GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER + J.G. AGARDH AF GRÖNLANDS LAMINARIEER ocH FUCACEER AF V J. G. AGARDH. INLEMNADT TILL K. VET. AKAD. DEN 27 SEPTEMBER 1871. STOCKHOLM, 1872. A. NORSTEDT & SÖNER KONGL. BOETRYCKARE. + EN Unde den Svenska expedition, som förra året företogs till Grönland, insamlades en del Alger af D:r BERGGREN så väl i närheten af Disco-ön (vid Claushavn, Iacobs- havn, Rittenbenk, Godhavn) som några breddgrader sydligare vid Sukkertoppen. Oak- tadt antalet af de insamlade arterne icke är serdeles stort, och Grönlands algerne redan förut torde anses vara relativt bättre kända — hufvudsakligen genom den yngre VAHES ganska rika samlingar — så finnas dock bland de nu hemförda några former som hafva större intresse för Algologen, på hvilka jag så mycket snarare har ansett mig böra fästa uppmärksamhet, som de, jemförde med de Spetsbergska, lemna tillfälle till komplettering och beriktigande af ett och annat, som jag om dessa sednare i en föregående uppsats anfört. Sedan Algerne från de andra arctiska stränderne numera jemväl äro någorlunda kände, har jag ansett mig kunna våga förutskicka några antydningar om den arctiska hafsvegetationens allmänna charäåcter. Det är nemligen icke blott flera eller färre olika arter, som ger åt hafsvegetationen inom olika zoner en olika prägel: arternes flertal eller fåtal, deras mer eller mindre omvexlande allmänna form och utseende, deras stor- vexthet, individernes mängd o. s. v. kan gifva ett mycket olika utseende åt den alg- bevuxna stranden af olika haf. Likasom inom den nordiska barrträdsregionen det är få arter som i oräkneliga antal sällskapligt samboende individer bilda skogarnes hufvudmassa, synes det äfven för den nordiska algfloran vara en allmän character att få och hvarandra liknande ar- ter, men som förefinnas i oräkneliga antal individer, utgöra den vida öfvervägande de- len af algvegetationen. Det är i allmänhet Fucusarter i den öfversta hafslinien, och Laminarieer nedanför, hvardera med sina parasitiska beklädnader, som trängas om hvarje sten och klippa; och det är endast på localer, som i någon mån afvika från de vanliga — större djup, starkare strömdrag, lugna vikar, instängda hålor 0. s. v. — som de icke serdeles talrika andra arter förekomma, hvilka dessutom tillhöra den nordiska alg-floran. Hvarken genom sin mängd eller sin storlek kunna dock dessa sednare sägas ge någon synnerlig omvexling i det allmänna enformiga utseendet. För den som jemför den algbevuxna stranden vid våra egna vestra kuster med det sydligare Europas, mäste denna enformighet i utseende vara serdeles i ögon fallande. Att sluta af de algsamlingar, som blifvit hemförda från högnordiska kuster, synes der enformig- heten 1 så måtto vara större att de förekommande arternes antal i det hela torde vara mindre än som redan hos oss är utmärkande. Det har vidare, och som det synes med rätta, blifvit angifvet såsom utmärkande för vegetationen i kallare haf, att dess arter ofta äro serdeles storvexta. Och icke 4 J. G. AGARDH. minst är detta förhållandet med de nordiske algerne. Laminaria Sacharina och L. digi- tata, Himanthalia, Alaria, Scytosiphon filum o. s. v. från våra egna stränder gifva endast en svag bild af hvad mera arctiske regioner i sådant afseende kunna framvisa. I stället för att medelhafvet och andra varmare haf knapt äga någon alg, deraf äfven fullt utvecklade exemplar icke rymmas inom herbariernes vanliga format, så är der- emot detta allt för litet för att derefter afpassade exemplar skulle gifva någon nöj- aktig bild af rätt många arctiska arter. ") Och det är icke blott dimensionerne hos analoga former som blifva större i arctiska haf, utan äfven antalet af storvexta arter synes der tilltaga. Om således den högnordiska phanerogama floran utmärker sig genom dverg-artade former, så kan motsatsen sägas äga rum hos den arctiska hafs- vegetationen. Till en viss grad beror väl detta den arctiska hafsvegetationens storartade utse- ende deraf att de i allmänhet storvexta Laminarierne utgöra en så betydlig och så utmärkande del af densamma. Det finnes dock Laminarieer äfven i sydligare haf; och det är äfven andra alger, t. ex. den norra Stilla oceanens Iridea-arter, som få mera storartade dimensioner i kallare haf än analoga arter i de varmare. Jemte det att antalet af Laminarieernes arter dessutom är större i de arctiska hafven, så betyda de här mera, då antalet af andra arter är relativt mindre. I stället för att vi vid våra kuster hafva endast en Laminaria-art med odeladt, och en med lacinieradt blad, så finnas både vid Spetsbergen och vid Grönland åtminstone 5 arter af slägtet Laminaria. Den . grönländska Lam. cuneifolia har ungefär samma storlek som vår L. sacharma; men LL. longicruris, som är en af Grönlands almännaste alger, är vida större: på en stjelk af stundom många alnars längd bär den ett ofta lika långt blad; ja man har mätt exemplar som med stam och blad tillhopa hade en längd sf ända till 80 fot. RUPRECHT omtalar från Ochotska hafvet en Alaria, hvars blad har ungefär enahanda bredd med den vid Europas kuster vanliga, men som har en längd af mera än 50 fot. Vid Spetsbergen förekommer en annan art af detta slägte, hvars blad har till och med en alns bredd och omkring tre alnars längd, samt en flera alnar lång, och fingers- tjock stjelk. Men det är i synnerhet i den Stilla oceanens nordliga del — vid nord- amerikas vestkust — som rikedomen på Laminarieernes former och deras storvexthet blir mest påfallande. Dess Alarier, Arthrothamnus, Thalassiophyllum, Agarum och Nereocystis-arter bilda tillhopa en så storartad hafsvegetation, att man har svårt att af de småvexta representanter af samma grupp, som i andra haf förekomma, derom ”) Jag har ansett mig så mycket snarare böra fästa uppmärksamhet vid detta förhållande, som deraf torde förklaras hvarför rätt många misstag blifvit begångna vid bestämmandet af dessa arctiska arter. Man har sällan i samlingarne fått se annat än antingen bitar, som icke gifva föreställning om vexten i sin helhet, eller unga exemplar, hvilka, hvad Laminarieerne vidkommer, äro så litet characteristika att det torde vara ännu i dag rätt svårt att skilja äfven de mest olika arters yngre former från hvarandra. I bästa fall har man utvalt de möjligast minsta exemplar af äldre, hvilka icke heller äro serdeles egnade att derom ge någon klar föreställning. HARWEY, som anade att flera arter kunde förekomma än de som gingo under de van- liga benämningarne säger i Ner. Bor. Am. p. 34: The limits of species among these gigantic alge can rarely be determined from Herbarium specimens alone, and should be fixed by persons familiar with the plants in their places of growth and who have watched the development of the frond through all its stages.” — Att vid. de Svenska arctiska expeditionerne talrika exemplar och af alla åldrar blifvit medtagna, äfvensom att dessa nedlagda i salt kunnat som friska undersökas, har sålunda medfört fördelar som för det nogare bestämmandet af dessa storvexta arter, icke nog kunna uppskattas. Fr rd EEE ERE BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER. ) göra sig en föreställning. Nereocystis Liitkeana har en 270 fot lång stjelk, upptill utsväld till en blåsa, som bär en tofs af ända till 27 fot långa blad. I de antarctiska hafven torde i någon mån analoga förhållanden förefinnas: Durvillea och Lessonierne vid Cap Horn, Eklonia vid Afrikas sydkust, Macrocystis-arterne o. s. v. äro väl kända exempel på de storvexta algformer som här förekomma >.) Man torde måhända mindre undra öfver att en rik och storvext algvegetation förekommer vid kusterne af Spetsbergen, enär en betydlig gren af Golfströmmens vatten antages följa Spetsbergens kuster och i betydlig mån der höja hafvets temperatur och salthalt f£.) Men vid Grönland torde förhållandet vara annorlunda. Kalla strömmar uppgifvas följa så väl Grönlands vestkust uppåt som den motsatta Amerikanska kusten nedåt. Under en god del af året synes hafvet vara tillfruset längs kusterne, och äfven under sommarmånaderne synes drifis städse förekomma i det öppna hafvet XX.) Om under sådant förhållande ändock en storartad algvegetation der förekommer, så synes man deraf vara berättigad till den slutsats att ett iskallt eller nära iskallt haf ingalunda motverkar en storartad utveckling af Alger, der de nödiga villkoren derför annars förefinnas. I bjert motsats till hvad som förekommer vid Spetsbergen och Grönland uppger dock RUPRECHT att hela Beerings-hafvets kuststräcka, norr om Aleuterne, är nära utan all tång-vegetation — en uppgift som är förvånande äfven derföre att både vid de Aleutiska öarne och framför allt vid de söder derom belägna Amerikas kuster Alg- vegetationen är rik och serdeles storartadt utvecklad. RUPRECHT anför såsom stöd för detta factum uppgifter och samlingar af flera resande, hvilka fäst speciel uppmärksamhet vid Algerne (Mertens, Chamisso o. s. v.) Vidare uppgifver RUPRECHT att från hela Siberiska Ishafvet, öster ut från Kariska sjön ända till Beeringssundet, skulle icke en enda tångart vara känd. Några resandes uppgifter om Tång, som de funnit uppkastad på stranden, synes för honom icke vara bevisande emot den antagna fattigdomen i detta haf, enär han antager att denna tång kunnat vara ditförd från andra haf. Han tillägger: Det är lätt möjligt att så väl temperatur som salthalt vid den siberiska Ishafskusten icke erbjuder det erforderliga minimum för lifvets uppehållande åt de ”) Man kunde vara frestad att tro att denna hafsvegetations storvexthet och rikedom vid de kallare hafvens stränder å ena sidan, likasom rikedomen i öppna hafvet på Diatomaceer (jfr. Hooker Crypt. antarct. p. 197) vore i någon mån orsak till den rikedom på animaliskt lif, som jemväl förekommer i samma trakter, och som i sin ordning torde vara anledning till de expeditioner för bedrifvande af fiske och hvalfångst, som årligen sysselsätter tusental af fartyg. Man har anmärkt, säger RUPRECHT, att den nordliga gränsen för de stora vextätande sjödjuren finnes der, hvarest stränderne blifva fattiga på Alger. Det synes vara en physisk lag, säger MaAury (Phys. Geogr. of the Sea p. 396), att fisk från kallare vatten är mera ätlig än från varmare; båda kusterne af norra Amerika, ostkusten af China, likasom Europas och Södra Amerikas vestkust sköljas af kalla vatten, och deraf torde man kunna sluta att deras marknader erbjuda de yppersta fisk-slag. New-Foundlands och nya Englands fiskerier, om hvilka nationerne stridt i århundraden, äro belägna inom det kalla vattnet från Davis sund. Japans och det Ostra Chinas, som nästan torde vara jemngoda med de förra, finnas jemväl inom området af kallare vatten. ”) Enligt Mounns kartor (Temperat. de la mer entre UlIslande VEcosse et la Norvege), som dock icke nå Spetsbergen, torde man kunna antaga att vid Spetsbergens sydvestra kuster hafvets medeltemperatur under sommarmånaderne närmar sig 7” Celsius, och under vintermånaderne 3”. ") A fartyg i Cumberland Sound observerades från början af Augusti till den 9 Sept. luftens medeltemperatur vara 35,5 och Hafvets 32,7 Fahr. (Dickie Linn. Soc. Iourn. Vol. IX p. 236.) Jfr. äfven en uppgift af BrRown (Trans. Bot. Soc. Edinburgh. Vol. IX p. 249.) 2 b J. G. AGARDH. flesta af Lapplands eller det Ochotska hafvets tångarter, ja måhända framkallar cn fullständig brist på hafsvexter, likasom vid de antarctiska kusterne, der man dock fann mångfaldiga former af animaliskt lif. En sådan brist på all vegetation i hafvet skulle vara den största egendomligheten i det Ryska rikets flora. (Alg. Ochot. p. IL). Fattigdomen på Alger i Beeringshafvet finge således sin förklaring om man antog detsamma utgöra en stor hafsvik till detta Siberiska Ishaf, som till följe af temperatur och salthalt sjelft vore blottadt på all vegetation. Skulle det verkligen vara så, att vester ut från Kariska sjön, skulle det arctiska hafvets klippor, hvarhelst de blifvit undersökta — vid Norriges, Spetsbergens, Grön- lands, Amerikas kuster — erbjuda en genom individernes antal och storvexthet utmärkt hafsvegetation, under det att öster ut från Kariska sjön, hafvet skulle vara till ytter- lighet fattigt eller nära utan alla större Alger, så kunde man måhända i detta för- hållande söka ett nytt bevis för åsigten att Östersjön vore en af det östra Ishafvets fordna vikar, som sednare derifrån blifvit afstängd. Den character af utomordentlig fattigdom på Alger, som enligt Rurrecnt skulle tilhöra det Siberiska Ishafvet, den återfinna vi nemligen i Östersjön. Man kan vandra långa sträckor vid dess klippiga kuster, brutna likasom vesterbafvets i bugter och skär, hvilka man skulle tycka ser- deles egnade att hysa en rik Algflora, utan att påträffa en enda af dessa hafsvattens former, som inkläda hvarje sten och klippa i den vestra skärgården, från öfversta hafs-randen så långt ögat kan följa nedåt. Den öfre Östersjöns och Bottenvikens fattigdom på arter kunde altså antagas bero af det hafsområde, hvarmed den fordna hafsviken varit förenad. De representanter åter af hafsalger, som oftast i förkrympta former förekomma, hnfvudsakligen i den södra och mera vestliga Östersjön, kunde deremot sednare hafva ditkommit, sedan Östersjön förenat sig med vesterhafvet — de kunde vara några af dessa accomodations-former, som undan kampen för tillvaron på klipporne i Kattegat inflyttat på neutralt område, och hvilka nu, under nya förhållanden göra försöket att antaga nya former. Under en sådan förutsättning vore visserligen Östersjöns Alger förtjente att göras till föremål för studier af stort intresse "). ') För dem som hylla äsigten om en inom vextverlden ständigt pågående kamp för tillvaron torde Algför- hållanderne 1 Östersjön vara förtjente af en särskild uppmärksamhet. Det synes nemligen som låge det mycket nära till hands att fråga: om i Kattegat och Nordsjön hvarje sten och klippa är beklädd af Fucus och Laminaria-arter, och dessa här antagas strida om större områden och söka utbreda sig den ena formen med utträngande af den andra, hvarföre taga icke de svagare, de af naturen missgynnade formerne sin reträtt till Östersjön, der nakna klippor i tusental synas erbjuda sådana lokaler, som Algerne eftersöka. Svärligen torde en sådan fråga kunna tillbakavisas dermed, att den ringa salthalten i Ostersjön hindrar Algernes fortkomst der; ty det är ju en annan den Darvinska lärans hufvudsats, att formerne 1 naturen hafva en förmåga att accomodera sig efter de omgifvande naturförhållandena. Med anledning af en Björn, som Hearne sett simmande på ett Nord-Amerikas vatten, med vidöppet gap, fångande såsom en hval insecter i vattnet, säger DARWIN sjelf: äfven i ett så extremt exempel som detta, om tillgången till insecter vore constant och bättre utrustade medtäflare icke redan förut funnos 1 landet, ser jag icke någon svårighet att en race af björnar genom naturligt urval uppstod, hvilken allt mer i struetur och utseende lämpades för ett lif i vattnet, med allt vidare och vidare gap tills ett djur förefanns lika monströst som en hval. (Darw. Orig. of Sp. p. 184.) Det var ju här icke blott det yttre utseendet som skulle förändras; den inre structuren skulle ju lämpas för det nya lefnadssättet. Det är således icke lärans mening, att det endast är det yttre formen som fullkomnas, icke blott de yttre medlen för att bestå i den pägående kam- pen, icke blott förmågan att tillkämpa sig hvad som för hvarje form behöfves; det gripnas assimilering, sjelfva den inre lifsprocessens alla medel måste ju derjemte förändras om den yttre formens fulländning skall lända till någon fördel. Om således Fucus-arter och Laminarier i Nordsjön och Kattegat behöfva FNSERESAR EST SEK YSITENEORA Re Lt RA RER debet OM DE BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIBER OCH FUCACEER. I Men sjelfva det af RUPRECHT åberopade fattigdomsbeviset för det Siberiska Ishafvet och dess i söder gående hafsbugt, Beeringshafvet, torde icke vara så pålitligt som det af honom antagits. Det torde väl kunna ifrågasättas om den brist, man funnit, icke varit beroende af alltför ofullständiga undersökningar, och måhända deraf att de besökta lokalerne varit mindre tjenliga för de egentliga hafsalgernes framkomst. Stora sträckor af Siberiens kuster torde bestå af uppslammadt land, som i allmänhet är ytterst fattigt på Alger. Om Tång varit uppkastad på Siberiens strand — och den der funnits i den mängd, att den fäst uppmärksamhet hos sådana resande, som 1 öfrigt icke hade något öga för Alger — månne det är antagligt att den skulle vara ditförd från andra, mera aflägse haf? Ibland OC. AGARDHS äldre samlingar finnas exemplar af flera Alger (Ptilota asplenioides, en Laminaria, nära beslägtad med L. longipes), hvilka enligt vidfogade etiketter skola vara tagna vid Lenas mynning. Dessa exemplar bära icke spår af långvarigt kringdrifvande på hafvet; det ena — af Laminarian är i väl utbildad frukt; hade detta länge drifvit kring, skulle antagligen fructificationsdelarne varit i något upplösningstillstånd. Der Ptilota- och Laminaria-arter förekomma väl utbildade, der kunna visserligen äfven andra hafsalger väntas förekomma. Genomgår man den speciella delen af RuPrEcHts arbete, så förekomma äfven der antydningar om en eller annan alg som blifvit tagen i det norr om Beerings-hafvet belägna Beerings-sundet. Man skulle dessutom väl kunna hafva skäl att fråga, hvarföre skulle dessa om- nämnda haf icke innehålla det minimum af värme och salter, som för Algernes utveck- ling erfordrades. Den Juli månads isotherm-linea, som på Doves karta passerar Disco-ön — vid hvars kuster eller i närheten deraf de flesta Grönlands algerne af Dr BERGGREN blifvit tagne — densamma går öfver nya Siberiens öar, flera grader norr om Lenas mynning, och ofvanom Beerings-sundet; och Disco-öns isotherm-linea för Januari går på Asiatiska fastlandet visserligen vida sydligare, men i närheten af Beerings-sundet utgår den norr om detta, följer detta sedan på längden nedåt, för att åter sydligare öfver Norton Sound ingå på Amerikas fastland. Det sydligare Beerings-hafvets isotherm- linea för Januari återfinnes vid Sukkertoppen på Grönlands vestkust, der en annan del af de Berggrenska Algerne äro tagne. Det kan således icke gerna antagas att tempe- raturförhållandena skulle lägga något hinder för en lika kraftig utveckling af Algvege- tationen i Beeringsshafvet som vid Grönland. Hvad salthalten vidkommer, så nämner icke RUPRECHT om han stödjer sin förmodan på några bestämda observationer. Rent theoretiska skäl synas knapt berättiga till den slutsats, stt salthalten i Beeringshafvet skulle vara så ringa, att derigenom förhindrades utvecklingen af en rik hafsvegetation. Enligt MaAurRyY går en ström af den mycket salta Indiska oceanens vatten genom Malacca sundet och kring närgränsande öar förbi Philippinerne och Japan för att slutligen utmynna i Beeringshafvet genom det öppna gap som finnes emellan Aleuterne och Kamtschatka. Han jemför denna ström med Golfströmmen. Om Golfströmmen kan föra sitt saltare och varmare vatten högt upp i den atlantiska oceanens arctiska regioner, hvarföre skulle den Indiska hafsströmmen icke föra sitt salta vatten till det haf deri den utmynnar? Icke heller synes man kunna hafvets salter för sin lifsprocess, hvarför uppstå icke i Östersjön arter som behöfva mindre och slutligen inga salter för sitt välbefinnande? 8 Jar G RA GARDE antaga att i det Siberiska Ishafvet salthalten skulle vara mycket ringare än på andra ställen, då öfver- och under-vattens-strömmmar i en öppen ocean väl i det närmaste måste utjemna de annars möjligen locala olikheterne. Jag har med dessa anmärkningar emot det Ruprechtska antagandet endast åsyftat att antyda det vi ännu hafva allt för få factiska observationer, för att af dessa kunna draga någon slutsats om den hafsvegetation som i det Asiatiska Ishafvet förekommer. Af aprioriska skäl torde man knapt vara berättigad att antaga, att den skulle vara mycket afvikande från den character af enformig storhet, som synes utmärkande för vegetationen i andra arctiska haf. Att deremot Östersjön, så väl i afseende på Individernes mängd som deras utveck- ling, står i en bjert motsats till vegetationen i andra nordiska haf, är oförnekligt. Men Östersjön är under mycket egendomliga förhållanden. Det är ett innestängdt haf, deri stora färskvattensfloder utmynna, och ett frysande haf, der istäcket under en god del af året väl i betydlig grad inskränker afdunstningen; Båda dessa omständigheter torde väl föranleda att ÖS är att betrakta nära nog såsom en söt-vattens basin, deri det från hafvet inkomna salta vattnet endast i den Kärt närmare, mera syd- vestliga delen och i det djupare vattnet bibehåller någon märkbar grad af sälta +). De Alger som förekomma i Östersjön kunna icke sägas antyda något högnordiskt eller ostnordiskt ursprung. De synas vara Kattegats arter i förkrympt form. Några få algformer antagas vara egendomliga; men i säd fall, kunna väl icke heller de fram- dragas såsom bevis för att Östersjön en gång varit en bugt af Ishafvet. Jag har ofvanför antydt att fattigdom på former, förenad med stor rikedom på faner vore utmärkande för NS stran i nordliga haf. Man får dock icke af den fattigdom på former, som förekommer vid hvarje särskilt local, och deraf att få arter vid hvardera utgör hufvudmassan af Algvegetationen draga den slutsats, att det är samma dominerande arter som öfverallt återkomma. Man skulle då begå samma fel som en och annan äldre Botanist, hvilken t. ex. i Japanska arter och slägten ofta trodde sig igenkänna den Europeiska Florans välkända former. Man är kanske i begynnelsen alltid benägen att begå ett sådant misstag, och Algologen gör det så mycket lättare som- hos Algerne många arter äro till det yttre hvarandra lika. Hvad de nordiska Laminarieerne och Fucaceerne angår, torde det dock numera kunna visas, ”) Hvilken role salterne hafva att utföra i Algernes lif är väl ännn föga kändt. Men att de derpå hafva ett stort inflytande torde svårligen kunna betviflas. Om man följer en rinnande bäck, der den, närmare sitt ursprung, forsar fram mellan ett granitbergs klippor och stenar, af hvilkas fasta beståndsdelar den antag- ligen ännu icke upplöst någon märkbar qvantitet, eller i alpinska trakter, der vattnet utgöres af smält snö och is, så torde man i allmänhet der finna en större fattigdom på alger, än vid ett vattendrags lägre lopp, der vattnet, efter att hafva passerat och utskurit mera lösliga jordlager, antagligen innehåller mera fasta och mera omvexlande beståndsdelar. Vid utloppet i hafvet, för så vidt localen annars är lämplig, torde den största rikedomen på Alger förekomma. Det synes vara samma förhållande om man jemför en insjö, med ett saltare vatten — på det ena stället relativ fattigdom, på det andra rikedom på individer och former. Man har derföre väl temligen allmänt antagit Östersjöns ringa salthalt vara närmaste orsaken till fåtalet och förkrymptheten af de Algformer som der förekomma. Eget nog synas klipporna i de yttersta skären ofta aldeles blottade på alla alger, under det att sådane localer vid den vestra kusten äro de rikast beklädda; vid de inre vikarne, der hvarjehanda afskräden lemna måhända något surrogat för de vanliga salterne, der finner man stundom Fucus Vesiculosus, Scyt. filum, Chordaria och HEctocarpus former nästan lika storvexta som på liknande localer vid den vestra kusten, och detta ännu så högt upp som i de yttre Stockholms-skären. BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER. 9 att det är analoga — icke samma — arter, som på olika ställen förekomma; och att de till utseendet lika arterne äfven i sitt sätt att förekomma representera hvarandra på de olika localerna — de utgöra representativa arter. Den omständigheten, att man till en början icke sett någon skillnad emellan de lika benämnda arterne från olika localer, är lika litet här något bevis för formernes identitet, som de lika namnen böra antagas bevisa att alla de så betecknade Europeiska arterne verkligen förekomma vid kusterne af Australien, ehuru man anfört just detta factum såsom bevis för för- ändringar, hvarigenom ett tidigare samband skulle hafva blifvit brutet mellan haf, deremellan numera icke gerna några migrationer kunna äga rum. Olika bestämningar bero icke alltid af en Algologernes olika uppfattning af arterne; det kan visas, att så snart en noggrannare undersökning göres, så förekomma så betydliga afvikelser emellan många under lika namn gående former, att något tvifvel icke gerna kan fortfara derom att de utgöra fullt skiljda arter, ja! att de stundom tillhöra till och med olika slägten. Sådane representativa arter förekomma Väl inom många, och kanske inom de flesta slägten; men hos Laminaria och Fucus blir egenskapen af analog form likasom mera i ögon fallande, emedan inom båda slägtena endast ett par hufvudformer före- finnas, som hvardera äga flera sådane hvarandra mycket lika arter. Likheten är i sjelfva verket här så stor, att man länge ansett, och många sannolikt äfven hädanefter skola anse deras former som modificationer af samma art. Svårigheten att characterisera Laminarieernes arter är verkligen ganska stor, och detta icke blott derföre att de sins emellan äro hvarandra mycket lika, utan äfven derföre att inom arten vexlar utseendet under olika utvecklings-perioder, och detta oftast på ett analogt sätt. Alla erkänna att de under sin första period äro hvarandra så lika, att det är nästan omöjligt att från hvarandra skilja äfven de mest olika arternes yngre former. De börja således alla med en kort stjelk och en odelad lamina; men under det stjelken förblir kort hos några, förlänges den högst betydligt hos andra; att laminan hos några förblifver odelad, men lacinieras hos andra, lär väl numera ingen betvifla. Men det torde böra noga påaktas att denna lamina — vare sig att den är odelad eller lacinierad — hos de flesta förändras till sin form högst betydligt. Den är sålunda hos alla till en början smal och långsträckt, med en mer eller mindre vigglik bas; men den vigglika basen blifver hjertformig och till och med njurformigt utbredd hos några, under det andra bibehålla den vigglik under hvarje utvecklings- stadium. Det är kändt att åtminstone de flesta arterne periodiskt ömsa blad; vid bladömsningen blir det nya bladet större och bredare än det gamla. Det unga bladet är tunnt, än stötande 1 grönt, än i ljusbrunt; hos olika arter blifva i sednare stadier bladen än tunnare än tjockare och med olika färgnyancer. Fructifikationen förekommer hos olika arter icke blott på olika delar af laminan, utan fläckarne (sori) få olika utsträckning och riktning, ehuru de icke synas antaga fullt bestämda former "). Arternes ") Characterer hemtade från fructificationen hafva hittils varit aldeles förbisedda. Den öfverallt vid Europas kuster förekommande &L. digitata torde af högst få nyare Algologer hafva blifvit observerad i frukt; än mindre känner man den hos de sällsyntare arterne. Jag har lyckats finna sor: hos de flesta arterne och har nedanför redogjort för de olikheter de visa, att döma efter det material, som stått mig till disposition. 19 Ki Vet. Akad. Handl. Bo I0; N:o 8. 2 10 J. G. AGARDH. characterer måste sålunda hemtas från de egendomligheter de visa under hela sin utveckling; och olikheter häruti kunna svårligen uppfattas, utan att arterne, hvar och en med sin formkrets, noga jemföras med hvarandra. Lägger man härtill att vissa charac- terer äro knapt märkbara utan i friskt tillstånd; att de stora dimensionerne hos många arter medfört, att man i samlingarne mest åtnöjt sig med bitar eller ofullständiga exemplar, så må man icke förundra sig öfver att Laminarieernes arter ofta blifvit med hvarandra förvexlade. Redan GREVILLE kände att en Laminaria förekom vid Africas sydkust. På grund af en modification i färg kallade han den L. pallida. Dess yngre former, hos hvilka färgnyancen var mindre tydlig eller bladet ännu icke lacimieradt, hänfördes af flera Algologer dels till L. digitata dels till L. sacharima. Men emellan dessa Nordiska arter och den Capensiska ligger en Ocean, som svårligen någon Laminaria torde kunna passera. Oaktadt, således, de characterer som skilja L. pallida och &L. digitata icke äro just betydligare än de som skilja L. digitata från L. stenophylla, var man dock snart öfverens om att anse ÅL. pallida såsom en skiljd art; och misstaget att hänföra den Capensiska artens yngre former till nordiska arter snart rättadt. Men likasom det var förekomsten vid olika, från hvarandra långt skiljda stränder, som väl hufvud- sakligen vållade att man fäste mera vigt vid den lilla olikheten i färg, så torde närbe- lägenheten af de localer, der de nordiska arterne förekomma, varit en anledning att man a priori varit benägen till deras förening. Lamtnaria longicruris är den art, som i den nu hemförda samlingen förekommer i det största antalet exemplar. Den utgör utan tvifvel både den allmännaste och den mest storartade af Grönlands Laminarieer. Den representerar vid dess kuster Spets- bergens Lam. caperata. Jag har nedanför redogjort för dessa arters olikheter och characterer. Båda hafva hemförts i ett stort antal exemplar; bland dessa har icke förekommit något exemplar af L. caperata från Grönland, likasom jag ännu icke sett något exemplar från Spetsbergen, som med säkerhet kunnat hänföras till L. longicruris. Ifrån Grönland utbreder sig L. longicruris nedåt Amerikas kust åtminstone till 42” Lat. Men jag har ett fullt characteristiskt exemplar deraf, som angifves vara taget vid Bahama öarne. Man har sett bitar af dess stipes uppkastade på Irlands, Skottlands, Jutlands och Bohusläns kuster. £L. caperata är deremot allmän vid Spetsbergen. I GunNeri Flora Norvegica (Tom. II. p. 127 tab. VII. fig. 3) omtalas under namn af Ulva mazima en form, som sannolikt tillhör samma art; L. caperata torde sålunda före- komma vid Noriges nordligare kuster. Jag har antagit att Spetsbergens art är den- sammma som DELAPYLAIE beskrifvit från New Foundland. Jag har sett bitar (jemte en contour-teckning) af en på Englands kust uppkastad form, som sannolikt varit L. caperata. Den Grönländska samlingen innehåller äfven ett stort antal exemplar af en Lami- naria, som antagligen hos Dickie (Alge from Cumberland Sound in Linn. Soc. Journ. Vol. IX p. 237) och CrRroatrr (in Browns Fl. Discoan. Trans. Bot. Soc. Edinb. p. 459) blifvit benämnd L. saccharina. Jag har trott att denna Grönländska form är samma art, som jag i ett föregående arbete kallat L. cuneifolia. Någon verklig L. saccharina, sådan den förekommer hos oss, har jag icke sett från Grönland. De characterer, EN i h E : BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER. 11 hvarigenom dessa arter skiljas, har jag nedanför sökt redogöra för. De exemplar, som jag först beskref under namn af L. cuneifolia, härstamma från nordvestra Amerika; tillhör, som jag tror, den Grönländska formen samma art, så lemnar L. cuneifolia ett nytt exempel på att samma art förekommer vid Grönland och i Stilla oceanens nordliga del. En under namn af L. saccharina var Lessomcefolia af RUPRECHT beskrifven form från Ochotska hafvet torde vara en något smalare form af samma art. Jag har vidare sett exemplar från New Foundland och Skottland, säm möjligen tillhöra samma art. Af L. solidungula finnas ett par exemplar, tagna vid Rittenbenk och Jacobshavn. Denna art synes således hafva en stor utbredning i det arctiska hafvet, förekommande utom vid Spetsbergen och Grönland jemväl i nordliga delen af Stilla oceanen, för så vidt man får antaga att några af RUPRECHT omtalade, derifrån härstammande exemplar med diskformig rot tillhöra samma art. Tagen vid Sukkertoppen, förekommer i samlingen en ny art Laminaria med laci- nierad bladskifva, som jag kallat £L. atro-fulva. Den synes mig äga ett stort intresse derföre att den genom sin mörka färg är så afvikande från andra arter, att det icke gerna kan sättas i fråga att den skulle förvexlas med någon annan art. Då den sålunda föreligger omisstaglig i alla åldrar, lemnar den ett bevis för hvad jag ofvan anfört om den förändring som en och samma art genomgår under olika lefnadsstadier. Med undantag af ett enstaka exemplar af L. nigripes har jag icke från Grönland sett någon annan Laminaria med lacinierad lamina än den nu hemförda L. atro-fulva. Hvarken DicKiE eller COROALL omtala någon sådan i de af dem lemnade förteckningarne. I en not till Flora Discoana omtalas att i cen annan samling L. digitata förekommit. Af en sådan uppgift torde dock icke kunna slutas hvilken Laminaria med lacinierad lamina som, här förefunnits. Att L. digitata, allmän vid Europas och Spetsbergens kuster, icke skulle förekomma vid Grönland, vore så mycket mera egendomligt, som den tyckes vara allmän vid New Foundland och uppgifves af HaArveyr förekomma vid Amerikas kust ända till Cap Cod i söder. Af PosrteELs och RUPRECHT angifves den från Stilla oceanens nordliga del; men det är antagligt att de der förekommande formerne tillhöra andra arter. £L. Bongardiana, med hvilken L. atro-fulva måhända 1 utseende närmast öfverensstämmer, säges äga en canaliculerad stipes, hvarigenom den lätt skiljes från den Grönländska arten, för hvars characterer i öfrigt nedan närmare redogöres. Af Laminaria dermatodea förekommer ett enda exemplar i den Berggrenska sam- lingen. Den omtalas hvarken af DicKiE eller CROALL, och jag har icke sett något af VAHL taget exemplar deraf. Måhända är den vid Grönland mera sällsynt. Denna art är dessutom funnen vid New Foundland, vid Spetsbergen och Norrige"). De exemplar från Stilla oceanen, som gå under samma namn, tillhöra deremot en helt annan art. Laminaria fascia, som äfven förut varit angifven såsom Grönländsk art, förekommer också i den Berggrenska samlingen. Denna art är deremot icke anmärkt vid Spetsbergen. ”) Fuc. bifurceatus Gunn. Act. Nidros. IV. tab. VI fig. 2., som förut blifvit hänförd till L. bulbosa, och sednare af ÅARESCHOUG ansets representera någon form af L. digitata, torde snarare böra hänföras till L. dermatodea, så vida det icke skulle vara en half-utvecklad Himanthalia, som här blifvit framstäld. Den radix scutata, som Figuren angifver, synes mig afvisa hvarje tanke på L. digitata. 1 da (ES NCSANNRIDIEL Till Scytos. filum har jag hänfört de Grönländska exemplar af denna form, som förefunnits. Då de varit mindre väl preserverade än de flesta öfriga, kan jag icke vara säker om att de icke möjligen tillhört Sc. tomentosum Lb. Den Grönländska hafsvegetationens vackraste och mest utmärkande form är utan tvifvel dess Agarum — ett slägte som annars tillhör Stilla oceanens nordliga delar. Den Grönländska arten förekommer nedåt Nordamerikas ostkust och vid New Found- land, men icke ens ett fragment deraf har hittills blifvit funnet vid Spetsbergens eller Europas kuster. Den synes deremot vara allmän vid Grönland, då mer eller mindre fullständiga exemplar förefinnas från alla de olika localer, der Alger af Dr BERGGREN insamlades. DELAPYLAIE antog 2:ne arter förekommande vid New Foundland. Äfven de Grönländska exemplaren visa några olikheter, 1 costans bredd och de bladytan genombrytande hålens storlek och täthet. Jag vågar dock icke antaga att dessa olik- heter antyda olika arter. Olika utvecklingsstadier visa här, såsom hos de andra Laminarieerne, vissa olikheter, och jag har icke kunnat se annat än en ålders-skillnad emellan former med smal (1—2 linier bred) och en mycket bred (öfver en half tum bred) costa. Jag har i den nedanför lemnade beskrifningen närmare redogjort för olikheter, som under olika åldrar förefinnas. Ibland de Laminarieer, som förekomma i samlingen, har knapt någon för mig synts vara af större intresse än en form af Alaria, tagen vid Sukkertoppen i ett större antal exemplar, och i exemplar af alla åldrar. Man har nemligen knapt inom något slägte af Laminarieerne haft svårare att afgöra huruledes de förekommande formerne borde betraktas, om de utgjorde utvecklingsstadier af en eller några få arter, eller tillhörde flera, mera locala species. Då nu den Grönländska arten föreligger i en fullständigare serie, och man således har tillfälle att jemföra dess formkrets med den vanligare före- kommande artens, så synes det mig som man fått en säkrare utgångspunkt för bestämman- det af äfven de andra former, som man känner inom detta slägte. Jag har således i sam- manhang med beskrifningen af den Grönländska arten ansett mig böra återkomma äfven till de andra, annorstädes ifrån kända formerne af detta slägte, och har jag efter det material, som stått mig till buds, försökt characterisera de arter, som nu torde kunna antagas. Näst Laminarieerne utgöra Fucaceerne den mest betydande delen af den Berggrenska samlingen. Det är hufvudsakligen samma, som det synes, mera arctiska former, hvilka blifvit hemförda från Spetsbergen, dock med några afvikelser. Af de vid Europas nordliga kuster allmänna former (Fucodium canaliculatum, Fucus serratus, Halidrys siliquosa), hvilka ännu icke blifvit funna vid New Foundland och Amerikas kust — förekommer icke heller något exemplar i den Grönländska sam- lingen. Af dessa är endast F. serratus funnen vid Spetsbergen, och äfven den i en från den Europeiska rätt afvikande form. Med Fucus serratus jemför DELAPYLAIE New Foundlands F. edentatus. - Fucodium canaliculatum jemföres af Harvey med Kaliforniens F. fastigiatum. De analoga arterne antagas af båda representera hvarandra på de olika localerne. Fucodium nodosum förefinnes i den Grönländska samlingen i några få exemplar, men tagna på olika ställen. Under det den vid Europas, ända upp till Norriges nordligaste kuster öfverallt allmänna HFuc. vesiculosus saknas eller åtminstone synes vara serdeles sällsynt vid fer BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACBER. 13 Spetsbergen, torde den vara en af Grönlands allmännaste arter. Den förekommer der, såsom hos oss, både med och utan vesicule af väl känd form; bristen på vesiculae hos andra arctiska arter kan således icke antagas vara beroende deraf att de vexa i ett frysande eller iskallt haf, der de på djupare vatten kunde anses bättre skyddade, än om de, utvecklande vesicule, medelst dessa höllos uppflytande till vattenytan. Jemte F. vesiculosus förefanns i samlingen Fuc. evanescens (J. Ag.), F. miclonensis och F. filiformis, alla i en stor rikedom på exemplar. Nu liggande tillhopa och behand- lade på samma sätt, syntes F. vesiculosus redan genom sin styfvare consistens skilja sig från de andra; den förekom likasom på ytan lättare torkande, under det de andra afsöndrade mera slem. Så lätt det är att skilja de extrema formerne af F. evanescens, F. miclonensis och F. filiformis, så visar dock det nu från Grönland hemförda rika materialet, att äfven mellanformer förekomma, och att det stundom är mycket svårt afgöra hvarest gränsen finnes emellan dessa former. Den genom sitt utseende, — när extrema former föreligga — från F. evanescens så afvikande F. filiformis, är utan tvifvel vida närmare beslägtad med F. evanescens än med F. distichus, med hvilken den länge varit förvexlad, elier ansedd identisk. Bland de nu hemförde Grönländske formerne finnes en, hvartill jag förut icke sett något fullt motsvarande. Vid första ögonkastet torde den synas närmast öfverens- stämma med F. filiformis. Den är dock genom lika bestämda characterer skiljd från denna som från de öfriga, förut antagna arterne. I dess minsta former kommer den F. balticus ganska nära, utbildande sig till klotrunda bollar, som lossnande från de springor, deri de uppstå, sannolikt med lätthet utföras till djupare vatten. Jag har kallat denna form Fucus divergens. Att Fucus-arterne, mera än inom de flesta andra slägten, synas bygda efter en enda typ — bidrager naturligtvis till den allmänna åsigten att slägtet har få, och mycket varierande arter. Jag har i den nedanför förekommande redogörelsen för de Grönlädska formerne sökt visa, att utom olikheterne i form, jemväl afvikelser i utveck- lingssätt förefinnas, som vid characteristiken torde förtjena att fasthållas. Jag har uti en föregående uppsats antydt att de af andra Algologer antagna olikheter i antheri- diernes och sporernes förekomst inom samma eller skiljda receptacula möjligen kunde förklaras sålunda att ett receptaculum på olika tider företedde en olikhet i detta afse- ende. Skulle det visa sig att en sådan förklaring vore oriktig, så hade man utan tvifvel i dessa förhållanden olikheter, som mera än andra förtjenade att upptagas i characteristiken af arterne. 14 Je HG SGLARID He DE LAMINARIEIS & FUCACEIS GROENLANDLE OBSERVATIONES. I. Laminaria cuneifolia J. Ag. de Laminarieis in Act. Lund. IV. p. 10. Que nomine L. cuneifolig descripsi specimina, e littore pacifico Americe superioris mihi advenerunt; ad eandem speciem pertinere videntur specimina, magna copia et omni eetatis stadio e Groenlandia reportata. Ni fallor hec quoque est species, que nomine L. saccharine a Dickie (Collect. of Alge from Cumberland Sound in Linn. Soc. Journ. Vol. IX p. 237) & Al. Croarr (in RB. Browns Fl. Discoana, Fl. Bot. Soc. Edinb. p. 459) enumeratur; veram enim L. saccharinam e Groenlandia nondum vidi. Ut L. longicruris stipite praelongo, ita L. cuneifolia stipite brevi insignis; inter plurima hujus specimina nullum cujus stipes ultra tripollicaris fuit, etiamsi pennam cygneam crassitie superaret; in longe plurimis stipitem 1—2 pollicarem vidi. Stipes in suprema parte leviter compressus in laminam abit, basi eximie cuneatam. Individua basi 2eque cuneata insignia juvenilis L. saccharina forsan offerat; que vero hujus sunt provectiora etate basi fiunt latiora, donec demum lamina basi omnino cordata instructa sunt; spe- cimina L. cuneifolix plurima vidi adultiora et fructifera, que basem cuneatam stricte conservant. Color L. saccharin&e, ubicumque recens observatur & adulta, est obscure brunneus; L. cuneifolie lamina fere e luteo virescens, soro brunneo. LL. cuneifolia, si juventute folio magis lanceolato — oblongo nunc quoque predita sit, adulta habet formam totius lamina magis cuneatam & in parte dimidia superiore latiorem, suprema parte iterum angustata. In L. sacharina lamina ambitu magis oblonga, media parte latiore. Specimina nonulla L. cuneifolie vidi, que sesquipedem usque lata fuerunt; plurima vix pedem latitudine superant, longitudine totius plante 13—2 ulnas equante. Margo lamine in L. cuneifolia tenuis et eximie undulatus, infima cuneata basi excepta, que planiuscula & crassitie firmior; nec in ullo specimine rugas istas admodum promi- nulas vidi, que sepius in L. saccharina obveniunt; si lamina in L. cuneifolia bulloso inequalis obveniat, hoc aliter & multo minus conspicuum. <:Consistentia & colore lamine potius conveniunt L. caperata (L. mazima) & L. cuneifolia. BSorus, ut in omnibus specibus, que L. saccharin&e analoge censeantur, demum vitte longitudinalis ad instar mediam laminam occupat; sed in L. cuneifolia precipue in inferiore dimidia parte lamin&e situs, licet in superiorem dimidiam partem quoque adscendat; dum in aliis speciebus precipue superiorem dimidiam partem lamine occupare mihi adparuit. Qua positione quoque sequitur ut in folio vetusto, lamina nova sublevato, sorus adhuc in GL. cuneifolia conspicuus adsit, dum in ceteris speciebus, tempore innovationis folii, sepius, ut putarem, dissolutus sit. In L. cuneifolia, ut in L. maxima, sorus cerassus brunneus supra laminam tenuem virentem expansus, multo evidentior est quam in alus speciebus. Si, ut putarem, specimina oceami pacifici et Groenlandica ad eandem speciem pertineant, L. cuneifolia novum prebeat exemplum Algarum, que in utrogue mari ' Z ; BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER 15 2eque obveniant. Qua nomine L. saccharine var. Lessomicefoliaa Ruprechtio e mari Ochotensi distributa fuit, licet minor, ad eandem speciem quoque potissimum referatur. Specimen preterea habeo e Terre Neuve reportatum, forma lamine& & brevitate stipitis conveniens, colore autem obscuro admodum diversum — quod tamen, aliis quoque Terra nova algis comparatis, preparationis quodam modo peculiari pendeat. Specimen demum ex insula Scotie Bute a Grevilleo missum, nomine ”L. phyllitis?” inscriptum, in Hb. Agardhiauo asservatur, quod L. cuneifoliam juniorem forsan sisteret. II. Laminaria longicruris Delapyl. & Auct. Species ad Groenlandiam frequentissima videtur, ut ad oras Spetsbergenses L. caperata. Groenlandicam a Spetsbergensi esse diversam, hodie ne minime quidem dubito. Utriusque plurima specimina mihi observare licuit. Ut. nullum specimen L. caperate e Groenlandia, ita nullum certum specimen L. longiceruris ad Spetsbergen lectum hucusque mihi obvenit. Que sub hoc nomine Spetsbergensia olim distribuerunt, vel male exsiccata, vel fragmenta tantum fuisse putarem, ex quibus unam speciem ab altera distinguere vix licuit. Stipes solidus £L. caperate duas ulnas longitudine, & crassitie digitum minorem demum equat, raro superat. In L. longicruri stipes initio solidus, sensim fit superne tubulosus, atque continue longitudine increscens fit demum prelongus; specimina stipite 6—9 pedali & quod superat, plurima vidi; at specimina multo majora memorat DicKIE, quin immo (stipite cum lamina sumto) usque 80 pedes longa! In L. caperata stipes in superiore parte compressus, exsiccatus sepius collapsus adparet, in L. longicruri pars superior tubulosa, que in majoribus pollicem crassitie equat, fere elastice tumet nec nisi nimium compressa collabitur. In speciminibus majoribus pars hec externa stipitis tubulosi superioris exsiccatione fit ita tenuis ut membranam diceres circa vacuum in- ternum extensam. Vacuum internum nullis septis interruptum. Supra hanc tubulosam partem stipes fere in acumen contrahitur anteaquam in laminam transeat. &L. longicruris senilis pariter ac juvenilis, habet laminam ambitu lanceolatam. Eandem formam su L. caperate tribuit Delapylaie; frondem in sua angustiorem, crassiorem, longiorem et magis rigidam dixit quam in L. longieruri — que omnia in speciem Spetsbergensem male sane cadunt. Hujus laminam nunc lanceolatam et angustam, nunc oblongam, nunce ovalem et latissimam vidi, atque in longe plurimis tenuiorem et viridiorem quam in L. longicruri. Stipes vero & in iis, quorum lamina lanceolata, & in latioribus ovalibus demum elongatus (4-pedalis) nota distinctionis speciei precipuam credidi. Spetsbergensis revera melius quoad formam & amplitudinem laminge cum Ulva maxima (Gunn. Fl. Norv. II. p. 127 tab. III. fig. 3), convenire videtur, & icon data pro tem- pore haud mala censeatur; depicta vero juvenilis dicitur; adultam, quam tamen pre- sentem non habuit, latiorem esse quam longam descripsit, quod in Spetsbergensi planta tamen non vidi. Gunneri nomine specifico anteriore, speciem Spetsbergensem forsan nomine L. maxime designare decet. In specie Spetsbergensi juvenili est lamina quoque lanceolata, sed pro quaque innovatione facta folii fit latior, magis oblonga et demum ovalis latissima, ulnam et quod superat lata, longitudine tamen duas ulnas vix superante. FEjusmodi latitudinem lamine L. longicruris quoque assequatur, sed hoc tantum in prelongis, quarum lamina, forma lanceolata conservata, longitudine pariter ac latitudine admodum increvit. In utraque 16 JE G:s AG ARI margo amplissimus, undulato-crispus, tenuior quam discus medius, nunc immo tenu- issimus precipue in Spetsbergensi. In utraque specie sorus continuus, vitte longitudi- nalis ad instar a summo fere apice deorsum infra medium, nunc usque basem attingens, decurrit. In LE. longieruri semper sorum linearem vidi; in Spetsbergensi vero, si in lamina latissima obvenit, sorus quoque admodum dilatatus quasi centrifuge in disco expansus. L. longiceruris a Groenlandia secus littus Americe usque ad grad. latitud. 42” saltem descendit; sed etiam specimen habeo, quod ad insulas Bahama lectum dicitur. Stipitisque inflati fragmenta in littora Irlandize, Scotixe, Jutlandie & Bahusie rejecta obveniunt. II. Laminaria atro-fulva (J. Ag. Manuscr.) Minor, stipite brevi atrato, inferne teretiusculo, superne complanato, lamina juniore ovali-oblonga, senili demum renifor- miter dilatata, parte inferiore integriuscula imerassata & nigricante, superiore digitato- fissa obscure fulva, soro subcontiguo maculam latam, initio subadscendentem, demum totam inferiorem partem reniformiter dilatatam occupante. Groenlandie ad Sukkertoppen legit D:r BERGGREN. Specimina numerosa adsunt & in omni statu. Iuvenilia sunt oblonga, 3—4 polli- caria vidi vix pollicem superantia latitudine, adulta sensim latiora, basi cordata insignia et demum senilia fere reniformia, sesquipedalia circiter, aut vix ulnam superantia longitudine, substantia crassiuscula, et colore plus minus intense nigricante omnia congru- entia. Stipes brevis, sepius 1-—2 pollices longus, nunc usque 6—08 pollicaris & pennam cyg- neam demum crassus, colore nigricante insignis, inferne teres, radiculas teretiusculas sub- verticillatas vulgaris forma emittens, superne complanatus in laminam abiens. Lamina vide- tur diutius integriuscula, nunc tota fere integra, demum in lacinias pauciores fissa, parte inferiore demum fructifera ut plurimum integra; inferne color lamine obscurior, in atrum stipitis quasi sensim abiens; superne obscurius fulvus etiam in juvenili. Sorus vix interrup- tus, initio fere adscendens, demum, prout lacinix exteriores sub evolutione deflecetuntur & frons reniformiter expansa evadit, totam basalem partem occupans, sinuoso-adscendens, in utraque pagina evolutus. Ductus muciferi in lamina adsunt minuti. In cellulis strati centralis gleb&e rotundate substantix, jodio vix colorate, adsunt. - Species hec minor, inter digitatas facilius distincta, ad L. Bongardianam forsan nonnullis accedit. Huic autem, aliis pretermissis, stipes canaliculatus dicitur. Reliquz species, quas mihi comparare licuit, facilius dignoscantur. In diagnosi specierum Laminarie, que fronde digitata insignes sunt, characteres a forma et situ sori desumtos hucusque nimium neglexerunt Algologi. Nec mihi quidem liquet, an in frequentissima L. digitata soros immo observaverint algologi recentiores f). Que hucusque specierum diversarum specimina fructifera vidi mihi ”) Greville (Alg. Brit. p. 25) fructiferam L. digitatam non vidit; observationem olim factam Borreri memorat, ex qua nihil nec de situ, nec de expausione sori elucet. Analysis fructus, a HARVEYO in Phyc. Britann. data, evidenter monstrat eum normalem fructum Laminarige digitate non vidisse: si fida esset analysis a HaArvero data sporas in strato corticali nidulantes, quaternatim conjunctas, in Laminarieis evolvi sequeretur. Sorus insuper in superiore parte lamina in L. digitata provenit; itaque in specimine depicto, quod fuit in stadio renovationis laminge, quum tantum infima pars adsit,sorum inveniri non potuisse, jure quodam sumere mihi - videor. Montagne (Canar. p. 143) primus, si quid video, statuit maculas soriformes ad apicem segmertorum collocatas esse. KurtzinG observationem & verba Montagnei citata refert. Thuret praeter ea que jam observarunt Borrer & Montagne, fere nihil habet de fructu L. digitatae: maculas irregulares apicem EN BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER. 17 mihi demonstrare videntur soros et situ et forma diversos in diversis speciebus obvenire. Conformatio sorl in £L. digitata facillime intelligatur, si specimen fructiferum lamina integriuscula aut tantum parce laciniata observatur. In ejusmodi specimine majori sorus, zon&e transversalis, 3—5 pollices latex, ad instar, ab uno margine ad alterum fere non interruptus expanditur, utrumque tamen marginem fugiens, & ni fallor semper in superiore parte lamina evolutus. Ambitu inzequalis, sursum et deorsum in peninsulas insulasque subdistinctas abit zona fructifera, nunc sinubus sterilibus longius introductis. Lamina dein magis in lacinias divisa, partes sori diversas lacinias occu- pant, maculas angulatas, nec ipsos margines laciniarum interiorum fugientes, ita formantes. Lamina demum magis flabelliformi, sorus in zonam magis semicircularem quoque expanditur. Quum preterea lacinie in L. digitata sepius sunt latiores, sequitur maculas fructiferas uniuscujusque lacinie gquoque majores esse. In L. Stenophylla frons in lacinias angustiores sepius fissa, soros quogque minores habet. In superiore laciniarum parte provenientes, nec tamen ita in zonam transver- salem confluentes mihi adparuerunt. Inchoantur, ut mihi visum est, in disco lacinie jam formate; sunt rotundati, circiter pollicares diametro, raro ni fallor margines lacinie attingentes, nisi sorum jam inchoatum lacinia postea fissa in partes separaverit. Absoluta fructificatione, laciniarum partes fructiferas solutas fieri, partemque superiorem frondis ita sensim sensimque deletam fore, increscente continuo parte inferiore, forsan eredere liceret. Quo modo explicaretur quod de hac specie dixerunt Algologi Scotize, fron- dem nimirum non ut in aliis speciebus annuam esse, nec quotannis novo folio substitnui. L. pallida habet soros situ et evolutionis modo potissimum cum L. stenophylla congruentes. Maculx autem sunt longiores, nunc admodum elongate, in disco lacini- arum site, apicibus rotundatis, marginibus lacimiarum sterilibus cincte. IL. mygripes, quam non sine multa hesitatione a L. stenophylla distinetam proposui, aliam omnino habet conformationem sori, si hoc ex unico specimine fructifero judicare audeam. Sori nimirum in inferiore parte dimidia lamine inchoari videntur, formantes maculas majores paucas latiusculas, secus plicas longitudinales, in quas discus lamine adultioris exuberat, margine non pari passu increscente. Soros sensim magnitudine augeri & deorsum potissimum extendi et forsan confluere in inferiore parte conjicerem; specimen enim fructiferum, sub stadio innovationis folii lectum, in sublevata parte aliam zonam fructiferam habet, que ipsam illam regionem occupat, in qua limites vetusti & novi folii evanescunt; hec zona transversalis & vix laciniis interrupta. Eandem fere differentiam sori video in speciminibus diversis, que nomine LÄ. fissilis determinavi. -Specimina Kamtschatica habent soros ambitu magis indefinitos, in media fronde provenientes. In Spetsbergensibus paucis, que ad eandem speciem retuli, sorus zonam transversalem vix interruptam occupat in illa regione lamine, in qua confinia sunt folii vetusti novique. versus segmentorum obvenire dixit. Le Jolis, qui de omnibus aliis L. digitatae fusius locutus est, de fructu nihil aliud fere dixit, quam &L. digitatam (LT. Cloustoni) sub hieme, L. flexicaulem vero sub estate et auctumno fructiferam esse. Ki iVet Akad. Handl B. 10... N:o 8. 3 18 JGA ANG ASRIDIEL Specimina ex oceano pacifico superiore, que mihi nomine L. dermatodec misit RUPRECHT, queque ipse potius cum L. stenophylla congruentia judicavi, sunt sterilia. Sit ut spe- ciem pacificam fructu detecto tutius dignoscere liceret. Quzecumque igitur sint summe congruentixe Specierum Laminarix, que laroina digitatim fissa instructa sunt, tamen in fructificationis forma differentias adesse, jure gquodam -contendere mihi videor. Una autem species alteram in plerisque refert, que- que in suis locis natalibus typum communem representans. Nimium autem hucusque ab Algologis pretermisse, quam ut certius quid de distributione statuere liceret. Lam. digitate mnullum specimen e Groenlandia vidi; nec inter Algas Groenlandie a DicKIE & ÖCROALL enumeratur. In notula F1. Discoan&e tamen dicitur, in alia quadam collectione specimen L. digitate obvenisse. Sit tamen ut specimen memoratum aut ad L. atrofulvam aut ad L. nigripedem, quam quoque e Groenlandia vidi, potius fuisset referendum. L. stenophyllam ad Nidarosiam legi; ad inferiorem Norvegiam lectam fuisse nondum comperi, nec speciem in Bahusia obvenire crederem. Ad littora Scotize & adjacentis Anglie obvenire quoque cognitum est, nulla in australiore observata. Speciem itaque borealem puto, ut L. nigripedem & L. fissilem. IV L. solidungula 7. Ag. in act Holm. Pauca qusedam hujus specimina quoque e Groenlandia reportata. Sunt Spetsbergensibus majora, ceterum eximie congruentia. V Agarum Turneri Post. & RBupr. & Auct. est unica species Generis, quam ad Groenlandiam lectam novi. Hec vero magna speciminum copia & ommni 2etatis stadio reportata fuit. Specimina invicem quidem non parum diversa, ita ut incautus plures species in his facile haberet. Quicumque autem crescendi normam perspexerit, vix non videat differentias a diversa etate et evolutionis stadio pendere. Ut in aliis multis Laminarieis crescendi vis, aut si mavis ipsum punctum vegeta- tionis, in suprema parte stipitis aut infima parte frondis sita videtur. Ex hac regione nove&e pullulant partes, que vel incrementum ejusdem folii, vel origimem novi consti- tuant. Hince fit ut frons, que initio in longitudinem porrecta est fere lanceolata, aut ovato-lanceolata, sensim fit inferne latior & formam nuncupat sensim magis late-ovatam, cordatam, demum anuriculis basalibus plus minus amplis undulato-crispis fere appendi- culatam. Ut nove partes ad basem stipitis evolvantur, adultiores cxtrorsum & sursum coguntur, atque tota lamina, que initio fuit plana, longitudine & ad costam non que ac secus marginem increscens, fit lobis amplis undulata & basalibus auriculis instructa. Desinente hac evolutionis vi, bases auriculato-undulate extenduntur & planantur; novee- que partes ab adultioribus vix forma dignoscantur. Innovatione folii imminente, novum folium ex eadem regione provenit, vetustum vulgari in Laminarieis modo in altum tollens. Novum folium vetusto latius & ommni respectu amplius semper videre ceredidi. Que specimina maxime annosa vidi, his stipitem pedalem & digitum crassum, costam lamine 4—5 pedalem longitudine, latitudine fere pollicarem (3 pollicis in exsiccata), laminam ambitu multo ampliorem, Jatitudine transversa circiter bipedali. Foramina primaria cum excrescente lamina sensim formantur; que in adultioribus A. Turneri obveniunt sunt rotundata & marginibus fere planis cincta. Ut sensim dilatatur lamina, jam formata intervalla latiora novis foraminibus sensim predita obve- niunt. In juniore igitur planta evoluta foramina omnia fere &que magna observare BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN AF GRÖNLANDS LAMINARIEER OCH FUCACEER. 19 licet; in adultiore et parte senili foramina quasi duplicis generis distinguere licet, pri- maria nempe majora, & secundaria que quasi serie ambiente minorum primaria cin- gunt. Quia partes centrales lamine sunt primum adulte, foramina hujus partis sunt plerumque majora; minoribus in ambitu lamine nondum evoluto obvenientibus. In partibus senilibus foramina primi, secundi & que sint sequentis ordinis densiora, & omnia magis adproximata seu angustioribus intervallis distincta; sunt ambitu quoque magis iregularia, nunc sub-angulata & marginibus sub-inequalibus instructa — num- quam tamen ita crenata vidi ac in Ag. Gmelini obveniant. In auriculis undato-cris- patis primariam formationem foraminum facilius sequi licet; hoc loco, folium seu nova partes folii ea exuberante vi generantur ut non tantum plicis undatis crispate evadant sed etiam ipsa lamina alterne hinc bullato-inflata, illine excavata fiat, quasi in pustulas minutas elevatas, alterne in unam aut alteram paginam prominulas, cogeretur. Incre- mento lamin&e continuante, bullose partes apice cedunt & foramen oritur marginibus eximie prominulis. Ut dein extenditur lamina, foramina quoque extenduntur & spatio majori recepto margines plani obveniant. Quibus quidem sequitur characterem forma- tionis foraminum, Ag. pertuso adseriptum, huic speciei haud omnino privum, sed revera omnibus generis speciebus, ut putarem, esse communem. Costam quoque diversa state alium offerre adspectum mihi certum videtur. Est nimirum nunc angustior, et paucas lineas lata, nunc latior, semiunciam latitudine supe- rans, quin immo fere pollicem lata. Quo magis juvenile folium, eo angustior costa; quo majus folium, h. e. quo magis annosum individuum, eo latiorem costam & adpa- renter magis planatam putarem. In folio minuto costam cylindraceam aut compressam, in majori ancipitem facile videas; in costa vero latiore, precipue in inferiore parte, linex dug&e intra marginem longitudinaliter excurrentes sepe observande, que in una pagina (speciminis exsiccati) fere inpresse, in altera subelevate adpareant. FEjusmodi costa transverse secta monstrat eam ex una pagina (exteriore) fere planam, ex altera (interiore) leviter convexiusculam esse intra margines, que lineis istis designantur. In planta recenti stipes revera est in suprema parte canaliculatus, & costa continuatur plano-canaliculata: linexe marginantes costx monstrant margines canaliculi, angulo plus minus aperto a fundo, introrsum convexiusculo, exeuntes. In juniore planta stipes canaliculatus citius in costam ancipitem abit; quo adultior planta, eo crassior stipes, et eo latius apice hiat canaliculatus, et eo longius sursum margines canaliculi adhuc conspiciantur. Nunc itaque latiorem, nunc angustiorem costam in unaquaque specie obvenire conjicio; nec tamen cum his dictum volui costam latam in Ag. Gmelini esse eodem modo conformatam ac in Ag. Turneri annoso. In speciminibus Groenlandie diversitatem quandam coloris quoque video; alia nimirum, qu& plerumque sterilia vidi, magis viridia, alia fere colorem L. digitat2e offerentia. In illis sepe foramina sparsiora & minora vidi quam in his. Sori fructuum maculas plus minus secus longitudinem folii extensas in regione intramarginali frondis adultioris formantes occurunt. Si igitur in lobos rotundatos margine undata sit frons, regio fertilis quoque ambitu rotundata intramarginalem regionem lobi sequitur.