4 Anv AGN VN Kv fv MH i ' rg & eld FRE LR NELLIE BIHANG TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADENIENS HANDLINGAR. SJULRNONDES BANDEE. AFDELNING III. BOTANIK, OMFATTANDE BÅDE LEFVANDE OCH FOSSILA FORMER. STOCKHOLM, 1892. P. A. NORSTEDT & SÖNER. OVALT AA DU TIOKAR Å SS a = 4 NM - HM KL RAA ROMETELV ARR INNEHÅLL AF SJUTTONDE BANDET. Afdelning III. (Botanik, omfattande både lefvande och fossila former). . FLODERUS, B. G. O. Bidrag till kännedomen om Salixfloran i syd- ERNER td TTO HAMES TJÄtEAKtOk oopcetrocts-osbodsorbusenesisesns.oscossedasr nos . BORGE, O. Ett litet bidrag till Sibiriens Chlorophyllophycé-flora. Med 1 tafla . LOVÉN, H. Några rön om Algernas andning. Med 1 tafla . BorRGE, O. Chlorophyllophyceer från Norska Finmarken. Med 1 . NATHORST, ÅA. G. Ueber den gegenwärtigen Standpunkt unserer Kenntniss von dem Vorkommen fossiler Glacialpflanzen. Mit 1 Karte Sid. 1—152: 1—16. NES lr 1—16. 1—32. j Ad TLETIARE SIALVAVPTTITIER TE tl lg lvErFO RA vn rr TR PV BM ol rt ; ö - d vå ' Aven i| i Food llv LE mn UN ADA ove p fi EK MM frn Mat et re tt Ra ST el i ry "| RN i nd N | = | j eff vas TT RAND ÖÄAK å 5 ; T Pre GT od EA Vv) £ ped | | UGN NA NTE Ha ' j | tuasladHjälorla (ma UNNA Iron , | LJ ) | j q | F) a! | i VU j ef ] V hn, I BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 17. Afd TIL. N:o 1. BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN BALTXFEFLORAN I SYDVESTRA JÄMTLANDS FJÄLLTRAKTER AF B. G. O. FLODERUS. MEDDELADT DEN 8 APRIL 1891 GENOM T. M. FRIES. STOCKHOLM 1891. KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. SN Wikis. 1 jäm IE - ! i d UU NO j - j ERE LL at d vagn få HÖ K KC DRG i” | / N ' 10 Ad SP Da | FaR UAV AS SN t - 4 | vA ; RUAKGOT 00 .E tra ar tt MORD FÖRT SHNTA 8 vd TÖI UFAR Ner ; INA MORA DOTG RIASÖA NS räRtågoR AT TUTTAR AO LE D: jag under resor, som företagits somrarne 1884, 1885 och 1890, kommit i tillfälle att närmare studera Salix-floran i vissa delar af sydvestra Jämtlands fjälltrakter, vill jag härnedan af- gifva en kortfattad redogörelse för mina iakttagelser och dervid först lemna en förteckning öfver de särskilda fjällens mera nämnvärda Sulix-former, hvarvid de allmänt förekommande hufvudarterna S. caprea, lanata, glauca, Lapponum, hastata, phylicifolia, nigricans, myrsinites, herbacea och reticulata för korthets skull icke särskildt uppräknas, för så vidt de icke uppträda i mera anmärkningsvärda former eller inom en för orten ovanlig fjällregion; samt derefter framställa en öfversigt öfver samtliga af mig i dessa trakter funna Salix-former jämte beskrifningar på de förut mindre kända. I. Förteckning öfver de särskilda fjällens mera anmärkningsvärda Salixformer. Under cn vistelse af tillsammans 2 å 3 månader i Åre by, belägen vid foten af Åreskutan på dess södra sida, undersöktes detta fjäll och det på andra sidan om Åresjön sydligare be- lägna Renfjället. Af Åreskutan, på hvilken ett större antal (omkr. 50) ex- kursioner företogos, undersöktes företrädesvis fjällets sydvestra del. Att här ett jämförelsevis betydande antal Saliz-hybrider anträffades, häntyder väl icke så mycket derpå, att dessa här förekomma i större rikedom än på andra fjäll, utan bör sna- rare tillskrifvas den omständigheten, att Åreskutan med hänsyn till Salices blifvit vida noggrannare undersökt än något annat af de nedan omnämnda fjällen. De delar af fjället, som visade sig rikast på intressanta Saliz-former, voro Mörvikshummeln och den derifrån mot Mullfjället utdragna, ofvan byns vestra del belägna och mot sydvest vettande fjällsluttningen. 2 BE SKE SAO FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. I den söder om fjället belägna, till Åresjön gränsande Åredalen anträffades: S. pentandra v. androgyna, !) S. Arbuscula-phylicifolia ?) ster., S. phylicifolia-nigricans 2, ster., flera former, S. nigricans v. androgyna, S. nigricans v. bicapsularis. På Totthummeln, den lägre, nästan helt och hållet inom skogsregionen belägna, östligare af Åreskutans mot söder ut- sträckta fjällarmar, hvilken endast jemförelsevis litet under- söktes, påträffades: . Arbuscula &, 2, ster., flerstädes, Arbuscula-phylicifolia ster., . caprea X Lapponum ster., sparsamt, . lanata X hastata Y, ster., sparsamt, . glauca X Arbuscula-phylicifolia 2, Lapponum X herbacea 9, ster., sparsamt. I den mellan Totthummeln och Mörvikshummeln belägna, af Mörviksån genomflutna Mörviksdalen anträffades vid tvänne der gjorda exkursioner S. lanata ster., S. herbacea 9 och S. reticulata > och 2, alla följande bäcken ända ned i öfre delen af granregionen; samt dessutom nedan upptagna hybrida former: S. caprea X Lapponum ster., S. lanata Xx hastata 9, ster., rik på individer och former, som vexelvis närma sig båda hufvudarterna, . Lapponum XX herbacea I, 8, ster., teml. sparsamt, « hastata X nigricans L, - phylicifolia X nigricans 8, På den vester om Totthummeln belägna, öfver skogsgränsen sig höjande Mörvikshummeln, hvarest S. caprea och S. ni- gricans förekomma i mängd ända upp till nedre gråvideregio- nen, påträffades af anmärkningsvärda Salix-former: S. pentandra v. androgyna, S. glauca v. androgynu, flere former, PA RAA an An AA ') Då här och i det följande vid uppräknande af de på en lokal funna formerna ej angifves deras mer eller mindre rikliga förekomst, på- träffades deraf endast en eller annan individ. ?) Vid betecknande af öfvergångsformer (ej hybrider) mellan tvänne arter sammanbindas de båda hufvudarternas namn medelst —, hvarvid den artens namn ställes sist, som i formen ingår med förherskande karakter. Vid beteckning af hybrider (medelst X) har i allmänhet den artens namn satts sist, som i hybriden ingår med skarpast utpräglade karakterer. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o1. 5 RAA 2 > 0 ta a in 2 PARAR RAA PR MAA AA . glauca v. bicapsularis, flere former, . Arbuscula I, Q, ster., - phylicifolia—nigricans 9, ster., sparsamt, - nigricans v. androgyna, - nigricans v. bicapsularis. Här anträffades vidare följande hybrider: . caprea X lanata ster. i flere former, som vexelvis närma sig båda hufvudarterna, . caprea? Xx lanata X hastata Y, caprea X Lapponum 9, ster., flere former, hastata X caprea ster., lanata X hastata &, P, ster., rikligt i flere former, .« hastata X glauca $, nigricans X glauca FI, P, ster., i en särdeles stor formrike- dom och täflande med S. nigricans 1 individ-antal, . nigricans X glauca v. androgyna, . glauca X phylicifolia—nigricans 9, ster., . glauca X herbacea 8, ster., sparsamt, Lapponum Xx herbacea I, $, ster., teml. sparsamt. På fjällets sydvestra sluttning anträffades, förutom Lapponum v. microphylla ster., . Arbuscula I, 9, ster., rikligt, . Arbuscula v. vaceiniifolia Sm. Y$, flerstädes, . Arbuscula—phylicifolia 82, ster., sparsamt och - nigricans v. androgyna fäljunde hybrida former AR PDA ARA AR ARA BAEGA GAA . lanata X caprea ster., - caprea X Lapponum ster., . lanata X hastata , P, ster., i stor rikedom på former, som närma sig än den ena, än den andra af hufvudarterna, . lanata X hastata B alpestris (Ands.) $, . lanata Xx herbacea ster., tvenne former, . lanata X herbacea X lanata ster., . glauca X nigricans &, 8, ster., flerstädes, - phylicifolia X glauca 5, P, ster., i stor rikedom på former, som vexelvis närma sig båda hufvudarterna, i synnerhet S. glauca; äfven bicapsulära former anträffades, .- glauca X myrsinites I, 2, ster., flere former, . glauca X myrsinites v. androgyna, . glauca X herbacea &, 2, ster., flerstädes, . Lapponum Xx Arbuscula I, P9, ster., flere former, 6: BAEXÖ. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. . Lapponum X Arbuscula—phylicifolia ster., . Lapponum X herbacea &, 9, ster., rikligt, . hastata? X Lapponum Xx herbacea 29, . hastata X myrsinites G, nigricans X myrsinites 8, - phyliceifolia X Arbuscula 2, ster., - phylicifolia X myrsinites ster., Arbuscula X reticulata 2, Arbuscula X reticulata var. acutifolia ster., . Arbuscula X herbacea &, - Myrsinites X herbacea ster., . reticulata X herbacea ster. På Åreskutans mot Mullfjället vända vestra sluttning påträffades . myrsinites—nigricans Q, ster., ganska talrikt, - Myrsinites v. pubescens ster., - herbacea v. pubescens 9, . lanata X hastata 9, ster., flerstädes, . phylicifolia X glauca 2, sparsamt, . mMyrsinites—nigricans X glauca 2, flere individer, . glauca X myrsinites I, 2, ster., teml. rikligt, glauca X herbacea 2, sparsamt, . Lapponum X herbacea 5, 4, ster., rikligt, - hastata X Arbuscula 9, . MNigricans X myrsinites $, sparsamt. På Åreskutans norra och östra delar, hvilka endast en gång helt flyktigt besöktes, anträffades glest spridda buskar af S. Lapponum Xx herbacea I, $, ster. I I PR PR PARA PA AA AA I I PR PR PP AA AP A Till det öfver 3,500 fot !) höga Renfjället företogos fyra excursioner, hvarvid följande nämnvärda salixformer iakttogos: glauca v. bicapsularis, . Arbuscula &, 2, ster., flerstädes, . Arbuscula—phylicifolia 2, ster., på norra sluttningen, - Myrsinites v. pubescens ster., på norra sluttningen. - herbacea v. hebecarpa, nära toppen, polaris 2, sparsamt på fjällets norra sluttning, lanata X hastata 9, ster., flerstädes. Un PR RA VR IA AN ') Höjdbestämningarne äro hämtade ur: >P. OLSSON, Jemtlands fane- rogamer och ormbunkar». Öfversigt af K. Sv. Vet. Akad:s förhandl. 1884. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17. AFD. III. n:o1. 7 S. myrsinites X glauca &S, P, ster. Hybriden uppträdde i en mängd former, af hvilka en del utan bestämd gräns öfver- gick i S. glauca. Andra, som närma sig S. phylicifolia, ” böra måhända tydas såsom: nn AN - phyleifolia X myrsinites X glauca I, ster., . glauca X herbacea 9, på norra sluttningen, . Lapponum Xx Arbuscula &, $, ster. anträffades i flere for- mer i den sydvest om högsta toppen belägna, djupa dal- sänkan, ; . Lapponum XX herbacea S, 2, ster., flerstädes, - Migricans X myrsinites I, ster., i Here former på norra slutt- ningen, - Migricans X myrsinites v. androgyna, på norra sluttningen, . Arbuscula X myrsinites 2, på norra sluttningen. Från Storlien, der jag vistades sammanlagdt omkring tre veckor, gjordes utflygter till det norr om jernvägsstationen lig- gande, närbelägna Storlienfjällets mot söder vettande sluttning samt derifrån till den i nordvest belägna Skurudalsporten vid norska gränsen. Åfven företogs en exkursion till Stenfjällets sydöstra inom Sverige liggande del. På det rika Storlienfjället, dit ett flertal exkursioner företogs, anträffades bland annat följande former: DARRAR ARARA MA AAAAAuA . glauca v. bicapsularis, flere former, . hastata ad Arbusculam 2, . Arbuscula &S, 9. ster., allmänt, Arbuscula v. vaccinirfolia Sm. 2, flerstädes, . Arbuscula v. villosa, ster., : phylicifolia— Arbuscula &, 2, ster., flerstädes, - mMgricans v. androgyna, . lanata X hastata >, P, ster., åtskilliga former, af hvilka flertalet mera närmade sig S. hastata, nigricans X glauca 2, ster., teml. sparsamt, - phylicifolia X glauca I, 2, ster., flerstädes, - phylicifolia X glauca v. bicapsularis, Arbuscula—phylicifolia X glauca Q, ster., sparsamt, glauca X myrsinites 9, sparsamt, - phylicifolia X glauca X myrsinites Q, . glauca X herbacea 2, teml. sparsamt, . Lapponum X Arbuscula—phylicifolia &, & BHCAO FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. S. Lapponum X Arbuscula S, 2, ster., 1 särdeles stor rikedom på former, som närma sig utan gräns båda hufvudarterna. På vissa ställen täflar hybriden med S. Arbuscula i rikedom på individer. S. Arbuscula X Lapponum v. androgyna, S. Lapponum Xx herbacea I, 8, ster., rikligt, i Here former, S. Lapponum Xx herbacea X Lapponum 9, ster., flere individer af en mycket. konstant form på fjällets sydvestra sluttning, S. nigricans X Arbuscula ster., S. nigricans X myrsinites S, ster., sparsamt, S. phylicifolia X Arbuscula 9. I trakten mellan nyssnämnda fjäll och Skurudalsporten, omkr. 2,100 fot öfver hafvet, företogos tvänne excursioner, hvarvid följande anmärkningsvärda former påträffades: S. Arbuscula &, 9, ster., flerstädes, S. myrsinites v. pubescens &, S. polaris &, 2, ganska talrikt, S. herbacea? x lanata ster., S. Arbuscula X Lapponum 28, ster., Here former, S. Lapponum Xx herbacea I, 2, ster., ganska rikligt i flere former. På östra sluttningen af Stenfjället och angränsande hög- slätt påträffades: . Arbuscula &, 2, ster., flerstädes, - herbacea v. hebecarpa, . polaris—herbacea &, teml. sparsamt, . polaris &, 2, teml. sparsamt, . glauca X phylicifolia &, Herstädes, . glauca X myrsinites 2, ster., flerstädes i åtskilliga för trakten egendomliga former, af hvilka en, som närmar sig S. phylici- folia, torde böra tydas såsom S. phylicifolia X glauca X myrstnites, ster., S. glauca Xx herbacea 2, sparsamt, S. Lapponum Xx Arbuscula &, Q, ster., flerstädes, i åtskilliga former, S. Lapponum Xx herbacea I, 8, ster., i talrika former med en ovanlig individrikedom, S. hastata? X Lapponum Xx herbacea 9. DARRAR AA Från byn Ånn gjordes några smärre utflygter i det omedel- bara granskapet, hvarvid anträffades S. aurita ster., som här i BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 1. 9 barrskogens region, omkr. 1,800 fot ö. h., växte tillsammans med alla Jämtländska fjällvidenas hufvudarter med undantag af S. polaris, hvadan sålunda S. lanata, Arbuscula, myrsinites, herbacea och reticulata här nedstigit 1 granregionen, ett för- hållande så mycket mera anmärkningsvärdt, som verkliga fjäll saknas i den närmast kringliggande trakten. På samma lokal anträffades ock några öfvergångsformer: S. nigricans ad Arbusculam ster., flere former, S. nigricans—myrsinites 2, ster., Here former, S. phylicifolia-—- Arbuscula 8, ster., 1 åtskilliga former, som vexel- vis närma sig båda hufvudarterna, oftast dock S. Arbuscula, samt följande hybrider: S. aurita? X phylicifolia ster., monstr., S. Arbuscula X Lapponum ster., sparsamt, S. Arbuscula X phylicifolia ster., S. nigricans Xx Arbuscula ster. I den vid Ånnsjöns södra strand belägna lilla byn Bunner- viken vistades jag under en tid af sammanlagdt 3 å 4 veckor. Derifrån företogos utflygter i kringliggande trakt !), såväl i skogsregionen, Hänplilek vid Ånnsjöns strand, 1,775 fot ö. h., som till flere i grannskapet liggande fjäll: Falerkenskoteet. Hårdeggen, Tjajtjasen, Bunnerfjällen, Bunnerstötarne och Tjallingklumpen. Vid Bunnerviken, belägen i barrskogens region, 1,780 fot ö. h., anträffades följande mera anmärkningsvärda former: S. lanata 2, ster., flerstädes nära Ånnsjön, S. myrsinites—nigricans ster., vid Ånnsjöns strand, S. caprea X Lapponum ster., flerstädes, åtskilliga former, S. hastata X lanata 9, ster., sparsamt vid Åmnsjöns strand, ovanligt resliga meter-höga buskar, S. glauca x phylicifolia 8, filtaledes vid stranden af Ånnsjön och i likhet med den föregående utmärkt från fjällformen genom resligare växtsätt. På Tälgstensberget, dit under ogynsamma väderleks- förhållanden en exkursion företogs, påträffades af Saliz-hybri- der endast: S. caprea Xx Lapponum ster., S. Lapponum Xx herbacea 8, ster., sparsamt. 1) Beträffande traktens geografiska förhållande hänvisas till Bot. Not. 1886: >Fanerogamfloran i Bunnerfjelltrakten i Jämtland af C. J. JOHANSSON>. 10 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. Till Hårdeggen gjordes trenne exkursioner, hvarvid förutom S. Arbuscula—phylicifolia ster., och S. polaris &, 2, teml. rikligt nära toppen, anträffades följande hybrida former: S. glauca? xX lanata ster., på en sydost om fjället belägen högslätt, S. lanata Xx hastata ster., flerstädes, S. lanata X herbacea 9, ster., i tre olika former, alla nära fjällets topp vid gråvideregionens öfre gräns på fjällets södra sida, som vettar mot Tjajtjasen, S. glauca Xx phylicifolia 2, ster., flerstädes, S. glauca X herbacea X myrsinites 2, på den sydost om fjället belägna högslätten, S. glauca X herbaceu 8, sparsamt, S. Lapponum X herbacea Q, ster., flerstädes. På Tjajtjasen, som äfvenledes tre gånger besöktes, gjordes följande anmärkningsvärda Salix-fynd: S. Arbuscula--phylieifolia 8, S. polaris &, 2, teml. rikligt, S. glauca X phylicifolia 9, ster., flerstädes, S. Lapponum X phylicifolia 9, på fjällets östra sluttning, S. Lapponum Xx herbaceu ster., flerstädes. Till Bunnerfjällen företogos under mycket dålig väder- lek tvenne exkursioner, hvarvid anträffades: S. Arbuscula &, 82, sparsamt, S. Arbuscula—phylicifolia 2, ster., S. herbacea v. hebecarpa, S. herbacea X polaris 29, talrikt i flere former, som närma sig båda hufvudarterna; ovisst torde vara, hvilka af dessa böra betraktas såsom hybrider och hvilka såsom öfvergångs- former, . polaris &, 4, rikligt, . caprea X Lapponum ster., flere former, . Lapponum X herbacea ster., flerstädes, 1 åtskilliga former, . myrsinites X herbacea ster. I den vid fjällets fot befintliga tallregionen anträffades på fjällets norra sida S. herbacea och S. reticulata. Bunnerstötarne, i synnerhet deras sydvestra och södra sluttningar, torde i likhet med den i söder angränsande, från Bunnerviken två mil aflägsna Tjallingklumpen höra till de på ga ga AE BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 1. 11 intressanta Salixz-former rikaste ställen inom sydvestra Jämtland, ehuru de dock på grund af sitt från bebodda trakter isolerade läge väl ännu ej på länge skola blifva ens tillnärmelsevis full- ständigt undersökta. Under tre hastigt gjorda exkursioner på Bunnerstötarne anträffades på fjällets norra sluttning S. polaris &, 9, ganska rikligt, S. lanata x< herbacea $, endast några hundra fot nedom fjällets 53,000 fot höga topp, S. Läpponum Xx herbacea I, 8, ster., flerstädes; på vestra sluttningen S. Arbuscula 9, ster., flerstädes, S. lanata Xx hastata ster., sparsamt, S. Arbuscula X Lapponum $, ster., flerstädes, S. Lapponum xX herbacea I, 2, ster., rikligt, S. hastata X reticulata ster., mellan fjället och de vester derom belägna Bunnersjöarne, i gråvideregionen. På Bunnerstötarnes sydvestra och södra sluttningar, af hvilka de senare, som äro vända mot Tjallingklumpen, bilda norra delen af den på Saliz-former rika, af Tjallingån genom- flutna Tjallingdalen, gjordes följande nämnvärda Salix-fynd: lanata v. microphylla 4, på sydvestra sluttningen, . hastata ad Arbusculam 4, flere individer i Tjallingdalen, . Arbuscula &S, 82, ster., ymnigt, . Arbuscula—phylicifolia 9, sparsamt, . lanata X hastata ster., med ett stort antal egendomliga blad- former, i synnerhet rikligt i Tjallingdalen vid stranden af Tjallingån (nedre gråvideregionen), S. lanata v. mierophylla X hastata ster., på sydvestra slutt- ningen, S. phylicifolia X glauca 9, ster., i stor formrikedom, i synner- het vid stranden af Tjallingån, . Arbuscula 'X glauca ster., på södra sluttningen, . glauca X myrsinites 2, ster., flerstädes, mest i Tjallingdalen, . glauca X herbacea 2, flerstädes, . Arbuscula X Lapponum 8, ster. Denna hybrid, som an- träffades på sydvestra sluttningen och ymnigast i Tjalling- dalen, förekom föga. mindre talrikt än S. Arbuscula och i stor rikedom på former, hvilka närmade sig än den ena, än den andra af hufvud-arterna, dock oftare S. Lapponum, I I PA IA DAR AA 12 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. S. Lapponum Xx herbacea Q, ster., förefans äfven talrikt och i åtskilliga former, S. Lapponum X myrsinites X herbacea 9, på sydvestra sluttnin- gen, flere individer, S. Arbuscula X Lapponum X herbacea 9, ster., sparsamt på södra och sydvestra sluttningarne, S. hastata X Arbuscula AZ, i Tjallingdalen, S. phylicifolia X herbacea ster., på fjällets sydvestra sluttning i öfre gråvideregionen, S. myrsinites X herbacea &, i omedelbara granskapet af före- gående hybrid och S. Lapponum X myrsinites X herbacea 8. Tjallingklumpens !) mot Bunnerstötarne vända norra sida, som bildar Tjallingdalens södra sluttning, besöktes flyk- tigt tvänne gånger, hvarje gång under knappt en timmes tid. På den lilla del af fjället, som dervid undersöktes, anträffades följande nämnvärda former: S. Arbuscula &, 9, rikligt, S. Arbuscula v. vacciniifolia Sm. 8, sparsamt, S. lanata X Lapponum ster., i öfre gråvideregionen på fjällets tvärbranta sluttning, S. lanata Xx hastata 9, ster., i flere former. Vid stranden af Tjallingån uppträder den rikligt med åtskilliga egendomliga bladformer, S. phylicifolia X glauca >, P9, ster., särdeles talrikt och i vex- lande former vid Tjallingåns strand, . glauca X Arbuscula ster., vid Tjallingån, . Arbuscula X Lapponum $&3, ster., rikligt och i talrika former, . hastata X reticulata ster., ganska rikligt beklädande en brant jordvall vid Tjallingåns strand i närheten af ett vadställe, S. phylicifolia X Arbuscula 29, nära Tjallingån. PR PA Från Enafors gjordes en lägre utflygt till Syltopparne, hvarvid kosan stäldes öfver Snasahögarnes södra fjällslutt- ningar. På Snasahögarne anträffades: S. glauca v. androgyna, S. lanata X herbacea ster., en jemförelsevis högväxt och frodig buske på den vestligaste Snasahögens sydvestra sluttning i !) Då här och i det följande användes namnet Tjallingklumpen i stället för den mera kända benämningen Tjallingen, sker detta för att undvika förvexling, alldenstund traktens befolkning med detta senare namn betecknar Tjallingdalen. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. n:o 1. 13 ' öfre björkregionen i närheten af den söder om fjället mot vester flytande, i Enaelfven mynnande Tvärån, S. glauca Xx herbacea ster., flerstädes, S. Lapponum Xx herbacea I, 2, ster., i en till och med för denna hybrid ovanlig rikedom på individer af oftast till alla delar förkrympta former med nästan klotrunda hängen. Vissa individer voro till alla delar glatta: S. Lapponum Xx herbacea v. glabra 8, ster., sparsamt. Den mellan Snasahögarne och Syltopparne lig- gande, omkring 3,000 fot höga, fjällplatån utmärker sig före- trädesvis genom sanka mossar, i hvilka den förherrskande Salix-formen är S. Lapponum, som här uppträder med om S. lanata erinrande breda, nästan rhomboidala, på båda sidor hvitulliga blad, karakterer, hvilka stundom nästan oförändrade finnas öfverflyttade till den äfven här ganska rikligt före- kommande. S. Lapponum Xx herbacea ster. I omedelbara granskapet af den omkring en half mil från Syltopparne belägna, nyligen uppförda Turisthyddan gjor- des några smärre utflygter, hvarvid anträffades: S. Arbuscula 2, sparsamt, små förkrympta former, S. lanata X hastata Y, ster., ; S. glauca X phylicifolia 9, ster., i flera olika och för trakten egendomliga former, som i stort antal frodades vid strän- derna af den strax söder om hyddan flytande Emnaelfven, S. glauca X myrsinites 2, en ovanlig form med smidiga, upp- rätta, utdragna grenar, . glauca X herbacea 8, ster., Lapponum Xx Arbuscula 8, en förkrympt, nära S. Arbus- cula stående form, ' . Lapponum Xx herbacea 2, ster., temligen rikligt, . Arbuscula X Lapponum Xx herbacea 2, äfvenledes förkrympt. än RR IP På Syltopparne, som brant resa sig från den kring- liggande högslätten, anträffades vid fjällets fot ett fåtal in- divider af S. lanata Xx hastata ster., och S. Lapponum Xx herbacea ster., båda i små förkrympta former. Fjällets högsta delar, deribland den inom Sverge belägna Lillsylen och den allra högsta, inom Norge liggande Storsylen, befunnos helt och hållet sakna Saliz-vegetation, enär S. herba- 14 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. i cea, som ytterligt förkrympt uppträder på Bunnerstötarnes och Åreskutans 5,000 fot höga toppar, här i granskapet af den eviga snön ej ens uppnår en motsvarande höjd, hvarför fjällets öfver 6,000 fot höga spetsar resa sig omkring 1,500 fot öfver all Saliz-vegetation såsom kala !), lafbeklädda ?), med klipp- block beströdda fjällkammar. ) Af fanerogamer, som förekommo högre upp än SS. herbacea, an- träffades här endast glest spridda individer af Cardamine bellidifolia, Lu- zula arcuata, Tricetum subspicatum och Ranunculus glacialis, hvilken t. o. m. uppnådde den mellan Lill- och Storsylen liggande fjällkammen. ?) Af anmärkningsvärda lafvar, som anträffades på Lillsylens norra sluttning, må nämnas Lecanora gelida (L.) Ach. och Lecidea assimilata Nyl. 8 infuscata Th. Er. II. Öfversigt öfver traktens Salix-former. Den i det följande lemnade framställningen är ingalunda ämnad att gifva någon fullständig utredning af sydvestra Jämt- lands Salixz-fora, utan har till ändamål att lemna en ordnad öfversigt öfver de af mig i ofvan anförda trakter funna Salices jemte kortfattade beskrifningar af från dessa orter förut mindre kända, anmärkningsvärdare former af bemälta slägte. I denna öfversigt upptagas derföre endast i förbigående de af andra personer inom ifrågavarande område iakttagna Salices, hvilka jag ej haft tillfälle att se i naturen. A. Hufvudarter. Bland de för dessa trakter angifna hufvudarterna söktes för- gäfves såväl S. cinerea som S. depressa. De af mig anträffade hufvudarterna äro följande: S. pentandra, S. caprea, S. aurita, S. lanata, S. glauca, S. Lapponum, S. hastata, S. Arbuscula, S. phylicifolia, S. nigricans, S. myrsinites, S. herbacea, S. po- laris och S. reticulata. Saliz pentandra L. Denna art anträffas, ehuru ej särdeles allmänt, i skogs- regionen, der den stundom (ss. på Åreskutan) uppstiger i nedre delen af björkregionen. Fjällformen eger ofta mycket korta, nästan klotrunda hängen med ett fåtal kapslar; androgyna for- mer äro ej sällsynta på Åreskutan och i trakten deromkring. På grund af sin ringa förvantskap med öfriga här uppträdande Salices visar denna art ingen benägenhet att med dessa bilda hybrider. Salix caprea L. Af barrskogsregionens Salixarter är denna en af de all- männare samt når på fjällen (ss. på Mörvikshummeln) stundom 16 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. upp till björkregionens öfre gräns, hvarest den gerna antager ett mera vidjelikt utseende. Afven i barrskogens region har den oftast erhållit något af fjäll-gråvidenas prägel genom den täta gråludenhet, som betäcker så väl bladens båda ytor som årsgrenarne och knoppfjällen. På mera lågländta, skyddade ställen uppträder den dock ej sällan såsom ett flere meter högt träd, hvilket till alla delar liknar den sydsvenska formen. Från sina hybrider är arten jemförelsevis väl skild. Den hybridicerar med SS. lanata, S. Lapponum, och S. hastata. ") Saliz aurita L. Vid Ånn anträffades af denna art en omkr. 10 cm. hög buske. Växtstället eger intresse såsom den sannolikt närmast skogsgränsen belägna fyndort för S. aurita. Med undantag af det fullkomligt krypande växtsättet och bladens obetydliga hårighet öfverensstämmer den till alla delar med den i södra Sverge allmännast förefintliga formen med korta och breda, omvändt äggrunda, stipelförande blad. På samma ställe anträffades en äfvenledes steril form, som torde böra tydas såsom hybrid mellan S. aurita och S. phyli- cifolia. 5 Salix lanata L. Denna art förekommer helst på fuktiga, men steniga ställen och uppsöker med förkärlek fjällbäckarnes dalar; den uppträder företrädesvis, ehuru sällan i större ymnighet, inom gråvide- regionen, hvarest den såsom en småbladig, förkrympt och krypande buske uppnår en ansenlig höjd öfver hafvet, täflande med S. Lapponum i motståndskraft mot det hårda kli- matet. På Areskutan, Bunnerstötarne och Syltopparne anträf- fades den ännu vid 4,000—4,500 fots höjd öfver hafvet. Ofta går den dock ned i skogsregionen, hvarvid den stundom såsom en 2—3 meter hög buske följer fjällbäckarne långt ned i barrskogen t. ex. i Mörviksdalen och vid Bunnerviken. Arten varierar mycket, i synnerhet med hänsyn till bladens storlek, form och hårighet. På Mörvikshummeln uppträder den med en mängd växlande bladformer. En del här be- fintliga buskar ega blad med mycket smal bas och 2—3 gånger !) Då här och i det följande uppräknas de arter, med hvilka en viss art hybridiserar, gäller denna uppräkning naturligtvis endast de i ifråga- varande trakter funna formerna. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o1. 17 större längd än bredd; hos andra åter är bladbasen hjärtlik och bladens längd större än deras bredd. På Bunnerstötens syd- vestra sluttning vid gråvidenas öfre gräns anträffades S. lanata v. mierophylla 892 med väl utvecklade omkr. 7 cm. långa hängen, men endast 3—20 mm. långa och 3—15 mm. breda blad. Arten är vanligen väl skild från sina hybrider med undan- tag af S. hastata X lanata, från hvilken vissa mindre håriga former af S. lanata ej torde med säkerhet kunna skiljas. S. lanata hybridiserar med S. caprea, S. glauca?, S. Lapponum, S. hastata, S. herbacea och S. lanata X herbacea. S. lanata v. micerophylla hybridiserar med S. hastata. Saliz glauca L. Näst Salix Lapponum är delta gråvide det i dessa trakter allmännaste. Arten väljer helst sumpiga, gräsbevuxna ställen och förekommer rikligt ända upp 1 gråvidenas region, der den dock vanligen ej når samma höjd öfver hafvet som SS. lanata och S. Lapponum och ej heller plägar antaga så förkrympt form som dessa. I skogsregionen, der den äfven i riklig mängd förefinnes, uppträder den såsom buskar af ända till 4 meters höjd, hvilka på afstånd stundom på ett förvillande sätt likna den i dessa trakter starkt gråludna S. caprea. Arten varierar i hög grad så väl till blad som blomdelar. Honhängena tillsammans med hängeskaften vexla i längd från 2 em. hos den högre fjällformen till 14 cm. hos den i barr- skogens region växande. Ej sällan träffas androgyna former med i samma hänge, men inom olika hängefjäll normalt utbildade såväl han- som honblommor, hvarvid de förra oftast äro hopade mot hängets spets. Dylika former anträffades på Åreskutan och Snasa- högarne. Andra individer uppträda metamorfoserande, 1 det att han- blommorna visa tendens att öfvergå till honblommor. Dervid anträffas (såsom hos fere former på Mörvikshummeln) i meta- morfosens tidigare stadier gråludna breda ståndarsträngar med glatta — gråludna knappar, hvilka sakna wutbildadt pollen. Knapparne äro stundom ombildade till en rudimentär, glatt kapsel med kort stift och grundt klufvet märke. Fänvid bi- behåller ståndarsträngen ännu sin normala längd. Hos andra former, der metamorfosen längre fortskridit, anträffas (stundom 2 nd 181: -B26A0: FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. tillsammans med blomdelar, hörande till nyss beskrifna meta- morfos-stadium) väl utbildade, jemnt gråludna, normalt formade, fröbärande kapslar, af hvilka vanligen två förekomma inom samma hänge-fjäll. Härvid blifva kapselskaftens nedre del oftast löst sammanvuxna. Af de mycket kortskaftade inom samma hängefjäll förekommande kapslarne är den ena ofta mindre än den andra, eller ock saknas den nästan fullständigt. Denna form: S. glauca v. bicapsularis anträffades på Renfjället och Stor- lienfjället samt flerstädes på Åreskutan. Vissa former af S. glauca äro föga skilda från några af dess hybrider, bland hvilka isynnerhet S. Arbuscula X glauca, S. phylicifolia X glauca, S. nigricans X glauca och S. myrsinites X glauca stundom stå mycket nära hufvudarten. S. glauca hybridiserar med S. lanata?, S. hastata, S. Arbuscula, S. Arbuscula—phylicifolia, S. phylicifolia, S. phyli- cifolia—nigricans, S. nigricans, S. myrsinites—mnigricans, S. my- sinites och S. herbacea. Saliz Lapponum L. Denna art, som med förkärlek uppsöker mossar och andra vattensjuka, ofta öfversvämmade ställen, bildar i dessa trakter hufvudmassan af gråvidena så väl i den egentliga gråvide- regionen som i björk- och barrskogsregionerna samt uppnår vanligen den största höjden öfver hafvet bland alla här be- fintliga Salices med undantag af S. herbacea och S. polaris. I likhet med de öfriga gråvidena varierar S. Lapponum ganska mycket i synnerhet till bladens beskaffenhet. Ån eger den tjockt hvitludna blad, än uppträder den med å båda sidor ljusgröna och nästan glatta, stora och breda blad. Detta senare är fallet vid de kala, ofta öfversvämmade stränderna af Åre- sjön. Bladformen vexlar från smalt lancettlik med smal blad- bas till nästan rund med hjärtlik bas. På Åreskutans sydvestra sluttning anträffades i nedre gråvideregionen en steril form, S. Lapponum v. microphylla, hvilken såsom betydligt afvikande från den i granskapet be- fintliga S. Eapponum torde förtjena att särskildt omnämnas. Den uppträder såsom en liten, ytterst tätt och risigt förgrenad, omkring 30 cm. hög, upprätt buske med knapt en centimeter långa och endast 2--3 mm. breda, på båda sidor starkt ludna blad. Närstående former anträffades ock på Renfjället samt vid Storlien. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 1. 19 Andra mera högväxta och storbladiga former äro i sterilt tillstånd föga skilda från S. caprea x pgg kn Ånnu andra former med små, på öfversidan föga ludna blad och med stödje- blad försedda hängeskaft likna mycket vissa former af S. Ar- buscula X Lapponum. För öfrigt är arten i allmänhet väl skild från sina hybrider, i hvilka den ofta ingår med jemförelsevis föga utpräglade karakterer såsom i vissa former af S. Lapponum x Arbuscula, S. Lapponum Xx ÅArbuscula—phylicifolva, S. Lapponum Xx phyli- cifolia och S. Lapponum Xx herbacea. Arten hybridiserar med sS. caprea, S. lanata, S. Arbus- cula, S. Arbuscula—phylicifolia, S. phylicifolia, S. herbacea, och S. Lapponum Xx herbacea. Salix hastata L. Temligen allmänt spridd förekommer denna art på jem- förelsevis torra, steniga ställen, rikligast i björk- och nedre gråvideregionen, mindre ofta bedskigsnide i barrskogens region. Den uppstiger på fjällen till äss samma höjd som SS. qg klolskn Arbuscula och phylicifolia; på dessa högre belägna ställen uppträder den såsom en vanligen ytterst lågväxt, men vidt ut- grenad buske med små, smala blad, inga eller föga utvecklade stipler och till alla delar förkrympta hängen: S. hastata L. B alpestris Ands. På lågländta ställen förekommer den såsom en omkr. 30 cm. hög, mera upprätt buske med större, breda, ofta hjärtlika, med stora stipler försedda blad och till alla delar större hängen: S. hastata L. a subsylvatica Ands. Denna form når sällan upp i gråvideregionen. Mellan de båda hufvud- formerna finnas talrika öfvergångsformer isynnerhet i björk- regionen. S. hastata, isynnerhet formen subsylvatica Ands., kan ofta endast med svårighet skiljas från sin minst sällsynta hybrid S. lanata xX hastata. Arten hybridiserar med S. caprea, S. caprea? x lanata S. lanata, S. glauca, S. Lapponum Xx herbacea?, S. Arbuscula, S. nigricans, S. myrsinites, S. herbacea och S. reticulata. Saliz Arbuscula L. Enär denna art hör till de mera sparsamt förekommande, uppräknas här de lokaler, på hvilka den anträffats. Dessa äro: Åreskutan, Renfjället, Ånn, Tjajtjasen, Bunnerfjällen, Syl- 201 Bl Gv0: FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. fjället, !) fjälltrakten vid Skurudalsporten, samt i större mängd vid Stenfjället, Bunnerstötarne, Tjallingklumpen och framför allt på Storlienfjället. I likhet med S. Lapponum uppsöker S. Arbuscula med förkärlek starkt vattensjuka ställen oftast i öfre björk- eller nedre gråvideregionen; mera sällan går den ned i barrskogens region såsom vid Ånn. Arten är jemförelsevis väl diffe- rentierad, oafsedt dess öfvergångsformer till S. phylicifolia: S. phylicifolia— Arbuscula &, 2. Denna uppträder såsom 30—100 cm. höga buskar med 3—5 cm. långa, 1—2 cm. breda, mera veka blad, utdragna honhängen med mörkare hängefjäll, starkare ludna kapslar och något utdraget stift. Dylika former anträffades på Åreskutan och Storlienfjället samt vid Ånn. Stundom anträffas en form med på undersidan lång- håriga blad: S. Arbuscula v. villosa ster. Ännu andra former ega nästan rhomboidala blad med mycket bred bladbas samt nästan glatta ofta tydligt skaftade bruna kapslar, erinrande om SS. hastata: S. Arbuscula v. vaceiniifolia Sm. Q. S. Arbuscula öfvergår utan bestämd gräns i den vanligaste af sina hybrider: S. Lapponum Xx Arbuscula. Hybridiserar med SS. glauca, S. Lapponum, S. hastata, S. phylicifolia, S. nigricans, S. myrsinites, S. herbacea, S. reti- culata samt S. Lapponum Xx herbacea. Saliz plylicifolia (L.) Sm. Temligen allmänt förekommer denna art, ofta följande de steniga stränderna af fjällbäckar och andra vattendrag. Den uppträder vanligen inom barrskogens region såsom resliga, ända till 3 meter höga buskar, men går som en nedliggande, småbladig buske högt upp i gråvideregionen, der den ofta når högre upp än S&S. glauca. I låglandet (såsom i Åredalen) bildar den högväxta öfvergångsformer till S. nigricans: S. nigricans—phylicifolia 2, en form som närmast motsvarar S. nigricans B majalis Wyg. En annan art, från hvilken S. phylicifolia i vissa former visar sig föga skild, är S. Arbuscula. Dylika ingalunda säll- synta former, S. Arbuscula—phyliceifolia, hvilka förekomma | 1) Med Sylfjället betecknas högplatån närmast kring Syltopparne. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 1. 21 såväl i barrskogens region som ända upp i gråvideregionen, anträffades på kedkutsd Renfjället, Storlienfjället, vid Änn, på Hårdeggen, Tjajtjasen, Bunnerfjällen, Bunnerstötarne och i Tjallingdalen. De skilja sig från S. phylicifolia genom mera nedliggande växtsätt, smärre, smalare, men ofta tjockare blad, utdragna hängeskaft med flera väl utvecklade stödjeblad och stundom qvarsittande knoppfjäll; smärre ofta mera korthåriga kapslar med stundom mycket förkortadt stift. Bland sina hybrider närmar sig arten mycket intill vissa former af S. glauca X phylicifolia, S. Lapponum X phylicifolia och S. Arbuscula X phylicifolia. S. phylicifolia hybridiserar med S. auwrita? S. glauca, S. Lapponum, S. "Arbuscula, S. nigricans, S. myrsinites och S. herbacea samt S. glauca X myrsinites(?). S. Arbuscula—plylicifolia bildar hybrider med SS. glauca och S. Lapponum, hvarvid den ofta ingår med starkt fram- trädande karakterer. Salix nigricans Sm. Detta vide förekommer allmänt spridt så väl på låg- ländta ställen som i höglandet, der det stundom, såsom på Åreskutan, går upp i nedersta dök af gråvideregionen. Arten är i Jämtland liksom i de HÖR andra delar af vårt land den mest mångformade af alla Salix-arter. Här må blott anföras några af då mera anmärkningsvärda formerna. Icke sällan anträffas såväl androgyna (Åredalen, Åreskutan, ! Storlien) som bicapsulära (Åredalen m. fl. ställen) former. Vissa i låg- landet förekommande resliga buskar likna på afstånd i för- villande grad S. caprea eller S. glauca genom sina långhårigt gråludna blad och årsgrenar; en annan formserie, S. phylici- folta—migricans 9, visar utan bestämd gräns öfvergångar till S. phylicifolia genom föga eller intet svartnande, nästan glatta blad med mindre tydligt framträdande ådernät på den släta, bleka undersidan samt genom mera kortskaftade hängen och stundom kortare stift. Atved denna uppträder i Höolundet och i resliga former. An en form-serie, S. myrsinites—nigricans SS, 2, som Åer- städes anträffas såsom vid Ånn samt på Åreskutan och Ren- fjället i såväl skogs- som nedre gråvideregionen, bildar öfvergång till S. myrsinites såsom 30—100 cm. höga buskar med bruna, 22 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. glänsande glatta grenar och ofta på båda sidor glänsande, mörk- gröna, tjocka och efter torkning vanligen starkt mörknande blad. Bland sina hybrider närmar sig S. nigricans mycket vissa former af S. glauca X nigricans (isynnerhet på Mörvikshummeln) samt S. nigricans X Arbuscula (vid Ånn). Från S. myrstinites X nigricans kan arten ej heller alltid särskiljas. S. nigricans hybridiserar med S. glauca, S. hastata, S. Arbuscula, S. phylicifolia och S. myrstinites. ; Såväl S. phylicifolia—nigricans som S. myrsinites cans hybridisera med SS. glauca. nigri- Saliz myrsinites L. Denna hörer till de mindre allmänt förekommande arterna och uppsöker helst fugtiga gräsbevuxna ställen inom nedre gråvide- och björkregionen samt nedstiger mera sällan i barr- skogens region, hvarvid den (ss. vid Ånn) gerna visar öfver- gång till S. nigricans, S. nigricans—myrsinites, genom resligare, upprätt växtsätt samt tunnare, på undersidan blekare, mindre tydligt nätådriga blad. Denna form träffas äfven i björk- och nedre gråvideregionen. — Bladformen” hos S. myrsintites är ytterst vexlande; än eger den mycket smalt lancettlika, långt utdragna blad, än åter nästan hjärtlika, runda blad, till formen erinrande om SS. herbacea's. Stundom anträffas former med på båda sidor långhåriga blad, S. myrsinites v. pubescens >, såsom på Areskutan, Ren- fjället och vid Skurudalsporten; mera sällan träffas androgyna former, t. ex. på Storlienfjället. Arten är i allmänhet lätt igenkänlig från andra, men när- mar sig understundom ganska mycket vissa former af S. glauca X myrsinites och S. nigricans Xx myrsinttes. Hybridiserar med —S. glauca, S. glauca X herbacea, S. Lapponum Xx herbacea, S. hastata, S. Arbuscula, S. phylici- folia, S. nigricans och S. herbacea. Salix herbacea L. Denna art bildar på de högre fjällens toppar, ensam eller tillsammans med den vida sällsyntare S. polaris, all Saliz- vegetation, sedan de andra fjällvidena (sist bland dessa van- ligen S. lanata och S. Lapponum) måst vika för det hårda klimatet. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 1. 23 På högsta toppen af Bunnerstöten anträffades vid nära 5,000 fots höjd öfver hafvet en form, hvilken genom sin ytterst täta förgrening och endast 2—5 mm. långa och 1—2 mm. breda blad lifligt erinrade om SS. serphyllifolia. Såsom ofvan nämndt är, uppnår arten ej spetsen af Syltopparne, stundom för- irrar den sig deremot, såsom vid Ånn och Bunnerviken, till barrskogens region, hvarvid den till alla delar liknar den i gråvideregionen förekommande formen. Arten är jemförelsevis konstant, dock anträffas någon gång buskar med på undersidan långhåriga blad och mer än äkLet upphöjdt ådernät: S. herba- cea v. pubescens 9 (Åreskutan); stundom uppträder den med gleshåriga kapslar: S. herbacea v. hebecarpa (Renfjället och Stenfjället). S. herbacea närmar sig dels S. polaris: S. polaris—herba- cea 5, 2 (Stenfjället och Bunnerfjället), dels S. Lapponum Xx herbacea, af hvilken vissa små glatta och sterila former äro föga skilda från denna art. Hybridiserar med SS. lanata, S. glauca, S. Lapponum, S. hastata, S. Arbuscula, S. phylicifolia, S. myrsinites, S. polaris och S. reticulata. Salix polaris Wyg. Blott sparsamt förekommer arten i dessa fjälltrakter och vanligen endast på de högre fjällen i öfre gråvideregionen och ofvanför densamma. Den har anträffats på Storlienfjället och i fjälltrakten vid Skurudalsporten, på Stenfjället, Bunner- fjällen, Bunnerstötarna, Hårdeggen och Renfjället. Den sist- nämnda lokalen är särskildt anmärkningsvärd, enär fjället upp- når en jemförelsevis ringa höjd (föga mer än 3,500 fot) samt eger ett från högre fjäll ganska isoleradt läge. Den växte här på ett mycket inskränkt område i öfre Stävideresiodet på fjällets norra sluttning; derstädes anträffades endast frodiga honbuskar med starkt fröfylda kapslar. S. polaris visar ej sällan öfvergångsformer till S. herbacea, S. herbacea—polaris 2, såsom på Bunnerfjället. Hybridiserar med SS. herbacea. Salix reticulata L. Denna art är den mest konstanta bland fjällvidena och förekommer ganska allmänt, gerna uppsökande jemförelsevis torra ställen, oftast i björk- och nedre gråvideregionen; mera 24 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN- sällan når den till gråvidenas öfre gräns. Stundom träffas den i barrskogen, såsom vid Ann, Mörviksdalen och Bunnerfjället. Hybridiserar med 'S. hastata, S. Arbuscula och S. her- bacea. B. Hybrider. Här torde vara på sin plats att i största korthet vidröra några af de ej obetydliga svårigheter, som möta vid bestäm- mandet af kritiska Salix-former. En af dessa svårigheter för- orsakas af hufvudarternas skiftande karakterer, hvilka 1 fjäll- trakter inom t. o. m. ganska inskränkta områden, ja mom samma region, visa sig ej obetydligt mera vexlande, än på lågländta ställen. Denna hufvudarternas föränderlighet yttrar sig bland annat i en benägenhet att bilda de talrika, från hufvudarten mer eller mindre skiljaktiga öfvergångsformer, som förefinnas mellan vissa sinsemellan mycket mnärslägtade och möjligen ur samma grundform utvecklade arter, hvarvid den frågan ofta ej kan nöjaktigt besvaras, huruvida i de enskildta fallen en ifrågavarande mellanform uppstått på sexuel väg eller icke. Dock kan man härvid af vissa omständigheter draga mer eller mindre bestämda slutsatser. Så talar för en mellan- forms hybrida karakter bland annat den ifrågavarande formens förekomst i närheten af båda hufvudarterna, dess jemförelsevis sparsamma individantal 1 förhållande till de förras, dess van- ligen om båda hufvudarterna tydligt erinrande karakterer, dess oftast ofullkomligt utbildade kapslar och frön samt slut- ligen dess fortplantande af för lokalen karakteristiska egen- skaper hos den ena eller båda af de i densamma ingående hufvudarterna. Af allt detta inses lätt, hvilken vigt ligger deruppå, att i naturen på ort och ställe studera dessa kritiska former. Mot en mellanforms hybrida karakter talar bland annat dess förekomst i en trakt eller vegetationsregion, der den ena af hufvudformerna icke!) eller blott mycket sparsamt före- kommer, samt framför allt det förhållandet, att en öfvergångs- 1) Såsom ett intressant exempel på, att en hybrid kan påträffas, utan att dess båda hufvudarter finnas i trakten, må anföras det af min fader Rektor M. M. FLODERUS och mig 1884 gjorda fyndet af S. caprea X Lapponuwm på en lokal (Upl. Halmby i Funbo socken), der S. Lapponum numera med största sannolikhet ej förekommer, men hvarest den är funnen på 1850—talet. Således har hybriden här öfverlefvat den ena af hufvud- arterna. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. n:o 1. 25 form gerna eger utpräglad karakter af endast den ena hufvud- arten, under det att densamma af den andra ofta lånar blott den yttre habitus jemte mer eller mindre oväsentliga karakterer, Att allvarsamma anmärkningar kunna göras mot befogenheten af att på grund af ofvannämnda förhållanden draga bestämda slutsatser, ligger i öppen dag, dock torde man, åtminstone då flere af dessa omständigheter samstämmigt visa åt ett visst håll, i många fall lasttna våga göra en radie slutsats rörande en intermediär forms natur. Dylika svårt utredda mellanformer bildas mellan följande fyra par mycket närstående arter: |S. Arbuscula och phylici- folia, S. phylicifolia och nigricans, S. nigricans och myrsinites samt S. herbacea och polaris. En annan svårighet, som möter vid bestämmande af vissa Salix-hybrider, är den, att hybriden i flera fall bildar en oafbruten serie af former, som sammanbinda densamma med den ena eller båda hufvudarterna. Dessa seriers bildande torde väl, åtminstone der de båda hufvudarterna äro mindre närslägtade, naturligast kunna förklaras så, att, sedan först en hybrid bildats mellan de båda hufvudarterna, denna i sin ordning hybridiserar med den ena eller den andra af dessa, hvarvid de nybildade hybriderna 1 öfvervägande grad böra er- hålla karakterer af den art, som tvänne gånger medverkat vid hybridiseringen. Derigenom att dylika hybrider af andra ordningen på nytt hybridisera med den hufvudart, hvilken de stå närmast, bör en serie former uppstå, i hvilken man slut- ligen ej kan särskilja, hvad som bör betraktas såsom hybrid eller hufvudart. Bland hybrider, som på detta sätt utan be- stämd gräns närma sig båda hufvudarterna, märkas isynnerhet följande: S. lanata X hastata, S. glauca Xx nigricans, S. glauca X phylicifolia, 'S. glauca X myrsinites och S. Lapponum x Arbuscula. Liknande öfvergångserier bildas ock mellan de ofvan upp- räknade, närslägtade arterna: S. Arbuscula och phylicifolia, S. phylicifolia, och migricans, S. nigricans och myrsinites samt S. herbacea och polaris, hvarvid, såsom redan framhållits, stora svårigheter möta att bestämma, hvilka former böra betraktas såsom bildade på sexuel väg. Åfvenledes är det ganska vanskligt att bestämma de hittills mycket litet dvudessäle trippelhybriderna. Här gäller det att uppspåra tydliga karakterer från trenne hufvudarter, af hvilka 26 B.G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. hvar och en ofta eger mycket vexlande karakterer. Att detta endast mer undantagsvis kan lyckas, ligger derföre i sakens natur. En vigtig lednings erhålles vid bestämmandet af en trippelhybrid, om man finner, att den uppträder i granskapet af någon hybrid mellan tvänne af de i den förra ingående hufvud- arterna. Med trippelhybrider böra ej förvexlas hybrider mellan en hufvudart och en af de ofvan nämnda öfvergångsformerna mellan närslägtade arter. Dylika hybrider hafva anträffats mellan S. glauca å ena sidan samt S. Arbuscula—phylicifolia, S. phyli- cifolia—nigricans och S. myrsinites—nigricans å den andra, samt mellan S. Lapponum och S. Arbuscula—phylicifolia. Bland de talrika Salix- hybrider, hvilka uppgifvits såsom förut funna i dessa fjälltrakter, har jag förgäfves sökt: S. Lapponum Xx hastata, funnen vid vestra föten af Åreskutan af M. ELFSTRAND, och S. Lapponum Xx polaris, hvilken anträffats på Snasahögarne af E. COLLINDER. Andra från angränsande trakten uppgifna hybrider, som jag ej heller funnit, äro: S. versifolia? på Mullfjället enl. ZETTERSTEDT samt S. lanata X reticulata, funnen på Vällistafjället af M. ELF- STRAND. | Deremot har ett ej obetydligt antal för provinsen (eller Skandinavien) nya hydrider anträffats och uppräknas här nedan de, för så vidt jag har mig bekant, 2!) för Jämtland nya: . lanata X caprea ster. : Åreskutan, caprea? Xx lanata X ÄdNeRe 9: Åreskutan, . hastata X caprea ster.: Åreskutan, . aurita? X phylicifolia ster.: Ånn, . glauca? X lanata ster.: Hårdeggen, . lanata X Lapponum ster.: Tjallingklumpen, lanata X herbacea X lanata ster.: Åreskutan, . hastata X glauca 9: Åreskutan, Arbuscula X glauca ster.: ”Tjallingdalen, . glauca < Arbuscula—phylicifolia 9: Åreskutan och Storlien, . glauca X phylicifolia—nigricans 9: Åreskutan, I PR PR I PA An RAR AP I 1) De nedan uppräknade hybriderna finnas ej angifna för provinsen i HARTMANS fora (1879) eller i P. OLSSON: Jämtlands fanerogamer och ormbunkar (1884), eller i några senare smärre uppsatser, i hvilka vegeta- tionen i Jämtland beröres. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o1. 2 S. myrsinites—nigricans X glauca 2: Åreskutan, S. phylicifolia? < glauca X myrsinites &, 9: Renfjället, Stor- lien och Stenfjället, S. glauca X herbacea X myrsinites 2: Hårdeggen, S. Lapponum X Arbuscula--phylicifolia 2: Storlien, S. Lapponum Xx phylicifolia 9: Tjajtjasen, S. Lapponum xX herbacea Xx Lapponum 9: Storlien, S. hastata? Xx Lapponum x herbacea 8: Åreskutan och Stenfjället, S. Arbuscula Xx Lapponum xX herbacea 82: Bunnerstötarne och Sylfjället, Lapponum X myrsinites X herbacea 2: Bunnerstötarre, . hastata X Arbuscula &A, 2: Bunnerstötarne och Åreskutan, . hastata Xx nigricans 9: Åreskutan, - hastata X myrsinites P: Åreskutan, - hastata X reticulata ster.: Bunnerstötarne och Tjallingdalen, - phylicifolia X Arbuscula 3: Åreskutan, Ånn, Storlien och Tjallingdalen, . nigricans X Arbuscula ster.: Ånn och Storlien, Arbuscula X myrsinites 2: Renfjället, Arbuscula X herbacea &: Åreskutan, . Arbusceula X reticulata 9: Åreskutan, f . Arbuscula X reticulata v. acutifolia ster.: Åreskutan, - phylicifolia Xx nigricans Q: Åreskutan, - phylieifolia X myrsinites ster.: Åreskutan, . phylicifolia X herbacea ster.: Bunnerstöten. I PR AR AN AR ARD AA ARAA Saliz lanata X caprea ster. 4 På Mörvikshummeln och angränsande del af Areskutans sydvestra sluttning anträffades (1890) i öfre björkregionen ett flertal buskar, som otvifvelaktigt böra betraktas såsom hybri- der mellan SS. caprea och &S. lanata, från hvilka de redan på afstånd skilde sig genom ett både tätt och resligt växtsätt samt en blåaktigt mörkgrön färgton. På grund af den för caprea-hybrider sena insamlingstiden (10 Juli—-Augusti) an- träffades inga hängen. i Nedliggande eller närmare 3 meter hög buske med knöliga, trinda, gulgröna, nedtill ända till 10 em. tjocka stammar. Ars- grenarne gråludna, grofva, gröna—brunsvarta med gula, grå- ludna knoppfjäll. Bladen oftast ganska långskaftade, vanligen försedda med ovalt lancettlika stipler, 6—11 cm. långa och 28 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. ; 2—6 cm. breda med ofta bred bas och trubbig eller utdragen, snedvriden spets. Bladkanten helbräddad, ofta vågbräddad. Bladens öfversida mörkt grågrön, i regeln tätt gråluden, under- sidan glest — tätt, kort- eller långhårig, mot spetsen ofta för- sedd med en densamma öfverskjutande samling af långa, guld- gula, slätkammade hår. Undersidan är för öfrigt glest, men upphöjdt och väl markeradt nätådrig, mörkt blågrön—gråhvit. Af denna lätt igenkända hybrid anträffades flere former, af hvilka några närmade sig S. lanata, men flertalet mera erinrade om S. caprea. Hybriden är mig veterligen förut endast känd från Lapp- markerna, hvarifrån jag sett exemplar, som fullkomligt öfver- ensstämma med vissa former af den jämtländska. Hybridiserar med SS: hastata (2). Salix caprea? Xx lanata X hastata (nov. hybr.) Q. I närheten af föregående hybrid anträffades (1890) på Mörvikshummeln i öfre björkregionen en nära metershög buske, som samnolikt bör betraktas såsom hybrid mellan den förra och S. hastata. Hybriden liknar mest S. lanata xX hastata, från hvilken den skiljer sig genom ett med hänsyn till lokalen vida resligare växtsätt och genom sima grofva, ända till 30 cm. långa, raka, gråludna, upprätta årsgrenar och mörkare, mera läderartade, större, ända till 7 cm. långa och 4 cm. breda blad med fullkomligt helbräddade, ofta vågbräddade kanter och utdragna spetsar. Bladens undersida glest, men mycket väl utprägladt upphöjdt nätådrig. De yngre bladen voro rod- nade; stiplerna stora, ovalt lancettlika. Honhängena likna till alla delar dem hos S. lanata X hastata, men äro förr öfver- blommade. Saliv caprea X Lapponum 2. Förekommer på Åreskutan, Tälgstensberget, Bunnerfjället och vid Bunnerviken, der den ej sällan anträffas i björk- och barrskogs-regionerna såsom en half till nära två meter höga buskar, hvilka i sterilt tillstånd ofta äro föga skilda från S. Lappomun. Salix hastata X caprea (nov. hybr.) ster. På Mörvikshummelns förlängning åt vester anträffades (1890) på en jemförelsevis torr lokal i mellersta björkregionen BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o1. 29 en intermediär form mellan S. caprea och S. hastata, hvilken måste tolkas såsom hybrid mellan dessa arter. Knapt en half meter hög, nedtryckt, utgrenad buske med mörkbruna, temligen späda, icke knotiga stammar och med vanligen späda, långt utdragna, upprätta, nästan svarta, å nedre delen glest, mot toppen oftast tätare gråludna årsgrenar och ljusbruna, gråludna knoppfjäll. Stipler breda, ända till en centimeter långa, njurformiga — hjärtlika med sneda, ut- dragna spetsar. Bladen något tunna och veka, 3—7 cm. långa 2—4.5 cm. breda, ovalt lancettlika — nästan hjärtlika med van- ligen något utdragna, snedvikta spetsar. Bladbasen oftast mycket bred, på några blad t. o. m. hjärtlik. Bladkanten hel- bräddad — glest sågad, svagt vågbräddad — slät. Bladens mörkgröna, matta öfversida är mycket glest — tätt korthårig. Undersidan är på de flesta bladen gråaktig, tätt, men kort, grå- luden samt visar, åtminstone i närheten af den öfver ytan starkt framträdande, grofva medelnerven, ett upphöjdt, gul- aktigt nätverk. Ett mindre antal tunnare och tydligt sågade ledd äro nästan glatta med slät, blekt blågrön undersida, för- sedd med ett jelé upphöjdt gulgrönt — mörkgrönt, finare ådernät. De yngre, ännu ej fullständigt utvecklade bladen äro rodnade, på båda sidor starkt orå—hvitludna med tätaste hårig- heten såsom hos S. caprea öfvervägande förlagd mot basen, der den i synnerhet är hopad längs de gröfre nervernas baksida. Ehuru af denna form anträffades blott en enda steril buske, torde dess hybrida natur vara fullt oomtvistlig, enär den före- ter otvetydiga karakterer, lånade från båda need dansen så- väl från den till årsgrenar och blad tjockt gråludna fjällformen af S. caprea, som från den på fjällen mindre allmänna formen af S. hastata, a subsylvatica Ands. Karakterer, härstammande från S. caprea äro: de uprätta, isynnerhet mot toppen gråludna årsgrenarne, de ljusa, gråludna knoppfjällen; bladens storlek, snedvridna spets och oftast helbräddade, vågbräddade kant; undersidans öfver ytan delvis starkt upphöjda nerver; bladens ludenhet samt be- skaffenheten af de yngre bladen, som till förvexling likna blad af några på samma ställe insamlade exemplar af S. caprea. Karakterer, lånade af S. hastata äro: det: nedtryckta växtsättet; de späda, svarta grenarne, stiplernas form och storlek; de relativt tunna, mycket breda ”— nästan hjärtlika, stundom tydligt sågade bladen, hvilka i 30 B. G. O. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. fullt utbildadt tillstånd ofta hafva blekt blågröna, tydligt nät- ådriga, släta undersidor, lifligt erinrande om S. hastata. Någon hybrid mellan S. caprea och S. hastata är, mig veterligt, förut ej funnen. Saliz aurita? X phylicifolia ster. monstr. Vid Ånn anträffades i omedelbara granskapet af S. aurita en Saliz-form, som måhända bör tydas såsom en hybrid mellan denna art och S. phylicifolia. Liten, omkring 15 cm. hög buske, som skiljer sig från S. phylicifolia genom å öfre och i synnerhet å undre sidan fint gråludna samt på sistnämnda sida mera framspringande nerver. Bladens från S. phylicifolia afvikande karakterer äro möjligen föranledda deraf, att de flesta årsorenarne ungefärli- gen vid midten af sin höjd äro skadade af en insekt, hvarföre deras öfre delar vid det angripna stället äro i mycket spetsig vinkel tillbakavikta och förkrympta. Salix glauca? Xx lanata ster. Vid Hårdeggen anträffades 1 lägre gråvideregionen vid stranden af Vesterån en omkr. metershög buske, som visade sig intermediär mellan S. glauca och S. lanata, dock stående närmare den senare. FEnär busken var steril och för öfrigt cgde föga utpräglade karakterer, utelemnas här närmare be- skrifning på denna dubiösa form. Saliz lanata X Lapponum (nov. hybr.) ster. På Tjallingklumpens norra sluttning anträffades (1885) i öfre gråvideregionen på nära 4,000 fots höjd ö. h. en form, som, ehuru steril, på grund af det vegetativa systemets ut- präglade karakterer med största sannolikhet bör tolkas såsom hybrid mellan S. lanata och S. Lapponum. Nära metershög, tätt förgrenad buske med något knotiga stammar och gula — ljusbruna, glänsande glatta grenar. Års- grenarne, de gula knoppfjällen, de korta bladskaften och bakre sidan af bladens medelnerv täckas af tätt sittande, långa gul- hvita hår. Bladen tätt gyttrade, utan stipler, ovalt lancettlika — rhombiska, 3—4 cm. långa och 1,5—2 cm. breda, på båda sidor tätt, nästan glänsande ljusgult — hvitt ulliga; blad- kanten tillbakaviken; undersidans gröfre nerver tydligt fram- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17. AFD. III. N:o 1. 31 trädande öfver ytan, på hvilken något tydligt utbildadt åder- nät ej kan urskiljas. Karakterer af S. lanata: den knotiga ljusgula stammen, de tjockt och gulaktigt ludna årsskotten och knoppfällen, de tätt gyttrade, på båda sidor tjockt filtludna, stundom rhombiska bladen. Karakterer af S. Lapponum: bladens på baksidan upphöjda nervatur, tillbakavikta kant, oftast lancettlika form och vanligen mera rent hvita hårighet samt frånvaron af stipler. Någon tydlig hybrid mellan S. lanata och S. Lapponum torde förut ej vara iakttagen. Saliz lanata X hastata I, Y. Förekommer på Åreskutan, Renfjället, Storlien, Skurudals- porten, Stenfjället, vid Bunnerviken, på Hårdeggen, Bunner- stötarne, Tjallingklumpen, Snasahögarne, Sylfjället och Syl- topparne. Denna väl kända hybrid är en af de mera allmänt före- kommande och anträffas på nästan alla de ställen, der de båda hufvudarterna växa i närheten af hvarandra. Den uppträder vanligen 1 öfre björk- och nedre gråvide-regionen såsom en krypande buske, oftast i fjällbäckarnes kala, steniga dalgångar, hvilka den stundom följer ned till barrskogen såsom vid Bunner- viken och i Mörviksdalen vid Åre, hvarvid den uppnår en höjd af omkring en meter. Hybriden varierar mycket till alla delar och uppträder i stor rikedom på former, hvilka i oafbruten serie sammanbinda densamma med båda hufvudarterna, såväl med glatta former af S. lanata som med 'S. hastata a subsylvatica Ands., hvilken synes vara den i hybriden oftast ingående formen af S. hastata, och från hvilken den stundom skiljes blott genom något tjockare och fastare, mindre sågade, mera grågröna och gröfre nätådriga blad. Afven blomställningarne, så väl han- som honhängena, vexla mycket och skilja sig stundom i intet af- seende från hufvudarternas. Tvänne mera anmärkningsvärda former må här anföras. På Bunnerstöten anträffades i närheten af S. lanata v. micro- phylla 9 (se ofvan) en form, som torde böra betraktas såsom en hybrid mellan denna och S. hastata. Denna form, S. lanata v. microphylla X hastata ster., är en fullkomligt krypande buske JL BIG.0. FLODERUS, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM SALIXFLORAN. med tunna, på båda sidor lifligt gröna, 1—1,5 cm. långa och 0,5—1 cm. breda blad, försedda med mycket glesa, långa och gula hår samt bred bas, stora stipler och ytterst korta bladskaft. På Åreskutans sydvestra sluttning påträffades i närheten af flera bred- och storbladiga former af S. lanata X hastata en individ af S. lanata Xx hastata B alpestris (Ands.) 2, i hvilken den på fjällen allmänna S. hastata 8 alpestris Ands. ingick med öfvervägande karakterer. Den fullständigt krypande busken egde föga mer än 1 cm. långa, smalt lancettlika blad med smal bladbas; inga stipler; korta och smala hängen med glest sittande, icke utspärrade, små och smala kapslar med föga utdraget stift och 2—4-klufvet märke. Af SS. lanata egde den tjocka, glest håriga, helbräddade blad och långhåriga hängefjäll. Saliv lanata X herbacea 9. Funnen på Åreskutan, vid Skurudalsporten (?), på Hård- eggen, Bunnerstötarne och Snasahögen. Denna hybrid hörer till de mera sparsamt förekommande och uppträder så väl i öfre gråvideregionen, såsom på Bunner- stötarne, Hårdeggen och Åreskutan, som i nedre gråvideregio- nen, såsom på Åreskutan, Snasahögen samt vil Skrde porten. Ehuru den varierar 1 ej obetydlig grad till såväl blad- som blomdelar, är den en af de lättast urskiljbara Salix- hybriderna. Liten, krypande eller nästan upprätt, 10—15 cm. hög, knotig buske med bruna stammar och de sista årens grenar glest gråludna med ofta qvarsittande, bruna, glatta knoppfjäll och ofta tydligt utvecklade stipler. Bladformen vanligen nästan rund, mer sällan ovalt lancettlik, basen oftast mycket bred, spetsen i allmänhet afrundad eller +t. 'o. m. intryckt, mera sällan något utdragen. Bladkanten hvasst sågad — fullkomligt helbräddad, ej tillbakaviken. De tjocka—tunna bladen ega en längd af 1—3 cm. och cen bredd af 1—2 cm. Bladens undre sida visar ett karakteristiskt rutigt, ofvan ytan föga framträdande, ofta rödaktigt ådernät samt beklädes af vanligen sparsamma, ofta i spetsen och bladkanterna tydligt fram- trädande, långa, hvita — guldgula hår. Öfversidan är matt, mörkgrön —- grågrön, mer eller mindre glest hvithårig. Hän- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o1. 33 gena sitta oftast (skenbart) i grenarnes spets; stödjeblad 2—3 väl utvecklade. Blomfästet är i likhet med de bruna, trubbiga hängefjällen beklädt af långa, gula hår; de nästan oskaftade, gröna—bruna kapslarne fullständigt glatta med oftast långt ut- draget stift och 2—4-klufvet märke. Hybriden är känd sedan 1883, då den iakttogs såväl vid Skurudalsporten i Jämtland (C. InpeBEtov & M. ELFSTRAND), som på Trondfjeld i Norge (K. F. DUSÉN) samt på Island (H. STRÖMFELT) i tvänne former: a pubescens Lundstr., (med hvil- ken några af N. F. AHLBERG redan 1870 på Dovre insamlade exemplar af »Saliz ovata Ser.» tyckas öfverensstämma,) samt p glabrata Lundstr., till hvilken samtliga i Jämtland funna former torde böra hänföras. Salix lanata X herbacea X lanata (nov. hybr.) ster. På Åreskutan anträffades 1890 i omedelbara granskapet af en redan 1885 derstädes funnen S&S. lanata X herbacea i mellersta gråvideregionen en omkr. 20 cm. hög, nästan krypande buske, som, fullkomligt intermediär mellan nyssnämnda hybrid och S. lanata, väl rättast bör tolkas såsom på sexuel väg här- stammande från dessa båda. Hybriden skiljer sig från den i granskapet förekommande S. lanata genom mera krypande grenar, späda årsskott, tunnare, vekare, oftast mindre, på undersidan grönare, mera glest håriga, nätådriga blad; samt från S. lanata Xx herbacea genom mera utgrenadt växtsätt, längre, mycket gröfre grenar, tätt hvit- ulliga årsskott, samt större, ända till 3 cm. långa och 2,5 cm. breda, fullkomligt helbräddade, på öfversidan mera ulliga, på undersidan gröfre nätådriga blad. Salix hastata X glauca 9. På Mörvikshummeln anträffades denna hybrid i öfre björk- regionen på en jämförelsevis torr lokal. Krypande, endast omkr. 15 cm. hög, men vidt utgrenad buske med långa, mörkbruna, fullkomligt nedtryckta grenar och utdragna, späda, gröna—svarta, föga håriga årsgrenar. Bladen tunna och veka med bred bas och utdragen spets, i 32—534 u. MI nannandr. (VO » KO to Mesenkin. B. nana WIiTTR. Crass. cell: veg. | 14—20 u; altid. 19—20 u. >» — 00g: FAR » -36—42 u. cell. sperm. 9—10 u; => 6—38 u. Dudino. B. sp. Sterilis. Membrana cellularum punctata. Long. cell. veg. 49—72 u; lat. 27—30 u. Sopotschnaja Korga. Bsp: Sterilis. Mesenkin. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 2. 5 II. OEDOGONIUM LiInE.; PRINGSH. bi Or sp Sterilis. Sopotschnaja Korga. Fam. CHZETOPHOREZE HaARV.; WITTR. I. APHANOCHAZETE A. Br. 1. A. repens A. Br. Mesenkin, Sopotschnaja Korga. Fam. CONFERVACEZE (AG.) RaAB. I. CONFERVA (1) Witre: 1. C. bombycima AG. Lat. cell. 12—13 u. Sopotschnaja Korga. 2 OSP. Long. cell. 31—39 u; lat. 13 u. Mesenkin. Fam. PEDIASTREJE NEG. I. PEDIASTRUM MEYER. 1. P. Boryanum (Turr.) MENEGH (9 granulatum (Körz.) A. Br. Dudino, Mesenkin. EON PI vagum Kör. Mesenkin. II. COELASTRUM NzG. 1. C. sphericam NG. Diam. coenob. 40 u; diam. cell. 13 u. Mesenkin. 6 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCE-FLORA. III. SCENEDESMUS MEYEN. +1. S. denticulatus LAGERH. f. WiuLzp. Obs. Alg. Tab. 1, figg. 27—30. Long. cell. 9 u; lat. 5—6 u. Fig. 1. Mesenkin. 2. S. quadricauda (TURP.) BREB. Long. cell. 15—16 u; lat. 6—7 u. Mesenkin. Fam. PALMELLACEZE (N26.). I. NEPHROCYTIUM Näs. +]. N. Agardhianum NEG. Mesenkin. II: OOCYSTIISSNAG: 1. O. solitaria WirtR. Long. cell. 18—39 u; crass. 9—26 u. Mesenkin, Sopotschnaja Korga. IIT: OR APERDTUM-= King 1. RB. polymorphum ERESEN. Sopotschnaja Korga. IV. SCHIZOCHLAMYS A. BR. 1. S. gelatinosa A. Br. Diam. cell. 10—14 u. Dudino, Sopotschnaja Korga, Mesenkin. V. -TROCHISCIA Körz. +]. T. reticularis (REINSCH) HANSG. Diam. cell. 26 u. Sopotschnaja Korga. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. aAFD. III. N:o 2. 7 Fam. VOLVOCEZE (EHRENB.) RAB. I. PANDORINA Borr; PRINGSE. NE. Morum (MörL.) Bort: Diam. Fam. 32—34 u. Sopotschnaja Korga, Mesenkin. Fam. VAUCHERIEZE DECAISN. TIVA GETERITAT DI 0: 1. V. geminata Wazrz Pp racemosa WaALz. Baklanowskij. Fam. CHARACIEZE (N26.) WITTR. I. CHARACIUM A. Br. +1. C. longipes RAB. Long. cell. cum stip. 24—25 u; crassit. 6—7 u; long. stip. 6—7 u. Dudino. II. OPHIOCYTIU Mi NA6. 1. 0. cochleare (EicHw.) A. Br. Diam. cell. 6—7 u. Sopotschnaja Korga. 2. O. majus NEG. Diam. cell. 11—12 u. Mesenkin. Fam. MESOCARPEZE DE BAR. I. MOUGEOTIA AG.; WiTTR. NN Mresp Sterilis. Mesenkin. 8 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCE-FLORA. Fam. ZYGNEMEZE MENEGE. I. SPIROGYRA LINE. UNTSE sp rio. Membrana replicata. Copulatio lateralis. Lat. cell. veg. 26—29 u, 5—7 plo major; long. zygot- 97—110 u, lat. 43—46 u. Sopotschnaja Korga. 20 ABS 12 Lat. cell. veg. 31 u; long. zygot. 108—118 wu, lat. 39—43 u- Mesenkin. II. ZYGNEMA AG. Sp. Sterilis. Long. cell. 32—55 u; lat. 19—20 u. Sopotschnaja Korga, Mesenkin. Fam. DESMIDIEAZE Körz.; DE BAR. I. HYALOTHECA EHRB. 1. H. dissiliens (SmitH) BrRÉB. Long. 17—20 u; lat. 27 u. Sopotschnaja Korga. II. EUASTRUM EHRB.; RALFS. 1. E. elegans (BrEB.) Körz. & Rarrs Brit. desm. Tab. XIV, fig. 7 2—c. Long. 31—33 u; lat. 22—24 u. Dudino, Mesenkin, Sopotschnaja Korga. +B. speciosum BoLpr. Forma lobuli basales cum aculeo parvo ut Borpr in Desm. Grönl. tab: I, fig. 11 indicat. Long. 49—50 u; lat. 33—34 u. Dudino. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o2. 9 +2. E. binale (Turr.) Rarrs. f. bo LUND: De Desm: p- 22; RALFS. Brit. Desm. Tab. XIV, fig. 8.b: Hong: 21 je; lav 17 u. Dudino. iköre. LUND. De Desm. p- 22; RALes. le. figad c,,d. Long. 22—295 u; lat. 17-—18 u. Dudino, Mesenkin. 3. E. verrucosum EHRB. Mesenkin. III. STAURASTRUM -MeEYEN; RALFS. 1. S. pachyrhynchum Norpst. Fig. 5. Long. 30—32 u; lat. 31—32 u. Sopotschnaja Korga. =+2. S. sibiricum n. sp. f. ovalis. Fig. 4. S. sino mediano subrectangulo profunde constrictum; se- micellule subcuneate, sursum dilatate, dorso truncate, latera- libus subconvexis, apicibus subacutis; e vertice vise ovales. Membrana glabra. Long. 19—20 u; lat. 20—21 u. Mesenkin. Jmf. Staurastrum sp. BorLpt. Desm. Grönl. p. 32, Tab. II, fig. 51, till hvilken den möjligen skulle kunna hänföras såsom varietet. Andra mycket närstående former äro S. minutissimum REINSCH f. tetragona NOorpst. Desm. arct. p. 33, Tab. VIII Hora0 samt S. sp. Norpsr. le, Tab. VILL fig. S(. 3. S. dejectum BrREB. Long. 32—33 u; lat. 32—33 u. Mesenkin. +4. S. lunatum RALFS. Long. semicell. 15—16 u; lat. 31 u. Mesenkin. 10 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCE-FLORA. 5. S. margaritaceum (EHRB.) MENEGE. 2 8 SG cell. 10; Long. 30/u; Jat. 30 u: Sopotschnaja Korga. S. polymorphum BREB. Long. 39 u; lat. 45—46 u. Sopotschnaja Korga. S. pilosum (NEG.) ARCH. Long. 44 u; lat. 54—55 u. Mesenkin, Sapotschnaja Korga. IS. eristatum (NEG.) ARCHE. Long. 44 u; lat. 45—46 u. Sapotschnaja Korga. S. furcigerum BREB. Long. cell. sine rad. 47—52 u, cum rad. 78—85 u; lat. cum rad. 71—91 u. Sopotschnaja Korga. S. sexangulare (BULNH.) LUND. Long. semicell. 32—33 u. Sopotschnaja Korga. IV. XANTHIDIUM (EzErRB.) RALF. X. fasciculatum PEERrRB. (ex. p.). Long. semicell. 28—29 u; lat. 57 u. Mesenkin. X. antilopeum (BriB.) Körz. Long. 62—63 u; lat. 62—63 u. Mesenkin. - Vv. COSMARIUM (CorDbA) RALFS. C. Botrytis (Borr) MENEGH. Long. 69—80 u; lat. 56—060 wu. Dudino, Mesenkin, Sopotschnaja Korga. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III, N:o 2. 11 +B. subtumidum WITH. Long. 65 u; lat. 45—46 u. Mesenkin. 2. OC. margaritiferum (TURP.) ÅROCH. Long. semicell. 28—29 u; lat. 49—50 u. Sopotschnaja Korga. +3. C. remforme ARCH. Hong 106 u; lat. dl u. Mesenkin. 4. C. subpunctulatum NORDST. Long. 39 u; lat. 32—33. Mesenkin. >F. BörGEs. Desm. Bornh. p. 145, Tab. VI, fig. 4. Long. semicell: 15—16 u; lat. 30 u. Dudino. 5. C. punctulatum BREB. Long. 30—33 u; lat. 30—31 u. Mesenkin. 6. C. crenatum RarFs. f. cremis lateralibus Speteb. p. 30, Tab. 6; fig. 7. Long. 24—33 u; lat. 18—25 u. Dudino, Sopotschnaja Korga, Mesenkin. F. cremis lateralibus 2 Norpsr. 1. c. fig. Long. 30—35 u; lat. 22—27 u. Dudino, Mesenkin, Sopotschnaja Korga. 7. OC. suberenatum HANTZSCH. Long. 25—27 u; lat. 23—25 u. Sopotschnaja Korga. +8. CO. cucumis CorpvaA f. rotundata JAKOBS. Long. 97—98 u; lat. 52 u. Sopotschnaja Korga. 3 NorbsT. Desm. 12 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCEÉ-FLORA. 9. C. quadratum RALFS. "Forma semicellula in apice magis rotundata quam in forma typica. Fig. 6. Hong (1E=T2 ms darkSor a: Sopotschnaja Korga. 10. C. granatum BRrREB. Long. 30—38 u; lat. 20—23 u. Sopotschnaja Korga, Mesenkin. Forma f. alate JAKOBS. similis, sed semicellul&e lobis in apice retuse, in centro granula parva instructe; a latere vise fere ovate sursum attenuate, apice obtuso-rotundateze. Membrana glabra. Fig. 7. Long. 27—29 u; lat. 19—20 u. Mesenkin. 11. C. bioculatum BREB. Long. 14 u; lat. 14 u. Mesenkin. >12. C. Meneghinii Brbs. of. Rac. Desm: Pol: Tab. II, fig. 5. Long. 14 u; lat. 13—14 wu. Mesenkin. +F, Remschii Istv. "Fig: 8 Long. 24—26 u; lat. 19—21 u. Dudino. "Forma. Higa9. Long. 30—31 u; lat. 22—24 u. Mesenkin. Skiljer sig från närmast föregående form endast genom att cellhalfvornas inbugtningar ej äro så djupa. Jmf. äfven C. Meneghinii Brees. f. octangularis WiuzEr 6 simplicissima WILLE i WEsT7. List of Desm. from Mass. Tab. II, fig. 7. +F. ”Borpr. Desnmi-Grönlipl18, Tabsd) fowil6: Long. 3—10 u; lat. 8—10 u. Dudino, Mesenkin. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 2. 13 13. C. Turpinii BREB. Long. 53—057 wu; lat. 49—49 u. Dudino, Mesenkin, Sopotschnaja Korga. 14. C. latifrons ILuUND. Forma membrana tota granulata et non, ut in forma ty- pica, in centro semicellularum granulis (preter series verticales) nullis. Long. 36—38 u; lat. 36—38 u. Sopotschnaja Korga. 215. C. Kjellmani WiznzE "grande WiLLE. Long. 45—46 u; lat. 39 u. Mesenkin. 16. C. phaceolus BREB. Long. 29—33 u; lat. 2ö—34 u. Dudino, Mesenkin. p. achondrum BoLpr. Forma major. Long. 98 u; lat. 52 u. Sopotschnaja Korga. VI PLEUROTZENIUM Nac. 1. P. Ehrenbergii (RALFs.). Long. semicell. 195 u; lat. 26—28 u. Sopotschnaja Korga. VII. CLOSTERIUM Nitzsocn. +]. C. gracile Bris. Honsilldt us lav 6—71 u. Dudino. 2. C. acerosum (SCHRANK) EHRB. Long. circe. 690 u; lat. 45—46 u: Mesenkin. 14 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCE-FLORA. 3. C. striolatum EERB. Long. 227-358 u; lat. 22—33 u. Dudino. 4. C. Diane EERB. Long. 145—146 u; lat. 21 u. Mesenkin. 5. OC. parvulum NEG. Long. 74 u; lat. 10—11 u. Mesenkin. 6. C. Venus Körz. Long. 100—126 u; lat... 10—12 u. Sopotschnaja Korga. 27. OC. Leibleinii Körz. Long. 225 u; lat. 49—46 u. Mesenkin. + Forma minus curvata; in medio striis transversalibus 6. Fiol L0: Long. 274 u; lat. 36—37 u. Sopotschnaja Korga. Jmf. C. Leibleina Körz. f. LEWIN Span. Suässwasseralg. p. 9, Tab. I, fig. 17 samt dC. Leibleinii Körz. £ BöÖrRGES: Desm: Brag. p. 935, Tab. IFS. +8& (C.C Ralfsn BrkB. Long. 325 u; lat. 44 u. Dudino. VIII. GONATOZYGON DE Bar: +]. G. asperum BREB. Long. 162—289 u; lat. 12—16 u: Sopotschnaja Korga, Mesenkin. 15 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL,. BAND 17. AFD. III. N:o 2. IX. .CYLINDROCYSTIS MENEGE. +1. 20. diplospora Lunp. Fig. 11. Long. 69 u; lat. 36 —39 u. Dudino, Mesenkin. Då zygosporer ej observerats, måste bestämningen anses osäker. 16 O. BORGE, SIBIRIENS CHLOROPHYLLOPHYCÉE-FLORA. -— S-Ö Figurförklaring. Scenedemus denticulatus LAGERH. f. Wiunp. (895/,). Spirogyra spec. (100 » Spec. (000 Staurastrum sibiricam nob. f. ovalis (205/,). » pachyrhbynchum Norpsr. (205/,). Cosmarium quadratum RaALFs. f£. (305/,). » granatum BriB. f. (610/,). » Meneghinii BrbB. v. Reinschii Istv. (610/,). » » FN (CIO FE Closterium Leibleinii Körz. £. (209/,). Cylindrocystis diplospora LuNnp.? (205/,). a, a' = Cellula a fronte visa. USAGE » latere >» = > » vertice >» = » > ventre >» - HOÖODPWNBOPR WIN H |] H NI. ie År Akad Hamäl.Bd17 Afa TIL. - | g tl KVe T 1 Lom: tock Tiih W. Schlachter, St SYN p / FRA Ft om F wi; BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 17. Afd II N:o 3. NÅGRA BÖN ALGERNAS ANDNING HEDVIG LOVÉN. MED 1 TAFLA. MEDDELADT DEN 10 JUNI 1891 GENOM V. B. WITTROCK. STOCKHOLM, 1891. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. + 4 be, ad AFI, é N N CS oe BE Y Aa JM sl fjor nr å NÅ er ' . t ' & 4 [a ä ANT COH ADA IST! ERSTGTT D:. i denna uppsats skildrade försöken äro gjorda på upp- maning af professor OTTO PETTERSSON vid Stockholms högskola samt utfördes på Kristinebergs zoologiska försöksstation i Bohus län, där jag genom professor SVEN LovÉns välvilliga tillmötes- gående fick tillfälle att vistas nära tre månader under som- maren 1890. Experimenten åsyftade att söka något intränga på ett arbetsfält, hafsalgernas andning, som, så vidt jag känner, hit- tills föga studerats. Under sådana förhållanden var det natur- ligen ej att vänta, att försöken skulle lämna några uttömmande förklaringar på de härmed i samband stående problemen; men de torde möjligen äga ett visst intresse, så väl genom de er- hållna resultaten i och för sig, som framför allt därigenom, att de visa, huru mycket det i själfva verket finnes att göra på detta fält, samt antyda en riktning, hvari fortsatta forsk- ningar inom detta område sannolikt hafva att motse goda resultat. Försöksmetoden var, i korthet skildrad, följande: I en från gasutbyte med omgifningen afstängd vatten- massa af bestämd volym undersöktes syre- och kolsyrehalten före och efter det, att alger under en viss tid och i fullständigt mörker vegeterat däri. Assimilationen af kolsyra, som ställer sig hindrande i vägen för studiet af andningen, kan endast äga rum under solljusets inverkan, och sålunda bör man kunna utröna inflytandet på vattnets gashalt af respirationen ensam för sig genom att hålla försökskärlet i absolut mörker. Vid försöken användes en glasflaska, rymmande 18 liter, hvilken är afbildad å fig. II. Flaskan fylldes genom kranen a och en slang e med hafsvatten från zoologiska stationens vattenledning, hvarefter nämda kran åter stängdes. Algerna, hvilka i allmänhet upptogos i stationens grann- skap omedelbart före försökets början, befriades så mycket 4 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. som möjligt från parasiter, dels genom bortplockning, dels genom att ett par gånger skölja algerna i brunnsvatten, hvar- efter de senare nedlades i den med hafsvatten fyllda flaskan, som tillslöts lufttätt medelst en talgad, inslipad glaspropp, b. Denna öfvergick uppåt i ett glasrör, som genom en kran, c, och kautschukligaturer förenades med ett i båda ändar ut- draget glasrör, d, om 200—300 kub.-em. rymd. Sedan flaskan tillslutits med proppen b, öppnades åter kranen a äfvensom e, hvarvid vattnet steg upp genom den senare och fyllde röret d. Kranarna stängdes nu ånyo och röret d tillsmältes i båda ändar. Det vattenprof, som så erhölls, tjänade till bestäm- mande af vattnets syrehalt före försöket, (se tab. II, kolum- nerna f och h). Ytterligare ett dylikt togs på samma sätt och undersöktes på kolsyra, (se tab. II, kolumnerna j och 1). Sedan vattnets temperatur observerats, fick flaskan; luft- tätt tillsluten, stå en bestämd tid i en mörk skrubb eller om- sluten af ett pappfodral. Därefter iakttogs åter temperaturen, och två nya vattenprof uttogos på ofvan beskrifna sätt. Dessa prof undersöktes, det ena på syre, det andra på kolsyra, hvar- igenom erhölls vattnets gashalt efter försöket, (se tab. II, kolumnerna eg, i, k och m). Vid flere försök användes emellertid en enklare anordning 'än den ofvan beskrifna. En glasburk af ungefär 4 liters rymd fick därvid tjänstgöra som försökskärl. Den tillslöts medelst en på undersidan talgad glasskifva, hvarpå lades en tyngd. Proftagningen skedde på det sätt, att glasrörets (se fig. II, d) långt utdragna ända nedfördes i burken, sedan den nämda glasskifvan aftagits, hvarefter röret fylldes genom sug- ning i en kautschukslang, fästad vid dess andra ända. Stundom togs på detta sätt prof äfven vid försök med den ofvan be- skrifna flaskan. Efter hvarje försöks slut soltorkades och vägdes de vid detsamma använda algerna. Analyserna på de före och efter försöken tagna vatten- profvens gaser utfördes med professor O. PETTERSSONS appa- rater för bestämmande af gashalten i vatten. För utrönande af syremängden !) förbands den ena ändan af det vatten- profvet innehållande glasröret genom en kautschukligatur med !) OTTO PETTERSSON: »Methode zur volumetrisehen Bestimmung der im Wasser gelösten Gase.> Ber. d. deutsch. chem. Gesellschaft. Jahrg. XXIII, Hft. 9, S. 1438—1439. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:O 3. 5 apparaten för syrgaebestämning. Denna pumpades medelst kvicksilfver lufttom, hvarefter kommunikationen mellan röret och apparaten öppnades genom afbrytande af det förras spets. Därefter urkokades vattnets gaser under lågt tryck, uppsam- lades i apparatens graderade rör och mättes. Kolsyran absor- berades med natronlut och volymen mättes ånyo. Nu till- sattes pyrogallussyradt kali, som absorberade syret, hvarefter återstoden, kväfvet, mättes. Syrets mängd var då lika med skillnaden mellan de vid de två sista mätningarna erhållna talen. Det andra vattenprofvet, som skulle undersökas på kol- syra, ') försattes med ett par kub.-cem. koncentrerad svafvel- syra och en liten bit järntråd, hvarefter dess gaser urkokades, hvilket underlättades genom den vätgasutveckling, som svafvel- syran och järnbiten framkallade, samt därigenom, att svafvel- syran ur hafsvattnets karbonater utdref kolsyran och själf intog dess plats. De urkokade gaserna uppsamlades efter hand i apparatens graderade rör, där de mättes, hvarefter kolsyran absorberades med kalilut och den återstående gasen mättes. Skillnaden mellan de vid mätningarna erhållna vär- dena på gasvolymerna var då ett mått på vattenprofvets kol- syrehalt. Då sålunda mängden af de olika gaserna i de undersökta vattenprofven var bekant, kunde däraf, med kännedom om dessas storlek och det använda akvariets rymd, beräknas hela den mängd af hvarje särskild gas, som före och efter för- söket funnits i den vattenmassa, hvari algerna under det samma. lefvat. (Se tab. II, kolumnerna h, i, I och m). Af dessa volymer kunde åter beräknas, huru stor mängd syre de använda algerna på den tid, försöket varade, förbrukat, och huru stor mängd kolsyra de på samma tid alstrat. (Se tab. II, kolumnerna p och 1). I de fall, då den till försöker använda algen var blås- bärande, tillvaratogs blåsluften på följande sätt. Ett i båda ändar utdraget glasrör, a« (se fig. I), rymmande ungefär 30 kub.-cm., förenades medelst en kautschukslang, u, med en liten klocka af glas, 8. Denna klocka, som upptill var försedd med en kran, y, nedsänktes ett stycke i en balja, d, med hafsvatten, hvari de vid nyss afslutadt försök brukade algerna 1) OTTO PETTERSSON: »Kohlensäurebestimmungsmethode>». Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. Jahrg. XXIII, Hft. 9, S. 1402—1406. 6 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. lågo. Genom sugning i en kautschukslang, o, fästad vid glas- rörets (0) fria ända, fylldes klockan och röret helt och hållet med vatten ur baljan, hvarefter den omtalade lilla kranen (y) stängdes. Under fyllandet hölls glasröret i ställningen 1, hvarigenom all i detsamma befintlig luft undanträngdes af det uppstigande vattnet. Därefter fördes slangen o ned i baljan och röret bragtes i ställningen 2 (fig. I). Sedan apparaten sålunda blifvit iordningställd, sönderklämdes med fingrarna den ena aigblåsan efter den andra omedelbart under klockan, hvarvid den frigjorda luften samlade sig öfverst i denna. När den utklämda luftvolymen blifvit tillräckligt stor, öppnades kranen, och luften inträngde genom slangen u i glasröret, skjutande framför sig det där befintliga vattnet. Så snart röret &« på detta sätt blifvit fylldt med luft, stängdes kranen, oeh glas- röret afsmältes i båda ändar. Luftprofvet kunde nu förvaras huru länge som helst. Analyserna af den insamlade blåsluften utfördes på Stock- holms högskolas kemiska laboratorium enligt professor O. PETTERSSONS gasanalytiska metod, ') genom absorbtion af kol- syran med kali- eller natronlut och explosion med vätgas för utrönande af syrehalten. Innan jag öfvergår till försöksresultaten, böra de vigtigaste, försöksmetoden vidlådande felkällorna påpekas. Då den stora, 18 liter rymmande flaskan (fig. II) användes, insläpptes under proftagningen genom kranen a mellan 500 och 600 kub.-cm. nytt vatten i den vid försöket använda vatten- massan. Dessa 600 kub.-cm. hade naturligtvis en helt annan gashalt än det vatten, som skulle analyseras vid försökets slut eller sedan detsamma pågått en tid, och man kunde därför tänka sig, att det nyinkomna vattnet skulle vålla ett oriktigt resultat. Men då detsamma var något kallare än det förut i flaskan befintliga, så är det antagligt, att det höll sig vid flaskans botten och ej blandade sig Ren det vatten, som uppsteg i röret d. Äfven om en blandning skulle ägt rum, så kan den däraf uppkomna ökningen i hela vattenmassans syrehalt ej hafva uppgått till 0,2 kub.-cm. per liter. Då emeller- !) O. PETTERSSON: »Gasanalytische Methode>». Zeitschrift f. analyt. Chemie von FRESENIUS. Bad. XXV, Hit. 4. Separataftryck, p. 13—18. BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:O 3. 7 tid flere analyser gifvit 0 kub.-cm. syre till resultat, har man, synes det mig, rättighet antaga, det en sådan blandning ej förekommit. En felkälla, som säkerligen spelat en viss roll, men hvars inverkan ej låter sig närmare bestämma, låg däri, att det var omöjligt att utestänga allt obehörigt organiskt lif från försöks- kärlet. Små organismer: ytdjur, bakterier, parasiter m. m. följde, oaktadt vidtagna försiktighetsmått — silning af vattnet och rensning af algerna — med dessa in i akvariet. Mot det sätt, som användes att bestämma algernas vikt, kan göras den anmärkningen, att alger, som endast soltorkats, ej alltid hålla samma mängd fuktighet, hvarför deras vikts- mängder ej äro fullt jämförbara vid olika försök För öfrigt representeras ej alltid samma vikt alger af samma volym och samma yta, och det är väl egentligen dessa båda faktorer, som för respirationen hafva den största betydelsen. Dock torde de på ofvan nämda sätt bestämda vikterna erbjuda tillräckligt noggravna utgångspunkter för bedömande af de använda algernas mängd, särskildt då det mera gällt en jämförelse mellan försök under olika yttre vilkor än absoluta respirationsbestämningar. Men här göra sig äfven gällande andra omständigheter, hvilkas betydelse säkert varit mycket större än de nämda felkällornas, och hvilkas störande inflytande på resultaten jag ej kunnat undvika, då de berott på själfva försöksobjektens natur och lefnadsförhållanden. För att lämna tillfredsställande resultat borde nämligen de använda algerna först och främst hafva befunnit sig i samma normala utvecklings- och hälsotillstånd; de borde alla hafva varit af samma ålder, vuxit på samma eller mycket likartade platser och i allmänhet lefvat under samma yttre omständigheter. Men det lät sig naturligen ej göra, att ens till två försök erhålla alger, som i alla dessa hänseenden voro med hvarandra fullt jämförbara. Och häraf vållades då ett olika intensivt gasutbyte vid olika försök, äfven om därvid användts lika stora mängder alger. Efter nu meddelade skildring af försöksmetoden och dis- kussion af möjliga felkällor, öfvergår jag till en redogörelse för försökens resultat. 8 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. En med blåsor försedd brunalg, Ascophyllum nodosum (L) Le Jolis., underkastades flere och något olika försök än öfriga använda alger. Så till exempel fortsattes ofta försöket med denna alg, utan ombyte af vatten, äfven efter den andra proftagningen. Det visade sig då, att Ascophyllum är en särdeles härdig växt. Den förmådde nämligen ur vattnet absorbera hvarje spår af syre och därefter, såsom några här ej anförda försök tydligt visa, bragt i ljuset, genom assimilation åter förse det med denna gas. Blef algen, efter att flere timmar hafva vistats i absolut syrefritt vatten, försedd med nytt sådant af vanlig syrehalt, så fortsatte den med att i mörker beröfva detta dess syre och alstra kolsyra. Sistnämda förhållande framgår, bland annat, af det i följande tabell I meddelade »kväfningsförsöket». Tabaular Försök: de = [es] om al BH SKER = oockPl 4 = Oo: kh | B S &R 2 = = = s | | i Tr 0 4 ÅAscophyllwm nodosum. (L) Le Jolis. Eee 2 Bö BR Eko dia Sn = = BB SR E pp kr ' Den använda vattenmassan i liter.... | 18,5 | 18,5 | 18:35 "1850 -18,5 Al gens vikt 1 oram CCR YO OD -—- — | — | 69,52 MÖbbtnetselompöratut soap os stog os 1774 | 1752 1000) T0FINREGNS Kub.-em. syre på hela den använda | | Valen madsAnE res Allas la 92,87] 3,52 O00ABI RA 16 Kub.-cm. kolsyra på hela den använda | VAS LS dB ål Sf a 0 RR EES 731,86| 803,99] 881,90] 712,25| 773,30 Kub.-em. syre på 1 liter vatten -......- 5,02] -O,19] Ojool 4,82] O,88 Kub.-ecm. kolsyra på 1 liter vatten...| 39,56] 43,46| 47,67| 38,50) 41,80 Kub.-ecm. kväfve på 1 liter vatten ...| 11,86] 11,ss8| 12,45| 12,03) 11,98 Kub.-ecm. syre absorb. under försöket — | 89,35] 3,52 — | 72,89 Kub.-em. kolsyra alstrad under försöket — | 72,13] 77,91] — | 61,05 | IKÖTSYTE-SYTGEkV ODEN gasa a as sn ARE — 0,81) 22,13 — 0,84 Syreprocent i blåsluften .................- — — -— — | 0,00 Då detta försök är af ej ringa intresse, skall jag utför- ligare redogöra för dess förlopp och resultat. 69,5 gr. Ascophyllum nodosum (L) Le Jolis. lämnades under 24 timmar och i absolut mörker uti en från luften af- stängd vattenmassa af 18,5 liters volym. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 3. 9 Denna vattenmassa innehöll vid för- HÖlletspbörjatias. SALE socbesikete 92,87 kub.-cm. syre (OR ae rg ORO at oselt ALF 731,86 » kolsyra. Efter de 24 timmarna innehöll vatten- finssankendasts. 220. JOD Dok st 3,52 3 Syre, under det att dess kolsyremängd öde, stivitytill.srttu beta 803,99 » kolsyra. Algen hade således under försöket ab- SER GRAN SATTE IDE. pki Ask 39,35 > syre fö fo SME g re BETE PTS UNNA Ag (218 > kolsyra. Häremot svarar kolsyre-syre-kvoten.... 0,81 Efter ytterligare 3!/, dygns vistelse i samma vatten i mörker hade algen gjort fullständigt slut på syret i vattnet. Den hade sålunda ytterligare: absorberat ---.....c..---- 3,52 > syre. Men ehuru den till buds stående syre- mängden var så oerhördt liten, hade vattnets kolsyrehalt sam- tidto testo. tillade She snel 881,90 > kolsyra, det vill säga: algen hade alstrat 77,91 » > Den häraf beräknade kolsyre-syre- kvoten är förvånande hög, näml. 22,13. Man kunde möjligen vara frestad antaga, att algen dött under försöket, och att den stora kolsyreproduktionen var ett förruttnelsefenomen; men så kan, såsom jag strax skall visa, ej vara förhållandet. Den till försöket använda algen försågs nämligen med nytt vatten, hvars: syrehalt var-.......- 89,17 kub.-cm. syre pchalkolsyrebhal sel ee te. tan 712,25 > kolsyra. Efter 13 timmar i mörker hade den SÖTA Sj la scenes der 16,28 > syre, och den senare stigit till.........- 113,30 > kolsyra. Algen hade således på de 13 tim- MlArnanr a VSOrbheraät sosssocscoocsss- se 12,89 > syre GES ANA bars boestt oss bett dk 61,05 » kolsyra, hvilka tal gifva en kolsyre-syre- IYätöra Gt DERAR 1851 FYRETSR SN PNSE TENS 0,84. Denna, efter det långa kväfningsförsöket, erhållna kvot är så lik den före detsamma funna (0,81), att man har allt 10 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. skäl antaga, det algen ej lidit någon nämnvärd skada, då den fortfarande respirerat så normalt. Detta antagande bestyrkes äfven af en blick på tabell II, där det visar sig, att syre- förbrukningen, beräknad på 1 gr. af algen och 12 timmar, i början af försöket var 0,64 kub.-cm. och efter detsamma 0,97 kub.-cem. Hade algen varit död eller döende, så hade den väl svårligen kunnat respirera så lifligt. Granskar man närmare det anförda »kväfningsförsöket>, särskildt med hänsyn till hvad som egt rum under de 3!/, dygn, då algen var nästan fullständigt beröfvad fritt syre, framställer sig en fråga af stort intresse: Hvarifrån tog algen det syre, som behöfdes för att frambringa så mycket kolsyra? Den vid försökets slut tillvaratagna blåsluften innehöll ej ett spår syre; dess kolsyrehalt var 0,43 4. Att blåsorna under normala omständigheter kunna inne- hålla ända till 37 4 syre, har N. WILLE visat, ') och resul- taten af några analyser, som jag utfört på luft ur Fucaceernas blåsor, och som ännu ej äro offentliggjorda, bekräfta hans observationer. Ur blåsorna har således algen tagit allt syre, som den kunnat få, men huruvida den från blåsluften fått allt det till kolsyrebildning förbrukade syret, är mycket svårt att med bestämdhet afgöra, då man saknar grunder för beräkningen af det i blåsorna befintliga syrets mängd. Antages emellertid blåsluften i detta försök hafva utgjort 100 kub-.cm., hvilket tal säkerligen är mer än dubbelt för stort — den kan i själfva verket ej hafva uppgått till 50 kub-.em. —, och antages vi- dare dess syrehalt hafva varit den största möjliga, nämligen 37 4, så skulle algerna ur blåsorna hafva upptagit 37 kub.-em. syre. Men, då vid förening af kol och syre till kolsyra, en viss volym syre ger samma volym kolsyra, så är det tydligt, att denna syremängd ej räckt ens till bildande af halfva den kolsyrevolym, 77,91 kub.-cm., hvarom här är fråga. Det är således mer än sannolikt, att en stor del af det erforderliga syret genom inre andning röfvats från algens egen substans. I de flesta försöken är, som i det nu skildrade, den nor- mala kolsyre-syre-kvoten i allmänhet omkring 1. Detta är ju !) N. WILLE: Ueber die Blasen der Fucaceen. Biologiska Förenin- gens förhandlingar, Band I, Dec. 1888. N:o 3, sid. 63—65. BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 3. 11 äfven hvad man hade att vänta, då förhållandet som bekant är detsamma hos landtväxterna. Så mycket märkvärdigare förhåller det sig däremot med följande försök. Alqens art. ng RA än Kub.-em. ten. 2 iNScophylfam nodostigr..-MB Mysig 3 24,42 11,29 1:53. Pölysiphonta byssoidessossiloell togs 15 0,45 = 1562. Polysiphonia byssoides io siyryollul 18 TS = 1,99. HanCo pay liskedulis! te. 0 HuysdaElo- 10 50,32 — 2,06. Aspophyllum nodosum. s=222ltlolooo.. id 36,61 23004 JBL. Hvad blåstången beträffar låter den höga kvoten delvis förklara sig genom det antagandet, att algerna erhållit en del af sitt respirationssyre ur blåsorna och ej uteslutande ur vattnet, ehuru det senare ännu vid försökets slut innehöll syre. Härför talar äfven den låga syrehalten i blåsluften efter försöken. Men för Fölene (försök 15 och 18) och Sar- cophyllis (försök 10) är en dylik förklaring ej möjlig, då dessa alger sakna blåsor. Skulle detta egendomliga förhållande: att den alstrade kolsyrevolymen är mycket större än den ab- sorberade syrevolymen, vid förnyade försök i samma riktning upprepas, så torde detsamma, synes det mig, böra tillskrifvas något slags inre andning. En sådan förefaller dock egen- domlig, då tillgång på syre finnes i det omgifvande vattnet, såsom förhållandet var 1 de anförda försöken: Den ursprungliga uppgiften för dessa försök var att ut- röna det kvantitativa förloppet vid algernas respiration; och i denna uppgift ingick äfven, att taga reda på, huruvida de olika arterna äpltäonån förhålla sig olika, och om så är fallet, huru stor skillnaden dem emellan är. På dessa frågor kunna emellertid de vunna resultaten ej gifva tilltredsställande svar, emedan, såsom det senare visade sig, storleken af den på en viss tid af en gifven vikt alger absorberade syrekvantiteten är beroende af många faktorer, af hvilka några äro af den art, att deras inverkan ej låter sig noggrant bestämma. Tabell II, där försöken äro ordnade efter storleken af den på 12 timmar af 1 gr. alger absorberade syrevolymen, visar hvilken betydande inverkan de tre faktorerna: 1) algens vikt, 12 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. 2) den använda vattenmängden och 3) längden af försökstiden utöfva på syreförbrukningens liflighet. Granskar man närmare denna tabell, skall man finna: 1) att ju större den till försöken använda vikten alger varit, desto mindre var syreförbrukningen, beräknad på 1 gr. och 12 timmar, så vida nämligen vattenmängden och försökstiden vid de jämförda bestämningarna varit ungefär lika. Bevis härpå äro till exempel följande försök: 2 Ks sa Syre- Vatten- Försöks- Algens förb ÅAlgens art. SN rs RE vig SF ä ? Liter. Timmar. (GE CERabScm. Ascophyllum nodosum -.-..-- 2 185 tal FrRSo EADS Ascophyllum nodosum ------ 1 18,5 13 69,5 FRÖN Sarcophyllissedulisix uh. 10 18,5 12 20356, INTA Laminaria digitata.....------ 4 4537 12 Nor DESOE Laminaria digitata-...-.------ 8 4,1 IS 14,8 i fv lr Sarcophyllis edulis ....------ 11 4 il 6,7 214; UVA Jactmeask ot ND Oe Ae 16 4,1 12 319 FN Polysiphonia byssoides--.-..- 18 4,3 12 0,84 5,88. Ascophyllum nodosum ------ 5 18,53 6 -=/9- VAA SNRO: BIE Ascophyllum nodosum ------ € 18,5 6 10272 15055 Laminaria saccharina-.....-.-- 12 AT 6 1 KOSSAN Ulvartactucas SI0— LIN I0E i 45 + 7 AT UREA Ascophyllum nodosum ---.--- if 18,5 24 GA DA Laminaria saccharina-.-.---.-- 9 18,35 24 12-96 BANDS Lamimaria dioitatö.. coooovcscc 6 4,3 PA 1585 ÖRNI Enteromorpha intestinalis... 14 4,3 24 2 ÖDE STI 2) Följande försök visa, att syreförbrukningen var större, om till en något så när lika vikt alger under samma tid an- vändts en större vattenmängd: Algens Försöks- Vatten- här SR Algens art. Töre vikt He ängs fs Gr. Timmar. Liter. ,Kub.-ecm. Laminaria digitata........... 4 23001 4,3 0,60. Laminaria, digitata.....-...-- 8 14,80, L2YG 4,1 JAR Sp Sarcophyllis edulig.......---- 10 27,56, 12 18,5 — 1,73. ') Dessa bestämningar visa, att ehuru vid den förra algmängden varit mindre, och man sålunda, enligt det ofvan sagda, borde haft att vänta en större syreförbrukning per gram, likväl den större vattenmängden hade det afgörande inflytandet på respirationens liflighet. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 3. 13 Algens Försöks- Vatten- fävre:” KE SÖ ö É förbruk- Försöks- = vikt. tid. mängd. S Algens art. AE ning. 5 Gr. Timmar. Liter. Kub.-ecm. Laminaria digitata....------- 6 sad SAN ANSTEKOEg El Laminaria saccharina..-... -- 2) (2505 RA 18,3 56 3) Att syreförbrukningen, beräknad på 1 gr. alger och 12 timmar, var lifligare ju kortare tid försöket pågick, såvida nämligen vattenmängden och algens vikt voro något så när lika, visa följande försök: RJ Vatten- Algens Försöks- RA Algens än AES mängd. MG tid. ning. Liter. Gr. "Timmar. Kup.-ecm Ascophyllum nodosum -.----- 1 ös 69,5 24 0,64. Ascophyllum nodosum ------ 1 18,5 69,5 1) ÄG NR Ascophyllum nodosum ------ di 1.8.5 —FL02;2 6 1,05. Laminaria digitata-.......--- 6 4.3 (SEI STO: i PSA IK Sarcophyllis edulis.....------ "fd 4,1 657 12 C73a [kva JaGkuea: odoarecssresces 17 4.1 dal id 4,85 Enteromorpha intestinalis... 13 4,3 2,31 48 2,48 Enteromorpha intestinalis... 14 4,3 2,66 24 3,79 Ceramiant TEDrUM .-.-o..ooo. 19 4.1 2 gl be 1,55 Polysiphonia byssoides...... 15 4,1 SA I 4511 I UM bare SYTT (6 ANOS 16 4,1 SEA 4,25 Ett par försök visa äfven, att, om alla de tre faktorerna: vattenmängden, försökstiden och algens vikt, i två försök voro lika, så var äfven syreförbrukningen i det närmaste densamma. Vatten- Algens Försöks- SYReR STR å ik id förbruk- Algens än Försöks- mängd. «vikt. tid. Hide Yin! JAGer. Gr. Timmar. Kub.-ecm. Ascophyllum nodosum ---.-- 2 1855, (15956, ss OSAE Ascophyllum nodosum ------ 3 ikea FIONA 12 0,41. Laminaria saccharina..--.--- 2 18,5 P2 a 1,56 Sarcophyllis edulis...-------- 10 BSS KNASIG CAL2 bre 1) Se noten å vidstående sida. 14 HEDVIG LOVEN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. Det sista exemplet visar, huru dessa faktorer kunna upp- väga hvarandra. Tiden i försök 9 är nämligen dubbelt så lång, som i försök 10, men syreförbrukningen är det oaktadt i de båda försöken ungefär lika stor. Förklaringen härpå ligger antagligen däri, att algens vikt i försök 10 är ungefär dubbelt så stor som i försök 9. Att dessa nu skildrade förhållanden kunna hafva så stort inflytande på algernas syreförbrukning, tyckes mig lätt för- klarligt; ty de bestämma i väsentlig mån vattnets syrehalt och dennas växlingar under försöket. Och det är mycket sannolikt, att syreprocenten i det omgifvande mediet i hög grad influerat på respirationsprocessens liflighet. Så har antagligen i samma kvantitet vatten och på samma tid en större mängd alger snabbare — redan under ett tidi- gare skede af försöket — förbrukat en stor mängd syre och därigenom minskat vattnets syrehalt under fortsättningen af försöket så, att syreförbrukningen, beräknad såsom medeltal för viss tid (12 timmar) på hvarje gram af den större alg- mängden blifvit mindre än i ett motsvarande försök med mindre kvantitet alger. Om åter vid 2 försök algernas vikt och tiden varit de- samma, men vattenmängden olika, så har naturligen en större kvantitet vatten erbjudit en absolut större mängd syre, hvar- igenom befordrats en lifligare syreförbrukning, i det att syre- halten mindre snabbt så nedsatts, att respirationsprocessens liflighet däraf väsentligen hämmats. När slutligen ett försök med i det närmaste samma alg- och vattenmängd som ett annat pågått längre tid än detta senare, så är det tydligt, att respirationens intensitet under senare delen af det förra, längre försöket, på grund af den under nämda tidsperiod nedsatta syrehalten i vattnet, måste hafva varit minskad; och häraf förklaras, hvarför syreförbruk- ningen på tidsenheten i det förra försöket varit mindre än i det senare. I tabell II (förs. 18 och 19) finnes slutligen en antydan om, att möjligen respirationen hos olika algsorter är olika liflig. I följande två försök, där vattenkvantiteten och försöks- tiden varit lika, har nämligen en större mängd alger — tvärt emot hvad man haft anledning vänta — företett en lifligare BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. n:o 3. 15 syreförbrukning, ett förhållande, som, såsom nämdt, möjligen haft sin grund i, att vid försöken brukats olika slags alger. Vatten- Försöks- Algens Syren! Försök ned id ik förbruk- Algens st örsöks- mängd. tid. vikt. ning. rail äter.- Timmar. Gr. - Kub.-ecm. Polysiphonia byssoides...-.-- 18 4,3 12 0,84 5,88. Ceramum fobrums loose 19 2Ldl il 2 1555: Detta fall är emellertid så godt som enastående och tarfvar bekräftelse genom nya undersökningar, så planlagda, att de bär ofvan berörda störande inflytelserna så mycket som möj- ligt undvikas. Ur de nu skildrade undersökningarna kunna, synes det mig, dragas följande slutsatser: I a) Algerna förmå att absorbera hvarje spår af det i vattnet befintliga syret. b) I absolut syrefritt vatten, där ingen syreabsorbtion är möjlig, kunna algerna alstra betydande kvantiteter kolsyra. c) Algerna kunna vegetera tämligen länge i vatten, be- röfvadt allt syre, utan att deras förmåga att genom respira- tionen omsätta vattnets syre i kolsyra därigenom upphäfves eller minskas. II a) Den vid algernas respiration frigjorda kolsyrans volym är i allmänhet ungefär lika stor med den absorberade CO, 0, b) Dock händer det stundom, att algerna vid sin respira- tion frigöra betydligt mera kolsyra, än de upptagit syre, och det ehuru tillgång på syre finnes i det omgifvande vattnet. III. Lifligheten af algernas syreförbrukning är beroende af vattnets syrehalt. = omkr. 11. syrevolymen. ( Slutligen får jag härmed till min högt värderade lärare, professor OTTO PETTERSSON, frambära uttrycken af min hjärt- liga tacksamhet, såväl för hans tillmötesgående att ställa till mitt förfogande alla behöfliga apparater, som ock framför allt för det lifliga intresse samt den hjälp och uppmuntran, som vid dessa undersökningars planläggning och utförande i så rikt mått kommit mig till del. 16 HEDVIG LOVÉN, NÅGRA RÖN OM ALGERNAS ANDNING. Försöken äro ordnade efter storleken af den syremänge Algens art. Ascophyllum nodosum (15) Le SOS rosea » SLE Ra » Ad fe sr Laminaria digitata (L) Lam OUT :s sees SN | Ascophyllum nodosum » > > » Laminaria digitata-..--- Ascophyllum nodosum Laminaria digitata-....- Laminaria saccharina (15) Gara par CSS Sarcophyllis edulis (StaCkh.) JARL Nrory » » Laminaria saccharina.. Enteromorpha intesti- nas (LL) Tank ol » >» Polysiphonia byssoides (Good et Woodw.) Grev. Ulvalactuca(L)Le Jolis 2 » Polysiphonia byssoides Ceramium rubrum (ERT G SÖ PASSET "19 ULWUNUSTOSTO "TUNJBPSTJOSTIO To LS CARS: 25—26 Juli. 31 Juli—1 Aug. 18—19 Aug. 14—15 Aug. 29 Juli. 18=191Aag: 27—28 Aug. 11 Aug. 18—19 Aug: 27—28 Aug. 2—3 Aug. 2—3 Aug. 24 Juli. 25—27 Aug. 28—29 Aug. 31 Juli—1 Aug. 29 Juli. 9—10 Juli. 20—21 Aug. 20—21 Aug. "TUBIL) "ATA SUDILY "TB UTTUTT, 1997] | UrSSBUL "PII5AOSIO -UIJILA BPUEAUEB UT Vattnets temperatur före | efter för- | för- söket. | söket. 17,2 LO 1578 | SETS 15, TITAN 16,9 | 16,5 1774 NI 1581-1670 1679 | AGS 1575) BAN 175 2MIKDTR 1679 | 16,5 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 8. 7 på 12 timmar absorberats af 1 gr. alger. A Ge) el > Ar eter syre Kubikcentimeter kolsyra Kubikcenti- | = => PS d meter RE 20 a FR > SIREN : TS AG : på hela på 1 liter på hela Då ÖR Ör rn SO NOR ES - tt wo HH DO = OO, 2 vatten SSE ER SE 2 : attenmassan vatten | vattenmassan (SUS FÅ var Sej rel O blås- | = : (2) | I ER ER 2 lluften. GEjöeri fore | efter | före Gjter NV före? efterill Ris ASS för-Wliiföors | förs | för= | för- | för- | för- | +&8 SNR söket. | söket. | söket. söket. | söket. |söket.|söket. > BOSS - I 3 -. . 3 I I I 5 5 | | | | h. nå i kg m. ög || P- q- PS 55 MR I - 5,52| O,Nn0 | 43,46 | 47,67 | 803,99 | 881,90 | 11,88 | 12,45 | 3,52) O,vo7| T7,91 | 22,13) — | | | rs 222 4109] 44:91 | 760,17 | 830,83 | 11,78] 11,88 | 59,57) 0,34 | 70,66 | T181 20,00 BI72) 24,42 | 41,61 | 47,01 | 769,79 | 869,68 | 11,43 | 11,68 | 65,30) 0,41 | I9,891| 1,531 11,29 20,87| 6,11 | 38,50 | 40,95 | 166,71 | 177,31 | 12,03 | 11,75 | 14,76] 0,60 | 101600 H2,87T 3,52 | 30.56 | 43,46 | 731,86 | 803,99 | 11,86 | 11,38 89,35 O'64 | ers OSA = 10490) 4,26 | 41,72 | 45,60 | 771,81 | 843,59 | 11,82 | 11,99 | 100,64] 0,81 | 71,781 O,711 17,98 Bd,17| 16,28 | 35,50 | 41,80 | 712,25 | 773,30 | 12,03 | 11,98 | 72,89) 0,97 21,61 6,93 | 4085) 44.83 | 176,88 | 194,12] 12,38 | 12,23) 14,68) 0,99 | 17,24 | 120 = 74,37) 56,61 | 35,84 | 38,74 | 663,04 | 716,69 | 11,95 | 11,99 | 17,76) 1,05 | 53,65 | 3,07/| 23,50 HÖf6l 2,62. 38,50 | 42:65 | 157,85 | 174,87 | 12,03 | 11,77 | 17,14) 1,11 | 17,02) Oj99] — 61,05 | 0,84 | 0,00 | 92,32) HL0o2 | 40,85 | 43,01 | 755,72 | 795,68 | 12,38 | 12,33 | 38,30) 1,56 | 39,96 | 98,05) 50,32 | 41,12 | 46,44 | 760,72 | 859,14 | 11,69 | 11,79 | 47,73] 1,73 | 98.421 206 = BilT3 42 | 4112 | 45,35 | 168,59 | 185,94 | 11,69 | 11,75) 14,31) 2,14" | 17,85) 121] — 23,53) 9,88 | 38,02 | 40,99 | 155,88 | 168,06 | 12,06 | 11,91 | 13,65) 2,47 | 12,18 | 0,89) — Ka56l 0,61 | 41593 | 46,12 | 181556 | 199,70 | 12506 | 12.38) 22,95) 2,48 | 18,14) Ojt9) — kisel 104 | 41,24 | 45,99 | 178,57 | 199,14 | 12,28 | 12,62 | 20,18) 3,79 | 20,57 | 1,01 = 19,89) 0,45 | 41,61 | 49,34 | 170,60 | 202,30 | fis fe | 20.58)” 7,01 | 39,56 | 43,02 | 162,20 | 176,38 ; 11,86 | 11,68 | 13 23,25) 2,30 | 41,72 | 46,41 | 171,05 | 190,28 | 11,82 | 11,74 | 20,95) 4,85 | 19,23 [Oe flel RR RR ar - H— [SA [ur -— DS ja rn [ Bao 75 0,91 | 418) 168,48 | 178,31 | 12,42) 12,07) 4,93) 5588 9,83 | 1,99] — Bellas! 3,28) 38,91] 43,56 | 159,53 | 178,60 | 12,42 | 12,01 1 18,20) 7,55 I 19,071 1,05 — AA 3 'v Kr 27 TT IOPIKTE YT; ERE UTV ERN RSS NT En ' vi ES UNGT leg 4 TI AME, änn i ' å é i LE 0 Mare | BUGA AE Av ÄSKRRN —— tee ÖV QR > NINI 0 RR ER E var Se pv 20 vr ' 4 4 på ew ud + 0 CM MM Ping Å & I Ev - 1 CEN vr uu rs att 4 MM /. y RA uu & , pd å $$ - me E | fd å i ' Vv a och d j pe . . gta IFASn ER HASBRED tr så ARR å ra SS + «4 €tz MÅ ke | z -—— . and + . hå - oh I å v+ I - Maj 4 2 ' 2 - É j mm då fa || —we——re————E— ROR nt 4 4 vp f £C,3A I ' a Bred i NN ' . . vev 0 4 NE I Ju | HH eslNA (4 fär så ' j UU LJ Nn LÅ - f ; | i KÖ i I UUTUER a VV ) i Ub Sr (1 110 n f v i I L UR Le (( «0 i t 4 h i 4 .! LIVE ( KA & lv! CJ s d j ” REV NÄ AV DA ; & T £ än Nb ar la | ( Lå Å ' Å Lö 4 a. AG (4 [ i -. ! i | z & b å , TAL | ; | i ' t i , I || GC Nv LU | v & f Pp ing t ] i RC i , I i: 1 f t $ ( NY HI Part å ' SC .TIA ir ol ”” i by AR | ” 2 TTT 1 TITT ATO” Bihang till K Vet. Akad Handl.Bd17. Afd IILN2S3 nr BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 17. Atd. TIL. N:o 4. CHLOROPHYLLOPHYCEER NORSKA FINMARKEN AF O. BORGE. MED EN TAFLA. STOCKHOLM, 1892. UNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN [ME a EP SIN TE [NI re SNR ASEA EE NK ERE TE Tr RA 1å lå ' < AM SETT ETLITATN > - rg j Rn Ls KE + AR VS) LANDA TE Aa RS Boren om nordligaste Norges sötvattens-chlorophyllo- phyceer har hittills varit högst obetydlig. 1826 anför SOMMER- FELT 1 »Supplementum Flore Lapponice» några arter, och 1868 upptagas i RABENHORST »Flora Europea Algarum» några få desmi- dieer ! från dessa trakter, men för öfrigt innehåller littera- 'turen derom så godt som intet. Jag har derför trott, att nedan- stående uppsats ej skulle helt och hållet sakna sitt intresse. Materialet till densamma, hvilket godhetsfullt öfverlemnats åt mig af Dr O. NORDSTEDT, är insamladt af Prof. F. R. KJELLMAN. Samlingen består af 7 kollekter, hvaraf 5 äro insamlade på Maasö d. 17 Aug. 1876 och 2 vid Gjesver (Magerö) d. 21 Aug. samma år. För att underlätta en jemförelse med Norges chlorophyllo- phycéflora för öfrigt har framför de för Norge nya formerna satts en ”. Fam. OEDOGONIEZAZE DE Bar. I. Bulbochaete NG. 1. B. intermedia DE BAR. Pp depressa WIirtR. Crass. cell. veg. 13—16 mu, altit. 2!/,—32/, plo major; » » -androsp. 10—11 > >» I u > — 00gon. 39 > » -- 32—33 wu » — nannandr. 8 / 24—25 >» Maasö. 2. B. mirabilis WIiTTR. Crass. cell. veg. 20—28 u, altit. 1!/,—2!/, plo major; » — 00gon. 20—28 > >» 49—353 uu » — cell. spermog. 10—12 > > 6—T7 > Maasö. ! Jfr BoLDT »Grunddragen af Desmidieernas utbredning i Norden> pag. 53. (SO 6. -— op 6 BORGE, CHLOROPHYLLOPHYCEER FRÅN NORSKA FINMARKEN. M. papillifera BRÉB. Long. cell. 123—156 u. Lat. > 117—120 > isthm. 18 u. Maasö. III. Euastrum EuHRrRB.; RALFsS. E. didelta RALFs. Long. semicell. 65 u, lat. 57 u. Maasö. E ansatum RALFS. Long. cell. 86—93 u. Lat. > 44—48 »> Maasö. E. elegans (BrRÉB.) Körz. Long. cell. 30—33 u, lat. 21—23 wu; isthm. 5 u. Maasö. Var. bidentata NEG. Long. cell. 56 u, lat. 32—36 u; lat. isthm. 10—11 u. E. binale (TURP.) RALFS. Long. cell. 22—31—33 u. Lat. EEE DA Lat. isthim. 3 Uu- Maasö, Gjesvaer. E. denticulatum (KireH.) GAY. Long. cell. 23—24—26 u. Lat. >» 18=20=21 Maasö. E. gemmatum BRÉB. Long. cell. 55—56 u, lat. 39 u. Maasö. E. pectinatum BrRÉB. Maasö. E. verrucosum EHRB. Long. semic. 45—46 u, lat. 76—77 u. Maasö. = B reductum NORDST. Forma sinu mediano ampliato ut Ralfs in Brit. Desm. Tab. XI, fig. 2 indicat. Tonga cell: :91es av. mA Maasö. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 4. 7 i. i IV. Staurastrum Mer.; RALFSsS. S. muticum BRÉB. ons NN21—22" pr lat: 18—201 ut Maasö. S. connatum (LUND.) Roy ET Biss. p Spencerianum (MaAsK.) NORDST. Forma minor, isthmo pro portione latiore quam in figura a cl. NORDSTEDT data. Cfr. Norpst. Fresh-wat. Alg. pag. 40: »'The breadth of the isthmus seems much to vary». Long. cell. 14—16 u, lat. 18—19; lat. isthm. 6—7. Maasö. S. dejectum BrRÉB. "8 sudeticum KIRCH. Long. cell. 21 u, lat. sine acul. 19—20 u, lat. cum acul. 26 u. Maasö. S. Avicula BrRÉB. Forma (Syn. S. denticulatum (NäÄG.) Arch. f. Elfv. Finska Desm. p. 9, tab. 1, fig. 5; Cfr. NoORDsT. in Bot. Not. 1882, p- 96—97.) Honosrcell 260 0; lav. cell cum acul. 35 u, sme acul. 28—29 u. Maasö. S. punctulatum BriB. f. 3-gona. Long. cell. 29—30—32—35—36 uu. Lat. isthm. 10—11 wu. FE. 4-gona. Long. cell. 39 u, lat. 39—40. Maasö, Gjesver. S. Meriani REINSCH. Forma rotundata n. f. Fig. 4. F. majus apice semicellulx magis rotundata quam in forma typica. Semicellule e vertice vise sexangulares. Long. cell. 44 u, lat. max. 24—25 u, lat. min. 19—20 u; fatiisthn. Np. Maasö. S. alternans BRÉB. Long. cell. 32—33 u, lat. 31 u; lat. isthm. 9 u. Gjesveer. 0) 0 10 13. IE BORGE, CHLOROPHYLLOPHYCEER FRÅN NORSKA FINMARKEN. S. margaritaceum (EHRB.) MENEGE. F. 4-gona. Long. cell. 23 u, Lat. 23 — 24 u. Maasö. S. polymorphum BRÉB. F. 4-gona. Long. cell. 32 — 33 u, lat. 39 u. Maasö. S. basidentatum n. sp. Fig. 5. SN. sinu mediano amplo profunde constricetum. Semi- cellul&e e basi angusta late triangulares, margine dor- sali subplano; ad basin serie duplici granulorum acu- torum predite; angulis in brachia productis. Brachia 3 seriebus aculeorum parvorum acutorum et intra eas serie duplici granulorum acutorum ornata. Semicellulze a vertice vise 4-angulares. Long. cell. 31 — 34 u, lat. 36 — 46 u. Maasö. p simplex n. var. Fig. 6. Var. minor; semicellul& ad basin serie simplici granu- lorum acutorum predite, brachiis serie duplici granu- lorum acutorum carentibus. Fong. cell. .22 ——94 uu, lät. 20— IToje Maasö. Denna nya art liknar närmast S. polymorphum BRÉB., från hvilken den skiljer sig hufvudsakligen genom att membranen har olika slag af beväpning, dels taggar dels vårtor, äfvensom genom dessa senares anordning. Vidare är S. basidentatum, sedd »a vertice», i midten alltid glatt. S. gracile RALFS. Long. cell. 26 u, lat. 39 u. Maasö. S. lursutum (EBHRB.) RALFS. Long. cell. 56 u, lat. 48 — 50 u; lat. isthm. 19 — 20 wu: Maasö. S. cristatum (N2G.) ARCH. Long. cell. 48 u, lat. 45 — 46 u. Maasö. V. Xanthidium (EEHRrRB.) RALFS. X. antilopeum (BrRÉB.) Körz. pp triquetrum Lund. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o4. 9 Long. cell. 31 —85 — 90 u. Lat. cell. sine spin. 69 — 71 — 72 > > SL GUmE > JUBLA Maasö. | VI. Cosmarium (CorpA) RALFS. 1. C-. orbiculatum RALFS. Long. cell. 32 — 33 u, lat. 23 u. Maasö. 2. ÅC. Botrytis (Borr) MENEGH. Long. cell. 69 u, lat. 53 Maasö. 353 us; lat. isthm. 16 —17 u C. ochtodes NORDST. Long. cell. 104 u, lat. 84 — 85 u; lat. isthm. 26 u. Maasö. CS 4. C. tetraophthalmum (Körtz.) BRÉB. B Lundellii WITTR. Long. cell. 130 — 136 — 138 u. Lat. > IEEE 100 Lat. isthm. 28 u. Maasö. 3. OC. conspersum RALFS. Long. cell. 97 — 110 u. Lat. 0 RETT Maasö. FF. minor. Long. cell. 52 u, lat. 44 u. Maasö. B rotundatum WITTR. Long. cell. 86 — 91 u. Lat. » ön ul Maasö. 6. C. margaritiferum (TURP.) AROCH. Long. cell. 58 — 61 u, lat. 49 — 52 u. Maasö. C. Portianum AROCH. Long. cell. 38-42 u, lat. 26 — 27 u; lat. isthm. 10 —11 u. Maasö. - 10 BORGE, CHLOROPHYLLOPHYCEER FRÅN NORSKA FINMARKEN. 8. [Lol 10: SNR 2: C. punctulatum BrRÉB. Long. cell. 31—32—34 u. Lat. >» -25—23—26 > SisthmneN=0=115 Maasö. Ett par af de påträffade individerna voro angripna af parasit (Fig. 7); jmf WiznzE Nov. Seml. Alg. pag. 33 tab. SENSE. C. speciosum LUND. Long. cell. 72 mp, lat: 51 w; lat: istheil 20006 Maasö. B simplex NORDST. F. intermedia WILLE. Long. cell. 39—40 u, lat. 27 uw, crass. 25 mw; Lat. isthm. 12—14 u. Gjesver. C. ecrenatum RALFS. F-. crenis lateralibus 3 NORDST. Long. cell. 39—40—43—44 u. Lat. Röd 9 0 -JANN Maasö. F. crenis lateralibus 2 NORDST. Long: cell. 29—31—33 u. Lat. » -23—23—26 > Maasö. C. suberenatum HANTZSCH. Long. cell. 23-—26 u, lat. 22—23 u; lat. isthm. 6—7 u. Maasö. Forma tumore subbasali semicellularum orbi granulorum ornato neque, ut in forma typica, seriebus circiter 5 granulorum. Long. cell. 30 u, lat. 23 u. Maasö. C. undulatum CORDA. Pp tumidum JACOBS. Aperc. syst. pag. 197 tab. VIII fig. 18. Forma semicellulis sub apicem magis attenuatis; angulis inferioribus semicellularum fere rectis. Fig. 8. Long. cell. 58—60 u. Lat. >» -41—40 > 2 Maasö. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 4. 11 »A fronte» påminner denna form ganska mycket om C. impressulum ELFV., men har bredare isthmus och något starkare undulering samt är betydligt större. Från (. subundulatum WizzcE (som väl rätteligen bör betraktas såsom varietet under C. undulatum) skiljes den genom nägot starkare undulering, genom frånvaro af granulering samt genom att »a vertice>» vara betydligt mer uppsväld. Jmf äfven FPuastrum incerassatum NORDST. och närstående arter! £13. C. incisum (JACoOBS.) RAc. Desm. polon. pag. 14 tab. I 14. LH. 116: (X) fig. 7 (Syn. C. Cucumis var. incisum JACOBS. Aperc. syst. pag. 200, tab. VIII, fig. 22 f.) Long. cell. 56—065 pu. Lat. max. cell. 34—40 u. Aa p1e: 20—29 > 2 fisthm. 20—22 > Maasö. C. Thwaitesii RALFS. = B penioides KLrEBS. Desmid. Ostpreuss. pag. 26, tab. II, fo: F. semicellulis e vertice perfecte circularibus. Long. cell. 55 u, lat. 26 u, lat. isthm. 24 u. Maasö. C. Cucumis CORDA. ityp ica rICLEBS I. c. pag. 900, tab. III. fig: 12: Long. cell. 59 u, lat. 33 u; lat. isthm. 20 u. Maasö. C. quadratum RALFS. Long. cell. 58—60 u, lat. 32—33 u. Maasö. Forma major WILLE. Nov. Seml. pag. 37, tab. NIT Gö: EN Long. cell. 59 u, lat. 32 u. Maasö. + Forma BorGzE. Sibir. chlorophyllophyc. pag. 12, tab. I fign 6-1, (Bih "KK. VetiwvAkad:; Handl: 1891:) Hong: cell: 62; un lat ST, u: Maasö. + Forma C. quadrato f. majori WirLB. Nov. Seml. pag. 37, tab. XII, fig. 21 a' similis sed minor. 12 BORGE, CHLOROPHYLLOPHYCEER FRÅN NORSKA FINMARKEN. Long. 50—52 u, lat. 29—31 u; lat. isthm. 19—20 u. Gjesver. 17. C. connatum BRÉB. Long. cell. 83—94 u. Lar. > --56—25355 > >» isthm. 49—46 Maasö, Gjesver. 18. C. pyramidatum BRÉB. Tong. cell 6274, lat. 497; lat istbhm kon Maasö. 19. C. Cymatopleurum NORDST. IVA: onrcrassata növvarsi Eng n9. Var. major; semicellulis sub apice constriectis (habitu C. incist), dorso subpano levissime undulato; angulis in- ferioribus semicellularum minus rotundatis, membrana incrassata. Long. cell. 113 u, lat. 80—81 wu; lat. isthm. 28—29 u. Maasö. 20. C. granatum BRrRÉB. Long. cell. 34—36 u, lat. 22—25 wu. Maasö. + Var. NORDSTEDTU Hansg. Prodr. pag. 193 (Syn. C. granatwm BRÉB. f. NORDS. Desm: Grönl. pag. 7, tabsrvibban ee) Long. cell. 28 lat. 19—22 wu; lat. isthm. 6—7 u. Maasö. 21. C. bioculatum BRÉB. Long. cell. = lat. 19—20 u. Maasö. 22. C. pseudoprotuberuns KIRCH. Forma angulis superioribus semicellularum rotundatis. Fig. 10. Long. cell. 39—42.u, lat. 30—34 u. Maasö. be Sve ww Meneghinii BrÉB. Long. cell. 24—26 u, lat. 15—17 u. Maasö. Forma major, levis; semicellule subquadrate, e basi lata paullulum dilatate; lateribus leviter sinuatis, angulis in- ferioribus rotundatis, superioribus truncatis, apice recto vel levissime retuso. Fig. 11. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. -AFD. III. n:o 4. 13 0: Long. cell. 383—42—43 u. Lat. oo» —-20—25—23 >» Maasö. Forma superiori similis. sed apice rotundato. Wongs cell 39.1, lat. 26 u. Maasö. Då dessa båda former ganska mycket närma sig (. crenulatum De Not. Elementi, Tab. III fig. 25, har jag, ehuru med tvekan fört dem till C. Meneghinii BrÉB. C. tinctum RALFS. B intermedium NORDST. Forma a vertice non tumida; membrana achroa vel luteola. Long. cell. 13 u, lat. 10—11 wu; lat. isthm. 6—7 pu. Gjesver. C. nasutum NORDST. Long. cell. 41—44 u, lat. 31—33 wu; lat. isthm. 13 u. Gjesver. C. Fimnarkie n. sp. Fig. 12. C. parvum, profunde constrictum sinu lineari angusto; semicellul&e subtrapezice, e basi recta sensim angustat2e; apice truncato leviter triundulato; lateribus muricato- crenate, dentibus parvis 5; infra marginem 2 ordinibus concentricis granulorum praedite, in tumore basali 5 seriebus verticalibus granulorum predite; e vertice visa elliptice in medio utringque tumore 5-granulato predite, utroque polo granulat&e, in centro orbi granulorum pre- dite; e latere rectangulares tumore basali magno, apice goranulate, in centro orbi granulorum et supra illum serie granulorum predite. Long. cell. 29—31 u. lat. 26—27 u. Maasö. Närmast lik denna nya art är C. Kyjellmani WiLLE, som dock är lätt skiljd från densamma, isynnerhet sedd »e latere> och »e vertice». Andra närstående arter äro C. subreniforme NORDst. och C. Paulense BÖRGES. VII. Pleurotenium Nc. P. Trabecula (EEHRB.) NEG. Long. cell. 390—410 u. Have = 26-26 Maasö. (SV 14 BORGE, CHLOROPHYLLOPHYCEER FRÅN NORSKA FINMARKEN. B crassum WITTR. Long. cell. 559 u, lat. dT u. Maasö. VIII. Tetmemorus RALFs. T. levis (Körz) RALFS. BP attenuatus WILLE. Long. cell: 70 u, lat. 22; lat. isthm: 19—2074: Maasö. IX. Closterium NITtzscH. C. gracile BRÉB. Long. cell. 153 mu, lat. 6, wu. Maasö. Forma luteola. Höngireellplb9—— 3 war: Maasö. C. juncidum RALFS. Forma brevior. Long. cell. 153—158 wu, lat. 11 u. Maasö. C. striolatum EHRB. Long./.cell.. 273. u, lat. 28 u: Maasö. C. acutum BRÉB. Long. cell. 91—117 wu. Lat. > 9.—10 Maasö. Forma minor. Long. cell. 47—52 u, lat. 8 uu. Gjesver. C. Diance EHRB. Hong: 20976, "lat Tu. Maasö. C. parvulum NEG. Long. cell. 88—104-—106-—110 wu. Lat. 210="f)2= T2=" NOS Maasö. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 4. 15 7. C. rostratum EHRB. Hong: 12, lat. 23 u- Maasö. =p levigatum BRÉB. Long. cell. 265—286 u, lat. 26 u. Gjesver. X. Penium (BrÉB.) DE Bar. 1. P. cylindrus BRÉB. Long. cell. 42—57 u, lat. 13—14 u. Maasö. 2. P. margaritaceum (EHRB.) BREB. Honssceell 190 uu, lat. 27 u. Maasö. 3. P. spirostriolatum BARKER in Miecr. Journ. IX (1869) pag-. 164 (Syn. Closterium spiraliferum JACOBS. Aperc. syst. tab. VII, fig. 8; Penium Haynaldii Schaarschm. Magyar. Desm. pag. 277, fig. 20). Forma membrana densissime striata, striis gracillimis; api- cibus (ut in Closterio spiralifero JACOBs.) porrectis. Fig. 13. Long. cell. 186 ju, lat. 26 uw; lat. apie. 18 u. Maasö. +x Figurförklaring. Fig. 1-2. Ulothrix diseifera KJELLM. 205/,. SBR Pediastrum tricornutum mn. sp. 305. Staurastrum Meriami REINSCH f. robhwndata un. f. 5!9/ fd basidentatum mn. sp. 5. : » 2 simplex nt: Nar Cosmariwm punctulatum BRÉEB. cum parasit. 205,. > undulatum CoRDa 8 tumidum JACOBS. f. 3050. > cymatopleurum NORDST. var. incrassata n. var. ?00/ > pseudoprotuberaus KircH. f. 2051. > Menegluinii BRÉB.? f. major. 305/,. > Finmarkie. n.. sp... 20564. Penium spirostriolatum BARKER f. 905. a. = Cellula a fronte visa. lg > > latere >» e.o = > > vertice O.Borge & L.Ljunggren del. ; Ti. L.Lj unggren Upsala. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR Band 17. Afd. ILL. N:o 5. UEBER DEN GEGENWÄRTIGEN STANDPUNKT UNSERER KENNTNISS VON DEM VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN VON ATG. NAÄTHORST, MIT EINER KARTE. STOCKHOLM 1892. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖ IN and einer im verflossenen Sommer mit Unterstitzung des Vegastipendiums nach den Ostseeprovinzen und nach Nord- deutschland unternommenen wissenschaftlichen Reise, habe ich daselbst mehrere Fundstätten fir fossile Glacialpflanzen ent- deckt.! Da das Präpariren und die Untersuchung der mit- gebrachten Sammlungen noch lange Zeit in Anspruch nehmen werden, so habe ich es fiir angemessen gehalten, schon jetzt eine kurze Uebersicht iiber diese Funde zu geben, und zwar in Verbindung mit einer Zusammenstellung dariiber, was wir gegenwärtig iiber das Vorkommen fossiler Glacialpflanzen äber- haupt kennen. Es scheint mir eine solche Zusammenstellung um so winschenswerther, als eine merkwirdige Unkenntniss der diesbezäglichen Arbeiten bei mehreren Forschern noch zu existiren scheint. Bei dieser Uebersicht därfte es zweckmässig sein, die Lokalitäten nach ihrer Lage in den verschiedenenr Ländern aufzufihren. Die Ziffern, welche in Klammern gesetzt sind, entsprechen der rothen Ziffern auf der Karte und geben die Lage der Fundorte an. Schweden. Nachdem ich die ersten Glacialpflanzen in Schonen (I) 1870 bei Alnarp entdeckt hatte, dehnte ich während des fol- genden Sommers meine Untersuchungen iiber den siidwest- lichen Theil derselben Provinz aus, und traf dort die Glacial- flora auf 8 neuen Lokalitäten an. Laut einer Angabe von , ! A. G. NATHORST, Den arktiska florans forna utbredning i länderna öster och söder om Östersjön. Ymer 1891. sS. 115. Stockholm 1891. 4 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. L. HOLMSTRÖM soll dann Ö. TORELL 1872 ein Dryasblatt bei Klågerup in westlichen Schonen gefunden haben. Meine diesbeziiglichen Arbeiten wurden dann eine Zeit lang unter- brochen, 1874 konnte ich aber durch Untersuchung einer in der Sammlung der geologischen Landesuntersuchung Schwedens befindlichen Probe von Wiesenkalk konstatiren, dass fossile Glacialpflanzen auch im östlichen Schonen vorhanden waren. 1876, bei wieder aufgenommenen Untersuchungen im östlichen und mittleren Schonen, traf ich 11 neue Lokalitäten, welche fossile Glacialpflanzen enthielten. Dann wurde gelegentlich auf jedem der geologischen Kartenblätter Trolleholm (von mir) und Lund (von S. A. TULLBERG) ein einzelner Fund gemacht; 1886 traf A. F. CARLSON (nach brieflicher Mittheilung) auch eine neue Lokalität bei Bjersjölagård, womit die Zahl der Fundstätten in Schonen schon 25 betrug. 1888 theilte GUNNAR ANDERSSON mit, dass er 1886 fossile Glacialpflanzen unterhalb eines Torfmoores bei Eslöf in Schonen, und 1889, dass er solche an 4 anderen Stellen in der Provinz gefunden hätte, von welchen jedoch zwei Lokalitäten mit schon friiher bekannten identisch waren oder jedenfalls diesen sehr nahe lagen. 1890 hat derselbe Forscher auch im nordwestlichen Schonen fossile Glacialpflanzen auf drei Lokalitäten entdeckt, von welechen die eime sich auf Kullaberg befindet. Wir kennen demzufolge jetzt fossile Glacialpflanzen von wenigstens 30 Lokalitäten in Schonen, eine Zahl, welche nach Belieben vermehrt werden kann, da dieselben eimer ganz be- stimmten Formation angehören, welche dort iiberall entwickelt ist, wo das Meer die Moränenlandschaft nach der Abechmel- zung des Eises nicht bedeckt hat. Die betreffende Formation ist eine glaciale Sisswasserablagerung, welche in den Niederun- gen zwischen den Moränenhiigeln abgelagert worden ist. Der grösste 'Theil von Schonen war nicht vom Meecre bedeckt, und darum ist diese Formation dort sehr häufig, während dieselbe gegen Norden zu abnimmt, so dass man sie im mittleren Schweden nur in den höchsten Theilen, oberhalb der ehemali- gen Uferlinie des glacialen Meeres, erwarten kann. Diese Grenzlinie steiogt nämlich — wie man schon friher wusste, wie aber erst durch DE GEER'S Untersuchungen näher ermit- telt worden ist — von Schonen allmählich gegen Norden und liegt schon in Dalsland etwa 150 Meter iiber dem jetzigen Meeresniveau. AN BIHANG TILU Ki SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 17. AFD. III. N:0 5. D Die Formation der glacialen Sisswasserablagerungen nimmt, wie erwähnt, kleine Becken in der Moränenlandschaft ein. Zuweilen sind Partieen der Grundmoräne am Rande der Becken iber die Sisswasserablagerungen niedergeschwemmt, was ich hier besonders betonen will, weil man in Deutschland mehrmals bei ähnlichen Fällen ganz unkritisch solche Ablage- rungen als interglaciale betrachtet hat. Bei uns ist eine solche sekundäre Ueberlagerung gar nicht selten, und voll- ständig analoge Verhältnisse kommen auch bei den marinen Glacialablagerungen im mittleren Schweden vor, wo der ma- rine Glacialthon sehr häufig, an den Abhängen der Higel oder der Gebirge, von Moränenschutt auf sekundärer Lagerstätte bedeckt wird. Es ist aber keinem schwedischen Geologen ein- gefallen, diesetwegen den marinen Glacialthon als eine inter- glaciale Ablagerung zu betrachten, und es wäre in der That eine sonderbare HFEisbedeckung gewesen, welche ihre Moränen nur an den Rändern der Ablagerungen, nicht aber auf den ubrigen Theilen derselben abgesetzt hätte. Es muss ausdrick- lich bemerkt werden, dass diese Moränenablagerungen auf se- kundären Lagerstätten nicht immer im Inneren umgelagert zu sein brauchen, denn sie können ihren Platz auch durch Gleitung bei der Schneeschmelze während des Frählings, oder durch Rutschen auf dem gefrorenen Boden u. s. w. eingenommen haben. Die glacialen Sässwasserablagerungen zeigen den Ort an, wo während der Hiszeit, unmittelbar nach dem Abschmelzen des Eises, kleine Seen vorhanden waren. Auch können sie als Flussablagerungen auftreten und sind beinahe immer von jin- geren Ablagerungen bedeckt. Die Reihenfolge der Schichten kann etwas variiren, sie ist zuweilen diese: Susswasserthon und -Sand Moräne oder auch: Torf Seekreide (Wiesenkalk) Susswasserthon und -Sand. Moräne [> A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. oder in anderen Fällen: Torf j »Gytja! (Schlamm) Sisswasserthon und -Sand 7 Moräne oder sogar: Torf »Gytj a» Wiesenkalk Siässwasserthon und -Sand Moräne wobei auch einzelne Sandlager zwischen den verschiedenen Lagern vorkommen können. Zuweilen kommt ein Lager reiner »Gytja» als Einlagerung im Wiesenkalk vor; auch noch an- dere Kombinationen als die oben erwähnten können vorkom- men, obschon diese die häufigsten sind. Der Torf fehlt selten, doch kann er zuweilen so unterge- ordnet sein, dass er nur als ein duännes Lager von Torferde auftritt; zuweilen fehlt er aber gänzlich. Auf der anderen Seite kann er ausserordentlich entwickelt sein, und die Lager- reihe wird in jenen Fällen am meisten interessant, wenn ein Waldmoor mit den verschiedenen Vegetationsregionen auf den glacialen Siisswasserablagerungen ruht. Bei der Untersuchung, von den untersten Thonlagern mit Salix polaris, durch die ganze Lagerreihe, bis zu den obersten Torflagern, ist es dann, als stiege man von einem hohen Berggipfel mit nivalen Pflanzen durch die verschiedenen Vegetationszonen bis in die gegen- wärtige Umgebung der Ablagerung nieder. ! Da ich nicht habe erfahren können, welchen Namen man in Deutschland fir die Ablagerung benutzt, welche wir in Schweden »Gytja> nennen, habe ich vorgezogen den schwedischen Namen beizubehalten, an- statt durch eine unrichtige Benennung eine Verwechselung hervorzurufen. FRÖH und EHRENBERG nennen dieselbe >»>Schlamm>, was mir aber nicht zweckmässig erscheint, weil dieses Wort auch in anderer Bedeutung be- nutzt wird. Die »Gytja> besteht laut VON PostT's Untersuchungen aus zertheilten Algenfragmenten, Bacillarien, Excrementen von kleinen Thieren (Infusorien, Crustaceen, Insektenlarven) etc. Badeschlamm ist eine »>Gytja>. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:0 5. 7 Von den arktischen Pflanzen reicht nur Betula nana zu- weilen in den Torf hinauf.! Die ibrigen finden sich nur im Sässwasserthon und -Sand, im Wiesenkalk und in der »Gytja» vor. Ihr Vorkommen in den beiden letztgenannten Gesteins- arten ist aber iiberhaupt nicht häufig, und es muss betont werden, dass viele Wiesenkalke bedeutend juänger sind. Wie- senkalk riihrt, wie bekannt, hauptsächlich direkt oder indirekt von Resten von Molluskenschalen, Ostrakoden etc. her; es sind aber nur gewisse Mollusken, welche zusammen mit den arkti- schen Pflanzen vorkommen, und zwar vor allem einige Pisidia, dann Anodonta oder Unio, Limnaea limosa (ovata) und zuweilen Cyelas cornea. Durch Untersuchung des Vorkommens von ver- schiedenen Mollusken auf verschiedenen Horizonten kann man sich eine Vorstellung iiber die Reihenfolge ihrer Einwanderung bilden, womit wir uns hier jedoch nicht beschäftigen werden. Neben Mollusken kommen auch Reste von mehreren Käfern und Ostrakoden vor, seltener solche von Apus glacialis, susserdem noch Reste des Rennthieres. In jenen Fällen, wo die glacialen Sässwasserablagerungen mächtig sind, aber auch bei anderen Gelegenheiten, kann man einen unteren Horizont, der durch das häufige Vorkommen von Salix polaris, wohl meistens mit Dryas gemischt, charak- terisirt ist, von einem oberen trennen, wo Salix reticulata und Betula nana hinzukommen, während S. polaris verschwindet. Dann folgen oben bei eimigen Gelegenheiten Blätter von strauchartigen Salices, wie S. phylicifolia, was insbesondere von GUNNNAR ANDERSSON dargelegt worden ist. Dann folgt der Torf mit den bekannten Horizonten von Zitterespe, Kiefer, Eiche, Erle. Zuerst von STEENSTRUP in Dänemark nachgewiesen, sind dieselben jetzt auch in Schonen von GUNNAR ANDERSSON beobachtet worden.? ! Auf Spitzbergen kommen Torfmoore mit einer Mächtigkeit von 2 m vor, welche von oben bis unten voll von Salix polaris-Blättern sind. Obschon kleine Torfstreifen zuweilen in den glacialen Sisswasserablage- rungen der europäiscben Moränenlandschaft vorkommen können, habe ich bisher kein Analogon zu den erwähnten spitzbergischen Mooren hier ge- funden. Dies beruht wohl darauf, dass solehe Moore während der langen Zeit, welche seit ihrer Bildung verflossen ist, wieder wegerodirt worden sind. 2 Die Angabe, dass ELiaAs FRIES diese Reihenfolge in Schweden zu- erst nachgewiesen hat, welche man seit UNGER (Versuch einer Geschichte d. Pflanzenwelt. Wien 1852. 5. 321) bei mehreren, sogar schwedischen, Autoren findet, beruht ohne Zweifel auf einem Missverständniss. FRIES hatte sich in einem Vortrage iiber die Geschichte der skandinavischen Vegetation an die Untersuchungen STEENSTRUPS gestiitzt, scheint aber selbst keine Untersuchungen der Moore ausgefiibrt zu haben. S A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Die Blätter der fossilen Glacialpflanzen kommen zuweilen vereinzelt im Thon, Sand, Wiesenkalk oder in der »Gytja vor. Nachdem man einige Blätter gefunden hat, oder wenn ihre Anwesenheit aus sonstigen Grindenr wahrscheinlich ist, so lohnt es sich immer, einige Proben der Ablagerung mit- zunehmen, um dieselben später zu schlemmen. Man wird dabei oftmals erstaunt werden, einen allem Ansgcheine nach ganz sterilen Thon voll von Pflanzenresten zu finden. Zuwei- len, wie insbesondere bei Näsbyholm in Schonen, aber auch bei einigen anderen Lokalitäten, bilden die Blätter und sonsti- gen Reste im Sand oder Thon 1—2 cm dicke Streifen, welche ausschliesslich aus Pflanzenresten bestehen. Hier kann man aus den mitgebrachten Proben leicht mehrere hunderte Blätter von Dryas, Betula nana, Salices etc., mit Moosen, Zweigen, Frächten, Samen u. s. w. gemischt, herausschlemmen. HEine solche Fundstätte zu entdecken muss allerdings als ein beson- deres Gliick betrachtet werden. Die Schlemmung der Proben geschieht auf solche Weise, dass dieselben, entweder sogleich oder nachdem sie trocken sind, in Wasser auf ein Netz von Messing gelegt werden. Die Proben absorbiren dann Wasser, schwellen auf und zerfallen in einen tho- nigen Brei, welcher durch die Maschen des Netzes rinnt, während die Blätter, Samen, Moose u. s. w. auf dem Netz liegen bleiben. Diese Schlemmung gelingt am besten, wenn der Thon sandig ist; wenn er aber »gytje»-haltig ist, will er gewöhnlich nicht zerfallen, und man muss ihn dann kochen oder mit Kalilauge behandeln, um ihn wenigstens zu erweichen und später zer- pfläcken zu können. Wenn der Thon kalkhaltig ist, so zer- fällt er aber auch in diesen Fällen, falls man ihn mit Säure behandelt; der Brei wird dann auf gewöhnliche Weise ge- schlemmt. Die Proben von »Gytja» miissen in Wasser oder we- nigstens feucht aufbewahrt werden; sie können zerpfluckt, nicht aber geschlemmt werden. Man muss sich bei der Schlemmung sehr davor hiten, dass nicht recente Pflanzenreste, insbesondere Samen, welche sich an den nassen Thon angeklebt haben, den fossilen beige- mischt werden. Die Pflanzenreste werden dann am zweck- mässigsten in Wasser, das mit etwas Alkohol gemischt ist, in Flaschen oder Präparatengläsern aufbewahrt, um später auf andere Weise präparirt zu werden. Dies ist nicht leicht und nach meiner Erfahrung scheint keine Methode allein ganz BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 5. 9 zweckmässig zu sein, sonden es empfiehlt sich am besten, mehrere Präparationsmethoden gleichzeitig zu benutzen. Man kann die Blätter ganz einfach zwischen Löschpapier trocknen und dieselben dann auf Papier aufkleben. Dies kann aller- dings gut sein, wenn man mehrere Blätter derselben Pflanze besitzt, so dass man einige mit der Unterseite, andere mit der Oberseite festklebt, damit der Nervenverlauf von beiden Seiten untersucht werden kann. Die auf soleche Weise präparirten Blätter können dann mit eimer Mischung von Glycerin, Alkohol und Wasser (Liquor Hantzschii») durchtränkt werden, damit ihre Oberfläche ein frischeres Aussehen bekommt. Auch kann man die getrockneten Blätter ganz lose in Schachteln oder zwischen Papier liegen lassen; am besten dirfte es jedoch sein, dieselben in einer ausgehöhlten Einsenkung auf kleinen Pappscheiben festzukleben, (vergl. die Abbildung unten). Eine andere Methode besteht darin, dass man die getrockneten Blät- ter auf Glasplatten festklebt, sie können dann ziemlich gut von beiden Seiten untersucht werden; nach längerer Zeit ge- OD EE NL Sr Sar Mo Säng EEE STR SKE Se lad 0 rå Ar R RR SEN VA ka BRANN BARSTAN Ma ; re oe $ ve RR kkr i ort Åk 0 EA At BES onda a Är när RR rr > ” Pappscheibehen mit zwei fossilen Dryasblättern. Autotypie n. d. Natur. ne schieht es jedoch zuweilen, dass sich die Blätter von der Glas- platte loslösen, und eine noch grössere Unannehmlichkeit ist die, dass die Blätter beim 'Trocknen des Gummis Risse bekommen. Bei dieser Präparationsmethode habe ich gewöhnlich die Glas- scheiben, auf welchen die Blätter aufgeklebt sind, in Glas- röhren aufbewahrt, welche an beiden Enden offen sind und mit Korkpropfen zugemacht werden. C. SCHRÖTER in Zirich hat eine andere Methode vorgeschla- gen, nämlich die Blätter »durch kurzes Eintauchen in schwaches Schulze'sches Reagens (Lösung von chlorsaurem Kali in Salpe- tersäure) etwas zu bleichen, so dass sie durchsichtig werden; nachdem die dabei auftretenden Gasblasen durch Alkohol ent- fernt sind, werden die Blättchen in Glycerin-Gelatine nach Art mikroskopischer Präparate eingeschlossen.» 10 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Von meinem jetzigen Assistenten, Dr. GUNNAR ANDERSSON, werden jetzt die in der phytopaläontologiscehen Abtheilung des Naturhist. Reichsmuseums in Stockholm befindlichen Blät- ter z. Th. auf analoge Weise präparirt, nur dass Canadabalsam statt Glycerin-Gelatine benutzt wird. Nachdem die Blätter auf erwähnte Weise, oder noch besser durch Salpetersäure allein, gebleicht und mit absolutem Alkohol gewaschen sind, werden sie erst in Xylolalkohol, dann in Xylol gelegt und endlieh in Canadabalsam auf gewöhnliche Weise eingeschlossen.? Die beiden letzten Methoden, die Blätter zu bleichen und nach gewöhnlicher Art der Herstellung mikroskopischer Dauer- präparate zu präpariren, sind in gewissen Hinsichten ganz vor- zäglich. Die Blätter werden vollständig geschitzt, d1e Nervirung kann in den kleinsten Details studirt werden, die sehr häufigen Blattpilze treten deutlich hervor und können nebst den Blättern selbst unter dem Mikroskop studirt werden. Ueberdies kann man bei Vorträgen recht gute Camerabilder von denselben be- kommen. Wenn es sich aber um solche Blätter, wie jene von Salix reticulata handelt, deren reticulirte Nervirung charakte- ristisch ist, oder wenn die Blätter wie bei Dryas dick und ge- wölbt sind, dann giebt ein solches Präparat keim getreues Bild des Objektes, ja ist dann nicht hinreichend. Dazu kommt noch, dass auf solche Weise präparirte Blätter nicht das ursprung- liche Aussehen derselben zeigen, wie sie im Thon auftreten, wo sie meistens schwarz und undurchsichtig sind. Ich halte es darum fir das zweckmässigste, die Blätter auf verschiedene Weise zu präpariren, damit man sowohl ihr urspruängliches Aus- sehen wie ihren anatomischen Bau nach Belieben studiren kann. Auch ist es fir geologische Sammlungen lehrreich, einen Theil derselben in ihrer urspriänglichen Lage auf dem Thon zu bewahren, was geschehen kann, wenn man diesen sehr langsam trocknen lässt. Da ich seiner Zeit eine monographische Bearbeitung der fossilen Glacialflora herauszugeben beabsichtige, werde ich hier nur die hänufigsten der fossilen Glacialpflanzen Schwedens er- wähnen. Nebenbei muss bemerkt werden, dass ich solche auch an einer Stelle (bei Thorsjö in Schonen) in einer wahrschein- lich interglacialen Ablagerung gefunden habe, jedoch nur Sa- liv polaris und Dryas octopetala, also gerade jene Arten, welche in den glacialen Siisswasserablagerungen zuerst auftre- ten. Die Substanz der Blätter war hier nicht aufbewahrt, sondern BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 5. 11 die Blätter traten nur als Abdriäcke im sandigen 'Thon auf. Die Flora der interglacialen Ablagerungen Schwedens spr cht demzufolge ebenfalls fär ein arktisches Klima. Salix polaris ist, wie sehon oben erwähnt, die erste Pflanze, welehe in den glacialen Sässwasserablagerungen auftritt. Ne- ben Blättern kommen von dieser Art Zweige und wahrschein- lich auch Friächte vor. Von den iäbrigen Salices erwähne ich hier nur S. herbacea und S. reticulata und, in den oberen Lagern, S. phylicifolia als endgiltig bestimmt. Daneben finden sich aber eine Mehrzahl von anderen Arten, deren Artbestim- mung noch nicht gänzlich festgestellt worden ist, was bei der Polymorphie der Blätter dieser Gattung und dem häufigen Vor- kommen von Hybriden nicht befremden kann. Ohne den kinfti- gen Bestimmungen vorgreifen zu wollen, erwähne ich doch hier, dass unter den fossilen Blättern sich auch solche finden, welche an S. myrsinites, S. murtilloides, S. retusa, S. Lapponum ete. erinnern. Von Dryas octopetala kommen ausser Blättern auch recht häufig Stammfragmente vor, und zwar oft genug mit noch an- haftenden Blättern, dazu Reste des Bliithenstieles und Bliithen- bodens, sowie (selten) Friächte. Solcehe Stammfragmente beweisen, dass die Pflanzenreste nicht nur durch den Wind, sondern auch durch das fliessende Wasser in die Ablagerungen gebracht sind. Von Diapensia lapponica hat GUNNAR ANDERSSON Stammreste ge- funden. Betula nana tritt mit Blättern, Zweigen, Kätzehen, Kätzenschuppen und Friichten auf. Die Blätter sind durchgehends kleiner als es bei der jetzigen Pflanze im mittleren und nördlichen Schweden gewöhnlich der Fall ist, und sie haben etwa dieselbe Grösse wie auf Spitzbergen. Es muss nebenbei bemerkt werden, dass, während das Vorkommen von Betula nana im Torf nicht als ein Beweis fär ein sehr arktisches Klima angefihrt werden kann, sich die Sache etwas anders verhält, wenn die Blätter dieser Pflanze in eimem MSisswasser- thon vorkommen, welcher der Torfbildung vorausgegangen ist. Denn die Zwergbirke ist dann nicht auf Torf, sondern auf dem das Becken umgebenden Boden gewachsen, was nur in arktischen Gegenden geschieht, während sie sonst iiberall nur auf Torf- mooren lebt. Von den iibrigen Pflanzen erwähne ich Ozxyria di- gyna (Frucht, sehr selten) Andromeda polifolia (selten), möglicher Weise auch Ledum palustre. Die Mehrzahl der grossen Menge von eingesammelten Frichten und Samen ist noch nicht endgiltig bearbeitet worden. 12 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Von Wasserpflanzen erwihne ich insbesondere die Blätter von Myriophyllum, welche selten fehlen, ferner Blattreste, Sten- gelreste und Samen von mehreren Arten von Potamogeton. Moose sind zuweilen sehr häufig und kommen insbeson- dere bei Schlemmung zum Vorschein. Auch diese sind noch nicht vollständig bearbeitet worden, doch sind bisher etwa 30 Arten (von Professor Dr. S BERGGREN bestimmt) erkannt wor- den. Die meisten derselben haben eine weite Verbreitung in der jetzigen Flora Schwedens, von Schonen bis Finnmarken, wie Amblystegium serpens BR. & SCH., Aulacomnium palustre L. sp., Bryum pallens Sw., B. pseudotriquetrum SCcHEWGR., Camptothe- cium nitens SCHREB. sp., Climacium dendroides L., Distichiwn capillaceum BR. & ScH., Hypnum cupressiforme L., H. cuspida- tum L., H. exannulatum GÖMB., H. filicétnum L., H. fluitans L., H. giganteum ScH., H. scorpioides L., H. stellatum SCHREB., H. Wilsomi SCH. sp., Jungermannia minuta DICKS., Leptotriehum Hexicaule SCHWGR. sp., Metzgeria furcata N. v. Es., Mnium punetatum I., Pualudella squarrosa ScHWGR., Plilonotis fontana L., Polytrichum juniperinum L., Thujidium abietinum L. sp., Tortula ruralis 1. sp. Andere stellen dagegen nördliche Typen dar, wie Bryum lacustre BLAND., Hypnum calliehrowm BRID., H. Heufleri JUR., H. ochraceum Wins. und Timninia megapoli- tana HEDW. b£ norwegica HEDW. Die Zahl der Moose wird bei fortgesetzten Untersuchungen zweifellos sehr erheblich ge- steigert werden. Ausser Schonen sind in Ostgothland (2) arktische Pflan- zenreste gefunden worden. A. F. CARLSON traf 1886 in einer Kalktuffablagerung etwas nördlich von Wadstena, etwa 100 m iiber dem Meere, Blätter von Betula nana, und in den mitge- brachten Proben entdeckte ich auch einige Blätter von Dryas octopetala. Da auch Reste der Kiefer zusammen mit Betula nana vorkommen, so dirfte die Ablagerung aus jener Zeit stammen, als die arktische Flora schon auf dem Rickzug be- griffen war. In meiner Beschreibung des betreffenden Fundes habe ich die Vermuthung ausgesprochen, dass auch die Siss- wasserthone dieser Gegend arktische Pflanzenreste liefern wirden. Diese Vermuthung ist in der That bestätigt worden, denn GUNNAR ANDERSSON, welcher mit Unterstiitzung der Akademie der Wissenschaften, auf meinen Vorschlag, diese Gegend wäh- rend des vorigen Sommers (1891) untersuchte, hat Dryas auch in den Thonablagerungen entdeckt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17, AFD. III. N:o 5. 13 Im Sommer 1890 traf R. SERNANDER Blätter von Dryas octopetala und Betula nana in Wiesenkalk auf Gotland (3), 28,3 m iäber dem jetzigen Meeresniveau. Die Ablagerung wird von Torf bedeckt, welcher selbst von Ancylus-Grus iber- lagert wird. Da die erwähnten Blätter zusammen mit Betula odorata und Populus tremula vorkommen, so dirften sie auch hier aus einer Zeit stammen, als die arktische Flora auf dem Rickzug begriften war. 1885 und 1886 hat A. F. CARLSON auf meine Veranlassung die Kalktuffe Jemtlands (4) untersucht und auf mehreren Stellen Dryas octopetala, Betula nana und Salix reticulata in den betreffenden Ablagerungen entdeckt. Wir haben demzu- folge auch hier die Beweise fiir die ehemalige grössere Ver- breitung der arktischen Flora, obschon die betreffenden Reste, wie in Ostgothland, meistens zusammen mit der Kiefer vorkom- men. Das dirfte einfach darauf beruhen, dass das eigentliche arktische Klima, mit dem gefrorenen Boden, fir die Ablagerung des Kalktuffes nicht vortheilhaft war, infolgedessen diese erst später begonnen hat. Die Sisswasserthone der Provinz werden seiner Zeit ganz gewiss auch die reine arktische Flora liefern. Nebenbei verdient erwähnt zu werden, dass Blätter von Hip- pophaö rhamnoides auf zwei Stellen in diesen Kalktuffablage- rungen entdeckt sind. Die eine liegt wenigstens 500 m iber dem Meer, und da auch arktische Pflanzenreste hier vorkom- men, diirfte somit erwiesen sein, dass diese Pflanze in Skandi- navien urspringlich alpin war, und dass sie später verdrängt und längs der Flisse an das Meeresufer ogewandert ist. Neuer- dings hat auch R. SERNANDER eine Kalktuffablagerung mit Dryas von Jemtland beschrieben. Norwegen. In Norwegen waren bis zum vorigen Sommer (1891) alle Spuren einer ehemaligen grösseren Verbreitung der Glacialpflan- zen merkwiirdiger Weise gänzlich vermisst, was selbstverständlich nur auf unzureichendenp Untersuchungen beruht. Da wurde, laut einer Angabe von Professor A. BLyTtTt, eine Kalktuffablagerung bei Leine in Gudbrandsdalen (3) entdeckt, in welcher Blätter von Dryas octopetala gefunden wurden. 14 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Sie kamen wie in Jemtland zusammen mit Kieferresten vor und gehören demzufolge auch hier zu einem Zeitabschnitt, als die arktische Flora auf dem Riickzug begriffen war. Un” ter den Lagern mit Dryas enthielt die Tuffablagerung Reste von Betula odorata, Salices, Populus tremula ete., welche wahrscheinlich der Birkenregion der Gebirge entsprechen. Das erwähnte Vorkommen von Dryas beweist jedenfalls eine ehemalige grössere Verbreitung dieser Pflanze auch in Norwegen. Dänemark. Nachdem ich die Untersuchungen in Schonen 1871 abge- schlossen hatte, wurde ich von Professor JAPETUS STEENSTRUP in Kopenhagen eingeladen, dieselben auch nach Seeland (6) auszudehnen. Wir fanden bald genug, in den nächsten Um- gebungen von Kopenhagen, die nämliche arktische Flora wie in Schonen, und zwar unter den schon von STEENSTRUP unter- suchten »Waldmooren»> mit der bekannten Reihenfolge der Waldbäume. Auf einer Stelle wurden die Blätter der Zwerg- birke auch in den untersten Torflagern selbst entdeckt. Hier kann man auf solcehe Weise die allmählige Verbesserung des Klimas. von der Abschmelzung des Eises bis in die HEichen- periode, Schritt fir Schritt verfolgen. STEENSTRUP hat später die Erforschung der fossilen Glacialflora Dänemarks in grosser Ausdehnung fortgesetzt und hat, laut brieflicher Mittheilung, die Glacialpflanzen nicht nur auf einer Menge neuer Lokalitä- ten iiber die ganze Insel Seeland, sondern auch auf der Insel Möen (7), auf Bornholm (8) und im nördlichen Jiätland bei Topholt (9), zwischen Hjörring und Fredrikshavn, entdeckt. Ausser solchen Pflanzen, welche oben schon von Schonen an- gefihrt worden sind, erwähnt STEENSTRUP auch Saxifraga op- positifolia. »Die konstatirten Vorkommnisse der Ueberreste von Rennthieren waren alle in den Ablagerungen der arkti- schen Pflanzen». »Zu der Populus tremula-Periode, oder der Zeit zwischen dieser und der arktischen, gehört wahrschein- lich auch die Spur einer echten Steppenfauna (Spermo- philus sp-)>. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:o 5. 15 Russland. Von fossilen Glacialpflanzen hatte man in Russland noch keine Spuren gefunden, bis solche während meiner Reise im vorigen Sommer (1891) auf 7 verschiedenen Lokalitäten ent- deckt wurden. Bei Kunda (10) in Esthland, an dem Sid- ufer des finnischen Meecrbusens, wurden Salix polaris. S. her- bacea, S. reticulata, S. sp., Dryas octopetala, Polygonum vivi- parum (Blätter und Knöllehen), Betula nana, Saxifraga caespi- tosa, S. oppositifolia, Moose etc. in einer glacialen Sisswasser- ablagerung, unter vollständig ähnlichen Verhältnissen wie in Sehonen, aufgefunden, nur dass die Ablagerung hier so mäch- tig war, dass die Pflanzen erst in einer Tiefe von etwa 5 m vorkamen. Unter Torferde von unbedeutender Mächtigkeit kommt zuerst Wiesenmergel, dann Thon und Sand mit einem Lager von Moosen (laut Dr. W. ARNELL hauptsächlich Am- blystegium fluitans L. sp. nebst Riccardia pinguis L. sp.), Myrtio- phyllum etce., dann wieder 'Thon, zu unterst mit den arktischen Pflanzenresten. Die Ablagerung ist auch deshalb von be- sonderem Imteresse, weil eine Menge neolitischer Werkzeuge etc. im Wiesenkalk gefunden sind,! d. h. gänzlich wie in Sehonen, bedeutend höher als die Glacialpflanzen. Von jenen Moosen, welche vereinzelt zusammen mit Salix polaris vorkommen, hat ARNELL bis jetzt folgende Arten be- stimmen können: Amblystegium (Hypnum) badium HARTM. sp., 4. filicinum LD. sp. (?), 4. fluttans L. sp., A. giganteum SoH. sp., ÅA. revolvens SW. sp., 4. scorpioides L. sp., Astrophyllum (Mnium) punctatum IT. sp., Bryum sp., Ceratodon purpureus Li. sp., Dicranoweissia crispula HEDW. sp., Leersia, (Encalypta) rhabdocarpa SCHWGR. sp. (?), Marsilia (Pulia) Neesiana LINDB. sp., Pohlia (Webera) nutans SCHREB. sp., Sphaerocephalus (Aula- comnium) palustris L. sp., Stereodon (Drepanium) sp., Swartzia montana LAM. sp. (= Distichium capillaceum Br. & ScH.), Thu- jidium abietinum L. sp. Von diesen Moosen ist nur Amblystegium badium eine ausschliesslich nördliche Art, aber auch die äbri- gen kommen laut ARNELL sämmtlich in arktischen Gegenden vor und kändigen durch ihre Mischung ebenfalls ein arktisches Klima an. Da das ganze Moosmaterial aus Kunda noch nicht ! C. GREWINGK, Geologie und Archäologie des Mergellagers von Kunda in Esthland. Dorpat 1882. 16 AA. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. vollständig untersucht worden ist, so dirften auch einige an- dere Arten dort vertreten sein. Bei Samhof in Livland, zum Gut Hellenorm (11) von MIDDENDORFF'S gehörend, entdeckte dann Akademiker FR. SCHMIDT, Wwelcher mich in liebenswirdigster Weise durch Esth- land und Livland fiährte, einen Blattabdruck von Salix reticu- lata, und zwar in eimem Thon, weleher hoch iber dem nahe- liegenden kleinen See vorkommt. Dieser Thon erinnerte mich so lebhaft an den friher erwähnten interglacialen Thon von Thorsjö in Schonen, in welchem die Blätter von Dryas nur als Abdricke vorkommen, dass ich schon im voraus die Mei- nung ausgesprochen hatte, dass wir die Blätter hier nur als Abdräcke finden wiirden, was dann sogleich seine Bestätigung fand. Dazu traf ich einen Blattabdruck einer andern noch nicht bestimmten Salix. Bei Kinzli, welches auch zum Gute Helle- norm gehört, fand ich dann im gewöhnlichen glacialen Siss- wasserthon mehrere Blätter von Dryas octopetala, ein Blatt- fragment von Betula nana, Salix sp. und mehrere Moose, welche nach ARNELL hauptsächliceh zu den folgenden Arten gehören: Amblystegium giganteum SCH. sp., 4. revolvens Sw. sp., ÅA. scorpioides IL. sp. und A. fluttans L. sp. Dann ent- deckten wir zwei gute Lokalitäten (12) in der Nähe der Stadt Fellin, und zwar bei Pingo und bei Wieratz. HEinige Pro- ben von einem Siisswasserthon, welche ich von jener Lokalität mitgebracht hatte, lieferten nämlich, bei späterer Schlemmung in Stockholm, Salix polaris, Betula nana, Polygonum viviparum, mehrere Blätter von Dryas octopetala, Potamogeton sp., Samen und eime Menge von Moosen. Die Hauptmasse derselben sehört nach ARNELL zu ÄÅAmblystegium giganteum SCH. sp., wozu noch folgende Arten kommen: 4. scorpioides IL. sp., ÅA. intermedium LINDB., Meesea triquetra L. sp. Die Lokalität bei Wieratz war interessant, weil die arktischen Pflanzen- reste hier auch in der »Gytja» vorkamen. Unter Torf kam zuerst Gytja» mit Blättern von Mvyriophyllum, Betula nana, Dryas octopetala, und Salix reticulata?, dazu Stengelreste emes Equi- setums u. s. w. Dann folgte Thon mit Resten von Betula nana, Dryas octopetala, Salix polaris und S. reticulata, Po- lygonum viviparum, Myrtillus uliginosa, Moosen, Characeenfriächte ete. Die untersten Lager des Thones wurden nicht erreicht, und die mitgebrachten Proben sind nur z. 'Th. untersucht worden. ' BIHANG TILL K. SV. VET: AKAD:-HANDL. BAND 17. AFD. III. N:0 5. 17 Die jetzt zu erwähnenden Lokalitäten (13) liegen bei Rje- shiza (Rositten) im Gouvernement Vitebsk (im polnischen Livland), wohin ich mit Dr. J. KLINGE aus Dorpat gereist war, und wo uns der Botaniker, Dr. med. E. LEHMANN auf's freundlichste empfing. In einer aufgeworfenen Thonprobe, welche ich, während eines Ausflugs sidöstlich der Stadt, neben einer Höhle in einem Torfmoor genommen hatte, fand ich nach meiner Heimkehr einige Blätter von Dryas octopetala, neben Resten von Muyriophyllum, Moosen und Samen. Die Moose sind nach ARNELL AÅnmblystegium scorpioides IL. sp., Heterocladium squarrosulum Vor. sp. (2), Mollia (Tortula) fragilis DRUMM. sp. (?). Beim Gute Stutschewo etwa NNO von Rjeshiza trafen wir ein pflanzenfiihrendes Lager unter den gewöhnlichen Verhältnissen unter Torf. Die Proben haben Blätter von Dryas octopetala, Betula nana, Polygonum vivipa- rwmn, Salix sp., nebst Moosen, Samen etc. geliefert. Ein Theil der Moose wurden von ARNELL untersucht. Er fand unter denselben Amblystegium scorpiordes IL. sp. (die Hauptmasse), A. fluitans LT. sp., A. revolvens Sw. sp., A. stellatum SCHREB. sp., Meesea triquetra IL. sp., Riccardia pinguis L. sp. Norddeutschland. Ostpreussen. Als ich 1891 in Königsberg war, erin- nerte mich Professor Dr. A. JENTZSCH an einen Fund von Hypnum turgescens SCHIMPER sp., in einer Ablagerung auf der Kurisehen Nehrung (14), welcher schon 1868 von G. BERENDT beschrieben worden war. Wir konnten allerdings diese Ablagerung nicht wiederfinden, einige Beobachtungen, welche wir zwischen Cranz und Sarkau machten, lassen es aber nicht unwahrscheinlich erscheinen, dass das betreffende Moos in einer glacialen Siisswasserablagerung gefunden worden ist, Was allerdings erst nach erneuter Untersuchung der urspring- lichen Lokalität entschieden werden kann. Das Vorkommen des erwähnten Mooses spricht jedenfalls fär ein kihleres Klima als das jetzige. Westpreussen. Zusammen mit den Herren Professoren JENTZSCH aus Königsberg und H. CONWENTZ aus Danzig traf ich 1891 bei Schroop (15), im Kreise Stuhm, eine gute Loka- lität mit Glacialpflarzen und zwar unter äbnlichen Verhältnissen 2 NÅ 18 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. wie in Schonen. Unter etwas Torf kam zuerst Wiesenkalk, dann Thon mit häufigen Resten von Betula nana in den oberen Lagern, Dryas octopetala, Salix polaris, Salix sp., Moosen etc, in den unteren. 9 Pommern. Bei einem nach dem Krampkewitzer See (16), Kreis Lauenburg, zusammen mit Professor Dr. CONWENTZ 1891 unternommenen Ausflug, trafen wir in eimer Sandablagerung, unter einem mächtigen Lager von Wiesenkalk, einige Blatt- reste von Betula nana, und die mitgebrachten Proben haben später bei Schlemmung auch einige Blätter von Dryas octope- tala, Salix sp., Samen etc. geliefert. Der Wiesenkalk enthält Reste von Betula alba und Pinus sylvestris (eim Zweigstiäck), dazu eine ungeheure Menge von emer Art Samen, welche äuvsserlich fiägellosen Kiefersamen etwas ähneln, obschon die von Dr. GUNNAR ANDERSSON später ausgefiihrte mikroskopische Untersuchung dargelegt hat, dass sie keine solche sind. Mög- licherweise gehören diese Samen in der That zu MNajas,! was erst durch bessere Materialien entschieden werden kann. Mecklenburg. Bei Oertzenhof (17) entdeckte ich 1872 Reste von der Zwergbirke ( Betula nana) sehr häufig in einem Torf- lager, welches zwischen Wiesenkalk und einem Sisswasserthon mit Myriophyllum und Potamogeton, als eime 15—30 cm mäch- tige Schicht vorkam. Der Wiesenkalk wurde selbst von mäch- tigem 'Torf bedeckt. Ausser Betula nana kamen spärlich Blät- ter von »Betula alba» in der erwähnten Schicht vor. Wenn der darunter lagernde Thon besser zugänglich gewesen wäre, so wiirden ganz gewiss auch ächte Glacialpflanzen darin ge- funden worden sein. Dann fand ich 1880 bei Neetzka (17) im derselben Gegend einige pflanzenfihrende Lager unter dem Torfe, welche bei Herausschlemmung mehrere Pflanzenreste lieferten. Da aber die Proben aus dem Boden eines schmalen Grabens herausgenommen werden mussten, so konnte ich leider die verschiedenen Horizonte nicht genau von eimander getrennt halten, und es ist demzufolge möglich, dass die Pflanzenreste aus verschiedenen Horizonten stammen können. Bs ist solcher- gestalt wahrscheinlich, dass zu unterst eine arktische Flora mit Dryas octopetala, Salix reticulata, Betula nana vorgekom- men ist, woriiber dann eine subarktische Flora mit Betula nana, B. odorata, Salix arbuscula folete und dann endlich Betula ver- ' Vergl. GUNNAR ANDERSSON, Om Najas marinas tidigare utbredning under qvartärtiden. Botaniska Notiser 1891, S. 249. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:0 5. 19 rucosa. Oder auch können Dryas und Salix reticulata hier Relikten einer arktischen Flora sein, weleche in den noch tie- feren Lagern begraben liegt. Auf den Vorschlag des Herrn Professor Dr. E. GEINITZ in Rostock besuchte ich 1891 ein kleines Torfmoor bei Nantrow (18), unweit der Eisenbahnstation Teschow, NW von Wismar. In der »Gytja» unterhalb des Torfes, und im groben Sand, wel- cher unmittelbar unter jener vorkommt, traf ich mehrere Blät- ter von Betula nana und einigen Salices, welche noch nicht näher untersucht sind, dazu Blätter von Myriophyllum, Samen u. s. w. Es ist zu bemerken, dass das Vorkommen von Be- tula nana, unterhalb des Torfes selbst, ein Beweis dafär ist, dass die Pflanze hier nicht auf Torf sondern auf dem umge- benden Moränenboden gewachsen ist, was, wie schon friiher erwähnt, nur in arktischen Gegenden der Fall ist. Schleswig-Holstein. Von Kiel besuchte ich zusammen mit Professor Dr. R. Vv. FISCHER-BENZON die Durchschnitte längs des Nord-Ostsee-Kanales, westlich von Holtenau. Bei Projensdorf (19) waren die Reste zweier vom Kanale durch- schnittener Siisswasserbecken noch zu sehen, und zwar das eine auf der Sidseite des Kanales, das andere auf seiner Nordseite. Jenes zeigte zu oberst Torf, darunter Wiesenkalk und Siisswasser- thon. Auf der Grenze gegen die unterliegende Moräne kam ein pflanzenfihrendes Lager vor, welches beinahe ausschliess- lich von durch Rollung im Wasser abgenutzten Zweigstiäcken zusammengesetzt war. Ich suchte umsonst bestimmbare Blatt- reste zu entdecken, nahm aber einige Proben mit, um sie später durch Schlemmung genauer zu untersuchen. Da ich aber kurz nachher in mener Tasche fär die unten zu erwähnenden Stäcke Platz brauchte, musste ich leider die vorigen mit Ausnahme eines einzigen Stuckes wegwerfen. Ich sage »leider», denn bei der Schlemmung dieses kaum faustgrossen Stickes habe ich darin Frichte von Betula nana und von noch einer anderen Art (nicht B. alba), nebst Fragmenten von Salices, Moosen, Samen etc. gefunden. Åhnliche Reste hat auch ein anderes von Pro- fessor Vv. FISCHER-BENZON mitgebrachtes und mir später iber- sandtes Stuck geliefert. Als ich ihn später ersuchte, mehrere Proben einzusammeln, war das kleine Becken leider schon gänzlich zerstört. Das erwähnte pflanzenfihrende Lager hat wahrschemlich eme subarktische Vegetationsschicht dargestellt. Die Moose gehören mach ARNELL zu folgenden Arten: Ambly- 20 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. stegium fluitans IL. sp., Hypnum trichoides NEcK., Thujidivm abietinum IL. sp., Hylocomium proliferum L. sp., Sphaerocepha- lus palustris L. sp. HEinige Characeenfruächte erwiesen sich, nach NORDSTEDT, als zu Chara foetida A. BR. und Ch. contraria A. Br: gehörend. Das Becken auf der Nordseite des Kanales liegt etwas west- licher. Unter dem Torf folgt hier zuerst Wiesenkalk, welcher etwa 3 Meter mächtig ist und Reste von Potamogeton, Myrio- phyllum, Salices etc. enthält. Darunter folot nun Thon mit Sand- und Grusrändern bis zu einer Tiefe von 6,6 m unterhalb der Oberfläche des Torfes. In den untersten Lagern dieses Thones waren Blätter von Salix polaris recht häufig; dazu kommt Pryas octopetala auch vor, obschon mehr selten; ferner Friächte von Mitella flexilis 1. sp. (nach NORDSTEDT). Das betreffende Becken muss eime ausgezeichnete Lokali- tät dargeboten haben, als der Kanal durch dasselbe gezogen wurde, und dies sowohl betreffend eine Untersuchung des Torfmoors wie des Wiesenkalks und des glacialen Sisswasser- thons. Man muss lebhaft bedauern, dass Millionen von Blatt- resten, nachdem sie Jahrtausende lang hier aufbewahrt waren, jetzt gänzlich verloren gegangen sind, jetzt, wo sie der Un- tersuchung zugänglich gemacht wurden. Bevor ich Norddeutschland verlasse, muss ausdriicklich be- tont werden, dass die arktischen Pflanzenreste in einer ganz be- stimmten glacialen Siässwasserformation hier vorkommen. Diese Formation findet sich iber die ganze Moränenland- schaft Norddeutschlands und Westrusslands verbrei- tet (ganz wie in Schonen und Dänemark), und man kann folglich dort die Zahl der Fundstätten nach Belieben vermehren. Die deutschen und russischen Geologen besitzen demzufolge in dieser Hinsicht ein ausgezeichnetes Feld fär kiänftige Untersuchungen. England und Schottland. Die ersten fossilen Glacialpflanzen, welche iiberhaupt gefun- den sind, wurden 1861 von W. PENGELLY bei Bovey Tracey (20) in Devonshire entdeckt. Sie kommen dort in einem weissen Susswasserthon, 2,4—3 m unter der Oberfläche, vor und wur- den von HEER als Betula nana, Salix ciherea und S. repens? BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 17. ArD. III. N:0 5. 21 bestimmt. 1872 theilte mir aber HEER mindlich mit, dass er die letztgenannte Art fir unrichtig bestimmt betrachtete, und dass er die diesbeziäglichen Blätter fir solche von Salix myr- tilloides hielt. In dem letztgenannten Jahr besuchte ich die betreffende Lokalität und fand die beiden zuerst erwähnten Pflanzen wieder, obschon meine Untersuchungen sehr vom Wasser behindert wurden. Auch hier ist Betula nana nicht auf Torf, sondern auf Lehm- und Grusboden, wie in den ark- tischen Ländern, gewachsen. In einem andern Becken in der Nähe fand ich dazu Betula nana sehr häufig, nur 0,3—0,6 m unter der Oberfläche, und zwar zusammen mit Blättern von Arctostaphylos uva ursi, Salices, einzelnen Blättern von Betula alba, Frichten von Potamogeton etc. Diese Lokalität reprä- sentirt ohne Zweifel einen etwas höheren Horizont als das pflanzenfihrende Lager der erstgenannten. = Arctostaphylos kommt gegenwärtig nicht sidlich von York und Cumber- land vor. Dann traf ich auf der Käste von Norfolk, bei Mun- desley (22), Salix polaris und Hypnum turgescens in den prä- glacialen (oder frihglacialen) Abiagerungen, unmittelbar unter- halb der Grundmoräne, zwischen dieser und dem »Forest-Bed>. Dasselbe pflanzenfihrende Lager ist emige Jahre später von CLEMENT REID auf zwei neuen Lokalitäten, Bacton und Ostend, auf derselben Kiste entdeckt worden. Ausser Salix polaris hat REmm auch Betula nana, Moose und Samen in dem- selben gefunden. Bei Hoxne in Suffolk (21) haben CLEMENT REID und H. N. RioreEY 1888 mehrere arktiscehe Pflanzen, — Salix polaris, S. myrsinites, Betula nana — aus einer glacialen Siässwasserablagerung herausgeschlemmt. Ausser diesen Arten fihren sie eine Menge von temperirten Pflanzen an, wie Alnus glutinosa, Rubus idwus, Taxus baccata, und es ist offenbar, dass die ganze Flora verschiedene Horizonte darstellt. Die Proben wurden nämlich nicht in situ, sondern auf den Halden des 'Thongrabens gesammelt. 1879 traf ich Blätter von Betula nana in Torf bei Brid- lington (24), auf der Kiste von Yorkshire, und CLEMENT REID hat später dieselbe Pflanze in einer Siisswasserablagerung bei Holmpton (23) entdeckt. Laut einer Angabe desselben Forschers, soll Salix her- bacea in einer interolacialen Ablagerung bei Hailes, 3 engl. 22 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Meilen von Edinburgh (25), von Herrn BENNIE gefunden worden sein. In einer andern, ebenfalls interglacialen, Ablage- rung bei Airdrie, nahe Greenock, soll Betula nana vorkom- men. Schliesslich hat REID eine reiche arktische Flora in einer glacialen Sisswasserablagerung bei Edinburgh ganz neuerdings (1891) entdeckt. Dieselbe enthält Salix polaris, S. herbacea, S.re- ticulata, Betula nana, Azalea procumbens und scheint unter ganz ähnlichen Verhältnissen wie in Schonen, Dänemark, Russland und Norddeutschland vorzukommen. Nach einer brieflichen Mittheilung CLEMENT REID'S soll dann A. BENNIE noch eine Lokalität mit einer ähnlichen Flora, in der Nähe der vorigen, entdeckt haben. Schweiz. Die Fundstätten fossiler Glacialpflanzen, welche oben be- sprochen worden sind, gehören alle zum Gebiet des grossen nordischen Inlandeises. Wenden wir uns jetzt zum ehemaligen Gletschergebiet der Alpen. Bei Schwerzenbach (26) im Kanton Zirich, in der Tiefebene zwischen dem Boden-See und dem Ziäricher-See, traf ich 1872 die glaciale Sisswasserablage- rung unter ganz ähnlichen Verhältnissen wie in Schweden. Die Reihenfolge, von oben bis unten, war Torf, »Gytja», Thon oder Letten, Moräne. Im Torfmoor fanden sich zu oberst Reste von HEichen, darunter von Kiefer und Birke, welche letztge- nannten auch in der »Gytja» vorherrschend waren. Die Gla- cialpflanzen fanden sich im Thone und stellten folgende Arten dar: Dryas octopetala, Betula nana, Salix polaris, S. reticulata, S. retusa, S. myrtilloides, Azalea procumbens, Polygonum vivipa- rum, Arctostaphylos uva ursi, Myriophyllum sp. Später hat Professor C. SCHRÖTER die Blätter von Betula nana, Salix reti- culata und Dryas octopetala bei Niederwyl, bei Frauenfeld (27), Kanton Thurgau, von Betula nana bei S chönenberg (28) und bei Bonstetten, Kanton Zirich, gefunden. Selbst habe ich 1880 bei Hedingen (29), Kanton Ziirich, die Reste von Dryas octopetala, Betula nana, Salix herbacea, Salix sp., My- riophyllum und Potamogeton entdeckt. Bei Wauwyl, in der Nähe des Sempachersees (30), im Kanton Luzern, fand ich in demselben Jahre ein Blatt von Betula nana, und bei Le Chaux de Fonds (31), Kanton Neuchåtel, mehrere Blätter derselben Pflanze in den untersten Lagern eines Torfmoors. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. n:o 5. 23 Wirtemberg. Bei Schussenried in Oberschwaben (32) wurde schon 1866 ein sehr interessanter diesbeziglicher Fund gemacht, iiber welchen Professor Dr. O. FRAAS berichtet hat. Fin Wasser- graben hatte ein Profil blossgelegt, welches zu oberst Torf, darunter ein 4—5 Fuss mächtiges Lager von Kalktuff zeigte; »unter dem Tuffe liegt eine dunkelbraune Moosschicht, mit einem Stich ins Griäne, die durch die vortreffliche Erhaltung des Mooses iiberrascht, das so gut wie ein lebendes noch eingelegt, getrocknet und bestimmt werden kann». Die Moose wurden von SCHIMPER untersucht und bestimmt, und er fand durchweg nordische oder hochalpine Formen, und zwar Hypnum sarmentosum WuBG., H. aduncum v. grönlandicum HEDW. und Hypnum flui- tans L. v. tenuissimum. Mit diesem botanischen Resultate stimmt vollständig auch das zoologische, von welchem ich hier nur das massenhafte Vorkommen von Resten des Rennthiers, so- wie von Gulo borealis, Canis fulvus, C. lagopus u. s. w. er- wähne. HEin noch grösseres Interesse dieses Fundes wird durch den Umstand herbeigefihrt, dass, nach FRAAS, auch Abfälle der Industrie und der Kiiche der Menschen in demselben Lager vorkamen. Bayern. Im Kolbermoor (33), in der siidöstlichen bayerischen Tiefebene, fand ich 1872 ein ganzes Lager mit Zweig- und Blattresten von Betula nana, im Torfe etwa 2,4 m unterhalb der Oberfläche des Moores. Dies Lager beweist, dass die Zwergbirke einmal die damalige Oberfläche des Moors gänzlich bedeckt hat, wie wir es jetzt im nördlichen Schweden beobachten kön- nen. Mit Betula nana kamen auch Blätter von Betula alba, Myrtillus uliginosa und Ösxycoccus palustris vor. Etwas höher traf ich auch Andromeda polifolia.! ! Bei einer beiläufigen Erwähnung des Fundes von Betula nana bei Kolbermoor, hat ZITTEL (Sitzungsber. d. math. phys. Classe d. Acad. d. Wissensch. zu Miinchen. 1874. S. 278, Fussnote) durch Versehen auch Saliv herbacea und Dryas octopetala von hier angefiihrt, wo sie aber bis- her nicht gefunden sind. Dies hat eine irrige Angabe bei SITENSKY (Die Torfmoore Böhmens. Abth. 1. Prag 1891. S. 186. Arch. der naturw. Landesdurchf. Böhmens. Bd. 6, N:o 1) veranlasst, welcher dazu noch un- richtiger Weise die Lokalität Kronberger Hof mit Kolbermoor identificirt, und dann iiber das Vorkommen von Rhinoceros ete. auf derselben Lo- kalität wie die Glacialpflanzen spricht. 24 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Ungarn. Ganz neuerdings hat M. STAUB seine Untersuchungen iber die Flora der Schieferkohlen bei Felek (34), in den Sidkar- pathen, veröffentlicht. Diese Flora, obschon nur zum Theil von Glacialpflanzen zusammengesetzt, kändigt dennoch em käl- teres Klima als das in diesen Gegenden jetzt herrschende an, und lässt hoffen, dass eine reine Glacialflora seimer Zeit auch in Ungarn fossil entdeckt werden wird. Unter den von STAuB angefuhrten Pflanzen erwähne ich hier nur jene, welche er als sicher bestimmt betrachtet, und zwar Carex Goodenoughi, Nuphar pumilum, Salix myrtilloides,! Galium palustre, G. uliginosum, Pinus pumilio, P. cembra, Betula nana, Dryas octopetala, To- fieldia borealis und Ceratophyllum demersum. Unter den zwei- felhaften Arten finden sich auch Salix herbacea, S. Lapponum, Rhododendron ferrugineum und Scheuchzeria palustris. Frankreich. Es soll hier auch an einen von P. FLICHE bei Jarville in der Nähe von Nancy gemachten Fund erinnert werden. Dort kommt ein Lignitlager unmittelbar auf den Liaslagern vor und wird selbst von den Kieslagern mit Elephas primigenius bedeckt. Nach dieser Beschreibung diirfte das Lignitlager wohl von präglacialem Alter sein. Von Pflanzenresten werden von FLICHE als bestimmbar erwähnt: Betula sp. (pubescens?), Alnus viridis, Pinus montana, Lariv euwropea, Picea excelsa und obovata, Elyna spicata. Obschon keine Glacialflora, kindigt dieselbe jedenfalls ein kiihleres Klima an. Das Vorkommen von Elyna spicata ist insbesondere bemerkenswerth, falls die Bestimmung wirklich richtig ist. ! Es ist nicht richtig, dass, wie STAUB hier sagt, SCHRÖTER die von HEER als Salix repens beschriebenen Blätter von Bovey Tracey zu 5. myr- tilloides corrigirte. HEER hatte diese Verbesserung der Bestimmung schon 1873 durch mich angekiindigt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17. AFD. III. N:0 5. 25 Wir haben somit unsere Uebersicht vollendet und wollen nun einige Resultate derselben betrachten, wobei aber aus- dricklich bemerkt werden muss, dass ich mir die Details fir meine grössere Arbeit vorbehalte. Die Funde, welche inner- halb der Area des vom grossen nordischen Inlandseise einmal bedeckten Gebietes gemacht worden sind, beweisen unmittelbar, dass die Glacialflora seiner Zeit vom finnisehen Meerbusen bis nach Säd-England verbreitet war. Mittelbar beweisen aber, meimer Meinung nach, dieselben Funde auch, dass diese Flora den land des Eises bei dessen grösster Ausbreitung ebenfalls um- säumt haben muss. Denn während der grössten Ausbreitung des Eises muss selbstverständlich das glaciale Klima (um einen solehen Ausdruck zu benutzen) seinen Höhepunkt erreicht haben, während dagegen die Abschmelzung des Eises durch verbesserte Verhältnisse des Klimas verursacht wurde. Wenn das Inlandseis nicht schon bei seiner grössten Ausdehnung von der glacialen Flora umsäumt gewesen wäre, so dirfte eine solehe noch weniger dasselbe umgeben haben, als es sich bis ins nördliche Deutschland zuriickgezogen hatte. Wenn der Rand des Inlandseises friäher von einer Waldvegetation beglei- tet war, dann hätte diese das Eis wohl ebenfalls bei der Ab- schmelzung begleitet. Dies ist aber eben nicht der Fall, wir finden vielmehr, dass die glacialen Siisswasserablagerungen uberall die Reste einer reinen Glacialflora enthalten, und wir können demzufolge schliessen, dass eine solche auch den Rand des Bises bei seiner grössten Ausdehnung umgeben haben muss. Als eine direkte Stitze dieser Annahme können ibri- sens die Funde im siidlichen England angefihrt werden. Ganz ähnliche Schlussfolgerungen können fir die Ränder der alpinen Gletscher während der HEiszeit gezogen werden, und wir können ferner sagen, dass eine glaciale Flora auch auf den Gebirgen zwischen dem Rande des nordischen Inlands- eises und dem der alpinen Gletscher avf der Nordseite der Alpen gelebt haben muss. Ob dieselbe auch die ganze Tief- ebene im zwischenliegendem Gebiet bedeckt hat, sei bis auf weiteres dahingestellt; das kann erst durch fortgesetzte Unter- suchungen der fossilen Pflanzen des betreffenden Gebietes ent- schieden werden. In pflanzengeographischer Hinsicht ist aber dieser Mangel unserer Kenntniss, soweit er die Glacialflora betrifft, ziemlich bedeutungslos, denn es därfte jedenfalls eine Pflanzenwanderung zwischen dem Rande des nordischen In- 26 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. landseises und den äussersten Rändern der alpinen Gletscher auf der Nordseite der Alpen dann ohne Schwierigkeit stattge- funden haben können. Es ist zu erwarten, dass durch die Bearbeitung der Pflan- zenfossilien der verschiedenen Lokalitäten auch wichtige Auf- schlisse iiber die Wanderstrassen der einzelnen Arten werden gegeben werden. Schon jetzt will ich ein paar Beispiele in dieser Hinsicht anfiihren. Während ich schon 1872 die Blät- ter von Polygonum viviparum bei Schwerzenbach in der Schweiz entdeckte, habe ich niemals Reste von dieser Pflanze in Schwe- den gefunden. Um so auffallender war es desshalb, dass ich dieselbe bei Kunda, Pingo, Wieratz und Rjeshiza im verflossenen Sommer traf. Auf Spitzbergen kommt die Art ebenfalls subfossil vor. Dryas octopetala, welche sonst sehr häufig vorkommt, ist laut brieflicher Mittheilung von CLEMENT REID erst neuerdings bei Edinburgh, aber sonst nirgends in Grossbrittanien fossil ge- funden, was um so auffallender ist, da die Pflanze in den Ge- birgen von Wales, Yorkshire und Schottland noch lebt. Wir werden demzufolge gewiss nach der Untersuchung mehrerer Localitäten mit fossilen Glacialpflanzen ganz uner- wartete Aufschlisse iber die Wanderstrassen der einzelnen Ar- ten erhalten. Es ist meine Absicht in meiner grösseren Arbeit die gegenwär- tige Verbreitung der Glacialpflanzen mit den fossilen Vorkomm- nissen derselben auf Karten zusammenzustellen. Diesmal habe ich mich damit begnigt, die jetzige Verbreitung von Salix polaris auf der Karte anzugeben, wobei mich Professor AXEL BLYTT und Forstmeister NORMAN mit Angaben fir Norwegen freund- lichst unterstitzt haben. Die Pflanze steigt laut BLYTT auch im nördlichsten Skandina- vien nicht zur Meeresfläche nieder, erst auf der Insel Kolgujew und bei Jugor Scharr finden wir dieselbe im Meeresniveau. Esist unter solehen Umständen sehr auffallend, dass die Polarweide dessenungeachtet bei Kunda, Wieratz, Pingo, Schroop, Projens- dorf, Hoxne, Cromer etc. seiner Zeit gelebt hat. Ich habe diesen Umstand besonders hervorheben wollen, weil einige Pflanzen- geographen Deutschlands noch immer keine richtige Vorstel- lung iber die Verschiebung der Pflanzenzonen während der Eiszeit zu haben scheinen. BIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17: AFD. III. n:o 5. 27 Nachtrag. NS. 15. Wie ich später erfahren habe, berichtet schon GREWINGK (Archiv f. d. Naturk. Liv-, Ehst- und Kurlands, Bd. 8, Lief. 4. S. 447—448. Dorpat 1879) iiber einen blauen und gelblichen Thon bei Krezlaw an der Diina (im Östen von Diinaburg), »welcher unter einem Kalksande und iiber einem weissen Sande lagert und mit Torflagen und Resten von Be- tula alba und B. nana versehen istx. Diese Lokalität verdient genauer untersucht zu werden. NS. 18. Schroop. Mit den arktischen Pflanzenresten zu- sammen kommt hier ziemlich häufig auch eine Pupa vor, was ich auf keiner anderen Lokalität beobachtet habe. Dieselbe gehört nach Professor G. LINDSTRÖMS gitiger Bestimmung zu Pupa muscorum L. Daneben findet sich auch eine kleime Vertigo. Brandenburg. Im April dieses Jahres bekam ich, von Professor Dr. A. NEHRING in Berlin, aus den Ziegeleien bei Klinge, unweit Cottbus, eine Sammlung von Poolia; welche das von NEHRING beschriebene Profil (V ergl. »Eine diluviale Flora der Provinz Brandenburg». NRO Wochenschrift BAS) N:or4 Si ol) illbektteren; Bei der Schlemmung einiger kleinen na aus dem ”Thonlager N:o 4, welches iber einer Torfschicht mit Resten von Picea excelsa, Salices, Populus tremula, Betula verrucosa, Carpinus Betulus, Corylus Avellana, Ilex etc. vorkommt, fand ich einige Zapfenschuppen von Betula nana. Dies scheint mir in der That ein sicherer Anhalt dafir zu sein, dass das Torflager, wie NEHRING meint, interglacial oder sogar praeglacial sein muss. Das Vorkommen bietet eine interessante Analogie zu den Verhältnissen an der Norfolkkiiste Englands, wo ebenfalls eime Schicht mit arkti- schen Pflanzenresten iäber dem Forest-Bed vorkommt und selbst von der Grundmoräne bedeckt wird. NEHRING wird iber die- sen und andere nachträgliche Fiimde ausfihrlich berichten. Stockholm, den 21. April 1892. 28 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. Erklärung der Karte. Diese Karte soll sowohl die ehemalige Verbreitung des Inlandseises wie das fossile Vorkommen der Glacialpflanzen darstellen. Die Fundorte fossiler Glacialpflanzen sind durch rothe Flecken und Ziffern bezeichnet. Ueber die Bedeutung der einzelnen derselben siehe unten. Die eiszeitliche Gletscherverbreitung Europas ist durch blaue Farbe angegeben. Die Grenzen des grossen nordischen Inlandseises sind haupt- sächlich nach HABENICHT (Petermann's Mittheilungen 1878, Taf. 6), J. GEIKIE (Prehistoric Europe, Plate D) und PENCK (Mensch und Eiszeit, Taf. IV) gezeichnet worden, jedoch fir Russland nach NIKITIN, laut wel- chem auch die Grenzen des Uralo-Timan-Gletschers gezogen sind (Peter- mann's Mittbeilungen 1886, S. 257). Die rothen Ziffern haben folgende Bedeutung: 1. Etwa 30 Lokalitäten in Schonen. 2. Die Gegend von Wadstena, in Ostgothland. 3. Fröjel, auf der Insel Gotland. 4. Mehrere Fundorte in Jemtland. 5. Leine, in Norwegen. 6. Mehrere Lokalitäten auf Seeland. 7. Die Insel Möen. 8. Die Insel Bornholm. 9. Topholt, im nördlichen Jitland. 10. Kunda, in Ehstland. 11. Samhof und Kinzli, in Livland. 12. Pingo und Wieratz, in Livland. 13. Zwei Fundorte bei Rjeshiza, Gouvernement Vitebsk. 14. Kurische Nehrung. 15. Schroop, in Westpreussen. 16. Krampkewitz, in Pommern. 17. Neetzka und Oertzenhof, in Mecklenburg. 18. Nantrow, in Mecklenburg. 19. Projensdorf, nördlich von Kiel. 20. Bovey Tracey, Devonshire. 21. Hoxne, in Suffolk. 22. Mehrere Lokalitäten in der Nähe von Cromer. 23. Holmpton. 24. Bridlington. 25. Mehrere Lokalitäten in der Nähe von Edinburgh. 26 —31. Fundorte in der Schweiz. 26. Schwerzenbach. 27. Nieder- wyl. 28. Schönenberg. >9. Bonstetten und Hedingen. 30. Wauwyl. 31. Le Chaux de Fonds. 32. Schussenried, in Wiirtemberg. 33. Kolbermoor, in Bayern. 34. Felek, in Ungarn. Die jetzige Verbreitung von Saliz polaris in den Fjelden Skan: dinaviens und Finlands ist durch rothe Linien bezeichnet. Die rothe punktirte Linie deutet die Siädgrenze derselben Species in den Tief- ebenen (Tundren) an. Es ist folglich diese Grenze, welche, bei der kli- matologischen Vergleichung mit den quartären Lokalitäten in den Tief- ebenen, in erster Hinsicht zu beriicksichtigen ist. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 17. AFD. III. N:0 5. & DD Oo Litteraturverzeichniss. ANDERSSON, GUNNAR. Redogörelse för senare tiders undersökningar af torf- mossar, kalktuffer och sötvattensleror, särdeles med hänsyn till den skandinaviska vegetationens invandringshistoria. Bota- niska Notiser 1888. sS. 4. — — Studier öfver torfmossar i södra Skåne. Bihang till K. Vet.- Akkad Handl BA 15 Afd: 3; N:o 3. 1889. — — Torfmossarnes bidrag till kännedomen om Skandinaviens forntida växtgeografi. Svenska Mosskulturföreningens tid- skrift. 1890. — — Växtpaleontologiska undersökningar af svenska torfmossar. TröBikane tur Ko Vet-Akad. Handl: Bd. 18, Afd. 3, N:o. 1892. ArREsCHOUG, F. Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia. Lunds Universitets Årsskrift. 3. 1866. — — Betraktelser i anledning af stud. Alfr. Nathorsts upptäckt af fossila högnordiska växter i de skånska sötvattenslerorna. Botaniska Notiser 1871. 5.3. ASCHERSON, P. Alfred Nathorst's Erforschuug der fossilen Glacialflora in Deutschland und der Schweiz. Verhandl. der Anthrop. Ge- sellsch. in Berlin. 1884. S. 463. BERENDT, G. Die Geologie des kurischen Haffes und seiner Umgebung. Schriften d. phys. ökon. Gesellsch. in Königsberg. Bd. 9. TSV ESF Brytt, A. Forsög til en Theori om Indvandåringen af Norges Flora. Nyt Magazin for Naturvidensk. Bd. 21. Kristiania 1876. == — Essay on the immigration of the norwegian Flora. Kristiania PSTÖR 8:0: / — — Die Theorie der wechselnden kontinentalen und insularen Klimate. Englers Bot. Jahrbicher. Bad. 2. 1881. -— — Kalktuffen ved Leine. Naturen 1891. S. 233. 2 -— Om to kalktufdannelser i Gudbrandsdalen. Kristiania Vi- denskabs-Selskabs Forhandl. 1892. N:o 4. DEsorR, E. Le paysage morainique. Paris & Neuchåtel 1875. $8:0. ENGLER, A. Versuch einer Entwickelungsgeschichte der Pflanzenwelt. I. Leipzig 1879. $8:0. FISCHER-BENZON, R. Vv. Die Moore der Provinz Schleswig-Holstein. Ab- handl. d. naturwiss. Vereins in Hamburg. Bad. 11, Heft 3. 1891. FLICHE, P. Sur les lignites quaternaires de Jarville, preés de Nancy. Comptes rendus etc. T. 80, p. 1233. Paris 1875. 30 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. FrRaAaAs. O. Beiträge zur Culturgeschichte des Menschen während der Eis- zeit. Archiv fir Anthropologie. Bd. 2. Heft. 1. 8. 29. 1867. GEIKIE, JAMES. The great ice-age. Second edition. London 1877. $8:0. — — Prehistoric Europe. London 1881. 8:0. GRIESEBACH, A. Bericht iiber die Fortschritte in der Geographie der Pflanzen. In Behm, Geographisches Jahrbuch. Bd. 6. 1876. HEER. 0. On the fossil flora of Bovey Tracey. Philosophical Transac- tions 1862, p. 1039. London. — — Arnold Escher von der Linth. Lebensbild eines Naturforschers. Zärieh 1873. ..8:0. 5. 261. — — Die Urwelt der Schweiz. 2. Aufl. Zirich 1879. 8:0. S. 580. FS — Uebersicht der nivalen Flora der Schweiz. Jahrbuch des schweiz. Alpenclubs. Bad. 19. 1884. = — Ueber die nivale Flora der Schweiz. Denkschr. d. schweiz. Ges. fär die gesammten Naturwissenschaften. Bd. 29. 1884. HOLMSTRÖM, L. Öfversigt af bildningar från och efter istiden vid Klå- gerup i Malmöhus län. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1873, N:o 1, S. 9: LYELL, CHARLES. Antiquity of man. 4:th Edition. $8:o. London 1873, p. 261. MAGNUS, P. In Sitzungsbericht des botan. Vereins der Provinz Brandenburg. KONER rf NATHORST, A. G. Om några arktiska växtlemningar i en sötvattenslera vid Alnarp i Skåne. Lunds Universitets Årsskrift. 7. 1870 (tryckt 1871). — — Om arktiska växtlemnningar i Skånes sötvattensbildningar. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1872. N:o 2. S. 123. -— — Om den arktiska vegetationens utbredning öfver Europa norr om Alperna under istiden. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. 1873. NEO LO Smal. — — On the distribution of arctic plants during the post-glacial epoch. Journal of Botany. N. 8. Vol. 2. 1873, p. 225.! — — Sur la distribution de la végétation arctique en Europe au nord des Alpes pendant la période glaciaire. Archives des sciences physiques etc. Genéve. T. 41. 1874: P. 52. — Arktiska växtlemningar i östra Skåne. Geol. Fören. i Stock- holm. Förh.: Bas20 Di fi 84. ET — Nya fyndorter för arktiska växtlemningar i Skåne. Geol. Fören. i Stockholm Förh. Bd. 3. 5. 293. 1877. (Auch S. GJ Serslån, N:oL20): — Om de glaciale Ferskvandsdannelsers Bidrag til Kundskaben om Istidens Plantevext. Tidskrift for populere Fremstillinger af Naturvidenskaberne. 5:te Rekke, 4. 95. 284. Kjöben- havn 1877. = — Bilder ur forntidens växtverld. Stockholm 1877. 8:0. Ur vår tids forskning. 20. ! Von diesem Aufsatz hatte ich keine Correctur bekommen, und der- selbe enthält in Folge von Missverständnissen des Editors mehrere Unrich- tigkeiten, fiir welche ich nicht verantwortlich bin. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 17. AFD. III. N:0 3. ål NATHORST, A. G. Berättelse om en med understöd af allmänna medel utförd vetenskaplig resa till England. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Stockholm 1880. N:o 5. 5. 83. — — Berättelse om en med understöd af allmänna medel utförd vetenskaplig resa till Schweiz och Tyskland. Öfversigt af K. Vet. Akad. Förh. Stockholm 1881. N:o 1. S. 61. =— — Ueber neue Funde von fossilen Glacialpflanzen. Englers Bo- tan. Jalirbiicher.. Bd. 1: 1881: S. 431: — — Polarforskningens bidrag till forntidens växtgeografi. In A. BE. Nordenskiöld, Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga norden. 5. 229. Stockholm 1883. $:o. In deutscher Uebersetzung als »Beiträge der Polarforschung zur Pflanzen- geographie der Vorzeit», in Nordenskiölds Studien und For- schungen etc. 5. 219. Leipzig 1885. — — Förberedande meddelande om floran i några norrländska kalktuffer. -Geol. Fören. i Stockholm Förh. Ba. 7. S. 762. 1885. — — Om lemningar af Dryuas octopetala L. i kalktuff vid Rangil- torp nära Vadstena. Öfversigt af K. Vet.-Akad. Förh. Stock- holm 1886. N:o 8. S: 229. — — Föredrag i botanik vid K. Vetenskaps-Akademiens högtids- dag den 31 mars 1887. Stockholm 1887. 12:0. = — On the geological history of the prehistoric flora of Sweden. Nature. Vol. 40, p. 453. London 1889.! = — Bemerkungen iiber Professor Dr. O. Drudes Aufsatz: Betrach- tungen iiber die vegetationslosen HEinöden im temperierten Klima der nördlichen Hemisphäre zur BEiszeit. Englers Bo- tan. Jahrbiicher. Ba. 13. Beiblatt N:o 29. S: 53. Leipzig 1891. = — Den arktiska florans forna utbredning i länderna öster och söder om Östersjön. Ymer. 11. 1891. $S. 116. Stockholm. == — Fresh evidence concerning the distribution of arctic plants during the glacial epoch. Nature. Vol. 45, p. 273. London 1892. NEHRING, A. Ueber Tunudren und Steppen der Jetzt- und Vorzeit, mit besonderer Beriäcksichtigung ihrer Fauna. Berlin 1890. 8:0. NÖGGERATH, J. Der Torf. Sammlung gemeinverst. wiss. Vorträge, herausgeg. von Virchow und v. Holtzendorf. Heft 230. Berlin 1875. PENCK, A. Die Vergletscherung der deutschen Alpen. Leipzig 1882. 8:0. = — Meusch und Eiszeit. Archiv fir Anthropologie. Ba. 14. 1884. PENGELLY, W. The lignites and clays of Bovey Tracey, Devonshire. Phi- losophical Transactions 1862, p. 1019. London. PortoONIÉ, H. Die Entwickelung der Pflanzenwelt Norddeutschlands seit der Eiszeit. Kosmés 1886. Ba. 1. SS — Die Pflanzenwelt Norddeutschlands in den verschiedenen Zeitepochen, besonders seit der Eiszeit. Sammlung gemeinverst. ! Dieser Aufsatz ist eine Uebersetzung des vorhergehenden Vortrages, fir welche' ich nicht verantwortlich bin, obschon der Uebersetzer dieselbe mit meinem Namen unterzeichnet hat. 32 A. G. NATHORST, VORKOMMEN FOSSILER GLACIALPFLANZEN. wiss. Vorträge, herausgegeben von Virchow und v. Holtzendorf. Neue Folge. Heft 11. Berlin 1886. REID, CLEMENT. The glacial deposits of Cromer. Geol. Magazine. 1880 p- 55. — -— Classification of the pliocene and pleistocene beds. Geol. Magazine 1880, p. 548. = — Geology of the country around Cromer. Memoirs of tbe Geol. Survey (Sheet 68 E). London 1882. = — The gcology of Holderness. Memoirs of the Geol. Survey. London 1885. = — Notes on the geological history of the recent flora of Britain. Annals of Botany. Vol. 2. 1888, p. 177. — The pliocene deposits of Britain. Memoirs of the Geolog. Sur- vey. London 1820. = — The origin of the flora of Greenland. Nature. Vol. 44, p. 299. London 1891. REID, CLEMENT and RIDLEY. H. N. Fossil arctic plants from the lacustrine deposits of Hoxne in Suffolk. Geol. Magaz. 1888, p. 441. SCHRÖTER, C. Die Flora der Eiszeit. Neujahrsblatt, herausgeg. v. der naturf. Gesellschaft auf das Jahr 1883. N:o 85. Ziirich 1882. SERNANDER, R. Några bidrag till den norrländska kalktuffloran. Bota- niska Notiser 1890. S. 134. — — Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. 5. 60. Englers Bot. Jahrbiicher. Bad. 15. 1892. StaAuB, M. Die Flora Ungarns in der Eiszeit. Földtani Közlöny. Bd.21. 1891. STEENSTRUP, JAPETUS. In Oversigt over det Kongel. Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 1872. S. 48. — — Sur les Kjökkenmöddings de VPåge de la pierre. Extr. du Bull. du Congrés intern. d'Archéologie préhistorique å Copen- hague en 1869. Copenhkhague 1872. -- — Nogle i Aaret 1879 til Universitetsmuseet indkomne Bidrag til Landets forhistoriske Fauna. Oversigt af K. Danske Vi- densk. Selsk. Forh. 1880. | — — Kjökken-Möddinger. Kopenhagen 1886. Wiedergegeben nach | der Darstellung desselben Autors in Ersch und Grubes All- gemeine Encyclopaedie der MWissenschaften und Kinste. Teil 36. Leipzig 1884. S. 336—344. = — Törvemosernes Bidrag til Kundskab om Danmarks forhisto- riske Natur og Kultur. Andet Oplag, med Tillaegsnoter. Kjöbenhavn 1888. 12:0. Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. Aa. N:o 68, Linderöd; 85, Kri- stianstad: 86, Övedskloster; 87, Trolleholm; 92, Lund; 102, Motala. Bihang till K. Vet Akad. Handl. BA.17 Afd.llI. Ne5:' a Ja JR 31 at Pe 2 02250 30 Ch 4 ; ALA Å > , AES RA , / ÖR | j$ LÄS NRA GE nb i LÖ 7 NY PARA VI | aa N | Vv , JUN Mäta « , AU Aa HELE FENA | il gt - CR << u jv | -— DR ; 4 ev > N- st Ny Ina UNI Vv i MBL WHOI Libra Serials Ma MN 5 WEISE 02732