glas- erz. weissgylden, fahlerz, salzarter och altsaminans af sådant slag, som är rikt och artigt. Är någon, så beder låta mig veta. Jag förblifver" etc. Ett stycke längre i tiden och hans ödens utveckling förer oss nedanstående äfvenså upplysande skrifvelse till den samme. Petersburg den 2 juni 1769: „Högädle och vidt- berömde herr professor, gunstige gynnare. För några dagar hade jag äran att inhändiga herr professorens gunstiga skrif- velse. Det fägnar mig, att de frön lyckeligen ankommit. Nu 56 haller jag på att genomgå mina småheter och har obeskrif- veligen litet tid öfrig, ty här är man så otålig och vill alt i dagsljuset samma timme något ankommer. Hade jag omant ej sökt, så hade det kunnat ligga okändt ännu några 1000 år. — Sedan min härvarelse har jag utgirvit „Abhandlung von dem Verhalten der Salze in Wärme und Kälte zum Vortheil des Salzwesens in Sibirien", en traktat, hvaruti åtskilligt nytt uti kemin och ekonomin förekominer. Jag har flera år efter hvarandra arbetat på dessa försök, hvilka i synnerhet gå derpå ut, huru saltsolutionerna förhålla sig i köld. Jag presenterade detta hennes Kejserliga majestät; det blef helt nådigt upptaget och afgifvet till senatens skärskådande. Nu är det redan öfversatt i ryska språket, och jag väntar på belöningen 202. — Det fria ekonomiska sällskapet upptog mig. utan att jag visste deraf, till ledamot. Detta skaffade mig äfvenledes något att göra. Jag har lemnat dem några af handlingar 203, såsom: „Die beste Art Waldung zu säen auf den sibirischen Steppen", „Die Kennt- niss einheimischer Naturalien", „Von den Vorzligen des Brennholzes" etc. — Alla de anmärkningar jag gjort i Sibirien låter jag trycka under namn af „Sibirische Neben- stunden". Första delen är nu under pressen. Der före- komma: 1 „Beschreibung der Silbererze, als eine Probe einer russischen Mineralogie," — mineralogerne lära studsa härvid; 2 „Mus subterranens" ; 3 „Sorex minutus" ; 4 „Spiraea altaiensis" ; 5 „Beschreibung des mungalischen Gottesdien- stes". Alt med kopparsticken. Sådana blifva också de öfriga delarna204. — Angående petersburgska Commentarii, vill jag fråga efter priset och genom bokhandlaren Weicl- brecht skicka dem till herr professoren; denne hafver åta- git sig att skaffa mig de svenska. — Jag tackar herr pro- fessoren för hans gunstiga lofven beträffande kongl. svenska akademin. Jag är mycket ovärdig till en sådan heder, och det tj enade till ingen ting annat, än att skämma bort de andres sköna glans. Det har också aldrig varit min afsigt, ty om jag ej hade någon annan sjuka, än den efter äran, så vore jag rätt frisk. — Ännu vet jag ej att säga, 57 om jag blir här eller om jag reser bort. Det gäller mig lika mycket. — Får jag öfrig tid, så vill jag öfversända en hop mineralier till byte. Jag förblifver" etc. Slutligen ega vi ett af Laxman samma år den 17 juli från Petersburg, jemväl till Bergius aflåtet bref, så ly- dande, med bortlemnande af redan i andra sammanhang derur anförda utdrag: „Vidtberömde herr professor, min gun- stigaste gynnare. Nu på timmen hade jag äran att uppbryta hr prof. högtärade skrifvelse dat. Stockholm d. 14 juli 1769. För den myckna gunst205, h varmed hr prof. behagar öfver- hopa mig, är jag så mycket mera förbunden, som jag ser, att mina förtjenster äro alldeles ringa. — Jag ville intet falla hr prof. besvärlig med min lilla bokhandel, i synnerhet då adresserna häremellan äro så osäkra, och derföre höll jag inne med svaret. Är det förtretligt för en sådan man, som sitter med goda vilkor att förlora något, hvad måste det ej då vara för en arm resande, som täflar med svåra tider? Men efter hr prof. gunstigt behagar påminna mig, så beder jag ödmjukast, det ville hr prof. vara så gunstig och sända de begärte böckerna, undantagandes Genera plantt, hvilka jag härstädes köpt. Om de blifva adresserade till handelsm. Hultén, så torde jag få dem. De 6 sista tomerna af de förra Acta acad. petrop. vill jag första dagen taga ifrån akademin och sända till hr prof. Öfver Falck måste .. . exemplar (se s. 51). Till hr prof. Gadd... alldeles borta (se s. 37). Är Spiraea pinnata lefvande hos hr prof.? är den ej, så vill jag skicka en kruka. Härhos följa några frö af Hyoscyamo physaloide. Jag innesluter mig uti herr pro- fessorens vänskap och förblifver" etc. I dagarne efter detta bref, d. ä. på sensommarn 1769 eller, såsom han sjelf vidhandenger 206, då de „flesta växter redan blommat ut", fick Laxman, som dittills varit strängt upptagen, ändtligen andrum att göra ett besök i sitt på åratal icke sedda hemland. Han förenade med denna färd en exkursion till nejden af Svir floden, som sammanbinder L ad o ga med Onega i olonetska guvernementet. Om den senare utvikningen, företagen i ekonomiska sällskapets 58 syften, finnes af honom en nedanför refererad redogörelse. Men angående resans slutmål sväfva vi i största ovisshet, ty de „handskriftliga reseberättelser från Finland", „der han ofta varit", och hvilka en yngre samtida författare citerar207 från hans litterära qvarlåtenskap, tyckas ty värr hafva gått förlorade. (Jf. dock noten på sid. 4). Blott den enstaka, obetydliga detaljen hafva vi lyckats utröna från denna hans påhelsning i Finland, att han här- städes förvärfvat en ny korrespondent, nämligen dåvarande skolrektorn i Lovisa, slutligen teologie doktorn och kyr- koherden i Iisalmi, Johan Lagus, från hvilken läsaren frammantill 208 får höra mera. Må hända gjordes bekant- skapen på Lax mans egen hemort, Ny slott, i hvars om- nejd Lagus plägade gästa hos sin halfbror, kyrkoherden i Leppävirta, — och i sådant fall före den 24 augusti, då skolferierna utlupo. Af en antydan209 kunde förmodas, det Laxman ända inpå början af året 1770 dröjt på denna färd, men sådant vore ett misstag, ty att han åtminstone redan den 16 december 1769 var åter i Petersburg, fram- går af en hans egen inlaga, livarom i nästa kapitel. X. Året 1769, forts. Ovanlig produktivitet. ,,Inträdestal i ekonomiska sällskapet". „Die beste Art Waldung zu säen". ,,Beschreibimg von Olonez". „Vom Verhalten der Salze". „Beskrifning på Eirundo daurica eller Bergs- svalan". „Sibirisclie Nebenstunden". „Sibirische Briefe". Medlem af vetenskapsakademin i Stock- holm. Utsigter. Den otålighet hos Petersburgs lärde att få se Lax- mans sibiriska „kuriosa" bekantgjorda, livarom ett af hans nyss aftryckta bref förmäler, hystes nog i dessa dagar till lika hög grad af honom sjelf. Liksom naturforskningen bidde 59 mången frukt af hans flit, så låg i denna för honom sjelf, som „täflade med svåra tider", den bästa förhoppningen om befordran och personlig fördel. Åtskilliga af de notiser eller föremål, han tillsändt sina korrespondenter, hade af desse redan under hans frånvaro blifvit producerade och sålunda bidragit att göra honom känd både hemma och i utlandet. Han såg sig på detta sätt ihågkommen af B e ek m ann, Linné, Pallas, snart äfven af Schlözer. Detta skulle i och för sig varit alt utom okärt, derest tillbörlig noggrannhet iakttagits vid referaten, men så var icke alltid fallet; hade han ju genom sjelf va Linné fått på sin räkning en falsk uppgift om Sorcx pyg- maeus™. Men han var ock medveten, att stundom sjelf i sina hastigt nedskrifna bref, hvilka alldeles icke voro be- stämda för offentligheten, hafva begått misstag. Vi ha redan erinrat om ett. Slutligen lupo många hans fynd och rön risken att hastigt föråldras, då nu mera ett antal forskare utsändts att i alla rigtningar genomspana riket. Å andra sidan insåg han sin framtid ganska väsendt- ligt bero af det sätt, hvarpå han nu uppträdde inför den lärda verlden. Förhoppningarna om hans förmåga voro in- galunda små, hans egna bref bevitna det, då till och med rikets högsta vetenskapliga institution visade sig benägen att anlita den. Kallelsen till ledamot i det förnämliga fria eko- nomiska sällskapet förekom föga mindre hedrande. Men för att från utsigter nå verkligheten, var ännu ett steg, — för- tjenstens. Han måste försöka uttaga det. Här hafva vi ett godt tillfälle att lära känna hans arbetsdrift. Dessa sammanverkande orsaker sporrade honom till en större produktivitet än något följande år. Emot det för- troende honom visats af ekonomiska sällskapet bjöd han till att svara genom att till dess tidskrift för 1709 inlemna 3, om ej flera 2n, bidrag. Det första utgjordes af hans i mars eller april hållna „Inträdestal" 212. Man återfinner i hvarje rad den ifrige och praktiskt stämde naturvännen. Han ut- vecklar särskildt nödvändigheten för en jordbrukare att vara förfaren i naturalhistorien. Omtalande huru han sjelf i sin 60 tidigaste ungdom 213 forts till detta studium, klandrar han att ekonomiska skrifter ofta äro så ovetenskapligt författade. Han erinrar om den så vanliga oredan i terminologin, i det t. ex. samma sak ofta uppnämnes på olika sätt och tvärt om. Förflyttom oss till botanikens område. Betraktom den nyt- tige örten 36ibpooou\ derunder förstås kring BaikalLinnés Smita r otäta, men kring To msk Meganthis trifolia, kring Kolivan Pol/podium vulgäre, kring Moskva Hypericum per- foratum; ja, enligt kringstrykande qvacksalfvare skola 12 skilda species bära detta namn. Likaså är Kur Usa slepotä kring Petersburg och Moskva Lamium purparcum, men kring Tobolsk och O renbur g Cornus alba. Under Cma- podyona förstås på det ena stället Gcntiana cämpestris, på det andra den i hästmedicin så utmärkta Adonis apennina. Dere- mot kallas Valeriana officinatis ömsom EaAdbiptRm, ömsom Maun, ömsom 3eMAHH0il jiadom, det sista bäst. Af vigt vore, att alla studerade eftersträfvade samstämmighet, som kunde nås, om man följde språkbruket i gamla ryska provin- ser. Nu finnas de, hvilka t. ex. förbise ett Gnaphalium dioricum eger en god benämning i Fop.iHHKa, kallande örten Koweubu lonnn, ehuru detta blott är en öfversätt- ning af det svenska Katt fötter; månge lärde veta ej ens, att den allmogen kring II i msk och floden Lena samlade Ke.uiKcuKa är Pyrda uni flora, den i selengin ska provinsen högt värderade Eo.iwnna — Saxifraga bronchialis, o. s. v. Till undanrödjande af dylika olägenheter, hvilka dock i Ryss- lands först gryende ekonomiska litteratur ännu ej hunnit blifva så besvärande som annorstädes, borde, säger han, „en bok på landets språk förfärdigas, hvari alla nyttiga natur- föremål finge sin beskrifning, och jag vill (tillägger han) uppbjuda alla mina krafter att förskaffa fäderneslandet denna skänk" 2U. Säker framgång skulle företaget vinna, „om arfs- herrarne, hvilka merendels återvända till det angenäma landtlifvet sedan de egnat sina bästa år åt statsembeten, i sin ungdom förvärfvat sig goda insigter; sålunda skulle de mycket bidraga till utbredandet och höjandet af ekonomin och naturkännedomen samt bereda sig en sann och oskyldig Gl njutning"; de skulle genom lära och föredöme inverka på sina underhafvande. „Jag kan", försäkrar han till sist, „af öfvertygelse säga, att ett dylikt tidsfördrif innebär mycket ljuft och nöjsamt samt till och med torde vara att föredra- gas de sirligaste danser och efterapandet af nyaste fran- syska moder". I den andra uppsatsen, jemväl på tyska och införd i tidskriftens maj — augusti häfte, behandlas ett förslag, hvarpå den förderfliga skogssköflingen i Kolivan och flerstädes väckt hans eftertanke, eller „Die beste Art Waldung zu säen auf den sibirischen Steppen" 215. På ett populärt språk be- skrifvas tillgången och resultaten af de experiment, han han sjelf utfört med frön af gran, tall, lind, vildt körsbärs- och sibiriskt persiketräd. Det bör påpekas, att då han berättar sig hafva utsått det tredje här nämnda trädslaget ej blott i Sibirien, men ock i Ingermanland, Finland och Sverige, han troligen under sistanförda benämning förstår den då ännu svenska andelen af Finland, må hända trakterna af Borgå eller af Åbo, hvarest Leche, Kalm och Gadd mycket äflades med trädodling; ty i det egentliga Sverige har han aldrig varit. Sitt intresse för detta ämne ådagalade han yttermera, då han efter 5 år å nyo, och ur vidgad erfa- renhet, deråt egnade en afhandling 216. Det tredje bidraget, kalladt „Kurze ökonomische Be- schreibung der Statthalterschaft Olonez" eller med specie- lare titel, „ Ökonomische Antworten, betreffend den Acker- bau in den Gegendem um den Swir-fluss und sudlichen Olonez"217, är en frukt af hans på hösten 1769 verkstälda resa, hvarom i föregående kapitel. Närmaste anledningen till dess författande var en redan vid sällskapets stiftelse af Klingstädt, i form af frågor paragrafvis uppsatt instruktion218 till insamlande af notiser om alla ryska ståthållarskap. Lax- mans lilla skrift, hvilken mycket påminner om de i Sverige och Finland under förra århundradet så omtyckta sockenbe- skrifnin garna, är särdeles sakrik, och dock den första, som sett dagen angående det för kejsarstaden så vigtiga nabo ståthållarskapet 219. Jordmånens naturliga beskaffenhet, de 62 skilda kommunernas (pogosternas och volostemas) egen- domligheter, sättet att bruka jorden, dervid använda redskap (öfver alt den simpla finska plogen), kyttebruket, det tank- lösa svedjandet220, de odlade sädesslagen och rotfrukterna (potäter ännu ej kända), smörberedningen på finskt vis, fisket och båtfarten på floderna och i O neg a, skeppsbyggeriet i Ladeinoje pole221, invånarnes seder och lefnadssätt, män- nernes flata ovilja att på egna hemtrakter föryttra något och deras häraf föranledda, demoraliserande utvandringar på för- tjenst till Petersburg, dryckenskapslastens allmännelighet till och med bland unge gossar, kroglifvet, marknadsresorna, starosternes egennytta, — alt detta tecknas med rask penna, förd af ett uppmärksamt ögonvitne. — Enär Lax man 10 år senare genomströfvade samma trakter, är det mer än troligt, att de olonetska mineralierna och växterna i hans kollektioner hufvudsakligen blefvo insamlade först då, icke nu vid en, såsom han sjelf anger, dertill olämplig resetid. Öfver ett fjercle ekonomiskt- kemiskt eller kemiskt-tek- nologiskt arbete från denna tid, hans „Abhandlung von dem Verhalten der Salze in Wärme und Kälte zum Vortheil des Salzwesens in Sibirien", hvilket vi hört honom i brefvet af den 2 juni 17G9 berätta sig hafva „utgifvit", hvilar ty vän- ett ogenomträngligt dunkel. Jag sade ty värr hufvudsakli- gen med hänsyn till den vigt han sjelf uppenbarligen fäste vid denna skrift, hvilken till och med vederfors nåden att framläggas för kejsarinnan och senaten. Tor hända har han oegentligt användt ordet „utgifvit"? Tör hända var det blott ett till myndigheterna inlemnadt betänkade? Men tör hända, ja sannolikt, låg i dermed förknippade undersökningar fröet till den upptäckt beträffande de mineraliska salter, som en- samt, i framtiden och för alla tider, skulle skänka hans namn en god klang. Brefvets ord Jag väntar på belöningen" finge då en profetiskt betydelse af helt annan art, än den materiela, som tvifvels utan dermed afsågs. Hur det är, har skriften försvunnit i dolda öden, och tyckes icke ens afvetats af en hans vordne kollega, som efter honom sysselsatt sig med all- deles enahanda undersökningar 222. 63 Upptagen af dessa bemödanden för Rysslands gryende ekonomiska litteratur, försummade Laxman icke att samtidigt i verk ocli gerning tänka på sin bildnings gamla moderland. Jemte de naturalier, hvarom hans bref tala, insände han ock till svenska vetenskapsakademin en läsvärd „Beskrifning på Hirundo daurica eller Bergssvalan" 223. Redan den 13 april 1769, således samma dag som det ofvananförda brefvet till Bergius är dateradt, skref han der om till akademins sekre- terare, den fräjdade Vargentin: „Jag som har äran här- stamma af svensk börd, har aktat för min skyldighet att tjena kongl. vetenskapsakademin med denna obekanta fogel". En tidigare i ämnet begången blunder samt kanske ock fruk- tan att blifva förekommen af annan man, tyckes hafva oroat honom och påskyndat aihandlingens författande, midt under en tid, då han äfven på annat håll var strängt sysselsatt. Det heter nämligen i inledningen: „ Jag såg fogeln flera somrar å rad på Schlangenberg och vid kolyvanska sa- vo den s amt kring U s t k a m e n o g o r o d s k o i fäs tning o ch klip - porna på altaiska fjällen, hvilka orter egentligen höra till de af Kineserne för några år ödelagda Sin gor i en, hvarföre jag kallade henne Hirundo singoriensis och sände några exem- plar till petersburgska vetenskapsakademin, dock utan be- skrifning. Då jag vid min återkomst fick se henne i peters- burgska naturaliekabinettet och fann att Messerschmidt kallat henne Hirundo saxatilis daurica™, må hon behålla detta namn... Efter också professor Pallas ej kallar henne annorlunda uti sina Spicilegiis zoologicis, som i år tryckas i Berlin, så vill jag äfvenledes ej vara egensinnig, utan blifva vid det gamla namnet och ej påbörda naturfor- skarene ett nytt ord, hvarmed de redan plågas utan ände . . . [Jag som sett henne in loco naturali] kan således ej alle- nast beskrifva skapnaden, utan också hela hushållningen, som onekneligen är det förnämsta uti zoologin". Hvad här skrifves om Pallas, hvilken under Laxmans frånvaro 1767 blifvit akademiker i Petersburg, men redan i juni 1768 afrest på sin fleråriga expedition och således ännu ej kunde vara personligen känd af den senare, stöder sig 64 blott på hörsägen. De citerade Spicilegia beröra alldeles icke Hirundo claurica, men väl använder Pallas i ett annat arbete 225 sagda artnamn och tilldelar Messerschmidt äran af fo- gelns första upptäckt, utan att ens veta af Laxman. Säkert är emellertid att Linné, som egde Messerschmidts mss., ansåg hans notis vara af intet värde. Deremot behöfver man ej vara ornitolog för att våga påståendet, det en noggran- nare, varmare och lifligare, jag ville säga biografi, än Lax- mans af hans kära svala sällan torde blifvit skrifven, må än vara att dess afbildning i svenska akademins handlingar, i hvilkas förstutkommande juli häfte af detta år den med beskrifning inrycktes, enligt Pallas' korta yttrande i sin långt senare Zoographia, är „ dålig". Hur man i Sverige bedömde Laxmans arbete, röjde sig snart, då den anspråks- löse pastorn inkallades till ledamot i den genom Linnés och andres namn redan så högt ansedda vetenskapsakademin i Stockholm. Det var denna hedersbevisning, på hvilken han förläget anspelar i brefven af 2 juni och 17 juli s. å. En bibliografisk gåta. Redan i nyss åberopade bref af 2 juni ha vi hört Laxman nämna ett sitt förehafvande ar- bete »Sibirische Nebenstunden" och specificera innehållet af dess 1 del, den han anger vara under pressen. I en hans uppsats 226, jemväl nämnd i detta bref och tryckt ett par må- nader derefter, citeras samma arbete åter. Härtill bör dock anmärkas, att dessa notiser till väsendtlig del voro förtidiga. I petersburgska akademins arkiv finnas nämligen handlingar227, innehållande: 1) en inlaga den 16 december 1769, hvari pastor Laxman beder akademin låta trycka och med kop- parstick utgifva hans „Sibirische Nebenstunden", i hvilkas för- sta del ingå afhandlingarna: a) „Geognostisch-mineralogische Beschreibung der Kolyvanischen Bergwerke", b) „Beschreibung der Buräten", c) „Geschichte der Cimicifuga", d) „Beschrei- bung des Sorex minutus, e) „Beschreibung des Mus myospalax, och f) „Beschreibung einer unbekanten Pflanzen", förbindande han sig att sjelf läsa korrekturet; 2) den akademiska kommis- sionens bifalls-resolution under 18 december dertill, att uppla- gan skulle tagas i 600 exemplar på ordinärt och 6 på fint 65 papper i stort oktav format; 3) samma myndighets härom till tryckeriets faktor utfärdade befallning den 21 december — alt 1769. Vidare förekommer i en mellan Lax mans vänner förd korrespondens ett bref af den 28 mars 1770, upplysande, efter hans eget meddelande, det akademins direktor, grefve Orlov, „ tillåtit honom att till Hennes Kejserl. Mjt dedicera och per- sonligen aflemna den första delen af Sibirische Nebenstun- den, som skall blifva färdig före påsk och äfven på ryska öf- versättas" 228. Slutligen upptager, i ett 1797 utgifvet arbete 229, en af Laxmans vordne kolleger, dennes „Sibirische Neben- stunden" bland källskrifter rörande Sibirien och såsom tryckt in 8:o. Alt detta oaktadt har intet enda exemplar af ar- betet nu mera kunnat återfinnas. Frågan blir ännu mera in- vecklad af följande. Vid den tidpunkt, då Lax man var på sin förut nämnda finska resa, framträdde i Petersburg en liten bok, kallad: „M. Erich Laxmanns, Predigers bey dem deutschen Gemeine zu Barnaul auf den Kolyvanischen Bergwerken in Sibi- rien, Sibirische Briefe, herausgegeben von A. L. Schlö- zer, Russ. Kaiserl. Professor der Historie". Göttingen und Gotha 1769, 8:o, sidd. 108. Laxmans bref från Sibirien till Schlözer och Beckmann, äfvensom ett af Linné till honom sjelf, befunnos här samlade samt af utgifvarene (ty Beckmann hade ock sin del deri) försedda med lärda noter och en särdeles smickrande „Zuschrift an den Verfasser" 23°, af datum Göttingen den 1 mars 1769. På grund af de tal- rika citater och utdrag, vi redan i det föregående lemnat ur denna samling, blir en närmare påminnelse om dess innehåll och ton öfverflödig. En mindre kär öfverraskning hade icke kunnat beredas den till Petersburg återkomne, än att der stöta på denne sin egen gengångare. Befinnande sig i tjenste-kandidatur och sysselsatt med redigerandet af sina forskningar, kände han sig inför offentligheten blottstäld vid återläsandet i tryck af dessa i hast nedskrifna privatmeddelanden, dem han nu först ärnade om- och utarbeta, samt af sina egna ofta mycket 5 66 oförsigtiga omdömen öfver personer ocli saker. Man erinre sig, att tiden var den då abbé Chappe's nyss utgifna „Voy- age en Sibérie", i anledning af vissa skefva afslöjanden, väckt den största harm hos sjelfva kejsarinnan. Lax mans oro låter lätt tänka sig. Ännu ett helt år efter hans vän- ners tilltag, och sedan han lyckligt undgått deraf befarade följder, innehåller det första yttrande vi ega af honom sjelf härom231, förtrytelse öfver den „i Göttingen graserande trycksjukan". Han skall till och med, så förtäljer en resan- de232, hvilken 1777 besökte honom, hafva tillintetgjort den fatala skriften, „ty han hade till sin vän skrifvit mycket fri- modigt, blott för denne ej för publikum, och brefven voro mot hans vett och vilja tryckta". Derefter har en annan litteraturförtecknare utspridt uppgiften att Laxmans „Sibi- rische Briefe" „äro sällsynta, emedan, då de utgifvits mot hans vilja, han indragit så många exemplar han blott kunde". En rättelse till det sistsagda synes påkallad. Så be- stämd notisen om indragningen af Sibirische Briefe är, torde dock deri ligga en förvexling med Sibirische Nebenstunden. Visst är, att den förra skriften på visst håll, — nämligen i Barnaul233, — åstadkom mycken ovilja, äfvensom att Lax- man grämde sig öfver den samma. Men huru fåfängt det varit att försöka någon åtgärd till dess förintelse, kunde han lätt inse af den spridning boken genast vann genom publi- citeten i Tyskland och annorstädes. I sjelfva verket är den, ehuru sällsynt, ingalunda detta i högre grad än det mesta hvad Laxman författat. Deremot synes af Sibirische Ne- benstunden icke blott intet exemplar, men ej ens någon bok- handelsannons kunna uppspåras. Ja, författaren befinnes efter hand i skilda afhandlingar hafva bearbetat 234 nästan alla de ämnen, ofvanför angåfvos bilda innehållet i Sibirische Neben- stunden. Hvad bör nu häraf slutas, om ej att det varit denna skrift, han redan i dess födelse supprimerat, och det sannolikt, just emedan han såg sig så tvärt förekommen af den Schlözerska editionen? För öfrigt är det icke kändt att Lax man, Barnau- 1 ar nes missnöje undantaget, kunnat skylla någon verklig 67 motgång på sin väns egenmägtiga bestyrsamhet. Tvärt om, skriften erhöll snart flera fördelaktiga recensioner235. Man erkände enstämmigt, att Laxman i många stycken brutit en ny väg. „Denne man", säger redan den förste recensen- ten den 13 juli 1769, „förvärfvar sig en desto större för- tjenst, ju otillförlitligare de flesta härtills erhållna underrät- telser, och ju bristfälligare den naturalhistoriska kännedom äro, hvilka vi egt om de sibiriska nejderna. Han utbreder sig öfver alla delar af naturhistorien och af det nu lemnade profvet kan man redan förutse, att man af honom kan lofva sig ännu många goda upptäckter". Anmälaren genomgår hvarje bref särskildt, hvarvid vi stöta på det oväntade på- ståendet, att den ofvanför af oss reproducerade skrifvelsen från Linné till Laxman „saknar intresse". Sedan de zoo- logiska och botaniska noviteterna samt bestigningen af Altai blifvit omnämnda, fortsattes: „Han skänker oss äfven hopp om en sibirisk entomologi, hvilken säkert måste innehålla mycket nytt, då man ännu känner så föga angående Sibiriens insekter. Om Gm e lins beskrifning af bergverken säger han, att den icke är alldeles riktig och lofvar noggrannare under- rättelser. Herr Laxman lofvar mycket, vi bedja honom att hålla ord". Såsom vi redan anmärkt, var den litterära produktivitet Laxman under året 1769 å daga lade, men hvilken så föga öfverensstämde med hans böjelse, ingalunda frammanad af någon uppnådd fördelaktigare ställning, utan föranledd af bemödandet att vinna en sådan. Hans framtid syntes ännu så föga betryggad, att han den ena dagen knapt visste hvad den andra skulle bringa med sig, om han ock kunde hoppas att efter de tjenster han gjort kejserliga kabinettet, icke lem- nas brödlös. Ovissheten hade sin rot förnämligast deri, att hans håg icke mera stod till den presterliga banan. Han borde derföre visa, till hvad annat han vore användbar. Riktigt uppskattande mannens naturliga fallenhet, tänkte hans gynnare någon tid att i akademins värf åter sända ho- nom ut på resor. Han sjelf var icke dertill obenägen, särskildt emedan han längtade å nyo få besöka Sibirien för att godt- 68 göra livad inskränkta tillgångar, eller kanske ock den afund hvarom vi hört honom tala, förut tvungit honom å sido sätta. Besynnerligt förefaller det emellertid att man, enligt hans egen uppgift236, ärnade under honom ställa en 6:te veten- skaplig expedition till de 5, hvilka redan afgått, ehuru det ju blifvit mycket enklare att associera honom, exempelvis med Falck eller Pallas. Hela denna plan gick dock af obekanta skäl om intet, eller blef först i en aflägsen framtid och under förändrad form realiserad. Deremot påfunno de som ville honom väl, stödjande sig på de lärda specimina han under så kort tid afgifvit, en annan utväg att göra hans insigter fruktbärande för det allmänna och vetenskapen. Be- rättelsen derom lämpar sig bäst för ett särskildt kapitel. XI. Digression. Blick på petersburgska vetenskapsakademin, sär- skildt i förhållande till Rysslands svenska och finska grannar, före och vid Laxmans tid. Vid vetenskapsakademin i Petersburg hade sedan Lax- mans ankomst till Ryssland, och i synnerhet på de år han vistades i Sibirien, vigtiga, ja för hela hennes fram- tida bestånd afgörande händelser inträffat. Efter Peter I:s frånfälle förmärktes mer än väl, att det skaparsnille var borta, hvilket för Europas häpna blick på det forna Scythiens jord ur intet trollat fram de skönaste löften om segrar och eröfringar jemväl för intelligensens sak. Det gick visserligen en tid, likasom med siungkraften af hans vilja och genom den respekt de följande regeringarna buro för denna. Hans stiftelse icke blott fortlefde, men vann anseende af att vara en värdig syster till de äldre i Paris och Berlin. Dock lifvet var endast drifhusplantans och anseendet endast ett åter- sken af det ryska guld, hvarmed akademikernes utländska rykte betalades. 69 Redan från början af Elisabets styrelse framträda stän- digt nya företeelser, bevitnande det sagda. En opartisk do- mare kunde tro sig böra söka hnfvudskälet till akademins vackling och slutliga förfall i de ständiga, af vindkasten vid hofvet beroende ombytena af hennes presidenter under de två första decennierna, skulle icke under Ilazumovskis derpå följande långvariga ordförandeskap (1746—1798) ore- dan stigit till sin höjd; eller kanske ännu hellre: i de be- ryktade intrigerna vid det beryktade „komandot" eller „kan- sleriatet", såsom akademins förvaltande myndighet kallades, skulle icke dessa merendels varit lika löjliga som grofva; eller ändtligen: i den hersklystna egennyttan hos främlin- garne, hvaröfver det blef ett mod att klaga, stode icke det mått af sanning, som onekligen ligger i denna beskyllning, långt under det mått af kränkande oförskämdhet, som rågar i patrioternes eget beteende 237. Alt sådant förvärrade betydligt det onda, men dettas grundorsak låg dock djupare. Man hade förglömt, eller må hända aldrig rätt uppfattat den idé, som besjälade Peter vid grundläggningen af hans verk. Målet, fäderneslandets väl och sanna ära, trodde sig en hvar förstå; men ingen hade, för att nå det, lust eller kraft att höja sig öfver nationela eller ens personliga fördomar. Patriotismen saknade huma- nitet, och derföre äfven lyftning. Skulle utländingarne, såsom autoktonerne ville göra gällande, endast fikat efter zarrikets guld och tschin, hvarföre kommo de, efter till ända lupen kontraktstid, så sällan, och de bäste nästan aldrig åter? hvarföre afgingo redan på de första åren så månge 238? hvar- före stannade Euler, hvarföre Gmelin, D. Bernoulli, Kraft och mången annan borta, fast man bjöd dem förhöjda löner, pensioner, ärenden m. m.? Svaret är enkelt: de funno endast vantrefnad, vetenskaplig vantrefnad, vid akademin i Peters stad. Hon blef till sist den, som förlorade mest, och stod fattig der med sin fylda börs. „Stählin", sade Peter III en dag af de få han var kejsare, „Stählin, jag vet det väl, att vidjakademin in- smugit sig många missbruk och oordningar; du ser att jag 70 ännu dagligen är upptagen af de vigtigaste ärenden, men då jag får ledighet, vill jag taga i med akademin och bringa henne i bättre skick" 239. Man kan tvifla, huru vida den olyck- lige monarken, äfven i fall han fått lefva längre, med sina kända utländska sympatier lyckats genomföra den påtänkta reformen. Men snart ljusnade utsigterna dock. Upphöjd på tronen, antog sig Katarina II med ädlaste ifver vetenskapernas och bildningens sak. Undvikande, eller rättare försonande, de tvenne föregående regeringarnas hvar andra motsatta ensidigheter, skänkte hon af fullaste hjerta och klaraste förstånd det inhemska sin kärlek, det utländska sin aktning. Följderna af denna hjertats och hufvudets, denna Peter I:s politik, visade sig äfven vid hans lärda stif- telse; de partikulära intressen, som redan hotat med det helas upplösning, samlades och förädlades småningom åter under den sant universela, den fosterländskt humana grund- idé, som lifvat stiftaren. Lomonosov ärades och tillfreds- stäldes med den efterfikade statsrådstiteln, då ännu en sällsynthet vid akademin; Schlözer vann, sine mägtige af- undsmän till trots, anställning som ordinarie ledamot; hans ena antagonist, Muller (den andre var Lomonosov) upp- höjdes till rikshistoriograf och flyttades till en indrägtig beställning i Moskva, blott ålagd att, när så fordrades, med råd och dåd biträda akademin; den hittills obeveklige Euler förmåddes ändtligen (1766) att komma till baka till den in- rättning 24°, h vilken ensamt hans namn kunnat illustrera, äfven om icke en skara berömde embetsbröder gerna grupperat sig kring den af furstar och lärde vördade veteranen. Så läto sig inom akademin friska arbetskrafter och arbetslust åter finna. Lika genomgripande voro de reformer, Katarina vidtog i den omfattande, af de mest stridiga element sammansatta inrättningens administration. Till dess direktor utsågs vid sidan af örontasslarnes byte, presidenten och hetmannen Ra- zumovski, grefve Vladimir Orlov241. Han var ännu all- deles ung, den yngste af de 5 bröderne Orlov, men liksom äldre brödren en gunstling vid hofvet, sjelfrådig visserligen, 71 men vetenskaperna varmt tillgiften. Hans första embets- åtgärd blef verkställandet af en ukas om det illa noterade kansleriatets indragning, i stället för hvilket tillsattes en dirigerande »kommission", bestående af direktorn som ordfö- rande samt 5 medlemmar: de båda Enl er ne, fadren Leonhard och sonen Joh. Albrecht, jemte Lehmann, Ko tel ni ko v och IUimovski. Valet visade sig godt. Utan alt missnöje mot O ii o v aflupo icke dessa refor- mer, helst den förut inflytelserike Taubert nu blef trängd i skuggan. Men å andra sidan saknades icke heller loftalare af hans förvaltning, oberoende af hans gästfria livar fjortonde dags taffel242 för akademikerne. Fischer tillegnade honom sin sibiriska historia, Pallas sina spicilegia, Giildenstädt uppkallade till hans ära ett nytt växtgenus Orlovia, G mel in o. a. smyckade företalen till sina verk med hans pris. Med afräkning af ordalagens öfverdrifter, qvarblir mycket till hans rättmätiga berömelse. Så utfördes de sedan 1767 förberedda samt 1768 — 1774 samtidigt verkstälda 5 stora vetenskapliga expeditionerna, förutom många smärre forskningsfärder, af akademiker till största delen under hans auspicier. Och dessa kejserligt bekostade företag väckte i ännu högre grad, än de tidigare under Annas regering 243, alla bildades ode- lade uppmärksamhet, samt spredo en oförvansklig glans öfver Peters af Katarina omhuldade stiftelse. Då en Finne öfverskådar den petersburgska akademins historia för merberörda period, d. ä. inemot hennes första halfsekel, frågar han sig ovilkorligt, hvadan det kommit, att under hela denna tiderymd inom en korporation, som rekry- terade sig från hela den lärda verlden, intet namn af någon hans landsman ter sig, ehuru universitetet i Åbo redan vid sagda periods början nalkades sin första sekularfest. Är detta faktum ett fattigdomsbevis för den vetenskapliga bild- ningen hos Rysslands närmaste vestliga grannar, eller bör det annorlunda förklaras? Det senare är det rätta. Redan i 17 århundradet hade, såsom en utländsk för- fattare 244 i hufvudsak riktigt yttrar, „det gamla, berömda, af drottning Kristina stiftade viborgska gymnasiet utbredt 72 svensk kultur långt förbi Finlands gränser ända till Neva och Ingermanland". Han hade blott i stället för eller jemte viborgska gymnasiet bort nämna landets af det ännu äldre gym- nasiet i Åbo utbildade universitet, samt för öfrigt icke stanna vid Nevas landamären. Att af Rysslands n. v. östersjöpro- vinser äfvcn de söder om Finska viken belägna för de vack- raste faserna i sin äldre intellektuela och samhälliga utveckling hafva att tacka Sverige, må lemnas oanmärkt, eftersom en Tysk fört pennan. Men Peters vidtfamnande blick undgick det ingalunda, icke ens under brinnande krig, att han hade mycket att lära af sina fiender, att till och med genom de ur Karl XII:s härskaror tagna fångarne, hvilka kringspriddes öfver alt i hans rike, många frön för dettas civilisation blefvo utsådda. Voro ju de grundläggarne af Rysslands första verldsliga bild- ningsanstalter. Hade ju med zarens höga begifvande, redan 1703 af den svenske regementspastorn E. Gliick i Moskva en „schola illustris" öppnats 245, i hvilken äfven svenska språ- ket hörde till läroämnena, och der petersburgska akademins förste president, den berömde lifmedikern Blumentrost, er- hållit sin utbildning. Allmännare känd är skolan i Tobolsk i Sibirien, om hvars upprättande och vård tvenne andre krigsfångar, Tobbert adlad Strahlenberg, och d. v. fält- prosten, slutligen teologie prof. i Åbo Gabr. Lauraeus förvärfvat sig oförgätliga förtjenster 24G. Kändt är ock, att det uralska och sibiriska bergsväsendets annaler loforda månge svenske fångars insigter. För sådana företeelser hade Peter skarpt öga. Mär- keliga äro de nya notiser, den petersburgska akademins historiograf, den för tidigt och från halffulländadt verk hä- dangångne P. Pekarski meddelar247 om Holsteinaren H. Fick, hvilken efter att 1715 för Peter ha utfört åtskilliga hemliga uppdrag i Stockholm, 3 år derefter till zaren inlem- nade ett betänkande rörande de svenska kollegierna såsom förebilder, hvartill Ryssland borde sträfva, och om medlen för uppnående af detta mål. På sjelfva betänkandet skref Peter de betydelsefulla orden: „en akademi inrättas!" 78 Karakteristisk och lärorik för Peters uppfattning af sa- ken är följande anekdot, Ii varmed Pekarski inleder sitt digra verk. „År 1724 afsändes på zarens befallning Tatistchev248 till Sverige; uppmanad af lifmedikern Blumentrost att tillika höra efter, om icke i Sverige funnes lärde, hvilka kunde kallas till den inrättade akademin i Petersburg, sva- rade T. 'onödigtvis söken I frön, då jorden ej är beredd för utsädet'". Zaren, som förmärkt de samtalande och spörjt hvarom de sprakade, tog sig häraf anledning att berätta en parabel. „En gång, sade han, önskade en godsegare att på sin jord anlägga en qvarn, men egde icke vatten. Seende hos sina grannar vattenrika sjöar och träsk, började han, med deras tillåtelse, oförtöfvadt gräfva en kanal och anskaf- fade alt för qvarnen behöfligt; väl fick han icke denna fär- dig under sin lifstid, men nödtvunge öfvertogo hans barn och fulländade, under beklagande af sin faders derpå nedlagda kostnader, den samma". Denna Peters parabel innehåller liknelsevis akademins historia. Att man i framtiden nu och då, såsom ordstäfvet säger, gick öfver ån efter vatten, der- till var icke anläggaren skuld, ty han öfverlefde sitt initiativ blott ett enda år, några månader för litet att se sin qvarn i gång. Under närmast följande decennier voro de politiska konjunkturerna alt annat än gynsamma för den kanalisering hvarom Peter talat. De Galitzinska stämplingarna i början af Annas regering afsågo intet mer eller mindre än att ef- ter den redan ingångna svenska frihetstidens idéer inskränka zarväldet. Sedan den redan nämnde Fick, som emellertid avancerat till vicepresident i kommerskollegiet och gjort sig till de nya idéernas kolportör samt redan kallat Ryssland en „syster till Sverige och Polen", förpassats till Sibirien, blefvo de styrande mycket varsamme mot alt, som kom eller kunde komma från den svenska sidan, helst det der rådande partiet var hattarnes, de sammes, hvilkas intriger Elisabet en gång för alla, ehuru fåfängt, sökte afklippa genom det beryktade manifestet om Finlands sjelf ständighet. Af denna misstro förklaras bland många andra inter- 74 nationelt vetenskapliga förhållanden älven det egendomliga, att på en tid då Sverige egde Linné och Finland hans läras berömde apostlar Brovallins 249 och Mennander, fick Petersburgs rika akademi nöja sig med den in botanicis blindt reaktionäre Siegesbeck och efter honom med den väl annars kunnige, men för vetenskapens nya rigtning främ- mande K r a s c h e n i n n i k o v. En dast hände, att man från Fin- land eller Sveriges tyska provinser inkallade akademiker, såsom G. Meurling250, f. o. gymnasi adjunkt i Borgå, och G. W. Richmann251, hvilken senares död i vetenskapens tjenst (1753 träffad af blixten) Lomonosov så vackert skildrat. Erkännas måste ock, att ofta anledning fans till aktsam- het 252. Men redan vid tidpunkten för Katarina II:s tronbe- stigning, ändrar sig strömningen märkbart både på den sven- ska sidan, der mössorne, hvilkas politik var godt förstånd med den mägtige östra grannen, kommit till styret, och i Ryssland, hvilket med förundran såg huru snabt freden åter helat hvad ofreden sargat, huru den gamla högskolan i Åbo, två gånger i följd af kriget upplöst, två gånger och med fördubblad arbetsifver rest sig åter. Nu kommo kort efter hvar andra så inånga kallelser från Petersburg till lärare vid det finska universitetet, att de icke gerna kunna anses tillfälliga. Raden öppnas med P. K alm. känd såsom framstående lärjunge af Linné och vän till B enj. Franklin samt genom sina resor i Ukrän och synnerligast i Nordamerika. In- bjudningen skedde i slutet af 1763 253 och upprepades, när afslag följt, i mars 1764, under löfte om så väl andra för- måner som en betydligt större lön, eller 1000 rubel, än den akademiker i Petersburg då för tiden till en början plägade erhålla. Den plats man ärnat honom var närmast i bota- niken, hvilken vetenskap sedan Krascheninnikovs död vid akademin befann sig i lägervall. Då kejsarinnan just vid denna tidpunkt umgicks med planen att vid akademin bilda en afdelning för agrikulturell 254, är det dock sannolikt^ att man rigtade en sidoblick på den utpräglade praktiskt 75 ekonomiska tendensen i K al ms verksamhet; och utan t vif v el skulle han ur denna synpunkt varit en god acqvisition för Ryssland. Betecknande är, att just sagda omständighet hos honom sjelf utgjorde ett hemligt, men enligt hans åsigt af patriotismen förestafvadt motiv till anbudets afböjande äfven denna gång 255. Bättre lycka hade icke heller akademins kal- lelse hos svensken J. P. Falck256, som dock emottog anställ- ning som botanist vid kollegium medikum. Vid denna tid (1765) dog L omono sov bort från sin vetenskap. Icke nog betjenad af Lehmann, önskade aka- demin äfven vinna Åbo universitets förste kemist P. A. Gadd, hvars rykte redan var stadgadt, men han följde Kal ms exempel. Då emellertid äfven Lehmann dog 1767, förnyades inbjudningen. Men utgången blef den samma som förr257. Den för hennes syften så vigtiga disciplinen måste tills vi- dare, och i väntan på föremålet för denna biografi, blifva utan målsman vid akademin. Större framgång hade man kort derefter på annat håll, hos en annan Finne. I hemlandet och i Sverige ansågs do- centen i matematiken J. A. Lexell258 redan för en särdeles lofvande förmåga. L. Eulers återkomst till Petersburg väckte hos den unge mannen åstundan att blifva känd af denna europeiska celebritet. En till honom öfversänd af- handling hade till påföljd, att dess författare i aug. 1768 erbjöds astronomie observatörs befattningen vid akademin, hvilken han ock emottog. Några år senare befordrad till professor vid akademin, blef han en af hennes utmärktaste ledamöter. Något tidigare än Lexell hade den hans landsman, till hvars lefnadsöden vi nu skola återvända, kallats till ordinarie ledamot vid petersburgska vetenskapsakademin, och således blifvit den förste Finne, hvilken emottagit en sådan befordran. 76 XII. Aret 1770. Laxman ledamot af vetenskapsakademin i Peters- burg. Åtföljer grefve Orlov på resa till sydöstra Ryssland, Voronesch, Don, Volga, Zaritzin. Sarepta helsobrunn. Nya insekter. Relationer samt kor- respondens på Sverige och Finland. Det var året efter nyss nämnda vetenskapliga expedi- tioners afgång Laxinan, kommande från ett af de utsedda forskningsområdena, inträffade i Petersburg. Lätt förklarligt således, att hans medhemtade samlingar väckte uppmärksam- het, och att han sjelf blef bemärkt ej mindre af de lärde i vetenskapsakademin, hvars korrespondent han var, än af Orlov, samt slutligen, att de redan antydda projekten om hans förnyade utsändande uppkastades. Att döma af den verksamhet, hvarigenom han under bidan på sina ödens utveckling sökte dokumentera sig, syntes hans anställande vid akademin böra lemna goda frukter. Enligt tidens åsigter stod ekonomin i innerligaste sammanhang med naturveten- skaperna, eller var hellre nära på den förnämsta af dessa. Laxman, en discipel af Kalm, kunde icke tänka annorlunda. Till hans lycka tänkte kejsarinnan och gunstlingarne vid hennes hof på samma sätt259. Hans i det föregående berörda arbeten och meddelanden i ekonomiska sällskapet blefvo så mycket, hellre gynsamt uppskattade, som Orlov året efter Olsufjev var sällskapets ordförande och detta ännu stod i nära förhållande till akademin. Så skedde, att vid sistnämnda institution en plats tillskapades för det om- huldade läroämnet. Lax man utsågs till dess förste, såsom han ock blef dess ende, målsman. Genast befordrad, enhäl- ligt och på det mest hedrande sätt 26°, till ordinarie ledamot, erhöll han i lön 600 rubel samt fria boningsrum i huset in- vid akademins botaniska trädgård, hvarjemte det kemiska laboratoriet stäldes under hans vård och dess laborator (f. n. Klemke) till hans ordres 261. Enligt anteckningar, hemtade ur ofnciela handlingar, blef Laxman utnämnd den 26 februari 1770; än säges dock: 77 till professor i ekonomi och kemi, än blott i ekonomi, men derjemte med vikariering i kemi 262. I andra källor före- komma ytterligare skiljaktigheter, så väl med hänsyn till ti- den som till titeln. Under den ryska redaktionen af hans re- seberättelse till Olonets263, meddelad i ekonomiska sällska- pets sept. — dec. häfte 1769, tryckt enligt titelbladet samma år, tecknar han sig nämligen sjelf „professor i kemi", medan han af andre samtida skriftställlare 2Ci kallas professor än i kemi och ekonomi, än också i mineralogi eller i agrikultur. Troligen var hans egentliga officium ekonomin, men kemin blott ad interim för att fylla den lucka, som vid akademin qvarstod genom L omono sovs och Lehmanns frånfälle samt Gadds afslag. Hvad deremot årtalet 1769 beträffar, så bör det rätteligen förstås om skriftens årgång, men har oegentligt blif- vit satt för dess tryckningsår, hvilket utan tvifvel varit 1770. Lax man stod således nu för båda de befattningar, hvilka samtidigt i Åbo innehades af hans lärare K alm och Gadd, dem man icke lyckats vinna för akademin; den bar- naulske pastorn var blefven, enligt C al o ni i uttryck, „så till sågandes sekulariserad". Född till naturforskare, hade han af oblida förhållanden kastats på en annan yrkesbana. Ändt- ligen vid 33 års ålder, i sin fylda mannakraft, unnades ho- nom att ex professo beträda sitt eget fält. Om och huru vida han motsvarade de fordringar våra dagar, och redan hans, stält på en akademiker, skall framgå af det följande. Förskottsvis må dock erinras, att sjelfva hans embete, till art och omfång hellre en godtycklig hopfattning af alla na- turvetenskaper än ett enhetligt uttryck för någon viss bland dem, föga egnade sig att hos iimehafvaren befordra den koncentration, hvarifrån han dessutom af sitt praktiska, utåt rigtade samlarenit och sin åt alla håll öppna forskareblick oemotståndligt kände sig dragen. Ännu ej husvarm i sin nya tjenst, fick Lax man röna prof af sin närmaste förmans synnerliga välvilja. Redan i påföljande mars månad kände en hans korrespondent i hem- landet, såsom vi genast få se, att akademins direktor både ville befrämja ett af hans arbeten, hvarom ofvanföre nämnts, 78 till kejsarinnans egen kännedom och dessutom inbjudit ho- nom till sällskap på en färd till sina gods vid Volga. Längre fram på våren utvidgades denna reseplan. Jemte Laxman utsagos tvenne andre akademiker, botanikern Gärt- ner265 och astronomen Kositski, att vara Orlov följaktige. Förslaget sattes ofördröjligen i verkställighet. Kosan togs öfver Moskva till Voronesch samt derifrån längs Don, ned till nejden af Sarepta och Zaritzin266 vid Volga, h varpå hemfärden skedde öfver kolonierna kring Särat o v, Simbirsk och Moskva åter. Efter något mer än 4 må- naders bortavaro tyckas de resande inträffat i Petersburg i september. Ett uteslutande vetenskapligt ändamål var väl icke förknippadt med denna tur, helst man gick i färska spår af flera kunnige forskare, såsom J. R. Forster, hvilken särskildt undersökt de nyligen anlagda Mähriske brödernes nybyggen i saratovska guvernementet, samt Guldenstädt, Gmelin junior, Falck, Pallas och Lepechin. De 3 sist- nämnde hade blott ett år förut från Novodevitschie selö vid Volga, nära Stavropol, berest de Orlovska godsen 267. Må hända var det vid detta tillfälle egaren dit flyttade sin värderika mineralsamling268, hvarvid Laxmans biträde måste blifva till stort gagn. Också medtog denne nu till ke- misk undersökning vattenprof från den samma år upptäckta helsobrunnen vid Sarepta, hvilken derefter vann stort tillopp af aristokratin; hans analys, den tidigaste, är mig okänd, men skall hafva divergerat från de något senare af en Ekbom (månne Finne samt hans laborator?) och af Georgi anstälda *269. För öfrigt hemförde han såsom fångst de förut okända insekterne Scarabaeus bimaculatus 27°, Lucanus apte- rus, Cerambyx cquestris och Leptura veronica, hvilka han genast efter återkomsten beskref och lät afbilda, jemte andra från Sibirien hemtade, i afhandliugen „Novae insectorum species" 271, — den första af akademin publicerade skrift an- gående Rysslands entomologi 272. Laxmans befordran intresserade på det högsta hans finske och svenske vänner, hvilka sins emellan ofta brefvexla rörande hans person och förehafvanden. Rektor J. Lag us273 79 i Lovisa, som först emottagit nyheten om hans utnämning, hastade att dermed fägna Bergius i Stockholm. I skrif- velsen, dagtecknad 28 mars 1770, läses bl. a. hvad senaste resa vidgår: „ Grefve Orlov, akademins president, skall vara sinnad att taga en naturforskare med sig under sin ämnade resa till sina gods. Ovisst om Lax man eller botanicus Gärtner skall följa med. Denne Orlov heter Vladimir Grigorievitsch, hviken Laxman berömmer ganska högt. Han skall hafva tillåtit Laxman att till Hennes Kejserl. Mjt dedicera och personligen aflemna den första delen af Sibi- rische Nebenstunden 2n, som skall blifva färdig före påsk och äfven på ryska öfversättas". Ett följande bref af 5 maj s. å. innehåller hufvusakligen: „Jag kan intet erinra mig, om jag nämnde i mitt senaste bref, att prof. Laxman i sällskap med grefve Orlov, praeses academiae och bror till den namnkunnige Orlov, kollegirådet Kositski och pro- fessor botanicus Gärtner skulle resa öfver Moskva till Voronesch, längs Don till Svarta hafvet275 och så uppåt längs zaritzinska linien till Volga, så genom kolonierna till Simbirsk och derifrån till baka. På deras resa skulle de dröja 4 månader, fast man tviflar, om de kunna genomresa med öppna ögon hela denna trakt" 276. Icke heller Linnés deltagande förnekade sig. Han skrifver den 1 juni 1770 till Vargentini Stockholm: „Herr Laxman blef intet ledamot; det är dock väl, att han blef professor eller ordinarie ledamot af petropolitanska akade- min", — rader, hvilka ha afseende på Linnés, af okända skäl i minoriteten stannade förslag om Laxmans inväljande till medlem af vetenskapssocieteten i Upsala. Till den samme skrifver Lexell277 från Petersburg den \% juni s. å. bland andra akademiska nyheter . . . „Laxman är nu engagerad vid akademin som professor, men hvari är ej ännu så visst afgjordt; nu är han på en resa med vår grefve nedåt Volga strömmen, och prof. Gärtner gör äfven grefven följe", samt Gadd från Åbo, några dagar senare, eller 19 juni: „Herrar Bergius skall jag nästa post uppvakta med skrifvelse, af- sända disputation om stålberedningen samt ock göra något 80 besked om Laxmari, af hvilken kort före pingst jag hade bref, samt är han nu åter x/2 år borta på en ny resa för naturalhistoriens skull"; äfvensom samme Gadd, 4 juli till P. J. Bergius: „Af Laxman hade jag för 1 månad sedan bref; han är nu åter borta på en resa i naturalhistorien in- emot 1 år278; han har nu mera, sedan jag afsade mig anbudet till kemie professionen 279, fått den samma i Petersburg, och kan jag af hans korrespondens finna, att han äfven är en snäll samlare i mineralogin; metallurgin har han lärt sig vid sibiriska bergverken". Å sin sida var icke heller Laxman sen att låta höra af sig. Bland de många bref, han bevisligen skrifvit redan under sitt första akademiska år 280, har jag dock lyckats åter- finna blott ett enda, Till ersättning är det ganska omständ- ligt och tecknar lifligt åtskilliga så väl allmänna som honom enskildt rörande förhållanden. Adresseradt till Bergius i Stockholm, lyder det i sin helhet281: „St. Petersburg den 9 oktober 1770. Min högtärade herr professor! Nog har herr professorn redan orsak att tänka om de flesta Petersborgare, att de äro äfven så för- sumlige som vår gode Falck282, efter jag lemnat några af herr professorns angenäma skrifvelser obesvarade. Sådant skedde först fördenskull, att jag tillika med mitt bref ville tillsända herr professorn de vegetabilier, som jag så länge lofvat, och hvilka jag önskade ju förr dess hellre kunna af- skicka. 2:o Ett bref, som jag skref med de härjemte föl- jande 12 tomer Novi commentarii acad. petrop. fick jag tillika med böckerna till baka, sedan det legat mer än 1/2 år på börsen. Dessa commentarier hade riktigt fått ligga här ända till kommande sommar, om icke en olycka och en kgl. förordning om smittosamma sjukdomar hade drifvit skeppa- ren, som öfverför detta, till baka. Ty förra gången tog han dem ej, och nu sker det genom herr Kiörnings283 goda bemedlande. Jag måste tillstå, att jag ej sett drygare och ovilligare folk än svenske skeppare och köpmän. 3:o Några af herr professorns bref, såsom ock flera goda vän- ners, hafva gått förlorade under tiden, som jag i år 284 reste 81 med vår akademiske direktor, herr grefve Or lo v, omkring större delen af södra Kyssland, ty betjenterne, som af gref- ven hade befallning att besörja alla ankommande bref, hafva väl rifvit mina bref sönder och således lättat sitt besvär". „Ingenting är svårare än att afskicka några saker ifrån Petersburg, ty oordningen är odräglig vid tullen. Böckerna kosta 26 rubel 50 kopeker med lösgöring vid tullen, fragten oberäknad. Herr professorn behagar klarera herr Salvius. Jag bekom ej mer än 1 exemplar af Museo reginae och De- cadibus Linnaei fil. och gaf dem åt professor Gärtner, och har således intet sjelf dem. Jag tyckte, att jag bestälde af dessa 2:ne exemplar285; om de blifvit afsände, så har man här i Petersburg vid tullen stulit dem. Kunde jag få dem och Wallerii286 Chemia metallurgica och sådant mera nytt af Wallerii arbeten, vore mig kärt, och jag vill genom herr Kiörning göra herr Salvius betald, och kontinuera med Nov. comm. XIII och XIV tom, af hvilka den sista består af 2 band. Det går här i Petersburg med allting ganska dåligt till verket". „ Jag skref 287 om mineralbyte med någon svensk mine- ralog; fastän det går långsamt, så har jag ännu ej ändrat min tanke, utan samlar ständigt i denna afsigt. Här följer af Spiraea pinnata ett för herr professorn och ett för herr arkiatern von Linné. Jag hoppas, att de komma för sig. Äfvenledes följa några lökar och frön af artiga Hydysar. och Astragaler. Ett nytt genus Bindera efter stadsfysikus d:r Kinder i Moskva blef funnet af Falck288 och kalladt af Pallas. Den är Cynoglosso affinis seminibus tantum alatis. I vintras skref jag till herr arkiater Baeck289 och tackade för Dimsdale 29° och lofvade honom örter. Vår d:r Melle291 sade, att han önskade få örter. Jag vet ej, om honom är tjent dermed, ty vår Melle kan man alltid ej tro. . . Vore det så, att herr Baeck vill hafva örter, så vill jag sätta dupletter uti det herbarium, som jag ärnar till herr profes- sorn, och hvilket jag med första föret vill öfversända till herr Lagus"292. „ Denne gode man måste ligga under en vidrig lycka. 6 82 En ung gosse blef lektor endast för den skull, att han litet mera kan kalkulera, lika som detta vid gymnasier vore oum- gängligen nödigt. Lagus har deremot en vidsträckt belä- senhet, och är en alldeles brukbar man i flera ämnen. I Sverige går det också ibland, som det kan. Hvar man vet ju, att Wallenius skrifvit Alopaei (eller min gode kusins) disputation. Konsistorium i Borgå är intet i stånd att pröfva någon stark mathematicus etc. Han måste väl intet hafva någon god vän, som i Stockholm behjertade honom". „Kan man få svenska medaljer slagna af koppar vid kgl. myntet? Jag ville gerna skaffa deremot alla ryska me- daljer, slagna af ?, om jag finge svenska, och gerna ville jag hafva dem 2 gånger. Äfvenledes vill jag 2 gånger eller dub- belt skicka de ryska. Är någon der vid myntet, som hade lust till sådant byte, så vill jag med första lägenhet skicka våra medaljer, och ber herr professorn lemna mig någon underrättelse derom, att jag kunde adressera mig till den, som ville göra bytet". „Till kgl. svenska vetenskapsakademin skickar 283 jag en beskrifning och ritning samt sjelfva djuret uppstoppadt, Mus myospalax palmis palmarum que unguibus maximis. Detta djur är väl den starkaste gräfvare, som finnes i verl- den, och ett medium mellan Mures och Talpas. Uti mina Sibirische Briefe är en tokug beskrifning, som bör tillskrifvas herr Beckmann. Min afsigt var då att låta honom veta om detta djurets existens, som jag fann dödt och uppsvullet, men ej att göra det bekant; och alla de lappris brefven äro utan min vetskap tryckta. Det är ej under, ty trycksjukan grasserar oerhördt i Göttingen. — Jag beder om förlåtelse, att jag låtit herr professorn så länge vänta på bref. Jag innesluter mig i herr professorns vänskap och förblifver" etc. 83 XIII. Året 1771. Ledsamheter vid akademin. Korrespondens. Nya reseplaner. Verksam i ekonomiska sällskapet; er- håller dess silfvermedalj. Meddelar sällskapet: „No- tis om godt alun" etc. och „Om det ryska dverg- mandelträdet" (Amygdalus nana), samt akademin: „Novae plantarum species" och „Koelreuteria novum plantarum genus". Ledamot af Societas suecana pro fide et christianismo i Stockholm. Alt hade hittills, i följd ej mindre af Laxmans arbet- samhet än af de lifliga förhoppningar, hvarmed hans åter- komst till Petersburg helsades, gått honom väl i händer. Han egde nu en betryggad och aktad ställning, äfvensom bättre tillfälle, än han gerna kunnat drömma om, att ostördt verka för sina älsklingssträfvanden. Och likväl dröjde ej symptomer af obelåtenhet att inställa sig i hans sinne. Redan året 1771 ingick under mindre hugneliga förebud för hans framtida trefnad. Han klagar nu öfver sjuklighet, en förut honom okänd pröfning, utan tvifvel förorsakad af det mindre rörliga lefnadssätt och de kammararbeten, hvar- till han i den dunsthöljda staden var dömd. Ännu efter mer än 2 decennier talar han294 med obehag om minnena från denna tid, deremot prisande sig lycklig att åter få inandas de sibiriska alpernas höga, fria luft. Kroppslig ohelsa gjorde honom blott så mycket känsligare för alla de större och mindre ledsamheter, hvilka, liksom dyningar från en ändå stormigare och slitningsfullare period, mången gång qvalde dåtidens strängt administrerade akademiker i Petersburg. Vi kunna, i synnerhet med blicken rigtad på det kom- mande, icke ringakta de frön till obelåtenhet, som redan grodde hos honom, ehuru, det är sant, en noggrannare ran- sakning af akademins digra konferensprotokoll skulle er- fordras att bestämdt angifva, hvem här var den egentlige såningsmannen. Af honom sjelf har jag blott funnit en under- tryckt vink i frågan. Följande utdrag ur ett hans bref af 1 april 1771 är i afskriften förkortadt af adressaten, eller 84 Bergius. Laxman skrifver: „Hela vintern har jag varit sjuklig. Derjemte hafva också hvarjehanda förtretliga om- ständigheter oroat mig, så att jag på lång tid ej skrifvit bref. Jag är mycket hypokondrisk" . . . Vidare tillägges i andra ämnen: „Jag tackar herr professorn för lofven att öfversända Wallerii skrifter m. m. Mina örter, som jag ämnat till herr professorns tjenst, äro redan aflagde och vänta på första skepp. Härjemte följa några frön af Rindera, ett nytt genus ibland Asperifolios, som d:r Rinder295 först funnit och Pallas kallat efter honom. Gm el in har gjort en Lepechina efter adjunkten Lepechin, men jag vet ej hvad det är. — Hvar som jag lärer förnöta denna infallande sommar, derom vill jag med nästa post underrätta herr pro- fessorn. Tör hända, att min resa blir alldeles nyttig för na- turalhistorien 296. Wallerii Chemia physica ville jag också hafva. Jag innesluter mig" etc. I sammanhang med, och såsom en kommentar till an- tydningarna i detta Lax mans bref, förtjena några med- delanden ur hans vänners inbördes korrespondens att anföras. Så skrifver den redan nämnde Kiörning till Vargentin un- der ^-j^1 1771 : ... „ Laxman lofvar, med det första dess tid tillåter, vilja mineralierna öfversända, han har hittills varit stads sysselsatt att iordningställa och förnya nästan alt det som af publike verk hans profession åtföljer och förut var, efter det här just ej ovanliga bruket, nog förstäldt, försäm- radt och vårdslösadt, som icke sällan sker när något publico tillhörigt skall successive gå genom flera händer med bristande vederbörandes tillbörliga tillsyn". Tre dagar senare, eller den 8 juli 1771, Lexell till den samme: „Jag har påmint prof. Laxman om dess försummelse, han säger sig länge varit sin- nad att till akademin inskicka en afhandling och derföre försummat att skrifva; nu lär det knapt heller blifva af, sedan han åtagit sig en resa till Moldau att der anlägga ett myntverk; mineralierna hafva blifvit adresserade till kgl. sekret. Duncan, som just i det laget dog, så att de för- modligen än ligga i Abborfors". Om försändningarna och reseplanen ännu några notiser. 85 1771^^ Kiörning åter till Vargentin: . . . „Jag tackar för skrifvelsen, efter hvars anledning jag med det första är- nar förekomma herr prof. Lax man om de böcker, som ho- nom ifrån hr prof. Bergius tillsända äro. Bemälde hr Lax man har äfvenledes genom min omsorg med en svensk skeppare, Herm. Lundberg, . . . till Bergius öfversändt några petersburgska lärda saker i exemplar och ett litet träd, hvil- ket alt för mera säkerhets skull och mindre uppehåll i tullen går under hr residenten Stachiefs adress. Prof. Laxman skall eljest innan kort resa bort till Moldau uti en expe- dition, den honom derstädes blifvit anförtrodd, och hvars slutliga afgörande endast uppå högsta magten nu mera be- rodt". Samt Lexell 1771 fj: „Prof. Laxman har sagt mig, att han för arch. Linné och prof. Bergius aflagt en hop örter, som han ock med skepparen Biörkvall torde sända. Ännu hörs ingenting om hans resa till B en der". Vidgående de af Laxman ofvanför antydda „förtretliga omständigheterna" tager man säkert icke miste, om man der- under inbegriper ett par emot hans önskan af akademin fat- tade resolutioner. Den första stötte hans ambition. Ehuru en nitisk örtkännare och samlare, hvilken vetenskapen redan hade att tacka för åtskilliga upptäckter, och dessutom boende i huset invid akademins botaniska trädgård, måste han lik- väl se prefekturen öfver denna, med förbigående af honom sjelf, öfverlåten åt akademins anatom297. Denne var, enligt ojäfvigt intyg, visserligen „en i sin sak ganska skicklig man, men derföre just ej någon botanicus", hvarföre ock „ träd- gårdsmästaren hushållar dermed (med trädgården) så som det honom behagar". Anledningen skall ha varit brist på „förtroende" till Laxman, — desto större skäl för denne att känna sig kränkt. Väl läsas dessa uppgifter i ett bref af Lexell först från slutet af nästa år298, men enär Laxman, såsom vi snart få se, då var borta på en resa, synes klarligen, att den nämnda förnärmelsen redan träffat honom, innan han utgjöt sig för Bergius. Skulle vidare utredning behöfvas, kunde man påpeka, så väl att det ju var i botaniska frågor 86 de två sistnämnde hufvudsakligast plägade meddela sig med livar andra, som ock att det beröm, Lax man i en detta år författad afhandling egnar den senaste, länge sedan afgångne trädgårdsprefekten 2", under kända biomständigheter, låter som ett tyst klander mot hans egen mer favoriserade kom- petitor. Efter ett triennium, då man ändtligen beslöt sig att ställa trädgården under en verklig fackmans uppsigt, före- fans långt mindre orsak än nu att dertill utse Laxman, så vida då mera, bland andre från de vetenskapliga expeditio- nerna återkomne botanister, äfven en infödd Rysse, den i brefvet till Bergius omförmälde Lepechin, var att tillgå, om ock denne sedermera, under sin långvariga förvaltning, ingalunda motsvarade förtroendet 30°. Men äfven i en annan sak visade sig snart från aka- demiska komissionens sida en viss oginhet, om man så vill, mot Laxman. Med den resa, hvarpå ej mindre han sjelf i slutet af merberörde bref till Bergius än några af hans vänners skrifvelser anspela, hängde sålunda till hopa. Han hade då kort förut blifvit uppmanad att i Moldau utföra det uppdrag, hvarom mera i nästa kapitel. Han begärde derföre: 1) tjenstledighet på ett år med bibehållande af sin lön, samt 2) att under hans ledning en naturalhistorisk ex- pedition af akademin skulle utrustas. Genom resolution, som slutligen föll den 17 juni301, samtyckte akademin till den förra anhållan, men afslog den senare, dervid åberopande dels brist på pengar och lämplige biträden för expeditionen, dels d. v. politiska och krigiska förvecklingar med Turkiet; hvar- jemte Laxman ålades att för egen del, innan sin afresa, till komissionen inlemna ett noggrant inventarium öfver la- boratoriets tillhörigheter. Äfven häri kunde en förtretlighet anses ligga. Hans reseplan var väl icke tillintetgjord, men måste uppskjutas. Sin litterära verksamhet under innevarande år (1771), delade Laxman så till vida jemt emellan det ekonomiska sällskapet och akademin, som han till hvardera inlemnade tvenne meddelanden. Det första, infördt i XVII delen af sällskapets Tpy^H och kalladt „Notis om godt alun och soda 87 eller växtsalt från guvernementet Orenburg" 302, innehåller en liten undersökning om sagda ämnen, hvaraf Pallas från sin nu pågående resa insändt prof. En annan uppsats i samma publikations mars-häfte, utgörande dess del XVIII, handlar „Om det ryska dvergmandel trädet (Amygdalus nana L.) och deraf beredd olja" 303. Han hade nämligen på sin senast ut- förda resa varit i tillfälle att i nejden af Saratov och Sim- birsk göra bekantskap med den nämnda, derstädes i största ymnighet förekommande växten, hvilken såsom ogräs gör landtmannen stort förfång, men hvars frukt, äfven kallad Kalmiik-nöt, gifver en ganska smaklig olja. Äfven Pallas fäste samtidigt uppmärksamheten vid örtens ekonomiska nytta. Lax mans nit för sällskapets ändamål belönades detta år med dess silfvermedalj 30*. Långt större vetenskapligt värde ega dock de tvenne till akademin inlemnade af handlingarna: „Novae plantarum species" 305 och „Koelreuteria novum plantarum genus" 306. Båda utgöra omsorgsfulla, af teckningar illustrerade be- skrifningar öfver förut okända växter. Derjemte utmärka de sig genom noga angifvande af förekomstställena, — något, hvari akademins äldre botanister begått mången uraktlåten- hetssynd307. Att de äro affattade efter Linnés system, vore en öfverflödig erinran, derest icke dettas tillämpning i aka- demins skrifter alt ännu varit i görningen blott 308. Den förra afhandlingen, framlemnad den 20 juni 1771, har redan ofvan- för ofta blifvit afsedd, vid tal om deri intagna noviteter 309. Anledningen till den senares författande var ett i den nordiska hortikulturen temligen sällsynt lyckofall. Redan öfver 20 år hade man i petersburgska botaniska trädgårdens vinterhus odlat en egendomlig, perennerande planta, men lika länge fåfängt väntat på dess blom- och fruktsättning. Ändtligen inföllo de heta maj och juni månaderna 1771, så heta, att, enligt Lax mans berättelse, till och med tropiska växter, bl. a. Arachis hypogaea, hvilka han uppdragit i sitt privata drifhus, ej blott yppigt blommade, men äfven gåfvo mogna frön. Då klädde sig ock det akademiska orangeriets okända sköna i sin fulla skrud, h varvid Laxman fann, „nec 88 sine delectatione perquam eximia", att han här, såsom man anat, hade framför sig ett nytt växtgenus, hvars första repre- sentant han kallade Koelreuteria paniculata, — „ut viro et de re herbaria et de horto nostro botanico optime merito qnalecunque signus existimationis meae darem". Laxmans lefnadskrönika för 1771 nämner för öfrigt, att han i september invaldes i den då blott 6 månader gamla Societas suecana pro fide et christianismo, denna stiftelse, hvars stilla, kärleksfulla arbete burit så mången frukt för religionens och den kristliga barnauppfostrans heliga sak. Enär, enligt redogörelsen vid samfundets sekulardag, i äldre tider ledamotskap i det samma var „en både inom och utom landet aktad utmärkelse" 311, kan hans inval icke ha skett på måfå, utan får man fast mera tänka, att dervid hans redan stigande ryktbarhet jemte kännedomen om hans na- tionalitet, växlingsrika öden och upplefda erfarenheter, sär- skildt såsom evangelisk prest på aflägsna trakter bland så väl kristne, äfven af annan trosbekännelse, som hedningar, dervid kommit i öfvervägande. I hvad mån han uppfylt samfundets stadgar, som då ännu ålade dess utländske ledamöter att åtminstone 1 gång om året genom bref inberätta om kyrk- liga angelägenheter på den ort, der de vistades m. m., måste lemnas outredt, emedan det annars välskrifna »Hundraåriga Minnesbladet" öfver samfundets verksamhet (1871) icke in- nehåller upplysningar af så speciel art. I hvarje fall kunde, om så vore nödigt, hans ledamotskap tjena till bevis, att hans s. k. „sekularisation" icke af landsmän, om ock af den redan nämnde tyske prelaten, uppfattades som en fläck på hans religiositet. 89 XIV. Åren 1772-1773. Resa till Svarta hafvet, Bessarabien och Mol- dau. Dess dubbla ändamål och misslyckande i hufvudsak. Korrespondens. Lärda förehafvanden. Besktifning af djuret Mus myos2Jalax. „Descriptio plantarum sibiricarum continuatio". „Practische An- weisung von Aussäen der Wälder" etc. De reseplaner, hvilka redan på våren 1771 sysselsatte Lax man, blefvo följande år verks tälde. Företaget bjöd många betänkligheter spetsen. För att tillryggalägga vägsträcknin- gen från Petersburg ned till Svarta hafvet och Donau erfordrades ett sekel till baka minst lika många veckor, som nu för tiden dagar, och färden var för öfrigt förenad med ojemförligt större besvär. Faran visade sig mångdubblad just på innevarande år, i ty att det stora turkiska kriget pågick. Väl hade, efter de ryska vapnens framgång 1770, både till lands vid Pruth under Rumänzov och till sjös i Tschesmebugten under Alexei Orlov, bror till akademins direktor, fienden tvungits att steg för steg utrymma hela Bessarabien och Moldau, men dessa provinser befunno sig i ett tillstånd, fullt besannande det gamla „inter arma silent leges". Dessutom härjade bland invånarne och i segrarnes armé den förfärliga asiatiska pesten skoningslöst. Slika förhållanden voro just icke inbjudande till en lusttur. Hvad var det således, som drog Lax mans blickar och steg ditåt? Vi känna hans brinnande håg för „vanderskap", såsom han sjelf uttryckt sig. Många omständigheter göto olja på elden. För närvarande tjenade der borta såsom militärläkare en honom troligen redan från barndomen bekant landsman, Lexells promotionskamrat, den sedermera genom sitt ar- bete öfver pesten berömde G. Orraeus312. Ett par lärde från Petersburg, akademikern Kraft och kapten Isleniev, voro beordrade att i Moldau utföra astronomiska mätnin- gar313. Kantemirs, om ock ännu bristfälliga, beskrifning hade nyss utkommit och jemte en skrift af St ählin314 rigtat 90 uppmärksamheten på de hittills för den europeiska samtiden fullkomligt okända länderna. Det spända intresse, hvarmed händelserna vid Donaus stränder följdes, och hoppet om nya naturalhistoriska skördar från denna terra incognita, måste mägtigt anslå ett lynne sådant som Laxmans. Men han leddes ock af ett alldeles specielt motiv, när- beslägtadt med „auri sacra fames", och det i dubbel me- ning. Han ville lära sig sjelf och andre, väl ej att göra guld, — ty om tidens ryske mästare i den vägen få vi nedanföre höra honom yttra sin stora indignation — , men i alla fall något dessolikt. En klingande förtjenst hade dervid blifvit honom stäld i utsigt genom redan omnämndt anbud af artilleri- generalen Melissino 315 att såsom direktor uppsätta och leda ett egendomligt myntverk i Moldau. I numismatiska samlingar förevisas, bland sällsyntare föremål, äfven koppar- eller metallslantar316, preglade un- der rysk-turkiska kriget 1771 — 1774. De hafva omskriften: Mon(eta) Mold(avskaja) i Volosk(aja) = moldauiskt och valakiskt mynt; adversen visar en krönt dubbelsköld (för de 2 furstendömena) och årtalet; på reversen läses inom en qvadrat i rysk skrift, på en del pjeser „2 para" och derunder „3 kopek", på andra „1 para 3 clengi"; understundom bära dessa paras ryska riksörnen. De voro slagna för arméns behof och kurserade blott i de af denna ockuperade pro- vinserna. Materialet togs af eröfrade turkiska kanoner, hvil- kas omsmältning öfverlåtits, hälft officielt hälft privatim, åt hugade spekulanter. Den förste, hos hvilken tanken på denna affär väcktes, var en rik Jude, leverantören Wolf från Petersburg317, hvil- ken ock efter åtskilliga omgångar (1770) lyckades få ett mynt- hus vid Chotin i gång. En annan s. k. myntqvarn af stort omfång inrättades af baron Gartenberg318, hvars polska namn var Sadogurski, i den efter honom uppkallade or- ten Sadogura nära Moldaus hufvudstad Jas sy. Med desse hufvudmän voro så väl den nyss omförmälde general Melissino, som ock en grekisk köpman Papani el opul o 319 91 i företaget associerade. De två sistnämnde hade under- handlat med Laxman. Erinrande oss den praktiska rigtningen i Lax mans ut- bildning och studier, öfverraskas vi ingalunda af hans benä- genhet att deltaga i den lika ovanliga som sannolikt lönande affären. Honom kunde icke de försök, man äfven i Sverige320 under ofredens dagar gjort att af metallkanoner mynta plåtar, vara obekanta. Nödiga tekniska fackinsigter, ha vi sett ho- nom förvärfva redan under vistelsen i Sus un, preglings- orten för det icke mindre märkvärdiga „Sibirskaja moneta", om icke möjligen ännu tidigare, vid myntverket i Systerbäck, före sin anställning i Barnaul. Från högre vetenskapliga intressen stod dock denna äflan nog aflägsen, hvarför man måste erkänna det afslag, hans framställning derom af aka- demin rönte, såsom fullkomligt befogadt. Det var mycket nog, då, mot löftet att tillika gå naturforskningens ärenden, honom beviljades 1 års tjenstledighet med bibehållande af full lön, ty hans hufvudsyfte var och blef i alla fall blott en enskild spekulation 321. Betecknande är den tystnad, Laxman i meddelandena om denna resa, iakttager rörande sitt egentliga syftemål. Derom intet ord, hvarken vid färdens anträdande eller efter dess fulländning. Händelsevis finnes ett bref i behåll, hvilket han den 28 februari, omedelbart före uppbrottet, i afsigt att ordna sina lärda angelägenheter under frånvaron, skref till svenska akademins sekreterare Vargentin. Det lyder: „Här- jemte följer en afhandling 322, som jag ämnat för kgl. veten- skapsakademins handlingar. Den samling af mineralier, hvar- med jag lofvat uppvakta kgl. akademin, ligger färdiga; men våra kritiska tider, som gjort passagerna så obeqväma, äro vållande, att de ej blifvit afsända. Det lärer ej heller ske före nästa vinter, efter min återkomst ifrån Svartahafvet, hvart jag i dag kl. 5 e. m. reser. Jag försäkrar, att den högaktning jag hyser för kgl. akademin aldrig förändras, hvarken af den svarta sjöns heta eller den hvitas köld. Min redlige vän, herr professor Lexell, är den, till hvilken mina bref kunna adresseras; hos honom är också ett herbarium 92 för herr von Linné och ett för herr Bergius i deposition, som vänta på tillfälle. Jag förblifver" etc. Således ej den minsta antydan om myntfunderingen. Och lika förbehållsam beträffande samma punkt, nu dock med än större skäl, är hans ungefär 1 år senare, eller 14 februari 1773, från Petersburg till Gadd i Åbo insända berättelse323 rörande den då nyss afslutade färden. Der läses: „Min resa omkring hela Moldau och Bessarabien förättade jag med otroligt mycket nöje. Jag lärde känna ett land, hvart europeiska folkslag, utom Greker, sällan komma; hvar- emot våra bästa länder se ut som naturens styfbarn; hvilket för de ohyfsade innevånares skuld måste kallas en präktig ödemark, och hvarest man, fastän lika trög med de dumma och lata Asiater, ändock kan lefva beqvämare, än den ido- gaste landtman hos oss". »Ganska tomt är det på Sv art ah af s stranden af hafspro- dukter. Några kammusslor, Sepia bnxuTCoÖia, äro de endaste saker, som förekomma. Kali och några andra af Incom- pletis taga in de nästan öfveralt nedriga stränder, vikar och morastiga, med salt bespäckade stepper. Om man undantager Akkerman, så finnes knapt något träd ihelaBessarabien. Stackars hararne måste berga sig under Papaver rheas, Be- lomis flos veni/i eller någon jordhög, som af Mus Schljapysloch Talpa vulgari blifvit uppkastade. Den namnkunniga Pruth tyckes af naturen vara satt till gräns imellan Moldau och Bessarabien, ty vestra sidan är ej så kal och steppartig, eller lika som för ströfvande folkslag till boning utsedd, utan omvexlande af de oförlikneligaste ängar, präktigaste blom- sterfält, skönaste skogar, berg, höjder och dalar, rikaste gruf- vor på allehanda slags metaller och mineralier, samt utval- daste strömmar och åar. Vägen ifrån Akkerman till B en der längs med den ansenliga Dniester liknar ett paradis. Man far nästan genom bara vinberg och de täckaste trädgårdar. Deremot är vägen ifrån Ismail till Kilia längs med Donau af alt hvad skönt är beröfvad; man ser intet annat än kala, nedriga holmar uti den ofantliga strömmen, som täflar med O b och Volga uti storlek". 93 „Jag höll den strängaste diet och blef hela tiden för- skonad för sjukdomar. Klimatet är i sig sjelft helsosamt, och de mesta svåra sjukdomar, som grassera, härröra af vårdslöshet och öfverflöd i mat, dryck med mera, hvaruti soldaten i hela verlclen ej håller måttan. Jag hade också tillfälle att se huru mången af pest tumlade, och fann bu- bones eller tumöres parotidum vara de allra farligaste och mest dödande. Den Högste bevarade mig underligen. Skulle jag få välja min boning efter mitt tycke, så skulle jag väl blifva en innevånare uti A k k er man, vid mynningen af Dni ester strömmen" 324. Om Lax man i en korrespondens, som fritt valde sina ämnen, icke kände sig hugad till någon redogörelse öfver färdens närmare bevekelsegrund och resultatet deraf, så gör hvad andre förtälja denna förtegenhet lätt begriplig. Vi ega ett slags utläggning af det föregående i hans vänners bref- vexling325 under hans frånvaro. Lexell skrifver ett par da- gar efter hans affärd till Vargentin: „Prof. Laxman reste den 28 (fbr.) till Bender; jag träffade honom ej före afre- san, eller rättare sagdt, han tog ej afsked hos någon af sina vänner; han talte väl om att skicka en af handling till sv. akad. samt växter till arkiater v. Linné och Bergius, men det måste han hafva glömt" 32\ Samt i följande månad? 1772 y>: „Här hos oss vid akademin hafva inga förändringar skedt, utom att Laxman bortrest", och åter 1772 \2: „Uti mitt bref till herr arkiater von Linné yttrade jag mig, som skulle prof. Laxman ingen anstalt gjort om örters öfversändande ; det bör jag vid detta tillfälle ändra, och får anhålla, att herr sekreteraren ville med första berätta herr arkiatern, att prof. Laxman vid sin afresa lemnat örterna, till sin laborator hr Holmberg327 samt, att jag vill draga försorg, att de med för- sta fartyg härifrån riktigt skola afsändas ; vid samma tillfälle följer ock en samling af örter för hr. prof. Bergius". Så ock till densammev.Kiörning, 1772 2-^^: »Prof. Laxman vän- tas i vinter ifrån Moldau till baka hit till staden"; och åter Lexell, 1772 den 6 dec. (g. st. ?): „Laxman väntas nu snart till baka från den resa han gjort till Moldau att der anlägga 94 ett myntverk; om han något uträttat eller ej, vet man icke; åt- minstone skrifver han ej sjelf ett enda ord om sitt mynt och af andra har jag hört, att hans principal, en grekisk köpman Papanielopulo gått i ackord om sin andel uti kanonerna med baron Gartenberg, som redan för ett år anlagt ett mynt vid Chotzim". Bättre låta underrättelserna icke efter Laxmans åter- komst. Schlözer328 berättar kort om godt: „Herr L ax- man ns Reise nach der Moldau war umsonst". v. Kiör- ning meddelar Vargentin 1773 ™™™: „Herr prof. Lax man är nu ifrån Moldau hemkommen, mera nöjd såsom natur- forskare, än i anseende till den förrättning, hvarföre han egentligen dit reste; naturen visar sig gemenligen gifmildare än menniskan, och lärer herr Laxman, som på den resan haft att sy sia med dessa båda objecta, fått denna sanningen erfara". Ändtligen vet ock Porthan329, i det förut citerade brefvet till Gjörvell, att förtälja: „Af posttidningen är be- kant, att Lax man skickades till Moldau eller Valachiet att ställa i gång och dirigera det myntverk, der skulle anläg- gas, och hvarvid de af Turkarne eröfrade kanoner skulle nytjas att slå mynt af; men sedan blef hela förslaget till intet, kanske till Laxmans lycka, som denna gången blef nytjad till ett göromål, hvarvid han ej lärer varit van". Uppgiften, att Laxmans resa lyckats långt bättre i naturalhistoriskt än industrielt afseende, låter både förmoda och bekräfta sig. Han var en altför hängifven och vaksam forskare, att något anmärkningsvärdt i det så ovanligt omvex- lande gebit, honom unnats genomströfva, skulle undgått hans uppmärksamhet. Det lider intet tvifvel, att ju hans rika herbarium och öfriga samlingar, hvarom mera nedanföre, in- neslöto många skatter äfven från det nu senast beträdda området. Och dock kunna vi, förutom de tillfälliga noti- serna i hans bref, här blott anföra en enda af honom ny- funnen växt, nämligen Gentiana bavarica330, h vilken han, enligt hvad Pallas omförmäler, „in montibus Carpathicis legit", således på sin nyss slutade färd. Orsaken till denna torftighet rörande ett så rikt ämne, bör utan tvifvel endast 95 sökas i en god, men icke utförd afsigt, alldenstund han var besluten att öfver sin resa i dessa intressanta, men ännu föga kända nejder publicera ett fullständigare arbete 33\ — en plan, hvilken dock, karakteritiskt nog, lika litet som så många andra dylika i hans vexlingsrika lif, kom till verkstäl- lighet. Af sin oroliga forskarande ständigt förd mot nya fö- remål, saknade han ofta tid och lust att bearbeta det redan insamlade. Hvad Laxman under närmare ett års bortavaro från akademin försummat, sökte han efter återkomsten desto ifri- gare godtgöra. Den under tiden af brutna lärda korrespon- densen anknöts å nyo, och åtskilliga vetenskapliga afhand- lingar utgingo ur hans penna. Vi meddela efter tidsföljden först det i många hänseenden ypplysande bref, han redan den 25 januari 1773 aflät till Bergius. Det lyder: „Den 5:te af denna månad332 kom jag hem ifrån Moldau och B ess- arabien, och hade äran att finna och genomläsa hr. pro- fessorens angenäma skrifvelse, daterad den 3 november 1772. Det fägnar mig högeligen, att de sibiriska örter, som jag före min afresa bestälde till hr professoren, riktigt ankom- mit. Så snart jag råkar på någon säker lägenhet, så vill jag sända till hr professorn de botaniska småheter, som jag å nejden af Svartahafvet tillsammansskrapat, och då tillika skall en hop saltörter (incompletae), som min komissionär af vårdslöshet förglömt och jag i dag blef varse, följa med. Jag skall också då skicka ett parti ryska mineralier till kgl. vetenskapsakademin, som jag så länge lofvat. Mån tro aka- demin ej gör något bruk af Myospalax? Jag har ända här- intill ej hört, att den blifvit inryckt uti afhandlingarna" 333. „Lycka för Eder och de svenske lärde, att Hans Mjt. är vetenskaperna nådig! Få länder hafva denna förmån, och uti åtskilliga mägtiga riken aktas komedianter och ko- mediantaktiga små konstnärer334 mer än de allra reelaste lärde. Salig Tilas'335 mineralsamling är, som jag förmodar, mycket ansenlig och borde finna köpare derefter. Kanske någon af vare förnäme mineraloger torde hafva lust dertill, om de finge se katalogen deraf". 96 „Hr professor Falck336 ligger i Kasan och förväntas hit i vår. Lepechin kom nyligen hem ifrån archangelska nejderna och hem tade åtskilliga marina med sig. Man är rädd för, att Guldens tädt337 blir en fysikalisk martyr, ty ett vildt folk hafva på kaukasiska alperna kringränt honom, och man har sedermera ännu ingen vidare efterrättelse". „Var så god och skicka mig Linnaei Amoenitates acad. Jag har förlorat dem, så att jag ej eger mera än 5:te delen, och den utan kopparsticken. Äfvenledes beder jag om andra nyaste fysikaliska skrifter, som är o uti Sverige ut- komna. Det angenämaste vore det som Wallerius 338 ut- gifvit, om sådant finnes. Af unge Linnaei Decadibus har jag bara 2 och tab. 13 felar; jag önskade altsaminans rätt gerna. Hr professorn behagar endast att befalla, så vill jag genast tjena med våra tryckta saker. Jag innesluter mig" etc. Hvad Laxmans brefvexling för detta år (1773) vidare angår, så hafva vi redan ofvanför aftryckt hans i febr. till Gadd i Åbo insända reseberättelse. Äfvenså öfverstyrde han längre fram på våren, den 1 1 maj 339, till akademin i Stock- holm en ytterligare remiss ur sina mineralogiska samlingar jemte ett så lydande bref: „St. Petersburg d. 11 maj 1773. Ändteligen får jag den äran att öfverlemna kongl. vetenskapsakademin en liten samling af ryska mineralier, som så länge sedan blifvit lofvade. Jag tillstår, att jag ofta hemligen blygts deröfver, att de så länge mastat uteblifva; och det som mest oroat mig, har varit, att jag gifvit tillfälle att föra mig uti antal af en stor hop dessa tidens modefolk, som pläga lofva ganska mycket, men hålla intet. Förteckningen har jag uppsatt på Tyska, ef- ter jag bäst är van vid tyska bergspråket. Jag önskar ej mer, än att jag någorlunda kunde förvärfva kongl. veten- skapsakademins gunstiga välvilja, och försäkrar, att den vördnad jag för den samma hyser aldrig skall upphöra. Jag förblifver med den största högaktning" etc. Antydningar saknas icke heller, att han samtidigt stått i beröring med Linné, och det icke blott, enligt hvad vi redan ofta sett, genom förmedling af andre, utan äfven direkt. 97 Då nämligen den store blomsterkungen i sina „Egenhändiga 34° anteckningar" säger sig år 1773 hafva fått „en mängd frön från peregrinatores botanices Sibiriae, med hvilka han lägger an på sin gård en särskild hortus sibiricus att få växter till Sverige, som tåla våra trädgårdar och vårt klimat", samt vidare: „En otrolig korrespondens har förskaffat Linnaeus frön ifrån de aflägsnaste länder, såsom Sibirien" etc, så är det ganska sannolikt att, när en gång hans altför länge vårdslösade korrespondens blir samlad och utgifven, deri äfven skola återfinnas meddelanden af och till Laxman. Trög som dennes skriftställarepenna var, hade han alt ännu åtskilliga inedita i besparing från det barnaulska qvinqvenniet. Ordningen kom först till en „Beskrifning af djuret Mus myospalax", hvilken han omsider lät införa i stockholmska vetenskapsakademins handlingar3", sedan der- om idkeligen varit tal, ja hela 9 år förflutit sedan djurets första upptäckande, och han i 5 år grämt sig öfver Beck- manns lika oriktiga som indiskreta notis i saken. Det för- dröjda offentliggörandet har i ingen mån af kylt beskrifningens värma, såsom redan synes af den citat vi i det föregående anfört derur. Likaså utgör hans nästa afhandling „Descrip- tionum plantarum sibiricarum continuatio" ett temligen sen- tida meddelande ur blomsterskörden på Altais och Dau- riens fjäll. Till innehåll, hvarom vinkar ofvanför på sina ställen342, samt metod och framställningssätt nära överens- stämmande med hans två år tidigare „Novae plantarum spe- cies", är skriften, liksom den sistnämnda, intagen i peters- burgska akademins kommentarier343. Sitt fortfarande intresse för ekonomiska sällskapet be- visade han åter genom en på tyska redigerad „Practische An- weisung von Aussäen der Wälder in den nordlichen Gegenden des russischen Reichs" 344, hvilken jemväl sluter sig till hans ti- digare behandling af närskyldt ämne. På mellantiden hade han dock betydligt utvidgat sin erfarenhet i den då högligen moderna och favoriserade frågan. Rönen och förslagen afse här ej blott Sibiriens stepper och bergverks distrikt, hvilka dels naturens styfmoderlighet, dels menskohänder beröfvat 98 skogarnes nyttiga prydnad, utan öfver hufvud alla nejder i det nordliga Ryssland, exempelvis trakten af Ingerman- land och Ukrän, der milslånga sträckor icke mer egde ett löf, ett barr. Af experimenten, hvarvid företrädesvis inhem- ska, men stundom äfven från Preussen och England inför- skrifna frön användes, nekar han icke att många misslyckats, men då ett vida betydligare antal haft afgjord framgång, borde de mana till efterföljd i än större skala. Särskildt redogöres för hvarje utsådt trädslag, björk, ek, ask, lind, hassel m. fl. och i synnerhet barrträd, samt särskildt för jordens beredning till sådden. Den rätt underhållande och läsbara „ Anvisningen" vann stort beröm i sällskapet, hvilket ock följande år upptog dess författare bland sina ^JieHti o^epeÄHHe, — en titel, hvars företräde framför de ordinarie ledamötemes, den Laxman länge sedan bar, jag likväl icke kunnat utröna. XV. Åren 1774-1775. Medarbetare i Bacmeisters tidskrift. Förhållande till Georgi. Öfvertar Falcks papper; dessas slut- liga öde. Undervisar i kemin. Åter bref till Ber- gius. Växten Laxmannia fasciculata. Afhandlingen „Minera argenti eornea"; rysk öfversättning deraf, med polemik mot Sage. Vi hafva ofta redan sett, samt få framdeles än oftare öfvertyga oss om Laxmans synnerliga beredvillighet att ur sina förråd rikta andre samtida naturforskares samlingar, och det ehuru, att sluta af deras korrespondens, han mindre ofta tyckes emottagit gengåfvor. Också sin pennas biträde var han, när så äskades, icke sen att lofva, ty vi finna honom åtminstone till namnet intresserad i åtskilligt vetenskapligt samarbete. Här visar han sig likväl icke från sin starka sida. Så namnes han visserligen bland medarbetarne i biblio- tekarien Bacmeisters „Russische Bibliothek zur Kenntniss 99 des gegenwärtigen Zustandes der Literatur in Russland" — hvilken 1772 grundlagda och till 1789 fortsatta tidskrift i främsta rummet meddelar notiser från petersburgska akade- min, — men ganska tvifvelaktigt är, huru vida han på nå- got verksammare sätt clervid biträdt. I dess signerade ar- tiklar har han ingen del och röjer sig icke i de öfriga af något anmärkningsvärdare innehåll. Öfver hufvud skola her- rar akademiker sjelfve, af hvilka dock ett stort antal, Pal- las, Lexell, Muller m. fl. stå tecknade som medarbetare, hafva i ganska ringa mån direkt befrämjat den förtjenstfulla skriften, hvaraf 11 band utkommit345. Bättre konstaterad är den handräckning, hvilken han 1774 lemnade Georgi genom att besörja tryckningen af förra delen af dennes „Bemerkungen auf einer Reise im rus- sischen Reiche"346. Författaren sjelf dröjde nämligen in i september sagda år borta på den färd, hvilken han begynt 1770 såsom biträde åt Falck, hvars välvilja förskaffat ho- nom detta uppdrag, men hvilken han, sedan Falck i januari 1772 från T o ms k vände kosan hemåt, ytterligare, dels i Pallas' expedition, dels på egen hand utsträckt genom hela Sibirien ända mot Kinas gräns. Man kan lätt föreställa sig, att sysslandet med berörda arbete icke var för Laxman det angenämaste, enär han derunder måste se sina egna sibiriska forskningar så väl i omfattning som mången gång äfven i noggrannhet öfverträffade, ja alldeles ignorerade till och med på ställen, der, såsom exempelvis vid beskrifningen af de heta T ur k a källorna, en jemförelse varit mycket upp- lysande347. Ty oantagligt är, att Georgi icke afvetat åt- minstone sin föregångares Sibirische Briefe; men f. n. en assecla till Pallas, hvars rykte och inflytande dagligen växte, ville han väl ock i tystnadens vältalighet följa dennes före- döme 348. Huru härmed må vara, besvärades vänskapen mellan Georgi och Laxman redan af hvarjehanda smolk, hvilket med åren mer och mer ökades. Någon kunde förmoda, att den förre funnit sig stött af de noter, hvilka den senare til- låtit sig inflicka i hans arbete, och hvilka endast tyckas är- 100 nacle att låta läsaren förstå, det äfven editorn „varit i Ar- kadien", derest de icke i sjelfva verket vore altför obetydliga och oskyldiga att rimligtvis böra förnärma ens den ömtåli- gaste författare349. Hufvudor saken till osämjan var dock klar- ligen en annan utväxt af Georgis litterära och menskliga karakter. Härom några antydningar, hvilka tillika skola låta oss kasta en blick bakom den akademiska partigrupperingens förhänge. Saken gälde den nyligen aflidne Falcks efter- lemnade papper. Starka misstankar, delade af Laxman, Lexell, Falck sjelf o. a., förefunnos derom, att Georgi en tid bortåt handlat mindre redligt mot den sistnämnde. Och i sanning, samt utan afseende på andra intyg, äro blott och bart de loford, hvarmed Georgi efter Falcks död funnit för godt att då och då350 rosa sin reseprincipal och välgörare, stundom af art att likna sig till plåster på eget dåligt samvete, — t. ex. då till bevis på hans goda hjerta berättas, att han till och med lät Georgi spisa vid sitt bord! Såsom sades, hade Falck åt den forne farmaceuten, hvars studier och energi han lärt sig känna redan i Upsala, utverkat en plats i den af honom ledda expeditionen, hvarifrån han dock helt plöts- ligt öfverfördes såsom medhjelpare åt annan man, medan Falck antyddes att vända kosan hemåt. Nu, den 31 mars 1774, hade Falck i Kasan slutat sina dagar och sin qvalfylda vandring genom Orenburgs, Kalmu- kernes och Sibiriens stepper. Såsom det var att vänta af hans grundliga insigter och nästan febersjuka samvetsgrann- het i uppfyllande af åtagna förbindelser, hade icke ens de svåraste själs- och kroppslidanden förmått hindra honom från att göra sin resa fruktbringande för vetenskapen. Detta å daga lade hans efterlemnade papper, herbarier, entomolo- giska samlingar m. m., hvilket alt af Georgi351, som hän- delsevis inträffat vid hans dödsbädd, insändts till Petersburg. Sagda qvarlåtenskap, hvilken således redan en gång vandrat genom den forne resekamratens händer, trodde sig denne efter sin hemkomst, enligt Lexells yttrande, „ kunna prak- tisera till sig utan att någon menniska vetat deraf". 101 Då Georgi på hösten återvände, hade akademin redan öfverlåtit Falcks anteckningar m. m. till Laxman för att utarbetas352. Icke för ty var det ganska nära, att Georgi, genom assistens af Pallas och yngre Euler, lyckats åt sig återbörda detta uppdrag. Striden derom fördes med stor häftighet, såsom synes af det, äfven i andra här relaterade förhållanden mycket upplysande bref af Lexell, hvarur i noten353 meddelas ett utdrag. Laxman blef visserligen vid den honom tillerkända företrädesrätten, men svarade dåligt mot förtroendet. När efter mer än ett decennium Falcks researbete, under titeln „Beiträge zur topographischen Kennt- niss des russischen Reichs"35i, ändtligen utkom, var Lax- mans andel deri, med smärta säga vi det, — endast skammens. Detta posthuma verk och den lefnadsmöda, som deri ligger härjad, väcker hos betraktaren ovilkorligen en känsla på en gång lik, och dock så olik den minnet af Forskål framkallar, — Petter Forskål, vid hvars sida Falck, innan ödets motvind kastat honom till Ryssland, längtat att få dela farorna och äran af upptäcktsresan till Arabien355. Båda gingo i aflägset land och på törnbevuxen ban, men med trogna fjät, en tidig graf till mötes; båda gingo till rika skördar, men båda äfven bort från glädjen att sjelfve berga, ordna, tillgodogöra dessa. Skilnaden var likväl stor: den ene bröts, den andre tärdes, den enes kärfvor bragtes för alla tider under säkert tak af Niebuhrs ädla vänskap, den andres kastades från hand till hand, tills endast spillror åter- stodo. I runda fem år hade Laxman tummat om Falcks qvarlåtenskap, då han återgaf dess kaos åt Georgi, som behöfde andra fem år för att sammanrada dessa ännu i de- ras vårdslösade, sorgsna skick så haltrika fragment till en redan från början förfallen minnesvård. Så länkas mensk- liga skickelser! I framtiden väntades Lax man, liksom före honom Falck och före denne Forskål, af döden på fjer- ran, enslig stig och hans egna reseanteckningars största, kanske ock bästa del af ödet att ingenstädes varda åter- 102 funnen. Och den ende, som helst bevarat oss en lätt under- rättelse härom, — är Georgi! Till någon ursäkt för Laxmans nu och äfven längre fram då och då berörda försumlighet i fullgörande af rent vetenskapliga åtaganden, bör ihågkommas, att han der bred- vid upptogs af ganska tidsödande pedagogiskt sysslande. Ho- nom ålåg nämligen att besörja den kemiska undervisningen i det med akademin förenade gymnasiet. Han hade, att döma af v. Kiörnings förut (sid. 84) åberopade bref, emottagit sitt laboratorium i nog dåligt skick, men efter hand fått det i den ordning, att han icke utan tillförsigt talar om der an- stälda öfningar och den ståndpunkt, h vartill det kemiska studiet af honom blifvit bragt. Ett par af hans på hösten 1774 till den akademiska komissionen aflåtna och i tyskt original oss föreliggande rapporter, äro i denna hänsyn upp- lysande, på samma gång de yttermera konstatera den prak- tiskt tekniska rigtning, hans egna hithörande bemödanden inslagit och vidhöllo. Fråga hade väckts att till utländska universitet afsända en hans elev (Fedor Moiseenkov) för att utbildas till bergs- man. Laxman, hvars utlåtande infordrats, ansåg sig i vissa punkter icke kunna instämma, ty, skrifver han 1774| bl. a.: „Genom de kemiska insigter Moiseenkov hos mig förvärf- vat, är han nu mera i stånd att utan den ledning, som vid utländska universitet vanligen meddelas, arbeta på egen hand. Också skulle det lända mig till föga heder, om vare studenter för att lära sig kemi behöfde resa ut. Ty jag har äran försäkra, att kemin vid universiteten, i synnerhet utom det medicinska facket, bedrifves mycket ytligt". Vida gag- neligare vore en vistelse i Chemnitz (och Freiberg), hvarest lärde funnos, hvilka på en gång voro anstälde vid bergsvä- sendet och bergsakademin. Anmodad att närmare yttra sig, uppsatte han 1774T% en så lydande och väsendtligen godkänd: „Plan för inrät- tande af metallurgiskt kemiska studier. Enär ankomsten till Freiberg troligen sker i god tid på denna vinter, kan början göras: a) med mineralogin, icke blott teoretiskt 103 utan, så mycket möjligt är, praktiskt genom att i ett full- ständigt stuff kabinett betrakta och undersöka h varje art; b) med proberkonsten eller den lilla elden, så väl finans- mässigt som i synnerhet kemiskt genom analys af malmer- nas beståndsdelar; c) med smältningskonsten eller den stora elden samt hyttmanna- sysselsättning, hvarvid är att öf verväga de orsaker, hvarföre förfares så och icke annor- lunda. Årets andra hälft eller sommaren användes: a) till fortsättning i den praktiska mineralogin, under ständig öfning af ögat; b) till praktik jemte teori i markscheide- konsten 1. geometria subterranea; c) till betraktande af grufbyggnader och malmernas lägerställen, bergsmannens göromål i stort; och cl) till öfningar i den underjordiska geografin, kunskap om jordens inre byggnad, om bergens och de i dem befintliga bergverks uppkomst. Följande vin- tern: a) fortsatt studium i prober- och hyttkunskap; b) bergs- och hyttfysik med mekanik; c) halurgiskt och lithurgiskt kollegium, för att lära känna salt- och jord- arterna. Sommaren: a) fortsatt inhemtande af bergsbygg- nads- och markscheidekonsten; b) bergverkens of van- jordiska geografi, d. ä. kännedomen af mineraliska trak- ter enligt yttre gestalt och beskaffenhet samt fordringarna för ett bergsbruk; c) bergsmanna-hy dr aulik. Tredje årets vinter: a) hyalurgiskt kollegium, till vinnande af kännedom om skilda glassorter, emaljer ochporsliner; b) studeras alun-, vitriol- och s v afvel verken; c) insigt förvärfvas om tenn- arbeten, kobolt beredning, v is inu t smältning m. m., som ännu icke i Ryssland bedrifvits i stort". „Detta tredje års sommar bör egnas åt bergs manna- resor. Dylika, hvarunder man lär sig känna särskilda bergs- verk, äro af utomordentlig nytta. Man blir dymedelst bekant med gångarterna och de vanlige stenarne i våra berg, en vigtig insigt, den så månge annars berömde män, till skada för vetenskapen, sakna. Man finner, hurusom i välbestälda bergslag de förekommande förändringarna ske med nödvän- dighet och efter ortens beskaffenhet. Man öfvar sig i mi- neralogiska nejders jordbeskrifning och påträffar mycket, som 104 förut förbisetts. Färden kunde sträckas till de böhmiska och ungerska ertsbergen, hvarpå vintern och hela fjerde året borde tillbringas i Chemnitz. Här vore bästa tillfälle att repetera hela metallurgin samt att göra bekantskap med myntvetenskapen". Denna allmänna plan kunde dock i enskildheter modifieras efter förhållandena i Frei berg. — Tilläggom genast, att den unge resanden på alt sätt hedrade Laxmans undervisning och om honom uttryckta förhoppnin- gar. Han blef också derför vid sin hemkomst anstäld som metallurgie adjunkt vid akademin, men afled blott två år derefter, 1781. Emellertid fortgick Lax mans brefvexling på Sverige rörande dagens vetenskapliga nyheter. Till följd af händel- ser, som i nästa kapitel skola utläggas, befinnande sig i ett visst anklagelsetillstånd inför sina vänner, tyckes han från sin sida blifvit något förbehållsammare. Möjligt är dock, att nedanstående bref till B er gins, h vilket i den afskrift här be- gagnats börjar med en af emottagaren gjord uteslutning, äfven rört den personliga tvistefrågan. För öfrigt lyder det sålunda: „St. Petersburg den 1 september 1774. Sedan den, oaktadt sina svagheter, ganska redelige baron liibbing356 dog, så har min väg åt Sverige fast förvillats, att jag hvarken kan få fram något större bref, desto mindre några andra sändningar. Mån tro den nuvarande ministern torde blifva så älskad, som han var? Mogne män hörde till sådana syslor, som genom ålder lära veta, huru fåfängt det är att yfvas och taga dagen som den kommer, samt åldrig- tänka på sig sjelf. — Våra fysikaliska expeditioner hafva till en del olyckligen lycktats. Den gode Falck skulle till skada för vetenskapen taga en så beklaglig ände. Hans laborator Georgi, som med falskhet belönte hans redeliga hjerta, var väl en hufvudspik till hans kista. Gmelin357 blef på återresan ifrån Persien i nejden af Der b en t tillfån- gatagen af en liten barbarisk chan, som vistas vid foten af Kaukasus, och det sista ryktet ljuder, att han uti sin qval- fulla fångenskap skolat slutat sina dagar. Återigen en mar- tyr för naturalbistorieir\ 105 „Han har gjort åtskilliga nya genera. Rhamnus paliu- rus kallar han Lepechina. En Laxmannia växer i vår bota- niska trädgård, som tyckes vara synnerlig. Hon hörer under perennes, blomstrar ymnigt, men vill ej sätta an något frö. Habitus plantae är Galiis högst lik, och vi höllo den för en art Aparme, tills blommorna viste sig. Flores capitati termi- nantes caules prostratos, plurimos. Närvarande exemplar vi- sar det öfriga. Limbus corollae är 5 partitus, stellaris, pla- nus, stylus longissimus. Jag sänder härhos några af de nyaste frön, som härstädes kunnat fås; och hade jag sådant tillfälle, så ville jag sända 2 och 3 delarne af Gmelins resa358 och torkade örter. — Följande böcker skulle jag gerna ön- skat bekomma, nämligen Bålds Passions- och evangeliska be- traktningar; 1 delen af Mariae bästa del; Pontopidan Von der Bekehrung der Religionsspötter, 2 exemplar; D:o Herda- bref; Afhandlingarna, som af Societas suecana pro fide et christianismo 359 utgifne blifvit, 2 exemplar. Var så gunstig och foga anstalt, att jag finge dem. — På ett hår hade jag glömt att tacka hr prof. för det jag blifvit bekant med hr assessor von Engeström360. Jag har färdigt för honom vackra pjeser, besynnerligen af kolyvanske silfverstuffer, ge- diget jern, guld, röd +, spat 5. Jag innesluter mig" etc. Utan tillfredsställelse kan Laxman i detta bref icke hafva omnämt den aktningsgärd honom egnats af Gm el in, ehuru han troligen var denne personligen okänd 361. I den nya växten Laxmannia, sp. fasciculata, hvilken Gm elin tagit 1771 i persiska provinsen Ghilan och med sitt herbarium insändt till akademin, såg han sitt namn för första gången stäldt vid ett eget genus i botaniken, — en hyllning, hvil- ken derefter till öfverflöd ofta, och till föga fromma för syn- onymiken, skulle vederfaras honom. I bredd med senare efter honom uppkallade genera bibehöll sig detta allmänt ända till 1818, då Trinius 362, vid ny granskning af Gmelins botaniska qvarlåtenskap, identifierade det, dock icke utan tvekan, med Crucianella, sp. stylosa, af Rubiaceae, tribus Galieae. Detta år (1774—75) debuterade Laxman äfven såsom 106 mineralogisk skriftställare, med en i akademins handlingar intagen undersökning363 om Horn- eller Hornsilfver-ertscn, »Minera argenti cornea chemice examinata et descripta". Af upplysningen, att detta förut blott i Sachsen, men mycket sparsamt funna mineral, i Se hl an g en b er ger grufvan nära Altai, ännu vid hans besök upptog bergets hela öfre del och vanligen lemnade 70 %> blott af obetydligt svafvel för- orenadt silfver, inses lätt dess betydelse i praktiskt och eko- nomiskt hänseende. I vetenskapen okändt före Kentmann (1565), torde det, menar han, af månge mineraloger endast beskrifvas efter hörsägen, då t. ex. ingen framhållit dess egendomliga lukt, hvilken dock är konstant och lika tydligt röjde sig i ett litet stycke, hvilket bergsrådet Kristiani364 redan före 40 år hemtat från Sachsen till Barnaul, som i nyligen brutna sibiriska stuffer. Hans teori angående mineralets utvecklingsskeden mot- sätter sig på det bestämdaste det vanliga antagandet, att vissa stenarter skulle bilda ett undantag från den naturlag, till följd hvaraf alt skapadt undergår successiv upplösning och nygestaltning af sina beståndsdelar. Han har sjelf i sitt kabinetts glasskåp sett röd gullenerts förvittra och vid Schl an- genberg funnit, att brun, gul, grå och grön glaserts be- tecknar olika åldrar af samma substans. Omogen glaserts vill han kalla den, som ännu visar sig temligen hård samt med inblandad blyglans, kopparkis m. m. utgör en tät massa. Men genom inverkan af luft, vatten och salter upplösas små- ningom delarne. mineralet blir poröst, böjligt, blekt, och är nu hvad man vanligen benämner Glaserts, Laxmans: mogen glaserts. Dock i sekel utsatt för grufvattnet, mister det sin glans, blir genomskinligt och erhåller en karakteristisk lukt; detta är öfvermogen glaserts eller hvad man rätteligen förstår med Hornerts. Redan vid sistnämnda stadium, tillägger han, tyckes naturen ha begynt en fin upplösning af det förertsade, fixa svaflet, hvilken är förenad med någon förflygtning af metallen och minskning af des specifika vigt. Slutligen för- lorar den bleka eller brunaktiga kroppen sin metall, som der bredvid aflagrar gedigen, luckrar, svartnar och svärtar af sig, 107 — en produkt, som af någre benämnes svart silfvererts, af andre spröd glaserts. Genom de kemiska försök, Laxman anstalt och när- mare beskrifvit, anser lian sig till fullo ha utredt, att natur- lig hornerts, icke annorlunda än glasertsen (minera vitrea alba), är en förening af silfver med svafvel. Detta resultat ställes på det bestämdaste emot de läror Cronstedt, Leh- mann och Justi förkunnat, hvilke alle såsom mineralets förertsande beståndsdel angifva saltsyran och således göra det likartadt med artificielt hornsilfver. Fast öfvertygad om sin undersöknings noggrannhet och dess vigt för kejsardömets bergväsende, utgaf Lax man föl- jande år cleraf en rysk bearbetning 365. Skriften är tillegnad författarens synnerlige protektor, den ofta nämnde Olsufjev, och innehåller dessutom ett förord, rigtadt emot den för tiden mycket berömde franske kemisten Sage. Han hade nämligen nu mera blifvit uppmärksam gjord clerpå, att äfven denne366 ej blott, med Schwab, antog saltsyrans närvara i hornertsen, utan i en mängd andra mineralier. Denna »far- liga och omfattande irrlära" söker han derföre på det krafti- gaste och genom nya experiment gendrifva. Kortligen: endast det konstgjorda hornsilfret innehåller livad Sage ville ut- tvinga ur den naturliga ertsen. Frågan har derefter flitigt blifvit behandlad, men icke löst i enlighet med Laxmans, dock ända till våra dagar ofta citerade och granskade antagande 367. Redan 1776 utkom en skrift af Lommer, hvari saltsyrans närvara i hornertsen konstateras. Två år senare bekräftade en engelsk kemist Woulfe det samma, dock sålunda, att äfven vitriolsyra deri inginge. Sage vidhöll och utlade i flera följande arbeten sin åsigt. Klaproth fann: silfver 67,75, saltsyra 21, jern 6, thon 1,75, svafv elsyra blott 0,25, — således ett resultat ej altför skildt från Berzelii analys af chlorsilfret (hornsilfret): chlor 24,75, silfver 73,25. Gmelin nämner flerstädes Lax- mans skrift, men utan omdöme derom. Kobell, som kallar mineralet Kerargijr af xÉQccg horn och agyvQog silfver, säger Laxmans och alla äldre under- 108 sökningar vara otillfredsställande. Redan Leonhardi påpe- kar, att då Lax man, såsom vi ofvanföre sett, vill benämna sitt mineral „hvit glaserts", han icke kan ha haft för sig verklig hornerts, — „es war also gewiss kein ächtes Hornerz". Föreligger möjligen en namnförvexling, i så måtto att Lax- man i sjelfva verket analyserat den nu mera s. k. Argentiten, hvars blandning, enligt Kobell, är 13 svafvel med 87 silfver? XVI. Episod från året 1774. Misshälligbet med Holmberg. Laxmaii illa an- skrifven hos Finnar och Svenskar i Petersburg. Laxman har blifvit strängt klandrad för sitt uppförande mot sin landsman Mikael Holmberg. Några upplysningar i saken skola här meddelas, dels såsom lemnande en inblick i vissa privata och allmänna förhållanden så väl inom dåtidens svensk-finska koloni i ryska kejsarstaden som inom der- varande akademi, dels ock emedan Holmberg, ehuru en mycket obetydlig person, egde särdeles förmåga att för sin skull sätta folk i rörelse, samt ändtligen emedan han efter många öden slutade som e. o. professor vid finska högskolan, men helt och hållet förbigåtts af dennas häfda- tecknare. Hans curriculum vitae hade intill denna tid förlupit sålunda: Född i Borgå 1745f, inskrifven vid universitetet i Åbo 1767, derstädes studerat kemi och farmaci samt. efter att hafva disciplinerat på apotek i Lovisa, biträde på labo- ratoriet med 60 dalers lön, uttog 177 11/ prestbetyg af v. pastor Joach. Cleve, samt anstäldes i maj s. å., efter under- gången examen, såsom laborator vid vetenskapsakademin i Petersburg 368. Sistnämnda befordran skedde på förslag af akademins nyss vordne kemieprofessor Laxman. De tvenne Finnarne lefde ty värr i ganska dålig sämja. Laxnian, som fann sin 109 medhjelpare både försumlig och okunnig i de göromål, hvilka egentligast fordrades, och dessutom likgiltig för alla varnin- gar, blef slutligen tvungen att härom anmäla för den akade- miska komissionen. Han gjorde det genom en skrifvelse af 30 juni 1774, i nog starka ordalag369. Resolutionen, gifven den 7 juli, säger helt lakoniskt, att Laxman egde skilja Holmberg från tjensten mot erhållande af upplupen lön. Detta summariska utslag tyckes hafva satt Lax man i stort bryderi. Han afskedade visserligen sin laborator den 24 juli med det korta förständigandet „dass die Akademie nicht mehr brauchet sothane Stelle mit ihm zu besetzen", men gaf honom två dagar senare en ganska fördelaktig attest om hans insigter. Både det ena och det andra väckte stor förtrytelse hos Holmbergs öfrige landsmän i Petersburg. Harmen gaf sig luft i ett af Lexell åt den afskedade utfärdadt öppet intyg, hvilket i original föreligger, så lydande: „ Sedan herr Holmberg ifrån sin vid k. vetenskapsakademin härstädes innehafda sysla, utan vederbörligt afsked blifvit entledigad, torde en sådan händelse väl kunna göra ett för honom mindre behagligt intryck hos dem, som icke äro i tillfälle att rätt känna sammanhanget deraf; jag har altså ej kunnat vägra att, på hr Holmbergs begäran, meddela honom ett sannfärdigt intygande om rätta förloppet af denna sak, så mycket den af mig bekant och veterlig är". „Uppå någon gjord anmälan emot hr Holmberg i ve- tenskapsakademins komission af ekonomie professorn, hr Laxman, har det behagat nämnda komission, att alldeles entlediga Holmberg ifrån sin laborators sysla vid labora- torium chemicum, utan att hafva lemnat honom den ostridiga rättigheten att öfver de inkomna besvären sig få förklara och sin urskuld ådagalägga, ja utan att engång underrätta honom, det några sådana klagomål emot honom egde rum. Detta förfarande tyckes så mycket mindre med rättvisa och billighet kunna förenas, som hr Holmberg var antagen i akademins tjenst med Hans excellences akademins direktors bifall och samtycke, och hade således ifrån sin sysla icke bort förafskedas, utan samme herres minne och vetskap". 110 „ Sedan hr Holmberg på detta sätt vid syslan blifvit skild, har akademins komission icke behagat meddela honom annat betyg, än att akademin nu mera ej egde hans tjenst nödig, utan att i någon måtto yttra sig om dess förhållande under den tid, han varit i akademins tjenst, Utom de kla- gomål, som prof. Laxman emot Holmberg anfört, var det akademins komission ej obekant, att hr Holmberg sig uti akademins tjenst med trohet och flit till allés fulla nöje uppfört. Öfver Laxmans besvär hade Holmberg sig ej fått förklara, de kunde altså, såsom alldeles obevista, ej skilja Holmberg vid det förtroende han förut egt". „Sålänge sanning och rättvisa på jorden finna något medhåll, lärer icke finnas billigt att tilldela en oskyldig och rättskaffens man det anseende, som ett omildt och väldigt förfarande af dess förmän för honom vilja utmärka. S:t Petersburg d. |f augusti 1774. And. I. Lexell". Ännu skarpare utlåter sig v. Kiörning i ett privatbref till Vargentin af den 22 augusti 1774. Det heter der: „ Professor Laxmans uppförande mot Holmberg lärer vara herr sekreteraren och riddaren bekant, och måste jag tillstå, att det vanhedrar honom både såsom född Svensk och än mera såsom medlem af ett för dygdiga tänkesätt så kändt samfund, som kongl. svenska vetenskapsakademin. Att först blamera sin subaltern och sedan vid påfordran gifva honom ett det vackraste attestat, anser jag för nog nedrigt, helst då man vet, att största missämjan derutaf uppkommit, att Holmberg varit så ren Svensk, som Lax man varit Rysse. Jag behöfver ej nämna professor Lexell, ty detta namnet innebär af sig sjelf en samling af goda gerningar och ädelmodiga utlåtelser, hvaraf den stackars Holmberg under dess förföljelse af Laxman fått sig mer än en gång hugna. Jag tror ej, att en kemieprofessor i Sverige lärer oftast bruka sitt laboratorium till klädetvätt och hästars skoende, men härstädes synes det under Laxmans styrelse blifva a la mode. Det är med blödande hjerta, som jag skrifver detta, ty jag har aldrig trott, att Laxman skulle göra sig sine landsmäns vänskap ovärdig". 111 Hvad Laxman än må anses hafva felat, är det uppen- bart, och icke minst af den af Kiörning så häftigt kland- rade attesten, hvilken jemväl finnes bevarad i original370, att han ingalunda önskade stänga Holmbergs framtid. Der- emot kan man icke tvifla, att Holmbergs uppförande gif- vit grundade skäl till missbelåtenhet, emedan annars vore oförklarligt, huru den akademiska komissionen, — så mycken absolutism inom den samma må hafva qvarblifvit sedan det beryktade kansleriatets dagar, — kunnat på en tid, dåLeonh. Euler var dess senior, förfara som skedde. Beaktas bör ock, att Holmberg blott innehade en temporär beställning. Att han just nu fick vika åt sidan, kom sannolikt äfven deraf, att för plat- sen erhölls en annan man, som redan tidigare blifvit antagen i akademins tjenst. Denne var Bar danes , en språk- och natur- kunnig Illyrier från Moldau, hvilken åtföljt Falcks expedition och derunder utfört många djerfva, t. o. m. lifsfarliga exkursio- ner. Han var nyss återkommen, medbringande resans veten- skapliga utbyte. Komissionen kunde icke lemna honom obe- lönad, helst Laxman, som åtagit sig de Falckska papperens och samlingarnas bearbetande, troligen dervid gerna hade mannen i sin närhet. Säkert är, att Lexells, och i synnerhet den hetlefrade v. Kiörnings utlåtanden voro öfverdrifna. Ännu finnas nämligen många intyg derom, att Holmberg ingenstädes galt för någon acqvisition. Gadd, Lexell sjelf och Porthan spara ej på anmärkningar mot hans karakter och kapacitet, då fråga är att använda honom i hemlandet m. Ja den först- nämnde låter t. o. m. förstå att den „förlupne apotekarege- sällen" under vistelsen i Petersburg gjort Svenskarne tjen- ster „i politiskt sqvaller", — sannolikt icke minst åt diplo- maten v. Kiörning, hvilken så varmt prisar hans patrio- tism mot „Ryssen" Laxman. Kunde ej detta i sin mån befrämjat hans afsked? Dessutom underhandlade Holmberg- just vid denna tid om en apotekare syssla på Sveaborg, dertill ifrigt förordad af Lexell. När han således redan stod med ena foten på svenska sidan, menade väl Peters- burgarne, att han godt kunde flytta äfven den andra dit, 112 helst akademin icke mer behöfde honom. Laxmans attest kan så mycket mindre missfirmas, som den tyckes enkom beräknad att understödja hans nya tj ens te an sökan. Men är det så, att Laxman bör påbördas större eller mindre skuld i den motgång, som drabbade hans landsman, så kan man, eftertänkligt nog, se en nemesis deri, då han sjelf framdeles nåddes af samma otur som denne, eller att ohördan blifva från en befattning snöpligen afdankad. Anmärkom slutligen, att v. Kiörnings beskyllningar, för så vidt de afsågo att nedsätta Laxman inför medlem- marne af svenska akademin, icke kröntes af framgång. Der- efter, liksom derförut, fortgår hans korrespondens med Va r- gentin och Bergius utan störingar. Han underlät troligen icke att gifva förklaring öfver ledsamheten med Holmberg. Se ofvanföre (s. 104) vår förmodan rörande uteslutningarna i hans bref till Bergius, dateradt 1774^, eller blott omkring en vecka senare än v. Kiörnings filippik och Lexells pro- test. Vi påpeka slutligen, att de ofta nämnda372 biografiska underrättelser, Porthan och Calonius på Gjörvells an- hållan meddela angående Laxman, äro dagtecknade 17743¥°, således nära samtidigt med allarmet i det petersburgska finsk-svenska lägret, utan att ett ord deri kostas på den Holmbergska saken. Ännu mindre afseende förtjenar v. Kiörnings vitsord öfver det sätt, hvarpå Laxman skall ha skött sitt laborato- rium, enär annars blefve oförklarligt, huru han på denna samma tid kunnat uppmuntras med löneförhöjning af 200 rubel. De i föregående kapitel intagna aktstyckena bevisa långt säkrare arten af hans sysselsättningar. Men väl är det troligt, att Holmbergs håg i laboratoriet äflades med hvarjehanda allotria, eftersom han i Åbo, enligt sägen, af de unga damerna skall ha erhållit titeln „eau-de-cologne's pro- fessorn". 113 XYII. Aren 1776-78. Lång paus i Laxmans skriftställen. Utvidgad verksamhet som lärare och föreläsare. Förhållanden vid akademin; dess 50 åriga jubileum; Gustaf IILs besök. Laxmans vetenskapliga förbindelser. Hans naturaliekabinett. Erkännande från utlandet; nytt växtgenus Laxmania; belönad af Gustaf III; leda- mot af lärda sällskap i Berlin, Danzig och Lund. Komiterad för Rysslands topografi. Efter utgifvandet af den förut nämnda undersökningen om hornertsen afstannade Laxmans författareverksamhet för ett helt lustrum. Detta stillastående, så anmärkningsvärdt i en akademikers lif, låter dock lätt förklara sig så väl af hans med åren tilltagande obenägenhet för publiciteten, som af hans på andra håll strängt anlitade tid, må hända ock till någon del deraf, att hans laboratorium vid Nevans öfver- svämning 1777 blifvit uttömdt373 och derefter i brist på medel till dess ändamålsenliga iståndsättande befann sig i lägervall. Nu hette det visserligen, att han var sysselsatt med redak- tionen af Falcks vetenskapliga qvarlåtenskap äfvensom med beskrifningen af sin resa till Moldau, men häraf skönj es lika litet något resultat374, som af hans påtänkta sibiriska ento- mologi och af hans löfte om en naturalhistoria för Ryssland, — andra ouppfylda tillärnanden att förtiga. Större håg röjde han deremot för den muntliga under- visningen, livar i han redan i sin tidigare ungdom fått öfva sig, först såsom informator i Finland samt sedermera vid Buschings pension och vid församlingsskolan i Barnaul. Han antog således på dessa år, jemte redan nämnda kall vid akademins gymnasium, lärareplats i landtkadettkåren375, en statsanstalt, der gossar från sjette året uppfostrades och utbildades till officerare. Aflöningen utgjorde 300 rubel för 18 timmar i veckan. Till hans intresse för inrättningen bidrog- mycket, att bland dess elever ett par af hans egne söner befunno sig, hos hvilka han fick inplanta den kärlek för na- turvetenskaperna, de framdeles å daga lade. Osäkert är, 114 men icke osannolikt, att han samtidigt äfven gaf lektioner i adliga jungfrustiftet376. Utom dessa åtaganden höll han äfven, åtminstone sedan 1777 377, om ej redan derförinnan, under mars och april må- nader, två gånger i veckan populära föreläsningar i kemin och mineralogin. Förslaget om dylika hade utgått från akademins nye direktör, den till en början mycket nitiske, men seder- mera i hennes annaler så illa beryktade Sergei G er a si - movitsch Domaschnev, hvilken 1775 intagit Orlovs plats, då dennes stjerna, på en gång med hans bröders, förbleknat vid Potemkins stigande hofgunst. Åtskillige akademiker, och bland dem Laxman, hörsammade sin chefs önskan, ehuru för detta extra besvär ingen godtgörelse bestods. Föreläs- ningarna fortgingo ett par, tre år, och skola varit mycket besökta af aristokratin. Att hans föredrag åskådliggjordes genom experiment, räknar han sig till ej mindre förtjenst, än han klandrar sådanas uraktlåtande af en senare före- läsare378. För öfrigt rådde på dessa år vid akademin i dess hel- het, och särskildt inom dess naturalhistoriska sektion, till följd af flera samverkande yttre och inre orsaker, en synnerlig lifaktighet, i jemförelse hvarmed Laxmans improduktivitet så mycket lättare förvärfvade honom det sedan ofta uppre- pade epitetet af „trög skriftställare". De stora expeditionernas ännu qvarlefvande medlemmar, hvilka under loppet af 1774 — 75 återvändt, satte tryckpres- sarne i oafbruten rörelse. Någre, såsom Pallas, Rytschkov, Lepechin och Georgi, hade till och med under pågående resor begynt publikationen af sina dagböcker och anteck- ningar, hvarpå de efter hemkomsten antingen fortsatte der- med eller besörjde sina arbetens öfversättande till ryska eller utländska språk. Guldenstädt, den trägne mannen, som dröjde längst borta, dröjde också, upptagen af andra mellankommande officia, med sina forskningars bekantgörande tills en altför tidig död bortryckte honom, då Pallas bl ef hans editor. Gmelin afled i plågsam fångenskap, men vid hans frånfälle voro af hans stora verk redan I delen tryckt 115 samt den II och III under trycket; den IV redigerades af Pallas. Slutligen Falck, —ja med hans samlingar höll ju Laxman på, utan att någonsin blifva färdig. Också inträffade vid akademin yttre händelser, hvilka voro särdeles egnacle att väcka hela den lärda och bildade verldens uppmärksamhet, och då var det godt att kunna förete de nyskördade rika frukterna af hennes verksamhet. Till och med ombytet af direktör blef så till vida bety- delsefullt, att Dom äsch ne v, en mycket drifvande och yt- terst fåfäng man, tillika var medveten af att han måste låna all sin glans af den korporations anseende, han var satt att presidera. Tvenne sällsynta festligheter kommo honom härvid väl till pass: akademins jubeldag den 29 december 1776 och Gustaf III:s besök i Petersburg 1777. I anledning af det förra tillfället blefvo en mängd in- och utländske lärde och dignitärer, hvilka vi genast få höra Laxman uppräkna, kallade till ledamöter. Sjelfva högtiden beskrifver åter Lexell 379: „I går firade k. vetenskaps- akademin sitt 50 åriga jubileum. . . . Solenniteten öppnades af prof. Euler såsom sekreterare med en komplimang, derpå följde ett nog vidlyftigt tal af direktorn på ryska, så en före- läsning af prof. Guldenstädt om de förbättringar, som i anseende till Rysslands produkter kunna vidtagas, på fran- syska. Sedan förelästes programmet om den af akademin uppgifna prisfråga, derpå proklamerades de utrikes ledamö- terne, sedan föreläs prof. Rumovski ett utkast af ett verk öfver ryska geografin och sist uppnämndes de inrikes nyligen valde raembra honoraria, ibland hvilka Hans kejserl. hög- het var främst. Han med sin gemål voro närvarande, men kejsarinnan kunde för opasslighet ej komma. Prof. Euler utmärkte sig vid detta tillfälle till sin och akademins heder. Att vår direktors tal var mycket vackert tviflar jag ej, men det var för långt och ennuyerade storfursten. Kritiker lära ej fela öfver hela solenniteten, men hvem kan derföre?" Til- läggom, att feststunden äfven hade reelare följder, i det Mul- ler till dess minne författade det lärda samfundets historia380, hvarjemte det af Rumovski föredragna, men Domaschnevs 116 namn bärande utkastet hänsköts till vidare handläggning af en särskild komité. Om dennas arbeten, hvari äfven Lax- man deltog, några ord nedanför. Ett hälft år efter jubeldagen inträffade Gustaf III, un- der namnet „grefven af Gotland", i Petersburg381, der han, firad på alt möjligt sätt, dröjde en hel månad, eller från 5 juni till 5 juli (g. st.) 1777. Ändamålet med denna så olika utlagda resa var visserligen politiskt, — bl. a. att försona Katarina med statsstrecket 1772; men den snillrike och vittre monarken underlät icke heller att taga kännedom om kejsarstadens sevärdigheter. Den 23 juni besökte han veten- skapsakademin, som höll extra session, hvartill alt hvad no- tabelt och celebert hette sammanströmmat. Presentationerna försiggingo genom akademins direktör. Enligt faststäldt ce- remoniel blefvo de ledamöter, hvilka tillika voro medlemmar af svenska vetenskapsakademin främst förestälde; Laxman och Lexell hörde till dem. Föredrag höllos af Dömas c hn ev, Pallas och Stählin. Derefter rundvandring genom akade- mins särskilda lokaler och samlingar. Till sist en sinnrik hyll- ningsgärd. Då nämligen kungen i tryckeriet stannade vid en arbetande tryckpress, utföll derur ett pappersblad: han upptog det och såg derpå sitt eget porträtt med verser ne- dantill. Såsom tecken på Gustafs nådiga tillfredsställelse med visiten i det lärda samfundet kan anföras, icke mindre att han omedelbart inbjöd alle dess medlemmar till sin taffel och dervid åt trenne bland dem lät utdela de svenska guld- medaljerna öfver kröningen och nya regeringsformen, än att han dekorerade Domaschnev med Vasa orden och, efter hemkomsten till sitt rike, med en ynnestfull skrifvelse från Drottningholm ännu engång behedrade akademin, — hvilken åter af genkänsla beslöt att pryda sin sessionssal med den förtjusande suveränens bröstbild. Ty värr kringsmög äfven nu, såsom vanligen i furstars slagskugga, hvarjehanda mer eller mindre trovärdigt sqvaller, hvarom noten382 må förtälja vidare, efter som utom Domaschnev äfven Lax man var inblandad deri. 117 Den „ tröge skriftställaren" hade dock ingalunda mattats i sin håg att tjena akademin ocb vetenskapen, fastän han hade sitt sätt att göra det. Hans korrespondens och sam- lingar äro härvidlag vitnesföra. Äfven från detta tidskifte finnas nämligen så väl ett par till den förra hörande mer eller mindre upplysande aktstycken, som en beskrifning öfver hans privata museum i behåll. Vi återgifva brefven först. Stälda till lärde och bytesvänner i Sverige och Finland, ut- lägga de åtskilliga redan i det föregående meddelade detal- jer af enskild art. Så skrifver han till V ar ge n ti n: „S:t Petersburg den 6 oktober 1776. Min Herre! Kedan med hr kongl. sekrete- raren v. Ki or ning skulle jag öfversändt dessa till kongl. vetenskapsakademin och till min Herre ifrån kejserl. veten- skapsakademin härstädes tillämnade exemplar af 20 tom. Novor. comment. acad. scient. petrop. (1776, pro a. 1775), men efter han ej hade rum dertill, så följa samma med hr arkivarien Hornborg. Då exemplaren blefvo färdiga och man beslöt att skicka dem till vare utländske ledamöter, voro här inga svenska skepp för handen. Jag kunde ej tåla, att Tysken och Fransosen förr skulle läsa dem, än de sven- ske lärde, och åtog mig deras framskaffande till Sverige. Mina många göromål dels med de Falckska manuskripterna, dels med egna arbeten, dels med daglig lektion uti landt- kadettkåren öfver naturalhistorien och kemin, hafva ej lem- nat mig tid att tänka på kongl. vetenskapsakademin med någon afhandling. Min Sorex mimdus vill jag med det första hafva äran öfversända383. Förblifver" etc. Samma år, den 30 december fägnade han Bergius med följande underrättelse: ,,Min högtärade Herre! Med största nöje har jag äran att gratulera Herr professoren till leda- mot384 i kejserliga petersburgska vetenskapsakademin, hvilket i går, eller den 29 december 1776, skedde vid jubelhögti- den, uti deras k. högheters närvaro. Ibland de 20 utländske ledamöter, som nu blefvo upptagne, äro, utom Herr professorn, ännu två Svenskar, nämligen den gamle hederlige Wallerius och herr Mel an der i Upsala. De öfrige märkvärdigaste 118 ledamöter äro: konungen af Preussen, som behedrade akade- min med ett ganska nådigt bref, herr baron Haller, grefve Buffon, Daubenton, Pringie, Burmann, Gleditsch, Margraf, Lagrange, Bom, Messier, Toaldo, etc. Ibland inländske membra honororia äro Hans kejserliga höghet storfursten, grefve Rumänzov sadunaiski, grefve Panin, furst Orlov, furst Potemkin, furst Väsämski, furst Tzer- batov, grefve Stroganov, petersburgske erkebiskopen Ga- briel och lifmedikus Roggerson. I dag för 8 dar sedan, när jag kom hem ifrån akademin och hade ballotterat Herr professorn till ledamot, så fann jag Herr professorns högst efterlängtade bref af den 17 december385, fyldt af vackra nyheter. — Plantae salsae äro mest samlade af sal. Falck. — Stockholmska vetenskapsakademins medaljer önskar jag högeligen att ega, och beder derom! — Huru många tomer fela Herr professorn af petersburgska kommentarierna? Jag tror, att jag ännu en gång får tjena Herr professorn med botaniska saker. Innan kort386 tör jag skrifva vidlyftigare derom. Med renaste högaktning förblifver" etc. Sina förbindelser på hemlandet skötte han som förr hufvudsakligen genom Gadd, med hvilken likheten i forsk- ningar förenade honom. Väl tyckes deras brefvexling gått förlorad, men att dess innehåll förnämligast rört sig kring botaniska och mineralogiska ämnen, blir klart af de redo- görelser Gadd äfven inför offentligheten lemnat derur i sina skrifter387, hvilka esomoftast med stor erkänsla omtala gåfvor af Laxman. Dock stod han på dessa år, åtminstone tillfälligtvis, i korrespondens jemväl med Porthan, såsom framgår af vårt universitets protokoll. Här förekommer nämligen under den 18 mars 177 T en så lydande paragraf: ,, Bibliotekarien Porthan anmälde, att kemie professoren i Petersburg Erik Laxman nyligen tillsändt bibliotekarien ett tungusiskt ma- nuskript, som han under dess resor i asiatiska delen af ryska riket öfverkommit och trott sig icke bättre kunna använda, än om han lemnade det till kongl. akademins bibliotek att förvaras. Bibliotekarien uppviste nu samma ms., skrifvet å 119 en lång, 3 finger bred, svart pappersrimsa med hvita tungu- siska karakterer: och skall prof. Laxman berättat, att det innehölle någon af Tungus-lamernes vanliga böner. Som konsistorium med skyldig tacksamhet ansåg detta prof af prof. Lax mans hågkomst af ett universitet, der han någon tid studerat, så anmodades bibliotekarien, att genom bref för honom anmäla konsistori akademici tacksägelse". Samma akter uttrycka icke långt derefter, eller den 18 november 1777, åter lärosätets erkänsla mot både Lexell och Laxman, hvilka „jemväl flerfaldiga gånger tillförene behagat lemna akademin prof på deras benägna hågkomst". Detta i anled- ning af ett föräradt exemplar af petersburgska akademins jubelmedalj, hvilken anländt, man viste ej från hvilkendera af desse vare berömde landsmän. Nu ett besök i Laxmans museum, der redan från tidiga år likasom sjelfva medelpunkten för hela hans veten- skapliga verksamhet, för alla hans förbindelser med sam- tidens forskning och forskare, återfinnes. Vi kunna göra detta besök i sällskap af den bekante resanden J. Ber- noulli388, hvilken 1777 vid vistelse i Petersburg, bland annat derstädes särskildt beaktansvärdt äfven beskrifver „Die lax- mannische Naturaliensammlung". Redogörelsen är visserli- gen, såsom författaren sjelf medger, mycket ofullständig, — i det t. ex. museets zoologiska afdelning med insekterna blott i förbigående, och den botaniska alldeles icke omnämnes, — men eger dock, såsom grundad på autopsi och i brist af noggrannare skildringar, sitt värde. Bernoulli förtäljer: „Den 13 augusti på morgonen tillbragte jag inemot tre timmar hos herr professor Laxman, hvilken med stor tjenstaktighet och på ett mycket lärorikt sätt föreviste mig största delen af sitt mineraliekabinett. En annan morgonstund besåg jag ock hans dyrbara samling af konkylier och andra rara naturalster. Jag vill här sam- manfatta bäggedera, men måste dervid beklaga, att den för- hoppning, herr Lax man gaf mig om en af honom sjelf uppsatt underrättelse rörande de märkvärdigaste pjeserne i hans ka- binett icke förverkligats. Lyckligtvis underlät jag icke att 120 för egen del anteckna ett och hvaije, annars hade jag kun- nat meddela ännu mindre angående en af de förträffligaste samlingar i Petersburg". „Den mineralogiska afdelningen består icke blott af sibiriska alster, ehuru visserligen herr Laxman, medan han uppehöll sig i Barnaul, haft tillfälle att i synnerhet af dessa senare förskaffa sig utsökta stycken och märkvärdiga sviter. Bland guldstuffer från Koly van är en rad s. k. JcubisJca, h vilka abbé Chappe389 först bekantgjort, särdeles lärorik. Man ser på ett öfvertygande sätt, huruledes de kishaltiga tärnin- garna hafva qvartsartade konkamerationer eller diaphragmata, samt huruledes dessa, när kisen förvittrar, bilda de s. k. Pimpstensstiifferna ; vidare huruledes dessa småningom å nyo fylla sig med ett fast ämne. — En dylik naturoperation sker med Kopparhisen samt med Blyglansen, hvaraf den sköna röda Blyspaten uppstår, enligt livad herr Lax man jemväl genom dylika lärorika sviter kan visa; af den röda blyspaten eger han härliga profstycken. Han förevisade mig ock på Horn- stenen processen aiLuna cornua eller Hornsllfverertsen, hvarom han i lärda skrifter omständligen har talat. — Ytterligare en skön hundraårig Guldstuff från Sachsen, äfvensom andra derifrån, sådana icke mera träffas. — Ett Kopparslagg, hvaraf en vindböjtel föregaf sig kunna göra guld och dermed ännu för några år sedan i Petersburg drog stor fördel. — En ännu icke beskrifven Zinhblende. — Ett förträffligt stycke Stickspat, samt dessutom mycket annat". „Professor Laxmans konkylie kabinett efterger föga det mineralogiska. Deri finnas utomordentligt sköna och sällsynta pjeser: en Öfveramiral, 2 amerikanske Amiraler och några andre. En, så vidt herr Laxman känner, ännu obeskrifven Eullsnäcka (volut), hvit samt ofvan och nedan egande tvenne af svarta fyrkanter bestående randningar. En med denna strut till färg och teckning temligen överens- stämmande Ner it, Den sällsynta Oranisha flaggan. Ett par ansenliga Vincleltrappor, af hvilka den ena ännu temligen bibehållit sin naturliga färg, det man sällan ser. En rar och troligen icke beskrifven Strombus med en lång, från 121 mynningen utgående spets. Stora Terébratler. Sköna svartmyn- dade Semialater; samt en mängd andra märkvärdiga pjeser". „Alla dessa föremål äro vackert ordnade samt, liksom äfven stufferna, uppstälda bakom kristallglas på repositorier. — Insekter och foglar förvaras samtligen bakom glas i form af hängande målningar. Jemväl de förtjena att blifva be- traktade med bättre tid och insigt, än det af mig kunde ske". Detta meddelande ger oss blott en allmän och nog ytlig öfverblick af Lax mans museum och naturalhistoriska bemödanden öfver hufvud. Några notiser om samlingarnas faunistiska del hade varit så mycket mer välkomna, som han, ehuru specialist i entomologin, tillika nitälskade för öfriga grenar af zoologin ända derhän, att han hemma hos sig höll lefvande djur, t. ex. på dessa år en giftig Goluber naia, hvilken under hans skötsel blifvit helt tam390. Likale- des saknar man ogerna all redogörelse om hans herbarium och hans ifver för hortikulturen, ty utom att hans bref ofta återkomma till dessa ämnen, framgår af andra handlingar 391, att han enkom för att tillfredsställa sin från ungdomen hysta kärlek till botaniska studier på Vasilj östro v upphyrt det s. k. moskovska erkebiskopshuset med dertill hörande trädgårds- plats, hvilken senare akademin hittills odlat, men var sinnad att utbyta mot en annan. Slutligen egde han äfven, såsom vi veta, en numismatisk kollektion, men jemväl härom tiger Bernoulli. Med skäl förmoda vi dock, att en förnämlig del af Laxmans här nämnda samlingar ännu tinnes i behåll. Ty då han några år efter Bernoullis besök bortflyttade från Petersburg, blefvo hans fossilier och växter derstädes depo- nerade samt omsider 1786, för en summa af 6000 rubel, in- köpta till bergkåren392. De förra införlifvades med inrätt- ningens mineraliekabinett, de senare förvarades i dess bib- liotek. Enligt uppgift bibehöll herbariet ännu i början af innevarande sekel Laxmans namn, då det genomgicks af dr Fuclis från Göttingen, som derur hemtade värderika bi- drag till Bysslands växtbeskrifning. Bernoullis nyss återgifna framställning, hvilken åt- 122 följes af en kort biografi393 öfver Laxman, är icke det enda erkännandet, som från detta triennium kommit honom till del. Kedan 1776 blef han, troligen för sina upprepade föräringar till svenska offentliga inrättningar, af Gustaf III hugnad med de tvenne guldmedaljer394, hvilka kungen sedermera vid sitt besök i Petersburg utdelade åt Lexell m. fl. Samma år såg han sitt namn i det stora botaniska reseverk, hvilket Cooks följeslagare, de båda Fors ter, far och son, då utgåfvo 395, införlifvadt med ett utmärkt växtslägte, Laxmania sp. arborea (af naturliga familjen Ambrosiaceae), hvilket ända till våra dagar blott funnits på S:t Helena. Samtidigt upptog den unga men liffulla föreningen396 „Gesellschaft naturforschender Freunde" i Berlin honom såsom ledamot, och följde derefter med deltagande fortgången af hans forskningars vida bana. Han kallades vidare till ledamot, 1777 af „ Naturfors chende Gesellschaft" i Danzig397 och den 7 oktober 1778 af det af Retzius i Lund stiftade „Fysiografiska sällskapet" 398. Gadd i Åbo var i synnerhet från denna tid outtröttlig i loford öf- ver de förtjenster, Laxman inlagt genom rikliga sändningar, vare sig till universitetets botaniska trädgård eller plantaget för utländska växter389. Ändtligen tillegnade Bergius sin 1778 utgifna stora Materia medica399a bl. a. äfven „Erico Laxman mineralogo illustri". I Petersburgs lärda kretsar stod Lax mans anseende nu i sin zenith, så mycket man än härmades, att han intet publicerade. För den ofvan nämnda akademiska komiténs uppgift synes han dock varit lifligt intresserad, ehuru okändt är, i hvad mån han medverkat till dess tid efter annan offentligheten delgifna olika förslag400. Initiativet tillhörde hans gamle vän och gynnare, geografen Bttsching. Af denne erinrad, vid ett sammanträffande i Berlin på hösten 1776, om den ära akademin i Petersburg kunde vinna ge- nom en fullständig och noggrann beskrifning af ryska riket, var den bestyrsamme Domaschnev icke sen, att, såsom vi redan sett, till akademins jubelhögtid framlägga ett utkast i antydt syfte. Till den i anledning häraf under Domaschnevs ord- 123 förandeskap nedsatta komitén utsagos akademikerne Ruraov- ski, Pallas, Gtildenstädt, Laxman och Lepechin, ad- junkterne Inochodzov och Georgi samt de akademiske gymnasilärarne, bibliotekarien Bacmeister och Stritter. Derjemte utlofvade rikshistoriografen Muller sitt konsulta- tiva biträde. Okända omständigheter fördröjde sammanträ- dandet ända till hösten 1777, men från denna tid höllos mest h varje vecka möten i ärendet. Programmet ändrades ofta, tills man omsider förenade sig om ett vidlyftigt betänkande, hvilket i början af 1778 förelades akademin och under titeln „Prospectus d'une description générale topographique et physique de 1'empire de Paissie" intogs i 2 tornen af dess akter. Skilda partier skulle utarbetas af skilde medlemmar och sedan ordnas i trenne hufvudgrupper, redigerade: den histo- riska af Stritter, den statistiska af Gtildenstädt och den fysikaliska af Pallas. Man måste anse hela den omfattande planen förhastad, ty bristen på förarbeten var ögonskenlig. Hvacl egde t. ex. Rysslands geografiska litteratur, som dock var den bäst för- sedda, då ännu? — några torftiga guvernementsbeskrifnin- gar, deribland Laxmans öfver Olonets, en påbörjad togografi af Bacmeister, Palunins geografiska lexikon samt de äldre och nyare akademiska expeditionernas material, hvilket Wit- tenbach just då börjat sammanställa, Men landets centrala delar voro mer än bristfälligt undersökte, astronomiska orts- bestämningar saknades nästan helt och hållet, o. s. v. Mul- ler blef alt mera betänksam och afstyrkte hela företaget, åtminstone tills åtskilliga af de inre provinserna blifvit noggran- nare genomforskade. I hans mening instämde Bus ch ing401 och omsider äfven akademin. Dock hade man ännu år 1779, att döma bl. a. af den i nästa kapitel beskrifna forskningsfärd Laxman då utförde, icke uppgifvit hvarje tanke på planens verkställbarhet. Äfven andra frukter, må vi erkänna och tillägga det, bar dock Domaschnevs i dess helhet underkända förslag, i så måtto att tvenne stora och särdeles upplysande verk gan- ska direkt, om ock på privat väg, deraf föranleddes. Jag 124 menar Pallas' förtjenstfulla, i inånga hänseenden banbrytande „Nordische Beiträge zur physikalischen und geographischen Erd- nnd Völkerbeschreibung" 402 samt Georgis detaljrika „Geographisch-physikalische und naturhistorische Beschrei- bung des russischen Reichs, zur Ubersicht bisheriger Kennt- nisse von demselben" 403. De hafva redan här bort nämnas, det förra, emedan deri ingå flera notiser ur och om Laxmans forskningar, det senare, ehuru enligt B a ers404 uttryck blott en kompilation, såsom citerande eller förtecknande en god del af hans samlingar, och således båda i sin mån vitsor- dande hans tillgöranden på de områden, den Domaschnevska komitén berörde. XTIII. Året 1779. Göromål vid akademin. Förbindelser med Kalm, Gadd, Bergius, Retzius. Resa till limen, Volgas käl- lor, Moskva, Onega, Hvita hafvet; skildrad i „Kurzer Bericlit" etc och .,Yorläufige Nachiiehten von eini- gen Gebirgen" etc. Laxman kom sig icke heller på detta år att författa något till trycks, men var dock ingalunda sysslolös. Medan hans pedagogiska verksamhet fortgick, ålog honom då och då att utlåta sig i skilda vid akademin förekommande veten- skapliga eller praktiska frågor. Dessa voro icke alltid af behagligaste art: exempelvis då, på våren 1779, han och ko- missionen af Domaschnev stäldes till svars för bortrunnet bränvin ur laboratoriets förråd, — ett utlåtande, hvilket i sin mån bevisar, att akademins kemister på denna tid hade svårigheter nog, redan oberäknadt direktörens grälsjuka405. Mesta tid upptogo likväl hans samlingars förkofrande och af dem orsakade transaktioner. I synnerhet blir mineralo- gin och geologin mer och mer hans älsklingsföremål. Det synes också af hvad andre förtälja, att han bedref denna specialitet i stor utsträckning. 125 Under den ofvannämnda komiténs öfverläggningar, och sannolikt på grund af dervid till tals komna luckor i Ryss- lands topografi, beslöt sig Laxman för en noggrannare, sär- skildt geognostisk undersökning af rikets inre och nordliga trakter. Han synes i saken förskottsvis begärt upplysningar jemväl af sin gamle lärare K alm i Åbo, att döma af ett meddelande, hvilket han den 17 maj 1779 vid akademins session gjorde ur ett från denne anländt bref 406. Den celebre resanden och ekonomen berättade deri om sina särdeles lyckade försök att i Finland under bar himmel uppdraga de från norra Amerika medhemtade växterna Juglans alba, Pnt- nus virginiana och Grus galli samt dessutom om sina iakt- tagelser angående jerngrufvorna i nejden af Tula, dem han i yngre år besökt vid sin färd till Ukrän. När Laxmans afsigt mognat, i ordning stälde han innan afresan några mineralogiska sändningar, bestämda för Gacld i Åbo, Ber- gius i Stockholm och Retzius i Lund, hvars medbroder han nyligen blifvit i dervarande fysiografiska sällskap. De expedierades längre fram på sommaren af Lexell407. Lax mans i juni till akademin inlemnade reseplan blef i allo godkänd, och sekreteraren anmodades att i enlighet dermecl utfärda den officiela instruktionen 408. Efter ett besök vid limen och Volgas källor skulle färden gå till O neg a och Hvita hafvet. Väl hade redan Lehmann 1767 un- dersökt409 de oryktografiska förhållandena kring limen, men på en årstid, då is och snö försvårat observationerna. An- geläget syntes ock, att den trakt der Volga upprinner to- ges i fortsättning. Altsedan Herbersteins och Kilburgers dagar hade månge, samt senast hemkomne medlemmar af de akademiska expeditionerna410, skänkt den väldiga floden och dess omgifningar uppmärksamhet, men ännu och länge framåt var man på det oklara rörande bl. a. dess källor. Ännu mindre hade Onega nejderna blifvit utforskade. Hvad slut- ligen sträckan uppåt Hvita hafvet och dettas kuster angår411, så behöfdes väl en noggrannare beskrifning deraf än den ofta opålitlige Renovanz' af 1768, helst Lepechin ännu ej ut- gifvit inslående parti af sin resejournal och dessutom i vester 126 icke kommit längre än till Dvina och Arkangelsk, hvaremot Laxman specielt ville följa de vattendrag, som genom Vig myndade i hafvet. Kunde med fog goda resultat emotses af en efter Lax- mans plan och med hans insigter utförd resa, så har det dock skett nästan mot förmodan, att dessa resultat, åtmin- stone delvis, blifvit offentliggjorda. Likväl icke af den „ tröge skriftställaren" sjelf. Hade det berott af honom, skulle nog alt stannat dervid. Men då han ungefär ett år efter sin återkomst till Petersburg bortflyttade till Sibirien, tillät sig Pallas att i sina Nordische Beiträge412, under titeln „Kurzer Bericht von einer beinahe halbjährigen physikalischen Reise durch einige nordische Stattbalterschaften des russischen Reichs", aftrycka hans till akademin ingifna reserapport, ar- tigt i en not befarande, att allmänheten annars kunnat gå förlustig dessa värdefulla underrättelser. Derigenom har det ock händt, att man någon gång, förbiseende noten, anfört utgif våren som författare till sagda skrift, — en skrift, h vil- ken på sitt område, oafsedt senare arbeten af Oseretzkovski, Campenhausen, Severgin, Bergsträsser ochDaschkov, ännu i dag utgör en hufvudkälla. Endast ett litet hithö- rande fragment, kalladt „Vorläufige Nachricht von einigen Gebirgen im europäischen Russland" blef af Lax man sjelf publiceradt 413. Handskriftliga uppgifter öfver de på färden vunna naturalster funnos dessutom i hans samlingar. Till- fälliga antydningar saknas således icke för en öfverblick af resans hufvudmoment, ehuru den påtänkta framställningen af dess detaljer aldrig blef af. Försedd med alla för de tillärnade undersökningarna nödiga instrument, begaf sig Laxman, ledsagad af sina två äldste söner, till vägs den 17 juli på eftermiddagen. Närmaste målet var Novgorod, hvars omgifningar under några dagar togos i skärskådande, hvarpå resan, befordrad genom rekommendationer af ståthållaren v. Sievers, fort- sattes längs limen till dess s. v. hörn. Trakten befans anmärkningsvärd för saltkällorna vid Mschaga m. fl. orter, kalkbrännerierna i Solzi vid Schelon floden, stenbrotten i 127 Korostino och i allmänhet för sin vackra natur. »Jord- månen, skrifver Laxman, är fruktbar, betydliga floder och bäckar, ansenliga fält med sakta stigande höjder, härliga skogar med mycket ekträd samt angenäma ängar vexla oupp- hörligt, hvarjemte ofvanför Solzi brusande vattenfall försköna utsigten. Liksom vinstocken i södra Europa ökar de skug- giga kindernas behag, så härstädes humlan, öfveralt sling- rande kring träd och buskar". Boskapspest hade dock gruf- ligt härjat på orten och mångenstädes spredo de vårdslöst nergräfda djurkropparne en sådan stank, att ett närmande till de märkvärdiga dendritiska kalkmergelformationerna vid sjö- stranden nästan omöjliggjordes. Fyra dar egnades åt nejderna kring den gamla, för sina saltverk bekanta staden Staraja rus sa vid Polis tas inflöde i limen, hvarpå kosan den 1 augusti gick upp mot Volga. Ilmens tillflöden Polista och Lovat öfverforos; stran- den af Pol a följdes till mynningen af Javon. Här resa sig väldiga brustna massor af Valdais flötsberg, hvilket s. och ö. om limen drager sig i bågform från Solzi till grann- skapet af Tichvin och bildar gränslinien mellan de vatten, som nedflyta å ena sidan till Finska viken och L ad o ga, å den andra till Kaspiska och Svarta hafven. Vid dess fot framvälla rikliga saltkällor under kalk- och mergellager, hvaröfver de mestadels halfcirkelformiga kullarnes sand, lera och lösa granitstenar ligga. Mellan branta stränder ilar Javon fram, dock segelbar på en god sträcka, der från den isolerade kullen Demenovo goroditsche årligen öfver 30 pråmar med krukgods försändas "*. I följd af det intresse nejden erbjöd, användes en hel vecka på färden till det stora klostret Nilovo pustina415 och staden Ostaschkov vid sjön Se Ii ger. Här anstäldes meteorologiska och andra observationer ända till den 13 augusti Från Ostaschkov vändes mot Volgas källor och långs dess öfversta lopp till Stariza med mellanstationerna Rsche v Vladimir o v och Subzov. En fysikaliskt anmärkningsvärd, men den kring limen väsendtligen olik natur. Kalkflötsen, späckad af agater ligger här mindre djupt och är af större 128 mägtighet. Präktiga försteningar intaga från norra ändan af Seliger vid Polonovo musslornas ställe; sköna mång- färgade kiselarter, särdeles kring Va sus a416, förtränga gra- niten bland vräkstenarne och i flodbäddarne; sjelfva jord- lagren, den grofva sanden, lera, trippel, raergel ni. m. tyda på en tidsålder, äldre än den öfversvämning, som torde gifvit novgorodska länet dess formation. Landet är väl od- ladt; talrika adelsgods pryda de redan af naturen sköna ut- sigterna med parker, trädgårdar och smakfulla byggnader. Den 22 augusti lemnades Volga vid Stariza, der den utomordentligt höga, af hvit tuffsten bestående stran- den upphör417. Tvärs igenom det här vidtagande flacklandet vändes öfver Jaropolz och Volokamsk samt klostret Voskresensk till Moskva. Kalkflötsen fortlöper på denna sträckning i våglika höjningar och sänkningar; jordmånen är bördig och erinrade om Voronesch'. Äfven en annan, mindre angenäm bekantskap fick Laxman förnya. „ Jag- fann, skrifver han, den lilla oförskämda, från Kina genom Sibirien införda brunaktiga skalbaggen 418 i hvarje hus, och det ser ut, som skulle hon snart bli en allmän plåga". Fram- kommen till Moskva, uppehöll han sig der, under af brott af exkursioner utåt både Tula- och Kolonin a vägen, ända till den 6 september. Vid denna hvilo- och vändpunkt for resan kastar han en återblick på det hittils besökta området, yttrande dervid: „Hela landet här omkring och hela den bergshöjd, hvilken de gamle geograferne kallat Möns Alanus, tyckes altför tyd- ligt vara ett verk af våldsamma öfversvämningar 419. Den till förvåning allmänna kalkstenen, hvilken, såsom gemensam bottengrund, i ett stryker under hela nejden, hör alldeles ej till de gamla bergarterna, utan är blott en tuffsten, som af hafvet blifvit uppspolad och har sönderkrossade och förstörda hafsprodukter att tacka för sin tillvara. Skulle jag väl taga mycket miste, om jag förestälde mig, att Rysslands och Polens stora, härliga slättland jemte det nordliga Tyskland här- förinnan tjenat åt en del af verldshafvet, åt flera vikar deraf eller sjöar till botten . . ., om jag påstode, att Skandinaviens, 129 en hästsko liknande bergsrygg fordom varit en ö, samt att en ocean böljat öfver hela Ryssland ända till foten af Ural, af Kaukasus och af den tyska bergskedjan; om jag sade: i denna ocean funnos grund, sandbankar, låga klippor och flacka öar, på hvilka vågornas raseri uppvräkt och med hafsproduk- ter genomspäckat den höga flöts, som sträcker sig nästan i rak linie från foten af Karpaterne till foten af Ural och från sydvest mot nordost genom hela Polen och Ryssland samt dymedelst afsöndrat och bildat Svarta och Kaspiska hafven samt Aralsjön, hvilka före Deukalions flod utgjort blott ett enda vatten. Det är öfversvämningar och strömningar i hafvet, som bildat de höjningar, hvilka gifvit rigtning åt Dniester, Dnieper och Don till det Svarta, åt Volga till det Kaspiska, åt Dvina till det Hvita, åt de många Valdaiska floderna, Diina och några tyske strömmar till det Baltiska hafvet". Från Moskva togs vägen mot norden till baka öfver T ver, hvarest de vattenkommunikationer, som förena Kaspiska och Baltiska hafven, beskådades och utflygter företogos kring Volgas i mineralogiskt hänseende välförsedda biflod Tv erz a, samt vidare öfver Torschok och Vischnij volotschok. Vid sistnämnde stad nåddes floden Ms t a, utåt hvilken fär- den fortgick än i båt, än till lands ned till poststationen Bjeloi, derifrån floden i vestligt lopp böjer sig mot limen. Vid Ms ta befans kalkflötsen ända till Poterp elits vara af samma beskaffenhet som vid Volga samt ofta utgöra flodens bädd; dock visade sig kiselartige stenar redan sparsammare och graniten oftare. I flötsen var riklig tillgång på svafvel- kis, vitriol och alunjord, stenkol420, jernmahn, blyglans och sköna trädpetrefakter. Sannolikt, menar Lax man, har det förvittrade kislagret vid Poterp elits fordom stått i brand, hvaraf de fördjupningar uppkommit, hvilka sedermera fylt sig af vatten till små, fiskrike sjöar. Elden måste ha varit mycket häftig, emedan kisens martialiske delar helt och hållet varit upplöste och försmält till dels porös, dels hård jernsten utan spår af företeelserna vid eldsprutande berg. Fast mer består hela bottnen i desse sjöar af jernsten, hvilken skulle lerana 130 ett teinligen godt jern. I allmänhet förblir jordmånens be- skaffenhet enahanda från Ms ta ända till Svir eller till och med närmare Onega flodens mynning. Från Bjeloi (Belskoi) sände Laxman sine söner med samlingarna direkte till Petersburg421. Sjelf for han i ett redan i Bor o vit si anskaffadt lättare åkdon, på oerhördt stenig och ojemn mark till Tichvin vid Sjas, öfver Svir med Pasch och Ojat till Olonets, hvarpå Schuja och Petrosavodsk nåddes den 4 oktober, således ungefär en månad efter det han lemnat Moskva. Medan tillrustnin- garna för en sjöresa på Onega pågingo, undersöktes nejden kring Petrosavodsk. Den genom staden flytande Loso- sinka422 berömmes för sin lämplighet till anläggning af hyttverk, sådana derstädes redan funnos trenne. En, mesta- dels långs vattendragen företagen exkursion till den af brist på arbetare stillastående kopparhyttan Kontsoserka423 gaf tillfälle att studera intressanta bergformationer och lemnade riklig skörd af mineralier från gamla grufvor. Ändtligen den 16 oktober på morgonen var alt färdigt för resan på Onega. Vi låta Laxman så mycket hellre med egna ord tala derom, som han ännu är ensam sagesman rörande många detaljer i detta områdes beskrifning. „Jag for, säger han, långs O ne gas vestra strand till dess nordlige ände. Märkvärdigt nog har sjön på de flesta ställen större djup än Hvita hafvet; ty utanför den stora ön Klimentskoi emot söder är den mest allestädes öfver 80, ja ända till 100 famnar djup 424. Det gamla nordliga berget slutar mot syd- ost med nämnda ö samt består, från Perguba viken (vid sjöns innersta hörn), af endast gammal svartaktig skiffer med något kalksten, hvilken är bruten af talrika malmgångar. Nordostligt drager sig det gamla berget genom sjön till Pelma, långs källorna af öfre Vig ända till Onegaström- mens mynning, der det mest består af serpentinartade, på granit afsatta hällar. Man kan knapt föreställa sig, hur målande sköna utsigterna från ön Klimentskoi425 äro. Denna stora, inemot 30 verst långa ö, hvarpå 33 byar och 1033 manlige invånare finnas, ligger vid södra ändan af en 131 arkipelag af omkring 200, mestadels små holmar, af hvilka 7 blifvit beräknade och innesluta 22 byar med 748 manlige invånare; i omvexling med vackra åkerfält och ängar skådas här barr-, björk- och täcka lindskogar, branta berg, kala klippor och kullar. Den svarta, fina, trappartiga skiffern, i hårdhet af alla grader från jaspis till krita, gör en angenäm kontrast med den hvita, marmorlika kalkstenen, hvilken här och der, men i synnerhet på ön Olenij o strö v förekommer. Denna kalksten transporteras öfver sjön till Petrosavodsk för byggnader samt hyttorna". „ Också innesluter detta trapp skifferberg den allra äldsta och djupaste koppargrufvan i ryska riket, nämligen den Foymagubska*26, hvilken redan i förra seklet blifvit drif- ven öfver 60 famnar lodrätt och hvars malmer, bestående af hård, gråaktig kopparglas, på gammalt sätt kufvats med eld. Jag besåg denna märkvärdiga grufVa den 20 oktober och fann den belägen i den mest romantiska nejd, som framför hundrade andra skulle förtjena att afmålas. Såsom den är den äldsta i riket, så befinner den sig ock på spetsen af ett bland de högsta bergen i den nordliga kedjan, hvars lodräta höjd öfver Onegas yta väl utgör mer än 60 famnar. Detta klipp- berg är så brant, att man icke utan fara och endast med stör- sta möda klättrar elit upp. I öfrigt förskönas kringliggande nejd af en mängd fiskrika sjöar, åar, bäckar, vattenfall, hol- mar, skogar, dalar och byar. Utsigten från klippan är här- lig; mot öster öfverskådas tvenne sjöar, nämligen viken af Tolva och sjelfva Onega, mot sydost förlorar sig blicken i denne store sjö. Den gamla kopparhyttan, hvilken stått ungefär 1 verst från grufvan, är nu mera så oigenkänlig, att knapt platsen kan upptäckas. Smältväsendet måste, att döma af slaggen, som ser altför rödaktig ut, ej hafva stått på bästa fot. Sjön häromkring är så fiskrik, att ensamt på den ungefär 2 verst långa ön Mjag inemot 500 nät un- der höstmånaden pläga vara i verksamhet att fånga reps(?) och sik". „För att behörigen taga i ögnasigte de klippiga men sköna nejderna, red jag den 21 oktober långs Putkosero 132 till Schunga, en ansenlig kyrkoby på en ö vid slutet af denna mer än 20 verst långa sjö. Här är den gamla, svarta skif- fern, som intager hela sträckan från Klimentskoi ostrov, på flera ställen vek som krita samt tillika mestadels en af de rikhaltigaste vitriol- och alunmalmer. Denna upptäckt var mig derföre angenäm, emedan jag härigenom förskaffar tänkande mineraloger anledning att icke alltid söka efter salter och stenkol i flötsberg". Äfven resan upp mot Hvita hafvet torde böra skild- ras med Lax mans egna ord. „Jag for från Putk a flodens mynning öfver One ga, hvilken här är omtrent 20 verst bred, och landade vid Pigmatka, i de vid Vigfloden boende Roskolnikernes hamn, en ort, hvilken på kartorna kallas än Tesmaga, än Tim aga. Här har marken redan ett helt annat utseende. Bergs-tycket, omvexlingen, det stilla ange- näma, upphörde med sjöns vestra nejd. Ett sandigt, nästan jemnt fält öfver alt med måttlig, mest af barrträd be- stående skog och inneslutande en mängd moras och sjöar, utbreder sig ända till O negafloden. Granitblock förekomma i sandrefven blott såsom vräksten. De knapt märkligt flytande floderna slingra sitt brunaktiga vatten mellan låga, sänka stränder; endast vid vattenfallen, som uppstå vid nej- dens omärkliga afsatser, blotta sig låga serpentinklippor, den enda gångarten bland sandvasket. Dessa oftast sublima, med brandgult skum nedstörtande naturliga kaskader tyckas af den gode skaparen vara bestämda att genom en behaglig omvexling försköna den annars så dystra ensligheten. I sjelfva verket kan resanden, så snart han hör en brusande fors, göra sig räkning på vackra utsigter". „Mellan Onega och öfre Vigfloden intager Roskolni- ker byn Tichvinskoi bor eller schit, hvarest finnas tvenne stora, kyrkor liknande bönehus, ett vackert läge. Husen äro strödda kring trenne nära hvar andra belägna små sjöar, bland kullar och uddar. Den strida bäcken Stemena, af hvilken sjöarne förbindas, kringflyter hela området, bildar flera brusande fall och små holmar, sådane äfven finnas i sjön, samt ger åt byn utseende af en kinesisk trädgård". 133 „Den första snön visade sig den 21 oktober och föll hela den följande dagen. Vägen blef så slipprig, att jag först i aftonskymningen nådde Roskolnikernes hufvudort Danilov schit427 vid stranden af floden Vig. Stället har ett inga- lunda behagligt läge. På en låg slätt, vid en ungefär 60 famnar bred flod befinna sig tvenne af trädmur omgifna byar. I den nordliga bo omtrent 300 män och i den sydliga, hvil- ken kallas fägården, inemot 500 qvinnor, till det mesta flickor. En fyrkantig, tät, kanske 50 famnar bred granskog skiljer båda boplatserna, och några hycklande menskovän- lige gubbar styra efter godtycke". „De två följande dagarne (23 och 24 oktober) for jag dels i båt, dels ridande utmed floden 428, hvilken med undan- tag af vattenfallen gemenligen är öfver l/2 verst bred och ser ut som en sjö. Den 25 oktober satte jag öfver den 60 verst långa Vig o ser o och nådde om aftonen den märkvär- diga Voitser guldgrufvan 429. Under dagens lopp tillfrös sjön, och isen måste på en sträcka af mer än 6 verst genom- brytas". . . . Det gamla berget, hvars högsta spetsar for- sarne vid öfra Vig blottat, och hvilket redan vid O nega- floden måste hafva betydligt sjunkit under saltkällornas lager, var ännu ej att märka vid Vig osero, utan bestå de närmare 400 större och mindre öarna mest af afrundade granitblock. Först vid vestliga och sydvestliga stranden af denna sjö höja sig trapp- och serpentinbergen till måttliga ref och backar. Den ungefär 2 verst långa, från norr mot söder sträckta Voitser bergsudden, som har sitt namn af det första och största vattenfallet nedåt Vig strömmen, består af en qvartsig gneis, hvarpå serpentin och trapp skiffer ar ter afsatt sig, samt genomkorsas af talrika från öster mot vester stry- kande och mot norr mest donlegigt fallande qvartsgångar, som till största delen tyckas vara af samma beskaffenhet med den märkvärdiga guldgången. Denna gång upptäcktes år 1739 43° af en bonde Taras Antonov och är beryktad för de massiva och präktiga guldstuffer, som vunnits derifrån. Snön satte något hinder i vägen för nogare undersökning af den så anmärkningsvärda nejden. Bakom den tätt förbi 134 grufvan strömmande V i g floden, som aldrig tillfryser och der- före lemnar en omtyckt vistelseort åt vattenfoglar, stryker berget parallelt med det förut nämnda, men betäckes af serpentin och trapplager, hvari oräkneliga malmådror korsa, och synes derföre icke lofva något godt bergsbruk". „Den 30 oktober fortsattes resan till Hvita hafvet sjöledes efter Vigflodens nedra lopp, i åsyn af det till största delen serpentinartade berget ända nedanför det häftiga vat- tenfallet Palogorga431. Här börjar granitberget visa sig, men af så fint korn, att det fordras ett öfvadt öga till dess åtskiljande från serpentinarterna. Nejderna voro här mycket skönare, än vid öfra Vigfloden, ja ställvis till och med ganska pittoreska. Vid byn Vig o strö v är granitklippan redan mycket grofkornig, i synnerhet i den trakt, der det praktfulla, i 3 armar sig delande vattenfallet Solotets störtar ned. Detta namn härleder sig af ett midt i den vestligaste och största flodarmen befintligt massivt granitblock, hvaröfver det nedströmmande gulaktiga vattnet bildar en hög guldgul, sockertoppsformad pyramid, till hvars ära den efter guld snikne öfverste Maslov företagit en mycket besvärlig resa, emedan en bonde berättat honom, att denne sten vore fint guld. Den 1 november slutades min angenäma färd långs Vig, och om aftonen nåddes pogosten Soroka, belägen på en ö, som floden bildar vid sitt utlopp i Hvita hafvet". Innan vi följa Laxman vidare, må ur hans citerade „Vorläufige Nachrichten" ett litet tillägg inflickas såsom när- mare förklaring till de mineralogiska uppgifterna i beskrif- ningen af senast passerade vägsträckning. Den vid Ms ta framträdande kalkflötsen, säger han, fortgår utan någon an- märkningsvärd förändring ända till S vi r floden och nästan till mynningen af O ne g a strömmen, der de rika saltkällorna Pegelskaja, Kletschkova, Turtschasovka, Vladisnai m. fl. framspringa. Först vid nedra Vigfloden, i nejden af den våldsamme forsen Matkoschna, blir graniten skönjelig, men utgör längre fram den enda bergarten. Glädjen att efter många år åter få betrakta granitens urformationer, försäkrar han, gjorde honom färden på dessa vilda vattendrag i så 135 sen årstid och under 65:te graden högst angenäm432. „Det förundrar mig, utropar han, att store vetenskapsmän i gra- niten icke funnit något ordnadt, utan blott oreda 433. Jag för min del tror mig deri hafva upptäckt gångar och klyft. Ännu har ingen med mineralogiska ögon betraktat glimmer- brotten, hvarur det s. k. ryska glaset vinnes. Man inbillade sig, att denna stenart blott ter sig i förvirrade nästen, och dock frambryter den i ordentlige gångar, såsom jag nogsamt iakttagit så väl på de altaiska snöbergen som på Hvita hafvets klippor". Vid Hvita hafvet dröjde Lax man från den 1 till den 26 november, dels för att undersöka434 kusterna och dervid liggande öar, dels för att invänta slädföre. I viken vid S or oka togs sillfångsten i ögnasigte. Fisken är väl här betydligt mindre än vid Kem och Ansersk (en af So- lovetska klostrets öar) samt föga större än i Östersjön, men af mycket bättre qvalitet än den kemska. Fångsten anstäl- les, innan viken tillfryser, med små notar af 15 famnars om- krets, och är likväl så riklig, att i ett enda varp 15 till 25 båtar fyllas. Efter det sjön isbelagts, användes hela vintern igenom nät. Från S or oka företogs den 3—6 nov. en utflygt till Kem, förbi floden Schuja samt udden Vignavolok och Kimalischa. På de sistnämnde orterne är graniten ofta späckad med granater samt vacker grön, spatig skörl i gångar af fjällig, svart glimmer. Denna färd hade hardt när kostat den vetgirige forskaren lifvet. Han berättar sjelf clerom. „Den 5:te hade jag olyckan att framför Schujas mynning, ungefär 1 verst från stranden, falla genom isen, så att jag blott med nöd räddade mig ur vattnet435, som var öfver 2 famn djupt, till min öfver 4 famn aflägsne båt. Sedan faran var öfverstånden måste jag, så våt jag var, tillbringa mer än två timmar i kölden, tills jag uppnådde en 15 verst aflägsen klippa, Pavnavolok. Här lät jag uppelda en der- städes befintlig fiskarkoja och måste afbida den tjockaste rökens förskingring, innan jag kunde krypa dit in och torka mina kläder". Dagen efter detta äfventyr uppnåddes den ansenlige, 136 vid floden Kem belägne orten af samma namn. Framför byn står, på en holme midt i strömmen, en gammal förfallen trädfästning. Åtta verst framför mynningen besöktes den klippiga ön Naumicha, vid hvilken den stora sillen fångas, och hvarest fordom sill-kontoret befann sig. Nära derintill ligga öarna Popov ostrov och Kusava med gode hamn- platser äfven för de största skepp 436. Tillfälle att tränga längre mot norr kunde icke vinnas, hvarföre återresan an- träddes till S or ok a, der Laxman landade den 9 november om aftonen. Redan följande dag företogs en ny utflygt, denne gång mot öster. Dock var det icke möjligt att komma längre än till Sumskoi o strö g på båda sidor om Sumafloden, tre verst ofvanom dess utflöde. I denna, af ungefär 200 hus bestående ort bor solovetska klostrets arkimandrit om vintern. Den förnämsta notabiliteten näst honom är derstädes under samma årstid saltkomissarien, hvilken har uppsigten öfver de vid flodstranden anlagda 44 saltsjuderierna, der det ograde- rade hafs vattnet, till stor skada för de klena, långsamt växande skogarne, utkokas till ett temligen orent salt. Vid mineralogiska undersökningar befans på öarna Tunis ostrov och Moltschanov ostrov samt klippan Risluda svart mica gångvis i stora skifvor frambryta uti den renaste fältspat, hvilken här utgör granitens hufvudblandning och kunde lemna det skönaste petuntse för porslinsfabrik. I skiffersten visade sig en kristallinisk, svart skörl och opalfär- gad fältspat af fjällig, mörkgrå art. För att invänta slädföre uppehöll sig Laxman i Sum- skoi ostrog två veckor, eller till den 26 november. I stäl- let för den väg han kommit valdes för återresan en öst- ligare, nämligen öfver Vojits, Vigoserskoi, Telakina, Po- venets, Perguba och Schungi till Petrosavodsk437. För insamlande af hvarjehanda behöfliga upplysningar dröjde han i denna stad ända till den 17 december. Några dagar före jul, eller den 21 december, befann han sig omsider åter i sitt hem i Petersburg. 137 XIX. Året 1780. Samlingar från senaste resa. Relationer med Gadd, Hellenius, Allioni, Leske. Skriften „Bemer- kungen uber das nordische Gebiirge", föranledd af kejsar Josef II:s besök i akademin. Laxman ut- nämnes bergsråd i Nertschinsk. Förhållanden till sin omgifning vid akademin, särskildt till Lexell. Förslag rörande bergshandteringen i Nertschinsk. Återkommen till Petersburg, fick Laxman strängt ar- bete. Det första som ålåg honom, var att uppsätta sed- vanlig rapport till akademin öfver den på hennes bekostnad verkstälda resan. Innehållet är kändt af det föregående. Dernäst borde de medhemtade naturalstren närmare gran- skas, bestämmas och utskiftas till museer och talrike bytes- kunder. Materialets enskildheter finnas icke förtecknade, dock kan man genom sammanställning af tillfälliga notiser vinna en ungefärlig öfverblick åtminstone af dess sannolikt förnämsta beståndsdel, eller den mineralogiska. Sagesman- nen är hufvudsakligen Georgi438, hvarföre ingen behöfver frukta, att Laxman blifvit nämnd för ofta eller för något, som redan funnits i de petersburgska kollektionerna före honom. Bland de jord- och stenarter han på sin färd, förnäm- ligast dock i olonetska och arkangelska guvernementen, in- samlat och utdelat i Petersburg, anföras särskildt: Sandmer- gel, röd, lös tagen vid öfra Volga nära Rschev vladimi- rov; Qvarts, grönaktig, flytig och brunröd från (Olonets-) karelska bergen; Fältspat, hafsgrön, rombislc i graniten vid O neg a; Droppstensvacka, spjälkande, med Jerngranater fler- städes i olonetska berget och vid Kem; Serpentin, svartaktig, bergart och vask i olonetska berget; Hornshiffer, svartak- tig, hård, ofta kalkblandad, mest jemte kalksten, bergart flerstädes i olonetska berget och på ön Klimentskoi i Onega, men med alun och vitriol på en ö i Putkosero; Hornfels, grönsvart ur hornblende med strausasbest och gra- nater i Olonets vid sjön Sandal, samt med gneis och kalksten eller glimmerskiffer vid Ladoga; Trappvacka med 138 skörl, kristallinisk fältspat, qvarts, kis och ockra, på ön Lis chui a i sjön Sandal samt flerstädes i olonetska ber- get; Probersten vid Arkangel såsom vräksten, i olonetska berget med taffelskiffer ; Asbest, brun, svartaktig och mörk- grön, omogen, i olonetska berget i trappklyft; Granitello eller finkornig granit i flera variationer af kornet och färgen, vid O neg a, Vig och dess vattenfall; öfvermängd Granit med skörl och granater, vid Kem och Hvita b af ve t; half- eller enkel Granit med qvarts och glimmer, i finska berget och fler- städes bergart; Gneis, grofkornig gråsten af qvarts med svart glimmer, granater och skörl, i olonetska berget vid Vig och Hvita hafvet; stor- och småbladig Jernglimmer med horn- sten, trapp, qvarts, fältspat, kalkspat och jernsten i olonetska trakten, berg vid Umba, Voits, Perguba, Usomskoi volok; Jernglimmer med jerngranater i finska berget, med asbest vid Umba, med koppargrön i olonetska berget; Kop- parnickel i flera grufvor i olonetska berget, kishaltig i gångar i samma berg; kalkiga Koralliter af flera arter med hafs- alster, i Volkonska skogen, vid Lovat, Seligersjön och Volgas källor; agatiserade Koraller samt annat hafsalster vid Volga och Rschev vladimirov samt Hvita hafvet. Ur de nya förvärfven utgingo snart nya gåfvor äfven till fackmän i Finland och Sverige. Bland andra lärda no- tiser läses derom i ett bref från Gadd i Åbo till V arge n- tin i Stockholm 17802!6: „P. S. Min värdigste gynnare, låt mig med första få fägnas åt den tidningen, att mina af prof. Lax man öfversända mineralielådor äro tagna i säkert för- var. Den senare säger, att han till afbetalning af dess mång- åriga (oläsligt ord — ungdoms?) skulder nu afsändt åt mig en minerallåda af mer än 4 lS:s vigt, samt till Retzius äf- ven medföljt 2:ne lådor. Win värdaste gynnare, låt vårda dem till våren, att de ej må plundras. . . . Ministern i Ryss- land är mycket uppmärksam om ekonomins upphjelpande i landet; desse barbarer anse naturalhistorien för högst nödig. Laxnia n har af kejsarinnan årligen 2000:de rubel, att i denna afsigt göra resor i landet. I somras har han varit åt Ar- kangel, Novgorod, Pleskau och Tverska guvernemen- 139 terna. ... I fall herr Thunberg utgifver sin resa om Ja- pan439, förklarar Laxman sig villig att skaffa honom med förmån någon, hvilken i Petersburg sörjde om en tysk öfver- sättning, så att den på en gång kunde tryckas på tyska och svenska". Öfver hufvud utvidgade sig, såsom det var att vänta, med Lax mans stigande rykte hans vetenskapliga relationer alt mer. I hemlandet förlorade han visserligen vid denna tidpunkt en mångårig korrespondent, då K alm den T5F no- vember 1779, — på dagen altså för hans egen lifsfara i Hvita hafvets böljor, afled; men dennes tjenstevikarie Helle ni us var icke sen att äfven i förstnämnda egenskap intaga den afgångnes ställe. Redan den 30 mars 1780 var Laxman i tillfälle att för akademin anmäla440 en från den skicklige finske botanisten erhållen frösamling, och ännu 16 år härefter fortbestod förbindelsen dem emellan. En annan till honom och akademin anländ sändning rara växtfrön om- nämnes påföljande 1 maj från Allioni i Turin *41. Blott några månader senare, eller i augusti, formerades hans beröringar på Tyskland, då han, uppmanad af Le ske442, till dennes nya tidskrift Leipziger Magazin zur Naturkunde inlemnade sin ofvanför åberopade och rådfrågade uppsats „Vorläufige Nachrichten" etc. Här vore platsen att angifva i hvad förhållande mer- bemälta Nachrichten stodo till Lax mans „Bemerkungen iiber das nordische Geburge in Vergleichung mit den iibrigen Gra- nit-Ketten". Uppenbarligen, och icke mindre än förstnämnde uppsats till ämnet hemtade från den nyss fulländade resan, hafva dock dessa „Bemerkungen" veterligen aldrig blifvit publicerade. Endast så mycket synes visst, att de utgjorde en tillfällighetsskrift i lättare stil. Dock förefinnes åter i denna punkt, liksom rörande så många andra af Laxmans arbeten, någon oklarhet, och det af följande skäl. I början af juli 1780 besökte tyske kejsaren Josef II, resande som grefve af Falckenstein, akademin i Petersburg. Nästan lika nådig som trenne år förut grefven af Gotland (Gustaf III), ehuru mindre tålmodig, emottog han visserligen 140 en lista öfver de lärde herrarne, hvilke ock personligen blefvo honom förestälde, men lät i stället för att öfvervara deras ses- sion endast de på programmet upptagna föredragen sig till- ställas. Deriblancl voro ock Laxmans „Bemerkungen". Så läses i ett par samtidiga och efter alt utseende trovärdiga meddelanden443 angående det höga besöket. Emellertid afviker berättelsen om samma sak i akade- mins egna handlingar444, så till vida att blott Glildenstädts och Pallas', men icke Laxmans föredrag namnes. An- märkningsvärdt tyckes dervid, att alla referaten för öfrigt, ofta ända till ordalagen öfverensstämma, om ock de äldre i några detaljer äro omständligare. Gåtan torde kunna lösas, om man uppmärksammar, att akademins berörda akter ut- kommo hela 4 år efter det skildrade tillfället. Derför an- sågs väl onödigt att då mera relatera om ett föredrag, hvil- ket icke, såsom fallet var med de tvenne andra, blifvit publiceradt, helst författaren länge sedan flyttat från orten. Härtill kommer, att han redan vid tidpunkten för sjelfva den festliga sessionen, strängt taget, icke mera tillhörde akade- min. Den forne landsprestens vitae genus hade nämligen åter omvexlat. Enligt officiela aktstycken445 nämndes Laxman den 29 maj 1780 att jemte viborgske garnisons-majoren I. v. Fur Stenberg i egenskap af bergsråd vara biträde åt samma dag tillsatte chefen för grufvorna i Nertschinsk, generalma- joren v. Böckelmann. Han hugnades tillika med Hofråds titel, „ såsom en uppmuntran till nit i tjensten". Man lägge märke härtill, för att icke frestas anse hans något plötsliga befordran såsom onåd. Ty antydningar saknas icke, hvaraf kunde slutas, att han icke alldeles frivilligt skildes från akademin. .,Monsieur Laxman, skrifver Pallas i början af föl- jande år 446 till Bergius, „vient de partir pour la Siberie, . . . il a fini assez mal avec 1'académie et surtout avec le directeur. Il y avait lä sans doute beaucoup d'ingratitude de sa part, et beaucoup de pretention de 1'autre". Det närmare är okändt; dock synes mycket antagligt, att Domaschnev, 141 under förspelet till sitt stora krig med akademin, bl. a. yrkat på fortsättning af de förut omtalade gratis-föreläsningarna, enär dessa verkligen nu afstannade, tills den nya direktören, furstinnan D äsch ko v, 1784 åter anordnade dylika — mot kontant vedergällning. Men äfven annars hade Laxman många skäl till miss- belåtenhet med sin ställning i Petersburg. Tidigare ledsam- heter att förtiga, talar han ännu 14 år härefter förtrytsamt om „den dåliga akademin", särskildt påpekande det klena anslag, som bestods för studium af kemin 447. Lika ledsamt var, att det hufvudämne, han ex officio representerade, alldeles förlorat sin prestige. Under de första åren af hans tjenst- göring, medan sambandet mellan akademin och det fria eko- nomiska sällskapet, dit han och flere af hans kolleger hörde, ännu var trängre, kunde han genom deltagande i det förras sträfvanden tillika anses skatta åt sitt kall vid den senare. Men det var redan annorlunda. Den förr så nyttig befunna, men till sitt väsende blott sammangyttrade disciplin, som blifvit kallad ekonomi, missaktades nu mera allestädes. Bevis nog för åsigternas omslag, då akademin, sedan Laxman den förste ekonomen afgått, icke vidare besatte hans plats, eller då i Åbo Kalms död blef signalen till de reformer af hans professur, som slutade med dess indragning. Att å embetets vägnar stå för en vetenskap af så apokryfiskt anseende, måste för en sjelfständig man i längden kännas lika tvunget, som att vistas i ett sällskap, der ingen vill veta af en. Nu låg dessutom Lax mans egentliga styrka i observationen och samlandet; det erkännande han vunnit, var förnämligast vunnet på denna väg. Men äfven den höll på att stängas, ty klokt begagnande sitt inflytande, hade Pallas lyckats så begå, att nästan alt nytt naturalhistoriskt material, som sändes till akademin, först delgafs honom, — något hvaröfver månge af hans medforskare klaga. Icke heller voro Laxmans rent personliga förbindelser af art att försvåra skilsmässan. Hans familj var visserligen ganska talrik, ty han egde ännu i lifvet, utom sin senare hustru, T växande söner, men någre af desse kunde trygt 142 qvarlemnas i Petersburg, hvarest de såsom kadetter åtnjöto kostnadsfri vård och undervisning, och sin gamla mor hade han redan 1775 förlorat genom döden. Hvad åter hans in- timare bekantskaper från ungdomen angick, så voro de mesta- dels länge sedan förskingrade. Stod han ock med någre af sine n. v. embetsbröder, nämligen botanisten Lepechin, astronomen Inochodzov, fysikern J. A. Euler och i syn- nerhet Pallas, på ganska förtrogen fot, så kunde kommuni- kationerna med dem, hufvudsakligen vetenskapliga, ersättas, såsom ock i framtiden skedde, genom brefvexling. Deremot rådde mellan honom och tvenne personer, med hvilka han i Petersburg ständigt hade beröring, ingen rätt sympati, utan fast mer motsatsen. Åtminstone gäller detta den ene, hans närmaste man i tjensten, d. v. kemie adjunkten Georgi, hvilken äfven framdeles då och då möter oss. Den andre var Lexell, från hvilken vi snart skilja oss. Annars högt aktad för sin ädla karakter, fäller han dock i sin korrespondens, såsom vi redan ofta funnit, nog starka utlåtanden om sin landsman. Än får denne heta vårdslös i komissionsväg, än brister honom förtroende, än dömer han orättvist (om Holmberg), än går han ined sqvaller (vid Gustaf IILs besök i Petersburg), o. s. v. Till Laxmans berömelse, — må han varit mer eller mindre förtjent af klandret, — bör erinras, att han veterligen aldrig betalade med samma mynt, hvilket icke heller hos hans och L ex el Is gemensamme korrespondenter tyckes vunnit kurs. Men klart är, att slikt groll (troligen hemfödt i Petersburgs svensk- finska kretsar) måste göra umgänget med hans landsman och embetsbröder mindre öppet, trifsamt och tilldragande än det kunnat och bort vara. Vid sådant sakläge kan ingen undra, om Laxman icke kände sig genom särdeles starka band förenad med akademin eller sin nuvarande omgifning. Öfver hufvud ter sig hos medlemmarne i den heterogent sammansatta lärda inrättningen föga kollegialanda eller tillgifvenhet för det hela, utan betraktade de sig mera som hospitanter, tills någon fördelaktigare anställning kunde vinnas. Laxman, häri intet 143 undantag, insåg dessutom för väl, att den i fråga komna befattningen vida bättre öfverensstämde med hans praktiska, utåt rigtade båg, än den post han innehade. Antagligt är ock, att hans gamla tycke för „vanderskap" uppfriskats genom senaste resa. Andre skulle med större tvekan tänkt på bosättning i det aflägsna Sibirien, men för honom, som redan förut der tillbragt ett lärorikt och angenämt qvinqven- nium, kunde detta minne blott underlätta återgången dit. Emellertid qvarstannade Laxman ännu hela detta år samt in på det följande i Petersburg. Orsakerna till dröjs- målet voro flera. Han utnämndes af kejsarinnan väl redan den 29 maj, men skrifvelsen derom från senaten till bergs- kollegiet och nertschinska bergstyrelsen utfärdades först den 24 augusti. Häraf förklaras, huru akademin ännu i juli, vid kejsar Josef II:s besök, anlitade honom med det ofvan- nämnda föredraget. Först den 28 augusti heter han i akade- mins akter icke mer „professeur", utan „conseiller de mines" och förtecknas derefter bland hennes „associés externes" 448. Innan afresan ansåg dessutom Laxman för sin pligt att göra styrelsen uppmärksam på åtskilliga mindre gyn- samma förhållanden i de nertschinska bergverken, hvilka han redan under sin förra vistelse derstädes lärt sig känna och nu önskade afhulpna. En af honom i sådan afsigt till kejserlige kabinettsledamoten och senatorn, geheimerådet Mich. FedorovitschSoimonov öfverlemnad framställning449 innehöll förnämligast: a) Förslag till reform i smältningssättet; han hade nämligen, skref han, redan 1766 fäst sig vid de omgångar det gamla förfarandet enligt Agricolas metod medförde, och sedermera genom upprepade försök funnit, att många silfver- haltiga malmer, såsom blyglans, blyockra, m. fl. mycket lät- tare samt dubbelt billigare kunna nedsmältas genom direkt låga i återkastande ugnar, än genom koleld i schaktugnar, hvilka senare onödigtvis förtära ofantligt mycket skog, hvars huggning, släpning, kolande m. m. faller sig särdeles dyrt, oberäknadt att yttermera blåsbelgar med kostsam drifkraft för dessa erfordras, b) Vidare borde vid sagda bergverk 144 visse tekniske specialister anställas, dels för att konstruera maskiner till de vattensjuka grufvornas uttorkande, dels för införande af ordentlig skogsvård, dels för malmernas profvande, dels för uppsökande af ädla stenar, marmorarter m. m. Derjemte c) begärde han ersättning för gjorda uppköp af instrument och kläden, — en sjelfrådighet hvilken fram- deles (1782) kom att stå honom ganska dyrt. Laxmans vidlyftigt motiverade betänkande, hvilket i synnerhet till den nyföreslagna tjenstepersonalens aflönande kräfde betydlig ökning (med inemot 3,000 rubel) af savodernas statsanslag, kunde icke så hastigt han förestält sig vinna af- görande. Många kommunikationer erfordrades dessförinnan. Hans nye chef Böckelmann, bergskollegiet och senaten blefvo alla hörda. Innan den slutliga decisionen föll, i huf- vudsak afslående. var han redan borta från Petersburg. XX. Året 1781. Laxman flyttar till Nertschinsk i Ost-sibirien. Något om nejden och dess bergverk. „Neueste Beschreibung der Nertsckinskischen Berg- und Hiit- tenwerke", af Laxman? Lyckliga hyalurgiska rön vid Schilkinsk. Vetenskapliga planer och företag. Lax man afreste från Petersburg i medlet af januari 1781 och framkom till sin ungefär 7300 verst aflägsna be- stämmelseort i början af maj 450. Väl kunde denna väg- sträcka vid godt vinterföre af posten tillryggaläggas på 2 månader, men Lax mans färd fördröjdes bl. a. af en familje- händelse. Det inträifade så egendomligt, nu liksom 1769 (se sid. 50), att hans hustru den 25 januari nedkom i Moskva, denna gång med en dotter, hviiken två dagar senare döptes till namnet Maria, — testes: kollegiassessoren Stritt er, den bekante författaren och akademikern, hvilken råkade befinna sig på orten, och jungfru Agneta Sofia Richter, dotter till pastorn vid dervarande lutherska Mikaelskyrka451. Vidare 145 förljudes ej om resan. Den 19 maj tillträdde Laxman ut- öfningen af sin nya tjenstebefattning i Nertschinsk, eller undertecknade åtminstone från denna dag bergskansliets expe- ditioner. Med tanken på Nertschinsk förknippar sig ovilkorligt föreställningen af en ödslig vildmark och mycket menskligt elände. Redan på Laxmans tid var det så. Den med Ryssarnes framträngande till A mur uppkomna illusionen, att dörren här uppläts till „ett nytt Kanaan och Sibiriens para- dis", hade- måst vika452. Distriktets allmänna beskaffenhet med hänsyn till klimat och hvad deraf betingas, framstälde sig mycket ofördelaktigare än väntas kunnat vid ett läge till breddgrader motsvarande norra Frankrikes. Djurverlden, föga störd af menskliga bostäders granskap, erbjöd stor om- vexling i de vilda jagtmarkerne. Vegetationen bar i sitt na- turtillstånd syn af fullaste urkraft, men man fann med öfver- raskning dess sällsynta beroende icke mindre af en het, dock genom tidiga froster snart åter afkyld sommar, än af jordmånens egendomliga art. Erfarenheten lärde, att endast blomsterfloran år från år prunkade bjert och yppigt, medan de väldige skogarne, angripne af yxan, ovanligt långsamt åter uppstodo och kulturväxter blott med nyckfull framgång odla- des. Det var och är nästan uteslutande i bergens dolda djup, denne landsändes rikedom innästlat sig, men det var ock i bergen, olyckan och brottet stämt en mötesplats. Den vid Nertschas inflöde i Schilka (Amur) belägne och genom gränsetraktaten med Kina af 1689 verldshistorisk vordne staden Nertschinsk, hvilken nu egde 2.000 invå- nare men var ytterst torftigt bebygd, utgjorde en tid hufvud- orten för ett skildt ryskt voivodskap i Transbaikalien eller Daurien. Häraf kommer, att dessa nejders grufvor buro den gemensamma benämningen nertschinsk a, ehuru de länge sedan upphört att lyda under voivodskapet och erhållit egen styrelse. Kända innan seklets början, fingo de först genom bergskunnige svenske fångar, hvilke Peter den store lät flytta hit från Tobolsk, någon vigt. Under ledning af hyttförval- taren Petter Dames (f 1739), äiven han enligt uppgift 10 146 af svensk börd453, blefvo ordentliga smältugnar uppförde, blåsbelgar konstruerade, schikter anlagda o. s. v. Katarina II: s regering tycktes lofva en lysande utveck- ling åt det nertschinska bergväsendet, i synnerhet på den tid (1763—1775) general Suvorov var dess styresman. Ar- betsstyrkan, redan förut men särdeles efter dödsstraffets afskaffande (1769) rekryterad af förbrytare, uppdrefs till in- emot 7,000 män, fördelade öfver alt i bergen på 240 byalag, 50 större och mindre grufvor samt 6 ansenliga hyttverk eller „Savoder", några med ända till 10 masugnar, i hvilka nu re- dan på året öfver 600 pud silfver nedsmältes. Ty värr för- föll med Suvorovs afgång alt i oreda. Redan hans när- maste efterträdare, statsrådet Narischkin, begick sådana embetsfel, att han inmanades i häkte. Nu försöktes än en, än en annan chef. År 1780 lyckades man visserligen finna en kunnig och nitisk föreståndare i hofrådet Karamyschev, som studerat454 i Upsala under Linné och Wallerius, men han erhöll befattningen blott ad interim och återvände efter knapt ett år till sin ordinarie tjenst som bankdirektör i Ir- kutsk. Hans plats i Nertschinsk intogs af generalmajor B ö ek el m ann, och det var till dennes närmaste biträde Lax- man blifvit nämd. Stationsorten för bergsdistriktets öfverstyrelse befann sig å det äldsta och förnämsta hyttverket, den s. k. „Starij nertschinskij savod", belägen 248 verst öster om staden Nertschinsk vid Am urs biflod Argun, nära kinesiska grän- sen. Hit voro alla de vigtigare inrättningarna förlagda, näm- ligen det allmänna kansliet, ett räkne- och markscheidehus, en proberkammare med laboratorium, ett apotek, ett hospi- tal, en skola och en högvakt för militären. Den alt dirige- rande myndigheten utgjordes af kansliet, som afgaf sina be- rättelser till bergskollegiet samt i vissa fall omedelbart till senaten i Petersburg455. Kansliärendena sköttes af en ord- förande eller „Glavnij komandir" samt tvenne bergsråd såsom assessorer, den ene alltid öfverbergmästare, den andre der- emot jurist; öfrige underlydande tjenstemän voro: en berg- mästare, tre hyttförvaltare, sex geschvorner m. fl. till inemot 147 40, förutom skrifvare. I egenskap af öfverbergmästare hade Laxman, enligt författningen455*, till särskildt åliggande att hålla uppsigt öfver savoderna och malmletningarna; uppgif- terna om hans lön variera mellan 1000 och 1200 rubel. Det allmänna tillståndet i distriktet skildras vid denna tidpunkt, efter de täta ombytena af styresmän, såsom ganska bedröfligt. Många rika grufvor stodo under vatten; belgar, ugnar och andra byggnader, icke ens öfverbefälh af vårens bostad undantagen, voro förfallna, arbetarne lefde, trots alla till deras bästa af regeringen utfärdade påbud, i djupt elände; vid förvaltningen hörde svåra missbruk och underslef till ordningen för dagen; tjenstemännen, ehuru dubbelt högre aflönade än vid öfriga enahanda inrättningar i riket, utmärkte sig genom otrolig okunnighet och håglöshet. Några exem- pel må anföras. En smältare, som erinrade sig någonstädes hafva sett röstning användas mot trögflytande malm, fick til- låtelse att sjelf göra ett försök. Man gaf honom 1000 pud malm, af halt till 4 solotnik silfver på pudet. Röstningen skedde. Men vid uppvägningen fann hyttförvaltaren endast 800 pud återstå; således, slöt han, voro 800 solotnik silfver försvunna. Smältaren slogs i bojor, och röstning förbjöds för framtiden. Vid skedning stannade ofta en hel solotnik silfver på pudet qvar i blyet. Materialier, sådana som alun, vitriol, salpeter, inforslades ända från Ryssland. Ingen visste ens hvar eldfast lera kunde brytas. Här antydda missförhållanden och många andra dylika framläggas omständligt i en skrift kallad „Neueste Beschrei- bung der Nertschinskischen Berg- und Hiittenwerke im ost- lichen Sibirien", hvilken, jemte en dertill hörande „Verzeich- niss aller im Nertschinskischen Hiittenbezirk beobachteten Berg- und Erzarten ingleichen Mineralien", ingår i Pallas N. nordische Beiträge456. Författaren, uppenbarligen en ve- tenskapligt bildad fackman, kan icke gerna vara någon an- nan än antingen Karamyschev eller Laxman457. På den förre måste man tänka, i fall, såsom Pallas uppgifver, ned- skärnings året vore 1780, då Laxman ännu ej befann sig i Sibirien. Men denna datering visar sig inexakt, ty i sjelfva 148 texten läses, att Karamyschev förde interimsstyrelsen »tills 1781, då den nuvarande befälhafvaren, general Böckelmann ankom". Ett antagande, att Karamyschev efter sitt åter- vändande till Irkutsk uppsatt skriften i form af redogörelse t. ex. för bergskollegiet i Petersburg, förhindras deraf, att han redan i ett tidigare meddelande*58 starkt betonat sina vid grufvorna vidtagna förbättringar samt till och med an- gifvit den stegrade silfverafkastningen för året 1780, hvilken i rapporten, hvarest verken sägas befinna sig i stort läger- vall, förbigås. Klandret röjer, enligt den menskliga naturens fallenhet, hellre en tillträdande, än en afgående tjensteman. Äfven skriftens anonymitet förklaras lättare, om den härrört af Laxman, hvilken ju redan förut haft stora obehag af sina frimodiga yttranden om ställningar och förhållanden i Sibi- rien, jemte det han just vid tidpunkten för dess publikation (1783), såsom vi i nästa kapitel få se, stod under tjenste- åtal, då väl Pallas skickligtvis icke ville nämna honom. Men liksom framställningens ton ingalunda svär mot Laxmans gerna något hvassa kritik, så utgöres innehållet af sådana iakttagelser, hvartill hans närvarande befattning gaf det bästa tillfälle. Rörande åtskilliga ekonomiska ämnen, såsom nej- dens saltproduktion (hvilken vårdslösades), boskapsskötsel och näringar, svedjebrukets skadlighet, orsakerna till befolk- ningens fattigdom, ja äfven om torakanerna m. fl. bagateller, falla sig orden snarlikt livad vi ofta hört af hans penna. Särskildt förekommer det beaktansvärdt, att yrkandena på nödvändigheten af rationelare skogsvård och förbättrade ma- skinbyggnader till grufvornas befriande från vatten, nära ansluta sig till hans redan berörda, före afresan från Peters- burg i tjensteväg framstälda förslag. Endast saknaden af positiva bevis om Laxmans för- fattarskap till denna, också enligt Ritters omdöme vig- tiga källa för de nertschinska verkens historik, har afhållit att derur meddela utförligare utdrag. Icke för ty synes mig skriften högst sannolikt stå i ett visst kausalsammanhang med sistsagda betänkande. Senatens resolution öfver detta 149 föll i Petersburg den 21 januari 1781 och anlände till ner- tschinska kansliet påföljande 12 april, således ungefär en månad före Laxmans egen ankomst. Resolutionen var blott i en enda punkt fullt bifallande, eller så till vida att försök finge anställas att vid malmsmältningen utbyta kolelden mot flammande låga. Dock borde chefen Böckelmann bedöma framgången, liksom ock de fleste öfrige delar af förslaget bero på hans framtida utlåtande. Ett sådant, föga uppmun- trande utslag strax i början af Laxmans nya tjenstgöring synes, om något, ha kunnat föranleda honom att på ort och ställe lemna i .fråga varande redogörelse öfver hyttornas och grufvornas verkliga tillstånd och behof. Vare sig den instruktiva skriften utgått från Laxmans penna eller icke, så äro vi dock förvissade, att den vanliga tschinovniks schamplunen minst af alt passade på honom. Den trakt, der han nu vistades, erbjöd ett altför vidsträckt och lärorikt fält för naturalhistorisk forskning, och hans sed var icke att inskränka sig till det närmast liggande. Delar af Daurien hade visserligen redan förut, åtminstone i hast blifvit bereste af Messerschmidt, Gmelin d. ä., Pallas Georgi och af honom sjelf, men många luckor, och icke minst i kännedomen om landets geologiska och mineralogiska för- hållanden, återstodo att fylla. Laxmans nya befordran var derföre högligen egnad att intressera icke blott honom sjelf, men alle lärde natur- forskare. Knapt hade han blifvit utnämd, innan nyheten spred sig vida kring. Pallas hastade att derom underrätta Bergius, erbjudande sig att såsom komissionär och bytes- kund träda i Laxmans ställe, samt på förhand utlofvande „månget korn" från hans blifvande sibiriska skördar 459. Le- xell, som samtidigt reste utrikes, meddelade Lax mans ung- domsvän Beckmann460 i Göttingen, och denne publiciteten den glada händelsen. I svenska och tyska tidskrifter461 fick notisen till och med det tillägg, att Laxman bl. a. ärnade undersöka „de floders upphof och fart, som falla ut dels i Norra-, dels i Kamtschatka-hafvet", — ett tillägg af be- tecknande art. Det yppar nämligen, att han nu redan, åt- 150 minstone till grunddragen, uppgjort den plan, för hvilken han i framtiden462 befiunes så energiskt lifvad, eller att utforska naturförhållandena i hela östliga Sibirien upp mot Ishafvet, ja omsider ända bort öfver Japan till vestkusten af Ameri- kas kontinent. Hans lif blef från nu en vandring mot detta stora slutmål, hvilket han äfven delvis skulle hinna. På de löpande kansligöromålen torde ingen vänta att Laxman slösat mera tid än oundgängligt var, enär tillsynen öfver ett bergsdistrikt af utsträckning till icke mindre än 450 verst i norr och söder, mot 500 i vester och öster, på- kallade ständiga exkursioner, hvilka i och för sig beredde honom mycket nöje. Tillfälliga upplysningar om fyndorterne för åtskilliga af honom till samlingarna i Petersburg insända fossilier antyda nogsamt, på hvilket omfattande gebit han rörde sig. Så uppgifves463 han bl. a. hafva hemtat Aqvama- rin och Beryll af olika storlek och godhet från vräkstenarne vid Ar gun, Onon och In goda samt på de dauriska och mongoliska stepperna vid Lenas biflod Vitim, sedan ock vid Baikal; nagelfärgad Onyx från Jaschmagora eller Jaspisberget vid Ar gun; skön Förf yr af olika färger från stranden af Selengas biflod Tschita, senare äfven vid Oka, som faller i Angara; svart, glasig Blymalm med kalk och gipsspat från nejden af staden Nertschinsk; hård Spets- glans från gamla Serentui-grufvan vidsavoden Nertschinsk; grönaktig, mycket hård Kopparmalm från Gumerschev- grufvan, — andra förvärfs omnämnande lämpligare sparade till nästa kapitel. Helst uppehöll han sig vid Schilkinsk. Detta hytt- verk, ett af de nyaste, låg väl ganska aflägse, eller 313 verst i n. v. från hufvudsavoden och 174 i öster från sta- den Nertschinsk, men i en af naturen gynnad trakt. Den ymniga tillgången på malm alldeles i granskapet och lättna- den af transporter långs den förbiflytande, af väldiga skogar kransade och särdeles fiskrika floden Schilka, gåfvo denna hytta utsigt till den bästa framtid. Härtill kommer, att man 1778 derstädes börjat anlägga ett glasbruk, men ännu ej fått det i stånd. Laxman tog sig saken med mycken ifver 151 an, helst han var specialist på detta gebit, ehuru hans dit- hörande undersökningar länge måst hvila. Vi minnas, att glasfabriken i Barnaul redan 1764 väckt hans vetgirighet till experiment med det salt, som vans från steppsjöarne der omkring. Hörom honom sjelf. „Knapt hade Marggraf, säger han i en uppsats464 från sitt sista lefnadsår, uppvisat (1754) tillvaran af minera- liskt lutsalt, knapt hade Model (f 1775) funnit det i de ochotska, persiska och sibiriska salterna, knapt hade någre mineraloger börjat införa det i sina system, då jag nära samtidigt hade tillfälle att genom flerfaldiga öfver träd- kolens verkan gjorda rön öfvertyga mig, att de ega den största frändskap till vitriolsyra; jag fann till min största tillfredsställelse, att groft pulveriseradt eller till stoft sönder- stött trädkol465 frånskiljer vitriolsyran från alla mig bekanta, af naturen frambragta salter i Sibirien". „Af alla nya egen- skaper hos detta från vitriolsyra renade och synbart fram- stälda mineraliska lutsalt är dess glasproducerande förmåga värd den största uppmärksamhet". „Denna företeelse har bl. a. synts mig högst vigtig, emedan för det l:sta den gör en ny epok i glasfabrikatio- nen, så vida detta salt kan ersätta pottaskan och derigenom bidraga till det så angelägna skonandet af skogarne ; för det 2:dra, emedan då för tiden naturforskarne svårligen ville tro, att i mineralriket förekom en med lutsalt öfverensstämmande kropp; och slutligen, emedan de skickligaste kemister, och i synnerhet pariser-akademins, antaga som en matematisk san- ning, att alla salter, hvilka innehålla vitriolsyra, vore odug- liga till glasproduktion". Upprepade och närmare beskrifna försök, utförda så väl med det i Barnaul erhållna mate- rialet, som år 1766 i Irkutsk med det från Arginsk och Bargusinsk vid Baikal samt från nejden af Selenginsk, bidrogo att stegra hans förhoppningar om upptäcktens vigt. Det oaktadt fick han i 18 år (1764—1781) tala för döfva öron; man ville, säger han, knapt höra honom till slut, utan blott „ gäspade otåligt". Nu mera tillät hans ställning att i stort pröfva teorins 152 praktiska tillämpning. För smältningen lät han hemta salt från sjön Tsagan nor, af Ryssarne kallad Bolovoi osero, öster om Akschinsk466, närmare mot Tarei nor och mon- goliska gränsen. Han använde detta material i stället för pottaska städse med fördel. Hittills hade han plägat förfara hufvudsakligast på tvenne sätt: a) 4 pud mineraliskt salt utsattes i 2 veckors tid för vittring i luften samt uppblan- dades, efter att ha sönderfallit till fint pulver och förlorat hälften af sin vigt, med 4 skålpund kolstybb, hvarpå bland- ningen omrördes i en glödande smältugn, så länge gnistor under lätt svafvellukt uppstego; å nyo uppglödgad med 4 pud sand, lemnade massan efter några timmar ett grönaktigt, men om finstött qvarts inströddes, det hvitaste glas, genom- skinligt som vatten. Eller h) 2 pud vittradt salt hoprördes med 4 skålpund kolstybb och 4 pud glödgad sand samt ka- stades skofvelvis i en glödande smälthytta, då inom några timmar ett fullkomligt ogenomskinligt glas, liknande japanskt eller kinesiskt lack, uttogs. Det kristalliniska saltet från Tsagan nor befans, lik- som det från byn Ptitsche nära sloboden Kurtamy sch vid foten af Ural, vara nästan fritt från syra och kunde derföre, t. o. m. utan tillsats af kol, användas att förvandla kiseljord till glas. Det nya beredningssättet vann förtroende och efter- följd. Tolf år efter det Laxman redan bortflyttat, intygar kommendanten Vlassov i Doroninsk, i ett bref till Pal- las467, att den förstnämndes glas var nästan lika vackert och starkt som det engelska, samt lemnar tillika närmare upplysningar om den egendomliga natronsjön, hvarifrån rå- ämnet erhölls. Ännu i våra dagar arbetar schilkinska glas- fabriken efter den af Laxman införda beredningsmetoden488, ehuru man tyckes ha glömt hans namn. Hans egna fort- satta rön, hvarigenom upptäckten vann inflytelse på hela den europeiska glasindustrin, tillhöra ett följande kapitel. 153 XXI. Åren 1782-1783. Laxmaii angifven för tjenstefel, kallas till Pe- tersburg att stå till svars; afsättes. Återvänder till trakten af Nertschinsk. Får en liten syssla som „Ispravnik". Vetenskapligt; meteorologi; „Uber das Gefrieren des Qvecksilbers"; mineralogi; zoologi; botanik. Knapt var Laxmans verksamhet som bergsråd börjad, då den åter upphörde. Ur de ofta citerade nertschinska do- kumenten framgår, att han icke längre än från 19 maj 1781 till årets slut undertecknat kansliexpeditionerna. Saken för- klarar sig genom den underrättelse Porthan i Åbo med- delar i ett bref af 24 maj 1782 till erkebiskop Mennander i Upsala, så lydande: „Ifrån Petersburg hafva vi den obe- hagliga underrättelsen, att Laxman, hvilken rest till Ner- tschinsk såsom bergsråd vid de dervarande bergverken, blifvit af guvernören öfver samma verk, general Böckelman, angifven i senaten för embetsfel, hvarpå senaten skilt ho- nom vid sysslan och kallat honom till Petersburg att för- klara sig". Ja denna hj obspost visade sig vara, icke en tom sä- gen utan en hård och sorglig verklighet. Ty ungefär ett år senare, eller den 25 april 1783, skrifver åter Porthan, påtagligen mycket upprörd öfver sin landsmans olycka, till samme Mennander: „Laxmans öde är obehagligt; han vistas ännu, såsom afdankad, uti en liten stad i Sibirien, mellan Irkutsk och Ochotsk. Nyligen har han sändt sina söner till Petersburg med växter469 för Storfursten, hvilka blifvit väl upptagna. Få nu se, om något till hans hjelp och räddning kan åstadkommas". Ännu långt derefter genljöd, oredigt och i hälft förtäckta ordalag, denna händelse genom den svenska pressen470. Man måste anse det högst anmärkningsvärdt att, så vidt utrönas kunnat, alla ryska källskrifter, till och med de som detalj eradt behandla de nertschinska bergverkens historia samt dervid förteckna mången liknande tilldragelse, rörande den nu antydda i akt taga fullkomlig tystnad. Men ändå 154 besynnerligare är den totala saknaden af alla officiela hand- lingar i ärendet. På förfrågan hos initierade har nämligen erfarits, att hvarken kansliet i Nertschinsk eller ens Moskvas hufvudarkiv, der ryska senatens och flera andra embetsverks akter från förra århundradet förvaras, eger nå- gon urkund rörande åtalet mot Laxman, samt att för öfrigt så väl hans som Böckelmanns namn förgäfves sökes i pe- tersburgska senatsarkivets alfabetiska register. Och dock är anklagelsen ett obestridligt faktum. Hvar låg nu causa mali? En för min räkning på ort och ställe benäget uppgjord summarisk framställning om Lax mans verksamhet i Nertschinsk betonar uttryckligen, att han med alt sitt nit icke stod väl hos Böckelmann471. Var det må hända afundsjuka, men denne underlät t. o. m. att befordra hans ofvannämnda, af högvederbörlig tillåtelse hägnade förslag om flamugnar till utförande472? Eller råkade möjligen Böckelmanns bemödanden för de vårdslösade ver- kens upphjelpande i någon delo med Laxmans kanske i den förres tycke altför uteslutande vetenskapliga håg, sär- skildt för mineralogin? Ty Laxman karakteriserar sig sjelf några år senare473, efter lyckligt genomgånget missöde, hälft skämtsamt såsom en „den der ända till narr och martyr förälskat sig i stenar". Eller hade han vårdslösat skogs- hyggena vid hyttorna (det man ej ville tro) ; eller hörde han till de bergsmän, hvilke missbrukat fribrefsrättigheten? — ty dylika mål förelågo på denna tid till beifrande474. Läsaren tänker sig utan tvifvel hellre något vigtigare gravamen, t. ex. huru vida icke de nertschinska verken, under det år Laxman der tjenstgjorde, öfver hufvud visat något märkbarare nedgående? Till en början blir svaret tillfreds- ställande, enär enligt listorna475 produktionen utgjorde för år 1781: malmer 1,597,273 pud, som lemnade blicksilfver 396 p., hvarur vans 366 p. rent silfver, emot jemna medeltalen för decenniet 1776—1785: malmer 1,700,000, blicksilfver 402 p., rent silfver 368 p., medan guldafkastningen var den nor- mala, d. v. s. något öfver 1 p. Men i en annan punkt stäl- ler sig kalkylen vida ofördelaktigare. 155 En påfallande minskning röjes i den s. k. „rena vin- sten". Härmed förstås den behållning, som återstår sedan från verkens årsanslag, stort 200,000 rubel, alla omkostna- der, aflöningar m. m. afdragits. Den steg för de nämnda 10 'åren i medeltal till 109,316 rubel, men för året 1781 blott till 86,159 rubel476. Här stå vi antagligen vid sjelfva källan till de obehag, Lax man fick röna. Uppgifterna om verkens inkomster och utgifter borde alltid till påföljande januari inlemnas till den lokala styrelsen, som insände dem, i form af hufvudräkning, med den s. k. silfverkaravanen till Petersburg för att undergå revision. Visst är, att redovisningen från Nertschinsk för 1781 väckte den allra största uppmärksamhet samt t. o. m. satte prokuratorn i rörelse och föranledde en ukas af den 14 december 1782, innehållande noggranna staclganden, huru den nu upptäckta oordningen för framtiden borde undvikas 477. Det vidlyftiga aktstycket låter i och för sig nästan som en anklagelse, ehuru den felande icke namnes. Derur bör framhållas: 1) att enligt räkningar i myntdepartementet för de nertschinska bergverken utbetalats under året ända till 12,156 rubel 3/é kop. mer än anslaget utgjorde; 2) att bland utgiftsposterna upptagits en „beklädningssumma", hvarom intet stadgande fans och intet närmare besked lemnats; 3) att öfriga utgifter icke nog specificerats, såsom för bygg- nadernes och maskinernas underhåll m. m.; 4) att budget för grufvornas sannolika afkastning i bästa och medelsorts silfver, guld och andra metaller, icke upprättats; o. s. v. En af dessa numrer leder nära nog till faktisk visshet i vårt spörsmål, jag menar den 2:dra i ordningen. Vi erinra oss, att Laxman i sin ofta berörda, före afresan till Sibi- rien uppsatta inlaga begärde godtgörelse för vissa förskott (jf. sid. 144). Bland annat förklarade han sig med hänsyn till den kända omständigheten, att kläden o. d. icke stå till buds i Nertschinsk, hafva inköpt 25 munderingar för bergs- officerarne till ett pris af 872 rubel, hvilka han anhöll att återfå. Eesolutionen af den 21 april 1781 gaf dock härpå afslag478. Icke för ty torde han upptagit summan i räknin- 156 gen. FÖrekommo i denna äfven andra oegentligheter eller oriktigheter, så låter den näpst, som träffade honom, blott så mycket lättare förklara sig, i synnerhet som man vet, att hans chef479 icke var honom bevågen, och att någon synda- bock alltid behöfves i slika fall. Att förutsätta någon verklig oärlighet hos Lax man hafva vi ingen rätt. Hela hans förgångna och efterföljande lefnad bevisar motsatsen. Deremot måste väl på grund af den honom öfvergångna domen förmodas, att hans räken- skaper ledo af slarf och oreda. Må dock lända till hans ursäkt, att hela bergväsendets organisation vid denna tid var högst bristfällig samt särskildt dess drätsel intrasslad. Derföre beslöts redan en månad efter utfärdandet af den nyssnämnda ukasen, att samtliga bergverk skulle lyda under resp. ståthållarskaps finansförvaltning och bergskollegiet upp- häfvas 48°. I öfrigt således pålitligt, innehåller Porthans medde- lande dock den oriktigheten, att Laxman efter sin afsättning skulle flyttat till en liten stad mellan Irkutsk och Och o t sk. Fans ju på hela detta öfver 1000 verst långa mellanrum vid denna tid ingen stad eller ens beboeligare by, och dess- utom förtäljer han sjelf 10 år senare481, att han då nyligen för första gången der färdats fram. Deremot tyda lokalite- terna för hans efter återkomsten till Sibirien fortsatta forsk- ningar enstämmigt, att hans hemvist varit någonstädes i samma distrikt som förr. Men hvar der? Ett af hans egna bref från början af 1783 visar ända bort till granskapet af G o bi öknen. I innersta hörnet af en rät vinkel från Tarei nor till Dalei nor, mellan hvilka sjöar öknen drager sin nordost- liga gränslinie, stöter den resande på ryska rikets yttersta vaktstation mot Mongoliet, Tschindan turuk482, så är dess namn, ligger vid Onon b or sa, som icke långt från staden Nertschinsk faller i Schilka. Orten egde nu om- kring 60 hus, bebodda af kosaker, hvarförutom 2 verst längre nedåt floden stod en kasern för uppsyningsmän och arbetare, de der om somrarne för kronans räkning och ma- 157 gasinerna i Nertschinsk här sysslade med skörden ur när- belägne saltsjöar. Kommer vandraren om sommaren, för- tjuses han af en yppig vegetation. Öfver alt i floddalarne och på steppen synas nomadiserande Tunguser och deras jurter. Men sker hans besök, såsom Cochranes år 1822, om vintern, skall han finna alt helt annorlunda. Isande vin- dar ila öfver hårdfrusen mark; orkanerna och yrsnön hafva jagat bort Tunguser ne; månge kosaker hafva dragit med dem. I Tschindan turuk är alt kusligt och ödsligt. Då Laxman, såsom framgår af det följande, bodde här om vintern 1782—83, sluter jag deraf, att han efter sin afdankning till en början erhållit såsom nådebröd någon syssla vid de vidlyftiga, stundom af mer än 700 arbetare betjenade saltverken, helst han af gammalt var förfaren i salthandte- ringen. För sin familj höll han dock qvarter i den norrut belägne staden Nertschinsk; ja derstädes blef han ock sjelf under loppet af året 1783 anstäld — såsom „Isprav- nik" 483. För detta oförmodade uppdrag, — i hans närvarande läge dubbelt välkommet för arfvodets skull, — hade Lax- man att tacka det af ukasen484 i mars 1783 angående ut- vidgad provinsialstyrelse framkallade bryderiet att få en mängd nyinrättade tjenster besatta. Bl. a. infördes då i hvarje af ståthållarskapets 17 kretsar s. k.: 1) Öfverlandsrätt, „ujesdnij sud", för kriminela mål, presiderad af en „kretsdomare", 2) Landsrätt, „semskij sud", för polisärenden, immissioner och exekutioner, hvars ordförande kallades „ landskapten" eller „ispravnik", valdes på 3 år och hade i lön 250—375 rubel, 3) Förmyndarenämnd, och 4) Ordningsrätt med en „raspravnik" i spetsen. Den beställning vår pastor-akade- miker-bergsråd-hofråd-ispravnik nu innehade, motsvarade så- ledes ungefär en länsmans post hos oss. Man får väl för- moda, att han skötte den behjelpligt. Säkert är, att hans gamla ifver för alla naturalhistoriska frågor, äfven under de bistraste förhållanden, fortlefde oför- minskad. Nämnom först hans meteorologiska bemödanden, hvilka gåfvo ett nytt uppslag i ämnet. Väl underrättar han 158 oss endast om några märkligare fall, dem han observerade i Tschindan under en månad, från 3 december 1782 till 2 januari 1783, men dessa iakttagelser stodo icke en- samma. Fastmer vitnar det bref, hvari de meddelas, om långvarig ihärdighet på detta håll, äfvensom uppgiften rö- rande korresponderande temperaturmätningar nogsamt röjer, huru rationelt han bedref denna forskning. Han skrifver: „Jag observerade med fyra af mig sjelf gjorda termometrar A B C D. Den -/g december 1782 om morgonen kl. 2 var i Tschindan tumkin (läs: turuk), en fästning vid Onou i Daurien, belägen vidpass under 50° nordlig bredd, qvicksilfret i A och B nedsjunket till 210 graden efter De 1'Isles skala; men i C och D, hvilkas kula knapt håller 3 londoner linier i diameter, hade det fallit 310 grader i röret, och i kulan fans väl för 100 grader tomt rum. Qvicksilfret liknade ett bladigt amalgama. Kl. 9 vär- det vid 207 grader åter flytande. Med termometrarne A och B, hvilka hängde bredvid C och D, hade ingen förändring för sig gått. På samma dag stod min termometer i staden Nertschinsk på 220 och i hyttan Nertschinsk på 215, utan någon förändring. Den T3T december var kölden lika sträng, men jag hade blott uthängt A och B, hvilka 1765 vid 225 samt 1766 och 1768 vid 254 grader förblifvit oför- ändrade485. Den fj december frös qvicksilfret i C och D åter för 48 timmar; den j^^ efter solnedgången frös det å nyo ända till följande dag kl. 9. Termometrarne A och B visade 216, men C och D hade sjunkit lika lågt som de förre gångerne. I Verch Milui (läs: Wilui) ostrog, upp vid Milui (Wilui!), som flyter i Lena, observerade bergsge- schvornern B an ner488 med en af mig erhållen termometer och i akt tog den 7, 8 och 9 november g. st. en köld af 231 grader, qvicksilfret frös och förblef så i 2 månader". ^Qvicksilfret till desse termometrar köpte jag, kort före min afresa till Daurien, i kejserliga hofapoteket i Peters- burg, der man försäkrade mig, att det var renadt med spets- glans. Jag har dermed fylt flere termometrar och erhåller så ofta fruset qvicksilfver, liksom bestående af fjädrade blad, 159 så snart kölden enligt De 1'Isles är 210 gr. Beträffande der- emot A och B, hvilka jag fylt med qvicksilfver renadt af mig sjelf, förmodar jag, att de hålla ut en ännu strängare köld, än någonsin bemärkts i Sibirien, utan att frysa. Vin- tern 1783 var det icke kallt nog, att qvicksilfret i C och D kunnat stelna". Dessa Laxmans experiment äro visserligen nu mera, och sedan man kommit till full visshet om qvicksilfrets verk- liga fryspunkt, endast ett minne från meteorologins barndoms- dagar. Men hvilket uppseende de väckte, kan slutas icke blott deraf, att genom petersburgske lärdes försorg det ofvan lästa meddelandet487 under egen titel, „t)ber das Gefrieren des Qvecksilbers, vom Hrn Hofr. Laxman", honom sjelf ove- tande, aftrycktes i tidens förnämsta kemiska journal, men ännu mer af de försök akademin och enskilde i anledning af dem hastade att anställa 488. Blef dervid noggranheten af Laxmans iakttagelser enhälligt prisad, så berättigar detta intyg oss åtminstone att för misstagen mindre skylla honom än vetenskapens d. v. ståndpunkt. Men nejden kring Tschindan egde äfven andra ma- ningar för en forskare af hans mångsidighet. I granskapet låg, förutom de vanliga saltsjöarne, den redan nämnda T sa- gan nor, hvars natronhalt han så lyckligt tillgodogjorde vid sin glasberedning i Schilkinsk. Blott 20 verst derifrån sträckte sig, mellan Ononborsa och dess parallelflod Tur g a, berget Adon tschalon, bekant för sina vackra utsigter och sin mineralrikedom. Här gjorde han flera dyrbara fynd, bland hvilka några särskildt beprisas. Så var han den för- ste489, som på stället bröt den sköna, sedermera af Pallas vidlyftigt beskrifna oäkta Smaragd eller, enligt då bruklig terminologi, grönaktig SJcörl, hvars ofta 7 till 8 tum i längd och 1 tum i diameter hållande sexkantiga kristaller genom- skäras af andra i svart färg utan minsta blandning. Här- ifrån hemtade han ock den Bergkristall med aqvamariner, som blef en prydnad för samlingarna i Petersburg490. Likaså anmärkningsvärd var en ur bergsryggen Inlon vid T are i nor tagen Onyx art i hvita och gråa lager491. Ett antal på 1G0 dessa eller föregående år gjorda mineralogiska förvärf hafva redan förut citerats (sid. 150). Hvad zoologin angår, egde Tschindan en ganska stor märkvärdighet. Der höllos nämligen af den i nejden före- kommande egendomlige, otämjelige vildhästen, Eqiius hemio- nus, Mongolernes Bschiggetei (= lång öra), icke färre än 7 exemplar lefvande. De gåfvo honom goclt tillfälle till iakt- tagelser, hvarom han framdeles492 insände en redogörelse till akademin. Endast rörande hans på denna tid bedrifna botaniska forskningar kunna inga säkrare detaljer anföras, då så väl året som den närmare lokaliteten för en mängd af honom ,,i Daurien" tagna växter493, — t. ex. Convolvulus sibiricus, Azalea lapponica, Andromache ericoides, Clematis viliccTla m. fl. — äro okända. Säkert är blott, att han icke försummade detta sitt älsklingsföremål. Vi hafva ju dessutom hört af Porthans bref, att hans hopp om förbättring i det sorgliga öde honom öfvergått, väsendtligen hvilade på verkan af den örtsamling, han haft nåden att genom sine till Petersburg i sådan afsigt sände söner hembjuda rikets tronarfvinge. XXII. Året 1784. Laxman benådas. Anställes som mineralogisk re- sande vid kejserl. kabinettet. Bosatt i Irkutsk. Lif- vet der. Första färd till Kultuk vid Baikal. Orten Laxmana. „Yon Gängen in Granitgebirgen". Efter två års pröfningar randades för Laxman lyckli- gare dagar åter. Många orsaker samverkade dertill. Ut- slaget om hans suspension tyckes icke varit enstämmigt, ty det hände blott i sådana fall att kejsarinnan, på supplik till hennes kabinett, upphäfde senatens dom494. Enligt Porthans anförda bref, saknade icke heller Laxman inflytelserike före- språkare. Det påräknade nådiga förordet från storfursten Pauls sida kan så mycket hellre förmodas hafva vunnits, 161 som man vet, att hans höghet intresserade sig för naturve- tenskaperna, och verkligen befinnes nådigt ha emottagit för- liringar af Lax man (jf. sid 191). Dock äfven oberoende af alt detta, var den afdankade genom händelsernas gång vorden en för kabinettet högst behöflig person. Hans förolyckade redovisning hade i sin mån påskyndat den reform, hvilken ledde till bergskollegiets upphäfvande (jf. sid. 15 G). Rikets bergväsende, efter hand i alla detaljer stäldt under kejserliga kabinettets tredje af- delning, fick en särdeles omhugsen chef i general Peter Alexandrovitsch Soimonov. Bland andra åligganden, hvilka den förra styrelsen försummat, var ock det att låta eftersöka dyrbara stenarter till förskönande af de kejserliga palatsen ni. m. Må hända hade Laxman just derför i sitt ofta citerade betänkande påpekat denna angelägenhet, för hvars skull han till och med föreslagit, att det nertschin- ska kansliets stat skulle ökas med en särskild juvelerare (jf. sid. 144). Alt nog, man föll på den lyckliga idén att för ändamålet göra bruk af hans egna insigter. Han blef följ- aktligen anstäld som mineralogisk resande vid kejserliga ka- binettet, med årlig lön af 600 rubel, — naturligtvis „pro- goni" icke deri inbegripna495. Medan jernet var varmt smidde hans vänner än mer. Det hade händt så gynsamt, att akademins mot honom ogynsamt stämde direktör Dom äsch ne v 1783 blifvit afsatt och efterträdts af furstinnan Daschkov. född V or o nz o v. „Madame le president et directeur" var väl dugtigt snål, men klok och vetenskaperna huld samt särskildt road af mineralogin. Vid ett tillfälle, då hon rest från staden, re- kommenderade det akademiska plenum i maj 1784, hos hen- nes vikarie senator Strekalov, Lax man till den årspension, stor 200 rubel, hvilken ofta gafs åt förtjente akademiker. Proceduren kunde visst tyckas ovanlig, ty slika ärenden till- hörde ensamt direktörens initiativ, men Daschkov stadfäste dock vid sin återkomst i september hvad som skett496. Det synes nog, att Laxmans forne embetsbröder äfven ville på högvederbörlig ort och inför offentligheten gifva skäl ii 162 för sitt förord. Kejsarinnan behöfde blott egna några blickar åt det under hennes eget hägn af Pallas, i oktober 1784, utgifna stora praktverket „Flora rossica" för att flerstädes redan i företalet stöta på namnet Lax man, denne „egregius observatör, qui floram sibiricam plurimis novis speciebus auxit et nunc Sibiriae redditus eodem, quo in scientiam na- turalem semper ferebatur, indefesso studio augere pergit". Att hans meteorologiska bref af 17S4i| maj med akademins goda minne blef publiceradt och cleri meddelade observatio- ner, vid särskildta kontrollförsök, hedrade med största erkän- nande, har redan erinrats. Under ljusnade utsigter flyttade således Lax man till Irkutsk, der han för sin återstående lefnad blef bofast. Af resande (Sievers, se nedan) höra vi, att han stält sin hus- liga inrättning så trefligt som möjligt. Besökande märkte genast af samlingarna och öfriga anordningar, att de trädt in hos en ifrig naturvän. Mycken omsorg var, icke annor- lunda än fordom i Barnaul och derefter i Petersburg, nedlagd på trädgården med dess drifhus. Sibiriska och utländska väx- ter, utsatta dels till prydnad, dels till studium och acklima- tisering, profvades vid hvar andra; hvarken den för dessa nejder ännu så godt som obekanta potatisen eller körsbärs-, äppel- och persiketräd saknades. Icke dock för att njuta, hvila eller ens rasta, men blott för att ega en lämplig ut- gångspunkt vid nya ströftåg i vetenskapens ärenden hade Laxman valt sitt hem i Sibiriens yppigaste och umgängsam- maste stad. Och verkligen var orten med hänsyn till hans vidt- famnande planer sällsynt fördelaktig. Likt en oas i ök- nen, drog det i Baikals närhet belägna Irkutsk497 till sig alla Asiens handelsvägar, samt med dem folk af mångfaldi- gaste öster- och vesterländska ursprung, enorma kapital och den lifligaste affärsrörelse. Stadens folkmängd och välstånd stego år från år; den räknade redan 20,000 invånare, 12 kyrkor, deribland en luthersk, några skolor, deribland en för Japan eser, bibliotek, naturaliekabinett, teater, förutom banken, hospitalen och andra vanliga publika anställer. För 1G3 sin omåttliga lyx redan kalladt Sibiriens Petersburg, utmärkte sig Irkutsk tillika för den största gästfrihet; generalguver- nören Jakobi, ståthållaren Lamb och en miljonär Med v e- nev höllo öppen taffel samt gåfvo hvarje vecka turvis diner och bal. Inbyrdt i materiela intressen, utestängde Irkutsk lik- väl icke all litterär odling. Dennas förmedlare voro, såsom det uppgifves 498, särdeles de talrike privatlärare, mest Po- lacker, Svenskar, Fransmän och Jesuiter, hvilka funnos i alla förnämligare familjer. Också vetenskaperna egde sina sak- förare. Här bodde den naturkunnige Karamyschev och en mycket beläst grefve Manteuffel; här gästade esom- oftast utländske forskare: så i början af 1785 Fransmannen Patrin, Pallas' korrespondent, och mongolisten Jährig, vidare år 1786 och följande Billings med sin stora expe- dition, år 1787 en högst originel Engländare Ledyard (hvil- ken ock besökt Finland), år 1788 Lesseps, derefter Sie- vers, m. fl. Dessutom var Irkutsk medelpunkten för de rese- och upptäcktsföretag, hvilka föranledde rysk-amerikan- ska kompaniets uppkomst och f. n. leddes af den energiske köpmannen Schelichov499, grundläggaren af faktoriet på Aleuterön Kadjak samt en bland de tidigare navigatorerne (1783—1787) af hafvet mellan Asien och Amerika. Laxmans mål låg dock fjerran utom stadens äflan och gränser. Ut måste han. En exkursion till bergstrakten kring Baikals s. v. hörn, det sedermera genom hans fortsatta forskningar och fynd så namnkunniga Kultuk, sysselsatte sedan länge hans håg, kanske blott desto mer lockande, emedan så väl Pallas och Sokolev som Georgi år 1772 lemnat det å sido, ja Pallas t. o. m. försäkrat500, att hvar- ken mineralogiska eller botaniska skördar der vore att vänta. Hade Laxman sett stället redan 1766? Svaret ovisst (jf. sid. 40). Men vare sig hans öga eller endast aning skådat nejdens betydelse, tröttnade han ej, väl anstäld i Irkutsk, att gång på gång besöka och åter undersöka det. Sjelfva traditionen har hållit hans trägna mödor räkning, ty ännu den dag som är namnes på stranden mellan bäckarne Slu- 164 dj ankas och Pochabichis mynningar, hvarest hans for- skarhydda fordom stod, en ort Laxmana, — „till förevi- gande, säger geografen Ritter501, af denna geognostiska märk- värdighets upptäckare". Laxmans första säkert kända utflygt hit verkstäldes mot hösten 1784. Enligt sitt nedanför intagna resebref, tyckes han denna gång afsett att likasom inledningsvis studera de orografiska förhållandena utåt sjöns och landets böjningsbåge i söder. Om färdens förlopp och yttre detal- jer talar han efter sin vana föga eller intet. Senare skil- dringar tillstädja dock en något närmare orientering i den omgifning, dit vi nu och ofta framdeles skola följa honom. I våra dagar leder från Irkutsk en beqväm chaussée502 i rakt sydvestlig rigtning till den blott 100 verst aflägsna poststationen och strandbyn Kultuk, hvarest högbergen och den märkvärdiga genom dem brutna vägen begynna. För Laxman stod blott en vida längre omväg till buds, — två sidor af triangeln på chausséens grundlinie. Första tredje- delen af denna sträcka förde An g ar a uppåt till stället, der floden genom klippan bryter ut ur Baikal. Man säger503 att blicken, då han från denna punkt ilar hän öfver det ma- jestätiska „heliga hafvet", gamla verldens största sötvatten, mot Transbaikaliens på andra kusten blånande fjell, öfver- väldigas af en utsigt, hvilken i skönhet och storhet förenar alt hvad Alperna, Kaukasus och Kordillererne samfäldt förete. Här måste den, som vill inåt bergen, bestämma sig antingen att fortsätta sjöledes i vestlig kurs eller att till lands gå viken omkring. Laxman har vid skilda tillfällen begagnat hvardera alternativt, — denna gång, såsom det tyckes, det senare. Första intrycket af naturen i Kultukfjellen är, om vi tro Meglitzki504, ödsligt nedslående. „Man tanke sig, sä- ger han, en bergstrakt genomkorsad likasom ett nät af vilda strömmar och bäckar, klädd med nästan ogenomtränglig ur- skog, i hvars skugga en frodig snårvegetation fattat fäste på det öfver alt utbredda mosstäcket, hvilket blott på de brantaste strandklipporna och bergstinnarne träder till baka 165 för grusmassor: så skall man lätt inse, att naturforskaren här får kämpa med svårigheter, hvilkas öfvervinnande till det minsta påkallar ifver och god vilja. Fåfängt ser han sig om efter blottade ställen, som kunde lemna tillfredsställande upplysningar om de plutoniska klipparternas ömsesidiga för- hållanden, om skifferarternas egentliga strykningslinier, om schikternas lager och ålder. Mödofulla dagsresor förgå, och vandraren ser intet annat än skog, mossa och forsens sten- grus". Jo han ser dock äfven annat. Han ser i denna skogs- enslighet ett djurlif, så rikt och omvexlande, så fritt och ostördt, att det enkom tyckes sparadt för Räddes505 fina iakttagelse och fängslande penna. Han ser vid solens upp- gång scenerier, för hvilkas imposanta prakt knapt Selski506 „i ofrivillig tillbedjan och andakt" funnit nog hänförda ut- tryck. Men han kan ock, blott han eger Laxmans skarpa, lugna öga, i sjelfva klippornas och klyftornas stenskrift ut- läsa ett lärorikt kapitel ur skapelsens stora bok. Laxmans meddelande507 har af annan hand fått den passande titeln: „Von Gängen in Granitgebirgen" och lyder sålunda: „På sydsidan af Baikals vestlige ände, kallad Kul- tuk, stryker en Granitrygg fram till sjön. Den öfver 50 famn höga och branta samt till 800 famn långa, men vida bredare udden består helt och hållet af mjölkfärgad Qvarts, hvilken sällan plägar bilda hela berg. Derefter visar sig en finkornig, än qvarts-glimmer-spatig, än blott qvarts-glimme- rig granit, och denna Granitblandning är gångartadt klyftad, — en märkvärdighet så sällsynt, att den till och med af någre orografer betviflas". „ Ungefär 300 famn från qvartslagen framträda flera parallela gångar, hvilka vid östliga sluttningen mot bäc- ken Sludenaja (läs: Sludjanka) stryka från vester mot öster. Den mägtigaste af dem är 4 famn, de öfriga ringare och falla samtligen nästan lodrätt. Det mägtiga, man kunde nästan säga liggande salbandet består af svart, fjällig Glim- mer. Härpå följer en finkornig, grönaktig, skör Qvarts med insprängda gröna glimmerkristaller. Qvarts en intager 1/3 af 166 det hela, och sluter sig till en hård Fältspal, som uppfyller den nordliga och större hälften af gången, hvari ofta pris- matiska skörlkristaller äro inneslutna". nSkörlen är grön, genomskinlig eller grumlig, fyrsidig eller pyramidformig, och några kristaller närmare 5 fot långa och 15 tum i diameter; men de äro kubiskt sönderklufna, hvarföre det är omöjligt att få dem hela. Äfven glimin er- kristaller äro ofta insprängda i fältspaten. Denna slutligen ligger på qvartsig granit, hvari blott få spår af spat och glimmer förekomma. För öfrigt är gången längs den branta sydostliga sidan af berget synlig ända till SI udj ankas vat- tenyta, och har vårflödet i den blöta, sandiga qvartsen ut- borrat en 4 famn djup och 2 famn hög grotta. Den bladiga, grönaktiga glimmern framträder, alldeles såsom det blifvit sagdt om skörlen, i prismatiskt pyramidaliska kristaller af 3 till 9 sidor". „Naturforskarene äro benägne att anse hela B ai k al- nejden för verkning af en katastrof; men vid berget kring sjöns vestliga slut, eller Kultuk, tyckes mig alt hafva upp- stått genom en stilla för sig gången bildning. Den här upp- visade strukturen af berget å daga lägger, huru bergarterna lägrat sig efter förvandtskapslagarne och efter sin mängd. Kristallerna torde må hända redan hafva erhållit sina ytor och kanter, då det torra och våta skilde sig". Några erinringar vid denna framställning synas icke öfverflödiga. En samtidig petersburgsk mineralog Herm ann, som blott 4 år efter publikationen af Laxmans bref faun det värdt att å nyo aftryckas 508, gör dervid ett par anmärk- ningar. Han påpekar nämligen för det första, att qvartsen flerstädes i Ural samlat sig till hela berg. Häraf lider dock Laxmans uppgift om enahanda företeelse på Kultuk-udden intet intrång. Hvad åter, för det andra, vidkommer grani- tens gångbildningar, skall man derpå jemväl ha exempel icke blott i Ural, utan ock i Altai. Men detta är i sjelfva ver- ket en bekräftelse af, och knappast något plus till Laxmans lära, ty han uttalade den samma mycket bestämdt redan 167 efter sin resa till Hvita hafvet, och det just med åbero- pande af sina tidigare observationer i Altai. Vigtigare är utan jemförelse livad Lax man yttrar an- gående hela Baikalomgifningens naturgestaltning öfver huf- vud, ehuru Herm ann, eget nog, icke har något att dervid påminna. Det lider nämligen intet tvifvel, att ju här pole- miseras mot Pallas, och i synnerhet mot Georgi509. Och dock har man, utan att beakta invändningen, utvecklat den sistnämndes teori nära på till en dogm, hvilken bl. a. v. Hoff, Ritter, Erman610 m. il. hylla. Desto större heder åt Lax- man, då äfven de senaste geognostiska undersökningarna afgjordt förneka, att plötsliga vulkaniska eruptioner medver- kat till sjöns och dess omnejds danande. Förmodligen har dock Meglitzki, den gamla åsigtens ifrigaste antagonist, oberoende af sin 70 år äldre föregångare (hvilken han ingen- städes citerar) kommit på uppfattningen af Baikal såsom en småningom skedd inskränkning af en i urtiden ofantlig alpsjö. Huru Laxman vidare tänkte sig saken, skall längre fram (till år 1794) antydas. XXIII. Året 1784 än vidare. Fortsättning med blickar i framtiden. Laxman anlägger glashyttan i Talzinsk. Hans bolagsman Alexander Andreievitsch Baranov. Hyttans öden. „Von Einfuhrung des mineralischen Laugensalzes" etc. Ny epok för hyalnrgin. Såg detta år den egentliga begynnelsen af Laxmans Kul tuk -färder, så gaf det deremot en praktisk afslutning åt de hyalurgiska experiment, hvarmed han på skilda tider och orter, senast i Schilkinsk, varit så ifrigt sysselsatt. Derom läses i en framtida uppsats af honom sjelf511 : „Ändt- ligen blef året 1784 det afgörande för införande af det mi- neraliska lutsaltet. Ty på detta år anlade jag i sällskap med herr Baranov glashyttan Talzinsk vid floden Talza, 168 40 verst ofvanom Irkutsk, icke långt från Angara. Der användes till glassmältning ur sand och qvarts endast bitter- och glaubersalt (Mongolernes Gudschir) från Angå, Bar- gusina och Selenginska". „Jag känner mig, säger han, mycket lycklig och till- freds att genom enkla försök hafva framkallat en ny och vigtig epok för glassmältningskonsten, och vill icke spetsfun- digt söka utgrunda de orsaker, hvilka åstadkommit så utom- ordentliga företeelser. Då vi ganska litet kunna intränga i naturens hemligheter, öfverleinnar jag alla systematiska al- fonzerier åt dessa eldiga och djerfva snillen, men förblir sjelf en lydig son af kemins fäder. Har jag i min ungdom, vid tron på flogiston, haft lyckan att till skogsbesparing uppvisa onödigheten af pottaska i glasfabrikationen, så kan jag i min svalare ålder mycket lugnt instämma med upprorsstiftarne mot flogiston deri, att bittersaltets vitriolsyra, under medver- kan af värme, förenar sin lifsluft med kolpulvret samt sålunda skiljer sig från sitt grundämne". Han förklarar det förra af de redan ofvan (sid. 152) närmare beskrifna experimenten sålunda: „Jag iakttog der- vid, att naturen handlar efter underbara förvandtskapslagar; det antända brännstoffet förenade sig i blandningen med bit- tersaltets vitriolsyra och bildade en svaflig produkt, medan en del af lutsaltet, frigjordt från syran, förenade sig med kiselj orden och förvandlade den till glas". Om det senare försöket heter det åter: „Mig tyckes, att den hastiga glödg- ningen i smältdegeln utdrifvit saltsyran genom en del af flogiston, men qvarlemnat dettas största och färgande del, för att meddela åt glaset den fullkomligaste ogenomskinlig- het, en ovanligt stor smältbarhet och en glänsande svärta". Teorins gammalmodiga torftighet förminskar icke bety- delsen af sjelfva faktum. Ett vigtigt teknologiskt problem var löst och dess gagneliga resultat infördt i lifvet. An- läggningen skänkte sin upphofsman både vetenskaplig och materiel tillfredsställelse. Han vistades ofta der och yttrar i sina bref stor belåtenhet med sina „Talzinska hinder". Fabriken lönade sig desto bättre, som, enligt officiela 169 dokument512, generalguvernören Jakobi i betraktande af dess nytta för nejden, förunnat egaren ganska stora privilegier; till byggnadstomter var en areal af i det närmaste 10 dissä- tiner kronojord upplåten mot afgift af 70 kopek dissätinen; för 20 arbetare jemte 300 dissätiner jord till deras bosättning och underhåll erlades om året 25 rubel personen; skatten till kronan utgick med 1 kopek på skilda glasvaror från 10 —20 kopeks försäljningspris. Kunde än ledsamheter, troli- gen mest till följd deraf att de fleste arbetarne voro till Sibirien förviste förbrytare, icke undvikas, erkände dock Laxman513 ännu i sitt sista lefnadsår: „I denna dystra öken bar jag bland många oroliga stunder tillbragt äfven de an- genämaste och lärt mig uppskatta värdet af ett ensamt lif; här står min hytta sedan 11 år i nästan oafbruten verksam- het. Den är den enda i provinserna Irkutsk, Jakutsk och Ochotsk, hvilka härifrån förse sig med sköna glasvaror". Mycken båtnad och trefnad vid förvaltningen af Tal- zinsk beskärdes honom genom hans driftige kompanjon. Denne ännu alldeles obemärkte man var ingen annan, än den längre fram så namnkunnige Alexander Andreievitsch Baranov, Sitkas blifvande grundläggare (på „Baranov" ön i !S:t Georgs gruppen). Månge, och bland dem äfven en talang- full Finne 5U, hafva skrifvit om denne ovanlige köpman, hjelte och organisatör i en person, men ingen berört hans tidigare förhållanden till Lax man; hans egentlige biograf515 förtiger till och med, att den senare hade någon del i talzinska fa- brikens uppkomst, hvilken uteslutande tillerkännes den förre. Mig har dock tyckts, att mannens rykte liknar en rotlös blomma, så länge ingen ens sökt påvisa något föregående och genomgående i hans lifsutveckling. Baranov slog sig ned i Irkurtsk just vid den tid- punkt, då Lax in an som mest äflades att få sin hytta i gång. Förut handlande i sin födelsestad Kargopol i olonetska gu- vernementet samt derefter i Petersburg och Moskva, var han möjligen af gammalt bekant med Lax man. Han blef nu i Irkutsk intressent i dennes glasaffär, jemte det han för egen räkning grundlade ett bränneri i Jakutsk och ut- 170 sträckte sina handelsrelationer öfver Och o t sk och Jischi- ginsk ända till Anadir och de vilde Tschnktserne. Vetgirig och läraktig, fattade B äran o v under inverkan af sin berömde, 10 år äldre affärsvän stor kärlek till natur- studiet och började till och med syssla med populärt skrift- ställeri. Några af honom upptecknade rön blefvo, utan tvifvel genom Laxman, meddelade ekonomiska sällskapet i Petersburg, hvilket i gengäld 1787 kallade honom till leda- mot. Ändå inflytelserikare väckelser återstodo. Då nämli- gen på dessa år 516 den så vinstgivande samfärdseln med Kadjak och andra Aleuteröar hade sin härd i Irkutsk, samt Billings tillrustade sina kryssningar i vattnen mellan Asien och Amerika, bragte naturligtvis Lax man, som ock påtänkte forskningar åt samma håll, dylika företag så myc- ket oftare till tals med sin intelligente bolagsman, som den- nes förbindelser redan gingo halfvägs. I sålunda preparerad jordmån föllo nya händelsers utsäde. Baranov träffades 1789 af stora motgångar. Tschukt- serne utplundrade hans varunederlag vid Anadir och mör- dade tjenstepersonalen; äfven hans öfriga entreprenader slogo till baka. Ruinerad, såg han sig tvungen emottaga ett re- dan tidigare af Schelichov gjordt anbud af en faktors be- ställning på Kadjak. Han afsegiade dit från Ochotsk i augusti 1790, icke anande att han för alltid lemnade gamla verldens kust för att på den nyas gå en banbrytande verk- samhet till mötes (f 1819). Vid bortresan realiserade Baranov sin öfriga egendom i Sibirien, men bibehöll sin anpart i talzinska hyttan. Han stod således fortfarande i beröring med Laxman. Denna omständighet förtjenar påaktas. I hans qvarlåtenskap finnas nämligen äfven bref och anteckningar; en del deraf, så att säga den officiela, har blifvit begagnad af hans lefnadsteck- nare Chlebnikov och af det rysk-amerikanska kompa- niets historiograf Tichmenjev. Säkert skall en noggrannare granskning kunna framleta äfven korresponden&en med hans kanske ende lärare, ty så kunna vi trygt kalla Laxman. Ännu i sista året af sin lefnad har denne i en uppsats 517 171 några vänliga ord om sin bolagsman, livilken, säger han, „sedan 1790 befinnande sig på Amerikas kuster och dervid liggande öar, icke underlåter att enligt sina berömvärda kunskaper anställa iakttagelser". Detta är ju ett intyg, att de meddelat sig med hvar andre äfven i annat än glasaffärer. Också afhöres från annat håll, att Baranov der borta i sin nya verksamhetskrets flitigt sysselsatte sig med läsning och kring sig samlat ett litet bibliotek, ja till och med gjorde utkast till en topografisk beskrifning öfver de amerikanska besittningarna 618. Alt sådant anser jag desto hellre som en direkt följd af Lax mans inflytande, som han sjelf aldrig uppgaf sin gamla plan att besöka Amerika och gjorde många steg emot dess verkställande. Så länge Laxman lefde, gingo affärerna i T al z in sk ganska bra, hvilket ju ej heller var under, då exempelvis ännu år 1789 i hela Sibirien icke flera än 6 glashyttor fun- nos619. Men i bref till tredje man af 1798g klagar Bara- nov520 öfver förluster: 'han hade vid sin bortflyttning till Amerika häftat i fabriken för en skuld af 4,000 rubel, men i stället lenmat materialier, öfver hvilka han likväl ej fått redovisning af Laxmans arfvingar, de der blott låtit hyttan förfalla'. Saken har sin riktighet. Arkivet i Irkutsk förvarar en af den aflidnes enka „Katerina Ivan o va Lax man o va" 1799 V egenhändigt undertecknad ansökan521 hos d. v. krigs- guvernören Lezano om ökad arbetshjelp vid fabriken, enär af dess underlydande, 8 afgått till kronan och bland de åter- stående 12, flere redan voro orkeslöse. Hennes framställning bifölls, och fabriken bedrefs derefter med 20 — 30 arbetare. Men nödig tillsyn saknades, helst ingen af enkans månge söner stannade på orten. Hon såg sig derföre 1813 tvungen att sälja hyttan till en köpman i Irkutsk vid namn Sol da- to v. Denne förenade dermed en fajansfabrik och bragte affären upp. År 1824 finna vi Talzinsk åter omnämdt i ett derstädes af den poetiske Martos522 skrifvet bref. En- dast hade hyttan redan fått en svår rival i det stora krono- etablisementet vid Telma523, också en biflod till Angara, i 172 närheten af Irkutsk. Ännu i våra dagar torde dock Lax- mans anläggning bestå, ty bland de 4 glasbruk, som upp- kommit ensamt i irkutska kretsen, tyckes Talzinsk vara det samma, hvilket Rådde524, utan namngifvande, förmäler sig ha besökt vid stranden af Baikal, ej långt från Angaras myn- ning åt öster. Laxman kallar, såsom vi funnit, sin glassmältnings- metod epokgörande. Deri ligger enligt andres intyg ingen öfverdrift. Det dröjde dock länge, innan den blef allmän- nare känd. De tidigaste underrättelserna äro från året 1786, då han med tvenne bref, det ena af 3CJ° till akademin i Pe- tersburg, det andra af T\ till Pallas insände prof från sin hytta i Talzinsk, hvarpå båda dessa auktoriteter konsta- terade profvens utmärkta beskaffenhet. Icke förr än 1789 och 1793 blefvo dock dessa helt korta notiser offentliggjorda525, sistnämnde år jemväl ett intyg om framgången af hans ena- handa försök i Schilkinsk (se sid. 152). Först 1796 utkom på tyska den här ofta rådfrågade uppsatsen „Von Einfuhrung des mineralischen Laugensalzes anstått der Potasche auf den Glasfabriken", med Pallas' tillägg: „Eine Entdeckung von Hrn Hofrath Laxman", samt 1798 rysk bearbetning deraf526. Genom en lofordande an- mälan och recit af det lilla arbetet, införd 1799, då Lax- man redan länge var död, i hans ungdomsväns J. Beck- manns mycket spridda Physikalisch-ökonomische Bibliothek (Bd. XX), blef saken ännu mera känd. Samtidigt uppdy- kade likväl vissa tvifvelsmål. Så skrifver Georgi527, efter en kort redogörelse öfver glasfabrikationen i Talzinsk: „Man vill dock hafva funnit, att detta fabrikat icke eger det van- liga glasets oförgänglighet, utan i fria luften småningom blir skört samt stundom spricker af sig sjelft; detta torde väl härröra af icke fullt undanskaffad vitriolsyra och ännu mer af qvarblifvet koksalt". Vi anmärka blott, att denna an- märkning redan var gjord 1790 af Laxman sjelf, som således haft tid att förbättra sin metod. Det nyaste utlåtandet är af K arma sch, i hvars Ge- schichte der Technologie 528 läses: „ Det tidigaste omnämnan- 173 det af glaubersalt vid glassmältning förekommer i den af Kretschmar 1G60 i Wittenberg utgifna beskrifningen af Rie- sengebirge; men Laxman var den förste, hvilken (1764, 1766) dermed anstälde försök i stort samt till och med (1784) an- lade en glashytta, hvarest såsom flnssmedel uteslutande skulle begagnas glaubersalt". „Vid försök, hvilka efter Laxmans metod utfördes i Senftenberg i Sachsen vid slutet af 18 århundradet, under medverkan af Lampadius, visade sig, åtminstone i början, stora svårigheter. År 1798 sysselsatte sig Oesterreicher, lä- kare i Ungern, med samma föremål och erhöll 1801 af öster- rikiska regeringen ett privilegium för sin metod af glauber- glas fabrikation, hvilken han till 1805 skall ha utöfvat på ett glasbruk vid Oedenburg, men hvilken vid de 1813 och 1815 företagna embetsprofsmältningarna blott ofullkomligt bekräftades. Emellertid hade sedan 1803 vid bayerska glas- hyttor flerfaldiga försök med det af Laxman bekantgjorda förfaringssättet utan tillfredsställande resultat verkstälts, i hvilka von Baader hade del. Den sistnämnde uppfann 1808 ett förändradt förfaringssätt, hvarigenom 1811 godt glas i stort frambragtes. Ännu bättre visade sig en af v. Gehlen 1809 angifven och 1813 pröfvad föreskrift". „Sedan denna tid utbredde sig användningen af glauber- salt snabt i böhmiska och andra glasfabrik, efter det genom insigtsfullt ledda talrika försök i kejserliga spegelhyttan i Neuhaus nära Wien upplysning vunnits angående de vigti- gaste dervid i betraktande kommande frågor. I Sachsen fabricerte Fikentscher i Zwickau glaubersaltglas sedan 1815. 1 Frankrike hade Pajot Descharmes kort före 1800 gjort några försök, hvilka likväl icke följdes; 1810 angaf Leguay glassatser med glaubersalt, hvilka blefvo patenterade för glasfabriken i S:t Gobain, men först sedan 1826 vann bruket af glaubersalt utbredning i de franska fabriken". Kanske hade många af dessa omvägar och omförsök kunnat undvikas i fall upptäckaren sjelf kommit i tillfälle att inlösa sitt i beskrifningens slutord gifna löfte att utför- ligare behandla frågan. Troligtvis granskas hans metod i de 174 af Karmas ch så rikligen åberopade teknologiska arbetena, hvilka dock ty värr icke varit mig tillgängliga. XXIV. Åren 1785-178C. Laxman jemförelsevis sällan omtalad af sin sam- tid. Blandade notiser i zoologi, botanik, meteoro- logi, mineralogi. „Sorex caecutiens". Bekantskap med Lindenan. Biet" till Bergius. Billings' expedition (1785—94); Laxman derifrån utestängd. Någon torde förundra sig, att medan Laxman nästan dagligen utvidgade sitt forskningsfält, hans namn efter hand alt mindre ofta nämndes, ja nästan tycktes bortglömd t i of- fentligheten. Skälet dertill bör sökas dels i hans medde- landens tilltagande knapphändighet, dels, och ännu mer, i deras fördröjda publikation. De hamnade vanligen i peters- burgska akademins akter eller i Pallas' Neue nordische Bei- träge, tvenne periodiska skrifter, af hvilka då för tiden den förra höll sig 3 till 4, den senare 5 till G år efter det lö- pande. Voro sålunda de i och för sig sparsamma sibiriska notiserna vid framträdandet alt annat än färska, så frångick dem desto hellre den dragningskraft nyheter från fjerran länder annars pläga utöfva, som utgifvarene gemenligen vid trycket än yttermera reducerade dem och i synnerhet om- sorgsfullt uteslöto alt, som rörde författarens egna öden. Sannolikt är dessutom, att äfven Lax mans penna egt någon anpart i det manuskript för nämnda Beiträge, hvilket 1785 spårlöst förkorn, och hvarigenom Pallas nödsakades att upp- skjuta det afsedda bandets529 utgifvande ända till 1793. En öfversigtlig sammanställning530 af de data man kän- ner ur Laxmans arbetsjournal under nu föreliggande bien- nium, vid handen ger: Att han 1785: a) i januari, med bref till Lepechin insändt en kista växtrötter för akademins botaniska trädgård; b) den 22 februari, till Euler en kata- log jemte mycket hafsprodukter och ett nytt £Wr-species; 175 c) den 26 april, till akademin en hop frösorter, insamlade i skogsdalarne mellan Irkutsk och Baikal; d) verkstält den forskningsfärd, hvarom antydan i e) nedanför intagna bref af 15 oktober till Bergius. Samt 1786: a) den 19 januari öfverstyrt till akademin »intressanta upplysningar" om Lapis lazuli och iakttagelser i Jakntsk öfver naturligen fruset qvicksilfver, hvarmed frön för botaniska trädgården, några halfgenomskinliga vulkaniska fossil samt en af Linden au erhållen beskrifning öfver A mur och kringliggande ryska gränsorter; b) den 8 och 12 april tvenne bref till Euler, innehållande dels de redan berörda detaljerna från Tschindan om djuret Dschiggetei (sid. 160), dels en mycket praktisk föreskrift, huru växter skola in- läggas utan risk att skadas vid försändning; c) den 5 au- gusti särskildta bref till Euler och Pallas om en å nyo ut- förd exkursion i Kultukbergen, samt observationer öfver solförmörkelsen den 19 januari e. m. i Ochotsk, äfvensom termometerstånd för halfåret från senaste 15 oktober; d) den 30 september, till akademin med glasprof från Talzinsk; e) den 18 november, till Pallas förutom glasprof de längre fram (sid. 184) aftryckta underrättelserna om Baikal nejden. Någon synnerlig uppmärksamhet kunde naturligtvis de allra flesta af dessa helt kort och utan hvarje personlig re- lief förtecknade enskildheter icke tillvinna sig, utsmulade som de blefvo för allmänheten under den långa perioden 1788 — 1793. Men härtill kommer, att icke ens den mate- riela vinsten af den ihärdige forskarens bemödanden rönte tillbörlig omvårdnad. Pallas visade sig rätt påpasslig, när något för gången rörde honom, såsom han exempelvis redan i maj 1785 kunde för sin Flora rossica (II, 56) beskrifva en i kejserliga trädgården blommande Andromeda ericoides, hvil- ken uppgått af de vid Nert schas källor tagna rötter, Lax- man vid årets början insändt. Men prefekterne för akademins museer, särskildt botanisten Lepechin och zoologen Ose- retzkovski, läto mången uraktlåtenhet komma sig till last531. Ett par bevis. Ruprecht532 beklagar förskingringen af nyssnämnda marina; vi tillägga att de utan tvifvel voro 17G samlade i den så föga undersökta nejden af Ochotsk ge- nom Lax mans son Adam, ty ännu hade han sjelf ieke varit der. Samma öde träffade hans med stor möda ocli omsorg hopbragta meteorologiska material533. Förloradt gick likaså det typiska exemplaret af omförmälta Sorex-art, hvil- ken han fångat vid Baikal. Dädan ledsam oreda i syno- nymiken! Ty väl läses i akademins handlingar534 en liten uppsats »Sorex caecutiens, auctore E. Laxman o, conventui exhibita die 12 maji 1785", men om sjelfva djuret hafva zoograferne icke upphört att tvista. I början tyckes man till och med hållit det för en Mus mimitus 535; derefter sam- manfördes det af Pallas, hvilken någre nyare följa, tvärt emot upptäckarens bestämda förklaring, med hans förut vid Barnaul funna Sorcx pygmaeus (jf. sid. 27). Ändtligen har man vid caecutiens gissat än på cxllis (Fischer), änpåpw- milus (B ra n dt). Ett votum decisivum blir väl, vid saknad af sjelfva det t vistiga föremålet, för alltid omöjligt. Lyckligtvis tillåta några af förteckningens i biografiskt hänseende vigtigare antydningar, med livad dertill sluter sig, en fullständigare och tillförlitligare utredning. Vi beröra främst Lax m ans förhållande till L i n d e n a u fi36. Denne, egent- ligen veterinär, men titulerad fänrik, hade redan på 1730 talet såsom tolk åtföljt Muller, St eller och Fischer på deras resor samt derefter qvarstannat i Sibirien. Bosatt icke långt från Irkutsk i en by nedåt Angara, der han vid bäcken Osa köpt en liten hydda, lifnärde sig den hederlige men något envise gubben nödtorftigt genom salpeter-brytning ur klyftorna kring B al a g an sk. Lax man, som ofta färdades i nejden, fattade sådan vänskap för den mångerfarne enslin- gen, att han erbjöd honom sorgfritt uppehälle hemma hos sig i Irkutsk. Men Lin den au ville icke flytta. Omgifveu af en vacker natur, — „Nichts känn reitzender sein etc." utbrister sjelfve den torre Fischer (II, 740) vid tal om Osa, — af sina minnen och hvarjehanda samlingar, tyckte han sig, ehuru fattig, sakna intet. År förgingo, och han lefde förnöjd på sin kärvordna jordlapp. Här träffade honom slutligen 1795, ett 177 sorgligt slut: 95 årig blef han med bostad samt alla sina papper och anteckningar ett rof för lågorna. Men många råd och upplysningar, mången nyttig fingervisning vid sina ströftåg, hade den yngre forskaren dessförinnan inhemtat af den gamle fänriken. Uppgiften om brefvet till Bergius förekommer säkert läsaren ganska oväntad, men det förklarar sjelft sin anled- ning. Erinras bör härvid, att ehuruväl de förr så trägne korrespondenterne redan på åratal icke haft någon direkt förbindelse med, de ingalunda derföre varit begrafne för hvar andre, enär ju vid Laxmans öfverflyttning till Sibirien, hans transaktioner med den stockholmske lärde öfvertagits af Pallas537. Troligen genom denna mellanhand först antydd, hade nyheten om en af Laxman tillärnad längre upptäckts- färd hållit i sig och vunnit stadga. Intet under altså att Bergius, den ifrige botanisten, ändtligen af Laxman sjelf äskat närmare underrättelser. Ty värr har Bergii skrifvelse icke återfunnits, men Laxmans, ur många synpunkter upp- lysande svarsbref538 lydde som följer: „Talzinsk den 15 oktober. Högst oförmodadt hade jag äran att bekomma herr professorns bref af den 10 mars 1784 för fem dagar sedan vid min retur från södra ändan af Baikal sjön. Äfven så angenämt var det för mig att finna mig ihågkommen af en ibland Europas vittraste lärde. Skulle jag få den hedern att oftare öfverraskas på detta sätt, så torde jag kanske ega nog svaghet att börja tänka om mina talzinska lunder ej mindre än de vittre Grekerne om sin församlingsort vid Athen och Romarne om nejden af Puteoli". „För lyckönskan till min förestående resa till Österhaf- vet aflägger jag ödmjuk tacksägelse; det har nog länge varat med inrättningen dertill, och nu först börjar jag blifva fär- dig. Jag reser dock såsom partikulier för min egen räkning samt på egen bekostnad, och mina vilkor tillåta mig ej att bestå mig någre lärde följeslagare. På handtlangare tryter mig dock ej; ty jag har 7 söner 538a, de två äldste, som äro löjtnanter i kejserlig tjenst och hafva studerat, och två mindre, som äfvenledes tyckas hafva ärft böjelse till fysikaliska ve- 12 178 tenskaper, göra mig följe. De äldre hafva redan 1778 och 1779 gjort mig följe till Hvita hafvet" 539. „Så långt åt söder, som de Vackre öarne ligga, kommer jag väl intet; ty jag har endast föresatt mig att lära känna de kuriliske och aleutiske öarne samt amerikanska stranden ända till spanska gränsen åt norden 510. Att komma längre, dertill hörer mera förmåga, än jag eger. Största nöje lärer jag under min resa få kring mynningen af Amur strömmen och dess södraste bugt, äfvenledes som på den stora ön Sachalin541, som ligger midt för mynningen". „Alpväxter tror jag mig öfverkomma på fjellarne kring Ud strömmens källor. Örter och marina torde också nog träffas både på de södraste Kuriler och på Aleuterne. Amerikanska fasta landets växter äro väl mer bekanta genom så månge flitige botanisters542 åtgärd". „Mån' icke Lineiska manliga familjen utslocknade med sonen? Jag förlorade i fadren och herr Pallas uti sonen goda korrespondenter. Herr Vargentins död har jag nog beklagat. Att mista en af de störste lärde med en den äd- laste själ, si! det är rörande och förtj enar begråtas. Lycka dock för kongl. akademin, att den fick en Wilken uti herr Vargentins ställe" 543. Ehuru, enligt hvad längre fram uppvisas, endast par- tielt af honom sjelf utförd, förtjenar likväl Lax mans reseplan redan såsom sådan alt erkännande. Den är nämligen, på några modifikationer när, den samma, hvilken omsider, för- beredd af Middendorffs expedition, år 1850 ventilerades i ryska geografiska sällskapet 544 samt innan decenniets slut dels under detta sällskaps, dels under petersburgska bota- niska trädgårdens och vetenskapsakademins auspicier genom särskilde forskare sattes i verket. Hvad är det annat än en uppfyllelse af Laxmans tanke, då Rådde demonstrerar satsen „att mellersta Amur utgör ett eget, i det öfriga Sibirien okändt vegetationsrike", eller då Schrencks och Maximo- vits chs undersökningar å daga lägga den förmedlande ställ- ning nejderna kring Amurs mynning, ön Sachalin och landet uppåt Ud intaga vid öfvergången från den kontinentala till 179 hafsregionen? Så mogna vetandets frukter ofta fram ur länge sedan glömda frön S45. Ett annat på detta ställe särskildt beaktansvärdt mo- ment i Laxmans bref (ty notisen om hans söner upptages lämpligare längre ned), är den så eftertryckliga förklaringen, att den påtänkta färden vore af helt och hållet privat natur. Funnes Bergii spörsmål i behåll, skulle säkert visa sig, att de galt Billings' expedition och huru vida icke Lax man komme att deri deltaga. Ty väl var Pallas den egentlige vetenskaplige sammanhållaren af detta storartade företag, Sibiriens evenemang under hela 8 år, men Bergius egde goda skäl att nu icke vända sig till honom. Kanske han redan gjort det, men fått undvikande svar, — undvikande, icke så mycket derföre att expeditionen hörde till de s. k. hemliga646, som emedan Pallas, så otroligt det låter, hade för afsigt att derifrån utestänga Laxman. Och dock hördes äfven denne rusta sig till ungefär samma trakter som Bil- lings. Härom några ord. Redan 1778—79, då den berömde engelske resanden C oxe i Petersburg samlade material till sitt arbete 547 öfver Ryssarnes äldre seglatser mellan Asien och Amerika, påyrkade han, att vetenskapen ändtligen borde intresseras i frågan. Laxman anslogs, att sluta af hvad vi redan känna, ganska snart af samma tanke, den han icke mer uppgaf. Äfven re- geringen började omsider lyssna till. Kejsarinnan vans 1784 för planen och gaf erforderliga ordres åt admiralitetet. Till ledare af det hela utsågs Engländaren kapten Billings, hvilken såsom deltagare i Co oks sista upp täcktsresa åtnjöt ett visst anseende. Den rent vetenskapliga utrustningen an- förtroddes Pallas. 1785 i början af året kom Patrin548, en Fransman an- stäld som schichtmästare i Barnaul, på besök till Irkutsk. Han presenterade sig såsom expeditionens utsedde natural- historiker med af Pallas uppsatt instruktion. Hvad Laxman dervid tänkte, veta vi ej. Hans förbigående synes rent af oförklarligt, derest man ej får antaga, att det embetsfel hvartill han förut gjort sig skyldig och den, så att säga, penitentiära 180 ställning, hvari lian ännu befann sig vid tidpunkten för öf- verläggningarna i Petersburg, inverkat på vederbörandes be- slut. Han, om någon, hade dock varit rätte mannen att här blifva ihågkommen. Regeringens afsigt var att ändtligen installera sig i formlig besittning af så väl det, enligt sägner, i norr från Kolima och Berings sunde t skönjda landet, som af de Kuriler och Aleuter jemte kustorter på Amerikas konti- nent, hvilka sedan 2 decennier af enskilde fiskare, vildtjägare och pelshandlare blifvit nödtorftigt koloniserade. Hvilka nya politiska och komersiela vyer! Rikets gränser skulle betydligt utvidgas och en motvigt vinnas ej mindre mot Holländarn es exklusiva inflytande på Japan (Nangasaki), än mot En- gelsmännens förbindelser på Kina (Kanton), hvaraf Kiach- tas karavanhandel börjat lida af bräck. Dessutom hvilka eröfringar för vetenskapen voro ej att emotse! Laxman hade redan länge drömt derom. Beslutets verkställande tog dock ingen fart, förr än utländska tidningar i juli 1785 plötsligen förkunnade, att Fransmännen, oväntade konkurrenter, utsändt en eskader under den berömde La Pérouse för att kringsegla jorden och söka nya vägar för handeln. Det gälde, hvilka hunne förr. Billings och hans underbefälhafvare Saritschev, Hall och Bering (sonson till sundets navigatör?), fingo begå tysthetsed på sina fullmagter och affärdades skyndsamt, för- sedde med de vidsträcktaste kreditiv. Inga kostnader skulle sparas; aflöningar, gratifikationer, löften om särskilda belö- ningar i pengar och grader, då den eller den udden, den eller den ön uppnåtts, — alt var kejserligt, alt röjde, hvilka förhoppningar man hyste om expeditionen. Den utgjordes med befäl och manskap af icke färre än 130—140 personer. Såsom sekreterare och rapportör hade Billings medtagit sin landsman litteratören Sauer, hvars skildringar jemte Saritschevs resejournal här varit våra hufvudkällor 549. Kort efter det de från Petersburg komne medlemmarne af expeditionen, — ty äfven andre, såsom de tvenne kirur- gerne550 Robeck och Alegretti, schichtmästaren Hause 181 och Engländaren I. Main, hvilke alle något sysslade ined naturforskning, tillstötte efter hand, — den 14 februari 1786 anländt till Irkutsk, skulle en ny kränkning vederfaras Lax- man. Tvungen af sin svaga helsa, hade nämligen Patrin, ehuru lofvad assessors karakter, redan i T o ms k afsagt sig det erhållna uppdraget. Oförtöfvadt anmälde Laxman sin beredvillighet att intaga den afgångnes plats. Men hans anhållan afböjdes, utan uppgifvet skäl, af Billings651. Den omtänksamme chefen sände i stället, 2 månader senare och en enda dag före uppbrottet från Irkutsk, Sauer med in- bjudning till en hospitalsläkare, d:r Merk, att blifva expe- ditionens naturalhistoriker, hvartill denne äfven samtyckte, ehuru sanningsenligt bekännande sig icke vara man af fac- ket. En härlig början, h varemot fortsättningen svarade för- träffligt! Laxman å sin sida fick under förloppet af expeditio- nens runda 8 år (1786—94) riklig upprättelse af händelser- nas nemesis. Var det ett omen? — men herr d:r Merk naturforskaren, alldeles ovan vid strapatser, kände svindel strax i början, då tåget passerade en liten strid bergså, och föll ner från hästryggen plums i vattnet. Han steg dock åter upp, höll sig derefter någorlunda kry och hopkrafsade verkligen med tiden h varjehanda naturalier. Billings åter, annars en lyckans förklarade gunstling, begick misstag på misstag. Hufvudfelet var hans ända till pultroneri gränsande försigtighet, hvarigenom han merendels, och icke sällan emot den hurtigare Saritschevs samt lotsars och vägvisares råd, försummade de rätta tidpunkterna. Expeditionens meriter voro ungefärligen dessa. Ko- lima flodens lopp genom landet undersöktes ganska noga; man timrade också vid dess mynning ett fartyg 552, kalladt „Pallas", samt gjorde dermed ett litet tittut långs stranden af Ishafvet, men fann tryggare att skynda till baka i ham- nen. Två andra fartyg, en två- och en tremastare, bygdes i Ochotsk; det mindre råkade, innan det ännu hunnit red- den, så svårt på grund, att det måste uppbrännas, sedan 182 dock förut jern och tacklage bergats till riggande af ytter- ligare en galiott i Kamtschatkas hamn Petropavlovsk. Då man ändtligen 1790 blef klar att gå till sjös, inlopp underrättelsen, att Sverige förklarat Kyssland krig och ut- sändt fregatten Merkurius under kapten C oxe till dessa vatten för att förstöra den indrägtiga pelshandeln. Skäl nog att iakttaga dubbel varsamhet! Man gjorde således blott några slag i de oförvägne köpmännen Schelichovs och B ar an o vs553 kölvatten långs Unalaschka, Kadjak och andra Aleuter, ja kom på ett ryck till Amerikas kust, men aktade sig granneligen att genomtränga den farliga ökedjan. Från kryssningarna hit och dit styrdes alltid helst åter till den ryska sidan. En gång nåddes dock S:t Lorens viken uppåt Beringssundet, hvilket beskådades på afstånd. När Billings här kommenderade „ror i lä, klar att vända", brast till och med hans sekreterares tålamod. „Being just ente- ring upon the grand part of the untertaking, thus to abandon it, was the most unaccountable and unjustifiable of actions" — utropar Sauer i vredesmod. Billings var dock ingalunda den, som ville missunna sine underordnade eller sig sjelf något nöje. Vintrarne för- nöttes än i hamnarne och kustorterne Ochotsk, Petro- pavlovsk och Bolscherezk, — Jischiginsk, ehuru upp- taget på instruktionen, besöktes ej, af fara för Tschukt- serne, som visat sig orolige, — än på äfventyrliga slädpar- tier till det bistra Jakutsk och det glada Irkutsk. Så för- gingo åren. För mycket voro fartygen visst icke till hafs, då de hvarken behöfde signalera La Pérouses eskader eller ens yngre Laxmans japanesiska beskickning564, — att icke tala om den svenska krigsfregatten555. Expeditionens åtta år och andra lika många voro till ända lupna. Då utkommo 1802 tvenne verk556, det ena af Saritschev på ryska, innehållande hufvudsakligast hans egen något långdragna dagbok, det andra af Sauer på en- gelska, skrifvet med matt och missbelåten penna. Publikum beundrade kejsarinnans frikostighet på pengar och tålamod mer än något annat. Dock, det vetenskapliga utbytet skall 183 väl visa sig värderikare än det nautiska, menade kritiken. Samlingarna hade blifvit lemnade till Pallas, som verkligen i sin ett decennium senare utgifna Zoographia rosso-asiatica esomoftast citerar Billings och Merk, men säkert var den, som kände största olust öfver expeditionens jemförelsevis obetydliga resultat 657. Efter erhållen repuls tyckes Laxman sällan ha sam- manträffat med Billings och hans följeslagare; han namnes af Sauer blott i förbigående på ett par ställen658, men af Saritschev allsicke, och talar sjelf blott i en officiös, nedan- före till år 1793 meddelad rapport om dem. Att han dock höll deras förehafvanden i godt minne, lider intet tvifvel. Ty både fingo under expeditionens fortgång, såsom längre fram uppvisas, hans nästäldste son anställning och uppdrag på ett par af dess hufvudorter, nämligen först i Jischiginsk och sedan i Och o t sk, hvarifrån han till och med bereste delvis samma vatten som Billings' fartyg, och dessutom kom han sjelf ofta att på sina kortare eller längre vandringar gå uti herrar Merks och konsorters spår. Träffad af samma otur som fordom hans ungdomsvän Falck, att blifva utesluten från en med längtan emotsedd upptäcktsfärd, kunde dock Laxman i betraktande af dess planlösa utförande och klena triumfer lätteligen trösta sig. Han ville, så var orubbligen och kanske nu fastare än nå- gonsin hans afsigt, en dag för egen räkning verkställa den forskningsfärd, han länge tillärnat och senast omförmält för Bergius. Tillsvidare egde han på närmare håll uppgifter nog att lösa, och löste dem med framgång. 184 XXY. Aren 1786-1787. Åter besök i Kultuk. Bref clerom. Arbeten der- städes för k. kabinettets räkning. Lasur-rummet i Zarskoe selö. Om de nyupptäckta mineralen, särskildt Tremolit, Baikalit och Lasursten. Senare forskningar i Laxmans spår. De af Laxman 1784 och 1785 företagna två eller tre utflygterna till Kultuk öfvertygade honom lifligt om nejdens egendomlighet i geognostiskt och mineralogiskt hänseende. Bland annat fann han redan vid något af dessa tillfällen den sköna jSftöVZ-kristallen, hvilken, såsom vi få se, hamnade i storfursten Pauls palats, och de „intressanta" prof dlLapis lamli, hvarom nämts i förut citeradt bref af 1786 \9 till aka- demin. Man önskade noggrannare upplysningar, och häraf förmåddes han ändtligen att, efter ett på hösten sistsagda år förnyadt besök i Kultuk, clerom nedskrifva det för hans penna ovanligt långa bref till Pallas559, hvilket så väl af denne som af Ritter, hvilken med mycket loford kommen- terat det, förklarats hafva ledt forskningen till en verklig terra incognita. Brefvet är af detta innehåll: „Talzinsk den 18 novem- ber 1786. Min dåliga bostad har hittills icke tillåtit mig att skrifva berättelsen om min upptäckt af Lapis la.zidi; ana- lysen må jag ej ens nämna. Genom de 4 resor jag gjort till sydändan af Baikal eller Kultuk, är jag nu kommen så långt, att jag någorlunda känner bergen långs stranden från Nikolskoje till mynningen af bäcken Murin. Grof granit af alla möjliga varieteter är här den förherskande bergarten. Vid Lilla Barantschuk (5 verst) synas hvita aflagringar af kalksten, som dock för dess lösa och porösa sammansätt- ning icke förtjenar namnet af marmor. Granitväggarna äro vid Stora Barantschuk ovanligt gneisartiga och klufna i kubiska stycken" (Knauer = skiffer?). „Tolstoi muis (25 v.) med de 3 bäckarne Schumichi (26 v.) framte intet annat än Granito rosso, Granito minuto och Granitone med qvartsådror. Framför Pol o vinn oj e för- 185 lorar sig den branta granitväggen nästan omärkligt och lem- nar ett alldeles trångt rum åt de hvita spatkorniga marmor- hvarfven. Den 1 verst långa, måttligt höga, spadformiga udden Polovinnoje muis (10 v.) består af olika, hvita, gråa, brokiga, gulaktiga och ådrade marmorsorter, med många små hålor och grottor. Färgad bolarjord och jernockra komma äfvenså i dagen, och den alla dessa ämnen bärande graniten består af de skönaste varieteter af Granito rosso". „ Viken Polo vin naja guba (25 v.) ger den enda säkra och beqväma hamnen i hela Kultuk. Här formar sig den hittills sluttande (donlegig) granithällen allestädes till fruk- tansvärdt branta väggar med ruinlikt tornade klippor af ytterst vikit, gapande utseende, — en högst sällsam anblik för den hardt när förlisande och för lifvets räddning af alla kraf- ter mot de våldsamma vågorna roende naturforskaren560. På något afstånd te sig dessa öfver vattnet framstående klippor likasom pyramider, hvarföre de ock erhållit benämningen Stolbovye muisky (p elär- uddar). Den qvartsiga graniten, hvaraf dessa pelare bestå, är genom rikligt insprängd glim- mer nästan svartgrå. Härifrån ända till Scharbatai och Medveditscha (20 v.) antaga de gråbruna granitväggarna en mer oformlig skapnad och draga sig i sin sydvestligaste ut- sträckning förbi den ungefär 15 verst aflägsna, med Baikal parallela och blott genom låga kullar afstängda Irkut floden, der de stryka vidare till källorna af Kitoi o. s. v." „I denna dal slingrar sig bäcken Kultuschnaja, vid hvilken sedan 20 år en by af 8 gårdar581 är anlagd. Brän- ningarna hafva i dalen uppslammat flera ref, hvarigenom en mängd sjöar, morasiga slätter och starkt gräsbevuxna ängar bildats. Bäcken Talah kommer i denna dal från det mot- satta berget, hvilket i talrika afsatser nalkas Baikal och ändtligen deri inbryter med ett helt smalt, mer än verst- långt, af vid hvar andra kedjade ruinhvalf och klyftor be- stående ref". „Den högst sällsamma formationen af dessa klippor562, der fiskuttrarne ega sin tryggaste vinterbostad, har till och med fäst Tungusernes uppmärksamhet, hvilke derföre kalla de 186 låga hällarne Schamanskoi karaen (trollstenen) och invigt den till sin gudstjenst (5 v.). Här, samt äfven 5 verst framåt, finner man på sandskorpan så väl röd, granatig sand som svart jernglans, hvilken dragés af magneten. Men granit- berget förblir sig likt och afstänges från det förra blott ge- nom ett för-land af 1 y2 verst samt genom mera qvarts. Från Schamanskoi kamen till mynningen af Pochabicha visar sig således intet annat än granit och qvartsådror". „Men Slndjanka, hvars mynning blott är 1 verst östli- gare samt blott skiljes af ett smalt bergref, har att förete många förändringar. Efter ett uppvaskadt för-land om 1 verst höjer sig ett bergref, h vilket öfver 1 verst till största delen består af ren qvarts. Längre fram följer graniten med alla möjliga omvexlingar. Efter 2 1/2 verst visar sig här och der grön- och brunaktigt Marienglas 663 i mycket stora kristal- liserade massor, tillsammans med kalkblandad grönaktig Skört strödda i Kalkspat. Några af dessa skörlkristaller äro öfver 2 arschin (8 spann) långa och hafva öfver 2 spann i dia- meter, med den skönaste beryll- eller smaragdfärg och genomskinlighet. Skada blott, att de invändigt äro spruckna och lätt brista samt, äfven om man uttager dem temligen hela, derefter, då de torka, sönderfalla i små kuboidiska stycken, hvilka se ut som grönt glas. Hvit, präktig marmor är på flera ställen ansatt, och i salbanden, der graniten stö- ter till marmorn, träder Lapis lazuli i dagen". „ Långs hela bäcken (Sludjanka), hvars längd torde ut- göra ungefär 35 verst, finner man rullstenar af denna blåa bergart öfver alt bland vasket, och likaså framstå de hvita marmorväggarna här och der åter ända till den snötopp, hvarifrån bäcken skummande nedstörtar. Förundransvärdt varierar Lapis lazuli vid Sludjanka, från den mest sature- rade dunkla ultramarin ända till blek mjölkvassla; några af- arter falla mot violettblått och ännu flera mot talassin och seladonfärg. Än är qvartsen, än fältspaten blandad med glim- merkorn och kis, än åter äro kalkartade partiklar inströdda". „Jag som ända till narr och martyr564 förälskat mig i stenar, och hvars smak i det vilda Sibirien blifvit alldeles 187 förderfvad, är icke i stånd att döma om det sköna. Derföre fördristar jag mig öfversända ett helt parti af mina blåa ste- nar för att underkasta dem högre domslut. Med Sludjanka upphör Lapis lazuli". „Är.da till den täcka, skuggiga lunden vid bäcken Bes- i män naja (20 v.) blifva granitklipporna sirade af hvita och brokiga marmorpåsatser. Ymnigt för-land aflägsnar stundom det branta berget. Bhododendron chrysanthum är bland ce- drarne (Zirbelfichten = dvärgcedrarne) nästan den enda busk- växt; en ny Dryas trifoliata försatte mig i hänryckning. Vi- dare är ända till Utulyk (15 v.) och Murin (25 v.) blott marmorpåsatser och bredt, med kaschkara (Rhod. chrysan- thum) bevuxet, flackt, morasigt för-land att anmärka. Kom- mer jag i tillfälle att framdeles vidare anställa några resor, skall kanske mitt gamla öga förmå upptäcka ännu flera dy- lika obetydligheter". „Utan politur ser Lapis lazuli intet särdeles ut, i syn- nerhet såsom torr. — Vid Tschikoi har man den förträff- ligaste Porfyr i mängd, hela klippor565 bestå deraf. — Äfvenså finnes ofvanom fästningen Kudarinsk, vid Scharagolska gränseposteringen, en skön, hvit Granit, innehållande intet annat än alldeles svart Skörl, i stora, 1 verschok långa, men nålfina kristaller. — Vid Lena finner man förträffliga Starr- stenar, svarta med hvita ringar eller ögon och hvita med svarta ringar, hvilka äro så hårda som jaspis och samlas som rullsten. — Vid Baikal har man dem äfven hvitaktiga med svartaktiga och bruna prickar, af storlek från ett se- napskorn till en ärt, samt antagande en ypperlig politur. — Också vid Okka, som nu skiljer den irkutska provinsen från den nischne-udinska, brytes förträfflig Porfyr. — Af RödaJctig qvarts erhållas jemväl vid Sludjanka vackra stycken". Denna mer privata, om ock tillika för akademin be- räknade skrifvelse, var dock ej den enda redogörelse, Lax- man i saken uppsatte. Fast mer synes af hvad nedanför skall förtäljas, att han underrättat så väl andre enskilde, som bergskollegiet och kejserliga kabinettsledamoten, general 188 Soimonov om sina mineralfynd. Häraf förklaras att, ehuru meddelandet till Pallas först offentliggjordes 1793, Laxnians lyckliga upptäckter hela 5 eller 6 år dessförinnan voro all- mänt kända och väckte stort uppseende i Petersburg. Det inträffade vidare så lägligt för honom, att med ingången af 1787 k. kabinettet566, i hvars tjenst han redan stod, formligen öfvertog hela detaljen af bergväsendets sty- relse. Den nya bergsexpeditionens utsedde chef, nämnde general Soimonov, hvilken förut utverkat, att Laxmans i Petersburg efterlemnade mineralsamling år 1786 inköpts af staten (jf. sid. 121), fick nu anledning att åter visa, på en gång, välvilja mot honom och nit i embetet genom att för kejsarinnan anmäla förekomsten i hennes eget rike af den sedan gammalt vid ryska hofvet så högt värderade Lasnr- stenen 567. Med anledning af Soimonovs framställning täcktes kej- sarinnan befalla * ej mindre, att de insända lasurprofven skulle i kabinettet förvaras, än att till en början 3 tusen rubel finge ur kabinettets medel utanordnas till fortsättande af undersökningarna i Kultuk. En särskild kurir affärdades med pengarne till bergsexpeditionen i Nertschinsk, hvilken derjemte genom bref af 1787 V1 bemyndigades att till Lax- mans förfogande ställa en schichtmästare eller bergsgeschvor- ner, en stigare, en smed, en timmerman och två soldater. Alla dessa personer egde infinna sig hos honom i Talzinsk, „der han vanligen vistas", för att emottaga hans vidare or- dres. På Laxman skulle bero att efter godtfinnande lega öfrige arbetare. Nödiga redskap och instrument borde till- * De upplysningar här meddelas rörande den första af regerin- gen anbefalda och i allmänhet tidigaste lasurletningen i Kultuk äro, — icke mindre än flera intressanta notiser så väl i det föregående om glasfabriken i Talzinsk som längre fram om diverse händelser och för- hållanden i Ost-Sibirien, — hemtade ur samtidiga officiela handlingar från generalguvernörs-arkivet i Irkutsk, hvilka på min anhållau, genom ynnestfull förmedling af Finlands generalguvernör, herr grefve Niko- lai Wladimirovitsch Adlerberg, blifvit hit öfversända och lem- nade till mitt begagnande. 189 ställas honom, samt efter hans anvisning erforderliga bygg- nader uppföras. Irkutske generalguvernören J ak o bi vore anmodad att främja hans företaganden. Det töfvade icke länge, innan Laxman grep verket an. Redan påföljande 17 april uttryckte han i bref567a till bergs- expeditionen i Nertschinsk på skäligen klen ryska sin ön- skan att till biträde erhålla schichtmästaren Mal af ej ev, tillförsäkrande sig dervid, att den öfriga arbetsstyrkan blefve utsedd bland sedligt och driftigt folk. I slutet af maj in- berättade åter expeditionen, att alt från dess sida var verk- stäldt enligt nådig befallning. Särskilda rapporter och skrifvelser af Malafejev, Lax- man och nertschinska expeditionen vid handen gifva, att de egentliga arbetena i bergen börjades med augusti och afslö- tos i december månad. Antagligen åtgick sommaren till pre- parativa göromål, hvaribland uppbyggande af de hus, hvilka sedermera blefvo orsak till den omförmälda ortsbenämningen Laxmana568. Detta är så mycket sannolikare, som det be- finnes, att lasurletningarna hufvudsakligast försiggingo i när- maste omgifning. Under ledning af Malafejev genomforskades först under augusti månad Sludjankas flodgebit, böljandes vid mynnin- gen upp till källorna. Härifrån flyttade man sig till bäcken Pochabichi, hvilken följdes långs hela loppet. Vidare gicks den 19 december i fortsatt vestlig rigtning öfver byn Kul- tuk till floden Irkut samt derifrån öfver Tsagsin-usinskie- galtsi (? otydligt) till floden Kitoi, — således genom bergen kring Tunkin, der vi redan anträffat Lax man i hans ung- dom, sökande rabarberplantan (jf. sid. 34). Det säges väl ej i rapporterna, men synes lokalenligast, att hemfärden togs från Kitoi direkt till Irkut sk. Sålunda var den första af de ända till våra dagar så ofta upprepade expeditionerna till Kultuk slutförd, ty Lax- mans tidigare vandringar hade mer enskild karakter. Den arbetsstyrka han nu begagnat, utgjordes utom de från Ner- tschinsk ankomne bergsmännen af 27 personer. Hela „par- tiet" kostade enligt räkning 3,684 rubel 29 Vz kop. Utby- 190 tet bestod, enligt Laxmans uppgift, af mineral till vigt af 20 pud, hvilka nertscliinska bergsexpeditionen, enligt dess bref af 1788f, med den s. k. silfverkaravanen insände till kejserliga kabinettet. En tillfällig omständighet bidrog att betydligt öka vär- det af Laxmans fynd och sändningar. Just på dessa år var nämligen regeringen som ifrigast omhugsen att i alla de- lar af riket589 låta efterspana sådana stenarter, hvilka kunde användas vid pågående restaurering, utvidgning och förskö- ning af de kejserliga palatsen i och omkring Petersburg. Det stora slipverket vid Peterhof arbetade nästan uteslu- tande för hofvets räkning; framför alt valdes ryskt och si- biriskt material till förfärdigande af taffleringar, mosaiker, möbelinfattningar, vaser o. d. Mest favoriserade dock Katarina lustslottet Zarskoe selö, och nöjdes icke förr än detta sjelft blifvit, enligt d. v. franske ambassadörens uttryck, „un précieux bijou". Hur väl kom det ej till pass, att år 1787—88, när det kejserliga badhuset derstädes uppfördes, en fora af Laxmans blåa stenar inträffade i Petersburg. De blefvo ofördröjligen sli- pade och använde till väggbeläggning i det rum, hvilket ännu bär namnet Lasurkammaren, — ett värdigt motstycke till gemaken i jaspis, agat och mosaik570. Icke mindre intresserades mineralogerne och samlarene af noviteterna från det förut fullkomligt obekanta stenriket vid Baikal. Hvarje helst någorlunda ansedt museum hastade att förskaffa sig stuffer af derstädes funna mineral. Man uppräknar571 såsom egendomliga för Kult uk: Hvit flisig mar- mor, Hvit bladig och strålig kalkspat, Hård mjölkgrumlig qvarts, Hvit fältspat med skörl och glimmer, Blå och hvit ädel fält- spat, Grön kristallinisk skörl i fältspat, Stråltremolit, Oliv- l. hafsgrön skörl, Körtelaktig prismatisk kristallinisk glimmer, Hvit strålig zeolit med fältspat, o. s. v. Ofta vidfogas i de äldre katalogerne ytterligare kännetecken, men de förekomma oss altför sväfvande att här behöfva anföras. Särskild uppmärksamhet ådrogo sig hos tidens kemister några bland Laxmans fynd, hvarvid hans egna bestämnin- 191 gar stundom underkändes, ehuru visserligen icke alltid med fog. Så hade han skänkt en stuff af snöhvit, glänsande strå- lig struktur åt Pallas, som öfverlemnat den till akademins kemie-adjunkt L o v i z att närmare undersöka s . Analysen fram- tedde en art talkhaltig Tremolit™. Godt och väl. Men Pal- las upplyste i en not, att Laxman tagit mineralet vid S dia- man sk oi k a men och utgifvit det för (talkfri) Zedlit. Han åberopar Laxmans eget, här ofvan redan aftryckta bref. En livar kan således öfvertyga sig, att notskrifvarens minne, men icke hans korrespondent, som ju ej yttrat ett enda ord i saken, tagit miste. Derföre står ock i nyss meddelade för- teckning den stråliga zeoliten jemte och skild från strål- tremoliten. Ändå lifligare fördes diskussionen angående ett annat fossil från Kul tu k. Redan före aflåtandet af merbemälta skrifvelse hade Laxman till storfursten Paul Petr ovits chs samling förärat en aqvamarinlik, ovanligt stor, hela 15 skål- pund vägande, fullkomligt genomskinlig, regelmässigt sexsidig, pyramidalisk kristall af grönblå färg. Denna kristall säger sig Pallas573 i det storfurstliga palatset ofta hafva „beskådat och beundrat", innan han ändtligen sjelf från Laxman erhöll några fragment af detta „ egendomliga och märkvärdiga mi- neral", — det samma, hvilket Lax man i brefvet, och redan förut (jf. sid. 166), kallat SJcörl af beryll eller smaragd färg. Analysen, åter verkstäld af Loviz, lemnade tvenne skilda kroppar, den ena verklig Skört, den andra, enligt bestånds- delarne (lerjord 48, kalk 44, kisel 5, jern 2), ett Prehnit lik- nande mineral, ett slags Glasspat. Alldeles samtidigt togo trenne574 andre kemister i med frågan. Renovanz, bergskolans direktör, som i dess kabinett fått några stycken af mineralet, gaf det namnet Baikalit och den dermed förenade stenarten: Baikalitmoder. Hans be- skrifning är i kemiskt hänseende mycket otillfredsställande och uppgifver beståndsdelarne blott på måfå (kalk, flusspatsyra, kisel och alun), men innehåller om mineralets förekomst no- tiser, hvilka icke kunna vara lånade ur Laxmans bref till Pallas, utan troligen åtföljt den förres remiss till bergsko- 192 lan. Mot Renovanz uppträdde ifrigt akademins mineralogie adjunkt Se ver gin; han ansåg mineralet för Hornblende och dess sammansättning helt annan (kisel 44, talk 30, kalk 20, jernoxid G) ; ändrade dock framdeles åsigt. Emellertid hade Stenberg tagit Renovanz' Baikälit i försvar, h varefter denna benämning i den moderna vetenskapen bibehållits för en pyroxén art. Ur Renovanz' Baikalitmoder torde deremot vunnits det mineral, som nu mera kallas apatit. Allra förnämligast sysselsatte man sig dock med de „blåa stenar", hvilka af Laxman utgifvits för Lasur. Den tidigaste notifikationen härom för utlandet gjordes 1787 af den berömde svensken Ferber, året efter det han lemnat sin mineralogie-professur vid petersburgska vetenskapsaka- demin. Hans i ett berliner sällskap, hvaraf äfven Laxman var ledamot, meddelade „Nachricht von der Lagerstätte des Lapis lazuli" *nn förtjenar med så mycket större skäl att här återgifvas, som deri ingå några, påtagligen från upptäcka- ren sjelf härrörande, ehuru i brefvet till Pallas icke anförda upplysningar (möjligen ur hans redan sid. 175 citerade rap- port af 1786 V till akademin?). Ferber skrifver: „Herr hofrådet Laxman i Sibirien har vid sydliga ändan af Baikal, vulgo Kultuk kallad, i granit upptäckt gångar af Lapis lazuli. Med lasuren bryter i gån- garne äfven fältspat och en hvit mjölkfärgad, må hända zeo- litartad stenart, äfvensom svafvelkis. Fältspaten skall vara skiftande (schielend) och vid vändning visa färger som la- bradorstenen, ehuru svagare. Herr Laxman har till herr Pallas sändt en hel klump med ännu vidsittande glimmerak- tiga salband, hvilken jag varit i tillfälle att se. Andra styc- ken, hvilka herr Lax man eger, skola väga ända till 100 skålpund. Förut kände man ingen Lapis lazuli i Sibirien, ty den buchariska kommer från kinesiska området. Äfven var det obekant, i hvilken bergart Lapis Jamli framträder". Men äfven den alltid mycket tvärsäkre Renovanz tog sig talan. Redan den 8 juli 1787 skickade han prof af mi- neralet till Briickmann i Braunschweig med förklaringen: „Detta är nu herr Lax mans Lapis lazuli, hvilken han detta 193 år hitsändt från Irkutsk; den förekommer mellan granit och skifferberg och är i grunden intet annat än Blå fältspat, ehuru man ofta deri finner stora ställen med kis". Briick- mann publicerade detta votum, beledsagadt af ett ampelt approbatur, i samma tidskrift576, der Ferbers meddelande lästes. Åsigterna delade sig pro et contra577. Hermann höll med Laxman; så ock Georgi ännu 1790, men han gick öfver. Pallas, som först 1793 offentliggjorde Laxmans här ofvan- för intagna bref, erkände, att deri var fråga om verklig Lapis lazuli. Klaproth analyserade mineralet (1795), men utan att ange dess hemort. I sin populära mineralogi (1797) vill Estner icke sammanföra den sibiriska lasuren med den bu- chariska. Lika betänksamt yttrar sig Bin dheim 1799. Dere- mo t stälde sig Se ver gin 1798 afgjordt på Laxmans sida. Ändtligen blef med början af vårt århundrade, sedan Zappe (1804) m. fl. utlåtit sig i saken, den sibiriska lasurstenen allmänt erkänd såsom äkta. Hvarje tvifvel torde för fram- tiden vara förebygdt genom N. Nordenskiölds af handling „0ber Lazurstein und die mit demselben vorkommenden Mineralien" 578, vid livars nedskrifvande han hade för sig en stuff „från nejden af Baikal", således utan tvifvel från samma Kultuk, der hans landsman 80 år tidigare först fann dess förekomst. Anmärkningsvärdt är, att Laxman aldrig vidare tog till ordet om sin upptäckt, icke ens för att häfda äktheten af beläggningen i Zarskoe selö. Och dock var han så väl, enligt hvad i nästa kapitel skall närmare omförmälas, redan 1787 då tviflet började gro, som ock derefter medan det tillväxte, flera gånger på besök i Petersburg. Men vi ha i honom lärt oss känna en handlingens, mer än en pennans man. Hvarför styrde han sina sista steg i lifvets afton mot Buchara, om ej bl. a. för att med eget öga uppsöka dess lasursten och jemföra den med Kultuk s? Han hade således icke glömt, utan blott sparade frågan. Men ännu besynnerligare är det nästan totala miss- lyckandet af alla i senare tider, både af enskilde och af re- 13 194 geringen anstälda mångfaldiga efterforskningar af det dyrbara mineralets rätta hemhärd. Man har då och clå funnit styc- ken bland bäckarnes och i synnerhet SI udj ankas flytt- stenar, men blott svaga spår i fast klyft. De gamla skärp- ningarna hafva undersökts om igen, utan nämnvärdt resultat; nya hafva upptagits lika fåfängt. Här upprepar sig således enahanda företeelse, som vid vissa sibiriska silfverberg, sär- skildt de nertschinska, hvilkas fordom så rika innehåll nu mera tyckes så godt som fullkomligt uttömdt. Minnet af de första fyndens ymnighet träder derigenom desto lifli- gare fram. Länge syntes ingen ens vilja försöka sig i Laxmans spår. Kanske bidrog dertill den af Renovanz, Georgi, m. fl. samt ännu af Malte-Brun678a, i hans mycket spridda geografi, utbasunade uppgiften, att den s. k. kultukska lasuren blott var fältspat och faneringen i Zarskoe selö likaså. Först sedan den motsatta och riktigare meningen stadgat sig, finna vi åter en forskare i Kultuk, nämligen en d:r Mohr från Österrike, hvilken kring 1815 af bergsdepartementet i Petersburg användes att för läroverken hopbringa studiesam- lingar af ryska mineral. Han öppnade ett schakt i Slud- j ankas branta Strandberg, men den lasur han trodde sig ha funnit, befans endast vara glaukolit579. Till samma ne- gativa resultat kom någon tid derefier på samma ställe en kolyvansk bergsman, Sibiriakov580. Anläggningen af den förut (sid. 164) nämnda beqväma och storartade rundvägen kring Baikals sv bugt underlät- tade synnerligen färderna till Kultuk. Redan Alexei Mar- tos har i sitt derstädes 1823 skrifna känslosamma bref681 mycket att förtälja om nejdens romantiska natur, men för- nekar tvärt dess betydelse i mineralogiskt hänseende. Helt annorlunda dömer Hess58'2, hvilken 1827 från Turka baden? der han var anstäld som läkare, gjorde en geognostisk tur hitåt; likväl icke ens nämner han lasuren. De geologiska notiser Er man583 två år senare insamlade i Irkutsk voro, livad sagda mineral beträffar, föga lofvande. Men åter ett par tre år, och Ritters mästerliga periplus af B a i k al584 195 skänkte så väl åt Kultuk, „denna geognostiska märkvär- dighet", som åt Laxmans derstädes anstälda, redan hälft förgätna forskningar fullaste erkännande. Emellertid öfvergaf man icke heller i Ryssland hoppet att kunna uppdaga lasurens gömslen. Dorpatensen Heden- ström085, som sedan 1808 bosatt sig i Sibirien och väl- bekant med Laxmans söner (se nedan), påminde i ett par skrifter, den första af 1830, om de många mineralfynd denne forskare gjort, särskildt i Kultuk. Regeringen utsände tvenne bergsmän, Chorinski och Slobin. Den senare letade på hösten 1831 vid Baikal586. Han bestämmer höjderna vid Sludjankas bigren Uluntuj såsom förekomstorten för de „af Laxman, i senare hälften af förra seklet upptäckta Bai- haliten och Apatiten". Hvad Lapis lazuli angår, säger han sig hafva sett spår deraf i vräkstenarne så väl vid Sludjanka, som vid bäckarne Suchoi rutschei, Talah och Malaja bistraja. När nu dessutom Sludjankas öfversvämningar ofta medföra lasur jemte glaukolit och cipolin, vore det, menar han, af vigt att känna hvar den sistnämnde alstras. I fast berg fann han intet. Gåtan förblef altså olöst. En köpman Pilenkov587 bröt visserligen härefter 1843 lasur vid Talah, men arbetena lönade sig icke. Lyckligare var icke heller Meglitzki, som kring 1850 geognostiskt undersökte Baikals omgifningar och deröfver lemnat en välskrifven afhandling588. Han besåg fyndstället vid Uluntuj: „Ett kalkstensmassiv, hvilket uppträder än som vanlig marmor, än, genom inblandning af glimmerflisor, som cipolin". Att upptaga de af grus igenfylda gamla gruf- vorna blefve altför kostsamt. „Jag kunde blott draga den slutsats, att glimmerhaltiga kalkstenar icke innehålla lasur, och att vid försök i ren kalksten, det är rådligt fästa största ögonmärke på bergartens klyftning; ty på de tvenne besig- tigade fyndställena såg jag mineralet framträda just i kors- ningspunkten af tvenne divergerande klyftrigtningar". Invå- narne i Kultuk, berättar han liksom andre, samla ofta i Sludjanka, efter starkt regn och vattnets aflopp, slitna styc- ken af mineralet. 196 Ändtligen tog frågan med året 1853 en något gynsam- mare vändning genom den då af apanage-ministeriet utsände energiske geologen Permikin589. Man har honom att tacka så väl för upptäckten af åtskilliga förut i Baikal nejden okända fossil, — bl. a. chondroditen med spinell, — som ock för de noggrannaste upplysningar angående flera af la- surens fyndorter. Med största framgång arbetade han vid Malaj a bistraja, 10 verst ofvanom dess inflöde i Irkut. Skada blott, att hans mångåriga möda icke kröntes med rik- ligare skörd än 3 pud af Lax mans „blåa sten", samt att de funna styckena visat sig altför orena och vittrade att kunna sågas. Om hans letningar vid sjelfva Sludjanka saknas detaljer. Men de notiser Versilov 1856 ochSelski 1866 för öfrigt lemna rörande hans forskningar röja nogsamt, att den förste upptäckaren i honom fått sin värdigaste efter- följare i Kultuks och „Laxmanas" intressanta bergsbygd. XX Yl. Åren 1787 1789. Laxman 1787 på resa i Petersburg; i livilka ären- den? Korrespondens, lmfvudsakligast med Pallas. „ Planta novi generis alpina". Mineralogiskt. Forsk- ningsfärder: till Nertschinsk och Ildekan; till Bir- jussa; till P>jelaja. Indirekta notiser590 låta veta, att Laxman någon tid af året 1787 vistades i Petersburg. Dervarande ekonomiska sällskaps handlingar innehålla nämligen ett senare medde- lande af honom om potatisodlingen i Sibirien, hvari bl. a. berättas, att de frön, hvilka han ,,1787 medfört till Irkutsk" gifvit god frukt. Vidare gör han i ett bref 1791 J efterfråg- ningar beträffande mineralier, dem han ,,1787 aflemnade" dels hos svenske sändebudet, baron N oleken, dels hos legations- sekreteraren Bergs te dt, för att öfversändas, de förra till „ Sveriges store konung", de senare till bergsrådet Enge- 197 ström. Slutligen uttrycker Pallas i 2 delen af sin Flora rossica, som utkom 1788, tillfredsställelse att då mera, efter de exemplar och muntliga upplysningar lian erhållit af Lax- man, kunna införa växten Vibiirnum dauricum (Lax mans Cornus daurica), i stället för den i arbetets 1 del (af 1784) felaktigt beskrifna Loniccra mongolica. Redan dessa få antydningar röja nogsamt, att Lax man vid besöket i kejsarstaden icke försummat sina kända in- tressen. Men livad var resans egentliga ändamål? Svaret kan, till följd af källornas tystnad, blott afgifvas gissningsvis. Endast för att uppfriska gamla minnen och relationer gjorde han säkerligen icke den nätta turen fram och åter af sam- manräknadt öfver 12,000 versts vägalängd och minst 4 må- naders tidsutdrägt. Må hända tarfvades någon slutlig upp- görelse vidgående hans. äldre mineraliesamlings året förut bifallna inköp af staten, ty redan 1785 var fråga derom, men då trängde sig herr Närt o v med sin kollektion i förväg591. Må hända hade han ock bestyr för sine yngre i petersburg- ska landtkadettkåren uppfostrade söner592. 1 ingen händelse torde han dock företagit den långa och kostsamma färden utan någon till „progoni" berättigande ofricielare kallelse. Och verkligen kunde en sådan motiveras af vissa hans befatt- ning rörande detaljer. Ofvanföre har påpekats, hvilken uppmärksamhet kejsa- rinnan skänkte lasurfynden i bergen vid Baikal. Hennes kabinett, och särskildt bergsexpeditionens chef, Lax mans gynnare, general Soimonov, saknade altså ingalunda skäl att önska konferera med upptäckaren sjelf, antagligen om förekomsten, försändning, bearbetning för slottet Zarskoe selö, o. s. v. af de skattade blåa stenarne. Erinra vi oss vidare, att cle första i större skala an- ordnade letningarna i Kultuk pågingo sedan våren 1787, så låter sig till och med tidpunkten för Laxmans resa ganska nära bestämma. De handlingar, enligt hvilka saken fram- stälts, åberopa ett bref af honom den y från Irkutsk och upplysa, att han på hösten åter befann sig derstädes samt med den i början af följande år afgående silfverkaravanen 198 insände det gjorda mineralutbytet till Petersburg. Hans egen vistelse på sistnämnde ort måste följaktligen infallit under sommaren. Ännu en förmodan af viss betydelse. Vid sagda tid- punkt förenades i Petersburg öfverläggningar, hvilka på det allra högsta intresserade Laxman. Icke nöjd med att öf- ver land ha sändt Billings på utkik mot La Pérouses eskader, ville regeringen äfven jorden rundt med vaksamt öga nalkas sina besittningar vid de fjerran vatten, der En- gelsmännen höllo på att spinna ett nät af handelstrådar. ,, Ögonblicket syntes kommet, säger Forster593, då Amerika skulle blifva ett af ömsesidiga behof starkt knutet förenings- band mellan Ryssland, Japan och Kinau. Särskildt voro kusterna vid Kamtschatka och söder om Ochotsk samt den del af nv Amerika, som C o ok lemnat outforskad, bestämda att undersökas. Irkutske generalguvernören Ja- kobi var befald inkomma med utlåtande om medlen att be- fästa Rysslands välde och inflytande der borta. Redan i april 1787 hade kapten Mulovski, expeditionens kommodor, erhållit sin instruktion. Han underhandlade som bäst om vetenskapliga biträden; Forster, Cooks forne följeslagare och Mulovskis förnämste rådgifvare, hade redan gifvit sitt löfte att komma med. Är det väl tänkbart, att Laxman, som i så många år ifrat för en forskningsresa till Österhafvet, — som enligt hvad nästa kapitel uppvisar, egde en naturknnnig son anstäld på Kamtschatkas gräns, — som redan velat gå med Bil- lings: är det väl tänkbart, att han kunnat vara tillstädes, der dylika planer lifligt afhandlades, utan att på något sätt blifva i dem indragen, om han ej till äfventyrs varit det förut? Huru härmed må förhålla sig, stannade alt dervid. De stort anlagda, men hittills blott föga kända planerna verk- stäldes aldrig, ty först det turkiska och snart äfven det sven- ska kriget mellankom. Redan i november 1787 fingo Mu- lovskis fartyg, nästan färdiga i Kronstadt, ordres att af- tackla. Han sjelf stupade året derpå, enligt en uppgift, utanför Yiborg. 199 Hvad Laxman angår, se vi honom efter återkomsten till Sibirien och Irkutsk, under påföljande år ej blott fort- sätta, men äfven till yttre omfattning utvidga sina forsknin- gar. Sin korrespondens med akademin och dess ledamöter (samt troligen äfven med andre lärde, ehuru positiva intyg derom saknas) skötte han ganska träget och, liksom förr, vanligen med bifogande af naturalhistoriska remisser. Fler- talet af hans meddelanden hafva dock i nederlagen (fortfa- rande hufvudsakligast akademins akter och Pallas' Beiträge) endast blifvit nödtorftligen inregistrerade, om ens alltid det, och dymedelst förlorat mycket i biografisk hänsyn. Endast några bref återstå i fullständig form; resten har rönt samma otur, som en myckenhet af deri nämnda föremål: — att förskingras594. Inventariet för trienniet 1788—90 följer: Än anmälas från honom sändningar till akademins bo- taniska trädgård595, såsom 1788-J genom Lepechin: 100 olika frösorter, 1789^: ett nytt växtslag, hvarom genast mera, 1790'25° genom Euler: ytterligare örtfrön i trenne paket. Än åter meddelar han, vare sig å egna vägnar eller från sin son, dels diverse meteorologiska observationer596, såsom 1788 V, 17892/ och Jf, 17901/, dels geologiska och andra noviteter597, såsom 1788? J: i bref till Pallas, här nedanför återgifvet, något om bergstrakten mellan Uda och Birjussa, 1789J och 2/: »mycket intressanta" underrättelser om de vulkaniska frambringelserna på Kamtschatka och i omnej- den af Ochotsk jemte prof, 253: planen till en geognostisk resa nedåt Lena och Vilui, utförd följande år, 274: remiss af de „ dyrbara stufferna" blå och röd Spat samt grön Skörl och Zeolit, -f j: i bref till Pallas om en färd till Bjelaja, nedanför refererad, 1790^: notiser om ett fossilt Einoceros- kranium, intagna längre fram, \0: karta öfver Japan af en inföding, samt något senare: om .sin sons, till nästa kapitel hörande, exkursioner på Taigonos. Mistningen af så många af ofvan citerade meddelanden är desto ledsammare, som Laxman länge sedan inskränkt sitt författarskap väsendtligen till dylika korta redogörelser. Den enda af honom sjelf till publikation uppsatta notis från 200 förevarande period är en, några rader omfattande växtbeskrif- ning, hvilken under titel „ Planta no vi generis alpina, Par- nassiae affinis" producerad i akademins session den 5 okto- ber 1789, fyra år senare infördes med planche i akterna598. Ett handbref upplyste, att fyndet gjorts vid hans mineralo- giska vandringar på de högsta spetsarne i (ost) Sibirien, hvilken antydan, så vag den är, nog förtjenat inryckas i sjelfva uppsatsen. Växten är väl den samma, hvilken T ilesius och Ledebour långt senare (1815) beskrefvo såsom ny med nam- net Pamassia ovata? Det var dock sedan åratal allra egentligast mineralo- gin, i förening med metallurgi och teknisk kemi, som utgjorde medelpunkten för Laxmans mångsidiga verksamhet. Han förde derföre det mest rörliga eller till och med oroliga lif. Från hemmets härd med dess samlingar och studier drogs han ofta bort, icke allenast till sin kära glashytta i Talzinsk, men vida längre in i fjelltrakterna. Uppdraget att i geog- nostisk hänsyn, eller riktigare för uppsökande af ädlare stenarter, beresa Sibirien, och särskildt det irkutska guver- nementet, — ett område, hvilket, större än flera europeiska riken tillsammans, sträckte sig från närheten af Jenisei i vester till oceanen i norr och öster, — detta åliggande, upp- buret af hans egen okufliga vandringslust, kallade honom på mången fjerran stig, den ingen vetenskapsman före eller efter honom trampat. Hans sinne och forskarblick behöfde ständigt nya nejder, nya föremål. Några af hans ströftåg tillhöra redan denna period. Det till Irkutsk jemförelsevis närbelägna Kultuk tyckes Laxman, efter senast derstädes utförda arbeten, icke vidare hafva besökt. Deremot upplysa officiela aktstycken 5", att han i och för erhållande af slutliqvid öfver kostnaderna för dessa arbeten kort efter den 19 februari 1788 begifvit sig till Nertschinsk. Sannolikt var det vid detta tillfälle, han fattade planen till den framställning, hvaröfver utslag föll i högsta instans den 11 december 1789, och hvilken i sin mån karakteriserar arten af hans syften och företag- samhet. 201 Bergen kring Nertschinskij savod gåfvo icke endast ädla metaller, ehuru endast dessa söktes. Icke långt från Arg un och kinesiska gränsen bröts dock äfven jern, men blott af enskilde till husbehof och på det mest primitiva sätt, medan ett flerstädes i äldre tider anlagdt smältverk stod i ödesmål. Ja, denna anläggning var helt och hållet bort- glömd i den nya författningen om bergverken. Generalguver- nören Jakob i hemstälde derföre, att den åter skulle sättas i gång under kabinettets och den detta underlydande ner- tschinska bergsexpeditionens tillsyn. Laxinan deremot, som väl kände lokalen sedan sin bergsrådstid, erbjöd sig att för egen räkning öfvertaga in- rättningen, den han ville omändra till en fabrik för vitriol- olja, helst det s. k. Sernaja göra eller svafvelberget vid bäcken lid ekan härför kunde lemna ypperligt och outtöm- ligt material. I Petersburg, dit naturligtvis båda projekten hänskötos, var general Soimonov icke obenägen för Lax- mans, men senaten faststälde generalguvernörens, hvilket stödde sig på det kända faktum, att alt jern för guverne- mentet då för tiden (och ännu) måste släpas ända från Ir- binska savoden borta vid Jenisei600. Följden blef, att man till våra dagar vid lid ekan hvarken fått en jern- eller en vi triol oljefabrik i gång. Innan Laxman erhållit sitt afslag, hade han åter på andra håll varit djupt in i bergen. Ett rykte förtäljde om en un- derbar grotta uppåt Uda floden; han reste dit. Det afhöll honom ej, att man redan var i sista månaden af året, 1788, icke heller, att med undantag af gränsekomissarien Peste- rev601, hvilken några år förut der trängt fram, endast vilde Buräter och Karagasser, kommit så långt på sidan om postvägen, som från Irkutsk leder till Nischneudinsk. Pallas for icke dit, icke heller Georgi eller andre akade- miske resanden, ehuru redan på deras tid sägner gingo om nejdens sällsamhet. Den som kommer från Irkutsk, har först 500 verst till den nämnda staden Nischneudinsk och viker här mot söder uppåt höjderna mellan Uda och Birjussa, hvilka falla i Jeniseis biflod Öfra Tunguska. 202 Ännu Ritter skildrar (1832) trakten såsom en af cle hemskaste och ensligaste i hela Sibirien. Förhållandet har icke ens ändrats, sedan man på slutet af 1830-talet i Bir- jussa och dess tillflöden funnit riklig tillgång på guldsand. „Auri sacra fantes" lockar visserligen flockar af äfventyrare att der pröfva lyckan, men naturen står lika öfverväldigande fasansfull som förr. „ Vägen dit", säger E. Hofmann 602, som 1843 i offentligt uppdrag inspekterade vaskerierna, „är till och med för minnet afskräckande. Upp och ned för fjellen leder en liten, ofta knapt synlig stig genom moras, hvari hästarne vanligen sjunka till knäna, och hvilket på bergshöjderna är lika besvärligt som i dälderna. De våldsamma rörelserna an- gripa djuren, och uttrötta ryttaren icke mindre. Den andra, tredje dagen förstummas ridknektarnes muntra sånger, för- stummas hästarnes gnäggningar, menskorna fördöma vägen, hästarne flåsa. Ingen fogel låter höra sin visa, icke ens korpen sitt rop i den ödsliga skogen, blott i trädens toppar susar vindens stämma". För resten må Laxman sjelf re- dogöra. Han skrifver i bref från Irkutsk 1788 f| till Pal- las003: „ Efter en svår resa under tre veckor i Karagas ser - nes krets, bergstrakten mellan floderna Uda och Birjussa, anlände jag den 24 åter hit. För några år sedan tingo be- fälhafvarne i staden Nischneudinsk höra om en ansenlig håla vid Udafloden. Man hemtade stalaktiter derifrån, hvar- med stuffälskare i Irkutsk ökade sina samlingar. Många äfventyrliga saker berättades om dess storlek, utan att nå- gon ens visste dess namn. Jag for derföre den 2 härifrån till Nischneudinsk, satte mig den 6 till häst, red uppåt Uda och framkom, efter ungefär 80 verst, den 7 till hålan. Belägen i Udas branta strand, kallas den af de kringboende Karagasserne, hvilka tala nästan samma tatariska dialekt med Kängas serne: Mukun. Hela 24 timmar var jag sys- selsatt med dess uppmätande och beskrifvande samt med att insamla droppstenar". „Den 10 red jag till bergsklyftorna vid Gu tar (Ku- tar), en liten i Birjussa fallande bäck, för att bese der- 203 varande Marienglas-brott, hvarest äfven krysolitfärgade, sköna /S&öW-pelare och svarta af turmalinart brytas. För det ogyn- samma vädrets skull uppnådde jag först den 17 dessa med kaschkara bevuxna klippor, kunde dock föga utmätta i den djupa snön, men var tillfreds att ha öfvertygat mig om sa- ken, för att på sommaren kunna anställa en förhoppnings- fullare resa'1. „Den 18 regnade det förundrans värdt i hela nejden, ja till och med i Irkutsk och Orlenskaja sloboda vid Lena, 500 verst från Irkutsk; i Nischneudinsk bortsmalt all snö från taken. (I sagda Orlenskaja sloboda hade man denna vinter, den 15 november kl. 8 på morgonen, ett gruf- ligt oväder, dock blott med ett enda, utomordentligt häftigt / åskslag). Den 19 upptäckte jag vid B irjus sa ett godartadt skifferberg med förträffliga rödletta Kalkspat- gkngar jemte insprängd jernglans; der vill jag i vår låta arbeta något. Den 21 hann jag åter Nischneudinsk, samt den 24 på morgonen Irkutsk. Kölden var dessa dagar om morgnarne 218 grader efter De 1'Isle, i dag tillfrös604 Angara". Angående Lax mans arbeten i den undersökta nejden ha vi ingen närmare kännedom, ehuru det visst är antagligt, att de i sin mån öppnat vägen för senare tiders indrägtiga fynd af koppar vid Uda, af guldsand i Birjussas flodbädd. Lika litet är den i brefvet nämnda, men dock utelemnade beskrifhingen af resans egentliga föremål, eller Mukun hå- lan, känd. Så mycket tyckes säkert, att denna besynnerliga naturformation icke bör anses vara identisk med en annan i samma trakt, men endast 18 verst från Nischneudinsk, vid Uda förefintlig fabelaktig grotta, hvilken blifvit utmärkt med benämningen „ Sibiriens labyrint", — fabelaktig äfven med hänsyn till berättelserna derom605. Hvad han i förbigående nämner om Karagassernes språk förtjenar påaktas, icke blott emedan utom honom in- gen som skrifvit derom, besökt sjelfva folket, men emedan han sannolikt åsyftar att korrigera Pallas', sin korrespon- dents, påstående, att de sins emellan tala en föga uppblandad samojediska. Lax man, ehuru ingen filolog, har emellertid 204 rätt. Hans landsman Castrén606, som i anledning deraf att på 1830 talet en civilguvernör Stepanov i Jeniseisk be- stridt Pallas' uppgift, enligt sin instruktion i Nischne- udinsk studerade Karagassiska, fann nämligen bemälta folk vara „ veritabla Turkar", d. ä. Tatarer. Åter ett bevis på träffsäkerheten i Laxmans observationer. Med Kara- gasser förstår han tvifvelsutan samma, jemväl tatariska tri- bus, hvilken Klaproth i Asia polyglotta kallar Kamgats eller Kan ga ts er. Laxmans program för följande vår och sommar upp- tog tvenne särskilda forskningsfärder, nämligen dels å nyo till det senast besökta området, dels nedåt Lena, ända till Vilui. Om utförandet af den förra förmäla våra källor in- tet, derest man ej bör anse som ett dess utbyte de „ dyr- bara stuffer", hvilka akademin med hans bref 1789 lT4 (se ofvan sid. 199) emottog, helst hufvudsakligen samma mine- ral nämnas i nyss aftryckta meddelande 1788f|. Deremot blef Vilui -färden, hvartill planen i skrifvelsen 17892r)3, af obekant orsak uppskjuten och först verkstäld ett år senare. Under tiden företog han ännu en tredje, redan för 23 år se- dan påtänkt, om icke äfven då, ehuru i annat ändamål, eller för rabarberplantans uppsökande utförd exkursion. Läsaren behagade draga sig till minnes, att Lax man i sitt tidigaste bref till Bergius 17G6 förklarade sig sinnad att bestiga Kultuks och Tunkins alper samt öfver Ir ku ts och Bjelajas källtrakter nalkas kinesiska gränsen och sjön Kosogol. Vi ha sett, med hvilken framgång han två de- cennier senare upptog forskningarna i Kultuk. Nu åter för han oss till Bjelajas vattensystem, ett område, hvilket icke ens Pester ev beträdde, och som derföre gått alldeles lottlöst till och med i Ritters geografi. Det är sant: han är efter sin vana altför ordkarg, men icke för ty också i denna nejd den förste vetenskaplige vägvisaren och ban- bry tåren. Han skrifver 1789?^ till Pallas 607: „Först i förgår åter- vände jag från en bergsresa vid Bjelaja. Vid Taiturka, 82 verst från Irkutsk, lemnade jag moskovska vägen och 205 for öfver flötsberget mot venster till Bjelskoi ostrog 30 verst, samt derifrån uppåt Bjelaja till Ust Iret, dess tillflöde från östra sidan. Här ändar en mägtig kalkflöts, h vilken från foten af de höga gränsbergen (mot Mongoliet) drager till Bjelaja samt ännu närmare till Irkut och skil- jer Bjelajas vatten från Okas och An gar as". „Saltkällorna vid Angara, den öfver två famn mägtiga stenkolsflötsen kring Tscheremchovoi pad, gipsflötsen och hålorna kring Balagansk och högre, ändtligen jemmalmen kring Bjelskoi ostrog, vid Motovo, Kekurskaja och Gymylskaja, äfvensom de talrika hornstensnjurarne och eldstenarne (Feuerstein — kalcedon) äro produkter af detta kalkstreck. Vid mynningen af Iret blir denna kalkflöts till höger, och der öppnar sig en låg natrös stepp, hvilken ofta bebos af Buräter, och i hvars grund Iret och Golumet slingra sig". „Vid Irets källor, ungefär 40 verst från dess mynning, qväller en helsokälla eller Araschan, som förtjenar beskrif- vas. Golumet, som upptager många moras, sjöar och stepp- bäckar samt 12 verst från utflödet faller i Iret, kommer från de höga gränsbergen. Ofvanom Irets källor, hvilka ligga omkring 5 verst från Bjelajas källor, höjer sig kalk- berget åter, likväl ej så småningom som det förut nämnda, utan med branta kullar och ansenliga toppar, tills den stö- ter på äldre bergarter". Laxmans bref var länge sedan glömdt, då i våra da- gar resande specialister, målaren Atkinson, geologen Per- mikin och botanikern Rådde, på vandring mot den ännu så ofullständigt kända Kosogol, berörde Bjelajas ursprungs- trakt608. De berätta mycket nytt, särskildt om öfra Irkut dalen, der Rad de609 hänförd skildrar naturens „storartadt vexlande skådespel" en stilla sommarnatt; också sjelfva stiftet i min hand täljer om sin hembygd vid Bjelajas källor i herr Al ib er ts berömda grafitverk, — en upptäckt från vår egen tid, icke af Laxmans öga. Icke för ty kunna ur hans korniga redogörelse många blott der nämnda topografiska och geognostiska enskildheter suppleras in i den moderna 206 forskningens vetande. Stundom, vi anmärka det, blir iden- tifikationen oviss, t. ex. huru vida den af honom omtalade helsokällan Äras c han, hvaröfver hans närmare beskrifning saknas, är den samma med „bäcken Arechan" hos Rådde. Man önskade veta det, ty vore fallet sådant, kunde deraf säkrare slutas, att han, nu för andra gången, varit ända till Kosogol, ehuru derom intet i brefvet. XXVII. Tillägg till senaste år. Familjeförhållanden. Laxmans naturkunnige sö- ner. Särskildt sonen Adam i Jiscliiginsk hans bi- träde och korrespondent. Dennes resa på Taigonos; f}Tnd af Marekanit och andra mineralier. I ord och gerning en hängifven utransakare af skapel- sens under och nitisk, såsom han i sin ungdom manades af Linné, „att upptäcka dem för verlden", hade Laxman äfven inom sin trängre husliga krets städse sökt fortplanta samma håg och rigtning. Han skördade på äldre dagar mycken glädje deraf. Bland de 8 barn han nu mera och ända till sin död egde qvar i lifvet, — nämligen från sitt första gifte: sönerne Gustaf och Adam, födde på prestgården i Barnaul 1765 — 66, från det andra åter: sönerne Martin, Atana- sius, Josef, Kassian och Konstantin, födde i Petersburg 1770— 78(?) samt dottren Maria, född i Moskva 1781, - visade redan de 4 äldste, elever af kadettkåren i Petersburg (der jemväl de yngre utbildades), samma fallenhet med sin fader, såsom de ock delvis åtnjutit hans undervisning. Gustaf och Adam voro redan med på forskningsfärden 1779 samt blefvo, sedan familjen 1781 flyttat till Sibirien, år 1783, kort före eller efter erhållen officersbefordran, an- vände att till storfursten Paul öfverbringa å sin då afsatte faders vägnar den föräring af naturalster, hvilken icke litet torde underhjelpt hans benådande. I brefvet till Bergius af 1785 ha vi läst om hans afsigt att medtaga dem, jemte 207 Martin och Atanasiiis, såsom „ b an dtl ångare" på den be- ramade stora resan till Österhafvet. Emellertid finnas blott om Adams fortsatta fysikaliska sträfvanden närmare upp- lysningar, i de bref han vexlat med sin fader, bvaremot Gustaf610, vorden „Sasedatel" eller ledamot, först 1785 af lägre och derefter 1794 af högre kretsdomstolen i Irkutsk, icke kom i tillfälle att skriftligen å daga lägga sina enahanda studier. Deras bröder voro ännu för unge att efterlemna spår af sin verksamhet. Nämnde Adam Laxman, hvars framtidsöden blefvo ganska märkliga, upptages i ryska statskalendern för åren 1787(86?)— 95 som löjtnant och „Ispravnik" (dylik beställning som hans far för en tid innehaft) i Jischiginsk, under det en Karl Laxman derstädes var landskassör med guverne- ments-sekreterare titel. Eget nog att så der samtidigt an- träffa tvenne Finnar, eller den ene åtminstone en half-Finne, på samma ort långt borta vid gamla verldens ände, ty uppen- barligen var Karl en af borgaren i Nyslott Gustaf Laxmans månge söner011, på sin broder akademikerns och hofrådets tillskyndelse kommen till denna fjerran trakt. Ja väl var Jischiginsk en både aflägsen och liten stad, ty belägen vid floden Jischigas utflöde i ochotska haf- vets nordvestligaste vik, kring hvilken Kamtschatka sam- manhänger med Asiens kontinent, från Petersburg 11600, från Irkutsk 5500, från Jakutsk 2800 och från Ochotsk 1800 verst, egde det endast låga kojor och, förutom ett kosak- komando, knapt 500 invånare. All betydelse saknade det likväl ej, såsom dels förmedlande samfärdseln med Kam- tschatka och bytesplatserna vid Anadir, dels utgörande centralpunkten för styrelsen af och handeln med de kring- boende vilde Korjäkerne och Tschuktserne, hvilka här mot jern, mjöl, tobak och bränvin föryttrade dyrbara fångster af hvalfiskben och pelsvaror. Slutligen kunde en naturforskare i den förut blott i förbigående af Steller och Kraschenin- nikov besökta nejden finna många ämnen för iakttagelser. Väl utrustad af sin fader med nödiga instrument för fysikaliska undersökningar, försummade den nyssvordne isprav- 208 niken icke att begagna dem. Många af fackens i det före- gående inregistrerade bref till akademin i Petersburg inne- höllo meddelanden från sonen. Såsom sådana kunna vi åtminstone nämna612, det af 178S\3: med termometerstånd, af 1789 J och 2/: med „mycket intressanta" underrättelser om vulkaniska frambringelser på Kamtschatka och i nejden af Ochotsk jemte ett stycke lava från sagda halfös största vulkan och dessutom meteorologiska rön, af 17S9}§: åter meteorologiskt material samt detaljer angående hvalfiskfång- sten nära Tscheivytka (= bäcken Tschaibucha?) och om Tschuktserne, af 1790L8: väderleksobservationer för före- gående års senare hälft, äfvensom af 1792T8(T: dylika för tiden från 1 november 1790 till samma dag följande år. Men vi äro äfven i tillfälle att ur en något utförligare uppteckning lära oss känna honom såsom skriftställare. Efter en på sommaren 1789 verkstäld resa på Taigonos, —den i ochotska hafvets nordhörn mellan vikarne Jischiginskaj a och Penschinskaja utskjutande halfön, kring hvilken Kor- jäkernes hufvudmassa utbreder sig till Kamtschatkas gräns, — inberättade han nämligen ej mindre derom, än om åtskilliga andra sina företag, i ett längre bref till facken. Skrifvelsen, författad på ryska (sonens modersmål, ehuru han ock, såsom nedanför skall påvisas, kunde svenska) blef af fadren i tysk öfversättning delgifven Pallas613, finnes inta- gen i dennes Beiträge samt lyder: „Jischiginsk vid ochotska hafsviken, den 10 januari 1790. Af de hitskickade trädgårdsfröna614 kan blott krassan komma till mognad. Kålen sätter här aldrig hufvuden. Rot- frukter äro tjenligast. De af Eder erhållna potatisfröna ut- sådde jag sista somras och sparar de till en ärts storlek utvuxne knölarne till nästa vår. — Beträffande urakiske Onyxerne kan jag berätta, att de förekomma alldeles vid Uratskoi plotbitsche615, i en måttligt brant bergsrygg, hvars lodräta höjd torde utgöra ungefär 20 famn. De sitta i en fast, grå och rödaktig, pipig stenmassa, ensamt eller strödda i ringa antal, stundom ock flera tillsammans i ler- 209 jordsnästen, hvilka finnas mellan klyften; vid foten af berget, hvarest nedstörtande klippstycken krossats, utfalla de ofta". „De Marekaniska runda stenarne finnas ungefär 30 verst från Ochotsk vid en liten sjöbugt, h vari bäcken Marekanka utflyter, tätt vid mynningen, der dalen icke har större bredd än 50 till 80 famn. Bergen, som från båda sidor innesluta dalen, äro ganska branta, från 15 till 23 famn, betäckta med mossa och jordkrypande dvergcedrar (Slonets), samt fram- sticka här och der med nakna klyft, hvilka se ut som vridna trädstammar. Till höger om mynningen på ochotska sidan §tupa dessa berg som en brant strand, och den perlfärgade bergarten sönderfaller likasom sand". „Gräfver man härstädes lodrätt, visa sig hvarjehanda gån- gar och hvarf (schicht) af inemot en arschins mägtighet, hvari nästvis de bekanta rödfärgade, genomskinliga, runda Marekan- ska stenarne te sig. De ogenomskinliga, röda och brokiga stenarne finnas äfven ofvantill på de från torf (Tundra) blot- tade ställena. Uppå höjden är en bred torfyta, bevuxen med låga lärkträdsbuskar. Framför den ofvan nämnda stupande klippväggen ligga på slätten små kullar, upptill af ringa ytor och likasom beströdda med sand; här och der framstå likasom klippor af pipig och till färgen rödaktig stenart". „Hela denna sommar har jag, så mycket jag kunnat, färdats omkring. Jag gick i en läder-baidar616 med 3 kosaker, 7 Korjäker och 2 af desses qvinnor, hvilka ock användas att ro, i Guds namn till sjös. Till min lycka var vädret nästan en hel månad stadigt. Vi rodde dagligen 50, ja 70 verst, långs stränderna och landade vid middagstiden för att koka vår mat, samt till natten för att hvila ut. Mine Kor- jäkers näring bestod merendels af den art sjelar (Nerpa), hvilka vid stränderna kunde dödas till så stor mängd vi be- höfde. Dessutom samlade vi från klipporna, 2 till 8 verst från land, ymnigt ägg af hvarjehanda sjöänder, grönländska dufvor, dykare, stormfoglar, m. m. Också nedgjorde vi med stenar månge af dessa foglar, ty då de uppflyga från sina bon, svärma de i så täta flockar, att man knapt kan se dagen mellan dem; deras skri är sällsamt". 14 210 „På fjerde dagen kommo vi till en bugt617, hvarest här- förinnan schichtmästaren Hause stötte på den nya Qvicksilfver- malmen (hård, ofta kristallinisk zinober). Mine Korjäkers förfäder hade redan gjort denna upptäckt och använde den till färgande af sina kastspjut, men den hade åter fallit i glöm- ska. Händelsevis fick bemälte schichtmästare se ett stycke deraf i Jischiginsk, frågade hvarifrån det var, och då Kor- jäkerne visat honom till stället, skröt han nu af alla krafter att han upptäckt det. Alldeles likaså berömmer han sig af att hafva tittat ned i gapet på det eldsprutande berget på Kamtschatka och funnit det likt helvetets afgrund". „Jag hade samma folk med mig, hvilka följt Hause till stället. Korjäkerne söka här zinober om hösten, när sjön efter häftiga stormar splittrat stycken af stranden. Denna nästan tätt till vattenranden gående strand är icke öfver 1 famn hög och bildar foten till de närliggande bergen, hvilka alldeles slätt höja sig ungefär 35—40 famn lodrätt. Här dröjde jag 2 dagar och lät afsticka stranden. Af zinobern fann jag blott kringströdda små bitar i en med stengrus blandad lera, hvilken ännu var så frusen, att vi med våra malmhackor, brytstänger och skoflar föga kunde uträtta. Emedan folket sade mig, att Hause mycket tidigare på våren varit här, då ännu snö fans på marken och bugtens strand var belagd med is, så frågade jag huru han kommit sig till stufferna. Jag erfor, att någre af de då här lägrade Korjäkerne öfverlåtit åt honom ungefär 20 stycken af den zinober de under hösten samlat". „Qvarlemnande mine Korjäker jemte en kosak att fort- sätta arbetet, företog jag med 2 kosaker en fotvandring Öfver landtudden Taigonos, den korjäkiske kersonnesen. Något förr än vid den yttersta spetsen vände jag mig tvärs öfver mot Penschinska hafsviken samt uppåt den samma till Kor- jäkernes boplatser618, hvarifrån jag i rak rigtning öfver ud- den återvände till min baidar. Denna marsch räckte 15 dar utan uppehåll. Vid återkomsten fann jag, att mine arbetare uppsamlat ungefär 6 skålpund zinober". „Skog finnes på Taigonos allsicke, förutom krypande 211 busksnår. Korjäkerne förde mig vidare till en torfbevuxen strand, ungefär 3 verst uppåt bäcken, hvarest i ett inemot 5 famn högt bråddjup spår af skön Kopparlasur*19, jemväl i lera, förekommer. Vi kunde deraf icke samla mer än 3 skålpund. Efter att hafva aftecknat Taigonos med derifrån utflytande bäckar vände jag till baka till Jiscliiginsk". „Två veckor efter denna färd begaf jag mig med ett följe Tunguser vesterut, mot ursprunget af den ijischigin- ska hafsviken fallande bäcken V ar ek al a am. Härifrån gick jag öfver många af Jiscbigas små biflöden ända till denna flod sjelf, hvilken uppnåddes vid pass 50 verst nedanför käl- lan. Jag lät här sammankoppla en flotta af poppelträd och for dermed på mindre än 3 dygn nedför floden till Jischi- ginsk. Under hela denna färd fann jag blott på ett enda berg en mängd stenar; de se ut som petrificeradt träd samt äro temligen sköra och i brottet glasiga; några prof med- följa"620. „Innevarande år ärnar jag ännu till sjös besöka de små öarna Aputskoi, Pochatschinschoi, Olutorskoi och Chatyrskoi. Endast 4 hvalfiskar hafva detta år blifvit dödade vid Jiscliiginsk. Vid Parenskoi ostros chok utanför Par en a bäckens mynning i Penschinska viken har man fångat 9, samt vid Kamennoi ostroschok 15, medan öfver hufvud 8 till följd af stormigt väder undkommit". Sätter man sig in i tidsförhållandena, så synes Adam Laxmans färd vida äfventyrligare än lugnet i hans bref låter påskina. Sjelfve Billings, hvars expedition som bäst flackade hit och dit, undvek Jiscliiginsk621 på det sorg- fälligaste, ehuru denna ort både var den lämpligaste för kom- munikationerna från hans hufvud station Ochotsk, vare sig öfver Anadirs källor nedåt K o lim a och Ishafvet eller öfver Kamtschatka till Stilla hafvet, och dessutom uttryckligen upptagen i hans instruktion. Men han fruktade (ty han plägade frukta) för Korjäkerne och Tschuktserne. De hade nämligen råkat i gäsning, bl. a. emedan vederbörandes intriger 1786 aflägsnat deras afhållne uppsyningsman, den gamle kapten-ispravniken Schmalev622, hvars godmodiga 212 väsen dessa naturens barn, lika väl som C o ok och andre civiliserade resande, förstodo att sätta värde på. Schmalevs efterträdare gorodnitsen (borgmästaren, och således högste mannen) i Jischigiusk, asessor Hagen, bjöd till att återställa lugnet, dock utan att ännu på våren 1788, vid Lesseps besök hos honom, hafva lyckats. Nyss förut hade Schelichov, återvändande från Amerika, sväfvat i lifs- fara bland horderna mellan Tigil och Jischiga, och ännu i slutet af 1789 röjde Tschuktserne sin sinnesstämning genom ofvan beskrifne623 angrepp på. det nederlag B ar an o v, äldre Laxmans kompanjon i talzinska glashyttan, egde vid Anadir. Att Adam Laxman hållit sin far au courant ej mindre med Billin g s' och hans biträdens förehafvanden än med andra tilldragelser här borta, är helt naturligt, ehuru vi af kända skäl ej kunna vänta att Pallas fick del af h varje notis. Det förefaller till och med, som skulle Pallas, den Billingska expeditionens egentlige anstiftare, vid aftryckande af Adam Laxmans skrifvelse, redan harmats öfver deri fälda stickord mot dess medlem eller handtlangare, schichtmästaren och raspravniken Hause i Jischigiusk. Han gaf denne ett slags revanche genom att på en gång med brefvet all- mängöra en förteckning624 öfver „ Märkvärdiga fossilier funna omkring Penschinska hafsviken och på Kamtschatka", såsom han säger, — „ af schichtmästaren Hause och andre". Nu är det väl sant, att Hause i början af 1787 insamlat en mängd naturalier på Kamtschatka625, men att han just ej kunnat skörda mycket på Taigonos framgår otvetydigt af brefvet. Uttrycket „andre" inbegriper derföre så mycket säkrare Laxman junior, som icke blott förteckningen råkar börja med de fossilier äfven brefvet (hvarmed ju en remiss följde) namneligen åberopar, men det från andra håll626 är kändt, att petersburgska kabinett stodo för en mängd mi- neralier från dessa nejder i skuld hos Laxmännerne, far och son. Framför alt ådrogo sig de geognostiska noviteterna från omnejden af Ochotsk, hvilka också brefvet främst berör, 213 uppseende. Onyxen från bergen vid Ur ak, en qvartsart, närbeslägtad med kalcedon, var redan temligen känd och spridd genom Laxman senior, som fördenskull äfven blifvit ansedd för dess upptäckare627, ehuru han ännu ej varit på orten. Men angående fossilet från Mar ek an befann man sig i största ovisshet; det skall i några samlingar galt för rök- topas. Men nu började frågan småningom reda sig. Pallas erhöll nära samtidigt tvenne skrifvelser i ämnet jemte stuffer, nämligen först (1789f) från den jemväl af Bil- lingska expeditionen anlitade ochotske fältskären Alegretti, och några månader senare (1 790 1f), såsom vi ofvanföre sett, från Laxman junior. De differenser, som förekomma i kor- respondenternes uppgifter, för öfrigt ganska obetydliga, anser han röja deras bristande vana vid observationer; fäster dock i en särskild uppsats628 „Von den Marekanischen Steinen und deren Bergart" största vigt vid fyndet samt bifogar en der- öfver anstäld analys af Loviz (kisel 74, lerjord 12, kalk 7, talk 3, jern 1). Utdelade bland in- och utländske mineraloger blefvo dessa runda och mycket hårda, ehuru vid slipning spröda, dels rökfärgade, dels tegelröda och svartfläckiga stenar fli- tigt] beskrifna629. Af någre kallades de helt enkelt „ vulka- niska glaskulor från Ochotsk", af andre „glasjaspis" eller „slaggzeolit" ; Severgin benämde bergarten „zéolithe en masse" och mineralet än „zéolithe ecailleuse", än „silex ma- recanensis". Slutligen har mineralet efter Klaproths för- nyade undersökning (särskildt för att finna halten af kali och natron) allmännast upptagits under namnet Marekanit och såsom en egen art af obsidian, med många varieteter till färg, genomskinlighet m. m. 214 XXVIII. Året 1790. Bref om fynd af ett fossilt Rinoceroshufvud. Rese- planer. Sievers i Irkutsk. Färd till Lena och Vi- lui. Upptäckt af de nya mineralierna: ViluisJc hya- cint och Viluisk granat. Vägen för Laxmans litterära samfärdsel gick nu mera, efter det hans son bosatt sig vid ochotska hafvets strand, tvärs genom hela Asien, med hufvudstation i Sibiriens metro- pol, — för att i en snar framtid sträcka sig än längre bort. Och dock, hur omärkliga blifva icke, skådade i tankens fjerr- glas, alla rummens och stundernas afstånd, hur lätt mötas och sammanflyta icke händelserna i det flydda. På samma dagar, yngre Laxman från Jischiginsk sände den nyss återgifna beskrifningen öfver exkursionen på T ai g on os till sin fader i Irkutsk, inberättade åter denne härifrån till korrespondenter i Petersburg, och desse vidare ut i verlden, en annan naturalhistorisk nyhet. Saken gälde denna gång ett paläontologiskt fynd. Underrättelsen derom syntes honom nog intressant att delgifvas så väl bergsexpe- ditionens chef som Pallas. Endast brefvet till den senare är kändt; helt kort, lydde det: „Irkutsk den 16 januari 1790. För några veckor sedan funno bönder i Graninovtschina, vid gräfning af en brunn, på fyra famnars djup, ett fossilt Rinoceroshufvud utan under- käk. Byn ligger härifrån ungefär 30 verst på vägen till Ja- kutsk och ungefär lika långt från Ang ar a. En teckning sändes i dag till general Soimonov med anhållan att lemna Eder del deraf". De lärde i Petersburg fäste vid notisen det afseende, att den allmängjordes icke mindre i Pallas' Beiträge, än ock, jemte teckningen af kraniet, i akademins akter630. Fyn- det, särskildt påaktansvärdt för förekomstsättet, kompletterar andra dylika från skilda orter i Sibirien. Åt Laxman sjelf gaf det en speciel påstöt, i så motto att hans tankar deraf ovilkorligt leddes på de i irkutska museet sedan 1770-talet bevarade, sällsynt fullständiga lemningarna af en stor rinoce- 215 ros, och dymedelst på dessas fyndort, — vid Lenas biflod Vilui. Det ena knöt sig till det andra. Hans reseplan från förra året, då af obekanta orsaker öfvergifven, fördröjdes icke mer. Han rustade sig nu till dess utförande, så snart blott floderna afkastade sitt istäcke. Väntningstiden blef för honom, af särskild anledning, både nöjsam och lärorik. I slutet af april anlände näm- ligen den insigtsfulle, begåfvade botanisten J. Sievers till Irkutsk, der han dröjde inemot halfannan månad. Af petersburgska medicinalstyrelsen utsänd i och för en sista ansträngning att på Sibiriens jord uppdaga eller åtminstone dit öfverflytta den äkta rabarberplantan, har han om sina vandringar inrapporterat i välskrifna bref, hvilka äfven blifvit tryckta631. Det deltagande, hvarmed man läser hans varma skildringar, kan blott höjas af det vemodiga minnet, att han som med så mycken hängifvenhet efterspanade ett helsomedel åt menskligheten, vid sin återkomst slutade med att blanda giftdrycken åt sig sjelf. Fåfängt hade han, betagen af Sibi- riens imposanta enslighet, utropat: „Zu den Nomaden, und die Langeweile entflieht!" Mer än sannolikt började Sievers sina i 5 år fortsatta strof tåg vid deras östra ändpunkt, emedan han här kunde tillgodogöra sig en sakkännares råd och upplysningar. Ty Laxman hade ju redan länge på det lifligaste äflats för den alt ännu sväfvande rabarberfrågans lösning, och den stråt han fordom följt, — från Barnaul öfver Irkutsk till Selenginsk, Kiachta, floden Tschikoi och Mongoliets gräns — inslogs verkligen af Sievers, ehuru i motsatt rigt- ning. Men utom öfverensstämmelsen i sträfvanden tyckes ock en viss frändskap i lynnen halva närmat de båda for- skarene. Deras sympatier för den urkraftiga natur, som om- gaf dem, framträda i ord och handling lika obeslöjadt, som hvardera yttrat sig om behaget och det förädlande inflytan- det af ett ensamt begrundande lif. I Sievers bref632 anträffas ofta Lax mans namn, men ännu oftare tala de osagdt om honom. Sådant är en följd af nedtecknarens förklaring: „Hvad som gjorde mig vistelsen 216 i Irkutsk till en den angenämaste, voro de lyckliga stun- der jag tillbragte hos den lärde herr hotrådet Laxman. Det behöfves ej, att jag säger något till denne värdige mans be- römmelse: blotta anförandet af hans namn måste för den lärda verlden redan vara nog". Tågom dock fasta på några spridda yttranden, hvilka likasom förflytta oss i de tvenne for- skarnes sällskap och bland de tusende föremålen för deras tankeutbyten. Den ena dagen genomögnas Laxmans mångåriga me- teorologiska uppteckningar; vi höra, att de för Irkutsk an- gifva såsom det högtsa barometerståndet 28" 10'" och såsom den högsta köldgraden 34—36, — och det efter Reaumur- ska skalan! En annan gång samtala de om Laxmans glas- hytta i Talzinsk; ännu, upplysas vi, hade det icke lyckats honom att hindra fabrikatets skörblifvande i luften; det mineraliska saltet ansågs medföra denna olägenhet. Sievers är väl ingen specialist i detta fack, men kan icke visa sig likgiltig för sin värds mineraliekabinett; han varsnar der inånga stuffer från Baikals omgifning, men för- tiger, eget nog, helt och hållet Kultuk samt påstår, troli- gen blott genom minnesfel, att af Lapis lazuli (en af Lax mans upptäckter par excellence) „ hittills blott flyttstenar och säl- lan rätt blåa blifvit funna". Detta strider mot hvad vi ofvan- före inhemtat, om ock möjligt vore, att grufvorna redan blifvit lika tomma, som de befunnits i nyare tid. Deremot måste man tro, att hvad han förtäljer om en sedan 1785 i Irkutsk tämd Dseliiggetei (vildåsna), stöder sig på hvad han sett hos Laxman sjelf, hvilken, såsom vi känna, både sysselsatte sig med samma djur och dessutom gerna bedref sina zoologiska studier på lefvande exemplar. I botaniken voro båda väl förfarne. Icke för ty här- leder sig brefvens så motiverade erinran om angelägenheten deraf, att forskningen blefve utsträckt ända till Udskoi och oceanen, utan tvifvel primitivt från Laxman, helst han långt förut uttalat denna mening. Ännu hade dessutom Sievers endast exkurrerat i granskapet af Irkutsk; han berättar, att vårfloran bl. a. skänkt honom en Veronica, den han kal- 217 lar mimita Laxmani, — väl hellre på eget än på dennes bevåg. Pomona, säger han vidare, är icke Sibirien huld: fruktkulturen går derstädes trögt, äfven på orter, vid hvilkas polhöjd annat kunde väntas; det enda undantaget vore, till- lägges (månne af artighet blott?), „några små blommande körsbärs-, persike- och äppelträd, hvilka jag såg i herr Lax- mans drifhus, och hvilka, såsom man hoppas, med tiden äfven skola bära frukt". En långt senare resande, Middendorff, tar för ganska afgjordt, att Sievers' och Laxmans för- hoppning icke slog in. Den 5 juni bröt Sievers upp från Irkutsk emot sö- der, och ungefär samtidigt torde Laxman hafva anträdt den länge påtänkta utflygten emot norden. De träffades icke mer. Ty väl besökte den förre, under sina mångåriga vandrin- gar, ofta å nyo Irkutsk, men städse på tider, då Laxman råkade vara borta från orten. Ja äfven biografen finner den sistnämnde hädanefter endast sällan hemma; alt längre ut- sträckte, både till tid och rum, blifva från nu hans färder. Hvad beträffar Laxmans på sommaren detta år (1790) utförda högst omvexlande och besvärliga forskningsresa, kan man icke nog beklaga, att han, så vidt vi veta, icke efter- lemnat någon fullständigare berättelse derom. Vilui-gebitet var nämligen då för tiden, och är ännu, särskildt i dess inre del, ett af de minst kända i hela Sibirien. Bland äldre re- sanden hade visserligen redan Witsen och Svensken Strah- lenberg hört sägner om ett (diktadt) eldsprutande berg och rika saltkällor vid floden Vilui, äfvensom Gmelin 1736 från Olekminsk afsändt d. v. studenten Krascheninnikov att taga reda på de senare, dem han ock fann vid bäcken Kaptendei (Kempendei). Icke desto mindre var ännu ett sekel derefter nejdens topo- och hydrografi icke säkrare, än att nämnde bäck hos Spasski och på guvernementskartan 1826 utges för Vilui s källflod. Vidgående åter ett annat af de vatten Laxmans utflygt särskildt gälde, har man till denna dag icke blifvit ense om dess namn, i det Laxman alltid skrifver Achtaragda, men andre Antaragda, andre Achtaranda, andre Achtrynda. 218 Hufvudsyftet för Lax mans resa var geognostiskt och blef, såsom snart skall visa sig, krönt med upptäckt af tvenne nya dyrbara mineral. Men, besynnerligt nog, har icke ens denna omständighet förskaffat hans så tidiga och lyckliga föredöme någon efterföljare. Alle ha stannat vid att bjuda den besvärliga vägen åt andre633. Så nöjer sig doktor Kruhse, som 1832 inspekterade i köpingen Viluisk, med blott antydan af den rikedom på ädelstenar Jakuternes „ öds- ligt sumpiga eldorado", enligt deras egna berättelser, skall hysa. Den ryske akuschören Uklonski, som några år se- nare var på samma ort, menar att Lax mans fynd skett så der temligen slumpvis, men att vildtj ägare mången gång med- föra Opaler, Ametyster, Topascr och Amianter från Viluis öfre lopp, dit dock (tillägger han försigtigtvis) desse natur- födde mineraloger sällan skola ströfva, emedan jagten der är knapp. Icke ens den kunnige Hedenström, som sett sig vida kring i Sibirien, känner från Vilui andra mineral än 1) Viluit eller Vesuvian, äfven Idokras eller Viluisk hyacint och 2) Gulgrön granat, Olintolit eller Grossular, „dem redan den länge sedan aflidne värdige professor Laxman upptäckt''. Till sist har man till och med glömt eller åtminstone förtegat upptäckaren. Meglitzki 634 berättar från sin geogno- stiska resa 1850 till Lena: „Genom noggranna efterfrågnin- gar (!) har jag inhemtat, att fyndorten för Vesuvian och Grossular tillhör Marcha flodens dalslätt, samt att dessa mi- nerals modersten afgjordt häntycler på lokala vulkaniska erup- tioner", således intet om Laxman och i sak mindre noggrant. I Meinshausens 1871 sammans tälda Nachrichten iiber das Wilui-Gebiet läses, vid fråga om den flod han kallar Ach- trynda eller A ch taran da: „Här förekomma Viluit, Gros- sular, Amctyst och Kaikspat, och för de sköna och mång- faldiga mineralierna skulle floden och dess bigrenar förtjena undersökas". Detta är alt. Berörda förhållanden göra Laxmans initiativ blott desto mer betydelsefullt. Yi tänka oss, att han vidhållit sin tidigare plan635, som synes varit: att nedstiga för Lena till inflödet af V i tim, samt härifrån öfver land till Vilui och långs denna 219 flod till der befintliga salt- och mineralberg. På grund häraf, och då det aflägsnaste målet blef Viluis bifloder Kempen- dei och A ch tar ägda, låter hans marschruta med all san- nolikhet sålunda rekonstruera sig: från I r ku t sk postvägen 240 verst till Katschuskaja pristan, der Lena blir segel- bar; vidare i båt förbi Kirensk 790 v. till Vitim 430 v., der han funnit Aqvamariner och Beryll; åter postvägen G50 v. till O lekmin sk, hvarest han tagit växten Monotropa hy- popithys; nu ridandes636 i nordlig rigtning 360 v., till slobo- den Suntar; — d. ä. inalles omkring 2500 verst, mest ge- nom Jakuternes vildmarker. Från Suntar, der Kempendei inmynnar, eller hellre på ridten dit, kunde han lätt besöka, så väl det vid flo- den belägna Saltberget (57 v.), som stället för det förut nämnda stora Binoceros-fynået Härifrån återstodo ännu mel- lan 2 och 3 hundra verst till Achtaragda. Må hända gästade han ock köpingen Verchneviluisk, ty dels hade härstädes, på en mark, som blott upptinar ett par fot, ter- mometerobservationer för hans räkning och med hans instru- ment blifvit anstälda637, dels tyckes doktor Mer k638 på en na- turalhistorisk utvikning från den pågående stora expeditionens stråt, trängt ända hit, och Laxman ville säkert icke vara sämre än hans lyckligare medtäflare om kommodor Billin gs gunst. Man misstanke ej, att denna resa här blott blifvit „kon- struerad". Ty utom redan instuckna antydningar finnas dock äfven, åtminstone några, faktiska uppgifter. Så skrifver Laxman sjelf till stockholmska vetenskapsakademins sekre- terare Wilcke 1791J: „I fjol reste jag genom en stor del af Jakuternes land. Förundransvärdt är det 80 famnar perpendikulärt höga Saltberget af kristall klarhet vid Kem- pendei och Vilui strömmen på den omätliga slättmarken, hvarest några isolerade granitklippor (forntidens öar) här och der ganska litet äro högre än fältet, som består af flöts och Geschube. Åtskilliga källor vitna, att jorden endast till några famnars djup blir tillfrusen", samt åter 1794 282: „Fastän jag ej hade äran att erhålla något svar på 220 mitt bref a:no 91, hvilket torde hända gått förloradt, anser jag för min skyldighet att härjemte uppvakta kongl. veten- skapsakademin med några prismatiska granatartiga stenar. De äro hemma ifrån Vilui strömmen, fyra verst under A ch- taragda flodens mynning. De sitta derstädes uti ett iso- leradt gammalt berg, hvilket helt säkert i den gråaste ålder varit en holme, som då för tiden tillika med oräkneliga flera lydt till Ishafvets arkipelager, dem syndafloden, hvilken afsköljde sibiriska bergsryggarne, bildade sjön Baikal och slammade alt grus åt norden, förbundit till en förfärlig stor slätt. Torde hända, att denna stenart af sachsiske mineral- diktatorerne kallas Hornblende"6383'. Samma notis meddelar han ock under samma dag i bref till sin forne laborator, då mera e. o. professoren Holmberg i Åbo. Klart är, att Laxman jemväl till akademin i Peters- burg och till kabinettet inberättat om sin färd, ehuru akt- styckena icke återfunnits. I stället att, såsom önskligt varit, allmängöra sjelfva rapporten, har Pallas639 endast begag- nat den som underlag för en 1793 utgifven uppsats: „Von merkwurdigen Hyacinthen und Granaten am Wilui". Det rent topografiska är här inskränkt till inledningen, som lyder: „Den berömde herr hofrådet Laxman har under en år 1790 till Vilui eller Jakuternes Yrys flod, bland andra märk- värdigheter, vid mynningen af den i Vilui fallande bäcken Achtaragda, dels i lager af en jordaktig körtel-liknande, porös, stralitisk bergart, dels på det derunder befintliga lag- ret af en mycket jernhaltig trapp, upptäckt tvenne kristal- lisationer, h vilka förtjena anföras bland nyfunna märkvärdig- heter från Sibirien". Följer så en, utan tvifvel Pallas enbart tillhörande, beskrifning jemte afteckning af kristallerna, hvilka han anser vara: 1) de dunkelt olivgröna, blott föga genom- skinliga = verkliga, ehuru orena Hyacinter, af förvandtskap med de i Vesuv funna, och 2) de hvitaktiga eller gröngula och genomskinliga, hvilka stundom äro vuxna på de förra, = hyacintartade Granater. En redogörelse för de i uppsatsen antydda „ andra märk- värdigheter", hvilka Lax man medhemtat från sin resa, hörde 221 naturligtvis ej till dess ämne. Men ty värr saknas ock för öfrigt upplysningar derom, med undantag040 af det obetydliga redan ofvanför i förbigående påpekats eller annorstädes hän- delsevis förtecknas, såsom ett par mineral från Vitim, en växt (en enda!) från O lekmin sk, salpeter från Lenas strän- der, saltprof från Kempendei, brecia från Vilui. De nya stenarne voro och förblefvo, så vidt man känner, den långa färdens förnämsta vinst. Läsaren finner, och det om så behagas till bevis på Lax- mans ilärdfrihet, att han icke ens omnämt Pallas' så lof- ordande uppsats för sine svenske och finske korrespondenter. Sjelf tyckes han helt enkelt ansett det ena fossilet, hvilket sedermera blifvit kalladt vesuvian, för ett slags Skörl, det andra för Grönaktig granat, såsom ock dess moderna genus namn är, medan species nu mera heter grossular. Benäm- ningen Hornblende nytjar han blott ironiskt mot de »sachsiske mineraldiktat orerne", såsom vi läst i brefvet till Wilcke, eller rentut „charlatanerne" (såsom han skrifver till Holm- berg), dermed menande sin gamle antagonist Renovanz. Men å andra sidan var han efter vanligheten mycket angelägen att utdela af sina nyfunna mineral till offentliga och enskilda samlingar641. De tilldrogo sig genast mycken uppmärksamhet. Redan innan Pallas' anmälan blef bekant, insmög sig dock, till följd af bristfällig lokalkännedom hos utländske mineraloger ett misstag642, hvilket på flera håll fortärft sig till vår tid. Veterligen först Estner utgaf såsom fossilens hemort Kamtschatka, hvarpå Zappe väl riktigt nämnde Vilui, men trodde floden tillhöra samma halfö och deri blifvit eftersagd. Således en förflyttning om några tusen verst, och till ett långt före Laxman såsom vulkaniskt kändt område. Den tidigaste kemiska undersökningen643 af de olivgröna kristallerna anstälde Loviz, hvars „Hyacinthorum sibiricorum a cel. Lax man o detectorum analysis" (kalk 41, kisel 35, lerjord 13, jern 6, vatten 1), producerad den 3 nov. 1796 i petersburgska akademin, dock hela 5 år fick vänta på trycket. Emellertid hade Klaproth 1797 bestämt mineralet (kisel 222 42, kalk 34, lerjord 16,25, jernoxid 5,5 samt spår af mag- nesiumoxid) såsom sibirisk Vesuvian, h vilket namn också mestadels bibehållits, ehuru Hedenström bland andra syno- nymer upptagit Viluit. Benämningen Viluit användes likväl oftare om den gul- gröna kristallen, hvilken Galitzin ännu specielare ville kalla »Viluit de Severgin", troligen emedan han trodde fyndet gjordt af denne. I Klaproths analys 1807 af „ olivgrön Gra- nat från Sibirien" (kisel 44, kalk 33,50, alun 8,50, jernoxid 12 samt spår af brunsten) kom dock Lax mans förtjenst åter upp, men samtidigt införde Werner, i anledning af fossilets stickelbär liknande form och färg, namnet Grossular, hvilket ock nu mera är mest gängse. K o b el 1, riktigt tillskrifvande Laxman båda mineralens upptäckt, erinrar, att de stå hvar andra nära, men att hittills blott Grossularens sammansätt- ning blifvit konstaterad (kisel 40,58, lerjord 22,55, kalkjord 36,87), medan hvarken han sjelf eller de månge andre, som analyserat Vesuvianen, säkert funnit dess formel. XXIX. Året 1791. Blickar mot Österhafvet. Resa till Petersburg med Japanesern Kodai. Korrespondens på Sverige. Kejserligt reskript angående beskickning till Japan. Då Laxman, troligen på senhösten 1790, återvände från den i föregående kapitel skildrade färden, hade tvenne sedan någon tid beroende och honom nära rörande frågor skridit ett godt stycke framåt: både hade hans talzinske kompanjon begifvit sig på väg till Kadjak och Amerika, och angående någre i Irkutsk vistande, af Laxman protegerade Japaneser de ordres från Petersburg anländt, hvarom mera här nedan- före. B äran o vs bortflyttning var för Laxman icke blott ur ekonomisk synpunkt vigtig, utan ock med afseende å hans eget länge närda uppsåt att se sig kring i nya verldens natur: vidgående åter Japaneserne togo händelserna en 223 rigtning, hvilken likaså alt fastare länkade hans håg och blickar mot Ös terna f vet. I saknad af positiva data låter sig visserligen icke när- mare bestämma, sedan när Laxman hängifvit sig åt tanken på en forskningsfärd ända till oceanens bortre kuster, hvil- ken vi så ofta sett skymta ur hans inre och med hvilken han äfven skulle gå ur lifvet. Men mångt och mycket, samt icke minst ihärdigheten i hans föresatser, när blott de gälde „vanderskap", gör troligt, att det skett ganska tidigt, om icke alt ifrån hans första vistelse i Sibirien. Ja, besinner man bl. a., att han redan 1765 under sin an- ställning i Barnaul ,lifvades af berättelserna om Tschitscha- govs och Krenitzins då utrustade expeditioner för upp- sökande af en segelled norr om Sibirien till Indien644: att han knapt hört om Thun bergs återkomst från Japan 1779, innan han erbjöd sig att främja utgifvandet af resans be- skrifning: att svenske lärde, på grund af någet rykte vid hans senare flyttning 1781 till Sibirien satte denna i sam- manhang med en tillärnad undersökning af de floder, som falla i „Norra- och Kamtschatka hafvet": att brefvet till Bergius af 1785}?, innehåller direkta upplysningar om den „länge påtänkta'' amerikanska resan: eller slutligen, att han med skrifvelse af 179024° till akademin i Petersburg insände en „mycket noggrann" karta öfver Japan, tecknad af en derstädes infödd irkutsk köpman Daikokukovda645: så an- tyda dessa spridda enskildheter i förening ett intresse och en syftning, hvars utförande och närmare gestaltning blott tyckes berott af omständigheterna. Ändå mer. Då det citerade brefvet till Bergius upp- nämner den förestående resans hufvudorter sålunda: Udas källor, Amurs mynning, Sachalin, Kurilerne, Aleuterne, Amerikas kust till spanska gränsen (Kalifornien): så tyder denna marschruta nog uppenbart på inflytelse från rikshistorio- grafen Mullers redan 1741 uppsatta, ehuru först 1769 genom Biisching utgifna beskrifning öfver Amurs flodområde. I denna för sin tid högst vigtiga skrift, hvars hufvudtendens synes vara att afslöja den illslughet, livarmed Kineserne 224 kringskurit Ryssarnes, genom nertschinska gränsetraktaten af 1689 vunna fördelar, finner man nämligen betydelsen af vägen öfver Uda nedåt kusten, för att härifrån nå Japan och Ame- rika, på det vältaligaste förordad646, och Laxman stod ända från början af sin litterära bana i altför nära förhållande både till skriftens författare och utgifvare att icke följa dess anvisningar. I och för sig är redan blotta förslaget att pröfva Uda vägen nedåt hafvet högst anmärkningsvärda Denna linia måste då ännu, och så länge besittningen af den sydligare flytande A murs nedra lopp utgjorde ett tvisteämne mellan Ryssland och Kina, för det förra riket ega största vigt, enär dymedelst den oerhördt svåra transporten från J ak ut sk till Ochotsk läte sig undvika. Begagnad sedan urminnes tider af jakutiske och tungusiske zobeljägare från området af Jakutsk på deras ströftåg till kusten och närbelägna öar, hade denna, öfver berg och floder ledande stråt mången gång äfven genomvandrats af kosakpartier eller delvis t. o. ni. af geodister, och dessutan var styrelsen sedan 1787 betänkt att förflytta ochotska varfven och hamnen till Udas utloppsvik, ofvanom hvilken af ålder en rysk förskansning fans. Från Jakutsk kunde denna Udskoi ostrog nås på 4 till 6 veckor, och från Nertschinsk med begagnande af Amur. Mer än af alla politiska och merkantila vyer anslogs likväl Laxman af de vetenskapliga. Han hyste den öfver- tygelsen, hvilken vi hört honom uttala både för Bergius och Sievers, att det föreliggande gebitet mellan Uda och Amur vore särdeles lärorikt i naturalhistoriskt hänseende. Utan tvifvel slöt han så af den kännedom derom, han efter hand förvärfvat dels genom egna utflygter, så väl under sin anställning i Nertschinsk och Schilkinsk som förr och senare, dels genom sitt umgänge med den mångerfarne Lin den au, dels ock genom helt tillfälliga underrättelser. Så hände sig t. ex., att 1790 på sommaren, samtidigt med hans vistande i trakten af Verchneviluisk, dit återvände en emissarie, hvilken öfver Udskoi besökt Sachalin647 för djurfångst och insamlande af „ kuriositeter". 225 Men Laxmans tankar sväfvade längre. Vore han en gång i Udskoi, gingo det lätt, om ock blott med begag- nande af hafsströmmarne, att komma både till A murs myn- ning och Sachalin, då ännu ett hälft japanesiskt, hälft kinesiskt territorium, samt derifrån både åt söder öfver sun- det till Jeso och mot norden långs Kurilerne o. s. v. Det kan ej nekas, att hans plan synes både väl anlagd och ori- ginel, eller åtminstone betydligt afvikande från alla de skilda projekt och försök, dittills af Ryssar och utländingar blifvit gjorda att öppna samfärdsel med de ännu så föga kända länderna i öster och nordost om Sibirien. I synnerhet hade sedan mer än två århundraden, med Portugisernes och Jesuiternes utdrif vande från Japan, detta märkvärdiga ö-rike blifvit för den europeiska vetgirigheten så godt som tillslutet; ty Holländarne, hvilka ensamme egde dit åtminstone ett begränsadt tillträde, hyllade krämarepoliti- kens förtegenhets-maxim. Kaempfers, första gången 1727 publicerade verk derom utgjorde ännu alt i allom. Väl hade, näst denne, Svensken Thunberg 1775—76 gästat Nipon och sjelfva hufvudstaden Jeddo; väl var hans Flora japonica sedan 1784 i botanisternes händer, men beskrifningen af sjelfva landet skulle först gifvas i tredje tornen (som utkom i Upsala 1791) af hans resa. Att La Pérouse nyligen navigerat de japanska vatt- nen, hade allra minst i Ryssland undgått uppmärksamheten, men hvad han uträttat förblef tills vidare en hemlighet. Må Lax man och andre möjligen hafva afvetat, att artikeln 9 i Billings' instruktion anbefalde »nyttiga upptäckter i de haf? som skölja Kurilerne och Japan samt Kina och Korea", så var ju icke för ty arbetsfältet rymligt nog, äfven om ingen ännu vid den egentliga sjöexpeditionens början kunde ana, att den tappre kommodoren skulle lemna å sido ej blott denna, men många andra af sina vida lättare uppgifter. Ännu en annan, på en gång närmare och anspråkslö- sare väg syntes mycket egnad att leda till målet. Knapt hade Ryssarne i medlet af 17 seklet anlagt Och o t sk och något senare framträngt till Kamtschatka, innan de ock 15 226 ströfvade utåt det här mötande hafvet. Hufvudsakligen tvenne rigtningar inslogos, en östlig långs Aleuternes båge till Amerikas fastland, och en sydlig långs Kurilerne mot Japan. Det rysk-amerikanska kompaniets uppkomst var en följd af den förra; hvart den senare skulle leda, kunde ännu ej förutses. Af 22 Kuriler voro redan 20 i Ryssarnes våld, de två sista, Iturup och Kunaschir, tillhörde Japan, icke. mindre än de två följande stora öarna Jeso eller Matsmai och den härifrån blott af ett sund om 60 verst skilda Nipon, eller sjelfva hufvudlandet. Alla dessa landvinningar voro tillkomna på privat ini- tiativ. En enda gång hade regeringen ingripit, nämligen på kejsarinnan Annas tid, då ett kronofartyg under Dansken Spångberg af Berings eskader, till och med landat vid Matsmai, och ett annat rekognoscerat mynningen af A mur. Den enskilda spekulationen höll enträgnare i; år efter år hunno fiskare- och jägarebåtarne något stycke längre. Ändt- ligen trängde kring 1778 tvenne köpmän, Lastotschkin från Jakutsk och Schebalin från Irkutsk, äfven de, till Matsmai, der Atkis besöktes. Vänligt emottagne af infö- dingarne, misslyckades de icke desto mindre i sin afsigt att inleda ordnadt varubyte648. Men ingendera fälde modet. Lastotschkin tyckes någon tid derefter pröfvat kommuni- kationen öfver Udskoi, hvaremot Schebalin indrogs i Lax- mans förehafvanden. Var tiden gynsam för här antydda syften, så var den ort, der Lax man vistades, det icke mindre. Irkutsk intog en verldsställning, hvaraf ett sinne sådant som hans nödvän- digt måste påverkas. Förnämligast genom Schelichovs drift redan i liflig samfärdsel med Amerika, erbjöd staden likaså de mångfaldigaste väckelser och hjelpmedel för stu- dium af Japans slutna överld. Särskildt förtjenar framhål- las, att i Irkutsk fans af gammalt en hel koloni Japane- ser, köpmän och sjöfarande, komne hit icke frivilligt, men bergade från ofta inträffande skeppsbrott på kusterna. Någre voro till och med använde som lärare649 i den navigations- skola, staden egde sedan 1764. 227 Desse insulaner, livilke delvis öfvergått till kristendo- men och lärt sig ryska, voro, vänligt bemötte, mycket till- gänglige. Laxman gjorde sig bekant med dem. I synner- het vann han förtroende hos en skeppsegare och köpman ifrån Matsmai, vid namn Kodai eller Kodoju, hvilken röjde mycken intelligens. Vissa sammanstötande tillfällig- heter hafva åt denne enkle man skänkt en viss ryktbarhet, eller åtminstone rikligt omnämnande i tidens reselitteratur, der dock hans öden ofta förtäljas helt konfust. Kodai hade träffats af missödet att, då han från sin ö skulle föra ett parti med ris till en annan, förfela kursen, hvarpå hans fartyg, efter 6 månaders kringvräkande, strandat vid Amtschitka (hos Laxman: Amisitzkoi), en af de sydli- gare Aleuterne. 1786 blef den förolyckade besättningen, hvil- ken från ursprungligen 70 sammansmultit till endast 9 perso- ner, af en rysk sjelfångare hemtad till Kamtschatka. Här, i staden Nischnekamtschatsk, såg Lesseps650 i februari 1788 de skeppsbrutne; han berättar, att de nollos mycket gästfritt och snart skulle sändas till Petersburg. Emellertid fördes de först till Irkutsk, der de åtnjöto enahanda väl- vilja. Generalguvernören Pihl, som 1789 efterträdt Jakobi, erhöll ändtligen begärda förhållningsordres rörande desse ett främmande rikes undersåter. Kejsarinnan påbjöd, att Kodai skulle fortskaffas till Petersburg. Huru vida befallningen härom endast utfärdades i enlighet med tidigare förfaranden i liknande fall651, och icke hellre emedan Lax man redan haft tillfälle framställa det förslag, vi nedanföre skola lära känna, kan icke afgöras. Säkert är, att han blef den, som erhöll uppdraget att vara den långväga främlingens ledsagare. Åter ega vi endast en indirekt uppgift om den närmare tidpunkten för denna hans fjerde utflygt från Sibirien till Petersburg. Den 7 februari 1791 inlemnade nämligen Pal- las till petersburgska vetenskapsakademin652 en mängd växt- frön, dervid meddelande, att han erhållit dem af Lax man, „som nyligen anländt från Irkutsk". Ovisst är också, när återfärden anträddes. Dock befinnes de båda resenärernes 228 vistelse i residenset, under väntan på resolution från högsta ort, hafva dragit ut långt in på hösten, kanske ända till nästa vinterföre. De notiser, hvarur detta framgår, lemna tillika några detaljer om Laxmans sätt att förnöta det ofri- villiga dröjsmålet. Så läses i ekonomiska sällskapets afhandlingar653: ..Herr hofrådet Laxman, som på sommaren 1791 var i Petersburg, upplyste, att de potäter aflidne professor Falck för många år sedan bragt till mognad i apotekareträdgården och för- sändt till Sibirien, derstädes i ståthållarskapet Irkutsk mycket urartat, hvaremot andra, uppdragna af frön, hvilka han dit medfört 1787, i hittillsvarande generationer lemna vida bättre knölar. Samma erfarenhet har man äfven gjort i Jischi- ginska kretsen af provinsen Jakutsk vid Penschinska hafsviken, dit han skickat frön", — nämligen till sin ofvan- nämnde son Adam654. Ett par bidrag till Laxmans korrespondens på Sverige föreligga jemväl från förevarande resa. Brefven, ganska upp- lysande så väl med hänsyn till äldre, redan omförmälta hän- delser, som rörande ej mindre åtskilliga litterära personlig- heter och nyslutna förbindelser, än särskildt den angelägenhet, som nu påkallade hans besök i kejsarstaden, sakna ty värr utanskrift. Enär dock deras original förvaras i stockholm- ska vetenskapsakademins bibliotek (och Lax mans gamle korrespondent P. J. Bergius aflidit 1790), kan man taga för temligen afgjordt, att de varit adresserade till nämnda samfunds d. v. sekreterare, Vargentins efterträdare, den berömde fysikern, professor C. J. Wilcke655. 1 det tidigare, dateradt „S:t Petersburg den 7 septr. 1791", skrifver Laxman: ..Min Herre. Ovissheten om några vänners tillstånd, jemte d.en högaktning jag länge har för Eder, nödga mig att förmedelst dessa rader falla min herre till besvär. Jag visste intet om d:r Sparrmans656 död, och sände i slutet af förledne vinter med en officer några små- heter till honom. 1787 skickade jag till hr bergsrådet En- ge ström några mineralier, hvarpå jag ej heller har något svar. Några mycket sällsynta bergarter lemnade jag då hos 229 baron Nolcken, som voro ärnade till Sveriges store konung. Herr Engeströms låda lemnades hos sekreteraren Berg- stedt". „Jag har grälat, jemte mina små göromål, med en Mappa Asiae borealis antediluviana. Den är ansenligen olik den nuvarande. Klimatets förändring kring J ak ut sk och åtskil- liga andra anmärkningar och resultater flyta häraf. I fjol reste jag o. s. v. (se sid. 219) .. . blir tillfrusen". „Skulle kapten Norberg657, som varit här några år, träffas, bedes anmäla min respekt och berätta honom: Hen- nes Majestät har approberat min plan. Japanske köpmannen Kodoju bekom en 0 medalj, 600 rubel, fritt uppehälle och blir förd med fregatten Slava Eossii till Japan. Min son Adam följer honom dit. Hvarje matros858 fick 200 rubel jemte underhåll. Nästa vecka reser jag härifrån till Irkutsk. Mina bref sändas till hr Euler. Med den uppriktigaste hög- aktning förblifver min herres ödmjuke tjenare E. Laxmann. P. S. Herr Norbergs vän, major Körbitz är generalauditörs löjtnant hos fältmarskalken grefve Rosumovski i Moskva. Hans kabinett är osåldt". Den senare skrifvelsen är alt ännu från samma ort och meddelar blott följande korta tillkännagivande: „Min Herre. Innelyckte bref innehåller en samling af japanska myntsorter, h vilka jag bekommit af den Japanesaren, som strandat vid Aleutiska ön Amisitzkoi, och nu nästa vår af min son led- sagas ifrån Och o t sk till sin hemort. Jag håller för min skyldighet att fortfara med öfversändande af Stilla hafvets rariteter, beder om det innelycktas säkra öfverlemnande, dock i underdånig stillhet, och förblifver med uppriktigaste hög- aktning min herres ödmjuke tjenare Erik Laxmann. S:t Pe- tersburg d. 25 septr. 1791". Hvad beträffar resans hufvudändamål, så vans det full- ständigare, än Laxman må hända vågat hoppas. Han hade nåden att få till kejsarinnan inlemna ett utförligt betänkande i ärendet. Väl har det icke lyckats att återfinna det pri- mitiva aktstycket ens i petersburgska utrikesministeriets ar- kiv, der åtskilliga den Laxmanska expeditionen rörande hand- 230 lingar bevaras, men af det nedanför reproducerade höga sva- ret derpå synes tillräckligt, att dess innehåll hufvudsakligast varit detta: De förolyckade öboarne borde på kronans be- kostnad återsändas till sitt hemland och samma tillfälle be- gagnas till anknytande af relationer med det för alla euro- peiska folk, utom Holländarne, otillgängliga riket, hvarjemte naturvetandets bästa icke finge försummas. Såsom framgår af en likaledes längre ned af tryckt skrif- velse 1793 J£ från Laxman senior till den inflytelserike statssekreteraren, grefve A. A. Besborodko, hvilken Ka- tarina659 sjelf plägade kalla sitt „factotum", blef särskildt på denne herres förord framställningen i alla väsencltliga delar godkänd. Blott en enda punkt, eller den hvari Laxman, i öfverensstämmelse med den åsigt vi redan hört honom hysa, föreslog, att kommunikationslinien långs Amur floden nu borde upptagas, ansågs, på närmare uppgifna politiska skäl, icke kunna bifallas. En passus af viss syftning i det nådiga reskriptet för- tjenar förskottsvis påpekas. Deri namnes äfven Billin gs, men så, att man icke ens synes hafva väntat något direkt befrämjande genom honom af Rysslands förbindelser på Ja- pan. Ett fartyg skulle, i fall lägligt befunnes, tagas af hans eskader, men dess befälhafvare finge, om det blefve nödvän- digt att dertill välja en utländing, icke vara Engelsman (d. ä. en Billings' landsman) eller Holländare. Klausulen bevi- sar, om ej annat, åtminstone hvilka nationer ryska regerin- gen ansåg för sina farligaste konkurrenter. Men den får också deraf någon färg, att Laxman, såsom genast skall synas, i sin framställning antydt sig sjelf ega naturkunnige söner, åt hvilke ledningen af expeditionen kunde anförtros. Huru härmed må vara, intygar Pallas660, efter företagets lyckliga ändande, att det „ganz allein durch die eifrigen Be- muhungen des verdienten H. Hofrath Laxman veranlasst worden ist" — ett intyg, hvilket får än större betydelse derige- nom att, åtminstone enligt Laxmans egen nyss antydda skrifvelse till grefve Besborodko, både i Petersburg och 231 Irkutsk funnos personer, hvilka af egennytta sökte göra hela förslaget om intet. Det åberopade reskriptet finnes intaget i sjelfva den ryska författningssamlingen. Vi meddela så mycket hellre en öfversättning deraf, — endast med uteslutande af några likgiltiga enskildheter, — som det tjenar att korrigera åt- skilliga angående sjelfva ärendet och dess anledning här och hvar insmugna oriktigheter. Öfver hufvud har man på några håll681 tilldelat generalguvernören Pihl (emedan reskriptet är stäldt till honom), eller till och med Schelichov, en vida större, och Laxman fadren en vida mindre andel i åstadkommandet af denna Rysslands första expedition till Japan, än rättvisan och sanningen fordra. Dokumentet662 förmår : „N:o 16985. År 1791 september 13. I Kejsarinnans namn. Gifvet generallöjtnanten Pihl. Om anordnande af handelsrelationer med Japan. Eder är bekant, hurusom ja- panske köpmän, då deras fartyg krossades, blefvo räddade till en aleutisk ö och till en början vårdade af der boende arbetsfolk (promischlenniki), men derefter förde till Irkutsk, hvarest de någon tid underhållits på kronans bekostnad. Tillfället att återföra dem till deras fädernesland öppnar hopp att derigenom grundlägga handelsförbindelser med Japan, helst intet europeiskt folk härtill har samma läglighet, som det ryska med hänsyn till hafvets och gränsens närhet. Ur denna synpunkt hafva vi uppdragit åt hofrådet och professoren Laxman, som hemtat hit desse Japanesers hufvudman vid namn Koodai, att rörande samfärdsels åvägabringande med Japan inkomma med det betänkande, hvarur ett utdrag här bilägges". „Efter att hafva tagit hans framställning i öfvervägande, och i betraktande af det gagn, som häraf kan tillskyndas Vårt rike, ålägga Vi Eder omsorgen att bringa hans plan i verkställighet, befallande: att för resan till Japan antingen för kronans räkning i Ochotska hamnen hyra ett go dt far- tyg med skicklig styrman och erforderligt antal sj ovane dag- lönare och tjenare, eller att, i fall vid denna tid kapten 232 Billings, som befinner sig på den för Eder bekanta expedi- tionen, vore dit återkommen med sin eskader, använda ett af hans fartyg, försedt med nödigt ekipage, iakttagande blott, att till dess chef väljes en infödd Rysse eller ock, derest lämplig sådan icke funnes, en utländing, endast icke någon Engelsman eller Holländare. 2) Att med detta fartyg helt och hållet på kronans bekostnad de nämnde Japaneserne blifva hemförde, med undantag blott af de två, hvilke anta- git kristna läran, och om hvilke nedanföre förordnas. 3) Att för hemförande af desse Japaneser använda en af bemälde professor Lax mans i irkutska ståthållarskapet anstälde sö- ner, hvilka ega kunskap i astronomi och navigation, åläg- gande honom att så väl under öfverfarten som vistelsen i de japanska besittningarna, både på vattnen, öarna och fastlan- det verkställa ej mindre astronomiska, fysiska och geogra- fiska iakttagelser och anteckningar, än dylika rörande der- varande handelsförhållanden". „4) Att till befordrande af ordning, och som rättesnöre för expeditionen, tillställa dess förman en tydlig och omständ- lig instruktion, dervid inhemtande råd och nödiga upplysnin- gar af bemälte professor Laxman, som eger fullkomlig insigt i detta ämne. 5) Att I, vid denna hemsändning af Japane- serne, genom ett öppet bref boren helsa deras regering och beskrifva hela tillgången, huru de kommit inom ryskt område samt hvad mottagande de härstädes rönt, hvilket från vår sida så mycket hellre skett, ju önskvärdare det för oss är att ega stadiga förbindelser och handelsrelationer med japan- ska riket, försäkrande, att hos oss alle japanske undersåter, som beträda våra gränser och hamnar, skola röna bevis af hvarje möjlig hjelpsamhet och välvilja. 6) Att till ytterligare uttryck af vänskap mot japanska regeringen lyfta från rän- teriet ända till 2000 rubel för uppköp af passande föremål, hvilka I i edert namn egen sända till Japan som gåfvor. 7) Att till deltagande i denna expedition söka förmå någon af våra bäste irkutske köpmän, som vid detta tillfälle kunde medföra varor, begärliga för invåuarne i Japan, och för det erhållna priset inköpa japanska varor, då härigenom 233 upplysning vunnes för våra framtida handelsföretag på Ja- pan". „8) Hvad beträffar det i professor Laxmans framställ- ning gjorda förslaget om uppsökande af en ny väg långs flo- den A mur, så anses det samma, på grund af våra kända förhållanden till Kina, för närvarande663 olämpligt, hvarföre, och på det icke genom en sådan rörelse från vår sida större misstänksamhet hos kinesiska styrelsen må väckas och för- svåra våra underhandlingar om öppnande af ömsesidig han- del, denna del af framställningen lemnas utan afseende". 9) Angår de tvenne döpte Japanesernes anställande som lärare i deras språk vid skolan i Irkutsk. 10) Om sättet och orten för de till expeditionen nödiga medlens lyftande; deras belopp bestämmes ej på förhand. 11) Om underhållet af och skänker åt de förolyckade Japaneserne; enligt förteck- ning innehållande bl. a. att Ko o da i redan i Petersburg er- hållit 150 dukater och en guldmedalj samt af kejsarinnan sjelf ett guldur. Reskriptet slutar: „För öfrigt räkna vi på ert nit, att I uppfyllen alt här föreskrifvet med största noggrannhet, förblifvande med vår kejserliga nåd Eder välbevågen Kata- XXX. Åren 1792-1793. Laxman åter i Irkutsk. Hans son Adam sände- bud till Japan. Äldre Laxman anordnar beskick- ningen och beger sig till Ochotsk. Korrespondens på Japan. Bref till Pallas, Krafft, Inochodzov och Ekonomiska sällskapet. Om ätbar jord. Typha Lax- mani. Påtänkt forskning vid Lenas mynning och Ishafvet. Exkursion till berget Chat chur. Högligen belåtne med resultatet af sin resa, återvände Lax man och Kodai i slutet af 1791 eller första dagarne af 1792 till Irkutsk. Enligt det nådiga reskriptet var vis- serligen generalguvernören Pihl bemyndigad att i sitt namn 234 affärda hela den beslutna expeditionen samt särskildt brefvet och skänkerna till japanska regeringen, — ty kejsarinnan ville icke i egen person blottställa sig för möjligheten af något tillbakavisande, — men han borde, innehöll förord- nandet äfven, deröfver samråda med Laxnian, „som eger fullkomlig insigt i saken", och åt någon af dennes söner upp- draga de hemsändande Japanesernes eskortering. På grund häraf, och efter öfverläggning med fadren, anförtroddes det hedrande, om ock ganska kinkiga värfvet, förut nämnde ispravnik i Jischiginsk, Adam Laxman. Hvar den blott 26 årige, annars i naturstudiet väl bevan- drade armélöjtnanten, jemväl, enligt reskriptets fordran, lärt sig »astronomi och navigation", är okändt, om han ej möj- ligen sjelf varit med på de hvalfiskfångster, ett par af hans bref omförmäla. Altnog, efter att troligen redan af sin far från Petersburg hafva förberedts på saken, blef han genom generalguvernörens, den 10 januari 1792 utfärdade och den påföljande 4 april inhändigade ordres664 förständigad att hålla sig i beredskap för färden ; närmare instruktion skulle senare meddelas. Man har så väl af andra skäl, hvarom nedanföre, klandrat detta val af chef för expeditionen, som ock deri spårat inflytelser af en partisk faderskärlek665, men att döma af utgången, svarade den unge mannen klokt och hurtigt mot förtroendet. Emellertid hvilade hufvudledningen af alla förberedande anordningar på äldre Laxman. Det måste derföre tagas såsom alldeles gifvet, att han meddelat sina åsigter och för- hoppningar angående detta anmärkningsvärda reseföretag i de bref, han på våren 1792 veterligen skref till akademin. Derstädes förelästa666 den 31 maj och 15 juni, omnämnas de likväl efter vanligheten, blott emedan med dem följde föräringar, — nämligen den ena gången Spat med glimmer och skörlkristaller från södra sidan af Baikal, den andra: Qvarts beströdt med bladig, böjlig och glänsande molybden, „ sammansatt af flogiston och luftsyra", från trakten kring Selenginsk. Men fakta låta nog förstå, i hvilken rigtning hans tankar och förehafvanden gingo. 235 Anslaget för inköp af gästskänker åt Japaneserne var icke stort. Kejsarinnan hade på Lax mans framställning funnit för godt, att det något tvifvelaktiga företaget skulle bära en mer privat och anspråkslös prägel. För 2000 rubel kunde i alla fall ett skäligt parti skjutvapen, knifvar och andra jernsaker, samt tyger, glasvaror (dessa utan tvifvel från hyttan i Talzinsk) och andra prof af rysk industri upp- handlas. Dessutom förmåddes tvenne irkutske köpmän, den ene var den förut nämnde Schebalin, att med urval, be- stämda för byteshandel, från deras varulager, ansluta sig till expeditionen. Den 19 maj 1792 undertecknade generalguvernören in- struktionen för Adam Laxman, och försedd dermed begaf sig fadren, blott två dagar senare, å väg för att å ort och ställe öfvervaka expeditionens utrustande och inskeppning. Misslyckandet af alla försök att återfinna nämnda dokument måste beklagas, ty ehuru naturligtvis affattadt i det kejser- liga reskriptets anda, bör det antagas hafva innehållit många närmare upplysningar rörande sättet och medlen, hvarigenom man på dessa tider officielt tänkte sig relationer med det afslutna öriket bäst kunna öppnas. Så van Lax man var vid strapatser, medgaf han sig hafva funnit denna sin resa till Ochotsk ganska mödosam. Ensam for han likväl icke. I hans följe befunno sigKodai och de trenne andre Japaneserne samt de tvenne köpmän- nen och tvenne kartritare från navigationsskolan i Irkutsk, förutom tjenare. Till en början, eller åtminstone från Ka- tschuga, kunde färden visserligen verkställas helt beqvämt till båts utför Lena floden, ända till Jakutsk. Men från sagde stad ned till oceanen går stigen, der sådan är ba- nad, genom en af de ödsligaste och oländigaste sträckor (öfver 1000 verst) i hela ryska riket, — samma sträcka, hvil- ken Lax mans projekt angående Amur vägen afsåg att und- vika. Läsaren är i tillfälle att se denna egendomliga stråt både afbildad och kartlagd i Saritschevs verk687. Alla transporter ske der på hästryggen. Utan särskildt anmärkta äfventyr nådde den lilla kära- 236 vanen Ochotsk den 1 augusti. Laxman sammanträffade här med sin son, hvilken redan den 20 maj från Jischi- ginsk begifvit sig hit, förmodligen emedan han enligt er- hållna ordres här skulle emottaga sin instruktion, eller ock i och för nödiga åtgärder till den förestående resan. Far- tyget, som skulle föra hans beskickning vidare, lät dock ännu vänta på sin ankomst från Tigil668 vid Kamtschatkas vest- kust, inemot en månad. Detta fartyg var galiotten Katarina, hvilken också Krenitzin 1768 vid sin misslyckade färd till Ishafvet, och sedermera Laxmans talzinske kompanjon Baranov vid öf- verflyttningen till Kadjak (och Sitka) begagnat869. AfBil- lings' eskader hade visserligen nu mera, då kommodoren sjelf afrest till Jakutsk, Slava Rossij, omnämnd i Lax- mans bref från Petersburg 1791 J, varit ledigt, men det hvi- lade redan på sina stora bragder, aftackladt i hamnen Petro- pavlovsk. Åter den Billingska briggen Tschernoi orel, förd af Saritschev, ankom först i slutet af augusti till Ochotsk, sedan den för motvind hållit sig från början af juli vid Kurilerne, utan att pröfva den förelagda undersök- ningen af farleden bortåt Kinas kuster670. Tschernoi orel inträffade således just i rattan tid att se Katarina rusta sig att löpa ut i de vatten, Billings enligt sin instruktion väl bort, men aldrig gittade befara. Det föll sig svårare, än Lax man förutsett, att rinna dugligt sjöfolk. Han undrade framdeles sjelf, att med det manskap, som kunnat sammanbringas, alt aflupit lyckligt. Då enligt reskriptet fartygets förare borde vara Rysse, an- tog han såsom sådan ochotske hamnmästaren Grigori Lovt- sov. Denne hade nog i sin tid varit med på hvarjehanda äfventyr, — t. ex. 1771 deltagit i den förviste Polacken Ben - jovskis djerfva sammansvärjning och flykt från Kamtschatka öfver Japan 6n, — men saknade alla högre insigter i sjöyrket. Han hade dock företrädet att vara nykter, hvilket för ingen del utmärkte de annars skickligare styrmännen O le so v, känd sedan Schelichovs exkursion (1783 ff.), och Mucho- pliov. 237 Den ofri ga besättningen utgjordes af 20 dels legde, dels kronomatroser och 4 soldater, ty Katarina var, till oförutsedt trassel, armerad. Vidare nämnas såsom passa- gerare, förutom Japaneserne, köpmännen och kartritaren e, tolken Togolukov samt en för blotta nöjets skull medföl- jande yngling, son af assessor Koch, t. f. kommendanten i Ochotsk. Inalles belöpte sig således numerären af de under Adam Laxmans befäl medfarande till omkring 40 personer. Alt blef ändtligen klart ombord, ankaret lättades, och Katarina lemnade med fylda segel redden vid Ochotsk den 13 september 1792, således på samma dag då, året förut, i Petersburg reskriptet om denna Rysslands första ex- pedition till Japan af kejsarinnan undertecknades. Borta- varan afsågs att räcka ungefär 1 år, och denna beräkning slog ganska nära in. Katarina var ock, livad man minst skulle väntat, en brefbärerska på sin okända färd, i så måtto, att hon förde med sig trenne skrifvelser från Lax man d. ä., adresserade till infödde lärde i Jeddo672. Hvad desse hette, säges ej. Han ville blott pröfva tillfället att utsträcka sin korrespon- dens ända dit bort. Man föreställer sig naturligtvis, att vid uppsättande af dessa meddelanden Kodai tjenat som tolk och kalligraf. Karakteristiskt är, att Lax man äfven nu, trogen sin vana, bifogade några välmenta föräringar från sina förråd, nämligen trenne termometrar (af egen fabrikation, förstås) och åtskilliga sällsynta naturalier. Kanske skola en dag den europeiske naturforskarens originela funderingar blifva, om de ej redan blifvit, föremål för någon japansk sam- lares utredning. Omedelbart efter afskedet från sin son anträdde äldre Laxman hemresan. Han hade redan haft tid nog att se sig om i den honom mycket intresserande nejden af Ochotsk. Beträffande återfärden är blott kändt, att han den 8 okto- ber hunnit halfvägs, eller till J ak ut sk, derifrån han sagde dag med en skrifvelse till fysikern Krafft i Petersburg in- sände de meteorologica af hans son, hvilka i annat samman- 238 häng redan blifvit förtecknade673, hvarpå han i följande månad nådde Irkutsk. Mycken ro unnade han sig ej. Åter nya och stora rese- planer! De antydas i ett bref till Pallas af 19 januari 1793, hvari han skrifver674: „Affärdandet af den japanska expedi- tionen gaf mig tillfälle att taga trakterna vid Ös terhafve t, kring Och o t sk i ögnasigte. Min resa räckte från 21 maj till början af november och dess hvarjehanda besvärlighe- ter blefvo genom många märkliga omständigheter betydligt lättade. Härmed åtföljande växtfrön äro en del af min skörd". „Den 13 september 1792 lemnade min son Adam ochotska redden, och jag förmodar, att han nu befinner sig på ort och ställe. I augusti detta år 1793 bör han väl, om alt aflöper lyckligt, vara till baka; kanske hem tar han några sällsynta saker jemte intressanta underrättelser med sig. Kodoju och de öfrige odöpte Japaneserne skildes från mig med de tacksammaste hjertan; som barn göto de tårar. Också gjorde jag, icke utan egen uppoffring, livad möjligt var för att tillfredsställa desse insulaner". „Nejderna vid Österhafvet behaga mig utomordent- ligt, och jag ärnar ännu en gång med bättre ledighet be- söka dem. Emedan jag dock icke nu innevarande år kommer att göra det, har jag föresatt mig att beresa mynningen af Lena, äfvensom öarna utanför Jana, Indigirka och längre mot öster. För denna orsak har jag vid Katschuga676 lå- tit bygga tvenne farkoster af egendomlig konstruktion". Till sistberörda ämne återkommer han i ett nytt bref af den 26 januari 1793: „Detta års sommar tänker jag egna åt Lenas mynning samt öarna mellan denna flod och Ko- vi ma (1. K o Ii ma) samt ännu längre mot öster. Blomster- floran der kan ej vara annat än utfattig, och derest icke kuriosa af annan art göra denna sällsamma lustresa lärorik, så kan den, liksom många andra af mina färder, räknas bland fruktlösa bemödanden. Möjligtvis står dock på isbergen derstädes något egendomligt att finna. Till detta ändamål har jag låtit bygga trenne barkasser, ty jag anser denna 239 sorts farkoster för de beqvämaste i sagda vatten. Så snart Lena blir isfri, anträder jag färden". Enligt ordningen i dessa meddelanden borde här först följa en redogörelse öfver det vetenskapliga utbytet från Laxmans ochotska resa. Det var hufvudsakligast botaniskt och mineralogiskt. I förra hänseendet hade det varit väl- kommet, om Pallas behagat, helst i en not till det af honom allmängjorda brefvet, nämna hvilka de växtfrön voro, han jemte det samma emottagit. Men med dylika extra tjenster plägade Laxmans kunder lika litet besvära sig, som han sjelf räknade derpå. Undantag gjordes blott i fall, då de till äfventyrs af honom erhöllo nytt material för sina egna forskningar och pennor. Man får derföre lof att också nu sammanlappa, så godt sig göra låter, endast hän- delsevis påträffade enstaka notiser. Antydda notiser äro icke många. De inskränka sig förnämligast till de i Georgis676 förteckningar förekommande citaterna, att till samlingar i Petersburg genom Lax man erhållits eller anmälts exemplar af den i Sibirien så allmänt utbredda Rhododendron chrysanthiwi, af Svertia corniculata, af Andromeda ericoides och af Rodiola rosea, såsom funna dels annorstädes, dels ock i det område han senast berest, från Lena till Ochotsk. Särskildt anges enligt Laxman lokalen vid kustbäckarne O cho ta och Mar ekan såsom före- komstort icke blott för besagda Rodiola, men ock för en förut okänd vattenväxt, den ett par år senare af Lepechin beskrifna Typha61\ hvilken ännu plägar gå under artnamnet Laxmani. Men icke ens om hans mineralogiska skörd förljudes något särdeles, ehuru sannolikt företrädesvis just denna för- anledde hans yttrade belåtenhet med „nej derna vid Ö ster- il af v et". Här var han ju bl. a. i tillfälle att sjelf, alldeles i granskapet af Ochotsk, besöka fyndställena både för Ma- rekaniten och för Onyxen från Ur ak, med hvilka mineralier han redan förut, i anledning af sin sons forskningar och in- samlingar, mycket sysselsatt sig sjelf och sine korresponden- ter. Men han ville väl, nu liksom ofta, spara sina observa- 240 tioner till den afsedda förnyade färden hitåt. En äkte samlare får aldrig nog. Huru härmed förhåller sig, anse vi som en ren slump eller som en försummelse, vare sig af Laxman sjelf eller af andre, att hans auktoritet endast åberopas för några jem- forelsevis obetydliga iakttagelser af art att kunna hänföras till det förevarande besöket i Och o t sk och resan dit. Så- dana äro veterligen inga andra, än de som ligga till grund för uppgifterna678 att Salpeter samlas i klippor vid Lenas stränder, att norr om Al dan Saltkällor icke förekomma samt om s. k. Ätbar jord. Den sistnämnda till och med beskref han i ett särskildt meddelande, hvilket refereras i peters- burgska ekonomiska sällskapets af handlingar679 sålunda: „Den 23 mars 1793 insände hr Laxman prof af en särdeles vek jordart, hvilken af Tunguserne och Lamu- terne begagnas till spis. Den anträffas kring Ochotsk så väl på granitlager, som vid kanterna af gamla vulkaniska berg, i måttliga flötser. Nämnda folk äta denna jord med renmjölk samt undfägna äfven förnäme gäster dermed, ty de anse den för en af sina största läckerheter". „Laxman upptäckte denna fina och lena jord vid Ma- rekanska kratern och vid floden Ur ak. På båda ställena visade den sig i flötser af % arschins tjocklek, tätt under ytan af svartmyllan, i temligen stora lager. I naturligt till- stånd är den hvit som snö och lös som gelé. Fäster sig något deraf på fotsålen, blir det svårt att slippa den klib- biga massan. Fem pud af detta ämne gåfvo vid torkning, som fortsattes 3 veckor i en vanlig ugn, endast 6V2 funt len och rödlett jord". „Vid foten af Marekanska flötsen tyckes ämnet upp- stå af glasartad, i luften vittrad lava, men på Uraks gra- nitstrand af vittrad granit, enahanda med den Italienarne kalla Granito minuto. Den torde vara af samma slag med den schveiziska alpjorden, uppkommen af Geiberska (Heiber-?) stenen. Råkar någon olyckligtvis sjunka in i en djupare flöts, blir hans undergång oundviklig. Oaktadt den stora mängd vatten deri ingår, håller sig likväl denna mineraliska 241 svamp så samsig, att den stannar i säckväf utan att vätskan bortflyter". Detta ämne var icke heller förut obekant, ty under namn af Erdsalme omförmäles det redan af St eller i hans sibiriska resa. Men Lax mans sändning gaf anledning till dess första vetenskapliga analys, hvilken 2 år senare utför- des af Loviz680. Det visade sig, att mineralet till sin hu- vudbeståndsdel är lerjord med stark halt af kisel och således utgör en för den menskliga organismen osmältbar substans. Likheten med den af Goebel (1862) kemiskt undersökta »ätbara jorden" från Persien tyckes nästan vara fullkomlig (kisel, lerjord, vatten och spår af kali). Af vida större och allmännare betydelse var Lax- mans i hans bref omnämnda afsigt att beresa Lena och Ishafvet, h varmed han dessutom redan torde umgåtts vid sin senare flyttning till Sibirien (jf. sid. 149 f. 223). För hans obetvingliga forskarhåg kan det blott halva framstått som en lockande uppgift att följa och om möjligt utsträcka de vägar, hvilka Tscheljuskin och Laptev 1740, Schalau- rov 1760, Ljachov 1770, steg för steg brutit genom hin- dren utanför Sibiriens nordkust och uddar. Han ville från Lena förbi K o Ii ma ännu längre mot öster, kanske således ända till kap Schelagski, hvilken det senast (1791) icke lyckats B il 1 in g s att dublera. Hvad färden utför Lena an- går, egde den ett synnerligt intresse, sedan floden nyligen (1785) i hela sitt lopp blifvit kartlagd af den kunnige geo- disten Losev 681. Vid Indigirka åter var nu mera Laxmans gamle korrespondent, Dansken I. Banner682, anstäld som ispravnik i Saschiversk. Ja han visste troligen, att denne i stadens närhet upptäckt ett helt berg med de skönaste kristaller, men att doktor Merk, hindrad af snö, utan fram- gång sysselsatt sig med dess närmare undersökande683. Så manande dessa och dylika skäl utan tvifvel voro för Laxman, kan han dock endast hafva utfört en ganska obe- tydlig del af den påtänkta färden. Redan den 30 juli var han nämligen åter i Irkutsk, såsom synes af det bref han denna dag skref till akademikern Inochodzov684. Deri be- 16 242 rättades visserligen, att han „på återväg från sina minera- logiska exkursioner'1, 120 verst från staden förmärkt häftiga stötar af en jordbäfning, men ända från flodens mynning gick denna återväg säkert icke. Skulle äfven den öfver 4000 verst långa Lena detta år, såsom stundom händer, redan i början af maj varit isfri från Katschuga till Vitim (1200 verst), så låter likväl så- dant icke förmoda sig om dess nedersta lopp från Al dan till hafvet (1600 verst), der isen merendels ännu är fast efter midsommar. En båtfärd till Jakutsk medtog vanligen 3 veckor och derifrån till mynningen minst 2 veckor. Också har han, såvidt spåras kunnat, icke efterlemnat något bi- drag till den nordligaste floran, med undantag af den en- staka uppgiften685, att Astragalus Laxmani växer ända till Kolima. Härtill kommer slutligen, att den återfärd, hvarom i brefvet af 30 juli, icke ens uppgifves hafva skett från nor- den, utan hellre tyckes galt en exkursion på motsatt håll, i bergen söder omBaikal. Ty i ett meddelande längre fram på året till ekonomiska sällskapet686 berättar han om sin upptäckt af en ny Berberis art, Mongolernes Schara modo, den han beskrifver „pedunculis unifloris, spinis palmatis, multi- floris, horridis" och såsom alldeles olik den på Altai vä- xande, samt säger sig hafva tagit på Chat chur, mellan floderna Dsida och Temnik, hvilka båda flyta i Selenga. På grund af alla dessa omständigheter kan man endast, i öfverensstämmelse med Laxmans egen förskottsvis, ehuru i annan mening yttrade farhåga, räkna den tillärnade ishafs- resan bland hans „fruktlösa bemödanden". Det företag han påtänkt hvilade ända till åren 1808—1814, då det med så utmärkt framgång utfördes af M. Heden ström. Vi erinra, tilläggsvis, så mycket hellre härom, som icke blott denne förtjente och ihärdige forskare sjelf stundom förmodats687 vara Finne eller Svensk, men han, åtminstone i början af sin färd, hade till ledsagare en af Laxmans söner, okändt hvilken. De undersökte nämligen till sammans, enligt Er- mans688 uppteckning, den egendomliga ishålan Scherbinsk 243 vid Lenas strand mellan Kirensk och Olekminsk. Så knyta sig händelser och personer. Laxman säger, att han återväntade den japanska ex- peditionen i augusti 1793. I sjelfva verket fälde Katarina, efter 3G1 dagars bortavara, åter ankaret i Ochotsks hamn den 9 september. Omedelbart härpå inberättade den unge befälhafvaren resans hufvuddata till sin fader i Irkutsk, och denne var icke sen att låta de fägnesamma underrät- telserna gå vidare. Eedan den 30 november skref han härom de bref till akademin och grefve Besborodko, för hvilkas innehåll vi dock funnit lämpligt att redogöra först något längre fram. Dessförinnan en blick på det värf Adam Lax- man enligt sin faders anordningar utfört! XXXI. Åren 1792—1793, forts. Kort berättelse 688a om Adam Laxmans resa till Japan. Fadrens bref derom till akademin 1793ff. Sonen inträffar i Irkutsk. Med beskickningen om bord afseglade Katarina från Ochotsk den 13 september 1792. Kommet ut på öppna haf- vet — eller hellre: på den af Kamtschatkas långa halfö och Kurilernas böjda ökedja från Stilla oceanen likasom afgärdade, men för dimmor, strömningar och nyckfulla vin- dar illa beryktade Ochotska sjön, — tog fartyget rakt sydlig kurs mot klippholmen S:t Jonas, som förbifors ostvart på fjerde dygnet. Den 26 kom Iturup, Kurilernas tjuguför- sta (enligt annan beräkning: nittonde) ö, i sigte. Sedan kosan nu rigtats mot sydvest, varsnades efter tvenne dygn Kunaschirs nordkust med Picos snöbetäckta topp. Man vände småningom åter mot söder in i mynnin- gen till det ännu aldrig navigerade sundet mellan Kuna- schir och Matsmai. Råkade dock ut för hårdt väder och tvangs att söka en annan genomfart. I sådan afsigt krys- sades ända till 6 oktober, då ändtligen Kunaschirs östli- gaste udde dublerades. Galiotten hade uppnått det smala vatten, hvilket en senare verldskringseglare, Golovnin689, kallat Katarina sundet efter Lax mans fartyg. Långs Kunaschirs östra kust styrdes vidare mos sv till en bugt på dess sydände, der ankaret fäldes. Men grunden befans här så dålig, att redan följande dag annan ankarplats måste sökas vid den motliggande Mats- mais eller Jesos nordkust. En båt utsändes att rekogno- scera. De ludne matsmaiske infödingarne, hvilke, enligt Lax- man, af Japaneserne benämnas Jeso Dschichosto men sjelfve kalla sig Ainos, hade vid åsyn af fartyget flyktat bort från stranden, men någre förmåddes återvända och voro, då Schebalin tilltalade dem med några ord på deras eget språk, redebogne att lemna fisk i utbyte mot tobak. Följande morgon anstäldes ny spejning, hvarvid, nära utflödet af bäcken Nischpets, en tull och nederlagsplats för Japanesernes handel med Kurilerne upptäcktes. Här anträffades de förste Japaneserne, hvilke blefvo villige till hvarje vänskapstjenst, sedan de på det ryska fartyget funnit landsmän. Upplysande, att på södra sidan af öns ostliga udde låge en utmärkt hamn, Atkis, tillrådde de likväl främ- lingarne, emedan farleden dit vore mycket svår, att hellre välja en i granskapet af Nischpets, vid byn Nimuro be- fintlig ankarplats. De gåfvo lotsar dit. Sedan Katarina den 9 oktober på morgonen landat vid Nimuro690, vid det sund åt hvilket Siebold med skäl gif vit Laxmans namn691, beslöts, i betraktande af den framskridna årstiden, att derstädes öfvervintra, sedan likväl dessförinnan hamnen blifvit nogare undersökt. Lax man anade ej, att han beredde sig och sin beskickning ett slags civilarrest för närmare åtta månader. Byns japanske uppsyningsman visade sig särdeles till- mötesgående; han erbjöd sig icke blott att lemna biträde vid uppförande af stugor för befälet och en kasern för besätt- ningen, utan ock att, till främlingarnes större trygghet mot de vilde Ainos, med sitt kommando stanna qvar på orten, ehuru han annars plägade öfver vintern flytta till öns hufvud- 245 stad, jemväl kallad Matsmai. Till en början hade Kyssarne all anledning att vara belåtne. Laxman anstälde, så långt Japanesernes misstänk- samma blickar det tilläto, flitigt exkursioner till utforskande af nejdens naturalhistoria; de samlingar, han här och annor- städes hopbragte, kommo sedermera till akademin i Peters- burg. Åt alla handelsangelägenheter samt etnografiska och geografiska förhållanden egnar hans beskrifning mycken upp- märksamhet. Han berör dock endast Japanesernes inre sjöfart och varuomsättning med de af dem förtryckte Ainos, emedan den stora kommersen uteslutande var i Holländar- nes händer. Ryssarne förbjödos hvarje köpslageri, men ledo ingen brist, ty både voro de sjelfve väl provianterade och dessutom kunde, under form af ömsesidiga gåfvor, alla behof lätt fyllas. Bekymmersamt var, att den långa sysslolösheten i Ni- nni ro inverkade menligt på helsotillståndet hos besättningen. Denna inflyttade den 17 november, sedan blott nödig bevak- ning lemnats på fartyget, i den emellertid uppförda kaser- nen. Men skörbjugg utbröt, för hvilken på våren en af de medhemtade Japaneserne, vid namn Koits, och enafma- troserne föllo offer. En senare resande692 förtäljer såsom karakteristiskt för Japaneserne, att de i hemlighet kopie- rat den grafskrift, Lovtsov i ett träd inristat öfver sin af- lidne landsman, och ännu två decennier derefter begagnade den som läseprof för ankommande Ryssar att bestyrka deras nationalitet. Dessutom afled i Ni mur o äfven en ja- pansk tjensteman, hvilket gaf Laxman anledning att om- ständligt skildra ceremonierna vid hans begrafning. Orsaken till expeditionens öfver all beräkning långa dröjsmål i Nimuro låg helt och hållet hos Japaneserne, hvilke på alt sätt sökte utspionera Ryssarne, innan de släppte dem vidare. Redan den 12 oktober hade Laxman genom bref, hvilket äfven allmängjorts693, anhållit hos guvernören i hufvudstaden Matsmai, att regeringen i Jeddo blefve un- derrättad om hans ankomst och afsigter. Försigtigtvis nämnde han deri endast om sin önskan att aflemna de bergade och 246 medhemtade Japaneserne, men ej ett ord i andra angelä- genheter. Först den 12 december kom bud från det 300 „Ei" aflägsna694 Matsmai, att hans begäran bifallits. Derefter anlände gång på gång, — 22 och 29 decem- ber 1792, 30 mars och 9 april 1793, — - än från Matsmai, än från Jeddo, japanske utsände, alle ytterst artige och ny- fikne. De kopierade med största intresse Ryssarnes kartor och glob, togo modell af deras fartyg samt till och med af en om bord befintlig svarfstol med dess tillbehör, förfrågade sig om Rysslands storlek, läge, fabriker, m. m.; de ville veta, huru vida Laxman var sänd af kejsarinnan sjelf eller af någon hennes embetsman, o. s. v. Om Holländarne och deras bemödanden att svärta alle andre Européer, men i synnerhet Ryssarne, yttrade de sig på ett sätt, hvaraf kunde förstås, att de insågo, det handelsförbindelser borde vara för- delaktigare med de sist-, än med de förstnämnde. Laxman lefde derföre under all otålighet i hoppet, att hans resa kunde krönas med framgång. Ändtligen infann sig den 29 april 1793 i Nimuro ett talrikt sändskap af mer än 200 Japaneser och K ur il er från Jeddo, medbringande den länge bådade kejserliga svars- skrifvelsen. Dess innehåll, hvilket efter riklig gästförpläg- ning i konferenssalen upplästes, var föga hugneligt. Laxman , hette det deri, skulle i sändebudens följe, d. v. s. under deras bevakning, få begifva sig till staden Matsmai för att der aflemna de medförde skeppsbrutne. Härmed högligen missbelåten, förklarade Laxman, på Lovtsovs råd, sig ärna äfven utan tillstånd sjöledes verk- ställa färden till Chakodade, närmaste hamnstad till Mats- mai. Fåfänga voro alla Japanesernes invändningar; de lyckades blott att draga ut på tiden till slutet af maj, men ej att rubba den unge löjtnantens beslut695. Också deras bön, att Laxman åtminstone skulle begagna ett japanskt fartyg, afslogs. Det återstod för legaterne intet annat, än att gå ombord på egna fartyg och sålunda beledsaga Ryssarne, då desse omsider den 4 juni afseglade från Ni- muro. 247 Efter en månads, stundom ganska farlig seglats i okända vatten, sedan den 17 juni Jururi och den 23 Kidab, tvenne små öar, passerats samt man den 24 — 29 besökt hamnstaden Atkis, der en jordstöt observerades, och den 2 juli förbi- farit Edomo, fälde Katarina ankaret på redden af Chako- dade den 4 juli. Ortens „Daigvan" eller befälhafvare infann sig om bord att erbjuda sina tjenster och lät ofördröjligt 30 båtar inbogsera den utländska galiotten i hamnen. På stranden, hvarest vakter voro posterade till förekommande af folkskarans påträngande, välkomnades Laxman med stor ceremoni af sta- dens förnämste samt af en tjensteman från Jeddo. Den sist- nämnde hade åliggandet att föra beskickningen till Matsmai; han begärde ordres för uppbrottet och lät traktera Katarinas manskap med „Saki", en japansk spritdryck. Under de 9 dygn Laxman dröjde i Chakodade visa- des honom mycken uppmärksamhet. Daigvans badhus öpp- nades till hans begagnande. En ansedd köpman bjöd på gästabud i en väl möblerad våning, öfver hvars dörr man anbragt inskriften „ Ryska huset". Befälet afhemtades dit i högtidlig procession. Till förfärdigande af packlådor för landtresan sändes snickare. Ett magasin uppläts för farty- gets behof. Men med alt detta förbjödos Ryssarne att gå omkring i staden; manskapet fick icke ens tvätta sina kläder på stranden. Endast någon del af hamnens norra, utom- ordentligt väl odlade kuststräcka kring byn Chamedi var tillgänglig. Den 13 juli bestämdes för aftåget till Matsmai. Dagen förut inlogerades Laxman med sin svit, bestående af 12 personer, i ett till samlingsplats utsedt herberge. Från denna stund betraktades Ryssarne som hedersgäster, hvilkes för- plägning och alla beqvämligheter japanska styrelsen helt och hållet åtagit sig. Följande morgon, efter intagen frukost, satte sig det långa tåget i rörelse. Åt Laxman, Lovtsov och unge Koch anvisades platser i täckta bärstolar, kallade „Norimono" och betjenade en hvar af 4 bärare, hvilke hvarje half timme, utan att minsta uppe- 248 håll skedde, i tur aflöstes af 4 andre bredvid gående. Dess- utom vandrade en uppassare på hvardera sidan, och efteråt följde en sadlad ridhäst, ledd af tvenne stallknektar, i fall Laxman för omvexling ville begagna sig deraf. Hela cor- tégen utgjordes af 450 man, dels till fots, dels ridande. I spetsen redo tvenne embetsmän, omgifne af lansbärande väpnare. Alla vägar, broar, rastställen och nattherbergen, hvarje med sitt „Ryska hus", voro i bästa skick. Under 3 dagars marsch berördes i följd stationsorterna696 Mojadschi, Isumisav, Kikona, Murkudisi vid floden Kokoja, Figuschima, Schiritstisa, Juschoga, Refige, i hvars granskap man öfversteg öns högsta berg, och slut- ligen O samarus a. På sistnämnda station slöt sig till tåget en trupp af 600 man. Beskickningen anvisades att taga plats i truppens midt, och sålunda gjordes den 17 juli kl. 3 e. m. intåget i den festligt smyckade hufvudstaden. Man gaf åt Laxman och hans svit ett på europeiskt sätt inredt hus, framför hvilket 60 soldater posterades. Guvernören lät genom budskap helsa främlingarne. De kejserlige fullmägtige, 2 offi- cerare af femte klassen (Schen-inschi), väntade redan i staden. I 9 dagars tid fortgingo härpå de vidlyftigaste under- handlingar, omvexlande med gästabud och andra artighets- betygelser. På första aftonen läto tvenne förnäme J apa nes er anmäla sig för att öfverlägga om ceremonierna vid presen- tationen. De menade, att Laxman skulle visa sig barfota och liggande, antingen på knä eller sidlänges på magen, för plenipotentiärerne föredraga sitt ärende. De gåfvo dock efter, när Laxman motsade förslaget697 och i dess ställe yrkade, att båda parterna skulle följa bruket i eget land. Men i alt annat var man vida omedgörligare. Redan vid första konferensen blef det bref från generalguvernören Pihl, hvilket Laxman medhemtat, under högst kruserliga cere- monier lemnadt till baka med förklaring, att det var obe- gripligt till följd af sin felaktiga öfversättning. Äfven i ett annat sammanträde, till hvilket skrifvelsen med japanske tolkars hjelp blifvit förbättrad, nekade de fullmägtige enständigt att emottaga den samma, emedan den 249 icke var stäld till dem personligen. Fåfänga voro alla erin- ringar derom, att man ju i Kyssland icke kunnat afveta desse herrars namn. Endast så mycket uträttades, att de full- mägtige ändtligen läto brefvet sig föreläsas och sålunda officielt blefvo underkunnige om ryska regeringens önskan att sluta vänskaps- och handelsförbund med den japanska. Laxman fick sedan, kort före afresan, höra af sin egen tolk, att Japaneserne i hemlighet begärt och af denne erhållit den förbättrade öfversättningen af detta samma bref, hvilket var beskickningens hufvuddokument. I öfverensstämmelse med dess innehåll hade Laxman visserligen hållit ett sär- deles energiskt tal, hvilket läses i hans reserapport, men af den skriftliga framställningen väntade han eftertryckligare verkan. I hela sitt uppförande å daga lade Japaneserne en sällsam blandning af godmodighet och slughet. I högsta grad gästfrie, gåfvo de mycket rikligare förråd af lifsmedel än till Ryssarnes proviantering behöfdes. Så t. ex. sökte de utplåna det störande intrycket af brefvets tillbakavisande genom en skänk af icke mindre än 100 säckar ris. Dessa lågo färdigt uppstaplade i sjelfva konferenssalen, bakom en rörlig vägg, som plötsligt undandrogs. För sin enskilda del blef Laxman begåfvad med 3 i ett skrin förvarade heders- sablar från japanske kejsaren, med 20 kistor bladtobak, flera lådor japanskt papper, fajans-koppar, m. m. — Om dessa sablar se vidare nedanför (sid. 270). Han utdelade äfven motskänker, bestående i pistoler, dukar, speglar, glaskäril och andra ryska fabriksvaror. Det mesta aflemnades i generalguvernören Pihls namn. De bref till japanske lärde i Jeddo, hvilka jemte trenne termometrar och en mängd naturalster äldre Laxman medsändt, blefvo likaledes aflemnade i Matsmai för att vidare befordras. Under Japanesernes höflighet gömde sig ett djupt misstroende. Främlingarne förebråddes ständigt att tvärt emot „rikets lagar" hafva landat vid dess kuster. Mycken skarp- sinnighet kräfdes icke för att inse, det beskickningens upp- gifna menniskovänliga ändamål, eller de skeppbrutnes åter- 250 lemnande. endast var en täckmantel för längre syftande planer. Företrädet af handelsrelationer med Ryssland framför Holland undgick insulanerne ingalunda, men de kunde icke öfvervinna sina sekelgamla fördomar. Derföre förvägrade de till och med Schebalin att utställa sitt varulager; sådant, sade embetsmäunen, skulle kosta oss lifvet. Betänkligheterna hos Japaneserne hade i synnerhet stegrats, då Laxman i sitt redan nämnda tal utlagt sina ordres derhän, att han borde i sjelfva riksstaden Jeddo och till Hans „Tensin-Kuboska Majestät" öfverbringa de skeppsbrutne. De fullinägtige satte sig afgjordt häremot, försäkrande, att då han träffat dem, det var som hade han träffat kejsaren sjelf. Man förebrådde honom strängeligen redan att hafva utan tillstånd anlupit Ch ak o da de och uppmanade honom att genast sända befallning om Katarinas förflyttning till en öst- ligare, i viken Edomo belägen hamn, hvilken blifvit utsedd till dess ankarplats. Emot Laxmans och Lovtsovs erin- ran, att fartyget endast under deras ledning finge gå till sjös, hade de väl intet att invända, men besvuro dem att åtmin- stone med det första begifva sig bort. En embetsman fälde hotelsen: „Ansen Eder icke här vara lika frie, som på ku- riliskt område i Nimuro". Till och med ett personligt sammanträffande med guvernören i Matsmai, hvilket Lax- man utbad sig till betygande af sin tacksamhet för åtnjuten gästvänskap, förvägrades med urskuldande, att denne herre „ blott var ett barn", hvilket, enligt tolkens utläggning, ville säga, att han var enfaldig. Öfver alt mötande motsträfvighet eller afslag på sina framställningar, ansåg Laxman stunden kommen att afleve- rera de skeppsbrutne, hvilke nu mera, efter den tredjes död, blott voro Kodai och Isokits. Detta skedde i en afskedskon- ferens i Matsmai den 23 juli. Inga synnerliga ceremonier förekommo dervid; Japaneserne visade icke ens det minsta spår af erkänsla. Enligt en senare resandes intyg blef de återkomnes öde ganska sorgligt698. Blott den omständigheten att de vistats i Ryssland gjorde, att de stäldes under sträng 251 uppsigt i Jecldo; de tillätos icke ens begifva sig till egna hus och hem. Man fruktade, att de kunde vara spioner. Kodai utmärkte sig för mycken kunskapstörst; han hade bl. a. från Petersburg medtagit en rysk aritmetik för lägre skolor, med hvars öfversättande till japanska en infödd lärd var sysselsatt, då Golovnin699 år 1812 hölls fången i Matsmai. Oafsedt alla svårigheter lyckades Laxman till ganska väsendtlig del utföra sin regerings uppdrag. Härtill bidrog synbarligen den personliga sympati, han förstod att väcka. Ännu tvenne decennier efter hans besök700 talade Japane- serne med vänskap om honom och hans kamrater: huru han låtit besättningen till allmän förlustelse uppföra sånger och danser, huru matroserne utdelade knifvar och andra gåfvor, hvilka troget bevarades. Hans klädedrägt och pudrade frisur eller, som de sade, med mycket mjöl öfverhöljda hår visste man beskrifva. En solfjäder, hvarpå någon sjöman inristat en rysk visa, gömdes som relik, o. s. v. Endast de högre embetsmännen tyckas icke varit be- låtne med Laxmans enträgenhet och sjelfrådighet701. Men hur det var, förde just dessa egenskaper honom till målet. Han kunde innan afresan fägna sig att hafva af de försigtige öboarne utverkat trenne, delvis ganska vigtiga ofikiela do- kument att förelägga sin regering. Det första bestod blott i ett qvitto702 öfver de skepps- brutnes aflemnande. Det andra innehöll väl en tillrättavis- ning för hans djerfhet att hafva besökt förbjudna hamnar och en varning för Kyssarne att icke göra om försöket, men var i många hänseenden karakteristiskt. Dessutom godt- gjordes detta dokuments stränghet mer än tillräckligt af ett tredje, föranledt af hans fordran att blifva förd till kejsaren sjelf i Jeddo och tillförsäkrande Ryssarne för framtiden samma privilegium, hvilket hittills uteslutande till- kommit Holländarne, eller rättigheten att besöka hamnen Nangasaki. Tillrättavisningen lydde, enligt referatet hos Langs- dorff703, hufvudsakligen sålunda: „Från de äldsta tider hafva 252 lagarne i japanska riket bibehållits oförkränkta och kunna aldrig ändras. Icke desto mindre har han (Laxman) fört de honom anförtrodde skeppsbrutne till en förbjuden ort. Lagen förmår i sådana fall, att främmande fartyg, så många de ock må vara och i synnerhet derest de äro armerade, genast skola tagas i beslag. Holländarn e ega väl tillträde till Nangasaki, men de komma aldrig till rikets inre delar". „Han har deremot, utan den ringaste kännedom om Japan, vågat detta, och det på ett beväpnadt fartyg. Följ- den häraf borde bli, att han för eviga tider hindrades åter- vända till sitt land. Dock vill man för denna gång låta nåd gå för rätt, dels emedan han handlat i oförstånd och haft den goda afsigten att återföra några rikets undersåtar till deras hem, dels ock emedan han med samvetsgrann!] et fullgjort sitt värf. Härvid göres likväl det vilkor, att en sådan handling icke upprepas". „Då japanska regeringen aldrig stått med Ryssland i vänskapliga förbindelser och således ej kan känna detta rikes större eller mindre värdighet, helst af några satser i ett bref icke kan slutas till sederna och bruken i Ryssland, så är det ock obekant, huru vida begreppen om det skickliga och föraktliga i båda rikena öfverensstämma. Det enda svar man vill gifva på brefvet, består deri, att de bergade männen emottagas; dock få i detta ärende inga vidare andragan- den ske". „Beträffande ett vänskapsförbund med Ryssland, så kan ingen rådplägning derom hållas i denna hamn (Matsmai), och äfvenså är tillträdet till residensstaden Jeddo förbjudet. Deremot tillätes att Nangasaki hamn öppnas för dem (Rys- sarne), ehuru endast mot uppvisande af den honom i sådant afseende lemnade fullmagt". Sistnämnda fullmagt, hvilken var skrifven på ett kejser- ligt diplom och undertecknad af de fullmägtige samt stämplad med trenne kejserliga sigill, hade följande lydelse704: »Till- träde för ett skepp från det stora ryska riket till hamnen vid Nangasaki förunnas, mot vilkor att icke landa vid andra orter samt under upprepande, att den kristna läran icke tåls 253 i vårt rike, hvarföre så länge besöket fortfar ingen guds- tjenst får hållas; skolande, i fall något aftal framdeles kom- mer att ske, hvarje lagvidrig handling, såsom vi redan före- skrifvit, varda förbjuden. Till åtlydnad häraf öfverlemna vi detta bemyndigande åt Adam Laxman". Sedan Lax man sålunda uträttat alt hvad under när- varande förhållanden syntes möjligt, samt betygat sin tack- samhet för den välvilja han rönt, bröto Ryssarne den 24 juli på aftonen upp från Matsmai. Tåget gick i samma ord- ning och berörande samma mellanstationer som förut, till Cha- kodade, der man inträffade den 30 juli och infördes i den förra bostaden. Den 5 augusti öfverflyttade Laxman med svit åter om bord på Katarina och for ut på redden. Motvind blåste i flera dagar. Ändtligen den 11 augusti kunde han sticka ut till sjös. Japaneserne voro så angelägne att öfvertyga sig om hans förehafvanden, att de utsände tvenne fartyg, hvilka i 5 dygn följde alla hans rörelser, fordrade skäl för kano- nernas aflossande, o, s. v. Seglatsen gick lyckligt och snabt. Den 15 augusti för- bifors Kunaschir; den 19 befann man sig i sundet mellan Iturup och Urup, således på annan kurs än vid framresan. Härifrån styrdes mot norr ut i öppna sjön. Höjderna vid Mar ek an kommo den 3 september i sigte; 5 dagar senare fälde Katarina ankaret på redden af Ochotsk. Laxman rodde oförtöfvadt i land att för stadens under hans borta- vara nyutnämnde komendant, öfverste Witten, anmäla be- skickningens återkomst. Den 9 september inbogserades ga- liotten i sjelfva hamnen. Expeditionen till Japan var här- med fulländad. Fartygets lossning, manskapets afmönstring och andra bestyr qvarhöllo Laxman i Ochotsk ända till den 4 ok- tober, hvilken dag han begaf sig på väg till Irkutsk för att till generalguvernören öfverlemna den japanska regerin- gens bref och resejournalen. Omedelbart efter återkomsten hade han dock, såsom redan i föregående kapitel erinrats, derom meddelat sin fader, hvilken den 30 november fortsände 254 underrättelsen till Petersburg705. Sjelf inträffade Adam Lax- man först den 21 januari 1794 i Irkutsk, hvarföre det synes, som hade han dessförinnan helsat på i eget hem i Jischiginsk. Hans afgifna rapporter vunno bifall. Hela expeditionen hade705a kostat 23,217 rub. 64J kop. Far och son kallades att lemna närmare muntlig redogörelse i Pe- tersburg. De inträffade der i början af nästföljande maj månad. Innan vi gå att i den ryska residensstaden åter upp- söka de båda Laxmännerne, egnom ett särskildt kapitel till omförmälande och granskning af de omdömen, lwilka gjort sig gällande angående Rysslands nyss skildrade första officiela underhandling med Japan. XXXII. Beskickningens resultat. Äldre Laxmans skrifvelse till grefve Besborodko 1793|f. Jemförelse mellan Resanovs och Lax- mans expeditioner. Litteraturen rörande den sist- nämnda. Kartor. Regeringens hufvudafsigt med den af äldre Laxman anordnade och af hans son ledda sändningen var kommer- sielt, eller att anknyta handelsrelationer mellan Ryssland och Japan. Men härtill slöt sig, i andra rummet, det vetenskap- liga syftemålet att närmare lära känna den egendomliga östatens naturförhållanden. Betydande röster dröjde ej att förklara företagets utgång i båda dessa afseenden förfe- lad, hvilket vitsord äfven blifvit det i litteraturen hittills gängse706. Och likväl har man å andra sidan icke heller spa- rat förundran 707 öfver regeringens likgiltighet att icke genast begagna sig af de från Japan utverkade urkunderna, då det för henne bort blifva lätt att slå Ho 11 än dar ne ur brädet, — en försummelse, hvilken endast vore att härleda af den uteslutande uppmärksamhet, franska revolutionen i sina första år tilldrog sig. 255 Båda dessa omdömen, ehuru till viss grad hvar andra motsatta, äro obefogade och böra tillbakavisas. Det senare skall erhålla sin rättelse genom en enkel framställning af händelserna efter Laxmännernes ankomst till Petersburg708. Det förra är deremot till upphof och spridning mera inveck- ladt. Dess utredande fordrar att vi förflytta oss ett decen- nium framåt, eller till tidpunkten för Resanovs ambassad till Japan. Emellertid är det af vigt att känna äldre Laxmans uppfattning af saken, sådan den framgår af ett hittills okändt dokument, hvilket genom synnerlig välvilja blifvit mig med- deladt709. Det utgöres af en hans skrifvelse till kejsarinnans „factotum", Panins efterträdare, grefve Alexander Andre- jevitsch Besborodko, och lyder i öfversättning: „ Eders Erlaucht, Nådige Herre. Emedan Eders Er- laucht sjelf varit förnämste befrämjaren af expeditionen till Japan, anser jag som min första pligt att gratulera Eder till företagets lyckliga fullbordan och utgång efter önskan. Jag frambär härmed en afskrift af min derifrån återkomne sons bref, hvaraf Ni klarligen kunnen finna, att början är gjord till bekantskap och vänskap mellan Ryssland och Ja- pan. Så snart han från Ochotsk anländer hit, vore min främsta önskan att oförtöfvadt och till meddelande af om- ständligare underrättelser jemte sjelfva originalurkunderna få personligen föreställa honom Eders Erlaucht, i händelse icke, mot förmodan, något hinder möter från härvarande sty- resmans710 sida". „Försynen, som med framgång krönt alla visa åtgärder af vår upplysta herskarinna Katarina den stora, har låtit under hennes regering äfven denna beskickning för sig gå och utomordentligt lyckligt ändas. Min son blef hvarken tvungen att afsäga det kristna namnet och förneka tron på korset, eller att underkasta sig begabberier och spela rollen af en narr, sådant Holländarne vederfarits, utan emottogs med utmärkt aktning". „Hvem skulle väl förestält sig, att ett ryskt fartyg, som vanligen behöfver ända till 6 veckor att segla mellan 256 Tigil711 och Ochotsk, kunnat från Chakodades hamn på 3 veckor uppnå Ochotsk?" „ Denna lyckliga färd sätter mig i desto större förvå- ning, som jag hyste många betänkligheter mot fartygets styrmän, men icke kunde ersätta dem med någon annan. Olesov och Muchopliov äro visserligen skicklige, men måste till följd af dåligt beteende och fallenhet för drycken- skap underordnas befälet af den nästan fullkomligt okunnige Lovtsov, endast emedan denne är nyktrare. Men Gud har styrt". „För öfrigt utvalde jag i Ochotsk, så vid t möjligt var, endast det bästa manskap. Jag såg i synnerhet på uppförandet, emedan jag ville bemöda mig att vid det för- sta steget visa de misstänksamme Japaneserne ett säll- skap af ordentlig och klanderfri vandel". „Oaktadt i 7 artikeln af det höga reskriptet712 före- skrifves, att med beskickningen äfven skulle sändas irkutske köpmän eller deras kommissioriärer för att sålunda vinna handelserfarenheter, vände likväl den Rilske borgaren Sche- lichov, som eger stort inflytande hos härvarande styresman, denna punkt till sin fördel. Så mycket jag märker, skådar han också nu med monopolistiska blickar på den framtida, i sin gryning stadda handeln med Japan. Mig tyckes dock, att dessa första pröfvosteg böra ske med storsint varsam- het, d. ä. i överensstämmelse med Hennes Majestäts vilja". „Hvarest enskilda fördelar vunnit öfvervigt, der är det ej svårt för de rike att genomföra sina afsigter. I nordost- liga oceanen äro nästan alla kommersiela företag, för att icke säga röfverier, i händerna på den nämnde Schelichov. Hans arbetsfolk utgör ett urval af de liderligaste irkutske skojare och spetsbofvar, och deras herre eger mycket af den grymhet, hvarom vi läsa hos Spaniorerne i den gamla amerikanska historien, när blott han kan på de stackars Aleuterne pröfva sabel, pistol och musköt". „Den värdige kapten Billings och hans aktade följe- slagare, som gjort inånga vigtiga och nyttiga upptäckter, finna icke ord att beskrifva slika, all trovärdighet öfver- 257 gående barbariska och egennyttiga handlingar. Derföre be- mödar han sig, gynnad som han är af härvarande styresman, att hålla hela landet derborta undan regeringens förvaltning. Sålunda skola de stackars Aleuterne och nordligaste Ame- rikanarne, af hvilka nu mera knapt hälften återstår, inom kort tid helt och hållet utrotas". „I residensstäderna göras vanligen af dylika företag i aflägset fjerran de behagligaste skildringar, och denna nord- ostliga handel beskrifva girigbuken Nikita Demidov713 och andre hans likar med de vackraste färger. Det vore på ti- den, att från regeringens sida någon eftersyn biefve hållen". „ Vidare bör icke heller förtigas, att icke endast alle utländske köpmän, utan äfven en stor del herrar på alt sätt kriticerat dessa företag på Japan såsom omöjliga. Derföre har jag ock i Petersburg varit föremål för lika mycket hån, som här för hat och förföljelse". „Hvarje minut dessa dagar väntar jag ankomsten af min son, och skall jag beflita mig att utan dröjsmål affärda honom jemte alla papper och alla de kuriosa, han lyckats insamla, förblifvande jag med djupaste vördnad Eder Er- lauchts, min nådige herres, ödmjukaste tjenare Kirila Lax - man. Irkutsk den 30 november 1793". I sanning, funnes än blott denna framställning af Laxman i behåll, kunde man redan deraf, vid kännedom af tidsförhållandena för öfrigt, sluta till hans öppna och man- ligt rättrådiga karakter. Ty den Schelichov714, mot hvil- ken han vände sitt ord, var ingen obetydlig person, — vis- ligen blott köpman, men genom sin klokhet, sina rikedomar, sina possessioner i Österhafvets okända verld, samt slutli- gen genom sina förbindelser i Irkutsk och Petersburg mäg- tig och inflytelserik som få. Dock derom mera i nästa kapitel. Här skola vi först, i uppgifvet ändamål, kasta en blick på Rysslands nästföljande expedition till Japan. I januari 1803 sammanträdde i Petersburg handelsmi- nistern grefve Ptumjanzov, marinministern amiral Tschi- tchagov, geheimerådet kammarherre Resanov och direk- 17 258 törerne för rysk-amerikanska kompaniet, hvars styrelse 1798 blifvit flyttad från Irkutsk till rikets hufvudstad. De öfver- lade716 om detaljerna för den stora upptäckts- och verlds- kringseglingsfärd, hvilken kejsar Alexander beslutit låta verk- ställa under Krusensterns befäl till Rysslands amerikanska besittningar. De höge herrarue blefvo eus derom, att för handelns utvidgande ett sändebud tillika borde affärdas till Japan. Vid anstäld grundlig kritik uppdagades, att orsa- kerna till senaste japanska beskicknings ringa framgång lågo deri, att Laxman icke medfört något egenhändigt bref från Rysslands till Japans suverän, att de af honom utdelade skänkerna voro altför obetydliga, samt förnämligast att Laxman sjelf icke var en hofman, utan af låg rang och simplare i sitt skick än att kunna imponera på en för yttre pomp och ståt så lysten nation som den japanska. Man kom också öfverens derom, att den lämpligaste personen för det grannlaga diplomatiska uppdraget var in- gen annan än herr Resan o v. Denne blef verkligen af kej- saren, som sjelf åtog sig alla kostnaderna för det ena skep- pets utrustning, nämd och förordnad att, i egenskap af fullmägtig ambassadör och åtföljd af en lysande svit, till hans japanska majestät öfverbringa en zarens egenhändiga skrifvelse, äfvensom till högstdensamme och hans ministrar dyrbara gåfvor. För att försäkra sig om desto bättre emot- tagande inskeppade man äfven nu att hemföras någre in- födde Japaneser, hvilke år 1796 väderdrifvits till Rysslands asiatiska kuster. Res an o v var en stolt och hersklysten man samt dess- utom, genom giftermål med den ofta nämnde Schelichovs dotter, egare af en ofantlig förmögenhet, bestående till stör- sta delen i amerikanska kompaniets aktier. Ville man hafva ett högdraget sändebud, så hade man lyckats mer än nog. Redan under den långa sjöresan lät han Krus ens tern och alle andre ombord ständigt känna hela tyngden af sin vär- dighet såsom kejsarens representant. Och knapt fäldes an- karet, den 3 oktober 1804, utanför Nangasaki, innan han äfven började lära Japaneserne mores. 259 En japansk båt rodde från hamnen ut till skeppet för att efterfråga dess flagga och ändamål. Res an o v förevi- sade det Laxmanska aktstycket och fordrade pockande, att den inre hamnen skulle öppnas. Härmed gjorde dock Ja- paneserne ingen brådska. Sedan de afkopierat dokumentet, ville de veta orsaken, hvarföre Ryssarne nu först, efter 12 års förlopp, begagnade den erhållna tillåtelsen, ehuru man i Japan hela 4 år å rad låtit kungöra dess innehåll i stän- dig väntan på något ryskt fartygs ankomst717. Härom gaf Res an o v intet besked, men lät i stället förstå718, att han för sin del hade ett kejserligt bref att aflemna, att han egde framföra tacksägelse från sin monark för det bemötande Laxman rönt i Japan 1793, att han medförde föräringar och prof af ryska manufakturalster, slutligen att han åter- bragte 4 ur sjönöd räddade Japaneser. Obeveklige och sluge, hittade Japaneserne, äfven sedan de insläppt fartyget och anvisat Resanov en strängt beva- kad boning i staden, oupphörligt på nya betänkligheter719. Så reklamerade guvernören sjelfva originalet till den Lax- man gifna fullmagten. Resanov måste bifalla. Derjemte gjorde samme embetsman anspråk på den kejserliga skrif- velsen. Resanov förklarade sig sjelf ärna öfverlemna den till dess höge egare, men gaf en kopia, hvilken dock Japa- neserne sade sig ej förstå, emedan den vore skrifven på vulgärt språk och med dålig handstil. Mot Res an o vs otålighet anfördes alla möjliga låtsade ursäkter. Dröjsmålet vid hamnens öppnande, lät guvernö- ren en gång säga720, härrörde blott af ambassadörens höga rang; hade han varit en „liten herre" som löjtnant Lax- man, skulle han mött intet uppehåll, men han var ju en „stor herre", och derföre syntes nödvändigt att begära för- hållningsorder från hofvet, samt att i Nangasaki tillreda honom ett värdigt emottagande. Der satt nu herr Resanov i sin bespejade boning. Bland andra förödmjukelser fick han äfven smälta den, att guvernören icke emottog de medhemtade Japaneserne, ty, sade han721, som Resanov tredskat att genast efter sin 260 ankomst vid påfordran aflemna männen, så kunde han be- hålla dem tills närmare befallning anländt från Jeddo, dit saken inberättats. Först dagen före sin afresa blef gesand- ten det besvärliga följet qvitt. Hvad åter hufvudändamålet med hans härvaro beträffar, så slog det fullkomligt fel. De dokument722 Resanov, efter 6 månaders otålig bi- dan, erhöll i en högtidlig audiens, der han måste upp- träda barfota och utan värja, uttalade ett evigt förbud för hvarje ryskt skepp att åter besöka Japan. Skulle, hette det vidare, i framtiden Japaneser å nyo väderdrifvas till Rysslands kuster, borde de öfverantvardas åt Holländarne, hvilke öfver Batavia egde sända dem till Japan. Tillika blefvo ej blott alla skänker, men till och med kejsarens bref tillbakavisade. Skälen, hvilka de fullmägtige åberopade för en så oartig vägran, voro att i annat fall kejsaren af Japan borde göra motskänker samt likaledes genom en ge- sandt afskicka dem till Petersburg, men i rikets lagar vore det förbjudet för hvarje japansk undersåte att någonsin lemna sitt fädernesland. „Detta (så slutar Krusenstern sin berättelse) blef utgången på en beskickning, hvaraf man var berättigad att vänta så mycket; vi icke blott vunno inga nya fördelar, men förlorade äfven dem vi egde genom den af Laxman utverkade tillåtelsen att besöka Nangasaki". Re san o vs fiasko var uppenbart; men han skulle ytter- mera innan sin död (i mars 1807) dertill lägga en vålds- bragd, särskildt kallad att kompromettera Ryssarnes an- seende i Japan. Af blygsel hindrad att återvända till Pe- tersburg, läskade han sitt hat mot de envise öboarne genom att 1806 från Amerika, dit han drog sig, beordra kompa- niets fartyg att förstöra ett japanskt nybygge på Kuri- lerna, — en kränkning af folkrätten, hvars närmaste följd blef den hämd Japaneserne utöfvade, då de 1811 tillfånga togo den ryske verldskringseglaren Golovnin, som för att hemta vatten landstigit på Kunaschir. Denna händelse har här blifvit omnämd, särskildt emedan Golovnin i den intressanta skildringen723 af sin treåriga fångenskap ofta, och på grund af hvad han sjelf i Japan erfarit, berör Resa- 261 novs och Laxmans så olika uppförande och så olika för- tjenster om Rysslands relationer med Japan. Medan alt detta tilldrog sig i fjerran öster, gaf man långt borta i vester luft åt sina stolta förhoppningar om den Krusensternska expeditionen och Resanovs diplo- matiska sändning. Den förste, som fått del af rådplägnin- gen före beskickningen till Japan, tyckes ha varit peters- burgske akademikern Storch, och han talade härom i sin bekanta tidskrift724 alldeles ur samma ton, vi hört de råd- plägande sjelfve anslå. Hans framställning reproducerades af Bertuch725 i Weimar 1805, och dennes af Eyriés726 i Paris 1807. Så gick det genom Europa, att Resanov skulle utföra hvad Laxmans låga rang hindrat honom. Då Krusensterns resa utkom 1810 märkte man, i glädjen öfver det plus, hvarmed han för egen del öfverträf- fat väntan, icke så noga det minus, som redan här kunde utläsas för Resanov. Om Laxman, som obetänksamt stälts för långt i skuggan, på det hans efterföljare måtte lysa så mycket mer, stannade det omdömet qvar, att han i hufvud- sak misslyckats727. Det är som hade man pretenderat, att den obetydlige löjtnanten redan 1792 bort uträtta livad det först på de för Japans utveckling skickelsedigra åren 1853 —56, under konjunkturer belysta af diplomatins och vap- nens skimmer, förunnades Amerikanarnes kommodor Perry, Engländarnes amiral Stirling och Ryssarnes amiral Putjatin att åvägabringa, eller det att Mikadons i sekler slutna örike öppnat sig för främmande nationer. Det kardinalfel, man velat upptäcka i anordningen af den första ryska beskickningen till Japan, i ty att en så ringa person utsetts till dess ledare, skulle, om det vore verkligt, förnämligast falla beskickningens upphofsman, den äldre Laxman, till last. Han kunde till och med synas hafva handlat blott af partiskhet för sin egen son728. Det är dock så långt ifrån, att han förtjenade en slik förebråelse, att just de mått och steg han träffat, röja en insigtsfull upp- fattning af Japanesernes nationela fördomar och åskåd- ningssätt. 262 Hur välbetänkt den anspråkslösa formen för Ryssarnes första, hur oklokt deremot det skrytsamma uppträdandet af deras andra beskickning till Japan var, framgår klarligen af ett först i våra dagar undan censuren flygtadt ställe i Golovnins beskrifning öfver sin fångenskap, och hvilket vi i noten meddela729. Det har så mycket större beviskraft, som det i allo bekräftas af den främsta auktoriteten på detta område, vår tids fräjdade Japanfarare Siebold. Man för- vissas deraf, icke att eller hvarföre Laxman misslyckats, utan tvärt om huru Ryssarne redan genom honom vunno en fördel, den de sjelfförvålladt derefter förlorade för mer än ett hälft århundrade, — tillträdet till Japan. Näst Resanovs mellankomst hindrade det fördröjda bekantgörandet af Laxmans resa och dess resultat honom att komma till välförtjent erkännande. Den summariska be- rättelse om färdens förlopp, hvilken äldre Laxman i bref af 30 november 1793 delgaf akademin i Petersburg, blef icke publicerad förr än 1801 73° i det lärda samfundets hi- storik för 1794. Tidigare hade man endast helt korta och orediga tidningssägner731 om saken. Derföre visste icke heller Storch i det kapitel om skeppsfärder på Japan, han skref 1801 732, att uttala annat än fromma förmodanden be- träffande den Lax mänska sändningen, men hänvisade på förhand alle vetgirige till det bebådade kardinalarbetet af — Billings! Först efter 1803, då en ny beskickning påtänktes, fram- gräfdes ur arkiven rapporterna från den förra. Skilda och korta utdrag meddelades 1804 på ryska i en moskovsk733 och på tyska i Storchs tidskrift734. Den senare med dess mot Laxman, af skäl hvilka ofvan berörts, mycket reser- verade inledning gick till utlandet, der den utgjort enda källan i ämnet. I Ryssland publicerades emellertid år 1805 i Moskva en broskyr i 4:o, behandlande735 „Den första ryska beskick- ningen till Japan under ledning af löjtnant Adam Laxman". Någon lifligare uppmärksamhet kunde det lilla arbetet icke tillvinna sig hos en allmänhet, som var öfverfyld af förhopp- 263 ningar om något vida bättre från den lysande Resanovs sida. Att broskyrens spridning blef mycket inskränkt, slu- ter jag icke mindre deraf, att den ännu 1806 var okänd i Petersburg, hvarest Martinov ur erhållet exemplar af Laxmans handskrift meddelade ett något utförligare ut- drag736, än af de svårigheter jag haft att kunna öfverkomma den. Först år 1822 utgafs Laxmans reseberättelse full- ständigt genom Berch737, men förmodligen i en ytterst liten upplaga, hvaraf dess otroliga sällsynthet förklaras. Till stilen bristfälliga och till innehållet enformiga, äro de redogörelser Adam Laxman uppsatt om sin expedition föga tilltalande för en större allmänhet. Genomgående san- ningskärlek738, parad med öppen observationsförmåga vits- orda dock den unge författaren på det bästa. I vetenskap- ligt hänseende vida underlägsen de af honom stundom ci- terade739 Kaempfer och Thunberg, ger han icke desto mindre många lärorika och vigtiga upplysningar angående Japans natur och folk, hvaraf de berömde föregångarenes stora reseverk så mycket väsendtligare kompletteras, som han besökt en af dem icke beträdd del af den märkvärdiga östaten740. Till Laxinans arbete hörde äfven kartor och vyer, hvilka han delvis egenhändigt förfärdigat, men de ligga, ehuru med loford omnämnda af Siebold, som sett några af dem, ännu outgifna i arkivens gömslen741. Rörande det öde, som genom andres vårdslöshet träffade de icke obe- tydliga naturalhistoriska samlingar han hemfört, skall nästa kapitel lemna några antydningar. I allmänhet qvarstannar hos en opartisk granskare det intryck, att Lax mans expe- dition efter återkomsten varit förföljd af oförtjent vidriga skickels er, — ett intryck, ingalunda försvagadt af det hem- lighetsfulla dunkel, som i framtiden skulle sänka sig öfver hans personliga öden. 264 XXXIII. Året 1794. Laxmännerne i Petersburg. Deras föräringar till vetenskapsakademin. Japanska frågans lös- ning försvårad af Schelichovs intriger. Kejsarinnan belönar Laxman och lians son, men afgör icke de- ras ärende. Tveksam handelspolitik. Efter att yngre Laxman, såsom ofvan omförmälts 7*2, den 21 januari 1794 infunnit sig i Irkutsk, förgick ännu åt- minstone halfannan månad, innan dit ankom svar på hans faders framställning af 1793 f^ hos grefve Besborodko. Ändtligen kallades dock far och son till residenset. De må- ste oförtöfvadt hafva begifvit sig till vägs, ty enligt ett här längre fram af tryckt privatbref nådde de, fastän fördröjde af „ argaste menföre", redan den 2 maj sin bestämmelseort. Fadren, nu för femte gången anländ från Sibirien till Pe- tersburg, skulle, så var Försynens vilja, icke mera återse sitt hem och de sina i Irkutsk. Af skäl, hvarom nedanför, fingo de resande bida i månadtal, till öfver ett år, innan den praktiska, för tillfället angelägnare delen af deras ärende kom under högvederbör- ligt öfvervägande och afgörande. Fadrens många relationer på orten gjorde dock väntans stunder för honom, åtmin- stone i förstone, alt annat än oangenäma. Väl uppta- gen i bestämmande ryska kretsar, var han det icke mindre af sina landsmän samt af svenska ambassadens chef, den vänlige grefve Stedingk, och öfrige tjenstemän. Händel- sen fogade, att han nu fick förnya bekantskapen med den mångkunnige och företagsamme svenske ingeniören Nor- berg743, hvilken om igen, liksom 1791, vistades i Petersburg. Vid vetenskapsakademin, der Laxman egde sitt mesta umgänge, hade sedan hans bortflyttning många förändringar inträffat, men icke alla till ett bättre. Direktoratet, i hög tid fråntaget grälmakaren Do masen ne v, handhades nu mera af den intelligenta och manhaftiga furstinnan Dasch- kov. Ty värr var hon dock ytterligt snål, ända till den grad, att icke blott alla större vetenskapliga företag inprutades, utan t. o. m. de sedvanliga sessionerna gjordes otrefliga och 265 derföre ofta försummades af vederbörande, enär (enligt Mas- son) vid vintertid tillräckligt ved icke bestods till möteslo- kalens uppvärmning. Bland Laxmans forne embetsbröder hade de celebra- ste redan aflidit, såsom astronomerne L. Euler och Lexell, historikern Muller, naturalhistorikerne Gmelin, Guld en - städt o. a. På staten dels qvarstodo, dels hade tillkom- mit månge förtjente män, fysikern J. A. Euler, akademins sekreterare, Aepinus och Krafft, astronomerne Rumov- ski, Inochodzov och Schubert, kemisterne Georgi och Loviz, mineralogeme Severgin och Hermann, natural- historikerne Pallas och Lepechin, historikerne Stritter och B us se, m. fl. Men äfven af desse hade någre, t. ex. Aepinus, Pallas, Hermann, utverkat sig rättighet, den de flitigt begagnade (Pallas snart för alltid), att vistas på annan ort. Verklig sammanhållighet och lyftning återvann akademin först genom sitt förbättrade reglemente af 1803. Vare detta sagdt till ursäkt för Laxmans stränga kritik här efteråt. Emellertid inses lätt, att den lärda korporationen, i hvars sammankomst 1794 Y Laxmans preliminära medde- lande om den slutförda expeditionen blifvit uppläst744, med så mycket större aktning skulle helsa sin gamle nitiske kol- lega och hans närvarande syften, som han enligt sin plägsed äfven denna gång medbragte förstärkning till akademins mu- seer745. Främsta rummet intogo samlingarna från Japan, hvari uppräknas 60 konkylier och zoofyter, 18 i sprit beva- rade fiskar och insekter samt ett herbarium af 65 alger och fucusarter jemte lika inånga alpina och trädgårdsväxter, — inalles 206 nummer. Dessutom nämnas kollektioner af ört- frön från Sibirien, Japan och Österhafvet samt alster af Kurilernes, Aleuternes och Japanesernes hem- och konst- slöjd, äfvensom mineralstuffer, skelettet ai en missbildad hundvalp med 3 fram- och 3 bakfötter, m. m. Dessa förvärf från ett förut föga eller alsicke kändt naturalhistoriskt gebit kunde ingalunda anses obetydliga, åt- minstone icke i bredd med dem, hvilka till ett antal af 232, 266 Pallas samtidigt inlemnade å kommodor Billings' vägnar, en förstling från dennes 8-åriga kostsamma upptäcktsresa i de asiatiskt-amerikanska vattnen. Sannolikt ökade detta förhållande den missbelåtenhet Pallas, akademins förtiden berömdaste man, hädanefter icke skydde att till och med för Billings' egne landsmän746 uttala om sin fordom så if- rigt och till förfång för Laxman gynnade protegé. Icke för ty blefvo, just till följd af de förpligtelser han i denna hänsyn egde, de Billingska samlingarna af Pallas sjelf i framtiden bearbetade, då deremot A. Laxmans, liksom så många af hans faders, i brist på vård och eftersyn till stor del gått förlorade. Visserligen innehålla akademins handlingar747 en „Enu- meratio Testaceorum aliorumque tam regni animalis quam vegetabilis Oceani Japoniam alluentis productorum Subcen- turione Imperiali A dam o Laxman no in itinere, anno MDCCXCIV (läs: 1792-1793) lectorum, adjectis nominibus Japonorum", hvilken förteckning säges vara granskad af aka- demins adjunkt i naturalhistorien Sevastianov, således kring år 1800. Deri förekommande japanska djur- och växt- namn kunna förtjena beaktas af intresserade språkkännare, hvarföre de i noten748 anföras. Men sjelfva föremålen äro enligt Ruprecht749 icke mer till finnandes. Sammalunda afhöres intet vidare om de etnografiska pjeserna. Direkt vinst för vetenskapen tyckas således endast de af äldre Lax man från skilda orter i Sibirien hemtade örtfröna hafva medfört, ty kändt är, att af dem några nya, här efteråt när- mare angifna växtspecies uppgått. De lärda bestyr, hvartill Laxnians närvarande vistelse i Petersburg föranledde, gingo lätt undan, men icke så be- sluten i den fråga, för hvars skull han befann sig på orten. Uppskofvet förekommer så mycket anmärkningsvärdare, som hans merberörda skrifvelse till grefve Besborodko, enligt anteckning på originalet, redan den 12 februari 1794 blifvit kejsarinnan föreläst. Man kunde tycka, att de åt ryska handeln nyvunna fördelarne ofördröjligen bort begagnas eller, 267 i fall sådant detta år mötte hinder, Lax man icke onödigt- vis hållas från sina tjenstegöromål. Men sidokrafter voro i rörelse 7M. Den bekante och äfven i brefvet till Besborodko nämnde Schelichov såg sina planer altför nära berörda af Lax mans, att han kun- nat förhålla sig passiv. Hans ord betydde mycket, och det med rätta, ty en viss prioritet med hänsyn till hvad nu var å bane, tillkom obestridligen honom. Bortsåg man ock från det faktum, att han redan deltagit i utrustningen af kuttern Natalia (Nikolai?), hvilken kring 1778 och således långt före Laxman, om än i fåvitsko, besökt Mats ma i, så förtj enade dock den energi, hvarmed han, ofta under stora materiela uppoffringar, fullföljde ett patriotiskt mål, alt erkännande. Äfven på Kurilerna misslyckades hans företag i åratal. Utan att låta modet falla grundade han då nya handelssällskap och bygde fartyg på trenne varf i Och o t sk, med hvilka styrdes mot Aleuterna. Här anlades faktoriet på Kadjak, hvarifrån framdeles det genom sammanslående af flera enskilda associationer bildade rysk-amerikanska kom- paniet, under Baranovs närmaste ledning, utvidgade sina besittningar till Amerikas fastland. Schelichovs storslagna verksamhet kunde desto min- dre blifva obemärkt, som han icke blott underlagt ryska kro- nan flera stridiga länderier, hvilkas folknummer han betydligt öfverdref, utan ock förstått att i sina spekulationer med stora kapital intressera den ryska både börds- och penninge- aristokratin, samt slutligen icke heller försummade att låta beskrifningen om sina resor och bragder utgå i tryck 750a. Följderna visade sig. Kedan 1788 blef han af kejsarinnan belönad med en dyrbar briljanterad medalj i Andreasordens band, en hederssabel och nådig skrifvelse till uppmuntran af sina lofvärda bemödanden för den ryska haudeln. Från denna tid kunde Schelichov genomdrifva snart sagdt hvad han ville. I Irkutsk firad och gynnad af gene- ralguvernörerne Jakobi och Pihl, vann han i Petersburg än mägtigare beskyddare i storfursten Paul och i kejsarin- nans gunstling, Besborodkos medtäflare, grefve P. Subov, 268 efter hvilken han låtit kalla de af hans styrman Pribi- lov upptäckta och nu med bättre skäl dennes namn bä- rande öarna. Sympatierna för den ovanlige köpmannen nådde sin höjd, då han 1793 äfven visade sitt kristliga del- tagande för de stackars Aleuterne och andre hedningar genom att till deras omvändelse hos regeringen utverka, att på hennes bekostnad en mission af 10 andlige (deribland 1 från Valamo i Ladoga) afsändes till Kadjak, hvarest tillika ett biskopsdöme inrättades. Så stodo sakerna då den lyckliga utgången af Lax- mans expedition blef kunnig. Schelichov upptog omedel- bart sina länge sedan lemnade afsigter på Kurilerna751. Blefve dessas 18:de ö, Urup, koloniserad af kompaniet, tvif- lade han ej, att ju derifrån kommers på Japan lätteligen kunde inledas. I sammanhang med denna plan, hvari han äfven invigde B ar an o v, som dock var af annan tanke, stod hans anhållan hos generalguvernören Pihl att på egen be- kostnad få undersöka vägen långs A mur ned till hafvet. I en ny skrifvelse till B äran o v gaf han till och med luft åt sin förhoppning att efter hand kunna utvidga kompaniets rela- tioner bortom Japan, ända till Kina, Indien och Filippi- nerna. Eget är att iakttaga, med hvilken vaksamhet Scheli- chov följde Laxmans mått och steg. Vi veta icke huru (om icke genom kansliet i Irkutsk), men han var samtidigt med Laxman sjelf underrättad om dennes sons framgång i Japan och egde afskrift af hans reseberättelse, kartor m. m. Ja han befinnes halva meddelat sig härom med sjelfve ryska rikets tronföljare, storfursten Paul Petrovitsch. Endast det korta och nådiga svaret752, som afläts den 1 ja- nuari 1794, men icke hans eget bref är kändt. Att han dock deri framlagt sina vyer beträffande handeln på Japan, är så mycket antagligare, som han i samma dagar uppvak- tade det ekonomiska sällskapet i Petersburg med prof af ris, korn och andra sädesarter från Japan753, samt dessutom storfursten i en senare skrifvelse754 af 22 maj tackar honom för erhållna kartor „så väl öfver de kuriliska öarna som öf- 269 ver löjtnant Laxmans resa till Japan". I början af följande augusti kunde han till och med öfversända till B ar an o v755 kopior af alla den japanska expeditionens handlingar jemte underrättelse, att Laxmännerne då vistades i Petersburg, hvarest troligen en ny expedition komme att beslutas: det närmare vore ännu okändt, men Schelichovs till Peters- burg affärdade ombud Polomoschnoi skulle i sinom tid derom redogöra. Hålla vi mot alt detta Laxmans ofta nämnda bref till Besborodko, synes det ganska säkert, att Schelichov innerst åsyftat att för egen del, så fri från regeringens kon- troll som möjligt, få exploitera det nya merkantila område, som höll på att öppna sig. Må hända blef han sålunda en medverkande orsak till den motvilja för all offentlig inbland- ning i handelsangelägenheterna på öster, hvilken Paul så- som kejsare i några år skall hafva hyst. Först 1799 se- grade, i det då faststälda reglementet för rysk-amerikanska kompaniet, den åsigt Laxman nu redan ifracle för, eller att regeringen noga borde öfvervaka administrationen af dessa aflägsna länderier. Emot strömmen af sådana inflytelser gick det äfven för en Besborodko trögt att befordra Lax mans sak. Kejsarinnan höll afgörandet till baka. Ärendet togs väl ändtligen så till vida i öfvervägande, att hon genom en ukas af 10 augusti756 lät uttrycka sin tillfredsställelse med expeditionens medlemmar. Härtill förefans i sjelfva verket desto bättre skäl, som generalguvernören Pihl redan i sin rapport af 1792f| lofordat Laxman d. ä. för hans anord- ningar samt tillika upplyst att 13,100 af de för expe- ditionen inalles anslagna 36,318 rubel kunnat tills vidare innehållas. Adam Laxman nämndes till kapten på armén, Lovtsov och andre fingo dels förhöjd rang, dels penninge- gratifikationer. Äldre Laxman757, hela företagets upphofs- man, blef befordrad till kollegiråd samt kort derefter, på årsdagen för Vladimirsordens stiftelse (den 22 september), dekorerad med dess stjerna af 4:de klassen, — en utmär- kelse, hvarpå då ännu hölls ganska strängt. Ja, då Laxman 270 till kejsarinnan förärat de trenne heclerssablar, hans son er- hållit af japanske kejsaren (jf. sid. 249), förordnade hennes majestät, att han i sitt familjepetschaft skulle upptaga samma emblem758. Vedermälen af kejserlig nåd saknades såle- des icke. Men i hufvudfrågan, huru relationerna på Japan borde ordnas, livad bruk man skulle göra af tillåtelsen att besöka Nangasaki o. s. v., behagade kejsarinnan icke gifva någon bestämd resolution. Det synes, som skulle hon hafva lutat mot Schelichovs åsigt. I hennes nyligen utgifna brefvex- ling med den bekante franske encyklopedisten F. M. Gr i mm förekommer nämligen759 under den 29 augusti 1794 följande: „Vos bulletins sont fort bons: par-ci par-lä j'y ai trouvé des nouveautés intéressantes. Eh bien, qu'est-ce que Thistoire de ce Japonais naufragé? Il a fait naufrage, et on Fa renvoyé chez lui: elle est bien courte, ce me semble; le fils de Lax ni ann Vy a accompagné, et il est revenu remportant des brimborions qu'on nous a étalés cette année a Tsarsko-Sélo et dont je ne donnerai pas dix sous; y fera commerce qui voudra, mais ce ne sera pas moi". Mycket möjligt, att kejsarinnans likgiltighet blott var låtsad, helst en angelägenhet i så hög grad egnad att ådraga sig utlandets aktgifvande och afund, som det inledda för- ständigandet med Japan, nog kunde tillråda förbehållsamhet, och vi dessutom få höra henne nästa år tala ur helt annan ton. Öfver hufvud saknas, oaktadt bristen på direkta offi- ciela källor760, ingalunda antydningar derom, att regeringen ännu icke intagit en fast ståndpunkt för sin politik längst i östern, der sakläget i samma mån förvecklats, ju flera sta- ter rigtat sina blickar och företag ditåt. Fransmännens inflytande, en tid befaradt, kunde trygt nu mera anses aflägsnadt. Möjliga följder af La Pé- rouses expedition voro tillräckligt förebygda genom den senast af Ryssarne under Billings utförda. I Paris hade dessutom revolutionen brutit lös och gaf Frankrike syssel- sättning nog på närmare håll samt Ryssland anledning att, genom ukas af 1793, stänga sina hamnar för all samfärdsel 271 med det samma. Ett nyligen, omedelbart efter franska han- delsfartyget La Flavies761 besök i Petropavlovsk, utspridt och af irkutske generalguvernören Pihl inrapporteradt rykte, att på sommaren 1794 tvenne örlogsmän med fransk och engelsk (!) besättning skulle afgå för att intaga något ny- bygge på Kamtschatka, kunde kejsarinnans råd med alt skäl hålla för ett dåligt skämt. Men allvarligare bryderier ingåfvo Holländarne och En- gelsmännen. Deraf försigtighetsmåtten redan vid den förra japanska beskickningens anordnande (jf. sid. 230). I sjelfva verket låter ett bref af Re san o v762 förstå, att kort efter sagda beskickning ostindiska kompaniet från Batavia affärdat ett skepp för att på Sachalin och de södra Kurilerna uppsöka någon tjenlig hamn, — ett företag, hvarom dock intet vidare förljudes. Kunnigt var, att för närvarande, 1793 och 1794, tvenne engelska krigsfregatter, Discovery och Chatam, under Vancouver och Broughton, flitigt krys- sade i vattnen mellan Asien och nordligaste Amerika. De infunno sig ofta vid Rysslands amerikanska kuster, väl sant under vänskapsbetygelser, men så noga rekognoscerande alt, medan äfven anspråken sedan C o oks dagar berördes, att Schelichov, — t. ex. i brefvet 1794J, — icke nog kunde förebrå sin ställföreträdare Baranov den tjenstak- tighet763 han visat dem. Under sådana förhållanden och vid svårigheten att på det ofantliga afståndet noga följa händelsernas gång, är det lätt förklarligt, om kabinettet i Petersburg rönte rätt starka intryck af åsigterna hos den man, hvilken genom sina för- bindelser, energi och iusigt förstått att samla alla frågans trådar i sin hand. Meningsolikheten mellan Schelichovs och Laxmans förespråkare var utan tvifvel hufvudorsaken till den motvind den senares planer råkade ut för. Så långt öfverensstämde man, att samfärdseln med Japan borde upp- rätthållas, men huru vida på officiel eller mer privat väg, derom tvistades. 272 XXXIV. Åren 1794—1795, forts. Laxmau qvarhållen i Petersburg. Huru tiden går. Bref till Wilcke i Stockholm, Thunberg i Upsala och Holmberg i Åbo. Bestyr för Holmberg. Skrifver „Om Salpeter" och „Om glasberedning" etc. Andra meddelanden ur hans samlingar. Vi ega af Laxmans hand några bref från dessa oviss- hetens dagar. Han har dock icke ansett tillständigt att deri noggrannare utlägga anledningen till sin förlängda vistelse i residenset. Deremot gör brefvens vetenskapliga och person- liga innehåll dem ganska upplysande i biografisk hänsyn. En af dessa skrifvelser, hvilken är af 22 augusti 1794 och stäld till vetenskapsakademins i Stockholm sekreterare, professor Wilcke, har redan ofvanför i annat sammanhang blifvit till största delen aftryckt (sid. 219 ff.). Här tilläggas derföre endast de rader, som då uteslötos. De lyda: „(Horn- blende). Så mycket min tid och ringa kunskap tillåter, vill jag hafva äran att visa min högaktning för kongl. veten- skapsakademin medels småheters insändande ifrån Irkutsk, hvart jag åter inom kort förfogar mig. Jag beder dela ste- narne med herr bergsrådet Enge ström". Vid samma tid eller något senare brefvexlade han ock med Thunberg i Upsala. Denna korrespondens dem emel- lan, hvari utan tvifvel så väl den senast fulländade som den nu i fråga varande japanska expeditionen berördes, sy- nes dock ty värr hafva gått förlorad 763a. Tvenne andra bref af Laxman äro till hans forne la- borator vid vetenskapsakademin i Petersburg, Holmberg764. Denne hade, sedan han 20 år förut till följd af Laxmans yrkande förlorat sagda tjenst, på nog ovanliga vägar vunnit anställning som e. o. kemieprofessor i Åbo. Ingen kände bättre än Laxman hans klena kapacitet och dryga sjelfför- troende, men hågkomsten af umgänget med honom i yngre dagar lefde åter upp och föranledde så mycket hellre från Laxmans sida ett skriftligt närmande, som han derigenom äfven fick tillfälle att uppfriska andra gamla bekantskaper i hemlandet. 273 Det tidigare meddelandet bär samma datum, 1794\2, som det till Wilcke, är äfven delvis af samma innehåll och lyder sålunda: „ Välborne herr professor! Så väl af svenske pastorn herr Cygnaeus765 som af herr h of kirurgen Lind- ström hörde jag, att herr professorn mår väl och önskar höra efterrättelse angående mitt vistande. För god åtanke tackar jag mycket och har äran berätta, att jag sen den 2 maj är femte gång ifrån det östligaste af Sibirien härva- rande. Det är 15 år sen jag lemnade den dåliga V. aka- demin, vid hvilken det sedermera dag ifrån clag blifvit be- klagligare. I stället för att experimentera ritar prof. che- miae vid publique föreläsningarna väsa chemica med krita på svarta brädet, ty ingen styfver ges* till försök, och intet blir också gjordt (jf. ofvan sid. 264). — Jag har lyckan att de- pendera endast af en oförliknelig filosofisk princessa och står immediate under Hennes Kejserliga Maj. kabinett. Det lilla jag gör, blir således genast bekant. Jag hade i fjol den lyckan att göra min stora Kejsarinna bekant med Kejsaren af Japan. Min son Adam var dit, han blef väl emottagen och härstädes efter hemkomsten kejserligen belönt. Så snart jag blir expedierad, reser jag igen till Ir ku t sk. — Härjemte har jag äran att öfversända en art prismatiska mörka Gra- nater, som jag tagit ifrån isolerade gamla berg vid Vilui strömmen, 4 verst under Achtaragda flodens inlopp. Sach- siska charlatanerna torde kalla denna stenart Hornblende. Behåll en del för Eder sjelf, men låt också akademins mu- seum766 samt herrarne Gadd och Helenius ej bli utan del. — När man har för mycket att säga, så vet man ej hvar med man ska börja, och huru man någorlunda ska bli fär- dig; så händer det mig i dag, fördenskull vill jag endast säga, att min helsa är mycket god. Jag är nu långt lättare på foten, än jag var för några och 20 år; min myckna rö- relse, min goda diet och arbetsamhet äro orsakerna dertill. — Jag trodde i våras snart bli expedierad, men i Peters- burg går alt långsamt, och derföre får jag i år ej klifva på de täcka sibiriska alper. Ett helt år är således förloradt — Jag har äran att med högaktning förblifva välborne herr 18 274 professorns ödmjuka tjenare E. Laxmann. St. Petersburg d. 22 aug. 1794". Half annan månad senare skrifver han, alt ännu från samma ort: „St. Petersburg den 7 oktob. 1794. Välborne herr professor! Nu just hade jag fägnaden att få uppbryta herr professorns skrifvelse af den 24 septr. Det gläder mig otroligen, att herr professorn mår väl, och önskar att hel- san måtte bli drägelig och beständig. Mina fast beständiga resor hafva så tillhärdat mig, att jag i anseende till helsan ej har orsak att klaga, utan befinner mig äfven så som jag var för 25 år sedan". „Hela min familj767 är uti Irkutsk och må väl: min äldste son Gustaf är advokatfiskal vid hofrätten derstädes. Adam var chargé d'affaires till Japan och är nu här. 5 yngre söner, Martin, Athanasius, Joseph, Cassian och Constantin äro sergeanter utaf preobraschenska garde och blifva i år till en del utsläppte till armén som officerare. En dotter Maria är nu 12 år gammal, men min gamla mor dog redan för 19 år sedan". „För mina långvariga tjenster har Hennes Majestät be- fordrat mig till Collegienråd och decorerat mig med riddare- orden af den helige Vladimir. I anseende till expedition till Japan, hvartill man efter tractat, som min son slutit, årligen affärdar ett handelsskepp, är jag nu här, och vet ej det ringaste, huru länge jag här torde dröja; annars är jag helt resfärdig att med första vink fara af åt Ochotsk. Slädfö- ret är ej heller efter vårt klimats lagar långt". „Men hvarföre trätes det med herr Gadd768, min gamle vän, som nu är ganska gammal? Brefvet till herr Dal gr en gaf jag till herr pastor Cygnaei befordrande, och tviflar ej om beställningen". „ Angående naturalier och asiatiska kuriositeter, sådana som hos nomadiska folkslag pläga finnas, skola alltid stå till tjenst, och utan någon svårighet, emedan jag under min här- varelse haft äran att göra bekantskap med de förträffliga herrar af kongl. svenska ambassaden. Men nu är jag fattig härstädes på dylikt, efter jag reste i argaste menföre ifrån 275 Irkutsk. Altså beder om tålamod, förblifvande med upprik- tig högaktning välb. hr prof:s ödmjuka tjenare E. Laxmann". Året gick till ända, men den väntade „ vinken" lät sig icke märka. Blott så mycket tyckes, att döma af ett ställe i ofvanstående skrifvelse, emellertid blifvit godkändt, att ett fartyg skulle, å nyo från Ochotsk769 och under Laxmans tillsyn, affärdas till Japan. Norberg trodde sig redan till och med kunna gissningsvis uppgifva, när detta skulle ske, ty han skref till Thunberg 17942-f-^: „Herr kollegirådet Laxman är nu här för att höras öfver den ytterligare till- tänkta japanska expeditionen, och som förmodl. nästa höst vid denna tiden ifrån Ochotsk verkställes, såsom den års- tid då vindarne äro lämpligast". Men alla underrättelser om utrustningen m. m. saknas. Utan att ännu kunna mäta den fulla sanningen af sitt nyss anförda yttrande „i Petersburg går alt långsamt", för- utsåg Laxman ett uppskof på månader och inrättade sig derefter. Skild från hemmets och ett ordnadt arbetes tref- nad, skild från sina „täcka sibiriska alper", sökte han ersätt- ning i de tidsfördrif, omständigheterna bjödo på. Sålunda blef detta hans sista lefnadsår i flera hänseenden en rekapi- tulation af minnen och syften från framfarna dagar och bar på samma gång, oftare än månget redan hänsvunnet, hans namn öfver till fädernejorden och forne bekanta der. Innan han gick bort för alltid, kom han oss åter närmare. Strax vid början af det nya årsskiftet inledde ho- nom korrespondensen med Holmberg i en underhandling, som väckte visst uppseende inom akademiska kretsar i Åbo. Missnöjd med sin ställning och synnerligast förtretad på Gadd, hade Holmberg yttrat benägenhet att å nyo emottaga någon lämplig plats i Ryssland. Laxman kunde snart göra ett anbud. Den 27 januari 1795 meddelade han i ett förbindligt, nu på tyska skrifvet bref 77°, att storfursten Pauls lifmediker, statsrådet Freygang, sökte en förestån- dare för hof apoteket på lustslottet Gatschina: i lön utlof- vades 400 rubel jemte fria rum, ved och ljus; skulle Holm- berg lyssna till, kunde nödiga resemedel betingas hos Lax- 276 man eller direkt hos Fr ey g an g, från hvilken en biljett medföljde. Tre veckor härefter anträffas Holmberg i Petersburg. Sin resa har han skildrat i några kostliga dagboksanteck- ningar, åt hvilka i noten unnas en bihangsplats 771, mindre för hans egen, än för de många deri nämnda notabiliteters skull, börjandes från Laxman och Freygang till storfur- sten sjelf, grefve Stedingk, akademikerne Pallas, Georgi m. fl. Af Porthan772, som mycket undrade öfver Holm- bergs förehafvanden, höra vi dock, att ingen uppgörelse kom till stånd vid denna första utflygt, hvilken derföre för- nyades i slutet af maj, — likaledes utan påföljd. Befarande att annars mista rätt till pension i Åbo, fann nämligen Holmberg rådligast att i tid draga sig ur spelet. Så resultatlöst aspirantens besök i Petersburg aflopp, medförde det för Lax man, som drogs med ledsnaden af tvungen ledighet, icke blott ett kärkommet tillfälle att göra sig underkunnig om händelser och personer i hemlandet, utan ock en väckelse att åter pröfva den länge försmådda författarepennan. Närmaste påstöt härtill gaf en af Holm- berg kort förut i Petersburg utdelad, för öfrigt alldeles obetydlig uppsats773, kallad „Beskrifning på en saltpeterlada, sådan som brukas i Österbotten". Laxman var af gammalt intresserad af den tekniska frågan. Redan 1766 äflades han i Barnaul med dithörande rön, dem han i Petersburg fortsatte tills 1777, då de till följd af det akademiska laboratoriets iråkade obestånd afbrötos, dock endast för att å nyo upptagas efter hans andra bosätt- ning i Sibirien. Ett öppet öga fann lärdom i sjelfva step- pen och ödemarken. „Den välgörande naturen, säger han, låter intet förgås utan gagn": t. o. m. affallet efter de bo- skapshjordar, som i årtusenden vankat öfver Rysslands slät- ter, arbetar på den nyttiga salpeterjordens uppkomst och tillväxt, det se vi hos nomadstammarna från Dn i ester till Ural, hos Bulgarerne vid Volga, hos Tatarerne vid Jenisei, hos Jakuterne vid Lena och Vilui, hos Mon- golerne vid Argun, Onon, Tschika, Uda och Bargusin; 277 långs Angara, Lena och Vilui äro stränderna liksom öf- verhöljda af en nitrös skorpa. Särskildt i dessa nejder vore de af en Beaumé i Paris, en Simon i Dresden, en Bertrand m. fl. framstälda löjliga förslagen att till salpe- terberedning använda vitriol, koksalt o. d. utan all betydelse. Stödd på sin mångåriga erfarenhet, och under vänlig åtanke af den gamle fänriken Lin den au, salpeterbrytaren i Bal ägan sk, nedskref Laxman nu några praktiska anvis- ningar beträffande det för industrin så vigtiga ämnets insamlande och behandling. Fem skilda förfaringssätt un- derkastas en jemförande granskning. De i Sverige brukliga „salpeter-groparne" och ännu mer de af Holmberg be- skrifna „salpeter-ladorna" tillerkännas ett afgjordt företräde framför Pvyssarnes, än i det fria, än under skjultak uppka- stade „salpeter-högar". Ändå bättre vore de preussiska ^al- peter-väggarna", till följd af sina vida ytor för luftens inver- kan. Såsom allra ändamålsenligast måste likväl anses „sal- peter-hvalf", särdeles på ställen, der lemningar af gamla hus äro att tillgå. Utgifven i en skild broskyr och berömligen anmäld redan i samma års november häfte af Bus ses jour- nal von Russland", inrycktes Laxmans „Afhandling om sal- peter"774 ett triennium senare äfven i petersburgska ekono- miska sällskapets handlingar, för hvilka den ursprungligen torde varit bestämd. Ännu en insats till Laxmans skriftställen är från dessa väntans dagar. Uppfordrad af sakkunnige vänner och för- nämligast af Pallas, som stod i beråd att bortflytta till Krim (hvilket ock skedde den 12 augusti d. å), nedskref han omsider en kort historik om sin redan ofvanför berörda upp- täckt att smälta glas medels mineralogiskt salt i stället för pottaska. Det lärorika meddelandet775 läses så väl på tyska i Pallas' Nordische Beiträge (1796), hvilka dermed afsluta- des, som på ryska i nyssnämnda sällskaps arbeten (1798). Hela stämningen i detta sista tryckalster af Lax mans penna röjer nogsamt, huru gerna hans tankar från fjerran vände åter mot den honom alltid så kära hyttan i Talzinsk, vitnet till en af hans forsknings vackraste framgångar. Han 278 tviflade ej, att derstädes vimna resultat, på samma gång de omskapade hyalurgin, skulle bana nya stigar på närgränsande industriela områden. „I betraktande, — så falla sig hans ord, — af den otroliga tillgången på bittersalt i en mängd sjöar, moras, dalar och fält allestädes i Ryssland, men syn- nerligast på lågslätterna vid Volga, Don och Dnieper, der det ligger gagnlöst, kan man blott önska, att våra pott- askehandlare, som nu med kall blod åse skogarnas utro- tande, måtte blifva patriotiske och upptaga en ny handels- gren icke mindre på utlandet än för våra endast på sko- garnas bekostnad upprätthållna glasfabriker". För egen del lifvas han af mången framtidsplan. „Jag längtar, skrifver han, att vid kommande bättre läglighet och mera lugn få genom nyttiga upptäckter förljufva min lefnads höst". Och åter, med blicken fästad på skriftens speciela föremål: „Om företrädet af det med mineraliskt salt utsmälta fabrikatet framför det med lutsalt ur växtriket, vill jag en annan gång framställa det erforderliga". Menskligt bräckliga beräknin- gar! Icke blott, att denna „andra gång" för alltid uteblef, men redan då löftet derom bekantgjordes, var löftesmannen icke mera till. Något vederlag egde likvisst det ofrivilliga dröjsmålet. Hade Laxman städse visat sig som en trogen skaffare till naturkunnighetens förrådshus, så unnades honom nu glädjen att se frukterna deraf hopa sig. Då på sommaren 1795 flera nya växter, uppgångna af de frön han senast medfört, smyckade akademins botaniska trädgård, åtog sig Lepechin att beskrifva dem, och cleribland främst en vacker Polygo- num-art, åt hvilken han „in tesseram amicitiae gratique animi" gaf sin forne embetsbroders namn, sp. Laxmanni™. På annat område uppfriskade Severgins777 detta år utgifna af handling „Lapidis cornei lamellosi nova species a Lax- manno juxta Baikal detecti" minnet af hans lyckliga mö- dor i Kultuk bergen. Samtidigt lästes i ekonomiska säll- skapets arbeten Loviz' „Chemische Untersuchung einer von Herrn Laxmann eingesandten sogen. essbaren Erde", — ett af hans fynd ända borta vid Ochotsk778. Yttermera kunde 279 ett par natiiralhistoriska uppsatser, hvartill han gifvit mate- rialet, här nämnas såsom med honom diskuterade under hans närvarande vistelse i Petersburg, om de ock först näst- följande år blefvo allmängjorda. Öfver brist på erkännande behöfde han således icke klaga. XXXV. Året 1795-1796, forts. Hindren vika. Reseplaner, delvis nya. Färd till bergstrakten mellan Irtisch och Buchariet samt vi- dare till Japan beslutes. Karakteristiskt bref från Laxman till Gjörvell. Schelichov dör. Chevalier d'Augards projekt. Kejsarinnan vunnen. Laxman bryter upp. Dör på vägen i nejden af Tobolsk. Så förgick månad efter månad utan att det ärende, som fört Lax man till Petersburg, erhöll sin lösning. Detta tå- lamodsprof var för honom och hans naturkuunige vänner desto förtretligare, som intresset för yttersta österns länder och särskildt Japan redan var i stigande. Härtill bidrogo väsendtligt de under en följd af år dit bortåt från flera eu- ropeiska stater utgångna expeditioner. Vidare hade tidens celebraste Japaufarare, Thunberg i Upsala, icke länge sedan (1791 och 1793) utgifvit beträffande delar af sitt reseverk; han dröjde icke heller att, så snart de första notiserna i svenska pressen om A. Laxmans färd framträdt, anknyta (i oktober 1794) direkt förbindelse med petersburgska ve- tenskapsakademin779. Till samma lärda inrättning lät kort clerpå, i januari 1795, en annan svensk resande, doktor J. A. Stutzer780 öfverlemna sin under ett besök i J ed do, nära samtidigt med ryska beskickningens vistelse i Matsmai, förda dagbok, samt till kejsarinnan sjelf en samling japanska naturalier. Såsom bevis på deltagande för det från rysk sida å nyo väntade reseföretaget kunua ock ett par ytter- ligare utdrag ur Norbergs korrespondens tjena. Så skrif- ver han till Thunberg 1795255^': „Herr kollegirådet Lax- 280 man är ännu här och oexpedierad i afseende på den ja- panska expeditionen; till honom har jag å herr professorens vägnar lemnat alla 4 delarne af japanska resan, öfvertygad att vid hemkomsten erhålla dem åter", samt £J april: „Ännu är den här tilltänkta japanska expeditionen lika osäker, och Laxman dväljes på stället sysslolös och villrådig". Emellertid började, mot slutet af våren 1795, utsigterna för Laxmans sak att klarna opp. Vigtigast var, att rege- ringen ändtligen trädde ur sin afvaktande hållning. För- nämsta motivet härtill låg åter troligen deri, att Petersburgs beslutande statsmän kände sig ledigare, sedan Vancouvers förenämnda flottilj lemnat de ryskt-amerikanska vattnen och dragit hemåt. Men dessutom tillstötte en händelse, hvil- ken, ehuru af helt och hållet privat-personlig art, ganska väsendtligt tyckes hafva påskyndat den sväfvande frågans afgörande. I omedelbar fortsättning till nyss anförda utdrag ur Norbergs bref 1795 JJ april läses: „Den snälle botanicus apotekaren Sievers dog för några dagar sedan. En förlust, som ej snart ersattes. Han var van att taga opium, och förtrytelse deröfver, att en för honom projekterad expedition till Tibet ej gick i verkställighet m. m. gjorde förmodl. att han tog för stark portion, och det samma dag, som var bestämd för honom att återresa till Sibirien och Kiachta, hvarest han var rabarber-vräkare". Deremot innehålla pe- tersburgska vetenskapsakademins akter781: „J. Sievers, Ha- noveranare, f. d. apotekare i Irkutsk, dog den 6 april 1795. Utsedd att göra en resa i Buchariet och Tibet... syn- tes han kunna åt akademin, som den 5 mars valt honom till sin korrespondent, erbjuda de största tjenster såsom re- sande naturforskare i dessa fruktbara och föga kända nej- der, då han aftonen före afresan, i sinnessjukdom förkortade sitt lif". Bör man, såsom det vill synas, mera tro den förra än den senare af dessa två uppgifter, kan fråga uppstå, om icke Sievers blifvit skjuten åt sidan för Laxmans skull? De voro visst gode vänner sedan fordom (jf. kap. XXVIII), 281 men regeringen kunde hafva egt skäl att anse Laxman lämpligare för berörda uppdrag. Säkert är, att ett af Sie- vers sjelf i mars 1795 tecknadt företal782 alldeles icke näm- ner någon hans förestående färd till Buchariet eller Ti- bet, utan blott till Sibirien. Men deremot befinnes Lax- man icke långt efter Sievers' död rusta sig till en expe- dition, hvilken ganska nära783 motsvarade den ursprungligen för Sievers tilltänkta. Härom upplysas vi från nog ovän- tadt håll, — Åbo akademis protokoll781 för 19 maj 1795. En paragraf i dessa handlingar lyder: ^Professor Por- than anmälde, det professoren genom herr bergsrådet Nor- berg, som nu vistas i Petersburg, genom bref blifvit under- rättad, det en subskription derstädes öppnats för herr kolle- girådet och riddaren Erik Laxman, till dess i stånd sät- tande att under sin förestående resa till bergstrakterna mellan Irtisch och Buchariet kunna göra betydligare samlingar i naturalhistorien till subskribenternes tjenst; hvarföre pro- fessoren hemstälde, om icke för akademin i samma sub- skription kunde tagas en aktie a 50 rublar; Och beslöts att till detta behof 30 riksdaler banco för professoren utur be- sparingskassan skulle anordnas att till Petersburg öfversty- ras". Genom qvitto af den 14 juni erkände sig Laxman hafva inhändigat medlen785. Således Laxman helt plötsligt upptagen af tvenne skilda reseplaner i stället för en! Intet tvifvel, att ju den efteråt tillkomna omedelbart carambolerat den tidigare. Re- dan i juni häftet 1795 af Historisk och Statistisk tidning786 var nämligen Gjörvell i tillfälle att anteckna: „Uti dessa tidningar för 1794 förmäles om herr Laxmans resa till Ja- pan. Nu kan till följe af bref ifrån Petersburg meddelas rätta beskaffenheten af denna så märkvärdiga resa, som en född svensk naturalhistoriker kommer snart att anträda. Det är icke sonen, utan fadren sjelf, kollegiassessoren (läs: -rådet) och riddaren herr Erik Laxman samt ledamot af kgl. svenska vetenskapsakademin i Stockholm, som i säll- skap med en ritare och flera anträder i år en dubbel resa. Först genomreser han å andra sidan om Irtisch floden och 282 emot Buchariet belägna vidlyftiga länder, hvilka än ingen naturforskare besökt; och sedan han här gjort alla honom möjliga upptäckter, går han ifrån någon af de ryska ham- narna uti Kamtschatka till Japan, för att der efter Kaempfer, Thunberg och Stutzer hemta ny skörd för vetenskapen; ty regeringens handelsafsigter med denna nya sjöfarts öppnande mellan Ryssland och Japan kommer väl att bestridas af andra händer". Detta referat är vigtigt, såsom det fullständigaste man i ämnet eger. Det röjer en invigd sagesman, antagligen dock hellre Norberg, hvilken noga följde sina vänners fö- rehafvanden, än Laxman sjelf, ehuru äfven han vid denna tid då och då brefvexlade på Sverige. Oförklarligt är blott, att inga ryska källskrifter, vare sig tryckta eller arkivaliska, rörande denna angelägenhet tyckas stå att finna. Efterföl- jande framställning och en god del af hvad vidare förtäljes ända till Laxmans död, stöder sig sålunda i sjelfva verket endast på förmodanden och kombinationer, hvilkas stora sannolikhet väl icke lärer förnekas, änskönt de icke kunna ersätta saknaden af faktisk visshet. Hvad först beträffar färden till öfra Irtisch-trakten, så egde den otvifvelaktigt på ett eller annat sätt samman- hang med följande tilldragelser, ehuru Lax man dervid icke namnes. Redan den 23 mars 1794 rådplägade ryska riks- konseljen787 i anledning af en från general Strån dm an i Om sk ingången rapport derom, attTaschkends och Stora Kirgishordens öfverhufvud, chan Junus, medels sändebud till fästet Petropavlovsk vid Ischim, som faller i Irtisch, jemte anbud om handelsförbund förfrågat sig, huru vida i Ryssland funnes personer, skicklige att bearbeta ett nyligen nära Taschkend upptäckt guld- och silfverrikt berg (Schi - tiken); hvartill resolverades bland annat: att handelsanbudet gerna mottoges, men att Strand man borde genom emissa- rier utforska den föregifna metallrikedomen, utan att dock utlofva bergsmanna-biträden, innan, efter det chanen ut- tryckligen sådana begärt, frågan blifvit i Petersburg afgjord. Nya öfverläggningar788 i saken förenades den 15 januari 283 1795. En skrifvelse af Strandman hade nämligen under- rättat, att tvenne af honom genom Buchariet till Junus affärdade underofficerare, till följd af oroligheter, nödgats återvända med en bucharisk gesandt, hvaremot Junus, denna gång genom bud till Ustkamenogorsk, förklarat sig be- redd att låta en stor handelskaravan afgå från Tas chkend, i fall Ryssarne förbundo sig att komma den till mötes vid berget Tschingis sopka i steppen, 200 verst söder om Semipalatinsk. Brigadieren Arscheniev i Ustkameno- gorsk hade härtill bifallit, hvilket nu ock konseljen god- kände. Relationerna med förenämnda länder voro för Ryssland af stor betydelse så väl i politiskt, som i kommersielt och vetenskapligt hänseende. Sedan fordom gälde Buchariet för flera kostbara produkters alstringsbygd, derifrån infödin- gar bragte guld- och silfversand samt ädla stenar, bl. a. lazur, äfvensom rabarber m. m., å ena sidan till O renbur g och Astrakan, å den andra till Tobolsk och Kiachta789. Sedan ett decennium kände man i Petersburg ett dyrbart mineral790, — förment orientalisk Smaragd, våra dagars Achirit, — hvilket en bucharisk köpman i Semipalatinsk hemtat från Kirgissteppen mellan Irtisch och Balkasch, ur ett berg, som sades vara helt och hållet grönt deraf, och för hvars uppsökande Engländaren Bentham redan gjort en utflygt från Barnaul, ehuru förgäfves. Då och då fingo samlingarna i Petersburg genom lyckliga tillfälligheter emottaga hvarjehanda naturalhistoriska noviteter från dessa svårtillgängliga nejder, exempelvis helt nyligen det ekono- miska sällskapets museum791. I rabarberärenden icke blott underhandlade för närvarande Sibiriens generalguvernör, om ock framgångslöst, med Bucharerne792, utan äfyen Sievers hade derom på sin förra resa gjort många spaningar, hvilka han hoppades än vidare på ort och ställe få fullfölja. Blef Sievers lemnad för att bereda Laxman rum (hvilket dock ej är afgjordt), skedde det säkert med stöd af dennes mångsidigare insigter, särskildt i bergsvetenska- pen, och innehafvande officiela anställning vid kejserliga ka- 284 binettet. Laxman var för öfrigt ingalunda obevandrad på det ifrågakomna området. Under sin tjenstgöring i Barnaul hade han verkstält exkursioner kring Irtisch' öfra lopp vid gränsposterna Ustkamenogorsk och Semipalatinsk samt bestigit Altai793. Den bergsträcka, h vilken, under nam- net Al gin sk, då för tiden troddes söder om de sibiriske Kirgisernes slätter sammanbinda Altai med Ural, erbjöd mången lockelse för honom. Ännu hade ingen naturkunnig varit der; ty så långt trängde hvarken Rytschkov eller Bar- danes (i Falcks expedition), då de 1771, hvardera från sitt håll, gingo med de kolonner, som utsändts att hejda Volga-Kalmukernes flykt till Songoriet. Hvilka mineralo- giska och botaniska skördar kunde icke väntas! För att blott nämna detta: kanske finge han ändtligen på sin ålder- dom skåda den rätta fostringsj orden för rabarberplantan och lapis lazuli, dessa två älsklingsföremål för hans ungdoms och mannaålders upptäckaredrömmar? Den vågsamma färdens fortsättning, så var påtänkt, skulle föra Laxman ända bort till Japan. Lätt förstås, hurusom den storartade reseplanen väckte hans lärde vän- ners åhåga att dock veta något mer om hans föregåenden. Redan vid början af hans vetenskapliga bana hade, såsom vi minnas, Gjörvell sökt genom Porthan och Calonius förskaffa sig biografiska data angående honom794. Nu, då han åter förberedde en omfattande forskningsfärd, rigtade samme Gjörvell efter många års förlopp en förnyad dylik anhållan till honom sjelf. Laxmans svar, det sista bref vi känna af hans penna, är dagtecknadt i Petersburg den 5 juli 1795 och sålunda affattadt: »Välborne herr assessor och kongl. bibliotekarie! Oändeligen angenämt var det mig att få uppbryta min her- res bref af den 12 sistlidne. Bref af en så vidtberömd lärd, för h vilkens stora förtjenster uti vetenskapsriket min hög- aktning redan ganska många år varit lågande, var den för- träffligaste surprise. — Att beskrifva sina egna öden, sina förtjenster och sina föremål, dertill hörer ett ganska kallt blod, eller måste man vara en Barth, eller en hjelte med 285 jernpanna. — Jag har lefvat nog stilla och isolerad; dock torde någon af mina få trogna vänner795 harva sig mitt lef- nadslopp noga bekant och kanske vara äfven så villige att meddela min herre en hop mer paradoxa än betydande el- ler nyttiga anekdoter derom. Någon omständighet torde peka på Försynens eller ödets, eller hvarför starke genier sådant hålla, skickelse. — Min största förtjenst består der- uti, att jag skrifvit ganska litet, att jag aldrig egt eller eger någon gynnare, att jag aldrig varit supplikant för mig sjelf, att jag eger någre ädle vänner och en temeligen stor svärm afundsmän. — Har den äran att med vördnadsfull högakt- ning framlefva min herres ödmjuke tjenare E. Laxmann". Ett sådant afböjande öfverensstämde fullkomligt med den ringa mening Laxman alltid hyste om sig sjelf. Dock är det möjligt, att äfven någon osäkerhet, som alt ännu hvilat öfver det förevarande reseärendet, i sin mån motiverat hans förtegenhet. Enligt nyss meddelade tidningsreferat var den till Ja- pan omsider beslutna sändningen ämnad att afgå från nå- gon hamn på Kamtschatka samt att utföra tvenne skilda uppdrag, ett vetenskapligt under Lax mans ledning, och ett merkantilt, som skulle anförtros „ andra händer". Äro dessa notiser pålitliga? Sägnen om den blifvande utredningen från Kamtschatka, i stället för det tidigare påtänkta och van- ligen praktiserade Och o t sk, behöfver icke bero på förvex- ling, enär ju sjölägenheterna för tillfället kunnat fordra så. Vidgående åter företagets angifna ändamål, så voro dessa både i och för sig sakenliga och öfverensstämde med hvad regeringen redan förut gillat. Slutligen leder uttrycket „andra händer" hos den, som erinrar sig tidsförhållandena, ovilkorligt tanken på ofta bemälte Schelichov, samt på den mellan honom och Laxman förefintliga antagonismen såsom grund till antydda fördelning, antingen nu de båda hufvudmännen skulle begagna samma eller skilda fartyg och lägenheter. Vare härmed huru som helst, kunde Schelichovs medverkan snart icke mer tagas i räkningen. Den ännu 286 blott 48 årige mannen afled nämligen plötsligt i Irkutsk den 20 juli 1795. Underrättelsen härom, hvilken torde an- ländt till Petersburg i början af september, kunde icke blifva utan inflytande på åtgärderna i och för den beramade färden. Såsom nu mera positionens främste man, fick Lax- man för sina åsigter och råd desto förligare vind, som ome- delbart härpå ett mellanfall inträffade, hvaraf kejsarinnans intresse för samfärdseln på Österhafvet mycket lifvades. Medan myndigheterna i Petersburg diskuterade den ja- panska frågan, uppsattes796, oberoende deraf, för att öfver- lemnas till kejsarinnan, i Erfurt „Un mémoire, écrit dans les mois de May, Juin et Juillet (1795), sur le commerce du Japon en particulier et en general sur les intéréts de S. M. Impériale dans le Nord-est de 1'Asie". Författaren, en Mr. Juan Dominique Chevalier d'Augard, hade förut va- rit fransk generalkonsul i Levanten, men af obenägenhet att tjena republiken emigrerat till Tyskland. Upplyst om till- varan af denna skrift, gaf Katarina II, i bref af 3 novem- ber 1795, sin redan nämnde korrespondent, encyklopedisten Grimm följande order797: „I1 réside å Erfurt un chevalier Au gärd, qui m'a fait dire qu'il avait a me communiquer un mémoire qu'il voudrait que passat a moi par des mains sures. Je lui ai fait dire qu'il vous envoyåt ses papiers å Gotha et que vous mé les feriez passer par le premier cour- rier russe qui vous tombera sous la patte. Je vous avertis donc que, quand vous recevrez du chevalier Augard des lettres ou paquets, vous me les envoyiez de la maniére sus- dite. Il me parait que ce pourrait bien étre un réve creux, mais il faut entendre, et puis juger". Sakens vidare förlopp. Den 22 december insände d 'Au- gard ett utdrag ur sin memoar jemte skrifvelse, hvari be- tonades „la nécessité de profiter d'une circonstance qui ne se presentera plus pour s'emparer du commerce le plus avantageux qui existe, du commerce du Japon qui dans ce moment n'appartient réellement a personne". Redan den 5 januari följande år uttalade kejsarinnan häröfver sitt om- döme i ett så lydande bref798 till Grimm: „I1 m'est venu 287 une tres longue pancarte du ch. d 'Au gärd. Si tout son portefeuille est garni de piéces aussi solides que ce qu'il écrit sur le commerce du Japon, il n'y aura pas de quoi s'en occuper beaucoup; car sur ce commerce du Japon, selon moi, il n'a pas ombre d'idée sur le local; mais ce- pendant, puisqu'il faut entendre par devoir tout ce qu'on présente comme important, vous aurez la bonté de lui mander que vous avez trois cents ducats a lui remettre de ma part. S'il se résout a venir ici, cet argent vous sera remis tout de suite; entré nous soit dit, je crois que ce ch. d 'Au gärd, malgré toutes les recommandations, est un des premiers fous de 1'Europe". I hvad förhållande d'Augards projekt må ha stått till det ärende, hvaroin rådgjordes i Petersburg, veta vi ej, eme- dan han icke lemnat minsta vink derom. Såsom ganska säkert måste dock anses, att han icke kunnat vara helt och hållet okunnig om Laxmännernes dels redan utförda, dels ånyo förberedda resa till Japan. Att åtminstone ett rykte om de skeppsbrutne öboarnes återsändning spridt sig i Eu- ropas diplomatiska kretsar, synes så väl af kejsarinnans of- van intagna bref 1794\9, som af ett yttrande i Castéras ett par år senare författade Vie de Catherine II, der man, efter ett mycket oredigt tal om Laxmans („un habitant d'Irkutsk") besök med Kodai i Petersburg och om Ryss- lands handelsafsigter på Japan, läser denna spådom799: „Cette entreprise n'a pas encore eu un grand succés; mais il n'est pas douteux que la Russie ne partage töt ou tärd les grands profits que les Hollandais font au Japon". När d'Augards „ pancarte" inträffade i Petersburg, var Lax man redan till vägs. Om än så bristfälligt, kunde det nya projektet blott öka kejsarinnans benägenhet att understödja Laxman. Behöfdes med hänsyn till de råd, den handelsförfarne emigranten vid sin väntade ankomst till Petersburg muntligen skulle framställa, några tillägg i instruktionen för den förre, så kunde sådana utan svårighet hinna honom, innan han tillryggalagt den långa sträckan tvärs genom hela Asien till den hamn, der han borde in- 288 skeppa sig. Så tänkte, tänka vi, kejsarinnan och andre, på hvilka saken ytterst berodde. Från Laxman sjelf höres intet vidare efter hans bref af 5 juli. Må hända begaf han sig800 ännu på hjuldon till Moskva, men helt visst bröt han icke härifrån upp mot Si- birien, förr än slädföret stadgat sig, således i början af de- cember. Man föreställe sig hans marschruta sålunda: öfver Kasan, Jekaterinenburg, Tjumen, Tobolsk, Omsk och Barnaul till Semipalatinsk vid Irtisch. Här hade Bardanes börjat sin exkursion, härifrån ville troligen ock Laxman, på någon af de redan hos Falck efter infödin- gars berättelser mer eller mindre riktigt beskrifna stigarne, sträfva mot Kirgisernes stepper, Alginska bergen och Buchariets gräns. Efter medlet af juni en eller annan veckas rast vid egen härd i Irkutsk. Kring slutet af sep- tember klar att från någon hamn vid oceanens kust styra kurs på Japan. Många svårigheter hade måst besegras, innan Laxmans planer vunnit den utsigt till framgång, de ändtligen egde. Nu syntes alt desto mera ljust och löftesrikt. Kroppsligen kände han sig, enligt eget yttrande801, friskare och „lättare på foten" än till och med i yngre dagar. Lifvande var fö- reställningen att efter snart två hela års bortavara få återse familj och hem. Hans lust och rika erfarenhet vid „van- derskap", hvari han städse såg sin lefnadsuppgift, tycktes borga äfven för det nu påbegynta reseföretagets lyckliga fullbordan. Utåt detta Österhaf, länge sedan målet för hans forskaråtrå, och hvars kust han härom året helsat med löfte att vid första läglighet dit återvända, skulle kosan sträckas. Dessförinnan ett invik till samma Barnaul, der hans ung- domsminnen gästade, samt vidare en bergsvandring i nya, förut ej undersökta trakter. Hvad kunde han önska mer? Gladt och hurtigt går färden på glittrande vinterban, — öfver Urals fjell, inåt Sibiriens ändlösa marker. Ännu i Tobolsk, 3,000 verst från Petersburg, kan intet störande hafva tillstött, intet varnande förebud hafva tett sig, ty 289 oförklarligt vore då, att han fördjupat sig längre in i det framåt alt ensligare landet. Men blott en dagsled till, eller kanske något på den andra. Vid en poststation, 118 verst bortom Tobolsk, skola hästar vexlas. Släden har stannat. Den resande vi- sar sig ej. Man bär honom fram, — döende eller redan död. Han hade träffats af ett slaganfall. Det var den T\ januari 1796. Mer än detta hafva spridda, dock samtidiga och sins emellan ganska väl förenliga notiser icke att vid handen gifva om Laxmans bortgång802. Af den anförda distans- bestämningen finner man med nästan full visshet, att han aflidit på stationen Dresvjanska, belägen vid en till Irtisch flytande bäck Vagai, ty enligt noggrann officiel be- räkning803 utgör vägalängden hit från Tobolsk om vintern 119 verst. Nejden rundt omkring är redan utpregladt sibirisk, dy- ster, glest befolkad, en öppen tummelplats för vinterns stor- mar. Kanske eger dock Dresvjanska, liksom de flesta ryska byar, sitt lilla bönehus med en fridsam kyrkogård der bredvid. Kanske hvilar han här, den i lifvet rastlöse vandraren. Visst är hans graf under Sibiriens kalla drifva lika okänd och förgäten, som den hans landsman Forskål fann i Jemens heta sand. Men lika visst skall minnet al- drig tröttna att tacksamt hålla vård om bådas lefnadssträf- van och lefnadsbragd. 19 290 XXXVI. Efter Laxmans död. Hans sista expeditions utgång. Bedömd af sam- tida. „Ein träger Schriftsteller", huru vida sant. Öfvervägande praktiskt verksam som forskare, re- sande och samlare; en initiativens man. Naturfö- remål benämnda eiter honom. Anmärkning. Saknaden af noggrannare utsagor rörande Laxmans sista stunder antyder, att dessa icke bevitnats af någon honom eller hans syften närmare stående person. Visserli- gen skulle, enligt det anförda tidningsreferatet, „en ritare och flera" göra honom sällskap, men dessa biträden ville han sannolikt, för resans tvenne skilda uppgifter, icke utse förr an i Barnaul och i Irkutsk, dit han var på väg. Hans son Adam, som varit med i Petersburg, hade väl, efter vunnen befordran, permitterats samt i egna flyttningsbestyr, och til- lika för att ombesörja fadrens ärenden, öfver Irkutsk och Och o t sk begifvit sig till sin förra stationsort Jischiginsk på gränsen till Kamtschatka. Ett ytterligare skäl till förmodan, att deltagare i den förestående dubbelfärden ännu icke anlitats, kan hemtas af hela företagets plötsliga afstannande i och med hufvudinan- nens ändalykt. De karavantåg, hvilka under närmaste åren anordnades från Semipalatinsk till nejderna söder om öfra Irtisch, afsågo endast varubyten804. Då åter framdeles, på 1820 talet, naturforskaren Eversmann i vetenskapligt än- damål medföljde Negris beskickning från Orenburg till Buchara805, skedde det fullkomligt oberoende af Laxmans redan förgätna intentioner. Likaså gick den japanska expeditionen om intet. Sant är, att kejsarinnan ännu 7 månader efter Laxmans död, i bref af 1796| till Grimm806, angående det cl 'A ug ar ds ka intermez- zot utlåter sig: „Je vous dirai du chevalier d 'Au gärd ce que je penserai quand je 1'aurai vu; son projet sur le Ja- pon serait fort bon, s'il connaissait le local; d'ailleurs nous y trafiquons et n'y sommes pas sans relations, et nous nous renvoyons les naufragés tres amicalement". Häraf sy- nes otvetydigt, att hon ansåg fortsättandet af den i Lax- 291 mans lifstid anknutna samfärdseln såsom alldeles sjelfgifvet. Någon förnämligare håg för saken låter jemväl spåra sig i den artiga uppmärksamhet, hofvets dåvarande gäst, grefven af Haga (Gustaf IV Adolf), just i dessa dagar, vid sin rond genom de petersburgska museerna (Jf aug.), särskildt skänkte alstren från Österhafvets öar807. Men då Katarina II redan ett par månader derefter afled (1796T6T), bortglömdes hennes afsigter på Japan desto lättare, som de i Schelichov och Laxman förlorat sina driftigaste målsmän. Icke för ty fortärfde sig de af Laxman väckta idéerna ännu i trenne decennier. Kejsar Paul undansköt väl i bör- jan af sin regering de transmarinska handelsfrågorna, hvar- för ock d 'Au gärd, som emellertid flyttat till Petersburg808, tyckes öfvergifvit sina omogna funderingar. Men redan det var i Laxmans anda, då rysk-amerikanska kompaniets di- rektorium 1798 förlades till residenset. Också har visats, huruledes den dymedels främjade andra sändningen till Ja- pan (1803) var en ganska direkt följd af den föregående under Adam Laxman. Här bör tilläggas, att Resan ovs fiasko i sin tur föranledde en af Laxmans yngre söner att år 1826 projektera ännu en tredje enahanda expedition, — ett förslag, hvilket han dock, i saknad af sin hädangångne faders insigter och inflytande, icke lyckades genomdrifva809. Underrättelsen om Laxmans död anlände först efter vid pass half annan månad, troligen genom guvernörsembe- tet i Tobolsk, till Petersburg. Den 11 februari, dåLepe- chin i vetenskapsakademin framlade sin „Polygonum Lax- manni", kände han ännu ej, att upptäckaren lemnat det jor- diska, men 10 dagar senare anmäldes derom till akademins protokoll810. Den oväntade förlusten väckte mycket delta- gande. Under några månader eller något år hugfästa kol- leger till den aflidne gång efter annan hans förtjenster811; så Severgin vid tal om onyxen från Urak, så Loviz i analysen af kristallerna från Vilui, så Lepechin i beskrif- ningarna af Epilobium från Kamtschatka och af Typha från Transbaikalien. En kort nekrolog, uppsatt antagligen af J. A. Euler, tecknade i akademins sedvanliga årsberättelse 292 hans lefnads yttre vexlingar812. Hans gamle antagonist Georgi gjorde sig färdig att i sitt först utkommande verk (1797) karakterisera honom såsom vetenskapsman. Georgis karakteristik813 får icke nämnas utan reserva- tion. Den gör öfver hufvud det dåliga intryck att afsigtligt lemna sanningen halfvägs. Ingen skall förneka, att Lax- man „egde goda naturalhistoriska insigter", men är detta puerila vitsord värdigt en man, till hvilken forskningen står i skuld för en hel rad nya fynd och upptäckter? Det är äfvenledes riktigt, att han „gjort vidsträckta resor", dock icke blott till ,,Hvita och Ochotska", utan ock till Svarta hafvet samt närheten af det Kaspiska och, mellan dessa yt- tersta gränser, till åtskilliga förr och senare obeträdda trak- ter, — för att med Georgi icke ens antyda något om Ja- pan. Då vidare berättas: „sin mineraliesamling sålde han redan 1786", kunde man tro, att denna var hans enda, samt att han derefter lagt händerna i kors; och likväl samman- bragte han å nyo flera dyrbara kollektioner (hvarom genast mera). Yttrandet: „har han fört en dagbok, så måste den inne- hålla mycket", står der mindre för medgifvandets, än för tviflets skull. Ty hela bedömandets kärnpunkt, — hvartill vi skola återkomma, — ligger uppenbarligen i satsen: „han var en trög skriftställare". Dessa eftermälen, i förening med tillfälliga notiser814 redan 1767 af Busching och 1780 af Bernoulli rörande Laxmans första verksamhet som prest, skolman och aka- demiker, innehålla alt hvad samtiden tecknat i hans lefnads- krönika. Man kände väl icke stort mer. Städse hellre för- glömd än bemärkt, hade han, synnerligast sedan sin bosätt- ning i Nertschiusk och Irkutsk, alldeles upphört att „ver- sari in celebritate" ; det större publikum försporde hädanefter knapt någon gång hans namn, medan hans korrespondenter blott ryckvis erforo, att han ännu fans till och ströfvade på sina „täcka sibiriska alper" eller uppgjorde planer till nya resor. Dervid förblef det. De torftiga matrikulardata816, h vilka M e u s e 1 1808 och R o t e r m u n d 1 8 1 0 om honom sam- 293 manstälde, fingo intill våra dagar blott då och då något li- tet, dock vanligen skeft, tillskott. Förlorade sig sålunda minnet af en det förra seklets utmärktaste forskare i spridda och opålitliga enskildheter utan personlig bakgrund och individuel relief, så kan icke heller bestridas, att ju Lax man sjelf väsendtligen förskylt denna otur, om det så skall heta. Felet var hans både i ord och handling skönj eliga likgiltighet, att icke säga skygg- het, för offentligheten. Tarfvas annat intyg än det afbö- jande svarsbrefvet på Gjörvells anhållan om hans auto- biografi, hvari han räknar som sin »största förtjenst" att ha „skrifvit ganska litet"? Yttrandet, vordet hans lefnads slut- ord, går förvånande noga i hop med livad han sarkastiskt skämtade i yngre dar om den „i Göttingen grasserande trycksjukan". En slik motvilja med hänsyn till publiciteten förefaller kanske oväntad hos en vetenskapsman af Lax mans djupa och omfattande kunskaper, sällsynta observationsförmåga och rika erfarenhet. Icke desto mindre låter den, såsom redan i närvarande arbetes inledning erinrats, lätteligen förklara sig, dels af ledsamheterna vid hans första författarskap, dels och synnerligast af hufvudrigtningen i hans anlag och utbildning. Egendomliga lefnadsöden från tidigaste ungdom hade vändt hans lynne inåt, på samma gång hans blick för- tjust sväfvade alt längre ut i skapelsens härlighet. Han hörde till dessa varma forskarandar, för hvilka blotta spanandet och finnandet är nog, men utläggningen derom, hvad mer inför profanum vulgus, ett kyligt obehag. Den tyst hängifna, i saken liksom förglömda mödan utgör deras tillvaras rena- ste njutning och högsta äregirighet. Alt detta oaktadt påkallar Georgis utlåtande om Lax- mans skriftställar-tröghet en icke ringa justering. Något större vetenskapligt verk har han icke efterlemnat. Men väl framter hvarje af hans icke få, om ock vanligen helt korta, afhandlingar, uppsatser och utkast det företrädet framför mången diger bok, att innehålla något nytt och eget. Man dragé sig till minnes hans ofvanför på sina ställen berörda 294 meddelanden. Affattade på fyra skilda språk, latin, ryska, tyska och svenska samt mestadels införda, under redan citerade titlar, i olika periodiska samlingsskrifter, skola de här blott summariskt anges. En del af sina undersökningar bekantgjorde han sjelf, nämligen: a) i petersburgska ekonomiska sällskapets hand- lingar, år 1768: Medel att fästa flygsand, hvarom jemför of- van not 157; år 1769: Inträdestal, n. 212; Ekonomisk be- skrifning af Olonets, n. 217; Trädsådd i Sibiriens stepper, n. 215; år 1771: Om alun och soda från Orenbur g, n. 302; Om olja af amygdalus nana, n. 303; år 1774: Om trädsådd i nordliga trakter, n. 344; år 1793: Om ätbar jord, n. 679; år 1795: Om salpeter, äfven särskildt, n. 744; b) i svenska vetenskapsakademins handlingar, år 1769: Beskrifning af Jiirundo daurica, n. 223; år 1773: Beskrifning af mus myo- spalax, n. 341; c) i petersburgska vetenskapsakademins hand- lingar, år 1770: Nya insektspecies, n. 271; år 1771: Nya växtspecies, n. 306; år 1773: Sibiriska växter, n. 343; år 1774: Homsilfver från Altai, äfven särskildt, n. 363. 365; år 1785: Sorex caecutiens, n. 534; år 1789: Nytt alpint växtgenus, n. 598; år 1790: Fossilt rinoceroskranium, n. 630; d) i Pallas' tidskrift, år 1781: Om bergverken i Nertschinsk (?), n. 456; år 1795: Om ny glas smältningsmetod, n. 775; e) i Le skes magasin, 1781: Om berg i europeiska Byssland, n. 413; f) år 1769: Sibiriska fristunder, indragen, se sid. 56. 64. n. 229. Andra naturhistoriska bidrag hafva utgifvits ur hans korrespondens och samlingar, a) af De G orter 1764: Til- lägg till Ingermanlands flora, se n. 55; b) af Schlözer 1765: Meteorologiskt från Barnaul, n. 98; år 1769: Sibiri- ska bref sid. 65; c) af Gadd 1773: Om resan till Moldau, n. 323; d) af Euler 1784: Om qvicksilfver i köld, n. 487; Om gångar i granitberg vid Baikal, n. 507; år 1793: Om expeditionen till Japan, n. 705; e) af Bergius 1785: Om tillämad resa till Österhafvet, n. 538; f) af Sparrman 1791 : Om Vilui-resan, till sid. 219; g) af Pallas 1780: Om resan till Hvita hafvet, n. 412; år 1786: Om fynd af lapis lazuli, n. 295 n. 559; år 1789: Om resan till Karagasseme, n. 603; Om resan Ull Bjelaja, n. G07; år 1790: Om A. Laxmans resa pä Taigonos, n. 613; år 1793: Omhyacinthristallcr, n. 639; Om resan till Ocliotsh, n. 674; Om tillärnad färd till Ishaf- vet, sid. 238; Ii) af Severgin 1795: Lapidis cornei lamellosi nova species a Laxmanno detecti, n. 777; i) af Lo vi z 1795: Chem. Untersiichung einer von Laxmann eingeschickten sogen. Essbaren Er de, n. 679; 1796: Hyacinthorum a cel. Laxmanno detectonmi analysis, n. 643; k) af Lepechin 1796: Poly- gonum Laxmanni, n. 776; Epilobii species nova, och år 1797: Typha Laxmanni, n. 677. I sjelfva verket representera ännu dessa trycksaker högst ofullständigt hans pennas idrott. Trogen sitt redan i ungdomen816 valda tänkespråk „nulla dies sine linea", annote- rade han träget, fastän just icke i mening att dermecl visa sig för andra. Hans litterära qvarlåtenskap var betydlig; ty värr gick den dock, enligt omsider inhändigad trovärdig uppgift817, förlorad vid en eldsvåda, som 1812 härjade hans bo. Till äfventyrs befunno sig der, förutom andra papper, koncepten till de arbeten, hvilka han lofvat men aldrig kom sig att utgifva818, såsom en sibirisk entomologi, från hvars fulländande han säges hafva afstått för att icke träda Pal- las i förväg, en lärobok i Rysslands naturalhistoria, skil- dring af resan till Moldau, o. a. Bättre känna vi hans brefvexling. Man har lyckats hopleta ganska talrika lemningar deraf, hvilka må hända med tiden skola ökas genom nya fynd. Af hans hittills uppdagade korrespondenter, — Finnarne: P. A. Gadd, P. K alm, N. C. Hellenius, H. G. Porthan, J. Lagus, M. Holmberg, Svenskarne: C. v. Linne, J. P. Falck, P. J. Bergius, P. V. Vargentin, J. C. Wilcke, A. R. Retzius, C. F. Mennander, G. v. Engeström, A. Sparrman, A. Thun- berg, C. K. Gjörvell, i Petersburg, Tyskland och an- norstädes: A. L. Schlözer, J. Beckmann, A. F. Bu- sching, J. Chr. D. Schreber, A. Allioni, N. G. Leske, P. S. Pallas, J. A. Euler, J. J. Lepechin, G. W. Krafft, P. B. Inochodzov, Sibirianarne: J. Banner, A. Laxman 296 m. fl., äfvensom A. A. Baranov i Amerika och visse japan- ske naturkunnige i Jeddo, — stoclo icke få i vetenskapens främsta led. De regalerades billigtvis icke med trivialite- ter. Desto ledsammare föreligga endast meddelandena till Beckmann, Bergius, Mennander och Pallas i regel- bundnare sviter, de öfriga mest sporadiskt. Särskildt att beklaga är förlusten af så mången till Gadd i Åbo samt Euler och äfven Pallas i Petersburg stäld skrifvelse, ty på sagda orter höll han i synnerhet clesse au courant. Vid tillfällen var det honom unnadt att skriftligen kommunicera med kejsarinnan sjelf, som äfven hedrade honom med egen- händiga bref819, — dessa beklagligtvis sedermera lågornas rof vid den nyssnämnda branden. Slutligen få icke heller förbises de officielare fram- ställningar, hvilka han i tjensteväg eller af annan orsak in- sändt till skilda myndigheter i Petersburg, såsom akademin, begsstyrelsen och kejserliga kabinettet. Enligt alt hvad om eller ur dessa, gemenligen i svårtillgängliga embetsarkiv fördolda aktstycken utredts, berörde äfven de vanligast ve- tenskapliga frågor af intresse. Exempelvis kunna nämnas: traktaten om saltets egenskaper i köld (sid. 56. 62), utlå- tandet om studierna i metallurgi (sid. 102), förslag i berg- verksärenden (sid. 143), planen till en resa till Hvita haf- vet (sid. 152), redogörelser om arbetena i Kultuk (sid. 189), projekt vidgående en vitriol oljefabrik (sid. 201), betänkandet före expeditionen till Japan (sid. 229) och berättelsen om dess verkställande till Besborodko (sid. 255), m. m. En fiende till pennan var följaktligen Laxman inga- lunda, och detta allra minst af tröghet eller annan egoism, ehuru författarskap i vanlig mening föga lockade honom. Hans starkaste sida, det utmärkande i hans lifsgerning, lig- ger på annat håll. Kortligen: han bör mindre bedömas som teoretiker, än som empiriker i detta ords vackraste bety- delse. Att genom sjelfständiga iakttagelser och nya fakta ut- vidga det exakta vetandet om naturen, om „ skapelsens skönhet och ändamålsenlighet", såsom han gerna uttryckte sig, dertill kände han sig kallad, och det ju mer, så ofta äfven den 297 -« praktiska nyttans synpunkter manade. Understödd af ett skarpt öga, en säker hand och fot, allvarliga studier och sällsynt viljekraft gick han till verket. Uppfyldes så Linnés siarord i sitt första bref till honom820: „Den Hög- ste förläne Er sin nåd, att Ni må se hans under och upp- täcka dem för verlden". Anmärkningsvärda i och för sig, framstå Laxmans rast- lösa bemödanden, — hans många och långa resor, hans lå- gande samlarifver, hans flitiga experiment på de fysikaliska vetenskapernas områden, — ännu mer genom det personliga i initiativ och utförande. Torde kunna nämnas mången, som uträttat lika stora och större ting, men näppeligen någon, som gjort det med mindre hjelpmedel och på mindre tram- pad stig. Han ville så, han älskade att helst gå ensam. Hördes han vid slutet af sin jordiska vandring tillstå sig ha „lefvat nog isolerad", så låg grunden i antydda egenhet. Denna sjelfkänsla, att icke säga sjelfnoghet, hade visserligen till följd, att han nu och då, oaktadt sitt stilla och anspråks- lösa sinnelag, stötte mot i lifvets vanliga förhållanden, men förlänade å andra sidan åt hans sträfvanden deras intensitet och omfattning, liksom äfven — deras begränsning. I sam- råd och samarbete, derest hans håg tillstadt det, skulle han tvifvels utan åstadkommit ännu mycket mer, men ganska osä- kert är, huru vida just det, hvari han obestridligen såsom den förste öppnat vägen. Och det är icke ringa. Utan billig förvåning har väl ingen läst om hans ban- brytande verksamhet på de fem åren i Barnaul, då han blott var en ung man om 25 till 30 år. Erinrom främst, att de fynd och berättelser, han härifrån insändt till peters- burgska akademin, hvars korrespondent han var, nämdt el- ler onämdt, gåfvo den afgörande impulsen till omedelbart följande stora och mångomordade sibiriska expeditioner821. Men hvilken skilnad! Akademins färdmän, Pallas, Falck, Georgi, en efter annan funne i hans spår, reste som grands seigneurs; de valde hufvudvägar och hufvudorter; de kunde i lokala kanslier reqvirera nödiga upplysningar och handräck- ning; på besvärligare exkursioner utsändes särskilde biträ- 298 ■ den; material tillströmmade och behöfde blott nödtorftigt ordnas till fyllande af volymer. Lax m an deremot fick sköta sig på egen hand, uppbärande i korrespondent-arfvode hela — 100 rubel årligen. Icke desto mindre tillkommer honom redan från denna tidiga period, trots biskop Ullmanns och ett par andra gensagor822, en aktad plats i vetenskapens annaler. När ännu i våra dagar, utan att rätt veta hvem han var, en C. Ritter helsar Laxmans höjdmätning af Altai såsom den första af vetenskapligt värde (n. 177), eller Motschulski ger honom epitetet Rysslands förste entomolog (n. 109), el- ler Karmas ch från hans försök 1764 daterar en af hyalur- gins vigtigaste reformer (sid. 173), eller Middendorff lof- ordar hans grundläggande meteorologiska rön (sid. 26, n. 533): så är ju detta en rätt vacker meritlista i prioritets- väg. Den växte. Att uppräkna alla de fynd och iakttagelser, han då re- dan och fortsättningsvis under nästan oafbmtna forsknings- färder gjorde, blefve att afskrifva en god del af dessa blad. Hans själsdaning var nu en gång af art att icke låta honom stanna vid det gamla och redan funna. Ett par allmännare omdömen af fackmän torde derföre här göra till fyllest. ,,Hic indefessus vir", skrifver Lepechin823, „in itineribus suis mineralogicis juga altissimorum Sibiriae montium multo- ties peragrans, ipsorum penetralia, aliis non adeunda, in- trospexit", — ett yttrande, hvars giltighet ännu den dag som är icke antiqverats. Nämnde Ritter824 kallar honom kort om godt „upptäckaren af den märkvärdiga Kultuk nejden", detta pröfvofält för nyare geologers uthållighet. Pallas åter jemte flera samtida konstatera, att utan Laxman den för- sta ryska expeditionen till Japan säkert icke kommit till stånd825, liksom nästa plan till en dylik förföll i anledning af hans död. Inför resultat af denna betydenhet ter sig hans vidtfamnande vandringslust såsom något helt annat än en blott turists förvett och oro utan mål. Det genomgående syftet vid Laxmans ständiga resor var en autoptisk kännedom af de besökta trakterna, synner- 299 ligast i mineralogiskt och botaniskt, men ock i zoologiskt och meteorologiskt hänseende. Rent geografiska eller etno- grafiska och historiskt statistiska beskrifningar intresserade honom långt mindre. I sina företag var han framför alt ob- servatör och samlare. Medfödd kärlek till naturen hade hos honom väckt behof att städse se sig omgifven af dess fram- bringelser. Dertill slöt sig troget tanken på det Plinianska „posteros juvandi praemium", hvarom han redan i sin ung- dom drömde826, och hvilket verkligheten i så rikligt mått bundit vid hans minne. Den oginhet eller sjelfviska förbe- hålisamhet, som icke sällan vidlåder samlare, var honom helt och hållet främmande. Hvad han fann, deraf delade han ut med en glädje och liberalitet, som måste väcka sympati. För egen räkning hopbragte han redan i yngre år827 mångahanda kollektioner, hvilka under hans tjenstgöring i akademin förenades till ett berömdt kabinett. De kunde dock icke medtagas vid flyttningen till Nertschinsk, och blefvo derför till största delen försålda år 1786 (jf. sid. 119 ff.). Men oförtöfvadt anlades nya, hvilkas slutliga öde lik- väl är obekant. Endast beträffande mineraliesamlingen un- derrättas vi tillfälligtvis, att den år 1804, då mera utgörande 300 fossilier och 860 konkylier, inköptes för ett pris af 3,500 rubel till stadsskolan i Irkutsk. Uppgiften är af Mar- tos828, men Hofmann nämner intet i saken. Af hvilka skickelser Lax mans privatsamlingar drab- bats, voro hans derur frikostigt kringsända föräringar veten- skapen till stor fromma. I mer än 30 års tid fylde sig hans korrespondens väsendtligen med notiser hörande till dylika offerter. Emottagarene voro dels offentliga inrättningar, — - i synnerhet de petersburgska och stockholmska vetenskaps- akademierna samt universitetet i Åbo, — dels det ekonomiska sällskapet i Petersburg, det fysiografiska i Lund o. a., dels månge enskilde lärde, såsom Linné, Bergius, Retzius, Gadd, Beckmann, Schreber, Pallas m. fl. De utmärk- taste forskare ända till vår tid hafva intygat gåfvornas värde och sällsynta urval. Särskildt säger A. Nordenskiöld an- 300 gående de fossil, akademin i Stockholm erhållit, att de „ till största eller större delen än i dag försvara sin plats i en mo- dern mineralsamling". Att redan De G orter och andre samtida naturkunnige ofta på denna väg fingo materialet för sina meddelanden, har i det föregående omförmälts. Desto mer måste ogillas, att sändningarna så mången gång, till och med i publika museer, icke varit tillbörligt skyddade mot förskingring829. Detta Laxmans sällspordt omfattande och oegennyt- tiga samlarnit har kanske mer än alla hans öfriga förtjen- ster, och oaktadt han gerna höll sig i skuggan, tillskyndat hans namn mången gärd af aktning och erkännande. Att börja med, hafva på florans gebit830, dit han redan i gosse- åldern vände sin flit och kärlek, ett icke ringa antal före- mål af berömde specialister uppkallats efter honom. Den första Laxmannia bildades inom Kubiaceernas familj 1771 af S. G. Gmelin, den andra bland Ambrosiaceae 1775 af Forster, som dock 1789, sedan han funnit sig förekommen, utbytte den mot Spilanthus (Browns Petrobium 1816). Då emellertid det Gmelinska exemplaret blef opubliceradt i sitt herbarium, infördes Laxmannia af Schreber 1791 i stäl- let för Forsters Acronychia i familjen Rutaceae, men der- emot af Brown 1810 för ett genus af Liliaceae, medan åter Fischer 1812 upphöjde ett af G är t ner 1788 som Geum Laxmanni beskrifvet sibiriskt species till representant för genus Laxmannia (Browns Coluria 1823) i familjen Ro- saceae. Således icke färre än 5 växtslägten täflande om den anspråkslöse samlarens namn. Mera fredligt har det gifvits åt lika många eller ännu flera växtarter, nämligen 1774 af Linné åt Tcucrium Laxmanni (= Ajuga Laxmanni Benth., Phleobante Laxmanni Jacq.), 1776 af Jacquin och Pallas åt Astragahis Laxmanni, 1788 af Gärtner åt Geum Laxmanni, 1796 åt Pohjgonum Laxmanni och 1797 åt Typha Laxmanni af Lepechin. Läggas nu här- till alla de arter, hvilka först blifvit tagna och beskrifna el- ler i frön och till acklimatisering vida kringspridde af Lax- 301 man, torde han mer än väl förtjena de par rader, Spren- gel831 egnat honom i botanikens historia. Enahanda hedersbevisning har honom vederfarits jem- väl på andra områden. I entomologin blefvo hans tillgö- randen vitsordade genom benämningen Gryllus Laxmanni, hvilken Pallas 1772 med skäl öfverflyttade på den art Linné 1767, efter ett af Lax man erhållet exemplar, — öf- ver hufvud den första vetenskapligt kända sibiriska insekt, — altför sväfvande kallat Sibiriens8™. Likaledes eger mine- ralogin sedan några år sin Lax mannit, — en hågkomst af hans mångåriga verksamhet på detta fält. Namnet här- rör af A. Nordenskiöld833, som 1867 dermed betecknat ett nytt fossil, — åtföljande kromsyra d bly oxid från Beresovsk vid Jekaterinenburg, — hvilket Laxman inemot 100 år förut förärat samlingar i Stockholm. En annan erinran från hans trägna mineralogiska och geognostiska ströftåg bevarar lokaltraditionen, hägnad af Ritters auktoritet och bifall, i Baikalnejdens LaxmanaS3i. Slutligen påminner det af Sie- bold postulerade Laxmans sund*35 i fjerran Österhaf ge- mensamt om fars och sons energiska och framgångsrika före- tagsamhet på upptäckternas stråt. Å andra sidan, det bör anmärkas, har Laxman icke heller undgått klander eller tillbakasättande. Han talar sjelf om afundsmän, och utan inverkan deraf hafva vi mer än en gång836 funnit anledning misstänka tillvaran af sådant på- häng. I allmänhet mycket återdragen, skref han altför li- tet och mer antydde än bearbetade och fixerade sina skör- dar, att icke de, som voro hågade, beqvämligen, direkt eller indirekt, kunde förtiga eller till och med annektera dem. Notoriskt är åtminstone, att den mångrörlige Georgi, hvil- ken så ofta träffas i hans fjät, rätt gerna vid någon möjlig- het än bestred, än till betydelsen reducerade hans fynd och rön. Dunklare, ehuru ingalunda höj dt öfver alt tvifvel, är förhållandet med andre samtida forskare. Slika anspelningar utan säkra bevis måste visserligen i alla tider anses förkast- liga. Dock får icke lemnas oantecknadt, att inom Laxmans egen slägt337 den mening rotfäst sig, att han så väl genom 302 andre beröfvats äran af mången upptäckt, som ock öfver hufvud för sina förtjenster åtnjutit knappare mått af ut- märkelser än han kunnat aktas värdig. XXXVIL Efter Laxmans död, forts. Enskilda och husliga förhållanden. Spridda no- tiser om hans familj, hustru, barn och ättlingar. Lättare att tänka sig än att skildra är den smärt- samma bestörtning, underrättelsen om Laxmans plötsliga frånfälle framkallade hos hans i Irkutsk bidande familj. Ändtligen, efter snart tvenne års otålig väntan, trodde sig hans hustru och barn nästan kunna uträkna stunden, då de finge helsa honom åter; efter välförrättade värf och många öfver- vunna hinder skulle han komma, hedrad och ärad ej mindre af regeringen än i vetenskapen, så för sin egen skull som för sin unge sons bedrift, samt försedd med nya, rikligare hjelpmedel till sina aldrig glömda älsklingsplaners fullbor- dande. I stället för den efterlängtade maken och fadren kom endast budskapet, att han aldrig skulle återkomma. Öd- sligt blef det förr så lyckliga hemmet; småningom upplöste det sig helt och hållet; dess medlemmar försvunno en efter annan på lifvets skilda stigar. Alt livad vi känna om Laxman såsom menniska, pri- vatperson och husfader, inger deltagande och aktning. Så- dan Bus chin g, i hvars familj han vistades i yngre år, vid denna tid beskrifver honom, sådan visade han sig framgent under alla skiften: rättsinnad, flärdfri, öppen, arbetsam, sina närmaste, liksom sina syften varmt tillgifven. Medan på hans vexlingsrika offentliga och vetenskapliga bana, enligt hvad i det föregående framstälts, missförstånd och konflikter icke uteblefvo, erbjuder hans enskilda lif bilden af ostörd frid och trefnad. 303 Af ödets vindkast, redan vid mannaålderns början förd från fosterjorden, den han sedermera blott en eller annan gång torde återsett, medtog han dock till det land, som skänkte honom bo och bergning, en outplånlig hemkänsla. Dädan hans troget underhållna förbindelser med forne be- kante, lärare och gynnare, dädan ock den minnesgoda om- tanke och hjelpsamhet, han städse, så vidt på honom an- kom, bevisade sina anhöriga och vänner. Med sonlig pie- tet upplät han, så snart blott yttre vilkor det unnade, åt sin i fattigdom tryckta moder vid sin husliga härd en fri- stad för hennes återstående dagar, och erbjöd, om än för- gäfves, den gamle Lin den au en dylik förmån. Likaså förskaffade han en af sina yngre bröder, Karl, anständig utkomst som kassör vid kretsförval tningen i Jischiginsk, — ej anande, huru föga denne i framtiden skulle svara mot förtroendet838. Sannolikt var äfven den Lax man, hvilken förmäles839 hafva aflidit 1775 vid 50 års ålder såsom stats- kirurg i Moskva, en slägting, möjligen farbror, till honom och på hans, den petersburgske akademikerns, förord kallad till sagda post. Hans egen familj blef, såsom vi sett840, under årens lopp ganska talrik; den utgjordes, efter ett par deri inträf- fade dödsfall841, vid hans lefnadsafton af hans senare hustru, samt 7 söner, någre redan fullvuxne, och en minderårig dot- ter. Icke få, om ock mer tillfälliga, meddelanden i hans bref röja nogsamt det ömma hjertelag han hyste för de sina, liksom clesse, att döma af jemväl berörda fakta, ej brusto uti genkärlek. Särskildt framstår en yttring af denna in- bördes tillgifvenhet, och närmast af familj efadrens väckelse- rika föredömen, i den sällsynta överensstämmelse till tycken, studier och intressen, man inom kretsen för hans omvårdnad städse återfinner, börj andes med den långa färd hans första, då ännu unga maka vid hans sida gjorde alt till Kiachta, der hon afled (1766), ända till den japanska expedition, som utfördes af hennes yngre son. Denna likstämmighet, så egnad att förljufva sammanlefnaden, bidrog naturligtvis att desto mer förbittra saknaden vid hans oförmodade bortgång. 304 Bekymrens tyngsta del träffade hans efterblifne hustru Katarina Ivan o va, född Ruuth, som redan i 28 år med honom delat ljuft och ledt. Boets ekonomiska ställning sy- nes icke varit ofördelaktig, men af art att kräfva många- handa omsorger och noggrann eftersyn. Voro ock de båda sönerne af Lax mans första gifte, äfvensom de tvenne äldste af det senare, redan sjelfständigt burgne, så qvarblefvo dock de trenne öfrige, ehuru såsom sergeanter skrifne vid preo- braschenska gardet, ännu, liksom äfven dottren Maria, i hemmets vård. En uppgift842 att enkan på 90 talet flyttat till Petersburg och der hållit pensionärer i kost, låter icke bekräfta sig. Af officielt intyg från 1799 framgår nämligen, att hon då ännu bodde i Irkutsk. Samma källa vidhanden- ger, i öfverensstämmelse med en annan af föregående år, att affärerna vid den Laxmanska glashyttan i Tal z in sk åstad- kommo mycket bryderi843. Enahanda tyckes förhållandet va- rit med realiseringen af den aflidne forskarens dyrbara na- turaliesamlingar. Omsider blef väl år 1804 åtminstone en del af dessa försåld844. Men en svår motgång tillstötte, i det familjens bostad år 1812 nedbrann jemte all husfadrens der förvarade vetenskapliga qvarlåtenskap845. Troligen var det väsendtligast denna olycka, som tvang den då mera ålder- stigna enkan att följande år bortsälja glasfabriken. Rörande Laxmans förstfödde son Gustaf förefinnas endast några få underrättelser, utom de ofvanför på skilda ställen inryckta846. 1794, medan fadren vistades i Peters- burg, befordrad till advokatfiskal vid hofrätten i Irkutsk, innehade han denna befattning åtminstone ännu två år se- nare847. Men han torde ändå längre qvarstannat i tjenst på nämnda ort. Det är nämligen, så vidt man får sluta af lians intresse för naturforskning, icke osannolikt, att han var den Laxman, hvilken i augusti 1808 till sammans med Heden- ström från Irkutsk gjorde redan omförmäldt besök i den märkvärdiga Scherbinska grottan vid Lena floden848. En- ligt alt hvad man känner, passar antagandet vida mindre på någon af hans bröder. Andra sonen i ordningen var den ofvanför ofta omta- 305 lade Adam849. Från dennes utbildningsår och tidigare verk- samhet hafva temligen fullständiga upplysningar redan med- delats. Vi lemnade honom år 1794, då han, återkommen efter lyckligt fulländad sändning till Japan, i Petersburg af kejsarinnan belönades med kaptensfullmagt. Men huru för- flöt hans lefnad derefter? Till denna frågas besvarande har, trots alla bemödanden, ingen enda säker uppgift kunnat ut- forskas. Man erfar en egendomlig känsla af otillfredsstäl- lelse vid att se en förtjent personlighet sålunda liksom tigas bort från verlden. . Är den af oss uttalade förmodan850 berättigad, att Adam Lax man från Petersburg närmast begaf sig till Jischiginsk att anordna sin flyttning, så ankom han dit vid en högst oangenäm tidpunkt. Der pågick nämligen sedan 1794, och ännu 1796, en särdeles ruskig process mot hans farbror, den förut omordade kretskassören Karl Laxman851. Enär äfven Adam, i egenskap af f. d. medlem i den aflägsna ortens ad- ministration, möjligen kunnat på ett eller annat sätt vara in- blandad i saken, finna vi, icke utan en viss lättnad, att hans namn icke en enda gång ens citeras i de mycket vid- lyftiga tvistehandlingarna. Men obegripligare är den tystnad, som kommit honom till del vid den jemväl mycket omständ- liga, vare sig vid rådsbordet eller i litteraturen förda dis- kussionen öfver en angelägenhet, hvari han uppenbarligen mer än någon var intresserad. Ja man kan väl icke annor- lunda förklara det besynnerliga faktum, att, clå 1803 en ny expedition till Japan debatterades och verkligen utfördes 852, inga upplysningar äskades af honom, än genom antagandet, att han redan var död. Men i så fall, hvad bör tänkas om de ryske skriftställare, hvilka, omsider föranlåtne att dock lemna några redogörelser beträffande den första expeditionen till Japan, det oaktadt icke ega för dess ledare ett enda minnesord? Visste de verkligen intet, eller tänkte de på hvad den mägtige herr Eesanov helst såg och ville? Martin och Atanasius, cle två äldste sönerne af Laxmans senare äktenskap, å daga lade redan under skol- åren, liksom deras båda styf bröder, fallenhet för naturstu- 20 30G dier. Äfven de uppfostrades till militärer samt pryddes 1795 med sina första officersepåletter853. Efter denna tid försvin- ner Martin helt och hållet ur vår synkrets, men A t an a - sii namn framskymtar då och då i handlingarna. Han tyc- kes kring 1804 varit anstäld i Novgorod; åtminstone kan den härifrån854 sagda år till en moskovsk tidskrift insända be- rättelsen* om Adam Laxmans resa, med stöd af det in- tresse Atanasius befinnes ha egnat saken, anses härröra af denne. Fem år senare förekommer han såsom tjensteman af 7 klassen vid krigskomis ariatet i Petersburg. Hans vi- dare befordran är oss okänd. Gift omkring 1812 med Alexan- drine Lambro, blef han fader till en son Alexander, om- nämnd nedanföre, och en dotter, hvilken säges under sin pensionsgång i adliga jungfrustiftet, såsom „sondotter till den celebre Laxman" hafva åtnjutit enkekejsarinnau Maria Feodorovnas synnerliga gunst. Af bemälte Anatasius Laxman härrör ett i sitt slag ganska märkligt aktstycke: hans år 1826 till kejsar Niko- lai stälda, på ett högstämdt, men äfven högst inkorrekt språk affattade supplik855 att blifva ombetrodd ledningen af en ny sändning till Japan. Dess vidlyftiga inledning ordar om han- deln såsom rikens stöd, om Katarina II:s visa åtgärder till dess befrämjande, om Erik och Adam Laxmans förtjenster beträffande Rysslands samfärdsel med Japan och deras i an- ledning deraf erhållna belöningar, om Resanovs misslyc- kade företag i enahanda syfte, samt om Hollands aftagande och Rysslands tilltagande magt. Slutligen framställes huf- vudärendet helt kort om godt sålunda: ,, Befall, Stormägtig- ste Monark, att på ochotska hafvet ett skepp utrustas jemte gåfvor af kläden, speglar och glasvaror samt ett öppet bref till Japaneserne, och uppdrag denna expedition åt mig, så- som varande en afkomling till den för japanska regeringen och Sibirien välkände akademikern Lax man, såsom erfaren i deras förhållanden och politik sedan den tid, då jag mer än två år umgicks med köpmannen Kodai856, som vid den första expeditionen återsändes till sitt hemland, såsom egande någon insigt i deras språk och dogmer, ändtligen så- 307 som redan mer än 31 år857 klanderfritt tjenande fädernes- landet och hysande en innerlig håg att till dess nytta och ära fullfölja den af min fader öppnade vägen". Läsaren förnimmer i denna skrifvelse ett, blott altför svagt återljud af äldre Laxmans redan kända, så väl moti- verade och följdrika framställningar år 1791. Hela doku- mentet föranledde derföre till ingen annan åtgärd från rege- ringens sida, än att, efter kommunikation med grefve Nes- selrode, blifva lagdt ad acta. Om Laxmans öfriga barn, sönerne Josef, Kassian och Konstantin samt dottren Maria, ega vi blott de knappa notiser, som läsas i fadrens ofvanför (sid. 274) aftryckta bref 1794/^. Med den frihet gissningslusten sålunda erhål- ler, kunde derföre någon tör hända känna frestelse att före- ställa sig en eller annan af dem såsom hufvudperson i ne- danstående mysteriösa tilldragelse, hvilken å nyo bjuder oss bort till det i Laxmanska familjens öden så ofta nämnda Japans fjerran kuster. Den ryske verldskringseglaren Golovnin förtäljer858 från sin fångenskap i Matsmai år 1812, att han der hört sägner om en Lax man, som skulle lefva i Jeddo, syssel- satt med astronomiska observationer och ritning af kartor. Denne okände hade för en stor penningesumma trädt i ja- pansk sold och förbundit sig att aldrig återvända till sitt fädernesland. Han var Holländare. En dag ville holländ- ske tolken Teske859, hvars vänskap Golovnin vunnit, med- dela något mer om hemligheten, men då mumlade den äfven tillstädes varande japanske tolken Kumadjero något mel- lan tänderna, hvaraf Teske lät sig varna. En för Golov- nin vid ett annat tillfälle framtedd ordlista, som bemälte Laxman skrifvit, utvisade att han väl någorlunda kände ryska alfabetet, men icke sjelfva språket. Så egendomlig denna berättelse är, och så kategoriskt dess sanning bestrides af en holländsk resebeskrifvare860, hvil- ken sjelf alldeles samtidigt och derefter länge lefvat i Jeddo, kan man omöjligt misstänka en man af Golovnins redbar- het och anseende att ha uppdiktat den samma. Icke heller 308 kan han hafva misstagit sig på den ifrågavarande äfventy- rarens namn, hvilket han tvenne skilda gånger anför. Be- synnerligt är dock, att hans verk, åtminstone i dess hittills publicerade redaktioner861, icke innehåller något det minsta notabene till synonymiken mellan den föregifne Holländaren och den Lax man (Adam), om hvars vistelse i Japan han så ofta talar. Jag sade föregifne blott med hänsyn till den gåtfulla individens nationalitet, ty lika lätt som något annat, kunde hans obekantskap med ryskan hafva varit fin- gerad, — en mask till fördöljande af hans verkliga här- stamning. Och åter bort från Japan kallar den sista notis, vi här hafva att tillägga, ja förflyttar oss tvärt igenom hela gamla verldens ofantliga landsträcka, ända till dess yttersta rand vid vesterhafvet. Här, i Lissabon, uppehåller sig nämligen för närvarande Erik Laxmans, den rastlöse van- drarens, veterligen ende ännu lefvande ättling: Alexander Laxman. Son af ofvannämnde A t an asius och troligen född kring 1815, erhöll han sin utbildning vid kejserliga lyceet i Zarskoe selö, användes derefter i diplomatiska uppdrag, samt är för närvarande verkligt statsråd och rysk general- konsul för Portugal. 309 XXXVIII. Tilläggskapitel. Enligt material, erhållet under arbetets tryck- ning. Bref*) till C. F. Mennander 1773Y, H76|, \°, 17783/, ffi, 1780-a, f och |& samt till A. Sparr- man 1791 V°« ~ Tichmenjev contra Adam Laxman. Karl Laxmans process. Sid. 4, noten. Hvad här säges om Laxmans sonson, generalkonsul Alex. Lax man i Lissabon, måste nu mera ändras, sedan den sistnämnde ändtligen upplyst, att hans farfars alla efterlemnade papper uppbrunnit 1812 vid en eldsvåda „i fädernehuset", — månne i Irkutsk eller i S:t Petersburg? Tillika har han haft godheten insända ett kort biografiskt utkast öfver sin berömde farfar, hvilket, nedan- för i noten862 aftryckt, dock visar sig så bristfälligt, att när- varande arbete måste anses företaget i en lycklig stund, enär minnet af dess föremål redan i en nära slägtled till denna grad kunnat vilsegå. Sid. 8, rad 8. Att E. Laxman var född 1738, så- som ock i noten 22 förmodas, bekräftas af åberopade utkast. Sid. 9, rad 2. I ett nedanför intaget bref 1778f°- till erkebiskap Mennander meddelar Lax man några notiser om sin slägt och sitt fattiga fädernehem. Han stod således ge- nom Löfving, som han kallar sin mormors enda bror, i viss skyldskap äfven med teologie professoren och dompro- sten Lauraeus, ty Löfving var i sitt tredje äktenskap gift med Maria Beata Fontin (se not 36), syster till Lauraei hustru Katarina Fontin, båda döttrar af sven- ske pastorn i Riga Olof Fontin. Bemälte Lauraei svä- gerska blef, enligt en anteckning af min Fader, genom te- stamente af 20 aug. 1746 och 11 dec. 1750, Lauraei enda arfvinge. Det är mycket sannolikt, att Löfvings och Lau- raei ovanliga öden, — man dragé sig till minnes den för- res krigsbragder och den senares fångenskap i Sibirien (jf. här sid. 72), — i Laxmans barndom hos honom väckt den *) De förstnämnda mig delgifna genom benägen åtgärd af hr överbibliotekarien G. E. Klemming i Stockholm. 310 lust att se sig kring i verlden, som blef så bestämmande i hans lif. Sid. 11, rad 24. Det biografiska utkastets uppgift, att han »gjort sina studier i Upsala", står i strid med andra källor samt besannas icke heller af sagda universitets ma- trikel. Sid. 12, rad 3. I anledning af den korrespondens, hvilken sedermera anknöts mellan Laxman och Mennan- der, kunde förmodas, att de redan voro bekanta från Åbo. Kort förr än Laxman inskrefs såsom student, hade Men- n and er blifvit biskop (i febr. 1757, — derefter 1775, och till sin död 1786, erkebiskop i Upsala) och prokansler. Men- nander var god vän med Lauraeus, öfver hvilken han ock parenterade, samt kunde hafva gifvit dennes unge an- förvandt något skydd. Hans framstående håg och nit för naturvetenskaperna visade ynglingen, att deri ingen anstöt låge för en prestman. — Jf. biskop Ullmanns mening, n. 188. Sid. 13, rad 25. Då Laxman 1780f för Mennander säger sig 12 år hafva varit „pastor och skoleman", följer deraf, att han ordinerats 1758, ty han „ sekulariserades" 1770 vid sin utnämning till kemie professor. Sid. 14, rad 8. Direkta prof på Laxmans kunskap i och intresse för finska språket innehållas i hans bref till Mennander 1780ff. Sid. 24, rad 17. Något om Poroschin i Laxmans bref till Mennander 1780f Sid 26, rad 30. Ännu 1778f? berättar Laxnian för Mennander om sin fabrikation af termometrar och andra fysikaliska instrument, samt erbjuder sådana till gåfva. Sid. 50, rad 8. Omdömet om Laxmans presterliga verksamhet bör modifieras enligt hans skrifvelse till Men- nander 1780f. Deraf synes bl. a., att det så mycket klan- drade yttrandet icke fälts af honom sjelf. 311 Sid. 51, rad 4. Hon hette Katarina (Ivanova) Ruuth (jf. sid. 171), men hennes slägt är mig okänd. Sid. 62, rad 19. Om denna vigtiga afhandling talar Laxman vidlyftigare i bref till Mennander 1776§. Sid. 64, rad 21. Någon antydan om dessa „Neben- stunden" i nyss citerade bref. Sid: 79, rad 24. Bref vet 1770^ nu mera fullständigt meddeladt af Ährling, C. von Linnés svenska arbeten, 4 h. (1879), 409 f. Sid. 83. Åtminstone sedan 1771 stod Laxman i för- bindelse med Mennander; se brefvet till denne 1773 124. — Enligt Hulphers' resa 1760 egde Mennander 2 stora skåp vackra mineralier. Sid. 88, rad 23. Lax man skrifver sjelf i bref till Mennander 1776|, att han då ännu icke verkat något för detta sällskap. Sid. 91, rad 18. Enligt det ofta nämnda biografiska utkastet var denna resa honom uppdragen af regeringen. Sid. 92, rad 6. Samma dag skref han ock till Men- nander. Sid. 94, rad 33. Något litet om Laxmans moldaui- ska resa i hans bref till Mennander 1776| och 17804. Sid. 96, rad 16. Hit hör det första brefvet vi ega från Laxman till Mennander, så lydande: „S:t Petersburg d. 14 febr. 1773. Högvördigste herr biskop och prokansler, gunstige gynnare och herre. Jag som ifrån det jag lärt tänka, vördat uti herr biskopens allmänt högaktade person en stor kännare af naturens verk och förnäm befordrare af dem, som lägga sig på deras så nyttiga och till Skaparens kännedom ledande utforskning, har också, alt sedan jag un- der mina resor gjort någon samling, slutit herr biskopen uti 312 deras tal, hvilka jag utmärkt till mine deltagare. Redan för 2 år bjöd jag till att afbörda mig denna pligt genom en li- ten mineralsamlings öfversändande, men förnimmer nu af min vän herr Lexell med missnöje, att min välmening varit för- gäfves. Nu sänder jag åter några få stuffer, och har an- hållit herr Gadd863 om deras aflemnande uti herr biskopens kabinett. Tillika försäkrar jag att framdeles, så ofta något märkvärdigt mig förekommandes varder, alltid göra herr bi- skopen deraf delaktig. Jag förblifver med all vördnad, hög- vördigste herr biskopens och prokanslerens, min gunstige gyn- nares och herres ödmjuke tjenare Eric Laxmann, Acad. Imp. Petropol. sodalis et professor chymiae ord." Sid. 96, rad 36. Då Linné i ett bref 1774|| till Vargen tin (hos Ährling, sid. 450) bl. a. yttrar: »Oändlig tacksägelse för paketet, som låg i Vet. akad:s kontor; der uti voro 200 slags frön från Sibirien", så var detta utan tvifvel den samling, vi ofvanför hört Laxman (sid. 94) och Lexell (sid. 93) omnämna. Om sin fortsatta korrespondens med Linné talar Lax man ännu i bref till Mennander 177836°. Sid. 102, rad 1. Om Laxmans papper se till sid. 4. Sid. 106, rad 2. Laxman talar vidlyftigt om denna sin undersökning i bref till Mennander 17783F°. Sid. 113, rad 20. I förbigående om Falcks papper och resan till Moldau i Laxmans bref till Mennander 17 769, Sid. 116. Från Gustaf IILs besök några detaljer i Laxmans bref till Mennander 177S3/. Sid. 117—124. Hvad här förtälj es från 1776—1778, äfvensom åtskilligt jemväl rörande tidigare perioder i Lax- mans lefnad, erhåller en betydlig utvidgning genom föl- ande 4 af honom till Mennander skrinia bref, alla från Petersburg: 313 a) 1776§. „Högvördigste herr erkebiskop och prokan- sler, höggunstige gynnare. Längesedan hade det varit min skyldighet att uppvakta herr erkebiskopen med skrifvelse; rätt ofta har jag tänkt på denna pligt och äfven så mången gång hjertligen önskat herr erkebiskopen nåd och styrka af vår stora öfversta Herde till den dyra hjordens högst nö- diga ledande, som i våra kalla och lättsinniga tider så ofta vårdslöst föres och med skadligt ogräs betas. Men jag har ej velat besvära herr erkebiskopen med ett tomt bref, och till några småheters öfversändande har ingen säkerhet yp- pat sig förr än nu med herr magister Aveilan864, hvilken jag bedt att personligen inhändiga herr erkebiskopen dessa rader jemte medföljande pakett". „Öfverhopad med flera, tid och krafter förtärande gö- romål, har jag ej heller ännu kunnat haft den hedern att uppvakta Societas suecana pro fide et christianismo med nå- gon åtgärd efter mitt ringa pund, har ej heller, oaktadt an- vänd möda, kunnat erhålla tillräcklig efterrättelse om detta värda sällskapets nuvarande beskaffenhet och bekomma alla dess utgifna skrifter, förmodligen efter min korrespondent, hr professor Bergius, är mycket sysselsatt". „Kemiska göromål hafva dessa tvenne sista åren gifvit mig att syssla, jemte utarbetandet på mina Sibiriska be- märkningar och min Moldauska resa. Dessutom åtog jag mig att utreda och utgifva den skickliga, på sällsamt sätt döde professor Falcks skrifter, som äro utan all ordning skrifne på mer än 7000 blad och lappar. Sannerligen en mödosam pligt, som jag endast för en så redlig vän som Falck var, åtagit mig". „För mer än 10 år sedan gjorde jag under mitt vi- stande i Sibirien ett lyckligt kemiskt fynd, som består der- uti att med den ringaste omkostnad, endast genom frostens tillhjelp raffinera och rena Koksalt ifrån alla vidlådande främ- mande delar. Detta grundar sig derpå, att alla andra salt- solutioner (Nitrum, Alumen, Vitriohm, Borax etc.) förvand- las uti stor köld till is, men köksalts olution frys intet, utan koncentreras och skedas dermedels ifrån alla inblandade 314 främmande saltarter, som i Ryssland äro Glaubersalt, Na- truni eller bittersalt och Alkali miner ale. Detta fynd är mycket vigtigt för Ryssland, som har många tusende salt- sjöar, af h vilka mesta delen härtills äro onyttiga och obruke- liga för de sistnämnde saltarters skull, hvilka medels sin närvaro göra köksaltet både bittert och laxerande. Om som- maren måste skedningen chemice och med stor kostnad för- rättas, men om vintern gör naturen sjelf denna vigtiga tjenst. 1769 lemnade jag Hennes Kejsl. Mjt en utförlig beskrifning häröfver, men svårt krig och invärtes oroligheter hafva hin- drat en så högtupplyst kejsarinna att tänka härpå. Nu vill jag innan kort endast utbe mig den nåden att få göra detta fynd genom trycket bekant, annars kunde kanske någon an- nan falla derpå och tillegna sig inventionen deraf. Jag an- förtror detta emellertid herr erkebiskopen sub rosa såsom min gynnare". „Med denna säkra lägenhet afföljer en Japanesisk penning, hvilken ryska handlande 1764 funnit hos vildarne på de ifrån K a m t s c h a t k a längst åt öster belägna A 1 e u t i s k a cmrna. Endast 2 stycken hemtades då865 derifrån. Den ena, som är något kortare, mera fyrkantig och nästan till hälften med silfver utblandad, presenterades Hennes Kejserl. Mjt, och blef sedermera med högstegenhändig biljett866 anförtrodd att förvaras uti Kejserl. myntkabinettet, som står under veten- skapsakademins vård. Denna andra erhöll jag för min möda, som jag både vid utarbetandet af bemålte köpmäns oredigt skrifna berättelse och dagbok, hvilken sedermera förskaffade dem utmärkt heder vid hofvet. Jag som utan skrymteri och af- sigter uppriktigt vördar Sveriges store konung och rätte landets fader, Gustaf III, beder herr erkebiskopen vid läg- ligt tillfälle lemna detta i Ryssland mycket rara stycke ett rum uti Hans Kongl. Majestäts kabinett till ett ringa veder- mäle af den djupaste vördnad och berätta, att också utom Sveriges gränser ges sådane, som fälla glädjetårar och tacka Gud för dess upprättelse ifrån nedrighet och förvirring, ge- nom en vis konung. För öfrigt önskar jag, att detta måtte 315 blifva en beständig hemlighet, annors torde de misstänk- samme få något att grubbla öfver". „Så snart jag får lof att genom trycket bekantgöra min invention om köksaltets skedande, så vill jag hafva den nå- den att, under herr erkebiskopens gunstiga adress, öfver- sända hela förfarandet med alla rön till Hans Kongl. Maje- stät. — Ofvan bemälte penning är inlagd uti den S:t Peters- burgska hofkalendern, med hvilken jag har äran uppvakta herr erkebiskopen". „Jag innesluter mig uti beständig gunst och framlefver med djupaste vördnad, högvördigste herr erkebiskopens och prokanslerens ödmjukaste tjenare E. Laxmann". b) 177625°: „Högvördigste herr erkebiskop. Stor hade min fröjd varit, om jag allenast blifvit hugnad med herr er- kebiskopens högtvördade skrifvelse. Men då jag bevärdigas med så präktiga åminnelsetecken af en stor konungs nåd, som de erhållna tvenne stora Guldmedailler 867 äro, upp- väckas hos mig glädjerörelser, dem jag på intet sätt för- mår afskildra. — Jag tillskrifver det endast den stora yn- nest, hvarmed jag oförtjent har den lyckan att af herr erke- biskopen blifva öfverskyggad. Det är ljusets Fader, hvil- kens verk och outforskliga vägar vi här uti förvanskligheten endast ganska litet känna, som uppvärmt herr erkebisko- pens hjerta för mig. Samma höga Försyn late denna låga också framgent brinna och göre mig en sådan ynnest vär- dig, samt gifve mig tillfälle, som jag hoppas, att verkligen ådagalägga, huru stor min känsla och den djupaste vördnad är, hvarmed jag oupphörligen framhärdar högvördigste herr erkebiskopens ödmjukaste tjenare Eric Laxmann". c) 17783(f: »Högvördigste herr erkebiskop, gunstigaste gynnare. Ändteligen har jag den förmån att få uppvakta herr erkebiskopen med min ödmjuka skrifvelse och tillika sända en låda med mest sibiriska mineralier. Jag vet, att män, som umgås med de vigtigaste sysslor, fast altför ofta måste förlora en hop af sina helgade stunder till genomläsande af onödiga, oroande och smickrande skrifvelser, hvarmed den stora hopen, ej utan egennyttiga afsigter, plägar besvära, 316 och har fördenskull gjort mig en lag att ej öfverhopa mine gynnare med något bref, så framt jag ej tillika kan åstad- komma något litet ticlsfördrif. Detta är endast orsaken, hvar- före jag så länge försummat att tillskrifva herr erkebisko- pen, hvilken jag af mitt hjerta vördar och välsignar". »Medföljande låda, uti hvilken i anseende till de Ca- thrinenburgska guldmalmerna finnes en temligen fullstän- dig samling, beder jag emottaga för en ringa pant af min stora högaktning för herr erkebiskopen ! Dessa malmer äro ganska märkvärdiga, efter de temligen visa de förändringar, som föregå uti mineralriket. Jag som i hela 14 års tid un- dersökt dem i flerahanda afseende, har ofta haft det obe- skrifliga nöjet att uti dem vördsamt betrakta naturens stora Herres under". „Minerophili, som köpte stuffer af mineralkrämare en- dast i den afsigt till att få ega en talrik samling, läto alt det vara guld, som glimmade och utgafs derför. Mineralo- gerne åter, som ofta pröfvade sådana guldmalmer, funno fast alltid vederspelet af föregifvandet. De gingo altså till det andra extremum, nämligen att förneka det ädla guldets när- varelse uti de gemena, fastän glänsande kisar; de föraktade följaktligen flesta delen af de uti mineralkabinetterna så sorg- fälligt förvarade guldarter, hvartill den fördom också något bidrog, att man borde söka guldets födelseort uti ädlare klyfter, än de gemena sand och skifterberg, och uti hetare klimater, än de kalla nordiska. H enkel868, den störste mi- neralog uti sin tid, men något hastig att döma, handterade kisen i anseende till dess guldhalt, något för hårdt, och ef- ter honom gjorde de månge små nyaste mineralbeskrifvare det ännu hårdare. Hvad skulle nu H enkel säga?" „På samma tid som Cronstedt utgaf sin mineralogi, hemtade Abbe Chappe, på sin återresa från Tobolsk, något af dessa guldmalmer med sig till Paris. Tillförene voro de utom Ryssland föga eller alsintet bekanta. Herr Sage, fransösk kemist, en uti lättsinnighet sin nation gan- ska lik man, hysande mera lust till att utarbeta spekulationer vid ett skrif bord än att svettas vid eld och rök uti ett kemiskt 317 laboratorium, fattade strax Cronstedts tankar om Silfver- homertsen, hvilken denna stora mineralog, per analogiam chemicam, höll före vara mineraliserad med acidum salis communis, och slöt ganska fruktbart: skall silfret endast hafva den hedern att mineraliseras af koksaltsyran, nej bly- spaterna, galmejan, tennmalmerna, jernspaten, den kubiska guldmalmen etc. måste hafva samma förmån. Han skrifver altså uti sina opuscul. chymiques, att denna guldmalmen förmedels koksaltsyran blifvit mineraliserad, och anför en hop uppdiktade försök efter den vanliga kemiska slendrian. Herr Pallas869, stark zoolog men svag botanist och ännu sämre mineralog, beskref dessa malmer efter utvärtes anseende, så godt han kunde, och visste här äfven lika listigt, som både förr och senare, att plöja med sal. Falckens och andras kalfvar. Alt detta fordrade mig upp att i flera års tid på det nogaste examinera alla dessa guldmalmer. Tills min vidlyftiga afhandling härom kommer i dagsljuset, utvisar den medföljande korta beskrifningen, huru vida jag kommit till sanningen". „Jag tör ännu denna sommar emot hösten få det nöjet att uppvakta herr erkebiskopen med en annan låda". „Ingmans nedriga uppförande870 oroade mig hjerteligen. Mina fysiognomiska anmärkningar gjorde honom ifrån första dagen jag här såg honom, hos mig ganska misstänkt, så att jag skref derom då redan både till sal. Linné och hr Bergius. Flygtigt uppförande borde vid ministéren aldrig anses för någon dygd. Genom ett stadgadt uppförande kan en skick- lig man tjena sin konung och sitt fädernesland långt mera". „Då Hans Majestät var här, var jag så olycklig, att jag ej fick tala med honom annorstädes än i akademin. Jag bjöd till flera gånger att få den nåden, men blef aldrig in- släpter till grefve Scheffer. Kanske betjenterne tyckte, att jag ej var nog grann klädder". „Med den fullkomligaste högaktning innesluter jag mig uti herr erkebiskopens gunst och förblifver beständigt herr erkebiskopens ödmjukaste tjenare E. Laxmann". „P. S. Den vackra svenska mineralsamling, som Hans 318 Kongl. Majestät förskänkte till bergskolan härstädes, hade väl varit bättre känd och bättre förvarad, om den hade rå- kat till akademin. De ryska malmer, som man gaf Hans Majestät, voro efter härstädes slarfviga vanligheten utan val och smak, ja illa beskrifna. Den samlingen af polerade ste- nar, som hr Betsky871 presenterade Hans Majestät, är af mig beskrifven och numrerad. Jag satt hela 2 dygn der- vid, och den korta tiden tillät icke göra beskrifmngen or- dentligare". d) 1778f£: „Högvördigste herr erkebiskop, gunstige gynnare. Vid min hemkomst den 16 hujus ifrån en, på kej- serl. vetenskapsakademins bekostnad åt Hvita hafvet för- rättad 10 veckors fysikalisk resa, hade jag lyckan att er- hålla herr erkebiskopens högtärade skrifvelse af den 22 septr, hvaraf jag ej utan synnerligaste glädje förnimmer, att de af mig i somras öfversända stenarter varit kärkomna. Innan jag har äran att aflemna mitt ödmjuka svar, utbeder jag mig friheten att i korthet berätta något om denna min resa". „ Efter vetenskapsakademin härstädes åtagit sig att till det allmänna bästa utgifva en encyklopedisk Beskrifning öf- ver ryska riket, och på min andel fallit beskrifningarna öf- ver de meresta rikets bergstrakter, — såsom de Nordiska bergen emellan Ishafvet och Östersjön, Karpatiska bergen, som taga sin början i Hvita Ryssland och stryka genom en del af Medelhafvet, gamle geografernes Möns Alanus eller den högländta flötsen midt uti Ryssland, hvar- ifrån de mesta stora strömmar, Volga, Don, Dnieper, Duna och de uti Volchov flytande, taga sina ursprung, och ändtligen hela Sibiriska bergstrakten, som skiljer Kina ifrån nordiska Asien, ifrån Irtisch strömmen börjandes ända till Kamtschatkiska och Stilla hafvet, — så höll jag för min skyldighet att också med egna ögon betrakta de förstnämnda berg, lika som jag före detta någorlunda be- skådat de öfriga". „Jag reste väl mycket sent härifrån, näml. först den 8 septr och måste på åtskilliga ställen utstå hvarjehanda obeqvämligheter, ja lifsfaror, men icke dess mindre tillstår 319 jag uppriktigt, att det myckna nöje, som Skaparens verks betraktande tilskyndade mig, ganska vida försötmade alt be- svär och förvandlade hela resan uti ett angenämt tidsför- drif. Nu har jag altså sett fast alla ryska bergstrakterna, helst till en del, och fick samla med egna händer åtskilliga mineraliska småheter för mig och mina vänner, som äro af den art, att man alltid skulle förgäfves förvänta sig slikt af bergsofficerare. Också kan jag någorlunda korrigera flera sagor, som dels bergsmän, dels oförfarne minerophili ut- spridt, synnerligen om dessa nordiska, emellan Ishafvet samt sjöarna L ad o ga och One ga befintliga berg". „Efter malmådrorna uti dem sällan stryka ner till an- senligt djup, så kallade man hela trakten ett Geschtibe, som genom en af naturen fordom utöfvad förskräcklig våldsam- het skulle hafva fått sitt nuvarande lynne. Andre kallade dem Flötsverk, som af den svallande syndafloden skulle blif- vit bildade, och så vidare". „Jag måste tillstå, att jag, som likvisst med eftertanke besett inånga bergstrakter, aldrig någonstädes sett bergen så regelmässigt formade, som dessa nordiska äro. Alla stryka de parallelt från norden till söder och äro af ganska me- delmåttig höjd, så att man ej någonstädes finner någon is- fjell. Med sina något lägre tvärförbindningar innesluta de en oändlig hop större och mindre sjöar, så att hela trakten derigenom liknar ett nät. Alldeles rörd, fann jag dem så gamla som vårt jordklot sjelf. Efter de öfveralt stå bara, så ser man allestädes deras ådror och malmstreck på sjelfva ytan. Jag märkte, att de malmådror, som stryka parallelt med sina bergsryggar, äro mera beständiga och pålitliga, än de streck, som skära ryggen tvärt af. På många ställen såg jag med förundran de krystalliniskt bildade malmer helt oskadde, så fina som brabanter spetsar präktigt sira och förbinda sina ådror på sjelfva bergsytan, hvarest de ej se- nare blifvit danade, än då Skaparen alsmägtigt skilde det våta ifrån det torra, då det torra medels tillsammanspack- ning remnade och refvorna fyldes med hvarjehanda minera- liska safter, som utpressades ifrån de hårdnande gröfre ma- 320 terier, präcipiterades medels det deras menstrua småningom evaporerade och fingo beqvämligen antaga det dem efter naturens lag tillkommande lynne". „Jag häpnade när jag såg, att den brusande syndaflo- den, som utan alt tvifvel svallat öfver dessa klippor, ej min- dre än öfver det södra Europas alper, efter den tillslammat vid södra stränderna af Onega sjön, ej mindre af Ishafvets egna koraller och snäckor, än som afrikanska elefanter och indiska oceanens sjökräk, ej varit i stånd att rubba och för- krossa bemälte sköna nät eller spetsar liknande malmer, som uti sina i kors och tvärs genom trapp- och gneis-kul- larne strykande ådror glimrade. Huru må de fasligen stora granitbollar, som då uppkullrades ifrån afgrundens djup och ligga på dessa bergs södra granitbädd, böljandes emellan 61 och 62 graders polhöjd, och uppfylla hela Novgorodska distrikten och större delen af Finland till otrolig mycken- het, icke kunnat söndermala dessa krystallisationer". „Jag kan ej annors än kalla denna Nordiska bergs- trakten ett naturens mineraliekabinett, ty ingenstädes kan en bergsman, och mineralog bättre lära sig, icke allenast malmgångarnes strykande och fallande, liggande och hän- gande och så vidare, utan också, hvad ursprungliga berg och senare tidens högar och kullar vela säga och betyda. Inga petrefakter finner man förr än vid Onega sjöns syd- östra strand, hvarest elefant skeletter och Ishafvets pro- dukter ibland med hvarandra till stor myckenhet uti flöt- serna uppgräfvas. Vid martialvattnen, som kejsar Peter den store nytjat, finner man uti den myckna jernokran en myckenhet till jernmalm mineraliserade björk och andra träd, men de äro allenast infallne uti moraset, hvaruti de sjunkit och af jernvattnet blifvit impregnerade. Jag vill ej längre besvära herr erkebiskopen med denna berättelse, efter jag snart hoppas få den hedern att uppvakta med hela resebe- skrifningen". »Angående de mineralier, som herr erkebiskopen be- hagar påminna, har jag redan gjort behörig anstalt, och vill hafva förmånen att med sommarens början öfversända. Sam- 321 maledes skall ock då följa en komplett kollektion af Mar- mor, Jaspis och Agat-wter jemte andra småheter. Men jag hoppas ännu denna vinter få det nöjet att med något af bemälte saker kunna uppvakta herr erkebiskopen. — Om jag visste, att jag med några rätt goda termometrar af mitt eget arbete kunde tjena, så ville jag sända dem. Genom mångåra flit är jag så vida kommen, att jag till tidsfördrif gör allehanda fysikaliska instrumenter temligen goda i kapp med Engländare". „Herr erkebiskopen lär intet tro, att jag länge sedan tänkt på herr Rennerus872, hans ålderdom rörer mig nog. Önskat har jag att få vara honom nyttig. Om den Högste unnar mig någon välsignelse, så skall det blifva min första skyldighet att göra hans ålderdoms dagar sorglösa och för- nöjda. Kort före min afresa till norra delen af No v g oro d- ska guvernementet eller åt Hvita h af ve t var han hos mig och befann sig till sin helsa temligen väl". „Herr professor Lexell befinner sig här. Mera nytta skulle han göra vid ett annat närmare åt gränseorten belä- get universitet än uti Åbo. Utlänningarne kunde genom honom blifva lockade till svenska akademier, i synnerhet om också uti andra vetenskaper några hans likar (funnes?). Lyck- lig är herr Lexell, som så snart den minsta orätt honom skedde, kan lemna Petersburg. Han är denna lycka fullkomli- gen värdig. Jag deremot, som ifrån min barndom måst kämpa med armod och fattigdom och utan det allra ringaste gyn- nares förspråk bana mig min väg med sur möda, får lof också hädanefter att bära mitt ok och altsåledes bestän- digt vara styfson. Herren lare mig vörda hans Försyn och känna mitt intet!" „I fjol dog på Ho mm anas gård, 1 mil från Borgå stad, min sal. mors endaste morbror, majoren Stephan Löf- ving, inemot 100 år gammal. Han torde väl varit en af de siste konung Karl XILs bussar. Kanske herr erkebiskopen hade tillfälle att se honom hos sal. domprosten Lauraeus, som var hans svåger. Hans lilla arf har en af mina oför- sörjda kusiner, jungfru Roslin g, bekommit, men hans dag- 21 322 bok, som var full af allehanda krigsanekdoter, hade jag gerna önskat mig, och den har måst råka i händerna på någon af lektorerne i Borgå". „Den Högste uppehälle herr erkebiskopen och styrke vid årens tilltagande! Jag framhärdar med gränslös hög- aktning högvördigste herr erkebiskopens ödmjuke tjenare Eric Laxmann". Sid. 121, rad 24. Angående Laxmans numismatiska samling några notiser i hans bref till Mennander 1776§ samt 1780f, \ och \%. Sid. 122, rad 5 och not 394. För dessa medaljer Laxmans tacksägelsebref till Mennander 177625°. Sid. 123, rad 1. Angående denna komité och Lax- raans i anledning deraf redan 1778 (8 sept. — 16 nov.) före- tagna resa till trakten mellan Ladoga, Onega och Hvita hafvet se hans bref till Mennander 1778f£. Sid. 126, rad 30. Vidare om denna resa (17791/- Ji) se Laxmans bref till Mennander 1780f. Sid. 135, rad 26. Enligt Laxmans bref till Men- nander 1780f inträffade denna hans lifsfara den 6 (icke den 5) nov. 1779. Sid. 137—144. Af året 1780 finnas följande 3 skrif- velser från Laxman till Mennander, alla dagtecknade i Petersburg: /; 1780f: ^Högvördigste herr erkebiskop och prokan- sler, guns tigaste gynnare. Till detta ingångna nya året önskar jag mycken nåd och välsignelse af den eviga nådens brunn och all helsas Gud! Vår salighets Höfding förläne sin dyr- köpte hjord den f ägnad att ännu länge få ega uti herr erke- biskopens person en älskad och vördad herde!" . „För några dagar kom jag hem ifrån en halftårs fy- sikalisk resa, hvilken jag på högöfverhetlig befallning gjorde igenom en del af Novgorodska. Pleskovska, Tver- 323 ska, Moskovska och A r k a n g e 1 s k a guvernementerna. Jag hade återigen under denna öfver 6000 verst långa resa och oval, ifrån 55 till 65 graders bredd, tillfälle att betrakta Skaparens under och gladdes dagligen öfver hans härlighet. Fast handgripeligen lärde jag känna, att den höga flötsen inidt uti Ryssland, hvarifrån Volga, Duna, Dnieper, Don och en hop mindre strömmar flyta, är ett Allmagtens stor- verk, som först af Syndafloden blifvit danad, och tyckes till- förene tjent någon stor sjö eller hafsvik till botten. Nu be- märkte jag, att denna flöts svårligen kan anses för någon afsats eller anhang af den skandinaviska, en hästsko liknande bergsryggen, som omringar Sveriges rike och förlorar sig med sin östra ända åt söder midtuti de stora sjöarnas La- dogas och Onegas djup: utan jag fann, att denna vidlyf- tiga kulle vid ursprungen af bemälta strömmar är som högst och sänker sig småningom åt alla sidor, emot det som de nyare mineraloger och oryktografer föregifva. Redan år 1772 insåg jag under min resa till Svarta h af ve t och Karpati- ska bergen temligen noga, att den ej tycks med denna bergs- kedja tillhopa hänga". „Ända härtills visste jag ej noga, huru långt den skan- dinaviska bergskedjan sig åt öster sträcka månde, och trodde med någre mineralogiske fritänkare, att den torde hänga med Ural ska fjellarne tillsammans; men nu först, sedan jag med uppmärksamhet reste kring hela dess sydöstra rand, fann jag, att den redan helt och hållet förlorar sig emellan sjön Onega och strömmen, som bär samma namn. Förty Saltkällorna, de ojävogsta bevis till en bergsryggs för- flötsning, spruta redan uti ymnoghet längst med denna ström- men, som för öfrigt brusar ner Öfver bara kalk- och gips- flötser, hvilka Syndafloden tillsammanslammat och med hvarje- handa hafskräk rikligen bespäckat. Utaf Saltkällorna vid byarna Kleschova, Turtschasovka, Vladisnai och Pe- gelskaja, som äro ifrån Hvita hafvet 10 till 15 svenska mil aflägsne, sjudes i ymnoghet salt med skogens största skada, då det likväl vore ganska beqvämt att anlägga gra- derverk". 324 „De mesta holmar och klippor uti Hvita h af v et bestå af granit med Basalt, Glimmer och Grranatgångax. Emellan den klara, genomskinliga Glimmer, som bryts vid Keret, finnes också mycken svartbrun, uti stora skifvor, som ym- nogast vid södra stränderna. Uti den nordvestligaste viken finner mm Tropp och Serpentin&rtigQ samt Gneis-bei'g med rika malmstreck på den bekanta Björnholmen873 och de om- liggande Öar. Med grämelse såg jag, huru saltet derstädes af hafsvatten med skogens största och oboteligaste utödande uti 44 sjuderier kokas, och lika fullt led folket uti många soknar ifrån juli månad stor brist på salt, och mycken fisk, deras endaste näring och vara, förskämdes och ruttnade". „Den 6 november var för mig en ganska märkvärdig dag, ty jag hade om morgonen uti daggryningen den olyc- kan, att fastisen bröts under mig, 3 famnar ifrån båten, äf- ven vid det jag ville stiga in och fara ifrån viken för Schuja ån till Kemi strömmens mynning. Jag vördar den Allsmäg- tige fadrens försyn, som vid detta farliga tillfället uppmun- trade och stärkte mig att oförskräckt simma emellan isskål- larna till båten, och sedermera uppehöll mig, att jag hela 3 timmar kunde uthärda våt uti kölden ända till klippan Pavnavolok 15 verst. Här blef den lilla öde fiskarehyd- dan först eldad, och när den mesta röken försvunnit, så kröp jag in, klädde af mig, torkade kläderna, värmde mig och var efter 1 timmes förlopp redan i stånd att gå omkring hela klippan och under påstående ebb söka hafsväxter och kräk. Att jag undkom denna fara utan den allra ringaste olägenhet till min helsa, sådant erkänner jag endast för den Högstes nåd". „Under min bortavarelse härifrån, har det i Sverige och Finland yppat sig flera lägenheter genom dödsfall. Al- drig har jag härtills sökt mig till någon syssla, men nu till- står jag, att jag gerna önskade få bli Pryssens efterträ- dare874. Länge har jag längtat att få bo uti ett land, hvar- est religion och ärbarhet ännu aktas. Hela 12 år har jag helt ensam varit pastor och skoleman. Församlingen vid Kolyvanska bergverken skötte jag med stor möda, men 325 måste, då mitt kontrakt gick till ända, lemna den, efter ge- neral löjtnanten Poroschin ansåg för öfverflödigt att längre löna en pastor. Mina vänner875 hafva föreslagit mig den ny- ligen aflidne K al ms syssla. Jag tycker, att akademin af mig ej borde ha någon skam, fastän jag tillstår, att jag helst önskade mig någon syssla uti de södra provinser". „Herr erkebiskopens mogna öfvervägande vare detta hemstäldt. Så länge jag lefver, vill jag skicka mig såsom Försynen behagar, och äfven så oupphörlig är den gräns- lösa vördnad, hvarmed jag förblifver, högvördigste herr erke- biskopens och prokanslerns ödmjukaste tjenare Eric Lax- mann". „P. S. Af mineralier och petrefakter har jag under denna resa samlat öfver 300 pud, så att jag åter är i stånd att uppvakta mina vänner och korrespondenter. Med första öppet vatten vill jag sända till herr erkebiskopen alt det jag lofvat. Men redan förr vill jag se till att skicka en komplett samling af alla ryska medaljer uti tenn". 2) 1780g: „Högvördigste herr erkebiskop. Härhos föl- jer hela samlingen af medaljerna, som jag uti mitt sista lof- vade öfversända. Jag tycker, att denna art är långt beqvä- mare, än att hafva dem en bronce, ty man kan ställa båda sidorna jemte hvarandra uti papp. Den Högste uppehälle herr erkebiskopen vid all sjelfönskelig sällhet! Med gränselös högaktning framhärdar jag högvördigste herr erkebiskopens ödmjuke tjenare Eric Laxmann". 3) 17S0f£: »Högvördigste herr doktor och erkebiskop. I går hade jag den förmån att bekomma herr erkebiskopens skrifvelse af den 18 hujus, hvaraf jag inhemtade att aftryc- ken af medaljerna riktigt ankommit, som fägnar mig rätt mycket". „Denna sistförflutna sommaren har jag återigen erfarit nya prof af Försynens underliga ledande. Jag som önskade åt vestan och gerna hade sett mig försörjd vid någon aka- demi eller bergslag uti Sverige, måste helt oförmodeligen resa åt öster, ända till granskapet af Stilla hafvet. Uppå Hennes Kejserl. Majestäts befallning blef jag af senaten frå- 326 gad d. 15 maj, om jag hade lust att bli bergsråd vid silf- verbergverken uti Nertschinsk, lrvarpå jag, så snart jag bejakade, d. 29 ejusdem blef avancerad till bergsråd. Alt sedan har jag varit ganska mycket sysselsatt, och håller nu på att rusta mig till den 8000 verst långa resan, som vid allra första slädföret skall gå för sig. Jag kommer återigen att vistas ganska långt ifrån min födslobygd, ifrån mina vän- ner och ifrån den lärda verlden, men får deremot förnöja mig med sällsynta naturaliers betraktande och samlande på en ort, hvarest jag förmodar finna åtskilligt". „I)en myckna oro, som dagligen plågar mig för min resa, tillåter mig ej att tillbörligt besvara herr erkebisko- pens fråga beträffande de åtskilliga af finsk stam härrörande folkslag, som sträcka sig ifrån den Botniska viken ända till Jenisei strömmen, eller genom hela norra Ryssland och Asien876. Strahlenberg, Brenner och andre hafva följt sanningen, då de föregifvit dem tala finska. Det streck, som går ifrån M o sk au åt Arkangel och hvart ryska etablisse- menterna i de båda nästföregående saecula starkast dragit sig, endast derstädes tycks den limen, hvilken Finnarne bebott, nu för tiden vara lika som afskuren. Lika fullt har jag, som häröfver spekulerat, funnit finska lemningar och lineamenter uti nejden af Vologda och Galits ch". „ Deras språk är väl, såsom allmänt skett, mycket för- ändradt. Men en Finne ser klart hos Votjakerne att Pilem och Pilvi, Yi = Oö, Tyl — Tull, Limi = Lunii, Nim ~ Nimi, Syscr = Sisär, Kan = Kimingas, Nony — Nänä, Vir = Veri, etc. äro ett språk, och äfvenledes hos Tschuvascherne, Tscheremiserne, Vogulerne, Ostjakerne etc. Man har en grammatica så väl för Vot- jakska som Tschu vaska språken877, men de äro vredna efter Hyskan, som de kunna. En Finne skulle öppna för publikum långt mera likhet. Skulle herr erkebiskopen råka komma uti någon by af förenämnda folkslag, så skulle herr erkebiskopen opåmint finna och se sig vara midt uti djupa- ste T av as tian d eller norra Sa vol ax, ty så stor är likhe- ten uti byggnad, husgeråd etc. Detta lemnar jag till en 327 annan gång, och förblifver med största högaktning högvör- digste herr erkebiskopens ödmjukaste tjenare Eric L ax- man n". Sid. 139, rad 11. Laxman påtänkt såsom Kalms efterträdare enligt brefvet till Men nan der 1780f. 'Sid. 140, rad 25. Laxman sjelf om sin tjenstebefor- dran i brefvet till Mennander 1780f$. Sid. 153 ff. En dunkel anspelning på detta missöde i tjensteväg tyckes innehållas i Laxmans bref till Gjörvell 1795f (jf. sid. 285). Sid 153, not 409. I en ny afskrift af Porthans bref, hvilken jag senare erhållit, läses alldeles tydligt „ växter". Sid. 175, rad 5. Här är en förvexling begången, i så måtto att det bref (rättare: de bref) Laxman säges hafva afsändt 1786\9, i sjelfva verket på denna dag föredrogs i akademin och följaktligen afsändts redan i slutet af 1785, ehuru datum icke angifves. Denna årsbestämning bekräftas yttermera deraf, att den 26 januari i akademin förelästes en ny skrifvelse från Laxman dagtecknad 1785T22, hvarmedels han insändt observationer af höga köldgrader, gjorda under de sista 5 dagarne af november och en frösamling från dau- riska öknen i nejden af floden Onon. — Citaterna i not 530 böra på dess senare rad vara 13. 14. 20. 28. 31 (i st- f. 20. 21. 29. 32). — Anmärkas bör ock, att alla på denna sida åberopade bref äro från Talzinsk, hvarest han såle- des under åren 1785 och 1786 mest tyckes varit bosatt (jf. sid. 188). Sid. 184, rad 13. Om det föregifna brefvet 17861/ se näst ofvan. Sid. 195, rad 5 och sid. 242, rad 30 samt not 687. På skriftlig förfrågan underrättar mig prof. "W. Volck i Dorpat, att dervarande universitets Album studiosorum väl upptager 328 en M. Hedenström, men att denne dog såsom pastor 1865, utan att ha varit i Sibirien. I fråga varande naturforskare kunde således blott vara en anförvandt till någon af de flera Hedenströmar, hvilka. om ock under andra förnamn, för- tecknas i sagda album. Det har icke lyckats mig att, såsom jag väntat, erhålla noggrannare upplysningar om M. Heden- ström ens från Tobolsk, der han dock något år på 1850 talet torde haft anställning. Jf. till sid. 291. Sid. 207, rad 18. Detta antagande bestyrkes fullkom- ligt deraf att Karl Laxman kallas Gustafevitsch i ett bref, som finnes infördt i de rättegångshandlingar (fol. 52), h varom närmare i not 851. Sid. 219, rad 28. Om Vilui resan skref Lax man redan 179 iy° från Petersburg ett bref till A. Sparrman (jf. n. 656), hvarur meddelas utdrag i veckoskriften Läka- ren och naturforskaren. Der läses: „Såsom vandrande bergsman har jag hållit på livar som- mar att göra vidlyftiga resor uti sibiriska ödemarkerne. I fjol sökte jag bli bekant med nejderna omkring Jakutsk, och reste hela sommaren långs Vilui strömmen ända till dess ursprung. Hela det vidsträckta landet är idel flöts, högst sällan hafver någon granitkulle eller basaltklippa sin spets öfver den ditslammade sand, sjögrund och grus. Jag försäkrar, att mappa Rossiae septentrionalis antediluviana har sett helt annorlunda ut, än den nuvarande kartan; då var Ish af s stranden öfver tusende verst södrare, bemälte granitklippor voro holmar, och de högre åsarna emellan större strömmarne bildade hafsvikarne". „Alt sedan floden dit svallade det myckna gruset jemte hafskräk och indianska djur, och dymedels förvandlade denna delen af Ocean till en ofantlig slätt, hvarest solstrålarne i brist af berg mycket sparsamt brytas, tyckes klimatet der- städes fått sitt nu varande lynne. Altså menar jag, att Ja- kutska kölden först efter Syndafloden fick sin början. Jag bemärkte, att jordytan endast till några famnars djup blir 320 genomfrusen, ty jag fann, att på flera ställen de förträffli- gaste källor sprutade fram inunder den tillfrusna jorden". „Det allra synnerligaste fenomen i den nejden är Salt- berget vid Kempendei floden, 120 verst ifrån Vilui, en klippa af krystallklart salt, bestående utan ringaste inbland- ning öfver 80 famnar perpendikulär höjd och kanske 40 verst (öfver 4 svenska mil) i diameter. Ännu sällsyntare är Salt- Milan 40 verst nedre vid samma Kempendei, som ifrån medio decembris till medium martii sprutar inemot 3,000,00 (sic!) pud det skönaste salt årligen, af hvilket med snö och regn om sommaren inemot 2,000,00 (sic!) pud destrueras. Solution är så saturerad, att den i samma moment den rå- kar luften, helt torr till kubiska krystaller krystalliseras". Sid. 361, rad 20. Tichmenjev skrifver på det i slu- tet af noten 727 citerade stället 1, 109: „Ur berättelser af japanske embetsmän, de der synbarligen senterat Resanovs belägenhet, visar sig, det Ryssarnes önskan att träda i han- delsrelationer med Japan skulle erhållit den bästa utgång, i fall beskickningens ankomst inträffat omedelbart efter det Laxman besökt samma land. Den minister, som då för tiden ledde riksangelägenheterna, var helt och hållet stämd för främlingarne, i synnerhet så nära grannar som Ryssarne, och bidade med otålighet förnyande från Rysslands sida af framställningar rörande ett sådant närmande. Alle Japane- ser, förnämligast dock handelsståndet, delade denne mini- sters mening. Den verldslige kejsaren ådagalade också vid hvarje lägligt tillfälle särdeles lust för handelsförbund med Ryssland. Ty värr ankom Re san o v till Japan under full- komligt förändrade omständigheter, samt efter nämnde mi- nisters död. Hans efterträdare följde alldeles motsatta åsig- ter och opponerade sig i synnerhet mot Japans utträdande ur sin till regel vordna afstängdhet från hela den bildade verlden. Ryska beskickningen fann endast understöd för sina syften hos den verldslige kejsarens favorit, som var hjertligt tillgifven den förre ministerns planer, och oaktadt den då- varandes motstånd blef Resanovs ärende redan af gj or dt på 330 det för honom mest tillfredsställande sätt i det japanska riksrådet. Den nye ministern, som, hur det än ginge, ville handla efter sitt eget hufvud, höll sig härvid på andra si- dan. Han lyckades öfvertala den andlige kejsarn, att rådets beslut hotade med oundviklig fara den sanna religionen, till- intetgjorde folkets rotfasta vanor och följaktligen fordrade inskridande från trons öfverhufvud. Japans andlige herskare, som afuudades den verldslige kejsarens niagt och funnit sig kränkt redan deraf, att utan hans vetskap den förra styrel- sen utfärdat fullmagt åt Laxman med tillåtelse för Rys- sarne att besöka Nangasaki, tillkännagaf, att han på intet sätt kunde bifalla till den i religiöst hänseende skadliga för- bindelsen med främlingar, och förbjöd med sin myndighet att kränka rikets lag. Styrelsen måste mot sin vilja tiga vid ett sådant utslag, och Resanov, från alla håll försäk- rad om sina förutsättningars ofelbara framgång, erhöll plöts- ligt ett oväntadt tvärt afslag". — Är detta att skrifva hi- storia? Rena fantasier altsammans! Troligen har dock Ti ch- menjev endast följt någon berättelse af Resanov sjelf, men gjort det utan annan kritik, än så vida något hugg kunde rigtas mot den i sitt företag lyckligare Laxman. Skulle här skildrade förhållanden egt någon verklighet, begriper man ej, huru h varken Krus ens tern eller L an gsdorff eller andre trovärdige och samtida författare och deltagare i hän- delserna deraf afvetat något. Sid. 291, rad 26. Min förhoppning att från Tobolsk erhålla närmare upplysningar om Laxmans död har slagit fel. Jag underrättas nämligen genom bref från min kollega prof. A. Ahlqvist, som under sommarens lopp besökt sagda ort, att dervarande arkiv för äldre tider befinner sig i största oreda, föranledd derigenom, att det den tid guvernements- styrelsen haft sin lokal i nedra staden (nu är den uppe på Irtisch' höga strandvall), till följd af eldsvådor och starkare öfversvämningar af floden, ofta varit utsatt för brådstörtade flyttningar, och den sålunda uppkomna oordningen aldrig blifvit rättad. 331 Sid 305, not 851. En fullständigare redogörelse öfver innehållet i denna digra rättsakt (73 folier) skulle visserligen vara ganska lärorik, såsom upplysande det sociala tillståndet i slutet af förra seklet långt borta i Sibiriens nordöstra ut- mark, men ligger dock altför mycket på sidan om min när- varande uppgift. Dock kan jag icke underlåta att i noten af- trycka åtminstone en af Karl Laxmans skrifvelser878, hvilken tyckes varit beräknad att, under sken af nit för det all- männa, maskera hans egennyttiga afsigter. Älven förtjenar meddelas, att i samma handlingar (fol. 55 — 57) förekomma temligen utförliga Tschuktsiska språkprof879 med mellanradig rysk öfversättning, innehållande de samtal och löften, h var- igenom Tschuktsernes äldste (inför bl. a. den af oss i det föregående ofta nämnde kapten-ispravniken Schmalev) i tiden underkastade sig ryska spiran. *^M=^- 1TOTER. Noter. 4 — 46. Sid. 1. Biisehing, Gesch. d. evang.-luth. Gemei- nen im Russ. R. II (1767), 151 f., berör, likasom äfv. de 2 följj., blott Laxmans tjenstgöring vid Petri skola o. i Barnaul; Gröt, Bemerkk. ub. d. Religionsfreiheit im R. R. I (1797), 397; Lemmerich, Gesch. d. evaDg.-luth. Gemeinde S:t Petri II (1862), 99 f.; Bemoulli, Reisen IV, 25 f. och V (1780), 24 f. 153 £; Meusel, Lex. d. Schriftsteller VIII (1808), 90 f.; Roter- mund, forts, af Jöchers Allg. Gelehrten Lex. III (1810), 25 f.; Georgi, Beschr. d. R. R. I (1797), 59; Spasski, Cn5npCK. BtcTH. 1820, *I. X, 267—268, ordagr. öfvers. af den korta ne- krol. (hvars förf. trol. är Euler, se nedanf. n. 22) i N. Act. Acad. Petrop. XIII (1827), 9 f. — ty denna tom utkom redan 1802 (se Gött. gel. Anz. 1804, 745), men dess titelblad omtrycktes 1827, ehuru utan upplysning derom, hvaremot titelbladet af 1802 är mycket sällsynt; Eugenii, CiOBapt pyccKiiXi CBixcKnxt iih- carejreiT I (1845): „JIaKCMaHi,", följer, såsom de fleste nyare, hufvudsakligen nekrol. i petersburgska akademins akter; Rosen- hane, Antt. t. vet. akad. hist. Stockh. 1811, 124. 412. 502. 521; P. Wieselgren i Sv. biogr. lex. VII (1841), 313 f.; O. Hjelt i Finsk. vet. soc. bidrag X (1868), 196 f.; Berg, Repert. d. Litt. ub. d. Mineralogie Russlands (1862), 165. 202; Poggendorff, Biogr. -literär. Handwörterb. I (1863), 1396; Meyer, Das grosse Conversat. Lex. XIX (1851), s. v. 47. Sid. 1. Så säges t. ex. hos Meyer 1. c: „Erich Laxmann geboren 1730 zu Abo, f als Landes-hauptman unweit Tobolsk 1786", hvartill bör anmärkas, att L. icke var född 1730 och icke i Åbo, icke dog 1786 och icke såsom landskapten. Dylika fel hos P i er er, Univers. Lex. 5 Aufl. X, s. v. Hos Oet- tinger, Moniteur des dates I (1866), s. v. kallas han t. o. m. „ finnischer Staatsmann". — Bland tidskrifter: Hannöv. Magaz. 1765; Leipz. Zeit. v. gel. Sachen 1769; Jenaische Zeit. v. gel. Sachen 1769; Beckmann, Physik. ökon. .Bibi. I -XXXIII (Göt- ting. 1770—1808); Bacmeister, Russ. Bibi. I— XI (St. Pet. 1772 — 89); Busse, Journ. v. Russl. I— VI (St. Pet. 1794—96); Pallas, Neueo nord. Beitr. I— VII (St. Pet. 1771—96); Tidn. af ett sällsk. i Åbo 1773; Uppfostr. sällsk. tidn.; Hist. o. stat. tidn.; m. fl. på sina ställen åberopade. 18. Sid. 2. Så tillstår J. Grimm (D. Rechtsalterth.) hos sig „eine uniibenvindliche Neigung immer lieber fort zu unter- suchen, als das untersuchte darzustellen". Ge or g i kallar L. kort om godt „einen trägen Schriftsteller", (— ,,und ich glaube mit Recht" tillägger en annan af hans ungdomsvänner, Beckmann), och det i ett arbete (cit. i n. 7), der citaterna ur Laxmans skrif- ter gå till hundratal. Likaså uttrycker sig Mal te -Brun, Precis de la géogr. ed. 2. III, 410: „On regrette extrémement qu'il ait si peu écrit", men stöder en hel mängd detaljuppgifter endast på hans auktoritet. — Detta till antydan af mannens art. 19. Sid. 6. Derom nedanföre. W. Sid. 8. Så skrifves namnet i Säminge kjTkobok samt Borgå gymnasiets, finska universitetets och viborgska nationens ma- triklar, äfvensom af Btisching, Rosenhane och öfver hufvud alla Svenskar och Finnar, men senare af honom sjelf samt af hans samtida Pallas, Georgi m. fl. oftare: Laxmann. Hos Meusel heter han genom tryckfel Lakman, i Hannöv. Mag. (1765), 1276: Erich Capmann; i Georgis Beschr. d. R. R. kallas han genom tryckfel först Capmann (I, 4), sedan Lapmann (I, 42. 43. 55), men derefter i otaliga citater med sitt riktiga namn. I det petersb. ekon. sällskapets tyska publikation, Auswahl etc. I, 177, är Lacksmann en transskription af det ryska JlaKC- MaHi». På titelbladet till en af sina ryska afhandlingar skrifver han sitt förnamn Knpiot, i öfvers. af det skandinav. Erik (så ock i Micjmoc.iOBi, cb pocuncBK) qimoBH&ix-B ocoöt» omvex- lande: 3pnxi> och KnpnjTB, t. ex. 1781, 1788, 1789 etc). Det i finska stiftens hist. ofta förek. namnet Lacmannus och Lack- man tillhör en helt annan slägt. 2/. Sid. 8. Såsom hans födelseort uppgifves äfven Abo (af Bernoulli, Meusel, Rotermund, Berg, Eugenii, Oettinger, Pet. vet. ak:s N. Act. och Tableau general 1872 p. 414, samt en ant. i St. Petri församlings arkiv) och Kexholm af Bergius i Uppf. sällsk. tidn. 1786 n:o 18 (jf. 1785 n:o 57, här nedanföre), Rosenhane, Wieselgren och Hjelt. I ingendera ortens kyrko- böcker finnes han dock inskrifven. Kexholm var dessutom en rysk besittning långt före Laxmans tid, och dock kallar han sig sjelf född „af svensk börd" (se hans bref 1769 *£), hvilket äfven Busching, Gröt m. fl. intyga. Obegripligt misstag af Bergius och Wieselgren, att L. föddes „ svensk undersåte i Kexholm förr än det blef ryskt" (!). Att dock Nyslott, hvilket ingen hittills nämnt, är hans rätta födelseort, framgår positivt af flera samstäm ni an den. Derför talar uppgiften af Calonius (se n. 23.), som varit hans gymnasikamrat. Dessutom innehöll den äldre, nu mera förkomna kyrkoboken i Säminge (dit Nyslott hör), enl. hvad Akiander med- delat mig, för år 1739: „Borgaren Gustaf Laxman o. dess hustru Helena Fabritius; han afled 1756; deras barn: Maria f. 17391/, Gustaf f. 1741 \5, Lars f. 1742?/, Johan f. 1745 V, Abraham f. 1749 '2g8, Karl f. 1751ff, Helena Charlotta f. 1 7 53 1, Kristian f. 1756 Y". Väl namnes icke sonen Erik i denna förteckning, men det har trol. sin orsak deri, att sagda kyrkob. blott upp- tagit de efter 1739 födde. Deremot låter det icke tänka sig, att familjen vid hans födelse varit bosatt på annan ort (såsom jag länge förmodat), ty enl. livad vår förtjenstfulle senatsarkiva- rie d:r Bomansson upplyst mig, finnas äldre mantalslängder för „Safvolax Nedredels Härad" af innehåll bl. a., att till „TSy Slåtts Malms invånare" hörde sedan 1733: „kiöpedreng Gustaf Lax- man", 1734 kallad „KöpgesäH", 1735 „Kiöpmans dreng", 1736 „Köpdräng", 1737 „Kiöpsven", 1738 åter „Kiöpsvän Gustaf Laxman m. h. (= med hustru) jemte en piga"; att „kiöpedren- gen Gustav Laxman på Malmen och j. (~ jungfru) Lena Fabri - tia ibid." den 24 juni 1737 voro „Brudepar, hvilka här i Se- minge Sochn och Nyslotts Malm hafva ehrlaggt chartae sigillatae afgiffter för lysnings schedlar til gifftermåhl pro A:o 1737" (enl. en bilagd förteckning af pastor P. Krogius, daterad „Seminge Stämningz stället Pihlajaniemi d. 17 januari 1738"); att Laxman 1751 upptages jemte pedagogen Joh. Buschman m. fl. under ru- briken „Scholae Betiente" samt betalande mantalspengar för 3 personer (2 drängar och en piga), men 1756 för blott 1 piga; att 1757 bland „Nyslåtts Malins invånare" namnes „ Gustav Lax- mans enka" ; att hennes namn i dessa handlingar förekommer sista gången år 1763 (den sannolika orsaken härtill se nedanföre n. 63). Med dessa uppgifter öfverensstämma mycket väl de i Fredrikshamns konsistori protokoll (bevarade i Borgå) förekom- mande: att en handelsman Laxman från Nyslott 1749 282 med k:m ingått kontrakt angående „pedagogiehusens uppbyggande derstä- des", hvarpå k:m 1750f f öfverlade, huru han, som visat sig för- sumlig, „bäst kunde förmås att fullgöra sitt åtagande". För öfrigt kallar sig Laxman sjelf i ett bref (1770T9n) „kusin" till dåv. lektorn, slutligen biskopen M. J. Alopaeus, dermed sannolikt an- tydande något skyldskapsförhållande, hvari de stodo till hvarandra, åtminstone derigenom att Alopaei fars farmor var af slägten Fa- britius, liksom Laxmans mor (jf. n. 24). Att L. „kein Schwede sondern ein Finne war" inskärper Beckmann flera gånger vid underrättelser om honom i sitt Phys. Bibi. XI, 263. XX, 547. Att hans far hetat Gustaf är klart, då han sjelf kallas TycTa(J)e- BH*ri> i de flesta årgg. af den petersb. MicjmociOBi,. 22. Sid. 8. Detta år och denna dag uppgifvas i den af petersburgska vet. akademins sekreterare författade biograf, noti- sen i N. Act., hvilken följes af Eugenii, Berg, m. fl. och borde kunna förmodas stödd på autentik källa. Calonius (jf. n. 33) anger efter minnet Laxman vara född 1736. Enligt Bernoulli, med hvilken Meusel, Rotermund och anteckningen i S:t Petri arkiv öfverensstämma skulle han ha skådat dagen „um d. Jahr 1730". På grund af upplysningarna ur de i not 21 åberopade mantalslängderna kunde man anständigtvis vara hugad att flytta hans födelse till året 1738. 23. Sid. 8. Calonius. Jf. n. 21. 33. 24. Sid. 8. Jf. n. 21. Slägten Fabritius (Fabricius) är vidtutgrenad i Finland. Må hända var hon en sondotter till ka- pellanen 1652 — 1663 i Säminge Joh. Laur. Fabricius, hvars vi- dare öden äro okända, Den på Haneberg i Jokkas bevarade förteckningen öfver kapellanen i Mola, sedermera kyrkoherden i Björkö (1697 — 1706) P. Fabritii posteritet upptager henne icke. 25. Sid. 8. Eller „för 19 år sedan", såsom han sjelf skrifver i ett bref 1794^. 26. Sid. 8. Enligt Calonius. Jf. n. 21. 33. 27. Sid. 8. Namnet Laxman skall, enligt uppgift af d:r P. Tikkanen, förekomma bland bönder i Rantasalmi socken. 28. Sid. 8. Se hans biografi i Borgå tidn. 1843, n:o 50. 29. Sid. 9. Jf. n. 21. Om hans skolgång Calonius. 50. Sid. 9. Ur Borgå domkapitels handlingar inhemtas, att tingsrummen i Rantasalmi varit upplåtna till skolans begag- nande, men 1749 om hösten togos till andra ändamål, då ele- verne måste undervisas hemma hos lärarne; att 1750 flera de „qvickaste" bland gossarne skiljt sig af brist på qvarter; att ett nytt skolhus först 1752 blef färdigt; att allmogen i Iisalmi, Kuo- pio, Leppävirta, Jorois m. fl. socknar år 1754 åtogo sig upp- bygga en särskild lokal vid skolhuset till begagnande af skolung- domen; att ännu 1756 klagas öfver brist på husrum, hvarföre lärare dels försummade läsningen, dels drogo med sina elever till andra orter (t. ex. Agander ända till Iisalmi); att detta oak- tadt skolan ännu år 1754 räknade på rektors klass 5, på kon- rektors 8, på collegae superioris 11, på collegae inferioris samt apologistae också 11, eller summa 35 disciplar. — Meddeladt af kollegan, mag. J. M. Salenius. 51. Sid. 9. Enl. Borgå gymnasiets matrikel. — Fabritierne voro sonsöner till den i n. 24 nämnde kyrkoherden i Björkö. 32. Sid. 9. Af Calonius. 52 a. Sid. 10. Se Borgå gymn. hist. af Alopaeus s. 174 55. Sid. 10. I ett bref till Gjörvell 17743/, innehållande hvarjehanda, till största delen af Calonius honom meddelade bio- grafika rörande Laxman. Så väl Porthan som Calonius säga, att de gjort anstalter till erhållande af närmare upplysningar om Lax- man af Lexell, om hvars förh. till Laxman nedanföre ofta. 34. Sid. 10. Calonius vistades vid gymnasiet 1750 — 1757; blef student af viborgska afdelningen 1757|. Ehuru han skurit sina oförvissneliga lagrar på helt annat fält, må dock er- inras, att äfven han i yngre dar sysslade med botanik samt såsom ekonomie docent deröfver föreläste. Härom finnes af min Far ett utdrag ur en samtidig resandes (Joh. Lindvalls) bref af 1772 j82: „M. Calonius Ac. Secr. och Oec. docens håller föreläsningar, men föreläser endast om örternas oeconom. nytta, utan at lära prima elementa; är eljest en man af stort genie, han känner endast de, som kunna finnas i Finland, och så mycket mig veterligt är, har han sjelf ingen samling, fast han i orten passerar för en lärd man, som han verkeligen är, fast ej i naturalhistorien". 33. Sid. 10. Jf. not 33. 36. Sid. 11. Troligen genom någon af Löfvings (f. 1689 f 1777) hustrur, ty han var 3 ggr gift: 1) med Kristina Magdal. Alsenia, 2) med Helena Uggla, 3) med Maria Beata Fontin, och hans far, konstapeln Löfving, hade från Narva inflyttat till Kex- holm. Löfvings egenhändiga biografi, — i utdrag meddelad i Borgå tidn. 1843 n:o 86 if. — innehåller härom inga upplys- ningar. Han bodde på det 1 mil från Borgå belägna hemmanet Hommanäs, hvilket jemte en årlig pension af 120 daler silfverm. tilldelats honom för hans tjenster under krigen. 37. Sid. 11. Se not 33. 38. Sid. 11. Veterligen kallas han i tryck „ magister" först på titelbladet till sina af Schlözer utgifna ,;Sibirische Briefe" (1769), hvarefter misstaget fortplantades af Meusel, Rotermund in. fl. I bref titulerades han ofta så, t. ex. af Bergius 17671g8 (se nedanf. n. 144). Men Calonius säger uttryckligen: „ Aldrig har han disputerat, icke heller erhållit magister graden", och Porthan tillägger: „Han var här vid akademin endast några veckor; för sin fattigdoms skull kunde han ej dröja här längre; samma orsak hindrade honom att besöka någon annan akademi". När man vet, att unge prestmän i Finland ofta få heta magistrar, är det klart, huru Laxman kom sig till denna titel. 39. Sid. 1%. Vid sitt inträde i Ekonom, sällskapet i Pe- tersburg (1769), tryckt i sällskapets Abhandlungen, XI, n:o 6, samt öfversatt till ryska i dess Tpy^H 1769 ro,n;a, 11. IX, 76—85. 40. Sid. 1%. Att skildringarna från finsk sida ingalunda äro öfverdrifna, bevisas af utländingars samstämmande intyg, exem- pelvis Busch, Material, z. Gesch. u. Stat. d. Kirchen- u. Schul- wesens d. ev.-luth. Gemeinden in Russl. (1862), 102 ff. Lemmerich 1, 68. 138 ff. 164. II, 235: „Das Gouvernement Wiburg, so weit 6 es durch den Nystädter Frieden an Russland abgetreten war, hatte unter den Drangsalen des Krieges so furchtbar gelitten, dass es fast einer Wtistenei glich u. Jakre dazu gehörten, bis sich wie- der Einwohner sammelten. Das alte, beriihinte, von der Köni- ginn Christine gestiftete, Wiburgsche Gymnasium, welches schwe- dische Cultur iiber die Grenzen Finnlands hinaus bis an die Neva a. nach Ingermannland verbreitet hatte, war nach Eroberung der Stadt von den Sclrweden nach Borgo verlegt, u. mehr als ein Viertel Jahrhundert verging, ehe auch nur irgend eine Schule wieder ins Leben gerufen werden konnte". 41. Sid. lo. Den handskr. historia öfver svenska o. linska församlingarna i Petersb., hvilken pastorerne Is. Houg- berg o. Eman. Indrenius utarbetat ända till 1783, och hvarur möj- ligen upplysn. härom kunnat erhållas, finnes icke mer. — Älven konsist. i Narva plägade examinera prester för finska församlin- gar i Ryssland. 41. Sid. lo. Sedan jag på dessa nejder, dit min tanke förts af antydningarna hos Biisching, gjort åtskilliga fruktlösa ef- terfrågningar, har hos mig den förmodan vaknat, att han möjli- gen tjenstgjort i någon församling i olonetzka guvernementet. 45. Sid. lo. Biisching och Lemmerich. 44. Sid. 14. Biisching och Lemmerich. Peter hade ut- satt den 7 juli till uppbrottet mot Danmark; samma dag stod hans egen begrafning. 45. Sid. lo. Berg kallar honom oriktigt skolans „ di- rektor". 46. Sid. /o. Se hans Grundr. eines Unterrichts wie Leh- rer u. Hofmeister . . . sich verhalten mtissen, 2 Aufl. (1763), i sht kap. om ..Tugenden welche er besitzen muss" (: Aufrichtigkeit, Demuth u. Bescheidenheit, Ehrbarkeit u. Wohlanständigkeit, Fried- fertigkeit, Unterwtirfigkeit u. Gehorsam, Mässigkeit, Keuschheit, Enthaltung vom Spiel, Sparsamkeit, Arbeitsamkeit u. Fleiss, Un- erschrockenheit, Zufriedenheit, Gottselige u. Christliche Gesin- nung, Gewissenhaftigkeit u. Treu, Weisheit u. Klugheit). 47. Sid. I6\ Då Biisching är den förste, som offentligt yttrat sig om Laxman, och det på grund af nära personlig be- kantsk., må här ett fullständigare utdrag anföras ur hans citerade Gesch. d. evang.-luth. Gemeinen im Russ. Reich II (1767), 193 ff. : .,Erich Laxman... Dieser fromme und geschickte Mann ist ein geborner Schwede, der auch die finnische Sprache verstehet, und einige Jahre läng Pastor Adjunctus eines finnischen Land- predigers gewesen ist. Solche Adjuncturen . . . Herr Laxman hatte auch eine solche Stelle gehabt . . . Herr L. meldete sich bey mir, um Lehrer bey der Schule zu werden, die ich 1762 zu St. Petersburg stiftete und eröfnete. Ich bestellete ihn, nach dem er in der deutschen Sprache sich ziemlich gut auszudrticken ge- lernet hatte, vornemlicli zum Lehrer der Naturhistorie, weil er auf dieselbe, insonderheit auf die Botanik, vielen Fleiss verwandt . . . Er war zugleich Hofmeister in der mit der Schule verbundene Pensionsanstalt, und erwarb sicli nicht nur meine Liebe und Hoch- achtung, sondera auch uberhaupt einen guten Namen . . . Das ist erfreulicli, dass er ausser denen oben genannten 3 Sprachen, auch die russische verstehet, spricht u. schreibt, und dieserwegen, ob er gleich ein Schwede ist, mehr Nutzen schaffen känn (in Bar- naul) als ein Prediger, der unmittelbar aus Deutschland kommt." — År 1789 skrifver Biisching (Beytr. zu der Lebensgesch. denkw. Personen VI, 400) om Laxman: „Jener, ein geborner Schwede und armer Capelian pro persona bey einem finnischen Prediger, der ihm fur grosse Arbeit jährlich 24 Bubel (1 R. weniger als seinem Grossknecht) gab, konnte noch wenig deutsch, brachte mir aber seinen deutschen Entwurf von der Naturhistorie zur Correctur, u. kam bald so weit, dass er daruber catechisiren konnte, ist auch nachher der gelehrten Welt bekannt geworden." — Då Lemmerich säger (II, 100): „Bald lernte er die deutsche Sprache vollkommen", måste jag göra en inskränkning vid det sista ordet, ty icke blott i hans tidigare, utan ock i hans senare tyska bref finner man så många språkfel, att klarligen synes, det hans modersmål var ett annat (svenskt). Icke heller blef hans insigt i ryskan någonsin fullkomlig, om man ock måste hellre på Schlözers räkning än på Laxmans skrifva den löjliga öfversätt- ningen af Czasowna (= Capelle) med „Uhr", i Sib. Briefe, 39. Jf. Götting. Anz. 1769, St. 83 (in fine). 48. Sid. IS. Gelehrte Abhandll. von d. Schule b. d. evang. St. Peterskirche, Lpzg 1764, 1765. — I detta arbete ingå bl. a. en omständlig historik öfv. skolans första år (I, 1, 123 — 140) samt flera uppsatser af Beckmann. Med Buschings o. Beck- manns bortflyttn. fr. Petersb. upphörde tidskriften. — Då Biisching i sin Beschr. d. Kymenogorod. Prov., som författades 1764 (in- förd i hans Magaz. IV, 1770), s. 479 säger: „Was ich hier bei- bringe, habe ich aus Unterredungen gesammelt", är det trol. att äfven Laxman varit en af hans sagesman. Sjelf hade Biisching besökt Luumäki och stod i korresp. med pastor Orraeus i Tai- palsaari. 49. Sid. 46. Han var en lärd man och dog som k. herde i Jaakimvaara 1804. 50. Sid. 16. Han fick detta anbud 1765, då Kalm i Åbo icke emottog kallelsen. Jf. Kalms bref 1774J nedanf. 51. Sid. 16. Jf. s. 51 samt flerstädes. 8 52. Sid. 17. Keise. Th. 1—4. Götting. 1751—1752; Flora Sib. I (1749), II (1749), III (1768), IV (1769). 55. Sid. 17. Jf. nedanf. s. 48. 55 etc. 54. Sid. 18. Biisching; Beckmann i Hannöv. Mag. 1765, sid. 1276; m. fl. — .jYKasfc En IlMnepaTopCKaro BejomecrBa Ca- MojiepjKniiH BcepocciiicKoii, n3T> KamjejwipiH AKa,neMin HayK-L, Bt ÄKaAeMiiqecKoe coöpaHie. Ho En IhinepaTopcKaro BeJiii- necTBa YKasy b?> KaHiLeJiapin AKajieMin HayKi, onpejLijieHo : Bt CHJiy npe^CTaBJieHHaro ot-b AKajieMinecKaro coöpama mh-ehiji npii3BaTL rocnoÄiraa nacTopa JlaiecMaHa bo OHoe coöpame n o6i- jiBnTt eMy qpe3T> rocnojuma KoH([)epeim7B-ceKpeTapH n npo- ':. 55. Sid. 18. Han skref derom från Barnaul till Beck- mann, d. 11 Febr. 1765: .,Ich dacbte, die Kräuter, die icb um St. Petersburg fand, und die in der Flora Ingrica fehlen, wären längst vergessen. Desto mehr freut es micb, dass Hr Leib-Medi- cus von Gorter solche in seineni Supplement zu dieser Flora der Vergessenheit entrissen hat. Ich werde sucken, diesem patrio- tischen Gelehrten dankbar zu werden, so bald ich etwas wichtiges in der Botanik entdecke". Se Sibir. Briefe, 93. Om Laxmans append. se Georgi, Yers. e. Besclir. St. Petersb. 1790, s. 495. 506 ff. och Vers. e. Beschr. d. St. Petersb. Gouvern. 1790, s. 54 ff. Jf. Rupreckt, Flora ingr. (1860) p. XXIV. 13. 60 etc. Hans samling af insekter kring Petersb., hvarom Georgi talar i samma verk s. 544 och 103, tillhör en senare tid. 56. Sid. 19. I St. Petri församlings kyrkobok läses: „Erich Laxmann, berufener evangelischer Prediger bei den Kolivan- Woskresenskischen Bergwerken ist mit seiner Braut Jung- frau Christina Margaretha Runnenberg, ältester Tochter des Obristen Gust. Runnenberg, am Sonntag nach Neujahr und ara Fest Offenbarung Christi proclamirt, und am 13 Februar 1764 copulirt worden von Pastor Biisching". Här måste dock före- finnas ett skriffel, ty den 1 3 fbr. voro de nygifta redan på resan. 57. Sid. 19. I Gesch. etc fäller han vid tal om Lax- mans flyttning till Barnaul följande ord: „Gott lasse die Gemeine durch ihn sehr erbauet werden, und segne seinen dazu gefasse- ten aufrichtigen Vorsatz . . . Wie sehr ist zu wiinschen, und Gott zu bitten, dass er den Herrn Pastor Laxman stärken wolle, um dieser kleinen verwilderten Gemeine zum richtigen Erkenntniss d. Heilsordnung, u. zum wahren Christenthum beförderlich zu seyn". 38. Sid. 19. Detta slutes deraf, att hon efter 1763 flyt- tats från Nyslott (se n. 21) och åtminstone redan på 1770-talet vistats hos sin son i Petersburg efter hans återkomst från Sibi- rien. Dessutom nämner Laxman om sina „Reisegefährten" på färden till Barnaul (jf. s. 19). 59. Sid. 19. Sib. Briefe, 57. 60. Sid. 19. Jf. s. 22. 61. Sid. 19. Sib. Briefe, 68. Den handskrift af Lax- man om Volga, som namnes af Georgi, tillhör väl en senare tid. 62. Sid. 20. Sib. Briefe, 86 f. Staden egerf. n. 10,000 invv. Om Barnaul kan läsas hos Ritter, Erdk II, 848 ff. och Ledebour (Reise durch Altai B. 1. 2), i hvars Atlas finnes en detalj, karta öfver hela distriktet samt en plan af staden med teckningar af dess förnämsta byggnader. 65. Sid. 20. Jf. Pallas, Reise. III, Vorrede. 64. Sid. 20. Då Busching (Gesch. 153) såsom förord till Leubes öfvergång säger: „die wurdige Verkundigung des Evan- geliums, und der Unterricht der Kinder, war seine Sache nicht; die Officiers am Irtischstrom geben ihm das Zeugniss, dass er em rechter Soldatenprediger sey. und keine Gewissensscrupel errege", men deremot prisar Laxmans fromhet, så låg i dessa omdömen visserligen hans innersta öfvertygelse, — ty han sjelf afslog 1765 att mot afläggande af sitt presterliga kall erhålla plats vid petersburgska vetenskapsakademin (se hans autobiografi i Beytr. zu der Lebensg. VI, 493); men man kan dock se en viss nemesis deri, att just samma dom i framtiden skulle fällas öfver Laxman (jf. n. 188). L. talar ingenst. om sitt förh. till Leube. Eget är, att denne efter hand blef en ifrig naturforskare ; osäkert, om gen. inflyt, af Laxman eller af Falck, Pallas o. andre samtida resanden. Så namnes ock framdeles kirurgen Schangin i Schlangenberg som ifrig botanist. 63. Sid. 21. Sib. Briefe, 56. 88. Busching. Vid Lede- bours vistelse i Barnaul kostade derstädes 1 pud oxkött 60 — 80 kop. (koppar), 1 pud fint hvetemjöl 70 kop., rågmjöl 25 — 40 kop. o. s. v.; se hans Reise durch Altai I (1829), 386. Ännu billigare priser anger Cochrane, Fussreise (1820) durch Russl. u. Sibir. etc. Aus d. Engl. Weim. 1825, s. 99. 105. 66. Sid. 21. Sib. Briefe, 85. 87. 67. Sid. 21. Busching, 68. Sid. 22. Sib. Briefe, 59—66. Se derom nedan- före i kap. X. Herrar naturforskare pläga efter hvarandra afskrifva 2 10 en citat ur ett bref från Linné till Laxnian („Insecta ex omnibus fere orbis terrarum partibus . . . nonnulla eorum mitteres"), utan att märka eller anmärka, det stället först blifvit af Laxman sjelf öfversatt till latin (i N. Com. Acad. Petrop. XIY, 593) just ur det bref, som bär meddelas in extenso. Så gör bl. a. Hjelt efter Motsebulsky. 69. Sid. 2o. Edit. Petropoli 1742, 8:o. Derom säger Linné i Diss. de promov. bist. nat. in Rossia (Upsal. 1766), 15 sq.: „Dum Museum laudatum pervolvo tot oculis meis reprae- sentantur objecta regni animalis, indigena Sibirica; Mamalia scil. Aves, Ampbibia, Pisces, Insectave, quae a nullo adhuc mortalium visa prius vel delineata, etiamnum tenebris obducta jacent . . . Quis, quaeso, intelligat cognoscatque ex solo nomine ignoto ani- malia imperfecte determinata? Dic mibi, et eris mihi magnus Apollo, qualia sint illa mamalia et aves, quae descripta in Mu- seo nostro, sub nominibus . . . Mustela daurica . . . Mus cauda ca- rens . . . Noctua daurica . . . Pica daurica . . . Hirundo daurica" cet. 70. Sid. 25. Jf. n. 91. I framtiden, efter sin anställ- ning i Nertschinsk ocb Irkutsk sammanträffade Laxman derstädes med denne Karamyscbev, elev af Katharinenbergska bergverks- skolan; studerade naturalb. o. kemi i Upsala under Linné och Wallerius; lärare vid kadetskolan i Petersb.; bankdirektor i Irkutsk; interimsdirektor vid nertscbinska bergverken (1780); 1790 såsom kollegiråd anstäld vid kejserl. kabinettet för berg- o. hyttärenden; 1779 korr. i vet. ak.; f 1791-?-?. 71. Sid. 2o. Då L. i eget namn (Sib. Br. 78) omskrif- ver detta yttrande så, att botanisterne mest samlat de växter, hvilka „an die Nase stossen", tog sig Pallas 17 år senare an- ledning att derför lexa upp honom i Nord. Beitr. II, 363 f., ett ställe, som han dock nedskref i förtrytsam sinnesstämning; jf. nedanf. n. 89. 72. Sid. 24. Sib. Br. 30. 7 o. Sid. 24. Sib. Br. (af 17 nov. 1764) 66. 89. 74. Sid. 24. Andrei Ivanovitsch (chef här 1753 — 1769, f 1784), far till Semen Andreievitsch P., af hvilken de utförliga dagboksanteckningarna om storfursten Paul Petrovitsch, hvars ungdomsledare han var. 75. Sid. 24. Falcks resa (Beyträge etc.) I, 306. 309. 76. Sid. 24. Man erinre sig Tschitschagovs expeditioner från Kola, 1765 och 1766, till finnande af en segelled norr om Sibirien till Indien, hvilka ända till 1783 (då Muller fick be- skrifva dem; se Pallas N. Nord. Beitr. Y) hörde till admiralitets arkivets arkana. Jf. om Billings resa i skildt kapitel nedanföre. 77. Sid. 24. Sib. Briefe, 29. 35 f. 79. 92 f. 11 78. Sid, 23. Sib. Briefe, 79; kanske afsågo de vid så- dant omdöme pastorns öfhingar att bereda fosfor ■ — af urin, hvarom han sjelf helt förnöjd talar; Sib. Br. 91. Spasski in- leder sin not (Ciiö. Bten. 1820, X, 273 1. 55) till detta ställe så- lunda: Cie HanncaHo .HaKciviaHOMT,, Bipojrrno, bt> MimyTy Ka- Koro-Hiiöy^ oropneHia: 1160 KojiLiBaHCKie 3aB0,HLi, Kt miCÅj Konxt npHHa^wieatHTi. n Bapnayjit, 6uxii Bcer^a, TaiCB CKa.3aTi>, pa3CaAHIIKOMI, FopHEIXT» *HIHOBHIIKOBT>, OTJIIiqeHEIXT> 3HaHitfMII ii noBeAenieMi> etc. Spasski var sjelf anstäld i Barnaul. 19. Sid, 25. Sib. Briefe (1767f|), 29 f.: „Ja hier in Barnaul werde ich von gelästert und verfolgt, und ich musste ganz unterliegen, wenn nicht Gott das Herz des vortrefflichen Ca- binets-Ministers . . . Olsufjev zu mir geneigt hatte. Dieser Herr ist mein wirklicher Mäcen". 80. Sid. %S. Sib. Briefe, 67 f. 82. 90. Om Polsunov (f 16 maj 1766; jf. nedanf. n. 118) tala äfven Falck, Pallas, isht Spasski i en not till Laxmans bref i Ch6\ Bton, 1820 X, 276 (58). Om Brandt se nedanf. s. 35. 40. Äfven Kristiani, se s. 20 etc. 81. Sid. %S. Sib. Briefe, 56: „Meine Regel ist: Nulla dies sine linea. Bald nehme ich was mineralisches, bald was chymi- sches, bald was physisches u. s. w. vor. Nur muss ich vieles unterlassen, das sonst geschehen könnte, weil mein kleines Ge- halt nicht weit reichet. Non erant . . . emerunt. Mit 400 Ru- beln könnte ich recht gut auskommen, wenn ich nicht mehr thäte, als die Aerzte und andere in Sibirien thun ; aber um der Natur- kunde nutzlich zu werden, und doch dabei zu leben, fordert we- nigstens noch einmal so viel". 82. Sid, 2£ Sib. Briefe (1765 V) 92: „Zu kunftigen na- turhistorischen Untersuchungen habe ich gute Anstalten gemacht; und damit mir nichts fehlen möge, habe ich mir Wagen und Pferde angeschafft. Dies kostet in Petersburg etwas beträchtliches, hier ist es eine Kleinigkeit". Jf. n. 65. 85. Sid. 25. På denna resa förde Laxman vetenskaplig kor- respondens åtminstone med följande notabiliteter: Linné, Bergius, Gadd, Falck, Beckmann, Schlözer, Biisching; äfven på Kiachta med den nämnde Brandt, sedan denne flyttat dit. Jf. Sib. Briefe, 9. 57. 59. 66. 68. 79. 84. 89. 90. 102* 103. samt nedanföre ofta. 84. Sid. 25 Hermann, Mineralog. Reisen in Sib. (1783 — 96), I, 326. Denne säger väl angående Laxmans hortikultur: „Ob solche jemal zu Stande gekommen, ist mir unbekannt". L. berättar dock saken sjelf, och Sievers nämner (1790) om en dy- lik anläggning af L. i Irkutzk; se Pallas, N. Nord. Beitr. VII, 177 (jf. nedan). Att äppel- och körsbärsträd, planterade i Bar- naul, derstädes i flera år burit frukt, berättar Spasski (1818), 12 ehuru det nästan betviflas af Middendorff, Sib. Reise IV, 581. — Pallas berömmer luften i Barnaul såsom mildare än på de sydligare i bergen! liggande orterne; der gå ärtskockor, vatten- meloner m. m. 88. Sid. 26. Sib. Br. 67: „Tausend Dank fur die arti- gen Neuigkeiten, mit denen Sie mich zu erfreuen belieben; o! wie suss sckmecken solche in Sibirien! Schreiben Sie mir doch selbst immer länge Briefe und mahnen Sie auch andere meinen Freunde darum"; 89: „Die Freude die ich bei Eröffnung" etc.; 57: „Wenn Sie in der Wiiste lebten, wie ich, so wtissten Sie auch wie angenehm es ist von Freunden aus der gelehrten Welt Briefe zu erhalten" — säger han med en ordlek. 86. Sid. 26. Mänt. Plant. (1767), 24. Syst. Nat. 11(1767), 57. 242. Sib. Br. 77 f.; N. Com. Acad. Petrop. XV. XVIII, 526 ff. Pallas, Reise II (1773), 38 not (till maj 1770) i Basch- kirlandet och Ural (berget Dsiggertau): „Ich fand auf diesem Berge einige wenige, dem Untergang schon nahen Blumen, die ich nachher vor das neuentdeckte Omithogalum uniflorum erkannt habe" (företalet till denna 1773 tryckta del är undertecknad i Selenginsk 1772 april 19); II, 518 (vid Krasnojarsk): „die schöne Veronica pinnata wächst hier nur sparsam", med not: „Diese in des Hrn v. Linné Mänt. plant, also benannte Pflanze wächst auf sonnigen, felsigten Höhen, die gegen Siiden u. Westen gelegen sind, häufig u. scheint Flor. Sib. III, p. 222, n:o 38 gemeint zu seyn". "87. Sid. 26. Cimicifuga (faetida), Syst. Nat. (1767), 659. Redan Messerschmidt och Amman, men isht Linné — Usus hist. nat. (1766), 27 f. med afbildn. samt sedan i en skild diss. Planta Ci- micifuga (1774), — hade deråt egnat mycken uppmärksamhet. Äfven af yngre naturforskare, såsom Falck m. fl. hade Laxman blifvit spord om denna växt; Sib. Briefe, 68. Ritter, Erdk. II, 870, erinrar, att L. tidigare än Pallas observerat denna för den nordaltaiska floran betecknande växt; han hade kunnat säga det samma beträffande Trollius asiat. 88. Sid. 26. Sib. Briefe, 68. 102. Enl. Beckmanns not derefter utsådd i Upsala. Jf. föreg. n. 89. Sid. 26. Sib. Briefe, 83. .,Die grossen Kräuter, die einen an die Nase stossen, wenn man in den Waldern herum läuft, sind von den bisherigen Kräuterkennem ziemlich genan beschrieben worden; aber die kleinen u. unansehnlichen haben 'sie ubersehen, weil sie zu viel Aufinerksamkeit fordertén" ... sä- ger Laxman om sina föregångare, Sib. Briefe, 78. Jf. ofvanf. n. 71. 90. Sid, 26. Sib. Briefe, 68. 78. 84. 89. 94. 104. Jf. nedanf. flerstädes. Laxman hade utverkat sig tillstånd att med 13 den årligen från Sib. afgående silfverkaravanen göra sina försänd- ningar; Sib. Br., 56. 78. Beckmann nämner, att han bl. a. fått sig tillsänd Fumaria birfbosa tagen vid Sina sopka (Phys. Bibi. III, 345). 91. Sid. 26. De necessit. promov. hist. nat. in Rossia. Utkom 1766 under Linnés praesidium, liksom äfven en annan Rysses, Aplionins, diss. De usu hist. nat. in vita com. (Upsal. 1766). Ehuru Laxman livarken i någondera af dessa diss. eller i den samtidiga Siren Lacertina (Upsal. 1766) namnes, har dock uppenbarligen korrespondensen med honom influerat, om ej på sjelfva författandet af, dock på många uppgifter i dessa tillfäl- lighetsskrifter. Då man läser hans ofvananförda bref af 1764, tyckes det som hade han då redan beslutit sig att låta Kara- myschev resp ondera i något ämne från Sibiriens naturalhistoria, hvartill han genom Laxman ville samla material. Hvad han åter i Siren lacertina (8) säger om Sorex minutus är enl. Beckmanns uttryckliga förklaring (not till Sib. Briefe, 74) enligt meddelande af Laxman. Om Karamyschev jf. n. 70 Äldre ryske botanister (t. ex. Amman) plägade sällan ange växternas lokaliteter; ytterst litet var ock hvad man hade från Sibirien; se derom Haller (1772) i Ruprechts OqepK-L s. 140. 92. Sid. 26. Jf. n. 52. 95. Sid. 26. Se hans Reise, I, 330. II, 596. IV, 15 ff. och Flora Sib. p. XI ff. 94. Sid. 26. N. Acta Acad. X, 474 ff. Georgi, Reise I, 29 ff. 95. Sid 26. Sib. Briefe, 29. 92. 96. Sid. 26. Se not 98. 97. Sid, 26. Sib. Briefe, 92. Då man sagt Laxman, att kölden ännu aldrig varit så stor som nyårsmorgonen 1765, frågar han i sitt bref: „allein wie weiss man dieses? denn niemand hat ja Beobachtungen angestellt". 98. Sid. 27. Sib. Briefe, 29: „Wäre die Akademie der Wissenschaften", skrifver han 1767|| till Schlözer, „mit meteo- rologischen Beobachtungen gedient: so könnte ich derselben mit einem Tagebuche von 4 Jahren aufwarten. Ich mache die In- strumente selbst; und es ist schon keine Stadt in ganz Sibirien, wo man nicht einige von meinen Thermometern und Barometern hatte: allein man ziert nur Wände damit, und beobachtet nicht das geringste. Ich machte diesen Aufwand, der mich auf mehr als 100 Rubel steigt, in der Absicht, um die Leute zum Beob- achten und Naturaliensammlen anzureizen; allein vergebens" ; samt till Beckmann redan 1764}[ (Sib. Briefe, 81 f): »Meteorologi- sene Beobachtungen habe ich auch angestellt: aber die Wind- 14 und Barometer Observationen sind noch nicht vollständig. Ich habe mir selbst zwei sehr richtige Barometer gemacht: das eine hängt in der Kälte beim Thermometer, das andere aber habe ich in meiner Stube. Auch habe ich etliche Thermometer gemacht, und eine Flagge so eingerichtet, dass ich den Wind in meiner Studierstube observiren känn. Mit der Zeit känn ich Ihnen also mit etwas vollständigem in der Art aufwarten . . . Polsunov (jf. n. 80) macht und hat auch allerlei meteorologishe Instrumente, aber mehr zu Zierde." — I våra dar har Barnaul blifvit en af Rysslands hufvudstationer för magnet, observationer. 98. Sid. 27. Sidd. 1276—1279, der det bl. a. heter: „Die mir und andern bekannte Genauigkeit des Herrn Beobach- ters, lässt an der Richtigkeit der Beobachtungen nicht zweifeln". Observationerna äfven i Sib. Briefe, 97 ff. 99. Sid. 27. Georgi, Reise I, 427. 100. Sid. 27. Pallas, Reise III, 419. Cjiobiipbx, Hcto- pnq. o6o3pime Cnönpn (St. Pet. 1844), s. 308, f.: om Laxman o. hans termom. begagnade af Stjukin (från år 1820). 101. Sid. 27. Pallas skref (cl. 11 maj 1768) några dagar, innan han företog sin stora sibiriska resa: „Instat amplissima ob- servationum messis, e qua, si salvum me fortuna reduxerit, prae- sertim Zoologiae haud exiguum incrementum accessurum före confido, quum cognitio animalium Imperii Rutheno-Asiatici indi- genorum apprime manca hucusque manserit" ; Spicil. Zool. V, 2. 102. Sid. 27. Sib. Br. 69. Såsom erhållna af L. näm- ner Beckmann Mus jaculus, Lepus pusillus, Gryllus telligonia Lax- mani, Moscus djuret m. m. 105. Sid. 27. Sib. Br. 69 — 71. 104. Sid. 27. Sib. Br. 74— 77. Georgi, Beschr. III, 1577. 10Ö. Sid. 27. Sib. Br. 72 ff. och Spasski, Cnö. BtCTH. X, 272; jf. Rådde, Reisen I, 125. Redan 1765 gjorde Beck- mann i företalet till sina Anfangsgr. d. Naturhist., och derpå Linné i Syst. Nat. I (1766), 73 f., bruk af denna Laxmans upptäckt; .,dass aber daselbst sein Gevdcht unrichtig angegeben ist, ist nicht meine Schuld" tillägger Beckmann reservationsvis i en not till Sib. Br. 74. År 1769 fann Pallas vid Jenisei o. flerst. den af honom s. k. Mus subtilis, .,von Linnés Sorex minutus gänzlich verschieden u. das allerkleinste unter allén bisher bekannten vier- fiissigen Thierenu; se hans Reisen II (1771), 664. 705. Den gick sedan allin., under namn af Sorex exilis, för ett från Laxmans pygmaeus = Linnés minutus skild t species; se Schreber, Säu- geth. III (1778), 577. Gmelin ed. XIII Syst. Linn. I (1788), 115. Georgi, Beschr. III (1798), 1549. Men Pallas ändrade mening; i ett senare arbete, Zoogr, rosso-asiat. I (1811), 134 på- 15 står han sig på det af Laxman (1769) medhemtade exemplaret ha varseblifvit „caudae abruptae vestigum", hvarför han förka- star dess emellertid af Schreber gjorda afbildning o. identifierar det med exilis, häri följd, med vilkor, af Fischer, Zoognosie III (1814), 152 och Brandt, Bemerk. iib. d. Gått. Sorex, i Mélanges biol. (1853) s. 453 samt i YlieH. 3an. aKaji;. HayK'B no I h III OTä^b. I (1852), 292; ja Schrenk uppger svansen på det djur, han kallar Sorex pygmaeus La.rm., till 36 — 45 millim., se hans Reis. u. Forsch. im Amurlande I (1858), 107 f. och jf. Hadde, Reisen im Suden v. Ost. Sib. I. (1862), 125. Vid denna iden- tifikation bör dock märkas, 1) att Pallas 1. c. begår åtm. äfven ett annat minnesfel, i det han uppger sig sjelf vara auktor till namnet S. pygmaeus, ty detta förekommer alsicke i hans Reisen III, append., som han citerar (och efter honom Fischer III, 152); 2) att Laxman, efter sin vana, hållit djuret lefvande, innan han beskref det; 3) att han till Beckmann, hvilken blef den förste, som publicerade sin väns upptäckt, sannolikt senare insändt äf- ven dess skinn, ty jf. hans Phys. Bibi. V (1774), 127; 4) att Schreber säger sig af Laxman sjelf hafva det exemplar han af- bildat (1. c. p. 578, icke 187 såsom Pallas, eller p. 178 såsom Gmelin och Fischer citera); samt 5) att Fischer äfven sett ett svanslöst exempl. („ecaudata") i Moskva. Slutligen har man med pygmaeus äfven velat identifiera den af Laxman framdeles (1785) upptäckta S. caecutlcus; se derom nedan. 106. Sid. 27. Sib. Br. 74 ff. jemf. med hans bref till Bergius 1770T9 oimcama ojiOHeiiKoii ryöcpiiin (Cno\ 1838), och likväl har Campenhausens skrift en särskild litt.- histor. inledn. 218. Sid. 61. „Von der Nothwendigkeit einer nähern Kent- niss des Aekerbaues u. der Landtwirthschaft d. verschiedenen Gegenden des Reichs, mit 65 Fragen, deren Beantwortung die- ses Bediirfniss befriedigen können". Jf. XojUieBt, 2G7. 219. Sid. 61. Denna förtjenst tillerkänner honom t. o. m. Georgi, Beschreib. II, 34. 220. Sid. 62. Med förtrytelse utropar Laxman, som städse mycket varmt förordar skogarnes vård, vid tal om oseden att träden ofta fällas, men sedan, af brist på medel att utföra verket, lemnas att ruttna: „Ist dieses nicht die Handlung eines Bösewichts? Ist es nicht sich um die Wette zu bestreben die Holzungen auszurotten ? " 221. Sid. 62. I det tyska originalet läses, sid. 198: „wo jetzt kleine Fahrzeuge gebaut werden', men i ryska öfversätt- ningen „ixL hijitb He CTpoaTi) iniKaKHX'f> cvaobt/', således efter en läsart „keine" för ,, kleine". 222. Sid. 62. Jf. Lovitz, Obss. circa salis communis cry- stallisationem ope frigoris (1792) i N. Act. VIII, 364 ff. XL 271 ff., samt i Auswahl etc. II, 129 ff. under Georgis namn: Abh. von den Kiichensalzarten russ. Landseen u. der best. Art ihrer Rei- nigung, eine Preisschrift. 225. Sid, 65. Se till n. 198. — Införd i Sv vet. ak. handll. 1769, XX, 3, 209-213 och Abhandl. d. schwed. Ak. XXXI. 224. Sid. 65. Han citerar härvid „Cat. Mus. Petrop." Se Linnés yttrande i n. 69. 22$. Sid. 64. Zoogr. Rosso-asiat. I (1811), 534. Georgi, Beschr. III (1798), 1861, nämner bl. a. Pallas, men ej Laxman. 226. Sid. 6 i. I HaiiJiyqmiil ciioco6t> etc. (se n. 219) sä- ger han, sid. 80, vid tal om Mus myospalax „KOTOparo si onn- cajii> b^ nepBofi nacTH Cn6npcKaro Moero co^iiiHeHi^", hvarmecl blott kan förstås Sibir. Nebenst., ehuru visserligen dessa då ännu icke utkommit. 227. Sid. 64. Ms. 228. Sid. 65. Se brefvet i texten s. 79. 229. Sid. 63. Georgi, Beschr. I, 42, anför Lapmans (jf. n. 20) Sib. Nebenst., men utelemnar, besynnerligt nog, denna skrift på sid. 57, der bl. a. Erich Laxmanns skrifter dock nämnas 30 „Sibir. Briefe". Det är knapt tänkbart, att Georgi på båda stäl- lena menat den senare skriften, ty hvar har han då funnit titeln på den förra, som för öfrigt blott förebringas i Laxmans korresp.? 250. Sid. 63. Helt annorlunda än Ullmann (jf. n. 188) dömer Schlözer här om L:s naturalhistoriska nit: „der, un- geachtet er ein Geistlicher ist, u. einen Kirchsprengel mehr als 200 deutsche Meilen läng hat, gleichwol auf die Betrachtung seiner Welt, auf die Erforschung der Natur u. auf die Einsam- lung neuer Kenntnisse, mehr Zeit verwendet, als mancher euro- päischer Pfarrherr, der alle seine Schäflein in einem Dorfe bei- sammen hat". 25 1. Sid. 66. I bref 1770 j%; se nedan. 252. Sid. 66. Bernoulli, Reisen IV (1780), 25. Meusel, Bd. VIII (1808), 91, säger att dessa bref „sind selten, weil sie wider sein Wissen herauskamen, und er so viel Exemplaren, als er nur konnte, einzog"; Trautvetter, Grundr. e. Gesch. d. Botanik in Bezug auf Russl. (S. P. 1817), s. 16 citerar L:s bref, utan att hafva sett dem; Schlözer sjelf nämner i sitt Leben s. 1 1 9 blott, att han under vistelsen på permission i Göttingen ut- gifvit dessa bref med anmärkningar, men intet vidare. Referenten känner i Finland åtminstone 2 exemplar, äfvensom flera sådana på bibliotek i Sverige och Ryssland. Brefven äro ock öfversatta: llncBMa OTHOCflmiflCii AO CnonpcEaro Epaa, ott> .'IiraHea et, JlaKCMany n ott» .laECMaHa et. HXieijepy n BeEMaHy, införda i Spasskis CnÖnpcEiii B^cthhei, IX och X (nertill p. 151—166. 197 — 210. 249-266, upptill p. 1-48), med OpHMt^iaHia af utgifvaren till Linnés och Laxmans 3 första bref (p. 267—283) samt till Schlözers noter vid Laxmans 7:de bref (p. 327 — 342; 67 — 82); denna ryska öfversättning är utom Ryssland ännu sällsyntare än originalet. 255. Sid. 66. Utom hvad förut antydts, må här tilläggas den dubbla förmodan, att ej mindre den ofvan (n. 188) anförda minnesbetan i barnaulska kyrkoboken, än den annars oförklarliga förtegenhet Falck och Pallas, hvilka blott ett par år efter Lax- man besökte Barnaul och rosat åtskillige der bosatte bergsmäns (Leubes, Halms m. fl:s) vetenskapliga nit, det oaktadt iakttagit ang. Laxmans så framstående verksamhet på samma ort, äro att anse som repressalier för den sistnämdes Sib. Br. Om man un- dantager, att i Falcks resa (H, 160) Lax man citeras för be- skrifningen af OmitJiogdlum imifiorum (dock oriktigt: N. Com. Acad. Petrop. XVII i st. f. XVIII), förekommer deri (II, 200 och III, 432) blott följande nog malitiösa tirad, vid tal om Ci- micifuga (jf. ofvanf. n. 87): „Das Vermögen dieses Krautes die Wantzen clurch den Geruch zu vertrciben, ward in Barnaul sehr 31 bezweifelt, da der Herr Hofrath Laxmann, als er daselbst Pre- diger war, es einzuftihren gesucht, aber in seiner eigenen Woh- nung viel Kraut in allén Winkeln und noch weit mehr gesunde fruchtbaren Wantzen in allén Iiitzen hinterlassen hatte", — en uppgift, hvars sanningsenlighet synes misstänklig, i anledning af hvad Lax man sjelf skrifver om örten. Deremot erinras icke ens om Laxman vid anförande af sådana naturalier, hvilka notoriskt först blifvit af honom upptäckta, medan Pallas i tid och otid, ända till leda, åberopas, ofta under granna epitet (dock icke i Georgis egna Bemerkungen!). Dylikt kan omöjligen skrifvas di- rekte på Falcks räkning, utan härrör väl af editorn (1785 — 1786) af hans resa: Georgi, med hvilken Laxman (till en del just i följd af denna edition; jf. nedan.) icke stod rätt bra (jf. s. 16 etc). Hvad Pallas beträifar, har han väl två gånger med beröm nämnt Lax mans forskningar i Daurien (se ofvanf. n. 98 och 151), men vet lika litet som Falck af hans vistelse i Bar- naul, om hvilken ort de dock tala mycket utförligt. 234. Sid. 66. Så voro väl de skilda artiklarna 1. Beschr. d. Silbererze = Minera argenti etc. (se i kap. XV), 2. Mus sub- terraneus = Mus myospalax (se kap. XII. XIV o. n. 106; under detta speciesnamn anförd af honom ej blott i Sib. Br. 1764, se ofvanf., utan ock i den ryska uppsatsen 1769 in. 226), 3 Sorex minutus = S. caecutiens (se n. 105), 4. Spiraea altaiensis = Sp. alt. „elegantissimus suo genere frutex", som han redan sjelf noggr. beskrifver i N. Com. XV (se n. 309). %35. Sid. 67. Såsom Götting. Anz. v. gelehrten Sachen, 83 St., 13 Juli 1769; Jen. Zeit v. gel. Sachen 1769, 523 ff.; Leipz. Zeit. v. gel. Sachen, Dec. 1769, 823 f.; Allm. tidningar, Sth. 1770, 70 f.; Allg. deutsche Bibi. XV, 1771, sid. 584. %ö6. Sid. 68. Se ofvanföre i kap. IX brefvet 1769 \3. 257. Sid. 69. Exempelvis i herrar Nartovs och konsorters process med ränkmakaren Schumacher; i den tvetydige Teplovs så sorgligt framgångsfulla angifvelser mot akademins arbetsam- maste och tillgifnaste ledamot, historikern Muller; ja till och med, samt allra förnämligast, i den annars så ädle skalden, kemisten Lomonosovs förföljelser mot den honom i alt, utom i list, vida underlägsne Taubert. Se om Nartov: Pekarski, Hcropia Hain. EEaÄeMifi HayKi>, I (C. II. 1870), 34 ff. II (1873), IV. IX; om Teplovs strid med Muller: Pekarski I, 349 — 364 och Biischings biogr. (Beytr. zu d. Lebensgesch. denkw. Personen III, 51 ff.). Om Lomonosovs förhållande till Taubert (och öfver hufvud till alla utländingar vid akademin) fäller Pekarski omdömet: „Hos båda fans en oöfvervinnelig lust att på hvad sätt som helst för- ödmjuka den andre. I dessa fiendtligbeter deltogo också de 32 öfrige medlemmarne, hålla ndedels med Lomonosov, dels med Tau- bert. Alt detta hade naturligtvis sorgliga följder för det lärda samfundet och bidrog ingalunda till dess förkofran, ehuru i denna strid ofta talades om vetenskapernas, upplysningens och det all- männas intressen ". Jf. ock I. Gröt, O^epKi, aKa^eai. ji/hflTeJiL- hocth JIoMOHOCOBa, C. II. 1865, sid. 24. 25S. Sid. 69. Jf. Biisching, Bejtr. zu d. Lebensgesch. III, 22. Yierna 3an. Asaft. HayK-L no I ii III oiyi/fcjiL. I (1852), BBeieH. XIX. 259. Sid. 70. Pekarski I, 550. II, 24. 240. Sid. 70. Pekarski I, 292 f. Han öfverlemnade då till kejsarinnan en ..Plan d'un rétablissement de 1'académie", hvil- ken aftrvckes hos Pekarski I, 303 — 308. 241. Sid. 70. Direktor 1766—1774, f 1832. Pekarski L 668. II, lviii. 242. Sid. 71. Schlözers Leben, sid. 103. 245. Sid. 71. Se ofvan s. 17. 244. Sid. 71. Lemmerich, se ofvan i n. 40. 24-J. Sid. 72. Se derom Pekarski I, xvm f. samt Alo- paeus, Borgå gymn. hist. sid. 528. 246. Sid. 72. Om Lauraeus se J. J. Tengström, Fört. o. Ant. s. 214. Ennes, Karl XILs krigare I, 501. Angående dylik verksamhet af andre Finnar i Ryssland, såsom Wittstock, Norrgren, P. Hjelm m. fl., se Alopaeus sid. 396. 528. 534., Tengström 170. Om Strahlenberg och hans bek. verk „Nord- u. ostl. Theil von Europa u. Asia", Sth. 1730, 4:o. se i allmht Sv. biogr. lex. — Om saken förtjenar läsas Polänovs intressanta afh. „0 npucfirli HHOseimeBi*" etc, införd i PyccK. ApxiiBt 1869, hvarest upp- lysningar bl. a. om Joh. Schmidt från Yiborg, Jak. Richert från Skåne, I. Schletterman från Stockholm, I. B. Muller, D. Jachim- son, general Schlippenbach, Karl Printzenstern m. fl. 247. Sid. 72. I, xxiii f. 200 if. Jf. ock Korif, jKiishi. rpai[)a CnepaHCKaro I, 161 om Peters afskrifter af svenska lagar. 248. Sid. 75. Var artilleri öfverste, då han i nov. 1724 sändes till Sverige, der han dröjde till 1726 och lärde sig känna flere svenske lärde, om hvilka han talar i sin bek. hist. I, 508. 249. Sid. 74. Då Pekarski (I, 724) i striden mot Sieges- beck nämner Gladitsch' 1740 publicerade .,Consideratio" etc före Brovallii ..Examen" etc, så är detta ett misstag, ty det sist- nämnda arbetet utgafs tidigare och finnes redan recenseradt i Act. litt. Sveciae 1739, men det omtrycktes 1743. 250. Sid. 74. Underrättelserna om honom hos Pekarski I, 577 böra kompletteras med livad som läses hos Alopaeus, sid. 536 och W. G. Lagus, Progr. till juris dokt. prom. 1840 sid. 42. 33 Månne hans son den C. Meurling, som namnes i vårt univ. bref- registratur 1778 \6? 251. Sid. 74. Pekarski I, 697 ff. 25%. Sid. 74. Ty stämningen på denna sidan var ej den vänligaste och blef genom de Simolinska stämplingarna ännu bitt- rare. Så skrifver prof. M. Wallenius från Åbo till Gjörvell 1757 {£ : „ Folket var mycket misstänkt af Ryssen för revolt, hvar- före ock månge den tiden voro svåra anmärkte samt hotades af Campenhausen med galge och bäck-kransar, i synnerhet de af pre- steståndet. En sådan misstanke var ej heller (men tyst med så- dant) alldeles utan grund, och torde saken hafva sannats om slaget i Korpo ström varit bättre anrättadt m. s. Och bevare Gud, om det brustit ut till revolt, hade det arma Finland, all- deles förlåtet af , väl fått umgällat. Jag påminner mig, att i prof. Hassels oration öfver prins Gustafs födelse finnas några mustiga utlåtelser om dessa tiders konjunkturer och villrådighet". 255. Sid. 74. I Sv. biogr. lex. säges oriktigt: 1768. 254. Sid. 74. Se ofvan s. 53. 255. Sid. 75. Han skref om denna sak till Gjörvell i Stock- holm: „Åbo den 4 April 1764. Utaf vår gemensamme vän herr professor Wallenius har jag nyl. inhemtat, att herr kongl. biblio- tekarien skulle gerna se, att blifva underrättad om det tillbud, som mig i vinter blifvit gjordt från ryska sidan. Jag får der- före den äran att nämna, det jag oförmodel. fick derifrån ett bref d. 12 januari sistledne, dat. Petersburg d. 15 dec. 1763 (för- modligen gamla stylen), sådant som innelyckte kopia deraf visar. Jag hade så mycket mindre väntat något sådant, som jag icke eger en enda bekant af värde derstädes, och aldrig än förut skrifvit till Petersburg något bref. Sedan jag nämnt detta för mina vänner härstädes, rådde somlige mig att taga det emot, men de meste afrådde mig; men jag sjelf tog redan min resolution strax jag öppnat brefvet, som var: uti ditt land du blif och bo; jag hade lärt att sätta rätt värde på den oskattbara svenska friheten. Den 31 påföljande januari lemnade jag svar af innehåll, att jag väl ej hade mig noga bekant, huru stor lön en botanices profes- sor i Petersburg får, dock att jag trodde den 2, 3 a 4 gånger öfvergå den jag här njuter, så beklagade jag dock, att jag ej kunde den emottaga, utan nödgades lemna den åt andra, af or- sak, att min helsa de senare åren ej varit så stark som i de yngre, och att jag i synnerhet varit länge plågad med ögonsjuka, hvilken, ehuru den nu är drägligare än förr, dock ej torde til- låta mig, att så noga och träget granska de ryska örter och na- turalier, som sig borde och min skyldighet det fordrade. (De andra orsakerna, som jag ej nämnde, kan herr kongl. bibliote- 34 karien lättel. gissa). Vidare beskref jag korteligen mitt sätt att studera och lära andre naturalhistorien, nml. att i alt tätt sam- manbinda ekonomi och medicin med den samma, och att jag all- tid haft och hafver den kätterska tron, att naturalhistorien allena, då man ej sammanfogar nyttan i menskliga lefverne, är bara purt gräl och ingen bit bättre, än en hop metafysiska dårskaper. Till slut lofvade jag dem till tacksamhet del af de under mitt prae- sidio här hållna disputationer samt af mina i Norra Amerika samlade örter och bergarter. Hvarpå bekom jag i förrgår eller den 2 hujus det svar från Petersburg af den 9 martii (förmodl. gamla stylen), som medföljande kopia utvisar, den jag tager mig den friheten sända herr kongl. bibliotekarien. En af de för- nämsta orsaker, som förbådo mig att emottaga detta tillbud, var (i förtroende sagdt), att jag år 1744 under mina resor i Ryss- land fann der hela trakter af en viss bergart samt ymnig skog der bredvid, hvilken bergart drager in till Sverige årl. vackra penningar, men är ännu till dato död i Ryssland. Hade jag kommit dit, hade jag som undersåte bordt upptäcka samma; och då den engång upptäckes, ruinerar den säkert våra verk af samma bergart; ty der är ymnigt skog och arbete, mat etc. för margfalt bättre pris, än hos oss. Men jag ser, att jag följer min gamla vana, och då jag börjar vet aldrig att sluta förr än papperet på- minner derom. Jag har den äran att med högaktning framhärda etc. P. S. Jag sänder kopia af brefvet från ryska vetenskaps- akademin här innelyckt, att herr kgl. bibliotekarien kan se be- skaffenheten af saken, men jag vet ej, huru de kunna tycka om, i fall det trycktes". 256. Sid. 75. Se ofvan n. 50. 257. Sid. 75. Kallelserna skedde 1765 och 1767; se Tengström (sid. 247) och utdrag ur hans eget bref nedan till s. 80. 258. Sid. 75. Till denne vår utmärkte landsmans biografi har jag under många år samlat material, hvilket i sinom tid, vill Gud, skall bearbetas. 259. Sid. 76. Jf. ofvan s. 53. 260. Sid. 76. Akademins protokoll (hvilka i äldsta tider skrefvos på latin, men sedermera, emedan Orlov icke förstod detta språk, på tyska) innehålla härom för 26 febr. 1770: „Art. 1. Auf Verlangen S:r Erlaucht des Herrn General-Directoris wurde der Herr Pastor Laxmann zum Academico vorgeschlagen und darauf in Betracht seiner Verdienste und bekannten Gelehrsam- keit von der gantzen Versammlung einmiithig zu einem orclent- lichen Mitgliede erwählet und aufgenommen. Dem Conferenz- Secretair wurde demnach aufgetragen dem Herrn Pastor Laxmann 35 seine Aufualime schriftlich kund zu thun und fur die Ausfertigung des Diploma zu sorgen. Dem Herrn Pastor Laxmann aber soll bis auf weitere Verordnung die bey der Academie vorfallende chymische und öconomische Arbeiten aufgetragen und zu diesem Ende das Laboratorium somit allén dazu gebörigen Istrumenten iiberliefert werden". Några närmare bestämningar förekomma i komissionens journal för påföljande 3 mars: „Ct. 150. HaCTopy T. JlaKCMaHy, KOToptifi bl 6u.Bm.ewh 26 nucna npoine^niaro (J)eBpaJM aKajieMiriecKOMTb cotipamH, bl pa3cy^eHin h3b4ct- Haro ero 3HaHia bl HayKaxL cniinorjiacHO otl bclxl aKa,n,e- miikobl npn3HaHi ii npiraaTL bl opjumapHBie HJieHU, npOH3BO- jUitb cl Toro HHCJia no inecTiicoTL pyöjien bl ro;i,L atajiOBaHLJi, n no npiiBe^eHiii ero kl npHcari Bci^Tt eaiy ji,o ,n,a.ii£Haro yqpeacÄeHia OTnpaBjiiiTB oiy^aroinmca npii aKa;i,eMiii XHMimecKia h aKOHOMiiqecKia .nijia; nero paji,ii h OTji,aTB eny Ha pyKH xh- MimecKyro jiaöopaTopiro co BctMii kl ohoh npima^jieJKamiiMii HHCTpyMeHTaMii, a noTOMy ii JiaÖopaTopy KjieMKe öbitb bl ero r. JlaKCMaHa coBepmeHHOML uoaayiiiaHiii". Såsom utnämnd aka- demiker borde Laxman, enligt ett kejserl. påbud (jf. Pekarski II, 268), inlemnat sin egenhändiga biografi, men jag har ej fun- nit att det skett, 261. Sid. 16. Den vanliga lönen på denna tid (jf. Pe- karski II, xxxi. 371. Då Laxman enl. meddelande till en vän i Finland (se nedanf.) uppbar 800 rubel, torde 200 utgjorts af någon sportel. Fyra år senare höjdes hans ordin, lön till 800 rub., enl. Lexells bref af 1775 JJ jan. Om hans bostad Lexell i bref af 1772T62 och Bernoulli, Reisen IV, 26. I samma hus bodde efter sin återkomst Lepechin; väl det samma, der ock Lomonosov, vid 2 li- nien på Vasilj ostrov; jf. Kunik, CöopmiKL MaTepia.iOBL etc. II, 401. 262. Sid. 77. Den förra uppgiften i N. Act. XIII, 9, den senare (riktigare, jf. n. 260 och Lexells bref) i Tableau general I (1872), 414. 265. Sid. 77. Se ofvan sid. 61. 264. Sid. 77. I Bacmeisters Russ. Bibi. I (1772), 289 lä- ses först „Herr L. wurde zum ordentl. Mitgliede aufgen. u. ihm die bey d. Akad. vorfallende chem. u. ökon. Arbeiten aufgetra- gen", men derefter kallas han ,,Prof. in d. Ökonomie" I, 293. IV, 462; så ock Bernoulli IV, 25, men enl. Beckmann, Phys. Bibi. I (1770), 630: „Prof. d. Chemie u. Ökonomie"; Gadd: i kemi (se brefvet på s. 80); Lagus (se nedanf.): i mineralogi; Coxe (1778 — 1779 i Petersb.), Voyage (Geneve 1786) II, 355: „en agriculture". I Calonii uppgifter till Porthan (jf. n. 33) läses om Laxman: „ Efter återkomsten från Barnaul bl ef han antagen vid vet. akad. i Petersb., dock ej som ledamot; sedermera har 36 han aflagt presteembetet och blifvit så till sågandes sekula- riserad". 26o. Sid. 78. Han tog i aug. 1770 afsked och reste på hösten till Tyskland; Bacmeister I, 249. 266. Sid. 78. Väl icke ända till Astrakan; jf. n. 329. 267. Sid. 78. Falck I, 8. Lepechin, Tagebuch I, 198. 207. Pallas, Reise I, 132 ff.; jf. Rytschkov, Orenb. Topogr. i Biisckings Mag. VII, 116. 268. Sid. 78. Jf. Georgi, Beschr. El, 100. Källorna ligga 9 verst från Sarepta och 18 från Zaritzin. 269. Sid. 78. Georgi, Beschr. III, 71 samt i Petersb. Journ. 1776, II, 18 — 32 och Auswahl ökon. Abhh. I; af Goe- bel I, 222, Yerebkin m. fl. 210. Sid. 78. — Se. bipunctatus hos Georgi I, 1991, som likväl anför Pallas och Lepechin framför Laxman, samt alsicke nämner honom för de följande. 271. Sid. 78. I N. Com. XIX, 593-604 och dess Summa- rium p. 49 f. Denna tom är ,,pro a. 1769", men utkom 1770. Laxmans afhandling anmäles af Bacmeister I, 151. 272. Sid. 78. Jf. till n. 109. Se om Attélabus ircutensis o. dauricus samt Grulhis dauricus sid. 39, om Leptura altaiensis o. Myrmdeon kolvvanense sid. 47, om Gryllus sibiricus o. Ichneumon gigas sid. 32, om Aranea singoriensis sid. 32. 275. Sid. 18. Ehuru äfven berörande andra ämnen, än dem, som här närmast intressera oss, synes dock skrifvelsen för- tjena att fullständigare meddelas, så lydande: ..Lovisa 1770 %s. Nu hafver jag den äran berätta, det consistorii borgoensis förklaring med denna post afgår Saken intresserar mig på det högsta och mitt timmeliga väl beror väsentel. på utslaget deri. Det vore ett för hårdt öde, att en förl. år tillförordnad magister do- cens Alopaeus, som äfven är klagande, skulle föredragas mig, som omtrent 14 år varit engagerad i det allmännas tjenst. Ehuru han surpasserar mig i en viss del af vetenskaper, jag menar mathesis pura. eger jag för honom företräde i andra lärdoms stycken och erforderlig skickelighet i mathesi, enligt consistorii eget och tvungna vidgående. Lärare vid lägre lärosäten böra hafva sin anständiga befordran och uppmuntran och intet så tryckas, att de, som sjelfve nyligen sluppit information, dem föredragas, när de ega nödig insigt och med loford vårdat sina göromål. Påföljden är påtag- lig, att herr professorns elev, som går in i någon viss coin af vetenskaperna, eodem jure borde honom vid ansökning föredragas, efter 5 å 6 års förlopp. Intet kan jag heller vara nöjd denne d, att consistorium åtföljt en ömhetsprincip för gymnasii adjuncten Solitander. Olika tänkesätt i det allmänna förtjena ingen kom- 37 ploterad förfölj elseanda. Att detaillera de skäl, uppå hvilka jag bygger mitt påstående om ändring i consistorii utslag, att Soli- tander skulle blifva lektor, blefve för vidlöftigt. Det kan jag utan skryt påstå: att jag är åtminstone större älskare i historia natu- rali, om jag ej vore bättre kännare af de dit hörande saker, än någondera af mina medtäflare. Det kan herr professorn, om ock skriftel. lemna mig vitsord om. — Den 24 hujus hade jag bref af Laxman, i hvilket han berättar, det han d. 26 febr. blifvit ordinarie ledamot som professor mineralogiae vid kejserl. vet. akademin, med 800 rub. gage och fritt qvarter, samt att han bekommit det vanliga diploma etc. Gref Orlov ... (se texten). — Doktor Gyldenstädt, som förl. sommar utgifvit en Orlovia, sedermera ogillad, hafver haft lust att skapa ett annat genus, en Krascheninnikovia, men professor Falck hafver visat, det vara en Axyris(?), hvilket föranlåtit honom att skrifva till akademin och återkallat. Laxman säger sig hafva funnit nödigt, att af Bry as 5 petala göra ett nytt genus. Ekonomiska sällskapet skall till- ställa en stor silfver medaille åt hvarje auctor till de afhandlingar, som införas i deras afhandl. En guld medaille, värd 100 rubel, bestås för frågan: 'Nach Beschaffenheit des Clima und nach Ver- schiedenheit der Gegenden und Ländereyen im coporischen Kreise, die leichtesten und das Vermögen und die Kräfte des Bauern nicht iibersteigenden Mittel ausfindig zu machen, das Land bey Ermangelung der Mistung, ohne Kittis, das ist ohne es zu bren- nen, fruchtbar zu machen, und in der Fruchtbarkeit zu erhalten; zugleich aber deutlich darzuthun, dass die Kosten darzu den Werth der zu erwartenden Ausbeute nicht iiberwiegen'. Om herr professorn vill sända sina bref till Laxman hit till mig först, så försäkrar jag, att de riktigt skola framkomma. Sedan min half- bror Aurenius fick Leppävirta pastorat förl. år, hafver jag varit här rektor. Min konrektor är en magister docens förr vid aka- demin i Åbo, Porthan. När jag undantager 2:ne rektorater, som varit ledige, är den i tvist varande lektion första ledighet vid informationsverket, som skulle göra mig lycklig, om den blefve min lott". — Om tjenstefrågan, hvilken alldeles ofullständigt för- tälj es af Akiander (Finl. minnesv. män II, 53 f.), se n. 292. 274. Sid. 79. Se till n. 228. 27Ö. Sid. 79. Ända till Svarta hafvet tyckes färden icke nu (såsom 2 år senare) ha sträckt sig. — Med zaritzinska linien förstods en jordvall dragen från Volga vid Zaritzin till Don. 276. Sid. 79. Brefvets forts, lyder: „Vore det intet värdt att göra connoissance med Gärtner? — Nära till Björneborg hafver den casus yppat sig, att flera års (ni fällor 7) barna ben gjfvit genom ljud tillkänna, hvad upptäckt skulle blifva, Jag 38 fruktar, att så väl prester som flera spectatores blifvit duperade; på hvad sätt skall tiden utvisa. Historien är, att en mördat sitt barn och gömt det under golfvet i stugan, hvilket blifvit röj dt, att en osynlig ande genom ljud och buller oroat de der boende. Den förmodade modren hafver intet bekant brottet. När jag får underrättelse derifrån skall jag meddela herr professorn. Fram- härdar" etc. 277. Sid. 79. Ur Lexells högst intressanta och lärorika korrespondens meddelar jag i detta arbete vanligen blott hvad som rörer Laxman, sparande resten för hans egen biografi. 278. Sid. 80. Gadd tyckes ha ansett denna resa såsom en fortsättning till Laxmans olonetska färd 1769. 279. Sid. 80. Se ofvan n. 269. 280. Sid. 80. Jf. exempelvis Beckmann, Phys. Bibi. I, 630, der han säger sig genom Laxman ha erhållit Lepus pu- sillus från fälten vid Volga. 281. Sid. 80. Ref. känner 2 äldre afskrifter af detta bref, den ena (ur Bergiuska saml.) öfverensstämmande med hvad här läses i texten, den andra lika lydande, men afbrytande med or- den „vår Melle kan man alltid ej tro" och daterad den 5 sept. 1773 — ett årtal, som icke passar till innehållet, bl. a. emedan Orlov från juni 1771 till 23 aug. 1773 vistades i utlandet, enl. Bacmeister I, 290. II, 225. 282. Sid. 80. Jf. brefvet 1769 V ofvan s. 57. 283. Sid. 80. Jöran v. K., kommis. sekreterare vid sven- ska legationen i Petersb. (1767 — 1778; f. 1743, f såsom kom- merseråd i Sth. 1792). Namnes ofta i denna biografi. 284. Sid. 80. Nml. 1770. 283. Sid. 81. Misstag! Se hans eget bref 1769 \3 på sid. 54 f. Jf. sid. 30 m. fl. I brefvet 1769 y. Annorlunda i brefvet 1771 J-, se nedan. Läkare och naturforskare, efter hvilken Linné kallat örtslägtet Bäckea, f. 1713, f 1795. 290 Sid. SI. Menas väl dennes skrift: Unters. iib. d. ge- genw. Methode Kinderblattern einzupropfen, Lpzg 1768. 291. Sid. 81. Läkare i Petersb.? 292. Sid. SI. Jf. sid. 58. 78 m. fl., samt brefvet i n. 273. — Hvad här i texten närmast följer afser ett för frihetstiden ka- rakteristiskt befordringsmål. J. Lagus, dåförtiden skolrektor i Lovisa (f. 1733, slutligen teol. d:r och prost i Iisalmi 1771, t 1806, far till kanslirådet W. G. Lagus och genom denne far- far till kanslirådet J. J. W. Lagus), hade med M. J. Alopaeus, 286. Sid. 81. 287. Sid. 81. 288. Sid. 81. 289. Sid. 81. 39 dåförtiden mat. docens i Åbo (f. 1743, slutl. teol. d:r och bi- skop i Borgå, f 1818), sökt lektoratet i matematik vid Borgå gymn. Alopaeus fick af kungen tjensten den 17 maj 1770, blef af ständerna semoverad, men genom kompromiss åter insatt den 4 juli 1770, hvaremot Lagus godtgjordes med löfte om ett godt pastorat (det han verkel. följande år erhöll). — Om Alopaei slägt- skap med Laxman jf. ofvanföre n. 21 slutet. — Hade Wallenius (utmärkt matematiker, prof. i Åbo 1758, f 1773) författat Alo- paei dissertation (De retrogradatione aliisque adparentiis motus planetarum, Aboae 1766), så var det ej första gången hans penna biträdt andre, ty redan 1761 2T4 skrifver Mallet till Yargentin: „ Jag spådde nästan, att Wallenius var auctor till den medskickade afhandlingen". Det blef trol. nu ej af; jf. sid. 84. Se brefven 1794 %* och 1794/^ nedan- Jf. n. 288. Jf. strax nedanför om denna resa. Protasov. Näml. 1772 T62, se nedanföre s. 93. Koelreuter; jf. s. 87 f. Jf. Ruprecht, 3an. aKa^. HayKB, V (1864), 2, 141: „JIeneKHHB bb iipoÄOJiB3KeHie 35 JTETHefi CBoefi cjiyatöH nnqero He cjtfuiajub jpa öoTannKH h 3anycTiuiB KOJiJieKiiiH". 501. Sid. 86. Meddelas här fullständigt ur akad. komis- sionens journal: „Ct. 368. AKa^eMHKa JlaKCMaHa, KOTopHii npn- rjiaineHB 6yji,yqn otb reHepajiB-Maiopa apTiijuiephi r. Mejuinc- CHHa MHHirB-JI,npeKTOpOMB BB 3aBOJIHMOH HMB lipil XoTHH-fe MOHeTHOö j^BopB ^jtä nepej^jiy mb^hbixb TypenmixB nyineKB bb MOHeTy, oöBJiBiuiB Ha to CBoe JKejiame ii npocnjiB oOb ot- nycKE ero Tyiia, yBOJiHTB Ha ro,a;B» cb npojiojDKemeMB eiviy hbi- Htnmaro otb AKa;i,eMiH jKajroBaHBJi ; ii cie bb tomb tojibko Ha- MtpeHlH H CB TaKHMB yCJIOBieMB, HTOÖB OHB T. JlaKCMaHB cooöuiaJiB AKa^esiiH hhhhmhä hmb npn cenB» cjiyqaB1 bb Ta- mouihiixb nicTaxB yqeHBin cboh no HaTypajiBHofi ncTopin ot- KpLiTia. ^Toate KacaeTca jio npejpojKeHia ero r. JlaKCMaHa, ^toöbi ero CHaö^HTB npn tomb otb. AKajieMin TaKB, KaKB nc- nLiTaTejm HaTypii, Hapoimo ocoöjiiibok) 9Kcneji,ni];ieK), no npii- Mipy npo^inx-B aKa^eMHKOBB nyTemecTByromnxT, jpa HaTypajiB- hoh iiCTopin: to oöbabhtb eMy r. JlaKCMaHy, hto AKa,a,eMm He tojibko hto no HenMimiro noTpeöHiixB TenepB kt> TOMy jirojjeH n jieHerB, ho h no npnqnHt ^pyrnxB nocTopoHHHXB, nojiHTH- liecKnxB oöcTonTeJiBCTBB, npenaTCTByromjixB coBepmeHHO Ta- KOMy npe^nprnTiio, y^nHHTB cero miKaKB HeMoateTB. Bb pa3cyjK- 295. Sid. 82. 294. Sid. 85. före på sina ställen. 293. Sid. 84. 296. Sid. 84. 297. Sid. 83. 298. Sid. 83. 299. Sid. 86. 500. Sid. 86. 40 ÄeHiii me nopy^eiraoii bi, ero caioxp*BHie xiiMnqecKofi .laöopa- Topiu, Koxopaa no oxöwxin ero ocxaHexca npa3,a,Ha, TpeöoBaiB oti ero r. JlaKcaiaHa, qxoöi ohi npeat^e oxii3.ua CBoero no- ÄaJii bi KOMMHciro Haxo^amnMca HHHt bi OHofi Jiaöopaxopin jviaxepiajiaMi h HHCxpyneHxaMi oöcxoaxejiBiiyfo omiCB". 502. Sid. 87. Sidd. 106—114: »HsBicxie o xopoinnxi XBaci^axi h coäoboh iijih TpaBHofi cojin, ki KOTopofi Maxepia po^HTCJi bi OpeHÖyprcKofi ryöepHin". Anföres i den utförliga, af Vsevolodov (Cnö. 1849) författade YKa3axeJiB till Tpy^H såsom tvenne skilda uppsatser. — Regeringen uppmuntrade sedan 1766 ifrigt efterforskningen af alun och soda; se Chodnev, 363, som dock uraktlåtit att bland dem, som i ekonom, sällska- pet sysselsatt sig med denna fråga, nämna Laxman. 505. Sid. 87. Sid. 210—214: „0 poccifiCKOMi öoöobhii- Ki h npnroxoBJijjeMOMi H3i Hero Macai", äfven på tyska „Von dem gepressten Oel aus den russ. Steppenmancleln", i Auswahl etc. från del 18. Jf. Pallas, Reise I, 81. Lepechin I, 70. Gme- lin jun. I, 111. 504. Sid. 87. Jf. derom brefvet i n. 273. 505. Sid. 87. I N. Com. XV, 553—562 och dess Sum- marium p. 45 f. Anmäld af Bacmeister, I, 351, Beckmann V, 341, m. fl. 506. Sid. 87. I N. Com. XVI, 561—564 och dess Sum- marium p. 49. Anmäld af Bacmeister, II (1774), 24, m. fl. — Citerade tom XVI är „pro a. 1771", men utgifven 1772. När Laxman deri talar om „proxime praeterlapsa aestas", kan han blott hafva menat sommaren 1771, ty 1772 var han borta från Petersburg. Bacmeister säger, att trädgården af denna växt egde 3 små träd, af hvilka ett blommade „den heta sommaren 1770"; bör väl vara 1771? 507. Sid. 87. Jf. Ruprechts O^epKi ncTopin öoxaHnqec- Karo My3ea, i 3an. aKaji;. HayKi, V, 2, 139—162, hvarest sär- skildt Amman klandras i nämnda hänsyn. 508. Sid. 87. Gmelin, ehuru god vän till Linné, antog ej dennes (utan Roys af Royer förbättrade) system, deri efterföljd af sin lärjunge Krascheninnikov (akademiker 1745 — 1755). Sam- tidigt gjorde sig Siegesbeck (akad. 1742 — 1748) beryktad genom sin antagonism mot botanikens store reformator (jf. ofvanf. n. 249) Och fick en sekundant i Gebenstreit (akad. 1749—1753. 1756 — 1759). Derföre ansågs äfven nödigt att i Summarium till N. Com. XV, 46 anmärka, det Laxman „descriptiones methodo Lin- neana tradidit". — I Pallas', Falcks, Giildenstädts och de öfrige resande botanisternes skrifter är Linnés system kommet till full ära, samt derefter i akademins samlingar. 41 309. Sid. 87. Se för Veronica pinna ta till n. 86; för Spi- raea altaiensis och Dracocephalum altaiense n. 179; för Robinia spinosissima och Trifolium dauricum n. 151. 310. Sid. 88. Dess synonymer äro flera; se Boehmer. 311. Sid. 88. C. H. Levin, Ett hundraårigt minnesblad, 1871, sid. 50. Jf. Allm. tidn. 1771, sid. 286. Om Laxmans kallelse se Bacmeister II, 225. 512. Sid. 89. F. 1739 i Taipalsaari, f 1811. Slutel. rysk lifmediker; af honom Descr. pestis quae a. 1770 in Iassia et 1771 in Moscua grassata est, Ptb. 1784, sidd. 238. Jf. Reise v. Ptb. nach d. Moldau 1770—1772 (af okänd förf.) i Buschings Mag. VII, 206. 230. 513. Sid. 89. Se Buschings Mag. VII, 212. Bacmeister, Russ. Bibi. I, 296. 514. Sid. 89. Kurze Beschr. v. Moldau etc. Ptb. 1770. 513. Sid. 90. Se Buschings Mag. VII, 208 och ofvan n. 301. 516. Sid. 90. Se om detta mynt: Leitzmann, Abriss e. Gesch. d. Miinzkunde, Erfurt 1828, s. 169, der dock Ladogura bör ändras till Sadogura; Schmieder, Handwörterb. d. ges. Miinz- kunde, Halle u. Berlin 1811; Chaudoir, Oöospime pyccKHx-L ÄeHen, I (1837), 201 f. II (1841), 194 f.; Reichels katalog s. 177. 178 etc; Schlözer, Miinzgesch. d. russ. Reichs, Göt- ting. 1791, s. 110, säger om Sadogura: „Diese Miinzstätte ist seit dem letztern Frieden eingegangen, und der Ort selbst nebst andern in der Moldau, ist unter Oestreich". 317—519. Sid. 90. Se Biisching, Mag. VII, 211 och bref- ven här nedan. 5%0. Sid. 91. Jf. Kgl. br. (1714|) till kammarkoll. om me- tallkanoners förmyntn. till plåtar, hos Stiernman, Sami. af K. br. etc. VI, 153. 5%1. Sid. 91. Se Bacmeister, Russ. Biblioth. I, 291, hvilken skrift kan anses för en officiös källa rörande petersb. akademin (jf. sid. 99). Här anges dock dagen för Laxmans af- resa till den 29 februari. Äfven enl. Bernoulli IV, 24 var Lax- mans uppdrag af alldeles privat natur. 522. Sid. 91. Såsom af det följ. synes (se brefvet 2T51773 på sid. 95), om Myospalax, hvars insändande han redan i bref 1770j% lofvat (jf. sid. 82), men då förglömt. 525. Sid. 9%. Aftryckes här ur Åbo tidn. för d. 10 ok- tob. 1773, helst denna årgång af bladet höra till dem, hvilka redan äro ganska sällsynta. Finnes ock i Schlözers Briefwechsel V, 25 if. 6 42 524. Sid. 95. Säkert skall hvarje ögonvitne erkänna, att beskrifningen af kela den då ännu så föga kända nejdens all- männa naturbeskaffenhet, både i sina superlativt beprisande och klandrande drag, är en trogen kopia af verkligheten. Hvem skulle väl, ens vid de sorgliga minnena af Karl XILs framfarna dagar, undgå att tjusas af Benders yppiga omgifningar långs Dnie- sters lummiga bugter? Hvem kan deremot från steppen kring det äfvenså historiska Ismail nedåt Donaus mynningar, helst om han ilat deröfver i solhet juli månad, medföra annat än intryck af död och förtvining? Och slutligen skall säkert ingen, som eger naturfriskt sinne, beträda det bland sina trädgårdar och vin- berg på vidgad flodstrand framblickande Akkerman med dess hvita, trefna boningar, utan att känna en längtan beslägtad med Lax- mans, mest dock om han tillika njutit svalkan och gästvänskapen under den schweiziska Schaba-kolonins i granskapet af staden doftande hinder. 525. Sid. 95. Hemtad ur skilda ms.samll. 526. Sid. 95. Af det följ. synes dock, att både afhandlin- gen och växterna framkommit. 527. Sid. 95. Om honom mera nedanför i kap. XVI. 528. Sid. 94. Se hans Briefwechsel, Götting. 1775, I, och Gjörvell i Nya lärda tidn. 1774, 311. Det öfriga ur mss. 529. Sid. 94. Jf. n. 266. — I den promemoria, Calonius tillsändt Porthan, läses om Laxman de felaktiga uppgifterna: „ Nå- gon tid har han haft en slags tillsyn öfver några ädlare berg- verk i södra delen af ryska riket. Sist (således 1774!) har han blifvit förordnad att hafva inspektion öfver myntet, som i Astra- kan blifvit inrättadt till arméns behof i det turkiska kriget. Om denna komission för honom ännu varar, är mig obekant. Eljest har jag från Petersb. (nml. af Lexell) begärt fullständig under- rättelse om hans senare öden, och torde jag innan kort kunna lemna om dem tillförlitlig upplysning". Att en förvexling af Ca- lonius blifvit begången är klart, då Laxman bl. a. aldrig haft någon befattning i Astrakan. Må hända tänkte Calonius på den- nes färd 1770 nedåt Zaritzin. 550. Sid. 94. I Flora rossica II (1788), 110, hvaraf sy- nes, att växten är enahanda med Gentiana uniflora (jf. n. 179), ehuru betydligt mindre än den sibiriska. 551. Sid. 95. Se derom Bernoulli, Reisen, V, 153. 552. Sid. 95. Enligt Bacmeister I, 250 återkom Laxman d. 4 januari. 555. Sid. 95. Äfven genom andre stötte han på, ty Kiör- ning skref 1773 2 ^ till Vargentin: „ Ifrån prof. Laxman har 43 jag den äran att dess vördsamma helsning anmäla. Han berättar sig förlidet år hafva till kgl. vet. ak. inskickat en afhandl. om hvars framkomst o. ytterligare öden han åstundade blifva förstän- digad. Han vet ännu ej om den blifvit införd uti akad. hand- lingar och, i fall det ej skedt, när han af denna förmån får smickra sig". 554. Sid. 95. Laxman anspelar härmed trol. på den guld- fabrikör, hvarom nedanf. sid. 120. 555. Sid. 95. Baron Dan. Tilas afled 1772 och är be- kant genom flera mineralogiska arbeten, bl. a. sitt Utkast till Sveriges mineralhistoria 1765, som af Beckmann öfversattes till tyska 1767. 556. Sid. 96. Falcks afsigt blef sedermera så till vida ändrad, att han öfver Astrakan for till baden vid Terek och deri- från återvände till Kasan, der han följande år afled. — Lepechin rysk akademiker. 557. Sid. 96. Jf. sid. 114 m. fl. 558. Sid. 96. Jf. sid. 30 m. fl. ställen. 559. Sid. 96. Till brefvct hör följande „Verzeichniss der Mineralien. N:o 1: Gewachsen Gold in einem mit Quarz ver- mischten ocherhaften Eisenerze aus der Goldgrube Beresowskoi, 15 Werst von Catharinenburg im Uralischen Gebiirge. 2: Ge- wachsen Silber von haarichter Gestalt mit Spath und Krystallen von Glaserz, meist wassergrun durchdrungen ohne Sahlband, von dem Schlangenberge (Smeinogorskoi Rudnik) im Altaischen Erz- gebirge, 35 Werst von Kolywan. Das Stuck ist eine Schwarte aus der Kluft ohne Hangendes und Liegendes. 3: Eben solches Haarsilber auf drusichten Gesteine mit dem hornsteinichten Sahl- bande aus dem Liegenden, ibidem. 4: Gewachsen Silber in blättriger Gestalt, in einem schwärzlich bläulichen Hornstein mit etwas molkichten Spath, Gelf und taubenhalsfarbigen Weissgiilden durchdrungen, ibidem. 5: Gewachsen Silber auf einem molkich- ten, hin und wieder von eingedrungenen Glaserz stahlgrau ge- wordenen Hornstein, ohne Sahlband, ibidem aus dem Andreas Örte. 6: Glaserz in den Trummern einer Hornstein-Niere ein- gedrungen mit etwas Spath, mit einem wappichten Hute, ibidem. Diese Nieren liegen in dem Stockwerke von eiförmiger und läng- licher Gestalt, in einer mergelhaften zur Verhärtung an der Luft sehr geneigten Erde, die der Bergmann Wapp nennet. 7: Glas- erz in zertrummten Hornstein eingedrungen, sehr goldhaltig, be- sonders wo der rothe Ocher sich zeiget, ibidem von den obern Gegenden des Berges. 8: Glaserz mit einem matt zinober-röth- lichen, ocherhaften, sehr giildischen Gemenge in Spath, aus einem grossen Stockwerke am Tage, ibidem. 9: Eben dergleichen 44 Bergart, Erz und Gemenge, nur mehr drusicht und mit zarten Blei- spath-krystallchen, ibidem. 10: Weissgulden mit Gelf in den mit Spath belegten Triimmerchen des Hornsteins eingedrungen, ibidem aus Archangelskoi Gesenk. 11: Taubenhalsfarbigcs derbes Weiss- gulden mit dem hornsteinichten Sahlbande, ibidem aus dem Quer- schlage Streschna. 12: Weissgulden mit Gelf und etwas Blei- glanz an einer Hornstein-Niere, fast iiber und uber mit einem wappichten Hute, ibidem aus Siwernie Raboti, in den Gegenden des Podrijadnoi Stollens. 13: Eben solche Erzarten in einem ganz zertriimmerten und mit Spath durchgeschossenen Hornstein, etwas verwittert, von den oberen Gegenden des Schachtes N:o 2, ibidem. 14: Weissgulden mit Gelf und Quarz-Erzstalldrusen(?), mit dem hornsteinicliten Sahlbande aus dem Liegenden, in welchem Gelf und Blende, die phosphoreschirt, eingedrungen, ibidem aus der Tiefe. 15: Weissgulden, verwittertes in Wapp, aus einer Kluft ohne Sahlband, aus dem Johannis-Stollen. 16: Gelf mit zartem Bleiglanz drusicht gewachsen ohne Sahlband, aus den Gegenden des vierten Lichtloches ibidem. 17: Phosphoreschirende, zinkische, silberhaltige Blende mit Gelf eingesprengt ohne Sahlband, aus Blagowestchenskoi Gesenk ibidem. 18: Krystallinisches Kupfer- glas (8-edrum : Trigonis 8), aus der Nicolaus-Grube am Flusse Uba, 60 Werste von Schlangenberge und 50 von der Miindung des Flusses Irtisch, oben am Tage. 19: Gewachsen Kupfer in einer mergelichten Erde, aus Gumiäschinskoi Grube des Raths Herrn Turtschiarninovs, 50 Werst von Catharinenburg im uralischen Gebiirge. 20: Rothes Kupferglas, derb und fein krystallinisch mit strahlichten Berggriin, ibidem. 21: Eben solches derbes, etwas mehr ins bläuliche fallendes Kupferglas mit Kupfergrtin und einer sehr feinen mergelichten Erde, ibidem. 22: Braunes krystalli- nisches Kupferglas, in einer sehr eisen-ocherichter Erde, ibidem. 23: Noch braunres, derbes, sehr eisenschiissiges Kupferglas öder Lebererz mit krystallinischen und strahlichten Berggrtin, ibidem. 24: Blättrichtes Kupferglas mit Berggriin und einem quarzigten Sahlbande, ibidem. 25: Stalactitisches Berg- und Kupfergriin aus vielfarbigen Schalen ganz derb tibereinandergewachsen, ibidem. 26: Nierenförmiges Kupfergriin, auch stalactitisch gewachsen, ibi- dem. 27: Derbes Berg- und Kupfergriin von verschiedener Zu- sammenfiigung und Farbenmischung, ibidem. 28: Derbes Berg- grtin mit einer glasartigen Erde, ibidem. 29: Krystallinisches Berggriin mit einem blutsteinartigen Eisenerze, ibidem. 30: Eben solches Eisenerz, schwärzlicher von Farbe, mit Drusen und etwas strahlichten Berggriin, ibidem. 31: Ein Stiick Asbest, eben da- her. 32: Quarz mit krystallinischen rothen Bleispath, aus Be- 45 resowskoi Goldgrube, 15 Werst von Catharincnburg. 33: Blei- spath, und Blei-ocher aus Sehlangcnberge, goldbaltig. 540. Sid. 97. Sid. 66. 76. — Äfven Pallas och Laxman hade för sina behof anlagt dylika trädgårdar; jf. St. Ptb. Jour- nal 1776 för april och Beckmann, Phys. Bibi. X, 364. 541. Sid. 97. Del XXXIV, för 1773, april — juni häftet, sid. 133 — 139; på tyska i Abhandll. d. schwed. Acad. XXXV, 126 — 130. Om denna uppsats och dess föremål se n. 106 etc. samt Pallas Zoogr. I, 159, och „,HaypCK. Myospalax Laxm." af Tzerski, i Bullet. des Naturalistes de .Moscou 1873, sid. 430—433. 54%. Sid. 97. Se om Gentiana grandiflora och Sibbaldia altaica n. 179 samt om Ornithogalum unifloi'um, Ornithogahmi altaicum, Polygonum sibiricum och Ranuncidus altaicns n. 86. 179. 233. 545. Sid. 97. N. Com. XVIII pro anno 1773, p. 526— 534. Anmäld af Bacmeister, Russ. Bibi. III (1775), 115. 544. Sid. 97. På ryska: „0 noCEBt ApeBecHtixi, ceMflHt B'L CBBepHMXX CTpaHaxi»" i TpyAH, *L XXVII, 1774 majhäftet, s. 125 — 168; på tyska i Auswahl ökon. Abhandll. II (1791), 1 — 32, beledsagad af följ. not: „Dieser sehr practische Aufsatz von einem ungenannten Verf. erhielt den besondern Beyfall der fr. ökon. Ges. und steht im 27:sten Theil ihrer Werke". För- fattaren igenkännes lätt både på stil och innehåll, men är dess- utom nämnd under den ryska bearbetningen. Så mycket besyn- nerligare är följande yttrande på sid. 4: „Man hat mir so gar sägen wollen, dass man schon eine Bergwerksanlagc in einem ent- fernten Theile d. russ. Reichs von einem sonst vortheilhaften Örte nach einem andern wegen Holzmangcl hat verlegen miissen" (h var- till liksom i redaktionens namn noten: „In diesem Falle waren schon verschiedenc sibir. Huttenwerke, und bald werden es mehrere seyn"). 545. Sid. 99. Bd. XI, 456; jf. Y^ien. 3an. Hmii. AKaÄ. H. no I ii III otä^Jib. T. I, BBe^. LXXVI. 546. Sid. 99. Bd. I o. II utkommo i Petersb. 1775. Om- fatta blott tiden fr. 1772, efter skilsmessan fr. Falck. Om Lax- man i „Vorrede". 547. Sid. 99. Jf. n. 162. Icke heller i sin Beschr. III, 78 f., vid tal om Turka, nämner Georgi Laxman. 548. Sid. 99. Jf. till n. 233. 549. Sid. 100. Så anmärkes s. 235 vid frågan om Finns sylvestris: „Er ist einer mit von den allervortrefflichsten Blutrei- nigungen, und macht den mehresten Kräutersaften der Apotheken den Vorzug streitig"; s. 259: „Die Bogen der Tungusen sind die vortrefflichsten. Sie schiessen zweimal so weit wie die burä- tischen, und sind so steif, dass ein Burat sehr selten im Stande ist einen tungusischen Bogen zu spännen"; s. 268: „Auf dem Thee- 46 kastlein kömmt die Nikanische öder eigentliche Chinesische Schrift vor, und die Mandschuische nur zufälligerweise höchst selten, wenn etwas, in Urga öder einem andern in der Mogolei belege- nen Grenzort, angezeichnet wird"; s. 335 vid stället „Von der Gorbitscha an macht die Schilka die Grenze der Jakuten" an- märker L. : „Nicht so sebr Jakuten, als der Chineser, deren Ge- biet von bier anfängt"; s. 336, i st. f. ,,Sardoliche" skrifver L. „Karmiole, Onyxe und andre hornsteinartige Fluss-steine". 330. Sid. 400. Nml. i edit. af Falcks Beiträge etc. 351. Sid. 100. Han berättar sjelf derom i en not till Falcks Beitr. 552. Sid. 101. Se Gjörvell, N. lärda tidn. 1774, s. 367; Bernoulli, Reisen V, 153; Hist. des Découvertes I, 12, som ci- terar Buscbings Wöchentl. Nachr. 1775 p. 110 f. Georgi skrif- ver i Vorr. till Falcks Beitr. I, 5: „Im Anfange 1774 Jahres iibergab die K. Akad. d. Wiss. die Falckiscben Pappiere, Pflan- zen u. Insekten dem dermaligen Akademiker Laxman, der die Ausarbeitung der Bescbreibung der Reise des Herrn Falcks zwar gern tibernabm, aber als er 1780 von der Akademie zum Ner- tschinskischen Bergetat ging, damit noch keinen Anfang gemacht hatte. Nacb dem Herrn Hofrath Laxman trug die K. Akademie mir diese Ausarbeitung auf. Die Pflanzensammlung gestand nur noch in einigen wenigen Bunden; die Insekten hatten ihre Nut- zung hierbei nicht erwartet", samt i Vorr. till Bd. III: „Es wat einmahl das Schicksal des seel. Falcks, dass ibm seine Reise- kollegen mit Bekanntmachung neuer Naturalien meistens zuvor- gekommen, und wie von Pflanzen, so sind auch von seiuer In- sectsammlung nur wenige traurige Uberreste". Detta torde väl närmast vara rigtadt mot Laxman, men framdeles, då Georgi sjelf vunnit en säkrare ställning, förebrådde han ock Pallas, att denne utbredde sig öfver de öfrige resandenes gebit „und ihre Erndten kärglicher machte"; Beschr. I, 65. Jf. Bacmeister XI, 41. 5So. Sid. 101. 1775|y jan. till Vargentin: „ Falcks skrifter äro ankomne och öfverlemnade till Laxman, men derom har varit en ganska häftig debatte vid akademin, uti hvilken jag kanske för långt, åtminstone med för mycken hetta, tagit del. Det är bekant, att efter Falcks egen begäran, en apotekare vid namn Georgi ifrån Stendal blef antagen vid akademin, på det han skulle följa Falck på dess resor. Knapt hade denne Georgi följt Falck ett år, förr än kolleg.rådet Muller framkom med det för- slaget, att Falck skulle återkallas och Georgi stöta till prof. Pal- las' expedition, oaktadt de föreställningar Laxman, jag och ännu en af ledamöterne gjorde emot Falcks återkallande gick detta förslag likväl i sin fulla verkställighet. Då sade någon, som 47 kände Pallas, det han förmodade att denna sak emellan Pallas och Georgi kunde vara anlagd, och att de nytjat Muller till att bringa den å hane. Jag för min del hade ej anledning att tro detta om dem, och finner att det är billigt och kristligt att tänka, det Georgi emot sin välgerningsman icke kunnat utöfva denna svarta otacksamhet. Icke dess mindre vet jag det visst också af Georgis egna bref, att Falck mycket misstänkte hans uppriktig- het, jag tror altså efter min fulla öfvertygelse, att Falck allra minst önskat, det hans papper skulle öfverlemnas åt Georgi. Lik- väl blef dertill ett försök gjordt efter Georgis ankomst hit, ehuru- väl Laxman då redan hade blifvit utnämd att öfverse dessa pap- per, och det försöket var så konstigt tillstäldt, att om icke jag gjort någon uppmärksamhet deröfver, hade Georgi säkert kunnat praktisera till sig alla dessa papper, utan att någon menniska vetat deraf. Det blefve för vidlyftigt att nämna om hela till- ställningen af denna cabale, som blifvit anlagd emellan Pallas, Georgi och unge prof. Euler. Jag bör endast nämna, det jag ej härvid följt någon annan grundsats än kärleken till mig sjelf; jag har nämligen så handlat emot Falck, som jag önskade, att man handlade emot mig efter min död, och jag förmodar, att detta mitt hopp ej skall vara förgäfves. Låt vara att Georgi är oskyldig till den misstanke Falck haft om honom; nog af att andre veta, att Georgi trott sig hafva förlorat Falcks vänskap. Jag kan icke annat finna, än att Georgi genom detta försök på ett grufligt sätt insulterat Falcks minne". — Malte-Brun (Pre- cis III, 411) kallar Falck „savant respectable, victime des in- trigues et de la jolousie". 354. Sid. 101. Bd. I— III, Petersb. 1785—86, 4:o med kartor och kopparstick. 355. Sid. 101. Se Forskåls lefnad i mina Strödda blad I, 30. 356. Sid. 104. Baron Karl Ribbing, öfverste, sedermera generalmajor och landshöfding i Nylands och Tavastehus län, f i Petersburg 1773], der hans eftertr. blef baron F. v. Nolcken (1774—1788). 357. Sid. 104. Råkade i fångenskap hos Chaitakerchanen och dog derunder i Achmetkend 17742/. 358. Sid. 105. Hans resa utg. med företal af Pallas, i Petersb. I år 1770, II 1774, III 1774, IV 1784, 4:o. 359. Sid. 105. Jf. ofvan sid. 88. 360. -Sid. 105. Gustaf, förtjent mineralog, slutl. bergsråd, f. 1738 f 1813. 361. Sid. 105. Möjligt dock, att Gmelin före sin afresa i juni 1770 från Astrakan, kring nejden af Zaritzin och Volga sam- 48 m anträffat med Laxnian (jf. ofvan n. 329), ehuru ingendera näm- ner derom. 562. Sid. 105. Han säger i Mém. de l'Ac. de S:t Pet. VI, 492: „Hanc ex Kubiacearum familia plantam elegantissimam a Gmelino Laxmannia fasciculata dictam, in ejus hereditate bota- nica saepius videre mini contigit; — sed ob analogiam plantae nostrae cum Crucianellis maximam ab harum tribu eam dissociare non ausus sum, etsi staminum numerus, ceteroquin in pluribus Crucianellae speciebus quinus, omnibusque non unguiculatus se- junctionem suadere videantur". Vidare derom De Candolle, Prodr. IV, 587, som citerar: ex Spreng. I p. 99. Andra genera Lax- manni se nedan. 565. Sid. 106. N. Com. XIX, 482—496 och Summar. p. 57; anm. af Bacmeister IV, 59 — 64 och Crell, Chem. Annalen I, 275 ff. 564. Sid. 106. Denne kallas „insignis ille metallurgus, cui omnem auri argentique culturam Kolyvanensem debemus"; jf. ofvan s. 20. Samma förtjenster tilldelas tvärt om Leube af Pallas, Falck m. fl. 565. Sid. 107. „Cepe(5pjraaa poronaii py^,a, xnmmecKiiMn OHöTaMn nscjriÄOnaHHafl n onncaHiiaa". C. II. npn Hnn. AKa.ii,. H. 1775, 8:o, sidd. XVI 22. Anm. af Bacmeister IV, 249— 252. Bernoulli, Reisen IV, 26. 566. Sid. 107. I Examen chymique de differentes sub- stances minerales, Paris 1769. Äfven på tyska, se Beckmann, Phys. Bibi. VI (1775), 147. 567. Sid. 107. De i texten afsedde förff. äro: Lommer, Abh. v. Hornerze, Lpzg 1774 (jf. Beckmann VII, 381); Woulfe, Experiments etc. Lond. 1777 (på tyska jf. Beckmann IX, 89); Klaproth, Analyse des Hornerzes, i Berl. Akad. Abhandll. pro 1788 et 89, s. 21 f.. samt Beitr. zur chem. Kenntn. d. Mineral- körper, Posen u. Berl. Bd. I (1795), 127 ff.; Gmelin, Gesch. d. Chemie III (1799), 397. 591. 676; Reuss, Lehrb. d. Mineralogie II (1803), 3, 330; Hochheimer II, 18; Kobell, Gesch. d. Mi- neralogie, Miinch. 1864, s. 578. 574; Leonhardi ed. af Macquets Chym. Wörterb. VI (1790), 116. 119; m. fl. 568. Sid. 108. Data till Holmbergs biografi (antecknade dels efter de papper han jemte sitt bibliotek testamenterat till Borgå gymnasi bibliotek, dels efter petersburgska akademins och andra handlingar) äro vidare följande: 1774 3F° Laxman mot Holm- berg, se följ. not. — 1774f komissionens resolution, anf. st. — 1774^ juli skrifver Lexell till Bergius: „Den lilla samling af örter, som jag för någon tid sedan skickade med skepparen Olof Gunnarsson under sekreteraren Vargentins adress, hoppas jag nu 49 vara kommen hr professoren till hända; om den samma innehål- ler något nytt, som hr prof. ännu ej haft del af genom prof. Laxman, skulle det mycket fägna mig, hvilket jag dock föga vå- gar hoppas. Till dessa örters samlande har laboratorn vid aka- demins kemiska laboratorium hr Holmberg, som är Svensk och af hederligt tänkesätt, behagat låna mig sitt biträde; hvarföre jag ock nu får den äran honom hos hr prof. på det bästa re- kommendera, i synnerhet som han nu anmält sig såsom sökande till en apotekare syssla, hvilken efter berättelse på Sveaborgs fästning skall inrättas. Förmodligen kommer denna syssla genom kongl. kollegium medikum att besättas, och i det fallet vågar jag anhålla, att hr prof. hafver Holmberg uti benägen åtanke, såsom en frånvarande landsman, hvilken i alla afseenden förtjenar att åter blifva etablerad inom fäderneslandet. Efter den berättelse Holmbergs komissionär gifvit honom, skulle ansökan ingifvas till general Sparre såsom chef på Sveaborgs fästning, hvilket ock Holmberg gjort, men om detta var rätta touren vet jag icke, ej heller har Holmberg sedermera om ett eller annat fått någon un- derrättelse. Jag vågar derföre anhålla, att herr prof. ville benä- get underrätta mig om denna lägenhet samt vilkoren dervid, om näml. apotekaren kommer att anlägga apoteket för kronans räk- ning och allenast undfår en viss lön, eller om han skall anlägga det för egen räkning och om, i detta senare fallet, han undfår något förskott af kronan eller icke". — 177 4-%$ Holmberg skild från laboratorsbefattningen vid akad. i Petersb. — 7774276 attest af Laxman i not 370. — 7774^f aug. prestbetyg för Holmberg af svenske pastorn Isak Hougberg i Petersb. — I774\^ aug. öp- pet betyg af Lexell åt Holmberg, här ofvan i texten. — 4774-^g bref från v. Kiörning till Vargentin, här ofvan i texten. — 7774T3? okt. skrifver Lexell till Vargentin: „ Jag skulle ej tro, att Holm- berg är i Stockholm. Han reste väl till baka, men ärnade först stanna i Nyland hos sine bröder, i synnerhet den som är vice borgmästare i Borgå". — 1776^ april skrifver Lexell till Var- gentin: „Holmberg, som nu laborerar i Abo, har bedt mig re- kommendera sig hos kansler till lön". — 777tf§ testimonium af P. A. Gadd för Holmberg. — 17762^ H. anstäld som bränneri- mästare i Uleå. — 1776 y .^ skrifver Lexell till Vargentin : „Om H. kan bli employerad vid bränvinsbrännerierna, lönar det väl sig bättre än att vara laborator". ■ — 4779\? läses i Gjörvells Nya lärda tidn., att IL, som efter återkomsten från Petersburg erbju- dit hemlandet sina tjenster, egde „de bästa vitnesbörd så ifrån petersburgska akademin som herrar professorer Lexell och Lax- man". — 777 9 JB5 H. utnämnd e. o. adjunkt i „ Kemin, docimasti- 50 ken, farmaceutiken och proberkonsten" vid Åbo akademi med lön af 133 rdr IG sk. från kungens kassa, enligt fullmagt af kansler grefve U. Scheffer. — 1779?% skrifver P. A. Gadd till Vargentin: ... „Af kansler liar jag i flera år haft löfte att få en laborant i kemin med någon viss lön på stat till hjelp. Jag korresponderade med en snäll man, mag. Afzelius på Up- sala, hvilken prof. Bergman lemnar godt vitsord, att komma hit och bli engagerad vid laboratorium chemicum, och han finner sig nöjd dermed; men under alt detta, så varder en afskedad bränmästare ifrån Uleå kronobränneriet, hvilken någon tid varit i Petersburg förut, af kongl. mjt förordnad till kemie adjunkt härstädes, ehuru han är en stor slarf till sin conduite och den största idiot i vetenskapen. I anseende till vissa gjorda tjenster i politiskt sqvaller, som ryktet förmäler han deltagit uti i Pe- tersburg, har denne man kommit i så stor åtanke, att han der- jemte fått 2400 dalers lön. Det har varit på väg, att han skulle tvingas på bergskollegium, men de förekommo det i god tid. Vår gode kansler har ock protesterat, men under hans sjuklighet blef dock genom hr Fredenheim han vräkt på mig. Ack! om jag fått en kunnig karl med 2400 d:r i lön. Hvad kan göras med en ostadig och okunnig, hvilken prostituerar mig och veten- skapen?" — 478Q& skrifver Lexell till Gadd: „Att Holmberg skulle blifva adjunkt i Åbo var mig ganska oförmodadt, men ännu mer, att jag något dertill kunnat bidraga genom ett betyg, jag gaf honom vid min afresa ifrån Petersburg, hvilket jag endast gjorde af öfvertygelse om den obilliga medfart han af Laxman måste lida. Men att detta betyg skulle kunna nytjas som ett bevis om hans kemiska insigter, hade jag aldrig trott. . . . Jag undrar mest på kongl. sekreteraren Fredenheim, som efter Holmbergs berät- telse bidragit det mesta till denna befordran, att han kunnat så mycket misstaga sig om detta betyg. Jag har mycken vänskap för Holmberg, men om han varit min bror, hade jag efter öfver- tygelse, om jag blifvit befrågad, aldrig kunnat styrka till en så- dan befordran för honom. Det var ock af honom sjelf ganska dåraktigt handladt, att lemna den goda syssla han hade i Uleå, och som kunde vara lämplig efter hans insigter, för att gå till Åbo, der han aldrig kan, åtminstone ej bör, komma längre för sina svaga insigters skuld. Det hade han sjelf bort inse — — ingen heder åt Fredenheim". — 4784 efter Bergmans död i Up- sala sökte H. hans tjenst och rättighet, som han ock erhöll, att speciminera utan praeses. — 77S4| skrifver Porthan till erkebisk. Mennander (Fredenheims far!): „Här säges, att utom kemie ad- junkten Boring och magister Gadolin, jemväl vår adjunkt Holm- berg sökt kemie professionen i Upsala; det vore väl skamligt af 51 en förlupen apotekaregesäll och en så komplett ignorant". — I792'2f. H. blir e. o. kemie professor i Åbo (jf. konsist. prot. 1793 V § 4). — 1795 mars— maj, H. på Laxmans rekommen- dation, storfurstlig hofapotekare i Gatschina vid Petersburg, icke deremot, såsom äfven uppgifves, professor i farmaci vid medici- nalanstalten derstädes (jf. nedan, samt k:i prot. 1795 y § 5). — 1795 återvändt till Åbo. — 1804^ H. inlemnat en nådes- ansökan af okändt innehåll till „ ryska kejsarinnan". — ■ 4805% H. korresp. ledamot af ekonom, sällsk. i Petersburg. — /87J| H. dog i Åbo. Har författat en uppsats „Om bästa sättet att bränna bränvin", af ekon. sällsk. i Petersb. belönad med silfvermedalj och 1799 införd i sällskapets handlingar, samt dessutom smärre afhandll. i svenska vetenskaps akademins handll. och (om salpe- ter?) i finska hushållningssälskapets journal; yttermera finnes af honom i handskrift rätt komiska dagboksanteckningar öfver hans resa till och vistelse i Petersburg 1795 (hvarur nedanför några utdrag). 569. Sid. 109. Så lydande: „An die Kommission der kai- serl. Akademie der Wissenschaften Eapport. Als ich den Labo- rator Holmberg der Kommission vorstelte, versprach er allén Fleiss und Gehorsam. Ich merkte aber schon im ersten Jahre, dass er sein Versprechen schlecht hielt und im Herumlaufen weit mehre- ren Eifer zeigte, als in der Verrichtung seiner Geschäfte. Unter- dessen ertrug ich manche Nachlässigkeiten mit Geduld und er- theilte ihm die gehörige Wahrnungen. Diese letzten anderthalb Jahren ist er vom Tag zu Tag schlimmer geworden und hat sich zu allén gegebenen Ermahnungen ganz frech und muthwillig be- zeigt, als wenn ers mir zum Trotz machte. Er hat also länge nichts gethan, ich känn ihm auch nichts anvertrauen, weil ers durch Nachlässigkeit verdirbt. Auch ist er zu seinen eigentlichen Verrichtungen ungeschickt, weil er in drey Jahren gar nicht Rus- sisch und höchst wenig Deutsch gelernt hat. Dazu giebt er durch seine grobe Auffuhrung fast täglich Anlass zum Verdruss. Da ich nun durch einen so nachlässigen Menschen in meinen Ge- schäften ungemein zuriickgesetzt werde, indem ich selber auch seine Geschäfte verrichten muss und also viele Zeit, besonders bei dem jetzigen Collegio Chymico unnutze verliere, so finde ich mich genöthigt solches der Kommission zu melden, und bitte mich von diesem faulen, groben und undankbaren Menschen zu befreyen. Ich gestehe, dass nur durch seine Nachlässigkeit schon viele Ver- suche verdorben worden sind und zu meinem grossen Leidwe- sen manchmal solche, die ich wegen Mangel an seltenen Na- turalien nicht wiederhohlen känn. Den 30 Junii 1774. E. Laxmann". — Resolution: . . . ^OTpiniiiTB (ToJTMÖepra) ott> AKa- 52 jHeMiii, BH^aBi. eaiy no ^hl ero OTpiineHia 3acjiysKeHoe JKa- jiOBaHte". 570. Sid. 111. Af innehåll: ,,Dem, bey dem chymischen Laboratorio der kaiserl. Akademie der Wissenschaften, etwas iiber drey Jahre als Laborator im Diensten gestandenen, Herrn Michael Holmberg, habe auf sein Veriangen folgendes, znm wohl- verdienten Zeugniss, zu ertheilen nicht ermangeln können: dass derselbe nicht nur in der medicinischen Chymie und Ar te phar- macentica, sondern anch in der Chymia physica iiberhaupt und in der Metallurgie insonderheit, hiibsche Kenntnisse und Fähig- keiten besitzet, und also mehr, wie die gewöhnlichen Beflissenen der Apothekerkunst, beydes bey Apotheken und den eigentlichen chymischen Laboratorien, recht sehr zu gebrauchen ist. Zu mehre- rer Gewissheit habe dieses mit der eigenhändigen Unterschrift meines Naraens und Beydruckung meines Insiegels bestätigen wol- len. S:t Petersburg den 26 Julii 1774. Academicus E. Lax- mann". (L. S.) 571. Sid. 111. Se deras bref i noten 368. 57%. Sid. 112. Jf. not. 33 och flerstädes. 575. Sid. 115. Han talar sjelf derom i sin PascyjE^eHie o ceJiHTpi (i ekon. sällsk. Tpy^M 1798, LII, 251 ff.). Vattnet steg den 10 spt. 1777 tio fot öfver dess vanl. stånd. 574. Sid. 115. Jf. n. 331. Bernoulli IV, 25 f. samt n. 108, 214 m. fl. 575. Sid. 115. Se hans bref 17761% här nedan och leda- motsförteckn. öfver det berlinska sällskap, som citeras i n. 396. Om inrättningen: Hupel, Ub. Ingermanl. och Statsverf. I, 652. 576. Sid. 1/4. Slutes deraf, att hans samlingar vid hans bortresa der förvarades; jf. N. Act. III, 11. 577. Sid, 1/4. Eotermund III, 25. Bacmeister II, 153. IV, 659. Bernoulli IV, 25. — Laxman föreläste ännu 1779; se Bacmeister VI, 110. 308, samt honom sjelf här i n. (369). 405. Senare (1784) blefvo föreläsarne aflönade; se Bacmeister VI, 524. Busse, Journ. v. Russl. I, 416. 417. N. Act. VII, 4. VIII, 8. XIII, 43. 578. Sid. 111. Jf. i n. 405 och brefvet 17942g2 här nedan. 579. Sid. Ho. I bref till Vargentin 1777 3^ (ett besynner- ligt skriffel i dagteckningen!). Årsdagen firades 1725 — 75 all- tid den 27 dec, men sedan 1776 d. 29 dec, då kejsarinnan för att sjelf kunna närvara sköt upp dagen; Pekarski XXXIX. Jf. med Lexells privata de offentliga festbeskrifningarna af Bacmei- ster IV, 454 och i S:t Pet, Journ. Bd. III, 373. 580. Sid. US. Till år 1730, med forts, till år 1743 af Stritter; ms. om 200 ark, eges af akademin i flera exemplar. 53 Jf. derom Biischings biogr. öfvcr Muller, s. 98 f. 155, samt Pe- karski I, 397 f. 428 f. o8l. Sid. 116. Om Gustafs resa se Seliinkels Minnen I, 381 ff. J. Gröt, i den intressanta uppsatsen EKarepima II 0 FycTaBfc III (^peBHan ii IIoBaii Poccia As 2, p. 105 — 129). Om hans besök i akademin, dess Acta I, 1, 3 ff. Bacmeister IV, 659. V, 161. Reimers I, 310. Gröt, s. 113. Brcfvet från Drottningholm 1777\8, Acta I, 2, 6. 582. Sid. 116. Lexell till Vargentin 1777 V4. . . . „Vid det tillfället, att första nyheten om H. M. konungens i Sverige hit- resa ankom, hade någon hos vår direktör bragt det i förslag, att då konungen hedrade akademin med sitt besök, jag något skulle föreläsa om denna märkeliga komet (1770 års), och detta förslag vann då direktörens bifall, men sedermera lärer han funnit, att detta ämne ej var nog intressant, det blef altså ändradt och prof. Pallas fick den hedern att läsa öfver ett i sjelfva verket mycket intressant ämne ; men han las så sagta, att ingen hörde något af denna föreläsning. Vår direktör las ock upp ett mycket grant och sirligt tal, hvilket jag nästa vecka med fartygen skall skicka, emellertid kan det fås af hr arkiatern Dahlberg. Han gjorde mig ock i samma tal den oväntade hedern att nämna mig med mycket beröm, förmodeligen att dermedelst såsom en fullkomlig hofman göra sig behagelig hos den person han talade för, ty eljest tycker jag mig temligen väl kunna inse, att hr Domaschnev har just så mycken vänskap för mig som jag kan hafva högakt- ning för honom. Arkiatern Dahlberg lofvade vid ankomsten till Stockholm bringa honom i förslag till ledamot af svenska veten- skapsakademin; jag glömde då att säga arkiatern, det jag hop- pades, att akademin omedelbarligen ville upptaga honom äfven som det skett med prins Kurakin, utan att afbida den tiden, som lagarne föreskrifva, åtminstone blir det hr Domaschnev ju ange- nämare desto snarare denna höfligheten visas honom. Han har den svagheten att ega en sjelfkärlek och ärelystnad utom all höfva; icke nöjd med att hafva fått Vasa orden, ville han dertill hafva Svärdsorden, hvilken honom dock blef afslagen. I anled- ning af K. Mjt:s besök i akademin hade han den nåden att låta utdela guldmedaljer till trenne af dess ledamöter, näml. gamle prof. Euler, prof. Pallas och mig. Ehuru angenämt det kan vara för mig att hafva fått detta tecken af min konungs nåd, tillstår jag dock, att jag nästan så gerna varit det förutan, emedan jag ser, att flere af mina medbröder tro, det jag på en sådan heder ej hade mera anspråk än de. För att tillstå sanningen, måste jag ock erkänna, att ingen annan grund kan finnas, hvarföre jag af denna nåd blifvit delaktig, än den, att jag har den förmån att 54 vara född H. Mjts:s undersåte. Ett litet missförstånd af baron Nolken och oförsigtighet af mig har ock gifvit någon anledning till denna jalousie. Samma dag konungen var i akademin, be- rättade baron Nolken, att han hade med sig 4 medaljer, som skulle utdelas till dem, som voro ledamöter af svenska veten- skapsakademin. Jag sade då honom, att vi voro 5 ledamöter af svenska vetenskapsakademin, samt att det icke är prof. Euler den äldre, utan sonen, som är ledamot. Han behöll då medaljerne tillbakars, så mycket mer, som der vore 2 af dem slagne öfver revolutionen, hvilka allenast kunde utdelas åt svenske undersåtare. Baron Nolken hade trott att Lax man var född svensk under- såte. Som jag då trodde, att det skulle blifva vid den första desseinen hade jag den oförsigtigheten att säga något derom åt Lax man, men bad honom likväl ej vidare tala derom; det han dock icke gjort. Sedermera ändrade konungen sin dessein, dels för gamle Eulers skull, som han i synnerhet ville visa sin ynnest emot, dels ock för det ej tillgång var på andra medaljer, än de som blifvit slagna öfver revolutionen. Sedan nu det blifvit be- kant om den första desseinen, har jag märkt något missnöje hos dem som gjort sig beredde att få denna present, och en af dem har alldeles frågat mig derom, hvartill jag svarade, att det var ogrundadt, att alle ledamöterne af svenska vetenskapsakademin skulle få medaljer. Det var mitt fel, att jag berättade derom för Laxman, ty eljest hade ingen menniska vetat derom något, och nu kunna de kanske tro, att på min anstiftan alt blifvit om- ändradt, hvilket jag dock ej frågar efter". — Ville Lexell an- tyda att Laxman fikat att få medaljerna, så tog han miste, ty denne egde dem redan förut; jf. n. 394. 585. Sid. 117. Det blef ej af; se till året 1785 £. caecutiens. 584. Sid. 117. I akademins Tableau générale p. 443 sä- ges orätt att Bergius blef ledamot först d. 29 dec. 1777. 585. Sid. 118. Således begagnade Bergius nya stilen, men Laxman den gamla, hvilket redan förut kunnat anmärkas. 586. Sid. 11S. Såvidt kändt är, upphörde oaktadt detta „innan kort" Laxmans och Bergii brefvexling ända tills 1784. — I Pallas bref till Bergius 177626?, 2T9, 1778JJ aug. samt Bergii till Pallas 1777 V, 1778ff talas blott i förbig. om Laxman. 587. Sid. 118. Se t. ex. hans 1776 — 1778 utgifna Rön o. anm. om utländska växter försökte i finska klimatet, I, 10. 16. 19. o II, 8. 10. 14. III, 4. 5. 9. 10. 13. Af Laxman egde univ. i Åbo i sina odlingar Veronica sibirica, longifolia, incana och multifida, Av ena sibirica, Cornus daurica, Anabasis foliosa, Rheimi palmatum etc, Sophora lupinoides, Amygdalus tartarica, Pyrus 55 baccata, Baertsia pallida, Pedicularis tristis, Anthirrinum alpinum, Dodartia orientalis, Cymbaria daurica, etc. 588. Sid. 119. Reisen V, 24—27. 589. Sid. 120. Jf. ofvan sid. 17 etc. Utgaf 1768 ett stort, sedermera flera gånger omtryckt reseverk öfver Sibirien. 590. Sid. 121. Se N. S:t Petersb. Journ. 1783, III, 27. 591. Sid. 121. I en rapport till akad. komissionen af 29 april 1779 berättar han sig ha slutit kontraktet på 5 år (från 1778), derpå fortsättande: „Weil die kajserl. Akademie im vori- gen Jahre schon die Versicherung hatte, einen neuen u. beque- meren Platz zum botan. Garten zu erhalten, so dachte ich gar bald von mehr bemeldeten erzbischöflichen Platz ganz Meister zu werden, um doch meinen angebornen Triebe zu folge, einige nutzliche botanische Versuche auf demselben anstellen zu können. Nur dieses war die Ursache, warum ich das Haus, welches bei- des theuer und mit manchem Unangenehmen verkniipft ist, mie- thete". Han ber, att akad., derest hon vidare vill begagna platsen, något måtte höja hyran, „\veil ich alle Scherereien der Policei aushalten muss ; sintemal auch die Händler mit Griinigkeiten ganz gerne 75 (Rub.) geben wolten". 592. Sid. 121. Se N. Act. III, 11. Reimers I, 309. Georgi III, 100, Nachtr. s. 247. Till inköpet af Laxmans sam- ling medverkade ish. general Soimonov; jf. Georgi, Vers. e. Beschr. v. S:t Pet. (1790), sid. 316. 595. Sid. 122. Jf. här n. 4. 594. Sid. 122. Rotermund, anf. st. Bacmeister IV, 459 säger 1777 att Laxman „schon im vorigen Jahre" erhöll me- daljerna. 593. Sid. 122. Characteres generum plantarum, Lond. 1776. Enl. Boehmeri De plantt. in memoriam cultorum nominatis (Lips. 1799) =z Cyminosma Gaertn. Vidare synonymer nedanf. 596. Sid. 122. Rotermund, anf. st. Bacmeister IV, 459. Laxman nämnd i sällskapets skilda arbeten: Beschäftigungen II (1775), XXI, Schriften VIII. IX. Beob. u. Entdeck. I (1787), 402. III (1789), 198 f. N. Schrift. II (1799). 597. Sid. 122. Rotermund och Bacmeister, anf. st. 598. Sid. 122. Gjörvell, N. lärda tidn. s. 715. 599. Sid. 122. Jf. n. 387. 599* Sid. 122. Sth. 1778. T. I & II. Dessutom dedi- cerad till Bergman, Murray, Pallas m. fl. 400. Sid. 122. Se Btisching i Mullers biogr. sid. 102. Georgi, Beschr. I, 4 f. Nachtr. 13. Acta acad. petrop. I (1777), 2, 12. II, 1, 1 ff. Bacmeister IV, 454. V, 201, i synnerhet VI, 107 f. och der citerade Ha^epTame Tonorp. onncama poc- 5G cifiCK. HMnepiii, Cnö. 1778. — Domasclmev utsågs till direktör i juli 1775, reste till Berlin i okt. och återvände till Petersb. den 17 dec. 1776 (Bacmeister III, 551. IV 453). 401. Sid. 123. I Mullers biogr. — Pekarski (I, 417, not) framställer Mullers ogillande bjertare än det varit enl. hans egna ord hos Biisching. 402. Sid. m. Bd. I utkom 1771, II— VII under titel Neue Beitr. etc. 1781—97; jf. dess Vorrede af 1780, aug. 4. 405. Sid. 124. Bd. I— IX, Königsberg 1797—1800, med Nachtr. 1802; jf. dess Vorrede. 404. Sid. 124. Beitr. z. Kenntn. d. russ. Reichs IX. 405. Sid. 124. Laxmans rapport lyder: :,Unter dem ges- trigen Dato erhielt ich eine Resolution der Kommission, in wel- cher eine Nachricht verlangt wird, wie und durch wessen Ver- sehen der Brandwein, in dem Keller unter das Bonnische (?) Haus, herausgeflossen ; worauf zum gehorsammen Berieht folgen- des ertheile. In dem chymischen Laboratorio ist kein einziger Ort, wo etwas könnte verschlossen gehalten werden, woriiber ich schon vor mehreren Jahren rapportiret habe, und auch gebeten, dass in einer finstern Ecke des Laboratorii ein ^yjiairL mögte abgetheilt werden, welches auch den Baumeistern anbefohlen Avor- den, die es aber wegen vieler sonstiger Arbeit nicht haben aus- fiihren können. Warum ich dieses verlangte, geschach nur des- wegen, weil ich alltäglich bemerkte, dass die Arbeitsleute in dem offenen Laboratorio, ganz kunstlich den Brandwein aus den Ton- nen heurauszuleeren wussten. Da nun kein ^IyjiaHt erfolgte, so dachte ich in dem Keller mehr Sicherheit zu erhalteu, aber hier entstand ein gar zu hohes Wasser, so dass man gar nicht hin- einkommen konnte. Ich liess durch den einen Arbeiter den ich habe alltäglich ausgiessen, welche Bemuhung doch wenig ntitzte, indem der Zufluss des Wassers aus der uberall feuchten Erde und sehr vielen Schnee gar zu stark war. tlberdem hatte ich den ganzen Winter zusammt mit dem Laborator wichtigere Ge- schäfte, wie solches der Kommission bewust ist, als gemeinen Brandwein zu destilliren, welches Geschäft uberhaupt immer nur in Ermangelung nothwendigerer Geschäfte getrieben worden. Ich hatte einen publiquen Cursum Chemiae metallurgicae, dessen viele Experimenta bey der fleissigsten Arbeit kaum bestritten werden konnten, auch die Untersuchung der Mineralien aus dem Nordi- schen Gebtirge nahm alle Zeit fur den Laborator, mit mir zu- gleich, hinweg. Auch kan ich jetzunter in den tiefen Kellern nichts mehr verschliessen, dieweil alle Timren ganz verfault und von dem hohen Wasser ausgehoben sind. Den 15 Juni 1779. Akademicus Laxmann". Komissionens egen förklaring var i allo 57 frikännande för Laxman och uppvisade orimligheten af den kon- troll, Domaschnev fordrat (eller att intet akademin tillhörigt finge utges utan uppgift: „hvad, åt hvem, till livad och när"). 406. Sid. 123. Acta III (pro a. 1779), 86. — Detta href afslöjar hl. a. den hemlighet Kalm ännu år 1764 ansåg sig af patriotism höra förtiga; jf. n. 255. 407. Sid. 423. Lexell till Vargentin 1779^ aug.: „För en vecka sedan skickade jag 3 kistor med mineralier å prof. Laxmans vägnar, som nu är förrest inåt Ryssland till de s. k. Valdaiska hergen för att öfver dem anställa en mineralogisk un- dersökning," — 1 för Bergius, 1 för Gadd, 1 för Retzius. „Det torde ej vara nödigt att låta Bergius veta om de andre" (hvar- för ej?). 408. Sid. m. Acta III, 88. 409. Sid. 123. Se hans afh. i K Com. XII, 41. 391 ff.; jf. Pekarski II, 842—44. 410. Sid. 423. Närmast samma väg från Petersburg till Moskva, som Laxman, hade Gmelin, Falck och Guldenstädt tagit. Den sistnämndes beskrifning (Th. I, 9 — 26) är den omständli- gaste och kompletterad af Pallas, men utgafs först 1787. Georgi, Beschr. I, 126, anför jemte Guldenstädt och Laxman äfven Le- pechin såsom en hufvudkälla för nejden kring de alauniska ber- gen, men det är ett misstag, ty Lepechin börjar sin journal först från Moskva. Deremot beskrifves den nämnda vägsträckan geo- logiskt af Hermann, Mineralog. Reisen 1783 — 96, S:t Pet. I (1796), 6—11. 411. Sid. 123. Renovanz, Bemerk. ub. diejenige Fort- setz. d. schwed. Gebirge, welche zwischen dem Weissen Meer u. den Seen Onega u. Ladoga auf russ. Boden eintritt, i Pallas' Nord. Beitr. I (1781), 132 ff. Renovanz, en Sachsare, gaf för- sta planen till bergskåren i Petersburg, der han ock till ka- detternes undervisande bygde den intressanta grufmodellen i kå- rens hus. Han var en tid öfverbergmästare i Kolyvan och dog i Petersb. 1798. Hans och Laxmans åsigter divergera ofta. — Af Lepechins resedagbok utgåfvos del. 1 — 3 på ryska 1771 — 80 och på tyska 1774 — 83, men 4 endast på ryska först 1795. 412. Sid. 426. Bd. III (1782), 159—177. I utdrag hos Bacmeister VIII, 275 f. Notiser derur i Gjörvells Nya lärda tidn. 1780 (mars 2), sid. 142 och Uppfostr. sällsk. allm. tidn. 1781 n:o 19, samt Beckmann XII (1783), 467. — Annorlunda än Pallas dömde Georgi, som vid motiveringen, hvarför han ej gifvit Laxmans resa en plats på sin karta till Falcks Beitr., ytt- rar I (1785), XI: „Hr Hofrath Laxman reiste zwar 1779 und 80 auf akademische Kosten tiber die Quellen der Wolga bis zum 8 58 Weissen* Meer: da die Akademie aber ausser kurzen Raporten und einigen Mineralien nichts von diesen Reisen hat, durften sie den Raum ura so weniger verlangen, da die Herren Lepechin und Guldenstädt fast dieselben Wege hatten". Jf. n. 411. 415. Sid. 126. I det af Leske utgifna Leip. Mag. zur Naturk. I (1781) n:o G. Jf. Uppfostr. sällsk. allm. tidn. 1782, n:o 64. 414. Sid. 127. Enl. Stuckenberg, Hydrogr. (I, 455. VI, 80), eger man icke före Laxman notis om Javons segelbarhet. 413. Sid. 127. Aftecknadt i Oseretzkovskis llyTeiu. Ha 03epo Cejrarepib, C. IT. 1817. 416. Sid. 128. Hos Pallas: Vahusa, tryckfel. 417. Sid. 128. Stuckenberg V, 171 erinrar, att denna upp- gift, som han tillskrifver Pallas, icke är fullt noggrann, emedan ofvanom Stariza finnas lägre, och nedanför ända till Tver ganska höga stränder. Att tvista om relativa begrepp är väl onyttigt; dock vistades Laxman altför ofta vid Volga, att han kunnat blifva okunnig derom, att flodens stränder äfven annorstädes än på sträc- kan till Stariza ställvis äro ganska höga. 418. Sid. 128. Jf. ofvan sid. 29. 419. Sid. 128. Om denna Laxmans och äfven Pallas' teori se Georgi, Vers. e. Beschr. Petersburgs 1790, s. 452 och Vers. e. Beschr. d. S:t Petersb. Gouvern. 1790, s. 8. 420. Sid. 129. Regeringen utsatte 1767 ett pris af 1000 rub. åt den, som först upptäckte stenkol i novgorodska guverne- mentet; se XojiHeB^B 363. Enligt Stuckenberg (I, 357), som ci- terar Bergjournalen 1837, s. 19, omtalar „redan Pallas" stenkol vid Msta. 421. Sid. 150. Så läses i reseberättelsen, men några år senare uttrycker han sig, som hade de följt ända till Hvita haf- vet; se hans bref 1785 }-£. 422. Sid. 150. Hos Pallas tryckfel: Lossosicha. 425. Sid. 150. Jf. Oseretzkovski, IlyTein. no 03epaMT> Jla- ÄOiKKOMy ii OHeJKKOMy, C. n. 1792, sid. 231 ff. 424. Sid. 150. Stuckenberg I, 550 tillskrifver djupmät- ningarna i Onega orätt Pallas i st. f. Laxman. Schnitzler, L'em- pire des Tsars I (1862), 335, känner ej någon nyare djupmätning af Onega än Laxmans. 423. Sid. 150. Beskrifves af Oseretzkovski, s. 247 ff., som uppger invånarnes antal på öarne i Onega till 1358: „koiixt. öojiBmaa qacTi, MBeT^ Ha KjinMeuKOMT, ocTpoBt. 426. Sid. 151. Namnes blott i förbig. af Oseretzkovski (sid. 252), men alldeles ej af Campenhausen (Versch. e. geogr. stat. Beschr. d. Statthaltersch. Olonez, Götting. 1792) eller af 59 Bergsträsser (Oiihtt> oniicaHia (XiOHenKOii ryÖepmn, C. II. 1838) eller af Daschkov (Oinic. OjiOHeiiKoii ryöepH. C. IL 1842). Kal- las af Georgi I, 103, med citat till Laxman: Fonina. Är möjl. samma grufva, om hvilken Kilburger (1673, i Biischings Mag. III, 323): „Bey Alonitz Colonetz nicht weit von der See Onega ist vor, 5 öder 6 Jahren eine Grube aufgenommen, und bis Dato vom Zaaren selbst mit vielem Verlust getrieben". 427. Sid. 155. Beskr. af Oseretzkovski, s. 285 ff. 4%8. Sid. 155. Stuckenberg II, 75 f. beskrifver efter Lax- man Vigs lopp ned till hafvet. 429. Sid. 155. Derom vidlyftigt Oseretzkovski 259 ff. och i N. Act. acad. VII (1793), 346 ff. 450. Sid. 155. Enl. Oseretzkovski: 1737. Så ock Berg- strässer, sid. 26, och Stuckenberg II, 86; men Campenhausen, sid. 51, liksom Laxman. Pallas: 1739 och Tarass Ivanov. 451. Sid. 154. Väl riktigare Palokorga, ty Kopra kallas på dessa nejder en undervattens klippa. 452. Sid. 155. Således Lexells bekymmer onödigt, i bref till Vargentin 1779f|: »Laxman är ännu ej återkommen; jag begriper ej hvad han vid denna årstiden kan uträtta in mineralo- gicis, och der han är, kan han ej heller hafva så synnerligen roligt". 455. Sid. 155. Detta är uppenbarligen rigtadt mot ett yttrande af Pallas, hvilken, så godt han kan, förklarar sig i en vidlyftig not i N. nord. Beitr. II (1781), 366 f. Han nämner icke på detta ställe Laxman, men angriper, sidd. 363. 365. 368, liksom till betalning, några verkliga eller föregifna blunder af ho- nom i andra ämnen. Jf. här ofvan n. 71. 177 slutet (hvarest orätt 1780 i st. f. 1779). — Frågan intresserade geologerne; se till året 1784. 454. Sid. 155. Georgi III, 61 förebrår honom att ej ha undersökt Hvita hafvets salthalt. 455. Sid. 155. Jf. om en senare lifsfara på Baikal år 1786. 456. Sid. 156. Stuckenberg II, 51 citerar för ofvanstående uppgifter än Pallas, än Laxman. 457. Sid. 156. Min i noten 42 uttalade förmodan, att Laxman i yngre år tjenstgjort såsom prest i olonetska guvern. tyckes få något stöd af hans synbarliga intresse för det samma (jf. ock här sid. 57), men har ej kunnat dokumentelt afgöras ge- nom förfrågningar clerstädes. 458. Sid. 157. Se Beschr.III, 137. 149. 181.205.214.215. 219. 222. 226. 229. 245. 251. 253. 255. 262. 497. 578. 595. 597. Hvad i texten antydes om Georgi berättigas icke blott af hvad vi redan känna om honom, men äfven deraf att hans afh. „ Marino- 60 rum imperii ross. analysis" (Act. pro 1782) påtagligen i många stycken stöder sig på det material Laxman medhemtat, ehuru denne ej med ett ord namnes. 459. Sid. 159. Intresserade således redan Laxman; se nedanf. 440. Sid. 159. Act. IV, P. I (30 mars 1780). 441. Sid. 159. Act. IV, P. II. 442. Sid. 159. Jf. Act. IV, P. II, 116. 443. Sid. 440. Stockh. lärda tidn. (af Gjörvell) 1780, sid. 503 f. 702. Äfven i Bacmeisters Bibi. VI, 560 vid beskr. af besöket nämnas Laxmans Bemerkungen. 444. Sid. 140. Act, IV (1784 pro a. 1780), II, 3—7, 52 ff. 44$. Sid. 140. Jag följer här och flerstädes nedanföre handlingar, erhållna genom petersburgska akademins välvilliga för- medling från Nertschinsk. 446. Sid. 140. 1781x3? febr. 447. Sid. 141. Se hans bref 1794282. 448. Sid. 145. Act. IV, 30. V, I, 8. N. Act. II, 10. XIII, 9. Enligt Tableau general p. 427 bland „Membres ho- noraires regnicoles". 449. Sid. 145. Här excerperad efter handlingar från Ner- tschinsk. 450. Sid. 144. Bacmeister VII, 177. X, 40. Citeradt ms. från Nertschinsk. Trautvetter, Grundr. e. Gesch. d. Botan. in Bezug auf Russl., sid. 15 således orätt: „L. ging 1780 nach Irkuzk". 451. Sid. 144. Jf. noten 190. 43% Sid. 144. Jf. Ritter, Erdk. II, 619. III, 274 ff. Detta arbete jemte den der på sid. 256 citerade afhandl. ,,Neueste Beschr." etc. (af Laxman?) utgör hufvudkällan för det följ. Ur den vidlyft. Onncame HepiiimcKiixi> ropn. sslbqrobt, (i TopH. mypH. 1834, I — III) har för vårt ändamål föga kunnat vinnas. — Ännu 1821 skref Cochrane (Fussreise durch Russl. u. d. sibir. Tatarei. Aus d. Engl.) sid. 405: „ Allés was ich zu Nertschinsk sah, flösste mir Verachtung und Unwillen gegen die dortigen Be- amten ein". 455. Sid. 146. Georgi, Reise I, 419. Hermann, Mine- ralog. Reisen III, 359. Messerschmidt, som reste med Dames, säger blott, att han tjenat i svenska armén (Pallas, N. nord. Beitr. III, 129). Jf. Ennes, Karl XILs krigare I, 556. 454. Sid. 146. Se ofvan n. 70. 91. 455. Sid. 146. Jf. Georgi, Reise I, 422, Beschr. Hl, 394. Schlözer, Mfinz. u. Bergwerks Gesch. (1791), sid. 204. 455*. Sid. 147. Se Kmira iirraTOBT, II, 2 å 3, sid. 1796 61 i Hojih. coöpaH. saKOHOB^. Hans embetstitel var Cob£thhk^ ropHux-B jifixT, ii rår HaA3Hpama 3a 3aBo;i,aMii ii npiiicKaMii; lönen 1000 rub. enl. Lexell i n. 460, men 1200 enligt de i n. 461 citerade källor. 456. Sid. 147. Bd. IV (1783), 199 — 238. 239—248. Till „Verzeichniss" jf. Georgi, Reise I, 388 ff.: „Mineralien d. Ar- gusinischen Erzgebiirges". 457. Sid. 147. Ty om chefen general Böckelmanns geo- log, kunskaper förljudes intet. Ville man supponera, att han hade någon del i arbetet, så var det väl dock blott med hufvudsakligt biträde af Laxman. Icke heller Bacmeister IX, 346 känner förf. Månne närmare notis i H. eJKeMicara. coiHHenia 1788 n:o 26 och 27, der skriften tyckes finnas offentliggjord på ryska? 458. Sid. 148. I Pallas' N. nord. Beitr. II (1781), 359 f. Må ock erinras, att de 3a6afiKajiLCKia reormnecKifl sasi^- qama, hvilka Spasski (Ch6. B£cth. 1821, XVI, 406—418) med- delar efter Karamyschev, alldeles ej erinra om i fråga varande „Beschreibung". 439. Sid. 149. Redan 1780 V skref han bl. a.: „Comme M:r Laxman va nous quitter, pour étre assesseur de la chancel- lerie des mines de Nertschinsk, je Vous prie de me charger do- rénavant de vos commissions en fait de livrés et dont il a été jusqu'ici 1'agent. J'attend de Sibérie un bon nombre de graines, dont je Vous enverrai bonne part pour votre Société patriotique". 460. Sid. 149. Phys. Bibi. XI (1781), 263. — Redan 1780T34 juli skref Lexell till Vargentin bl. a.: „Förmodligen lär jag i mina förra bref förglömt att berätta, det prof. Laxman blifvit placerad såsom Bergsråd vid bergverken i Nertschinsk med 1000 rubels gage, hvilket på den orten, der lifsmedel skola vara i lindrigt pris, är nog förmånligt. Förr än mot vintern lär han ej komma att anträda resan dit". 461. Sid. 149. Se bl. a. Uppfostr. sällsk. tidn. 1781 n:o 24 (för 24 mars) och N. crit. Nachr. Greifsw. 1781, för 24 april, sid. 136. 462. Sid. 150. Jf. i sht hans bref 1785 }£ nedanf. 465. Sid. 150. Georgi, Beschr. III, 147. 164. 265. 413. 436(?). 575. 464. Sid. 151. „ Von Einfiihr. d. mineral. Laugensalzes" etc. i N. nord. Beitr. VII (1796), sid. 439. 465. Sid. 151. Denna vigtiga upptäckt tillskrifves vanli- gen Loviz. Både af detta ställe och af hvad vi redan sid. 62 antydt tyckes dock framgå, att prioriteten också i denna punkt tillkommer Laxman, ehuru hans petersburgske vänner plöjt med hans kalf (hvilket för öfrigt ofta hände honom). 468. Sid. 152. 469. Sid. 155. 470. Sid. 155. :o 57 (d. 1. aug.): 62 466. Sid. 152. Laxman och andre nämna T sagan nor „nicht weit von Doroninsk", men distansen är dock omkr. 200 verst. Intet tvifvel kan nml. uppstå derom, att han menar den af Pallas (Reise III, 212. 217) och Klaproth (Mém. relät, ä 1'Asie, I, 20) nära Tarei nor anförda Tsagan nor, af Ryssarne kallad dels Bjeloje, dels Bolovoi osero (Pallas III, 254 och N. nord. Beitr. V, 316 samt Räddes Bericht i Baers o. Helmersens Beiträge XXIII, 380. 385). Ej att förvexla med Tsagan nor eller Anguli nor på andra sidan Mongoliets gräns. 467. Sid. 152. N. nord. Beitr. V (1793), 316. Se PopH. jKypH. 1834, II, 125. Ordet otydligt; möjligen: „mineral"? T. ex. Uppfostr. sällsk. allm. tidn. 1785 ,,Herr E. Laxman, som bestridde en bergs- råds syssla i Sibirien, har icke längesedan blifvit entledigad ifrån förstnämnde syssla och lefver ännu, såsom enskild, i Sibi- rien. Denne mannen, född svensk i Kexholm (jf. här of van n. 21), har haft särdeles öden". 471. Sid. 154. Nml.: ,,Becbaia ocHOBaTe.itHtia ero (Lax- mans) npeAnojioJKeHiH ycntxoaii HeyBiHiajmcb, no BiwiMOMy, Bt ciiacTBie HecoiiyBCTBm ki> npos-KTaftrB JlaKCMaiia MtcTHaro HanajibHiiKa 3aB0A0Bi> reHepa.ia BeKejibaiaHa". 472. Sid. 154. Försök gjordes först 1788 (vid Schilkinsk), men hvilade sedan åter till 1800. 475. Sid. 154. I bref 1786}f. 474. Sid. 154. Se bl. a. ukasen 17822 T. III (1865), 424 och Schitzler, L'empire des Tsars IV (1869), 396. 476. Sid. 155. År 1785 blott 29,872 rubel. Följande år fick Böckelmann, Laxmans forne chef, en efterträdare. 477. Sid. 155. N:o 15,613 i IIojih. coöp. 3aKOH. T. XXI, sid. 777—780. Jf. Hupel 447 f. 478. Sid. 155. I följ. ordalag: »HoejHiKy noKynKa hh- CTpyMeHTOBt u HaoöMyHAiipOBaHie G^imepoBi, cyKOHi> ÄOJiMa 6htb paBHO KaKx ii Bce no HepTnmcKOMy ropHOMy npaB.ieHiro pacxoAW Ha ciert MonerHaro ^enapTaMeHTa, to upncyTCTBy- K)UI,in BO OHOiVTL rOCnOABHl. Ä^flCTBIITCvlLHEin CTaTCKOÖ CObIjT- 63 hhicb HapTOBT» o6i.jibh.jii,, mto hh TexT> Tpeöyeamxi IIHCTpy- MeHTOB^, hh cyKOH-B KynHTB uozbo xwvb He mojkho" etc. 479. Sid. 156. Ty värr känna vi intet närmare om man- nen och hans karakter. Möjligen var han Finne, ty i Österbot- ten har en slägt Böckelman varit bosatt redan från början af 1700 talet. År 1782 ^ skrifver väl Patrin (i Pallas N. nord. Beitr. IV, 164): „M:r Boekelman est un excellent homme", men blott i anledn. af dennes artighet att låta insamla (sedermera odugliga funna) örter kring Nertschinsk. 480. Sid. 156. Nml. 1783 V- Guld- och silfvergrufvorna stäldes 17842/, samt hela bergväsendet 1787 J under kejserl. kabinettet. Se IIojih. coöp. 3aKOH. n:o 15,660. Hupel T, 448. Schlözer, Miinz- u. Bergw. Gesch., sid. 3. 207 m. fl. 481. Sid. 156. Jf. Pallas, N. nord. Beitr. VI (1793), 253. 482. Sid. 156. Se ang. denna nejd Ritter, Erdk. III, 172. 287 f. Pallas, Reise III, 225 ff. Cochrane 410 ff. Rådde, Rei- sen I (1862), xv. xvn etc. Semenov s. v. Särskildt om salt- produktionen Spasski, Ctiö. BiCTH. 1821, XIV, 315. 483. Sid. 157. Beckmann, Phys. Bibi. XII (1783), kallar honom „Gouvernements Beysitzer", men Meusel VIII, 90: .,seit 1783 Ispanauk (sic!) öder Landshauptmann". 484. Sid, 157. 1783| et f i IIojih. coöp. 3aK0H. n:o 15,675 et 15,680; jf. Hupel I, 470. 485. Sid. 158. I sina Sibir. Briefen talar han aldrig om fruset qvicksilfver, hvilket han dock 1765} vill hafva sett ned- sjunket till — 40 Reaum.! Huru Charles Blagden (Hist. of the congelat. of Qvicksilver, London 1784; jf. Crell, Chem. Annal. II, 269) kan påstå, att Laxman i Barnaul observerat fruset qvicks., är derföre besynnerligt, i fall icke möjl. genom falsk slutledning i anl. af hvad han läst hos Pallas, Reisen III, 419. Gmelin d. ä. ville i Irkutsk ha observerat 240° De 1'Isle, utan att qvicks. stelnat. Isleniev uppgifver sig i Jakutsk 1769 ha sett fruset qvicks. vid 228° De PIsle och 42° Reaum. (N. Act. acad. petrop. X, 479). Jf. Beckmann VIII (1777), 44. Hellants 6 qvicks. termometrar visade ju 1759 i Torneå — 89° Cels.! Ännu 1787 fann Fries fruset qvicks. först vid 238° De 1'Isle = 50° R. (se N. Acta acad. petrop. VI, 10). Innan qvicksilfrets fryspunkt var känd, graderades termometrarne mycket långt nedåt; jf. Midden- dorff, Reise IV, 344 f. Man erinre sig, att hos De 1'Isle vatt- nets kokpunkt betecknas 0, dess fryspunkt 150 o. s. v., så att 210 = 40 Cels. och 32 R. 486. Sid. 158. Var anstäld vid Vilui; se Georgi, Beschr. I, 93 efter Laxmau. 64 487. Sid. 159. Laxmans bref var från Irkulsk till Euler 1784 -J-g- maj. Det insändes under anförd titel till Crells Chem. Annal. I (1785), 244, af Georgi med not: „Die k. Akad. wird den Hrn Laxman ersuchen, die Braunschen Versuche mit kiinst- licher Kälte im nächsten Winter mit seinen Thermom. A u. B zu wiederholen ; sollte der Merkurius dabey fliissig bleiben: so fiele die bey reinem Qvecks. angenommene Eigenschaft, in grös- ser Kälte zu erstarren, völlig weg, und gelte nur noch nicht ganz reinen". Emellertid lästes redan i jan. 1785 i Allg. Litt. Zeit. sid. 56 notisen: „Nach Hrn H. R. Lauxmann (sic!) in Irkuzk gefriert d. Qvecks. nie, wenn es von allén fremden Substanzen völlig gereinigt ist. " (!) 488. Sid. 159. De försök akad. i anledn. af Laxmans med- delande lät sine fysiker Krafft ocb Euler i febr. 1785 göra, be- skrifvas omständligt i N. Act. III, 60 — 62. Man kom till det resultat, att „Les essais que m:rs les académiciens de S:tPetersb. ont faits å ce sujet, ont pleinement constaté ces observations" (de Laxman), — nml. att redan vid 210° De 1'Isle = 30° Reaum. qvicks. frös, „lorsqu' il lVétait pas plus purifié que de coutume" (par 1'antimoine). Vid beg. af annorl. renad metall fann man, att det för att stelna erfordrar 29, 30, 31, 32° R., i hvilket sista fall det plötsligen nedstörtade än till 45° än till 50° R. {— 236V2, 243% enl. De 1'Isle): „ce qui prouve au moins qu'aucune des susdites espéces de mercure ne demande un froid plus violent que de 50 degres de Reaumur, pour que sa masse devienne entiérement gélée; d'ou les expériences de feu M. Braun sont déja beaucoup rectifiées". Slutligen tillägges: „On voit au reste par ces derniéres expériences que le pbenoméne de la congélation du mercure est encore enveloppé dans des brouillards tres épais". Samtidigt anstälde d:r Gutbrie i Petersb. dylika försök, hvilka Coxe, som sjelf var närvarande, vidl. beskrifver i sin N. voy. träd. II (1791), 113 ff., och hvarvid man åter lof- ordade Laxmans upptäckt (sid. 135); jf. N. Act. III, 27. 489. Sid. 159. År 1785} skrifver Patrin från Irkutsk till Pallas angående desse kristaller: „La nature a formé par la de tres beaux accidents, et 1'on voit qu'elle songeoit a votre cabi- net; car M. Laxman aiant fait un long séjour dans le voisinage de cette montagne, je ne doute pas que Yous ne soyez abondam- ment pourvu de ces crystallisations: pour moi je n'ai eu que le plaisir de voirt et le cbagrin de ne pas avoir celles dont je parle". Se N. acta acad. petrop. III, 57 ff. samt om det s. k. Skörlberget: Hess (Geogn. Beob. auf e. Reise von Irkutzk tib. Nertschinsk nach Kiachta) i Leonhards Zeitschr. f. Mineralog. II (1827), 341, Hermann i Crells Chem. Ann. I, 305, Heden- 65 ström, OTpiJBKii o Ciiönpn, C. II. 1830, sid. 57. Martos, IliiCLMa o BOCToqH. Ch6. MocKBa 1827, sid. 123. 490. Sid. 159. Jf. Pallas, N. nord. Beitr. II, 3G0 ff. Georgi, Beschr. III, 157. 491. Sid. 159. Jf. Georgi, Beschr. III, 163. Denna Onyx tyckes Severgin (i N. Act. XII, 318) förvexla med en annorstä- des af Laxman funnen. 49% Sid. 160. Nml. i bref 1786L2; jf. N. Act. IV, 20, samt vidare om djuret: Pallas, Reise III, 217, N. nord. Beitr. III, 126, Zoogr. 262, Schreber, die Säugthiere IV, 272, Rådde, Berichte 425. 430 ff. ocb Reisen I, 293 ff., samt bär sid. 175. 495. Sid. 160. Jf. Georgi, Beschr. III, 769, Nacbtr. sid. 277, Pallas, Flora rossica II, 52. 56. 494. Sid. 160. Jf. Hupel, Staatsverf. I (1791), 447 f.: „Wer mit dem Ausspracbe des Senats nicht zufrieden ist, der känn sicb an das Cabinet mit einer Supplik wenden; und in die- sem Betracbt stellt dasselbe das böcbste Reicbsgericht vor, in welcbem die Kaiserin selbst entscbeidet. Zuweilen hat man sicb veranlasst geseben, eine Commission zu verordnen, um durcb sie die Entwurfe zu wichtigen und neuen Einricbtungen machen zu lassen. Dies that u. a. die Kaiserin vor mebrern Jahren wegen des Bergwerkswesen (not: bey welcbem sicb mancbe Unordnun- gen eingeschlichen hatten, denen das Bergcollegium nicht abhel- fen konnte). "Wer mit dessen (des Senats) Entscheidung unzu- frieden ist, dem steht bios der Weg einer Supplik an das Cabi- net offen (not: Hat nur ein Senateur änders geurtheilt, so ist nocb ein Scbimmer von Hoffnung vorbanden)". 495. Sid. 161. N. Acta XIII, 9 ocb Micai^oCJiOBTb för 1785 ff. 496. Sid. 161. N. Acta II, 10. Enligt en akt i konferensar- kivet (kansleriatets journal för 28 aug. g. st.) fick Laxman pen- sionen „bi öjraro^apHocTL h rjir oöo^ptnm kt, npoAOJUKemK) Biipe^t BamHHxt ero aKa^eMin ycnyri» npoii3Bo;i,HTB no npn- Mrbpy npomixt uoneTHLixi» ohoh qjieHOBT»". 497. Sid. 162. Jf. förnämligast de i n. 556 anförda ver- ken af Sauer ocb Saritschev, hvilke 1785 — 94 ofta vistades i Irkutsk. 498. Sid. 16o. Sauer, s. 17 (Castéras öfvers. I, 28, Spren- gels, sid. 20). 499. Sid. 165. Se N. nord. Beitr. VI, 167 ff. Tichmenjev, HcTopiFi. oöo3p. pocc.-aMepiiK. KOMnamn, I (1861), 7. 15 etc. samt Schelichovs biogr. i PyccKie Jlro^H, C. n. I (1866), 15 ff„ 500. Sid. 163. Reise III, 458. 501. Sid. 164. Erdk. III, 77. Om Laxmana vidare not 568. 9 66 502. Sid. 464. Jf. Ritter III, 78. Sträcker sig genom bergsknuten mellan de tunkinska och Kamardaban-alperna i s o till Kiachta; afbildas bl. a. på irkutska guvernementskartan af 1826, i Martos' IlncLHa samt bäst i Mordvinovs afhandl. i 3an. cnö. otä. reorpa<{). oöm. 1856, kh. II, sid. 101 ff. Vid sin vi- stelse i Tunkinsk (1848) ärnade Gastrén göra turen kring Bai- kal, „men fann likväl för godt att afstå ifrån denna resa, som var förenad med större besvärligheter, än min medtagna helsa rimligtvis kunde uthärda"; se hans Nord. resor o. forskn. II, 379. 505. Sid. 464. Martinoff, Voy. pittor., hos Ritter III, 83. 304. Sid. 164. Der Baical u. seine Umgeb. i Verb. d. miner. Ges. zu S:t Pet. 1855—56, sid. 110. $05. Sid. 163. Berichte, 191 f. 506. Sid. 165. Se 3an. cn(5. otä. reorpa. oöm,., kh. IX & X, 548. 507. Sid. 465. I Crells Chem. Ann. I, 265 f., i bref till Euler, odateradt, men infördt efter det af 1784|§ maj. 508. Sid. 166. I Statist. Schild. v. Russl., sid. 106 f. Dessutom refereradt af Georgi, Beschr. I, 210. 509. Sid, 167. Pallas, Reise III, 292. Georgi, Reise I, 150. Jf. om Sievers här nedan till året 1790. 510. Sid. 167. Se Ritter, Erdk. III, 87 f. Jf. Rådde, Berichte 160. 162. Meglitzki, 138 etc. 544. Sid. 467. Se not 526. 54%. Sid. 469. Hvilka, jemte många andra handlingar, ge- nom hans excellens grefve Nikolai Adlerbergs välvilja lemnats mig till begagnande från arkiv i Irkutsk. 545. Sid. 469. Se hans skrift (1796) i not 526. 544. Sid. 469. H. J. Holmberg i Act soc. scient. Fenn. VII (1863), 52 ff.: Ethnograph. Skizzen etc. 515. Sid. 469. Chlebnikov, jRE3Heonnc. BapaHona, C. II. 1835, sid. 3. Han måste dock ha vetat af Laxman, åtm. genom Golovnin, ty han delade med den sistnämnde fångenskapen i Ja- pan 1812 (jf. nedanf. till yngre Laxmans resa 1792). Så ock i Schelichovs biogr. i 3an. cnö. otji;. reorp. oöni,. kh. I (1856), sid. 3., der det oriktigt påstås, att glasfabr. i Talzinsk anlades 1780. Riktigt hos Martos, HiiCLMa, sid. 138. 516. Sid. 470. Jf. ofvanföre sid. 163 samt om Billings' resa och Laxmans planer nästa kap. 517. Sid. 470. Citerad i not 526. SIS. Sid. 471. Chlebnikov, sid. 208. Tichmenjev, *I. II, npnJiOJK. sid. 91. 519. Sid. 471. Hermann, Statist Schild. s. 409. 5%0. Sid. 471. Hos Tichmenjev II, 124. 67 521. Sid. 171. Jf. n. 512. 522. Sid. 171. IlHCBMa, sid. 138 ff. 525. Sid. 11 7. Martos, s. 218 ff. Erman, Reise um die Erde I (1835), 2, 61, enl. hvilken vid Telma användes pottaska (ej glaubersalt) till glasberedning. 524. Sid. 472. Berichte, s. 245. Jf. Semenov, CiOBapt II (1863), 359. 5%5. Sid. 172. I N. Act. IV (1789), 32 och N. nord. Beitr. V (1793), 302, not. 526. Sid. 172. Öfversättn. i N. nord. Beitr. VII, 439 ff. (jf. 165, not). Originalet: „0 BBeaeHiii bt& ynoTpeOjieme mejio^Hofi HCKonaeMofi cojih Ha CTeKJionjiaBHJiBHiix:& BaBO^axt BCMicxo noTaca", infördt i Ekon. sällsk. TpyflH 1798 r. T. II, 240— 251. 527. Sid. 172. Beschr. III, 303. 528. Sid. 172. Mimenen 1872, sid. 523 f. 529. Sid. 174. Enl. Vorbericht till band V (1793) fans in- gen afskrift af det förlorade ms. Bd. IV (1783) inneh. bl. a. Laxmans afhandl. af 1781, bd. V hans bref af 1786 m. m.; det är icke troligt, att han på mellantiden meddelat Pallas intet. 550. Sid. 174. Se N. Acta III, 29. 31. 36. 195. 285. IV, 20. 21. 29. 32. N. nord. Beitr. nedan. 551. Sid. 175. Jf. om Lepechin n. 300, om Oseretzkovski: Bran dt i 3an. aKaji,. HayKT, VII (1865), 5. 552. Sid. 175. I Middendorffs Reise I, 2 (1856), 195. 555. Sid. 176. Jf. nedanf. sid. 216 och flerst. Jf. ock till följ. yttrande i Middendorffs Reise IV, 337 (hvilket dock bör korrigeras enligt hvad här ofvanföre läses i texten sid. 26 f. och dertill hörande noter): „Schon im Jahre 1784 richtete der Aka- demiker Laxman die erste Glasfabrik in Sibirien ein und Hess eine Menge Thermometer anfertigen, welche uber Sibirien ver- breitet wurden. Haben sie uns nur ein einziges Jahresrund von Temperaturbeobachtungen geliefert? Und doch wiirden uns solche ein unschätzbares, weil leider unersetzbar verloren gegangenes, Material bieten zum Vergleiche zwischen jetzt und friiher". 554. Sid. 176. N. Acta III, 285 f . ; jf. 195. 555. Sid. 176. Åtminstone hänvisa N. Acta III, 195 till Pallas' Reise I, 454, der Mus minutus beskrifves. — Om synony- miken jf. Pallas, Zoogr. I, 134. 136. Fischer, Zoogr. III, 152. Brandt i Mél. Biol. I (1853), 453 och YqeH. 3an. no I ii III OTA. I (1852), 293 samt här n. 105. 556. Sid. 176. Jf. förnämligast Laxmans Pa3cystji;. o ce- jieipt, C. II. 1795, äfven i Tpy^tr Bojibh. skoh. oöm;. LII (1798), 251 ff. 68 557 Sid. 177. Se sid. 149. I anledn. deraf sände t. ex. Bergius med bref till Pallas 1783f-$ för Laxman ett exemplar af Rinmans hist. om jernet. 558. Sid. 177. Tryckt i Uppf. sällsk. allm. tidn. 1786, n:o 18 för 2 mars, med den oriktiga uppgift, livarom här förut i n. 21; åberopas i Allg. Litt. Zeit. 1787, januari, sid. 176. 558*. Sid. 177. Nml. af första giftet Gustaf och Adam, af det senare: Martin, Atanasius, Josef, Kassian och Konstantin. Sonen Anton Erik (se sid. 50) var redan död. Men han egde yttermera en dotter Maria (se sid. 144). Jf. nedan sid. 206. 559. Sid. 178. Minnesfel (jf. här sid. 126. 130), så som han ock orätt uppger 1778 — 1779, i st. f. 1779—1780 (enl. nya stilen, blott 1779 enl. den gamla). 540. Sid. 178. D. ä. inemot Kaliforniens norra gräns. 541. Sid. 178. Ryssarne visste väl, att detta var en ö, innan La Pérouse upptäckte det efter honom kallade sundet. La Pérouse påstår dock, att Ryssarne med flit utspridde felaktiga kartor; se brefvet i hans Voyage, IV (1798), 214. 542. Sid. 178. Bl. a. hans egen lärare Kalm. 545. Sid. 178. Linné junior f 1783^; Vargentin f 1783 }|; Wilcke, berömd för sina rön ang. elektriciteten och snöns värme vid smältning, f 1796L8. 544. Sid. 178. Jf. bl. a. Helmersens företal till Räddes Berichte och dessa sid. 549 if., äfvensom Middendorffs Voy. å Oudskoi etc. i Bullet. phys. nat. IV, n:s 1 o. 2. 15 o. 16. 545. Sid. 179. Lärorikt är att i Sievers Briefe aus Sibir. (6 juli 1791, i Pallas' N. nord. Beitr. VII, 204) läsa: „Ich bin iiberzeugt, wenn verschiedene Botanisten auf einmal sich in ver- schiedene Partheien abtheilten und so beynahe mögte ich sägen in Front gegen Osten zu iiber Nertschinsk, Jakutzk u. am Eis- meer hinzögen u. sich dann wieder alle in Ochotzk öder auf Kamtschatka vereinigten, so wiirden wir noch viel wicktigere Ent- deckungen erhalten; besonders, ich bin es iiberzeugt, stecken die Gebirge hinter Nertschinsk, bey den Tungusen bis nach dem öst- lichen Ocean bin, u. von Udskoi ostrog bis an den Amur, voller Seltenheiten", — ty Sievers åsigt är, med andra ord, Laxmans och har uppstått under muntliga samtal med denne; jf. nedanf. till år 1790. Se ock i allmht Ritter, Erdk. III, 178. 546. Sid. 179. I första artikeln af Billings' instruktion (upp- satt af Pallas) säges: „You are to take care not to break your oath of keeping secret the business entrusted to you; and not to exceed, on affairs of secrecy, the ukaze of 1724, of wkich a copy is annexed for your information. You are not to open your- self on any account to any body about the measures or procee- 69 dings of your Expedition, unless ordered so to do; and muck less so, to any body, this or any other instruction that may be given to you for tlie same purpose; you are also to give the most strict orders to all your Command to this effect". 547. Sid. 179. Här begagnadt i fransk öfvers., Les nouv. découvertes des Eusscs entré 1'Asic et 1'Amerique, Paris 1781 4:o. 548. Sid. 179. Jf. n. 489. 349, Sid. 480. Se i n. 556. 530. Sid. 180. Ryska reger. o. vet. akad. i Petersb. hade i juni 1785 från Sverige kallat läkaren vid Söderfors bruk P. G. Lindrooth till mediker i Irkutsk, „att som naturforskare företaga en resa inåt Sibirien" (tydligen i Billings' exped.), hvarför han 1786 V i Åbo promoverades till doktor (se finska univers. kon- sist, protok. 1786 V § 13), men dock sedermera afsade sig anbudet. 551. Sid. 181. Sauer skrifver (p. 16): „Immediately on our arrival at Irkutsk, Professor Laxman offered to accompany the expedition as naturalist and botanist: Captain Billings, ho- wever, did not accept the offer". 552. Sid. 181. Ännu år 1820 såg Wrangel „ Pallas." vid Kolima „transporté dans un bois par une inondation"; Voyage träd. du russe par Galitzin, I (1843), 187. Reise, I (1839), 221. 555. Sid. 482. Jf. här sid. 170. 554. Sid. 182. Jf. här nedan i skildt kap. 555. Sid. 182. Huru väl underrättade Ryssarne voro om dennas förehafvanden synes af ochotska komendantens intressanta varningsbref till Baranov af 16 aug. 1790, hos Tichmenjev, *L II, npn.io;K. 30 f. Fregattens ädelmodiga uppförande på Una- laschka berömmes af Sauer p. 212 f. (Castéra II, 22 ff.). An- gående rätta uppfat tn. af Sauers på detta ställe för Ryssarne sken- bart kränkande omdöme jf. Saritschev, IlyTein. II, 22 f. I sitt stränga omdöme mot Sauer uttalar Reimers (anf. arb. I, 370, no- ten) säkert äfven hvad Pallas tänkte. — Ryssarnes exped. blef för den europ. allmänheten nästan en fullkomlig hemlighet, tills några oklara antydningar derom ändtligen lästes i den beskrif- ning, Lesseps 1790 publicerade öfver sin hemfärd från Kamtschatka, der han 1787 lemnat La Pérouses eskader, genom Ochotsk, der han såg de ryska fartygen på stapeln, samt Irkutsk, der han bl. a. superade med Billings sjelf, och Petersburg till Paris. Se Journ. hist. du voy. de M. de Lesseps II, 194. 291 (ang. mötet med Billings: „Nous nous tinmes 1'un et 1'autre sur la plus grande réserve, écartant de la conversation tout ce qui pouvait avoir quelque rapport a 1'objet de nos missions respectives"). I ett bref 1788 till franske sjöministern meddelar Lesseps alt hvad 70 han lyckats uppfånga rörande Ryssarnes exped.; se Voy. de La Pérouse IV, 229 ff. 336. Sid. 182. Sauer, An Account of a geogr. and astron. Expedit, to the Nothern Parts of Russia by Commodore J. Bil- lings in the years 1785 etc. to 1794, London 1802; fransk öf- vers. af Castéra, Paris 1802 samt förkortad tysk öfvers. af Spren- gel, Weimar 1803. Saritschev, HyTeiuecTBie no CEBepHO- BOCToqHon gacTH CiiOnpii etc. H. I. II. Cnö. 1802. Hvad Georgi, Beschr. I (1797), 71 f. förtäljer i saken är ofta oriktigt; bättre Storch i skilda arbb. 337. Sid. 185. Jf. omdömena af Krusenstern, Reise um d. Welt I (1810), X; Malte-Brun, Precis III, 411; Martinov (i tidskriften Jlniieu 1806, 1,86): „En.onHF& He OTKpBi.ii» mmero Baamaro, xota BKcnejuiija cia CTomia KasHi okojio uojiyTopa MnxiioHa pyö.neö". 338. Sid. 185. Nml. p. 15: om hans glashytta nära Bai- kal; p. 16 (här i n. 551); p. 34: en liten, väl af Merk härrö- rande notis om ett mellan källorna af Judarna (flytande i Aldans biflod Maj ak) och Urak (utmyndande strax söder om Ochotsk) befintligt berg, .,replete with Calcedoni, or what M:r Laxman calls the Urak onyx, in a mother of greenish and reddish grey stone. The neighbourhood is extremely mountainous, containing a great variety of agates; and many large stones in the river possess petrifactions and impressions of large shells. Some moun- tains appear composed of jasper orjade'"; jf härom Laxman sjelf nedanför. 339. Sid. 184. Se N. nord. Beitr. V (1793), 302—307 och Ritter här i n. 584. 360. Sid. 183. Gäller väl honom sjelf? Jf. ofvan n. 435. 361. Sid. 183. F. n. ungef. 40 gårdar, enl. Selski. 362. Sid. 183. Ritter III, 76 anmärker: „Sonderbar ist es, dass Laxman, der die wunderbare Natur dieses Felsenriffs so besonders hervorhebt, versäumt hat, die Natur seiner Bestaud- theile anzugeben", — han förmodar nml. att stöd skulle vunnits för hypotesen om Baikals vulkaniska ursprung; se dock derom Laxman här ofvan s. 167. Enl. Slobin och Selski kallas hela udden mellan Pochabichi och Kultuk byn: Schamanskoi kamen. 365. Sid. 186. På ryska Ciio^a, hvaraf flodnamnet Slud- janka. Från nejden skall redan på 1760 talet hemtats ma- rienglas. 364. Sid. 186. Om meningen jf. här sid. 154. 363. Sid. 187. Ritter III, 178 beklagar, att Laxman icke närmare redogjort för porfyrklippan vid Tschikoi. 71 566. Sid. 188. Dessförinnan hörde, genom senast vidtagna förändring, blott gnid- och silfvergrufvoma derunder. 367. Sid. 188. Hos Selski (3an. cn6. oiyi,. reorpa(J). o6m,. IX & X, 550 f.) läses följande märkliga berättelse: „Jag har sett ett intressant aktstycke, hvari förekommer uppgift om den tidigaste införseln från Buchariet af guldsand och lasursten för vårt hofs räkning. Det första kontraktet gjordes med en rabar- ber-leverantör, Bucharern Murat, under Katarina I:s regering; deri kallas stenen indisk, på buchariska Lan sch ev ert, på kinesiska Tschin-tschin-stschi; bästa sorten skulle betalas med lika vigt silfver, den andra i förhållande af 10 : 9; och lofvade Rys- sarne i utbyte rökverk. Lapis lazuli fortfor sedan att hemtas, dock hvarken årligen eller i större mängd, från utlandet ända till slutet af 18 seklet. Vid denna tid, nml. år 1796, fann en Kultuks bonde, V o in a, för första gången ett stycke lapis lazuli och öfverlät det åt irkutske guvernören, som lemnade det att undersökas af den då i Irkutsk lefvande akademikern Laxman. Det visade sig, att detta var verklig lapis lazuli, för första gån- gen upptäckt i Ryssland". Sannolikt är årtalet 1796 skriffel för 1786, ty veterligen talar Laxman första gången om lasuren i det ofvan (sid. 175) cit. brefvet till akademin af 1786 \9, men icke t. ex. i sin artikel af 1784 och ej heller i brefvet till Bergius 1785. — Redan 1775 nämner Beckmann, Phys. Bibi. VI, 147, „Lasurstein öder Lazuli aus Sibirien", väl alldeles på må få, eller kanske samma mineral, d. ä. endast kopparblått, hvilket redan Strahlenberg utgaf såsom lasur, funnen vid Kungur. £67 a Sid. 189. „Coo6in,eme bt» HepmiHCKyro ropiiyjo eK- cneÄimiro. J^äsi paspaöoTKii ciihjibo Kaivma JTanncB Jia3yjiii no- jiyji,eHHOMi> KOimvfe Baimajia no ptwB GMOÄemch ciiocoöhmmt. naxojKy a rocnoÄiraa miixTMefiCTepa Majra(J)eeBa, Koroparo npomy komh-e OTKOMaH^OBaT^. ^Toate npiiHa^jiejKiirB #0 MacTe- poBuxt juo^efi h co-wt^ bt, ciLit yEa.sa H3T, KaöimeTa Ea HMnepaTopcKaro BejmiecTBa, to a Haji/EiocB *ito ropiraa eK- cne^ni^iji no Bi^eHBK) CBoeMy CTapaerca OTnpaBiiTi, fijioronpaB- hlixt. h Tpy^ojnoöiiBtixT» jno^efi. KaiTB a no öojimeii qacrn HaxojKyci. bt, ropojtfs HpKyn.K-h, to ii npomy BnineynoMtfHy- rraro o$Hn;epa cb KOMaH^oio npjmo crojia komitb oTnpaBHTt. HaABopHHH coB-feTHHKi Knpmia .laKCMan-B. Anpejra 17 &nsi 1787 ro,u,y. HpKynitfi". (Sic!) 568. Sid. 189. Se ofvan sid. 164. Uppmätningarna af Baikal, under Losev och Tirilgin, fortskredo 1790 till sjöns syd- vest- och sydsida, hvarpå 1806 en ny karta utkom, der Lax- mana veterligen första ggn betecknas. Se ock kartorna i Spasskis Ch6. BtCTH. 1821, XIII och Klaproths Descr. du lac Baical 72 (N. Ann. des voy. XXVII, 293). Stuckenberg, Hydrogr. II, 509, tror att originalkartan är af Klaproth, men denne har (utan att nämna det) blott kopierat Spasski! 569. Sid. 190. Se Reimers, S:t Petersburg am Ende s. ersten Jahrliunderts I (1805), 251. Schangin reste 1786 för detta ändamål i Altai, Hermann i Ural; Finske pastorn Sam. Alo- paeus i Petersburg utgaf 1787 sin förtjenstfulla skrift om marmor- och andra stenbrott i Olonets och Karelen (Ruskeala). 570. Sid. 190. Jf. Svinjin, ,U,ocTonaMJiTHOCTii C. IleTep- öypra II (1817), 141 f. Puschkarev, OnncaH. C. neTepÖ. ryCepH. IV (1842), 47. 62. 64. Reimers II, 387. Georgi, Beschr. III, 181. Kluge, Handb. d. Edelsteinkunde (1860), 429. 371. Sid. 190. Jf. Georgi, Beschr. III, 118. 121. 150. 180. 181. 188. 190. 221. 241. 247. 572. Sid. 191. Se N. nord. Beitr. VI (1793), 146 ff. N. Acta XI, 19 ff. Crell, Chem. Ann. 1794, I, 182 ff. 573. Sid. 191. N. nord. Beitr. V, 286 ff. 574. Sid. 191. Renovanz, i Crells Chem. Ann. 1793, II, 21 ff., säger vårdslöst, att Laxman funnit den sällsynta sten- och kristallarten „am Ausflusse des Schamanka Baches" (!); Se- vergin i Crells Beitr. zu den chem. Ann. 1794, V, 406 ff. och i N. Act. IX (1795), 188. 307 ff. samt i IlepB. ochob. Mime- paJiorin I (1798), 177 ff. 238 ff.; Stenberg i Sami. phys. Aufs. herausg. v. Mayer, IV (1794) 399 ff. 515. Sid. 192. I Schriften d. Berlin. Ges. naturf. Freunde VIII (1786—87), 402. Denna „merkwurdige Nachricht" blef ofta refererad, af Beckmann, Phys. Bibi. XIV (1787), 572. m. fl. 576. Sid. 195. Bd. IX (1788—89), 198. 577. Sid. 195. Hermann, Statist. Schild. v.Russl. (1790), 197; Georgi, Vers. e. Beschr. St. Pet, (1790), 423, men deremot Beschr. d. R. R. I (1798), 213. ni, 181. 247; Klap- roth, Beitr. zur chem. Kenntn. d. Mineral. I (1795), 189 ff.; Estner II (1797), 580; Bindheim i N. Schr. d. Ges. naturf. Fr. zu Berl. n (1799), 236 ff.; Severgin UepB. ochob. I 1798), 436 f.; Zappe, Mineral. Lex. (1804), s. v. Bland nyare Hartmann, Handb. d. Min. I (1843), 414. m. fl. Ännu Stucken- berg II (1844), 490. 522 är dock en gengångare från Reno- vanz' dagar. 578. Sid. 195. I Bullet, de la Soc. des naturalistes de Moscou XXX (1857), 213 ff. 578 a. Sid. 194. Precis II (1812, éd. 2), 213. Han ci- terar vidare Laxman i II, 214. 216. 217. III, 354. 355. 365. 387. 466. 73 579. Sid. 194. Se Hedenström, OipuBKii o CnCJnpii, C. IT. 1830, sid. 44, och Fragmente od. etwas iib. Sibirien von M. von Hedenström, S:t P. 1842, sid. 45. 580. Sid. 194. Jf. Selski, anf. arb. sid. 551. 584. Sid, 194. HncLMa o bocto^hoiI CiiG., MocKBa 1827, sid. 32 ff.; säger bl. a. om Kultuk: „3;i/ecl h^t^b HiiKaKHX-L mii- Hepa^OBt, HCKJUKmaa xyAofi seJieHon caro^a", således ännu lik- som Pallas i sin Reise III, 458. $8%. Sid. 194. I Leonhards Zeitschr. f. Min. 11(1827), 347. 385. Sid. 194. Reise um die Erde I, 2 (1838), 184 f.; skrifver bl. a., att från Sludjanka hemtas kristaller af prehnit och augit samt baikalsk ,,Lasurstein, welcher nahe verwandt öder iden- tisch ist mit den Hauyn-krystallen, die sich in Deutschland in dem Krater des Laacher-sees gebildet haben. Man hat vergeb- lich gehofft, dieses Mineral in den granitischen Thalwänden der Sludjanka anstehend zu finden; es ist dem Flussbette in der Nähe des Sees ausschliesslich eigen geblieben, und offenbar sind wohl auch dort vulkanische Mässen, von den granitischen bedeckt, nur auf der Sohle der Thäler unter dem Wasser zu finden". 584. Sid. 194. Erdkunde III (1833), 73—77. Citerar här vidare Laxman på sid. 10. 11. 69. 178. 585. Sid. 195. Se hans skrifter i n. 579. 586. Sid. 195. Se hans FeorHOCTiiqecKoe onncame ropt no p^Kt CjiiojujhkI;, införd i FopH. 2KypH. 1832, IV, 169 —204. 587. Sid. 195. Enligt Selski. 588. Sid. 195. I Yerhandll. d. mineralog. Ges. S:t Pe- tersb. 1855 — 56, sid. 109 — 171. — Om de blåa stenar, som in- köpas i Kultuk, tala bl. a. målaren Atkinson (i Petermanns Mit- theil. 1860, sid. 88) och Selski, som anger, att de i första han- den betinga sig ett pris af 10 rub. s:r skålpundet. 589. Sid. 196. Se Versilov, Onncame npincKOBT, Jia30- peBaro kximhji bi npn-BaiiKajiLCKiixi ropax^, införd i 3an. Cn6. otä. reorpa(j). oöm,. IV (1857), 177—186, och Selski, IlyTB jto KyjiTyKa no HanpaBjieniio bt» TyiiKiincKin Kpan, i samma tid- skrift IX o. X (1867), 527—555. De allra senaste arbetena af Tschekanov, Dubovski och Godlevski ha icke varit mig tillgängliga. 590. Sid. 196. TpyflH XLVI, 324 och Ausw. ökon. Abhh. III, xxxvi ; Brefvet 179 1J nedan; Pallas, Flora ross. II, 30; 591. Sid. 197. Jf. ofvan sid. 121 och cit. i n. 392. 592. Sid. 197. Jf. ofvan sid. 142. 595. Sid. 198. G. Forsters Sämmtl. Schr. (Lpzg 1843), IV, 44. 51 ff. VII, 44. 384—399. VIII, 5. Tichmenjev I, 16 10 74 ff. : att Mulovskis instruktion af 17 april och Jakobis utlåtande af 30 nov. 1787. 394. Sid. 199. Jf. ofvan sid. 175 f. 693. Sid. 199. N. Act. VI (1790), 9. VII (1793), 24 f. 52. Vin (1794), 21. 396. Sid. 199. N. Act, VI, 13. VII, 12. VIII, 16. 21. 397. Sid. 199. N. Act. VII, 11. 12. 14. 17. VIII, 16. 19. 21. 398. Sid, 200. N. Act. VII, 52. 241 f.; jf. Mém. V (1815), 528. 399. Sid. 200. De på sid. 188 och ofta citerade handll. 600. Sid. 201. Ilo.iH. COÖp. 3aKOH. XXIII, n:o 16,823 af 11 dec. 1789. 601. Sid. 201. Gjorde flera vandringar 1772—1781 för att bestämma gränsen mot Mongoliet vid Okas, Ijas, Udas, Bir- jussas och Kans källor. Hans rapporter i Klaproths Mag. asiat. I och i Busses Journ. I, 212 ff. — Ritters skildring i Erdk. II, 1039, Castréns i Resor o. forskn. II, 367 — 376. 602. Sid. 202. ' Reise n. d. Goldwäschen Ostsibiriens, i Baers o. Helmersens Beitr. XII (1847), 55. I förra hälften af 1842 vans här 44 % pud guld; Stuckenberg II, 561, enl. Bergjournalen. 605. Sid, 202. N. nord. Beitr. V, 307 ff. 604. Sid. 205. Detta kan läggas till notiserna om Anga- ras tillfrysande hos Georgi, Reise II, 503, och Stuckenberg II, 550. 603. Sid. 205. Af probermästaren Charinski 1813, samt genom hofr. J. Miller i Irkutsk meddelad tidskriften Erheiterun- gen 1816 och härifrån öfversatt i Spasskis Cnö. B^cth. 1821, XVI, 352 — 359. Finnes verkligen detta underverk, kan man ej nog förvånas, att Laxman kunnat rida der förbi utan att nämna derom ett enda ord. Stuckenberg II, 559 förklarar utan all kri- tik båda grottorna hvar andra alldeles lika. 606. Sid. 204. Resor och forskn. IV, 89. Jf. Pallas, Rei- sen III, 304. 373; Stepanov, EmicencKafl TyöepH. C. n. 1835. Om folkets språk och ursprung se Schiefner i företalet till Ca- stréns Koibal. u. Karag. Sprachl. S. P. 1857. 607. Sid. 204. N. nord. Beitr. VI (1793), 252 f. — Tai- turka en by mellan poststationerna Maltinskaja och Polovinskaja; Iret troligen tryckfel i st. f. den på Bjelajas östra sida infly- tande Irik; Bjelskoi ostrog finnes ej mer; Tscheremkovskaja poststation, 147 verst från Irkutsk; Natrös stepp = Ålarskaja? 608. Sid. 203. Se i Petermanns Mittheilungen 1860, sid. 80 — 93: Der See Kosogol. 609. Sid. 203. Berichte tib. Reisen im Siiden v. Ost-Sib. 75 (1855—1859), i Baers o. Helmersens Beitr. XXIII, 84 f.; de Alibertska grafitverken, sid. 32 ff. ; Arechan bäcken, sid. 83. 85. 610. Sid. 207. I ryska statskalendrar kallad Eustafei == Eusthatius. 6/1. Sid. 207. Född 1751 f[, se ofvan i not 21. 612. Sid. 20$. Jf. ii. 596 o. 597 samt der cit. N. Act. VI, 13. VII, 11. 12. 14. 17. VIII, 16. 19. 21. jemte X, 21, på hvilka ställen Jischiginsk stundom förvexlas med andra orter. 6/5. Sid. 208. N. nord. Beitr. V, 309 ff. 6/4. Sid. 208. Dylika erfarenheter från dessa nordliga trakter bekräfta äfven andre; jf. Middendorff, Reise IV, 699 f. Stuckenberg, CTaTHCT. Tpy^H, C. II. 1860, sid. 45. 615. Sid. 208. Nittio verst från stationen Judomokrestov- skaja på väg till Ochotsk, vid berget och den söder om orten förbi- flytande Urak, der fordom den Beringska och nu senast äfven den Billingska expeditionen gått fram. 616. Sid. 209. Så heta lätta med hudar Öfverspända far- koster, hvilka här begagnas. 6/7. Sid. 2/0. Nml. vid utflödet af bäcken Topolefka på Taigonos; jf. Pallas, anf. st. 6/8. Sid. 2/0. Vid den öfvergifna Kamennoi ostrog, bäcken Parena och Pentaja guba. 619. Sid. 2/1. N. nord. Beitr. V, 271. 620. Sid. 211. N. nord. Beitr. V, 271. 273 f. 621. Sid. 211. Han klandras derföre skarpt af Sprengel, i inledn. till öfvers. af Sauer p. VII. 622. Sid. 211. Underrättelser om denna älskvärda och intressanta personlighet förekomma hos Lesseps I, 3. 138 f.; La Pérouse, Voy. IV, 234; Sauer, Billings' resa (eng. ed. sid. 39 ff. 309, fr. ed. I, 68. 71. II, 211, tysk 44 f. 280); Saritschev, IlyTein. I, 77; Cook, Troisiéme voy. IV (1785), 153. 158 f. 262 ff. Han hade författat en beskr. öfver Kamtschatka (till hvars hufvudort Nischnekamtschatsk han befordrades 1787 och der han mycket anlitades af Billings), observerade med termometer erhållen af Cook 1779. Se ock Muller, i Pallas' N. nord. Beitr. V, 13 f. 625. Sid. 212. Jf. här sid. 170 och Schelichovs reserap- port i N. nord. Beitr. VI, 195. 624. Sid. 212. I N. nord. Beitr. V, 271 ff. 625. Sid. 212. Lesseps Journ. I, 221. Äfven Merk be- sökte Kamtschatka (men ej Taigonos). 626. Sid. 212. Georgi, Beschr. III, 164. 177. 279. 281. 282. 283. 301, uppräknar såsom tagna vid Penschinska viken: Jaspispudding (= konglomerat) af vulkan, utseende, svart med 76 qvartsiga, ärtformiga korn, Vulkanisk jord röd, liknande pozzolan, Lava svart, hård, lerig; vid Ochotsk: Onyx i fast, grå, lavalik- nande bergart, Saltprofvcr, Leucit eller hvita vulkaniska granater; vid Marekan: Vulkanisk jord grå, sandig och glasig från foten af berget, Lava perlfärgad, glasig, mycket skör. Ekonomiska sällskapet egde af dem: Qvicksilfver stycken från Taigonos, Zinober i lera, m. m.; se Tpy^H XL VI (1792), 324. Auswahl ökon. Abhandll. III, XLIX. IV, XCIX. 627. Sid. 215. Uraks läge se n. 615. Severgin skriiver 1796 i Expos, system, des Pierres (N. Act. XII, 318) om det mineral han kallar Argille et Calcédoine: ,,1'argille est verte et endurcie å face terreuse avec des glandes de calcédoine brun et brunåtre des environs du fleuve O ur a ek en Nertschinsk, dé~ couverte par fen m:r le conseiller de cour Laxmann". Om hans förvexling jf. not 491. 628. Sid. 215. N. nord. Beitr. V, 290 ff. 314 f. 629. Sid. 215. Se Beckmann, Phys. Bibi. XX, 458. Zappe s. v. Marekan. Severgin i N. Act. XII, 327 o. IlepB. ochob. MimepaJioriii I, 427 ff. I. F. Gmelin, N. Act. XIV, 459 ff. Klaproth, Beitr. zur Kenntn. d. Mineralien VI, 353 ff. Erman, Reise I, 3, 46. 77. 86 ff. o. i en monografi. Hartmann, Handb. I, 370 ff. Kobell, Gesch. d. Mineralogie, Mtinchen 1864, sid. 453. 650. Sid. 21 i. N. Act, VIII, 19: Laxman, „Deux dessins d'une tete de Rhinoceros fossile et sans machoire inférieure". N. nord. Beitr. V, 309. Om äldre fynd jf. N. Com. XIII (1769), 436 ff. XVII (1773), 576 ff. Acta 1778, p. 81 ff. 1780 p. 210 ff. Pallas, Reise III (1776), 97 f. Middendorff, Reise IV, i, 272 f. 651. Sid. 215. I N. nord. Beitr. VII (1796), 143—370. 652. Sid. 21 o. De åberopade ställena återfinnas på sid. 152. 153. 154 (jf. om hans meteorol. obss. ofvan sid. 26 m. fl.). 165 (om Talzinsk ofvan i kap. XXIII). 175 (om lapis lazuli i kap. XXV). 177 (om Laxmans hortikultur jf. ofvan n. 84 och Middendorffs tvifvel i hans Reise IV, 581). 204 (ofvan n. 545). 214 (om dschiggetei ofvan sid. 160). 655. Sid. 218. Jf. Kruhse i Dorpat, Jahrb. I (1833), 525 ff. Hedenström, OTpHBKii o Cn6. sid. 86 samt den tyska bearb. sid. 90. Uklonski, O5o3p. BfiLiroiiCKaro OKpyra (i jKypH. miih. BHyTp. ä^jtb, 1841, 80—106), hvars uppgifter Stuckenberg II, 615 försigtigare bort begagna, ty huru det hänger i hop med de efter Laxmans tid upptäckta mineralierna, framgår klart af Kruhse, sid. 536. — Senaste forskningar af Krapotkin o. Pavlovski? 654. Sid. 218. Meglitzki, Geogn. Bemerk. auf e. Reise in Ost-Sib., införd i Verb. d. min. Ges. S:t Pet. 1850—51, sid. 77 122. Meinshausen, Nachr. iib. d. Wilui Gebiet, i Baers o. Hel- mersens Beitr. XXVI (1871), 15. 633. Sid. 218. I brcfvct 1789 253; jf. N. Act. VII, 14. 656. Sid. 2/9. Ty postväg tinnes ej hitåt; jf. Erman, Rcise I, 2 (1838), 238. 657. Sid. 219. Af Banner; jf. sid. 158. 658. Sid. 2/9. Jf. Saucr, sid. 102, Castéras öfvcrs. I, 190, Sprengels öfvers. åter bristf., sid. 110. 658 a. Sid. 220. En vulgär bergsmanna-benämning, nytja- des bl. a. för dunkelgrön skörl; jf. Zappe, Mineralog. Lex. sid. 226. — Brefvets slutord här i kap. XXXIV. 659. Sid. 220. N. nord. Beitr. V (1793), 282 f. 640. Sid. 221. Jf. Georgi, Beschr. III, 147. 311. 953. Ausw. ök. Abhanclll. III (1791), xlix. TpyflH XL VI (1792), 324. 64/. Sid. 221. Såsom vet. akademierna i Petersb. o. Stock- holm (se ofvan), univ. i Åbo (se nedan året 1794), ekon. sällsk. i Petersburg (se Ausw. ök. Abhh. III, xlix. IV, xcix. TpyflH 1. c.), Severgin och grefve Apoll. Mussin-Puschkin (N. Act. XII, 300. 302), Gadd och Hellenius i Åbo; m. fl. 642. Sid. 221. Estner, Mineral. II (1795, jan.), 184 f. Eget är, att han nämner de dunkelgröna kristallerna såsom från Kam- tschatka, men de ljusgröna såsom funna vid Lena. Zappe, Miner. Lex. (1804), sid. 518, s. v. Vesuvian. Hartmann, Handb. d. Mi- neral. II (1843), 36. 45. Man har må hända blandat sig med det vulkan, berget BiumiiHCKaa coiiKa på Kamtschatka. 645. Sid. 221. I N. Act. XII (1801), 300 ff. Klaproth, Beitr. II (1797), 33 ff. IV (1807), 319 ff. Galitzin i Traité de minéralogie 1792 et 1796 (hvilket arbete icke varit mig till- gängligt). Kobell, Gesch. d. Mineral, sid. 435. 437. 644. Sid. 225. Jf. Sibir. Briefe (15 fbr. 1765), sid. 94. Cnö\ B*cth. 1820, X, 283. 645. Sid. 225. N. Act. VIII, 21. Jf. ofvan sid. 199. Månne kartan blifvit bevarad? Krusenstern skrifver ännu 1810 (Reise um die Welt I, 279): „Kaempfers Copie von einem schlechten japanischen Plan ist der einzige, den man kennt". Univ. i Åbo egde före branden en japansk karta öfver vägsträc- kan från Osatska till Jeddo, förärad af dess kansler, grefve Schef- fer; se K:i prot. 1776, aug. 9, § 3. 646. Sid. 224. I Buschings Mag. II, 517 yttrar han fram - tidsfullt: „Die bequeme Lage des Amur-Flusscs leget billig einem jedweden den Wunsch in den Mund, dass Russland desselben wieder theilhaftig werden, öder wenigstens eine freye Schiffahrt durch denselben nach der kamtschatkischen und japonischen See erhalten möge. Man känn mittelmässige See-Fahrzeuge und Träns- 78 port-Schiffe i der Nackbarschaft von Nertschinsk bauen, dieselben mit allerley Krieges- und Mund-Provision daselbst versenen, und mit denselben den Amur ab und aufwärts ohne Hinderniss be- fahren. Die Beschwerliclikeiten des Transports von Jakutzk nach Ochozk mithin ein Ende nehmen, denn die Miiudung des Amur Flusses ist dem Lande Kamtschatka gerade gegeniiber und okn- gefähr mit Bolscheretzkoi Ostrog in einer Höhe. Von Lande zu Lande möchte daselbst mit gutem Winde nicht iiber 2 Tage-Reisen betragen. So wflrden auch die Absichten mit Japon und denen zu hoffenden americanischen Entdeckungen viel leichter zu ihrer Erfiillung kommen, u. eine Handlung nach Indien fiiglich kön- nen eingericktet, ja aucb mit China selber, entweder zur See öder vermittelst des Flusses Schingal bequemer als bisher ge- handelt werden"; om Uda sid. 493 ff. 514 ff. Ännu år 1794 erbjöd sig Schelichov att på egen bekostnad sända en exped. till undersökande af vägen öfver Udskoi; Tichmenjev I, 47. II, 39. Jf. Erman I, 2, 422, samt vidare K. F. Neumann, Ostasiat. Gesch. Lpzg 1861, sid. 234 f. och Lindner, Entdeck. d. Ins. Jesso u. d. Halbins. Sagalien, i Allg. geogr. Ephem. XXXVIH (1812), 249 ff. 393 ff. Se ock följ. not. 647. Sid. 224. Se i Middendorffs Reise IV, 102 f. de intressanta notiserna ur arkiven i Udskoi. 648. Sid, 226. Jf. N. nord. Beitr. IV, 113 ff. och föreg. not. 649. Sid. 226. Jf. om Japaneserne i Irkutsk : Georgi, Reise I, 2 f. — hvilken ännu icke bättre kände Japan, än att han an- såg Jeso och Nipon sammanhänga; Martos, IlHCLMa, sid. 165 ff. (der dock många oriktigheter); Storch, Russl. u. Alex. d. ersten. II (1804), 459; Cochrane, PedestrianJourn.il, 122. — Slovtsöv, Ildop. 0Ö03p. Cn6. II, 30, daterar navig. skolan från 1754. 630. Sid. 227. Se hans Journ. du Voy. I (1790), 208 och hans officiela bref af 1788f± i La Pérouses Voy. IV (1798), 232. Då han säger, att hufvudmannen för de Japaneser han träffade och samtalade med, hette Kodail, har jag ansett denne identisk med Kodai eller Kodoju (hos Laxman). Man erhål- ler häraf en säker kronologi för detta skeppbrotts tilldragelser, hvilket ofta förvexlats med andra dylika. Jf. de stridiga upp- gifterna hos Georgi, Reise I, 3. Castéra, Vie de Catherine II (1797), 294. Storch, Gemälde d. R. R. VI (1801), 273 f. och Russl. unter Alex. II, 461. Tichmenjev I, 100. Langs- dorff, Reise um die Welt (1812), sid. 180. Martos, IliiCbMa 169. ÄPY1^ npocBtmenm IV (1804), uppsatsen „0 nepBOMi» pocc. nocojbCTBt bi> JlnoiriK) no^-B Ha^ajiBCTBOMi. JaKCMaHa",sid. 250 (att skeppbrottet skett 1790!). Golovnin säger i sina 3an. o. npnKjroMeHiearL ero bi> n.TEHy y ilnoHU.eBi, bt> 1811—13 79 roflaxfc (C. II. 181 G), I, 14, att Kodais skeppsbrott tilldrog sig „CJiHfflKOM'L 3a TpHD;aTB JiIiT^ npefli chmi", dervid påtagligen räknande från sitt arbetes tryckningsår, ej från sin fångenskap, men det oaktadt läses uttrycket, utan förklaring, ej blott i arbe- tets öfversättningar till tyska af Schultz 1817, sid. 21 och till franska af Eyriés I (1818), 21, utan ock i dess nya editioner C. D. 1851, sid. 10 och C. II. 1864, sid. 10. Året 1786 upp- ges riktigt i det utdrag ur yngre Laxmans journal, som förekom- mer i Bulgarins C^BepH. Apx. *L I, 245 ff. 651. Sid. 227. T. ex. då under Annas regering Japaneser, förolyckade vid Kamtschatka, blefvo förde till Petersburg och der uppfostrade samt porträtterade för kejs. kabinettet (Cook, Troi- siéme voy. IY, 352. Krascheninnikov, m. fl.), eller då år 1770 den ofvannämnde Schmalev hemtade en Aleut att förevisas hofvet i Petersburg (Muller i N. nord. Beitr. V, 13). 632. Sid. 227. Se N. Acta IX (1795), 17. 635. Sid. 228. Auswahl III, xxxvi. I TpyAH XL VI, sid. 324 hufvudsakligen det samma, dock orätt hänfördt till år 1790 och med nämnande af Schröter i st. f. Falck. 634. Sid. 228. Jf. ofvan sid. 208. 633. Sid. 228. Hvilken Laxman kände, jf. sid. 178. 636. Sid, 228. Anders Sparrman f. 1748 f 1820, prof. vid vet. akad. i Stockholm, berömd naturforskare och resande till Cap och sydpolen (med Forster och Cook), återkom till Sth. från sin första resa 1777 samt från den andra (i vestra Afrika) 1789. Ryktet om hans död falskt. Laxmans bref till honom 1791 V°, se till sid. 219. — E. Bergstedt f. 1760, leg. sekr. i Petersburg 1786—87, reste 1794—97 i M. Asien o. Egypt., f som statssekreterare 1829. 637. Sid. 229. Joh. Erik Norberg f. 1749 f såsom verkl. statsråd i Petersburg 1818. Tjenade först i bergskollegium i Sth., men lemnade 1783 Sverige, dit han först återvände kring 1790, befordrades till bergsråd m. m., men gick åter 1804 i rysk tjenst. Utmärkt mekaniker; har bl. a. gifvit planen till hamn- byggnaden i Re val. Skref sig ofta NorBerg. 638. Sid. 229. Nml. af Kodais besättning. 639. Sid. 250. Lettres de Catherine II a Grimm (1774 — 1796), utg. af J. Gröt (C. II. 1878), flerstädes. 660. Sid. 250. N. nord. Beitr. VI (1793), 253. 661. Sid. 23 /. Någre af de i not 650 citerade författare m. fl. Tichmenjev I, 100: „Otqu& nopyqnKa JlaKCMaira, oahhi H3T» repMancKnxi» (!) yieHiixi», HaxojpiBiiriiica bt> HpKyTCKt Ha cnyjKÖli npn KaKOMTE>-TO 3aB0.ii, i (!), no BHymeHiioIIIejre- xoBa(!), npeACTaBHJTb MMneparpiint npoeKTB o6t> OTnpaBjieHin 80 JlnoimoiTL Ha poÄiiny, cl 11/kJiiK) uonHTaTi.ca BcxyniiTL bi» CHOinenia ci> tfnomeii". 662. Sid. 251. IIojiHoe coöp. 3aK0H0B-L, T. XXIIT. 665. Sid. 255. Man var icke långt från de år, då engelske stats- och vetenskapsmän ifrigt diskuterade möjligheterna icke blott att helt och hållet utestänga Ryssarne från Kina, utan att t. o. m. kolonisera de södra Kurilerna och dymedels äfven draga den ja- panska handeln till England. Jf. Storchs Gemälde Yl, 240 ff. 6 64. Sid. 254. Uppgiften härom, och om många andra detaljer i detta kap., äro hemtade från A. Laxmans rapport efter expeditionens fulländande. 665. Sid. 254. Jf. de inl. orden till UyTeuieCTBie nopyii. A. JlaKCMaHa, i Oeb. ApxnB-B I (1822), 246. 666. Sid. 254. N. Acta X (1797), 14. 15. 661. Sid. 255. IlyTeinecTB. I, 122. 668. Sid. 256. Jf. skrifvelsen till Besborodko längre fram. 669. Sid. 256. Jf. Chlebnikov, sid. 24. 65. 670. Sid. 256. Jf. Sauer, ed. Castéra II, 161. 671. Sid. 256. Sauer, ed. Castéra I, 261 f. 326 f. Les- seps, Journ. II, 203. Benjovskis äfventyrliga beskr. af sin äfven- tyrliga färd lemnar rum för tvifvel, huru vida han als varit i Japan; Malte-Brun, Precis III, 469, söker bevisa, att så varit fallet, hvilket äfv. Siebold, Nippon I, 1, 67, antager. Golovnin såg i Matsmai en japansk öfversättning af den polsk-ungerske vildbasarens resebeskr.; jf. nedanf. citeradt arbete. — Benjovskis flykt utgör föremål för Kotzebues ,.Verschwörung in Kamtschatka". Om honom och Lovtsov bl. a. i Åbo tidningen Mnemosyne 1822. 672. Sid. 257. Se A. Laxmans resejournal i ÄpyrT» npo- CB-Lmema IV, 267. 675. Sid. 258. Sid. 208. Att skrifvelsen från Jakutsk säges i N. Act. X, 21, der dock dess föredragning i akad. för- vexlats med dess datum. 674. Sid. 258. N. nord. Beitr. VI, 253 f. 675. Sid. 258. Hamnplats, der Lena blir segelbar, 240 verst från Irkutsk. 676. Sid. 259. Beschr. 830. 955. 957. 1356. 677. Sid. 259. „Typha Laxmanni" af Lepechin. i N. Act. XII, 335 f. Georgi, Beschr. Nachtr. 307. 678. Sid. 240. Hvilka dessutom delvis äfven kunde föras till annan tid; jf. sid. 219. 221. Georgi, Beschr. III, 301. 306. 679. Sid. 240. TpyjiLi XLIX, 400. Loviz, „Chem. Un- ters. einer von Laxmann eingeschickten sogen. essbaren Erde", införd i sällskapets Preisschriften u. Abhandll. I (1795), 127 ff. Jf. Beckmann XIX, 419. — Steller i N. nord. Beitr. V, 292 f. 81 680. Sid. 241. Jf. föreg. not. Goebels uppsats „Ub. d. Erde-Essen" finnes i petersb. vet. ak. Bullet. V, 397 ff. Deri intet om Laxman. 681. Sid. 241. En af Laxmans biträden in meteorologicis. Hans „reHep. KapTa p. JleHH 1785" har ännu anseende; Stucken- berg, Hydrogr. II, 583. Middendorff, Reise IV, 197. Slovtsov, Hct. oöo3p. Ch6. II, 214. 308. 68%. Sid. 241. Jf. sid. 158, n. 637 och Chlebnikov, sid. 66. MicjmooiroBt 1788 ff. Flyttade till Amerika. 685. Sid. 241. Saritschev I, 108. Sauer (ed. Castéra) I, 95 f. Hvarken Slobin eller Meglitzki tyckes besökt detta berg. 684. Sid. 241. N. Acta XI (1798), 10. Deri nämnda jordbäfning kan läggas till förteckningen hos Ritter III, 86. 685. Sid. 242. Georgi, Beschr. Nachtr. 296. 686. Sid. 242. TpyAH L (1795), 423, bland H3B*CTia för senare månaderna af året 1793. Temnik flyter liksom Dsida från vester i Selenga, icke långt från staden Selenginsk. 687. Sid. 242. Bl. a. af A. Nordenskiöld i hans resebref från Vegas infrysningsställe d. 25 nov. 1878. Ättlingar af släg- ten Hedenström finnas visserligen både i Sverige och Finland, dock har jag sett denne uppgifven såsom Dorpatens, i Korffs ,5Kn3HB CnepaHCKaro n, 168. 688. Sid. 242. Reise um die Erde I, 2, 230. Jf. Seme- novs CkoBapL III, 29. 688a. Sid. 245. Enl. A. Laxmans egna uppteckningar, jem- förda med de arbeten af Krusenstern, Langsdorff och Golovnin, hvilkas titlar nedanför. Förf. har redan förut i en petersburgska internationela orientalistkongressen 1876 meddelad och sedermera i dess Travaux (St. Pet. & Leyde 1879, II, 41—58) aftryckt uppsats, kallad „Quelques remarques et une proposition au sujet de la premiére expedition russe au Japon", i korthet behandlat ämnet, men deraf icke ansett sig förhindrad att i detta och föl- jande kapitel återkomma till det samma. För de läsare, hvilka icke ega nämnda Travaux, bör kanske nämnas, att förf:s „ propo- sition" går ut på att, enligt Siebolds föredöme (jf. här not. 691), åt vattnet mellan kuriliska ön Kunaschir och Jeso eller Matsmai allmännare vindicera namnet „ Laxmans sund". I ApxHBi> To- cyÄapcTB. CoBtTa (1768—1796), C. H. 1869, I, 2, 671 ff. ingå tvenne rapporter angående den Laxmanska exped. af gene- ralguv. Pihl till rikskonseljen; i den senare (af 11 dec. 1792), som hufvudsakligast redogör för kostnaderna, säges oriktigt, att afresan från Ochotsk skedde d. 13 oktober (i st. f. september) 1792. 11 82 689. Sid. 244. CoKpam;. 3an. o. njraBamn ero, intagen i hans Co^HHema I (C. II. 1864), 325 samt hans Kapxa Caxa- jiHHCKaro Mopji. Med rätta erinrar dock Schrenck, Reise II, 778, att sundet redan af Vries 1643 genomfors och kallades „Pico- sundet". 690. Sid. 244. Nomina proprias ortografi varierar mycket i de skilda utdragen ur Laxmans dagbok. Malte-Brun, Precis III, 466, anmärker att Laxmans Kimoro, — ty så skrifver han (väl enligt N. Aeta XII, 25 ff.), ehuru han citerar utdraget hos Storch, som dock har Nimuro, — icke återfinnes bland de 200 ortsnamnen hos Titsingh. De äldre beskrifningarna öfver Japan, — i Allg. Welth. iibers. v. Semler XXV (Halle 1763), 347 ff., Schneegass, Ub. d. Kunde von Japan i Allg. geogr. Ephem. XVII (1805), 13 — 55, Lindner, Entdeckungsgesch. d. Insel Jesso etc. (förut citerad), Gaspari, Hassel m. fl. Vollst. Handb. d. Erdbeschr. XV (1822), 512 ff. — sakna de flesta af nämnda orter. Siebold skrifver Nemoro. Kartorna till Laxmans relation innehöllo flera ortsnamn än texten; jf. n. 741. 691. Sid. 244. Passet mellan Kunaschir och Jeso (Nimuro) kallas af Krusenstern „Strasse von Jezo", men ..eigentlich sollte sie den Namen von Laxmann fuhren, der sie zuerst besucht hat": Siebold, Gesch. d. Entdeckungen im Seegebiete von Japan, Ley- den 1852, sid. 33 och Nippon, I, 1, 86 (jf. 79). 692 . Sid. 243. Golovnin, 3an. o npH&ooi. ero bi, iLi-EHy y JlnomjeBi, I (1816), 233; fransk öfvers. I (Paris 1818), 322. Såsom bihang till den senare II, 285—447: .,Relation du voy. de M. Ricord", hvilken räddat sig vid Golovnins tillfångatagande och sedan befriade honom; här blott i korthet om Laxmans resa. 695. Sid. 245. Läses i Oeb. ApxiiB-L I, 248 ff. 694. Sid. 246. En „Ri" enl. Laxman = 2160, enl. Go- lovnin = 2000 ryska saschen. 695. Sid. 246. Bulgarin skrifver i anledn. häraf (i CiB. Apx. I, 254): „Jag förmodar, att läsaren liksom jag sjelf känner ovilja häröfver och medger, att om Laxman icke vägrat att följa med landsvägen från Nemuro till staden Matsmai, så skulle han kun- nat lemna oss betydligt intressantare underrättelser rörande denna föga kända trakt, än hvad nu hans journal innehåller, så vidt det icke redan läses hos Thurnberg (sie!) och Kaempfer". Ett gan- ska onödigt om. 696. Sid. 248. Jf. om namnens ortografi här not 690. De återges till stor del annorlunda i Storchs referat, som följes af Lindner m. fl., samt på kartorna (jf. n. 741). 697. Sid. 248. Bulgarin gör härom denna reflexion (i C^B. Apx. I, 263): „Ehuru Laxmans bestämdhet icke kan tillskrifvas 83 någon själsstyrka, är det dock anmärkningsvärd^ att Japaneserne på denna tid voro så eftergifvande för Ryssarne. Alle, som efter Laxman varit i detta land, kunna icke skryta öfver en dylik fest- lighet". Tänkte han på Resanovs emottagande? Se nedanf. 698. Sid. 230. Krusensterns bref 1805 till Storch, i den- nes tidskrift VIII, 205, samt Reise um die Welt I (1810), 312 och Langsdorff, Reise um die Welt I (1812), 195 f. Den först af Ryssarne, men sedan ock af andre (t. ex. af Giitzlaff) anlitade politiken att söka tillträde till Japan genom återhemtande af dess undersåtar, hade i framtiden än mindre framgång. 699. Sid. %51. 3an. o npHOKH. ero II, 112; franska öf- vers. II, 155. 700. Sid. 231. Golovnin 3an. I, 16. 91. 95. 120. 124. 125. Dessa små karaktersdrag återfinnas i den franska öfvers. I, 23. 131. 142. 181. 183. Den kostliga anekdoten om hårfri- suren bevisar Japanesernes vurm att reglementera om alt, I, 176: „Le commandant demanda si les Russes n'avaient pas changé de religion, puisque Laxman portait une longue queue et beaucoup de cheveux soupoudrés de farine, tandis que nous les avions cou- pés trés-courts. Nous lui répondimes que la maniére d'accom- moder les cheveux n'était pas chez nous une affaire de dogme; et les Japonais se mirent å rire en témoignant une surprise ex- treme de ce qu'il n'y avait pas de loi precise sur ce point". Jf. ock: Rikord, Berätt. om en resa till japanska kusterna 1812 o. 1813, öfvers. från ryskan på tyska af A. v. Kotzebue och på svenska af N. B., Åbo 1812, sid. 6. 7. etc. Dylikt berättar Langsdorff från sitt besök, Reise I, 286. 701. Sid. 2Ö1. Golovnin säger i franska öfvers. II, 214: „La forme du rescrit remis å Laxman prouve que 1'on n'avait pas été trés-content de sa conduite. Néanmoins sa mission réussit (jf. nedan!), et il obtint la permission d'aller å Nanga- saki pour négocier, ce qui prouve que le gouvernement japonais avait le projet de lier des relations de commerce avec nous, et méme le souhaitait". Detta vigtiga ställe och hela det parti af hans arbete, dit det hör, saknas i originalet; nml. ej blott i första, på högre befallning tryckta upplagan af 1816 (jf. II, 156 ff.), men äfven i den andra af 1851 (jf. II, 112 ff.) och i den af 1864 (i hans CoqnHeiim, II, 250 ff.), hvilka alla afbryta „a KexdiAi, öhjio, ho..." Till förklaring af denna och andra la- kuner i originalet (redan antydda i öfversättarens företal p. II) jf. nedanföre not 729. 702. Sid. 231. Här förklarades, att Ryssarne finge göra med de bergade efter godtycke, antingen aflemna eller återföra 84 dera, ty enligt Japans lagar tillhöra menniskorna det land, dit ödet kastat dem; Golovnin, 3au. I, 16; öfvers. I, 23. 705. Sid. ZS1. Reise I, 181—183. Såsom vetenskaplig deltagare i Krusensterns och Resanovs resa, hade Langsdorff till- gång till alla Jnpan rörande dokument. Det vore lärorikt att kunna jemföra detta med den å nyo år 1812 i sjelfva Japan gjorda ryska translationen af de åt Laxman (och Resanov) lem- nade aktstyckena, hvilka Golovnin säger sig efter sin befrielse och hemkomst hafva ingifvit till ministerium; se den franska öfvers. af hans 3an. II, 213. På det ställe, der han i ett sammanhang relaterar utgången af Laxmans expedition (3an. I, 14 — 17, öfvers. I, 21 — 23) samstämmer han på det noggrannaste med denne sjelf. Laxman resumerar blott i korthet resultaten af sina underhand- lingar med Japaneserne, hvaraf Bulgarin (XjEB. Apx. I, 265) åter får anledning till kritik. 70 i. Sid. %5%. Jf. Langsdorif I, 183 samt äldre Laxmans bref i N. Acta XII, 38; Storch, Neumann, m. fl. 705. Sid. 254. Brefvet i nästa kap. — Skrifvelsen till aka- demins sekr. Euler refereras i dess N. Act. XII (1801), 36 ff. sålunda: „D'aprés cette lettre Mr. le lieutenant Laxmann avoit quitté la rade d'Ochotzk le 13 sept. 1792 et y étoit retourné le 9 sept. 1793, apres un voyage de 361 jours. Ayant atteint le 8 octobre 1792 la pointe la plus orientale de la 22me des iles Kouriles, il y passa 1'hiver dans un port nommé Kimoro (sic!), et employa tout le tems de son séjour dans cette ile å faire 1'enquéte et la déscription du pays. Ayant apris qu'il appartient a la domination Japonoise, il expédia un exprés au gouvernement le plus proche, pour faire annoncer son arrivée et les motifs de son voyage. D 'apres Mr. Laxmann toutes les dé- scriptions et cartes que nous avons de ces iles et de leurs cötes sont tres défectueuses : il apprit que 1'ile, ou il avoit passé l'hy- ver et qu'on trouve dans les cartes sous le nom de Jéso, nom que les Japonois donnent å la Chine, s'appelle de nom de son principal port Atkis, et appartient au gouvernement de Matmai. Le 4 juin il mit ä la voile et entra le 5 juillet dans le port de Chacodad, ou il resta jusqu'au 13. Ce jour la il quitta le vais- seau et se mit en chemin pour aller par terre a la ville de gouvernement Matmai*, ou il arriva le 16. Comme le gouverneur de Matmai avoit écrit, des 1'arrivée de 1'exprés de Mr. Laxmann, å la cour de Jédo, 1'Empereur y envoya deux officiers de la cinquiéme classe (Schen-Inschi), qui arrivérent encore avant Mr. Laxmann å Matmai, pour lui témoigner la satisfaction de 1'Empe- reur sur le motif de sa mission, mais plus encore pour empécher la continuation de son voyage. Mr. L. resta donc a Matmai 85 jusqu'au 26 juillet et re vint ä Chakodad le 30, et apres s'y étre pourvu de toutes les choses nécessaires po-ur son retour, il quitta la rade de ce port le 11 aout. Le 2 sept. il vit les rochers volcaniques de Markan, 25 verstes a peu prés au nord d'Ochotzk, et entra dans ce port le 9 sept., n'ayant perdu, pendant tout le voyage, qu'un seul matelot, mört du scorbut a Nimoro (sic!), et un vieux Japonois, nommé Koiitz. Durant son séjour ä Mat- mai Mr. L. eut trois audiences auprés du gouverneur et re^ut trois écrits: le premier contenoit la loi, en vertu de laquelle, de tems immémorial, il est défendu å tout étranger d'arborder dans tout autre port que celui de Nangasaki; le second étoit une qui- tance sur la livraison des sujets Japonois qu'il avoit ramenés; et le troisiéme, signé de 1'Empereur et muni de trois sceaux impé- riaux, contenoit la permission d'envoyer annuellement un vais- seau marchand Russe au port de Nangasaki". Man finner, att mellan detta referat och de ofvanför meddelade utdragen ur sjelfva reserapporten råder någon olikhet i flera dagbestäm- ningar. 703*. Sid. 254. Enl. generalg. Pihls uppgift, cit. här i n. 688 a. 706. Sid. 254. Se nedanf. not. 727. 707. Sid. 254. Golovnin, 3an. I, 17, franska öfvers. I, 24; Resanovs bref (1806) hos Tichmenjev I, 237; jf. nedanf. 708. Sid. 255. I kap. XXXIII och XXXV. 709. Sid. 255. Af hr baron Fr. v. Osten-Sacken i Pe- tersb. — Originalet, bevaradt i ryska utrikes ministeriets hufvud- arkiv, lyder: „Baine CmTe.iLCTBo Mmocthblih rocypAapB. KaKfc Baine CiaTejiCTBo caMii öbijih nepBEDTB noKpoBHTejiearB ilnoHCKofi BKcneAHuin, TaKi> BacB npeHMymecTBeHHO a ii ooa- 3aHi» no3ApaBiiTB cl ÖJiaronojiyHHefiuiHMi) OKOHHamearB h 3Ke- jiaeMHMX ycnexoML ohoh, no^Heca y cero cnncMa Koniro bo3- BpaTiiBmaroca ott» tojtb ctma Moero, cb KOToparo Bli acHee Haia.no Äpy^cecTBa n 3HaKOMCTBa Pocciii cl änoHiero vcmo- TpeTB MOJKeTe; n nepBoe Moe JKejrame Karc& CKopo ohoh H3i OxoTCKa ciro^a npHÖy^eTi., co BceB03MOJKHOK> CKopocxiro ä.th oöcToaTejiHeHuiero H3BecTia, upeACTaBHTB ex openmajiaMH nep- coHajiHO Kb BanieMy CiaTeJiCTBy, emejin KaKHXL na*ie ^aarna npenoHL otl aafciiiH-flro Haiia.JHnKa ceMy He nocJiijiyeTi). npoBHÄ-BHie yBeHiieBaK)iu,ee Bea npeMy^pia npe^npiuiTin ({)pijioco(j)HqecKii H,apcTByK)m,en BejiHKim EKaTepiiHH, KOTopoö Bp-BMenaM-B h cia 9Kcne&Hn;ia npeiLOCTaBJieHa ÖHJia, yji;iiBH- TeJiHHMH ycnexaMH onyio oiH,acTjiiiBHjio. He ölijio CLiHy aioeMy Hyat^Bi otx peKaTca oti HMemi XpHCTiiaHima ii pyraica Ha^x KpecTOML, He öbijio Ha^oÖHocTii noÄBepraTCfl HacMemKaivrB imh 86 npe^CTaBJiaTL myTa, KaKT> to ct> TojiJiaH^;ii,aMn oiiyqajrocB, ho öhjii. npHHHTi et iiapo^HTHMt fBa,memewb. Kto 5h Mört ÄyMaTL, tio 6h PocciiicKoe cväho äo raecTH Heji,ejiB npoMeanb TnrnjieMT, h Oxotckoml nyTemecTByfomee, H3T> XaKOÄaACKofi raBaHii moimo nepeötmaTB b Tpn Heaejra b Oxotckt>. Cie macTjiiiBoe iuiaBaHie öojiee HeHa yjiHBjLHeTB, noTOMy *ito uiTJopMaHa mh£ äobojiho cyMHirrejiHHMH Ka3ajiiiCB, a He- KeMi) nepeMeHiiTB Ohjio. OjiecoBt h MyxonjrioBi, HayKy xotji SHaroTi», ho 3a cjiaÖMarB noBcueHie-MT* ii cKJioHHOCTno kl nBaH- CTBy, otl ^aHH öbijiii b KOMaH,n,y no^Tn HHHeBo He3Haiom,eMy .IoBn,OBy, tojiko 3aTeML ito ohl Tpe3Bee, n TaKL BorL ynpaBjmjiT). CBepxL cero a. B'OxoTCKe BLi6pa,TL jiymuEiXL jno^eö ckojiko TaML bo3mojkho ollio, B3iipaji Ha noBe-Äeme, CTapaacfc qpe3L cie npn nepBOML mare noKa3aTB cyMHiiTe-JiHLiML ÄnoH- n,aML o6in,ecTBO nopaji,oHHaro noBeji;eHia\ Xotji Bi) ce^Mofi CTaTBe Buco^afimaro PecKpnnbTa npe^- nncaHO öhjio ^to 6u cl ciimh nyTeuiecTByK)m,HMn OTLiipaBiiTB HpKyTCKHXL KyiM,OBL njin HXL KOMMHCiOHepOBL RJLSL HeKOTO- pHXL TOprOBHXL OntlTHOCTeÖ, OftHaKO PlLUCKOII IIMÄHHTOH rpaat^aHHHi) HIc-jihxobl HMr£K>Hi,H cnjiHoe Bjiname bt> 3ji;eni- hc-ml HaqajHHKe, ceft nyHKTL b'cboeo BLiro^y npnBjieKL, ii ckojiko a npHMe^aro to ii hhhe MOHonojnnecKHML okoml B3H- paeTT. Ha 6yÄymyK) nepBoiiaqajmyEo jinoHCKyio ToproBjiro. A uwh KameTca 6ora*iaML HeTpyji,Ho cboh naMepemn iichojihjitl, no cfeBepo BOCTOHHOMy OKeaHy noiiTH Bce KOMMepqecKie A^Jia, KOTopua cl xoäctbch- nee rpaöeJKe-ML Ha3HBaTL mojkho, b pyKaxL noMirayTaro Hle-Jie- xoBa. KoToparo iipoMLiui^eHHHKii coctojitl 113Tb a^pa pa3- BpaTHeflUIHXL HpKVTCKHXTb ÖyBCTBeHHHKOBL H MOlHeHHIIKOBL, II X03AHHL HXL AOBO.IHO HM^eTL BCeÖL1 TOH JKeCTOKOCTII, KO- TopyEO mh o PnniuaHHaxTb qiiTaeML b jjpeBuefi aHepiiKaHCKOii HCTopin, Korji,a ohte. mofb Haj^-L ötj^HHMn A^eyTaMii npoöoBaTB CBOH) CaÖJIK), nnCTOJieTH II BHHTOBKy. ÄocToilnofi EannTamb BiLinHrcB h qecTHHe ero conyT- hukh A"B^aBiuEie ivmoro BaJKH&ie ii noJiisHEie ött» kphtjh, o noÄOÖHLixT, BcaKoe BipoaTie npeBocxojiiiui,nxrb, BapBapcTBax-B ii kophcto npiiCTpacTiaxTD, cjlobl HenafuyTib kt» onHcaHiro ohbix-l. rio cefi npiiqiiHe ohl qpesL 3ji,euiHaro HaqajrHHKa CTapaeTca BecB tott, Kpafi ot-l Beji,eHia IIpaBHTejiCTBa yKpu- BaTL, n TaKx ö^AHbie AjieyTH n ceBipHefimue AMepHKaHD;&i, 87 KOTopuxi» yme hbih-b e,HBa nojroBiraa ocTaeTCfl, B'Ma.ioe Bpe-Ma Bce HCTpeÖJieHBi öy^yTx. B'cTOJiHnaxT> oölikhobchho TaKOBBiMX RåAwhiimnwh npo- MticjiaMi, fl,i>Ä&TOTca. npnaTHefiuiHa KapTiiHM, n ciro ceB-fepo- BOCTOHHyro ToproBjiK), CKpara HnKHTa Xem]^onli n jipyrie eMy no^oÖHtie, jiynniLiMii KpacKaain oniic&iBaioTx, Kamerca cjitji.o- Bajio 6bi co CTopoHH IIpaBirrejiCTBa hmbtb Taaii BVBKOTopoe Hanocjiiji.OK-L h Toro yMOJiiaTB He,a;oMHo, ^to HeTOKMO Bce imocTpaHHBie Kynii,Bi ho h öojiiuaa qacrB Focnoji,!. cie ilnoHCKoe npe^npHiiTie .hko HeB03M02KHoe, BcaqecKii kphthko- Bajin, TaKi» TepÖypre (sic!) CTOJiKOJKe öbijtb npeA- m^tomi, HacM^niKii Kaiti» 3jiecB HeHaBiicTii h roHenia. Ha ciix^ ÄHaxi» eme MimyTHo ojKiuaro npHÖsrria CBma Moero, KOToparo co bccmii 6yMaraMH n pejiKocTaMii ckojiko co- 6paTB B03M03KHOCTH öbijio, nocTaparocB Hey^epjKaBi, orBnpa- bhtb, npeÖBiBaa c& r.iy6oqafnntiMi. BBicoKonoqHTamearB Bainero CiarejiBCTBa MmiocTiiBaro rocyji,apa noKopH^nrain cjiyra Kh- piuia JlaKCMaHT,. 30 Hoaöpa 1793-ro ro,n;y Hpkttcbtb". (^h- TaHo npcui. Ea Hmii. BejiimecTBOMi) <£eBpajra 12, 1794 ro^a). 710. Sid. 255. Nml. generalguvernören Pihl. 711. Sid. %55. Se för det följ. ofvan sid. 236. 71%. Sid. 256. Jf. ofvan sid. 232. 7 lo. Sid. 257. Trol. innehafvare af aktier i amerik. kom- paniet. Kan väl icke menas Nikita Akintievitsch Demidov, som dog redan 1789, ty denne använde sina rikedomar på helt an- nat sätt än en girigbuk. 714. Sid. 257. Om honom flerstädes ofvanför; jf. isht. sid. 163. 231 och n. 489. 661. samt i nästa kap. 716. Sid. 258. Krusenstern, Reise I, 3 f. 717. Sid. 259. Langsdorff, Reise I, 195. 269. Då Brough- ton 1797 som hastigast landade vid Matsmai, talade Japaneserne om Ryssarnes besök i Agodaddy (~ Chakodade?); se hans Voy. II (Paris 1807), 151 f. 718. Sid. 259. Langsdorff, I, 206. 719. Sid. 259. Langsdorff, I, 202. 720. Sid. 259. Langsdorff, I, 213; jf. Espenberg, äfven han en af Krusensterns ledsagare, i Storchs tidskr. VIII, 210 ff. 721. Sid. 259. Krusenstern, I, 311. 722. Sid. 260. Krusenstern, I, 315 f. 72o. Sid. 260. Det i n. 650 och flerst. citerade arbetet. Han yttrar sig alltid fördelaktigt om Laxman, men kallt eller klandrande om Resanov; se 3an. I, 14 f. 54. 60. 91. 139. 158. II, 155., fransk öfvers. I, 23. 87. 131.^189. 201. 212. 88 Vissa konsiderationer inverkade dessutom att han i sina 3an. var skonsammare mot Resanov än framdeles i sina CoraHemii V, 159. 169 f. etc. I den franska öfvers. I, 188 f. sjunger han redan rätt skarpt ut, och i sitt ms. gjorde han det ännu skar- pare (jf. n. 729). Tichmenjev söker i sin HcTop. 0003p. I (1861), 105. 109. 162 och flerst. att, så godt sig göra låter, motivera en bättre tanke om Resanov. 724. Sid. 261. Russl. unter Alexander I. Bd. H, 459 — 480: „Erste russ. Gesandsch. nach Japan", särskildt sid. 461. 7^5. Sid. 261. Allg. geogr. Ephemeriden. Bd. XVII, 162 — 175: „Ub. d. frtih. Reisen d. Russen nach Japan", samt sid. 463 f. 726. Sid. 261. „Voyage de Laxmann a Matsmai", bilaga till Broughtons Voy. II, 317—338. 727. Sid. 261. Bertuch: „ Laxmann u. seine Reisegefähr- ten wurden von der Kaiserin belohnt, obgleich der Zweck d. Reise nicht erreicht war", „der Zweck (der Reise) schlug ganz fehl"; Eyriés: „quoiqu'ils n'eussent pas atteint le but qu'on s'était proposé". Lindner (i det arb. som citeras i n. 646): „Laxmanns Reise hat der Wissenschaft wenig öder kei- nen Nutzen gebracht". Wimmer, Gesch. d. Erdkunde, Wien 1833, sid. 300, nämner .,Laxmanns vorgebliche (sic!) Reise nach Japan". K. F. Neumann, Ostasiat. Gesch. Lpzg 1861, sid. 241: ,, Laxman musste unverrichteter Sache nach Russland zurtickkehren". Bulgarins omdöme känna vi redan (n. 695). Besynnerligast är med alt detta Tichmenjevs framställning (I, 101): ,,1431, HiKOTopuxT» iiCTogmiKOBi, Toro BpéMemi BH^HO, hto JlaKCMant mofb- ,nocTnrHyTB ropa3ÄO Jiy^ranx-B pe3yjiBTa- tobt> Bb CHoniemaxi. cl Jlnomeii. Bo nepBBix-B oh-b, no He- noHtfTHoii npiiqnHt, 0TKa3ajica otx cyxonyTHaro nyTemecTBia bt, Ie^o (?), npeji;jioJKeHHaro eMy JIhohckhmh qimoBHHKaMn, npiixaBuiHMii OTTyna kb MrBCTy 3iimobkii cy^Ha Ha o. MaTC- Mai äjiji neperoBopoBt cb pyccimM-B hocojibctbomt,, h p£- hihjicji cjii^OBaTB Bt o^Hy 1131, raBaHeii öjrasKaiiimixT, k-b cto- jranvB, h iiMeHHO bx XaKo^a^e, He imaqe KaKi, Ha CBoeMra, cy^H^. Bo BTopnx^, OTKa3ajica iittii bt, HaracaKH (?) äjia xoji;aTancTBa o pasptuiemn pyccKHMT, ToproBHx-B CHomeHin cb ilnomefl, Tor^a-KaK^ ÄaHHHfi eMy otb^t-b bi, XaKo^a^e n Booörae pacnoJOJKeme, cl kotopbimx öhjio npnRaro hoco.ib- ctbo, AaBaJio 5ojiBHiyK) Haji;eJKji,y Ha ycutxi, to ecTB Ha nc- KJiio^eHie pyccKHXT, n3T> oöm,aro npaBnjia anoHCKOö HMnepin, sanpemaBmaro CHomema cl nHOCTpaHD,aMn. Cjioboms» cKa3aTB, JlaKCMaHi» He noHajiT, hhckojibko b^jie npaBHTejiBCTBa npn oTnpaBjieHin ero bt, ilnoHiro. HMnepaTpima noBejiisjia CHa- 89 pflÄHTt BTopinmyio 3Kcneji;nii,iH), ho sto npe^npmTie, no Hen3- BicTHHMi) npnqHHaMT,, nocjit ea kohhhhbi öhjio ocTaBjieHo". Af de grunder, på hvilka T. stöder detta nedsättande, synes, att han föga uppmärksamt läst Laxmans reseberättelse, ty der finnas de redan på förhand vederlagda. Dessutom var ju hans utrust- ning endast för ett år och de fullmägtige försäkrade ut- tryckligen, att öfverenskommelsen med dem skedde i kejsarens namn och ställe. Vidare var det ej Laxman, utan Lovtsov, som föranledde sjöresan till Chakodade. Ändtligen var den af T. antydda nya expeditionen icke besluten för att godtgöra hvad Laxman uraktlåtit, utan för att, åter under hans faders ledning, fortsätta de relationer, han anknutit; se sid. 281 f. Tichmenjev, hvilken hela sitt arbete igenom är mycket angelägen att fram- ställa Resanov i den bästa dager, tyckes äfven på detta ställe haft någon apologi i bakhåll, ehuru den först klär sig i tydliga ord på sid. 109, der han ur fullkomligt obevisade data vill för- klara skälet, hvarför dock Laxman i alla fall hade större fram- gång än Resanov. 728. Sid. 261. Jfr. not. 665. 729. Sid. 262. I Melvilles Moniteur des Indes-orientales et occidentales, 1847 — 1848, sid. 249, not 5, skrifver Siebold: „I1 est curieux de voir comment s'exprime au sujet de 1'échec de 1'ambassade russe de M. von Resanoff, un homme, M. Golov- nin, a la perspicacité de qui nous devons d'importantes obser- vations sur le gouvernement japonais. Le passage que nous al- lons citer de ses aventures pendant son emprisonnement chez les Japonais (Begebenheiten in der Gefangenschaft bei den Japa- nern 1811 — 1813), a été biffe par la censure å St. Pétersbourg et n'a jamais été imprimé. 'Quant å la conduite de M. Re- sanoff, comme ambassadeur, le capitaine von Krusenstern n'en a pas autant raconté sur ce sujet que nous en avons appris des Japonais, mais assez toutefois pour convaincre chacun que c'est uniquement å ce plénipotentiaire que la Russie doit de navoir pu réussir å conclure une alliance commerciale avec le Japon. Qu'il me soit pennis d'observer ici que Resanoff aurait imman- quablement atteint le but de sa mission, si, contrairement å ce qui a lieu parmi nous, au lieu de mettre en avant le haut titre d'envoyé plénipotentiaire du plus puissant monarque de la terre, il s'était contenté du titre plus modeste d'envoyé de la Compag- nie russe-américaine. Au lieu du document impérial il aurait du simplement étre porteur d'une lettre signée des directeurs de la Compagnie; au lieu des gentilhommes d'ambassade et de cette garde d'honneur, il eut été plus utile d'avoir å sa suite quelques marchands bien au fait de ce qui regarde le Japon. Il aurait Vi 90 du pousser les négociations d'aprés les ordres du gouvernement, mais sans jamais nommer une seule fois Fempereur'. Cette maniére de voir de Golovnin et aussi la nötre etc." Längre nedanför, sid. 349, berättar Siebold, att efter Laxmans besök Japaneserne lärde sig fästa mera vigt vid Jesos naturprodukter, än dittills. 750. Sid. 262. N. Acta XII, 36—38. 73/. Sid. 262. T. ex. i Hist. o. Statisk. Tidn. 1794, aug., sid. 520: „Man bör här anmärka hvad i utländska Tidningar berättas, huruledes ryska kejsarinnan skickat hr Laxman, son af hr hofrådet E. Laxman, guvernements-assessor härstädes (i Pe- tersb.) o. led. af kgl. vet.akademin i Stockholm, till Japan för att der öppna en direkt handel emellan detta rike och Rysslands östra landsändar, kände under namnet Kamtschatka, hvilket ock så vida lyckats, att Japaneserne lofvat att alla år med ett skepp besöka nyssnämnda ryska kust. Detta blifver således en ny han- delsgren för det vidsträckta Ryssland". Jf. nedan sid. 279. 752. Sid. 262. I sitt arbete Hist. statist. Gemälde des R. R. Yl, 273 f. 755. Sid. 262. ÄPyri» IIpocB-fcmeHiji, H. IV, 249—270: .,0 nepBOMX pocciiicKOMT, noco.itCTBt b^ JLiOHiro" (med not: „Cia niaca coo6m,eHa w?h HoBropora"). 754. Sid. 262. Se not 724 ff. 755. Sid. 262. MsBtcTie o nepBOMT. pocc. nocojiBCTBt bi HnoHiro noji,^ HaqajiBCTBoarB nopyqnna A^ana JlaKCMaHa, MocKBa b^ t. BeKeTOBa 1805, 4:o, u\ 5 p. — Arbetet utgör blott 30 sidor och tillkännager sig (sid. 6. 17. 29) vara ett utdrag ur Laxmans journal. I fall mitt minne icke sviker, är denna besynnerligt dyra broskyr blott, ett omtryck af den i not 733 citerade tidningsuppsatsen. 756. Sid. 265. Jlimen, nepio,nnqecKoe n3^,aHie 1806. TT. II, KH. 2, 77—90, kh. 3, 74—97. ?. III, EH. 1, 59—76, KH. 2, 48—71, kh. 3, 48—78. 757. Sid. 265. IlyTeinecTBie bt. ilnoniro A,n,aMa JlaKc- MaHa, n3,a;aji?> B. BepxrL, C. II. b-b t. Lpe^a, 1822, 8:o, H. 2 p. — Citeras af Smirdin, Pocuiicb pocc. KHnraarB, C. IL 1828. Jag har icke lyckats få se något exemplar af arbetet, hvilket bl. a. saknas så väl i ryska kejserliga biblioteket som i petersb. vet. akademins bibliotek. Ett utdrag derur i Bulga- rins C/EBepu. Apx. *!. 1 (C. II. 1822), 245—273. 758. Sid. 265. Vitsordas af Storch, som kontrollerar en- skilda uppgifter genom jemf. med Kaempfer. 759. Sid. 265. Del III af Thunbergs resa, hvilken hand- lar om Japan, utkom dock först året före Laxmans afsegling från Ochotsk, nml. 1791 i Stockh. Del IV utkom 1793, ibid. 91 740. Sid. 265. Kaempfer I (ä la Haye 1729), 56 f. yttest torftig ang. Jeso 1. Matsmai, som han sjelf säger sig ej känna; hans karta, högst bristfällig, upptar på ön blott dess eget namn. Thunberg nämner Matsmai blott i förbigående, III, 169. 741. Sid, 265. De teckningar Siebold såg, förvarades i petersb. amiralitetets samlingar, Nippon I, 1 (1852), 79, men hafva, oaktadt alla af min landsman general Ax. Gadolin välvilligt gjorda efterspaningar, icke kunnat återfinnas. Till den i petersb. utrikesministeriet befintliga rapporten om Laxmans resa hörde följande teckningar: 1) Viken Nimuro, 2) Udden Majomuschiri, 3) Hamnen Atkis, 4) Nejden från Chakodade till Matsmai, 5) Utsigt af sundet mellan 18 och 19:de kuriliska öarna, och 6) Originalkarta af Japan; af dessa torde dock endast 1 och 4 finnas qvar samt vidfogas här i minskad skala, efter kopior benä- get ombesörjda och författaren tillstälda af baron Fr. v. Osten- Sacken i S:t Petersburg. 742. Sid. 264. Jf. sid. 254. 745. Sid. 264. Jf. n. 657 och nedan. 744. Sid. 265. N. Act. XII (1801), 36 f. 745. Sid. 26$. N. Act. XII, 25 f. 29. 32 f. 746. Sid. 266. Se Clarkes resa, ed. Bertuch, sid. 9 f. (hvaraf äfven synes, att Besborodko ej var stämd för Billings) och det stränga omdömet sid. 542, hvilket afser Billings. Detta tillägges till n. 557. 747. Sid. 266. N. Act. XII, 26 ff. 748. Sid. 266. Nämligen : Bokami — ovariae Rajae, Kasigai — Patella vulgata, Sakungai = Ostrea pecten, Mengu surigai — Donax scortum, Ebichakana — Cancer, Isongai = Ostrea, Iso- tsubugai = Chiton, Gani = Turbines, Kanigai = Ostrea edu- lis, Chitode = Asteria, Achirogai — Pholades, Kami surigai == Solenes, Tsubu nomi — Nerita, Kurogai = Tellina, Sakusingai et Man singai = Venus reticulata, Sakana = Syngnathus, Ju- nokava = Testa, Avabigai — Haliotis, Isomono — Nidus Hirun- dinis esculentae, lsigai = Area Noae, Koroim = Millepora, Tsubu — Buccina, Murex et Nerita, Kaki — Lepades, Nisi = Mytilus, Kase — Echinus, Törnarna — Trochus, Tona — Mytilus, Umi- nokusa = Spongia, Vakame = Fucus, Namako = Vermis, Iso- nokusa = Fucus, Nebutogai = Patella, Ika == Sepia, Kai 1. Gai = Helix, Ominomomo = Actinia, Tsusingai = Sertularia, Isonokusa = Serpula, Isoposchakusigai — Serpula, Mechragai == Donax, Chamagosuki = Ova Buccini, Tovamingusa — Sertularia, Karttsi = Alcyonium, Onitsubu = Murex, Ita itagusa = Murex, Umino araimomo = Säpo, Ominokusa, Tavarangusa, Kobunokusa, 92 Chanadambuk = Fuci species, Susumingai == Pholades, Schuscha- mingai = Tellina, Tongani motsi = Madrepora, Isonkaki = Spongia, Chisiki, Sungisnsa = Sertularia, Toa minkusa = Radix Fuci, Ominochokegusa ±= Corallina officinalis, Chokutsi = Agari- cus praeparatus (japanskt fnöske), Fafcami = Sipunculus, -4i- nawu = Perca orientalis, GW ^s« = Asteria, Chamo = Am- modites, CAase == Blennii species, Jgr« = Foetus Rajae clavatae, Äami swri sakanja = Ophidii species. 74#. ÄVi 2tftf. Han skrifver (i Middendorffs Reise, cite- rad här ofvan i not 532) efter att hafva nämt om förlusten af de marina, Laxman 1785 insändt till akademin: „Ebenso dun- kel ist mir das Schicksal der 65 japanischen Zeichnungen von Zoophyten und Fucus, nebst andern Tången, die Laxmanns Sohn in Japan sammelte, welche seit dem J. 1794 im Besitze der Akad. sein sollten". Ruprecht tyckes ha förstått de „LXV Folia Japoniea zoophyta fucosque exhibentia", hvilka enligt N. Act. XII, 28 hörde till »Herbarium vivum hocce itinere collectum", om teckningar. 760. Sid. 267. Det följande är hufvudsakligen efter käl- lor citerade i not. 499. 7S0 a. Sid. 267. Först på ryska samt sedan på tyska i N. Nord. Beitr. VI (1793), 165—249. 751. Sid. 268. Tichmenjev I, 44. 47. Jf. ApxnBfc Tocy- AapcTB. CoB^Ta I, 2, 666 (1793||). 732. Sid. 268. Hos Tichmenjev I, 101: „IIhcbmo Bauie r. HIejiexoKi> a nojiytra.irB ii ch y^oBOJiBCTBieMi) qi-iTajn oHoe, 3a hto Baci> öjraro^apH), npeöy^y c^ moiimi öjiaropacno.io- JKeHieMi. Ha Bcer^a Baio> ÖJiarocKJiOHHHMfc". Bör läsas i sam- manhang med brefvet i not 754. (I texten orätt 1 jan. i st. f. 17). 735. Sid. 268. TpyAH LI p. 287, bland H3BicTia för 1794 (7 febr.) 734. Sid. 268. Hos Tichmenjev I, 101: „IlnctMO Bauie r. HleJiexoB^ a nojiygnjiT. ii BecBMa Ojraro^apeHT) npncH.iBKOio KapT-L KaKi> KypmiBCKux^ octpobob^, TaE-L ii nyTeniecTBia no- pyqiiKa JlaKCMaHa b% JlnoHiro, 3a hto BacB 6jiaroji,apK> ii me- jiaio BaMi. ji;o6paro ycnixa, cl £>JiaropacHO.ioJKeHieMTE> moiimi. npeöyAy HaBcer,a,a b&wl ÖJiarocKJioHHHMi". 7 SÖ. Sid. 268. I brefvet till denne, hos Tichmenjev II, IIpiiJioJK. sid. 74, läses bl. a.: „AKaKOBaa hoboctb GesBacfc cjieÄOBajia KacaTtjmo äo nocoacTBa wb EnoHmo yBH^HTi bh ncnpnjtomeHHHxi» npnceMS KOiiieBi) Bceny, aB^oÖaKOBi» KTOMy CKasKearB mei BaMi>, *ito s^OHeceHiuiMu oiioco-iCTBe ceMi. ot- npaBJieHo A^aMt. JlaKCMaHa n BacnjiM <£e,ii;opoBnqi> ÅOBisfiWb sniiTepöyprb, ho hccjihiuho em,e *ito nocie^oBaJio ; ynoBaTeJiHo 93 tokmo qTo öyAeTi» ein,e eKcnejumbia HapaateHa bi, Ehohhio; rocnoiuiHT, IlojiOMOiiiHOH iieme öojiie Bauie y^OBOJiCTByeTt jiioöonHTCTBo n6o om» es^iWB Tyji,a iipiiKamnMt 1131, HacT,". 756. Sid. 269. Se Stordi, Russl. unter Alexander, II, 480. I Pihls i texten cit. rapport säges rörande de innehållna medlen: „o kohxt» oht, npeÄcraBJiaeTi, itoöt, He npnqujuiH iixt» bi, oömje rocyÄapcTBeHHHe aoxoäbi, ocTaBHTL bt, npKyT- cKon KaseHHOH najiaT^ bt, HajniraocTH äo B03Bpam,eHi,a ohoh 9KcneÄiiii,iH, noKOJiHKy oTnpaBjienHue bi, ohoh oco6h, xoth h y,u,OBOjiBCTBOBaHH majioBaHieMT, Ha ronH^raoe Bpeivia, coBepuiaTt CBoe njiaBaHie mojkgtt, öbitb öyjijTT, ^oJite, 11 &&éu npn bos- Bpamema hxt, TaKJKe cjiymiTbca Morymie HeoiKii^aHHHe pac- xoji;bi B03Harpa;uiTB mojkho öhjio". Rådet beslöt (17931!0): „Cobt,tt,, ot*ihcjihbt, H3i cen cyMMH 5,202 p. 75 k. Ha Äpyrie pacxoAti no npKyTCKofi ryöepmn, noBe-iTai, ocTaio- uiyioca cyMMy 6e3T, Majro 8,000 p. xpamiTB m» iipKyTCKoil Ka3eHHon najraTi Ha Morymje em,e 6"bitl ho ^noHCKofl 3K- CneÄIHIJH II3Jl,epJKKH, KOTOpofi 110 BHÄHMOMy 6y,n,eTT, Ha to äoc- TaTOimo, Kor.ua h npn canoMi, OTnpaBjreHiii OTnyme-HHLie Ha HenpeBHÄHMBie pacxoii,Li 3,686 p. 60 k., ct, BBi^aHHHMi, bcemt, noTiXaBimiMT, mm&wh 11 cjryauiTeJiaMT, roÄOBtiMT, JKaJiOBaHBeMT» 11 npoqiiMii pa3HHMii H3,nepjKKaMii, cocTaBiijni tokmo 23,217 p. 69J K." 757. Sid. 269. Se hans eget bref nedanf. och Busse, Journ. v. Russl. II, 1, 299. 758. Sid. 270. I Athanasii Laxmans bref år 1826 (se nedan) läses ang. dessa sablar: »Oren,!, moh, aKa,n;eMHKT, JlaKo MaHi,, cefi ÄapT, anoncKaro iiMnepaTopa ct, BocToproMT, noiiöcT, BejiHKOH MoHapxiiHii, 3aKJnoTiHBuien *ipe3T, to ciiacT.oiBofi ycnixT, 3aTiarraro Ea Ä^jia h bt, 3HaKT» CBoero ÖJiaroBOJieHia noB^jiaBaeTT, cen rieporpin})!, (!) TpexT, caöjiefi ireöpaTB Ha repöi OTii,a Moero 11 noTOMCTBa Hainaro". Genom hr baron Osten-Sacken har jag erhållit ett aftryck af Laxmans sigill, och låtit afbilda det här på titelbladet. Sköldemärket är afdeladt i 2 fält, det till höger uppvisar de nämnda sablarne, det venstra åter ryska rikets vapen samt derunder det finska storfursten - dömets. 759. Sid. 270. Lettres de Catherine II å Grimm (S. P. 1878), sid. 609. 760. Sid. 270. Äfven Hagemeister, Russlands Territorial- vergrösserung (Riga 1834), sid. 34, klagar: „Schwer auszumitteln ist es, wie weit sich damals das Russische Amerika erstreckte, da keine Urkunden iiber die Absicht der Regierung un- ter Katharina vorhanden". 94 761. Sid. 271. Egaren Torkler, rysk undersåte bosatt i Orien- ten, hade 1791 gen. ryska gesandten i Paris, Finnen Simolin, un- der löfte att utföra alla de kommersiela och vetenskapliga upp- drag på Kina och Japan, som skriftligen kunde tillsändas honom, utverkat sig rekommendation till lokalstyrelsen på Kamtschatka; anlände 1792 i spt. till Petropavlovsk, dröjde der in på som- maren 1793, men hann åter afsegla, innan emellertid utfärdade order att taga hans skepp i beslag kommo fram. Se om denna något mysteriösa färd Apxnm FocyÄapcTB. CoB-fexa, I, 1, 878. 2, 664 f. 668; äfven antydn. i Stockh. Posttidn. 1794 J. 762. Sid. 271. 1806 1£, hos Tichmenjev, II, llpHJLOJK., 230. Möjligen förvexling med Broughtons besök 1797 vid Mats- mai? Jf. ofvan not 717. 765. Sid. 271. Ur detta bref andra utdrag ofvan i n. 755. Det är ganska intressant att med hvar andra jemföra de samtida och omedelbara berättelserna om mötena mellan Ryssar och Engelsmän, hos Tichmenjev, II, DpiiJiOJK., 44. 63. 65. 74. 83 ff. (Baranovs svar 179525° till Schelichov). 109 (bref 1795ff från enkefru Schelichov till grefve Subov) etc. och hos Vancouver, Voyage 1790—1795, Traduct. (Paris, An X), T. V, 16. 19. 29 ff. 35. 37 ff. 84. 93. 123 ff. 140. 146. etc. 765*. Sid. 272. Att ett sådant förtecknas till Thunberg- ska brefsamlingen i Upsala, men likväl icke mera deri återfinnes, meddelar mig prof. Nordling dersammastädes. 764. Sid. 272. Se om honom här ofvan, särskildt kap. XVI och not 368 samt nedan. 76$. Sid. 275. J. H. Cygnaeus f. 1765, blef, efter det Emanuel Indrenius utnämts till domprost i Fredrikshamn, pastor i St. Katarina sv. församl. i Petersburg 1792, f 1814 såsom kyrkoherde i Rantasalmi. — Hofkirurgen Lindström mig okänd. 766. Sid. 275. I Åbo akademis konsistoriprotokoll 1794| §15 läses: „Anmälte sekreteraren Alanus, att sedan prof. Lax- man i Petersburg nyligen tillsändt prof. och e. o. kemie adj. Mich. Holmberg ett litet parti prismatiska granater, tagne af den förre från isolerade gamla berg vid Vilui strömen 4 verst under Achtaragda flodens inlopp, så hade prof. tillsändt sekreteraren några exemplar af dem att till kgl. acad. inlemnas, dem sekre- teraren derföre nu upp tedde; och lemnades dessa stenar till prof. Gadolin att läggas till akademins mineralsamling". 767. Sid. 274. Jf. ofvan sid. 206 och nedanf. 768. Sid. 274. Gadd (f. 1727) var högligen missbelåten med Holmbergs anställning vid akademin i Åbo. Se not 368. 769. Sid. 275. Denna afgångsort tyckes sedermera blifvit ändrad; jf. nedan sid. 282 och 285. 95 770. Sid. %75. Lydande: „Wohlgebomer, Hochgelehrter Herr Professor, Hochzuverehrender Freund. Seiner Kaiserl. Ho- heit des Grossfursten Pawel Petrowitsch Leibmedicus, der Herr Staatsrath Freygang, hat mir aufgetragen fiir die grossfiirst- liche Hofapotheke zu Gatschina einen chymischen Apotheker zu schaifen. Dieser grossfiirstliche Friihlings- und Herbst-Aufenthalt ist 22 Werste von Zarskoje Selö entfernt und paradisisch. 400 Rubel ist der Jahresgehalt nebst freyem Quartir, Holz und Licht, und ich fuge hiebey das eigenhändige Bilet des Herrn Staats- raths, der ubrigen Umstände wegen. Hatten Sie nicht Lust diese ehrenvolle Stelle als Hofapotheker Sr Kaiserl. Hoheit anzuneh- men? Es wird Ihnen nicht geräuen! Wenn Sie Lust haben, so können Sie Sich unverziiglich deswegen schriftlich melden und die nöthigen Gelder zu Ihren Reisekosten verlangen. Schreiben Sie entweder an mich öder an den Herrn Staatsrath Freygang selbst. Ich versichere, dass es eine ehrenvolle Stelle ist. Las- sen Sie wissen wie viel Reisegeld Sie brauchen! Mit der auf- richtigsten Verehrung werde immer seyn Ew. Wohlgeboren ge- horsamer Diener E. Laxmann. St. Petersburg den 27 Januarii 1795". Efter originalet. 77L Sid. 276. Efter originalet: „Dagbok 1795. Febr. 19 reste jag från Åbo, anlände till H:fors d. 20, d. 21 till Borgå, till Lovisa d. 22. Samma dag for härifrån till Abborfors, hvarest jag tog qvarter hos Post-Directeur Holm, och äfven låg en natt derstädes. D. 3 anlände jag till Fredrikshamn, blef väl emottagen af Hr Handelsman Jean Brun, låg qvar öfver natten, blef af alla mina gamla vänner complimenterat och på bästa sätt undfägnat. Som något smickrande får jag tillägga att Platsmajo- ren Hr v. Raaben sjelf i egen person expedierade och under- skref mitt pass, samt utfärdade för mig podorossna på en häst, den jag i annat fall icke fått. Bemälte major hedrade äfven min person med ett besök. NB en gammal ungdomsvän i Fredh. nu mera Hr Rådm. Kniper grät af glädje och omfamnade mig med ovanlig fägnebetygelse. Den 24 for jag från Fredrh. och anlände samma dag om qvällen i portläsningen til Viborg. Strömdal förundrade sig öfver alla de glaciner, löpgrafvar, portar och val- lar vi måste igenomfara innan vi kom in i staden. Jag hälsade aldra först derstädes på en gammal bekant aptekaren Grefve, som hade ett vackert välbygt stort stenhus jemte ett propert och snygt apotek. Mitt pass och Fred.hamska podorossna blef straxt fördt till Gouverneuren Fursten och General-Lieutenanten Feo- dor Scherebatoff, hos hvilken det gick ganska långsamt med pas- sets påskrifvande och ny podorossnas erhållande, i anseende der- till att hela Viborg var uti rörelse med firande af en prasnick, 96 som bestod uti ett slädpartie af 70 ä 80 slädar, alla bespända med 3 och 4 hästar. Jag måste för den orsaken taga nattqvar- ter uti en af förstäderna, ty i sjelfva staden var så ont om rum, som den stora eldsvådan förorsakat. Jag blef inackorderat hos en tracteur vid namn Herzog och fick til boningsställe ett rum, som liknade mera ett hönsstall än en sängkammare. Hälft dygn dvälgdes jag der uti köld och snusk, 4 tasser caffe förtärdes, 2 för mig och 2 för min herr dräng, för hvilket jag blef pung- slagen på en rubel 55 cop. Ändteligen den 25 om förmiddag kl. 10 fick jag mitt både pass och podorossna för 2 hästar. Nu blef skjutsen fördubblad, emot den jag hade från Pyttis til Vi- borg. Med glädje for jag den 25 från Yiborg, kiörde jemmer- ligt hela natten hela 12 mil, tils vi kommo til Dranisnikoff, sista posthållet till Pettersborg. Här måste jag taga nattqvarter för brist på hästar. Sedan värdinnan först kom ut och skrek med full hals, att inga hästar nu mera nattetid kunde fås, såvida 8 stycken kort för min ankomst redan gått till skjuts. Värdinnan, som var en Lieutn. fru och hvars man hette Råas, tog väl emot mig, sedan jag började tala vänligt med henne, hon var tysk och förstod icke svenska. Jag blef då införd uti ett skäligen vackert rum med billard uti, och så hett, att man säkert kunnat steka sill på väggen. Och jag fattig man, som kört hela före- gående dagen och halfva natten frusit, svettades och pustade. Värdinnan, som intet var ful, var til all lycka något sjuklig af förkylning. Hon beklagade sig rätt öppenhjertligt för mig. Jag tilstyrkte henne gå i badstug och låta der fråttera sig och gnida. Jag hade gerna gjort henne sällskap, om jag varit mindre trött och frusen. Under det min värdinna var i badstun, lät jag taga min reskost fram, för att äta något. I det samma kom frun ur badstugun och fick se att jag hade taimen på bordet, hennes ap- petit blef så deraf uppväckt, att hon gaf til förstå sig vilja hafva en bit med. Jag böd henne att spisa, hon tog mot anbudet, samt försedde mig derföre med en skål god och varm öhlost samt nattqvarter, men på golfvet, ty sängkammaren, som var äm- nad åt mig, var så dragfull, att jag mente blifva utdragen genom väggen. Detta alt tog hon ingen copek för. Nu var morgon bitti; jag nämdes icke dricka något caffe, efter det kostar 3 å 4 koppar 1 rub. NB men om natten, vid det jag hade ätit och ämnade lägga mig, anlände en herre med sin fru från Petters- borg, som skulle till Viborg. Vi blefvo så goda vänner, den lilla charmanta frun böd mig väl 10 gångor våren så god, ät och drick, samt blef undfägnad med allahanda ryska läckerheter. Frun är gift med en protocoll-secreterare vid namn Stubbe, och hon bad mig taga qvarter hos dem, vid min återkomst från Pet- 97 tersborg. Ändteligen fick jag efter flere gångors begäran 2 goda hästar, för hvilka jag måste betala dubbel skjuts till Pettersborg, som utgjorde 2 Rubel för %\ svensk mil". „Den 27 febr. anlände jag efter mycken längtan till det ofantliga och prunkande Pettersborg, en gång måste jag uppvisa min podorossna, innan vi kom till staden. Jag körde straxt in till svenska pastorn Cygnaeus, men till min bestörtning var han icke hemma. Jag studsade dervid, men for sedan till finska pa- storn Herr Mag. Mandelin. Han och hans fru C. Hendelius (?) tog emot mig med mycken artighet och höflighet. Jag blir här ganska väl bemött med mat och dricka, och bor ungefär som en Gouverneur. Man kan tänka med hvad längtan jag ville träffa den hjelten Herr Colleg. Råd. och Riddarn Lax man. Jag ville aldra först hos honom aflägga mitt besök, men ingen visste hvar han bodde. Jag måste då uppsöka Hr Stats Råd. och Lifmed. Freygang. Han emottog mig med vanligt hofmanér. Mycken betjening, lopp, spring och andra omständigheter föregick, innan jag blef förd in til honom. Nu blef jag likasom af glädje be- tagen när Hr Collegien Rådet L(axman) i mitt logis hedrade mig med sitt besök. Jag omfamnade honom med varmaste hjerta, han likaså, jag var språklös, och vi kunde på några secunder icke säga hvarandra ett ord. Likasom en pantomim föregick al- lenast med famntagningar. Straxt blef mig af Hr Colleg. R. er- budna hästar och vagn, man kan tänka huru ovanligt gracieust detta tilbud var. Kusk med stora mustager, lifveri och en gruf- velig pamp eller husar till laquei. Hans husarmössa släpade ner till knän. I denna pomp foro vi begge för att aflägga min uppvaktning hos Hans Excellence ambassad. Stedingk. Prakt med smak, magnificence, stort och gudomligt, alt intog mitt hjerta. Jag blyges att här yttra mig, med hvad höflighet och gunst jag blef bemött. Promt blefvo vi begge, Hr C. R. och jag budne att spisa middag, jag hinner icke nu uppräkna huru alting till- gick. Nog, Hans Excellence lyste som en sol ibland små fix- stjernor, nedlåten, familjer, complisant i stor grad. — ■ I dag den 18 g. st. och den 1 martii st. n. har jag den äran att spisa hos den verldsberömde Hr Statsrådet, Professoren och Yladimirs Rid- daren Pallas. Jag blir afhemtad uti engelsk vagn med kusk, hästar och laquei. I går var jag på visit hos honom; jag hade så när blifvit yr af bara lärdom. Att endast få umgås med Hr Colleg. R. L(axman) förekommer lika, som att studera uti en encyklopredie eller stora Soran (= Sorani thesaurus?). — Den 2 martii spisade jag hos Stats Rådet och Kejserl. Lif-Medicus Hr Freygang, i sällskap med flera personer, ibland hvilka jag ock träffade professor Georgi med insjunkna kindben och näsa, 98 porcellains ben, förorsakadt torde bända af något gammalt franskt. Den 3 martii både jag äran vid min uppvaktning blifva buden till middagen bos vår Ambassadeur Gen. Lieut. och Seraph. Gom. Stedingk. Herrligt och präktigt föregick alt der, 8 la- queier till uppassning för 10 främmande. Hr Ambassadeuren bor föröfrigt magnifict uti Galerenbof vid Neva ström, midt emot Academie der Kiinste, på andra sidan på Vasiliostrof. Den 4 gl. st. (n. st. ?) hade jag den nåden blifva presenterad för Hans Kejserl. Höghet Storfursten Paul Petrovitz. Jag blef afhemtad med vagn förespänd med 4 hästar kl. 10 f. m., for straxt till slottet. Efter en liten tids väntan uti stora salonen kallades jag till de inre rummen, hvarest Hans Höghet Storfursten emottog mig med all nåd samt gaf mig sin hand att kyssa. Sedan denna ära vederfarits mig, kyste Högstdensamme mitt vänstra kindben, bvilket nära förekom mig nog suprenant. Straxt efter audiensen fick jag tillika med andra fri kost på slottet, som bestod uti caffe med succari, en sort hvetebröd, samt en sup liqueur med annat snask, efter som kvar och en behagade. Från slottet for jag directe åter till Hans Excellence Ambassadören, hvilken åter hade den nåden och behöll mig till middag, sedan jag förut be- rättat huru jag blef bemött hos Storfursten. Den 5 martii gl. st. (n. st. ?) Hr Stats Rådet Professorn och Vladimirs Riddaren Pallas hade jag äran göra besök hos. Denne store lärde be- mötte mig med mera aktning än jag förmodat. Naturalier, prakt och glans omgaf honom. Jag spisade äfven hos honom, vid af- skedstagande kyste hans aimabla fru mig på mun 2:ne gångor, hvarpå jag sedan kyste hennes hand. Hr Statsrådet Freygang, Lifmedicus hos Hans Kejserl. Höghet, som under hela tiden jag vistades i Pettersborg bemötte mig med all aktning, gaf äfven sin vagn till fri disposition. — Profess. Porthan hälsas speciclt från Hr Bergs Rådet Nordberg, äfven Biskop Gadolin. Hr Pa- stor Mandelin begär Åbo tidningarne från början in 4toU. 772. Sid. 276. Ur hans brefv. med Calonius må här med- delas några utdrag, rörande dels Holmberg, dels andra i texten nämnda personer. Så skrifver han: /7#o226: „Nyligen fick vår professor Holmberg bref ifrån Laxman i Petersburg, med offert af att bli Storfurstens Hofapotekare i Gatschina, ett Storf. till- hörigt lustslott nära Sarskoe Selö, mot 400 rublars årlig lön, utom hus, ved och ljus. Hvarför han, att närmare underrätta sig om lägenheten och hvad man af honom fordrar, är ditrest på par veckor. Såsom jag tyckte på brefvet, vill man ha en man, som är chemicus (förmodl. efter nya viset), och lär inbilla sig att i Holmberg, som är placerad vid en academie och fått professors titel, finna en sådan man. Bror vet, att honom ej fe- 09 las god tanka om sig sjelf, ej heller tilltagsenhet och charlatane- rie, hvilka egenskaper (allestädes nyttiga) särdeles i Ryssland lära komma väl till rätta. Altså tror han sig böra mottaga till- budet, allenast han får pension, ty han är klok nog att inse nödvändigheten af detta förbehåll. o Får nu se huru hela denna plan må vilja lyckas! Nog kan Åbo academie umbära honom; och hos dem som känna tillgången, bör ej heller hans oskick- lighet, om den skulle framdeles röjas, lända oss till last. Men månne han kan få behålla pensionen? I annat fall blir han sä- kert qvar. Kommer han till Ryssland och der kunde berga sig, så torde han dock på något sätt der kunna gagna oss". 1795\£\ „Holmberg är återkommen, skräpper och pladdrar; säger sig vara oviss om han skall resa till Ryssland, oaktadt han har värkel. certifikat på sin kallelse af statsrådet och storfurst-lifmedikern Freygang (som han i går viste op, i Gadolins närvaro, hvilken derom kan berätta), mot 400 rub. årl. lön, rum, ved och ljus; kallas deri der königl. schiued. Professor Pharmaciae (förmodl. ef- ter egen uppgift), om hvilken post han ock i Ryssland försäk- ras" (jf. ofvan not 368, sid. 51), „då honom tillika storfurst!, apotheket i Gatschina skall öfverlemnas. Men han säger sig rä- das för den enorma dyrheten der är, som gör att han fruktar sig ej komma ut med lönen. Få nu se hvad han gör; ges till- fälle till extra förtjenst, tror jag nog han förstår nytja det, om han dit kommer, hvarvid dock mycken försigtighet torde vara nödig. Han vill ej allenast begära kongens tillstånd att resa", (jf. K:i prot. 1795 y § 5), „utan ock det med bibehållande af sin pension; emedan han vill emottaga ryska tillbudet ej annor- lunda än en temporelle commission och om han determinerar sig att resa, få vi väl snart af honom ansökning om understöd och recommendation hos Cantzlern" (redan följ. dag, ty se K:i prot. 1795 y § 5). „ Emellertid har han att hålla sig skadeslös för sin resa mottagit, af de erbjudna 250 rubel resepengar, 100:de rubler, hvilket jag tycker vara att hafva fullel. engagerat sig, ehuru han annorl. påstår". I795ls9: „Holmberg, som velat vara slug, har för att kunna få behålla sin pension, hos Cons. acad. anhållit om recommendation hos H. Ex. Cantzlern till erhållande af permission på 1 år till att resa utrikes; han nämner alsintet om sin ryska kallelse; och vi hafva skrifvit för honom, efter vi visserl. ej här behöfva honom, utan gerna se att han bortreser: der kan han kanske göra oss någon tjenst. Hellenius fick af de ryske botanici en hop frösorter till trädgården ifrån Kam- tschatka och öarne mellan Asien och Amerika etc, samt löfte af Lax man att ock erhålla frön ifrån Japan, som hans son, hvil- ken är officer och dit varit förest, med sig hämtat. Jag fick ock 100 af vår der på resa stadda snälle mechanicus Bergsrådet Norberg ett lustigt bref, med offert att genom Pallas kunna af ryska kejsarinnan erhålla resepengar, om jag ville besöka de i ryska riket boende åtskillige stammar af finska nationen, till utrönande af deras slägtskap, deras gemenskap, språk och seder, m. m. Men för en sådan commission betackar jag mig mycket. Hade jag i mina yngre dagar haft apparence om ett sådant understöd, torde jag varit frestad . . . Men nog önskade jag att en ung skicklig man kunde få göra denna resa innan alla de särskilda stammarne blefve med Ryssarne bårtblandade". I79$±: „Nu nå- gra nyheter härifrån. Holmberg återkom för några dagar sedan ifrån Ryssland; om för altid eller för kort tid, vet jag icke. Jag har ännu icke råkat honom. Underliga äro hans resor .... Ifrån Petersburg berättas mig af Bergsr. Norberg, att Pallas tar derifrån afsked för att innan kort sätta sig ned i Krim, der han af kejsarinnan fått till skänks ett stort gods. En underlig reso- lution! Laxman gör åter en mineralogisk resa" etc. se not 784. 775. Sid. 276. Införd i Ny journ. f. hushålln. 1795 (jan. —febr. häftet), sidd. 32—37. Uppsatsen blef sedermera omar- betad under titel: „Beskr. på en salpeterladas inrättning, sådan som den hos allmogen i Österbotten (isynnerhet Nerpes och Vörå) redan är bruklig, med ritning". Sth. 1796. 4:o. 774. Sid. 277. O CeJiiiTprh, pascy^eHie JlaKCMana, Gno". 1795 npii Hain. IIIjaxeTHmrb cyxonyTHOMT» Kajt,eTCK. Kopnyck 8:o, Sidd. 24. Aftryckt i ekon. sällsk. TpyflH 1798 r. T. LII, 251 — 268. Anmäles med långa utdrag i Busses Journ. v. Russl. I (1796), 276—282. Jf. Georgi, Beschr. III, 306. 309. Gmelin, Gesch. d. Chem. III, 857. 778. Sid. 277. Se här sid. 172 och not 526. 776. Sid. 278. I N. Act. X (1797), 33. 414— 416: Po- lyg. Laxm., exhib. 11 febr. 1796. 777. Sid. 278. Jf. not 574. 778. Sid. 278. Se not. 679. 779. Sid. 279. Genom en insänd af handling, framlagd den 16 okt. 1794, i N. Act. IX, 157 ff. Derefter ofta. — Jf. not 731. 780. Sid. 279. F. 1763 i Sth., med. dr. i Leyden 1786, i holländsk tjenst, gjorde från Batavia två resor till Japan, ned- slog sig sedermera på Ceylon såsom läkare. Om hans gåfvor till Petersburg se N. Act. XIII, 23. 25. 781. Sid. 280. Se N. Act. XIII, 5; jf. V, 369. 782. Sid, 281. I N. nord. Beitr. VII, 146. 785. Sid. 281. Tog sig möjligen Sievers illa vid att fär- den till Tibet (såsom det tyckes) strukits från reseprogrammet, ty den namnes icke mer, och dock hade han redan förut (N. 101 nord. Beitr. VII, 370) uttalat den åsigt, att äfven sagda land kunde vara af vigt med hänsyn till rabarbern. 784. Sid. 281. Samt Porthan i det förut (i not. 772) cit. brefvet 4795±, hvars forts, lyder: „ Laxman gör åter en mi- neralogisk resa till ödemarkerne mellan Irtisch och Buchariet; och vi hafva sändt honom 50 rubel att derför samla oss mine- ralier, örter, frön etc. Hvad tycker Bror om den idén? Han har förut skänkt oss hvarjehanda frön ifrån Sibirien. (Det be- rättas att mechan. Norberg skall taga sig en fru ifrån Moskva; han är i Ryssland mycket väl upptagen och är värkcl. en flink man i sina saker"). 785. Sid. 281. Nml. beloppet för en aktie med 25 riksd. banco. Anteckningen härom i prot. nämner „den subscription, som Collegii Rådet och Ridd. Eric Laxman i St. Petersburg öpnat, till dess i stånd sättande" etc, således här: han sjelf. 786. Sid. 281. Sid. 364 f. Jf. ofvan not 731. 787. Sid. 282. ApxnBT, Tocyji;. Cob. I, 2, 637—639. 788. Sid. 282. ApxiiBT, etc. I, 2, 640. 789. Sid. 283. Jf. not 567. 790. Sid. 283. Se i N. Act. XIII (1827! men jf. ofvan i not 1 — 16), 339 ff. Hermanns „Descr. d'une nouv. mine de cuivre nommée Achirite", efter köpmannen, som hette Achir Mah- med; jf. Kobell, sid. 592. 791. Sid. 283. Jf. TpyAH LI, 298. 307 f. 792. Sid. 283. ApxHBi. rocyji;. cob. I, 2, 636. 795. Sid. 284. Se här ofvan kap. VI. 794. Sid. 284. Jf. ofvan not 33. 795. Sid. 285. Menas möjligen Gadd? 796. Sid. 286. D'Augards originalbref af 1795\% förva- ras i ryska riksarkivet; dess innehåll är mig bekant genom ba- ron Fr. v. Osten- Säckens välvilja. — Rörande honom antecknas, att han 1797 med titel af koll. råd trädde i ryska kejs. bi- bliotekets tjenst, 1799 blef statsråd, 1801 ifrigt deltog vid bi- bliotekets flyttning till dess n. v. lokal, vistades utrikes 1802 — 1803, erhöll afsked och dog 1808. Var bigott katolik och skref vers. Se vidare Ephémérides Russes IV, 189 och tidskr. MocKOBiiTamiHT, 1852, n:o 20, p. 58. 797 . Sid. 286. Se hennes ofvan citerade Lettrcs etc, sid. 661. 798. Sid. 286. Se Lettres etc, sid. 667. 799. Sid. 287. Vol. II (1797), 294. 800. Sid. 288. I N. Act. säges blott, att han reste från Petersburg „vers la fin de la dite année" (1795). 801. Sid. 288. Jf. sid. 273 f. 102 802. Sid. 289. Laxman dog enl. Georgi „im Schlitten etwan 100 W. hinter Tobolsk"; enl. N. Act.: „å 118 verstes au dela de Tobolsk"; enl. J. Chr. Gröt (cit. in. 2): „auf ei- ner Postirung hinter Tobolsk"; enl. Barnaulska kyrkoboken (cit. här sid. 49): „auf einer Reise nach Irkutzk im 59 J. am Schlag- fluss"; enl. Meusel: „auf einer gelehrten Reise nach d. Russ. Tatarey, nicht weit von Tobolsk", = Intelligensblatt d. Allg. Lit. Zeitung N:o 99, för 27 juli 1796; Poggendorff uppger orätt: „diesseits Tobolsk". 805. Sid. 289. Se Hoiitobhu ^opojKHUKT», G. II. 1842, sid. 7, hvarest stationernas följd och afstånd anges sålunda från Tobolsk: Bakschejeva 34J (30), Staropogostskaja 27A, Kopotilova 31.4 (291), Dresvjanska 34 (32), Istjatskaja 31, etc. 801. Sid. 290. Jf. Savalischin, Oniic. 3ana^H. Ciiö. III, 83. — År 1808 påtänktes, att nyssblefne akademikern Langs- dorff (Japanresanden) skulle sändas öfver Orenburg till Buchara. SOS. Sid. 290. Jf. Oldekop, S:t Pet. Zeitschr. I, 248 ff. 806. Sid. 290. Lettres etc. p. 689. 807. Sid. 291. Se N. Act. XIII, 4 o. sv. Posttidn. 1796,3(>. 808. Sid. 291. Jf. n. 796. 809. Sid. 291. Se nedan, sid. 306. 810. Sid. 291. Prot, för 22 febr. 1796 innehåller ang. Laxman blott det lakoniska „I1 mourut en route a 118 verstes au de la de Tobolsk le 5 janvier". I Mt caijo c jiobt, Ha .liro 1796 är han icke mera upptagen. 811. Sid. 291. N. Act. XI, 370 (15 sept. 1796), XII, 318 (12 maj 1796), 300 (3 nov. 1796), 335 (15 mars 1797). Då resp. tomers utgifvande fördröjdes ända till 1798 och 1801 måste väl delvis deraf förklaras, att Laxmans död så länge blef okänd i utlandet, ty den omtalas, veterligen, i Sverige först af Gjörvell, (Brefväxl. I, 1798, 11 bland hädangångne korrespon- denter), i Berliner sällskapet Naturforschender Freunde, 1799 i dess N. Schr. II, vin, med orden: ..Der Tod hat uns geraubt . . . auf dcren Besitz wir um so mehr stolz waren, da ihre Namen in der Gesch. d. Wissenschaften mit dem Stempel d. Unsterblichkeit geprägt sind; es waren: ein Laxmann, ... ein R. Forster, ein Green, ein Saussure" etc. Någon annons om händelsen har i Finland icke påträffats, men vår högskola nämnde Laxman ännu långt senare bland sine ypperste alumner; jf. A. J. Lagus, Oratio qua Alex. I beneficia celebr. Ab. 1811, p. 51. 812. Sid. 292. Jf. n. 8 om N. Act. XIII. Euler dog väl år 1800 och efterträddes i sekreterarebefattningen af Fuss, men historiken för året 1796 torde dock vara af den förre. 815. Sid. 292. Beschr. d. R. R. I, 59. Stället lyder fullständigt: 103 „Erich Laxmann aus Finnland, erst Prediger in Kolywan, dann Akademiker in S:t Petersburg, hernach Bergrath in Nertschinsk, hatte gute naturhistorische Kentnisse, und machte seit 1765 in Russland u. Sibirien viele u. weite Reisen, war am Weissen u. am Ochozkischen Meer. Er war ein träger Schriftsteller, u. aus- ser seinen wenigen Abhandlungen in den Werken d. Akad., sei- nen Sibirischen Briefen, seinen handschriftlichen Reiseberichten aus Finnland, u. von der Wolga, u. dem was der Ritter Pallas aus Laxmanns Briefwechsel in Pallas Nord. Beyträgen bekannt gemacht hat, wird nichts von ihm seyn. Hat er ein Tagebuch gefuhrt, so muss es vieles enthalten. Seine Mineraliensammlung hatte er schon 1786 an das Bergskadettencorps fiir 6000 Rubel verkauft. Er starb 1796 im Jenner auf der Reise von S:t Peters- burg nach Irkuzk im Schlitten, etwan 100 W. hinter Tobolsk, als Kayserl. Kollegienrath u. Wolodimer-ordensritter". Jf. ofvan i n. 18. 814. Sid. 292. Jf. n. 1. 4. 388. 815. Sid. 292. Jf. n. 3. 0. 816. Sid. 295. Jf. sid. 25. 817. Sid. 295. Se n. 819. 818. Sid. 295. Jf. n. 108. 214. 374 m. fl. 819. Sid. 296. I ett välvilligt bref, hvilket, jemte andra biogr. notiser uppsatt af hr generalkonsul A. Laxman i Lissabon, omsider (i juni 1880) efter flera års bidan kommit mig till hända (jf. noten på sid. 4), förtäljes bl. a.: »Catherine II, de glorieuse mémoire, qui estimait beaucoup Eric Laxman, l'a souvent lionoré de sa correspondance, et je suis vraiment malheureux que les lettres de cette grande Souveraine ont péri pendant 1'incen- die de notre maison (1812), avec bien d'autres documents et toutes les patentes de differentes académies dont mon grand pére était membre". 820. Sid. 297. Jf. ofvan sid. 22. 821. Sid. 297. Jf. ofvan sid. 71. 8%% Sid. 298. Jf. n. 175. 188. 82o. Sid. 298. N. Act. XIII, 335. 824. Sid. 298. Jf. n. 501. 825. Sid. 298. Jf. n. 660. 826. Sid. 299. Jf. sid. 25. 827. Sid. 299. Jf. sid. 20. 28. 30. 119 ff. 828. Sid. 299. Se hans ofta cit. IlHCBMa, sid. 171. — Enligt Hofmann, i Baers och Helmersens Beitr. XII, 50, egdes år 1843 i Irkutsk mineralicsamlingar blott af generalguvernören och erkebiskopen. 829. Sid. 300. Jf. n. 531. 533. 749 m. fl. 104 850. Sid. 300. Se sid. 105. 122. — Mina källor äro för det följande hufvudsakligast : Bökmeri Comment. botanico-litt. de plantis in memoriam cultorum nominatis, (Lips. 1799), p. 133, som dock endast känner Forsters o. Sckrebers genera Laxm., och Steudel, Nomenclator botan. ed. 2 (1841), hvarest, liksom i De Candolle's Prodromus (i slit. II, 553. IV, 582. 587. V, 501, 502) och i Spachs Hist. Nat. des Végétaux (I, 453. VIII, 378 XI, 356), synomikens vidare utgreningar kunna inhemtas. Browns stora auktoritet har gjort, att hans Laxmannia i våra dagar (jf. t. ex. Hooker, The Botany of the Antarctic Voy. II, 1860, p. 59 f., Bentham & Hogder, Genera pil. 1, 1867, 619, Miquel IV, 550 f., Decaisse III, 363, m. fl.) bäst hållit sig uppe. Rättast vore väl, — äfven enl. min kollegas, prof. Sext. O Lind- bergs åsigt, — att återgå till Forsters nomenklatur af 1775, ty skälet, hvarför han sjelf sedermera (i Com. Gott. IX, 1789, 66) derbredvid stälde en ny synonym, var sannolikare det här i tex- ten antagna, än det af Brown 1816 (i Transact. of the Linnean Soc, Vol. XII, på tyska hos Nees von Esenbeck, II, 555) upp- gifna, eller att Forster insett sin första beskrifning icke vara fullt riktig i detaljen. Till justering af felet hade Brown visst ej be- höft ett nytt namn, Petrobium, utan kunnat återvända till det ursprungliga, derest han icke i sådant fall måst förkasta sin egen Laxmannia af 1810. Gmelins Laxmannia är väl af något äldre datum än Forsters, men tyckes, såsom veterligen aldrig i tryck allvarligare påyrkad, och derjemte till följd af Trinii dubier (se ofvan n. 362), böra förfalla. 851. Sid. 301. Gesch. d. Bot. II (1818), 331. 852. Sid. 301. Jf. n. 114. 855. Sid. 301. Se hans af handling „Laxmannit, ett nytt mineral, som åtföljer kromsyrade blyoxiden" (jf. ofvan n. 120). Nordenskiöld upptäckte detta mineral vid en närmare undersök- ning af den af Berzelius s. k. Vauqueleniten från Beresovsk. ,,Jag fann, skrifver han, att man här icke hade att göra med något rent kromsyradt salt, utan med ett dubbelsalt af kromsyra och fosforsyra, således med ett nytt mineral, för hvilket jag får föreslå namnet Laxmannit efter den genom sina resor i Sibirien bekanta kemie professorn E. Laxman, hvilken flere svenska museer ha att tacka för rika sändningar af uralska och altaiska mineralier. Laxmann var dessutom förmodligen den förste, som fäste uppmärksamhet på de vid Beresovsk förekommande mine- ralier; åtminstone erhöll svenska vetenskapsakademin redan år 1773 af honom åtskilliga vackra stuffer af såväl röd som grön- aktig kromsyrad blyoxid", — om denna remiss se ofvan sid. 96 105 och not 339. — Ang. Laxmanniten se bl. a. Kokscharov, Ma- terialien zur Mineralogie Russlands, Bd. VI (1870), 241. 854. Sid. 301. Se n. 501. 855. Sid. 301. Se n. 688a. 856. Sid. 301. Jf. n. 71. 125. 175. 177. 188. 225. 233. 347. 412. 438. 465. m. fl. 857. Sid. 301. En af hans sonsöner skrifver bl. a. „Eric Laxmann a réussi de faire plusieurs découvertes importantes dans la chimie; mais il y a quelques savans fran^ais qui se sont at- tribué le mérite de ces découvertes." (referenten är altför litet beläst i den franska kem. litteraturen att kunna bejaka 1. bestrida detta allmänna yttrande; möjligen afses Sage?), samt åter — nog djerft — : „Si 1'on comparait les récompenses regues par 1'Amiral Poutiatine . . . avec 1'expédition organisée å Okhotsk méme å une époque bien réculée et les dangers dont elle était entourée, en se rendant au Japon par une voie encore inconnue alors et chez un peuple encore hostile ä 1'égard des européens, on ne pourrait ne pas convenir, en toute justice, que la réussite de la premiére expedition au Japon méritait d'étre recompensée du moins a 1'égal de celle de 1'Amiral Poutiatine (Comte)". 858. Sid. 303. Se nedanför n. 851. 859. Sid. 303. I gamla lutherska församlingens i Moskva kyrkobok N:o 2 p. 191 6 upptages bland aflidne: ,.1775 den 7 November der Staatschirurgus Laxmann an hitziger Krankheit, alt 50 Jahre". 840. Sid. 303. Särskildt i kap. XXVII och flerstädes. 841. Sid. 303. Nml. hans första hustru Kristina Marga- reta f. Runnenberg, år 1766 (se sid. 40) och sonen Anton Erik (se sid. 50). 842. Sid. 304. I ett bref till förf. skrifver Schiefner: „Sonst erinnere ich mich nur in einer St. Pet. Zeitung aus den 90ger Jahren gelesen zu haben unter den Privatanzeigen, dass bei Laxmanns Pensionäre zur Verpflegung aufgenomnen worden; diese Notiz aufzufinden diirfte nicht nur Stunden, sondera Tage erfordern". Den sedermera aflidne utmärkte forskarens kolossala minne har här svikit honom. 845. Sid. 304. Se ofvan sid. 171. 844. Sid. 304. Se sid. 299. 845. Sid. 304. Se sid. 295. 846. Sid. 304. Se under hans namn i registret. Han upptages i ryska statskalendern 1794 — 1796: i Irkutsk B% Bepx- HeM-B Haji.BopHOMi. cy;^ under titeln OpaimeS yrojiOBHLixt ä^jtb h IlopyT^MKS» r= advokat i kriminalsaker, men dittills: Bi> HnatHeMt 3eaiCK0Mi» cy^i såsom 3acrB,u,aTeJib h IIopyTHHKt. 14 106 847. Sid. 304. Enl. M/ÉCimociOB-B 1796. — Jag bör an- märka, att t. o. m. i Petersburg endast sporadiska årgångar från förra seklet af derv. vetensk. akademis kalender kunnat upp- jagas.. 848. Sid. 304. Jf. sid. 242 och not 687. Hedenström afreste från Irkutsk 1808 den 18 aug. och ankom till Jakutsk den 13 sept. — Erman, som icke lyckades intränga i grottan (i mars 1829), antecknar i en not: „Von Herrn Hedenström in Peters- burg, welcher mit Laxmann im August 1808 die Jerbinsker Höhle besuchte, habe ich erfahren, dass deren innere "VVände mit spie- gelndem Eis bedeckt sind. Die Leichtigkeit des Zuganges, wel- chen sie antediluvianischen Raubthieren darbot, lässt Knochen darin vermuthen". 849. Sid. 305. Se registret. — Upptages i ryska stats- kalendern tills 1795: i Jischiginsk Bl» HH/KHeMT. 3eMCK0MT> cy^t såsom HcupaBenKT. n nopymiiKT,. SSO. Sid. 305. Jf. sid. 290. 831. Sid. 305. Ur de handlingar, jag omnämt på sid. 188 och flerstädes, framgår, att Karl (Gustaf evitsch) Laxman anklagats, emedan han i egenskap af t. f. ordningsman (gorodnitzij) i Jischiginsk gjort sig skyldig till oloflig handel med Tschuk- tserne vid Anadir floden. Han hade, förebärande afsigt dels att indrifva s. k. JlcaKT>, skinntribut, dels att främja det handels- kompani, hvilket köpmännen Baranov och Kritschevtsov inrättat vid anadirska fästet, af militärkomandot i Jischiginsk reqvirerat 18 soldater och 2 underofficerare, jemte vapen, ammunition och proviant, samt afsändt dem till den fjerran orten. Under sträng köld i vilda trakter räddade sig 10 af manskapet ytterst med- tagne till Kamennoi ostrov, men angående de öfrige visste man ej ens om de mera lefde. Vid häröfver anstäld undersökning visade sig, att Laxman låtit soldaterne till Tschuktserne föra bränvin, tobak, jernsaker o. d. handelsvaror i utbyte mot djur- skinn, sannolikt för att sjelf deraf draga vinsten. Hans förkla- ringar synas verkligen otillfredsställande; han sökte deri å daga lägga sitt renaste nit i syfte att försäkra kronan om denna vilda samt ofta tvetydiga folkstams underkastelse o. s. v. Yitnesmålen både af den nämnda kargopolska köpmannen Peter Baranov (tro- ligen slägting till E. Laxmans forne kompanion i Talzinsk, den berömde Alexander Andreievitsch Baranov, som ju ock var från Kargopol), af en rik Tschukts Gaimugirkin och af soldaterne m. fl., äro ganska graverande. Handlingarna sträcka sig icke längre än till slutet af 1796, hvarför sakens slutliga utgång är oss okänd. I nog späka ordalag yrkar irkutska ståthållarskapets „prokuror'; (öfverfiskal, prokurator) blott derpå, att Laxman måtte 107 förbjudas sitt „ olagliga köpenskap". Efter sagda tid höres intet vidare af honom. — Jag har stundom sett äfven Adam Laxman kallas gorodnitzij i Jischiginsk, sannolikt blott genom förvex- ling med denne sin fabror. — Karl Laxman namnes i ryska statskalendern, åtminstone för 1789 — 1796: i Jischiginsk Bi» yB3,ii,H0Mi, KasHaieficTBii såsom KäBHaieö ii PyöepHCEiii ce- KperapB, men i citerade rättsakter tillika såsom npaBHin,iä äojije- hoctb PopoÄHHiaro. 852. Sid. 305. Se sidd. 257 ff. 855. Sid. 306. Jf. fadrens bref ofvanför sid. 274 och hvad som läses i not 857. 854. Sid. 306. Jf. not 733. 855. Sid. 306. Sålunda skrifven: „BceaBrycT'Bfiinifi Mo- napxi,! BceMHjrocTHBrhfiiuiö Tocy^apB! IIpo3opjiHBaa ciipaBeÄ- jihboctb MyÄparo Bainero IbinepaTopcKaro BejnmeciBa npaB- jnerna, C03BajiH CoHarani,e — ÄOÖpoj^Tejieii oeojio Bamaro Tpoira, ne-Kymnxcji cocTaBJiemio OjiarococTOflHrn Focyji,apcTBa. — KoMaie-pum, cm no HcreHHi Focyji,apcTBeHHaji ftoöpoAi- TeJiB, mojkcti, noiiecTBca ^ynieio ii nojmopoK) BcflEaro po^a npaBHxeJiBCTBa; n6o OHa nacio npeBpamaen, aiaji&m ^HHacTin bi, CiuibHHa I^apcTBa. — ^aJibHOBHAHaa MoHapxana EEaTe- pnHa, nonenenieMi. cboiimi», flOBtAmaa bi, cBoe coÖHTie ,Hep- jKaBy cboio äo BHCoqaiiuinxi, nonecTefi CBBTa, hh Majiefiuie He ynycKaa ii3i> BiiÄy bcäkoh ojiaronpmTHofi cjryiian Mormifi 6h OTHecTiiCB na nojiL3y OrciecTBa, ii xipe-3i> iiocpchctbo co- »iimeHaro u oprami30BaHHaro ocHOBaTeJiBHHMT, ii .nocTono^Te- hhmx MyjKeMi, AKa^earaKOMt JlaECMaHOMi, ceKpeTHaro njiaHa, CKJiOHHJia öoraiyjo iluoHiio kt> cocHonieHiro cl Pocciefo: OHa ÖJiarocjiOBHJia Cefi ÄOCTOxBajibHiiii, H0JTB3HHH no;i,Biiri> cboö h Äajia ohomv Hanajio bi, 1791 vorj noaiameMi» Ero b^ iliio- hik) A,n,aMa JlaECMaHa, ctma rroro AKaji;eMHKa, HocojibCTa (sic!) to BCKopi hbiuo JKe-JiaHie iliiOHCKaro npaBHTejiBCTBa corjiacm, co^iexaTBCfl ci, Poccieio npe,ii,.i03KeHHoio ^pymöoio CKOMepie- ckhmt, cocHoniemeMi,, Ha ceö sonen,!» ilnoHCKoe npaBirrejiBCTBo ÄaJio A,n,aMy JlaECMany otkphtim juictb ;pji o^naro tokmo KOMMep^ecEaro PoccincKaro Cyji;Ha5 Mormaroöi, t-emi, 6e3npe- naTCTBeHHO, njiMTB bi, nopn, HaHrocaEH. Bi» 3aneqaTame 3Ee HoBaro 3HaEOMCTBa h ^pyjKÖH JlnoHCEofi HMiiepaTopi, no- ÄapHJii, nocjiaHaro TpeMii caöjmnn Ha apeBKaxt (cia ne^aTB M^CTHaro hx'l npaBiiTeJiBCTBa, flijiaeTCfi SHayymeMi, ocoöaMi, JlnoHCEaro TocyAapcTBa). — OTen,!» moii ... (se not 758) . . . noTOMCTBa Hauiaro. KoHqima MoHapximii npec^EJia Ha^aTLiö npo3ETi, CHoniema ci, Jlnonieio bi, 1803 roji;y. JlK)6e3HeHniifi Bpan, Bamaro HMnepaiopcEaro BejnnecTBa HMnepaiopi» AjieE- 108 caHji.pi» I-oö ot>pa30BajiL bhobb iiocojibctbo, nociajiL Muccio- HepoaiL EaMMeprepa PesanoBa bl JIiiohik) .n,^^ B030ÖH0BjieHia iipeJKÄe ycTpoeHHxi cl TaMoniHiiaiL npaBiiTciBCTBOML ciiome- mn, cjitACTBieM-L nero n oKasiLiocb *ito hctojibko ne BiiycKaTL bl raBaHB HanrocaKii pyccKoe cyAHO, ho ÄasKe BJie^ieHHoe tväh Kapo6\ieKpyineHieML jnojLeii saoKmTL bl BeiiHoö n.ieHL, 6y- HQane noKaKOBOMysKL c.iyliaio cy,a;no iixl nonafléTca na pycc- Kie öepera h Pyccia 3axoiieTL jnoÄeii Toro cy,n,Ha B03BparniTb OTenecTBy — h to qpe3L Fo.oaH;i,HOBL. — II3L Maaofi ,3,11- HacTiii Fo;iJiaHAiH, Tpy^ojiroöie ii KOMMepu,ia cocTaBiijia 60- raTiflniee TocyiapcTBO ynpaB.iflBiuee Hopaain CBETa. Biiäho, *ito Ona ÖHBHin Ha bhcotI} CBoero BpeMaHH ajnraaa kl Kopn- CTOJiioöiK), jiaÖH He äpoöhtb Ea .noCnmy pa3ocoajia ho Jlno- iiin aypHoe ii He BurojiHoe anrEHie ool Pocciu, ii t-bml Jlno- nia oxJiaA'BJia ii iipeKpa-nuia BcaKoe cooönjeme cl Poccieio1'. „A KaKL bl cie Me^Kny Bpeaiie cana anoxa ;Kii3Heii Fo- cyAapcTBL ji,0Ka3i,iBaeTL, *ito ohh nojiyHiuin 3HatJiiTeJiBima us- MiHeHi.ii — FojiaHAia cxajia jiHecB bl ynaÄKfc. Poccia rae, no ÄOöpo^iTejiaML cbohml ii no KOJiocaJiBHOMy Moryiu,ecTBy Baraaro HamepaTopcKaro BcnngecTBa, hhh-b AiiKTaTopcTByeTL. IIoblmh BceaBrycTinmifl MoHapxL! Ha Oxotckoml Mopi 113- totobhtb cyjiHO ii noaapRH iisl cyKHa, 3epKajioBL n xpycTajia, Hpil OTKptlTOML JHICTL1 CKa3aH0ML ilnOHCKIIML, II IlOpyqil MHL1 Ty BKCneÄHHJK) BL UnOHJK), KaKL OTpaCJIH) H3BiCTHarO illlOH- cKOMy npaBHTe.iBCTBy n Cnönpii ÄOÖptDin ÄLMaivin, AKajteMima JlaKCMana, KaKL ohhthohv bl iixl oöpamemii n bl iixl no- jiiTnKB cl kohmii a iKUJL Öojrfce jiByxL jiltl npn Kyrni/B Ko^at oTiipainiBuieMca no nepBon 3Kcne,T,nn,in bl CBoe oTe- iiecTB0, KaKL nMtomeMy H^KOTopLia no3Hania iixl juaJieKTa n hxl ÄorMaTa, KaKL cjiyajameMy Teöt OTe^ecTBy 6e3L 110- po, BceaBrycTifimiii MoHapxL! Bauiero llMnepaTopcKaro Be-imecTBa BcenojuaHHiTiniifi A(J)anacin JlaKCMaHL". 856. Sid. 306. Väl i fädernehuset ; jf. sid. 227. 8ö7. Sid. 307. Otydligt i ms om 31 eller 37. Det förra synes antagligare, ty han räknar väl från sin befordran till offi- cer 1794 (jf. n. 853). Vore 37 riktigare, utkomme året 1787 såsom hans första i tjensten, i hvilket fall han förmodligen räk- nar från sin inskrifning i gardet vid 15 eller 16 års ålder. 838. Sid. 307. 3an. o npnKJUoqemaxL ero bl nxBiiy, sid. 224 (efter meddelandet, att honom förevisats ett häfte, enl. uppgift skrifvet på ryska, men i kolumner, hvartill borde införas 109 öfversättniug till engelska, franska och holländska, samt att han nog märkte, ehuru han ej låtsade göra det, att orden voro lånade ur ett ryskt bref, äfvensom att stilen röjde en europé, som väl någorlunda kände ryska alfabetet, men ej språket): „IIocjtb 3Ke cnycTn niiCKOJiLKo BpeMeHH, cKa3UBajii> E&wb Tecice, xito nn- vun, cm öyMary oj^iiht» YojiJi&H&enfr no HMeim JlaKCMam», cooaciiBinifica .hoöpobojilho sa öojiLinyio iuiaTy HUKor^a ne BHiaataTB H3t JillOHlH; OHTE» 3KHBeT£ B£ JlnOHCKOH CTOJIHDVE djVlo h 3aHiiMaeTca acTpoHOMimecKiiMii Ha6jno.ii, em jimii ii cohh- HeHieMi» KapT'L.", samt sid. 231 : »O^Ha»^!! TecKe xotbjtb HaMi» pascKa3aTL Hf^iTO o 3KHByni,eM^ y hiixt, b-l ctojihdtb Toji- jiaH^u;^ JlaKCMaHi, ho KyMaji,3Kepo ToniacL hto-to npOBop- iiani» CKB03L 3yÖH, ii TecKe saMOjniajri.". Dessa ställen åter- tinnas i den franska öfversättningen af Golovnins arbete II, 310. 320. 859. Sid. 307. Ricord (jf. 692. 700) säger, att han hette Schtojäg Murakami-Teske och af Golovnin lärt sig ryska; svenska öfvers. sid. 129 ff. 860. Sid. 307. Enligt hvad baron v. Osten-Sacken med- delar mig, läses i Doeff's Herinneringen nit Japan (Haarlem 1833), sid. 148: „Nog minder is er aan het verhaal van Go- lownin dat zeker Hollander, Laxman, zich voor eene som gelds in Iedo zou hebben nedergezet en besloten, nimmer naar zijn vaderland weder te keeren. Gedurende mijne drie bezoeken te Iedo, in 1806, 1810 en 1814, ja gedurende mijn negentienjarig verblijf in Japan, heb ik nimmer den naam van Lax man hoo- ren noemen. Nimmer heeft in onzen tijd een Hollander besloten, in Japan te blijven, en nimmer zouden de Japanneezen zulks-ook aan een Hollander toestan". Detta påstående kan åtminstone icke vara exakt hvad namnet Laxman beträffar, ty att Japane- serne mycket väl kände det, intygar ej allenast Golovnin, men äfven Langsdorff och Krusenstern. 861. Sid. 308. Jf. not 650, 701 och 729. 862. Sid. 309. „Erik Laxman né en 1738" (jf. tillag- lägget till sid. 8), ,,a fait ses études a 1'Université d'Upsala ou il a eu pour professeur le celebre Carl Linnaeus. Ce dernier, pour preuve de considération et d'amitié qu'il portait a Laxman, a donné le nom de Laxmania a une des plantes qu'il a classi- fiées. — L'année 1764 Laxman a été fait membre de 1'Acadé- mie Impériale des sciences" (nämligen såsom korrespondent) „eten 1769 membre de la Société libre économique. Laxman était également membre des Académies de Stockholm, de Berlin, de Danzig, etc. Il avait une correspondance suivie avec tous les savans de son époque, et 1'Impératrice Catherine II, de glorieuse mémoire, l'a honoré plusieurs fois de ses lettres autographes. 110 L'année 1772 il a été chargé par le Gouverncment Impérial cle faire une exploration scientifique dans les Carpathes, ainsi que de la description de la Bessarabie. Durant les voyages, qu'il a faits dans ces contrées, il a couru des grands dangers et a main- tes fois risqué sa vie. Il a fait également plusieurs voyages scientifiques en Sibérie qu'il a explorée presque dans toutes les directions; aussi il a constamment communiqué au Gouvernement Impérial et å 1'Académie des sciences des données intéressantes sur cette contrée lointaine et jusqu'alors presque inconnue. En méme temps il a envoyé un grand nombre d'objets rares d'hi- stoire naturelie et de minéralogie ä l'Académie des sciences et au Cabinet Impérial. Il a composé un tres grand nombre d'ou- vrages du domaine de 1'histoire naturelle, de la chimie et de la miné- ralogie, qui tous ont été imprimés dans les mémoires de l'Académic des sciences. Panni les découvertes utiles faites par Laxman, on peut citer en premier lieu celle de 1'emploi dans la fabrication de la verrerie du sel mineral en remplacement de la potasse. Cette invention a beaucoup contribué å la conservation des förets". „L'année 1791 Erik Laxman a présenté ä rimpératrice Catherine, de glorieuse mémoire, le projet d'établir des relations de commerce avec le Japon. Il a exposé å Sa Majesté, que pour prétexte de 1'entrée dans un port japonais on pourrait mo- tiver le repatriement des japonais naufragés prés des iles Kou- riles, dont un, nommé Koday, a été amené par Laxman de la Sibérie. Ce projet ayant été gracieusement approuvé par 1'Im- pératrice, Erik Laxman a été chargé par Son Auguste Souve- raine de rédiger les instruetions pour la mission spéciale de 1'établissement des relations avec le Japon, ainsi que dorganiser une expedition dans ce but. — Son fils A. Laxman a été nommé chef de cette mission. Pour 1' organisation de 1'expédition qui devait aller au Japon, E. Laxman a du se rendre avec son fils å Okhotsk et La méme construire un navire. L'organisation d'une expedition dans des parages aussi lointains, ainsi que la construetion d'un navire, était une chose tres difficile å cette époque. Apres avoir surmonté toutes ces difficultés — 1'expé- dition est partie au printemps de 1'année suivante 1792, et a touche le port de Nymouro, ou, apres bien de pourparlers, A. Laxman a atteint le but désiré de sa mission. Il a obtenu l'au- torisation du Gouvernement Japonais afin que nos navires de commerce puissent entrer dans le port de Nangassaki". ,, Apres avoir accompli sa mission, Erik Laxman a présenté son rapport au Gouvernement Impérial, ainsi que le journal de voyage de son fils. Des occupations scientifiques 1'ayant retenu en Sibé- rie pendant quelque temps, ce n'est qu'en 1796 qu'il s'est mis en 111 voyage pour se rendre ä S:t Pétersbourg, d'ordre exprés de 1'Impératrice, mais il est mört en chemin. Cest aussi la méme année qu'est déceclée son Auguste Souveraine, qui savait appré- cier les savants et auprés de laquelle ils trouvaient 1'accueil le plus gråcieux et le plus encourageant'*. 865. Sid. 312. Nml. i bref af denna samma dag; jf. of- van sid. 92. 864. Sid. 313. Se om honom registret. 865. Sid. 314. Väl icke vid det tillfälle 1770, då Schma- lev med en Aleut infann sig i Petersburg; jf. n. G51. 866. Sid. 314. Fans väl bland Laxmans, af eldsvådan 1812 förstörda papper; jf. ofvan. 867. Sid. 315. Se vidare om dessa medaljer n. 382 och 394. 868. Sid. 316. J. Fr. H enkel, läkare och metallurg från Freyberg (f 1744), efterlemnade, utom flera berömda skrifter, en betydande mineraliesamling, hvilken efter hans död hamnade i Petersburg. 869. Sid. 317. Det är icke första gången Laxman yttrar sig kantigt om sin celebre kollega. Jag vill derföre icke lemna denne utan att hafva aftryckt några utdrag ur Porthans korre- spondens med Mennander, särdeles lämpade att belysa så väl vissa interiörer vid akad. i Petersburg, som Pallas' förhållande till sin lärda omgifning o. isht till den grälige Domaschnev, af hvil- ken Laxmans förflyttning till Nertschinsk (jf. sid. 140) tyckes ha berott. Porthan, hvars sagesman trol. var Lexell, skrifver 178%^ (i samma bref som vi nämt på sid. 153, och i omedelbar forts, till det der anförda): „ Akademin derstädes har råkat i svårt krig med sin direktor, hr Domaschnev, som helt despotiskt vill hand- tera ledamöterna, hvaremot de vilja värja sig. Tvisten skall vara så svår, att den ej kan slutas utan att direktorn eller de flesta akademiker skiljas ifrån sina stationer. I synnerhet skall direk- torns vrede drabbat prof. Euler den yngre och Kotelnikov, hvil- ken han skilde ifrån uppsigten öfver nat. kabinettet och biblio- teket, honom alldeles ohördan. Detta är ej angenäma nyheter; och ej heller det att kollegii rådet Pallas (som är en så snäll akademicus och nu jemte denna titel fått till sine förre 1000 rubel årligen en tillökning af 1800 rub., för att hafva uppsigt öfver skogarne i ryska riket) tagit parti för direktorn emot samt- lige sine medbröder (med hvilka han i början gjorde gemensam sak) för att få Kotelnikovs station tillika med sin egen." — samt åter 478o2j> : „ Ifrån Ryssland hafva vi här omständligen kunskap om vetenskapsakademins befrielse ifrån sin Domaschnevs tyranni. Han har ådragit sig sitt hastiga fall sjelf genom ett bref till 112 Kejsarinnan, deri han vågade anklaga general prokuratorn furst Väsemskoi (en lika fullmyndig herre i alt hvad till inrikes sty- relsen hör, som Potemkin i krigssaker etc.) såsom sin fiende och högst partisk. Denne herre hade, jemte någre andre blifvit af Kejsarinnan anbefald att undersöka akademins stridigheter med sin chef. Utom detta oförsigtiga steg hade väl kunnat hända att Domaschnev segrat; ty i Ryssland kan man ej gerna hafva rätt emot sine förmän, då större delen af de utländske professorerne säkert hade tagit eller fått afsked. Sedan furstinnan Daschkov fått styrelsen (ett fruntimmer af ovanliga insigter och tilltagsen- het) hafva många ändringar skett vid akademin; hvarmed dock akademici härtills ej haft anledning att vara missnöjde. Georgi och Fuss hafva blifvit ordinarii akademici, den förre i kemin, och den senare i matematiken; såsom denne har en vacker figur, så kan sådant ej lända honom till skada, då en dam är chef. En dr Sokolov har blifvit adjunkt i kemin (hvilken ej kunde under Domaschnevs tid vinna den förmånen), Golovin akademicus extraord. och Inochodzov akad. ordin, i astronomin. Ferber ifrån Mitau är kallad såsom akad. i kemin till Petersburg med 1400 rub. årlig lön och fina (fria?) husrum. Förut har ingen så stor lön, utom gamle Euler, som har 3000, och Pallas, som har 1600 rub. Denne siste, hvars karakter ej är så berömlig som hans in- sigter (varandes konstig, ( hal och invecklad), har på furstinnans befallning måst korrespondera med Ferber, och håller god min, fast han hemligen gerna sett att slippa en sådan rival vid sidan. Som furstinnan mänt alle till flit, så måste nu jemväl de akade- mici bereda sig till att författa afhandlingar, hvilka härtill intet gjordt, såsom Kotelnikov, Protasov etc. Många omdömen har ett fruntimmers förordnande till akademisk chef jemväl i Ryss- land förorsakat. Men när Katarina kan styra hela Ryssland, hvar- för ej fru Daschkov akademin ? I sitt inträdestal har hon lofvat protegera dem hos Kejsarinnan, och mera kunna akademici san- nerligen ej begära." (derefter följer det ställe om Laxman, hvil- ket redan är aftryckt ofvan på sid. 153). 870. Sid. 317. Jf. ang. denne K. J. Ingman (Mander- feldt) och hans stöld af gulddosor min uppsats i F. vet. soc. Öfversigt XVI, 63 ff. 871. Sid. 318. Väl I. I. Betsky, som stod väl hos Ka- tarina och dog vid 93 års ålder. 872. Sid. 321. Namnet otydligt i brefvet; möjligen den Robert Rennerus, hvilken, son af kapellanen i Jaakimvara (1729 — 1748), enligt Akianders korta anteckning „flyttade till Petersburg". Flera med namnet Rennerus hafva studerat vid Åbo universitet. 113 873. Sid. 324. Ö i Kandalakska viken af Hvita hafvet, hvarest en silfvergrufva bearbetades kring år 1740. 874. Sid. 324. Sam. Pryss vid Åbo akademi dog såsom teologie professor 17792T6; Laxman, som icke visade obenägen- het att blifva hans efterträdare, hade således ännu ej svalnat för sitt första kall, det presterliga. 87 S. Sid. 325. Utan tvifvel särskildt Gadd, som tyckes i synnerhet hafva önskat motarbeta Kr e and er. Så skref han redan 1779f£ till Vargentin: „Kalm är illa sjuk; om Freden- heim råder, lär han äfven laga till graföl för nat. historien och oec. professionen efter dess död. Men förr det sker, skall jag söka transport till oec. prof.; dock torde hända, att jag icke heller framför Kreander anses värdig att få den. Monne Ferber ville taga emot chem. profession, om jag skulle finna mig att göra vacance igenom transport till den oeconomiska?" Efter Kalms död (1779 }-f) dröjde det ganska länge, innan konsistorium upprättade förslag till återbesättande af hans tjenst, hvilken emel- lertid, sedan föreläsningarna i botanik blifvit derifrån skilda (och uppdragna åt Hellenius), förestods af Kreander. Då slutligen konsistorium efter allvarlig påminnelse (178023°) af kansler, grefve U. Scheffer, beqvämde sig att upprätta förslaget, befunnes icke färre än 9 sökande, och bland dem äfven Kreander, dertill hafva anmält sig, af hvilka Gadd erhöll 1, Hellenius 2, och docenten E. Förlin från Lund 3 rummet. Kreander besvärade sig och blef verkligen utan vidare utnämd till tjensten 1780 J; hvaremot konsistorium erhöll skrapa (1780 1£) för hans uteslutande från förslaget! Laxman namnes alldeles icke under dessa inre strider. 876. Sid. 326. Man kan förmoda, att Laxman icke för- höll sig passiv, då framdeles Porthans vänner i Peterburg ville förmå denne till den forskningsresa rörande finska stammar i Ryssland, hvarom han sjelf nämneri sitt bref 1795 ^ (se i n. 772). 877. Sid. 326. Ganska riktigt! Den votjakiska gramma- tiken utgafs i Petersburg 1775, den tschuvasiska i Moskva 1769 och i Petersburg 1775, — båda på ryska in 4:o. 878. Sid. 331. Så lydande: „CeKpeTHO. IIpaBamaro äojijk- hoctb riiJKiiniHCKoro ropo;r,Himaro TyöepHCKoro CeKpeTapa »I a k cm ana bt» rnatnniHCKofi HnatHefi seMCKoii cy^i» Cooömeme. IlooTXKpHBranMca nsxnpeACTaBjreHHux^ KOMHe ot^ rocno^nHa npanopinjma XaöapoBa B3flTHxrB iimt> ott. paöoTHLixi, ofr&flcue- Hiflxi. SHaqnTca, ^to npii saBe^eHin Kynii,0Mi KpimeBijoBtiMT» b-l ÖBiBineMT» Ana^iipcKOMt ocTpore Kpenocn,Li Hafi^en^ nwh B^y^OÖHOM-B MeCTe JKIITe-JICKifi aHÖapi. CT> pMÖHLIMTb SaBO^OM^ ii3BepnHHHMH jioByniKaMH, qearB ii nocie BpeMfl noji3yK)Tca; no- cnpaBKejKT. 3^ecB 3,n,eJiaMn OKasaJiocB npnpa3pymeHiii AHa^Hp- 15 114 ckh ocTaBinie TarocTH Bt 1768 ro^y nojroHteHH HeB^ajiLHöMi) pa3CToamii otb noKa3anHon KpenocTii BBceKpeTHOMT> norpe5y, KaiCB to apTiojiepia ex ea npnnacu, opyaceHHHJi h MyH^npnua Biin,n n cväobbih cHapa^H no^T» npanopmnKOMt Ktiocoblim-b cKOMaH^OK) HerrojiKO iiojit, iipiicaTOio, no no^T. 3KecroKBH Ha- Ka3aHieMT) ncMepTHoro Ka3Hiio ckphtho, KaKi> ot% pocciiicKiixi paBHo n otb imoBtpi^oBi,; no^ieMy iiöjraroBOJinTB Hnasnin 3eM- CKin cy^x Kynu,a KpnqeBiioBa npaöoTHHxx ero ftonpocHTB, ne- KOCHyjnictJin OHe nx-B ceKpeTHOMy norpeöy; b-l kotopom-b xpa- miTCfl apTii.oepia cb efi npnnacu, iraTO noceMy OKameTca MeHa vbbvl.omht/b. KapjTB .HaKCMaH-B. (10-ro hrdhh 1795 ro#a)". 879. Sid. 331. Jag har till kompetent person, — vår landsman löjtnant A. Nordqvist, som deltagit i Nordenskiölds si- sta expedition och derunder anstalt forskningar öfver Tschuk- tserne, — insändt dessa språkprof för att granskas och even- tuelt publiceras. 115 öfver personliga, geografiska, natur ålkistor islm och andra namn förekommande i detta arbetes text och noter (n) samt på dertill hörande specialkartor (K). Abborfors, sid. 84. n 771. Achirit, mineral. 283. n 790. Achirogai, japansk snäcka, n 748. Achmetkend. n 357. Achtaragda (Achtaranda, Ach- tiynda, Antaragda), flod. 217 -—220. 273. n 766. Acfaea cimicifuga. 22. 26. 34. 37. 64. A dansö n, M., botanist (f 1806). n 144. Adlerberg, Nikolai Vladi- mirovitsch, grefve. 188. n 512. Adonis apennina. 60. Adon tschalon, berg. 159. Adoxa moscliatellina. 18. Aepinus, F. E. T., akademi- ker (f 1802). 265. Afzelius, J. kemie professor (f 1837). n 368. Ägan der, K, skolrektor, pa- stor (f 1803). 9. n 30. Agaricus praeparatus. n 748. Agat. 321. Agricola, G., mineralog (f. 1490 f 1555). 143. Ahl strand, J. A., bibliot. 4. Aigapnosaga, udde. K I, 31. Ainami, japansk fisk. n 748. Ainos, folk. 244. 245. Ajamura. K II, 2. Ajuga Laxmanni 300. Akiander, M., professor (f 1871). n 21. 273. 872. Akkerman, stad. 92. 93. n 324. Akschinsk. 152. Alanus möns. 128. 318. n 410. Alan us, H., akad. sekret, (f 1810). n. 766. Alarskaja, stepp. n 607. ! Alcyonium. n 748. | Aldan, flod. 240. 242. Alegretti, kirurg. 180. 213. Alei, flod. 27. 31. 32. Aleuter, öar, folk. 163. 170. 178. 180. 182. 223. 226. 229. 256. 257. 265. 267. 268. 314. n 709. 865. Alexander I, kejsare. 258. n 855. Alginska bergen. 284. 288. Alibert, köpman. 205. n 609. Alkali. 314. All i o ni, C, naturforskare, (f 1804). 139. n 144. 295. Alonitz, ort. n 426. Alopaeus, M. J., slutl. biskop (t 1818). 9. 82. n 21. 32. 245. 246. 250. 273. 292. 116 Alopaeus, S., pastor (f 1793) n 569. Al s e n i a , K. M a g d al en a. n 36. Altai. 45. 46. 67. 97. 106. 135. 166. 167. 242. 284. 294. 298. n 62. 65. 174. 177. 339. 569. Alumen. 313. Amerika. 11. 74. 125 150. 163. 170. 171. 178—180. 182. 192. 212. 222—226. 257. 267. 271. 296. n 255. 646. 682. 709. 772. Ametyst. 218. Ämiant. 218. Amiral, snäcka. 120. Amisitzkoi, ö. 227. 229. Amman, J., akademiker (f 1741). n 87. 91. 307. Ammodites, n 748. Amur, flod. 38. 41. 145. 146. 175.178.223—226.230.233. 235. 268. n 105. 545. 646. Amygdalus nana. 87. 294. Amygdalns tariarica. n 387. Anabasis foliosa. n 387. Anadir, flod. 170. 207. 211. 212. n 851. 878. Andreas, grufva. n 339. Andromache ericoides. 160. 175. 239. Anemone sylvestris. n 106. Angå, flod. 168. Angara, flod. 35. 150. 164. 168. 171. 172. 176. 203. 205. 214. 277. n 604. Angir, bäck. 42. Anguli nor, sjö. n 466. Anna, kejsarinna (f. 1693, reg. 1730—1741). 71. 226. Ansersk. 135. Anthirrinum alpinmn. n 387. Anui, flod. 32. Apatit. 195. Ap ho n in, naturf. n 91. Apparine. 105. Aputskoi, ö. 211. Aqvamarin. 150. 219. Arachis hypogaea. 87. Aranea singoriensis. 32. n 272. Araschan, källa. 205. 206. Area Nbae, mussla, n 748. Areschan, bäck. 206. Ar gen ti cornea. 106. Argcntit. 108. Arginsk. 151. Argun, berg, flod. 33. 38. 146. 150. 201. 276. Argusin. n 456. Arkangel. 96. 126. 138. 323, 326. n 339. Arigava, ort. Kart. II, 41. Arscheniev, general. 283. Asbest. 138. n 339, 31. Ascanius, P., zoolog (f 1803) n 144. Asperifolia. 84. Asteria. n 748. Astragalus Laxmanni. 46. 81. 242. 300. Astrakan. 283. n 266. 329. 336. 361. A tk in son, målare. 205. n 588. Atkis, stad på Matsmai. 226. 244. 246. n 705. 741. K I, 33. Attelabus dauricus. 39. 11 272. Attelabus ircutensis. 39. n 272. Au gärd, se D'Augard. Augit. n 583. August, C, pastor, n 184. 188. Aurenius, G. F., pastor (f 1797). n 273. Avabigai, japansk mussla, n 748. Avellan, N., mediker (f 1780). 313. Avena sibirica. n 387. Axepis (?). n 273. Azalea lapponica. 160. 117 Baader, Jos. v., teknolog (f 1835). 173. Bacmeister, H., hist. (f 1806). 98. 123. n 17. 189. 264. 265. 271. 281. 305. 306. 311. 313. 321. 332. 343. 352. 363. 365. 377. 379. 381. 394. 396. 397. 400. 412. 443. 450. 457. Baeck, se Bäck. B a er, C. E., akademiker (f 1878). 124. n 466. 602. 609. 634. 828. Baertsia p allida. n 387. Baikal. 35. 38—42. 44-46. 60. 150. 162—167. 175. 177. 184. 185. 187. 190. 192 — 197. 216. 220. 234. 242. 272. 294. 301. n 140. 170. 435. 504. 558. 562. 568. 589. Baikalit. 191. 195. Balagansk. 176. 205. 277. Balkasch, sjö. 283. B an ner, J., dansk (f 1816). 158 241. 295. n 637. Barabintser stepp. 20. 27. 31. Baranov, A. A., köpman (f 1819). 167. 169—171. 182. 212. 236. 267. 268. 269. 271. n 555. 763 851; Pe- ter, n 851. Barantschuk. 184. Bardanes, resande. 111. 284. Bargusin, Bargusinsk. 151. 162. 276. Barnaul. 15. 20—28. 31—33. 39.40. 45. 47—51. 53. 65. 66. 91. 106. 113. 120. 151. 162. 176. 179. 215. 223. 276. 283. 284. 288. 290. 294. 297. n 1. 55. 57. 62. 65. 78. 79. 158. 173. 175. 177. 188. 233. 264.485.802. Barth, Caspar v., filolog (f 1658). 284. Basalt. 324. Baschkirer. n 86. Batavia. 260. 771. Beaumé, kemist. 277. Beckmann, J., fysiker (f 1811). 15. 16. 18. 34. 36. 47. 48. 52. 59. 65. 82. 97. 149. 172. 295. 296. 299. n 17. 21. 48. 54. 55. 83. 88. 90. 91. 98. 102. 105 — 107. 113—115. 139. 142. 144. 232. 264. 280. 305. 335. 340. 366. 367. 412. 460. 483. 485. 567. 575. 629. 679. Behring, se Bering. Bela, flod. 34. Belomis flos venti. 92. Belskoi. 130. Bender. 85. 92. 93. Benjovski, äfventyrare. (f 1786). 236. n 671. Bentham, naturforskare. 283. n 830. Berberis. 242. Berch, V., rysk författare, (f 1834). 263. n 737. Beresovsk, grufva. 301. n 339, 1. 32. 833. Berg, mineralog. 1. n 1. 21. 22. 45. Berggrönt (borax), n 339, 28 f. Bergius, P. J., svensk lärd, (f 1790). 33. 35 — 37. 47. 48. 51. 54. 57. 79. 80. 84. —86. 93. 95. 104. 112. 117. 122. 125. 140. 149. 172. 175. 177. 179. 183. 204. 223. 224. 228. 294. 295. 296. 299. 317. n 21. 38. 83. 106. 119. 197. 281. 368. 384.385. 386.407.537. 567. 118 Bergkristall. 159. Bergman, T. O., kemist (f 1784). n 368. 399. Bergs te cl t, E., svensk stats- man och lärd (f 1829). 196. 229. Bergsträsser, författare. 126. n 217. 426. 430. Bering, 1. Behring, V., sjö- farande (f 1741). 17. 26. 180. n 615. Bcringssund. 180. 182. Bernoulli, D-, akademiker (f 1782). 69. Bernoulli, J., astronom, re- sande (f 1807). 1. 119. 121. 292. n 1. 21. 22. 108. 232. 261. 264. 321. 331. 352. 365. 374. 377. Bertrand, E., prest, minera- log (f 1791). 277. Bertuch, F. J., lärd (f 1822). 261. n 727. 746. Beryll. 150. 219. Berzelius, J., kemist (f 1848). 107. n 833. Besborodko, A. A., minister (t 1799). 230. 243. 255. 264. 266. 267. 269. 296. n 668. 746. Besimännaja, bäck. 187. Bessarabien. 89. 92. 95. n 862. Betsky. 318. n 871. Bifölium minimum. 1 8. Bija, flod, 32. Bijsk, stad. 32. Billings, sjöfarande. 163. 170. 179—183. 198. 211. 213. 219. 225. 230. 232. 236. 241. 256. 262. 266. 270. n 76. 516. 546. 550. 551. 555 —557. 615. 622. 709. 746. Bindheim, J. J., kemist (f 1825). 193. n 577. Birjussa, flod. 199. 201—203. n 601. Bjelaja, flod. 46. 199. 204. 205. 295. n 177. 607. Bjeloi, poststation. 129 f. Bjeloje, sjö. n 466. Bjelskoi ostrog. 205. n 607. Björkvall, skeppare. 85. Björneborg, n 276. Björnholmen. 324. Blagden,Ch., kemist (f 1820). n 485. Blagovestscbensk, grufva. n 339, 17. Blatta asiatica, daurica. germa- nica. 29. n 113. Blende. n 339, 14. 17. Blennimn. n 748. Biumentrost, L.} akademiker (f 1755). 72 f. Blyglans. 120. n 339, 12. 16. Blymalm. 150. Blyokra. n 339, 33. Blyspat. 120. n 339, 32 f. Bokami, japansk fisk. n 748. Bolovoi osero, sjö. 152. n 266. Bolschaja zaimka. 41. 42. Bolscheretsk, 182. n 646. B ömans son, K. A., arkivarie. n 21. B onsdorff, P., lektor (f 1803). 10. Borax. 313. n 339, 28—30. Borgström, J., lektor (f 1785). 10. Borgå. 9. 11. 61. 82. 108. 321. n 20. 292. 368. 771. B o r n , I. , mineralog (y 1791). 118. Borovitsi. 130. Botniska viken. Bouquer, P., astronom (f 1758). n 177. B rand t, apotekare. 25. 30. 31. 35. 37. 40. 47. n 80. 83. 119 Bran dt, J. F., akademiker, zoolog (f 1879). 17G. n 105. 531. 535. Brann, J. A., fysiker (f 1768). n 487. 488. Brenner, E., fornf or skare (f 1717). 326. Brill, guvernör. 45. n 170. B r o u g h t o n , sjöfaran de (f 1837). 271. n 717. 726. 762. Brovallius, J., slutl. biskop (t 1755). 12. 74, n 249. Brown, R., botanist (f 1858). 300. n 830. B ruckm ann, mineralog. 192 f. B r u u n , J. , lian dlande . n 771. Bruri (Furi?), ö. K I, 22. Bitbones. 93. Buccina. n 748. Buchara, Buchariet. 193. 280— 283.288.290.n567.784.804. Buddha-kult. 39. Buffon, G. L., naturforskare (t 1788). 118. Bulgarer, folk. 276. B u 1 g ar i n , rysk skriftställare (f 1859). n 650. 695. 697. 703. 727. 737. Burmann, J., botanist (f 1779). 118. n 144. Burmann,N.,bot.(fl793).nl44. Buräter, folk. 41. 44. 64. 201. 205. n 349. Busch, E. H., förf. n 40. Buschmann, J., pedagog (f 1760?). 9. n 21. Buscking, A. F., geograf ('+ 1773). 1. 14. 15 — 17. 47. 49. 52. 121. 123. 223. 292. 295. 302. n 1. 20. 21. 42. 43. 44. 46—48. 54. 56. 61. 65. 67. 83. 237. 238. 267. 312. 313. 352. 380. 400. 401, 426. 646. Busse, J. IL, akademiker (f. 1763 t 1835). 265. 277. n 17. 377. 601. 757. 774. Båld, A., svensk teolog (f 1751). 105. Bäck, Abr., svensk läkare (f 1795). 81. n 289. Bäckea, växtgenus. n 289. Böckelmann, v., general. 140. 144. 146. 148. 149. 153. 154. n 457. 471. 475. 479. B ö h mer, G. R., botanist (f 1803). n 310. 395. 830. C al on i us, M., professor, ju- rist (f 1817). 10. 13. 54. 77. 112. 284. n 21 — 23. 26 —29. 32 — 34. 38. 264. 329. 772. Campenhausen, förf. (f 1823). 126. n 217. 426. 430. Campenhausen, B. v., rysk general (f 1758). n 252.* Cancer, n 748. Cancer baikalensis. n 115. Gap man n. n 20. Castéra, förf. 287. n 498. 502. 555. 556. Castrén, M. A., prof., resande (f 1852). 204. n 601. 606. Catherinenburg, se Jekaterinen- burg. Ceramhyx eqvestris. 78. Chagaradscki, by. Kart. II, 40. Chajazara, flod. Kart. II, 15. Chain, bäck. 42. Chaitaker-chan. n 357. Chakodade, stad på Matsmai. 246. 247. 250. 253. 256. n 705. 709. 717. 727. 741. Kart. II, 48. Chakodschi (?). Kart. II, 34. Chamagosuki, japansk snäcka, n 748. 120 Chameda, fl. o. by på Matsmai. 247. Kart. II, 46. 47. Chamo, japansk orm. n 748. Chanadambuk, japansk fucus. n 748. Chappe d'Auterocke, abbé, astronom (f 1805). 17. 28. 06. 120. 316. C bar in sk i, bergsman. 195. n 605. Chascbke, fl. Kart. II, 20. Chase, japansk fisk. n 748. Chatam, fartyg. 271. Cbat cbur, berg. 242. Chatskara, by. Kart. II, 24. Cbatyrskoi, ö. 211. Chaudoir, baron, numismati- ker. n 316. Chemnitz. 102. 104. Chenopodium aristatum. 26. Chisiki, japanskt sjö skum. n 748. Chitode, japansk snäcka, n 748. Chiton. n 748. Chlebnikov, författare. 170. n 515. 518. 669. 682. Chodnev, förf. n 194. 196. 215. 302. 419. Chokutsi, japanskt fnöske. n 748. Chomjatava (?). Kart. II, 37. Cborenda, flod. Kart. II, 25. Chotin, stad i Moldau. 90. 94. n 301. Cimicifuga foetida. 22 m. fl. n 87. 233. Clarke, E. D., resande (f 1822). n 740. Clematis vilicella. 160. Cleve, Joach., pastor (f 1795). 108. Colonetz. n 426. Coluber nuia. 121. Conops petiolata. 29. 32. 11 114. Convolvulus sibiricus. 160. Cook, James, sjöfarande (f 1779). 122. 179. 198. 212. 271. n 622. 651. 656. Coporie, krets, n 273. Corallina officinalis. n 748. Cornus alba daurica. 60. 197. 387. Cortusa Gmelini. 34. C oxe, W., resande (f 1828). 179. (182). n 264. 488. Crantz, botanist, n 144. Crell, L. F. F., kemist, lä- kare (f. 1744 t 1816). n 363. 485. 487. 489. 507. 572. 574. Cronstedt, A. F., svensk mi- neralog (f. 1722 f 1^65). 107. 317. n 145. Crus galli. 125. CrusianeUa. 105. Cygnaeus, J. H., pastor (f 1814). 273. 278. n 765. 771. Cvmbaria daurica. 48. n 387. Cyminosma. n 395. Cynoglosson. 81. Dahlberg, se Dalberg. .,Daigvanu, japansk embetsman. 247. Daikokukovcla, Japanes. 223. Daikonusckma, ö. K I, 27. Dalberg, N., lifmediker (f 1820). n 382. Dalei nor, sjö. 156. Dalgren. 274. Dames, P., svensk i Sibirien. 145. n 453. Danilov schit, kloster. 133. Daphne altaica. 46. Daschkov, förf. 126. n 426. Daschkov, C. Romanova, furstinna (f. 1744 f 1810). 141. 161. 264. n 869. Daubenton, L. J. M., zoolog, läkare (f 1799). 118. D'Augard, fransk emigrant (f 121 1808). 286. 287. 290. 291. n 796. Daurien. 38. 45. 47. 97. 145. 149. 150. 158. 160. n 233. Decaisne, bot. (f. 1808). n 830. Decandolle, A. P., botanist (f 1841). n 362. 860. De Gorter, se Gorter. De 1'Isle. J. N., astronom (f 1768). 17. 26. Demenovo goroditsche. 127. Demidov. 20. Demidov, Nikita. 257. n 709. 713. Derbent. 104. Dermestes, clavicornis, lardarius. n 110. Descharmes, teknolog. 173. Dimsdale,Th., läkare (f 1784). 81. 290. Discovery, fartyg. 271. Dnieper, flod. 278. 318. 323. Dniester, flod. 92. 93. 129. 276. Dodartia orientalis. n 387. Doeff, förf. n 860. Domaschnev, S. G., akade- miker (f 1796). 114—116. 122—124. 140. 161. 264. n 382. 400. 869. Don, flod. 78. 79. 129. 278. 318. 323. n 275. Donau. 89. 90. 92. Donax scortum. n 748. Doroninsk. 152. n 466. Dracocephalum altaiense. 47. n 179. 309. Dranischnikov, poststation, n 771. Dresvjanska, poststation. 289. n 803. Droppsten. 137. Dryas, trifoliata. 187. n 273. JDschiggetei, åsneart. 160. 175. 216. n 632. Dsida, flod. 38. 39. 242. n 154. 686. Dsiggertau, berg. n 86. Dubovski, bergsman, n 589. Dun c an, sekret, v. 84. Duna, flod. 129. 318. 323. Dvina, flod. 126. 129. Ebichakana, japanskt skaldjur, n 748. Echinus. n 748. Edomo, vik vid Matsmai. 247. 250. Ehret,örtmålare(tl770).nl44. Ekbom, kemist. 78. Ekebom, inspektor, n 144. Elisabet, kejsarinna (f. 1709, reg. 1741 — 1762). 69. Engelhardt, M. v., minera- log (f 1842). n 177. Engelsmän. 230. 232. 271. Enge ström, G. v., mineralog (t 1813). 105. 196. 228. 272. 295. Ennes, B. A., förf. (f 1841). n 246. 453. Ephedra monostichia. 40. Epilobium. 43. 291. 295 Equus hemionus, se Dschiggetei. Erdsahne. 241. Er man, A. G., prof., resande (f. 1806). 167. 194. 242. n 162. 523.629. 636.646.848. Espenberg, resande, n 720. Estner, mineralog. 193. 221. n 577. Eugenii, rysk förf. 1. n 1. 21. 22. Euler, J. A., fysiker (f 1800). 1. 71. 101. 115. 142. 174. 175. 199. 229. 265. 291. 294. 295. 296. 297. n 1. 353.487. 507.705.812.869. Euler, L., astronom (f 1783). 16 122 69—71. 75. 111. 205. n. 382. 869. Eversmann, E., naturforskare (f 1860). 290. Eyriés, geograf (f 1846) 261. n 650. 727. Fabricius, Fabritius, slägt. n 21. 24. 31. Fabritius, Al) r., pastor (f. 1737 f 1808). 9. Fabritius, Helena, Laxmans mor (f 1775). 8. n 21. Fabritius, P., pastor (kring 1700). n 24. Fabritius, P. R., lagman (f. 1739 f 1819). 9. Falck, J. P., naturforskare (f. 1733 f 1773). 6. 16. 34. 47. 49. 51—53. 57. 68. 75. 78. 80. 81. 96. 99. 100. 101. 104. 111. 113. 117. 118. 183. 228. 284. 288. 295. 313. 317. n 64. 75. 80. 83. 87. 109. 117. 118. 125. 132. 133. 169. 172— 174. 187. 233. 267. 273. 308. 336. 351—353. 363. 410. 412, 653. Fecbner, A. W., pastor pri- marius i Moskva, n 190. Ferber, J. J., svensk minera- log (f 1790). 192, 193. n 873. 869. 875. Fick, H., statsman. 72. 73. Figuschima, ort på Matsmai. 242. Kart. II, 12. Fikentscher, teknolog. 173. Filippinerna, öar. 268. Finland. 12. 13. m. fl. Finska viken. 127. Fiscber, J. E., akademiker, historiker (f 1771). 17. 71. 176. n 169. F i sch er, F., naturf. i Moskva (t 1854). 300. n 105. 535. Flora ingrica. 18. Fonina, grufva. n 426. Fontin, Maria B.; Katari- na; Olof. 309. n 36. Forskål, P., resande (f 1763). 16. 101. 289. n 355. Forster, J. R. (f. 1729 f 1798) och hans son J. G. (f. 1754 f 1794) lärde, resande medCook. 78. 122. 198. 300. n 593. 656. 811. 830. Fourmont, E., sinolog (f 1745). n'l54. Foymagubska, grufva. 131. Franklin, Benj. (f 1790) 74. Frauendorff, C. v., guvernör. 33 — 35. 45. n 177. Fredenheim, C. F., konst- kännare (f 1 803). n 368. 875. Fredrikshamn. 13. n 21. Freiberg. 102. 104. n 868. Frevgang, mediker. 275. 276. n "770 — 772. Fries, J., naturforskare (f 1801). n 485. Fuchs, botanist. 121. Fucus. n 748. 749. Fuket, flod. Kart. II, 43. Fumaria, biäbosa, spectabilis. 18. 22. n 90. Furi (Bruri, Jururi?), ö. K I, 22. Fiirstenberg, I. v., bergsman. 140. Fuss, N., akademiker (f 1825). n 812. 869. Fältspat, 137. 166. 190. 193. Förlin, E., docent, n 875. Gabriel, erkeb. 118. Gadd, P. A., kemist (f 1797). 11. 25. 36. 47. 48. 57. 61. 75. 77. 79. 80. 92. 96. 111. 123 118. 125. 138. 273-275. 294. 295. 296. 299. 312. n 83. 145. 264. 278. 368. 407. 681. 768. 795. 875. Gadolin, Axel, general, n 741. Gadolin, Jak., bisk. (f 1802). n 771. Gadolin, Jo k., kemist (f. 1760 f 1852). n 368. 766. 772. Gai, japansk snäcka, n 748. Galia, växt. 105. Galitsch. 326. Galitzin, Vasilj, furst. 73. Galitzin, D., fysiker. 222. n643. Gal it z i n,E., skriftställare, n 552. Gani^ japansk snäcka, n 748. Gartenberg, baron. 90. 98. Gaspari, A. C hr., geograf (f 1830). n 690. Gatschina, lustslott. 161. 275. n 368. 770. 772. Gebenstreit,seHebenstreit. Gebler, F., zoolog (f 1850). n 109. 114. 175. Gehlen, v., teknolog (f 1815). 173. Gelf, mineral, n 3 39, 10. 12. 14. 16. Gentiana aquatica, bavarica, cam- pestris, grandijiora, uniflora. 34. 46.60. 94.nl79.330.342. Geum Laxmanni. 300. Georgi, J. G., kemist (f. 1729 t 1802). 1. 6. 16. 40. 41. 45. 78. 99. 100—104. 114. 122—124. 137. 142. 149. 163. 167. 172. 193. 194. 201. 239. 276. 292. 293. 297. 301. n 1. 18. 20. 55. 61. 94. 99. 104—106. 114. 115. 121. 125. 127. 129. 143. 151. 160. 164. 165. 167. 170. 173. 178. 179. 207. 219. 222. 225. 229. 233. 268-270. 347. 352. 353. 392. 400. 410. 412. 419. 434. 438. 453. 455. 456. 463. 486. 487. 490. 491. 493. 508. 509. 556. 570. 571. 577. 604. 626. 640. 649. 650. 677. 678. 685.771.774. 802. 869. Georgsöar. 169. Gesi gesa, japanskt naturalster. n 748. Gjörvell, C. K., skriftställare, publicist (f. 1731 f 1811). 33. 94. 112. 281. 284. 293. 295. 327. n 33. 252. 255. 328. 352. 368. 397. 412. 443. 811. Glaserts. 106. 107. 108. n 339, 6—9. Glasspat. 191. Glaubersalt. 314. Gleditsch, J. G., botanist (f. 1714 f 1786). 118. n 249. Glimmer. 165. 190. 324. Gliick, E., svensk regements- pastor. 72. Gm e lin, J. Fr., kemist och mineralog (f 1804). n 367. 774. Gmelin, J. G., kemist och bo- botanist (f 1755). 17. 22. 26. 30. 38. 40. 41. 67. 69. 149. 217. n 109. 132. 155. 167. 169. 174. 308. 485. Gmelin, S. G., botanist (mör- dad 1774). 78. 84. 104. 105. 107. 265. 300. n 105. 303. 357. 361. 362. 410. 830. Gnaphalium dioricum. 60. Gneis. 138. 321. Gobi, öken. 156. Godlevski, bergsman, n 589. Goebel, A., naturforskare. 241. n 680. 124 Goebel, Fr., kemist (f 1851). n 269. Golovin, akad. n 869. Golovnin, Vas., sjöfarande (f 1831). 244. 251. 260. 262. 307. n 650. 671. 688a. 692. 700—702. 707. 729. 858. 859. 860. Golumet, flod. 205. Gorbitscha, flod. n 349. Gorter, D. de, botanist (f 1783). 18. 36. 294. 300. n 55. 145. Gouan, Anton, zoolog, bota- nist (f 1821). n 144. Granat. 218. 220—222. 273. 324. Granit. 138. 165. 184. 185. 187. Granitello. 138. Granito minuto. 240. Gr ef ve, apotekare, n 771. Grimm, F. M., baron, encyk- lopedist (f 1807). 278. 286. 290. Grimm, Jak. (f 1863). n 18. Grossiilar, mineral. 218. 222. Gröt, J., akademiker (f. 1812). 3. n 257. 381. 659. Gröt, J. Chr., pastor (f 1800). 1. n 1. 21. 802. Gryllus, dauricus, sibiricus, telli- gonia Laxmanni. 29. 32. 39. 301. n 102. 114. 115. 272, Gudschir, salt. 168. Gtildenstädt, J. A., naturfor- skare (f 1781). 51. 71. 78. 96. 114. 115. 123. 140. 265. n 109. 273. 308. 410. 412. Guldstuff. 120. n 339, 1. Gumerschev, grufva. 150. Gumiäscbinsk, grufva. n 339, 19. Gurjev, M., sekreter. n 54. Gustaf III, kung. 115. 116. 122. 142. 314. n 381. Gustaf IV Adolf, kung. 291. Gutar, se Kutar. Guthrie, doktor, n 488. Giitzlaff, K., missionär (f 1851). n 698. Gymylskaja. 205. Gärber. 22. Gärtner, J., akademiker (f 1791). 78. 79. 81. 300. n 276. Hagemeister, Jul. n 760. Hagen, assessor. 212. Halm, bergsman, n 233. Habn, öfverstinna. 51. Haliotes. n 748. Hall, sjöman. 180. Ha lie, J. S., naturforskare (f. 1737). 27. Haller, A. de, anatom, fysiker (f 1777). 118. n 91. Hartmann, mineralog, n 577. 629. 642. Hassel, H., prof. i Åbo (f 1776). n 252. Hassel, J. G. H., statistiker, geograf (f 1829). n 690. Hause, bergsman. 180. 210. 218. Hauyn-kristaU. n 583. Hebenstreit, J. Chr., akade- miker (f 1795). n 308. Hedenström, M., naturkunnig resande. 195. 218. 222. 242. 304. 327 f. n 162. 489. 579. 633. 687. 848. Heinzelmann. 22. Hellant, A., svensk fysiker (f 1789). n 485. Hellenius, C N., bot. prof. i Åbo (f 1820). 139. 273. 295. n 641. 772. 875. Helin ers en, G., geolog, n 466. 544. 602. 610. 634. 828. 125 Helsingfors, n 771. Henclelius? n 771. Henkel, I. F. v., författare (f 1744). 316. n 868. Herberstein, S. v., baron, statsman (f 156G). 125. Hermann, B. F. J., mineralog (f 1815). 166. 167. 193. 265. n84. 118. 172. 173.410.453. 474.475.489. 519. 577.790. Herzog, traktör i Viborg. n771. Hess, G. H., kemist (f 1850). 194. n 162. 489. Hill, J-, engelsk apotekare (f 1775). n 144. Hintndo, daurica, singoriensis. 55. 63. 64. 294. n 69. 150. Hjelm, P.} med. prof. i Åbo (f 1815). n 246. Hjelt, O., prof. (f. 1823). 1. n 1. 21. 68. Hocbheimer, mineralog (f 1828). n 367. Hoff, K. E. A. v., geolog (f 1837). 167. Hofmann, E., förf. 202. 299. n 828. Hogder, förf. n 830. Holländare. 225. 230. 232. 245. 246. 251. 252. 254. 255. 260. 271. 287. 307 f. n 709. 855. Holm, postdirektör, n 221. Holmberg, H. J., förf. (f 1864). n 514. Holmberg, M., e. o. prof. i Åbo (f 1813). 93. 108 ff. 220. 221. 272 ff. 277. 295. n 368. 370. 766. 772. Hommanäs, landtställe. 321. n 36. Hooker, bot. (f. 1816). n 830. Hornhlende. 192. 220. 221. 273. Hornborg, arkivarie. 117. Homevts. 32. 106. 317. n 234. Hornfels. 137. Hornsilfvererts. 106. 120. 294. Hornskiffer . 137. Hornsten. 120. n 339, 6. 12. 13. Hougberg, Isak, pastor (f 1782). 14. n 41. 368. Hudson, naturforskare (f 1 7 93). n 144. Hiilphers, A., förf. (f 1797). 311. Hultén, handlande. 57. Humboldt, Alex. v., n 176. Hupel, A. W., historiker (f 1819). n 375. 475. 477. 480. 484. 494. Hvita hafvet. 125. 129. 130. 132. 134. 135. 138. 139. 167. 178.292.294.296.318. 321. 332 ff. n 411. 412. 424. 428.434. 813. 873. Hyacint, mineral. 218. 220. 221. 295. Hyoscyamus phy ' saloides. 22. 57. Hypecoon erectum. 22. Hypericum perforatum. 60. Hårsilfver. n 339, 3. Hölterhoff, pastorska. 51. Ichneumon gigas. 32. 47. n 272. Idensalmi. 60. n 30. 292. ldfinoadari (?), flod. Kart. II, 13. Idokras, mineral. 218. Ige, japansk fisk. n 748. Ija, flod. 35. n 601. I ka, japansk fisk. n 748. Ikurlik. 42. Ildekan, bäck. 201. Ilimsk. 60. Ilinskoi ostrog. 40. 41. limen, sjö. 125—127. 129. Ina, flod. 46. Incompletae. 92. 95. Indien. 268. n 76. Indigirka, flod. 238. 241. 126 Indrenius, Emau., pastor, domprost (f 1816). n 41. 765. Ingermanland. 13. 98. 98.294. In gm an, K. J., diplomat, (f 1813). 317. n 870. Ingoda, flod. 150. Inlon, berg. 159. Inochodzov, P. B., astronom. 51. 123. 142. 241. 265. 295. n 869. Irba, flod. 21. Irbinsk. 25. 201. n 129. Iret, flod. 205. n 607. Irik, flod. n 607. Irkut, flod. 34. 185. 189. 196. 204. 205. Irkutsk. 27. 33. 34. 36. 37. 39. 45. 146. 148. 151. 152. 156. 162 ff. n 70. m. fl. Irtisck, flod. 32, 40. 281—284. 288. 289. 290. 318. n 64. 139. 784. Ischim, flod. 282. Ishafvet. 149. 150. 181. 211. 220. 223. 236. 241. 295. 318. 319 f. 328. n 545. Isigai, japansk snäcka, n 748. Isleniev, J., fysiker. 26. 89. n 485. Ismail, stad. 92. Isokitz, japanes. 250. Isomono, japanskt svalbo, n 748. Isongai, japanskt skaldjur, n 748. Isonkaki, japansk hafssvamp. n 748. Isonokusa, japansk fucus (orm?) n 748. Isoposchakusigai, japansk vatten- orm? n 748. Isotsiéugai, japanskt skaldjur, n 748. Isumisova, ort o. flod på Mats- mai. 248. Kart. II, 27. 28. Itacinskoi ostrog. 42. Ita itagusa, japansk mussla, n. 748. Itantza, flod. 42. 44. n 167. Iturup, ö. 226. 243. 253. Jaakimvaara. n 49. 872. Jachimson, D. n 246. Jacquin, N. J. de, baron, ke- mist och botanist (f 1817). 300. n 144. Jakob i, t. f. generalguv. 163. 169. 189. 198. 201. 227. 267. n 593. Jakuter. 219. 220. 276. n 349. Jakutsk, stad. 169. 175. 182, 207. 224. 228. 229. 235— 237. 242, 328. n 485. 545. 646. 673. 848. Jana, flod. 238. Japan, Japaneser. 139. 150. 162. 180. 182, 198. 199. 222— 226. 229 — 238. 243—257 ff. 265. 268. 273-275. 282. 284—288. 290. 292. 294. 298. 305. 306. 307 f. 314. 329 f. n 515. 646. 649. 650. 651. 661. 663. 671. 688a. 690—692. 703. 705. 709. 772. 837. 855. 858. 860. 862. Jaropolz, stad. 128. Jaschmagora, berg. 150. Jaspia. 321. Jaspispudding. n 626. Jassy, stad. 90. Javon, flod. 127. n 414. Jeddo. 225. 237. 245—247. 249-251. 260. 297. 296. 307. n 645. 705. 727. 858. Jekaterinenburg. 288. 301. 316. n 339. Jenisei, flod. 21. 200. 201. 276. Jeniseisk, stad. 204. Jernerte. n 339, 29 f. 127 Jernglimm er. 138. Jerngranater. 137. Jeso, ö = Matsmai. 226. 244 ff. n 64G. 649. 688 a— 690. 705. 729. 740. Jesuit, n 225. Jischiga, flod. 207. 211. 212. Jischiginsk, stad. 170. 182. 183. 207. 208. 210—212. 214. 228. 234. 236. 254. 290. 303.305.n612.849. 851. 878. Johannes, grufva. n 339. Jokkas. 9. n 24. S:t Jonas, holme. 243. Jorois. n 30. Judarna, flod. n 558. Juglans alba. 125. Jukava, flod. Kart. II, 14, b. Jun ek er, G. F. W., akademi- ker (f 1746). n 202. Junokava, japansk mussla, n 748. Jun us, kirgis-chan. 282. 283. Juschoga, ort på Matsmai. 248. Kart. II, 8. Justi, I. H. G. v., mineralog (f 1771). 107. Jururi, ö. 247. K I, 22 (?). Jöcher, Chr. G., historiker (f 1758). n 1. Kadjak, ö. 163. 170. 182. 222. 236. 267. 268. Kaempfer, E., läkare, resande (f 1716). 225. 263. 282. n 645. 695. 738. 740. Kai, se Gai. Kaki, japansk mussla, n 748. Kali. 92. Kalifornien, n 540. Kalkspat. 186. 189. 202. 218. Kalm,P., prof. i Åbo (f 1779). 10. 11. 26. 61. 74—77. 125. Kalmuker. 32. 46. 100. 284 288. 139—141. 295. 325. 327. n 50. 400. 542. 875. Kalmuknöt, växt. 87. Kam, flod. 32, n 601. Karna, Kamaja. Kart. II, 29, 30. Kamardaban, berg. n 502. Kamennoi ostroschock. 211. n 618. n 851. Kamgats, folk. 204. Kami suriqai^ japansk snäcka, n 748. Kami suri sakanja, jap. orm (?). n 748. Kampendei, Kaptendei, flod. 21 7 —219. 221. 329. Kamtschatka. 149. 182. 198. 199. 207. 208. 210 — 212. 221. 223. 225. 227. 236. 243. 271. 282. 285. 290. 291. 314. 318. n 545. 555. 622. 625. 642. 646. 651. 671. 731. 772. Kana, flod. Kart, II, 44. Kanamuschari, ö. K I, 24. Kandalakska, vik. n 873. Kangasser, folk. 202. 204. Kantemir, D., furste af Mol- dau (f 1723). 89. Kanton, stad. 35. 180. Kaptendei, se Kampendei. Karagasser, folk. 20 1-204. 295. n 606. Karamvschev, Alex., natur- kunnig (f 1791). 23. 26. 146 — 148. 163.n70.91.458. Kargopol, stad. 169. n 851. K arm äsch, K., kemiker (f. 1803). 172. 174. 298. Karpater, berg. 318. 323. n 862, Karusi, japanskt sjöskum. n 748. Kasan, stad. 96. 100. 288. n 336. Kaschkara , ö rt . 187. Kase, japansk igel. n 748. Kasigai1 jap. skaldjur, n 748. 128 Kaspiska hafvet. 127. 129. 292. Katarina II, kejsarinna (f. 1729, reg. 1762—1796). 70 ff. 116. 146. 230. 233. 290. 291. 306. n 650. 659. 819. 855. 862. 869. Katarina, fartyg. 236. 237. 243 -24' ,50. 253. Katarina, sund. 244. Katschuga, hamnplats. 219. 235. 238. 242. Kattfötter, växt. 60. Kaukasus. 104. 129. Kekurskaja. 205. Kem, ort, flod. 135 — 137.324. Kempendei. flod, se Kaptendei. Kent m a n n , mineralog (kring 1565). 106. Kerargyrit. 107. Keretr324. Kew. n 144. Kexholm. n 21. 470. Kiachta, stad. 33. 35. 37. 38. 40. 44. 47. 215. 280. 283. 303. n 83. 147. 489. 502. Kidab, ö. 247. K I, 23 (?). Kiesing, kirurg. 46. n 173. Kiko, bäck. 42. Kikoda, på Matsmai. Kart. II, 22. Kikona, =föreg.? på Matsmai. 248. Kilbur g er, J. Ph. i svensk tjenst. 125. n 246. Kilia, stad. 92. Kimalischa. 135. Kimoro. n 690. 705. Kina. 145. 146. 180. 198. 223. 224. 225. 233. 236. 268. 318. n 705. 761. Kinsnai, flod. Kart. II, 21. Kirensk. 219. 243. Kirgiser, 282—288. Kitoi, flod. 185. 189. K i örn in g, J. v., svensk lega- tionssekret., kom. råd. 80. 81. 84. 85.93.94.102.110— 112. 117. n 283. 333. 368. Klaproth, H. J., orientalist (f. 1783 f' 1835). 204. n 170. 466. 568. 601. Klaproth, M.H., kemist (f. 1743 f 1817). 107. 193.213.221. 222. n 367. 577. 629. 643. Klemke, laborator. 76. n. 260. Klemming, G. E., överbiblio- tekarie. 309. Kletschkova. 134. 323. Klimentskoi ostrog i Onega. 130. 132, 137. n 425. Klingstädt. 61. Kluge, förf. n 570. Kniper, rådman, n 771. Kobell,' Fr. v., kemist (f. 1803). 107. 122. n 367. 629. 643. Kobunokusa, japansk fucus. n 748. K och, assessor. 237. 247. Kodai 1. Kodoju, Japanes. 227. 229. 231. 233. 235. 237. 238. 250. 251. 287. 306. n 650. 658. 855. 862. Kodainokuschma, ö. K I, 26. Koelreuter, J. T., botanist (f 1806). 87. n 109. 299. Koelrcuteria paniculata. 88. Koibaler, folk. 106. Koits, Japanes. 245. n 705. Kokoja, bäck på Matsmai. 248. Koksalt 313 f. Kokscharov, N. L, mineralog (f. 1818). n 833. Kola, i Lappmarken, n 76. Kolima, flod. 180. 181. 238. 241. 242. n 552. Kolomna. 1 28. Kolyvan. 15. 20. 21. 23. 30. 32. 45. 60. 61. 63—65. 120. 324, n 56. 78. 129. 183. 339. 364. 411. 813. Koma, bäck. 42. 129 Kontsoserka. 130. Koppar, n 339, 19. Kopparglas. n 339, 18. 20 — 24. Koppargrönt. 339, 26 f. Kopp arkis. 120. Kopparlasur. 211. Kopp arm alm. 150. Kopp arnickel. 138. Korall, Korallit. 138. Korea. 225. Korff, M. A., baron, n 247. 687. Korjäker, folk. 207—211. Koroim, japansk snäcka, n 748. Korostino, 127. Korpo. n 252. K o si t sk i, G. V., akademiker (f 1775). 78. 79. Kosogol, sjö. 34. 38. 39. 204 —206. n 140. 608. Kotakil, sjö. 42. Kotelnikov, S. K., matemati- ker (f 1806). 71. n 869. Kotzebue, A. F. F. v., skald (f 1819). n 671. 700. Kovima, se Kolima. Krafft, G. W., fysiker (f 1754). 69. 295. Krafft, W. L., fysiker (f 1814). 51. 89. 237. 265. n 488. Kranier, naturforskare, n 144. Krapotkin, bergsman, n 633. Krascheninnikov, S. P., bo- taniker (f 1755). 17. 18. 74. 207. 217. n 308. 651. Kraschenhmikovia, växtgeilUS. n. 273. Krasnojarsk. n 86. Kreander, S., prof. (t 1792). n 875. Krenitzin, sjöfarande. 223. 236. Kretschmar, förf. 173. Kris ti an i, bergsman. 20. 106. n 80. Krogius, J. H., pastor (f 1791). 14. Krogius, P., lektor, biskop (f 1792). 8. 10. n 21. Kr o ok, B., lektor, pastor (f 1770). 9. 10. Kruhse, läkare. 218. n 633. Kruse, C, lifmediker (f 1799). 16. Krusenstern, A. J. v., sjöfa- rande (f 1846). 258. 260. 261. 330. n 557. 645. 688a. 691. 698. 703. 716. 720. 721. 722. 729. 860. Kudarinsk. 187. Kultuk, bergstrakt vid Baikal. 34. 38. 39. 163 — 167. 175. 184. 185. 188 — 197. 200. 204. 296. 298. n 562. 567. 588. 589. Kultuschnaja, bäck. 185. Kumadjero, tolk. 307. n 858. Kunaschir, ö. 226. 243. 244. 253. 260. n 688a. 691. Kunebesu, flod. Kart. II, 42. Kungur. n 567. K unik, akademiker, n 261. Kunse, doktor. 50. Kuopio. n 30. Kuriler, öar, folk. 178. 180. 223. 225. 226. 236. 243 — —246. 260. 265. 267. 268. 271. n 663. 705. 741. 754. Kurogoi, japansk snäcka, n 748. Kurtamysch. 152. Kusava. 136. Kutar, flod. 202. Kuznets. n 129. Kymmenegård. n 48. Kölpin, naturforskare, n 144. Körbitz, major. 229. Lacmannus och Lackman, prestslägt. n 20. 130 Lacksmann. n 20. 206. Ladeinoje pole. 62. Ladoga, sjö. 57. 127. 137. 319. 322 f. n 411. 423. Laflavie, fartyg. 271. Lag r ange, L., grefve, mate- matiker (f 1813). 118. Lagus, A. J., prof., teolog (f 1831). n 811. Lagus, J., pastor (f 1806). 58. 78. 81. 82. 295. n 264. 292. Lagus, W. G., prof., jurist och historiker (f 1859). n 250. 292. Lakman, tryckfel, n 20. Lamb, ståthållare. 163. Lambro, Alexandrine. 306. Lamer, buddha prester. 39. 44. Lamium purpur eum. 60. Lampadius, W. A., fysiker (t 1842). 173. Lamuter, folk. 240. Langsdorff, G. H. F., baron, akademiker, gen. konsul (f 1852). 251. 330. n 650. 688a. 698. 700. 703. 704. 717—720. 804. 860. Lapmann, tryckfel, n 20. 229. La Pérouse, sjöfarande (f ef- ter 1788). 180. 182. 198. 225. 270. n 521. 555. 622. Lapis lazuli. 175. 184. 186 — 188. 192. 193. 195. 216. 294. n 567. 567 a. 583. 588. 589. 632. Lastotschin, handlande. 226. Lasur, se Lapis lazuli. iasMr-kammare i Zarskoe selö. 190. Lauraeus, Gabr., prof., pastor (f 1753). 72. 309.310.321. n 246. Lauxmann, tryckfel, n 487. Lava. n 626. Lavoisier, A. L., kemist (hals- huggen 1794). 30. Laxman, Laxmann, slägt. 8. 303. n 20. 21. Laxman, Abraham, n 21; Adam, kapten. 40. 113. 126. 130. 153. 182. 199. 206 ff. 228. 229. 232. 234—238. 243 ff. 254. 258 ff. 263. 264. 266. 269. 273. 274. 278. 290. 291. 295. 305 f. 329. n 538a. 650. 664. 665. 672. 688a. 731. 735. 737. 754. 755. 851. 855. 862; Alexander, general konsul, 4. 308 f. n. 819. Alexandrine, f. Lambro; Anton Erik. 50. n 841; A- tanasius. 140. 197. 206. 207. 274. 305 f. 308. n 538a. 758. 855; Erik. 1 -331. n 1 ff.; Georg. 50; Gustaf, borgare (f 1756). 8. 207. n 21; Gustaf, n 21; Gustaf, tjensteman. 40. 113. 1.26. 130. 153. 206 ff. 242. 274. 304. n 538a. 610; He- lena, f. Fabritius (f 1775). 8. 19. 40. 142. n 21. 58; Helena Charlotta, n 21; Josef. 140. 206. 274. 307. n 538a; Johan, n 21; Karl, tjensteman. 207. 303. 305. 328. 331. n 21. 538a. 851. 878;Kassian. 140.206. 274. 307. n 538a. Katarina Iva- nova, f. Ruuth. 171. 304; Konstantin. 140. 206. 274. 307. n 538a; Kristian, n 21; Kristina Margareta, f. Runnenberg (f 1766). 19. 25. 26.40. 51. 56. n 841; Lars. n 21; Maria. 144. 206. 207. 274. 304. 307. 131 n 21. 358a; Martin. 140. 197. 206. 207. 274. 305 f. n 538a. Lax man, N. N. (?), statskirurg. 303. n 839. Lax man, Holländare ('?). n 858. 860. Laxmana, ort. 164. 189. 196. 301. n 501. 568. Laxmannia, fasciciilata etc 105. 122. n 362. 830. Laxmannit, mineral. 301. n 120. 833. Laxmanova = Katarina Iva- nova Laxman. Laxmans sund. 244. 301. n688a. 691. Lebererts. n 339, 23. Leche, J., prof. i Åbo (f 1764). 11. 61. Ledebour, C. F., naturforska- re (t 1851). 30. 200. n 62. 65. 114. 118. 175. 177. Ledyard, John, resande (f 1788). 163. Lee, botanist, n 144. Leguay, tekniker. 173. Lehmann, J. E., kemist (f 1767). 71. 75. 77. 107. 125. Leitzmann, numismatiker. n 316. Lembola. 18. Lemmerich, C, förf. 1. n 1. 40. 43. 44. 57. 244. Lena, flod. 60. 150. 158. 199. 203. 204. 215. 218. 219. 221. 235. 238—243. 276. 277. 304. n 642. 675. Leonhard, K. C. v., minera- log (f 1862). n 162. 489. 582. Leonhardi, J. E., kemist (f. 1746). 108. n 367. Lepas. n 748. Lepechin, I. I., botanist (f 1802). 5.1. 78. 84. 86. 96. 114. 123. 125. 142. 174. 175. 199. 239. 265. 278. 291. 295. 298. 300. n 109. 261. 267. 270. 300. 303. 336. 410. 412. 531. 677. Lepechina, växtgenus. 84. 105. Leppävirta. 98. n 30. 273. Leptura, altaiensis, veronica. 47. 78. n 272. Lepus pusillus. n 102. 280. Le ske, N. G., naturforskare (f. 1751). 139. 294. 295. n 413. Lesseps, J. B. I. de, baron, resande (f 1834). 163. 212. 227. n 555. 622. 625. 671. Leube, pastor, bergsman. 20. 49. n 64. 177. 187. 188. 233. 364. Leucit. n 626. Lexell, A. J., astronom (f 1784). 75. 79. 84. 85. 89. 91. 93. 99—101. 109. 110. 112. 115. 116. 118. 122. 125. 142. 149. 265. 312. 321. n 261. 262. 277. 329. 368. 379. 382. 407. 432. 455. 460. 869. Lindberg, S. O., prof., bota- nist, n 839. Lindenau, fänrik (f 1794). 175. 176. 224. 277. 303. Lindner, F. L., historiker (f 1845). n 646. 690. 696. 727. Lindrooth, P. G., läkare, n 550. Lindström, hof kirurg. 273. n 748. Lindvall, J., n 34. Linné, C. v., botanist (f. 1707 f 1778). 16. 19. 22. 24-26. 28. 29. 33. 40. 45. 132 47. 55. 59. 60. 64. 65. 67. 74. 79. 81. 85. 87. 92. 93. 96. 97. 146. 178. 206.295. 297. 299. 300. 301. 311. 312. 317. n 68. 69. 83. 86. 87. 91. 109. 113. 144. 158. 224. 232. 308. 862. Linné, C. v., botanist (f. 1740 f 1783). 178. n 543. Lischma, ö. 138. Lissabon. 308. 309. Ljachov, sjöman, handlande. 241. Lobelia Dortmanni. 18. Lommer, kemist. 107. n 367. Lomonosov, M. V., kemist, skald (f 1765). 30. 70. 74. 75. 77. n 237. 261. Lonicera mongolica. 197. S:t Lorents vik. 182. Lososinka. 130. Loss ev, geodist. 241. u 568. Lovat, flod. 127. 138. Lovisa, stad. 58. 79. 108. Loviz, J. T., kemist (f 1804). 51. 191. 213. 221. 241. 278. 291. 295. n 222. 465. 679. Lovtsov, Grig., styrman. 236. 245. 246. 247. 250. 256. 269. n 671. 709. 727. 755. Liicanns aptems. 78. Lima cornua. 120. Lund, stad. 122. 125. Luumäki. n 48. Löfving, St., major (f 1777). 11. 309. 321. n 36. Macquer, P. J., kemist (f 1784). n 367. Magedorima, Kart. II, 9. Main, J., resande. 181. Majak, flod. n 558. Majomoschiri, på Matsmai. n 741. Malafejev, bergsman. 129. n 567 a. Malaja bistraja, bäck. 195. 196. Mall et, Fr., astronom (f 1797). n 292. Maloi Altai, berg. 46. n 176. 177. Malte -Brun, K., geograf (f 1826). 194. n 18. 129. 177. 353. 557. 671. 690. Man delin, C. G., pastor (f. 1767 f 1836). n 771. Manderfeldt, se Ingman. Man singai, japansk snäcka, n 7 48 . Manteuffel, grefve. 163. Manuila, köpman. 37. Mar att i, naturforskare, n 144. Marcba, flod. 218. Marekan, berg, bäck. 209. 213. 240. 253. n 626. 629. 705. Marekanit. 213. 239. Märg gr af, A. S., kemist (f 1782). 118. 151. Maria Feodorovna, kejsar Pauls gemål (f 1829). 306. Marienglas. 186. 203. Marmor. 190. 321. Mar t in o v, förf. 263. n 503. 557. Martos, förf. 171. 194. 299. n 159. 489. 502, 515. 523. 649. 650. Maslov, öfverste. 134. Masson, memoarskribent (f 1807). 265. n 173. Matkoschna. 134. Matsmai = Jeso, ö. 226. 227. 243. 244—254. 267. 279. 307. n 671. 688a. 695. 705. 717.726.727.740.741.762. Matmai, på kartan II, = Mats- mai. Maximovitsch, C J., bota- nist. 178. May er. n 574. 133 Medschi, flod. Kart. II, 33. Medveditscha. 185. Medvedova zimovie. 42. Meganthis trifolia. 60. Meglitzki, mineralog. 104. 167. 195. 218. n 510. 634. 683. Meinsha usen, förf. 218. n 634. Helander, Melanderhjelm, D., matematiker (f 1810). 117. M elärt, K. J., pastor (f 1804). 16. Melissino, general. 90. n 301. Melle, 81. 181. Melville. n 729. Mennander, C. F., erkeb. (f. 1712 f 1786). 12. 74. 153. 295. 296. 309. 310 ff. n 368. 869. Mengu surigai, japanskt skaldjur. n 748. Mer k, naturforskare. 181. 183. 219. 241. n 558. 625. Merkurius, svensk fregatt. 182. Meschragai, japansk hafsprodukt. n 748. Messerschmidt, D. G., re- sande (t 1735). 17. 22. 38. 63. 64. 149. n 87. 109. 163. 453. Messier, Ch., astronom (f 1817). 118. Me ur lin g, G., skolman (f 1741). 74. n 250. Meusel, J. G., litteraturhisto- riker (f 1820). 1. 292 n 1.20—22.38.232.483.802, Meyer. 1. n 1. 17. Middendorff, A. T., akade- miker (f. 1815). 178. 298. n 84. 113. 170. 485. 532. 533. 544. 614. 630. 632. 647. 681. 749. Mijamouda. Kart. II, 10. Millepora. n 748. Miller, J., hofråd. n 605. Misuja, flod o. ort. Kart. II, 38. 39. Mjag, ö. 131. n 420. Model, J. G., apotekare (f 1775). 151. Mohr, doktor. 194. Moiseenkov, Th., mineralog (t 1781). 102. Mojadschi, på Matsmai. 248. K II, 34 (?). Moldau. 84-86. 89. 90. 92 — 95. 113. 294. 295. 313. n316. Moltsckanov östro v. 136. Momuschiri, ö. Kl, 16. Mongoliet, Mongoler. 39. 56. 150. 152. 160. 168. 205. 215.276.n 155.349.466.601. Monotropa hypopithis. 18. 219. Mordvinov, förf. n 502. Morosov, S. n 54. Moscus. n 102. Moskva. 19. 34. 50—52. 78. 128—130. 144. 229. 288. 323. 326. n 410. Motovo. 205. Motschulski, entomolog. 28. 298. n 68. 109. Mouson, fru. n 144. Msckaga. 126. Msta, flod. 129. 130. 134. Muchopliov, styrman. 236. 256. n 709. Mujomuschira, udde. Kl, 10. Mukun, grotta. 202. 203. Muller, G. F., historiker (f 1783). 16—18. 39. 51. 52. 70. 99. 123. 176. 223. 265. n 54. 153. 155. 174. 237. 353. 380. 400. 401. 622. Muller, I. B. n 146. Mulovski, kapten (t 1788). 198. n 593. 134 Mures. 82. Mur ex. n 748. Murin, bäck. 184. 187. Murkudusi, ort på Matsmai. 248. Murrav, J. A., läkare (f 1792). n 399 a. Mus, cauda carens. n 69 ; jacu- lus. n 102; minutus. 176. n 535; myospalax. 27. 64. 82. 97. 294. n 106. 226 ; schliapys. 92; subtilis. n 105; subterra- neus. 56. n 234. Mussin-Puschkin, M. N., naturforskare, n 641. Mustéla daurica. n 69. Myosotis. 43. Myospalax. 27. 28. 32. 47. 95. n 322. Myrmeleon kolyvanense. 47. il 272. Mytilus. n 748. Nagano Kova, flod. Kart. II, 19. Namako, japansk mask. n 748. Nambuska guvernementet på Ni- pon. Kart. II. Namutsu, flod. Kart. II. 23. Nangasaki. 180. 251. 252. 258 — 260. 270. 330. n 701. 705. 727. 855. 862. Narischkin, embetsnian. 146. Nar t o v, A. A., geh. råd, bergs- kunnig (f 1813). 197. n 214. 237. 478. Narva. n 36. 41. Natron. 314. Naumicka, ö. 136. Nebenzu, flod. Kart. II, 14, a. Nebutogai, japansk snäcka, n 748. Negri, resande. 290. Nemoro. n 690. Nerit, mussla. 120. n 748. Nerpa, sj elärt. 209. Nertscha, flod. 145. 175. Nertschinsk. 27. 33. 38. 41. 140. 143. 145—147. 150. 153—158. 188. 189. 194. 200. 201. 224. 292. 294. 299. 326. n 70. 162. 352. 445. 449. 450. 452. 460. 475. 479. 489. 545. 627. 646. 813. 869. Nesselrode, grefve. 307. Nesterevo. 42. Netschi, kap. K I. 25. Neumann, K. F., historiker (f. 1798). n 646. 704. 727. Neva, flod. 18. 113. Nicolaus, grufva. n 339. Nidus hirund. esc. n 748. Niebuhr, Karsten, resande (f. 1733 f 1815). 16. 101. Nikolskoje. 184. Nilovo pustina, kloster. 127. Nimuro, på Matsmai. 244. 246. 250. n 690. 691. 695. 705. 741. 862. K I, 7. Nipon. 225. 226. n 649. Kart. II. Nisckne-kamtsckatsk. 227. n 622. Nischne-udinsk. 187. 201—204. Nischpets, bäck. 244. K I, 5. Nisi, japansk mussla, n 748. Nitrum. 313. No lek en, F. v., baron. 196. 229. n 356. 382. Norberg, J. E., bergsråd, me- kaniker (f 1818), 229. 264. 275. 279-282. n 657. 769. 771. 772. 784. Nordenskiöld, A. E., mine- ralog, resande (f. 1832). 269. 301. n 120. 687. 833. 879. Nordenskiöld, N. G., geolog (f 1866). 193. Nordling, J. Th., prof. n 748. „Norimono", jap. bärstol. 247. Norrgren, J., lektor, pastor (f 1740). n 246. Notzka, vik, ort. K I, 2. 8. 135 Novgorod. 126. 138. 306. 320 ff. Novodevitschie selö. 78. Novopavlovsk. 21. Nyslott. 8—10. 58. 207.n21. 58. Ob, flod. 26. 32. 92. Ochotsk. 153. 156. 169. 170. 175. 181—183. 198. 199. 207—209. 211—213. 224. 225. 229. 231. 235—240. 243. 253. 255. 256. 267. 274. 275. 278. 285. 290. 292. 295. 306. n 544. 553. 558. 615. 626. 646. 688a. 705. 709. 739. 813. 837. 855. 862. O ed er, G. Ch., botanist (f 1791). 144. Oettinger förf. n 17. 21. Ofai, (Orai?) by. K II, 4. Ojal, flod. 30. Oka, flod. 150. 187. 205. n 601. Oldekop, förf. n 805. Olekminsk. 217. 219. 221. 243. Olenij ostrov. 131. Olesov, styrman. 236. 256. n 709. OUntolit. 218. Olonets. 57. 61. 77. 123. 130. 132. 137. 138. 294. n 42. 206. 217. 278. 426. 437. 569. Olsufjev, A., kabinettsmini- ster (f 1784). 15. 25. 29. 52. 53. 76. 107. n 79. Olutorskoi, ö. 211. Ominochokegusa, japansk korall, n 748. Ominokusa, japansk fucus. n 748. Ominomomo, japansk hafsprodukt. n 748. Omonai, flod. Kart. II, 17. Omoroschi Koschi. Kart. II, 18. Omsk. 31. 282. 288. Onega, sjö. 57. 62. 125. 130 —134. 137. 138. 319. 320. 322 f. n 411. 423—426. Oniscus cancéllns. n 115. Onitsubu, japansk snäcka, n 748. Onne Eschomunsjari, ö. K I, 15. Onon, Onon borsa, flod. 150. 156. 158. 159. 276. 327. Onyx. 150. 159. 208. 213. 239. n 491. 558. 627. Opal. 218. Ophioglosson vulgatum. 18. Ophrys, cordata, palndosa. 18. Oranisk flagga, mussla. 120. Orenburg. 51. 60. 87. 100. 283. 290. 294. n 302. 804. Orlenskaja sloboda. 203. Orlov, Alexei, 89; Grigor, 53. 65; Vladimir, 70. 71. 76. 78. 79. 81. 114. 118. n 260. 273. 281. Orlovia, växtgenus. 71. n 273. Ornithogalum altaicnm, nniflorum. 26.46. 67.n 86. 179.233. 342. Orobanche. 18. Orraeus, G., läkare (f 1811). 89. n 48. 312. Osa, bäck. 176. Osamarusa, ort på Matsmai. (Kart. II, 3: Osamasura). 248. Osatka, på Nipon. n 645. Oseretskovski, N. I., zoo- log (f 1827). 126. 175. n 415. 423. 425. 427. 429. 430. 531. Ostaschkov, stad. 127. Ostjaker. 326. Osten-Sacken, Fr. v., baron, naturforskare, n 709. 741. 758. 796. 860. Ostrea, pecten. n 748. Pallas, P. S., naturforskare (f. 1741 f 1811). 2. 4. 6. 136 27. 32. 40. 41. 59. 63. 64. 68. 71. 78. 81. 84. 94. 99. 100. 101. 114—116. 123. 124. 126. 140—142. 147— 149. 152. 159. 162. 163. 167. 172. 174. 175. 177 — 179. 181. 183. 184. 188. 191—193. 197. 199. 201— 204. 208. 212—214. 220. 221. 227. 230. 239. 265. 266. 276. 277—299. 300. 301. 317. n 17.20.63.64.71. 76. 80.84.88.100.101.105.109. 113. 115. 117. 118. 124. 125. 132. 136. 144. 147. 151. 160. 167. 169. 173—175. 177. 179. 187. 233. 267. 270. 303. 308. 340. 341. 352, 353. 358. 363. 382. 386. 399. 410—412. 416. 417. 419. 420. 422. 424. 433. 436. 453. 458. 466. 479. 481. 482. 485. 489. 490. 492. 493. 509. 529. 535. 537. 545. 546. 552. 555. 581. 590. 606. 617. 622. 630.771.772.813.869. Palokorga, vattenfall. 134. n 431. Palunin, förf. 123. Panin, N. L, grefve (f 1783). 118. 255. Paniusckeva. 27. Papanielopulo, köpman. 90. 94. Papaver rheas. 92. Parena, bäck. 211. n 618. Parenskoi ostroschok. 211. Parnassia ovata. 200. Pasch, flod. 130. Patella vidgata. n 748. Patrin, E. M. L., naturk. tjensteman (f 1815). 163. 179. 181. n 177. 179. 479. 489. Paul Petrovitsch, storfur- ste, kejsare (f. 1754, reg. 1796—1801). 153. 160. 184. 191. 206. 267—269. 291. n 74. 770. 771. Pavlovsk. 52. Pavlovski, bergsman, n 633. Pavnavolok. 135. 324. Pedicularis tristis. n 387. Pegelskaja. 134. 323. Pekar sk i, P. P., historiker (f 1873). 72. 73. n 174. 194. 195. 202. 237. 240. 241. 245. 249—251. 260. 261. 379. 401. 409. Pelma. 130. Penschinsk, vik. 208. 210. 212. 228. n 626. Pentaja guba. n 618. Per ca orientalis. n 748. Perguba. 130. 134. Permikin, bergsman. 196. 205. Perry, kommodor. 261. Pesterev, geodist. 201. 204. Peteri, kejsare (1682- 1725). 68. 72. 145. 320. Peter III, kejsare (1762). 69. Peterhof. 190. Pe term ann, A., geograf (f 1878) n. 141. 584. 608. Petersburg. 2. 3. 13. m. fl. Petropavlovsk, vid Ischim. 282. Petropavlovsk, på Kamtsehatka. 182. 236. n 761. Petrosavodsk. 130. 131. 136. Petrov, öfverste. 46. Phleobante Laxmanni. 300. Pholas. n 748. Pica daurica. n 69. Pico, berg, sund. n 689. Pierer, förf. (f 1850). n 17. Pigmatka. 132. Pibl, gen. guv. 227. 231. 233. 137 248. 249. 267—269. 271. n 688 a. 705 a. 710. 756. Pihlajaniemi. n 21. Pilenkov, köpman. 195. Pimsten. 120. Pinus sylv estris. n 349. Pleskau. 138. 822. Pochabichi, bäck. 164. 186. 189. n 562. Pochatschinskoi, ö. 211. Podrijadnoi, grufva. n 339. Poggendorff, förf, 1. n 1. 21. 802. Pola, flod. 127. Polipodium vulgäre. 60. Polista, bäck. 127. Polomoschnoi. 269. n 755. Polonovo. 128. Polovinnaja guba, muis, sastava. 40. 184. 185. Polsimov. n 118. Polsunov, I., bergsmekaniker. 25. 30. n 80. 118. Polygala vulgaris. 46. Polygonvm, frutescens. 40; Lax- manni. 278. 29 1. 295. 300 n 776 ; sibiricum. 39. 47. n 179. 342. Polänov, förf. n 246. Pontoppidan, E., teolog (f 1764). 105. Popov ostrov. 136. Porfyr. 150. 187. Poroschin, A., general, bergs- man. 24. 310. 325. n 74. Poroschin, S., n 74. Porthan, H. G., prof., histo- riker (f 1804). 10. 11. 94. 111. 112. 118. 153. 156. 160. 276. 281. 284. 295. 327. n 33. 38. 264. 329. 368. 771. 784. 869. 876. Porthan, S., lektor (f 1798). n 273. Portugal, Portugiser. 225. 308. Potemkin, Gr. A., furst (f 1791). 114. 118.n 869. Poterpelits. 129. Povenets. 136. Prehmt. 191. n 583. Pribilov, sjöman, öar. 268. Primula farinosa. 26. Pringle,John,baron(fn82). 118. Printzenstern, K. n 246. Probersten. 138. Protasov, A. R., anatom (f 1796). n 297. 869. Prunus virginiana. 125. Pruth, flod. 89. 92. Pryss, Sam., prof. (f 1779). 324. n 874. Ptische, by. 152. Puschkarev, lots. 45. n 170. Puschkarev, förf. n 570. Putjatin, E., amiral, grefve. 261. n 837. Putka. 132. Putkosero. 131. 137. Pyrola uniflora. 60. Pyrus baccata. n 387. Pyttis. n 741. Qvarts. 137. 165. 187. 190. 234. n 339, 32. Qvicksilfver, -malm. 210. 294. n 626. Raaben, v., kommendant, n 771. Råas, fru. n 771. Rabarber. 34 ff. 48. 204. Rabener, G. W., satiriker (f 1771). 28. Rådde, G., naturforskare, re- sande. 165. 172. 178. 205. 206. n 105. 140. 162. 179. 466. 482. 492. 510. 543. Raja. n 748. 18 138 Ramtzuri, kap. K I, 28. Rantasalmi. 9. n 27. 30. Ranunculus, altaicus. 43. 46. n 179. 342. Rassypnoi kamen. n 177. Razuinovski, K. G., grefve (f. 1728 f 1803). 69. 70. 229. Reaumer, R. A. F., fysiker (f 1757). 26. Refige, ort på Matsmai. 248. K II, 7. R e i c h e 1 , numismatiker (f 1856). n 316. Reimers, förf. n 194. 381. 392. 555. 569. 570. Rennerus, R. 321. n 872. Renovanz, J. M., bergsman (f 1798). 125. 191. 192. 194. 221. n 177. 411. 574. 577. Re san o v, V. P., kammarherre (t 1807). 225. ff. 271. 291. 305. 306. 329 f. n 697. 703. 723. 727. 729. 855. Retzius, A. J., naturforskare (f. 1742 f 1821). 122. 125. 138. 295. 299. n 407. Reuss, mineralog, n 367. Rhamnus, alpinus. 46 ; pcdiurus. 105. Rheum. 35 ; compactum. 36. 37 ; palmatum. 36. 37. n 387; undulatum. 37. Rhododendrorij chri/santhimi. 41. 187. 229: dauricum. 34. 42. „Ri", japanskt längdmått. 246. Ribbing, K., baron (f 1773). 52. 104. n 198. 356. Riccia flintans. 18. Richert, J. n 246. Richmann, G. W., fysiker (f 1753). 74. Richter, A. S., fröken. 144. Ricord, P., sjöman, amiral (f 1855). n 692. 700. 859. Ridder, läkare. 81. 84. Rinder, bergsman, n 177. Rindera, växtgenus. 81. 84. Rinman, S., bergsmekaniker (f 1792). n 537. Rinoceros. 199. 214. 219. 294. Risluda, klippa. 136. Ritter, C, geograf (f 1859). 2. 34. 44. 46. 148. 164. 167. 184. 194. 202. 204. 298. 301. n 62. 87. 114. 143. 154. 162. 170. 171. 172. 174—177. 452. 482. 502. 503. 510. 545. 559. 562. 565. 601. 684. Rob e c k, kirurg. 180. Robenia, ferox. n 15; pygmaea. 151; sp in osissima. 39. n 151. Rodiola rosea. 46. 239. Rogerson,lifmediker(fl823) 118. R o 1 a n d e r , naturforskare, n 1 44. Rosenhane, Schering, hi- storiker (f 1812). 1. n 1. 20. 21. 199. Roskolniker, sekt. 132. Rotermund, förf. (f 1848). 1. 292. 1. 21. 22. 38. 377. 394. 396. 397. Roy, naturforskare (f 1679). n 308. Roy en, van, naturforskare, n 144. Roy er, naturforskare, n 308. Rschevvladimirov. 127.137. 138. Rubiaceae. 105. Rullsnäcka. 120. Rumovski, St, astronom (f. 1732 f 1812). 17. 26. 71. 115. 123. 265. Rumänzov-Sadunaiski P., grefve (f 1796). 89. 118. 139 Rumän zov, N. P., grefvc, mi- nister (f 1826). 257. Runnen berg, G., öfverste. 19. n 56. Runnenberg, Kristina Mar- gareta, gift med E. Laxman. 19. n 56. 841. Ruuth, Katarina, Laxmans 2 hustru. 304. 311. Rytschkov, P. I., naturfor- skare, resande (t 1777). 114. 284. n 267. Rör in g, A., kemist (f 1788). n 368. Rösling. 321. Sachalin, ö. 178. 223—225. 271. n 646. Sachett, apotekare. 27. Sadogura. 90. Sage, G. B., kemist (f. 1740 t 1824). 107. 316. n 837. Sajan, berg. 35. Sakana, japansk fisk. n 748. „Saki1', japansk spritdryck. 247. Sakungai, japanskt skaldjur, n 748. Sakusingai, japansk snäcka, n 748. Salenius, J. M., skolman, n 30. Salpeter. 240. 276 f. Saltberg. 219. 323. 329. Saltkällor. 240. 329. Saltprof. n 626. 294 Salvius, L., boktryckare (f 1773). 81. Sandal, sjö. 137. 138. Sandmergel. 137. Saratov. 78. 87. Sarepta. 78. n 191. S ar it sch ev, G. A., amiral (f 1831). 180—183. 235. 236. n 497. 555. 556. 622. 683. Saschiversk. 241. S a u e r , skriftställare. 1 80 — 183. n 497. 498. 551. 555. 556. 621.638.670. 671. 683. Sauvages, F. B., läkare (f 1767). n 144. Savolax. 326. Savolischin, förf. n 804. Saxifraga, bronchialis. 60; hir- cidus. 18. Sbunschari, ö. Kl, 13, Scabiosa veranica. 26. Scarabaei. n 109; bimaculatus. n 270; bipunctatus. 78. Sch al au ro v, sjöfarande 241. Schamanskoi kamen. 186. 191. n 562. Schampets, flod. K I, 1. Schangin, kirurg, n 64. 177. 179. 569. Scharagolska. 187. 290. Schara modo^ växt. 242. Scharbatai. 185. Schaw, borgmästare, n 144. Schebalin, köpman. 226. 235. 244. 250. S chef f er, Ulr., grefve, Åbo Univ. kansler (1772, f 1799). 317. n 368. 645. 875. Schelagski, kap. 241. Schelichov, Gr. I v-, köpman, sjöfarande (f. 1747 f 1795). 163. 170. 182. 212. 226. 231. 236. 256—258. 267 ff. 271. 285. 291. n 515. 623. 646. 661. 709. 752. 763. Schelon, flod. 126. Scherbinsk. 242. 304. n 848. Scherebatov, F., gen.löjtn. n 771. Schiefner, A., akademiker (f. 1817 f 1879). 3.n606.842. Schilka, flod. 38. 41. 145. 150. 156. n 349. 140 Schilkinsk. 150. 159. 167. 172. 224. n 472. Schingal, flod. 646. Scbinkel, B. v., militär, me- moarskribent, n 381. Schirafu. Kart. II, 11. Schiribanosagi, kap. K I, 35. Schiritstisa, ort på Matsmai. 248. K II, 11 (?). Scbirkudschi. Kart II, 16. Scbitiken, berg. 282. Scblangenberg, grufva. 21. 28. 32. 45-47. 63. 106. n 64. 174. 177. 339. Schlatter, v. n 122. Schletterrnann, I., n 246. Schlippenbacb. n 246. Scblözer, A. L. S., histori- ker (f. 1735 f 1809). 6. 16. 17. 34. 38. 39. 41. 45—47. 52. 59. 65. 66. 70. 74. 294. 295. n 38. 47. 83. 98. 121. 177. 188. 230. 232. 242. 316. 323. 455. 480. Schmalev, kapten 211. 212. 331. n 622. 651. 865. Schmieder, förf. (f 1850). n 316. Scbmidt, J., n 246. Schneegass, förf. (f 1850). n 690. Scbnitzler, statistiker (f 1871). n 424. 475. Schreber, J. Ch. D., natur- forskare (f. 1739 f 1810). 295. 299. 300. n 105. 144. 492. 830. Schrenck, L., akademiker (f. 1826). 178. n 105. 106. 689. Schröter, J. J., förf. (f 1816). n 653. Schuja, flod. 130. 135. 324. Schumichi, bäck. 184. Schunga, by. 132. 136. Schuschumingai, japansk snäcka. n 748. Sciuri. 27. Scopoli, J. A., naturforskare (t 1788). n 144. S e g u i e r , naturf . (f 1 7 84). n 1 44. Selenga, flod. 38-41.44. 150. 242. n 686. Selenginsk. 34. 38—40. 60. 151. 215. 234. n 86. 686. Selenginska, flod. 168. Seliger, sjö. 127. 138. n 145. Selski, förf. 165. 196. n 561. 562. 567. 580. 587 — 589. Semenov, P., förf. n475. 482. 524. 688. Semidlater. 121. Semipalatinsk. 283. 284. 288. 290. Se ml er, J. S., teolog, histori- ker (f 1791). n 690. Sepia. 92. n 748. Serentui, grufva. 150. Serna ja göra 201. Serpentin. 137. 324. Serpula. n 748. Scrtularia. n 748. Sevastianov, A. F., natur- forskare (f 1824). 266. Severgin, V. M., mineralog (f. 1763 f 1827). 126. 192. 193. 213. 222. 265. 278. 291. 295. n 491. 574. 577. 627. 629. 641. Sibbaldia altaica. 46. n 179. 342. Sibiriakov, bergsman. 194. Sibirien. 2.3. 15. 17.22. 24. m. fl. Siebold, Ph. F., resande (f. 1796). 2. 44. 262. 263. n 671. 688a. 690. 691. 729. 741. Siegesbeck, J. E., botanist (f 1755). 74. n 144.249.308. Si e vers, v., ståthållare. 126. Sievers, J., apotekare, bota-. Ml nist (f 1795). 162. 163. 215 —217. 224. 280. 281. 283. n 84. 148. 509. 545. 783. SUfvererts. 107. 317. Silfuerstuff. n 339, 2. 4. 5. Simbirsk. 78. 79. 87. Simolin, C. G., baron, diplo- mat (f. 1715 i Åbo f 1777). n 252. Simolin, J. M., baron, diplo- mat (förres bror, f 1799). n 761. Sinaja sopka. 32. 45. 47. n 90. 174. Siren laccrtina. n 91. Sisymbrium nasturtium. 43. Sitka, i Amerika. 169. 236. Sjas, flod. 130. Skört 159. 166. 184. 186. 190. 191. 199. 203. 221. Slava Rossii, fregatt. 229. 236. Slobin, bergsman. 194. n 562. 683. Slonets (dvergceder). 209. Slovtsov, förf. n 100. 649. 681. Sludjanka, bäck. 163. 165. 166. 186. 187. 189. 194—196. n 563. 567a. 583. 586. Smaragd. 159. 283. Smejinogorsk. 32. Smirdin, förf. n 737. Soimonov, M., geh. råd. 143. Soimonov, P. A., general. 161. 188. 197. 214. n 392. Sokolev, resande med Pallas. 163. n 133. 174. Solande r, D., botanist (f 1782). n 144. Soldato v, köpman. 171. Solen, n 748. Solitander, P., skolman (f 1797). n 273. Solotets, vattenfall. 134. Solovets, kloster. 135. 136. Songoriet (Dschungarict). 284. Sophora hqrinoiäes. 40. n 387. Sorex, caecutlens. 174, 176. 294. n 105. 234. 383; cxilis. n 105; minutus. 56. 64. 117. n 91. 105. 234. Soroka, pogost. 134 — 136. Spach, botanist, n 830. Spångberg, sjöfarande. 226. Spar re, C, general (f 1791). n 368. Sparrman, A., naturforskare (f 1820). 228. 294. 295. 328. n 656. Spasski, G., förf., anstäld i Barnaul. 1. 2. 17. n 1. 75. 80. 84. 105. 106. 121. 154. 162. 168. 232. 458. 482. 568. 605. Spat. 199. 234. Spetsglans. 150. Spiraea. 22. 23; altaiensis. 46. 56. n 179. 234. 309; pin- nata. bl. 81; salicifolia. 23. Sprengel, Kurt, läkare, bota- nist (f 1833). 301. Sprengel, M. C, bistoriker (f 1803). n 498. 556. 621. 638. Stachiev, resident. 85. n 144. Staraja russa. 127. Stariza. 127. 128. n 417. Starr sten. 187. Stavropol. 78. Stedingk, C B. L. Cbr. v., grefve, diplomat (f. 1746 f 1837). 264. 276. n 771. St eller, G. W., naturforskare, resande (f 1746). 17. 22. 176. 241. n 109. 679. Stemena. 132. Stenberg, mineralog. 192. ii 574. Stepanov, guvernör. 204. n 606. 142 Steude, förf. n 830. S te ven, Kr. v., naturforskare (f 1863). n 162. Stickspat. 1 20. S ti e mm an, A. A., häfdafor- skare (f 1765). n 320. Stilla hafvet, 211. 229. 243. 318. 325. Stirling, amiral. 261. Stjukin. n 100. Stockholm. 35 m. fl. Stolbovye muisky. 185. Storch, H., statistiker (f 1 835). 261. 262. n 556. 649. 650. 663. 690. 696. 698. 704. 720. 738. 756. Strahlenberg, F. J, militär, förf. (f 1747). 17. 72. 217. 326. n 246. 567. Strandman, general. 282. 283. Streschna, grufva. n 339. S tre tin sk oi ostrog. 38. Stritter, J. G-., historiker (f 1810). 123. 144. 265. n 380. Stroganov, Alex., grefve (f 1790). 53. 118. Strombus. 120. Stråltremolit. 190. Stscherbatov, M. M.. furst (f 1790). 118. Stschurovski, förf. n 176. Stubbe, protsekr. n 771. Stuckenberg, hydrograf, förf. n 154. 165. 167. 168. 170. 414. 420. 424. 427. 430. 436. 568. 577. 602. 604. 605. 612. 633. 681. Stutzer, J. A., läkare, resande. 279. 282. n 780. Stählin, J., Vet. akad. sekr. (f 1785). 69. 89. 116. Subov, P., grefve. 267. n 763. Subzov. 127. Suchoi rutschei. 195. Sujomanoschma, ref. K I, 9. Sujsjo, ö. K I, 12. Surna, flod. 136. Sumjagisova, by. K II, 5. Sumskoi ostrog. 136. Sungisusa, jap. hafsalstcr. n 748. Suntar. 219. Susnmingai. jap. mussla, n 748. Susun. 21.' 30. 91. S u v o r o v, general, bergsman. 146. Svarta hafvet 89. 91. 92. 95. 127. 292, 323. n 275. Sveaborg. 111. n 368. Sverige, Svenskar. 3. 163. m* fl. Svertia corniculata. 239; rotata. 60. Svinjin, förf. n 570. Svir, flod. 57. 130. 134. n 217. Syngnathus. n 748. Systerbäck. 40. 91. Säminge. n 20. 21. Söderfors bruk. n 550. Tabi, flod o. ort. Kart, II, 31. 32. Tadvari, flod. Kart. II, 20. Taigonos, halfö. 199. 208. 210 —212. 214. 295.il 617. 625. 626. Taipalsaari. n 48. 312. Taiturka. 207. n 607. Talah, bäck. 185. 195. Talpa 82; vulgans. 92. Talza, flod; Talzinsk, glashytta. 167—172. 175. 177. 184. 188. 200. 216. 235. 236. 277. 304. 327. n 515. 632. 851. Taras Antonov, bonde. 133. Tarei nor, sjö. 152. 156. 159. n 466. Taschkend. 282. 283. Tatariet, Tatarer. 204. 276. n 452. 802. 143 Tatischev (f 1750). 73. Taubert, J., 53. 71. n 54. 237. Tavarangitsa, japansk fucus. n 748. Tavastland. 326. Telakina. 136. Tellina. n 748. Telma, fabrik. 171. n 523. Temnik, flod. 242. n 686. Tengström, J. J. (t 1858). n 246. 257. „Tensin Kubot", jap. titel. 250. Teplov. n 237. Terebratler. 121. Terek, flod. n 336. Teske, tolk. 307. n 858. 859. Tesmaga. 132. Testa, n 748. Teucrinum Laxmanni. 300. Thiele, läkare. 25. 32. Thunberg, A., naturforskare, resande (f. 1755 f 1828). 139. 223. 225. 263. 272. 279. 282. 295. n 645. 695. 739. 740. 763 a. 769. Tibet. 280. 281. Ticbmenjev, förf. 170. 329 f. n 499. 518. 520. 555. 593. 646. 650. 661. 707. 723. 727. 754. 755. 762. 763. Tichvin, stad. 127. 130. Ticlivinskoi bor, kloster. 132. Tigerjak, flod. 46. n 174. 177. Tigerjatskaja krepost. 46. Tigil, flod.' 212. 236. 256. n 709. T il as, D., bergsråd, kammar- herre (f 1772). 195. n 335. Tilesius, W. Th., naturfor- skare (f 1857). 200. Timaga. 132. Tirilgin, geodist. n 568. Titsingh. n 690. Tjumen, stad. 288. Toa minkusa, jap. fucus. n 748. Toaldo, abbé (f 1797). 118. Tobolsk. 60. 72. 145. 283. 288. 289. 291. 316.328. 330. ni 7. 121. 802. 810. 813. Tobbert, se Strahlenberg. Togolukov, japansk tolk. 237. Tolstoi muis. 184. Tolva, vik. 131. Torna, flod. Kart. II, 36. Tomjatava (?). K II, 37. Tomoma, japansk mussla, n 748. Tomsk. 32. 60. 99. 181. Tomuschari, ö. K I, 17. Tona, japansk mussla, n 748. Tongani rnotsi, japanskt hafsal- ster. n 748. Topas. 218. Topolevka, bäck. n 617.* Torkler, handlande, n 761. Torschok, stad. 129. Toru, ort. K I, 3. Tovamingusa, jap. hafsalst. n 748. Transbaikalien. 145. 164. 291. Trapp. 324. Trappvacka. 137. Trautvetter, R., botanist, n 232. 450. Tremolit. 190. 191. Treskin, guvernör. 44. Trifolium dauricum. 39. n 151. 309. Trinius, C. B., botanist (f 1844). 105. n 830. Troitzka klostret. 42. Trollius asiaticus. 22. 26. n 87. Tsagan nor, sjö. 152. 159. n 466. Tschaibucha, bäck. 208. Tschakir, grufva. 47. Tschalym, flod. 32. Tscheivytka. 208. Tschekanov, bergsman, n 589. Tscheljuskin, kap. 241. 144 Tscheremiser. 326. Tscheremkovoi pad. 205. n 607. Tschernoi orel, brigg. 236. Tschesme. 89. Tschiaris, flod. 32. 46. Tschigap, ö. K I, 23. Tschilka, flod. 38. 41. 187. 215. 276. n 565. Tschindanturuk. 156- 160. 175. Tschingis sopka, berg. 283. Tscbita, flod. 150. Tschitscbagov, P. V., amiral (f 1849). 257. Tscbitschagov, V. J., amiral (f 1809). 223. n 76. Tschuder. 20. Tschugarska, guv. på Nipon. KIL Tscbuktser. 170. 182. 207. 208. 211. 331. n 851. 879. Tschuvascher. 326. n 877. Tsopodan, ort. K T, 4. Tsubunomi, japansk mussla. n 748. Tsusingai, japanskt hafsalster. n 748. Tula. 125. 128. Tundra. 209. Tunguser. 118. 119. 157. 185 —240. n 349. 545. Tunguska, flod. 201. Tunis o strö v. 136. Tunkin, berg. 34. 38. 189. 204. n 502. 589. Turbo, n 748. Turga, flod. 159. Turka, Ust turka, flod. 41. 42. 43. 44. 99. 194. n 347. Turtscbasovka. 134. 323. Tver. 129. 138. 323. Tverza, flod. 129. n 417. Typha Laxmanni. 239. 291. 295. 300. n 677. Tzerbatov, riktigare Stscber- batov. Tzuguskoi, kap. K I, 29. lUba, flod. 32. n 132. 339. Ubukun, berg. 39. Ud, Uda, flod. 178. 199. 201 —203. 223. 224. 276. n 601. 646. Udinsk. 39—41. 44. Udskoi. 216. 224—226. n 544. 545. 646. 647. Uggla, Helena, n 36. Uklonski, förf. 218. Ukrän, 11. 74. 98. 125. Ulba, flod. 32. n 132. Uleå. n 368. Ullmann, biskop. 298. n 188. 230. Ulnws frutex. 22. Uluntuj. 195. Umba. 138. Uminofo4sa, jap. sjösvamp, n 748. Umino araimomo, japanskt hafs- alster. n 748. Unalaschka, ö. 182. n 555. Upsala. 19. 22. 23. 25. 100. m. fl. Urak, berg, flod. 208. 213. 239. 291. 240. n 550. 615. 627. Urakskoi plotbitsche. 208. Ural, berg, flod. 20. 129. 152. 166. 276. 288. 323. n 86. 339. Urga. n 349. Urup, ö. 253. 268. Usomskoi volok. 138. Ust Iret. 205. Ustkamenogorsk. 32. 63. 283. 284. n 133. 174. Ust Turka, se Turka. Utulyk. 187. Wachsmutb, läkare. 27. Vagai, bäck. 289. Vakarne, VdJcami, japansk fucus. n 748. Valakiet. 90. 94. Valarno, kloster. 268. 145 Valdai, berg. 127. 129. n 407. Valeriana officinalis. 60. Wallenius, M. J., prof. i Åbo, matematiker (f 1773). 82. n 252. 255. 292. Wallerius, J. Gr., kemist (f. 1709 f 1785). 30. 55. 81. 84. 96. 117. 146. n 70. 122. 214. Vancouver, sjöfarande. 271. 280. n 763. Vargentin, P. W., astronom (f 1783). 33. 63. 79. 84. 85. 91. 93. 94. 112. 117. 138. 178. 228. 295. 312. n 139. 198. 292. 333. 353. 368. 379. 382. 407. 432. 460. 543. 875. Varschalaam, bäck. 211. Vasusa. 128. Vauquelin, kemist, n 833. Weidbrecht, bokhandlare. 56. Weissgiilden. n 339, 10 — 15. Weman, C. G., prest (f. 1740 f 1803). 9. Venus reticulata. n 748. Verchne-udinsk. 38. Verchne-viluisk. 219. 224. Yerchvilui. 1 58. Verebkin, förf. 2G9. Werner, A. G., mineralog (f 1817). Veronica, incana, longifolia, vnul- tifolia. n 387; minuta Lax- rnanni. 216; pinnata. 26. n 86. 309. Versilov, förf. 196. n 589. Vesuvian. 218. 222. Viborg. 9. 1 3. 1 98. n 40. 246. 771. Viburnum dauricum. 197. Wieselgren,P.,förf. (f 1877). 1. n 1. 21. Vig, flod. 126. 130. 132—134. 138. n 428. Vignavolok. 135. Vigosero. 133. 136. Vigostrov. 134. Wilcke, J. C, fysiker (f 1796). 178. 219. 221. 228. 272. 273. 295. n 543. Vilui, flod. 158. 199. 204. 215. 217—221. 276. 277. 291. 294. 328.. n 634. 766. Viluisk, köping. 218. Viluit. 218. 222. Wimmer. G. A., förf. n 727. Vischnij volotschok. 129. Vitim, flod. 150. 218. 219. 221. 242. Vitriohtm. 313. Witsen, N., förf., resande (f 1717). 217. Witten, öfverste. 253. Wittenbach, förf. 123. Wittstock. n 246. Vladimirov. 127. Vladisnai. 134. 323. Vlassov, kommendant. 152. Voguler. 326. Voina, bonde, n 567. Voits, grufva. 133. 136. 138. Volchov, flod. 318. Wolf, jude. 90. Volga, flod. 19. 51. 78. 79. 92. 125. 127. 128. 129. 137. 138. 276. 278. 284. 318. 323. n 61. 191. 275. 280. 361. 412. 417. 813. Volkonska skogen 138. Vologda. 326. Volokamsk. 128. Voronesch, stad. 78. 79. 128. Voronzov, slägt. 53. 161. Voskresensk, grufva. 15. 20. Voskresensk, kloster. 128. Votjaker. 326. n 877. Woulfe, kemist. 107. n 367. 19 146 Wrangel, Ferd. v., amiral (f 1870). n 552. Vsevolodov, förf. n 302. Vulkanisk jord. n 626. Vase msk i, A. A., furst (f 1793). 118. n 869. Yrys, flod. 220. Zappe, kemist. 193. 221. n 577. 629. 38a. 642. Zaritzin. 78. n 268. 275. 329. 361. Zarskoe selö. 52. 190. 193. 194. 270. 308. n 770. 772. Zeolit. 190. 191. 199. Zinkblende. 120. Zinober. 210. n 626. Abo, stad. 11. 25. 61. 71. 74. 92. 96. 108. 112. 122. 125. 153. 220. 272. 273. 275. 276. 296. n 17. 21. 252. 273. 292. 368. 387. 550. 641. 645. 766. 768. 771. 772. 872. 874. Ährling, förf. 311. 312. Ätbar jord. 240. 294. 295. 299. Öfveramiral, snäcka. 120. Österbotten. 276. Österhåfvet. 177. 198. 207. 223. 238. 239. 257. 265. 286. 288. 291. 294. 301. n 545. Öster reicber, läkare, tekno- log. 173. Rättelser. Sid, 9, rad. 55: eröfring; 32, 20: homertsen; 46, 33: ny- upptäckta; 51, 16: Krafft; 51, 35: med; 52, 37: Zarskoe; 57, 25: exemplaren; 69, 30: Krafft; 69, 31: arrenden; 74, 9: f. d.; 81, 7: frakten; 85, 36: utgöt; 88, 3: paniculata™ ; 89, 5: „De- scriptionis; 89, 33: Krafft; 97, 24: fjell; 123, 21: topografi; 150, 26: sparadt; 153, 22: sägen,; 165, 30: qvartslagren ; 176, 37: 1794; 195, 10: Charinski; 200, 17: geo-gnostisk ; 204: 6: Kangasser; 214, 34: måtto; 224, 19: dessutom; 227, 16: sjel- fångare; 229, 19: Rasumovski; 257, 37: -tschagov; 265, 8: fysikerne; 268, 30: 17 januari; 272, 6: Andres; 295, 35: C. Allioni. Not /, rad 2Ö:XII; 70, 3: jekaterinenburgska; 105, 17: vestigium; 105, 22: Schrenck; 105, 39: caecutiens; 109, 17: Koelreuter; 162, 11: v.; 249, 2: Gleditsch; 308, 6: Heben- streit; 367, 9: Macquers; 368 (slutet): i Ny Journ. uti Hus- hållningen, Sth.; 459, 5: J'attends; 530, 2: IV, 13. 14. 20. 28. 31; 536, 2: ceJlHTpt; 650, 15: npHKJiKHeHiax-B ; 733, 3: HoBropOÄa; 830, 12: Decaisne. it not. T/I. ; ~ - ~ ~~ IPlan öiVei- S (-'Wtonprt.» '-Ä^L de vid ÖnJESSO eller MATMAI befintliga ankarplatser NIMORO och hamnen ATKIS sainl en träng genomfar! tlfi- . /'apan cst-riic gå med. sinn fartyg, ■>■> Siuejo/2 ■ 1 Ibf SvLJomaiioschma, 9.Jik ,<.t;:/.u<< 5 7 Ocfil. Htt.\n>)>o &>oitt:Wi. ,,teet/it ju.\tvSa.w_porr.aii?Ho Ii93 1, /7>° » Jfcspp 8 Onoe .ma>w Hajufiufnni^i Jlnn,i:ei m> muKiVb\y >c*5 - *A Jlnoiw,u KitjMum Kijnu ... i'788 ^. -4>-** "** .9 H«p% CyuununrjuiMn ^ * _ . . - /# .7f.. }tt!iJinuif>a , ii>w(ftW ..ueeme np oxoo\ ey&tMb tpejt, SO canc «* 11 Bo uHu.Y.x. jueone Muohum. etfdajiut eniasuza, iiosiawaxmn — ~ ~>v •^ -1 *4 otoeo&uaa fimipii i. m Sxooy ffaauo ./necma 12 0em.få/uuu> 1,3 flani.Topnutajni "-- ~ ■ .-\*-%-é °jHår)koäeteJapairtktrfari*)g.2<>. i'/ TToÖoiuih /,ypu fj 23 Orm. Vtuaivt ?i Ocin . TtanajHUHuxpa ~ TLtfaxx npn 2.1 JCffetu 26 Oati . 'it/iuiuHvhjim.ftt OcTpose ^330 M.iuMATMAE 2"/ Ocnt . JluuKonyuima MNieKrmnMCfl cy/ioBOM npHCTsweii 23 ,l,'.Pcu>mppu~ 29 M. IhuåuvKou, tlc o/soii cisaiic upcnu.mroJ7l9z.poeci>lcK'uau HMMOPO mäTKMCKOM TABAHE caiwäpaMii cmcwbntpefroctniiKi, UUwcwuutb 30 IhtoHch-a h-uj.ipma •uj npoxodg intornopou. MnoMt^bi 31 M..1ustmHOca?ti c.iloiuxuiqjdiLxifixoilsaTVb. 32 Bo uKO.tt/.ncrme iVion.iv />v< cuUnnr /yiuo i7S3 i 34- CilWSt.W .'ll/Oiix-Koe C140HO /' 3ö Ho suuatatoe 38 Coomiu. c/nopottH xof.ryiia.vu u/tMpoPa .Hamnan u- IVaruipo ) [\^\ f -i ÖriiTsclHgap 23. ~-f ' ' i 6 ; / v > ._--■ v / Kaj> JligaÉmasagcLQi Juftaaik kagenu 30. j ( » ~^~'"T|Ä/W TzuQU&hdb, i ds/ £ §Här /stod ryska, farly ge. n ' JÖn.Kanainiischari 2>i xl iyshii b * | stod aidarer år 1779. 29 whi 2 3 år r/.v. . tsduna 2 :v/ $ '-., ^ ^ xStöajftoruté chmo \\ \ '• ■ .- .. • i Här Stod eltJapnnski iin-tiiy %.'}'.•. ~C\ > to ii. ie-Veivt- i liup Sdiirilnuiosayi 3J^I*^ie:^T S4s 1 |! - - - ■ //. Se not. 747. Ott> r opo^a Ott> ce.ieHia MaTMaa. #0 ce-iema. Fr. st. Matmai. Pr. ort till ort. Bep- Ca- Bep- Ca- OnucaHie. CTBI. JKeHLI. CTBI. HteHbl. Verst. Sascli. Verst, Sascli. Otb ropo#a MaTMaa #o ccieHifl AflMypa . . . . 1 50 1. 50 Ott> Aaaiypa #o ^epeBHH Ocaiuacypa 1 250 — 200 Ott» OcaMacypa ^o ^e- peBHn Opati 1 400 — 150 Ott> Opafi flo ce.iema Cy- Marn30ua 2 300 — 400? Oti» CyMarH337Bon 40 no- CTpoeHHoft nayrope fixa OT^oxy ra.i^epcH . . . . 4 300 2 — OTt Ta^epeft #0 ce-ie- ma Pe*nre 7 50 2 250? Oti, Peonre ao ^epeBHH iOmora 10 50 3 ~~ Ot-b IOmora 40 #epeBHn Mare^opniua 10 150 — 100 Ott> Mare^opnaia #0 #e- peBHn Mnanoy/i;a . . . . 12 50 1 400 Ött. MnHHoy^a ,t;o ^e- penHH Hlnpaoy 13 50 1 — Ott> Htnpaoy 40 CTaiin,in (DnrynraRia 16 50 3 — 11 t 0 r 0 16 50 16 50 Ott> *DnrymHMa £0 no- CTpOeHHOH RAK OT/^OXy h oöe^a ra.i^epeii . . . 26 100 10 50 Oti» ohoh 40 CTaHnjn IIInpKy^vKn 40 350 14? 250 II t 0 r 0 40 350 24? 300 Ott> IIlHpKyflHCH 40 ^e- peBHH KnKO^a 52 160 11 310 Ott> KnKOfla ^0 ^epeBun KanKapn 57 160 5 — Ott> KauKapn 40 CTaHirin H3YMH36Ba 61 160 4 — Il t 0 r 0 61 160 20 310 Ott> H3yMH30Ba &o #e- peBHH KaiMaa — — 3 300 Ott> ohoh #0 ^epeBHn Mh^jkh 3 flf> ÄepeBHH Taön . . . . — — 2 100 — — 3 100 J[o ^epeBHH SrHMaä . . . — — 2 300 Oti» ohoh 40 ToMHrosa — — 3 — flfi ^epeBHH Mn3ya . . . . — — — 250 Ott> ohoh flepeBim Xc- xapavKH Xapnrana(V) . — — 2 — $0 ce^ierna Xane^a . . . — — 8 380 flfi ce.ieiufl XaKO^a^c . . — — 5 300 II t 0 r 0 95 390 1 34 230 Beskrifning. Från staden Matmai till orten Ajamura Från Ajamura till byn Osamasura Från Osamasura till byn Orai (Ofai?) Från Orai till orten Sum- jagisova Från Sumjagisova till ett på höjderna till rastupp- bygdt galleri Från galleriet till orten Refige Från Refige till byn Ju- schoga Från Juschoga till byn Magedorima Från Magedorima till byn Mijanouda Från Mijanouda till byn Schirafu Från Schirafu till statio- nen Figuschima S u m m a Från Figuschima till ett för tåget och middags- måltid uppbygdt galleri Der ifrån till stationen Schikudschi b u m m a Från Schikudschi till byn Kikoda Från Kikoda till byn Kats- kari Från Katskari till statio- nen Isumisova >yn b u m m a Från Isumisova till Karna ja Derifrån till byn Mid- schi. Till byn Tabi Till byn Mojadschi (?) Till byn Jagemai Derifrån till Tomigova Till byn Misuja Från denna by .... (?) Till orten Chameda Till orten Chakodade. b u m m a 1 Verst == 500 Saschen. OFVERSIGTSKARTA till LAXMANS RESOR ^ X' \ 1A yjA ^ : ^^Pi^sAl ^^ ^mm*&~*m *ÄMi t» ^^g^^ >>^S^^?ii:>^>^>r^> >