på platsen, i åtskilliga viktiga punkter helt afvikande från den på andra platser. Den, som besöker Bonden, bör ej försumma att ägna sin uppmärksamhet åt »lagunen»> invid hamnen och åt de af | | THÉEL. SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 107 - växtorganismer i alla skiftningar af grönt, egendomligt färgade smärre vattensamlingarna på ön. Dessutom får han ej un- derlåta att besöka öns västra, mot öppna hafvet vettande strand med dess små inskjutande vikar och remnor, i hvilka nästan ständigt hafvets vågor brusa in, och där ett rikt djur- Lif (Purpura lapillus, Mytilus, isopoder och amphipoder etc.) existerar. Ellskär. Bottnen, sand, grus och sten jämte massor af döda skal af Cyprina. Djupet 15—20 meter. Skrapan föres i linien mellan Ellskär och Skarfsätet. Landlinan förankras på det förra skäret. Skalen äfvensom en del smärre stenar äro öf- verdragna af tätt hopade, slingrande sandrör tillhörande Sabel- laria spinulosa LEUCKART, hvilken under sommaren bär mogna ägg och sperma. På och emellan dessa rör träffas en säregen - djurformation, hvilken består af en myckenhet små sipunku- lider, Phascolosoma improvisum och sabellarice samt af enstaka individer af Phascolosoma elongatum och Psascolion strombi. Tillsammans med dessa lefva där Nichomachella, Hulalia sp. Små spionider, nemertiner m. m. jämte exemplar af Pedicel- lina, sp. cernua, var. glabra. En liknande fauna på och i skal af Cyprina finnes äfven vid Islandsberg. Själholmen. Östra sidan af holmen på berget, från ungefär 2 meter upp till närheten af vattenytan. Fångsten sker med hand- skafve. Här beklädes berget i rätt betydande utsträckning af en skorpa af Lithothamnium med greniga, fina Corallina officinalis och med högröda, gröna eller bruna alger. Faunan år rik i denna omgifning. — Folliculina ampulla. en liten svart- Aktinier, mycket små, sannolikt grön, fastsittande infusorie. ungar af Metridium dianthus. Slemsvampar. Scyplvistoma-stadier. Kalksvampar. Tubularia larynx, i talrika stora Chalina arbuscula, talrika stora ex. tufvor. 108 och bland laminaria- Nemertiner af olika storlek färg, talrika rötter. Turbellarier af rimga storlek. Nematoder. Nereis pelagica. Syllider. Dodecaceria concharum. — Pomatocerus triqueter. Bryozgoa, ymnigt. Phoromis hMippocrepia, enstaka ex. ARKIV FÖR ZOOIOGI. BAND 4. N:O 3. Ostracoder, små svartglänsande i stor ymnighet. Halacarider med vacker teckning på ryggen. Modiolaria. Saxicava. Nudibranehiater, små och allmänna bland laminaria-rötter och tu- bularia-tutvor. Cwna intestinalis i Massor. Styela rustica. violett Isopoder, små och talrika. Dessutom kan tilläggas att vid en draggning mellan Själ- holmen och Gåsö, i närheten af Mickelskär, följande former erhöllos: Hchvurus pallasit 7 ex., Cyprina islandica flera lef- vande ex., Balanoglossus kuppfert samt 4 ex. af en Hdwardsia. Grötö vid Grundsund. Ehuru många draggningsfärder företagits till denna plats, finnas i dagboken antecknade endast tre, hvilket förklaras däraf, att resultatet af dessa draggningar varit 1 det närmaste detsamma. Den första färden, !9/7 1893, gällde platsen utanför CGrötö- hamn midt emot Grundsund; största djup 18—19 meter och : bottnens beskaffenhet växlande från slam eller lera ute på djupet till berg och alger etc. upp emot grundare vatten, dit skrapan släpades. Utaf fångsten uppräknas följande former: Cyliehna alba. Retusa umbilicata. Aclis supramitida. Onoba aculeus, Rissoa abyssicola. Turritella communis. Trophon barvicensis. Stomplua churchice, 1 ex. Lucernaria guadricormis, 5 ex. Pinnotheres pisum i Modiola vul- garis. Modiola vulgaris, lefvande i mängd. Montacuta bidentata. Siphonodentalis lofotensis. Nudibranchiater gen. & sp.? De andra två antecknade draggningsfärderna utfördes d. 25/6 1897 och d. ?6/; 1903, båda till Vasholmefjorden och r oå 19 meter och THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 109 midt emellan Grötö och Vasholmen (Varholmen). Djupet 18 bottnen mestadels slam eller mudder. Vid oden första färden erhölls Echiurus pallasit 1 mängd, alla små utom en individ, samt många små ex. af Priapulus caudatus. Den tredje utfärden till Vasholmefjorden föranleddes af önskan att erhålla ännu flera exemplar af just dessa två former, men intet enda individ kunde då infångas. Däremot anteck- nades då de former, hvilka synas utgöra och bilda den egent- liga djurformationen i denna s. k. fjord. - Halcampa duodecimceirrata, 1 ex. FEupagurus bernhardus, 2 ex. i Nemertiner, två former i 4 ex. Turbellaria, 1 stort ex. Terebellides stroemi, 3 Jo EX. Pectinaria avwricoma, 3 SE Trophonia glauca, 3 ex. Brada villosa, 2 pe OR Ammotrypane awlogaster, 1 ex. Buccewmum. FEupagurus pubescens, 3 ex. 1 Tur- ritella. Venus gallina, 2 2 ex. Cardiwum echinatum, 1 ex. Nucula sp. Syndosmya nitida, 1 ex. Aricia sp. Goniada maculata, 1 ex. Nephthys sp., 8 ex. Nereis dumerilti, 2 ex. Phyllodoce maculata, 1 ex. Harmothoé imbricata, 2 nl Solen pellucidus, 2 ex. Mya arenaria, 2 små ex. 2 Turritella ungulina, 2 ex. Aporrhais pes pelicani, 6 ex. Nassa reticulata, T ex. ex. Phuiline. sp, 1 ex. Under en af dessa färder draggades också vid Ösöholme tätt invid Grundsund och därifrån hemfördes bland annat många exemplar af Hhalia tumefacta, Ålcyonidium gelatinosum med svagt greniga, något utbredda kolonier, Pecten islandicus, 2 ex. (döda), och Flustra sp. i stor myckenhet. Äfven vid Sejningarnes södra öar hafva draggningar ut- förts i riktning mot Islandsberg och därifrån omnämnes ett ex. af Hchiurus pallasit. Cåsöränna eller Gåsöfjord. J Gullmarens södra mynning bär namnet Gåsöränna eller Gåsöfjord, hvilken sträcker sig fram mellan Gåsöarne och Skaftölandet ända till närheten af Grundsund. Bottnen ut- göres af lera längs efter fjorden, där djupet växlar mellan 30 och 45 m. På båda sidorna om den egentliga rännan finnas 110 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. klippor och skär med riklig algvegetaticn, samt äfven sten- botten och inemot de grunda vikarne mudder och sand ofta uppblandad med skal och skalsand. Fjorden är rik på djur- former af olika slag. Förteckningen på djur härifrån är också betydligt rikare än från andra platser, hvilket dock till en - ; del bör tillskrifvas den omständigheten, att fleta draggningar utförts här och att mera detaljerade anteckningar förts öfver dessa. Synnerligen gifvande hafva de draggningar varit, hvilka | utförts i linie mellan Pittlehufvud och Gröderöhamn, mellan | Löken och Svenningeskären och vid hvar och en af dessa för sig, samt längs efter fjorddjupet i själfva rännan. När namnen på djuren i nedanstående lista ej äro åtföljda af någon beteckning, så utmärker detta, att de äro fångade i Gåsöfjorden utan någon detaljerad lokaluppgift, äro de åt- följda af ett (P. G.), (L. S.), (LT.), (S.) eller (Lk), så menas därmed, att de anträffats mellan Pittlehufvud och Gröderö- hamn, mellan Löken och Svenningeskären, vid Löken, vid Svenningeskären eller 1 Lervik på Skaftösidan, där vattnet är grundt och bottnen utgöres af sand. Pennatula phosphorea. FEumenia crassa. Edwardsia clavata. Scalibregma inflatum (L.). Halcampa duodecimeirrata. Aricia norvegica (P. G.). Podocoryne carnea på Nassa (P.G.). Brada sp. Prosthecereuws vittatus (L. & S.). — Olymene proetermissa (P. G.). Tetrastemma robertiane (P. G.). Terebellides stroemi. — Carinella annulata. Amphitrite cirrata (1L.). Lineus bilineatus. Dasychone dalyelli (L.). Emplectonema gracile bland Myti- FEuchone rubrocincta. lus (L.). Serpulider i massor på Mytilus (L.)- ? Emplectonema neesii (L.). Plhascolion strombi. Pholoé miuuta bland skal. Phascolosoma vulgare (P. G.), (L.)- Nephthys-former. Pliascolosoma elongatum (L.). Phyllodoce-former. Phascolosoma procerum (P. G-.). Eteone sp. Priapulus caudatus. Nereis dumerili (F. G-). Verruca strömir (L.). Opliodromus vittatus. Mmachus dorrhynchus (L.). Autolytes prolifer (IL.). Purynome aspera (L.). Glycera-former (P. G-.). Portunus depurator. Ammotrypane awvwlogaster. Portunus pusillus. i ” : THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. — Pecten tigrinus & P. striatus (L.S.). Porcellana longicormis (L.). Ebalia tumefacta. Eupagurus bernhardus. Eupagurus chiroacantlus. Nephrops norvegicus. Pandalus anmuilicormis. Pandalus brevirostris. Hippolyte gaimardi. Palemon sqwilla. Crangon vulgaris. Crangon spinosus. Orangon nanus. Labidoplax busku. Cucumaria hyndmuni (L.). Thyone fusus (L.). Antedon petasus (L.). ÅAstropecten irregwlaris. Solaster papposus. Henricia sangwinolenta (L.). Asterias milleri. Asterias rubens. Opliopholis aculeata (L.). Ophiothrixz fragilis (L.). Eclinus miliaris (L. etc.). Brissopsis lyrifer. Balanoglossus kuppferi (P. G.). Mytilus edulis (L. etc.). Modiolaria discors. Nucula nmucleus (L.). Nucula nitida (L.). Cardium edule (Lk. etc.). Cardiwm eclunatum. Cardium exiguwum (Lk.). Åstarte banksii (L.). Venus gallina. Venus ovata (L. etc.). Tapes letus (Lk.). Tapes pullastra (Lk.). 11i Tapes aurea (LKk.). Lucina spinifera (Lk.). Tellina baltmica (Lk.). Tellina tenmwis (Lk.). Psammobia ferröensis (P. G-.). Thracia papyracea (P. G.), (Lk.). Neera obesa & N. cuspidata. Mya arenaria & M. truncata (LKk.). Dentalium entale. Siphonentalis lofotensis. Chetoderma mtidulvm. Chiton hanleyi (L. S.). Chiton ruber (L.). Gibbula cineraria (IL. S-.). Trochus millegranus (L.). Velutina levigata (L.). Natica montagwi. ITittorina-former. Hydrobia-former. Turritella ungulina. Aporrhais pes-pelicani. Trophon barvicensis. Nassa reticulata. Buccinuwm undatum. Neptunea despecta (L.). Acteon tornatilis. Cylichna cylindracea. Cylichna alba. Retusa umbilicatus. Scaphander pumncto-striatus (L.). Pluline aperta. Phuiline scabra. Pluline lovéni. Acanthodoris pilosa (L.). Dendronotus arborescens. Hero formosa. Doto fragilis. Facelina drummondi (L. S.). Tritomia hombergi. 112 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O- 5. »Gåsöllakan.»> Denna, hvilken också benämnes »Gåsöflatan», utgöres af en grund, tämligen skyddad vattensamling, som omfattas och begränsas af Gåsöarne utom mot norr och nordost, där den skyddas af en del smärre öar. Djupet är ringa, ofta knappast en meter, och bottnen utgöres af mudder med lefvande och död zostera, samt stenar med tångruskor. Utaf de former, hvilka lefva och trifvas 1 en dylik omgitfning, äro följande antecknade: Ophelia limacina. Athanas nitescens. Nephihys-former. Ecelunus miliaris. Phyllodocider. Mactra subtruncata. Nereider. Thracia papyracea v. villosituscula. Castalia sp. / Tellina balthica. Scoloplos armiger. Tellina temnwis. Capitellid i mängd. Clavellina lepadifornmuis. Spättan eller Spättasbåden. Spättan är ett skär med sjömärke s. o. från Flatholmen. Draggningarna hafva utförts i linien Spättan och Bondhålet och börjat på leran på ett djup af ungefär 30 m. samt fort- satts uppför Spättans berg med dess algvegetation. Alceyomum digitatum. Inachus sp. Pennatula phosphorea. Ebalia tumefacta. Stomphua churchie. Euwurynome aspera. Caryophyllia smithit. Portumnider. Phascolosoma elongatum. HEHupagurider i Turritella. Priapulus caudatus. Mesothuria imtestinalis. Aphrodita aculeata. Cuceumaria sp. Lepidonotus squamatus. Psolus phantapus. Nephihys sp. | Labidoplax busku. Glycera sp. Eclunus esculentus. Gomoada maculata. Echwocardium tlavescens. Fumema crassa. Brissopsis lyrifer. Terebellides stroemi. Solaster endeca. Ditrypa arietina. Ampluwra chhaju. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 113 Ampluuwra filifornvis. Cardiwm norvegicum. Lima loscombii. ; Corbula gibba. Pecten tigrimnus. Dentalium entalis. Pecten septemradiatus. Aporrhais pes pelicani. Leda sp. Turritella ungulina. Nucula sp. Fulima intermedia. Astarte sp. Aplysia punctata. Venus fasciata. Dendronotus sp. Venus ovata. Bondhålet. Bondhålet är en mindre vik på yttre sidan af Blåbergs- holmen, för öfrigt en af »kristinebergarne> mycket omtyckt badplats, hvilken ligger öppen mot n. v., hvarifrån sommarens behagligaste vind kommer, men är skyddad mot n. af en liten klippö, som vid lågvatten är förenad med Blåbergs- holmen. Åt väster stupa tvärbranta klippor ned i hafvet, klädda med fucaceer, laminarier m. m. Bottnen, inifrån land räknadt, utgöres innerst af grus, sten, sand m. m., därpå af alger och slam och mot djupet af lera. Det är naturligt att här, liksom på alla andra ställen, där man nödgas föra skrapan från leran i djupet upp emot klippsträndernas grundare vatten, representanter för olika faunor blottas och blandas om hvarandra; en del former till- höra leran, andra lefva på klippor och sand eller grus, och andra slutligen hafva sitt hemvist bland tång och laminarier. För den, som ägnat sitt intresse åt hafsfaunan, är det dock i flertalet fall ingen svårighet att särskilja djuren från de olika bottenområdena. Inne i bondhålet upp utefter de tvärbranta klipporna lefva skogar af laminarier och vackra tufvor af Tubularia larynx, och här träffas en ganska rik och omväxlande fauna: Chalina arbuscula och andrasvamp- Emplectonema gracile i byssus af djur. Mytilus. Eudendriuwm amvulatum. Mvytilus i större och smärre exem- Tubularia laryng. ; plar. Obelia gemniculata på laminarier. Nereis ete. bland laminariarötter. Bryozoer. Arkiv för 200logi. Bd 4. N:o 5. 8 p- 114 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 5. Utanför Bondhålet 1 leran äro följande djur annoterade: Labidoplax busku. Dentaliwm entalis. Ampluwura chaju. Siphonentalis lofotensis. Ampluuwra filifornvuis. FEuluma intermedia. Brissopsis lyrifer. Onoba aculeus. Modiolaria marmorata. Aclis supramtida. Carduwwmmn norvegicum. Trophon barvicensis. Lucwmopsis undata. Cyliehna alba. Corbuwla gibba. Retusa wmbilicata. Kristinebergsbukten. Om man tänker sig en linie dragen emellan Långgapsände och Mansholmen invid Fiskebäckskil, så räknar jag allt det vattenområde, som ligger väster om denna linie, till Kristine- bergsbukten, hvilken sålunda begränsas 1 söder af Bökevik och Närberget, i väster af Kristinebergslandet och 1 norr af Blåbergsholmen och Långgapsskären. Denna hafsbukt har tvenne grunda vikar med fin sand- och skalbotten skilda åt genom Närberget och af hvilka den ostliga kallas Bökevik. Kristinebergslandet är afskildt från Blåbergsholmen genom en vik, hvilken afsmalnar västerut till det s. k Smalsundet, hvilket utmynnar 1 Gåsöfjorden. Norrut mellan Blåbergs- holmen och Långgapsskären står Kristinebergsbukten i för- bindelse med Gullmaren genom en trång passage, det s. k. Långgapshålet. Omedelbart utanför stationen ligger Rått- holmen. ; Djupet är ringa och öfverstiger ej 18—19 m. Bottnen utåt linien Långgapsände—Mansholmen utgöres af lerblandad slam, men består för öfrigt mestadels af mudder och lefvande eller död zostera; mot de långgrunda stränderna finnes sand blandad med skalsand och upp efter klipporna alger. Öster om Råttholmen finnes på 3 ä 4 meters djup ett grund med algvegetation. I nedanstående lista äro fyndplatserna eller draggnings- linierna, där djuren blifvit anträffade, utmärkta med begyn- nelsebokstäfverna B (Bökevik), N (Närberget), R (Råtthol- men), S (Smalsund), K.—F. (mellan Kristineberg och Fiske- bäckskil), R.—B. (mellan Råttholmen och Bökevik), Kb. (Kristinebergsbukten, litet hvarstädes) o. s. v. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 115 Amorpluna pamricea Kb. Virgularia nmirabilis Kb. Sagartia viduata Kb. Metridiuwmm dianthus Kh. Amphiporus biocuwlatus Kb. Tetrastemma candidum R. Cerebratulus fuscus R.—B. Turbellaria, stora ex. Kb. Nephthys-former Kb. N. Exogone naidina R. Hediste diversicolor, sandstrand. Scoloplos armiger N. ÅAremicola marina, sandstrand. Terebellides stroemi K.—F. Ampluicora fabricia R., bland tång. Spirorbis-arter på tång etc. Kb. Echiurus pallasit K.—F. Plhascolosoma elongatum R.—M. Phascolosoma procerum R.—F. Phascolion strombi Kb. Priapulus caudatus RB.—F. Cumaceer gen. & sp.? Stenorrhynchus rostratus B. ITnachus dorsettensis B. Hyas araneus Kb. Carcinus moenas Kb. FEupagurus bernhardus Kb. Eupagurus cuanensis R.—M. allmän - Palcemon sqwilla Kb. Crangon vulgaris Kb. Phoxichilidiwm femoratum i Hy- dractimia echnata Kb. Andra Pantopoder bland tång och hydrozoer R. Synapta inherens RB.—F. Labidoplax buskii M. Cucumaria elongata R.—F. Astropecten irregularis Kb. Asterias rubens Kb. Eclhunus miliaris Kb. Ecluinocyanvus pusillus R.—F. Eclhinocardium cordatum K.—F. Mytilus edulis B. Nucula mitida B. Cardium fasciatum K.—F. Cyprina islandica K.—F. Venus gallina R.—B. Venus ovata B. ILucmopsis undata R.—B. Azxinus sp. Kb. Montacuta bidentata R.—B. Syndosmya alba Kb. Syndosmya mitida Kb. Tellina tenwis Kb. Solen ensis R.—M. Solen pellucidus Kb. Corbula gibba Kb. Mya arenaria S. Teredo navalis, bryggor och sjö- bodar. Dentalwm entalis Kb. Littorina lUittorea Kb. Lacuna pallidula B-. Lacuna divaricata B. Hydrobia ulve Kb. Hydrobia balthica Kb. Turritella ungulina Kb. Åporrhais pes pelicamni Kb. Nassa reticulata Kb. Buccewmum undatum Kb. Cylichna cylindracea B-. Retusa truncatula Kb. Pluiline aperta K.—F. Aeolis, papillosa Kb. Diphyllidia Uineata B. Tergipes laceinulatus Kb. Elysia viridis Kb. 116 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:0O 35. Långgapsände-—Rödskären. Nästan utan undantag har landlinan varit fästad vid Långgapsände, så att draggningarne utförts i dess närhet, ehuru i den antydda riktningen. Bottnen utgöres af lera och mudder utom naturligtvis upp mot Långgapsände, där berg med algvegetation finnes. Största djupet öfverskrider ej 35 m. Endast ett fåtal former äro antecknade. Nephthys-former. Spirorbis-arter, på tång etc. Autolytes prolifer, bland tång. Echurus pallasi. Glycera alba, stora exemplar. Cumaceer. Maldane sarsti. Pecten opercularis. Olymene milleri. Syndosmya alba. Lysilla lovéni. Syndosmya nitida. Terebellides stroenvi. Thracia convexa. Tofva— Grötö—Dalsvik. Talrika draggningar hafva under åren utförts på detta fjordområde dels med landlina fästad på Tofva = T., hvarvid mindre trawl eller skrapa varit i användning, dels med stor trawl, hvilken antingen seglats fram eller bogserats af mindre ångbåt. I det förra fallet har riktningen varierat från nordlig mot Grötö = G. eller Grötöref = Sälref = S. till nordostlig mot Dalsvik. I det senare fallet åter har trawlen kastats 1 det djupare vattnet utanför Tofva och släpats fram mot Dalsvik =D. Bottnen utgöres af lera och slam, och djupet öfver- stiger 1 regel ej 45 m., utom utanför Dalsvik, där det går upp till 60 m. eller något mera. Fumculina quadrangularis T.—D. Nephrops norvegicus T.—D. Prosthecereus vittatus S. Cucumaria elongata D. Pamnthalis oerstedi T.—D. Psilaster andromeda T.—D. Rhodine lovéni G. Balanoglossus kuppferi T. Pectwraria belgica G.—T. Imuema borealis D. Ditrypa arietina T. Psammobia ferröensis T. Ecehurus pallasu D. Necera obesa T. Phascolosoma procerum D. Chetoderma nitidulwum D. Triticella korenir D. Scalaria clathrus D. Arcturus longicormis G.—T. Rossia owem T. Calocaris- mac andree T.—D. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 117 Qvarnviken = Q och Kölvik = K. Dessa obetydliga vikar af Gullmarn, hvilka ligga den förra - 1 närheten af Rödskären, den senare v. om Tjufsundet och Lindholmen, äro mycket grunda, och deras botten utgöres af sand, slam, mudder, stenar, zostera och tufvor af fucaceer. För fångsten har användts en handskafve, hvilken tvingats djupt ned i slammet under zosterarötterna. Scoloplos armiger Q & K. Corbula gibba K. Ophelia limacina Q. Mya arenaria Q. Tapes letus Q. & K. Mya truncata Q. & K. Tapes pullastra Q. & K. Sazicava arctica (AJ Tellina balthica Q. & K. Hydrobia baithica K. Tellina temwis Q. & K. Hydrobia ulve K. Högaröskären eller Hågarnskären. Carwnella anmulata. Priapulus caudatus. Rhodiwne lovéni. Ebalia tumefacta, talrikt. Myriochele heeri. Munmida rugosa, sparsamt. Artacama proboscidea. Phyllophorus sp., enstaka exemplar. Sabella pavonia. Cardium norvegicum. Serpulider i myckenhet. Phallusia mentula. Placostegus tridentatus. Lindholmen—Högaröskären—Oxevik. Vid Lindholmen = L. hafva under årens lopp talrika dragg- ningar utförts i flera olika riktningar. Mest inbringande hafva de draggningar varit, hvilka utförts mellan Lindholmen och Oxevik = L.—O0O. Djupet här öfverstiger knappast 25 m. och i själfva rännan äfvensom utanför Oxevik utgöres botten af slam och mudder, här och där med sten och döda skal. Mel- lan Lindholmen och Högaröskären = H. är djupet något större och bottnen består af lera och slam samt berg. Virgularia mirabilis Q. Caryophyllia smithii H.—L. Protanthea simplex L.—O0O. Alecyoniuwm digitatum, små på döda Halcampa duodecimeirrata L.—0. skal. 118 Tubularia larynx H.—L. Hydractinia echinata på Buccwvum med Pagurus L.—0O. Halecium halecinum L.—O0. Obelia flabellata L.—0O. Tlhwiaria lonechitis på skal L.—O0. Cerabratuwlus marginatus L.—0O. Flera andra nemertiner L.—O. Stora turbellarier i mängd L.—O0. Nephithys-former L.—O0O. Phyllodoce-former L.—O. Glycera alba L.—0O. Ammotrypane auwlogaster L.—0O. Trophonia glauca 0. Polydora = Leucodore sp. 0. Mvyriochele heeri Q. Myzxicola sp. H. Artacama proboscidea L.—H. Terebellides stroemi. Apomatus sp. H. Sabella pavoma L.—H. Serpulider i massor H. Phascolosoma procerum L.—0O. Priapulus caudatus L.—O0. Echwrus pallasui L.—0. Alcyonidium gelatinosum L. .Pedicellina cernua på hydrozoer fästade på skal L.—O0. Cumaceer 1 mängd L.—O0O. FEupagurus bernhardus L.—O0. Labidoplax buski L.—O0O.&L.—H. Synapta inherens L.—O0. Cucumaria elongata 1L.--0. ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 3. Ophiopholis aculeata L.—0O. Hclinocardwm cordatum L.—0. Anonmvia-former på Modiola-skal L.—0. Nucula mnitida O. Cardwm eclunatum L.—O. Cardium suecicum L.—0O. Cyprina islandica L.—O0O. Venus gallina O. Venus ovata L. Iucinopsis undata L.—O. Azxirmus flexuosus L.—0. Axinus sarsu L.—0O. Syndosmya alba L.—0. Syndosmya mitida L.—O0. Corbula gibba var. rosea &O. Solen pellucidus O.—L. Choetoderma mitidulum 0. Acmea virginea O.—L. FEulima polita 0. Turbomilla lactea 0. Trophon clathratus 0. Neptunea despecta L.—0O. Åcteon tornatilis O. Cylichna cylindracea 0. Cylichna alba OQO. Phuiline aperta O.—L. Plhiline lovém IL. Doris tuberculata L. Aeolis papillosa IL. Tergipes lacwmwlatus O. Phallusia mentula I. Strumpeskagen—Fiskebäck-Kopparnaglarne. De talrika draggningar, som utförts med Strumpeskagen =58. till utgångspunkt, hafva gått dels i riktning mot Fiske- bäck = F. på norra sidan fjorden, dels i linie mot Koppar- naglarne — K. Oftast såväl vid Strumpeskagen som vid Kop- parnaglarne har fångstredskapet utgjorts af en skrapa, då THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 119 alltid landlina användts och skrapan släpats från leran på djupet uppför bergväggarne med dess vegetation. Ej sällan har emellertid trawl dragits fram med segelbåt tvärs öfver fjorden, då man träffat ett djup ända till 70 å 80 m., där botten utgjorts af lera. Utaf de uppräknade djurfor- merna finner man också lätt, att draggningsredskapen än öfverfarit leran på djupet, än åter dragits fram uppför berg- väggarne. Bolocera longicornmis ute i fjorden. Ampliura chiaju S.—F. Actinostola callosa ute i fjorden. Amphiura filiformis S.—F. Chondraetinia digitata ute i fjorden. Brissopsis lyrifer S.—F. Caryophyllia smithii S. & K. Alcyomium digitatum S., talrikt. Polynoö scabra sp.? Nephthys-former. Pecten septemradiatus S.—F. Nucula nucleus S.—F. Leda pernula S.—F. Venus ovata 5. Terebratulina caput serpentis K. IH Pandalus annulicorms S. Pandalus borealis S.—F" Hippolyte polaris S.—F. Hippolyte securifrons S.—F. Crangon allmanm S.—F. Iucina borealis S. Solen ensis K. Dentalwum entalis. Scaphander puncto-striatus S.—F. Dendronotus velifer S. Hero formosa. Crangon borealis S.—F. Synapta bergensis F. Sepwola atlantica. 2 Essviken. Botten: slam, mudder och mot djupet lera. Djupet väx- lande från 20 till 50 m. Trawl. Utom andra djurformer äro följande anträffade: Mesothuria intestinalis. Stichopus tremula. Stylifer turtomii på Strongylocen- trotus. Strongylocentrotus droebachiensis. Sepiola scandica. Rossia owem. Skårberget, Finsbotufva, Alsbäck och Teganeberg. Det fjordområde, som tänkes begränsadt i söder eller rättare sydväst af linien Skårberget = S.—Finsbotufva = F. och i nordost af linien ”Teganeberg = T.—-Alsbäck = A. har I 120 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 3. sedan gammalt rykte om sig att hysa ett rikt och omväxlande djurlif. Alla betingelser finnas också för att så skall vara förhållandet. De höga stränderna närma sig intill hvarandra, så att fjordens bredd utefter en viss sträcka blir betydligt inskränkt. Den södra strandens klippor stupa tvärbrant ned i djupet, och rätt kraftiga strömmar draga här i regel fram, hvarigenom en liflig. vattenomsättning uppstår i de öfre lagren. Detta har till följd att littoralbältet ned till några meters djup företer en rikedom på djursamhällen af olika slag. Här inne 1 fjorden träffas också det största djup man känner invid Sveriges kust söder om Väderöarne eller bortåt 140 mm. I lerslammet på detta djup finnas i oräknelig mängd lerrör, hvilka delvis äro tomma delvis bebodda af borstmaskar. Under årens lopp hafva otaliga draggningsexpeditioner utgått från Kristineberg till dessa intressanta trakter af Gull- maren. De fångstredskap, som med fördel användts, hafva utgjorts af handskafve, skrapa och trawl. Med handskafven hafva rika skördar erhållits af de djursamhällen, som lefva på de tvärbranta strandklipporna ned till några meters djup. Skrapan har nedsänkts till 50 å 70 meters djup och därefter släpats upp efter de brant stupande bergväggarne; därvid har alltid landlina användts och ofta har denna varit för- ankrad vid Storeskär. Ute på leran 1 djupet har trawl af olika konstruktioner varit i användning och ofta har den släpats fram med hjälp af ångbåt, antingen längs efter fjord- rännan eller i sned riktning öfver densamma. Vioa celata i ostronskal T. Hydrozoer i stor myckenhet i lit- Radiella spinularia S-. toralbältet. Tecophora semisuberites S. & T. Carinella annulata S-. Suberites montalbidus på Pecten Emplectonema gracile S., bland S.—A. Mytilus. Inflatella crustacea' S. Ampluiporus pulcher S. Esperia lingua S. & T. ; Nephthys-former. Isodictya nfundibuliformis T. Leodice norvegica S.—F. Axinella rugosa S. & T. Myrtiochele heeri S. Protanthea simplex S. & T. Melinna ceristata S.—FE. Actinostola callosa S.—FE' Amphitrite intermedia S. Chondractvwna digitata S.—AÅA. Terebellides stroenvi. Bolocera longicormnis F. Sabella pavonia T. Serpulider. THEÉEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 121 Phoronis hippocrepia på ostronskal Venus gallina. S. Azxinus flexuosus S.—F-. Terebratulina caput serpentis 8. — Axinus sarsit S.—F. Cistella eistellula på Serpwla S. Syndosmya mitida S.—F. Munnopsis typica S. Tellina lata S. Hyas coarctatus S. Thracia convexa S. Eurynome aspera S. Corbula gibba S. Eupagurus pubescens S. Xylophaga dorsalis S. PEupaguwrus chiroacantlus S. Dentalium entalis. Pandalus annulicormis S. Ohiton abyssorum S. Pandalus borealis S. Cluton corallinus S. Pandalus securifrons S. Pilidiwm (Lepeta) fulvum S. Crangon norvegicus 5. Puncturella noachina S. Crangon spinosus S. Emarginuwla ecrassa S. Psolus phantapus S. Emargiruwla reticwlata S. Mesothwria intestinalis S. Velutella flexilis. Stichopus tremula S. Trophon barvicenstis. Opluura sars S.—FE. Nassa imncrassata. Echinus norvegicus S. Neptunea despecta. Ostrea edwlis S. Acera bullata. Pecten septemradiatus S.—F.—A. Scaphander puncto-striatus. Pecten tigrinus S.—EF.—A. Aplysia punctata. Pecten striatus S.—F.—A. Doris tuberculata. Mytilus edulis på klipporna. Doris jolmstoni A. Modiolaria marmorata i ascidier. Doris repanda S. Nucwla mnucleus S.-—E.—A. Dendronotus arborescens. - Nucala suleata S.—E.—A. Dendronotus velifer. Nucula nmitida S.—F.—AÅ. Doto fragilis. Leda permula S.—F. Sepiola scandica. Portlandia Wecida S.—F.—A. Phallusia mentula S. & F. Portlandia frigida S.—F. Åscidia intestinalis S. Cardium norvegicwm S.—FE. Styela grosswlaria P. Cardium minutum S.—A. Styela pomaria S. Åstarte elliptica. Cyntlia echinata S. Astarte bankstii Orstahufvud. Gullmarsvik. Här har uteslutande trawl af olika konstruktioner varit 1 användning. Djupet växlar från 70 till 90 m. Bottnen utgöres mestadels af lerblandad slam. Trawlen har släpats P2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 5. i två riktningar: från södra ändan af L. Bornö tvärs öfver fjorden in i Gullmarsvik eller i riktning från denna mot Björkholmen. Axinella rugosa, Fumculina quadrangularis. Pennatula phosphorea. Bolocera longicornis. Actinostola callosa. Chondractinia digitata. Terebellides och andra borstmaskar. Pandalus borealis. Hippolyte securifrons. Crangon nanus. Calocaris mac andrece. Stichopus tremmwla i massor. Pecten septemradiatus. Nucwla-arter, Leda m. di. Saltkällefjorden. Denna långa, smala fjord, hvilken utgör en direkt fort- sättning af Gullmaren och kan sägas hafva sin mynning midt för Smörkullen = 5., är hittills jämförelsevis ofullständigt un- dersökt. Detta kommer sig till stor del däraf, att detta fjordområde är så aflägset från Kristineberg, att en dragg- ningsfärd dit med segelbåt i regel kräfver mer än en dag. Djupet i närheten af Smörkullen uppgår till omkring 60 m. men aftager så småningom inemot NSaltkällan och Qvisterum- älfven. och mudder. Protanthea simplex. Leodice norvegica S. ITumbrinereis fragilis. Rhodine lovéni. Pista cristata. Terebellides stroemi. Fupagurus pubescens S. Cramgon sars S. Solaster papposus. Brissopsis lyrifer. Lima loscombit. Timatula elliptica. Leda pernula. Bottnen längs fjordrännan består af lerblandad slam Följande former äro bokförda: Leda minmta. Nucula-arter. Portlandia lWucida. Astarte sulcata. Cardium fasciatum. Cardium minutum. Axinus sp. Syndosmya nitida. Corbula gibba. Scaphander puncto-striatus. Dendronotus velifer. NXylophaga dorsalis. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 123 Strömmarne. Härmed förstår jag den ofta mycket trånga förbindelsen mellan Gullmaren å ena sidan och Koljefjord samt Ellelösfjord å andra sidan. Deras början har jag förlagt till Lindholmens södra sida. Vattenströmmarne göra sig kraftigt gällande, så kraftigt till och med att större båtar måste lägga fast vid stränderna och afvakta den gynnsamma strömmen, ty efter vissa timmar växlar denna och går 1 motsatt riktning. Föl- jande dagboksanteckningar förtjäna att här omnämnas, så knapphändiga de än 1 många afseenden äro. Bervik: Echiurus pallasii och Maldanider. Källvik: Priapulus caudatus i talrika små exemplar. Krämareviken: botten slam; djupet 18—23 m. Synapta inherens, Phyllodoce maculata, Humida sp., Cyprina islan- dica, 11 ex. d. !3/g 1902 och 42 ex. d. !2/6 1903, Malacob- della grossa i Cyprina. Bassholmsrännan: Cardium exiguum, Tellina balthica, Mya arenaria, Syndosmya alba och S. alba var. radiata, Solen pellucidus, Aporrhais pes pelicani, Nassa reticulata, Buc- cinum undatum var. littoralis. Snäckdjupet mellan Flatön och Bassholmen : Tellina balthica, Nassa reticulata, Syndosmya alba var. radiata. Skatholmen: det smala sundet mellan denna holme och Dragsmarklandet, där strömningarne i vattnet äro mer än vanligt kraftiga, erbjuder en synnerligen rik och in- tressant fauna. Där hafva talrika draggningar utförts allt sedan år 1893. Resultaten af detta års draggningar och undersökningar på detta mycket begränsade område återgifvas här. Bottnen består af sten, grus och skal- sand samt knippen af alger. Djupet öfverstiger ej 5 å 6 meter. Det förhållandet att flera djur lefva här på detta ringa djup men aldrig, eller ytterst sällsynt, träffas i Gullmaren eller i den yttre skärgården kan endast för- klaras af den lifliga vattenomsättningen. Däraf förklaras också den rika och lifskraftiga faunan i littoralbältet. Fucaceerna äro här bärare af talrika former af hydrozoer: Clava, Coryne, Plumularia, Sertularia, Campanularia, at bryozoer t. ex. Flustrella hispida m. fl.; tillsammans med 124 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 35. dessa lefva oligocheeter, nemertiner, nematoder, polycheeter t. ex. Amphicora fabricia, ostracoder och arachmider, sam- mansatta ascidier, spongier m. m. I sundet mellan Drags- mark och Skatholmen hafva utom ofvan uppräknade former följande anträffats, under åren 1893—1900 jämfö- relsevis talrikt, sedermera 1 ständigt aftagande: Halcampa duodecimcirrata, talrikt. Sagartia wndata, talrikt. Urticina crassicormis, på stenar och klippor. Cerianthus tloydit, spridda exem- plar. Carinella annulata. Pholoé minuta, bland skal. Castalia puncetata, bland skal. Syllis sp., bland skal. Dodecaceria concharum, bland skal. Pista cristata. Nephthys sp., mörk och glänsande. Travisia forbesi. Trophonia sp. Ophelia limacina. Alecyonidium gelatinosum, greniga, bruna kolonier. Phoromis hippocrepia, sällsynt på ostronskal. små, Echinocyammws pusillus. allmän. Strongylocentrotus droebachiensis, allmän. Opluothrix fragilis. Furynome aspera. Modiolaria discors. Cardium fasciatum. Cardiuwm exigwwum. Tapes laetus. Tapes pullastra. Mactra solida, talrikt. Solen emnsis. Mya arenaria. Mya truncata. : Saxicava arctica & rugosa. Chiton marmoreus, talrikt. Acmea virginea. Scalaria clathrus, lefvande. "Dendronotus arborescens. Koiljefjord. Harholmens n. ö. udde på lös mudderbotten: Tellina lata, lefvande i enorma massor. Hjelten—Harholmen: Styela rustica, allmän. Nedanför Näsudden på dy- och mudderbotten: Metridivum " dianthus, allmän på skal af Mytilus; Harmothoé imbricata; Flabelligera affinis, ovanligt stora och talrika exemplar; Trophonia plumosa; Trophonia glauca; Amphicteis gunneri ; Melinna cristata, mycket talrikt representerad; Tellina lata i stor myckenhet. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 125 Borgilafjord. Räfsnäsudde, i rännan åt Koljefjord på död zostera och mudder: Echinus miliaris, stora massor af små individer; Cyprina islandica i stor myckenhet. Björnsundsfjord. Märrskären—Orust, dybotten och 25 m:s djup: Flabelligera affinis i oerhörda massor. Ellelösfjord. Fredagsholmen—St. Risholmen, slam- och bergbotten, 25 å 30 m:s djup: Alcyonidium gelatinosum 1 stora, gre- niga och talrika exemplar; Flustra membranacea, talrikt. Malösund, 10—16 m.: Turbellarier i stor mängd; Priapulus caudatus; Syndosmya mnitida, talrikt; Cyprina islandica, talrikt; Solen pellucidus, talrikt. Tvestjärten—skäret vid Gullholmen: Trophonia plu- mosa, många stora exemplar; Hteone sp., Strongylocen- trotus droebachiensis, Chiton sp., Saxicava; Modiola vul- garis, med en vidfästad röd ÅAscidia, 1 stor mängd. 126 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 9. Index. ACMSPIP ISEN sr NOM Amphiporus pulcher . :. 63, 104, 120. Acanthias vulgaris . . . . ..= 98. Amphiura chiajii . S0,112, 114, 119. Acanthodoris pilosa . > Gl III > filiformis 80, 113, 114, 119. Åcanthonia echinoides . . . 34, 42. Amphitrite cirrata . . 69, 110. D (GjuladlauOE a so — Di > intermedia . . 69, 120: Acera bullata . 45, 92, 121. ADISOPOMA CK LECkel kel FSL NESS JAGIISTaSCaRIS- | js oc byert so el ASG TE Amnneld-larvet sm ers SOS > supranitida 3 CDG IMER INA Anomalocera patersoni. . . . 41. serna ae, WSIJRLOInENg soo dv So GÅ Anomia aCWCAabda köl. RESO ? virginea . . S9, 118, 124. » GIN fo oo KL I SÄ Actzeon tornatilis o CZ Mil NING » PACeLkG NISSE Se Aectinostola callosa 37, 119, 120, 122. » SP seder ver ba EE KILO 2SLLSE FATe bin ObLOCRÖrirst a stR Antedon petasus 70, 78, 102, 103, 105, ANGOLS GIASTIDEN a xo soda oc SÅ 111. DJANGO CITII AN dö fer sd ks SKID AS Antennularia antennina . - . 60. är (öhRokaskan(Oraol a co oc 94. Antheacheres dubenii . . - . (3. >» — papillosa 46, 95, 104, 115, 118. VARIO 020 Us SR SARS ESS rr JAN TONER od oo SANS fe 1900 LI ÖS Aphrodita SUeaa - 09, 105, LI25 Alciopid- nande: tnSkd . 39, 42. Aplysia punctata . 93.103, 113, 121. Alcyonidium gelatinosum =. 71,105, > TOSCA hej fs Tel Al fe JIA 109, 118, 124, 125. AP Om Gb USYS PI era Lets SoS ARE RR LUISE Alcyonium digitatum =. 56, 102, 103, ilgg IE JANINGEN au hen AGN Sr JES bor Gu DL SR ÖS Ammochares assimilis . . . . 68. Ammotrypane aulogaster :. 67, 104, 109, 110, 118. Amorphina panicea . 56, 115. Amphicora fabricia . 69, 115, 124. Amphicteis gunneri . 69, 124. Amphictenid g. & sp. . . . . 103. Amphidetus cordatus -. . . . 82. > OMA LUST N: 82. Amphioxus lanceolatus 39, 42, 54, 65, 96. Amphipoda . . 74,107. Amphiporus bioculatus . . -. 63, 115. Aporrhais pes-pelicani 91, 103, 105, 109, 111, 113, 115, 123. Appendicularia . 39, 42, 54, 96. Apseudes spinosus . . . . . - 4. Arachnideris cc ed. sg Utd Arehianmnn eldas re - 74, 116. 3, 40, 67, 115. Arceturus longicornis . Arenicola marina VANBOE) GUNS 9 Yo vo 6 bas BYS » — norvegica . 5 so Of LIND INR] OS SA OR LEAN Sa RR isar ALOE. Artacama proboscidea . 69, 117, 118. VAT: bemiIst OxOLO bh » IINCta or oe bis ESA Se AN KSOS Ascidia intestinalls -. . . . . 93. Ascidier . 2452 THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 127 Astarte banksii . S3;106, KU 215 » COMIPLÖSSA. Ts fsk NSD: » daAnNmoOnRIenSIS = - cd « «> GM » elliptica £5, 121. > SEmiISUlCAta. «eh se LEESO- » sulceata . 85, 122. » FJOL co koda SOND SKA Asteracanthion glacialis . . . . 79. Asterias glacialis . 79,103,104, 105. » muälleri 7 UDDA HIA » rubens 79, 103, 104, 105, 111, INS! Asteropsis pulvillus . . . . - . 79. Astrogonium phrygianum . . . 79. Astropecten irregularis 78, 102, 105, 106-10: » anert os fs As ANNO: KSbrophiga iImICOlar. < «cc. so JT Athanas nitescens 10 2: Aurelia aurita HIN S2 NG. KANTIG U LATTE, 3 AR Le RSA NE): Autolytes prolifer 66, 110, 116. Axinella rugosa 36, 120, 122. Axinus flexuosus . 586, 105, 118, 121. ? sarsii . SOX LIS: Te. JRR Sprs . 102, 115, 122. Balanoglossus kuppferi 8$2,108, 111, 116. IBalanUSESP: sr sl SSL TO » balanoides . 73. » balanus SRA ELaRSTTPULLAR se os oc Slave a DR. SRS GOT EA fr OR IBeroe eUCUMmIS. o- - « « - - 41; 61. Bolina septentrionalis «+. 41,42, 61. Bolocera longicornis 437,73, 119, 120, 122. ETS bry LUSPA ie sektde Sö len ver seja AGG Bougainvillia ramosa . 59, 104, 105. lBrtachropodar .'.>.- ad. 2. 12. Branchiostoma fänteolatan 96, 106. Brada sp. al 68, 110. FN VADOSA aAa RAR RTÖ09: Brissopsis lyrifer 40,44, 82, 102. 111, 222 Bryozoa van 02 035 LOSS 23. Buccinum undatum 59, 92, 103, 109, IL, LS MS » > — Var. littoralis 123. BUMGNSP:T eo et kil seer ss oe NN NAN IG Sk Umbuteatar ss ue ss DG Calocaris mac andre&e 71, 76, 116, 122. Campanularia flexuosa . . . . 59. » Spy: 58, 123. (CEINOSR DSSUINST Lv doc co a IL a UD Capitellider 68, 112. CAP uluSt Un GARICUS ss LR. Sd Carcinus moenas . SSL LED Carcinonemertes carcinophila . 62. Cardium echinatum 85, 109, 111, 118. D edule . SATT » exiguum . 85, 111, 123, 124. > fasciatum 85, 102, 105, 115, 122124: ? minutum (TA IAS » NOCOSWIN felis sl ee KODE > norvegicum 8S5, 102, 106, 113- 114, 118, I2T. » suecicum 89, 118. Carinella annulata <62, 110, 117, 120, 124. Caryophyllia smithii5S, 102, 103, 112, IgG TR (astala punctata. . kö. 124 » SPE SN SINAN Ner ESA LIL Wera sc sv ss NESSLE Cerebratulus marginatus . . 63, 118. > fuscus 63, 115. Cerianthus lloydii 38, 106, 124. Cerithium reticulatum '. . . . 91. Chzetoderma nitidulum 885, 111, 116, 118- CROMA «sket SA RÅS de ke 0 MR: Chetopoda . . - cc SEO 56, 68, 104, 106- 56, 107, 113. Chetopterus norvegicus Chalina arbuscula Chemnitzia rufescens . . . . . 91. Chiton abyssorum SS, 121. » CINOTOUSL. vr SPRAK SSG » corallinus . SYNEDIÉ » hanleyi . 88, 111. > TSE VIS AS SSA SNI Ike RR LSD > MATSINNTUSI a LR ÖDE » marmoreus 89, 124. 2 Ena se LAN co SR SR ANÖSR > ruber . 89, 111. 128 ARKIV FÖR ZOOLOGI. Chiton sp. RS 102, 1235- Chondractinia digitata5$,119,120,122 GMIAGA vu. fore NER Tarfl se RNE NS MID CCilerge)N, (SEkobhdEhig oe oc od ÖS 93. » intestinalis . 95, 108 Bistella CIS tell a. OLE Cladonema radiatum . . . 39, 60. (Clavhurella means. t.f ASE Clava squamata 58, 39, 1 Clavellina lepadiformis 96, 112. Öl OLSAIS VVS ke ANS ANN SEG JA ÖllORG IbbanEjSknEh ov cd I IG Bo B Ör Äl Clymene pretermissa . 68, 110 » iab UGRL Co. gös gra o so IG Cochlodesma pretenue . . .. 8 Copepoda Oh VA Corbula gibba $7, 113, 114, 115, 11 118, 121, 122. Corella parallelogramma 95, 103, 105. Coryne pusilla 58, 59. > SP us He ENSE NNE STO Crangon allmanni 77,119. » DORA oo a vv & vo IG > nanus . io UI TR » Norvegicus . (dp ALI SÄLSIN ost astö sk sed ENL » SPIIO SUSIE NN Ks kdb I RI2AE » VTllSDRg, oc ov Ads l NIS SCinehabley, EhAOLnEle) Yo Ör a 0 oo AAA Crustacea SSR TPS Rs per 72. Cryptocelides lover ST RSITNENIOE Chrysaora isosceles . ADNEGUS Ctenophore -.-.. (Öl; Cucumaria elongata 78, 115, 116, 118. » hyndmani . 78, 104, 111. » lactea . 78, 102. » SPAN dr SÅ ISAR [Oh ekar dEI IRA Cultellus (Solen) Pollucidus SÖS Cumacea . 74, 115, 116, 118. Cyaneakcapilatam ur dSLNC0 » ]ENGnERdOks od SoL a oe SOM Cydippe plumosa . . - 61. Cylichna alba . 92, 108, 111, 114, 118. > cylindracea 92, 111, 115, 118. » tanke hbUhbis. cg oo IS CE Cylicolaimus magnus . 64, 106. Cylista (Sagartia) viduata . 46,57. Cynthia echinata - 96, 103, 105, 121. > sp. (2) tesselata =. - 96. BAND 4. N:O 5. Cyprea (Trivia) europea 20, 105. Cyprina islandica . . 55,85, 102, 107, 108, 115, 118, 123, 125 Dasychone dalyelli . 69, 110. IDEN MOGEN ror giro or Öd BN då Defrancia InNGArist om ss EON » [OSP SES FSE, Greg age LIUS Dendronotus arborescens 93, 104, 111, 121524 > velifer 93, 105, 119, 121, 122. > [2 ONS RN old. > JLi Dentalium entalis . 76,88, 103, 104, 111, 113, 114, 115, 119, 121. » StLiOlatar era NODE ID TAStyTS NA RER ra fr Diphasia (ej Biepihasa) barn 59. Diphyllidia lineata . 94, 115. Disoma multisetosum . . . . . 68. Ditrypa arietina 69, 103, 112, 116. Dodecaceria concharum 68, 108, 124. Doris: aASpera.. «vc: sr gs es O » — johnstoni 93, 121. » — repanda 93, 104, 121. » tuberculata -. 93 LIST BTR IST ed es Mer Slas ss Fe NS ELDA Dosinia exoleta . S6, 106. » JiNCGA sen eV se RSK Doto coronata . . .. or SSE 93; 104, IN TeN 105 1025 LOGIN 112; Echinocardium cordatum 39, 41, 43, S2, 115, LISE 1050: 112. Sch eh LU 105, 115; 1241 ECehinodermatan. Lom oe Echinus acutus . 81, 104. » esculentus S1, 102, 103, 105, >» — fragilis . Ehalia tumefacta » flavescens $2 Echinocyamus pusillus 1 » SNGahaG so, av vo Öv ov Oh » miliaris 39, 46, 81, 111, 112, PLSPLSSE » norvegicus . S1, 121. Echiurus pallasii 69, 108, 109, 115, 116, i 1118, 123, Edwardsia clavata 37, 106, 108, 110. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. Eledone cirrosa . 94, 95. Elysia viridis 94, 115. Emarginula crassa 859, 102, 103, 105, 1216 » reticulata 89, 121. Emplectonema gracile 62,110, 113, 120. » neesil . 62, 110. Ensis ensis . 87. Enteropneusta 82. Entomostraca ? (GA Ephesia gracilis 67, 106. Ephyra Hl Esperia lingua 36, 120. Eteone . 66, 110, 125. Etmopterus spinax . LAS Euchone rubrocinceta SALG SR NI IS Eudendrium annulatum . 29 113: Eudora 14. Euisopoda USSR Eulalia 66, 107. Eulima distorta rr NE » intermedia . . 91,113, 114. » polita 91, 105, 118. » SPIN ae - 103- Eulimella clavula . CN » scillae SÄS AO Eumenia crassa 140-67, 110, LER Eumida 66, 123. Eunemertes 62. Eupagurider . 112: Eupagurus bernhardus 75, 109, 111. 115, 118. » chiroacanthus 75, 111, 121. > cuanensis . ao Br » pubescens 75, 109, 121, 122. Eurynome aspera 74, 110, 112, 121. 124. Eutimalphes indicans . 42, 60. Evadne nordmanni . SC) HE Exogone naidina 66, 115. Facelina drummondi 206 LIL Flabelligera affinis - 68, 124, 125. Flagellater . 54. Flustra foliacea vd. » membranacea . l255 ? secutifrons RN TR > SPId ss Aee . 102, 109. Flustrella hispida 115128 Arkiv för Zoologi. Bad. 4. N:o 129 Folliculina ampulla . 59, 107. Foraminifera . d4. Fritillaria borealis 96. Funiculina quadrangularis 356, 116, 122. Fusus antigquus . EE Galathea intermedia Ky RNE > squamifera 79, 106. > strigosa . 73. Geodia baretti EDS FIS Gibbula cineraria - 89, 103, 105, 111. » tumida SINE SG Glycera alba . GEL GISE Glycera-former . «110, 112: Gobius niger . Np 0 ö Ma Gonactinia prolifera 57, 102. Goniada maculata 67, 109, 112. .Goniodoris nodosa 93. Gunda ulv2e ST Halacarider . 108. Halcampa duodecimcirrata 57, 109, 110, 117, 124. Halecium halecinum 59, 102, 105, 118. Halisarca AMS LE BSS 30. Harmothoé (Polynoé) imbricata 65, 102, 109, 124. » nodosa . SA SANO Hediste diversicolor 3, 66, 115. Henricia sanguinolenta 79, 102, 103. Ib Hero formosa : CE kate Te Hippasterias phrygiana . 79, 104. Hippolyte cranchi or la » gaimardi . 76, 111. > polaris . 26; 119: pusiola . EVEREST TOA » securifrons . 76, 119, 122. » sowerbei . Hi Homarus vulgaris Så ör, (OR Hormiphora plumosa . 42, 61. Hyas araneus 4035 IR » coaretatus 74, 121. Hydractinia echinata 59, 77, 115, 118. Hydrobia balthica 905 1155 LITA » minuta . SÅ VOL BC » ulve . (2 14) a ER Br Hydrobia-former . sv. 1LJLI1G Hydroidea = Hydrozoa . 38, 120. Hymeniacidon dujardinii 56. 130 ARKIV FÖR ZOOLOGI. Inachus dorrhynchus . me gnkoR » dorsettensis 74, 115. » SPE PTE SSA a sa ON SN LIL Inflatella crustacea . 36, 120. ISOCAaT ATA COLI: NSU Isodietya fun dibelifo rens 56, 120. Isopoder . 74, 107, 108. Kalkspongier . LO2ELONTE Kophobelemnon stelliferum . . 58. 12 TERoljur os oc EA AN fr oe UR Labidoplax ess 78, 250 115, 118. Lacuna divaricata 90, 115. » pallidula 90, 115. » SVAN CSNs one tv RN ÖS Lamellaria perspicua . . . . . 90. » tentaculata - - « 90: Leda minuta . 84, 122. 84, 105, 119, 121, 122. = LO2TS NR » pernula . » Sp. Leodice norvegica 67, 120. Leontis (Nereis) dumerili «. 66, 109. Lepas fascicularis . 39, 73. Tepeta ceca . . .- 0 101 0 a BE » (Pilidium) ilsa : 5 SM Lepidonotus squamatus 65, 103, 105, 112. IDEvVEOLRDFA 0 LJ ooo d oc ÖL I BEÄDGO TAN on VET NASSA OPs RN Käg CS Iljuanen LOKKO s os v Yo Bög UNT LEK 122 Ibrtagaetne) ISalERNs ov LJ oro co CL Limatula elliptica SSD Lineus bilmeatus . 63, 110. IDTGOOCES TAM ooo args sc Hä ITNGORInKOLGE od ov Id GS I vo INN Littorina littorea . CA) UA » OD TUSA Cate O fe » TULATSL bet vr tes ENE O:E ILolIgO ORDS > ooo 3 dc LÄ WIN FRA i 6 01270 DTE ks SE RA NET ET SSE V Oe SA SG » ALSEIS ov od av a oo EDS Lophohelia prolifera . . . . - 38. ILORxOFOTnE) Sjö a go Sidas Ti Lucernaria octoradiata 60. » gquadricornis 6 60, 102, 105. 108. Lucina borealis 86. 116, 119. » spinifera 86, 111. BAND 4. N:O 5. Lucinopsis undata 86, 114, 115, 118. 154006 blek SEkASbL oo oh od AR RE PARSE Sf EL Lumbrinereis ras (ONS UR, Lunatia monilifera . . . . - - 90. » Ta OTYESUI. dos 0 a os OM: » TILGL CD SAL je) SIS RA NOR ERE (JA Lyonsia norvegica 87, 102, 105. TYSTA Öv SS Sa Se Sa ETTOR Niacoma, CalCaLLa «bed tt. NEKESTERROKE Mactra elliptica 86, 106. » solida 86, 106, 124. » SGUIGOLVMA Ads ESS ER EEG OR » subtruncata . S6, 112. Malacobdella grossa . 63, 123. Ma ldanidler = sm. se fe Ms MSRSA SREREG Maldane sarsi 68, 116. Mangella sector ee SIAT SRENARV » ALLEN UALA oe an ERE » brackhystomar.. rr gi » COStatä: cc als SAN JIE » Nebula: vu: ess SSE » tiarulas vc BoRS Margarita helicina 89, 104. Melinna cristata 69, 120, 124. I eranlor Ehud JOE oo eva NS ara Gl Mesothuria intestinalis 78, 102, 112, 119, 121. Metridium dianthus 58$, 102, 103, 107, INS Micropharynzx parasitiea =. . . 61. Mierura, raseiolata. —. REG » PULPULSA = ks. SEOE Milne-Edwardsia carnea. . . . 57. Modiola modiolus = M. vulgaris 71, 75, 84, 108, 125. » phaseolina . = = =. oc. 184. Modiolaria discors 84, 111, 124. » marmorata 54, 104, 114, 121. » SPEL Ske ES NAS MLS Molgula macrosiphonica . . . - 93. » MÄMD ed Ta NANNA SS RK » tubifera - 95, 104, 106. Möollusea . . . : SS TR NN Montacuta bidertatd : 86, 108, 113. » ferruginosa -. . . . 86. > substriata . 86, 106. Munida rugosa . 70, 117. Munnopsis typica . 74, 121. THÉEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. I31 88, 109, 111, 115, 117, 123, 124. » truncata SSR Myriochele heeri 68, 117, 118, 120. NV STSÄSP SRA ss a ss aa Mytilus edulis 84, 107, 111, 113, 115, 121, 124. Mya arenaria Myxicola sp. - SVIS Myxine glutinosa « = «= «= « «= « 9. Myzostomum cirriferum . 70, 104. Nacella pellucida . 89, 104, 105. Nassa incrassata 925 120 » reticulata 92, 109, 111, 115, 123. INTSTGIGANSLCSRIL es sh set Rss Ra VG » INtermedia. os «sc iosc 90 » MIONRITITSTA seas SAO » montagui . 90, 104, 111. » TINGLE sl rek sn Sv EO te pulehellan SES TeSR90 Nezera cuspidata . 87, 111. » obesa . 87, 111, 116. Nemathelmia= Nematoder64,108,124. Nemertini — Nemertiner 62, 102, 106, 108, 109, 118, 124. Neomenia carinata . SS, 104. Nephrops norvegicus 76, 111, 116. Nepthys sp. 40, 65, 109, 112, 115, 116, 118; 119, 120, 124. » (STEREO OO TRE rår ER AME » COCCAT wi ang kg > NON SISSLOSANA =, os a RGOS » malmgreni 66, 106. Neptunea despecta 392, 104, 111, 118, 121. Nereis = Nereider . 40, 112, 113. SAGORNA er cal AND: » — pelagica . 66, 103, 108. Nerophis . KOLERA Sen EC) Nicomache lumbricalis 68, 104. INicomachella Sp. .. «. os «ca LÖV. ING EHINCAaN MIlATIS «sc eo es LdÅ iIN'otbria conchylega . - - «<< . - 607. Nucula sp. . . 102, 105, 109, 113, 122. » nitida 34, 111, 115, 118, 121. » nucleus 84, 104, 111, 119, 121. > sulcata . 84. 121. > tenuis 84, 104 Nudibranchiata . . 103, 108. INS phonStrömid so - os Sd > i. Obelia geniculata 39, 58, 59,60, 113. » flabellata LS QOAdOstomNAL = re he ts Re sr 0 » ACICU LAT Wenbner fd när SNI > OSCICAMSTIsFusk sj kde DI » jake fa vv a sv & Ce » UNGEN ad & oro & Ci Orkopleurar doc a -- NG: Oligocheter ge SVG . 124. ÖRODAAINTET oo fl så fögrer ren tvi en SÖ >» — aculeus . 108, 114 Onuphis conchylega . . . - « 67. Ophelia limacina . 67,112, 117, 124. ÖpPhi|ocOma MILAN sk. E ES. Ophiodromus vittatus . 66, 110. Ophiopholis aculeata SOMNIANNS Ophiothrix fragilis 81, 102, 111, 124. (Oolanuvire, MÖTE sc os vom boot IM » ciliaris = texturata . . 50. » sarsli S$0, 121. Ostracoder . 72, 108, 124. Ostrea edulis . (a, LIRA (ÖNWentiaj ass) ss sc ser an OG Pagurus bernhardus -. 0 lar Palemon squilla Oe MILS LD Ballener brevirostesk ee Pandalus annulicornis 76, 111, 119, UN » borealis : 76, 119, 121, 122, » brevirostris . 76, 111. » SEEbiatIndoaS a oo YI oc a NIA Panthalis oerstedi 60, 116 12EraWoJOCE ov a vs sa vc a Hä NG Parthenia interstineta >... . 91. IBaltella vals ata SSg: Pecten islandicus . 21095 » maximus SJ, 104, 105. > opercularis S3, 116. > septemradiatus 53, 102, 113, 119312; 122; » striatus . SETT » (ZELL SEA BREES KGL 6 Fog a SEK » tigrinus . 84, 111, 113, 121. » VATTVSKTLS I rdr sla Sas Te SE Pectmarlar auricomA mars 109 » belgica 68, 116. Pedicellina cernua 71,107, 118. » SPY ers SN SEA Peltogaster paguri . . » » » » (fd. 32 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Pennatula phosphorea 56, 110, 112, 1225 Peridinium SOT: > Sö De Elralluista faspera rs EES » (OONONINEKEN 4 Ks 0 5 CM » mentula <95, 103, 105, 117. ISA NRIE » patula . 95, 105. » venosa . 925, 103, 105. Phascolion strombi 70, 71,107, 110, I Phascolosoma elongatum 70, 107, 1190, 112; 115. » improvisum 70, 73, 107. > procerum 70, 110, 115, 116, 118. » sabellarie 70, 73,107. ST vulgare . 70, 110. Philine aperta 93, 111, 115, 118. » lovéni YSL LS: » scabra Jeg st Lil » NO oo oo . 106, 109. Pholoé minuta . 65, 104, 110, 124. Phoronis hippocrepia 70, 108, 121, 124. Phoxichilidium femoratum 77, 115. » PEIOLATUIN Ke Phyllodoce sp. 66, 110, 112; TTR: » maculata > KOCK HA Phyllophorus sp. JASSE Pilema octopus . . 42, 61. 12-UNG hutanSlek ee. oc oc dv 6 a oc DÖ Pilidium fulvum ör GV e Pinnotheres pisum 75, 108. IPTSCES TIA ne VAR fs TRA SARA RER OG Pista cristata OSMAN Placostegus tridentatus . 69, 117. Pleurobrachia pileus 41, 42, 61. Plumularia frutescens . . 102. > [ONE od oe ÖN. » setacea . 102. Padocoryne carnea . 39, 110. Polycanna groenlandica . . . 42,60. Polycheter . 64, 124. Polycera 'cornuta . . . « «+ - « 93. » WeSSONT er ted ed NOD: > quadrilineata . . . . 93. Polydora sp. . 68, 118. Polygordius lacteus 39, 42, 54, 64, 106. Pomatocerus triqueter . . . . 108. Porcellana longicornis . 79, 111. Porania pulvillus . 79, 102. Portlandia frigida s4, 121. » luecida . S4; 121; 122. Portunider . : 2 UYR I KOnnNapE GhdOLEkANS oo a soc Kö > depurator . or GR Hi > pusillus . 75, 110. Priapulus caudatus 70, 109, 110, 112, 115, 117; 118; 123; 125: Prosthecereus vittatus 45,61, 110, 116. Protanthea simplex 57, 102, 117, 120, 1225 I2iOmSo jalvs Sjö sc oo & bv sv oc Mi ETÖGOZLOANE dä if öan ee ASUS SANTE NE Psammobia ferröensis 857, 105, 111, | 116. Psilaster andromeda 79, 116. Psolus phantapus - 75, 104, 112, 121. Pterogorgia pinnata 57, 102, 103, 105. Puncturella noachina . S9, 121. Purpura lapillus 2, 107. Pyenogonum litorale . . = «= - fi. Radiella spinularia . 5 OD IAN FaddOLaArIA. Sole fe se sd ST RUNS SR Raja batis MEDEL SARS (Ol. CSS HOTA MODA su ten fen ER TIO TENINO SE NEED UR je der SEE MADE HAE NN ASA Retepora . : . 102: > beaniana. iv 3 et ta ee Retusa nitidula SNES SN Aa rr » truncatula 92, 113. 92, 108, 114. 68, 116, 117, 122. » um bilicata Rhodine lovéni . iRamula noackkna so. ERNST iRissoa albella. = sf ERS > EUOVIRNGOE oo a ov vo & Ul > bean: eta se ded se LEE » COTMPA fasen KT SENSOR » COSTAbA, I RR SRS DE DL MATGHNNE o cc a LÖ o Mi: bi jeffreysii + so. AN R90 » FalblOSä: bg are AAA > membranacea .- . «= - - 90: » 19 NEN ROR ke LO ros fo vor EMD ? TOLLGUWAGAA 2 fer er FARSAN THBEL, SVERIGES ZOOL. IBHESOS MUNVIS oh cc « «0 + < «> 0: 3 SON NEN or oto forlag ie ERS » SÖFLAGAN Ca kt Ne RS SVD » KERGEUTST «stuk AR SCR et a ke ND > SYOTE SV RAS SSE Sr sar Sr Oe » ZASULANAICA s veta RA a JU Rossia glaucopis . . 95. » oweni 94, 95, 116, 119. Sabella pavonia 55,69, 102, 103, 117, 118, 120. Sabellaria spinulosa OS, TA LOT: Sacculina CArCIN] . ss oc sc sc cr fd: Sagartia undata 00, 124. » viduata 37, 115. Sagitta . 39, 42, 54. > JÖrHÖl No OLENIEN oc 0 9 a SG a UB: Sarsia tubulosa 41, 60. Saxicava sp. 108; 125. » arctica 88, 103, 117, 124. » rugosa 85, 124. Scalaria clathrus . 91, 116, 124. » GORIMAUAIST «gr se rede SI » ERSMG lasa SIG » DUR HÖNTSL I serade fa a IT Scalibregma inflatum . 67, 110. Scarpellumwulgarer 3 No do se. fd. Scaphander puneto-striatus 93, 111, 119; (21, 122: SChiZ0poda . - oc SR NN Sa Scoloplos armiger . 67, 112, 115, 117. Serobreularta alba, —. ov. oc s « 860. Scrupocellaria reptans . . . . Zl. Scyphistoma . SALON SEPT LAN Se dor Se eV RR SA, » - atlantica . 925, 119. FER TORGIBLE LIL vita fena NG » scandica 94, 95, 119, 121. Serpulider . . . 69, 110, 117, 118, 120. Sertularella polyzonias 939, 102. Sertularia abietina 39, 105. ». pumila . 08, 39. BIPNOKSRACIHISN bo. sc). seen ans 2 AR STATICHIGUSK ere en os ess DE PEEPLOPINGUUSKA > oo oe SEE Siphonentalis lofotensis 88, 108, 111, 114. Skenia (7?) costulata . . ... . 91. Slemsvampar 2H5TLÖRE Solaster endeca . 79, 104, 112. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. 133 Solaster papposus . 79, 104, 111, 122. Solen ensis . SY, 115, 119; 124 > pellucidus £7, 109, 115, 118, 122 123. Squalus acanthias .. . 0 (EN Spatangus purpureus S1, 82 86, 106. SOLO TAGS TIA KN fee s E SPSANOSE Spirorbis . 69, 115, 116. SPINNA NAGEL Ness Le fs sa ens Fer IE Spongiaria . Å 59, 124. Stenorrhynchus Fostiatäs AC NA 79, 102. 78, 119, Ii, UP Stomphia churchie . TA LOS, 112 SOLO bila, fal ee IL Skkånylvegntrotus drosbatnisnars 390, SL, 91, 105; 1195 124, 125: Stichaster roseus . Stichopus tremula > NEglectus oo. - oo. Sh. Styela (Cynthia) grossularia 96, 121. » pomaria : 96, 21. » rustica 96, 108, 124. Styelopsis grossularia . . - - - 96. Stylifer turtonii TERS StyLOp US COLA Ce US EEE: Suberites ficus 35, 103, 105. > montalbidus 36, 120. > spermatozoon . . . . Jo. » Sulphureus! « «i . « 20. [SLS R EL SENS Pen e s OS NASN Syllis-former . 66, 108, 124. » chegabl Ule. oo ce a oc Kö Synapta bergensis (äg LG » (Labidoplax) buskii -. 40. > inherens 77,106,115,118,123. Syndosmya alba 86, 115, 116, 118, 123. » LAG ute NOleNEN — oo LAG » IItLermeda Ls. SO » nitida S6, 109, 115, 116, 11NS5 HAS TRA NAT BEN VE RKO FEN GR SSR SSANG För MORGEN LO AN AMS ALS spröt ser 0 le sla Sika he Ta IAN KNULA S6, 111. 80, 111, 117, 124. 86, 111, 117, 124. D NYTI BC HELOL LON a ES or Sör Foo ER ID » VINST BA der ESO Tecophora semisuberites 55, 120. Tellina balthica 87, 111, 112, 117, 123. ENT OT OLA RT AR sr TIA ER SÄ RS SV Tapes aurea » — letus ? pullastra . 134 ARKIV FÖR ZOOLOGTI. Tellina lata 37, 121, 124. > pusilla 87, 106. » [OVR do os IR a Via » SENS Byn tItts TNA Terebella debilis . .. 69. Terebellides stroemi 40, 69, 109, 110, RSS TT2002 Terebratulina caput serpentis 56, 72. 102, 103, 119, 121. Teredo navalis . SSA Tergipes lacinulatus 94, 115, 118. Tetrastemma candidum . (02 UND » robertianee 63, 110. - 'Thoracostoma acuticaudatum 64, 106. Thoracostraeca .. : SIS Thracia convexa . 5 0 SS UND IRA » papyracea 37, 106, 111, 112. » villosiuscula vg HI Thuiaria lonchitis 59, 118. Thyone fusus . 78, 104, 111. dtlosyoOaehWwhen Sjös oo Jo I 2 oo I HO Thysanopus norvegicus . . . . 44. Tima bairdi 2, 60. Tomopteris . . 39, 42. Toxopneustes droebachiensis . 81. 'Travisia forbesi 67, 106, 124. Triforis adversa 91, 105. 'Triticella korenii . JELLO Tritonia hombergi 094, 104,105, 111. » DLEP Sj] RNNNED AS ICT Korn hvbaa, TakyvONE) os 4 Öv a o Wi Trivia europea . | 90, 105. Trochus (Gibbula) cinerarius $9, 103, 105, 111. » millegranus 89, 111. » (Gibbula) tumidus . . 89. » zizyphinus . S9, 103, 105. Trophon barvicensis 91, 108, 111, 114, NN BAND 4. N:0 3. Trophon clathratus . 92; 118. » WL aGEYRNE. soc a ov EL TrOPhOMATSPI = ker ks ENN 2A5 > glauca . 67.109, 118, 124. » plumosa 67, 124, 125. Tubularia indivisa 59, 105. » larynx 58, 59, 102, 107, 108, 113, 118. 4 B50 0 ble: 03 ARR ES VN REG RÅG LS od Do Turbellaria . 61, 108, 109, 115, 118. Turbonilla' «src ser SRS » (ENADES. Ara se orons VI > interrupta . . . . . gl. » lactea . 118: > TULÉA: > da varp keN a kel SSE » scillae &( ant IE Turritella communis . ITSNOSE » terebracs « ss EF » ungulina 91, 103,109, 111, Wila 1 Urticina crassicornis 37, 124. Uteriporus vulgaris Ye NGE Velutina haliotoidea . . . . . 89 » levigata . 89, 104, 111. Velutella flexilis 90, 121. » jokes Cs co oa SOX Venus fasciata . S5, 106, 113. S5. 106, 109, 111, 115, LUSHETE 2 Ovata sd; 102.103, LOG: LIES 115 LISTON 2 USOrIaGUlA cunt se KOLIT 55, 1205 Virgularia mirabilis . 37, 115, 117. CEN aUNAG) iNhVPlloREk ao oi ar dir IKT Xylophaga dorsalis . 85, 121, 122. » gallina Verruca strömli Vioa celata Förklaring öfver taflorna. A nya laboratoriet, B boningshus för studerande, C vaktmästare- hoställe med verkstad och tvättstuga, D vattentornet, E gamla labora- toriet. daren. Villan med brutna taket och utan beteckning bebos af förestån- THÉEEL, SVERIGES ZOOL. HAFSSTATION KRISTINEBERG ETC. Innehållsförteckning. Inledning . kyr (ON Mer ra RI Stationens Dar dder ch omorganisation Biblioteket Samlingar . Instrument Sötvattenfrågan . Motorbåt . Hamnfrågan : ÖRA Stationens stat och äts per nal Stationens framtid och närmaste önskemål . ö Förteckning på alla de personer, hvilka innehaft db BItAer id sta- tionen från och med år 1895 Platser, där draggningar eller håfningar ÖKA Om djurvärlden i hafvet omkring Kristineberg . Plankton c od 5 EA EG sdande SR en Viss plänktönferén SIGN SE Periodiskt uppträdande af en säregen plankton under rid Den meroplanktoniska faunans inverkan på Benthos Förändring af den benthoniska faunans sammansättning inom en kortare tidsrymd SN VERSA : ANS Förändring af den benthoniska faunans SÄ RA attan inom en iängre tidsrymd . Allmänna betraktelser . Systematisk. afdelning : : : NA : 5 Faunans allmänna karaktär på vissa eden rirdden Flatholmens n. ö. udde —Humlesäcken d. !! och ??/c 1893 Samma lokal d. ?3/c 1893 Norr om Flatholmen Utanför Bondens hamn Ellskär . Själholmen ; Grötö vid Grurdsknd Vasholmefjord : Sejningarne . Gåsöränna »Gåsöflakan>» : 5 Spättan eller Spattasbaden Bondhålet . E Kristinebergsbukten . . . - Långgapsände— Rödskären . Tofva—Grötö—Dalsvik 135 136 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Kvarnviken och Kölsvik . Högarödsskären eller Hågarnskären Tindholmen— Oxevik—Högaröskären . Strumpeskagen—Fiskebäck—Kopparnaglarne Essviken SER SR SM SA ro IRS RSS Skårberget—Finsbotufva, Alsbäck och Teganeberg Gullmarsvik . Saltkällefjord Strömmarne Bervik Källvik . Krämareviken . Bassholmsränna . Snäckdjupet Skatholmen . Koljefjord EST Harholmens n. ö. udde . Hjelten--Harholmen Näsudden . Borgilafjord . Björnsundsfjord . 1BNGÖSKORET or GD a oss di Fredagsholmen— St. Risholmen . Malösund . IS fl Tvestjärten vid Gullholmen Index . SAIAN an ke BAS Pörklaring öfver taflorna . noe no n Rn Rättelser. 59 och 105 står Halecium halecium; bör vara Halecium halecinum. 59 står Diaphasa; bör vara Diphasia. 63 står Micrura purpura; bör vara Micrura purpurea. TT står H. erancki; bör vara H. crancm. 92 står Retusa mnmitidulus och umbilicatus; bör vara R. nitidula och umbilicata. ' 95 står Phallucia; bör vara Phallusia. 100 står brockfiskar; bör vara broskfiskar. 104 står Cucumaria hyndmanni; bör vara Cucumaria hyndmani. 107 står Nichomachella; bör vara Nicomachella. Tryckt den 11 oktober 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Sid. 117. 117. Nl 118. 119. HNG, 12 122. 123. 123. 123. 123. 123: 123. 23 124. 124. 124. 124. 125. 125. 125. 123. 125. 125. 126. 134. Shi 2 Ba. 4. Arkiv för Zoologi. 2 "NHAOT NYTAS J. Cederquist, Sthlm. Reprcorstr. (0) N BO Lt Zoologi. kiv för Arl "ANVT NYYHAd GC4S "NYANOILVIS J. Cederquist, Sthlm. 3 LG Oo Repr. SÅ MT N Bd. 4. (Or gi. Z00olo iv för K Ark dd "GNVT NYYA CCS "NYANOILVIS ASS SSEE, SER o. tr. J. Cederquist, Sthlm. Repr. Lz | äl I | | | FER CA SAGA AREA AES :0 9. N Bd. 4. . Arkiv för Zoologi. DNINY SS TS A nd (Ci N IN ER G ist, Sthlm. Cederqu tr. J. Oo: Repr. + 13 SRS SALAS LAR SET ERE Fa LOIS ft Arkiv för Zoologi. Bö 4 NIO Repr. o, tr. J. Cederquist, Sthlm. KET. — H BIBLIOTE JG ARKIV FÖR ZOOLOGI. Bd. 4. N:o 5 VAN ” US Redan IK ASTORIA 4 ed munda. jo I 6t ETS - Rn SEE 1 sv vo A ss >” . 1” [7 Az NM Syre re ST Kal mr (Benlodras oe IB 2 ÄM almöb od [EA ol äv 4 « 2 Jakobsbåde JE RER ZA M A L, M O 2 J = 3 3 Fö 2 ss må) 2 sa Mr »” fe URARIRN SE 2 & « Afa sv r sa. 2 SV f Fjulbrotten»p- NE YR nå irniaillen den ES Owinsrmvrå Oss) F$ SE Ez Xx cd JE ERE > li 48 SS 2 E/ s fas 2 I Re 28 44 HPuniské flag : 2 pd $ RAR AS - be 5 2 2" = dn 2 DNIe & < 3 / So Få s 10 Bläfskt rag Qi - ot iunnarsk. 3 3 & NS - 1 a ÅA så 'Kousk 45) -B Kolske fu Få ro Y 70 2” ” » sj vv ” - Så as LO Lysegrund I 3:08 Ad al > Nr os > | r 25 Så hö w Ssd. La, Triltingstlagen a Mo 3 Mr 4 DE 4 OR» TA Meneher 2 PEN EG 7 YO Ö 3 Ia se as 08 + ”Harpöbådar 53 ,. 'yxeskören 2 Y - ” Kd fe os 30 SN 4 es ö = JM 3 EL SAC ” 6 SÅ vu (Lots) 3 2 NS Gc 2 i” 14 Py Harp HM ” ä Se : KH 18 5 Me [CE 2 3 a j sin") st 4 NE o Å 4” Tv Mr: 10 vd 4 Lid SG ” € 3 Lå ed e 4 - » ro La. 2 — ” «3 Lå ere 2 6 , ” > 2 Tofvar ungarf) So SS Netlankastberget IN ; PP ss 2 Kå [ch 16” - 2 16 fr ec ACE jA 5 x Kl Cd Tofva 5-0? se 2 8 ”q SN w ” [CE 2 8 Gbredbåden | | eos Om ss ss Wo WFlagang Ou > — 2080 Magan 3 8 . = 2 3 Bb ufsirnagan få FÅ AN uu 4 = Ia 5 10, Bonden eller 46 ” MM ww HR I - 3 ” sx > MM » sr : q | - 2 latho Te Jemningarne 8 /c Rx 2 Be 50 PER EON a AE fratkolmen, ÅE3 LS vå ENelös Fjord 2 Höga Väsk $ ”” . Rödskären & 14 | H 18 Karta 1. r "si AJ 107 Alsbäcke f ÖN nn Im 4 V 1”2 1.4 Ed Ju RA 1” AND s 124 107 (8 7” ) st 1” s 442 d 3 107 Abegr se Ffa fe 126, >= vs j - 44 14 ÖJ finsboudde ” ad 107 < 2 a > wÅker d Skår ne Broreekär. S 107 15. ra < D Backe högar Sörarsek ov Kruparn ti CA ”" J. Cederquist, Sthlm. Repr. 0. Ir. Björnsunds ” LJ L "a Getrille Skärgården närmast KIRSI IINIEBIERIG! efter sjökort. Skala 1: 50,000. Djup i meter FÖR ZOOLOGI. Bd. 4. N:o 5. e Karta 2 Qvistrums å 2 Falby Munkedals hamn NA ERE Eröröd, A Rn Fä rle hå 2 vi Östby / j Klö '9 S «2 Klängerne. +" Skedtvik Fjord Svartvik ”uLökeberg Backedal > Sjötungen 220 /Tångeuddeg,; gurn 58 £Å Smörkvulen Håbäcks fee od 2” a a 6 Björkholm FP Cederslund ös «+ Gunnarby TO: å 44 7 Holmarös H É Gullmarsvik å 2 30 16" Skredsvik ei Börsås 107 kr FOrrviksnabb "a : Inre delen af I GULLMARN; forts, af kartan 1; samma skala. Djup i meter. St TU LLMAR Repr. 0. tr. J. Cederquist, Sthlm ARKIV FÖR ZOOLOGI. sw , Rörbäck Bd. 4. N:o 5. Bracke," 10 jo Räfsnäsudde 25 28 Borgila Fj ord 7 A 53 UW 4ö (RR Tvekirppa öMrafvaudde = AN Gåre & Subben Gökkölm |... 47 Hjelten 1” 3 lo. Pe väökskären 2 2 30 FE dj (Dr dr Rånäs RBånåski Fj Repr. 0. tr J. Cederquist, Sthlm ordsystemet innanför strömmarne och Björnsundsfjord; forts. af kartan 1; samma skala. Djup i meter. ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 6. Kreide- und Tertiärfossilien aus den Magellans- ländern, gesammelt von der Schwedischen Expe- dition 18S95—1S97. Bearbeitet von G. STEINMANN und OTTO WILCKENS in Bonn. Mit sieben Tafeln und drei Textfiguren. Mitgeteilt am 12. Juni von Hj. THÉEL und G. HOLM. Die von der Schwedischen Expedition nach den Magellans- ländern gesammelten und uns von Herrn Prof. Dr. O. NOor- DENSKJÖLD in liebenswärdigster Weise zur Bearbeitung uber- wiesenen Fossilien stammen teils vom patagonischen Festlande, teils vom Feuerlande, und gehören zum kleineren Teil der Kreide-, zum grösseren der Tertiärformation an. I. Fossilien vom patagonischen Festlande. 1. Cerro Laura (jetzt Cerro Solitario genannt), 51? 15' s. Br., MATSSO Wo In einem schwarzen, bräunlich anwitternden, etwas merge- ligen Kalke finden sich drei grössere und mehrere kleinere Bruchstäcke von Inoceramus Steinmanni WILCK. 1905. WILCKENS, D. Lam., Gastrop. etc. der oberen Kreide Sädpatagoniens. Ber. Nat. Ges. Freiburg i. B. Bd. XV. Sep. pag. 6, Taf. II, Fig. 4, 5. Es lässt sich eine weit- und grob- sowie eine feingerippte Form unterscheiden. Von der letzteren sind zwei Stäcke aus Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 6. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. der Gegend des Wirbels erhalten und das eine derselben weist eine ziemlich gute Erhaltung des Fläögels auf. Leider ist aber der Schalenrand, der die Ligamentgruben zeigen musste, abge- brochen. Nach diesem Stuck erscheint es nicht ausgeschlossen, dass die Form sich in ihrem Habitus mehr an Inoceramus Cripsit anschliesst, als man nach dem bisher von der Art vorliegenden Material vermuten konnte. Der I. Steinmanni ist ein charakteristisches Leitfossil för die nach ihm benannten, wahrscheinlich senonischen! Schichten der patagonischen Kordillere. Dieselben haben, wie auch die hier vorliegenden Handsticke zeigen, bei der Gebirgsbildung starke mechanische Einwirkungen erfahren. Uber die verwandschaftlichen Beziehungen der Form hat sich der eine von uns l. c. ausgesprochen. Dieses Fossil scheint am Cerro Solitario,? wie er jetzt heisst, recht häufig zu sein. Von demselben Fundort liegt ein | Problematikum vor, das eine zylindrisehe Form mit einem Durchmesser von 4,8 cm und eine Höhe von 1,5 cm hat. Diese Gebilde, die, wenn sie vollständiger erhalten sind, etwa Baumwurzeln gleichen, erreichen ganz beträchtliche Dimensionen und scheinen in den dSteinmanni-Schichten häufig zu sein. Sie liegen uns auch in Aufsammlungen von Prof. HAUTHAL vor. Ihre wahre Natur hat sich noch nicht feststellen lassen. II. Rio Baguales. a) Flusstal des Rio Baguales. 72” 20' w. L., 50” 45—55' s. Br. Nach der Ortsangabe liegt der Fundort wohl da, wo auf dem »Croquis geologico de la region entre el Lago Argentino y el Seno Ultima Esperanza» von R. HAUTHAL (Berichte der Naturforschenden Gesellschaft zu Freiburgi. B. Bd. XV (1905), ! Vergl. PAULCKE, W., Die Cephalopoden der oberen Kreide Sud- patagoniens. (Ber. Naturf. Ges. Freiburg i. B. Bd. 15), pag. 72 ff. ? För den Namen vergl. die Karten des Werkes der argentinischen Grenzkommission oder »Annales de Géographie» Nr. 51 (X. Jahrgang), die Karte, welche dem Aufsatz von GALLOIS beigegeben ist. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 3 Taf. 1)! der Buchstaben »q» eingetragen ist. In der Tat hat sowohl das Gestein als auch der Erhaltungszustand der Ver- steinerungen von diesem Platz eine uberraschende Ähnlich- keit mit demjenigen der von HAU1HAL bei »q» gesammelten Fossilien, die der eine von uns beschrieben hat. Auch die Fossilien von der Sierra Dorotea Fundpunkt s der HAUTHAL- schen Skizze sind ähnlich. Leider sind die Versteinerungen sehr schlecht erhalten. Das häufigste Fossil ist eme Panopaea, die in ihrer Gestalt der Panopaea 'Hawuthali WiIiLcK.” gleicht. Die Form mag identisch sein; vielleicht steht aber der Wirbel weiter in die Mitte geröckt. Sie ist ferner kleiner als die genannte Art; allein die Formen der höchsten Kreideschichten jenes Ge- bietes werden immer kleiner und kleiner, ? so dass dies kein Hinderungsgrund fär die Identifizierung sein wurde. Ein wenig erinnert die Form an Panopaea Ibari PH. aus der patagonischen Molasse von Punta Arenas. Malletia gracilis WILCK. 1905. WILCKENS, Lam., Gastrop. etc., ob. Kreide Sudpatagoniens, pag. 35, Taf. 53, Fig. 10. Es liegen zwei Bruchstäcke vor, die das Vorderende zeigen. Nie genugen zur Identifizierung. Die Form kommt auch am Cerro Cazador, Fundpunkt /f der HAUTHAL schen Skizze, vor!?. Cinulia pauper WILCK. 1905. WiLCKENS, 1. c., p. 23, Taf. 4, Fig. 6a u. b. 3 kleine Exemplare. t' Im Weiteren zitiert als »HAUTHAL'sche Skizze». Bei Fertigstellung des Manuskriptes war die HAUTHAL'sche Karte noch nicht publiziert, doch wird dieselbe voraussichtlich ungefähr gleichzeitig mit dieser Arbeit er- scheinen. >? Lam Gastrop. ob. Kreide Sädpatag., pag. 49, Taf. 9, Fig. 3. > Vergl. WILCKENS 1. c. pag. 60 u. 61. | + In der mehrfach citierten Arbeit des einen von uns wird von der Sierra Dorotea Fundpunkt s eine Malletia erwähnt, die mit M. rudis WILCKE. verglichen wird. Vielleicht liegt aber doch ein grosses Exemplar von M. gra- cilis vor. Da das Stöck sich wieder im Museo de La Plata befindet, kann eg leider nicht mehr gepräft werden. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Bulla sp. Diese Bulla erreicht 12 mm Länge. Ihr Gewinde ragt ein wenig uber die letzte Windung empor. Die breiteste Stelle des Gehäuses liegt im oberen Drittel. Dies ist der Hauptunterschied gegen Bulla minima WILCK.!, bei der ferner das Gewinde nicht sichtbar ist. HEine spirale Skulptur scheint vorhanden zu sein, nur die Zuwachsstreifen lassen sich aber deutlich beobachten. Es liegen drei Steimkerne vor, ausser- dem noch ein kleines Exemplar, bei dem das Gewinde nicht sichtbar ist und das daher mehr an Bulla minima erinnert. Ob diese Formen wirklich ins Genus Bulla gehören, muss zweifelhaft bleiben. Lingula bagualensis WILCK. 1905. WiLCKENS, 1. c. pag. 52, Taf. 9, Fig. 5. 1 Exemplar, das grösser ist als das 1 c. abgebildete (Länge 10, Breite 5 mm), sowie ein Bruchstäöck. Endlich stammen von dieser Lokalität noch 3 Zweischaler- Steinkerne, an denen sich Spuren einer konzentrischen Skulptur zeigen, deren Erhaltungszustand aber eine Bestimmung nicht erlaubt. Die Mehrzahl der Fossilien von dieser Lokalität stammt also aus der oberen Kreide, und zwar dem Obersenon. b) Wahrseheinlich aus dem Oberlauf des Rio Baguales. 50” 30'— 50?” 50' sg. Br. 2 Steinkerne einer Venus oder Cytherea und ein weiterer unbestimmbarer Zweischaler-Steinkern. Erstere erinnern in der Form etwas an Venus arenosa OÖRTM. Jedenfalls scheinen die Fossilien tertiär zu sein. ec) Oberlauf des Rio Baguales. Auch von hier liegt die oben erwähnte Panopaea vor. Während diese vielleicht der Kreideformation angehört, sind andere Formen mit der Bezeichhung »Oberlauf des Rio ! WILCKENS, 1. c. pag. 25, Taf. 4, Fig. 7. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 5 Baguales> sicher tertiär. Bei noch anderen Formen bleibt das Alter zweifelhaft. Cidaris (antarctica ÖRTM. ?). Bruchstuäck eines MBSeeigelstachels, von 1 cm Länge. Er därfte von einem Cidariden stammen; ob er aber zu C. ant- arctica ÖRTM.! gestellt werden darf, erscheint zweifelhaft, weil sich keine Skulptur an ihm wahrnehbmen lässt. Vielleicht ist er bereits vor seiner Einbettung in den konglomeratischen Grän- sandstein abgerieben. Magellania patagonica Sow. sp. 1846. Terebratula patagonica SOoOWERBY in: DARWIN, Geol. Observ. S. America, pag. 252, Taf. 2, Fig. 26, 27. 1897. Magellania patagonica v. IHERING, Molluscos dos terrenos terciarios da Patagonia, Revista do Museu Paulista. II, pag. 267. 1899. Terebratella patagonica, LAHILLE, Notes sur Terebratella patagonica Sow. Rev. Mus La Plata. IX, pag. 289, Taf. 1, 2. 1902. Terebratella patagonica ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates. Rep. Princeton Exp. Patagonia. Vol. 4, pag. 75, Taf. 13, Fig. 8; Taf. 14, Fig. la und b. 1903. Magellania patagonica v. IHERING, Les Brachiopodes des terr. tert. de Patag. An. Mus. Nac. Buenos Aires. IX, (3. Ser., IT) pag. 324, Taf. 3, Fig. 2a und b. Von dieser Form der patagonischen Molasse liegt ein grosses, in der Wirbelgegend und seitlich stark beschädigtes Exemplar vor. Die Art findet sich, wie Prof. HAUTHAL”s Aufsammlungen beweisen, auch am Cerro Palique (Cerro Paliki der NORDEN- SKJÖLD” schen Karte). Bei zwei weiteren, viel kleineren Brachiopodenschalen verbietet die schlechte Erhaltung die Bestimmung. Sie könnten Junge Exemplare der Magellania patagonica sein oder zu einer der von Vv. IHERING beschriebenen Terebratellen-Arten der Patagonischen Molasse gehören. ! Tertiary Invertebrates. Rep. Princ. Exp. Patag., pag. 51, Taf. 11, NG Na LoriorL, P. DE. Notes pour servir å P'étude des Echinodermes, 2. Sér. iHasckWipao 6 lat LESS: 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Lima sp. Taf. 1, Fig. 2. Ein Bruchstäck von 26 mm Höhe und 28 mm Breite, das einer linken Klappe angehört. Vom Wirbel, der leider beschädigt ist, laufen radiale, etwas wellige Rippen aus, die von konzentrischen Zuwachsstreifen gekreuzt werden und derer man 40—50 zählt. Der Schlossrand zeigt vorn ein kleines Ohr, das hintere ist nicht erhalten. Der Vorderrand ist in der Nähe des Wirbels etwas eingebuchtet und fällt steil von einer Kante ab, so dass eine Art Lunula entsteht. Das Gestein, in der dies: Fossil emgebettet ist, ist ein konglomeratischer Grinsandstein. Aus der patagonischen Molasse ist bisher keine Lima beschrieben. Stammt die vor- liegende Form aus dieser, so handelt es sich wahrscheinlich um eine neue Art, för die wir dann den Namen £L. Norden- skjöldi vorschlagen möchten. Von der, von einem von uns erwähnten Art L. acuta! aus dem patagoniscehen Obersenon kennt man kein beschaltes Exemplar. Der Vergleich mit dieser Form ist daher unmöglich. d) Alleroberster Teil des Rio Baguales. (31. XII. 1896.) 72? 20' w. L., ca. 50” 40's. Br. Einige schlecht erhaltene Turritellen, höchst wahrscheinlich aus der Verwandschaft der Turritella ambulacrum Sow., und demnach aus der patagonischen Molasse. e) Oberlauf des Rio Baguales. etwa 50? 45' s. Br. Von diesem Fundort liegen vor: Das Bruchstäck einer grossen Auster, und zwar wohl sicher einer der grossen Austern der patagonischen Molasse; ein Abdruck einer Panopaea, wie sie am Fundort c) vorkommen; ein kleines, fragmentäres Exemplar einer solchen; ein Dentalium-Bruchstäöck; ein Stein- kern einer Venus (2), wie vom Fundpunkt b); ein Bruchstäck einer Klappe von Magellania patagonia SOWw. sp. 1! WILCKENS, Lam. Gastrop. ob. Kr. Sudpat., pag. 27. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. ZY Die Mehrzahl dieser Versteinerungen stammt sicher aus der patagonischen Molasse. f) Tal des Rio Baguales. ca. 72? 20! w. L., 50? 50!—55' s. Br. Lagerplatz 30. XII. 96. Von hier liegen vor: 1. Ein Bruchstäck einer Magellania patagonica Sow. sp. 2. Ein Bruchstuäck einer Auster (Wirbelpartie), schlecht erhalten. 3. cf. Goniocidaris Jorgensis DE LOR. Taft Ly Hig la, Lb. 1902. Goniocidaris Jorgensis P. DE LorioL, Notes pour servir å I'étude des Echinodermes 2. Ser. Fasc. 1, pag. 8, 9, Taf..1, Fig. 14, 15. Nicht ohne Mähe liess sich aus einem Gesteinsstuäck das Fragment einer Seeigelcorona freilegen, das aus einem Inter- ambulaerum und einer Ambulacraltafelreihe jederseits besteht. Das Bruchstöäck hat 25 mm Breite und 18 mm Höhe. Es reicht nicht von einem Pol der Schale bis zum anderen, sondern nur von der Gegend des Peristoms! bis etwas uber die Peripherie. Der Durchmesser der heilen Schale mag etwa 4 cm betragen haben. Sie war kreisrund und an den Polen abgeplattet. Die Porenstreifen sind etwas wellig gebogen. Die Poren sind schwach oval. Das Zwischenporenfeld trägt Körncehen- reihen. Erhalten sind eine Reibe grösserer Körncehen aussen und eine solche kleinerer, etwa halb so grosser, innen. Man kann daraus schliessen, dass vier Körnchenreihen vorhanden sind, von denen die beiden äusseren grössere Körnchen tragen als die inneren. Von den Tafelreihen des Interambulacrums ist eine mit 6!/2 und eine mit 6 Tafeln erhalten. Die Tafelzahl ist also verhältnismässig hoch. Die grösste Tafel hat 12 mm Breite und 6!/> mm Höhe. Die Stachelwarzen (Taf. 1, Fig. 1b) haben einen durchbohrten Warzenkopf und einen nicht gekerbten Warzenhals. Der ziemlich tiefe Warzenhof ist rundlich-oval. ! Das es sich um die zum oralen Pole hin gelegene Partie handelt, geht daraus hervor, dass die Stachelwarzen gleichmässig an Grösse abnehmen und schliesslich ganz klein werden. In der Figur la erscheint der orale Pol oben. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Der Ring von Körncechenwarzen, der ihn einfasst, ist fast garnicht erhöht. Die Körnechenwarzen sind, soweit der Er- haltungszustand ein Urteil erlaubt, unter sich gleich gross. Der Mittelgurtel ist in der Mitte eingesenkt und mit Körnchen besetzt, die ebenfalls unter sich gleich gross und von kreis- runder Form sind. Sie sind etwas kleiner als die Körnchen- warzen des Warzenhofringes. Mitihnen stimmen die Körncechen uberein, die die Warzenhofringe von den Porenstreifen trennen. Wo die Schale etwas abgerieben ist, — derjenige Teil der Corona, der im Gestein steckte, lässt sich nicht ganz von den das wirkliche Bild etwas beeinträchtigenden Glaukonitkörnehen befreien — sieht man, dass die Körnchen des Mittelgörtels sich in horizontale, parallele Reihen ordnen, die von feinen Furchen getrennt sind (vergl. Fig. 1b). Die Zickzacknaht, in der die beiden Interambulacral- tafelreihen zusammenstossen, wird durch eine feine Furche angedeutet. Von den Cidariden, die bisher aus der patagonischen Molasse beschrieben sind, stimmt mit der vorliegenden Form am besten Goniocidaris Jorgensis DE LOoRr. uberein. Cidaris antarctica ÖRTMANN (Tertiary Invertebrates, Princ. Univ. Exp. to Patagonia IV, 2, pag. 51—352, Taf. 11, Fig. 1; DE LORIOL, I. c. pag. 4—6, Taf. 1, Fig. 9—12) unterscheidet sich von ihr durch den viel schmaleren Mittelgärtel und das abwechselnde Auftreten einer stärkeren und einer schwächeren Körnchen- warze im Warzenhofring. Cidaris julianensis DE LOR. (Loriol 1. c. p. 7, Taf. 1, Fig. 13) hat einen ebenen Mittelgärtel. Cidaris Ortmanmni DE LoRr. ist nur in Stacheln bekannt. Die Be- sechreibung des Goniocidaris Jorgensis DE LOoRr. passt gut auf das vorliegende Stuck. Besonders scheint uns das auffallende Merkmal wichtig, dass die Körnchen des Mittelgurtels sich in Reihen anordnen, die von Furchen getrennt werden. Anderer- seits verlaufen diese Reihen bei dem NORDENSJÖLD'schen Stuck vielleicht ein wenig anders als bei der LORrIorschen Art. Da die Platten nicht einzeln vorliegen, so lässt sich der glatte, schmale Innenrand der Interambulacraltafeln nicht wahr- nehmen. 4. Das Bruchstuck einer Bryozoe, deren Zooecien fast ganz zerstört sind und die nur als Steinkern erhalten ist, so dass ein Pflaster von kleinen, ovalen Gebilden vorliegt, an denen STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 9 die Mändung sich durch einen kleinen Ring markiert, und zwischen denen Reste der Zellenwände erhalten sind. Die Zooecien sind in regelmässigen senkrechten Reihen angeordnet. In horizontaler Richtung alternieren die Zellen der neben- einander befindlichen Reihen (Anordnung im Quincunx). CANU hat eine vortrefflicehe Monographbie! der Bryozoen aus der patagonischen Molasse geliefert. Von den Formen, die er ab- bildet, erinnert im Habitus am meisten Aspidostoma an das vorliegende Fossil. 5. Steinkern einer Panopaea. 6. Unbestimmbarer Zweischaler-Steimkern. 7. Mehrere Exemplare einer Lingula, Steinkern und Ab- druäcke mit spärlichen Schalenresten. Wir wärden in Verlegen- heit kommen, wenn wir die Unterschiede dieser Lingula von der von dem Fundort Flusstal des Rio Baguales, 72” 20' L., 50” 45'—55' Br. (pag. 4), angefährten angeben sollten. Sie sind sich sehr ähbnlich. Die hier vorliegende Form muss aber, da die sicher bestimmbaren Fossilien des Fundortes tertiär sind, der patagonischen Molasse angehören. Aus dieser Stufe ist bisher eine Lingula noch nicht erwähnt. Das Auf- treten derselben Lingula in eretacischen und tertiären Schichten wurde ubrigens kaum etwas Merkwärdiges an sich haben. 8. Turritellen in fragmentärer Erhaltung und stark ver- druckt. Diese Fossilien stammen alle aus der patagonischen Molasse. III. Rio Guillermo. a) Rio Guillermo. 2000 al ISA Bra. NI 1896. Von diesem Fundort liegen folgende Fossilien vor: 1. Der Steinkern einer Capulide, vielleicht von Sigapatella americana ÖRTM. (ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, p. 183, War 2 ol 2. Eine Infundibulum-Art, die im Wesentlichen mit /Z. Merriami ÖRTM. (ÖRTMANN 1. c. p. 178, Taf. 32, Fig. 4a u. b) ! F. CANU, Les Bryozoaires du Patagonien. Echelle des Bryozoaires pour les terrains tertiaires. Mém. Soc. Géol. France. Paléont. 12 fasc. 3 (Nr. 33) 1904. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. ubereinstimmt, aber von kleineren Dimensionen ist. Die Bestimmung lässt sich bei dem mangelbaften Erhaltungs- zustand nicht so sicher ausfähren, dass man behaupten könnte, es läge eine Form aus den »Magellanian beds»! vor. Es sind zwei Exemplare vorhanden, von denen das eine 14 mm Durch- messer und 4 mm Höhe, und das andere 10 mm Durchmesser und 5 mm Höhe besitzt. ; 3. Ein Bruchstuck vom letzten Umgang einer schlanken Schnecke, wahrscheinlich einer Voluta. Die Schale ist ab- gerieben, das Stäck nicht bestimmbar. Während diese drei Fossilien sicher aus der patagonischen Molasse stammen duärften, ist dagegen aus dieser Stufe nicht bekannt: 4. Ein glattes Dentalium, ähnlich dem aus der patagonischen Oberkreide beschriebenen D. Cazadorianum WILCE.? Auch deutet eine Cinulia (3 kleine Exemplare — der Wulst an der Mindung ist wahrnehmbar) auf Kreide hin. HFEin Stäck mit einem Cinulia-Abdruck enthält 5. eme Muschel, die an Dosinma laeviuscwa PuH.? aus der patagonischen Molasse erinnert, mit dieser tertiären Art aber wohl schwerlich identisch ist. Leider ist die Wirbelpartie abgebrochen; es is nur ein Zahn des Schlosses zu erkennen. Die WSchale besitzt eine kleine Lunula und ist mit feinen konzentrischen Rippen verziert. 6. Zwei Muscheln, wohl Venus, deren Schloss sich nicht freilegen lässt und deren Schale stark beschädigt ist. Die Skulptur besteht nur in Zuwachsstreifen. Im äusseren Umriss erinnern sie an Venus mactraeformis PH. von Navidad (PHILIPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, p. 124, Taf. 20, Fig. 1). b) Rio Guillermo. 72” 20/—25' L., 51? 10' Br. 6. XII. 1896. 1. Malletia ornata Sow. sp. 1846. Nucula ornata SowERBY in: DARWIN, Geol. Obs. S. Amer., p. 251, Taf. 2, Fig. 19. 1 Uber die Magellanian beds siehe WILCKENS, Meeresablagerungen d. Kreide- und Tertiärformationen in Patagonien, pag. 165 ff. ? WILCKENS, Gastrop. Lam. etc., ob. Kreide Sädpat., pag. 25, Taf. 4, Fig. 9. > ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 147, Taf. 28, Fig. 7. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 11 1854. Solenella ornata WooDwaARpD, Man. Moll. 2. pag. 270, Taf. 17, Fig. 23. 1899. Neilo ornata v. IHERING, N. Jahrb. M. G. P. 1899. II. pag. 14. 1902. Malletia ornata ÖRTMANN, Rep. Princ. Un. Exp. Pat. 4. Tertiary In- vertebrates pag. 85, Taf. 26, Fig. 4. Es liegt der Steinkern eines kleinen Exemplares vor, an dem geringe Schalenreste sitzen, welche die kräftige kon- zentrische Berippung zeigen. Das taxodonte Schloss ist gut erkennbar, die Mantellinie nicht. Länge 15, Höhe 6 mm. Zu derselben Art oder aber zu einer Leda därfte ein grösserer fragmentärer Zweischaler-Steinkern gehören. Lucina promaucana PH. 1887. Lucina promaucana PHiriPPri, Tert. und quart. Verst. Chiles, pag. 181, Taf. 24, Fig. 6. 1897. Lucina promaucana v. IHERING, Rev. Mus. Paul. 2, pag. 47, Taf. 5, Fig. 32. 1902. Lucina promaucana ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 130, Taf.27, Fig. 4. Ein Steinkern und der dazu gehörige Abdruck mit einigen Schalenresten. An ersterem lässt sich der fär die Gattung charakteristische lange, vordere Muskeleindruck wahrnehmen. Die Schale zeigt eine am Wirbel sehr feine, gegen den Unter- rand hin aber gröber werdende konzentrische Berippung. Panopaea regularis ÖRTM. 1902. RAN regularis ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 153, Taf. 30, res II Zwei Panopaea-Steimkerne mit einigen Schalenresten durften dieser Art angehören. Die Berippung ist zwar etwas gröber, als wie sie auf der ÖRTMANN'schen Figur erscheint; aber die Lage des Wirbels, die neben der äusseren Form fär die Unterscheidung der Arten aus der patagonischen Molasse be- sonders wichtig ist, spricht dafur. Corbula Hatcheri ÖRTM. 1902. Corbula Hatcheri ÖRTMANN, Tert. Inv. pag. 151, Taf. 30, Fig. 4. Drei Exemplare, wovon zwei zweiklappige und eine linke Klappe. Die OÖRTMANN”sche Abbildung ist insofern nicht gut, als die Beripunpg in Wirklichkeit regelmässiger und schärfer ist. 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. ef. Sigapatella americana ÖRTM. 1902. Sigapatella americana ÖRTMANN, Tert. Inv. pag. 183, Taf. 32, Fig. 9. Zwei Exemplare, deren WSchale stark abgeblättert ist. Eins ist ziemlich stark lädiert. Bessere Exemplare stammen von Punta Arenas (s. pag. 27). Länge eines Exemplares 33 mm, Breite 26 mm. Infundibulum sp. Drei kleine Exemplare eines Infundibulum, deren stark abgeriebene Schale eimme spezifiscehe Bestimmung nicht gestattet. Es könnte sich um I. corrugatum REVvE handeln, oder, da radiale Rippen nicht wahrzunehmen sind, um I. Merriami ORTM. cf. Fusus liratus PE. Taf. 1, Fig. 5. 1887. Fusus liratus PHILIPPI, Die tertiären und quartären Versteinerungen Chiles, pag. 49, Taf, 3, Fig. 11. Eine Schnecke, der die Mundung fehlt und deren Gehäuse z. T. stark abgerieben ist, lässt sich mit keiner der bisher aus Patagonien beschriebenen Arten identifizieren. Der er- haltene Teil des Gehäuses — er ist 16,5 mm hoch — zeigt sechs gerundete Windungen, die ziemlich langsam an Dicke zunehmen. Die Skulptur besteht eimerseits in spiralen, ander- seits in Querrippen. Von ersteren zähblt man am vorletzten Umgang sechs, von letzteren zwölf. Ob ein Ausguss vor- "handen ist, lässt sich nicht sagen. PHiniPPI bildet eine Schnecke von Lebu (Chile) ab, die vielleicht mit der vorliegenden identisch ist. Nach unsern Erfahrungen sind nämlich die PHIinIPPr'schen Abbildungen sehr mangelhaft. Die Identifizierung grundet sich daher besonders auf die Ubereinstimmung im allgemeinen Umriss und auf die Ausbildung der Skulptur. Dem vorliegenden Exemplar wurde dann der letzte Umgang mit dem Ausguss fehlen. Actaeon chilensis PH. 1887. A. eh. PHIinriPPI, Tert.quart. Verst. Chiles, pag. 111, Taf. 13, Fig. 16. 1902. A. ch. ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag, 243, Taf. 37, Fig. 5. Mehrere jugendliche Exemplare, von denen das grösste 2 mm lang ist. Å. chilensis ist eine Form, die ÖRTMANN aus STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 13 den sog. »Magellanian beds» beschrieben hat. Sie kommt hier zusammen mit Versteinerungen der Patagonischen Mo- lasse vor. Bullidarum sp. Taf. 1, Fig. 3. Eine kleine Bullide. Sie erlaubt nicht emmal die gene- rische Bestimmung, weil die Mundung und die Spindel nicht sichtbar sind. Die Länge des Gehäuses beträgt 3 mm. Das Gewinde scheint von der letzten Windung verdeckt zu sein. Die ganze Schale ist mit feinen spiralen Furchen verziert, die sich gegen unten und oben zusammendrängen. Die Schnecke gehört somit sicher nicht zu Bulla s. s., die glatt oder nur an den Enden spiral gestreift ist. Bulla Rémondi, die von ÖRTMANN (1. c. pag. 245) aus der Patagonischen Molasse be- schrieben ist, gehört also eimem anderen Genus an. Die vor- liegende Form könnte aber mit Bulla patagonica v. IH. (s. ÖRTMANN 1. c. pag. 246, Taf. 37, Fig. 8) ubereinstimmen, doch erlaubt der mangelhafte Erhaltungszustand kein Urteil daruber. Fischschuppe. Von demselben Fundort wie die vorstehend beschriebenen Versteinerungen Jiegt auch eine kleine Cykloidschuppe vor, die einen Durchmesser von 3 mm und eine feine konzentrische Furchung besitzt. c) Rio Guillermo. Ohne nähere Fundortsangabe. 1. Leda cf. Errazurizi PH. 1887. Leda Errazurizi PHiriPeri, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 196, Taf. 41, Fig. 11. 1902. L. E. ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 84, Taf. 26, Fig. 3. Ein Abdruck sowie zwei Steinkerne därften vielleicht dieser Art angehören. Der Wachsausguss des ersteren zeigt eine feine konzentrische Berippung der Schale, deren Vorder- und Hinterende gleich lang ist. Allerdings fehlt das fär L. Erra- zurizi wichtige Merkmal des plötzlichen Aufhörens der kon- zentrischen Rippen an der vom Wirbel gegen das Hinterende ziehenden Kante; der Verlauf dieser Kante stimmt aber mit 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. dem uberein, wie er bei dieser Ledaart auftritt, dagegen nicht mit dem von Malletia ornata, die grösser und auch gröber gerippt : ist. Vielleicht liegt eine neue Art vor, die aber auf das uns zur Verfögung stehende unzulängliche Material nicht gegrin- det werden kann. Die Länge der Muschel beträgt etwa 20, die Höhe etwa 9 mm. 2. Ein zerquetschter Gastropoden-Steinkern, wohl von Fusus oder Murex. 3. Fascicularia' multiramosa n. sp. dens 24 Im Ha IN IG « Die Gesamtgestalt des Stockes ist halbkugelig-knollig. Von der Basis, mit der er aufgewachsen war, gehen radiale Röhrenbändel aus. Die Röhrenzellen sind teils von rund- lichem, teils von mehr polygonalem Querschnitt und von ver- schiedenem, meist aber etwa !/«—'/17 mm grossem Durchschnitt. Innerhalb dieser Bändel zeigen sich mehrere Etagen, deren man an dem vorliegenden Stock drei sowie den Beginn einer vierten zählen kann. Dies zeigt die Fig. 1a, die einen Durch- schnitt durch den Stock wiedergibt. Dieser Etagenbau kommt auf folgende Weise zu stande: Die Röhrenbändel wachsen eine Zeit lang und bilden eine gleichmässig gerundete Stockober- fläche. Dann entsteht aber ein Hemmnis im Wachstum. Manche von den Bäundeln schliessen mit eimer flachgewölbten Fläche ab, bei andern sprosst aber aus dieser eme Fortsetzung des Bändels; aber nicht in derselben Dicke, wie bisher, son- dern weit dänner. (Fig. 1c): Um den Raum der Kugel nun wieder auszufullen, muss dieses junge Bundel sich nun natur- lich nach allen Seiten hin verzweigen. Diese Verzweigung der Biändel innerhalb einer Etage ist nicht regelmässig. Das unten schmale Biändel nimmt rasch an Dicke zu und ver- zweigt sich dann nach allen Richtungen. Ein gutes Bild von diesem Vorgang geben die Biundel der rechten Hälfte von Fig. la. Es kommt auch vor, dass die Verzweigungen eines 1 Der Name stammt von MIiLNnE-EDWARDS (M. S. 1836). Derselbe ist später von DYBOWSsKI fär eine Cyathophyllidengattung benutzt (F. Kuntbi DaAMEs, F. conglomerata ScHLöt. und F. caespitosa GF. sp.). Dies Korallen- genus ist daher neu zu benennen. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 15 Bindels wieder zusammenwachsen. Auf der Oberfläche des Stockes oder einer Etage sieht man die mehr oder weniger nahe bei einander stehenden Bundel, an der Oberfläche die zahlreichen Zellröhren munden. Die nächsten Verwandten der F. multiramosa sind F. tubi- pora Busk und PF. aurantium M. EDw. aus dem englischen Crag (Pliocän).! Von beiden Arten unterscheidet sich die pata- gonische aufs deutlichste. Schon die Grösse des Stockes ist be- deutender (Radius der Halbkugel etwa 6,5 cm). Mit F. tubipora hat sie zwar den ausgesprochenen Etagenbau gemeinsam, aber es fehlen die konzentrisehen Querböden. Insofern hat sie wieder mehr Ähnlichkeit mit F. aurantium, die aber wieder des Etagenbaus entbehrt. Diese patagonische Bryozoe verdient als wahrscheinlich miocäne Vertreterin ihrer Gattung besonderes Interesse. Dass die andern Arten der Gattung im Pliocän zu Hause sind, spricht mit einer gewissen Wahrscheinlichkeit fur das neogene Alter der Schichten, aus denen sie stammt. — Der einzige uns vorliegende Stock ist ganz in Sandstein eingeschlossen. Fig. 1a stellt einen radialen Schnitt dar, wobei die Matrix nicht mitgezeichnet wurde. Wenn manche Bundel an der Basis einer neuen Etage in der Luft zu schweben scheinen, so liegt das daran, dass die Basis, wie oben auseimander- gesetzt, duänn anfängt, so dass ein NSchnitt von manchen Bundeln wohl die höheren Teile, aber nicht die Basis trifft. Auch ist diese stielartige Basis manchmal etwas gebogen. CANU, dem wir eine eingehende Beschreibung der Bryozoen aus der patagonischen Molasse von San Julian verdanken, hat diese Form nicht vorgelegen. Geologische Ergebnisse der Untersuchung des Fossilmaterials vom Rio Guillermo, Rio Bagu- ales und Cerro Laura (= Cerro Solitario): Die in den vorangehenden Blättern beschriebenen Ver- steinerungen gehören teils der oberen Kreide, teils dem mittleren Tertiär, der Patagonischen Molasse, an. Wenn die- 1 vergl. BusK, A Monograph of the fossil Polyzoa of the Crag (Palaeont. Soc.) 1859, pag. 129—131, Taf. 21, Fig. 1, 2. 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O0O 6. selben auch wegen ihres mangelhaften Erhaltungszustandes unsere Kenntnis des palaeontologischen Charakters der Forma- tionen, aus denen sie stammen, nur unwesentlich vermehren, so haben sie dagegen ein grosses Interesse in geologischer Hinsicht, weil sie uns wertvolle Aufschlösse äber die Ver- teilung der Sedimente in dem von Prof. NORDENSKJÖLD be- reisten Teile Sudpatagoniens geben. Im folgenden Verzeichnis ist bei jedem Fundort vermerkt, welche geologische Stufe daselbst auftritt: 1. Cerro Laura (jetzt Cerro Obere Kreide (Senon?), Schichten Solitario genannt). des Inoceramus Steinmanni WILCK. al” 1 gr, TA 0 Nl 2. Rio Baguales: a) Flusstal des Rio Baguales, 72” Ober-Senon. 20' w. L., 50? 45—55' s. Br. b) wahrscheinlich aus dem Ober- Patagonische Molasse (?) lauf des Rio Baguales, 30” 30— 50” 50' s. Br. j c) Oberlauf des Rio Baguales Patagonische Molasse. d) Alleroberster Teil des Rio Ba- Patagonische Molasse. guales (31. XII. 96) 72” 20' w. L., ca. 50? 40' s. Br. (Block) e) Oberlauf des Rio Baguales etwa Patagonische Molasse. 0ARLS Be f) Tal des Rio Baguales, (30. XII. Patagonische Molasse. 96) ca. 72? 20! w. L.,50” 50— 55' 8. Br. 3. Rio Guillermo: a) Rio Guillermo, 72” 20'L., 51” Patagonische Molasse und Ober- 15' s. Br.; 7. XII. 96. Senon. b) Rio Guillermo, 72” 20—25'L., Patagonische Molasse. 51” 10' s. Br.; 6. XII 96. Vergleicht man diese Ergebnisse mit den Angaben der von Prof. NORDENSKJÖLD entworfenen »Geological map of the Magellan Territories> (Wiss. Erg. der Schwed. Exp. n. d. Magellansländern, Bd. 1, 1. Heft), so zeigt es sich, dass diese letztere einiger Berichtungen bedarf. Der Cerro Laura besteht nicht aus Tertiär, sondern aus Kreide, und zwar aus den schwärzlichen, splittrigen Tonen der Schichten des STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 17 Inoceramus Steinmanni WiLCcK. Ebenso tritt im Flusstal des Rio Baguales, 72” 20' w. L., 20” 45—55' s. Br., Ober-Senon auf. Wie schon erwähnt, ist in neuster Zeit eine geologische Skizze dieser Gegenden von HAUTHAL erschienen, (vgl. pag. 3), der die Untersuchungen der argentinisehen Grenzkommission zugrunde liegen, die natuärlich mit mehr Musse und Genauig- keit arbeiten konnte, als es einer aus Privatleuten bestehen- den Expedition in kurzer Zeit möglich war. Fär die in Rede stehenden Gebiete ist daher Herrn Prof. NORDENSKJÖLDS Karte durch die HAUTHAL'sche Skizze uberholt. Durch die- selbe wird namentlich eine weitere Verbreitung der Kreide- formation nachgewiesen. Wenn man nun diese letztere Karte mit unserem obigen Verzeichnis vergleicht, so ergibt sich meistens Ubereinstimmung: Der Cerro Laura (Cerro Solitario) besteht aus Sedimenten der Kreideformation, der Rio de los Baguales fliesst teils durch Kreideablagerungen, teils durch patagonische Molasse, die gerade im Gebiet seiner obersten' Zuflusse verbreitet ist. Der Fundort »Flusstal des Rio Ba- ouales», 72? 20' w. L., 50? 45—55' s. Br., därfte nahe dem Buchstaben »q» der HAUTHAL”schen Skizze liegen. Nur fär die Lokalität »Tal des Rio Baguales, w.L. ca. 72” 20',s. Br. 50” 50—55', Lagerplatz, 30. XII. 96», scheintzwischen unsern Resultaten und den Angaben der HAUTHAL'schen Skizze eine Differenz zu bestehen, insofern, als hier in den tieferen Teilen des Tales nur Kreide verzeichnet ist, während unsere Fossil- bestimmungen patagonische Molasse ergeben. Vielleicht ist aber dieser Widerspruch einfach dadurch zu erklären, dass der Lagerplatz der schwedischen Expedition am 30. XII. 96 am linken Gehänge des Baguales-Tales, etwa in der Gegend des Buchstaben »z» der HauTHAL'schen Skizze gelegen hat. - Schwieriger ist es, die Darstellung des Rio Guillermo auf der HauTtHALrschen Karte mit den NORDENSKJÖLD'schen Unter- suchungen in Einklang zu bringen. Auf jener schneidet der Rio Guillermo garnicht die Orte, deren Länge und Breite Prof. NORDENSKJÖLD bestimmt hat. Aber wenn man sich auch nur nach der Gestaltung des Flusslaufes richtet, gibt die HaAUTHALI'sche Skizze bei den Orten der schwedischen Lagerplätze vom 6. und 7. Dezember 1896 keine patagonische Molasse an, so dass wir versucht sind, hier eine Ungenauig- keit in der HAUTHALT”schen Skizze anzunehmen, da die von Prof. NORDENSKJÖLD an diesen Lokalitäten gesammelten Fossilien zum grossen Teil der patagonischen Molasse angehören. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 6. 2 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. IV. Rio de las Minas bei Punta Arenas. Einleitung. PHILIPPI war der erste, der Fossilien von Punta Arenas beschrieben hat, und zwar gibt er in seinem Werke »Die tertiären und quartären Versteinerungen Chiles» pag. 19 an, dass dieselben sämtlich aus der Nähe der Kohlengruben von Punta Arenas stammen. Er nennt den Fundort auch wohl »Magellanes». Schalten wir aus seiner Liste 1. c. pag 251 (unter »IX») die von Skyring Water aus,! so bleiben folgende Formen: Venus Rodriguez PH. » — chuloensis PH.? Panopaea Ibari PH. > Torresvt PH. Cardium magellanicum Pu. + Pectunculus Ibari PH. > magellanicus PH.? Mytilus? subcylindricus PH. Modiola Schythei Pu. + Ostrea Bourgeoist REM.” + >» patagonica d ÖORB. Ä >» — Torrest PH. Chthamalus antiquus PH. KP Die mit einem + und einem >< versehenen Arten sind auch von HATCHER bei Punta Arenas gesammelt und davon die mit einem & versehenen von ÖRTMANN seinen »Magellanian beds» zugewiesen. ; 1 In dieser Liste erscheint auch Turritella patagonica, von der PHILIPPI 1. ec. pag. 77 sagt, DARWIN habe sie bei Puerto del Hambre ge- funden. Das ist aber ein Irretum. DARWIN-SOWERBY geben die Art von Puerto Deseado (Patagonien) an. ? Dieselbe kommt nicht nur auf Chiloé, sondern nach PHILIPPI 1. c. pag. 122 auch an der Magellanstrasse (= Punta Arenas) vor, > Pectunculus magellanicus ist nach ÖRTMANN = P. Ibari. £ Nach ÖRTMANN ist O. Bourgeoisi = der sogenannten O. patagonica die nach ihm O. ingens ZITT. zu nennen ist (wogegen F. AMEGHINO sich entschieden verwahrt). O. patagonica ist anerkanntermassen eine Form der Paranå-Stufe. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTTÄRFOSSILIEN. 19 ÖRTMANN, der die von HATCHER gesammelten Fossilien beschrieben hat, erwähnt von Punta Arenas 1) aus den Magellanian beds:! Ostrea Torrest Pu. Cardita elegantoides ÖRTM. Lucina neglecta ÖRTM. Venus difficilis ÖRTM. Venus arenosa ÖRTM. Meretrix (2) pseudocrassa ÖRTM. Dosinia magellanica ÖRTM. Lutraria (?) undatoides ÖRTM. Panopaea Ibari PH. Panopaea subsymmetrica ÖRTM. Patella pygmaea ÖRTM. Calliostoma Philippii OÖRTM. Infundibulum Merriami ÖRTM. Natica chiloensis Pu. Turritella exigua PE. Struthiolaria Hatcheri ÖRTM. Fusus subspiralis ÖRTM. Actaeon chilensis PH. Bulla Rémondi Pu. 2) aus anderen Schichten: Glycimeris (>Pectunculus») Ibari Pr. Ostrea ingens ZITT. Lucina promaucana PuH-. Venus chiloensis PH. Meretrix Iheringi COSSM. Crepidula gregaria Sow. Sigapatella americana ÖRTM. Das geologische Profil des Rio de las Minas bei Punta Are- nas ist zuerst von MALLARD und FucHs? beschrieben. Wie an anderer Stellet dargetan ist, standen diese Autoren aber noch ganz auf dem Boden der heute völlig veralteten Anschauungen D'OrRBIGNYS. HEine Exkursion zu den Kohlenminen am Rio Mifelipag 200 OL 21. c. pag. 280. 3 Notes géologiques sur le Chile. Ann. des Mines, 7. Ser., 3, 61—102 1876. £ WILCKENS, Die Meeres-Ablagerungen der Kreide- und Tertiärforma- tion in Patagonien (N. Jahrb. f. M.G. P. Beilage Bd. 21) pag. 166, Anm. 3. 20 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. de las Minas hat ARCTOWSKI geschildert.! Die von NORDEN- SKJÖLD? und HATCHER” aufgenommenen Profile stimmen sehr gut uberein. Wir geben hier die Zusammenstellung derselben wieder, wie sie an anderer Stellet bereits veröffentlicht ist: ÖRTMANN 1899 und NOEbENSKLÖRD 1808 TE oa 5 c. Oyster bed Sand, Sandstein, Geröll. FR b. Marine fossils: Unten etwas Lignit. = 3 Ostrea Philippii, vå 2 SS Pectunculus Ibari, 3 = Crepidula etc. 3 a. Oyster bed (Ostrea Å Philippii) Punta Arenas coal Schieferton mit Lignit und VI Pflanzenresten(Araucaria) Marine bed with Ostrea | Sandstein mit einer mu- 2 Å Torresi schelfährenden Bank; = IT = reichliche Schalen von = — Ostrea Bourgeoisi RÉM.”' 2 E und Torresi PH. Sand mit TE E kalkigen Einlagerungen H 5 före S Marine beds with Turri- | Muschelfährende Bank S tella exigua, Natica chi- | (Ostrea fehlt, Turritella II loensis,Struthiolaria etc. | und andere Gastropoden reichlich vorhanden) Bed with plant remains Sand und Sandstein mit kalkigen Konkretionen, il die schlecht erhaltene Pflanzenversteinerungen (Fagus) enthalten. Lignitisehe Schicht t ARCTOWSKI, H., Voyage d'exploration dans la région des canaux de la Terre de Feu. Bull. Soc. Roy. Belge de Géogr. 1901. HSeparatum pag. 19—20. 2 0. NORDENSKJÖLD, Uber die posttertiären Ablagerungen der Magel- lansländer nebst einer kurzen Ubersicht ihrer tertiären Gebilde. Wiss. Erg. d. Schwed. Exp. n. d. Magellansländern. 1. Bd., pag. 24, Anm. 2. > Vergl. ÖRTMANN, Preliminary report on some new marine horizons discovered by HATCHER near Punta Arenas, Magellanes, Chili. Amer. Journ. - of Sc., 6 (1898), p. 478—482. — ÖRTMANN, Fauna of the Magellanian beds STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 21 Uber die Frage nach der Stellung der »Magellanianbeds» | vergl. pag. 88—90. Ne Beschreibung der Fossilien. Lamellibranchiata. Ostrea Torresi Pr. Ileyis dy ING Lis ILeNe 2 INNER PA 1887. Ostrea Torresi PHIiriPPi, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 215, Taf. 48, Fig. 8.5 1902. Ostrea Torresi ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 98, Taf. 14, Fig. 3a, b. Die linke (Unter-)Klappe (Taf. 1, Fig. 4) ist von rundlich- oder länglich-ovalem Umriss, dessen Regelmässigkeit aber durch Einbuchtungen gestört sein kann. HEine solche tritt besonders gern am Vorderrande” unterhalb des Wirbels auf. Die Unter- klappe ist mehr oder weniger tief ausgehöhlt, nicht sehr dick. Ihre Wölbung ist bei demselben Stuck keineswegs gleichmässig, sondern es erscheinen auf der Aussenfläche unregelmässigeBuckel. Ferner ist die Unterklappe sehr lamellös; es treten geradezu kleine Stufen an ihrer Aussenfläche auf, deren Anzahl aber bedeutend schwankt. Zu dieser konzentrischen lamellösen Zu- wachsstreifung kommt noch eine radiale Skulptur hinzu, welche in gerundeten Rippen oder Runzeln von sehr verschiedener Breite besteht. Die Runzeln der einen Stufe liegen oft, aber nicht immer, in der Verlängerung derjenigen der vorigen Stufe. Sie gabeln sich auch, und zwar nicht nur gegen den Unterrand hin, sondern es verschmelzen auch zwei Runzeln in dieser Richtung zu einer. Bei manchen Exemplaren flieht die Wirbel- partie, gegen die Innenfläche gesehen, stark zurtuck. Die Liga- mentgrube ist konzentrisch gestreift und von dreieckiger Form. Die Spitze dieses Dreiecks kann nach vorn oder nach hinten umgebogen sein. of Punta Arenas, Chile. TIbid. 8 (1899), pag. 427—432. — HATCHER, BSedi- mentary rocks of southern Patagonia. Ibid. 9 (1900), pag. 97. — ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 303—307. 4 In der Arbeit von WILCKENS, Die Meeres-Ablagerungen etc., ist pag. 167, Anm. 2 fär Ostrea Bourgeoist RÉm. fälschlich O. B. Röm. gedruckt. 5 Im Text steht irrtämlich 9. 2 Von der gewöhnlichen Aufstellung der Schale (Wirbel oben) ge- sprochen. 22 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Die rechte (Ober-)Klappe (Taf. 2, Fig. 2) ist mehr oder weniger flach, ein wenig nach innen konvex (also nach der- selben WSeite gewölbt wie die Unterklappe), aber auch etwas unregelmässig. Auch sie ist auf der Aussenseite konzentrisch lamellös, die radialen Runzeln treten aber mehr zuruck als bei der Unterklappe. Der dreieckigen Ligamentgrube der letzteren entspricht ein kräftig vorspringender, quergestreifter Wulst von gleicher Form. Der Muskeleindruck liegt bei beiden Klappen vom Ober- und Unterrand gleich weit entfernt; aber nicht genau in der Mitte zwischen vorderem und hinterem Rand, sondern etwas mehr nach vorn. Die Unterklappe ' ragt etwas uber die Oberklappe vor. Junge Exemplare zeigen die Merkmale der alten, nur dass die dänne Schale auch auf der Innenfläche die radiale Faltung erkennen lässt. | Es liegen 2 zweiklappige Exemplare, 4 isolierte Unter- klappen und 3 isolierte Oberklappen vor. Sie stammen alle vom Rio de las Minas aus der auf unserer Profiltabelle mit III bezeichneten Schicht. Wenn Prof. NORDENSKJÖLD aus dieser Schicht auch Ostrea Bourgeoist RÉM.! angibt, so beruht das jedenfalls darauf, dass unter den Exemplaren von Ostrea Torresi eins ist, das eine frappante Ähnlichkeit mit PHILIPPIS Abbildung 1. c. Taf. 48, Fig. 3 besitzt (allerdings handelt es ich um eine Oberklappe). Vor allem ist der Umriss ähnlich; der Muskeleindruck hat aber eine andere Lage. Es handelt sich hier um ein längliches Exemplar von Ostrea Torresi. | Anmerkung: Ausser in den von Prof. NORDENSKJÖLD gesammelten Stäcken liegt uns die Ostrea Torrest auch noch in mehreren Exemplaren vor, die der eine von uns, auf seiner patagonischen Reise 1882 an der Mina vieja bei Punta Arenas »unter der Kohle», also ebenfalls wohl in der Schicht ITI ge- sammelt hat. Es ist darunter ein zweliklappiges Exemplar, das »so wohlerhalten ist, als ob es frisch wäre», um PHILIPPIS Ausdruck zu gebrauchen. Der Wirbel ist bei ihm verhältnis- mässig stark nach vorn gebogen, auf der Oberklappe fehlen die radialen Falten. Ausser diesem enthält das Material, das 1 Darauf, dass PHItriePI diesen Namen unrichtigerweise gegeben hat, gehen wir hier nicht näher ein. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 23 auch noch aus anderen Versteinerungen besteht — es soll fernerhin kurz »STEINMANN'sches Material von Punta Arenas» genannt werden; es gehört dem Geologischen Institut der Universität Strassburg i. E. — noch 4 isolierte Unter- und 2 isolierte Oberklappen. Von den beiden letzteren ist eine dadurch bemerkenswert, dass sie am Rande zu beiden Seiten des Wirbels eine Zähnelung aufweist. Vor dem Wirbel zählt man etwa 14, hinter demselben 8 Zähnchen. Es handelt sich um ein junges Exemplar. Diese Zähnelung ist bisher bei Ostrea Torresi PH. noch nicht beobachtet, wohl aber — nicht häufig — bei jugendlichen Exemplaren der grossen Auster der Patagonischen Molasse (nach ÖRTMANN Östrea ingens ZITT."). Das Stäck ist aber unter der Kohle, also in denjenigen Schichten gefunden worden die ÖRTMANN als »Magellanian beds> bezeichnet hat. Bei Ostrea patagonica D'ÖRB. aus der Paranå-Stufe geht diese Zähnelung um den ganzen Schalen- rand herum. Eine Andeutung von Zähncechen konnten wir auch an einem ganz kleinen Austernschälchen von 12 mm Höhe aus dem NORDENSKJÖLD'schen Material beobachten. Wir haben die Auster von Punta Arenas hier auch Ostrea Torresi genannt; aber — wie ÖRTMANN — können wir nicht einige Zweifel unterdräcken, ob diese Art wirklich gut von der Art der Patagonischen Molasse getrennt werden kann. Die radiale Faltung kann bei Austern der Patagonischen Molasse ebenso beobachtet werden? wie eine gleichmässig tiefe Aushöhlung der Schale; die Dicke der Austernschalen kann nach den Ernährungsverhältnissen verschieden sein. Diese Merkmale sind also fär Ostrea Torresi nicht charakteristisch. Nach dem uns vorliegenden Vergleichsmaterial scheint da- gegen der Muskeleindruck bei den Austern der Patagonischen Molasse mehr dem Unterrande genähert zu sein, während er bei Ostrea Torresi in der, Mitte liegt. Ob dies Merkmal konstant ist, möässte noch an der Hand eines grösseren Ma- terials gepräöft werden. In der NORDENSKJÖLD'schen Sammlung findet sich ausser den Ostreen aus der Schicht III noch eine Auster, welche die Etikette »Rio de las Minas, oberhalb des Kohlenlagers» hat, 1 Wir können an dieser Stelle auf eine Erörterung, ob eine cder mehrere Arten von Ostrea in der Patagonischen Molasse vorkommen und auf die uber diese Frage entstandene Polemik nicht näher eingehen. ? Siehe die Abbildung ORTMANN, 1. c. Taf. 19, Fig. la. 24 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 6. demnach also wohl aus der Schicht V stammen durfte. Es ist eine Unterklappe, die ziemlich stark ausgehöhlt ist und eine länglich ovale Form besessen haben därfte. Leider fehlt die äussere Schicht der ziemlich dicken Schale ganz, doch scheint es, als wären radiale Runzeln vorhanden gewesen. Das Innere ist ganz mit Gesteinsmasse erfällt. Die spezifische Bestim- mung ist unmöglich. Ähnlich ist eine Austern-Unterklappe von der Mina vieja bei Punta Arenas aus dem STEINMANN'schen Material, welche die radialen Falten ziemlich deutlich zeigt und die wir trotz dicker Schale zu Ostrea Torresi stellen möchten. Endlich sind aus dem NSTEINMANN'schen Material von Punta Arenas noch zwei Austern-Unterklappen vom Rio Rosa (= Rio de las Minas) bei Punta Arenas zu erwähnen. Es sind kräftige, gerundete Schalen von mässiger Erhaltung. Die eine, deren Wirbel abgebrochen ist, zeigt radiale Falten, ist aber so breit, dass die Zugehörigkeit zu O. Torrest nicht unbe- dingt sicher ist; die andere gehört sicher nicht zu dieser Art. Venus difficilis OÖRTM. Taf. 3, Fig. 1. 1902. Nn EE ORTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 135, Taf. 28, 18: . Von dieser Muschel liegt eine defekte linke Klappe vor, deren Aussenseite sehr mangelhaft, deren Schloss aber leid- lich erhalten ist, ferner die linke Klappe eines jungeren Exemplars, die Wirbelpartie einer rechten Klappe mit schlecht erhaltenem Schloss, ein Steinkern und mehrere im Gestein sitzende Bruchstäcke von Schalen und Steinkernen. Wir haben ÖRTMANNS Beschreibung nicht viel hinzuzu- fögen. Das von ihm abgebildete Exemplar ist an der Wirbel- gegend etwas abgerieben; dieselbe erscheint dadurch etwas weniger schlank, als sie in Wirklichkeit ist. ÖRTMANN hat die Muschel aus Horizont II und III vorgelegen, auch Prof. NORDENSKJÖLD scheint in beiden Schichten gesammelt zu haben; denn auch uns liegen Exemplare mit wohlerhaltener Schale vor (sie sitzen mit Austern und Turritella exigua ÖRTM. in einem grösseren Block) und wieder ein anderes, das in braun gefärbte, grobsandige Matrix eingehulit war. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 25 Dieser selben Schicht entstammen offenbar zwei Exem- plare derselben Muschel, eine rechte und eine linke Klappe, die dem STEINMANN'schen Material von Punta Arenas ange- hören. Man kann bei beiden Klappen das Schloss beobachten. Das Schloss der rechten Klappe besteht aus drei Haupt- zähnen von unter einander ziemlich ähnlicher, länglich-drei- eckiger Form. Der hintere ist der stärkste, der vorderste der schwächste. Der hintere Zahn besitzt eine Längsfurche. Von den Zahngruben ist die mittlere die breiteste. Dementsprechend ist von den Zähnen der linken Klappe- der mittlere am breitesten (ORTMANN därfte fär die Abbild- ung 1. c. Taf. 28, Fig. 1a ein Exemplar vorgelegen haben, dessen Schloss etwas abgerieben war). Er besitzt eine (zwei?) Furche. Von den Zahngruben ist die hintere am breitesten. In dem NORDENSKJÖLD”schen Material finden sich einige Steinkerne dieser Muschel. Man kann an denselben beob- achten, dass der vordere Muskeleindruck viel kräftiger ist als der hintere. HFEin Exemplar ist mit zahlreichen Spirorbis be- setzt. An diese Muschel erinnern etwas die von TATE! aus einer neogenen Ablagerung der Kerguelen beschriebenen Arten Chione -permagna TaTtE und Chione Kergueleni TATE. Ob, nebenbei bemerkt, diese beiden Arten von einander verschieden sind, muss zweifelhaft erscheinen. Venus pseudocrassa ÖRTM. Fan3, oja, 20 1902. Meretrix (?) pseudocrassa ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 142, ANNIE Der LG Von dieser Muschel liegen mehrere Bruchstuäcke vor, die zwei rechten und zwei linken Klappen angehören und eine erwunschte Ergänzung zu dem Material bieten, das ÖRTMANN zur Verfägung stand. Die Oberfläche ist mit konzentrischen Zuwachsstreifen versehen, die dichter stehen und schärfer sind, als ÖRTMANNS Figur es zeigt. Dazu kommt eine feine, aber sehr deutliche radiale Skulptur, die auf ÖRTMANNS Åb- bildung klar erscheint, im Text aber nicht erwähnt wird. Der ! TATE, R., On the occurrence of marine fossiliferous rocks at Ker- guelen Island Trans. & Proc. Roy. Soc. S. Austral. 24 (1900) pag. 107, Märl2, Hig. 1, 2! 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. Verlauf dieser radialen Rippen, die gegen den Wirbel hin sehr fein sind und gegen den Unterrand hin gröber werden, wird durch die Zuwachsstreifen nicht gestört. Der Wirbel ist schlanker, als es sich nach ÖRTMANNS Abbildung (die ein -abgeriebenes Exemplar darstellt) vermuten lässt. Die Muschel besitzt eine scharf begrenzte Lunula und eine deutlich abge- setzte Area. Die Frage, ob diese Muschel eine Cytherea oder eine Venus ist, glauben wir in letzterem Sinne entscheiden zu können, obwohl die linke Klappe, deren Schloss uns vorliegt, gerade da, wo man das Vorhandensein eines selbständigen Lunularzahnes konstatieren möässte, beschädigt ist. Die linke Klappe zeigt drei Cardinalzähne. Der vorderste biegt sich mit seinem unteren' Ende stark nach vorn und ganz vorn steht dann an der Basis der Schlossplatte ein kleiner Höcker. Dass derselbe mit zu dem vorderen Hauptzahn gehört, scheint uns sicher. Die Abbildung des Schlosses der rechten Klappe bei ÖRT- MANN ist auch unvollkommen. Der vordere Kardinalzahn ist ein schmaler Kamm. Mehr als mit Venus alta PH. und Venus crassa PH., mit denen ÖRTMANN sie vergleicht, besitzt V. pseudocrassa Ähn- lichkeit mit V. Rodriguezi PH. (PHirieeti, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 125, Taf. 20, Fig. 6). Schon fräher! hat der eine von uns die Vermutung ausgesprochen, dass beide Arten vielleicht sogar identisch sind. Er wurde dazu durch die Er- fahrungen veranlasst, die er bei der Revision der Fauna der Quiriquina- Schichten bezäglich der Unzuverlässigkeit der PHILIPPI'schen Abbildungen gemacht hat. V. Rodriguezi PH. ist von Punta Arenas und zeigt die radiale Berippung, die fur V. pseudocrassa charakteristisch ist; auch stimmen die Maasse beider Muscheln gut uberein. V. pseudocrassa besitzt Ähnlichkeit mit V. mercennaria L. cf. Lucina neglecta ÖRTM. 1902. ORTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 11205 diehio 2 INNE lo Die linke Klappe eimmer Muschel, die mit Lucina neglecia OrTM. im Umriss und in der Berippung gut ubereinstimmt, ! WILCKENS, Meeresabl. d. Kreide- u. Tertiärf. Patag. pag. 169 Anm. 2. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 27 nur ein wenig kleiner ist, besitzt einen vorderen Muskel- eindruck, der nicht die typische, längliche Gestalt zeigt, die demselben bei der Gattung Lucina eigentuämlich ist. Vergeb- lich haben wir versucht, die hintere Schalenhälfte vom Stein- kern zu entfernen, um den Verlauf der Mantellinie festzu- stellen. Da die äusserlich ähnliche Dosinia magellanica ÖRTM. aus den »Magellanian beds> von Punta Arenas einen stärker vorgebogenen Wirbel besitzt und Dosinia laeviuscula PH. bis jetzt von Punta Arenas nicht bekannt ist, entsteht die Frage, ob vielleicht Lucina neglecta ÖRTM. keine Lucina ist. Eine Antwort darauf kann nur auf Grund besseren Materials gegeben werden. Dosinia magellanica ÖRTM. 1902. ORTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 144, Taf. 27, Fig. 13. Ein Bruchstuäuck einer linken Klappe dörfte zu dieser Art gehören. Gastropoda. Infundibulum Merriami ÖRTM. 1902. ORTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 178, Taf. 32, Fig. 4. Ein Exemplar von geringerer Grösse als das von ÖRTMANN abgebildete. Da die oberste Schalenschicht meist fehlt, ist die radiale Skulptur nur an einzelnhen Stellen wahrnehmbar. Sigapatella americana ÖRTM. Taft 2; Pig 3. 1902. Sigapatella americana, ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 183 Taf. 32, Fig. 9. Von dieser Schnecke liegen vier Exemplare vor, zwei grössere und zwei kleinere. Die radiale Skulptur ist nur bei einem kleinen Individuum, hier aber sehr gut wahrzunebmen. Bei den andern ist die äusserste Schalenschicht nicht er- halten. Zur Ergänzung der von ÖRTMANN gegebenen Figuren bilden wir die Unterfläche eines kleinen Exemplares ab, um die Gestalt des Diaphragmas zu zeigen. Dass diese Art wohl sicher identisch ist mit Trochita colchaguensis PHiriPer (Tert. quart. Verst. Chiles pag. 93, Taf. 11, Fig. 5) ist von ÖRTMANN bereits hervorgehoben. Das Fehlen der radialen Skulptur 28 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. bei der chilenisehen Form begrändet keimen Unterschied, weil die radialen Falten immer nur bei einzelnen Exemplaren er- halten zu sein scheinen. Turritella exigua ÖRTM. Taf. 2, Fig. 4. 1902. REN exigua ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 192, Taf. 31, ig. 12. Die sowohl von ÖRTMANN wie von NORDENSKJÖLD aus der WSchicht II (s. pag. 20) erwähnte Turritella, eine auf- fallend kleine Form, ist von ÖRTMANN 7. exigua genannt worden. Das NORDENSKJÖLD'sche Material enthält eine ziem- lich grosse Menge dieser zierlichen Schnecke, die immer in grösserer Anzahl zusammen aufzutreten scheint. Das schlanke, turmförmige Gehäuse besteht aus 10—11 Windungen. Nach unsern Messungen ist es 2—3 mal so lang als die Dicke des letzten Umgangs beträgt, doch sind unsre vollständigsten Exemplare nur 1 em lang. Bei grösseren mag das Verhältnis anders sein. Von den 5—7 spiralen Rippen liegt die stärkste meist in der unteren Partie; häufig tritt die drittunterste am stärksten hervor. Die OÖRTMANN'schen Abbildungen sind nur mässig gelungen. Bei Fig. 12a ist die letzte Windung schlecht gezeichnet, bei 12b misste am Aussenrand jeder Windung jede spirale Rippe vorspringen, und zwischen je zweien immer eine Furche liegen, wie unsere Abbildung es darstellt.” Crustacea. Eine Mergelknolle mit der Etikette »Minas de carbon, Punta Arenas» föbrt Stäcke von Hartgebilden einer Crustacee. Es gelang uns, eine gut erhaltene Krebsscheere aus dem Ge- stein herauszupräparieren. Wahrscheinlich handelt es sich um die linke Scheere einer Brachyure. Die genauere Unter- suchung behalten wir uns vor. Uberblick uber die von Prof. Nordenskjöld bei Punta Arenas gesammelte Fauna. Die von Prof. NORDENSKJÖLD am Rio de las Minas bei Punta Arenas gesammelte Fauna enthält folgende Arten: STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 29 Ostrea Torresi PH. Lucina (?) neglecta ÖRTM. Venus difficilis ÖRTM. Venus pseudocrassa ÖRTM. Dosinia magellanica ÖRTM. Infundibulum Merriami ORTM. Sigapatella americana ÖRTM. Turritella exigua ÖRTM. Krebsreste. Die meisten dieser Fossilien kommen in den Schichten vor, die ÖRTMANN als »Magellanian bed» bezeichnet hat, da- gegen waren bis jetzt aus diesen Schichten keine Krebsreste bekannt. Besonderen Wert legen wir auf die Feststellung, dass Sigapatella americana ORTM. sich zusammen mit Venus difficilis ORTM. und Turritella exigua ÖRTM. in ein und dem- selben Block gefunden hat. Es hilft das mit, unsere Ansicht zu erhärten, dass die »Magellanian beds> ÖRTMANN”S mit der patagonischen Molasse gleichaltrig sind. (Vergl. auch pag. 88 ff.) Das STEINMANN'sche Material von Punta Arenas enthält nur Ostrea Torrest PH. und Venus difficilis OÖRTM. I. Fossilien vom Feueriande. Fossilien vom Feuerlande werden schon von DARWIN und POPPER erwähnt. Ersterer! fand in Sandsteinen bei der San Sebastian Bay »Krabbenfisse», Entenmuscheln, »Corallinen», Pholas, Venus, Buchenblätter. PorPPErR”? erwähnt von der Bahia Inutil: marine Fossilien und verkieselte Baum- stämme; vom Arroyo 2 (beim Cabo Espiritu Santo an der Ostkäste): Lignit und Pflanzenreste; von der Bahia Slogget (an der östlichen Sudkäste): ebenfalls Lignit und Pflanzenreste. O. NORDENSKJÖLD beschreibt die tertiären Ablagerungen des Feuerlandes in seiner Abhandlung »Uber die posttertiären Ablagerungen der Magellansländer nebst einer kurzen Uber- ! DARWIN. CH., Geolog. Beobachtungen uber Säd-Amerika. Deutsche Ausgabe (1878), pag. 176. ” In: Boletin del Inst. Geogr. Arg., 8 (1887). 30 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. sicht ibrer tertiären Gebilde»,! pag. 19—21. Fossilien er- wähnt er von | 1. Rio San Martin, 2. beiden Seiten der Bahia Inutil, 3. vom BSteilabsturz der Sierra de Carmen Silva am Sudufer der San Sebastian-Bucht, 4. vom Meeresufer nördlich vom Cap Sunday und 5. von einigen kleinen Lagunen nördlich vom Rio Grande. Das uns tibergebene Fossilmaterial stammt von folgenden Lokalitäten: a) Im westlichen Feuerland: Rio Santa Maria, Bahia Inutil, Nordufer, Kohlenminen am Rio Condor. ssalon b) Im östliehen Feuerland: 4. Steilabsturz (Barranca) der Sierra de Carmen Silva am Sudufer der Bahia San Sebastian Sudseite der »Bahia San Sebastian», Meeresufer zwischen Cabo San Sebastian und Cabo Sunday, zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday, Cabo Sunday, Kleine Lagune, etwa 10 km nördlich von der Mändung des Rio Grande, 10. nahe der Mändung des Rio Grande, 11. nördlich der Mändung des Rio Grande. SIC FS Die Lage dieser Punkte ist aus Prof. O. NORDENSKJÖLDS »Geological Map of the Magellan Territories» zu ersehen. An den meisten derselben ist auch das Vorkommen tertiärer Ge- steine markiert. Die genaue Lage der Fundorte 6. und 7. und von 10. und 11. und die Frage, ob 4. und 5. verschiedene Fundorte sind, lassen sich nicht mehr entscheiden, da Prof. NORDENSKJÖLD's Notizbächer mit der »Antarctie» unterge- gangen sind. ! Wissenschaftl. Ergebnisse der Schwed. Exped. nach d. Magellans- ländern 1895/97, Ba. 1. ; ? Geological Map of the Magellan Territorities 1:1500000 by 0. NORDENSKJÖLD. Wiss. Erg. Schwed. Exp. Magellansländ., Bd. 1, Heft 1. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 3I a) Die Fossilien von den Lokalitäten des west- lichen Feuerlandes. 1. Rio Santa Maria (nordwestl. Ufer). Von dieser Lokalität liegt nur eine kleine Natica vor, die in einen graugränen Ton eingebettet ist, der Partikel von kohlensaurem Kalk föhrt. Das 7 mm hohe und 6 mm breite Gehäuse gehört offenbar einem jungen Individuum an. Die Schale ist dänn. Das Gewinde ist abgerieben, der letzte Umgang zeigt feine Zuwachsstreifung. Der Nabel war allem Anschein nach von einer Schwiele bedeckt, die aber grössten- teils weggebrochen ist. Von den aus der patagonischen Molasse beschriebenen Natica-Arten ähnelt im Umriss am meisten N. subtenuis v. IH.+ Vielleicht handelt es sich um eine neue Art. Das Material ist fär die Entscheidung dieser Frage ungenugend. Nach der Etikette bildet das tonige Gestein, das diese Schnecke einschliesst, den bed-rock der Goldlagerstätten am Rio Santa Maria. 2. Nordufer der Bahia Inutil. I. Lamellibranchiata. Of. Cucullaea alta Sow. Zu der grossen Cucullaea-Art der patagonischen Molasse- därfte ein Bruchstäck gehören, an dem leider der Wirbel fehlt und die Schalenoberfläche so stark beschädigt ist, dass die Identifizierung kaum möglich erscheint. Um Pectunculus Ibari PH. därfte es sich aber deshalb nicht handeln, weil der Unterrand nicht stark genug gebogen ist. Pinna cf. tumida PE. Taff. 3, Fig. 3. Reste der Muschelgattung Pinna sind in der patagonischere Molasse selten. ÖRTMANN haben solche garnicht vorgelegen, v. IHERING nur Bruchstäöcke. PHiriPPi? hat aus der gleich- "v. IHERING, Rev. Mus. Paul. 2, pag. 284 und ORTMANN, Tert. Inv- pag. 190, Taf. 33, Fig. 5. ? PHiLIPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 206. SÖ ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. altrigen Navidad-Stufe drei Arten beschrieben: P.tumida von Lebu, P. costata von Llancahue und P. semicostata von Navi- dad. v. IHERING hat die ihm vorliegenden "Bruchstuäcke als Pinna semicostata var. magellanica bezeichnet.! Das zweiklap- pige Bruchstäck des vordern Endes einer Pinna vom Nordufer der Bahia Inutil gleicht am meisten der P. tumida PH. Wie diese zeigt es eme bedeutende Dicke. Derjenige Rand, von dem die schräge, welligen konzentrisehen Rippen ausgehen, ist sehwach konkav. Allerdings fehlt eine Längskante auf der Mitte der Klappe. Dieselbe ist ziemlich gleichmässig konvex. Die schrägen, welligen, Rippen der dorsalen Hälfte stossen gegen Längsrippen ab, die den unteren Teil der .dorsalen, sowie die ventrale Hälfte bedecken. Die letzteren sind nicht ganz gerade, sondern haben einen etwas unregel- mässigen Verlauf. Auf der ventralen Hälfte zählt man ihrer 8—9. Die äusserste Schalenschicht ist nicht erhalten und damit fehlt auch die rauhe Skulptur, die PHirirPis Figur? auf einem "Teil der Schale darstellt. Ausser diesem liegen noch einige weitere Fragmente vor, unter denen eines die tuber 5 mm dicke prismatische Schalen- schicht zeigt. Bei den anderen Stucken ist fast ausschliess- lich die innere, lamellöse Schalenlage erhalten. Von Pinna semicostata PH.? unterseheidet sich die vor- liegende Muschel durch gedrungeneren Bau und kräftigere Längsrippen, sowie die viel grössere Dicke, von der var. -magellanica v. TH. ferner noch durch das Fehlen zweier be- sonders hervortretenden Längsrippen auf der Schalenmitte. Orassatellites ex aff. Kokeni v.- IH. Taf. 3, Fig. 4. Zwei Exemplare einer Crassatellites-Art lassen sich am besten mit C. Kokeni v. IH.”?+ vergleichen, wenn sie auch mit den bisher beschriebenen Exemplaren dieser Art keineswegs ! v. IHERING, D. Conch. d. pat. Formation. N. Jahrb. f. M. G. P., 1899, 1015 ae NA 2? PHiLrIPPI, 1. c. Taf. 43, Fig. 8. 3 Der Name semicostata ist bereits 1886 von R. TATE fär eine Pinna aus dem australisehen Tertiär vergeben. (Trans. Roy. Soc S. Austral., 3, pag. 122.) Wir benennen daher die chilenische Form P. Navidadis. + 1899. Crassatella Kokem, v. IHERING, Die Conchylien d. patagon. Formation (N. Jahrb. f. M. G. P. 1899, II). pag. 17, Taf. 2, Fig. 2. — 1902. Crassatellites Kokeni, OÖRTMANN (Tertiary Invertebrates), pag. 123, ”Taf. 26, Fig. 10. N STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 33 in allen Punkten ubereinstimmen. Um C. Lyelli Sow.! kann es sich nicht handeln, weil eine sehr ausgeprägte Lunula vor- handen, der vordere Schlossrand also konkav ist; O. longior v. IH.? hat, ganz abgesehen von dem sforatlienden Umriss, ebenfalls einen anders gestalteten vorderen Schlossrand. Auch mit C. Kokem ist keine völlige Ubereinstimmung vorhanden. Der hintere Schlossrand fällt weniger steil ab als bei dieser Art, die Rippen stehen dichter, die Schlossplatte ist viel höher. Die Dicke einer Klappe beträgt 12,5 mm. Die öbrigen Dimen- sionen lassen sich leider nicht feststellen, da nur Bruchstiäcke vorliegen. Jedenfalls war die Schale aber grösser als die von C. Kokeni, wie ÖRTMANN sie abbildet. Der Unterrand ist nicht erhalten, so dass sich uber eine etwa vorhandere Krenu- lierung nicht sagen lässt. Das Schloss ist nach dem Typus des Crassatellen-Schlosses gebaut. Die dreieckig-gerundete Ligamentgrube ist leicht in die breite, ebene, dreieckige Fläche eingesenkt, die mehr als die (hintere) Hälfte der Schlossplatte einnimmt. Nach hinter zu ist sie durch eine Kante begrenzt. Das Schloss der linken Klappe (das der rechten liegt nicht vor) besteht aus zwei kräftigen Zähnen, die zwischen sich eine nicht sehr breite, dreieckige Zahngrube lassen. Vor dem vorderen Zahn findet sich eine schmale zweite Grube. Der hintere Seitenzahn ist scehmal und lang. Eine Grube fär einen rudimentären Hauptzahn unterhalb "der Ligamentgrube lässt sich nicht wahrnehmen. Die Muskeleindräcke sind kräftig. Uber dem vorderen steht ein kleiner Fussmuskeleindruck. Es scheint nicht ausgeschlossen, dass es sich hier um eine neue Art handelt, för die wir den; Namen Crassatellites Nordenskjöldt vorschlagen wärden. Die Ähnlichkeit mit den aus der patagonischen Molasse des patagonischen Festlandes beschriebenen C. Lyellt und C. Kokeni ist unverkennbar. Das Schloss dieser Formen ist z. T. abgebildet, aber nie be- schrieben. Aus dem Tertiär von Navidad und Lebu ist von PHILIPPI eine C. ponderosa PH.” beschrieben, die viel grösser 1 S. d. Abbildung bei OÖRTMANN, (1. c.) Taf. 26, Fig. 9. ? Crassatella longior, v. IH. Os molluscos dos terr. terc. da Patagonia (Rev. Mus. Paulista, Vol. IT) pag. 247, Taf. 3, Fig. 34 und Taf. 6, Fig. 37. > Der Name C. ponderosa kommt nach NYsT schon bei CHEMNITZ und GMELIN im 18. Jabrh. vor. PuHiuriePeis Form ist viel grösser als die euro- päische C. ponderosa und hat auch anderen Umriss. Es handelt sich jedenfalls um eine andere Art. Wir schlagen fär dieselbe' den Namen C. Philippit vor Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 6. 3 34 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. ist, als unsere feuerländisehe Form und der kräftigen, konzen- triscehen Rippen entbehrt. Im australiscehen Tertiär kommen mehrere, aber nicht gerade ähnliche Crassatellites-Arten vor, und zwar teils im Eo-, teils im Miocän. Im Schloss hat Ähnlichkeit: Crassatellites Traili HUTT. vom M. HARRIS in Victoria. Panopaea cf. vetula PH. Ein stark verdruckter Panopaeensteinkern mit Schalen- resten lässt eime kräftige konzentrisehe Runzelung erkennen. Hierin sowie in dem ziemlich starken Abfall des Hinterrandes erinnnert diese Form an P. vetula PH. (PHIitiPPr, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 167, Taf. 35, Fig. 3) von unbekanntem chileni- schen Fundort (Lota?). Die Versteinerung ist zu schlecht erhalten, als dass eine sichere Identifizierung und ein genauer Vergleich mit den grossen Panopaea-Arten der patagonischen Molasse statthaft wäre. Das Stuck ist etwa 11 em lang. IT. Gastropoda. Natica cf. secunda RocH. et MaB. 7 Exemplare von Natica, darunter 4 grosse. Mit diesen letzteren stimmt unter den bisher aus der patagonischen Molasse und den entsprechenden chilenischen Ablagerungen beschriebenen Arten dieser Gattung keine recht iberein. Man könnte an N. secunda RocH. et MaB. denken. DE "ROCHEBRUNE und MABILLE haben bekanntlich ihre Originale von Fossilien nicht abgebildet; nach v. IHERING (N. Jahrb. f. Min. Geol. Pal., 1899, II, pag. 6) ist aber PHILIPPIS N. obtecta und N. Vidali! mit N. secunda RocH. et MAB. zu identifizieren, und die Abbildungen dieser Arten PHILIPPIS erinnern an die vorliegenden Stäöcke. Die letzteren sind relativ grosse Formen. Das Gehäuse ist massiv; die inne- ren Windungen zeigen noch ein wenig von den natär- lichen Farben (ein schwärzliches Blau). Leider ist kein voll- ständiges Exemplar darunter. Vielleicht stimmt diese Natica mit einer von Prof. NORDENSKJÖLD an den Barrancas der Sierra Carmen Silva gefundenen iberein (vergl. pag. 50). Wie 1 PHILIPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 88, Taf. 10, Fig. 2a, 2b und pag. 91, Taf. 10, Fig. 17. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 35 ÖRTMANN erwähnt, bekommen die Natica-Schalen durch Ab- witterung an den Nähten ein recht verändertes Aussehen. Das vollständige Gehäuse mag 4—5 cm hoch gewesen sein. Turritella ambulacrum Sow. Ein Exemplar (unvollständig) (vergl. pag. 50). Voluta cf. gracilior v. IE. Der Steinkern nebst Schalenresten einer kleinen Voluta. Die oberste Schalenschicht fehlt. Nach der schlanken Form der Windungen wäre wohl am ersten an V-. gracilior v. IE. zu denken. Den Namen V. gracilior hat v. IHERING der von PHILIPPI V. gracilis (Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 70, Taf. 7, Fig. 13) genannten Voluta aus Prioritätsräcksichten gegeben (Nachr. deutsch. malakozool. Ges., 1896, pag. 96, teste ÖRT- MANN). V. quemadensis v. IH. (Rev. Mus. Paul., 2 (1897), Taf. 3, Fig. 7), ist auch eine solche schlanke Form (ÖRTMANN ver- einigt sie mit V. gracilior). Cominella obesa PH. sp. var. n. fuegina. Ein verdräcktes, kleines Exemplar (vergl. pag. 60). Of. Caryophyllia d'Achiardii ANGELIS D' ÖSSAT. 1903. Caryophyllia dAchiardii Ang. dOssat, Pal. Ital., 9 (1903), pag. 27, Taf. 10, Fig. 4a—e. Eine kleine Einzelkoralle mit breiter Basis und verkehrt- kegelförmigem Kelch därfte dieser Spezies angehören. Das nur mässig erbaltene Exemplar zeigt die gekörnelten Septen, eine sehwammige Columella und Andeutung der Pfähle. Dass letztere nicht deutlicher hervortreten und dass die Anzahl der Septen gering ist, därfte auf das jugendliche Alter des vorliegenden Individuums zuräckzufähren sein. 3. Kohlenminen am Rio Condor. Anodonta Nordenskjöldi n. sp. Text-Fig. 1 (s. pag. 98). Zwei zweiklappige Exemplare einer Unionide tragen dei Etikette »Geschenk. Höchst wahrscheinlich Kohlenminen am 36 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Rio Condor, Westseite der Hauptinsel». Der Fundort ist somit nicht völlig sicher. Das Gestein, in das die Fossilien eingebettet sind, ist ein grauer Ton mit kleinen Kohlen- schmitzchen. Die Gestalt der Muschel ist quer verlängert, der Schloss- rand ist gerade, Vorder- und Hinterseite sind gerundet. Wo der Schlossrand zum Hinterrand abfällt, findet sich eine sechwache, gerundete Ecke angedeutet. Der Wirbel liegt !/. vom Vorderende entfernt und springt garnicht vor. Die braun gefärbte Schale ist sehr dänn, fein konzentrisch ge- streift und am Wirbel stark angefressen. Bei dem grösseren der beiden Exemplare ist sie von zahllosen Rissen durch- setzt. Dieselben sind auf der Zeichnung weggelassen. Der Schlossrand lässt sich nicht freilegen. Die beiden Klappen liegen flach und noch durch das Ligament verbunden neben einander. Das abgebildete, grössere Exemplar ist besser er- halten als das klemere, bei dem aber die för die Unioniden so charakteristisehe Annagung der Wee sehr gut sichtbar ist. Ob eine Unio oder eine Anodonta vorliegt, lässt sich, ehe man nicht das Schloss kennt, nicht entscheiden. Wir stellen die Muschel wegen der geringeren Dicke der Schale einstweilen in die letztere Gattung. Augenscheinlich handelt es sich hier um eine Ver- steinerung aus tertiären, kohlenfuhrenden Schichten. NORDEN- SKJÖLD hat auch auf seiner Karte am Rio'Condor Tertiär an- gegeben. b) Die Fossilien von den Lokalitäten des öst- lichen Feuerlandes. LU 4. Steilabsturz (Barraneca) der Sierra de Carmen Silva (am VSiidufer der Bahia San Sebastian). Das Profil dieser Lokalität ist von NORDENSKJÖLD Å. C. pag. 19—21, beschrieben worden. Die marinen Fossilien stammen aus den BSchichten a—f, sowie' aus einigen losen Blöcken. SLS STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 37 I. Lamellibranchiata. Pecten ex aff. praenuncius v. IH. Taf. 4, Fig. 1. In einem kalkigen Grunsandstein liegt eine Pecten-Klappe, von der nur die Innenfläche sichtbar ist. Die Wirbelpartie ist nicht erhalten. Die Schale besitzt fäönf breite Radial- falten, ob dieselben eine Skulptur besitzen, lässt sich nicht feststellen. Ferner liegt noch ein Steinkern eines grossen Pecten vor nebst einem dazu gehörenden Schalenfragment, von dem wiederum nur die Innenfläche sichtbar ist. Man zählt 7 breitere und 2 feinere Radialfalten. FEin Ohr ist teilweise erhalten. Von den bisher aus dem patagonischen ”Tertiär be- kannten Arten ähnelt dieser Form am meisten der von v. IHERING ! beschriebene P. praenuncius, der 5—7 breite Falten und keine radialen Rippen besitzt. Higenartig ist bei dieser Art, dass, wie OÖRTMANN's Abbildung? deutlich zeigt, die Radialfalten alle nach vorn geschwungen sind. Die Klappe ist daher nicht gleichseitig. Gerade dieses Merkmal lässt sich an den von Prof. NORDENSKJÖLD gefundenen Stiäcken wahrnehmen. Fär eine Identifizierung mit dem P. praenuncius reichen diese letzteren aber nicht aus. — Der Steinkern muss vollständig etwa 10 em hoch und 8 cm breit gewesen sein. Von derselben Art liegt dann noch ein zweiklappiger Steinkern (nur die Wirbelpartie) vor. Aus einem Block an der Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. Pecten geminatus Sow. var. quemadensis v. IH. Vergl. ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates pag. 117, Taf. 23, Fig. 2c, 2d. Ein Pecten-Bruchstäck mit gleichmässiger Berippung scheint dieser Art anzugehören. Ausgesprochene Radialfalten sind nicht vorhanden, wohl aber stärkere und schwächere Rippen. Namentlich das Auftreten von Zwillingsrippen spricht tv. IHERING, Rev. Mus. Paul. Vol. II, pag. 230 (1897). ? ÖRTMANN, Tertiary Invertebrates, Taf. 19, Fig. 2b. 38 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. för unsre Bestimmung. Die oberste Schalenschicht fehlt dem Stuöuck, auch die Ohren und etwa ein Drittel der Schale sind weggebrochen. Wie die vorigen Fossilien aus einem Block. Nucula reticularis ÖRTM. 1902. ORTMANN, Tertiary Invertebrates pag. 82, Taf. 25, Fig 8a, 8b. Ein Exemplar. Die Oberfläche der Schale ist ziemlich beschädigt; wo aber die radiale Berippung gut erhalten ist, da tritt die konzentrische nicht so stark hervor wie in ÖRT- MANNS Figur 8b, und von dem Vorhandensein einer so merk- wuärdig starken, unregelmässigen, konzentrischen Skulptur, wie sie die von ÖRTMANN zitierte Abbildung der Nucula Chasteli bei SANDBERGER zeigt, ist keine Rede. Aus der Schicht a des NORDENSKJÖLD schen Profils. Nucula cf. araucana Pu. 1887. PuHrriPPr, Tert. quart Verst. Chiles, pag. 198, Taf. 41, Fig. 7. 1902. ORTMANN, Tertiary Invertebrates, pag. 81. Ein Nucula-Steinkern mit Resten der Schale, die zeigen, dass diese sehr dick ist. Die Beschreibung, die ÖRTMANN! von der N. patagonica Pu. gibt, passt ganz gut auf unser Stuck; die Zahl der Schlosszähne stimmt z. B. genau. ORT- MANN? spricht die Vermutung aus, dass die N. araucana PH. mit der N. patagonica identiseh ist. Das mag sein. In PuHTt- LIPPIS Abbildungen? ist aber der Steinkern der N. araucana länglicher und der hintere Schlossrand fällt weniger steil ab. Das sind Merkmale, die sieh auch bei dem feuerländischen Stuck zeigen, und deshalb möchten wir dasselbe mit der N. araucana PH. vergleichen. Aus einem Block. Malletia ornata Sow. sp. (Vergl. pag. 10.) Ein Steinkern von 29,5 mm Länge mit der inneren Scha- lenschicht. : Aus einem Block. 1 ORTMANN, Tert. Inv. pag. 80. > Daselbst pag. 81. ? PHiriPPrI, Tert. quart. Verst. Chiles, Taf. 41, Fig. 7, 8. - STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 39 Cardita elegantoides ÖRTM. var. n. fuegina. Tatr3, Pip: abe Taft 4; Fig. 28, 2b: " Der Umriss der Muschel ist gerundet-dreieckig. Der Vorder- und der Hinterrand fallen steil ab, der Unterrand ist gerundet. Der Vorderrand ist ganz schwach konkav, erst wenn man die Muschel von vorn betrachtet, wird die tief ein- gesenkte Lunula sichtbar (Taf. 3, Fig. 5b). Die Skulptur besteht in knotigen radialen Rippen, deren man 18 zähltf Diese Rippen sind etwa ebenso breit wie die Zwischenräume zwischen ihnen. Ihre Knoten sind auf den mittleren Rippen rundlich, auf den seitlichen etwas quer verlängert. Die kon- zentrische Zuwachsstreifung tritt am meisten in den Zwischen- räumen zwischen den Rippen und in denjenigen zwischen den Rippenknoten hervor. Die Schlossplatte ist sehr hoch, dreieckig. Die Ligament- furche ist schmal. Das Schloss der rechten Klappe (Taf. 4, Fig. 2b) besteht aus zwei Hauptzähnen, von denen der vor- . dere viel schmaler ist als der breitere hintere. Zu beiden Seiten dieses letzteren liegen die Gruben för die Hauptzähne der linken Klappe. An der Basis des vorderen Hauptzahnes befindet sich eine kleine Grube. Ferner ist ein hinterer Seiten- zahn von langer, schmaler Form angedeutet. In der linken Klappe (Taf. 4, Fig. 2a) stehen zwei Hauptzähne, die ebenso wie die der rechten Klappe kräftig vorspringen. Zwischen ihnen liegt die breite Grube för den hinteren Hauptzahn der rechten Klappe. Es ist ein schmaler, langer hinterer Seiten- zabn vorhanden. In die kleine Grube an der Basis des vorderen Hauptzahnes der rechten Klappe passt ein kleiner Höcker, den man als rudimentären vorderen Seitenzahn auf- zufassen hat. Die Muskeleindräcke sind kräftig, uber dem vorderen lässt sich ein kleiner Fussmuskeleindruck wahrnehmen. Höhe: 19,5 mm, Länge: 20 mm, Dicke: 13,5 mm. Von den Cardita-Arten, die bisher aus dem Tertiär Pata- goniens und Chiles beschrieben sind, fordern OC. elegantoides ÖRTM. aus der Patagonischen Molasse und C. Volckmanni Pu. aus den Navidad-Schichten von Tubul am meisten zum Ver- gleiche auf. PuHIriPPis Beschreibung und Abbildung der letz- 40 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. teren Art (Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 173, Taf.37, Fig.4!) sind beide sehr därftig. (Die radialen Rippen laufen auf der Figur nicht einmal nach dem Wirbel zu, und wie verschieden sehen die Exemplare 4 und 4a aus!) Wenn wir unsre Form mit der chilenischen nicht identifizieren, so geschieht das, weil bei der ersteren der Hinterrand viel steiler abfällt, der Umriss also ein anderer ist. Auch die Maasse stimmen nicht. Ferner sind die Knoten auf den Rippen bei P. Volckmanni viel geringer an Zahl; möglicherweise stellt ubrigens PHILriIPPIs Figur 4 ein abgeriebenes Exemplar dar. (In der Figur 4a am weitesten rechts ist die Lunula garnicht angedeutet!) Was ÖRTMANN? als C. Volckmannmr abbildet, durfte kaum zu dieser Art gehören. Die Figur zeigt nur 9 Rippen, während PHILIPPIS Art »ca. 15» besitzt. Nach dem Text ÖRTMANNS sollte man allerdings 15 erwarten. Auffallend ist es, dass ein Steinkern (ein solcher ist nach ÖRTMANN dargestellt) die Rippen zeigt, denn diese treten auf der Innenseite der Car- ditenschalen nicht hervor. ÖRTMANN's Beschreibung der C. elegantoides passt ohne Weiteres auf unsere feuerländische Form, doch lässt ein Ver- gleich seiner Abbildungen mit den unsrigen den Gedanken aufkommen, dass doch Verschiedenheiten zwischen beiden bestehen möchten. Es ist aber darauf hinzuweisen, dass OÖRTMANN's Abbildungen nicht sehr gut gelungen sind. So platt wie seine Fig. 5a auf Taf. 26 ist C. elegantoides sicher nicht und Fig. 5c ist sehr undeutlich. Die kleine Grube an der Basis des vorderen Hauptzahnes erscheint grösser als die Grube zwischen den beiden Hauptzähnen. Auch stimmt der Vorderrand bei Fig. 5b und 5c nicht ganz genau uUber- ein (wie man sich durch Anfertigung einer Pause leicht uber- zeugen kann). Da die Exemplare von Punta Arenas (Fig. 5a) und vom Santa Cruz-Fluss (Fig. 5b, 5c) nach ÖRTMANN vollständig täbereinstimmen, so mössen wobhbl die Zeichnungen; bei denen das nicht der Fall ist, etwas ungenau sein. Der Unterschied der feuerländischen Form von der pata- gonischen wärde eventuell in relativ grösserer Höhe der Schlossplatte und etwas geringerer WSchiefe bestehen. Zur Vorsicht bezeichnen wir daher die uns vorliegende Muschel 1 Die Abbildung 4a soll jedenfalls auch dazu gehören ; PHILIPPI er- wähnt sie nirgends. ? Tert. Inv. Taf. 26, Fig. 6. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 41 als eine Varietät der patagonischen, wenn es auch wahr- scheinlich ist, dass Identität besteht. — Letzeres festzustellen, bedärften wir des patagonischen Materials. — Möglicherweise ist auch C. Volckmanni von C. elegantoides nicht verschieden. Zahlreiche Cardita-Arten sind aus dem Tertiär von Austra- lien beschrieben worden. Von diesen laden zum Vergleich mit unserer Form ein: C. solida TATE! aus den Upper beds des Muddy Creek (Miocän) und C. excrescens PRITCH. ” vom Lake Bullen Merri (Eocän). C. elegantoides ist aber durch ihre abweichende Gestalt von beiden ohne Weiteres zu unter- scheiden. Dosinia meridionalis v. IH. Taf. 5, Fig. 1la—d. 1897. Dosinia meridionalis, v. IHERING, Rev. Mus. Paul. 2, pag. 256, Taf. 6, Fig. 41. ; 1902. D. m. OÖRTMANN, Tert. Inv. p. 145, Taf. 29, Fig. 2. v. IHERING und ÖRTMANN haben diese Muschel beschrieben, und v. IHERING hat auf die Ähnlichkeit dieser Form mit Dosinia ponderosa GRAY ? hingewiesen. Als Unterschied föhrt er an, dass der Lunularwinkel, d. h. der Winkel, den der Schlossrand in der Fläche der Lunula bildet, bei D. ponderosa ” ein rechter, bei D. meridionalis ein stumpfer ist. Nach dem von Prof. NORDENSKJÖLD gesammelten Material lässt sich die Diagnose noch folgendermassen vervollständigen: Die Lunula ist so stark eingedräckt, dass ihr Schlossrand nicht sichtbar ist, wenn man gerade auf die Aussenseite der Schale blickt (Taf. 5, Fig. 1a). Die Lunula erscheint von der ubrigen Schale durch eine scharf gezogene Linie abgegrenzt, aber diese letztere fällt nicht mit dem Rande der Eintiefung, welche die Schale vorn unterhalb des Wirbels erfährt, zu- sammen, sondern liegt in dieser Eintiefung. Das Lunular- feld selbst ist relativ eben (Taf. 5, Fig. 1c). Auch bei grossen . Exemplaren (das grösste uns vorliegende misst 60 mm Höhe) beträgt der Lunularwinkel etwa 1359. Dies Merkmal kann : Trans. and Proc. Roy. Soc. S. Australia 9, pag. 189, Taf. 20, Fig. 18- 2 Proc. Roy. Soc. Victoria N. S. 15, pag. 98, Taf. 12, Fig. 2, 3. > nach v. IHERING: REEVE. ts. d. Abb. in PurriePi, Tert. quart Verst. Chiles, Taf. 14, Fig 5. 492 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O &. also sicher gegenäber D. ponderosa als unterscheidend gelten. Auch die Form und Grösse der Mantelbucht scheint ein Kennzeichen von einer gewissen Bedeutung zu sein. Die Mantelbucht (Taf. 5, Fig. 1b) ist von ungewöhnlicher Aus- dehnung. An ihrer Basis beträgt ihre Breite mehr als die Hälfte vom Umfang des Mantelsaumes, und zwischen dem vorderen Muskeleindruck und ihrem breit-zungenförmig ge- rundeten Ende bleibt nur etwas mehr als ein Viertel der Entfernung vom einen Muskeleindruck zum anderen ubrig. Inbezug auf die Gestalt der Mantelbucht ist uns nur eine ganz ähnliche Form bekannt, die lebende D. concinna SOw. ]j.,' uber deren heutige Verbreitung keine genaueren Angaben zu existieren scheimen. Sie steht der uns beschäftigen- den Form auch in ihrer allgemeinen Gestalt sehr nahe, wie aus folgender Nebeneinanderstellung der Dimensionen her- vorgeht: D. concinna D. meridionalis (nach RÖMER) (Taf. 5, Fig. 1) Länge 37,5 48 = 36 Höhe 34 44 — 33 Dicke 15 20=15 Die Zuwachslinien stehen bei D. meridionalis ziemlich - dicht gedrängt, sind aber von etwas ungleicher Stärke, ähn- lich wie bei D. concentrica BORN. und D. subrosea GRAY. In Intervallen von anfangs 3, später etwa 5 mm, markieren sich tiefere Zuwachsfurchen, zwischen die eine zwischen 7 und 11 schwankende Zahl von normalen Zuwachslinien fällt. Letz- tere sind am Vorder- und Hinterrand stärker, in der Mitte schwächer ausgeprägt (wenn auch noch deutlich sichtbar). (Dies Merkmal ist von v. IHERING bereits erwähnt.) Im spä- teren Alter häufen sich die tiefen Zuwachsfurchen, so dass die Skulptur etwas unregelmässig wird. Eine zarte Radial- streifung lässt sich bei den vorliegenden wie bei manchen verwandten Arten beobachten. | Das Schloss ist bisher noch nicht genauer beschrieben worden. Das der rechten Klappe (Taf. 5, Fig. 1b) besteht aus drei Hauptzähnen und zwei Rudimenten von vorderen 1 E. RÖMER, Monographie d. Molluskengattung Dosinia SCOPOLI, pag. 15, Taf. 3, Fig. 2. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 43 ”Seitenzähnen. Von den ersteren ist der vordere eine kurze, scharfe Lamelle; die beiden anderen sind dreieckig, der hintere länger als der mittlere. Der hintere Hauptzahn trägt durch das Auftreten einer der Länge nach verlaufenden, seichten Furche zwei Kämme. Zwischen den rudimentären Seiten- zähnen liegt die Grube fär den kräftigen vorderen Seiten- zahn der linken Klappe, der auf ÖRTMANN's Abbildung (Tert. Inv. Taf. 29, Fig. 2b) unrichtiger Weise knopfförmig erscheint; er ist dreieckig. Ausserdem stehen in der linken Klappe zwei Hauptzähne. Das Ligament ist tief eingesenkt und liegt ausser in Furchen auf zwei langgestreckten Nymphen. Als eine verwandte Art aus dem sudamerikanischen Tertiär durfte Dosinia semilaevis PH.! aus der Navidadstufe von Navidad (Chile) anzusprechen sein. Beim Vergleich ist im Auge zu behalten, dass das von PHIiriPer abgebildete Exemplar ein Bruchstuck ist, dessen Umriss wohl auch etwas anders ergänzt werden könnte, als PHILIPPI es getan hat. ÖRTMANN fährt als Verwandte D. Mathewsoni GABB. aus dem Miocän von Kalifornien, D. acetabulum CONR. aus dem Miocän der atlantischen Kuste von Nordamerika und D. densilineata PRITCHARD?” aus dem tasmanischen Tertiäran. Die D. magella- nmica ÖRTM. aus den >Magellanian beds» ist sicher nahe mit D-. meridionalis verwandt. Jene unterscheidet sich von dieser nur dadurch, dass die Zuwachsstreifen weniger eng stehen und dass die Zwischenräume dazwischen nicht konvex sind, sowie durch geringere Grösse. D. Grayi ZITT.? aus dem neu- seeländischen Tertiär steht unserer Art nicht besonders nahe. Dosinia Johnstoni TATE? aus dem Upper beds des Muddy Creek (Miocän) ist kleiner; mehr Ähnlichkeit zeigt, wie ÖRT- MANN schon bemerkt hat, D. lineata PRITCH.? aus den tasma- nischen Table Cape beds, uber deren Alter keine Einstimmig- keit herrscht. Die letztgenannte Art hat nicht den gleich- mässig gerundeten Hinterrand der D. meridionalis und bildet t! PHiriPer, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 113, 114, Taf. 13, Fig. 22. ? PRITCHARD, A revision of the fossil fauna of the Table Cape beds, Tasmania, with descriptions of the new species. (Proc. Roy. Soc. Victoria, INSNSSPVOl 8, pag: 135, Tal 4, Hig. b- I. > Novara-Expedition, Geol. Teil., I. Bd., 2. Abt. (Pal. v. Neu-Seeland), afelo, Hig: I: + Trans. and Proc. Roy. Soc. S. Australia 9, pag. 161, Taf. 14, Fig. 9, 12. ? Proc. Roy. Soc. Victoria N. S. 8, pag. 135, Taf. 4, Fig. 7. 44 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 60. am Vorderende der Lunula einen Winkel, der der feuer- ländisehen Form ebenfalls abgeht. Nach PRITCHARD ist D. densilineata die Vertreterin der miocänen D. Johnstomr in den eocänen Table Cape beds. D. densilineata besitzt auch ganz feine radiale Streifen. Von den Barrancas der Sierra de Carmen Silva liegt ein prachtvoll erhaltenes, zweiklappiges Exemplar und eine einzelne rechte Klappe vor. Letztere stammt aus der Schicht a. Venus Navidadis PH. Taf. 4, Fig. 3a—e. 1887. VER alu PHILIPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 126, Taf. 14, 19. 4. > 1897. V. FÖRRE v. IHERING, Rev. Mus. Paul. 2, pag. 253, 254, Taf. 7, Fig. 44. 1902. Venus Navidadis ÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 141, Taf. 27, Fig. 12. Schon v. IHERING selbst vermutete, dass seine Venus striatolamellata wohl mit der V. Navidadis PH. identisch wäre und ÖRTMANN spricht sich mit Entschiedenheit fur diese Aut- fassung aus. Mit Recht weist aber v. IHERING darauf hin, dass die Lunula bei beiden Arten verschieden gestaltet zu seim scheint. Bei PHiriPPer's Abbildung sieht man die Lunula vor die äbrige Schale vorspringen, in v. IHERING's Abbildung ist das nicht der Fail. In der Tat gibt PHILtIPPI nicht an, dass sich der Schlossrand in der Lunula konvex erhebt, sondern spricht nur von emer »lunula profundata». Betrachtet man eine flach liegende Klappe von V. Navidadis PH. aus dem uns vorliegenden Feuerland-Material genau von oben, so sieht man ein wenig von der Lunula (Taf. 4, Fig. 3a ubertreibt diesen Vorsprung etwas). Es kann aber sehr wohl sein, dass PHILIPPI das gezeichnete Stuck etwas schief gestellt hat, und es muss immer wieder darauf hingewiesen werden, dass weder die Abbildungen nock die Beschreibungen PHIitriPer's sehr zuverlässig sind. So halten wir die Identität von V. Navidadis Pu. und V striatolamellata v.1H. för wahrschemlicher als ihre Verschiedenheit. Prof. NORDENSKJÖLD hat an den Barrancas der Sierra de Carmen Silva von dieser Art gesammelt: Zwei freie Klappen desselben Exemplars aus emem Block (s. d. Abbildungen, Taf. 4, Fig. 3a—c), ein Exemplar, dessen STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 45 Klappen etwas gegen eimander verschoben sind, wodurch das Schloss der linken Klappe sichtbar wird, aus der Schicht a, eine einzelne linke Klappe mit ziemlich gut erhaltenem Schloss 'und endlich ein Bruchstäck, das den hinteren Teil der Schloss- platte einer rechten Klappe zeigt. Ob es wirklich zu V.Na- vidadis gehört, muss wegen der beträchtlicehen Dimensionen, namentlich auch der Dicke der Schale, etwas unsicher bleiben. Das Stöck stammt aus der Schicht a. Zu der von v. IHERING und ÖRTMANN gegebenen Beschrei- bung haåben wir noch Einiges nachzutragen: Die Schale bildet von Zeit zu Zeit dachförmig vorspringende Tamellen, zwischen denen feine konzentrische Streifen stehen. Bei dem (Taf. 4, Fig. 3a) abgebildeten Exemplare stehen diese Lamellen im oberen Teil der Schale etwa 2 mm aus- einander. Die Abstände sind aber nicht immer gleich. Im unteren Teil der Schale fehlt die Lamellenbildung auf eine ganze Strecke. In dieser sind dann freilich die Zuwachs- streifen nicht gleich stark, sondern es heben sich zwischen feimeren mehrere stärkere heraus. Ganz nahe dem Unter- rande tritt dann wieder eine Lamelle auf. !. Die Lamellen sind, ausser ganz nahe am Vorderende, uberall beschädigt. In den beiden zusammen gehörigen Klappen derselben Schale stimmt die Zuwachsstreifung und Lamellenbildung aufs genauste täberein. Bei der erwähnten einzelnen linken Klappe sind — soweit es der beschädigte Zustand der Schalenober- fläche zu beurteilen erlaubt — die Lamellen auch im unteren Teil der Schale vorhanden. Die Abstände zwischen ihnen sind aber ziemlich unregelmässig. Bei dem dritten Exemplar endlich erscheint der dem Wirbel zunächst gelegene Teil der Schale ganz fre1 von Lamellen. Möglicherweise handelt es sich da aber nur um einen Erhaltungszustand. ÖRTMANN, der die Beschreibung der Muschelschlösser in seimem Werk sehr vernachlässigt, erwähnt auch dasjenige der Venus Navidadis mit keinem Worte, und die Darstellung des Schlosses der linken Klappe, die er 1. c. Taf. 27, Fig. 12 b gibt, ist, wie ein Blick auf unsre Abbildung (Taf. 4, Fig. 3b) t In der Fig. 3a auf Taf. 4 deutet die unterste weisse Linie eine Lamelle an.- Die nächst höhere wird durch die beiden Bruchstäcke ange- deutet, die noch von den höheren Partien erhalten sind. Die beiden weissen Linien zwischen diesen Lamellen sind gröbere Zuwachsstreifen zwischen den feineren: 46 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. lehrt, nicht korrekt. Im Schloss der rechten Klappe (Taft. 4, Fig. 3c) beobachtet man 3 Hauptzähne, von denen der hintere durch eine dreieckige Längsfurche geteilt ist. Der mittlere und der vordere Hauptzahn sind schmal, namentlich der letztere bildet ein scharfes Blatt. Ein langgestreckter, leichter Wulst am Lunularrande der BSchlossplatte muss wohl als vorderer Seitenzahn angesprochen werden; denn in der linken Klappe (Taf. 4, Fig. 3b) findet sich an der gleichen Stelle eine entsprechende Grube, die nach innen zu von einer feinen Leiste begrenzt wird. Von den Hauptzähnen der linken Klappe ist der vordere demjenigen der rechten Klappe sehr ähbnlich. Der mittlere ist dann der breiteste und wie der hintere der rechten Klappe längs gefurcht. Der hintere end- lich verfliesst mit der Nymphe. — Das Ligament ist ein- gesenkt. Von den Muskeleindräcken ist der vordere kleiner, aber tiefer als der hintere. Die Mantelbucht ist stark entwickelt. Mactra cf. lenos PH. Taf. 5, Fig. 2a, b. Als Mactra lenos hat PuHirtiPer (Tert. quart. Verst. Chiles pag. 149, Taf. 32, Fig. 11) eine Muschel beschrieben, die aus der Navidad-Stufe von Matanzas stammt, und von der er nur den Steinkern der rechten Klappe (mit Schalenbruchstuäcken, aber ohne Schloss) besass. Vielleicht darf zu dieser Art eine Muschel gestellt werden, von der Prof. NORDENSKJÖLD in der Schicht c des Profils an der Barranca der Sierra de Carmen Silva zwei linke Klappen gesammelt hat. Beschreibung: Die Schale (Taf. 5, Fig. 2a) bat einen querovalen Umriss. Das Hinterende ist gerundet, das Vorder- ende etwas mehr zugespitzt, der Unterrand gleichmässig ge- rundet. Der Wirbel springt wenig vor. Von ihm läuvft zum Hinterende eine gerundete Kante und parallel damit vor der- selben eine seichte Furche. Gegen den dorsalen Schlossrand zu fällt die Schale steil ab. Vom Wirbel zum Vorderende läuft eine scehwach angedeutete Kante, die dadurch zustande kommt, dass die Schale gegen den vorderen Schlossrand zu kräftiger gewölbt ist. Vor dem Wirbel, unmittelbar am Rande, verflacht sich die Schale dann aber wieder. Bis auf å STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 47 konzentrische Zuwachsstreifen und -furchen ist die Schale glatt. Die letzteren werden im unteren Teil der HSchale häufiger und kräftiger. Die Schale ist relativ dinn. Auf der Schlossplatte der linken Klappe (Taf. 5, Fig. 2b) fällt zunächst die grosse Ligamentgrube auf, die dadurch schief-verkehrt-herzförmige Gestalt erhält, dass der Rand der Schlossplatte ein wenig eingebuchtet ist. Die Grube ist konzentrisch gestreift. Ihre seitlichen Wände erheben sich steil. Schräg oben hinten von der Grube liegt eine schwach vertiefte dreieckige Fläche (auf unsrer Abbildung reichlich konkav gezeichnet) und in deren Verlängerung räckwärts liegt ein schmaler hinterer Seitenzahn. Von der vorderen Umrandung der Ligamentgrube getrennt steht ein kleiner, ziemlich tief gespaltener Dreieckszahn und davor ein kräftiger, dem Schlossrande paralleler vorderer Seitenzahn. Das Schloss der rechten Klappe liegt nicht vor. Die Matrix des Fossils ist ein konglomeratischer, sehr lockerer, gränlicher Sandstein ohne Kalkgehait. Dimensionen: Länge der ergänzten Schale: 81 mm, Höhe 53,» mm, Dicke einer Klappe: 8,5 mm. Die Beschreibung PHILIPPr's stimmt mit unsrer Art nicht genau uUberein, und deshalb haben wir auch die beiden Formen nicht geradezu identifizieren wollen. So soll M. lenos PH. ein gerundetes Vorder- und ein zugeschärftes Hinter- ende besitzen —. Verhältnisse, die gerade umgekehrt sind wie die der feuerländischen Form. Allein das Material, das PHILIPPI zur Verfögung stand, war offenbar völlig ungenugend, so dass die Ubereinstimmung mit der von Prof. NORDENSKJÖLD gesammelten Muschel durchaus nicht unmöglich erscheint. Sollte sich diese unsre Vermutung als unrichtig herausstellen, so schlagen wir fär die Art von der Barranca der Sierra de Carmen Silva den Namen M. Nordenskjöldi vor. Aus der patagonischen Molasse ist eme ähnliche Mactra- Form nicht beschrieben worden. Die M. ruqata Sow. halten wir bestimmt för k eine Mactra. Mactra patagonica PH. sp. 1887. Psammobia? Darwini PHiriePi, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 142, Taf. 26, Fig. 16. 48 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. 1887. Psammobia patagonica PHIiriIPPI. Daselbst, pag. 143, Taf. 26, Fig. 17.! 1899. Ps. p. v. IHERING, N. Jahrb. f. M. G. P., 1899, II., pag. 21. In einem Block, der nach der Beschaffenheit seines 'Gesteines aus der Schicht c des Carmen Silva-Profils stammen muss, fand Prof. NORDENSKJÖLD zahlreiche Exemplare einer Muschel, von der die kleineren Exemplare mit Psammobia patagonica PH. (von Santa Cruz) und die grössere mit Ps. ? Dar- wini PH. (vom Rio Rapel, Chile Navidad-Stufe)äbereinstimmen. Die Untersuchung des Schlosses ergab, dass eine Mactra vor- hegt. Da eine M. Darwin schon von NSOWwERBY aus dem DARWIN'sche Material beschrieben ist, benennen wir sie M. patagonica. Beschreibung: Die Schale ist queroval, fast gleich- seitig. Der Wirbel springt sehr wenig vor; er steht etwas vor der Mitte. Vorder- und Hinterende sind gerundet, letzteres ist etwas breiter als ersteres. Gegen den hinteren. Schloss- rand fällt die Schale steil ab. Die för Mactra charakteristische, vom Wirbel zum Hinterende laufende Kante mit parelleler Furche ist vorhanden, aber an der dännen Schale so schwach angedeutet, dass sie dem Beschauer bei ungenauer Betrachtung leicht entgeht. Die konzentrischen Zuwachsstreifen der Schale sind vorwiegend fein, doch tritt einzeln ein stärkerer oder eine Furche auf. Die Schale ist sehr dänn. Nur das Schloss der linken Klappe (Taf. 5, Fig. 3d) hat sich freilegen lassen. Es ist nach ganz demselben Typus gebaut, wie das der vorigen Art, wenn auch keine absolute Ubereinstimmung be- osteht. Bei M. patagonica beobachtet man eine grosse, drei- eckige Ligamentgrube, einen hinteren und einen vorderen, lamellenförmigen, dem Schlossrande parallelen Seitenzahn und einen kurzen Dreieckszahn. Das Vorspringen dieser drei Zähne zeigt die Ansicht gegen den Wirbel (Taf. 5, Fig. 3b). Die Muskeleindräcke sind wenig tief, der vordere ist etwas grösser als der hintere. Die Mantelbucht ist tief; sie erstreckt sich etwa halb so weit wie die Entfernung zwischen den Muskeleindräcken beträgt. (Vergl. Taf. 5, Fig. 3c; das Schloss ist bei diesem Stäck stark beschädigt!) "In PuHiuteers Werk finden sich folgende Druckfehler: Bei Ps.? Darwini ist im Text und im Register als Abbildung, Taf. 16, Fig. 16, statt "Taf. 26, Fig. 16, angegeben. Auf Taf. 26 steht zweimal eine Figur 17. Die obere, kleine ist die Ps: patagonica, die aber unten in der Tafelerklärung vergessen ist. Die untere Figur 17 ist Tellina subfalcata.. Bei Fig. 16 steht »T.> statt »Psammobia». STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 49 Dimensionen: Länge 36, Höhe 20, Dicke einer Klappe 3 mm. Das grösste Exemplar misst 38 mm in der Länge und 23 mm in der Höhe. Es fragt sich nun, ob die von ÖRTMANN abgebildete >Psammobia patagonica PH.» wirklich zu dieser Art gehört. Wenn wir uns auf die Figur verlassen können, so muss diese Frage mit Nein beantwortet werden.. Die Figur zeigt näm- lich eine vom Wirbel zum Hinterende verlaufende Kante, die eine andere Lage hat als die Kante bei unsrer Mactra patagonica. Dazu soll das Hinterende der Schale kärzer sein als das Vorderende. Bei uns ist das Umgekehrte der Fall. Endlich bildet die Schale hinter dem Wirbel einen Vorsprung, wie ihn weder PutiuiPeers Abbildungen noch unsre Stucke zeigen. ÖRTMANN kennt das Schloss anscheinend nicht, und Vv. IHERING schreibt: »Die Schale ist stets so in das Gestein eingehbettet, dass vom Schloss und Innenseite nichts zu sehen ist». Aus dem australischen Tertiär ist eine Art beschrieben, die mit M. patagomnica PH. sp. etwas, wenn auch nicht viel Ähnlichkeit besitzt, M. Howchiniana TATE (Trans. and Proc. Roy. Soc. S. Australia, 9, pag. 171, Taf. 17, Fig. 3a, b). Bei dieser Form fällt aber der Schlossrand vorn und hinten viel stärker ab, als bei der Art von Carmen Silva. II. Gastropoda. Natica chiloensis PH. 1887. EE RS PH., Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 89, Taf. 10 FOSTRA 1902. N. TT OÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 186, Taf. 33, Fig. 1a, b. Aus der Schicht e des Carmen Silva-Profiles liegt eine grössere Anzahl von Natica-Exemplaren vor, die mit Sicher- heit zu N. chiloensis PH. zu stellen sein därften. Die Schale ist dick, oval, bedeutend höher als breit, und der Nabel ist durch eine NSchwiele so stark bedeckt, dass nur ein enger Spalt iubrig bleibt. Auch in den Dimensionen stimmen die feuerländischen Exemplare gut mit denen vom patagonischen Festlande äberein. Aus der Schicht d liegt dieselbe Schnecke vor. Im Ganzen sind es 12 grössere Exemplare, daneben noch einige Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 6. 4 50 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O &. kleinere. HFEinige andere kleine Naticen mögen zu anderen Arten gehören. Da aber fast alle in der Nabelgegend und an der Miändung beschädigt sind, so ist kein sicheres Urteil möglich. Unsere Exemplare stimmen besser mit der Abbildung PHILIPPI's als mit derjenigen ÖRTMANN's Uberein, namentlich in der schlankeren Form des Gewindes. Eine verwandte Form durfte die miocäne Nautica sub- varians TATE! aus dem australischen Tertiär sein. Natica sp. In einem einzigen Exemplar aus der Schicht e ist eine Natica-Art vertreten, die wir mit keiner der von PHILIPPI, v. IHERING und ÖRTMANN beschriebenen Arten identifizieren können. Die Schale ist sehr dick und kräftig, von annähernd ovalem Umriss. Das Gewinde ist sehr niedrig, die späteren Windungen ziehen sich hoch an den fruäheren herauf. Die Innenlippe ist von einer sehr dicken Schwiele uberzogen, die auch den Nabel bis auf eine feine Spalte zudeckt. Die Muändung ist oval. Die Dimensionen sind: Höhe des er- gänzten Exemplars 43 mm, grösste Breite 35 mm. Sowohl in den Verhältnissen der Dimensionen wie in der Gestalt der Nabelschwiele steht diese Form der Natica chiloensis PH. nahe. Allein die letzte Windung ist bei unsrer Form viel mehr gerundet, bauchiger, ihre Unterseite flieht stärker zuräck. Auch ist N. chiloensis in so grossen Exemplaren noch nicht gefunden. Ähnlichkeit zeigt auch die von PHIriPPI]l. c. Taf. 10, Fig. 18, abgebildete >N. solida?», die v. IHERING zu N. ovoidea stellt. N. ovoidea hat einen offenen Nabel, der nur teilweise von einer relativ dunnen Schwiele bedeckt ist. Da nur ein einziges Exemplar vorliegt — die vielleicht zu dieser Form gehörenden Stucke vom Nordufer der Bahia Inutil sind alle stark beschädigt (vergl. pag. 43) —, so vetr- zichten wir auf eine Namengebung. Turritella ambulacrum Sow. Ita & ING la—& 23—& Eme kritiscehe Untersuchung der Art Turritella ombulacrum. Sow. hat ÖRTMANN geliefert. ? Wir schliessen uns seinen Aus- ' Trans. and Proc. Roy. Soc. S. Austr., 17, pag. 322, Taf. 6, Fig. 8, 10 ” ÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 192—195. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 51 fäöhrungen an, um so mehr, als auch v. IHERING, der treff- liche Kenner der argentinisch-patagonischen Tertiärmollusken, denselben Standpunkt wie er einnimmt. ! Dagegen möchten wir das schöne von Prof. NORDENSKJÖLD gesammelte Material doch nicht ungenutzt lassen und bilden zwei Exemplare dieser Art von Carmen Silva ab, weil es an wirklich befriedigenden Darstellungen ausgewachsener Gehäuse sowie der Skulptur noch ganz? gebricht. Wir benutzen, um noch einige Bemerkungen beizufägen, das Material von Cabo Sunday gleich mit. Von hier liegt ein nahezu vollständiges Exemplar vor, das ergänzt etwa 7 cm hoch sein wärde. Man zählt an ihm etwa 16 Windungen. Nur bei den jängeren, unteren liegt die Naht in der tiefen Furche, durch die diese Art besonders charakterisiert wird, und durch deren Mangel, verbunden mit einer mehr gedrungenen Gestalt, sich die rezente T. cingulata Sow. mit der sie verglichen wurde, von ihr unterscheidet. Bei dem von Carmen Silva stammenden Exemplar, Taf. 6, Fig. la, ist die Nahtfurche sehr tief, die abgeschrägte Fläche zwischen der Naht und der obersten spiralen Rippe sehr breit. Die ersten Windungen sind etwas anders, einfacher skulptiert als die späteren. So konstatiert man z. B. an der siebenten Windung von unten, die in Fig. 1b in dreifacher Vergrösserung dargestellt ist, zwischen den oberen und der mittleren zwei stärkere und darunter zwei ganz feine, zwischen der mittleren und der unteren zwei und unterhalb der unteren noch einmal zwei spirale Zwischenrippen. An der vorletzten Windung dagegen (Fig. 1c) treten die drei Hauptrippen garnicht so stark heraus, weil sich zwischen der mittleren und der unteren und dann wieder unterhalb der unteren noch je eine fast ebenso starke Rippe einschiebt. Zwischen der oberen und der mittleren Hauptrippe laufen zahlreiche, teils breitere, teils schmälere und feinste Spiralrippen, deren Gesamtzahl etwa 8 beträgt. Durch dierecht groben Zuwachs- Linien, die sie kreuzen, ist der regelmässige Verlauf dieser Spiralrippen vielfach gestört, oft passen zu beiden HSeiten 1 v. IHERING, Die Conchylien der patagonischen Formation (N. Jahrb. MER GAR POS 098 EI pace 20) ? Die beste Abbildung ist in mehrfacher Hinsicht diejenige MÖRICKES im N. Jahrb. f£. M. G. P. Beil. Bd. 10, Taf. 11, Fig. 4. Es handelt sich hier aber um ein vierfach vergrössertes, junges Exemplar von Navidad. 52 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 6. einer besonders starken Zuwachslinie die beiden Teile einer Spiralrippe garnicht mehr auf einander. Zwischen der mittleren und unteren Hauptrippe liegen eine sehr starke und eine schwächere und unterhalb. der unteren zwei stärkere und eine schwächere Zwischenrippe. Unter den Zuwachslinien treten in unregelmässigen Zwisechenräumen besonders starke hervor, die eine Pause im Wachstum des Gehäuses bezeichnen. Während bei diesem Stuck die durch die Zuwachsstreifen hervorgebrachte Knotenbildung fast nur an der oberen Haupt- spiralrippe der juängsten Windungen und auch hier nur ganz schwach bemerkbar ist, tritt sie an dem in Fig. 2 dargestellten Exemplar von Cabo Sunday deutlicher hervor, und zwar nicht nur an der Haupt-, sondern auch an den dazwischen liegenden Spiralrippen. Diese Knoten verlaufen schräg zur Längsausdehnung der Rippen und zwar, entsprechend dem geschwungenen Verlauf der Zuwachslinien, im oberen Teil der Windung von oben vern nach hinten unten und im unteren von oben hinten nach unten vorn. Um Knoten, die den Spiralrippen aufsitzen, handelt es sich dabei, wie ÖRTMANN mit Recht hervorgehoben hat, nicht, sondern nur um durch die Zuwachslinien hervorgerufene Furchungen derselben. Betrachten wir auch bei diesem Exemplar (Taf. 6, Fig. 2) das Detail der Skulptur, so gewahren wir an einer der älteren Windungen (Fig 2b) — es ist wieder die siebente von unten (man beachte auch, dass zur Darstellung zwei gleich grosse Stucke gewählt sind!) —, dass hier die unterste der Haupt- spiralrippen ganz unten liegt. Zwischen der oberen und mittleren Hauptrippe liegen drei stärkere und mehrere ganz feme Zwischenrippen, von welchen letzteren auf der Zeich- nung nur die oberste angedeutet ist. Ebenso laufen zwischen der mittleren und unteren zwei ganz feine und drei etwas stärkere Zwischenrippen. Ein Vergleich zwisehen Figur 1c und 2c zeigt, dass die Rippen bei letzterem Exemplar im Profil stärker vorspringen. Die obere abgeschrägte Fläche fällt ausserdem etwas steiler ab. Dadurch wird der Habitus em wenig anders. In der Skulptur treten die drei Hauptrippen bei dem Stuck von Cabo Sunday kräftiger heraus als bei dem von Carmen BSilva. Bei jenem verläuft zwischen der oberen und mittieren Haupt- rippe, in gleichem Abstand von beiden und von jeder durch farsen fe AE STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 53 vier ganz feme Zwischenripper getrennt, ein Buändel von drei Rippen, von denen die mittlere sehwächer ist als die beiden äusseren. Dagegen findet sich zwischen der mittleren und unteren Hauptrippe nur eine breitere Rippe, die von jener durch vier, von letzterer durch eine feine Zwischenrippe ge- trennt ist. Unterhalb der unteren Hauptrippe folgt auf zwei ganz feime Zwischenrippen wieder eine breitere Rippe. Die Unterfläche der Windungen ist, wie man an der letzten konstatieren kann, mit weiteren Spiralrippen verziert. Auch hier weicht die Skulptur der beiden abgebildeten Exemplare in ähnlicher wie der bisher beschriebenen Weise ab. Die meisten uns vorliegenden Exemplare gleichen mehr dem in Fig. 1 abgebildeten. Aus der Schicht a des Profils von der Barranca der Sierra de Carmen Silva liegen das Bruchstäöck eines sehr gut er- haltenen sowlie emige weitere, stark abgeriebene Exemplare vor. Drei Stucke sind aus der Schicht c, bei vier weiteren (darunter dem abgebildeten) ist die Schicht nicht angegeben. Von diesen letzteren zeigt ems eine auffallende Missbildung. Die vorletzte Windung legt sich nicht normal an die vorher- gehende, sondern biegt plötzlich unregelmässig abwärts. Mit den vielen Bryozoen, die sich auf diesem Gehäuse ange- siedelt hahben, därfte das nichts zu tun haben; denn diese Bryozoen tfehlen auch auf anderen Stucken nicht, ohne aber hier irgend welche Missbildung hervorzurufen. Es ist endliceh noch ein kleiner Block von kalkigem Grun- sandstein zu erwähnen, den Prof. NORDENSKJÖLD am Ufer der Barranca aufgelesen hat und der von Turritellengehäusen ganz durchspickt ist. Es kommen tberall nur Durchschnitte zu tage; ob es sich auch um Taurritella ambulacrum Sow. handelt, ist nicht sicher. Aus dem patagonischen Senon ist eine der T. ambulacrum ähnlicehe Form (T. Cazadoriana WILCcK.)!' beschrieben worden. Struthiolarella Ameghinoi v. Iz. (Taf. 6, Fig. 7.) Die bisher aus den tertiären Schichten Patagoniens und Chiles bekannt gewordenen Vertreter der Gattung Struthiolaria bilden eine Gruppe, die von der Mehrzahl der lebenden und ! WILCKENS, Lam. Gastrop. etc. der ob. Kreide Sädpatagoniens (Ber. Nat. Ges. Freiburg i. B., Bd. 15), Taf. 3, Fig, 9. 54 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O &. der pliocänen Formen Neu-Seelands durch folgende Merk- male unterschieden ist: ; Auf den älteren Windungen herrscht nicht Spiralskulptur, sondern Querrippung, die allerdings von feinen Spiralrippen gekreuzt wird. Es bildet sich ferner im oberen Teil der Windung keine kontinuierlich verlaufende spirale Kante aus, eine solche wird vielmehr nur als eine unterbrochene Bildung durch die Anschwellung der Querrippen markiert. Zu dieser Gruppe gehören ausser den fossilen sud- amerikanischen Arten noch Tylospira (Pelicaria) coronata TATE sp.! aus dem Tertiär vom Victoria und die lebende Struthiolaria mirabilis SMITH” von den Kerguelen. HARRIS vereinigt zwar Pelicaria coronata zusammen mit der rezenten Sir. scutulata MARTYN zu emer Gattung Tylospira, und zwar auf Grund des Emailuberzuges, der sich vom unteren Teil der Innenlippe aus uber die Aussenfläche des vorderen Teils des letzten Umgangs legt. Da dies aber nach unsrer Ansicht keim Merkmal von hinreichender Bedeutung ist, um hinter dasselbe die eigentliche Formmerkmale zurucktreten zu lassen, so halten wir weder die GRrRAY'sche Untergattung Pelicaria, noch die HARRIS'sche Tylospira aufrecht,? sondern schliessen die mit Emailiberzug versehenen Formen an die in allen sonstigen Merkmalen entsprechenden verwandten an. Diese sind teils dStruthiolaria sensu stricto, die sädamerikanischen Tertiärformen bezeichen wir dagegen als Struthrolarella n. subg. (Typus: St. Ameghinoi v. IH.) Von dieser Untergattung'sind bisher folgende Arten beschrieben worden: ! TATE, The gastropods of the older tertiary of Australia, Pt. II. (Trans. Roy. Soc. South Austr., Z7 (1888), pag. I71, Taf. 10, Fig. 6, 13. = Harris, The Australian Tertiary Mollusca, (Catalogue of the tertiary mollusca in the department of geology), Pt. I, pag. 222, Taf. 6, Fig. 9. — COSSMANN, M., Ess. de Paléoconch. comp., VI, Taf. VIII, Fig. 5, 6. 2 S. d. Abbildung in TRYON, Manual of Conchology, Vol. 7, Strom- bidae, Taf. 12, Fig. 41. G > M. COSSMANN (Essais de Paléoconchologie comparée 6, pag. 106) ver- wirft den Gattungsnamen Tylospira GEo. HARRIS 1897, und setzt dafär Pelicaria GRAY 1857 wieder ein. Nach ihm unterscheidet sich Pelicaria von Struthiolaria nicht nur durch den Emailuberzug desletzten Umgangs und eines Teiles des Ge- windes etc., sondern auch durch das beinahe vollständige Verschwinden des Siphonalschnabels, durch das kräftigere Hervortreten der Lippe nach vor- wärts und den Nahteinschnitt dieser letzteren. Das letztgenannte Merk- mal fehlt bei unsern feuerländischen Struthiolarellen sicher, die ubrigen zu präfen, erlaubt unser Material nicht. Uber den Emailäberzug aber ver- gleiche pag. 59. ot A STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. : Struthiolaria ornata Sow. Str. ornata var. densestriata v. Iu. » chilensis PH. >» Ameghinor v. IH. » Ameghinor var. multinodosa ORTM. >» Hatcheri ÖRTM. Dass diese Arten alle sehr nahe mit einander verwandt, ja dass manche schwer voneinander zu trennen sind, geht schon aus v. IHERING's Beobachtungen! hervor, der von Str. Ameghinoi sagt, dass sie möglicherweise nur eine Varietät von Str. chilensis PH. darstellt, und der die Str. ornata Sow. var. densestriata als die Vorläuferin von Str. Ameghinoi be- trachtet.”? Uns liegen vier grosse Exemplare von Struthiolarellen aus dem Feuerlande vor, die habituell der Str. Ameghinot am nächsten stehen, aber von dieser doch verschieden, ja auch unter sich so ungleich sind, dass man mindestens 3 Arten daraus machen könnte. = Das erste Exemplar (Taf. 6, Fig. 7) stimmt mit Str. Ameghinoi habituell gut uberein, auch finden sich 16 Knoten auf dem Umgang. Diese Knoten sind aber weniger stark verlängert und schärfer. Uber den Knoten laufen nur zwei Spiralrippen wie bei Str. Ameghinoi, aber die Gesamtzahl der feimen Rippen im oberen Teil des letzten Umganges beträgt 17 (bei Str. Ameghinoi 8—10). Starke Spiralrippen im unteren Teil des letzten Umgangs zählt man 6. Von ihnen sind die beiden obersten gleich stark; sie stehen nahe zusammen. Dann folgt eine breite Furche, die von einer feinen Spiralrippe durch- zogen wird. Die dritte ist die stärkste; sie steht an der Kante, von der aus das Gehäuse sich nach unten zu verjungt. Dann folgen noch zwei schwächere Rippen in gleichem Ab- stande und nach einem etwas breiteren Zwischenraume wieder t Rev. Mus. Paul., Vol. II, pag. 290- ” Allerdings schreibt v. IHERING später (N. Jahrb. 1899, IT., pag. 27), dass Str. Ameghinoi eine charakteristiscehe Art der Santacruzformation sei (während Str. ornata in der patagonischen Formation liegt); aber seine An- gabe uber die vermutete Beziehung zwischen Str. o. var. densestriata und Str. Ameghinoi nimmt er nicht zuräck. Wenn die eine dieser Arten die Vorläuferin der anderen sein soll, so mössen sie doch ähnlich sein, und wie ähnlich sich im ganzen Habitus Str. ornata und Ameghinor sind, geht aus ÖRTMANN's Abbildungen (1. ec. Taf. 33, Fig. 11b und Fig. 12b); deutlich hervor. : 56 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. eine etwas stärkere. Darunter stehen vier (oder fäönf?) feine Spiralrippen. Es tritt also zwischen sechs groben Spiral- rippen der unteren WSchalenhälfte nur einmal eine feine Zwischenrippe aul. Dies Exemplar ist von Prof. NORDENSKJÖLD in einem groben, mirben Sandstein an einer Lokalität zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday gefunden worden. Das zweite Exemplar hat eine Querskulptur, die von der des vorigen dadurch abweicht, dass sie weniger die Form von Knoten als vielmehr diejenige richtiger Querrippen be- sitzt, die sich auch nach oben hin allmäblicher verflachen. Die Windungen sind niedriger als bei der normalen Str. Ameghinoi. Im oberen Teil des letzten Umganges finden sich 13 feine Spiralrippen, von denen drei oberhalb der Quer- rippen liegen. Im unteren Teil des Umgangs laufen starke Spiralrippen. Da das Stuck beschädigt ist, zählt man dere nur vier. Zwischen den starken läuft jedesmal eine feme. Durch diese feinen Spiralrippen zwischen den starken unter- scheidet sich unser Exemplar von der Str. Ameghinoi var. multinodosa ÖRTM., mit der es in der Form der Querrippen ubereinstimmt. Dies Stöck stammt aus emem sehr harten grunlich- grauen Kalksandstein von der Barranca der Sierra de Carmen Silva. Ein drittes und ein viertes Stuck, ebenfalls vom Carmer Silva, und zwar aus der Schicht e, sind einander in ihrem ganzen Habitus recht ähnlich. Durch ihre kurzen, knoten- artigen Querrippen gleichen sie am meisten der Str. chilensis, so weit sich das nach der mässigen Abbildung PHIriPPr's konstatieren lässt. Das eine Stuck — es ist von dunkel- blaver Farbe — zählt 13 feine Spiralrippen im oberen Teil des letzten Umgangs, 6 starke im unteren (ohne feine Zwischen- rippen). Die darunter noch zu erwartenden feinen sind durch die dicht gedrängt stehen gebliebenen Mundrandwälste ganz verdeckt. Die Zahl der Knoten auf einem Umgang beträgt 13. Das andre Stöck — es ist hellblau -— zeigt im oberen Teil des letzten Umgangs 19 sehr feine Spiralrippen und im unteren 6 starke. In jedem Zwischenraum zwischen den letzteren tritt eine ganz feine Zwischenrippe auf. Unter den starken finden sich dann noch 10 feine Rippen. Die Zahl der Knoten auf einem Umgang beträgt 12. - STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 57 Wir möchten diese beiden Stäcke als Zwischenformen zwischen Str. chilensis und Str. Ameghinoi auffassen. Endlich liegt uns noch ein jugendliches Exemplar aus der Schicht e von Carmen Silva vor. Das Gewinde ist sehr schlank und besteht aus 4 Windungen, auf denen sehr fräöh neben einer spiralen noch Querrippung erscheint. Auf dem letzten erhaltenen Umgang zählt man 14 Spiralrippen. Durch leichte Querrippen wird auf der 3. und 4. Spiralrippe (von oben her gezählt) eine schwache Knotenbildung hervor- gerufen. Die 3.—6. Rippe stehen etwas weiter auseinander als die ubrigen. Die 7.—9. Rippe sind gleich stark und stehen in gleichem Abstand von emander. Dann werden die Rippen etwas stärker und zwischen die 10.—14., also zwischen die fönf letzten, schaltet sich je eine ganz feine Zwischen- rippe ein. Dieses Stäöck gehört jedenfalls zu derselben Art wie die anderen feuerländischen Struthiolarellen. Wie schon aus der Untersuchung dieser wenigen Stucke hervorgeht, herrscht unter den Vertretern der GCattung Struthio- laria, subg.Struthiolarella,eine grosse Variabilität, auch bezäglich derjenigen Merkmale, die zur Unterscheidung der bisher be- schriebenen Arten benutzt worden sind. So haben wir — um dafuär noch ein weiteres Beispiel anzufuhren — von Str. ornata Sow. ein Exemplar von Sta. Cruz aus der Sammlung des Herrn PHIriIPP1 in Händen, bei denen nicht, wie ORTMANN angibt, zwei oder eine, sondern drei starke Spiralrippen im unteren Teil des letzten Umgangs auftreten. Wären nicht die Querrippen schmal und so stark nach unten vorn vor- gezogen, so wärde man dieses und noch mehr ein zweites Stuck von der gleichen Lokalität fast fär eimen Jugend- zustand der Str. Ameghinor halten, wenn es mit dieser Form zusammengefunden wäre. Wir stellen die Unterschiede in der Skulptur, die die bisher beschriebenen Arten kennzeichnen sollen, nebst den Merkmalen der uns vorliegenden Stäcke in einer kleinen Tabelle zusammen: 58 ARKIV FÖR ZOCLOGI. BAND 4, N:O 6. |G . | mit inter- Ä Zahl Bu obere feine| TIEHEN mediären (ICE der Quer- Name SG starke SN feine : | | Rippen | Bio ged feinen BLÖDAG TiPPSs | PP Rippen "PP (Knoten) | Str. ornata Sow. . 12—13 | 2 (1) 5—06 1 | - | Str. ornata var. dense- | striata IH. . keine | Str. chilensis Ph. . 1 19 nach | IHERING | (testeOrRT | MANN) | | | Str. Ameghinoi v. IH. . $—10 SEM S 5 ANG, | | selten 18 | | | | | Str Ameghinoi var. multi- | | nodosa ÖRTM. 4-5 nein 5 8-0 | | Str. Hatcheri ORTM. 20—22 gleiche Rippen 11 | | | | Str. coll. NORDENSKJÖLD | | von Cabo Sunday lg | 6 eine R 16 | | Str. coll. N. Carmen Silva, | | | beschädigtes Stäck . 13 ? ja ? | I I | | | | | Str. coll. N. Carmen Silva, | | | dunkelblau : I3SG 6 nein JB | | Str. coll. N. Carmen Silva, | hellblau - | 19 6 ia 10 12 | Bei dieser Variabilität erscheint die Verwertung der Unterscheidung verschiedener Horizonte innerhalb des patagonischen Tertiärs sehr erschwert. Nach unsern Befunden wöärde es nicht ganz unberechtigt sein, Str. Ameghinor und Str. chilensis zu einer Art zu vereimigen iStruthiolaria-Arten und dann Varietäten zu unterscheiden. bel der aber ein grösseres Material. :scheinlich auch unter diese Varietäten. Nahe verwandt mit der sudamerikanischen Formengruppe ist Str. (= Tylospira = Pelicaria) coronata TATE aus dem Tertiär von Victoria (s. oben). Die Berippung dieser Artistganz ähnlich derjenigen der Str. Ameghinoi, das Gewinde nur unbedeutend niedriger und nur der letzte Umgang zeigt eine bemerkens- Dazu gehört dann Str. Hatcheri fällt höchst walhr- ) ; ; Å b ; STEINMANN, WILCKENS, KREJDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 59 werte Abweichung. Von der Mändung aus zieht sich nämlich ein dicker Emailuberzug uber den ganzen letzten Umgang und auch noch an dem vorderen Teile des vorletzten hinauf. Gleichzeitig scehwächen sich die Knoten des letzten Umganges derartig ab, dass sie durch die Emaillage hindurch nicht mehr bemerkbar sind. Unsere feuerländischen Stuäcke lassen nun klar erkennen, wie sich dies Merkmal allmäblich herausge- bildet hat als eine Steigerung des schon bei den sud- amerikanischen Formen vorhandenen Stehenbleibens und Sich- umlegens der Mundränder. Alle uns vorliegenden patagonischen und feuerländisehen Exemplare, sowohl von Str. ornata wie auch von Str. Ameghinoi, zeigen etwa vom dritten Umgang ab stehen gebliebene Mundränder, anfangs nur 1—2, die als wenig vorspringende, kaum umgeschlagene Leisten erscheinen, dann aber stärkere Umschläge, die sich auch an die vorher- gehende Windung anlegen und den unteren Teil derselben bedecken. Sie häufen sich gegen das Ende der Schale zu. So stehen drei auf dem letzten Drittel des Umganges eines Exemplars von Str. ornata, bei Str. Ameghinoi von Carmen Silva sechs auf den letzten ?/s und bei dem Exemplar, das zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday gesammelt ist, 5 auf dem letzten Viertel. Bei diesem letzteren Stuck räcken sie schliesslich so eng zusammen und sind so weit nach ruäckwärts umgeschlagen, dass nur schmale Streifen dazwischen sichtbar bleiben, und sie greifen als dicke, sich deckende Belege so weit auf den vorhergehenden Umgang uber, dass die Naht- furceche vollständig verdeckt ist. Gleichzeitig schwächen sich die Höcker derart ab, dass sie das Niveau der umgeschlagenen Mundränder nur noch wenig uäberragen. Ein weiterer Fort- schritt in dieser Richtung wörde zu dem vollständigen Email- belag fähren, wie er bei Str. coronata TATE existiert. Str. (Pelicaria) clathrata TATE! aus dem australischen Tertiär stellt in der Bildung des Emailäberzuges ein Zwischenstadium dar. Dieser Art fehlen die Knoten; der Skulptur nach steht sie der Str. ornata var. densestriata v. IH.? am nächsten. Der Emailuberzug bedeckt hier nur ?/3 der letzten Windung (nicht wie bei Sir. coronata die ganze), greift aber auch auf den vorletzten Umgang uber. ! Trans. Roy. Soc. South Australia. 17 (1889), pag. 170, Taf. 10, S Fig. 9. ? Rev. Mus. Paul. 2 (1897), pag. 292, Fig. 15. 60 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Wir sglauben hiernach annehmen zu därfen, dass die fossilen australisehen Formen, namentlich Sir. coronata, in die Mutationsreihe Str. ornata — chiulensis — Ameghinoi ge- hört und das Endoglied derselben darstellt, bei welehem die wiederholte Mundumschlagbildung schliesslich zur Entstehung des die ganze letzte Windung bedeckenden Emailuberzuges gefuhrt hat. Ob eine Parallelentwicklung der var. densestriata v. IH. unter Abschwächung der Querberippung zur Entstehung der Str. clathrata gefuhrt hat, oder ob diese einer gesonderten Mutationsreihe angehört, muss aus Mangel an hinreichendem Material vorläuvfig unentschieden bleiben. Bemerkenswert sind jedenfalls die innigen Beziehungen zwischen den sädamerikanischen Formen und der Str. coronata des australischen Tertiärs. Diese Art stammt aus den »Upper beds at Muddy Creek» und von Jemmys Point. Das Alter dieser Ablagerungen wird von TATE, DENNAN'f, sowie HALL und PRITCHARD als Miocän betrachtet. ! Das spricht för das jugend- liche Alter der patagonischen Molasse. Interessant ist es, dass im Senon von Quiriquina eine Schnecke (Struthiolariopsis Ferrieri PH. sp.) vorkommt, >? die in der Skulptur ganz auffallend mit den tertiären Struthiola- rellen Sudamerikas ubereinstimmt und wohl als Vorläuferin derselben betrachtet werden darf. Cominella obesa PH. sp. var. fuegina n. var. Taf. 6, Fig. Ja—c; 4a b; 5a, b. 1887. Fusus obesus PHitriePr, Tert. quart. Verst. Chiles, pag, 47, Taf. 3, Fig. 4. 1887. Fusus polypleurus PHILIPPI. daselbst. pag. 48, Taf. 3, Fig. >. 1887. Fusus crassus PHILIPPI, daselbst, pag. 48, Taf. 3, Fig. 6. 1887. Cominella Clelandi TATE, Trans. Roy. Soc. South Austr., 10, pag. 148, Alkan I, 123 lg tar la INS 1900. Buccinum obesum ORTM., Am. Journ. Sci., 10, pag. 379. 1902. Buccinum (Cominella) obesum var. minor ORTMANN, Tert. Inv., pag. 209, Taf. 33, Fig. 18. 1 Siehe: T. S. HALL and G. B. PRITCHARD, A suggested nomencelature for the marine tertiary deposits of southern Australia (Proc. Roy. Soc. Victoria, Vol. 14 (N. S.), Pt. IT), pag. 81 (1902). In dem Werke »Remarks on the tertiaries of Australia together with catalogue of fossils> (1892) fäöhrt PRITCHARD Pelicaria coronata und P. clathrata unter dem Miocän, unter dem Eocän aber uberhaupt keine Struthiolarien auf. 2 8. WILCKENS, N. Jahrb. f. Min. Geol., Pal. Beil., Bd. 18, pag. 208, 1 IS NA SR mje — ÖN dj (| AN - STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 61 Aus den Navidad-Schichten Chiles hat PHILIPPI eine Gruppe von nahestehenden Formen unter dem Gattungs- | namen Fusus beschrieben, als deren Typus pF. obesus PH. gelten kann. Die gemeinsamen Merkmale dieser Formen be- stehen in der gedrungenen Gesamtgestalt, die im Wesentlichen an Cominella maculata MARTYN von Neu-Seeland erinnert, sowie in dem Auftreten spiraler Streifen, die von Querrippen begleitet sind. Letztere fehlen auf dem obersten Teil der Windung und beginnen erst im oberen dritten Viertel mit einer plötzlicehen Anschwellung. PHIniIPeI hat nun bereits hervorgehoben, dass die drei von ihm unterschiedenen Arten die gleiehe Gestalt besitzen und sich nur in der Stärke der Skulptur und in der Anzahl der Querrippen unterscheiden. Er bemerkt auch, dass man F. polypleurus vielleicht nur als eine Varietät von PF. obesus ansehen döärfe. Wir vereinigen alle drei unter dem obigen Namen, da wir die trennenden Merkmale fär nicht genugend zur Aufstellung gesonderten Arten halten, und stellen dazu die in diesen Formenkreis sich emordnenden Stuäcke aus dem Feuerlande. Die Zuge- hörigkeit des »Fusus> obesus zur Gattung Cominella hat ÖRTMANN bereits im Jahre 1900 richtig erkannt. Er hat zu PHILIPPI'S var. minor drei Stucke gestellt, die ihm von Santa Cruz vorlagen, und die feuerländisehen Exemplare gleichen dieser var. minor, ohne aber ganz mit ihr täbereinzustimmen. För unsere Untersuchung benutzen wir ausser den Stucken von Carmen Silva gleich auch diejenigen, die Herr Prof. NORDENSKJÖLD am Cabo Sunday gesammelt hat. Ausgewachsene Exemplare unsrer Schnecke (Taf. 6, Fig. 3a und b) besitzen 6—7 Umgänge und erreichen eine Höhe von 30—35 mm bei einer Breite von 20—27 mm. In der Jugend sind die Umgänge gerundet und entweder nur mit Spiral- streifen (Fig. 5) oder aber schon sehr fräh auch mit Quer- rippen versehen (Fig. 4). Zuweilen sind auf den fräheren Umgängen die Querrippen nur ganz schwach, und die Schale kann 15 mm Höhe erreichen, bevor die normale Querskulptur sich auszubilden beginnt.! Der letzte und zuweilen auch der vorletzte Umgang weisen folgende Merkmale auf (Fig. 3a): Der obere Teil der 1 Grosse Variabilität in der Skulptur, ganz ähnlich wie bei unsrer Form, zeigt Buccinum (Cominella) Cassidaria BRONN aus dem Cyrenen- mergel des Mainzer Beckens (Oberoligocän). 62 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Windung ist schwach eingedruckt, der untere gerundet. An der Grenze zwischen diesen beiden Partien bildet sich keine eigentliche Kante aus, eine solehe wird vielmehr nur durch die plötzliceh mit eimer knotenartigen Erhebung ansetzenden Querrippen markiert. Letztere treten in einer Anzahl von 12—14 auf; sie nehmen von der knotenartigen Erhebung ab- wärts rasch an Stärke ab. Bei alten Individuen obliterieren sie gegen das Ende des letzten Umganges. Die Spiralrippen sind wenig erhaben, bei guter Erhaltung durch konzentrische Zuwachslinien feinschuppig. Oberhalb der Knoten läuft eine besonders breite Spiralrippe und uber die Knoten hinweg zwei solche (Fig. 3c). Zwischen sie schiebt sich je eine schmale Zwischenrippe ein, und diese Erscheinung beobachtet man auch weiter nach oben und nach unten zu. Bei dem (Taf. 6, Fig. 3) abgebildeten Exemplar entbehren nur die obersten : zwei und die untersten zwölf Rippen dieser feineren Zwischen- rippen. Die Figuren 3a und 3b sind in dieser Hinsicht nicht ganz richtig gezeichnet. Die Innenlippe ist auf den Umgang umgeschlagen und verdickt sich oben zu emem schwachen Callus. Der Ausguss ist kurz und stark gedreht. Die Farbe des Gehäuses scheint bräunlich gewesen zu sein. Unsere Formen fäögen sich demnach in den Kreis der chilenischen als relativ schwach skulptierte Varietäten ein. Man kann sie als var. fuegina bezeichnen. Die von ÖRTMANN abgebildete Var. minor zeigt nicht die Einbuchtung des oberen Teils der Windung ; jedenfalls handelt es sich um ein junges Exemplar, was wohbl auch aus der geringen Grösse geschlossen werden darf. Die Querrippen reichen an den Anfangs- windungen relativ hoch hinauf. Das Stuck stimmt mit keinem der uns vorliegenden ganz uberein. Das Verhältnis unsrer Schnecke zu den verwandten Formen därfte folgendes sein: Die Vertreter der Gattung Cominella sind heute fast auf Neuseeland, Australien und Sädafrika beschränkt; an den Kusten Sädamerikas und des Feuerlandes fehlen sie jetzt. ! Sie verhalten sich also ähnlich wie die Struthiolarien. ! Die kleine C. modesta MARTENS von Sud-Georgien ist von wunsrer Form ganz verschieden. — Ausser denjenigen von WSädafrika, Australien, Tasmanien, Neuseeland, den Auckland- und den Chatham-Inseln wird noch eine Cominella-Art von Japan und eine von den Philippinen angefuhrt. Die Herkunft der letzteren ist aber ganz zweifelhaft (wergl. TRYON, Man. of Conch, 3, pag. 207). STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 63 Aus den australischen Tertiärablagerungen ist eine der Cominella obesa, sebr nahe stehende, ja womöglich mit ihr identische Form in Cominella Clelandi TATE! bekannt. Sie kommt in der »Upper Aldingan series» vor, die ins Miocän gerechnet wird. ? (Ein weiterer Beweis gegen das eocäne Alter der patagonischen Molasse.) Von unsern feuerländischen Stucken wunterscheidet sie sich allem Anschein nach durch kein wesentliches Merkmal; ihre 10 Querrippen gegen 11 oder 12 bei unsern Cominellen kommen nicht in Betracht. (Es ist zu beachten, dass die Querlinien auf TaATE's Fig. 1 auf Tafel 11 Zuwachsstreifen, nicht Rippen darstellen.) Das. : Verschwinden der. Rippen auf dem letzten Umgang haben wir oben als gelegentlich auch bei unsern Stäcken vor- kommendes Merkmal erwähnt. Dieses letztere Merkmal ist aber gerade för das Verständnis der lebenden, verwandten Arten von Bedeutung. C. maculata MARTYN, die, wie schon gesagt, för den Vergleich mit der feuerländischen Tertiärform unter den lebenden in erster Linie in Betracht kommt (wie- uns auch der inzwischen am 14. August 1904 im 73. Lebensjahr verstorbene, ausgezeichnete Molluskenkenner Prof. E. v. MAR- TENS in Berlin bestätigte), besitztin der Jugend sowohl die Spiral-- als auch die Querskulptur der C. obesa, nämlich 11—12 Querrip- pen und 3 breitere Spiralrippen an der bei C. obesa (vergl. oben) beobachteten Stelle. 3 Aber schon auf der vorletzten Windung beginnt sich die Skulptur abzuschwächen, derart, dass C. ma- culata gewöhnlich (so z. B. in Tryons Manual of Conchology, Bd. 3, Taf. 81) irrigerweise als ganz unskulptiert dargestellt wird. Ausser dieser mit dem Alter eintretenden Abschwächung der Skulptur hat sich im Laufe der 'Tertiärzeit offenbar eine Änderung der Zeichnung herausgebildet. Die bei C. maculata t Trans. Roy. Soc. South Austr., 10 (1887), pag. 148, Taf. 11. Fig. 1, aRpIs; mig. ? HALL und PRITCHARD schreiben (Proc. Roy. Soc. Victoria, 14 (N. S.) Pt. 2, pag. 79): »The term Aldingian has been used by Prof. TATE in speaking of the section at Aldinga . . . In the cliff sections, as described by Messrs. TATE and DENNANT, »Miocene» overlies »Eocene» and the term Aldingian as used by them includes both sets of strata». &L. c. pag. 81, stellen HALL und PRITCHARD in Ubereinstimmung mit TATE und DENNANT das »Kalimnan», in das die »Upper beds at Aldinga» gehören, ins Miocän. > Dies alles zeigen aufs deutlichste zwei Exemplare in der paläontologiscehen Sammlung des Freiburger geologischen Instituts. ? HUTTON (Manual of the New Zealand Mollusca pag. 53) erwähnt ganz richtig die Querfaltung. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. in spiraler Anordnung auftretenden, in spiraler Richtung ver- längerten braunvioletten Farbenstreifen sind wohl nur der Uberrest einer bei den älteren Formen auf dem ganzen Ge- häuvse vorhandenen Färbung. Bei der lebenden Art haben sich die Farbenflecke gesetzmässig nur im Verlaufe der stärkeren Spiralrippen erhalten, während der ubrige Teil der Schale seine Farbe verloren hat. Der PHitriPer'sche Name ist offenbar fruher gegeben als der TATE'sche. Sollten beide Arten identisch sein, so möässte .daher der Name C. obesa bestehen bleiben. Prof. NORDENSKJÖLD hat diese Schnecke im TFeuerlande in ziemlich grosser Zahl angetroffen und sie in versechiedenen Lagen des Profils an der Barranca der BSierra de Carmen Silva, namentlich in e gesammelt. Von dieser Lokalität liegen im Ganzen 10, vom Cabo Sunday 2 Exemplare vor. ORT- MANN erwähnt C. obesa von Santa Cruz. Nach PHILIPPI ist die var. minor, der wie die patagonische, so auch die feuer- ländiscehe Form am nächsten steht, in Matanzas in grösserer Hävfigkeit angetroffen, der Typus und andere Varietäten kommen ebenfalls bei Matanzas, sowie bei Navidad, uberall in der Navidad-Stufe, vor. Ihr Hauptverbreitungsgebiet ist zurzeit dieser Stufe offenbar Suädamerika gewesen; denn in Australien scheimt sie nur spärlich gefunden zu sein. ! Columbella (Mitrella) cf. pulla GASKOIN. Taf. 4, Fig. 4. Siehe TRYON, Man. of Conchology, Bd. 5. pag. 127, Taf. 49, Fig. 4—7. Uns liegt ein fast vollständig erhaltenes Exemplar einer Mitrella vor, das wir von der in den australisehen Meeren jetzt lebenden Mitrella pulla GASKOIN nicht zu unterseheiden vermögen. Das Gehäuse besitzt 7 glatte, verhältnismässig stark gewölbte Umgänge und ist 5 mm hoch. Die Aussen- lippe ist nicht vollständig aber doch hinreichend erhalten, um zu erkennen, dass ihre Innenseite nicht gezähnelt ist. Auch die Spindel ist am Vorderende etwas beschädigt, doch sieht man auf ihr noch die feinen, schräg verlaufenden Runzeln. ! Im Habitus hat eine gewisse Änhnlichkeit mit unsrer Cominella die als Cominella? praecursor WILCK. aus dem Senon von Sudpatagonien beschriebene Schnecke. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 65 Ergänzt man sich die fehlenden Teile der Mändung, so bleibt kaum ein Unterschied gegen die australische Form bestehen; höchstens könnte man in der etwas stärkeren Aufbauchung des letzten Umganges bei unsrer fossilen Schnecke eine Ab- weichung erblicken. Aber dies Merkmal scheint uns nicht genugend, um daraufhin eine Abtrennung vorzunehmen und Zzwar um so weniger, als ja auch der australiscehe Formen- kreis, zu dem nach TrRryYon noch Columbella nux REEvE, OC. badia TEN.-W. und vielleicht auch C. BRoblini TEN.-W. ge- hören, eine gewisse Veränderlichkeit in der Wölbung der Umgänge aufweist. Jedenfalls fällt die fossile Schnecke von Carmen Silva in den Formenkreis der C. pulla in der TRYON- schen Fassung. Eine ähnliche Gruppe lebt an der kalifornischen Käiste, nämlich C. aurantiaca DE. und C. tuberosa CARP. (s. TRYON, I. c. pag. 131). Leider steht uns Vergleichsmaterial nicht zur Verfugung, so dass wir uns mit diesem Hinweise begnugen mössen. Die von TATE! angekundigte Bearbeitung der Colum- belliden aus dem australiscehen Tertiär ist unseres Wissens nicht erschienen. In PRITCHARD's »Remarks on the tertiaries of Australia; together with catalogue of fossils> (1892) werden sowohl aus dem Eocän wie aus dem Miocän zahlreiche Colum- bella-Arten angefährt, von denen die meisten TATE'sche Manuskriptnarnen föhren. Columbella pulla liegt uns in einem Exemplar aus der Schicht e von Carmen ' Silva vor. Nassa fuegina n. sp. Taf. 7, Fig. 1a, b. Das Gehäuse besteht aus 5 Windungen. Seine Gesamt- gestalt ist oval. Das Gewinde ist niedrig, kegelförmig, die Nähte wenig vertieft. Der letzte Umgang nimmt fast ?/6 der ganzen Höhe ein, die 13 mm, bei 6,5 mm Dicke beträgt. Die Windungen des Gehäuses sind sechwach konvex, auch der letzte Umgang ist nicht besonders bauchig. Die Skulptur zeigt sich nur auf den letzten 3!/2 Umgängen und besteht in t! Trans. Roy. Soc. South Australia, 13, pag. 185, Anm. Arkiv för 20oologi. Band 4. N:o 6. 5 66 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. spiralen Rippen, die aber nicht die ganze Oberfläche bedecken, sondern den mittleren Teil der Windungsoberfläche frei lassen, und zwar derart, dass oben dicht unter der Naht 2 oder 3 verlaufen, während im unteren Teil eine bedeutend grössere Anzahl vorhanden ist. Auf dem letzten Teil des letzten Umgangs sind 11 solche Spiralrippen zu zählen.! Von den Furchen, welche dieselben trennen, sind die oberen ganz schmal, nach unten zu werden sie immer breiter. Die Aussen- lippe ist fast ganz gleichmässig gerundet; da sie an unsern Exemplaren beschädigt ist, muss es unentschieden bleiben, ob sie einen verdickten und innen gezähnelten oder gekerbten Aussenrand besitzt. Die unten schräg abgestutzte Spindel besitzt einen verdickten Spiralbasisrand,? der in den Basal- rand ubergeht und als solcher um die Basis des Ausgusses herumzieht. Daräöber erscheint als kräftige Falte ein Basal- wulst, der schräg, aber nicht parallel mit dem Spindelbasis- rand verläuft. Oberhalb dieses letzteren erscheinen an der Spindel noch zwei Falten. Der Spindelbelag ist dick genug um die darunter liegende Skulptur so stark zu verhullen, dass sie nur gerade eben noch an einigen Stellen durch- schimmert. | Diese Schnecke därfte nach COsSsSsMANNS Diagnosen? zu der Gattung Nassa s. s. zu stellen sein. + Man kennt die- selbe bisher weder aus der patagonischen Molasse noch aus der Navidad-Stufe Chiles. Da nach der Angabe COSSMANNS die Nassinae, zu denen unsre Schnecke jedenfalls gehören -därfte, erst mit dem Miocän erscheinen, so wärde die letztere von besonderer Wichtigkeit sein, um das jugendliche Alter der Ablagerungen darzutun, deren Fossilien uns hier be- schäftigen. Es liegen uns zwei Exemplare aus der Schicht e von Carmen Silva vor, von denen das besser erhaltene abgebildet ist. Bei dem zweiten ist der letzte Umgang stark beschädigt. Ferner haben wir noch ein »San Sebastian Bay» etikettiertes Stuck. Leider ist es zerbrochen. (Vergl. S. 71.) t Auf Fig. 1a sind diese spiralen Rippen irrtämlich zu hoch hinauf gezeichnet. Ebenso ist die Darstellung der Spindelfalten in Fig. 1b nicht ganz richtig. ; ? För die Terminologie vergl. STREBEL, H., Zool. Jahrb. Abt. Syste- matik etc., 21, pag. IT2, 173. >” Essais de paléoconchologie comparée, 4, pag. 194—227. + Es könnte wohl höchstens noch Amycla in Frage kommen. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 67 Siphonalia Iheringi n. sp. Taf 7, Fig. 3. Das heutige Verbreitungsgebiet der Gattung Siphonalia bilden die wärmeren Regionen des pazifischen Ozeans (Japan, Westkiste Amerikas, Australien). Aus tertiären Ablagerungen ist sie von Patagonien, Sudcehile, Australien und Neuseeland bekannt. Aus der Navidad-Stufe Chiles stammt S. (Fusus) sub- reflexa Sow. sp.,.t die TATE”? in den unteren Schichten von Muddy Creek (Victoria, Australien)? wiedergefunden zu haben glaubt. v. IHERING”" hat diese wie auch die anderen von PHILIPPI beschriebenen Formen mit lebenden Arten ver- glichen. Er glaubt,” dass die typische S. subreflexa Sow. wohl synonym mit S. dilatata QuoY et G. sein duärfte. ÖRTMANN ” will das nicht gelten lassen. Siphonalia Macsporrani PH.? aus der Navidad-Stufe von Lebu zeichnet sich dadurch aus, dass die Umgänge bis zu der durch die Knoten markierten Windungskante umfasst werdén. Sie gehört zu einer, wie es scheint, in der Gegen- wart nicht mehr vertretenen Gruppe, als deren Typus SS. oncodes PH. sp.? gelten kann, und zu der auch S. discors SoWw. sp., ? beide aus der Navidad-Stufe, zu stelien sind. Bei diesen involuten Formen heben sich die Umgänge des Ge- windes wesentlich nur noch durch die Knoten von einander ab; das Gewinde wird mehr oder weniger turmförmig. Aus Patagonien sind bisher ausser der von v. IHERING! beschriebenen SS. dilatata var. subrecta (von ÖRTMANN !! zu S. Domeykoana PH. gestellt) noch S. noachina Sow. sp.!? und SS. cf. nodosa MARTYN !? bekannt geworden. Letztere Vergl. PHitriPPri, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 45. ? "Trans. Roy. Soc. South Austr., 10, pag. 142. 3 Nach PRrRITCHARD und Harr (Proc. Roy. Soc. Vict. N.S. 14, pag. 78) t Rev. Mus. Paul., 2, pag. 299—300. >” N. Jahrb. f. M. G. P., 1899, II, pag. 31. 5 Tertiary Invertebrates, pag. 212. " PHIiIniPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, Taf. 2, Fig 9. 2? PHrcerr, 1. c. Taf. 2, 5 ö 11. > Daselbst, Taf. 2, Fig. 5. !0 N. Jahrb. f. M. G. 5. 1899, IT, pag. 30. 1. ec. pag. 211. Vergl. ÖRTMANN, 1. c. pag. 213, Taf. 34, Fig. 5 v. IHERING, Rev. Mus. Paul., 2, pag. 299. 68 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. lebt in den neuseeländischen Meeren, die sie schon zur Pliocänzeit bewohnte, erstere ist seit SOWERBY zum ersten Mal wieder durch ÖRTMANN beschrieben worden. Uns liegt aus dem Feuerlande eine neue Form vor, die zu der Gruppe mit turmförmigem Gewinde gehört, zu der SS. oncodes, discors usw. gerechnet werden mässen, und die bisher nur aus der Navidad-Stufe bekannt geworden ist. Leider ist die Schale unsres Exemplars von S. Iheringi n. sp. stark abgerollt, so dass die Skulptur der älteren Windungen nicht mehr deutlich erkennbar ist. Die hervorstechendsten Merkmale sind das turmförmige Gewinde, das Fehlen von Kno- ten und die abgeplattete Form der Windungen. Die spirale Skulptur herrscht, wenigstens auf dem letzten Umgang, aus- schliesslich vor. Möglicherweise besitzen die älteren Windungen quere Anschwellungen, wie sie — aber in sehr viel stärkerem Maasse — bei S. Domeykoana auftreten. Unmittelbar uber der Naht, stellenweise sogar vom nächstfolgenden Umgang etwas uäberdeckt, verläuft eine besonders starke Spiralrippe, die eine kaum merklich vortretende Kante im Querschnitt der letzten Windung bildet. Oben und unten wird diese Rippe von zwei besonders breiten Furchen begleitet. Es folgen dann nach oben sieben, an Stärke ein wenig abnehmende, feinere Rippen; nach unten zählt man 19, und zwar sind die oberen stark und breit, die unteren dagegen feiner und ganz unten am Kanal nur noch eben deutlich zu beobachten. Die dicht gedrängt stehenden Zuwachsstreifen springen lamellen- artig vor. Die Mändung ist birnförmig, die Aussenlippe ge- rundet, die Innenlippe seitlich ausgebuchtet. Im mittleren und unteren Teil der Aussenlippe stehen schwach vortretende Leisten, die bedeutend schmäler sind als die Räume zwischen ihnen. Der Kanal ist relativ lang und leicht gekrämmt. Die schwielige Innenlippe zieht sich an ihm in der Weise abwärts; das zwischen ihr und dem Kanal eine Furche bleibt. Länge: 72 mm (das Gewinde ist an der Spitze beschädigt!), Breite: 36 mm. COSSMANN (Et. de paléoconch. comp., IV, pag. 108) gibt als Merkmal för Siphonalia u. a. eine wenig dicke Schale an. Die Schale der vorliegenden Art ist aber sehr dick und kräftig. Wir widmen diese Spezies Herrn Dr. v. IHERING, Direktor des Museu Paulistå, dessen Schriften uber die STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 69 patagonischen Tertiärfossilien von grundlegender Bedeutung sind. cf. Chorus Nordenskjöldi n. sp. Taf. 6, Fig. 6. Die Spitze des Gehäuses ist abgebrochen, und die Män- dung sowie der Kanal sind beschädigt. Die Windungen be- sitzen eine stark ausgesprochene Kante. Oberhalb und unter- halb derselben sind sie leicht eingesenkt oder flach. An den älteren Windungen erheben sich auf dieser Kante zipfel- förmige Varices, die aber auf den beiden letzten Umgängen fehlen. Auf dem letzten Umgang sind die Zuwachsstreifen lamellös und die Schale ist unregelmässig. Der letzte Um- gang zeigt eine spirale Berippung, die unterhalb der Kante weit herabreicht, oberhalb derselben jedoch bald aufhört. Die Mändung ist gerundet. Vom Kanal ist leider fast nichts erhalten. Die ähnlichste Schnecke, die wir kennen, ist der Chorus Belcheri HINDS.! von der Westkäste des säödlichen Nord- Amerika. Die Zugehörigkeit der feuerländischen Form zu der Gattung ist allerdings nicht mit absoluter Sicherheit nach- weisbar. Die Form der Windungen und der Varices ist aber ganz die gleiche. Besonders bemerkenswert ist, dass bei Chorus Nordenskjöld? die Bildung der Varices im Alter aufhört. Voluta triplicata Sow. 1846. Voluta triplicata SOWERBY in DARWIN, Geol. Observ. 8. Am., pag. 262, Taf. 4, Fig. 74. 1887. Voluta triplicata PHiriPPti, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 70, Taf. 7, Fig. 8—12. 1899. Voluta triplicata v. IHERING, N. Jahrb. f. M. G. P., 1899, IT, pag. 33. Uns liegt das Gewinde eines Voluta-Gehäuses vor, das stark abgerollt ist. Nur auf einer halben Windung ist die Oberfläche gut erhalten und hier lässt sich die fär V. triplicata charakteristische Skulptur beobachten: die gegen oben zu plötzlich absetzenden und auf diese Weise eine WNchulter bildenden Querrippen und eine feine spirale Berippung. !' TRYON, Manual of Conchology, 2, pag. 199, Taf. 61, Fig. 309. 70 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Ausserdem haben wir, wie das eben beschriebene Stuck aus der Schicht e von Carmen Silva stammend, noch den unteren Teil des letzten Umgangs eines andern Exemplars einer Voluta. Ob es zu derselben Art oder zu einer der anderen aus der patagonischen Molasse beschriebenen gehört, lässt sich nicht entscheiden, zumal da sich die von einem äusserst harten Kalksteinsand bedeckten Spindelfalten nicht frei legen lassen. In einem Block von derselben Lokalität fand sich endlich noch das Schalenstäck einer Voluta, das schwache Längs- rippen zeigt, die nach oben allmählich verflachen und von spiralen Rippen gekreuzt werden. BSie erinnert an die von Ptiuieer (1 c. Taf, 7, Fig. 7) abgebildete V. Dorbignyana. Die genaue spezifische Bestimmung erscheint aber ausge- schlossen. Uber die Verwandschaft der patagonischen Voluten mit tertiären Arten Australiens hat sich ÖRTMANN (1. c. pag. 235) ausgesprochen. Actaeon chilensis PE. 1887. Actaeon chilensis PHIiLiPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, pag 111, Taf. 13, Fig. 16. 1902. Actaeon chilensis OÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 243, Taf. 37, Fig. 5. Obwohl nur ein teilweise beschaltes Stuck der letzten Windung vorliegt, so lässt doch die charakteristische Skulptur keinen Zweifel daruäber, dass hier von Carmen Silva die von PHILIPPI aus der Navidadstufe, von ÖRTMANN aus den »Magel- lanian beds» beschriebene Art vorliegt. Ergänzt wärde das Gehäuse etwa 1 cm hoch sein. ITT. Crustacea. Geryon (?) peruvianus D'ÖRB. sp. 1842. Portunus peruvianus D'ÖRBIGNY Voyage Amér. mérid. Vol. 3 p. 107, Taf. 6, Fig. 17. 1860. Carcinus peruvianus MILNE-EDW. Ånn. Sc. nat., Ser. 4, Vol. 14, pag. 69, Taf. 8 1887. Cancer patagonicus PHILIPPI, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 220. Taf. 50, Fig. 1. 1902. Geryon (?) peruvianus ÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 255, Taf. 38, Fig. 6. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 71 Von diesem Krebs liegt der Panzer eines kleinen Exemplars vor, das mit ÖRTMANN's Abbildung (Taf. 38, Fig. 6a) gut Uubereinstimmt, soweit die Beschädigungen dariber ein Urteil erlauben. Die Angabe, aus welcher Schicht des Carmen Silva-Pro- files diese Versteinerung stammt, fehlt. Balanus cf. varians Sow. Vergl. OÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 250, Taf. 38, Fig. 3a—e. Vermutlich zu dieser Balanus-Art gehören ca. 10 Exemplare einer Meereichel aus der Schicht e von Carmen Silva, von denen die meisten auf dem Gehäuse einer Natica sassen. Scuta und Terga sind nicht erhalten. Die andern Platten sind wenig skulptiert. Es handelt sich um den in ÖRTMANN'S Fig. 3b dargestellten Typus. 5. Sädseite der Bahia San Sebastian und Bahia San Sebastian. Pinna cf. tumida Pr. Vergl. pag. 31. In einem Block vom Sudufer der Bahia San Sebastian fand sich ein kleines Bruchstöck einer Pinna, das derselben Art angehören därfte wie die (pag. 31) vom Nordufer der Bahia Inutil beschriebene Form. Allerdings ist die Dicke der Schale geringer; doch erlaubt das kleine Stäck keine ge- naue Bestimmung. Nassa fuegina n. sp. S. pag. 66. 1 Exemplar von der San Sebastian Bay, stark beschädigt. Caryophyllia Sebastiana n. sp. Taf. 7, Fig. 6 und Textfig. 2 und 3. Das Polyparium ist kreiselförmig. Sein Unterende ist beschädigt und daher weder die Form der Anheftungsstelle sichtbar, noch festzustellen, ob das Unterende sich etwas 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 6. krummt. Aussen ist das Polypar abgerieben, so dass sich Rippen nicht wahrnehmen lassen. Der Kelch ist von fester Gesteinsmasse bedeckt und nicht präparierbar, so dass wir fur das Studium seiner Beschaffenheit auf Längs- und Quer- schnitt angewiesen waren. Der Kelch ist nicht ganz kreis- rund, sondern etwas elliptisch, und ziemlich tief. Die Septen ragen (alle?) uber den Kelchrand empor (vergl. Taf. 7, Fig. 6). Durch 18 längste Septen zerfällt er in ebenso viele Kammern, die wieder durch weitere Septen geteilt werden, und zwar in der Regel so, dass zunächst in der Mitte em etwas kärzeres Septum steht, wodurch zwei Sektoren gebildet werden, in deren Mitte sich nun immer dasjenige Septum befindet, vor dessen Innenrand sich ein Pfählchen erhebt. In den so ent- standenen vier Räumen finden sich dann noch feinere, kärzere Septen, die im Durchschnitt wellig erscheinen. Die Gesamt- Fig. 2. Fig. 3. Querschnitte durch den Kelch von Caryophyllia Sebastiana Stnmn. u. Wilck. (Skelett weiss). zahl aller Septen ist etwa 136. Diejenigen, vor denen die Pfählchen stehen, verdicken sich an ihrem inneren Ende. In schwächerem Masse ist dies auch bei den längeren Septen der Fall. Die Seitenflächen der Septen sind mit einer Körnelung versehen. Die radialen Reihen treten mehr her- vor, als die konzentrischen, zumal am Oberrande, wo die Körner zu radialen Leisten verschmelzen. Der Aufbau der Septen aus zwei Blättern lässt sich sehr gut beobachten, da beide sich gern von einander lösen. Die Pfäblchen erscheinen in dem Schnitt (Fig. 2) als ziemlich lange, meist etwas gebogene Lamellen, die im all- gemeinen dicker als die Septen sind, vor denen sie stehen. Ein 1—2 mm tiefer liegender Schnitt (Fig. 3) zeigt, wie weiter unten im Kelch die Pfählchen einerseits mit den Septen, vor denen sie stehen, andererseits dann aber auch zu je zweien mit einander verwachsen sind. Das längere Septum zwischen den Pfählchen eimer Kammer verschmilzt er ERS STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 732 ebenfalls mit dem einen oder dem anderen Pfählchen. Diese verschmolzenen Partien sind. viel dicker als die eigentlichen Septen und einzelne treten auch mit dem Säulchen in Verbindung.! Dieses letztere besteht aus gedrehten, ge- wundenen Blättern. Im Durchschnitt erscheint es daher schwammig. | Die Bildung der Septen zeigt hie und da Unregelmässig- keiten. So kann z. B. ein Septum nebst Pfäblchen mit den beiden benachbarten feinsten Septen verloren gehen und an 'Stelle dieser 3 nur ein einziges, längeres Septum vor- handen sein. Diese Erscheinung ist an dem WNSchnitt Fig. 2 etwa in der Mitte wahrnehmbar. Uns liegen zwei Exemplare dieser interessanten, nament- lich durch die grosse Anzahl ihrer Septen und Pfählchen ausgezeichneten Caryophyllia-Art vor, von denen das kleinere in eimem Geröll von kalkigem Grinsandstein steckt. Die ge- krummte Oberfläche des Gerölls schneidet das Polyparium schräg der Länge nach durch. Das andere, besser erhaltene Exemplar, nach dem die Figuren gezeichnet sind, muss in vollständigem Zustande etwa 3 cm hoch gewesen gein. 6. Meeresufer zwischen Cabo San Sebastian und Cabo Sunday. ? In abgerollten Gesteinsstiäcken stecken einige Fossilien, worunter sich die von Carmen Silva beschriebene Cardita elegantoides var. fuegina sowie Turritellen befinden. Von den letzteren därfte ein kleineres Stäöck vielleicht zu T. ambu- lacrum Sow., eim Bruchstäck einer grösseren Form (auf 3 cm 4 Windungen) sicher zu T. Breantiana D'ORB. gehören. Diese letztere Art ist durch drei starke Spiralrippen charakterisiert. 7. Zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday. ”? Abgesehen von schlecht erhaltenen und daher unbestimm- baren Zweischalerresten haben sich hier gefunden: t! Diese Versehmelzungen oder, mit andern Worten, das Freiwerden der Pfählchen erst in den höheren Teilen des Kelches lässt sich auch an andern Caryophyllien beobachten. ? Auf der NORDENSKJÖLD'schen Karte ist am Meeresufer zwischen Cabo San Sebastian und Cap Sunday kein Tertiär angegeben. Wo der Fundort genau liegt, lässt sich nicht mehr feststellen, da Prof. NORDEN- SKJÖLD'”s Notizbiuächer äber seine Reise im Feuerlande mit der »Antarktic» untergegangen sind. TA ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Cardita elegantoides var. fuegina. (s. pag. 39.) Turritella Breantiana D'ÖRB. (Ob alle Turritellen von diesem Fundort dieser Art angehören, lässt sich nicht feststellen, da nur Fragmente und Durch- schnitte vorliegen). Struthiolarella Ameghinor (s. pag. 55, 56, Taf. 6, Fig. 7) und Lucina sp. Ein zweiklappiges Exemplar, dessen Hinterrand abge- brochen ist, so dass hier der Steinkern blossliegt. Die ziem- lich flache Schale ist — namentlich im mittleren Teil — mit erhabenen, konzentrischen Rippen verziert. zwischen denen feinere Zuwachsstreifen und -furchen laufen. Von der pag. 11 erwähnten, anscheinend auch etwas stärker gewölbten Lucina von Rio Guillermo unterscheidet sich die vorliegende dadurch, dass zunächst dem Wirbel auch schon solche mehr hervor-' tretende, erhabene Rippen existieren, während solche bei jener an dieser Stelle alle gleich fein sind. Nach dem Unter- rand hin wird die Berippung unregelmässiger, indem die er- habenen Rippen dichter stehen. Von den drei aus der patagonischen Molasse beschriebenen Lucina-Arten steht die vorliegende Form somit der £L. neglecta ÖRTM. aus den »Magellanian beds> am nächsten. Der Unterschied dieser Art — immer vorausgesetzt, dass dies wirklich eine Lucina ist (vergl. pag. 27) — von der L. promaucana PH. scheint uns aber recht gering zu sein. Nach dem einen uns vorliegenden Exemplar können wir aber diese Frage nicht entscheiden, L. promaucana Pu. ist aus der patagonischen Molasse sowie aus der Navidadstufe von Matanzas, Navidad und Lebu be- kannt. Das Gestein dieser Lokalität ist wie das der vorigen ein kalkiger Gränsandstein. 8. Cabo Sunday. IT. Lamellibranchiata. Cardita elegantoides ÖRTM. var. fuegina. (S. pag. 39.) 1 rechte Klappe (beschädigt). pl RN STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 75 Venus Navidadis PH. (S. pag. 44.) 1 linke Klappe (der vordere und untere Teil fehlt), das Schloss einer solchen (junges Exemplar) sowie 2 Schlösser der rechten Klappe. II. Gastropoda. Natica chiloensis PH. Diese bei Carmen Silva so häufige Schnecke liegt in einem Exemplar vor. Turritella ambulacrum Sow. Taf. 6, Fig 2a—c. 9 Exemplare (s. pag. 50). Cominella obesa PH. sp. var. fuegina. Taf. 6, Fig. 3—c; 5a, b. 2 Exemplare (s. pag. 60). Nassa Nordenskjöldi n. sp. Alanis Zo INS Mk rlör Das Gehäuse besteht aus 5!/> Windungen. Das Gewinde ist schlank-kegelförmig, seme Nähte sind wenig vertieft. Der letzte Umgang nimmt etwa ”/É der Höhe des ganzen Gehäuses ein, die 32,5 mm bei 22 mm Dicke beträgt. Die Windungen sind schwach konvex. Der letzte Umgang bildet dicht unter- halb der schwielig verstrichenen Naht eine Art gerundeter Kante. Was die Skulptur betrifft, so lässt sich diejenige der ersten Windungen nicht erkennen, weil hier die äusserste Schalen- schicht abgeblättert ist. Auf der vorletzten und der dritt- letzten Windung treten spirale Rippen auf, von denen 5 sicht- bar sind. Auf dem letzten Umgang treten die Zuwachsstreifen mehr hervor, und deutliche spirale Berippung erscheint nur im untersten Teil des Gehäuses. Bei dem einen der beiden uns zur Verfugung stehenden Exemplare sind noch etwa 1/3 Windung von der Mändung entfernt auf der ganzen Fläche des letzten Umgangs spirale Furchen schwach ange- deutet. Die Aussenlippe ist bis auf eine leichte Abplattung im oberen Teil gleichmässig gerundet. Da sie an unsern Exemplaren 76 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. beschädigt ist, so muss es unentschieden bleiben, ob sie eimen verdickten und innen gezähnelten oder gekerbten Aussenrand besitzt. Die Spindel endigt mit emem schräg umgeschlagenen verdickten Basisrand. Die Innenlippe ist sehwielig entwickelt. Der Ausguss ist schräg eingeschnitten. In seiner Fortsetzung gegen die Aussenseite der Spindel hin läuft em Band, in dem die Zuwachsstreifung stark ruäckwärts biegt, zwischen zweli spiralen Falten hin. Die oberste dieser letzteren setzt sich in den umgeschlagenen Rand der Aussenlippe fort. Diese Nassa-Art ist offenbar nahe verwandt mit der (pag. 65) beschriebenen Nassa fuegina. Die Unterschiede zwischen den beiden sind folgende: Nassa Nordenskjöldi ist bei gleicher Windungszahl mehr als doppelt so gross als N. fuegina. Die Gesamtgestalt ist etwas anders, die Umgänge des Gewindes sind mehr abgeplattet und die letzte Windung ist bauchiger. Auch das Auftreten der Spiralrippen ist ver- schieden. Bei der Vergleichung der Abbildungen (Taf. 7, Fig. 1 und Taf. 7, Fig. 2) ist im Auge zu behalten, dass Taf. 7, Fig. 1 die Nassa fuegina in doppelter Grösse darstellt. Unsre Art gehört in die Gruppe der Nassa mutabilis L. Wie schon an anderm Orte ! erwähnt, hat die sehwedische Sudpolarexpedition diese Schnecke auf der Seymour-Insel (Grahamland) gefunden. Wir widmen diese, auch wegen ihrer Beziehung zu der genannten mediterranen Form interessante Art dem uner- sehrockenen Forscher, dessen kuähnen und erfolgreichen Ent- deckungsreisen gerade auch die Geologie so mannigfaltige Förderung zu verdanken hat. Turbonilla fuegina n. sp. Taf. 4, Fig. 5. Von dem schlank-turmförmigen Gehäuse sind 9 Windungen erhalten, die eine Gesamtlänge von 5 mm besitzen. Sie sind mässig gewölbt und haben in ihrem unteren Teile eine ge- rundete Kante, so dass die Nähte ziemlich stark vertieft erscheinen. HEine Skulptur ist nicht vorhanden, die Zuwachs- streifung ist nur auf den letzten Umgängen wahrnehmbar. Die Mändung ist gerundet oval. Die Aussenlippe ist beschädigt. Es liegt uns 1 Exemplar vor. Von den bisher aus dem Tertiär des sädlichen Sudamerika beschriebenen Turbonilla-Arten ladet zum Vergleich mit der ! WILCKENS, Zur Geologie der Sädpolarländer (Centralbl. f. Min. Geol. Pal. 1906), pag. 176. -— Sie ist dort als Bullia bezeichnet. k j STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 77 vorliegenden am meisten T. acicula PH.+! aus der Navidad- stufe ein. Die Identifizierung beider Formen verbietet sich aber, weil die chilenische schlanker ist. Die anderen Arten aus der Navidadstufe sowie die 7. cuevensis v. IH.” aus der patagonischen Molasse besitzen alle eine ausgesprochene Querskulptur. Anhang. Im Anschluss an die Beschreibung der durch Prof. NORDEN- SKJÖLD am Cap Sunday gesammelten Versteinerungen möchten wir noch ein Fossil erwähnen, das dem einen von uns durch Herrn Dr. R. LEHMANN-NITSCHE mit einem vom 15. Sept. 1902 datierten Schreiben zugesandt wurde, in dem sich folgender Passus findet: »In der Salesianer-Missionsstation Rio Grande im nord- östliehen Feuerlande, welche jetzt von der von NORDENSJKÖLD auf seiner Karte verzeichneten Stelle an der linken Seite der Mändung des Rio Grande etwa 12 km weiter nördlich ans Meeresufer verlegt ist, nachdem ein Brand: die alten Ge- bäude zerstört hatte, fand ich im Wohnzimmer neben anderen »Kuriositäten» beiliegende Versteimerung, die vom Cap Sunday stammt. Gleiche Stäcke von derselben und noch besserer Erhaltung befinden sich im Museum der Salesianer zu Punta Arenas. BSie sind wohl erst nach NORDENSKJÖLD's Besuch dorthin gelangt, da derselbe ausdräöcklich erwähnt (Ber. ub. d. wiss. Erg. d. schwed. Exp. n. d. Magellansländern, Bd. 1, pag. 21, Anm. 2), dass sein Besuch im Museum von Punta Arenas ergebnislos gewesen sei.» Die von Dr. LEHMANN-NITSCHE gesandte Versteinerung ist eine Gibbula, und zwar eine neue Art, die zu Ehren des Entdeckers Gibbula Lehmann-Nitschei n. sp. benannt sein mag. (Taf. 7, Fig. 5a. b). ! PHiriPPi, Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 96, Taif. 11, Fig. 12. Es muss darauf aufmerksam gemacht werden, dass die vergrösserte Figur er- gänzt ist, da sie 14 oder 15 Windungen aufweist, während im Text an- gegeben ist, dass das einzige Exemplar 9 Windungen zeigt. Das Stuck hat wohl kaum so viel Windungen besessen, wie PHILIPPI ergänzt hat. 2? v. IHERING, Rev. Mus. Paul., 2, pag. 276, 277; OÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 174, Taf. 33, Fig. 8; COSSMANN, Journ. de Conch., 47 (1899), Taf. 10, Fig. 12 Diese Autoren vergleichen YT. cuevensis nicht mit den von PHILIPPI aus der Navidadstufe beschriebenen Arten, von denen 7T. subceylindrica die ähnlichste sein därfte. 78 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Das Gehäuse ist flach, breit-kegelförmig; der Durch- messer ubertrifft die Höhe um ein Bedeutendes. Die Win- dungen zeigen eine dreifache Kantung; die mittlere Kante läuft an der Peripherie. Zwischen der (nicht vertieften) Naht und der ersten Kante ist die Windung (die zwei letzten vor- handenen — das Gehäuse ist nicht vollständig) abgeplattet, zwischen der ersten und der peripherisehen Kante dagegen konkav. Auf dem oberen Teil der Windungen erscheinen Querrippen, die da, wo sie uber die erste Kante setzen, knoten- artig verdickt sind, um sich dann nach beiden Seiten abzu- schwächen. Gegen die Naht zu sind sie ein wenig nach vorn, gegen die peripherische Kante zu ein wenig nach hinten ge- schwungen. Dicht unter der peripherischen Kante läuft eine kräftige, spirale Rippe, die aber nur eine ganz schwache Kante erzeugt. Dann folgt nach unten zu die erwähnte dritte Kante. Zwischen ihr und der Spiralrippe ist die Windung flach. - Die Basis ist dann aber ausgesprochen konkav. Der Nabel ist von Gesteinsmasse erfällt, die sieh nicht entfernen lässt. Die ganze Schale ist mit einer femen Spiralstreifung bedeckt, die auf der Unterseite, und zwar besonders an der Basis, etwas gröber wird. Wegen ihrer grossen Feinheit konnte sie auf der Figur nicht zur Dar- stellung gelangen. Dicht unterhalb der erwähnten HNpiral- rippe und dicht oberhalb der unteren Kante hebt sich eine kräftigere Rippe etwas heraus. Es ist nur die in allen Farben schillernde Perlmutter- . sehicht des Gehäuses erhalten, abgesehen von einer Stelle in der Nähe des Nabels, wo noch ein wenig von der äusseren Schicht sitzt. Die vorliegende Gibbula-Art unterscheidet sich von ällen bisher aus dem Tertiär Patagoniens und Chiles beschriebenen !? durch das Auftreten dreier Kanten und die starke Ab- flachung der Windungen zwischen Naht und Knotenkante. Diese letztere liegt bei den andern Arten, wo sie auftritt, näher an der Naht als bei G. Lehmann-Nitscher, deren Windungen ubrigens auch schneller an Breite zunehmen als diejenigen der anderen Formen. ! G. Dalli v. IH., G. laevis Sow., G. diametralis Cossm., G. margari- tvides Cossm., G. Iheringi Cossm., G. venefica PH. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 79 9. Kleine Lagune etwa 10 km nördlich von der Mändung des Rio Grande. Ein kalkreicher Griänsandstein von dieser Lokalität föhrt zerbrochene Muschelschalen sowie Schneckenreste, worunter eine Turritella. Genauere Bestimmungen lassen sich allerdings nicht ausfähren; nur eine kleine Nucula wäre zu erwähnen, die an N. araucana PH. (Tert. quart. Verst. Chiles, Taf. 41, Fig. 7b) erinnert. Wir zweifeln nicht daran, dass es sich hier um die gleichen tertiären Ablagerungen wie an den ubrigen Fundorten handelt. 10. Nahe an der Miändung des Rio Grande. ! Das Gestein dieses Fundortes ähnelt sehr dem des vorigen und auch hier enthält es an Fossilien fast nur zerträmmerte- und daher unbestimmbare Fragmente von Muschelschalen. Ausserdem fand sich ein arg verdriäcktes, nur fragmentarisech aus dem Gestein herauslösbares Gehäuse einer Gibbula, dessen spezifische Bestimmung unsicher ist (vielleicht G. Dalli v. IH.), sowie ein Blattabdruck, der zu Nothofagus elongata DUSÉN gehören könnte (?), und endlich eine Foraminifere und zwar eine Quinqueloculina (wohl Qu. seminulum L., vergl. Challenger- Report Zoology, Vol. 9; BrapDy, Foraminifera, Taf. 5, Fig. 6 und Textfig. 3b, pag. 159). Es däirfte dies die erste aus der Patagonischen Molasse erwähnte Foraminifere sein. ? 11. Nördlich der Mindung des Rio Grande. Cardita sp. Ein kleiner, spezifiseh unbestimmbarer Steinkern. Hemichenopus n. g. Hemichenopus araucanus PH. sp. Taf. 7, Fig. 4a, b. Der harte, kalkige Gränsandstein, den Prof. NORDEN- SKJÖLD nördlich der Mändung des Rio Grande -gesammelt 1! S. d. Bemerkung pag. 30. | ? Auch von Carmen Silva liegen Foraminiferen vor; doch haben wir dieselben nicht in den Kreis unsrer Untersuchungen gezogen. ny 80 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 6. hat, ist erföllt von den Gehäusen einer Schnecke, gegen die alle anderen Fossilien ganz zuröcktreten. Es gelang nicht, ein vollständiges Exemplar aus dem Gestein herauszu- präparieren; wohl aber konnten nach den zahlreichen Stäcken, die die verschiedenen Teile des Gehäuses zeigen, zwei Figuren (Taf. 7, Fig. 4a, b) kombiniert werden, die Aussen- und Innen- seite der Schale zur Darstellung bringen. Das Gehäuse besteht aus neun Umgängen, von denen die ersten drei gerundet und mit 10—12 annähernd gleich starken Spiralstreifen bedeckt sind. Dann beginnt ein mittlerer und sehr bald auch ein unterer Kiel zu erscheinen ; letzterer liegt hart unter oder uber der Naht, so dass er zumeist erst auf dem letzten Umgange deutlich hervortritt. Auf der ver- breiterten Aussenlippe verstärkt sich der Mittelkiel und setzt in den nach hinten hakenförmig umgebogenen Finger fort; während der untere Kiel, der auf dem letzten Umgang fast die Stärke des oberen erreicht, mit seinem FEintritt auf den Flägel rasch verschwindet. Gleichartig verhalten sich die beiden, den Kielen entsprechenden Furchen auf der Innen- seite der Aussenlippe: die obere, in den langen Finger fort- setzende ist sehr tief, die untere flacht sich bald aus. | Die Spiralstreifen der ersten Windungen verstärken und vermehren sich im Laufe des Wachstums nur langsam. Auf dem letzten Umgang befinden sich etwa 20 zwischen Naht und Mittelkiel, etwa 17 zwischen den beiden Kielen.! Die Zuwachsstreifung ist nur schwach ausgeprägt; es kommt da- her zu keiner Knotenbildung auf den Kielen. Stehengebliebene Mundränder von sichelförmiger Gestalt sind zuweilen vor- handen. Die Innenlippe ist umgeschlagen, verbreitet sich aber nur mässig auf dem letzten Umgange. Die Aussenlippe ist zuräckgeschlagen und verbreitert; am vorletzten Umgange reicht sie nur bis zum Mittelkiel oder etwas daräber hinaus nach aufwärts. In der Verlängerung des Mittelkieles biegt die Aussenlippe hakenförmig nach räckwärts und erreicht fast die Höhe der Anfangswindungen. Die Mittelpartie der Aussenlippe verbreitert sich zu einer nach vorn und unten géerundeten, gegen den Kanal zu ausgebuchteten Platte; aber sie entsendet keinen fingerartigen Fortsatz in der Verlängerung ! Auf der Figur sind, um dieselbe nicht undeutlich werden zu lassen, weniger angegeben. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 81 des unteren Kieles. — Der Kanal erreicht fast die Länge des Gewindes, er ist schwach nach räckwärts gebogen und ge- dreht. Diese feuerländische Aporrhaide lässt sich in keine der bisher aus dieser Familie beschriebenen Gattungen und Unter- gattungen ! einordnen. Wir haben fär sie daher eine neue Untergattung aufgestellt. Unter den mesozoischen Gattungen — ähnliche tertiäre Formen sind noch nicht bekannt — steht am nächsten Perissoptera (mit dem Typus P. Parkinsoni GARDNER ?), die aber durch eine kräftige Querskulptur aus- gezeichnet ist und einen nur mässig langen Kanal besitzt. Wir zweifeln nicht daran, dass PHILiIPPeIis Chenopus araucanus? in unserer Form wirklich vorliegt, wenngleich in seiner Figur an der Aussenlippe ein zweiter Finger er- scheint. PuHiuiIPeI hatte nur mangelhaftes Material und seine Zeichnungen lassen, wie schon erwähnt, durchgängig viel zu wänschen iäbrig. ÖRTMANN hat nur ein einziges, un- vollständiges Stäck vor sich gehabt und sich bei seiner An- gabe »outer lip produced into two fingers» wohl nur an PHILIPPI angeschlossen. Die Knoten auf dem oberen Kiel bezeichnet er als undeutlich. Vielleicht handelt es sich nur um einen unginstigen Erhaltungszustand. Voluta cf. Petersoni ÖRTM. 1902. Voluta Petersoni ÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 229, Taf. 35, Fig. 6. Aus den Schichten mit Hemichenopus araucanus PH. sp. stammt ein Voluta-Bruchstöäck, das zu VV. Petersoni ÖRTM. gehören därfte. Es liegen nur zwei jugendliche Windungen vor, aber die erhaltenen Nchalenfragmente zeigen die charak- teristisehe Skulptur der genannten Art, zahlreiche Quer- und — Spiralrippen, die ein zierliches Gitterwerk erzeugen. Ferner ist die Naht so gut wie garnicht vertieft — was ebentalls fur die genannte Art charakteristisch ist. Bei einem weiteren Steinkern, der in seiner ganzen Form dem eben besprochenen gleicht, und dem ein Stuäckcehen Schale 1 S. COSSMANN, M., Essais de Paléoconch. comp. VI, pag. 51, 52. ; > GARDNER, St., On the Gault Aporrhaidae. Geol. Mag. N. s. Dec. 11, Vol. II (1875) Taf. 6, Fig. 1—3. > Tert. quart. Verst. Chiles, pag. 35, Taf. 1, Fig. 1. I Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 6. ö 82 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. mit ähnlicher Gitterskulptur anhängt, tritt diese letztere auch auf dem Steinkern auf, was bei dem andern Exemplar nicht der Fall ist. Magellania cf. Ameghinoi v. IH. 1887. Magellania globosa v. IHERING. Rev. Mus. Paul., 2, pag. 268. 1902. M. lenticularis ÖRTMANN, Tert. Inv., pag. 73, Taf. 12, Fig. 5a—c. 1903. M.: Ameghinoi v. IHERING, An. Mus. Nac. de Buenos Aires, 9, pag. 325, Taf. 3, Fig. 4. Zu Magellania Ameghinoi v. Ih. därfte eine leider ziem- lich beschädigte Brachiopodenschale gehören, die hier nur mit aufgefuhrt sein möge, um das Bild der kleinen Fauna aus diesen Schichten zu vervollständigen. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 383 Verzeichnis der von der Schwedischen Expedi- tion nach den Magellansländern gesammelten marinen Fossilien, nach den Fundorten geordnet. A. Fundorte auf dem patagonischen Festlande. 1. Cerro Laura ( = Cerro Solitario). (Obere Kreide.) Inoceramus Steinmanni WILCK. 2. Rio Baguwuales. a) Flusstal des Bio Baguales. (Oberes Senon-.) Panopaea. Malletia gracilis WILCK. Cinulia pawper WILCE. Bulla sp. Lingula bagualensis WILCE. b) Wahrscheinlich aus dem Oberlaujf des Rio Baguales. 50” 30—50"' s. Br. Unbestimmbare Zweischalen-Steinkerne. c) Oberlauf des Rio Baguales. Cidariws (antaretica ÖRTM. 2), Stachel. Magellania patagonica Sow. sp. Lima sp. d) Alleroberster Teil des Rio Baguales. 220 ESR EN ca SOC TA0KTBIOGCkK: (Patagonische Molasse.) Turritella. : 84 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. e) Oberlauf des Rio Baguales. etwa 50? 45' s. Br. (Patagonische Molasse.) Magellania patagonica SOow. sp. Ostrea. Panopaea. Venus ? Dentalium sp. f) Tal des Rio Bagwuales. ca. 72” 20' w. L., ca. 50” 50—55' s. Br. (Patagonische Molasse.) Aspidostoma sp. (?) cf. Goniocidaris Jorgensis DE LOR. Magellania patagonica Sow. sp. Lingula sp. Ostrea sp. Panopaea. Turritella sp. 3. Rio Guillermo. a) Rio Guillermo. AD ns lb BIS ISTN INT (Obersenon und Patagonische Molasse.) cf. Doswnia laeviuscula PE. cf. Venus mactiraeformis PH. Sigapatella americana ÖRTM. Infundibulum cf. Merriami ÖRTM. Voluta sp. Dentalium sp. Cinulia sp. b) Bio Guillermo. HD? Aj" vr I SI I0 Sö ISP Malletia ornata Sow. sp. Lucina promaucana PH. Panopaea regularis ÖRTM. Corbula Hatcherv ÖRTM. cf. Sigapatella americana ÖRTM. Infundibulum sp. cf. Fusus liratus PH. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 85 Actaeon. chilensis PH. Bullidarum sp. Fischschuppe. c) Bio Guillermo. Ohne nähere Fundortsangabe. Leda cf. Errazurizt PH. Fascicularia multiramosa STNMN. u. WILCE. 4. Rio de las Minas bei Punta Arenas. Ostrea Torresi Pu. Lucina (?) neglecta ORTM. Venus difficilis ÖRTM. Venus pseudocrassa ÖRTM. Dosinia magellanica ÖRTM. Infundibulum Merriami ÖRTM. Sigapatella americana ÖRTM. Turritella exigua ÖRTM. Krebsreste. B. Fundorte auf dem Feuerlande. (Patagonische Molasse.) a) Westliches Feuerland. . Nordwestliches Ufer des Rio Santa Maria. Natica sp. 2. Nordufer der Bahia I nutil. cf. Cucullaea alta Sow. Pinna cf. tumida PE. Crassatellites ex aff. Kokemi v. IH. Panopaea cf. vetula Pu. Natica cf. secunda RocH. et MaB. Turritella ambulacrum Sow. Voluta ef. gracilior v. TH. Cominella obesa PH. sp. var. fuegina STNMN. u. WILCE. cf. Caryophyllia d Achiardii ANG. D'Oss. 3. Kohlenminen am Rio Condor. Anodonta Nordenskjöldi STNMN. u. WILCK. 86 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. b) Östliches Feuerland. 4. Steilabsturz (Barranca) der Sierra de Carmen Silva am Siädufer der Bahia S. Sebastian. Pecten ex aff. praenuncius v. IH. Pecten geminatus SoW. var. quemadensis v. IH. Nucula reticularis ÖRTM. Nucula cf. araucana Pa. Malletia ornata Sow. sp. | Cardita elegantoides ÖRTM. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Dosinia meridionalis v. IH. Venus Navidadis PH. Mactra cf. lenos Pr. Mactra patagonica PH. Natica chiloensis PH. Natica sp. Turritella ambulacrum Sow. Struthiolarella Ameghinor v. IH. Comäinella obesa PH. sp. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Columbella (Mitrelia) ef. pulla GASKOIN. Nassa fuegina STNMN. u. WILCK. Siphonalia Iheringi STNMN. u. WILCKE. ef. Chorus Nordenskjöldi STNMN. u. WILCK. Voluta triplicata Sow. Actaeon chwulensis PH. Geryon (?) peruvianus D'ÖRB. sp. Balanus cf. varians Sow. 5. Stidseite der Bahia San Sebastian und Bahia | San Sebastian. Caryophyllia Sebastiana STNMN. u. WILCK. Pinna cf. tumida Pu. Nassa fuegina STNMN. u. WILCK. 6. Meeresufer zwischen Cabo San Sebastian und TT Cabo Sunday. Cardita elegantoides ORTM. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Turritella Breantiana D'ÖRB. Turritella ambulacrum Sow. (?) Zwisecehen Punta Sinaia und Cabo Sunday. Cardita elegantoides ÖRTM. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Lucina sp. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. $87 Turritella Breantiana D'ÖRB. Struthiolarella Ameghinoi v. TH. 8. Cabo Sunday. Cardita elegantoides ÖRTM. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Venus Navidadis PH. Natica chiloensis PH. Turritella ambulacrum Sow. Comtinella obesa PH. sp. var. fuegina STNMN. u. WILCK. Nassa Nordenskjöldi STNMN. u. WILCE. Turboniula fuegina STNMN. u. WILCE. Gibbula Lehmann-Nitscher STNMN. u. WILCK. . Kleine Lagune etwa 10 km nördlich von der Miändung des Rio Grande. Nucula ef. araucana PH. Turritella. 10. Nahe an der Mindung des Rio Grande. Quinqueloculina seminulum I. Gibbula sp. 2 Nothofagus elongata DUSÉN. 10. Nördlich der Mindung des Rio Grande. Magellania cf. Ameghinoi v. TH. Cardita sp. Hemichenopus araucanus PH. sp. Voluta ef. Petersoni ÖRTM. 88 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Allgemeine Bemerkungen. Abgesehen von derjenigen nach dem geologischen Alter der Feuerlandfossilien sind es drei Fragen von allgemeimerer Bedeutung, die sich an die von Prof. NORDENSKJÖLD ge- sammelten Versteinerungen anknupfen: | 1. die Stellung der »Magellanian beds», 2. die Beziehungen der tertiären Molluskenfauna des Feuerlandes zu derjenigen der Patagonischen Molasse und der Navidad-Stufe und 3. die Möglichkeit. im feuerländischen Tertiär auf Grund des paläontologischen Materials verschiedene Stufen zu unter- scheiden. Die »Magellanian beds» sind von ÖRTMANN deshalb fär ein gutes Stuck älter als die Patagonische Molasse erklärt worden, weil sie mehrere hundert Fuss unter der letzteren und durch die Kohle von Punta Arenas von ihr getrennt liegen. Ausserdem hat nach semer Angabe die Fauna einen etwas älteren Charakter. Wie schon an anderer BStelle mit auf Grund der hier beschriebenen Fossilien dargetan, ! kann man die »Magellanian beds> nicht von der Patagonischen Molasse abtrennen. Was zwischen den Magellanian beds und der Patagonischen Molasse ausser der doch nicht so sehr mächtigen Kohle hegt, dariiber gibt ÖRTMANN keine Auskunft. Vielleicht sind es fossilleere Sandsteine, die schon zur Patagonischen Molasse gehören könnten. Wie dem auch sei — nach der Mächtig- keit einer Ablagerung kann niemals auf die Zugehörigkeit zu einer oder zu mehreren .Stufen entschieden werden. Hier kommt vielmehr Alles auf die Fauna an, und uber diese ist folgendes zu sagen: 1 WILCKENS, Die Meeresablagerungen d. Kreide- und Tertiärform. in Patagonien, pag. 168—171. EO EE ef er a STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 89 Die unteren und die oberen »Magellanian beds», die ORT- MANN also zusammenfasst, haben nur drei Arten gemeinsam, nämlich Venus difficilis ÖRTM. Infundibulum Merriami ÖRTM. und Natica chuloensis Pu. Nun haben aber die Magellanian beds mit der patagoni- schen Molasse sogar förf Arten gemeinsam, nämlich Cardita elegantoides ÖRTM., wie ÖRTMANN schon selbst angibt, und ferner nach unsern Untersuchungen noch Actaeon chilensis PE., Sigapatella americana ORTM., Struthiolarella'Hatcherr ORTM. und Natica chiloensis. Sigapatella americana haben wir im selben Block mit Venus difficilis und Tuwrritella exigua, Struthiolarella Hatcherti hat HAUTHAL am Rio Baguales zusammen mit Fossilien der patagonischen Molasse gesammelt, Actaeon chilensis und Natica chiloensis liegt uns von der Barranca der Sierra de Carmen Silva vor, wo sie zusammen mit Fossilien der pata- gonischen Molasse auftreten. Auf die Struthiolarien muss ja ausserdem, wie pag. 58 dargetan, bei stratigraphischen Ver- gleichen ganz verzichtet werden. Die fossile Flora von Carmen Silva besteht fast aus- schliesslich aus Nothofagus-Arten. Dieselben Arten kommen bei Punta Arenas unter den Magellanian beds vor. Bei Carmen Silva lässt sich z. T. nicht ganz eimwandsfrei feststellen, ob die pflanzenföbrenden Schichten äber oder unter den molluskenfuhrenden Ablagerungen liegen, doch schreibt P. DUusÉN, ! der dort selbst gesammelt hat: »Von den hier auf- tretenden Ablagerungen sind nur die jängeren pflanzen- fuhrend». Auch NORDENSKJÖLD (1. c. pag. 19) hält die Schichten mit den vielen Pflanzenresten (g und h) för juänger als die ubrigen. Wenn das richtig ist, so wärde die ganze von uns beschriebene, vorwiegend aus auch in der patagoni- schen Molasse vorkommenden Mollusken bestehende Fauna von Carmen Silva noch unter den pflanzenföährenden Schichten liegen, uber denen bei Punta Arenas die »Magellanian beds> lagern. Waollte man aber an der Barranca Carmen Silva eine sehr bedeutende Verwerfung annehmen, durch welche die obersten, marine Tierreste fährende Schicht f vermittelst ! DusÉn, Uber die tertiäre Flora der Magellansländer, pag. 91. 920 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 &. einer Absenkung neben die pflanzenfuhrenden Schichten g und At gebracht wäre, so bliebe doch immer noch das Auftreten von »magellanischen» Arten zusammen mit solehen der pata- gonischen Molasse. Endlich kommen noch einige Arten der »Magellanian beds» in der Navidad-Stufe vor, die mit der patagonischen Molasse gleichaltrig ist. Die von ÖRTMANN angenommene Existenz wesentlich verschiedenaltriger Abteilungen in der Navidad- stufe ist unbewiesen. Wenn ÖRTMANN einige Formen der »Magellanian beds» mit solchen der oberen Kreide vergleicht, so durfte das doch etwas willkuärliceh und för das alttertiäre Alter der in Frage stehenden Ablagerung schwerlich beweisend sein. Venus pseudocrassa z. B. kann man gerade so gut mit der recenten Venus mercennaria wie mit der eretacischen V. alta PH. ver- gleichen. Schliesslich ist noch daran zu erinnern, dass Ostrea Torresi. PH. gewissen Austern der patagonischen Molasse, Lucina neglecta der L. promaucana PH., Dosinia magellanica der D. meridionalis v. TH. sehr nahe steht, so dass also der Gesamt- charakter der »magellanisehen> Fauna so gut wie garnicht von demjenigen der patagonischen Molasse abweicht. Es ergibt sich somit, dass die sogenannten Magellanian beds zur patagonischen Molasse gehören.? Will man ihren Namen beibehalten, so muss man sich daräber klar sein, dass er höchstens als Lokalbezeichnung gebraucht werden darf und dass er leicht zu verkehrten Auffassungen verleiten kann, nachdem sein urspruönglicher Sinn sich als unrichtig erwiesen hat. j Uber die Beziehungen der feuerländischen Tertiärfauna zur Navidad-Stufe und zur patagonischen Molasse gibt die folgende Tabelle Auskunft: 1 vergl. NORDENSKJÖLD 1. c. pag. 20. 2? Interessant ist es, dass an den Lokalitäten am Rio Guillermo, an denen Prof. NORDENSKJÖLD gesammelt hat, allem Anschein nach Ver- steimerungen der sog. Magellanian beds auftreten. | I STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 91 3 Systematisches Verzeiehnis der Fossilien aus dem ; Feuerlande. Ein >< bedeutete das Vorkommen der betreffenden Art. Ein + das Auftreten einer sehr nahestehenden (oder vielleicht identischen). NN ITE BRA ss TITT) > oo SN DARE = = NR 2-4 D | I OM Medlet 5 = DE FE =S IM 2 ZETA (ee = SS Bemerkungen ET ES ER TE EN EE ; | K EES = STAG = 2A | MH ARON RSA 3 AS) = ej S | SSE S JA SE ÅA OS (a (4) ef. Caryophyllia | | | d”Achiardi ANG, | | ÖSS IA va x Xx |Caryophyllia Seba- | | stiana STNMN. u. | | WILCE. == | | |Magellania ci. | | | Ameghinoi v. IH. 2 X Nucula reticularis | i | i | ÖJRIENEN SR le, ee a x 5 | | HL Aucha. d.kl. Lagune 10 km |— cf. araucana PH. 25 Xx nördlich der Mändungd. i | | Rio Grande EG | alletia ornata | FESOWS Spin «sa 25 + LS lef. Cucullaea alta BISON sa el + ae | IPecten ex aff. prae- j | | nuncius v. IH. . AS 25 | |- ( |— geminatus var. | gquemadensis SERA kass 3 2 fr | Pinna kommt auch( selten!) IPinnna cf. tumida jaa ; | | in der patagonischen > 1EE0 (utsatt OR ES X X Molasse vor - i 5 Mehrere Crassatellites-Ar- 'Crassatellites ex ten im .) IDosinia meridio- 92 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. (| | — cc - = 2 & (ab) | (28 ös 3 (SE 3 3 ce | TD Rc: 3 = = ID CIAR Is CAS 3 ss 5 ET: |A: Ae 2 AEG SA Bemerkungen SDI ef oo ISB = TE INRE = [5] - FÅ SS 2 3) (2 | | At 3 = TO 3 22) Hej 0 3 SÅ | IEESE O ARA AA LA 'Venus Navidadis | Pa. A > DS X Lucina sp. . Zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday 'Mactra cf. lenos PE. SE + i SE AE: | NN — patagonica PH. K | SE f IPanopaea cf. vetula | PH. 2 5 > | Verwandte Arten in . Gibbula Lehmann- patagonischen Mola Nitschei STNMN. und in der Navid Te MYIDBON 3 Xx Stufe — | Andre Arten in der pata-| Turbonilla fuegina gonischen Molasse u. STNMN. u. WILCK. Xx der Navidad-Stufe | Natica chiloensis : Auch in den »Magellanian| | PH. N X X X beds> TR RTR —- ef.secundaRocH. | | u. MAB. >K 25 H — sp. . x i ITurritella ambula- ; crum NSOw . x Xx X + > i an 3 Zwichen Cabo Sunday u. SOA Cabo San Sebastian resp. x Xx | e Punta Sinaia | Hemichenopus | araucanusPu.sp. | Y Xx Xx 6 | Struthiolarella Hatch Struthiolarella a.d. >Magollän AT eds» e. nahesteh. NOD RMS Volker VS | V | desselb. Formenkrei Cominella obesa PH. LANE ER 2 sp. var. fuegina EUR ÅSE SEE ÖSMO. LAT öre. x så Se Sr x Miocän sehr nahesteh de Art Nassa fuegina STNMN.u. WILCE. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 93 IE 2 o | ö 2 DD a : ö 2 | : S | Era fess = äg SI 2 22 | Hu lan RJ FEV er S = NS 3 = = öl 3 SS I "Bemerkungen . På sa oo SEJ | 23 däck ov S 250 = STEN AR 29 8 ESR 5 Lå v = LS Ae NLA lm I Nassa Norden- | | | | skjöldi STNMN. u. Xx | | Aus dem Formenkreis der BUNETECK. (CA oe + + | | | N. mutabilis L. I II z (2233 ARA ar z å Volumbella (Mitrel- | | Lebende Art der austra- 1a) pulla GASKOIN X | | lischen Meere 4 i I ÅL | Eöonalia Iherinoi | Siphonalia oncodes, S. dis- P Sa RS in | + | cors aus der Navidad-| pF Ne j | | Stufe sind ähnlich L S - SR EN cf. Chorus Norden- | skjöldi STNMN. u. | BNERGR a oc sl 5 | j I S dd UJEN I £ /oluta triplicata | | SOVA de ds ie öre | 2 25) 2 — | — rS—— — Sm — ef. Petersoni | | DENS CSS X TS j 2 || I WS 2 re EEE. & CÉ. gracilior v. IH.| Xx T | - [UR - a NR AE | Actaeon chilensis | | | |A uch in den » Magellanian EE en a Ae | + | ES | beds>» | - ee en Me Seryon (?) peru- | | | | vianus DÖRB. Sp- 2 | (IFS TSL 4 I I j | & id (AN BxSt 2 SEMI | TT Balanus cf. varians | | KÖER Esra | 2000 | 4 I U Eine Tabelle wie die vorstehende kann nur cwm grano salis verstanden werden. Es wäre verkehrt, vermittelst einer einfachen Addition festzustellen, wie viel Arten der Navidad- Stufe und wie viele der patagonischen Molasse im feuerländi- schen Tertiär vorkommen, und daraus weitere Schlisse zu ziehen. Es ist vielmehr im Auge zu behalten, dass heute die Fauna der patagonischen Molasse weit besser bekannt ist als die der Navidad-Stufe. Wir wissen noch vielfach nichts Genaues uber die Verwandschaftsverhältnisse oder Identität der patagonischen und cehilenischen Versteinerungen und können wegen seiner Mangelhaftigkeit das PHiriIPPer'sche Werk uber die letzteren nur mit geringem Nutzen zu Rate ziehen. 94 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Dem feuerländischen Tertiär eigentämliche Arten sind foigende: Caryophyllia Sebastiana n. sp. Gibbula Lehmann-Nitschei n. sp. Turbonilla fuegina n. sp. Nassa fuegina n. sp. Nassa Nordenskjöld? n. sp. Columbella pulla GASKOIN. Siphonalia Iheringi n. sp. cf. Chorus Nordenskjöldi n. sp. Anodonta Nordenskjöldi n. sp. (Alter unbestimmt). Wahrscheinlich eine neue Art ist Crassatellites ex aff. Kokeni v. IH. von der Bahia Inutil und vielleicht Mactra ef. lenos Pt. Alle äbrigen Formen lassen sich auf solche be- ziehen, die schon aus dem Tertiär von Patagonien und Chile beschrieben sind. Was zunächst die Faunen der einzelnen Fundorte angeht, so ist diejenige vom Nordufer der Bahia Inutil von ziemlich verschiedener Zusammensetzung gegenuber denjenigen aus dem Osten der Insel. Es ist darauf aber schwerlich grosses Gewicht zu legen; denn Turritella ambulacrum Sow.. und Cominella obesa Pu. vär. fuegina und die Pinna sind hier wie dort gefunder worden, und im Ubrigen sind es weniger andre Arten als vielmehr andre Gattungen, die an der Bahia Inutil auftreten, so dass es sieh wohl nur um eine auf den Lebens- bedingungen beruhende Abweichung in der Tierwelt, nicht um eine zeitlich verschiedene Ablagerung handelt. Auf die- selbe Weise därfte auch das massenhafte Auftreten des sonst an allen Lokalitäten fehlenden Hemichenopus araucanus PH. sp. an der Fundstelle nördlich der Mändung des Rio Grande zu erklären sein. Cabo Sunday hat grösstenteils die gleichen Arten wie Carmen Silva geliefert, ebenso die Fundorte zwischen dem Cabo San Sebastian und dem Cabo Sunday. Die ver- schiedenen Schichten des Profiles von Carmen Silva, in denen Prof. NORDENSKJÖLD gesammelt hat, sind, wie ihre Fauna zeigt, nicht von verschiedenem geologischen Alter. Dass eine bestimmte VWVersteinerung — NORDENSKJÖLD erwähnt die grosse Menge einer Turritella in einem bestimmten Niveau — plötzlich in Masse erscheint, während sie in tieferen und STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 95 höheren Lagen feblt, ist eime Erscheinung, die man innerhalb zahlloser geologischer Stufen konstatiren kann. Die genaue Untersuchung des NORDENSKJÖLD'schen Materials hat zu demselben Ergebnis gefäuhrt, das der eine von uns bereits gelegentlich einer vorläufigen Durchmusterung gewonnen hatte: Fast alle im Feuerlande vorkommenden Arten finden sich in der Navidad-Stufe Chiles oder in der patagonischen Molasse wieder; nur wenige sind neu.! Nach der geologischen Lage des Feuerlandes könnte man erwarten, dass die Fauna vielleicht ein Gemisch von denen der beiden genannten Bildungen darstellt, oder dass Arten auftreten, die zwar einerseits im chilenischen aber nicht im patagonischen, anderseits wohl im patagonischen, aber nicht im chilenischen Tertiär vorkommen. Das letztere ist allerdings der Fall. Z. B. sind Mactra lenos PuH., M. patagonica PH., Nucula araucana PH. nicht aus der patagonischen Molasse, Voluta Petersonmi ÖRTM., ein dem C. Kokeni nahestehender Crassa- tellites, Nucula reticularis OÖRTM. nicht aus der Navidad-Stufe bekannt. Aber, wie schon oben bemerkt, können neue Funde und eine bessere Untersuchung des chilenischen Materials dieses Verhältnis sehr wohl ändern. Dass mehrere Formen der »Magellanian beds» von Punta Arenas im Feuerlande mit den gewöhnlichen Fossilien des chilenischen und pata- gonischen Tertiärs vorkommen, spricht nach unsrer Auf- fassung dafiär, dass es sich hier um tiergeographische, nicht um zeitliche Verschiedenheiten handelt. Im Gebiet der Ma- gellansländer war die Fauna des Meeres, in dem die Bildung der Tertiärbildungen des sädlichen Sudamerika vor sich ging, etwas anders zusammengesetzt als weiter nördliech. Vielleicht war die Fauna der chilenischen Meeresteile der magellanischen ein wenig ähnlicher als die der patagonischen. 50 viel steht fest: Der Untergrund der niedrigen Teile des Feuerlandes wird von Tertiärbildungen eingenommen, die gleich- altrig mit der patagonischen Molasse und mit der Navidad- Stute sind und im Wesentlichen dieselbe Fauna wie diese bergen. Was dasgeologische Alteraller dieser Ablagerungen betrifft,so be- steht daruäber unter den meisten Forschern, die sich mit dieser ! NORDENSKJÖLD, Uber die posttertiären Ablagerungen ete., pag. 21 ? STEINMANN, G., Das Auftreten und Alter der Quiriquinaschichten. N. Jahrb. f. Min., Geol., Pal. Beil.-Bd. 10, pag. 10. 96 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. Frage beschäftigt haben, eine erfreuliche Ubereinstimmung. Der eine von uns hat 1895 der Navidad-Stufe ein oligocänes oder fruhmiocönes Alter zugesprochen,” v. IHERING hat die Santa Cruzformation (die zur patagonischen Molasse gehört) anfangs (1897) als Oligocän oder Unter-Miocän bezeichnet, ÖRTMANN stellt die patagonische Formation im weiteren Sinne (= Pata- gonische Molasse) ing Ober-Oligocän oder Unter-Miocän, COSSMANN erklärt 1903 bei Gelegenheit eimer Besprechung des ÖRTMANN”schen Werkes die in diesem beschriebenen Mollusken fär zweifellos »pour la plupart absolument mnéogéniques», CANuU bestimmt das Alter derselben Ablagerungen nach den Bryozoen als Aquitanien-Burdigalien, d. h. Unter-Miocän, LAMBERT dasselbe nach den Echiniden als Miocän oder Oligocän. TOURNOUER schhesst sich der Auffassung als Oligocän oder Miocän an. FL. AMEGHINO kämpft dagegen fär eocänes Alter des älteren marinen patagonischen Tertiärs. AMEGHINO hat bekanntlich innerhalb der Ablagerungen, die wir als patagonische Molasse bezeichnen, zwei Abteilungen unterschieden, die »patagonische» und die »suprapatagonische» Formation. Diese beiden sollen neben eimer Reihe von ge- meinsamen Årten eine verschiedene marine Fauna bergen. ÖRTMANN hat gezeigt, dass die Zahl der den beiden Ab- teilungen gemeinsamen Fossilien sehr gross ist, und der eine von uns hat nachzuweisen versucht, dass eine Unter- scheidung der beiden »Formationen» auf palaeontologischer >rundlage undurchfährbar ist. Immerhin möge noch ge- pröft werden, ob etwa das NORDENSKJÖLD”sche Material irgend welche Anhaltspunkte zu Gunsten der AMEGHINO'schen Auffassung ergibt.! In der Tat kommen an der Bahia Inutil, abgesehen von bisher aus Patagonien nicht be- kannten Arten oder solchen, die beiden Abteilungen gemein- sam sind, nur Formen der »patagonischen Formation» vor. Dagegen belehrt uns dann aber das Profil von Carmen Silva eines andern; denn hier finden sich zusammen mit Pecten praenuncius, Malletia ornata, Venus Nawvidadis, Comi- nella obesa, Volwta triplicata, die der »patagonischen Forma- ! För die Zugehörigkeit der Fossilien zur »patagonischen» oder zur »suprapatagonischen» Formation nach der Auffassung AMEGHINOS richten wir uns nach den Listen, die sich in F. AMEGHINO, L'åge des formations sédimentaires de Patagonie (1903), pag. 103 ff. und 120 ff. finden. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 97 — tion» angehören sollen, Pecten geminatus var. quemadenstis, Nucula reticularis, Dosinia meridionalis, Struthiolarella Ameghinoi und Geryon peruvianus aus der »suprapatagonischen Forma- tion», abgesehen von den Arten der »Magellanian beds» und von Formen wie Turritella ambulacrum Sow., die beiden AMEGHINO'schen Abteilungen gemeinsam sind. Z. B. sind Venus Navidadis (suprapatagonisch), Cominella obesa (pata- gonisch), Struthiolarella Ameghinoi (suprapatagonisch) und Voluta triplicata (patagonisch) nebst der bei Punta Arenas in den »Magellanian beds» auftretenden Natica chiloensis von Prof. NORDENSKJÖLD in ein und derselben Schicht (e) gesammelt worden. Es ist sehr wohl möglich, dass man in der patagonischen Molasse verschiedene Abteilungen oder lokale Ausbildungs- formen wird unterscheiden können; aber die Trennung in zwei Formationen von wesentlich verschiedenem geologischen Alter, wie AMEGHINO sie versucht hat, entspricht nicht den tatsächlichen Verhältnissen. Zum Schluss noch eine Bemerkung: Es ist in der Dis- kussion uber das Alter der tertiären und quartären Absätze von Argentinien, Patagonien und Chile von gewisser Seite mehr Druckerschwärze verbraucht worden, als unsere positi- ven Kenntnisse von den geologischen Verhältnissen erfordert hätten. FEine zusammenfassende stratigraphische Durch- forschung Argentiniens und Patagoniens, die allein die zahl- reichen einzelnen Unsicherheiten in der Stratigraphie beseitigen könnte, steht noch aus, wird aber wohl nicht allzu lange auf sich warten lassen, nachdem in Argentinien eine geologische Landesuntersuchung ins Leben getreten ist. Soweit bis jetzt stratigraphische Untersuchungen vorliegen und soweit die Reste der Meeresablagerungen beschrieben und verglichen worden sind, stellt sich ein klares und eindeutiges Ergebnis heraus. Ameghino allein erkennt das nicht an und beharrt auf seimner abweichenden und dabei stetig wechselnden Meinung. Wir glauben es rechtfertigen zu können, wenn wir unsrer- selts die Erörterung dieser Frage vorläufig als abgeschlossen ansehen, bis neue und umfangreiche Untersuchungen eine Wiederaufnahme erfordern sollten. Dass SCHLOoSSER vom Standpunkt des Wirbeltierpaläontologen aus kärzlich dieselbe Stellung Ameghino gegeniber eingenommen hat, bestärkt uns in der Ueberzeugung, dass wir damit dass Richtige treffen. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 6. 7 98 ARKIV FÖR ZOOLOGI. 1. Anodonta Nordenskjöldi. Stnmn. u. Wilck. 8. p. 33. BAND 4. N:O 6. STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 99 Wichtigste Speziallitteratur. Weitere Litteratur ist in diesen Arbeiten zu finden. Diejenigen Arbeiten, die ganz oder teilweise auf die Geologie des Feuerlandes Bezug nehmen sind, sind mit einem >X versehen. ANGELIS D'ÖSSAT, G. DE, Zoantari del terziario della Patagonia. Palaeon- tographia Italica. 9 (1903). XX ANDERSSON, J. GUNNAR, On the geology of Graham Land. Bull. Geol. Inst. of Upsala, 7 (1906). & ARrRcTOWwsKI, H., Voyage d'exploration dans la région des canaux dela Terre de Feu. Bull. Soc. Roy. Belge de Géogr. 1901. CAnu, F., Les Bryozoaires du Patagonien. HEchelle des bryozoaires pour les terrains tertiaires. Mém. Soc. Géol. France. Paléont. Nr. 33 (Bd. 12, 1904). COSSMANN, M., Description de quelques coquilles de la formation santa cruzi- enne en Patagonie. Journ. de Conchyliologie, 1899, INF er & DARWIN, CH. Geological observations on S. America, 1846 (Deutsche Ausg. 1876). Darin: SowErBY, G. B., Descriptions of tertiary shells from S. America. & Dusin, P., Uber die tertiäre Flora der Magellansländer. Wiss. Ergebn. d. Schwed, Exp. n. d. Mag.-Ländern 1895,97. Bd. I, Heft I. o. J. Hair, T. S. und PRITCHARD, G. B., A suggested nomencelature for the marine tertiary deposits of southern Australia. Proc. Roy. Soc. Victoria. N. S. 24. Pt. IT (1902). IHERING, H. v., Os molluscos dos terrenos terciarios de Patagonia. Rev. Mus. Paulista, 2, pag. 217—382, Taf. 3—9 (1887). — —, Les brachiopodes tertiaires de Patagonie An. Mus. Nac. Buenos Aires, 3. Ser., 2 (1903). Lorior, P. pE, Notes pour servir å F'étude des Echinodermes, 2. Ser., Fasc. I. MOoERICKE, W. und STEINMANN, G., Die Tertiärbildungen des nördlichen Chile und ihre Fauna. N. Jahrb. f. Min., Geol., Pal. Beil.-Bd. 10 (1896). X NORDENSKJÖLD, O., Uber die posttertiären Ablagerungen der Magellans- länder nebst einer kurzen Ubersicht ihrer tertiären Gebilde. Wiss. Ergebn. d. Schwed. Exp. n. d. Mag.-Ländern, 1895/97, Bd. I, Heft I. o. J. | Xx ——, Explanatory notes to accompany the geological map of the Magellan Territories. Ebenda. o ÖRTMANN, ÅA. E., Preliminary report on some new marine horizonts dis- covered by Mr. J. B. HATCHER near Punta Arenas, Chile. The Amer. Journ. of Science 6 (1898). 100 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. ÖRTMANN, ÅA. E., The fauna of the Magellanian beds of Punta Arenas, Chili. Ebenda, 8 (1899). —, — Tertiary Invertebrates. Rep of the Princeton Univ. Exp. to Pata- gonia, 1896/99. Vol. IV, Pt. II, 1902. x PHiLriIPPl, R. A., Die tertiären und quartären Versteinerungen Chiles, 1887. PRITCHARD, G. B., Remarks on the tertiaries of Australia, together with catalogue of fossils. South Austral. School of Mines and In- dustries. Technological Museum. Adelaide, 1892. — —, A revision of the fossil fauna of the Table Cape beds, Tasmania, with descriptions of the new species. Proc. Roy. Soc. Victoria, N. S. 8 (1895). ” — —, Contributions to the palaeontology of the older tertiaries of Victoria. Lamellibranchs TII. Ebenda. N. S. 15. Pt. IT (1903). ROCHEBRUNE, ÅA. T. DE und MABILLE, J., Mollusques. Mission scienti- fique du Cap Horn, 6 (1899). SOWERBY, G. B., s. DARWIN, CH. STEINMANN, G., Reisenotizen aus Patagonien, N. Jahrb. f. Min., Geol., Pal., 1883, II, pag. 255—58, 1883. STEINMANN, G., 8. MOERICKE, W. und STEINMANN, G. & STEINMANN, G. u. WILCKENS, O., Vorläufiger Bericht uber die Bearbei- tung der von der schwedischen Expedition nach den Magellans- ländern gesammelten marinen Fossilien. Viss. Ergebn, d. Schwed. Exp. n. d. Magellansländern 1895/97 Bd. I Nr. 7 o. J. TATE, R., The Lamellibranchs of the older Tertiary of Australia. Trans. and Proc. Roy. Soc. of South Australia. Pt. I: Vol. 8, pag. 96—158, Taf. 2—12 (1886). Pt. IT; Vol 9, pag. 142—200, Taf. 14—22 (1887). — —, The Gastropods of the older Tertiary of Australia. Trans. and Proc. Roy. Soc. of South Australia. Pt. I: Vol. 10, pag. 91—176, Taf. 1—13 (1888). Pt. II: Vol. 11, pag. 116—174, Taf. 2—10 (1889). Pt. IIT: Vol. 13, pag. 185—235 Taf. 5—13 (1890). Pt. IV: Vol. 17, pag. 316—345, Taf. 6—10 (1893). — —, On the occurrence of marine fossiliferous rocks at Kerguelen Island. Ebenda, 24 (1900), pag. 104—38, Taf. 2, 3. WILCKENS, O., Die Lamellibranchiaten, Gastropoden etc. der oberen Kreide Sudpatagoniens. Ber. Naturf. Ges. Freiburg i. B., 15, pag. 91—155, Taf. 2—9. Xx ——, Die Meeresablagerungen der Kreide- und 'Tertiärformation in Pata- gonien. N. Jahrb. f. Min., Geol., Pal., Beil.-Bd. 21 (1906). Xx ——, Zur Geologie der Sudpolarländer. Centralbl. f. Min., Geol., Pal., 1906, pag-. 173—180 (1906). & ——, Erläuterungen zu R. Hauthals geol. Skizze des Gebietes zw. d. Lago Argentino und dem Seno de la Ultima Esperanza. Ber, Nat. Ges. Freiburg i. B. 15. 1907. Xx Wissenschaftliche Ergebnisse der Schwedischen Expedition nach den Magellansländern, 1895—1897. Unter Leitung von Dr. Otto NORDENSKJÖLD, Bd. I, Heft 1. o. J s. DuUSÉN, P., NORDENSKJÖLD, O. und STEINMANN u. WILCKENS. STEINMANN, WILCKENS, KEIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 101 Register der Fossilien. Die fett gedruckten Zahlen geben diejenigen Seiten an wo die Arten beschrieben sind. Actaeon chilensis PH. . - 125870 Anodonta Nordenskjöldi STNMN. u. WiILCE. a Aspidostoma sp. . . SER TLGS Balanus cf. varians:' Sow. SET Sar UCSD YES ten ble lterir nöT SA änvBnt 4 Bullidarum sp... . . . + +: 18 Cardita elegantoides ORTM. var. fue- gina STNMN. u. WILCK. 39, 74 cf... Caryophyllia d Achiardii ANG. DAÖSSAT. Sov RR Ra 35 Caryophyllia Sebastiana STNMN. u. IWILCK: Cat cf. €horusN ordenskjöldi STNMN. u. WiILCE. : 9 Cidaris (embanreken Öman. VEG ED Cinulia pauper WILCKE. . : 3 Columbella (Mitrella) cf. AL (GA Lä ENSKOIN . . . ör Cominella obesa PH. sp. var. fue i gina STNMN. u. WILCE. . 35, 60, 75 Corbula Hatcheri ÖRTM. . - -« « l1 Crassatella pp STNMN. uU. WiLCE. . . SA nm Crassatellites ex oj Kokeni v.IH. 32 ef, Cucullaea alta SoW.. . . . . 3l Dosinia magellanica OÖRTM. . . . 21 Dosinia meridionalis v. IH. . Fascicularia multiramosa STNMN. : i 4 fu. WILCE. : . 14 Fischschuppe .-. Nga sura OL le LeR Dy Ce Geryon (?) peruvianus I D 'ORB. 70 Gibbula Lehmann-Nitschet STNMN. TERVMITTCKS. ja. eve sö SPELAS Goniocidaris Jorgensis DE Lor rd Hemichenopus araucanus PH. sp. . 19 Infundibulum Merriami ÖRTM. . 9,27 Infundibulum sp. . . . 12 Inoceramus Steinmanni WILCE. . 1 Hiedan Erragurieti PH, -. so sc cc so 13 Lima sp. - SR sekt Ö Lingula bagualensis WiLOK. . Srang Lucina promaucana PH. .”'. . . ll cf. Lucina neglecta ÖRTM. . 26 Lucina sp. KS 00 Mactra ct. lenos PH. 46 Mactra patagonica Pu. sp. and Magellania cf. Ameghinoi v. IH. . 82 Magellania patagonica Sow. sp. 5, 3 Malletia gracilis WILCK. 5 Malletia ornata SOW. . . . + « 10, z Nassa fuegina STNMN. u. WILCK. 65, 71 Nassa Nordenskjöld? STNMN. u. AWANHONE a . HÄR RR NE Natica ERilDensrs PH Å: 0 AD, ARR 49, 75 Natica cf. secunda RocH. Er MaB. 34 Natica sp. stem da Nucula ef. araucana PR SLR AN TRA Nucula reticularis OÖRTM. AS Dnr Le Ostrea Torresi PH. . « . «=. « ». 21 Panopaea regularis ÖRTM. . . . lJ Panopaea cf. vetula PH. Pecten geminatus SOw. var. quema Aden STEVE sa . d7 Peeten ex aftf. DER Vv. In. . dt Pinna cf. tumida PH. al, 71 Pinna Navidadis STNMN u. WILCKE. 32 Anm. 3 Quinqueloculina seminulum L. 79 Sigapatella americana ORTM. 9, 12,27 Siphonalia Iheringi STNMN. u. IVVÄDTG Ke ES 26 Struthiolarella Ameghinoi v. IH. 53, 74 Turbonilla fuegina STMN.u.WiLCcK. 746 Turritella ambulacrum Sow. 35, 30, 75 Turritella Breantiana D ÖRB. 74 Turritella exigua ÖRTM. . . . . 28 Venus difficilis ORTM 25 Venus mactraeformis PH. . . . . 10 Venus Navidadis PH 44, 75 Venus pseudocrassa ÖRTM. . . . 20 Voluta cf. gracilior v. IH. . . 35 Voluta cf. Petersoni ORTM. .- . « 81 Voluta triplicata Sow. 69 102 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O &. | Inhalt. Beschreibung der Fossilien vom patagonischen 'Festlande . . . . . 1—29 Geologische Ergebnisse der Untersuchung des Fossilmaterials vom Rio Guillermo, Rio Baguales und Cerro Laura. . . 15—18 Uberblick uber die von Prof. Nordenskjöld bei Punta Arenas gesammelte Fauna . . - « «= s + = oo « SSE RE ale KL SA rg RAS) Beschreibung der Fossilien vom Feuerlande ". . . . . + oc. -« . 29—82 Verzeichnis der Fossilien nach den Fundorten . . . . .... . . 83—87 Allgemeine bBemerkungen er te -eres SSA 0S Wichtigste Speziallitteratur . . . « «+ sr ss ss + + > > + - 99—100 STEINMANN, WILCKENS, KREIDE- U. TERTIÄRFOSSILIEN. 103 Erklärung der Tafeln. Die Fossilien sind, wo nichts anderes ausdräcklich be- merkt ist, in natärlicher Grösse gezeichnet. Die Originale zu den Abbildungen befinden sich, wo nichts anderes ausdruäcklich bemerkt ist, im Reichsmuseum zu Stockholm. frin lara. AIR ÄNKA då KT + = vå , A IN Pp (NR RAE I RM ; ; ; z LA 106 Fig. an ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Tafel 1. Fossilien aus Patagonien. ef. Goniocidaris Jorgensis DE LOoRr., pag. 7, Thal des Rio Baguales, ca. 72” 20' w. L., ca. 50” 50—065 ' s. Br. la. Bruchstöck einer Corona (der orale Pol liegt in der Fig. oben). 1b. Teil eines Interambulacrums und eines Ambulacrums X 2. Ho Fig. 3. 4, Lima sp. Linke Klappe, pag. 6. Oberlauf des Rio Baguales. Bullidarum sp. X 10, pag. 13. Rio Guillermo, 72 ” 20—25' L., 51” 10' s. Br. Ostrea Torresi PH. Ansicht gegen die Unterklappe, pag. 21. Rio de las Minas bei Punta Arenas (der Abfall der Schale auf der linken Seite ist in Wirklichkeit steiler, als er auf der Figur er- scheint). (Dasselbe Stäck gegen die Oberklappe gesehen, ist Taf. 2, Fig. 2 dargestellt.) cf. Fusus liratus PH., pag. 12. Rio Guillermo, 72” 20—25' L., 51” 10' Br. Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 6. Men sodödadt Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. Ina 5 ter | 14 nalgir Ant aln = an OA JE — Tafel 2 Te ib bsanng 108 Fig. 1. la. 20 INS a: LG, INgR 2 ARKIV FÖT ZOOLOCI. BAND Å. N:O0 6. Tafel 2. Fossilien aus Patagonien. PFascicularia multiramosa STNMN. u. WILCE., pag. 14. Rio Guillermo. Radialer Schnitt durch einen Stock. a Ein einzelnes Röhrenbändel, von der Seite gesehen X 2. (Mehrere Röhren sind lädiert.) Oberfläche eines einzelnen Röhrenbundels Xx 3. Ostrea Torresi PH., Ansicht gegen die Oberklapppe, pag. 21. Rio de las Minas bei Punta Arenas. (Dasselbe Stäck gegen -die Unterklappe gesehen ist Taf. 1, Fig. 4 dargestellt.) Fig. 3. Sigapatella americana ORTM. Junges Exemplar, Ansicht gegen die Fig. 4. Innenseite, pag. 27. Rio de las Minas bei Punta Arenas, sogen. >Magellanian beds>. Turritella exigua ORTM. X 5, pag. 28. Rio de las Minas bei Punta Arenas. Arkiv för Zoologi. Band 4. N:0 6. Mats 2: Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. [8 jJ ETEN RE ov EEE [I RR 3 Orr. Ib Vs Al säd ND Se! FRIA 6 på 2 FAT Jan AAA ON Vä AS i 4 FANOR 110 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Tafel 3. Fossilien aus Patagonien. Fig. 1. Venus difficilis OrRTM. Schloss der rechten und der linken Klappe. pag. 24. Rio de las Minas bei Punta Arenas. Koll. STEINMANN. (Das Original ist Eigentum des geologischen Instituts der Universi - tät Strassburg i. E.) Fig. 2. Venus pseudocrassa ÖRTM., pag. 25. Rio des las Minas bei Punta Arenas. » 2a. Rechte Klappe, Ansicht gegen die Aussenseite. » -2b. Dieselbe, Ansicht des Schlosses. Fossilien vom Feuerlande. Fig. 3. Pinna cf. tumida Pu., pag. 31. Nordufer der Bahia Inätil. Fig. 4. Crassatellites ex aff. Kokeni ov. IH. Rechte Klappe von aussen. pag. 32. Nordufer der Bahia Inutil. Fig. 5. Cardita elegantoides OÖRTM. var. fuegina STNMN. u. WILCKE., pag. 39. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian S. auch Taf. 4 Fig. 2. >» 5a. Ansicht gegen die linke Klappe. » 5b. Ansicht gegen die Wirbel X 2. >» 5Ce. Ansicht gegen die Lunula X 2. Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 6. Tar ot Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. 112 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 6. KJ Tafel 4. Fossilien vom Feuerlande. Pecten ex ajf. praenuncius v. IH. Steinkern der linken Klappe. pag. 37. Barranca der Sierra de Carmen Silva. Cardita elegantoides var. fuegina STNMN. u. WILCKE., pag. 37. Ebendaher. SS. auch Taf. 3. Fig. 5. . Linke Klappe, Ansicht der Innenseite X 2. . Rechte Klappe, Ansicht der Innenseite X 2. Venus Navidadis PH., pag. 44. Ebendaher. . Linke Klappe, Ansicht der Innenseite. . Linke Klappe. Ansicht der Aussenseite. . Schloss der rechten Klappe. Columbella ( Mitrella) cf. pulla GASKOIN X 5. HEbendaher. pag. 64. Taurbonilla fuegina STNMN. u. WILCK. X 5. Cabo Sunday. pag-. 76. a 200 Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 6. eli Al Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. k S SÅ 114 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BÅND 4. N:o 6. Tafel 5. Fossilien vom Feuerlande. Fig. 1. Dosinia meridionalis v. IH., pag. 41. Barranca der Sierra de Carmen SNDIGA Silva an der Bahia San Sebastian. Linke Klappe, Ansicht die Aussenseite. . Rechte Klappe, Ansicht der Innenseite. . Ansicht gegen den Wirbel. . Ansicht gegen die Lunula. Mactra cf. lenos PH., pag. 46. Ebendaher. . Linke Klappe, Ansicht der Aussenseite. . Schloss der linken Klappe- Mactra patagonica PH. sp., pag. 47. Ebendaher. . Linke Klappe, Ansicht der Aussenseite. . Dieselbe gegen den Wirbel gesehen. . Rechte Klappe, Ansicht der Innenseite X 2. (Das Schloss ist be- schädigt.) Schloss der linken Klappe X 2. Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 6. Tar. 5. FR NY ATS - Fäde FA a EN Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. Lå RSA LJ FOEANS 116 Fig. 2 > 1) » Ib. 2 IG Fig. 2. NER ET »” 1b oe Fig. 3 Mo DE » 3b He DO Fig. 4 » 4aåa » 4b Fig. 5. SIDA 2 DO Fig. 6. 18012 fö ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 6. Tafel 6. Fossilien vom Feuerlande. Turritella ambulacrum Sow., pag. 50. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. . Exemplar von mittlerer Grösse. Siebtletzte Windung desselben X 3. . Vorletzte Windung desselben X 3. Turritella ambulacrum Sow., pag. 50. Cabo Sunday. . Exemplar von mittlerer Grösse. - Siebtletzte Windung desselben X 3. . Vorletzte Windung X 3. Cominella obesa PuH. sp. var. fuegina STNMN. u. WILCK., pag. 60. Cabo Sunday. . Normale, ausgewachsene Form. . Dasselbe Stäck, Ansicht gegen die Mändung. Stäck der letzten Windung X 2, die Knoten und die drei breiten Spiralrippen zeigend. Dieselbe. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. . Jugendliches Exemplar mit frähzeitigen Querrippen X 2. . Dasselbe gegen die Muändung gesehen X 2. Dieselbe. Cabo Sunday. . Jugendliches Exemplar mit ganz zurucktretenden Querrippen X 2. . Dasselbe, gegen die Mändung gesehen X 2. ef. Chorus Nordenskjöldi STNMN. u. WiILCK., pag. 69. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. Struthiolarella Ameghinor v. IH. pag. 53. Zwischen Punta Sinaia und Cabo Sunday- Ian: 20102 N Band 4. Arkiv för Zoologi. Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. ARA (NN NA 118 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 6. Tafel 7. Fossilien vom Feuerlande. Nassa fuegina STNMN. u. WILCE., pag. 65. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. . Ansicht der Räckseite X2. (Die Spiralstreifen fehlen in Wirklich- keit in der Mitte des letzten Umgangs.) . Dasselbe Exemplar, Ansicht gegen die Mändung X 2. Nassa Nordenskjöldt STNMN. u WiILCEK., pag. 75. Cabo Sunday. . Ansicht der Ruckseite. . Dasselbe Exemplar, Ansicht gegen die Muändung. Siphonalia Iheringi STNMN. u. WILCK., pag. 67. Barranca der Sierra de Carmen Silva an der Bahia San Sebastian. Hemäichenopus araucanus Pu. sp., pag. 79. Nördlich der Mändung des Rio Grande. . Ansicht gegen die Mändung X 2 (kombinierte Figur). - Ansicht gegen die Räckseite X 2 (kombinierte Figur). (Es ist nicht die volle Anzahl der Spiralrippen zur Darstellung gebracht.) Gibbula Lehmann-Nitschet STNMN. u. WILCK., pag. 77. Cabo Sunday. . Ansicht von oben. . Dasselbe Exemplar, Ansicht gegen die Mundung. Caryophyllia Sebastiana STNMN. u. WILCE., pag. 71. Bahia San Sebastian. Ansicht des Kelches von der Seite. ee Tryckt den 27 januari 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Arkiv för Zoologi. Band 45CN:o: 6. Ljustryck Justus Cederquist, Sthlm. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4: N:o 7. Planaria alpina im nordschwedischen Hochgebirge. Von NILS von HOFSTEN. Mitgeteilt am 11. September 1907 durch CHR. AURIVILLIUS und E. LÖNNBERG-. Unter den stenothermen Kaltwasserbewohnern Mitteleu- ropas gibt es wohl kaum einen zweiten, dessen glaziale Her- kunft so deutlich zu Tage tritt, wie die Trielade Planaria alpina (DANA). Schon KENNEL,! der das fröher aus den ita- lienischen Seealpen (DANA), aus Schottland (DALYELL), aus Grauböunden (IMHOF) und aus einigen Fundorten der deutschen Mittelgebirge (IJIMA, ZACHARIAS) bekannte Tier in einer kalten Quelle bei Wärzburg entdeckte und sich zum Vergleich Ma- terial aus den Graubändener Alpen verschaffte, sprach die . Ansicht aus, dass die bei Wärzburg und in Schottland vor- handenen Pl. alpina Relieten aus der Eiszeit seien. Fär die Richtigkeit dieser Auffassung hat später VoIiGT in seinen be- kannten schönen Arbeiten? unwiderlegliche Beweise geliefert, ! J. KENNEL, Untersuchungen an neuen Turbellarien. Zool. Jahrb. Abt. É. Anat. Bd. III, 1889. ” W. VoiGTt, 1895. Planaria gonocephala als Eindringling in das Ver- breitungsgebiet von Planaria alpina und Polycelis cornuta. Zool. Jahrb. Abt. £. Syst. Bad. VIII —— 1896. Die Einwanderung der Planariaden in unsere Gebirgsbäche- Yerh. d. Nat. Ver. d. preuss. Rheinlande. Bad. 53. —— 1901. Die Ursachen des Aussterbens von Plönaria alpina im Hundsruckgebirge und von ,Polycelis cornuta im Taunus, Ibid. Bad. 58. —— 1903. Uberreste der HEiszeitfauna in mittelrheinischen Gebirgs- bächen. Verh. d. XIV. deutsch. Geographentages. —— 1904. Uber die Wanderungen der Strudelwärmer in unseren Ge- birgsbächen: Verh. d. Nat. Ver. d. preuss. Rheinlande. Bad. 61. —— 1905 Die Ursachen des Aussterbens von Planaria alpina im Hunsröck und im Hohen Venn. Ibid. Bad. 62. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 7. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 7. indem die eigentumliche Verbreitung der Art in den deutschen Mittelgebirgen und ihr Verhältnis zu den beider Konkurrenten Polycelis cornuta und Planaria gonocephala sich nur durch aktive Wanderung in einer Zeit mit herabgesetzter Tempera- tur erklären lassen. Die Anzahl der mitteleuropäischen Fundorte för Pl. alpina hat seit der Zeit KENNELS rasch zugenommen. In den schweizer Alpen wurde sie von mehreren Forschern nachgewiesen, und es ist gewiss keine Ubertreibung, wenn ZSCHOKKE! sagt, dass sie »fast immer in grosser Zabl alle stehenden und fliessenden Gewässer mit steinigem Untergrund, deren Temperatur 15? C. nicht ubersteigt>, bewohnt. in den deutschen Mittelgebirgen ist die Planarie von VoiGT und anderen in zahlreichen Bächen und Quellen nachgewiesen worden (ich verweise auf die ein- schlägige Literatur, besonders auf die Arbeiten VoiGTts und auf die von THIENEMANN in selner unten zitierten Abband- lung gegebene Zusammenstellung), ferner kennt man sie aus den Pyrenäen, Böhmen und Bulgarien. Aus den letzten Jahren sind zwei interessante Fundorte relicter Pl. alpina-Kolonien zu verzeichnen: Rägen, wo THIENEMANN? das Tier in zahlreichen Bächen und Quellen der bergigen Halbinsel Jasmund auffand, und die Insel Möen in Dänemark (BRINKMANN).? Aus der skandinavischen Halbinsel war das Tier bis vor kurzem nicht bekannt. Da es natärlich in tiergeographischer Hinsicht von der grössten Bedeutung ist, ob ein glaziales Relict der Mittelgebirge nur noch in den mitteleuropäischen Hochgebirgen oder auch im Norden verbreitet ist, war eine Feststellung seines Vorkommens oder Fehlens in Skandina- vien schon lange erwönscht.. Jungsthin ist es auch THIENE- MANN? gelungen, bei Bergen im sudwestlichen Norwegen”? ein einziges Exemplar von Pl. alpina aufzufinden. Die Frage ist ja dadurch eigentlich gelöst, da aber der Befund ganz isoliert ist und uberdies kein Aufschluss uber das Vorkommen der 1! EF. ZSCHOKKE, Die Tierwelt der Hochgebirgsseen. Neue Denkschr. d. allg. schweiz. Ges. f. d. ges. Naturwiss. Bad. 36. 1900. S. 82. ? ÅA. THIENEMANN, Planaria alpina auf Rögen und die Eiszeit. X. Jahresber. d. geogr. Ges. zu Greifswald 1906. > ÅA. BRINKMANN, Om Planaria alpina's Forekomst i Danmark. Vidensk. Meddel. f. d. Naturh. Foren. i Köbenhavn 1907 (Gedruckt 1906). MU & DI HA > Von MICOLEZTEY (Zur Kenntnis des Nerven- und Excretionssystems einiger Susswassertrieladen (Zeitschr. f. wiss: Zool. Bad. 88. 1907. S. 430) wird die skandinavische Fundstelle THIENEMANNS irrtämlich in Schweden verlegt. V. HOFSTEN, PL. ALPINA IM NORDSCHWED. HOCHGEBIRGE. 3 Planarie im Hochgebirge gibt, durfte die folgende Mitteilung auch jetzt nicht ohne Interesse sein. Während eines Aufenthaltes an der naturwissenschaftlichen Station Vassijaure im nördlichsten Teil der schwedischen Hochgebirge (Torne-Lappmark, bei 68? 24'n. Br.) konnte ich im vergangenen Sommer das häufige Vorkommen von Pl. al- pina in fast allen grösseren und kleineren Hochgebirgsbächen der durchforschten Gegend — von der norwegischen Grenze! bis an den östlichen Teil des grossen Alpensees Torne-Träsk — feststellen. Genauere Angaben uber die Fundorte zu geben ist zwecklos, da das Tier wie in der Schweiz uberall vorzu- kommen scheint; als Beispiele nenne ich die grösseren Bäche Kaderjokk, Vassijokk, Abiskojokk und Ortojokk nebst ihren Zufluässen. Die Planarie kommt in allen drei der von den Pflanzen- geographen unterschiedenen Zonen (>Regionen») vor (Birken- zone, in der untersuchten Gegend 350 å 450 m—600 å 700 m, Grauweidenzone, bis 950 å 1000 m, Flechtenzone). In der Flech- tenzone scheint sie jedoch meist weniger reichlich vorhanden zu sein; stellenweise kornte ich jedoch auch hier unter fast jedem Stein mehrere Exemplare sammeln. Die höchstgelegene Stelle, wo ich das Tier beobachtet habe, liegt etwa 1200 m ö. d. M.; doch zweifle ich nicht, dass man es bei weiterem Suchen auch in grösserer Höhenlage finden wird. Die Temperatur der von Pl. alpina bewohnten Schmelz- wasserbäche schwankt zwischen 4 und 10? C. In den Seen habe ich trotz stellenweise eifrigen Suchens die Planarie nicht angetroffen. Wahrscheinlich beruht dieses Fehlen auf Mangel an Nahrung. Die Länge der beobachteten Exemplare schwankte in ausgestrecktem Zustande zwischen 3,5 und 9,5 mm. In meinem ”konservierten Material (Anfang bis Ende Juli einge- sammelt) habe ich kein einziges geschlechtsreifes 'Indi- viduum gefunden; auch die grössten Exemplare zeigen nicht einmal die erste Anlage von Geschlechtsorganen. Es war dies ziemlich iuberraschend, da sich Pl. alpina in den Alpen nach den Beobachtungen ZsCHOKKES? das ganze Jahr hin- ! Einige der Fundorte sind streng genommen ein kurzes Stäck jenseits der norwegischen Grenze gelegen. ? ZSCHOKKEE (1. c., S. 86) hat teils während der Monate Juli, August und September freie Eierkokons, teils »im Sommer, Herbst und Winter» ganz junge Exemplare gefunden. : Genamere Beobachtungen wären jedoch erwänscht. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:0 7. durch geschlechtlich fortzupflanzen scheint. Dagegen habe ich, jedoch nur in vereinzelten Fällen, Zeichen einer unge- schlechtlichen Vermehrung durch Querteilung konstatiert, welche Fortpflanzungsweise in den Alpen (ZSCHOKKE und andere), auf Rugen (THIENEMANN) und in Dänemark (BRINK- MANN) häufig beobachtet wurde. Dass die nordschwedischen Pl. alpina auch die Fähigkeit geschlechtlicher Vermehrung besitzen, und dass dieser Fortplanzungsmodus fir die Erhal- tung der Art der wichtigste ist, schliesse ich aus der Gestalt der meisten jugendlichen Individuen wie aus den gleich zu erörternden Uberwinterungsverhältnissen in den kleineren Bächen. Die Geschlechtsperiode däurfte erst später im Herbste eintreten. Dass sie nicht fräher beginnt, ist, wenigstens was die kleineren Bäche, welche im Winter zufrieren, betrifft, sehr natärlich, da die Planarien in denselben eine einjährige Ent- wicklungsperiode besitzen mussen. Aus den uberwinternden Eierkokons können die Jungen wohl nicht viel fräher als beim Auffrieren der Seen (Ende Juni bis Anfang Juli) entschluäpfen. Zur Zeit meiner Beobachtungen waren die Tiere also höchstens einen Monat alt. Das verhältnismässig langsame Wachstum — sehr viele Exemplare massen nur 3,>—5 mm; die ausschlup- fenden Jungen sind nach VoiGT meist 2 mm lang — beruht wahrscheinlich auf schlechter Ernährung. Gammarus pulex, der in Mitteldeutschland, auf Rugen und in Dänemark die Hauptnahrung der Planarie bildet, fehlt in den lappländischen Gebirgsbächen; von makroskopischen Tieren habe ich fast nur Insektenlarven und zwar hauptsächlich Chironomiden (beson- ders eine Tanypus-Art) beobachtet, und auch diese sind im Verhältnis zur Anzahl der Planarien nie wirklich reichlich vor- handen. —— In einigen der grösseren, Gletscherwasser fuhrenden und nie ganz zufrierenden Bächen können die Planarien na- tärlich tuberwintern; die in solcehen gesammelten Exemplare waren jedoch nicht grösser als die ubrigen und ebenfalls ohne Spuren von Geschlechtsorganen. Durch den Nachweis des häufigen Vorkommens von Pl. alpina im hohen Norden werden die Ansichten der fruäheren Forscher uber die Vorgeschichte der Art etwas modifiziert. VoIGT betrachtet die Alpen als das Verbreitungszentrum der Art! und daher auch als ihre ursprängliche Heimat vor den ! In seiner ersten Arbeit uber die Verbreitung vor Pl. alpina und ihren Konkurrenten äussert er (1895, S. 172): »Sollte es sich bestätigen, dass V. HOFSTEN, PL. ALPINA IM NORDSCHWED. HOCHGEBIRGE. D FEiszeiten, und THIENEMANN! findet in den geographischen Verhältnissen nach der Eiszeit eine Erklärung dafär, dass sie »im Norden anscheinend nur sporadisch vorkommt». Uber die präglaziale Heimat der Art lässt sich jedoch, wie auch THIENEMANN anerkannt hat, nichts Bestimmtes sagen. Dass sie sich in den Alpen das ganze Jahr uber fortpflanzt und daher anscheinend hier unter gunstigeren Verhältnissen lebt, beweist nicht, dass diese Verhältnisse denjenigen, während welcher die phyletische Entwicklung vor sich gegangen ist, - am meisten ähneln und somit als die urspruänglichsten anzu- sehen sind, denn eben der Umstand, dass sich die Art auch unter den ungunstigeren Bedingungen der kurzen hochnor- dischen Entwicklungsperiode gut zu erhalten vermag, zeigt eine ausgesprochene Anpassung an ausgeprägt arktische Verhält- nisse. Von grösserer Bedeutung för die Entscheidung dieser Frage ist, dass die Planarie jetzt in Mitteleuropa an so weit getrennten Örten lebt, wie in den Alpen und an dem Säd- rande derselben, in den Pyrenäen und in Bulgarien. Diese Verbreitung macht es wahrscheinlich, dass sie vor der letzten Vergletscherung in der zentral gelegenen Alpenregion gelebt hat, da sich ihre Verbreitung von einer Gebirgskette zur einer andern wohl nur durch ihr Hinabdringen in die Ebene während einer Vereisung ihrer fruäheren Heimat erklären lässt. Dass ihre ursprungliche Heimat hier gelegen hat, ist natärlich damit nicht gesagt, und völlig undenkbar ist es sogar nicht, dass sie sich während derselben Vergletscherung zuerst vom Norden noch dem Rande der Alpen und von dort nach den ubrigen Gebirgsregionen verbreitet hat. Dass die Fortplanzung von Pl. alpina im nordschwedischen Hochgebirge nicht das ganze Jahr hindurch andauert, be- deutet. wie oben gezeigt wurde, nicht, dass sie hier unter veränderten äusseren Bedingungen lebt, wie es in den deut- schen Mittelgebirgen der Fall ist. Die Pl. alpina des Nordens und auch wohl die der Alpen können daher nicht, wie ZSCHOKKE Pl. alpina dort (im Norden) fehlt, so wurde dies jedoch kein Grund sein, sie nicht als Relict anzuerkennen, nicht als nordisches Relict freilich, sondern als alpines» u. s. w. Diesen Gedankengang, welcher ja ubrigens das Fehlen der Planarie im Norden als wahrscheinlich vorauszusetzen scheint, firde ich im Gegensatz zu THIENEMANN (1. c., 8. 13) völlig einwandfrei, obgleich diese Frage ja jetzt kein direktes Interesse darbietet. Pe SE 16: å | 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:0 7. und andere betreffs der !etzeren zu tun scheimen, als Relicte betrachtet werden, ebensowenig wie die stenotherm-glazialen Entomostraken der skandinavischen Hochgebirge, von welchen EKMAN! mit Recht hervorhebt, dass sie hier »unter ebenso gunstigen und urspränglichen Existenzbedingungen wie in den ubrigen arktisceken Gebieten» leben. Auch ich bin der Ansicht, dass nur solche Tiere als glaziale Relicte zu bezeichnen sind, die sich in Gegenden mit fruher arktiscehem Klima erhalten haben, in welchen jetzt mehr temperierte Verhältnisse herr- schen, welche auch meist die Tiere genötigt haben, ihre bio-: logischen Eigenschaften in der eimen oder andern Hinsicht zu verändern. + Den Theorien VoIiGTsS äber die Wanderungen von Planaria alpina, Polycelis cornuta und Planaria gonocephala liegt be- kanntlich die Annahme zu Grunde, dass die Verteilung dieser Tiere in den Mittelgebirgen nur durch aktive Wanderungen bedingt ist, und dass passive Verschleppung nicht oder nur ganz ausnahbmsweise vorkommt; dieser schon von KENNEL ausgesprochenen Ansicht haben sich später sehr bestimmt THIENEMANN und BRINKEMANN angeschlossen. Auch ZSCHOKKE” zählt Pl. alpina (und die Turbellarien äberhaupt!) zu den aktiven Wanderern, scheint aber auch eine Verschleppung för möglich zu halten. Was die von den ersteren Forschern untersuchten Gegenden betrifft, so habe ich gegen die vorge- brachte Beweisföhrung nichts einzuwenden, und in der Schweiz habe ich selbst? PI. alpma an keiner Stelle beobachtet, zu der ein aktives Emporsteigen nicht wenigstens denkbar wäre. In den nordschwedischen Gebirgen habe ich dagegen Pl. alpina sehr oft an Stellen beobachtet, zu denen ein aktives Vordringen nicht möglich erscheint, nämlich oberhalb starker Wasserstärze. Man kann ja einwenden, dass während der Einwanderung des Tieres andere Verhältnisse herrschten, welche ein n Emporsteigen zu jetzt nicht erreichbaren Lokalen 1! 8. EKMAN, Die Phyllopoden, Cladoceren und freilebenden Copepoden SS nordschwedischen Hochgebirge. Zool. Jahrb. Abt. f. Syst. Bad. 21. 1904. - 63. 2 Ib Go 19 HTT 3 en 'fand Pl. alpina fast uberall im Berner Oberland verbreitet ; siehe Vv. HOFSTEN, Studien uber Turbellarien aus dem Berner Oberland. Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. 85. 1907. S. 633. V: HOFSTEN, PL. ALPINA IM NORDSCHWED, HOCHGEBIRGE. 7 ermöglichen konnten, einmal habe ich es aber oberhalb eines Falles äber die senkrechte 100—150 m hohe nördliche Ufer- felswand des Torne-Träsks gefunden, welche Felswand sich ohne Unterbrechung mehr als 30 km weit -erstreckt und na- tärlich seit der HEiszeit existiert hat. Um diesen Befund durch aktive Wanderung der Planarie zu erklären, muss man zu der Annahme greifen, dass sie sich von einem andern weit entfernten, vielleicht leichter zugänglichen Stromgebiet uber die Wasserscheide hin verbreitet hat, wie es THIENEMANN angenommen hat, um seinen Fund in Westnorwegen zu erklä- ren. Wer mit der Topographie der Gegend vertraut ist, wird aber nicht leicht auf einen solchen Gedanken kommen. 'Viel einfacher lässt sich in diesem Falle wie in vielen andern weniger beweisenden das Vorkommen des Tieres durch die Annahme passiver Verschleppung erklären. Die Bedingungen fär eine solche sind hier ungleich gunstiger als in den mitten im Walde in tiefen Schluchten fliessenden Bächen der deut- schen Mittelgebirge. Den Bewohnern der offen fliessenden Hochgebirgsbäche wird sich wohl die Gelegenheit zu passiver Verschleppung, sei es durch Vögel sei es durch den Wind; fast ebenso häufig darbieten wie denjenigen der stehenden Gewässer, fär welche die passive Verbreitungsweise von den hbervorragendsten Kennern der Hochgebirgsfaunen (ZSCHOKKE,! EKMAN?) in vielen Fällen angenommen oder sogar als die einzig annehmbare bezeichnet wird. Was Pl. alpina betrifft, so können bei der Verschleppung natärlich nur die Eierkokons in Betracht kommen. Dass diese nicht unter Steinen od. dgl. befestigt, sondern einfach frei auf den Boden abgelegt werden, scheint mir, was die Hochgebirge betrifft, nicht, wie es VoiGT? annimmt, die Aussicht einer Verschleppung zu verringern, sondern eher zu erhöhen; die Kokons werden ja dadurch leicht in den Schlamm ruhiger Abschnitte der Bäche geraten, und welche Rolle der an den Fässen von Vögeln anhaftende Schlamm bei der Verschleppung zahlreicher Tiere spielt, ist ja durch zahlreiche Beobachtungen genugsam bekannt. Auch ein Transport durch den Wind scheint mir keineswegs-aus- geschlossen zu sein, sondern därfte vielleicht noch häufiger vorkommen. Da die kleineren Bäche oft uberscehwemmen oder S. 367 ff. S. 65. Höllee:, fule, MivrB. 1896, 5. 122. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 7. teilweise austrocknen, werden die Kokons leicht auf den Trocknen gelangen. Die Meinung Voicrts, dass sie för eine Verschleppung durch den Wind zu gross sind, kann ich jeden- falls nicht teilen; in unseren Hochgebirgen findet man oft viel grössere Gegenstände, wie Birkenblätter, Moosfragmente u. dgl. auf den höchstgelegenen Schneefeldern und Gletschern. Auch in den grossen lappländischen Flässen gibt es zahl- reiche Wasserfälle, durch welche ein Emporsteigen der Plana- rien- unter den jetzigen Verhältnissen unmöglich wäre, und welche, da sie durch Anhäufung von Moränenmaterial gebildet sind, seit dem Abschluss der Eiszeit bestanden haben. Noch eine Schwierigkeit erhebt sich gegen die Annahme, dass Pl. alpina ihre heutigen Wohnstätten im nördlichen Schweden durch aktive Wanderung erreicht hat. Da ihre Einwanderung dann, wie THIENEMANN hervorhebt, erst nach der Absperrung des Ostseebeckens zum Ancylussee ermöglicht wurde, konnte sie nicht den ungefähr in nord-sudlicher Rich- tung fliessenden Gletscherflissen folgen, sondern musste ent- weder die gewöhnlichen Wasserläufe benutzen oder durch den Ancylussee wandern. Um durch die ersteren bis in die Torne- Lappmark zu gelangen, musste sie sich wiederholt von einem Flusssystem in ein andres aktiv versetzen, was mir völlig undenkbar vorkommt. Die andere Möglichkeit, die schon THIENEMANN offen gelassen hat, ist die, dass sich das Tier längs den Ufern des Ancylussees nach Norden zu verbreitet hat. Dass Pl. alpina in dem Ancylussee gelebt hat, finde ich auch nicht unwahrscheinlich; gegen den von BRINKMANN erhobenen Einwand, dass Pl. alpina vorzugweise ein Bewohner fleissenden Wassers ist, lässt sich anföhren, dass sie von ZSCHOKKE! als ein regelmässiger Bewohner der Seen des St. Bernhardgebiets und des Rhätikon angefuhrt wird; der von BERINKMANN hervorgehobene Umstand, dass sie nicht auf Bornholm vorkommt,? beweist wohl nicht, dass sie in dem Ancylussee nicht gelebt hat, macht aber vielleicht wahrschein- lich, dass sie nicht dort die Gelegenheit finden konnte, sich auf weite Strecken hin zu verbreiten. WNicherheit hieräber wird wohl nie zu gewinnen sein. Ti Ge, I 2 vo a 2 Å. THIENEMANN, Die Tierwelt der kalten Bäche und Quellen auf Riägen (nebst einem Beitrag zur Bachfauna von Bornholm). Mitteil. d. nat. Ver. f. Neupommern u. Rugen Jhg. 38 (1906). 1907. 3 V. HOFSTEN, PL. ALPINA IM NORDSCHWED. HOCHGEBIRGE. 9 Fräher oder später muss ja jedenfalls meiner Meinung nach bei der Wanderung der Planarie durch Skandinavien passive Verschleppung neben der aktiven Wanderung ange- nommen werden. Es ist daher nicht undenkbar, dass sie schon während der Yoldia-Zeit hineingekommen ist und vielleickt auch in Skandinavien dem zurickweichenden Eisrand in gerin- gem Abstand gefolgt ist. Der grösste dabei zu uberschreitende Sund, uber der jetzigen Provinz Nerike gelegen, hatte beim Maximum der Landsenkung eine Breite von etwa 20 km.! ES > + Obgleich ich nur ein klemes Gebiet untersucht habe, ist zweifellos die Annahme berechtigt, dass Pl. alpina äberall in den nordschwedischen Hochgebirgen verbreitet ist. Es wäre nun von Interesse, die untere Grenze ihrer Verbreitung und ihren eventuellen Ersatz durch Polycelis cornuta festzustellen. In der Absicht, eine erste Rekognoszierung zu diesem Zweck vorzunehmen, habe ich zwei Gegenden in der Nadelwaldregion der Lule-Lappmark besucht, erstens Gellivare (67” 4' n. Br.), zweitens die Strecke von Murjek und Storbacken (66? 23' n. Br.) bis zum Wasserfall Harsprånget im Lule-Elf (66” 51' n. Br.). Das Resultat der Durchforschung zahlreicher Bäche war ein einziges (nicht geschlechtsreifes) Exemplar von Pl. alpina in einem kleinen Zufluss des Lule-Elfs (Temperatur des Wassers 10,5? C.). Die Temperatur der untersuchten Bäche schwankte zwischen 6,> und 12” C., weshalb das Vorkommen der Planarie eigentlich zu erwarten war. Dass Pl. alpina eimst uberall in diesen Gegenden gelebt hat, ist wohl sicher, und daför spricht ja auch der oben er- wähnte isolierte Fund. Uber die Ursache des, wie es scheint, fast vollständigen Aussterbens kann ich mich auf Grund meiner bisherigen vereinzelten . Beobachtungen nicht bestimmt aus- sprechen. Da keine der beiden Konkurrenten Polycelis cornuta und Planaria gonocephala in den fraglichen Gegenden ange- troffen wurde, wäre nach den Erfahrungen der deutschen Forscher die Ursache nur in den Temperaturverhältnissen zu suchen. Man könnte dabei zunächst an den FEinfluss des wärmeren Klimas der atlantiscehen Periode denken, während ! Fär die geologisehen Daten vgl. DE GEER, Om Skandinaviens geo- grafiska utveckling efter istiden. Stockholm 1896. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 7. 2 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 7. welcher nach den Untersuchungen GUNNAR ÅNDERSSONS! die mittlere Jahrestemperatur im nördlichen Sehweden 2,4? C. höher als die heutige war. Dass diese Erklärung nicht zu- reicht, geht aus der auch nach der entsprechenden Erhöhung verhältnismässig niedrigen Mitteltemperatur der Gegend hervor: "die mittlere Sommertemperatur beträgt, nach Observationen der meteorologischen Station in Jokkmokk, 12,5? C., während die entsprechende Ziffer för die deutschen Mittelgebirge in Höhen von 200—400 m meist 16 å 17” C., fur Räögen (fur das Jahr 1905) 16,9” C. beträgt. Dagegen glaube ich, dass das Ausstetb. a der Planarie damit zusammenhängt, dass alle Bäche dieser Gegenden aus Sumpfen oder Mooren stammen oder aus solchen Zuflösse er- halten. VoiGT (1905) hat neuerdings das Aussterben von PI. alpina im Hunsräck und im Hohen Venn aus der fruiheren weiteren Verbreitung der Sumpfe zu erklären versucht, indem er darautf aufmerksam macht, dass die unmittelbar aus Sumpfen abfliessenden Bäche im Sommer eime beträchtlich höhere Temperatur erhalten als die Quellbäche. Ob diese Erklärung auch fär die nordschwedische Nadelwaldregion gultig ist, kann ich jetzt nicht entscheiden. Meine Messungen sind zwar nach regneriscehem Wetter ausgefuhrt und geben daher vielleicht eine ungewöhnlich niedrige Temperatur an, wenigstens bei den kälteren Bächen, besonders einigen auf dem Berge Gellivare Dunder oberhalb der Baumgrenze in einer Höhe von 700—800 m entspringenden, halte ich es nicht fär wahrscheinlich, dass eine Temperaturerhöhung um 7—38” OC. je vorkommen kann. Von den ubrigen Bächen werden mehrere ziemlich wasserreiche sicher auch durch kaltes Grundwasser gespeist und därften daher in ihrem unteren Lauf eine mehr konstante Temperatur haben. Ich bin daher geneigt, das Febhlen von Pl. alpina in der Weise mit dem reichlichen Vorkommen der Sumpfe in Zu- sammenhang zu bringen, dass sie die Beschaffenheit des Wassers nicht verträgt. Dasselbe hat in der Tat äberall eine bräunliche Farbe und einen bitteren Geschmack; es ist zweifel- los sehr reich an Humusstoffen. Auch Voict, der fruher? den physikalischen und chemischen Eigenschaften des Wassers 1 Hasseln i Sverige fordom och nu. Sveriges geol. unders. Ser. Ca n:r 3. Stockholm 1902. ?z. B. 1896, S. 124—125. V. HOFSTEN, PL. ALPINA IM NORDSCHWED. HOCHGEBIRGE. ll keinen Einfluss auf die Verteilung von Pl. alpina und Polycelis cornuta zuschreiben wollte, gibt jetzt zu,t dass das Fehlen der Planarien in dem oberen Teil der aus Sumpfen stammenden Bäche nicht nur auf den zufälligen Temperaturerhöhungen, sondern auch auf der Verunreinigung des Wassers beruhen kann. Im Berner Oberland habe ich selbst öfters Pl. alpina in langsam fliessenden Bächen und Rinnsalen mit moorigem Boden, bisweilen sogar dicht auf dem schwarzen Schlamm kriechend, beobachtet, das Wasser war aber an diesen Lokalen klar und farblos, während es in den Bächen der nordschwe- disehen Nadelwälder, wie oben bemerkt, von ganz andrer, wahrscheinlich allem Tierleben schädlicher Beschaffenheit ist. In dem Bache, wo ich den erwähnten isolierten Befund machte, war das Wasser in der Tat vielleicht stark mit reinem Quell- wasser vermischt; wenigstens war der Geschmack weniger bitter wie sonst. 1 1904, S. 168—169. Uppsala, den 1. September 1907. Tryckt den 5 november 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 14 ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:o 8. Zur Kenntnis der Hydroidenfauna des Beringsmeeres. Von ELOF JÄDERHOLM. Mit 2 Tafeln. Mitgeteilt am 11. September 1907 durch CHR. AURIVILLIUS und É. LÖNNBERG. Die während der Vegaexpedition 1878—1880 gesammelten Hydroiden werden bekanntliceh von D'Arcy THOMPSON bear- beitet, und das Resultat seiner Untersuchungen liegt in der Arbeit >»The Hydroida of the Vega-Expedition» (Vegaexpedi- tionens Vetenskapliga Iakttagelser, Bd. IV, Stockholm 1887) vor. Indes wurde aus einem mir nicht bekannten Grunde nicht das ganze von dieser Expedition stammende Material zur Bearbeitung iibersandt. Es sind daher im schwedischen Zoologischen Reichsmuseum recht viele Arten noch unbe- stimmt angetroffen worden. Dies ist der Fall mit mehreren Formen vom sibirisehen Eismeer, besonders aber vom Be- ringsmeer. MNSoviel ich aus THOMPSONS Abhandlung habe er- sehen können, hat dieser Forscher keine einzige Hydroiden- art aus dieser Gegend von Vegas Reise zur Bearbeitung ge- habt, möglicherweise Thwiaria plumosa CLARKE. Auf Seite 389 der oben angeföhrten Arbeit steht dieselbe ausser von einer Stelle im Sibirischen Eismeer auch fär die Station an- gegeben, welche THOMPSON mit dem Buchstaben p bezeichnet, eine Stelle, die in der Beringsstrasse liegt oder näher be- stimmt auf 659 14' n. Br. und 168935' w. Länge von Greenw. Seite 396 dagegen wird fär die Art der erstere Fundort an- gegeben, nicht aber der letztere. Von der St. Lorenzinsel Arkiv för 20ologi. Band 4. N:o 8. 1 PA ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 8. gibt es, soviel ich in THOMPSONS ÅArbeit habe finden können, keine Art, obgleich diese Lokalität in dem Verzeichnis vor- kommt, welehes der Autor uber die verschiedenen Stationen gibt. Ich habe deshalb geglaubt, dass ein Bericht uber die während der Vega-Expedition im Beringsmeer gesammelten Hydroiden als Beitrag zu unserer Kenntnis der Hydroiden- fauna in diesem Meere nicht ohne Interesse sein dörfte, auch wenn die Anzahl der Arten nicht gross ist und diese alle vor- her bekannt sind. HFEin Verzeichnis der Arten folgt unten. Campanularia verticillata (L) LAMK. Zahlreiche mit Gonotheken versehene Exemplare liegen vor. Verschiedene Hydrotheken haben ziemlich niedrige stumpfe Zähne, welche an die bei Campanularia circula CLAR- KE erinnern. In andern Fällen sind die Zähne lang, zuge- spitzt, von der för die Art typischen Form. Die Hydrothe- ken sind nie so tief wie bei C. circula,; sie nehmen allmählich nach der Mändung hin an Weite zu. Die Gonotheken sind von typischer Beschaffenheit. Fundorte: Beringsstrasse, 659 34' n. Br. 1689 37! w. L. von Greenw. 30 Faden. Sandboden. 72/7 1879. Beringsinsel, 75 Faden. Der Boden besteht aus lehmgemischtem Sand. Campanularia integra. Mc. GILL. Die hierher gehörende Form gehört zu C. integra f. ty- pica. Nie hat also in Querschnitten runde Hydrotheken mit dännen, unverdichten Wänden. Die Gonotheken fehlen. Kommt auf einer Tubularia-BRöhre vor. Fundort: Beringsinsel, 619 45' n. Br. 1809 w. L. 75 Faden. Lehmgemengter Sandboden. '/& 1879. Stegopoma plicatile (SARS) LEVINSEN. Sehr spärlich eingesammelt. Nur ein einziger kleiner Ast, auf einer Tubularia-Röhre wachsend zusammen mit Campa- nularia integra Mc. GILL. Fundort: Beringsinsel, 619 45' n. Br., 1809 w. L. 75 Fa- den. Lehmgemengter Sandboden. '/s 1879. ZUR KENNTNIS D. HYDROIDENFAUNA D. BERINGSMEERES. 3 Lafoéa fruticosa M. SARS. Taf. I. Fig. 1—2, Taf. II. Fig. 1—2. Das gesammelte Material besteht nicht aus einer ganzen Kolonie, sondern nur aus grösseren und kleineren Stäöcken, das grösste 10 cm. hoch. Der Form nach zeigen die Hydro- theken keine Abweichung. Sie sind also langgestreckt glocken- artig, etwas ungleichseitig entwickelt, so dass sie die Kon- vexität nach oben am grössten haben. Von einer schmäle- ren Basis erweitern sie sich etwas aufwärts nach der Spitze. Der Mändungsrand, welcher kreisrund und parallel mit der Achse ist, ist gewöhnlich etwas nach aussen gebogen. Die Hydrotheken sind von ansehnlicher Grösse. Deren Länge beträgt nämlich 1,02—1,08 mm. und die Miundungsbreite 0,40—0,42 mm, Die Stiele, welche ungefähr ein drittel von der Länge der Hydrotheken betragen, sind gewöhnlich stark ausgesperrt und bilden emen Winkel von c. 909 gegen den Stamm, kaum weniger. Jeder Stiel hat 3—4 mehr oder we- niger scharf markierte schräge Ringelungen. Die Coppinien fehlen. Betreffend die Grösse der Hydrotheken bei L. fruticosa wird dieselbe von MARKTANNER in seiner Arbeit uber die Hydroiden des Hofmuseums in Wien auf 0,75 mm. angegeben. Im allgemeinen därfte die Grösse schon ungefähr die sein, obgleich ich unter dem grossen Material von dieser Art, das sich im zoologischen Reichsmuseum zu Stockholm findet (dort gibt es L. fruticosa von c. 30 verschiedenen Orten) auch Formen gefunden habe mit sowohl grösseren als kleineren Hydrotheken. Bei zwei Formen habe ich Hydrotheken von einer Länge von sogar c. 0,85 mm. gefunden. Zufolge dessen, dass also die Grösse nicht so unbedeutend wechseln kann, lege ich nunmehr der ungewöhnlichen Grösse der Hydrotheken bei der im Beringsmeer gefundenen Form keine so grosse Bedeutung bei, wie ich zuerst tat, sondern därfte sie nur als ene Forma major von L. fruticosa zu betrachten sein. Des Vergleiches halber werden ausser einer Abbildung der Hydro- theken bei dieser Form noch zwei Figuren von zwei For- men von Spitzbergen mit Hydrotheken von verschiedener Grösse beigegeben. Fundort: Beringsmeer. Lat. 559 24' n. Br., 1659 37 östl. L., 131 m. Sandboden. 13/8 1879. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 8. Grammaria immersa NUTTING. Taf. II. Fig. 4. Unter den Hydroiden der Vega-Expedition habe ich ein einziges, kleines, 18 mm. langes Bruchstuck gefunden. Ob- gleich das Material also sehr unbedeutend ist, trage ich doch kein Bedenken, dasselbe zu der von NUTTING ! beschriebe- nen Art hinzufähren, da dasselbe mit der von NUTTING ge- gebenen Figur und Beschreibung vollständig ubereimstimmt. Die Hydrotheken bilden ungefähr 8 Reihen längs dem Stamme und sind fast ganz von peripheriscehen Tuben bedeckt. Die freie distale Spitze ist stark nach aussen gebogen und die Hydrothekenmiändung vertikal. Vorher bekannt von der Kadiakinsel bei Alaska (NUTTING). Fundort: Beringsmeer. N. W. Seite der St. Lorenzin- sel. 1/7; 1879. Kommt auch an andern Orten in den nordischen Meeren vor. Von folgenden Orten habe ich Exemplare gesehen: Grönland, 609 24' n. Br., 459 31' w. L., 55 Faden. 16/6 1883 (Sophia-Exped.) und 739 20' n. Br., 219 20 w. L., 70 m., "2/7 1899 (Schwedische Grönland-Exped.); Spitzbergen, König Karls Land, Bremerstrasse 100—110 m., Bodentemperatur — 1,4590 C. 3/8 1898. (Schwed. Spitzbergen-Exped.); Halbinsel Kola, Ladigino, 70 Faden. 4/8 1877 (Sandebergs Exped.); Nordenskiöldsmeer 759 38' n. Br., 1149 11' ö. L., gegen die Chatanga Bay 19 m. 2/9 1901 und 759 32' 30" n. Br., 118? » 32 Ö. L., 30 m. 5/9 1901 (Russ. Polar-Exped. 1900—1903); Nördl. Eismeer nördlich von den Neusibiriscehen Inseln, 772 20' 30" n. Br., 1389 47' ö. L., 38 m. 9/9 1901 und 779 10' n. Br., 1429 48' ö. L., 35 m. 2/9 1901. (Russ. Polar-Exped, 1900—1903). Halecium telescopicum ALLM. Taf. I. Fig. 3—4., Taf. II. Fig. 3. Stamm steif ; aufrecht, besonders an der Basis zusammen- gesetzt 0,6—0,7 mm. dick, ziemlich stark ästig, Äste in der- selben Ebene liegend. Sowohl der Hauptstamm wie die Äste 1 NuTttTING C. C. Papers from the Harriman Alaska Expedition. XXI The Hydroids (Proceed. Wash. Acad. Science TII, pag. 178. Taf. XXL Fig. 5—6.) ; ZUR KENNTNIS D. HYDROIDENFAUNA D, BERINGSMEERES. 5 werden nach dem distalen Teile hin schmäler, wo sie fein sind, biegsam und einfach. Hinsichtlich der Verästelungsweise gleicht also diese Form der von ALLMAN! beschriebenen, wie auch der, die PIcTET und BEDort? in der zitierten Arbeit auf Taf. 1 Fig. 1 abgebildet haben. Die Hydrothekensamm- lungen sind lang, ausgezogen zylindrisch, weil viele Hydro- theken aufeinander folgen, was laut Angabe bei dieser Art der Fall sein soll. ALLMAN gibt bis 9 an; ich habe bei dem untersuchten Material sogar 12 nacheinander gefunden. Der Hydrothekenrand ist schmal, nach aussen bisweilen sogar etwas räckwärts gebogen. Von dieser Art sagt ALLMAN un- ter anderem:; »The first of the accessory segments . . ... 18 usually the longest, and is always provided with two obli- que annuli at is base». Diese Umstände variileren bei dem von mir untersuchten Material etwas. Gewöhnlich finden sich indes die zwei erwähnten FEinschnärungen ausgebildet. Die Gonotheken, welche weder ALLMAN noch PicTET & BEDOT gefunden haben, sind der Form nach elliptisch, an der Spitze abgerundet, 0,55—0,60 mm. lang, 0,35—0,40 mm. breit, fast ungestielt. Soweit ich aus dem konservierten Material erse- hen kann, därften die Gonotheken männlich sein, Fundort: Beringsmeer, 559 24' n. Br. 165? 37' östl. L., 131 m, Sandboden. 13/8 1879. Vorher bekannt von Austra- lien, Port Jackson (ALLMAN) und Gasgogne golf (PICTET und BEDOT), Pertularella tricuspidata (ALDER) HINCKS. Fundort: Beringsmeer, St. Lorenzinsel, Strandregion unter Steinen und Algen. ?/& 1879. Sehr gewöhnlich in der ark- tisehen Meeren Vier Exemplare mit Gonotheken nebst ei- nigen Bruchstöcken liegen vor. Thuiaria plumosa CLARKE, Fundort: Beringsstrasse, 659 14' n. Br., 1689 35' W. L., 29 Faden. Sandboden ?7/7 1879. Zwei fertile Exemplare nebst Bruchstöcken. ! ALLMAN G. J., Report on the Hydroida, dredged by H. M. 8. Challenger. Part. II in: Rep. scient. results Challenger. Zool. XXIII Lon- don 1888. S. 10. Taf V. Fig, 1, 1 a. ? PicreT C. & BEDot, M., Hydraires provenant des campagnes de FP'Hirondelle en: Resultats des campagnes scientifiques du Prince de Mo- naco, Monaco 1900, S. 7, Taf. 1, Fig 1—2. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 5. Abietinaria variabilis (CLARKE) KIRCHENPAUER. Taf. II. Fig. 6—7. Zu diesem vielgeståltigen im nördlichsten Teile des Stil- len Ozeanes so gewöhnlichen Hydroid muss ich zwei von der Vega-Expedition aus dem Beringsmeer mitgebrachte Exemp- lare zählen. Diese beiden weichen in mehreren Beziehungen voneinander ab. Das Exemplar von der St. Lorenzinsel ist 7 cm. lang mit alternierenden langen Ästen, die in ihrer Ord- nung wieder mit Seitenästen versehen sind. Das Exemplar von Port Clarence, dessen Stämme eine Länge von 10 cm. erreichen, hatte ein anderes Aussehen, indem die Äste, die auch hier freilich alle alternierend waren, kurz, unter einander gleichlang und ganz ohne Seitenäste waren. Ausserdem sind auch die Hydrotheken bei dem letzteren Exemplare auffallend - kärzer. Bei beiden Exemplaren sind die Hydrotheken in ihrer halben Länge oder mehr an der Achse festgewachsen und haben oft gleich unter der Mändung eine scharfe HEin- buchtung auf der adcaulinen Seite. Die Länge der Hydro- theken beträgt 0,60—0,80 mm, deren grögste Breite 0,35—0,40 mm. Die Mändungsbreite beträgt 0,21—0,23 mm, Die Go- notheken fehlen. Fundorte: Beringsmeer, St. Lorenzinsel, Strandregion unter Steinen und Algen. ?/& 1879. Alaska, Port Clarence. 4—6 Faden unter Steinen und Algen. ??/7 1879. Die von THOMPSON angegebenen Exemplare schreiben sich vom sibi- rischen Eismeer her. Diese Exemplare habe ich in den Samm- lungen des Reichsmuseums nicht finden können. Abietinaria gigantea (CLARKE) NUTTING. Taf. I. Fig. 53., Taf II. Fig. 5. Das Exemplar erreicht eine Höhe von 7,5 cm. Der Stamm ist mit einigen wenigen unregelmässig gestellten Einschnu-. rungen und Hydrotheken in zwei Reihen versehen. Die Äste liegen in derselben Ebene und alternieren im allgemeinen miteinander. Am proximalen Ende werden sie durch eine scharfe Einschnärung sehr schmal, sind aber uäbrigens ebenso dick wie der Stamm, abgeplattet, 1,3—1,5 mm breit. Die Äste erreichen oft eine bedeutende Länge und sind entweder ohne BSeitenäste oder mit einem oder zwei kurzen solchen ZUR kENNTNIS D. HYDROIDENFAUNA D. BERINGSMEERES. 7 versehen. Hier und da können mit langen Zwischenräumen Einschnuärungen auf den Ästen auftreten, oft aber fehlen sie ganz. Die Hydrotheken sind ålternierend, tief in die Äste eingesenkt, dicht sitzend, 0,70—0,75 mm lang. Ihre grösste Breite beträgt 0,40—0,45 mm. Die Gonotheken fehlen. Fundort: Beringsmeer. 649 52 n. Br. 1720 3 w. L., 18 Faden. ?3/; 1879. Selaginopsis cylindrica (CLARKE) MERESCHE. Taf. II. Fig. 8. Zwei Exemplare liegen vor, das grössere ist 9 cm. lang. In Bezug auf Habitus und Verästelung zeigen die Exemplare keine Abweichungen von dem typischen Verhalten. Auch die vollständig eingesenkten Hydrotheken stimmen der Grösse und dem Aussehen nach ganz mit den von CLARKE, CALKINS und NUTTING gegebenen Beschreibungen und Abbildungen uberein. Bemerkenswert ist doch, dass die Hydrotheken nur 4—5 längsgehende Reihen bilden. Sechs Reihen habe ich nicht beobachtet. Die Gonotheken fehlen. Fundort: Beringsmeer, St. Lorenzinsel 1879. ova Uv ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 8. Erklärung der Figuren. dbkr 16 Lafoéa fruticosa M. SaArs. HEine Kolonie vom Beringsmeer in natärlicher Grösse. » » Sa Zwei Hydrotheken von einem Exemplar von Spitzbergen (Ver- legen Hook) Halecium telescopicum Atrm. Kolonie in natäörlicher Grösse. > » » Teil eines Astes. 23 Abietinaria gigantea (CLARKE) NurTting. Kolonie in natär- licher Grösse. Taf. II. Lafoéa fruticosa M. SaRs. Zwei Hydrotheken von der Be- ringsmeerform. 3? > > » » Einige Hydrotheken von einem Exemplar von Spitzbergen (Bran- dewijnebay) >? ; Helecium telescopicum Airm. Kolonie in natärlicher Grösse. Grammaria immersa NUTTING. Teil eines Astes. >? Abietinaria gigantea (CLARKE) NutTtiInG. Teil eines Astes ?? » variabilis (CLARKE) KIROHENP. (St. Lorenzinsel.) Teileines Astes 2? > » > > (Port Clarence) Teil eines Astes 2? Selaginopsis cylindrica (CLARKE) MERESCKH. = > oo» > 28 — Lr Tryckt den 11 november 1907. Uppsala 1907. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Ner - L rk iv för Zoologi. Band 4. N:o 8. PN — KAEAESRNIENST G. Liljevall del. Ljustr. Justus Cederquist, Sthlm. Ljustr. Justus Cederquist, Sthlm ARKIV FÖR Z0O0LOGI. BAND 4. N:o 9. Some rare Birds Eggs. Described by Dr. O. OTTOSSON. With one Plate. Communicated December 4th 1907 by EISAR LÖNNPERG. Garrulus lidthi. From the time this beautiful jay was rediscovered I strongly desired to obtain eggs and full information about its breeding habits. My endeavours have been crowned with success so far, as a Japanese collector during an expedition to the island Amami-Oshima of the Loo Choo group south of Japan was happy enough to find two nests of this bird the contents of which viz. 3 & 4 eggs I had the pleasure of receiving some weeks ago. The bird is not found elsewhere which ex- plains the remarkable fact that so long time elapsed between the description of the first specimen and the rediscovery of the species. The nests were situated in hollow tree trunks. The two sets were collected resp. the 29th and 30th of March. The eggs appear to have been quite fresh and new laid, 3 in one and 4 in the other clutch. With regard to the colour they resemble completely the eggs of the common Starling (Stur- nus vulgaris) and give the impression of gigantic Starling eggs. The blue colour is exactly the same in both. Size: 33,4 X 24,1—33,1 X 24,6—32,6 X 24,4, and in the Other set 34,4 X 24,2—33,7 X 24,6—32,7 X 24—32,3 X 24,8 mm. Weight: 67—066,5—66, and in the other set 60—60—55 —63 ctgm. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 9. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 9. With regard to their shape they are rather strongly pointed. Shell somewhat glossy, rather coarse with numerous punetiform pores. Some of the eggs have much pronounced longitudinal furrows. The birds to the nests and eggs accompanied the collec- tion. Emberiza yessoensis. In a collection of eggs from Japan I have received a clutch of four eggs of Emberiza yessoensis together with the bird belonging to the nest and set of eggs. The eggs and the bird had been collected the 21 of June 1907 in the di- strict of Fuji to the south from Tokyo. | The nest was situated on the ground. The eggs resemble with regard to their colouration some eggs of Hmberiza lapponica, but are considerably smaller. The ground colour is greyish white, it is, however more or less completely covered by large irregular cloudy blotches of dark liver brown colour. In addition to this the eggs are provided with numerous dark blackish brown streaks. They are of a strongly rounded shape. BShell fine, glossy. Size: 17 X 14,5—17 X 14,5—17,3 X 14,4—17,2 X 14,3 mm. Weight: 11,5 etgm. each. This Bunting has hitherto been supposed to breed bar on the northernmost of the Japanese islands, 22500 as the specific name indicates. Plotus rufus. In June this year (1907) my collector in Palzestina sent on my request a hunter to Antiochia in Syria to procure for me eggs and birds of the typically African Plotus rufus a colony of which bred at Lake Antiochia already about 40 years ago according to TRrRISTRAM. The bird was also found breeding in the extensive reed beds and after many difficul- ties the man succeeded in procuring some sets of eggs and two birds. The nests consisted of reeds and water weeds and were situated among the reeds. O. OTTOSSON. SOME RARE BIRDS EGGS DESCRIBED. 3 The eggs were 4 in number in each nest, only one nest contained 5. Almost all the eggs were rather much brooded the llth of June. With regard to their appearence they resemble broadly speaking the eggs of Carbo graculus or C. desmaresti, but they are peculiarily enough spotted, which is the first ex- ample, as far as I know, of eggs covered with a chalky coat and at the same time provided with real spots. These spots give to the eggs a very strange aspect. The true shell is bluish white, rather smooth with scatter- ed punctiform pores. The shell is, however, provided with a chalky coat of a greyish white colouration, which in most cases completely covers the egg but in some instances leaves greater or smaller parts of the true shell uncovered. Here and there the coat 1s thickened to form small chalky tuber- osities or broader elevations. The pattern is formed partly by dark brown, or liver brown superficial spots, partly by darker or lighter, ashy grey, or greyish violet spots deeper in the shell. The spots are irregular and scattered all over the egg, sometimes they are more roundish and well defined mostly aggregated at the big end. One egg has a beautiful zone round the broader end. In another the pattern consists of large expanded irre- gular, pale greyish violet spots situated deep in the shell. In some cases the superficial spots are dominating, in other the more deeply situated spots are most prominent. As a rule one egg in. each set is considerably more spotted than the others, and in some sets there is one un- spotted egg as well. In one clutch all the eggs are un- spotted. With regard to their shape the eggs are variable, usually they are lon gish, as a rulestrongly elongated towards the small and (conf. Carbo desmaresti). In some cases the shape is more inflated. The size and weight vary in a considerable degree. The two largest eggs measure 61,4 X 38,5 and 59,2 X 39,4 mm. and the twe smallest 54,8 X 33,8 and 52 X 34,6 mm. Medium size: 55,4 X 35,6 mm. The greatest weight is 442 ctgm., the smallest weight 263 ctgm., average weight 325,9 ctgm. NE RER SIREN fö TEISONE 28R et aan v 4 « 4 ; ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 9. This isolated rookery far from the true area of distribu- tion of the species and the only one within the Palearctic region is very remarkable and it is near at hand to suspect that it is the question about a separate race. I have not yet had any opportunity of making a detailed comparison between the two accompanying skins and a sufficient number of skins from Africa. The bird from Antioch was called by ÖUSTALET Plotus chantrei but this name has later on been suppressed. Tryckt den 29 februari 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. fo 2 I VD. (= = 2 lidthi - 2 Emberiza yessoensis Trefärgstryck från Klisché från Generalstabens Lit. Anst. ALMQVIST & WIKSELLS Boktryckeri-A.-B., Uppsala. Fa LL N pg 4 GLEN ARKIV FÖR Z00LOGI. : BAND 4. N:o 10. Contributions to the knowledge of Thauma- ; toxena Brepp. & Börs. By IVAR TRÄGÅRDH. Uppsala. With 7 Textfigures. Communicated December 12:th 1908 by CHR. AURIVILLIUS and E. LÖNNBERG, In the year 1904 BREDDIN & BÖRNER! described a most singular and aberrant termitophilous insect viz. Thaumatoxena Wasmanni. It had been discovered by HAVILAND at Est- court in Natal, in the nest of Termes natalensis Hav. Ås the paper containing the description was not yet accessible to me, when I started on my voyage to Natal and Zululand in October the same year I did not not know of the dis- covery. Consequently I could not make any special researches for the insect, which seems to be by no means common in the nests of Termes natalensis. Therefore it was quite by accident that I brought home a single J specimen of that species amongst my collection of termitophilous insects. BREDDIN & BÖRNER considered Thaumatoxena to be an Hemipteron and BÖRNER founded on it a new suborder, Conorrhyncha. SILVESTRI? on the other hand, who has recently described another species of the same genus, from the nests of T. bel- 1 Ueber Thaumatoxena wasmanni, den Vertreter einer neuen Unter- ordnung der Rhynchoten, in BSitz. Berichte Gesellsech. Naturf. Freunde. Berlin 1904, p. 84—93, Figs 1—4. > Contribuzione alla Conoscenza dei Termitidi e Termitofili dell” Eri- trea. in Redia. Vol. IIT fasc. 2”, 1905, p. 350—359. Textfigs. 10—22. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 10. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10. licosus SMEATH. at ADI Uogri, refers it to the Diptera and con- siders it to be most closely related to the Stethopathide. | The specimen in my possession was found at lake Sibayi in Zululand, in the nest of Termes natalensis HAV., Cconse- quently not very far from where Thaumatoxena Wasmanni was discovered. It agrees entirely both with SILVESTRIS” detailed description of T. Andreim and BREDDIN & BÖRNERS” descrip- tion of the male of T. Wasmanni, which indeed do not exhi- bit any distinet differences. As the main difference SIL VESTRI points out that T. Andreini is smaller, but then the specimen described by BREDDIN & BÖRNER as a probable SJ is also smaller than the female. Thus in my opinion there can be no doubt about the identity of both species, T. Andreinmi being the male of T. Wasmanni. As BREDDIN & BÖRNERS drawings do not give any de- tails of the mouthparts and SILVESTRIS” are made from a dried specimen I think that the following description and drawings may be of some use to the purpose of homolog- izing the mouthparts. BREDDIN & BÖRNER sum up their opinion of the syste- matic position of Thaumatoxena in the following way: »Mit einem Rhynchoten haben wir es zweifellos zu thun, da das Fehlen der Cerci, die Lage und Gestalt der Maxillarstipites, sowie der Bau der Fähler es dieser Insectenordnung zuweli- sen. Wären Cerci ausgebildet, so könnte man vielleicht ver- -.sucht sein, es den Dipteren einzureihen, zu denen es aber sicherlich nicht gehören kann. Das zweigliedrige Labium, das gegenseitige Verhältniss von Clypeus und Labrum, die Verwachsung des Pharynx (Larynx) mit dem Clypeus (das Fehlen eines Tentoriums) die allgemeine Kopfform und die Kopflage, das festchitinisierte Mentum (Gula) theilt Thauma- toxena mit den Corixiden....» The absence of cerci however can scarcely -be considered as a conclusive proof that the insect is not a Dipteron. The shape of the antenne is, as already pointed out by SILVESTRI (op. cit. p. 352) exactly the same as that of the Stethopaihide, the second joint being bell-shaped and com- pletely covering the first joint. The maxillary stipites might as well be interpreted as maxillary palps as SILVESTRI does. TRÄGÅRDH, CONTRIBUTIONS TO THAUMATOXENA. 2) The labium, which BREDDIN & BÖRNER state to be build as in Coriza, is also shaped nearly exactly like the labium of the Stethopathide. The differences between Thaumatoxena and Corixa are according to BREDDIN & BÖRNER the following: »Ganz eigen- artig bleibt (1) das Fehlen der Stechborsten, (2) die relative Selbständigkeit der Labialpalpenglieder, (3) die Stellung der — Fiöhler zwischen den Augen, (4) die Fänfgliedrig der Tarsen, (5) die Lage der Mesothorakalstigmen und (6) die Unter- . dräckung der Ubrigen Stigmenpaare (vielleicht mit Ausschluss der metathorakalen ?), (7) die Einbeziehung des siebenten Ab- dominalsegment in den Anogenitalapparat. (8) die Besonder- heiten der Segmentierung und (9) die allgemeine Körper- gestalt.» All these characters except 5, 6, 8 and 9, which probably are adaptions to the termitophilous life, Thaumatoxena shares with many Diptera and especially with the Stethopathide. The aberrant characters BREDDIN & BÖRNER consider to be, partly the result of a thorough, one-sided adaption to the termitophilous life, partly of an old phylogenetic value. » Vielleicht haben wir in Thaumatoxena einen selbständigen Abkömmling der urspränglichsten Auchenorrhynchen (Homo- ptera) vor uns.> This view necessitates the assumption that this singular and aberrant type of Hemiptera has been pre- served owing to its having acquired termitophilous habits. But as the Hemiptera are a much older group than the ter- mites, fossils of them having been found already in the Per- mian epoch, whereas the termites have not been found earlier than in the tertiary epoch, the view of Thaumatoxena beimg an Hemipteron necessarily results in a contradiction. Because one can scarcely presume, that a small branch of the most primitive Homoptera should have persisted through the successive epochs until the tertiary and then suddenly should become extinct with the exception of the ancestor of Thaumatoxena, which associated itself with the termites. It is in this connection also worth mentioning, allthough it is of course no proof in itself, that up to the present no real termitophilous hemiptera have been found, a fact which cannot be a mere coincidence, but seems to suggest some profound causes, either that they lack the ability of adapting themselvs or that they are to offensive. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10. Furthermore it is impossible to perceive how such a thorough chauge as that from the sucking type of mouthparts of the Hemiptera to that of Thaumatoxena could possibly have taken place and moreover in a comparatively speaking so short time as what has elapsed since the beginning of the tertiary epoch. Because even in the most highly modified termitophilous insects, as for instance in the Aleocharini, the original type of the mouth-parts can easily be traced. SILVESTRI on the other hand considers Thaumatoxena to be a Diptercn, closely related to the Phoride and more closely still to the Stethopathide. Apparently he has however not made a detailed comparison of the mouth-parts of the two groups, a circumstancee for which the bad condition of his only specimen very likely accounts. Consequently he has interpreted the mouth-parts of Thaumatoxena in a way, which if it were correct, would eontradiet his opinion as to the close relation of Thauma- toxena and the Stethopathide. When describing the mouth- parts I begin with the labium about the interpretation of which the authors do not dissagree. BREDDIN and BÖRNER des- eribe it in the generic diagnosis as follows (p. 85): Textfig. 1. »Labium (Unterlippe, Russel) — Textfig, 1. Labium, ventral zWweigliedrig, das zweite Glied NNE (= Labialpalpus) zweitheilig, seine beiden Theile nur durch arthrodiale Membran verbunden; die Innenseite mit einer (von einem oberflächlichen Chitinge- röst gebildeten) Speichelrinne, deren Mändung zwischen den Palpengliedern liegt. Hypopharynx reducirt> and in the diagnosis of the species they add: »Zwischen den beiden Endegliedern ist am Ende der Labialrinne eine knopfartige Verdickung vorhanden die in eine stumpfe Spitze endigt.» If .we compare this description with that which WAN- DOLLECK gives of the labium of one of the genera of the Stethopathide: »In der Unterlippe liegt nun, von der Anhef- tung des Mentums bis in die Schenkel der Ligula ziehend, TRÄGÅRDH, CONTRIBUTIONS TO THAUMATOXENA. d eine stumpfe, dänne Halbröhre. Sie wird vom Ductus salio- alis durchzogen. Dieses Verhalten zeigt, dass wir es hier mit einem mit dem Hypopharynx identischen Organ zu thun haben.> and compare WANDOLLECKS” drawings Figs. 18 and 20 Pl. 26 with my textfigures 1 and 2 the conformity is ap- parent. And the fact that the salivary duct opens at the base of the tube is generally considered as a conclusive proof of it being the hypopharynx. Thus PACKARD [Textbook of Entomology, p. 71] writes: »In all insects this organ... has a definite location at the end and on the upper side of the labium, and serves to receive at its base the external opening of the salivary duct.» Textfig. 2. Textfig. 2. Rostrum, dorsal view X 310, cl, clypens; s, sense-organ ; mp. maxillary palp; 1, labium ; m, mentun ; 1b, labelle) hy, hypopharynx; Ibr, labrum. | Consequently there exists in Thaumatoxena on the upper side of the labium a structure which is the homologon of the - hypopharynx. This structure is neither mentioned nor deli- neated! by SILVESTRI, who describes the labium in the fol- lowing way: »Il labro inferiore & costituito da un pezzo mediano, che corre lungo la faccia ventrale del rostro & da due pezzi laterali ad esso uniti, che verso la parte anteriore vanno gradatamente restringendosi un poco ed in corrispon- "In his textfig. 16, there is to be seen an acute point between the labelle, which is however not mentioned in the explanatory references. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10. denza all” apice del rostro si ripiegano in alto formando una specie di cappueccio all” estremitå del rostro stesso.» — Instead of the real hypopharynx which SILVESTRI has thus overlooked, he interpretes as hypopharynx a structure which is to be found on the ventral side of what he consi- ders to be the coalesced maxillee. The labium? (Textfigs 1 and 2) is two-jointed: the basal joint (mentum) is only slightly longer than the terminal jomt; it exhibits a median longitudinal ridge with broad basis which branches off nearly at right angles into two short diverging ridges at the base of the terminal joint. The terminal joint is composed of the two labial palps or labelle, which are firmly connected with each other by a thin membrane; it is capable of being bent upwards at a right angle by means of two powerful bundles of muscles which aré inserted at its hind edge and seem to attach themselves to the thickened hind part of the ridge of the mentum. The labelle increase in width towards the tip and their lateral edges become curved more and more upwards and inwards so as to meet in the middle and form a kind of hood immediately in front of the labrum. The dorsal half of the anterior edge is rounded, the ventral one is excavated, so that the labium on dorsal view seems to end in two rounded lobes. while on ventral view it is semicircularly excavated, with a small, rounded median lobe -(Textfig. 2). The labell&e are provided with small hairs, the cutiele is ' very thin and soft, the anterior edge is not smooth but finely wrinkled. In the distal half of the labium there is a median longi- tudinal chitinous thickening, with a groove in the middle which coalesces with the inner surface of the labium; it widens near the tip suddenly to about half its ordinary breadth and terminates in a free poirt. This structure I homologize with the hypopharynx of the Diptera. | 1 Ag the labium got lost through an accident after the drawing (Textfig. 2.) had been made, and it had been dissected from the rest of the mouthparts and delineated on ventral view (Textfig. 1) I am unable to describe the proximal half of the inner (dorsal) surface of it. TRÄGÅRDH, CONTRIBUTIONS TO THAUMATOXENA. i The labrum (Textfigs. 3 and 4). Opposite to the labium and covering its proximal half there is a conical, truncated organ, which has been inter- preted very differently by the authors, BREDDIN & BÖRNER considering it to be the labrum, whereas SILVESTRI holds the view that it is composed by the maxille coalesced with the hypopharynzx. As to the real hypopharynx I refer to the statements made above. Before entering into the discussion of its morphological value I will describe it, as BREDDIN & BÖRNER give only a very short description of it and SILVESTRIS” description and drawings of it are not quite correct. The labrum (Textfig. 3 & 4.) is pearshaped, its greatest width is bet- ween the first and the second third of its length; near the truncated tip it is slighthy constricted. The dorsal surface is quite smooth and even in its distal half and does not exhibit any traces, in the shape of sutures, of its supposed coalescence of a pairy organ; in the proximal half there is a tongue- shaped area which is sculptured by very fine radiating strie; of this area only a small part is visible in Textfig. 3. Clypeus and front of the collar-shaped fold which ET Fl RA NE a rd embraces half of the labrum. The anterior end is divided into three lobes of which the two lateral ones are rounded and membranaceous and turn their excavated sides towards each other; they are separated from the median lobe, which is slightly excavated, by two inwardly curving incisions. The median lobe is delineated by SIiLvESTRI (l, c. Text- fig. 20, A. H. p. 355) who however seems to identify it with the tip of what he calls the hypopharynx, thus the same as the tip of the median lobe, which is to be seen on ventral view I. c. p. 357, he says: »Hypopharinx antice subtus trian- gularis, acuta, supra subquadrata apparet, oblique vero in- Textfig. 3. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10. spect ut appendix uncinata distincta.> This is however not the case, as my textfig. 4 plainly shows. | The ventral side is deeply excavated in the middle; the groove is posteriorly very narrow, the strongly chitinous and slightly downwardly bent edges of the labrum nearly meeting, but it widens considerably towards the tip of the labrum: the groove is separated from the rest of the surface by an distinct sharp edge which bends in an even curve outwards and is continued in its distal part by the exterior edge of the lateral lobes. z THORE HERA GA 2 FRERERONRENA "ge > Textfig. 4. Textfig. 4. Clypeus and labrum, ventral view. X 620. cl, elypeus; Ibr, labrum ; ep, epipharynx. In the bottom of the groove there is a pair of long pa- ralell chitinous bars quite coalesced with its floor. The bars reach as far as to the ventral anterior edge of the labrum and seem to branch off into two short bars each, which form both the edges of the median sharp tooth of the ventral lobe and the inner edges of the lateral teeth. The labrum, which is very remarkable through its great development, resembles very much that of the Stethopathide”? both in shape and size. 1 WANDOLLECK (Il. c. p. 419) says expressly that he uses the terms labium and labrum only in order to give some name to the structures in question, and that he cannot say whether they are really homologuous to the labium and labrum. NN 4 - TRÄGÅRDH, CONTRIBUTIONS TO THAUMATOXENA. 9 I we compare WANDOLLECKS' Fig. 13, Pl. 26 with my textfig. 4 we notice at once, that the only essential difference is, that in Thaumatoxena the lateral edges of the labrum are curved more towards each other and more upwards so as to coalesce with the ventral surface of the labrum, while in the Stethopathide they are free. The consequence of this is that in the latter the labial cavity is far larger than im Thauma- toxena, as the textfigs. 5 and 6 show, which represent trans- verse sections through both. Furthermore in Thaumatoxena the two chitinous bars coalesce with the roof of the labrum, while in the Stetho- pathide they are free. Besides these there are in the latter other accessory complicated structures very different in the three genera. da. da” | Textfig. 5. Textfig. 6. Textfig. 5. Transversal section through the labrum of Chonocephalus dorsalis. Textfig. 6. Transversal section through the labrum of Thaumatoxena. ep, epipharynx. BREDDIN & BÖRNER (l. c. p. 85) describe the two chiti- nous bars with the furrow between them and interpret it as epipharynx. SILVESTRI on the other hand has delineated the labrum on ventral view as if the longitudinal median groove were a lancet-shaped organ! (1. c. p. 355. Fig. 20, B). Regarding the morpholgical value of the structure des- eribed above it is evident from the comparison I have made, that it is homologous with the organ of the Stethapathidee for which WANDOLLECK uses the name labrum with reserva- tion, and that it does not exhibit any traces of being com- posed by the coalescing of two organs. Furthermore I think we may safely admit that at least in the dStiethopathide it can USA be anything else than & an highly developed labrum. + This is probably due to the dried condition of his specimen, which may have caused this structure to split in several pieces. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 10. 2 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10.. SILVESTRIS” view as to its morphological value seems to me te be quite untenable, firstly because it involves the hypopharynx being situated in the roof instead of in the floor of the mouth cavity, secondly because the labium exhi- bits a structure which is homologous to the hypopharynx and thirdly because in the Diptera Cyclorrhapha the maxille!, when present at all, are always very inconspicuous and stiletto-shaped. Textfig. 7. Textfig. 7. Thaumatoxena Wasmanni BREDDIN & BÖRNER. Dorsal view. >X 43. The labrum is embraced nearly entirely by a cuticular fold which cowers its proximal half. From its position be- tween the labrum and the headcapsule it is probable that it is homologous with the clypeus. ! It is noticeable in this respect that there exists great diversity of opinion about these organs. Thus LownE (The Blowfly. Vol. I, p. 130) says: »... 1t is plain that the terminal portion of the proboscis of the imago is developed from the first, and not from the second pair of maxill2e. TRÄGÅRDH, CONTRIBUTIONS TO THAUMATOXENA. 11 Besides the mouthparts, which allthough remarkable in shape, do not, as I have endevoured to prove, differ much essentially from those of the Stethopathide, the shape of the thorax and the abdomen forms a very striking feature of Thaumatoxena. | Both are undoubtly adaptions to its termitophilous life, as exactly amongst the myrmecophilous Phoride (a family most closely related to the Stethopathide) there occurs a genus Aenigmatias! MEINERT (Å. blattoides MEIN) which has nearly the same shape, there being no constriection either between the head and the thorax or between the thorax and the ab- domen and the thorax being well developed, allthough the wings are reduced. In Thaumatoxena the adaption in shape is far more complete and oifers a splendid example of what WASMANN calls »Trutztypus> which is defended against any attacks from the hosts by the unassailable shape of the body. It is indead of a great interest to behold, how in two so diffe- rent orders of insects as the coleoptera and the diptera the same biological agents have produced two forms which exhibit such an amazing conformity as Thaumatoxena and the genus Trilobitideus RAFFR. (WASMANN 1. c. p. 617—620, Taf. 31, Fig. 162). : In Thaumatoxena there is however a pair of rudimentary wings on the mesothorax, the solid construction of which seems to oppose strongly the view of their being reduced and modified dipterous wings. But then we must bear in mind that in the family of Termitoxenvide, another group of termitophilous diptera, the wings exhibit a far more aber- rant shape. Moreover the type of diptercus wings from which it would be less difficult to derive the rudimentary wings of Thaumatoxena certainly is that of the Phoride with their two dark, thick, approximate veins meeting on the front margin near its middle and besides these only with very fine veins. To conclude, the structure of the feet, with its two 1 Entomologiske Meddelelser. Keöbenhavn. 1889—90. Bad. II. p. 212 —126. tab. IV. 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 10. claws, two pulvilli and the empodium 1s certaimly that of a typieal Dipteron. (Compare SILVESTRI l. c. p. 356, Fig. 21, A and B) BREDDIN & BÖRNER Who have overlooked the real empodium (= Streckgriffel KoLBE) consider the pulvilli to be the bipartite empodium. Addendum. While correcting the proof-sheets of the present paper. I see that BÖRNER lately, has altered his view as to the systematic position of Thaumatoxena and now agrees with SILVESTRI and the author in regarding it as a Dipteron; he interpretes the mouth-parts in the same way as I have done. BÖRNER however considers Th. to be more closely related to the Braulide. j t Zool. Anz. Bd. 32. No. 19. 4. Febr. 1908. p. 537—549. Tryckt den 14 mars 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR Z0O0OLOGI: BAND 4. N:o 11. Ein neuer Fundort fiir Säugetierfossilien in Peru. Von ERLAND NORDENSKIÖLD. Mit 2 Tafeln und 7 Textfiguren. Mitgeteilt am 8. Januar 1908 durch G. Horm und E. LÖNNBERG. Das Gebiet auf dem peruanischen Hochplateau zwischen Tirapata, Nuioa, Crucero, Macusani und Corani ist sehr reich an Höhlen. Diese verdienen eine eingehende Untersuchung, da sie ganz sicher eine sowohl archäologisch wie paleonto- logisch wertfolle Ausbeute liefern werden. Im Jahre 1904 —1905 besuchten Dr. N. Holmgren und Verf. dieses Aufsatses einige dieser Höhlen. Wir trafen da bei Corani eine an Felsen- zeichnungen reiche und bei Tirapata eine andere an Säugetier- und Vogelfossilien! ganz reiche Höhle an. Die letztere will ich hier unten näher beschreiben. Die Höhle bei der Eisenbahn- station Tirapata (3819 m. ä. d. M) heisst »La Casa del Diablo» und liegt ein paar Kilometer vom Bahnhof und etwas höher als dieser. Sie ist somit fär eine weitere Untersuchung aus- serordentlich bequem zugänglich. HEin Teil der Knochen der in der Höhle gefundenen Säugetiere stammt von ausgestor- benen Formen her. 1 Die Vogelfossilien sowie die angetroffenen Knochen kleinerer Nage- tiere habe ieh mangels Vergleichmateriales nicht bestimmen können. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 11. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. XN:O li. 2 = Blöcke. = Höchster Teil. 2 ö = Bodenneigung JA = Ebener Teil. fl Fig. 1. Planskizze der Höhle. Beschreibung der Höhle. Hier nebenan bringe ich eimme Planskizze von La Casa del Diablo. Sie hat zwei Eingänge und ist zum grösseren Teile hell. Ihre Länge ist 31 meter, die grösste Breite 22 m., die grösste Höhe 7--8 m. Der grosse Eingang ist 8 m. breit. Die Ge- steinsart, aus welcher die Höhle gebildet ist, ist mit Ton NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 3 gemischtes Kalkstein. Durch die auslösung des Kalkes hat sich allmählich die Höhle gebildet, d. h. Wasser, das durch Spalten gesichert ist, hat den Kalk gelöst und hat den in diesem eingemengten Ton fortgefuährt. Das meiste des Bodens der Höhle ist ziemlich hart. Auf der linken Seite der Höhle ist die Erde jedoch locker, so dass es sich dort leicht graben liess. Hier haben wir auch die Hauptmasse der Fossilien gefunden. Mehrere Blöche sind in die Grotte heruntergefallen. Unter den beiden grössten A. und B. haben wir uns ganz tief eingegraben, da unter ihnen zahlreiche Knochen lagen. Der Boden der Grotte neigt sich ganz stark nach links. Wäre ein Knochen auf dem harten Boden in der Grotte gelegen, so wäre er sicher bald durch Tiere, die die Höhle besucht haben in die Grube auf der linken Seite hinuntergestossen oder durch Ratten hineingezogen worden. Ton und hinunterge- fallene Steine haben sich ebenfalls dort angesammelt. Verschiedene Schichten in der Hoöhle. Bei unseren ersten Besuche in La Casa del Diablo fanden wir ganz an der Oberfläche des harten Teiles, einen Nchwanz-knochen von Scelidotherium. Bei Grabungen in der Grube fanden wir dagegen alle dScelidotheriumknochen bei- nahe 1 meter Tief, tiefer als die Knochen eines anderen Fos- sils, Onohippidium, das fär diesen Fundort sehr charakte- ristisch ist. Uber den Schichten mit Onohippidium und Scelidotherium war ein unbedeutendes Kulturlager enthaltende Schicht, in der wir ein Stuäck einer Pfeilspitze aus Obsidian und einige Topfscherben fanden. Ebenso wie andere Schichten enthielt auch diese Knochen von grossen Mengen Nagetiere. In unge- fähr 1 Meter Tiefe nahmen die Fossilien bedeutend ab, und unter den dScelidotheriumknochen fanden wir nur Knochen von kleinen Nagetieren, und dies keineswegs in derselben unerhörten Menge, wie in den oberen Schichten. Wie immer in Höhlen, muss man auch hier bei der Beurteilung des relativen Alters der verschiedenen Funde sehr vorsichtig sein, da Knochen und Gegenstände aus ver- schiedenen Zeiten durch CGrabungen der Ratten und anderer Tiere leicht durcheinander gemischt werden. So fanden wir 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. unter der obersten Schicht zwei Knochen von zahmen Schafen zusammen mit OnohMppidiumknochen. Wie die Knochen sich in der Höhle angesammelt haben. Die Knochen der kleinen Säugetiere und der Vögel, die in der Höhle getroffen werden, stammen wahrscheinlich grös- stenteils aus von Raubvögeln ausgeworfenen Ballen solchen Sachen, die sie nicht haben verdauen können, her.! Durch solehe sammeln sich auf der andinischen Hochebene noch fortwährend Massen von Nagetierknochen in den Höhlen. Charakteristiseh fär die auf diese Weise in der Höhlen ge- sammelten Knochen ist, dass sie sehr gut erhalten sind und dass der Hinterteil des Hirnschädels der Nagetiere stets fehlt. Auch die Knochen der grösseren Tiere sind von Raub- tieren in die Höhle geschleppt worden. Vollständige Skelette von in der Höble gestorbenen Tieren findet man nämlich nicht, sondern nur alle mögliche Skelettstucke verschiedener Tieren durcheinander. Es sind dies nicht Reste von Mabhl- zeiten: der Menschen, denn die langen Extremitetenknochen sind nicht behufs Herausnahme des Markes zerschlagen und deutliche Zeichen von Werkzeugen sind an den Knochen nicht zu entdecken. Dagegen sieht man an vielen wenn nicht an allen Knochen Zeichen von Raubtierzähnen. Die Raubtiere die hier tätig gewesen sind, haben offenbar in der Regel Junge von dScelidotherium, Megathervum und Onohippidvum und von Auchenmia auch erwachsene Tiere -gejagt. Wie die Knochen bewahrt sind. Sowohl die Knochen von Onohippidium, wie die von Scelidotherium und die anderer hier gefundener Formen sind ausserordentliéh gut bewahrt. Sie haben in der Regel ein vollständig frisches Aussehen und einige von ihnen enthalten organische Bestandteile. Dies zeigt fölgende Untersuchung. Ein Stäck des Radius von Onohippidium, im Gewichte von ! Vergl. J. REINHARDT. De brasilianska Knoglehuler og de i dem forekommende Dyrelefninger. E. Museo Lundii. Förste Bind. Köpen- havn 1888. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN 5 1,101 gr., wurde in verdännte Salzsäure gelegt, wobei die an- organischen Bestandteile sich auflösten und ein in der Form noch identisches, ganz weiches, aus organischen Bestandteilen bestehendes Stäck zuruckblieb. Dieses wurde gewaschen und getrocknet und wog dann 0,233 gr. Es enthielt also nicht voll 1/5; organische Bestandteile. REINHARDT! erwähnt, dass in den Knochen von den brasilianisehen Höhlen keine orga- nischen Bestandteile zurtäckblieben, als er ein ähnliches Ex- periment machte. Die Knochen von der Tirapatahöhle, die organische Bestandteile enthalten, kleben nicht wie es fossile Knochen zu tun pflegen, an der Zunge, wenn man an ihnen leckt. . Das Alter der Knochen. Das frische Aussehen der Knochen deutet auf kein sehr bohes Alter hin. Dies tut auch nicht die lose Beschaffenheit der WSchicht, in der die Knochen angetroffen worden sind. Onohippidium und Scelidothervum, sind Formen, die auch an anderen Stellen unter Umständen getroffen worden sind, die darauf hinzudeuten scheinen, dass sie in Siidamerika noch vor nicht langer Zeit ausgestorben sind. So wurde ein Onohippidium in der Höhle bei Ultima Esperanza” unter Umständen ange- troffen, die darauf hindeuten, dass es später als das so be- räuhmte Grypothervum (Neomylodon) da ausgestorben ist. Knochen friscehen Aussehens von Scelidothkervum habe ich auch mit Grypotherium in der erwähnten Höhle in Patagonien ge- funden. GERVAIS? berichtet dass CASTELNAU in einer Höhle, Samson-Machay, unweit Cerro de Pasco in 4,0006 m. Höhe Knochen von Scelidotherrum gefunden hat. Die Knochen hatten ein sehr frisches Aussehen: »leur teinte jaunåtre et leur bonne conservation les feraient prendre pour les os de quelque animal mort recemment, et n'ayant subi la macéra- tion on Pinfluence des agents exterieur que pendant un temps assez court». In der Provinz Tarapaca in Chile (fräher Peru) hat man ebenfalls ausserordentlich wohlerhaltene Knochen von Sceli- VIP se: ? ERLAND NORDENSKIÖLD. Takttagelser och fynd i grottor vid Ultima Esperanza. K. S. V. A. Handl. 1900. B:d 33. N:o 3. > GErRVATIS. -De CASTELNAUV Expedition dans I Amérique du Sud. P. HENNES: 48: 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:0 11. dothervum gefunden. Man fand dort auch ein Hautstäuck dies ilereskte Diese frisch aussehenden und organischen Bestandteile enthaltende Knochen sind jedoch alle, ausser denen von Tara- paca, in Höhlen gefunden worden, wo sie gegen eine Vermo- derung in kurzer Zeit gut geschutst waren. Möglicherweise irrt man sich doch in der Annahme dass die Funde in Ultima Esparanza und in der Tirapatahöhle viel jänger seien als die vollständig fossilen Knochen, die man von denselben Tier- formen an anderen Stellen, in Flussbetten und dergl. findet, wo sie Veränderungen stärker ausgesetzt waren. Wenn in trockenen Höhlen in Peru die Haut u. s. w. getrockneten Menschenleichnamen (s. g. Mumien) uber 400 Jahbre lange bewahrt sind, so ist es nicht eunmöglich, dass dieselben oder auf ähnliche weise aufbewahrten Säugetier- fossilien tausende von Jahren hätte bewahrt werden können, wenn es in der Höhle fortwährend richtig trocken gewesen wälte. Dies war freilich in der Tirapatahöhle nicht der Fall. Man muss jedoch annehmen dass da fruäher vollständig trocken war, denn in dem etwas feuchten Höhlenlehm in welchen wir die Knochen nun fanden, hätten die organischen Bestand- teile nicht eine längere Zeit bewahrt werden können. Ausser in La Casa del Diablo sind Säugetierfossilien auf der Hochebene um den Lago Titicaca nur bei Ulloma unweit des Rio Desaguadero und bei Corocoro gefunden. Von den !' BASADRE. Un fosil notable peruano. Boletin de la Sociedad Geo- gråfica de Lima. Lima 1893. Tomo III. BASADRE schreibt S. 95.: »Lo especial del hallazgo de las osamentas del Scelidotherium en Tarapaca, Con- siste en ser esas osamentas Unicas en todo el territorio peruano, y de per- tenecer 4 un animal el mås grande y colosal que ha existido en todo el territorio. Otras circunstancias muy notables son: el estado de esas osa- mentos encontradas casi. en la superficie de la tierra; la perfecta conser- vacion en que se hallan y el tener uno de los femur pegado con un pe- dazo de cuero grueso con largas cerdas.» ? Auch in Nordamerika in Tennessee hat man Knochen eines grossen, ausgestorbenen Riesenfaultiers (Megalonyx) gefunden, die em vollständig frisches kussehen hatten. Man fand dort u. a. die Hornscheide einer Kralle, Knochen mit Resten von Knorpeln u. s. w. (HENRY C. MERCER. The finding of the remains of the-fossil sloth at big bone cave, Tennessee in 1896. Procceding of the American Philosophical Society. Philadelphia 1897). Eigentuämlicherweise sind diese Funde in der grossen Menge Schriften, die die ähnlichen Funde in den Höhlen bei Ultima Esparanza in Pata- gonien behandeln, nicht erwähnt. Hätte man sie gekannt, so hätte man vielleicht von den in Patagonien gemachten Funden nicht soleh ungeheures Wesen gemacht und sich uber deren frisches Aussehen etwas weniger ge- wundert. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 7 letzteren Fundort hat HUXLEY! eine Macrauchenia beschrieben, von dem ersteren, von SUNDT entdeckten erwähnt PHILIPPI? Reste von Mastodon, Hippidium (Hippidion), Megatherium und Scelidotherium und Mylodon(?). PoMPEcKI,” der ebenfalls Ulloma besucht hat, hat eine ausgezeichnete Beschreibung der von ihm dort gefundene Mastodonreste geliefert. Ausser von Mastodon bolivianus PHIL hat PoMPEcKJI?> bei Ulloma Skelettteile von Scelidotherium und Macrauchenia gefunden. Auch Verf. dieses Aufsatses hat Ulloma besucht und hat dort u. a. einen Phalangenknochen eines Pferdes gefunden, das seines kurzen, breiten Form nach wvon Onohippidium zu sein scheint. Uber die Gleichzeitigkeit der Höhlenfunde mit den bei Ulloma gefundenen Fossilien wage ich nichts Be- stimmtes zu äussern doch glaube ich das die Ullomafossilien, nicht viel älter sind als die von Tirapata. Die Fossilien bei Ulloma die in Erde und Kies draussen auf dem offenen Felde eingebettet sind, sind natärlich mehr einer Veränderung und Zerstörung durch den Zahn der Zeiten ausgesetzt gewesen, als diejenigen, die gut geschäötzt in der Höhle gelegen haben, und sehen deshalb viel älter aus. Gemeinschaftlich fur die beiden Fundorte sind Scelidotherium und Megatherium und möglicherweise Onohippidvum. POMPECKJ+ hat mit Recht betont, dass die Schichten, in denen die Säugetierfossilien bei Ulloma getroffen werden, den jängsten Bildungen auf der bolivianischen Hochebene angehören missen. So sagt er von ihnen u. a. »Tatsächlich mussen die Punaschichten von Ulloma mit Mastodon Bolivianus ete. sehr jung sein. Sie liegen horizontal ungestört. Sie liegen ferner diskordant z. T. neben z. T. uber roten, grauen, bräun- licehen Tonen, Sanden, Sandsteinen, Kieslagen mit Konkor- danten Einschaltungen von hellen Andesittuffen.> STEINMANN ? hält ebenfalls die Säugetierfossilien im Tarijatale in Bolivia fur viel junger als man es im allgemeinen angenommen hat. Er spricht sie als von eines unserem Mittelkvartär (älteren Löss) entsprechenden Zeit aus. ! HUXxLEY. On a new species of Macrauchenia (M. Boliviensis). Quart. Journ. Geol. Soc. London 1860 (1861) p. 73. ? PHirieer. Vorläufige Nachricht uber fossile Säugetierknochen von Ulloma. Bolivia. Zeitschrift des Deutschen Geologischen Gesellschaft, Ber- lin 1893. >? POMPECKJ. Mastodon-Reste aus dem interandinen Hochland von Bolivia. Palzxeontographica. Stuttgart 1905—1906 + POMPECKJ. 1. c. : 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 11. Man sieht in etmographischen Arbeiten oft als Beweis fir das hohe Alter des Menschen vm Siidamerika angefiährt das Arte- fakten mit Knochen von Riesenfaultieren und anderen ausgestor- benen Säwugetieren zusammen gefunden werden. Sehr glaublich ist dass das Mensch ein Zeitgenosse des Scelidothervum und Onohippidvum etc. in Sidamerika war, aber dieses ist kein Beweis fir das hohe Alter des Menschengeschlechtes in Säd- amerika, denn wahrscheinlich lebten diese Tiere noch da im Anfang der postglacialen Zett. Unter welchen Verhältnissen haben die Säugetiere von der Tirapata höhle auf den andischen Hochebene gelebt? PomPEcKJ! schreibt S. 56: »Zur Diluvialzeit oder we- nigstens während des Abschnittes desselben, als die Fauna mit Mastodon bolivianus existirte, hat die bolivianisehe Hoche- bene in der Höhe von c:a 3800—4000 m. wahrscheinlich den Charakter einer Steppe getragen, ähnlich wie heute, aber reicher an Niederschlägen, und dann wohl auch reicher an Graswuchs und an Sträuchen als heute.> Die Funde in der Höhle bei Tirapata widersprechen dem nicht.? Die jetzt lebenden Tierformen, von denen Knochen in der Höhle ge- funden sind, sind solche, die am besten in Steppennatur ge- deihen. Auchenia lama und Auchenia vicugna sowie Lagidium peruanum, von denen Knochen massenweise in der Höhle gefunden worden sind, gehören noch immer zu den charak- teristisehen Repräsentanten der andiniscehen Hochlandfauna. Eigentumlich ist der Fund von Knochen eines Dicotyles in der Höhle. Möglich ist es dass dieselben von einer Form sind, die auf den Bergen gelebt hat, jetzt aber ausgestorben ist. Das geringe Material ermöglicht nicht eime Artbestimmung. Onohippidium, das eine Pferdeart gewesen ist, ist in der Steppennatur »sicher gut gedienen. Seine äusserst kurzen Metacarpal-, Metatarsal- und Phalangenknochen zeigen, dass es wahrscheinlich ein in den Bergen kletterndes Tier gewesen ist. Die kleinen Hufe zeigen, dass es auf hartem Boden gelebt hat. Dass die Riesenedenteten Zweige von den Bäumen I POMPECKJ |l. e. ? Vergl. auch ERLAND NORDENSKIÖLD: Uber die Säugetierfossilien im Tarijatal. Bull. Geol. Inst. Uppsala 1902. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 9 herabgebogen und von Blättern gelebt haben, wie sie auf Abbildungen dargestellt zu werden pflegen, ist nicht wahr- scheinlich, da die von Grypotherium in Patagonien gefundenen Excremente beweisen, dass dieses ein hauptsächlich grasfres- sendes Tier gewesen ist. Sehr möglich scheint es mir dagegen, dass sie sich hauptsächlich in Suäumpfen aufgehalten haben. BURMEHBISTER! meint ebenfalls infolge osteclogischen Eigen- tumliechkeiten beim Skelette von Scelidotherium dass dieses Riesenfaultier auf dem Boden gegrast hat. Sicher ist, dass die Knochen, die man bei Ulloma trifft, dort nicht unter den jetzigen Verhältnissen haben eingebettet und bewahrt werden können. Vielmals habe ich Knochen von Llamas und von anderen, vor kurzer Zeit gestorbenen Tieren, auf der bolivianischen Hochebene umhergestreut liegen sehen, sie sind aber immer, wenn sie eine längere Zeit gelegen haben, infolge der Temperaturveränderungen vollständig ver- wittert gewesen. Liegen diese Knochen dagegen unter wasser, so sind sie stets sehr gut erhalten. Man sieht somit, wenn Knochen desselben Individes teils am Ufer einer kleinen Sees, teils im Wasser liegen, dass nur die letzteren wohlerhalten sind. Wahrscheinlich war die bolivianiseh-peruanische Hoche- bene reicher an Niederschlägen und reicher an Simpfen in der Zeit wenn die Ullomafossilien wie Mastodon, Megatherium, Secelidotherium ete. da lebten. Warum sind, wahrscheinlich in später Zeit, eine Menge grosse Säugetiere in Sudamerika ausgestorben. Diese Frage ist so oft debattiert worden, dass ich nur einen Umstand hervorheben will, der möglicherweise zu ihrer Lösung beitragen könnte. Geht man von der Annahme aus, dass es kein Zufall ist, dass die Pferde und die Riesenfaultiere sich im Sädlichen Patagonien und auf dem andinisehen Hoch- lande länger gehalten haben, als sonst in Sädamerika, so muss man sich fragen, warum dies gerade dort geschehen ist. Die peruanische Hochebene, wo sehr viele frisehe Knochen von Onohippidium und Scelidotherium gefunden worden sind, liegt auf 35 bis 40 Breitengraden von Patagonien, wo: diese und ! BURMEISTER: Description physique de la Republique Argentine. S. 345. Tome III. B. A. 1879. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o li. andere Formen ebenfalls sehr lange Zeit gelebt zu haben scheinen. Diese Gebiete haben beide ein kaltes und rauhes Klima. Sollte die anlässlich der bekannten Erscheinungen in Afrika aufgestellte Theorie, das ein der Tzetzefliege entspre- chendes Insekt die Riesentiere und mehrige andere Säugetiere in Suidamerika ausgerottet habe, richtig sein, so ist es ja mög- lich, däss das kalte Klima in Patagonien und auf dem andi- nischen Hochlande dieser Ausrottungsarbeit eine Grenze gesetzt hat und dass die Tiere sich dort länger halten konn- ten, als anderswo. Ich glaube nicht, dass der Mensch einen wichtigeren Anteil an der Ausrottung dieser Tiere hat, denn seme Bewaffnung ist vor der Invasion der Weissen allzu pri- mitiv, viel primitiver als die der Neger, denen es doch nicht gelungen ist, die grossen NSäugetiere in Afrika auszurotten, gewesen. Erst das Repetiergewehr macht dort reinen Tisch. Verzeichnis der in der Höhle gefundenen Säugetierfossilien. Canis peruanus Nn. Sp. (Fig. 2, 3. 4.) In der Höhle fanden wir ein Kranium ohne Unterkiefer, ein Stuck eines Oberkiefers, einen Unterkiefer, ein Stuck eines Unterkiefer u. a. emes hier Canis peruanus genannten Canis- art. Dieser hat beimahe die Grösse von Canis jubatus gehabt. Von dieses Art ist es jedoch mit Leichtigkeit durch die Form -und grösse der Zähne zu unterscheiden. m, und m, im Oberkiefers von Canis peruanus sind Verhältnismässig viel breiter im Verhältnis zur Länge als die entsprechende Zähne von Canis jubatus, pmt im Oberkiefers von Canis peruanus ist Verhältnismässig grösser, als der von Canis jubatus, pms ist bei dem ersteren schmaler und länger als beim letzteren. Es ist nicht möglich, Canis peruanus mit einer der von AMEGHINO und anderen beschriebenen fossilen sudamerikani- schen Camnisarten zu idenfizieren. Von den meisten unter- scheidet er sich dadurch, dass er bedeutend grösser gewesen ! AMEGHINO. Notas sobre algunos mamiferos fösiles nuevos o poco conocidos del valle de Tarija. Anales del museo nacional de Buenos Aires. Tomo VIII. 1902. >? WINGE. ? LYDEKKER. On two Argentine Extinet Carnivores. Paleontologia Argentina. T. 3—4. La Plata 1894—96. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 11 ist. Ebenso wenig gleicht er emer der Canisarten, die von ähnlichen GCrösse gewesen sind Canis tarijensis AMEGH. hat im Oberkiefer bedeutend schmalere m, und verhältnismässig ANSE 4 4 EN RV 3 (a NN oh 2 ON N Å M | 2 ärendet RR 2/ Fig. 2, 3. Kranium von Canis peruanus. ”|3 viel kleinere ms. Canis troglodytes LUND ist bedeutend grösser gewesen und seine Molaren haben auch nicht dieselbe Form gehabt, wie die von C. peruanus. Canis Moreni LYD. unter- Scheidet sich von Canis peruanus ausser durch die Form der 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 11. N | SL YSL (IN (a NG N NN ÖS SÖ Å ff SA S N d A OM EKA Fig. 4. Kranium von Canis peruanus. ”/3 Molaren, durch das verhältnis- mässig kurze, sehr breite, grosse Kranium. Vergleicht man Canis peru- anus mit Canis magellanicus, so ist die Ubereinstimmung ungeachtet der Grösse, eine grössere, als die zwiscehen dem ersteren und eines des oben- genannten Arten. Besonders in der Form der Zähne, vorzug- lich der Molaren ist die Uber- einstimmung eine sehr grosse. Canis peruanus ist jedoch, wie schon erwähnt, bedeutend grös- ser als Canis magellanicus ge- wesen und hat ausserdem ei- nem verhältnismässig breiteren, kräftigeren Vorderteil des Krani- ums sowie einen schmaleren Hirnschädel und einen kärze- ren, breiteren Stirnteil gehabt. Was Canis peruanus vor allem charakteristert, das ist dass die Molaren im Oberktrefer kurz und breit sind sowie dass der Vorder- teil des Kraniums sehr kräftig entwickelt gewesen ist. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 13 Tabelle mit Kraniummaass (Oberkiefer). | i CERIS e A FÖR C RR ME oll peruanus lazareN morus! batus dens | dyuest Länge des Kraniums ...-. 207 mm | 142 | 124 | 215?) 187 | — NG >» Gaumens. . - «| 100 72.) 62 | 108) 92 | — Grösste breite des Gaumens | 61 41 | 40 60 48 | — fangolvon pmt os. sc sv |19 20 12,5] 11,5| 18 | 15 | 26,5 Rn lan ISS SEE SE TOR L6:75 Brettelbr tm, soc sis ds ll6r FS td Re NG Läns IN TNA SSK Gö 5 6 10. 6,5 7,75 | IBTSItol Me a dö BoeR a 11,5 id | He IR TO | 11,25 | Ausser Kraniumteilen befanden sich in der Höhle einige Extremitätenknochen von einem Camis. Sie sind zu klein um von einem Canis peruanus zu sein und sind wahrschein- lich von einer anderen Art. Tabelle. Canis von anno | OC: cäncri- 5 Al dler TifNe C. azarae RED C. jubatus Länge des Radius . . .| 134 mm | 111 123,5! 103 113 | 269 283 fo SANT cs el IK | 128,5 139 | 125 144 | 268 271 Felis Sp. Von einer grossen Felis Trafen wir in der Höhle ein Femur, einen Metacarpal oder Metatarsalknochen und eine Zehenphalange. ! Nach HUXLEY. On the Cranial und Dental Characters of the Ca- « nide. P. Z. S. 1880. S. 267. ” H. WinGzE. Jordfundne og nulevende Rovdyr (Carnivora) pa Lagoa Santa, Minas Geraes, Brasilien. E museo Lundii. Andet Bind. Andet Halv- bind, Kjobenhavn 1895—1896. > Dies ist ein relativ kleines Exemplar. Canis jubatus kann bedeutend grösser werden. WINGE (1. c.) erwähnt von Argentina ein Kranium, das eine Länge von 234 mm hat. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI.: BAND 4. N:O MI. : Tabelle. RATAS = SSE É , | | OA | ReLS oRca Felis con | Felis, Höhle) é color | | bei Tirapata| TLapa do Lapa dos Grosses | | Eserivania Tatus Männehen | | : ad. ad. ad. | | Länge des Femur - . . |ung.280 mm/277 291 322— — — ANSER | Breite uber das obere | | Ende (Caput und Tro- | | | chanter major) -. ...| 63 70 68 178) 742 53 Mephites sp. Ein Humerus. Auchenia lama ILLIG und Auchenia vicugna MOLINA. Von dieser Arten fanden wir in der Höhle eine grosse Menge Knochen sowohl von älteren wie von jungeren Indi- viduen. Diese habe ich teils mit dem Material des Reich- museums an recenten und fossilen Llamas sowie teils mit den von BRANCO? und WINGE? gegebenen Massen verglichen. Hieraus geht hervor, dass wir in der Höhle Knochen von zwei Awucheniaarten haben, die, allem nach zu urteilen, Au- chenia lama und Auchenia vicugna, oder sehr nahestehende Formen gewesen sind. HEinige Knochen der ersteren sind von ganz grossen Individen, sie erreichen jedoch bei weitem nicht die Grösse von Auchenia major LUND. Tabelle. — - —— LL]! — = — — | ES : Protau- I "ec å | nölnle, Wirapatå ÅA. major | chenia ÅA. lama | | (nach Reissi (nach A. lama |A. vicugna, WINGE) (nach WINGE) | | BRANCO) | Humerus | | | Breite uber die untere | — Gliedfläche . - « - -| 45 mm 31 — |47,5—54,5 — | 44,5 1 Nach freundschaftlicher Mitteilung des Museumsinspector H. WINGE in Kopenhagen. ZW. BrRANcCo. Uber eine fossile Säugetier-Fauna von Punin bei Riobamba in Ecuador. Palgeontologiscehe Abh. herausgegeben von Dames und Kayser. Berlin 1882—1883. 3 H. WinGzeE. Jordfundne og nulevende Hofdyr pa Lagoa Santa, Minas Geraes, Brasilien. E Museo Lundi, Köpenhamn 1906. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 15 Ane, Unempan |A major | kd | 4. lama | | I (nach | Beissi | (nach | la Homme DAR vicugna] WINGE) (nach | WINGE) | | | BRANCO | | Metacarpus. | | | | | Länge | 230 mm | 205 | 283(juv)) 300 |. 216 Breite der oberen Glied- | | | | RER AR IT SE os läste a EN NNS6 Breite einer der unteren | | ÖMfedl Ener AR Es RR SEE NRA | | | Femur. Grösste Breite der | | eran Gl sas 64 43 | 8 Er 67 INA | (9238 = 315 (juw)). 375 201 Metatarsus. | | | | RE [230-235 206. (210-290, —L +). cr 2106 Furcifer? Wingei n. Sp. Taf. I, Fig. 1, 2, Taf. II. Fig. 1. Von Hirsch fanden wir in der Höhle Hornteile, zwei Hälften von Unterkiefern, zwei Stucken Oberkieferfragmente u. a. Diese Knochen habe ich mit den mir zu Gebote ste- henden Skelettteilen jetzt lebender sädamerikanischen Hirsche und mit Abbildungen jetzt lebender und ausgestorbener Hirsch- formen von Sudamerika verglichen. Die hier gefundene Form habe ich mit keiner von ienen identifisieren können. Beson- ders eigentumlich ist das auf Taf. II, fig. 1 abgebildete Horn- stuck; dasselbe ist 361 mm lang und beinahe gerade. Uber dieses Hornstäck schreibt Museumsinspektor WINGE, der die Freundlichkeit gehabt hat, desselbe mit ihm zugänglichen Material zu vergleichen, folgendes an mich. »Das Hornstäck ist von keiner jetzt lebenden Art. Wir haben hier nichts Entsprechendes und unter den Bildern von fossilen amerika- nischen Hirschhörnern findet sich kaum etwas ähnliches.» Uber die ebenfalls hier abgebildete Hälfte eines Unterkiefers sagt WINGE weiter: »Auch fär den Hirschunterkiefer haben 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 1. wir nichts Entsprechendes. Er ist sowohl durch die Grösse der Bachenzähne im Verhältnis zu der Dänne der Knochen sowie durch die Form des Pr. angularis, der gleichwohl viel- leicht krankhaft sein könnte, auffallend.> Hier unten bringe ich einige Masse zur Vergleich zwischen den hier gefundenen Unterkiefern und den Unterkiefern einige sädamerikanische jetzt lebender Hirsche. HEinem glöcklichen Finder von mehr Material von dieser, allem nach zu urteilen neuen Hirschart uberlasse ich die Bestimmung ihrer näheren Gemeinschaft mit jetzt lebenden und mit ausgestorbenen schon bestimmten Formen. 'TabeHe. | ; | (AES | FE ohälane BE amtéet GE | Wingei [bs pestris ? sus? | | | | | Länge des Unterkiefers 93 180 | 225 | 185 191 |194 177 | 263 | > der unteren | | | > Backenzahnreihe . .| 81 7 | 83 | 75 2 13 10.5) CCS | Länge des Zwischen- | | raums zwischen Im. | | | | 4 und dem vordersten | . Badkar ov co so) ST HO BB | 4 MA - = =n2 Onohippidium peruanum Nn. Sp. (Fig. 5. 6, 7.) In der Höhle wurden eine Menge Knochen von Pferden angetroffen. Die meisten dieser Knochen sind von ganz jungen Tieren. So fanden wir drei Seitenstuäcke von Oberkiefer, sieben Hälften von Unterkiefern und einen Unterkiefer, alle mit Milch- zähnen. Von den Extremitäten sind Ebenfalls die meisten dort gesammelten Knochen von jungen Individen. HEinige Knochen, besonders Metacarpalknochen fanden wir auch von erwachsenen Tieren. Wenigstens der grösste Teil dieser Pferdeknochen stammt mit Sicherheit von einer Onohippidiumart. Dies sieht man ! ÅA. NEHRING. Furciter antisensis und Cervus brachyceros. MBSitzungs- Besichte per Gesellschaft Naturforschender Freunde. Berlin 1895. ? H. WINGE. Jordfundene og nulevende Hovdyr l. c. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 17 leicht an den ungewöhnlich dicken, klumpigen Exträmitäten- knochen (s. die Tabellen) und davon, dass an einem der Kieferstuäcke ein grosses Stuck der fir Onohippidium charak- terististischen! grossen fossa lacrymalis beibehalten ist (fig. 5 a). Fa Ler Na ; (VF SNDDAEE an, AL NEO V | YT | Fig. 5, 6. Oberkieferstuäck von Onohippidium peruanum. ”|zsa. Fossa lacrymalis. J ; Von Onohippidium sind zwei Arten beschrieben. Das eine 0. Muzizi MOR.? nach u. a. einem vollständigen Oberkiefer. Das andere Onohippidium BSaldiasi S. RotH? nach einigen in der Höble bei Ultima Esperanza in Patagonien gefundenen | ! LYDECKER. ÅA Study of extinct argentine Ungulates. Paleontologia | Argentina Tom 1—2 La Plata 1893. ? MoRENO. Revista del Museo de La Plata. T. II. 1891. "S. Rortr. El Mamifero misterioso de la Patagonia. Revista del "Museo de La Plata La Plata 1899. j Arkiv för 2o0ologi. Band 4. N:o 11. 2 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o ll. Knochen. Zu der ersteren Art gehört das Onohippidium von der Höhle bei Tirapata sicher nicht. Das Onohippidium Muzizi ist bedeutend grösser gewesen. Es hat eine bedeutend weiter nach vorn gehende Fossa lacrymalis als des Onohippidium von | der Höbhble. Die Fossa lacrymalis geht bei Onohippidium ' Muzzizt bis vor den ersten Premolar bin. Bei O. Saldiasi von der Höhle in Patagonien ist sie nicht bekannt, da die an einem von mir abgebildeten! Kieferstäck als Fossa lacrymalis gedeutete Grube eine andere Vertiefung ist, die wir auch an den Kieferstäcken von Tirapata wiederfinden (s. Fig. 5 b). . Die Fossa lacrymalis geht bei Onohippinium peruanum nur bis ungefähr zur Mitte von pms hin. Ob das Onohippidium von Tirapata mit Onohippidium | Saldiasi identiseh sei, ist eine schwer zu entscheidende Frage. Die Schwierigkeit liegt darin, an dem bisher beschriebenen Material des letzteren Vergleichpunkte zu finden. Ich bin | gleichwohl zu der Annahme geneigt, dass wir in Peru eine der patagonischen Form ungleiche besondere Art oder Varie- tät gehabt haben, und ich hatte es augenblickliceh för das | richtigste, die peruanische und patagonische Form durch ver- schiedene Namen zu unterscheiden. Vergleichen wir somit das von mir in Patagonien gesammelte Material von Onohip- pidium Saldiasi mit dem von Onohippidium aus Peru, so werden wir finden, dass O. Saldiasi etwas kleimer als O. per- uanum gewesen ist. Das erstere hat den Oberkiefer vor pm, | gleichsam ven den Seiten kräftig zusammengedrächt gehabt. Etwas ähnliches kann man bei Onohippidium peruanum nicht | wahrnehmen. Die Nasenböhle ist bei dem ersteren enger als | bei dem letzteren gewesen. Vergleicht man pm, (Oberkiefer) (Milchzahn) von O. Saldiasi mit demselben Zahn von O per- | uanum, so kann ich keinen bemerkenswerten Unterschied, | der nicht möglicherweise innerhalb der Grenzen der individu- ellen Variation fällt, finden. Von O. Saldiasi habe ich ein Unterkieferstäck mit pm, (Milehzahn), das noch nicht abge- nutzt ist. Diesen Zahn habe ich mit mehreren pm, von O. peruanum verglichen. Der Unterschied in der Form ist be- deutend, indem der Vorderteil des Zahnes des letzteren viel weniger entwickelt als beim ersteren ist. Die Ubereinstim- mung in der Form der Extremitetenknochen ist eine sehr grosse und fällt wohl kaum ausserhalb der Grenzen der indi- ! ERLAND NORDENSKIÖLD. TIakttagelser och fynd 1 c. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 19 viduellen Variation. Da es fär den Vergleich mit anderen suädamerikanischen Pferdeformen von Bedeutung sein kann, gebe ich hier die Abbildungen der Milhhzähne von O. perua- num (Fig. 6, 7). Die Zähne emes Oberkieferstäckes und eines Unterkiefers von der Tirapata-Höhle bieten verchiedene Eigentämlichkeiten dar, die darauf hindeuten, dass sie eines anderen Pferdeform, als die ubrigen Knochen, angehören. Etwas näheres wage ich indessen hieruber bis auf weiteres nicht zu äussern.! Fig. 7. Unterkieferstuck mit Milehzähne von Onohippidium peruanum. Tabelle. ER | 9. | 0. Equus / | E. an- "E. 3 RE (Sas Munizei caballus = | dium ? | asinus ” Länge des Radius 243 TAN DE | 311? | 330 1267 252 241 262 Länge des Meta- | | (294 Pony), | Carpus - - - 64 — 173) 1482 2083 2153 278 (163 173|/157 T7O| Erste Phalange, | | | (195 Pony) | Hades EE 60 3 65 (62) fs de roa Ae 266 | Erste Phalange, | | (74 Pony) | | Breite oben . .| 55 ES RS = = = Erste Phalange, | | | Breite Mitte .| 37 45 SERGE AR OR FARA a ee Erste Phalange, | | | Breite unten . | 43 42,5 — — | — — | TD fs ES NG SYN NN = 00 83 2 MO | ! Schön wäre es, wenn jemand sich fär ein eingehendes Studium des von mir auf meinen Reisen in Sudamerika gesammelten Material von Equus; Hippidium und Onohippidium interessieren wollte, besonders um das Ver- hältniss der letztgenannten Gattung zu den bei den ersteren zu studieren. 2? Nach BRANCO 1. ce. >” Nach Rotnr. Nuevos Restos de Mamiferos de la Caverna Eberhardt. Revista del Museo de la Plata 1902. ? Nach MOoRrENno. Revista del Museo de la Plata Tomo II. 1891. bD S ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o li. Tabelle. Metacarpus. Breite | Dicke | | Länge! ET T | | | | Oben | Mitte | Unten Oben | Mitte | Unten | I I | | I | I Ej andrum" ta meet 1001: 26,0, 184 230) TNE SSA 123 Galaev cs sa OD | HAN IGN AO RT Mg IA E. asinus!. . . ....| 100 | 21,3 | 127 | 19,3 | 138 | 10,3 | 15 | | | | | I (OK JDERUWEKSNIEN ,0 0 ed u0O0-) I03 I DM 29,5 | 19,9 | 146 | 193] Dicotyles Sp. Von dieser Gattung ist in der Höhle ein Zehenglied und em Metatarsalknochen angetroffen. Lagidium peruanum MEYEN oder nahestehend. Zahlreiche Knochen. Cavia sp. Zahlreiche Knochen. Auch von mehreren klei- neren Nagetieren wurde eine sehr grosse Menge Knochen ange- troffen. Diese habe ich wie vorger gesagt ebenso wie die Vogelknochen mangels Vergleichmateriales nicht bestimmen können. Scelidotherium Capellini GERV & ÅAMEGEH. Von einem Scelidotherium fanden wir in der Höhle meh- rere "Knochen, u. a. eine Seite des Unterkiefers eines ganz jungen Tieres. Diese ist von dScelidotherium Capellini und wahrscheinlich sind auch die ubrigen Skelettteile von derselben Art. Megatherium SP. Von jungen Individen eines Megatheriums wurden in der Höhle zwei Calcaneus und ein Astragalus angetroffen. Nie lagen mit den Scelidotheriumknochen ziemlich Tief. 1 Nach BRANCO 1. c. NORDENSKIÖLD, E. NEUER FUNDORT F. SÄUGETIERFOSSILIEN. 21 Ein 2rosser unbeschriebener Edentat. Auf Taf. II, fig. 2. 3. ist ein Humerus eines Edentat ab- gebildet. Von demselben sagt WINGE, der die Freundlichkeit gehabt hat, ihn mit den Material des Kopenhagener Museums zu vergleichen: »Der Oberarm erinnert stark an Coelodon und Megalonyzx, er gehört jedoch keinenfalls einer dieser Gattungen an. Eher gehört er zu einer neuen Gattung, da man aber nur bei wenigen der vielen aufgestellten Megatheriden arten Oberarme kennt, lässt sich keine Sicherheit gewinnen. So gut wie sicher gibt es keine Abbildung mit der der Oberarm iubereinstimmen könnte.»> Tabelle. Länge . . . = 244. Breite oben = 661. » Wiajen = CB Die unvollständigen Funde, die ich beschrieben habe, zeigen, dass man in den Höhlen auf dem peruanischen Hoch- lande wahrscheinlich viel von Interesse finden kann. Zu erwarten ist auch, dass man auf der Hochebene in den vielen Höhlen zahlreiche Reste eines Fauna finden wird, die meh- rere' för sie charakteristische Formen enthalten hat. Inte- ressierten Forschern, die diese Gegenden besuchen, möchte ich deshalb warm weitere Untersuchungen in den peruanischen Höhlen vorschlagen, und es erscheint mir möglich, dass man dort mit etwas gutem Gläck reiche Funde machen wird. Zuletzt will ich dem Museumsinspektor H. WINGE fär seine grosse Freundlichkeit, einige der hier beschriebenen Knochen, mit dem so ausserordentlich reichen Kopenhagener Material an suädamerikanischen Säugetierfossilien zu verglei- chen, meinen verbindlichsten Dank aussprechen. Die hier behandelte Sammlung von Tirapata gehört nun- mehr dank dem Mäcenatentum des Reichtagsabgeordneten HJALMAR WIJE der palaeontologische Abteilung des Reich- museums an, wo ich infolge der Freundlichkeit Prof. Dr. G. Horms Gelegenheit gehabt habe, dieselbe zu ordnen und zu bestimmen. il ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o HH. 2) TENS IR Ye 2. Unterkiefer .von Furcifer (?) Wingei n. sp. Taf. II. 0. I N re . 1. Hornstäck von Furcifer (7?) Wingei n. sp. 3. Humerus von einem grossen unbeschriebenen Edentate. Tryckt den 25 april 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Arkiv för Zoologi. Bd 4 N:o 11. Ta Foto. o. ljustr. J. Cederquist, Sthlm. FITA NYE Ory Arkiv för Zoologi. Bd 4 N:o 11. Fare: Foto. o. ljustr. J. Cederquist, Sthlm. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:o 12. On the Clawless Otter of Central Africa (Lutra capensis hindei Tromas) and biological adapta- tions of African Clawless otters. By EINAR LÖNNBERG. With 1 plate and 2 Figs. in the text. Read Januari 8th 1908. At the end of Dec. 1907 the Natural History Museum was favoured by receiving from Mr. A. SANDBERG as a gift the skin and skull of a Clawless otter. The specimens were in a splendid condition and had been procured by Mr. SAND- BERG himself in Rhodesia where the otter was shot at a tri- butary of upper Zambeze about 13” S. lat. the 26th of July 1907. A glance at the skull of this specimen 1s enough to prove that it does not belong to the typical Lutra capensis. It is the skull of an adult male which has attained such an age that all sutures are completely ossified and invisible. In spite of this the skull is considerably smaller and much more slenderly built than the skull of a typical Lutra capensis from Pieter Maritzburg, Natal, which specimen! also is an old male. On the other hand, Mr. SANDBERG'S otter closely agrees with the one recently described by OLDFIELD THOMAS? from British East Africa under the name Lutra capensis hindei. + Killed ”/e 1842 by the famous explorer WAHLBERG. ? Ann. & Mag. Nat. Hist. (7). Vol. 15, p. 78. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 12. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 12. The fur of Mr. SANDBERG's otter is dark brown and the wool-hairs as well are broadly tipped with brown. The ears are entirely brown. The dark patches in front of the eyes and above the base of the whiskers are much pronounced, as THOMAS describes to be the case in the type of L. c. hindei. The whiskers themselves appear to consist of a considerably smaller number of bristles than in a speci- men of the true L. capensis, perhaps only two thirds of the number in the latter. The single bristles are also shorter in the otter from Rhodesia so that the longest do not attam a length of 5 cm. but in a specimen of the South African race the longest bristles measure 8!/> em., although stunted at the tip. This is evidently a characteristic of biological impor- tance. : To judge from the dry skin which is not at all streteched the length of head and body may have been about 90 em. and that of the tail about 53 cm. It is thus a very large otter and the skin seems much larger than that of a speci- men from the Cape Colony, Knysna, which is also said to bave been an old male. W. L. SCLATER! gives tbe dimen- sions of »a large mounted specimen in the South African Museum» as follows »head and body 32,0» inches = about ' 81 cm., and >tail 10,0» inches=about 46 cm. To judge from this the Clawless otter of Rhodesia? would seem to be even larger than its relative in the Cape Colony. Even supposing that the latter can attain a greater size than SCLATER's "quoted measurements indicate, it is evident that the Claw- less otter of Central Africa is not its inferior in length, al- though more slender. Mr. SANDBERG informs me that the true specimens Lutra capensis which he has shot in other places seemed larger to him, but added that this might depend upon that their head was larger and that they were much broader over the neck. In fact, the size of Mr. SAND- BERG's otter from Rhodesia agrees with that of another sub- species of Clawless otter described by THOMAS from Abyssinia under the name of Lutra capensis meneliki.? "This is said to be »very large» and further down the dimensions of the type, ! Mammals of South Africa. 1900. 2? THOMAS does not give any communication about the approximate size of body and tail of the type of L. capensis hindeti. 3 Proc. Zool. Soc. 1902, p. 309. SEE SE E. LÖNNBERG, ON THE CLAWLESS OTTER OF CENTRAL AFRICA. 3 measured in skin, are quoted as follows: »Head and body 200 mm.; tail 670 mm.> The former measurement is thus the same äs in the Rhodesia specimen, but the tail of the Abys- sinian form is considerably longer. In addition to this it differs exteriorly by its silvery underfur and white edged ears. The great size of the body of the specimen from Rho- -desia is very remarkable when it is considered that its skull i (4 | is so much smaller than that of either the Clawless otter from Cape of that ot Abyssinia, as alluded to above. The differences with regard to the dimensions of the skull of the three different races of African Clawless otters is plainly seen on the following table of measurements in which the cranial dimensions cf the types of resp. L. capensis meneliki, and L. c. hinder are quoted from THOMAS” descriptions, and to them are added the measurements of the representative of the latter race from Rhodesia and those of a typical L. ca- pensis from Natal. Rs | | TN | Luttra capensis -| | NERE hindei Lutra menelilet | INRE Measurements in mm. from Lake' | $ Å rå RE rom | Tsana, from from Natal Abyssinia | B. E. Afr. | Rhodesia LSE (THOMAS) (THOMAS) | (SANDB.) | | Basal length . . ss escsosc 131 INNELIS IG NT2S | Aygomatic breadth . - « «= = «| 106 JA EON 10 Sa | Mastoid. breadth . . . . . « . «| 102 80 90,5 | 102,5 | | Breadth of nasal opening ... RN 18 | 17,5 21 | | Interorbital breadth . . . . . .| 30 | 29,5 28,5 | 36 | Tip to tip of interorbital processes | — 51 34,5 35 46 | Intertemporal breadth . : . . - 28.5 20:00 | FS Si | | Palate length exclusive of median | | | | | EDERG Sr STOFF IETE Vic VERKLE TNA 66,5 | 62,5; | 60,5 | 64 | | Breadth of posterior palate . .;| 16551 | 16 | 16 16,5 | | Anteroposterior diameter of pt . | — 12,9 14 | 14,5 | Greatest diameter of mt! . . . .' 19,5 1107 AR Re ee 20 Anteroposterior diameter of its | | | Bännerklobo:t kösgdigsst need 1250 RAL 230 Ae ' Measured at the greatest constriction just in front of the braincase, in front of this constriction the breadt is 29 mm. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 12. | Lutra a | Möpeksie Lutra capensis | ER hindéi Lutra menelilki GUDEN SEE : : si Measurements in mm. from Lake OR Tsana, from from Natal | Abyssinia | B. E. Afr. | Rhodesia (THOMAS) | (THOMAS) | (SANDB.) I | I I | | I Greatest height in the middle of j ZANVEdOLaanEk BO, EHRGN mn I od I GLAD — | -— 7 10 Length of lower jaw measured from middle of condyle . . .| — — 85 94,5 Distance from tip of mastoid to tip of paroccipital processes -. = = 34,5 (33) 40,5 Vertical height from foramen mag- num of squama occipitalis with- EEE ORD KENO SOS Sea ANS bt se = = 30 34 | | Longitudinal diameter of m, . . SEE UK ENS ED (203) | Transversal > 2 fig oc ol — | — | 9,5 11 | The accompanying figures prove that the cranial differences are not only due to differences in dimensions but to discrepan- cies in structure as well. The pterygoid processes, for instance, have different shape as well as direction in the two subspecies (conf. the plate). In L. c. hinder they are almost parallel, nearly vertical and narrowing towards the posterior tip which is bent to the side and only 2 mm. broad. In L. capensis again the same processes diverge backwards; their free margin is more deflected laterally than in the other and their pos- terior end is broad, about 5!/2-—6 mm. The mastoid processes. are flatter and shorter in L. c. hindei than in the true L. capen- sis in which they are exceedingly stout, their anteroposterior diameter on a level with the free margin of meatus auditorius externus being about 10 mm. while the same measurement in the former is about 7 mm. The length of the same processus. from the meatus auditorius may be estimated to about 10 mm. in the former, 15 mm. in the latter, but measured on the outer side the length cf the same processus may be put to 38 mm. in the former and 14,5 mm. in the latter. The direction of the mastoid processus is in the former more forward and outward, in the latter the direction is more downward as 18 plainly seen in the accompanying figures (fig. 1). The parocceipi- tal processes of L. c. hindet are much smaller and thirner than E. LÖNNBERG, ON THE CLAWLESS OTTER OF CENTRAL AFRICA. 5 in the true ÅL. capensis, the least thickness being in the former 1 mm., in the latter fully 2 mm., and in addition to this the outer and inner edges are thickened in the latter. In ihe true Lutra capensis the sagittal crest is quite well developed and the lambdoid crest is very strong. In L. c. hinder there is hardly any sagittal crest and the lambdoid 1 IN Fig, 1b. Fig. 1. Occipital region of skull a. of Lutra capensis hindei from Rhodesia, b. of Lutra capensis from Natal. crest is much weaker than in the southern race. These dif- ferences in the development of crests and processes give quite a different shape to the whole posterior region of the skulls of the two races which in reality is greater than the photo- graphical reproductions can show (fig. 1a & Db). 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 12. The forehead as well is very different. The interorbital space is much broader (see table of measurements) in the true Lutra capensis, but nevertheless it is not only compara- tively but even absolutely shorter than in L. c. nde: breadth and length being in the former resp. 36 and 15 mm. and in the latter 28,5 and 17 mm. In L. c. hindei the zygomatie arch is much more slender (see table of measurements) and foramen infraorbitale is abso- lutely larger than in the true Lutra capensis, the difference being 1 or 2 mm. in each direction. There are other fora- mina as well which are larger in the smaller form. This is for instance the case with foramen lacerum posticum which is longer and larger in the Rhodesia otter. This stands in con- nection with the comparatively greater thinness of all bones in the skull of the latter. With regard to the mandible there is a corresponding difference to be seen, as may be expected. Every part of the mandible of the true L. capensis is more massive. The trans- versal length of the condyle is 27 mm. and the vertical dia- meter of the inner half is 8 mm., while the corresponding measurements of L. capensis hinder are resp. 24,5 and 6 mm. Still more striking is the enlargement of the lateral flange in the angular portion of the mandible in the typical L. capensis, in which the greatest width of the under surface of the man- dible (vertically below processus coronoideus) measures 15 mm., while the same measurement in L. c. hinder from Rhodesia is only 11 mm. The greatest thickness of processus coronoid- eus and the greatest width of its anterior surface is in the latter only 3 mm. but in the former 5,» mm. The vertical height of the mandibular ramus below the middle of m, is in the latter about 17 in the former 21,5 mm. The size of the teeth, especially the last upper premolar and the molars of both jaws is also very different as is proved by the table of measurements, and the figures show that the shape of these teeth likewise is different (conf. the plate). The structural difference of the skull of the true IL. ca- pensis. from that of the Clawless otter of Rhodesia lies, — as may be concluded from this description, from the measure- ments and from the figures, although all details have not been entered upon, — to a great extent in the enlargement in the former of processes, crests, grooves ete. which serve for E. LÖNNBERG, ON THE CLAWLESS OTTER OF CENTRAL AFRICA. TY the insertion of musecles. Itis thus axiomatic that the muscles which have obtained larger areas for insertion and stouter fulera to rely upon, have become enlarged and stronger themselves. This 1s evidently the case not only with those connected with the movements of the jaws, for instance musculus temporalis (inereased thickness of proc. coronoideus, : increased area for insertion on the lateral side of the mand- ible, stouter zygomatic arch, and crista sagittalis), m. masseter (enlarged angular portion of mandible, stouter zygomatie arch ete.), m. pterygoidei (enlarged processus pterygoidei), m. digas- tricus (enlarged paroccipital processes) etc., but also with museles of the occipital region and the neck (greater criste lambdotidece and increased area of insertion all over the occiput and its different parts). But such a difference in structure in two otherwise closely related subspecies must have its cause in a different mode of life, and most probably in different food and feeding habits. For the purpose of learning something concerning the habits of the Clawless otter of Rhodesia I have consulted Mr. A. SANDBERG who has kindly given the following information about the same: »It is much less aquatic than its relative, the Spotted-necked otter which is found in the same water courses. I have most often found the Clawless otter on land where it seeks a hiding place among high grass and reeds, often a good way from water. It swims with less agility than the other otter and cannot keep itself below the surface for a longer time than one, hardly two minutes. When pursued in deep water it must therefore often come to the surface, and makes then a motion almost similar to that of a dolpbin showing the back when diving again. Hotly pursued, however, it always runs ashere and takes its refuge in some thicket, grass, or reeds. At several opportunities I have shot this otter for my pointer dog. Fully convinced, as I was, that the object which drew the attention of my pointer would be guineafowl or francolins my expectations have been defeated when a Clawless otter has rushed up close at my feet.» »Its food consists mostly of erabs. I have found eggshells and remains of young birds, ducklings etc. in its stomach during the season for the propagation of the birds. Shells of molluses are often found in the ventriele of this Otter. I have not myself seen any traces of fish-remains in any of the 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 12. specimens of Lutra capensis whieh I have shot, although the natives have assured me that it really eats fish. An old negro who was a good observer has told me that the Claw- less otter is too clumsy to catch fish, it is only in the dry season when the fishes get confined to small pools that it :succeeds in its fishing.> >»It gives. birth to 4—5 youngs at a time.> »'The native name of the Clawless otter all round the upper Zambeze 1s »Baw>» (english pronounciation).> »The Clawless otter defends itself readily against a pointer dog if such a one comes too close up to it or tries to bite it.> »'The natives hunt the otter in the water and spear it when it comes to the surface. They sell the skin to the white men, and in almost every craal otter skins are to be seen.» The most interesting point in this communication for the present purpose is the statement that the Clawless otter of Rhodesia chiefly feeds on crabs (as I suspected when I per- ceived the structure of the dentition and the comparative weakness of the skull). Mr. SANDBERG has added that erabs are very plentiful in the native haunts of this otter. If now the skulls of these two subspecies of African Clawless otters are compared with the skuil of a Common otter from Europe it is easily seen that the skull of the Otter from Rhodesia is less transformed and specialised than that of the typical Lutra capensis. With regard to the dentition this makes itself apparent in the somewhat more pointed and higher cusps of the premolars and molars in the Rhodesia otter than in the Cape otter, and likewise in the comparatively smaller inner lobes of pmt and mt in the former (see the plate). With regard to the parallel direction and the general shape of the pterygoid processes, as well as with regard to the comparatively weaker development of different crests, pro- cesses and grooves for muscular insertion the Rhodesia otter stands somewhat nearer the common otter-type than the true Cape otter does. On the whole it may be said that the jaws and the teeth with their sharply pointed cusps which fit in between those of the opposite jaw in the Common otter are much better adapted to catching and holding a slippery prey (fishes) and even, thanks to the sectorial edges of the pre- molars and molars, to cutting it into pieces than the corres- E. LÖNNBERG, ON THE CLAWLESS OTTER OF CENTRAL AFRICA. 9 ponding organs of the Rhodesia otter. In the latter the cusps are comparatively shorter and blunter, their cutting edges are rather obsolete and the two foremost premolars of either jaw are so much reduced in size that their cusps do not meet. The jaws are therefore not so well adapted to fishing. -On the other hand the increased size of pmtand of the molars with their stout cusps makes the jaws of the Rhodesia otter admirably suitable for the crushing of a mo- derately hard shelled prey like crabs, which as we now know constitute the main food of this otter. This is the more the case as the musculature of the jaws evidently is rather strong. In the typical Lutra capensis the specialisation has gone further in the same direction in which the Rhodesia otter has developed from the common otter-type. The crushing faculty of the jaws has increased in a high degree. The musculature is much stronger and its beny fulera in corres- pondence to this much stouter, pmt and the molars are much broader, the cusps are quite low, rounded, or at least blunt but provided with broad bases. The anterior premolars are still more reduced, pm?! appears to be rudimentary and is lacking on one side in a skull from Natal. The jaws of the typical Lutra capensis appear thus to constitute a very effec- tive implement for the cracking and crushing of some hard- shelled prey. The habits of the Cape otter appear to be very little known. W. L. SCLATER supposes! that »it resembles the European species in this respect» and that »the food doubtless consists chiefly of fish». From the structure of its dentition etc. I am, however, inclined to assume that it principally feeds on mollusces. Mr. SANDBERG has told me that he has found ecrabs and molluses in the ventricle of the Cape otter. It would be very gratifying if sportsmen in South Africa who may have the opportunity of shooting this animal would take the trouble of examining the contents of the ventricle of a great number of specimens to ascertain on what they had fed, and I do not doubt that in the majority of cases they will find molluses. Of course, this Clawless Cape otter may prey on fish and other animals, too, but I think that the structure of the skull and the dentition ex- hibits an adaptation to a molluscivorous diet and it 1 ce. p. 108. Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 12. ND 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 12. may thus form an analogon in its development to that of Varanus niloticus among the lizards.! To a considerable extent the development of the skull of the Clawless Cape otter resembles that of Latax lutris, although the latter has gone much further. The likeness. consists for instance in the broadness of the skull, the en- largement of the molars and pm?t, the blunt, rounded shape of the cusps and the reduction of pmti. The dentition of Latax lutris is still more adapted to the erushing of its. prey than that of the Cape otter but as the former feeds principally on sea-urchins and other echinoderms which have less hard skeletal parts than the shells of bivalves or other molluses, it has not been necessary for the musculature of the Sea otter to develop to the same extent as that of the Cape otter, and this accounts for many differences in their skulls, disregarding the greater specialisation of the former. The difference in diet may explain why the cancrivorous resp. molluscivorous Clawless otters can thrive in the same waters as the piscivorous Spotted-necked otters (Lutra maculi- tollis and allies) all over Africa. To return once more to the Lutra capensis hinder, it 18 of zoogeographical interest to note that the place where Mr. SANDBERG shot the specimen presented by him to this mu- seum was Makondo river which is a tributary to Zambeze river, about 13” S. lat. Mr. THOMAS” type specimen was from Fort Hall, Kenya District, British East Africa but in addi- tion to this he also received a specimen obtained on Lake Naivasha. As both these latter localities are situated not very far south of the equator the area of distribution of Lutra capensis hindei is extended by this find not less than 12 degrees southward through Central Africa, and probably it extends some 4 or 5 degrees still further south as Mr. SANDBERG has informed me that he has shot similar Clawless otters at other places as well, and he thinks that they occur all through the Barotse valley. It is accordingly made prob- able that this smallheaded Clawless otter (L. c. hinder) is distributed over the greater part of Central Africa, and it is of interest to find that as well to the south (L. c. capensis) as to the north (L. c. meneliki) bigheaded Clawless otters ! Conf. LÖNNBERG : On the adaptations to a molluscivorous diet in Varanus niloticus. Ark. f. zoologi. Bd. 1. Stockholm 1903. E. LÖNNBERG, ON THE CLAWLESS OTTER OF CENTRAL AFRICA. 11 occur which have adapted themselves to another mode of life. The northern representative has been described from Lake Tsana in Abyssinia 4000 feet above the sea, but if it 18 piscivorous, or if it has found opportunities to adapt itself to a molluscivorous diet like its relative at the seashore and waters of southern Africa has not been stated in the original description. Since the above was put in print I have had the plea- sure of receiving the following communication thanks to the kindness of Mr. OLDFIELD THOMAS: »the teeth of L. capensis meneliki as well as the muscular attachments, clearly indicate that this species belongs to the large L. capensis group. The teeth of L. c. meneliki are broader than those of L.c. hindei, and the muscular attachments stronger». Tryckt den 29 februari 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. a fn J He insärktleon? > Arkiv för Zoologi. Bd 4 N:o 12. als Ljustr. J. Cederquist, Sthlm. Palatal aspect of skull, a of Lutra capensis hindei from Rhodesia and b of Lutra capensis from Natal. ARKIV FÖR ZO0OLOGI. BAND 4; N:o 13. Bidrag till kännedomen om öfre Klarälfdalens entomogeografi. Af EINAR WAHLGREN. Meddelad den 12 februari 1908 af CHR. ÅAURIVILLIUS och E. LÖNNBERG »Bland de grenar af Entomologien, som hos oss blifvit minst bearbetade, befinner sig ännu Insekt-geografien, och då den skandinaviska halfön genom sin betydliga utsträck- ning från norr till söder mellan väsentligt olikartade haf, genom vidlyftiga fjell- och bergstrakter med ymniga vatten- drag, genom afvexlande skogs- och slättland, samt clika jord- bildning m. m., erbjuder ett särdeles gynnsamt tillfälle till dylika forskningar, torde sådana väl förtjäna att här an- ställas.> Dessa ord, med hvilka WAHLBERG (35) för 45 år sedan 1 Vetenskapsakademien inledde sitt föredrag om »Lapp- ska Insekters nedstigande till Wermland», äga ännu i dag sin giltighet. Visserligen har sedan den tiden vår kännedom om insekternas utbredning inom vårt faunområde betyd- ligt vidgats, så att vi för ett rätt stort antal arter kunna angifva deras ungefärliga utbredningsgränser, men skulle det ot. ex. endast gälla att på kartan lägga in nord- eller syd- gränsen för en arts utbredning, skulle vi nog i ett ytterst ringa fåtal fall kunna göra detta med någon säkerhet. Oftast, och särskildt gäller detta om fjärilarna, känna vi endast i de östra delarna af vårt land en sådan gränslinjes läge. Och beträffande arternas lokala fördelning inom utbrednings- området är vår kunskap ännu bristfälligare; i bästa fall känna vi endast, att arten träffats inom vissa landskap, men Arkiv för Zoologi. Band 4. N:o 13. i 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 12. utbredningen inom landskapet, om också detta omfattar landsdelar med så olikartad natur som t. ex. Lappland, Små- land eller Värmland, veta vi i allmänhet ingenting. Och ännu mindre än vi kunna säga, hvilka arter som äro bundna inom vissa biologiska zoner,! kunna vi angifva, hvilka som äro bundna till vissa växtsamhällen eller tillsammans bilda därmed jämförliga djursamhällen. I sitt ofvan citerade föredrag fortsätter WAHLBERG: »En dit hörande fråga är huru långt de Lappska fjellbygdernas insekt-arter nedstiga mot rikets sydligare delar, samt under hvilka förhållanden de der förekomma. Det norra Wermland, som genomlöpes af utgreningar från fjellryggen, hvilka mellan sig innesluta talrika vattensamlingar och stora skogs- och kärrtrakter, och som dessutom tillgränsar Dalarnas och Nor- riges subalpina nejder. samt eger ett tämmeligen högt läge öfver hafvet och en deraf beroende lägre jordtemperatur, kan företrädesvis antagas lemna mången upplysning 1 detta hänseende». Men icke endast om de nordliga arternas syd- gräns borde en undersökning inom Värmland kunna lämna värdefulla upplysningar; äfven om de sydliga arternas utbred- ning mot norden, särskildt i hvad mån denna är beroende af samma faktorer, hufvudsakligen klimatiska, som bestämma vegerationszonernas gränser, borde viktig kunskap kunna vinnas inom Värmland. Och detaljerad kännedom om dessa faunistiskt zoogeografiska gränser är naturligtvis af största vikt, om man med framgång skall kunna till behandling upp- taga frågorna om orsakerna till insekternas nuvarande utbred- ning inom vårt område, om deras invandrings- och mNorsd- ningsvägar, invandringstider o. d. Det var under förberedande undersökningar för möjlig- heten af en zoogeografisk behandling i nu antydd riktning af våra fjärilar som jag beslöt att göra en studieresa uppåt Värmlands öfre älfdal, hvilken resa jag med understöd af - Vetenskapsakademien företog 1 slutet af juni och början af juli år 1907. Under resan, som varade tre veckor, uppehöll jag mig ungefär en veckas tid på hvar och en af följande trenne 1 I likhet med EKMAN (8) och af skäl, som anföras af honom, före- drar jag att använda benämningen zon (t. ex. bokzon, ekzon) i stället för region. WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. D platser: Edebäck i Ekshärads, Ransby i Dalby och Båtstad i norra Finnskoga socken, från hvilken senare plats en två dagars utflykt till Värmlands nordligaste gård, Långflon, och norska gränsen gjordes. Till följd af den ytterst ogynnsamma väderlek, som hela tiden rådde — endast en dag var fullkomligt utan regn! — blef naturligtvis utbytet af så af väderleken bercende djur, som fjärilarna äro, långt mindre, än hvad det under andra förhållanden kunnat bli. Om jag, trots de ofullständiga resultat, som till följd häraf under resan ernåtts, likväl an- ser mig böra publicera dem, så beror det därpå, att jag må- hända icke kommer i tillfälle att i samma trakt fortsätta mina undersökningar, dels därpå att resultaten, hur frag- mentariska de än äro, likväl kunna vara af något värde för kännedomen om våra fjärilars utbredning och åtminstone ge uppslag till diskussion af entomogeografiska frågor, som i vårt land knappast blifvit vidrörda. Jag upptager i det följande äfven de insekter af andra grupper och ordningar, som hittills blifvit bestämda, men gör detta under uttryckligt betonande af att de endast äro tillfälligtvis och planlöst insamlade, enär jag till följd af den ogynsamma väderleken måste ägna hvarje smula användbar tid åt insamlandet af de insekter, som närmast intresserade mig, makrolepidoptererna. Det undersökta områdets växtgeografiska beskaffenhet.! Hela det undersökta området af Klarälfdalen ligger ofvan ekzonen och sannolikt i sin helhet äfven inom den egentliga barrskogszonen. Eken går i Klarälfdalen ej längre än till sjön Örten, norr om Mölnbacka i Ulleruds socken, cirka 5 mil söder om Edebäck. Lönnen tyckes vild ej alls gå upp i älfdalen. Af lind känner jag norr om Edebäck, där den sannolikt icke förekommer vild, endast 3 exemplar; ett af dessa uppgifves af S. DE GEER (7), skola finnas vid Lillbergsgården 1 Dalby socken, och tvenne unga individ äro anträffade i Finnskoga socken på Båtstads ägor (nu in- flyttade på en gårdsplan), men då enligt uppgift inga äldre + Uppgifter om områdets flora äro utom från egna iakttagelsor häm- | tade från LARSON (15), SKÅRMAN (24) och ÅNDERSSON (2). 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. lindar finnas 1 trakten, är det möjligt, att dessa, likasom väl äfven Lillebergsträdet, äro alldeles tillfälliga förekomster utanför artens egentliga utbredningsområde. Hassel före- kommer numera icke i Klarälfdalen, och almens nordgräns sammanfaller med ekens. En hel del nordliga växtarter uppträda inom området. Dvärgbjörken uppträder regelbundet i myrarna. Af Salix- arter förekomma bl. a. S. triandra, daphnoides, phylicifolia lapponum och glauca. Flerestädes växa Rubus areticus och Viscaria alpina och på några ställen Viola umbrosa och Mul- gedium alpinum. | Områdets floristiskt växtgeografiska beskaffenhet kan i korthet karakteriseras så: nästan fullständig frånvaro af syd- liga arter, sparsamt uppträdande af nordliga, vegetationen i sin helhet därför tämligen artfattig, nästan endast bestående af sådana arter, som äro spridda öfver större delen af landet. De för områdets fysiognomi viktigaste naturliga växtfor- mationerna äro följande: å de moränklädda bergsluttningarna granskog, endast afbruten af björkskog på gamla brändor, å sandmark nere i dalen på de två nordligaste lokalerna (Båt- stad och Långflon) tallskog, längs älfkanten ett strandsnår af gråal, viden och hägg, 1 försumpningarna mossar med Sphagna, Eriophorum vaginatum, RBubus chamemorus, Vacci- mum uliginosum, Myrica gale, Andromeda polifolia, Betula odo- rata och nana, Alnus incana samt ställvis tall och gran. Macrolepidoptera. Ekshärads Dalby | NV INinaskoga sn Si | Sn | Båtstad | Långflon [Pa pikokmacka om LEE | + + : | ICF, ORC: Ila vB Ta | + 3F | > (ATI NO NA DRA VA Re GD VEN RO pe | + + » 20 DON brass sa Sr RAS | | 4 Fuchloe cardamines L. . . so. . | + | + + å Ile Ddeher SÄREYNDI. Iles BY a a + + + CORSICA Y FUCKARÖ Ike so oa co | + + ; | VEKOSTE VIPGGE IDG vo 0 5 a bla ol 35 | : 5 » (UIULEO PI CALA AE SM VR NS TRA RAN SÄRES | 3 | SN WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 5 I I Ekshärads) Dalby N. Finnskoga sm | sn sn Båtstad | Långflon | Argynnis aphirape HB. . . - - : | : ; ANT » selene SCHIFF. . » euphrosyne L.. + Pararge hiera FABR. Coenonympha pamphilus L.. Callophrys rubti L. + + + + AA tt tt ++ Chrysophanus amphidamas ESP. . ; | är + Lyccena eumedon ESP. » SCHVCAKGUSKEN ORT + | : ; + D cyllarus RoTTt. . BU ATIIKISK AN GLOLUS ds Ad + Pamphila sylvanus ESP. fElesperiarmalve ll sa + TRA LOSKEEGES! Pre ns RR AR + Smerinthus ocellata L. . + tt tt ++ Hemaris scabiose £Z. | ISTilpNROtIa SAliCiS Ia so = oc so = a 5 : IL | Lasiocampa quercus LIL. . . . . . 5; : + | Widerothkylacta rubr Ii .- ss å : a | + HER ATOlINVUS MOTT is os så fe Gc : . 3 | + WDTep ana [AlCAtarie a ss 5; 3 IC » lacertinaria L. oo. - . .| ab | ö + | Acronycta megacephala FABR. . . A : : | + - Mamestra dissimilis Knock. . . + » GLAUCANEB I os ds bode | ; I > ÖREN INNER S öde oo a 3 | Ar daddend rured. PABR. . -« so soc är HEgUCaNIw COMMA. Åa. ia so sa Is : är Ekgonrilla, palustris, HB. sd + + ae Cucullia umbratica LIL. occcc | + | Mölslusianehrysitis I doc. «ss sl 25 + » gamma L. . Huclidia glyphica L. . + . Herminia tentacularia L. | Pechipogon barbalis CL. . Cymatophora duplaris L. + tt + + + + + + + + Thalera putata L. ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 13. Acidalia pallidiata BKK. » remutaria HB. . | Ephyra pendularia CL. Timandra omata L. Lobophora halterata HUFN. Larentia miata L. » serraria AZ. viridaria FABR. » fluctuata TL. . montanata SCHIFF. . » ferrugata CL. » unidentaria Hw. » sociata BKH. unangulata Hw. . » lugubrata STGR. » hastata IL. . » v. subhastata NOLOCE. . tristata IL. . alchemillata I. obliterata HUFN. . luteata SCHIFF. » autumnalis STRÖM. . RR silaceata HB. Tephroclystia conterminata Z. . » abietaria GÖzE. . ? . togata HB. vulgata Hw. satyrata HB. sinuosaria EV. Abraxas marginata L. Dilinia pusaria L. exanthemata Sc. Numeria pulveraria L. Selenia bilunaria ESP. Angerona prunaria IL. Semiothisa notata IL. Boarmia crepuscularia HB. Ekshärads 8:n + Dalby 8:n + + + N. Finnskoga sin | | Båtstad | Långflon | + + 4 $ a EE 3135 0 dl | EA + + ] IL dh + äl au + + WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. id - | Ekshärads Dalby N. Finnskoga sn A Sö | 5 | Båtstad | Långflon | I | DENS BA | Boarmia scopularia THNB. . . . . | + | Ematurga atomaria IL. + | SR | a | Phasiane clathrata L.. 2 | | 2 Perconia strigillaria HB. 25 | Cybosia mesomella L.. + | | HOTORStÖlrCesrle, m LR RR ö | de + | Hepialus humuli L. 2 | Argynmis aphirape. Endast 1 ex. anträffades, en utpräg- lad var. ossianus HBST. med mättade färger och stora silfver- glänsande fläckar. Argynnis euphrosyne. Denna art var den allmännaste Argynmnis-arten inom området, där den i hög grad varierar, från ljusa former med utkantens bågfläckar tydligt skilda från hvarandra och från utkanten och med de svarta fläc- karna vid roten af bakvingarnas öfversida skilda från hvar- andra till sådana, som ha bågfläckarna sammanhängande och de ljusa kantfläckarna reducerade till små, nästan försvin- nande punkter samt bakvingarna från roten till öfvervingens midt nästan sammanhängande svarta. Ett ex. från nord- ligaste lokalen, Långflon, förenar mörk teckning med obetyd- lig storlek (vingbredd 35 mm.) och är således en ren v. fin- gal HBstT., men å andra sidan äro de mörkaste exemplaren af rätt betydlig storlek; så t. ex. mäter ett från Ransby, hvilket snarast måste betecknas som svart med gulröda fläckar, i det : äfven längsribborna äro bredt svartkantade, hela 43 mm. Det nämnda exemplaret är äfven å undersidan mörkare än vanligt, i det den annars rödbruna färgen är nästan svartbrun. I samband härmed må omnämnas, att icke ens i våra rent arktiska trakter formen fingal är allenahärskande. Sommaren 1900 fångade jag vid Vakkokoski i Torne lapp- mark bland mer eller mindre utpräglade fingal-individ äfven rent typiska ex. af hufvudarten. Likaså har GRILL (9) träffat såväl hufvudarten som varieteten i Härjedalen, och 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. SPARRE-SCHNEIDER (25) uppgifver, att vid Tromsö är hufvud- arten ojämförligt talrikare än varieteten. Coenonympha pamphilus. Utom hufvudformen förekom- mer ab. biocellata STRAND; den mindre ocellen är hos denna oftast olika starkt utvecklad å de båda vingarna, stundom är äfven den försedd med en obetydlig hvit pupill. Äfven bakvingarnas undersida varierar: å ett ex. är den i det när- maste enfärgad, och det hvita bandet i vingmidten är nästan försvunnet. Chrysophanus amphidamas, som här befinner sig vid sin sydgräns 1 vårt land, flög å de tre nordligare lokalerna täml. allmänt. Honorna variera i färg, 1 det framvingarnas mörka färg är olika starkt utbredd; i några fall äro framvingarna öfvervägande röda; ett ex. saknar å bakvingarnas öfversida det blå bandet innanför de röda bågfläckarna. Hanarna äro mera likformigt färgade. På undersidan variera fläckarna i storlek, och bakvingarnas inre mörka fläckrad varierar med 9, 8, 7 eller 2 fläckar — 1 sista fallet, en SJ, återstå endast fläcken i fältet 2 samt den 1 framkanten; egentligen saknas endast de mörka pupillerna och fläckarnas hvita parti finnes antydt. Callophrys rubi var öfverallt ytterst allmän bland björk, på hvars blad den med förkärlek tycktes hvila. Ett af de insamlade exemplaren tillhör ab. immaculata EUCHS. Lycena semiargus. Å ett af de infångade exemplaren saknas å bakvingarna den mörka diskfläcken — en hos Lycena-arter sällsynt afvikelse — och äfven på framvingarna är den knappast antydd; exemplaret är äfven 1 öfrigt fläck- fattigt. Lyccena cyllarus. Af denna i Sverige sällsynta art fånga- des 3 individ. En J är å framvingarna försedd med 7 ögon- punkter, å bakvingarna med 9 jämte en ytterst liten ögon- punkt i framkanten nära vingroten. Diskfläck å bakvingarna saknas. En 9 har på ena framvingen 5, på den andra 4 ögonpunkter, på bakvingarna 2 ögonpunkter; diskfläck fin- nes men ingen ögonfläck vid basen. Å båda dessa exemplar, som mäta 31 mm., äro, såsom 1 allmänhet, framvingarnas ögonpunkter till största delen betydligt större än bak- vingarnas, och de senares blågröna färg når ungefär vingens midt. Det tredje exemplaret, en SJ, är märkvärdigare. Det mäter 33 mm. Af framvingarna har den ena 3, den andra N | WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 3 endasf 2 ögonpunkter; bakvingarna sakna fullständigt mörka punkter. Därtill kommer, att framvingarnas mörka punkter äro så små som hos semiasgus. Exemplaret skulle således samtidigt vara en f. paucipuncta och en f. parvipuncta enligt COURVOISIER'S (6) terminologi. Någon f. parvipunceta anföres ej af denne författare. Härtill kommer emellertid ytterligare, att bakvingarnas blågröna färg är utbredd öfver större delen af vingarna och delvis når vingkanten. Individet öfverens- stämmer således äfven med v. (et ab.) ceruginosa STR. (27), hvars hufvudkaraktär enligt STANDINGERS katalog är den starkt utbredda blågröna färgen å bakvingarnas undersida, och af hvilken åtminstone typexemplaret har till antalet mycket reducerade ögonpunkter. STRAND (31) angifver också, att norska exemplar ofta ha den gröna färgen utbredd öfver större delen af bakvingarna. SPARRE-SCHNEIDER (26) har fäst uppmärksamhet på att de norska exemplaren af denna art utgöra en utpräglad klimatras, hufvudsakligast genom honornas starkt blåa färg skild från den mellan-europeiska. formen. STRAND har gifvit den norska formen namnet var. Schneideri; och till samma varietet måste då också de värm- ländska individen på grund af honans färg räknas. Hemaris scabiose var ej sällsynt på blomrika örtbackar. Den iakttogs sugande på Geranium silvaticum och Viscaria vulgaris. — Stilpnotia salicis. Larver anträffades på asp och kläcktes. Lasiocampa quercus. Bland de infångade exemplaren är en smalbandad J, som åtminstone starkt närmar sig ab. spartiv HB. En annan SJ har mycket breda band, så att på bakvingarnas undersida den gula färgen når ända ut i vin- gens utkant, hvarigenom den nära öfvenensstämmer med ab. roboris SCHENK. Macrothylacia rubi. Den infångade honan har bakvin- garna minst så mörka som framvingarnas mörkaste partier. Dendrolimus pinmi iakttogs visserligen icke, men enligt uppgift från säkert nåll hade på våren en larv anträffats krypande på en telegrafstolpe vid Varåns mynning, ett stycke söder om Långflon. Drepana lacertinaria. De iakttagna exemplaren tillhöra den nordliga formen, var. scincula HB. Acronycta megacephala. Det infångade exemplaret tillhör den mörka formen med nästan svart grundfärg utan röd- 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. aktig anstrykning och med otydliga ljusare fläckar å fram- vingarna (= ab pulla STRAND). ; Mamestra dissimilis. Individet tillhör ab. confluens Ev. Leucamia comma. Äfven det af denna art anträffade exemplaret var osedvanligt mörkt: framvingarna mörkbruna och bakvingarna svartgrå. Cucullia umbratica svärmade talrikt kring Hesperis ma- tronalis, i hvars blommor den anträffades sugande. Plusia gamma och Plusia chrysitis infångades båda sugande i syrenblommor. Den senare har midtbandet smalt afbrutet af en metallgrön strimma. Huclidia glyphica uppträdde nästan massvis. Vid Ede- bäck t. ex. satt den på de i åkrarna växande Barbarea- stånden 1 hopar ända till ett 30-tal på ett enda stånd. STRAND (29) har genom jämförelse mellan norska ex. och afbildningar af mellaneuropeiska trott sig finna, att de förra afvika från de senare därigenom, att framkantfläcken 1 yttre mellanfältet baktill är tvärt afskuren och icke som hos de mellaneuropeiska tillspetsad. Om denna senare hypo- tetiska war. meridionalis STRAND kan jag ej yttra mig, då jag icke haft tillfälle att se mellaneuropeiska exemplar; men äfven hos oss, där den stora massan af individ har den om- talade fläcken tvärt afskuren och således 4-kantig, finnas enstaka individ med tillspetsad och triangelformig fläck. Så är särskildt fallet med ett exemplar, som jag sommaren 1900 fångade i Boden — den nordligaste fyndorten för arten 1 vårt land, — hos hvilket exemplar dessutom denna fläck baktill omedelbart öfvergår 1 en tydlig, mörk tvärstrimma, som når vingens bakkant. Aberrationen är af intresse, enär den sannolikt är af atavistisk natur. Den synes äfven vara sällsynt, ty ehuru jag infångat talrika exemplar och äfven granskat Riksmuseets, Uppsala museums och Entomologiska Anstaltens samlingar, har jag endast bland de senare funnit ett ex., som på samma sätt afviker från den normala typen. Ett af de värmländska exemplaren afviker dock i samma rikt- ning ehuru ej så starkt. Den nämnda tvärstrimman är där- emot ej så sällsynt; hos ex. med starkt markerad teckning saknas den fullständigt. Ett af de värmländska exemplaren öfverensstämmer med ab. lata STRAND däri, att bakvirgarna på undersidan endast WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 11 äro försedda med ett tvärband, det yttre, men detta är ej som å STRANDS typexemplar särskildt bredt. Lobophora halterata. Det enda påträffade exemplaret till- hör ab. zonata THNBG. Larentia serraria. Af denna sällsynta art fångades lika- ledes endast 1 ex., som tillhör den med 1 fläckar uppdeladt mellanfält försedda formen. Larentia montanata. Arten varierar starkt. Åtminstone ett af exemplaren är ab. constricta STRAND, men har sam- tidigt så starkt reducerad teckning, att det erinrar om v. lap- ponica STER. j Larentia ferrugata var den allmännaste af Larentia-arterna och uppträdde i alla möjliga öfvergångsformer från den skarpt utpräglade var. corculata HUFN. till sådana med endast svagt antydt midtband; hos ett ex., som genom midtbandets mörka färg närmar sig corculata, äro framvingarna å ömse sidor om midtfältet starkt rostgula. Larentra tristata. Exemplaren äro alla mycket mörkteck- nade och endast i själfva ribbspetsarna svagt brunfjälliga. Larentia albulata. Af denna förekommer såväl den af STRAND (30) såsom sydlig betraktade hufvudformen med ut- prägladt midtband som war. dissoluta. STRAND jämte öfver- gångar mellan båda. Larentia autumnalis uppträder inom området ytterst tal- rikt och 1 ett stort antal variationer, dels med framvingarnas ljusa midtband bredt och tydligt framträdande, dels med detsamma 1 bakkanten smalt hopdraget och delvis upplöst i fläckar (ab. constricla STRAND), dels med framvingarna entonigt grå utan tydliga teckningar (ab. cinerascens STRAND). Abraxas marginata är likaledes ytterst allmän öfverallt bland viden. Arten varierar inom området starkt 1) i stor- lek, 21—28 mm., 2) i färg, i det fläckarna, som i allmänhet äro mörkbruna, hos ett ex. äro ganska ljust bruna, samt 3). i de mörka fläckarnas antal och utbredning. I sistnämnda afseende iakttogos alla slags öfvergångar från v. nigrofasciata NSCHÖYEN till v. pollutaria HB. Påfallande är att de olika fläckarna variera oberoende af hvarandra, så att breda sam- manhängande kantfläckar kunna förekomma tillsammans med obetydligt utvecklade fläckar i vingmidten. Likaså variera midtfläckarna i olika dimensioner, så att tämligen stora, runda fläckar kunna vara åtskilda från hvarandra, medan 112 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. däremot smala fläckar kunna sammansmälta till smala tvär- band. Däremot variera fram- och bakvingar samtidigt i samma riktning. Dilinia pusaria. Tillsammans med hufvudformen före- kom också ej sällsynt ab. ablataria EFUCHSs. Numera pulveraria har på vissa ex. midtbandet föga mörkare än bottenfärgen, så att det på utsidan utan gräns öfvergår i denna. Selenia bilunaria. Af denna fångades 3 ex., som äro hvarandra rätt olika. Hos det ena är framvingarnas midt- linje delad i tvenne skarpa och från hvarandra skilda linjer, som endast vid fram- och bakkanten sammanstöta. Lika- ledes är bakvingarnas linje dubbel. Hos det andra exem- plaret är mellanrummet mellan dessa båda linjer utfyldt, så att ett bredt, tydligt band bildats. Hos det tredje exem- plaret är detta midtband ett verkligt skuggband, svagt an- tydt. Medan å de två förstnämnda exemplaren midtbandet i framkanten mynnar ungefär midt emellan de båda sido- linjerna, är å det sistnämnda exemplaret afståndet 1 fram- kanten mellan midtbandet och yttre tvärlinjen dubbelt så stort som mellan midtbandet och inre tvärlinjen. Angerona prunaria. De två hannar, som fångades, äro hvarandra mycket olika. Medan å den ena vingarna äro öfversållade med nålfina och ytterst korta tvärstreck, äro å den andra dessa streck sammanflutna till längre och bre- dare, visserligen talrika men betydligt glesare stående aflånga fläckar. Hmatuwrga atomaria var tillsammans med Thalera pwtata och Dilinia pusaria granskogarnas och tillsammans med den sistnämnda tallskogarnas allmännaste fjäril. Utom hufvud- formen iakttogs ab. obsoletaria ZETT. Ett ex., en SJ, har ett mycket egendomligt utseende. Det mäter 28 mm. och karakteriseras bäst såsom en hanne i hondräkt, d. v. s. botten- färgens fjäll äro som hos honan rent hvita utom i bak- vingarnas bakkant, där de ha hannens normala gula färg. Månne ett fall af atavism, då väl honans färg är den ur- sprungligare? Måhända en hermafrodit? Frågan om den nordvärmländska fjärilfaunans imvand- ringshistoria sammanfaller i de flesta fall med frågan om de olika arternas invandring i vårt land i dess helhet. När jag WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 13 nu går till diskuterandet af dessa frågor, så är det i fullt medvetande om hur osäkra alla slutsatser i detta afseende ' måste bli, då vi icke, så vidt jag vet, känna några åtmin- stone bestämbara fynd af fjärilar från våra kvartära aflag- ringar. Men å andra sidan är det just icke mycket sanno- likt, att så ömtåliga föremål som fjärilvingar någonsin i afsevärdt antal komma att anträffas i bestämbart skick i dessa aflagringar, och man torde därför äfven i framtiden för besvarandet af fjärilgeografiska frågor vara hänvisad till att ur fjärilarnas nutida geografiska utbredning draga sina slut- satser. Till följd af hvad förut sagts om vår bristfälliga detalj- kunskap om fjärilarnas utbredning i vårt land, går jag också till framläggandet af mina åsikter med den fulla vissheten, att flera af dessa kanske mycket snart måste afsevärdt modi- fieras eller kanske komma att visa sig alldeles oriktiga, men jag anser det vara af intresse, att dessa frågor en gång tas upp, bl. a. för att fjäril- och äfven andra insektsamlingar hädanefter måtte göras mera entomogeografiskt målvetet, och för att, om möjligt, intresset måtte väckas för att geo- grafiskt intressanta insektfynd mera än hittills blifva publi- cerade och icke begrafda i privata samlingar. När jag ofvan antydt att fjärilgeografiska undersök- ningar i nämnd riktning hittills icke företagits i vårt land, så fordrar dock rättvisan, att jag gör ett mycket viktigt undantag. I sitt omfattande arbete öfver »Insektlifvet i arktiska länder» har Prof. AURIVILLIUS (3) äfven upptagit till behandling frågorna om vår rent arktiska fjärilfaunas härstamning, utbredning, invandring m. m., men detta arbetes tankar och uppslag ha icke upptagits af andra svenska ento- mologer. För öfversiktlighetens skull indelar jag de nordvärm- ländska arterna 1 följande geografiska grupper. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 13. I. Arter med sydlig utbredning, d. v. s. förekommande på mellaneuropeiska låglandet.! 1. Arter i vårt land förut ej funna norr om bokgränsen. Hit hör endast det märkliga fyndet af Timandra amata, som 1 3 ex. fångades 1 en trädgård i Edebäck (/1). Arten är förut inom skandinaviskt område endast funnen hos oss i Skåne och Blekinge, i Danmark, i Norge i Odalen : i Hedemarkens amt, i Finland inom Åboområdet samt i norra Karelen. Af dessa platser ligger Odalen ungefär på gränsen mellan ek- och lindzonen? och Nordkarelen inom barrskogszonen, så att från klimatologisk synpunkt finnes intet märkvärdigt 1 dess uppträdande vid sydgränsen af Värmlands barrskogsområde. Larven tyckes ej heller vara så nogräknad 1 valet af föda; den lefver enligt AURIVILLIUS (4) på arter af Rumex, Atriplex och Polygonum. Hvilken väg har arten kommit till Värmland? Ja, där- om är ju svårt att med säkerhet yttra sig. Den har emeller- tid ett så karakteristiskt utseende med sitt mörkt violettröda band mot den ljusgrå botten, och dess uppträdande är så öppet — den satt i kvällsljuset fullt tydligt med halfutbredda vingar på bredbladiga växter —, att det tyckes, som om den borde uppmärksammats, om den vore spridd öfver vår svenska "ekzon. Åtminstone i sydöstra Värmland synes den saknas. Åtminstone finnes den ej i den äfven på sällsyntheter ganska artrika fjärilsamling, som förvaras å Värmlands museum, och som under flera år hopbragts af afl. konservator A. H. ÖRISTIERNSSON 1 Kristinehamn. Det synes mig därför mest sannolikt, att den inkommit till öfre Värmland från Norge, där den just anträffats inom det till Värmland gränsande Hedemarkens amt. ' Uppgifterna om makrolepidopterernas utbredning äro, då ej annat nämnes, ifråga om den extraskandinaviska utbredningen hämtade från STAUDINGER-REBEL (28), i fråga om den skandinaviska utbredningen från AURIVILLIUS (4), LAMPA (13), REUTER (19), SCHÖYEN (21), TENGSTRÖM (33) och WALLENGREN (36, 38). ” Alla uppgifter om växtzonernas gränser äro hämtade från GUNNAR ANDERSSONS (1) karta: »Viktiga växtgeografiska gränslinier i Skandi- navien». WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLEFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 1535 Detta antagande förefaller mig så mycket mer sannolikt som det finnes ännu en fjärilart, som nästan 1 detalj har samma egendomliga utbredning inom Skandinavien, nämligen Venilia macularia LL. Den är funnen i Karelen, i Danmark, i Halland, inom Norge i Telemarken och i Odalen samt slut- ligen i Klarälfdalen (af doc. BENGTSSON) något söder om det af mig undersökta området. Arten skulle således invandrat till Sverige på två vägar, söderifrån och västerifrån. På båda dessa vägar måste den inkommit jämförelsevis mycket sent, då den ännu icke hun- nit sprida sig öfver något större område. 2. Arter i vårt land förut ej funna norr om ekgränsen. Larentia unidentaria Tephroclystia vulgata Tephroclystia conterminata Boarmia scopularia » abietaria Percomnia strigillaria Larentia wnidentaria är i Sverige förut ej tunnen nord- ligare än i Uppland, i Finland endast i södra och östra delarna af landet, men i Norge bl. a. vid Tromsö. Det kan således icke vara klimatiska faktorer, som satt en gräns för dess spridning in i barrskogsområdet. Måhända har den i Norrland blifvit förbisedd eller sammanblandad med Larentia ferrugata. Tephroclystia conterminata är bl. a. funnen 1 ryska Lapp- marken och i Norge ända upp i Norra Trondhjems och Nord- lands amt, Tephroclystia abietaria i Finland i norra Öster- botten och Lappmarken samt i Norge 1 Nordlands amt och Thephroclystia vulgata likaledes i norra Österbotten och i Norra Trondhjems amt. Samtliga trifvas således högt uppe i barrskogszonen och hafva väl i vår barrskogszon hittills blifvit förbisedda, så föga i ögonen fallande som de äro. Boarmia scopularia är i Finland funnen bl. a. i mellersta Karelen och Tavastland, dessutom i ryska Karelen, således åtminstone ofvanför ekens nordgräns, och finnes dessutom bl. a. 1 östra Sibirien. I östra Sverige är den nordligast funnen i Uppland samt i Norge till 60? 14' n. br. (Hedemar- ken). Larven lefver på björk. Fallet är. oklart. Måhända 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 12. ha vi här att göra med en art, som till följd af sen invand- ring ännu ej nått sin klimatiska nordgräns. Härför talar dess svaga spridning i Norge; enl. SCHeYEN (21) är den näm- ligen endast funnen 1 Akershus, Neden&es och Hedemarkens amt. Äfven dess ojämna utbredning öfver Mellaneuropa talar för att den i vår värdsdel är en jämförelsevis sen inkomling. Percomia strigillaria hör sannolikt till de arter, hvilkas nordgräns ungefär sammanfaller med ekens. Inom området träffades den endast på den sydligaste lokalen. I Finland är den endast funnen i områden vid Finska viken, i Norge enligs SPARRE-SCHNEIDER (26) endast på tre ställen på syd- kusten (Kragerö, Nedeng&es och Mandal). Dess utomskandi- naviska utbredning är också uteslutande sydlig. Angående dess invandring till Norge skrifver SPARRE-SCHNEIDER 1 sin nyss citerade uppsats några rader, som jag tillstår, att jag förgäfves ansträngt mig att begripa: »Jeg anser io for en såkaldt ”subatlantisk” form, som i en forholdsvis sen periode, sammen med -— — — Perconia strigillaria HB. og flere for den sydöstlige kyst eiendomlige arter, må tenkes indvandrede i et geologisk tidsrum, da der var en landforbindelse mellem Skandinavien og den nordtyska slette. ete.>. Jag förmodar, att meningen är, att äfven Perconia är en subatlantisk form. Af denna åsikt är jag också, nämligen att arten inkommit i Norge i så sen tid som den subatlantiska, den sista af de omväxlande torra och våta perioder som enligt BLYTTS teori "aflöst hvarandra efter istiden 1 Skandinavien. Men under denna tid var ju, sannolikt sedan tusentals år, landbryggan mellan Skandinavien och Mellaneuropa för sista gången upp- bruten. Till Norge har arten säkerligen spridt sig antingen från Jylland eller från vårt land, dit den tidigare ankommit, efter- som den här såväl 1 öster som väster ungefär nått ekgränsen. Tidigast har den efter dess utbredning att döma kunnat komma in i Sverige under den atlantiska perioden. Möjligen har den inkommit till oss öfver Danmark, möjligen från Finland. För att afgöra, hvilket som är det sannolikaste, fordras bl. a. en noggrannare kännedom om dess utbredning i Danmark, än jag äger. De öfriga till denna afdelning förda arterna ha säkerligen inkommit till Sverige söderifrån. WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 17 3. Arter i vårt land förut ej funna norr om lindgränsen. Lycena eumedon Larentia viridaria » cyllarus » unangulata Cyamniris argiolus > obliterata Pamphila sylvanus » luteata Thanaos tages Tephroclystia togata Hemaris scabiosce Dilinia pusaria Macrothylacia rubti » exanthemata Dendrolimus pint Angerona prunaria Mamestra serena Boarmaia crepuscularia Cucullia umbratica Cybosia mesomella Pechipogon barbalis Ino statices ÅAcidalia remutaria Till denna grupp för jag sådana arter, hvilkas nordgräns 1 »Nordens fjärilar» förlägges till Hälsingland eller 62”—63” n. br., och förutsätter därmed, att med denna utbredning menats längs kusten. I flera fall anges emellertid utbred- ningen norrut med orden »åtminstone till 62” (resp. 63)», och för en hel del af dessa arter är det högst sanno- likt, att gränsen ligger betydligt högre upp, ehuru vi med vår ytterst bristfälliga kännedom om fjärilfaunan i det stora norrländska barrskogsområdet väster och norr om lindgränsen intet med visshet kunna veta därom. Detta gäller säkerligen bl. a. om Lyccena eumedon, Larentia luteata, Dilinia pusaria och exanthemata, Cybosia mesomella och Ino statices, hvilka i Finland gå upp i norra Österbotten eller Lappmarkerna. Sannolikt gäller det också för Cyaniris argiolus, Pamphila sylvanus, Macrothylacia rubi, Dendrolimus pni, Cucullia um- bratica, Larentia ocellata, viridaria och obliterata samt ÅAngerona prunaria, hvilka äro funna i Finska Nordkarelen, således ofvan lindens nordgräns. Och Thanaos tages förekomst vid Långflon inrangerar äfven denna art bland dem, hvilkas ut- bredning når upp i den egentliga barrskogszonen. Återstå således Lyccena cyllarus, Mamestra serena, Pechipogon barbalis, Acidalia remutaria, Larentia unangulata, Tephroclystia togata och Boarmia crepuscularia. Af dessa äro Acidalia remutaria, Larentia unangulata och Tephroclystia togata af TRÄGÅRDH (34) anträffade just vid eller måhända något ofvanför lindens nordgräns i Ångermanland. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 13. 2 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. TRÄGÅRDH angifver tyvärr icke, på hvilken af de besökta lokalerna arterna äro fångade. Tills vidare måste vi väl antaga, att dessa tre arters nordgräns i vårt land samman- ; falla med lindens, och att de öfriga fyra ha sin nordgräns någonstädes 1 lindzonen. Beträffande Dendrolimus pini, som saknas 1 gödra Värm- land, kunna vi bestämdt säga, att den inkommit till norra Värmland från de stora härjningshärdarna i Hedemarken. Om de öfriga i denna grupp sammanförda arterna finnes ingen anledning antaga, att de inkommit till vårt land eller | till Värmland på någon annan väg än söderifrån, och beträf- fande invandringstiden för de arter, hvilkas nordgräns sam- manfaller med eller ligger sydligare än lindens, har man väl rätt att med sannolikhet antaga, att den ej kunnat vara af- | sevärdt tidigare än lindens, d. v. s. mot slutet af Ancylus- tiden. 4. Arter i vårt land förut funna norr om lindens nordgräns, d. v. s. inom den egentliga barrskogszonen.. | Papilio machaon Drepana falcataria Piers brassice ' » lacertinaria >» — rape Acronycta megacephala UED Mamestra dissimilis HFuchloé cardamines Leptidia swnapis Gonepteryx rhamni Vanessa urtice > antiopa Argynmnis selene » euphrosyne Pararge hiera Coenonympha pamphilus Callophrys rubi Lyccena semiargus Hesperia malve ' Smerinthus ocellata Stilpnotia salicis Lasiocampa quercus Hadena rurea Leucania comma Hvydrilla palustris Plusia chryswtis >» — gamma Huclidia glyphica Herminma tentacularia Cymatophora duplaris Thalera putata ÅAcidalia pallidiata Ephyra pendularia Lobophora halterata Larentia miata » fluctuata » montanata WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 19 Larentia ferrugata Larentia silaceata » sociata Tephroclystia satyrata » lugubrata Abraxas marginata » hastata f. princ. Numeria pulveraria » tristata Selenia bilunaria > alchemillata Semiothisa notata » adcequata Ematurga atomaria » albulata Phasiwane clathrata » autumnalis Hepialus humult Af dessa vill jag först såsom en grupp för sig utskilja -Chrysophanus amphidamas, Mamestra glauca, Larentia lugu- brata och Phasiane clathrata. Chrysophanus amphidamas har en utpräglad ostlig ut- bredning. I Asien förekommer den så långt i öster som i Amurområdet samt från Sibirien i norr till Armenien i söder, 1 Mellaneuropas västra delar saknas den, likaså i Danmark, 1 Finland finnes den så godt som öfver hela landet, i Norge endast i Finmarken och Norra Trondhjems amt. I Sverige var den hittills sydligast känd i Jämtland och Hälsingland. Till vårt land och Värrdlanvd har den således med säkerhet kommit nordost- och norrifrån. I Mamestra glauca ha vi likaledes en nordostlig invand- rare. Dess utbredning i Mellaneuropa är utprägladt ostlig; så t. ex. saknas den 1 västra och norra Frankrike, i Belgien och Nederländerna, är däremot spridd öfver stora delar af Asien till Amurområdet 1 öster, uppträder i så godt som hela Finland och i Sverige från Lappland till Småland. I Norge saknas den endast i de sydligaste amten. Möjligen har den således inkommit till Värmland norrifrån. Larentia lugubrata har äfvenledes 1 vårt land en utpräg- ”ladt nordlig utbredning, i det att den ej är funnen sydligare än vid Stockholm, i Västmanland och i Värmland. I Norge är den endast funnen i de norra och östra delarna, sydligast 1 Akershus amt (59? 55'), i Finland utom vid östgränsen i Karelen endast i Tavastland, däremot i ryska Lappmarken. Arten har således invandrat till vårt land från nordost. För dess östliga härstamning talar också, att den ej ännu nått västra Mellaneuropa (England eller Belgien). Som den emel- lertid trifves i det öfriga Mellaneuropa, kan dess inskränkta 20 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 13. utbredning 1 vårt land endast förklaras därmed, att den in- kommit så sent, att den ännu ej hunnit utbreda sig mera. Något liknande är förhållandet med Phasiane clathrata. Den är utbredd öfver hela vårt land och öfver största delen af Norge från Tromsö till Lister och Mandals amt, men saknas i hela sydvästra Norge, en utbredning som, frånsedt förekomsten i nordligaste Norge, ganska mycket erinrar om granens. Arten har med säkerhet inkommit till Sverige österifrån, och san- nolikt har invandringsvägen gått norr om Bottenviken, då den väl hunnit att sprida sig till Ishafskusten i norr men däremot icke till Atlanten i sydväst eller till Danmark i söder. Af utbredningen att döma är det väl sannolikt, att den inkommit något tidigare än Larentia lugubrata. Det för- tjänar anmärkas, att larven lefver på Epilobium angustifolium, och att utbredningsområdets nära sammanfallande med gra- nens således icke kan vara af ekologisk natur. Ett särskildt kapitel förtjänar måhända Argynnis euphro- syne. Först må då sägas, att formen fingal icke är en klimat- eller lokalras, som 1 norr ersätter hufvudformen, ty båda formerna förekomma, som jag förut framhållit, sida vid sida såväl i barrskogsområdet som 1 fjällen och i höga norden, och en sluten kedja af öfvergångsformer finnes mellan båda. Fingal är på sin höjd en aberration, som i vissa fall alstras i arktiska och boreala trakter. Hvilken väg arten inkommit till vårt land, är svårt att med visshet säga, men dess ut- bredning öfver nästan hela Europa, äfven Brittiska öarna, gör, att det är minst lika sannolikt att den kommit söder- ifrån som norrifrån. Möjligen har den kommit från båda hållen. Dess utbredning 1 Norge synes åtminstone tala för att den dit kommit på två vägar, från nordost och, 1 syd- västra delen af landet, från öster eller sydost. Möjligen skulle man då kunna antaga, att den norrifrån invandrade formen vore mera än den sydligare disponerad för aberra- tioner i fingal-riktning, i hvilket fall den nordvärmländska formen bör tillhöra den nordliga rasen. Hvad de öfriga till denna grupp hörande arterna angår, så ha de sannolikt i de flesta fall kommit söderifrån. Beträf- fande några är detta alldeles säkert. Så är fallet med La- rentia adequata, som i Finland endast träffats i sydöstra hör- net (Karelen), så också med Pieris rape och Hepialis humult, WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 21 af hvilka i Finland den förra "utom i Karelen endast är fun- nen i Åboområdet, den senare utom i Karelen på Åland. En annan grupp arter, som med därnäst största sanno- likhet inkommit söderifrån, eller som åtminstone icke kunnat komma från öster, norr om Bottenviken, representeras af Pieris brassice, Huchloé cardamines, Leptidia sinapis, Gone- pteryx rhamri, Callophrys rubi, Lycena semiargus, Hesperia malve, Smerinthus ocellata, Stilpnotia salicis, Lasiocampa quer- cus, Drepana falcataria, Acronycta megacephala, Mamestra dis- similis, Plusia chrysitis, Huclidia glyphica, Acidalia pallidiata, Lobophora halterata, Larentia tristata, Semiothisa notata och Ematurga atomaria. Möjligen har någon af dessa kunnat komma österifrån öfver Östersjön, men deras obetydliga sprid- ning i västra Finland — ingen af dem förekommer veterligen i norra Österbotten — talar mot ett sådant antagande. Hvad de öfriga arterna beträffar, hafva de säkerligen inkommit söderifrån, möjligen också från nordost. För att kunna afgöra, 1 hvilket fall den senare invandringsvägen är sannolik, måste man långt bättre, än hvad nu är fallet, i detalj känna arternas utbredning i norra och särskildt nord- östra Sverige. ; Hit hörande arter ha säkert inkommit på mycket olika tider. Några af dem, som äro spridda öfver hela området, och som gå högt upp mot björkzonens öfre gräns, såsom Larentia albulata, ha sannolikt inkommit till södra Sverige redan under subglacial tid, de flesta sannolikt dock ej före subarktisk tid. Att för de särskilda arterna söka närmare bestämma tiden, måste jag för närvarande afstå ifrån. II. Arter med enbart nordlig utbredning. Argynmis aphirape v. ossianus Larentia serraria I olikhet med Argynnis euphrosyne har af Argynnis aphi- rape aldrig någon sydlig invandring skett i vårt land. Den är förut — med undantag af två lokaler, hvarom mera nedan — ej funnen sydligare än i Jämtland och Hälsingland, i Värmland anträffades den endast på den nordligaste lokalen, och utom norra Skandinavien förekommer varieteten endast 20 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O0 13. i norra - Ryssland. Dess frånvaro på Alperna och andra Mellaneuropas berg gör det också sannolikt att den inkommit till vårt land från nordost och till Värmland således norr- ifrån. Men så ha vi den mycket märkliga och svårförklarliga förekomsten af arten på myrar i Stockholmstrakten och i Östergötland. Enligt uppgift hos LAMPA (14) är den på senare stället funnen vid Åby. Man vore ju frestad att anse dess förekomst här i Kolmårdens bergstrakt vara af relikt natur. Men denna förklaring är vid närmare eftertanke knappast tillfredsställande. Arten skulle då ha kommit in från söder. Märkligt vore emellertid då, om den ej skulle kvarlämnat några reliktkolonier på andra ställen i södra Sverige, t. ex. i det småländska höglandets myrar. Något sådant är dock icke kändt. Och allt talar för att den in- kommit till oss norra vägen. Jag skulle då snarare vilja våga ett annat förklaringsförsök. SERNANDER (22) har fram- hållit, att de nordliga växter, såsom Juncus stygvus, Salix lapponum, phylicifolia och hastata, Sceptrum carolinum m. fl., hvilka förekomma i Uppland, och som göra intryck af att vara relikter, antagligen icke äro sådana, utan s. k. glaciala pseudorelikter, hvilka under den klimatförsämring, som san- nolikt ägde rum i början af den subatlantiska perioden, ner- vandrat från Norrland. Mig förefaller, för närvarande åt- minstone, en liknande förklaring på Argynnis aphirape's före- komst i Kolmården vara den sannolikaste. Detsamma gäl- ler också för dess förekomst i Stockholmstrakten. Ett stöd för denna åsikt finner jag däri, att fallet icke är enstaka. Vi ha nämligen en annan förekomst af nordiska fjärilar söder om deras nutida utbredningsområde, som knappast låter sig förklara på annat sätt. Jag syftar på HOLMGRENS (12) fynd af Oeneis jutta och norna på Ingarön i Stockholms skärgård. Äfven dessa arters utomsvenska utbredning tvingar nämligen till antagandet, att de invandrat till Sverige norrifrån. I Larentia serraria ha vi ett mycket enkelt fall. Den är utbredd öfver delar af Sibirien, i norra Ryssland och i Sverige å östkusten till Stockholmstrakten; i Finland har den endast träffats vid Åbo, i Norge endast i Norra "Trondhjems amt samt i södra delen i Akershus, Hedemarkens, Kristians och Buskeruds amt. Att arten till Sverige och Värmland inkom- mit nordostifrån är utan vidare tydligt. WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 23 III. Arter med nordlig utbredning samt dessutom förekommande å Mellaneuropas berg. Hit hör endast Larentia hastata var. subhastata. Man må ha hvilken åsikt som helst om subhastatas rang af själfständig art eller varietet af hastata, säkert är, att de båda formernas särskiljande från hvarandra, om de verkligen ' höra genetiskt samman, försiggått så långt tillbaka i tiden, att de måste haft hvar sin 'invandringshistoria. Larentia subhastata, som jag för korthetens skull kallar den, är förut anträffad sydligast i Dalarna, och inom det undersökta om- rådet fann jag den endast å den nordligaste lokalen, Lång- flon. Den är för öfrigt i sin typiska form utbredd öfver norra och mellersta Norge, norra Finland, norra Ryssland, Hebriderna, Alperna, Schlesiens och Böhmens berg samt finnes äfven på öfre Harz” myrar.! Dess utbredning visar otvetydigt, att den tillhört den fjärilfauna, som under is- tiden lefde i Mellaneuropas isfria område mellan den stora nordiska inlandsisen och de sydtyska bärgens glaciärer, och att den sedermera vid isarnas afsmältning dragit sig dels söderut upp på de österrikiska gränsbergen och Alperna, dels åt nordväst till Skottland, dels slutligen åt norr och nordost till Skandinaviens berg och Nordryssland och på Harz” myrar stannat kvar som relikt. Sannolikt har formen uppstått i Europa under istiden, då den, så vidt man nu vet, saknas 1 Sibirien, och då den form, som nu är utbredd öfver de asiatiska höglandsområdena, Armenien, Ural, Altai, Alatau och Issyk-Kul-området är hufvudformen af Larentia hastata. Endast på Kamtschatka och 1 Amurområdet är an- träffad en subhastata-liknande form, hvars identitet med den europeiska väl af geografiska skäl tills vidare får anses ute- sluten. Hvilken väg den inkommit till vårt land är nog så godt som omöjligt att bestämdt säga, men dess förekomst som relikt på Harz och dess spridning så långt åt nordväst som till Hebriderna gör det sannolikt, att den till Sverige in- ' Uppgiften hämtad från PAGENSTECHER (17). 24 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:o 13. vandrat söderifrån och 1 sådant fall troligen redan under subglacial tid. Till Värmland kan den sålunda också ha kommit söderifrån. IV. Arter med rent östlig utbredning. Hit hör äfvenledes endast en art, Tephroclystia sinuosaria, men denna af så mycket större intresse. I STAUDINGERS katalog af år 1901 uppgifves dess utbredning vara östra Sibirien, Altai, Urga 1 Mongoliet, östra Thian Schan-området och Korlx samt provinsen Fergana, dessutom delar af södra och mellersta Ryssland. I TENGSTRÖMS katalog öfver Fin- lands fjärilar af år 1869 saknas den, men 1 E. REUTERS kata- log angifves den år 1892 vara för första gången funnen i östra Karelen och något tidigare anträffad vid Petersburg. Samma år skrifver TEiIcH (32): >»Nachdem ich schon im Juni des vorigen Jahres ein Stuck an der Wand eines Bauern- hauses in Dubbeln gefunden hatte, ist die Art an verschie- denen Stellen der Ostseeprovinzen aufgetaucht.> År 1895 träffades arten för första gången 1 Sverige af C. G. HOFF- STEIN (11) på Runmarö, ungefär 40 km. öster om Stockholm i skärgården. År 1904 iakttogs den på Fårön vid Gottland af MJÖBERG (16), som uppgifver, att densamma äfven blifvit anträffad i Ångermanland. I Riksmuséets samlingar finnes ett ex. från Medelpad. Sistförflutna sommar fann jag ett ex. vid Stocksund nära Stockholm och under min resa i Värmland ett ex. vid Ransby. Alltså på de 15 år, som förflutit sedan den tid, då artens västgräns gick öfver Petersburg, har den hunnit att sprida sig icke blott till södra Finland, till stora delar af Östersjö- provinserna, till skilda platser längs Sveriges västkust från Ångermanland till Gottland utan också så långt in i landet som till öfre Klarälfdalen. Microlepidoptera. Vid bestämmandet af dessa har prof. S. LAMPA godhets- fullt varit mig behjälplig. Följande imfångades:! 1! Bokstäfverna E, D, B och L betyda här och i det följande Edebäck, Dalby, Båtstad och Långflon. WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 25 Crambus truncatellus ZETT. (E), hortuellus HB. (D, B), pratellus L. (D, B) Pionea pandalis HB. (E. D. B) forficalis L. (E), Pyrausta fuscalis SCHIFF. (D), porphyralis SCHIFF. (D, L), purpuralis L. (D), funebris Ström (D, B, L); Platyptilia tesseradactyla L. (D); Fulia minmistrana L. (E, D, B), Olethreutes capreana HB. "(B), sororculana ZETT. (D, B), arcuella Cr. (D), metallicana Hz. (B), schulziana F. (E, D, B), Grapholita pactolana Z. (D), Ancylis lundana F. (D), unguicella LT. (D); Plutella maculipennis CURT. (E), Gelechia proximella HB. (D), Incurvaria prelatella SCHIFF. (B). Af Pionea pandalis uppträdde också ab. dilutialis STRAND. Af de insamlade arterna är Pyrausta fuscalis förut ej funnen nordligare än 1 Uppland och Västmanland,! i Norge däremot upp 1 Norra Trondhjems amt och i Finland i norra Österbotten; Pyrausta funebris är förut endast funnen i Lapp- land, Norrbotten, Dalarna och Östergötland men i hela Norge och Finland; Platyptilia tesseradactyla är förut endast anteck- nad från Blekinge, Småland och Östergötland men funnen i Norge till Finnmarken och i Finland i norra Österbotten; Olethreutes sororculana är förut endast angifven från Lapp- land men förekommer 1 så godt som hela Norge; Olethreutes arcuella är förut nordligast funnen i Öster- och Västergöt- land men går i Finland upp i norra Österbotten. Grapholitha pactolana är af WALLENGREN endast anförd från Gottland och Incurvaria proelatella från Skåne, den förra är dock i Finland funnen i norra Österbotten och Lappmarken, den senare i norska Lappmarken. Samtliga de funna arterna äro således sådana, som förut antingen hos oss eller åtminstone i våra grannländer äro anträffade norr om ekzonens gräns. Däremot möter oss i Crambus truncatellus en art med ut- prägladt nordlig utbredning. I Sverige är den förut känd endast från Lappland och Dalarna, i Norge ej söder om 61? 30' n. br., 1 Finland endast i Nordkarelen och norra Österbotten; utom- skandinaviskt är den dock funnen vid Petersburg och i Liv- land. ! Uppgifter om microlepidopterernas utbredning är utom från för macrolepidoptera citerad litteratur hämtade från REUTER (20) och WALLEN- GREN (37, 39, 40, 41). 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. Hymenoptera. Endast Aculeata bestämda: Bombus muscorum L. (D), agrorum FABR. f. princ. (D), jonellus KirRB. (L), Halictus calceatus Scor. (D), Vespa vul- garis LZ. (D), Ancistrocerus oviventris WEsSM. (D). Af dessa är endast Bombus jonellus af intresse, enär den i norra Värmland når sin sydgräns; den är förut funnen i Värmlands bergslag. Diptera. Af dessa äro hittills endast följande bestämda: Limnobia macrostigma SCHUMM. (B), quadrinotata MEIG. (E, D), Bhipidia maculata MEiG. (B), Poecilostola punctata ScHE. (D), Trichocera Memalis DzGc. (B), Ula macroptera Macao. (B), Tipula scripta MEG. (D), nubeculosa MEiG. (D), variipennis MiG. (E, D, B), irrorata MAacQ. (B), longicornis SCHUMM. (E, B), variicornis SCHUMM. (D) vernalis MEiG. (D, B), Pachyrrhina croceata L. (B), lunulicornis ScHuMM. (E, D, B), Rhypholophus similis STAG. (D), Culex cantans MriG. (E. D), nemorosus MEziG. (E, D), Bhyphus fenestralis Scor. (B); Tabanus lapponicus WAHLB. (D, L), tropicus PANz. (L), Leptis scolopacea L. (D, B), Dioctria rufipes DEG. (D), Lasio- pogon cinctus FABR. (D), Cyrtopogon lateralis FALL. (D), The- reva plebeja L. (D); Pipiza quadrimaculata PANz. (D), Leucozona lucorum L. (D, B), Syrphus arcuatus FALL. (D), umbellatarum FABR. (D, B), lineola ZETT. (L), Spherophoria menthastri L., ». tenmata MEiG. (D), Volucella bombylaus L. (D). Eristalis nemorum L. (D), Helophilus pendulus L. (D), Xylota femorata L. (D). Tvåvingarnas utbredning hos oss är ännu ganska ofull- ständigt känd, och detta är väl orsaken till att ofvan angifna lokaler utgöra de i vårt land nordligast kända för följande arter: Rhipidia maculata, Limnobia macrostigma och quadri- notata, Tipula irrorata, longicornis och vernalis, Pachyrrhina crocata och lunulicornis Rhypholophus similis samt RBhyphus fenestralis. Den sistnämnda har jag emellertid senare funnit WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 27 allmänt i Härnösand. Ula macroptera var förut endast fun- nen på två vidt skilda platser i vårt land, Östergötland och Jämtland. Tabanus lapponicus hör till nordsvenska insekter, som i norra Värmland har sin sydgräns; den är förut funnen i Värmlands bergslag. Coleoptera. Vid bestämmandet af dessa har kand. E. MJÖBERG varit vänlig att hjälpa mig. Följande insamlades: Cicindela campestris L. (E), Carabus violaceus L. (B), Anchomenus sexpunctatus L. (E); Necrophorus wvespilloides HErRBST (D), Trixagus fumatus FABR. (B); Melolontha hippocastani FABR. (D), Geotrupes stercorarius oo L. (D), Aphodius fimentarius DL. (D); Corymbites melancholicus FABR. (B), Dictyoptera aurora HERBST (B), Cantharis rustica FALL. (B), nmigricans MöLL. (E), obscura L. (B), assimilts PAYK. (E, D); Oedemera lurida MARSH. (D); Apoderus coryli L. (D), Cryptorrhynchus lapathi GYLL. (D); Callidium violaceum L. (D), Cenoptera minor L. (B), Ste- nocorus mordax DEG. (D), Gaurotes virginia L. (EK); Chrysomela graminis L. (E), fastuosa Scor. (B), Lina cenea L. (B), populi L. (B), Phytodecta viminalis L. (B), rufipes DEG. (B), gqguinquepunctata FABR. (E), Phyllodecta - vitelline L. (B). Den enda af ofvanstående arter, hvars utbredningsgräns går genom Värmland, är Corymbites melancholicus, som, åt- - minstone enligt GRILL (10), ej är funnen sydligare. Neuroptera. Chrysopa perla L. (E, D, B, L), vulgaris SCcHNEID. (D), Panorpa communis L. (D), germanica L. (D, B); Grammotaulius signatipennis M” LAcHL. (E), Brachycentrus subnubilus Curt. (D), Arctopsyche ladogensis Kor. (D, B, L). 28 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 13. Chrysopa perla's utbredning mot norr är ej bekant; den nordligaste fyndorten, som af WALLENGREN (42) angifves, är Stockholm. Panorpa germanicas utbredning är likaledes obe- kant. Grammotaulius signatipennis och Arctopsyche ladogensis äro arter med utprägladt nordlig utbredning. Den förra träffas enligt WALLENGREN (43) i »de nordliga och mellersta land- skapen af vår halfö»; hvad därmed menas är ju osäkert. Den senare arten är förut sydligast funnen af BorG (5) i Dalarne. Pseudoneuroptera. Leucorrhinia dubia V. d. Linp. (LC), Cordulia oenea L. (DL), ÅAeschna coerulea STRÖM (L). Af dessa synes Aeschna coerulea vara en art med huf- vudsakligen nordlig utbredning i vårt land, eburu den går söderut ända till Skåne, där den dock enligt SJÖSTEDT (23) är sällsynt; den synes enligt E. PETERSEN (18) saknas i Danmark och norra Tyskland. Orthoptera. Blatta lapponica L. (D), Tettix bipunctatus L. (D, LD). Det undersökta områdets entomogeografiska beskaffenhet. Den bild af öfre Klarälfdalens entomogeografiska be- skaffenhet, som framstår ur nu meddelade fyndnotiser och och reflexioner, öfverensstämmer rätt nära med den, som dess växtgeografiska beskaffenhet visar. Påfallande är den nästan totala frånvaron af ekzonens fjärilar, af hvilka en hel del förekomma i södra Värmland, ett förhållande så mycket mera anmärkningsvärdt, som det undersökta om- rådets sydgräns ligger ungefär på mellersta Upplands bredd- grad och endast ett fåtal mil norr om ekzonens gräns, och som ju inga hinder af orografisk natur kunnat hindra ut- WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 29 bredningen, utan den nordsydligt löpande älfdalen snarare i hög grad bort gynna en sådan. Härmed anser jag mig också ha vunnit bekräftelse på hvad som äfven af en undersökning öfver fjärilarnas utbredning längs den svenska ostkusten rätt — tydligt framgår, nämligen att ekens nordgräns också i entomo- logiskt hänseende bildar en tydlig utbredningsgräns, och att vi därför äfven i entomogeografiskt hänseende äro berätti- gade att tala om en ekzon. Man skulle möjligen kunna komma på den tanken, att orsaken till att ekflorans och många fjärilars nordgränser sammanfalla vore, att fjärilarnas utbredning 1 hufvudsak sammanfölle med utbredningen af larvens närimngsväxt. Det skulle här föra för långt att i detalj visa, att en sådan förmodan utom 1 ett ringa fåtal fall är oriktig. En under- sökning visar mycket tydligt, att så är fallet, och att lar- vens närimgsväxt nästan alltid har vidare utbredning än fjä- rilen; och dessutom är ju larven blott undantagsvis så nog- räknad, att den icke håller tillgodo med flera arter åtmin- stone af samma släkte eller familj. Och i ännu högre grad än larven är ju den fullbildade fjärilen oberoende af en viss växtart som näring. Orsaken till att man i entomologisk mening kan tala om en ekfauna, lika väl som man talar om en ekflora, måste därför bero på att det är samma slags faktorer, som sätta en gräns för dem båda, och att det i stort sedt utom histo- riska är klimatiska faktorer, som bilda växtgränserna, är otvetydigt. Att det äfven beträffande fjärilarna gifves in- vandringshistoriska gränser, har jag i det föregående visat. Om man däremot kan tala om en entomogeografisk lindzon, anser jag dessa undersökningar icke gifvit något tillfredsställande svar på. För att komma till klarhet här- utinnan fordras betydligt mera detaljerade uppgifter om fjä- rilarnas utbredning inom våra östra landskap i södra Norr- land än vi hittills ha. Öfverhufvud är den enbara uppgiften, att en art där förekommer i ett visst landskap, föga upp- "lysande. Lika påfallande, som frånvaron af ekzonens arter är i öfre Klarälfdalen, är den låt vara sparsamma förekomsten af nordliga former, »lappska insekters nedstigande till Värm- land», som redan WAHLBERG för den värmländska bergslagens vidkommande konstaterat. 30 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 13. De låt vara ytterst fattiga samlingarna af imsekter till- hörande andra grupper än makrolepidopterernas äro endast ägnade att ytterligare markera dessa båda sidor af faunans natur, och jag anser mig därför af öfre Klarälfdalens entomo- geografi kunna gifva samma karakteristik som af dess växt- geografi: nästan fullständig frånvaro af sydliga arter, spar- samt uppträdande af nordliga, insektfaunan i sin helhet därför tämtigen artfattig, nästan enbart bestående af sådana arter, som äro spridda öfver större delen af landet. | MT VE > litte At dne WAHLGREN, OM ÖFRE KLARÄLFDALENS ENTOMOGEOGRAFI. 31 Oo Db SOS 20. 208 Citerad litteratur. ANDERSSON, GUNNAR, Svenska växtvärldens utvecklingshistoria. Stockholm 1896. — —, , Hasseln i Sverige fordom och nu. Stockholm 1902. ÅURIVILLIVS, CHR., Insektlifvet i arktiska länder. I NORDENSKIÖLD, Studier och forskningar. Stockholm 1883. — — , Nordens fjärilar. Stockholm 1888— 91. Bore, HI., Anteckningar öfver svenska Neuroptera. FEnt. tidskr. ISO CourvorsIER, L., Uber Zeichnungsaberrationen bei Lyceniden. Zeitschr. f. wiss. Insektenbiologie 1907. DE GEER, S., Om Klarälfven och dess dalgång. Ymer 1906. EKMAN, S., Die Wairbelthiere der arktischen und subarktischen Hochgebirgzone im nördlichsten Schweden. Stockholm 1907. GriuL, C., Entomologiska anteckningar från Fjällnäs i Härje- dalen. Ent. tidskr. 1891. — — , Catalogus Coleopterorum Scandinavie, Danie et Fennie. Stockholm 1896. HOoFFSsTEIN, C. G., Eupithecia sinuosaria EvERSM., en för Skan- dinavien ny mätarefjäril. Ent. tidskr. 1896. HoLMGREN, E., Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms om- gifningar. Ent. tidskr. 1886. LaAwPA, S., Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands macro- lepidoptera. FEnt. tidskr. 1883. — — Några af Östergötlands sällsyntare dagfjärilar. Ent. tidskr. 1903. LARSON, L. M., Flora öfver Wermland och Dal. Karlstad 1868. MJöBERG, E., Biologiska och morfologiska studier öfver Fåröns insektfauna. Arkiv f. zoologi 1903. PAGENSTECHER, Å., Die Lepidopteren des Hochgebirges. Jahrb. nass. Ver. f. Nat. 1898. PETERSEN, E., Danmarks Guldsmede. Flora og Fauna 1900. ReEuTER, E., Förteckning öfver Macrolepidoptera funna i Fin- land. Acta Soc. Fauna et Flora fenn. 1893. — —, Bidrag till kännedomen om Microlepidopterfaunan i ör Ålands och Åbo skärgårdar. Acta Soc. Fauna et Flora fenn. 1899. SCHOYEN, W. M., Fortegnelse over Norges Lepidoptera. ; ec. The mental region, ?/.; d. Ear-opening, "h. small lower postnasal. The external ear-opening is a long narrow slit between two dermal folds, covering a large cavity, in the bottom of which there is a vertically' enlarged interior ear-opening. From the anterior corner of the ear-opening runs a narrow but distinct groove to the angle of mouth. Neither Sauvage nor Boulenger mention anything about this. Pro- "bably, however, it exist also in Z. vieillardi; in the opposite case, the differences between the two forms should be greater than shown by other characters. Two faint transversal gular folds and two lateral ones, separating the granulated gular region from the larger scales, bordering the lower labials. Colour (in alcohol) yellowish white, with dark reticula- tions, forming broad irregular cross-bands: viz., one on the nuchal region, two on the back, one on the base of the tail, 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 14. and a few very indistinet on the other part of the tail. The upper surfaces of the limbs also with dark reticulations. Below uniform grayish white. Measurements: Total length 93 mm. Length of nose 7,5 mm. From tip of the nose to posterior corner of the external ear-opening 16 mm. Breadth of head 9 mm. GCrea- test depth of head 7,3 mm. Length of hody 53 mm. Fore limb 14,5 mm. Hind limb 17 mm. The specimen is a male, but I cannot see any praeanal pores, mentioned in Z. vieillardi; instead there is a triangular patch of rather enlarged scales behind the two large openings for the copulatory organs. Habitat. New Caledonia. Lygosoma röhssii! n. sp. The species belongs to the subgenus Liolepisma. Habit lacertiform; the distance between the end of the snout and the fore limb nearly equals that between axilla and groin. Snout obtuse, one and a half the diameter of orbit. Lower eyelid with a small undivided transparent disk. Nostril large, pierced between a nasal, a postnasal, and the first labial; no supranasal; upper headshields slightly striated. Frontonasal much broader than long, forming a broad suture with the rostral and a narrow one with the frontal; pre- frontals separated; the frontal as long as the frontoparietal together with half the interparietal, in contact with the two anterior supraoculars; four supraoculars, the second and fourth largest; seven supraciliars; frontoparietal single, a little broader than long; interparietal distinct, much narrow; parie- tals forming a suture behind the interparietal; a pair of nuchals (in one of the specimens each broken up into two small 'shields) and a pair of temporals border the parietals:; - eight upper labials, the sixth largest and below the eye (in one of the specimens there are only seven upper labials, the fifth bordering the eye). HEar-opening large, a little smaller than the eye-opening, with a series of small granular lobules anteriorly. 36 to 38 scales round the middle of the body: 1 To the honour of the late Mr. AuvG. Röunss, the liberal donator to the museum of Gothenburg. L. G. ANDERSSON, TWO NEW LIZARDS FROM CALEDONIA 5 laterals smallest, dorsals and laterals strongly tricarinate, on the nuchal region the scales are four- or five-carinate. No enlarged pr&eanals. The hind limb reaches nearly the ear. Digits elongate, compressed; subdigital lamelle smooth, 38—41 under the fourth toe. Tail about twice as long as head and body; caudal scales strongly bi- to multicarinate. The colour in alechol: Bronzy brown above, the ante- rior part of tbe back and the head more or less greenish with small dark spots; the belly brownish white; no distinct limit between the dark colour of the back and the light one of the belly; the chin and the gular region green; green shades are to be seen also on the belly and on the sides elsewhere. Three specimens, viz. 210, 230, 250 mm. in length. Measurements of the largest specimen: Total length 250 mm. Length of body 77 mm. From nose to ear-opening 18 mm. Length of nose 8 mm. Diameter of orbit 5 mm. Breadth of head 13,5; mm. Fore limb 29 mm. Hind limb 46 mm. Habitat. New Caledonia. The species is, to judge from the descriptions, nearly allied to Lygosoma wvariabile" BaAvaY also from New OCale- donia, but it is distinguished from this one by the pr&e- frontals not in contact, the longer frontal, the parietals in con- tact behind the interparietal, more scales round the body and more lamelle under the fourth toe, in addition to which it may be mentioned that in all my specimens the colour is different (without any longitudinal streaks) and the size is considerably greater. Tryckt den 27 april 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Vv VESNA FA SR : NS i FT fe FYN MAR SENSE NE FSS RUE SN Ad SD AD SN Fr be - H Ht yng RT 2 RR EO KNR å "5 $ ARKIV FÖR Z0O0LOGI. BAND 4. N:o 15. VR On a New Guereza (Colobus angolensis sandbergi), and remarks on other Black and White Guerezas. By EINAR LÖNNBERG. With 3 figures in the Text. Read February 12:th 1908. In the middle of January this year Mr. ÅA. SANDBERG presented to the Natural History Museum a skin of a black and white Colobus which appears to be new to science and hitherto undeseribed. It belongs to the C. angolensis group and I therefore venture to describe it under the name of Colobus angolensis sandbergi. Unfortunately the hands and the face are missing, but otherwise the skin is in good condition as the acecompanying figure proves. å Pelage in general black and glossy, with a rather narrow white mane at the shoulders which is very sparingly con- nected with the broad white tufts in front of and below the ears. The basal breadth of the white shoulder-patch is contained fully 3 times in the distance from its posterior border to the root of the tail. There is no white super- Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 15. 1 AG ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0 15. ciliary or frontal band. A whirl is situated on' the erown of the head and from this the black hairs are directed hori- zontally forward and especially toward the sides. A small ; but quite conspicuous white perineal patch is present. The termi- nal half of the tail is white, then follows a short grizzled grey tract which gradually becomes black, sprinkled with white, and finally the basal part is entirely black. The whole tail is about 84 cm. without hair, 92 with hair. The ter- . minal 44 cm. are wholly white, the following 10 cm. grizzled grey, the following 12 cm. black finely sprinkled with white and the basal 26 cm. entirely black. The hair at the end of the tail is about 7—8 cm. long, and it becomes gradually shorter towards the base where it is about 21/5 cm., but, in spite of this difference, there can hardly be spoken of a real tuft at the end of the tail as the figure (fig. 1) proves. Fig. 1. Colobus angolensis sandbergi n. subsp. From the base of the tail the length of the fur inereases again in a forward direction (see fig. 1) and on the back between the shoulders it reaches a length of about 9 to 13 cm., but on the sides just behind the white shoulder- E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. 3 tufts the black hair measures about 16—20 cm., some indi- vidual hairs even attaiming a length of 23 cm. or more. The hair of the white mane-tufts measures anteriorly 16—20 cm. The pelage is very soft and silky, much more so than for in- stance in dColobus abyssinicus caudatus. The length of the skin from anus to eyebrow is 65 cm., if then about 6 cm. are allowed for the facial skin that has been cut away, the length of the tail exceeds that of head and body a good deal. The ears appear to be comparatively large, measuring 28 23 KET Fig. 2. Sketch map showing exact locality” where the type af Colobus angolensis sandbergi was shot. in a dry flat state 38 mm., while the same organ of a still larger specimen of Colobus abyssinicus caudatus only measures 31 mm. The specimen described above as type is an old male according to Mr. A. SANDBERGS communication. It was shot near Lufizi River, tributary to Zambeze in the portu- guese Angolaland (see fig. 2). The natives inhabiting this country are named Malunda. The place where it was shot is situated about 4,000 feet above the sea and is covered with a dense forest. The natives told Mr. SANDBERG that 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:0 15. this monkey was quite rare and that it was very shy and difficult to obtain. The accompanying sketch made by Mr. SANDBERG eX- plains very plainly the exact locality (fig. 2") where the type- specimen was obtained. As may be seen it is situated only a little to the north of 13” S. lat., and this is thus the most southern locality in which a Colobus has been found. Mr. SANDBERG'S Guereza belongs evidently to the amngolensis - palliatus - group With a short white mane at the shoul- ders. With regard to the absence of a white frontal band and the presence of a whirl on top of the head it closely resembles C. angolensis about which POUSARGUE writes »les poils noirs du dessus de la téte partent en rayonnant d'un tourbillon placé au milieu du vertex entre les oreilles» (2) (p. 147). From the typical C. angolensis, however, this Gue- reza differs in having the tail considerably longer than head and body while the contrary 1s the case with C. angolensis according to POUSARGUE (2). In SANDBERG's Guereza the white portion of the tail is much longer than in C. angolensis about which the original describer P. L. SCLATER writes — — »black tail having only a white termination» (7). LYDEKKER has recently described a Guereza that probably belongs to this same group because it is said to be without »a white superciliary ridge» (3). The author quoted names his new Guereza from »Qugo, Central Equatorial Africa». »Colobus palliatus Cottoni>, but I should think C. angolensis Cottoni would be more correct as C. palliatus and allied forms have a white superciliary band. PowELL Cotron's Guereza is, however, easily distinguished from SANDBERGS Guereza, be- cause the former has no white perineal patch, and the ter- minal half of its tail is said to be »grey with a white tip» (3) instead of entirely white. The shoulder tufts of CoTToN's Guereza are said to be »narrow» (15) but exact comparative measurements are not recorded. It is therefore difficult to say if the shoulder tufts are smaller or larger in one or the other of these subspecies, but they seem in both to be smaller than in Colobus palliatus according to PETERS” figure (1879 (4)). From C.-. palliatus and its subspecies SANDBERG'S Guereza like the typical C. angolensis differs not only through the absence of the white frontal band but also by the whirl on the vertex described above, while in C. palliatus, as Pou- E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. | 5 SARGUE (2) writes, »tous les poils de la teéte sont couchés et dirigés d'avant en arrigre». PETERS figure shows this as well. With regard to the length of the tail exeeding that of the head and body SANDBERGS Guereza resembles C. pal- liatus and its subspecies sharpei (5), but the differences in: other respects are so great that a further comparison does not appear to be necessary. It is still less needed to extend the comparison further to the Guerezas with a long white mane along the sides forming a mantle. During the last years a considerably increased number of species and subspecies of black and white Guerezas has been made known to science. For the purpose of making a synopsis of them as far as this can be done with the help of the literature they may very aptly be divided in several groups and undergroups in the following way. A. Entirely black: Colobus satanas. Habitat:, Cameroon, Fernando Po, Ogowe (2), Niger. B. Black and white: a. A white mane or »mantle> more or less developed. » I. The white. mane only developed at the shoulders and anterior part of the body. 1. No white superciliary or frontal band (2), (3). a. Tail black »having only a white termination» (7), Tail shorter than head and body (2). C. angolensis. » Angola», inland from Membe »300 miles from the coast» (1). Left side of Congo River (2). : Kassai River. fp. Terminal half of tail grey with a white tip. No white perineal patch (3). ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 15. C. cottoni. »Qugo, Central Equatorial Af- rika» (3). 1. Terminal half of tail white, a short portion at the middle grizzled, basal part black. A small white perineal patch. Tail longer than head and body. | C. sandbergi. At the river Lufizi, tributary to Zambeze in the Malunda country, Angola. 2. A white superciliary or frontal band present. o.. Tail black with white end (4). White perineal patch small (3). Tail longer than head and body. + Skull smaller, pelage not so close and long as in the following. CC. palliatus. Pangani, district near Tanga, border-land between Brit. and Germ. BEast-Afrika, Takaungu. Brit. E. Afr. "+ »Skull decidedly larger in every dimension than that af C. palliatus» (5). >Pelage rather close and longer». (5). C. sharpei. Nyasa- Tanganyika plateau. B. Tail »having practically no white tuft at all, for the terminal 6 inches are merely grizzled, more blackish than white» (7). Perineal patch large, extending over »an area from 4 to 6 in- ches each way below the callosities> and which »is either white or grizzled with white» (7). Fur enormously long on the back. OO. ruwenzorit. Ruwenzori. E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. Z II. White mane extending along the whole body con- fluent on the lower back. 1. Greater part of the tail black, terminal third or fourth only being white. g. ÅA well developed tail-tuft. + Mantle strongly developed. Black parts of tail sprinkled with white hairs. C. abyssinicus. i Abyssinia. x& Black parts of tail without any white sprinkling. 1 White perineal patch well developed. Tail-tuft less developed than in the following, mane at the shoulders well developed (9) but not so long as in the fore-going. C. occidentalis. Upper Kongo, Lower Kongo. Ogowe, Cameroon, Niam-niam, Uganda (Mpanga Forest, Wa- delai). it White perineal patch littie developed, or almost absent. Tail-tuft very strongly developed. Pelage long, but white mane less developed sometimes reduced to a minimum at the shoulders (13). C. gallarum. Mountains at the springs of Webbi Shebeli river, near Harar, between Harar and Adis Abeba, Arussi land. p. Tail black, terminal fourth white but with the hairs not elongated and not forming a tuft. White perineal patch well developed (12). C. matschier. Uganda: Kavirondo. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 15. 2. Greater part of tail white or at least greyish white. a. >»Basal two thirds of the tail», »greyish white with merely a scarce intermixture of black hairs>, below as a rule altogether white (6). White tail-tuft greatly developed (6). CO. poliurus. Omo river north of Lake Ru- dolf. Shoa. p. Tail entirely covered with very long white hair except for a short space at the base above ($). C. caudatus. Kilimandjaro, Taveta, Meru, Kahe, Kenia. b. Without white mane. I. Entire tail white. 1. Tighs white. C. vellerosus. Gold Coast, Togo. 2. Tighs black like the rest of the body. a. Body with long black hair (12). CO. ursinus. Sierra Leone, Liberia. 8. Body with short black hair. Head, neck, and shoulders »with long, coarse flowing hair, of a dirty yellowisk colour mixed with black» 12). C. polycomos. Liberia. These different forms group themselves thus, as it seems, naturally to a certain number of species with their geografic subspecies in the following way: 1. Colobus satanas. WATERHOUSE 1838. 2. Colobus angolensis. SCLATER 1860. E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. 9 2. Colobus angolensis cottoni LYDEKKER 1905. 3. Colobus angolensis sandbergi LÖNNBERG 1908. 5. Colobus palliatus PETERS 1868. 6. Colobus palliatus sharper (THOMAS) 1902. 7. Colobus ruwenzorir THOMAS 1901. 8. Colobus abyssinicus (ÖKEN) 1816. 9. Colobus abyssinicus occidentalis (ROCHEBRUNE) 1887. 10. Colobus abyssinicus gallarum (NEUMANN) 1902. 11. Colobus abyssinicus matschiet NEUMANN 1899. 12. Colobus abyssinicus poliurus THOMAS 1900. 13. Colobus abyssinicus caudatus "THOMAS 1885. 14. Colobus abyssinicus vellerosus IS. CEOFFROY 1830. 15. Colobus urstnus (PENNANT) Ögilby 1835. 16. Colobus polycomos ? ILLIGER 1811. The approximate habitat of these different forms is elu- cidated on the accompanying sketch - map (fig. 3) by their, corresponding numbers from the list above. A couple of years ago LVDEKKER published a paper (15) on the »Colour Evolution in Guereza Monkeys». In this he draws attention to the fact that these monkevs exhibit'a very interesting series from the black C. satanas to the white- mantled, whitetailed C. a. caudatus. This series has now been suplemented with one intermediate link more. Referring to the fact ascertained by several travelling naturalists that »in the case of the white-tailed species the excessive length of the white hair forming the mantle and the tailfringe appears to have been evolved in order to ren- der the creature as inconspicuous as possible amid the long pendent greyish-white lichens which clothe the branches of the trees of an East African forest» (75), LYDEKKER says »the evolution of such a type is, of course, easy to compre- hend». But then he adds: »as in so many other cases, the difficulty comes in with regard to the purpose of the colo- ration in the intermediate types connecting this species with toe Black Guereza». Finally he questions: »What purpose do these incipient attemps at the development of a pied coat serve?» It appears to the present author that these »inci- pient attempts» are just as easily understood and explained but not as adaptations aquired for a protective resemblance to the surroundings, but as serving for ornamental pur- 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 15. poses like so many bright colour marks, beards, whiskers, tufts etc. in other monkeys. If it is considered that the white marks in the beginning of the series include white whiskers and a white mark at the tip of the tail, and then in the next stage a white brow-band and white perineal 1NGS Do patches, are developed, it appears quite plain that these must be interpreted as ornamental marks or possibly recognition- marks at the same time. For just exactly in identically the same places ornamental marks are of common occurence in other monkeys. It is evidently in accordance with the monkey- taste to have the ornaments placed in such a way. This is so well known that it needs no confirmation but to any one who E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. 11 wishes to make sure about this it may be recommended to look for instance at the plates in PococK's valuable »Monografic Revision of the Monkeys of the Genus Cercopithecus»>.+ Bright coloured whiskers and brow-bands are there shown to be of common occurrence. WNimilar characteristics are also found among other genera for instance Semnopithecus etc. Bright coloured hair are often found in the perineal region of mon- keys and the tail or the tip of the same has often a differ- ent shade than the general colour of the back. TIf such an explanation of the »incipient attempts at the development of a pied coat» (15) is accepted as I think it may, the fur- ther development of the white hair, when it proves useful in making tbe animals less conspicuous among the whitish lichens and other epiphytes, is easy to comprehend. The shoulder-tufts are in the first stages only a backward pro- longation of the white whiskers. | Such a view as the one set forth above appears to be strengthened by the fact that even such black and white Guerezas in which the white mantle is missing, are provided with the white marks in the face — whiskers and brow- band — and in the perineal region or on the tighs and on tbe tail, consequently in such places where monkeys are apt to have ornamental (or recognition) marks of obvious coloura- tion. It is thus evidently of primary inportance for the Guerezas to have white marks at these places! Then there is another question, whether the present colouration of such Guerezas as for instance Colubus vellerosus is to be regarded as the result of a »retrograde development» (15) that is, whether a reduction of a formerly existing white mantle has taken place, or if these forms simply have not needed the development of such a mantle because the sur- roundings did not require it. It is difficult to say which of these theories is the correct one, perhaps both are applicable although in different species. The former appears to be sup- ported by the fact that the young of Colobus ursinus is said to be wholly »white with a few scattered black hairs; tail well tufted».? The young is thus in this case more white 1 Proc. Zool. Soc. London 1907, p- 677. ? JENTINK, Notes Leyden Museum Vol. X, 1888 and FOorBEsS, H. O.: A Handbook to the Primates. Vol. II p. 94. Allen's Nat. Hist. Libr. London 1894. 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:O 15. than the adult.! If this should indicate that the ancestors of C. ursinus should have had a white mantle which now is lost and thus this species is the product of reversion it must be observed that in another species there is no such sugges- . tion of a »retrograde development». In C. vellerosus the young is said to be »similar in coloration to the adults.? In the latter case it may thus be assumed that the white mar- kings are, and have been solely of ornamental value. 1 But so it is in C. ab. caudatus too. SERORBESMNCKPEID: E. LÖNNBERG, NEW GUEREZA. 183 List of some important papers dealing whith Black and (8). (9). . MartsocHIE, P.: Die Verbreitung einiger WSäugethiere in Afrika. White Guerezas, and quoted above. . SCcLATER, P. L,: List of Mammalia collected by Mr. J. Monteiro in Angola. Proc. Zool. Soc. 1860 p. 245. . PousARGUES, E. DE: Etude sur les Mammiferes du Congo Fran- Gals. Ann. des Sciences Naturelles. Zool. T. III p. 146. Paris 1896. . LYDEKKER, R.: An undescribed Guereza. Ann. & Mag. Nat. Hist. 7 Set - VO I8 10, dB Iolo 003 . PETERS, W.: Monatsber. Acad. Berlin, 1868 p. 637, & ibid. 1879, lens IV AG . THOMAS, ÖLDFIELD: Ön some new Mammals from Northern Nya- sellemgls — JROeG, AM Soc. (002) I ja. NG, .——, ——: List of Mammals obtained by Dr. Donaldson Smith during his recent Journey from Lake Rudolf to Upper Nille JEr0G. ZOOL HC LAND D SV: .——, — —: On the more notable Mammals obtained by Sir Harry Johnston in the Uganda Protectorate Proc. /s00L IC. NAM WO I 0 SD == ==; JP0C. JZDOL ANC: NIVD N. MO RoCHEBRUNE: Faune de la Sénégambie Mammifeéres, Supplement. 1883. Sitz.ber. Ges. Naturf. Freunde, Berlin 1892 p. 223. . NEUMANN, O.: Die geografische Verbreitung der Colobusaffen in Ost-Afrika. ibid. 1896 p. 151. ). ——: Drei neue afrikanische Säugethiere. ibid. 1899 p. 15. . — —: Neue nordost- und ostafrikanische Säugethiere. ibid. 1902 Pp. 49. > (ena INRE DUE NU INS 0 . LYDEKKER, R.: Colour Evolution in Guereza Monkeys. «Proc. ZAO OC. IAN. VO ID, HD 1! Not seen by the author. Tryckt den 28 april 1908. Uppsala 19068. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. IE RN NM ia hun FER ER sa ye RE Phu ne TATA Alina fr Jå fe FINRA VIGAER EST YR ELTON SUN TD FEI DG HRLSSN SKEN ALE PEN SMER 1 ME oa RU FN ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:o 16. Notes on some Mammals collected in the Congo Free State by the Swedish Missionary K. E. LAMAN. By EINAR LÖNNBERG. The following small collection of mammals was delivered to the R. Natural History Museum in Stockholm some time ago by the Swedish Missionary, Mr K. E. LAMAN, wko pre- viously has shown his interests for the zoology by collecting birds and insects, and thus in a valuable manner has in- ereased our knowledge about the fauna of Lower Congo. The mammals mentioned below, and partly described as new, have been collected at Mukimbungu! below Manyanga, about an hours way from Congo River in Lower Congo. Cercopithecus ascanias (AUDEBERT). 2 skins without shulls. The colour of these skins agree, on the whole, with the descriptions of POoUsSARGUE? and PococKk,? but they prove at the same time the variability of this monkey already pointed out by the latter author. The black cheek-stripe is strongly developed in both the present specimens and extends ! See some notes about this place in: »Notes on Birds collected in the Congo Free State by the Swedish Missionary K. E. LAMAN. By EINAR LÖNNBERG. Ark. f. Zool: Bd 3. N:o 21. ? Ann. Sci. Nat. Zool. T. 3 p. 183 Paris 1896. > Proc. Zool. Soc. London 1907 p. 719. Arkiv för zoologi. Bad 4. n:o 16. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI, BAND 4. N:O I0. from the white nose-spot and the eye all way down the neck towards the shoulders. Anteriorly, however, in the centre of the broad black area: between the eye and the upper lip, the black hairs have yellowish white bases so that there is a concealed light spot, which in the other specimen is still more developed. The hairs on the upper parts of the head are black with rings of a clear yellow. These yellow rings are, however, absent on the forehead and from there on a strip over the eyes to the ears, so that in such a way a black frontal and brow band is formed bordering the yellowish white cheekspot although there is no difference between this band and the groundcolour of the head. Fore legs blackish on the outside, only at the shoulders minutely speckled. Hairs of the back broadly ringed with rich rufous which is the dominating colour in the middle of the back, but on the flanks and on the tighs the rings are more yellow and the ground: colour more slaty grey. In consequence of the varia- bility of this monkey more material is needed before it can be stated whether there are any distinet subspecies or not. Hpomophorus (Micropteropus) pusillus PETERS. 1 specimen. Pterocyon helvus KERR. (Pt. stramineus) (GEOFFR.) 1 specimen. Native name: »Ngembo». Rousettus cegyptiacus (C. GEOFFER.) 1 specimen. Palatal ridges 4+4+1. Forearm about 90 mm. Not recorded by PoUsARGUE! from French Congo, but according to KNUD ANDERSEN its distribution extends as far southwest as to Loanda. Viverra civetta SCHREBER. 1 complete specimen and a flat skin of another large specimen. Native name: »Nzobo». ; In both these specimens the black ocular band is broadly continued across the snout. They are thus not similar to 1 Etudes sur les Mammif. Congo Franc. Ann. Sc. Nat. ser. 8, Vol. 3. Paris 1896. NOTES ON SAME MAMMALS COLLEGTED IN CONGO. 3 the Civet Cat described by PUCHERAN! under the name » Viverra Portmanni> and which again has been recorded by NOACK (1889) from Banana, and in one specimen from Brazzaville, Congo by PousArRGUuE, but agree with MaATtscHIES? descrip- tion of specimens from Cameroon. »I have had ”Nzobo” caged as young sometimes» Mr. LAMAN writes. »It is quite nice and gets very tame, but it cannot be let loose for the poul- trys sake.» Genetta pardina IS. GEOFFR. 1 specimen. Native name: »Mbongi»>. Mungos ichneumon parvidens n. subsp. 3 specimens. Native name: »Mfwenge». With regard to their exterior aspect, colouration etc. these specimens closely resemble the typical South African form. The most conspicuous difference at the first look is that the light-coloured rings of the fur is much narrower in the Congo Mongoose. On the black ground-colour of the head the white rings are about 1 mm. On the anterior part of the body their average length is about 2 mm. On the rump the rings become more yellowish and attain a length of 3—4 mm. The fur is very much shorter than in M. ichneumon cafer the average length of the long hairs being about 4 cm. over the greater part of the body. On the rump the ave- rage length is 5 cm. and some hairs attain a length of 6 cm. On the basal parts of the tail the hair is still longer, about 6—7 cm. but then again decreases gradually towards the tip oto about 3 cm, to be suddenly increased to 8—9 cm in the black tuft.- The light-coloured rings of the hairs on the tail are buffish in colour and their number decreases with the length of the hair so that the hair of the terminal third has only two such rings, the apical of which is represented by a broad buffish tip to the hair. The snout and the feet are black without white rings to the hairs and on the lips the rings are not numerous. The under fur is brownish grey on the neck, becoming yellowish grey on the shoulders and from 1 Årchb. du Mus. AVhist. nat. T. X. Paris 1858—61. ? Arch. f. Naturg. Bd 57. 1891. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 16. there it shades more and more into rufous in a backward direction; in some specimens this colour is more terra cotta brown, in some more rust brown. The lower parts are grizzled in a similar way as the upper but much paler. The shortness of the fur easily distinguishes this Mongoose as well from M. ich- neumon as from M. cafer. Erom M. angolensis (BocAGE)! it dif- ters in the colouration of the fur, the former having the rings of the hair »roux» and the greater part of the tail »dun roux ardent uniforme». "The tail in M. angolensis is also almost as long as head and body, which is not the case with the Congo Mongoosesa the following measurements prove. Head and body oo 55 8 Tail without tuft 38,5 38 33,5 » with » 47 = 41 In the following table of measurements the cranial dif- ferences may be seen: Mungos i. cafer | M. i. parvidens , & GS Sm 7 JE ÖS > 35 » | from Mukimbungu, NR öd SKCKE Congo Tael ESS = = = 2 d 210 3 = NS 2 3 very old adult Greatest (condylar, length of skull | 102 mm. — 92 mm.] 92 mm. IBasieraniallengtbht sk CCR ERS — 87 >» 86,5 » Zygomatie width . . . . +. - «| 90,5 » 48 mm.| 47 oo» 44 oo» Least postorbital breadth . . . .| 19 >» NOR 18,5 > 18 >» Distance from anterior border of premaxillary oo. . - » «| 28,3 » 28 >» 24 om 24 oo» Length of nasals to orbit . . .| 19,5 >» 18 » IR I Combined breadth of nasals post- TA OELYEN ee mk eg Nere OM 7 oo 4? >» 4 oo» Distance between lateral surfaces (FIONA bl ISAR SA go SN 17,5 » 16,5 >» NE» Distance between lateral surfaces | of pm? posteriorly . . .| 33 > SID 30 >» 205 D Balatal len ot hs SANN SS 56 oo» = 54 oo» 1 Jornal de Sciencias, Acad. Lisboa 1890. p. 31. Lå ? Uncertain, entirely anchylosed. NOTES ON SOME MAMMALS COLLECTED IN CONGO. 5 Mungos i. cafer | M. i. parvidens | TRE 3 = - 2 3 > | from Mukimbungu, | 5; 3 3 SS 3 Congo 3 = FA GEN Nera | | = 25 = 3 very old adult Series of upper incisors . . . «| 11 mm. — OM (Oj Alveolar length of molar series .| 31 >» | Dl 20 ST EZ ND Alveolar length of pm? —. . . .-| 10 > 10 >» | ST | SS | Greatest length of pm? measured | | | OPlIGUSly. Ce ss sa sl INS > | 11,5 » 10R ro TÖS Transversal diameter of pm? . . [SR DG RAIS (Ör | (DTS > > Di Fö re ND FR ET SEKT KSS | » » IN VÄDER 6 >» (0. DEL | BAND | MAllseolartlength of ct od sis se | 5,3 2 | ME ARR RI RANSIE | Diameter of mandibular condyle | | | measured just outside proc. coronoideus . . . . 4,5 >» | 4,5 » DD SDR | Lenght of mandibular symphysis | 21 >» LOT USS Height of mandibular ramus at | FR ; FOR SÅ SRA ASA AR LE | 9,7 » CM Na ns Thickness of mandibular ramus at | FÖRE fån ERNA FER KRT NS ONE 6 4,8 >» DF | Total length of lower jaw . . .| 71 > 69 >» 64 GSR Basaldiameter OL Cj «= ss .. ..-. fs ÖP ROP DD 4,5 » The older of the specimens from Congo has the orbital ring complete. Its teeth are very much worn. The anterior premolars are almost completely worn out, the canines and the incisors are alsc much worn but the last premolar and the molars decidedly less. In the younger specimen the in- cisors are already a good deal worn and the canines and anterior premolars begin to show wearing as well. From the measurements above may be coneluded that the Congo Mongoose has a smaller skull (about 10 mm.) and shorter snout. The nasals are shorter and considerably nar- rowed between the nasal processes of the frontals. The pa- late is shorter and less broad than in M. i. cafer, and all the teeth are considerably smaller (whence the name). The di- 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 16. mensions of the lower jaw are also much smaller, the short- ness of the symphysis being especially striking. In conse- quence of the weakness of the jaws of the Congo Mongoose even the articulation is less strong as the measurements prove. The frontal region of the skull is comparatively longer in Mungos 1. cafer than in M. i. parvidens so that the distance from the posterior end of the nasals to sutura coronalis 1s in the latter about equal to the length of the parietals from sut. coronalis to sut. lambdoidea. In M. i. cafer, on the other hand, the length of the parietals appear to be only about 82 9/9 of the distance between sutura coronalis and the poste- rior end of the nasals. The same thing may be expressed directly in millimeters in the following way. The skull from Natal of M. i. cafer and the younger of the skulls of M. 1. parvidens have nearly equal length of parietals but the fron- tal measurement of the former is fully 10 mm. longer in the former than in the latter. This difference in proportion is perhaps of deeper importance than the others which chiefly consist in a general and constant decrease in size espe- cially prominent with regard to the dentition and the jaws of Mungos i. parvidens. These latter differences stand no doubt in connection with a different diet of the South African and the Congo Mongooses. As the general dimensions, for in- stance length of head and body, of both forms are almost alike, the small-headed, small-jawed and small-toothed Mon- goose must live on some kind of food for the partaking of which it does not need to develop so much strength or muscular power when seizing, holding or chewing the food. Perhaps it feeds chiefly on berries or insects, while its southern relative preys mostly on vertebrates? "The pecu- liar wearing of the anterior teeth of M. i. parvidens descerib- ed above is very striking, the more so as the anterior pre- molars do not fit in between each others by far as well as in the South African Mongoose, but there is a great gap even betwen pm? and pms. "This, too, points to a different diet. Concerning the »Mfwenge» Mr. LAMAN has communicated the following: »Mfwenge is a very cunning animal and very clever in catching poultry round the villages where it hides in the grass. It is impossible to catch it alive, and it must NOTES ON SOME MAMMALS COLLECTED IN CONGO. 7 be difficult to get hold of it dead, too, as these are the first specimens which I have seen, although it is often heard spoken of. What it feeds on (except poultry) I cannot tell but all animals eat the soft parts of the palm-nuts. On the plains one may sometimes catch a glimpse of »Mfvenge» as well. I suppose it lurks for small animals and birds there, as it lies in wait for its prey, and it is very stubborn, for if it 18 scared away from a hen, it is soon back again try- ing to catch her. »Mfwenge» lives solitary, not several toge- ther.» Maungos galera ERXLEBEN. 1 specimen. Native name »Mfuki». Length of head and body about 60 cm. Tail rather short measuring about 25 cm. without hair but is perhaps a little mutilated. The skull labeled as belonging to this specimen indicates a very old animal with worn teeth. Its maximum length! is 112 mm. thus more than in South African specimens, but also more than in the specimens from French Congo recor- ded by POoUSARGUE, although not reaching the size of the East African robustus. »Mfuki» »is according to the natives very prone to search the fish traps», Mr. LAMAN writes. »It prefers to live near the water and: feeds chiefly on fish, but according to a proverb it is said to like to eat the big larv&e of the palm beetle» (a Curculionid, Rhynchophorus phenmicis). Crossarchus zebroides n. sp. 2 specimens. . Native name »Ntoto». With regard to the exterior these Mongooses resemble the South African Crossarchus fasciatus. The lower parts are grizzled like the upper parts of shoulders and neck. There is consequently no line of demarkation between the colouration of the upper and lower parts as there is in C. zebra. The transverse bands are rufous and black, and broad as in C. fasciatus about »three to the inch» (25 mm.) (quite anteriorly LJ + Measured to crista sagittalis, because the condyli are broken away. 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 16. four.) Judging only from the colouration it could be assum- ed that these specimens belonged to C. fasciatus but the tail is rather short, and when looking at the skulls the teeth were found to be very much smaller than in C. fasciatus at the same time as the whole skull was much more slender. This proves that this Banded Mongoose is a very distinct form which I propose to name as above and which may be described as follows. General colour above and below grizzled but rather dark grey, posterior three fourths or a little less of the back banded across with black and rufous. In one specimen about 35 crossbands and in the other 26 may be discerned. The anterior bands are a little narrower than the posterior ones and are less sharply defined. Hairs of the back ante- riorly about 23, posteriorly about 30—35 mm. In the grizz- led parts the long hairs are ringed with black and dirty white (neck and sides) or buffish white (below); above the shoulders the light rings ineline to be rufous. This rufous colouration becomes more and more rich at the same time as the crossbands become better defined towards the middle and posterior half of the back. The head rather darker than the neck, blackish or black with narrow whitish rings which disappear on a level with the eyes so that the snout is entirely black. Upper and lower lips and chin rufous; in the corner of the mouth the rufous colouration extends backwards a little but otherwise the rufous 1s rather sharply defined from the adjoining black or grizzled parts. Feet glossy black, the black extending on the fore legs rather high up, almost to the elbow. The hairs on the tail are black with pale rufous rings, the black colour dominating, espe- cially towards the tip. Length of head and body 44 and 44!/3 ecm.; length of tail with hair resp. about 23!/s and 20!/2 cm., without hair resp. about 21!/> and 19 cm. This Banded Mongoose 1s thus, as it seems, somewhat larger than C. fasciatus and even than the Ruvenzori-race of the same, C. f. macrurus. The proportions between the body and the tail is also different, the length of the latter being in the Congo Mongoose hardly more than half that of the former or in some specimens even less but about 60 percent in the typieal C. fasciatus, and about 70 percent in NOTES ON SOME MAMMALS COLLECTED IN CONGO. 9 OC. f. macrurus. Crossarchus zebra, which has been recorded by PoUsARGUE from French Congo (Kemo river) has a com- paratively short tail, too, but it is quite different in coloura- tion as already has been pointed out above. The differences with regard to the skull and the denti- tion between this new Crossarchus and C. fasciatus are easily seen from the following table of measurements: RE fasciatus Crossarchus zebroides | å from from "Caf- fom Övngs | Natal fraria"” Greatest length of skull . . . .| 76 mm.| 72 mm.| 73 mm.| 70,5 mm. iBasteranialflength os. ds sc. sal 69 GORE 66 >» (Or | Zygomatie breadth . . . . . . «| 39,5» | 389 >» | 838 » | 37 > Least postorbital breadth . . .!| 16 >» Ty 14 >» 14,5 » » — interorbital » oda NG, IE på o Ae 14 >» 14 oo» Ua Distance between tips of postor- bital processes . . . . .| 24 >» 20,5 » 20,7 > TONA Length of nasals (mesially) . . .| 18 >» UAE 14,5 » 14,5 >» | Breadth of posterior palate -. . 3,3 » SM br 9,5 » 9,5 >» | Length of upper molar series . . | 20,5 » 20-07 17,5 >» Igen Transversal diameter of pm? . . ör I 5 oo» SMR 3,5 » | Longest > ROTE fed ae SKR SKR 6.3 » (OCD Transversal » 2 ATV le JAR (DR OMED 53 ? » > Sh HS Key S RS IA HONG 4 ARE Length of lower molar series . .| 23,5 » | 22,5 20,5 » 20,5 >» The postorbital region of the skull is more constricted in the new species than in C. fasciatus. The latter has also much larger — as well longer as thicker postorbital proces- ses. The nasals of the new species is much shorter than those of C. fasciatus. In the former the premaxillaries meet the nasal processes of the frontal so as to exelude the maxil- laries from contact with the nasals, while in C. fasciatus there is a suture between the nasals and the maxillaries which in some specimens reaches a length of 5 mm. The poste- rior palate is broader in the new species than in C. fasciatus. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 16. The teeth of the new species are much smaller than those of C. fasciatus and even smaller than those of C. zebra in which latter according to THOMAS pm? is from 6,5 to 6,9 and m? from 4,5 to 5,1 mm. On the whole it can be said that the Banded Mongoose described here in some respects resembles Crossarchus zebra (regarding dimensions) in others 18 similar to OC. fasciatus (in its colouration). It can thus hardly be put as a subspecies under either but as an independent species. With the other banded species it has less affinity. ; Concerning the habits of the »Ntoto» Mr. LAMAN has kindly communicated the following notes. »It is a well- known and interesting animal. Caught as young it is easily tamed and becomes then a nice pet. It is very playful and runs after the boys biting them in their heels and so on. It is rather affectionate and likes to sit in the lap and to be petted etc. With regard to its disposition the tame »Ntoto» is more like a dog than a cat, but it has a temper of its own and is stubborn and sometimes it 1s difficult to make it obey. In a tame state it is not afraid for anything but dogs and is always on its watch in every direction, but at the same time very bold. As a rule the tame »Ntoto» is, however, not allowed to live long because it cannot keep from doing mischief by killing small domestic animals. My »Ntoto» killed one day 8 young rabbits for me and tore out their eyes. In a similar way »Ntoto» often kills chickens. TItis very quick in catching small animals and insects. It appears to be very fond of crickets for it scents in all holes and seratches away the earth till it gets hold of them. Termites, ants and similar insects it likes as well and eats them with delight.! In a wild state it is most often found on the cassava fields. The natives say that it eats the cassava-roots which might be possible (?) but it is in the first rank crickets, grasshop- pers etc. that it hunts there. (As tame it is rather omni- vorous.) Sometimes »Ntoto is found in flocks counting about 10 to 20 for instance on the desert plains near ravines, rivulets etc. where there are plenty of erevices and holes which can serve for, a refuge. When scared they run in ! This indicates pronounced insectivorous habits which may no doubt account for the smallness of the teeth! NOTES ON SOME MAMMALS COLLECTED IN CONGO. 11 every direction to seek shelter. In the cassava fields several might be seen at the same time, and from there they run into the grass when scared.» Heliosciurus annulatus (DESMAREST). 1 adult and 2 young specimens. The colour and the length of the skull (48 mm.) and the length of the upper molar series (9 mm.) agree very well with JENTINK”S description of this species in his >»Mono- graph of the African Squirrels».? The interorbital width is, however, very large (17 mm.), while some dimensions of the body appear to rather small. The younger specimens are redder on the feet than the adult. Funisciurus congicus (KUHL). 1 adult and 1 young specimens. General colour with a strong greenish tint, bands very well developed. The length of the skull (about 40 mm.) and the interorbital width (11 mm.) are greater than the corre- sponding measurements recorded by JENTINK (Il. c.). Pelomys dybowskit (POUSARGUES). 1 specimen. As there is no skull to this specimen the determination is not quite certain but the characteristics of the feet and of the pelage do not seem to leave much doubt about the correctness. Arvicanthis pulchellus (GRAY). I specimen. | Thryonomys swinderianus (TEMMINCK). 1 specimen. Native name »Ndutu» or »Nandutu». The »Nandutu» is according to Mr. LAMAN often men- tioned in the fables of the natives and plays then the parts of a very stupid fellow which always is fooled by the »Nan- go», the Leopard. t Proc. Zool. Soc. ' 1882 p. 91. ? Notes Leyden Mus. Vol IV, 1882. 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 16. Mr LAMAN writes about this animal. »Ndutu» is the most important game hunted when the grass has been burnt off. It lives in large groves where there are stones and holes in the earth in which it seeks shelter for the dogs, which, however, run down and try to drive out the »Ndutu». It then runs out and tries to hide somewhere else but is shot by the negroes who have surrounded the grove and the poor »Ndutu» is easily seen when the grass is burnt and it tries to cross over the open space to another grove. NSome- times the natives lie in wait for the »Ndutu»> when it comes out in the evenings to feed, for its biting off the grass etc. is quite audible in the silent evening». Cephalophus nyas&e congicus n. subsp. 2 specimens (1 J ad. 1 JF semiad). Native name »Nsesi> or »Nansesi». POUSARGUE has recorded Cephalophus monticola THUN- BERG among the mammals of French Congo, but the two Blue Duikers of the monticola group in this collection are most distinctly different from the South African representa- tives of this group and closely allied to Cephalophus nyasce THOMAS described from Mlanje, Nyasa.t This is proved at once by the shape of the skull which exhibits the same remarkable length and narrowness of the muzzle as THOMAS has described in the type of C. nyase. The dimensions of the skull of tbe old male specimen of this collection com- pared with those recorded by THOMAS for the type of C. nyasce are set forth in the following table: | Type of The specimen | OC. nyase from Congo | Greatest length of skall ER | 135 mm. 133 mm. | Length of nasals . . sc so co> | 20 45 > Greatest breadth of nasals . . . | 19 > 22 » Breadth across premaxille . . .| NEN 13,5 » > ORMIPLAMIEAS SE | 04 49 » [Ralatenlen2jth AR I 03 67 > 1 Ann. & Mag. Nat. Hist. (7) Vol. 9. 1902, p. 58. NOTES ON SAME MAMMALS COLLECTED IN CONGO. 13 Type of The specimen C. nyasce from Congo IMitalettoKORDIO — Ce of Af 67 mm. 65,5 mm. » >» anterior premolar . . 42 >» 42 > Length of tooth-series . . . . . 36 » 303,5 » » SNARNOTNSI AC oe KM ÄS se sa 48 » 42 » Basal diameter of horns .... 14 >» 12 » These measurements agree so nearly that it is only the dimensions of the nasals which are a little different. They are longer and narrower in the type of C. nyase so that the breadth of the nasals is contained fully 2!/2 times in their length, while the breadth of the nasals of the Blue Duiker from Congo is contained only twice in their length. As the latter is a fully adult animal with well worn teeth it may be assumed that the horns of the Congo race are a little smaller than those of the typical C. nyase. A direct comparison might reveal some more, although probably only slight, differences. The colouration of these specimens dif- fers a good deal from that of the type of C. nyase. The colour of the back of the latter is according to THOMAS »darker brown» than in C. monticola with more rufous suffu- sed in it, the median area nearly matching Ridgway's »burnt umber», rump of the same Duiker is said to be »dark choco- late-brown». The back of the present specimens may be termed »warm sepia»! nearly equally dark from the neck to the rump. Towards the sides and flanks the dark colour of the back gradually shades into a light »smoke grey» with a slight buffish tint produced by the tips of the hairs. Mes- sially below this light grey colour it becomes entirely white. On the hams the tips of the hairs "are rufous to such an extent that a pale rufous colour prevails there, but the hairs have with exception of the extreme tips the same light smoke grey colour as on the flanks. The rufous colour on the hams is rather sharply defined from the dark sepia brown cf the rump but shades gradually into that of the flanks. The legs are rufous with a smoky brown mark above the hoofs laterally. ! According to the terms of »Repertoire de Couleurs»>. 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 16. This mark extends laterally only half way to the accessory hoofs, but behind a dusky stripe reaches them. The acces- sory hoofs are small, almost concealed among the hair. The face 1s almost black with a dull rufous brown stripe. The tail is black above, white below. Length of head and body of the older specimen about 72 ecm.; of tail with hairs about 8!/2 without about 6!/2 cm., hind foot about 16 cm. I presume that this Blue Duiker must be regarded as the representative of Cephalophus nyasce in Lower Congo. According to Mr. LAMAN the »Nsesi> or »Nansesi» is one of the most important »persons» in the fables of the natives. »Nansesi> is in these always represented as being very clever, so shrewd in fact that he fools and gets the upper hand over »Nango» the Leopard which otherwise is clever enough to cheat the other animals. In a certain sense it may be said that »Nsesi> is the »Reinike Fuchs» of the Congo natives. Mr. LAMAN adds about the »Nsesi»: »It is very cunning and difficult for the hunter to obtain as it lives in the shrubs and thickets in the woods and when it is roused it darts away with great speed. It runs very low and in a erouching way so that is hidden in the grass». »'The horns of »Nsesi> are much liked by the natives for hunting pipes and for ornaments on their gods. They are supposed to bring good luck». Tryckt den 29 april 1908. 2 Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:O 17. Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 10. Von CHR. AURIVILLIUS. Mit 6 Textfiguren. Vorgelegt am 11. März 1908. Cidugala nov. gen. (Hesperophaninee ?). Palpi subequales. — Frons fere plana. — Oculi rude granulati, profunde emarginati; lobi superiores quam inferio- res minus distantes, hi quam condyli antennarum paullo latius separati. — Tuberculi antenniferi sat late separati, subdeplanati. — Antenne&e corpore paullo breviores; scapus leviter obceonicus articulo 4:o haud longior; articulus 3:us 4:0 fere duplo longior, 5:0 sesqui longior; 5—11 subequales; 6—10 extus apice leviter angulatis; 3—6 fere cylindrici; 7—11 leviter compressi. — Prothorax latitudine vix longior, utringue medio dente obtuso armatus, supra obsolete tuber- culatus, ad basin sulco tenui transverso instructus. — Scu- tellum obtuse rotundatum. — Elytra elongata, apicem versus sensim angustiora, apice leviter truncata. — Prosternum postice valde arcuatum, subtruncatum. — Mesosternum latum subplanum, postice profunde emarginatum, metasternum ex- cipiens. — Epimera metasterni angusta, apice acuminata. — 133 Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 17. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 17. Segmentum ventrale ultimum abdominis latitudine basali vix brevius, apice rotundatum. — Coxe antice rotundate pro- sternum haud superantes; acetabula antica extus angulata, po- stice breviter aperta. — Acetabula intermedia extus aperta. — Femora leviter compressa, pone medium paullulum dilatata; postica apicem segmenti 3:11 abdominis attingentia. — Tibiz intermedixe et postice extus carina tenui instructe. — Tarsi infra spongiosi; articulus primus 2:0 et 3:o simul sumtis haud longior. — Unguiculi divaricati. Durch die fein gekielten Schienen weicht diese Gattung von allen anderen bisher bekannten Hesperophaninen ab. Senst passt sie am besten in dieser Gruppe und mag in der Nähe von Cerasphorus ge- stellt werden. 156. Cidugala grisea n. sp. — Fig. 42. — Fusco-brunnea, tota indumento albido- griseo vestita; lineis tribus pronoti areaque scutellari denudatis nigro-fuscis, hac rugu- I loso-punetata. Long. corporis 23 mm. Ms Deutsch Ost-Afrika: Uheheland, Kidu- | gala. — Collectio Hauser. Das vorliegende Stäck scheint mir ein Weibechen zu sein; die Fuhler des Männ- Fig. 42. Cidugala chens sind warscheinlich länger als der grisea. AURIV. Körper. 1 '157. Helymeus vitticollis n. sp. — Niger, infra dense albo- sericeo pubescens, supra nudus; elytris viridibus vel violaceis; pedibus totis brunneo-rufis; antennis fusco-nigris, interdum ad basin brunnescentibus; capite dense punetato, fronte rugulosa et setulosa; prothorace elytris haud latiore, subgqguadrato, lateri- bus utringue medio leviter rotundato-ampliato vittague aureo- vel argenteo-tomentosa ornato, supra foveato-punctato vitta media dorsali nitida, levi vel punctis tantum perpaucis in- structa praedito; scutello nigro, apiece obtuso, punctis 3—35 profundis impresso; elytris dense foveato-punetatis apice subtruncatis, inermibus; femoribus nitidis, inequaliter punc- tulatis. Long. corporis 15—17 mm. | Deutsch Ost-Afrika: Lukuledi. — Coll. Ertl. 134 AURIVILLIUS, COLEOPTERA LONGICORNIA. 2 Durch die glatte Mittelstrieme des Halsschildes von allen mir bekannten Arten verschieden; sonst dem H-. albi- lateris Har. am nächsten stehend. Es mag hier bemerkt werden, dass H. albicornis Dist. (1898) mit glabripennis FÅR. (1872) zusammanfällt und dass Ciosteromerus annulatus QuED. (1885) nichts anderes als Hugemius plumatus FÅtHR. (1872) ist. : Die letzgenannte Art wurde auch von Kolbe als Afrocomis Bennigsem (1897) beschrieben. Protilema nov. gen. (Dorcadionine2). Palpi normales articulo ultimo . fusiformi. — Labrum magnum, apice truncato-emarginatum. — Clypeus pro- ductus, epistomum Catal. of Lizards, Vol. ITl, p. 166—067, . 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 18. labiale durch "Körnerschupper vom Orbitalrand völlig ab- gesperrt, ganz wie es PETERS abbildet. Alle Exemplare aus Zululand, sind oben bronzefarbig, in der Regel mit schwarzen Flecken auf der proximalen Hälfte des Schwanzes. Bei einigen sind diese Flecken auch uber den ganzen Rucken verbreitet. Sonst habe ich die Beschrei- bung PETERS in allen Punkten auch för meine Exemplare zutreffend gefunden. Durch das Auffinden dieser Art in Zululand wird ihr Verbreitungsgebiet ein beträchtliches Stuck nach Suden er- weitert und sie ist als neu för Sud-Afrika nach der SCLATER'- schen ! Begrenzung aufzufuhren. Als eine zweite neue städ- afrikanisehe Mabuia kann ich ubrigens auf Grund der Samm- lungen des Reichsmuseums M. punctulata BocaGE anfäöhren, welche von DE VYLDER im Damara-Gebiet eimgesammelt worden ist. 14. Mabuia varia (PTRsS.). — Umfolozi-juncetion ; Somkele. 15. Mabuia striata (PTRsS.). — Durban; Amanzimtoti; Mkosifluss; Sibayi-See. 16. Ablepharus wahlbergi (ÅA. SMITH). — Durban; Dukudu; Umfolozi-junction. 17. Scelotes bipes (L.). — Dukudu. ; Die rudimentären hinteren Gliedmassen scheinen in ihrer Ausbildung etwas zu varileren. Bei einem Exemplar des Stockholmer Reichsmuseums waren sie nur einklauig. 18. Bcelotes guentheri BLGr. — Durban; Umfolozi. 1 Ex. von jeder Lokalität. Diese Art, deren Typenexemplar aus Natal stammt, scheint selten gefunden zu sein. Die Ohröffnung finde ich deutlieh sichtbar, wenn auch sehr klein. Nach BoULENGER soll sie verborgen sein. 19. Typhlosaurus aurantiacus PTrRs. — Sibayvi-See. 2 Ex. Das grössere der beiden -: Tiere uäbersteigt, obschon sein Hinterende -abgebrochen ist, durch eime Länge von: 205 mm die bisherigen Masse nicht unbeträchtlich. Die Tiere sind nach Spiritusbehandlung uniform gelbweiss ohne jede Spur der dunkleren Flecken, welche in verschiedener Anordnung sowohl von PETERS wie von BoULENGER beschrieben sind:? 1 List of Reptiles and Batrachians of South Africa, in: Ann. South Afr. Mus., Vol. I, P. I. 1898, p. 95—112. ? Vgl. Cat. of Lizards, Vol. III, p. 433. T. ODHNER, REPTILIEN UND BATRACHIER. 5 Die Art war bisher nur aus Mozambique bekannt, wo sie jedoch sehr nahe dem englischen Gebiete, in Lorenco Marques, gefunden war. In NSCLATER's Verzeichnis ist sie vergessen. 20. Chameleon quilensis Boc. (parvilobus BLGR.). — Durban; Dukudu; Sibayi-See. Ophidia. 21. Glauconia conjuncta (JAN). — Estcourt; Dukudu; Umfolozi-junction. Sämmtliche GClauconien der Trägårdh'schen Sammlung erweisen sich durch die Ausdehnung des Rostrale als zu dieser Species und nicht zu der ebenfalls aus Sud-Afrika vielfach verzeichneten Gl. nigricans (Schleg.) gehörig. 22. Ablabophis rufulus (LicHT.). — Durban. 23. Boodon lineatus D. & B. — Durban ; Amanzimtoti; Umfolozi-juncetion ; Entendweni. 24. OClorophis natalensis (A. SmitH). — Caversham. 25. Philothamnus semivariegatus (Å. SMITH). — Durban; Sibayi-See. 26. Dasypeltis scabra (L.). — Umfolozi-junction; Som- kele. 27. Leptodira hotamboeia (LAUR.). — Caversham; Um- folozi-junction. 28. Aparallactus capensis ÅA. SMITH. — Syn. Åp. nigri- ceps PtTrEsS. — Umfolozi-junetion 10 Ex.; Entendweni 1 Ex. Unter den 10 Exemplaren von Umfolozi sind 7 nach BOoULENGER's Catalogue als Ap. nigriceps zu bestimmen, 2 als Ap. capensis, und 1 Ex. zeigt an der rechten Seite des Kopfes die Merkmale der ersteren Art, indem hier das 2. und 3. Oberlabiale die Orbita unten begrenzt, während linksseitig das 3. und 4. die fragliche Lage aufweist, wie sie för Ap. capensis charakteristisceh sein soll. In allen sonstigen Merkmalen stimmen die 10 Ex. ganz und gar mit einander äberein. Dies scheint mir die Unhaltbarkeit des einzigen Merkmales evident darzulegen, worauf PETERS! seinen 4Ap. nigriceps begrändet hat. Aus BoULENGER's Zahlen könnte man schliessen, dass die Zahl der Ventralia und vor allem der Subcaudalia bei Ap. migriceps niedriger wäre als bei der anderen Species. Auch hierin findet sich indessen kein Unterschied: ein 250 mm sälstesip. fpl. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 18. langer »nigriceps> zeigte 150 Ventralia und nicht weniger als 60 Subceaudalia. Ich glaube also, dass man die in den letzten Jahren stark angewachsene Zahl der 4 parallactus-Arten ruhig mit einer reduzieren kann. 29. BSepedon hemachates (LACEP.). — Balgowan. 30. Causus rhombeatus (LicHT.). — Durban; Cavers- ham. 31. Bitis arietans (MERR.). — Umfolozi-junction. 32. Atractaspis bibroni ÅA. SmITH. — Umfolozi-junction. 1 kleines Exemplar (230 mm), in einem Termitenhägel gefunden. Dasselbe frappiert auf den ersten Blick dadurch, dass die Praefrontalia nicht wie bei sämmtlichen Arten der Gattung in einer medianen Naht zusammenstossen, sondern durch das nach vorn hervorschiessende Frontale weit getrennt sind. Diese FEigentumlichkeit macht indessen viel eher den Ein- druck einer individuellen abnormen Verschiebung der frag- lichen Kopfschilder als eines vertrauenswärdigen Species- charakters. Ich habe mich in dieser Auffassung noch weiter bestärkt gefuählt, als ich in den Sammlungen des Reichsmu- seums eine Atractaspis aus Damara auffand, die ich gleich- falls als Atr. bibront betrachte, bei welcher indessen das Rostrale so weit nach hinten reicht, dass die Internasalia keine Naht mit einander bilden. Derartige abnorme Ver- schiebungen der Kopfschilder scheinen gerade bei den graben- den Schlangen häufiger aufzutreten. Batrachia. 1. Rana mascareniensis D. & B. — Natal ohne nähere Lokalangabe: 1 erwachsenes Ex.; Sibayi-See: viele junge Tiere mit sehr spitzer Schnauze. Dieser in Afrika weitverbreitete Frosch ist erst neulich durch BoULENGER! fur Sud-Afrika nachgewiesen worden und feblt in SCLATER's Verzeichnis. 2. Rana grayi ÅA. SmiItH. — Natal ohne Fundort. 3. Rana quecketti Brer. (P. Z. S., 1894, p. 643). — Richmond; Durban. 1 Ex. von jedem Lokale. Von diesem Frosche scheint, nach der Litteratur zu urteilen, nur das einzige Originalexemplar aus Pietermaritz- burg bekannt zu sein. HEin mit diesem in der Grösse genau tf On a coll. of Batrachians and Reptiles made in South Africa by Mr. Grant in: P. Z. S., 1905, vol. II, p. 251. T. ODHNER, REPTILIEN UND BATRACHIER. Z tubereinstimmendes erwachsenes Exemplar fing Dr. TRÄGÅRDH in der Umgegend von Richmond, also ganz nahe dem Ur- sprungsort des Typus. Der einzige Unterschied von Bou- LENGER's Beschreibung liegt darin, dass das Tibiotarsalgelenk die Spitze der Schnauze erreicht, wenn das Hinterbein nach vorn gebogen wird. | 4. Phrynobatrachus natalensis (A. SMITH). — Durban; Umfolozi; Sibayi-See. 5. Arthroleptis wahlbergi ÅA. SmiITH. — Mbonambi. 6. Rappia horstocki (ScHLEG.). — Durban; Aman- zimtoti. 7. Rappia marmorata (RAPP). — Durban; Sibayi-See. Das Exemplar von letzterer Lokalität stimmt in der Zeichnung genau mit »Hyperolius teniatus PTRS.> uberein. 8. Cassina senegalensis (D. & B.). — Sibayi-See. 9. Breviceps verrucosus RAPP. — Somkele; Mkosifluss. 10. Bufo regularis Rzuvss. — Durban; Sibayi-See, ganz junge Ex. 11. Bufo carens Å. SMITH. — Durban. In den Sammlungen des Reichsmuseums finden sich viele von WAHLBERG gesammelten Exemplare der kleinen charakte- ristisehen sudafrikanischen Kröte, Bufo vertebralis ÅA. SMITH, die bis vor kurzem mit Unrecht als das Junge von Bufo carens betrachtet wurde. Ich finde wie BoULENGER,! dass es sich in dieser Form um völlig geschlechtsreife Tiere handelt. CR RSZANST 19055 Volk Ifö p- 250 Tryckt den 27 juni 1908. Uppsala 1903. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. IRAN VÄ ARKIV FÖR Z0OOLOGI. BANDEN TOCIO: On Fishes from the Iporanga River, SN. Paulo-Brasil. By ALIPIO DE MIRANDA RIBEIRO. (Secretary to he National Museum of Rio de Janeiro.) With one Plate. Commmunicated April 8! by HI. THÉEL and E. LÖNNBERG. Typhlobagrus Kronei, nob. Kosmos, no. I, January-1907, with figures. Head depressed, 4 to 45/1: in the total length (without caudal); mouth anterior, the upper jaw slightly projecting, lips very thin. adherent, hiatus 2!/3 in the head, maxillary barbels sub-terete, in tbe young reaching to base of ventral, in adult to tip of pectoral fins; post-mental barbels to preoper- cular edge; nares tubulate; fontanel not perceptible exteriorly, very narrow, reaching to the base of the occipital process, a bridge across it, above the posterior edge of the orbit. Occipital process also covered by the skin, reaching to the predorsal plate (and not removed from it, as it was said in the quoted Kosmos). Eve quite absent, two linear slits in- dicate the orbital region; distance between the slits 4 in the length between the tip of the snout and the base of the first dorsal ray; gill-openings wide, confluent in the isthmus under the orbital slits. Body robust; depth 4 !/; to 5 in the total length; pectoral fins rounded, the spine moderate, smooth in the anterior and serrated in the posterior edge, from the base to the 2nd. third of its length; it reaches the vertical of the Arkiv. för zoologi. Band 4. N:o 19. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 19. first dorsal ray; the second branched ray 1s the longest. Dorsal spine smooth, with the tip not pungent, leathery; the height of the fin greater than its base; ventral spineless, not reaching to the anal and beginning just behind the ver- tical from the base of the last dorsal ray; adipose large, its origin beyond and its end behind the anal fin; anal ele- vated, rounded; caudal lobed, the upper lobe the greater; lateral line present. Colour ochraceous yellow on sides; upper parts, maxillary barbels, upper side of the pectoral and ven- tral rays, anal and caudal rays and lateral line, bluish gray; isthmus lemon yellow; belly white; sometimes the gray colour is more expanded, sometimes the ochraceous yellow is almost uniform in the whole body. In the living fish there is a golden dot on the opercular limb and the peritoneum is golden-silvery shining. The longest specimen recorded 155 mm. The teeth are distributed in a premaxillary and a mandibulary band, as in the genera Rhamdia or Pimelodus. The heart is very small, well protected by the anterior peritoneal fold. The stomach is of the syphonal type; the intestinal tract has moderate cireumvolutions; in a female specimen dissected, the ovarian sacs lay in the upper parts of the caudal side of the abdominal cavity, and had ripe eggs, almost 1 mm. in diameter. Air-bladder well developed, reniform, lying attached to the expanded lateral process of the anterior vertebrae, behind the head. The kidney has its anterior part bi-lobed, crescentiform, lying just behind the air-bladder; the posterior part follows the rachis-in the me- dian line; the ureters are swollen near the urogenital papilla. The whole skin is provided with cyathiform depressions more numerous on the head, jointly the muciferous pores. This very interesting fish was found by the Brazilian chemist Mr. RICHARD KRONE, in the waters of the »Caverna das Areias> (Sands Cave) of the subterraneous course of the »Ribeiråo das Areias> (Sands River) tributary of the Ipo- ranga River, at S. Paulo, Brazil. Mr. KRONE tells me:! »It is amusing to see this animal, the meekness of which, when attracted by the bait is surpri- sing; it follows the hook to the surface of the water, or even ! In litteris. MIRANDA RIBEIRO, ON FISHES FROM THE IPORANGA RIVER. 3 to the shore, in spite of the light of a candle standing about 20 centimeters from its body. But, if one touches slightly the water, the fish gets away very nimbly. In a spot where the water was about 50 centimeters deep, I put a small net for butterflies in order to catch the fishes, and as soon as I put in the net small pieces of the gut of a squirrel I had brought for the purpose, the fishes came from both sides of the river, not only against but even with the stream, evidently following a sensation which did not permit them to loose much of the way for reaching the bait. It seems to me that the oldest creatures like to live apart from the young ones, in deeper water. In an aquarium they eat earth- worms, never insects or vegetable matter, excepting some algae. The water of the cave in summer, is shallow and clear, but somewhat saturated with calcitic salts; during the rainy season the matter must be different, in these tunnels as the clay of the bottom found near the roof indicates. When the water is clayey, the fishermen of Iporanga sometimes catch blindfishes with hooks, in the neighbourhood of the entrance, outside the cave.» Amongst the specimen sent to me by Mr. KRONE, one is provided with an eye on one side only. This fact states the reversion by inheritance to the character of its ancestors ; the organ is 4 millimeters in diameter and the fish 150 mm. long. This very striking fact is a valuable document for the genealogical theory of LAMARCK and DARWIN, when one may state in 35 other captured, young and adult animals, the complete absence of such an important organ. In the dissected animal I was not able to see the opti- cal nerve: through its normal place passed the ströng ner- vous branch of the maxillary barbel. The evolution of the organ of sight does not permit dis- cussion here. Another noteworthy fact is that evolution in this fish only, when the lower and open course of the Iporanga system is inhabited by many other species, the greater num- ber of which is also found in the Paranå system. As this fact may prove the ancient connection of these systems, in other times, it may also prove that all the fluviatic species, now found in the lower course of the Iporanga, had passed through the vicinity of the divortium aquarum of these systems. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 19. From those species I have identified the following, kindly sent me by Mr. KRONE: Typhlobagrus kronet, nob. Pimelodella transtitoria, nob. Rhamdia sebae (Cuv. & Val.) Glanidium albescens, Lutk. Xenocara stigmatica, (EIGENM. & EIGENM.) Loricaria lima, KNER. > latirostris, BOUL. Hemipsilichthys duseni, nob. Plecostomus commersont, CUv. & VAL. » agna, nob. Corydoras kronei, nob. Callichthys ceelatus, Cuv. & VAL. Leporinus frederici, (BL.) Gobiomorus maculatus (CUNTHER) Carapus fasciatus (PALLAS). Now, from the great number of fishes, only the first could live in the caves, as Mr. KRONE has stated. It is evidently a natural selection of a very striking manner, and the fact of the exemplar bearing an eye may also prove how persistent the inheritance is, and that the last is able to spring in any one descendant of an evolved form, after many generations, amidst other creatures normal to the new kind of life. Unfortunately, the preserving fluid in which the abnor- mal specimen had been laid, did not permit me to inquire into the degree of perfection of the organs; nor did Mr. KRONE give me any information about its possible visual power. The fishermen of TIporanga, as Mr. KRONE tells me, gave to Pimelodella transitoria the ancestral paternity of Typhlobagrus kronet. The two forms are, indeed, very much alike, and, if it was not for the absence of the eyes the two must be taken as one, the other characters being unimportant ones. As there is in the Iporanga River no other form more closely allied, the second must be evolved from the first, and the fishermen of Iporanga are not wrong. MIRANDA RIBEIRO, ON FISHES FROM THE IPORANGA RIVER. DD Trichomyeterus punetulatus (Cuv. & VAL.) Mr. KRONE sent me another fish found by him in the Iporanga. This fish inereases the number of species inhabiting the river and I think it must solve a question of synonymy. WEYENBERGH has described and figured in the »Actas de la Academia Nacional de Ciencias Exactas de Cordoba-R.A., vol. III, pg. 11, est. III, a Trichomycterus that he has named cordovensis and EIGENMANN & EIGENMANN Were compelled to place it as a doubtful species, in their good work on »South- American Nematognathi.» . PERUGIA had two specimens of the Museum of Genoa (Annali del Museo di Genovax 2a. Ser. 638, 1892) from Sta. Fé through WEYENBERGH, he found the animals very similar to Trichomycterus dispar: »the small difference found could be attributed to age, for the specimens sent by the author are young». The figure given by WEYENBERGH is also similar to that of a young male of T. dispar, and BoOULENGER says: »PERUGIA compare avec raison T. cordovensis a T.dispar TscH. des Andes du Perou.» (Bol. Mus. Tor. XII 1897). EIGENMANN & EIGEN- MANN spoke of T. dispar as presenting two varieties: T. dispar "TscHUDI and T. punctulatus CUV & VAL. The existence of the last variety in the Iporanga, as may be seen from the photograph, shows that the views of PERUGIA were right. But they are a fact already pointed at by GÖNTHER in the Annals and Magazin of Natural History, (5) vol. 6, July, 1880, pg. 12, where this author wrote: »T'. dispar TscHuDiI (= 7. cordovensis, WEYENBERGH.)» We have preserved the name punctulatus, instead of dispar, for the specimen we have is fully corresponding in characters to that variety. Rio de Janeiro, April 1907. » Tryckt den 11 juni 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR ZOOLOGI. Band 4. N:o 19. PIN 1. Trichomycterus dispar, Tschudi var. punctulata, Cuv. & Val. — 2. Typhlobagrus kronei Mir. Rib: Ljustr. J. Cederquist, Sthlm. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. N:O 20. Die Verbreitung von Diphyes arctica, Chun. vONn HJÄLMAR BROCH. Mitgeteilt am 8. April 1908 durch HJ. THÉEL und EINAR LÖNNBERG. EEE vd 2 f Unter den Organismen, die der leider zu fräh verstorbene Professor P. T. CLEVE benutzt hat um den atlantischen Cha- rakter des zentralen tiefen Skagerraks zu beweisen, war Mug- gieea atlantica, CUNNINGHAM. GouGH hat in einer Abhandlung von 1905! in ausgezeichneter Weise die Verbreitungsverhält- nisse und das Vorkommen von Muggiea atlantica in den eng- liscehen Gewässern auseinandergesetzt. Bei seinem Erwähnen von den Verhältnissen des Englischen Kanals sagt er: »Like so many other oceanic species, Muggicea does not seem able to pass the Isle of Wight-Cherbourg line, and its most easterly distribution was reached at E. 11.>? Es war somit ausgeschlos- sen, dass Muggiea atlantica durch den Englischen Kanal in die Nordsee hervordringen konnte, und es zeigte sich deswegen als notwendig das Vorkommen in der Feeroe-Rinne und der nördlichen Nordsee möglichst genau zu studieren, um zu sehen, ob Muggicea atlantica vielleicht von hier aus ihren Weg in Skagerrak machen könnte. Wenn man die internationalen Plankton-Bulletins etwas näher betrachtet, fällt es auf, dass Muggicea äberhaupt in der t On the Distribution and the Migrations of Muggiea atlantica CUN- NINGHAM, in the English Channel, the Irish Sea, and off the South and West Coasts of Ireland, in 1904 (Publicat. de Circonstance, Conseil Perman. In- ternat. Pour I Explor. de la Mer) Copenhague 1905. FEK Seite, I. i Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 20. 1 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 20. nördlichen Nordsee ebenso wenig wie in der Feroe-Rinne an irgend welcher Stelle gefunden worden ist; ihr Vorkommen in den zentralen, tiefen Partien Skagerraks wurde deswegen noch mehr rätselhaft, so dass dieses Phänomen eine genaue Untersuchung unterworfen werden musste. Es erweist sich an dieser Stelle als notwendig einen Blick auf die systematiscehen Charaktere derjenigen Monophyiden und Diphyiden zu werfen, die man in unseren nördlichen Meeren göwöhnlich findet, da man schon vom ersten Augen- blick an eine Verwechslung der einzelnen Arten als möglich ansehen därfte. Eine solehe Verwechslung wird bei der Beur- teilung des Planktons leicht verhängnisvoll werden können, wenn das Plankton als Indicator för die Herstammung der Wassermassen dienen soll.t Muggiea atlantica, CUNNINGHAM, hat eine fänfeckige Schwimmglocke; ihr Ölbehälter reicht bis zur Spitze derselben. Das grosse, ventral geschlossene Hydroecium erreicht eine Höhe von zwischen dem Drittel und der Hälfte der Glocken- höhe. Die Eudoxien sind nicht mit Sicherheit bekannt. Galeolaria biloba, (M. SARS), hat zwei gleichgrosse Sehwimm- glocken, ihr Ölbehälter erreicht höchstens eine Länge von einem Viertel der Glockenhöhe. HSpeziell charakteristisch för die Art sind die Deckstäcke der Stammgruppen, deren unterste Rand vier hakenartig nach aussen gerichtete Zähne trägt. Die Stammgruppen sind sessil. Diphyes truncata, M. SARrRs,? hat zwei Schwimmglocken, die im Querschnitt scharf föänfeckig, lateral etwas zusammen- gedruckt sind; die vordere Glocke ist etwas höher als die hintere. Der zylindrische Ölbehälter erreicht bis auf die halbe Länge der (vorderen) Glockenhöhe. Die Eudoxien lösen sich ab. Das schief abgeschnittene Deckstiäck ist helmförmig, im Querschnitt lateral schwach zusammengedruckt, mit einer breiten, scharf markierten Rinne der körzeren Seite entlang. Die Geschlechtsglocke ist im Querschnitt lateral zusammengedrickt mit vier scharfen Ecken; mitten zwischen den Kanten laufen vier Furchen. ! Das systematische Auseinandersetzen stätzt sich in der Hauptsache auf VANHÖFFEN: Siphonophoren (Nordisches Plankton, V Lieferung) Kiel und Leipzig 1906. >” Syn.: Galeolaria truncata (M, SARS) bei CHUN: Die Siphonophoren (Ergebnisse der Plankton-Expedition. »National») 1897. 4 BROCH, DIE VERBREITUNG VON DIPHYES ARCTICA, CHUN. 3 Es ist schwer zu versteher, wie CHUN! behaupten kann, dass die Eudoxien dieser Art sessil sind, umsomehr als M. SARS ? berichtet, dass er selbst gesehen habe, wie sie sich los reissen. In den grossen Schwärmen dieser Art, die jeden Herbst an der norwegischen Westkäuste auftreten, kommen die Eudoxien ebenso zahlreich vor wie die völlig entwickelten Diphyes. Diphyes arcetica, CHUN, hat eine im Querschnitt fast glatte, runde Glocke. Der Ölbehälter reicht bis zum obersten Viertel der Glocke hinauf. »Durch flägelförmige Verbreiterung wird an der Ventralseite ein geräumiges Hydroecium gebildet, des- sen linker Flägel tiefer als der rechte herabreicht. Der Raum verengt sich nach oben zu schlitzförmigem Spalt.»? Das Hy- droecium ist nicht an der ventralen Seite geschlossen. Die Eudoxien haben ein Sturmhaubenähnliches Deckstäck, dessen Querschnitt rund ist; kein rinnenförmiges Einschnitt macht sich entlang der kurzeren Seite bemerkbar. Die Geni- talglocke ist mit vier sehr schwach hervortretenden Kanten ausgestattet. Trotzdem dass die tiefen zentralen Wassermassen Ska- gerraks als atlantisceh charakterisiert worden sind, sind die Tiere, die das Plankton hier kennzeichnen in den meisten Fällen sonst als arktisch bezeichnet worden.+ Muggicea atlan- tica bildete hier eime merkwuärdige Ausnahme, da sie sogar emem mehr ausgeprägelt sädlichen Planktonverbande gehört als die ubrigen atlantisehen Formen, die mehr oder weniger 2erstreut in Skagerrak auftreten. Nach CLEvzs Tabellen aber bildete diese Art jedoch einen konstanten und hervortreten- den Bestandteil des Planktons der tieferen Regionen Skager- 1 1897. 2 Die Siphonophoren (Ergebnisse der Plankton-Expedition. »National.») Fauna littoralis Norvegizx. Christiania 1846. > Siphonophoren (Nordisches Plankton, V Lief.) Kiel und Leipzig 1906. + Z. B.: Aglantha digitalis, Krohnia hamata, Calanus hyperboreus und Metridiaz longa »die auch eine grosse Verbreitung in den arktisechen Gebieten haben» CrLEvE (Bulletin des Résultats acquis pendant des Courses periodiques, SAN Perman. Internat. pour I'Explor. de la Mer. Mai 1904) Copenhague 904. ] 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 20. raks. Gelegentlich fährte er auch von denselben Wasser- schichten eime Diphyes sp. auf.! Es war mir deswegen auffällig, dass es in den Plankton- proben von Skagerrak im August und November 1905, die ich untersucht habe, kein einziges Exemplar von der Muggicea atlantica gab, während dagegen Diphyes arctica mit ihren Eudoxien einen sicheren und hervortretenden Bestandteil des Planktons eben in den tiefer gelegenen zentralen Wasser- massen bildete. Durch eingehende Untersuchungen der Eu- doxien fand sowohl Dr. D. DAMaAs (Bergen) als ich, dass sie zweifelsohne Diphyes arctica gehören miässten, ebenso wie sie auch mit der Beschreibung CHUNsS genau ubereinstimmten. Zu demselben Resultat ist später auch Dr. G. SWENANDER (Uppsala) gekommen. Durch die Freundlichkeit des Inspektors am Kopenhagener Museum, Dr. G. M. R. LEVINSEN, bin ich auch im Stande gewesen die Originalexemplare zu untersuchen, die von ÅA. JOHANNSEN und CHR. LEVINSEN als Hudoxia Eschscholtzi, BuscH, bestimmt worden sind.? Wegen der schlechten Konservierung der Exemplare war es leider nicht möglich, deren Identität mit absoluter Sicherheit festzustellen; jedoch stehen sie jedenfalls den Eudoxien von Diphyes arctica oder D. truncata ausserordentlich nahe. Es ist auch später nicht möglich gewesen Muggicea atlan- tica in Skagerrak wiederzufinden. Es stand dann zuletzt nur ubrig die Originalexemplare CLEVES zu untersuchen. Durch die Freundlichkeit des Musé-Intendanten Dr. L. A. JÄGER- SKIÖLD eröffnete sich för mich eine Gelegenheit dazu, als ich mich in Göteborg im Herbst 1907 aufhielt. Es zeigte sich dann, dass hier eine Verwechslung wirklich vorliegt. Die Siphonophoren aus Skagerrak, die von CLEvE als Muggica atlantica bestimmt worden sind, gehören in der Wirklichkeit Diphyes arctica an, und als Resultat meiner Untersuchungen ergibt sich dann, dass Muggicea atlantica in dem Skagerrak wohl äberhaupt nicht vorkommt, während dagegen Diphyes arctica in den tiefen zentralen Partien Skager- ! Bulletin des Resultats etc. 1902—1904. AvuRrIiVILLIUS (Vergleichende thiergeographische Untersuchungen uber die Planktonfauna Skageraks. Kgl. Svenska Vet.-Akad. Handlingar Bd. XXX, Stockholm 1898.) hat in Ska- gerrak von Siphonophoren nur Diphyes truncata gefunden. ? De danske Farvandes Plankton i Aarene 1898—1901 (Kgl. danske Vidensk. Selskabs Skrifter. 6. Rekke nat. og math. Afd. XII) Kjöbenhavn 1903. BROCH, DIE VERBREITUNG VON DIPHYES ARCTICA, CHUN. ä raks zusammen mit den äbrigen arktischen Formen wie z. B. Aglantha digitalis und Krohmia hamata ein kon- stanter und charakteristischer Bestandteil des Plank- tons ist. Die von CLEVvE als Diphyes sp. bestimmte Form ist die Eudoxie von Diphyes arctica. Wenn dies der Fall ist, ist es von Interesse die gesamm- ten, vorliegenden Daten tuber das Vorkommen der Diphyes aretica näher anzusehen. — VANHÖFFEN ! gibt als ihre Ver- breitung an: »im Grenzgebiet des Golfstromes und der Irmin- gersee zwischen 59” und 60? N. Br., im Karajakfjord an der Westkäste Grönlands unter 70—71” N. Br., in der Nordsee unter 57?—58” N. Br., endlich bei der Bäreninsel und im Eismeer bis zu 81” N. Br.» Hierzu gesellen sich die Barents See ? und Lofoten.” Im Mai 1905 wurde Diphyes arctica mehr- mals an Bord des norwegischen Fischereiuntersuchungsdamp- fers »Michael Sars> in Fängen aus dem tiefen Nordmeere beobachtet. Im Herbst 1905 fand Dr. D. DAMAS ein verein- zeltes Exemplar (eine völlig entwickelte Diphyes) unter massenhaften D. truncata an der Oberfläche in dem Puddefjord (bei Bergen), und in Planktonproben von der Tiefe des Kri- stianiafjords bei Dröbak im Winter 1904—1905 traten verein- zelte Eudoxien von Diphyes arctica auf. Ausserdem ist sie im 1903—1904 an den deutschen Planktonstationen in der Norwegischen Tiefenrinne beobachtet worden.? Wenn diese Erörteringen zusammengefasst werden, scheint es, als ob Diphyes arctica eme arktische Form ist, die ihre Hauptverbreitung in den arktischen Gewässern hat. Sie kommt in den tieferen Partien des Nordmeeres vor, wie häu- fig kann man aber nach den jetzigen Daten nicht beurteilen. Zerstreut findet sie sich an der norwegischen Westkiäste. In den tiefen Partien Skagerraks ist sie sehr häufig, scheint sogar eine Charakterform zu sein, und dringt mit den tiefen Wasserschichten weit in den Kristianiafjord hinein. ! Siphonophoren (Nordisches Plankton. V. Lief.) Kiel und Leipzig 1906. ? A. LINKo: Untersuchungen tuber das Plankton des Barents Meeres (Wissenschaftl.-prakt. Murman Exped.) St. Petersburg 1907. ? NORDGAARD and JÖRGENSEN: Hydrographical and Biological Investi- gations in Norwegian Fjords. Bergen 1905. + Bulletin des Resultats etc. 1903—1904. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 20. Verzeiehnung der Fundorte von Diphyes arctica in Ska- gerrak und der Nordsee 1903--1907 (Nach: Bulletin des Resultats acquis pendant des Courses periodiques. Conseil Perman. Internat. pour I Explor. de la Mer.) Jahr und Monat. Lokalität. Untersucher. 1903 August D. N.8, D. N.9 5 ÅA PSTEIN November | S3!', S7! S8!, 59, S13! CLEVE 103 ING (09 ID) ING I an APSTEIN 1904 Februar SUIS Ser 5 8 S JL S Jar CLEVE — Mai FB INN SIR Sat CLEVE — August Su, SIT IFOR I UA CLEVE — November | S7!, S8! S14! CLEVE D. N. 7 RAUSCHENPLATT 1905 August S7,S8 BROCH — November | S2, S7, S8, 59, 310, 8 13, su BRoOCH 1906 Februar DM SIOL ve SWENANDER — Mai S7 SWENANDER — August 58 SÄL fer NNE As Ae I ola ai kal | SSV NAND IRI — November | S 1! S2, S3, S4! Sä! S7!1,S8!.| SWENANDER 1907 Februar S8, 89, 513, S14 . : SWENANDER — Mai S7, S8 BROCH 1 Fälsechlich als Muggiea atlantica aufgefährt. Uppsala 1908. Tryckt den 13 juni 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FÖR Z00LOGI. BAND 4. Nio 21. "Gotlands Silur-Bryozoer, 3.' Af ANDERS HENNIG. Med 7 taflor och 65 textfigurer. Meddelad den 13 maj 1908 af HI. THtrr och G. Horm. Fam. Ceramoporidae ULRICH. Zoarium af växlande form, fritt eller inkrusterande; maculce bildade af mikroporer eller af aperturer större än de normala, på regelbundna afstånd från hvarandra; 200ecierna af uppåt utvidgade, i tvärsnitt runda rör, med sällsynta diafragmer eller i saknad af sådana; aperturerna sneda, vanligtvis med lunarium; mikroecier i olika antal och fördelning, oftast utan diafragmer; djurhusväggarna med porer, som tillåta en kommunikation emellan de olika djurhusen. Gen. Ceramopora HALL, 1852. Zoarium inkrusterande eller fritt i form af skif- eller blad- liknande bildningar; 200ecierna mutstrålande från en nedsänkt central area; aperturerna sneda, med hufformigt proximalt pe- ristom och detta vidvuxet lunarium; den centrala arean upptages af mikroporer; sådana finnas också emellan aperturerna, ehuru ej t Gotlands Silurbryozoer, 1, omfattande Ptilydictyonide& ZiTT. och Rhi- mMidictyonide UrirR. Arkiv för Zoologi, Bd 2, N:o 10. Gotlands Silurbryo- zoer, 2, omfattande Fenestellide KinG, Sphragioporide ULR., Arthrostylide UTLR., Diastoporide BusK. och Coenitide HNG. Arkiv för zoologi, Bd 3, N:o 10. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 21. 1 Zz ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. så talrikt som i centralarean; diafragmer finnas eller saknas; de olika djurlhusen kommunicera med hvarandra medelst stora afrundade porer, som genomborra väggarna stundom i stort antal. Ceramopora Lindströmi n. sp. Alen Nine I Ds ei Ah mee IN 23 neanneagr. I 2 Be 1873. Monticulipora petropolitana p. P. LINDSTRÖM, Några anteckn. ant- hozoa tabulata, Öfvers. K. Vetensk. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 5. Zoariet bildar enskiktade, tunna krustor af intill I mm. mäktighet, på andra fossilfragment. Till en början af cirkel- rund form (fig. 1 å tafl. 1) få dessa krustor snart nog under tillväxten oregelbundna konturer. Någon gång skiljer sig zoariets rand ifrån underlaget, sträckande sig fritt ut från detsamma med sitt yttre randparti. Zooecierna ligga 1 rader, som utstråla från en nedsänkt, i den unga koloniens midt liggande centralarea, eller, i fråga om äldre zoarier, från öfver ytan strödda, likaledes nedsänkta macule, på 3—5 mm. afstånd från hvarandra, räknadt från centrum till centrum. I dessa aperturrader ligger en främre apertur stundom rakt framför en bakre; vanligare är, att den främre ligger snedt i förhållande till sin närmaste granne bakåt, och eftersom alla ligga på samma relativa sida, kom- mer aperturraden att bilda en snedt utåt gående båge. På 2 mm. af en sådan rad komma ung. 6 aperturer. | I zoariets centrala, äldre, delar (tafl. 4, fig. 2) äro zooe- cierna strutformade, liggande; det proximala peristomet är starkt framdraget, hufliknande, förstärkt af ett med detsamma sammanvuxet hästskoformadt lunarium. Aperturens bredd ungefär 0,3 mm. I de rännformigt fördjupade mellanrummen emellan zooecialraderna synas ovala, tvärställda mikroporer, vanligtvis i en enkel rad. Mikroporernas längsta axel ungefär 0,1 mm. — Aperturerna 1 zoariets periferiska delar (tafl. 4; fig. 1) äro ovala eller nästan rombiska, ställda snedt utåt; det proximala peristomet här ej så starkt utdraget som 1 de äldre zooecierna; likaså ligga aperturerna här tätt upptill hvarandra utan att omgifvas af på ytan synliga mikroporer. — I koloniens centralarea liksom i dess maculze synas inga aperturer utan endast rundade mikroporer till ett antal af 2 (Ga de De ; A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOCER, 3. 3 Vertikalsnitt genom centrum af ett ungt zoarium (fig. 1). I midten af den svagt trattformigt insänkta centralarean (fig. 1 c.a.) synes mynningen af ett längs efter träffadt mikroecium. På ömse sidor om detta sträcka sig de snedt utåt och uppåt riktade första zooecierna. Efter en jämförelse med djupt lig- gande tangentialsnitt (fig. 2) synes zooeciet I å fig. 1 vara moderzooeciet, ur hvilket de öfriga framknoppat; mera upp- rätt stående än de öfriga zooecierna, kommer detta moder- Fig. 1. Ceramopora Lindströmi HNG. Vertikalsnitt genom centrum a? ett ungt zoarium; c. a. = centralarean, I = primärt zooecium. Visby. 1/4. Fig. 2. Ceramopora Lindströmi HnNe. Djupt tangentialsnitt. I cen- trum synes det rakt uppstående primärzooeciet. Visby. 13/,. Fig. 3. Ceramopora Lindströmi HnNe. Tangentialsnitt strax under zoariets öfre yta. '/i. Emellan zooecierna samt emellan zooecier och mikroecier gå förbindande porkanaler. zooecium att öfverskäras på tvärs också af tangentialsnitt vid koloniens basalyta. Väggarna äro genomdragna af tyd- liga porkanaler, som sätta det ena djurhuset i direkt förbin- delse med det andra. Diafragmer ej iakttagna. Tangentialsnitt strax under koloniens fria, öfre yta (fig. 3) visar de snedt afskurna zooecialrören utstrålande från en central grupp af små djurhusmynningar, af hvilka den ena synes försedd med lunarium och således vara ett zooecium, 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 21. under det de öfriga äro mikroecier. Zooeciernas proximala vägg försedd med ett hästskoformadt lunarium. TI mellan- rummen mellan zooecialraderna synas ovala, fyrkantiga eller oregelbundet formade öppningar, Ööfverskurna mikroecier. Väggen emellan zooecierna och mikroecierna är genomborrad af tydligt iakttagbara porkanaler. Tangentialsnitt strax of- vanför den inkrusterande ytan (fig. 2) visar ett centralt, tvärt afskuret större djurhus, som jag antar vara zoariets moder- zooecium, omgifvet af mindre djurhus, mikroecier; utanför detta centrala parti och framknoppande ur moderzooeciet ligger ett antal, fem eller fler, zooecier, som af snittet träffats längs med initialdelens axel. Denna form liknar i hög grad Ceramoporella distincta UrricH! och kommer otvifvelaktigt denna art mycket nära, äfven om dess zooecier äro relativt bredare i sin distala ända och kortare än hos nämnda nordamerikanska form; från denna sist nämnda saknas uppgifter angående den inre bygg- naden, hvadan en mera ingående jämförelse emellan denna form och den gotländska för närvarande är omöjlig att etablera. I »Några anteckningar om anthozoa tabulata»? anför LINDSTRÖM en form, som han kallar Ceramopora imbricata HALL, och som han anser vara initialstadiet till >» Monticulipora petro- politana PANDER» eller hvad jag här nedan kallar Mesotrypa suprasilurica. Till LINDSTRÖMS åsikt om utvecklingen af en Ceramopora till en Mesotrypa skall jag återkomma längre fram vid beskrifningen af nämnda Mesotrypa suprasilurica; här in- 'skränker jag mig till en granskning af det berättigade 1 att, såsom LINDSTRÖM gjort, identifiera den här ofvan beskrifna formen, Ceramopora LDLindströmt wmihi, med Ceramopora imbri- cata HALL. LINDSTRÖM hade vid sin beskrifning ej tillgång till annat än Harris notiser och figurer öfver C. imbricata; nu föreligga utförligare beskrifningar och mera detaljerade figurer öfver nämnda art såväl af ULRICH? som af BASSLER.” Af dessa framgår, att C. imbricata HALL bildar fria skifvor utan epitek på den undre sidan, att zoariets basala parti utgöres af ett spongiöst väfnadslager o. s. v., allt karaktärer, 1 Geolog. Survey of Illinois, Vol. 8, sid. 464 och Geol. Nat. Hist. Minnesota, Vol. 3, P. 1, Paleontology, sid. 328, tafl. 28, fig. 13. ? Öfvers. K. Vet. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 5. > Geol. Survey of Illinois, Vol. 8, sid. 463, tafl. 39, fig. 1. t Bryozoan fauna Rochester shales, Unit. States Geol. Survey, Bullet. 292) sid. 19; tafl. 6; figg. 110. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 5 som bestämdt skilja den amerikanska formen ifrån den got- ländska. Förekomst: Lansa på Fårö, Visby, Vibbleberget vid Visby, Östergarn, Grötlingbo udde eller holme. Ceramopora perforata n. Sp. Tafl. 4, fig. 3; textfigg. 4, 5. Zoariet bildar oregelbundna, skifliknande utbredningar. På den koloni, som ligger till grund för min beskrifning öfver arten i fråga, har jag kunnat blottlägga endast små, isolerade partier af undersidan. Dessa visa gröfre, koncentriska valkar och mellanliggande finare strior samt äro beklädda med ett tunt epitek, således visande ungefär samma utseende som den här nedan beskrifna Crepipora lunariata HNG. Koloniens diameter 6 cm. Randpartierna äro af obetydlig mäktighet, de centrala partierna förtjockade. Frågan angående zoariets sätt att fästa sig vid något underlag måste af brist material lämnas obesvarad. Koloniens öfre yta är mycket ojämn. På densamma synas de oregelbundet hexagonala, rombiska eller ovala aperturerna i omväxlande längsrader, i subradiär anordning utgående ifrån ganska regelbundet öfver ytan fördelade macul&e. Dessa, som ligga på ett afstånd från hvarandra af ungefär 8 mm., räk- nadt från centrum till centrum, bildas af en grupp aperturer, större och mera oregelbundna än inom öfriga delar af kolo- nien samt omgifna af talrika mikroporer. Utanför maculze äro mikroporer sällsyntare; de kunna på sina ställen t. o. m. alldeles saknas. De vanliga aperturerna äro, som nämndes, mindre och regelbundnare än de i macul& befintliga; på 3 mm. längd af en aperturrad komma ungefär 5 aperturer med en längdgenomskärning af 0,;—0,6 mm. Aperturerna äro stundom ställda vinkelrätt emot koloniens yta; vanligtvis äro de något framåtriktade, hvarvid det proximala peristomet blir svagt hufformigt utdraget. Det proximala peristomet är oftast tydligt afrundadt, stundom med en halfeirkelformad utskärning och någon gång tydligt förstärkt af ett detsamma vidvuxet, hästskoformadt lunarium, som dock aldrig fram- träder så starkt utprägladt som hos t. ex. Ceruwmopora Lind- strömi HNG eller Crepipora lunariata HNG. 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. Den aperturerna åtskiljande vallen är tunn och buktad, stundom rakt uppstående, stundom snedt liggande. Den är försedd med runda, öppna porer af ungefär 0,01 mm. dia- meter, åstadkommande en direkt förbindelse emellan de in- till hvarandra gränsande djurhusen. Antalet af dessa förbin- delseporer växlar; talrikast äro de i zooeciernas proximala resp. distala väggar; i sidoväggarna kunna de stundom sak- nas (tafl. 4, fig. 3). På de ställen, där zooecialvallen i ytan är bredare än vanligt, synas små, ovala eller kantiga mikro- porer, oftast bestämdt afgränsade från aperturerna, stundom bildande liksom utbuktningar ifrån dessa. Vertikalsnittet (fig. 4) visar de korta, bågformigt böjda zooecialrören utan diafragmer. Vallen, af ungefär samma tjocklek i sina basala som i sina öfre partier, visar den för Ceramoporide så karaktäristiska byggnaden synnerligen väl FR AR 4. 5. Ceromopora perforata HNG, från Östergarns Hammar. Fig. 4, vertikal- snitt; "1. Fig. 5, tangentialsnitt; !/1. utbildad. Utom de verkliga, af snittet träffade, öppna porerna i olika delar af vallen synas i denna omväxlande tunnare och tjockare partier, hvarigenom vallen får ett egendomligt poröst utseende. Hvad som i preparatets undre del (se fig. 4) möj- ligtvis kunde tolkas såsom en spongiös väfnad! är ingenting annat än afskurna basaldelar af zooecialrör, hos hvilka initial- delens böjningsriktning ej ligger i snittets plan. Tangentialsnittet (fig. 5). Också här framträder zooecial- vallens större porer och allmänna porösa struktur mycket tydligt. Porkanalerna sträcka sig ej blott från zooecium till zooecium utan också från zooecium till mikroecium. Ett par snedt liggande zooecier äro af snittet delvis träffade längs efter den proximala resp. distala väggen, som visar sig genom- borrad af runda porer. Lunarierna äro mycket svagt fram- ' Jfr UtrRICH, Geol. Survey of Illinois, Vol. 8, sid. 380. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. ZH trädande. Mikroecierna, i tvärsnitt rundade eller ovala, ligga i hörnen emellan zooecierna och äro, som nämndes, medelst öppna porkanaler förbundna med dessa. Förekomst: Östergarns Hammar. Ceramopora armata n. Sp. Tafl. 1, figg 7, 8; tafl. 4, fig. 4; textfigg. 6, 7. Zoariet bildar inkrusterande utbredningar på främmande föremål; stundom lägger sig skikt på skikt, och kolonien höjer sig till en massformig, nästan halfsfäroidisk bildning därige- nom att de öfverlagrande skikten äro tjockare i de centrala än i de periferiska partierna. Aperturerna visa en radiär anordning omkring plana, tämligen regelbundet öfver ytan fördelade macule. Afståndet mellan två närliggande macul&x, räknadt från centrum till centrum, är ungefär 5 mm. Macul&e bildas vanligtvis af en central, rundad apertur, omgifven af mikroporer, hvilkas vall liksom aperturens är beväpnad med små rundade, knölfor- miga upphöjningar, acanthoporer. Stundom bildas en macula uteslutande af mikroporer utan någon apertur. Aperturerna äro långsträckt ovala, af ungefär 0,45 mm. längd och 0,25 mm. bredd; på en linje af 2 mm. längd komma i regel 4 aperturer. Peristomet, ganska kraftigt, är försedt med en rad små runda knölar; stundom visar sig det proxi- mala peristomet kraftigare utbildadt än det distala. Aper- turerna skilja sig från hvarandra af i vanligtvis en enkel rad liggande, ovala mikroporer af växlande storlek; längden i medeltal 0,18 mm., bredden 0,10 mm. De af mikroporerna upptagna mellanrummen emellan aperturernas peristom äro svagt rännformigt fördjupade. I koloniens periferi ligga aper- turerna tätare intill hvarandra, skilda af inga eller mycket smala mikroporer; de få här en annan form än de mera cen- tralt liggande, bli mera rombiska och få det proximala pe- ristomet hufformigt utdraget. Lunarier äro ej iakttagna. Vertikalsnitt längs en aperturrad (fig. 6). Zooecialrören sträcka sig från basallamellen snedt uppåt till koloniens yta med bibehållande af sitt. ursprungliga lumen. I de flesta zooecier synas några diafragmer; antalet och fördelningen af diafragmer har jag ej ännu kunnat med bestämdhet fastställa, enär allt mig tillgängligt material af denna art har zooecial- 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. rören fyllda med sekundärt bildad kalkspat, vid hvars ut- kristallisering diafragmerna till allra största delen förstörts. De zooecierna åtskiljande mikroecierna sträcka sig ej ända ned till basallamellen; närmast denna skiljas zooecierna från hvarandra endast genom en enkel vägg. Såväl i de basala som i de öfre delarna at zoariet äro väggarna genomsatta af större och mindre porkanaler, som tillåta en direkt kommu- nikation såväl emellan zooecierna själfva som emellan zoce- cier och mikroecier. Hela det parti, som upptages af mikroe- cierna, visar sig bilda en egendomlig spongiös väfnad, d. v. s. genom ofullständiga och oregelbundet förlöpande väggar och utskott från dessa vara afdeladt i en mängd oregelbundna, i öppen kommunikation med hvarandra stående rum. Vallen är, om vi så vilja, knappast mer än halffärdig, försedd med stora luckor och mindre porer, i detta afseende starkt på- Ceramopora armata FInNG, från Norderstrand vid Visby; 1. Fig. 6, vertikalsnitt, som visar zooecialväggarna genomsatta af porkanaler eller afbrutna af större luckor. Fig. 7, tangentialsnitt; acanthoporer i peristomet; mellanrummen emellan zooecierna upptagas af en spongiös väfnad med afbrutna väggar; 1. minnande om den här ofvan beskrifna Ceramopora perforata HANG fast ännu mera lakunös än hos denna art. Tangentialsnitt nära ytan (fig. 7) visar de elliptiska aper- turerna omgifna af ett peristom, i hvilket synes en gles krans af små runda acanthoporer med tydligt lumen. De inter- zooeciala mellanrummen upptagas af mikroecier, som dock ei heller i detta snittläge visa sig begränsade af fullständiga väggar; dessa äro tvärtom ofta och på långa sträckor afbrutna af luckor eller porer. Lunarier saknas. Macul&e hos den här nedan beskrifna Crepipora lunariata HN6G bestå af rundade djurhus, som sakna lunarier, men som äro försedda med acanthoporer i peristomet. Genom sakna- den af lunarier liksom också genom acanthopor-beväpningen öfverensstämmer Ceramopora armata med nämnda art, från hvilken den för öfrigt är strängt skild. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 9 Från andra Ceramopora-arter skiljer den sig genom sina acanthoporer, elliptiska aperturer, talrika mikroporer ej endast vid macul&e utan öfverallt inom kolonien samt genom sakna- den af lunarier. Förekomst: Visby (Norderstrand), Tofta (Blåhäll), Vam- lingbo (Vallmyrs kanal). Gen. Crepipora ULRICH, 1882. Zoarier inkrusterande eller bildande fria, svamp- eller skif- liknande utbredningar, fästade vid underlaget medelst en kort stjäck; i ett fall tar zoariet formen af regelbundna, ihåliga grenar. Öfre ytan med upphöjda eller nedsänkta maculce, utmärkta genom här talrikt ansamlade mikroporer, hvilka för öfrigt så godt som saknas inom kolonien. Zooecialrören uppresta från en utåtriktad initialdel; diafragmer sällsynta. Aperturerna romboidala eller subpyriforma, med starkt utveckladt proximalt peristom; synas därför riktade snedt framåt. ILunariet sammanvuxet med peri- stomet i hela sin längd med undantag af ändarna, som ofta sticka fritt in i aperturen. Crepipora lunariata n. sp. Tall figg. £ 5, 6; vall. 4, figg. 2, 6, 1; texthigg; S, I! 1885. »Discopora” squamata LONSD., LINDSTRÖM, List fossils upp. silur. form. Gotland, sid. 13. 1885. Monticulipora ostiolata HALL pp., LINDSTRÖM, ibid., sid. 13. Zoariet bildar fria, rundade eller oregelbundna skifliknande utbredningar, fästade vid underlaget med en kort, kraftig stjälk, belägen subeentralt eller nära randen och omgifven af tydligt utpräglade, koncentriska tillväxt-strior och -valkar. Skifvans diameter har uppmätts till 39 mm., dess tjocklek till 2 mm. Stundom sätta sig nya zoarier på de äldres öfre sida (tafl. 1, figg. 4, 5). Koloniens undre yta är konvex, plan eller konkav och betäckt af ett tunt epitek, genom hvilket man skymtar zooecialrörens till en början parallellt med detta epitek och i radiär riktning anordnade initialdelar. Midt under öfver- sidans macul&e inträder på undersidan en tydlig störning af zooecialrörens regelbundet radiära anordning. 10 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 21. Aperturerna, endast på skifvans öfre sida, äro af mycket växlande form. I koloniens periferi äro de rombiska, med jämn vall utan framträdande peristom (tafl. 4, fig. 7, öfverst); närmast innanför (= 1 närmast äldre stadium) äro aperturerna subpyriforma och med till en tydligt framträdande underläpp utdraget proximalt peristom, som förstärkes af ett detsamma vidvuxet, hästskoformadt lunarium (tafl. 4, fig 7, nederst). Någon gång synes zooecialvallen försedd med små, runda, pärlformade knölar, som på mig tillgängligt material ej visat sig genomborrade i ytan. Aperturernas längd växlar emellan 0,45 och 0,60 mm. På en längsgående linje af 2 mm. längd gå ungefär 3 aperturer, på en lika lång tvärgående ungefär 4. Emellan aperturerna iakttages en eller annan oval eller spring- liknande mikropor. De äldre aperturerna, närmare centrum, äro mindre än de nu beskrifna; vallen emellan aperturerna blir bredare och det proximala peristomet mindre starkt fram- trädande (tafl. 4, fig. 5). Det unga zoariet (tafl. 1, fig. 6) visar en central, något nedsänkt area, omkring hvilken aperturerna ordna sig radiärt eller subradiärt. Äldre zoarier visa flere sådana macul&e, på ett afstånd från hvarandra af ungefär 5 mm., mätt från cen- trum till centrum. Dessa macule äro af rund eller aflång form, deras diameter ungefär 1,> mm. De bildas (tafl. 4, fig. 5) af ett antal mindre djurhusmynningar af växlande, oregelbunden form samt, på den breda vallen emellan dessa sittande, små, runda, pärlformade knölar af samma utseende som här ofvan för den normala aperturvallen omnämnda. Vanligtvis ordna sig aperturerna radierande från dessa macule, vändande sin proximalsida mot desamma. Ännu en variation i fråga om aperturernas utseende är att omnämna, dock en rent sekundär sådan, framkallad däraf, att zoariets yta eller en del af densamma öfverdrages med en tunn kalcitskorpa, som öfvertäcka själfva aperturen, låtande endast det högre, proximala peristomet jämte det detta vid- vuxna lunariet höja sig öfver den annars släta ytan (tafl. 4, fig. 6). Denna ytform påminner 1 mycket hög grad om yt- utseendet hos en Fistulipora, och likheten har verkligen gifvit anledning till förväxlingar. LINDSTRÖM tydde! denna rent sekundära, först under fossilisationens gång uppkomna bild- 1! Några anteckn. anthozoa tabulata, Öfvers. K. Vet. Akad. Förhandl. 1873, N:o 4, sid. 8. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 11 ning såsom angifvande ett särskildt utvecklingsstadium, 1in- skjutet i gången af utvecklingen hos »Monticulipora ostiolata HALL», ett stadium, som han kallar Thecostegites-stadiet, och som skulle ligga emellan Fistulipora- och Monticulipora-stadiet. Tangentialsnitt strax under den öfre ytan (fig. 8) visar, nederst till vänster, runda eller något oregelbundna, rakt upp stående djurhus, hvilkas mäktiga vall är försedd med en mängd små, runda acanthoporer (jfr ytbilden, tafl. 4, fig. 5), som stundom inbukta vallen mot djurhusets lumen. Från denna macula sträcka sig zooecierna 1 radiär riktning utåt; deras form är rombisk, rektangulär eller he xagonal; vallen är Fig. 8. Crepipora UWunariata HNG, från Visby; "”/1. Tangentialsnitt; nederst till vänster en macula med runda djurhus, omgifna af en tjock, af acanthoporer genomborrad vall. Lunarier och porkanaler tydliga. tunn och genomdragen af porkanaler, som förbinda de sär- skilda djurhusen; lunariet är vidvuxet proximalranden men med de fria ändarna inskjutande i zooeciet. Emellan zooeci- erna synes ett eller annat kantigt mikroecium inskjutet. Tangentialsnitt strax innanför undersidans epitek visar ungefär samma bild som det högre liggande tangentialsnittet. Under maculan synas några rakt uppstående djurhus; utanför densamma synas de här parallellt med initialdelens axel träf- fade zooecialrören, långsträckta, radierande, naturligtvis utan lunarier. Vertikalsnitt genom centrum hos ett ungt zoarium (fig. 9). Vid c på figuren synes ett rakt uppstående djurhus med 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. tjocka buktade väggar, bildade af en cellikulär lamell, om- gifven af sclerenchym. Detta är tydligtvis ett af de för centralarean karaktäristiska, 1 tvärsnitt runda djurhusen, och bör ej tolkas såsom mikroecium 1 vanlig mening utan snarast såsom ett zooecium. Från detta moderzooecium utknoppar åt ömse sidor ett zooecium med utåtriktad initialdel, som snart nog böjer af uppåt 1 tämligen skarp kurva. Ett verk- ligt mikroecium synes inskjuta sig i zoariets kortikala del, längst till höger å fig. 9. Förekomst: Visby, St. Karlsö, Lau backar, Hemse. Fig. 9. Crepipora lunariata HNG, från Visby; "/1. Vertikalsnitt genom centrum af en macula; c rakt uppstående centralt djurhus, omkring hvilket de öfriga gruppera sig. Gen. Spatiopora ULRICH, 1882. Zoariet bildar tunna krustor på främmande föremål eller fria skifvor. Ytan med eller utan macule. Zooecierna korta, svagt böjda. Aperturerna oregelbundna, stundom med det proxi- mala peristomet utdraget, högre än den öfriga vallen. Lunarier ej iakttagna, eller också äro de mycket litet wtvecklade. Mikro- porer ytterst sällsynta om ej alldeles borta. Zooecialrörens väg- gar visa samma fint porösa struktur som hos Ceramopora. Spatiopora irregularis nn. sp. Tatl. 1, figg: 9; 105 tafl.5, figg. 2, 3; textfigg. 105 II. Zoariet bildar små, tunna krustor på andra fossilfragment; dess yta återger underlagets ojämnheter. De vanliga aperturerna äro i stort sedt rombiska, skilda från hvarandra af en tunn vall, hvars ena sida vanligtvis är mera uppstående än de öfriga; denna sida, den bakre, proxi- mala, är ofta också mera bågformigt böjd och förtjockad samt synes mig kunna tolkas såsom ett svagt utveckladt lunarium. Hos Spatiopora labeculosa UrRricH från N. Amerika A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 13 synes en liknande bildning, också denna tolkas! såsom out- vecklade lunarier. På sina ställen blir aperturernas proximala peristom starkt utdraget, höjande sig snedt framåt öfver zoariets allmänna yta (tafl. 5, fig. 3). Härvid tendera zooeci- ernas aperturer ofta till radiär anordning, liksom också mel- lanrummen emellan aperturerna bli större än vanligt. Jag ser i dessa partier en antydan till maculabildning. För ett slutgiltigt afgörande af denna fråga är mig tillgängligt mate- rial af denna art ej tillräckligt. Aperturerna äro i medeltal 0,50—0,72 mm., från det proximala till det distala hörnet räknadt; på 2 mm. längd komma 3—4 aperturer. Emellan aperturerna synas små springliknande, ovala eller triangulära mikroporer; alltid sällsynta. ansamla sig mikroporerna här och där i något större mängd. SS N + + N RA NV NE N NN Nr t LA SS 10. Lil Spatiopora irregularis HNG, från Eksta; "/1. Fig. 10, vertikalsnitt genom en krusta. Fig. ll, tangentialsnitt strax under zoariets öfre yta. Vertika!snitt 1 radiär riktning, längs en aperturrad (fig. 10) visar, huru zoecialrören genast höja sig från den underlaget vidvuxna basallamellen under en 40—60? vinkel, samt huru de fortsätta direkt till zoariets yta i den så inslagna rikt- ningen och med bibehållande af ungefär samma vidd från basen till ytan. Väggarna äro tunna, fint porösa, af samma byggnad i zoariets öfre som undre partier. Ett eller annat diafragma öfvertvärar zooecialröret. I kortikalregionen fram- knoppar stundom ett mikroecium. 1 UtrICH, Geol. Nat. Hist. Minnesota, Vol. 3, Part 1, Paleontology, sid. 320. ; 14 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 21. Tangentialsnitt strax under zoariets öfre yta (fig. 11) visar det hexagonala eller rombiska tvärsnittet af zooecialrören. I vissa fall antydes ett hästskoformadt lunarium vid den proximala, utbuktade zooecialväggen. Väggen själf är, såsom redan är omnämndt, fint porös. Förekomst: Visby, Västergarn, Fröjel, Eksta, Hablingbo (Petesvik). ; Spatiopora discoidea n. sp. Tafl. 1, figg. 13, 14; tafl. 5, fig. 1; textfigg. 12, 13, 14. Zoariet bildar fria, runda små skifvor af i medeltal 3,5 mm. diameter och 0,6 mm. tjocklek öfver midten. Öfversidan svagt konvex, undersidan plan eller svagt konvex; öfversidan med aperturerna, undersidan med ett tunt epitek, genom hvilket zooecialrörens initialdelar kunna skönjas. Aperturerna, som ligga tätt hopade öfver zoariets hela öfre yta, äro i de centrala partierna tämligen regelbundet hexagonala; utåt periferien bli de mera rombiska. Samtidigt bli aperturerna i periferien mera snedt ställda och mindre än met centrum (tafl. 5, fig. 1); mot en längdaxel på 0,4 mm. hos de i hela koloniens centrum liggande aperturerna svarar en längdaxel 0,1 mm. hos de i koloniens randzon befintliga. På en radie af 2 mm. längd komma ungefär 8 aperturer. Vallen är vanligtvis af samma höjd rundt kring zooeciet, stundom och särskildt hos de snedt ställda periferiska apertu- rerna synes det proximala peristomet utdraget till en under- läpp. Emellan de normala aperturerna synes en eller ett par mindre djurhusmynningar, mikroporer. Vertikalsnitt genom zoariets centrum (fig. 12). Det cen- trala zooeciet är riktadt rakt uppåt; från en basaldel af un- gefär 0,08 mm. diameter utvidgas detsamma starkt uppåt, så att de öfre partiernas af röret diameter är 4 eller 5 gånger basaldelens. Till detta centrala zooecium sluta sig andra, ordnade symmetriskt, med initialdelen utgående från central- zooeciets bas, sträckande sig utåt sidorna och sedermera uppät emot ytan. Ju längre aflägsnadt från centralzooeciet ett zooecium är, desto längre parti af dess initialdel följer basal- membranen; de längst ute i periferien liggande zooecierna äro så godt som parallella med basalmembranen under hela A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 15 sin sträckning. Diafragmer äro ej iakttagna. Vallen visar samma egendomliga, fint porösa struktur, som anmärktes hos Spatiopora irreqularis HNG, och som är karaktäristisk för hela familjen Ceramoporide. Tangentialsnitt strax under koloniens öfre yta 1 dess cen- trala del (fig. 13) visar de tvärt afskurna, hexagonala eller rombiska zooecialrören, skilda af en tunn, porös vägg. Den proximala sidan af väggen är ofta utsvängd i en halfcirkel- formig bukt, som, stundom förtjockad, säkerligen är att tolka såsom ett svagt utveckladt lunarium. — Tangentialsnitt strax innanför koloniens undre yta (fig. 14). I centrum synes ett tvärt afskuret polygonalt zooecium, från hvilket de öfriga zooecierna utknoppa, ordnande sig subradiärt och med sina initialpartier krypande parallellt med undersidan. 14 Spatiopora discoidea HNG, från Lau; "/1. Fig. 12, vertikalsnitt genom zo- ariets axel; fig. 13, tangentialsnitt strax under zoariets öfre yta; fig. 14, tangentialsnitt strax ofvanför zoariets undre sida. Formens allmänna habitus är till förväxling lik den för Fistulipora parva HANG utmärkande. Ehuru man ej förut känner några fria kolonier bildande spatiopora-species, har jag, på grund af den fullständiga öfverensstämmelsen i bygg- naden mellan denna form och verkliga spatiopora-arter, ej velat för denna gotländska art bilda ett nytt släkte, utan har i stället utvidgat genusdiagnosen att omfatta också arter med fria zoarier. Förekomst: Lau. Fam. Fistuliporid2ase ULRICH. Zoarium skifliknande, grenigt eller oregelbundet, fritt eller inkrusterande. ÖOfre ytan med regelbundet fördelade monticuli 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. eller maculc, bildade af tillslutna vesikler. Lunarium vanligtvis väl utveckladt, stundom saknas sådant alldeles. Zooecialrören cylindriska eller något hoptryckta, med diafragmer eller någon gång utan sådana; vallen tunn. Mellanrummen emellan 200ecia upptagas af en vesikulär väfnad. Gen. Fistulipora Mc Cor, 1850. Zoaria greniga eller skifformiga, fria eller inkrusterande. De fria skifformiga 2z0arierna ha aperturer endast på den öfre sidan; den undre täckes af ett tunt epitek. Aperturerna äro ovala eller pyriforma, stundom öfvergående i cirkelrunda; de äro anordnade i längsrader, som radiera från öfver ytan strödda, från aperturer fria macule; dessa liksom fårorna emellan de upphöjda 200ecialraderna bildas af en på ytan slät, vesikulär väfnad. Diafragmer få eller inga. Lunarium vanligtvis väl ut: veckladt. Fistulipora membranacea n. sp. Mal SiS OR textirgg. a; Lö: 1885. Monticulipora ostiolata HALL Pp. p.. LINDSTRÖM, List fossils upp. silur. format. Gotland, sid. 13. Zoariet bildar tunna, något öfver 0,5 mm. tjocka, plana skifvor, hvilkas undersida är öfverdragen med ett tunt, med koncentriska tillväxtstrior försedt epitek. Aperturerna, på koloniens öfre sida, äro af ett ganska växlande utseende allt eftersom de ligga närmare eller mera aflägset ifrån maculXe. Dessa sist nämnda utgöras af släta, något nedsänkta eller stundom upphöjda fläckar utan aperturer; de äro runda eller oregelbundna, af ungefär 1,5 mm. genom- skärning och liggande på ett afstånd från hvarandra at om- kring 4 mm., räknadt från centrum till centrum. Omkring dessa macul&e ordna sig aperturerna i subradiär anordning, det proximala peristomet närmast maculan. På 2 mm. af en sådan aperturrad komma 6—7 aperturer. De närmast en A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 17 macula liggande aperturerna äro pyriforma med djupt half- cirkelformig utskärning i den proximala randen; med denna är det hästskoformade lunariet sammanvuxet i bela sin ut- sträckning. Aperturernas längdaxel 0,20—0,23 mm. De ett stycke från maculan liggande aperturerna äro något mindre än de nyss nämnda närmare densamma belägna; deras längd- axel 0,15—0,16 mm. Vertikalsnittet (fig. 16) visar de svagt framåt böjda zooecialrören, gående med samma lumen från koloniens basala till dess fria öfre yta och mynnande under ungefär 80” mot denna. Diafragmer äro ej med säkerhet iakttagna. Zooecial- rören omgifvas af en vesikulär väfnad; i somliga fall får denna väfnad utseendet af djurhus med cystifragmer. Fistulipora membranacea HNG, från Hafdhem ; ??/1. Fig. 15, tangential- snitt; gränserna emellan vesiklerna äro otydliga. Fig. 16, vertikalsnitt. Tangentialsnitt strax under den öfre ytan (fig. 15) visar den proximala halfcirkelformiga randutskärningen och det med denna sammanvuxna lunariet samt de svagt framträdande gränserna för vesiklerna i den interzooeciala väfnaden. Ma- cule utgöras af samma vesikulära väfnad, som upptager mel- lanrummen emellan zcoecialrören. Förekomst: Dalhem, Linde, När och Hafdhem. Fistulipora parvu n. sp. En fr Stat SSA textiroo t IS 1920 Zoariet bildar små runda, fria skifvor af 2—4,35 mm. diameter och 0,;—0,8 mm. tjocklek vid midten. Skifvorna Arkiv för 200logi. Band 4. N:o 21. 2 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 21. äro bikonvexa eller plankonvexa, starkt förtunnade mot peri- ferien. Aperturer endast på koloniens öfre sida; dess undre sida täckes af ett tunt epitek, genom hvilket zooeciernas gränser framskymta. ; I det plana eller något nedsänkta midtpartiet är zoariets öfversida fri från aperturer, utom 1 centrum, där en polygo- nal, vanligtvis femkantig djurhusmynning synes (tafl. 5, fig. 4). Denna centrala area, af ungefär 1 mm. diameter, är i stort sedt glatt och slät men visar någon gång svaga gränslinjer emellan underliggande vesikulära väfnads vesikler. Ifrån den- samma sträcka sig fördjupade släta fåror 1 radiär riktning, Fistulipora parva HNG, från Lau. Fig. 17, vertikalsnitt genom zoariets axel; 15/i, Fig. 18, tangentialsnitt strax under zoariets yta; "/1. Fig. 19, tangentialsnitt strax under ytan i zoariets centrum ; ””/1; i midten af snittet synes det pentagonala moderzooeciet, omgifvet af polygonala vesikler. Fig. 20, tangentialsnitt strax ofvanför zoariets undre yta i dess centrala partier; i midten det pentagonala moderzooeciet, från hvilket öfriga zooecier framknoppa:; ”/i. ofta till ett antal af fem, hufvudradier, som sedermera för- grena sig. Aperturerna ligga i öfver fårorna sig höjande, radierande' åsar. Närmast centralarean pyriforma, bli de utåt periferien rombiska; samtidigt aftar deras längdgenomskärning från 0,25 till 0,10 mm., under det deras tvärgenomskärning är mindre varierande, 0,22 resp. 0,14 mm. Aperturerna, af hvilka ungefär 7 komma på 2 mm. längs en rak eller bågböjd radie, äro snedt ställda samt ha det proximala peristomet uppdraget till en utstående underläpp, i hvars halfceirkelformiga utskär- ning lunariet synes, sammanvuxet med peristomet. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 19 Vertikalsnitt genom centrum af ett zoarium (fig. 17) visar i sin midt ett litet upprätt stående djurhus, som sträcker sig direkt från basallamellen till zoariets öfre yta. Detta moder- zooecium omgifves närmast af en vesikulär väfnad af oregel- bundet polyedriska eller något afrundade vesikler af ungefär 0,1 mm. diameter; från moderzooeciets basala del framknoppa zooecierna, först sträckande sig parallellt med zoariets under- sida och sedermera gående i sned riktning uppåt mot öfre ytan; härvid tilltaga de ansenligt 1 vidd. Diafragmer äro iakttagna i ett par zooecier; alltid af obetydlig utveckling. Tangentialsnitt (figg. 18, 19, 20). Ett snitt parallellt med och strax under zoariets öfre yta (fig. 18) visar de snedt öf- verskurna. zooecialrören skilda af en vesikulär väfnad af polygonala vesikler och försedda med ett hästskoformadt lunarium, som 1 hela sin längd är sammanvuxet med den' proximala vallen. Vesiklerna bilda en eller någon gång två rader emellan zooecierna. Tangentialsnitt strax under öfre ytan och 1 zoariets centrala del (fig. 19) framvisar det i tvär- snitt femsidiga moderzooeciet, närmast omgifvet af en vesi- kulär väfnad af oregelbundet kantiga eller afrundade vesikler. Zooecierna skiljas från hvarandra af samma slags vesikulära väfnad, som bildar centralarean. Djupare tangentialsnitt i zoariets centrala del (fig. 20) visar det femkantiga centraia moderzooeciet med från detsamma framknoppande zooecier, som 1 sned riktning öfverskurits af snittet. Lunariet sträcker sig djupt ned, ända till zooecialrörens initialpartier. Förekomst: Lau. Fistulipora mutabilis n. sp. Mafnl2) nos; tan mfiiosg. 3, Asurtextiiogg. 21, 2228. 1873. Monticulipora ostrolata HALL p. P, LINDSTRÖM, Några anteckn. anthozoa tabul., Öfvers. K. Vet. Akad. Förh., 1873, N:o 4, sid. 7- Zoariet bildar fria utbredningar af mycket växlande form, fastvuxna vid sitt underlag medelst en subcentral, kort stjälk. Variationerna 1 zoariets utseende kunde lämpligen fördelas på följande hufvudtyper, emellan hvilka dock naturligtvis finnas en mängd öfvergångsformer: 1) flata, regelbundna, tunna skifvor; största iakttagna diameter 38 mm. med en tjocklek akorRmnm. (tat 2 HE 3): 2) flata, oregelbundet flikade skifvor, ej plana utan gående 20 ARKIV FÖR ZOOLOGiI. BAND Å. N:o 21. i bukter; största iakttagna diameter 45 mm. med en tjocklek af 7,> mm.; stundom synes en eller annan af skifvans flikar förtjockad, d. v. s. dess undersida blir hvälfd på samma sätt som inom typ 3; 3) öfversidan plan eller något fördjupad, undersidan hvälfd eller konisk; den sist nämnda kan visa sig regelbunden eller vara oregelbundet flikig och buktad; skifvans omkrets rund eller elliptisk; största iakttagna diameter 24 mm. med en tjocklek af 8 mm. (tafl. 2, fig. 2); 4) runda eller aflånga skifvor med plan undersida och konisk öfversida (tafl. 2, fig. 6); 5) linsformade eller halfsferoidiska kolonier med plan undersida och mer eller mindre starkt hvälfd öfversida (tafl. 2, figg. 4, 5, 7); det olika förhållandet mellan zoariets diameter och höjd framgår af följande siffror: diameter 53 mm. . . . . . höjd 12 mm. » GÖR annat bad RESTS SONEN » GÖJPRTE TA ol ARA ERNA ITS LNINE » DD DANN RS SANS ON Undersidan är betäckt med ett tunt epitek med tydligt framträdande, koncentriska tillväxtstrior och — valkar; genom epiteket ser man de radiärt anordnade basaldelarna af zooeci- erna (tafl. 2, fig. 1). På öfversidan synas plana macul&e eller upphöjda monticuli på ett afstånd från hvarandra af ungefär 5 mm., räknadt från centrum till centrum. De nämnda bild- ningarna äro runda eller oregelbundna, af ungefär 1.5—2 mm. diameter. De äro fria från aperturer, släta eller försedda med svagt framträdande gränslinjer emellan den underlig- gande vesikulära väfnadens vesikier. Från macui2e resp. monticuli ordna sig aperturerna 1 subradiära rader; på 2 mm. af en sådan rad ligga 5 aperturer. Aperturerna äro ovala, nedtill något utdragna; längsta axeln är 0,30—0,50 mm., största bredden 0,20—0,25 mm. Peristomets proximala del höjer sig kragliknande öfver zoa- riets allmänna yta och blir något mäktigare än de öfriga delarna af samma peristom. Huruvida här förekommer ett verkligt, med peristomet sammanvuxet lunarium, må f. n. lämnas osagdt; något större djup i zooecialröret når i alla händelser lunariet ej (fig. 21). A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 21 Vertikalsnitt genom zoariets axel (fig. 23) visar zooecierna utgående från basallamellen. Tnitialdelen af zooecialröret går till en början snedt utåt (framåt) parallellt med basallamellen, innan detsamma böjer af uppåt, mot zoariets öfre yta, på hvilken det mynnar under ungefär 70” vinkel. Zooecialrören bibehålla samma vidd från basaldelen till mynningen. Dia- fragmer äro mycket sparsamt förhanden, ungefär ett i hvarje zooecialrör, eller saknas de alldeles. Zooecierna omgifvas af polygonala vesikler. Fistulipora mutabilis HNG, från Hafdhem; "hh. Fig. 21, tangentialsnitt strax under zoariets yta; vesiklernas tak försedt med en fin, rupd por. Fig. 22, tangentialsnitt genom zoariets basalparti; zooecierna delvis paral- lella med basallamellen ; den vesikulära väfnaden mindre betydande än på högre nivå. Fig. 23, vertikalsnitt; zooecierna med ett diafragma; initial- delen, obetydligt smalare än öfre den af zooecialröret, är svagt böjd. Tangentialsnitt strax under zoariets öfre yta (fig. 21) visar de i snitt ovala eller pyriforma zooecialrören med en scleren- chymbeläggning, som är något starkare vid den proximala än vid den distala sidan. Af lunarier synes ej spår. Den vesikulära, interzooeciala väfnaden består af kantiga, oregel- bundet polyödriska celler, hvilkas bottnar synas genombor- rade af små, runda porer på samma sätt som hos Fistulipora communis ULR. enligt en iakttagelse af ULRICH.! Dessa ve- sikler äro ungefär af zooeciernas vidd, vanligtvis bildande en 1 Paleont. of Illinois, Vol. 8, sid. 476, tafl. 48, fig. 1 a. 22 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21 enkel rad emellan zooecialrören. I somliga delar af zoariet stöta zooecierna direkt upptill hvarandra utan interzooecial väfnad. — Tangentialsnitt strax ofvanför zoariets undersida (fig. 22) visar de här delvis längs efter träffade imitialdelarna af zooecialrören; i de djupast liggande delarna af snittet gränsa rören ofta omedelbart intill hvarandra utan åtskiljande vesikulär väfnad; något högre upp (fig. 22, till vänster) har den vesikulära väfnaden inskjutit sig såsom en enkel rad af smala celler, isolerande zooecialrören från hvarandra. Zooecial- rörens bredd vid basen och vid ytan är nästan densamma; den interzooeciala väfnaden däremot blir uppåt allt bredare. Från Fistulipora membranacea HNG skiljer sig denna art utom genom hela sitt växtsätt också genom sina större aper- turer samt genom saknaden af lunarier. Förekomst: Lansa på Fårö, Visby, Follingbo, Fröjel, Eksta, Eksta Djupvik, Lau, Stenbro i Silte, Hablingbo kanal, Hablingbo Nissevik, Kanalen från Visne myr, Hafdhem, Grötlingbo, Hoburg. Fistulipora corticea n. sp. Tafl. 3, figg. 20, 21; tafl. 5, figg. 6, 7; textfigg. 24, 25. Zoariet bildar inkrusterande öfverdrag på andra fossil- fragment; ofta lägga sig nya lager utanför de gamla, öfver- klädande dessa, utan att de olika skiktens zooecialrör visa samma orientering. Stundom höja sig skikten (tafl. 3, fig. 20) till upprätta, ihåliga stammar, på insidan beklädda med ett tunt, längsefter liksom reffladt epitek. På koloniens yttre yta synas regelbundet fördelade, plana eller upphöjda fläckar på ett afstånd från hvarandra af un- gefär 3,» mm., räknadt från centrum af en fläck till centrum af dess närmaste granne. Fläckarna bilda runda eller aflånga alldeles täta partier utan aperturer med en längsta diameter af ungefär 1,5 mm.; de omgifvas närmast af en krans af aperturer, något större än de annars öfver koloniens yta strödda. Aperturerna äro runda med halfcirkelformig proximal utskärning, som omgifves af ett huf- eller kragformigt peristom, förstärkt af ett längs hela sin längd med detsamma samman- vuxet, hästskoformadt lunarium (tafl. 5, fig. 7). Efter stark afnötning af en koloni kunna aperturerna få den regelbundet cirkelrunda form, som återges å tafl. 5, fig. 6. Aperturens A: HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 39. 25 längddiameter är i medeltal 0,18 mm., dess tvärdiameter, 1 a. något större än längddiametern, ungefär 0,20 mm. På en längslinje af 2 mm. komma ungefär 7—38 aperturer. Ehuru en radiär anordning af aperturerna med maculze eller monti- culi såsom centrum äfven hos denna art kan spåras, är en sådan ej så strängt genomförd som inom andra Fistulipora- arter. Aperturerna, som vid den radiära anordningen vända sin proximala sida mot centrum, synas här (tafl. 5, fig. 7) mycket ofta ställda så, att deras distala eller laterala partier vetta mot macul&e resp. monticuli. De interzooeciala parti- erna af zoarliets yta äro släta eller svagt gropiga. Fistulipora corticea HNG, från Lau backar; ”/1. Fig. 24, vertikalsnitt. Fig. 25, tangentialsnitt genom en macula, strax under ytan. Vertikalsnitt (fig. 24). Zooecialrören äro försedda med tvärgående diafragmer, som, för att tillhöra en Fistulipora-art, ligga ovanligt tätt intill hvarandra. Zooecierna skiljas från hvarandra af en småcellig vesikulär väfnad. Tangentialsnittet (fig. 25) visar en macula med några omkring densamma liggande zooecier. Dessa, som äro för- sedda med tydligt peristom, ligga liksom inbäddade i en vesikulär väfnad af små, oregelbundet formade vesikler. Genom sitt egendomliga växtsätt närmar sig denna art det af UrricH uppställda släktet Chilotrypa, som utmärkes däraf, att zoariet bildar fria, ihåliga stammar. Som emellertid dessa stammar hos Fistulipora corticea HNG utgöra endast sällsynta och obetydliga växtformer af den vanliga, mera betydande inkrusterande formen, ställer jag nämnda art under släktet Fistulipora. Man kunde kanske från det sakförhål- 24 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. landet. att hos nu beskrifna art en ihålig stam utväxer från en krusta, ställa sig tveksam, huruvida Fistulipora-arter med ihålig stam verkligen äro genetiskt skilda från de inkruste- rande, eller, med andra ord, man kunde draga i tvifvelsmål det berättigade i uppställandet af släktet Chilotrypa. Förekomst: Lansa på Fårö, Dalhem, Visby, Botvaldavik, Östergarn, Vägen mellan Linde och Fardhem, Lau, Lau backar, När (Djupdya), S. om Bondarfve, Grötlingbo, Hoburg. Gen. Cycelotrypa ULRICH, 1896. Zoaria liknande de inom släktet Fistulipora förekommande. Zooecialrören i tvärsnitt cirkelrunda. Lunarier saknas. Cycelotrypa silurica n. sp. Tafl. 1, fig. 19; tafl. 4, figg. 8, 9; textfigg. 26—29. Zoariet bildar cylindriska, förgrenade stammar af ungefär 8 mm. diameter; vid förgreningsställena blir stammen till- plattad; förgreningarna gå i olika plan. Aperturerna ligga strödda öfver stammens yta. Här och där, på växlande afstånd från hvarandra, synas små macule, runda eller oregelbundet springliknande fläckar utan aperturer men med svagt framskymtande gränser emellan den under- "liggande vesikulära väfnadens vesikler; den från aperturer fria ytan har en bredd af 0,7—1 mm. De närmast intill maculan liggande aperturerna ha ofta det proximala peristomet utdraget till en hufformig betäckning öfver aperturen, som därigenom kommer att bli starkt framåtriktad. De distalt om och vid sidorna af maculan liggande aperturerna anordna sig ofta subradiärt omkring denna. Aperturerna äro cirkelrunda, af 0,20—0,25 mm. diameter. På en längsgående linje af 2 mm. komma ungefär 6 aperturer. De äro försedda med ett uppstående, ringformigt peristom, högre på den proximala än på den distala sidan. Lunarium är ej utbildadt. Mellanrummen emellan aperturerna äro van- ligtvis jämna och släta med endast svag antydan till gränser emellan den här befintliga vesikulära väfnadens vesikler; någon gång är taket till dessa vesikler hvälfdt, så att grän- A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 25 serna dem emellan markeras på zoariets yta såsom grunda fåror. Vertikalsnitt. På grund af zooecialrörens något slingrande förlopp har det varit mig omöjligt att kunna lägga ett ver- tikalsnitt längs ett större antal zooeciers hela längd, från deras apertur till den axillära regionen. Af de å figg. 27 och 28 afbildade preparaten framgår emellertid, att zoariet sammansättes af zooecialrör, som böja sig snedt uppåt och utåt från den axillära regionen. Zooeciernas antal förökas genom knoppning ej blott inom de inre partierna af zoariet utan äfven i de ytliga, strax innanför den egentliga kortikala regionen. Zooecialrören tilltaga så småningom i vidd, ju mera Cyclotrypa -silurica HNG, från Visby; "hi. Fig. 26, tvärsnitt genom stammen. Figg. 27 och 28, vertikalsnitt. Fig. 29, tangentialsnitt strax under zoariets yta. de närma sig zoariets yta; de skiljas från hvarandra af en mer eller mindre djupt sig sträckande vesikulär väfnad, bil- dad af endast en cellrad. Denna vesikulära väfnad finnes endast inom den kortikala, den mogna, regionen af zoariet. Stundom gränsa zooecialrören omedelbart till hvarandra, utan mellanliggande vesikulär väfnad. I zooecierna synas 3—4 hela, nedåtböjda diafragmer, på ett afstånd från hvarandra ungefär motsvarande zooeciets diameter eller 1 fullständigt ojämn fördelning. | Tvärsnittet (fig. 26) visar zooecialrören i zoariets randparti skurna längs efter sin axel och åtskilda af en rad mer eller mindre djupa vesikler. De inre partierna af zoariet upptagas 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 21. af de i tvärsnitt afrundade, oregelbundna zooecialrören, at snittet träffade på olika höjd och således också af olika vidd. Tangentialsnitt (fig. 29). Zooecierna mynna snedt mot zoariets yta, hvadan de af tangentialsnittet afskäras i sned riktning och synas ha en elliptisk form; i snitt, normalt mot deras längdaxel, synas de cirkelrunda. De omgifvas af ett 0,02--0,03 mm. mäktigt peristom. Vesiklerna i den inter- zooeciala väfnaden äro polygonala eller svagt afrundade samt af olika storlek allt efter det mellanrum de ha att utfylla. Förekomst: Fårö (Lansa), Visby, Norderstrand vid Visby, Lau, Grötlingbo. Cyclotrypa inflata n. sp. Tafl. 1, fig. 15; tafl. 5, figg. 8, 9; textfigg. 30, 31. Zoariet har formen af tunna, 0,s—1 mm. mäktiga, krustor på andra fossil, följande dessas ytkonturer. Oafsedt de ojämn- heter zoariets yta redan på grund häraf kan visa, blir denna ojämn också genom tydligt framträdande, runda eller aflånga monticuli af 1,s—2 mm. diameter och på ett afstånd från hvarandra af 3--4,5 mm., räknadt från centrum till centrum; på en linje af 20 mm längd komma 5—6 monticuli. I vissa fall ersättas monticuli af plana eller något nedsänkta maculzge af samma storlek och fördelning som monticuli och liksom dessa karaktäriserade däraf, att de i sina centrala partier sakna aperturer och bildas enbart af vesikulär väfnad. Aperturerna, vanligtvis cirkelrunda af 0,2—0,3 mm. dia- meter och, utan tydligt peristom, liksom nedsänkta emellan de hvälfda vesiklerna 1 mellanrummen. I närheten af macul&e resp. monticuli få aperturerna en afvikande form, 1 det deras proximala peristom utdrages uppåt, så att de komma att sitta i öfre ändan af snedställda, öfver ytan sig höjande rör. Deras anordning härvid blir ofta subradiär med macul&e eller monticuli såsom centra. Något lunarium har jag ej iakttagit hos denna form. På en längslinje af 2 mm. gå 5—6 aper- turer. Emellan aperturerna synas otydligt begränsade, 35-, 6-sidiga eller polygonala vesikler. Taket till en sådan vesicula är hvälfdt; vesiculan synes liksom uppblåst. Emellan två aperturer synes vanligtvis endast en, någon gång två serier af vesikler. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 21 Vertikalsnittet (fig. 30) visar de framåt och uppåt böjda zooecialrören, som med ungefär samma vidd gå från den vid- vuxna basallamellen till den fria, öfre ytan af zoariet; på denna utmynna de under en rät eller något sned vinkel. I somliga zooecier synes ett eller annat diafragma; vanligtvis saknas sådana alldeles. Den zooecierna åtskiljande vesiku- lära väfnaden synes åtminstone i vissa fall fortsätta ända ned till basallamellen. 31 Cyclotrypa inflata FHING, från Eksta; ”/1. Fig. 30, vertikalsnitt i radiär riktning genom krustan. Fig. 31, tangentialsnitt strax under zoariets yta. Tangentialsnittet strax under ytan (fig. 31) visar de snedt öfverskurna zooecialrören med deras på grund af snittläget elliptiska form. Peristom saknas eller har en ytterst obetydlig utbildning. Vesiklerna äro kantiga och af växlande form. Förekomst: Östergarn, Eksta. Underordn. Trepostomata ULRICH. Zooecia prismatiska eller cylindriska, med hvarandra sam- manväxta rör, som vanligtvis visa en tydlig skillnad emellan en omogen, axillär, region och en mogen, kortikal; den först nämnda med tunna väggar och sällsynta diafragmer, den senare med förtjockade väggar, talrikare diafragmer och mikroecier; opercula, med en litet centralt hål, finnas i som- liga, synas saknas i andra familjer; monticuli eller macule karakterisera ytutseendet. 28 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 21. Fam. Monticuliporidae NicHoLrs. (ULRICH). Zoariets wtseende växlande. Zooecia vanligtvis med cysti- fragmer åtminstone i den mogna regionen. Aperturer runda eller polygonala. Mikroecier vanliga, med talrika diafragmer. Acantho- porer finnas, vanligtvis äro de små. Gen. Prasopora NicHors. och ETHER. jun., 1877. Zoarium bildar små skifliknande, koniska eller oregelbundna, i utbildadt stadiunt fria utbredningar, hvilkas undre, plana eller konkava, sida täckes af ett tunt epitek. Zooecialrören prisma- tiska eller cylindriska med tunn, jämntjock vall och med cysti- fragmer; de omgifvas af prismatiska mikroecier, hvilkas inre hålighet genom tättstående, sträckta diafragmer afdelas i ett stort antal skilda fack. Acanthoporer finnas vanligtvis, men äro alltid små och föga talrika. Prasopora gotlandica n. sp. Tafl. 1, figg. 16, 17, 18; tafl. 5, figg. 10, 11; textfigg. 32—34. Zoarierna utgöras af små halfklotformade eller lågt ko- niska utbredningar med en diameter af 6—9 mm. och en höjd af 3—4 mm. Den undre ytan är plan eller konkav. Vid snitt genom »zoariet» visar sig detta bestå dels af två kon- 'centriska zooecie-skikt, dels af ett främmande fossilfragment, på hvilket det understa af dessa skikt bildar en krusta, om- slutande detsamma helt och hållet, såväl dess öfre som dess undre sida. Endast på zoariets öfre yta synas aperturer; på dess undre uppträda små kantiga mynningar, snarast liknande mikroporer. Aperturerna äro runda, af 0,20—0,25 mm. diameter; på en linje af 2 mm. längd komma 7—8 aperturer. De äro lik- formigt strödda öfver hela öfre ytan, skilda från hvarandra af kvadratiska, rektangulära eller oregelbundet polygonala mikroporer. Vertikalsnitt (fig. 32) genom axeln visar zoariet samman- satt af två skikt, det ena direkt öfverlagrande det andra. Skikten bildas af radiärt ställda, rörformade zooecier, 1 hvil- kas inre synas talrika cystifragmer. Emellan zooecierna finnas mikroecier, smalare än dessa; de uppträda ej blott inom A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 29 kortikalregionen utan sträcka sig genom skiktets hela mäk- tighet, från dess bas till dess yta. Mikroecierna äro försedda med raka, tvärgående diafragmer på ett afstånd från hvar- andra ungefär motsvarande mikroeciets bredd. De af dia- fragmerna markerade olika partierna af ett mikroecium äro svagt koniska med den smalare ändan nedåtriktad. Fig. 34 visar ett vertikalsnitt genom zoariets undre, nedåtvända, parti. Detta bildar en tunn, 0,09—0,4 mm. mäktig krusta, sammansatt af radiärt ställda rör, som alla äro af samma slag. Dessa sakna de egentliga zooeciernas cystifragmer men ha tättställda, med hvarandra parallella och svagt bågböjda tvärbottnar. Äfven om de således ej Prasopora gotlandica HNGc, från Alfva S. om Hemse; ”/1. Fig. 32, ver- tikalsnitt genom tvåskiktadt zoarium ; zooecierna med cystifragmer, mikroeci- erna med sträckta diafragmer. Fig. 33, tangentialsnitt strax under ytan. Fig. 34, vertikalsnitt genom zoariets undersida. ; kunna karaktäriseras såsom normalt byggda zooecier, närma de sig i alla bändelser mera till zooecierna än till mikroecierna. Tangentialsnitt (fig. 33) strax under ytan af zoariets öfre sida visar de i tvärsnitt runda eller polygonala zooecierna emgifna af smärre, polygonala mikroecier. Väggen bildas af en fin cellikulär lamell, förstärkt af tydlig selerenchymbelägg- ning på insidan af såväl zooecier som mikroecier. Förekomst: Alfva S. om Hemse. Gen. Mesotrypa UrricH, 1893. Zoarium halfklotformigt, kägelliknande eller skifformigt, van- ligtvis fritt eller också inkrusterande. Undersidan, om den är fri, betäckt af ett epitek. Zooecialrören prismatiska eller cylin- 30 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. driska med snedt ställda eller trattformiga diafragmer, som oftå visa cystifragmers form och utseende; 200ecierna skiljas mer eller mindre fullständigt från hvarandra medelst smala, prisma- tiska mikroecier, hvilka sist nämnda ha diafragmer ännu tätare sittande iän 200ecierna. Acanthoporer vanligtvis tillstädes och ganska stora. Mesotrypa suprasilurica n. sp. Tafl. 2; figg. 8—11; tafl. 6, figg. 1-4; textfigg. 35—37. 1873. Monticulipora petropolitana, LINDSTRÖM, Några anteckn. om anthozoa tabulata, Öfvers. K. Vet. Akad. Förh., 1873, N:o 4, sid. 5—17. 1885. Monticulipora petropolitana, var., LINDSTRÖM, List of the fossils of the upp. silur. format. of Gotland, sid. 13. Zoariet bildar höga skifvor eller halfklotformade massor, bestående, hos äldre kolonier, af flera koncentriska skikt. Den unga kolonien bildar till en början ett enskiktadt öfver- drag på andra fossil, oftast på utsidan af ett brachiopodskal (tafl. 2, fig. 11). Vid tillväxten lägga sig nya skikt utanpå det äldsta, icke blott på dess egentliga öfversida utan också räckande ända ned till dess yttre rand, hvarvid kolonien tilltar ej blott i höjd utan också i omfång. Undersidan blir i stort sedt plan men ej jämn utan med tydligt utpräglade koncentriska tillväxtvalkar. Vid eller i närheten af under- sidans centrum ser man oftast bevaradt det fossilfragment, som utgjorde det först anlagda zooecialskiktets underlag (tafl. 2, fig. 9). Öfversidan visar en jämn hvälfning, lägre (tal. 2 fiol S) eller” högre (tafl 2 fig. 10) fHörhalandet mellan koloniens diameter och dess höjd växlar betydligt, såsom framgår af följande mått: diameter 40 mm. . . . . . höjd 35 mm. » DIE ER RAS SE är ac (ÖN > SOME LENS Tse DE RON Aperturer förekomma endast på zoariets öfre, hvälfda, yta och äro af mycket växlande utseende inom olika partier: cirkelrunda med jämnt peristom och skilda från hvarandra af större plana mellanrum (= tillslutna mikroporer) — tafl. 6, fig. 3; en afart af denna aperturform uppkommer därigenom, att zooecialröret vid en maculabildning ej mynnar normalt utan snedt emot zoariets yta, hvarvid aperturens proximala A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 31 peristom blir utdraget till en snedt framåt riktad underläpp (tafl. 6, fig. 4); runda med inbuktningar (= säte för acan- thoporer) och skilda från hvarandra liksom i den nyss skil- drade formen af igenmurade mikroporer (tafl. 6, fig. 2); oregelbundet kantiga, skilda af smala med acanthoporer beväpnade vallar utan inskjutna mikroporer emellan apertu- rerna (tafl. 6, fig. 1). På zoariets yta synas regelbundet för- delade små runda macul&e (tafl. 2, figg. 8, 10) på ett afstånd från hvarandra af 6 mm., räknadt från centrum af en macula till centrum af dess närmaste granne. Aperturerna i dessa macule äro större än de vanliga och skilda från hvarandra af större mellanrum än dessa. Vanligtvis bildas en macula af en större central apertur, närmast omgifven af en krets af sju stycken aperturer, endast obetydligt mindre än den centrala; de närmast utanför denna krets liggande aperturerna äro i sin tur något mindre o. s. v. Aperturernas diameter är normalt 0,1—0,5 mm.; i en macula kan diametern gå upp till 0,7 mm. Vertikalsnitt (figg. 35, 36). Zoariet sammansättes af långa zooecialrör, gående från skiktets bas till dess öfre yta. TIni- tialdelen af zooeciet, som vanligt framknoppande ur närmast proximala zooecium, går först parallellt med underlaget för att sedermera i en skarp kurva böja sig till en riktning vin- kelrätt mot dettas plan (fig. 36). I rören synas talrika dia- fragmer, snedt ställda eller trattformigt fördjupade eller också bågformigt uppåtböjda; ofta förlöpa de snarare som cysti- fragmer än som normala diafragmer. Emellan zooecialrörens rakt uppstigande partier synas andra smalare rör, mikroecier, med ännu tätare ställda diafragmer än hos zooecierna; dia- fragmerna inom mikroecierna äro dessutom rakare mera lik- nande verkliga diafragmer än zooeciernas, som snarast äro att anse som cystifragmer. Vid flyktigt påseende synes kolonien, särskildt i de cen- trala delarna, i hela sin höjd bildad af ett enda lager, i det zooecialrören synas direkt fortsätta från den undre till den öfre ytan. Vid koloniens sidopartier ser man däremot tydligt, hur kolonien sammansättes af flera hvarandra täckande skikt, hvilka t. o. m. kunna vara skilda från hvarandra af detritus- material, bevisande, att det öfverlagrande ej bildats omedel- bart efter det underliggande. Därtill kommer, att zooecial- rören i ett öfre skikt kunna ta annan riktning än i det un- 32 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. BAND 21. derliggande (fig. 36), eller att midt öfver ett zooecium i det ena skiktet kan ligga ett mikroecium i det andra o. s. v. För öfrigt, äfven där det ser ut, som om ett och samma zooecialrör direkt fortsatte genom ett större parti af det sammansatta zoariet, kan man vanligtvis spåra en förefintlig gräns emellan olika skikt däri, att zooeciet mot den öfre ytan af hvarje skikt stundom får diafragmerna mera något tätare anhopade än i sina undre delar. Denna skenbara direkta fortsättning af ett zooecialrör genom flera af de kolonien ( | ys PTT de 6 vär a | Mesotrypa suprasilurica HING, från Visby; "hi. Fig. 35, vertikalsnitt genom ett skikt. Fig. 36, vertikalsnitt genom två skikt, tydligt skilda från hvarandra genom djurhusens olika riktning; mikroecierna nå ej skik- tets bas; imitialdelen af zooecierna är först smal men vidgar sig småningom; i början parallellt med underlaget, gör zooeciet snart en kraftig omböjning uppåt. Fig. 37, tangentialsnitt, visande kantiga mikroecier emellan de mera afrundade zooecierna; acanthoporerna ha rundt lumen. sammansättande skikten beror således endast därpå, att ett yngre zooecium kan ansätta sig ofvanpå ett äldre. Tangentialsmitt strax under koloniens yta (fig.37). Zooecial- tören äro 1 tvärsnitt runda, hexagonala eller oregelbundet mångkantade; 1 det först nämnda fallet upptagas mellan- rummen emellan de olika zooecialrörens väggar af i tvärsnitt rombiska eller oregelbundet kantiga mikroecier, i de senare nämnda stöta zooecialrörens väggar omedelbart intill hvar- andra. Jag har ej sett något fall, utom vid maculabildningar, där mikroecierna omgifva zooecialrören på alla sidor; det är tvärtom vanligt, att zooecialrören åt två eller tre håll gränsa A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 39. J2 direkt till andra zooecialrör. I vallen synas små cirkelrunda acanthoporer med rundt lumen, ofta liggande på vallens in- sida, så att de skjuta in i zooecialrörets hålighet. Förekomst: Visby, Tofta (N. om Nyrefs udde), Tofta (Blåhäll), Gnisvärd, Nygård i Fridhem, Östergarn, St. Karlsö, Eksta, Petesvik i Hablingbo, Kanalen från Visne myr. Såsom af synonymlistan här ofvan framgår, har LIND- STRÖM redan år 1873 beskrifvit denna form under namnet Monticulipora petropolitana PAND. Med detta artnamn belade PANDER år 1830! en estländsk undersilurisk bryozo af samma allmänna habitus som Mesotrypa suprasilurica mihi. Seder- mera ha en mängd former af olika författare beskrifvits under Monticulipora petropolitana, former som ha endast allmänna, yttre egenskaper, zoariets form, gemensamma med den af PANDER afsedda arten. Jag har intet skäl att i detta sam- manhang utreda den mycket krångliga synonymfrågan angå- ende Monticulipora (Mesotrypa) petropolitana PAND., utan nöjer mig med en hänvisning till de redan af DYBowsKt? och NI- CHOLSON ? verkställda utredningarna. Såväl DYBOWSKI som NICHOLSON indraga svenska former under PANDERS gamla namn M. petropolitana, men det rör sig härvid ej om fossil från Gotlands öfversilur utan från Östergötlands chasmops- kalk, om hvilkas identitet med M. petropolitana PANDER nämnda forskare genom direkt och ingående undersökning kunnat öfvertyga sig. Att således formen från Sveriges chasmopskalk är identisk med M. petropolitana PAND., måste anses bevisadt. Därmed är emellertid ej bevisadt, att också den här afsedda formen från Gotland är identisk med PANDERS M. petropolitana. Aperturerna hos Mesotrypa petropolitana PAND. äro regel- bundet hexagonala med tunn vall och, så vidt jag vet, utan acanthoporer; hos Mesotrypa suprasilurica mihi äro aperturerna runda, med eller utan inbuktningar, eller också oregelbundet kantiga samt beväpnade med acanthoporer; vallen förtjockad. På tangentialsnitt äro hos M. petropolitana PAND. alla djur- husen kantiga, zooecierna regelbundet sexkantiga, mikroecierna 1! Beitr. zur Geognosie d. russ. Reiches, sid. 105. > Die Chetetiden d. Ost-balt. silurformation, Dorpat 1878, sid. 24. > Structure and affinities of the gen. Monticulipora, Edinburgh och TLondon, 1881, sid. 156. Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 21. 3 34 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. tre- eller fyrkantiga; hos M. suprasilurica HNG äro zooecierna runda, sexkantiga eller oregelbundna, mikroecierna rombiska eller oregelbundet polygonala. Diafragmernas utseende är hos båda arterna ungefär detsamma, men under det zooeci- ernas diafragmer hos M. petropolitana PANDER bruka bli tä- tare anhkopade vid zooecialrörets öfre ända än i dess äldre delar, kan man i regel hos M. suprasilurica HNG ej spåra en sådan anrikning af diafragmer i zooecialrörets yngsta delar; någon gång kan man se en antydan till en sådan anrikning, men vanligtvis bli diafragmerna glesare mot zooeciets öfre ända. I mikroecierna hos M. petropolitana PAND. äro dia- fragmerna visserligen färre och mera åtskilda än som van- ligtvis är fallet inom andra Mesotrypa-arter, men de äro i alla fall mycket talrikare och tätare anhopade än hos M. suprasilurica HNG. Förhållandet mellan antalet diafragmer på samma längdenhet af mikroecierna hos M. suprasilurica HANG och M. petropolitana PAND. är enligt flera mätningar = IU3 UD På grund af det anförda måste jag anse Mesotrypa-formen från Gotland vara en särskild art, skild från M. petropolitana PAND. I sitt här ofvan anförda arbete! har LINDSTRÖM trott sig finna, att >»Monticulipora petropolitana»> från Gotland (= Meso- trypa suprasilurica HNG) började såsom en inkrusterande »Ceramopora imbricata HALL» (= Ceramopora Lindströmi HNG); när denna »vidgat sig till ett par tum, börja djurhusen växa uppåt och bilda den halfklotformade koloni, som man kallat Monticwlipora»>, liksom å andra sidan? Mesotrypan skulle visa en återgång till Ceramopora-stadiet, »i det att djurhusen på dennas yta ånyo antagit den liggande, från centra utstrålande, otvetydiga bryozo-karaktären>. Sedan jag varit i tillfälle att granska det material, som legat till grund för dessa uttalanden af LINDSTRÖM, kan jag anföra följande. Ceramopora Lindströmi HNG är alltid med hela sin undersida inkrusterande och enskiktad samt visar ingen som helst tendens att växa i höjden till en halfklot- formad koloni. Snitt genom det äldsta skiktet af Mesotrypa suprasilurica HNG, det skikt, som direkt inkrusterar ett ! Några anteckn. om anthozoa tabulata. Öfvers. K. Vetensk. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 5, ff. 2 Oj Cigg Sd Ve A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 30 brachiopodskal, borde visa Ceramopora-karaktär, om Meso- trypan börjat som en Ceramopora; så är emellertid icke fallet, tvärtom, såväl zooecier som mikroecier 1 detta skikt visa precis samma form och byggnad som de närmast öfverlag- rande och ytliga skikten af kolonien; dess zooecialväggar visa ej heller några spår af de för Ceramopora så karakteristiska luckorna eller porkanalerna, utan äro, såsom LINDSTRÖM själf framhåller för Mesotrypans väggar 1 allmänhet, fullkomligt hela och sammanhängande. Jag kan således ej finna något skäl, som talar för riktigheten af LINDSTRÖMS åsikt att Ce- ramopora Lindströmt HNG skulle utgöra ett initialstadium för Mesotrypa suprasilurica HNG; tvärtom, allt talar emot den- samma. Såsom här ofvan (sid. 30, tafl. 6, fig. 4) anfördes, händer det stundom, att zooecierna vid en maculabildning ej mynna normalt utan snedt emot zoariets yta, hvarvid det proximala peristomet blir utdraget och en del af zooecialröret synes ligga fritt på zoariets yta, radierande från ett centrum. Detta förhållande går igen inom vidt skilda släkten, Spatiopora, Fistulipora, Cyclotrypa, Eridotrypa 0. s. v., är med ett ord ett så allmänt förekommande fenomen, att det är alideles utan beviskraft för påståendet, att Ceramopora skulle vara ett återgångsstadium från Mesotrypa, helst som zooecialväggarna 1 dessa öfre, liggande partier af zocecierna visa samma bygg- nad som de äldre delarna af samma zooecier och intet spår af Ceramopora-struktur. Angående den verkliga Mesotrypa petropolitana PANDER har NICHOLSON! redan förut på rent teoretiska grunder för- nekat möjligheten af dess härstamning från ett Ceramopora- stadium. | I detta sammanhang bör emellertid ej förbises, att huf- vudändamålet med LINDSTRÖMS resonemang var att bevisa, att »Monticuliporan> är en bryozo och ej, såsom man före honom ansåg, en korall. Att denna hans åsikt är fullt be- rättigad, måste numera anses gifvet, äfven om jag ansett mig böra fordra andra bevis än de af honom framlagda. Såsom sådana vill jag här endast påminna om närvaron af macule och af acanthoporer hos Mesotrypa suprasilurica HING, bild- ! Struct. and affinit. genus Monticulipora. Edinburgh och London 1881, sid. 56, ff. ( 36 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. Fam. Batostomellid2e ULRICE. Zoariet vanligtvis grenigt. Zooeciernas kortikala del med tjocka väggar, som synas sammansmälta med angränsande 200e- ciers. Diafragmer vanligen inskränkta till kortikalregionen, ofta genomborrade i centrum. Mikroecier finnas vanligtvis, men äro mycket ofta få och af ringa utsträckning. Acanthoporer oftast för handen. Gen. Eridotrypa ULRICH, 1893. Zoariet bildar fria, smala grenar. Zooecierna riktade mer eller mindre snedt uppåt, inom kortikalregionen tjockväggiga samt inom samma region och hufvudsakligen i dess inre partier för- sedda med diafragmer. Mikroecier finnas, i somliga fall talrika, i andra få; de äro vanligtvis försedda med tätt sittande diafrag- mer. ÅAcanthoporer små och få, eller också saknas de alldeles. Eridotrypa ramea n. sp. Tafl. 3, figg. 6—9; tafl. 6, fig. 9; textfigg. 38—42. Zoariet bildar till en början utbredda, tunna krustor, vidvuxna andra fossilfragment, brachiopodskal, enerinitstjälkar o. s. v. På krustan synas här och där vårtliknande upp- höjningar (tafl. 3, fig. 8), början till de vanliga, upprätta, fria stammarna (tafl. 3, fig. 7). Dessa, som på tvärsnittet äro elliptiska eller cirkelrunda, börja, redan då de nått en höjd af 3 mm., att dikotomera i två från hvarandra under olika stora vinklar utstående grenar. Delningen upprepas med kortare eller längre mellanrum, och grenarna komma att ligga i olika plan utan iakttagbart schema. Stundom hop- smälta grenarna, så att zoariet får ett fönstradt utseende (tafl. 3, fig. 6). Grenarnas tjocklek varierar från 1 till 3 mm. Aperturerna på de inkrusterande och på de fritt upp- stående, greniga partierna af zoariet äro af samma utseende och storlek, hexagonala, rombiska eller oregelbundet poly- öedriska, skilda af skarpa, jämna vallar (tafl. 6, fig. 9); deras diameter växlar emellan 0,16 och 0,27 mm. På en längs- gående linje af 2 mm. komma 7-9 aperturer. Vanligtvis ligga de strödda, ordnade så som deras form fordrar och med A HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. OM en tunn vall af ungefär 0,04 mm. tjocklek. Här och hvar på koloniens yta synas föga framträdande macul&e, bildade af 6—7 något större aperturer, som ordnat sig radiärt om- kring en central, rund apertur; vallen är förtjockad och i densamma synas små oregelbundna mikroporer. Mera i ögo- nen fallande bli de för arten så karaktäristiska maculabild- ningar, som afbildats tafl. 6, fig. 9. Dessa uppkomma däri- genom, att flera sådana förtjockade och med mikroporer för- sedda partier af zooeciernas vall kommit att ligga intill hvarandra, bildande längre eller kortare band öfver krustan eller omkring stammen. Afståndet mellan midtpartierna af tvenne närliggande sådana band är ungefär 1,4 mm.; på 10 mm. längd af en stam komma 7 bandformade macul&Xe. Van- ligtvis äro banden ej slutna rundt om hela stammen utan afbrutna. I bandens fortsättning synas då korta strimmor eller runda fläckar, bildade analogt med banden. Öfver stora sträckor af zoariets yta kunna mikroporer alldeles saknas; endast inom macule är deras förekomst konstant. Vertikalsnitt genom krustan (fig. 42) visar de små, 0,3—0,6 mm. höga zooecialrören fastvuxna med sin bas vid underlaget, upptill svagt utvidgade och försedda med ett par diafragmer. Vallen i zooecialrörens öfre delar något tjockare än i de undre. Zooecierna äro svagt bågböjda, lutande framåt mot zoariets distala ända. — Där krustan öfvergår 1 en fri stam (fig. 42), bli zooecierna småningom allt högre och samtidigt starkare bågböjda, så att zooeciets apertur 1 närheten af den upp- stigande stammen, vid densammas bakre sida, kommer att ligga ej framom utan midt öfver dess basalparti; samtidigt ökas diafragmernas antal till ungefär 10 i hvarje zooecium. — I den uppstigande stammens basala del visa de åt det proximala hållet vettande zooecierna en ännu starkare böj- ning bakåt (fig. 42), hvarvid aperturen kommer bakom basen. Inom dessa zooeciers kortikala del äro diafragmerna lika tätt hopade som 1 hela zooecialröret vid krustans öfvergång i stammen; i deras axillära region däremot bli diafragmerna längre aflägsnade ifrån hvarandra, så att de i stammens axel belägna delarna af zooecialrören så godt som alldeles sakna diafragmer. Endast de 4 eller 5 närmast öfver stammens bas liggande aperturerna tillhöra zooecier, hvilkas bas hvilar direkt på underlaget; de högre liggande aperturernas zooecier gå ej direkt till underlaget utan framknoppa från några få zooecial- 38 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. rör 1 stammens axillära basalparti. — På stammens distala, främre, sida sker öfvergången från stam till krusta därigenom, att zooecialrören bli allt mindre bågböjda och framåtlutande, under det de samtidigt bli allt lägre. ra 05 RR TRASSIN LU ige ) : RN 1 I AVN NOEN stans FEridotrypa ramea HNSG, från Lauberg. Fig. 38, tvärsnitt gonom ett inkrusterande zoarium ; till höger synes ett mikroecium med tätt liggande diafragmer; 9/1. Fig. 39, vertikalsnitt genom en fri stam; ”/h. Fig. 40, tvärsnitt genom en fri stam; ”/. Fig. 41, tangentialsnitt strax under stammens yta; ”/1. Fig. 42, vertikalsnitt i proximal-distal riktning genom krustan, där denna öfvergår i en fri stam; ”"/1. Såsom af det sagda framgår, motsvarar den inkrusterande delen af zoariet stammens kortikala, mogna, region, ej dess axillära. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 39 Vertikalsnitt genom ett högre parti af stammen (fig. 39) visar en tydlig skillnad emellan den kortikala, mogna, regionen och den axillära, omogna. I den sist nämnda ha zooecial- rören tunra väggar och sakna diafragmer; de gå här snedt uppåt och utåt; nya rör tillkomma genom knoppning. I den mogna regionen, som sträcker sig till ungefär !/s mm. djup under zoariets yta, äro väggarna förtjockade genom en scle- renchympåläggning, diafragmerna äro talrika, och zooecialrören böja sig i skarp båge utåt mot zoariets yta. MSclerenchym- beläggningen för hvarje zooecium går till ungefär 0,04 mm. mäktighet; diafragmernas antal växlar emellan 3 och 6 i hvarje zooecium; de ligga på ett normalafstånd från hvar- andra af 0,1 mm.; zooecialrören mynna utåt under nästan rät vinkel mot zoarlets yta. Mikroecier äro ej iakttagna på vertikalsnitt. Tangentialsnitt (fig. 41) strax under zoariets yta visar de här rundade zooecialrören beklädda med ringformigt scleren- chym. Gränsen emellan de olika zooecierna är stundom ganska tydlig; den markeras af en ljus cellikulär lamell, som på snittet får formen af ett fint perlsnöre. I vinklarna emellan zooecierna uppkomma större, trekantiga luckor. Mikroecierna små och kantiga. Tvärsnitt genom en fri stam (fig. 40) visar zooecialrören i den axillära delen af zoariet kantiga och tunnväggiga. I den mogna regionen äro zooecialrören träffade mera på längs och visa därvid naturligtvis samma utseende som i vertikal- snittet. — Ett tvärsnitt, vinkelrätt mot längdriktringen hos ett inkrusterande parti och lagdt så, att det går genom axeln af en från krustan utgående, vårtliknande stam, är afbildadt å fig. 38. Närmast den inkrusterade krinoidéstjälken och fastvuxen vid denna medelst en ytterst fintrådigt struerad kalcitlamell ligger en cellikulär lamell af samma byggnad som den här ofvan omnämnda. Från denna lamell utgå zooecial- väggarna; 1 början tunna, få de mot periferien en scleren- chymbeläggning. Zooecialrören stå ej normalt mot underlaget, utan äro i sina basalpartier något framåtböjda. Således af snittet tvärt afskurna, visa sig dessa basaldelar ej runda utan kantiga och tunnväggiga. Detta snitt är intressant också därför, att det träffat ett mikroecium; detta bildar ett på sina ställen insnördt rör af mindre lumen än zooecierna och med tätare liggande diafragmer. 40 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 21. Diafragmerna 1 det greniga zoariets äldsta delar äro mycket talrikare och tätare anhopade än 1 dess yngre; redan på un- gefär 1,5 mm. höjd öfver basalkrustan ha zooecialrören fått det för stammens öfre delar karaktäristiska utseendet. Förekomst: Stranden N. om Länna, Lau, Lauberg. Eridotrypa densipora n. sp. Tafl. 3, fig. 5; tafl. 6, fig. 5; textfigg. 43—45. Zoariet bildar cylindriska eller oregelbundna grenar af 5—10 mm. diameter. Ytan är slät, utan några uppstående montikler eller taggbildningar. Aperturerna äro runda eller svagt kantiga med trattlikt nedsänkt peristom, skilda från hvarandra af en jämn vall. Deras diameter växlar emellan 0,14 och 0,18 mm.; på en längs- gående linje af 2 mm. komma ungefär 10 aperturer. Maculze knappast iakttagbara; mikroporer saknas vanligtvis alldeles; någon gång gruppera sig emellertid några små kantiga eller rundade sådana omkring en apertur; härvid bildas af den centrala aperturen jämte mikroporerna och de dessa närmast omgifvande, något större aperturerna en otydligt utpräglad macula. Vertikalsnitt genom zoariets axel (fig. 43) visar, huru de axillära partierna af zooecialrörens väggar äro tunna och buktade, under det däremot de kortikala delarna af samma zooecium ha starkt förtjockade väggar. Denna sclerenchym- beläggning sträcker sig till ett djup af ungefär 1,25—1,37 mm. under zoariets yta; på de tjockaste ställena är den ungefär 0,05 mm. mäktig. Zooecialrören, som till en början gå snedt uppåt och utåt under 20—25?” vinkel mot zoariets yta, göra vid kortikalregionens början en skarp kurva utåt, så att mynningspartiet står ungefär vinkelrätt mot samma yta. Diafragmerna äro samlade inom kortikalregionen och före- komma ej 1 zooecialrörens mera axillära delar; det normala antalet 1 hvarje zooecium är 5; stundom äro diafragmerna något fler, stundom färre (det iakttagna maximum och mi- nimum = 8 och 2), sträckande sig såsom plana skifvor från ena sidan af zooecialröret till den andra. Väggen bildas af en tunn cellikulär lamell af runda cellikler, af hvilka ungefär 37 stycken gå på hvarje millimeters Jängd af lamellen: denna A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 41 förstärkes, såsom här ofvan omnämndes af en sclerenechym- beläggning. Tvärsnitt (fig. 44). I kortikalregionen äro zooecierna träf- fade af snittet parallellt med sin längdaxel; denna portion visar således samma utseende som i vertikalsnittet. I axillär- regionen däremot äro zooecialrören afskurna mer eller mindre på tvärs. De visa sig härvid tunnväggiga och oregelbundet polyäédriska, större och mindre om hvarandra; de sist nämnda representera nytillträdande zooecialrör strax efter framknop- pandet. På detta snitt synes också ett mikroecium 1 längd- snitt, smalare än zooecierna och med diafragmerna talrikare Eridotrypa densipora HNG, från Rosendal i Follingbo; '/1. Fig. 43, vertikalsnitt genom stammens axel. Fig. 44, tvärsnitt genom stammen. Fig. 45, tangentialsnitt strax under ytan. och tätare anhopade än i zooecialrören; mikroeciet visar dessutom insnörningar vid diafragmernas insertion. Tangentralsnitt strax under zoariets yta (fig. 45) visar den här ofvan omnämnda cellikulära lamellen emellan zooeci- erna samt det zooecialrörens insida närmast beklädande scle- renchymet; detta sist nämnda bestående af koncentriska lameller. I vinklarna, där flera olika zooecier sammanstöta, synas små triangulära lakuner. Genom sina små och tätt liggande aperturer skiljer sig denna art redan i det yttre från andra Fridotrypa-arter. Förekomst: Rosendal i Follingbo. 42 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:o 21. Hridotrypa crassa n. sp. Tafl. 3. figg. 1—4; tafl. 6, figg. 7, 8; textfigg. 46—49. 1883. Monticulipora fibrosa, p- p.- LINDSTRÖM, List fossils upper silur. form. of Gotland, sid. 13. Zoariet bildar oregelbundna stammar; vanligtvis af run- dadt tvärsnitt blir stammen stundom mera tillplattad. Dia- metern 8—10 mm. Jämte denna stamliknande, fria form finnes en annan, som bildar utbredda krustor på andra fossil eller fragment af sådana, och som visar absolut samma yt- utseende som de fria stammarna. På ett exemplar, från Östergarn, inkrusterande ett brachiopodskal (tafl. 3, fig. 4), höjer sig krustan till en kalottformad bildning, som står fritt ut från stödet. Ehuru jag ej i fråga om Hridotrypa crassa HNG sett stammar utgå från krustan lika tydligt som i fråga om Hridotrypa ramea HNG och således ej här med samma bestämdhet som vid sist nämnda art kan uttala, att krustan och stammarna tillhöra samma art, utgörande delar af en och samma koloni, finner jag dock ett sådant antagande i hög grad sannolikt, enär, som nämndes, såväl ytutseende som inre byggnad hos krustan och stammarna visa den mest full- ständiga öfverensstämmelse. Aperturerna, strödda öfver zoariets fria yta, äro hesasot nala eller oregelbundet polygonala, sällan runda (tafl. 6, figg. 7, 8). Diametern växlar emellan 0,17 och 0,32 mm. Här och hvar synas grupper af 6—7 större aperturer, omgifvande 1 radiär anordning en central, stor apertur, tillsammans bil- dande en macula. Afståndet från centrum af en macula till centrum af den närmast liggande ungefär 3,> mm. Stundom uppträder en eller två små kantiga mikroporer emellan aper- turerna i en macula; annars synas mikroporer alldeles saknas. Vertikalsnitt genom en fri stam (fig. 47) visar zoariet sammansatt af långa, bågformigt böjda zooecialrör, som mynna på ytan under en nära nog rät vinkel eller riktade något snedt framåt och uppåt. I den omogna regionen äro zooecial- väggarna buktade och tunna, i den mogna förstärkes väggens cellikulära lamell af en sclerenchymbeläggning, hvars mäk- tighet är 0,02—0,03 mm. Diafragmer finnas inom rörets hela längd, således ej blott i den mogna utan äfven i den omogna regionen; i den först nämnda äro de emellertid tätare anho- pade än i den senare. De äro ej alltid plana, sträckta, utan A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 43 vanligtvis nedåt fördjupade. — Ett vertikalsnitt genom en krusta, lagdt parallellt med zooecialrörens böjningsriktning, afbildas i fig. 49. På underlaget, i detta fall en krinoidéstjälk, och fästadt vid detta medelst en tunn, strukturlös eller fin- trådig kalcitaflagring, ligger en cellikulär lamell, från hvilken de framåt och uppåt böjda zooecialrören framknoppa; zooeci- erna mynna på zoariets yta, vinkelrätt mot densamma. I zooecierna synas 4—6 nedåt bågböjda diafragmer, således af samma antal och utseende som i den fria stammens mogna del, hvilken krustan liknar äfven i det afseendet, att rörväg- garna äro belagda med sclerenchym. Eridotrypa crassa HNG, från Lauberg. Fig. 46, tvärsnitt genom stam- men; 1. Fig. 47, vertikalsnitt genom stammens axel; "/i. Fig. 48, tan- gentialsnitt strax under ytan; ”/i. Fig. 49, vertikalsnitt genom en krusta i proximal-distal riktning; "i. Om således, som jag antar, krustan och den fria stammen utgöra en och samma art, motsvaras krustan af den kortikala, mogna, delen af stammen, häri öfverensstämmande med för- hållandet hos Eridotrypa ramea HnNG. Tangentialsnitt strax under ytan (fig. 48). Rörväggarna utgöras af en tunn cellikulär lamell jämte en obetydlig scle- renchymbeläggning, som gör rörets lumen i någon mån af- rundadt. I vinklarna, där flera zooecialväggar stöta ihop, synas små acanthoporer med rundt lumen. Tvärsnitt genom stammen (fig. 46). De i den axillära, omogna, regionen tvärt afskurna zooecialrören äro prisma- tiska, hexagonala eller oregelbundet polygonala. I vinklarna, där flera rör stöta ihop liksom också i en mellanvägg emellan 44 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:o 21 två rör synas små runda acanthoporer. Dei kortikalregionen belägna delarna af zooecialrören träffas längs efter af snittet. Förekomst: Kanalen från Stormyr i Rute, Slite, Visby, Dalhem, Östergarn, Eksta Djupvik, Lindeklint, Lauberg, Lau kanal, Sandarfve och Sandarfve kulle, Hablingbo, Grötlingbo, Bursvik, Hoburg. Genom sina tjocka stammar och stora aperturer skiljer sig denna Hridotrypa-art från de andra gotländska redan vid en rent yttre examinering; likaså är den genom sin inre byggnad skild från dessa och alla andra JHridotrypa-arter. Den liknar visserligen i hög grad den nordamerikanska devon- form, som UrricH kallar Monotrypella appressa ULR., och som han afbildar? under namnet Monotrypella simplex ULR.; men under det hos Eridotrypa appressa ULR. diafragmerna ej komma närmare zoariets yta än ungefär 1 mm., finnas dia- fragmer hos ridotrypa crassa HNG redan på 0,15 mm. djup under zoariets yta; hos den sist nämnda synas de särskilda zooecialrörens diafragmer vara talrikare än hos Hridotrypa appressa ULR. Gen. Bythoepora MiLL, och DYER, 1878. Zoarret bildas af långsträckta, smala, förgrenade stammar. Apertuwrerna snedt framåt utdragna; mikroporer och acanthoporer sällsynta. Diafragmer få eller också saknas de alldeles. Bythopora Ulrich n. sp. Tafl. 3. figg. 10—13; tafl. 6, fig. 6; textfigg. 530—52. Zoariet bildar något tillplattade stammar af ungefär 3—5 mm. diameter, som förgrenade sig dikotomt under ungefär räta vinklar och i olika plan; afståndet emellan förgrenings- ställena 10—20 mm. eller ännu större. I ett par fall har jag iakttagit denna art såsom en tunn krusta på t. ex. krinoidé- stjälkar; från krustan höja sig här och hvar små vårtliknande stammar. En ung, 28 mm. hög stam (tafl. 3, fig. 13) utgår från en inkrusterande basalutbredning af 5 mm. diameter. ! Geol. Survey Illinois. Vol. 8, sid. 453. ? Op. cit., pl. 46, fig. I (hänvisningen å sid. 453 till pl. 44, fig. I beror naturligtvis på tryckfel). A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 45 Aperturerna äro ovala, subhexagonala eller oregelbundet polygonala, af 0,20—0,25 mm. längd och 0,12—0,14 mm. bredd; på 2 mm. längd af zoariet komma 7—8 aperturer. Apertu- rerna, som äro svagt nedsänkta, skiljas från hvarandra af en jämn vall, på hvilken stundom en fåra markerar gränsen emellan de olika zooecierna. De äro dels likformigt strödda öfver zoariets yta, dels grupperade till macule, i det 6—38 större aperturer med kraftigare vall ställa sig radiärt, van- ligtvis omkring en större apertur eller också utan sådant centrum (tafl. 6, fig. 6). Någon gång höja sig dessa maculze svagt öfver zoariets allmänna yta, bildande små monticuli. På 20 mm. längd af zoariets yta komma 8—10 macule; Bythopora Ulrichi HNG, från Visby; !/1. Fig. 50, vertikalsnitt genom stammens axel. Fig. 51, tvärsnitt genom stammen. Fig. 52, tangentialsnitt strax under stammens yta. hvarje macula har en ungefärlig diameter af 1 mm. Endast undantagsvis synas små vinkliga mikroporer emellan aper- turerna. Vertikalsnitt genom stammens axel (fig. 50) visar de rör- formade zooecierna i den omogna delen mycket tunnväggiga,; i den mogna regionen däremot äro väggarna starkt förtjoc- kade, här bestående af en cellikulär lamell, sammansatt af små, runda, omkring 0,010—0,015 mm. stora cellikler. På denna lamell lägger sig i den mogna regionen, som här är af myc- ket ringa, knappast 0,14 mm., mäktighet, ett sclerenchym, som för hvarje zooecium har en tjocklek af 0,05 mm. Zooe- cialrören mynna på zoariets yta under 25—30” vinkel mot denna. I zooecierna synes ett diafragma inom den mogna delen; i den omogna, axillära, delen saknas diafragmer alldeles. 46 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 21. Tangentialsnitt strax under zoariets yta (fig. 52) visa de snedt afskurna zooecialrörens ovala lumen, begränsadt af ett fintrådigt strueradt sclerenchym. De särskilda zooeciernas väggar äro oftast utan synbar gräns sammansmälta med hvar- andra; stundom däremot synes i selerenehymvallen en celli- kulär lamell, markerande gränslinjen. Tvärsnitt genom stammen (fig. 51). I den axillära delen äro zooecierna prismatiska och tunnväggiga, i den tunna kortikaldelen däremot tjockväggiga. I zooecialväggarna synas små acanthoporer med rundt lumen. Förekomst: Slite, Visby. Fam. Trematoporidae ULRICE. Zoaria af växlande form, fria eller inkrusterande. Zooecia oregelbundna 1 den axillära regionen, vanligtvis med förtjockad vall i den proximala delen, här oftast med diafragmer; kontakt- linjen emellan angränsande 200ecialvallar tydlig; mikroporer vanligtvis talrika, tillslutna, stundom saknas de alldeles; acantho- porer mer eller mindre talrika. Gen. Monotrypa NICHOLS., 1879, emend. ULRICH, 1890. Zoaria oregelbundet klot- eller halfklotformade, diskoidala. Djurhusen af endast ett slag, 2ooecier, bildande långa, vida, prismatiska rör med tunn, ofta skrynklad vall wtan skillnad emellan omogen och mogen region, diafragmer vanligtvis spridda; acanthoporer saknas. Monotrypa gotlandica n. sp. Tafl. 7, fig. 5; textfigg. 53—53. 1885. Monticulipora fibrosa Pp. Pp... LINDSTRÖM, List fossils upp. silur. form. of Gotland, sid. 13. Zoariet bildar lågt halfklotformade eller skifliknande ut- bredningar med plan eller konkav undersida, som visar kon- centriska tillväxtvalkar, samt med svagt hvälfd öfversida. Aperturerna (tafl. 7, fig. 5), endast på öfversidan, äro af pentagonal, hexagonal eller oregelbundet polygonal form och af 0,25—0,40 mm. diameter; på en linje af 2 mm. längd komma A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 47 7—38 aperturer. Utom dessa normala aperturer finnas andra större, af ända till 0,6 mm. diameter, ställda tillsammans till macule, af 2,5—3 mm. diameter; afståndet mellan centra hos närliggande maculae 7,5 mm. Vertikalsnitt i radiär riktning (fig. 53). Zoariet samman- sättes af koncentriska skikt af i medeltal 5—6 mm. höjd. Hvarje af dessa skikt består af ett antal långa zooecialrör med tunna, ofta skrynklade väggar. Initialpartiet af zooeciet, smalare än de öfre delarna, går först parallellt med underlaget snedt framåt, d. v. s. 1 radiär riktning ifrån centrum, för att Monotrypa gotlandica HnNG, från Visby; "”/i. Fig. 53, vertikalsnitt i proximal-distal riktning. Fig. 54, vertikalsnitt i proximal-distal riktning genom skiktets basaldel. Fig. 55, tangentialsnitt strax under zoariets yta. sedermera efter en skarp omböjning stiga rakt upp till zoa- riets yta, normalt mot denna; härunder vidgas, som nämndes, röret något. I zooecialröret synas plana, oftast tvärställda, någon gång sneda diafragmer, spridda med längre och kor- tare mellanrum i zoariets hela höjd med undantag för den egentliga initialdelen. De här ofvan omnämnda valkarna på koloniens undersida äro en följd af en egendomlighet i zooecial- rörens framknoppande (fig. 54). Knopparna framkomma för en 3—5 zooeciers vidkommande på samma relativa, öfre, sida af basallamellen, hvarvid denna så småningom höjer sig, tills ändtligen ett zooeciurm framknoppar på basallamellens undre sida; basaldelen af detta första zooecium i den nya serien 48 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 21. böjer sig snedt nedåt, bildande en upphöjd valk, för att se- dermera slå om snedt uppåt, låtande zooecier framknoppa på sin öfre sida. Tangentialsnitt (fig. 55) visar de tunna zooecialväggarna utan acanthoporer. I väl bevarade exemplar synes vallen sammansatt af två skilda lameller; särskildt tydligt blir detta 1 hörnen, där tre eller fyra zooecier stöta ihop. Förekomst: Visby, Gothems Hammar, Eksta. Fam. Calloporidae ULRICH. Zoarium grenigt, bladliknande eller diskoidalt. Zooecia till- taga mycket långsamt i vidd, deras proximala ända mycket lik ett mikroecium; aperturer subcirkulära, omgifna af kantiga mikroporer, eller också polygonala och då utan eller med få mikroporer. Acanthoporer saknas. Gen. Callopora HALL, 1852 (non GRAY, 1848). Zoariet bildar vanligtvis fria, förgrenade stammar, någon gång bladliknande utbredningar. Zooecialrören runda eller prisma- tiska, omgifna af mer eller mindre talrika, kantiga mikroecier. Åperturerna runda, vid gynnsamt bevaringstillstånd täckta af ett i centrum genomborradt och med radtierande ribbor orneradt oper- culum. Zooecierna med talrika diafragmer, tätast anhopade i "deras proximala och distala delar, men spridda i mellanpartiet. Mikroeciernas diafragmer äro tätt liggande, ungefär som i 200e- ciernas proximaldel. Acanthoporer saknas. Callopora baltica n. sp. Tafl. 3, figg. 14, 15; tafl. 7, figg. 6—8; textfigg. 56—58. 1885. Monticulipora Fletcheri E. H., LINDSTRÖM, List fossils upp. silur. format. of Gotland, sid. 13. Förgrenade, fria, 1 tvärsnitt runda eller elliptiska stammar af omkring 1,5>—5 mm. diameter. I ett par fall har jag sett stammen i sammanhang med en inkrusterande basalutbred- ning; den ena af dessa stammar har en höjd af endast 2 mm., den andra har en höjd af 12,5 mm., basalutbredningens diameter 7,> mm. Stammen är ofta oregelbunden, försedd A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 39. 49 med insnörningar. Förgreningen är dikotom under ungefär räta vinklar men visar för öfrigt ingen lagbundenhet. Aperturerna äro cirkelrunda af 0,23—0,36 mm. diameter; på 2 mm. längd komma 4 aperturer. I många fall äro aper- turerna öppna, i andra (detta gäller särskildt zoarierna från Hafdhem) äro de försedda med ett operculum (tafl. 7, fig. 7), i centrum genomborradt af en rund öppning af 0,1 mm. dia- meter. Omkring öppningen synes en uppstående ringformig vall, från hvilken sex radierande ribbor sträcka sig ut mot den yttre randen. Apverturerna, som omgifvas af ett tydligt, ringformigt peristom, skiljas från hvarandra af mikroporer, kantiga, oregelbundet polygonala och af växlande mängd; ofta anordna sig mikroporerna radiärt omkring aperturen, stundom gränsa två aperturer omedelbart upptill hvarandra utan att skiljas af några mikroporer. På sina ställen saknas aperturer helt och hållet; deras plats intages af mikroporer. Dessa fläckar utan aperturer ligga ofta i de här ofvan om- nämnda insnörningarna på stammen eller i vinkeln emellan grenarna, bildande större eller mindre, tvärgående bälten. Man frestas tänka sig insnörningarna på stammen uppkomna just i samband med zooeciernas undertryckande. — Vid öf- vergången från den inkrusterande delen till den fria stammen får denna det ytutseende, tafl. 7, fig. 8 utvisar. Denna basaldel saknar aperturer. Nedanför den zon, där de nedersta små aperturerna synas, är zoariet försedt med kantiga mikroporer, hvilka längre ned på stammen och på den inkrusterande delen bli mera långsträckta och antaga formen af subparal- lella fåror, skilda af uppstående smala åsar. Vertrkalsnitt (fig. 56) visar zooecialrören på olika utveck- lingsstadier. I början smala, tilltaga zooecialrören endast mycket långsamt i vidd; i dessa smala partier af zooecierna äro diafragmerna mycket tätt stående; deras afstånd från hvarandra ungefär lika stort som zooeciets diameter. I de portioner af zooecialröret, där detta nått sin fulla vidd, stå diafragmerna mera spridda också här på ett afstånd från hvarandra af rörets diameter. Mikroecierna, 1 stammens mogna del, ha talrika, tätt stående diafragmer, på samma sätt fördelade som i zooeciernas initialpartier. — I basaldelen af zoariet och på de ställen, där detta under koloniens lifstid skadats och åter hopläkts, blir byggnaden en annan än den nu beskrifna (fig. 57). Djurhusen böja sig härvid bakåt och Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 21. 4 50 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. nedåt mot zoariets proximala ända, samtidigt fyllas de egent- liga djurhusens distala partier med tätt liggande diafragmer; hela bildningen börjar likna en vesikulär väfnad, 1 hvilken zooeciernas gränser äro svåra om ej omöjliga att skönja, en förstärkningsväfnad, i viss mån jämförlig den förut af mig från Phenopora Lindströmt ULR. beskrifna.t Tangentialsnitt strax under ytan (fig. 58). Zooecialrören äro i tvärsnitt runda. Väggen bildas af en 0,04 mm. tjock selerenchymring, hvars insida löper ut i ett antal, vanligtvis 6—38 små tappar. På vertikalsnittet kunna stundom liknande ojämnheter iakttagas, bevisande att det här ej är fråga om septa utan om spinule. Man kunde möjligen misstänka, att dessa tappar tjänstgjort såsom stöd för operkelapparaten. TS H uu LE Callopora baltica HNG, från Visby; "”/1. Fig. 56, vertikalsnitt genom stammens axel. Fig. 57, vertikalsnitt genom den nedre, inkrusterande delen af zoariet. Fig. 58, tangentialsnitt strax under stammens yta. Förekomst: Lansa på Fårö, Visby, Eksta Djupvik, Hafd- hem, Sundre Klef. Callopora varians n. Sp. Tafl. 3, fig. 16; tafl. 7, figg. I och 9; textfigg. 59—061. Zoariet bildar krökta och vridna samt oregelbundet för- grenade stammar af 4—6 mm. diameter, fastvuxna vid sitt underlag medelst en tunn, detta vidvuxen krusta. Aperturerna äro strödda på zoariets yta, cirkelrunda, med tydligt, ringformigt peristom och af 0,3—0,4+ mm. dia- meter; på 2 mm. längd gå ungefär 5 aperturer. Emellan 1 HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 1, Arkiv för zoologi, Bd 2, N:o 10, sid. 14. A.. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 51 aperturerna synes vanligen en eller två rader af små kantiga mikroporer; stundom anordna sig mikroporerna radiärt om- kring en apertur. Ett annat ställe på samma zoarium visar endast tunna vallar emellan aperturerna; mikroporerna äro därvid inskränkta till. hörnen, där flera aperturer samman- stöta. I åter andra fall synas alls inga mikroporer; zooeci- ernas vall är fullständigt solid. Några säkra opercula har jag ej iakttagit på mig tillgängligt material af denna art, möjligen förklarligt däraf, att stammarna äro starkt afnötta och sönderslagna. Macul&e äro endast svagt markerade; de bildas därigenom, att några aperturer af 0,1—0,8 mm. dia- meter, och således större än de normala, samlat sig till en Callopora varians HNG, från Petesvik i Hablingbo; !2/:. Fig. 59, verti- kalsnitt genom stammens axel. Fig. 60, tangentialsnitt strax under ytan genom ett på mikroecier fattigt parti. Fig. 61, tvärsnitt genom en stam. liten grupp, inom hvilken också mikroporer äro talrikare och tätare ansamlade än på andra ställen af zoariets yta. På ett par ställen har jag sett en afvikelse från det vanliga ytut- seendet, framkallad däraf, att kantiga aperturer, större än de normala, lagt sig 1 subradiär anordning omkring en större rund apertur. Tangentralsnitt (fig. 60) visar ungefär detsamma som yt- bilden: runda eller i detta snittläge elliptiska zcoecialrör, skilda af en tjock vall med tydlig gräns emellan de olika zooeciernas vägg och försedd med större eller mindre, kantiga eller runda mikroecier, i vissa partier af snittet talrika, i andra däremot sällsynta eller alldeles frånvarande. 52 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. Vertikalsnitt (fig. 59). Zooecialrören mynna mot ytan under en något sned vinkel. I kortikalregionen är vallen tjock, bildad dels af en central cellikulär lamell af ovanligt stora cellikler, dels af en sclerenchymbeläggning på denna lamells innersida af ända till 0,05 mm. mäktighet eller mera. Diafragmerna äro till antalet endast 1 eller 2 i hvarje zooe- cium; stundom stiger antalet till 4. Längst ute i kortikal- regionen inskjuta sig mikroecierna. Dessas väggar ha samma byggnad som zooeciernas. Diafragmerna i mikroecierna äro liksom i zooecierna ytterst få, omkring 2—4 1 hvarje. Tvärsnittet (fig. 61) visar de kantiga, tunnväggiga zooeci- erna i zoariets axillära region. I kortikalregionen gå zooeci- erna så, att de träffats af snittet parallellt med sin längdaxel. I diafragmernas anordning såväl i zooecier som i mikroe- cier afviker denna art högst betydligt från de hos släktet Callopora normala förhållandena, och jag skulle knappast velat hänföra densamma till Callopora, om man ej sett exempel på former, som, ehuru fullständigt saknande diafragmer, i alla andra afseende visa släktet Callopora's karakteristiska egenskaper. Så t. ex. anför ULRICH! en nordamerikansk form, som saknar diafragmer, såsom Callopora crenulata UTR. Också NICKLES och BASSLER hänföra”, om än med tvekan, samma form till släktet Callopora. Förekomst: Visby, Eksta, Hablingbo (Petesvik). Callopora Bassleri n. sp. Tafl. 3, fig. 17; tafl. 7, figg. 2 och 10; textfigg. 62, 63. Zoariet bildar förgrenade, 1 tvärsnitt elliptiska stammar; om längsta diametern är 3 mm., är den kortare 2 mm. Den fria stammen höjer sig från ett tunt, inkrusterande öfver- drag. Aperturerna äro strödda öfverallt på stammens yta utom på vissa ringformade bälten rundt om stammen, inom hvilka inga aperturer, endast mikroporer framträda. Aperturerna, af elliptisk form, äro ovanligt små för detta släkte; deras längdaxel, parallell med stammens, 0,15 mm., tväraxeln 0,10 mm. På en längsgående linje af 2 mm. komma 6 aperturer. t! Geol. Natur. History Minnesota, Vol. 3, Part 1, Palzxontology, sid. 284, pl. 22, figg. 18—23. 2? Unit. States Geol. Survey. Bull. 173, sid. 188. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 39. 03 Omkring aperturen synes ett trattformigt insänkt peristom (tafl. 7, fig. 2), hvars bredd är lika stor som aperturens. Mikroporerna, som upptaga mellanrummen emellan apertu- rernas peristom, äro kantiga och oregelbundna; deras längd ungefär hälften af aperturens. — De inkrusterande basalpar- tierna (tafl. 7, fig. 10) visa sig fint fårade af subparallella, grunda fåror, skilda af uppstående smala vallar. I dessa fåror mynna mikroecierna under mycket sned vinkel bakåt; eller man kunde hellre säga, att fårorna bildas af i oregel- bundna rader liggande, nedåt, mot basen, riktade mikroporer. Stundom synes här också en större mynning, en apertur äfven den riktad bakåt. Callopora Bassleri HNG, från Lansa på Fårö; ”/1. Fig. 62, vertikalsnitt genom stammens axel. Fig. 63, tangentialsnitt strax under stammens yta. Tangentialsnittet (fig. 63) visar, huru zooeciernas lumen strax under zoariets yta blir större än aperturens, beroende därpå, att peristomet hastigt tunnas ut. Vertikalsnitt (fig. 62). Tyvärr är materialet mycket litet och samtidigt dåligt bevaradt, i det zoariefragmenten äro omvandlade i kalcit, hvarvid spåren af den ursprungliga, finare byggnaden delvis utplånats. Callopora-typen framträder dock ganska tydligt. Zooecialrören träda till ytan under en vinkel på 65—70”. Vallen är i kortikalregionen mycket mäk- tig, i den axila däremot mycket tunn. Zooecierna skiljas från hvarandra af i kortikalregionen sig inskjutande mikroe- cier. Både zooecier och mikroecier äro försedda med dia- fragmer. I zooeciernas djupare liggande och smalare delar äro diafragmerna tätare ställda än i de proximala, vidare; 1 de närmast ytan liggande delarna af zooecialrören saknas diafragmer. Mikroeciernas diafragmer äro tätare anhopade 54 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:o 21. än 1 de utanför liggande delarna af zooecierna; deras afstånd från hvarandra ungefär lika stort som mikroecialrörets dia- meter. För snitt genom den inkrusterande delen är tyvärr ma- terialet ej tillräckligt. Förekomst: Lansa på Fårö, Norderstrand vid Visby, Petesvik i Hablingbo. Callopora claviformis n. sp. Tafl. 3, figg. 18, 19; tafl. 6, fig. 10; textfigg. 64, 65. Zoariet bilda fria, oregelbundna, upptill förtjockade stammar. På ytan, utan några macul&e eller monticuli, ligga de cirkelrunda aperturerna strödda, i likformig fördelning; deras diameter 0,3—0,4 mm. På en linje af 2 mm. längd komma ungefär 4 aperturer. Peristomet är svagt utveckladt; oftast göra mikroporerna inbuktningar 1 aperturen, så att dennas gränslinje går 1 ett antal vikar. Emellan aperturerna synas nämligen afrundade eller kantiga mikroporer, bildande en enkel rad emellan hvarje aperturpar. Mikroporradens bredd växlar mellan 0,04 och 0,20 mm. Callopora claviformis HNG, från Visby: 1. Fig. 64, vertikalsnitt ge- nom stammens axel. Fig. 65. tangentialsnitt strax under stammens yta. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 55 Vertikalsnitt (fig. 64) visar den för släktet Callopora ka- rakteristiska byggnaden. Långa zooecialrör, som endast lång- samt tilltaga 1 vidd, sträcka sig från zoariets inre delar under svag omböjning mot dess yta, mynnande på densamma under 70—80?”. Diafragmerna äro 1 kortikaldelen åtskilda, i initial- delen af zooeciet däremot tätt liggande; afståndet mellan diafragmerna ökas i samma mån zooecialrörets diameter ökas. Icke heller hos denna art tilltaga diafragmerna i antal i den proximala rördelen, såsom fallet är hos amerikanska arter. Mikroecierna inskjuta sig i zoariets kortikaldel; deras dia- fragmer ligga lika tätt som eller ännu tätare än inom zo0oe- ciernas initialdel. Tangentialsnitt (fig. 65). De af tangentialsnittet något snedt afskurna zooecierna visa sig ellipsformade med svag selerenchymbeläggning. Mellanrummen emellan zooecierna upptagas af små rundade eller kantiga mikroporer. Förekomst: Visby, Tofta, Linde, Hemse, Grötlingbo, Hoburg. 56 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:o 21. Tabell öfver | T 5) k | Zl se =S < Ö = (C) | IH SR SA So ASA sålss | SIS SE SA sht SK TH) I | ]e| IT I TIL Is ST SK | SIS SIS SIT TI IST SS | TI EI EI Is VI TTVNV II IT | JIE | ISS 5 S IS] IS SS SS So S S ST | SIE MTI TITNETHTIGSBI/S | Bårö - 3 FF Rute (kanalen från Stormyr) | Länna I | Slite | Botvaldavik 5 : : : ; : | VILSIO snel Re Sr ASA DS BANAR a, NAS SETS ar ö är a : är IMtiBYa Gl OT Es a ANAL Te ns KDE LR ASA SK LAGE 2 MA SANS d d | | "före, (BAFTA). 6 so coidv oo sol & | + | Gnisvärd . | Gothem LIUS FANNS AA SE = MI SARK : a ; : ; å 3 , | EE VIT 0 OR rar re er SÄNT SAS Br fe SSU ES : d 1 ESR sd | Dalhem [ELVA StOR OS ALDO : - o ar (SVEDDAN 4) Med sy SES ofri fe NE 5 + : : : : + || SUIT TLS OCT bla SN ers RI AS rs RA SIG Re : Å AL a 20 BKO (SN ego ka SO NU NLA sön SE or RS VS OM [ET LÄG : 5 . ar o z : EIRSUAN sr ser e as bo no ere Se sr SA SA ES Linde | Vägen mellan Linde och Fardhem DE] DE a Ar EE ER AA Er SÄS AE SA SE NA 5 2 + Å + | + När | Sandarfve | VEG TN SÖKA ARA NE SSR SUR LM s 3 å + Silte . ET le O user, RN SER sl é o o 5 Bondarfve Visne myr Hafdhem . : : S : (ST: EIS OR fr EA IE I (ÄRE : ; : : Se Bursvik Via &19 Of renas ao LÄRS rss, HS NES + Sundre . Hoburg . dT A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. arternas fyndorter. ONH Svumofria -P2 PLOdoNPDA NH 2t20/8s0g Puodojmpg SNH Supra pPuod op INH 024109 PLoOd om Yr ONH Dopun) -106 PÅ fKMOUoOM ONH 24924 -1A Paodoykg DSNH Psodisudop DÅRLOPUT padns pd kuosoM NH Pounu PÅ kRLOPUUT DNH 08sp42 pd kuopuwumg SNH pouunps INH p22pun) -106 Paodospug SNH p2024o2 PLOdYNASYT NH SYuQomu DPLOdYNIsY + NH vasnd DPLOdYMASYT ONH Poopunpug -WdW DLOdYNISYT 58 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å, N:O 21. De nu från Gotlands öfversiluriska bildningar beskrifna bryozoerna, till antalet 42 species, äro till allra största delen för litteraturen nya arter. Såsom redan inledningsvis! nämn- des, äro visserligen ett stort antal bryozoer uppräknade i förut utgifna listor öfver svenska silurfossil, men utan att bakom dessa namn ligger en verklig bearbetning eller beskrifning af materialet i fråga. Dessa äldre namn äro tvärtom grundade endast på en rent yttre, ofta tillfällig likhet med någon förut beskrifven »art». Därtill kommer, dels att den ursprungliga arten oftast är beskrifven i så allmänna ordalag, att beskrif- ningen kan passa in på nära nog hvilken bryozoform som helst, dels att afbildningarna af densamma, hänförande sig till endast rent yttre habituskaraktärer, visa också dessa i så otillräcklig förstoring, att zooecialaperturernas utseende och fördelning är omöjlig att afläsa. Allt gör, att det, utan till- gång till de olika äldre författarnas originalmaterial, oftast är så godt som omöjligt att afgöra, hvad dessa ursprungligen afsett med sina speciesnamn och således också omöjligt att afgöra, med hvad skäl den art, jag för tillfället har under bearbetning, belagts med sitt listnamn. Är det således redan i och för en identifiering af äldre författares bryozospecies i de flesta fall nödvändigt att ha tillgång till deras originalexemplar, blir detta ännu nödvän- digare, då det gäller att afgöra, hvad som afsetts med rena listnamn utan beskrifningar eller afbildningar. Såsom redan förut? framhållits, är föreliggande bearbetning af Gotiands silurbryozoer grundad på material, som till allra största delen sammanbragts af framlidne professor G. LINDSTRÖM, och som, delvis etiketteradt af honom själf, ligger till grund för hans omnämnanden och fossillistor.? Härigenom har det blifvit mig möjligt att i många fall med bestämdhet afgöra, hvad ! HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 1. Arkiv för zoologi, Bd 2, N:o 10, STA. LS ? HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 1. Arkiv för zoologi, Bd 2, N:o 10. STAN Sf >? G. LINDSTRÖM, Några anteckningar om anthozoa tabulata. Öfvers. Vet. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4. G. LINDSTRÖM, Förteckning öfver svenska undersiluriska koraller, ibid. G. LINDSTRÖM, List of the fossils of the upper silurian formation of Gotland, Stockholm, 1885. G. LINDSTRÖM, List of the fossil faunas of Sweden, 2, Upper silurian, Stockholm, 1888. G. LINDSTRÖM, On the »corallia baltica» of Linn&Sus. Öfvers. Vet- Akad. Förhandl., 1895, N:o 9. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 59 listnamnen öfver de gotländska silurbryozoerna afse. I nedan- stående förteckning öfver nu beskrifna silurbryozoer från Gotland anföras dessa listnamn vid de arter, till hvilka de höra, och mot hvilkas namn dessa äldre beteckningar böra utbytas. Förteckning öfver nu beskrifna silurbryozoer från Gotland. (1 = HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 1, Arkiv för zoologi, Bd 2, N:o 10; 2= HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 2, Arkiv för zoologi, Bd 3, N:o 10; 2 = HENNIG, Gotlands silurbryozoer, 3, Arkiv för zoologi, Bd 4, N:o 21.) Berenicea consimilis LONSD., 2, sid. 25. = Berenicea sp. List foss. faunas of Sweden, II, Upp. silur., sid. 15. = Diasto- pora consimilis, 1bid., sid. 16. Bythopora Ulrichi, HNG, 3, sid. 44. Callopora baltica HNG, 3, sid. 48. = Monticulipora Fletchert, Tist fossils Gotland, sid. 13 och List fossil faunas of Sweden, IT, Upp. silur., sid. 16. =? Monticulipora pulchella, ibid. Callopora Bassleri HNG, 3, sid. 52. » > elaviformis HNG, 3, sid. 54. » varians HNG, 3, sid. 50. Ceramopora armata HnN6G, 3, sid. 7. Ceramopora Lindström HnNe, 3, sid. 2. = Discoporella- stadium af Monticulipora petropolitana PAND. 1 LINDSTRÖM, Anteckn. anthozoa tabulata, Öfvers. Vet. Akad. Förh., 1873. N:o 4, sid. 5. Ceramopora perforata HNG, 3, sid. 5. | Coenites repens WAHLENB., 2, sid. 27. — Coenites repens LINDSTRÖM, Förteckn. svenska undersil. koraller, Öfvers. Vet. Akad. Förh., 1873, N:o 4, sid. 36. = Cladopora repens, Cl. sparsa, Cl. seriatoporoides, Coenites juniperinus, Coenites linearis i List fossils Gotland, sid. 14 och i List fossil faunas of Sweden, II, sid. 16, fastän här namnet Cladopora seriatopo- roides utbytts mot Cl. seriatopora. = Coenites juniperinus och Cladopora seriata, LINDSTRÖM, »Corallia baltica» of Linneus, Öfvers. Vet. Akad. Förh. 1895, N:o 9, sid. 635. Coenites variabilis HNG, 2, sid. 44. Crepipora lunariata HNG, 3, sid. 9. = Monticulipora ostio- lata P. P.. LINDSTRÖM, Anteckn. anthozoa tabulata, Öfvers. Vet. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 7; non = Trematopora ostiolata HALL, som är en Chilotrypa (BASSLER, Bulletin N:o 60 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 21. 229, Unit. States Geol. Survey, sid. 24, pl. 8, figg. 11—15, pl. 9, figg. 1—4). = Discopora squamata 1 List fossils Gotland, sid. 13. = Crepipora squamata 1 List foss. faunas of Sweden, II, sid. 15. = Monticulipora ostiolata p. p. 1 de citerade fossil- listorna sid. 13 resp. sid. 16. Cyclotrypa inflata HNG, 3, sid. 26. » silwrica HNG, 3, sid. 24. Eridotrypa crassa HNG, 3, sid. 42. = Monticulipora fibrosa p. p. 1 List fossils of Gotland, sid. 13; List fossil faunas of Sweden, II, sid. 16. Eridotrypa densipora HNG, 3, sid. 40. » ramea FHNG, 3, sid. 36. Fenestella Mobergi HNG, 2, sid. 4 = Retepora reticulata p. p. i List fossils of Gotland, sid. 14. = Fenestella reticulata p. Pp. i List fossil faunas of Sweden, II, sid. 15. Fenestella reticulata His., 2, sid. 2. = Retepora reticulata p. p. i List fossils of Gotland, sid. 14. = Fenestella reticulata p. p. i List fossil faunas of Sweden, II, sid. 15. Fistulipora corticea HNG, 3, sid. 22. Fistulipora membranacea FING, 3, sid. 16. = Monticulipora ostiolata P. P-. LINDSTRÖM, Anteckn. anthezoa tabulata, Öf- vers. Vet. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 7; List fossils of Gotland, sid. 13; List fossil faunas of Sweden, II, sid. 16. Fistulipora mutabilis HnNG6, 3, sid. 19. = Monticulipora ostiolata p. p. i LINDSTRÖMS under Fistulipora membranacea HNG citerade arbeten. S Fistulipora parva HNG, 3, sid. 17. Helopora Lindströmi ULR., 2, sid. 19. Isotrypa Gotlandica ULrRr., 2, sid. 11. Mesotrypa suprasilurica HNG, 3, sid. 30. = Monticulipora petropolitana PAND., var. P. P., LINDSTRÖM, Anteckn. anthozoa tabulata, Öfvers. Vet. Akad. Förhandl., 1873, N:o 4, sid. 5; List fossils of Gotland, sid. 13: List fossil faunas of Sweden, IT, sid. 16. Monotrypa gotlandica HnNG, 3, sid. 46. = Monticulipora fibrosa Pp. p. 1 List fossils of Gotland, sid. 13; List fossil faunas of Sweden, II, sid. 16. Pachydietya Holmi HNG, 1, sid. 25. » macropora HNG, 1, sid. 32. Phoenopora Lindströmi ULR., 1, sid. 10. Polypora pentagonalis HNG, 2, sid. 12. A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 9. 61 Polypora sp. HNG, 2, sid. 14: Prasopora gotlandica HNG, 3, sid. 28. Ptilodictya flabellata EricHW., 1, sid. 23. » lanceolata GOLDFEF., 1, sid. 17. = Pltilodictya lan- ceolata och = Ptilodictya tesselata i List fossils of Gotland, sid. 14; List fossil faunas of Sweden, II, sid. 15. Ptilodictya triangularis HNG, 1. sid. 20. Semicoscinium balticum HnNG, 2, sid. 7. Spatiopora discoidea HNG, 3, sid. 14. » irregularis HNG, 3, sid. 12. Sphragiopora silurica HNG, 2, sid. 17. Stomatopora minor HnNG, 2, sid. 25. = Stomatopora sp. i List fossil faunas of Sweden, II, sid. 15. Thammniscus Törnqvisti HNG, 2, sid. 15. =? Thamniscus crassus i List fossil faunas of Sweden, II, sid. 15. Till dessa 42 species komma säkerligen att läggas ännu några, då sådant material föreligger, att en närmare under- sökning öfver deras byggnad är möjlig. Jag tänker härvid hufvudsakligen på hvad som 1 här ofvan citerade fossillistor betecknas med namnen Ascodictyon filiforme VINE, Choetetes Bowerbanki E. H. och Coenites orientalis E1cHW. samt på en del Vinella-, Allonema- och Rhopanolaria-liknande former. TAR Fig. 1. GCeramopora Lindströmi HNe från Visby; ”/1; med endast ett centrum. Sid. 2. | > 92. Ceramopora Lindströnvi HNG från Follingbo; ”/1; med endast ett centrum. > 3. Ceramopora Lindströmi HnNG från Visby; ?/1; med många centra. > 4. Orepipora lunariata HNe från Visby; !/1; från sidan. S. 9. NE ND: > > 3 NS » 3; 1/1; samma exemplar som fig. 4, uppifrån. > 6. Orepipora lunariata HNG från Visby; ”/1; snedt från sidan. Krustan snedt nedanför Crepiporan = Ceramopora Lind- strömt HNG. 62 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:o 21. Figg. 7. 8. Ceramopora armata HNc6; Visby, Norderstrand; t/1. S. 7. > 9,10. Spatiopora irreguwlaris Hne från Eksta; 1/1. S. 12. Fig. 11. Fistulipora parva Hne från Lau; ?/1; från undersidan. S. 17. SENOR > > > > oo» >; 1; från öfversidan. > 13. Spatiopora discoidea HNG; Lau; ?/1; från undersidan. S. 14. > ov MA > > SN ANS > >; >; från öfversidan. > 15. Cyclotrypa inflata Hne från Eksta; !/1. S.: 26. > 16, 17. Prasopora gotlandica HnNG från Alfva; 1/1; från öfver- sidan. Sj 28. > 18. Prasopora gotlandica HnNG från Alfva; 1/1; från undersidan. > 19. Cyclotrypa silurica HNe från Visby; 1/1. S. 24. Tafl. 2. Fig. 1. FHFistulipora mutabilis HNG från Stenbro å i Silte; 1/1; från undersidan. 5S. 19. 2. Fistulipora mutabilis HNe från Hafdhem; 1/1; snedt från sidan; med plan öfversida och konisk undersida. > 3. Fistulipora mutabilis HN från Hafdhem; 1/1; från sidan; plant, skifformigt zoarium. > 4. Fistulipora mwtabilis HNG från Eksta; 1/1; från öfversidan. INGg: ö To > > > >» Hablingbo; /1; från sidan. läs Ög > » >» >» Burs kanal; Y/1; > > > 8. Mesotrypa suprasilurica HNnG; Visby; fa > ren öfversidan. S. 30. » 9. > > > > AES 3 VY LSD undersidan. NM » > > » > 2ts > sidan. SSE > > 2 IBN dT botas 3 CMS skiktadt, inkrusterande zoarium. I5EHiL Do ice 1, 2, 3. HFridotrypa crassa HnG från Lauberg; 1/1. S. 42. Fig. A. Eridotr; ypa crassa HNe från Östergarn; !/1; inkrusterande zoarium, som höjer sig kalottformigt öfver underlaget. > 5. Eridotrypa densipora Hne; Rosendal i Follingbo; !/1. S. 40. 20 > ramea HN6 från Lauberg; 1/1; genom samman- smältning af olika grenar fönstradt zoarimm. S. 36. > 7. HEridotrypa ramea HnG från Lauberg; !/1; två fria, förgre- nade stammar utgå från ett inkrusterande midtparti. > 8, HEridotrypa ramea HncG från Lauberg; 1/1; inkrusterande zoarium med vårtformade basaldelar el fria stammar. > 9. Eridotrypa ramea Hne från Lauberg; !/1. Figg. 10, 11, 12, 13. Bythopora Ulrichi Hne från Visby; fis IDE. 13 visar en inkrusterande basalutbredning af stammen. S. 44. >» > 14, 15. Callopora baltica HNG från Visby; 1/1; samma zoarium från olika sidor. 'S. 48. Fig. 16. Callopora varians HyNG från Petesvik i Hablingbo; !/1. S. 50. » > » » A. HENNIG, GOTLANDS SILUR-BRYOZOER, 3. 63 Callopora Bassleri HNG från Lansa på Fårö; 1/1. S. 52. 19. Callopora claviformis HnG från Visby; t/1. S. 54. 21. HFistulipora corticea FHNG från Lau backar; !/1; krustor på Eridotrypa erassa HN6. Nederst till höger å fig. 20 synes, huru krustorna bilda en cylindrisk ihålig stam. S. 22. Tafil. 4. Ceramopora Lindströmi HNG; Visby; "9/1; periferien af ett zoarium. SS. 2. Ceramopora Lindströmi HnNe; Visby; ?9/:; centrum af ett zoarium. Ceramopora perforata HNG; Visby; ?0/1. 8. 5. - armata HNe; Visby; Norderstrand; ?9/:;. &S. 7. COrepipora lunariata HNe; Visby; 9/1. I midten synas små oregelbundna djurhus med tjock vall, försedd med små runda knölar. S. 9. Crepipora lumariata HNG; Visby; 9/1. Zoariets yta öfver- dragen med en sekundär kalkitkrusta, öfver hvilken endast det proximala peristomet jämte detta vidvuxet lunarium höjer sig. Crepipora lunariata HN6; Visby; 9/1; periferien af ett zoarium. Cyclotrypa silurica HN6; Visby; ?9/1; äldre del af stammen. ' I Bal » > > > > 0/3; yngre del af stammen. 15 GS Spatiopora discoidea Hne; Lau; ?0/;. Öfversidan af ett z0oarium. &S. 14. Spatiopora irregularis HNe; Eksta; 9/1. S. 12. > >» > » å SET Det proximala peristomet är huf-formigt utdraget, hvarigenom aperturen synes sned. Fistulipora parva HNG; Lau; 0/1. Öfversidan af ett zoarium. SKE > membranacea HN; Hafdhem; 29/3. Del af en macula med subradiärt anordnade zooecier. S. 16. Fistulipora corticea HNG; Lau backar; ?9/+; äldre del af Z0AIet S. 22 Fistulipora corticea HNG; Lau backar; 9/1; nyss blottlagd del af zoariet; en macula med omgifvande zooecier. Cyclotrypa inflata HnG; Eksta; ?9/+; en macula med om- gifvande aperturer; vesiklerna med hvälfdt tak. S. 26. Cyclotrypa inflata HNe; Eksta; 29/1. é Prasopora gotlandica Hne; Alfva; ?9/i. Öfversidan. S. 28. » > > > 3; 0/5. Undersidan. 64 DE > » » » » 10. NRA (do) 10. ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 21. Tall. 6. Mesotrypa suprasilurica HNG; Visby; 0/41. Aperturer med tunn vall, beväpnad med acanthoporer. S. 30: Mesotrypa suprasilurica HnNc; Visby; 9/1. Vallen emellan aperturerna tjockare än i fig. 1; också här tydliga acantho- porer. ; Mesotrypa suprasilurica Hne; Visby; ?/+. Aperturerna runda; mellanrummen emellan aperturerna upptagas af tillslutna eller öppna mikroporer. Inga acanthoporer. Mesotrypa suprasilurica HNG; Visby; 0/1. Aperturerna med huf-formigt proximalt peristom, som synes förstärkt af en lönerislktknendes bildning. Inga acanthoporer. Eridotrypa densipora ANG; Rosendal i Follingbo; ?9/1.. S. 40. Bythopora Ulrichi HnNG; Visby; 0/3. Maculée tydliga. S. 44. Eridotrypa crassa Hne; Lauberg; 9/1. Inkrusterande form. » » » >» 3 Maa Fri stam: till höger en macula, bildad af en central och sju radiärt ställda aperturer. S. 42. | Eridotrypa ramea Hne; Lauberg; 0/1. Del af ett stam- liknande zoariums yta med bandformade maculabildningar. S. 36. Callopora RE HnNce; Visby; "9/4. Si 54. Figg. 1, 2, 3 och 4, här ofvan, härröra alla från ett och samma zoarium. Tafl. 7. Callopora wvarians "HNG; Petesvik i Hablingbo: 0/4. In- krusterande basaldel af ett zoarium med små, rörformigt ut- dragna aperturer och kantiga mikroporer. S. 350. Callopora Bassleri HIng; Lansa på Fårö; 9/1. Fri stam. S. 52. Fistulipora mutabilis HnG; Hafdhem; 9/1. Öfre hälften af en macula med omgifvande aperturer. De interaperturala par- tierna alldeles släta. -S. 19. Fistulipora mutabilis ENG; Hafdhem; ?9/1. Emellan apertu- rerna skymta gränserna för vesiklerna i den underliggande vesikulära väfnaden. Monotrypa gotlandica Hne; Visby; "2/4. S. 46. Callopora baltica Hyc; Visby; ?0/. 8. 48. > > > oc as opercula. » > > >» ; 20/4; inkrusterande basaldel af zoariet. Callopora warians HNc; Petesvik i Hablingbo; 9/1. Fri stam; aperturernas diameter mer än dubbelt så stor som hos den inkrusterande delen (jfr fig. 1, här ofvam). Callopora Bassleri HN; Lansa på Fårö; 2/1. Imkrusterande basaldel af zoariet. EERO Tryckt den 25 september 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. enn Il "Band 4. N:o 21. ARKIV FÖR -ZOOLOGI. Sthlm. , Ljustr. Justus Cederquist Foto. G. Liljevall. TAR FANS RR rt ARKIV FÖR ZOOLOGI. Foto. G. Liljevall. Band 4. N:o 21. INebilk, Ljustr. Justus Cederquist, Sthlm. ARKIV FÖR ZOOLOGI. Band 4. N:o 21. Tall Sr Foto. G. Liljevall. Ljustr. Justus Cederquist, Sthlm. DJ ARKIV FÖR ZOOLOGI. Band 4. N:o 21. Tatl ör Delin. A. Hennig. Ljustr. Justus Cederquist, Sthlm. ARKIV FÖR ZOOLOGI. Band 4. N:o 21. Ev ARKIV FÖR ZOOLOGI. Band 4. N:o 21. Tal $ GE Sw fölang AA SAD YT ATS vn; "sg | 07 An ARKIV FÖR Z0O0LOGI. BAND 4. N:o 22. Om några fynd i Litorina-lera i Norrköping 1907. Af EINAR LÖNNBERG. Med 9 figurer i texten. Inlämnad den 8 juni 1898. Vid grundgräfning för ny rådhusbyggnad 1 Norrköping träffades i senare hälften af maj 1907 en särdeles vacker och bearbetad harpunspets af ben, som låg bland skelettdelar af ett däggdjur, som senare visade sig varit en själhund. Detta fynd anmäldes för borgmästaren m. m. C. ÅA. R. LOTHIGIUS och denne lämnade godhetsfullt meddelande härom till under- tecknad samt öfverlämnade fynden till mig för bestämning och bearbetning. Strax därefter påträffades äfven skelettet af en fisk (en rödspätta) jämte talrika rester af skal af blå- mussla. Härigenom blef uppmärksamheten väckt både hos arbetare och förmän. Arbetarna aktgåfvo vid gräfningen om ytterligare något skulle visa sig samt rapporterade i sådant fall förhållandet till arbetsförmannen LARSSON och kontrol- lanten vid byggnadsarbetet hr J: ÅA. SJÖBLAD. Dessa båda tillvaratogo sedan med omsorg det funna och sände fynden in situ, då det lät sig göra, till Riksmuseum. På detta sätt erhölls så småningom en mycket intressant serie af fiskskelett. För hvarje fynd antecknade hr SJöBLAD läget i leran samt lämnade efter afvägning meddelande om dess höjd 1 för- hållande till Stockholms slusströskel. Då jag nu öfvergår till att närmare behandla och be- skrifva de olika fynden, vill jag därför börja med att uttala min stora tacksamhet till borgmästaren LOTHIGIUS, kontrol- lanten SJÖBLAD och arbetsförmannen LARSSON samt till alla de arbetare, som 1 sin mån bidragit till fyndens tillvara- Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 22. ] 2 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 22. tagande, för det intresse, som de visat, och den tjänst de sålunda gjort vetenskapen, i det att de dymedelst hjälpt till att vidga kunskapen om vårt lands djurvärld under länge sedan svunna tider. Förste amanuensen vid Statens Historiska Museum d:r O. ALMGREN har benäget utarbetat det bifogade uttalandet om den ofvannämnda harpunspetsen och statsgeologen d:r H. MUNTHE har välvilligt bestämt foraminiferer, som anträffats i vissa lager af leran och äfven bifogat ett yttrande i saken. Slutligen har äfven professorskan CLEVE-EULER god- hetsfullt bestämt diatomaceer från trenne slamningsprof, hvarigenom ytterligare upplysningar erhållits om beskaffen- heten af det vatten, i hvilket den lera afsatt, hvari de olika djurresterna nerbäddats. j Angående de allmänna förhållandena på fyndplatsen har borgmästare LOTHIGIUS i bref anfört följande. »Den natur- liga grunden utgöres öfverst af ett gruslager varierande emel- lan 2 och 3 meter. Därefter vidtager ett lager af blålera af 11—13 meters djup. Under detta åter grus och pinnmo af 1/3 till 1 meter, hvarefter fast berg anträffas». Sedan enligt min därom uttalade önskan afvägning företagits af kon- trollanten SJÖBLAD meddelades ytterligare följande. »Leran sträcker sig upp till en nivå af 6,20 m. öfver Stockholms slusströskel. På + 3,73 och + 3,93 m. öfver slusströskeln ge- nomdrages leran af tvenne tunna (cirka 2 mm.) lager af fin hvit sand. I lerlagret närmast under + 3,73 och +3,93 finnas 4 å 5 st. knappt märkbara lager af hvit sand på 3 å 5 cm. afstånd mellan hvarandra». Dessa sandskikt antyda antagligen en mnivåförändring, men då, såsom framgår af uppgifterna i det följande, blå- musslor anträffades på ännu lägre nivåer t. ex. på en höjd af endast 3 m. öfver Stockholms slusströskel, är det ej möjligt, att sandskikten ifråga antyda någon skillnad mellan Litorina- och Ancylus-aflagringar, utan tillhöra de säkert de förra bildningarna, hvilket äfven bevisas af uppgifter längre fram särskildt angående diatomaceerna. Stockholms slusströskel, till hvilken de ofvan anförda och äfven i det följande omnämnda afvägningarna hänföra sig, beräknas ligga 4 meter under Östersjöns nuvarande yta. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 3 Den marina gränsen låg under Litorinatiden i dessa trakter enligt d:r MUNTHE omkring 60 m. öfver den nuva- rande Östersjön. Af ryggradsdjur föreligga följande bestämbara fynd- föremål. 1. Vikare eller ringlad själhund. Phoca hispida var. Skelettbenen funnos enligt benäget meddelande af borg- mästare LOTHIGIUS liggande på en sträckning af ungefär 1,5 m. på ett djup under markens yta af omkring 4/3 m. och omkring 3,73 m. öfver Stockholm slusströskel. Midt bland benen träffades den utomordentligt vackra harpunspets, som nedan finnes afbildad och beskrifven, så att det är tydligt, att själhunden blifvit harpunerad, men sedan slitit sig lös på sådant sätt, att harpunremmen brustit. Den har dock sedan dött och sjunkit samt blifvit inbäddad i leran. Af skallen finnas båda bulle ossece, båda okbenen och båda underkäkshalfvorna utan tänder och med afstötta fram- partier, men för öfrigt fullständiga, dessutom några smärre fragment. Af frambenen finnas vänstra scapulan nästan full- ständig och delar af den högra, båda humeri, båda radii, vänster ulna, diverse carpal-ben och falanger. Af bakbenen finnas båda femora, båda tibixe, båda fibuleze, båda calcanei, båda astragali, diverse andra tarsalben och falanger, men bäckenet saknas. Extremitetbenen sakna delvis epifyser. Af ryggraden finnas atlas ganska hel, halfva epistropheus och flertalet andra kotor. Arten kan med visshet bestämmas på underkäkens al- veoler, formen af bulla ossea etc. Det har med säkerhet varit ett tämligen ungt djur, så- som framgår af det redan antydda faktum, att alla epifyser äro lösa och affallna äfven på kotorna. ; Ehuru det ej lider något tvifvel om, att här föreligger en Phoca mispida-form, så visar den sig i flera afseenden af- vika från den typ af vikaresjäl, som nu är hemma i Öster- sjön. Detta framhålles bäst genom jämförelse af vissa di- mensioner. Till jämförelse har tyvärr ej funnits skelett af någon lika stor vikare vare sig från Östersjön eller Ishbafvet. 4 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4, N:0O 22. Den vikare från förstnämnda ställe, som kommer närmast i storlek och af hvilken jämförande mått tagits är dödad vid Norrtälje. Det är dock, såsom måtten visa, ett afsevärdt mindre exemplar och äfven troligen något yngre. Den is- hafsvikare,' som användts för jämförelse, är äfven något mindre än den subfossila, men skelettet visar, att det är ett gammalt djur med flertalet epifyser fast förbenade. Detta exemplar är från Spetsbergen. Om underkäkens längd tages som standard, så är Norrtäljevikarens mått i det afseendet 89,62 eller praktiskt taget 90/90 af den subfossilas. I samma hänseende är den här mätta Spetsbergsvikarens underkäk 96,2 9/90 af den fossilas. Om andra ben jämföras blir emellertid ej denna felaCon mellan den subfossila vikaren från Norrköping å ena och Norrtäljevikaren å andra sidan bestående. Så är t. ex. bredden på atlas framtill (ungefär motsvarande bredden öfver nack- benets ledknappar) hos Norrtäljevikaren 93,7 2/0, men hos Spetsbergsvikaren blott 87,9 ?/o af motsvarande dimensioner hos den subfossila Norrköpingsvikaren. Det är ej omöjligt, att denna olikhet emellan de baltiska exemplaren och det från Ishafvet är konstant, så att vikare från det senare stället i regel ha mindre condyli occipitales än sina baltiska släktingar. Härpå tyder, att en gammal ishafsvikare 1 Riks- museets samlingar har bredden öfver condyli mätande 59 mm., under det att en mycket gammal vikare från Oxelösund, 1 trots af att dess kranium är något (1 cm.) mindre, har en bredd öfver condyli, som uppgår till 63 !/> mm. Hvad dimensionerna af extremitetbenen angår, så är det vanskligt att af dem draga några skarpa slutsatser, eme- dan deras inbördes längdförhållanden ändras med tilltagande ålder. Emellertid torde här dock böra anföras några jäm- förelser äfven af dessa. Scapulans längd är hos Norrtälje- vikaren blott 82?/,, men hos Spetsbergsvikaren 97 9/9 af mot- svarande mått hos den subfossila, men scapulan tillväxer mycket 1 storlek hos äldre själdjur genom förbening af de broskkanter, som finnas hos yngre individer. Humeruslängden däremot visar en relation, som närmare öfverensstämmer med den ofvan anförda för underkäken, i det att Norrtäljevikarens humerus är 88/0 och NSpetbergsvikarens 98 9/0 af den sub- fossilas. ; " Professor LEcHE har godhetsfulls ställt detta skelett till disposition. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 5 Längden af radius är däremot proportionsvis mycket olika, i det att Norrtäljevikarens radius är 83 9/0 och Spets- bergsvikarens är 92/0 af den subfossilas radius. Här visar sig sålunda en skillnad på omkring 10/0 mellan de båda nutida vikarnas radiusben, alltså såtillvida ett liknande för- hållande som mellan deras humerusben, men jämfördt med den subfossila vikarens radius äro tydligen de nutidas mycket kortare än hvad humerusförhållandena gifva vid handen. Motsvarande procenttal för ulna med öfre men utan undre epifys äro 83 och 97. Norrtäljevikaren har alltså med afseende på ulna samma relation till den subfossila som för radius. För den vid jämförelsen använda Spetsbergsvikaren är talet betydligt större, hvilket väl står 1 samband med dess mera framskridna ålder och därför starkare utvecklade olecranon. En jämförelse af längden af den del af ulna, som ligger mellan öfverkanten på fossa sigmoidea major och dia- fysens nedra ända, lämnar därför korrektare uttryck för det verkliga förbållandet. Procenttalen blifva då resp. för Norr- täljevikaren 81 och för Spetsbergsvikaren 95 /o. Relationen mellan lårbenen hos de olika formerna är nästan densamma som för deras radius nämligen 84 ?/9 för Norrtäljevikaren och 92 29/0 Spetsbergsvikaren. Häraf följer, att lårbenet hos den subfossila är jämförelsevis längre än hos de andra trots den förras ungdom. Spetsbergsvikaren har också, som synes af måtttabellen, betydligt mindre caput femoris och äfvenledes trots åldern smäcker diatiys. Längden af tibian är ytterst olika hos de tre jämförda vikare-exemplaren. Hos Norrtäljevikaren är dess längd blott 69 2/0 af den subfossilas — detta säkerligen beroende på dess ungdom — men äfven hos den gamla Spetsbergsvikaren är tibian blott 91/0 af den subfossilas. Då den sistnämnda är tämligen ung, är detta förhållande desto mera anmärknings- värdt. Äfven med afseende på tibians groflek är Norrköpings- vikaren mycket kraftigare utvecklad än de andra. Jag har försökt att anställa jämförelse mellan det i Norrköping funna vikareskelettet och andra från »stenålders- tiden» stammande ben af samma art och därvid har förste amanuensen vid Statens Historiska Museum d:r OSCAR ÅLM- GREN vänligen ställt till mitt förfogande de talrika vikare- benen från Åloppefyndet i Uppland. Dessa senare äro dock, då de utgära måltidsrester, så stympade, att man ej kan taga 6 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 22. några säkra och goda komparativa mått. Dessutom synas de så godt som alla ha tillhört yngre och mindre djur, hvar- för måtten genomgående äro mindre. Äfven har jämförelse gjorts mellan Norrköpings-vikaren å ena sidan samt å den andra ben af vikare, som uppgräfts ur glaciallera i Halland och beskritfvits af professor F. A. SMITT! 1899. De mått af dessa senare, som ofvan äro an- förda i tabellen, öfverensstämma, såsom synes, helt nära med de motsvarande af Spetsbergsvikaren, hvilket visserligen ej är att undra öfver, då väl förhållandent i Halland vid tiden för glaciallerans aflagring voro ganska lika de nutida vid Spetsbergen. Men å andra sidan ådagalägger denna öfver- ensstämmelse, att SMITT's uppfattning af den glaciala Hallands- vikarens skenbara afvikelse i vissa proportioner från de nu- tida ej håller streck. Han ansåg, att femurs längd 1 midt- linjen (med epifyserna) hos en nutida vikare alltid var mer än 40 2/0 af tibians längd, hvilket den ej nådde till hos den fossila Hallandsvikaren, men den gör det ej heller hos en gammal vikare från Ishafvet. SMITT kom alltså antagligen till sin ofvan förmälda uppfattning på grund däraf, att han ej kade tillgång till skelett af fullt utvuxna vikare, ty tibian fortsätter hos dessa djur ganska länge att tillväxa propor- tionsvis mera än femur. Hos den subfossila Norrköpingsvikaren är tibian både i längd och bredd, såsom framgår af de anförda måtten (se tabellen), betydligt större än hos den fullvuxne Spetsbergs- vikaren och den glaciala Hallandsvikaren. Visserligen saknas nedre epifyser både på tibian och femur af den subfossila Norrköpingsvikaren och därför är en direkt jämförelse mellan dem på samma sätt, som SMITT gjort, ej utförbar, men om till femur- och tibiamåtten tillägges för de saknade epifyserna lika mycket som dessas mått t. ex. hos den glaciala Hallands- vikaren — något som gifvetvis ej är för mycket — torde man kunna få en approximativ uppskattning af den ifråga- varande relationen mellan dessa ben, som på sådant sätt blir omkring 37/2 9/0. Detta procenttal understiger sålunda af- sevärdt det af SmMItT för vikare angifna, men är blott om- kring 2 2) under det för en gammal nutida vikare. Skill- naden mellan relationen mellan längden af femur och tibia hos den subfossila Norrköpingsvikaren och hos den nutida ! Ann. & mag. Nat. Hist. Ser. 7. Vol. IV p. 339. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. Zu fullvuxna vikaren (liksom hos den glaciala) är likväl större än mellan samma relation hos den fullvuxna kaspiska själ- hunden, hos hvilken senare den uttryckes med procenttalet SÖK Af det sålunda anförda framgår, att den subfossila vi- karen från Norrköping varit, särskildt om man tar hänsyn till dess relativa ungdom, som ådagalägges af de lösa epi- fyserna, ett ganska stort djur för sitt slag, samt vidare att den haft längre bakre extrimeteter och framförallt längre tibie än nutida vanliga vikare. I sistnämnda hänseende företer den till och med större öfverensstämmelse med den Kaspiska själhunden än med vikare. Den grönländska själ- hunden står på ett ännu längre framskridet stadium än den kaspiska i detta afseende, då hos grönlandssjälen i utvuxet tillstånd femur ej utgör stort mer än omkring 31 jo af ti- bians längd. Grönlandssjälen är också den starkaste simma- ren och har de mest pelagiska vanorna af de nu här om- nämnda arterna och härmed sammanhänger otvetydigt den starka utvecklingen af de bakre extremiteterna. Den kaspiska själhunden är mera pelagisk än den vanliga vikaren, hvilket väl sammanhänger med det kaspiska hafvets brist på skär- gård; också ser man själhundar hvar som helst midt uti detta haf. Med kännedom af dessa fakta kan också dragas den slutsatsen, att den subfossila vikaren från Norrköping representerar en ras, som varit starkare simmare samt lefvat mera pelagiskt än de nutida vikarna. Emellertid är det ej blott med afseende på extremitet- benens dimensioner, som den subfossila vikaren från Norr- köping afviker från en normal nutida vikare. Genast vid första ögonkastet faller det i ögonen, att bulle ossee af Norrköpingsvikaren äro oerhördt stora och massiva och en direkt jämförelse med nutida vikare ådaga- lägger detta på det tydligaste sätt. Största längden af hvar- dera bullan är, mätt i kraniets längdriktning, fulla 41 mm., under det att samma mått i regel hos normala vikare håller sig omkring 34-—35 mm., ehuru detta mått stundom öfver- skrides. En mycket gammal vikare från Oxelösund med nästan fullständigt afnötta tänder? har en längd af detta 1 Såväl tibia som isynnerhet femur äro dock hos den kaspiska själ- hunden betydligt smäckrare byggda, hvilket för öfrigt äfven gäller om de främre extremiteternas ben. ” Denna vikare företer den egendomligheten, att den på båda sidor i 8 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 22. 3 = Re SN Al ET ST: 3e | SE SE AA | El 23 | fö =S e = FR mm. | mm. | mm. | mm Längd af underkäken från baksidan af con- | dylus till bakkanten af hörntandsalveolen | 106 95 | 102 — | Bredd af underkäken strax ofvanför processus AN JULUIS KEENE br MEG Gad SISTER EN Na SAR 30 23,5 | = = | Höjd af underkäken öfver processus coronorideus 50 43,5 | 44 = PSD » vid bakersta molaren . . 21 18 20 = [ Il2neel en OVR OS od a sa a Bs MM 34 34 = ' Bredd » > » öfver meatus auditorius . 43 35,5 | 36 — | » > (ONDS HrerraBN goo os SVE 64 60 56,3 | — Längd af scapula parallellt med spina -. . .| 115 95,5 | 112 — Största bredd af scapula tvärsöfver . . . . .! 113 389 104 — | Längd af humerus med båda SAR mätt från ledknappen . - -:. z SN NL 02 30 98 = Längd af humerus med ER men AS öfre CP IEY ST fer sr er el AM USHER GSE Fil = = Te Längd af humerus utan Dada FOTEN SAS 35 = -- = Längd af radius med öfre epifysen . . . . . 96 30 39 = NNE » utan båda epifyserna .:. 88 = — = IKONEN |OKSOlCL Shi NATML o a I ola od I a 32 29 27 = | Längd af ulna utan nedre epifys . . . . - .| 114 95 | 111 = » » » från öfverkanten af fossa sig- mordea major till diafysens nedra ända -.| 100 81 DTD | = Längd af femur utan nedre epifys i midtlinjen 63,5 93 59 60 HP am eter kalbicapuwtiemorTsK EEE 18,5] 18,5] 16,5) 16,5 | Minsta bredd af femur-diafysen . . = - .-- 23 ISS) 20 21 Längd af tibia med öfre epifys men utan Holk 190.-| 132 | 173 173 » PI iiban! bada epityserna, . s< . «i 182 = = = Bredd af öfre tibia-fibula-epifysen . . . . . 54 47 49 47 » » tibia-diafysen upptill . . .. wo. 40 32,5 | 36 34 | Längd af fibula utan epifyser . =. . . . .| 178 | 120 160 = organ, som stiger till 37 mm., men detta och än högre mått äro mycket sällsynta undantag.! Norrköpingsvikaren har öfverkäken har sex kindtänder, af hvilka den bakersta öfvertaliga är en liten tvärställd, trespetsad molar med enkel rot. Det är möjligt, att denna m” framkommer endast hos mycket gamla exemplar, i regel saknas den alldeles. " O. NorpbQvistT har i sin afhandling »Beitrag zur Kenntnis der iso- lierten Formen der Ringelrobbe (Phoca foetida Fabr.» (Act. Soc. Fauna Flora Fenn. T. XV N;o 7. Helsingfors 1899) lämnat mått af olika delar af åtskilliga vikarekranier och bland dessa måttuppgifter finnes äfven en om, att längden af bulla ossea hos en vikare från Helsingforstrakten upp- gått till så mycket som 43 mm. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 9 sålunda ungefär samma längd på bulla ossea som en grön- landssjäl. Hos den senare har dock bullan en annan form samt är framför allt lätt igenkännlig på den långa och starkt krökta meatus auditorius externus. Denna utsträckning af hörselgången hos grönlandssjälen gör, att tvärmåttet genom bullan öfver meatus auditorius stiger till 47 mm. hos ett exemplar af denna art, under det att samma mått hos en mycket gammal vikare blott når upp till 40 mm., ehuru meatus oauditorius är mera förbenad och längre hos gamla än hos yngre vikare, hos hvilka i regel bullans ifrågavarande mått håller sig omkring 35,,—37 mm. Norrköpingsvikarens Fig. 1. Vänstra bulla ossea af den subfossila vikaren från Norrköping. bulle ossee äro sålunda mycket större än hvad motsvarande organ 1 regel äro hos en normal nutida vikare, dock ligga de förras dimensioner ej alldeles utanför variationsgränserna för de senare. Detta framgår däraf, att bland ungefär ett hundratal i detta afseende undersökta vikareskallar en be- funnits ha i det närmaste lika stora bulle ossee som Norr- köpingsvikaren.! Denna ifrågavarande vikareskalle, som hem- förts 1859 från Spetsbergen af TORELL, har dock tillhört ett gammalt exemplar, som i alla afseenden varit osedvanligt stort och mycket större än Norrköpingsvikaren, såsom fram- går af en jämförelse af underkäksbenens längd. Denna är nämligen hos det Torellska exemplaret omkring 1 cm. längre. ! Se också föregående not med citat af uppgift af NORDQVIST. 10 ARKIV TÖR ZOOLCOGI. BAND 4. N:0O 22, Basikraniallängden är hos detta exemplar 186 mm., under det att densamma hos det förut omnämnda mycket gamla vikare-exemplaret med utnötta tänder (från Oxelösund) blott är 177 mm. Skulle underkäken hos den subfossila Norr- köpingsvikaren stått 1 samma proportion till basikranial- längden som hos de båda nyss anförda gamla vikare-exem- plaren (från Spetsbergen och Oxelösund) bör den förras basi- kraniallängd ha uppgått till omkring 170 mm. Detta basi- kranialmått måste otvifvelaktigt anses för mycket stort för en vikare, som ej uppnått högre ålder, än Norrköpingsvikaren gjort. Bevis för dess ungdomlighet kunna nämligen hämtas ej blott, som ofvan anförts, från extremitetsbenens beskaffen- het utan äfven från kranialresterna. Den svaga utbildningen Fig. 2. Högra underkäkshalivan af den subfossila vikaren från Norrköping. af processus coronoideus och det korta afståndet mellan proc. articularis och proc. angularis på underkäken tyda på ung- dom. Stora dimensioner och samtidigt ungdomskaraktärer förenade hos samma individ angifva emellertid en storvuxen ras. En granskning af kranialresterna ge så tillvida samma slutresultat som den komparativa undersökningen af extre- mitetbenen. Den subfossila vikarens underkäk förefaller att vara ovanligt bred baktill. Den mäter nämligen strax ofvan om processus angularis 30 mm., hvilket mått till och med öfver- träffar det motsvarande 28 mm. hos den stora gamla Oxelö- sundsvikaren, och naturligtvis alla de mindre exemplarens. Dock är det Torell'ska exemplaret från Spetsbergen äfven i detta fall större, 35 mm. Hos den kaspiska själhunden är LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 11 underkäkens bakre del preportionsvis ganska bred och där- igenom liknar den något den subfossila Norrköpingsvikarens. I samma afseende utmärker sig äfven Grönlandssjälen genom en baktill bred underkäk. Detta är sålunda ytterligare en egenskap, hvari Norrköpingsvikaren visar ett slags konver- gens med de mera pelagiskt förekommande arterna. Dock är att märka, att den kaspiska själhunden och grönlands- själen ha proportionsvis, och åtminstone hvad den förra an- går, äfven absolut smalare framparti på underkäken än lika stora vikare, den subfossila inräknad. Detta beror därpå, att hos de båda förstnämnda käkarna utbildats till en mera ut- präglad kniptångsapparat med en koncentrering at muskula- turen bakåt. Detta står i förbindelse med dessa djurs lef- nadssätt och underlättar för dem gripandet af ett rörligt byte. Norrköpingsvikaren företer emellertid med afseende på underkäkens framparti ej någon dylik tillpassning, utan torde 1 detta afseende likna en genomsnittsvikare. Den förut omtalade betydande storleken af bulla ossea står ej i något slags förhållande till ett pelagiskt lefnadssätt, trots det att den pelagiskt lefvande grönlandssjälen utmärker sig för en mycket stor bulla. Detta inses lätt däraf, att den mest pelagiska af de med vikaren besläktade formerna, den kaspiska själhunden har den minsta bullan med en längd af omkring 31 och en bredd af omkring 29 mm. Däremot har Saima-vikaren såsom NorDQvisT påpekat den proportionsvis största bullan. För öfrigt torde i detta sammanhang kunna erinras om, att öronsjälarna som föra ett utprägladt pelagiskt lif ha jämförelsevis helt små bulle ossec. Sådana däggdjur, som ha en långvarig tillväxt och som fortfara att växa nästan hela eller större delen af lifstiden, eller åtminstone fortfara att tillväxa lång tid efter sedan de blifvit fortplantningsdugliga, förete i regel eller ofta bety- dande individuella variationer i olika dimensioner, äfven så- dana, som ej äro direkt beroende af ålder eller kön, under det att däggdjur med hastigt afslutad tillväxt ofta visa en alldeles förvånande inbördes öfverensstämmelse inom arten med afseende på ej blott relativa utan äfven absoluta mått. Själhundarna i allmänhet och äfven vikarna höra till den förstnämnda kategorien. Man kan därför ej göra några fasta slutledningar af undersökningar företagna på ett enda exem- plar, som därtill är defekt, men det förefaller nästan, som 12 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:O 22. om den här beskrifna subfossila vikaren från Norrköping skulle afvika så afsevärdt 1 vissa afseenden, som ofvan fram- hållits, och därtill 1 en viss bestämd riktning, att man där- utaf skulle kunna bli frestad att antaga, att vikarna i Öster- sjön vid den tid, då den här omhandlade harpunerades, varit ej obetydligt olika mot de nu vanliga i Östersjön förekom- mande vikarna. Östersjön var då ett mycket större haf än nu, och stod i fullt öppen förbindelse med åtminstone Ladoga, i hvilken sjö liksom i Saimen efter afstängningen utbildats afvikande reliktformer af vikare. Förhållandena, under hvilka den subfossila Norrköpingsvikaren lefde, voro ju så- ledes olika mot de nuvarande och det ligger därför nära till hands att antaga, att med omgifningarnas förändring äfven vikarna till en viss grad omdanats. Fiskfynden representerade 6 fullt identifierbara arter. I vissa fall var bestämningen mycket lätt emedan de omsorgs- fullt tillvaratagna lerstyckena gåfvo aftryck af nästan hela fiskarna. I andra fall åter var bestämningen mycket svår, emedan skelettdelarna voro så illa bibehållna, att knappt något enstaka ben kunde löstagas och rengöras för jämförelse. De voro nämligen sönderpressade och så möra, att de till sin konsistens närmast öfverensstämde med alldeles genom- murket trä. Fjällen voro 1 de fall, då sådana funnos, bättre bibehållna än benen. Af de anförda omständigheterna fram- går emellertid, att det ej varit möjligt att företaga detalje- rade jämförelser mellan ben af de subfossila fiskarna och nu- tida af samma art, utan har arbetet med de förra fått in- skränkas till bestämning. Gös. Lucioperca lucioperca (LIN.). 1 ex. af omkring 56—57 cm. längd är nästan helt af- tryckt. Preparatet är 1 två hälfter hvardera fördeladt på flera lerstycken. BStörre delen af fjällen finnas kvar på ena (vänstra) halfvan. Dessutom synas där delar af båda rygg- fenorna och början på analfenan med interspinalben. Vänstra bröstfenan synes delvis under fjällen. Hufvudets ben äro mestadels krossade och sönderfallna, men på det hela taget LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 13 får man en ganska god to- talbild af fisken (se fotogra- grafien fig. 3). På andra halfvan af aftrycket finnas en stor del kotor kvar. Vi- dare kan man där se en del refben, delar af båda rygg- fenorna, proximala delen af stjärten, vänstra bukfenan samt många fjäll. Denna sida af fossilet representerar alltså större delen af den ursprungliga fisken, under det att det förstnämnda preparatet motsvarar fiskens vänstra sidoyta (utom vän- stra bukfenan, som ses i sammanhang med = motsvarar detta ett djup af omkring 4,23 m. öfver Stockholms slusströskel. Preparatet visade ett aftryck i leran af fiskens allmänna kroppsform. Stjärtskelettet var ganska väl bevaradt, men hvad som framför allt säkerställde bestämningen var det väl bevarade postabdominalbenet, som eget nog 1 motsats mot andra skelettdelar ; var så fast, att det med försiktighet lät ' sig lösgöras (fig. 5) och underkastas direkt jämförelse med motsvarande ben af nutida rödspättor. Såväl aftryckets storlek som detta bens dimensioner tyder på, att denna rödspätta haft en storlek, som rödspättan ej i nutiden uppnår i Östersjön och sällan —. - 4 i Kattegat förr än norr ST Anholt.! En EA a rödspätta af dylik art bör för sin existens S (ROR ITE, 3 n 4 Så unnen i lera på ett ha kräft ganska utpräglade marina för- djup af omkring 4,23 hållanden och en tämligen hög salthalt. RE COS tröskel i Norrköping. +! Dock träffas undantagsvis i sydvästra Östersjön lika stora rödspättor. 16 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND Å. N:O 22, Piggvar. Bothus maximus (LIN.). 1 ex. antagligen från ett djup af omkring 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel. Vissa delar af denna fisk äro ganska Fig. 6. Främre undre perti af piggvar (Bothus maximus) funnen i lera på ett djup af ungefär 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel i Norrköping. väl bibehållna, ehvru benen som vanligt dels äro krossade dels lätt sönderfalla. Den korrekta bestämningen är ytterst LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 17 lätt att göra till följd af, att hudens bensköldar, »piggar», äro delvis bevarade och återfinnas strödda i aftrycket. Fiskens längd har antagligen varit ungefär 56 cm. eller måhända något mera enligt beräkning efter mått af de delar, som äro väl bibehållna såsom t. ex. postabdominalbenet. Det är egentligen de undre främre partierna som finnas 1 behåll resp. äro aftryckta i leran. Skallens ben äro mestadels krossade, men vissa af dem kunna dock urskiljas ganska bra t. ex. opercularapparatens ben, gälhinnestrålarna, quadratum etc. såsom synes af fotografien (fig. 6). Ett stort stycke af maxil- lare finnes i behåll och dess betydande bredd i bakre ändan, styft 18 mm., antyder ett stort och kraftigt exemplar. Af skuldergördeln och bröstfenan finnas tydliga rester och af- tryck, likaså af bukfenan och början af analfenan. Främre delen af ryggraden, bland annat den karakteristiska främsta ryggkotan, är bevarad, ehuru benen äro delvis sönderfallna. Den del af ryggraden, som finnes 1 behåll sträcker sig så långt bakåt, att de 3 eller 4 främsta grofva hämaltaggarna äro kvar. Ett annat lerstycke, som säkerligen hör tillsammans med ofvan omtalade, visar de främre långa neuraltaggarna samt en del ryggfenestrålar. Piggvaren uthärdar lättare i bräckt vatten med svag salthalt än rödspättan, och åtminstone i Östersjöns sydliga del kan äfven i nutiden fångas piggvarar af samma dimen- sioner som den ofvan beskrifna. På grund häraf kan man ej med någon större säkerhet sluta sig till, huru hög salt- halt det vatten hade, i hvilket denna subfossila piggvar lefde. I lager omkring 6—7 cm. under piggvaren träffades små- vuxen Mytilus samt Zostera-blad. De senare voro dock täm- ligen smala. Braxen. Abramis brama (LIN.). 1 ex. funnet på ett djup af 4,30 m. öfver Stockholms slusströskel. Detta exemplar torde ha mätt omkring 39 cm. i totallängd. Aftrycket omfattar nästan hela fisken med undantag af stjärtpartiet. Fisken ligger på högra sidan och preparatet visar nästan hela fjällpansaret af denna sida samt rygg- och större delen af analfenan jämte en del af buk- fenorna. Märke efter kotpelaren och refbenen synas i form Arkiv för zoologi. Band 4. N:o 22. 2 had 18 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BD 4. N:O 292. Fig. 7. Aftryck af braxen (Abramis brama) funnet i lera på ett djup af 4,30 m. öfver Stockholms slusströskel i Norrköping. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 19 af intryck. Högra hälften af hufvudets ben finnes mer eller mindre i behåll (fig. 7). Utom detta exemplar finnas i åtskilliga andra lerstycken fragment, som säkerligen härleda sig från braxen. I den lera, som omgaf det förstnämnda exemplaret lik- som äfven i nära underliggande lager funnos Mytilus-skal, men sparsamt. De voro också småvuxna, hvilket tyder på bräckt vatten med ej särdeles stor salthalt. På samma sak tyder frånvaron af foraminiferer i lerprof från denna nivå, hvilket förhållande konstaterats af d:r MUNTHE. Fragment af en större braxenartad fisk (braxen? id?) funnos i ett stycke lera 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel tillsammans med rester af Mytilus. Gädda. Lucius luctus (LIN.). 1 ex. funnet på ett djup af 4,5 em. öfver Stockholms slusströskel. Detta exemplar representerades af ett betydligt antal mer eller mindre fullständiga kranialben, en ryggkota m. m. Bland de förra märkas flera som äro väl bibehållna och karakteristiska såsom t. ex. högra sidans mazillare och större delen af samma sidas dentale med 3 tänder samt spet- sen af vänstra sidans dentale. Den bakersta af de nämnda underkäkständerna mäter omkring 25 mm., men åtminstone 1 mm. af spetsen är afbruten. Vidare finnas högra supra- clavicula och clavicula (större delen), högra preoperculum och operculum, högra parietale och frontale, högra prceorbitale, vän- stra quadralum, vänstra clavicula o. s. v. Alla dessa ben ådagalägga, att de tillhört en gädda af betydande storlek. Ett särdeles godt jämförelsemått lämnar i synnerhet det all- deles fullständiga maxzillare, som här mäter 112 mm. i längd. Af dessa dimensioner kan man sluta att ifrågavarande gädda haft en vikt af omkring 8—10 kilo. 1 andra ex. af gädda representeradt genom ett nästan alldeles, åtminstone genom aftryck fullständigt skelett till stor del in situ och antydande en gädda af omkring 1 m. längd samt därtill af synnerligen grofva dimensioner (fig. 8). Detta vackra fynd träffades 5,20 m. öfver Stockholms sluss- tröskel. 22 JE (0) N BD 4. FOR ZOOLOGI. ARKIV 20 'BULAOFIION PIA Bo] I uouung p3uej WII I TWO JB (sSNYN)I sSMINT) BPPL9 '8 "IT LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 21 1 tredje ex. representeradt af ett hufvud af en gädda funnet på ett djup af 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel. Detta hufvud är ganska väl bibehållet till vissa delar. Dess längd är omkring 20 cm. och kan man alltså anslå hela fiskens längd till att ha varit omkring 65 cm. 1 fjärde ex. af en stor gädda är representeradt genom delar af ryggraden samt några gällocksben funna på en höjd af omkring 3 m. öfver Stockholms slusströskel. I denna lera träffades på en några centimeter lägre nivå rester af Mytilus- skal nående en storlek af nära 3 cm. Fynd af lägre djur. Blåmusslor (Mytilus edulis) äro de vanligaste evertebra- terna i de lerprof, som åtföljde de ofvan anförda fiskarna. Dylika ha ock anträffats såväl i det öfversta skiktet beläget 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel och i det nedersta, 3 m. öfver Stockholms slusströskel, samt dessutom på mellan- liggande nivåer + 4,50 och + 4,23 m. På + 3 m. och + 4,23 m. funnos exemplar som nådde en längd af omkring 3 cm. Detta är den största iakttagna längden, hvilken enligt d:r MUNTHE'S uppgift motsvarar blåmusslans längd »vid Åland i nutiden». Emellertid är det möjligt, att dessa exemplar voro unga, ej utvuxna och att sålunda de i verkligheten blefvo större vid den tiden, då aflagringarna bildades. I den Mytilusrika leran från ungefär + 4,23 m. enligt den ofvan använda beteckningen funnos foraminiferer, hvilka d:r MUNTHE godhetsfullt bestämt och han skrifver om dem följande: »På vissa skiktytor äro foraminiferer vanliga, men de tillhöra endast två arter: Nonionina depressula WALK & Jac. allmän, går i nutiden, såvidt veterligt är, icke innanför Bornholmsdjupet.! Polystomella striatopuncetata PARK. & JONES. Tämligen allmän, går i nutiden åtminstone till Gotland! och Landsorts- djupet».? Närvaron af i synnerhet den första af dessa arter anty- der alltså en något starkare salthalt än i nutiden vid Öster- götlands kust. i ! MUNTHE i J. G. ANDERSSON: Ett bidrag till Östersjöns djurgeografi. Ymer 1901 p. 363. ? MUNTHE Bull. Geol. Inst. Upsala 1896. Upsala 1897 p. 67. 22 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BD 4. N:O 22. Diatomaceer. Professorskan A. EULER har godhetsfullt bestämt diato- maceer ur trenne lerprof från olika nivåer och därom benä- get meddelat följande. I. Prof från samma nivå som gösfyndet (d. v. s. djupare än någon annan fisk). » Diatomaceer allmänna.» Campylodiscus echeneis EHG. c. Diploneis didyma EHB. r. > interrupta Körtz. r. » smithiv BRÉB. +. Grammatophora oceanica RHB. c. Nitzschia punctata (SM.) GRUN. Surirella striatula TURPIN Ir. Mastogloia sp. rr. Navicula peregrina (EHB.) Körtz. r. Epithemia v. westermanni ce. » turgida (EHB.) Körz. c. Navicula platystoma (EHB.) CL. rr. Melosira arenaria MOooRrE rr. (fragm.) Cymatopleura elliptica (BRÉB.) W. SM. rr (fragm.) (Dessutom spongienålar r.) »Nästan oblandad Litorina-aflagring (med ett par inkomna frätta fragment af sötvattensformer). MNalthalt ungefär som för följande prof.» II. Prof från den Mytilus-rika leran med foraminiferer från ett djup af 4,23 m. öfver Stockholms slusströskel. M. Nitzschia navicularis BRÉB. Ir. Rhabdonema minutum Körtz. r. Cocconerws scutellum EHB. r. Nitzschia? sigma (Kötz) SM. r. Synedra erystallina C. AG. ce. » affinis Körz. c. Achnanthes subsessilis EHB. r. Brébissonia beckii (W. SM.) GRUN. r. Caloneis amphisbena (BORY) rr. Campylodiscus clypeus EHB. r. » echeneis EHB. t. Cosceinodiscus balticus GRUN. Ce. tt vv vr TNK le sås SER Fr rLA: B SäwwstsNvsutHwyE HH LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. Diploneis didyma EHB. r. » interrupta Kötz. cc. » smithir BRÉB. c. Hpithemia Vv. westermanni cc. Grammatophora oceanica EHB. cC. Hvyalodiscus scoticus (KöTZ.) GRUN. r. Melosira borreri GREV. Ir. Navicula marina. RALES r. » peregrina (EHB.) Körz. t. Nitzschia punctata (SM.) CRUN. t. » scalaris (EHB.) W. SM. rr. (fragm.). Coscinodiscus lacustris (W. SM.) GRUN. c. Epithemia argus (EHB.) Körtz. r. > gibba (EHB.) Körz. r. » turgida (EHB.) Körtz. t. Navicula cincta EHB. r. 23 »Ren, yppig Litorina-aflagring; synes dock ej ange någon särskildt hög salthalt.» III. Prof från lera med braxen och Mytilus från ett djup af 4,30 m. öfver Stockholms slusströskel. »Diatomaceer allmänna, delvis krossade. mindre yppigt utbildade än i föregående prof.» Säll Coscinodiscus asteromphalus (EHB.) GRUN. C. Rhabdonema arcuatum (AG.) Körtz. t. > minutum KöTz. Cocconeis scutellum EHB. r. Nitzschia? sigma (Körtz.) W. SM. r. Synedra crystallina C. AG. c. Campylodiscus bicostatus W. SM. r. > echeneis EHB. cC. » clypeus EHB. r. Coscinodiscus balticus GRUN. C. Diploneis interrupta Körtz. t. Hpithemia Vv. westermanni ce. Grammatophora oceanica EHB. t. -. Hyalodiscus scoticus (KöTz.) GRUN. I. Melosira borreri GREV. Ir. Navicula peregrina (EHB.) Körtz. r. Nitezschia circumruta BaAIL. r. » punctata (SM.) ÖRUN. C. Synedra affinis KöTtz. c. IT allmänhet 24 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BD 4. N:O 22. B. Surirella striatula TURP. r. BF. Coscinodiscus lacustris (W. SM.) GRUN. t. FB. Epithemia argus (EHB.) KörTtz. r. FB. > turgida (EHB.) KöTz. r. »Litorina-aflagring; salthalt omkring 0,3—0,9 och sanno- likt större än i föregående prof, då endast detta karakteri- seras af riklig Rhabdonema-förekomst och af Coscinodiscus asteromphalus. Dessutom 1 allmänhet småväxta former, hvil- ket plägar följa starkare salthalt». (M. = marin, BM. = bräckvatten-marin, B. = bräckvatten, BF. = bräckvatten-färskvatten, FB. = färskvatten-bräckvat- ten.) Alla dessa prof och fynd tillhöra alltså tydliga Litorina aflagringar äfven den djupast ned anträffade gösen. En sam- manställning af fynden med undantag af diatomaceerna visar följande förhållande: Höjd öfver Höjd öfver Stockholms den nutida Fossilfnnd a SA evertebrater, slusströskel Östersjön RS SNR SER NG FARSAN växter 1 meter i meter + 5,20 + 1,20 gädda (Lucius lucius). Mytilus; Zostera. braxenartad fisk? piggvar (Bothus maximus). hornsimpa (Cotlus quadri- cornis). + 4,50 +0,50 gädda (Lucius lucius). + 4,30 + 0,30 braxen (Abramis brama). Mytilus småv. + 4,23 + 0,23 hornsimpa (Cottus quadri- Mytilus; Zostera. cornis). 3 cm. rödspätta (Pleuronectes Nonmionina = de- platessa). pressula. Polystomella stri- atopunctata. + 4,00 + 0 hornsimpa (Cottus quadri- cornis). + 3,73 —0,27 vikare(Phoca hispida var.) hornsimpa (Cottus quadri- COrnmis. Quercus. + 3,00 —1,00 gädda (Lucius lucius). +? —? gös (Lucioperca lucioperca). Då Litorina-hafvets nivå i dessa trakter stått omkring 60 meter öfver den nutida Östersjöns yta är lätt att finna, LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 25 att ifrågavarande lerskikt aflagrats på ungefär lika stort djup. Hvad som otvifvelaktigt förefaller ganska egendomligt, är den rikliga förekomsten af sötvattensfiskar och därtill sådana, i synnerhet hvad gäddorna angår, 1 särdeles stora exemplar. Detta ådagalägger, att Litorinahafvet erbjudit dessa fiskar fullt tillfredsställande betingelser för deras trefnad och utveckling. Vattnet måste sålunda ej ha varit så sär- deles salthaltigt. I sydvästra Östersjön liksom i Öresund kunna gäddorna endast uthärda utanför mynningarna till sötvattensflöden, aflägsna de sig därifrån, bli de sjuka. Gös är i Kielerbukten »sehr selten» enligt MöBIUS och HEINCKE och i Öresund finnes den ej. Likaså saknas braxen där. Man kan knappt antaga, att dessa fiskar under Litorinatiden haft andra vanor än nu, och sålunda bör det vatten, i hvil- ket de då lefde, ej ha haft så hög salthalt som sydvästra Östersjön 1 nutiden. På samma sak tyder äfven den stora fattigdomen på marina organismer i Norrköpingsaflagringarna. Det är endast ett af skikten, det, i hvilket rödspättan träffa- des, som innehåller några foraminiferer och dessa finnas som ofvan anförts i Östersjön äfven nu för tiden. Dessa skikt härleda sig sannolikt från ett relativt optimum under Litorina- tiden ty både ofvanför och under saknas de nämnda foraminifererna. Då emellertid det bevisats genom MUNTHE's m. fl. undersökningar,! att Litorinahafvet t. o. m, norr om Åland hade en salthalt af 1 ?/o d. v. s. densamma som i västra Östersjön och södra Öresund i nutiden, torde man vara nöd- sakad att antaga, att i trakten af det nuvarande Norrköping eller rättare sagdt i den hafsvik, som täckte detta område, ut- mynnat ett starkt sötvattensflöde (från Vättern), som i hög grad sänkt salthalten i denna bukt, minskat antalet af ma- rina organismer och möjliggjort sötvattensfiskarnas trefnad. Botaniska fynd. Ett eklöf funnet »cirka + 3,73 m. öfver Stockholms sluss- tröskel» ådalägger, att eken redan invandrat och nått till Östergötland vid denna tid. Af Zostera finnas på olika nivåer bladstycken inlagrade ofta i riklig mängd. De bredaste finnas omkring 4,23 m. öfver Stockholms slusströskel. Bland dessa mäta en del ända "Jfr MUNTHE: Preliminary Report on the Physical Geography of the Litorina-Sea. Bull. Geol. Instit. of Upsala N:o 3 Vol. IT 1894. Arkiv för 200logi. Bund 4. N:o 22. 3 26 ARKIV FÖR ZOOLOGI. BAND 4. N:0O 29, till inemot 53 mm. men de flesta äro smalare 4 mm. och där- under. Emellertid äro de naturligtvis så breda, att de ovill- korligen växt 1 betydligt saltare vatten än det, som nu sköljer Östergötlands kust. Uttalande om harpunspetsen från Norrköping. Af d:r ÖSCAR ÅLMGREN. Harpunspetsarna från Nordens stenålder tillhöra flera olika typer. Om vi här endast fästa oss vid dem, som hafva ett antal större hullingar längs ena sidan, så finnas äfven bland dessa två ganska skarpt åtskilda grupper. Den ena formen är slank med smal skaftända och många (minst 4) hullingar; den andra är gröfre med bred och platt, genom- borrad skaftända och endast 2—4 hullingar. Den förra gruppen torde tillhöra en mycket tidig del af vår stenålder; för den senare åter, till hvilken Norrköpingsharpunen hör, ha vi an- knytningspunkter till den yngre stenåldern, tiden efter Lito- rinahafvets maximum. Bland de i Statens Historiska museum förvarade harpun- spetsarna af denna grupp liknar Norrköpingsharpunen 1 af- seende på skaftändans kontur och genomborrningar mest en som är funnen 1 det angränsande landskapet Södermanland, nämligen vid Djursnäs i Ösmo socken på sydvästsidan af Södertörn, »vid gräfning i en äng, där sjön troligen förr gått upp» (inv.-nr. 3940, inkommen 1868). Denna harpun är emellertid längre och gröfre samt har 4 tättställda långa hullingar; och fyndet medger ingen närmare datering. I afseende på hullingarnas form och den allmänna habitus förefinnes också en stor likhet mellan Norrköpingsharpunen och några på Gotland funna, nämligen två af ben från den bekanta grottan Stora Förvar på Stora Karlsö samt en ar horn från en på öppen mark liggande stenåldersboplats vid Hemmor i Närs socken. Den hufvudsakliga afvikelsen består däri, att dessa harpuner ha ett stort rundt hål i skaftändan i stället för de två smala.t Någon särdeles stor tidsskillnad kan dock ej gärna föreligga mellan dem och Norrköpings- harpunen; därtill är släktskapen för stor. Och detta är af ' Alla tre äro afbrutna uppåt spetsen; Hemmorharpunen har nu två hullingar, men har tydligen haft en tredje, de från St. Karlsö ha blott en hvar 1 behåll. LÖNNBERG, OM NÅGRA FYND I LITORINA-LERA. 27 vikt för tidsbestämningen, ty särskildt Hemmorboplatsen kan ganska skarpt dateras,! nämligen till stendösarnas eller senast gångdrifternas period, absolut uttryckt till 3:dje årtusendet f. Kr. Boplatsen har legat vid en dåtida strand som ligger omkring 11,5 m. högre än den nuvarande (d. v. s. vid ungefär 77 9/0 af Litorinagränsen.)” En stenåldersboplats, som särskildt genom lerkärlens ornamentik visar sig vara fullt samtida med den vid Hem- mor, är nyligen anträffad på Bråvikens norra sida, vid Säter i Kvarsebo socken, där den ligger på en gammal strandterrass 25 m. öfver nuvarande hafsytan.? På denna boplats har man icke hittat några benredskap:; i den fina sand, som här ut- gör jordmånen, ha nämligen alla ben utom de brända för- multnat. I alla bändelser ha vi däri ett vittnesbörd om be- folkning vid Bråvikens strand på ungefär samma tid, som den vid själskelettet i Litorinaleran på Norrköpings rådhus- tomt funna harpunspetsen tillhör. Fig. 9. Harpunspetsen från Norrköping (förminskad). I detta sammanhang förtjänar påpekas, att Statens Hi- storiska museum nyligen förvärfvat en harpunspets med hullingar åt två sidor (inv.-nr. 13303), hvilken hittats inom Örnsköldsviks stad under ganska liknande förhållanden, näm- ligen vid grundgräfning för elektricitetsverket, som lär ligga c:a 200 fot från stranden och endast ungefär 3 fot öfver n. v. hafsytan. Denna harpunspets är lika välbevarad och har samma fetaktiga känsel som Norrköpingsharpunen. Några närmare upplysningar om lagringsförhållanden o. dyl. å fynd- platsen ha dock ej nu kunnat vinnas, enär fyndet gjordes för 11 år sedan. + Karlsöboplatsen spänner öfver en större tidsrymd. > Se O. FRÖDIN i Ymer 1906, s. 30. " O. ALMGREN, Stenåldersboplatsen vid Bråviken, i Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1906. — Litorinagränsen är på detta ställe äunu ej fastställd, men torde enligt DE GEERS karta uppgå till högst 50 m. öfver hafvet. ft. RE Tryckt den 12 augusti 1908. Uppsala 1908. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. SN RE SS NV 3 SNR Etac / ns Wy x LÅ É FÄRNA Ä | | | I i il I a) z 4 A 2 | vu d