, | ' i BIHANG TILL KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMTENS HANDLINGAR. ADERTONDE BANDET. AFDELNING III. BOTANIK, OMFATTANDE BÅDE LEFVANDE OCH FOSSILA FORMER. STOCKHOLM 1893. P. A. NORSTEDT & SÖNER. ina FANTA or SA LS 4 ” äre ÖS 14 -J INNEHÅLL AF ADERTONDE BANDET. Afdelning III. (Botanik, omfattande både lefvande och fossila former). . AF KLERCKER, J. Pflanzenphysiologische Mittheilungen. 2. Ueber die Bewegungserscheinungen bei ährenständigen Veronica-Bliten . ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska free fars. AIR. AE AA 2 TR 0 SUNNE fö I 0 BETR ÅR yn KE er nan Sr . HEDLUND, T. Kritische Bemerkungen iber einige Arten der Flechten- gattungen Lecanora (Asch.), Lecidea (Asch.) und Micarea (Fr.). FEET Ua RR a re on a ne nn SR a a tr moms anses däan AA . GREVILLIUS, Å. Y. Om fruktbladsförökning hos Aesculus Hippo- [TEARS VET ena > NMS (Sjal Elg kr Ne a EE = of SSE AR ES SER TA (SEN AE SIA . KJELLMAN, F. R. Studier öfver Chlorophycéslägtet Acrosiphonia J. Ag. och dess skandinaviska arter. Med åtta taflor......------ Å . GREVILLIUS, A. Y. Om vegetationens utveckling på de nybildade NGT TRATERNE Lu Sö ker äg: SE SN UY ERAN . KJELLMAN, F. R. Om en ny organisationstyp inom slägtet Lami- AR VLC Gl CTIIN EL EEE oo nr san ine E Sn so Leo sedk usd ssdAsnnmt in unsssssre . ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska SOTO SA FT de Rn Ern a a a od mn nlb satur od dskaskessoksg ssd ARAr DAS . KJELLMAN, F. R. Om Fucoidé-slägtet Myclophycus. Med en tafla Sid. 1— 29. 1— 30. 1—104 1— 7 1—1145 1 1— 17 1— 60 1— 12. Öja : NOKOTSaA TA JIÄHTEN I aniolebrA j bast! ghd olmåd ILS BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd IL N:o 1. Pflanzenphysiologische Mitteilungen 2. UBER DIE BEWEGUNUSERNCHEINUNGEN ÅHRENSTÄNDIGEN VERONICA-BLUTEN VON JOHN ar KLERCKER. ERSTE ABHANDLUNG MIT 31 ZINKÄTZUNGEN. MITGETEILT DEN 13. JANUAR 1892 DURCH A. G. NATHORST. STOCKHOLM, 1892. KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. [ No Nag HER (il TEEN had Fd Var w nnvakle Nl mssinolkvvavä Uk frn Ä ARETE AOTMO ARV HÖSTEN jr nn: eg J ; || AN Ad i TEST RTITS RIDIT Po v/ åa me sh pt EVEN TEGS dr Ad å pd a 46 > > Nehon vor Jahren wurde ich gelegentlich einiger Umkehr- ungsversuche, welche ich der Orientierung halber mit einigen zygomorphen Bliten im Tiibinger botanischen Garten aus- föhrte, auf die Krämmungsbewegungen aufmerksam, die von den Griffeln der zum Formenkreis von Veronica longifolia wu. spicata gehörenden Veromica-Spezies zur Zeit des Aufblähens ausgeföhrt werden. Da diese Krämmungen, wie aus den Umkehrungsexperimenten hervorging, zur Schwerkraft in einer bestimmten Beziehung zu stehen schienen,! so beschloss ich dieselben einer näheren Untersuchung zu unterwerfen. Im verflossenen Sommer kam ich gelegentlich eines Aufenhaltes in Tiibingen in die Lage die Sache wieder in Angriff zu nehmen, und habe später zu Hause diese Untersuchungen an in Töpfen eingeschlagenen Pflanzen fortgesetzt, die ich der Giäte der Herren Professoren V. B. WitrtrRocK, Vorstand des Bergianischen Gartens der K. Schwed. Akad. d. Wissenschaften und TH. M. Fries, Vorstand des Universitätsgartens zu Up- sala, verdanke. Ganz besonders bin ich aber meinem verehrten fröheren Chef Prof. Dr H. VöcHTING zum Danke verpflichtet wegen der Bereitwilligkeit, vomit er es mir gestattete, die reichen Hilfsmittel des Tibinger Instituts und Gartens wäh- rend seiner Abwesenheit zu benutzen. Beobachtungs- und Versuchsanordnungen. Die auf freiem Felde ausgefiäihrten Umkehrungsversuche geschahen mit Hälfe von unten geschlossenen kleinen Trichtern aus Zinkblech, die an der Spitze der Inflorescenze befestigt und mit Schrot- körnern so lange beladen wurden, bis vollkommene Abwärts- krämmung der Blätenstände eintrat. Zum näheren Studieren ! Vgl. F. Norr Uber die normale Stellung zygomorpher Blithen etc. (Arbeiten des botan. Instituts in Wärzburg. Bd. 3. H. 2.) Leipzig 1885, p. 231. 4 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. der Mechanik der Krämmungen wurden abgeschnittene Bläten- stände ins Laboratorium gebracht. Sie wurden nachher in gläsernen Gefässen in die natiärliche resp. verkehrte Lage fixiert, zitterfrei aufgestellt und mit Hälfe eines unten be- schriebenen Zeichnenapparates bei gelinder Vergrösserung von Zeit zu Zeit abgezeichnet. HEinzelne Bliten schliesslich, in verschiedenen Emntwickelungsstufen, wurden mitsammt einem Teile der Inflorescenzachse in kleine gläserne Feuchtkammer mit parallelen Wänden mit Hälfe einer durch das Achsenstick geföhrten Stecknadel fixiert oder — wo Ausschluss der Be- wegungen des Blätenstieles bezweckt wurde — in feuchter Baumwolle eingewickelt zwischen zwei BStreifen Platinblech eingespannt. Die Beobachtung wurde mittelst eines horizontal gelegten Mikroskops ausgefihrt. Die Abzeichnung der Objekte geschah auf untergelegte Papierstäcke mit Hälfe des folgenden einfachen aber vollkommen zweckmässigen Zeichnenapparates Fig. 1. Zeichnenapparat. (Fig. 1). In einen parallelipipedischen Pappenkasten, wie sie zur Aufbewahrung der Deckgläser verwendet werden, wird ein Stick Deckgläschen von passender Grösse diagonal ange- bracht. Nachdem der Deckel aufgesetzt ist, werden in die Seitenwände drei Löcher, A, B und C auf der in der Figur angegebenen Weise gemacht, der Kasten innen geschwärzt und mit Klebwachs oder Siegellack auf das Okular befestigt. Durch das kleine Loch OC sicht man dann zugleich das von dem kleinen als Spiegel fungierenden Deckgläschen reflektierte mikroskopische Bild und direkt das auf den Tisch gelegte BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 3 Zeichnenpapier. Später habe ich einige derartige Apparate aus Messing ausföhren lassen und befestige dieselben dann, wie aus der Figur ersichtlich, mit um den Rand des Okulars greifenden Klammern. Der einzige Nachteil der Vorrichtung, das durch Reflexion von den beiden BSeiten des Gläschens entstehende Doppelbild, wird wenigstens bei einigermassen grossen Objekten so verschwindend klein, dass ich dieses jeder Zeit sehr leicht herzustellende Zeichnenprisma fir Beobacht- ungen mit Horizontalmikroskope nur auf's wärmste empfehlen kann. Zur Beurteilung der Lage der Vertikale diente ein in unmittelbarer Nähe des Objekts aufgehängter beschwerter Kokonfaden, der jedesmal mit abgezeichnet wurde. Nachdem die Feuchtkammer und das horizontale Mikroskop mit dem Zeichnenapparat zitterfrei aufgestellt waren, wurde während der ganzen Beobachtungszeit, die fir ein und dasselbe Objekt oft wochenlang damuerte, an der gegenseitigen Stellung der- selben nichts geändert, nur das im Mikroskop sich darbietende Bild von Zeit zu Zeit gezeichnet, wobei das Objekt von hinten durch eine Kerze zeitweilig beleuchtet ward. In einigen Ver- suchen, die ich zu Hause ausgefährt habe, wurde mit in Töpfen eingepflanzten Veromica-Exemplaren operiert. Fin mit der Pflanze in Verbindung bleibender Bliätenstand wurde hierbei mit seinem basalen Teil in ein eisernes Stativ eingeklammert. Die Spitze wurde mittelst eines ein Gewicht tragenden Fadens nach oben oder nach unten zu befestigt, und dann eine oder mehrere bestimmten Bläten in das Gesichtsfeld des den Zeich- nenapparat tragenden Horizontalmikroskopes eingestellt und, wie oben angegeben, von Zeit zu Zeit abgebildet. Die Zeichnungen wurden stets bei möglichst hoher Ver- grösserung angefertigt, um zuverlässige Messungen an den Bildern nachher ausföhren zu können. Sämmtliche dieser Abhandlung beigegebenen Klichés sind daher mehr wenig verkleinert nach den Originalzeichungen. Um den exakten Vergleich zu gestatten sind iäberall Maasstäbe beigegeben, die bei den weniger vergrössertern Bildern in Mm., bei den höheren Vergrössungen in u angegeben sind. Bei den meisten Beobacht- ungen, die sich zum grössten Teil auf Bewegungen der Griffel bezogen, wurde die Korolle mitsammt den Staubfäden entfernt, was sehr einfach durch einen gelinde ausgeäbten Zug erzielt wird; bei einigen ausserdem die dem Mikroskop zugekehrten 6 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Kelchblätter mittelst einer Dissektionsscheere wegpräpariert. Sollten zugleich Zuwachsmessungen einzelner Zonen geschehen, so erfolgte die Markierung in der von PFEFFER! angegebenen Weise, indem feiner Kohlenstaub an den Griffel geblasen wurde. Untersuchungsobjekte. Zur Untersuchung gelangten mehrere ährenbläitige Veronica-Formen, die unter verschiedenen Spezies- Namen im Tibinger botanischen Garten sowie den Gärten von Stockholm (>Bergiilund») und Upsala sich kultiviert vorfanden. Ohne in irgendwelcher Weise auf eine Diskussion der systema- tischen Stellung dieser verschiedenen Formen eingehen zu wollen, was ja Sache eines Veronica-Spezialisten wäre, nehme ich die Namensangaben so hin, wie ich dieselben vorfand, und werde nur diejenigen physiologischen Gruppen angeben, zu welchen dieselben sich anzuschliessen schienen. Erster Typus. Hieher schlossen sich die als V. longifolia L., V. angustifolia StTEUD., V. oxyphylla STEV., V. maritima L. und V. erenulata HoFFM., bezeichneten Formen, meistens hoch- gewachsene Pflanzen mit abgerundeten Korollenblättern, langen den Blitenknospen öfters iberragenden, in unterem Teile der dickgedrängten Inflorescenz laubblattähnlichen Brakteen, langen spitzen Kelchblättern und in der Postfloration sehr verlängert werdenden Griffeln, die eine unten zu besprechende sekundäre Abwärtsbiegung zeigten. Der Hauptsache nach ebenso verhielt sich eine als V. caucasica A. B. etikettierte Pflanze. Zweiter Typus, V-. elegans De., V. nitida Porr. und V- azurea Hort. VINDOB. umfassend; zartere Formen mit helleren, weniger gedrängt sitzenden Bliiten. käörzeren Brakteen und Kelchblättern. Der kärzere Griffel bleibt in der Postflora- tion gerade. Dritter Typus, V. spicata u. V. crassifolia HERRM., mit spitzen Korollenblättern, langen Brakteen und blassen, zuletzt nach oben gerichteten Griffeln. s Vierter Typus, die zu emer ganz anderen Abteilung ge- hörigen V. wirginica LDL. einschliessend, zeichnet sich durch röhrenformige, rötliche Korollen und Abwesenheit der den sämmtlichen äbrigen Gruppen eigenen Abwärtskrämmung des Griffels aus. ! Physiologische Untersuchungen. Leipzig 1873. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 7 Erster Typus. Bewegungen der Bläte. Die anfänglich auf dem Knospen- stadium unter spitzem Winkel nach oben gerichteten Bliten senken sich etwas vor dem Aufblihen abwärts, so dass die beiden mit der unbeweglichen Korolle fest verbundenen Staub- fäden zur Zeit des Aufbliihens horizontal gerichtet sind. Un- mittelbar nach dem Aufblihen werden sie ein wenig nach unten geneigt, um sich unmittelbar vor dem Abwerfen der Krone wieder in die Horizontale zu heben. Die Bliitenstiele der jungen nach oben gerichteten Knospen sind stark negativ geotropisch. Es geht dies aus den beiden Parallelversuchen (Figg. 2—7 und 8—14), hervor, die die Bewegungen während dreimal 24 Stunden zweier derselben Höhe eines Blitenstandes entnommenen Knospen von Veronica crenulata demonstrieren, von denen die eine in verkehrte Lage angebracht wurde, die Andere in der normalen Lage verblieb. Die verkehrt ange- brachte Knospe, die zum Anfang (12. August 12: m.) einen Winkel von 40” mit der Vertikale machte, hatte schon an 12: n. desselben Tages eine beträchtliche Aufwärtskrämmung erlitten. Bis 12: n. des folgenden Tages (13.) erreichte die Aufwärtskrämmung ihr Maximum, und gelangte die Knospe in die horizontale Lage. Während der folgenden 2 Tagen wurde die Bewegung mit immer nachlassender Schnelligkeit fort- gesetzt und am 15. August 12: m. einen Neigungswinkel von 105” erreicht. Dass bei diesen Bewegungen keine Torsionen statt haben, erhellt aus dem Umstande, dass an verkehrt angebrachten Blitenständen die nach der Umkehrung auf- bläbhenden Knospen dasselbe Verhältnis zwischen der Symmetrie- Achse der Korolle und der Richtung der Schwerkraft auf- wiesen, wie die schon vorher aufgebläht gewesenen. Gleichzeitig mit dem Öffnen der Bläte erfolgt diejenige Abwärtsbiegung, wodurch die Staubfäden in eine nach unten gerichtete Neigung von etwas 20” gebracht werden. Auf dieser Stufe der Entwickelung ist der Geotropismus der Blätenstiele völlig erloschen, denn so weit fortgeschrittene Bliten behalten in der Umkehrung ihre schon erlangte Lage bei. Diejenigen Bliten aber, die schon im Knospenstadium in verkehrte Stellung gebracht werden, heben sich bei der schon oben erwähnten geotropischen Aufwärtskrämmung genau so viel, dass die geöffneten Bläten nunmehr die normale ÖOrientierung zur 8 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. 14 Aug. Fig. 4. 13 Aug. TSn. Figg. 2—7. Die Bewegungen einer abgeschnittenen Bliätenknospe von Veronica cerenulata, vom 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12" m. in normaler Lage gewachsen. Die Korolle sammt den Spitzen der Kelchblätter wurde vor dem Versuche, der in einem Feuchtkammer geschah, entfernt. Die grossen Pfeile geben hier, wie in allen folgenden Figuren, die Richtung der Schwere an. In jeder Figur ist das Aussehen der Knospe 12 Stunden vor der Beobacht- ung gestrichelt angegeben. Die Abzeichnung wurde jede vierte Stunde ausge- fährt; aus den zwischenliegenden hier ausgelassenen Figuren geht hervor, dass die Griffelspitze kleinere Nutationen von etwa 4 ständiger Schwingungsdauer ausfährte. | BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0O-1. 9 4 - ba änn San dn, ta RR ' Figg. S—14. In verkehrter Lage wachsende, abgeschnittene Blitenknospe von Veronica cerenulata von 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12” m. Der Blätenstiel föhrte in dieser Zeit eine Aufwärtskrämmung aus, deren Schnelligkeit am 13 Aug. ihr Maximum erreichte. Die geotropische Abwärtskräimmung des Griffels nahm während der Versuchszeit an Geschwindigkeit stetig zu. Scala und Be- zeichnungen wie in den Figg. 2—7. Auch hier wurden von der Griffelspitze etwa 4 ständige Nutationen ausgefiährt. 10 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Vertikale erreichen. Welcher Natur die diese Bewegungen zu Stande bringenden Faktoren sind, habe ich nicht näher verfolgt. Die Staubfädeu, die zur Zeit des Aufblähens fast ihre endgältige Länge erreichen, besitzen vollkommen schnur- gerade Filamente, die bei wechselnder Lage keinerlei Kriäm- mungsbewegungen aufweisen. Im Bezug auf die Inflorescenzachse ist zu bemerken, dass dieselbe, die ausgeprägt apikales Wachstum zeigt, stark positiv geotropische Eigenschaften aufweist, aber nur in denjenigen Teilen, wo noch kein Öffnen der Bliiten stattgefunden hat. Bringt man deshalb eine Inflorescenz in die horizontale oder verkehrte Lage und befestigt dieselbe derart, dass die Spitze sich frei bewegen kann, so bemerkt man (Fig. 15), wie die- jenige Partie des Blätenstandes, die geöffnete Bliten trägt, horizontal resp. vertikal nach unten verbleibt, unmittelbar vor derselben aber krimmt sich die Achse aufwärts, so dass der vordere in Entwickelung begriffene Teil derselben die normale Stellung zum Erdradius einnimmt. Es hängt dies mit dem Umstande zusammen, dass die aus den gegenseitigen Abständen der resp. Blätenstiele abzuschätzende Zuwachs- schnelligkeit etwas vor dieser Stelle ihr Maximum hat, bis gegen die Aufblih-Region ziemlich steil auf Null untersinkt. Hierbei sind ferner, wie bei positiv geotropischen Örganen meistens der Fall, durch Nachwirkung erzeugte S-förmige Krimmungen zu beobachten. Im Bezug auf die Verteilung der Zuwachs-Intensität längs der Blitenstand-A-chse ist äbrigens zu bemerken, dass dieselbe mehrere sekundäre Maxima aufzu- weisen zu haben scheint. Es geht dies daraus hervor, dass bei der im Laboratorium vorgenommenen Umkehrung, wo die interfloralen Achsenstäcke eine oft sehr bedeutende Uberver- längerung erfahren, die Bläten nunmehr mehr weniger quirl- ständig erscheinen (Fig. 15). Wodurch die betreffende Uber- verlängerung induziert wird, ob hierbei der mechanisch aus- geibte Zug oder die etwaig veränderten Druck-, Feuchtig- keits- und Beleuchtungs-Verhältnisse die Hauptrolle spielen, lasse ich dahin gestellt, fuhre nur an, dass man bei Versuchen auf freiem Felde manchmal etwas ähnliches wahrnehmen kann. Wenn wir das vorher Gesagte resummieren, so erhellt, dass die mechanisch physiologischen Eigenschaften sowohl der Inflorescenzachse wie der Pedunkulen teleologisch genommen bezwecken, der Korolle mitsammt den Staubfäden der noch BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. II. N:0o1. 11 nicht geöffneten Bliten stets dieselbe Neigung zur Lothlinie zu verleihen, auch wenn die Blätenstände durch Unglicks- fälle, die in der Natur faktisch nicht selten vorkommen, in eine mehr weniger abnorme Lage gebracht werden, dass dagegen den schon einmal zum Aufblähen gekommenen Bliten eine derartige Fähigkeit völlig abgeht. i; p 2 - VP & > R RT AN V TTISEE | I < & i 4 ET D 10 0 I0O Mm ER Fig. 15. Veronica angustifolia Steud. Am 8. Aug. in verkehrte Lage gebracht. Stellung der Griffel am 19. resp. 21. Aug. 1—5 und a—f haben die Schlusstellung eingenommen; 6 und g befinden sich im Stadium der sekundären Abwärtskrämmung; 8 und g—j in der Gegenkräimmung; 10—13 und £k—2 in der ersten Abwärtskräummung; 14—17 sowie m im Knospenstadium. Bei 16 geotropische Aufwärtskräimmung der Inflorescenzachse. . Bewegungen des Griffels. Der in der Knospenlage fast vollkommen gerade, cylindrische, von der Längsachse des Fruchtknotens gerechnet ein wenig nach unten geknickte Griffel fängt sofort nach dem Öffnen der Bliite an, eine inten- sive Abwärtskrämmung auszufähren, und bleibt während des männlichen Stadiums der proterandrischen Blite! dem unteren ! Die von mir untersuchten Bliten waren sämmtlich proterandrisch, und die beobachteten Griffelbewegungen sind ja telcologisch offenbar auf bezwecktem Ausschluss von Selbstbeustäbung zuräckzufihren. Interessant wäre, die nicht proterandrischen Veronica-Individuen nach dieser Richtung hin zu untersuchen. Vgl. LÉo ERRERA et GUSTAVE GEVAERT Bull. Soc. r. de botanique de Belgique t. 17. 1878. F. Norr Entw. der Veronica-Blithe. Diss. Marburg 1883. 12 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Korollenblatt eng angedräöckt. Nachdem er kurze Zeit in dieser Lage verblieben, krämmt er sich wieder gerade, ver- längert sich hierbei stark und erhält rezeptionsfähige Narben- papillen; und zur Zeit, wo die Staubfäden sich entleert haben, hat er sich wieder in die horizontale Lage gehoben. MSpäter, als die Krone mitsammt den Staubfäden abgeworfen wird, kräimmen sich die Griffel bei den meisten zu dieser Gruppe gehörigen Arten wieder in einem schwachen Bogen nach unten. Wir haben somit hinsichtlich der Griffelbewegungen fol- gende vier Stadien in der Entwickelung des Griffels zu unter- scheiden: 1) Knospenstadium. Während desselben ist der Griffel farblos und gerade. Die Spitze zeigt eine gelinde Nutation. Die mikroskopische Untersuchung zeigt ein cylindrisches Organ, in den vorderen Teilen aus zartwändigen beinahe ausgewach- senen Zellen bestehend, die eine nicht zu verkennende Wölbung nach aussen ergeben. In der basalen Region sowie auf der Scheitelfläche selbst ist die Epidermis aus ziemlich kurzen meristematischen Zellen aufgebaut, die relativ verdickte Aus- senwände besitzen. Der Länge nach wird der Griffel von zwei dorsiventral angebrachten Leitbiändeln durchzogen, deren Ge- fässteil aus einigen wenigen Spiralgefässen sich aufbaut. 2) Stadium der ersten Abwärtskrimmung. Beim Aufbläihen fängt der Griffel an, wie schon oben gesagt, eine intensive Abwärtskräimmung auszufähren. Diese Bewegung erfolgt ziemlich rasch, wie die an einem und demselben Objekt aus- gefihrten Beobachtungen ergeben haben. So wurden von einem am 10. August um 94 30 a. m. zur Beobachtung ge- nommenen Griffel die auf Figg. 16—22 abgebildeten Bewegungen ausgefäuhrt. Bis 12: m. verblieb der Griffel gerade, zeigte nachher eine derartige Abwärtskrämmung, dass die vordere Hälfte desselben um 84 30 p. m. die Horizontale erreicht hatte. Um 12 p. m. des folgenden Tages, wo die nächste Beobachtung stattfand, hatte der Griffel, sich nach unten biegend, die Verti- kale schon wieder äberschritten, und dessen Spitze war nach innen gekräimmt. Um ein anderes Beispiel zu nehmen, so war der Griffel einer anderen Bläte, der am 22. Sept. emporragte, am 24. vertikal abwärts gebeugt. Während dieser Entwickel- ungsstufe nimmt der Griffel von der Spitze anfangend mehr und mehr eine tiefblaue Färbung an. Mikroskopische Unter- suchung ergiebt, dass die Epidermiszellen der konkaven Seite BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND.18. AFD. II. N:0 1. 13 kurz vor dem basalen Meristem eine stärkere Wölbung an- nehmen als die der konvexen. 3) Stadium der Gegenkrimmung. Die Spitze des Griffels senkt sich wieder in die Vertikallage. Es erfolgt unterdessen eine kolossale Längenvergrösserung desselben; nachher fängt er an sich allmählich emporzurichten. Uber die Schnelligkeit dieser Bewegungen können die folgenden Angaben Aufschluss geben. Der schon erwähnte Griffel erreichte am 11. August 8h p. m. auf der Röäckwärtsbewegung wieder die Vertikale, verblieb bis 114 a. m. des folgenden Tages in derselben Lage, erlitt aber unterdessen eine Verlängerung von 35 p. ct. Um 1t p. m. desselben Tages war schon eine beträchtliche Hebung wahrzunehmen, die am 14., 4: p. m. zur Erreichung der Hori- zontale fährte. Während dieses Stadiums werden die Epi- dermiswände der basalen Region erheblich dinner, was mit einer bedeutenden Verlängerung der Zellen derselben zusammen- hängt. Zugleich wachsen die Papillen aus und erlangen ihre schliessliche dännwandige normale Form. 4) Stadium der sekundären Abwärtskriäimmung. Diese Bewegung, die wie schon angedeutet, bei verschiedenen Arten mit verschiedener Energie hervortritt, unterscheidet sich in- sofern von der ersten, als sie die ganze Länge des Griffels betrifft. Während dieses Stadiums, das ziemlich lange damuert, findet ein allmähliches Absterben des Griffels statt, was mit völligem Verwelken desselben endet.! Analyse der Blitenbewegungen. Bevor ich zu einer kri- tischen Besprechung der diese Bewegungen zu Stande bringenden Faktoren äbergehe, däörfte es angemessen sein, die Verteilung der Wachstumsintensität längs des Griffels etwas näher ins Auge zu fassen. Hieröber geben eimnige Zuwachsmessungen Aufschluss, deren Resultate in Fig. 23 grafisch dargestellt sind. Obgleich die beiden Beobachtungsserien leider so spät im Herbst zur Ausfährung gelangten, dass die Pflanzen nicht mehr normalen Wachstums- und Ernährungs-Bedingungen unterlagen, und ausserdem Individuen befassten, die einem Meltaupilz zum Opfer verfallen waren, woraus erhellt, dass dieselben kein richtiges Bild von den normalen absoluten ! Dem geistreichen Anpassungsteleologen wärde es wohl hierbei natärlich fallen, die durch jene sekundäre Abwärtskrämmung des Griffels geschaffene Lage als eine Rutschbahn zu betrachten, die da ist, um der abzustossenden Korolle ein bequemes Heruntergleiten zu gestatten. 14 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Fig. 16. 10 Aug. 9'30 a. m. — 3'30 p. m. Fig: LZ 10 Aug. 3'30 p. m. —8'30 p. m. N I VEN Ve + k | NV Ya N 5 X N X N at | < År SSA - SR bå , TRES 1000 son 0 1000 2000 W: JA ag gj AE ERE EEE Figg. 16—22. Bewegungen eines Griffels von Veronica crenulata. Die punktierten Figuren geben die Schlusslage in jeder Bewegungsphase an. Die Zone der Abwärtskrimmung ist schwarz, die der Abwickelungsbewegung karriert markiert. Die quergestreiften Längen markieren die resp. Zuwachse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. II N:0d. 15 Fig. 20. 11 Aug. 3'30 p. m. — 8'p. m. 12 Aug. IT. —kpam. 16 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. Werten der resp. Wachstumsschnelligkeiten der verschiedenen Zonen geben können, so vermögen sie doch iber das, was uns hier intressiert, nämlich iber die Verteilung derselben Aus- kunft zu verschaffen. Aus den Kurven ist nämlich wahrzu- nehmen, dass im Knospenstadium und während der gleich darauf folgenden Entwickelungsperiode:die relative Wachstums- intensität der ganzen Länge des Griffels entlang einen posi- tiven Wert hat, während der Gegenkrämmung aber in den basalen Teilen allmählich erlischt, dagegen stets ungefähr auf der Mitte des Griffels ihr Maximum behält. Waährend die späteren Kurven gegen die Basis zu steil abfallen, zeigen sie gegen die Spitze einen viel allmählicheren Verlauf. Nach dieser orientierenden Ubersicht, zu welcher wir später Ge- legenheit haben werden zuräckzukommen, wollen wir die successive Verteilung der Krämmungsintensität längs des Griffels etwas näher untersuchen. Zu diesem Zwecke habe ich (Figg. 16—22) die successiven Stadien einiger sich in der normalen Lage kriimmenden Griffel derart kombiniert, dass diejenigen Zonen, wo eine Vermehrung resp. Verminderung der Krämmung stattfindet, durch Schraffierung resp. Punk- tierung markiert werden. Aus den oben dargelegten Erörterungen iäber die Verteilung der Wachstumsintensität längs des Griffels geht hervor, dass, weil die hauptsächliche Verlängerung auf der Mitte des Organs stattfindet, die Basis und die Scheitel hingegen von Stufe zu Stufe die nämliche Länge beibehalten, wir ein annähernd richtiges Bild von der Lage der Kriäimmungszone erhalten, indem wir die Zeichnungen zweier auf einander folgenden Stadien zuerst von der Spitze ausgehend auf eimander legen und markieren, wo die Kontouren beider aus eimander gehen, nachher von der Basis anfangend dieselbe Prozedur wiederholen. Aus den auf diese Weise konstruierten Bilden (Figg. 16—22) geht nun Folgendes hervor. Während der ersten Bewegungs- stufe finden wir eine Zone vergrösserter Krämmung, die während der auf einander folgenden Bewegungen (Figg. 16, 17 und 22) annähernd die nämliche Lage auf dem Griffel be- hält. Ein Mass von der Verteilung verschiedener Krämmungs- intensität innerhalb dieser Zone erhalten wir, indem wir von dem schon erwähnten Markierungspunkt ausgehend das eine Bild so lange um eine dort fixierte Nadel drehen, bis wiederum ein Stäck der Krimmungszone des einen Stadiums mit einem BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 17 Fig. 23. Griffel von Veronica longifolia. Verteilungsfunktionen der relativen Wachstumsintensität ! I =— it =— 5 Auf drei successiven Ent- Wwickelungsstufen des Griffels a, b und c. ! Vgl. AF KLERCKER: Bidrag till kännedomen om växternas rörelsefenomen Biologiska Föreningens Förhandlingar 1892. Da die Ansichten verschiedener Autoren im Bezug auf das Definieren der auxanometrischen Grössen vielfach auseinandergehen, habe ich mir a. a. O. erlaubt folgende Bezeichnungen vorzuschlagen: Die erste Derivate, im Bezug auf das Alter t, der Wachstumsfunktion, d. h. derjenigen Relation L=/£(0) welche die Länge L und Alter t eines wachsenden Elementes verbindet, wird als Wachstumsgeschwindigkeit (v), die Zweite als Wachstumsbeschleunigung bezeichnet. Die (absolute) Wachstumsintensität (i) wird als die Wachstumsgeschwin- digkeit der Einheitslänge RO AA (0) FE AD definiert; und die Zuwachse verschiedenartiger Einheitslängen während eines beliebigen Zeitraumes (T) ! == als relative Wachstumsintensität bezeichnet. Die von SACHS >»grosse Periode»> genannte Relation zwischen der Wachs- tumsgeschwindigkeit und dem Alter eines Elementes wäre dann vielleicht zweckmässiger: spezifische Geschwindigkeitsfunktion und der entsprechende Ausdruck fär i: spezifische Intensitätsfunktion des Wachsens zu benennen Auf einem wachsenden Organ schliesslich, dessen Teilelemente zu einem gege- benen Zeitpunkte verschiedene Wachstumsintensitäten besitzen, lassen sich diese Intensitäten auch als Funktion des Abstandes (!) vom einem Endpunkte (z. B. Basis) des Organes auffassen und wäre eine solche Funktion als Ver- teilungsfunktion der — relativen oder absoluten — Wachstumsintensität zu bezeichnen. [CS 18 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. des Anderen zusammenfällt, aufs neue markieren und dasselbe Verfahren wiederholen. Die Abstände der auf diese Weise erhaltenen Punkten stehen dann in umgekehrtem Verhältnis zu der stattgefundenen Mehrkrämmung. Der Ort der maximalen Krämmungsbewegung, die in der Knospenlage des am 10. August 9h30 a. m. gezeichneten Griffels sich auf dem ersten Drittel — von der Basis ab gezählt — des Griffels befindet, schreitet während der Abwärtskrämmung langsam räckwärts. ! Nachdem die Spitze des Griffels ihre maximale Abwärts- biegung erreicht, ist die Zone stärkster Krimmung ganz nahe an die Basis geriäckt, jetzt fängt aber auf einer weiter nach vorn gelegenen Strecke des Griffels die Riäckbewegung an, und dieselbe schreitet im Verlaufe der Aufwärtsbewegung ebenfalls der Basis zu (Figg. 19—22). Um dies auch durch Zahlen auszudräcken gebe ich anbei die gemessenen Kriäimm- ungen der verschiedenen Bewegungsstufen numerisch an. Als Längeneinheit wurde hierbei eine arbiträre Länge (e) auf den 30 mal vergrössert gewesenen Zeichnungen gewählt, die 350 u entspricht. Aus dem Gesagten ist zu ersehen, dass die verschiedenen Stellungen des Griffels während der zwei ersten Bewegungs- perioden — die primäre Abwärtsbewegung resp. die Gegen- kräimmung — aus dem Zusammenwirken zweier Bewegungen resultieren. Die eine ist die Abwärtskrimmunyg, die zur Zeit, wo der Griffel die Horizontale erreicht, ihr Maximum hat, an dem horizontal verbleibenden Teil verharrt und dort allmählich erlischt. Ein gutes Bild dieser Einwirkung erhält man, indem man die Abbildungen der verschiedenen Stufen mit den Spitzen koinzidierend auf einander legt und in der oben angegebenen Weise jede spätere durch Drehung um die successiven Punkte Zone nach Zone mit dem fräheren zusammenfallen lässt, das iberschössige Stäck als Verlängerung des friheren einzeichnet. Wir erhalten auf solche Weise eine sehr gleichmässig ver- laufende Spirale (Fig. 24), aus deren Form man ersehen kann, ! Die auf den verschiedenen Figuren wechselnde Länge der Krämmungs- zone, die z. B. an Fig. 18 iber den grössten Teil des Griffels ausgebreitet erscheint, erklärt sich aus den ungleich langen Zeitabschnitten, während welcher die verschiedenen Bewegungsstufen gedauert haben. Es ist nämlich klar, dass eine sehr schwache Kräimmungsintensität einer Zone bei dieser gra- fischen Darstellung gar nicht zum Ausdruck gelangt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 19 Griffel von Veronica erenulata. Werte der Krämmung 4 = 1000 = Einheit fär den Krämmungs- rFadlus: os =Dd0u Die Zonen werden von der Spitze ab gezählt. 10 Aug 11 Aug. 12 Aug. 13 Aug. Zone. |9'30| 12" |3'30|/5'30| 8230) 1" |3's0] 8" | 11" | I" | 5 |10:30)] 8 |12" ca DE ETS 77 NYSE Sa rar kl AS lc ala | nm. | no | | | KO OR 0 RON 01... 040). 0. Ol Mr KOL Ol 0 Or FEOr KON OO OO 0-0. Ol. Ol OK Tr KON OL ELON s251G25 2510 0). 0 0:04 Oct 4. Ol O Hva OL EO: 251 5011, 501.150] 251 - 0) 01 0 Oh & OO 0 nikon. 25 501 501-251 75) 50) 0] 01-01 01 0] 0 0 VI | 50 | 50 | 50| 501150 /100] 50) 01 0 0 0 0 A 0 VII | 50 | 75 | 75 |100]1251200) 50| 251) 01 01 0 01 9 0 VIII | 50 | 75 | 75150 |100 | 275 | 200] 50) 01 ol 0 01 0 Oo IX | 50 | 75 | 100 |150 | 100 | 275 | 150) 501) 01 01 ol 01 Oo 0 X | 50 | 75 | 100 |1501175 | 350 | 200 | 75) 01-251) 0) 01 0 0 XI 75 | 100 | 100 | 400 | 350 | 125 | 01 251 01 01 0 0 Sön 450 | 500 |350| 01 251 251) 01 ov 0 XIII 400 |4501500 | 01 251 251 01 0 0 XIV 500 | 400 | 251) 25/1 251 01 25 0 - 550 | 50) 50) 501 25 | 75) 25) | CRV BIS 5 5050 XVI 125 |125 | 75| 50 | 75) 50l XVII 250 | 150 | 100 | 50 | 75| 75 SIBA 300 | 300 | 250 | 125 | 175| 125 DÖ 600 | 500 | 500 | 250 | 200/ 200 XXI 700 | 600 | 600 | 350 | 350/ 300 XXII 600 | 400|400 en 10,5] 10,6] 11,4] 11,4] 11,4) 13,8] 14,2] 15,7 | 21,3] 21,4 | 21,6] 22,6 | 22,6 22,6 Lufttemperatur 19,5—23,3” C. Kal | o00f€ 0007 000! 0 005 NOOMI JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN. 20 UTG: SES ue 48 « el 4 U «0801 << « Ut 4 Le £ « & 1 au UT « « CV KH Ul "BYTTE »I södra delarne af Skandinavien förekomma efter professor Steen- strup>» (sid. 51). — — — — >»Hvad vi hittills anfört grundar sig uteslutande på de undersökningar, som blifvit gjorde i Dannemark och sydligaste Svenska provinser» (sid. 61), men hvar undersökningarna utförts eller något specielt resultat utöfver STEENSTRUPS omnämnes ej. 2? Föredrag i botanik vid K. Vet.-Akad. högtidsdag den 31 Mars 1887. Stockholm 1857. 12:0. 3 Anmärkas bör, att NATHoRrRsT redan 1571 här urskilde asplagret och furlagret och påvisade öfverensstämmelsen med STEBENSTRUPS undersökningar. — Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad. Förh. Öfvers. 1872, N:o 2, sid. 140. 4 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. — Genom understöd af K. Vet.-Akad. blef jag i tillfälle att så utvidga mina studier öfver Sydskånes intressanta mossar, att 1889 en utförligare redogörelse öfver deras byggnad kunde lämnas. ' Dels med understöd af Akademien dels på egen be- kostnad ha undersökningarne sedan fortsatts i nordvestra Skåne, på halländska slättlandet och småländska höglandet jämte angränsande delar af Vestergötland samt i vestra Öster- götland. Vid en resa 1 vestra Norge har jag äfven utfört undersökningar såväl öfver mossar i kusttrakterna som öfver de torfbildningar, man i högfjällen h. o. d. påträffar. För en del af de nämnda arbetena lämnas härmed en redogörelse. Min afsigt är att under de närmaste åren söka få tillfälle att undersöka bohuslänska torfmossar i olika nivå öfver hafvet, därefter en del af de mossbildningar, hvilka i Sveriges mellersta provinser hvila på de marina leror, som där ha så stor utbredning. När dessa arbeten blifvit värk- stälda och ett påbörjadt studium af Ölands och Gottlands myrbildningar afslutats, torde så mycket af södra och mel- lersta Sveriges subfossila och kvartära flora vara känd, att det blir möjligt draga allmängiltiga slutsatser öfver vår nu- tida floras invandringsvägar, sådana de ge sig tillkänna i våra fossilförande kvartära bildningar. Dessa resultat, sam- manstälda med dem, som stå att vinna enligt andra inom växtgeografien använda och användbara metoder, torde då i allmänna drag gifva en värklig kunskap om sista skedet i vår floras historia. Liksom vid redogörelsen för södra Skånes mossar torde det vara lämpligt att äfven här lämna en detaljerad beskrif- ning öfver några få af de mest typiska mossarne inom hvarje område, samt därefter med denna som grundlag söka gifva en generellare öfversigt af florans allmänna utveckling, vid hvilken jämväl hänsyn tages till den nutida vegetationen. Nordvestra Skåne, inom området för den hvarfviga leran. Kring Skelderviken och Laholmsbugten utbreder sig som bekant ett slättland, hvilket endast ligger obetydligt högre ! Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handl. Bih., B. 15 (1889), Afd. III, N:o 3. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 3 än hafvets nivå. Den hvarfviga lerans utbredning här visar, att detta slättland täckts utaf det senglaciala hafvet. De torfmossar, som förekomma här måste sålunda vara yngre än detta. Genom välvilligt tillmötesgående af statsgeologen G. Fig. 1. Nordvestra Skåne och södra Halland. Den streckade konturen betecknar gränsen för det senglaciala hafvets största utbred- ning, enligt G. DE GEERS undersökningar. Siffrorna i fetstil äro punkter där den marina gränsen är empiriskt bestämd; måtten äro i meter. — Mossar utaf något större intresse äro betecknade med e: vid de utförligare omnämnda mossarne äro kursivsiffror utsatta, hvilka i texten återfinnas efter mossens namn. DE GEER, hvars undersökningar ännu endast delvis äro publi- cerade, ha å ofvanstående kartskiss gränserna för detta hat kunnat inläggas. Utaf denna karta framgår, att alla de kring Skelderviken undersökta mossarne äro belägna på om- 6 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. rådet för detta gamla haf. — DE GzEErs arbeten”? hafva emel- lertid ådagalagt, att jämte den senglaciala äfven en postglacial sänkning egt rum; ehuru i stort sedt vida mindre än den före- gående, är den naturligen utaf ganska stor lokal betydelse för utvecklingen af floran i de trakter, hvilka träffades af den- samma. Här har detta postglaciala haf nått upp på Hal- landsås (Torekow) till 12 m., på Kullen till 10 m. och vid Helsingborg troligen till 9 m., allt enligt uppgift af DE GEER. En del af de undersökta mossarne tyckas nu, såvidt det varit möjligt att erhålla höjdsiffror, ligga just vid gränsen af, eller inom området för denna sista sänkning. På grund af det ringa antal mossar, som finnas inom området, samt på grund af ogynsamma terrängförhållanden har det ej varit möjligt att med bestämdhet afgöra mossarnes förhållande till de tvänne sänkningarne, därför torde det vara lämpligast att ej här ingå på denna fråga.” Huruvida den vid Höghults mosse funna, af sand och lera täckta gyttjan representerar hela tiden mellan de bägge sänkningarne vågar jag ej yttra mig om.” Äfven vid Farhults prästgård anträffas torf under marina bildningar. På grund af de lokala förhållandena och den vid mitt besök rådande vattenrikedomen, kunde denna torf dock ej närmare undersökas. Nybo mosse (1). ' Denna är belägen strax sydvest om Mjöhults järnvägsstation, omkr. 7,5 m. ö. h., samt fyller ett ganska stort, men rätt grundt bäcken. Torfupptagning sker och har sedan länge skett i ganska stor utsträckning. Lagerföljden är här, underifrån räknadt: 1. Hvarfvig lera, fin, plastisk, öfverensstämmande med den, som anstår öfverallt i trakten. 2. Blågrå sand med inblandade stenar; typisk strand- bildning. 3. Lera, något sandhaltig, af 15—25 cms mäktighet. Denna är en sötvattensbildning och betecknar den första af- sättning, som skett i bäckenet sedan det höjts öfver hafvet. ' Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. Stock- holm. Geol. För. Förh. Bd VI, H. 4 (1882) [Sveriges Geol. Unders., Ser. C, N:o 52]. — Om Skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden. Stock- holm. Geol. För. Förh. Bd X, H. 5 och Bd XII, H. 2 [Sveriges Geol. Unders., Ser. C, N:o 98]. 2 Vid Varberg och Ronneby har DE GEER (Skand. nivåför sid. 68) funnit mossar med ek mellan marina bildningar härrörande från de bägge sänkningarne. 3 Jmfr LINDSTRÖM, Å., Beskrifn. till kartbladet Kullen och Höganäs, sid. 24. Siffrorna inom parentes hänvisa till mossens läge å kartskissen, sid. 5. + BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18: AFD. III. N:0O 2. Vv Den innehöll sparsamt med organiska lämningar. De bestäm- bara utaf dessa utgjordes till större delen af frön af Potamo- geton, men på ett ställe anträffades tvänne blad af Betula nana. 4. oTorf, i sina undre delar öfvergående till torfdy. Mäktigheten af torfven är i regel endast 1 å 1,5 m., men skall enligt uppgift på ett par ställen uppgå till 2 åa 2,5 m. De i denna anträffade växtlämningarne äro: Quercus, blad, ollon, grenar och stammar. Betula odorata, blad, frukter och hängefjäll. verrucosa, frukter och hängefjäll. Populus tremula, S-hängefjäll. Rhamnus Frangula, frön. Cornus sanguwinea, Corylus Avellana, nötter tillhörande de af mig teckningen 5. och C. beskrifna racerna. Salix cinerea, rikligt med blad. aurita, blad. migricans, Iris Pseudacorus, frön. Scirpus lacustris, Potamogeton, frön, flertalet antagligen tillhörande P. natans. Fruktväggens epidermis bildar ofta en säck kring de resisten- tare delarne. Nympheea alba, rikligt med frön. I mossen saknades sålunda fullständigt lämningar utaf Pinus silvestris, både enligt hvad mina egna undersökningar gåfvo vid handen och enligt de samstämmiga upplysningar som erhöllos af flera utaf dem, som drifvit torftägt 1 mossen. Dessa visste emellertid mycket väl, att »ved efter ek, björk och al» fans där. Beträffande de öfriga växterna är endast att anmärka, att enligt uppgift af kyrkoherden WALLENGREN i Farhult, som synnerligen väl känner traktens vegetation, Cornus sanguinea numera tyckes vara försvunnen från denna trakt. Höghults mosse (2). I denna mosse, som är belägen något nordost om Svedberga, mellan 7 å 8 m. ö. h., kunde jag ej nedtränga till den hvarfviga leran, hvilken dock säkert bildar bottnen 1 bäckenet, ty den anstår öfverallt i de närmaste om- oifningarne. Den iakttagna lagerföljden är nedifrån räknadt: ! under be- ! Se förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handfbib, BAX5; Af III N:o 3, sid. 21. S ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 1. En plastisk lerhaltig gyttja. af hvilken endast med svårighet prof kunde erhållas. I denna funnos i vissa skikt fragment af mossor, däribland Amblystegium scorpioides (enligt Kand. E. NYMAN). Men därjämte påträffades blad och hängefjäll af Betula nana samt några frön. 2. Ett tunt lager af en grofkornig mörk sand, utan växt- lämningar. 3. Lera af ungefär 30 cm. mäktighet med sparsamma och obestämbara, antagligen hufvudsakligen af monokotyledoner bestående växtlämningar, bland hvilka ett frö af någon Scirpus- art anträffades. 4. Torfven, 1 å 1,2 m. mäktig, bestod i sin öfversta del af en fast och mörk torf, utan bibehållna lämningar, men öfvergick nedåt uti en ljusbrun gyttja, innehållande följande växtlämningar: Quercus, bladfragment (därjämte fans en stam uppkastad ur mossen). Betula odorata, frukter. verrucosa, Salix cinerea eller aurita, bladfragment. Potamogeton jmfr natans, dels frön dels bladfragment med stor säkerhet tillhörande denna art. Potamogeton jmfr zostercfolius. Jämte de ofvan omtalade Potamogetonlämningarna fans ett större antal vida mindre Pot.-frön och dessutom några långsträckta blad, hvilka såväl som fröna synas öfverensstämma med den nämnda arten. Ceratophyllum demersum, tvänne väl bibehållna frön. Nymphea alba, frön. a Nuphar luteum, frön, dock vida sparsammare än föregående. Rögla-mosse (3). Denna mosse ligger invid stationen af samma namn på Skåne— Hallands järnväg. Den är en bety- dande högmosse, som höjer sig flera meter öfver den kring- liggande jämna slätten. Torfupptagningen sker här i stor skala, på fullt rationelt sätt, så att smala grafvar föras fram tvärt igenom mossen. De profiler, som därigenom vinnas, gifva också en klar bild af mossens byggnad. Denna är emellertid liksom högmossarnes 1 allmänhet ytterst enformig, och växtlämningarne, på grund af att mossen ej varit ett öppet vatten, ytterst illa bevarade. Lagerföljden är: SE va fv lena BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. Så 20 MTorf. Denna ärva) 1 sin hedre del lös, till beskaffen- het stående mellan torf och torfdy, öfverfyld med rhizom dels af Phragmites dels af en annan växt, antagligen någon Scirpus (2). Den innehöll i undre delen på somliga ställen frön af Menyanthes samt barkstycken och smågrenar, möjligen ar Populus tremala (?), på andra däremot innehöll den direkt på leran hvilande delen af torfven rikligt med rötter af Betula samt här och där stammar af Quercus. b) Uppåt blir torfven fastare och består af mindre för- multnade växtdelar. Eriophorum förefinnes här 1 ofantlig mängd; jämte denna växt och mossor ingå äfven rhizom af Eqwsetum samt rikligt med stamdelar af någon liten buske, antagligen Calluna (?). Undersökningen utaf såväl de ofvan något utförligare be- skrifna som af traktens öfriga mossar, visar samstämmigt att inom detta område torfbildningen först begynt under ekens tid. Under hela den tvifvelsutan ganska betydliga del utaf den sen- och postglaciala tiden, under hvilken den arktiska vegetationen, björken och aspen samt furen invandrade, fort- lefde och försvunno, synes 1 dessa trakter ej någon torfbild- ning ha egt rum, genom hvilken lämningar efter dessa växter kunnat blifva bevarade. Som förut framhållits, är emellertid frågan om mossarnes förhållande till de bägge sänkningarne ännu ej klargjord. Af de här funna växtlämningarne äro endast de utaf Betula nana mera anmärkningsvärda. Denna växt är emeller- tid en utaf de mest seglifvade relikttyper man känner och har antagligen funnits kvar på de Nybo mosse närliggande öarne Svedberga kulle och Kullaberg, då området i sin helhet blef land. För några mansåldrar sedan betäckte ekskogen nästan hela trakten och endast mot gränserna och på Kullabergs södra sida hade boken trängt in. Nu, sedan nästan hela det ursprungliga skogstäcket afröjts, bilda al och björk, med gråviden såsom underskog, de dungar, hvilka här och där finnas mellan åkerfälten. Häruti ligger ock förklaringen till att något alens lager ' ej anträffas 1 mossarne. dnr ock sid. 40 i förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handl., Bih., Afd. III, N:o 3 (1889) samt sid. 17 i Torfmos- sarnes bidrag till kännedomen om Skandinaviens forntida växtgeografi. Sv. mosskult. för. tidskr. 1890, H. 1. 10 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Kullaberg och Hallandsås. Kullaberg stod som en ö upp öfver, och Hallandsås sköt som en ännu mera markerad halfö än den nu är, ut 1 det senglaciala hafvet (se kartskissen sid. 5). Den senare stod således i omedelbar förbindelse med det vegetationstäckta landet och den förra låg detta så nära att en invandring dit af den i det närmaste landområdet härskande floran var a priori ytterst sannolik. På bägge finnas mossar, delvis ganska fullständigt tillgängliga. Björkeröds mosse (4). Denna mosse är belägen uppe på Kullaberg i en dalsänka, som går fram mellan den s. k. Håkullen (185 m.) och den nordost om denna liggande bergs- ryggen. Höjden öfver hafvet torde vara omkring 155 å 160 m. — I äldre tider lär i denna mosse stor torftägt bedrifvits. Numera har emellertid denna upphört, afloppet har igengrun- dats, Sphagna fylla de gamla torfgrafvarne, i midten är en liten sjö; tack vare den på höjderna rundt kring mossen plan- terade barrskogen ger hela sceneriet intrycket af att man står invid en småländsk skogskärn, så vidt är det till ut- seende och vegetation skildt från sluttningarne med bokskog och slättlandet med sina stora sädesfält strax nedanför. Lagerföljden var nedifrån uppåt. 1. Lera. Denna sågs visserligen ej, alldenstund mossen var så fyld med vatten, att det var omöjligt nedtränga till botten, men enligt uppgift af en arbetare, som i många år varit sysselsatt med torftägt här, låg lera öfverallt, men mäk- tigast 1 södra kanten, under torfven. — Denna uppgifts till- förlitlighet styrkes också därutaf att vid en liten, nu nästan utgräfd mosse, som låg ett hundratal fot längre ned på bärget, fans en typisk, något sandhaltig sötvattenslera, i hvilken ett blad af Dryas octopetala anträffades. Det torde derför vara mycket sannolikt att den under Björkeröds mosse lig- gande leran är en glacial sötvattenslera. 2emNorE a. Ett stort antal kottar af fur fans i undre delen. Torf- ven, i hvilka dessa lågo, var dock nära kanten — längre ut kunde denna del af torfven på grund af vattenrikedomen ej åtkommas — så förmultnad, att öfriga växtlämningar med BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 11 undantag af ett par Nymphea alba frön och några hängefjäll af Betula alba voro förstörda. b. Torfvens öfre del representerade ekvegetationen. På samma sätt som beskrifvits från södra Vallösa mosse ! är den också här i kanten fast, mycket förmultnad och fattig på växtlämningar, men längre ut, där vattentillgången varit rik- ligare, öfvergår den 1 torfdy, uti hvilken följande växtläm- ningar anträffades: Quercus Robur, blad, ollon med skålar, F-hängen, knoppar, knoppfjäll, grenar och stammar. Albus glutinosa, frön. Tilia ewropea, frukter och frön. Betula odorata, frukter och hängefjäll. » — verrucosa, fullt typiska frukter och hängefjäll. Corylus Avellana, 3 st. nötter af den utaf mig med B be- tecknade racen. Populus tremula, hängefjäll. RBhamnus Frangula, frön. Salix caprea, blad. » aurita eller cinerea, bladfragment. Osmunda regalis, bladfragment. Nymphea alba, frön. Iglasjö mosse (5). Denna är belägen uppe på Hallandsås på omkring 150 m. höjd ö. h. rakt norr om stora vägen, unge- fär midt mellan Förslöf och Magretetorp. Botten till mossen utgöres af morängrus med stora af- rundade block. Mellan de uppstickande delarne af dessa ligger en grofkornig, glimmerrik sand. Sedan följer: 1. En mörk, plastisk (lerhaltig?) gyttja, ett par tum mäktig, 1 hvilken dock inga växtlämningar kunde anträffas. Denna bildning är ytterligt vanlig på urbergsterritoriet, och det är den, som först måste bildas innan torfafsättning blir möjlig. Genom sin ogenomtränglighet för vatten gör den nämligen att detta blir stagnerande. En utförligare, på mikroskopisk undersökning grundad redogörelse för denna bild- nings uppkomstsätt hoppas jag i annat sammanhang blifva i tillfälle att lämna. INISECS ESO: KO 12 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 2. I randzonen börjar den egentliga torfbildningen med ett lager stubbar af ek, ofvanpå hvilket hvilar ett lager mosstorf. Det nämnda stubblagret sträcker sig öfver hela den till- gängliga delen af mossen. Man finner där väldiga stubbar och stammar af ek, lind och björk; hufvudsakligen dock af det förstnämnda trädslaget. — I denna ekens nivå var det mig möjligt nedtränga ungefär två meter. Närmast under stubb- lagret bestod torfven af en oerhörd mängd grenar, qvistar” och blad af ek, nötter af hassel etc.; så småningom öfvergick den nedåt i en typisk torfdy. De växtlämningar som i denna påträffades voro: Quercus Robur, rikligt med blad, ollon, grenar, knoppfjäll. Tilia europea, blad och frukter. Alnus glutinosa, hänge och frukter. Betula odorata, frukter. Sorbus Aucuparia, frön. Corylus Avellana, rikligt med nötter såväl i den torf jag själf lät upptaga som bland de till torkning uppsatta torf- vorna. De olika formernas ' inbördes förhållande synes af nedanstående tabell. SÖ AR ; | | torfv val ka I E I torfven direkt in Vil | B FRA RER | C Då GOD samlade. | I = NE 2 a i ; - 2 | ÅA på : Absoluta antalet. 2 7 9 ) | 2 | 5) 26 = = (AA ES SN | | | ND P1 ANT SVEN AED SPN ERP SAT Ne ye TT Br Pendl | BAK Torra nötter, insamlade | | bland den upptagna | | | | torfven. | | | I | (F OR MA bagluta, antaleta lula Tas DI NE LO BSNEN BR 32 D3 I I I TYST La 2 RE JES || I | 96 — — 66,0 | — — 534,0 | I Anmärkas bör, att särskildt utaf de torra nötterna det ofta kunde vara ganska svårt att inbördes skilja formerna A. och B. samt C. och D. Den långa och den korta form- serien deremot visar, på detta ställe åtminstone, ganska få öfvergångar. — Proportionen mellan de tvänne serierna för- ! Se min uppsats: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad. Handl., Bih., Bd. 15 (1889), Afd. 3, N:o 3, sid. 26. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 13 håller sig också ungefär liksom den gjorde i eklagret på det 1 ofvan anförda citat närmare beskrifna stället, nämligen den s. k. Bräknamossen ej långt från Ystad. Rhamnus Frangula, frön. Nuphar luteum, Nymphea alba, » Potamogeton sp., Jemte detta lager, som representerar ekens vegetation i trakten, måste emellertid i mossen äfven finnas ett med läm- ningar efter furen och dess bestånd; ty bland den uppkastade torfmassan och på enstaka ställen i de till torkning uppsatta torfstackarne funnos tallkottar. Samma var förhållandet i den strax intill i ett närliggande bäcken belägna Östentorps mosse. Detta visar otvifvelaktigt, att furvegetationen här före- C C I t kl JD Alla Fig. 2. Skematisk profil genom Iglasjö mosse. a furens lager (möjligen och antagligen finnes här äfven en nivå med uteslutande asp och björk); b ekens lager; i dettas öfre del stå stubbar (c); d betecknar det parti af undergrunden, öfver hvilket mossen under ekens tid transgredierat. gått ekvegetationen. — Beskaffenheten af randzonen, nämligen att eken der bildar bottenskikten, beror på ett förhållande, som jag med ett från geologien lånadt ord skulle vilja kalla trans- gression. Redan långt förut hade jag trott mig 1 vissa mossar kunna iakttaga, att 1 sjelfva randzonen, isynnerhet om bäcke- nets kanter voro långsluttande, endast en del af lagerföljden var representerad, eller med andra ord, att mossbildningen under tidernas lopp trängt allt längre och längre upp öfver "bäckenets kanter. På Hallandsås blef emellertid tillfälle att på fera ställen klart och tydligt se detta förhållande. I ofvan- stående figur synes hur denna transgression gestaltar sig i Iglasjö mosse. — Förhållanden sådana som dessa göra natur- ligen den största försigtighet nödig och fordra att undersök- ning inom ett område måste värkställas öfver ett större antal mossar, innan man kan våga yttra sig om de vegetationsfaser, 14 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. som äfven ett mindre område genomgått. Förklaringen till denna transgression blir naturligen från den Blyttska teoriens ståndpunkt enkel nog. Under den tid transgressionen skett, har en våt — atlantisk eller subatlantisk? — period härskat, mossen har blifvit vattenrikare, vattnet och med detta torf- bildningen har occuperat ett område, som det ej förut egt. Så synes mig åtminstone från ståndpunkten af denna teori de beskrifna fakta böra tolkas. Att de emellertid ej kunna tolkas så, torde däremot vara ganska säkert. Oafsedt, att man måste antaga, att denna sista våta period här varit ännu våtare än föregående, något som ju icke strider mot teorien, är det isynnerhet tvänne fakta, som absolut tala mot denna förklaring. Det ena är stubblagrets läge, det andra de fossila vattenväxternas lagringsförhållanden. — Stubblagret samman- faller nämligen här fullkomligt med hvad man skulle anse vara en våt period. Hade det icke varit en sådan, skulle ovilkorligen stubbarne särskildt i kanterna ruttnat bort liksom från backarne rundt ikring. Att marken egt en betydlig fuktighet innan ekskogen begynte växa här, anger den gyttjebildning, som hvilar omedelbart under dem på den del at mossen, der trans- gressioner egt rum; att ungefär samma fuktighet fortsatt under den tid stubblagret bildades, synes däraf att grenar, blad, frön m. m. äro bevarade på samma sätt både i torfven närmast under stubbarne och i den, som omedelbart omgifver desamma. En tilltagande fuktighet, d. v. s. helt enkelt en försumpning ! af ekskogen, har därefter inträdt, mosstorf har bildats, men detta lager representerar nutiden, d. v. s. den tid, då ett torrt klimat skulle råda. Att denna mosstorfbildning ej än 1 dag fortsätter öfver hela mossen, torde uteslutande vara att till- skrifva dränering, ty mot mossens centrala, sankare delar pågår den med all kraft. Dessa befinna sig sålunda i en våt period — i en liten rund göl i midten finner man t. o. m. Potamogeton natans, Nuphar luteum, Utricularia vulgaris m. fl. — vissa af de mot kanterna liggande, nu med björk, al, Salices o. a. växter bevuxna delarne i en torr, för att an- vända denna terminologi. Ännu ett bevis för att stubblagret representerar höjdpunkten af bäckenets småningom skeende fyllning genom torfbildningsprocessen är att å de profiler, som äro något så när djupa, vattenväxterna: Potamogeton, ! På denna fråga skall jag närmare ingå i en under arbete varande uppsats. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANLE 18. AFD. III. N:0 2. 153 Nymphea, Nuphar, från att djupast ned vara ytterligt talrika, småningom blifva allt mer och mer sällsynta för att till sist alldeles försvinna, utan att sedermera åter uppträda. På samma gång undergår torfven, som ofvan framhållits, en motsvarande förändring, så att den till sist endast består af små och stora grenar, blad, olion, allt af ek, frön och stammar af tillsamman med denna förekommande växter, med ett ord visar sig vara en typisk gammal skogsbotten; denna har dock varit mycket sur. I öfverensstämmelse med de förhållanden, som reglera växtsamhällenas följd, ha småningom mossorna tagit öfver- hand på denna fuktiga botten, äfven under den tid skogen vuxit, men då dess detritus blifvit liggande ofvanpå moss- täcket, har det förmultnat, några groddplantor hafva ej vidare kunnat alstras och så långt fuktigheten tillåtit mosstäcket utbreda sig, har småningom skogen försvunnit. Kring mossen växer nu ung bokskog på de ännu ljung- och en-klädda, af urberg bildade backarne. Mossens torrare ställen kunna äfven betecknas såsom ljungmosse, ty Calluna är här, liksom på alla mossar på Hallandsås karaktärsväx- ten, men tack vare det stöd bokskogen ikring lämnar andra växter 1 dess kamp mot ljungen börjar nu ett alldeles nytt bestånd att kämpa sig fram. Man finner ganska rikt med unga plantor af asp, al, björk, sälj, Salix aurita samt här och der rönn. Med denna nu beskrifna Iglasjö mosse öfverensstämma i afseende på trädvegetationernas följd, oväsentliga detaljer oberäknade, alla de undersökta mossarne längs den sydliga mer eller mindre skogklädda randen af Hallandsås; mot åsens centralare delar visade sig förhållandena däremot i flera af- seenden annorlunda. Mossar på Hallandsås” ecentralare del. Då det oerhördt stora antal mossar, som man finner uppe på denna höjdsträcknings platå, dels äro svåra att belägga med sådana namn att de kunna igenfinnas, dels hvar för sig äro så pass litet gifvande, att en detaljbeskrifning öfver någon viss, föga skulle löna mödan, torde det vara lämpligast att under ett behandla de, till ett trettiotal uppgående mossbildningar, som undersökts här. De ligga alla uppe på den ljungklädda, nakna åsen, dit menniskor sällan ställa sina steg, utom vid tiden för torf- tillverkningen. Här hämtar nämligen den rika slättbygden nedanför sitt bränsle. 16 ANDERSSON, VÄNTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Ett gemensamt drag tyckes vara att mossbildningen af- slutats genom ett lager mosstorf, analogt med, det som be- skrifvits från Iglasjö mosse. Det tyckes tilltaga i mäktighet mot åsens centralare delar, där dess största mäktighet är ett par meter. Under detsamma hvilar i en stor mängd mossar ett stubb- lager, i hvilket i de mot kanterna af åsen liggande mossarne enstaka stubbar af ek ingå. Hufvudmassan utgöres dock af björk. Detta träd synes vara det enda, som vuxit kring de längst upp på åsen belägna mossarne under deras bildningstid. Rötter, grenar och stammar af detta träd finnas nämligen genom hela torfvens mäktighet i dessa mossar, under det att de öfriga träden synas alldeles saknas i den starkt förmult- nade torfven, och åtminstone ej förekomma i större mängder. Längre mot vester finnes emellertid, såsom i Heljarps mosse, rikligt med fuwrlämningar 1 torfvens understa del, hvadan endast någon del af åsens mellersta del synes ha företett en lokal afvikelse från de i regeli dessa trakter rådande förhållandena. Undersökningen af de torfmossar, som varit tillgängliga på Kullaberg och Hallandsås, har gifvit vid handen, att här, der vegetationens utveckling ostördt af oscillationerna mellan land och haf kunnat ega rum, de skogbildande växtsamhäl- lenas följd varit i stort sedt likadan som i Skånes och Dan- marks öfriga delar. Utaf den arktiska vegetationen har på Kullen spår funnits i Dryas i Björkeröds nedre mosse. På Hallandsås hafva visser- ligen under mitt korta besök där ej några sådana växtläm- ningar uppdagats, men ytterst sannolikt är, att en däråt specielt riktad undersökning skall visa sig fruktbringande. De ogynnsamma lokala förhållanden, hvilka i regel råda på urberget, för bevarandet af växtdelar, som inbäddas i de äldsta delarne af mossarne, hafva gjort det omöjligt att på den korta tid, som sommaren 1890 kunde anslås för dessa undersökningar, afgöra huruvida här rådt en asp-björk-vegeta- tion före furens invandring. Af förhållandena 1 närbelägna trakter torde det dock vara sannolikt, att en sådan funnits. Af furen finnes talrika spår såväl i mossarna på Kulla- berg som i de på Hallandsås, dock med det förut omnämnda undantaget eller åsens allra centralaste delar. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 17 Eken har på branterna af de bägge höjdsträckningarne funnit lämpliga lokaler. I de delar af mossarne, som bildats under dess tid, finnas också ofantliga massor detritus, här- stammande såväl från detta träd själft som från den rika underskog, som frodats i ekskogen. Öfverensstämmelsen med Sydskåne har sålunda varit ganska fullständig, men gå vi till nutiden, finna vi, att medan där bokskogen växer, här endast ljungen ” täcker de nakna hedar, vinden piskar fram öfver. Jordmånen är visserligen sämre än söderut; både Kullen och Hallandsås ligga också öppna för vindarne från Nordsjön och Kattegat, men alla orsakerna till dessa områdens skoglöshet äro antagligen ej därmed angifna. Under hänvisande till GL9ERSENS ” framställning af orsakerna till vestra Norges skoglöshet, behöfver här endast framhållas, att dessa torde vara desamma på bägge ställena. Skogs- eldar förenade med hufvudlöst skogshygge 1 äldre tider hafva gifvit vinden kraft att värka som en vida svårare fiende till skogen än den var när naturen ostörd skötte denna. Skogens användande som betesmark har hindrat uppväxten af ungskog och till sist har ljungen ryckt in och kufvat äfven de sista rästerna af det gamla beståndet. Vestra Östergötland. NaArHorsTs ” (1886) fynd af Dryas i kalktuff vid Rangil- torp nära Vadstena, samt traktens allmänna geologiska bygg- nad — ett typiskt utveckladt moränlandskap, i hvilket kross- stensgruset visar hög kalkhalt — voro fakta, som talade för att snarast möjligt egna trakterna närmast Omberg en nog- grannare undersökning i nu ifrågavarande hänseende. Genom understöd af K. Vetenskapsakademien blef detta också sist- lidne sommar möjligt. Med Motala såsom första utgångspunkt besöktes en stor del af de mossar, som finnas norr, öster och söder om denna stad, sedan fullföljdes undersökningen kring Vadstena och till ! På Kullaberg har i senaste tid stora skogsplanteringar utförts, men dessförinnan låg »bärget> som en kal hed. 2 Nogle Ord om Vestlandets Afskovning. Tidskr. f. Landmend 1574. 3 Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära Vadstena. K. Vet-Akad. Förh. Öfvers., 1886, N:o 5. — Det var också prof. A. G. NATHORST, som först godhetsfullt fäste min uppmärksamhet på önsk- värdheten if att företaga undersökningar i denna trakt. 2 18 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. sist besöktes den stora Dagsmosse samt de på själfva Omberg belägna — dessvärre dock till större delen otillgängliga — mossarne. Genom statsgeologen G. DE GEERS välvilliga tillmötes- gående har jag äfven för detta område satts i tillfälle att på närstående kartskiss markera den af honom bestämda gränsen för det senglaciala hafvet i dessa trakter. Genom en blick or Fig. 3. Vestra Östergötland med Omberg. Den streckade konturen anger det senglaciala hafvets största utbredning enligt G. DE GEER. Siffrorna i fetstil ange punkter, hvarest den marina gränsen empiriskt be- stämts; måtten äro i meter. Mossar utaf något större intresse äro betecknade med e; vid de utförligare omnämnda mossarne äro kursivsiffror utsatta, hvilka i texten åter- finnas efter mossens namn. på denna framgår, att hela detta område under det sengla- ciala hafvets största utbredning varit täckt utaf haf, stående omkring 68 m. öfver Vetterns nuvarande yta. Härmed öfver- ensstämmer ock, som jag senare blir i tillfälle att visa, full- ständigt de växtlämningar, som inom området påträffats, i det att en rent arktisk flora här tyckes saknas. — Området utgöres utaf ett typiskt moränlandskap, i hvars bäcken här och hvar den hvarfviga leran afsatts, och i hvilka sedan dels BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 19 sötvattenslera dels torf bildats. Under hela tiden var emeller- tid Omberg en ö, hvilken genom den inträffande höjningen förenades med angränsande land i norr och söder, men som i öster däremot sköljdes af Tåkernbassinens vatten, hvars grun- dare delar under tidernas lopp fyldes af Dagsmossens betyd- liga torfmassa. I de nordost om detta område belägna små skogsmossarne är det, man finner de fullständigaste lämnin- garne efter vegetationens växlande följd i detta område. Kalktuffen vid Berg (1). " Ehuru beskrifningen af kalk- tufförekomster ligger utanför ramen af här afhandlade under- sökningar, torde det dock vara lämpligt att något närmare ingå på förhållandena vid denna fyndort, alldenstund här är ett af de få ställen i dessa trakter, på hvilka antagligen furens och ekens nivå komma i omedelbar följd. Tufförekomsten är belägen helt nära Bergs slussar, ett litet stycke från vägen till Stjernorp på Brunnby egor; den är nu till större delen utgräfd och tuffen använd som jord- förbättringsmedel. I ena kanten, där antagligen nästan hela den ursprungliga mäktigheten än förefinnes, lät jag upptaga en profil, som nedifrån visade följande lagerföljd. 1. En starkt kalkhaltig lera innehållande mollusker, men utan växtlämningar. 2. Kalktuff 10—15 cm. mäktig. Den innehöll följande fossil: Pinus silvestris(?). I denna del af tuffen fans ett rätt stort antal aftryck, hvilka möjligen torde härröra af furbarr. På grund af tuffens beskaffenhet och det jemförelsevis ringa ma- terial jag lyckades erhålla, är bestämningen dock ej fullt säker. Corylus Avellana, blad. — Antagligen härstammade från denna nivå några lösa block, som innehöllo: Betula. Sorbus Aucupartia. Salix nigricans (?). Mossor. Möjligen härrörde dock dessa block ur lagret 5. 3. Typiskt »bleke» utan växtlämningar; sparsamt mol- lusker. 4. Ganska lerhaltigt »bleke>, till färgen gråaktigt; 10—13 cm. mäktigt. ! Siffrorna inom parentes efter mossens — här kalktuffens — namn an- gifva mossens nummer på kartskissen sid. 18. 20 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. 5. Tuff, rätt hård med hål efter gräs samt blad af Salices, särskildt S. caprea. 6. Mörk lera (5—8 cm.), innehållande rikligt med land- snäckor (enligt godhetsfull upplysning af Prof. G. LINDSTRÖM). 7. Lös tuff, hvilken emellertid innehåller de vackraste och bästa växtlämningarne från lokalen. Sjelf påträffade jag här: Corylus Avellana, rikligt. Salix caprea. Tilia jmfr europea. Cornus sanguinea. Herr A. F. CARLSON som år 1886 på uppdrag af prof. A. G. NartHorstT verkstälde insamling på denna lokal och därvid på ett numera utbrutet ställe upptog en profil, som i hufvudsak öfverensstämmer med den här beskrifna, uppgifver att äfven Quercus här anträffades. Detta träd anföres äfven i be- skrifningen till kartbladet Vreta kloster,” så att ekens före- komst på denna lokal — och i så fall ganska säkert just i nu ifrågavarande nivå af tuffen — torde vara fullt säker. — Tuffen blir uppåt luckrare och innehåller ej några växtläm- ningar af intresse. På backsluttningen, på hvilken tuffen hvilade, växte än en typisk reliktflora från ekskogens tid, under det granen, nu i enstaka exemplar — enligt uppgift för en del år sedan vida talrikare — hade börjat besätta lokalen. Följande stånd- ortsanteckning ger en föreställning om foran här. Ett v. anger, att arten är vanlig, spr. spridd och s. sällsynt. Träd. Betula odorata s., Pyrus Malus s., Sorbus Aucu- paria spr., Ulmus montana spr. Buskar. Berberis v., Cornus sanguinea v., Corylus spr., Cratzegus oxyacantha spr., Juniperus spr., Lonicera Xylosteum spr., Prunus spinosa spr., Rhamnus Frangula spr., R. cathar- tica s., Ribes alpinum s., Salix caprea spr., S. hastata s., S. nigricans v., Viburnum s. Örter. Alchemilla vulgaris spr., Anthoxantum odoratum v., Carex digitata spr., C. glauca v., Cerefolium silvestre spr., Chelidonium majus s., Cirsium palustre spr., Fragaria vesca, Galium boreale spr., G. verum spr., Geranium silvestre spr., Geum rivale spr., Hieracia v., Lathyrus pratensis v., Linum ! Sveriges Geol. Unders., Ser. Aa, N:o 83, sid. 35: »blad af sälgarter (Salix) och af ek (Quercus) synas vara. de allmännaste»>. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 21 catharticum v., Lotus corniculatus spr., Melica nutans, Pimpi- nella Saxifraga s., Polygala vulgaris spr., Primula veris spr., Rubus saxatilis spr., Trifolium pratense v., Trollius spr., Tus- silago spr., Valeriana officinalis spr., Verbascum Thapsus s., V. nigrum s., Vicia angustifolia spr., V. sepium s., m. £. Mosse sydvest om Dysäter (2). För tegelbruket vid Bisp- motala bedrifves 1 denna mosse en betydlig torftägt. Den är en skogsmosse med följande lagerföljd underifrån räknadt: 1. Grof sand, möjligen Vettersand, alldenstund mossen är att betrakta som en lagunmosse till sjön. I sanden saknas växtlämningar. 2. Ett lager af en mörkblå, kompakt massa, närmast en gyttjebildning. Det är bildningen af detta 10—20 cm. mäk- tiga lager, som möjliggjort den efterföljande torfbildningen, ty genom den har vattnet kvarhållits i fördjupningen. Här anträffas sparsamt frön af Scirpus lacustris och Potamogeton sp. 3. En ljusbrun, af monokotyledoner nästan uteslutande bildad torf af obetydlig mäktighet. I mossens djupare delar utgjordes denna torfs ekvivalent utaf en på växtlämningar ovanligt rik torfdy. De hittills bestämda arterna äro: Rhamnus Frangula. Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Sorbus Aucuparia. Salix caprea. cinerea. > migricans. > — aurita. >» repens. > aurita < repens. Utaf denna hybrid förekom ett stort antal fullt typiska blad, hvarför bestämningen torde vara säker. Åtskilliga blad, hvilka möjligen kunde tillhöra kom- binationen S. migricans med S. aurita och S. cinerea insamlades äfven, men en säker bestämning af de mångformade typer, som sluta sig kring S. mygricans, torde ej utan ett synnerligen rikt material vara möjlig. Menyanthes trifoliata. Scirpus lacustris, frön med ännu kvarsittande kalkborst. Ceratophyllum (submersum?). 22 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Eleocharis sp. Carex sp. Potamogeton sp. m. Hf. Af hvad man skulle kunna kalla torfmossarnes ledfossil anträffades däremot ej ringaste spår, ty björken kan ej i den här rådande lagerföljden betraktas såsom sådant. Florans hela beskaffenhet anger emeilertid med ganska stor sannolik- het att de här inbäddade växtlämningarne tillhöra furens tid. 4. På ett långt stycke i kantprofilen hvilade på den ofvan nämnda af monokotyledoner bildade torfven ett skikt, 5 em. tjockt, bildadt af en sand påminnande om den i bottnen liggande. 5. En starkt humifierad torf fyld af (senare invuxna?) rötter af björk och sällsynt al, hvilka träd jämte ung (10—15- årig) fur delvis än täckte mossens yta. Räfsjö mosse (3). Denna mosse är belägen omedelbart in- till Vadstena—Fogelsta järnvägen vid sistnämnda station. Särskildt de äldsta delarnes rika utbildning gaf en ganska klar föreställning om den vegetation, som rådt 1 dessa trakter vid tiden närmast efter hafvets tillbakavikande. Lagerföljden är underifrån räknadt: 1. Sötvattenslera. Denna lera är till utseende och beskaffenhet en fullständig motsvarighet till de »glaciala söt- vattenslerorna» under de skånska torfmossarne. Den hvilar på morängrus. Dess största mäktighet kunde ej bestämmas, men är minst en meter. De växtlämningar, som i densamma iakttogos, voro: Salix plylicefolia, " ett och annat blad. Betula odorata, blad mycket sällsynta. Myriophyllum spicatum. Utaf denna växt förefans rikligt med blad, hvilka till beskaffenhet och utseende ej öfverens- stämma med hufvudformen utan med de nedre stjelkbladen af den af LastADIusS beskrifna 2 squamoswm, eller den form af arten, som tyckes vara karakteristisk för nordligare trakter. En närmare beskrifning, jämte skälen för att dessa blad svår- ligen torde härstamma från någon af de tvänne andra svenska 2 ) ! Att de här funna bladen verkligen tillhöra denna art, torde vara all- deles otvifvelaktigt; de typiska formerna äro nämligen ej synnerligen vansk- liga att skilja från närstående arter. Ännu ett stöd för bestämningens rik- tighet torde dessutom det förhållandet vara, att ARNELL (Bot. Not. 1891, sid. 136) funnit tvänne ännu fortlefvande phylicefolia-hybrider (phylic. X caprea och phylic. X cinerea) på ett afstånd af knappt 80 kilometer från denna mosse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 23 arterna, hoppas jag bli i tillfälle lämna i sammanhang med en framtida mera uteslutande botanisk redogörelse för en del intressantare subfossila växtlämningar. Potamogeton, samt några ännu obestämda frön. 2. Leran öfverlagrades med ganska skarp gräns af en ljus- brun gyttja. Denna var omkring 0,3 m. mäktig och inne- höll rikligt med synnerligen väl bevarade växtlämningar: Betula odorata, hängefjäll och blad. Populus tremula, > » Salix caprea, blades >» emerea, > KARON 4 > avurita Xx repens(?). Denna form växte ännu på mos- sens yta. Potamogeton sp., frön i stor mängd; därjämte frön af ännu ett par arter. Denna gyttja öfv ergick uppåt ien s.k. Phragmitestorf (SER- NANDER !) med rhizom af Phragmites och Equisetum. I denna saknades Potamogeton nästan fullständigt. 3. Småningom hade bäckenet uppgrundats i så hög grad, att ej ens de nämnda sumpväxterna kunde trifvas i detsamma och den torf, till hvilkens bildning de bidragit, ersattes af en mosstorf (ung. 0.5—1 m. mäktig), i hvilken rikligt med frön af Carices anträffades. 4. Till sist hade mossens uppgrundning blifvit så full- ständig, att den torf, som bildats, fullständigt förmultnat, och ej innehöll några som hälst lämningar, med undantag af några skalbaggvingar. Denna torf var 0.75—1.25 m. mäktig. Mossen har under denna period varit fuktig ängsmark, och bäckenet småningom blifvit torrlagdt. 3. På denna torf vandrade sedan skogen ut och hela ytan blef täckt af ett synnerligen vackert stubblager af Pinus silvestris. Då man vid mitt besök på stället just var i färd med att uppbryta detsamma, kunde en synnerligen allsidig bild af den gamla skogens kvarlefvor fås. Här har vuxit ett fullkomligt rent furbestånd, utan inblandning af gran eller löfträd; detta har nått mogen timmerskogs ålder. Då inga stammar funnos — detta kan dock bero på att då ingen torf- bildning, som kunde skydda mot förmultning, egde rum, stam- ! Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. Bot. Not. 1889, sid. 195. 24 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. marne förmultnade — och nästan alla stubbändarne voro kolade, är det antagligt, att skogen brunnit. På de delar af mossens yta, der trädvegetation nu finnes, utgöres denna af ung björkskog med en och annan Salix-, eller förkrympt aspbuske och den vanliga sankängsvegetationen. Såsom relikttyp kan anses den på ytan förekommande S. hastata. Tistorps mosse (4). Denna, belägen en half mil öster om Vad- stena, bildar en så fullständig motsvarighet till Räfsjö mosse (detta oaktadt de voro belägna i tvänne alldeles skilda bäcken på ett afstånd af omkr. 6 km.) att en närmare beskrifning är onödig. — Här anträffades emellertid ännu ett par arter i den senglaciala! sötvattenslera, på hvilken mossen hvilade. Jämte lämningar af Salix phylicefolia, Myriophyllum spicatum 3 sqamosum, har genom slamning, utförd enligt den af NATHORST ? angifna metoden, påträffats blad af Dryas octopetala och antagligen ett mindre blad af Salix reticulata? Dagsmosse (5). I senare tider har denna mosse blifvit synnerligen bekant genom den där försöksvis bedrifna fabrika- tionen af torfkol. De arbeten, som där 1 och för torfupptag- ning utförts, voro ännu icke af den beskaffenhet, att de lämnat några för mina studier mera gifvande profiler. Enligt uppgift vid torfkolfabriken hafva borrningar på olika ställen angifvit en högst ovanlig mäktighet på torfven. Så pålades för fabriken 15 m., fastän denna endast ligger några hundra meter från Om- bergs här dock brant stupande sida. Vid undersökningar i och för en ytterligare sänkning af Tåkern skall man enligt uppgift ha funnit en mäktighet af något öfver 20 m. (?). Mossens botten visar emellertid rätt betydande reliefolikheter, så att här och där torfvens mäktighet sjunker till endast ett fåtal fot. — Så var fallet nära Alvastra station, där ett dike längs järnvägen visade följande profil: 1. Underst en lerhaltig, fin kvartssand, innehållande rhizom af Equisetum (palustre?), Phragmites och möjligen af ! Jag anser detta namn lämpligt för de leror, hvilka ej innehålla en typiskt alpin eller glacial flora, men äro äldre än asp-björknivån. 2 Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad. Förh. Öfvers. 1872 N:o 2 sid. 142. Se äfven samme förf. i K. Vet.-Akad. Handl. Bih. Bd 17. Afd. III N:o 5. (1892). — Då leran var ovanligt hård, har jag först låtit den ligga i en utspädd kalilösning. Se för öfrigt förf:s uppsats: Om metoden för växtpaleontologiska undersökningar af torfmossar, Geol. För. Förh., Bd. 14, sid. 169 (18292). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 25 andra gräs, antagligen af samma ålder som understa delen af ofvanliggande torflager; i sanden funnos nämligen enstaka insvämmade smågrenar af fur. 2. Ljusbrun, i luften hastigt svartnande torfdy, som imnehåller rikligt med barkstycken och kottar af fur samt ganska talrika grenar af asp. Den torf, i hvilken dessa läm- ningar ymnigt förefunnos, tillhörde tydligtvis det första orga- niska material, som afsattes på den gamla sjöbottnen. Lokalen, där jag blef 1 tillfälle undersöka densamma, låg just 1 själfva strandbrädden, där t. ex. kottarne rullats så att ej spår till kottefjällens yttre ornering var kvar, detta oaktadt de aflag- rats vid en vassbevuxen strand; därför torde med fog dessa illa åtgångna lämningar af furen och aspen böra anses motsvara den äldre delen af furens växttid i denna trakt. — På andra ställen i mossen, såsom vid torfkolfabriken och längre norrut, fann man däremot helt nära ytan ett stubblager af fur, med inblandad al och björk, hvilket gifvetvis var betydligt yngre än den skog, som lämnat material till den första förekomsten. Se för öfrigt nedan sid 27. Det nu undersökta området täcktes — som förut nämnts och af kartskizzen sid. 18 framgår — vid isens afsmältning utaf det senglaciala haf, hvilket då som en bred gördel sträckte sig tvärt öfver vårt land. Från det synnerligen nära liggande fastlandet (se kartan) invandrade naturligen så snart hafvet vek undan den flora, som då härskade där. Lämningarne af denna inbäddades 1 de sötvattensleror, som anträffats t. ex. under Räfsjö och Tistorps mossar. Jämte dessa leror funnos äfven, isynnerhet mellan Motala och Vadstena i de här och hvar förekommande flacka bäckenen, andra leror, hvilkas ut- seende och förekomstsätt tala för att de äro af samma ålder som de ofvan nämnda. De innehöllo emellertid inga organiska lämningar, med undantag af senare invuxna rötter, och de i desamma ingående järnsalterna tyckes ha blifvit betydligt oxiderade under sjelfva afsättningen af leran. Med ett ord, oaktadt betydande öfverensstämmelse med de fossilförande äldre sötvattenslerorna i Skåne och Östergötland, egde de dock ett äfven i petrografiskt afseende något afvikande yttre. I ett nyligen utkommet arbete omnämner NATHORST,! att han HK ! Den arktiska forans forna utbredning i länderna öster och söder om Östersjön. Ymer, årg. 11 (1891), sid. 128. 26 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. i Östersjöprovinserna, Skåne och Tyskland på flera ställen iakt- tagit en liknande olikhet mellan leror, som otvifvelaktigt alla böra tillskrifvas glacial ålder. Han lämnar dessutom en i högsta grad sannolik förklaring på orsaken till denna faciesbildning. »Möjligen har denna frånvaro af organiska lemningar sin för- klaring deruti, att ifrågavarande leror icke afsatt sig i verkliga sjöbäcken, som hela året om hållit vatten, utan i sådana, som blott vid snösmältningen eller efter större nederbörd voro öfversvämmade. Något djurlif af mollusker, ostrakoder o. s. v. har derför ej der förekommit, och de växtlemningar, som till äfventyrs inbäddats, torde vid bäckenets torrläggning åter blifvit upplösta. Man skulle sålunda hafva tvenne faciesbild- ningar af glacial sötvattenslera, en steril och en fossilförande». Äfven i Östergötland voro de bäcken, där den fossilfria leran förekom, mycket flacka och voro antingen alldeles ej täckta af något torflager eller endast af ett mycket obetydligt sådant. Hänvisande till de under Räfsjö och Tistorps mossar (sidd. 22 och 24) anförda samt de af NaArtHorst! från Rangil- torp omnämnda växtlämningarna, torde det vara nog att fram- hålla, att efter dessa arter att döma, det senglaciala hafvet för- svunnit inom området först i en tid då vegetationens karaktär förändrats från rent arktisk till subarktisk, eller med andra ord, att höjningen af området närmast österut från Vettern har skett vid öfvergången mellan den sen- glaciala och postglaciala tiden,? medan ännu en nordlig vegetation rådde i dessa trakter. Relikttyper som än bibehållit sig på ytan af traktens mossar äro utom de förut nämnda hy- briderna med Salix phylicefolia, Bartsia alpina, och Salix ha- stata? jämväl en del mossor, bland hvilka enligt af kand. E. NY- MANS godhetsfullt lämnad uppgift, äro Jungermannmia grandiretis, Catoscopium nigritum, Thuidium Blandowi, Paludella squarrosa. Sötvattenslerornas och Rangiltorps-tuffens lämningar gifva ett fast underlag för vidare undersökningar af florans föränd- ringar. De typiskt utvecklade skogsmossarne visa också att de under tidernas lopp fortgående förändringarne varit utaf ! Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära Vadstena. K. Vet.-Akad. Förh. OÖfvers., årg. 43, N:o 8. (1886). ? NATHORSTS 1. c., sid. 235 och 236, med någon reservation uttalade för- modan att i traktens sötvattensleror skulle finnas lämningar af en mera rent arktisk vegetation, synes således ej efter nu föreliggande undersökningar be- kräfta sig. 3 Jfr DusÉnN, P.. Ombergstraktens Flora och Geologi. Stockholm 1885, sid. 24 o. f. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 27 fullt analog natur med dem, som man vet ha egt rum längre söderut. Ofvanpå leran med subarktisk vegetation finnes vid Tis- torp och Räfsjö en björk-asp-horisont, 1 alla afseenden mot- svarande den, som anträffats 1 Danmark och Skåne. I de nämnda mossarne fortsättes lagerföljden med en torf, i hvil- ken furens lämningar — utaf hvilka hvarje spår saknades i den underliggande för växtlämningars bevarande synnerligen gynsamma gyttjan -— uppträda i stor mängd. På en del andra lokaler anträffades också rikligt med kottar, kvistar och stamdelar af furen. Så 1 Kärna mosse nära Linköping, 1 den stora Dagsmosse vid Omberg, 1 mossen öster om S. Tri- berga nära Motala m. £f. st. Att furuskogen och den den- samma åtföljande foran täckt området under en tid, torde därför vara otvifvelaktigt. Spår af gran i de nu ifrågavarande delarne af mossarne eller kalktufferna funnos ej. Synnerligen tydligt framträdde här ett förhållande i mossarne som visar, med hvilken försigtighet man äfven i så unga bildningar som dessa bör gå till väga, om man vill till tiden parallelisera ett likartadt innehåll i olika mossar. Man finner nämligen här och hvar i grunda bäcken att omedelbart på morängruset har vuxit en furskog — så t. ex. i Kärna mosse, i den först omnämnda punkten på Dagsmosse, i Åhylte mosse på gränsen mellan Halland och Salen — först denna är det, som samlat fuktigheten till sig, åstad- kommit en försumpning och på ruinerna af den börja Sphagna och kärrväxter att bilda torf. På andra ställen däremot, såsom på de nämnda mossarne vid Räfsjö och Tistorp samt på stora områden af Dagsmosse (så vid torfkolfabriken) är detta stubb- lager den sista produkten af torfbildningsprocessen; nu är denna slut, nu är mossen nästan torr, nu kunna skogsträden vandra ut. Skilnaden mellan dessa begge typer härröra af rent topografiska egendomligheter hos de bäcken, 1 hvilka mossarne afsatts: ett flackt framkallar den förra typen, ett djupt den senare. Men man måste vid just denna olika före- komst klart precisera att man står inför tvänne 1 tid vidt åtskilda bildningar. I det ena fallet är det antagligen ofta den nye invandraren, det nyimkräktande, allenahärskande skogs- trädet, hvars stubbar vi finna, under det att i senare fallet det bevisligen ganska ofta är relikttypen, det af starkare konkurrenter utträngda trädet, som söker sin sista tillfyktsort 28 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. på de ogynsammaste och derför mest fredade ståndorterna. På lokaler som de sistnämnda är det som man där och hvar finner lämningar af tallen och granen jämsides med hvarandra i mossarne, men om samtidigheten eller öfverhufvudtaget om förhållandena vid de bägge trädens invandring bevisa sådana fynd ingenting. Liksom längre söderut eken trängt ut furen, har den med fullständig säkerhet gjort detsamma på detta områdes bördigare delar och på Omberg. Kontinuiteten af lagerföljden i de för mig tillgängliga mossarne har visserligen ej varit lika full- ständig och klar som i de skånska mossarne, men följande fakta visa otvetydigt, att en ekvegetation följt efter furen, äfven om som vanligt detta träd inom området aldrig full- ständigt blifvit utträngdt. I kalktuffen vid Berg (se sid. 20) finnes ek i öfre delen och som ofvan visats är den ännu kring lokalen rådande floran sammansatt af arter, hvilka till större delen äro karaktäri- stiska för ekskogen. I torfmossarne har jag anträffat ek i större mängder i en mosse under egendomen Hålan mellan Motala och Vadstena. Jämte den fans i den starkt humifierade torfven Cornus sanguinea, Rubus ideus, Corylus Avellana samt kolad ved af björk (2). På sjelfva Omberg funnos lämningar af ek i stora mängder i den s. k. Surmossen — den enda af de på bärget belägna mossarne, där åtminstone försök till ut- dikning gjorts —, tillsammans med den förekom stora mäng- der hasselnötter ! i den synbarligen under jämförelsevis ringa vattentillgång bildade torfven. Då denna mosse var bildad i en sprickdal med tvärstupande kanter, kunde dessvärre ej de äldre delarne af densamma undersökas. Omberg, täckes nu till allra största delen af — enligt upp- gift af jägmästaren på platsen — fullt spontan granskog, hvil- kens äldsta del uppskattades till omkring två hundra år. I denna granskog visade emellertid isynnerhet tvänne förhållanden att före granen eken dominerat på Omberg. — Midt inne i den präktiga granskogen stå ännu här och där väldiga jätteekar, månghundraåriga träd, nu på alla sidor omgifna af granar, hvilka föranleda att den ena stora grenen efter den andra af de gamla ! Hasseln är nu på de centralare delarne af Omberg ganska sällsynt; under arbetena där observerades endast ett fåtal buskar; ingen enda i mossens närmaste omgifningar. Af ett 50-tal insamlade nötter tillhörde 57 4 form- serien med aflånga nötter, 43 2 den med isodiametriska (se sid. 12). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 29 träden vissnar bort. Under dessa ekar finner man emellertid ej en enda ung ekplanta, endast på de nästan lodrät i Vettern stupande branterna tvingar sig ett och annat individ upp, och hit till dessa nästan otillgängliga ättestupor ha ock de träd och buskarter måst retirera, som spelat en roll i Ombergs vegetation före och under ekens tid. På de s. k. Sjöbergen finner man också en nästan fullständig profkarta på alla de buskar och träd, som — de afgjordt nordliga typerna dock uteslutna — ingå 1 vårt lands flora. En ståndortsanteckning från den dessvärre föga gifvande tufflokalen vid »Hällekälle; vid Sjöbergen torde därför vara ganska upplysande. Skogen på platån utgjordes af omkring 100-åriga granar; 1 en liten dal- gång, som källvatten gräft ut, stodo 4—53 något äldre furor. På tvärbranten vuxo, omgifna af unga granar, några väldiga exemplar af Alnus incana. Underskogen bildades utaf busk- artade Tilia europeea, Ulmus montana, Fraxinus excelsior bland förkrympta individ af Prunus Padus, Alnus glutinosa, Sorbus Aucuparia och S. scandica. Den egentliga underskogen bilda- des af talrika späda exemplar af Lonicera Xylosteum, Daphne, några större buskar af Juniperus, här och där en buske af Taxus och Corylus, samt spridda individ af Ribes alpinum, Berberis, Rosa, Rhammnus cathartica, Cornus sanguinea, Coto- neaster och Cratzegus. Längre ned syntes några rankor af Hedera Helix. Detta är tydligtvis ej ett växtsamhälle, som hör hemma i granskogen, utan som, äfven om ej ett enda spår af eken funnes kvar, dock skulle vittna om den tid då ek- skogen växte öfver hela Omberg. — Egendomligt är också, att se, med hvilken intensitet bottenvegetationen från ekskogen håller sig kvar långt sedan hela den trädartade delen af floran försvunnit. Jag skall här ej ingå på detaljer, utan blott nämna att midt inne i den djupa granskogen finnes här och där rikligt med Dentaria bulbifera, Mercurialis perennis, Viola silvatica, ! V. mirabilis, Sanicula europea, Cardamine impati- ens m. fl. Bottenvegetationen, särskildt de i denna ingående gräsarterna, visar sig ännu så stark, att den — enligt väl- villig uppgift af biträdande jägmästaren herr SJÖGREN — på de ställen der trakthygge göres och ny granskog sedan planteras, kväfver de unga granplantorna, om ej dessa genom rensning de första åren befrias från konkurrensen. ! Hufvudformen, ej ”Riviniana REIcH. 30 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR. Granen är som förut framhållits det träd, hvilket efter- trädt eken som skogbildande på Omberg.! Af de ofvan läm- nade beskrifningarne utaf de nutida förhållandena där, jämte af det faktum att den med all säkerhet torde saknas i åtmin- stone de äldre delarne af traktens mossar och kalktuffer,? måste det antagas, att den inkommit i detta område efter eken i sen (möjligen t. o. m. i historisk) tid. Om granens otvifvelaktiga öfvertag öfver eken i kampen för tillvaron under här rådande naturförhållanden gifves intet tvifvel. Hur däremot en täflan mellan granen och boken, hvilket senare träd finnes skogbil- dande 3 på Ombergs södra del, så nordligt gestaltar sig, blef jag ej i tillfälle att här iakttaga. I stort sedt intager emeller- tid granen inom detta område samma plats i skogsvegeta- tionens utvecklingshistoria som boken längre söder ut. +? Denna utveckling har i vestra Östergötlands slättland och på Om- berg 3 kännetecknats af den ofvan omtalade utvecklingsföljden: V. Gran- vegetation. IV. Ek- IT. Fur- IT. Björk- och asp- I. Subarktisk 1 Detta har beträffande Omberg redan förut framhållits af KELLGREN (Studier öfver Ombergs-florans papilionaceer. — Bot. Not. 1890 sid. 121—122.) Se föröfrigt noten å sid. 182 i förf. uppsats: Några ord om granens invandring i Sverige. Geol. För. Förh. Bd 14 sidd. 176—1858 (1892). Anm. under tryckningen. 2 I den under bildning varande tuffen vid »Hällekälle> på Omberg fans rikligt med granlämningar i det öfversta lagret. 3 Huruvida boken värkligen är spontan inom området känner jag ej, omöjligt torde ej vara att den för länge sedan inplanterats i denna af gammalt odlade byggd. För ett sådant antagande talar, att den förekommer kring det gamla Alvastra, under det att den alldeles saknas på de ofvan omnämnda svår- tillgängligare delarne af bärget. 4 Sedan detta redan var skrifvet, har jag funnit att Er. Fries 1. c. sid. 61 har uttalat samma mening i det han säger: >— — — — liksom Granen i de nordliga provincerne motsvarar Boken i den nuvarande Danska Floran. — Men vi böra icke genom gissningar gå den verkliga undersökningen i förväg; vi hafva endast genom framställning af de stora resultater, som vunnits genom våra Danska vänners arbeten, uppmanat till efterföljd>. — Detta skrefs 1847! 5 Då Omberg under hela tiden efter isens afsmältning varit land, är det sannolikt att här ock kan finnas lämningar efter en rent arktisk flora. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd TIL. N:o 3. KRITISCHE BEMERKUNGEN UÖBER EINIGE ARTEN DER FLECHTENGATTUNGEN LECANORA (AcH.), LECIDEA (AcH.) UND MICAREA (Fr) T. HEDLUND MIT 1 TAFEL EINGEREICHT AM 9. MÄRZ 1892 DURCH TH. M. FRIES STOCKHOLM, 1892 ORST KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. N TEDT & SÖNER Sr. Lär lar KY ka ut AE vNrne FR rskr VR IA ALA JARRE kar or BUD MOLUAIT NN VER Le BYE t KÖRA eva URL KD NEN ER läcka I Gå al 0 iv a LLA, stt rågrlel INET Es 109 ICT STIPE TONEN ST f Eid HAN dö sö bl k west 44 LT SAR [VER 'Q- FY Wi MU RENRO 8000 4: Al q ha å JL | AM ig ir , i "Om ev rand rv SOIL AE | -; I å ä AR | : te LU und JM Ul HÖR CAR (EN å gölbp ot OR K VITT Kö gp CE ITE TA VU RE SER LE At LJ] ia AM Pag ich mich während einer Reihe von Jahren dem Studium der Flechten und zwar insbesondere der Krustenflechten wid- mete, begann ich allmählich einzusehen, dass die Charaktere, welehe der Form der Pycnoconidien und den chemischen Reak- tionen entnommen werden, nicht geniägen, um viele der Arten zu unterscheiden, fär welche dergleichen Charaktere in der lichenographischen Litteratur als hauptsächlich geltend ange- geben werden. Dies veranlasste mich, auf eine vergleichende anatomische Untersuchung des Thallus und der Apothecien einzugehen. Der Hauptzweck dieser Arbeit ist, eine auf diese Untersuchungen gegriändete systematische Erörterung einiger Krustenflechten zu liefern, die in der lichenographischen Litte- ratur mehr oder weniger mit einander verwechselt oder nur wenig aufgeklärt sind, sowie auch von meinen Untersuchungen Eins und das Andere in der Kiärze mitzutheilen, was unbe- kannt oder nicht hinlänglich beachtet ist, was aber fär die Systematik von der grössten Wichtigkeit zu sein scheint. Vor Allem ist dies der Fall mit dem Bau des Thallus und des Excipulums. Bei meiner Arbeit wurde ich stets vom Herrn Prof. Dr. TH. M. Fries unterstäötzt, der dieselbe durch werthvolle Rathschläge und Aufschlässe erleichterte und mir mit grösster Bereitwilligkeit seine Bibliothek und seine privaten Samm- lungen von Exsiccaten zur Verfigung stellte, wofär ich ibm meinen wärmsten Dank nicht genug ausdräcken kann. Eben- falls bin ich dem Herrn Prof. Dr. F. R. KJELLMAN, der mir bei meinen Forschungen direkt oder indirekt den richtigen Weg anwies, grossen Dank schuldig. Mit Untersuchungs- materialien wurde ich von Dr. J. HuLTING, der mir aus seinen Sammlungen eine grosse Menge werthvoller Flechten freigebig zusandte, sowie auch von meinem Freunde Herrn Phil. Lic. 4 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. G. MALME, der mir ebenfalls mit guten Rathschlägen und Aufschlässen an die Hand ging, reichlich understätzt. Diesen Herren driäcke ich hiermit meinen herzlichsten Dank aus. Thallus. Seitdem es nach vieljährigen Streitigkeiten, die vielleicht noch eine Zeit lang fortdauern werden, durch die Untersuchungen eifriger Forscher völlig dargelegt worden ist, dass die Gonidien des IeNten halla FORS cR el mit dem Hyphengewebe zusammengehören, so blöt doch Verschiedenes äbrig zu ermit- teln, z. B. wie die Hyphen in jedem besonderen Falle sich mit der Gonidien-bildenden Alge verbinden, sowie auch ob ein und dasselbe Hyphensystem dabei von der Beschaffenheit der Goni- dien-bildenden Alge beeinflusst wird, d. h. ob die Verbindung mit den Gonidien der Cephalodien von derjenigen mit den nor- malen verschieden ist. Bei z. B. Synalissa, welche Gloeocapsa- Gonidien besitzt, sind die Hyphen bekanntlich mit diesen durch Haustorien verbunden, die in der dicken Gallertmem- bran stecken und in einer Einbuchtung der Hautschicht des Protoplasmas ruhen. Bei Lecanora dagegen, die zu Proto- coccus gehörende Gonidien besitzt, sind diese von kurzgeglie- derten Hyphen umschlungen, welche die Membran nicht durchdringen. Wenn sich die Hyphen bei einer Lecanora- Art zugleich mit einer Gloeocapsa verbinden, wie dies regel- mässig in dem oberen Theil des Thallus von L. granatina SMRFT. der Fall ist, wodurch eine Cephalodienbildung entsteht,! so wird diese Gloeocapsa von den Hyphen nur umschlungen. Ebenso verhält es sich auch mit Lecidea paneola ACcH., und aller Wahrscheinlichkeit nach gilt es von allen Flechten, dass die Verbindung der Hyphen mit den Gonidien der Cephalo- dien und den normalen Gonidien in der Hauptsache dieselbe ist,? was jedoch nöthig sein därfte, durch weitgehendere Unter- suchungen zu konstatiren. Wenn es also in der Natur jedes ! Vergl. K. B. J. FORSSELL: Die anatomischen Verhältnisse und die phy- logenetische Entwicklung der Lecanora granatina SoMMERF. (Bot. Centralbl. Band XXL NI 2, da Jahre. Vi NI do 6, te8D) 2 Vergl. K. B. J. FORSSELL: Studier öfver Cephalodierna p. 96 (Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 8 N:r 3, 1883). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 5 Hyphensystemes liegt, sich in einer bestimmten Weise, die unter keinen Verhältnissen wechselt, mit den Gonidien zu verbinden, und da ferner bei Flechten, die im Ubrigen unterein- ander iäbereinstimmen, die Verbindung zwischen den Hyphen und den Gonidien, soweit ich bisher habe finden können, der- selben Art ist, so därfte in der Art und Weise, wie diese Verbindung stattfindet, ein so durchgreifender Charakter lie- gen, dass man ihn mindestens als einen Gattungscharakter auffassen muss. Als Beispiele verschiedener Verbindungen mag angeföährt werden, dass bei Physma, Arnoldia! und Phylliscum? die Gonidienmembran nach und nach von Hyphen- ästen durchbohrt wird, welche in das Plasma eindringen und die Gonidien durch Aussaugen tödten. HFEin anderes wohl- bekanntes Verhältnis findet z. B. bei der Gattung Synalissa statt, wo die Gonidienmembran, wie oben erwähnt, von einem (selten mehreren) Haustorium durchbohrt wird, welches in das Plasma nicht eindringt. Bei der Theilung des Gonidiums geht die Theilungsebene durch das Haustorium, von welchem, gleichzeitig mit der Theilung des Gonidiums in zwei Tochter- gonidien, zwei neue Haustorien herauswachsen, mit denen die beiden Tochtergonidien versehen werden. Bei Lecanora und der grossen Mehrzahl derjenigen Flechten, welche Protococcus- Gonidien besitzen, sind diese von kurzgegliederten, die Mem- bran nicht durchbohrenden Hyphen umschlungen.? Bei der Vermehrung der Gonidien erfolgt die Theilung ihres Inhalts unabhängig von den Hyphen. Auch bei den meisten Arten der Gattung Lecidea, im weitesten Sinne genommen, herrscht dasselbe Verhältnis wie bei Lecanora. Bei anderen Arten wiederum, die zu dieser Gattung (oder nach der Septirung der Sporen zu Lecidea (Biatora), Catillaria (Biatorina) und Bilimbia) gefihrt werden, sind die Gonidien, obgleich zu Protococceus gehörend, an Haustorien befestigt. Da ausserdem diejenigen Arten, bei welchen dieses Verhältnis stattfindet, in mehrfacher Beziehung die grösste Ubereinstimmung unter- einander zeigen, habe ich kein Bedenken getragen, dieselben in eine Gattung, Micarea, zusammenzufihren. Uber das Ent- ! E. BORNET: Recherches sur les Gonidies des Lichens p. 47, 48 (Ann. d. sc. nat. Sér. V, Bot. Tome XVII, 1 cahier, 1873). 2? T. HEDLUND: Om bålbildning genom pycnoconidier hos Catillaria deni- grata (FR.) och CO. prasina Fr. (förelöpande meddelande) p. 207 (Bot. Not. 1891). > Vergl. G. BONNIER: Recherches sur la synthése des Lichens p. 24 (Ann. d. sc. nat. Ser. VII, Bot. Tome IX, 1889). 6 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. stehen und den Bau des Thallus bei zwei hierher gehörenden Arten, nämlich Micarea denigrata (FR.) und M. prasina FR., habe ich in einer vorläufigen Mittheilung berichtet.! Ähnliche Ergebnisse haben meine Untersuchungen iber andere zu dieser Gattung gehörende Arten geliefert. Diejenige Alge, welche den Micarea-Arten die Gonidien liefert, hat in den meisten Fällen ein mehr oder weniger Gloeocapsa-ähnliches Aussehen und kommt sehr häufig insbe- sondere an faulendem Holz vor. Die einzelnen Algenindividuen besitzen einen mehr oder weniger deutlich kleinkörnigen, gelb- gränen oder oft sehr blassen Inhalt und sind von einer dicken Gallerthiille umgeben, die als eine gallertartige Membran därfte aufzufassen sein (Fig. 1—6). Das Lumen derselben ist von etwas wechselnder Grösse, bald 2—3uv. im Diam. und dann am häufigsten sehr blass gelbgrän, bald etwas grösser, 3—4v. im Diam., und gewöhnlich intensiver gelbgriän, wobei die Gallertmembran dann meistentheils auch dinner und undeutlicher ist. In diesem Falle kann man häufig einen allmählichen Ubergang zu grösseren Algenindividuen mit einer dännen Membran und einem intensiv gelbgriänen Inhalt wahr- nehmen. Diese Gloeocapsa-ähnliche Alge vermehrt sich durch Zerlegung des Inhalts in 2 (selten 3 oder 4) Portionen. Diese Portionen umgeben sich mit einer Gallertmembran, die mit der Muttermembran zusammenfliesst, wodurch die einzelnen Lumina in einer homogenen Gallertmasse eingebettet zu sein scheinen (Fig. 2). Während dieser Vermehrung können bald kleinere Kolonien entstehen, bald trennen sich die einzelnen Individuen von einander. Um eine nähere Kenntnis von der Natur dieser Alge zu bekommen, unternahm ich eine Kultivirung derselben bei ziemlich starkem ”Tageslicht. Fär die Kultivirung wurde eine Form ausgewählt, welche durch ein kleines (2—4p im Diam.) sehr blassgefärbtes Lumen sowie auch durch eine dicke Gallertmembran viele Ähnlichkeit mit einer Gloeo- capsa hatte. Sie bildete in grossen Massen einen dimnnen Uberzug auf altem Fichtenholz aus einer etwas schattigen Stelle. Nachdem ich mich durch eine genaue Untersuchung des Holzes an der Stelle, von wo die Alge zur Kultivirung genommen wurde, äberzeugt hatte, dass dieselbe in reichlicher Menge vorhanden und mit keinen fremden Algen vermischt ! HEDLUND 1. c. p. 186—211. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:0 3. i war, nahm ich einige zarte Holzfasern, an denen die Alge reichlich vorkam, und legte dieselben auf gebrannten Lehm, der mit destillirtem Wasser angefeuchtet wurde, um eine Einmischung von Schimmel oder anderen Algen zu vermeiden. Nach einer 6-tägigen Kultivirung waren die ursprönglich grauen Holzfasern gränschimmernd geworden, und bei einer mikroskopischen Untersuchung stellte es sich heraus, dass alle die Algenindividuen ohne Ausnahme lebhaft gelbgrän und bedeutend grösser geworden waren. Sie waren sämmtlich noch immer mit einer Gallertmembran versehen, wenn diese auch im Allgemeinen etwas undeutlicher geworden war. 9So- wobl Kolonien als einzelne Individuen waren zu finden. Bald war das Lumen der Individuen 4—6yv. im Diam. (Fig. 7—38) und einfach, bald grösser (7—10p. im Diam.) und in eine Anzahl Portionen aufgetheilt (Fig. 9—10). Nach Verlauf von noch 6 Tagen wurden meistentheils bald Häufchen von kleinen Individuen, die mit einer gemeinsamen, undeutlichen Gallertmembran umgeben waren (Fig. 11), bald Mengen von freien Individuen angetroffen, welche 5—7p. im Diam. betrugen und mit einer sehr dinnen Membran versehen waren (Fig. 12). In der nachfolgenden Zeit, wo ich die Kultivirung fort- setzte, wurde die Alge einem Protococcus vollkommen ähnlich (Fig. 13—15), und gewisse Individuen erreichten eime Grösse von etwa 12u im Diameter. Aus diesem Kultivirungsversuche geht hervor, dass das einem Protococcus fremde, Gloeocapsa- ähnliche Aussehen, welches diese Alge an faulem Holz und dergleichen Substraten besitzt, eine von äusseren Verhält- nissen bewirkte Form ist. Wenn sie auch meistentheils an stärker beschatteten Stellen angetroffen wird, so kann man indessen nicht die schwache Beleuchtung als die Ursache des Auftretens dieser Form betrachten, denn sie ist auch an den sonnigsten Stellen zu finden, so z. B. an der oberen Seite alter, umgefallener, entrindeter Kiefern in Gesellschaft mit Micarea rhabdogena und Moriola, welch letztere in ihren Hyphenkapseln Protococcus hegt, der häufig diese Form besitzt. Diese Protococcus-Form wird regelmässig zusammen mit den meisten Arten der Gattung Micarea angetroffen. Kei- mende Sporen habe ich nur bei einer Micarea-Art (M. subviri- descens) zufälligerweise wahrgenommen. Dagegen ist es im Allgemeinen leicht, keimende Pycnoconidien zusammen mit jungen Mycelien zu finden. Diejenigen Arten, mit denen ich S T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. mich zur Erforschung der Entstehung ihres Thallus durch die zusammen mit dieser Alge keimenden Pycnoconidien am meisten beschäftigt habe, sind Micarea rhabdogena, M. prasina, M. misella, M. denigrata, M. contexta und M. eximia. Wenn die Pycnoconidien elliptisch oder länglich sind, ist es schwerer, ihre ersten Entwicklungsstadien zu verfolgen, weil abgerissene Äst- chen des jungen Myceliums leicht mit jenen verwechselt werden. Leichter ist es dagegen, ihre Keimung zu verfolgen, wenn sie stabförmig sind, oder noch besser, wenn sie nadelförmig, lang und mit einer charakteristischen Krämmung versehen sind. Dass die jungen Mycelien, welche ich so regelmässig zusammen mit dem ”Thallus dieser Arten gefunden habe, aus den Pycnoconidien entstanden sind, erhelit daraus, dass die Hyphen des jungen Myceliums stets dieselbe Dicke besitzen wie die Pycnoconidien, mit denen sie zusammen vorkommen. Wenn also, wie es häufig der Fall ist, die Pycnoconidien einer Art hinsichtlich der Dicke wechseln, so zeigen die Hyphen der dieselben begleitenden jungen Mycelien entsprechende Abwechselungen. Ferner lässt sich ein allmählicher Ubergang zwischen dem jungen Myce- lium und den Pycnoconidien einerseits und dem ausgebildeten Thallus anderseits wahrnehmen. Bei der Keimung wächst das Pycnoconidium zu einer Hyphe aus (Fig. 16, 17), welche in die Gallertmembran der Alge bis an die Hautschicht des Protoplasmas hineindringt. An der Beriährungsstelle bildet diese för die Spitze der Hyphe eine Einbuchtung, in welcher dieselbe zu eimem Haustorium anschwillt. Von der Seite die- ses Haustoriums wächst ein neuer Hyphenast hervor, der sich nach der Art der Mutterhyphe mit einem anderen Algen- individuum verbindet. Ausserdem wachsen allmählich hie und da Äste aus, die sich in derselben Weise verhalten (Fig. 19, 23). Nach der Verbindung mit der Hyphe wird das Lumen der Alge etwas vergrössert, während die dicke Gallertmembran gleichzeitig undeutlicher wird und sich bis auf eine dickere oder diännere innere Schicht auflöst (Fig. 20, 22, 24). Wenn die an der Hyphe befestigte, Gonidien-bildende Alge eine gewisse Grösse (4—6p,. im Diam.) erreicht hat, die je nach der urspränglichen Grösse wechselt, wird der Inhalt in zwei Por- tionen zerlegt, wobei die Theilungsebene durch das Hausto- rium geht (Fig. 21). Die beiden Portionen umgeben sich mit einer eigenen Membran, während sich die Muttermembran auflöst und das Haustorium frei wird (Fig. 25). Während BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5) dieses Vorganges nimmt die Alge allmählich eine intensiver gelbgräne Farbe an und wird zum völlig ausgebildeten Goni- dium des jungen Flechtenthallus. Mit den beiden Tochter- gonidien, welche sich in dieser Weise von dem urspränglichen Haustorium abgelöst haben, verbinden sich von Neuem benach- barte Hyphen, welche die Membran durchbohren und zu einem Haustorium innerhalb derselben anschwellen. Ein Gonidium kann in dieser Weise mitunter mit zwei (Fig. 29), selten mit noch mehr Haustorien versehen werden. Die Vermehrung der Gonidien findet in der obenerwähnten Weise statt, und wenn es zwei Haustorien giebt, legt sich die Theilungsebene durch alle beide, wobei sie gleichzeitig frei werden (Fig. 26). Bis- weilen kann man eine Dreitheilung des Inhalts eines Goni- diums wahrnehmen, die davon abhangen därfte, dass das Goni- dium mit mehr als zwei Haustorien versehen worden ist, die nicht in derselben Ebene liegen. Aber auch in dem Falle, wo das Gonidium mit nur einem Haustorium versehen war, beobachtete ich einmal bei M. denigrata eime Dreitheilung des Inhalts, wobei beide Theilungsebenen durch das einzige Hau- storium gingen (Fig. 30). Bereits nach einigen wenigen Thei- lungen liegen die Gonidien in einem dichtästigen Hyphensystem dicht zusammengehänft und es wird schwer, dieselben ohne eine besondere Behandlung zu unterscheiden. Es hat sich als das zuverlässigste Mittel erwiesen, das Präparat nach Zusatz von Kalilauge behutsam zu zerdräcken. Die zwischen den Goni- dien frei liegenden Haustorien sind dann leicht zu beobachten. Bei vielen dieser Arten bildet der Thallus nur einen dännen Uberzug an dem Substrate. Bei anderen dagegen wird er körnig oder warzig. Die Körnchen oder Warzen sind wenigstens anfänglich durch und durch gleichförmig aufge- baut und bestehen aus einem dichtästigen Hyphengewebe, das mit kleinen Gonidien — 4—8p im Diam. — ganz angefillt ist. Bei M. denmigrata sind letztere im Allgemeinen etwas grösser, 5—9 pv. im Diameter. FEine deutlich ausgebildete Rin- denschicht gelangt nicht zur Entwicklung, und nur im unteren Theil alter Warzen kann es dem Hyphengewebe — wie z. B. bei M. denmigrata — an Gonidien fehlen. Die Membran der Gonidien wechselt hinsichtlich der Dicke. Bisweilen ist sie sehr dänn, wie dies gewöhnlich bei M. demigrata der Fall ist. Diejenige Protococcus-Form, mit welcher die Pycnoconidien der letztgenaunten Art keimen, besitzt auch sehr häufig eine IN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. dänne Membran (Fig. 27). Nur bei dieser Micarea-Art habe ich dann und wann Soredien-Bildungen getroffen. Die Hyphen haben sich dabei zu Serien grosser Sphäroidzellen entwickelt, welche mit keinen Haustorien versehen sind. Die Gonidien haben in diesem Falle dieselbe Grösse wie bei Lecidea erreicht.! Dadurch dass die Gonidien bei den Micarea-Arten meisten- theils zu zweien angetroffen werden und häufig mit einer ziemlich dicken Gallertmembran umgeben sind, ähneln sie, mit Ausnahme von der Farbe, in hohem Grade einer Gloeocapsa.? Die Vermehrungsweise ist jedoch etwas verschieden. Bei einer Auftheilung von dem Inhalt des Protococcus-Gonidiums einer Micarea in zwei Portionen umgeben sich diese mit einer eige- nen Membran, wobei das Haustorium frei wird, während das Gloeocapsa-Gonidium z. B. einer Synalissa bei seiner Theilung die Membran des Muttergonidiums beibehält und das Hausto- rium nicht ausschliesst. Bei einer Kultivirung von Thallustheilen der Micarea prasina, die unter denselben Verhältnissen wie der obenge- nannte Kultivirungsversuch ausgeföährt wurde, vergrösserten sich die Gonidien und erhielten dasselbe Aussehen wie die- jenigen, welche bei der Kultivirung des Gloeocapsa-ähbnlichen Protococcus entstanden waren. In meiner vorläufigen Mittheilung gab ich an, dass M. prasina bisweilen Gloeocapsa-Gonidien besitze. NSpäter habe ich indessen grosse Quantitäten von M. prasina untersucht, die ich an verschiedenen Orten eingesammelt; ich habe jedoch stets gefunden, dass die oben beschriebene Protococcus-Form Gonidien-bildend ist. Was ich fräher als eine Gloeocapsa deu- tete, hat sich bei späteren Untersuchungen — wenigstens in den meisten Fällen — als ein sehr blasser, Gloeocapsa-ähnlicher Protococcus erwiesen. Ob sich nebst dieser Protococcus-Form an einem oder dem anderen Exemplare eime ähnelnde Gloeo- capsa findet, mit welcher sich die Hyphen auch verbinden, kann ich ohne Kultivirung eines frischen Materials nicht entscheiden. Die in meiner vorläufigen Mittheilung erwähnte Veränderung der Farbe, welche die Alge nach ihrer Ver- 1 HEDLUND 1. c. p. 198. 2 Die Gonidien der Lecidea microcoeca Wainio (Etude sur la classifica- tion naturelle et la morphologie des lichens du Brésil II, p. 38: Acta Soc. pro F. et F1. F. VII) gehören nach BorNET zu einer Gloeocapsa. Nach der Beschreibung gehört die fragliche Flechte nicht zu f. micrococca, sondern zu f. leta von Micarea prasina. BIHANG TILL K. SV. VRT.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. IlI bindung mit den Hypbhen erfuhr, galt vielleicht nur dem Gloeocapsa-ähnlichen Protococcus. Abgesehen von dem problematischen Vorkommen Gonidien- bildender Gloeocapsa bei M. prasina, hat es sich herausgestellt, dass alle die von mir untersuchten Arten dieser Gattung Proto- coccus-Gonidien besitzen. Ihr Hyphensystem fordert also eine solehe Gonidien-Form, wie sie der Protococcus lUiefert, und die meisten Arten scheinen ausserdem an dessen Gloeocapsa-ähn- liche Form gebunden zu sein. Im Zusammenhang hiermit will ich den systematischen Werth der Flechtengonidien mit einigen Worten beriähren. Da die Gonidien, welche, wie es scheint, physiologisch als Assimilationszellen des Flechtenthallus aufzufassen sind, sich bei einer gewissen Flechte als zu einer und derselben Art gehörig erweisen, so liegt darin, dass die Hyphen fär die normale Entwicklung diese Gonidien-Form erfordern. In Folge dessen liefert die Gonidien-Form einer solchen Flechte einen Charakter, der fär die Natur des Hyphensystemes ein Ausdruck ist. Die Charaktere, welche die Gonidien liefern, sind also mit Charakteren zu vergleichen, die den anderen Organen der Flechten entnommen werden. Es verhält sich aber mit den Charakteren, die den Flechtengonidien entlehnt werden, wie mit anderen innerhalb der Pflanzen- und Thier- welt. Diejenigen, welche ein gewisses Organ liefert, können för Arten verschiedener Gruppen von verschiedenem systema- tisechen Werth sein. So kann z. B. die Beschaffenheit der Frucht einer phanerogamen Pflanze bald einen Familien- charakter, bald einen Gattungscharakter oder nur einen Art- charakter avismachen. Mitunter wechselt sie sogar bei einer und derselben Art. Wenn daher Flechtenarten, die wegen der Ubereinstimmung ihrer Entwicklung und ihres Baues in eine Gattung zusammengestellt werden, auch hinsichtlich der Goni- dien eine völlige Ubereinstimmung zeigen, sodass der Gattungs- charakter auch diesen entlehnt werden kann, so folgt daraus doch nicht nothwendig, dass die Gonidien aller Flechten einen Charakter von so grossem systematischen Werth liefern, dass er immer als ein Gattungscharakter aufzufassen wäre. Ähn- liche Gattungen wie Lecidea, Lecanora, Parmelia, Ramalina u. a., Buellia, Rinodina, Physcia u. s. w. stimmen mit einan- der in Bezug auf die Gonidien iäberein, und diese liefern auch för die Familien, in welche man diese Gattungen zusammen- 12 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. fihren kann, eimen Familiencharakter. Die z. B. zu Solorina, Peltigera und Sticta gehörenden Arten weisen analoge Abwech- selungen in Betreff der Gonidien auf, was eine Auftheilung in Gattungen nach diesen veranlasst hat. Allein dadurch sind jedoch Arten getrennt worden, die im Ubrigen die grösste Ubereinstimmung mit einander zeigen und zuweilen fast nur durch die Gonidien verschieden sind. Bei niederen Flechten- gattungen, z. B. Arthonia, Calicium und anderen nahestehen- den Gattungen, können Arten, die, abgesehen von den Goni- dien, eine wesentliche Ubereinstimmung zeigen, durch die letzteren von eimander verschieden sein. In ähnlichen Fällen därfte der Gonidiencharakter nur den Werth eines Artcharak- ters besitzen.' Und möglich ist, dass Flechtenarten anzutreffen wären, bei denen man auch in dieser Hinsicht eine Variation nachweisen könnte. Aus dem Gesagten geht hervor, dass, wenn man die Arten eines Flechtensystemes ausschliesslich nach einem Charakter, z. B. der Beschaffenheit der Gonidien oder jedem anderen beliebigen Charakter, der fär die besonderen Arten einen verschiedenem systematischen Werth besitzt, ordnet, dies zur Folge haben wird, dass theils naheverwandte Arten weit von einander getrennt werden und theils ausser wirklich ver- wandten Arten auch andere zusammengefiährt werden, die mit emander kaum etwas Anderes als denjenigen Charakter, mit Bezug auf welchen man die Eintheilung gemacht hat, gemein haben. Damit ein System kein känstliches werde, sondern ein möglichst treues Bild von der Natur gebe, muss es auf die wahren Verwandtschaftsverhältnisse der Formen gegriändet sein. Diese aber gehen aus der Entwicklungsgeschichte und dem anatomischen Bau der Organismen hervor.? Apothecien. Von grosser Bedeutung fär die Systematik ist der Bau der Apothecien. Indessen wird häufig in der deskriptiven Lichenologie auf den Bau des Excipulums wenig Gewicht gelegt, und die Terminologie fär dessen verschiedene Theile ist auch sehr unbestimmt. HEine fixirte Terminologie ist jedoch eine nothwendige Bedingung, wenn man ein Organ beschreiben KUVeTO LR VVÄA INTO LSE OSS 2 Vergl. WAniO 1. ce. ps. XVIII. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 13 will, und da ich gefunden habe, dass der Bau des Excipulums Charaktere liefert, die völlig ebenso gut sind wie viele andere, welche benutzt werden, habe ich es fär nöthig gehalten, eine Terminologie einzufihren, durch welche der Bau des Exci- pulums in seiner Gesammtheit beschrieben werden kann. Von den vielfachen Typen des Excipulum-Baues, welche die Flech- ten aufzuweisen haben, will ich mich hier nur bei einigen aufhalten, die bei den von mir in dieser Arbeit behandelten Flechten vorkommen. Um derjenigen Terminologie, die ich habe einfähren wollen, die erforderliche Klarheit zu geben, wird es nöthig, die Entwicklung des Apotheciums von der Anlage desjenigen Stadiums an zu verfolgen, wo die verschie- denen Theile sich zu differenziren beginnen. In dem rund- lichen, die Anlage bildenden Knäuel ordnungslos verflochtener Hyphen lassen sich zwei wesentlich getrennte Hyphensysteme unterscheiden.! FEines, das in der Mitte liegt und durch Jod- lösung blaugefärbt wird, macht das ascogene Fasergewebe aus.? Das andere Hyphensystem, welches hauptsächlich rings- um das erstere liegt, aber auch in das ascogene Fasergewebe eingeflochtene Hyphen besitzt, erzeugt die Paraphysen und för sich alleim oder nebst dem Thallus das Excipulum und wäre vielleicht am besten als das Rindenfasergewebe zu bezeichnen.? Bei der Entwicklung des Apotheciums aus dieser Anlage? bilden sich die Hyphen im oberen Theile des Rinden- fasergewebes zu Paraphysen aus, die an ihrer Wandfläche am häufigsten mehr oder weniger in Gallert verwandelt wer- den, wodurch Gelatina hymenialis gebildet wird. Das ascogene Fasergewebe sendet keulenförmige Hyphenäste aus, die sich zwischen die Paraphysen einschieben und zu Schläuchen wer- den. Der die Schläuche enthaltende Theil des Apotheciums macht das Thecium (Hymenium) aus.? Die unter dem The- cium liegende Partie hegt das ascogene Fasergewebe und bildet das Hypothecium." Letzteres ist häufig durch eine ! Vergl. DE Bary: Morphologie und Physiologie der Pilze, Flechten und Myxomyceten, Leipzig 1866, p. 278. ? Vergl. M. FöNFstTÖCK: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Lichenen p. 7 (Jahrbuch d. K. Bot. Gart. u. d. Bot. Mus. Berlin. Band TII, 1884). 3 Vergl. FÖNFSTÖCK 1. c. p. 6. + Vergl. G. FUISTING: De nonnullis Apothecii Lichenum evolvendi ratio- nibus, Berolini 1865, p. 16, 17, und De Bary 1. ce. p. 277. 5 Der Name Thecium ist vorzuziehen, da die Namen Hypothecium und Epithecium zu allgemeiner Anwendung gelangt sind. 6 FUISTING 1. ce. p. 13; Subhymenialschicht nach DE Barr 1. c. p. 278. 14 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. andere Struktur oder Färbung von dem darunter liegenden Hyphengewebe, obgleich ohne scharfe Grenze, merkbar getrennt. Sind beide Partien ungefärbt, so tritt im Allgemeinen eine Unähnlichkeit bei Zusatz von Jodlösung eim. Das Hypothe- cium zeigt mehr oder weniger dieselbe Jodreaktion wie das Thecium, obgleich in geringerem Grade. Bald wird es röth- lich oder gelblich, bald schmutzig bläulich, während das unter- liegende Hyphengewebe nicht gefärbt wird oder bei einigen Flechten eine reiner blaue oder etwas violette Färbung (z. B. Lecidea plusiospora f. endamylea) zeigt. Bemerkenswerth ist ein Verhältnis, das ich bei einigen Lecanora-Arten z. B. L. varia gefunden habe, bei welcher das unterhalb des Hypothe- ciums gelegene Hyphengewebe oft zum ”Theil oder beinahe gänzlich durch Jodlösung blaugefärbt wird. Dies scheint davon abhangen, dass einzelne Hyphenäste des ascogenen Fasergewebes, die ich hie und da in die unterliegende Partie des Rindenfasergewebes eingeschoben fand, während der Ent- wicklung des Apotheciums in das letztgenannte Gewebe einge- flochten werden und an den Stellen, wo sie vorkommen, eine Jodreaktion in derselben Weise verursachen, wie auch Gelatina hymenialis, nachdem sich Schläuche zwischen die Paraphysen eingeschoben haben, häufig eine Jodreaktion zeigt. Diese durch die Jodlösung blaugefärbten Partien dirften indessen nicht zu dem Hypothecium zu fihren sein, das doch die Hauptmasse des ascogenen Fasergewebes enthält. Wie oben erwähnt wurde, bildet sich der äbrige Theil des Rindenfasergewebes entweder fär sich allein oder nebst dem Thallus zum Excipulum aus, d. h. dem ausserhalb des Theciums und Hypotheciums gelegenen ”Theil, der, um in irgend einer Weise die Bildung und Ausstreuung der Sporen zu fördern, eine besondere Ausbildung erhalten hat. Ein Excipulum sehr einfachen Baues besitzt z. B. Lecidea uliginosa. Der Excipulum-bildende Theil des Rindenfasergewebes wird zu einem napfförmigen Excipulum ausgebildet, das durch- weg einen ziemlich gleichförmigen Bau besitzt und aus dicht verwebten Hyphen besteht, die auch an dessen Rande in keiner bestimmten Richtung laufen, weil der Zuwachs hier in derselben Weise wie im mittleren Theil des Excipulums stattfindet (Fig. 31). FEinen ähnlichen Excipulum-Bau haben auch unter Anderen L. botryosa (FR.), L. gramulosa (EHRH.), L. flexella (AcH.), L. sphacelata TH. FR. und verwandte Arten. BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5 Ein Unterscheiden verschiedener Theile nach dem anatomischen Bau ist in diesem Falle nicht möglich. Nach der Funktion kann man indessen bei diesem Uliginosa-Typus, wie auch bei den mnachfolgenden, zwei Theile unterscheiden, nämlich einen äusseren freien Theil, Pars marginalis excipuli, welche die Aufgabe hat, der Flächenvergrösserung des The- ciums bei Wasseraufnahme entgegen zu wirken und dadurch zur Ejakulation der Sporen mitzuwirken, und einen innerhalb des ersteren liegenden nahrungszufihrenden Theil, Pars cen- St exe pu Diese Funktion der Pars marginalis bekommt bei Lecidea sulphurea auch einen Ausdruck im anatomischen Bau. Wenn das junge Apothecium iäber die Fläche des Thallus aufschiesst, wachsen die Hyphen in dem den Seiten des Theciums anlie- genden Theil des Rindenfasergewebes ungefähr in derselben Weise wie die Paraphysen aus. Die Pars marginalis wird folglich bei diesem Excipulum-Typus, dem Sulphurea-Typus, von mit einander nahezu parallel verlaufenden, ästigen und anastomosirenden Hyphen aufgebaut, die von der aus dicht verflochtenen Hyphen bestehenden Pars centralis ausgehen, welche sich unter dem ganzen Hypothecium ausbreitet und nach unten zu in den Thallus ibergeht (Fig. 32). An die Pars centralis dieses und der nachfolgenden Typen schliesst sich bei vielen Flechten ein dichtes Gonidien-föhrendes Gewebe an, das nicht der Anlage des Apotheciums, sondern den an- grenzenden ”Theilen von dem Stratum gonidiale des Thallus därfte zugehört haben. Bei dem Sulphurea-Typus besitzt also die Pars marginalis einen von der Pars centralis abweichenden anatomischen Bau, welcher im Zusammenhang mit der ihr zukommenden Funktion steht. Der Bau der Pars marginalis hat eine gewisse Ähmnlichkeit mit dem des Theciums und schwillt wie dieses, wenn auch nicht in so hohem Grade, bei Wasseraufnahme an. Zu diesem Typus gehört eine grosse Anzahl Lecidea-Arten. Als Beispiele können angefährt wer- den: L. Friestii AcH., L. macrocarpa (DC-.), L. alpestris SMRFT., L. elabens EFR., L. helvola und diejenigen Arten, welche wegen der Form und Septirung der Sporen in die Gattungen Bilimbia und Bacidia zusammengefährt werden. Zu diesem Typus ge- hören ferner sämmtliche Arten der Gattung Micarea. Ein Typus, der diesem sehr nahe kommt, ist jener Exci- pulum-Bau, den z. B. Lecanora anopta besitzt. Der Anopta- 16 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Typus unterscheidet sich von dem vorigen nur dadurch, dass auch der ”Thallus an der Bildung der Pars marginalis theil- nimmt (Fig. 33). Ihr oberer Theil besitzt denselben Bau wie die Pars marginalis des Sulphurea-Typus. Dieser Theil därfte mit dem in der lichenographischen Litteratur mit- unter vorkommenden Namen Margo. proprius zu belegen seim. Die unterhalb desselben gelegene Pars thallina exci- | puli besteht nach aussen aus einem gleichdicken oder oben etwas dickeren Stratum corticale excipuli, das aus einem dichten Hyphengewebe gebildet ist, dessen Hyphen gegen die freie Fläche mehr oder weniger vertikal verlaufen, und aus einem innerhalb liegenden, mehr oder weniger lockeren und Gonidien-fihrenden Hyphengeflecht, Stratum medullare ex- cipuli.! Da es diesem zuweilen oben an Gonidien fehlt, ist die Anwendung des Namens Stratum gonidiale fär diesen Theil ungeeignet. Das Stratum medullare excipuli geht nach unten zu unmittelbar in das Stratum medullare (incl. goni- diale) des Thallus iber. Innerhalb des Stratum medullare excipuli liegt Pars centralis excipuli, die sich oben unter dem Hypothecium ausbreitet und nach unten zu in das Stratum medullare (incl. gonidiale) des Thallus ibergeht. Zu diesem Typus gehören unter Anderen Lecanora hypoptoides, LC. fusce- scens, L. Dovrensis und L. Cadubrie. Bei L. polytropa und zwar insbesondere bei ihrer var. imtricata kann die Pars thallina bisweilen so wenig entwickelt sein, dass das Stratum medullare fehlt. Bei anderen Arten, wie z. B. L. piniperda, erfolgt die Entwicklung des Margo proprius mitunter sehr spät oder bleibt schlechtweg aus, in welchem Falle die ganze Pars marginalis von dem Thallus gebildet wird. HFEinen solchen Bau behält ein normal entwickeltes Excipulum bei Lecanora subintricata, deren Excipulum-Bau man als eine Variante dieses Typus betrachten kann (Fig. 34). Zu dem Anopta-Typus gehört auch das Excipulum von Lecanora boligera, deren Stratum corticale jedoch bisweilen oben ein wenig dinner ist, wo- durch sie sich dem nachfolgenden Typus nähert. Arten, derenr Excipulum von dem Anopta-Typus ist, besitzen äusserlicfh oft grössere Ähnlichkeit mit Lecidea als mit Lecanora, wds- halb auch viele von ihnen zu der erstgenannten Gattung gezählt worden sind. I Naeh WATINIO Le: p. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:038. 17 Einen bei den Lecanora-Arten häufigen Typus besitzt z. B. L. varia. Der Varia-Typus unterscheidet sich von dem vorigen dadurch, dass das, unten dicke Stratum corticale excipuli oben dinn oder nicht distinkt ausgebildet ist (Fig. 35). Bei L. varia entwickelt sich nie ein Margo proprius; bei Anderen wiederum, z. B. L. effusa, gelangt er nicht so selten zur Entwicklung; und bei den völlig ausgebildeten Apothecien von L. effusella findet sich immer ein dinner Margo proprius. Der Varia-Typus besitzt in dem meistens kräftig gebauten Stratum cortieale excipuli einen Bau, der seinem Zweck völlig entspricht und eine allgemeine Verbrei- tung unter den höheren Flechten hat, während der weniger hänufig vorkommende Anopta-Typus als eine Ubergangsform zwischen diesem und dem Sulphurea-Typus aufzufassen ist. Von den dargestellten Typen ist der Uliginosa-Typus durch den zusehends gleichförmigen Zuwachs des ganzen Excipulums ziemlich freistehend und besitzt nur wenig Ge- meinschaft mit den drei nachfolgenden, die sich leichter aus eimander herleiten lassen. Wenn die Pars thallina in dem Amnopta-Typus nicht zur Emntwicklung kommt, entsteht der Sulphurea-Typus. Die relative Entwicklung von Margo pro- prius und Pars thallina innerhalb des Anopta-Typus ist bei verschiedenen Arten verschieden und ist nicht selten bei einer und derselben Art Wechselungen unterworfen. Allein es ist jedoch selten, dass man eine Variation wie die der Lecanora orosthea (SM.) findet, welche, obgleich sehr selten, an demselben Exemplar eine so rasche und kräftige Entwicklung des Margo proprius bekommt, dass die Pars thallina wenig oder gar nicht zur Ausbildung gelangt. Die Grenze zwischen den Varia- und Amnopta-Typen ist auch keine scharfe. Lecanora boligera be- sitzt ein kräftig ausgebildetes Stratum corticale excipuli, das bisweilen oben ein wenig dimner ist, und von Arten, deren Excipulum den Varia-Typus hat, ist der Unterschied der Dicke in dem oberen und unteren Theil des Stratum corticale bei der einen ein sehr bedeutender, bei einer anderen ein ziemlich unbedeutender, woneben sich eine Variation in dieser Hinsicht auch bei eimer und derselben Art antreffen lässt. Von den ”Theilen, welche ich bei den oben beschriebenen Excipulum-Formen unterschieden habe, ist die Pars marginalis der Uliginosa- und Sulphureå-Typen als Excipulum proprium und diejenige der Anopta- und Varia-typen als Excipulum [5 nd 18 Te HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. thallodes oder zuweilen, wenn der Margo proprius entwickelt ist, als Excipulum zeorinum benannt worden. Die Pars cen- tralis ist im Allgemeinen zum Hypothecium gezählt worden. Wenn die Pars marginalis aus Margo proprius und Pars thballina zusammengesetzt ist, sind fär diese Theile die Be- nennungen Perithecium und Amphithecium bisweilen benutzt worden.! Indessen kann ich nicht den Namen Perithecium aufnehmen und zwar aus dem Grunde, weil derselbe fär eine Partie der geschlossenen Apothecien fixirt worden ist, die mit der Pars centralis und einem ”Theil des Margo proprius entwicklungsgeschichtlich und morphologisch zunächst zu vergleichen ist, während der andere Theil des letzteren den Periphysen der geschlossenen Apothecien entsprechen därfte. Es wärde nur Verwirrung in Bezug auf die Terminologie herbeifähren, wenn man den Namen Perithecium innerhalb der discocarpen Flechten aufnähme. Wenn also der Aus- druck Perithecium innerhalb des offenen Apotheciums keine Anwendung bekommen kann, so liegt auch kein Grund vor, för die Pars thallina die Benennung Amphithecium zu be- nutzen. Was den ibrigen Bau des Apotheciums betrifft, will ich nur eine Variation in der Gelatinisirung der Paraphysen her- vorheben, welche z. B. bei Lecanora effusa, L. subintricata, L. piniperda und eimnigen Arten der Gattung Micarea stattfindet. Die Paraphysen können bald zart und vermittelst der Gelatina hymenialis mehr oder weniger verleimt, bald zufolge einer geringeren Gelatinisirung ihrer Wandfläche dicker und freier sein. Als eine mehr zufällige erscheint diese Variation bei Lecidea atroviridis, L. albohyalina und L. uliginosa. deren Paraphysen normal fein und verleimt sind, aber auch, obgleich selten, dick und locker zusammenhängend sein können. Oft steht diese Variation im Zusammenhang mit eimer Variation hinsichtlich der Farbe oder der Form der Apothecien. Bei Zz. B. Micarea denigrata sind sie gröber und desto lockerer mit einander zusammenhängend, je heller die Apothecien sind; und för Lecanora piniperda gilt es als Regel, dass die Para- physen um so feiner und stärker verleimt sind, je stärker konvexe Form die Apothecien haben. In Apothecien mit flacher und blasser Scheibe sind sie hingegen beträchtlich ! Z. B. bei WAIinio 1: ec. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 19 gröber und lockerer mit einander verbunden. Sehr selten trifft diese Variation die Paraphysen nur theilweise, wie ich eimmal bei Micarea prasina f. micrococca fand. Die Paraphy- sen waren in ihrem unteren Theil fein und vermittelst einer reichlichen Gelatina hymenialis verleimt, während dagegen ihre oberen ”Theile gröber und lockerer zusammenhängend waren. Während die Paraphysen in der genannten Hinsicht bei einigen Arten einer Variation unterliegen, liefern sie dagegen fir andere Arten einen guten Artcharakter. Es han- delt sich nur darum, in jedem besonderen Falle genau zu pröfen, inwieweit dieser Charakter konstant ist. Pycniden. In Betreff der Pycniden will ich nur mit einigen Worten den systematischen Werth derjenigen Charaktere besprechen, weleche den in denselben gebildeten Pycnoconidien entnommen werden. Ohne läugnen zu wollen, dass sich Flechtenarten finden, die eme konstante Pycnoconidien-Form besitzen, kann ich jedoch mit Bestimmtheit behaupten, dass dies bei weitem nicht fär alle gilt. Eine konstante Form und Grösse scheint sich nicht nur bei den höheren Strauch- und Laubflechten, sondern auch bei vielen Krustenflechten zu finden. MHierher gehören von den in dieser Arbeit behandelten Flechten Leca- nora varia. L. polytropa, CL. symmictiza, Lecidea Ehrhartiana u. a. Bei Lecanora hypoptoides sind sie in den meisten Fällen länglich; jedoch können mitunter auch längere Pycnoconidien angetroffen werden, die stabförmig und mehr oder weniger gekräimmt sind. Ebenfalls zeigen die länglich stabförmigen, gekrämmten Pycnoconidien von Lecanora anopta bisweilen «eine kleine Schwankung hinsichtlich der Länge. Häufiger werden an demselben Exemplare von Lecanora Cadubrie und L. subintricata, die gewöhnlich stabförmige Pycnoconidien be- sitzen, kärzere dergleichen angetroffen, welche bei der letzt- genannten Art sogar länglich oder, obgleich selten, elliptisch seim können. HEine bemerkenswerthe Variation zeigen die Pycnoceonidien von L. effusa und L. cyrtellina. Am häufigsten sind sie sichelförmig, aber ausserdem lassen sich dann und wann an einem und demselben Exemplare dännere Pycno- conidien antreffen, die sogar nadel- oder fadenförmig sein 20 'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. können.! Bei Lecanora effusella trifft man am häufigsten dänne, nadelförmige Pycnoconidien, aber an demselben Exemplare habe ich ein paarmal auch sichelförmige gefunden. Von einer sehr unbestimmten Grösse sind sie bei Lecanora piniperda und vielen Arten der Gattung Micarea. Bei z. B. M. denigrata sind sie bald elliptisceh oder länglich, bald stab- oder faden- ähnlich, und nicht selten sind verschiedene Formen an einem und demselben Exemplare zu finden. Alle diese Beobachtungen sind auf die Untersuchung solcher Exemplare gegrändet, wo die zu untersuchende Flechte rein und ohne FEinmischung anderer Arten vorkam. Aus dem Angefährten geht hervor, dass der den Pycnoconidien entlehnte Charakter demselben Gesetze wie viele andere unterworfen ist: er kann bei einer Art konstant, bei einer anderen schwankend sein. Chemische Charaktere. Seit einigen Jahrzehnten spielen die chemischen Charak- tere bei der Unterscheidung der Arten eine hervorragende Rolle in der lichenographischen Litteratur. Die anatomisch- morphologischen Charaktere haben dabei oft mehr oder weni- ger zuräcktreten missen, und bisweilen findet man in der Litteratur den chemischen Charakter sogar als den einzigen Arten»-Unterschied angegeben. Wenn aber ein beliebiger Organismus sich durch seine chemische Beschaffenheit von einem anderen wunterscheidet und diese chemische Beschaffen- heit zu der Art gehört, so ist es wenig wahrscheinlich, dass nicht dieselbe von einer Verschiedenheit der Lebensfunktionen bedingt wird, und eine ähnliche Verschiedenheit därfte auch im Zusammenhang mit einem grösseren oder geringeren anato- misch-morphologischen Unterschied stehen. Wenn anderseits Zwei Organismen sich in ihrer Anatomie und Morphologie, soweit man ersehen kann, völlig gleichen, in chemischer Be- ziehung aber einen Untertchied zeigen, so ist es aller Wahr- scheinlichkeit nach zu erwarten, dass sich diese chemische Unähnlichkeit bei einer Untersuchung anderer Individuen als eine nur individuelle erweisen wird, indem verschiedene Indi- viduen hinsichtlich des vorhandenen chemischen Charakters ! Vergl. TH. Fries: Lichenographia Scandinavica, Upsalie 1871, 1874, p. 205. BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 21 schwanken.! Die chemische Verschiedenheit kann in diesem Falle von dem Auftreten accessorischer Stoffe oder einer wech- selnden Menge bei der Art normal vorkommender Stoffe u. s. w. herrähren. Wenn dagegen die normalen Funktionen einer Art in einem gewissen Verhältnis zu bestimmten chemischen Stoffen stehen, so ist eine Reaktion auf diese fär die Art ebenso sicher gegeben als ihre normalen TLebensfunktionen. Die chemische Reaktion wird in diesem Falle ein ebenso guter Artcharakter als viele andere. Dabei ist doch zu bemerken, dass verschiedene Individuen derselben Art die fär die Art gegebenen normalen Lebensfunktionen in etwas ungleichem Grade besitzen können, weshalb auch die genannten chemischen Stoffe im Zusammenhang damit in wechselnder Menge auf- treten. Die Folge davon wird, dass die chemische Reak- tion auf diese Stoffe mit ungleicher Stärke auftreten muss. Ein Beispiel dafär lNefern die verschiedenen Niancen der Jodreaktion des Theciums und Hypotheciums bei vielen Arten, wie 2. B. Lecanora varia, L. polytropa, L. pimperda, L. obscu- rella, L. cyrtella (AcH.), Lecidea symmicta und vielen anderen. Bisweilen zeigen Apothecien verschiedenen Alters an einem und demselben Exemplare verschiedene Niiancen der genann- ten Reaktion. Möglich ist wohl auch, dass die Beschaffen- heit des Substrats mitunter einigen HFEinfluss hat, was ich nicht mit Bestimmtheit entscheiden kann, da fär die Erörte- rung dieser Frage bisher zu wenig Thatsachen vorliegen. Damit will ich doch nicht gesagt haben, dass alle Arten einer Varia- "tion der Jodreaktion des Theciums unterworfen wären. Es giebt im Gegentheil Flechten, die in dieser Hinsicht sehr kon- stant sind. Was fär die Reaktion auf die chemischen Stoffe einer Art gilt, das gilt selbstverständlich auch fär ihre natärliche Farbe, insofern diese von einer gewissen chemischen Zusam- mensetzung abhängt. Bei eimer Art ist die Farbe des Thallus oder der Apothecien konstant, bei der anderen ist sie Varia- tionen unterworfen. Bemerkenswerth ist die analoge Varia- tion, die bei naheverwandten Arten vorkommen kann, z. B. in der Farbe der Apothecien von Lecanora subintricata und L. piniperda, von denen jedoch die letztere eine etwas grössere Variationssphäre als die erstere besitzt. Bei den mnahever- UPVergl. (DH. CRRIKS) 1. C, Pp. 227 20, lol, 32: 40; HILTR; (4; 80-82; 33, SJ Kö0 05, d5, 103, 00, NLOB, Ti2, 1T5, 123, 125, 120 tU, SW: 22 o'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. wandten Micarea prasina, M. denigrata, M. violacea und M. cinerea hängt diese Variation zum grössten Theil von verschie- denen Beleuchtungsverhältnissen ab, sodass die im Schatten wachsenden Apothecien heller gefärbt sind als diejenigen, welche an stärker beleuchteten Stellen des Substrats wachsen. Andere Beispiele dafir, wie sehr die Farbe der Apothecien bisweilen von den Beleuchtungsverhältnissen abhängig ist, liefern unter Anderen Lecidea helvola und L. spherella, weleche im Nchatten weisse Apothecien besitzen, an stärker beleuch- teten Stellen aber mit dunkler gefärbten versehen sind. Systematik. Aus dem Angefiährten därfte eimleuchten, dass eine Be- schreibung eines einzigen Exemplares einer Flechte nicht die Beschreibung einer Flechten-Art, sondern oft nur die einer Form derselben wird. Um in der Beschreibung einer Art die ganze Variationssphäre ihrer sämmtlichen Charaktere wieder- geben zu können, wird es nöthig, jeden besonderen Charakter an mehreren Exemplaren zu präfen. Dabei ist es aber häufig von grossem Gewicht zu kennen, unter welchen äusseren Ver- hältnissen jede Form vorgekommen hat, um dadurch einen Leitfaden bei der Beurtheilung des gegenseitigen Verhältnisses der Formen zu erhalten, d. h. man muss die Art womöglich in der Natur studiren. Ist ein Charakter einer gewissen Art zugleich ein Gattungscharakter oder besitzt einen noch höhe- ren systematischen Werth, so ist eine Variation desselben am wenigsten zu erwarten, falls die Gattung eine natiärliche ist. Selbstverständlich können nur wenige Gattungen auf- gestellt werden, die in der Natur so scharf abgegrenzt sind, dass sich nicht Arten innerhalb derselben finden können, welche hinsichtlich des gegebenen Gattungscharakters eine ausserhalb der Gattung gehende Variation zeigen. Die Hauptmasse der zu einer natärlichen Gattung gehörenden Arten muss doch den Charakter der Gattung ohne Variation genau wieder- geben. Wenn dagegen der Charakter kein Gattungscharakter ist und man bei einigen verschiedenen Exemplaren eine Varia- tion desselben findet, so kann man sogleich eine Veranlassung haben zu vermuthen, dass die Variation etwa eine grössere Sphäre besitzt, als sie die wenigen Exemplare angeben, und BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 23 es gilt dann, durch die Untersuchung einer grösseren Menge von Exemplaren die Sphäre der Variation zu begrenzen. So Zz. B. braucht man nicht viele Exemplare von Micarea demigrata zu untersuchen, bis man einer Variation hinsichtlich der Länge der Sporen auf der Spur ist. Durch eine fortgesetzte Unter- suchung wird man auch finden, dass die Längenvariation der Sporen bei dieser Art eine kemeswegs unbedentende ist. Gleich- zeitig mit dieser Variation der Länge findet man auch eine Schwankung hinsichtlich der Septirung der Sporen, und die Untersuchung einer grösseren Menge von Individuen ergiebt, dass sich die Variation von grösstentheils eimfachen Sporen bis zu 3-(5-)septirten erstreckt. Eine Längenvariation der Sporen zeigen auch die mit M. denigrata naheverwandten M. prasina und M. violacea, welehe ein Beispiel dafär liefern, wie naheverwandte Arten zuweilen eine analoge Variation in Bezug auf denselben Charakter zeigen. Was ich hier iäber anatomisch-morphologische Charaktere angefährt habe, bezieht sich natärlich auch auf die chemischen, diese mögen sich nun durch die natärliche Farbe oder durch eine Reaktion zu erkennen geben. Bei der Bearbeitung derjenigen Flechten, deren Behand- lung ich in dieser Arbeit unternommen habe, bin ich bestrebt gewesen, jede Art womöglich genau so, wie sie in der Natur vorkommt, darzustellen. Wenn eime Art irgend eine grössere Variation in Betreff eines oder mehrerer Charaktere zeigte, habe ich sie in Varietäten oder in so viele Formen aufgetheilt, als ich fär nöthig gehalten habe, um die Kombination, in wel- cher die Variationen oft vorkommen, besser als in einer ein- zigen Beschreibung der betreffenden Art wiederzugeben. Art ist in dem gewöhnlichen Sinne genommen worden, d. h. die Zusammenfassung sämmtlicher mittels Zwischenformen zu- sammenhängenden Varietäten und Formen, die mit keinem an- deren Formenkomplex durch solche verbunden sind. Wenn sich solche finden, aber sehr selten sind, oder wenn man vermuthet, dass sie in Folge der Beschaffenheit der Variation der beiden Arten existiren, so diärfte die eme Art, die eine etwas grössere Schwankung zeigt hinsichtlich jenes oder jener Charaktere, wodurch sie sich von der anderen Art unterscheidet, als eine Unterart von dieser aufgestellt werden. Das Richtigste wäre wohl, beide einem gemeinschaftlichen Artbegriff zu unter- ordnen, was jedoch zu einer allzu sehr verwickelten Nomen- 24 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. klatur föhren wirde. Indess ist die Aufstellung einer Unter- art im Allgemeinen eine sehr missliche Sache, und nur in einem Falle bin ich genöthigt worden, eine solche aufzustellen. Hinsichtlich des Unterschiedes zwischen Varietät und Form habe ich womöglich die Natur den Ausschlag geben lassen. Zwei von einander verschiedene Individuenkomplexe sind als Varietäten einer Art betrachtet worden, wenn ihre Zwischen- formen weniger häufig als sie selbst vorkamen, als Formen dagegen, wenn Zwischenformen ebenso häufig waren. Eine Form kann folglich sehr oft an einem und demselben Exem- plare in eine andere äbergehen. Wenn der Unterschied zwi- schen Art, Varietät und Form in der oben angegebenen Weise aufgefasst wird, so folgt daraus nicht mit Nothwendigkeit, dass die Verschiedenheit der Formen eine geringere sei als diejenige der Varietäten oder Arten. Im Gegentheil scheinen zwei Formen einer Varietät oder Art bisweilen hinsichtlich mehrerer Charaktere besser von einander verschieden zu sein als selbst zwei naheverwandte Arten. Die aufgestellten Arten, Varietäten und Formen habe ich womöglich mit schon fräher beschriebenen zu identifiziren versucht. Dabei waren im botanischen Museum zu Upsala aufbewahrte Originalexemplare von dem grössten Gewicht. Bisweilen war ich jedoch ausschliesslich auf die Beschreibungen angewiesen, die in der Litteratur an verschiedenen Stellen geliefert werden und die nicht selten so unvollständig und ungenau sind, dass eine Identifizirung gewagt oder geradezu unmöglich war. In solchen Fällen war ich genöthigt, neue Namen vorzuschlagen. Ich habe es jedoch fär iberflössig gehalten, einige Varietäten und Formen zu taufen, die ich, um eine bessere Ubersicht iber die Variation . der Art zu bekommen, aufgenommen habe. Es schien mir besser zu sein, diejenigen, welche ich mit friher beschriebenen nicht sicher identifiziren konnte, mit neuen Namen zu belegen als an eine ausfihrliche Beschreibung einen älteren Namen zu heften, der vielleicht eine ähnelnde Form bericksichtigt. Die Synonymik därfte mehr verwickelt werden, wenn man verschiedene For- men unter demselben Namen beschreibt, als wenn dieselbe Form unter verschiedenen Namen beschrieben wird. Mehrere der kleinen, äusserlich unscheinbaren Flechten aus den tiefen Wäldern des nördlichen Schwedens sind jedoch bisher aller Wahrscheinlichkeit nach unbekannt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 25 Weil die Hauptmasse des untersuchten Materials aus skandinavischen Exemplaren besteht, hahe ich hauptsächlich nur das Vorkommen innerhalb Skandinaviens angegeben und auf TH. FR. Lich. Scand. in den Fällen verwiesen, wo die hier aufgestellte Art, Varietät oder Form mit der in der genann- ten Arbeit beschriebenen, auf welche ich verweise, identisch ist. Dasselbe gilt auch von der Synonymik. Anfihrungen von Synonymen im Ubrigen grinden sich in den meisten Fällen auf Originalexemplare oder auf citirte Exsiecata, bis- weilen auch auf eine Beschreibung, wenn diese so ausföhrlich war, dass ich sie mit grosser Wahrscheinlichkeit identifiziren konnte. In den Beschreibungen sind chemische Charaktere hauptsächlich nur dann angefiährt worden, wo es sich heraus- stellte, dass sie eimige Bedeutung besassen. Die oft wenig zuverlässige Jodreaktion des ”Theciums ist im Allgemeinen weggelassen worden. Fär alle die neubeschriebenen Arten habe ich dieselbe angefiährt, um der Beschuldigung zu ent- gehen, eine allzu unzulängliche Beschreibung iber dieselben geliefert zu haben. Die Beschreibung des Innern der Apothe- cien ist nach Präparaten in Wasser gemacht worden. Wenn besonders die chemische Reaktion angegeben wird, geschieht dies mittels der gewöhnliehen Abkärzungen K (hydrate kalico adhibito) und J (solutione jodetica adhibita).. Die Benennung Epithecium wird nur fär den obersten Theil des Theciums benutzt, wenn dieser im Vergleich mit dem ibrigen ”Theil des Theciums eine merkliche Verschiedenheit der Konsistenz zeigt. Paraphysenspitzen oder nur eine Verschiedenheit der Färbung habe ich folglich nicht mit diesem Namen belegt. Fär die Untersuchung der Paraphysen ist Kalilauge angewandt worden. Die mit einer Färbung verbundene Verdickung, welche die Para- physen oft oben in dem äusseren Theil ihrer Wand zeigen, unter- liegt bald einer vollständigen Gelatinisirung, wobei die Para- physen sich bei Zusatz von Kalilauge als gleichdick und unge- färbt erweisen, bald aber eimer weniger vollständigen, wodurch die innere, ungefärbte Partie mit einer gefärbten Gallerthille (minus distincte inerassatee et colorate) umgeben zu sein scheint, bald zeigen sich die Spitzen als distinkt verdickt u. s. w. Bei der Autoren-Bezeichnung bin ich denselben Prinzipien ge- folgt wie Prof. TH. FRIES in seiner klassischen Lichenographia Scandinavica. Die Gruppirung der Arten von Lecanora und Lecidea beräcksichtigt hauptsächlich nur die hier behandelten. 26 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA- Die Gattungen Lecanora, Lecidea und Micarea habe ich in der nachfolgenden Begrenzung genommen: Lecanora. Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea hyphis breviter articulatis cirecumdata, membranam non penetrantibus; apothe- cia aperta, aut thallo immersa excipulo subnullo, aut elevata excipulo evoluto; pars centralis mediocris vel subnulla; pars marginalis tota vel modo inferne strato medullari instructa gonidiis impleto stratoque corticali (interdum indistincto) extus limitato, margine proprio nullo distineto vel ex hyphis radiantibus e parte centrali excipuli enatis contexto, partem thallinam excipuli plus minus excludente; paraphyses vulgo parce ramose vel simplices; spore minores mediocresve (vix ultra 40 uv long.), incolorate, simplices aut 1—53-septate, episporio lievigato, membrana et septis haud (ut in Rino- dina et Caloplaca) inerassatis, octone aut raro pauciores pluresve, globose—cylindrico-oblonge; sterigmata et pycno- conidia varia. Syn. Lecanora (AcH.) Wasio Etude I p. 73; TH. Fr. Scand. p. 219 (exel. Ochrolechia et Psoroma). Lecania (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 289. Gyalolechia (Mass.) TH. FR. Scand. p. 187. Lecidea. Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea vel pleurococ- coidea, hyphis breviter articulatis cirecumdata, membranam non penetrantibus; apothecia aperta; pars centralis excipuli mediocris; pars marginalis ex hyphis radiantibus vel intricatis contexta, gonidiis carens, vel subnulla; paraphyses simplices-— ramose; spore incolorate, simplices vel uniserialiter (raro paullum muraliter) septate, septis haud (ut in Blastenia) incrassatis, (vulgo) halone nullo circumdatre, octone aut raro pauciores pluresve, globose—aciculares; sterigmata et pycno- conidia varia. Syn. Bilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. P- Bacidia (D. Ntrs.), Toninia (Mass.), Psora (HaALL.) et Arthrospora Mass.; TH. Fr. Scand. p. 330, 342, 411, 584. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 27 Micarea. »A pothecia liberata, subspherica semper aperta immarginata, excipulo thallode nullo. Thallusegra- nulis liberis gelatinosis aggregatis compositus». FR. Sackeves: (1825) p. 256 (Typus: M. prasina ER. 1 ec. p. 257). Thallus crustaceus, homoeomericus (vel inferne tetate go- nidiis destitutus), strato corticali nullo distinceto, verruculosus, granulosus, leprosus, subverniceus vel indistinctus, totus goni- diis minutis, 4—8(—9) v. latis, coplosis et plus minus dense conglomeratis impletus; gonidia protococcoidea, hau- storiis membranam penetrantibus affixa, duobus (raro tribus) gonidiis novis ortis e vetere, deliberatis; apo- thecia aperta, margine numquam elevato cincta, stepe mox vel demum tuberculata; pars marginalis excipuli ex hyphis, paraphysibus subsimilibus, radiantibus con- texta, seepe subnulla; thecium in partem marginalem excipuli et hypothecium sensim transiens; paraphyses séepissime plus minus ramose et sepe anastomosantes, apicibus haud in- crassatis; spore imcolorat:e simplices vel uniserialiter septatee, octonze, ovoidere vel ellipsoidesxe— bacillares; sterigmata simplicia conoidea—cylindrica; pycnoconidia (stepe in eodem specimine) longitudine plus minus variantia, ellipsoidea—filiformia. (Pyc- noconidia M. violacece f. conglomerate interdum ad 120 v. longa.) Syn. Micarea Fr. S. 0. Veg. (1825) p. 256. PBilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. p. Um die Flechten nach einer gewissen Gemeinschaft der Entwicklungsgeschichte und der allgemeinen Organisation in Gattungen zu gruppiren, innerhalb deren wenigstens die Haupt- masse der Arten genau und ohne Variation die Charaktere der Gattungen besässe, sodass sich nur wenige oder keine Ubergänge zu anderen Gattungen fänden, wäre eine grössere Kenntnis von der Entwicklungsgeschichte und dem Bau an weit verchiedenen Stellen der Erde vorkommender Flechten erforderlich als diejenige, welche ich besitze. Ich habe des- halb bei der Begrenzung dieser drei Gattungen von der Kenntnis 28 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. ausgehen missen, die ich von den skandinavischen Arten habe. Was ich im Nachfolgenden zur Vertheidigung der ihnen von mir gegebenen Begrenzung anfihren werde, grändet sich daher hauptsächlich auf diese letzteren. In erster Linie habe ich zugesehen, dass die Begrenzung nicht zu eng wirde, wodurch Arten, die in ihrer allgemeinen Organisation die grösste Uber- einstimmung zeigen, von einander wegen eines Charakters getrennt wiirden, der sich bei naheverwandten als ein zu unwesentlicher zeigt, um einer Gattungseintheilung zu Grunde zu liegen. In Folge dessen hat sich eine fernere Eintheilung der Arten in kleinere Gattungen nach der Septirung der Spo- ren als unausföhrbar erwiesen. Um einige wenige Beispiele naheverwandter Arten anzufiöhren, die dadurch von emander getrennt wiirden, so kann hervorgehoben werden, dass Lecanora obscurella einfache Sporen hat, während dieselben bei L. sym- mictiza wenigstens zum Theil und bei L. atropurpurea sämmt- lich einseptirt sind. Lecidea retigena hat normal einseptirte, während L. pallens 3-septirte Sporen hat. Bei L. ameibospora sind sie zum grössten Theil eimfach, bei L. globulosa aber zum grössten Theil einseptirt. L. abbrevians hat meistentheils 3-septirte, aber L. circumspecta am häufigsten auch 5-7-sep- tirte Sporen u. s. w. Innerhalb der Gattung Micarea können ebenfalls sehr naheverwandte Arten hinsichtlich der Septirung der Sporen von einander verschieden sein. Aber nicht genug, dass naheverwandte Arten dieser Gattungen sich durch die Septirung von einander wunterscheiden, auch Varietäten der- selben Art oder sogar innerhalb desselben Apotheciums vor- kommende Sporen können darin Schwankungen zeigen. Leci- dea vernalis und L. helvola besitzen gewöhnlich einfache Sporen, aber können auch eine Einmengung einseptirter Sporen haben. L. albohyalina hat häufig nebst einfachen Sporen eine Ein- mischung 1-septirter, und L. alborufidula kann zugleich eimige wenige 3-septirte Sporen haben, wie dies bisweilen auch bei L. globulosa der Fall ist.! Bei den letztgenannten wären folglich, wenn der Gattungscharakter ausschliesslich in der Septirung der Sporen läge, drei Gattungen auf einmal in einem und demselben Apothecium vertreten. Aus diesen weni- gen Beispielen unter den vielen, die sich anfihren liessen, ! Es wird, wie allbekannt, kaum nöthig sein darauf hinzuweisen, dass die Scheidewände in dem Falle, wo auch einfache Sporen bei der Art vor- kommen, im Allgemeinen dimnn sind. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 29 geht hervor, dass die Zahl der Sporenscheidewände bei Leca- nora, Lecidea und Micarea sowie auch bei vielen anderen Gattungen der Krustenflechten, wie z. B. Hematomma, Ehizo- carpon, RBinodina, Buellia, Gyaleeta u. a., keinen so hohen systematischen Werth besitzt, dass man ausschliesslich darauf Gattungen grinden könnte, innerhalb deren die Hauptmasse der Arten genau und ohne Variation den Charakter der Gattung besässe. Eine Analyse der Sporenform wirde, selbst wenn man diese in Zusammenhang mit der Septirung setzte, zu dem- selben Resultat föhren. Dass naheverwandte Arten hinsicht- lich der Sporen mehr oder weniger ibereinstimmen können, ist selbstverständlich. Aber eine HEintheilung, die sich aus- sehhesslich auf die Sporen griändet, wird nicht deswegen immer eine natärliche. Beriäcksichtigen muss man dabei auch den äbrigen Bau der Apothecien, welcher fär jede besondere Art weit bestimmter ist, als es die Sporen dieser Gattungen im Allgemeinen sind. Bisweilen dräckt eine gewisse Form der Pycnoconidien eine Zusammengehörigkeit der Arten aus. Indessen ist jedoch Lecidea in der von mir gegebenen Begrenzung eine sehr heterogene Gattung, die Arten umfasst, welche sich durch den Bau der Apothecien entwicklungs- geschichtlich als von eimander sehr verschieden erweisen. So z. B. scheinen Arten mit einem Excipulum von dem Uliginosa- Typus wenig Zusammengehörigkeit mit denjenigen zu haben, bei denen dasselbe von dem Sulphurea-Typus ist. Und unter den in der vorliegenden Arbeit nicht besprochenen Arten lassen sich noch grössere Verschiedenheiten nachweisen. Als Beispiel kann ich L. ostreata (HoFFM.) anfihren, deren Pars marginalis excipuli denselben Bau besitzt wie der Thallus in der nächsten Umgebung der Apothecien, d. h. aus einem pseudoparenchymatischen Gewebe besteht, dem die Gonidien fehlen, während L. Friestii, die äusserlich der L. ostreata ähnelt, durch einen Excipulum-Bau des Sulphurea-Typus von derselben weit verschieden ist. Um eine Auftheilung der Lecidea in kleinere Gattungen durchzufihren, die sich auf den Excipulum-Bau nebst anderen Charakteren grinden, welche die Paraphysen, die Sporen oder der Thallus liefern können, sind jedoch weitumfassendere entwicklungsgeschichtliche und anatomische Untersuchungen erforderlich als die bisher vor- liegenden. 30 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Wenn man bei der Aufstellung einer Gattung die Be- grenzung immer so weit machen wollte, dass jeder Ubergang zu einer anderen Gattung fehlte, wärden z. B. Rhizocarpon, Lecidea, Lecanora, Pertusaria, Acarospora u. a. eine ein- zige Gattung bilden. Auch die Gattungen Lecanora und Parmelia, die hinsichtlich der Hauptmasse der Arten gut unterschieden sind, wiirde man dann schwerlich von einander getrennt halten können. Die auf solche Grände gebildeten Gattungen wirden indessen allzu verschiedenartige Flechten umfassen. Dies ist die Ursache, warum Lecanora und Lecidea keine weitere Begrenzung als die oben angegebene erhalten haben. BSoviel ich kenne, fehlen wirkliche Ubergänge von den eine eigene Gruppe bildenden, natiärlichen Gattungen Buellia, Rinodina und Physcia zu Lecanora und Lecidea.! Mit der Gattung Caloplaca aus derjenigen Gruppe, die von Blastenia, Caloplaca, Xanthoria und Theloschistes gebildet wird,? seheinen freilich Lecanora vitellina (EHRH.), L. nivalis (KöRrB.) und einige andere Arten eine Verwandtschaft zu besitzen, die jedoch vielleicht eine mehr scheinbare ist. Lecidea stenospora HEPP. (= Bacidia PBeckhausii (KörB.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 359) verhält sich in Bezug auf die Farbe der Apothecien in der- selben Weise zu Micarea denigrata, mit welcher sie jedoch nicht die geringste Verwandtschaft besitzt. Die Grenze zwischen Lecanora und ÅAcarospora ist keine besonders scharfe, jedoch dirften diejenigen Arten, welche durch die Zahl der Sporen eine vermittelnde Stellung einnehmen, sehr wenig sein. Sie mögen dann zu der Gattung gezählt werden, mit der sie im Ubrigen am meisten iibereinstimmen. Beispiele dafär liefern unter Anderen Lecanora cateilea (AcCH.), L. sambuci (PERS.), L. Neuschildii, L. conspurcans und Acarospora glebosa Körs. Dasselbe gilt auch fär Lecidea und die natärliche Gattung Rhizocarpon. Ochrolechia scheint wegen ihrer Paraphysen und ihrer grossen Sporen mehr Verwandtschaft mit Pertusaria als mit Lecanora zu besitzen. Und Icmadophila därfte wegen der mächtig entwickelten Pars centralis excipuli zunächst mit Sphyridium und Beomyces zusammenzustellen sein. Pso- roma ist mit der Gattung Pannaria verwandt. Die Gattung Micarea ist eine mehr freistehende. Nahe verwandt mit derselben sind wahrscheinlich einige von WaAINI0O KAVIer ol WIATNIO. CA pA sv IVerpgl SWATNIO "LEG py SCKSVIETE: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 31 in Etude II beschriebene Lecidea-Arten mit schuppigem Thallus (L. subternaria, L. adscendens und L. melanococca Warnro 1. c. p. 18—20, aus Brasilien) sowie auch die mit strauchartigem Thallus versehene Gattung Splceropho- ropsis WaAINIo 1. ce. p. 7 (mit einer Art, Sph. stereocauloides War1nIo, ebenfalls aus Brasilien). Ob die Gonidien bei diesen wie bei Micarea an Haustorien befestigt sind, dariäber wird freilich nichts erwähnt, aber die ausföhrliche Beschreibung von dem Bau der Apothecien und des Thallus sowie auch von den Gonidien der £L. adscendens und Sphcerophoropsis deutet auf die grösste Ubereinstimmung mit Micarea. Wenn, wie ich glaube, die drei obengenannten Lecidea-Arten, deren Para- physen nach WaIin1o's Angabe 1. c. einfach sind, in dem Ver- hältnis der Hyphen zu den Gonidien mit Micarea iberein- stimmen, dirften sie eine besondere, von Micarea durch einen schuppigen Thallus unterschiedene Gattung bilden. Unter den Micarea-Arten, die ich bisher Gelegenheit zu untersuchen gehabt habe, stelit vielleicht M. incrassata diesen mit schuppigem Thallus versehenen Arten am nächsten und zwar sowohl durch ihre zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen als durch die äussere Form des Thallus, welche von derjenigen der äbrigen Micarea-Arten ein wenig abweicht. 32 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Lecanora (Acn.) WArno. 1. Spore simplices, vulgo ellipsoidexe; pyenoconidia filiformia, acicularia vel elongato-falciformia; stra- tum cortiecale excipuli superne attenuatum; margo proptrius nullus vel tenuis. L. varia (EERH.) ÅRN. Crusta verrucosa vel areolato-verrucosa, flavo-pallida vel obsoleta; margo proprius nullus; thecium superne, epithecio granuloso lutescente excepto, incoloratum vel interdum sordide olivascens; spore ellipsoidee vel p. p. globoso-ellipsoide&e vel globose (lignicola vel corticola). Deser. Crusta tenuis verrucosa vel areolato-verrucosa, flavo-pallida vel obsoleta; apothecia primo vulgo margine in- flexo urceolata, mox planiuscula, margine thallino plus minus crenulato cincta, lutescenti- vel fuscescenti-pallida vel sordide Hvido-lutescentia — rufo- vel sordide livido-obscurata, sepe tenuissime pruinosa, 0,1,—1,5 mm. lata; stratum corticale excipuli inferne crassum (25—125 uv crassum), superne tenue, strato medullari ex hyphis laxe intricatis con- texto; margo proprius haud evolutus; thecium incoloratum vel superne interdum sordide olivascens, epithecio granuloso lute- scente; paraphyses K distincte et plus minus discrete (1—2 pu crasse), precipue inferne parce ramose et passim anasto- mosantes, apicibus plus minus incrassatis, incoloratis vel (in apotheciis livido-obscuratis) apicibus distinete incrassatis et coloratis; spor&e octoncze, simplices, vulgo ellipsoide&e vel glo- boso-ellipsoidere, 7—12 pv. longe et 5—7 vu crasse; pycno- conidia filiformia, 12—22 pu. longa et cire. 0,75 p. crassa. 1. Var. crusta evoluta; apotheciis 0,5—1,5 mm. latis; sporis ellipsoideis, 9—12 vu. crassis; strato corticali excipuli J haud cerulescente . : s som ror s so « + . + Vår. VULSANSKADERE: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 33 Syn. Lecanora varia a vulgaris KöÖRrB.; TH. FR. Scand. p. 259. Lecanora subvaria NyrL. F1. 1877 p. 463. L. lypothetica Nyr. F1. 1874 p. 16 (sec. Way1ro Adj. I p. 161). L. varia ARN. F1. 1884 p. 395. 2. Var. crusta obsoleta; apotheciis 0,4—0,8 mm. latis; sporis p- p. ellipsoideis p. p. globoso-ellipsoideis vel globosis, 7—10 yu. longis et 6—7 p. crassis; strato corticali excipuli J plus minus GAuWescenter:a -— Himu. ans > Narsabbrevians.;EEDL.,(n. vår.) Distrib. in Scandinavia: Var. vulgaris ad cortices et ligna per totum territorium frequens; saxicolam numquam vidimus. Var. abbrevians ad cor- ticem et lignum Pini pluribus locis Dalekarlie, Herjedalie et Helsinglandixe (äpSta MB. U. !). Bei var. abbrevians enthalten grössere oder kleimere Theile der Apothecien oft einen gelbgriänen, mehr oder weniger chlo- rophyllähnlichen Stoff sowohl in jungen Schläuchen als in den Sporen. Wenn dieser Stoff in grösserer Ausdehnung inner- halb des Apotheciums und in der Nähe des Stratum medullare excipuli auftritt, enthalten auch die Gonidien des letzteren nicht selten denselben Stoff. Er wird nicht von Alkohol aus- gezogen, wie es mit dem Chlorophyll der Fall ist, wesshalb seim Vorkommen in den Gonidien erst dann sichtbar wird, wenn das Präparat eine längere Zeit in Alkohol gelegen hat, wobei diejenigen Gonidien, die den genannten Stoff nicht ent- halten, entfärbt werden. L. effusella HeEpL. (n. sp.) Crusta verruculosa, pallide viridulo-flavicans, flavo-pallida vel indistincta; margo proprius tenuis; thecium totum, epi- thecio granuloso lutescente, rufidulo vel fuscescente excepto, imceoloratum vel interdum superne fuscescenti-olivascens; sporze pro majore parte ellipsoidece (lignicola). Deser. Crusta tenuissima verruculosa, pallide viridulo- flavicans vel flavo-pallida vel indistineta (K—, Ca C1l—); apothecia primo plana, margine thallino tenui, integro cincta, dein convexa immarginataque, fuscescenti-carneola vel demum livido- vel nigricanti-carnea, nuda vel tenuissime pruinosa, ! Mit M. B. U. wird angegeben, dass die Flechte im botanisehen Museum zu Upsala aufbewahrt wird. 34 OT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 0.3—0,5 mm. lata; stratum corticale inferne crassiuscu- lum vel tenue (15—40 uv. crassum), superne indistinctum; margo proprius primo subnullus, dein evolutus, tenuis; thecium (45—60 v. altum) incoloratum vel interdum superne fuscescenti- olivascens, epithecio granuloso lutescente, rufidulo vel fusce- scente preditum; paraphyses K distincte (1,5—2 py. crasse), parce ramose et passim anastomosantes, tote incolorate vel apice colorate et incrassate; asci clavati; spore octonee, simplices, ellipsoidexe, oblongo-ellipsoideis immixtis, $—12 p- longe et 4—6 uv. crasse; pycnoconidia acicularia, curvata. 9—13 pv. longa et 1u crassa vel interdum (in eodem speci- mine) elongato-falciformia, 3—11 p. longa et 1,5>—2 up crassa vel bacillaria recta 4—5 v longa et 1u crassa. 'Thecium J cerulescit, dein sordide vinose rubet, hypothecio sordide ful- vescente. — Externa facie hec species L. piniperdam f. sub- carneam magnam fere refert, sed L. effuse certe affinis, qua- cum non tute jungenda. Ulterius examinanda. Specimina Scandinavica vidimus ad ligna nuda Abietis cet. prope En- köping et Norrtelge Uplandie (ipsi; M. B. U), e Drivstuen alpinm Dovren- sium' (TE. FRIES; M; B: U'). L. effusa (PErRsS.) WaAINIo. Crusta granulosa lutescens vel flavo-cinerascens vel obso- leta; margo proprius nullus vel tenuis; thecium superne dilute vel obscure rufescens; spore pro majore parte ellipsoidere (lignicola). Syn. Lecanora effusa (PERrRs.) Wamuio ÅAdj. I p. 165. Deser. Crusta effusa, crassiuscula vel tenuis, gränulosa, lutescens vel flavo-cinerascens vel obsoleta; apothecia plana, margine thallino plus minus crenulato, raro integro cincta vel demum margine proprio evoluto convexiuscula vel convexa immarginataque, rufescenti-pallida, rufescentia, nuda vel inter- dum tenuissime pruinosa, 0,4—1 mm. lata; stratum corticale inferne crassiusculum (20—50 v crassum), superne tenue vel indistincetum; margo proprius haud evolutus vel tenuis; the- cium superne dilute vel obscure rufescens, epithecio granuloso lutescente plus minus distincto preditum; paraphyses K nunc discrete, valide (2-3 v crasse) nunc minus distinctee, vix BIHANG TILL K. SV. VET-.AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 35 diserete (1,>—2 p. crasse), ramose et anastomosantes, tote incolorate vel apice incrassate et colorate; spore octone, sim- plices, pro majore parte ellipsoideze, 8—13 v. longee et 4,5—7 yp. crasse; pycnoconidia 7—13 py lon ga, sepissime falciformia. 2—3 v. crassa vel (in eodem specimine) interdum acicularia, cire. 1 p. crassa, formis mediis conjuncta. 1. Var. crusta erassiuscula, conferte granulosa vel [ET a mr LTS 0 Var. sarcopis..( WNBG)). LH. (ER. Syn. Lecanora effusa 2 sarcopis (WNBG.) TH. Fr, Scand. p. 263. 2. Var. crusta obsoleta . . . var. ravida (HoFFM.) TH. Fr. Syn. LIL. effusa B ravida (HoFFm.) TH. FR. Scand. p. 264. IL. sarcopis ”homopis NYL. F1. 1872, p. 251 (sec. spec. a NYL: det.). De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c. L. leptacina SMRFT. Crusta e verrucis semiglobosis vel depressis et plus minus crenatis, dispersis vel confertis et cerustam conglomerato-verru- cosam formantibus contexta, flavescens vel glauco- vel viridulo- flavescens; margo proprius nullus vel raro evolutus, tenuis; thecium superne fuscidulum vel fuscescens — olivaceo-smarag- dulum; spore ellipsoideze (ad saxa granitoidea et supra ceespi- tes Andrezearum). " Syn. Lecanora leptacina SmrFTt.; Wainio. Meddel. Soc. p. F. et FL F. XIV, 1888 p. 23. Deser. OÖrusta crassiuscula vel tenuis e verrucis semiglo- bosis vel depressis et plus minus crenatis, dispersis vel con- fertis et crustam conglomerato-verrucosam formantibus con- texta, favescens vel glauco- vel viridulo-flavescens; apothecia elevata, planiuscula, margine thallino crassiusculo, primo in- tegro, demum crenulato cincta, raro margine proprio evoluto leviter convexa, rufo- vel livido-fuscescentia vel olivaceo-nigri- cantia, sepe tenuiter pruinosa, 0,4,—1,5 mm. lata; stratum corticale in stratum medullare sensim transiens, superne paullum attenuatum; margo proprius nullus vel demum evolutus, tenuvis; thecium superne fuscidulum vel fuscescens -— olivaceo-smarag- dulum, epithecio plus minus distincete granuloso, fuscescente; paraphyses K distincte et plus minus discrete (1,5—2,5 u. crassee), parce vel vix ramosee, totae incolorate vel apice levi- 36 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. ter incrassate et colorate; spore octone, simplices, ellipsoi- dee, 9—14 v. longe et 4,,—8 vp. crasse (in eodem apothecio magnitudine variantes). Pycnoconidia non vidimus. 1. F. apotheciis 0,6—1,25 mm. latis, margine thallino per- sistente, (&eruginoso- vel) olivaceo-nigricantibus, rarius livido- fuscescentibus; crusta tenui, disperse et minute verruculosa (supra cespites Andresegarum). Syn. Lecanora leptacina SomMERF. Suppl. (1826) p. 96 (sec. spec. orig.). L. varia y leptacina Tu. Fr. Scand. p. 260. 2. F. apotheciis 0,6—1,5 mm. latis, margine thallino per- sistente, rufo- vel livido-fuscescentibus vel olivaceo-nigricanti- bus; crusta melius evoluta, verrucis majoribus (0,>—1 mm. latis), seepius confertis (saxicola). . .f. chloropheodes (NYL.) HEDL. Syn. Lecanora sarcopis f. saxicola Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. XI p. 184; TH. Fr. Scand. p. 265. Lecanora chloropheodes Nr. F1. 1873 p. 290. 3. F. apotheciis 0,,—0,7 mm. latis, primo margine thallino cincetis, dein margine proprio evoluto leviter convexis; crusta tenui, (saxicola).. ...« iv syrra fy Jerfsoeönsis FEDL. (NYH). De distrib. Scandinavica f. 1 cfr. TH. Fr. 1 ce. FE. chloropheodes in rupibus granitoideis per totum territorium frequens (e Norvegia eam non vidimus), meridionem versus forsan rarior; e Scania solummodo vidimus ex Iföklack (G. MALME). F. Jerfsoeénsis inventa est f. precedenti socia et in eandem transiens in par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Obs. Lecanora halogenia (TH. FR.) NYL. apud BRENNER Hogl. Laf. p. 72 (syn. L. varia 8 polytropa f. halogenia TH. Fr. Scand. p. 261) est species distincta. Differt a L. poly- tropa var. intricata, cui subsimilis, preter alias notas crusta levigata, rimoso-diffracta; strato corticali excipuli superne paullum attenuatum; margine proprio nullo vel demum evoluto, tenui. 2. Sporie simplices, globose—cylindrico-oblong:ie; pycnoconidia vulgo acicularia—bacillaria vel falci- formia—elongato-oblonga et curvula; stratum corti- cale excipuli superne non attenuatum; margo pro- prius nullus vel sepissime bene evolutus, epithecium granulosum plus minus distincetum, K sese dissolvens. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 37 L. polytropa (EuHrH.) TH. FR. Crusta rimoso-areolata vel e granulis vel areolis subin- tegris vel crenatis, confertis vel dispersis contexta, straminea, pallescenti-albida vel flavo-virescens vel obsoleta; apothecia magnitudine varia, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia— nigricantia; margo proprius bene evolutus. seepe crassus; spore ellipsoidere, 4,5—7 u. crasse. Syn. Lecanora polytropa (EmrH.) TH. Fr. Arct. p. 110. Deser. Crusta crassiuscula vel tenuis, rimoso-areolata vel e granulis vel areolis subintegris vel crenatis, confertis vel dispersis contexta, straminea, pallescenti-albida vel flavo-vire- scens vel obsoleta; apothecia primo plana, margine integerrimo et sepe pallidiore cincta, persistenter plana vel mox vel demum convexa subglobosave, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia— nigricantia; pars centralis exceipuli bene evoluta; stratum corti- cale excipuli crassiusculum (cire. 20-—50 vu crassum), superne non attenuatum vel pars thallina vix evoluta, e strato corti- cali inferne indicata et strato medullari nullo; margo proprius semper evolutus; thecium incoloratum vel (apotheciorum nigri- cantium) superne fusco-olivaceum vel in smaragdulum vergens; epithecium granulosum lutescens; paraphyses K discrete, sem- per tot: incoloratire, vix ramosie (1,5—2 pv. crasse), apicibus non vel leviter incrassatis; spore octone, simplices, ellipsoidere, 9—13 p. longee et (4,5 —)J5—7 p. crasse; pycnoconidia acicularia, varie curvata, 12—20 pv. longa et 1 v. crassa. 1. Var. erusta crassiuscula—obsoleta; apotheciis, si crusta evoluta, elevatis, lzete coloratis, 0,,—2 uv. latis; parte thallina exemun vulgo, bene: evoluta .r. ..3. sin. .c Var. vulgaris FW. Syn. Biatora polytropa « vulgaris Ew. Körs. Par. p. 154 (nomen). Lecanora varia 8 polytropa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 259 p. p. L. polytropa a vulgaris STEINS F1. (1879) p. 137 (descriptio). 1. F. erusta crassiuscula vel tenuis, vulgo straminea, niti- dula vel interdum fere obsoleta; sporis 5—7 yu. crassis (saxicola vel lignicola). 2. F. erusta crassiuscula, pallescenti-albida, opaca vel in- terdum obsoleta; apotheciorum margine extus pallescenti-albido, JS HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Opaco; SPOris J—7 I Cassis (SaxiCcOla) — . . - ce ssENes . f. leucococca(SMRFT.) TH. FR. Syn. Lecanora varia 8 polytropa f. leucococca (SmrFT.) TH. Fr. Scand. 3. F. crusta tenui vel tenuissima; sporis 4,5—06 vu. crassis (saxtecolay FPDAVaN IN. MAPPEN IfFstenotropa (INSE) osm Syn. Lecanora stenotropa Nyr. F1. 13872 p. 251 (sec. deser.) 2. Var. crusta granulato-dispersa vel obsoleta; apotheciis lete coloratis, 0,3—0,6(—0,8) mm. latis; parte thallina excipuli vulgo bene evoluta; sporis 9—12 vy longis et 5—6,5 vu crassis (saxicola vel lignicola). . . . . var. illusoria (ACH.) TH: FR. Syn. Lecanmora varia 6 polytropa f. illusoria (AcH.) TH. FR. Scand. p. 261. 3. Var. crusta ex areolis crenatis, dispersis vel confertis contexta, tenuis; apotheciis crustam subequantibus, late colo- ratis vel demum olivaceis vel nigricantibus, planis vel leviter convexis, 0,,—0,6(—1) mm. latis; parte thallina excipuli vulgo subnulla; sporis 9—12 uv. longis et 5—7 yu. cerassis (saxicola vel lignicola),us nar solar vallbylörs ot VAT. ntricata (SCERAD) HR: Syn. Lecamora varia 8 polytropa ”intricata (ScHrRAD.) TH. FR. Scand. p: 260. 4. Var. crusta ex areolis obsolete crenatis vel subintegris, dispersis vel confertis et cerustam rimoso-areolatam formantibus contexta; apotheciis crustam superantibus, mox vel jam pri- mitus nigricantibus vel olivaceo-nigricantibus, demum convexis vel semiglobosis, 0,5—1 pv. latis; parte thallina excipuli vulgo subnulla; sporis 9—12 v longis et 5—7 wu crassis (saxi- colajadr ora VR av €lnl iP Rss melenavEHaDIA (AINVETN: De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c.; addenda: Var. vulgaris f. 1 ad lignum Pini par. Jerfsö Helsinglandize (ipsi). F. stenotropa prope Norrtelge Uplandize (ipsi)l. Var. illusoria prope Norrtelge Uplandie et in par. Jerfsö Helsinglandix (ipsi), saxicola; in par. Quarsebo Ostrogothie (J. HULTING), lignicola. Var. intricata ad lignum Pini par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi). Var. melena in rupibus vel saxis ad Tromsöe Finmarkie et in alpibus Dovrensibus (TH. Fries; M. B. U.), prope Enköping Uplandie (ipsi). Die Jodreaktion des Theciums ist bei dieser Art wie bei L. varia sehr schwankend. Bald wird die Schlauchmembran nach Behandlung mit Jodlösung blassgelb (mit Ausnahme der BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 39 innern Verdickung gegen die Spitze, welche immer blau ge- färbt wird), indem die Gelatina in der Umgebung der Schläuche eine persistent blaue Farbe erhält, bald wird sie mehr oder weniger gelbroth, während die Gelatina sich in Kurzem blass bläulich entfärbt. Der Inhalt der Schläuche erhält immer eine gelbrothe Farbe. Die Jodreaktion der verschiedenen Theile des Theciums wird an Qverschnitten der Schläuche nand Paraphysen am besten beobachtet. Fine bestimmte Grenze zwischen diesen verschiedenen Reaktionen existirt nicht, und sie werden auch von keinen anatomischen Verschiedenheiten begleitet. Bei den obenerwähnten an Holz vorkommenden Formen der var. vulgaris und var. intricata zeigt das Theecium nach Behandlung mit Jodlösung bald eine sehmutzig gelbrothe Farbe. Obs. Lecanora orosthea (SM.) (syn. Lecanora varia var. orosthea' TH. Fr. Scand. p. 261), quam vivam non vidimus, habet crustam tenuissimam, pallide flavicantem, passim vel totam tenuiter pulverulentam (Ca Cl + aurantiaco-rubentem); apothecia planiuscula, margine thallino tenui cincta vel demum leviter convexa immarginataque vel jam primitus immarginata, lutescenti-pallida, raro in olivaceum vergentia, 0,3—0,7 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue, superne non attenuatum vel totum indistinctum, parte thallina interdum vix evoluta; epithecium granulosum pallidum; sporas ellipsoideo-oblongas, 9—13 pv. longas et 4—5 u crassas; pycnoconidia acicularia, 13—20 v. longa et 1 u crassa. — Lecidee symmicte affinis videtur, sed propter structuram excipuli inter Lecanoras col- locanda. MSpecimina WScandin. vidimus e Gotlandia et Smo- landia. Corticem Pini, Juniperi et Alni precipue incolit. L. anopta NYL. Crusta granuloso-rugosa, sordide flavo- vel cinereo-albida vel obscure cinerascens vel seepe obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, fuscescenti-pallida—nigricantia, seepe levissime prui- nosa; margo proprius crassus; spore pro majore parte ellip- soideo-oblongse, 4—6 p. crasse. Syn. Lecanora anopta Nyr. F1. 1873 p. 291. Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p. Ä 40 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA-. Deser. Crusta tenuis, granuloso-rugosa, sordide flavo- vel cinereo-albida vel -obscure (fusco-) cinerascens vel spe obsoleta; apothecia persistenter plana — mox leviter convexa, margine tenul elevato vel explanato, mox vel jam primitus concolore cineta, fuscescenti-pallida, livido-fusca, livido-, fusco- vel rufo- nigricantia vel nigricantia, seepe levissime pruinosa, 0,3—0,8 mm. lata; stratum corticale excipuli crassiusculum (25—50 u- crassum), superné paullum dilatatum, strato medullari tenui, superne gonidiis sepe carente; margo proprius mox evolutus, demum crassus, superne thecio concolor; thecium et hypothecium granulas vel guttulas fulvescentes seepe foventia; thecium superne fusco-olivaceum — smaragdulo-ceerulescens, epithecio granuloso tenui vel (apotheciorum obseurorum) tenuissimo preditum; paraphyses K distinct, ramose, tote imcolorate vel apice in- crassate et colorate; spore octonr, simplices, pro majore parte ellipsoideo-oblongee, ellipsoideis vel oblongis immixtis, vulgo rectee, 3—14 v. long et 4—6 v. crasse; pycnoconidia sepis- sime elongato-oblonga, curvula, 5—38 pv. longa et 1—2 u. crassa. 1. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-fuscis vel fusce- scenti-pallidis, planis, margine explanato, vel intertum mox leviter convexis, 0,3—0,7 mm. latis; parte summa +thecii fusci- dula vel sordide ceerulescenti-olivacea, epithecio bene evoluto; sporis 3—13 v. longis. 2. F. crusta obsoleta; apotheciis fusco-nigricantibus vel atropurpureis—nigricantibus, planiusculis, margine explanato, vel leviter convexis, 0,2—0,6 mm. latis; parte summa thecii (apotheciorum nigricantium) smaragdulo-cerulescente; sporis f. precedentis. Exs. H. L. F. 127 3 Lecanora paroptoides»>). Arn. 340 (»>Lecanora subintricatar). 3. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus, pla- niusculis, margine explanato, vel leviter convexis, 0,,—0,5> mm. latis; thecio et sporis f. precedentis. Syn. Lecanora livescens NyrL. F1. 1872 p. 251 (nomen). Exs. H. L. F. 128 GLecanora paroptoides var. livescens>). 4. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus pla- niusculis, margine tenui, vulgo leviter flexuoso, elevato vel demum explanato, 0,3—0,7 mm. latis; thecio et sporis f. pre- cedentis. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:03. 41 5. F. crusta tenui, granuloso-rugosa, favescenti-sordida vel plus minus obscure cinerascente; apotheciis planiusculis vel leviter convexis, vulgo nigricantibus, 0,3—0,6 mm. latis; thecio fölprecedentis; sporis!8=14 pilongis lor sv NI. f. subattingens (WaAIN.) HEDL. Syn. Lecanora hypopta f. subattingens Warsio. Adj. I p. 164 (sec. deser.). 6. F. cerusta tenui vel tenuissima, granuloso-inzequali, ob- scure fusco-cinerascente vel obsoleta; apotheciis planiusculis, margine tenui concolore vel obscuriore cinctis, dein margine explanato leviter convexis, fusco- vel rufo-nigricantibus vel demum nigricantibus, 0,,—0,8 mm. latis; samma parte thecii sordide cerulescenti-olivacea; sporis 3—14 uv. longis . RNE JET atrorubens IHEDL. (1- fö). Ad lignum precipue Abietis. Specimina Scandin. ff. 1—53 examinavimus e pluribus locis Suecie (Sudermanlandixe, Uplandiexe, Helsinglandie, Dalekarlie, Herjedalie et Jemtlandie), Norvegie (Christiania et Dovre) et Fennie: f. 4 e Herjedalia (ipsi; M. B. UJ); f. subattingentis e Helsinglandia et Uplandia (ipsi; M. B. U.); f. atrorubentis e par Jerfsö Helsinglandie (ipsi: M. B. U.). In Flora 1875 p. 15 vereinigt W. NYLANDER diese Art mit Lecanora paroptoides NyL. F1. 1873 p. 291, weil bei der letz- teren ausser den gewöhnlichen, geraden und kurzen auch längere und gekrämmte Pycnoconidien vorkommen, welche denjenigen von L. anopta ähnlich sind. Die beiden Arten sind indessen- hinsichtlich der Sporen und des Baues der Apo- thecien von einander weit verschieden. Obs. ÅLecidea attingens Nyr. F1. 1868 p. 477 (syn. Leca- nora hypopta var. attingens WaIisio Adj. I p. 164) forsan sit forma Lecanore anopte. Deseribitur 1. ec. »Thallus albidus inzequalis tenuissimus vel evanescens, indeterminatus; apothecia fusea vel fusco-nigricantia (latit. circiter 0,5 millim.) plana marginata (margine steepe pallescente), demum convexa, intus pallido-incoloria; sporcse 8-n&e incolores ellipsoidere vel oblongo- ellipsoidexe simplices, longit. 0,008—0,011 millim., crassit. 0,004—6 millim.; paraphyses (tenues) non discrete, epithecium fuscescens, hypothecium incolor. Jodo gelatina hymenialis cee- rulescens, dein vinose rubescens.> Specimina non vidimus. 42 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. L. fuscescens (SMRFT.) NYL. Crusta e verruculis contexta albidis vel cinerascentibus, supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis, vel interdum obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, margine jam primitus concolore vel obscuriore cincta, nigricantia, fusca, fuscescentia vel interdum sanguinea, haud raro tenuissime pruinosa ; margo proprius crassus; stratum medullare excipuli superne gonidiis sceepe carens; spore p. p. ellipsoidee p. p. ellipsoideo-globostee vel globosre, 4—7 u. crassee. Syn. Lecidea fuscescens SmrFT., TH. Fr. Scand. p. 461. De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. 1 ec. et Wanio Adj. II. p. 4. För eine ausfäöhrlichere Beschreibung dieser und der fol- genden Art wird auf Tu. FR. 1. c. verwiesen. Nahe verwandt mit Lecanora fuscescens ist Lecidea leucophea (FIK.) TH. FR. Scand. p. 259. Der Marginal-Theil des Excipulums enthält wenigstens unten eine Medullar-Schicht, der es jedoch bei Formen mit schwarzen Apothecien meistens an Gonidien fehlt. In den Fällen, wo die Apothecien heller gefärbt sind, habe ich bei ihnen einen gewöhnlichen lecanorinschen Bau gefunden. Fär die Ermittelung der systematischen Stellung dieser Art und mehrerer andern Lecidea-Arten (z. B. L. viridiatra (STENH.) TH. Fr. Scand. p. 457) sind indessen umfassendere Unter- suchungen erforderlich, als ich bisher Gelegenheit gehabt, sie ausfähren zu können. L. boligera (NormM.) HeEpDL. Crusta e verruculis contexta, albidis vel cinerascentibus, supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis, vel obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, primo margine vulgo pallidiore, dein mox concolore cincta, nigricantia, olivacea vel testacea (destructa interdum rufo-fuscescentia), nuda; margo proprius primo nullus, dein tenuis vel crassiusculus; stratum medullare excipuli vulgo totum gonidiis impletum (stratum corticale excip. superne interdum paullum attenuatum); sporse globosee, 6-—7 u. crasse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 43 Syn. Lecidea fuscescens f£. boligera NORMAN in sched.; TH. FR. Scand. p. 461. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. FR. 1. c. et Wanio Adj. II p. 44. Lecanora fuscescens und insbesondere L. boligera kommen ziemlich häufig in Dalekarlien, Helsingland und Herjedalen vor, wo ich Gelegenheit hatte sie in der Natur zu studiren. Sie wuchsen oft beisammen, hielten sich doch immer streng von einander getrennt. Besonders angefeuchtet können sie in den meisten Fällen schon äusserlich von einander unterschieden werden. Bei L. boligera besitzen die jängsten Apothecien einen mehr oder weniger deutlich thallodischen Rand, der bei L. fuscescens schon bei dem Hervortreten der Apothecien von einem Margo proprius verdrängt wird. L. subintricata NYL. Crusta disperse et minute granulosa, albido- vel sordido- lutescens vel sepissime obsoleta; apothecia 0,2—0,> mm. lata, lutescenti-pallida—olivaceo-nigricantia, margo proprius (nor- maliter) nullus; spore ellipsoider, 3—4 vu. crasse. Syn. Lecanora varia var. atrocinerea ScHar. Enum. (1850) p. 324 P-. P. sec. NyYL. F1. 1872 p. 249. Lecanora varia var. subintricata Nyr. F1. 1868 p. 478. IL s8ubintricata Nr. F1. 1872 p. 250.; TH. FR Scand. p. 265. p. p. Deser. Crusta tenuissima disperse et minute granulosa, albido- vel sordido-lutescens vel scepissime obsoleta; apothecia plana vel convexa, margine thallino tenui, persistente vel ex- cluso, lutescenti- vel fuscescenti-pallida—olivacea vel olivaceo- nigricantia, 0,2—0,> mm. lata; stratum corticale excipuli cras- siusculum vel tenue (35—12 v. crassum), superne non attenua- tum, strato gonidiali superne interdum tenui et gonidiis carente; margo proprius normaliter haud evolutus; thecium superne plus minus fusco-olivaceum vel subincoloratum epithecio gra- nuloso tectum; paraphyses K plus minus distinctee vel discrete, tot incolorate vel apice incrassate et colorate, parce ra- mosee; spore octonze, simplices, pro majore parte ellipsoidere vel subfusiformi-ellipsoidese, immixtis interdum paucis subfusi- formi- vel ellipsoideo-oblongis, rectée vel p. p. leviter obliquee, 6—10 vu. longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia rectiuscula, obtusa 3—5—7 p. longa et 1—1,5 p. crassa. 44 om HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 1. F. apotheciis planiusculis, 0,3—0,5> mm. latis, olivaceis, fuscescenti-olivaceis vel livescenti- vel olivaceo-nigricantibus, margine pallidiore vel demum concolore; strato corticali ex- cipuli vulgo 20—35 pv. crasso. Syn. LL. subintricata b) TH. Fr. Scand. p. 266. Exs. Hepp. Eur. 192 (>Lecanora atrocinerea»>). 2. F. apotheciis planiusculis, 0,2 —0,5 mm. latis, fuscescenti- vel lutescenti-pallidis vel ceraceo-flavidis, margine concolore; strato corticali excipuli circ. 15—25 vu. crasso. Syn. L. subintricata a) TH. FR. Scand. p. 266. Exs. H. L. F. 142 et 143 (>Lecanora subintricata>). 3. F. apotheciis convexis, mox vel jam primitus immar- ginatis, 0,2—0,4 mm. latis, fuscescenti- vel lutescenti-pallidis; strato corticali excipuli tenui, cire. 12—15 u crasso : . f. convexella HEDL. (n. va Specimina ff. 1—3 e Scandinavia fere tota examinavimus, Dania et pro- vinciis meridionalibus exceptis; cortices Pini Abietis et Betule atque ligna nuda, frequenter incolunt. F. convexella ad truncos decorticatos Pini par. Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.). Die von SCHARER in L. H. 619 ausgetheilte »Lecanora varia var. atrocinerea> ist in dem Exemplare des Professors TH. Fries mit Lecanora subintricata NYr. identisch. Die Pycnoconidien sind bei dem Exemplare wie es häufig der Fall ist, hinsichtlich der Länge wechselnd, bald stabförmig, bald länglich oder beinahe elliptisch. Das genannte Exemplar ent- hält keine andere Lecanora-Art. In Flora 1872 p. 249 giebt NYLANDER an, dass ScHar. L. H. 619 dieselbe wie Lecanora hypoptoides sel. Da folglich unter dem Namen »atrocinerea» verschiedene Arten ausgetheilt zu sein scheinen, und die Be- schreibung bei ScHzAR. 1. ec. &L. hypoptoides nicht ausschliesst, habe ich den SCHARER'schen Namen nicht aufnehmen können. L. piniperda (KörB.) HEDL. Crusta plus minus disperse et minute granulosa, albido- vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens vel s:epissime obsoleta; apothecia 0,2—0,4(—0,7) mm. lata, testaceo-, carneo- vel fuscescenti-pallida vel livido-carnea—rufo-fusca vel nigri- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 45 cantia; margo proprius nullus vel tenuis; spore pro majore parte oblonge, obtuse, 3—4,5 up. crasse. Syn. Lecanora piniperda KörB. Par. (1865) p. S1 pro max. parte (x« et B omnino et y p. p., Hepp. Eur. 387 »Lecanora ochrostoma»> cit. huc non pertinente). Deser. Crusta tenuissima plus minus disperse et minute granulosa, albido- vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens vel sepissime obsoleta; apothecia plana, margine thallino subpersistente, vel convexa semiglobosave, coloribus variis (vide infra), 0,2—0,1—0,7 mm. lata; stratum corticale ex- cipuli tenue (cire. 10—20 p. crassum), superne non attenua- tum; margo proprius bene evolutus vel subnullus; thecium incoloratum vel superne fuscidulum, fuscescens vel rufo- fuscescens, ceerulescenti- vel fuligineo-olivascens, epithecio gramuloso tectum; paraphyses K nunc fere indistincte, gra- cillime (1—1,5 p. crassee), nunc distincte vel plus minus discrete (1,5—2,5 p crasse), tote incolorate vel apice plus minus distincte incrassate et colorate, parce ramose; spor&e octon&e, simplices, pro majore parte oblonge, obtuse et p. p. leviter curvate, ellipsoideis immixtis, 7—12(—16) yp. longe et 3—4,5 p. crasse; pycnoconidia (interdum ejusdem speciminis) varia, sepissime curvula, 7—10(—13) v longa et 1—2 p. erassa, interdum rectiuscula vel leviter curvata, 3—5 —7 vy. longa et circ. 1 p. erassa. Thecium J precedente ceru- lescentia vulgo plus minus vinose rubens vel sordide ful- vescens. 1. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,3 mm. latis, testaceo-, carneo- vel fuscescenti-pallidis vel livido- carneis, planiusculis, margine thallino pallido persistente, vel demum leviter convexis immarginatisque, tenuiter pruinosis vel sepissime nudis; paraphysibus K vulgo discretis (corticola NElETenICOla) IL. sikaolkesifur..t skmdtievikfisubearnea KörRB: Syn. Lecanora piniperda « subcarnea Körs. Par. (1859) p. 81. Lecanora albellula (NyL. Lapp. or. p. 147; 1867) Tu. Fr. Scand. p. 266. Lecanora metaboliza Nyr. F1. 1875 p. 360. Exs. H. L. F. 130 (»>Lecanora piniperda>). 2. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,5 mm. latis, demum vel jam primitus livido-atris, planiusculis, margine thallino pallido persistente, vel demum leviter con- vexis immarginatisque, tenuissime pruinosis vel nudis; para- 40 vw HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. physibus f. precedentis (corticola vel lignicola) . cd . f. glaucella (Fi W.) Köra Syn. Lecanora piniperda 3 glaucella (Fw.) KörB. Par. p. 81. Exs. Fw. L. E. 348 (>Lecanora albella var. glaucella>), in f. subcar- neam Vergens. 2. F. crusta vulgo obsoleta; apotheciis 0,2—0,5 mm. latis, pallide sordideque lutescentibus vel carneo-pallidis, primo pla- niusculis, margine obtusiusculo, pallido, dein mox leviter con- vexis immarginatisque, nudis; paraphysibus K plus minus diseretis (ligonicola).: ... ss sc se förs vt DOlLta CEKRDIESS (TENN 3. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis, luteolo- vel carneo-fuscidulis vel carneo- vel rufo-fuscis, mox vel jam primitus convexis vel hemispheericis, nudis; paraphy- sibus K nunc fere indistincetis, nunc plus minus distinctis, rarius discretis (corticola vel lignicola). . f. convexula (ÅRN.) HEDL. Syn. Lecanora piniperda y ochrostoma KörB. Par. p. 81 p. p. L. subintricata var. convexula ARN. exs. 541 (in f. sequentem vergens). L. convexula Nyr. F1. 1883 p. 107. L. metaboliza Wamio Adj. I p. 165 (sec. deser.). L. aitema HeEPrP. Eur. 69, ad f. subearneam arcte accedens. 4. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis, nigricantibus vel rufo- vel fusco- vel livido-nigricantibus, pla- niusculis, margine concolore, vel séepe mox vel jam primitus convexis vel hemisphericis, nudis; paraphysibus f. priecedentis (lignicola)t. - sc. svs: «sf. Nigresesnatiant (NTE 5. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4(—0,6) mm. latis, livido- vel rufo-fuscis vel atropurpureis, convexis vel primo planiusculis, margine jam primitus concolore vel paullo obscuriore, explanato, dein convexis et sepe in centro de- pressis, nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola) . . . . f. detrusa (TH. FR.) Haor. Syn. Biatora detrusa Tu. Fr. Bot. Not. 1863 p. I (sec. specim. orig.). 6. F. ecrusta minute granulosa cinereo-flavescente; apothe- cis 0,3—0,7 mm. latis, primo planiusculis, margine thallino cinctis, dein leviter convexis immarginatisque, vulgo plus minus difformibus et in centro depressis, fuscis vel lutescenti-fuscis, nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. 47 Exs. Arn. 997 (»Lecanora piniperda f. apotheciis fuscis>). Ad cortices Pini, Abietis, Alni, Betul&e, Populi. Quercus ecet. atque ligna nuda in variis formis per totam Scandinaviam, ut videtur, frequens. "Lecanora sarcopisioides (Mass.) HEpDL. Crusta disperse -granulosa, vulgo albida vel obsoleta; apothecia 0,4—0,7 mm. lata, plana, livido-nigricantia, margine primo albido, dein mox concolore, vel convexa, livido-carnea, margine demisso, diutius albido; margo proprius mox vel demum evolutus, tenuis; spore pro majore parte oblongee, obtusre, 3—3,5 u crassee. Syn. Biatora sarcopisioides Mass. Ric. (1852) p. 128 (sec. Anzi Venet. 61 ex herb. Massal, quod specimen habet apothecia minuta et demum tuber- culata). Lecanora metaboloides Nyr. F1. 1872 p. 250 (sec. Anzi m. r. 175 cit.). Deser. crusta tenuis, disperse granulosa, albida vel sor- dide albida vel obsoleta; apothecia plana, margine primo albido mox concolore, explanato cincta vel leviter convexa, margine demisso, diutius albido, livido-carnea vel livido-nigricantia, 0,4—0.7 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue vel cras- siusculum (10—30 v crassum), superne non attenuatum, strato medullari gonidiis impleto; margo proprius mox vel demum evolutus, tenuis; thecium (35—40 v. altum) incoloratum vel summa parte dilute vel intense olivaceo-fuscescens, epithecio granuloso preditum; paraphyses K plus minus discrete (1—1,5 yu. crass:e), parce ramose, apice non vel plus minus distincte incrassate et colorate; spore octonrr, simplices, p. p. ellip- soidex p. p. oblonge, obtuse, recte, leviter curvatis spe immixtis, 7—12 pv longe et 3—3,5 crasse; pycnoconidia recta vel rectiuscula, longitudine variantia 3—5—7 yu. longa et 1—1,5 v erassa. 'Thecium J cerulescit, dein sordide deco- loratur. — L. Cadubrie externa facie fere refert, structura excipuli mox differt. Specimina Scandinavica ad ligna Pini et Abietis vidimus e par. Elfdal et Idre Dalekarlig, par. Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.). Diese Subspecies besitzt in ihrer typischen Form ein von L. piniperda sehr abweichendes Aussehen, nähert sich aber dieser nicht unbedeutend, von welcher sie durch keine beson- ders distincten Charaktere verschieden ist. Fär ein sicheres 485 DN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Entscheiden ihres systematischen Werthes ist eine genauere Untersuchung in der Natur nöthig. L. Cadubrize (Mass.) Hep. Crusta conferte vel disperse granulosa, albida, cinereo- albida, sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia 0,3—0,s mm. lata, carneo- vel fusco-pallida—nigricantia; margo pro- prius crassus; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta; spore pro majore parte oblongee, 3—4 u. crassee. Deser. Crusta tenuis granulosa vel e granulis supra hypo- thallum albidum dispersis contexta, albida, cinereo-albida vel sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia primo concava vel plana, margine tenui, vulgo pallidiore cineta, demum szepe leviter convexa immarginataque, carneo- vel fusco-pallida, fuscescentia, fusco-nigricantia vel nigricantia, disco sepe te- nuiter pruinosa, 0,3—0,8 mm. lata; pars centralis excipuli bene evoluta; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta, strato medullari ex hyphis plus minus dense intricatis contexto, glomerulos gonidiorum plus minus dispersos fovente, strato corticali tenw vel crassiusculo, superne non attenuato; margo proprius crassus; thecium superne fuscidulo- lutescens, fuscescens vel fusco- vel olivaceo-fuligineum, epithe- cio granuloso tenui vel tenuissimo preditum; paraphyses K discrete, parce ramose, apicibus (in apoth. pallidis) obsolete incrassatis vel (in apoth. obscurius coloratis) incrassatis et coloratis; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblonge vel oblong&e, immixtis paucis ellipsoideis vel ovoideis, 7—11 longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia cylindrica— bacillaria, obtusa, recta (vel leviter curvata), 3—5—56 vu. longa et 1—1,5 u. crassa. 1. Var. crusta vulgo melius evoluta; apotheciis versicolo- ribus, margine pallidiore vel demum concolore cinctis, srepe pruinosis. 0,4—0,8 mm. latis. Syn. Lecidea Cadubrice (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 468. Biatora admixta TH. Fr. Bot. Not. 1863 p. 9 (sec. spec. orig.). 2. Var. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis fuscescen- tibus, mox vel demum nigricantibus, margine fuscescente vel concolore cinctis, nudis, 0,3—0,6 mm. latis sar val . var. subinsequens (NYL.) HEDL. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 49 9 Syn. Lecidea subinsequens Nyt. F1. 1873 p. 293 (sec. spec. a NyL. det.). Lecanora anoptoides Nyr. F1. 1875 p. 15. Exs. H. L. F. 129 (»>Lecanora anoptoides»). De distrib. Scandinavica var. 1 cfr. TH. Fr. 1. c. Specimina Scandin. var. subins. vidimus e pluribus locis Suecie (Dalekarlie, Helsinglandie et Herjedalige) et Fennige. Lignum Pini incolit. L. Dovrensis Hepr. (n. sp.) Crusta e verruculis minutis, depressis, vulgo angulosis, confertis vel plus minus discretis, lutescenti-pallidis vel sordi- dulo-albidis contexta vel obsoleta; apothecia 0,2 —0,4 mm. lata, nigra vel nigricantia; margo proprius tenuis; sporse pro majore parte cylindrico-oblongee, 3,>—4 » crasse. Syn. Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p. Deser. Crusta tenuis vel tenuissima e verruculis, minutis, depressis vulgo angulosis, confertis vel plus minus discretis, lutescenti-pallidis vel sordidulo-albidis contexta (K—) vel obso- leta; apothecia primo plana margine tenui, concolore cincta, demum margine explanato, leviter convexa, nigra vel nigri- cantia (vel in umbra crescentia accidentaliter carneo-fuscescen- tia), nuda, 0,2—0,4 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue (ceire. 10—1535 vu. erassum), superne (normaliter) non attenuatum, strato medullari crasso, toto gonidiis impleto; margo proprius tenuis; thecium et hypothecium granulas fulvescentes sepe foventia; thecium (circe. 60 up altum) summa parte cieruleo- vel fuligineo-olivaceum, preeterea incoloratum, epithecio granuloso tenuissimo preditum; paraphyses K distinctre, vix discrete, subsimplices, apicibus incrassatis et coloratis; sporzee octonie, simplices, cylindrico-oblongee, obtusee, oblongis immixtis, p. p-. recte, p. p. leviter curvate, 10—16 v longe et 3,5-—4 u crasse; pycnoconidia cylindrico-elongata, obtusa, curvula, 3—12 »v longa et 1,25—2 pv crassa. 'Thecium J precedente ceerulescentia sordide vinose obscuratur. In alpibus Dovrensibus Norvegie (TH. Fries; M. B. U.), lignicola. 3. Spore simplices vel 1-septate, oblonger —ob- tuse ellipsoideo-oblong&e; pycnoconidia breviter cy- lindrica, obtusa; stratum corticale excipuli superne 4 530- T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U.: MICAREA. non attenuatum; margo proprius tenuis vel crassus; epithecium granulosum nullum; hyphe strati medul- laris excipuli plus minus dense intricatee. L. hypoptoides Ny. Crusta minute granuloso-inequalis, sordide albida vel seepissime cinerascens vel obsoleta; apothecia rufescentia—nigri- cantia; margo proprius tenuis; paraphyses K haud discrete, apieibus plus minus distincte incrassatis et coloratis; sporse pro majore parte oblonge vel subfusiformi-oblongee, simplices; 4—35 uu crasse. Syn. Lecidea hypoptoides Nyr. F1. 1867 p. 371. Lecanora hypoptoides Nyr. F1. 1872 p. 249. L. subintricata c) TH. FR. Scand. p. 265. Exs. H L. F. 125 et 126 (>Lecanora hypoptoides> et >Lecanora hypoptoides f.>). Deser. OÖrusta tenuis vel tenuissima minute granuloso- ineequalis, sordide albida vel sepissime cinerascens vel obso- leta; apothecia primo plana, margine tenui, fuscescente, rarius cinerascente vel albido mox concolore cincta, dein margine ex- planato leviter convexa vel szepe difformia, rufescentia, fusco-rufa, obscure fusca vel sepissime nigricantia, raro in olivaceum ver- gentia, nuda, 0,3—0,5 mm. lata, stratum corticale excipuli vulgo crassiusculum (15—25 v crassum), superne non attenuatum; margo proprius tenuis, ex hyphis radiantibus contextus, superne thecio concolor; thecium superne plus minus intense fuscescens vel olivaceo-fuscescens, epithecio granuloso nullo; paraphyses K plus minus distincte, haud diserete, graciles (circ. 1 p. crasse), flexuose, parce ramosee, tote incolorate vel apice plus mi- nus distinete incrassate et coloratre; spore octonre, simpli- ces, oblongee vel subfusiformi-oblongee, ellipsoideo-oblongis vel ellipsoideis immixtis, vulgo rectée, 3—14 vu. longe et 3,>—5 p. crasse; pycnoconidia sepissime ellipsoidea—oblonga, obtusa, 2,5—4 yu. longa et 1,25—1,75 vu crassa (raro in eodem specimine 3—38 v longa et 1—1,5 v crassa, leviter curvata). Pars cen- tralis excipuli J cerulescens. — A Lecanora-obscurella (SMRFT.). (syn. Lecidea obscurella (SmrFt.) TH. FR. Scand. p. 467), cui proxima, apotheciis vulgo majoribus, parte thallina excipuli melius evoluta, strato cortieali distinetiore predita, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0838. 1 paraphysibus gracilioribus et flexuosis, sporis longioribus et pyenoconidiis angustioribus precipue differt. , Ad asseres, trabes, truncos decorticatos et cortices arborum variarum in Seandinavia haud rara. Specimina tamen e provinciis Suecie meridio- nalibus non vidimus. Die Jodreaktion der Pars centralis excipuli scheint fir diese Art, wie auch fär &L. obscurella und L. symmictiza, konstant zu sein, während die zunächst vorhergehenden Arten im Allgemeinen keine Jodreaktion zeigen. Obs. Lecanora paroptoides NYL. F1. 1873 p. 291 sec. spec. a NyL. det. ad L. hypoptoidem pertinet: erusta obsoleta; apo- thecia primo planiuscula, margine pallidiore, mox concolore cineta, demum leviter convexa immarginataque, rufescentia vel demum rufo-nigricantia (humida rufo-luteola), nuda, 0,2—0,5 mm. lata; thecium superne plus minus intense luteo-fuscescens; pycenoeonidia breviter oblonga, obtusa, 3—3,5 p. longa et 1,5—2 u. erassa. — Vix nisi forma L. hypoptoidis distinguenda. Huc etiam pertinet Hepp. Eur. 387 (»>Lecanora ochrostoma») = Leca- nora piniperda tf. vchrostomoides Nyr. F1. 1872 p. 251. Differt a f. paroptoide crusta evoluta, tenuissima, granulosa, albida. Dicenda L. hypoptoides f. ochrostomoides. Aliud specimen (e Pargas: FR. ELFVING) a NYL. »Leca- nora paroptoides> determinatum ad Lecanoram atropurpuream (SCHAER.) pertinet. L. symmictiza (NyL.) HEpL. Crusta vulgo obsoleta; apothecia pallide fusca vel rufescen- tia—fusconigricantia; margo proprius parum evolutus; para- physes K facile discrete, apicibus vulgo non incrassatis; spore oblongee, -obtuse, p. p. tenuiter 1-septate p. p. simplices, 2,5—4,5 U Crasse. Syn. Lecidea symmictiza Nyr. F1. 1873 p. 293. L. symmictiza f. subrufella Nyr. F1. 1875 p. 448 (sec. H. L. FE. 171 cit. f. apoth. diutius pallido-marginatis). Lecidea hypoptella Wasio Adj. IT p. 47. Biatora sarcopisioides f. feracissima Anzi Venet. 62 (nomen). Biatorina exusta Mupp in Sched. Exs. H. L. F. 163 (»Lecidea symmictiza»). Deser. Orusta obsoleta, raro minute granulosa, pallida; apothecia primo depressa, margine obtuso, pallido, demisso, 52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. dein leviter convexa vel jam primitus convexa, pallide vel obscure fusca vel rufescentia vel fusco-nigricantia, raro in oliva- ceum vergentia, 0,2—0,5 mm. lata; intus incolorata vel dilute lutescentia; stratum corticale excipuli tenue (circ. 12 v. crassum), superne paullum dilatatum; pars centralis excipuli vix ulla; margo proprius parum evolutus, ex hyphis minus distincte radiantibus contextus; thecium (30—40 pv. altum) superne plus minus intense fulvo-fuscescens; epithecio granuloso nullo; para- physes K vulgo facile discrete subsimplices, rectiusculze (1-—2 up. crasse) vulgo tote incolorate, apicibus non vel obsolete in- crassatis; spore octonee, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate. oblongee, obtuse, recte, 3—14 vu longe et 3,,—4,5 p. Crassee; pycnoconidia cylindrico-ellipsoidea, 3—4 p. longe et circ. 1,75 p. crassa. — Differt a Lecanora obscurella (SMRFT.) cui arete affinis, sporis p. p. tenuiter 1-septatis, margine proprio minus evoluto, apotheciis sepe pallido-marginatis et vulgo paullo majoribus. Paraphyses L. obscurelle preterea, saltem apothe- ciorum obscurius coloratorum, fuscescenti-clavatee. Ad corticem et lignum cariosum Pini. Specimina examinavimus e Suecia: Blekingia (H. FALK et J. F. SVANLUND; M. B. U.), Femsjö Smolandiz (BE. FRIES; M. B. U.), pluribus locis Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie (ipsi; M. B. U.); e Norvegia: Bosekop W. Finmarkize (TH. Fries; M. B. U.); e Fennia; Ava- saxa (J. CARROLL; M. B. U.) et Tavastia (J. P. NORRLIN; H. L. F. 163). Ebpw. WaIinio erklärt 1. c., Lecidea hypoptella NYr. F1. 1865 p. 146 sei mit L. symmictiza NYL. identisch. Da aber die fär L. hypoptella NY. 1. ec. angegebenen Charaktere (spore 9—11 vu longe et 2,9—3 p. crasse; paraphyses haud discrete) fär Lecanora symmictiza nicht zutreffen, habe ich nicht gewagt, den Namen hypoptella anstatt des sicheren Namens symmvictiza avufzunehmen. Obs. Adest Lecanore obscurelle et L.symmictize affinitas cum Lecanora atropurpurea (NCHER.) et LC. Neuschildii (KörB.) (syn. Catillaria atropurpurea et FC. Neuschildii Tu. Fr. Scand. p. 565 et 566), que propter genesin excipuli, gonidiis tamen apotheciorum obscurius coloratorum destructis, huc trahendee. Paraphyses, spor&e atque pycnoconidia affinitatem praebent. Ad Lecanoram obscurellam L. conspurcans (NORM.) (syn. Bia- torella conspurcans Norm. Bot. Not. 1867 p. 86; TH. FR. Scand. p- 399), cui arcte affinis, sese habet ut ad L. atropurpuream L. Neuschildii. Spor&e hujus speciei quam LL. conspurcantis modo pauciores. A specimine originali Biatorelle conspurcantis BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:03. 53 B. conspurcans var. Kuhmoönsis W aAIno Adj. II p. 144 descrip- tione non differt. Sporas speciminis originalis 5—9 yu. longas et 3—3,5 v crassas esse invenimus. 4. Spore septate vel interdum pro majore parte simplices; pycnoconidia filiformia vel elongato-falci- formia (Lecania). L. cyrtellina NY. Crusta rimulosa vel minute verruculosa, sublevigata, albida vel cinereo-albida vel fere indistincta; apothecia 0,2—0,5 mm. lata, pallide sordideque lutescentia vel livido-carneola— livido- vel sordido-fuscescentia vel nigricantia; margo proprius crassus; thecium 40—50 pv. altum; paraphyses concret:e; epithe- cium granulosum nullum; sporae oblonge—fusiformi- vel elon- gato-oblong:ie simplices, obsolete 1-septatis immixtis, 3—3,5 vy. crasse. Syn. Biatora sylvana auct. Lecanora cyrtellina Nyr. F1. 1873 p. 18 (sec. spec. e loco primario). Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. Lecania cyrtella TH. Fr. Scand. p. 294 p. p. L. cyrtella f£. sambucina TH. Fr. Scand. p. 431. Exs. Körb. L. S. G. 221; Arn. 47; Hepp. Eur. 487. Deser. Crusta tenuissima rimulosa vel minute verrucu- losa, sublevigata, albida vel cinereo-albida vel fere indi- stincta; apothecia primo planiuscula margine thallino fere indistineto, dein mox, margine excluso, convexa subglobosave et haud raro tuberculata vel jam primitus convexa, pallide sordideque lutescentia vel livido-carneola—livido- vel sordido- fuscescentia vel nigricantia, humida in olivaceum vel olivaceo- fuscescens vergentia, margine interdum obscuriore evadente, 0,2—0,5 mm. lata; pars centralis excipuli et hypothecium in- colorata; pars thallina excipuli parum evoluta, strato corticali indistinceto; margo proprius crassus ex hyphis radiantibus contextus, distinete pseudoparenchymaticus, marginem ver- sus thecio subeoncolor; thecium 40—50 v. altum, incoloratum vel passim violascenti- vel rubenti-obscuratum, rufidulum vel olivaceo-sordidum, partibus coloratis K fere immutatis vel leviter in violaceum vergentibus; epithecium granulosum nullum; 34 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. i paraphyses concrete K demum distincte, pauce, tote incolo- rate, simplices, apicem versus leviter incrassate; spor:e octon:e, simplices, obsolete 1-septatis immixtis, oblonge, 3—14 pu. longie et 3—3,5 p crasse; pycnoconidia scepissime elongato-falei- formia, 10—15 v. longa et circ. 1,75 u. crassa, interdum (ejusdem speciminis v. c. Hepp. Eur. 487) filiformia, curvata, 12—18 yu. longa et 1 pv crassa, formis mediis conjuncta. Thecium J precedente cerulescentia levissima vinose rubet, hypothecio dilute vinose fulvescente. — Differt a Lecanora cyrtella (ACH.), cui proxima, sporis minoribus, pro majore parte simplicibus, thecio angustiore, paraphysibus arctius concretis, parte thallina excipuli minus evoluta, pycnoconidiis sepissime non fili- formibus. Ad cortices arborum frondosarum (Populi, Cerasi. Pyri. Sorbi cet.). Speci- mina Scandin. examinavimus e monte Omberg Ostrogothie (P. G. THEORIN; M. B. U.), Örebro (P. J. HELLBOM; M. B. U.), pluribus locis Uplandie (TH. Fries; M. B. U.), par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.), Christiania (N. G. MoE; M. B. U.), Petrosavodsk Fennie (J. P. NORRLIN; M. B: U') PBiatora sylvana KörB. Syst. p. 200 kann der Beschrei- bung nach nicht diese Art sein. »Apothecien sind von Jugend anvikuglich: sm selDie-Sehlauchschicht"WYwWHNIHSehWwach graugelblich . : . :" Der” KeimBboden '. "= schwach gel- blich> sind Charaktere, welche nebst dem Vorkommen »an Fichten> gar nicht fir die oben beschriebene Flechte zutreffen, die nur an Laubbäumen gefunnen worden ist. Ubrigens ist Lecanora cyrtellina immer reich an Pycniden, wohingegen KöRrBER fär Biatora sylvana angiebt: »Spermogonien habe ich nicht wahrgenommen.> Welche Flechte KörBER unter Biatora sylvana verstand, geht aus der Beschreibung nicht deutlich hervor. Die von KöRrRBER später ausgetheilte Flechte (an Laub- bäumen) ist die oben beschricbene Lecanora-Art. Obs. Lecidea mejocarpa NYL. F1. 1876 p. 577 sec. Hepp. Eur. 487 in Flora 1882 p. 453 cit. formam apothecis pallidis L. cyrtelline respicit. Specimina autem Lecidee mejocarpa NY. in H. L. F. 312 (a Nyz. det.) ad Lecanoram cyrtellam pertinent. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. 'N:0 3. 55 Lecidea (Acu.) Hevr. Rarsimarginals exelpuli ex hyphbis radianti- bus et anastomosantibus contexta. I. Paraphyses precipue inferne parce ramose et anastomosantes; epithecium granulosum, K mox sese dissolvens; spor&e ellipsoideo-oblong&e —oblongee, sim- plices vel 1-septate. L. sulphurea (HoFFrM.) HEDL. Crusta minute ruguloso- vel granuloso-inzequalis et rimoso- diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata vel pulverulenta, dilute sulphurea, albido- vel viridulo-flavicans vel pallide ochro- leuca; apothecia mox vel demum difformia, livido-, lutescenti- vel carneo-pallida—olivacea vel livido-atra; pars marginalis jam primitus crassa; spore ellipsoideo-oblonge, simplices, 2—0,5 pp erassee. Deser. Crusta crasstuscula vel, tenuis, minute ruguloso- vel granuloso-inzequalis et rimoso-diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata vel pulverulenta, dilute sulphurea, albo- vel viridulo-flavicans vel pallide ochroleuca; apothecia primo plana, margine obtuso, explanato, vulgo pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, mox vel de- mum difformia, coloribus variis (vide infra), tenuiter pruinosa vel nuda, 0,5—1,5 mm. lata; pars marginalis excipuli jam primi- tus crassa; hypothecium incoloratum; thecium incoloratum vel superne olivascens; paraphyses K plus minus discrete, tote incolorate vel (in apotheciis livido-atris) apice incrassate et colorat:e; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblongee, 10—16 v. longe et 3—6,5 v crasse; pycnoconidia filiformia, 14—13 v. longa et 1 pv. crassa. 1. F. crusta minute ruguloso- vel granuloso-ingequalis et rimoso-diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata, dilute sulphurea vel albo- vel viridulo-flavicante; apotheciis primo 36 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. planis, dein convexis vel semiglobosis, difformibus et siepe plus minus lobato-angulatis, margine pallidiore vel subconco- lore, livido-pallidis, livido-fuscescentibus, demum vel jam pri- mitus olivaceis vel livido-atris, tenuiter pruinosis. Syn. Lecanora sulphurea (HoFFM.) TH. Fr. Scand. p. 258. Lecidea sulphurea WNBG. Suec. p. 903. 2. F. crusta passim vel tota pulverulenta et rimoso-diffracta vel sublzevigata et rimuloso-areolata, dilute viridulo-flavicante vel pallide ochroleuca; apotheciis jam primitus convexis, demum tuberculato-difformibus, lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel demum interdum sordide lividis vel olivaceis, vulgo mnudis f. petrophila (TH. FR.) HEDL. Syn. >Lecanora symmicta t. petrophila TH. Fr. Scand. p. 263. 3. F. crusta granuloso-inequali, rimoso-diffracta, dilute viridulo-flavicante vel sulphurea; apotheciis leviter convexis lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel demum olivaceis, sub- nudis, mox lobato-angulosis, margine persistenter pallido . ST f. straminea (STENH.) HEDL. Syn. "Lecanora symmicta ft. straminea (STENH:) TH. FR. Scand. p. 263. De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. MU. c.: preterea f. stra- minea lignicola in Gotlandia (G. MALME). Die f. petrophila ist eine von der Beschattung abhängige Form, die nicht selten in einer und derselben Kruste in die Hauptform iibergeht. Wie sich f. straminea zu der an Stei- nen vorkommenden Hauptform verhält, daräber kann ich mich nicht äussern, da ich noch keine Gelegenheit gehabt, sie in der Natur zu studiren. L. symmicta (AcH.) HeEpDL. Crusta minute granulosa vel interdum subleprosa, flave- scens vel cinereo- vel flavido-virescens vel obsoleta; apothecia rotundata, lutescentia rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel olivaceo-nigricantia; pars marginalis excipuli primo tenuis; spore oblonge, simplices, 4—5 vu. crassee. Syn. "Lecanora symmvicta AcH.; TH. Fr. Scand. p. 202 p. p. Deser. Örusta tenuis vel tenuissima, minute granulosa vel interdum subleprosa, flavescens vel cinereo- vel flavido- virescens vel interdum fere obsoleta; apothecia primo pla- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 57 niuscula, margine tenui, explanato, séepe pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave, rotundata, lutescentia vel luteola— rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel olivaceo-nigricantia, tenuis- sime pruinosa vel nuda, 0,3—0,8 mm. lata; excipulum incolo- ratum vel marginem versus thecio subceoncolor, parte margi- nali primo tenui, dein crasso; hypothecium incoloratum vel dilute lutescens; thecium incoloratum vel superne fuscidulum vel olivaceo-cerulescens; paraphyses K distincte, totae in- colorat:e, apicibus haud incrassatis (etiam paraphyses apothe- ciorum olivaceo-nigricantium K evadunt tot incoloratee); spore octonze, simplices, oblonge, 9J—16 u longe et 4—5 u crasse. Pycnoconidia non vidimus. 1. Var. apotheciis convexis, margine primo vulgo palli- diore, ceraceis, lutescentibus, luteolis vel olivaceo- vel fusce- Scenta-pallidis :. <- cos sc. « « Var. symmictera (NYL.) HEDL. Syn. Lecanora symmvictera Nyr. F1. 1872 p. 249. 2. Var. apotheciis convexis vel semiglobosis, margine con- colore, rufo-fuscescentibus vel olivaceo-nigricantibus, haud raro tenuissime pruinosa . . . . . . var. sepincola (ACH.) HEDL. Syn. ELecanora symmnvicta f. scepincola (AcH.) et f. trabalis (AcH.) TH. FR. Scand. p. 263. Lecanora symmicta var. pumilionis REHM: ARN. FI 1872 p. 74 (sec. Arn. 138 b). Lecidea pumilionis Nyr. F1. 1872 p. 248. Ad cortices et ligna nuda per Scandinaviam fere totam frequens, efr. TELUERY te. Obs. Proxima L. gibberosa AcH.; TH. Fr. Scand. p. 430 a L. symmicta ecrusta tenuissima, levigata vel obsoleta, parte marginali excipuli crassiore, paraphysibus arctius cohreren- tibus, sporis ovoideis precipue differt. L. Dalekarlica Hebr. (n. sp.) Crusta granulosa, albida vel obsoleta; apothecia lutescenti- sordida—:eruginoso- vel livido-nigricantia; pars marginalis ex- cipuli crassa; spore oblonge, simplices 4—5 yu. crasse. I Deser. ; Crusta : tenuis, granulosa, albida (K lutescens) vel fere indistineta; apothecia primo plana et tenuiter marginata, dein convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, lute- scenti-sordida, livido-fuscescentia vel livido-nigricantia, tenuis- 58 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. sime pruinosa vel nuda, margine pallidiore vel obscuriore cincta, 0,,—0,7 mm. lata; excipulum marginem versus thecio subceoncolor, preterea incoloratum, parte marginali crassa, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium incoloratum; the- cium (35—55 v altum) precipue superne dilute fuscidulum vel violaceo- vel olivaceo-fuscidulum, K in olivaceum vergens; epithecium granulosum, K seése dissolvens; paraphyses K distinete (cire. 1,5 v crasse), inferne parce ramose et ana- stomosantes, tot&e incolorate vel apice incrassate et colo- rate; asci clavati; sporae octonze, simplices, oblonge, 10—18 up. longe et 4—5 vu crasse; pycnoconidia non visa. 'Thecium J cerulescit, ascis vinose fulvescentibus, hypothecio sordide cerulescente vel dilute violaceo-cerulescente. Hyphe thalli J>—. — Lecidee symmicte et L. turgidule Fr. affinis, ab illa crusta albida, paraphysibus apotheciorum obscuriorum distincte clavatis, parte marginali jam primitus crassa precipue differt; a L. turgidula apotheciis, sporis et ceteris multo majoribus diversa. 1. F. apotheciis lutescenti-sordidis vel livido-fuscescentibus vel demum livido- vel olivaceo-nigricantibus, primo planiuscu- lis. margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis, dem convexis vel subglobosis vel jam primitus convexis immarginatisque; para- physibus (K)! totis incoloratis, apicibus haud incrassatis. 2. F. apotheciis ceruginoso- vel livido-nigrieantibus et etnuissime pruinosis, leviter convexis, margine tenui explanato, vulgo nigricante et nudo cinctis; paraphysibus (K) colorato- clavatis. — In formam precedentem szepe eodem specimine transit. Specimina vidimus ad lignum Pini par. Elfdal Dalekarlie Snuecie (ipsi; MTBIU). L. Ehrhartiana AcH. Syn. Catillaria Ehrhartiana (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 570. — var. ceracella (TH. FR.) HEDIL. Crusta tenuis, pulverulenta, albida; apothecia planiuscula, straminea, margine pallidiore, primo albido-farinaceo cineta; ! Mit (K) wird angegeben, dass das Präparat fär die Untersuchung der Paraphysen mit Kalilauge behandelt worden ist. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.' BAND 18. AFD. III. N:0 3. 59 'spor& 1-septatae, 3—14 pu longe et 3-—3,5 v crasse; pycnidia sparsa, albido-farimacea; pycnoconidia ellipsoidea, 2,5—3 vu longa et circiter 1,75 u crassa. Syn. Lecanora varia f. ceracella Tu. Fr. Scand. p. 262 (sec. spec. orig.). Derdistrib:/ cfr. Ta FRI1. ce: 2. Paraphyses ramose; thecium totum granulas coplosas fovens, K mox sese dissolventes; epithecium nullum distincetum; spor&e vulgo elongato-oblongee, 1—3-septatee. L. retigena Hep. (n. sp.). Crusta hypophloeodes; apothecia convexa subglobosave, albida vel roseolo-albida; pars marginalis excipuli parum evoluta; paraphyses crebre ramosee; spore pro majore parte elongato-oblongee, altero apice scepe paullo angustiore, 1-(2-) septatae, 2—3,5 p. crasse. Deser. Crusta hypophloeodes; apothecia jam primitus convexa subglobosave, demum interdum moriformi-tuberculata, albida vel roseolo-albida, 0,1—0,3(—0,4) mm. lata, intus inco- lorata; pars marginalis excipuli parum evoluta vel subnulla, ex hyphbis crebre anastomosantibus et minus distincte radian- tibus contexta; thecium 38—45 v altum, totum granulas co- piosas fovens, K mox sese dissolventes; paraphyses K distinctze, graciles (1—1,5 p. crasse), crebre ramose et precipue inferne reticulatim anastomosantes apicibus haud incrassatis; asci clavati; sporee octoner, 1-(2-) septat:e, oblonge vel cylindrico- oblonge, altero apice siepe paullo angustiore, immixtis paucis oblongo-ovoideis, 3—13 p. longe et 2—3,5 u crasse. Thecium J ceerulescit vel interdum violaceo-cerulescit, dein mox totum thecium vel asci fere soli plus minus clare vinose fulvescunt vel sordide vinose colorantur, hypothecio vinose rubente vel fulvescente. -— Lecidece pallenti (KuriH.) (syn. Bilimbia pallens Kura. in Not: Sällskap. FE et Fl: F. Förh: XI (1871) p. 274; TH. Fr. Scand. p. 370) affinis. Quzie tamen crusta distincta, apotheciis ceraceo-albidis, paraphysibus parcius ramosis, sporis 3-septatis mox differt. Specimina vidimus ad truncos decorticatos et cortices Abietis et Pini pår. Jerfsö Helsinglandige, L. pallenti sepe socia (ipsi; M. B. U.). 60 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Wegen der paraphysen kan man diese Art sehr leicht för eine Micarea nehmen. Der Bau des Thallus ist jedoch völlig wie bei Lecidea. 3. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus non incrassate; epithecium, si adest, K non sese dissolvens; spore oblonge —cylindrico-oblonge, sim- plices vel 1-(3-)septate. L. vernalis (L.) Act. Crusta subgranulosa vel fere obsoleta, raro pulverulenta; apothecia mox subglobosa, nitidula, luteo-rufescentia—rufa; thecinum et hypothecium lutescentia vel luteola; epithecium nullum; pars marginalis excipuli crassa; spor octone, sim- plices vel p. p. tenuiter 1-septat:e, oblonge vel subfusiformi- oblongee, 4—6 yu. crasste. Syn. Lecidea vernalis (L.) TH. Fr. Scand. p. 427 (excl. f. minore NYL.). 1. F. crusta tenui vel tenuissima vulgo subgranulosa, albida vel cinerascenti- vel albido-viridescente; sporis 4—06 p. Crassis. 2. F. crusta tenui vel crassiuscula, farimoso-leprosa, sul- phurea vel pallescenti-virescente; sporis 4—5 yu. crassis; apothe- ciis vulgo minus nitidis . . . . f. ineana (SMRFT.) Tu. FR. Syn. Lecidea vernalis f. incana (SmrFr.) TH. Fr. Scand. p. 428. Lecidea epixanthoidiza Nyr. F1. 1875 p. 10 (sec. deser.); Wamyio Adj. II p. 34. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. et Wainio Il. c.; preterea f. incana ad corticem vetustum Betule prope montem Städjan Dalelarlie et in par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Fär eine ausföhrlichere Beschreibung dieser und der fol- genden Art wird auf Tu. Fr. I. c. verwiesen. F. incana ist nur eine zufällige Form, die nicht selten an demselben Exemplare in die Hauptform ibergeht. Die Apothecien haben häufig nicht dieselbe klare Farbe wie bei der Hauptform, worauf sich der Name incana vielleicht bezieht. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 61 L. helvola (KörsB.) HepL. Crusta minute verruculoso-vernicea—pulverulenta vel ob- soleta; apothecia planiuscula vel leviter convexa—semiglobosa, vulgo opaca, albida—rufa; thecium et hypothecium incolorata —lutescentia; epithecium mnullum; pars marginalis crassa; spor2e octone, simplices vel p. p. tenuiter 1-septatze, oblongr — elongato-oblonge, obtuse, 3—4,5 p. crasse. 1. F. crusta tenuissima, vulgo minute verruculoso-ver- nicea, e viridi cinerea vel albida vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,6 mm. latis, semiglobosis, mox immarginatis vel primo planiusculis, margine obtuso, subeoncolore cinctis, rufis vel RNESCeMULOUS yen stuss Fe adl tuRtk rata Subsylvana/WAmNIO. Syn. =Lecidea helvola f. subsylvana Wasio Adj. II p. 35 (sec. descr.). Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. 2. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,6 mm. latis, primo planiusculis, margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis, dein leviter convexis, albidis, ceraceo- vel rufescenti-pallidis, helvolis vel demum rufescentibus. Syn. >Lecidea helvola (KörB.) TH. Fr. Scand. p. 429. Lecidea vernalis £. minor NYL.; TH. Fr. Scand. p. 428. (? Lecidea mejocarpa Wasio Adj. II p. 35). 3. F. erusta tenwi vel crassiuscula, farinoso-leprosa, sulphu- rea vel viridulo-sulphurea; apotheciis 0,,—0,s mm. latis, sub- persistenter planiusculis, albidis, ceraceo-albidis vel sordide Imitescentibus ud as sf efforescens HED. (0: fy Syn. ”Lecanora symmicta Tu. Fr. Scand. p. 262 p. p. Ad cortices Abietis, Juniperi et arborum frondosarum (Alni, Betulr, Salicis, Populi, Tilie, Pruni, Sorbi, Coryli), rarius ad ligna nuda in Scandi- navia e Scania usque in Finmarkia, septentrionem versus ad cortices arbo- rum frondosarum frequentior f. 2 late est distributa. F. subsylvana ad cortices Abietis et arborum frondosarum: >»in Karelia boreali> (WaAINIO 1. c.), Smolandia (Hylletofta, Bjerkaryd: P. G. THEORIN; M. B. U.), Ostrogothia (par. Quarsebo: J. HULTING), Uplandia (Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Dalekarlia (par. Elfdal et Idre: ipsi). F. efflorescens ad cortices Betule et Abietis: in Nericia (P. J. HELLBOM et Ö. G. BLOMBERG; M. B. U.), pluribus locis Uplandix (ipsi; M. B. U.), in Jemtlandia (S. ALrMmQvist: M. B. U-.). Diese Art kommt, wie oben angegeben, auf sehr ver- schiedenen Substraten vor, ohne dass diese einen merklichen 62 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Einfluss auf die Farbe und die Struktur der Apothecien haben. Weisse Apothecien von völlig gleichem Bau sind an beschatte- ten Stellen und gelbliche Apothecien an stärker beleuchteten anzutreffen und zwar sowohl an Fichten als an Laubbäumen. Wenn f. efflorescens an Fichten vorkommt, wird sie fast immer von der Hauptform (f. 2) begleitet, in welche sie all- mählich iberfliesst. Ebenfalls geht f. subsylvana in die Haupt- form äber, von der sie häufig begleitet wird. In Lecidea vernalis, von welcher diese Art nach den angegebenen Cha- rakteren wenig unterschieden scheint, habe ich sie niemals ibergehen sehen. Auch f. subsylvana, die der Beschreibung nach der Leeidea vernalis nahe zu kommen scheint, hat doch: einen andern Farbenton und eine andere Form der Apothe- cien, was man bei einer Vergleichung leichter sehen als in exakter Weise beschreiben kann. Die Sporen sind immer etwas dinner als bei L. vernalis und die Kruste etwas verschieden. Wenn Biatora sylvana KörB. Syst. p. 200, wie TH. FR. in Scand. p. 431 glaubt, mit dieser Art identisch ist, was nur eine Untersuchung des Originalexemplars bestätigen könnte, wäre vielleicht dieser Name als ein älterer vorzuziehen. L. plusiospora (Tu. FR.) HEDL. Crusta tenuissima vel fere obsoleta, apothecia spadiceo- pallida—nigricantia; thecium et hypothecium subincolorata— fuscidulo-sordida; epithecium nullum; pars marginalis excipuli crassa; spore 12—32-ne, simplices, pro majore parte ellip- soiderg, 3—4 u crasse. Deser. Crusta tenuissima, sublevigata, viridulo- vel al- hido-cinerascens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula, margine tenui concolore vel pallidiore cincta, dein convexa semiglobosave vel jam primitus immarginata, raro subpersi- stenter planiuscula, margine tenui elevato, concolore, nitidulo cincta, pallide vel obscure spadicea vel nigricantia 0,3—0,6 mm. lata; hypothecium et thecium plus minus fuscidulo- sordida (K—), raro subincolorata; thecium (45-—50 py. altum) seepe (apotheciorum obscuriorum) paraphysibus passim vel totis infuscatis striatum; paraphyses K distincete, haud dis- crete, nune graciles et incolorate, nunc crassiuscule et plus minus infuscatre (1,5—3 v crassee); asci (anguste) clavati; BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 18. AFD: III. N:03. 063 spore 12--32-nee, simplices, ellipsoide:e, paucis oblongis immix- tis. 6—9(—12) v. longe et 3—4 vu crasse. Partes thecii colo- rate acido nitrico fere immutate, haud in roseum mutantur. 1. F. apotheciis nigricantibus subpersistenter planiusculis, margine elevato, concolore, nitidulo; excipulo J haud cieru- IBddente TAM. (MR sleek fo Bwltingiistianpr. (ny): Syn. Lecidea plusiospora Tu. Fr. Scand. (1874) p. 473. 2. F. apothecis (pallide) spadiceis—nigricantibus, primo planiusculis, margine concolore vel sepissime pallidiore, dein mox convexis vel semiglobosis; excipulo non vel obsolete ceru- NERE THO rt rige og IV JäTES betulicola:; (KULLE) .ELADE. Syn. Biatora betulicola KurLrHEem in Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. XI (1871) p. 275 (sec. spec. orig.). Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p. 3. FE. apotheciis pallide vel obscure spadiceis mox vel jam primitus convexis, margine pallidiore demisso; excipulo toto J intense ceerulescente vel violaceo-cerulescente (hyphee Cal Ret ögrn miles nt endamylea. HEDL:.(N;f3), Ad cortices Abietis, Juniperi, Betule, Alni et ligna nuda. Specimina Scandinavica f. Hultingii examinavimus ex Edsleskog Dalslandie (J. HuLr- TING; M. B. U.), Norrtelge Uplandie et par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi). ad cortices Abietis et Juniperi; f. betulicole e pluribus locis Suecie (Ostro- gothige, Sudermanlandie, Nericie, Uplandie, Helsinglandie, Dalekarlie, Herje- dalie), Norvegie (Christiania: N. G. Mor; M. B. U.), Fennize (Mustiala: KULL- HEM; M. B. U); f. endamylece e par. Jerfsö Helsinglandie, ad corticem Alni (pal MB. 0.) Der KuLiLHeMm'sche Name betulicola sollte hier nach den Gesetzen der Priorität den Vorzug vor den jängeren plusio- spora haben. Die beiden Namen sind indessen verschiedenen Formen derselben Art gegeben worden, und da eine der Formen ihren Namen beibehalten soll, während der andere Name fir die Art benutzt wird, so geschieht dies am besten so, dass plustospora, welcher Name den Artcharakter aus- dröckt, för die Art benutzt wird, wärend diejenige Form, auf welche sich dieser Name urspränglich bezog, nach J. HuLrTING, der diese Form zuerst fand, genannt wird. Die oben aufgestellten Formen gehen ohne Grenze in eimander iber. F. betulicola wird oft mit Lecidea atroviridis zusammen angetroffen. 64 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. L. atroviridis (ARN.) HEDL. Crusta minute verruculosa vel obsoleta; apothecia livida vel sordide cerulescentia—nigra; hypothecium normaliter dilute vel obscure ceerulescens; epithecium nullum; pars. marginalis excipuli crassa; spor&e octonre, simplices, pro majore parte oblonge, 3—4 p. crassee. Syn. Lecidella turgidula var. atroviridis Ars. FL 1864 p. 596 (sec. Arn. 277). Deser. Orusta tenuis, minute verruculosa vel sublevigata, cinerascenti- vel viridulo-albida vel obsoleta; apothecia pla- niuscula vel leviter convexa, margine pallidiore vel concolore demisso, vel semiglobosa, livida, sordide cerulescentia, creruleo- nigricantia vel nigra, raro in fuscum vergentia, 0,3—0,8 mm. lata; excipulum incoloratum vel subincoloratum, parte mar- oimali crassa; hypothecium distinete pseudoparenchy- maticum, dilute vel obscure cerulescens, raro in lutescens, sordidum vel violaceum vergens; thecium (42—75 v. altum) totum (sub-)incoloratum vel siepissime basin versus cerulescens; paraphyses K normaliter vix distinct, graciles; asci cylindrico- clavati; spore octonie, simplices, oblongee, ellipsoideis raro immixtis, 8—16 pv longe et 3—4 u crasse. 1. F. apotheciis planiusculis leviter convexis, lividis vel sordide czerulescentibus—nigricantibus, marginem versus palli- dioribus Nm TT If foceliförmist (INIRES) blant Syn. Lecidea ocelliformis Nyr. F1. 1865 p. 145: TH. Fr. Scand. p. 472. Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p. Catillaria globulosa et f. pallens TH. Fr. Scand. p. 576 p. Pp. Exs. H. L. F. 307 (»>Lecidea ocelliformis Nyr. Forma var. subglo- nulosam NYL. tangens vel in eandem transiens>). 2. F. apotheciis convexis vel semiglobosis, nigris marginem versus non pallidioribus . . . f. subglobulosa (NYL.) WAINIO. Syn. Lecidea subglobulosa Nyr. F1. 1867 p. 327. Catillaria globulosa f. subglobulosa Tu. Fr. Scand. p. 576. Lecidea atroviridis f. subglobulosa Waisio Adj. IT p. 45. 3. F. apotheciis depresso-convexis, ceruleo-nigris, nitidulis, thecio 42-—50 v. alto; paraphysibus K plus minus discretis, validiusculis, cire. 3 v crassis; sporis vix ultra 3 u crassis (accidentalis). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. 65 Ad cortices precipue Abietis, Juniperi, Alni et Sorbi atque ligna nuda per totam Sueciam (e provinciis meridionalibus specimina tamen non vidimus) et Fenniam f. ocelliformis et f. subglobulosa distribute sunt; e Norvegia spe- cimina non vidimus. F. 3 ad corticem Juniperi prope Norrtelge Uplandixe (ipsi). L. ameibospora HeEpL. (n. sp.) Crusta obsoleta; apothecia nigra; hypothecium incoloratum vel sordidum; epithecium nullum distincetum; pars marginalis excipuli bene evoluta; spore (ejusdem apothecii variantes) (8—)12—32-ne, ellipsoidee et simplices—cylindrico-oblonge et tenuiter 1-septat:e, 2 u crasse. Deser. Orusta obsoleta; apothecia minuta, primo plana et tenuiter marginata, mox convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, nigra vel nigricantia, 0,1—0,3 mm. lata; pars centralis excipuli incolorata, pars marginalis bene evoluta ex hyphis radiantibus contexta, incolorata vel priaecipue mar- ginem versus thecio subconcolor; hypothecium incoloratum vel sordidum; thecium (30—50 v. altum) smaragdulo- vel vio- laceo-ceerulescens, olivaceum vel sordidum, superne vel passim obscurius coloratum, K smaragdulo-ceerulescens vel olivascens; paraphyses arcte conglutinate, K distinctre, p. p. gracillim:e, parce ramoste, cire. 0,5—0,75 pu crasse, p. p. crassiores et colorat:e, subsimplices, 3—4 pv. crasse, membrana extus sepe sese (subgranulose) dissolvente, raro omnes gracillimee; epithe- cium nullum distincetum; asci clavati vel subinflato-clavati; spore (8-)12—532-ne, pro majore parte simplices, ellipsoidex— cylindrico-oblonge, rectre, longiores tenuiter 1-septate, 4--10 (-12) pv. longe et circiter 2 pu crasse, quo numerosiores in ascis eo breviores. Pycnoconidia non visa. Thecium J prece- dente ceerulescentia sordide vinose violascit. — Lecidece globu- lose affinis, quam minutam habitu refert. Specimina vidimus ad corticem et lignum Abietis pluribus locis Helsing- landie et Dalekarlie borealis Suecige (ipsi; M. B. U.). Bemerkenswerth ist die wechselnde Zahl der Sporen in den Schläuchen und das damit im Zusammenhang stehende Wechseln der Sporenform. In den meisten Schläuchen sind die Sporen zahlreich und elliptisch, aber immer werden jedoch eingemischte Schläuche angetroffen, die eine geringere Zahl von Sporen besitzen, die dann länger und oft zweitheilig sind und den Sporen von Lecidea globulosa sehr ähnlich sehen. 0) 66 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Ein etwas gleichartiges Verhältniss giebt auch TH. FR. in Scand. p. 594 för Buellia dives an. L. globulosa FLxr. Crusta tenuissima vel sepissime obsoleta; apothecia nigra — fuscescentia; hypothecium sepissime sordidum — sordide violaceum vel rubricosum; epithecium normaliter distinctum, fuligineum—fuscidulum; spore octonze, tenuiter 1-(3-)septat:e vel p. p. simplices, oblongie vel cylindrico-oblongre, 2—3,5 yu. cCrassee. Syn. Lecidea globulosa FrK.: NyL. Lapp. or. p. 149. Catillaria globulosa TH. FR. Scand. p. 572 p. p. Deser. Crusta tenuissima, granulosa, viridulo-albida vel seepissime obsoleta; apothecia primo plana tenuiterque margi- nata, dein mox convexa subglobosave vel jam primitus con- vexa immarginataque, raro subpersistenter planiuscula et marginata, nigra vel (in f. pallente NYL.) fusco-nigricantia vel fuscescentia, 0,2—0,> mm. lata; pars centralis excipuli incolorata vel pallida; pars marginalis excipuli bene evoluta, marginem versus thecio concolor; hypothecium raro incolora- tum, sepissime sordidum, raro sordide violaceum vel rubri- cosum, K olivascens, raro leviter in violaceum vel rubricosum vergens; thecium (32—45 v. altum) epithecio normaliter di- stincto, K non dissoluto, fuligineo vel (in f. pallente) fusci- dulo preditum, preterea vulgo incoloratum, raro sordide crerulescens vel fuscenscenti-rubescens; paraphyses K plus minus distincte, haud discretie, tote incoloratre, subsimplices, apicem versus raro leviter imerassate; sporre octonr, tenuiter 1-(3-)septate vel p. p. simplices, oblonge vel cylindrico- 15 vp. longe et 2—53,5 v crassee. oblongee, recte, 9 — f. erumpens HenpL. (un. f.). Apothecia subpersistenter planiuscula marginataque, inter fibras ligneas erumpentia, nigra. — Hypothecium sordidum, epithecium fuligineum et cetere note non recedunt. Per totam Scandinaviam ad cortices Betule. Alni cet. et ligna nuda frequens. F. erumpens ad truoncum decorticatum Abietis par. Jerfsö Helsing- Jandie (ipsi; M. B. 0) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. Ö7 4. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus incrassate, epithecium nullum (vel, si adest, K non dissolutum); sporze oblong&e bacillares vel aciculares, simplices vel septatee. L. spherella Heor. (n. sp.) Crusta tenuissima, viridulo-albida vel viridulo-eimerascens vel obsoleta; apothecia jam primitus hemispheerica vel sub- globosa, albida — rufo- vel fusco-nigricantia; hypothecium inceoloratum — rufidulum vel fuscescens; pars margimalis exci- puli parum evoluta; spor simplices, paucis obsolete 1-septatis interdum immixtis, oblonge, 3—4 up. crasse. Deser, Crusta tenuissima, subgranulosa, viridulo-albida vel viridulo-cinerascens vel obsoleta; apothecia jam primitus hemispherica vel subglobosa immarginataque, albida — carneo- fuscidula — rufo- vel fusco-nigricantia, in centro siepe inten- sius colorata, 0,2—0,4 mm. lata; excipulum incoloratum vel dilute lutescens, parte marginali parum evoluta, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium incoloratum — rufidulum vel fuscescens; thecium (40—55) v. altum, inferne hypothecio concolor, superne pallidius; paraphyses K plus minus distinctee, paucis discretis, incolorate apicem versus leviter incrassat:e, incoloratee, simplices; epithecium nullum; asci clavati; spor: octonze, simplices, paucis obsolete 1-septatis interdum immixtis, oblonge, 3—13 p. longee et 3—4 p. crassee; pycnoconidia non visa. Thecium J vinose rubet. 1. F. apothecis e pallido vel carneo-fuscidulo rufo- vel nigricanti-fuscis vel rufo-nigricantibus vel jam primitus ob- scuris; hypothecio plus minus rufidulo vel fuscescente. Syn. Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p. 2. F. apotheciis e albido vel carneo-albido carneo-fusci- dulis; hypothecio incolorato vel dilute Iutescente . . f. umbricola HeEpDL. £). Syn. Lecidea albohyalina "TH. Fr. Scand. p. 431 p. p. Ad cortices Alni, Sorbi et Juniperi atque ligna nuda. MSpecimina f. 1 vidimus e Uplandia (Upsala: TH. Fries, Tibble: S. ALMQuist; M. B. U.), Dalslandia (par. Mo: J. HuLTtInG; M. B. U.), Sudermanlandia (par. St. Malm: G. MALME) Suecige; e Norvegia (Christiania: N. G. Mor; M. B U.); e Fennia 68 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. (Mustiala: P. A. KARSTEN, Tavastia: J. P. NORRLIN; M. B. U.); f. umbricole e Sudermanlandia (par. St. Malm: G. MarmE), Helsinglandia (par. Jerfsö: ipsi) Suecie: e Fennia (Mustiala: ÅA. KuULLHEMm; M. B. U.). Die f. umbricola ist eime von der Beschattung abhängige Form, und an demselben Exemplare können daher theils völlig weisse Apothecien, theils andere an stärker beleuchteten Theilen des Suhstrats angetroffen werden, die sich der Hauptform nähern. Auch bei dieser kann man — z. B. in Ritzen — Apothecien finden, welche hell gefärbt sind. L. alborufidula Hep. (n. sp.) Crusta tenuissima, albida; apothecia mox subglobosa, rufa vel rufescentia; hypothecium et thecium fulvo-lutescentia; pars marginalis excipuli parum evoluta; spore p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-(3-)septate, pro majore parte bacillares, 1,75—2,5 u. crasse. Deser. Crusta tenuissima, granulosa, albida (K sordide- scens); apothecia primo planiuscula, margine obtuso cincta, dein mox subglobosa vel demum tuberculata, rufa vel rufe- scentia, 0,2—0,> mm. lata; excipulum incoloratum vel palli- dum, hypothecio pallidius, parte marginali parum evoluta, ex hyphis radiantibus et crebre anastomosantibus contexta; hypo- thecium fulvo-lutescens; thecium (cire. 35 v. altum) hypothecio concolor, passim intensius coloratum; paraphyses K wvix di- stinctre, tot incoloratr, graciles (circ. 1 p crasse), simplices, apicem versus incrassate; epithecium nullum; asci clavati; spore octon:e, p. p- simplices, p. p. tenuiter 1-(3-)septatce, bacil- lares, oblongis immixtis, 7—15 v. longe et 1,75—2,5 p crasse; pycenoconidia non visa. Thecium J precedente ceerulescentia vinose fulvescit. Specimen unicum legimus ad corticem Abietis par. Idre Dalekarlie Suecie (M. B. U.). L. albohyalina NYL. Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula, (viva) albida vel roseolo-albida; hypothecium incoloratum; pars mar- ginalis excipuli crassa; spore simplices vel sepe p. p. tenuiter 1-septatze, bacillares vel anguste oblongae, 2—3 pv. crasse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 69 Syn. Lecidea anomala var. albohyalina Nyr. Scand. p. 203 (sec. descr. et spec. a NYL. det.). Lecidea albohyalina TH. Fr. Scand. p. 431 p. p. L. albohyalina f. roseola TH. Fr. Scand. p. 432. Deser. Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula, interdum margine obtuso cincta et irregulariter angulosa, al- bida vel roseolo-albida (vel in herbariis etate lutescenti-pallida), 0,2—0),5 mm. lata; excipulum incoloratum, parte margmali crassa, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium et the- cum (32—50 v. altum) incolorata; paraphyses K distinctee, interdum plus minus discrete, apicem versus incrassat:e; sporeae octon:e, simplices vel tenuiter 1-septate sepe immixte, bacil- lares vel anguste oblongae 8—13(—15) v longe et 2—3 vp. crasse. ”Thecium J precedente cierulescentia levi sordide vi- nose rubet. — f. apotheciis convexis; paraphysibus K facile discretis, validis, articulatis, apicem versus circ. 5 u crassis; thecio cir- citer 32—35 pv. alto; sporis anguste oblongis, p. p. tenuiter 1-septatis, 3—12 uv. longis et 2—5 vu. crassis (accidentalis). Specimina examinavimus e pluribus locis Scandinavie: e Smolandia (par. Almesåkra: P. E. THEORIN; M. B. U.) Ostrogothia (par. Quarsebo; J. HULTING) usque in Norvegia boreali (Tromsöe: J. M. NORMAN; M. B. U.); in Helsinglandia sat frequens, cortices Alni, Betule, Salicis et Sorbi precipue incolit. F. (accidentalis) ad corticem Betule par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; MA BU). Unter der Menge, welche ich von dieser Art an verschie- denen Stellen in Dalekarlien und Helsingland eingesammelt, habe ich niemals Apothecien mit dem an alten Herbarien- exemplaren vorkommenden, gelben Farbenton gesehen. L. alborubella NyYL. Crusta tenuissima, viridescens vel albo-viridescens vel fere obsoleta; apothecia mox convexiuscula, carneo-lutea vel luteo- rubella; hypothecium incoloratum; pars marginalis excipuli crassa; spore 3-septatre, pro majore parte subfusiformi-bacil- lares, 2—3 u. crassee. Syn. Lecidea alborubella Nyr. FI. 1879 p. 205. Bilimbia chlorotica Tu. Fr. Scand. p. 371 p. p. 70 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Deser. Crusta tenuissima, subleprosa, viridescens vel albo- viridescens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula et margine obtuso cincta, dein mox convexiuscula immarginataque, carneo-lutea vel luteo-rubella, 0,2—0,4 mm. lata, intus inco- lorata; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus contexta, grosse pseudoparenchymatica; thecium (circ. 40—45 u. altum) superne dilute luteolum; paraphyses K facile discretie, graciles, subsimplices, apicem versus Incrassat:e; sporre octon:e, 3-septate, bacillares vel fusiformi-bacillares, oblougis immixtis. p- p. rectre, p. p. leviter curvatze, 12—18(—21) v longe et 2—53 vu crasse. 'Thecium J precedente cerulescentia vinose rubet. Specimina vidimus e Ostrogothia (in par. Krokek: J. HULTING; in monte Omberg: P. G. THEORIN; M. B. U.) Suecie, ad calcem primitivam. Obs. Specimina Bilimbice chloroticee Mass. ex herb. Massal., in M. B. U. asservata, contiment Lecideam cupreorosellam NyL., Lecanora cyrtella £. proteiformi (Mass.) (syn. Lecanora cyrtella £. proteiformis (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 295) immixta. A Lecidea alborubella L. cupreorosella preter alias notas differt crusta rimulosa, plus minus roseolo-cuprea, sporis 15—26 yu. longis et 2,5—3 pv. erassis. — In Suecia adhuce non obvia. L. Negelii (HEPP) STIzENB. Syn. Bilimbia Neegetlii (HePP) TH. Fr. Scand. p. 5315 (f. lapiseda excel). — var. cyanomela NYL. in sched. Syn. Lecidea Negelii f. cyanomela Wasio Vib. (15785) p. 63 (sec. spec. a NYL. det.). Crusta e verruculis albidis, supra hypothallum ceeruleo- nigricantem dispersis contexta vel hypothallo solo indicata; apothecia nigricantia, primo plana, margine tenui mox con- colore cincta, demum leviter convexa, 0,,—0,6 mm. lata; pars summa thecii ceruleo-fuliginea; hyphie hypothalli creruleo- smaragdule. Cetera non differunt. — Habitu insignis, crusta Caloplacam cerinam f. cyanolepram (FR.) Tu. Fr. Scand. p. 175 fere referens, in formam vulgarem hypothallo albido sensim transit. Specimina Scandinavica ad corticem Coryli, Quercus, Salicis, Populi et Alni vidimus e Uplandia (Enköping et Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Suderman- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. T7l landia (par. St. Malm: G. MaArmE), Nericia (Askersund: 0. G. BLOMBERG). Tavastia (E. WaAnio; M. B.: U.). L. cirecumspecta (NYr.) HeEpL. Crusta tenuissima vel indistincta; apothecia planiuscula, margine tenui, vulgo nitidulo cineta, raro demum convexa, nigra (vel fuscescenti-decolorata); hypothecium incoloratum vel interdum lutescens; paraphyses demum capitate; spore 3 7- septate, elongato-bacillares, obtuse, 15—35 v longe et circ. 2,5 p. Crassee. Syn. Lecidea bacillifera var. circumspecta Nyr. in H. L. F. 185; Wainio Adj. II (1883) p. 22. Bacidia atrosangwinea « et 8 et f. curtula TH. FR. Scand. p. 354 -6 p. p. Deser. Crusta tenuissima, membranaceo-verruculosa, al- bido- vel cinereo-viridula vel indistincta; apothecia planiuscula, margine tenui, vulgo nitidulo cincta, raro demum convexa immarginataque, nigra vel interdum fuscescenti-decolorata; pars centralis excipuli et hypothecium incolorata vel interdum lute- scentia; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus contexta, indistincte pseudoparenchymatica, marginem Versus plus minus atropurpurea vel nigricanti-violacea, K violascens; thecium 42—55 pv. altum, superne (normaliter) olivaceo- vel cieruleo-smaragdulo-fuligineum, accidentaliter totum violaceum, qui color K mox evadit; paraphyses K distincte, simplices (cire. 1 pv. cerasse), apicem versus crassiores, clavate et (normaliter) colorat:e, demum capitate (capitulis 3—5 pv crassis); sporee elongato-bacillares, utrinque obtusee, 3-septate, 5—7-septatis plus minus immixtis, 15—55 v. longee et 2-—2,5(—3) vp. crasse. — A Lecidea abbreviante NYr. (syn. Bacidia abbrevians (NYL.) TH. FR. Scand. p. 362), cui arcte affinis, vix nisi sporis longi- oribus et szeplus 3—7-seeptatis differt. Inter specimina tamen permulta, e diversis locis reportata, transitus in illam non vidimus. Lecidea atrosanguinea (SCHAER.) (syn. Bacidia atro- sangwinea (ScHAeR.) TH. FR. Scand. p. 354) ab hac specie differt priecipue margine apotheciorum crassiore vulgo haud nitidulo, thecio altiore, paraphysibus numquam capitatis, hypothecio normaliter plus minus obscurato (accidentaliter incolorato). Per Scandinaviam totam e Scania usque in Finmarkia ad cortices Po- puli, Salicis, Quercus, Abietis, Juniperi cet. suis locis frequens. 72 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Auf einem an einer Fichte in Dalekarlien vorkommenden Exemplare fand ich einmal das Thecium einiger Apothecien violett gefärbt. Zusammen mit diesen kamen andere. Apothe- cien mit einem 'Thecium von gewöhnlicher Farbe vor. Der violette Färbestoff schien von derselben Beschaffenheit wie der- jenige zu sein, weleher z. B. in den Apothecien von Biatorella moriformis (AcCH.) TH. Fr. Scand. p. 402 sehr hänufig auftritt. Bei Zusatz von Kalilauge verschwand er schnell, worauf das Thecium dasjenige Aussehen erhielt, welches es sonst nach Behandlung mit Kalilauge erhält. II. Pars marginalis excipuli ex hyphis dense et irregulariter intricatis contexta; spore ellipsoider —oblong&e, simplices vel p. p- tenuiter 1-septate. L. uliginosa (SCcHRAD.) ÅCH. Crusta verruculosa, minute granulosa vel subleprosa, vire- scens—Tfusco-atra vel obsoleta; apothecia adnata vel sessilia, primo plana marginataque, dein mox vel demum convexa im- marginataque vel interdum persistenter planiuscula; thecium superne fuscescens vel totum fuscidulum, epithecio nullo di- stincto, paraphysibus et ascis arcte cohrerentibus, raro facile liberis; paraphyses ramose. 1. Var. crusta bene evoluta, verruculosa, viridulo-fusce- scente; apotheciis planiusculis tenuiterque marginatis vel de- mum convexis immarginatisque, fusco-atris, 0,,—0,s mm. latis; paraphysibus gracilibus, arcte cohrerentibus; sporis 12—15 p. longis et 6--7 v. crassis . . . var. verruculosa HEpDL. (n. var.). Syn. Lecidea wuliginosa AcH. Syn. p. 25. sec. Waniro Adj. II p. 42; TH. Fr. Scand. p. 455 (ff. excel). 2. Var. crusta tenui, raro crassiuscula, minute granulosa, obscure rufo-fuscescente vel fusco-nigricante, raro virescente; apotheciis primo planiusculis tennuiterque marginatis, demum convexis, fuscescentibus vel fusco-atris, 0,3—0,5 mm. latis; paraphysibus f. precedentis; sporis 3—12 y. longis et 4—6 u CIASSIS. «oo see. ro ro mo kor . » var: fuliginea- (ACHY)NERSPRIH Syn. Lecidea uliginosa a) fuliginea (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 455. Lichen uliginosus ScHRAD. sec. WAINIo Adj. II p. 42. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 73 3. Var. crusta tenuli vel tenuissima, minute granulosa vel subleprosa, fusco-atra vel virescente; apotheciis mox convexis, fusco-rufescentibus, 0,3—0,5 mm. latis; paraphysibus f. pre- cedentis; sporis 10—15 u longis et (5—)6—7,5 u crassis é . var. humosa (EHRH.) ÅCH. Syn. Lecidea uliginosa b) lumosa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 456. 4. Var. crusta indistincta; apotheciis minutis, margine elevato cinetis, siccis vulgo plus minus angulosis, nigricanti- bus, 0,2—0,4+ mm. latis; sporis 10—13 u longis et (5—)6—7 u RSS AAA KVIST vd rn Aae/tlvar) argillacea /KRPDH. Syn. Biatora uliginosa f. argillacea KReLA.: Körs. Par. (1860) p. 158. 1. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus gracilibus, arete cohaerentibus . . . . . . . £. proletaria (Tu. Fr.) HEDL. Syn. Lecidea uliginosa c) proletaria TH. Fr. Scand. (1874) p. 456. 2. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus crassiuscu- lis (ceire. 2 u crassis), facillime liberis, flexuosis . f. separabilis HEDL. AN 3 F. hypothecio roseo-fuscescente, K violascente; paraphy- sibus erassiusculis, facillime liberis, flexuosis STI Le LA ERA f. hyporhoda (TH. FR.) HEDL. Syn. Lecidea hyporhoda Tu. Fr. Scand. p. 456. De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. 1. c. F. separabilis inventa est f. proletarice et var. humosce socia par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.). Fiär eine ausfiährlichere Beschreibung dieser Art wird auf Tu. FR. ll. ce. verwiesen. Die obigen Varietäten und Formen gehen ohne Grenze in eimander iäber. Die f. separabilis und f. hyporhoda schemen nur zufällig zu sein. Jene geht allmäh- lich selbst an demselben Exemplare in f. proletaria iäber, und an den Originalexemplaren von Lecidea hyporhoda sind auch Apothecien anzutreffen, welche zu der f. separabilis gehören, während man bei andern eine Schwankung der Färbung des Hypotheciums wahrnehmen kann. L. seabridula Hepr. (n. sp.) Crusta hypophloeodes; apothecia inter fibras ligneas erum- pentia, semiglobosa, immarginata, atra; thecium incoloratum 74 T. HEDLUND. KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. vel violascenti-roseum, epithecio distinceto, nigricante preditum, paraphysibus et ascis facillime liberis; paraphyses subsimplices. Deser. Crusta hypophloeodes, gonidiis (7—14 u latis) ex hyphis breviter articulatis dense circumdatis; apothecia inter fibras ligneas erumpentia, semiglobosa, scabrida, atra, 0,1—0,3 mm. lata; excipulum nigricans, K olivascens, parte marginali ex hyphis indistinctis, irregulariter intricatis contexta, tenui; thecium molle, paraphysibus et ascis facillime liberis, epithecio crassiusculo (cire. 12 u crasso), nigricante, K haud dissoluto, immutato vel violaceo-fuscescente; paraphyses incolorate, sub- simplices, rectiuscule (1—2 u crassee), apicibus epithecio cohie- rentibus; asci clavati (35—55 u longi et 12—15 u ecrassi), incolorati vel evacuati (apicibus dissolutis) vulgo violascenti- rosei et K intensius colorati; spor:e octonie, simplices, ellip- soidezee, 7-—12 u longe et 4—5 u crasse; pycnoconidia (semel visa) breviter cylindriea, circ. 3 u longe et 0,75 u crassa. — Lecidearum Scandinavie cum Lecidea sphacelata TH. Fr. Scand. p- 445 structura apotheciorum forsan optime comparanda; apo- theciis minutis, semiglobosis immarginatisque, paraphysibus et ascis facillime liberis bene distincta. Ad truncos decorticatos vetustos coniferarum. MNSpecimina wvidimus e monte Städjan Dalekarlie et par. Jerfsö et Ofvanåker Helsinglandie (ipsi; METBSAUD: Obs. Ad stirpem supra propositam specierum, quas adhuc examinavimus, etiam he sunt referendre: Lecidea botryosa (FR.), L. sphacelata Tu. FR., LC. gelatinosa ELK., L. viridescens (SCHRAD.), L. granulosa (EHRH.), EL. flexuosa (FR.), LC. flexella (AcH.) (syn. Placographa flexella (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 657). Ab his Xylographa parallela (AcH.) FR. nulla nota generica nisi apotheciis oblongis vel lanceolato-linearibus differt: Atta- men in ejus var. spilomatica (ANzI) (inel. Lecidea trunciseda Tu. Fr. Scand. p. 467) apothecia saltem humida rotunda et interna structura ab illis speciebus non recedentia sat fre- gquenter inveniri possunt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 75 Micarea CER) CEIRDIL. Conspectus specierum, quas adhuc examinavimus: A. Hypothecium incoloratum vel pallidum, parte thecii in- feriore non vel vix obscurius coloratum; paraphyses (K Patron graciles vel gracillimie, ramose et Hexuosre, incoloratre vel p- p- crassiores et colorat:e; apothecia saltem humida sgpis- sime non nigra: Ad. bb. ad. Epithecium (nisi apothecia decolorata) distincetum, luteo- fuscescens vel fuscescens, K nubes fuscescentes effun- dens et sese dissolvens, thecio tumente, (normaliter) non roseo-violascente; paraphyses anastomosantes, 1- 1,5 po crasse: Spore recte, simplices; apothecia nigra vel nigri- cantia. 0,1—0,4 mm. lata; crusta obsoleta (ligni- Gold) «es «- « 1. M. rhabdogena (NormM.) HEpDL. 1. F. sporis ovoideis vel ellipsoideis—oblongis, 6—38 u. longis et 2—5 p. crassis. 2. F. sporis oblongis—fusiformi- vel elongato-oblongis, 6—9 pu. longis et 1,5 —2 u crassis. Spore p. p- leviter curvate, 1—3-septate, vulgo fusi- ERINEe 10—158 u longe et 3—4 u crasse E KR 2. M. glomerella (NYL.) HEpL. R F. apotheciis simplicibus vel demum paullum tuber- culatis, 0,2—0,4 mm. latis, nigris, fusco-nigris vel rufo-fuscis, erusta tenuissima vel obsoleta (ligni- GOLF köks a fdr br sele sk lyst simplicata. NYL 2. F. apotheciis diutius simplicibus, demum tuberculatis, 0,2—0,4 mm. latis, nigris vel fusco-nigris, raro obscure rufo-fuscis; crusta granulosa (lignicola vel ad corticem Pini) f. poliococecoides WaAINIo. 53. F. apotheciis mox tuberculatis, 0,2—0,6 mm. latis, nigris, fusco-nigris vel rufo-fuscescentibus; crusta granulosa vel fere obsoleta (lignicola). Epithecium nullum distinetum: Thecium superne olivaceo-fuscescens vel plus minus rufescens, K non roseo-violascens, rarius incoloratum vel dilute lutescens et tum spore elongato-ovoideo- oblonge, 1-septatae, 9I—14 u longe et crasse: 76 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA. LECIDEA U. MICAREA. d. dd. CC. Y- Thecium superne olivaceo-fuscescens, K immutatum; sporie pro majore parte ovoideo-ellipsoidere, immixtis paucis ellipsoideis, simplices, 7—11 u longe et 4—5 u crasse; paraphyses (K) graciles, ramose et anastomo- santes; crusta granulata, olivaceo- vel spadiceo-cinera- scens; apothecia convexa, nigricantia (humida nigro- fusca). 0,1—0.3 mm. lata (saxicola) . f Sie . 3. M. confusula (Nr) Hr illkeniban Gasen dilute vel obscure rufescens, passim obscurius coloratum, partibus coloratis K fuscescentibus, raro dilute lutescens vel incoloratum; spora elongato- ovoideo-oblongie. p. p. leviter curvate, altero apice stepe attenuato, 1-(2-)septate, I—16 u longe et 3—4 u crasse; paraphyses valde ramose et anastomosan- tes; crusta tenuissima, vernicea vel obsoleta (ligni- Cola) su ROR E VIMMAUNE anterior (NIKI) SERENES 1. F. apotheciis mox tuberculatis, pallide rufescentibus — rufis; paraphysibus (K) p. p. incoloratis, cire. I u crassis, p. p. crassioribus et coloratis. 2. F. apotheciis diutius simpliecibus, sordide luteolis— Iuteo-rubellis; paraphysibus (K) omnibus incolo- ratisplEL 5 a erassis. VA diluta HEDIN (NIT): Thecium superne plus minus sordido-olivaceum vel smaragdulo-ceerulescens vel incoloratum, raro dilute lutescens; paraphyses vulgo plus minus anastomosan- tes, (K) nunc gracillimr, 0,5—0,8 u crassis, conglu- tinatis, nunc plus minus discrete, circ. 1 u crasse, nunce facile libere, circ. 1,5 u crasse, in apotheciis nigris interdum plus minus distinete incrassate et colorate: Spor:ie rectie, ovoider, ovoideo-oblongie vel p. p. oblongee, simplices vel tenuiter 1—3-septat:e; thecium, nisi dilute lutescens vel incoloratum, K roseo-violascens: Spore saltem p. p. septate; crusta leproso-granulosa vel obsoleta (thecium J cierulescens, deim vinose rubens vel sordide vinose fulvescens): Spore ovoideg—ovoideo-oblonge, 1—3-septate, simpli- cibus immixtis, 10-—-16(—18) u longee et 4—5,5 u crasse; crusta tenuissima, virescens vel sordide virescens vel obsoleta; apothecia convexa, sordide olivacea—nigri- cantia, 0,2—0,6 mm. lata; paraphyses (K) ramose et BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 77 I99- anastomosantes; pycnoconidia leviter curvata (supra terram subargillaceam) . Na f HOLME supsisidesdens (Nyt) Hann Spore omnes vel p. p. 1-septate (interdum fere omnes simplices); LEE RAA recta SF Sa vel corti- GON) MISTA SURTE CE . M. prasina FR. 1. F. crusta ne lade vel adhd ÅRE apotheciis pallide carneo-albidis vel carneo-luteolis—sordide lutescenti-lividis, 0,1—0,3 mm. latis, raro explanato- tuberculatis ad 0,5 mm. latis; sporis p. p- anguste ovoideis, p. p- anguste oblongis (paucis leviter cur- vatis raro immixtis), 8—12 u longis et 2—3(—3,5) u crassis . . . . - . . f. mierocoeca (KörB.) HEDL. 2. F. crusta tenui vel tenuissima lete vel sordide vi- ridi; apotheciis dilute sordideque luteolo- vel carneo-albidis, 0,1,—0,3 mm. latis; sporis p. p. ob- longo-ovoideis, p. p- oblongis, 7—11 u longis et 2,5—3,5 u Crassis. . crusta tenui vel tenuissima, viridi vel plus minus obscurata; apotheciis albidis, luteolo- vel livido- albidis, luteo- vel rufo-lividis vel demum livido- nigricantibus, 0,2—0,5 mm. latis; sporis ovoideo- oblongis vel p. p. oblongis, 8—13 u longis et JES DU CRASSIST svala Ak Ratefsflata ln FR 4. F. crusta tenuissima, viridescente; apotheciis dilute sordideque luteo- vel livido-albidis, 0,1—0,3 mm. latis; sporis obtuse ovoideis, oblongo-ovoideis im- mixtis, 7—10 u longis et 3—4 u crassis. 5. F. crusta tenui vel tenuissima; apotheciis jam pri- mitus olivaceo- vel livido-nigricantibus vel nigri- cantibus, 0,2—0,4 mm, latis, sporis vulgo ovoideo- oblongis 8—12 wu longis et 3—4,5 u crassis a . f. byssacea (Zw.) TH. Fr. «F. Sea melius realnid obscure viridescente . : . subf. prasiniza (NYL.) TH. Fr. x+F. fr tenuissima, obscurata . : | . subf. sordidescens (NYL.) TH. Fe. 6: EF Gata obsoleta, apotheciis nigricantibus vel nigris, 0,1—0,3 mm. latis; sporis vulgo obtuse ovoideis, 7—10 vy. longis et 3—4 u. crassis - f. melanobola (Nrr.) Tu. FR. o> — bs | 20 h. hh. ti. . HEDLUND. KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Spore simplices vel (in sp. 7) pro minore parte obsolete 1-septatee. ovoideo-ellipsoidex— oblongo-ovoideze: Apothecia fuscescenti- vel sordide lutescenti-pallida, 0.1—0,3 mm. lata; crusta tenuissima, minute et di- sperse PER spor simplices, ovoidere, 6—58 vu. longee et 3—3,5 u crasse (saxicola) a : . 20. M. HEhthöne (När) Hron Apotheci ia nigricantia vel nigra, 0,1—0,3 mm. lata (stepissime ortens) E Spore p. p. ovoideo-ellipsoideze, p. p. ovoideze, simplices, paucis obsolete 1-septatis immixtis, 6—9 u longe et 3—5,75 u crasse; crusta tenvissima, minute granulosa, viridescens vel obsoleta (thecium J cerulescens, dein sordidescens) . . . . . 7. M. globularis (AcH.) HEDL. Spore ovoidex — oblongo-ovoidee, vulgo simplices, 6—10 u longe et cire. 3 u crasse; crusta obsoleta (thecium J ceerulescens, dein plus minus vinose rubens) SY RATE sk ARE ot 3. M. misella (NYL.) HEDL. Surt p-up plös minus curvate, oblonge, fusiformi- vel elongato-oblonge vel bacillares, 1-, 3- vel pluri- septate, raro pro majore parte simplices (in ff. M. denigrate oblongo-ovoidere plus minus numerose im- mixt:e). Thecium precipue superne plus minus (sordide) oliva- ceum, K roseo-violascens, vel incoloratum et tum sporae vulgo 1-septat:r; crusta granulosa vel obsoleta; apo- thecia. si nigricantia vel nigra, humida plus minus in olivaceum vergentia; quo dilutius colorata apothecia, eo facilius discrete et crassiores paraphyses (lignicola vel (corticola)mms. 0. v/9-IMFdenigrata (ER) Hok 1. Var. sporis vulgo 1-septatis vel pro Ad parte simplicibus, non bacillaribus SAN SJ var. Friesiana Hög GR var.). 1. F. sporis dinöetol ovoideis--oblongis vel fusiformi- oblongis, p. p- simplicibus. p. p. tenuiter vel obso- lete 1-septatis, 7—11 wu longis et 2—3 u crassis; apotheciis nigris vel nigricantibus, 0,1—0,3 mm. latis; crusta tenui vel obsoleta (ad M. misellam accedens) . . . . . f. pyrenothizans NYL. HEDL. 2. F. sporis elongato-ovoideis vel oblongis—cylindrico- oblongis, vulgo tenniter 1-septatis, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0:8.; 79 SC 6. et 2—2,5 u crassis; apotheciis nigris, 0,1—0,2 mm, latis; crusta obsoleta. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, p. p- simplicibus, p. p- tenuiter 1-septatis. 7—12 u longis et 2—3 u crassis; apotheciis mox valde tuber- culatis, 0,3—0,8 mm. latis, nigricantibus; crusta fere obsoleta. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pluri- mis simplicibus, paucis obsolete 1-septatis immix- tis, 7—13 u longis et 2,5—3 u crassis; apotheciis nigricantibus vel nigris, 0,,—0,3 mm. latis, cerusta tenuissima. F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pro majore parte tenuiter 1-septatis, 3—13 u longis et 2—3,5 u crassis; apotheciis sordide albidis, carneo- vel sordide-lividis, sepe depresso-convexis, 0.1—0.3 mm. latis; erusta obsoleta . SYUTggE f. hemipoliella (NYL.) Hin F. sporis iuléb oblongis vel elongato- vel fusiformi- oblongis, 1-septatis, paucis 3-septatis raro immix- tis, 7—14 u longis et 2,5—5,5 u crassis; apotheciis olivaceo-nigricantibus vel mnigris, 0,2—0,4 mm. latis; crusta bene evoluta—obsoleta . ATI SER ud f. vulgaris HEDL. (Ch £). F. sporis salg elongate oblongis vel fusiformi-ob- longis, 1-septatis, paucis 3-septatis interdum im- mixtis, 9)—16(—19) u longis et 2,5—3,5 u crassis; apotheciis lutescenti- vel livido-sordidis vel de- mum olivaceo-nigricantibus, sepe depresso-con- vexis, 0,2—0,5 mm. latis; erusta tenui — obso- leta msn aim tf spododest(NYL) HEDL . F. sporis anguste oblongis, 1-septatis, I—14 u longis et 2—2.5 u crassis; apotheciis nigricantibus,0,2—0,4 mm. latis; cerusta bene evoluta. . Var. sporis 1-septatis, bacillaribus. vulgo utringque attenuatis, paucis elongato-fusiformibus immixtis, 14—20 u longis et cire. 2 u crassis; apotheciis nigricantibus, 0,2—0,3 mm. latis; crusta tenuis- sima vel obsoleta . . . . var. bacidiella WaAINIO. Var. sporis pro majore parte 3-(5-)septatis, vulgo elongate oblongis vel fusiformi-oblongis; apotheciis 80 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. kk. UU. m. nigris vel olivaceo-nigricantibus; crusta tenui vel fere obsoleta . . . var. Nitsehkeana (LAHM) HEDL. 1. F. sporis 9—17 u longis et 3—3,5 wu crassis; apothe- ciis 0,,—0,2 mm. latis. 2. F. sporis 9—17 u longis et 3 ciis 0,2—0,4 mm. latis. 3. F. sporis 12—20(—22) u longis et 3 apotheciis 0,2 2 3,5 u crassis; apothe- 3,75 uu Crassis; Thecium superne plus minus smaragdulo-ceerulescens vel sordide olivaceum, K non roseo-violascens; vel incolora- tum et tum spore 3- vel pluriseptate: Spore p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate (ligni- eOläfn- sv ära far steg dds Msleximiapklnt ((0Spy: Spore 3- vel pluriseptate; hypothecium incoloratum— sordidulo-lutescens; pars centralis excipuli hypothecio concolor; apothecia, si nigricantia vel nigra, humida in olivaceum, olivaceo-céeruleum vel lividum vergentia (crusta, si evoluta, seepe viridulo-pallida vel albida): Spore 3-septate, oblongie vel fusiformi- vel elongato- oblonge&e . . . . . . 10. M. violacea (CROUAN) HEDL. 1. Var. sporis 3,,—) u crassis; crusta tenui vel fere obsoleta, vulgo minute granulosa; hypothecio in- colorato vel dilute lutescente. 1. F. sporis 11—18 wu longis et 4—4,5 u crassis; apo- theciis e carneo-pallido olisiaceo-avigsnistikie de- presso-convexis vel jam primitus olivaceo-nigri- cantibus, semiglobosis et demum tuberculatis, 0,2-—0,6 mm. latis; crusta fere obsoleta (saxi- Cola). - a rditvevdsfökhkemipolioides, (NY) HDI 2. F. sporis 12—19 u longis et 3,5 —5 u crassis; apothe- ciis sordide luteolo-albidis, humidis dilute lividis, depressis, vulgo albo-marginatis, 0,3—0,6 mm. latis; crusta fere obsoleta REA SiyIpbemleggå . f. albicans (ARN) HepL. 3. EF. sporis. , 12 19 u longis et 3,5—5 u crassis; apo- theciis ER SMR ot demum obscuratis, humidis rubellis, ),5 mm. latis; ecrusta tenuissima, minute ned (saxicola)ursb: . f. cupreola Hua - £). 4. Sd sporis 12—18 u longis et cire. 4 u crassis; apothe- ciis pallido- vel ccerulescenti-lividis—dilute sor- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. $1 mm. dideque carneola, primo albo-marginatis, 0,2—0,3 mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa vel fere obsoleta (saxicola vel corticola) . SLATER EEE . f. exigua HeEpDL. (n. f.). 5. F. sporis Es 20 u. Kride et 4—5 v crassis; apotheciis e sordide carneo- vel luteolo-albido vel pallide livido geruginoso- vel ceerulescenti-lividis, livido- vel olivaceo-nigricantibus vel nigris vel jam pri- mitus obscuratis, 0,2—0,4(—0,6) mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa (saxicola, lignicola, supra muscos vetustos vel alia vegetabilia de- structa) 4. PET peliocarpa (I ANZI) HEDL. 6. F. sporis 14-—23 v longis et 4—5 yu. crassis; apothe- cis e pallide carneo obscure geruginoso-lividis, 0,2—0,4 mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa NR eo sporis 16—25 v. longis et 4—5 u. crassis; apothe- cis nigricantibus vel nigris, 0,2—0,4 mm. latis; crusta obsoleta (Hepp Eur. 285; lignicola). 8. F. sporis 15—26 uv. longis et 4—5 vu. crassis; apothe- cis ut in f. peliocarpa coloratis, demum siepe tuberculatis, 0,3 latis; crusta tenuissima vel tenui, granulosa (corticola) . ro NRA or mrs RATE . f. conglomerata (HEPP) HEDL. 2. Var. sporis 16—50 yu. longis et 4,5—6 u crassis (raro 4—5-septatis immixtis); apotheciis vulgo tuber- culatis, nigris vel primo livido- vel zeruginoso- olivaceis; crusta vulgo crassiuscula et plus minus leproso-granulosa; hypothecio dilute vel sordide lutescente, quam thecium interdum paullo obscu- riore, interdum subincolorato (muscicola) . | . var. leprosula (TH. FR.) HEDL. Spot plltrisspta te, elongato-oblongee, 20—530 vu. longie et 4—6 pv crasse; crusta tenuissima, minute granu- losa . vo. vt 11. M.: einerea (NSCHZER.) SR EN apdiheciis e sordide luteolo-albido sordide lividis, livido-olivaceis vel nigricantibus vel jam primitus obscuratis, 0,2—0,6 mm. latis; sporis 4,5—6 p. crassis (corticola, lignicola vel supra vegetabilia destructa). 2. F. apothecius sordide luteolo-albidis vel albidis, de- presso-convexis, margine seepe pallidiore, 0,3—0,5 6 52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. mm. latis; sporis 4—5,5 vu crassis (corticola vel lignicola) seine start okitsfrhypdleuea SERAE: AA. Hypothecium, nisi totum thecium intense coloratum, parte thecii inferiore obscurius coloratum; apothecia, spec. 18—20 exXe., a. Ad: b. d. €€. etiam humida nigra: Pars centralis excipuli hypothecio dilutior, incoloratum vel subincoloratum; hypothecium sordide olivaceum; thecium superne vel totum smaragdulo-cierulescens, superne obscurius coloratum; paraphyses (K) parce ramose, rectiuscule, 1—2 vu crasse; spore oblongee, vel fusiformi-oblong&e—elongato-oblonge, sepe p. p. leviter curvate, 3—7-septate, 16—34 u. longee et 4—06 uy. crasse; apothecia jam primitus subglobosa, nigra sepe nitidula, humida persistenter nigra, 0,3—0,8 mm. lata; erusta tenuis, granulosa, sepissime albido- vel viridulo-cinerascente (saxicola, muscicola, lignicola, raro corticola). < - Patareramnel k2 UM: ligniarin((ACH) PEIIOT (F. PINE EN is podicellatis (monstrosa) . 2 le . f. gomphillacea ( (Nyny Hann) Pane FÖ excipuli hypothecio non dilutior; hypo- thecium in fuscum, atropurpureum vel violaceum vergens: Spore ovoidere, ellipsoideo-ovoidere vel ovoideo-oblongee., obtuse: Spore septate: Hypothecium K non cieruleo-olivascens; spora ovoideo- oblongee : Hypothecium K obscure fuscum; thecium K vix tumens, paraphysibus vulgo simplicibus, rectiusculis, 1,5—2 p. crassis; spor tenuiter 1-(2-)septate, 10—17 p. longie et 4—35 u crassee, vulgo rect:e; apothecia atra, depresso- convexa, 0,5;—1 mm. lata; crusta crassiuscula, (musci- 09la) Wi tror vl3. M:sinerassata. HEDIN(ONSPD: Hypothecium K atropurpureum; thecium K valde tumens, paraphysibus fexuosis et anastomosantibus, cire. 1,25 v. crassis; spore 1—3-septate, 12—22 p long et 4—5 y. crassee, p. p. leviter curvate; apothecia atra, subglobosa, 0,2—0,5 mm. lata; crusta tenuis, leproso- granulosa vel obsoleta (lignicola, corticola, muscicola, raro saxicola) . . . . . 16. M. melgena (NYL.) HEDL. 1. F. sporis 1—3-septatis; thecio plus minus sordide céerulescenti- vel violascenti-obsceurato. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:083. 53 dd. eo I] CD Fear ff. 2. F. sporis 1—3-septatis; thecio toto vel superne cyane- SCENte, oo « ss ss « « frendocyanea W AINIO. 3. F. sporis 1-septatis; thecio pro majore parte smarag- dulo vel violaceo . . . £. ceatillarioides WaAINIo. Hypothecium K ceruleo-olivascens; spor: ovoidexe— oblongo-ovoideze, rectre, paucis leviter curvatis inter- dum immixtis, 1-(2-)septatis, 7—13 p. longe et 3,5— 4,5 kw erasse; paraphyses (K) gracillimee, 0,5—0,75 p crasse, reticulatim anastomosantes, ramulis summis anastomosantibus ecrassioribus et olivaceo-fuligineis; apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata; crusta obsoleta (lignicola) E SR : 17. M. contexta HupL. (MESP): fdr: ee FST ölen tenue, cire. 30—50 uv. altum): Hypothecium nigricanti-fuscum: Thecium non fuscidulum, incoloratum vel superne passim dilute sordidum vel summa parte olivaceo-fuli- gineum; paraphyses (K) gracillim:e, parce ramos:e, 0,5—1 vu crasse; hypothecium K sepissime atropur- pureum, raro nigro-fuscum; spore vulgo ovoidere, 53—9 vu longe et 2,5—3,75 pv crasse; apothecia nigri- cantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm. lata; crusta tenuissima, sublrevigata, cesio-viridescens vel obsoleta (Hignicola) . - = - . 18. M. meleniza HDL: (0: Sp.) Thecium fuscidulum, passim et superne intensius colo- ratum; paraphyses (K) graciles, parce ramosce, cire. 1,5 vu crasse; hypothecium K nigro-fuscum; spor ellip- soideo-ovoidere, paucis ovoideo-oblongis immixtis, 6—11 u. long et 3—4,5 vw crasse; apothecia nigricantia vel rufo-nigricantia, 0,,—0,3 mm. lata; crusta fere obsoleta (supra vegetabilia destructa) . . . Rz 5 [CO JSM To Öslspasit (Cas ng lc Eötdthesjum foknsenos fuscidulum, K immutatum, vel interdum incoloratum; thecium incoloratum vel superne dilute lutescens; paraphyses (K) gracillimi, parce ramosee, circ. 0,75—1 vu crasse; spore ovoidexe—sub- fusiformi-ovoideree, 5,5—8 wu longe et 2,5—3,5 v crasse; apothecia sordide lutescenti- vel fuscescenti-pallida— rufo-fuscescentia, 0,1,—0,3 mm. lata; crusta tenuissima, minute et disperse granulosa, virescenti-pallida vel obsoleta (saxicola) . . . 20. M. lithinella (NYL.) HEDL. 54 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. bb. Spore oblonge vel fusiformi-oblonge, p. p- leviter curvate : g. Hypothecium K fuscescens; paraphyses (K) omnes tot:e » imeolorat:e, valde ramose et anastomosantes, 1,5—2 yu. crasse; spore utringue obtusiusculze, 12—20 v. long:e et 4—6 vu. crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1—3- septate (septis sporarum precipue vacuarum conspicuis); apothecia globosa, nigra, 0,2,—0,5 mm. lata; crusta fere obsoleta, subvernicea (supra muscos destructos) . JENS EES . 14. M. verrucula (NorM.) HEDL. gg. Hypothecium K sordide olivaceum vel sordidulum; paraphyses (K) p. p- gracillimee, incolorat:e, ramosie et anastomosantes, circ. 0,75 u crasse, p. Pp. Crassiores et colorate; spore utringue attenuate, 3 —16 pv longie et 2—3 pu crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-sep- tate; apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm. lata ;,crusta obsoleta (lignicola) == MERSIOR ENE 15. M. eximia HEDL: (n. Sp). Obs. Ad Micaream sec. descriptiones verisimiliter etiam referendee: Lecidea levicula NYL. F1. 1866 p. 291, M. prasinc f. micro- cocce forsan proxima, sed spor simplices, 8—11 p. long: et 3,5 —4,5 pp. Crasse. L. nigrificata 'W AINIO Etude II p- 21, a M. violacea. vix nisi sporis paullo brevioribus, 10—14 uv. longis et 3,5—6 vp. crassis differens. L. sororians Nyr. F1. 1875 p. 445, prope M. violaceam, sed spore& bacillares, 15—25 vp. longe et 2—2,5 uv. crassae. L. thiospora Nyrn. F1. 1876 p. 573, in vicinitate M. in- crassate forsan collocanda, sed spore bacillares vel subbacilla- res, 3-septate, 22—30 p longe et 2,5—3,5 pv Crasse. L. melanobotrys (Möir.) Wanio 1. ce. p. 43 M. melena forsan maxime affinis, apotheciis depresso-convexis, sporis rectis, 1-septatis, 7—9(—12) v. longis et 3—3,5(—5) pv crassis, paraphysibus parce evolutis, haud ramosis differens. LZ: virella (TucK:) Nyrn: F1 1866 p. 291, erusta tenu, humida virescente, sporis fusiformibus vel fusiformi-ellipsoi- deis, simplicibus, 7—11 w.. longis et 2,>—3,5 p. crassis, thecio incolorato, hypothecio luteo-fuscescente. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 895 1. Epithecium (nisi apothecia decolorata) distinetum, luteo-fuscescens, K nubes fuscescentes effundens et sese dissolvens; hypothecium parti thecii inferiori concolor. 1. M. rhabdogena (NorM.) HEDL. — ff. 2. Syn. Biatora (Lecidea) rhabdogena Norm. Vet.-Akad. Förh. 1870 p. 5303 (sec. spec. orig.); TH. Fr. Scand. p. 473. Specimina M. rhabdogence vidimus e Nordlandia Norvegize (J.M. NORMAN: M. B. U.) et pluribus locis Herjedalie et Helsinglandie Suecie (ipsi: M. B. U.). Die beiden Formen 1 und 2 kommen oft beisammen vor und fliesen ohne Grenze mit einander zusammen. Die dunkel- gefärbten Theile vom Hyphengewebe des Thallus werden durch Kalilauge rothviolett gefärbt, und bemerkenswerth ist, dass kleinere, äussere Partien der Apothecien mitunter denselben Farbstoff enthalten und die genannte Kalireaktion zeigen. 2. M. glomerella (NyL.) HEpL. — f. simplicata NYL. Syn. Lecidea glomerella f. simplicata Nyr. H. L. F. 314; WAInIo MdjE Tp 25. — f. poliococcoides WiaAINIO. Syn. Lecidea glomerella f. poliococceoides Wamsio Adj. II p. 29. — f. 3. Syn. Lecidea (anomala) "glomerella Nyr. Scand. (1861) p. 203 (sec. spec. a Nyr. det.). Catillaria glomerella TH. Fr. Scand. p. 575. Specimina Scandinavica f. simplicate vidimus e Tavastia Fennie (J. P. NORRun; H. L. F. 314), e par. Idre Dalekarlige Suecie (ipsi; M: B. Ub); ad truncos decorticatos vetustos Pini: f. poliococcoidis e par. Idre Dale- karlige, ad lignum Pini (ipsi), e par. St. Malm Sudermanlandie, ad lignum Pini (G. MALME), e silva Parken prope Upsaliam ad corticem Pini (G. MALME et ipsi; M. B. U.); pretererea in Karelia boreali (WaAINIo 1. €.). Frequentior est f. 5 ad lignum cariosum Pini pluribus locis Dalekarlie et Helsinglandiz (ipsi; M. B. U.), prope Christianiam (N. G. Moe: M. B. U.), pluribus locis Fennize, cfr. TH. FR. et WaAinio ll. e. Die obigen Formen gehen bisweilen an demselben Exem- plare ohne Grenze in einander iber. 86 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM: UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. 2. Epithecium nullum distinctum; hypothecium et pars centralis excipuli incolorata—sordide lute- scentia, quam pars thecii inferior non vel vix obscu- rius colorata; paraphyses (K) ramose et flexuose. 3. M. confusula (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea confusula Nyr. F1. 1872 p. 360. Specimen modo e loco primario vidimus: ad saxa micaceo-schistosa apud Craig Tulloch in Scotia (CRoOMBIE: M. B. Ul). 4. M. anterior (NYL.) HEpL. Syn. Catillaria erysiboides (Nyr.) TH. Fr. Scand. p. 572 p. p. min. (unicum specimen a NyLr. »Lecidea erysiboides> determ.). Lecidea anterior NyL. F1. 1875 p. 299 (sec. spec. a NYL. det.; descr. manca). Crusta tenuissima, subvernicea, viridescens vel obsoleta; apothecia jam primitus convexa subglobosave, dein mox vel demum tuberculata, pallide vel obscure rufescentia vel rufa vel (in f. diluta) sordide luteola vel luteo-rubella, 0,2—0,6 mm. lata; excipulum parum evolutum ; hypothecium incoloratum vel dilute luteolum; thecium superne plus minus rufescens, K fuscescens, passim obscurius coloratum vel (in f. diluta) incoloratum; paraphyses K apparent graciles, valde ramos:e et amnastomosantes, 1—1,5 pv. crasse, in apotheciis obscurius coloratis p. p- crassiores et coloratee, cire. 3 p cCrassre; Spore octonze, elongato-ovoideo-oblong:e, altero apice seepe attenuato, p. p. leviter curvate, 1-(3-)septate, 9—16 p. longe et 3—4 up. crasse; pycnoconidia siepissime bacillaria, recta, 4—6 yv. longa et 0,75 pu crassa. Thecium J ceerulescit, dein sordide vinose fulvescit. — f. diluta HEDL. (n. f£). Apothecia simplicia vel demum leviter tuberculata. sor- dide luteola—luteo-rubella, 0,2-—0,4 mm. lata; thecium incolo- ratum vel dilute luteolum; paraphyses omnes totee incolorat:e; sporee 9—14 wu longe et 3—4 pu crasse. Thecium J vinose rubet priecedente cerulescentia levissima. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 87 Specimina vidimus e pluribus locis Suecie (Sudermanlandie, Uplandie, Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie), e Tavastia Fennie (Asikkala: J. P. NORRLIN et E. Wain1Io; M. B. U.) ad truncos pineos putridos. F. diluta semel lecta ad truncum decorticatum vetustum Abietis par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi; M. B. U.). Diese nicht seltene Flechte wird leicht fir eine monströse Lecidea erysiboides NYL. genommen. Hinsichtlich des Baues des Thallus, des Excipulums, der Paraphysen und der Sporen ist sie indessen von dieser weit verschieden. 5. M. subviridescens (NYLr.) HEDL. Syn. Lecidea subviridescens Nyr. F1. 1868 p. 474. Specimen modo e loco primario vidimus: supra terram in insula Cesarea C. LARBALESTIER; M. B. U.). 6. M. prasina Fr. — f. micrococca (KörB.) HEDL. Syn. Biatora micrococca KörB. Par. p. 155 (sec. spec. a KÖRB. determ.). Catillaria Tu. Fr: Scand. p. 571: Snasetal lä ÖR: Syn. Micarea prasina Fr. S. O. Veg. p. 257 (sec. spec. orig.). Catillaria prasina « leta TH. Fr. Seand. p. 573. IXS. ÅRN. 250 (»> Biatorina erysiboides>). — f. byssacea (Zw.) Tu. FR. Syn. Catillaria prasina 8 byssacea (Zw.) TH. Fr. Scand. 573. — f. melanobola (NYL.) Tu. FR. Syn. Lecidea melanobola Nyr. F1. 1567 p. 371 (sec. spec. a Ny. det.) Catillaria prasina f. melanobola TH. Fr. Scand. p. 574. Specimina Scandinavica f. micrococecw vidimus ad truncum decorticatum putridum Abietis prope Enköping Uplandize (ipsi), ad corticem Juniperi e par. Quarsebo Ostrogothixe (J. HULTING), ad corticem Abietis e Westrogothia et Nericia (P. J. HELLBOM; M. B. U.) et Westmanlandia (0. G. BLOMBERG; M. B. U.), ad corticem Pini e Dania (J. D. BRANDT), cfr. Tu. FR. 1. c.; f. 2 ad corticem Alni radicem versus par. Leksand et ad truncum decorticatum vetustum Pini par. Elfdal Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. letce ad cortices vetustos precipue Abietis et Alni atque ligna putrida e pluribus locis Dalekarlie et Helsing- landige—Scanie:; f. 4 ad corticem Abietis loco umbroso par. Jerfsö Helsing- landie (ipsi); f. byssacecr (incl. subff.) ad cortices vetustos precipue Abietis 38 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. et Alni atque ligna putrida e Scania usque in Angermanlandia, frequenter: f. melanobole& ad corticem Abietis Tavastige (J. P. NORRELIN: M. B. U.), ad truncos decorticatos vetustos Abietis prope Norrtelge (ipsi). Die aufgestellten Formen dieser sehr veränderlichen Art sind mit einander durch häufige Zwischenglieder so eng ver- bunden, dass eine Zerlegung in Varieteten kaum möglich ist. Die Sporen sind in der Regel desto länger und dinner, je hellere Farbe die Apothecien haben. Durch f. melanobola tritt eine nahe Verwandtschaft mit M. mäisella hervor. '(. M. globularis (AcH.) HEDL. Syn. Lecidea globularis (AcH.) Nyr. Scand. p. 213 (sec. descr. NYL. apud BRENNER Hogl. Laf. p. 85); TH. Fr. Scand. p. 474. Lecidea twuwrgidula minor Nyr. Lapp. or. p. 177 sec. BRENNER l. c.: 'TRTERT. es Lecidea vernalis var. denigrata Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. IV p. 98 sec. BRENNER l. c. Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 597 p. p. Specimina Scand. vidimus e Dalslandia (Tisselskog: J. HULTING: M. B. U.) et Ostrogothia (Quarsebo: J. HULTING) Suecie, lignicola. Wenn die Kruste gut entwickelt ist, ähnelt diese Art äusserlich sehr einer kleinen M. denigrata. MHinsichtlich der Sporen besitzt sie dagegen mehr Ähnlichkeit mit M. prasina f. melanobola, die jedoch etwas längere und zum grossen Theil einseptirte Sporen hat. Falls die oben angegebene Jodreaktion des Theciums bei M. globularis konstant ist, kan man sie allein durch diese von M. denigrata, M. misella und M. prasina f. melanobola unterscheiden, bei denen das Thecium nach Zmusatz von Jodlösung bald mehr oder weniger gelbroth wird. Ich habe freilich keine Originalexemplare von Lecidea globularis gesehen, aber die Beschreibung, welche NYL. bei BRENN. 1. c. liefert, trifft in der Hauptsache so sehr fär die von mir gesehenen Exemplare zu, dass ich nicht gern zu befärchten habe, dass hier zwei verschiedene Arten vorliegen. 3. M. misella (NYyLr.) HeEpDL. Syn. Lecidea anomala f. misella Nyr. Scand. p. 202. Lecidea asserculorum TH. Fr. Scand. p. 473. p. p. Ad ligna vetusta Pini et Abietis, raro ad corticem vetustum Abietis in Scandinavia e Scania usque in Jemtlandia haud rara: cfr. preterea TH. BRail: ic. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 8. 59 Den von AcHARIUS publicirten Namen asserculorum habe ich nicht aufnehmen können, weil die Originalbeschreibung von Lecidea asserculorum AcH. Univ. p. 170 sich auf eine ganz andere Flechte als diese bezieht. Die Beschreibung von L. asserculorum ist folgende: »L. crusta effusa tenui inzequa- bili fuligineo-atra; apotheciis sessilibus plano-concaviusculis atris, intus concoloribus. Habitat ad asseres et ligna mortua DLusatie. Mosig. Schrader. Crusta tenuis coheerens in ligna expansa et hoc colore atro opaco tingens vix pulverulenta. Apothecia non nisi oculis armatis detegenda rarius sparsa tenuia et submem- branacea plana vel concaviuscula et in ambitu parum elevata subflexuosa atra, margine proprio vix distinguibili. In speciminibus hujus a Clarissimo Schradero sub nomine Lichenis asserculorum ad me missis, tubercula alia in crusta occurrunt minutissima semiglobosa, pro apotheciis vix habenda, nam humetacta fuscescunt uti crusta, cujus forte progenies sunt.» ÅcCH. 1. c. Nach TH. Fr. Scand. p. 474 enthält das citirte Original- exemplar M. misella. Es scheimt deshalb wahrscheinlich zu sein, dass AcH. mit »tubercula alia» diese Art gemeint habe. Die Apothecien der andern Flechte, die AcH. beschrieben hat, hätten möglicherweise durch wiederholte Untersuchungen in der Dauer der Zeit zerstört werden können. 9. M. denigrata (Fr) Hep. — var. Friesiana HeEpL. (n. var.). Syn. Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 577. p. p- max. ' — f. pyrenothizans (NYL.) HEDL. ISS AS FR Syn. Lecidea anomala cc pyrenotlizans Nyr. Scand. p. 2083 (sec. Spec. a NYL. determ.). L. denigrata var. submisella Nyr. apud Waisio Tav. p. 112 (erusta obsoleta). — f. hemipoliella (NYL.) HEpL. Syn. Lecidea henmipoliella Nyr. F1. 1575 p. 11 (sec. spec. e loco pri- mario: ad cort. Alni in Tavastia austr. 1873: J. P. NORRLIN). (Lecidea demgrata f. sublivescens Nyr. F1. 1881 p. 539 sec. descr. f. henmvipolielle et f. vulgaris forma intermedia esse videtur.) 90 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. — f. vulgaris HEDL. (n. f.). Syn. Biatora denigrata Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 265 (sec. spec. orig. L. Su. 98). Lecidea diseretula Nyr. F1. 1875 p. 444 (sec. deser.). — f. spododes (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea spododes Nyr. F1. 1869 p. 410 (sec. desecr.). Lecidea spodiza NyL. F1. 1874 p. 9 (sec. spec. e loco primario: Anglia, New Forest: CrRomBIE; M. B. U.). — var. bacidiella WaAINIO. Syn. Lecidea denigrata var. bacidiella Wasio Adj. IT p. 28 (sec. deser.). — var. Nitscehkeana (LAHM) HEDL. Syn. Bilimbia Nitschkeana Laem in Rabenh. exs. 585: TH. Fr. Scand POLIS: Specimina Scandinavica f. pyrenothizantis vidimus precipue ad ligna vetusta Abietis et Pini e Dania et Blekingia—Herjedalia et Christiania: f. 2 ad truncum decorticatum vetustum Abietis prope Norrtelge (ipsi): f. 3 e par. Ofvanåker Helsinglandie (ipsi), lignicola:;f. 4 ad corticem Pruni Padi par. Elfdal Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. hemipoliellee ad cortices Alni et Juniperi atque ligna vetusta e Helsinglandia (Jerfsö: ipsi: M. B. U.), Dalekarlia (Leksand: ipsi), Tavastia (J. P. NORrruin; M. B. U.); f. vulgaris ad cortices precipue Alni, Pini et Juniperi atque ligna nuda ex Ostrogothia—Christiania. Dale- karlia, Helsinglandia et e Mustiala; f. spododis precipue lignicola e pluribus locis Uplandie et e par. Ofvanåker Helsinglandie (ipsi); f. 7 e par. Ljusdal Helsing landie (0. HALLBORG: M. B. U.), lignicola. Var. bacidiella >ad lignum trunci vetusti prope Pyhätunturi in regione coniferarum mixtarum Lapponixz Sodan- kylensis»> (WaINIo 1. c.); specimen modo examinavimus ex Algrovia Germania (Rehm 744 s. n. »Bilimbia ligniaria»: M. B. U.). Specimina Scandinavica var. Nitschkeance f. 1 vidimus ad corticem Alni par. Leksand Dalekarlie (ipsi: M. B. U.) et e par. Björkvik Sudermanlandix (G. MALME): ff. 2 et 3 ad cor- tices precipue Pini et Alni atque ligna nuda e Scania—Uplandia et Mustiala. Diese Art zeigt ebenso wie die nahe verwandten M. pra- sina, M. wviolacea und M. cinerea eme Variation in Betreff der Färbung der Apothecien, welche Variation zu einem grossen Theile von den verschiedenen Beleuchtungsverhält- nissen abhängen scheint, unter denen dieselbe wächst. An offenen und sonnigen Stellen sind die Apothecien schwarz, während heller gefärbte und dann oft niedergedräckte Apothe- cien meistentheils nur an sehr schattigen Stellen zu finden sind. Nicht selten trifft man an demselben Exemplare einen allmählichen Ubergang von heller gefärbten in schwärzliche Apothecien. Var. Nitschkeana geht besonders an Kiefern bis- weilen in f. vulgaris oder f. spododes ohne Grenze äber. Vergl. äbrigens TH. Fr. Scand. p. 578. In L. Su. 98 sind ausser den BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. SJ zweitheiligen Sporen auch einige wenige viertheilige einge- mischt zu finden. In dem Herbarium AcHaArIus liegen nach TH. FR. Scand. p- 578 viele Exemplare dieser Art unter dem Namen Lecidea synothea AcH. Es ist indessen sehr zweifelhaft, was Lecidea synothea AcH. Vet. Ak. Handl. 1808 p. 236 »ad seepimenta lignea vetusta, Suecie. Swartz» eigentlich ist. In dem Herba- rium Swartz habe ich »Lecidea synothea» vergeblich gesucht, und in dem Herbarium AcH. findet sich kein Exemplar, an dem es angegeben wird, dass es von SWwARTz genommen sel. Indessen liegen in dem Herb. AcH. einige wenige Exem- plare auf altem Holz mit der gemeinschaftlichen Note »Suecia», welche die SwaArrtz'scehen Exemplare sein därften, wofern diese nicht verloren gegangen (nach gefälliger Mittheilung von Dr. EpDw. WaIinio an Prof. Tu. M. Fries). Die erwähnten Exemplare aber enthalten nur Lecidea wmbrina AcH. Den Namen »synothea» däirfte man also streichen und durch den, zwar etwas jängeren, aber sichern Namen denigrata ersetzen. 10. M. violacea (CRovAN) HEpDL. — f. hemipolioides (NYL.) HEDL. Syn. Lecidea hemipolioides Nyr. F1. 1873 p. 294 (sec. spec. orig.). — £. albicans (ARN.) HEDL. Syn. Bilimbia albicans ARN. FI. 1872 p. 140 (sec. exs. ÅRN. Sö). — f. cupreola HeEpL. (n. f.). Crusta tenuissima, minute granulosa, viridescenti-albida; apothecia convexa, rufo-carneola. demum obscurata, humida sub- pellucide rubella, 0,2—0,5 mm. lata; thecium superne lutescens vel olivaceo-sordidum, K dilutescens; paraphyses K apparent graciles, tote incoloratre, ramose et flexuosa, parce anasto- mosantes, circ. 0,75 pp. crasse; spore oblongee, p. p. leviter curvate, 3-septate, 12—19 vu longa2 et 3,5 —5 v crasse; pycnoco- nidiax non visa. Preecedente cerulescentia thecium J obscure vinose rubens. — f. exigua HEDL. (n. f.). Syn. Lecidea violacea CRoOuAN; Nyr. FI. 1862 p. 464; StizB. Lec. sab. p. 66 (sec. desecr.). Bilimbia violacea TH. Fr. Scand. p. 372. 92 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. — f. peliocarpa (ANzZI) HEDL. Syn. Bilimbia peliocarpa ANzi Neos. (1566) n. 4 (sec. spec. ab ÅNZI determ.; descr. 1. ec. perbona). Lecidea sabuletorum f. trisepta (Ner. in hb.) StizB. Lec. sab. (1567) p. 47 p. p. max. (sec. exs. cit.). Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. Scand. p. 382 p. p-. Bilimbia milliaria f. livescens TH. Fr. Scand. p. 353. Bilimbia Ncegelii f. lapiseda TH. Fr. Scand. p. 379. Lecidea fraterculans Nyr. F1. 1875 p. 11 (sec. spec. a NyLr. det.). L. triseptatula Nyr. F1. 1875 p. 361 (sec. deser.). Exs. Hepp Eur. 510 (> Biatora ligniaria d saxigenar). — f. 7. Syn. Bilimbia miliaria y saprophila Körs. Par. p. 171 p. p. Exs. HepPrP Eur. 285 (» Biatora ligniaria y milliaria>). — f. conglomerata (HEPP) HepDL. Syn. Biatora ligmiaria 3 conglomerata Heep Eur. 284 (1857). Bilimbia miliaria a« lignaria "livida Körs. Par. (1860) p. 171. Exs. HePP Eur. 284 (6 Biatora ligniaria 3 conglomerata>). — var. leprosula (TH. FR.) HEDL. Syn. Bilimbia milliaria y leprosula TH. Fr. Scand. (1874) p. 382. LÖ Bilimbia milliaria 38 trisepta Tu. Fr. Scand. p. 382 p. p. [| j | Specimen f. hemipolioidis e 1oco primario: in insula Jersey (C. LARBALE- STIER; M. B. Ul). f. albicantis e Germania (ARN. 837; M. B. U.) modo vidimus. F. cupreola in rupe loco abscondito par. Jerfsö Helsinglandix Suecie inventa (ipsi; M. B. U.). Specimina Scandinavica f. exigue examinavimus e monte Omberg Ostrogothixe (P. G. THEorRIS; M. B. U.), Uplandia (Upsala: G. MALME et ipsi); f. peliocarpe e Scania (G. MALME, S. ALMQvisT; M. B. U.), Smo- landia (TH. Fries; M. B. U.), Bahusia (P. G. THEORIN; M. B. U.), Nericia (0. G. BLomBErRG; M. B. U.), Uplandia (Upsala: TH. Fries, Stockholm: S. ALMQVIST; M. B. U.) (in Jemtlandia: S. ALrMQvist, sec. TH. FR. Scand. p. 379); f. 6 ex insula Gränsö par. Jonsberg Ostrogothix (J. HULTING). Speci- mina f. 7 et f. conglomerate modo germanica vidimus. Npecimina Scandi- navica var. leprosule examinavimus ex Uplandia (prope Stockholm: P. T. CLEVE, circa Upsaliam: TH. Fries; M. B. Ul), Ö. Pasvig Finmarkie (Aale- sund: TH: FRIES; MI B. U.). Originalexemplare von Lecidea violacea ÖROVAN habe ich nicht gesehen, aber die Beschreibung, welche STIzENB. lL. ec. iiber Originalexemplare liefert, trifft offenbar fär f. exigua dieser Art zu. Ob die var. leprosula eime eigene Art ist, kann ich nicht entscheiden, ehe ich reichlicheres Material gesehen oder Gelegenheit bekommen, dieselbe in der Natur BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 93 zu untersuchen. Von f. conglomerata wuwnterscheidet sie sich hauptsächlich nur durch ein wenig dickere Sporen. F. cupreola hat in ihrem Äunssern ein ziemlich abweichendes Aussehen, ist aber als eine zufällige Form aufzufassen, da auch an dem im botaniscehen Museum aufbewahrten Originalexemplare der f. albicans (ARN. 837) sich einige wenige Apothecien einge- mengt finden, welche denjenigen von f. cupreola ähnlich sind. An dem genannten Exemplare von f. albicans existirt ausser- dem ein allmählicher Ubergang in einige Apothecien, welche zu f. peliocarpa hinzufihbren sind. Obs. Bilimbia nmiliaria y saprophila KörB. Par. p. 171 sec. descr. »Thallus viridi-fuscus leprosus . . . . . Lamina violacea» saltem pro parte ad Micaream melenam pertinere videtur. HerPrP. Eur. 285 cit. tamen ad speciem preecedentem pertinet. Qud sit Bilimbia miliaria a lignaria ”calamophila KörB. I. c., nescimus; forsan ad Micarcam ligniariam pertineat. 11. M. cinerea (ScHzRr.) HepL. — f. 1. Syn. Bilimbia cinerea (SCcHRr.) TH. Fr. Scand. p. 379. — f. hypoleuca STIZB. Syn. Lecidea cinerea ft. hypoleuca StizB. Lec. sab. p. 26. De distrib. in Scandinavia f. 1 cfr. TH. FR 1 c. Specimen Scandinavi- cum f. hypoleuce vidimus e par. St. Malm Sudermanlandie ad corticem vetustum Alni loco umbroso (G. MaALME: M. B. U.). Diese Art unterscheidet sich von M. violacea hauptsäch- lich nur durch die Sporen. Die beiden Arten haben sich jedoch immer als streng getrennt erwiesen. 3. Epithecium nullum distinctum; hypothecium sordide olivaceum; pars centralis excipuli incolo- rata vel subincolorata; paraphyses (K) parce ramose, rectiusculee. 12. M. ligniaria (AcH.) Hebr. Syn. Lecidea ligniaria AcH. Vet.-Akad. Handl. 1808 p. 236. L. milliaria Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 255. Bilimbia milliaria a ligniaria (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 382. Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. 1. c. p. Pp. Bilimbia miliaria (FR) 8 saxicola Körer. Par. p. 171 (sec. spec. a KörB. det.). 94 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Exs. L. Su. 29 (2»Lecidea malliaria>); H. L. F. 319 a et b (>Lecidea milliaria var. ternaria>); Leight. Lich. Brit. 210 (»>Lecidea milliaria var. saxigena>). — +. gomphillacea (NYL.) HEDL. Syn. Stereocauwliscum gomplullacewm Nyr. F1 1865 p. 211: TH. FR. Scand. p. 383. De distrib. in Scandinavia efr: Tu. FR. 1. ec. Diese Art ist durch die innere Structur der Apothecien von andern Micarea-Arten leicht zu unterscheiden. Die Spo- ren sind mitunter in jungen oder schlecht ausgebildeten Apo- thecien iäberwiegend dreiseptirt. Eine Form mit nur drei- septirten Sporen habe ich jedoch nicht finden können. Die f. gomphillacea ist eme nur vom Standorte (in beschatteten Kläften) herrärende Form. 4. Epithecium nullum distinetum; hypothecium et pars centralis excipuli obscura; paraphyses (K) vulgo simplices, rectiusculre; crusta conglomerato- verruculosa. 13. M,. inerassata Hep. (n. sp.) Crusta crassiuscula, conglomerato-verruculosa, verruculis paucis suberenatis, pallide vel obscure olivaceo-cinerascens; apothecia adpresso-convexa, atra, 0,,—1 mm. lata vel paullum ultra; pars centralis excipuli et hypothecium obscure fusca vel nigricanti-fusca, K immutata; pars marginalis excipuli bene evoluta, sordide infuscata; thecium K vix tumens (cire. 50 v altum) superne fuligineo-smaragdulum, K olivascens, prieeterea incoloratum vel dilute smaragdulum; paraphyses arcte conglutinate&, K demum distincte, tote mcolorate, vulgo simplices, validiuscule et rectiusculre, circ. 1,5—2 p. crasse; sporre octonre, ovoideo-oblongie, tenuiter 1-(2-)septat:e, vulgo recte, paucis leviter curvatis immixtis, 10—17 pv. longee et 1—5 u crasse; pycnoconidia bacillaria, 5-8 vp longa et cire. I v crassa. J gelatina hymenialis sordide cierulescens, ascis vinose rubentibus. Supra muscos circa Brenner Tirol. (A. MInNKS: M. B. Ul). Aus den bei Wainro Etude II p. 18—20 gelieferten Be- schreibungen einiger Lecidea-Arten (L. subternaria, L. adscen- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 95 dens und L. melanococca aus Brasilien) scheint hervorzugehen, dass es Flechten giebt, die in dem innern Bau des ”Thallus mit der Gattung Micarea äbereimstimmen, sich aber von dieser durch einen schuppigen Thallus und einfache Paraphysen unterscheiden. M. inerassata ist unter den hier beschriebenen Micareca-Arten ziemlich freistehend und nähert sich wegen ihrer zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen und der äusseren Form ihres Thallus den obenerwähnten Lecidca- Arten, die nicht zu Micarea zu föhren därften, sondern wahr- scheinlich eine eigene naheverwandte Gattung repräsentiren. Möglich ist wohl auch, dass bei einer näheren Untersuchung der zu dieser Gattung zu zählenden Flechten M. incrassatu zu derselben Gattung zu ziehen wäre, was ich jedoch einer känftigen Untersuchung und Entscheidung iberlasse. 3. Epithecium, si adest, K haud sese dissolvens; hypothecium et pars centralis excipuli sordida vel fuscescentia violaceo- vel fusco-nigricantia; para- physes (K) flexuos&e et vulgo plus minus ramose,; crusta leproso-granulosa—subvernicea vel obsoleta. 14. M. verrucula (NormM.) HEDL. Syn. Lecidea verrucula (Norm) TH. FR. Scand. på 523. De distrib. in Scandinavia efr. Tu. FR. 1. c. 15. M. eximia HepL. (n. sp). Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm. lata; pars centralis exeipuli et hypothecium (seepe in eodem specimine) obscure vel dilute violaceo-rubricosum, violaceo-sordidum, sordidulum (vel subin- coloratum), K colorem sordide olivaceum vel sordidulum acci- piens; thecium (cire. 50 pv altum) smaragdulo-ceerulescens, passim, precipue superne, obscurius coloratum, K sordide olivascens; paraphyses K apparent p. p. gracillime (cire. 0,75 pp cerassee), incolorate, ramose et anastomosantes, p. p. erassiores et colorate, 2,5-—-3 vu crasse; spore octoni, Pp. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septatie, vulgo oblongo- vel elon- 96 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. gato-fusiformes, S—16 v longee et 2—3 v crasse; pycnoconidia sepissime oblonga, recta, 4—5 v longa et 1—1,5 u crassa. Thecium J cerulescit, dein sordide obscuratur. Ad ligna pinea fabrefacta vetusta et truncos pineos vetustos pluribus locis Helsinglandie et in par. Elfdal Dalekarlie Suecie (ipsi: M. B. U.). 16. M. melzena (NYyL.) HEpDL. ER Syn. Bilimbia melcena (NYL.) TH. Fr. Scand. p. 383. Biatora Stizenbergeri HePP. Eur. 504. — f. endocyanea W aINIo. Syn. Lecidea melcena f. endocyanea Waisio Adj. II p. 12. — f. catillarioides W aArNIo. Syn. Lecidea melcena £. catillarioides Wario 1. c. De distrib: in: Scandinavia f. 1 ocfr. TR. ER KL GERE endocyanere et f. catillarioidis ecfr. WAIsIo 1. ec. 17. M. contexta Hep. (n. sp.). Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata; excipulum subnullum ; hypothecium ceeruleo- vel violaceo-sordidum vel obscure viola- ceo-rubricosum, K ceeruleo-olivascens; thecium (cire. 30—42 u. altum) summa parte fuligineum, preterea incoloratum vel dilutissime ceruleum, K colorem dilute ceruleo-smaragdulum accipiens; paraphyses K apparent gracillimee (circ. 0,5 —0,75 u. crassee), reticulatim anastomosantes, ramulis summis anastomo- santibus crassioribus et coloratis, circe. 2—53 yu. crassis; sporee octonee, obtuse ovoidex—oblongo-ovoidere, altero loculo stepe angustiore, vulgo rectae, 1-septate, paucis loculo majore septo transversali diviso interdum immixtis, 7—13 vv longe et 3,5—4,5 v erasse; pycnoconidia sepissime cylindrico-oblonga, recta, 3—4 pv longa et 1—1,75 v crassa. 'Thecium J preece- dente cerulescentia vinose rubens. Specimina vidimus ad ligna pinea putrescentia pluribus locis Helsing- landie Suecie (ipsi: M. B. U.). 18. M. melxeniza HepL. (n. sp.). Crusta tenuissima, sublevigata, cresio-viridescens vel obso- leta; apothecia jam primitus convexa subglobosave, demum BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 97 tuberculata, nigricantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm. lata; excipulum parum evolutum; pars centralis excipuli et hypothecium rubricoso- vel mnigro-fusca, K swepissime atro- purpurea, raro nigro-fusca; thecium incoloratum vel superne passim dilute sordidum, K dilute ceruleo-olivascens, vel summa parte olivaceo-fuligineum; paraphyses K apparent gracillimee, parce ramose et fexuose, 0,5—1 vu crasse, interdum in summo thecio anastomosantes, ramulis anastomosantibus crassioribus et coloratis, circ. 2 u crassis; spore octone, simplices, pro majore parte ovoidez, immixtis paucis dacryoideis vel ellip- soideis, 3—9 pv. longe et 2,5—3,75 vu crasse; pycnoconidia, ubi visa, ellipsoideo-oblonga, 3—3,5 vw longa et 1,75 mM crassa. Thecium J precedente ceerulescentia vinose rubens. Ad truncos pineos vetustos in par. Jerfsö Helsinglandie Snecie lecta (psi: M. B2 U.). 19. M. Osloönsis (Tu. FR.) HEDL. Syn. Lecidea Osloénsis TH. Fr. Scand. p. 524. De distrib. in Scandinavia ecfr. Tu. FR. 1. c. 20. M. lithinella (NYL.) HED. Syn. Lecidea lWithinella Nyrn. F1. 1880 p. 390 (sec. ARN. 836 cit.). Specimina Scandinavica vidimus e Sudermanlandia (par. Westermo: 0. G. BLomBErRG; M. B. U.) et Uplandia (Norrtelge: ipsi), ad saxa demissa precipue arenaria. 98 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Um die verwandtschaftlichen Beziehungen der von mir untersuchten Micarea-Arten zu verdeutlichen, fige ich fol- gendes Schema bei. M. incrassata M. cinerea M. ligniaria AX XY X + ? X M. melena M. RN M. verrucula M. anterior : M. contexta N ind NN M. subvirid. "MM. LT f. microc. M. eximia M. pras. f. byssacea M. pras. ST leta M. meleniza M. 2 v. Nitschk. HN 3 v, bacid. | M. Osloöns. M. vå fä M. pras. I. melanob. M. den. f. fa M. glomer M. globul. M. lithin. M. misella M. confusula M. rhabdogena BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 99 Erklärung der Abkärzungen bei Litteratur-Citaten. ACH. Univ. — E. ACHARIUS: Lichenographia Universalis. Gottingae 1810. ANZI Neos. — M. ANZI: Neosymbola Lichenum rariorum vel novorum Italie superioris (Atti della MSocietå Italiana di Scienza naturali. Vol. IX. Milano 1866). Bot. Not. — Botaniska Notiser. Fl. — Flora oder Allgemeine botanische Zeitung herausgegeben von der Königl. bayer. botanischen Gesellschaft in Regensburg. FR. S. O. Veg. — E. FRIES: Systema orbis vegetabilis. I. Plantae homoneme&e. Lunde 1825. KÖRB. Par. — G. W. KÖRBER: Parerga lichenologica. Breslau 1859 — 65. KÖRB. Syst. — KÖRBER: Systema lichenum Germanize. Breslau 1855. Mass. Ric. — A. MASSALONGO: Ricerche sull' anatomia dei Licheni crostosi. Verona 1852. Meddel. Soc. p. F. et F1. F. — Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. Helsingfors. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. — Notiser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. Helsingfors. NYL. Lapp. or. — W. NYLANDER: Lichenes Lapponie orientalis (Noti- ser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhand- lingar. Häft. 8. Helsingfors 1866). NYL. Scand. — NYLANDER: Lichenes Scandinavia (Notiser ur Säll- skapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. Häft. 5. Helsingfors 1861). SCHAER. Enum. — L. E. SCHARER: Enumeratio eritiea Lichenum Europeorum. Berne 1850. SOMMERF. Suppl. — S. CHR. SOMMERFELT: Supplementum Flora Lapponiae. Christianie 1826. STEIN F1. — B. STEIN: Flechten. Breslau 1879 (Kryptogamen-Flora von Schlesien von F. COHN. Band II, 2:te Hälfte). STIZB. Lec. sab. — E. STIZENBERGER: Lecidea sabuletorum FLÖRKE und die ihr verwandten Flechten-Arten. Dresden 1867. TH. FR. Scand. — TH. M. FRIES: Lichenographia Scandinavica. I—II. Upsalie 1871, 1874. TH. FR. Arct. — TH. FRIES: Lichenes Arctoi Europa Groenlandizxeque hactenus cogniti (Acta Regixe Societatis Scientiarum Upsa- Iiensis:0 Ser: prS vol omr Upsaliee, 1860): 100 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. WNBG. Suec. — G. WAHLENBERG: Flora Suecica. Upsalie 1831. WATINIO Adj. --- E. WAINIO: Adjumenta ad Lichenographiam Lapponiz fennicxe atque Fenniex borealis. 1—II (Meddelanden af Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VI, X. Helsing- först 1881, IU883)E WAINIO Etude — WATINIO: Etude sur la classification naturelle et la morphologie des lichens du Brésil. 1—II. Helsingfors 1890 (Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VII. Helsingfors 1890). WAINIO Tav. — WAINIO: Florula Tavastie orientalis (Meddelanden af Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. III. Helsing- fors 1878). WAINIO Vib. — WATINIO: Lichenes in vicinius Viburgi observati (Med- delanden af Societas Pro Fuana et Flora Fennica. Häft. II. Helsingfors 1878). Vet.-Akad. Förh. — Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar. Stockholm. Vet.-Akad. Handl. — Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Stock- holm. Erklärung der Abkärzungen bei citirten Flechten- Exsiccaten. ANZI m. r. — M. ANzZI: Lichenes exsiceati minus rari Itatiae supe- rioris. ANZI Venet. — ANZI: Lichenes rariores Veneti. ARN. — F. ARNOLD: Lichenes Jure et aliorum regionum exsiccati. FW. — J. V. FLOTOW: Lichenen vorzäglich in Schlesien, der Mark und Pommern gesammelt. HEPP Eur. — P. HEPP: Die Flechten Europas in getrockneten, micro- scopisch untersuchten Exemplaren. H. L. F. — J. P. NORBLIN et W. NYLANDER: Herbarium Lichenum Fennie. KÖRB. L. S. G. — G. W. KÖRBER: Lichenes selecti Germaniee. LEIGHT. Lich Brit. — LEIGHTON'S Lichenes Britannici exsiccati. L. Su. — BE. FRIES: Lichenes Sueciz exsiccati. RABENH. — DL. RABENHORST: Lichenes Europei exsiccati. SCHAR. L. H. — L. E. SCHARER: Lichenes Helvetici exsiecati. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. abbrevians HEDL. abbrevians NYL. . admixta TH. FR. . adscendens WaAINIo . aitema (ACH.) HEPP albellula NYL. . albicans ÅRN. albohyalina NYL. alborubella NYL.. alborufidula HEDL. . ameibospora HEDL. . anopta NYL.. anoptoides NYL. anterior NYL. argillacea KRPLH. Arthrospora Mass. assereulorum ÅCH. atrocinerea SCH/ER. atropurpurea SCHZER. . atrorubens HEDL. atrosanguinea SCHAER. atroviridis ÅRN. attingens NYL. . Bacidia DNTRs. bacidiella WAINIoO bacillifera NYL. betulicola KULLH. Biatora FR. Biatorina Mass. Bilimbia DNTRS. . boligera NORM. hbotryosa FR. byssacea Zw. Cadubrie Mass. calamophila KÖRB. . Catillaria Mass. catillarioides WAINIO . Namenverzeichnis. Seite. 30. | ceracella Tu. FR. 71. | chloropheodes NYyL. . . 48. | chlorotica Mass. Sl, 94. | cinerea SCHzR. . 46. | circumspecta NYL. st NeOontastula NY. . 30, I1. | conglomerata HEPP . . 65.] conspurcans NORM. . 69. | contexta HEDL. 68. | convexella HEDL. 65. | convexula ÅRN. 39. | cupreola HEDL. 49. | cupreorosella NYL. 76, 86. | curtula TH. FR. 73. | cyanomela NYL. 26. | cyrtella AcH. 89. | cyrtellina NYL. 43.1 Dalecarlica HEDL. . 92 | denigrata FR. . 41. | detrusa Tu. FR. 71. | diluta HEpDpL. . 64.) diseretula NYL. 41. | Dovrensis HEDLI. . . 26. | efflorescens HEDL. HKJÖLITERUSANERRS. . 71. | effusella HEDL. . 63. | Ehrhartiana ÅcCH. 26, 27. | endamylea HEDL. 26, 27.| endocyanea WaAInIo 26, 27. | epixanthoidiza NYL. . 42. | exigua HEDL. . . 14.| erumpens HEDL. . 77, 87.1 erysiboides Nyr.. sp 48. | eximia HEDL. 50, . 93. | exusta MuDpp 26, 27. | feracissima ÅNZI . 83, 95. | fexella ÅcH. 101 18, ib, 102 flexuosa FR. . fraterculans NYL. Friesiana HEDL. . fuliginea ACH.. fuscescens SMRFT. gelatinosa FLK. gibberosa ÅCH. glaucella Fw. globularis ACH. globulosa FLK.. glomerella NYL. gompbhillacea NYL. . granulosa EHRH. . Gyalolechia Mass. halogenia TH. FR. helvola KÖRB. . hemipoliella NYL. hemipolioides NYL.. Hultingii HEDL. humosa EHRH. . hypoleuca STIZB. . E hypopta (AcCH.) NYL.. hypoptella NYL. hypothetica NYL. hypoptoides NYL. hyporhoda Tu. FR. . Icmadophila TREV.. illusoria ÅCH. . incana SMRFT. . incrassata HEDL. . intricata SCHRAD. Jerfsoeönsis HEDL. . Kumoénsis WAINIo . leta IH: PR; lapiseda Tu. FR. . Lecania Mass. . Lecanora ACH. . Lecidea ACH. leprosula TH. FR. leptacina SMRFT.. . leucococca SMRFT. leucophea FLK. levicula NYL. ligniaria ÅCH. . v 20, JäGkinella NYL . . ss oc fÖ, livescens NYL. . livescens TH. FR. livida KÖRB.. . Seite. CE 92. SJ. fe. . 42. aa SYD 46. | mejocarpa NYL. melena HEDLI. . melena NYL. meleniza HEDL. . melanobola NYL. . melanobotrys MörL. melanococca WaAINnIo . metaboliza NYL. . metaboloides NYL. Micarea FR. . micrococca KÖRB. » milliaria FR. minor NYrL. '(Lecid.) . | nOor/ NYE: (MiG) ERE | misella NYr. | Negelii HEPP . Neuschildii KÖRB. nigrescens HEDL.. . | nigrificata WAINIO . | Nitschkeana LAHM . | ochrostoma (AcH.) HEPP . obscurella SMRFT. ocelliformis NYL.. . Ochrolechia Mass. ochrostomoides NYL. orosthea SM. . Osloönsis TH. FR. pallens KULLE. parallela ACH.. paroptoides NYL. . peliocarpa ÅNZI | petrophila Tu. FR.. piniperda KÖRB. . plusiospora Tu. FR. . poliococcoides WaAINIo polita HEDL. . | polytropa EHRH. . | prasina FR. . prasiniza NYL.. proletaria Tu. FR. . proteiformis Mass. . Psora HaLL.. Psoroma ACH. . pumilionis REHM . pyrenothizans NYL. ravida HOFFM. . retigena HEDL.. . rhabdogena NORM. . 'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Seite. fa 82, 96. ve 53, 40, 51. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 3. 103 Seite. Seite. EIS ERE NERE do a ls oc ås fet var nt ÖV: | SUPternaria WAINIO: « -mc cc Köl Dt RE DLR ATG ERE fee sl ker te den få Ne] SUDVÄRIA NILE 07 a ch ere Ke Be Ke fe DD. NINO RÖRB. « s storfnactt Jan KSUbviridescens ANY: "=: am» svd Ol. SArCOPIS WNBG. «oc « «ov « so « « 39. | Sulphurea HOFFM. 2150. sarcopisioides Mass. . . . . . . . 47.) sylvana KÖRB.. SD Saxigend, LURIGHT. ; sc « ss s.« . d4. | Symmicta ÅCH. DO: HÄRAEOla ENYI: oc c svens 4 test 00. | SymMmictera NYL:. : SasasOla KÖR, ts EN ner erg! ID. | symmictiza NYL.. ro STADruula RDI. ; .« + Åcs «6 «sa dö.) Synothea ACK. . Sr HEPAraDUISTERDH., soc. so sc cc os dö. | ternaria NYL. 404: Stönplicata NYD. os oc js se 2 vid, 00: | thiospora NYL. . . 84. BRELTdGSPEnS NY mocis oo sr are dö) FONINIA MASS: 120: BSÖROMANSPNST vo 3 cm oc 6 8 sv vv OT; | trabalis ACH. NE Sphiacelata LB, ER. ce - « « «.d4.| trisepta NG. . RI PA Spberella HREDL. . - «os «os « « « Ol. | triseptatula NYL. SOPA Spherophoropsis WAINIO . . . . . 31 | trunciseda Tu. FR. MAR SPilOMATICA ANZI ; « « osoc > sc « (4. | turgidula FR. DO SJÄDLNAAENSTT: ol: oc eo fees ss rs JU: Uliginosa SCHRAD. IAN SPpodödestNYL. «oa «oo «so». (2, JO) UMmPpricola HEDL.. > OM. Stereocauliseum NYL.. . . . . . . 94.| umbrina ÅCH. Sus BESHOtFÖPA NYH. » « « af: « + sv JÖ,) Värla BERH. . 32. Stvzenbergeri HEPP. . .. . . > « 95. | vernalis L. 2160) BRL GAN STENEH vv oc cc fö ver « si DOS) VeXtUCUIA NORM so 0 200 cv sv OT, OD; SpPAttunSenSvWAINIO «oci «+ cc - I) Yerraculosa HEDL. - « sc ss 8 + (2. BR NEEROEARIKORB IL ost af 0. «> vr 4 YIOlacCea OROVAN « « oc vv » v SL, IM subglobulosa NYL. . 64. | virella TucK. Öd subinsequens NYL. . . 48.) viridescens SCHRAD. 14. subintricata NYL. 43. | viridiatra STENH. . 42. sublivescens NYL. 489: | vulgaris Fw. SLÖ submisella NYL. ; 89. | vulgaris HEDL 90. subrufella NYL. 51. | vulgaris KÖRB. d2. subsylvana WaAINIO . 61. Xylographa FR. 14. 104 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA. Erklärung der Figuren. Fig. 1— 6. Protococcus von Gloeocapsa-ähnlicher Form. » -7—10. Derselbe nach 6-tägiger Kultivirung. >» 11-—12. Derselbe nach 12-tägiger Kultivirung. » 13—15. Derselbe nach 15-tägiger Kultivirung. 16—17. Ein Pycnoconidium und ein junges Mycelium von Micarea prasina f. leta. 18—21. Fin Pycnoconidium und einige Bruchsticke junger Myce- lien nebst jungen Gonidien von Micarea prasina f. byssacea. 22. Pin Bruchstick eines jungen Myceliums nebst einem jungen Gonidium von Micarea rhabdogena. » 23—26. Muycelien-Bruchsticke nebst jungen uud völlig ausgebil- deten Gonidien von Micarea eximia. » 27—30. Junge und völlig ausgebildete Gonidien nebst Haustorien von Micarea denigrata. 31—35. Apothecien mit Excipulum von dem Uliginosa-Typus (Fig. 31), dem Sulphtrea-Typus (Fig. 32), dem Anopta- Typus (Fig. 33), einer Variante desselben (Fig. 34) und von dem Varia-Typus (Fig. 35), sämtlich schematisch gezeichnet: th. = Thecium, h. = Hypotheciumi pared== Pars centralis excipuli, p. m. = Pars marginalis excipuli, str. e. = Stratum corticale exceipuli, Str. me==Stratum medullare exeipuli, m. pr. == Margo proprius. Berichtigungen. Pag. 12, Zeile 2 von oben >Peltigera, Nepliroma> statt > Peltigera>; ibid. Zeile 8 von oben »Caliciéen> statt »Calicium und anderen naheste- henden Gattungen>; ibid. Zeile 18 von oben »verschiedenen» statt »verschiedenem>:; pag. 25 Zeile 2 von oben >habe» statt »>hahe>; pag. 26 Zeile 12 von unten »>,rarissime>» statt »vel»; pag. 65 Zeilen 13—15 von unten hat die Beschreibung der Sporen zu lauten: »pro majore parte simplices, longioribus tenuiter 1-septatis, ellip- soidex—cylindrico-oblonge, recte, 4—10(—12) uv. longe>. In der Fig. 33 ist die zwichen str. c. und th. befindliche Partie mit m. pr. zu bezeichnen. LTR L.Ljunggren Ups; BIHANG TILL K. SVENSKA VET-ARAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. III. N:o 4. FRUKTBLADSFÖRÖKNING AESCULUS HIPPOCASTANUM L. AF A. Y. GREVILLIUS MEDDELADT DEN 9 MARS 1892 GENOM V. B. WITTROCK STOCKHOLM 1892 BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER, fa Fr > mn R ” er > LJ " i + NN | TR DI ADAÖTECA JET TA tl Örbs Ha Hä , H FANG || N ÄN få a MUVATZADOTITIH 2 Mr MÅGH MERA | ! ; la 9 UU UPVAN SRA HA MURDER WERA r I Upsala botaniska trädgård har under flera år en monstrositet hos frukterna af vissa /Esculus Hippocastanum-träd förekommit, som yttrat sig i uppträdandet af en utväxt på yttre eller inre sidan af fruktväggen. Dylika frukter hafva uppträdt endast på vissa grenar, och alltid på samma grenar whder olika år. Dessa grenar bära åtminstone nästan uteslutande abnorma frukter. Som 1 literaturen, mig veterligen, ingen uppgift på något liknande hos hästkastanjens frukter förekommer, anser jag mig böra meddela de resultat, till hvilka mina undersökningar af nämda egendomligheter ledt. Jag vill dock därvid påpeka, att jag endast haft tillgång till fullt mogna stadier, hvadan åt- skilliga förhållanden, som skulle kunnat belysas från utveck- lingshistorisk synpunkt, tillsvidare måste förblifva outredda. Redan de monströsa bildningarnas yttre utseende gör det antagligt, att man har att göra med fruktblad. Detta be- kräftas till full evidens af deras inre bygnad. (Jmf. figg. 5 o. 6.) Liksom hos de ordinära fruktbladen finnes här ett yttre, mäk- tigt lager, som är karaktäriseradt af radiärt gående, bastrika kärlsträngar, af hvilka hvar och en är omgifven af en mantel tunnväggiga parenkymeeller, som äro radiärt sträckta i för- hållande till kärlsträngarna. Innanför detta lager kommer, på samma sätt som hos de vanliga fruktbladen, ett lager af oregelbundet, mer eller mindre tangentielt, men delvis äfven longitudinelt löpande kärlsträngar, som äro förbundna med det yttre lagrets radiära kärlknippen. Det innersta lagret är äfven af samma utseende som i vanliga fall, det utgöres nemligen till största delen af tunnväggigt parenkym. Stun- dom bildar denna sistnämda väfnad en sammanhängande central utfyllning; 1 de fall däremot, då bildningen antagit större dimensioner, finnes en central hålighet med på tvärsnitt mer eller mindre rundad omkrets. Vid väggarna af denna hålighet 4 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING. kunna understundom några små fröämnen sitta fästade i två hvarandra motsatta rader. Någon antydan till skiljeväggbil- dande invikning af fruktbladen har jag icke kunnat finna. Däremot förekomma en eller två mycket tydliga ryggsömmar, som, i likhet med hvad fallet är hos de vanliga fruktbladen, karaktäriseras af en radiär, tunn platta af radiärt sträckta, små, tunnväggiga parenkymceller. Denna platta kan med lika tydlig- het påvisas genom hela det yttre lagret af fruktbladet och vidare ända intill den centrala håligheten. Då fröämnen förekomma, sitta de i två rader, en längs efter hvar buksöm. Där endast en ryggsöm i den accessoriska bildningen förekommer, är denna i de flesta af mig undersökta fall belägen nära den laterala vidfästningen vid (den yttre) fruktväggen, ett förhållande, som synes mig kunna få sin förklaring, då man betraktar ifrågavarande bildning såsom ett mellan två fruktblad i frukten inskjutet öfvertaligt fruktblad. (Se nedan!) Med afseende på läget af de öfvertaliga fruktbladen har jag lakttagit två väsentligt olika fall: 1) äro de fästade på utsidan af ett vanligt fruktblad, vid nedre delen, och utgå i af mig undersökta fall från detta fruktblads ryggsöm. (Se fig. 1.) Detta sätt för öfvertalig fruktbladsbildning har jag iakttagit endast på två frukter. Endast 1 sådan bildning förefans på hvarje frukt. 2) äro de fästade på insidan af fruktväggen. Därvid före- komma två modifikationer: a) blir den öfvertaliga fruktbladsbildningen helt och hållet innesluten i frukten. (Se fig. 2.) Den utgår då vanligen från de nedre regionerna af fruktbladen, nära fruktskaftet, och sträcker sig mer eller mindre högt upp i frukten; eller b) skjuter den öfre delen af bildningen ut från spetsen af frukten i form af en mer eller mindre böjd cylinder, som nedåt fortsätter inuti frukten, i hvars midtelregioner den tyckes upphöra. (Se figg. 3 o. 4). I motsats till den på utsidan af fruktväggen sittande accessoriska fruktbladsbildningen utgå de inre bildningarna, såväl de under a) som b) nämda, i samma vertikala plan som fruktens skiljeväggar, således innanför buksömmarna. En närmare undersökning synes gifva vid handen, att de med sin nedre, tunnare del skjuta in emellan de till hvarandra grän- sande delarna af tvenne fruktblad; dessa delar, som eljest äro förenade till en gemensam skiljevägg, blifva härigenom från BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. d hvarandra delvis fria. De accessoriska bildningarnas nedre del fortsättes ända till basen af frukten och är genom kärl- strängar förenad med fruktskaftet. Den öfre, mera ansvälda delen skjuter fritt uppåt i samma plan, då nemligen de förut omtalade, skiljeväggbildande delarna här af brist på utrymme äro obetydligt eller icke alls utvecklade. I de festa fall finnes blott en tydligt utvecklad accesso- risk fruktbladsbildning inuti frukten; den kan bestå af ett eller två fruktblad. Dock kunna två dylika bildningar före- komma 1 samma frukt; de äro då fästade vid hvar sin skilje- vägg och kunna stundom delvis sammanväxa med hvarandra. De göra då intryck af en enda fruktbladskropp, som med sina nedre delar är fästad vid en skiljevägg, med sina öfre vid en närliggande. Ofta förekommer dessutom (se fig. 6, v) små tunna, vecklika utskott, utgående från gränsen mellan de accessoriska fruktbladsbildningarna och deras vidfästning på fruktväggen, samt omgifna af de skiljev äggsbildande delarna af de yttre fruktbladen. Dessa utskott är jag böjd att tyda som rudimentära öfvertaliga fruktblad. I ett fall hade till och med ett sådant veck tydligt utbildad fruktbladsstruktur. Utom de nu beskrifna sätten för fruktbladstörökning kan, som bekant, äfven ett mera enkelt sätt finnas, då nemligen den reguliära fruktbladskransen blir 4-talig i stället för 3- talig. Det fjärde bladet är här orienteradt på samma sätt som de 3 andra. Detta sätt kan äfven uppträda i förening med något af de två andra. I vissa fall är till och med den ordinära fruktbladkransen 5-talig. Anmärkningsvärdt torde vara, att de accessoriska bild- ningarna äro lika lifligt grönt färgade som de ordinära frukt- bladen, äfven då de sitta inneslutna 1 frukten, och således äro fullständigt utestängda från ljuset.! Af det Reel torde framgå, att de nu anförda dad af öfvertaliga fruktbladsbildningar rätteligen böra betraktas som fall af »polyphylli»,> då ju nämda bildningar synas utgå från basen af frukten och sålunda tillhöra samma bladkrans som de ordinära fruktbladen. Hvarpå det beror, att de yttre ! Jmf. beträffande analoga fall t. ex. FLAHAULT: Sur la présence de la matiere verte dans les organes actuellement soustraits å influence de la lumiére. — Bull. de la Soc. bot. de France 1879, p. 249 ff.; äfvensom D'ARBAUMONT: Simple note sur la production de la chlorophylle dans V'obscurité. — L. c. 1880, p. 89 ff. ? Jmf. FRANK: Die Krankheiten der Pflanzen. Breslau 1880, p. 269. 6 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING. accessoriska bildningarna äro fästade i ryggsömmen, de inre vid skiljeväggarna, skulle, jämte andra spörsmål, möjligen kunna besvaras genom en detaljundersökning af dessa bild- ningars utvecklingshistoria. Orsakerna till uppkomsten af de accessoriska bildningarna har jag mig icke bekant. Möjligen kunna ju rent yttre faktorer härvid vara verksamma. Af intresse är, för bedömandet häraf. det ofvan anförda förhållan- det. att de ifrågavarande monströsa bildningarna hvarje år förekomma på samma grenar. Jag vill slutligen endast erinra om den hos Esculus Hippocastanum stundom befintliga monströsa utbildningen af såväl ståndare som kronblad. Så förekommer ofta petalisation af ståndarne, och i kronan kan stundom ett af bladen abortera.! ! Jmf. PENzIG: Pflanzen-Teratologie. Erster Band. Genua 1890, p. 361. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. 7 Bokstäfvernas betydelse. ace = accessorisk fruktbladsbildning. BEE boksom. fr = frö(ämne). To= rygpsom: sk = del af skiljevägg i frukten. v = rudimentära fruktblad? Figurförklaring. Fruktvalvel med accessoriskt fruktblad, fästadt i ryggsömmen på yttre sidan. Dito med innesluten accessorisk fruktbladsbildning. Frukt med accessorisk fruktbladsbildning, delvis innesluten i, delvis utskjutande ur frukten. Valvel af frukt med likartad accessorisk fruktbladsbildning SOM I fi: de Tvärsnitt af inre accessorisk fruktbladsbildning, bestående af 2 fruktblad. Nedtill en del af ett med nämda bildning sam- manhängande ordinärt fruktblad. Som föreg., men den accessoriska bildningen utgöres blott af 1 fruktblad. (Figg. 1, 2, 3, 4 nat. storl.; figg. 5 o. 6 obetydligt förstorade. Figg. 5 o. 6 halfskematiska.) Väne an bv , ; an 0 FW FRAN RR RA an ytter & NN j 4 Joatdn. Bare eLoS Ro q NÅ en i - dl n pa . ) | RACE Lä. | pins MILES RQ U ext. RN Kn Ak VÄN | bran IIROLA så y RÅ pf uti TD njövlal a p | K + ä | p fl -. '! ta luv butY NY " ! i inde BA : ; slam kv ; helfart 8 | it Mil ta & | I AR da [ » I TE RV G j Ly MÅ v & v i , [ | , 5 weki MR g v Had D 0 > ”- PP; 4 S Pihang till K. Vet Akad. Handl. Bd 18.Afd TIL N?2 4 Del. L. Ljunggren & A.Y. Grevillius. Lith. W. S chlachter, Stoclholm. BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 48. Af HL. N:o 5. STUDIER ÖFVER CELOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA I. &. AG. DESS SKANDINAVISKA ARTER F. R. EJELLMAN. MEDDELADT DEN 12 OKTOBER 1892. STOCKHOLM, 1893. OKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN HUAIdUTa aå 0 ANORoORIA taNaLdR Im ma ( dö rr ' uns : hörd än Hunt HaliA Å AGINARIU KANE BRANT ; års LO i , Las UY RA Fun See | SRA UTA Nast VW 1000 sign q | 4 | p se, RA - UJ ' "in VILA DEIAISILAT- HI AE | brud | 6 KR de | oh 0 AIN NETA bål, = tal RUTNTNI é 1 Jet) Ng KAL 164 bekg ! LAS v ;å III ruUNDEA H Å ' ou all é j At [SN CV i a KE . d stall u Å | gl | Å dl i I BERT É ; 2 INLEDNING. Omedelbart efter utgifvandet af första delen af min Hand- bok i Skandinaviens hafsalgflora började jag förbereda en andra del, hvilken skulle behandla Skandinaviens marina Chlorophy- ceer. Härvid visade det sig omöjligt att med föreliggande material utreda och beskrifva de vid våra kuster förekom- mande Cladophoreerna. Skulle en framställning af dem kunna ske, måste den grunda sig på undersökning af dessa växter i lefvande tillstånd eller af material, som vore ändamålsenligare konserveradt än det, som både mina egna samlingar och de offentliga, till hvilka jag hade tillgång, innehöllo. Öfvervägande sysselsatt med studier af denna växtgrupp vistades jag under April månad 1890 i Bohuslän, hvarvid jag genom professor S. LovÉns välvilliga tillmötesgående fick uppe- hålla mig på den zoologiska stationen vid Kristineberg och begagna mig af de rika hjelpmedel, denna har att erbjuda. De då gjorda undersökningarna jemte fortsatta studier af förut befintliga samlingar och af den hithörande litteraturen ådagalade, att det afsedda ändamålet icke kunde vinnas med mindre än att undersökningarne 1 naturen fortsattes under sommarmånaderna och äfven utsträcktes till ostkustens Cla- dophoré-vegetation. För att blifva i stånd härtill sökte jag 1891 hos Kgl. Vetenskaps-Akademien ett reseanslag. Genom det mig be- viljade understödet —- för hvilket jag härmed hembär Aka- demien mitt vördsamma tack — kunde jag drifva studier öfver Cladophoreerna vid bohuslänska kusten under senare delen af Juni och under Juli månad och vid Sveriges ostkust under senare delen af Augusti och förra hälften af September. Då det var af betydande vigt att få kännedom om Cla- dophoré-vegetationens beskaffenhet under olika årstider på 4 INLEDNING. samma kuststräcka, undersökte jag i Bohuslän samma trakt, der jag våren förut uppehållit mig. Vid ostkusten vistades jag vid Sandhamn, på Dalarö och i Norrtelje, med valet af dessa platser afseende att komma till insigt om Cladophoré- vegetationens byggnad på hydrografiskt i väsentligare grad olika områden. Resultaten af dessa mina studier anhåller jag att få för Akademien framlägga. I efterföljande uppsats har jag sam- manstält mina iakttagelser öfver slägtet Acrosiphonia J. G. AG. I en kommande uppsats skall jag behandla slägtet Clado- phora KG. Utom till Akademien står jag i förbindelse till intendenten för Riksmusei botaniska afdelning, professor, doktor V. B. WiTTROCK, prefekten för botaniska museet i Upsala, professor, doktor Tu. M. Fries och prefekten för botaniska museet i Köpenhamn, professor, doktor E. WARMING, hvilka med största beredvillighet ställt till mitt förfogande de samlingar af Clado- phoreer, som tillhöra de institutioner, hvilka stå under deras uppsigt. För insamling af Cladophoré-material vid olika delar af Skandinaviens kust har jag att tacka flere af Skandina- viens naturforskare, bland hvilka särskilt må nämnas fi. kandidaterna O. F. BorGE och A. T. FREDRIKSSON, stud. real HAAKON GRAN, fil. doktorerna F. LAURELL och K. O. E. STEN- STRÖM, fru SIGNE TRYGGER och Dr. N. WILLE. Cladophoreernas systematik. Jag tror mig icke behöfva befara något missförstånd ge- nom användning af uttrycket Cladophoreer, fastän detsamma icke är fullt exakt, emedan det betecknar en växtgrupp, som icke har rang hvarken af familj eller underfamilj. Jag har sett mig nödsakad att begagna en sådan mera allmän benäm- ning, emedan dessa växters systematik är mycket sväfvande, i det de betraktas såsom utgörande än ett än flere slägten eller olika sektioner eller underslägten af samma slägte. I Cladophoreernas systematik gifves det två riktningar, af hvilka den ena vunnit temligen allmän tillslutning, den andra deremot icke fått det erkännande, som den enligt min mening förtjenar. I det senaste arbete, som behandlar Chlorophyceernas sy- stematik med större utförlighet och till större omfattning: Chlorophycee af N. WiuzE i ENGLER und PRANTL, Die natur- lichen Pflanzenfamilien, I: 2, hänföras samtliga Cladophoreer till ett slägte benämndt Cladophora KG. Detta indelas i tre sek- tioner: Sect. I. FEucladophora (KG.) FArr. (incl. Chamctham- nmion REINKE). Der Thallus bildet keine runde Klumpen und ermangelt der extracuticularen Verstärkungsrhizine»; Sect. II. Spongomorpha Ke. >»Der ”Thallus bildet keine runde Klumpen, hat aber extracuticulare Verstärkungsrhizine; Sect. III. Aegagropila KG. »Der Thallus bildet runde Klum- pen und kann extracuticulare Verstärkungsrhizine besitzen oder nicht.» Det framgår af de återgifna diagnoserna på de tre sektionerna af slägtet, att det är den yttre formen eller växtens allmänna arkitektonik, som skulle skilja Aegagropila från de båda andra sektionerna och att skilnaden mellan dessa håda skulle ligga deri, att den ena, Eucladophora, skulle sakna, 6 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. den andra, Spongomorpha, skulle ega s. k. extrakutikulära örstärkningsrhiziner.' (Anf. st. sid. 118.) I det något tidigare än WILLE'S arbete utkomna vidlyftiga verket Sylloge algarum ommnium lvmucusque cognitarum, Vol. I, Sect. I, Chlorophycee af DE Toni (1889) förenas likaledes alla Cladophoreer i ett slägte Cladophora KG. Linnea 1843. Äfven här indelas slägtet i tre likvärdiga sektioner: Sect. 1, Eu- cladophora (KG.) HavcKk. »Filamenta consociata, laxe implicata, nec in corpus distinetum, pulvinatum vel spongiforme congesta»; Sect. 2, Spongomorpha KG. »Filamenta in corpus fastigiatim divisum vel laciniato-funiculatum dense complicata, sepe ramos descendentes tenuiores, longiusque articulatos, radiciformes emittentia»; Sect. 3 Aegagropila KG. »Filamenta dense, arcte- que implicata, corpus globosum, pulvinatum efficientia»; anf. st. sid. 287 o. följ. Indelningen af slägtet är sålunda den- samma som hos WILLE, men de olika sektionernas karakteristik är 1 väsentlig grad olika för så vidt som förstärkningsrhi- zinerna (rami descendentes) tillmätas en helt underordnad vigt. En med DE Tonr's i det hela lika begränsning och indel- ning af slägtet Cladophora hade redan HavcKk 1 Die Meeres- algen Deutschlands und Oesterreichs (1885) framställt, dock torde det kunna sägas, att större vigt af honom lades på förstärk- ningsrhizinerna (Wurzelfäden), ehuru dock dessa äfven för honom äro af mera underordnad betydelse; anf. st. sid. 444. En likartad karakteristik af slägtets två grupper Spongo- morpha och Eucladophora — Aegagropila behandlas icke — finner man i FARLOW, Marine Alge of New England af år 1881 (jfr. sid. 50—51), men det förtjenar dock anmärkas, att här Spongomorphornas spongiösa beskaffenhet tillskrifves icke blott »rhizoidal branches», (>Wurzelfäden» HaucK) utan äfven »recurved branches», de senare möjligen, åtminstone delvis, motsvarande de af HauvcK anförda »verfilzte Aeste». Utaf den i det föregående angifna auktorsbeteckningen framgår, att slägtet Cladophora i dess helhet äfvensom dess sektioner äro grundade och benämnda af Körzine. För slägtet i dess helhet och dess namn Cladophora citerar DE Toni, så- ! Af beskrifningen på slägtet Cladoplhora skulle man kunna antaga, att dessa organ tillhörde växtens vidfästande cell ... »>kann ... mittelst einer Haftzelle festsitzen, welche intra- oder extracuticulare, 1- oder mehrzellige Ver- stärkungsrhizinen besitzen kann», anf. st. s. 118. Af beskrifningen på familjen framgår dock, att uttrycket icke får fattas så. Här angifves (sid. 115), såsom förhållandet också är, att de utvecklas från skottets undre celler. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 7 som ofvan anförts, KörtzInG, Linnea 1843, p. 91. Det är väl sannt, att i denna tidskrift och på anfördt ställe namnet Clado- phora förekommer, men också blott namnet. Någon karak- teristik finnes här icke. Hufvudinnehållet i den uppsats af KörzING, som här finnes intagen: Ueber die systematische Ein- theilung der Algen är tydligen den Conspectus Algarum syste- maticus, som ingår 1 den och hvilken författaren anger vara en öfversigt af den systematiska indelning af algerna, som skulle inflyta i det under tryckning varande arbetet Phycologia generalis. I denna Conspectus finnas också namnen Aegagro- pila och Spongomorpha” såsom beteckningar för egna, från Cladophora skilda slägten. Det är sålunda till Phycologia gene- ralis af år 1843, som man måste vända sig för att få kännedom om Cladophoreernas första systematiska indelning. Här upp- tagas, såsom ju af ofvannämnda Conspectus var att vänta, Clado- phora, Aegagropila och Spongomorpha såsom skilda slägten och diagnoser af dem gifvas. Af diagnostiken framgår, att enligt KörziIne's dåvarande mening slägtena Aegagropila och Spongo- morpha skulle skilja sig från Cladophora genom »trichomata in phycoma complicata» och sins emellan derigenom att »phy- coma» vore hos Aegagropila »globosum» hos Spongomorpha der- emot »ramosum>. I det senare (1849) utkomna arbetet Species Algarum har KörtzInG vidtagit ganska väsentliga förändringar 1 Cladopho- reernas systematik. De bilda här ett slägte, Cladophora, som indelas 1 tvenne grupper, den förra Cladophore vere, karak- teriserad genom »trichomata consociata, laxe implicata nec in corpus distinetum complicata», den senare ej benämnd, med karakter: »trichomata dense et arcte implicata, corpus di- stinetum spongiosum (rarius ciespitosum) formantia.» Den senare uppdelas i tvenne undergrupper: A) Aegagropila; »corpora globosa, pulvinata» och B) Spongomorpha; »marinee, arete et centrales, trichomatibus in phycoma fastigiatim di- visum vel laciniatum complicatis, sfepe ramos descendentes tenuiores et longius articulatos, radiciformes emittentibus.» Det bör anmärkas, ehuru det måhända icke är att till- skrifva någon större betydelse, att Körzing i sina Tabule phycologice, B. IIT och IV, i hvilka ifrågavarande växter af- ! Anmärkningsvärdt är, att DE TonrI för dessa grupper och namn icke citerar samma arbete som för Cladophora utan för Aegagropila KG. Spec. Alg. och för Spongomorpha KG. Phyc. gener. och Spec. Alg. 8 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. bildas, låter namnen Cladophora, Åegagropila och Spongomorpha gälla såsom benämningar på skilda slägten. Då dessa delar utgifvits 1853 och 1854 sålunda efter Species Algarum skulle man häraf kunna draga den slutsatsen, att KörtzIng ändrat sin 1 Species Algarum framstälda åsigt och återgått till den ursprungliga i Phycologia generalis omfattade. I andra fykologiska arbeten från tiden efter utgifvandet af Körzine's Species Algarum finner man Cladophoreerna än bilda ett enhetligt slägte än hänförda till de tre i Phycologia generalis uppstälda slägtena. Det synes häraf, att den riktning i Cladophoreernas syste- matik, som nu behandlats, är angifven af KörtziIne. Det fram- går dock af det föregående, att de författare, hvilka förut namngifvits och som väl äro de, hvilka kunna tillmätas den största auktoriteten i hithörande fall, i viss grad afvika från KörziIne's uppfattning. De sluta sig närmast till den syste- matik, som finnes angifven 1 Species Algarum. TI diagnostiken ansluter sig DE Toni nästan fullständigt till KörtzInG, men af- viker liksom åtminstone Hauvck och WILLE från honom deri, att slägtet Cladophora af dem indelas i tre, af KörzInG der- emot i två likvärdiga grupper, att sålunda enligt deras upp- fattning Fucladophora, Aegagropila och Spongomorpha äro lika beslägtade grupper under det enligt KörziIne's i Species Alga- rum framstälda uppfattning Aegagropila och Spongomorpha beteckna grupper, som sinsemellan äro närmare beslägtade än med FEucladophora eller Cludophore vere. FARLOw har infört ett nytt moment 1 karakteristiken nämligen de för Spongomorpha utmärkande »recurved branches,. Om man antar, att det är dessa, som gå under benämning »verfilzte Aeste» hos HAucK, skulle sålunda dessa båda författare öfverensstämma med hvar- andra. För båda dessa liksom för KörzinG gäller dock såsom gruppernas hufvudkarakter växtens yttre form. WILLE har genom användande af en morfologisk karakter: när- eller frånvaron af extrakutikulära förstärkningsrhiziner företagit mera genom- gripande förändringarigruppernas karakteristik och begränsning. En granskning af Körtzine's karakteristik af slägtena eller slägtgrupperna Cladophora, resp. Cladophore vere, Aegagro- pila och Spongomorpha måste utfalla så, att denna är i hög grad ytlig och svag och af den beskaffenhet, att det icke är möjligt att afgöra, om en gifven form är att hänföra till det ena eller andra slägtet eller slägtgruppen eller att till och BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 9 med den möjligheten icke är utesluten, att olika former eller utvecklingsstadier af samma art skulle komma att föras till olika slägten eller grupper. I denna riktning har J. G. AGARDH redan 1846 uttalat sig' om de försök, som dittills gjorts att uppdela det gamla heterogena slägtet Conferva, i detta omdöme sålunda inneslutande KörzINg's systematiska be- handling af detta i Phycologia generalis och ännu 1853 säger AREsScHoUG vid sin behandling af slägtet Conferva i Phyc. Scand.: »genera, quee condidit KörtzInG, nimis artificialia et in natura parum constantia» (sid. 419). Om också detta omdöme i hela sin vidd är för strängt — ty helt visst äro flere af de slägten KörtzIng utbrutit ur det gamla slägtet Conferva inga- lunda artificiella eller för litet konstanta — så torde det dock ega sin giltighet om Cladophora, Spongomorpha och Aegagro- pila såsom sinsemellan skilda slägten. Hvar och en, som egnar ett närmare studium åt dessa växter, skall lätt finna, huru stora svårigheter det möter att skilja mellan Cladophora och Spongomorpha, för att nu hålla oss endast till båda dessa. Äfven KörzIng sjelf, som dock väl bättre än någon annan känner denna svåra växtgrupp, visar, såsom det framgår af hans arbeten, i flere fall osäkerhet i sin uppfattning af be- stämda arter. I Tab. Phyc., Bi oIV, tafl.:83afbildar t.ex. Körzina tvenne Cladophoreer, den ena under namn Spongo- morpha villosa och den andra såsom Sp. lanosa. Det torde icke kunna bestridas, att de habitusbilder, som lemnas af dessa växter, föga öfverensstämma med diagnosen på Spongomorpha. I Spec. Alg. föras likaledes båda växterna till sektionen Spongomorpha af slägtet Cladophora, men i Phyc. gen. åter till slägtet Cladophora, sektionen centrales. Denna sektion elen dessutom Cl. centralis (Lyngb.) KG., Cl. Binderi och Cl Comatula. De båda förra af dessa föras i Spec. Alg. till Spongomorpha under det den sistnämda får qvarstå i Sekt. Cladophore vere af slägtet Cladophora, men flyttas i Spec. Alg. i närheten af arter, hvilka i Phyc. gen. bildade en grupp tillsamman med Cl. arcta, gruppen arcte af slägtet Clado- phora. Bland de i Spec. Alg. till Spongomorpha hänförda ar- terna äro Sp. cymosa och Sp. arcta. Båda dessa hänförde Körzine i Phyc. gen. till slägtet Cladophora, men till skilda sektioner, den förra tillsamman med Cl. utriculosa till sek- tionen fastigiatee. 5 Jfr. J. G. AG., Anadema, sid. 10. 10 F. RB. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. FaArLow's karakteristik" af de båda af honom behandlade underslägtena af slägtet Cladophora: Spongomorpha och Eu- cladophora är 1 sjelfva verket lika svag som KörtzIne's. Visser- ligen innehålles deri den uppgiften, att Spongomorphornas upp- trädande såsom »spongy masses» framkallas af »rhizoidal branches» och >»recurved branches>, men den anger dock icke, att dylika bildningar uteslutande tillkomma detta underslägte; vore så fallet, så skulle de båda underslägtena kunna anses väl karakteriserade. Att detta icke varit författarens mening, synes framgå deraf, att i beskrifningen af en del arter till- hörande underslägtet Eucladophora, t. ex. Ol. refracta och Cl. gracilis förekomma uppgifter om »reflexed>, »recurved»> och »in- curved branchlets», hvilket sålunda visar, att enligt FARLOW'S uppfattning äfven inom underslägtet Eucladophora tillbaka- böjda grenar kunna finnas, om de också icke åstadkomma en sammanfiltning af växten. Visst är för öfrigt, att det gifves arter, som ega båda »rhizoidal branches» och »strongly recur- ved branches» utan att någonsin bilda några »spongy masses>; man jemföre t. ex. den i det följande gifna beskrifningen på Acrosiphomia centralis. Hvad nu sagts om FARLoOW'S systematik af slägtet Clado- phora gäller äfven om HaAUucK's. WiLLE bibehåller i hufvudsak KörtzInes gruppering af slägtet Cladophora 1i Spec. Alg., men har genom sin karak- teristik af sektionerna FEucladophora och Spongomorpha gifvit dessa afdelningar en väsentligt olika begränsning. Till sek- tionen Spongomorpha WILLE kommer nämligen äfven att höra den grupp af Körzines Cladophore vere, hvilken benämnes comose. Då en så pass betydande afvikelse från KöTtzING'S begränsning företages, så kan det sättas i fråga, om det icke varit systematiskt riktigare, att i första hand taga hänsyn till när- och frånvaron af de organ, som WILLE betecknar så- som »Verstärkungsrhizine» och först i andra hand till deras karakter af intra- eller extracutikulära. Förekomsten af ett bestämdt organ med vigtig fysiologisk funktion måste väl an- tagas vara en vigtigare karakter än organets specifika ut- bildning och utveckling. Det skulle sålunda enligt min me- ning varit riktigast, att ur sektionen Cladophore vere KG. utbryta och till sektionen Spongomorpha öfverföra icke blott de arter, som bilda gruppen comose (KG. Spec. Alg.) utan TC FARL., New Engl. Alge, sid. 50 och följ. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. Il äfven de arter, som ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner. Detta så mycket mer, som det just är hos dem, som de ifråga- varande organen åtminstone företrädesvis uppträda såsom verkliga förstärkningsrhiziner. Ty äfven om man torde kunna erkänna, att de i hvarje fall, sålunda äfven då de såsom hos flere Spongomorphor äro jemförelsevis fåtaliga och riktade snedt ned- åt. alltså icke sluta sig intill stammen, utföra ett visst förstär- kande arbete, så äro de dock, såsom äfven WILLE på annat ställe" riktigt angifvit, mest och bäst lämpade härför, då de så- som hos CI. rupestris äro intrakutikulära. Hos många kanske mängden af de Spongomorpha-arter jag undersökt, måste jag anse, att de tjenstgöra mera såsom vidfästningsorgan än såsom stödjande eller mekaniska element. Denna vidfästande funk- tion är så mycket vigtigare som Spongomorphorna, så vidt jag kunnat finna, alltid sakna den» Basalzelle» med »korallen- artige kurze Verzweigungen»” hvilken hos flertalet Euclado- phore fullgör vidfästningen. Emellertid bör det å andra sidan märkas, att de intrakutikulära förstärkningsrhizinerna i detta afseende icke väsentligt skilja sig från de extrakutikulära, ty efter hvad jag trott mig finna är det äfven de, som, bry- tande sig fram vid skottets bas, åtminstone i växtens äldre stadium utföra största delen af vidfästningsarbetet. Till ur- sprung, växriktning och funktioner öfverensstämma de begge slagen förstärkningsrhiziner sinsemellan; funktionellt skilja de sig endast däri, att de i vissa fall i följd af sitt förlopp äro kraftigare förstärkande organ än i andra. Men någon skarp skillnad gifves det icke. Så blir t. ex. säkerligen effekten af rhizinernas förstärkning hos den af WinLE” anförda Cl. ophio- phila, hos hvilka rhizinerna äro utvändiga, men sluta tätt in- till stammen, i det närmaste densamma som om dessa organ varit intrakutikulära. Dessa nu anförda förhållanden synas mig innebära, att, om en karakter för Cladophoraslägtets gruppering skulle hämtas från dessa organ, 1 första hand deras förekomst eller icke förekomst borde tagas i betraktande. Å andra sidan torde det kunna angifvas såsom säkert, att de Cladophoreer, hvilka ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner 1 sin organisation i öfrigt mera öfverensstämma med de Euclado- phorce, hvilka sakna rhiziner än med Spongomorphorna, hvilket ! Wille, Alg. phys. anat. sid. 20 och följ. 2 Wille, Nat. Pflanzenfam. sid. 115. SKWaällé, Amf öst. st T15. 117 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. synes visa, att från dessa organ ingen tillfredsställande karakter för Cladophoreernas indelning i naturliga grupper kan hämtas. WILLE har derför enligt min mening förfarit fullt riktigt, då han icke tillmätt den af dem gifna karakteren högre värde än för utmärkande af sektioner inom ett slägte. Detta är i korthet den ena riktningen inom Cladophoreernas systematik. Den andra är anvisad af J. G. AGARDH. I förut citerade uppsats: Ånadema, ett nytt slägte bland Algerne" med- delar denne fykolog såsom utdrag ur ett då ännu otryckt arbete ett försök att på nya karakterer uppdela det gamla slägtet Conferva 1 särskilda slägten. De urskilda slägtena äro sju: Myxonema, Tiresias, Lychete, Acrosiphonia, Conferva, Acanthonema och Anadema. Deras karakteristik hvilar på »cellulernas uppkomstsätt och det deraf beroende olika utveck- lingssättet af frons samt de olika cellernas olika funktioner». Af dessa sju slägten är det Acrosiphonmia och Conferva som omfatta hufvudmassan af nutidens Cladophoreer, ehuru sådana ingå äfven i slägtena Lychete och Acanthonema. Med dessa senare arter har jag icke hittills kunnat sysselsätta mig och håller mig derför till de båda förstnämda slägtena — de enda för öfrigt, som innehålla skandinaviska arter. Den diagnos, J. G. AGARDH lemnar af slägtet Acrosiphonia, har följande lydelse: »FErons filiformis, articulata, homogenea, ramosa, articuli juniores (superiores) elongati, continua subdivisione divisi, adultis et inferioribus ita brevissimis. Fructus nondum obhservati.>”) Det anges vidare om dessa Conferver, »att de synas växa i två olika perioder så nämligen att den unga tråden växer hastigt med långa celluler som stundom härma tråden af en Siphoné. Dessa celler blifva småningom kortare genom en repeterad tudelning. Häraf blir den följd, att de nedre cellerna blifva de kortaste och på visst sätt de yngsta. Sedan denna interkalära delning nått sin gräns (2?) synes den nedre de- len af växten fortlefva utan vidare förändring än att den genom täta rottrådar, som de öfre grenarne nedsända, sammansnärjes i flere skilda fasciklar, hvilka ha en annan färg än den öfre delen af växten. Äfven grenarne ha det egendomliga, att de icke vid basen afsnöras utan sammanhänga med den stjelkled, ! Jfr äfven Öfvers. af Kgl. Vet.-Akad. Förh. 1846, sid. 103. 2 I det af J. G. AGARDH utgifna arbetet Caroli Ad. Agardh Icones alga- rum inedite fasciculi qui exstant duo. Lunde 1846, har diagnosen något olika lydelse nämligen: >A. fronde subheterogenea, articulis superioribus elongatis continua divisione subdivisis, inferioribus hoc modo sensim, brevioribus.> BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 13 hvarifrån de utgått.» -— Såsom typer för slägtet anföras Con- ferva lanosa (= C. congregata), C. arcta (= OC. centralis) och C. membranacea (= Vaucheria brasiliensis MART.). Slägtet Conferva har följande diagnos: »Frons filiformis, articulata, homogenea, simplex aut varie ramosa, articuli adulti indivisi, superiores breviores, novi divisione articuli terminalis orti. Sporidia subglobosa, motu predita per mamillam tubulose productam erumpentia. Comniocyste externa, ad fila lateraliter sessiles.> Om slägtet tillägges:»Hos största delen af de greniga Conferverne växer individet dels genom en jemn förlängning af de existerande cellulerna dels genom nya cellers bildning till följe af den terminalas tudelning. De öfversta cellulerna äro sålunda de yngsta och de kortaste, de nedersta de äldsta och oföränderliga, sedan de uppnått en bestämd längd..... Grenarne uppstå på samma sätt genom en lateral utvidg- ning af cellmembranen, som fortgår tills den nya grenen fått en vanlig cellul-längd, då den genom ett diaphragma af- skiljes från modercellulen.> Af den typförteckning, som lemnas, framgår, att detta slägte till sin begränsning omfattar de sektioner af slägtet Cladophora, som benämnas Cladophera vera eller Eucladophora och Aegagropila med uteslutande af ett fåtal arter, hvilken af J. G. AGARDH föras till det nya slägtet Lycheete. Om, såsom J. G. AGARDH anmärker, förut gjorda försök att sönderdela det gamla slägtet Conferva, ingenstädes funnit fullt erkännande, så kan detta i ännu högre grad sägas om detta försök af honom. Den enda fykolog, som, så vidt jag har mig bekant, erkännt detsamma är J. E. ARESCHOUG, hvilken på samma gång han fäller det ofvan citerade omdömet om KöTzInG's systematisering af ifrågavarande växtgrupp yttrar: »melius rem tractavit J. G. Agardh, qui veris principis sua superstruxit genera.» Hans erkännande af J. G. AGARDE'S system går dock icke längre — af grunder som ej angifvas — än att två af de nämnda slägtena: Acrosiphonia och Conferva upptagas såsom underslägten wnder UConferva; jfr. Phyc. scand. s. 419 och följ. I öfrigt har bristen på erkännande gått så vidt, att t. o. m. i ett så betydande arbete som de Tonrs Syll. Alg. icke ens namnet Acrosiphonia upptages bland synonymerna till Cladophora, ehuru här dock finnes ett sådant namn som Spongosiphonia ARESCH, hvilket betecknar ett slägte, som af dess uppställare själf indrogs några år efter sedan det publicerats. 14 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. Mina studier öfver Skandinaviens Cladophoreer hafva bi- bragt mig den öfvertygelsen, att de två så väsentligt skilda ntvecklings- och byggnadstyper, på hvilka J. G. AGARDH grundat slägtena Acrosiphonia och Conferva förekomma ut- präglade och konstanta inom Cladophoreernas grupp. Jag har tillika funnit, att skillnaden mellan dem icke inskränker sig härtill, utan att dessa olikheter uppträda regelbundet i förening med andra af dels lika vigtig, dels kanske systema- tiskt ännu vigtigare art. Jag tvekar därför icke, att i dessa båda af J. G. AGARDH grundade slägten se fullt naturliga och berättigade slägten, hvilka ega karakterer af vida högre systematiskt värde än de slägten, underslägten eller sektioner, i hvilka Cladophoreerna af andra systematici uppdelats. Jag hänvisar 1 öfrigt till den framställning af slägtet Acrosiphonia's organisation, som i det följande lemnas och till den redogörelse för öfriga skandinaviska Cladophoreer, som jag skall inom den närmaste framtiden meddela. Om det sålunda bör anses berättigadt att låta de Clado- phoreer, hvilka tillhöra den för Acrosiphonia J. G. AG. ut- märkande byggnads- och utvecklingstypen, bilda ett slägte, så torde måhända skilda meningar uppstå beträffande det namn, slägtet bör bära. Namnet Acrosiphonia är yngre än de Kitzingska slägtnamnen Cladophora, Spongomorpha och Aega- gropila. Det af dessa, som skulle kunna komma i fråga, är Spongomorpha. Acrosiphonia omfattar dels hvad Körzine be- nämnt Spongomorpha dels den sektion af Cladophorce vere KG., som betecknats med namnet comose. Inom denna senare art- grupp finnes Cladophora vauchericeformis (AG.) KG. Om den eller kanske rättare om Conferva vauchericeformis ÅG. angaf HarveEY! och efter honom AREsScCHoUG,” att den är en utveck- lingsform af Cladophora (Spongomorpha) arcta (DIuLv.) Ke. Med reservation har jag sedermera framställt” den uppfattningen, att, om detta gäller om nämnda växt, alla de arter, hvilka KörzinG hänför till gruppen comos:e, måste betraktas såsom tillhörande Cl. (Spongomorpha) arcta's formkrets eller utveck- lingssfer. Enligt då gängse åsigt var nämligen denna art mycket mångformig, under det skillnaden mellan de till com os: hänförda arterna syntes mycket ringa och 1 flere fall svår ItIfr, Bbhycslirita tad. 135; ? Phyc. scand. sid. 426. 3 Alge arct. Sea sid. 304. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 15 att klart uppfatta. Till denna mening hafva FARLow,' HAUCK” och DE Toni? slutit sig utan att hafva närmare studerat denna i sjelfva verket vigtiga fråga. Om denna uppfattning vore riktig, skulle alltså Acrosiphonia och Spongomorpha erhålla samma omfång, och stränga prioritetsifrare kunde derför upp- ställa den fordran, att för slägtet det äldre namnet Spongo- morpha borde användas, men namnet Acrosiphonia förvisas till synonymiregistret. Häremot torde den berättigade invänd- ningen kunna göras, att slägtet Spongomorpha då skulle er- hålla en väsentligt annan karakteristik än den ursprungliga och än den, som i det stora hela äfven sedermera tilldelats det, hvilket utan tvifvel skulle leda till ännu större oreda och förvirring än som redan råder inom denna växtgrupp. Nekas kan det väl dessutom icke, att det skulle innebära en orätt- visa mot J. G. AGARDH, om man erkände såsom berättigad den slägtkarakter, han först uppdagat, men förkastade det namn, som var ett uttryck för densamma. Härtill kommer, att, enligt hvad jag numera tror mig kunna bevisa, det gifves Cladophoreer, hvilka tillhöra gruppen comose KG. och antingen äro identiska med eller nära beslägtade med de arter, som af KörtziIngG hänföras till denna grupp, men som icke äro utvecklingsformer af Spongomorpha urcta eller denna nära stående arter, utan fullt sjelfständiga, starkt utpräglade och lätt karakteriserade arter. Då nu dessa äro fullt typiska Acrosiphonia-arter, men icke låta hänföra sig till slägtet eller sektionen Spongomorpha i dess vanliga och ursprungliga be- märkelse, så följer häraf, att namnen ÅAcrosiphonia och Spongo- morpha ingalunda äro liktydiga och de slägten, som de be- teckna, äro af olika innehåll och omfattning. Jag anser det derför vara såväl minst vilseledande som rättast, att, om den af J. G. AGARDH angifna slägtkarakteren blir gällande, slägtet får bära det namn, Acrosiphonia, som ursprungligen blef det gifvet. Deremot anser jag mig icke böra använda namnet Con- ferva för det slägte, som J. G. AGARDH betecknar med detta namn. Redan förut hade detta ett helt annat innehåll och systematiken efter denna tid har gått i en sådan riktning, att det nuvarande slägtet Conferva innefattar Chlorophyceer, så ! New Engl. Alge, sid. 50. ? Meeresalg. sid. 445. 3 Syll. Alg. sid. 335. 16 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. långt skilda från de växter, hvilka J. G. AGARDH hänför till slägtet, att de icke ens upptagas i samma familj som dessa. Ett försök att återföra detta namn till det af J. G. AGARDH under detsamma karakteriserade slägtet skulle derför åstad- komma en hög grad af förvirring. Med numera allmänt an- tagna prioritetsprinciper vore väl icke heller ett sådant för- sök berättigadt, då hufvudmassan af de arter, hvilka af J. G. AGARDH betecknas med slägtnamnet Conferva, tillhöra det ur det gamla slägtet Conferva redan före J. G. AGARDH'S klassifikation af detsamma utbrutna slägtet Cladophora, hvilket slägtnamn de också allt sedan i regel burit. Mig synes derför, att det slägte, hvilket J. G. AGARDH benämner Conferva, bör kallas Cladophora (K6.) J. G. AG. Om detta slägtes omfattning kan jag för närvarande icke med bestämdhet yttra mig. Den fråga, som skulle besvaras, vore den, om de växter, som af KöTtzING sammanförts under benämningen AÅAegagropila, äro att anse såsom representanter för ett eget slägte eller efter J. G. AGARDH'S uppfattning vid uppdelningen af det gamla slägtet Conferva såsom arter af slägtet Cladophora (K6e.) J. G. AG. (Conferva s. s. J. G. AG). Jag har hittills icke haft tillfälle att nöjaktigt undersöka någon art af denna vid våra kuster mycket svagt represen- terade grupp och derför icke kunnat bilda mig någon bestämd uppfattning om dess slägtskapsförhållande. Det vill dock synas, att, äfven om man 1 likhet med J. G. AGARDH anser dem höra under slägtet Cladophora (K6.) J. G. AG. de dock i sin biologi och väl äfven i samband härmed till sitt ut- vecklingsförlopp afvika så betydligt från de typiska Clado- phora-arterna, att de böra få bilda åtminstone en benämd sektion af slägtet Cladophora. Slägtet Acrosiphonia J. G. AG. 1. Organografisk öfversigt.! Habitus. Dessa växter uppträda i form af tofsar eller mattor. Tofsarne äro stundom pensellika, d. v. s. omvändt ! Den redogörelse för slägtet Acrosiphonias organografi, som jag här lem- nar, grundar sig uteslutande på slägtets skandinaviska arter och dem bland BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0 5. 17 kägellika. En typisk sådan form har ÅA. stolonifera KIELLM. (Tafl. VI, fig. 1). Så synes också vara fallet med A. minima (Fosn.) KJIELLM. Jfr. Wirrr. et Norpst. Alg. exs. fasc. 19, n:r 926. Denna penselform synes icke vara vanlig och till- hör, så vidt jag känner, endast epifytiska arter. Vanligen äro tofsarne mera stråligt bygda, närmande sig formen af ett halfklot eller $t. o. m. ett klot. En sådan form kunna både epifytiska t. ex. 4. bombycina KJIELLM. och på sten växande arter hafva. En väl utpräglad sådan form har den på sten växande ÅA. vernalis KJIJELLM., då den är rikt utvecklad, och ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., särskilt såsom ung; jfr. t. ex. tafl. V, fig. 1. Öfvergångar mellan dessa typer finnas, t. o. m. hos samma art. Såsom ung är t. ex. A. hamulosa KJIJELLM. tjockt penselformig, men blir såsom äldre nästan bollformig. Såsom exempel på mattformiga Acrosiphonior kunna Å. setacea KJIELLM. och ÅA. flaccida KJELLM. anföras. De bibehålla matt- formen såsom äldre, ehuru de då ofta under vissa förhållan- den blifva mera stråligt utbredda och närma sig klotformen. Stundom hafva mattorna en föga utbredd bas och påminna då mycket om de tofslika arterna. Så synes t. ex. fallet vara med AA. pemicilliformis (Fosn.) KJerrm. Detta är de typiska mattorna. Det finnes äfven mattor af annat slag. Å. effusa KJIELLM. är den mest utpräglade representanten för sådana. Deras allmänna form kan icke gerna betecknas annat än matt- lik, men växten består i sjelfva verket af två olika afdel- ningar eller våningar, nämligen af ett basalt, temligen tjockt och ganska vidt på underlaget utbredt parti och från detta utgående, mer eller mindre tätt intill hvarandra närmade pengel- eller nästan bollformiga delar; jfr. tafl. VII, fig. 1. En likartad, ehuru mycket svagare utpräglad dylik form har A. pallida KIELLM. dessa, hvilka kunnat undersökas i Jefvande tillstånd eller på material, så kon- serveradt, att en närmare undersökning varit möjlig. På vanligt sätt konser- veradt, d. v. s. på papper upplagdt och torkadt material lämpar sig icke här- till. För samlare af dessa växter torde jag derför böra påpeka, att det för närmare undersökning är nödigt att hafva växten icke blott på vanligt sätt uppfästad utan äfven omedelbart efter upptagandet ur hafvet inlagd i utspädd sprit, svag saltlösning, liquor Hantzschii eller andra konserveringsvätskor, som ej för starkt förändra cellbyggnaden och behålla växten i det skick, att en utredning af den allmänna byggnadsplanen är möjlig. Lämpligast har jag funnit svag saltlösning och liquor Hantzschii vara. Deri konserverade Acro- siphonior hafva under mer än 10 år hållit sig utmärkt väl, t. o. m. endast i ringa grad förändrat sin färg. 2 18 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. De typiska Acrosiphonia-mattorna äro nederst vid basen mycket löst sammanfiltade, men i öfrigt helt och hållet rediga, bildade af sinsemellan fria element. Exempel härpå lemna särskilt ÅA. setacea KJIELLM. och Å. flaccida KIELLM. Detta gäller också om en del tofslika Acrosiphonior, t. ex. ÅA. stolo- mfera KJIELLM., men 1 regel äro dessa ett längre stycke uppåt från basen mot spetsen, stundom, i synnerhet i fullt utbildadt tillstånd, nästan till spetsen mer eller mindre sammanfiltade, stundom så hårdt och inveckladt, att det icke är möjligt att åt- skilja och något längre stycke följa de element, som ingå i dem. Sammanfiltningen är icke i alla fall densamma. Stun- dom t. ex. A. vernalis KJIJELLM. bilda elementen från hvarandra nästan ända till basen skilda knippor, 1 andra fall bestå tof- sarne eller bollarne väl också af knippor, men dessa samman- hänga nedtill mer eller mindre högt upp. De särskilta knip- porna äro stundom nästan jemntjocka, antingen mycket lösa t. ex. A. bombycina KJIELLM. eller mera fast hopvecklade, oftare dock pensellika, vid basen smala, sammanfiltade, upptill ut- vidgade och åtminstone i växtens yngre tillstånd rediga; t. ex. A. hamulosa KJIELLM. 0. a. I äldre stadium blifva hos dessa alla eller en del knippor ej sällan till hela sin längd samman- filtade och antaga då andra former t. ex. utdraget klubblik, smalt ägglik o. s. v. Äro knipporna i samma boll mycket talrika såsom t. ex. hos ÅA. pallida KJIErLm. blifva de ofta mer eller mindre starkt sammantryckta. Hos arter med tydligt och starkt utveckladt basallager är detta tätt sammanfiltadt, bestående dels och hufvudsakligen af Acrosiphonia-element, men dessutom af bland dessa inväfda alger af andra slag. En vanlig beståndsdel bilda Ectocarpus- och Pylaiella-arter, En- teromorpha- och Cladophora-arter, Ralfsia verrucosa m. dl. Acrosiphoniornas storlek vexlar inom temligen trånga gränser. Detta gäller såväl om arterna sinsemellan som om hvarje särskilt art under olika förhållanden. Jag sluter detta deraf, att arter, som jag sett från olika ställen såväl inom som utom Skandinavien, visa knappt anmärkningsvärda stor- leksolikheter. Störst af de skandinaviska arterna äro Å. cen- tralis (LYNGB.) KJIJELLM. och Å. grandis KJELLM., hvilka nå en längd af omkring 9 cm. Minst af våra arter äro ÅA. vernalis KJELLM. och ÅA. lanosa (RorH) J. G. AG., hvilkas höjd blott uppgår till omkring 1—2 cm. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 19 Större vexling visar sig i de mattorna och tofsarne sam- mansättande elementens groflek. Ytterligheterna bilda i detta afseende å ena sidan Å. setacea KJELLM. och Å. flaccida KIJELLM., hvilkas gröfsta axlar 1 sina gröfsta delar äro omkring 250 u. tjocka, å andra sidan arterna Å. effusa KIELLM., Å. bombycina KJIELLM., A. minima (Fosn.) KIELLm. m. fl., hvilkas tjocklek är 10 gånger och derutöfver mindre än de förras. Visserligen är icke tjockleken densamma i alla axlar hos samma art, men de af mig undersökta Acrosiphonior, hvilka på grund af andra karakterer kunna betraktas tillhöra samma art, visa en hög grad af öfverensstämmelse 1 groflek, då likvärdiga delar hos olika exemplar jemföras sins emellan. Jag tror det derför vara befogadt att låta grofleken ingå såsom ett vigtigt led i artkarakteristiken. Styfheten står icke i något bestämdt förhållande till grof- leken. Arter, som med hänsyn till groflek mycket likna hvar- andra, kunna i styfhet visa stor olikhet. Skarpast fram- träder detta måhända eller är åtminstone lättast iakttagbart hos de grofva arterna sådana som t. ex. ÅA. setacea KJIJELLM. och AA. flacceida KJIELLMm., hvilka båda äro af i det närmaste samma groflek och såsom redan framhållits gröfst af våra hit- tills kända arter, men med hänsyn till styfhet så olika hvar- andra, att de med lätthet kunna skiljas härpå. ÅA. setacea KJIELLM. är styf som borst och sammanfaller icke eller föga, då den upptages ur vattnet, under det deremot A. flaccida KJIELiM. är 1 hög grad slak och slankig. Bland fina arter, som häruti mera afvika från hvarandra, kunna nämnas den temligen styfva A. vernalis KJELLM. och den mycket flaccida ÅA. bombycina KIELLM. Det må anmärkas, att denna olikhet i styfhet åtminstone icke alltid beror på olikhet i cellängd, väggtjocklek eller andra gröfre histologiska förhållanden, ty häri kan, såsom fallet är med A. setacea KJELLM. och Å. fluccida KJIELLM., stor öfverensstämmelse råda. Hvad i organisationen, som hetingar den, har det ännu icke lyckats mig att upp- daga. Alla Acrosiphonior hafva naturligtvis en grön färg, men den uppträder i olika, för hvarje art, så vidt jag funnit, be- stämda skiftningar. Somliga arter, exempelvis ÅA. effusa KJELLM., äro klart gräsgröna, andra t. ex. ÅA. setacea KJELLM. hafva en djup, mättadt grön färg, gående åt svartgrönt. En ofta förekommande skiftning är gulgrön med starkare eller 20 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. svagare dragning åt gult. Denna kan vara mättad t. ex. A. vernalis KIJELLM. eller blek t. ex ÅA. pallida KJIELLM., hos hvil- ken senare färgen i växtens äldre tillstånd närmast kunde be- tecknas såsom hvitgrön. En blek grön färg med temligen stark dragning åt olivbrunt förekommer hos ÅA. bombycina KJIELLM. Färgstyrkan är icke alltid densamma hos växten i dess helhet och icke lika under olika utvecklingsstadier. De yttre eller öfre delarne äro, åtminstone så länge växten ännu befinner sig i starkare tillväxt, mörkare än de inre eller nedre delarne och ofta är färgen mera mättad vid basen än ett stycke derofvan. Så t. ex. hos A. vernalis KJIJELLM. och A. centralis (LYNGB-.) KJELLM. Den senare är såsom ung mörkare gulgrön än såsom fullt utvuxen, då den öfvergår 1 fertilt tillstånd. Efter tork- ning förhålla sig Acrosiphoniorna till färgen ganska olika. Somliga arter t. ex. de båda nyssnämnda bibehålla härvid sin färg och färgfördelning. Andra blekna till hela sin utsträck- ning &t. ex. ÅA. pallida KJIEuLm., hvilken slutligen blir nästan hvit, hos åter andra aftar färgstyrkan blott i de nedre delarne, under det de öfre antingen såsom hos ÅA. stolonifera KIELLM. bibehålla sin naturliga färg eller antaga en mörkare, t. ex. A. bombycina KJIELLM., 1 hvilket senare fall växten efter tork- ning på papper eger en mörkare kantzon. De flesta af mig närmare kända Acrosiphoniorna hafva i lefvande tillstånd ingen glans. Hos en art ÅA. effusa KIELLM. finnes en tydligt urskiljbar, om också svag sammetsglans och hos i saltlösning förvarade exemplar af ÅA. bombycina KIJELLM. har jag iakttagit en svag silkesglans. Vid torkning antaga flere arter en egendomlig fett- eller slemglans, särskilt i de öfre eller yttre delarne. Så t. ex. ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., A. stolonifera KIELLM., Å. lanosa (RotH) J. G. AG. o. a. Andra arter sakna äfven då all glans. ÅA. effusa KJIJELLM. är såsom torkad matt. Ingen af de Acrosiphonia-arter, som jag närmare under- sökt, eger någon högre grad af slemmighet. En olikhet i detta afseende visar sig dock råda under dessa växters olika utveck- lingsstadier, så nämligen att växten såsom ung är slemmigare än såsom äldre och fullvuxen. Detta gäller också om äldre och yngre delar, de senare äro slemmigare än de förra, så att de nedre delarne af växten vid dess uppläggning och torkning på papper icke eller mycket löst fästa vid detta, de öfre mera, stundom ganska fast. Olika arter visa en om också ej synner- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 21 ligen betydlig olikhet äfven häruti. Så är A. setacea KJELLM. afgjordt mindre slemmig än ÅA. flaccida KIELLM., Å. stoloni- fera KJIELLM. och A. lanosa (RotH) J. G. AG. slemmigare än A. pallida Kserim. Den sistnämnda är måhända af Skandi- naviens hittills närmare undersökta arter den minst, de båda med den jemförda de mest slemmiga. Allmän byggnadsplan. Väl finnes det om dessa växter i litteraturen angifvet, att de uppträda i form af »cespites», »stuftss, »Rasen» 0. s. v., men en analys af dessa tufvor, tofsar, mattor eller en uppgift om deras uppkomst och i sammanhang här- med ett angifvande af deras högre och lägre grad afindividualitet föreligger, så vidt jag har mig bekant, icke. I fertalet fall framträda mattorna, men i synnerhet tofsarne så begränsade utåt och så inom sig sammanslutna till en enhet, att man är benägen att uppfatta dem såsom växtindivid af samma slag som t. ex. tufvorna af en tufbildande Graminé eller Cyperacé, d. v. s. såsom bestående af med hvarandra genetiskt samman- hängande skott och skottsystem af olika ordningar och från olika års- eller utvecklingsperioder. Mot en sådan uppfatt- ning kunna från rent teoretisk synpunkt enligt min mening icke några berättigade invändningar göras. Man kan ju tänka sig, att ur någon slags fortplantningskropp — en zygot, en spor, en gonidie — en axel utvecklade sig, hvilken redan från basen utbildade sidoaxlar, som på samma sätt rikligt och upprepadt förgrenade sig. TI så fall skulle ju redan under en vegetations- period ett skottsystem uppkomma af tofslik form. Större ut- bildning skulle denna växtkropp erhålla, om dess uppbyggande icke inskränktes till en, utan utsträcktes öfver flere vegetations- perioder, så att i hvarje årsgeneration af skott basaldelarne blefve vid lif och under den följande perioden utvecklade nya skott. Om de basala skotten eller en del af dem blefve ute- löpande eller om ur fortplantningskroppen, såsom ju i många fall inträffar, ett rikgrenigt, rhizomartadt skottsystem upp- komme, från hvilket sedermera vertikala skott utbildades, så vore härigenom en mattformig växtkropp danad. Men en annan uppfattning skulle också kunna hafva starka skäl för sig, den nämligen att Acrosiphonia-tufvorna — för att begagna detta ord såsom inbegripande både tofs- och mattformen — icke vore individuella, utan utgjordes af tätt sammanväxande individ, hvardera af sitt särskilta ur- sprung, utgånget ur hvar sin fortplantningskropp. Ett skäl 22 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. för ett sådant antagande skulle man kunna finna deri, att dessa växters rörliga fortplantnings- (och propagations-) kroppar under sin rörelse hålla sig mera tätt sammanslutna och sär- skilt mot rörelsens slut i följd af sin likartade retlighet mot yttre krafter bilda täta grupper. En annan möjlighet vore den, att tufvorna sammansattes af individuella delar, men att dessa stode i ursprungligt gene- tiskt samband, i det hvarje tufvas första ursprung varit en fortplantningskropp och från det primära individet propaga- tiv, icke gonidial individbildning inträdt och fortsatts en längre eller kortare tid såväl från det primära som de succe- sivt på propagativ väg uppkomna individen. Det bör af dessa antydningar framgå, att fere sätt för tufvornas uppkomst äro möjliga och att en väsentlig lucka i dessa växters lifshistoria qvarstår, så länge det icke är ut- redt, af hvad art tufbildningen är. Jag har väl icke ännu kunnat följa någon af de hithörande växterna från dess utveckling ur en fortplantningskropp, utan måst hålla mig till växten i mera framskridet utvecklings- stadium, men jag anser mig dock på grund af dylika under- sökningar kunna lemna ett ej ovigtigt bidrag till besvarande af frågan om Acrosiphoniornas sammansättning och bildning. Jag vill dock i förväg angifva, att en utredning af dem i vissa fall möter nästan oöfvervinneliga svårigheter, emedan det hos de fina, fast sammanfiltade arterna såsom ÅA. pallida KJIJELLM. och andra är nästan omöjligt att med full säkerhet följa ett bestämdt element från dess spets till dess utgångspunkt; hos de gröfre arterna är detta väl tidsödande, men dock ganska lätt utförbart. Resultatet af mina undersökningar 1 denna rikt- ning är, att hos alla arter, af hvilka jag haft tjenligt material att tillgå, tufvorna uteslutande eller hufvudsakligen bildas af delar, hvilka väl kunna vara på hvarjehanda sätt med hvar- andra mer eller mindre tätt och hårdt förbundna, men dock måste gälla såsom individuella enheter. Hvad dessa individs ursprung angår, så anser jag mig kunna antaga, att åtmin- stone den stora mängden af de i en tufva ingående individen äro af propagativ natur. I de fall, då det lyckats mig att erhålla basaldelen fullt klar, har det visat sig, att hvad som bör gälla såsom växtens skottsystem antingen utgår från en egendomlig cellkomplex — basalkropp — eller också nederst är af den beskaffenhet, att det kan på fullgoda skäl antagas, att BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 23 skottsystemet en gång utgått från en dylik basalkropp, men under utvecklingens fortgång aflöst sig från denna och efter detta undergått vissa förändringar till sina basala delar i öfverensstämmelse härmed. Denna basalkropp, som hos olika arter har olika form och byggnad, öfverensstämmer till sin organisation med af växten under sin utveckling frambragta metamorfa axlar och axeldelar, hvilkas natur af propagativa organ jag måste anse fullt antaglig och klar. En närmare redogörelse för dessa förhållanden skall jag i det följande lemna. Häraf följer sålunda, att Acrosiphoniorna äro växter, som föryngra sig genom metamorfa axlar och att de tufvor, som de bilda, sammansättas af individuella enheter, hvilka ute- slutande eller till sitt stora fertal uppkommit på propagativ, icke gonidial väg. Om såsom ofta är fallet de för propaga- tionen metamorfoserade axlarne äro 1 högre grad utlöpande, kan naturligen härigenom en bildning af nya tufvor ske, dock måste jag lemna oafgjordt, om och i hvilken utsträckning så är fallet. Antagligast är väl, att en sådan uppkomst af nya tufvor är ringa 1 jemförelse med den, som inträder genom fort- plantningen och den gonidiala propagationen. Såsom redan angifvits, äro hos vissa Acrosiphonia-arter tufvorna nästan helt rediga, de särskilta individen sålunda till nästan hela sin längd fria från hvarandra, hos andra arter mer eller mindre högt upp tätt sammanfiltade eller samman- snodda. Det synes vara FARLOW,! som först satt denna sam- manfiltning 1 sammanhang med förekomsten af »rhizoidal branches» och »recurved branches». Det är visserligen obestrid- ligt, att dessa organ bidraga till de i tufvorna ingående indi- videns sammanbindning sinsemellan, men det bör dock märkas, att den icke alltid uteslutande beror härpå. Vid undersökning af t. ex. A. hamulosa KIJELLM. blir det påtagligt, att föreningen betingas af de hos denna art mycket talrika hak- eller krok- grenarne och de likaledes mycket talrika rötterna. Men hos andra arter, hvilkas tufvor äro ännu fastare sammanbundna och hopvecklade än dennas, kunna krokgrenar helt och hållet saknas och rotsystemet vara ganska svagt utveckladt. TI sjelfva verket gifves det en annan orsak till tufvornas sammanfiltning, näm- ligen de med skott jemförliga axlarnas växsätt. De af dessa, som äro eller utbildats såsom hufvudaxlar och hufvudgrenar, växd nämligen icke raka utan mer eller mindre slingrande, ! Jfr. FARL. New Engl. Alge sid. 50. 24 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. om hvarandra, bildande en mer eller mindre hopdragen spiral. Denna revolutiva växform är skarpt utpräglad hos vissa arter t. ex. A. vernalis KIELLM., hos andra åter mindre märkbar och af underordnad betydelse. Den nämnda arten är lärorik, emedan tufvornas sammanfiltning hos den icke blott åstad- kommes genom detta växsätt utan tillika genom krokgrenar och i viss grad äfven genom rötterna, hvilka under sitt växande nedåt sluta sig omkring och sammanbinda en mer eller mindre rik knippa af axlar. Det följer af denna framställning, att enligt min upp- fattning icke blott när- och frånvaron af sammanfiltning utan äfven tufvornas sammanfiltningssätt och grad kan och måste blifva af vigt vid artuppfattningen och artkarakteristiken. Jag anser mig böra framhålla detta särskilt, emedan jag skall behandla samma former och arter som före mig ARESCHOUG, hvilken är af en olika mening, såsom framgår af hans Phyc. Scand. I detta arbete upptagas under Conferva arcta fyra former, af hvilka tre angifvas såsom »cespitose, filis inter se liberis», den fjerde karakteriserad bland annat genom »filis in fwmiculos intortis>, auf. st. sid. 426, och om Conferva uncialis och till den hänförda former angifves det: »in statu maxime juvenili ommes tres forme habent fila sepe libera neque> — såsom fallet uppges vara med den fullt utbildade växten — »in funi- culos intorta», sid. 428. Individens allmänna organisation. De tufvorna sam- mansättande växtindividen bestå af axlar af två slag, olika sinsemellan till anläggning, växriktning, växsätt, byggnad och funktion. Det ena slaget motsvarar högre växters skott, resp. skottsystem, det andra högre växters rotsystem. Skottsystemet utgöres af axlar, skott, af olika ordning, ofta också af olika utbildning, så att åtskillnad kan göras mellan typiska och metamorfa skott. Rötterna äro äfven de af två olika slag, de ena af mera typisk, de andra af mera metamorf karakter. Skottsystemets byggnad. Hufvudskottet visar vissa olikheter såväl hos olika arter som individ af samma art, t. 0. m. individ 1 samma tufva. Minst vanligt och, så vidt jag med säkerhet känner, endast hos en art, A. flaceida KJIJELLM., uteslutande förekommande är det, att hufvudskottet fortsätter monopodialt hela skottsystemet igenom, utgörande ett gemen- samt ursprung för hela grensystemet. Såsom regel har jag funnit hufvudskottet mycket kort, stundom nästan rudimen- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 25 tärt. Spetstillväxten upphör efter en kort tid. Förloppet här- vid har jag kunnat följa hos A. vernalis KJELLM. På tafl. V framställa fig. 5 och 6 två dylika hufvudskott. Fig. 5 åter- ger detsamma ännu stadt i tillväxt med lifskraftig toppeell. Från denna axel har utbildat sig två sidoaxlar. Dessa äro af olika värde. Den ena (fg) är ett rent föryngringsskott, som kommer att förhålla sig som hufvudskottet, den andra (hg) är en stark gren, som i det fullt utbildade skottsystemet fram- träder såsom hufvudgren och med sina förgreningar utgör dess hufvudsakliga del. Fig. 6 visar ett hufvudskott af i det när- maste samma utbildning blott med den skillnaden, att det ut- sändt två rötter (r) och att intet förynringsskott, men två hufvudgrenar (hy) kommit till utveckling. Anmärknings- värdaste olikheten är den, att dess toppeell är död och att den subterminala cellen i följd häraf undergått en egendomlig ombildning. I fullt utveckladt tillstånd kommer detta hufvud- skott sålunda att bestå af endast två celler. Att A. hamnulosa KJIELLM., ÅA. setacea KJIELLM. och ÅA. stolonifera KJIELLM. för- hålla sig på ett likartadt sätt framgår af tafl. I, fig. 2—3, tafl. II, fig. 5, och tafl. VI, fig. 3, 1 hvilka alla figurer teck- net " anger den slutliga spetsen af hufvudskottet. I vissa fall utgår hufvudgrenen eller hufvudgrenarne från hufvud- skottet, i andra fall är så icke förhållandet. Fig. 5, tafl. II visar en af de förekommande olikheterna. Från hufvudskottet (hsk) utgå utom rötterna (r,') tre sidoskott, af hvilka två (hg) äro utbildade såsom nästan lika starka hufvudgrenar; det tredje (fg) har, sedan det vuxit ett kort stycke, antagligen till blott tre cellers längd upphört i växandet genom topp- cellens bortdöende. Från detta har utvuxit ett sidoskott af andra ordningen, hvilket utvecklat sig till en gren af ungefär samma styrka som de båda hufvudgrenarne af första ordningen. Ett likartadt förhållande förekommer hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJIELLM., såsom framgår af tafdl. IV, fig. 4, liksom också hos A. hamulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 2, här blott med den skill- naden, att det från hufvudskottet utgående, med (fg) på figu- ren betecknade skottet, under sin spets vid "= utskickat två till hufvudgrenar utbildade sidoskott. Begränsningen af detta skott hade inträdt genom toppcellens bortdöende och upplös- ning. Skottets spets hade det utseende, som genom taf. I, fig. 11 angifves. Basaldelen af den ursprungliga toppcellens vägg fans ännu qvar och den subterminala cellen hade under 26 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. den ursprungliga öfre tvärväggen utbildat ett kupolformadt väggstycke af annan beskaffenhet än den ursprungliga väggen. Jag har antagit, att i dessa senare fall de med (fg) beteck- nade, begränsade skottstyckena äro af samma slag som det skott hos A. vernalis KJELLM., hvilket erhållit samma beteck- ning och som jag tolkat såsom ett rent föryngringsskott, hvars funktion skulle vara att utbilda, uppbära och sammanhålla hufvudgrenarne, som äro växtens hufvudorgan. I fertalet fall äro dessa föryngringsskott fåtaliga och obetydligt utvecklade. Hos en ung Acrosiphonia, hvilken torde vara ÅA. effusa KJIJELLM., har jag dock funnit denna del af skott- systemet starkare utveckladt. Föryngringsskotten hade större längd och voro mer eller mindre grenade, så att sålunda här föryngringsgrenar funnos utbildade, uppbygda af skott af flere ordningar. Måhända är så ofta fallet hos de fina Acrosiphonia- arterna. Hos flere arter har det lyckats mig att följa hufvud- skottet ända till basen. Ofta har då detta visat sig utgå från en cellkropp, som till cellernas form och byggnad är olika hufvudskottet. Fig. 2 och 3 tafl. VI åskådliggöra detta tyd- ligt. Från den i fig. 2 afbildade af korta, afrundade, tjock- väggiga celler bestående basalkroppen (bk) hafva två stycken skott, båda obetydligt utvecklade, ännu stadda i tillväxt, det ena yngre och mindre än det andra utbildats. Fig. 3 återger en äldre växt, der det från basalkroppen (bk) ut- gångna hufvudskottet redan afslutat sin tillväxt. Basal- kroppen utgör här tydligen en del af en större cellkomplex, som isolerats derigenom, att den ena af de tre cellerna dött och löst sig från sambandet med de andra. I allmänhet äro cellerna i dessa basalkroppar löst förbundna, i följd deraf att cellväggarne, särskilt mellanväggarne, äro starkt gelinerade. På samma eller likartadt sätt förhåller sig hufvudskottet hos A. setacea KJIELLM. (tafl. II, fig. 5), A. centralis (ILYNGB:) KJELLM. (tafl. IV, fig. 5), A. vernalis KJEumM: (tafl. V, fig. 3—6) och ÅA. pallida KJIEetuimMm. (tafl. VIL, fig. 13). Vanligen är emellertid hufvudskottet icke förbundet med en basalkropp, utan har helt fri bas. Frigörandet sker genom en i växtens natur grundad upplösningsprocess och antingen så, såsom fig. 5, tafl. IV, [A. centralis (LYNGB.) KJELLM.] anger; att den cell i basalkroppen, från hvilken hufvudskottet utgår, bortdör, sedan hufvudskottet utvuxit eller också derigenom, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:O 5. 27 att dess nedersta cell eller nedre celler upplösas. Hos en af de grofva arterna ÅA. flacceida KJIELLM. har jag aldrig funnit .hufvudskottet i förbindelse med en basalkropp.! Hos den hade hufvudskottets basaldel dels sådant utseende, som fig 3, tad. IIT utvisar, dels ett sådant som fig. 4 på samma tafla anger. Det senare har jag tolkat så, att hufvudskottet i sin nedre del upplösts och att derefter basalcellen undergått en bestämd förändring till form och byggnad, som motsvarar den, hvilken den subterminala cellen röner efter toppceellens i hufvudskottet upplösning. Rörande dessa basalkroppars natur, så synas mig före- liggande fakta otvetydigt ange, att de äro upplagsrötter eller delar af sådana. Jag skall återkomma till dem vid redo- görelsen för rotsystemet. Frånser man hufvudskottet och dess föryngringsskott kan skottsystemet i öfrigt sammansättas af sinsemellan i hufvud- sak lika skott eller af skott, som till sin utveckling, byggnad och funktion äro 1 väsentlig grad olika. Olika arter förhålla sig häri konstant på olika sätt. Till den förra typen höra t. ex. de båda arterna A. setacea KJIELLM. och A. flaccida KJIELLM.; jfr. tafl. II och tad. III, fig. 1—14. Den enda olikhet med hänsyn till skotten, som råder hos dessa, är den, att sido- skotten äro finare och svagare utvecklade än deras moder- skott. Men härvid bör dock noga märkas, att samma skott i olika utvecklingsstadier företer högst väsentliga olikheter. Jemföras +t. ex. fig. 8 och 22, tafl. II, som återge toppen af grenar hos ÅA. setacea KJIJELLM., så synas dessa vara tydligen olika bilder. Men den i fig. 3 afbildade grentoppen är vegeta- tiv, den i fig. 22 fertil; den senare är utgången ur en gren af lika form och byggnad som den, fig. 8 återger. Det gäller sålunda att jemföra skott af samma utvecklingsgrad. Hvad särskilt angår ÅA. flaccida KJIBELLM., så förekommer hos den ett slags skott, hvilka ganska starkt afvika från de öfriga. Ett sådant är återgifvet genom fig. 6, tafl. III. Denna af- vikelse är dock mera skenbar än verklig. Skottet är i sjelfva verket ett typiskt skott och har vuxit såsom ett sådant, men vid en viss tidpunkt har toppeellen upphört i sitt växande och dött, hvarefter från den subterminala cellen bildats ett ! Jag bör dock nämna, att jag af denna art haft att tillgå endast en ringa mängd lämpligt konserveradt material, emedan jag vid dess insamling förblandade den med en annan art. 28 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. nytt axelstycke, hvilket dock har mera karakteren af rot än skott. Ett dylikt eller likartadt förhållande förekommer hos Aere andra arter. Hos flertalet Acrosiphonior, som jag känner, gifves det åtminstone två slags sidoskott, de ena, hvilka i sitt växande och till sin byggnad likna hufvudgrenarnes hufvudaxel, så- lunda åtminstone i början växa med långa toppceeller och under- gå imterkalär celldelning till större eller mindre utsträckning; de andra (tafl. VI, fig. 16), som redan från början och allt framgent, så länge längdtillväxten varar, växa med korta topp- celler och i följd häraf i regel icke visa någon interkalär cell- delning. Dessa senare skott kunna vara antingen obegränsade, så att de äfven i växtens fullt utvuxna tillstånd afslutas med en delningsbar toppeell eller ock begränsade derigenom, att toppeellen efter betydliga, men långsamt skeende förändringar förlorar sin förmåga att växa och dela sig. De förra kunna bibehålla i det närmaste samma tjocklek från basen mot spet- sen (tafl. VI, fig. 16) eller afsmalna mer eller mindre starkt. Dock blir spetsen alltid trubbig. Hos vissa arter, t. ex. Å. stolonifera KIELLM., A. pallida KIJELLM. och Å. effusa KJIJELLM. äro dessa skott raka eller oregelbundet spiralböjda (tafl. VIL, fig. 9), hos andra, såsom ÅA. vernalis KIJELLM. och A. centralis (LyNGB.) KJELLM. från bågböjda eller i spetsen kroklika till in- rullade, jfr. tafl. IV, fig. 7—=8 och tafl. V, fig. 14—16. De begränsade sidoskotten torde närmast kunna förliknas vid tornskott. De utlöpa slutligen i en kägellik spets. De äro än raka än mer eller mindre starkt inrullade till hela sin längd eller i spetsen. Hos en del arter äro alla dessa torn- eller sylskott raka, hos andra en del raka, en del inrullade, i senare fallet de olika slagen uppträdande i olika delar af skottsystemet, jfr. tafl. I, fig. 5—7. Hos en art, A. stolonifera KJIELLM., har jag funnit ett slags egendomliga skottbildande axlar, hvilka äro utlöpande och till sin karakter stå nästan på gränsen mellan skott och rötter. De skulle kunna kallas, kanske med lika stort be- rättigande, stolonskott och skottbildande rötter. De anläggas antingen vid midten eller närmare undre tvärväggen af en cell, rikta sig antingen horisontalt utefter underlaget eller först nedåt sedan horisontalt. De af toppcellen afskilda seg- menten undergå i regel inga interkalära delningar. Cellerna äro mera raka än vanligen är fallet hos rötterna och deras BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 29 kloroplast är starkare utvecklad än rotcellernas. Vid skott- bildningen förhålla de sig antingen så, att de, efter att hafva förlöpt horisontalt eller först vertikalt nedåt sedan horisontalt en längre sträcka, rikta spetsen uppåt och slå in på den för de typiska skotten utmärkande utvecklingsgången och antaga de typiska skottens byggnad eller ock så, att ett eller flere vertikala sidoskott bildas. De sålunda ett längre eller kortare stycke från moderväxten bildade skotten kunna antagligen indivi- dualiseras och genom utlöparens bortdöende och genom bildning af propagativa axlar blifva ursprunget till nya tufvor. De skulle sålunda bidraga icke blott till växtens vegetativa för- ökning, utan äfven till dess spridning, jfr. tafl. VI, fig. 4—6. Om hufvudskottets förgrening, då det efter kort växande begränsas, är förut nämndt. Hos arter med dylikt hufvud- skott — och de äro, så vidt jag känner, det stora flertalet —, kommer hufvudvigten 1 fråga om växtens förgrening att hvila på de skottsystem, som utgå från hufvudskottet och utgöra växtens hufvudmassa. Jag har i det föregående kallat dem för hufvudgrenar och bibehåller i det följande denna benäm- ning. I det fall att hufvudskottet fortsätter hela skott- systemet igenom, gäller om dess förgrening detsamma som om hufvudgrenarne hos närbeslägtade arter. Hufvudgrenar ut- vecklas i regel till ett fåtal hos samma individ. Äro de flera, så är mestadels ett par starkare utbildade än den eller de andra. Dessa skottsystem kunna innehålla axlar (skott) af olika antal ordningar, vanligen från 2—5. Oftast är deras hufvudaxel starkare utvecklad, längre och gröfre eller åt- minstone gröfre än sidoskotten af högre ordning och derför lätt följbar hela grenen igenom; jfr. tafl. II, fig. 3, tafl.: II, for 2 Toch Hbal IVA for. 2.0 L-fe. 2,ttafl VI slutar hofvad: axeln vid tecknet 5. I vissa fall är skillnaden i styrka mel- lan hufvudaxeln och en eller flere af de från den utgående grenarne så ringa, att den icke framträder tydligt såsom hufvudaxel och derför är svår eller t. o. m. omöjlig att följa; jfr. t. ex. tafl. I, fig. 4. Hufvudgrenarne äro i regel svagast förgrenade nedtill. De starkaste sidogrenarne utgå mestadels från dess medlersta tredjedel. Tätast är förgreningen i öfre tredjedelen. Genom stark utveckling af de medlersta sido- grenarne utbildas vanligen grensystemet mer eller mindre tydligt qvastlikt. Hufvudgrenarnes starka sidogrenar af första ordningen upprepa, för så vidt de förgrena sig vidare, vanligen 30 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. hufvudaxeln, ehuru dessa grenar ofta blifva mindre qvastlika och mera rent klaselika; jfr. t. ex. tafl. IV, fig. 2 och 3, den förra figuren återgifvande en hufvudgren, den senare en stark sidogren till denna hos Å. centralis (LYNGB.) KJELLM. Af ju högre ordning en sidogren är, ju svagare är den och ju mer blir den klaselik Hos de arter, hvilka bilda helt eller nästan helt rediga tufvor, d. v. s. hos hvilka de en tufva sammansättande indi- viden äro nästan fullständigt fria från hvarandra, är förgreningen temligen likformig, så att inom bestämda regioner grenarne utgå på ungefär lika afstånd från hvarandra; jfr. t. ex. tad. II, fig. 3. Detta gäller också om de arter, hvilkas i tufvorna ingående individ förbindas genom rötter och krokgrenar, taf. I; fig: 4/7 tad. IV, "fig." 3: Hos "andra arter, Särskiltödem! hos hvilka tufvornas sammanhang åstadkommes genom de längre skottens slingrande växsätt, är förgreningen i synner- het i grenarnes nedre region mycket olikformig. Grenarne utgå mera gruppvis med längre eller kortare mellanrum mellan hvarje grupp; jfr. tafl. VII, fig. 3, 9, tafl. VIII, fig. 3. Hos dessa arter är förgreningen äfven deri oregelbunden, att divergensen mellan grenarne är i samma grensystem mycket vexlande. I regel äro grenarne strödda, bildande strängt eller nästan ensidiga grupper med tvär och stark vexling 1 de på hvarandra följande gruppernas divergens. Andra arter visa i detta afseende större regelbundenhet. De utgå i strödd ställ- ning med temligen likformig divergens. TI vissa fall utskickar samma cell två grenar, hvilka då antingen äro motsatta (tad. III, fig. 8), eller närmade till hvarandra under mindre vinkel än 180” (tafl. IV, fig. 9—11), stundom så att de komma att ligga i samma medianplan; jfr. tafl. II, fig. 11, tafl. III, fig. 7. Skotten anläggas 1 regel i akropetal följd; jfr. t. ex. tad. VII, fig. 15. En skenbar interkalär utveckling uppkommer ej sällan derigenom, att ett äldre grenanlag utvecklar sig lång- sammare än ett yngre. Deremot har man väl att närmast kalla skottanläggningen interkalär i det förut nämnda fallet, att från samma cell två i samma plan liggande skott utgå. I sitt yngsta stadium är sidoskottet en utbugtning från en cell. Vanligen anlägges denna strax under öfre tvärväggen, hos en del arter ett stycke nedom denna, i hvilket fall genom vidt gående interkalär delning af stödjecellen eller i följd af denna delnings förlopp det kan inträffa, att skottet såsom fullt BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 31 utbildadt kommer att utgå från stödjecellens midt eller t. o. m. närmare dess nedre tvärvägg; jfr. t. ex. tafl. TV, fig. 11 med tafl! VI, fig. 16 och tafl: VIL, fig.-9. Utbugtningen når en större eller mindre längd innan den genom en tvärvägg be- gränsas mot modercellen. I denna tvärväggs riktning och läge råder en rätt stor vexling. Sällan ligger den så, att den helt och hållet sammanfaller med stödjecellens yttervägg, vanligen så att den bildar en vinkel mot dennas längdaxel. Stundom är denna vinkel spetsig, i hvilket fall gränsväggens öfre eller innerkant sammanfaller med stödjecellens kontur, stundom rät eller nä- stan rät, då den kommer att falla helt och hållet utanför moderaxeln. Härvid kan gränsväggen antingen uppträda nära intill eller på större afstånd från grenanlagets bas; jfr. tad. TiäptnSs. Stock tafs DV) fig. 9—T1 Med hänsyn till den vinkel, som grenarne bilda med sin moderaxel, kan grenställning vexla från utspärrad till tilltryckt. Rotsystemet. Hos alla de arter af slägtet Acrosiphonia, som jag känner, kan rotsystemet betecknas såsom rikt ut- veckladt, ehuru dess styrka är i ganska betydlig grad olika hos olika arter. Jemförelsevis svagt är det hos de arter, som bilda rediga tufvor, såsom &. ex. A. setacea KJIELLM. och ÅA. flaceida KJIELLM., kraftigt deremot hos arter sådana som ÅA. hamulosa KIELLM. och ÅA. pallida KJIJELLM. Med hänsyn till ställningen gifves det två slag af rötter: sidorötter och axila rötter. De förra äro de vanligaste. De utgå från sidan af ett skott. Hos flere arter förekommer det, att sedan skottbasen genom en inträdd upplösningsprocess fri- gjorts, den uppkomna basalcellen börjar växa, förlänga sig och utbilda en axel, som till sina karakterer öfverenstämmer med sidorötterna. Dessa rötter komma sålunda att ligga i axelns längdriktning och synas derför kunna benämnas axila rötter; jörnwistad: 71 "fig: 3 (ry tatt II fig. 4 (r). Ofta hafvarockså terminala axeldelar karakteren af dylika axila rötter, upp- komna antingen på motsvarande sätt som de basala axila röt- terna (jfr. t. ex. tafl. IIT, fig. 6) eller också derigenom, att ett skotts toppceell förändrats och från att hafva bildat en axel med skottkarakter bildat en axeldel, som till gestalt och bygg- nad nära öfverensstämmer med en rot; jfr. tafl. I, fig. 9, tad. 100 res bård Sidorötterna utgå dels från hufvudskottet dels åtminstone från hufvudgrenarnes hufvudaxel, ofta derjemte från deras sido- 32 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. axlar och då antingen, om rotsystemet är svagare utveckladt, blott från deras nedersta cell, eller, om rotsystemet är rikt, äfven från högre upp liggande celler. De äro alltid helt ytliga, om det undantages, att den vägg, som afgränsar rotanlaget, hos en del arter är urglas- formig och faller inom den rotbildande skottceellen; jfr. taf. II, fig. 13. De utgå i regel strödt och oregelbundet, stundom dock två och två från samma cell och härvid väl alltid hvar- andra diametralt motsatta, men dock stundom så, att den enas utgångspunkt ligger högre upp än den andras. Då rötterna äro motsatta är deras modercell ej sällan af annan form än de tillgränsande skottcellerna. MSidorötterna växa nedåt, dock i mer eller mindre sned riktning, så att de icke blifva tryckta utefter skottet. Stundom förlöpa de, om aktivt eller passivt måste jag lemna oafgjordt, så, att de i lösa vindlingar om- sluta en större eller mindre knippa skott af olika ordningar och löst sammanbinda dessa. En del arter, t. ex. ÅA. setacea KJELLM., A. vernalis KJIJELLM. hafva enkla eller nästan enkla rötter hos en del t. ex. ÅA. flaccida KJIELLM., ÅA. hamulosa KJELLM.. Å. pallida KJIJELLM. äro de oftast greniga, mestadels mycket rikt, stundom upprepadt; jfr. tafl. III, fig. 12. Gre- narne äro strödda eller motsatta. Stundom förekommer en för- grening, som närmast torde kunna kallas di-, tri- eller polyko- tom. Denna förgreningsform uppkommer hos en del arter, då den växande rotspetsen träffar ett fast föremål. Spetscellen utbreder sig då och utskickar två till flere grenar af lika eller ungefär lika styrka; jfr. tafl. II, fig. 18—19, tafl. III, fig. 13. Såsom den senare figuren anger, undergår stundom i detta fall den från att vara långcellig, temligen tunnväggig och med innehållsfattiga celler blir kortcellig, tjockväggig och får rik- ligt innehåll. Från funktionell synpunkt torde tre slags rötter kunna urskiljas, hvilka kunde benämnas sänk-, grip- eller fäst- och upplagsrötter. Sänkrötterna förekomma hos sådana arter, som växa på slammig botten. Toppceellen förblir hos dessa rötter lång, sänker sig eller skjuter ned i slammet och bibehåller antingen sin ursprungliga cylindriska form eller utvidgar spetsen något klubblikt. Antagligen undergår dess yttervägg vid beröring med slampartiklarne någon förslemningsprocess; åtminstone har jag ofta funnit spetscellen af dylika rötter be- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 33 täckt af vid dem hårdt fästade slampartiklar; tafl. II, fig. 16. Figlo li, stafls Ijscoch fig. 17-19, tafl: Il: återge fäst-seller griprötter. För dessa är det karakteristiskt, att de i spetsen vid kontakt antingen utbreda sig och bilda korta utskott eller utskicka ett större antal korta grenar, hvilka sluta sig tätt intill eller gripa omkring det föremål, med hvilket de kommit i beröring. Detta kan vara antingen en främmande kropp, i hvilket fall roten blir vidfästande eller också en del af den växt, till hvilken roten hör, hvarvid roten kommer att bi- draga till växttufvans sammanbindning. Rötter af det senare slaget har jag funnit mycket vanliga hos A. hamulosa KJELLM. Det bör tilläggas, att de nu behandlade rotslagen bestå af innehållsfattiga celler. Särskilt saknas stärkelse eller finnes 1 blott obetydlig mängd. Utmärkande för upplagsrötterna är, att de antingen till hela sin längd eller åtminstone delvis bestå af korta, tjock- väggiga, mycket stärkelserika celler. De stärkelseförande de- larne hafva än formen af. enkla (tafl. IV, fig. 18; tafl. VI, fig. 19) eller mer eller mindre rikt greniga cellrader, hvilkas grenar äro sins emellan fria eller vid basen parenkymatiskt sammanmslutna (tafl. II, fig. 20—21; tafl. VII, fig. 19—20) än af parenkymatiska cellkroppar af olika form och storlek; tafl. VI, fig. 4—5 och 20). En dylik parenkymatisk kropp är icke alltid bildad af en rot utan uppkommen af två eller flere, hvilka förenats med hvarahdra; jfr. tafl. V, fig. 20. En egendomlig form hafva dessa upplagsnäringförande rotspetsar hos en del arter, särskilt A. hamnulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 18. De äro här nästan cirkelrunda skifvor af parenkymatisk bygg- nad, utbildade omkring en stor, i spetsen utvidgad cell. Dessa skifvor hafva, såsom figuren anger, uppkommit ur nästan diko- tomiskt grenade cellrader, hvilka utgå från den stora lök- formiga cellen och sammanslutit sig parenkymatiskt. Figuren visar också, att äfven i detta fall två rötter (eller rotgrenar) kunna förbinda sig till ett helt. Oftast bestå dessa rötter af två skilda delar med tem- ligen tvär gräns, nämligen en upplagsdel och en region, som har den typiska rotens karakterer. Upplagsrötter har jag funnit i större eller mindre mängd, — stundom såsom hos A. pallida KJELLM. och Å. effusa KJELLM. i mycket stort antal -— hos alla de arter, som det varit mig möjligt att närmare undersöka. 3 34 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Det synes icke vara hvilken som helst rot, som utbildas till upplagsrot, utan i regel de tidigast utvecklade rötterna, oftast redan de första från hufvudskottet eller dess motsvarande axel utvuxna rötterna; jfr. tafl. II, fig. 5 (r'); tafl. V, fig. 4 (r'); tafl. VI, fig. 3—5 (9'). Deras upplagsdel har jag alltid funnit i kontakt med något substrat, en algdel eller något annat föremål, och det vill synas som skulle upplagsdelens utveck- ling vara beroende på kontakt, så att den först då får sin egendomliga utbildning och roten utdanas till upplagsorgan endast så långt, som kontakt eger rum. HLärorik i detta fall har jag funnit en rot hos A. effusa KJELLM. Den bestod af tre skilda regioner: en basal- och en spetsregion sinsemellan lika och af vanlig rotstruktur och en mellanregion med upp- lagsrotens karakterer skarpt utpräglade. Endast denna del var i kontakt med substratet, ett trästycke. Roten växte snedt nedåt mot substratet. Innan detta uppnåtts, utbildade sig roten typiskt. Vid beröring med trästycket antog den omedel- bart en upplagsrots karakter, bildades af korta celler, i hvilka stärkelse upplagrats i riklig mängd. Omsider hade under växandet spetsen skjutit utom substratet och blifvit fri i vattnet. Den hade då återtagit sitt ursprungliga utseende och byggnad. Att kontakt utöfvar en retning på dessa väx- ters rötter visa äfven griprötterna. Det framgår också af den förändring roten, såsom ofvan nämnts, undergår, då den för att komma förbi ett hinder grenar sig 1 ett större eller mindre antal grenar. Jag har redan förut påpekat, att de basalkroppar, från hvilka Acrosiphoniornas hufvudskott ofta utgår, så likna de stärkelseförande delarne af upplagsrötter, att man icke gerna kan tvifla på, att de äro öfvervintrande och skottbildande upp- lagsrötter eller delar af sådana. Man jemföre t. ex. tat. II, fig. 6—7, som återge basalkroppar (bk) och från dem utgående hufvudskott (/hsk) med fig. 20 och 21, som afbilda upplags- rötter hos ÅA. setacea KJIELLM. eller i fig. 4, tafl. V delen bk, som är en basalkropp för hufvudskottet (sk), med del »', som är en från hufvudskottet utgången upplagsrot. Om i det fall att endast upplagsrotens spets utbildats till upp- lagsrot, den icke upplagsnäring förande delen är starkare utvecklad och af bestämd riktning, så komma det eller de af upplagsroten bildade individen att uppträda aflägs- nade från moderindividets växplats, upplagsroten alltså att I BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 35 medverka vid dessa växters vandring eller måhända rättare spridning. Sidorötterna anläggas 1 sträng basifugal, deras grenar i akropetal följd. Rotanlaget utgör i hvarje fall ett utskott från en cell, hvilket, om denna är en skottcell, bildas nära cellens basiskopa, om det är en rotcell, nära dess akroskopa tvärvägg. Den vägg,” genom hvilken rotanlaget afgränsas från modercellen, är hos vissa arter, t. ex. ÅA. setacea KJELLM., urglasformig, inåt konvex och faller inom modercellen (taf. II. fig. 13, ra), i allmänhet plan eller nästan plan och då fallande mer eller mindre fullständigt utanför modercellens yttre kon- tur. I förra fallet är utskottet mycket svagt, knappt märk- bart, innan gränsväggen uppträder — man skulle i detta fall nästan kunna tala om endogent anlag — 1 senare fallet at större, ehuru något vexlande längd. I allmänhet uppkommer gränsväggen tidigt. Växtens cellulära byggnad. I den ecellulära bygg- naden visa växtens olika organ och inom vissa delar olika regioner af samma organ rätt betydande olikheter. Då dessa äro tydligt uttryckta hos alla de arter, som jag kunnat när- mare undersöka, torde denna byggnadsolikhet få anses för dessa växter utmärkande. Inom skottsystemet äro hufvud- skottet och dess föryngringsgrenar 1 detta afseende olika de skottsystem, som jag benämnt hufvudgrenar och inom dessa äro så väl de skott, som redan från början växa med kort topp- cell, de må vara begränsade eller icke, af olika cellulär bygg- nad mot hufvudgrenarnes hufvudaxel och dess kraftigare sido- grenar, som också dessa senare något olika i sin öfre, mellersta och nedre region. Rötternas byggnad visar regelbundet olikhet med skottens och, såsom redan antydts, framträder oftast hos grip- och upplagsrötterna skillnad mellan topp- och basal- delens byggnad. KANE tale Sr ta afro 6) tat! ta. INGraes 45 tal Vi ofig:46, tal VI fig 23 och tal VIL fig. 13 framgår, att hufvudskottet och dess föryngrings- grenar bildas af celler, som skilja sig blott föga i längd och hvilkas längd i regel är omkring 2—4 gånger större än tjock- leken. Hufvudsakligen samma byggnad hafva de med kort toppeell från början växande skotten i hufvudgrenarne (jfr. Hanen ktälsV; fga=3otal Vytgle==6; tatt VE fig. 16 och tafl. VII, fig. 9), om också hos dessa axlar förhållandet 36 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. mellan cellernas längd och tjocklek vexlar inom något vidare gränser. Hufvudgrenarnes hufvudaxel, under det den ännu är stadd i lifligare tillväxt, utgöras nedtill af celler, som van- ligen äro omkring 2—4 gånger så långa som tjocka; jfr. tafl. I, fig. 52; tal: Ilfg: 4==5; tal: I, fg:'3; tall IV Oise tafl. V, fig. 5—6; tafl. VI, fig. 3. Dess medlersta region är kortcellig, uteslutande eller öfvervägande. Cellernas längd i förhållande till tjockleken inom denna region är något olika hos olika arter eller artgrupper. Vanligast är längden lika stor som eller 1!/, gång så lång som tjockleken, stundom mindre, hos vissa arter åtminstone sträckvis ända till 2 gånger eller derutöfver mindre än tjockleken. Upptill bildas dessa axlar af celler, som äro flere gånger så långa som tjocka och afslutas med en toppeell, som omedelbart före delningen är af betydlig längd; jfr. tafl. ID fig. 8; tafl INyfig: MOjtadsIN: fig. 12—714; tafl. VT, fig. 7, 12, 13; tall: VIS STO One hufvudgrenar, hvilkas längdtillväxt upphört, är byggnaden i den öfre regionen lika den i den mellersta eller åtminstone kortcelligare än i yngre tillstånd; jfr. t. ex. tafl. II, fig. 22. Hufvudgrenarnes starka sidoskott likna till sin byggnad i hufvudsak hufvudaxeln, dock med den skillnaden, att den jem- förelsevis långcelliga basalregionen är af mindre utsträckning än 1 denna. Sänkrötterna äro till hela sin längd långeelliga, med cell- längden flere gånger större än tjockleken; jfr. tafl. IL, fig. 14—15; tafl. III, fig. 12. Undantag göra de regioner af dessa rötter, som kommit i kontakt med ett hårdt föremål, som seder- mera vuxits förbi. Griprötterna äro också med undantag af spetsarne likaledes långceelliga. Upplagsrötterna förhålla sig olika. Oftast äro äfven de vid basen ett längre eller kortare stycke långcelliga; jfr. tafl. I, fig. 17—18; tafl. II, fig. 20—21; tafl: V, fig: 4, 20; tafll VI, fig: 3—5; tafl: VILSSTI9E20 Den förherskande cellformen är den cylindriska. Stundom är, särskilt i skottsystemets mellersta region, en svag samman- dragning vid tvärväggarne märkbar, så att sålunda cellerna synas svagt tunnelika. Ett ofta och hos olika arter före- kommande förhållande är det, att en del tvärväggar icke äro vinkelräta mot cellens längdaxel utan snedt riktade mot denna, så att cellerna hafva formen af snedt afskurna cylindrar. Skottcellerna äro utom i krokgrenarnes bågböjda region raka, de cylindriska rotcellerna ofta på olika sätt svagt böjda eller BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:0 5. 37 oregelbundet ställvis utbugtade. I de starkt mot spetsen af- smalnande skotten öfvergår naturligen mot skottets spets cellens form från cylindrisk till stympadt konisk. Äro dessa grenar tornlika, har toppcellen, sedan tillväxten upphört, en konisk form med mer eller mindre långt utdragen spets. De långa toppeellerna såväl i-skotten som i de växande rötterna äro cylindriska med afrundad spets eller ofta svagt klubblika. Sänkrötternas toppceell hafva stundom en trubbigt kägellik spets, hvars bas 1 diameter är större än den öfriga delen af cellen. Griprötternas och upplagsrötternas metamorfa delar bestå af celler af mycket olika och stundom ganska oregelbunden form; jfr. tafl. I, fig. .17—18; tafl. II, fig. 20—21; tafl. III, Hon tall slV; fgrkestal: My fig. 4719-20; tafo VI fig. 4—5, 19—20; tafl. VII, fig. 19—20. Växtens cellulära uppbyggande. Den olikhet i cell- storlek och cellform, som herskar hos olika axlar och 1 olika regioner af samma axelsystem samt i samma axelsystem under dess olika utvecklingsstadier betingas till öfvervägande del af toppeellens verksamhet och form och förekomsten eller från- varon af interkalära celldelningar och dessas större eller mindre utsträckning inom en gifven region. En i stark tillväxt stadd hufvudgrens hufvudaxel upp- bygges på följande sätt. Dess toppeell växer, innan den delar sig, till en längd, som är många gånger större än tjockleken; ptrsta tU fo 196 tal VET fig LO; tall IV, fig. 12; tafla VIL, fig. 5, 18; tafl. VIII, fig. 6. Denna toppcell delas genom en nära spetsen uppkommande tvärvägg 1 en liten initialcell och en segmentcell, som är flere gånger så lång som tjock; jfr. Haan, me b25 tat fo LÖ tals fig:13; tall V; fe 10; tafl. VI, fig 7. Hos: A.: centralis (LYNnGB.) KJELLM. hår jag lakttagit en just i delning stadd toppeell af 570 u. längd. Den afskilda initialcellen hade en längd af blott 55 u. Initial- -ceellen växer, segmentcellen deremot icke åtminstone, så vidt jag kunnat finna, i högre grad. Den senare inträder förr eller senare ånyo 1 delning och då på likartadt sätt som toppcellen, d. v. s. den delas genom en tvärvägg i en längre basiskop och en kortare akroskop cell, dock är skillnaden mellan dessas längd och tjocklek icke så stor som mellan initial-:och seg- mentcellens; tafl. IV, fig. 13—14; tafl. VI, fig. 8. De sålunda genom ett segments delning uppkomna cellerna fortsätta seder- mera att dela sig. Delningen är dock så till vida olika den 38 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. primära, att dessa celler delas 1 två ungefär lika långa celler och att stundom den uppkomna tvärväggen icke är vinkelrätt, utan snedt riktad mot cellens längdaxel. Dessa senare inter- kalära delningar utsträckas mer eller mindre långt så väl hos olika arter som i olika celler i samma axel, så attien öfver- vägande kortcellig axel en eller annan mycket längre cell kan finnas rinsprängd; jfr! t: ex.tafl Ifg. 8; tafVbhfeldo: Då axeln närmar sig sin fulla längdutveckling, inträder en förändring i toppceellens verksamhet och delningsförloppet i öfrigt. Den utväxer till mindre längd innan den delar sig och den uppkommande tvärväggen lägges närmare cellens midt. Segmenten blifva sålunda äfven de kortare. Deras del- ning inträder tidigare och vid delningen blir längdskillnaden mellan de båda cellerna ingen eller knappt märkbar. Denna förkortning af toppceellen och segmenten samt i tiden för den interkalära delningens inträde ökas i den mån axelns längd- tillväxt närmar sig slutet. En följd häraf blir naturligtvis också den, att inom samma ursprungliga segment den inter- kalära delningen blir mindre upprepad. Mot längdtillväxtens slut eller för att bringa den till slut kunna äfven andra förändringar inträda. Än inträffar det, att toppceellen tvärt delas i två lika långa celler, innan den utvuxit till någon större längd (tafl. I, fig. 10) än att den nästan liktidigt uppdelas i flere än två nästan lika långa celler '(tafl.! V; fig. 13; tafl. VI ' fig. 9); än och dettälsynes vara en vanlig företeelse, att den långa toppeellen dör och den subterminala cellen utbildar en den ursprungliga topp- cellen ersättande, men kort och annorlunda formad initialcell, som antingen ej vidare delar sig eller utväxer till mindre eller ringa längd, innan den inträder i delning; tafl. NV, fig. Ile; tall: VIILefene. I sitt tidigaste utvecklingsstadium, förstärkningsstadiet, uppbyggas de heäkrekstruide axlarne mera likformigt. 'Topp- cellen är då kortare, innan den delar sig och de uppkomna segmenten inträda icke eller sparsamt i interkalär delning. Så synes också förhållandet vara med de axlar, hvilka i det före- gående benämts hufvudskott och deras föryngringsskott; jfr. tal: Mpfigstbjctal VI or Hufvudgrenarnes starka sidogrenar uppbyggas på samma sätt som moderaxeln blott med den skillnaden, att i dem inter- kalär delning inträder till större utsträckning antingen redan BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 39 i deras först uppkomna segment eller åtminstone hos dessa axlar på ett tidigare utvecklingsstadium än hos deras moder- axel. Bland de axlar, som hela tiden växa med kort toppeell och hos hvilka interkalär celldelning icke eller blott tillfälligt- vis uppträder, förtjena särskilt tornskotten uppmärksamhet, emedan hos dem under längdtillväxtens fortgång toppcellens form förändras. Ursprungligen är toppceellen cylindrisk med afrundad spets, men närmar sig, samtidigt som dess tjocklek och slutligen äfven deras längd minskas, mer och mer en ko- nisk form och blir, då längdtillväxten nått sitt slut, rent konisk; jfr. tafl. I, fig. 13—14. Sänkrötterna uppbyggas alltjemt genom en före delningen lång toppeell, som vid delningen klyfver sig i en kortare imitial- och en längre segmentcell; tafl. II, fig. 14—15. Seg- menten undergå icke eller blott tillfälligtvis interkalär del- ning. Griprötterna och de upplagsrötter, hvilka blott till sin terminala del utbildats såsom upplagsorgan, växa 1 sitt tidigare utvecklingsstadium på samma sätt. I de regioner, der de öfver- gå till grip- och upplagsorgan, inträda mer eller mindre genom- gripande förändringar i cellbildningsförloppet, i toppcellernas form och deras längd före delningen. Att den slutliga cellu- lära byggnaden här icke uteslutande betingas af initialcellens form och delning utan äfven, åtminstone i vissa fall, till större eller mindre del af inträdande interkalära delningar, synes mig nästan vara utom allt tvifvel; jfr. t. ex. tafl. I, fig. 17, SKATAN NE ne 19 20 vital VIrfgr 5, 20: Af hvad nu angifvits framgår, att det för slägtet karakteris- tiska växandet med lång toppceell och förekomsten af upprepad interkalär celldelning till stor utsträckning blott i hela sin vidd gäller om de axlar, som representera skott och af dessa blott eller åtminstone så godt som uteslutande hufvudgrenarnes hufvudaxlar och deras starka sidogrenar och beträffande dem blott under perioden för deras kraftiga vegetativa utveckling eller längdtillväxt, deri deras tidigaste utveckling ej inbegripen. Cellbyggnaden. Kroppsväggen är 1 allmänhet redan så- som ung af temligen betydlig tjocklek. De unga tvärväggarne äro tunna, men förtjockas småningom genom intussusception. De långa toppceellerna visa med hänsyn till ytterväggen eller den del af kroppsväggen, som ingår 1 dem, vissa olikheter hos olika arter. Hos en del arter, t. ex. A. flaceida KJELLM., ÅA. 40 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. bombycina KJIELLM., aftar väggens tjocklek betydligt mot cellens topp, så att den är ytterligt tunn i cellens afrundade spetsdel; jfr. tafl. VIII, fig. 6. Ofta händer det hos dessa arter, att vid växtens konservering i t. ex. saltlösning väggen i cellens spets sönderspränges. I andra fall, t. ex. ÅA. hamu- losa KJIELLM., A. setacea KJIJELLM., Å. stolonifera KJIELLM. m. f. är ytterväggen deremot just vid cellens spets tjockast; jfr. t. ex. tafl. VII, fig. 5. Egendomligt synes i detta afseende förhållandet vara hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. Topp- cellens yttervägg är hos denna art i sjelfva toppdelen något ehuru obetydligt tjockare än t. ex. vid cellens midt, men den är ett stycke under spetsen försedd med en ganska framträdande bredt ringformig förtjockning; tafl. IV, fig. 16. Omedelbart under denna anlägges vid delningen tvärväggen. Stundom och särskilt tydligt hos ÅA. stolonifera KJIELLM. och ÅA. ver- nalis KJIELLM. antar denna terminala del af kroppväggen en högst betydlig tjocklek och visar sig starkt skiktad i topp- celler, hvilkas längdtillväxt upphört eller närmar sig sitt slut. Då den är som starkast utvecklad, har denna del af kropps- väggen en kort och tjockt kägellik eller en halfellipsoidisk form och är vid sin bas ej sällan mer eller mindre djupt genom- dragen af en rak eller något böjd kanal, i hvilken cellinnehållet inskjuter i form af en fin sträng; jfr. tafl. VI, fig. 10—11. De fullt utvuxna tornskotten hos A. hamulosa hafva äfven kroppsväggen i toppcellens spets af betydlig tjocklek; den ut- löper i en kägellik, temligen hvass spets af stundom rätt be- tydlig längd. I den mån skottet och särskilt dess hufvudgrenar tilltar i ålder, förtjockas kroppsväggen betydligt. I äldre celler fram- träder det sekundära lagret vanligen tydligt skildt från den primära väggen och visar mer eller mindre utpräglad längs- skiktning, stundom äfven mycket tydlig ringformig tvär- skiktning; jfr. tafl. I, fig. 16; tafl. III, fig. 11. I den primära väggen, åtminstone såsom äldre, är vanligen ett tunnt ytter- skikt af annan konsistens och annan kemisk sammansättning än den inre delen urskiljbart; stundom är äfven primärväggen längsskiktad på samma sätt som det sekundära vägglagret. Tvärväggarne förtjockas alltid i mindre grad än kropps- väggen. Följden häraf blir den, att tvärväggen i äldre celler skjuter mer eller mindre djupt in i kroppsväggen. Dennas sekundära lager ansluter sig till tvärväggen antingen med BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 41 tillskärpt, hvass eller afrundad, tjock kant; jfr. tafl. I, fig. 16; FaR Sa Ita IV) figd Vöktafts VIK fig: Af rötterna är det särskilt de till upplagsorgan ombildade, hvilkas cellväggar undergå någon högre grad af förtjockning. Den sekundära förtjockningen är här oftast betydlig och väl äfven störst 1 ytterväggen, ehuru äfven tvärväggarnes slut- liga tjocklek kan blifva jemförelsevis stor. Det är redan förut nämdt, att i dessa organs väggar en ofta långt gående geli- neringsprocess inträder (jfr. t. ex. tafl. VI, fig. 4—53) äfvensom att sänkrötternas slutliga i slammet nedskjutande toppeeller hafva tjock, uttill mer eller mindre starkt förslemmad yttervägg. Med hänsyn till kloroplasten öfverensstämma alla Acro- siphonior, som jag närmare känner, deri, att denna hos fullt vegetativa celler utgör ett i båda ändar öppet, i toppceellerna i öfverensstämmelse med dessa cellers form i öfre ändan slutet rörformigt nät utan några i cellen inskjutande skifvor eller strängar eller med andra ord en i båda ändarna, i toppeellerne blott i nedre ändan öppen håleylinder med nätlikt genom- bruten vägg. Gemensamt för alla arterna är också det för- hållandet, att hos starkare i tillväxt varande skott topp- cellernas kloroplast är tätare i sin öfre del än nedtill, hvaraf blir en följd, att dessa växter, under det de ännu äro stadda 1 tillväxt, äro mörktoppade; jfr. tafl. VII fig. 18. I öfrigt visa kloroplasterna hos olika arter och artgrupper mer eller mindre betydande olikheter, hvilka synas vara för de särskilta arterna karakteristiska, men ofta äro af den art, att de svår- ligen kunna med ord angifvas. Det bör uppmärksammas, att kloroplasten hos samma art kan uppträda under rätt väsent- ligt olika form och byggnad, beroende af ålder och cellernas art och deras slutliga funktion, hvarför det är nödvändigt att vid detta organs användning inom artkarakteristiken hänsyn tages till kloroplaster i samma utvecklingsstadium, i celler tillhörande samma slag af axlar och celler af lika funktion. I regel är kloroplasten i en växande hufvudgrens utvuxna toppeeller i spetsen nästan tät, nedtill nätlikt genombruten. I den del af toppceellen, som blir till segmentcell, har följakt- ligen redan 1 toppcellen en förstoring af näthålen inträdt. Denna ökas sedermera inom segmentcellen. Hos vissa arter är förstoringen obetydlig, så att nätöppningarna blifva små, t. ex. A. setacea KJIELLM. m. fl., hos andra arter, särskilt A. centra- lis (LYNGB.) KJELLM. deremot högst betydlig. Under sin vidare 42 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. utveckling fortfara vanligen maskorna att bilda ett oafbrutet helt, men stundom t. ex. ofta hos A. pallida KJIJELLM. och ÅA. effusa KJIELLM. inträffar det, att i äldre celler alla eller en del maskor upplösas i längre eller kortare strängar. TI kloro- plastens äldre stadium förtjockas maskorna, särskilt omkring pyrenoiderna, hvarigenom ånyo en förträngning af nätöppnin- garna inträder. Denna kan gå så långt, att kloroplasten mer eller mindre förlorar sin nätstruktur och blir tät eller nästan tät. Detta är fallet i celler, som öfvergå till fertila, men en sådan kan äfven försiggå 1 rent vegetativa celler åtminstone hos vissa arter, då stärkelsebildningen blir riklig. Den inträdande förstoringen af näthålen kan antingen ske likformigt, så att dessa 1 den fullt utvecklade kloroplasten äro i det närmaste lika stora och af nästan samma form (tafl. I, fig. 15; tafl. II, fig. 12; tafl. III, fig. 10) eller också olik- formigt, ledande till uppkomsten af mycket olika stora och olika formade näthål; tafl. IV, fig. 15; tafl. V, fig. 17—18. Kloroplastens längd är hos vissa arter äfven i längre celler af cellens fulla längd t. ex. A. centralis (LYNGB.) KJELLM., hos andra åter såsom t. ex. ÅA. fAlaccida KJELLM. åtminstone i toppeellerna och de längre skottcellerna regelbundet kortare än cellen. Maskornas (nätbandens) tjocklek eller bredd, är, såsom re- dan antydts, underkastad vexling efter kloroplastens ålder, men äfven på samma åldersstadium hos olika arter rätt olika. Vissa arter hafva dem nästan jemntjocka; hos andra arter är skillnaden i tjocklek så stor, att nätet bäst torde kunna be- tecknas såsom bestående af korta nästan skifformiga stycken, sammanbundna genom smala band. Exempel på det förra slaget kloroplaster lemnar ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. (tad. IV, fig. 15), på det senare åter A. vernalis KIELLM. (tafl. V, fig. 17), A. effusa KJIELLiM. (tafl. VII, fig. 6—7). Öfvergångar mellan dessa typer äro vanliga. Det vanligaste förhållandet är det, att banden eller maskorna äro smalast på midten och härifrån utvidgas mer eller mindre starkt mot maskknutarne; jfr. t. ex. tafl. V, fig. 17—18. Anmärkas må, att pyrenoiderna oftast åstadkomma mera starkt framträdande knutar på mas- korna, hvilka tilltaga i styrka 1 den mån pyrenoidens stärkelse- hylle ökas i mäktighet. Pyrenoiderna äro alltid flere i samma kloroplast. Deras mängd vexlar. Talrikast äro de hos arter, hvilkas kloroplast BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 43 är genombruten af talrika små, nästan lika stora hål såsom A. hamulosa KIELLM. (tafl. I, fig. 15), ÅA. setacea KJIELLM. (fa figrl2) Av flacerda "KIELIM> (tafl/ ID. fig 10), fåtaliga åter hos arter med glesmaskig kloroplast, +t. ex. A. effusa KIELLM. (tafl. VII, fig. 6—7). Oftast hafva pyre- noiderna sitt läge i maskknutarne (jfr. t. ex. tad. III, fig. 10) stundom och särskilt bos ÅA. centralis (tafl. IV, fig. 15) äfven interkalärt i maskbanden. Pyrenoidernas stärkelsehylle tilltar i mäktighet med pyrenoidens ålder; detta gäller åtminstone om rent vegetativa celler. Dess mäktighet blir stundom be- tydlig, 1 hvilket fall hyllet sammansättes af åtminstone efter behandling med reagentier tydligt framträdande korn. Äfven rotcellerna ega en typisk, nätlik kloroplast, men den är alltid svagare utvecklad än 1 skottcellerna. Maskorna (banden) äro finare, maskknutarne mindre, pyrenoiderna svagare med inga eller obetydliga stärkelsehyllen. I skottsystemets öfre delar åtminstone till två tredjedelar af dess längd förekommer all stärkelse i form af stärkelse- hylle omkring pyrenoiderna.! I skottsystemets nedre del der- emot uppträda inom cellerna fria stärkelsekorn i mer eller mindre riklig mängd. Såsom redan är nämndt, äro upplagsrötternas celler rika på stärkelse. Denna förekommer i större och mindre, fria, i cellrummet jemt fördelade korn; jfr. tafl. VII, fig. 19—20. Hos ett par arter Acrosiphonia har jag funnit från kropps- väggen i de nedre skottcellerna inåt cellrummet utbildade, stundom ganska stora protuberanser, med smal bas och ut- vidgad, ellipsoidisk — nästan klotformig, tydligt koncentriskt skiktad spets; tafl. II, fig. 26. De synas vara bildningar af tillfällig natur. Hos A. setacea KJIELLM. förekomma de tem- ligen talrikt, stundom flere i samma cell. Cellernas byggnad i öfrigt har jag icke egnat något när- mare studium. Bekant är genom ScHMItz undersökningar att hvarje cell hos de af honom undersökta arterna innehåller fere små cellkärnor; (Jfr t. ex. Chromatoph. sid. 178). Fertilitetsorganen. Hos alla Acrosiphonia-arter, som jag närmare och såsom fullt utvecklade känner, förekommer bildning af svärmkroppar (svärmare). Af hvad art dessa äro, ! Huruvida detta är fallet med den stärkelse, som fyller de mellan de fertila cellerna liggande vegetativa cellerna hos ÅA. flagellata KJELLM., hvarom mera nedan, måste jag lemna oafgjordt, då jag af denna art endast haft tor- kade exemplar att tillgå för undersökning. 44 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. har jag dock ännu icke lyckats utreda och kan derför icke benämna dem med deras egentliga namn. Antagligast synes det mig dock vara, att de antingen äro zoogameter eller zoo- gonidier. Att de skulle vara zoosporer förefaller mindre sanno- likt, om man nämligen med zoospor blott vill beteckna en fortplantningskropp, som inleder, utgör ursprunget till ett könsindivid. Att en befruktning hos dessa växter förekommer, torde man väl icke få betvifla, då en sådan inträder hos det med slägtet Acrosiphonia nära förvandta slägtet Cladophora. Om den hos sistnämnda slägte bildade zygoten känner man, att den omedelbart utväxer till ett individ likt det, af hvilket de vid zygotens uppkomst samverkande könskropparne, zoogame- terna, bildats sålunda icke såsom väl otvifvelaktigt är fallet hos t. ex. Ulothrix utvecklas till en rudimentär zoospor- alstrande sporofyt. Under antagande, att Acrosiphonia i detta afseende öfverensstämmer med Cladophora skulle sålunda hos dessa växter apospori råda och om svärmare af dem bildas, som icke äro zoogameter, dessa vara zoogonidier. Jag har inga tillräckliga grunder för det antagandet, att de svärmare, jag iakttagit hos dessa växter, skulle vara af olika natur. Deras storlek och bildningssätt hos hvarje art är dertill alltför mycket öfverensstämmande. Endast hos en art, A. vernalis KJIELLM. har jag vid ett par tillfällen i kedjor af celler med mogna svärmare funnit vissa af dessa celler med bestämdt läge innehålla svärmare af anmärkningsvärdt betydligare stor- lek än de öfriga; jfr. tafl. V, fig. 22. I detta fall vore det möjligt, att svärmarne hade olika karakter, att de ena vore zoogameter, de andra zoogonidier, men den möjligheten gifves ju också, att de alla hade zoogametnatur af olika kön, de större honliga, de mindre hanliga. "Pills dess hithörande frågor blifva besvarade, benämner jag de ifrågavarande kropparne svärmare och de celler, af hvilka de bildas, fertila celler, då uttrycket fertil torde kunna användas både om organ, som medverka vid en fortplantnings- och om sådana, som utföra en propagationsakt. ; I afseende på svärmarnes utveckling visa å ena sidan de hittills kända Acrosiphonia-arterna en högst betydande öfverens- stämmelse, men å andra sidan förete bestämda artgrupper så väsentliga olikheter sinsemellan, att fråga kan uppstå, om verkligen slägtet Acrosiphonia i dess nuvarande begränsning är ett naturligt slägte och icke snarare omfattar represen- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 45 tanter för två skilda slägttyper. Gemensamt för alla Acro- siphonior är att 1:0) de fertila cellerna äro skott-, aldrig rot- celler; 2:0) att de tillhöra skottsystemets öfre del; 3:0) att de utbildas i akropetal följd, så att sålunda ett skott, som in- trädt i fertilt stadium, ännu kan vara stadt i längdtillväxt; 4:0) att de till form och storlek icke skilja sig från de vege- tativa cellerna; 5) att en cell kan öfvergå till fertil, innan den interkalära delningen nått sitt maximum 1 den region, eellen tillhör; 6:0) att icke alla celler i de särskilta skotten eller grenarne blifva fertila, utan att jemte dessa finnas ett större eller mindre antal celler, som förblifva vegetativa; 7:0) att hvarje cell öppnar sig med blott en por, och 8:0) att denna icke har bestämdt läge utan uppträder än omkring cellens midt än närmare den öfre eller nedre tvärväggen. Hos den ena gruppen arter äro svärmarne relativt små och ligga ytter- ligt tätt packade intill hvarandra, bildande tillsamman en mycket tät gulgrön, ogenomskinlig cylinder. Deras inbördes läge anger icke 1 något utvecklingsstadium, att de uppkommit genom succedan delning af cellkroppen. Att de bildas simul- tant kan jag dock icke på grund af iakttagelse påstå. På detta förhållande har AREScHovG redan för flere år sedan fäst uppmärksamhet, utan dock att tillmäta detsamma någon större vigt. I sitt arbete Observationes phycologice, Particula TI, Upsalie 1866, anger han om Conferva arcta, hvilken efter all sannolikhet är den, som jag benämner ÅA. centralis, att »in filis observate sunt cellule, forma et longitudine a vegetis vix recedentes, in quibus cytoplasma fusco-olivacewm ex solis gra- nulis minutissimis denseque stipitatis compositum totum parie- tem cellule interiorem investivit. Haec granula deinde se mo- vere inceperunt et nonnulla eorum per ostiolum cellute exire. ... - Longitudo eorum circa 5 u» I particula II af samma arbete, Aresch. Urosp. Upsalize (1874), beskrifvas dessa granula eller såsom de här benämnas microzoospore närmare och af- bildas såsom svärmare med två cilier. Deras längd anges här vexla mellan 5 och 6?/; u, deras tjocklek vara omkring 2,5 u. Hos de flesta arterna af denna grupp blir åtminstone den öfre tredjedelen af skottsystemet fertilt. Äfven skottens öfversta celler och t. o. m. encelliga skottanlag kunna blifva fertila, men de fertila cellerna uppträda åtminstone från början och oftast allt framgent strödda, antingen och vanligen ensamma, bland flere eller färre vegetativa celler än två och två eller 46 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. tre och tre gränsande till hvarandra; jfr. tafl. II, fig. 21—23. Hos trenne arter åter bilda de fertila cellerna redan från början längre, af talrika celler bestående rader, hvilka hos tvenne arter ÅA. grandis KIJELLM. och Å. cincinnata (FosL.) KJELLM. äro interkalära, hos en art ÅA. penicilliformis (FOsL.) KIJELLM. deremot terminala; jfr. tafl. III, fig. 15, 17. Inom den andra af de båda artgrupperna äro svärmarne märkbart af betydligare storlek. De bildas i mindre antal i samma cell och ligga derför glesare. Samlingen är genom- skinlig, de särskilta svärmarne fullt tydliga och cellen i sin helhet synes derför icke såsom hos föregående grupp vid genomfallande ljus nästan svart eller svartgrön. Hos en af de hithörande arterna Conferva uncialis Fl. Dan. har ARESCHoOUG (Conferv., sid. 20) uppgifvit svärmarnes längd vara 5—17,5 u, deras största tjocklek 5 u. De skulle alltså vara af ungefär samma längd som inom föregående grupp, men af dubbelt större tjocklek. Inom denna andra grupp utbildas svärmare såväl 1 de nedre som de öfre skotten, dock icke så vidt jag känner hvarken i de aldra nedersta ej heller de aldra öfversta. Det vill också synas, som om icke alla den mellersta skottsystemregionen tillhörande skotten skulle blifva fertila utan en del alltid hålla sig på vegetativt stadium. De fertila cellerna bilda hos denna artgrupp alltid interkalära kedjor af större eller mindre längd, men 1 regel bestående af flera än tre celler i rad. I samma skott uppstår antingen blott en kedja vanligen omkring skottets midt, alltid ett stycke från dess bas och spets, eller också två eller t. o. m. flere dylika kedjor, åtskilda sinsemellan och mot skottets bas och spets begränsade af ett större antal vegativa celler; jfr. tafl. VII, fig. 9. Svärmarnes uppkomst genom fortgående sucecedan delning af cellkroppen är 1 den fertila cellens tidi- gare utvecklingsstadium fullt tydlig. Den por, genom hvilken svärmarne uttränga är hos begge artgrupperna stor; jfr. tafl. I, fig. 20—21; tafl. II, fig. 25; tafl. VI, fig. 22. Den synes bildas på det sätt, att ett cirkelfor- migt stycke af väggen intill förslemmas, och utskjuter i form af ett lock den yttre icke eller mindre förslemmade delen af samma väggstycke; jfr. tafl. IIT, fig. 16. Den poren omgifvande vägg- kanten är ofta oregelbundet sargad (jfr. tafl. I, fig. 21). Stundom visar väggen omkring poren radialt från porens kant ett stycke in på väggen löpande fina åsar eller veck; jfr. tafl. IL, fig. 25. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 47 2. Acrosiphoniornas lefnadssätt. Acrosiphoniorna äro alla, såvidt hittills är kändt, hafs- växter. Några arter gå dock in i Östersjön och förekomma äfven i dess nordliga del, hvilket visar, att dessa växters for- dran på salthalt hos vattnet är olika och för vissa arter ganska ringa. De tillhöra likaledes alla den litorala regionen, ehuru en del gå något djupare ned än andra. Nära vattenytan eller öfversta vattenmärket växa t. ex. regelbundet ÅA. pallida KJIELLM., A. effusa KJIELLM. 0. a.; något djupare ned träffar man vv ex. AA. centralis (ILYNGB.) KIELLM. och A. setacea KJIELLM. Somliga förekomma uteslutande i fritt haf, andra synas bundna vid eller föredraga vattenfyllda klipphålor. En del uppträda alltid på öppen kust, t. ex. A. vernalis KJIJELLM., andra t. ex. A. setaceu KIJELLM. ÅA. flaccida KIJELLM. Å. stoloni- fera KJIELLM. åtminstone företrädesvis på skyddade ställen, i instängda vikar med stilla vatten. De festa äro fästa på sten, helst flata, sluttande hällar, hvilka äro täckta med ett mer eller mindre tjockt sandlager. ÅA. setacea KIELLM. och ÅA. flaccida KJIELLM. synas föredraga större flata stenar, täckta med ett lager af slam och multnade delar af andra alger och växter t. ex. zosterablad. ÅA. vernalis KJgELLM. har jag träffat endast på branta klippor. En art, Å. effusa KJIELLM. synes växa uteslutande på 1 vattnet ned- sänkt gammalt pålvirke. Vissa arter äro epifyter, uppträdande antingen såsom Å. stolonifera KJELLM. och Å. bombycina KJELLM. på feråriga alger eller såsom A. minima (FosLn.) KJELLM. på enåriga. I regel bilda Aecrosiphoniorna mer eller mindre täta be- stånd af större eller mindre, i allmänhet dock ringa utsträck- ning, än fullt rena än med inblandning af andra alger, ofta Cladophora-, Ectocarpus- och Pylaiella-arter. I den skandinaviska vinterfloran ingår, så vidt jag känner, ingen Acrosiphonia-art. Somliga arter uppträda dock tidigt på våren, nå då sin fulla utveckling och saknas under andra tider på året. Så är fallet med ÅA. setacea KIELLM. och A. vernalis KJIELLM. Något senare äro ÅA. flaccida KIELLM. och A. centralis (LyNnGB.) KJIrELrLm. En del äro rena högsommar- växter såsom Å. pallida KJIELLM., ÅA. effusa KJELLM. m. d. 48 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄFTET ACROSIPHONIA. Andra åter äro hittills anträffade fullt utbildade endast under hösten, t. ex. ÅA. grandis KJIELLM., A. bombycina KJIJELLM. 3. Acrosiphoniornas geografiska utbredning. Växter tillhörande slägtet Acrosiphonia äro kända från de kalla och tempererade delarne af verldshafvet såväl i norra som södra hemisferen. Maximum af artrikedom synes slägtet ega inom de nordliga delarne af Atlantiska oceanen. Vid Skandinaviens kust är slägtet utbredt från åtminstone Stock- holms skärgård till Ostfinnmarkens östra del. 4. Aecrosiponiaslägtets systematik. För J. G. AGARDH var vid slägtets uppställning endast två skandinaviska arter kända: A. lanosa, som ansågs vara densamma som Conferva congregata Ag. och A. arcta, med hvilken Conferva centralis LYNGB. ansågs synonym. I Aresch. Phyc. scand. omfattar den sektion af slägtet Con- ferva, som utgör slägtet Acrosiphonia J. G. AG., likaledes blott två skandinaviska arter: OC. (A.) arceta Dinirw., hvilken skulle innefatta OC. vauchericeformes AG. jämte C. centralis LYNGB., och C. (A.) uncialis, hvilken enligt den anförda synonymiken skulle vara densamma som Åcrosiphonia lanosa J. G. AG. Flere, dock icke benämnda, former anföras. Såsom en för Skandinaviens flora ny art har jag 1 The Alge of the arctic Sea under namn Spongomorpha spinescens KG. upptagit en art, hvilken jag an- såg skild från hvad man i allmänhet kallade Cladophora (Spongomorpha) arcta. Fostnir har betydligt ökat antalet skan- dinaviska arter. I Wirttr. et Norpst. Alg. exsice. har han med beskrifningar utdelat arterna Spongomorpha intermedia Fosr. (fase. 13 n:o 615), Sp. atrovirens FosL. (anf. st. n:o 616), Sp. cincinnata Fosr. (anf. st. 617) och i uppsatsen Nye Havalg. (1887) beskrifvit Sp. minima, hvilken han sedermera i nämnda exsiccatverk utdelat i dess fasc. 19, n:o 926. Af arten Spongo- morpha arcta urskiljer Fosuire (jfr. Mar. Alg. Norw.) formerna pulvinata, typica, penicilliformis, Sonderi och hystrix, af hvilka f. typica anses innefatta Cladophora vaucherieformis, Cl. cy- mosa, Cl. stricta och Spongomorpha arcta, Sp. cymosa samt Sp centralis "i "Ke: Taba Phyc: BIL ock IV:=ADenform, som FostniE benämner f. hystriz skulle vara detsamma som BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 49 Conferva arcta och CO. centralis LyYnGB. Hydr. dan. Spongo- morpha lanosa (RortH) KG. innefattar enligt FosniE två for- mer, den ena, f. typica, identisk med Cladophora lanosa HARV. Phyc. brit. och Spongomorpha lanosa, Sp. villosa, Sp. senescens Ke. Tab. phyc. B. IV., den andra; f. uncialis (F5. DAN.) THUR. Det bör anmärkas, att alla dessa former äro endast sådana, som författaren trott sig kunna urskilja hos de båda ifråga- varande arterna 1 Ostfinmarken. Sina iakttagelser från andra delar af Norges kust har han tyvärr ännu icke kunnat offent- liggöra. Af hvad sålunda anförts, framgår att tills nu skulle för Skandinaviens flora vara uppgifna sju arter af slägtet Acro- siphonia: Å. arcta, lanosa, spinescens, atrovirens, cincinnata, intermedia och minima och fem från de typiska formerna af- vikande, med särskilta namn belagda former. Mina undersökningar ange, att artantalet är vida större. Jag har dels funnit ett antal arter, som hittills icke synas vara iakttagna dels kommit till insigt om, att hvad som af skandinaviska fykologer och algsamlare benämts Conferva, Cladophora, Spongomorpha arcta innefattar flere distinkta arter äfvensom att åtskilliga växter, hvilka antagits vara ut- vecklingsstadier af nämnda art eller varieteter och biologiska former af denna eller Acrosiphonia lanosa, äro fullt sjäfständiga och begränsbara arter eller så starkt skilda från deras s. k. typiska former, att de lika väl som dessa förtjena att upp- fattas och upptagas såsom egna arter. Jag är emellertid ej nu i stånd att monografiskt behandla de skandinaviska arterna af slägtet Acrosiphonia. Dertill äro mina undersökningar hittills allför litet omfattande och det material, som sam- lingarna innehålla, alltför olämpligt och otillräckligt. Med detta har jag i flere fall icke kommit längre än till den för- modan, att åskilligt af hvad som 1 samlingar går under namn af Cladophora eller Spongomorpha arcta, lanosa och uncialis är till arten skildt från de arter, som jag närmare känner och kunnat karakterisera. Helt visst är slägtet vid våra kuster representeradt af ett mycket stort antal hvad man kallar goda arter. Jag måste inskränka mig till att redogöra för de arter, hvilka jag kunnat undersöka på lefvande eller ändamålsenligt konserveradt material med tillägg af några få arter, hvilka 1 sin organisation förete så betydande afvikelser från de öfriga, att deras bestämning såsom arter och deras 4 50 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. allmänna artkarakteristik kunnat ske äfven med till buds stående torkadt material. Gen. Acrosiphonia J. G. AG. Anadema p. 12. Plant&e cespitose. Cespites ex individuis compluribus separatis constituti. Axes duplicis generis, inter se ortu, modo et directione incrementi et functione dissimiles, alteri in his rationibus frondes, alteri radices plantarum ceterarum emulantes. Apices radicum quarundam transformati e cellu- lis brevioribus, amylo completis contexti, demum nova individua emittentes. Rami frondis saltim primarii, nondum adulti superne e cellula terminali longissima apice quam inferne intensius colo- rata, pariete transversali in cellulas longitudine valde dissi- miles, apicalem brevissimam, infernam longiorem demum divisa segmentisque longioribus postea divisione iterata in cellulas breviores abeuntibus contexti. Corpus chlorophyllosum rete cylindricum formans. Nuclei in quaque cellula complures. Cellulze fertiles in fronde superiore sparse vel series longiores tum intercalares in singulo ramo singulas, binas vel plures, tum terminales formantes. Subgen. 1. Melanarthrum KJELLM. mscr. Cellulze fertiles corporibus vibratoriis numerosissimis, mi- nutis, circa 2,5u crassis, densissime confertis impellucidee. Sectio I. Speirogonicee. Cellule fertiles saltim ab initio sparsee, solitarize, binge vel ternee. A. Corpus chlorophyllosum densum, foraminibus parvis, subequalibus pertusum, pyrenoidea creberrima includens. a. Rami ramulique demum spinescentes. a. Rami ramulique hamati presentes. + Rami inferiores axi communi ramellisque omni- bus spinescentibus, hamatis vel incurvis. 1. Acrosiphonia hamulosa KJELLM. mscr. A. epiphytica, cespite densissimo, subgloboso vel depresso globoso, pallide luteo viridi, submucoso, vulgo 3—4 cm alto, e fasciculis corym- hosis, arcte complicatis, basi coherentibus constituto; ramis principalibus BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 51 inferne 70, superne 90 wu crassis, e cellulis cylindricis, diametro longi- oribus contextis, ramosissimis, fastigiatis, axi principali vix distinceto, statu fertili saltim incipiente e ramulis decompositis triplicis generis constitutis: inferioribus axi communi ramellisque omnibus spinescentibus et hamatis; mediis axi communi ramellisque vagis omnibus spinescen- tibus, at ramellis tantum infimis hamatis, ceteris rectis, erecto-adpressis; superioribus axi communi ramelloque uno alterove &qualibus, obtusis, vivace crescentibus, ceteris spinescentibus, nonnullis (infimis) hamatis, nonnullis subrectis; cellulis fertilibus diametro sesqui- ad 2,5-plo longi- Örbus-; Tab. I: Exsice. Spongomorpha spinescens KJIELLM. in WITTR. et NorpDsT. Alg. exsice. n:o 115. Syn. Spongomorpha spinescens KJIEuim. Alge arct. Sea p- 304. Slägtskap. Den växt, hvars diagnos här lemnats, är densamma som den jag i mitt arbete om Norra Ishafvets alg- flora upptagit under namn Spongomorpha spinescens KG. och under samma namn utdelat i WIiTTR. et Norpst. Alg, exsicc. Vid dess identifiering med den af Ke. i Spec. Alg. sid. 418 beskrifna och i Tab. Phyc. B. IV tafl. 75, IT afbildade Spongo- morpha spinescens fästade jag särskilt vigt vid de talrika krokgrenarne och antog att en del olikheter, som den nord-norska växten visade med den från Frankrikes nordkust stammande Sp. spinescens KG., voro af mera underordnad betydelse. Den kunskap, jag genom närmare studium af slägtet Acrosiphonia vunnit, gör det dock för mig troligt, att denna min tidigare uppfattning icke är riktig, utan att de olikheter, som, att döma af KörziIng's beskrifning och afbildning, finnas mellan växten från Norge och Sp. spinescens KG., äro så betydande och så konstanta, att en identifiering af dem icke är berät- tigad. Det bör dock icke förbises, att KörtzIne's såväl diagnos på som afbildning af Sp. spinescens icke äro af den beskaffen- het, att olikheterna kunna fullt angifvas. Att emellertid 4. hamulosa KIELLM. är nära beslägtad med ÅA. spinescens KG. synes mig vara utom allt tvifvel. Den skiljer sig från denna, sådan som den beskrifves och afbildas af KörtzInG, derigenom, att den är mindre, men gröfre, mindre slemmig, att de knippor, af hvilka tufvorna sammansättas äro qvastlika, ej »funiformes>, cellerna efter slutad delning längre i förhållande till tjock- leken och mera olika till sin längd, nästan aldrig vid tvär- väggarne sammandragna, sålunda nästan cylindriska och icke såsom de afbildas hos Sp. spinescens KG, tydligt tunnelika. 52 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Huruvida de för AA. hamulosa KIELLM. karakteristiska krok- skottsystemen förekomma hos Sp. spinescens KG. måste jag lemna oafgjordt. KörtzIne's beskrifning och afbildning lemna ingen bestämd upplysning härom. Med A. albescens KJIJELLM., hvilken den af våra skandinaviska arter står närmast, är den säkert mindre nära beslägtad. . Artbeskrifning. Sjelf har jag alltid funnit denna art epifytisk, men FosrtiE uppger (Mar. Alg. Norw. sid. 130), att han funnit få exemplar af den fästa på klippor. Huruvida dessa verkligen tillhört ÅA. hamaulosa KIELLM. kan jag ej säga, men möjligt är, att så icke varit fallet. Den bildar tufvor, hvilka såsom yngre äro mera pensellika, såsom fullt utvuxna bollformiga, än nästan fullt klotlika än nedtryckt klotlika och då utgöras af talrika, tätt sammanstående, i början endast nederst sedermera allt högre upp förbundna, enkla och greniga, qvastlika knippor. Dessa äro slutligen hårdt sammanfiltade, hvilket föranledes dels af de talrika krokskotten och krok- grenarne dels af talrika rötter, som utgående från skottsyste- mets öfre del dels under sitt förlopp nedåt omslingra flere eller färre axlar dels med sina till griporgan ombildade spetsar fästa sig vid andra axlar än dem, från hvilka de utgå och derigenom fastbinda den ena axeln vid den andra. Slingrande skott eller grenar har jag deremot icke iakttagit hos denna art. Tufvorna nå en höjd af 3—4 cm (enligt Fostir stundom 8 cm), äro blekt gulgröna, nästan helt likfärgade, endast så- som yngre något mörkare upptill, mycket svagt, stundom knappt märkbart slemmiga, efter torkning såsom äldre utan, såsom yngre i topparne med svag slemglans, ej anmärknings- värdt spröda; tafl: I. fig. 1. Hufvudskottet fortsätter icke skottsystemet igenom, utan begränsas snart i sin tillväxt genom toppcellens bortdöende; tafl. I, fig. 2, 11. De skottsystem, som bilda skottsystemets hufvudmassa äro alltså sidogrenar och antingen sådan af 1:sta eller 2:dra möjligen af ännu högre ordning; jfr. tafl. I, fig. 2. Skottsystemets bas har jag alltid funnit fri än med upplöst spets (tafl. I, fig. 2) än utgående i en efter skottbasens upp- lösning utvecklad axil rot; tafl. I, fig. 3. Hufvudgrenarne utgå i ringa antal från hufvudskottet eller från detta och dess föryngringsskott. Hufvudgrenarne hafva en qvastlik form, äro vid basen omkr. 70 u., upptill under spetsarne omkr. 90 u. tjocka. De BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. HI. N:05. 53 upplösa sig ett stycke ofvan basen i ett större antal upp- repadt qvastlikt, nedtill glest, upptill tätt greniga, nästan lika starka grenar. En hufvudaxel är sålunda icke med säkerhet följbar; jfr. tafl. I, fig. 4. De sammansättas ännu sedan de inträdt i fertilt stadium af skottsystem af tre olika slag. De nedersta af dessa äro krokskottsystem, hvilkas såväl hufvud- axel som alla sidoaxlar äro tornlika, starkt kroklikt böjda eller spiralformigt inrullade, tafl. I, fig. 5. Högre upp utgå grenar, hvilka i likhet med de förra hafva alla axlarnes spetsar syllika, men i hvilka endast de nedre slutgrenarne äro kroklika, de öfre äfvensom hufvudaxeln äro raka; tafl, I, fig. 6. Skottsystemets öfversta del utgöres af grenar, hvilka utom spetsiga krokskott och raka tornskott innehålla ett eller annat skott, som är nästan jemntjockt och har trubbig, af långa celler bildad topp. Samma byggnad har dessa grenars hufvudaxel äfvensom toppen af de ifrågavarande grensystemen; jfr. tafl. I, fig. 7—38. Antagligt är väl, att vid tillväxtens slut alla axlar blifva tornlika med undantag af en del axlar af lägre ordning. Äfven dessa begränsas dock förr eller se- nare, men på det sätt, att toppcellen bibehåller sin typiska tjocklek mot spetsen, men icke utväxer till någon större längd och antingen delar sig i ett antal smärre, ungefär lika stora celler (tafl. I, fig. 10) eller förblir odelad. Stundom sker be- gränsningen så, att spetsen af ett skott utväxer till en axel, som till form och beskaffenhet liknar en rot; äfven detta gäller mest om skott af lägre ordning; jfr. tafl. I, fig. 9. Grenarne äro strödda, ensamma, sträckvis ensidigt riktade, någon gång och företrädesvis i skottsystemets öfversta del en del grenar motsatta. I regel utgå grenarne först ett längre stycke nedanför moderaxelns spets, men 1 det fall, att en axel tidigt upphör i sin längdtillväxt, kan grenbildningen från denna sträcka sig ända till spetsen, så att t. o. m. toppcellen kan blifva grenbildande. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från ut- gångscellen, sammanfaller antingen med dennas yttervägg eller faller obetydligt utanför modercellen, mer eller mindre snedt riktad mot dess längdaxel. Unga skotts toppceller, innan deras tornnatur ännu börjat framträda, äro cylindriska eller cylindriskt klubblika, omedel- bart före delningen 5—6 gånger så långa som tjocka; tad. I, fig. 12. Hufvudgrenarne bildas nedtill af celler, som äro 3—4 54 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. gånger så långa som tjocka. I den öfre regionen, sedan den interkalära delningen upphört, äro cellerna af temligen olika längd, oftast 1!/,—3 gånger så långa som tjocka. Kroppsväggen är 1 allmänhet af betydlig tjocklek, i huf- vudgrenarnes nedre del starkt sekundärt förtjockad, så att den slutliga totala tjockleken här uppgår till omkr. 20 u. Det sekundära förtjockningslagret är tydligt längsskiktadt. Tvär- väggarne, som äro vinkelrätt riktade mot cellens längdaxel, äro tunna, ofta urglasformiga. Kropps- eller ytterväggens förtjockningslager stöter med tvärt tillskärpt eller något trubbig kant intill tvärväggarne; tad. I, fig. 16. I de växande, långa cylindriska toppeellerna tilltar ytterväggens tjocklek något mot spetsen. Några väggprotuberanser har jag icke funnit hos denna art. Kloroplasten har rundadt kantiga, små, något olikstora nätöppningar. Maskknutarne, särskildt de som innehålla py- renoider, äro starkt framträdande. Maskorna äro smala på midten, tilltagande i tjocklek mot knutarne; tafl. I, fig. 15. Rotsystemet är rikt. Rötter utgå äfven från skottsyste- mets öfre del, åtminstone från dess nedre hälft. Jag har funnit två slag af rötter hos denna art: grip- och upplags- rötter. De förra äro särskilt de som utgå från skottsystemets öfre del. De äro fina, blott 20—30 u. tjocka, rikt greniga, med sina till griporgan ombildade spetsar fästande sig vid skotten eller sedan och om de nått växtens underlag vid detta; tafl. I, fig. 17. De rötter, som utvecklats från hufvudskottet och nedersta delen af hufvudgrenarne, har jag funnit ega den egendomliga utbildning i spetsen som fig. 18, tafl. I utvisar. De sluta med en skifva af stora, tjockväggiga, stärkelserika, i nästan dikotomiskt greniga rader ordnade celler. Den cell, från hvilken skifvan utgår är stor, och har spetsen starkt ut- vidgad. Det händer ofta, att två eller flere dylika rotskifvor sammanstöta med kanterna och att då en sammanväxning eger rum, hvilket leder till uppkomsten af cellskifvor af ganska betydlig utsträckning. Jag har antagit, att dessa rotskifvor, som utan allt tvifvel äro upplagsorgan, fortlefva från en vegetationsperiod till den andra och gifva upphof till nya individ. Den vägg, hvarigenom ett rotanlag afskiljes från en skott- cell, är nästan plan och sammanfaller nästan helt och hållet med skottcellens yttervägg. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 55 Fertila celler uppträda i hela skottsystemet med undantag af dess nedersta delar. Oftast eller tidigast är det celler i krokgrenarne, som ombildas till sådana. De förekomma an- tingen enstaka eller två och två, sällan tre radade intill hvar- andra. Till form och storlek öfverensstämma de med de vege- tativa cellerna. Poren (p) är vid, mest belägen vid öfre tvär- väggen, till riktning vexlande. Porkanten är sargad eller fint naggad; tafl. I fig. 19—21. (Beskrifning efter torkadt och i liquor Hantzschii förvaradt material). Förekomst. Växer epifytisk på Gigartina mamillosa (enligt FostiE stundom på sten), på öppen kust inom öfre delen af litoralregionen, beståndbildande. Den är en sommarväxt. Funnen fertil i augusti månad. Utbredning. Hittills känd endast från Norges nordkust. Sjelf har jag tagit den i Vestfinmarken vid Maasö och Gjees- ver; FosuiE uppger den från Sverholt i Ostfinmarken. Lokal, men ymnig. + + Rami inferiores decomposito secundatim ramellosi, ramulis ultimis spinescentibus, rectis. 2. Acrosiphonia albescens KJELLM. mscr. A. rupincola, cespite laxiore, fastigiato, viridi, demum albescente, vix mucoso, circa 5 cm alto, e fasciculis numerosis, ramosis, tantum ima basi coherentibus, inferne gracilibus, arctius complicatis, apicibus corymbose expansis, solutis; ramis principalibus inferne 60—70 u crassis, superne 100 wu. crassitudine excedentibus, per spatia e cellulis diametro brevioribus contextis, sparse ramosissimis, fastigiatis, axi principali di- stincto, statu fertili incepto ex uno alterove ramello spinescente hamato ramulisque decompositis duplicis generis constitutis nempe inferioribus s&pius secundatim vel decomposito secundatim ramosis, ramellis paten- tibus axique communi spinescentibus, rectis, superioribus axi communi ramelloque uno alterove &quicrassis, obtusis, vivace crescentibus, ceteris spinescentibus rectis; cellulis fertilibus diametro brevioribus ad 2-plo longioribus. Tab. IV, fig. 21. Syn. Cladophora arcta Kleen Nordl. Alg. p. 44; ex parte; sec. Spec. Slägtskap. Denna art känner jag endast genom under- sökning af torkade, i d:r E. Kleen's herbarium befintliga exem- plar. Jag är derför icke i stånd att lemna en fullt nöjaktig beskrifning af den, men då den föreligger i fullständiga exem- plar och synes vara en karakteristisk art, har jag ansett mig 56 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. böra lemna en diagnos på den och en möjligast fullständig beskrifning. Den står, såsom förut anförts, af de skandinaviska arterna närmast föregående, men är skild från den genom flere karakterer, som jag har all anledning antaga vara betydelse- fulla och konstanta. Artbeskrifning. Växten synes växa på med sand täckta stenar och klippor. Den bildar tufvor, som äro tjockt pensel- formiga, glesare än hos A. hamulosa KJELLM. Dessa utgöras af talrika, men föga sammanträngda, greniga, nedtill smala och sammanfiltade, upptill qvastlikt utvidgade och rediga, föga täta knippor. Växten når en höjd af åtminstone 8 cm., är som yngre rent grön, t. o. m. mörkgrön, men bleknar under fertilitetsstadiet och blir slutligen gulhvit eller nästan hvit. Den är knappt märkbart slemmig utom 1 de växande spetsarne, som efter torkning hafva svag slemglans. Den är icke spröd. Så vidt jag kunnat finna, fortsätter icke hufvudskottet skottsystemet igenom. Dess basaldel upplöses och har ofta den uppkomna slutcellen ombildad. Det är nedtill 60 u tjockt och tilltar betydligt i tjocklek uppåt. Hufvudgrenarne utgå antingen ensamma eller motsatta. De äro vid basen 60—70 u tjocka, men tilltaga långsamt uppåt, så att tjockleken under spetsen öfverstiger 100 u. De äro liksom hos föregående art qvastlika, men dock med mera tydlig racemös förgrening. Hufvudaxeln är följbar. Dess sido- grenar äro dels sparsamma enkla tornlika krokgrenar, som antingen utgå ensamma eller motsatta eller parvis med ett kraftigare utveckladt grensystem; dels mer eller mindre ut- vecklade, af raka tornskott bildade grenar, hvilka äro breda med utspärrade, ensidiga eller upprepadt ensidiga sidogrenar; dels grenar bildade af dylika raka tornskott och ännu i till- växt varande, långceelliga, jemntjocka, trubbiga axlar. Krok- skott äro sålunda hos denna art sparsamma och aldrig förenade till krokskottsystem eller ingående jemte raka torngrenar såsom element i grensystem. Karakteristiska för arten till skillnad från ÅA. hamulosa KIELLM. synas mig de i skott- systemets nedre del förekommande ensidigt eller upprepadt en- sidigt förgrenade, spärrgreniga skottsystemen vara; jfr. tat. IV, fig: 21. Den interkalära celldelningen sträcker sig hos denna art längre än hos A. hamulosa KJELLM. I hufvudgrenarnes öfre del äro cellerna, sedan den interkalära delningen upphört, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 18. 'AFD. 1II. N:0 5. 57 vanligen lika långa till 1!'; gång så långa som tjocka, men talrikt förekomma celler, hvilka äro kortare stundom ända till dubbelt kortare än tjocka. Med hänsyn till kloroplasten synes denna art nära öfver- ensstämma med föregående. Rötterna äro rikt, strödt, motsatt eller gaffellikt greniga. En del äro griprötter med spetsen lik den på griprötterna af A. hamulosa KJIELLM., en del hafva spetsarne utbildade till upplagsorgan. Dessa upplagsnäring förande spetsar likna mest dem hos A. setacea KJIELLM.; jfr. tafl. II, fig. 20—21. De fertila cellerna äro strödda, enstaka eller 2—3-radade. Deras längd vexlar från lika stor som till dubbelt större än tjockleken. De äro sålunda kortare än hos föregående art. Poren är mest belägen ett stycke under cellens öfre vägg, men af vexlande läge och riktning. Porkanten är fint krenu- lerad. (Beskrifning efter torkadt material.) Förekomst. Växten är under sommaren fullt utbildad och fertil. I öfrigt känner jag intet om dess lefnadssätt. Utbredning. Hittills endast känd från Norge, Nordland, der den tagits af Dr. E. KLEEN. p. Rami ramulique hamati nulli. + Ceespites subglobosi, distinete fasciculati; rami principales usque 60—580 pu. crassi. 3. Aerosiphonia Binderi (KG.) KJELLM. mscr. Spongomorpha Binderi KG. Spec. Alg. p. 419. Descr. Spongomorpha Binderi K&. 1. c. Fig. > > Ra Eve: IV ata) Be Exsicc. > arcta KIJELLM. in Wittr. et Nordst. Alg. exsiec. N:o 114. Anmärkning om artbestämningen. Den växt, hvilken jag på anfördt ställe utdelat under namn Spongomorpha arcta (DirLw.) Ke. synes mig så nära öfverensstämma med den, hvilken KörzinG beskrifvit och afbildat på angifvet ställe under namn Sp. Binderi (från Helgoland), att jag anser mig tillsvidare böra identifiera den med denna. Den enda an- märkningsvärdare olikhet, som jag kunnat finna, är den, att den skandinaviska växten är något tjockare än enligt KÖTZING'S uppgift den från Helgoland. Men då det är för denna växt karakteristiskt, att inom samma region axlar af betydligt 58 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. olika tjocklek förekomma, och då en del af dessa, som skulle kunna kallas »trichomata primaria», icke öfverstiga det af KörTzING angifna måttet, så har jag ansett mig böra fästa mindre vigt vid denna olikhet. Tillägg till artbeskrifningen. Så som jag fattar denna art, är den tufvig, 3—4 cm. hög. Tufvorna äro nästan klot- runda, täta, bildade af talrika, smalt qvastlika, vanligen spet- sigt utlöpande, upprepadt greniga, temligen hårdt, särskildt nedtill, invecklade, klart gröna, men bleknande knippor. Sam- manhållningen af de särskilta individen utföres af de mycket talrika, äfven högt upp 1 skottsystemet utgående, mycket långa, rikt greniga rötterna. Krokgrenar saknas. Typiska raka torngrenar finnas, men utvecklas sent, så att de äro fåtaliga äfven hos exemplar, som ingått i fertilt tillstånd. Af alla skandinaviska Acrosiphonia-arter tillhörande under- slägtet Melanarthrum och gruppen med spinescenta grenar är denna den finaste. Dess maximala tjocklek vexlar mellan 60—80 u. Grenarne äro såsom nämts af betydligt olika tjock- lek, vanligen långa, glesa, men talrika upptill, ofta sträckvis utvidgade, stundom motsatta, mest strödda, de öfre slutgrenarne ofta ensidiga. Karakteristiskt för arten synes också vara en rätt betydligt vexlande cell-längd, så att vissa grofva axlar nästan uteslutande bestå af tjockväggiga, cylindriska celler, ungefär lika långa som tjocka, under det andra axlar af samma groflek bildas af tunnväggiga, mer eller mindre starkt tunne- lika, 1!/,—3 gånger så långa som tjocka celler. HKloroplasten synes att döma af torkadt material vara något mera stor- och olikstormaskig än hos andra arter af samma grupp med tem- ligen starka maskknutar och smala maskband. De fertila cellerna äro 1!/,—2 gånger så långa som tjocka. (Beskrifning efter torkadt material.) Förekomst. Litoral, vidvuxen sten (och alger?) något sällskaplig. Fertil i augusti månad. Utbredning. Känd hittills blott från Maasö i norska Vestfinmarken. + + Ceespites hemispherici, vix fasciculati; rami prin- cipales usque 90 pu crassi. 4. Acrosiphonia hemispherica KJELLM mscr. A. cespite hemispherico, densissimo, vix fasciculato, viridi, superne flavescente, circa 4 cm. alto; ramis principalibus inferne 50 U.. superne BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 59 90 p. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis vulgo dia- metro sequi- vel ultra longioribus, rarius equalibus contextis, laxe, pareius corymbose ramosis, ramulis oppositis, bigeminis vel vagis, erecto ad- pressis, plurimis demum apieibus spinescentibus at rectis; cellulis termi- nalibus ramorum vivacce crescentium cylindricis, divisione instante dia- metro pluries, usque 15-plo diametro longioribus; cellulis fertilibus vulgo diametro sesqui ad 3-plo longioribus. Slägtskap. Arten är efter all sannolikhet närmast be- slägtad med ÅA. flaccida KIJELLM. men genom tydligt utbildade torngrenar, mindre groflek, annan färg och annan cellulär byggnad väl skild från den. Artbeskrifning. ”Tufvor mycket täta, ej knippiga, rediga, endast vid basen löst sammanfiltade (genom rötter), halfklot- formiga, omkring 4 cm höga, rent gröna nedtill, upptill gul- gröna med mörka grentoppar, i växande tillstånd upptill slem- miga med efter torkning utpräglad slemglans. De bildas af mycket talrika, slaka, efter torkning ej spröda individ. Hufvudskottet åtminstone oftast ej fortsättande hela skott- systemet igenom, mestadels mycket kort, nedtill, då det sam- manhänger med en basalkropp, mycket smalt, blott 15 u.. tjockt, starkt tilltagande i tjocklek uppåt, bestående af tjockväggiga, cylindriska eller cylindriskt kägelformiga, omkring 3 gånger så långa som tjocka celler med tät kloroplast och temligen rika på stärkelse. Det står ännu hos utvuxna individ stundom i för- bindelse med en basalkropp, men har dock oftast fri, upplöst bas. Oftast har jag funnit de från detta ensamt eller parvis utgående sidoaxlarna korta, i spetsen upplösta, så att det först är axlar af tredje ordningen, sidoaxlar af andra ordningen, som jemte sina förgreningar bilda skottsystemets hufvuddel. Hufvudgrenarne utgå ensamma eller parvis. De äro nedtill omkring 50 p.., under spetsen omkring 90 u. tjocka, sparsamt och glest qvastlikt förgrenade med sidoaxlar af få ordningar. De starkaste grenarne tillhöra hufvudgrenarnes medlersta region. Grenarne sitta antingen ensamma eller motsatta, ej sällan äfven parvis och då oftast på det sätt, som tafl. II, fig. 11 utvisar. Stundom blir förgreningen gaffellik derigenom att den öfver ett par motsatta grenar befintliga skottdelen bortdör. Alla grenar äro tilltryckta, så att skottsystemet har en mycket smalt qvastlik form. Flertalet grentoppar ut- bildas tornlika. Med en del är detta ej fallet, utan hos dem bortdör den ursprungliga toppcellen och ersättes af en kort, cylindrisk, upptill afrundad cell, som afskiljes från det termi- 60 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. nala segmentet. Slutgrenarne blifva oftast sylformade, med lång hvass spets. Dessa sylgrenar äro än långa än temligen korta och i synnerhet i senare fallet tjockast ett stycke ofvan basen. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från utgångscellen, faller oftast ett stycke, stundom långt utom modercellens kontur. Den interkalära delningen sträcker sig på sin höjd så vidt, att cellerna blifva lika långa som tjocka; oftast afstannar den förr, så att den vanliga cellängden är 1!/, gånger större än tjockleken eller derutöfver. Toppcellerna i skott, som befinna sig 1 stark tillväxt, äro mycket långa, så att dessa skott under växandet bildas af segment, som äro ända till 14 gånger så långa som tjocka. Cellerna äro cylindriska, 1 skottsystements öfre del svagt tunnlika. Kloroplasten är lik den hos A. setacea KJIELLM. jfr. tafl. II, fig. 12. Kroppsväggen är i skottsystemets nedre del tjock, starkt sekundärt förtjockad, med längs- och tvärskiktadt sekundärt förtjockningslager, som med förtjockad kant afsätter sig mot de tunna tvärväggarne. Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt och utgöres endast af från skottsystemets nedre del utgående sidorötter. Rötterna äro med undantag af de från hufvudskottet utgående, långa, temligen rikt strödt greniga, långcelliga, en del med topparne utbildade såsom grip-, hos andra såsom upplagsorgan. De förra utskicka 1 spetsen korta, greniga, småcelliga ut- skott; de senare äro i regel mycket kraftigt utvecklade, med upplagsdelen ofta lik den hos ÅA. hamulosa KIELim. (tafl. I, fig. 18), men stundom mera lång- och frigrenig. I senare fallet är den cell, från hvilken grenarne utgå antingen af vanlig form eller är den mycket grof, tjockväggig, nedtill lökformigt utvidgad. Flere rotspetar, ombildade till upplags- organ, kunna sammansluta sig till cellhinnor, som stundom hafva betydlig utsträckning. Upplagsrötternas celler äro redan medan växten befinner sig i full utveckling, eller nyss inträdt i fertilt stadium, mycket stärkelserika. Den vägg, som af- skiljer ett rotanlag från en skottcell faller innanför moder- cellens yttervägg. De fertila cellerna uppträda åtminstone under det tidiga fertila stadiet mest enstaka, mindre ofta 2—3 1 rad. De äro mer- endels långa, mest 2—3 gånger, sällan mindre än 1!/, gånger så långa, som tjocka. (Beskrifning efter torkadt material.) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 61 Förekomst. Växer på sandtäckta stenar inom litoral- regionen. Fertil under juni månad. Utbredning. Hittills endast känd från Norge, der jag tagit den vid Renö i Tromsö amt b. Rami ramulique spinescentes deficientes. a. Rami ramulique hamati presentes. 53. Acrosiphonia ineurva KJELLM. mscr. A. cespite obsure viridi, saltim 38 cm. alto; ramis principalibus usque 150 uu. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis diametro 3-plo brevioribus ad 3-plo longioribus contextis; ramellis ulti- mis adultis attenuatis, at obtusis, superioribus subrectis, inferioribus ha- matis vel incurvatis; cellulis fertilibus vulgo diametro 2-plo ad 3-plo longioribus. Syn. Spongomorpha arcta Fosn. in WITIR. et NORrpDsT. Alg. exsice. n:o 612 b, (nec. a.) Anmärkning om arten. Denna växt känner jag endast genom de exemplar af den, som FosriE utdelat på anfördt ställe, och kan derför icke lemna någon närmare redogörelse för densamma. Fostir har bestämt den till Spongomorpha arcta (DILLW.) K6., en bestämning, som jag icke anser mig kunna godkänna. DILLWYN'S beskrifning på Conferva arcta träffar icke in på växten 1 fråga, den öfverensstämmer icke med den växt, hvilken KötzIng anför under namn Cl. Sp. arcta (DILLW.) KG. och anser vara Conferva arcta DiLLw.; (jfr. KG. Spec. Alg. s. 417; Tab. Phyc. IV, t: 74 fig. IT) icke heller med den, hvil- ken samma auktor kallar Cladophora, Spongomorpha radians (anf. st. sid. 418, t. 77, fig. II) och anger utgöra en del af hvad engelska fykologer benämnt CI. arcta Diriw. Bland de växter från Storbrittaniens kust, insamlade och af framstående algkännare benämda Cl. arcta (DiuLw.) Ke., hvilka jag haft tillfälle att undersöka, har jag icke funnit någon med de ka- rakterer, som utmärka A. mcurva. Jag anser derför denna vara något annat än hvad DILLwyYN och andra engelska for- skare kallat Conferva, Cladophora arcta; jfr. också sid. 73 un- der A. centralis (LYNGB.) KJELLM. Jag kan heller icke dela FOosnIES åsigt, att den växt, som utdelats under littera a i samma nummer, är en ung form af den förra (litt. b). Båda tillhöra enligt min uppfattning två väl skilda arter. Den ena (litt. a) är visserligen en ung växt, men har redan tydligt ut- bildade spinescenta grenar, under det deremot sådana saknas 62 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. hos växten litt. b., ehuru den befinner sig 1 långt framskridet fertilt stadium. Andra anmärkningsvärda betydliga olikheter finnas också. A. incurva KJIELLM. synes mig stå närmast Å. setacea KJELLM., men vara i så mycket olik den, att den bör erkännas såsom en från den väl differentierad art. Den väsentligaste olikheten är den, att hos ÅA. incurva KJIJELLM. slutgrenarne i skottsystemets nedre del äro tydligt inrullade eller utbildade såsom krokgrenar, hvilket aldrig är fallet hos AA. setacea KJELLM. I skottdifferentiering öfverensstämmer den närmast med ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., men cellernas kloroplast öfverensstämmer, så vidt jag af torkade exemplar kunnat finna, i allt väsentligt med den hos ÅA. setacea KJIJELLM. och de med denna häri lika arterna och afviker sålunda högst väsentligt från den hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. I den interkalära delningens utsträckning öfverensstämmer växten likaledes mest med A. setacea KJIELLM. Den fortgår inom de vegetativa skottregionerna till dess cellerna blifva kortare, ända till 3 gånger, än tjocka. Oftast afstannar den dock tidigare, så att cellerna mest äro omkring lika långa som tjocka. I regel öfvergå celler i fertilt stadium redan innan den interkalära delningen fortgått ens så långt, ty dessa liksom också oftast en eller annan vegetativ cell äro omkring 2, stundom ända till 3 gånger så långa som tjocka. I förgrening står den också närmast A. setacea KIELLM. Pargrenar förekomma dock oftare än hos denna och de full- vuxna slutgrenarne äro längre, starkare afsmalnande mot spetsen och möjligen något kraftigare. Från ÅA. setacea KJELLM. skiljer den sig genom betydligare storlek, men mindre groflek. Förekomst. Den växer enligt FostiE på klippor inom litoralregionen och synes vara en vårväxt. Fertil i maj. Utbredning. Hittills endast känd från Norge, ön Loppen i Finmarken. g. Rami, ramulique hamati deficientes. + Rami ramulique demum apicibus longe fagelli- formiter producti. 6. Acrosiphonia flagellata KJELLM. mscr. A. cespite effuso, 4—5 cm. alto, soluto, tantum basi laxe compli- cato, e viridi flavescente; ramis principalibus flaccidis, crassitudine 150 u. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 63 attingenfibus, peracta divisione intercalari infra apices productos e cel- lolis vegetis diametro vulgo circa &qualibus contextis, subcorymbose ramosioribus; ramulis solitariis, vagis, superioribus s&pe unilateralibus, erectis, demum apice longe flagelliformiter productis; cellulis fertilibus sparsis, solitariis, diametro vulgo sesqui- ad 2,5-plo longioribus. "Tab. IVUrbg: 122—=235 Slägtskap. Arten är antagligen närmast beslägtad med ÅA. setacea KIELLM. och Å. flaccida KJELLM., men som det synes väl skild från dessa. Den är finare, af blekare färg och något olika förgrening, men särskilt utmärkt från dessa genom de slutligen mycket förlängda, fina, långcelliga skottspetsarne. Artbeskrifning. Växten synes bilda små, mattformiga endast nedtill genom rötter löst sammanfiltade, efter torkning gulgröna, endast upptill med slemglans försedda tufvor, som nå en höjd af 4—5 cm. Alla de växten verkligen tillhörande basaldelar af skott- systemet, jag lyckats utpreparera, hafva varit grofva, omkring 80—90 u tjocka, kortcelliga, tjockväggiga med axil, efter genomväxning uppkommen rot, liknande hvad som afbildats på tafl. III, fig. 4. Det synes mig antagligt, att den ursprung- liga basaldelen till betydlig längd upplösts. Möjligt är t. o. m. att dessa basaldelar icke utgöra delar af sjelfva hufvudskottet, utan basen af från detta utbildade axlar. De skottsystem, som bilda skottsystemets hufvuddel, äro temligen utbredt qvastlika, under den lifligaste tillväxten mera klaselika, föga upprepadt greniga, med grenarne af alla ordningar förlängda och slaka. En genomgående hufvudaxel är följbar. Grenarne utgå alltid ensamma, nedtill strödda, högre upp i skottsystemet sträckvis ensidiga. Motsatta gre- nar eller pargrenar har jag hos denna art ej iakttagit. De festa skotten äro 1 början smalt klubblika, men fertalet slut- skott, särskilt de af högre ordning utlöpa slutligen i en lång smal, rotliknande trubbig spets; jfr. tafl. ITV, fig. 23. De er- hålla denna utbildning antingen och oftast derigenom, att toppeellen successivt blir allt smalare, stundom derigenom, att den ursprungliga toppcellen bortdör och ersättes af en från den öfversta segmentcellen bildad ny toppeell, som är betyd- ligt smalare än den ursprungliga. I förra fallet afsmalnar skottet jemt från nedom midten mot spetsen, i senare fallet blir öfvergången mera tvär mellan den tjockare basaldelen och den smalare toppdelen. En del slutgrenar äro till hela 64 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. sin längd af den form och byggnad som den fina töppdelen hos de öfriga; jfr. anf. fig. Toppcellen i grofva, starkt växande skott, är lång, så att segment afskiljas, hvilka äro omkring 6 gånger så långa som tjocka. Den interkalära celldelningen sträcker sig i grofva skott och skottdelar så långt, att cellerna blifva omkring lika långa som tjocka, i vissa segment mindre långt, i andra ännu längre. I de flagellika skottdelarne inträder interkalär cell- delning alldeles icke eller i mindre grad, så att dessa, då grenen är 1 fertilt tillstånd, bildas af celler, som mestadels äro 3 till flera gånger så långa som tjocka. Med hänsyn till kloroplasten och cellbyggnaden i öfrigt öfverensstämmer denna art nära med A. setacea KJELLM., dock äro cellerna högt upp i skottsystemet mycket rika på stärkelse. Detta gäller särskilt de korta celler i de fertila skotten, som gränsa intill och skilja från hvarandra de fertila cellerna. Dessa äro, särskilt innan de fertila cellerna nått sin mognad, mycket stärkelserika, med stora, temligen tydligt begränsade, svärmarne liknande, tätt lagrade stärkelsekorn. Under det senare fertilitetsstadiet är dock denna stärkelse till största delen försvunnen. Rotsystemet är temligen svagt utveckladt, men sträcker sig jämförelsevis högt upp 1 skottsystemet. Rötterna äro enkla eller svagt greniga. Upplagsrötterna äro i spetsen mycket rikgreniga, med längre och kortare, delvis starkt samman- slutande grenar. Cellerna äro stärkelserika och stärkelse sam- lar sig äfven i celler, som ligga temligen högt ofvan grenarnes utgångspunkt. De fertila skotten hafva hos denna art ett ganska egen- domligt utseende, betingadt deraf, att de mest enstaka upp- trädande fertila cellerna äro af betydligt större längd än de dem omgifvande starkt mörkgröna, innehållsrika vegetativa cellerna och deraf att den fagellika alltid sterila toppdelen sammansättes af långa, smala, innehållsfattiga celler. Fertila celler uppträda äfven i skottsystemets nedre delar, så att det vill synas som om detta i sin helhet skulle kunna blifva fertilt. (Beskrifning efter torkade exemplar.) Förekomst. De exemplar af denna art, jag haft att till- gå, har jag samlat inom litoralregionen på med multnande växtdelar täckt botten i början af juli månad. En del af dem äro fertila, en del ännu sterila, vid insamlandet stadda i liflig tillväxt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. "65 Utbredning. MHittills endast känd från Norge, Tromsö. ++ Rami nec ramuli apicibus flagelliformiter pro- ducti. 8 Rami principales valde faccidi; cellulze terminales ramorum vivace crescentium diametro 10—18-plo longiores. 7. Aerosiphonia flaccida KJELLM. mscr. ÅA. cespite obscure viridi, circa 6 cm. alto, laxo, soluto; axi pri- mario continuata vegetatione, basi sepe 30 u. crassitudine non exce- dente, infra apicem usque 250 u. crasso, ramisque principalibus valde faccidis, peracta divisione intercalari superne e cellulis diametro 2-plo brevioribus ad &equalibus rarius una alterave cellula diametro 2-plo longiori- bus contextis, corymbose ramosioribus; ramulis sparsis, solitariis, raro geminis, superioribus sepius oppositis, erectlis, iis ejusdem ordinis inter se crassitudine valde dissimilibus, sepe axi matricali duplo tenuioribus, 2equalibus; cellulis terminalibus ramorum crescentium fere cylindricis, divisione instante diametro usque 10—18-plo longioribus. "Tab. III, fig. 1—14. Slägtskap. Växten är säkerligen nära beslägtad med följande, men genom flere betydande och, som jag tror mig hafva funnit, konstanta karakterer skild från denna. Artbeskrifning. Växten bildar jemntoppade, fullt rediga mattor af ringa utsträckning, omkring 6 cm. höga, mörkgröna, nedtill icke, upptill svagt slemmiga, efter torkning spröda. De sinsemellan fria, endast nederst genom de om hvar- andra gående rötterna löst sammanhållna individ, af hvilka hvarje tufva sammansättes, äro utdraget qvastlika, mycket slaka och slankiga; tafl. III, fig. 1. Hos denna art har jag aldrig funnit hufvudskottet fästadt vid en basalkropp. Dess bas har ofta det utseende, som tad. TIT, fig. 3 utvisar, nedtill upplöst, smal, stundom blott 30 uw tjock, tilltagande i styrka uppåt. Då detta är det utseende, som det vidfästade hufvudskottet oftast har hos ÅA. setacea KJIELLM., har jag deraf dragit den slutsatsen, att hufvudskottet äfven hos A. flaccida KJELLM. ursprungligen utgår från en på underlaget utbredd, antagligen från en vegetationsperiod till en annan öfverlefvande basalkropp, hvilken väl äfven i detta fall är en metamorf rotspets. Dylika rotspetsar finnas näm- ligen äfven hos denna art; jfr. tafl. III, fig. 14. I vissa fall har upplösningen af hufvudskottets nedre del gått längre; basal- 5 66 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. delen har i detta fall större tjocklek och ofta ett utseende och en byggnad, som anger, att spetsen, sedan upplösningen upphört, undergått vissa förändringar; jfr. tafl. III, fig. 5. Stundom öfvergår en sådan axel nedtill i en rot, hvilken ligger i skottets axel och uppkommit derigenom, att den efter upp- lösningsprocessens upphörande nedersta skottcellen antagit karakteren af initialceell och gifvit upphof till en axel, som i allt liknar de typiska rötterna. Det inträffar stundom härvid, att denna cell, då den ånyo börjar växa, 1 stället för den ur- sprungliga, såsom det vill synas döda, kloroplasten, utbildar en ny, lifskraftig, af vanlig form och byggnad; tafl. III, fig. 4. På det temligen obetydliga, lämpligt konserverade material, som jag haft till undersökning, har jag aldrig funnit hufvud- skottet kort, i spetsen upplöst, utan alltid fortsättande oaf- brutet uppåt, jemte sina förgreningar utgörande växtens skott- system. Är detta konstant, så ligger häri en betydlig olikhet med följande art. Hufvudskottet är tydligt hela skottsystemet igenom, tilltagande betydligt i tjocklek från basen uppåt, så att det under spetsen når en tjocklek af 250 u. Skottsystemet är i allmänhet, men särskilt uppåt rikt för- grenadt. Förgreningen är qvastlik. De starkaste sidogrenarne tillhöra dess mellersta region. Grenarne af första ordningen utgå från hufvudaxeln nedtill mest i strödd ställning, ensamma eller parvis, upptill ofta i rent motsatt ställning. De starka grenarne af 1:sta ordningen upprepa i hufvudsak hufvudskottet. De hafva en genomgående hufvudaxel, som tilltar starkt i tjocklek från basen mot spetsen, och äro nästan qvastlikt för- grenade, nedtill grenlösa eller mycket svagt greniga, upptill tätgreniga med grenarnes styrka aftagande från midten uppåt; tafl. IV, fig. 2. Grenarne af andra ordning likna till ställning grenarne af första ordningen. Starka grenar af denna ordning upprepa sin moderaxel, men äro mera rent klaselikt förgrenade och mera sällan motsatt greniga. Grenarne af tredje ordningen äro mest enkla, stundom sparsamt, klaselikt, strödt greniga. Slutgrenar, särskilt om de äro af större längd, tilltaga stun- dom något i tjocklek mot spetsen. I de festa fall äro de dock nästan jemntjocka eller afsmalna t. o. m. något, men svagt mot spetsen. Det senare gäller mest lägre ned i skottsystemet sittande slutgrenar af olika ordning. Grenarne äro tilltryckta, utgående under en vinkel af 45” eller mindre. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 67 Sidoskott af samma ordning, särskilt de af första, andra och tredje ordningen, äro ofta af olika tjocklek sinsemellan, sidoaxeln ej sällan ända till dubbelt smalare än moderaxeln vid grenens utgångspunkt; jfr. tafl. IIT, fig. 8. Alla skott äro af samma natur, hvarvid dock bör märkas, att vissa skott, särskilt sådana i skottsystemets nedre, äldre del, antingen efter toppcellens bortdöende och bildningen af en ny toppeell eller genom inträdande förändring 1 toppeellens form, byggnad och verksamhet utbilda en terminal axeldel, som stundom, åtminstone såsom ung, är krokböjd, men i all- mänhet har en byggnad och ett utseende, som mera liknar en rots än ett skotts; jfr. tafl. III, fig. 6—7. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från sin modercell, anlägges 1 många fall ett betydligt stycke från grenanlagets bas, så att stödjecellen kommer att erhålla ett, eller, om grenarne äro motsatta, två längre utskott eller med andra ord blifva tydligt en- eller två-armade; jfr. tafl. III, IT fo Jag har icke träffat exemplar, hos hvilka den interkalära celldelningen upphört i hela skottsystemet. Hos de i detta afseende längst komna individen har jag funnit hufvudaxeln nedtill bildad af omkring 2--3 gånger så långa som tjocka celler, från midten ett stycke uppåt af celler hälften så långa till lika långa som tjocka, med en eller annan cell insprängd här och der, som hade längden dubbelt så stor som tjockleken. Hos gröfre skott är toppeellen omedelbart före delningen om- kring 10, i finare skott ända till 18 gånger längre än tjock; tad. III, fig. 10. Denna toppeellernas större längd hos denna art än hos den närbeslägtade A. setacea KJIELLM. för naturligen det med sig, att segmenten blifva betydligt längre och, då cellernas slutliga längd i förhållande till tjockleken är 1 det stora hela densamma hos båda arterna, att den inter- kalära celldelningen är mera upprepad hos A. flaccida KJELLM. än hos Å. setacea KJELLM. De icke grenbärande skottcellerna äro till formen cylin- driska med eller utan en svag insnöring vid tvärväggarne. Dessa äro mycket ofta i den kortcelliga skottregionen riktade snedt mot cellens längdaxel. Kroppsväggen är i skottsystemets nedre del starkt sekun- därt förtjockad. Det åtminstone ända till 12 u. tjocka sekun- dära lagret är tydligt skiktadt, med förtjockad, afrundad kant 68 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. stötande till de primära tvärväggarne och tydligt begränsadt från den omkring 3 u. tjocka primära väggen; jfr. tafl. III, fig. 11. Kloroplasten är småmaskig, med nästan lika stora och lika formade nätöppningar och nästan jemntjocka maskor. Maskknutarne äro föga starkt utvecklade. Pyrenoiderna äro talrika, stora, med mäktiga stärkelsehyllen; tafl. TIT, fig. 10. Svaga individ utbilda blott en enda rot, denna liggande i skottets längdaxel, sekundärt uppkommen. Vanligen finnes ett väl och starkare än hos 4. setacea KJIJELLM. utveckladt sidorotsystem. Rötterna äro talrikare, längre, oftare och rikare greniga och utgå högre upp i skottsystemet än hos denna; tafl. III, fig. 3, 12. Grenarne utgå vanligen i sträng akropetal följd, äro strödda, allsidiga eller motsatta. En annan art förgrening uppkommer, då en växande rotspets kommer i kontakt med något föremål, t. ex. större, mult- nande växtrester. Härvid inträffar, antingen att toppeellen utan att dela sig utvidgas i spetsen och utskickar 2 eller flera utskott, hvilka sedermera utbildas till initialceller för hvar sin rotgren eller att toppeellen ger upphof till en korteellig cellkropp, från hvilken ett antal rotgrenar utgå, som, så länge de äro i beröring med det i växriktningen lig- gande föremålet, äro kortcelliga, men sedermera antaga typisk rotbyggnad; jfr. tafl. III, fig. 13. Rotspetsen utgöres van- ligen af en stor toppeell, som är cylindrisk eller cylindriskt klubblik med afrundad spets, stundom cylindrisk vid basen, starkt utvidgad vid midten och härifrån afsmalnande mot spetsen. Vissa rötters spetsar utgöras af en cellkropp, be- stående af små, tjockväggiga, innehållsrika celler, — upplags- rötter. Typiska griprötter har jag icke funnit hos denna art. Fertila exemplar känner jag icke. Af växtens stora öfverens- stämmelse i vegetativt hänseende med 4. setacea KJIJELLM. har jag dragit den slutsatsen, att den till individbildningen lik- nar denna. (Beskrifning efter torkadt och spritmaterial.) Förekomst. Växer på stenar och horisontala klipphällar, täckta med slam och förmultnande växtdelar inom mellersta delen af litoral-regionen, bildande små, temligen täta, nästan rena bestånd. Den är vid Sveriges kust i liflig vegetativ ut- veckling under våren (april månad); antagligen är den fertil i början af maj. Utbredning, Hittills endast känd från Fiskebäckskil i Bohuslän. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 69 88. Rami principales rigidi; cellule terminales ramo- rum vivace crescentium diametro 4—6-plo longiores. 8. Acrosiphonia setacea KJELLM. mscr. ÅA. cespite obscure viridi, 5—6 cm. alto, laxo, soluto; axi pri- mario frondis simplici vel parce ramoso, vegetatione mox absoluta, ra- mos principales partem quam maximam frondis constitnentes pauciores emittente; ramis principalibus basi 120, superne 250 u. crassis, setaceis, rigidis, parcius corymbose, sparse, superne unilateraliter ramosis, superne peracta divisione intercalari e cellulis diametro duplo brevioribus ad sesquilongioribus contextis; ramis ramulisque solitariis, raro geminis, erecto adpressis, iis ejusdem ordinis inter se fere &qualibus nec axi matricali duplo tenuioribus; cellulis terminalibus ramorum crescentium subceylindricis, divisione instante diametro 4—06 longioribus. Tab. II. Slägtskap. Af förut kända arter torde denna stå när- mast Cladophora sacculifera KG. från Helgoland och norra Frankrikes kust. Att den är identisk med denna synes mig dock icke antagligt, då den anges vara till färgen ljusgrön, gulaktig (Ke. Spec. Alg. s. 389) och afbildas med toppcellerna mycket stora och starkt klubblika (Ke. Tab. Phyc. IIT, tafl. 31, fig. D, karakterer, som icke träffa in på ÅA. setacea KJIELLM. Artbeskrifning. Växten bildar jemtoppade, rediga tufvor eller mattor af ringa utsträckning, 5—6 cm. höga, nedtill mörk- gröna med något blekare bas, öfverst mättadt gulgröna med mörkare toppar; tafl. II, fig. 1. Hvarje tufva består af tal- rika sinsemellan fria, endast nedtill genom de om hvarandra gående rötterna löst sammanhållna individ, som äro nästan cylindriska, smalt qvastlika eller spolformiga, styfva, fasta, i de växande topparne temligen starkt, nedtill icke alls och i öfrigt svagt slemmiga, efter torkning spröda; tafl. II, fig. 2. Hufvudskottet är alltid kort, ständigt, då växten nått någon högre grad af utveckling, i spetsen upplöst. Dess för- yngringsgrenar, då sådana finnas, äro likaledes korta med upp- lösta spetsar; tafl. II, fig. 5 (hsk). Oftast är äfven dess bas fri och har undergått en högre eller lägre grad af upplösning. Understundom har jag dock funnit det utgå från och stå i förbindelse med en på underlaget utbredd, mer eller mindre starkt grenig cellrad eller stundom ställvis parenkymatisk cell- kropp, bestående af korta, tjockväggiga, innehållsrika celler 70 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. med mer eller mindre afrundade cellrum, tafl. II, fig. 5—7, i hvilka figurer bk är denna basalkropp, Ask det från densamma utgående hufvudskottet. I detta fall är hufvudskottet eller dess hufvudaxel utdraget omvändt kägelformig. Hos denna art har jag aldrig såsom hos föregående funnit hufvudskottet utbilda en axil rot. Hufvudgrenarne, hvilka bilda skottsystemets hufvudmassa, hafva en tydligt följbar, nedtill omkring 120, upptill 250 u. tjock hufvudaxel och äro jemförelsevis rikgreniga, rikast mot spetsen, men dock i det hela glesgreniga. Förgreningen är klaselik med de mellersta och öfre grenarne så förlängda, att de nå ungefär samma höjd. Grenarne äro strödda, de af sista ordningen ofta ensidiga, i regel ensamma, stundom ehuru sällan två utgående från samma cell och oftast då så, att deras median sammanfaller; tafl. II, fig. 11. Är detta icke fallet, så kan vinkeln mellan deras medianplan vexla, men är, så vidt jag kunnat finna, alltid mindre än 180”. Grenvinkeln är spetsig, mindre än 45”. De starkaste sidogrenarne utgå från hufvudaxlarnes mellersta del. De äro rent klaselikt för- grenade, till omkretsen cylindriskt spolformiga eller cylindriskt klubblika och innehålla skott af två ordningar. Alla sidoaxlar äro af samma art, de öfre föga smalare, de öfriga, aldrig dubbelt smalare än sin moderaxzel vid sido- axelns utgångspunkt, i växande tillstånd svagt klubblikt cy- lindriska, efter slutad tillväxt något afsmalnande mot eller vid spetsen; tafl. II, fig. 8, 21. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från sin modercell, sammanfaller antingen helt och hållet eller till sin inre kant med modercellens ytter- vägg, sällan faller den helt och hållet utom denna, men alltid blott ett kort stycke, så att stödjecellen efter grenanlagets af- skiljande förblir i det närmaste cylindrisk eller kommer att få en i längdsnitt i det närmaste oregelbundet femsidig form; tafl. II, fig. 8—11. En i liflig tillväxt stadd axel med skottnatur afslutas med en cell, som, då den är fullt utvuxen, är 6—10 gånger så lång som tjock, cylindrisk eller svagt klubblik; tafl. II, fig. 9. Då tillväxten närmar sig sitt slut, antar toppeellen en cylindriskt konisk form och utväxer endast till obetydlig längd innan delning inträder. Hufvudgrenarne bildas såsom fullt utvuxna nedtill af celler, som äro 1—2 gånger så långa som tjocka, 1 den öfre BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 71 regionen af celler, som äro dubbelt kortare till 1!/; gång längre än tjocka. De icke grenbärande skottcellerna äro cylindriska eller svagt tunnelika med ingen eller mycket svag samman- dragning vid tvärväggarne. Dessa äro vinkelrätt eller mer eller mindre snedt riktade mot cellens längdaxel, det senare särskilt gällande de vid den senare interkalära celldelningen uppkommande tvärväggarne. Kroppsväggen är i hufvudgrenarnes nedre del mycket tjock, tydligt längsskiktad och aftar i tjocklek starkt uppåt, så att den i de öfre cellerna är ej fullt 3 u. i basalcellerna minst 15—16 wu. tjock. Det sekundära förtjockningslagret af- sätter sig mot de relativt tunna tvärväggarne med tjock, af- rundad eller tillskärpt kant. Toppceellernas yttervägg är i spetsen förtjockad. Cellväggsprotuberanser äro, såsom redan nämts, hos denna art vanliga; tafl. II, fig. 26. Kloroplastens masköppningar äro små, föga olika till stor- iek och form, mycket talrika. Maskorna äro af betydligt olika tjocklek med breda, skiflika maskknutar, sammanbundna af fina band. I hvarje maskknut ligga mest flere pyrenoider, hvilka äro stora, starkt framträdande och slutligen omgifna af tjocka stärkelsehyllen; tafl. II, fig. 12. Rotsystemet är jemförelsevis mycket svagt utveckladt och utgöres endast af sidorötter. Dessa utgå såväl från hufvud- skottsystemet som från hufvudgrenarne och hos dessa såväl från hufvudaxeln som äfven ofta från basalcellen i någon af dess nedre sidoaxlar af första ordningen. Till hufvudgrenarnes sidoaxlar af andra ordningen sträcka de sig icke. Rötternas basalcell ligger med sin bas något inom utgångscellen, hvilket föranledes deraf, att sedan rotanlaget bildats i form af en låg utbugtning nedtill på skottcellen, detta afskiljes genom en urglasformig, mot skottcellens inre konvex vägg; tafl. II, fig. 13. I öfrigt äro rötterna helt utvändiga, riktade snedt nedåt, alltid aflägsna från” skottet, aldrig omslingrande detta. De flesta äro långa, mestadels enkla, sällan, oafsedt vid spetsen, greniga och då alltid sparsamt med mycket sällan motsatta grenar; tafl. II, fig. 14—15. Stundom blir förgreningen gaffellik der- igenom att en gren utväxer till samma styrka som hufvud- axeln ofvan sidogrenens utgångspunkt. Rötternas tjocklek är något olika; de flesta äro 40—50 u. tjocka. Med hänsyn till rotspetsens utbildning gifves det tre slag af rötter: 1:0) sänkrötter, med toppcellen stor, lång, svagt 2 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. klubbformad eller cylindriskt kägellik, tjockväggig, mned- trängande i löst slam och bindande detta vid sig genom sin något slemmiga yta; tafl. II, fig. 16; 2:0) fäströtter, hvilka antingen genom korta mer eller mindre böjda grenar omsluta små, fasta föremål (tafl. II, fig. 18—19) eller hafva toppceellens spets plattad, tryckt till underlaget och ofta utlöpande i två till tre korta utsprång; tafl. II, fig. 17; och 3:0) upplagsrötter, som sluta i en grenig, kortcellig cellrad eller delvis paren- kymatisk cellkropp, bestående af tjockväggiga, stärkelserika celler; tafl. II, fig. 20—21. Rötter af det senare slaget äro särskilt de först bildade, sålunda de, som utgå från hufvud- skottet och dess föryngringsskott; tafl. II, fig. 5 (+). Det är icke ovanligt, att i en växande rot toppeellen dör och ersättes af en från den öfversta segmentcellen nybildad initialcell. Hufvudgrenarne blifva i sin öfre del till ?/;, stundom till 3/, af sin längd fertila. Hvilken som helst cell: en utvuxen grens toppeell, ett encelligt grenanlag, en grenbärande cell eller de vanliga skottcellerna kunna öfvergå i fertilt tillstånd. De fertila cellerna äro dock alltid strödda, än så att de upp- träda enstaka, än i grupper af 2 och 2 eller 3 och 3, hvarje cell eller hvarje dylik grupp skild från den närmaste fertila cellen eller cellgruppen af 1—flere, åtminstone ända till 7 celler, som förblifva vegetativa. De fertila cellerna äro mest ungefär lika långa som tjocka, stundom kortare eller längre, i vissa fall ända till mer än 2 gånger så långa som tjocka; jfr. tad. II, fig. 22—24. Dei cellerna inneslutna svärmarne äro mycket tätt hopade. Poren är vid. Från dess kant sträcka sig fina strimmor radiärt ett stycke in på cellväggen; tafl. II, fig. 25. (Beskrifning efter lefvande, i sprit förvaradt och torkadt ma- terial.) Förekomst. Växer på slammiga och sandiga klipphällar i lugna vikar inom mellersta delen af litoralregionen, bildande små, täta, nästan rena bestånd. Den är vid Sveriges vestra kust en vårväxt. Funnen fertil i midten af april. Utbredning. Hittills känd endast från Fiskebäckskil i Bohuslän. B. Corpus chlorophyllosum laxum, foraminibus in&e- qualibus, compluribus maximis, pertusum, pyrenoidea pau- ciora includens. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 73 9. Acrosiphonia centralis (LYNGB.) KJELLM. mscr. A. ramulis inferioribus hamatis vel incurvis; tab. IV, fig. 1—20. Syn. Conferva centralis LyNnNGB. Hydr. dan. p. 161. Exsicc. Acrosiphomia centralis KIJELLM. in WITTR., et NORDST. Alg. exs. fasc. 23. Denna anger redan J. G. AGARDH 1 Anadema vara den- samma som Conferva arcta DiunLw. Brit. Conf. och den all- männa meningen har väl också sedermera varit den. Ett stöd för riktigheten af denna uppfattning skulle man kunna få deri, att DILLwyNn i beskrifningen af sin art anger, att den eger om också fåtaliga krokgrenar, men icke, lika litet som HARVEY (Phyc. brit.), nämner något om tornlikt utbildade grenar eller skott. Hade sådana funnits, så skulle de helt visst icke hafva undgått så skarpsynta iakttagare som dessa. Men i de ganska rikhaltiga samlingar af Cladophora arcta från Storbritanniens kuster, som jag haft tillfälle att genomgå, har jag icke funnit någon växt, som öfverensstämmer med den, hvilken jag ofvan kallat A. centralis (LYNGB.) KJELLM. I sina Spec. Alg. har KörzInG anfört, att hvad som af engelska fykologer benämnts Cladophora (Conferva) arcta utgör två skilda arter: Ol. (Spongo- morpha) arcta Ke. och Cl. (Sp.) radians KG. Den senare före- kommer i de samlingar, jag genomgått, och är utan tvifvel att anse såsom en väl skild art och icke att anse identisk med C. arcta Diurw. Men det synes mig icke heller möjligt att antaga Cl. (Sp.) arceta Ke. vara den Dillwynska arten, då denna växt eger tydligt utbildade tornlika skott (jfr. KG. Tab. Phyc. IV, tafl. 74, fig. IT), men sådana, såsom nämts, icke uppgifvas för OC. arcta Dinrw. Utom dessa Acrosiphonia- arter finnes det dessutom en del andra vid Englands kuster, bland dem en, som saknar tornlika grenar och som mycket erinrar om C. centralis LYNGB., men utan tvifvel är till arten skild från denna. Möjligen är det denna, som är DILLwYN's C. areta. Det är sålunda ännu osäkert, hvad C. arcta DiLLw. är för en art och jag har derför icke kunnat kalla den växt, som frågan här gäller, med detta namn, utan låter den åt- minstone tills vidare bära LYNGBYE'S namn centralis. Att den är identisk med den, som ÅARESCHOUG 1 sitt exsiccatverk n:o 129 utdelat under namn Cladophora arcta tror jag mig kunna antaga. ARESCHOUG anger om den, att den är ÅGARDH'S Con- 74 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. ferva vaucherieformis. Det är väl möjligt, att den rymmes under detta namn, men då AGARDH uppger sin C. vaucherice- formas från Englands kuster och HARVEY citerar den synonym med C. arcta DILLw., så förefinnes också den möjligheten, att den är en ung form af någon bland de vid Engiands kuster förekommande, från A. centralis (LYNGB.) KJELLM. skilda arterna. Slägtskap. Arten intar inom slägtet Acrosiphonia en temligen fristående ställning. Med hänsyn till de fertila cellernas anordning och de små, tätt packade svärmarne öfverens- stämmer den visserligen med alla de förut anförda arterna, men skiljer sig bestämdt från dessa genom kloroplastens egen- domliga byggnad. Möjligt är, att den representerar en större grupp af arter, hvilka äro att söka bland dem, som bilda KöTzING'S grupp comose inom slägtet Cladophora och bland med dem beslägtade; jfr. KG. Spec. Alg. sid. 389; Tab. Phyc. TITT, tafl. 78—381. Artbeskrifning. Växten bildar penselformiga till nästan halfklotformiga, något knippiga, nästan helt rediga, jemn- toppade, särskilt såsom unga, täta tufvor, hvilka nå en höjd af 9 cm., äro till färgen klart gulgröna, mörktoppade och mörkare vid basen, såsom äldre blekare och efter torkning hafva i de öfre delarne en temligen stark slemglans; tafl. TV, fig. 1. De individ, af hvilka tufvorna sammansättas, äro slaka, och då växten är ung, smalt qvastlika (tafl. IV, fig. 2), då den är äldre, med något utdragen topp, endast nedtill löst förbundna med hvarandra. Hufvudskottet har jag ofta funnit utgå från en kortcellig, på underlaget utbredd, längre eller kortare cellrad med cellerna antingen alla stärkelserika eller en del rika på stärkelse, en del tömda eller innehållsfattiga; tafl. IV, fig. 5—6. Ofta träffas dock äfven hufvudskott med fri, upplöst bas, men aldrig har jag funnit en axil rot utvecklad från den fria basen. Det fortsätter antingen hela skottsystemet igenom, tall. IV, fig. 5, eller är det liksom dess sidoaxlar af 1:sta ordningen kort, i spetsen upplöst, så att det först är sidoaxlar af 2:dra ord- ningen, som utgör skottsystemets hufvudmassa; tafl. IV, fig. 4. Då hufvudskottet fortsätter, är det nedtill smalt, 23—30 u. tjockt, men tilltar hastigt i tjocklek uppåt, så att det på endast några cellers höjd från basen är 60 u. tjockt. Derefter ökas tjockleken långsamt mot spetsen och uppgår under denna till 80—100 u. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:05. 79 Det är regelbundet, rikt, men ej gyttradt grenigt, i början qvastlikt, sedan mera klaselikt. Grenarne af 1:sta ordningen aftaga i styrka från nedom midten af hufvudskottet uppåt. Flertalet af dessa grenar upprepa hufvudaxeln; en och annan af de nedre är utbildad till krokgrenar af de typer, som fig. 7—38, tafl. IV ange. Hufvudgrenar, som utgå från ett i spetsen upplöst hufvudskott eller dess föryngringsgrenar, likna till förgreningen det genomgående hufvudskottet. Från detta ut- gående starka grenar af 1:sta ordningen äro äfven de i växtens yngre tillstånd qvastlikt greniga med de längsta och starkaste grenarne af 2:dra ordningen utgående vid moderaxelns midt och nående i jemnhöjd med denna; tafl. IV, fig. 3. Starka grenar af 2:dra ordningen likna dem af 1:sta, men hafva färre från midten utgående starkare grenar af 3:dje ordningen, hvilka nå nästan i jemnhöjd med moderaxeln. Grenarne af 3:dje ordningen äro mest enkla, de starkaste af dem med sparsamma korta grenar af 4:de ordningen. Hufvudskottet och hufvud- axeln i grenarne af lägre ordning kan nedtill lätt följas, högre upp blir det svårare, emedan sidoaxlarne äro af nästan lika tjocklek och styrka som moderaxeln vid och ofvan sidoaxelns utgångspunkt. Grenarne äro strödda, allsidiga eller, särskilt upptill, sträckvis ensidiga, stundom och mest 1 skottsystemets nedre del pariga. Dei senare fallet från samma cell utgående två grenarne utgå antingen åt samma sida, tafl. IV, fig. 11, eller åt olika håll, men då icke diametralt motsatta utan mer eller mindre närmade hvarandra; tafl. IV, fig. 9—10. En del grenar äfven af högre ordning än 1:sta äro 1 skottsystemets nedre del utbildade till krokgrenar. Hufvudskottet bildas nedtill af celler, som äro 1!/,—2 gånger så långa som tjocka, stärkelserika. ”Toppeellen är, då tillväxten föregår lifligt, lång, cylindrisk med afrundad, stun- dom svagt klubblik spets. I en 570 u. lång toppceell hade den vid delningen afskilda initialcellen en längd af blott 55 u. Nedanför toppceellen bildas följaktligen hufvudskottet ursprung- ligen af långa celler. Då tillväxten är liflig, är deras längd vanligen 7—38 gånger större än deras tjocklek. Längre ned och till större delen af sin längd består hufvudskottet af celler, som mestadels äro 1!/,—2 gånger så långa som tjocka. Sällan, åtminstone medan växten ännu befinner sig på vege- tativt stadium, sträcker sig den interkalära delningen så långt, att cellernas längd blir mindre i förhållande till tjockleken. 176 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Hufvudgrenarne likna i dessa afseenden hufvudskottet, men hafva äfven under den lifligare tillväxten kortare toppeeller. Krokgrenarne hafva toppceellen kägellik, trubbig, väl af olika, men i förhållande till de öfriga skotten af ringa längd. De subterminala cellerna 1 dessa grenar äro mest 3—4 gånger så långa som tjocka. I skottsystemets öfre del är cellernas yttervägg (kropps- väggen) tunn. Toppceellerna hafva under den temligen tjock- väggiga spetsen en bred, temligen hög, ringformig förtjockning, vid hvars bas tvärväggen anlägges; tafl. IV, fig. 16. Nedåt förtjockas ytterväggarna och nå ännu, medan växten är vege- tativ, en tjocklek af 7 u. Det sekundära förtjockningslagret är tydligt längsskiktadt och nedtill i skottsystemet äfven tvärskiktadt. Det sträcker sig med tillskärpt kant ut på tvär- väggarne, hvilkas fria del vanligen är urglasformigt bugtad; tafl. III, fig. 17. Lokala skiktade väggförtjockningar af samma form som hos Å. setacea KJIELLM. finnas äfven hos denna art. Kloroplasten i skottsystemets öfre del har samma längd som cellen, i hvilken den befinner sig. Dess masköppningar äro af olika storlek, men i allmänhet stora till mycket stora, isodiametriska eller långsträckta. Maskorna äro fina, nästan jemntjocka, vid pyrenoiderna mer eller mindre starkt förtjockade. Pyrenoiderna ligga såväl i maskknutarne som annorstädes i maskorna. De äro stora med tydliga stärkelsehyllen; tafl. IV, fig. 15, 20. I nedre delen af skottsystemet hafva kloroplasterna bredare maskor, mindre, vanligen rundade masköppningar och pyrenoider med mäktigare stärkelsehyllen. I de långa topp- cellernas spets är kloroplasten tätmaskig, rik på pyrenoider; grenbildningen föregås alltid af förtätning af kloroplasten vid grenens utgångspunkt. Den vägg, genom hvilken ett gren- anlag afskiljes från sin modercell, faller antingen ett längre eller kortare stycke utanför denna eller sammanfaller till sin inre kant eller helt och hållet med dess yttervägg; jfr. tafl. IV, fig. 9—11. Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt, bestående endast af sidorötter. Hufvudmassan af rötterna utgå från hufvudaxelns och sidoaxlarnes af 1:sta ordningen nedre del, strödda, enstaka, sällan 2 från cell, det senare högre upp i skottsystemet och i detta fall vanligen från något olika höjd. Den ena af dem är då kraftigare utvecklad än den andra. De öfre rötterna äro långa, mer eller mindre starkt tilltagande i BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:05. 77 tjocklek från basen mot spetsen, vid basen vanligen omkring 40 u. tjocka, vid spetsen vanligen 75 u. de gröfsta ända till 140 u. tjocka. Rotsystemet bildas af två slags rötter. De vanligast förekommande äro mest enkla, stundom med en eller annan sidogren; grenar af 2:dra ordningen äro sällsynta. De afslutas med en lång cylindrisk eller cylindriskt kägelformig cell. De andra slaget rötter äro upplagsrötter. Dessa, som vanligen utgå från skottsystemets allra nedersta del, men kunna utvecklas äfven högre upp i skottsystemet, bestå, om de äro korta, till hela sin längd af korta, stärkelserika celler, om de äro längre, af två regioner, den basala af typisk rot- byggnad, den terminala utgörande en längre eller kortare rad korta, tjockväggiga, stärkelserika teller; tafl. IV, fig. 18. Dessa cellrader likna mycket de basalkroppar, från hvilka hufvudskotten utgå. Stundom utbildas de tidigast utvecklade rötternas spetsar till en cellkropp, bestående af parenkyma- tiskt sammanslutande, kortcelliga, innehållsrika cellrader. Den vägg, genom hvilken ett rotanlag afskiljes från en skottcell, sammanfaller med dennas yttervägg. De fertila cellerna uppträda hos denna art, så vidt jag känner, alltid i det inre af grenarne och enstaka, men flere i samma gren, åtskilda från hvarandra af fere vegetativa celler. De äro 2—4 gånger så långa som tjocka. Öppningen har olika läge, än närmare cellens öfre, än närmare dess undre tvär- vägg, än vid dess midt; tafl. IV, fig. 19—20. (Beskrifning efter lefvande, torkadt och i sprit förvaradt material.) Förekomst. Växer på sandiga stenar och klipphällar inom nedre delen af litoralregionen så väl på skyddad som mera öppen kust, något beståndbildande. I Bohuslän har jag funnit den i tidigt fertilt stadium 1 slutet af april. Utbredning. Är antagligen en vid Skandinaviens södra och mellersta kust allmänt utbredd art. Exemplar, som tillhöra den, har jag sett från Bohuslän och från Nordland i Norge. Sectio II. Zoniogonice. Celllulze fertiles jam ab initio 10—30 vel plures seriatze, series intercalares formantes. A. Ramuli superiores stricti, erecto adpressi; rami principales usque 135 u. crassi. 78 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. 10. Aecrosiphonia grandis KJELLM. mscr. A. epiphytica; céespite subgloboso, densissimo, subfasciculato, in- ferne arctius intricato, superne soluto, lete viridi, pallescente, sericeo, usque 9 cm. alto; ramis principalibus infra apices vivace crescentes us- que 135 wu. crassis, superne intercalari divisione peracta e cellulis dia- metro duplo brevioribus ad sesquilongioribus contextis, corymbosis, su- perne subfasciculato ramosis, ramis ramulisque vagis, solitariis, elongatis, plus minus strictis, demum apicibus attenuatis vel nonnullis plus minus flagelliformiter productis, inferioribus erecto patentibus, superioribus erecto adpressis; cellulis fertilibus saltim usque 30 seriatis, diametro brevioribus ad sub&qualibus. Tab. III, fig. 17. Slägtskap. Till den artgrupp, hvartill denna växt hör, känner jag blott ännu en art, nämligen följande. Att dessa äro till arten skilda, anser jag af skäl, som under nästa art anföras, stäldt utom allt tvifvel. Artbeskrifning. Att döma af de exemplar af denna växt, som jag haft att tillgå, blir den större än någon annan art af slägtet Acrosiphonia. Den bildar ända till 9 cm. höga, vida, mycket täta, något men svagt knippiga, nedtill temligen tätt sammanfiltade, upptill rediga tufvor, hvilka så- som unga äro klart gröna, men blifva blekare såsom äldre. Efter torkning har växten en temligen stark silkesglans och i de unga, tillväxande spetsarne slemglans. Den är epifyt. Hufvudskottet fortsätter icke, så vidt jag kunnat finna, hela skottsystemet igenom, utan upphör i sin tillväxt efter att hafva bildat ett antal rötter och ett fåtal hufvudgrenar. Det är nedtill omkring 30 u. tjockt, tilltagande betydligt i tjock- lek uppåt och bildas af celler, som äro omkring 3 gånger så långa som tjocka. Hufvudgrenarne hafva vid basen en tjocklek af omkring 45 u., under den 1 liflig tillväxt stadda spetsen en tjocklek af ända till 135 u. De äro upprepadt greniga, dock med skott af endast få ordningar, nedtill glest, upptill tätt, något knippigt. Hufvudaxeln är temligen tydligt följbar. De nedre och mel- lersta grenarne af andra ordningen äro förlängda, så att de nå i jemnhöjd med de öfre. Alla grenar utgå ensamma, all- sidigt eller de öfre sträckvis ensidigt. De nedre äro utstående, de öfre upprätt tilltryckta. BSlutgrenarne äro långa och af- smalna mer eller mindre tvärt under spetsen. Ofta är spetsen BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 79 kort, men stundom långt utdragen och 1 detta fall alltid lång- celligare än den nedre delen af skottet. 'Toppceellerna äro hos unga, starkt växande exemplar långa, så att segment afskiljas, hvilka äro ända till 10 gånger så långa som tjocka. Äldre exemplar, hvilka ingått i eller närma sig fertilt stadium, hafva kortare toppceeller, afskiljande segment, som äro 3—4 gånger så långa som tjocka. Med hänsyn till väggarnes och kromatoforens byggnad synes arten nära öfverensstämma med Å. setacea KJIELLM. Rotsystemet är starkt utveckladt. Rötter utgå äfven högt upp i skottsystemet, men här sparsamt, nedtill deremot rik- ligt. Rötterna äro långa, temligen rikgreniga. En del fästa sig med sina till griporgan ombildade spetsar eller grenspetsar vid skotten och sammanbinda dessa med hvarandra, en del och särskilt de nedre gå till substratet och utbilda sina toppar till upplagsorgan. Dessa äro temligen långa och glesgreniga, med grenarne knappt parenkymatiskt sammanslutande eller med ett fåtal långa, på substratet krypande grenar, hvilka ställvis och öfvervägande vid basen utskicka en större mängd korta, tätt sammanslutande grenar. Kedjor af fertila celler har jag funnit uppträda endast i slutgrenarne och i dessa under den afsmalnande spetsen. An- talet celler i hvarje rad är visserligen vexlande, men alltid stort jemfördt med förhållandet hos arter af föregående sek- tion. Jag har i samma rad funnit ända till 30 stycken. Stun- dom finnes i samma skott i stället för en längre rad två kor- tare, af vegetativa celler åtskilda rader. De fertila cellernas längd vexlar från dubbelt mindre till 1!/; gång större än tjock- leken; tafl. III, fig. 17. Den stora poren bildas oftast vid midten af cellens längsvägg och kan hos intill hvarandra stö- tande celler hafva samma eller olika riktning. (Beskrifning efter torkadt material.) Förekomst. Växer epifytisk på Ascophyllum nodosum i nedre delen af litoralregionen, på öppen kust enstaka. Jag har funnit den fertil i slutet af augusti månad. Utbredning. Hittills endast känd från Norge, Gjesver i Finmarken. B. Ramuli superiores curvati, patentes, inter se im- plexi; rami principales usque 115 u. crassi. 30 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. 11. Acrosiphonia cincinnata (FosL.) KJELLM. mscr. Descr. et Exsice. Spongomorpha cincinnata FosL. in WITTR. et Norpst., Alg. exsice. N:o 617. Anmärkning om arten. Från föregående art skiljer sig denna, derigenom att den växer på sten, är mindre och betydligt finare, af blekare färg, har svagare rotsystem och särskilt genom de upptill hopade, starkt flagellikt förlängda, utspärrade, böjda och sammanvecklade grenarne. De fertila cellerna äro äfven hos denna art korta, från dubbelt kortare till 11/5 gång längre än tjocka, men efter hvad jag kunnat finna, icke så talrika i samma rad, vanligen 10—15. Jfr. för öfrigt Fosrn. anf. st. Förekomst. Växer enligt FostiiE (anf. st.) i klipphålor i öfre litoralregionen. Är fertil i slutet af augusti månad. Utbredning. Norge, Vestfinmarken, Ingö. Sectio III. Acrogonice. Cellulze fertiles jam ab initio ad complures seriate, series terminales formantes. 12. Acrosiphonia penicilliformis (FosL.) KJELLM. mscr. Char. idem ac sectionis. Tab. III, fig. 15—16. Descer. Spongomorpha arcta f. penicilliformis Fosr., Mar. Alg. Norw. p. 131. Exsice. Spongomorpha arcta f. penicilliformis Fosrn. in "WITTR. et NORDST., Alg. exsice. N:o 613! Artbeskrifning. Växten bildar tofslika (mattlika?), nästan till basen rediga, omkring 4 cm. höga, jemtoppade, glanslösa tufvor af mörkgrön färg. Hufvudskottet är kort, pra upplöst, smalt omvändt kägelformigt, nedtill 30 u. tjockt, bildadt af celler, som mesta- dels äro 2—4 gånger så långa som tjocka, ehuru celler finnas, som äro kortare, ända till ungefär lika långa som tjocka. Ofta är hufvudskottet äfven upplöst vid basen, så att det be- står af endast ett fåtal celler. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18: AFD. III. N:05. 81 Hufvudgrenarne, som äro sidoaxlar af första eller ännu högre ordning, hafva en tydligt följbar hufvudaxel, som ned- till är omkring 50 u. tjock, här bildad af långa, ända till 4 gånger så långa som tjocka celler, upptill omkring 140 u. tjock, efter den interkalära delningens slut bestående af celler, som äro omkring 1!/; gång så långa som tjocka. Hufvudgrenarne äro glesgreniga med sidoaxlar af endast få ordningar. Hido- grenarne äro strödda, ofta sträckvis ensidiga, ensamma, långa, klaselikt greniga, jemntjocka, de af samma ordning af unge- fär lika styrka och tjocklek, upprätt tilltryckta. Spinescenta skott och krokskott saknas. Kroppväggen är i äldre delar starkt sekundärt förtjockad, med det sekundära förtjockningslagret längsskiktadt och äfven, särskilt i de fertila cellerna mycket tydligt — på efter torkning uppblötta exemplar — tvär- eller ringskiktadt. Om kloroplastens byggnad lemnar det material, jag haft till under- sökning, iugen säker upplysning, ej heller om vidden af den interkalära celldelningen. Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt. Endast sidorötter äro funna. Dessa utgå ensamma eller 1 motsatt ställning från hufvudskottet och nedre delen af hufvudgrenarne, äro relativt grofva, icke eller sparsamt greniga. Upplags- rötternas toppar utgöra antingen en liten småcellig paren- kymatisk cellkropp af samma utseende som hos ÅA. flaccida KJELLM. (jfr. tafl. III, fig. 14) eller äro de kransgreniga med få antingen korta, mera tätt sammanslutande eller längre, på ' underlaget krypande, kortcelliga, stärkelserika grenar. Grip- rötter af för dessa vanlig byggnad synas också förekomma. De fertila cellerna bilda, såsom af fig. 15, tafl. III fram- går, terminala rader. De äro redan från början radade. Äfven toppeellen blir fertil. Korta slutskott blifva till hela sin längd fertila, i de längre grenarne har jag räknat ända till 20 celler i en rad. Öppningarna äro stora. Såsom redan förut anförts och af figuren framgår, uppkomma dessa genom en förslemnings- process af de inre membranskikten och en aflösning af de yttre 1 form af ett lock. (Beskrifning efter torkadt material.) Förekomst. Enligt FostiE (anf. st.) växer denna art i klipphålor i öfre litoralregionen. Exemplar samlade i slutet af juni månad hafva fertalet fertila celler tömda och upplösta eller stadda i upplösning. Utbredning. Norge, Ostfinmarken, Berlevaag. 82 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Subgen. II. Isochrous KJELLM. mser. Cellule fertiles seriat:e, series intercalares formantes, pellu- cide, corporibus vibratoriis majoribus, circa 5 u. crassis, laxe dispositis. A. Rami hamati et incurvati presentes. 13. Acrosiphonia vernalis KJELLM. mscr. A. rupincola; cespite subgloboso, laxiore, e fasciculis numerosis, basi coherentibus, simplicibus vel ramosis, tenuioribus, filiformibus, at- tenuatis, laxius implicatis constituto, saturate flavo viridi, 1—2 cm. alto; strato basali nullo; ramis principalibus inferne 15—20 u., superne usque 40 u. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis dia- metro a&qualibus ad sesquilongioribus contextis, parce, fere uniformiter subcorymbose racemosis; ramis ramulisque vagis vel per spatia unilatera- libus, inferioribus swepe hamatis vel incurvatis, iis ejusdem ordinis crassitudine vix diserepantibus; stolonibus nullis; ramis fertilibus simplici- bus, elongatis; cellulis fertilibus diametro sub&equalibus ad duplo longio- ribus, vulgo &qualibus, partem mediam ramorum tantum ejusdem ordi- nis occupantibus. Tab. V. Exsice. Acrosiphonia vernalis KJELLM. in Wittr., et Nordst. Alg. exsicce. fasc. 23. Artbeskrifning. Växten bildar små, 1—2 cm. höga tufvor, som äro nästan bollformiga, glesa, bestående af talrika, endast vid basen förenade, enkla till rikt greniga, smala, tråd- lika, spetsigt utlöpande, föga täta, upptill tydligt luddiga, mättadt gulgröna, vid basen och i spetsen mörkare knippor; tafl. V, fig. 1—2. Hvarje knippa består af flere sjelfständiga element, hvilka i yngre stadium utgå från en på underlaget utbredd cellig, olika formad basalkropp, bestående af mer eller mindre oregel- bundna, tjockväggiga, imnehållsrika celler; tafl. V, fig. 3—4 (bk). De från denna utgående skotten, växtens hufvudskott, blifva oftast korta, fåcelliga, bestående af temligen långa, ungefär lika stora celler. Toppeellen afviker i längd föga från de öfriga, men är innehållsrikare och har tätare kloro- plast; tafl. V, fig. 5. De från detta utgående sidoskotten äro antingen blott hufvudgrenar eller dels sådana dels föryngrings- skott. Oftast bortdör dess toppeell, sedan ett fåtal celler bil- dats, hvarvid den subterminala cellen icke vidare utvecklas, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 83 blott i någon mån förändras i sin spets; tafl. V, fig. 4, 6. Hufvudskottet löser sig tillika från basalkroppen. Stundom har jag dock funnit hufvudskottet utveckladt till betydlig storlek, rikgrenigt med talrika föryngringsgrenar. Hufvudgrenarne äro vid baseu 15—20 u. tjocka, tilltaga långsamt i tjocklek mot midten, der de äro omkring 40 u. tjocka, men afsmalna sedermera åter mot spetsen, så att den subterminala cellens tjocklek hos utvuxna exemplar är blott omkring 30 u. De äro sparsamt, åtminstone till de öfre två tredjedelarne nästan likformigt klase- till qvastlikt förgrenade. Rikast är förgreningen upptill; de starkaste grenarne utgå från basen och mellersta delen. Grenarne af 2:dra ordningen äro ensamma, strödda eller sträckvis ensidigt utgående. De äro af två skilda slag. De ena upprepa moderaxeln eller öfverensstämma i hufvudsak med denna, växa åtminstone från början och så länge de äro vegetativa med lång toppeell. De tilltaga något i tjocklek mot spetsen, äro tilltryckta eller ut- stående, raka eller spiralformigt slingrade, merendels enkla, de från moderaxelns midt utgående de längsta. Det andra slaget grenar af 2:dra ordningen utmärka sig derigenom att de växa redan från början med kort, cylindrisk eller cylindriskt kägelformig toppeell, hvilken till sin byggnad knappt afviker från segmentcellerna särskildt med hänsyn till kloroplasten. De äro sällan raka, utan i spetsen hakformigt böjda eller båg- böjda till inrullade; tafl. V, fig. 14—16. De bilda alltid en stor vinkel med moderaxeln och bidraga väsentligt till växtens sammanfiltning. Alla grenar af 2:dra ordningen äro af nästan samma tjocklek och icke betydligt smalare än moderaxeln vid deras utgångspunkt. Hufvudgrenarnes hufvudaxel bildas nedtill af rent cylin- driska celler, som mest äro 2—6 gånger så långa som tjocka, hafva tjocka väggar och äro temligen rika på stärkelse; taf. V, fig. 7 (hg). Från midten ett stycke uppåt äro cellerna korta, 1—1!/, gång så långa som tjocka, sällan och blott sträck- vis kortare än långa, temligen tunnväggiga och svagt in- snörda vid tvärväggarne. Grenarne anläggas atminstone 5—6 celler nedanför moderaxlarnes toppeeller. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från modercellen, sammanfaller mer eller mindre fullständigt med dess yttervägg. Nedan den interkalära delningen upphört, står grenen ett längre eller kortare stycke nedanför utgångscellens öfre tvärvägg, stundom 84 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. t. o. m. nedom cellens midt. De med hufvudgrenarna till väx- sätt öfverensstämmande grenarne af 2:dra ordningen äro så till vida till byggnaden olika dessa, att cellernas längd ned- till är mindre och att äfven vid dessa cellers tvärväggar en om också svag sammandragning är märkbar. Dessa axlar lik- som hufvudgrenarnes hufvudaxel kunna begränsas i sin till- växt antingen derigenom, att toppeellen dör och en kort, af den subterminala cellen bildad ny toppceell uppträder, hvilken antingen en tid bortåt bildar nya, korta segmentceller eller icke vidare utvecklar sig (tafl. V, fig. 11—12), eller också der- igenom att den långa toppcellen, efter att hafva utbildat sin kloroplast likformigt, uppdelas genom tätt på hvarandra föl- jande delningar i ett antal lika långa, men jemförelsevis korta celler, som icke vidare utveckla sig; tafl. V, fig. 13. De från början med kort toppeell växande skotten bestå till nästan hela sin längd af ungefär lika långa celler, vanligen 1!/,—2!/, gång så långa som tjocka. I yngre celler är kloroplasten mycket glesmaskig, med smala endast vid pyrenoiderna något ansvälda maskor; tat. V, fig. 17. I äldre celler ökas maskorna till antal och till- taga i tjocklek. Pyrenoiderna blifva också talrikare och deras stärkelsehyllen tilltaga i mäktighet; tafl. V, fig. 18. Celler, som öfvergå i fertilt stadium, hafva en tät kloroplast. Kroppväggen förtjockas endast svagt sekundärt. De vid den interkalära delningen uppkommande tvärväggarne äro ofta snedt riktade mot cellens längdaxel. Rötterna utgå i basifugal följd från hufvudskottet och från hufvudgrenarnes nedre del, dock här temligen högt upp. De äro af tre slag: 1:0) sänkrötter, som till hela sin längd äro bildade af långa, innehållsfattiga celler med svagt ut- vecklad kloroplast och hafva en lång, cylindriskt klubb- lik toppeell; tafl. V, fig. 21; 2:0) griprötter (tafl. V, fig. 19), som likna föregående till sin nedre (basala) del, men i spetsen upplösa sig i ett större eller mindre antal olika stora, men mest få, kortcelliga, olikformade, ehuru oftast mer eller mindre starkt krumböjda grenar, bildade af temligen innehållsfattiga, oregelbundna celler; 3:0) upplagsrötter (tafl. V, fig. 4 (+) och fig. 20), hvilka hafva spetsen bildad af en rad korta, tjock- väggiga, stärkelserika celler eller utbildad till en stärkelserik parenkymatisk cellkropp. Flere dylika rotspetsar förbinda sig stundom vid beröring till en cellhinna af ganska betydlig ut- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 85 sträckning (fig. 20). Det är öfvervägande eller företrädesvis de först utväxande rötterna, som öfvergå till upplagsrötter. Jag har aldrig funnit hufvudgrenarnes hufvudaxel fertil, utan endast de från den utgående skotten af närmast högre ordning och företrädesvis dem af dessa, som tillhöra hufvud- axlarnes medlersta region. De fertila grenarne äro långa, alltid, så vidt jag känner, enkla, vid inträdet 1 fertilt tillstånd, i sin tillväxt begränsade. De fertila cellerna bilda en lång sam- manhängande eller genom vegetativa celler sparsamt afbruten rad, som vanligen intar grenens mellersta del, stundom sträc- ker upp nära spetsen, men aldrig ut i denna. De äro på sin höjd 2 gånger så långa som tjocka, vanligen lika långa som tjocka. I de nedersta fertila cellerna i dylika kedjor har jag stundom funnit svärmarne betydligt, nästan dubbelt större än 1 de öfriga: tafl. V, fig. 22. Nedanför den fertila regionen bildas dessa grenar af celler med väl utvecklad kloroplast, 1!/,—3 gånger så långa som tjocka. Ofvan den fertila regionen är cellernas längd ungefär densamma, men deras kloroplast svagare utvecklad. (Beskrifningen efter lefvande och i sprit förvaradt material). Förekomst. Växer fäst på klippor, Balanidskal eller krust- formiga kalkalger ofta tillsammans med A. centralis (LYNGB.) KJIELLM. i nedre och mellersta delen af litoralregionen, i fritt haf, på temligen öppen kust, bildande små, men ganska täta bestånd. Funnen fertil under våren, i början af april månad. Utbredning. Bohuslän, Fiskebäckskil vid Flatholmen. B. Rami hamati et incurvati deficientes. a. Axes stolones zemulantes, novas frondes emittentes presentes. 14. Acrosiphonia stolonifera KJELLM. mscr. A. epiphytica stolonifera; cespite penicilliformi, densiore, inferne laxius complicato, vix fasciculato, flavo viridi, inferne pallescente, circa 2 cm. alto; strato basali nullo; ramis principalibus infra apices 25 I. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis diametro breviori- bus ad subequalibus contextis, parce, fere uniformiter subcorymbose ra- mosis; ramis ramulisque vagis vel per spatia unilateralibus, rectis, non- nullis longioribus, erecto adpressis, nonnvullis brevioribus, patentibus, iis ejusdem ordinis crassitudine valde in&equalibus, interdum axi matricali usque duplo tenuioribus; cellulis fertilibus in media parte ramorum saltim duplicis ordinis ad complures seriatis, crassitudine valde dissimi- libus, diametro brevioribus ad duplo longioribus. Tab. VI. 36 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Artbeskrifning. Växten är epifyt och bildar temligen täta, ej knippiga, nedtill löst sammanfiltade, upptill rediga, pensellika tofsar af omkring 2 cm. längd, upptill temligen starkt slemmiga, till färgen gulgröna med mörkare topp- del, efter torkning bleknande i de nedre delarne; tafl. VI, fig. 1. Hvarje individ består af axlar af tre slag: skott, stoloner och rötter. Hufvudskottet utgår i yngre stadium från en på under- laget utbredd basalkropp af vexlande form och byggnad; mest utgör den en kort cellrad; jfr, tafl. VI, fig. 2—4 (bk). Det begränsas förr eller senare och löser sig från basalkroppen; tafl. VI, fig. 3 (hsk). De från detta utgående hufvudgrenarne, hvilka jemte de från stolonerna bildade, med hufvudgrenarne likartade skottsystemen utgöra skottsystemets hufvudmassa, hafva en tydligt följbar hufvudaxel, innehålla skott af två till tre ge- nerationer och äro nästan likformigt, sparsamt nästan qvast- likt förgrenade med ensamma, strödda eller sträckvis något ensidiga grenar. Hufvudaxeln växer från början med mycket lång toppeell, hvilken afskiljer segment, som äro många gånger så långa som tjocka (tafl. VI, fig. 7) och då de inträda 1 del- ning delas i en kort akroskop och en lång basiskop cell. Den interkalära delningen fortgår i dessa skotts öfre delar till dess cellerne blifva från något kortare till ungefär lika långa som tjocka; tafl. VI, fig. 12. Dessa skotts begränsning sker så, att toppceellen upphör att växa i längd och förtjockar topp- delen af sin yttre vägg mycket starkt, detta utan eller efter att hafva uppdelat sig i ett antal korta, ungefär lika långa celler; tatt" VI, fig. 10: Hufvudgrenarnes sidoskott äro af tre slag. En del likna till växsätt och begränsningssätt (tafl. VI, fig. 6) hufvudaxeln, äro uppräta, smala vid basen, tilltaga i tjocklek mot midten, för att sedan åter afsmalna mot spetsen. Andra äro långa, jemntjocka, mera långcelliga, mycket smala, de som utgå från hufvudaxelns öfre del dubbelt finare än denna vid deras ut- gångspunkt, uppräta och växa åtminstone i början med lång toppeell; tafl. VI, fig. 13—15. Det tredje slaget utgöres af vanligen korta skott, hvilka äro utspärrade och från början växa med kort toppeell och 1 följd häraf icke eller tillfälligt- vis undergå interkalär celldelning; tafl. VI, fig. 16. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 87 I de långa segmenten är kloroplasten icke af segmentets längd, men växer i längd under den interkalära delningens fort- gång, så att, när denna närmar sig sitt slut, kloroplasten fyller hela cellen. Kloroplasten är tämligen rik-, men stormaskig. Maskorna äro ungefär jemntjocka, blott obetydligt utvidgade vid pyrenoiderna, tilltagande i tjocklek, i den mån cellen blir äldre. Masköppningarne äro tämligen lika stora, rundade eller något sträckta i cellens längdriktning. Pyrenoiderna äro fåtaliga till tämligen talrika, slutligen med tydligt framträdande, ehuru jemförelsevis svaga stärkelsehyllen, tafl. VTI, fig. 17—18. Kroppsväggen 1 skotten är i allmänhet tunn, knappt märk- bart sekundärt förtjockad. Tjockväggigast äro de fina, lång- celliga slutgrenarne; tafl. VI, fig. 13. Stolonerna utgå från hufvudskottens nedre del. De an- läggas än vid än strax ofvan midten på en skottcell eller närmast dess undre vägg. De rikta sig antingen från början horisontalt eller först nedåt sedan horisontalt, äro finare än moderaxeln och uppnå en tämligen betydlig längd, växa med jemförelsevis lång toppeell och blifva i följd häraf och emedan interkalär delning ej inträder temligen långcelliga. Cellerna äro jemförelsevis tjockväggiga med väl utvecklad kloroplast; jfr. tafl. VI, fig. 4—6 (st). I vissa fall öfvergår slutligen deras spets i ett typiskt skottsystem, och utlöparen bildar inga andra sidoaxlar än rötter (tafl. VI, fig. 4) i andra fall bildas sidoskott i större eller mindre antal; tafl. VI, fig. 2—6 (ssk). De från stolonerna utgångna skotten likna, såsom redan nämts, hufvudgrenarne. Rotsystemet är jemförelsevis mycket svagt utveckladt. Det bildar en tät hylsa omkring den växt, på hvilken växten är fästad. Rötterna utgå från hufvudskottet och nedre delen af hufvudgrenarne och af de från stolonerna utvecklade skott- systemen. De äro (oafsedt spetsarne) mest enkla och till större delen af sin längd jemmntjocka, stundom med en eller annan sidogren och från smal bas tilltagande i tjocklek uppåt. En del hafva spetsarne ombildade till griporgan, andra och sär- skildt de tidigast utvecklade till upplagsorgan. De upplags- näring förande rotspetsarne äro antingen enkla eller sparsamt greniga, kortcelliga cellrader (tafl. VI, fig. 19), eller parenky- matiska, enkla eller fågreniga cellkroppar af olika form och storlek; tafl. VI, fig. 4—5 och 20. Cellerna äro hos denna art 88 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. mycket stärkelserika och hafva ofta mycket tjocka, starkt ge- linerade väggar. Det är åtminstone två ordningar axlar, som hos denna art blifva fertila, nämligen såväl de gröfre, med lång toppcell växande sidoskotten i hufvudgrenarne som också de fina lång- celliga grenarne. En följd häraf är, att de fertila cellerna äro af väsentligt olika tjocklek och äfven af betydligt olika längd, i de gröfre axlarne från kortare till omkring 1!/; gång så långa eller vanligen ungefär lika långa som tjocka, i de finare grenarne 2 gånger och derutöfver så långa som tjocka. De bilda en till flere långa kedjor i samma gren, mestadels i grenens mellersta del. I de korta fertila cellerna bildas öpp- ningen vanligen vid eller omkring cellens midt, i de långa cellerna oftast strax under den öfre eller strax öfver den undre tvärväggen. Porernas riktning vexlar. (Beskrifning efter lefvande och 1 sprit förvaradt material). Förekomst. Funnen växande epifytisk på UChetopteris plumosa inom litoralregionens nedre del i en instängd vik, enstaka. Fertil under våren, i slutet af april månad. Utbredning. Bohuslän, Kristineberg, Röbergsvik; sällsynt. b. Stolones nulli. a. Planta e strato basali bene evoluto, ceespites plus minus numerosos emittente constituta. + Ceespites pallide flavo virides, albescentes, opaci. 15. Aerosiphonia pallida KJELLM. mscr. Å. e strato basali pulvinato, horisontali, substrato arcte adfixo, c:es- pites numerosissimos, radiantes, arcte subglobose confertos, decomposito ramosos, ramis subequicrassis vel subelavatis, densius implicatos, pallide flavo virides, albescentes, opacos emittente constituta; ramis principalibus frondis infra apices circa 20 w. crassis, superne peracta divisione inter- calari e cellulis diametro &qualibus ad duplo longioribus contextis, superne subfasciculatim ramosis, ramis sparsis vel oppositis, inferioribus vagis, superioribus plus minus unilateralibus, iis ejusdem ordinis fere equalibus; cellulis fertilibus in ramis saltim duplicis ordinis seriatis, raro diametro brevioribus, vulgo &qualibus ad sesquilongioribus. Tab. VII, fig. 11—21. Exsice. Spongomorpha uncialis WITTR. in WITTR. et NORDST. Alg. exsice. n:o 116. Anmärkning om arten. Vid Skandinaviens kust finnes det en hel del Acrosiphonia-former, tillhörande underslägtet Isochrous, hvilka allmänt bruka uppfattas såsom tillhörande BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 89 samma art, benämnd än Cladophora (Spongomorpha) uncialis än CI. (Sp.) lanosa, oftast antagen innefatta 2—3 for- mer. Jag är visserligen fullt medveten om, att deras åt- skiljande är förbundet med stora svårigheter, men å andra sidan är det fullt klart för mig, att dessa former förete be- tydliga olikheter i flere afseenden, som ännu icke någon har visat vara inkonstanta eller af tillfällig natur. En högst märkbar habituell olikhet gifves äfven mellan former, som uppträda liktidigt och under likartade yttre förhållanden och en närmare undersökning visar i många fall åtminstone, att denna står tillsamman med olikheter i förgrening, byggnad o. s. v., om dessa också inom denna grupp äro finare, vida svårare att konstatera och i ord ange. Jag anser mig derför både berät- tigad och skyldig att uppfatta dessa former såsom skilda arter och att försöka, så godt sig för tillfället göra låter, karak- terisera dem, viss på att genom mera utsträckta studier än mina af denna grupp artkarakteristiken skall kunna fullstän- digas och artantalet ökas. Hvad arten ÅA. pallida KJIELLM. beträffar, så synes den mig vara den växt, hvilken KörzInG i Spec. Alg. beskrifvit under namn Cladophora (Spongomorpha) congregata AG. eller åatminstone tillhöra den. Conferva congregata AG. Syst. Alg. är dock, så vidt jag kan finna, en annan växt, skild genom flere betydande olikheter. Arten i fråga synes stå närmast följande, A. effusa KJELLM., men är genom basallagrets olika utbildning, olika förgrening, färg m. m. olik denna. Artbeskrifning. Växten utgöres af ett fullt urskiljbart, vid klippor hårdt fäst, horisontalt utbredt, något dynformigt, sammanfiltadt basallager och från detta tätt, stråligt utgående knippor, hvilka bilda ett halfklot eller en nästan klotformig kropp. Basallagret består af om hvarandra gående, temligen fast sammanslutna, mer eller mindre rikgreniga, fina cellrader, som delvis äro kortcelliga. Dessa tillhöra växten och utgöres af sammanfiltade rötter och skottdelar. Bland dem finnas in- väfda andra alger eller delar af sådana, mest Pylaiella- trådar och kruststycken af Ralfsia verrucosa. De från basallagret utgående knipporna äro till basen skilda från hvarandra, ett stycke ofvan basen upprepadt greniga, med smalt penselfor- miga, eller klubblika, stundom nästan jemntjocka, tämligen täta, ehuru luddiga, nästan jemntoppade slutgrenar; tafl. VII, fig. 90 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. 11—212. Till färgen är växten blekt gulgrön eller hvitgrön och blir slutligen nästan helt hvit. Både i lefvande och tor- kadt tillstånd saknar den glans. Hufvudskotten har jag stundom funnit 1 förbindelse med celltrådarne i basallagret, men oftast i form af lösa, fåcelliga stycken. I förra fallet är det vid basen omkring 15 u. tjockt och består af nästan cylindriska, 2—3 gånger så långa som tjocka, stärkelserika celler med omkring 3 u. tjocka väggar. Det utsänder ett fåtal rötter, hvilkas spetsar äro utbildade till upplagsorgan och en och annan hufvudgren; tafl. VII, fig. 13. Hufvudgrenarne utbilda sig sympodialt. Sympodiets län- kar begränsas genom toppcellens bortdöende. Dessa sympodiala axlar, som upptill äro omkring 20 u. tjocka, äro nedtill svagt, upptill tätt och upprepadt, något gyttradt greniga. Alla gre- nar äro af i det närmaste samma groflek. Af de nedre äro en del korta, raka, mer eller mindre starkt utspärrade, redan från början (alltid?) växande med kort toppeell, en del långa, tilltryckta, af slingrande förlopp. Upptill äro grenarne raka, utstående eller uppstigande, än motsatta än strödda, i senare fallet och särskilt slutgrenarne ofta ensidiga. Krokgrenar saknas; tafl. VII, fig. 14—15. Hufvudgrenarne bestå i sina öfre två tredjedelar, sedan den interkalära celldelningen upphört, af celler, som mest äro lika långa eller 1!/; gång så långa som tjocka, med insprängda celler, som äro kortare än långa eller omkring dubbelt så långa som tjocka; tafl. VII, fig. 16. Cellerna äro tjockväggiga. Väggtjockleken ökas med till- tagande ålder. Äfven tvärväggarne förtjockas starkt, om också icke så att deras tjocklek blir lika stor som kropps- eller ytterväggens. 'Toppceellens vägg tilltar i tjocklek mot spetsen; tafl. VII, fig. 18. Kloroplasten är glesmaskig, med stora, ehuru olika stora, rundade eller rundadt kantiga eller något långsträckta öpp- ningar och temligen tjocka, ungefär jemntjocka maskor och utvidgade maskknutar, de senare inneslutande temligen små pyrenoider; tafl. VII, fig. 17. Ofta upplöser sig kloroplasten slutligen i isolerade längre och kortare band. I toppceellens spets är kloroplasten tät och äfven i dess nedre del tätare än i andra celler; tafl. VII, fig. 18. Rotsystemet är mycket starkt utveckladt; knippornas ba- saldelar eller skaft utgöras till största delen af rötter, hvilka BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 91 utgå från skottsystemets öfre delar. Rötterna äro i allmänhet långa, mycket greniga, till dels gröfre än skotten, långcelliga, med svagt utbildade kloroplaster. De rötter, hvilka nå sub- stratet utbildas i spetsen till upplagsorgan, 1 det de förgrena sig mer eller mindre starkt eller ställvis utbildas nästan pa- renkymatiskt, uppbyggas af korta celler med tjocka väggar och fyllas med stärkelse; tafl. VII, fig. 19—20. De fertila cellerna bilda fere längre och kortare rader i samma gren och uppträda i skott af åtminstone två ordningar. De äro vanligen lika till 1!/; gång så långa som tjocka. Sällan är deras tjocklek större än längden; tafl. VII, fig. 21. (Beskrifning efter lefvande och 1 sprit förvaradt material). Förekomst. Växer på klippor inom öfre delen af litoral- regionen, så väl på öppen som mera skyddad kust, bildande temligen stora, täta och rena bestånd. Fertil under juni och juli. Utbredning. Detta är säkerligen den vanligaste Acro- siphonia-arten i Bohuslän omkring Fiskebäckskil under juni och juli månader och synes vara en åtminstone vid Sveriges vestra kust temligen vidt utbredd art. + + Ceespites saturate lete virides, nitidi. 16. Acrosiphonia effusa KJELLM. mscr. A. e strato basali valido, stratiformiter effuso, horizontali, sub- strato adfixo, céespites plus minus numerosos vel penicilliformes, brevis- sime stipitatos, vix fasciculatos vel subhemisphericos fasciculatos, fasic- eulis simplicibus, penicilliformibus, subsessilibus vel superne ramosis, lete saturate virides, flavescentes, nitidos emittente constituta; ramis principalibus frondis superne crassitudine 28 u. attingentibus, superne peracta divisione intercalari ce cellulis diametro &qualibus ad sesqui- vel duplo longioribus contextis, corymbosis, iaxe ramosis; ramis sparsis, vagis vel per spatia unilateralibus, superioribus non fasciculatis, iis ejusdem ordinis fere &qualibus; cellulis fertilibus in ramis saltim duplicis ordinis seriatis, diametro &qualibus ad sesquilongioribus. Tab. VII, fig. 1—10. Artbeskrifning. Det hos denna liksom hos föregående art förekommande, på underlaget horisontalt utbredda och vid detta temligen starkt fästade basallagret är mägtigare mera utbredt och mera mattformigt. Det består af på underlaget krypande eller med hvarandra sammanfiltade rötter af växten med deri inväfda skott och skottdelar samt delar af flere andra alger, mest dock Pylaiella litoralis. De från detta, på större eller mindre afstånd från hvarandra utgående tufvorna äro antingen temligen tjockt pensellika, mycket kortskaftade med 92 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA. tätt sammanfiltade skaft, upptill nästan rediga, men dock med antydan till uppdelning i smala, spetsiga eller smalt pen- selformiga knippor eller oftare nästan halfklotformiga, täta, bestående af talrika knippor. Dessa äro antingen af samma utseende och byggnad som de penselformiga tufvorna eller också utgöras de af flere dylika med ett gemensamt, mera ut- draget, tätt sammanfiltadt skaft. I detta fall äro knipporna upptill eller med andra ord deras grenar mera hårdt samman- snodda, dock med bibehållande af den pensel- eller qvastlika formen. Växten når en höjd af 1,5—2 cm. "Till färgen är den klart mättadt gräsgrön, vid torkning gulnar den något eller stöter något i brunt. Lefvande har den en svag, men dock tydlig sammetsglans; tafl. VIL fig. 1—2. Hufvudskottet har jag stundom funnit i förening med en stärkelserik cellkropp, af samma utseende som upplagsrötternas spetsar. Äfven i detta fall har det varit kort med upplöst spets, nedtill blott omkring 10 u tjockt, tilltagande i tjocklek uppåt, bildadt af ett fåtal, 2—3 gånger så långa som tjocka, cylindriska, mycket tjockväggiga, stärkelseförande celler, ge- nom cellformen afvikande från den af klot- eller äggformiga celler bildade basalkroppen. Oftast är äfven basaldelen upp- löst, hufvudskottet alltså ett helt fritt, litet brottstycke. De grenar, hvilka utgöra skottsystemets hufvudmassa, äro åtminstone till aldra största delen af sin längd monopo- dialt utvecklade, smalt qvastlika, temligen jemnt förgrenade med ensamma, strödda eller sträckvis ensidiga, uppstigande eller tilltryckta, eller slingrande, dels enkla dels upprepadt grenade grenar. Grenarne af högre ordning äro dels långa, uppräta eller tilltryckta, dels korta, som äro mer eller mindre starkt utspärrade och redan från början växa med kort topp- cell;-tafl: VIL fig: 3voch :9. I hufvudgrenarne, så långt de äro monopodier, är en huf- vudaxel endast med svårighet följbar, emedan skillnaden i tjocklek och styrka mellan sidoaxlarne och hufvudaxeln vid och ofvan de förras utgångspunkt är mycket obetydlig. Huf- vudaxeln tilltar svagt i tjocklek från basen till ett stycke under spetsen, der den uppnår sin största tjocklek, hvilken i de gröfre axlarne uppgår till 28 u. 'Toppcellernas i längre axlar tjocklek öfvergår icke 22 u. Skotten bildas, sedan den interkalära delningen upphört, af korta celler, lika långa som tjocka eller 1!/, gång så långa BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 93 som tjocka eller ofta kortare än tjocka. Cellerna äro cylin- driska ofta med de vid den interkalära delningen uppkomna väg- garne snedt riktade mot cellens längdaxel; tafl. VIT, fig. 4. De långa toppcellerna hafva en svagt klubblik form; tafl. VIL, fig. 5. Äldre celler hafva omkring 3 u. tjock yttervägg. Afven tvärväggarne förtjockas starkt. De långa toppcellerna äro temligen starkt förtjockade i spetsen med väggens inre yta oregelbundet vågig; tafl. VIL fig. 5. Kloroplasten är 1 det närmaste af samma byggnad och form som hos föregående art. I yngre celler äro dock möjligen maskorna bredare och masköppningarne något mindre. Pyre- noiderna äro större hos denna art än hos A. pallida KIJELLM.; jretan. VIT, fig: 6—7. Hos denna art förekommer mycket ofta, att de långa topp- cellerna bortdö och ersättas af en af det öfversta segmentet afskild kort cell; tafl. VII, fig. 8. Rotsystemet är betydligt svagare utveckladt än hos före- gående art, men rötterna utgå dock temligen högt upp i skott- systemet. Rötterna äro finare än skotten, men skillnaden är obetydlig. De äro tjockväggiga med svagt utbildade kloro- plaster. Upplagsrötter äro talrika, utbredda på underlaget och löpande om hvarandra, i spetsen mer eller mindre rik- greniga med grenarne bildade af korta, tjockväggiga, stärkelse- rika celler, hvilka ofta äro så starkt äggformiga eller afrun- dade, att grenen blir nästan perlbandslik, ehuru olikformigt. Upplagsrötternas toppdelar likna närmast de rotspetsar, som äro afbildade på taflan VII, fig. 20, ehuru cellerna äro kor- tare och mera utbugtade. Upplagsrötter med nästan paren- kymatiskt utbildade toppar gifves det också. De fertila cellerna äro radade i axlar af åtminstone två ordningar och bilda en till flere längre eller kortare rader i samma axel; tafl. VIT, fig. 9. De äro från lika långa som till dubbelt längre än tjocka; tafl. VIT, fig. 10. Poren är belägen i olika regioner af ytterväggen än alldeles under öfre tvär- väggen än omedelbart ofvan undre tvärväggen, än omkring midten. I till hvarandra gränsande celler vända porerna oftast åt olika håll. (Beskrifning efter lefvande, i sprit förvaradt och torkadt material). Förekomst. Denna art har jag funnit växa på gammalt pålvirke i bryggor, nära vattenytan, bildande små bestånd. I slutet af juni var den vid fyndorten fertil. 94 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Utbredning. Bohuslän, Kristineberg. 8. Stratum basale vix evolutum. + Cespites lxete virides, subhemispherici, distincte fasciculati, fasciculis subelavatis, arete implexis. 17. Aerosiphonia econgregata (AG.) KJIELLM. mscr. Conferva congregata AG. Syst. Alg. p. 111.; saltim ex parte Desecr. Cauferya uncialis LynGB. Hydr. SE p- 160. Fig. » > > tADE IG fg. B. Exsice. jr SEP SEE WiTTR. et NorpDst. Algjex- SICC- ASEDA Anmärkning om arten. Den växt, som här åsyftas, synes vara den, hvilken LYNGBYE. anf. st. beskrifvit och af- bildat under namn Conferva uncialis FL. DAN. tab. 771, fig. 1. I Syst. Alg. upptar AGARDH den under namn CO. congregata, angifvande, att den icke kan vara identisk med den såsom C. uncialis i FL. DAN. anförda växten. Det synes mig icke kunna vara tvifvel underkastadt, att denna ÅGARDH'S åsigt är väl grundad. Hvad C. uncialis F1. Dan. är, kan jag för till- fället icke afgöra. Jag har icke sett någon växt, som liknar den gifna figuren och kan af den icke ens vinna full säkerhet om, att den afbildade växten är en Acrosiphonia. Å. congre- gata är en af de växter, som i samlingar vanligen finnes under namn Cladophora (Spongomorpha) uncialis (FL. DAN.) Ke eller Cl. (Sp.) lanosa, var. uncialis. Det är väl möjligt, att under AGARDH'S CO. congregata äfven inbegripes den art, som jag ofvan benämt pallida, men då AGARDH såsom synonym citerar C. uncialis TLYyNGB., med hvilken såsom angifvits den här ifråga- varande växten efter all sannolikhet är identisk, så har jag trott mig kunna 'antaga, att det är den AGARDH företrädesvis åsyftat och derför låtit den bära artnamnet congregata, öfver- lemnande åt framtida forskningar att utreda, hvad Conferva uncialis F1. DAN. är. Möjligt är äfven, att Cl. uncialis LYNGB., C. congregata AG., inbegriper ännu en annan art. Se huärörn närmare sid. 101 under n:o 130. Genom artens förväxling med 4. pallida KJIJELLM. har jag tyvärr ej undersökt lefvande exemplar af den och icke heller på ett för närmare undersökning lämpligt sätt konserverat den. Jag är derför ur stånd att lemna någon fullständig be- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 95 skrifning af växten. Jag skall dock lemna några uppgifter om den, som belysa dess förhållande till de närbeslägtade ar- terna. Växten bildar omkring 2 cm. höga tufvor, som äro nästan halfklotformiga, glesare eller tätare och bestå af talrika, nä- stan ända till basen fria, fina knippor, som dels äro enkla, svagt klubblika dels upprepadt greniga med smalt pensel- formiga eller klubblika, slutligen i spetsen afrundade grenar. Knipporna är särskilt vid basen jemförelsevis hårdt samman- filtade, men genom de utspärrade eller bågformigt uppstigande slutskotten upptill starkt luddiga. Till färgen är växten klart mättadt gräsgrön. Vid torkning bleknar den något. Den saknar glans. Det för de båda föregående arterna ut- märkande basallagret saknas eller är åtminstone i jemförelse med hos dessa ytterst svagt utveckladt. Liksom AA. pallida KJIELLM. växer den på klippor. I hufvudgrenarnes förgreningssätt afviker den betydligt från båda de föregående, mest dock från A. pallida KJELLM. Hufyvudgrenarne äro vid basen svagt, upptill rikt, dock ej gyttradt, temligen likformigt förgrenade, med skott af flere generationer. De öfre sidogrenarne äro af högst olika rikt- ning, men i allmänhet utspärrade, tillbakaböjda eller bågfor- migt uppstigande. Grenarne af samma ordning äro olika länga och olika rikt förgrenade, en del enkla, en del upprepadt gre- niga med tätt utgående grenar. Alla de i hufvudgrenarne ingående axlarne äro af föga olika tjocklek. Sin största tjock- lek uppnå axlarna i skottsystemets öfre tredjedel. Här finnas axlar eller axeldelar, som hafva en tjocklek af 30 u. De öfre slutgrenarne äro 1 allmänhet korta, vanligen jemntjocka eller svagt afsmalnande mot spetsen. Hufvudgrenarne och deras nedre långa grenar äro mer eller mindre starkt slingrade om hvarandra. Hufvudgrenarne bildas nedtill af celler, som äro 1!/,—3 gånger så långa som tjocka; upptill går i de gröfsta axlarne den interkalära delningen stundom så längt, att celler upp- komma, som äro ända till dubbelt kortare än tjocka. Vanligen äro dock här cellerna ungefär lika långa som eller 1!/, gång längre än tjocka. Kloroplasten synes vara ganska tjockmaskig med jem- förelsevis stora pyrenoider. Kroppsväggens tjocklek är icke anmärkningsvärdt betydlig. eo [>] F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. Rotsystemet är svagt utveckladt, men rötter utbildas dock högt upp i skottsystemet. Knippornas nedre del utgöras till sin största del af skott och skottdelar. Upplagsrötter när- mast liknande dem hos A. pallida KJIJELLM. finnas. De fertila cellerna har jag icke funnit uppträda i slut- grenar utan blott i skott af lägre ordning. De bilda långa rader och äro från lika långa som till 1'/; gång så långa som tjocka. Förekomst. De exemplar, jag samlat af denna art, växte temligen enstaka på sidorna af mörka klippremnor inom lito- ralregionen på något öppen kust. Växten var på fyndorten fertil i slutet af juni månad. Utbredning. Bohuslän, Fiskebäckskil, Blåbärsholmen. "++ Ceespites pallide olivaceo flavovirentes, subglobosi, fasciculati, fasciculis laxe implicatis. 13. Acrosiphonia bombycina KJELLM mscr. A. epiphytica; c&espite denso, subgloboso, e fasciculis numerosissi- mis, basi arcte coufertis, inferne inter se plus minus coherentibus, longioribus, gracillimis, attenuatis, valde flaccidis, laxe implicatis consti- tuto, pallide olivaceo flavovirente, siccato saltim inferne albescente opaco, 5—6 cm. alto; ramis principalibus frondis usque 28 mu. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis diametro &Xqualibus ad 2,5-plo longioribus membranis crassioribus, contextis, laxe, in&equaliter vage ra- mosis; ramis ramulisque divaricatis vel erectis brevioribus et longioribus, iis ejusdem ordinis crassitudine vix discrepantibus; cellulis fertilibus dia- metro 2&qualibus ad duplo longioribus, in ramis saltim duplicis ordinis seriatis. Tab. VIII. Anmärkning om arten. Ifrågavarande växt är sedan länge känd från Norges kust, men har hittills blifvit samman- förd med Conferva lanosa RotH och oftast blifvit betraktad såsom denna arts epifytiska form. MNSåvidt jag kan finna, är dock Aecrosiphonia (Conferra) lanosa RotH en från denna väl skild art. Den växt, hvilken Körzing 1 Tab. phyc. IV, tab. 83, fig. IT afbildar under namn Spongomorpha lanosa liknar i åt- skilligt den jag här kallar A. bombycina, men torde dock, att döma af exemplar af en Acrosiphonia från Östersjön, på hvilken Körzine's figur bättre träffar in, vara en från denna skild art. Att den KÖTzINGSKA växten är identisk med Conferva lanosa RotH vågar jag betvifla och är icke säker, att den är densamma som Cladophora (Spongomorpha) lanosa BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 97 Ke. i Spec. Alg. sid. 420. Den senare synes åtminstone del- vis vara Conferva lanosa ROTH. Habituellt har ÅA. bombycina KJIELLM. ganska stor likhet med Spongomorpha multifida Ke. Tab. Phyc. IV, sid. 18 tad. 84, fig. II, men denna är efter de af KörzIng angifna måtten vida finare, nästan dubbelt så fin som ÅA. bombycina KJIELLM. Jag är derför kommen till den åsigten, att hvad som i litte- raturen och i samlingar går under namn Cladophora, Spongo- morpha, lanosa, innefattar en hel del former, hvilka äro så starkt differentierade, att de böra uppföras såsom skilda arter. Artbeskrifning. Växten bildar rika, täta, nästan klot- formiga, på andra alger fästa tufvor, hvilka i genomskärning äro åtminstone 6 cm., till färgen blekt gulgröna med dragning åt brunt, svagt silkesglänsande och temligen starkt slemmiga, så att de vid torkning på papper fästa till hela sin utsträckning hårdt vid detta. Efter torkning blir växten till sin nedre och större del blek, hvitgrön med ett klart och temligen mörkt grönt bräm. De sakna då det slemöfverdrag och den slem- glans, som utmärker ÅA. lanosa (RorH) J.G. AG. Tufvorna bestå af mycket talrika, från ett svagt utveckladt centrum stråligt utgående, långa, mycket slaka, fina, upptill afsmalnande enkla eller greniga, sinsemellan nästan fria eller löst förenade, svagt sammanfiltade eller nästan fullt rediga knippor; tall. VIII, fig. 1—2. Från de föregående arterna är den habituellt mycket väl och, i lefvande tillstånd åtminstone, mycket lätt skild. Hufvudskottet har jag alltid funnit upplöst så väl i spetsen som vid basen, och ofta med slutcellerna mer eller mindre starkt omdanade. Stundom bestå dessa hufvudskottrester en- dast af ett ringa antal celler, stundom äro de längre och i detta fall mera säkert att antaga såsom hufvudskott. I senare fallet äro de vid basen omkring 20 u. tjocka och tilltaga något ehuru obetydligt mot spetsen, och bestå af mycket tjockväggiga, 1!/,—3 gånger så långa som tjocka celler. De utsända ett få- tal rötter och några hufvudgrenar, hvilka vid basen hafva samma tjocklek som hufvudskottet och bildas äfven de i denna region af mycket tjockväggiga celler, som dock äro längre i förhållande till tjockleken än hufvudskottets celler. Växtens gröfsta axlar hafva en tjocklek af 28 u. Af hvilken ordning dessa äro, kan jag ej ange. » Hufvudgrenarne äro sparsamt, glest och ojemt greniga. Sidogrenarne äro strödda med mycket starkt vexlande diver- j-« ( 98 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. gens; ett fåtal af de öfre kunna utgå ensidigt. En del af dem äro korta och vanligen utspärrade en del mycket långa, uppstigande — tilltryckta, ofta af något slingrande förlopp. Alla hafva nästan samma tjocklek som moderaxeln vid deras ut- gångspunkt; alltså äro grenar af samma ordning af i det närmaste samma tjocklek. De äro nästan jemntjocka eller svagt tilltagande eller, de korta grenarne, något aftagande i tjocklek mot spetsen; tafl. VIII, fig. 3. I förgrening kommer denna art närmast Å. effusa KJIELLM., men grenarne äro längre och slakare. En del grenar växa redan tidigt med kort toppceell. Grenarne utgå antingen från modercellens midt eller när- mare dess öfre tvärvägg. Den vägg, genom hvilken ett gren- anlag afskiljes från modercellen, sammanfaller mer eller mindre fullständigt med dennas yttervägg. I knipporna ingå en del skottsystem, hvilkas hufvudaxel vid basen är upplöst och här utbildat en genomvuxen, axil rot. Äfven från skottspetsar kunna efter genomväxning rot- liknande axlar utvecklas. Skotten bestå af celler, som äro nästan rent cylindriska, i de gröfsta axlarne slutligen obetydligt längre än tjocka (tad. VIII, fig. 4), men i allmänhet 2—3 gånger så långa som tjocka (tafl. VIII, fig. 13), så att denna art genom cellernas jem- förelsevis stora längd skiljer sig från de flesta andra Acrosi- phonia-arterna. I en del grenar upplöses toppceellen och från den öfversta segmentcellen bildas en ny toppeell, som upp- bygger ett nytt, ofta kort, af cylindriskt tunnelika eller rent tunnelika, delvis ganska starkt bukiga celler bestående nästan spolformigt axelstycke, hvilket vid midten är betydligt tjoc- kare än det skott, hvars spets det kommer att bilda. De äldre cellerna hafva jemförelsevis mycket (nära 5 u.) tjocka, tydligt långsskiktade ytterväggar. Det sekundära för- tjockningslagret sträcker sig icke öfver, utan afsätter sig med tjock, något rundad kant mot tvärväggarne, hvilka förblifva ganska tunna och skjuta ett längre stycke in i kroppsväggen; jfr. tafl. VIII, fig. 8. De långa toppceellernas vägg är tunn, särskilt i cellens spets, der den vid växtens konservering i t. ex. saltlösning ofta spränges; tafl. VIII, fig. 6. Kloroplasten är glesmaskig, med få, olika stora, mest af- rundade och något långsträckta nätöppningar. I yngre till- stånd äro maskorna smala, något förtjockade vid maskknutarne, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 99 men blifva sedermera tjockare, om också af olika tjocklek; tad. VIII, fig. 4, 7. Pyrenoiderna äro små, temligen sparsamma. Rotsystemet är temligen rikt utveckladt. Rötter utgå äfven från sidoaxlar af högre ordning och temligen högt ofvan grenarnes bas. De äro smalare än skotten och bestå af längre celler, som äro mer eller mindre böjda, tjockväggiga och hafva svagt utbildad kloroplast. Rötterna äro dels griprötter dels upplagsrötter. De förra utgå högre upp i skottsystemet och utskicka vid kontakt med ett skott 1 spetsen ett fåtal, kort- celliga, innehållsfattiga, ej stärkelseförande grenar, hvilka gripa om skottdelen. De senare sluta antingen i en skiflik paren- kymatisk, af små, mer eller mindre stärkelserika celler bildad cellkropp, eller också grena de sig vid kontakt med substratet 1 ett större antal längre och kortare, kortcelliga grenar, hvilka växa tätt tryckta till underlaget, men icke sammansluta sig parenkymatiskt. Om upplagsrötterna äro långa, bestå de i regel af tre skilda regioner: 1:0) basalregionen, fin, bildad af långa, innehållsfattiga celler, 2:0) en region, gränsande till substratet, som är tjockare än basaldelen, kortcelligare, inne- hållsrikare, dock icke stärkelseförande och 3:0) den i kontakt med substratet varande upplagsdelen. Om dess spets kommer att skjuta utanför substratet, förlängas dess celler och upplagra icke stärkelse. Fertila celler uppträda i axlar af mer än en ordning och bilda 1— flere längre eller kortare kedjor i samma axel. De äro oftast längre än tjocka. Längden vexlar från lika stor som till dubbelt större än tjockleken. (Beskrifning efter tor- kadt och i utspädd saltlösning förvaradt material). Förekomst. Växer epifytisk i små bestånd på andra alger mest Fucaceer inom öfre delen af litoralregionen i fritt haf, men på skyddad kust. Vid Altenfjord i norska Finmarken har jag funnit den fertil 1 början af september. Utbredning. Arten synes vara nordlig. Vid Sveriges kust finnes den, så vidt jag känner, icke, men synes vara temligen jemt utbredd vid Norges nordvestra och norra kust. +++ Cespites pallide luteo virescentes, subglobosi, non fasciculati, vix implicati. 100 — F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. 19. Acrosiphonia lanosa (RortH) J. G AG. Anadema p. 12. Conferva lanosa RortH, Cat. bot. III, p. 291. Descer. Conferva lanosa AG. Syn. Alg. p. 90. et Roru 1. c. Fig. > STORES CESAR DE Anmärkning om arten. AGARDH anger amnf. st. sig hafva sett en Conferva från Sinus Codanus växande på Fuci, hvilken öfverensstämmer med RotH's figur af Conferva lanosa. Jag eger exemplar (torkade) från Bohuslän, som likaledes likna samma figur och på hvilka AGARDH'S beskrifning af C. lanosa träffar väl in. Liknande exemplar har jag sett från England. Jag kan derför icke tveka att anse denna C. lanosa RoTtH så- som en god art. Från alla andra mig kända Acrosiphonia-arter är den skild genom flere betydande karakterer. Såsom den af mig fattas, är den epifyt och bildar boll- formiga mer eller mindre täta, små, 1—1,5 cm. höga knippor, hvilka synas bestå af sjelfständiga, men hvarandra närmade penselformiga, rediga eller ytterst svagt invecklade delar. Huru denna byggnad uppkommit, kan jag med det material, jag eger, icke utreda. I detta afseende liknar växten A. effusa KJELLM., men saknar det för denna karakteristiska basallagret. Till färgen är den blekt gulgrön, efter torkning hvitgul med mörkare gulaktigt, sammanklibbadt och temligen starkt slem- glänsande bräm. Hufvudgrenarne, hvilkas största tjocklek uppgår till omkring 25 u., äro glest, men åtminstone i sin öfre del likformigt greniga med grenarne jemt aftagande i styrka uppåt, smalare än moderaxeln vid deras utgångspunkt, något afsmalnande mot spetsen, utstående, strödda, öfverst i skottsystemet sträckvis ensidiga. I sin öfre del bestå hufvud- grenarne efter den interkalära celldelningens slut af celler, som äro från lika långa som till dubbelt längre än tjocka, jem- förelsevis tunnväggiga med ytterväggen föga tjockare än tvär- väggarne. De fertila cellerna äro icke kortare, oftast 1?/, gång längre än tjocka, bildande långa rader i skott af åtmin- stone två ordningar. — Växten behöfver närmare utredning. Jag har endast sett torkade exemplar och dessa äro så spröda och upptill så starkt sammanklibbade, att det icke lyckats mig att få någon säker kunskap om växtens organi- sation. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 101 Förekomst. Växer epifytisk på Halidrys siliquosa. Fer- til i maj 1 Bohuslän. Utbredning. Säkra exemplar af den känner jag endast från Fiskebäckskil i Bohuslän. ++ ++ Cespites lete virides, penicilliformes, non fasciculati, vix implicati, subemucosi. 20. Aerosiphonia minima (Fost.) KJELLM. mscr. Spongomorpha minima FosLn. Nye havsalg. p. 185. Descer. Spongomorpha minima FosL. anf. st. Fig. 2 2 2 > 2 T. LET fig. 6. Exsicc. » » » in WITTR. et Norpsrt. Alg. exsicc. n:o 926. Anmärkning om arten. Så vidt jag förmår att döma af det material, jag haft att tillgå, är den växt, hvilken FosLtIiE anfört under namn Spongomorpha mimima,; att anse för en di- stinkt Acrosiphonia-art. Dess närmaste slägtinge torde icke vara 4. lanosa (RotH) J. G. AG. utan en eller ett par andra, hvilka jag för tillfället icke tilltror mig att karakterisera. Man jemföre sid. 102 under n:o 181 och 228. Förekomst. Växer epifytisk på Cladophora rupestris i klipphålor inom litoralregionen, beståndbildande. Fertil i september vid södra Norges kust; FOostiE anf. st. Utbredning. Norge, funnen vid Ud-Vaarö i närheten af -Lindesnes och 1 Ostfinmarken vid Pasvig 1 Sydvaranger. 5. Om de i Alg&e Scandinavic&e exsiccate, quas adjectis Characeis distribuit J. E. ARrREscHovc, utdelade arterna af slägtet Acrosiphonia J. G. AG. N:o 129. Conferva arcta Diurw. — Är A. centralis (LYNGB.) KJIELLM. N:o 130. Conferva uncialis F1. DAN. — Det synes mig an- tagligt, att denna växt ingår i Conferva congregata AG. och C. uncialis LYNGB. och att den är identisk med Spongomorpha wuncialis Ke. Tab. Phyc. IV, tafl. 80, fig. II. Dock är den möjligen artskild från hvad jag i det föregående kallat A. congre- 102 oF. RB. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. gata (AG.) KIJELLM. Den synes hafva en temligen vidsträckt utbredning. Förmodligen är det den, som förekommer i södra Östersjön... Exemplar af en Acrosiphonia, tagna vid Cimbrishamn af KRoK, förvarade i Svenska Riksmusei herbarium, synas nämligen tillhöra den. N:o 181. Conferva lanosa RorH. Conferva uncialis, var. pa- rasitica AREscH. Phyc. Scand. p. 202 — Jag måste medge, att denna växt i åtskilligt påminner om C(. lanosa RotH, Acrosiphomia lanosa (RotH) KJIJELLM., men den afviker dock så mycket från de exemplar af denna art, som ligga till grund för min beskrif- ning af ÅA. lanosa, att jag icke för närvarande anser mig kunna identifiera dessa växter. Deremot anser jag den otvifvelaktigt vara identisk med Conferva lanosa LynGB. Hydr. dan. sid. 160, tad. HORA. N:o 228. Conferva lanosa RotH. Conf. uncialis, var. parasi- tica ARrREscH. Phyc. Scand. p. 202. — Jag tviflar på att ARESCHOUGS uppgift: »n:o 181 eadem planta sed heec magis characteristica», är riktig, och tror mig kunna bestämdt påstå, att den icke är den- samma som C. lanosa RotH. Snarare skulle jag vilja anse den identisk med A. minima (FOosL.) KJELLM., men äfven från denna afviker den 1 åt- skilliga hänseenden, särskilt deri, att den är fer- til i maj, under det A. minima (FosLn.) KIELLM. först i september, så vidt man vet, befinner sig i fertilt tillstånd vid södra Norges kust. N:o 334. Cladophora arcta Diurw. — Liknar mycket och är antagligen A. centralis (LYNGB.) KJELLM. Jag har dock ej kunnat utreda kloroplastens byggnad och kan derför för närvarande icke yttra mig fullt bestämdt, om hvilken art den tillhör. Försigtighet är nödvändig vid bestämningen af de grofva Acro- siphoniorna från Östersjön, emedan det, att döma af torkade exemplar i Riksmusei herbarium, der finnes en eller möjligen två arter, hvilka habi- tuellt och till skottdifferentiering likna ÅA. centralis (LyNGB.) KJELLM., men hafva kloroplasten af annan byggnad än hos denna. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 103 N:o 8309. Cladophora arcta DILLw.; f. juvenilis, que ad finem Septembri apud nos emergere coepit; extra Gotho- burgum. — Så vidt af mitt exemplar af exsiccat- verket i fråga framgår, föreligger här en afgjord felbestämning. Den deri under detta nummer ut- delade växten är icke någon Cladophora arcta DiirLw. och ej heller någon forma juvenilis. Den är fullt utvecklad och starkt fertil. Efter hvad jag kan se, är den identisk med n:o 130, blott en mindre form. Dess litenhet torde vara beroende af växtlokalen. 6. Om de i Alge&e aqu& dulcis exsiccate, precipue Scan- dinavic&e, quas adjectis algis marinis chlorophyl- laceis et phycochromaceis distribuerunt VEerr WITTROCK et OTTO NORDSTEDT, utdelade arterna Nor 1A NIO: 15, N:o 116. N:o 316. INFO 4113: N:o 611. No, 6125 N:o 615. N:o 616. af slägtet Acrosiphonia J. G. AG. Spongomorpha arcta (DinLw.) Körz. — Jfr. ofvan A. Binderi (Körtz.) KJELLM. Spongomorpha spinescens Ka. — Jfr. ofvan ÅA. ha- mulosa KJIELLM. Spongomorpha uncialis (Mörr.) Körz. — Jfr. ofvan A. pallida KJELLM. Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz. f. normalis. — Är A. centralis (LYNGB.) KJELLM. Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz. In statu juvenili. — Är alltför litet utvecklad, för att kunna be- stämmas, Spongomorpha lanosa (RotrH) Körz., f. villosa (Körtz.) — Om denna växt har jag icke kunnat bilda mig någon bestämd mening. Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz.; f. typica FosLniz. Jfr. ofvan A. incurva KJIELLM. Spongomorpha intermedia Foszn. Växten är steril. Jag har derför ej kunnat bilda mig någon åsigt om den. Spongomorpha atrovirens Fosn. — Är antagligen en särskilt art. Jag har dock icke lyckats finna några fertila celler hos den och kan derför icke 104 —ooF. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. NIO, GOLV - N:o 925. N:o 926. yttra mig om dess förhållande till de andra ar- terna af underslägtet Melanarthrum. — Fosnie's diagnos är så till vida ofullständig, att skottsy- stemet innehåller axlar, som äro ända till 150 «u. tjocka och att skotten bestå af celler, som delvis äro ända till 3—4 gånger kortare än långa. — Samma art synes förekomma äfven längre söderut vid Norges kust, om de exemplar från Hauge- sund, som förvaras 1 Riksmusei herbarium, tagna af V. WITTROCK, såsom jag tror mig kunna an- taga, tillhöra densamma, Spongomorpha cincinnata Fosrn. — Jfr. ofvan Å. cin- cinnata (FosL.) KJELLM. Spongomorpha uncialis (MöLL.) Körz. — Synes vara densamma som n:o 130 1 Aresch. Alg. scand. exsicc. Spongomorpha minima Fosn. — Jfr. ofvan A. mi- nima. (FosL.) KJIJELLM. AGARDH, C. A. » » AGARDH, J. G. » » ARESCHOUG, J. E. DILLWYN, L. W. FARLOW, W. J. FLORA DANICA. FosuiE, M. » Harver, W. H. ElATCK, FH. KJELLMAN, F. R. KLEEN, E. Litteraturförteckning. — Synopsis Algarum Scandinavie. 1817. (AG. Syn. Alg.) Systema Algarum. 1824. (AG. Syst. Alg.) Caroli Ad. Agardh, Icones Algarum inedit&e. Fasciculi qui exstant duo. 1846. (J. AG. Icon. Alg.) Anadema, ett nytt slägte bland Algerna. Koegl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar 1846. (J. AG. Anadema.) Phycearum, que in maribus Scandinavi&e crescunt enu- meratio. II. Sectio posterior Ulvaceas continens. Nova acta regi& BSocietatis scientiarum Upsaliensis, Ser. 3, Vol. 14. 1850. (ArEscH. Phyc. scand.) Observationes phycologic&. Particula I. De Confer- vaceis mnonnullis. Ibidem Vol. 6. 1866. (ARESCH. Conferv.) Observationes phycologic&e. Particula II. De Urospora mirabili ARESCH. et de Chlorozoosporarum copulatione. Ibidem; were, Moll, 040 1844. British Conferv&. 1809. (Dinrw. Brit Conf.) Marine Alge of New England and adjacent coast. 1881. (FarL. New Engl. Alg&e.) Icones plantarum in regnis Dani&x et Norvegie nascen- tium, ad illustrandam Floram danicam. 1766—1877. (FL. DAN.) Nye havsalger. Tromsö Museums Aarshefter. X. 1887. (FosL. Nye havsalg.) Contribution to knowledge of the Marine Alg&e of Norway. I. East-Finmarken. Tromsö Museums Aarshefter. XIII. 1890. (Foszn. Mar. Alg. Norw.) Phycologica Britannica or a History of British BSea- Weeds. New Edition. 1871. (Harv. Phyc. brit.) Dr. L. Rabenhorst's Kryptogamen-Flora von Deutsch- land, Oesterreich und der Schweitz. Zweiter Band: Die Meeresalgen. 1883. (HaucK, Meeresalg.) The Alg&e of the Arctic Sea. Kgl. Svenska Veten- skaps-Akademiens Handlingar. Band. 20. N:o 5. 1883. (KJIELLM. Alg. arct. Sea.) Om Nordlandens högre Hafsalger. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1874. N:o 9. (KLEEN, Nordl. Alg.) 106 14. 25 5. > 16: SMR FA 0 >» 19— 9 AL ÖL BD Hig L. » 2 » öd. » 4. » De > 6— » 8. » 9. > 105 [02 I Fr HER 2 Basaldelen af ett individ; bk basalkropp; hg hufvudgren; r' grenig upplagsrot; st utlöpare; ssk sidoskott från denna; 250 Hlottaxel (a) med ett typiskt sidoskott (sk) och en rot (rr) samt en utlöpare (st); ssk sidoskott från denna med en rot (r); 239. Spets af ett växande skott; toppcellen är stadd i stark till- Madocb; Grenspets; segmentet har nyss delat sig; toppceellens tillväxt har uppbört eller åtminstone blifvit obetydlig; ytterväggen i spetsen starkt förtjockad; ?79. Grenspets; de korta toppcellerna synas hafva uppkommit ge- nom tätt på hvarandra följande delningar af en lång topp- cell; 230. Grenspets i något äldre stadium än fig. 8; ?709. Toppceell med starkt förtjockad, egendomligt formad spets- del; 250, Del af ett groft skott, i hvilket den interkalära delningen del- vis är afslutad; ?;9. Del af ett fint skott; ?79. Grenstycke, bestående af en grof axel och en fin sidoaxel; 129. Del af samma grenstycke; ?29. Gren med ett sidoskott, växande med kort toppcell; ?$99. Kloroplast i en yngre cell; 339. Kloroplast i en äldre cell; 329. 20. Spetsar af upplagsrötter; ?79. Del af ett fertilt skott; 339. Del af ett fertilt skott; en del fertila celler äro tömda; 320. 2 Tal VIL Fig. 1—10. Aerosiphonia effusa KJELLM. Habitusbild af växten i naturlig storlek; 6 basallagret. En af de tofsarne sammansättande knipporna; +. Sidogren af högre ordning; Y. Del af ett groft skott, i hvilket den interkalära delningen delvis upphört; cellinnehållet ej tecknadt; 329. Spets af ett växande skott; cellinnehållet ej tecknadt; ?;9. 7. Kloroplaster i något olika utvecklingsstadier; 220. Grenspets med döende toppcell och bildning af en ny initial- cellete Del af en fertil gren; £. Stycke af en fertil cellrad; 300. Fig. 11—20. Aerosiphonia pallida KJELLM. Habitusbild af växten i naturlig storlek. En af knipporna i en tufva; 1. Vv IB Mr S F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA. . 13. Nedre delen af ett från en basalkropp (bk) utgående hufvud- 250 skott (hsk); r upplagsrot; ?30. 14. Topp af en hufvudgren; ?P. 15. Slutgren i skottsystemets öfre del; 9. 16. Stycke af en gren, i hvilken den interkalära celldelningen upphört; 220. 17. Kloroplast; 3309. 18. Växande skottspets; 300. 19—20. Spetsar af upplagsrötter; 230. 21. Stycke af ett fertilt skott; 379. Tafl. VIII. Aecrosiphonia bombycina KJELLM. 1. Exemplar af växten i naturlig storlek. 2. En af knipporna i en tufva; 1. 3. Öfre delen af en hufvudgren; : 4. Skottstycke från skottsystemets nedre del; 249. 5. Skottstycke från skottsystemets mellersta del; 409. 6. Växande skottspets; cellinnehållet ej tecknadt; ?30. 7. Kloroplast i en skottcell från skottsystemets mellersta del; 39. Te NI RE NOGA RAN 8. Tvärvägg och väggförtjockning; 9". Fig. 15—17. tafl. III. och 21—23, tafl. IV, äro ritade efter tor- kadt, alla de öfriga efter i sprit eller i sprit och glycerin eller i salt- lösning förvaradt material. Inledning Innehållsförteckning. Cladophoreernas rel Slägtet Acrosiphonia J. G. AG. 1. vv NN Organografisk öfversikt Habituella karakterer; futbildning Individens allmänna organisation Skottsystemets byggnad . Rotsystemet Växtens cellulära byggnad? Växtens cellulära uppbyggande Cellbyggnaden . RR RS de Fertilitetsorganen Acrosiphoniornas Jefnadssätt Acrosiphoniornas geografiska Hjbrediine FA NANgter systematik . Inledning Slägtets delsne NE Subgen. I Moläsrihium. KJELLM. mscr. Sectio I Speiorogonice Artkarakteristik : 1. Acrosiphonia hamulosa KJELLM. mscr. 2. Acrosiphonia albescens KJELLM. mser. 3. Acrosiphonia Binderi (KG.) KJELLM. mser.. 4. Acrosiphonia hemispherica KJELLM. mscr. . 5. Acrosiphonia incurva KJELLM. mscCr. 6. Acrosiphonia flagellata KJELLM. mscr. 7. Acrosiphonia flaccida KJELLM. mscr. 8. Acrosiphonia setacea KJELLM. mscr. Så 9. Acrosiphonia centralis ERNA KJIELLM. mser. . Sectio II Zoniogonice. : ; 10. Acrosiphonia grandis KJELLM. mscr. 11. Acrosiphonia cincinnata (FOoSL.) KJELLM. mscr. Sectio III Acrogonice. 12. Acrosiphonia UesiC iaf (FosL.) KJELLM. mser. Subgen. II Isochrous KJELLM. msecr. 13. Acrosiphonia vernalis KJELLM. mser. . 14. AÅcrosiphonia stolonifera KJELLM. msecr. . 15. Acrosiphonia pallida KJELLM. mscr. S 3 Mmm en on a NO NH | MM AN [0 «I & 00 = WOMNVH FS EN EG iller] 114 ooF. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA. Sid. 16. Aerosiphoma effusa KIJELLM. mBSCI. . « eo förse 17. Acrosiphonia congregata (AG.) KJELLM. mser.. . 94. 18. Acrosiphonia bombycina KJELLM. mser. . . . . 96. 19. Aerosiphonia lanosa (ROTH) J. G. AG: fö CIEeEmr00! 20. Acrosiphonia minima (FOosL.) KJELLM. mscer. . . 101. 5. Om de i Alg& BScandinavice exsiccate, quas adjectis Characeis distribuit J. E. ARESCHOUG, utdelade arterna af slägtet Acrosipbhomar;oG:0AcT ideas. E 109: 6. Om de i Alg&e aque& dulcis exsiccate, ÖrRSNeE Scandi navice, quas adjectis algis marinis chlorophyllaceis et Hartochrele distribuerunt VEIT WITTROCK et OTTO NORD- STEDT, utdelade arterna af slägtet Acrosiphonia J. G. AG. 103. Iftteraturförteckning - -< «/ .> s/ «rt =- sf os SURRAR s3 STIKIASEARSVESERE Eigurförklaring = sc oso so co co st JANET PERENNER Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd.18. Afd. «II. N?5. Acrosiphonia I i Hat ed RE Å | A » | | =: I , IS | | AR Eg gr EN SN = mes) fo nn ST SN [CR äm rRa IS - SR mn SEA Ljunggren Up sala. Delen hulosa Kjellm ; Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd.18.Afd.lI.N?5. = > et ÅL I I MU Ån 5 kd - SA a — > S- + Sov EESK) 2 AcTo siphonia Del. & Iith. L. Ljunggren Upsala. tacea Fj ellm. Bibang till K.Vet. Akad.Handl.B d.18. Afd.IIL.N? 5. I YN ES ra | ÅA | N Å X 2 4 Å | Acrtosiphonia flaccida Kjellm 1744, Acr. penicilli SEEN IDE Tth. L.Ljunggren Upsala. AG fa & | ”Hörg — SSR [Se] if Å . — LOTEA Gr ige andre. Kjellm., 17 Kjelbm. SL 5 nis (Fosl) Ån häl Vv Il OA MA sta paa GEA la ET | h 3 ee MV = - ; JA ; | juv J ra NE AN | : 4 d | - MR j [0 | Å MER 3 t | a . ee Fe | | på - : | Ne RR SS WE Acrtosiphonia centralis (Lyngb) Kjellm., 120: Act: Å rö - = VE EE SANAE TR AR | Bihang till K.Vet. Akad..Handl.Bd18.Afd.II. N9 MER ÖVERS L - Del, & litt. L. Ljunggren Upsala. SRV scens Kjellm., 21. Acr.flagellata Kjellm., 22-23. "Alfr rRAA nr RE Acrosiphonia vi C (el) 4 So] FH C- oc = Re en = 5 = d od PÅ ät o > öd = - (00) - Mm = AM tå F > 0 > N € (Uf av BR S / N =? Ing g PER ER RERTS 1 Jac 1. & [=] D alis Kjelim. ajlemateran fas ka andna — i AN NN OS SDR Actosiphonia st 3 / ö Agt SN — i SN $ c Arr —.-r,-L:: | gn ES LEG Bihang till K.Vet. Akad. Handl.Bd.48. Afd.II.N95. "Fal VI 4 r pp iz —N NES ; )) | FT Del. & Lith. L.Ljunggr en Upsala. NUTSraKjellm. Bihang till K Vet. Akad. Handl. Bd.18. Afd. TII.N?5. D | | m Y Acro siph onia effusa Kj ell YSL VEN sald, Del.& Lith. L. Ljung gren, Up ” = Nå KR VR ar TT" ja NS AR MR, Tatl VIT. Handl. Bd/8.Afd.IILN? 5. Bö Akad ——— D N bl — ALA AK rer ” Del.& LANE: Ljunggren Upsala i ACFOsiphonia bombycina Eje. BiHANG TILL K. SVENSKA VET.-ARAD. HANDLINGAR. Band 15. Afd III. N:o 6. OM VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNE. AF A. Y. GREVILLIUS. MED EN TAFLA. MEDDELADT DEN 12 OKTOBER 1892 GENOM A. G. NATHORST. STOCKHOLM 1893. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. VIC MA q SEKTOR NEG TÖS ; 9) : : Ort ( Sr CT 4 el JAR SR R band ANVANAAN HJBRA GY (RR HO OKLIAZNTVTT 2uavOm SLVSLÄD-BÅNJELH SAD tl AG. POLNIVETO sajn 'H socka mänrniök AIN AT va LR FTARÖRTAN SVA MOKED: IRS LC 1 NIVA enl ADA NAO IHE aneht ace & AA nat via WE flsllbart efter den år 1886 företagna andra Hjelmare- sänkningen undersöktes af CALLMÉ ' vegetationen på åtskilliga af de genom denna och föregående sänkning af år 1882 ny- bildade holmarna och skären. Enligt välvilliga upplysningar af öfversten i Väg- och vattenbyggnadskåren, herr byråchefen A. M. LinpGrEen, blefvo Hjelmaresänkningarna fullständigt afslutade år 1886. Genom benäget understöd från Natur- vetenskapliga Studentsällskapet i Upsala lemnades mig under slutet af Augusti och början af September månader år 1892 tillfälle att återupptaga ämnet för CALrimÉs undersökningar, 1 syfte att söka utreda de förändringar i vegetationens sam- mansättning och fysiognomi, som försiggått sedan CALLMÉS tid. För detta ändamäl undersökte jag alla af CALLMÉ be- handlade, i Stor-Hjelmaren belägna skär (samt dessutom ett skär 1 trakten af Tjuran). I det följande redogöres, för jäm- förelses skull, äfven för 2 skär belägna i Vestra Hjelmaren, det ena strax utanför Örebro, nära Svartåns mynning, det andra vid norra Hjelmarestranden, ungefär ”/, mil från Örebro. Vid undersökningen af det förra lemnades mig välvilligt bistånd af herr G. Å. RInGsELLE; från det senare skäret ha nedanstående uppgifter godhetsfullt lemnats mig af herr RINGSELLE, som ensam undersökt detta. — Den medföljande kartan är kopierad efter CALLMÉs; några smärre ändringar äro gjorda, beträffande skärens läge och storlek. — I afseende på kärlväxternas och mossornas nomenklatur har, i de fall, då auktorsnamn icke angifvits, HArtmaAns Flora, 11:te upp- lagan, samt LINDBERGS mossförteckning följts. Till följande herrar stannar jag i stor tacksamhet för kontrollerandet af åtskilliga artbestämningar: till amanuensen H. DAuLstEDT, som bestämt de af mig insamlade Hieracierna; d:r P. J. HELLBOM, som samtidigt undersökte lafvegetationen på några af holmarne, och som granskat lafbestämningarna; amanuensen K. ÅA. TH. SETH, som kontrollerat mossbestäm- ningarna; samt v. lektorn, d:r J. ÅA. O. SKÅRMAN, som kon- trollerat mina bestämningar af Salices. ! ÅA. CALLMÉ: Om de nybildade Hjelmaröarnes vegetation. — Bihang t. K. Vet.-Akad. Handl. Band 12. Afd. III. N:o 7 4 ÅA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE I. Skäret vid Ålhammarsudde. Undersöktes den 5 Sept. Mycket litet, med sträckning ungefär i n. och s. De allra högsta delarna nära 1 meter öfver vattnet, således höjda sedan 1882. Strandremsan var nästan bar, äfven ett stycke ofvan böljgränsen; dock förekommo i de inre delarna af strandremsan följande arter, mest mycket enstaka: Senecio vulgaris, 1 individ (i knopp) på v. sidan, 1 dito (äfven 1 knopp) på ö. sidan. Tussilago Farfara, ett tätt bestånd på ö. sidan. Sonchus arvensis, ö. sid. Taraxacum officinale (blad) på s. sidan. Polygonum lapathifolium, på små fläckar strödd-enstaka. Salix cinerea, en tät, öfver 1 m. hög buske, samt en mindre dylik, på n. sidan; därjämte några mindre buskar på v. sidan. Scirpus lacustris, mest på s. sid. De inre, högre delarna af skäret intogos af en tät Phragmites communis-skog med undervegetation af följande tunnsådda-enstaka arter: Bidens tripartita. Tussilago Farfara. Solanum Dulcamara. Ranunculus repens. > Flammula. ! Nasturtium palustre. Epilobiwm palustre. Populus tremula, något öfver 1 meter. Salix aurita. Carex vesicaria. Poa serotina. De högsta delarna af skäret blefvo vid 1882 års sänkning icke tillräckligt höjda öfver vattnet, för att någon samman- !'I denna inbegriper jag, här som i det följande, äfven var. reptans; denna var. öfvergår nemligen på området för föreliggande undersökningar utan gräns i hufvudformen. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:06. 5 hängande vegetation på dem skulle kunna uppkomma. Strax efter andra sänkningen (86) fann CaALLmÉ också endast ett par groddplantor af Tussilago samt ett stånd af Hordeum distichon på skäret. Naturligen kunde icke häller nu någon gräns mellan de två olika åldersklassernas växtlighet upp- täckas. Skäret egde år 1886 2 arter, år 1892 18; endast 1 art, nemligen Tussiago Farfara, uppträdde såväl 1886 som 92. II. Skären vid Heen. Skäret 1, söder om Heen. Undersöktes den 5 Sept. De högsta, något mot öster belägna delarna af skäret ha varit höjda öfver vattnet sedan 1882. — Skäret är betäckt med lösa sandstenar. Den nedanför böljgränsen liggande delen af strandremsan var, liksom i allmänhet på de undersökta skären, nästan full- komligt bar; endast några få groddplantor af Batrachwum sceleratum förekommo på vestra sidan. Innanför böljgränsen var vegetationen på detta skär — liksom för öfrigt på de flesta af mig undersökta — uppdelad i olika formationer. 1) Närmast böljgränsen uppträdde ett på olika sidor af skäret olika utbildadt bälte, mest karak- täriseradt af höga gräs och starrarter; i det följande be- nämner jag detta bälte för korthetens skull »höggräsforma- tionen». 2) Härinnanför vidtog ett bälte af buskar (och lägre träd, på omkring 2 m.), äfvenledes olika utbildadt på olika sidor. 3) De innanför denna buskformation belägna centrala delarna af skäret intogos af en tät, delvis inemot 5 meter hög skog. — Gränserna mellan dessa formationer voro icke synnerligen skarpa. Vegetationens vexlande utseende på skärets olika sidor är troligen förorsakadt af strändernas olika lutning och där- med förenade skiljaktigheter i fuktighetsförhållanden. På den vestra, ett långt stycke inåt flacka stranden ut- göres höggräsformationen af större och mindre, täta, höga, 6 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. med hvarandra omvexlande bestånd af Phragmites communis, Scirpus lacustris, Baldingera arundinacea, Carex acuta, vesicaria och ampullacea, Eleocharis palustris och Eriophorum angusti- folium. Dessa bestånd bilda tillsammans en på de festa ställen temligen tät, vågig matta med en massa inströdda- enstaka, mest lägre strandväxter, såväl örter som gräs, samt med fläckvis täckande Marchantia polymorpha. Äfven en del af de lägre örterna och gräsen bildade små, täckande mattor mellan de högre. Så var fallet med Ranunculus Flammula, Eleocharis acicularis, Alopecurus gemiculatus och andra. På södra sidan, där stranden är något mera tvärt upp- stigande, aftager höggräsformationen 1 täthet och artrikedom. Här utgöres den relativt smala strandremsans vegetation mest af enstaka buskar (Salices, Betula verrucosa etc., äfven Solanum Dulcamara) samt därjämte af strödd Poa serotina och åtskilliga mest enstaka strandörter och mossor. På södra delen af den östra, steniga stranden, där stig- ningen ännu något mera tilltar, bli höggräsen allt mer en- staka. De lägre strandväxterna uppträda fortfarande, mest tunnsådda-enstaka, men bilda här undervegetationen till ett temligen tätt bestånd af Epilobium augustifolium. Den norra, mest stupande delen af östra strandremsan utgöres af full- komligt naket grus. Höggräsbältet saknas alldeles på denna del af skäret, och de lägre strandväxter, som förekomma på denna sida, ingå 1 (isynnerhet de yttre delarna af) den täta, centrala skogen (se nedan). I norr bildar en sparsam strandvegetation en temligen hastig öfvergång mellan vestra och östra strandens växtlighet. Innanför höggräsbältet uppträder på vestra sidan ett ganska långt inåt gående bälte af mindre, temligen glest stående träd, mest Betula wverrucosa på omkring 2 meter (några träd till och med öfver 3 m.), samt, mera sparsamt, Salices, Populus tremula och Alnus glutinosa, med under- vegetation af strandörter och strandgräs, som i allmänhet äfven förekomma i höggräsbältet, samt mossor, däribland fläckvis täckande och frodigt utvecklad Marchantia polymorpha. I de inre delarna af bältet förekomma dock några arter, som saknas i höggräsbältet, nemligen Hieracium Auricula (blad), Hieracium umbellatum, Sorbus Aucuparia (liten), Fragaria vesca, Potentilla Tormentilla, Trifolium pratense, T. hybridum, Festuca ovina, Poa serotina och Peltigera canina. — Detta bälte ut- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. II. N:0 6. 7 skickar flikar i höggräsbältet och är på gränsen uppblandadt med detta. I söder är buskbältet smalare och glesare, samt sträcker sig ut i höggräsformationen (se förut). I öster saknas buskformationen, och först på nordvestra sidan uppträder den åter, utbredande sig därifrån temligen tvärt åt vestra sidan. I vegetationen på de hittills omnämda, år 1886 torrlagda delarna af skäret ingå följande arter: Bidens tripartita, v. och ö. sidd. Gnaphalium uliginosum, s. och v. sidd. Solidago Virgaurea, ö. sid. Tussilago Farfara. Cirsium lanceolatum, ö. sid. > palustre, v. och ö. sidd. > arvense, ö. sid. Sonchus arvensis, v. sid. Hieracium Auricula, se ofvan. > umbellatum, se ofvan. Taraxacum officwnale. Galium palustre, ö. och v. sidd. Myosotis cespitosa, v. sid. Mentha arvensis, ö. sid. Lycopus euwropeus, v. och ö. sidd. Solanum Dulcamara. Scrophularia nodosa, v. sid. Rhamnus Frangula, ett stånd på 2 cm., ö. sid. Peucedanum palustre, v. och ö. sidd. Cicuta virosa, v. sid. Ranunculus Flammula, v. sid. > repens, ö. sid. Batrachium sceleratum, v. sid. Nasturtium palustre. Geranium Robertianum, ö. sid. Sagina nodosa, v. sid. Lythrum Salicaria, v. sid. Epilobwum augustifolium. > palustre, ö. sid. Sorbus Aucuparia, se ofvan. Fragaria vesca, se ofvan. Potentilla Tormentilla, se ofvan. 8 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Spirea Ulmaria, ö. sid., på gränsen till skogen. Trifolium pratense, se ofvan. » hybridum, se ofvan. Polygonum amphibium P terrestre, v. sid. > lapathifolium, v. sid. » strictum, Vv. sid. » Hydropiper. Rumex maritimus, s. och v. sidd. Urtica dioica, ö. och v. sidd. Populus tremula, se ofvan. Salix pentandra. >» viminalis, ett par buskar på v. sid. och en i nv. >» repens, v. sid. > Mgricans. > — caprea. > — Cinerea. Betula verrucosa, se ofvan. Alnus glutinosa, se ofvan. Pinus silvestris, några 1 å 2 m. höga träd på v. och ö. sidd. Alisma Plantago, s. och v. sidd. Juncus silvaticus, Vv. sid. » articulatus. » alpinus, Vv. sid. » bufonius, s. och v. sidd. Scirpus lacustris, se ofvan. Eleocharis palustris, s. och v. sidd.; se f£. ö. ofvan. » acicularis, v. sid. Eriophorum augustifolium, s. och v. sidd.; se ofvan. Carex vesicaria, se ofvan. > ampullacea, se ofvan. >» — Pseudocyperus, ö. sid. >» — Oederi, v. sid. > — Goodenowi. >» acuta, v. sid.; se ofvan. >» — camescens, s. sid. >» — leporina, v. sid. Festuca ovina, se ofvan. Poa pratensis. > serotina, mest i de inre delarna af området; se ofvan. > trivialis. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 9 Phragmites communis, v. och ö. sidd.; se ofvan. Calamagrostis lanceolata, ö. sid. Agrostis vulgaris, v. sid. Alopecurus gemculatus, v. sid. Phleum pratense, v. sid. 1 de inre delarna. Baldingera arwndinacea, isynnerhet på v. sid.; på ö. sid. endast en tufva teml. långt inåt. Se f. ö. ofvan. Polystichum Filix Mas, ö. sid. Polytrichum commune, ö. sid. » juniperinum, s. och v. sidd. Bryum cespiticwum. Hedwigia albicans, ö. sid. Ceratodon purpureus. Marchantia polymorpha, från de inre delarna af höggräs- bältet till områdets inre gräns, på många ställen täckande; se förut. Physcia cesia, tunnsådd-enstaka på stenar innanför bölj- gränsen. Peltigera canina, se ofvan. Största delen af dessa arter förekomma dudugt tunnsådt- enstaka, men genom den i förhållande till arealen ofantligt stora artrikedomen bilda de det oaktadt ett på de festa ställen sammanhängande växttäcke (med delvis i hvarandra öfvergående skikt). Vid bildandet af detta täcke spela natur- ligen de feråriga, i smärre eller större täta bestånd växande arterna den största rollen. — Liknande är förhållandet på de festa af de undersökta skären. De innersta delarna af skäret intogos af en isynnerhet mot söder mycket tät, på en något upphöjd grusås stående skog, till största delen bildad af ofta inemot 5 meter hög Betula verrucosa. I östra kanten är Populus tremwla karak- tärsträd; här ingå äfven en del strandväxter (jämte små stånd af Sorbus Aucuparia). Denna skog, som är belägen närmare östra än vestra sidan, gränsar 1 öster direkt till den delvis nakna, delvis med isynnerhet lägre strandörter och dito gräs beklädda strandremsan (jfr ofvan), i vester öfvergår den småningom i den förut beskrifna lägre och glesare skogen. Till följd af den starka beskuggningen förmå strandväxterna i allmänhet intränga endast ett kort stycke i den centrala skogen. Därjämte hindra de täta lagren af nedfallande löf isynnerhet mossornas uppspirande. Så är t. ex. Murchantia 10 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. polymorpha här ytterst tynande och enstaka, under det att den på flera ställen i strandbältet är luxurierande och täckande. I de tätaste delarna är undervegetationen ytterst mager, och utgöres af följande arter, alla enstaka: Tussilago Farfara, Solanum Dulcamara, tynande, Epilobium augustifolium, Secrophularia nodosa, Urtica dioica, Poa serotina, Phleum pratense, samt dessutom följande, i de yttre delarna af skäret icke sedda: Acer platanoides, ett litet, 3 å 4 år gammalt träd på 6 arv rem: Epilobium montanwm, liten, enstaka. Rubus ideus, ytterst liten, enstaka. Såsom nämdt, torrlades de högsta delarna af den cen- trala skogsmarken år 1882. Dock sammanföll icke gränsen för den täta skogen med 1882 års vattenhöjd, utan var på vissa ställen något lägre, på andra något högre än denna. Såsom af det föregående framgår, existerade för öfrigt i allmän- het ingen skarpare gräns mellan den centrala skogen och vegetationen utanför denna. Skäret 2, vester om Heen. Undersöktes den 20 Aug. De högsta delarna ha varit höjda öfver vattnet sedan 82. — Skäret var, i likhet med det föregående, betäckt med lösa sandstenar. Liksom på förra skäret var äfven här vegetationen grup- perad i olika formationer: 1) ytterst ett höggräsbälte (i hvilket Baldingera saknades), med mest enstaka, till största delen lägre strandörter och gräs; 2) innanför detta ett buskbälte af isynnerhet Salices; samt 3) i centrum en skog af ofta öfver 4 m. höga Betula verrucosa och odorata, Alnus glutinosa och Populus tremula. Höggräsformationen var bredast samt kraftigast utvecklad på den mycket flacka vestra sidan. Ytterst bildade här BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 11 Phragmites communis och Scirpus lacustris jämte på ett par ställen Solanum Dulcamara ffäckvis bestånd, med under- vegetation af några mossor, mest Marchantia. I samma bälte förekommo dessutom mindre, täckande bestånd af följande strandväxter: Mentha arvensis, Banunculus Flammula, Juncus articulatus, Elcocharis palustris, E. acicularis; och något längre in, på mycket sanka ställen, Carex acuta, samt C. ampullacea med sparsammare inblandad C. vesicaria. Dessutom ingingo i höggräsformationen en mängd till största delen enstaka, lägre strandörter och strandgräs, jämte några enstaka Salix- buskar. På de öfriga sidorna af skäret hade strandbältet i hufvud- sak likartad beskaffenhet; det var dock i allmänhet smalare, samt fattigare på arter och individ. Följande arter ingingo, mest enstaka, i bildandet af strandbältet: Bidens tripartita, bildade bestånd på en fläck i norr; f. ö. enstaka h. o. d. Bidens cernua. Gnaphalium uliginosum. Tussuago Farfara. Cirswm arvense. Sonchus arvensis, flera stånd på n.ö. sid. Taraxacum officinale (blad). Hieracium cymosum L. subsp. leptadenium Dahlst. Galium palustre. Myosotis cespitosa. Lycopus europeus. Mentha arvensis, se ofvan. Solanum Dulcamara, se ofvan. | Veronica scutellata och v. villosa, inströdda bland gräs i norr; hufvudformen sparsammare. Peucedanum palustre. Cicuta virosa. Ranunculus Flammula, se ofvan. > repens. Batrachium sceleratum. Cardamine pratensis. > parviflora. Nasturtium palustre. Sagwna nodosa. 12 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Lythrum Salicaria. Epilobium montanum. » palustre. Sorbus Aucuparia, några små individ. Fragaria vesca, mera inåt. Polygomwmn amphibium B terrestre. » lapathifolium. > strictum. > Hydropiper. Rumezx crispus. » maritimus, några individ på s. sid. » Acetosa. Salix pentandra. > Cinerea. > aurita. > repens. Alisma Plantago, tunnsådd-enstaka, men med ganska många groddplantor. Juncus silvaticus. » filiformis, ö. sid. » articulatus. > alpinus. Sparganium simplex, mycket enstaka. Scirpus lacustris, se ofvan. Eleocharis palustris, se ofvan. > acicularis, se ofvan. Carex vesicaria, se ofvan. ampullacea, se ofvan. > Goodenowit. >» — acuta, se ofvan. > — CAnescens. > — cespitosa. Poa trivialis. > serotina. Glyceria flwitans, en tufva på norra sid. Phragmites communis, se ofvan. Calamagrostis lanceolata, v. sid., långt inåt. ÅAira cespitosa. Agrostis vulgaris. » stolonifera. Brachytecium albicans. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 13 Amblystegium aduncum. » exammulatum. Polytrichum commune. > juniperinum. Ceratodon purpureus. Dicranum Bonjeamni. Marchantia polymorpha. Physcia cesia. Det innanför strandbältet belägna buskbältet är bildadt till största delen af Salices (S. cinerea, caprea, aurita, pen- tandra) med inblandade ÄAlnus glutinosa, Betula verrucosa och odorata samt strandväxter. Äfven Pteris Aqwilina förekommer 1 denna region. Buskbältet öfvergår utan tydlig gräns 1 den centrala, täta skogen. Undervegetationen i denna är mycket sparsam. Följande, mest mycket enstaka arter uppträda här: Achillea Millefolium, blad. Cirsium lanceolatum, 1 individ. Hieracium umbellatum. Solanum Dulcamara, går ett stycke in 1 skogen på ö. sidan; äfven i de mera centrala delarna förekommer den, fast mycket enstaka och tynande. Scrophularia nodosa. Veronica scutellata v. villosa, mycket enstaka och tynande. Epilobwwm augustifolium. Vicia sepium. Trifolium hybridum. Pyrola secunda. Populus tremula. Ett högt stående träd var vid marken 17 cm. i omkrets, samt 4, 3 m. högt och 7 år gammalt. Flera andra träd voro ungefär af samma storlek och ålder. Salix cinerea, mest i utkanterna. > — Ccaprea. > — Qurita. > pentandra. Betula verrucosa. > — odorata. Alnus glutinosa, ofta öfver 4 meter. Carex vesicaria > — acuta Phragmites gänkskenanas) | gingo ett stycke in i skogen på ö. sid. 14 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Pinus silvestris, mycket enstaka, intill 8 cm. hög. >» Abies, några få individ, det högsta 50 cm. Pteris Aqwilina. Polypodium Dryopteris. Marchantia polymorpha. Peltigera camnina f. pusilla. Stereocaulon sp. Verrucaria sp. Biatorina sp. Bacidia inundata. Sålunda visar sig den centrala skogen på detta skär vara äfven i afseende på de i undervegetationen ingående arterna betydligt skild från den utanför befintliga vegetationen. Nedanstående tabell visar arternas antal och fördelning på de båda sist behandlade skären under åren 1886 och 1892. | g Gemen- | | 1886. 1892. samma för | 86 och 92. Tillsammans egde de 2 skären vid BIE ENA AE er EE RA EIN RA A JAG 51 123 MM SETS SET EE 40 39 26 a ARA NMOEROPE ORESELSAENE dT | 96 30 | = Bl (4 | =D2 AX | För bägge skären gemensamma voro . . .|26s a bägge pA I ar bägge oe E | | skärens ] skärens arter arter. | | = 204 vå |= 20.3 9 Endemiska på skäret I voro . . . . . .| 14daf skärens 25 Iaf skärens ] arter | I arter | arter arter | = 21,6 32 ar 27,7 KA | | | | I > > Sf SRS TIP FEN SAN ARN Jaf skärens| 32 af skärens I | | Endemiska arter imalles” . . . AYO = 4978 57 = 48 « III. Nyckelgrunden. Skäret 1, störst, beläget längst i norr. Undersöktes den 1 Sept. Här hade 3 skilda formationer utbildats: 1) närmast bölj- gränsen ett höggräsbälte med de vanliga karaktärsväxterna BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18: AFD. III. N:0 6. 15 (Baldingera dock mycket sparsam) samt strandörter och lägre gräs; 2) därinnanför ett ungskogsbälte med tätt stående, ofta 5 meter höga träd, mest Populus tremula och Salix caprea, dessutom Salix pentandra, Betula verrucosa, Almus glutinosa etc.; samt 3) innerst, på en aflång grusrygg, en högörts- formation af Epilobium angustifoliwm, Urtica dioica, Phleum pratense, samt dessutom Fragaria vesca och några andra. I den sistnämda formationen saknades träden. Det trädlösa centralpartiet var till största delen höjdt öfver vattnet sedan 82; äfven en liten del af skogen hörde till samma åldersklass; så voro några Salix caprea-träd närmast öster om den träd- lösa grusryggen med säkerhet minst 7 år gamla. Utanför skogen uppträdde följande arter, mest tunnsådt- enstaka: Bidens tripartita. > cernua, v. sid. Gnaphalium uliginosum. Tussilago Farfara. Taraxacum officinale. Galium palustre. Lycopus europeus, v. sid. Solanum Dulcamara. Naumburgia thyrsiflora, på v. sid., 1 en liten tät matta vid sidan af ett bestånd af Carex vesicaria och delvis inträngande 1 detta. Plantago major. Ranunculus Flammaula. Nasturtium palustre, bladrosetter; äfven blommande. Epilobium palustre. Polygonum amphibium B terrestre, på en liten fläck i vester täckande. » lapathifolum. > Hydropiper. Salix caprea. > cinerea. » Qurita. > migricans. Alisma plantago. Juncus articulatus. > alpinus. > compressus, Vv. sidan. 16 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Scirpus lacustris. Eleocharis palustris. Eriophorum angustifolium. Carex vesicaria. > — ampullacea. Poa trivialis. Phragmites commumis. Ågrostis stolonifera. Calamagrostis stricta. ÅAlopecurus geniculatus. Baldingera arundinacea, s. sidan. Amblystegium exannulatum, v. och s. sidd. Ceratodon purpureus, v. och s. sidd. Marchantia polymorpha, fläckvis täckande. Physcia cesia. I skogen förekommo följande, mest mycket enstaka arter: Artemisia Absinthium. vulgaris. Hieracium vulgatum, ö. sid. > umbellatum. Tussilago Farfara. Sonchus arvensis, blad, v. sid. Taraxacum officinale, blad. Prunella vulgaris, v. sid. Plantago major, v. sid. Malachium aquaticum, v. sid., på en liten fläck. Sedum. acre, v. sidan. Epilobium angustifolium. Sorbus Aucuparia, v. sidan, några cm. höga individ. RBubus Ideus. Comarum palustre, v. sidan. Trifolium repens, v. sidan. Polygonum Hydropiper. Urtica dioica. Populus tremula, rikligast af träden, ofta 5 m. och något däröfver. Salix viminalis, ö. sid., mycket enstaka. > — caprea, Aera träd öfver 4 meter. > — Cinerea. > Qurita. > pentandra. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 17 Betula verrucosa, vanligen mellan 2 och 3 m. Alnus glutinosa. Pinus Abies, 1 individ, '/, m. högt, på s. sidan. Carex canescens, v. sidan. > — leporina. » — Pseudocyperus, i utkanten af skogen, på v. sidan. >» acuta, v. sidan, något längre in än föregående. Poa serotina. Aitra cespitosa, v. sidan. Ågrostis vulgaris. Phleum pratense. Baldingera arundinacea, s. och v. sidd. Brachythecium albicans, v. sid. Polytrichum jumiperinum. Den trädlösa, centrala grusryggen bär: Taraxacum officinale, blad. Solanum Dulcamara, enstaka. Epilobium angustifolium, strödd-talrik, mest på v. sid. RBubus Ideus, mest på v. sid. Fragaria vesca, på v. sidan en till hälften täckande matta bredvid ett stort bestånd af Urtica dioica. Rumexr Acetosa, bladrosetter. Urtica dioica, ett yfvigt bestånd med rundad omkrets, på v. sidan. F., ö. små, enstaka bestånd. Phleum pratense, mest på v. sidan. Af dessa ha med all sannolikhet Rubus Ideus och Urtica dioica spridt sig härifrån nedåt i skogen; af CALLMÉ äro de anmärkta såsom år 1886 förekommande endast å grusryggen. Samma är väl antagligen förhållandet med Epilobium angusti- folium (och Taraxacum?). På skärets vestra sida var vegetationen rikare och ar- terna flera, än på östra. Till detta förhållande skall jag sedermera återkomma. Skären 2 och 3, mindre, belägna söderut. Undersökta den 1 Sept. Mycket smala och låga. Ligga i rät linie och nära intill hvarandra med sträckning i n.v.—Ss.o. På skäret 2, som ligger längst i norr, fans ingen vegeta- tion (med undantag af på stenarna i vattenbrynet fästade 2 18 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. grönalger, som för öfrigt förekommo ymnigt vid alla under- sökta skär). Skäret 3 bar följande, ytterst enstaka arter: Taraxacum officinale, några bladrosetter. Senecio vulgaris, liten groddplanta. Lycopus euwropeus, mycket liten, i en springa på en stor sten. Solanum Dulcamara, små groddplantor, jämte ett något större, 1-årigt, ännu icke blommande stånd. Polygonum lapathifolium, med nyss utslagna blommor. Sale sp., Läandivid 2) em. högt. Carex sp., blad. Skäret är tydligen för lågt och smalt, för att någon sammanhängande vegetation där skall kunna uppstå. De arter, som lyckas gro, duka, antagligen utan undantag, efter 1 år under för de ogynsamma naturförhållandena. | | | | i Gemen- | 1886. | 1892. samma för | | 86 och Hj | | | hvaraf | Tillsammans egde de 3 skären . . . arter | 40 ) f hvaraf 1 74. |2 2 obe- 24 5 obestämd. Vv | stämda. Skäret roladet förren IMIHIO0 36 | 71 eL28 . ARN: HRT SKRIN USS 2 | 0 | 0 | | 3 7 | hvaraf 1 2) Sö 9 | " lobestämd. SA Får GL stämda. Gemensamma för alla 3 skären . . | 0 0 skären 1 och 2 . | 0 0 | Tlock a . | = 4 | I 2 OCK Jil. 2 0 | Endemiska på skäret I voro -. . . | 32 67 | ss for 0 | 0 | 3 Sn Vr 1 1 | IV. Skären i trakten af Tjuran. Undersöktes den 18 Aug. Det längst i sydost liggande, ytterst låga skäret, af CALLMÉ betecknadt med »4», saknade nu, liksom 1886, all BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 19 växtlighet. På de öfriga 3 hade deremot en rik vegetation utbildat sig. Utom dessa undersökte jag äfven ett ungefär n.v. om skäret 1 och mycket nära detta liggande, som knappast höjde sig mer än 2 fot öfver vattnet, och bildades af tem- ligen stora stenar. ' Det torde vara lämpligast att redogöra för detta skär i samband med de öfriga, äfven af CALLMÉ undersökta. Skäret 5. Vegetationen är uppdelad i följande formationer: 1) ytterst höggräsbältet, 1 hvilket, som vanligt, de flesta lägre örterna och gräsen förekomma; somliga af dessa äro beståndsbildande, såsom Solanum Dulcamara, Lycopus ewropeus (små bestånd), Poa serotina ete.; 2) innanför höggräsformationen kommer ett annat bälte, i hvilket medelhöga gräs, isynnerhet Poa serotina, äro karaktäriserande och beståndsbildande; dessa gräs gå äfven ett stycke in i den som vanligt täta skogen; 3) denna bildas ytterst af isynnerhet Salix cinerea; i de mera centrala delarna är Betula verrucosa karaktärsväxt, och jämte denna förekomma mera sparsamt Populus tremula, Almus glutinosa, Betula odorata, Salix caprea och S. cinerea. Skogen är omkring 3 meter hög. Undervegetationen i skogen utgöres mest af strödda medel- höga gräs (isynnerhet Poa serotina), vidare tunnsådd Phrag- mites commuwnms samt mycket enstaka örter (Trifolium hybri- dum, Ervum tetraspermum ete.). De högsta träden 1 skogen hade, efter hvad jag kunde finna, icke mer än 6 årsringar. Skäret var antagligen full- komligt sänkt under vattnet till år 86 och tillhör sålunda samma kategori som skäret 4. Men under det att detta senare genom 1886 års sänkning icke höjdes tillräckligt för att blifva lämpligt underlag för någon vegetation, blef detta däremot fallet med skäret 5, på hvilket, till följd af den 1 å 2 fot större höjden, såsom vi sett, till och med olika formationer utbildats. Skären 1 och 2. På dessa förhöll sig vegetationen i sina hufvuddrag lika som på skäret 5. Så kransades den centrala löfskogen af ett 1 På CALLMÉS karta är detta skär ofärgadt och utsatt strax intill n:o 1 (något för mycket åt sydvest). Jag har på kartan betecknat det med >5>. 20 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. bälte Salix cinerea, och äfven öfriga motsvarande formationer förekommo. Skäret 3. På detta skär, som är det minsta i gruppen, går en sank fördjupning, med sträckning ungefär i ö. och v., mellan klipp- hällen i söder och den på gruset stående löfskogen i norr. I denna fördjupning var ett rikligt och kraftigt höggräsbälte utbildadt, med följande ingredienser: Phragmites communis, Scirpus lacustris, Carex vesicaria och ampullacea, Poa serotina och Glyceria flwitans, ett (litet) bestånd i öster. Vegetationen på dessa 4 skär utgjordes af följande arter: lige 2 3. 5 I I | Bidenssörimentä kits sir | - + + | = (blad- | skott, | | |därjämte] | Achillea "Millefokum! 32007: FI — | Se agn = ; | blom- | | | | mande, | | midt i | | skogen) | | | | | PFanacelum vulgare) + soy ls + | — — | — | | | | ATVEMASTA, VULGARIS Kd Så «re fola s är — -- -— I | Senecio viscosus 3 | mekt |. Jmekt Ä DJ SUS cv . . . . . . . Ng 3 F Ia SYTT | | | enst. | enst. Gnaphalium silvaticum . «oso. . + | — = nl — uliginosum + | SES Ia E TUSKRLAGO” LAR) APU S AN FSI IEA + | + + + | Cirsium lanceolatum . . . «= . . + — + — | ? PAlwstre sis + | + + + (ett litet blom- | | amvensel FAR SRA 85 ASEAS ARS SSA er (blad) | + (BES + (blad) bestånd) (flera ; blom- NOR GIS ar VCNAIS kyls tr AE = | Oncehus arvensis + + + mände individ) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. Hieracium umbellatum Tarazucum officinale Leontodon autumnalis Galium palustre . Myosotis cespitosa Lycopus europwmeus Solanum Dulcamara ståndsbildande) Secrophularia nodosa . Lysimachia vulgaris Plantago major Peucedanum palustre . Cicuta virosa Ranunculus Flammula » repens . Batrachium sceleratum (alltid enstaka) Cardamine pratensis Nasturtium palustre Malachium aquaticum Cerastium vulgatum Sagina nodosa » procumbens . Sedum acre . (fläckvis Epilobium angustifolium > palustre . Sorbus Aucuparia Rubus Ideus Fragaria vesca Comarum palustre Ervum tetraspermum (enstaka, skogen) Trifolium hybridum ? Pyrola minor Polygonum amphibium > lapathifolium be- mycket inuti 21 S k ä r e 1 20 | JD D. | > + + = + (blad) | + (blad) | + (blad) (blad) är =E hd Tr + + + 2- + + — - - - + ar + + = - + E— a — + = — + -- — -- + a 12 ar = TF LD | a A= = | Ha | = är + MREERAM är | | = SA EG byn si HE TARAR Be - — + ed = 4 i SVAR Sä + EN VE SN AE är EN ER Merersna Vy ÄRE I — - | | + + — + = 3 - FIG - = + | = 3 — + + (2) = — => ——] — + = + + + + 22 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. S k ä Tr e t I 2 3. D | | | | | Polygonum Hydropiper . . sc cc + - — 2 RUmEer AGCEIOSM VF Iell Er dne fö ee fyr — + — AR | Rumex propinquus . som so- co - > | = + o— ar | (ofta | | öfver 3 Populus! tReueld an RR EE 5 + =E +im., med | 6 års- | ringar) SK fr HA TEA ERT ORRON ce SR AN OFÖR Er + + — KE CUPEN. fal ST ELer NR (RE borg, ee År Li + st ERA LT RÅ a SS ON - + + är HC AGS SS Ne bet ör = = — RETRO a DE oa sf Lp Sr RS = | + Mä —= I I FS NO UPANANBIA order LENS deg Len än För = == = = (omkr. 3 m., med Betula Vverrucosa > s ss sh rs == SS = +1 högst 6 Års- ringar) > [Sr Re SR AT ELER AM + = ; är 23 Alnus; glumnmOst ka os NN fr + är + + | (mekt Pimviäs: SUPestrist om satans oo Al -- — — +$4 Spar- | sam) Alisa ,Plaumagor > store sie ns är = + Juncus articulatus | + + — + BEFÖNSNUS sr RI ANV, an ARSA | + TS = Lä SUP UNCUS TS a a ses fa -— + — = SU VIPUSE ft es ne se ide sr ds | — = = ar > Ef USUSTESP SPRIT ANAL RME NG -— åE mr FR ISP Mg ARN SENUPlER ol ec LER | — 3E a SE SCUEDpUS (ACUSUNIS er en 6 en se GL da SES + Tr är se > TOLO Te aker sc SÖNER (Ad Men 2 -— + —- Eilevehanis..palustrist «= ssd St = är + Eriophorum angustifolium . — är Er är Canrez vesicaria + >= + 5 > Goodenowii . TF = = + » acuta = + =" Fr BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o G. 23 S k ä 5 e t 1 2 d. 3 Garerrampullaced . . s . so. cc a är är är > EKONESERNS, so 6 ae SR al = = SF = LER DRVE, oc oo + se. sö ms är SE — — UARRESEROLUA: oo. . oc. 6 & Jå Rå «a EF + + + FIN IRIS: cc so ov so sn B cv sr 3F = = 5 FRE AL CMSTSL sed od deg Sn Stf frn är | se = = =E UN NeErid UMGANS > so . RS — — + oo Phragmites communis . ar är == SF Calamagrostis lanceolata =. so. = = — = » BUTACA « eo os tr a = = = är BÅSET USTRSKO UNGAS. ce a . b ss | är Es = = Alopecurus geniculatus . . . . . - är äs är Sr PREV ORGLeNEE « « « « s ss « a 2 = 5 = Baldingera arundinacea =. sco = == = =E Amblystegium exannulatum —. soc SN + — + MUGACGNS ESRI GE SUPER = + — = Polytrickum commune ,; J.E.” =S ar = — ? Yuniperinum = ie. S.K a = + = Bryum cespiticium . + = = = Ceratodon purpureus . + — -— — Marchantia polymorpha ar + 35 = Physcia cesia . + + | + + Inalles: 94 arter; på de särskilda | | skären SET EVERT, 60 bestämtbara! OM 50 DD» | I(+1 obestämd) | Gemensamma för alla skären voro . . . . 27 arter = 28,7 24 af alla skärens arter LONE 3 aLVINISPERILGA She > » > > ” 2 > stel ale BR00AN 3 Endemiska på skäret 1 voro 3) ="0,60 br > så 2 OUR ENN ? ? IE 60våg =O Ne > > > strid SINE Sjön > > Brtertbinallersr kåk NRA = 34 4 , > 24 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Nedanstående tabell visar förhållandet mellan de 3 första skärens floror under 1886 och 1892. | Under | 1886. 1892. lä | före- kommande. ; I De 3 skären hade tillsammans| | arter/47 (+ 1 obestämd)| 86 33 Skäret: 1-Nade; 3 tors ås 31 '60 ( +1 obestämd) 20 | JR fr ANN FREE | 23 61 18 DAT AROR gg fr 32 (+ 1 obestämd)| 50 20 | af allal af alla Gemensamma för alla skären voro 12=725,5 A skärens|33 = 35,4 | skärens | | arter | arter skären 1 och ?]| (men ej fkmde! Nr på ds « - | 2=4,21 PH af id:o.|-3=05: rean skären 1 och 3 | | | (men ej fkmde | ; | på 2). «i. .|1O=21;3 4 af d:o | G= skären 2 och 3/ | (men ej fkmde | på 1) .| 3=60,4 « af dio | H=DI MS Audio Endemiskt på skäret 1 förekommo| 7=14,9 4 af d:o |13=15,1 4 af d:o 2 | 6=12,84 af d:o |15=17.4 4 afrd:o | 3 | 8=17 4 af d:o | 6=7 4 af d:o | Endemiska arter inalles . . . .|21=44,7 4 af d:o |34=39,5 2 af d:o | V. Vid Hvalöns vestra udde, strax vester om Henan. Undersökt den 6 Sept. De högsta delarna af skäret äro höjda sedan 82. Vegetationen var uppdelad i följande formationer: 1) strand- bälte, 2) buskbälte af Salices, omedelbart omgifvande 3) en icke synnerligen tät skog, som i sig inneslöt 4) en gles, träd- lös vegetation, bestående af isynnerhet höga örter. Strandvegetationen saknas nästan alldeles i de nordligare delarna; endast ett ensamt litet bestånd af Carex acuta, jämte ett bestånd af Carex sp., funnos 1 nordost. På öfriga sidor var strandbältet olika utveckladt. På vestra sidan bildade höggräsen ingen sammanhängande matta; endast enstaka små bestånd af Phragmites communis, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18: AFD. III. N:0 6. 235 Baldingera arundinacea och Calamagrostis lanceolata funnos här. Strandväxterna för öfrigt voro här mycket enstaka och utgjordes mest af Solanum Dulcamara (tannsådd — enstaka) samt Polygomwm Hydropiper, af hvilken några individ före- kommo t. o. m. utanför böljgränsen. På östra sidan, som var flackare än norra och vestra, uppträdde strandväxterna rikligare; något sammanhängande höggräsbälte fans dock icke, eburu på flera ställen små be- stånd af Carex acuta, Baldingera arundinacea och Calamagrostis lanceolata förefunnos. Södra stranden var ganska flack ett långt stycke inåt. Höggräsbestånd funnos h. o. d.; mest utmärkande voro de på denna sida talrikast förekommande lägre örterna och gräsen, som tillsammans bildade på sina ställen täta bestånd. Där- jämte förekommo här några buskar, men inga träd. Följande arter ingingo, mest tunnsådt — enstaka, 1 bil- dandet af strandformationen på södra sidan: Bidens tripartita. > cernua. > radiata "THUILLIER.! Senecio vulgaris, ensam. Gnaphalium uliginosum. Tussilago Farfara. Cirsiwum palustre. Taraxacum officinale. Galium palustre. Myosotis cespitosa. Lycopus europeus. Solamumm Dulcamara. Naumburgia thyrsiflora. Plantago major. Nasturtium palustre. Malachium aquaticum, på gränsen till buskbältet. Sagina procumbens, ensam. Lythrum Salicaria. Epilobium palustre. Polygonum amplubium terrestre. > lapathifolwum. > strictum, ensam. > Hydropiper. ! Jmf. Bot. Not. 1892, häftet 5. 26 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. RBumex propinquus. Populus tremula. Salix cinerea. > — Ourita. > pentandra. Alisma Plantago. Juncus silvaticus. > filiformas. » articulatus. Sparganium ramosum, 1 ind. Eleocharis palustris. > acicularis. Carex leporina. > — canescens. > — vesicaria. > Oederi. Poa trivialis. Phragmites communis. Alopecurus geniculatus. Baldingera arundinacea. Marchantia polymorpha. Physcia ccesia. Xanthoria parietina. Skärets högre, nordligare delar intogos af icke synnerligen tät skog, i hvilken Salix cinerea, jämte 1 mindre mån S&S. pen- tandra och S. caprea voro utmärkande för de periferiska, Betula verrucosa för de mera centrala delarna. Vegetationen bestod här af följande arter, som förekommo mest tunnsådt-enstaka. i Tussilago Farfara. Cirsium arvense. » palustre. Sonchus arvensis. Taraxacum officinale. Galium palustre. Solanum Dulcamara. Scroplhularia nodosa. Hypericum perforatum. Lythrum Salicaria. Epilobium angustifolium. » montanum. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 27 Sorbus Aucuparia. Fragaria vesca. Comarum palustre. Polygonum Hydropiper. Rumex Acetosella, ensam. Ulmus montana, 1 individ, 3 å 4 cm. högt, i utkanten af skogen, ö. sidan. Populus tremula. Salix cinerea, se förut. >» — pentandra, se förut. » capred, » » Betula verrucosa, » » Alnus glutinosa. Carex ampullacea. sr Oederi. Phragmites communis. Calamagrostis lanceolata. Baldingera arundinacea. Polytrichum juniperinum. Marchantia polymorpha. Midtelpartiet i skogen intogs af en trädlös, långt åt norr utsträckt grusås, med de högsta delarna höjda sedan 1882. Denna ås var kransad af små Betula verrucosa och Salix einerea etc. Följande arter växte på den till största delen nakna åsen: Artemisia Absinthhium, i trakten af 82 års böljgräns. Tussilago Farfara, som föregående. Lycopus europeus, > » Fragaria vesca, > » Högst uppe, på det äldsta partiet, stodo strödda: Serophularia nodosa. Epilobium angustifolium. RBubus Ideus. Skäret egde 1886 30 arter, 1892 65 arter, af hvilka 19 förekommo bägge åren. VI. Skäret vester om Foderön, Undersökt den 15 Aug. Litet. Höjdes öfver vattnet 86. 28 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Vegetationen är uppdelad i: 1) strandbälte med höggräs samt strandörter och lägre gräs; på södra sidan äro inblandade temligen glesa buskar (mest Salix cinerea, därjämte äfven Betula verrucosa och några andra) och enstaka träd; på de öfriga sidorna saknades buskarna och träden nästan alldeles; därinnanför 2) en skog af företrädesvis Betula verrucosa, som mot norr uppnådde största höjden, ofta mellan 3 och 4 meter; i skogen ingingo äfven Populus tremula och Salix caprea; 3) i midten af skäret strödda, icke egentligen beståndsbildande träd (bl. a. äfven Betula odorata) med stenbunden botten; mellan stenarna multnande löf, Marchantia polymorpha (1 all- mänhet tynande), Polytrichum juniperinum samt få och låga örter och gräs. Strandbältets vegetation utgjordes af följande arter: Bidens tripartita. Tanacetum vulgare. Gnaphalium uliginosum, v. sidan. Tussilago Farfara. Cirswum palustre. Taraxacum officinale. Galium palustre. Myosotis cespitosa. Lycopus europeus. Solanum Dulcamara. Veronica scutellata, n. sidan. Peucedanum palustre. Cicuta virosa. iamunculus repens, v. sidan. » Flammula. Nasturtium palustre. Viola stagnina, v. sidan, ensam. Malachium aquaticum. Sagina nodosa. Lythrum Salicaria. Epilobwwm angustifolium. Polygonum lapathifolium. Populus tremula. Salix cinerea. > — caprea. > — mMgricans. Betula verrucosa. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 29 Betula odorata. Alnus glutinosa. Pinus silvestris, liten, mycket enstaka på norra sidan. » Abies, » » > > > » Alisma Plantago. Juncus articulatus. » alpinus. > silvaticus. Eleocharis palustris. Eriophorum angustifolium. Carex Pseudocyperus. >» — leporina. >» — vesicaria. > ampullacea. Poa pratensis, s. sid. >» Sserotina. Aira cespitosa. Phragmites communis. Calamagrostis lanceolata. > stricta. Alopecurus gemiculatus. Baldingera arundinacea. Acrocladium cuspidatum. Amblystegium exannulatum. Ceratodon purpureus. Marchantia polymorpha, i allmänhet täckande mellan ste- narna; (frodig äfven i utkanten af skogen). Peltigera canina. Plhyscia cesia. Strandbältets vegetation gick till en del in i skogens ut- kanter. I de inre, glesare delarna af skogen bildade följande, mest enstaka arter undervegetationen: Cirsium palustre, bladrosetter. Gnaphalium silvaticum (sedan förra året). Geranium Robertianum. Sagina procumbens. Trifolium repens. Carex canescens. > — panicea. Pteris Aqwilina, liten. 30 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Polytrichum juniperinwm. Marchantia polymorpha. Skäret egde 1886 9 arter, 1892 65 arter, af hvilka 8 ge- mensamma för bägge åren. VII. Skäret utanför LE. Sand. Undersökt den 5 Sept. Litet och lågt, höjdt öfver vattnet sedan 1886. Vegetationen var temligen homogen öfver hela skäret, inga tydligt urskiljbara formationer voro utbildade. Det högsta skiktet utgjordes af strödda buskar, af hvilka Salix caprea, IS. cinerea och Betula verrucosa voro mest utmärkande. De lägre skikten sammanflöto och bildade en på de flesta ställen sammanhängande matta. Följande arter förekommo, mest tunnsådt-enstaka: Bidens tripartita. Tanacetum vulgare. Gnaphalium uliginoswm. Tussilago Farfara. Galium palustre. Lycopus euwropeus. Solanum Dulcamara. Peucedanum palustre. Cardamine parviflora. Nasturtium palustre. Malachium aquaticwum (blad). Saqgina procumbens. Lythrum Salicaria. Epilobium angustifolium (blad). Fragaria vesca. Polygonum lapatlifolium. Rumex domesticus. Urtica dioica. Populus tremula. Salix caprea. > Cinerea. » — aurita. >» Nigricans. > — triandra. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 31 Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Juncus effusus. > articulatus. Scirpus lacustris. EBleocharis acicularis. Carex acuta. » vesicaria (blad). > ampullacea. Poa serotina. ÅAira cespitosa. Phragmites communis. Alopecurus geniculatus. /h Phleum pratense. Amblystegium stellatum. Bryum ccespiticium. N - Marchantia polymorpha. NF LA Xanthoria partietina. Physcia cesia. Skäret hade 1886 6 arter (hvaraf en obestämbar), 1892 43 arter. Af dessa voro 3, neml. Tussilago, Epilobium angusti- folium och Populus tremula gemensamma för bägge åren. VIII. Balgbergen. Undersöktes den 4 Sept. Skäret 1. Litet, höjdt öfver vattnet sedan 1886. Högsta skiktet utgjordes endast af ett par låga Betula verrucosa-buskar. Vegetationen 1 öfrigt bestod af örter och gräs, blandade om hvarandra och bildande en vågig, temligen tät matta. Skäret 2. Den norra, mindre, sedan 86 höjda delen bar strödda, temligen små träd och hade inga tydliga formationer ut- bildade. 32 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. På den södra, större delen, hvars högsta punkter varit höjda sedan 82, uppträdde 1) ytterst ett strandbälte med hög- gräs samt lägre örter och gräs; 2) därimnanför en tät skog af ofta omkring 5 meter höga träd, till största delen Betula verrucosa, 1 och nära utkanterna starkt uppblandad med Alnus glutinosa; 3) inuti skogen funnos ett par små trädlösa, något upphöjda, till största delen bara grusfläckar med Tussilago Farfara, Epilobium angustifolium, Fragaria vesca och Calama- grostis lanceolata. Skäret 3. De högsta delarna torrlagda 1882. Höggräsen sparsamma; strandbältet var isynnerhet re- presenteradt af mindre strandväxter, bildande en temligen gles matta. Den innanför liggande skogen bestod till största delen af Betula verrucosa, 3 a 4 meter hög, med Alnus gluti- nosa i utkanten. Inuti skogen funnos små, till största delen bara Häckar med Epilobium angustifolium och Fragaria vesca som karaktärsväxter. Skäret 4. Höjdt öfver vattnet sedan 86. Högsta skiktet bestod af enstaka, små buskar. För öfrigt gles vegetation. Ingen for- mationsbildning. Skäret 5. Höjdt sedan 1882. Består af 2 afdelningar. På norra delen uppträdde ingen höggräsformation. De inre delarna voro betäckta af ganska tät skog, till största delen bestående af Betula verrucosa, med undervegetation af tunnsådda-enstaka Cirsium arvense och C. palustre, Scroplularia nodosa, Epilobium angustifolium, Pteris Aqwilina, Polypodium Dryopteris (mycket enstaka) och några andra. På södra delen fans höggräsbälte (med Phragmites), dock icke fullt sammanhängande och mot söder slutligen upphörande. Skogen är temligen tät, utan bara fläckar, och består mest af Betula verrucosa, med Alnus glutinosa karaktäriserande i utkanten (dessutom förekomma Populus tremula och Salices). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 33 Skogen på detta skär var inemot 4 meter hög; några alar på södra delen t. o. m. öfver 4 meter. Skäret 6. De högsta partierna troligen icke eller åtminstone högst obetydligt öfver ?/, meter öfver vattnet. Höggräsbälte förekom i norr. I söder en klipphäll, på hvilken växte, i allmänhet enstaka: Bidens tripartita. Tamnacetum vulgare. Gnaphalium uliginosum. Sonchus arvensis (blad). Tussilago Farfara. Taraxacum offieimale (blad). Lycopus europeus. Solanum Dulcamara. Ranunculus Flammula, nederst. Nasturtium palustre. Sagina nodosa. Epilobium angustifolium. Populus tremula. Salix caprea. Alnus glutinosa, 1 individ, föga öfver 2 meter högt och 22 cm. i omkrets vid roten. Carex Pseudocyperus. Alopecurus gemiculatus. PBryum cespiticium. Öfriga delar af skäret voro beklädda af gles trädvegeta- tion med inblandade kolonier af strandväxter på de sankare ställena. En liten, något upphöjd, stenig, trädlös fläck i skogen, något åt söder, bar såsom karaktärsväxt Epilobium angustifolium. Skäret 7. Mycket lågt. Gles vegetation. Skäret 8. De högsta delarna torrlagda 1882. Ingen höggräsforma- tion. Endast ett ytterst obetydligt bestånd af Scirpus lacustris, 2 do 34 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. ett något större af Carex ampullacea samt ett dylikt af C. vesicaria förekommo på stranden. Strandremsan var bar äfven ett stycke ofvan böljgränsen och hyste f. ö. mager vegetation, mest bestående af Solanum Dulcamara. Den täta skogen var på vestra sidan karaktäriserad af Alnus glutinosa, i förhållande till höjden mycket grof (så mätte ett 4 m. högt träd 37 cm. i omkrets vid marken). Flera Alnus-träd voro 1 det närmaste 5 m. Östra delen af skogen utgjordes af en ungefärligen lik- formig blandning af Betula verrucosa, Populus tremula, Alnus glutinosa, Salix caprea och S. cinerea. Midt i skogen fans en liten öppen, stenig plats med Epilobwum angustifolium samt Malaclhium aquaticum och Solanum Dulcamara (de 2 sistnämda ensamma). Skäret 9. De högsta partierna höjda sedan 82. — Tät skog, 3 å 4 meter hög, med Populus tremula som karaktärsträd; därnäst Betula verrucosa, så Salix cinerea och Alnus glutinosa. Sko- gen, som var glesast och lägst i östra, tätast och högst i södra delen, gick fläckvis ned ända till vattnet, utan fortsätt- ning af något bälte af strandväxter — så var förhållandet på östra sidan —, men på mera horizontela stranddelar vidtog nedanför densamma ett höggräsbälte (med lägre strandväxter). På vestra stranden fans endast en antydning till detta bälte i ett Carex ampullacea-bestånd med ett bestånd af Phragmites på hvar sin sida. Liksom på det föregående skäret voro alarna 1 förhållande till höjden mycket grofva, isynnerhet i södra delen, på vestra sidan (så mätte ett mellan 3 och 4 meter högt träd 32 cm. vid basen). Midten af skärets norra del intogs af en täckande gräsmatta (dock med h. o. d. upp- stickande stora stenar), mest bestående af Poa serotina, med inströdda-tunnsådda Bidens tripartita, Galium palustre, Epi- lobium palustre, enstaka Lycopus, Solanum Dulcamara och Phleum pratense. Skäret 9'. Mycket lågt. Ytterst gles vegetation. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND. 18. AFD. III. N:0O 6. 35 Skäret 10. Af vattnet isolerade och öfverspolade stenar. Ingen ve- getation. Skäret 11. Mycket lågt. Blott 1 individ af Solanum Dulcamara och 2 bladrosetter af Taraxacum officinale. Skäret 12. Delvis höjdt sedan 82? Bälte af strandväxter. Där- innanför en 3 meter hög, icke synnerligen tät skog, mest ut- vecklad på östra sidan och isynnerhet bestående af Betula verrucosa. I midten ett stenigt, trädlöst parti med Epilobiwum angustifolium som karaktärsväxt, samt enstaka Phleum pra- tense och Poa serotina. Skäret 12". Lågt. Gles vegetation utan formationsbildning. Sammansättningen af balgbergens fora ses af tabellerna åa nästföljande sidor. 36 IV ICeNskaRNN « Ver le, Sr — | + (på s. delen) = — > radiata Thuill.Y vo. — | + (s. delen) es — Tanacetum vulgare . : . > - | + | + (n. och s. delen) + — | NENeCip: OIsCOSUS: svett oe + = a - > vulgaris (alltid enstaka)| — + (n. delen) + — Gnaphalium uliginosum . . . — + (n. och s. delen) Ez + Tussilago Farfara . . . - - + (n. och s. delen) + — Solidago Virgaurea =. soc. — + (n. delen, blad) = — Cirsium lanceolatum . so. + | + (s. delen, blad) + = VOSS: oc oc — + (n. delen) + (blad) — | | | DENS ERIKS SNR | a | + (n. delen) | + — Sonchus arvensig . . . . « . - | + (s. delen, blad) + = Taraxacum officinale (blad) . | : | + (s. delen) SS 3 Leontodon autumnalis . . . — —S — — Galium palustre s ale endl + | + (mn. och s. delen); - — z rå (icke fullt | Ad FR Myosotis palustrig . . . . . + utslagen) | > CEspitosa AE Jkl + + (n. och s. delen) iF a Stachys palustris . . . . « — — +(v. sid. ens.) — Mentha arvensis . . . « «+ « > — — — Lycopus europeus . . . . . + + (mn. och s. delen) Sr Fr Scutellaria galericulata . . .| är + (v. sid. af s. delen) — Solanum Dulcamara . - . «| A+ + (n. och s. delen) + + Serophularia nodosa. . . . « | — = RR Rn Naumburgia thyrsiflora . . -. + + (s. delen) — — Plantago major . . ss + « = == = | Peucedanwm palustre . .- . | + I + (n. och 8. delen) + + (bli] ! Jfr Bot. Not. 1892, häft. 5. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. e t ör 6. + + — + + + (v. sidan, på s. 54 | Mdlin, enstaka) + + IH (s. delen) + + = + (s. delen) + + + ; + + (blad) (blad; 1 ind. Å i frukt) | 7 (blad) + rg 3 + + feed + 3 (v. sid. på s 23 N din, enstaka) + + (i strandbältet dh på v. sid.) 3 - (in.,isynner- sp het i skogen) FE I enst.) + + + BAND 18. AFD. III. N:0 6. 237 | 8: Sk 9 FNS: er | 5 il (Gå Tv | = | få I ) NAT | + — — J—] +) — I - - c | + + + l—-) +!— 3 Fr = = FN | + | — + |—]| (v. sid. i ut-| | kanten af 2 skogen; äfven/ | inne i dens.) | + (blad) — + (blad) + = — — + +) +|— by 2 (i skogens glesare delar) + + — | —] +]— + + — | —|—|!— + + — | —] +) +] de + + + | +) + = & | — | — es = a | A= + (blad, enstaka) — Su 38 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Cicuta virosa Ranunculus repens . > Lingua . > Flammula aACris Batrachium sceleratum Cardamine pratensis parviflora . Nasturtium palustre Lychnis Flos Cuculi Malachium aquaticum Stellaria media | Sagina nodosa Lythrum Salicaria Epilobium angustifolium palustre Sorbus Aucuparia | Rubus Ideus Fragaria vesca Comarum palustre Polygonum amphibium terr. lapathifolium strictum » Hydropiper . Rumex Acetosa maritimus Crispus | (inga ”| blommor) + (incanum) | | | |+ delen: på s. delen I +(s. delen, i skogen) + (n. och s. delen) | I + (n. och s. delen) f(m. delen, många +3 — bladrosetter, I äfven blmnde) + (s. delen) (enstaka på n. ät ö. till) + (mn. och s. delen) + (s. delen) + (s. delen) + (n. och s. delen) I + (n. och s. delen)| + (s. delen) I -— + (i skogen) -— + (blad) + BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 59 (s. delen, på "MN gränsen t. n.) VjE (8. delen, i skogen) i (s. delen, i skogen) (s. delen, | i skogen) ed al + (s. udden) + - + (s. udden) (s. delen, blad)| I I I | | | | | I I |, Sf (ensam, i | skogen) I + (ö. sid., blad) strax innanf. (beståndsbild. + n. hörnet) + 2 (i skogen; ngt öfver 1 m.) + (i skogen) | | = | + (blad) är | (fläckvis bil- +J dande rätt | stora mattor) & (inne i skogen) s(oroddplantor 1 yttersta "9 strandbältet, Jansa blmde) 12. 12. ER SRA + a järn bt | | Jack epeolib | | | SE FER EN EE gp SES ES ER | i | ln — ET | | yi TIN KRANEN 40 AA. Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. | | | Rumex domesticus . . . . . — | — = | — UnKea klock, ds el -— i + (s. delen) | — — Sparganium ramosum =. cs. = | SE = au Scirpus Iacusbtrig.«- « « - > &« + I + (n. och s. delen) + — Eleocharis palustris . . . . + | + (n. och s. delen) + + | I > acicularis . . . . 5 — + (s. delen) | — Fa Eriophorum angustifolium . +. — | + | — - Carex vesicaria . . . . . . - + (s. delen) — + ST DRUCBE SNS NA a a aa — = | rna - > — Goodenowii . . . . .| — | — -— os > FT SEGER LÖR — | — = > ampullacea «ooo — | + (s. delen) + =S | | | > Pseudocyperus . . . | -- | + (un. och s. delen) är — I 3 TBUNRESCENS Ifrrel is sa = + (n. och s. delen) — = | I I 4 | | EPO, ert of es TR -— — TE 1 UP Ga SSE ot NE: ol SENS + + (n. och s. delen) + BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 41 — - -- + (n. sidan) — = EE ar = — + (i skogen) + (i skogen) — —| + |!|— + + — + + — | —| +|+ + + — + = — | —]| —|] + + + 3 + 26 = 1) + = - — + | - + l|—] +] + + (s. udden) — = 2 —E AR — + — — + — = ++ + + — + + — = +l— + + — - - — | —|—|— DT är de a | + + — II— | + ind.) 7 = + (blad) — + (enst.|påv. sid.)| — SEN TER - + — + + — 1 —| +) + + + + -— + + —) +) + (s. udden) 4 = 2 Al Te —/— = + (s. delen) + = = 2 -- = PECK CS a + 4 + + Fra sn el CR US - | (i skogens LV EC GET | glesare delar) | (s. delen, vå ed 3 0 je i skogen) = ra - + + + — + — == + + = I + + == 001 = lor | fö utkanten af | RS skogen, Vv. Ås BEER st Nr -delen) Lå | nd sid., äfven Er | i skogen) k 5 (ett | (i utkanten (ö. sid. på n.| fe TR + stånd | — af skogen, + delen, enst. | — RR 5 TA) vesids) | i gräsmattan) (s. delen, i | | utkanten af -— — === Rp 5 skogen) | | (i td a | | ar Ye — + (i skogen) LE —!I +) —- | 42 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. POR aReMONRAUS «om. st oc are — + (s. delen) — — SrLOLAS rd se eko S & då ll = = 2 AM DIELENRSISRs > SÅ sh a RN — -— 23 Ae Glyeeria fluttans.. - « so «os -— + (n. delen) 2 en Festuca ovina . . . . = > | = SS 2 | I 20 NCESPICOSE < sie os sl — — — = Phragmites communis . . . « — + (n. och s. delen) — f(s. delen, i skogen Calamaqrostis lanceolata . . — + ei | REN på en bar fläck) (s. delen) l + 4 Agrostis stolonifera . . . . — > DUIgArS Sd av a — + (s. delen) i 2 | — Alopecurus geniculatus . . . + + (n. och s. delen) + + | Piileunt PTUCENSG « sl se «an > = + (n. delen) | -—- — | Baldingera arundinacea —. oo. + (mest blad) + (s. delen) + — | Polypodium Dryopteris . . « -— — -— — | Polystichum Filix Mas . . - = + (s. delen) | = — " eristatum —. .. — + (n. delen) — — | Asplenium Feliz Femina . . — — 2 Lar Pteris aquilina . so. os «| — + (s. delen) — — Equisetum fluviatile =. <=. > | — | + (8. delen, v. sid.) — —- Amblystegium aduncum . «= = == | + (8. delen) = | - | -— exannulatum == | + (n. delen) =: — — Polytrichum juniperinum . « — | i | ar | = | Bryum cespiticium . . . . «| — — | -— | = Funaria hygrometrica —. . . — | + (s. delen) | — | = Ceratodon purpureus . . . . — + (n. och s. delen) -—- I Marchantia polymorpha + | 4 | + (n. och s. delen) + NE Peltigera. caNMW = drös sc | — | = | = | = T21 YXOR: rar SS Fe DRA -— + (mn. och s. delen) + | = KXantoria parietina . . . . «| är + — | = BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 6. 43 | | | | | | | (endast inne (på stora FF | | | + +(n.delen)) — |+4iskogen,enst.,| +/ kar bestånds-] — ol] +) + | löfver 2,5 m.)) | bildande) | 23 = EI —- | At är -— 4 = = RSS lr a 18 Eg År 228 | dy NE Aa ENE | 5: =; ir är | är st = + | + | ( (n. delen, | | — — — - I+3 enstaka i | + | gräsmattan) | | | + (s. delen) | + fär (blad)| — | + Vv ER —! tl + | | : | 3: | = — | + (i skogen) = är == | nar le bl) vi | HA NäR 2 SES DAME TF cl fs lag RR EET | | | | | = =— 0 sad € skogen) | = | | = = ENE (i skogen) | — | | | | | | = SS = =S | a — f CN CS = i | | | | fr TT | SR I ECE CO 2 ås 3 AAr2a) | Fa (SES | | + = = 4 | - Ls EE - - ==" | + | = YT NS RA [= AT Sr RN br er ie — Ao == — sis BOT. - == + RE + + + a AE SE (på en fläck i | n., täckande Lå ' vil få | | mellan | | | stenarna) | i | | | | | + ng — | — | = je mm 44 ÅA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. | | Gemen- | | 1886. | 1898 AE | bägge | ären. | Tillsammans egde skären . . . . . arter 71 112 | 51 | På skarett I fInnöos pre. så er bl LS | 20 32 | 15 FE JA 25 SETS Ore, 23 52 18 KA LARGE SUR LS Hd rn 3 | lea ND 56 74 30 | > 6 lill te 51 16124 , fr | 0 20 Or > NEG JAN 21 46 16 SVEND | 16 47 12 | > » Y 3 SYNT JR i 5 > | T I é 14 0 le acgad Sa AR 0 2 MV ET HER an ARS grund 21 vå förklittygölt nee > SAN uö denor studied 0 18 0 | Gemensamma för alla 13 skären (skäret 10 saknade vegetation såväl 1886 som 92; jfr ofvan) voro er. 0 PT ESONAR | Gemensamma för 12 skär voro . . . . . | 0 | HR | > ov GMMER Ilona dal 0 34 = 3,6 KX | ö + 0 SR an ss th FEET TEE p 19 > tr a rr vo] 83= ARN NGE DRA 8 1 I tv B="7 8 IRENE > | 1102 =:28 WIDGET ) > 6 2 = 2,8 « T=600K > H 3 D 4.=5;6 4 |, 16=HINN >» 4 ; 4=5,64x | 6 =5,3 « > Ko Og öre LE 6 = 3,4 &€ | 13 > AMN Po er op LE TOM SE LOrSRIEGN Förekom:de endast på 1 skär (=endemiska) | 30 = 42,2 «| 34 = 30,3 4 ! Solanum Dulcamara. Bidens tripartita, Alopecurus geniculatus. Nasturtium palustre, Alisma, Carex vesicaria, Marchantia. Tussilago Farfara. Gnaphalium uliginosum, Lycopus, Polygonum Hydropiper, Salix cinerea, Eleocharis palustris. 5 Bidens tripartita, Taraxacum officinale, Solanum Dulcamara. " Tussilago, Taraxzacum officinale, Populus tremula, Scirpus lacustris, Bal- dingera, Cicuta. 3 Nasturtium palustre, Epilobium angustifolium och palustre, Polugonum la- pathifolium och Hydropiper. ? Galium palustre, Epilobium palustre, Polygonum lapathifolium, Saliz caprea, Betula verrucosa, Carex ampullacea, Peucedanum palustre. 0 Populus tremula, Saliz caprea. " Tanacetum, Cirstum lanceolatum, Sonchus arvensis, Myosotis cespitosa, Epilobium angustifolium, Salix pentandra, Poa serotina, Phragmites communis. 2 3 4 5 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 45 IX. Tjuran. Undersökt den 18 Aug. Det mellersta, äldre partiet, som varit höjdt öfver vattnet äfven före första sänkningen, består af ett högt kummel af stora flyttblock. Vegetationen på denna del af skäret synes hafva bibehållit sin gamla fysiognomi. Dock hafva några få arter tillkommit sedan tiden för CaALLMÉs undersökningar, troligen alla spridda från de genom sänkningarna nyvunna östra och vestra delarna af holmen. Det vestra partiet utgöres af en till största delen naken klipphäll. Springorna på denna häll intogos på de festa ställen af täckande gräs (mest Poa serotina); äfven Solanum Dulcamara var här fäckvis talrik. För öfrigt funnos på hällen några buskar. Strandväxterna bildade ingen samman- hängande formation, och förekommo mest på delarna närmast ofvan böljgränsen. Från skärets midtelparti hade några arter spridt sig ned på vestra delen: så Polygonum dumetorum, Sedum acre, Salix fragilis. Det östra, mera vidsträckta och till större delen med mindre stenar betäckta partiet var redan 1886 artrikare än det vestra. Äfven nu var detta, och i ännu högre grad, fallet. — I bergspringorna bildade Solanum på många ställen bestånd, ofta med undervegetation af täckande Bidens tripartita (jämte några andra, enstaka arter). Strandväxterna förekommo mest på södra sidan, men bildade intet sammanhängande bälte. Buskarna voro individrikast på norra sidan, och stodo merän- dels strödda, med temligen gles undervegetation. — Från midtelpartiet hade, efter 1886, Rubus Ideus, samt möjligen Lythrum Salicaria, Salix ceimerea och Alnus glutinosa spridt sig ned till det östra, nyvunna partiet. Holmens fora utgjordes under 1886 och 92 af följande arter: | | : «| Mellersta z EX Vestra partiet. partiet. Ostra partiet. | | Bid es = — | - IBidens, tripartud = « .- s as | | | : 1892] + EN så 460 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. TT === === = | [1886 Tanacetum vulgare . +. + = + Y40 7 11892 5 . J36 I Senecio vulgaris . 192 [56 | Gnaphalium uliginosum 192 | Are je Tussilago Farfara . | AR 192 | f86 | | Cirsium lanceolatum 192 | J86 > palustre . 192 | & f86 | > arvense 192 Ål jä Sonchus arvensis | (5 | | Hieracium cymosum X hetero- [86 trichum Dahlst. NEO 192 f86 | Taraxacum officinale . re | 192 | | (86 | Galium palustre . ; | 192 | 86] Galeopsis Tetrahit . . [92 | jr | Solanum Dulcamara S | bj |S6 | Serophularia nodosa AVR 192 | | S (56 | | Nauwmburgia thyrsiflora . 92 NI |S6 | Plantago major Vestra partiet.. .J (unga "| bladskott) TE + Mellersta H partiet. (liten, men fruktifice- rande) - = | | Östra partiet. | | | + (blad) (blad- rosetter och ett ungt : bet blommande stånd) TN + (ett exempl.)) |, S(flere blad-| rosetter) | I I | I + + + | BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 47 Vestra partiet. Mellersta I Östra partiet. partiet. | 1886 = | 2 Ae Acer platanoides . . . . . . (Ett 3 å dl | | år gammalt] 1892 I++ individ, | — = ung. 2/, | m. högt) | Ranunculus Flammula f86 i SS Få sell JAA € 5 FN ör | Nasturtium palustre 36 a in | 92 2 - | 2 Malachium aquaticum J86 FR FE i 192 = = a | Sagina procumbens . Jag NN | - En KR. Soft sn | op | | Chelidonium majus . J86 SE IF eg 192 AL | 2 a f?6 | == | | > | Ribes Grossularia | | f(på grä | [019 IV | å gränsen + | [92 len sar) | Sedum acre . J86 AT 2 | at | 192 + SE de | Lythrum Salicaria . J 36 äv är ör 192 sat | = FE & + so + Epilobium angustifolium ( (längst | lo2 id RA Så i små blom- : | | lösa ind.) | > montanum . | (92 = = + 2 palustre | 86 Mn SR nå 192 dl = | =S | Par J (3 medel- få | Istora träd) 2 (3 medel- | Sorbus Aucuparia | | |stora träd, | J Session 92 -- +1 nägra små | = | SmenE ten af | | kumlet) 48 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. — — —— ÄH OO OO O—-HXZXe—>->=)-—-=Spmmm : Mellersta |A : | i Vestra partiet. partiet. Ostra partiet. (1886 | sr + -—- Rubus Ideus | 11892 + 4 4 Potentill t a SN otentilla argentea . 7 192 | — - | =S J56 == — — » Prunus Padus . 192 — l+ (mekt liten) == | é [56 | — | Eg I | Polygonum lapathifoliuwm == == | | 192 | - = SS 86 är dumetorum . soc cs 192 + 23 AR | f86 — | = RUMNMER" ARSlOSER ol ride al er en & 192 — — Hl | fl] —- 1 - St | Populus tremula . ARE | 192 | + (små stånd) — = 5 386 — | — kt Saliz pentandra -. 92 — = är .JI JM (ett enda fes +( litet ex.) caprea 192 + — + (flera träd) ij [86 — + = >» — cinerea S 192 = — + op (ett stort - + träd) - rt Sc | (ett ind., SEG LESS a SRA Br SNR | |usappmer G än. I m. [| (ett stort 22 NOR Len + träd) + bergs- springa) S 86 — = Å > aura 92 == = ET 86 är Betula verrucosa J 5 3 192 är + 2 86 — — = » odorata J 192 == — de 86 — — Alnus glutinosa 3 BEAL J 3 | 192 — + E BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 49 , —— oi mwiin£A nm oo i£ÅOiÖN co e— oo | Pinus silvestris Juniperus communis Alisma Plantago . Juncus alpinus ; filiformis | Scirpus lacustris . Eleocharis palustris Eriophorum angustifolium | Carez vesicaria acuta leporina Festuca ovina . Poa serotina Avena sativa » Phragmites communis . Agrostis stolonifera vulgaris Alopecurus geniculatus Vestra partiet. Mellersta partiet. Östra partiet. | (några in- | HE 1 m.| höga träd) | AA | + (liten) IE] ot 50 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE- | I | | | | Vestra partiet. eg Östra partiet. | f1886 a 2 = Bryum ventricosum . 11892 | kh Å Je [86 = = 2 | Marchantia polymorpha =. sc c (nära |92 + — td vatten- I brynet) Dessutom förekommo år 1892 på de nyvunna områdena Xanthoria parietina, X. lychnea ”pygmea, Gyalolechia vitellina, Placodium sazxicola, Aspicilia cinerea, Peltigera canina, Physcia cesia, samt på den mellersta, äldre delen af holmen Ramalina polymorpha, Hypnmuwm cupressiforme och Hedwigia albicans.” På den mellersta, äldre delen funnos sålunda år 1886 14 arter, 1892 20 arter; på de nyvunna områdena funnos 1886 28, 1892 64 arter. För bägge åren gemensamma voro på den mellersta delen 12 arter, på de nyvunna områdena 25. På holmens vestra parti funnos 1886 11, 1892 35 arter, hvaraf 8 förekommo bägge åren; på östra partiet uppträdde 1886 27, 1892 55 arter, med 21 gemensamma för bägge åren. 1886 var blott en enda art gemensam för alla tre delarna af holmen; 1892 däremot icke mindre än 8. Mellersta och vestra delen egde 1886 2, 1892 9 gemensamma arter; mellersta och östra delen hade 1886 5, 1892 10 arter gemensamt; vestra och östra partiet hade 1856 10, 1892 26 gemensamma arter. In- alles hade holmen år 1886 36, 1892 73 arter, af hvilka 33 förekommo bägge åren. X. Essön (rättare Ersön). Undersökt den 20 Aug. och 6 Sept. Nedanför den gamla, omkring 3 meter höga, skarpt afskilda platån utbreda sig på alla sidor genom sänkningarna ny- ! Vid den följande sammanställningen är att märka, att CALLMÉ icke lemnat några uppgifter på holmens moss- och lafvegetation. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 51 vunna områden, som närmast under platån varit höjda sedan 1882, men till sin yttre, största areal torrlagts först 1886. De nyvunna delarnas vegetation var olikartad på olika sidor af holmen. I nordvestra hörnet var innanför böljgränsen ett höggräs- bälte af isynnerhet Carex vesicaria, C. acuta och C. ampulla- cea, samt lägre strandväxter, utveckladt. Innanför detta vidtog ett buskbälte af mest Almus glutinosa, därnäst Salix cinerea och Betula verrucosa. Därmnanför kom ett högörts- bälte (som f. ö. fortsattes nästan rundtomkring holmen, och utgjordes af Epilobium angustifolium, Tanacetum vulgare, Soli- dago Virgaurea, Hieracium umbellatum och Galium verum — den sista mycket enstaka —, hvilka tillsammans bildade ett vanligen strödt skikt med gles undervegetation). Högörts- bältet gränsade inåt till den gamla strandvallen kring central- platån, utan spår af mellanliggande skog. Stranden var på denna sida sank och höjde sig endast långsamt. Strandväxternas bälte fortsattes på vestra sidan, här bredare och med oregelbundet inblandade, tunnsådda Salix cinerea-buskar. Högörtsbältet var på denna sida icke så kraftigt utveckladt. Äfven här voro de yttre delarna af stranden temligen sanka. Södra sidan hade intet höggräsbälte; äfven de lägre strandväxterna voro sparsamma. Högörtsbältet sträckte sig från den gamla strandvallen ända till närheten af böljgränsen, blandadt med tunnsådda Betula verrucosa, Alnus glutinosa och Salices. Stranden var här icke sank, och höjde sig endast långsamt inåt. Blott den allra innersta, till strandvallen gränsande delen var torrlagd sedan 82. Äfven på östra sidan voro strandväxterna, inclusive hög- gräsen föga framträdande, och högörtshältet var ersatt af en buskformation af strödd Betula verrucosa, vanligen något öfver 1 meter, stundom nära 2 meter hög. För öfrigt förekommo här mest gräs och Polytriclhwm. Stranden var något mera stupande än på södra och vestra sidorna. I nordvestra hörnet var den bräntast; här var vegetationen mycket gles. Norra sidan förhöll sig i afseende på vegetationen ungefär som den södra. LDLutningen var i allmänhet något större än på s. sidan. Det torde förtjena anmärkas, att mellan 1 och 2 meter höga Betula verrucosa-buskar på norra sidan bildade ett smalt och temligen kort bälte, som sträckte sig ungefär 52 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. parallelt med vattenbrynet och var beläget 7 å 8 steg från detsamma; det befann sig på en höjd öfver vattnet af omkring 3/ om. och sammanföll sålunda i det närmaste med 82—386 års strandlinie. Buskarna voro sannolikt icke öfver 6 år. (En af de högsta, på 1,78 meter, var 5 år gammal). Jag framhåller denna förekomst af Betula särskildt därför, att vi här första gången på hittills omnämda skär och holmar finna en af vegetationsförhållandena skarpare antydd gräns mellan skärens båda sänkningsområden af 1882 och 1886. I vanliga fall har denna gräns, om den i början funnits, så småningom gått förlorad genom arternas ömsesidiga invandring; och or- saken till utbildningen af den gräns mellan olika formationer, som på åtskilliga skär (jfr t. ex. det större Nyckelgrundet och en del af Balgbergen) mer eller mindre tydligt framträder, är högst sannolikt att, medelbart eller omedelbart, söka i fysiska förhållanden, företrädesvis underlagets olika samman- sättning (stenar eller grus) och fuktighet. Såsom i det före- gående är nämdt, sammanfaller också denna gräns icke med 32—586 års strandlinie. Följande arter förekommo åren 1886 och 1892 på Ersön. I | På det gamla området. 9 | (Platån jämte den Få pr Lr | gamla strandvallen.) : | | | | |1886 LS St | | Bidens tripartita —. . vo. 11892 | nu | Kö | (På strandvallen och 86 tå på strandens högre, | ; närmast denna bel. | | Tanacetum vulgare . .« «oc. - delar) (03 a f(Gick ända ned till | i Astranden, tunnsådd) | | | f86 — SE | Senecio silvaticus at 192 f56 4 = | I | Gnaphalium silvaticum ; ((s. sidan, ungef. midt, 2 — ++ emot strandvallen | och vattenbrynet) | | |56 — — | uliginosum 192 | fa ING dan) PA ; J86 1 - + (som Tanacetum) | | Solidago Virgaurea | | 192 + + (äfven långt ned,strödd), BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. Tussilago Farfara . Cirsium lanceolatum > palustre . Sonclhus arvensis . Hieracium umbellatum Taraxzacum officinale Galium palustre . Db verum . Campanula rovundifolia Myosotis palustris » cespitosa . Lycopus europwmus Galeopsis Tetrahit Solanum Dulcamara Scrophularia nodosa Veronica officinalis | 1886 11892 [56 192 (56 192 (56 192 [56 192] | S6 J92 |S6 | 192 | J 56 192) |86 | 192 (86 | [92 (86 [92 (86 192 (56 192 (86 192 ff log DD I | I I På det gamla området. + (på strandvallen) + (på strandvallen) + (på strandvallen) + + + (i n.v. på platån) I På det nyvunna | området. | + (s. sidan) + (enstaka i n.) Ar + (ett enda individ) +, J(flere bladrosetter vid Istranden på s. sidan) NR | 5 I , Jläfven längt ned på | I stranden) | + (på norra sidan) + (s. sidan) vi | SR = (s. sidan, nära stran- den; äfven i norr, +1 ungefär midt emellan | strandvallen och vattenbrynet) 54 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. [ | På det gamla = | På det nyvunna | området. | området. | | fact | | fI586 — -— Trientalis europea . | JES 1892 + (C,5 S. på platån, | Ra några få individ) | fr = | ns ES ; å | ; | Naumburgia thyrsiflora . . . : | (s. sidan, på en | 92 — +qliten fläck bestånds-/ | bildande) | |56 — - | Ranunculus Flammula 192 | | rs Så | ir | |S6 | + (ett enda stånd) | NN » acris 192 | (86 2. | år (CCG NOIR Vilölle le dd a 192 | | JA rä | TR |56 ban = | [SEINGENCaE ”BIUIVESOrES: Ag | SA 192 AD 7 (eltrtälst AON | 92 ; å | f86 | — — Acer platanoides . . . > . log NI . f(liten planta, nära MG strandvallen i 8.0.) | ff + (på strandvallen) — (äfven ett stycke | nedanför strand- | vallen, i stenrösen vid hällen i 8.) |56 = | 3 Chelidonium majus . l2 + (på strandvallen) | jä Nasturtium palustre a 192 ee + a |S6 + än Tilia europea . ; | | 92 - — | ! j [56 - + (som Tanacetum) Geranium Robertianwm s - y 192 — + (på n. sidan) |S6 - är IHypericum perforat S ypericum perforatum 192 4 du | |56 — F Malachium aquaticum s | / 192 — + (i norr) 86 == — Stellaria palustris ] ö ) | 192 =— + (på v. sidan, ensam) mg By (86 dl 2 ÅArenaria trinervia . 3 2 192 - + (i norr) Uifoli 5 Väl 1 serpy 2 ohNa d 192 — + (i norr) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 055 På det gamla | På det nyvunna o | området. I | området. I | / | | | ig 1856 - + | | Sagina nodosa da äv fe — + > I procumbens. . . «so . = I | | 92 | sol es f(vå hällen i s., ung. + 4 fot öfver vatten- I ytan; äfven i n.) (86 | - | 2 192 + (på strandvallenin.) — (86 | - = | 192] + (mycket enstaka) | + (mn. sidan, enstaka) | [56 | -— — | 192 — + (på s. och v. sidan)| | 56 | - Te Epilobium angustifolium +. - L | Ribes alpinum . Sedum Telephium Lythrum Salicaria . 92 | a H | alustre . | | » p ustre 192 | a: | fr | 56 | = — | , S(nära strandvallen | EN IE i 8.0.) | (86 | + | = | ] 92 | , Jlin.,t. nära stranden,| VN | ”Väfven i v.,t. högt upp) sf JS61 — — » SWRAMNS . ko s r a | 4 ; | 192] + (på platån) - 86 ad | en 192 | + (ensam) — [56 — = Comarum palustre . . . . « 192 | Sorbus Aucuparia Rubus Idens Rosa canina SS i; + (s. sidan, ensam) |86 => | adv 192 — | + (i n., vid stranden) 86 | Ad | ah ROLE MINOO: see ade | (s. sidan, ensam, ung. + Trifolium pratense . I midt emellan strand- valleno.vattenbrynet) f86 22 | PE 192) — + (på platån) z 86 | an | Ze v = | dr Myrtillus nigra | Polygonum amphibium terr. . 56 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. > strictum dumetorum Rumezx Acetosa Acetosella crispus | Urtica dioica -. I I Populus tremula . | Salix pentandra . caprea cinerea > aurita viminalis nmigricans | Betula verrucosa | Alnus glutinosa Polygonum lapathifolium Hydropiper 1886 11892 |S6 192 |56 192 | Sö 192 | 86 1921 På det gamla området. JEtt enda gammalt Uräd i v. på platån) |D:0, dessutom ett) ++ par små träd mera ] centralt) | På det nyvunna området. + + (s.v. och n. sidd.) + | + (s. sidan vid stranden) + (mn. sidan vid stranden) | + (mn. sidan vid stranden) | == 2 (s.ö. sid. nära strand- vallen, samt i n.) + f(s. och ö. sidan vid! 1 stranden) | + + + (ö. sidan) + + + EE (ishtmektnära strand.) BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. Pinus silvestris Convallaria majalis > Polygonatwm Alisma Plantago . Juncus articulatus - COMPTEssUS . Scirpus lacustris BEleocharis palustris acicularis . Eriophorum angustifolium . Carex vesicaria » — pallescens . ? Goodenowii » acuta 2 ampullacea » — Pseudocyperus . ? Ccanescens . » leporina [1886 11892 |36 dT På det gamla = | 07 | området. | | | ju n.v. på platån, äfven ett stycke | ned på strandvall.) + (s. sidan vid stranden) På det nyvunna området. + (ö. sidan) + (s. sidan vid stranden) + (s. sidan vid stranden) + (nära stranden) | i | + (8. sidan) + (s. sidan) 3E ANY. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. = uu | | — På det gamla På det oyvunna = | | området. området. | | | I I | | I Plestucd sovINA =. - ÅR | | 11892 + | + | | 86 - | — darriuseula . o- oo = Sa | | 192] = + (vid stranden i n.) 86 | rd | = | | Poa seroRng ov sr eler J CM | 192 -— | - 86 | 2 | + | JL FÖPRIDIGTS de sas an RS J | | . 192 — | = ; |56 — | + (ett enda individ) ADENRAE. SAUBE. cc oc se St fs 192 | 56 + | — ÅSE HEBUOST Aa, FEST fö pA J | | Å (92 | + (på platån) | — 36 — | Phragmites communis . 19 : | 2 — + | (86 | | OD | — Calamagrostis lanceolata NV | 192 — +(s. sidan, vid stranden) 86 -- | — Agrostis stolonifera J Fes 192 | — + f (56 | — | 20 vulgaris - | | 192 = | a | t S6 | == = Alopecurus geniculatus —. . « J | | 192 Cl | + | 86 | — | — Phleum pratense . J FN | 192 | — | + I 56 =S | — Baldingera arundinacea J 192 — | + I I QP I 36 | är | —- Polystichuwm Filix Mas J i | i 192 | + | + (s.ö. sidan) = | 86 — | -— Asplenium Filix Femina J | | . 192 — + (8.0. sidan) 86 | — — | Polytrichuwm commune =. os. | | | 192 | £e + tr Br ång JS6 a = juniperinum s 192 = + S6 = 122 Spherocephalus palustris J | 192 = 4 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 59 | På det gamla På det nyvunna | omradet. omradet. [1886 | == Bryum cespiticium . E | d : 11892 | - |S6 | — = Ceratodon purpureus 192 - | 56 — | Marchantia polymorplha 192 | |56 | — Physcia cesia . ; 192 | (56 | = dv Placodium sazicola 19 Si Inalles egde holmen år 1886 49, år 1892 103 arter, af hvilka 40 förekommo bägge åren. På det gamla området växte 1886 24, 1892 26 arter, af hvilka 19 gemensamma för båda åren. På det nyvunna området funnos 1886 34, år 1892 92 arter, af hvilka 27 förekommo bägge åren. Gemen- samma för det gamla och nya området voro 1886 9 arter, 1892 15 arter. Sedan 1882 hade somliga arter spridt sig från platån öfver den gamla strandvallen ned på det nybildade området, andra åter den motsatta vägen. En del af CALLMÉ icke anmärkta, men af mig på platån påträffade arter är jag böjd att anse såsom tillhörande holmens flora ända sedan tiden för CAiiLmÉs undersökningar, sastän af honom förbisedda. Så växte isynnerhet Myrtillus nigra och Convallaria Poly- gonatum 1 fläckvis rikliga bestånd, som antydde en hög ålder. Detsamma torde gälla den mycket enstaka förekommande Trientalis europea (och möjligen Rosa camnina). XI. Grundholmarne. Undersöktes den 30 Aug. Utgöras af 3 gamla holmar, sammanbundna genom på de flesta ställen smala näs, som torrlagts genom sänkningarna. Det sålunda uppkomna sammanhängande refvet sträcker sig ungefär i n.n.v.—s.s.o. Näset mellan norra och mellersta 60 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. gamla holmen är i söder utvidgadt åt båda sidor och af- smalast åter vid gränsen till mellersta holmen. Äfven södra holmen fortsättes af ett smalt näs, som snart vidgar sig och temligen tvärt afslutar refvet mot söder (jfr kartan!). Skild från de egentliga: Grundholmarne genom ett jemförelsevis bredt sund och utgörande en fortsättning af dessa, uppsticker slutligen längst i söder den helt och hållet nybildade Stallgårn». Det torde vara lämpligast att först i sammanhang a göra för vegetationen på de nybildade delarna. A. Norra Grundholmen. På det norr om holmens äldre delar vidt utbredda, ny- bildade landområdet hade vegetationen följande utseende. Den yttersta strandremsan var fullkomligt bar till ungefär 6 steg innanför vattenbrynet, sålunda äfven ett stycke ofvan bölj- gränsen. Därimnanför uppträdde ett höggräsbälte af Scirpus lacustris, Phragmites commuwnis och höga Carices med inblandade Polygonmuwm lapathifolium, Alisma Pldntkgo! Gnaphalium uligi- nosuwm etc. Därinnanför, på en temligen låg vall af fint grus, kom ett mycket tätt snår af Salix cinerea med enstaka S. caprea, S. mawita, S. migricans samt Populus tremula ete. I detta snår inträngde från höggräsbältet några Carices (vesi- caria, ampullacea, acuta), Elcocharis palustris ete. För öfrigt hade snåret nästan ingen undervegetation, gruset var i det närmaste bart. De lägre delarna närmast innanför Salix- vallen voro klädda af en gräsmatta af Poa serotina (och Baldingera) med inströdda Trifoliwum hybridum, Marchantia ete.; äfven Salix-buskar förekommo här inströdda. Gräsmattan sträckte sig temligen långt in och öfvergick slutligen, där underlaget blef stenigare och högre, i en högörtsformation, mest utmärkt af Epilobium angustifolium och Solidago Virgau- rea och med undervegetationen mest bestående af mossor. Ungefär på öfvergången mellan högörtsformationen och gräs- mattan bildade små Pimes silvestris-stånd ett oregelbundet bälte, troligtvis temligen sammanfallande med 82—386 års strandlinie (jfr Betula verrucosa-bältet på Ersön!). Innanför högörtsbältet vidtog slutligen vegetationen på de äldsta, äfven före 82 höjda delarna af holmen. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 61 Åt nordvest fortsattes samma formationer. Här sträckte sig Salix-bältet längre inåt, och strandväxterna blefvo individ- och artrikare. Carex ampullacea, Baldingera, Scirpus lacustris och Phragmites förekommo enstaka äfven inne i buskformationen. I strandväxtbältet ingingo på nordvestra sidan följande arter: Tussilago Farfara, Cirsiwum palustre, Sonchus arvenstis, Lycopus europeus, Solanum Dulcamara, Lythrum Salicaria, Epilobium palustre, Comarum palustre, Urtiea dioica, Populus tremula, Salix cinerea, avrita, >» pentandra, mygricans, Eriophorum angustifolium, Scirpus lacustris, Carex vesicaria, > ampullacea, >» — Pseudocyperus, >» — leporina, Baldingera arundinacea, Phragmites communis, Poa serotina, Agrostis sp., Phleum pratense, Calamagrostis stricta, Marchantia polymorpha. På vestra stranden, som var låg ett långt stycke inåt, voro isynnerhet strandväxterna rikt representerade. På de sedan 86 nybildade områdena närmast ofvan böljgränsen bildade Polygonum lapatlufolium, omvexlande med P. Hydro- piper, täckande bestånd, och på en rätt stor areal bildade dessa 2 arter tillsammans med Gnaphalium uliginosum, Senecio vulgaris och Malachum aquaticum täckande, vågiga mattor vid strandbrädden. I dessa mattor ingingo dessutom enstaka: Bidens tripartita, Leontodon auvtumnalis, Galium pulustre, 62 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Stellaria media, Polygonum lapathifolium incanum. För öfrigt förekommo närmast böljgränsen följande arter (somliga i smärre bestånd), hvilka, 1 allmänhet strödda-tunnsådda, till- sammans bildade en frodig och temligen tät vegetation: Taraxacum officwnale, Senecio vulgaris. Närmast böljgränsen, 1 sanden, hade några smala, täta bälten af groddplantor sedan försommaren skjutit upp; blomkorgarna voro i begrepp att slå ut. Ett litet stycke högre upp fans ett bälte af endast gamla, i det närmaste öfverblommade individ. Mvyosotis cespitosa, Solanum Dulcamara, Cicuta virosa, Ranunculus Flammaula, Nasturtium palustre, Lysimachia vulgaris, ungefär 1,33 m. hög, bildande små, täta bestånd. Lythrum Salicaria, pilobium palustre, Potentilla norveyica, enstaka. Rumex domesticus, enstaka. Populus tremula, Salix cinerea, caprea, aurita, nigricans, Alisma plantago, Juncus silvaticus, alpinus, Scirpus lacustris, silvaticus. Eleocharis palustris, acicularis, Carex acuta, Alopecurus geniculatus, Baldingera arundinacea, Phragmites communis, Ceratodon purpureus. Något högre upp, 1 torra sanden, och fortfarande på det sedan 86 nyvunna området växte följande, mest strödda- tunnsådda arter, inåt bildande öfvergången till högsta bältet: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. var bildade området. Matricaria inodora, Artemisia Absinthium, Tussilago Farfara, Cirswum arvense, > palustre, Sonchus arvensis, Hieracium umbellatum, Solanum Dulcamara, Linaria vulgaris, Plantago major, Hypericum perforatum Epilobium palustre, Rubus Ideus, Potentilla anserina, Trifolwum hybridum, Rumezx Åcetosella, > — domesticus, Salix cinerea, > — aurita, 63 Betula verrucosa (ett bland de högsta träden, på 2,28 m., 4 år gammalt). Alnus glutinosa, Alisma Plantago, Juncus effusus, » bufomius, Carex Goodenowi, > — irta, Poa serotina. Högörtsbältet, bäst utveckladt i norr, uppträdde äfven på v. sidan och sträckte sig ett stycke upp på det sedan 82 ny- Det bestod som vanligt af ett strödt- tunnsådt skikt af höga örter (Epilobium angustifolium, Solidago Virgaurea, Turritis glabra etc.) med undervegetation af på fera ställen täckande mossor jämte lägre, mest enstaka örter och gräs. — Följande arter ingingo i högörtsformationen på de nybildade delarna af norra Grundholmen: Artemisia Absinthium, Gnaphalium silvaticum, Antennaria dioica, Erigeron acris (med många bladrosetter), Tussilago Farfara, 64 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Crepis tectorum, Hieracium Auwricula, » glomeratum ”"glomeratulum Almqv., Leontodon autumnalis, Galium verum, Solanum Dulcamara, Verbascum Thapsus, blad, Serophularia nodosa, Linaria vulgaris, Turritis glabra, Hypericum perforatum, Epilobium angustifolium, Sorbus Aucuparia, liten, RBubus Ideus, Fragaria vesca, Vaccinium Vitis idea, wngefär ? ej öfver 4 år gammal. Rumex Acetosa, bladrosetter, » — Acetosella, Urtica dioica, Populus tremula, Salix aurita, Pinus silvestris, högst 6 år gammal; ofta något öfver 2 meter. Poa serotina, Phleum pratense, Polytrichuwm juniperinuwm, fläckvis täckande, Ceratodon purpureus, på stora fläckar täckande. Östra sidan, som var mycket mera stupande än de öfriga, var nästan alldeles bar och bestod af grusvallar. På gruset växte nästan endast mycket enstaka små bestånd af Solidago Virgaurea och Galium verum samt enstaka individ af Linaria vulgaris. Söder om den gamla norra holmen afsmalnade den ny- vunna landremsan till ett näs, helt och hållet torrlagdt sedan 382. Det bestod af grus, med ett mycket smalt sandbälte i vester närmast vattenbrynet. I midten höjde sig gruset till en ås. På vestra sidan var höggräsbältet smalt och afbrutet, samt utgjordes mest af Carex acuta (jämte Phragmites etc.) nästan utan undervegetation. Äfven det därinnanför liggande, af Salix cinerea bestående buskbältet var smalt, med in- ; m. öfver vattnet; väl BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 65 blandade enstaka Phragmites, Baldingera, Potentilla norvegica, Tussilago, Tanacetum, Matricaria inodora, Solanum Dulcamara, Malachium aquaticum, Sedum acre, Alnus glutinosa ete. Där- ofvan, och sträckande sig upp till grusåsens högre delar, kommer ett högörtsbälte af Epilobium angustifolium, Solidago Virgaurea, Verbascum Thapsus (blommande) med inblandad Pinus silvestris. Mellan detta bälte och Salix cinerea-bältet fans en svag antydan till ett gräsbälte (med Poa serotina), motsvarande det, som fans längst i norr. — På östra sidan af näset förekommo endast små, mycket långt från hvar- andra växande bestånd af Solanum Dulcamara, Galiwm verum, Hypericum perforatum, Epilobium angustifolium, Salix caprea. — Näset afsmalnade så småningom 1 söder till en endast några få steg bred, af sjelfva grusåsens högsta delar bestående remsa. På gränsen mellan denna smala del och dess nyss beskrifna utvidgade fortsättning i norr, växte ett 2 till 3 meter högt bestånd af Salix caprea jämte en Solanum Dulca- mara-buske. Söder därom, på den smalaste delen, utgjordes vegetationen endast af Galium palustre (1 individ), samt Polygonum lapathifolium (enstaka— fläckvis tunnsådd); den senare växte isynnerhet något vester om grusryggens högsta parti. — I söder vidgade sig åter näset på båda sidor. Här uppträdde först ett nära 3 meter vidt och antagligen inemot 6 år gammalt bestånd af Solanum Dulcamara. — Söder om detta bestånd, på den bredare delen, vidtog åter utbildningen af formationer. Salix-bältet var här mycket smalt och magert; däremot bildade Betula verrucosa ett oregelbundet bälte, närmast grusryggen tätt och högt, därnedanför glesare och lägre; mossorna voro på de flesta ställen mycket sparsammare än 1 de nordligare delarna. Följande arter uppträdde, mest tunnsådt-enstaka: Matricara inodora, längre upp, Gnaphalium silvaticum, d:0, Cirsium lanceolatum, d:0, Tussilago Farfara, Crepis tectorum, Hieracium sp., Galium palustre, Solanum Dulcamara, Seroplularia nodosa, längre upp, Verbascum Thapsus, 66 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Geranium Bobertianwvm, mest på sjelfva grusåsen; enstaka äfven långt ned vid stranden. Isynnerhet mera i söder förekommo många bladrosetter, afsedda för nästa år; äfven fruktificerande 1 frodiga individ. Malachium aquaticum, Sedum acre, Epilobium angustifolium, längst i norr riklig, eljest spridd- på många ställen riklig; håller sig isynnerhet på sjelfva grusryggen eller strax på sidorna om densamma. Fragaria vesca, längre upp. Potentilla norvegica, Polygonum lapathifolium, många små individ i vegetationens utkanter, Urtica dioica, enstaka högt uppe på grusryggen, Populus tremula, Salix caprea, > — Cinerea, Betula verrucosa (ett inemot 5 meter högt träd mätte 45 cm. i omkrets vid marken), Alnus glutinosa, mycket sparsammare än Betula, Phragmites communis, Phleum pratense, Ceratodon (och andra mossor). Mot söder blef näset ånyo smalare; trädvegetationen aftog, vegetationen blef äfven i öfrigt magrare, och formations- bildningen upphörde så småningom. På denna del antecknades följande mest enstaka arter, i ordning (ungefär) från norr till söder: Pinus Abies, 1 individ nära grusryggen, längre is. några små individ på v. sidan, Filago montana, enstaka som föregående, Solidago Virgawrea, mycket enstaka, Artemisia Absinthium, Pinus silvestris, enstaka, Scutellaria galericulata, börjar uppträda i de sydligare delarna af det smala näset, nära den mellersta gamla holmen, Taraxacum officinale, Sonchus arvensis, Turritis glabra, Dactylis glomerata, Ranunculus Flamnvula. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 67 Söder om detta näs vidtog det nybildade området nedan- för den mellersta gamla holmen. B. Mellersta Grundholmen. På de nybildade delarna nedanför den mellersta gamla holmen voro äfvenledes olika formationer utbildade; de fram- trädde tydligast samt voro art- och individrikast på vestra sidan, och utgjordes af: 1) ett höggräsbälte, uppträdde typiskt endast i de södra delarna; i norr var det blott representeradt af lägre strandörter och strandgräs samt mossor; 2) Salix einerea-bälte med inblandade Solanum Dulcamara, Comarum palustre och andra strandväxter; 3) Alnus glutinosa-bälte, med vanligen sparsamma, dock fläckvis mera beståndsbildande gräs; Alnus-träden voro stundom inemot 5 meter (detta bälte uppträdde icke på norra holmen, jfr ofvan); 4) högörtsbälte med Turritis glabra som karaktärsväxt; 1 detta bälte voro buskar inströdda; ungefär 1 midten uppträdde ett något så när regelbundet Pinus silvestris-bälte (jfr motsvarande bälte på norra holmen). Följande arter förekommo, mest tunnsådda- enstaka, i strandbältet och delvis äfven strax innanför detta: Tanacetum vulgare, Artemisia Absinthium, Cirsium arvense, bladrosetter, Sonchus arvensis, Crepis tectorum, Taraxacum officinale, Hieracium umbellatum, Leontodon autummnalis, Solanum Dulcamara, Malachium aquaticum, Lythrum Salicaria, Epilobium angustifohum, Comarum palustre, i samma nivå som Salix cinerea-bältet, egentligen endast på de ställen, där Salix alldeles saknades, Polygonum lapathifolium, Populus tremula, Salix caprea, > eimerea, > Mgricans, 68 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Carex vesicaria. Baldingera arundinacea. Phragnmites communis. Poa serotina. > pratensis. Polytriehum juniperinwm. Hypnum cupressiforme. Bryum argenteum v. lanatuwm. Diecranum palustre. Ceratodon purpureus. I högörtsbältet växte följande enstaka arter: Senecio silvaticus. Hieracium vulgatum. > mwrorum ”"reclinatum Almqv. > glomeratun. Linaria vulgaris. Plantago lanceolata. Sedum acre. Epilobium angustifolium. » montanum. Lathyrus silvestris. Salices. Pinus silvestris, se förut! Phleum pratense. Som nämndt, var östra sidan fattigare på arter och in- divid än vestra. Där förekommo bland andra: Epilobium angustifolium, Hypericum perforatum, Rumex Arcetosa, Salices ete: ete. På näset mellan mellersta och södra gamla holmen var vegetationen temligen mager och inskränkte sig nästan endast till vestra sidan. MSkilnaderna mellan formationerna voro ut- plånade. Här enstaka buskar, 1 meter, ytterst sällan öfver 2 meter höga (Alnus glutinosa, Betula verrucosa, Salix cinerea etc.). Dessutom Tanacetum, Sonchus arvensis, Solanum Dul- camara, Epilobium angustifolium, Urtiea dioica etc. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 69 C. Södra Grundholmen. Vegetationen på det nybildade området visade här en olikhet med den på de hittills beskrifna nordligare delarna så tillvida, att den var kraftigare utvecklad på östra än på vestra sidan. I sammanhang härmed står, att det nybildade området sträckte sig längre in och var i det hela taget mindre sluttande i öster än 1 vester. På vestra sidan var vegetationen temligen mager. Ingen höggräsformation var utvecklad. Närmast innanför bölj- gränsen förekommo: Artemisia Absintlium. Tanacetum vulgare. Tussilago Farfara. Antennaria dioica. Cirsium lanceolatum. Hieracium vulgatum. Taraxacum officinale. Galium palustre. Solanum Dulcamara. Verbascum Thapsus. Sedum acre. Lythrum Salicaria. Epilobium angustifolium, Polygonum Hydropiper, nederst, ung. 4 steg från vatten- brynet. ÅAlnus glutinosa. Pinus silvestris. Härinnanför uppträdde ett bälte strödda-tunnsådda små- buskar, mest Salix cinerea och Betula verrucosu, vanligen utan undervegetation, på sina ställen dock med några få mossor (till största delen Polytrichum juniperinum), samt en- staka FEpilobium angustifolium, Artemisia Absinthium och FHieraciwm vulgatum. Ofvan detta buskbälte vidtog högörts- bältet. De lägre, på stenig botten stående delarna af detta, torrlagda 86, buro tunnsådd Artemisia Absinthium, samt en- staka Epilobium angustifolium, Solidago Virgauwrea, Turritis glabra, Salix caprea, Hieracium vulgatum, Malachium aquaticum. De öfversta, på delvis sedan 82 torrlagdt grus hvilande delarna af högörtsbältet voro mycket glest besatta med nästan endast 70. A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Epilobiwm angustifolium, Solidago och Turritis; undervegetation saknades. På östra sidan utgjordes stranden ytterst, på ungefär 7 steg, af nästan naket grus, höjande sig ungefär ”/, meter öfver vattnet. Därinnanför blef marken mera flack. Omedel- bart innanför det nakna gruset kom ett Salix cinerea-bälte, högt, tätt och temligen bredt, med klen undervegetation. Därinnanför vidtog ett bälte af 4 å 5 meter höga Betula verrucosa (mest) och Alnus glutinosa, med undervegetation nästan endast af gräs och mossor; samt, mera inåt, af in- blandad, 2 å 3 meter hög Pinus silvestris (icke öfver 6 år gammal). Innerst kom äfven på denna sida ett högörtsbälte, delvis på marken, som torrlagts 1882. — På östra sidan, ungefär vid 1882—586 års strandlinie, förekommo: Artenmuisia Absinthium, Tussilago Farfara, Solanum Dulcamara, Scrophularia nodosa, Lythrum Salicaria, Epilobium angustifoliwm, Lathyrus silvestris, etc. Längre in, på östra sidan, förekommo bland andra: Hieracium auricula, Calluna vulgaris, ett frodigt, gammalt individ, troligen strax ofvan 82—986 års strandlinie, bland Salix einerea, S. mgricans och Artemisia Absinthiwm. Vicia Cracca, Urtica dioica, Salix pentandra etc. På det smala näs, som utgör fortsättningen 1 söder af den gamla södra holmen, antecknades följande arter, alla enstaka: Sonchus arvensis. Tussilago Farfara. Solanwm Dulcamara. Populus tremula. Salix caprea. >» cinerea, några buskar. Betula verrucosa. Carex acuta, ett litet bestånd midt uppe på grusryggen. Calamagrostis lanceolata. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 71 Baldingera arundinacea, ett litet bestånd midt uppe på grusryggen. Längst i söder vidgar sig näset åter. Här vidtog ett temligen glest buskbälte på bägge sidor om grusryggen; det på vestra sidan börjar längre i norr än det östra, som det synes oberoende af terrängförhållanden. Buskbältena öfvergå på den sydligaste, utbredda delen af refvet i en temligen låg skog af Betula verrucosa, Populus tremula, Salices, Pinus sil- vestris (på östra sidan) ete.' I skogens midt sträcker sig den upphöjda, med örter glest besådda grusryggen ett långt stycke mot söder. Följande icke trädartade växter antecknades från denna sydligaste, utvidgade del af refvet: Artemisia Absinthium. Matricaria inodora. Tanacetum vulgare. Senecio viscosus, mest på grusryggen. Cirsuwwm arvense. Sonchus arvensis. Solanmwm Dulcamara. ILinaria vulgaris, i allmänhet enstaka; äfven i en tät grupp uppe på grusryggen nästan längst i söder. Verbascum Thapsus, stora individ mellan grusryggen och - buskbältet. Plantago major. Geranium Robertianum, här, liksom för öfrigt äfven annor- städes, mest uppe på grusryggen. Malachium aquaticum. Hypericum perforatum. Epilobium angustifolium. Potentilla norvegica. Lathyrus silvestris, på grusryggen. Poa serotina. > pratensis. Phragmites commuwnis, trängde in i skogen. Längst 1 söder växte en grupp af Bidens tripartita, Galwm palustre, Banunculus Flammaula, Polygonwm lapatli- folium och P. Hydropiper samt Alopecurus gemiculatus. ! Bland träden fans på v. sidan en 5 meter hög, frodig Salix viminalis antagligen 6 år gammal. 72 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. D. De äldsta delarna af refvet. Vissa arter bildade här temligen vidsträckta, täta bestånd, så Triticum repens, Tilia ewropea (liten, risig) på norra holmen; Torilis Anthriscus, Rubus ccesius, Lathyrus silvestris på mel- lersta; Rubus cesius och Latlwyrus silvestris på södra holmen. Dessa bestånd bilda. tillsammans och omvexlande med andra mer eller mindre talrikt inströdda arter, sammanhängande, vågiga mattor. En del af dessa inströdda arter funnos redan 1886, andra åter ha sedan spridt sig hitupp från de nedanför befintliga, nybildade delarna. På många fläckar har vegeta- tionen snårkaraktär. Ett på mellersta gamla holmen be- fintligt snår hade följande ganska egendomliga samman- sättning: Rubus cesius, > Idceus, Lathyrus silvestris, Galium Aparine, Torilis Anthriscus, Phragmites commuwnmis! Polygonum amplhibiwm terrestre! Phragmites och Polygonum amplubium terrestre ha tydligen kvarstått sedan 82, då vattnet gick hitupp; de öfriga ha efter sänkningarna utbredt sig alltmer och hota att alldeles ut- tränga de 2 förstnämda, som numera icke äro i sitt rätta element. På norra holmen funnos alla af CALLMÉ anmärkta arter äfven 1892. Dessutom förekommo: Galium verum. Solamun Dulcamara, spridd från det nybildade området, enstaka. Leonuwrus Cardiaca, enstaka, strax bakom fiskarstugan. « — Galeopsis Tetraluit, enstaka. Linaria vulgaris, spridd nedifrån. Verbascum Thapsus, troligen spridd nedifrån. Turritis glabra. Geranium Robertianum. RBubus Ideus. Lathyrus silvestris. Polygonum aviewlare, alldeles invid stugan, mycket en- staka, ditförd genom fiskare. BIHANG TILL K. SV. VET. amphibium terrestre. Hypnum cupressiforme (tillsammans med Cladoma sp-.). Dicranum longifolium. Flera arter, som på Carimés tid funnos blott på en eller två af de gamla holmarna, uppträda sålunda efter 1886 på ytterligare en eller två holmar. Dessa hafva sannolikt från den eller de holmar, der de ursprungligen förekommo, spridt | ; i (5 ve ” sig ned på det nya landområdet och därifrån upp på de andra gamla holmarna. 74 A.Y. GREVILLIUS. VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. E. Stallgårn, strax söder om de egentliga Grundholmarna. Såsom förut är nämdt, utgör detta skär en genom sänk- ningarna helt och hållet nybildad fortsättning af de egentliga Grundholmarna. Liksom på dessas nybildade delar, fans äfven på Stallgårn i midten en ungefär i n. och s. gående grusås, som till största delen var bar. På bägge sidor om denna ås uppträdde ett skogsbälte, skildt från vattenbrynet genom ett strandväxtbälte. Följande arter förekommo på detta skär: Bidens tripartita. Artemisia Absinthium, i norr. Eupatorium camabinum, på v. sidan, ensam. Tamacetum vulgare. Senecio vulgaris, mycket sparsam. Tussilago Farfara. Cirsium arvense, blad. » palustre. Sonclhus arvensis. Galium palustre. Lycopus europeus. Solanum Dulcamara. Plantago lanceolata. Geranium Robertianum, uppe på grusåsen, strödd i norr och söder. Malachium aquaticum. Sedum acre. Lythrum Salicaria. Epilobium angustifolium. > montanun. Sorbus Aucuparia, mycket liten. Comarum palustre. Spirea Ulmaria. Potentilla anserina. Fragaria vesca. Trifoliwm repens. Polygonum lapathifolium. Rumex acetosella, på grusåsen, få individ. > CYISPUS. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 1S. Populus tremula. Salix caprea. > -pentandra. > Cinerea. > — adurita. > Migricans. Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Pinus silvestris, 2 m., 6 år gammal. Juncus articulatus. Carex leporina. > — COMescens. Poa serotina. Agrostis vulgaris. Plwagmites communis, enstaka. Baldingera arundinacea. Polytrichum commune. Bryum cespiticium. Marchantia polymorpha. AFD. III. N:0O 6. 1 LS Den egentliga Grundholmen hade -—. . . arter Den egentliga Grundholmen + Fr Atallsknden hade tillsammans Jä Pr De 3 gamla holmarna et tillsammans . Norra gamla holmen hade Mellersta > » > Södra . » D Det nybildade området på den egentliga Grundholmen hade SR SG Stallgårn hade Gemensamma för såväl alla de gamla holmarna som det nybildade området på den egentliga Grundholmen äfvensom Stallgårn . 1886. 1892. 138 144 54(50) + 22) 30 28(25) " 116 47 13 66 429 98-X0J vVULTLBS UI UL + Med frånräknande af mossor och lafvar, om hvilka CALLMÉ icke lemnat några uppgifter. ! Solanum Dulcamara, Geranium Robertianum och Sedum acre. 76 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. 1886. 1892. | | De 3 gamla holmarna egde gemensamt . . .arter| !3 = 91 $ |?8=16 | På norra och mellersta gamla holmen (ej på | södra) Semensälnt. faNNOS]-:7 Fr «a a fv TA Il=885 | på SETS | På norra och södra gamla holmen (ej på mel- lerata)ä ssd NFS RA er JIA INANEN >$ 54:= 121 ET SIA På mellersta och södra gamla holmen (ej på norra) SVE TT="212 SST ET De nybildade områdena af den egentliga Grund- holmen hade gemensamt med en eller flera uf fde;tforna holms = 0 cn ge a 10 27 Gemensamma för Stallgårn och de nybildade områdena på de egentliga Grundholmarna VOTOMUE NI IAN IPRSAR UEERSI ERP ELI rs IT Sr SN 20 41 På norra gamla holmen (icke på södra och méllerste) fönnag .cs=4 april sr nrg 5= 15148 På mellersta gamla holmen (icke på södra och | Norra) fannog . « « -« a ms ss « 8 > d OT ESTRTA ERAN På södra gamla holmen (icke på mellersta och P | HOTEN) SNUANOSA Co Et TR Re arsa lf lan hl si a få 4 = 1218 =8y" Endemiska arter på de 3 holmarna inalles | Ft (0 ra kr RN Ar a LES EA + Med frånräknande af mossor och lafvar, om hvilka CALLMÉ icke lemnat några uppgifter. ! Chelidonium majus, Sedum acre och Rubus cesius. ? Solanum Dulcamara, Linaria vulgaris, Chelidonium, Geranium Robertianum, Sedum acre, Lathyrus silvestris, Rubus Ideus och cesius. 3 Tilia europea. + Turritis glabra, Tilia ewropea, Rosa canina, Prunus Padus. > Artemisia Absinthium, Solidago Virgaurea, Pimpinella Sazifraga, Melan- drium pratense. 5 Artemisia Abs., Solidago, Galiuwm verum, Verbascum Thapsus, Pimpinella Saz., Melandrium prat., Potentilla argentea. ? Cerefolium silvestre, Geranium Rob., Sedum Teleph., Epilobium angust., Rubus Ideus, Lathyrus silv., Poa triv. 3 Crepis tectorum, Cerefolium silv., Sedum Teleph.. Epil. angust., Sorbus auc., Polygonum amphib. terr., Poa trivialis. j BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 77 Nedanstående tabell visar arternas förekomst under 1886 och 1892 på de hittills beskrifna skären och holmarna. Ute- slutet är skäret 5 vid Tjuran, som af CALLMÉ ej undersökts. Vidare äro skäret 4 vid Tjuran samt skäret 10 af Balgbergen icke 1 tabellen medtagna, då de saknade vegetation såväl 86 som 92. För de holmar, som delvis varit höjda öfver vattnet äfven före 1882, är hänsyn tagen endast till floran på de sedan 82 nybildade delarna. På Tjuran, Ersön och de egent- liga Grundholmarna äro sålunda de arter, som äro specifika för de gamla områdena, i tabellen icke medräknade. | sa RENEKRSESLEN Zz Fa 6 1 Sd FE el bs ba I sj a ll) ET [SA [RR RO 98 UWnNIYDAajns umiyvydnvur | 20 Her ++) +]--|+]+|—-—-— + I + —- 1 — I) + 126 :? + |—- + +++ + jo tl ++) —- 1-1 — 198 KORR GR 2 EARLEN Sd mn rie 6 BNIYPAJIS € 3 Ht +I+|—--—-—— — + lo — | —- + | ++) — 198 dä SS ILS as ae SEE 3 fn så vg] fe rg a ER EA OR a RA EA " SNE0081 OW2U2g 2 SR fr ÄR I fm TS SN VE KI fn (a 2 FE ma 6 [år fa ert Aasa ir fr Fö EE RE a AR na a js a (rm on ll fn 1 Ån ie ”suobma — 2 FE 0 aj) a a fe a (rd fr 1 (a en Än nand = AR EE ERA Er (jet rele SE EEE EE) EE Z 1 lj RAD EN EA CE SD ET ET a ED ara Pn 8 (SR RE RO ER EA EE avnbymna ungpovun pr - SEATTLE k FE SÅ SER ST NE ch > NR wmjo fu DPIINYIF 5 TR a EA RT - NN a lf a i TTT ATT FE i ER HT i 261 " D)IJUUOUD a ET RE el 2 (GR CE OR EE POS VE 2 ES EE Il 49 « 2 ER ER SR Naga ER a aa SA a a DAOpOMwr DIVIMIDN SE IfA SA SE SEN ör FE SET ERS RNE NE z6l UnwayYyuDanaT wnmwuyrupsktuynD 2 SLS "läro 6 9 a a (9 I 3 när le er fe RA RES STRReRSnA0NE ST Urk, vavipna RN FARIC IE ET TR I ARE du är ÅR a Su RR RT NG € 5 LE er an SA Ka öra lar) SN dr) +) | Fl +l +++ +++) +|+ — |— + |+ BROLIN m. un rr = fr EE ra SS ES Fr ER = ER et] tllst el) AVE EGET deres Se a | ; sl Esa ÄN a RR 388 c > (Elg sl al gerertketetslotolalpleleltTläl88 krele lg IE åt |A 3 H SE 825 NE fest a a (TREE AE SA BM fine mi i NES EN q ARA Zl 2 | SHE Ez >> Skis . = or IE ol PP = i . Alla ro & - - fl Lan) em ok pällest wargaRg IIIA LR SE 55 1 a TA I [0.0] - — =E ed SR = &p ll EN oc 79 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. — Fl! —1—1— 1 1—I—l—!== =l-—a—— la lans —- a! — —l| + känga "| | vokee tj] oo || S— | === 7 | — | | | SE —— 2 -— Jö— —1 "0— — FF Jol ——— | ———1——I—I1|l— ———= |] == —l— = —l — I|—|+ -— vg | s— —IJl— ———1l—]| — JlJ—— — oa || År ||| ja | | || | | | KS 1 | cv |, | OL | AE + SE [EES sr om; || (näsa | oc | 5] —— VERS + 0 | Först | If o— || CS | SÖ | ERS - — la Y>===1- —K = +|—--+ ———— — + — s-— + er — -— | | LR le o— +) + —-— +|/—/———/—— ——— — + + ltt Ölet tt — It + — + +l—— += — S- +) + J-I+ 1 —- | + —| ++ +++ + I++) + (fd nd kr Öd fn fr fe I rd fn +|—- ++) + = +) + +) + tll +/— +++ ++) + It +) + — +++ — tl — — + ++ lt etter It + — — Ft tt tt + + + + fr 14. || | RN ip) | So 7 |) | | — + | (0 7 | RS || |för— | | | CR | OR | | fr | | | | | |— "— +) + Itt ++ tt tltlt— ltt) + ++) + + + Itt l— Ett Alter tet) + I++) + —l + = f— || — L— f— —ae—— > mäns rs a— SY SN AE) jota + = j— — f—l— ——————/—!—!— Rs —— a — a RE EE [ES [EE [| |G) [EN — —)| — — |— + | — I— — |—l] + Ad — I|— — |] — I + — HH | — + — -] — | — |+ — JO — II + — | + | + + — = + | + + — | — | + + — 1] FIER — 1 — | — + — | — | — + — | — | + + -— | + | + + — | | — + — | +) + + — |) +) + + FE 0 1 FE TG a AG År 1 AA HR 1 a Ta TAR HA TR I KL LA ÄN Lo] [9.0] IloleN ätoleNItoRen] sok-ris okorio kop] flollen] Om emm Ser RA RR RR =" [NTM TOR [lol ädel TIOR IA olen ädel Om olen äteRen] | Skoräv oK-r olen] Om I RR RR NN OR OR OR OM OM UngDuauojb « wnmbna « "abujqy wwn -DUNIILA UNLOLNU € SYD Wwnwmuop -D3daj, — wnsounka « SPY UI -O:W939Y Wnsowka « " wmiqnp lj DINIUNF UMIDLIL WNLOJI22 Sida) "> swsumaud uobodobvur ' Ladsv « " SISUFALD SMYIUOTF " 2SU2QtD « a.tsnyvd « UnNIDJO2dUD) UWNISLUY) WNUQDUUDI UWNILOJDÄÅNIT vanpbusg obopyog " DuDfÄOT Obvprssngp SUID UOLIGUUT " DUPYuOU ObDPT o |++l+t itll bt b+b TI +1E IE +|+t+t+++ I I gårn. Grund- holmarna. X. Ersön. SA A = s på < 2 FR H HH 5 a &Z 12) Z (a) HH = < & 2] [do] = > 0p1 5 — - = lam > >) [ad & a << Stall AT XII. 30 ++ —|= + += ++) +++ — | == +++ = j— lf— lä —I +1l——l—Il—Il|l—l|l— — |a—— fa-— j-— Fl = — = ++) ++) ++ — le le |(— + —l — —I+ || +++!) +! +++ —|+ = — +++ +——— — +I— — — + |+ + ++] ++) +/—|+ — + —— ++] +++) +|)+|+ El OF TITT L6)6 ZLIVIGIFIEET 25 | je äl =/8 "w3rvd3rT ITA - - = >E RER FADER POR Paren föll | äl IIT, 2 ISA: N. Nyckelgrundet INGE I, 2. V. om Heen. Vid v. udde. j Alhammarsudde. V. Vid Hvalöns grundet. o IH, 1. S. om Heen. S. Nyckel-| III, 3 HUD R DAMAST MVA ROS REJ RIK RI TL " DPIPINIUaDbG DIIJaNIg snado.uwma sndookt " SWUALD DYJUDNT " psopnds»a « " suugsnjud svmosokmy DPuyofipunros vymundur) " wMwdE « " UPLIQ Ck " Auysnmd « 20P2t0Q UnYDDg SYDUWUNIND UPPOJUOIT " amwrnYyfo wnspepuvk UWNIDIJI2Qun UWNIPL2 FH 'ahbuwujy wwnnpiuu 81 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. bytt] jga] je I pm) ped esp jon == ann] pons | (a lf Ee ve aa En a] en | | | | FE Se es Sia = ES NNE EEE EE SES EE = EN kg | 2 ER (SEN Be I — I — =) — = a | öra | rr At ER SR 2 at (| Fe == | ff || ==) | horn] in | - SN Sljer -— — eo EN | VN | I ns rele -= - — dö + SN ara SR SS 5. = EE == | +) — : sl = nm - | RR IR a SITS = Föll löss är SE | — + |-|+ |— + ——- | —— — + ll || FR När le fal = | = UR EN | TE) SE] | va S ka ES I 2 > SEINE | | | AE E=S0gIR ge JEAN) — - — SEJ ön a I — — — — — — — a! — — — — | I I SE (LA = if ae = = jä | a mn - re ES mA I är TE AE Ae og 29 4 SE | AG a fl) EE 11, RN ESR | An - = skalet - : SEN CR = = NS | 5 = FE NEJ) —L FK + IF FA Up E | - ärar SN SURA || rs — + |+ + =E — = + — |— LENE | 2 CSE == — — = + AN +) + + | TN + | a pu) z onburr SNINdUNUDPY I : saprouvgvpd wF VSOLA PIN " Atysnpmd unvuppaonag | SLUsd00s DIYhUp DmMhbuDvteg sSnuuvYydg DNINI020UwD] tolvu obvyunig " DuoYisukYyr DIÖLNQUND AN swwmbyna vyyspurskTt SHUISN) vd SUV PIIPIT " (psojpa PIPI2NIS « " skupDunpy) VIMOLA " SkuVBMA PIUNUYT " vsopou PuuPmYydoL.xs snsdvyr UmasvQ.:2A DANDUDINT UWNUPTIOS " MyDwaJ swdormg uwnaundund wwnnupvT 6 82 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE or ma | nn | MAN ära sl Re LK fr, GR SG AR EE LAN de ad a fa a nan fr rr JR fa ne göt UmdgvnbD wunvmoDD mr a ol hör i fm) (öpp fon sö fr (RA GE IE SSR skleros CR SA a EE NN ST SA NE EE | || == 1 la förr | FER re En TR ( ln a SA | a SN så ör Durubogs DJorA SE a AE RR AR RR EE EA Se se a a at a lö FET SA ed] [= Ål hart [5 = Ng | fn (lr BT för, a fn fr a SS fm | kn NE or "tot Uunmgpvuofsad umdisveodkpp CIA | fatt | | [ped fs (= (55 || || (| | | (5 le le sn la mn ne fn a KR a "ot UNUDPILIGOR WMUPL2D SFSR et ee ENE RN NEN = VE NN SNR ll — ll —1—|—|—|——I——I/— - AE Fed FS - FE Sö, ARE be RE SDARND BINDYGUD ELEN sp NA —! — |—]|—/|—I—I— I— — + — —I—]| — |I—Il—l]| — -— 98 | fö ER Rae eSATA SET ISEN I set 2.18nyDd UNS N MES EE ESR ser jos be I I RAG Sie 5 RISKEN = fe SE ROSE RN —| — | |— | — I] |—-|—]—— = | TF TS US HN EN So " DLopfrasvd = — — = Ga jrer ae = us fär RR | SS 98 | |] [| — SE | | en je it SAR SN ch swsu2gnud 2unuppsur) 5 = FR = TEE 2 Fa a rna a ch SM - fam | E— | ke] = 3 | = EN = IGN rn vr DAQD)É SYNT + = = rd [| sme (a FaR SN I = 98 5; Birte DEE RESER - Sfi Fl ES fr RES a EE RE i om fa BSS I Sr "tot UWMDPLIJPIS WNVIPUNG +1| + -— äl FER RR Re Rn SR AR RR) RAN a te RS (AE ya Gu är - +|—| + |——!—| +) — | 2 a RS SN da NES ke « sj — Ze = = Ur lm = - lr OR 222 || fen || —— + =E fa SAT | RÅ SR RA a a ce sö Kol feg Ae VRRRISUNOD 2 XI HE | = I TS fe a a FLIK NE a EE om a, fr | ars fl fas fr es | fa | fr fr fm fö a fn RE VÄ ar är un acer DINUUDPI JT SAJNJUNUDY T FE | fa (2 | CEN rg 2 AES SJR IEA NN MEST | rsilaaea SR NN SR ANA ; | | dn ARE RR EE A:S) 8 3 5 Ål FEL Ch) Cd = | setet TTL6I6 8 49 IG IFE leltlA/2/28 Ir Hl åt 2 S SENS a sl I G= CE -—-— = RR = =S SOSSAR | SFAI AA Je bam Rn I br =) ol 2 = | ER ra ja le HAS I 3 =>5 215 SAT rele =S s Ts | S = 2 SALE = = ER Ed AS s = - — = = = & a) få SE ng FÅ = (22) — =) i Hå Sale "w3mgärgT TIA JE = = 2, Zz SR RN 3 - Slo 3 SO let le 1 - > = [40] A -— — | 83 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 6. ISS SESTEN ES TESS EGEN ER —| || /—|+l——— + I++) — | — + —|— +! + |) — — ++ ++) + I++ I — + + + FR SA ———— ++ — 1 — | — +) + —| + + + —| +l—-- += + +) + | — + | — |+ — — |-]+ — - ——l— = — | + | — a fl +) + + /—-—|— — ++ — —— + ti +l +! — + | + + — — |— ar ———————— — I++) — | — — + — — + ++ + +/— ++] ++) +) += + I++) RJ) — + | + + FIF FIF )—)+ FIEF) EF) EFT) FIF + | + |+ +) + + — — + — | + + — — —|+ |- +/— + ++) + | + — | + |+ +) + It l+ + + ++ tl tl + tt) + I++) +) — + + + +) + ++ + +) +/— +) + tt ++) + Itt) +) + + | + + +) + ++ +/—— ++ +t— ++) + Fo |+ — + ——!—— — ++ — — — | — = SSR + FS SE — ER 7 [EE +) + Stl = + — +) —-— -— + ER: re | NR ll — ——— —1!— | on Jas>>lm—| —L — + s— |o— —! — Ja= lo fo lan Sk [RR —Il—Il—Il—IlI + l|—lI—Il—] — l|l—I—l| — — pp vm] | | — f— CESS ESSEN EE al — |—I—]| + = SS FNL [Ad — — I|—I— I — I le —AO ll ll + — It + ———— = ++) + Fl A+ fl — — ++) —— ——— ————— — = | — + | —- | — ——=———— ++) — I++) +) — — + + + ++ ———— ++ — a —| — + —]—1I— SR] [EE === ——— -—]l1 oo las /| — — 3 EN — — I++ ]—!]—I— —— | s— = = la a -— le -— St EN EE — — Ja— lö— ll ps | —— —|—l—l=—l—l—l—IlI—]) — |—I—]| + — —Q — ll " FUYsRDd untvuog DISA DULDÉDAT snopp sSnqng PuUuDdnINK SNQLog 2.tsnyMd 8 " UMUDIUOU « umrjofrasnbun wnigoprda " DUDIYDS WNVYkT Unvydaja 4 " 200 UNPIN DULDINSSOLD) SIQU UYnond SOA SUwYkT | " UWnNAQPA UnuObidat S8UdQLwD DINbHudS " suQundoad —« Psopou Purbvg DwYyofyrkdues « " DUULIUWJ DUDUILF ungobyna uwnyspug 84 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Fo TE | fa a fo a sl DDPL SY UUIDIDA S--E---O- Fl )98 = I NGE (ga a ÄRE a äE |) a 0 EE EA FT 4 | rd oe a fr Än Ce Kn Kön kr Än | i va = =S AN NR : asu2mud « | — FF SEA | ERE I | | Lä ST i å NS [NRO ump2r.egliy i | Häller -- VN | ET NL 4 ne) a ri a GG om EE san tum ou SE ina re fe 3 = = e6Å " Unusvadsv.2r € —— a a ln ne fr er rd fd a FA TENT STERN ot SA AT UMNGNSAY URNA — - -— — | — | — | — + | — 198 FA - = - nr =E unidas a ol | — 1 — (98f a ja dT ne | FINER IRON SEN ka DPIIDVAJ DINA : äs a ad KE en | 7 Än il SIUS2aNS SNAYIDT —— — H—- — 1-1 — || — | 98/ a =E SENT c6Å vt SOLD UVA DDT a | a (a a na ENG GE Jas SR 98 SR =S SNS NT ons DINuaunvo « a a | | = a 1 NE a a fö Ia 06 SR AE ch so NM U FR RES r fa a el Fa Fi I ae Ir SR a c6STÅ "oc ot ot DUNoSUD VIUUOJ = & Ls fs FF INSE I | | | |A 20 | TE SSE ; TR | EEE FER IE ERE EE | vå SURA | = : - SO —-— | Es als Stek TIG GS oeletelelt äl: EEE EA. Ae & al S = - | ; 3 > Lv ES be SEE Bl 50) = =) = z SALE GT nee a fd fä rela ERS lei AR al 2538 = lo? E SAS Ika oe VS 4 SSR a ue 2 = a SR mänga "TII/ sale lans SE >A (== RS ER. = MES urnor q svg INNAN as) Ls FA i Pl] =) - > La -— | Eg En | . - el oc — 1 -- = lg - . bn = SS | oc 4 > =S Q I - Lun | me E — = Ef fn nn nn fe fn a one enn na nt rd rn fn aet Tr t( 0 2 —— —+ SR Re Flo Fl) +) += +) TE Ft FE Sea TR RA i = 05 a RR ER E RN är | nn TS 2 RE Sr RE een RE ESR rr EIS EEE 0 apsgrenjutdod Rö ITE ma FE El SERA ESKSE SGRGS) = sd se SR Ra RS ES EE de EE I SS a ar a | FEL=E | Ta) —2IG6N co > 2 funny Doug 3 + är; ak = = SE I RIS - fs pall Sila | [25 a Pn | AES || En | | fd ONE VUPPuoOUu SMU N = EEE - ——|— 98 fört eetösssd se ee EJE RR mumier a 2 == = Fe = a | fs = a -- | | I SS + ++ E FokstsEeSeESEN le — | + i FI) — scr Dsöroy a oll (EE Ich - FER UR vie + [+ tl + +) IE) 198 = | = = EE NET É | SNES N ARSA Fyra ST DL = == —-=-H -- EJ) fr a < på [| Gr | RER a | | (fr 5 CO er Sn DvAdODET 2 | 2 fölkale | ISTER SNIYSIULO sndsiw | I | | - : Px Ä SE ER | SL ER Fi - rg | pe ch DRAG sndsuw 2 SS ; | = = V'9R Z er | äl = sa SE ae Snousawop TOWNY E | | 2 fe ei ls ne - = 98 | AS SRA far ” = | CR | z6t UWNLOJUNP « BER sebeselEE Elers 3 | =S | för | FN GÖ mn k FLDINIUD ES Se = = = |98 SEE ER EE ER ENE ERE = SR Få <> + vodidosphig : TE ES ES förd | för | fr] 2] pd] 5 ja Ae | Mn | i ES fram [i de RR RR (E = ER är | är | ar | UR fm RR SA ve) OS al ll - UNJFIULIS & SN + —+/— La ee st ee NL NOS I I | ET MOE NE ao rå [BIR << Fr RA mr ge sd Fa rr | a sov 0 DUMT « SANS En en a a nd fe (rs end fd [27 | EE ER ER i ++ SE (a | | Re | sr jon Lr - + unmjofryrodo) R & +) + I++ + ++ +) FFl FI — +) FIFI |19R I I I a = FR RN TR ir PAR ale LE RER le = a "Nr umrquydun wnuobljog en! — — AN AE = — + Fale = ( SS jer - Le Are] TE [ed | SE | US [|| fr ER ED ER På Dpundas « SE = a edan a RR RR RE å | —J/—iJ|/—]|/—IJ|/—|/—/—|/ —|—|/—|— ++ +++ ++ KE TRE ITA TER RTR Re GG EE - [bett [ee Le | +t+++ | + FASER LÄSAS I | let +el+]) | | 2. TT, Inde Nyckelgrundet. S. Nyckel-| III, 3. Grund- holmarna. XE IX. Tyjuran. Vid z - på Zz 3 [oa] och A [do] 4 La] = EX) (=) [2] > & = eQ Zz mm bal Oo -—- = 4 & 2) [do] 2] > [260 = -—- (€ ja > = på 5 = << Stallgårn. Ersön. I S. om Heen. Alhammarsudde. Vid Hvalöns v. udde. XI. I. V. om Foderön. XII. grundet. 11,2. V. om Heen. BE: 36 V. N. Vv " susnlya snounp " ObDgupig vusYp —BANFE MSE $111820N8 SN Dsownyn)h smuy | PIDLOPO « " D8OIMLLIIA DING ("RER sSUuDIuuGvu suadau Dunn " DILUr Dasdna sYDununa oc DLPUDU LYDS 37 = Är L L NY BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDIA BAND 18. AFD. III. N:06. ET TT fn ST ff ST fe ff a ÅT ( fa hr ha tm — fn | fu öälirar | nens | konattnd fr ÅJ fomms I | SN | | Gr || | NR. fö ÅK | pg | | Kr | pr | örr0 | VV | O— a [ja 4 ES 1 rf SE a La SES —l — I++ l]—]I—I—IlI—iIl—I+ —|— —L u— | sa-— + += +— +++) +) — —| + — le ll I l—I—- a —l—| — — + + +) +++ +++ +++) + — + +++ ltt + tt tt ++) + +) + +] +|—/+ — ++ +/+—— + — + I++ /—- ++ ++) — — + + —- +++ ++ + FA Ze FrJAFCSOEE RNE St teet + I + +] + 2 1 je AR (5 | 0 AE oa i pA Än —Il| + fs | ns | fog ök kg ÅR | bra I bör [br je SEE — ++ +-———— + —l| + -— Llo=— | -— — l— —— lokus | — — + l—!l—|I—1I— — — 1 —-— = oe um fer lu| —— — + | + | — + +++) — +) — = —-- == —— ++) + — + + —- + — — + Bl —S--—————+——+ + (EEE OR If DD (a ne a a pie jen Sd nn om en NÄ ÅN | IIl++t+tl+l bb TT EE ER LE RS eo ble ller TTT (a FL SEE RE TR TR EA ER 1 Ma a FEL a a el I sedeln Tj belutol SLET ET nl rer TI Lodar d fl al I EET be TA TR ELR I DA RA a ÄG bada ON LAN PG TA 98 98 98 O]MNANAN COAT OROR MN Om mm RN UR OUR — OMNRAOMRAN OROAR AT eoN Om olet äolke] ORD R NA ” I Om mm RR RR RR Un — 6 "pDadwund —« Nw2p20 « ' sugosapgvd — « " snudhkoopnasg —« "DJ vadnyyndun —« DIUNISIA TID) " unrjofasnbuv unmsoydorug " SLUDPNIN € suugsnjud suwpYyd0o2T " SLUYSNID] > « snapaps sndunvg xapduns « unsowvs wnmvbudg snuuofng « " Ssnssaudwoo « snurdjo « SnIDPNmIYQun « " snovmaps « rr Ås ARR VO i a IT RSA MO Er | NEXT ER SEUS TA ärn. IvICR & Oo Grund- Tjuran. VI. V. om Foderön. holmarna. AG IX. A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Ersön. Stall Vid Hvalöns v. udde. XI. VIT. Vid L. Sand. S. Nyckel-| HI, 3. 88 XI. V. — + — + —| + —) + + N| rs) SS fe = EN 5 5 == - D AA 3 HS sg rm 3 E = [JG pd FRÖET FET II, 2. V. om Heen. Vid Alhammarsudde. I; Oo II, 1. S. om Heen. IC) 98 i i | | 26å os! oa | 90! get 26å | eb 98 988T/ " stsudwad « SYPWYNY DOJ "DURAO: " PMosnuwnp DINISI AJ " DIDLawuojb syYykpvg " 2/NIL20 IPL " UPYIYSP UNIPLOF (ds « ) Gds-ae 5) DUuntodaj — « " SU2DsauNI — « DIMID —« psopdsna —« UnNOUIpPoOOJ LILDI 59 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND. 18. AFD. III. N:0 6. - (= SE a (Ar LG ÄN kr br fa (RN Sr a (EN fr Sean as 2 SE bär es fr (en 5 Oe BEER fa | tl I | — = + —IlI + - = — a & Slo le el —]— I 4 — — - — = TE fr ns lås | Su SE I [ETS] EE] SSE [ES = find [NE = JA Tr ANS = — Ft + -—— —— |] — + =) IF BN SE SE FSD ES ESA ER EES ER EES EE Se (RETA fre SS pg [pre EE fn [EL (Ted ETTA fr fer [eSA fä re 1 (AR FR rn fa ra [är [är hr (id ma äl a | nn — !- + - | [——+/+/— — | | +) — — + ++ Fl I— + ————+— + + tl FRE = — — — n + EE | — — — |— — EE a AS a a a Ta as än fa | nr | fr a — + +| — RN RN FR oe) = ES EEE Fe Ki Re [FREE De EN + 3 ——— -- + Ej GE 2 en | rn kr era fö Sf fr Ke | fr | i ARE (ai —| — + — a Fi | SR SN mä | NESS 2 =) [SR + |——) — on — ma fc — — — ++ —— +— ++ — +) + - : TS +l—-—— — sl + | — — + + sa SR SR | AS 2 ch FRE SRB ER GEN SER fr nor) Ang) | Jere] BE] RE | EES KR RAS 5 FT FE TE Ef fr fn rd rn (Ön fd nd (fet (na ft fr Or fr On fn a fan fa Kinn —I — |-—]— — — SEEN AN [ES [EES RA ESA (ere (ER (ER (EE (EE rr (EEE, FA (RA (ERA ER (TA Er fn rr fr fr (fr frn —|—]|—Il—I|l— —l|—I +l|—— — J-—] — — I|—|] + SN enad Af SEN) BEE ES Ej EL SSI JE — + |— ) [ar [22 [EN = — SV fn Pm) Dumb sog DUN JT UY Wwnruojdsp umsopnmurds € UNDISULI SOM UY UnNvpouasklog suvogdohug unipodljog DIINWPUnAD De2bupPMg " osund undyd : (snamf snyomawudb 4 sisusppud snunsodojp VUruDI « suwnbma & ved fruojogs sYsosby DIVIO2dUD) " DIOUUYS SYSOLbVUNIDÉ " SVUnUunmod SAuvubDuyT PsonRds» PuUP DAaYDs PU "supgmy vuwokg 90 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. — — l—]—I—Il—|]—!I—l—Il—Il—l—Il—I1l—lI—I—!l—l+1/—] — — + og = 5 gå fm al fr | ka fa (a lä la la ( > AE | Af I 4 17 PR 3 IDA SP [ERS ER 4 Sd FOR ed DES DR ESA ESA ESA TI -— + —I—l—I—Il—l—l—Il—I—Il—Il--— —1l—I—I—| — +) I++ tt — -— -— — + -— Ja—=— lm lul— — la — —! — + - -— |— — —l—— — — — I + ltt +++) + — + —-—- 1 | — ot) — | — I++) — — — — - + - mm — —-l—-—/—— - Fd IgE ed) KEN EMG GEN ES IE ST EG — —|—-/—|—|— - -—|+|+ — |— + |) — FAN = a 2 6; "Sen =S E = | - —| —- —— | -— | — — |=- — — - > — | — o—” — + + —— — — — —-/—- 1-1 - -—— + - - | | | ; | | släj2 fell AA es RK | la s FÅ lör far Sr a FL Fed Sy: ar seals kar a ns ENS JAS Fe KN Sågs || ER | |) 03 So. S = el el ET! 36168 LA Org | TIER 105 Ing. a ER a | Sr EE = ne] = = SA SS 8 | | 21ES | ERE EES Sö FLER RNE 5 HARE = inre i je EA HIA IA SES 3 AIP |D ast | SNES = RSS HS förs SS AA Doi) S ” « Q . La EE In |A - — El ENSE aaärqamg ITA ME STOEE LGSE GR ora A =S - = E le SE NR k -— Sr Ike I å . a ee et ad FS | då = = = och umnmimpiridsna wnip FR 37 vet DIIOLIY UungD22s « usofissaudna unudhi " unmdsaa ox Uunsouyuaa unhkig suugsnjvd snypydarowaydg wmv dvunl « 2UnNWALOI undra of suppmny « UmppymuwunTa undsunpp unibarskiqup "= SUDPIIQD UNDYYIDLT aunmvany wunasmbaq d1 | | | | | | 'opuuwxrRIponm VuCejp pepirq Än op BÅ VULYJIV ISLPUu OMR "UPT[IQV) I JUTOF WOSYI | BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. LF IT: 6: F9: STIEG FI LPIIFOG/IE PL OG GS P/E EFEN <9 OLA 19 12 10 | TIL |96 68 | SK SG 07: FE:Sö: 0 180 I 9L1G0 0a9cs €c0RVEN 6 | OR fEET IE )L =S 96 LE OF & fe ER | [ES [ES | fö a | fn fn jä | SOBA SET EE - SE JAR - SER EN a = a OS (ES EN a S EEE IEEE ARE 0 | EG EN SE SE BERETTS se 13) ER EN ONE AE a ES SEEN EEEESETECAS TATE ANNE EEE SEE Rana TSE TE FEEL EE I — ++ sea ETT E BENTE = BÖR ET SEE Bil äsR SE Er 19 bj sg förl ++ |) + SONENS TR AE AE RE ENE + |+]— AREA KI frn pe Jan So Är EI EE eb) gg) UJIRYS VP[LYSTRS op ed "CIa G68T | Sa[vur "GIT 9881 : d8 UPPmDIoaL2Yrg "ds DUMINALLA "ds pursomig Pp wnwua vIPpwIg " Daw PINrdsp DUunpPRa vYpPaomig PIOTNVS WNPOIDIT "pwubkd vauyok) « "Dunrwnd PIUOUDX " D8sDI PSkYyd pyusnd, «4 « " DUUDI DLubYT Dydsowkjod »Yyupyowwn wunpaluog uwwnupuo gg JD Ang GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. | | 1886. | 1892. | | Arter gemensamma för alla 29! skären . . (0) 0 | | Sker endast 28 skär . . 0 | 1=05 | SER arter 27 OM 0 | 26 LS 0 I 1=05 bat do 25 NES 0 | 0 24 oc) 1=0,9 8 | 4=1,9 $ af do 23 0 | 3=14 "9 af Tv | 22 1=0,9 UI3=LARd 21 21 D=2,381 4 afdio 20) 3=2,6 » | d=2,3 « af d:o 19 0 4=1,9 « af d:o 18 MR lg =E TS 1=0,5 «4 af d:o i 0 | 5=28 Kr afid:o 16 AR 1=0,9 x 1=0,5 4 af d:o 15 =2,6 4 3=14 2 af d:o 14 2=LTA4 4=1,9 4 af d:o 13 (0) 2=0,9 « "af d:0ö 12 4=3,5 4 5=2,8 4 ad 11 1=0,9 « 7=3,3 « af d:o 10 1=0:9 « D=2,3 « af d:o 9 1=0,9 x | 4=1,9 4 af d:o : 8 | d=0jg | 3=1,4 $ af do 7 se) 2=LT AVN S=97 SNAKED 6 AT 4=3,5 « | 6=2,8 « af d:o 5) år 108 |10=4,6 4 af d:o | 4 I=780E IE ) 13=11;3 SLET ATEN | , 2 20=17,4 « | 28=18,0 « af d:o . 1 (=en- | | demiska) = - skslala stallet ara sad AE a ONES ARA NEN De endemiska arterna år 1886 voro följande: Clhrysanthe- mum Leucanthemum, Matricaria Chamomilla, Gnaphalium sil- ' Liksom i föregående tabell äro icke medräknade: skäret 5 vid Tjuran, som icke undersöktes af CALLMÉ; samt skäret 4 vid Tjuran och skäret 10 af Balgbergen, hvilken saknade vegetation bägge åren. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 93 vaticum, Tragopogon pratensis, Hieracium dubium, H. vulgatunm, H. umbellatum, Galium Aparine, G. boreale, Mentha arvensis. Scutellaria galericuwlata, Lanvium purpureum, =Verbascum Thapsus, Veronica scutellata, V. Chamedrys, Plantago lanceolata, "Turritis glabra, Thlaspi arvense, ”Hypericum perforatum, Spergula ar- vensis, Lepigonruwm rubrum, Ribes Grossularia, +Sedum acre, Ervum Mirsutum, Trifolium medium, T. hybridum, Polygonum aviculare, RBumex Acetosella, "Salix fragilis, Carex cespitosa, Poa pratensis, Phragnutes communis, Phleum pratense, £Alope- curus pratensis. Ar 1892 förekommo endemiskt: "Matricaria inodora, + Senecio silvaticus, "Antennaria dioica, EFilago montana, fEri- geron acris, Eupatorium cannabinum, "Örepis tectorum, "Hiera- ciuwm cymosum heterotrichum Dahlst., H. cymosum leptadenium Dahlst., "H. glomeratum, "H. glomeratwm glomeratulum Almqv., =H. muwrorum reclinatum Almqv., "Campanula rotundifolia, Stachys palustris, Prunella vulgaris, Verbascum Thapsus,ELinariavulgaris, Rhamnus Frangula, "Angelica silvestris, Rammeulus Lingua, RB. acris, "Chelidomwm majus, ETurritis glabra, EStellaria pa- lustris, Viola stagnina, Lychnis Flos cuculi, Cerastium vulgatunm, Sedum Telephium, "Potentilla norvegica, P. Tormentilla, Vicia sepwum, Ervum tetraspermum, Pyrola secunda, P. minor, "Are- naria trinervia, ”A. serpyllifolia, "Lathyrus silvestris, EVicia eracca, "Callma vulgaris, "Vacevmum vitis idea, Ulmus mon- tana, Salix triandra, EJumperus communis, Carex panicea, FC. hirta, CC. cespitosa, "Festuca duriusceula, "Dactylis glomerata, Polystichum cristatum, Equisetum fluviatile, Funaria hygrometrica, EBryum argenteum v. lanatum, EB. ventricosum, "Stereodon cupressiforme, Acrocladium cuspidatum, "Sphaerocephalus pa- lustris, Amblystegiwm stellatum, A. flwitans, Hedwigia albicans, Peltigera cawnina pusilla, "Xanthoria Wchnea pygmea, ”Gyalo- lechia vitellina, "Aspicilia cinerea, Bacidia inundata, Biatorina Sp., Verrucaria sp., Stereocaulon sp. Af alla dessa förekommo sålunda endast Verbascum Thapsus, Turritis glabra, Carex cespitosa endemiskt bägge åren. Af de öfriga, år 1886 endemiskt förekommande arterna hade Clwysanthemum Leucanthemum, Matricaria Chamonmilla, Tragopogon pratensis, Hieracium dubium, Galium boreale, G. Aparine, Lamium purpureum, Veronica Chamedrys, Thlaspi arvense, Spergula arvensis, Lepigonum rubrum, Ribes Grossu- laria, Ervum hirsutum, Trifolium medium, Polygomwm aviculare, 94 AA. Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Alopecurus pratensis, eller summa 16 = 47 2 år 1892 utgått ur skärens flora. De återstående 15 arterna eller 44,1 2 upp- trädde äfven år 92, men voro då icke längre endemiska, utan funnos på 2 eller flera skär. — Af de år 1892 endemiskt före- kommande arterna voro 58 = 86,6 7 nya för skärens flora. Såsom nämdt förekommo 3 endemiskt äfven år 1886. De återstående 6 — Matricaria inodora, Senecio silvaticus, Filago montana, Örepis tectorum, Cerastium vulgatum och Funaria lygrometrica förekommo år 86 på 2 eller fera skär, år 92 endast på ett. De med " betecknade arterna förekommo antingen på Tjuran, Ersön eller de egentliga Grundholmarna, således på de nybildade områdena af delvis gamla skär. Dessa voro alltså år 1886 6 = 17,6 2, år 1892 däremot 36 eller icke mindre än 53,7 2 af resp. årens endemiska arter. Med frånräknande af Tjuran, Ersön och de egentliga Grundholmarna ' är arternas fördelning på de olika skären under de bägge åren följande: | | | 188640 GÅR SSE | Arter gemensamma för alla 26 skären . . . .. 0 0 endaab. 20, skänks ccv sog 0 1—=0:6 "« 24 IRS FIL 0 0 | EN Harr Mög an 0 1=—=06.« > > 22 SAT add 0 0 2 RE 1=0,9 « 4=2.3 4 20 CAN FS 0 D=2,9 4 19 FACES 1=0:904 1=0,6,.4 USES RENA 2 5=2,9, « ig PT AUT J3=2,8 4 6=53,4 KM KOLET Ga DR Aa 0 ESA LI >»... 15 PEST 4=2,3 4 14 0 sn na NS 4=2,3 4 JE FINS 1=0,9 « 1=0,6 « » 12 de 2=1,8 J=L7 4 > > NE EET NR SS RAS EL a D=2,9 « ' Jämte skären 4 och 5 vid Tjuran samt skäret 10 af Balgbergen. co An BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. i 1886. 1892. Arter oemensamma, för. endast 10'skar . co. | 1=0,908" |" 4=23 4 na , Bl (oe sö TORRA ÄR AT ROOS STEG URERT SPIRE Sr AO SAR å 7 0 O—4T6 GV | i 6 B=28 4 | 6=34 4 | 5) = I=D2"R » drag Fr FaR ALS RER AA U=0 GA | SM ee st rår fll ret ÄRE ag LS EA > 2 SB SE EN Re 6 rdr » il (= endemiska) | 34=31,5 4 | 45=25,9 | Slutligen torde det icke vara ur vägen att, för jämförelses skull, redogöra för vegetationen på följande tvenne, förut icke undersökta skär från vestra Hjelmaren. XIII. Skäret »Hällen> utanför Äsplunda säteri i Ringkarleby socken. Undersökt af herr G. ÅA. RInGsELLE 1 Aug. 1892. Skäret är beläget vid norra Hjelmarestranden, ungefär Fp mil från Örebro. Afståndet från närmaste land, i n.n.o., är närmare 2 stenkast. Skäret torde i ytstorlek vara unge- färligen lika med ettdera af skären vid Heen, eller något af de medelstora Balgbergen (ungefär 150 steg långt, 40—50 steg bredt). Före sänkningarna stack en klipphäll upp '/,—1 m. öfver vattnet. De nyvunna delarnas höjd är olika på olika sidor. I norr utbredde sig en äng 1 miniatyr, ungefär '/, m. öfver vattenytan. Mot söder sträckte sig från hällen en obe- tydligt upphöjd ås, sluttande svagt mot öster, något brantare mot vester. Den gamla klipphällen upptog en ansenlig del af skäret. I vester skildes den från vattenbrynet endast genom en smal strandskoning af stenar. Äfven på detta skär hade, liksom på de festa i det före- gående beskrifna, olika formationer utbildat sig. 1) Ytterst utbredde sig ett höggräsbälte med Plhragnmites som hufvud- 96 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. ingrediens. Mindre ymnig var här Scirpus lacustris. Höggräs- bältet var afbrutet på midten af vestra sidan, samt längst i söder. De lägre strandväxterna hade i allmänhet icke trängt ned 1 höggräsbältet; dock uppträdde Lycopus 1 ett och annat individ i detta bälte, på östra sidan. 2) Innanför höggräsen kommo de ytterst artrikt repre- senterade lägre strandväxterna, endast i skärets sydligaste del samt på midten af vestra sidan, der berghällen som nämdt sträckte sig ned nästan ända till vattnet, saknades dessa. 5) Buskformationen syntes på detta skär vara mera klent och otydligt utvecklad. Dock förekommo isynnerhet i norr flera Salices (cinerea, caprea, aurita och pentandra). I söder hade Saliz aurita och Populus vunnit terräng ofvanför den nakna strandremsan. 4) Småskogen var mäktigast söder och öster om berget, hvarjämte en tätare grupp längst i norr var förenad. därmed. Hufvudmassan utgjordes af Alnus glutinosa, 2 å 3 meter hög. Den inre delen af denna nybildade skog var alltför tät och skuggrik för att någon frodigare växtlighet där skulle kunna trifvas. Jorden låg därföre till stor del naken. Dock växte småplantor af Angelica silvestris 1 mängd därinne. Dessutom förekommo här följande arter: Plantago major, spenslig, Rham- mes Frangula, ett enda, ett par tum högt individ, Cerastium vulgatum, Pyrola secunda, ett enda, mycket ungt individ, Vaccinium Vitis Idea och Polypodium Dryopteris. På östra sidan af berget växte några alar, som tycktes ha funnits före 13882 års sänkning, att döma bland annat af den på deras stammar rikligt utbildade lafvegetationen. Vid foten af dem bildades en tät vegetation af Baldingera, Lysi- machia vulgaris, Epilobium angustifolium, Cirsium arvense och lanceolatum. Ymnigt förekommo där äfven Nasturtuwm palustre och Fragaria vesca. I strandbältet utanför alskogen samt isynnerhet i de yttre delarna af denna förekommo följande arter: Bidens tripartita, tycktes vilja tränga sig ut bland Scirpus och Phragmites. Matricaria inodora, vid bergets s.ö. hörn. Achillea Ptarmica, strödd på stranden rundtomkring holmen, men isynnerhet i norr. Gnaphalium silvatiewm. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 97 Antennaria dioica, små mattor i n.o. och söder. Tussilago Farfara, tycktes vinna mer och mer terräng. Cirsium lanceolatum, med små bladrosetter i mängd. > palustre. » arvense. Sonchus arvensis, på strandremsan i öster. Scorzonera humilis, 2 stora individ 1 öster. Hieracium Pilosella. > Auricula, i s.o. och söder. » sp. af dubium-gruppen, flere individ i öster. > vulgatum. » umbellatum. Leontodon autumnalis. Taraxacum officinale. Valeriana officinalis. Galium palustre. Campanula rotundifolia, mycket sparsamt i norr. Lycopus europeus. Scutellaria galericulata. Pruwnella vulgaris, mycket enstaka i norr. Stachys palustris. Rhinanthus minor. Pedicularis palustris, få individ i s.0. Lysimachia vulgaris. Naumburgia thyrsiflora. Plantago major, här och där efter östra stranden. Angelica silvestris. Peucedanum palustre. Cicuta virosa, ett par individ i s.0. Pimpinella Saxifraga, få individ. Sium latifolium, ett par individ i n.o. RBanunculus Flammula (reptans). » acris. > repens, bland buskarna i söder; äfven i norr. Thalicetrum flavum. Nasturtium palustre. Viola canina, ett individ i en springa i berget. >» stagnmina, i norr. Lychwis Flos Cuculi. Stellaria palustris, på ett enda ställe i vester. Cerastwum vulgatum, i skogsbrynet. 98 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Sagina nodosa, i skogsbrynet i öster. procumbens, > > Lythrum Salicaria. Epilobium angustifolium. montanum. » palustre. Sorbus Aucuparia, vid s. ändan af berget 1 individ, ett annat i alskogen, samt ett par små, 3—4 tum höga träd öster om berget. BRubus Ideus, några ett par tum höga individ strax utanför alskogen i s.0. Fragaria vesca. Comarum palustre. Potentilla anserina. Spirea Ulmaria. Vicia Cracea. Trifolium lwybridum, ett litet individ i norr. > montanum, ett par individ i norr. (Förekom ej på fastlandet i närheten). » pratense, vid bergets s.ö. hörn. Myrtillus nigra, få individ i norr. Oxycoccus palustris, strax inne bland alarne på ett par ställen i öster. Polygonum amplubium f. terrestris, 1 söder, mellan stenarna, närmast utanför buskvegetationen. Rumex Hydrolapathum, 1 o.n.o. » Acetosa. Urtica dioica, i vester. Populus tremula, se ofvan. Salix fragilis, i vester. > pentandra. caprea. | cinerea. >» awrita. >» repens, ett par små buskar n.o. om berget. Betula verrucosa. Almus glutinosa, mycket ymnig; se ofvan. >» imMcana, mera sparsam. Myrica Gale, ett frodigt individ i norr. Pinus silvestris, 4 till 5-årig. Juniperus commwnis, kvartershög i flera individ i n.o. i synnerhet i norr; se ofvan. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 99 Orchis maculata, 2 individ bredvid hvarandra på ängen in. Iris Pseudacorus, ett individ midt ibland alarna i vester; ett annat i söder. Alisma Plantago. Juncus conglomeratus. >" — effusus. > alpinus. Luzula campestris, fåtaligt i norr. Scirpus lacustris, se ofvan. Carex vesicaria. > — pallescens. > — Oederi, på ett enda ställe i vester. >» — panicea, här och där efter östra stranden. » «4 stricta. >» — teretiuscula, på ett enda ställe i vester, tillsammans med C. Oederi, Stellaria palustris och Salix fragilis. Åira flexuosa. Phragmites communis, se ofvan. Calamagrostis stricta. Agrostis (canina?). Phleum pratense, få individ i norr. Baldingera arundinacea. Polystichum spinulosum, isynnerhet i öster. Lycopodium clavatum, få individ i n.o. Polytrichwm commune. > juniperinum. Catharinea undulata, | mångenstädes, isynnerhet i söder Ceratodon purpureus, och på berget. Spherocephalus palustris, i söder på ett ställe. Marchantia polymorpha. Cladonia coccifera (steril). Boletus edulis, i massa bland buskarna. På skäret funnos sålunda inalles 114 arter. Af dessa äro 29, eller 25,4 2 år 1892 icke funna på något af de under- sökta skären i Stor-Hjelmaren. Intet af dessa sistnämda skär hyste (år 1892) en så stor procent »endemiska» arter, icke ens de holmar, som delvis lågo ofvan vattnet äfven före 1882 — (Tjuran), Ersön eller Grundholmarna —, fastän på dessas nyvunna områden jemförelsevis många, mest från de äldre delarna af samma holme spridda, »endemiska» arter förekommo. 100 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. XIII. Skäret »Slottsmana» utanför Örebro. Vid undersökningen af detta skär, den 13 Aug., lemnades mig välvilligt biträde af herr G. ÅA. RInGSELLE. Skäret är antagligen helt och hållet torrlagdt genom 1886 års sänkning. Närmaste land är Svartåns mynning, på omkring 600 fots afstånd. I förhållande till medelarealen af de i Stor-Hjelmaren undersökta skären är arealen här mycket ringa (skärets längd är ungefär 65, dess bredd ungefär 30 steg). Äfven på detta skär voro olika formationer utbildade, resp. under bildning. 1) Ytterst uppträdde ett höggräsbälte, bestående af ymnig Scirpus lacustris och riklig-ymnig Phrag- mites comnmumis, mest i vattnet strax utanför stranden; samt innanför vattenbrynet af Carex stricta, Juncus conglomeratus och effusus m. £., tillsammans bildande ett rikligt-strödt skikt, i hvilket lägre strandväxter voro inblandade. Botten- skikt saknades på de flesta ställen i höggräsbältet; dock förekommo på några för öfrigt vegetationslösa fläckar nära vattenbrynet små bestånd af Ranunculus Flammala (reptans) samt strödda Limosella aquatica och Gnaphalawm uliginoswn. I nordvestra hörnet ersattes starrformationen af Ålnus gluti- nosa, som här uppträdde ymnigt. 2) Härinnanför vidtog en formation med bottenskikt af ymnig Polytrichwm juniperinum, i hvarandra öfvergående fältskikt af riklig-strödd Trifolium hybridum m. fl. samt rikliga-strödda gräs (Aira och Agrostis), jämte tunnsådda Angelica, Sonchus arvensis, Cirsiwm palustre, Artemisia vulgaris; till detta sistnämda (högsta) fältskikt kunna äfven räknas de strödda unga telningarna af Alnus glutinosa och incana, Populus tremula, Betula verrucosa och Salices. 3) De centrala delarna af skärets växtlighet utgjordes af täckande bottenskikt af Polytrichum juniperimun, strödda- tunnsådda gräs samt ett högörtsskikt, i hvilket trädtelningar nästan alldeles saknades. Formationerna 2) och 3) öfvergingo utan tydlig 'gräns i hvarandra. — I den omedelbara närheten af en några steg från södra stranden uppbygd fiskarstuga hade dessutom en särskild fora utbildat sig. Denna karaktäriserades af Poa pratensis och annua, Plantago major, Triticum repens, samt enstaka Solamun tuberosum, Stellaria BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 6. 101 media och Pisum arvense, således i allmänhet ruderat- och odlade växter. Skärets vegetation utgjordes af följande arter. Bidens tripartita. Matricaria inodora. Artemisia vulgaris, 1 individ, på norra sidan (med 17 stycken, något öfver 1 meter höga, veg. florala skottsystem). Senecio vulgaris. Gnaphaliwm uligtnosum, vid stranden. > silvaticum, enstaka. Antennaria dioica, på två små närliggande fläckar 1 skärets centrala delar, ymnig. Tussilago Farfara, rikligt bland gräsen och Polytrichum- mattan. Cirswum palustre, enstaka. > arvense, enstaka bladskott, 1 blommande individ. Sonclhus arvensis, på några få små fläckar, men där ymnig. > asper, 1 individ. Hieracium umbellatum, 1 individ på v. sidan. Taraxacum officinule, strödd-enstaka. Leontodon autummnale. Galium palustre, enstaka, på en enda fläck. Myosotis palustris, I individ. > cespitosa, enstaka. Mentha arvensis, 1 s.ö. hörnet. Lycopus ewropeus, enstaka. Stachys palustris, enstaka vid stranden. Solanum tuberosum, 2 individ, 1 på hvar sida om stugan. Linaria vulgaris, ett par individ på östra stranden. Limosella aquatica, några få individ på s. sidan. Rluinanthus (minor?) i frukt sedan föregående år, på ö. udden. Pedicularis palustris. Lysimachia vulgaris, enstaka vid stranden. Nawnburgia thyrsiflora, uppe på skäret små, tynande individ bland Polytrichum junip., vid stranden yppig och mera talrik. Hottonia palustris, en enda planta strax ofvan vatten- brynet på s. sidan. Plantago major, enstaka vid stranden, några individ vid stugan. 102 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Cerefolium silvestre, ett stånd på n.v. stranden. Angelica silvestris, strödd-enstaka. Peucedamwm palustre, 1 individ i n.v., några i n. Cicuta virosa, 1 individ på v. sidan. Rammeulus Flammaula (reptans), bildade små mattor på s. sidan. » repens. Thalictrum flavum, 1 individ på v. sidan inne på skäret. Cardamine pratensis, bladskott. Nasturtium palustre, 1 individ vid vestra stranden (bredvid ett individ af Potentilla norvegica) samt 1 individ på s. sidan, vid stugan. Lychwmis Flos Cuculi. Stellaria media, alldeles invid stugan. Cerastium vulgatum, enstaka. Sagina procumbens, vid en sten på n. sidan. Lythrum Salicaria, 1 stånd. Epilobiwum angustifolium. » montanum, invid stugan. » palustre, enstaka. Fragaria vesca, enstaka. Comarum palustre, flerestädes utmed stranden; sällsynt uppe på holmen, i tynande individ (endast blad). Potentilla anserina, 1 individ i n.v. hörnet; på en fläck några fot från land i s.o. ymnig. » norvegica, 1 litet individ vid v. stranden, 1 vid stugan, samt 1 på norra sidan. Geum rivale (blad) alldeles invid stugan. Spirea Ulmaria. Piswm arvense, 1 individ vid stugan. Trifoliwm hybridum, riklig-strödd, isynnerhet strax innan- för höggräsbältet. » pratense, enstaka. Polygonum amphibium terrestre, enstaka s. om stugan. » lapathifoliwum, dito dito. > Hydropiper, vid stugan och på stranden, enstaka. BRBumex Hydrolapathum, 2 stånd bredvid hvarandra i s. » — crispus, enstaka. » Acetosa, 1 stånd 1 s.0. >» > Åcetosella, 1 stånd uppe på holmen. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 103 Urtica dioica, på 2 ställen, ett på östra, ett på vestra sidan, få individ på hvarje. Atriplex hastata, många individ 1 s.0. Populus tremula, enstaka. Salix pentandra, en manshög buske vid n.v. hörnet; samt en liten planta vid n.ö. hörnet bland Juncus och Calamagrostis stricta. >» acutifolia, 1 individ i n.v. hörnet; hufvudstam kort, 20 em. i omkrets; gröfsta grenen 16 cm. vid basen. » caprea, 1 individ vid ö. sidan; några på norra sidan, nära n.v. hörnet. > evmerea, enstaka. >» aurita, 2 individ 1 n.v. hörnet. >» viminalis, 2 individ vid s.v. hörnet. Betula verrucosa, enstaka, ung. 11/ . m. höga individ. Almus glutinosa, på n.v. stranden beståndsbildande, ymnig; eljest strödd-enstaka. » incana, mindre talrik än A. glutinosa, dock flera små bestånd. Iris Pseudacorus, ensam på n.v. stranden. Alisma Plantago, Hera frodiga individ i s.; eljest strödd bland Scirpus lacustris. Juncus conglomeratus. > effusus. » filifornus. » articulatus, vid och ofvan stranden, s. sidan. > alpinus, s. sidan. » bufonius, s. sidan. Scirpus lacustris, fans redan före 1886 års sänkning; ymnig rundtomkring det dåvarande grundet. Eleocharis acicularis, på ett ställe på s. stranden. Carex vesicaria. >» — Oederi, enstaka. >» — stricta, 1 rika tufvor vid stranden. > — leporina, enstaka. Triticum repens, invid stugan. Dactylis glomerata, enstaka. Poa pratensis. > serotina. > COMpPressa. >» annua, v. och s. om stugan, ymnig. 104 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. Aira cespitosa. > flexuosa. Holcus lanatus, på en liten fläck, strödd. Phragmites commwmis, nästan öfverallt kring holmen, på sina ställen rikt beståndsbildande och blandad med Scirpus lacustris. Calamagrostis stricta, enstaka. Ågrostis sp. Alopecurus geniculatus, strödd. Phleum pratense, enstaka på vestra stranden, tillsammans med Nasturtium palustre och Potentilla norvegica. Baldingera arundinacea, på 2 ställen på s. sidan tuf- bildande. Asplenvwwm Filix Femina. Acrocladium cuspidatum. Amblystegium aduncum, vid stranden. Polytrichum juniperinwm. Marchantia polymorpha Cladomia coccifera. Physcia cesia, strödd. Inalles funnos på skäret sålunda 111 arter, af hvilka 22 stycken, eller 19,8 2 år 1892 icke förekommo på något af de undersökta skären i Stor-Hjelmaren. Intet af Stor-Hjelmarens undersökta skär egde (år 1892) en så stor procent »endemiska» arter, d. v. s. sådana, som icke funnos på något af de öfriga undersökta Stor-Hjelmare-skären eller på »Slottsmana». Såsom ofvan är nämdt, öfversteg äfven procenten af de endemiska arterna på skäret »Hällen», den procent af en- demiska arter, som förefans på de resp. skären 1 Stor-Hjelmaren. Att sålunda vegetationen på de båda skären i Vestra Hjel- maren icke fått någon större likformighet med skärens i Stor- Hjelmaren, förklaras lätt af det stora afståndet dem emellan, samt af den något olika beskaffenheten af vegetationen på Vestra Hjelmarens och Stor-Hjelmarens stränder. Den i för- hållande till arealen ofantligt stora artrikedomen på »Slotts- mana» står antagligen i samband med den omständigheten, att skäret på de flesta sidor är beläget så nära land, hvar- igenom spridningen af växter till skäret underlättas. Dess- utom hafva fiskare bidragit till införande af flera arter. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 105 Sammanfattning af de viktigaste resultaten. Såsom af det föregående framgår, har vegetationen på de nybildade Hjelmareskären i flere afseenden förändrats under de 6 år, som gått till ända sedan CALLMÉ företog sina undersökningar af desamma. Hvad som först torde falla i ögonen, är arternas ökade antal (från 115 till 215). Största tillökningen har floran i allmänhet vunnit, dels på de skär, som ega partier, höjda öfver vattnet äfven före första sänkningen, dels på sådana skär, som äro belägna i den omedelbara närheten af Hjelmare- stranden eller af någon större, gammal ö i Hjelmaren. I förra fallet ha tydligen en del nya arter invandrat från de äldre partierna ned på de nybildade områdena, i senare fallet från det närliggande landet resp. ön. — På Ersön t. ex. ha flera, det gamla området ursprungligen tillhörande arter, som redan på Cairmgs tid börjat att spridas nedåt, men icke hunnit öfver den gamla strandvallen, numera gått mer eller mindre långt ned på den nybildade stranden, stundom nästan ut till böljgränsen. De äldre partierna på Ersön och på de till samma kategori hörande Tjuran och Grundholmarna äro dock, såsom spridningscentra för arterna betraktade, af be- tydelse sannolikt endast för vegetationen på de nybildade områdena af samma holme; till största delen har i alla hän- delser de nya skärens flora rekryterats från fastlandet. CALLMÉ anmärker, sid. 41, på tal om de olika spridnings- medlen, att sydvestvindar äro förherskande eller åtminstone de starkaste i Hjelmaredalen. Detta öfverensstämmer med hvad jag varit i tillfälle att iakttaga. En egendomlighet i vegetationen antyder i sjelfva verket, att sydvestvindarna äro af stor betydelse för arternas spridning i dessa trakter. På långsträckta skär, med sträckning ungefär 1 n. och s., särskildt Grundholmarna och Norra Nyckelgrundet, är nem- ligen vegetationen såväl art- som individrikare på vestra än på östra sidan. Till en del kan detta visserligen bero på olikartade terrängförhållanden, men det får väl antagas, att 106 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. vindriktningen spelar en icke oviktig roll vid uppkomsten af denna olikhet i växtligheten. Äfven en annan omständighet synes tala härför. På Alhammarsuddens vestra, midtför det undersökta skäret belägna strand funnos af skärets 18 arter endast Bidens tripartita, Tussilago, Taraxacum officinale, Sonchus arvensis, Ranunculus Flammula och Epilobium palustre. Sannolikt är, att de öfriga på skäret förekommande arterna öfverförts vesterifrån, från Hästnäsudden. — Utan att för öfrigt ingå på några detaljer beträffande de olika spridningssätten, vill jag endast anmärka, att, såsom också CALLMÉ påpekar, en icke så ringa del arter torde ha införts på det undersökta området söderifrån, från Vinön och Mellösalandet, till följd af den lifliga kommunikation, som råder mellan dessa trakter och Hvalön. Af de arter, som CALLMÉ på sid. 40 och 41 något närmare behandlar från synpunkten af deras härstam- ning, och hvilka han till största delen förmodar ha kommit från söder, påträffade jag på Vinön: Artemisia Absinthium och ÅA. vulgaris, högt uppe på ön, talrika; Senecio viscosus, på många ställen talrik, såväl högt uppe på rullstensåsens rygg, som längre ned, ända ned på den nybildade stranden; Pedi- cularis palustris och Lepigonwm rubrwn, v. sidan, på de ny- bildade områdena. Har floran sålunda betydligt ökats sedan 1886, så har å andra sidan ett ehuru mindre antal arter efter denna tid försvunnit från området. Största delen af dessa försvunna arter förekommo 1886 på endast 1 skär; äfven några få, på 2 eller flera skär uppträdande (så bl. a. Hordewm distichon, Secale cereale och Avena sativa) ha delat samma öde. För öfrigt synes en rätt stor del arter bibehålla sig endast en kort tid på samma skär; ofta är nämligen fallet, att arter, som år 1886 funnits på 1 eller flera skär, år 1892 delvis eller helt och hållet saknas på dessa, men förekomma på 1 eller flera andra. Detta gäller naturligtvis 1- och 2-åriga arter. Genom den år efter år skeende invandringen till skären och det ömsesidiga öfverflyttandet af arter dem emellan, har floran så småningom blifvit alltmera likformig. Såsom af tab. sid. 92 framgår, är i allmänhet numera en större procent arter gemensam för ett större antal skär, än år 1886 var fallet. Ännu tydligare framträder detta, om man frånräknar de delvis gamla skären: Tjuran, Ersön och Grund- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. II1l. N:O 6. 107 holmarna, på hvilka ett stort antal — betydligt större än år 1886 — endemiska, från de äldre partierna invandrade arter uppträda. Största delen af de invandrade nya arterna äro strand- växter; dock förekomma äfven skogsväxter, såsom Pyrola secunda och P. minor, åtskilliga ormbunkar ete. — Äfven förekomsten af Callhwma vulgaris (1 individ på södra delen af Grundholmarna) torde förtjena påpekas. Icke blott art- utan äfven — och detta i ofantligt mycket högre grad — individmängden har tilltagit på de nya skären (resp. de nybildade delarna af de gamla) sedan 1886. De fAeråriga örterna och isynnerhet starrarterna bilda ofta yfviga bestånd. Likaledes äro många buskar och träd tätt bestånds- bildande. Äfven 1-åriga örter bilda stundom mycket täta, frodiga bestånd, så t. ex. Bidens tripartita, Polygomwm am- plibium terrestre, lapathifoliwum, Hydropiper. — De flesta arterna hade visserligen endast strödda-enstaka individ; men som dessa dock i allmänhet stodo tätare än år 1886, och då, såsom nämdt, arterna betydligt tilltagit i mängd, hade dock på de Aesta skär en mer eller mindre sammanhängande vegetations- matta bildats. Hand i hand med denna förökade individmängd går ut- bildningen af olika formationer. Dock är icke på alla skär formationsdifferentieringen tillfinnandes. De lägsta, af vattnet tidtals öfverspolade skären hysa, om de öfver hufvud taget herbergera någon vegetation, en ytterst mager flora, bestående af ett fåtal mycket glest stående arter. Så är t. ex. för- hållandet med de södra Nyckelgrunden. Någon förändring i vegetationens utseende har här icke försiggått sedan 1886 (med undantag af att några nya arter trädt i stället för andra som försvunnit). Dessa låga skär komma sannolikt att bibehålla sin fysiognomi äfven för framtiden. På de skär, som höja sig omkring '/, m. öfver vattnet, har redan en i allmänhet mer eller mindre täckande vege- tation uppkommit. Arterna äro här talrika och stå tätt, men utan ordning blandade om hvarandra, bildande en oregel- bunden, vågig växtmatta med i hvarandra öfvergående skikt. Det högsta skiktet utgöres vanligen af några få, enstaka stående, smärre buskar. Här ha sålunda ännu icke några särskilda formationer börjat utdifferentieras. Dessa skärs (t. ex. skäret 1 af Balgbergen) ringa höjd öfver vattnet torde 108 A.Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. väl för öfrigt, åtminstone i vissa fall, äfven för framtiden förhindra uppkomsten af olika formationer. Formationer uppkomma däremot regelbundet på de skär, som äro höjda ungefär ”/, m.-eller mera öfver vattnet. Det är sålunda isynnerhet på skär, som delvis varit höjda sedan 82 (t. ex. Norra Nyckelgrundet, Grundholmarna), som en differentierad formationsbildning förekommer. Formationerna kunna på olika skär vara af något olika beskaffenhet. Dock utgöras de för det mesta af: 1) Ytterst ett bälte af höga strandgräs och starrarter (Baldingera, Phragmites etc.) samt en massa lägre strandörter och strandgräs, af hvilka de flesta arterna vanligen förekomma tunnsådt-enstaka, men hvilka, till följd af den stora artrike- domen, tillsammans bilda ett i de flesta fall sammanhängande växttäcke; 2) Därinnanför ett bälte af buskar, mest Salices, och isynnerhet S. cinerea. I detta bälte intränga åtskilliga lägre strandväxter; äfven Phragnmites, Baldingera ete. förekomma enstaka inne bland buskarna. På sankare fläckar inuti busk- bältet äro buskarna undanträngda af strandväxter, som bilda smärre bestånd. Kraftigast och tätast blir buskvegetationen på låga, några steg från vattenbrynet sig höjande grusvallar, så t. ex. på norra ändan af Grundholmen; troligen till följd af det jemförelsevis torra underlaget kunna de utanför växande strandörterna och gräsen här icke vinna terräng bland buskarna; dessa få derför fritt utveckla sig, nästan utan kamp med några medtäflare. — De två hittills omnämda formationernas uppträdande synes sålunda i främsta hand vara betingadt af olika terrängförhållanden. 3) Innanför buskbältet, på något högre delar af skären, har på de 6 sista åren en i de flesta fall mycket tät, omkring 4 (stundom öfver 5) meter hög ungskog af företrädesvis Be- tula verrucosa utbildat sig. Af de skogsbildande träden torde i andra rummet böra nämnas Populus tremula och Alnus glutinosa. Oaktadt sitt för vindarna fritt exponerade läge har skogen sålunda nått en ovanlig höjd på kort tid. De inre träden ha, genom att skydda hvarandra för blåsten, nått större höjd än de mera periferiska. På några af Balgbergen var Almus glutinosa beståndsbildande i utkanten af skogen. Alnus-träden voro här, jemfördt med förhållandet på åtskilliga andra, mera skyddade skär, ytterst grofva och relativt låga. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0O 6. 109 Särskildt var denna skilnad i växtsättet tydlig med jem- förelse med de på Hjelmarestränderna ymnigt förekommande nybildade alskogarna. Dessa äro ypperligt skyddade mot vindarna genom den strax bakom stående gamla skogen; de skjuta också i höjden med mycket stor hastighet; på 6 år kunna de ofta uppnå 7 meters höjd; stammens tjocklek är däremot förhållandevis ringa. — Undervegetationen i skogarna är 1 allmänhet mycket sparsam, och, såsom naturligt är, sparsammare, ju tätare skogen är. Den starka beskuggningen, äfvensom de massvis sig hopande löfven hindra uppkomsten af ett sammanhängande växttäcke. Mossorna, som i de yttre bältena uppträda rätt individrikt, äro mycket klent repre- senterade i skogen. Svampar förekomma här och där, mest 1 de tätaste skogarna (isynnerhet Boletus-arter och Agaricinéer). Tafvar saknas vanligen alldeles i skogen, utom på uppstickande stenar, där isynnerhet Physcia cesia uppträder på stora om- råden. (Denna art förekommer, ehuru tunnsådt-enstaka, dock mycket allmänt på skären och på alla regioner af desamma). Den magra undervegetationen utgöres mest af örter, som delvis äro specifikt skilda från vegetationen utanför skogen. Somliga af strandväxterna kunna äfven intränga i skogen (t. ex. Solanum Dulcamara, Phragmites). De äro här i all- mänhet mycket tynande och enstaka. 4) Inuti skogen uppträder ofta på de högsta delarna af skäret, trädlösa grusfläckar, beklädda af en mycket sparsam vegetation med delvis karaktäristiska ingredienser (isynnerhet Epilobium angustifolium, Rubus Ideus, Fragaria vesca, Urtica dioica, Phlewm pratense). Dessa fläckar motsvaras på Ersön och Grundholmarna af det högörtsbälte, som uppträder närmast nedanför den gamla strandvallen. Formationerna visa alltså på de skilda skären åtskilliga omisskänneliga släktdrag. — Deras uppkomst och utbildning är sannolikt i första hand bunden vid terrängförhållanden. — Deras sammansättning ger till känna, att de ännu icke äro fullt utbildade och differentierade. — Någon i vegeta- tionen utpreglad gräns mellan skärens 2 sänkningsområden förefinnes i allmänhet icke; dock är denna gräns stundom antydd i uppträdande af ett smalt bälte af Betula verrucosa eller Pinus silvestris (på Ersön och Grundholmarne). Olikheten i vegetationens sammansättning och utseende på de nybildade Hjelmareskären under åren 1892 och 1886 110 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE. torde för öfrigt bäst framgå vid jemförelse mellan den strax ofvan lemnade redogörelsen och CaLLmÉs yttrande, anf. st. sid. 35: >— — Eljest> (med undantag af några få arter, som bildade täta grupper på ett mindre antal skär) »saknades hvarje ens tillstymmelse till sammanhängande vegetations- täcke. De enskilda stånden växte spridda ett här och ett där, och större delen af marken var alldeles nakem. y SITEN he SYS ; pr EG NS : f, Ur HELA 0 a.” ä in upAn Ej ar = Få fv fö oy dÅN 19c öl ÅA may? '? i UDPYUDST UN SN N UIYTDAH (aa us3roq3l[rg SR anopuplisns) Vr Cu Arn, faropag D dl : SNS S e& UPpPaAPba27s2N (e) = lo + — = DPpARsIKUD YE Vd z rö PN z - | N 7e I Mm | rr. ; umunpoybm = MN Å A | l IN + d hed | sil ov N d - A oj Ö ; wVv + ter, vå Ko SR - | SPULPPTS 3& FR | ; AN SYVULDf E + i purs 37 | e > & al bg AOUMPYSOLJT | i + 5 ör Ej . Ste ; | - avgas [DG] TIVYSNINSIZWO da NOTYA F q Uipbqors "8 öv HE LÅG UPRLIJIDEO ad 2ppesdebunr et VÄG Iz Lith.L.Ljungaren Upsala BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR Band 18. Afd. TIL. N:o 7. OM EN NY ORGANISATIONSTYP SLÄGTET LAMINARIA AF F. R. KJELLMAN. MED 1 TAFLA. MEDDELADT DEN 9 NOVEMBER 1892. STOCKHOLM 1892 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER La TIG ' Na Nan ET RA 0 VE TN Ky RE ed AG VY AC 4 Ån as BADARNDA RANE — na Lära MO IYTOUOITABIUA DOT ATAAVIMAL raTo ÄN HKAMIITLA HE AVANTI Aer Ad i AT et Peht vugnaNOR 2 DL TAGER Mr - YV ra d omar HA OTADOTA pav NA 4 VuNTGRO så 4 ÄV I en samling alger från Japan, tillhörig Kejserliga Veten- skaps-Akademien 1 S:t Petersburg, hvilken jag haft i uppdrag att bestämma, funnos ett par exemplar af en Laminaria, hvil- ken utan tvifvel är ny för vetenskapen. Då den företräder en organisationstyp, som icke är känd hos någon annan art af slägtet, har jag trott den vara förtjent af ett särskilt om- nämnande. Jag föreslår, att den får bära namnet L. gyrata.! ! Såsom tillägg till den redogörelse för Japans Laminariacévegetation, hvilken jag lemnati uppsatsen: Om Japans Laminariacer — Vega-Expeditio- nens Vetenskapliga Iakttagelser Band. 4. 1887 — (Japans Lamin.) meddelas här en förteckning på de arter af denna familj, samlingen innehöll, jemte uppgift på de lokaler (japanska provinser), hvarest hvarje art var tagen en- ligt samlingen bifogade meddelanden. 1. Alaria crassifolia KJELLMm. — Hokkaido. Ett exemplar i samlingen var i torkadt tillstånd öfver två meter långt med märken efter två om- gångar sporofyller. Växten blir sålunda betydligt större än jag antagit på grund af de exemplar, jag förut varit i tillfälle att undersöka; jfr KJIELLM. anf. st., sid. 276. Ulopteryx pinnatifida (HaArv.) KJErrMm. — Hizen; Nagato; Rikuoku. Endast fragment af växten innehöllos i samlingen. De från de båda förstnämnda ställena öfverensstämde med exemplar. som jag förut sett från Goto, de från Rikuoku hade mycket smala, stundom förgrenade bladgrenar och terminalbladet i sin helhet mycket smalt. 3. Ecklonia bicyclis KJELLM. — Idzumo; Simoda; Ugo. 4, > latifolia KJELLmM. — Ett ofullständigt blad från Iyo synes till- höra denna art. 53. Agarum Turneri Post. et RuPr. — Hokkaido. Denna art har jag förut ej sett från Japan. Den finnes icke heller anförd derifrån i de arbeten, jag känner, som behandla mera specielt den japanska algvegetationen. Emellertid finnes en uppgift i FARLow (Marine Alge of New England and adjacent coast (1881) sid. 96) som synes ådagalägga, att den redan förut är känd från Japanska hafvet. 6. Arthrothamnus bifidus (GMEL.) RUPR. — Hokkaido. Ny för Japan. 7. Laminaria Peterseniana KIELLM. — Tajima. Ett bladfragment från Simoda synes också tillhöra denna art. 3. Laminaria angustata KJELLMm. — Hokkaido. de > japonica ArescH. — Hokkaido. 1108 3 gyrata KIJELLM. mscr. -— Hokkaido. I HaAriort, Liste des Algues marines rapportées de Yokoska (Japan) par M. Le Dr Savatier — Mémoires de la Societé nationale des sciences naturelles et mathématiques de Cherbourg, Ser. 3, T. VIL 1891 — anföres en för Japan ny Laminaria, L. flexicaulis LE JoL. 4 OF. BR. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA. I det arbete, som bär titeln, De Laminarieis symbolas offert J. G. AGARDH — Lunds Universitets Arsskrift för år 1867 — (J. Ag. Lamin.) indelas de då närmare kända 13 arterna af slägtet Laminaria i fyra grupper. Dessa grundas på habitu- ella morfologiska karakterer och torde kunna uppfattas och betecknas såsom slägtets i sin dåvarande omfattning morfolo- giska eller habituellt organologiska typer. Dessa typer äro 1:o solidungula-, 2:0 saccharina-, 3:o apoda- och 4:0 digitata-typen. Den första af dem karakteriseras deraf, att skottet är uppdeladt i en stamlik och en bladlik del (i stam och blad), att den senare under sin utveckling icke upp- fliikas på längden och att det primära vidfästningsorganet (roten) blir växtens enda organ af denna funktion och icke sedermera ersättes eller förstärkes af sekundärt från stammens nedre del uppkommande rhiziner (birötter). Den enda för J. G. AGARDH och ännu allt framgent kända företrädare af denna typ är den i de arktiska hafven vidt utbredda L. solidungula J. AG. Organisationstypen saccharina, till hvilken hör en större mängd arter, öfverensstämmer till skottets utbildning med den föregående, men skiljer sig från den derigenom, att den primära »callus»-roten förr eller senare ersättes eller förstärkes af birötter eller ett birotsystem, utveckladt i akropetal följd från stammens nedre del. Apoda-typen står lägre än de före- gående. Skottet är icke tydligt uppdeladt i stam och blad, : utan har till det hela en blad- eller skiflik form, dock med skillnad mellan spets och bas. Det primära vidfästningsorga- net ersättes af rötter utskjutande från skottets undre kant. Denna typ är representerad af L. sessilis AG. En öfvergångs- form mellan denna och saccharina-typen har jag trott mig kunna se i den japanska L. radicosa KJIEuiMm.! Den jemte saccharina-typen artrikaste är digitata-typen, hvilken skiljer sig från denna deri, att skottets bladlika del, åtmin- stone i äldre tillstånd, klyfver sig handlikt mer eller mindre upprepadt på längden. Utom dessa fyra habituella organologiska typer synes mig ännu tvenne kunna och böra urskiljas. Den ena af dessa, hvilken kunde benämnas alata-typen, representeras af L. Peterseniana KJIELLM., afvikande från saccharina-typen, med hvilken den i öfrigt öfverensstämmer, genom vingad. ehuru ! Jfr. KJELLM. Anf. st. sid. 259, 263 och följ. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:07. )D steril stam. Den andra — repens-typen — utmärkes deraf, att skottsystemet utgöres af ett krypande, grenigt, rotslående rhizom och från detta vertikalt utgående, 1 stam och terminalt blad uppdelade skott. Denna typ företrädes af L. longipes Borr! och af den på senare tid i Medelhafvet upptäckta, ge- nom BoRrRNET'S förträffliga framstälining kända L. Rodriguezti Born.” Till samma typ hör enligt ARrREscHove? L. Sinclairt Haryv.! Från habituell organologisk synpunkt i angifna bemär- kelse har L. gyrata intet nytt att uppvisa. Den har, såsom af den på tafl. 1 gifna figuren framgår, ett birotsystem och ett skott, tydligt differentieradt i en trind-sammantryckt, ej vingad stam och ett terminalt blad, som förblir odeladt, men saknar rhizom, korteligen, den är af klar och ren saccha- rina-typ. Redan genom KörzInG's i Phycologia generalis (1843) fram- lagda undersökningar blef det bekant, att Laminariorna med stor öfverensstämmelse i sina gröfre anatomiska förhållanden visade vissa bestämda olikheter. Den som emellertid från denna synpunkt mest omfattande undersökt denna växtgrupp och skarpast betonat den rådande olikheten är AREsScHoUG. I sitt ofvan citerade arbete: De Laminariaceis nonnullis har han framlagt resultaten af dessa sina undersökningar. I likhet med Körzine i Phycologia generalis hänför han de behandlade Laminariorna till tvenne skilda slägten: Hafgygia KG och La- minaria LAMx. För hvardera angifvas väl en hel del karak- terer, men det är dock så godt som uteslutande på olikheter ! Jfr J. E. ÅRESCHOUG, Observationes Phycologice. Part. IV. De Lami- nariaceis nonnullis. — Nova Acta regie Societatis scientiarum Upsaliensis. Ser. 3. Vol. 12, sid. 15. —- (ARESCH. De Lamin.) och F. R. KJELLMAN, Om Bering- hafvets algflora. — Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Band. 23, n:r 8, sid. 43 — (KJELLM. Beringh. algfl.) 2 E. BORNET, Note sur une nouvelle espéce de Laminaire (Laminaria Rodriguezii) de la Méditerranée. — Extrait du Bulletin de la Sociéte bota- nique de France. T. 35. 1888 — (Born. Nouv. Laminaire). SÅSTLuSt. SIA. 0. + Att L. japonica AREsSCH. och L. Bongardiana Post. et Rupr., såsom BORNET (anf. st.) anger, äfven skulle vara representanter af denna typ är åt- minstone, hvad den senare beträffar, nästan med full säkerhet icke fallet. Jag har samlat hundradetals exemplar af denna art, utan att hos något finna det för typen karakteristiska rhizomet. Afven hvad angår den förstnämnda arten synes det mig föga sannolikt, ehuru jag måste medgifva, att min kun- skap om den är mindre stor. Af hvad jag sett af växten och af den beskrif- ning och afbildning SURINGAR (Alg&e japonicge Musei botanici Lugduno-Batavi sid. 25, tafl. XI och XII) lemnar af den, synes mig dock framgå, att den till sin habituella organisation är af ren saccharina-typ. 6 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA. i den anatomiska organisationen, som åtskilnaden mellan dem grundas. Detta framgår tydligen af det tillägg eller den not, som är bifogad diagnosen på slägtet Laminaria; anf. st., sid. 89. Den lyder: »hoc genus a precedente (Hafgygia) dignoseci- tur eo, quod omnes, quas huc retulimus species, in cortice trunci interiore non possident orbem lacunarum muciferarum, quem in antecedente genere cognovimus. Annuli, de quibus supra diximus, sunt longe alius natur:e quam ex. gr. annuli Hafgygiarum»... Då de omnämnda »annuli> hos båda släg- tena äro anatomiska företeelser, så är sålunda, såsom jag of- van anfört, slägtindelningen grundad på olikhet i de gröfre anatomiska förhållandena. Med andra ord skulle detta kunna uttryckas så, att inom den grupp, som vanligen uppfattas såsom slägtet Laminaria Lamx, finnas tvenne anatomiska ty- per representerade. Så vidt jag kan finna, blir olikheten mel- lan dessa blott den, att inom den ena, Hafgygia-typen, skot- tets stam eger s. k. vasa mucifera inom den andra, Laminaria- typen, dylika histologiska element eller organ saknas i denna del af skottet — ehuru de kunna finnas i skottets terminala blad. AREscHouvG anger visserligen, att de s. k. annuli skulle vara longe alius nature inom båda typerna, men har dock ej klart angifvit, hvari denna väsentliga olikhet består. Hos Hafgygia-typen skulle de kunna följas »per trunci longitu- dinem»; hos Laminaria-typen uppgifvas de vara »fugaces, indeterminati et conferunt tantummodo ad inferiorem trunci partem crassiorem reddendam»>; anf. st., sid. 9. I dessa upp- gifter ligger, så vidt jag kan finna, alldeles inga bevis för att »annuli> hos de båda typerna eller slägtena äro af olika, ännu mindre långt olika natur. I begge fallen äro de väl ett uttryck för stammens successiva tilltagande i tjocklek och hela skilnaden blir den, att de hos Hafgygia-typen fram- träda skarpare begränsade och äro följbara längre upp istam- men än hos den andra typen. Jag hänvisar för öfrigt härom till M. Fosie, Ueber die Laminarien Norwegens—Christiania Vidensk.-Selsk. Forhandl. 1884 n:r 14, sid. 14 och följ. En jemförelse mellan dessa båda anatomiska typer å ena sidan och de förut behandlade habituellt organologiska visar, att icke en del af de senare i hela sin artomfattning kommer att tillhöra den ena, de öfriga den andra anatomiska typen, utan att förhållandet är det, att enskilda arter af olika orga- nologiska typer äro att hänföra till den ena, andra åter af BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0O7. TY samma habituella organisation till den andra af de båda ana- tomiska typerna. Nå är t. ex. af saccharina-typen L. ja- ponica ARESCH. med hänsyn till sin anatomiska byggnad en art af slägtet Hafgygia ARESCH., LC. saccharina (1L.) LAMXx. deremot en art af ARrREscHouve's slägte Laminaria. Af digi- tata-typen kommer t. ex. L. Clustomi Epmonsr. till Hafgygia- typen, deremot L. digitata (1L.) LaAmx. till Laminaria-typen. Af de tre arterna af repens-typen hafva tvenne, L. Sinclari Harv. och L. Rodriguezti Bors. Hafgygiastruktur, L. longipes Bory åter Laminaria-struktur. ARESCHOUG har, såsom af det föregående framgår, tilldelat dessa anatomiska typer slägtrang, en uppfattning, som svår- ligen kan vinna någon tillslutning, då dels från dessa slägten uteslutes åtminstone en såsom en typisk Laminaria uppfattad växt, L. sessilis AG, dels härigenom arter så bestämdt och vä- sentligt skilda som t. ex. å ena sidan L. solidwngula J. AG. och L. Bongardiana Post. et Rupr., å andra sidan L. Peterseniana, KJIELLM., ÅL. radicosa KJIELLM. och L. longipes BoryY förenas i samma slägte, under det så nära beslägtade arter som t. ex. L. Sinelairi Harv. och L. longipes Borr komma att tillhöra olika slägten. Icke heller från anatomisk synpunkt i ofvan angifna be- tydelse utgör L. gyrata någon ny organisationstyp inom slägtet Laminaria. Till sin allmänna byggnad öfverensstämmer den i allt väsentligt med de förut kända arter, som af ARESCHOUG hänföras till slägtet Laminaria, alltså är en representant af den anatomiska Laminaria-typen. Vid den gruppering af Laminaria-slägtets arter, för hvil- ken nu redogjorts, har, såsom af den lemnade framställningen visar sig, endast hänsyn tagits till dessa växters vegetations- organ. Det framgår emellertid af uppgifter i den föreliggande TLaminaria-litteraturen, att äfven med hänsyn till fortplant- ningsorganen i visst afseende betydliga olikheter förefinnas mellan olika arter af det i fråga varande slägtet. MNärskilt har J. G. AGARDH väckt uppmärksamheten på och visat att inom digitata-gruppen »soros et situ et forma diversos in diversis speciebus obvenire».! En jemförande behandling i detta afse- ende hafva dock arterna af detta slägte hittills icke varit ! Jfr. J. G. AGARDH, Bidrag till kännedomen af Grönlands Laminarieer och Fucaceer. — Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. B. X, nr 8, 1872. — (J. AG. Grönl. Lamin. och Fuc.). S F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA- underkastade. En särskilt maning att företaga en sådan ger L. gyrata, emedan den med hänsyn till fortplantningsorganen i vissa drag afviker från alla förut kända arter af slägtet och företräder en egen organisationstyp. TLaminariornas fortplantningsorgan utgöras, såsom väl be- kant är, af s. k. enrummiga sporangier, sporangia eller zoo- sporangia unilocularia eller oosporangia, spolformiga — något klubblika kroppar, hvilka äro enrummiga och alstra en större mängd svärmare af den för Fucoideerna karakteristiska bygg- naden. Om dessa svärmare känner man, att de äro utan vi- dare utvecklingsbara, men det är fortfarande oafgjordt, om de till sin natur äro zoosporer eller zoogonidier. Sporangierna — de må tills vidare kallas så — utvecklas från basalcellen af korta, vanligen tvåcelliga celltrådar, hvilka uppkomma genom förlängning och tvärdelning hvar och en af en ytcell. Dessa celltrådars — sporangiebärares — basalcell är liten, toppeellen, — vanligen helt oegentligt parafys kallad, — långsträckt klubb- lik, med tvär spets och ytterväggen starkt gelinerad och tjock. Med hänsyn till sporangieställningarnas utvecklingssätt och slutliga form öfverensstämma alla hittills kända Laminaria- arter, L. gyrata ej undantagen, mycket nära med hvarandra, de må tillhöra hvilken som helst af de habituellt organologiska eller anatomiska typerna. Äfven deri råder öfverensstäm- melse, att de alltid utvecklas från skottets bladlika del och att de alltid bilda mycket täta sammanhängande grupper. Dessa grupper har man, väl också med rätta, kallat sori. Det är med hänsyn till dessa sori, deras antal, deras form, stor- lek, begränsning, uppkomstregion, uppkomsttid o. s. v. olik- heter visa sig hos olika arter af slägtet Laminaria. Hos ingen mig bekant Laminaria-art bekläda sporangie- ställningarna hela bladet på båda dess ytor. Alltid lemnas en större eller mindre yta fri, hvilken förblir steril och så- lunda i stånd att med full energi utföra det vegetativa lifs- arbetet, speciellt assimilationsarbetet. En art, hos hvilken dock sorus får en i förhållande till bladets yta mycket stor utbredning är L. longipes Bory. Hos denna är förhållandet föl- jande. Sporangieställningarna uppträda på båda bladytorna, på hvarje yta bildande en i midtlinien liggande sorus. Till formen äro de båda sori jembreda, afrundade vid basen och spetsen, stundom jembredt aflånga. Kanten är mest jemn, helbräddad, stundom sparsamt oregelbundet flikig. De in- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 7. 9 taga nästan hela bladets bredd, så att t. ex. på ett nära ba- sen 29 m. m. bredt blad, hvarje sorus' bredd utgjorde 25 m. m. Deras längd är vexlande, alltid större än bredden. Är bladet helt, så är sorus alltid betydligt kortare än bladet, men om, såsom ofta är fallet, ett längre stycke af bladets öfre del är upplöst, kan sorus sträcka sig ända till den förhandenvarande bladspetsen. På ett helt blad af 35 cm. längd hade sorus en längd af 12 em. Sorus intar bladets basaldel och är alltid fullt utvecklad, mogen, innan det nya bladet anlägges. Dock synes dess utveckling först inträda, sedan bladet nått sin fulla utveckling. När ett nytt blad nått en större grad af utveckling och det gamla bladet då, hvilket hos denna art, så vidt jag känner, sällan inträffar, ännu qvarsitter, äro spo- rangierna redan tömda och den ursprungliga soralregionen endast framträdande såsom en affärgad fläck vid bladets bas. Hvarje sorus anlägges såsom ett helt för sig, men kan till- växa i storlek, särskilt i längd. Af samma soraltyp, ehuru något modifierad, äro fere andra Laminaria-arter. Så t. ex. L. solidungula J. AG. Sori äro tvenne, en på hvarje bladyta, af mediant basalt läge, ut- vecklade då bladet nått sin fulla utveckling, men innan det nya bladet börjat utvecklas. Hos denna art har man oftare än hos föregående tillfälle att iakttaga, att sorus utveckling är afslutad, innan det nya bladet nått sin utbildning, emedan hos den ofta blad af ända till tre generationer, det ena öfver det andra finnas samtidigt. Alltid är i så fall sporangierna tomma på det eller de båda öfversta bladen, på det öfversta i regel hela den region upplöst, som intogs af sori. En olik- het finnes dock med hänsyn till sorus mellan denna art och L. longipes Bory, nämligen den, att sorus alltid är betydligt smalare än den del af bladet, på hvilken den utbildas; of- tast är den också af annan form än hos föregående art, van- ligen äggrund eller utdraget äggrund, stundom cirkelrund eller njurlik. Jfr. för öfrigt F. R. KJELLMAN, Om Spetsber- gens marina klorofyllförande Thallophyter II. — Bihang till K. Svenska Vet. Akad. Handlingar, B. 4, n:r 6, sid. 16—17. — (KIELLM., Spetsb. Thalloph.) och J. G. AGARDH, Bidrag till kännedomen af Spetsbergens Alger. — Kongl. Svenska Vet.- Akademiens Handlingar, B. 7, nr 8, sid. 3, Tafl. 1. En annan representant af samma grundtyp är L. Peter- -seniana KJIELLM. De båda sori äro hos den liksom hos L. lon- 10 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA. gipes Borr bandformiga, nästan jembreda, men betydligt längre i förhållande till bredden och i likhet med dem hos L. soli- dungula J. AG. intagande blott en ringa del af bladets bredd. Deras längd blir stundom mer än en meter, deras största bredd blott 53 ecm., under det bladets bredd uppgår till 25—30 cm. Också L. japonica AREsSCH. med långsträckta, utdraget ägg- formiga sori tillhör denna typ. Hos dessa nu anförda arter bildar, såsom jag angifvit på grund af undersökning af torkade exemplar, hvarje sorus re- dan från början ett helt. Antingen har hos dem sporangie- ställningarnas utveckling börjat liktidigt på hela den area, som kommer att intagas af den slutliga sorus, eller också har deras utveckling fortgått succesivt från ett centrum inom hvarje soral-area. L. eroglyphica J. AG. synes, om jag rätt fattat beskrifningen af denna art, företräda en typ, som med hänsyn till sorus såsom fullt utvecklad, öfverensstämmer med den föregående, särskilt sådan den är uttryckt hos L. Peter- semiana KJIELLM., men afviker från den genom ett väsentligt olika uppkomstsätt af sorus. Enligt uppgifter lemnade i J. AG. Lamin., sid. 12, finnes på hvarje bladyta en sorus, som betäcker, på en smal kant när, hela midtdelen (discus) af bladet, hvilken är af annan beskaffenhet än de sterila kant- delarne. Om den sträcker sig till bladets bas eller icke, är ej angifvet. Men hvarje sorus utgöres af »macule hierogly- phicre in bullata parte» (discus) lamine sparsim inchoantes, sensim confluentes;» — och slutligen — «per utramque paginam linea marginali excepta expansus». Jag kan ej vidare yttra något bestämdt om denna sorus-typ, då jag icke sett något exemplar af arten, men antar, att äfven om sorus, hvilket väl icke alltid är fallet, vid sin fulla utveckling bildar ett slutet helt, den dock i följd af sin uppkomst ur flere olik- och oregelbundet formade partialsori är vida mera oregelbunden och med mera ojemna, flikiga och uddiga kanter än fallet är hos någon af de förut anförda arterna. Sorus hos L. hieroglyphica J. AG. synes derför förtjent att upptagas såsom en särskild typ. Hos den Laminaria från arktiska haf, som af J. G. AGARDH blifvit kallad L. caperata DE 1tA PYL., men som jag ansett mig böra benämna L. Agardhiti, utbildas i typiska fall endast en sorus på hvarje bladyta. Den öfverensstämmer i allt huf- vudsakligt med sorus af den först anförda grundtypen, utom deri, att den icke är basal, utan belägen ett längre stycke BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0'7. 11 från bladets bas, sträckande sig mer eller mindre nära spetsen af det under pågående vegetationsperiod utvecklade bladet. Så vidt jag kunnat finna, har bladet icke afslutat sin längd- tillväxt, då sorus redan är mogen åtminstone till betydlig del af sin längd. I tiden för sorus utveckling skulle alltså denna art skilja sig från de förut nämnda arterna åtminstone de fyra sistnämnda. Detta medför också en olikhet med hänsyn till åldern på den sorusbärande regionen. Denna är hos L. Agardlni KJIELLM. bladets äldsta, tidigast utvecklade del hos arterna af den första soraltypen, möjligen också hos &L. Mero- glyphica J. AG. deremot bladets yngsta, senast utvecklade del, hvilket naturligen häntyder derpå, att i senare fallet bladets till- växt nått sitt slut. Samma läge, byggnad och form på sorus har jag funnit hos en del Laminarior, hvilka upptagas såsom former af L. saccharina (L.) LAMXx, näml. f. membranacea J. AG. och f. grandis KIJELLM. Deremot har artens hufvudform, åtminstone den som vid Skandinaviens och speciellt Sveriges kust är den vanligaste och mest karakteristiska, f. bullata AG., en soralbyggnad, som mera öfverensstämmer med den hos föregående typer. Anmärkningsvärdt är, att denna senare form är fertil under vintern, just då bladbytet inledes, under det f£. membranacea J. AG. anträffas fertil med väl utveck- lade bandformiga sori redan i juni månad och f. grandis KJIELLM. starkt fertil under juli>september. Men så vidt jag har mig bekant, sker bladbytet äfven hos dessa former liksom hos f. bullata AG. under vintern; jfr. F. R. KJELLMAN, Hand- bok i Skandinaviens hafsalgflora I. Fucoide&. sid. 24—26. Om förhållandet konstant är sådant det nu angifvits, skulle alltså enligt min mening L. Agardhit KJIELLM. vara att betrakta såsom representant för ännu en bestämd soraltyp. Rörande denna art anser jag mig dock böra anföra, att understundom hos dess bredbladiga form sporangieställningarna åtminstone under växtens senare fertila stadium bilda på hvarje bladyta flere, men alltid få, mediant och i närheten af hvar- andra belägna sori af mycket olika storlek och olika form. Vanligen är det en större i eller nära midtlinien liggande sorus och ett antal mindre mer eller mindre långt aflägsnade från denna och från hvarandra. MSoralkomplexen har stundom ett utseende, som skulle den uppkommit genom upplösning af en större primär sorus. Antagligen uppkommer den också stundom så, men i andra fall äro dock de särskilda sori af 12 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA. sjelfständig uppkomst. Med andra ord, hos en bredbladig form af L. Agardhii KJIJELLM. och antagligen i samband med bredbladigheten inträder inom den bladregion, som brukar blifva fertil, bildning af sporangieställningar på fere, olika stora ytor, åtskilda genom smalare och bredare band, som för- blifva sterila. Jfr J. AG. Lamin., sid. 13—15 och KJIELIM. Spetsb. Thalloph. 2, sid. 21. Hos vissa andra Laminaria-arter möter oss en soral typ, som i motsats till den föregående är af möjligast sen utveck- ling. I beskrifningen på sori hos L. fissilis J. AG. anför J.G. AGARDH (Grönl. Lamin. och Fuc., sid. 17), att hos exemplar från Spetsbergen, som han hänfört till denna art, »sorus zonam transversalem vix interruptam occupat in illa regione lamina in qua confinia sunt folii vetusti novique». Likartadt är för- hållandet hos L. bullata KIELLM; jfr. KJELLM. Beringh. algi., sid. 46. I dessa fall är sålunda utvecklingen af de båda me- diant vid bladets bas uppträdande sori så sen, att, då sori äro mogna, det blad, som bär dem, icke blott nått sin fulla ut- veckling, liksom hos den först genomgångna soraltypen, utan redan upplyftats af det nya bladet, hvars längdtillväxt är i hufvudsak afslutad. Typiskt torde väl blott en sorus an- läggas på hvarje af bladets båda ytor, utsträckta på bredden eller tvärsträckta i öfverensstämmelse med bladets starka ut- veckling 1 denna riktning. Det kan dock inträffa, att den ursprungligen ett helt bildande sorus kommer att uppdelas i två eller flere, om uppfliikningen af bladet sker nog långt ned. Hos L. bullata KIELLM. finnes i regel blott en sorus på hvarje bladyta, bildande en tvärgående fläck öfver gränsregionen mellan det gamla och det nya bladet och skickande längre och kortare tungor eller uddar ut i de få flikar, hvari det gamla bladet är uppdeladt. Ett exemplar af dem, jag haft att tillgå, afviker från de öfriga deri, att det gamla, fertila bladet är till basen uppdeladt i tvenne ungefär lika breda flikar. Hvardera af dessa har på hvarje yta en isolerad band- formig, median sorus, hvilken icke sträcker sig ut hvarken till bladflikarnes ytter- eller innerkant. Jag måste häraf draga den slutsatsen, att de särskilta sori uppkommit hvar för sig och att sålunda detta exemplar i sjelfva verket tillhör en an- nan soraltyp än de öfriga. Det finnes nämligen Laminaria-arter, hvilka utveckla ty- piskt flere öfver bladets medlersta del utbredda sori på hvar- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:07. 13 dera af bladets båda ytor. Såsom en sådan vill jag anföra L. digitata (1L:.) LAMx. (LC. flexicaulis LE Jorn.)i dess vid Sve- riges vestra kust vanligaste form med bladet mer eller mindre djupt uppdeladt i talrika flikar. Vid bohuslänska kusten är denna art, så vidt min erfarenhet sträcker sig, under som- maren alltid steril)! ehuru redan då bladet nått sin karakte- ristiska utbildning. På vintern inträder den åtminstone mera allmänt 1 fertilt stadium. Sporangieställningarna bilda större och mindre, mest rundade, längs- eller tvärsträckta fläckar vid och ofvan fikarnes midt. Under den tid sori nå sin högsta utveckling inträffar anläggningen och den första ut- bildningen af det nya bladet. Jag anser mig häraf kunna draga den slutsatsen, att utvecklingen af sori sker först, se- dan bladet uppfliikats, och att följaktligen sori på hvarje bladyta till sitt anlag äro flere. Jag vill och kan naturligt- vis icke dermed hafva bestridt, att hos de former af L. digi- tata (1.) LAMx., som hafva helt eller sparsamt klufvet blad, utvecklingen af sori och deras slutliga form än den af J. G. AGARDH angifna; jfr. J. AG. Grönl. Lamin. och Fuc., sid. 17. Men äfven hos Laminarior af digitata-typen med sparsamt klufvet blad kunna fere sori på hvarje bladyta uppträda så- som sjelfständiga och primära bildningar. Nå är t. ex. fallet med en del former af L. Bongardiana Post. et Rupr. Upp- komsten af fere sjelfständiga mediana sori är sålunda icke uteslutande eller i hvarje fall beroende af bladets fikighet och sori's utveckling efter det flikningen inträdt. I förut genomgångna fall hafva sori varit af mediant läge, d. v. s. om på hvarje yta af bladet endast en sorus utvecklas, så intar denna bladets midtlinie, om flere sori före- komma, så äro de likformigt fördelade öfver hela bladets yta efter bredden eller intaga bladets midtdel. Men det gifves äfven en annan grupp af soraltyper, sinsemellan skilda genom väsentliga karakterer, men med det gemensamt, att sori upp- träda marginalt på ömse sidor om bladets midtfält, hvilket förblir sterilt. En hithörande typ är den, för hvilken L. Rodriguezvi Born. är en representant. Jag tillåter mig att anföra BoRNET'S beskrifning på sori hos denna art: »Les sores fructiferes se trouvent sur les bords inférieurs de la vieille lame; ils sont ! Jag bör dock nämna, att ARESCHOoUG om denna art uppger, att den skulle vara fertil redan 2:dra juni. Jfr. AREsSCH. De Lamin. sid. 9. 14 F.R.KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA. linéaires ou spatulés, larges de 2 centimétres, longs de 8 å 10 centimétres. Le plus souvent ils naissent en paire, un le long de chaque bord, et sont assez régulierement symétriques; quelques fois ils sont réunis å la base par une bande trans- versale; rarement un seul se développe; tout aussi rarement on en recontre deux de chaque cöté, le sore inférieur étant plus petit et plus interne, Born. Nouv. Laminaire sid. 3—4; taf. 5, fig. 4. Det framgår häraf, att det är typiskt för denna art, att sori ligga utmed kanten och att blott en bandlik so- rus utvecklas vid hvarje bladkant, äfvensom att denna art öfverensstämmer med L. bullata KIJELLM. inom den förra grup- pen af soraltyper deri, att sori äro utbildade, sedan redan det nya bladet nått åtminstone en högre grad af utveckling. För- fattaren har benäget skriftligen upplyst mig om, att sori upp- träda på bladets båda ytor. En annan hithörande typ är den, som framträder hos L. angustata KJIELLM. Äfven här äro sori marginala, en eller få efter hvarje kant. Snarast skulle man kunna säga, att hvarje sorus bildar ett långt mer eller mindre afbrutet band, hvilket intar större eller mindre del af de utanför den svagt framträdande midtfascian belägna kantfältens bredd. Så vidt jag kunnat finna, är hos denna art bladet såsom fertilt i regel dorsiventralt, i det sori blott utvecklas på den ena af bladets ytor.! Förutom denna olikhet med £L. Rodriguezii Born., gif- ves ock den skilnaden mellan dessa båda typer, att hos L. angustata KIJELLM. sori äro mogna redan innan, hos L. Rodri- guezit BOornN., såsom ofvan nämnts, först efter bladombytet börjat ske. Det är en soraltyp af denna kategori, som förekommer hos L. gyrata KJELLM. msecr., men är starkt åtskild från de båda föregående. Sori utvecklas väl såsom hos L. angustata KJELLM., innan det nya bladet börjat utbildas, men båda bladytorna bära sori och dessa äro talrika efter hvarje kant och af helt andra former än i föregående fall. Midtfascian är hos denna art starkt, nästan medelnerfslikt framträdande, smal. Kant- fälten intages till nästan hela sin bredd af de mycket talrika, jemförelsevis små sori, som äro temligen starkt upphöjda och skarpt begränsade från hvarandra. I motsats till förhållande hos de båda föregående arterna äro sori mestadels sträckta i ! Jfr. KJELLM., Japans Lamin., sid. 266—267. IBIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD:. III: N:O0 7. 15 ladets breddriktning och i regel temligen rikt, stundom upp- fepadt greniga med kort tunglika eller omvändt äggrunda enar. På vissa ställen intages hela kantfältets bredd af blott en sorus, på andra ställen finnas två, en yttre och en nre af nästan lika eller mycket olika storlek eller också tre, vilka antingen alla ligga 1 en tvärrad eller den ena innanför e två andra. WSori på de båda bladytorna motsvara icke varandra hvarken till form eller utsträckning. Den region, som på ena bladytan bär en sorus, kan på den andra vara teril eller hafva en sorus af annan form och storlek, hvilket ltså visar, att dessa sori äro oberoende af hvarandra till sin ppkomst och utveckling. På det fullt fertila exemplar af denna rt, som jag sett och hvilket är afbildadt på den åtföljande aflan, var endast nedre delen af bladet fertil, den öfre steril. Såsom sammanfattning af hvad nu anförts, lemnas här en kematisk öfversigt öfver de soraltyper, hvilka på grund af öreliggande undersökningar enligt min mening skulle kunna urskiljas. A. Sori af mediant läge. a. Typiskt blott en sorus på hvarje bladyta. a. Denna från början utgörande ett helt. + Sorus utvecklad ofvan bladets bas, omkring och ofvanför dess midt. typ. KARE AA gearduit KJELLM. 0. aå. + + Sorus utvecklad vid bladets bas och 0 före det nya bladets uppkomst. Typ. 2... 3 longiwes BorRY :o: a. 4 00 efter det nya bladets uppkomst. a Typ. 3. &L: bullata KIELLM. 0:a. od g. Sorus uppkommen genom förening af flere par- : tialsori. i Typ. 4. L. heroglyphica J. AG. b. Typiskt flere sori på hvarje bladyta. IIYP: dv £. dagitatar (ML ILAMX 0. a. B. Sori af marginalt läge. a. BSori en — få efter hvarje bladkant, ogrenade. a. HSori utvecklade före det nya bladets uppkomst, uppträdande endast på den ena bladytan. Typ. 6. L. angustata KIELLM. 16 F.R.KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARI! Pp. Sori utvecklade efter det nya bladets uppkom och på båda bladytorna. Typ. 7. L. Rodriguezit Born. b. Sori talrika efter hvarje bladkant, greniga. Typ. 8. L. gyrata KIELLM. msc Af de uppgifter, som i det föregående lemnats på art som representera de särskilta soraltyperna, framgår, att å en sidan arter af samma soraltyp öfverensstämma till sin or nisation 1 öfrigt, men också att å andra sidan en soraltyp ka: representeras af arter, hvilka så väl till sin habituellt orga nologiska som anatomiska byggnad äro skilda från hvarandr Det senare fallet framgår särskilt klart inom den i skem såsom typ 3 betecknade soraltypen, hvilken företrädes åtmin minstone af L. longipes Bory, L. solidungula J. AG., L. Peter seniana KJELLM. och ÅL. japonica ÅARESCH., sålunda represen tanter för båda de af ARESCHoUG angifna anatomiska typern och för icke mindre än fyra af de habituellt organologisk nämligen repens-, solidungula-, alata- och saccharin typen. Jag bifogar här en diagnos och beskrifning på den ny arten. Laminaria gyrata KJIJELLM. mscr. L. rhizinis attenuatis; stipite brevi, pollicari, infern tereti, crassiusculo, superne compresso, attenuato, in lamina sensim abeunte, levi, lacunis muciferis nullis, corticeque deci duo deficiente; lamina lineari lanceolata, angusta, 2 pollice: vix lata, demum pergamea, fascia angusta, fere costaeform percursa, marginibus planis vel subundulatis; soris in utraqu superficie lamine inferne evolutis, marginalibus, fasciam me dianam nudam relinquentibus, numerosis, parvulis, elevatis distinete circumsecriptis vel subcirculares vel in directiont transversali lamine elongatis, plus minus ramosis, structur: vulsari. badis i Artbeskrifning. Af växten har jag sett endast två exem plar, det ena fullt fertilt, det andra nyss inträdt i fertilt sta: dium. Båda voro ofullständiga, med, som jag antar, ungefär halfva bladet i behåll. Är detta antagande riktigt, så 2 växten liten, något öfver en meter lång. Rötterna hafve vanlig form och ställning. Stammen är kort, 4—5 cm. lång BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 185. AFDS TIER NIO 7. 17 märkbart tjockare vid basen än upptill, från att nederst vara trind uppåt sammantryckt, slutligen kilformigt utbredande sig och utan gräns öfvergående i bladet. Bladet är jembredt lancettlikt, 7—8 cm. bredt på det bredaste stället, i början tunnt, sedan tjockt pergamentartadt af samma tjocklek och kon- sistens som hos L. saccharwna (L.) LAMx. f. bullata AG., myc- ket svagt eller till större delen af sin yta icke alls buckligt. Längs midten löper en smal, skarpt begränsad, nästan medel- nerfslik fascia. Kanten är plan eller svagt glest och grundt vågig. Stammen saknar slemlakuner och affallande korkartad ytterväfnad. Dess parenkymatiska väfnadsmassa består af relativt mycket små celler, hvilkas väggar äro starkt, men olikformigt förtjockade och gelinerade. I laminan finnes ett glest nät af stora, delvis mycket vida slemlakuner, intagande ungefär mellersta delen af det temligen svagt utvecklade parenkymatiska mellanlagret. Detta består af kubiska eller kort fyrsidigt prismatiska celler. Sporangieställningarna likna dem hos andra arter af slägtet Laminaria. Rörande sori hän- visas till den ofvan, sid. 14—15, lemnade beskrifningen. Förekomst. Härom är intet bekant. Utbredning. Japan, Hokkaido enligt exemplar i Kejserl. Vetenskaps-Akademiens i S:t Petersburg herbarium. Figur-förklaring. Tafl. 1. Laminaria gyrata KJELLM. Figuren återger i naturlig storlek ett fragmentariskt, efter torkning upp- blött exemplar af växten. Bihang till K.Vet. Akad.Handl. Bd.18.Afd.III.N?7. Laminariek ta Kjellm. Lith.Lljunggren Upsala. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. IL. N:o 8. VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR SVENSKA TORFMOSSAR AF GUNNAR ANDERSSON. MEDDELADT DEN 9 NOV. 1892 GENOM ÅA. G. NATHORST. STOCKHOLM 1893 BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖ Växtförande aflagringar i relation till marina bildningar i södra Sverige. Sveriges kvartära historia har under de senaste åren varit föremål för ett synnerligen ifrigt och omsorgsfullt arbete af forskare, hvilka hvar och en från sitt håll sökt klargöra de som det synes i många afseenden särdeles invecklade förhållanden, som skapat de olika slagen af kvartära bildningar inom vårt land. Å ena sidan har en grupp med DE GEER och MUNTHE fullföljt de ar- beten, som påbörjats af v. Post, TORELL, LOVÉN, ÅA. ERDMANN m. fl. Dessas mål ha varit att, dels på stratigrafiskt geologisk väg, dels genom undersökningar af våra marina fossilförande bild- ningar, vinna klarhet öfver de växlingar i förhållandet mellan land och haf, som hos oss under kvartärtiden egt rum. Dessa arbeten ha som bekant krönts med en så god framgång att det varit pE GEER möjligt att redan publicera en karta, i de- talj angifvande det senglaciala hafvets högsta strandlinie i södra och mellersta Sverige.! Äfvenledes har han lyckats fullfölja det uppslag, som gafs genom undersökningar vid Ronneby 1882,” på ett sådant sätt, att å en kartskiss, åt- följande det 1890 färdiga arbetet »om Skandinaviens nivåför- ändringar under kvartärperioden»?, kunnat inläggas ungefär- liga isobaser för den postglaciala sänkningen. Genom MUNTHES? ! Quarternary changes of level in Scandinavia. — Bull. Geol. Soc. Am., Vol. 3 (1891). >” Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. G. F. F. Bd. 6 (1882), sidd. 149—162. 3 G. F. F. Bd 10, sid. 366 (1888) och Bd 12; sid. 61 (1890). + Studier öfver baltiska hafvets qvartära historia I. — S. Vet.-Akad. Handl. Bih., Bd 18. Afd. II, N:o 1. I detta citeras föregående arbeten. 4 ÅG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. fynd af Ancylus-bildningarne på Gotland och Öland lärde man emellertid för det baltiska området känna ännu en oscil- lation mellan land och haf. Jämte de rent stratigraf- ska undersökningarne har äfven i de nämda arbetena hän- syn tagits till de djurformer, som anträffats i bildnin- gar afsatta under dessa oscillationer mellan land och haf, och till de slutsatser om de klimatiska förhållandena under olika skeden af kvartärtiden, som af dessa kunna dragas. Ha sålunda på detta fält intresseväckande resultat vun- nits, så har också å andra sidan en annan del battivart lands kvartära historia blifvit studerad, nämligen vår floras historia. Växtvärlden ger en fullt ut lika skarp och hastig reaktion på förändringar 1 klimat och öfriga fysiska för- hållanden som djurvärlden. Det har också genom arbeten af NATHORST, SERNANDER, ToOLF, förf. m. f£. allt mer och mer visat sig, att vår flora inkommit i på hvarandra följande grupper, hvilkas invandringsväg varit dels sydlig, dels ostlig. Sedan man genom dessa undersökningar lärt känna, 1 hvilken ord- ning vår vegetations vigtigaste element, våra skogsträd, in- kommit, samt kände, öfver hvilka områden hafvet i olika skeden nått, egde man tydligtvis ett medel att sammanknyta resultaten af de olika arbetena. Genom att studera hvilka delar af den för floran faststälda utvecklingsserien, som finnas inom områden, hvilka under en bestämd tid varit täckta af hafvet, samt genom att efter nyare rationella undersöknings- metoder undersöka de mellan marina bildningar inlagrade torfmossar, som på några ställen i södra Sverige anträffats, kunde full visshet ernås om inom hvilka skeden af vår floras invandring de respektive sänkningarne egt rum. Då en växt- arts utbredning öfver t. ex. ett så stort område som Sverige tar en ej obetydlig tid, är ett angifvande af en arts relativa invandringstid endast en ganska obestämd tidsbestämning. Hafsytans sjunkande och stigande kan däremot så vidt man känner anses mera egnad till en exakt sådan, då nämligen t. ex. det postglaciala hafvets maximistånd torde vid samma tid hafva inträffat på alla de punkter, som nåddes af detsamma. Genom att bestämma den vegetations utseende, hvilken vid denna tid inbäddats i torfmossar under olika breddgrader, borde därför en ganska exakt tidsbestämning kunna vinnas och så- ledes möjlighet föreligga till en noggrannare tidsparallelise- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. >) ring af äfven de växtförande bildningar, som i vårt lands olika delar anträffas, men som ej stå i direkt förhållande till de marina sedimenten. Önskvärdheten af arbeten tjenande att utreda de nu an- gifna förhållandena har framhållits af SERNANDER och antyddes äfven af mig 1 en uppsats skrifven 1889.1 Under arbeten i nordvästra Skåne och Östergötland vunnos också några håll- punkter i antydd riktning. Därigenom att K. Vetenskapsakade- mien detta år (1892) tilldelade mig »de Letterstedtska räntemed- len för maktpåliggande undersökningar» blef det mig möjligt att under nu förflutna sommar företaga esn resa långs södra Sveriges kustgebit för att studera förut kända fyndorter för intramarina”? torfbildningar samt om möjligt upp- leta nya. Först besöktes den bekanta lokalen vid Ronneby, sedan mossarne på Sölvesborgshalfön. Från denna gick färden öfver en af RÖRDAM på norra Seeland beskrifven lokal till Höghult vid Kullaberg, en af förf. vid ett föregående besök funnen lokal, hvilken visade sig vara utaf ett alldeles ovanligt in- tresse. Mellan Falkenberg och Varberg undersöktes alla de innanför den postglaciala gränsvallen belägna mossarne, hvarefter en tid exkursioner företogos kring Borås, Herrljunga och Alingsås. — Kring Göteborg utfördes undersökningar dels söderut, särskildt vid Kållered och Kungsbacka, dels vester- och norrut. På en af Öckeröarne funnos rika läm- ningar efter en forntida skogsvegetation; längs hela den höjd- sträckning, som följer Tjörn 1 N.—S. riktning fans en lika- dan i der belägna mossar; äfven på Hisingen undersöktes några mossar, 1 hvilka torftägt bedrefs. — I trakten kring Grebbestad och i de längre inåt landet i Tanum och Qville socknar belägna mossarne gjordes flera upplysande fynd. Till sist företogs en rekognosering af de föga gifvande mossarne på Hunneberg och i södra Dalsland. Jämte de fynd, som gjorts under denna resa, har förf. emellertid varit i tillfälle att i denna uppsats meddela en undersökning af de växtförande aflagringar, som vid muddring ! Torfmossarnes bidrag till kännedom om Skandinaviens forntida växt- geografi. — Sv. mosskult. tidskr. 1890, sid. 14 o. f. ? Med intramarin förstås här och i det följande endast ett torflager, af- satt mellan tvänne marina lager. Det är sålunda ett rent stratigrafiskt begrepp, som ej innebär någon tidsbestämning. 6 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. upptagits ur Limhamns hamn, och där tillvaratagits af herr A. F. CARLSON. Hvad man i Skandinavien känner om den fora, som härskade i olika delar af området vid de perioder, som angit- vas af det senglaciala och det postglaciala hafvets maximi- stånd, är ytterst ringa. SERNANDER! har med god blick för dessa frågors vikt af det föreliggande materialet sökt göra så mycket som möjligt, men genom hans arbeten har det också visat sig, att de föreliggande fakta voro för få samt osyste- matiskt och okritiskt samlade, hvadan nya undersökningar var den enda återstående vägen att komma till kunskap i dessa frågor. Med undantag för fyndet af Dryas octopetala m. m. på Gotland, ha också de få och ogynnsamma lokaler han besökt och hittills beskrifvit ej varit egnade att i större grad belysa frågan, detta så mycket mer, som han byggde hela sin bevisföring på den obevisade premissen af stubb- lagrens betydelse för tidsbestämningen.? — DE GEER har lämnat de första uppgifter, som kunde gifva ledning? för be- stämmandet af den postglaciala sänkningens förhållande till vegetationen, i det han anger,? att ek anträffats både vid Ronneby och Varberg i torflager, belägna under marin gyttja tillhörande denna sänkning. Han sammanställer äfven dessa fynd med de förut i submarina mossar och annorstädes gjorda. — Ett nytt och oväntadt uppslag angående tiden för det senglaciala hafvets tillbakagång erhölls 1886 genom NAT- HORSTS fynd af Dryas octopetala i sällskap med Pinus sil- vestris i kalktuff nära Vadstena. Vid undersökningar i denna trakt fann jag ytterligare bevis för att landet här !' Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. — Bot. Nat. 1889, sid. 190 och Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. — Engl. BotsJanrb BALISK(CSIBNT ET ? Jmf. förf:s uppsats: Om de växtgeografiska och växtpaleontologiska stöden för antagandet af klimatväxlingar under kvartärtiden. Stockh. Geol. För. Förh. N:o 146., Bd 14 (1892), sidd. 519—5384. 3 Sv. NILSSONS och BRUZELIUS Senare omnämda undersökningar, kunna ej betraktas som upplysande i ifrågavarande afseende alldenstund nivåförändringar- nes allmänna natur ej för dem var känd. + Om Skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden. — Geol. Fö. Förh., Bd 12 (1890), sid. 110. BIHANG [TILL K. SV.[VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 7 låg öfver hafsytan så tidigt, att sötvattensleror med en vege- tation motsvarande fjällens videregion där kunde bildas;! så- lunda innan både furens, björkens och aspens invandring. An- tagligt är emellertid nu, att jag i trakten ändock vid mitt korta besök ej fann allt som kunde finnas. — De nu nämda undersökningarne kunde naturligen, så sporadiska som de stodo, endast betraktas såsom antydningar om huru förhållandena ha gestaltat sig. ad Å ÅN nl Nar CASA INGA IARAD 6 Cd sr SIA ? Grebbestad oder de dö Sc fr vad Af AN lunneberg ij Z Fog ; PS LE. SÅS NS (6 SEN Q AR Björkö kö EJ rnere S vå fc pe örosnotse N ( Ju 16) Fq c IT L RA åker äv på () Munkagård. [6 Bh ) éL rV Kartskiss öfver södra Sverige och angränsande gebit. De utsatta ortnamnen ange i det följande utförligare omnämda lokaler.” I motsats till en del andra författare på detta område har jag först framlagt en detaljerad beskrifning af de mest gifvande lokalerna; detta på det att de gjorda iakttagelserna såvidt möjligt må framstå för sig. Därigenom torde det också vara för en hvar möjligt att bilda sig en själfständig mening 1! Växtpaleontolog. unders. af svenska torfmossar. 1. Bih. till K. V. A Handl. Bd.118: Afd. III. N:o 2. 2 Tjernö på kartskissen bör vara Tjerne och Highult Höghult. 8 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. om hållbarheten af den mera öfversigtliga framställning, som afslutar uppsatsen. För lättare orientering har på omstående kartskiss inlagts de lokaler, som i det följande dels detaljeradt beskrifvas, eller något utförligare omtalas, på grund af egna eller andras iakt- tagelser. Blekinge. Ronneby. I den 1882 publicerade ofvan citerade uppsatsen har DE GEER redogjort för lagerföljden i Ronnebydalen. Han an- träffade där en marin gyttja hvilande på-torflager. Då här ej är anledning att ingå på närmare detaljer, vare sig om detta fynds betydelse för utvecklingen af vår kännedom om den post- glaciala landsänkningen eller öfver den allmänna lagerfölj- den,! skall jag endast i största korthet redogöra för hvilka växtlämningar som i de intramarina aflagringarna påträffats. Den enda före mitt besök bestämda växtlämningen var en ekstubbe, som af nämde förf. träffades under den marina gyttjan, nordvest om staden, vid Sörbybäcken. Till mitt för- fogande ställde han sina kartor och anteckningar öfver den här mycket detaljeradt utredda lagerföljden, hvadan jag utan vidare kunde gripa mig an med undersökning, af den subfos- sila floran. Intermarin torf har anträffats på tvänne ställen, dels vid den lilla strax nedanför »fallet» i ån utlöpande Sörbybäcken, dels under brunnsplanen. På det förstnämda stället var lagerföljden från ytan räk- nadt följande: 1. Marin gyttja ung. 70 cm., några få m. ö. h. 2. Den nämda gyttjan öfvergår småningom utan skarp gräns i en 25—30 cm. mäktig sötvattensgyttja, innehål- lande rikligt med lämningar af rotstockar samt frön af Nuphar luteum. 3. Torf. Denna syntes vara mäktigast längst mot norr, samt småningom utkila mot söder, eller det väderstreck, i hvilket dalgången öppnar sig mot Ronneby-ån. Följande växt- lemningar blefvo funna: ! I annat sammanhang hoppas jag få återkomma till dessa frågor. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 9 Alnus glutinosa!? 54 2 och 7 I hängen, mycket rikligt med frukter, knoppar, stipler, grenar. Den mängd, i hvil- ken alens detritus här förekommer, visar, att detta träd, vid tiden för torfvens bildning i det grunda sötvattensbäcknet, varit det vanligaste i de närmaste omgifningarne. Betula odörata, ett hängefjäll, några frukter. Några vinglösa frukter, som anträffades, kunna möjligen härröra från B. verrucosa? Cornus sanguinea, 2 fruktstenar. Prunus Padus, !/> fruktsten. Corylus Avellana, några fragment af nötter. FRubus ideus, 2 fruktstenar. Salix caprea(?), fragment af blad, antagligen af denna art. Rumex, 2 väl bibehållna frukter med »grym på kalk- bladen. Antagligen härröra de från RB. Hydrolapathum; de kunna dock härstamma från RK. crispus. Scirpus lacustris, nötter. Nymphea alba,” några frön. Chara sp., oogonier i stor mängd, insektvingar m. m. Lägges härtill DE GEERS fynd af ek, framgår att här en ekvegetation härskat vid tiden före det postglaciala hafvets inträngande. Med undantag för boken, rådde här alltså re- dan före den postglaciala sänkningens inträdande en vegeta- tion, likartad med den nu i omgifningarne lefvande. Vid ett djup växlande mellan 1,2 och 1,5 m. vidtager un- der brunnsplanen torfven. I den marina gyttja, som öfver- lagrade densamma, lyckades jag finna ett par blad af Quercus Robur? och ett barr af Pinus silvestris. Sjäfva torfven där- emot innehöll ej några bibehållna blad och dylikt. Vid under- sökning af densamma visade den sig vara en starrtorf med sparsamma lämningar efter Carices, Scirpus lacustris, Comarum palustre, Menyanthes trifoliata m. fl. samt små vedfragment, antagligen af al(?). Mosse på Ronneby brunns område. Mossen är belägen i brunnsparkens västra del 15,7 m. ö. h. Den omgifves af ur- ! IT nomenklatur m. m. följes här i de fall då ej annorlunda anmärkt är, HARTMANS flora 12:te uppl. så långt denna är utkommen, i öfrigt 11:te uppl. ? Under detta namn innefattas äfven N. candida. 3 I det följande användes namnet (. Robur, som kollektivnamn för Q. pedunculata och Q. sessiliflora i de fall, då de anträffade lämningarne ej tillåtit att afgöra, från hvilken af de tvänne arterna de härstamma. 10 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. bergskullar, täckta af föga mäktiga lösa jordlager. Beståndet på dessa utgöres af Betula verrucosa — isynnerhet på norra sidan — samt bok och ek och på något afstånd från mossen af fur. Underskogen bildas af gråviden, sälg, Rhamnus Frangula, Rosa och Juniperus. — Mossen är nu till större delen utgräfd, och den enda nu på densamma lefvande vattenväxten tycktes vara Callitriche. Den genom borrningar och gräfningar på flera olika ställen erhållna lagerföljden är ofvanifrån räknadt följande. 1. Torf. Denna är 1 sin öfre del alldeles multnad; endast smågrenar och näfver af björk ha varit resistenta nog att kunna motstå förmultningen. Utaf detta torflagers be- skaffenhet framgår fullt klart ett sätt, på hvilket torf kan bildas ofvanpå ett stubblager, utan att på något sätt någon »våt» period föranledt denna bildning. Då mossbäckenet näm- ligen blifvit så igengrundadt, att skogen kunnat växa på dess yta, har den vandrat ut på mossen. Men då där- igenom bäckenet ännu mera fyllts, är det endast under den första och ställvis andra skogsgenerationen som mossen varit tillräckligt fuktig för att stubbarne och träden skulle blifva bevarade, sedan har förmultningen kunnat ske på ana- logt sätt med den som egt rum af skogen på backarne om- kring, dock med den skilnad, att den ej blifvit så fullstän- dig, på grund af den något större fuktigheten i själfva bäckenet. ! 2. Stubblager. Ett sådant finnes öfver nästan hela mos- sen, 1 å 1!/; m. under den gamla högsta torfytan. I mossens centralare delar är det nästan uteslutande bildadt af fur, mot kanterna finnas ganska talrikt stubbar af al och björk samt enstaka af ek. I den torf, som ligger mellan stubbarne, finnas massor af smågrenar, bladfragment, knoppar och knopp- fjäll af ek, därjämte anträffades en frukt af lind. Under den tid stubblagret bildades, har här sålunda vuxit en bland- skog, i hvilken furen hufvudsakligen synes ha intagit den sankaste delen af bäckenet. 3. Torfdy. Sådan finnes med undantag af en smal zon långs mossens kant under hela mossen. Från densamma ha utpreparerats följande växtlämningar: ! Det behöfver knappast anmärkas, att ej alla de torflager, som hvila ofvanpå stubblager, äro bildade på detta sätt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0o8. 11 Quercus Bobur, blad och bladfragment af ungefär ett 10- tal blad; öfverhufvud synas eklämningarne vara ganska spar- samma i denna nivå af mossen. Alnus glutinosa, grenar och frukter sparsamt. Pinus silvestris, frön, grenar, barkbitar samt ungefär 25 barr. Betula odorata, 25 blad samt ett stort antal hängefjäll, frukter, grenar m. m. — Betula verrucosa, som nu — se ofvan — är den vanligaste arten kring mossen, synes all- deles saknas. Acer platanoides, 1 frö; endast själfva fröet var bi- behållet. RBhamnus Frangula, 4 frön. Salix caprea, 5. blad. Salix cinerea eller aurita eller bäggedera, några blad- fragment. Cladium Mariscus, 5 nötter. Scirpus lacustris, 4 nötter. Carex ampullacea, 1 fruktgömme. Carex pseudocyperus, 1 d:o. Nuphar luteum, 6 frön och delar af rhizom. Nymphea alba, 11 frön, Potamogeton (jmf. natans), 7 smånötter. Potamogeton sp., ett 20-tal smånötter samt några blad- fragment. 4. Sötvattenslera. Denna var på det ställe i norra kanten, där borrning företogs, ungefär 0,5 m. mäktig och hvilade direkt på urberget. Vid slamning af ett större prof erhöllos nedan uppräknade växtlämningar: Pinus silvestris, barkstycken och 7 barr. Betula odorata, 20 hängefjäll och en frukt. Alnus glutinosa?, en frukt. Cladium Mariscus, 6 nötter. Scirpus lacustris, 12 nötter. Nymphea alba, 1 frö. Potamogeton (jmf. natans), 2 smånötter. Mosse vid Mjellby NV. om Listershufvyud. Vid geologiska ar- beten på Sölvesborgshalfön hade pr GEER (1. c.) anträffat ett torflager af ej obetydlig mäktighet, öfverlagradt af en typisk strandvall (d 1 fig. 2). Han har också godhetsfullt meddelat mig detaljuppgifter om lokalens läge. 12 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Strandvallen, torflagret och en del af den detta under- liggande sanden ha genomgräfts för att lämna aflopp för en ganska betydlig lagunmosse, belägen något i SSO. om strand- vallen. Själfva vallens krön ligger enligt DE GEERS af- vägning 6,9 m. ö. h., således ungefär vid P. G. i dessa trakter. 1. Den hufvudsakligen af sand bestående strandvallen. I densamma finnes dock äfven gröfre material fastän i ringa mängd. Vallens mäktighet öfver större delen af torfiagret belöper sig till omkring 1,5 m. 2. Torf. Med skarp gräns underlagras strandvallen af torfven. Dennas sammanställning är ej helt igenom likformig, N S +, [Ad o Något schematisk profil genom den NV. om Listershufvud undersökta torfbildningen. De punkterade ställena angifva de platser, på hvilka talrika lämningar af den nedan beskrifna floran funnos. Stubbarne (vid 56) i ytan af mossen äro af fur, korsen under (vid c) ange den del af torfven, där rikligt med förmultvad björknäfver iakt- togs, d är strandvallen. ty under en del af vallen har det funnits en svag fördjupning i den underliggande sanden, i hvilken genom gyttjebildning ett grundt stagnerande vatten uppstått. Den torf, som bildats i detta, blef därför vida rikare på växtlämningar än den, som bildades några tiotal meter längre åt norr. Förhållan- dena inses bäst af ofvanstående något skematiska profil längs kanalen. Jämte denna på de lokala förhållandena beroende olikhet i torfvens bildning fans äfven en annan, hvilkens orsak är att söka i förhållanden af mera allmän natur. Torfvens öfre del innehöll nämligen nästan uteslutande ofantliga massor af rhizom, blad och stamdelar af Phragmites communis. Mycket sällsynt funnos äfven enstaka blad af Alnus glutinosa och Salix caprea. Småningom blef nedåt centi- meter efter centimeter Phragmites sällsyntare på samma gång som bildningen öfvergår i en på trädlämningar rik torf. Denna kan på grund af den stora mängden af större och mindre grenar — i norra de- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 13 len af profilen t. o. m. af stubbar af al och ek — med full rätt anses som en gammal skogsbotten, hvilken åt söder, tack vare den ofvannämda insänkningen i marken varit fuktigare. Här var den också rikast på bevarade växtlämningar. Från denna torf har jag lyckats utpreparera följande: Quercus Robur, grenar, knoppar, blad — 2:ne hela skaft af respektive 5,5 och 7,2 mm. längd! anträffades — ollon, skålar och A-blomställningar. Alnus glutinosa. Grenar, knoppar, blad, stipler &- och £- hängen, frukter i stor mängd. Detta träd har jämte eken varit det vanligaste på platsen. Tilia europea, ett större antal frukter och frön. Betula odorata, grenar, bladfragment samt en stor mängd frukter och hängefjäll; därjämte ett ?-hänge. Några frukter, öfverensstämmande med dem hos B-. verrucosa, funnos äfven, men då fruktens karaktärer äro de minst konstanta, och hvarken blad eller hängefjäll, som kunna tillhöra denna art, funnits, torde den ej böra upptagas. Rhamnus Frangula, ett hundratal frön. Corylus Avellana, 2 nötter af racen B, 2 af D.? Salix caprea, blad. Salix cinerea, blad. Salix repens?, blad. Prunus Padus, 1 fruktsten. Viburnmuwm Opulus, 1 frö. Cladium Mariscus, 5 nötter. Iris Pseudacorus, ett 10-tal frön. Menyanthes trifoliata, ett 10-tal frön. Carex pseudocyperus, ett stort antal nötter och frukt- gömmen. Carex riparia, ett 10-tal nötter och fruktgömmen. Lycopus europeus, ett 10-tal frön. Detta på växtlämningar efter ett typiskt ekbestånd rika lager fortsättes, ehuru ej med så väl bibehållna lämningar, i det torflager (a—«4a), som förbinder strandvallen med den ! Då för det subfossila materialet denna karaktär i regel är den enda, efter hvilken man kan bilda sig en föreställning om hvilken art som an- träffats, vore det önskligt att alltid längden angafs i mått och ej endast undersökarens subjektiva åsigt anfördes. >? Jmf. sid. 26 i förf:s: Studier öfver torfmossar i Södra Skåne. — K. Vet. Akad. Handl. Bih. Bd 15 (1889), Afd. III, N:o 3. 14 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. söderut liggande lagunmossen. Som i fig. 2 är markeradt, åter- finnes i kanten af denna, där underlagets relief-förhållanden ånyo äro sådana att ett stagnerande vatten funnits, en torf af precis samma beskaffenhet som den under strandvallen an- träffade. Det egendomliga är emellertid, att i de öfre de- larne af mossens mäktigaste parti rikligt med stubbar af fur, underlagrade af en torfdy med fragment af björknäfver och innehållande Eriophora och mossor finnas. — Ehuru på grund af vattenrikedomen jag ej kunde undersöka de understa delarne af mossen på detta ställe, torde det ej lida något tvifvel att furstubbarne här äro af yngre datum än de läm- ningar af ekfloran, som äro inbäddade under strandvallen. Hänvisande till hvad som nedan anföres om detta för- hållande, vill jag här endast påpeka att pE GEER! uppgifver sig 1 torfven under strandvallen ha funnit »stammar af tall. Vid mitt besök på platsen kunde jag ej finna några så- dana; emellertid är det ej alldeles osannolikt — jmf. t. ex. det ofvan beskrifna förhållandet sid. 10. — att enstaka exemplar af tallen kunna ha funnits inströdda i den ek- och alskog, hvilken, såsom af ofvanstående synes, med full säkerhet vuxit här vid tiden för strandvallens bildning. Skåne. Limhamns hamn. I början af 1891 meddelade herr A. F. CARLSON prof. A. G. NATHORST, att han vid de arbeten, som utfördes för fullbordandet af den i början af åttiotalet an- lagda hamnen vid Limhamn söder om Malmö, iakttagit för- hållanden, som angåfvo att här en gammal flodränna går fram ute i Öresund, ett stycke utanför den ursprungliga stranden. Vid muddring i hamnen hade man — jag följer här alldeles CARLSONS framställning — funnit flera flintspån, tydligen af- slagna vid tillvärkning af värktyg. Dessa skärfvor synas hufvudsakligen vara funna på en punkt, inbäddade i ett mörkt grus. Under det att bottnen i hamnen i allmänhet utgöres af kalksten och flinta, går ungefär tvärs öfver hamnen, parallelt ! Om Skand. niv.-för., sid. 96. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O8. 15 med den ursprungliga stranden, en smal ränna — angifven på närstående kartskiss — 1 hvilken materialet utgöres af det ofvan nämda mörka gruset. Denna rännas tillvaro kan lätt observeras, bland annat därigenom att hamnens bålverk sjunkit just på de ställen, där det passerar den ifrågavarande grusfylda rännan. — Då i år (1892) ånyo några veckors mud- dring egde rum, verkstälde CARLSON med stor noggrannhet in- Se Fig. 3. Kartskiss öfver Limhamns hamn, efter de af A. F. CarLson' lämnade upplys- ningarne och teckningarne. De grofprickade linierna ange den gamla rännan. Korsen (++) de punkter, där det af mig undersökta materialet är insamladt. samling bland det uppmuddrade materialet för Riksmuseets botaniskt paleontologiska afdelnings räkning. Detta material stäldes af afdelningens intendent prof. A. G. NATHORST till min disposition. Det utgjordes dels af uppmuddrade styc- ken, i hvilka CARLSON observerat blad af ek, lind och Pteris Aqwilina, dels utaf växtlämningar, som af honom utplockats. De sistnämnda voro: 16 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Corylus Avellana, 4 nötter; 1 af race A, 2 af race B, 1 af race .C och 1 af race D, Quercus Robur, en svepeskål, Phragmites communis, rhizom, samt af djurlemningar Planorbis corneus, ett exemplar, Helix sp., > > De insända styckena voro af sinsemellan olika beskaffen- het, i det att några utgjordes af en mer eller mindre lerhaltig gyttja, andra af en nästan ren lera, under det att åter andra utgjordes af en i hög grad sandblandad lera. Huru- vida denna olika petrografiska beskaffenbet berodde på olika ålder eller helt eller delvis vore att tillskrifva en faciesbild- ning, hade för CARLSON varit omöjligt att afgöra. I afvaktan på vidare utredning vill jag här endast tabellariskt samman- ställa de anträffade växtlämningarne: av Gyttjan. | Leran. Sandleran. | Quercus Robur! . . . | fera hela blad bladfragment? — | | Alnus glutinosa .:. . > . — 1 frukt — | Betula odoörata > so NM . 4 frukter c. 20 frukter oo Spirea Ulmaria. . . . . 1 småfrukt = | — — Polygonum, jmf. aviculare 2 nötter — — ASPUPLELESPuE sr nafs 3 frön e. 15 frön — | Scirpus maritimus . . . D nötter — — Pteris Aqwilina. . . .. — rikligt med blad —— 'och bladfragment | Zanichellia pedicellata | 5 smånötter 2 smånötter is > polycarpa . — IQ > 4 smånötter Ruppia maritima . . . I 6 smånötter c. 50 » 1 > Chara vs Fv | många oogonier | några O080mer — Jämte de här uppräknade arterna finnas ungefär ytter- ligare ett tiotal, däribland ett par Synanthereer, mossor samt insektvingar, kolbitar m. m. Af de olika jordslagen ha ungefär lika stora kvantiteter undersökts, mest dock utaf leran, minst af sandleran. Den sistnämda är vida mindre rik på ! På tre blad med bibehållna skaft voro dessas längd respektive 3.3, 6 och 8,3 mm. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 17 växtlämningar än de andra. N insamlade flintsakerna utgjordes utaf några spånor samt ett råhugget värktyg; utaf de anträffade föremålen kan man dock, enligt hvad dr HJ. StorpPE meddelat mig, ej bestämma från hvilken del af stenåldern, de härstamma. Utaf det ofvan meddelade torde man kunna draga den slutsatsen, att vid tiden för afsättningen af de ofvan beskrifna sedimenten, omkring 300 till 400 m. utanför den i historisk tid kända stranden, ett rinnande vatten banat sig väg genom ett grundt (brack?-) vattenområde; i detta ha insvämmats räster af en ek-flora, som då vuxit alldeles utmed själfva kusten, men som nu är nästan försvunnen från trakten, inom hvilken den endast finnes på ganska stort afstånd från denna fyndort. Samtidigt med denna fora har stenåldersfolket lefvat här. Höghults mosse. Denna vid Stureholms järnvägsstation å Höganäs—Åstorps järnväg belägna mosse omnämdes och beskrefs redan 1 första delen af mina »växtpaleontolog. un- dersökn.» (1. ce. sid. 7). Det lika oväntade som intressanta fyndet af Betula nana i en bestämd nivå ett stycke under en torf, som innehöll lämningar efter en fullt typisk ekvegetation, bestämde mig att ånyo undersöka här rådande förhållanden. Genom i år verkstälda gräfningar har också lagerföljden fullständigare kunnat utrönas än vid mitt förra besök på stället. Under torfven, hvilken i kanten, hvarest en profil upp- togs, endast var 48 cm. djup, och i hvilken jämte flera af de å IL c. nämda arterna äfven Corylus Avellana anträffades, följde en starkt gyttjehaltig lera, 23 cm. mäktig. För att få utrönt om denna bildats i salt eller sött vatten öfversände jag ett prof af densamma till Prof. P. T. CLEvE, som god- hetsfullt om densamma meddelat följande: »I densamma före- kommer förvittrad glimmer i mängd och rikligt med organiska ämnen, ytterst sparsamt med diatomaceer. Färskvattensarter: Pinnularia major Körtz. 1 ex. » streptoraphe C1. fera ex. Navicula Semen EumB. 1 ex. > spherophora Körtz. 1 ex. Cynebella Ehrenbergit Körz. 2 ex. > Cistula HemrP. 1 ex. d 18 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Svagt bräckt-vattensart. Navicula peregrina Körz. 1 ex. Den sistnämda lefver äfven i nästan färskt vatten, så att aflagringen kan anses lacustrin. — Af diatomaceerna kan ingen säker slutsats angående de klimatiska förhållandena dragas.» Hvad som i min ofvan nämda beskrifning kallas »en plastisk lerhaltig gyttja, af hvilken endast med svårighet prof kunde erhållas», visade sig nu vara ett sandlager, i hvilket skikt af den nämda plastiska, lerhaltiga gyttjan voro inlagrade. San- den var med mycket skarp gräns skild från ofvanbeskrifna gyttjehaltiga lera. De öfversta 12 å 15 cm. utgjordes, som i den citerade uppsatsen nämdes, af en ren gråaktig sand, sedan ett gyttjeskikt, därpå åter ett tunt sandlager, så gyttje- skikt etc. 85 cm. djupt kunde man vid gräfningen nedtränga, och ju längre ned dess talrikare blefvo gyttjeskikten, men på samma gång också tunnare. I nedre delen påminte de i hög grad om skikten i den hvarfviga leran, detta såväl hvad tjockleken beträffar som genom den jämna regelbundenheten. Gyttjan var alltigenom alldeles öfverfyld med blad och andra räster efter mossor, men därjämte funnos äfven ganska rikligt lämningar efter fanerogama växter. Följande arter äro bestämda: Salix polaris, ett helt, fullt typiskt blad. > reticulata, 2 blad. Betula nana, ett tiotal blad, två frukter och hängefjäll. Bladen äro små, 1 storlek öfverensstämmande med dem, som utvecklas på våra högsta fjäll på för vinden utsatta lo- kaler. Polygomwm viviparum, en bit af ett blad. Empetrwm nigrum, ett frö. Menyanthes trifoliata, omkring 25 frön. Hippuris vulgaris, 2 nötter. Myriophyllum sp., 5 delfrukter. Potamogeton, 2 sp., många smånötter. PBatrachiuwm, sp., många karpeller. Därjämte 3 å 4 ännu ej bestämda arter, jämte ett stort antal mossor och några insektvingar. Ej heller denna gång kunde, på grund af det fram- trängande vattnet, nedträngas till den hvarfviga leran, men då denna bildar underlaget rundt kring bäckenet föreligger BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 19 ej det minsta tvifvel derom, att den äfven på fyndorten gör detsamma. Så vidt iakttagas kunde, rådde samma flora genom hela det växtförande lagret. Anmärkas bör, att af de här anträffade, ännu i trakten lefvande arterna alla gå mycket långt mot norr. Se förf:s uppsats om kvartära klimat- växlingar 1 Geol. För. Förh. Bd. 14 (1892), sid. 530 i noterna. Halland. Mosse SV. om Munkagård 1 Morups socken. För utdikning af en hel serie af torfmossar, bildade som lagunmossar innan- för den postglaciala strandvallen (se DE GEER, Skand. nivåf. vattenytan i kanalen Fig. 4. Profil genom afloppskanalen för mossarne SV. om Munkagård i Halland «&, a” torf; b sand; d marin, postglacial lera. Vid c insamlades de nedan uppräknade växtlämningarne. sid. 27), pågick vid mitt besök en större kanalgräfning, som tillät att konstatera, hvilken flora rådt alldeles vid tiden för det postglaciala hafvets maximum. Såsom af vidstående profil synes, hvilar här torfven sträck- vis direkt på den sandhaltiga marina, af gyttjeränder genom- dragna leran. I denna finnes rikligt med aftryck efter Car- dium edule — det största mätta exemplaret 15 mm. — samt ofantliga mängder mer eller mindre söndervittrade skal af Mytilus edulis. Därjämte funnos talrika lämningar antagligen af någon Fucus samt af Zostera?! — På leran hvilar med skarp gräns torfven, i sina undre delar mycket rik på väl bevarade växtlämningar. ! Burken med det insamlade materialet förolyckades, så att jag har ej annat än den på stället gjorda anteckningen att rätta mig efter. 20 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Följande arter anträffades i den närmast leran liggande torfven (c å profilen): Quercus Robur, blad och bladfragment, ej sällsynt. Alnus glutinosa, ett 10-tal frukter, stipler, smågrenar etc. Pinus silvestris, 1 frövinge, fullt säker. Rhammus Frangula, ett par frön. Salix caprea, blad. $ sawrild,u 3 > repens?, Menyanthes trifoliata, frön. Carex pseudocyperus, ett fruktgömme. Scirpus lacustris, 7 nötter. Nuphar luteum, ett par frön. Nymphea alba, » »> oo» Najas marina, ett frö. Ruppia, sp., 2 smånötter. Särskildt den sistnämda arten är af intresse, emedan den visar att torfbildningen har börjat medan vattnet i bäckenet ännu var ganska bräckt, d. v. s. att hafvet åtminstone vid hög- vatten kunde nå ungefär 1 höjd med den nuvarande torfvens undre yta, och att de ofvan uppräknade arterna sålunda till- hörde den vegetation, som lefde i denna trakt vid tiden för det postglaciala hafvets högsta stånd. Då den subfossila fora, som anträffades under likartade förhållanden något längre mot norr kring Tvååkers järnvägs- station, hade alldeles samma prägel, ehuru den var något artrikare, torde det vara onödigt att ingå på en närmare beskrifning af förhållandena på denna punkt. Lunna mosse. Denna mosse ligger i Wallda socken, strax öster om vägen mellan Wallda och Onsala; dess höjd öfver hafvet är enligt topogr. kårens karta 114 f. (34 m.), men en- ligt aneroidbestämning af förf., hvilken bestämning stämmer öfverens med öfriga höjdsiffror för trakten å sagda karta, ligger den ej högre än c:a 20 m. Lagerföljden är följande, uppifrån räknad: 1. Torf ungefär 20 å 30 cm. djup. Denna är emeller- tid nu borta öfver större delen af mossen. Den har dels tagits till bränntorf dels efter mossens odling förmultnat. Några igenkänliga växtlämningar funnos ej, men landtbruka- ren J. O. Norin, som eger en del af mossen, försäkrade att al-stubbar förr funnits i denna torf. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 21 2. Lera ce. 70 cm. mäktig. Dennas såväl förekomstsätt som utseende angaf med bestämdhet, att den var af marint ursprung, men då inga fanerogama växtlämningar kunde er- hållas som bevis härför, hänvände jag mig till prof. P. T. CrEvE 1 Upsala, hvilken hade godheten att undersöka den på diatomaceer. Resultatet af denna undersökning meddelar jag med prof. CLEvES egna ord: »Profvet rikt på organiska ämnen, innehöll mycket fint fördelad glimmer, hvarför de sparsamma diatomaceerna icke kunde koncentreras på en ringa volym. Spongienålar funnos rikligt, de flesta krossade. Beteckningen såsom 1 MUNTHES! afhandling. 106 Actinocyclus undulatus EmB. — S. (ett exemplar). Biddulplhia aurita LyYNGB. — Nils > Coscinodiscus excentricus EHB. — V. > » Hyalodiscus maculatus Sm. — SN. flera — > Navicuwla maxima GREG. — S. ett > > aspera EHB. — V. tre > Paralia marina EB. — V. flera Surirella fastuosa EHB. — SN III. Synedra fulgens Körz. — S. ett fragment. I-—TII. Achnanthes subsessilis EHB. — V. ett exemplar. Navicula (Diploneis) didyma EHB. — V. flera exemplar. Nitesclua punctata Sm. — S. ett exemplar. Synedra crystallina Körz. — S. fragment. I—TV. Cocconeis scutellum EHB. — V. flera exemplar. Navicula (Diploneis) interrupta Körz. — V. allmän. > > Smithii BrÉB. — V. ett exemplar. Melosira Borreii GREv. — V. ett exemplar. ! Studier öfver baltiska hafvets qvartära historia I. — S. Vet.-Akad. Flandise Bih., Bd. 18: Afd: IT. Nol 22 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. II—IV. Campylodiscus Echneis EumB. — V. flera fragment. Navicula peregrina EHB. — V. två exemplar. IL—V. Epithenia Musculus Körz. — V. flera exemplar. Ms Fragment af någon Pinnularia (troligen P. streptoraphe C1.). Cynebella Ehrenbergi Körz. (ett exemplar). Resultat: Aflagringen (en glimmerblandad gyttjig lera) har skett i en vik af Nordsjön. Alger ha funnits, emedan Epithemia Musculus och Cocconeis scutellum lefva fastvuxna på algtrådar.» 3. Torf, växlande inom den undersökta delen af mossen mellan 75 och 90 cm. Den var mycket hårdt sammanpressad, och undersökningen af densamma skulle ha gifvit föga resultat utan användande af preparationsmetoderna med salpetersyra och med kali. — Af denna intramarina torf har en noggrann undersökning skett. På 3 ställen, belägna ungefär 200 m. från hvarandra, ha torfvor af ungefär en kubikdecimeters stor- lek upptagits genom torfvens hela mäktighet.De ur dessa ut- | preparerade växtlämningarne äro: Quercus Robur L.; ett enda bladfragment är allt som an- träffades. Betula odorata; utaf denna art anträffades på alla 3 punkterna rikligt med blad, hängefjäll och frukter i torf- lagrets alla delar. Betula verrucosa?; arten fins antagligen, men mycket spar- samt och med öfvergång till föregående. Populus tremula, bladfragment och rikt med hängefjäll i torfvens alla delar. Salix caprea, blad ej sällsynt. blad och bladfragment af dessa tre arter funnos rikligt, äfvenledes anträffades en del blad, som synas vara af hybrider mellan dessa arter. Salices ha utgjort den vikti- gaste delen af den kring lagunen lefvande floran. » ERE > — aurita, | > repens, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 23 Lycopus ewropeus, ett 10-tal smånötter. Scirpus lacustris, några få nötter. Carex jmf. pseudocyperus, rikligt med fruktgömmen. Nymphea alba, ett 10-tal frön. Myriophyllwm (spicatum?) rikligt med blad och delfrukter. I torfvens allra öfversta del sparsamt. Ceratophyllum demersum, 6 nötter. Batrachium sp,, rikligt med karpeller. Najas marina, rikligt på alla tre undersökta punkterna; talrik äfven i torfvens allra öfversta del. Potamogeton crispus, rikligt med smånötter. » jmf. pectinatus, rikligt med smånötter. > Sp., 7 smånötter. Ruppia sp., 1 smånöt. Därjämte anträffades oogonier af Chara i stor mängd samt ett vinterägg af Cristatella Mucedo Cuv.,insektlämningar, mest skalbaggsvingar m. m. 4. Snäckgyttja. Denna var på den nordligast be- lägna af de undersökta punkterna — den enda på hvilken en fullständig profil kunde upptagas — 15 å 20 cm. I den an- träffades nedanstående lämningar:! Betula odorata, en frukt, 3 hängefjäll. Scirpus lacustris?, en nöt. Carex jmf. pseudocyperus, 8 fruktgömmen. Myriophyllum (spicatum?), 2 blad och en delfrukt. Ceratoplvyllwm demersum, 17 nötter. > submersum?, 2 > Najas marina, 2 frön. Potamogeton jmf. pectinatus, Mera hundra smånötter. Ruppia (jmf. maritima), 2 smånötter. Därjämte oogonier af Chara, 3 vinterägg af Cristatella Mu- cedo samt Valvata cristata, V. piseinalis och Limmea ovata. 5. Fin, plastisk lera af okändt djup. Det prof, som upptogs till ungefär en decimeters djup under ofvanliggande bildningar, innehöll: Betula (odorata?), 6 frukter utan eller med skadade vingar. Nymphea alba, ett frö. Myriophyllum (spicatum?), 10 blad och en delfruut. ! Endast omkring !/; så stort material som af torfven är bearbetadt af denna. 24 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Najas marina, 2 frön. Potamogeton jmf. pectinatus, 30 smånötter. Ruppia maritima, 61 smånötter. Chara sp., 3 oogonier. Af ofvanstående framgår att här på en marin lera hvilar en torf, öfver hvilken ånyo en marin lera aflagrats. Det egendomliga är emellertid, att den understa leran innehåller växtlämningar, som bestämdt ange att densamma tillhör den postglaciala sänkningen. Härvid bör emellertid afseende fästas vid dels att mossen ligger alldeles invid P. G. i denna trakt, dels att i torfven ej förekomma några stubbar eller dylikt, som kunde antyda att dalgången varit fullkomligt torrlagd. I dess ställe anträffas en del af vattenväxterna upp genom hela torflagret, äfven om de äro betydligt sällsyntare i öfversta än i den mellersta och undre delen. Anmärkningsvärd är emellertid den skarpa gränsen mellan torfven och den ofvan- liggande leran. — Huruvida de oscillationer i hafsytan, som måste ha egt rum i den dalgång, i hvilken Lunna mosse är belägen, kunna få sin fullt tillfredsställande förklaring i de lokala förhållandena, såsom bäckenets aflopp etc., kan jag ej yttra mig om, alldenstund jag vid undersökningens värk- ställande dels ej hade någon aning om beskaffenheten af den flora, som fans i den undre leran, dels hade en knappt till- mätt tid för undersökningen i fältet. Wallda mosse är belägen i Wallda socken, strax invid kyrkan i sydvestlig riktning. Den ligger i en djup däld c. 28 m. öfver hafvet. Förr har stor torftägt bedrifvits, numera är denna obetydlig. I den norra kanten kunde torfven undersökas ungefär till ett djup af 75 cm. Rand- zonen var som vanligt rik på insvämmadt detritus efter den skog, som en gång vuxit kring mossen, längre ut hade den under tiden för torfvens bildning varit ett Carexkärr, samt förut, då den under torfven liggande gyttjan bildades, ett öppet vatten. a I torfven anträffades af växtlämningar: Quercus Robur, bladfragment ganska rikligt. Alnus glutinosa, 8 frukter, ett ?-hänge. Därjämte rikligt med gallbildningar från alblad. Betula alba, ett stort antal frukter och hängefjäll, ej fullt öfverensstämmande med vare sig B. odorata eller B. verrucosa. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 25 Pius silvestris, ett frö. Cornus sangwinea, en fruktsten. Viburnum Opulus, två frön. Prunus Padus, en fruktsten. Rhamnus Frangula, ungefär 50 frön. Salix cinerea, blad. > repens?, > Solanum Dulcamara, 2 frön. Menyanthes trifoliata, 3 > Comarum palustre, 2 smånötter. Sparganiwm sp., ett 10-tal frukter. Carex pseudocyperus, fruktgömmen. Nymphea alba, 16 frön. Hippuris vulgaris, 1 frukt. Potamogeton jmf. natans, 16 smånötter. I den under torfven i mossens midt liggande gyttjan funnos bladfragment af ek och al, bladfragment, hängefjäll och frukter af björk samt rikligt med smånötter m. m. af Potamogeton CYiSpus. Vestergötland. Kro mosse. Denna mosse, på topografiska kårens karta betecknad såsom »Kra-Mossen», men af folket i trakten benämd på ofvanstående sätt, torde vara en af de intressantaste af de från västra Sverige kända växtförande lokalerna. Den ligger inom Kållereds socken, ungefär 2 kilometer sydväst om hållplatsen med samma namn på västkustbanan. — Den är på alla sidor omgifven af höga urbergskullar, hvilka endast i det nordöstra hörnet äro så låga att något aflopp finnes. De äro alla starkt afrundade och afslipade, och nästan allt löst material är af hafvet borteroderadt från dem. Den vegetation, som nu finnes, utgöres nästan uteslutande af ljung, mellan hvilken en och annan planta af hallon, björnbär (Ru- bus fruticosus), några buskar af rönn och björk kunna på- träffas i skyddade remnor. På mossarne, som nu fylla de flata dalarne, har Myrica gale en stor utbredning och är jämte ljungen och Eriophorum karaktärsväxter. Hela scene- riet är det numera för vår nordliga västkust utmärkande, 26 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. något om högfjällslandskap påminnande. — Det största af bäckenen intages af den nu ifrågavarande mossen. Enligt min aneroidobservation, hvilkens möjliga fel torde vara högst obe- tydligt, ligger den cirka 49 m. ö. h. I torfvens öfre del finnes här ett stubblager af Pinus silvestris. Särdeles i nordvästra delen af mossen är detta vackert utveckladt och innehåller mycket stora trädstubbar af ända till 50 å 60 cm. diameter. Denna skog har med all säkerhet brunnit, ty stubbarne äro starkt kolade, och kol- bitar äro ej alls sällsynta i torfvens öfre delar. De ha dess- utom i sin öfre ända den för furstubbar i mossar så egen- domliga om strutmärgel något erinrande strukturen. — Här erbjudes ett godt tillfälle att iakttaga huru öfverdrifna dessa antaganden af mossbrand och dennas betydelse blifvit af en del författare. Oaktadt skogen här brunnit, inskränker sig eldens förstörande invärkan på stubbar och rötter till de allra yttersta årsringarne. Detsamma har också alltid varit fallet på alla de ställen, där jag var i tillfälle att stu- dera dessa fenomen. — Vid den detaljerade undersökning af stubbarne, som värkställdes i den stora mossens olika delar, visade det sig att åt nordost, d. v. s. åt det håll där bäckenet öppnade sig mot den stora dalgång järnvägen nu följer, och som sedan sammanhänger med Askims-fjorden, förekomma inblandade bland furstubbarne ej få stammar och stubbar af ek. Endast i denna del af mossen kunde sådana upptäckas. Mossbildningen har här upphört just vid den tid då eken stod i begrepp att tränga upp på platån. — Mossens centralare delar ha under den tid, då kompakt fur- skog växte kring kanterna och på höjderna, varit ett björk- kärr. Jämte enstaka furkottar och furgrenar anträffas näm- ligen ofantliga mängder detritus af björk, framförallt rötter, näfverbitar m. m. På en punkt, där af någon lokal anled- ning ett öppnare vatten funnits, insamlades följande växt- lämningar på ett djup af 1,25 m. Betula odorata, frukter, hängefjäll och blad. verrucosad, > » Crategus (oxyacantha?), 1 fruktsten. Salix avurita, blad. cinerea, > Rumex jmf. Hydrolapatum?, 1 frukt. Sparganium ramosum, 1 frukt. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 27 Carex ampullacea, fruktgömmen och nötter. I öfrigt voro i denna torf växtlämningarne till större delen förmultnade, och jämte de ofvan anförda anträffades endast stubbar och stamdelar af ÄAlnus glutinosa samt en trädsvamp, hvilken dr RoBz. Fries godhetsfullt bestämt så- som tillhörande Polyporus aplanatus; denna art växer på al och björk. — Den nu beskrifna torfven är bildad under furens tid i denna trakt, dess mäktighet belöper sig 1 kanterna till omkring !/> m., längre ut till 2 å 3 m., kanske på enstaka ställen t. o. m. något mer. Öfver de södra delarne af mossen har en högmosse utbredt sig. Furstubblagret kilar in under denna, hvilkens mäktighet i genomsnitt är 80 cm. Bäckenets norra djupaste del visar en lagerföljd af stort intresse på den grund att det under lång tid varit ett öppet vatten och därigenom rikligt med växtlämningar kunnat bevaras. Under den egentliga torfven finnes nämligen i denna del af bäckenet, men såvidt det nu var möjligt utröna ej under öfriga delar af mossen, följande lager- följd. En torf bildad af sammanfiltade Carex- ock Phragmites- rötter, rik på fruktgömmen af Carex sp. I densamma fin- nes ett skikt af Hypnum sp. Det hela är omkring 20 cm. mäktigt. Under denna kommer sedan en gyttja af samma mäktig- het. Den öfvergår uppåt utan synnerligen skarp gräns 1 den ofvan omtalade torfven. I denna på växtlämningar rika gyttja, i hvilken ej minsta spår efter furen kunde anträffas, finnes en rik och typisk asp-björk-flora, från hvilken följande arter äro bestämda. Populus tremula, blad. Betula odorata, frukter. Salix cinerea, blad. SOND. » Menyanthes trifoliata, 1 frö. Scirpus lacustris, 11 nötter, somliga med kalkborsten ännu bevarade. Nymphea alba, 15 frön. Carex sp., 2 fruktgömmen och 1 nöt. Detta är samma art, som i ofvanliggande lager är ofantligt vanlig; den torde således under en något äldre tid ha varit sällsynt. 28 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Potamogeton natans. Utaf denna art finnas t. o. m. hela plantor med blad, stjelkar och ax, samt oräkneliga massor af smånötter. Potamogeton sp., 3 smånötter af en synnerligen småfruktig form, hvilken under tiden för den underliggande lerans af- sättning varit den härskande arten, som sedan utträngts af P. natans. Gyttjan underlagras af en sötvattenslera med arktiska växtlämningar. Äfven den är i någon mån gyttjehaltig lik- som 1 de skånska mossarne, men är med ganska skarp gräns skild från ofvanliggande lagret. Sedan den sönderbruten i smärre stycken 1 å 2 dygn fått ligga i utspädd salpetersyre- lösning, föll den dock fullkomligt sönder, och vid derefter skedd slamning och sortering af ungefär 3 kub.-decimeter lyckades det att utpreparera följande växtlämningar. Dryas octopetala, 3 smärre blad. Betula nana, 1 frukt, ved- och grenbitar. Empetrum nigrum, 1 frö. Scirpus lacustris, 6 nötter. Då de anträffade nötterna i minsta detaljer öfverensstämma med denna arts, men ej med någon annan skandinavisk, torde ej något tvifvel om bestäm- ningens riktighet kunna föreligga. Menyanthes trifoliata, 1 frö. Lera, mycket sand- och delvis grushaltig. Den inne- håller ej sällsynt söndermalda fragment af Mytilus edulis, Saxicava rugosa 0. a. Marin lera vid Kållered. Invid Kållereds hållplats på Vest- kustbanan utbreder sig en slätt, hvilkens öfre delar hufvud- sakligen utgöres af marin gyttja. Öfver slätten uppsticka låga urbergskullar, delvis täckta af ganska mäktiga lösa jord- lager. Slättens yta ligger enligt top. kårens karta 9,6 m. ö. h. Till omkring 1 m. djup voro alla växtlämningar i gyttjan genom vittring och ytvegetationens inflytande för- störda, men därunder funnos ganska rikligt med synner- ligen väl bevarade växtlämningar. Följande arter anträt- fades: Quercus sessiliflora, svepeskål, blad, knoppfjäll och grenar. Alnus glutinosa, grenar. Ruppia maritima, talrikt med smånötter. Zostera marina (?), bladaftryck. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 29 Då gyttjan är synnerligen egnad att konservera de i densamma inbäddade växtlämningarne, eger man på grund af talrikheten af ekens lämningar all rätt att antaga, att vid tiden för dennas bildning eken varit det vanligaste af de träd som vuxit på de öar, hvilka stucko upp öfver det postglaciala hafvet i den vik, som utgjorde fortsättningen af den nuvarande Askimsfjorden. Björkö mosse. På södra spetsen af Björkö — en af de i hafsbandet utanför Göteborg belägna Öckeröarne — ligger en torfmosse, i hvilken för en del år sedan »stampats» torf. Liksom på många andra ställen på kusten har man numera äfven här upphört därmed, på grund af att stenkolen ställa sig bekvämare och billigare än torfven. Torfgrafvarne voro därför till större delen igenvuxna och mossen vattenfyld. Dess höjd öfver hafvet är högst ett 10-tal meter. Torfven var som vanligt af växlande mäktighet i bäckenets olika delar. I den södra kanten, där mossen var Profil genom södra kanten af Björkö mosse. Se texten. lättast tillgänglig, innehöll torfven ett stycke ut från själfva kanten, på ett djup af från ett par decimeter till en meter och därutöfver ett ungefär 10 cm. mäktigt skikt af en ler- haltig gyttja (på ofvanstående figur betecknad med en grof svart linie). Genom denna rand delades torfven i en öfre och en undre del, hvilka hvar för sig undersöktes; den öfre på flera olika ställen, den undre på de tvenne ställen, på hvilka den var åtkomlig. Växtlämningar i 1. den öfre torfven — en svämtorf, bestående af stora massor grenar, frön, knoppar, blad m. m. af landväxter, som af regnvatten och vind svämmats ut i bäcknet — voro Quercus sp., ved, grenar, knoppar i stor mängd, bladfrag- ment sällsyntare. 20 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR:. Almus glutinosa, ett stort antal frukter, hanhängen, grenar m. m. Ålen torde hafva varit det vanligaste trädslaget kring mossen. Betula odorata, frukter och hängefjäll rikligt. >». Verrucosa, >» > > > ov. De bägge björkarternas frukter och hängefjäll visade här samma 1 hvar- andra öfvergående formrikedom, som utmärker områden där de i nutiden växa tillsamman. Taxus baccata, af denna art fans en oerhörd mängd frön, barr, grenar, vedstycken. Den rikliga förekomsten visar att arten varit en af de vanligare i den skog, som vuxit kring mossen vid tiden för denna torfs bildning. Juniperis communis, 2 frön. RBhamnus Frangula, 15 > Rubus ideus, 2 fruktstenar. >» cesius, ett helt hoptorkadt »bär» med 4 hopsittande fruktstenar. Carex pseudocyperus, 5 fruktgömmen. Sparganium ramosum, 7 frukter. > sp., 6 frukter. Solanum Dulcamara, 5 tTrön. Ruppia jmf. maritima, 2 smånötter, jmf. nedan. Nymphea alba L., omkring 60 frön. Hippuris vulgaris, 2 nötter. Potamogeton (natans?), en mängd smånötter. » sp. (småfruktig), en mängd smånötter. 2. Lerhaltig gyttja. Denna, hvilken som ofvan näm- des har en mäktighet af ungefär en dem., är fullt säkert af marint ursprung. Huruvida den öfvergår i den nedan när- mare omtalade sandleran med postglaciala skal kunde ej direkt utrönas, men att så är förhållandet är ju mycket sannolikt. De i densamma anträffade växtlämningarne voro följande: Alnus glutinosa. Carex pseudocyperus. Scirpus (lacustris?), möjligen S. maritimus, 1 nöt. Phragmites commwnis, rot- och stamdelar; på grund af sitt utseende och förekomstsätt af samma ålder som gyttjan. Potamogeton sp. RBuppia maritima. Af denna art anträffades 3 smånötter. Då den uteslutande förekommer i salt vatten, visar dess före- BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 31 komst otvetydigt att torfbildningen afbrutits af hafvets in- trängande, i detta fall den postglaciala sänkningen. Denna är den nordligaste kända punkt på vår västkust, där torf finnes, hvilken öfverlagras af marina bildningar. — Att tvänne smånötter af Ruppia äfven anträffats i den ofvanlig- gande torfven bevisar ingenting häremot, ty dels kunna de lätt nog ha kommit in i torfvorna, då med spaden torf måste upptagas ur vattenfylda grafvar, dels kan torfbildningen möjligen ånyo ha börjat medan mossen ännu var en vik af hafvet. Utaf den öfre torfven har undersökts omkring 10 gånger så stor volym som af gyttjan: i den förra anträffades endast 2 i den senare 3 smånötter af Ruppia. I den undre torfven anträffades däremot ej något frö af denna växt. 3. Den undre torfven! var, på de ställen där den nu var tillgänglig, föga mäktig: 20 å 30 cm. De påträffade växtfossilen voro: Quercus sp., bladfragment. Alnus glutinosa, frukter och grenar. Betula odorata, några frukter och hängefjäll. Taxus baccata, ett 10-tal barr. Juniperus commuwnmis, 1 frö. Rubus ideus, 1 fruktsten. Rhamnus Frangula, 1 frö. Solanum Dulcamara, 1 > Carex pseudocyperus, 3 fruktgömmen. Spargamum sp., 4 frukter. Nymphea alba, 5 frön. Potamogeton (natans?), 1 smånöt. Floran 1 torfskikten öfver och under den marina gyttjan är som af denna artlista framgår alldeles densamma eller en typisk ekflora. En sådan har alltså på denna punkt härskat före, under och efter den sänkning, den postglaciala, på grund af hvilken den marina gyttjeranden i torfven här blif- vit bildad. På mossens vestra sida genomskar ett dike, gräfdt för att afleda vattnet, en skalgrusbank innehållande den vanliga post- glaciala faunan. Huruvida skalgruset ute i mossen hvilade på torf, hvilken då tydligtvis borde motsvara den under den Ruppia-förande gyttjan liggande, kunde ej utrönas. I skal- ! Endast ett mindre stycke har slammats och genomsökts. 32 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. grusbanken anträffades följande arter — enligt bestämning af statsgeologen G. DE GEER —: Ostrea edulis. Nassa reticulata. Pecten varius. Mya truncata. Balanus porcatus. >» — crenatus? (jmf. B. balanoides). Cerithium reticulatum. Rissoa parva. Tapes decussatus? Sazxicava rugosa, slitet, tjockskaligt fragment, troligen på sekundärt lagerställe. Bohuslän. Mölneby mosse. I denna bedrefs och hade bedrifvits ej obetydlig torftägt. I de gamla grafvarne antecknades föl- jande arter: Menyanthes, Myriophyllum alternifolium, Spar- ganium ramosum, Equisetum palustre och Potamogeton na- tans. 1. Torfven undersöktes dels i kanten, dels längre ut mot mossens midt. Då floran ej visade några väsentliga olik- heter, anföras alla arterna här i en lista. Quercus (sessiliflora?). Blad och bladfragment och en svepe- skål. Ett helt bladskaft som anträffades är 7,3 mm. långt. Möjligt är emellertid att äfven Q. peduwnculata funnits här. Äfven större och mindre grenar af ek anträffades rikligt. Alnus glutinosa. Af denna art fans isynnerhet mot mos- sens midt en stor mängd stubbar och större grenar, "visande att mossens sista utvecklingsskede varit ett alkärr med spar- sam ek. Denna senare har dock varit det härskande trä- det kring kanterna. Äfven 9-hängen, frön och blad an- träffades. Corylus Avellana, 2 nötter tillhörande racerna B. och C(. tillvaratogos. Salix caprea : : Pre] af dessa 3 arter voro blad isynnerhet i > — Cinerea,, ; : randzonen mycket vanliga. > Ouridta, BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 33 Salix repens? Crategus oxyacantha, 3 fruktstenar. Cornus sanguinea, ett 10-tal fruktstenar. Rhamnus Frangula, 4 frön. Betula odorata, 4 hängefjäll och några frukter. >» — verrucosa?, 1 hängefjäll. Populus tremula, 2 > Polysticum Thelypteris, bladdelar. Denna art är nu myc- ket sällsynt 1 Bohuslän, enligt HARTMAN (12:te uppl.) endast anmärkt från Sundby i Hogdal. Cladium Mariscus. Frön och frukter utaf denna art fun- nos i mycket stor mängd i det skikt af torfven, som omedel- bart öfverlagrade den nedan närmare omnämda snäckgyttjan. Enstaka frön funnos äfven i denna, men i den öfriga delen af torfven saknades de fullständigt. Detta fynd har ett ej obetydligt växtgeografiskt intresse, ty genom det är början gjord till en enkel och naturlig förklaring af de tvänne enstaka förekomster, man känner i vestra Skandina- vien, nämligen Krokvattnet på Orust och Christianssand i Norge. Carex jmf. pseudocyperus, rikligt med fruktgömmen och nötter. Scirpus lacustris, nötter. Nymphea alba, frön. Potamogeton, smånötter af två arter. 2. Omkring 75 cm. under ytan anträffades i randzonen en snäckgyttja, i hvilken endast sparsamt funnos frön af Potamogeton, Nymphea och Cladium samt skal af åtskil- liga sötvattensmollusker. Snäckgyttjan är minst 20 cm. mäktig. Huruvida den finnes äfven 1 mossens midt, samt om den underlagras af torf kunde ej utrönas. 3. I norra kanten hvilar mossen på en skalgrusbank, från hvilken G. DE GEER bestämt följande arter: Pecten islandicus. Mya truncata. Saxicava rugosa, 43 mm. lång. Littorina littorea. Tellina baltica. >» — calcarea. Astarte compressa. 34 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Balanus porcatus. Mytilus edulis. På öfriga ställen hvilar mossen dels på grus, dels direkt på urberget. Tjerna mosse. Belägen i Stenkyrka socken, enligt top. kårens karta 95 fot (28,2 m.) ö. h. Mossens centralare del intages af en göl, i hvilken en rik vattenvegetation finnes. En ganska artrik sådan anträffas äfven i de gamla torf- grafvarne. Från dessa antecknades följande arter: Nymphaea alba, Potamogeton natans, Calla palustris, Comarum palustre, Sparganium ramosum, Alisma Plantago, Menyanthes trifoliata, Scirpus lacustris, Typha angustifolia, Ranunculus Flammula, Epilobium palustre. — Mossens omgifningar saknade all träd- växt, karaktärsväxt var ljungen, utom på ena sidan, på hvil- ken försök med furplantering blifvit utförda. Torfven öfverlagrades i den norra kanten af en c:a 30 cm. grof humusrik sand, i hvilken från en längre upp liggande skalgrusbank fragment af en del ishafssnäckor, såsom Saxicava rugosa m. fl., insvämmats. Torfven kunde endast undersökas till ungefär 90 cm. djup; den lär emellertid enligt uppgift på sina ställen vara »flera famnar» mäktig. Lämningarne 1 den undersökta torfven visade, att under hela den tid den bildats en ekflora härskat. De anträffade arterna voro följande: Quercus Robur., blad och grenar. Alnus glutinosa, en stor mängd Y-hängen, frukter och ved. Corylus Avellana, enligt uppgift. Betula odorata, 1 frukt. Crategqus oxyacantha, 1 fruktsten. Viburnum Opulus, 2 frön. Rhammus Frangula, 8 > Cornus sanguinea, 2 fruktstenar. Juniperus communis, 4 frön. Rubus saxatilis, 2 fruktstenar. Arctostaphylus uva uwrsi(?), 1 frö. Sparganium ramosum, 2 frukter. > sp., 6 frukter. Carex pseudocyperus, 6 fruktgömmen. Nymphea alba, 6 frön. Sagittaria sagittefolia, I smånöt. Potamogeton, 2 sp. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 235 Under mossen hvilar en lera, i hvilken dock ej kunde an- träffas några lämningar, som gåfvo upplysning om dess ålder m. m. Utom de tvänne ofvan utförligare beskrifna mossarne undersöktes mer eller mindre i detalj flera andra. Så t. ex. Tyfte mosse och ett par mossar vid Tolleby. Den subfossila floran 1 dessa mossar öfverensstämde alldeles med den ofvan beskrifna; med andra ord wid tiden för de undersökta torf- lagrens bildning synes öfver hela Tjörn, äfven öfver dess högre belägna delar, en ekflora ha rådt. Ej minsta lämning af furen fans i någon af de undersökta torfmossarne. Detta visar, att furen åtminstone varit mycket sällsynt här, äfven om möjligt är, att den ej varit fullkomligt utträngd af eken. På de ställen, där marina skal anträffades under eller i närheten af mossarne, såsom vid Tyfte och den ofvan nämda Mölneby, utgjordes de utaf typiska ishafsformer. I Tyfte mosse var liksom i Mölneby mosse ett lager snäckmergel in- lagradt i torfven. I detta lager anträffades vinterägg af Crista- tella Mucedo Cuv. samt följande af DE GEER bestämda söt- vattensmollusker: Planorbis nitidus. Limnaea ovata. > spirorbis. Pisidiwuwm sp. Valvata cristata. Cyclas cornea. Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att man i Bohuslän här och hvar och, såvidt jag var i tillfälle iakttaga, särskildt på Tjörn finner en del strandväxter, särskildt Plantago mari- tima, högt uppe bland bergen. Ej osannolikt synes det vara, att dessa arter äro att betrakta som relikter från en forn- tida strandvegetation till ett haf med vida högre stånd än det nuvarande. Som exempel på den reliktflora efter den äldre skogs- vegetation man finner i torfmossarne, hvilken än lefver här och där på gynnsamma lokaler, såsom vid roten af brant stupande bergkullar och dylika ställen, vill jag anföra föl- jande lista, utgörande de arter, som antecknades under en vandring mellan Aröd och Stockevik på Tjörn. Jag såg ingenstädes i Bohuslän någon rikare. Quercus pedunculata och sessiliflora, Ulmus montana, Sorbus scandieca och Aucu- paria, Pyrus Malus, Crategus monogyna, Rosa canina, Rham- nus Frangula, Rubus fruticosus, R. Wahlbergii och R. ceesius, Lonicera Periclymenum, Trifolium medium, Clinopodium vul- 36 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. gare, Stachys silvatica, Vicia angustifolia, Galium verum, Cen- taurea jacea, m. f. örter. Mossar kring Grebbestad. Mossbildningar äro i trakten mycket vanliga; de tillhöra tvänne väsentligen olika typer. Det ena slaget är beläget uppe på de urbergsåsar, som genom- draga landskapet, det andra äro de som bildats i dälderna och där alltid hvila på marina sediment. Innan beskrifning af ett par utaf de senare lämnas, torde några allmänna anmärkningar om de bägge slagen af mossar och den nuvarande vegetationens beskaffenhet ej vara ur vägen. I de mossar, som ligga uppe på urbergsplatåerna, såväl åt söder som åt norr från Grebbestad, eger en ganska stor torfberedning rum, hvadan profiler äro jämförelsevis lättillgängliga. Ett egendomligt, och såvidt kändt är, ganska sällsynt förhållande är att torfbildning 1i stor utsträck- ning egt rum direkt på det af isen skurade och sedermera af hafvet »rentvättade» urberget. Att så pass mycket vatten, som erfordras för att torfbildning i något så när stor skala skall kunna ega rum, kunnat stagnera, torde bero på att ur- berget här är ovanligt litet sprickfyldt. Af torfvens be- skaffenhet kan man emellertid med bestämdhet sluta till, att något hela året kvarstående öppet vatten aldrig funnits å dessa urbergsbäcken under tiden för dess bildning. Detta har haft till följd, att nästan alla växtlämningar utom stubbar och rötter o. d. förmultnat. Utvecklingshistorien synes emel- lertid ha varit, först ett Eriophoreta-Caricetum, på hvilket först björk uppträdt sedan fur och på enstaka ställen — så t. ex. Långemyr söder om Grebbestad — äfven sparsamt ek. Öfverallt finner man att denna skogsvegetation af fur afslutat all nämnvärd torfbildning. Skogen själf synes öfver- allt hafva brunnit, ty stubbar, grenar och kvarvarande stam- delar äro oftast kolade på ytan. Äfven här var jag i till- fälle att se hur ringa för att icke säga intet en sådan skogs- brand invärkat på torfven, i hvilken ej någon askrand eller dylikt, som kunde tyda på att någon del af torflagret brun- nit, kunde anträffas. Jämför för öfrigt det i detta afseende ofvan sid. 26 sagda. Det andra slaget af torfbildningar, eller de i dalgån- garne belägna, äro här vida sällsyntare än de föregående; de äro vanligen föga mäktiga och hvila som nämdt på marina BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 37 bildningar. De äro värkliga skogsmossar, till bildningssätt motsvarande och därför fullt jämförliga med Danmarks och Sydsveriges öfriga mossar af detta slag. Här skall endast tvänne sådana sinsemellan något litet afvikande mossar be- skrifvas. Strax NNO. om Grebbestads köping ligger nedanför Grebbe bekanta graffält en liten mosse, hvilkens byggnad ofvanifrån räknadt är följande. 1. Torf, starkt förmultnad, hufvudsakligen bildad af grenar, kvistar m. m. af al; en tydlig skogsbotten. Denna torf är c:a 10 cm. mäktig. 2. Stubblager af al. Detta lager är väl utbildadt, och i detsamma kunde jag ej finna lämningar af något annat trädslag än al; detta utsluter ju ej, att vegetationen på det torrare området kring mossen bestått af andra arter. Något bevarande af dessas räster kunde tydligtvis ej ske, då mossen var så torr att den själf var skogbevuxen. 3. Torf, genomvuxen af rötterna från det ofvanliggande stubblagret, i sina undre delar dock rikare på växtlämningar. I densamma anträffades följande arter: Quercus Robur, ved, sparsamt. Almus glutinosa, frukter i stor mängd, hängen, stipler, vedbitar m. m. Betula odorata, rikligt med hängefjäll och frukter. Cormnus suecica, 1 fruktsten: Arten lefver ännu på mossen. Salix ecinerea, blad och fragment. » aurita, » » » Comarum palustre, smånötter. Alisma Plantago, småfrukter. Asplenium felix femina, bladfragment. Sparganium sp., frukter. Därjämte mossor — en Mmum — insektvingar m. m. 4. Med skarp gräns underlagras torfven af en marin gyttja. I kantzonen hvilar den sträckvis på ett några få cm. tjockt sandlager, antagligen marint. Söderut från Grebbestad, invid Kämperöd, finnes på den gamla synnerligen otillförlitliga top. kartan inlagd en sjö. Denna är för mycket länge sedan utdikad, och den gamla sjöbottnen bildar en mad, hufvudsakligen bevuxen med starr- gräs. 328 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Vid anstäld gräfning funnos ofvanifrån räknadt följande lager: 1. Torf, hufvudsakligen bildad af Phragmites, men äfven med rikliga lämningar af Equwisetum, samt med smärre träd- rötter (af al?), 30 å 40 cm. mäktig. 2. Torf, hvilkens hufvudsakliga beståndsdel utgjordes af blad och andra lämningar af Myrica gale, men i hvilken äf- ven funnos räster af björk, al, Salices samt möjligen ek? Denna del af torfven var 20 å 30 cm. mäktig. 3. Gyttja, ljusbrun till gul, innehållande rikt med vattenväxtfrön, samt blad, frukter och frön af träd och andra växter. Öfver 1 m. mäktig. De ur 2 och 3 tillvaratagna växtlämningarne äro följande: Almas glutinosa, 5 frukter. Betula odorata, 3 hela blad jämte frukter m. m. Taxus baccata, 1 frö. Salix caprea, 2 å 3 blad. > — etnerea, några blad. > — aurita, 3 blad. > repens?, blad. Myrica gale, flera hundra blad, 3 frukter. Menyanthes trifoliata, 2 frön. Scirpus jmf. maritimus?, 4 nötter. För litet material för att med full säkerhet kunna skiljas från Sc. lacustris. Carex pseudocyperus, 4 fruktgömmen. Sparganium sp., 1 frukt. Ceratophyllum sp., 1 nöt. Nuphar luteum, 12 frön. Potamogeton 3 sp., ungefär 25 smånöttter. Hela mossen hvilar på postglaciala sediment. I sammanhang med redogörelsen för de undersökta bo- huslänska torfmossarnes byggnad, torde det vara lämpligt att med ett par ord beröra de uppgifter om denna byggnad, som finnas i E. W. OrBErRsS' och C. J. LINDEBERGS uppsats »Om Bohusläns - torfmossar»! samt här och där i den förres arbeten ! Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskaps handlingar 1864, sid. 49. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 39 om >»Bohusläns geologi» och i kartbladsbeskrifningarne till den af honom utgifna kartan. De nämda förff. sammanfatta resultatet af den växtpaleontologiska delen af sin undersök- ning i följande ord: »Den lagerföljd, som påstås ha blifvit iakttagen i Danmarks och några andra länders torfmossar, hänvisande på en under olika tider rådande olikhet i träd- vegetationen, hafva vi icke funnit i Bohusläns torfmossar,! der de olika arterna af löfträden icke blott äro blandade om hvarandra, utan äfven stundom med barrträden. Dock gäller 1 allmänhet, att löfträden äro lagrade under barrträden och träffas ofta på betydligt djup vid mossens botten, der ock hasselnötter och ekollon talrikt förekomma. — Af de talrika trädlämningar, vi allestädes funnit, kan med säkerhet an- tagas, att hela provinsen fordom egt en yppig skogs- vegetation.» De här citerade allmänna uttalandenas afvikel- ser från hvad jag funnit torde emellertid ej bero på, att iakttagelserna i fältet varit oriktiga, utan fastmera därpå, att de nämda förff. dels ej hållit i sär de mossar, som ligga på olika höjd öfver hafvet och på olika under- lag, dels ej egde de förarbeten, som voro nödvändiga för att ej för mycket generalisera de delvis ganska invecklade förhållanden man här och hvar påträffar. I det följande skall närmare ingås på en del af dessa, här skall endast anmärkas dels att samma lagar, som rådt längre söderut 1 skogs- vegetationens utveckling, reglerat den äfven här, dels att det förhållandet att ek, hassel m. fl. trädslag finnas på bot- ten af dessa mossar beror på, att de äro jämförelsevis mycket unga. Oftast torde dessa mossar hvila på postglaciala marina sediment, och deras bildning kan således först ha börjat vid en tid, då eken just var det viktigaste skogsträdet i Bohus- läns kusttrakter. Angående den äfven af mig iakttagna öfver- lagringen af fur öfver ekskikt, hänvisas till det följande. — Uppgiften att Prunus Avium ofta skulle vara funnen i mellersta skärgårdens mossar torde tarfva ytterligare be- kräftelse; för min del är jag böjd tro att här föreligger en förväxling med Cornus sangwinea eller i vissa fall möjligen med 1! De citerade förff:s uppfattning (1. c. sid. 49) att skogsmosse skulle vara detsamma som tyskarnes Hochmoor (vår högmosse, bildad af Sphagna) är beroende på ett misstag. Se den af mig öfversatta uppsatsen: Torfstudiets Sp ställning af J. FröH. — K. Landtbruksakademiens tidskrift 40 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Taxus baccata." — Uppgiften att Quercus pedunculata alldeles saknas har också vid mina arbeten visat sig vara felaktig; arten finnes säkert, dock är jag böjd att tro, att Q. sessiliflora varit den mest utbredda arten. — En annan särdeles intres- sant uppgift meddelas också i de nämda arbetena, nämligen att ett frö af den tropiska Entada gigalobium skulle funnits i en mosse vid Sibräckan” på Tjörn. För att om möjligt söka erhålla närmare upplysningar hade jag tänkt besöka den nämda mossen, men då jag dels erhöll upplysning att ingen torftägt bedrefs, dels af dr A. W. LJUNGMAN — till hvilken jag i öfrigt står i tacksamhetsskuld för flera värdefulla upp- lysningar — fick höra, att i den ifrågavarande mossen aldrig funnits något sådant frö, ansåg jag ej mödan värdt att bese den historiska lokalen. Dr LJUNGMAN meddelade mig emeller- tid, att frön af Entada gigalobiwm värkligen tvänne gånger blifvit funna på Tjörn. Bägge fynden hade han varit i till- fälle att se. Det ena härrör från en mosse nära Rönnängs kyrka på södra delen af ön, det andra från en annan sådan vid hemmanet Åker i norra delen. Redan LInDEBERG och ÖLBERS hänvisa med stöd af det fynd de uppgifva på möjligheten af att en arm af Golfstömmen gått in mot kusten. På grund af de nämda fyndorternas jämförelsevis obetydliga höjd öfver hafvet, och på grund af den byggnad af öns torfmossar, på hvilken ofvan exempel lämnats, är det ej osannolikt, att de nämda fröna förts hit vid tiden för den postglaciala sänkningen. Om så vore, egde man törhända äfven en lokal orsak, hvilken för vår västkust gåfve förklaring till den fuktigare och var- mare tid, under hvilken särskildt Ilex-florans utbredning till vestra Norge måste ha egt rum. Huruvida denna enbart kan anses ge förklaring på den högre temperatur, som synes ha rådt öfver ett mycket stort område” på norra hemisfären under en period efter isens afsmältning, därom vill jag dock nu ej alls yttra mig. ! Denna art anträffades t. ex. i stor mängd på Björkö, där jag just hört uppgifvas, att »körsbärskärnor» skulle finnas i mossarne. 2? ÖLBERS, Götebörgs och Bohus läns geologi, sid. 142, noten. 3 Se förf:s ofvan citerade uppsats om kvartära klimatväxlingar. BIHANG TILL K. SV. VEL-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:OS. 41 Till de i det föregående framlagda empiriska undersök- ningarne återstår nu endast att lägga en kort öfversigt af de allmänna slutsatser, som framgå af dem. Då emellertid ett ganska betydande material från östra Sveriges intra- marina växtförande aflagringar redan föreligger och af förf. delvis bearbetats, skall nu endast en mycket kortfattad öfversigt lämnas, alldenstund en vida fylligare bild, sär- skildt af vissa arters utbredningsvägar och forntida före- komst, kan erhållas, då den slutliga bearbetningen af de nämda samlingarne skett. Ehuru i det följande ett på noggranna undersökningar grundadt försök göres att uppdela den sydsvenska vegeta- tionen 1 invandringsgrupper, hänförda till de kvartära nivå- förändringarne, är det dock tydligt att uppgifterna i många punkter ännu måste blifva ganska obestämda. Efter isens afsmältning följde, såsom NATHORST visat, ome- delbart en rent arktisk flora. Denna utbredde sig öfver hela det område i södra Skandinavien, som ej intogs af det sen- glaeiala haf, hvilket afsatte ishafsleran, och intog sedan vid landets höjning de nyblifna landområdena. Först genom fyn- den vid Höghults mosse i Skåne har det kunnat bevisas, att den nämda höjningen försiggått åtminstone till sin allra största del redan medan klimatet var arktiskt. Här har näm- ligen, såsom af sid. 17 framgår, vid högst 184 af M. G. an- träffats en rent arktisk flora, hvilken genom sin artrikedom och växtlämningarnes talrikhet ej lämnar möjlighet till tvifvel om sin högnordiska karaktär. .! Ganska anmärkningsvärdt är för öfrigt att, ehuru så få undersökningar hittills föreligga, ett jämförelsevis stort antal fakta framkommit, hvilka tala för detta oväntadt tidiga återtåg af det senglaciala hafvet. — K. RöRDAM har i sitt nyligen utkomna arbete öfver de kvartära marina aflagringarne på Sjelland omnämt ett fynd af Salix polaris? äfven från Ostby i Selsg socken.” Fyndet gjordes i en lera, som anträffades 7 danska fot under den nu- varande hafsytan. På den glaciala leran följde sedan gyttja med «asp och björk samt torf med fwr; således en fullt klar ! Utsigt förefinnes således tvärtemot det af förf. (Torfmossarnes bidrag, sid. 9) förr uttalade förmodandet att finna arktiska växtlämningar på t. ex. Kristianstadsslätten. Lämpligast är naturligen att söka närmast intill, men dock något öfver, den postglaciala gränsen. 2 Saltvandsalluviet i det nordostlige Sjelland. — Danmarks geol. Under-- - sog. N:o 2 (1892). SO sa 42 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. och med öfriga kända förhållanden öfverensstämmande lager- följd. För att få afgjordt om denna lera värkligen vore en glacial sötvattenslera, har dr RörpaAm till mig godhetsfullt öfverlämnat de prof han egde. Ehuru dessa hade torkat, lyckades det mig att ur desamma erhålla följande växtläm- ningar: Betula nana, 5 hängefjäll och 6 frukter; Salix polaris??, 2 blad, hvilka mycket väl kunna härröra från denna växt, men på grund af sin genom torkningen i hög grad desorganiserade beskaffenhet ej kunna med säkerhet bestämmas. Salix sp., 2 frukter. Potamogeton sp., 12 smånötter. Ranwnculus?, 8 karpeller af en art, som mycket ofta upp- träder samman med arkt. växtlämningar, men som jag aldrig anträffat i yngre bildningar. ! Af det anförda framgår att denna lokal — Selsg på Sjel- land — måste anses ganska bestämdt tala för, att här det sen- glaciala hafvet vikit undan ej blott till den nuvarande strand- linien utan ännu längre medan den arktiska floran kvarlefde. Detta är tydligtvis ett direkt bevis för, att den både af växtgeografiska och andra skäl antagna landförbindelsen mel- lan Sverige och de danska öarne under denna tid värkligen har egt rum. — Utom de nu nämda fynden känner man ännu tre, som hvart och ett i sin mån talar för att växtvärlden under den tid, som åtgick för landets höjning efter den sen- glaciala depressionen, haft en arktisk prägel i södra Skandi- navien. Det första är fyndet af en arKtisk flora vid Kro- mosse söder om Göteborg?” (sid. 28) vid 55 4 af M. G., det andra är de fynd af Dryas octopetala, som af NATHORST gjorts i kalktuff och sedan af mig? i sötvattensleror i Östergötland. NATHoRST fann Dryas samman med fur; af mig anträffades den i ännu äldre bildningar samman med en flora af busk- artade fjällviden, men antagligt är numera, att det ändock icke lyckades mig finna äldsta delen af den subfossila floran 1 Prof. P. T. CLEVE, som godhetsfullt undersökt ett prof af leran, har meddelat att diatomaceer alldeles saknas i densamma. 2 Vid sjön Eldmörjan på Hunneberg har jag på 94 m. ö. h. i en gyttja, som antagligen hvilar på en skalgrusbank med Saxicava rugosa, Mya trum- cata, Mytilus edulis, funnit Betula nana —-- hvilken art dock ännu lär lefva på Hunneberg — jämte frön af Batrachium sp. m. fl. ännu ej bestämda arter. 3 Växtpaleont. unders. 1. BIHANG TILL K. SV: VETi-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 43 i dessa trakter. MSötvattenslerans allra understa del var jag också ej i tillfälle att på ett rationelt sätt undersöka. En sådan undersökning tyckes ej heller SERNANDER vid den tredje lokalen, Fröjel på Gotland — vid c:a 354 af M. G. — varit i tillfälle att verkställa;' hans fynd af Dryas och Betula nana tillsamman med Betula odorata och Populus tremula tvingar sålunda ingalunda till antagandet, att den flora, i hvilken de nämda arterna ingingo, var den allra första, som sedan området blef land inkommit på detsamma. — Erinrar man sig därjämte att, alldenstund floran invandrade söderifrån, fyndens beviskraft stiger ju längre mot söder fyndorterna äro belägna, så kan man numera med hög grad af visshet antaga, att en arktisk flora härskade i Syd- skandinavien vid den tid då det senglaciala hafvet dragit sig undan från det område, som nu är land. Den högnordiska vegetationen är som bekant ej alltigenom likformig. Största delen af det område, öfver hvilket den är utbredd, intages af en växtformation, som skulle kunna kallas fjällheden, på hvilken växttäcket hufvudsakligen är bildadt af Ericineer. Där jordmånen är fruktbar och läget något skyddadt, uppträder hvad Brytr kallat Dryas-formationen. Det är där denna härskar, som fjällflorans sällsyntare ar- ter anträffas. — Det synes mig, som om äfven något lik- artade förhållanden kunde spåras i den arktiska florans forn- tida fördelning. Skåne, Öster- och Vestergötland, Gotland, sålunda just områden, där marken utgjorts af en bördigare jordmån, äro de trakter i södra Sverige, där man hittills på- träffat arktiska växtlämningar. Oaktadt ifrigt sökande på Hallandsås, inom det småländska höglandets vestra och syd- vestra delar, i Halland, Småland och angränsande delar af Vestergötland, har det däremot ej lyckats att finna något som hälst spår af arktiska växter. Detta ehuru på många ställen förhållandena synts a priori lofva goda fynd. — Utan att af mina iakttagelser i denna riktning vilja draga några bestämda slutsatser, vill jag göra uppmärksam på förhållandet, under framhållande af att en noggrann slam- ning och utplockning af frön och veddelar ur de sand- och lerlager, som underlagra mossarne i det nämda området, möj- ! Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. — Engl. Bot. Jahrb. 1892. 44 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. ligen skulle kunna ge positiv visshet i denna fråga. An- träffades nämligen på ett större antal ställen endast Empetrum, Carices m. f. i dessa sand- och lerlager, utan att Dryas, Salix polaris 0. a. kunde påvisas, vore tydligtvis min förmodan, att den arktiska växtligheten här utgjorts af hedformer, be- kräftad.! Den flora af storbladiga fjällviden, som påträffats sub- fossil i Skåne och Östergötland, samt den efter denna följande asp-björkvegetationen hade att i södra Sverige utbreda sig öfver ett område, som åtminstone åt vester antagligen var större än det nuvarande. Detsamma gäller furen och de växt- arter, som inkommo vid samma tid som detta träd. Genom MuntnHEs fynd och tolkning af Ancylusbildnin- garne inom det baltiska bäckenet har ådagalagts, att detsamma efter istiden utbildats till ett inhaf med sött vatten, hvars vattenyta af någon orsak blifvit uppdämd och därigenom stigit, hvilken stigning i sin tur orsakat genombrotten vid Belterna och Öresund.? Efter hvad man nu känner om för- hållandena på vår östra kust ville det synas, som om furen redan hade invandrat vid Ancylustidens maximum. Då sålunda den arktiska, asp-björk- samt furvegeta- tionen inkommit och förträngt hvarandra i tiden efter den senglaciala depressionens utjämnande, är det egendomligt att på en ganska stor del af de undersökta punkterna, lager- följden ej förefinnes i oafbruten kontinuitet. Hvarken vid Höghult eller i de högt liggande mossarne på Tjörn, hvilka senare helt säkert aldrig nåtts af det postglaciala hafvet, har jag hittills åtminstone lyckats finna mera än fragment af den utveckling, som efter alla tecken att döma egt rum. Jag har här endast velat påpeka denna omständighet, som måste betecknas såsom anmärkningsvärd och möjligen pekande på förhållanden, hvilka ännu äro otillräckligt uppmärksammade. På samma gång bör det emellertid också framhållas, att såväl på flera af de utaf RörDAM beskrifna lokalerna, som vid Kro-mosse i Vestergötland (sid. 26) den normala lagerföljden funnits. Det ! T de stora floddalarne torde däremot Dryasformationen med stor sanno- likhet ha trängt ett godt stycke upp. 2? Genom RÖRDAMS och mina fynd af arktiska växtlämningar på så låg nivå, som ofvan anförts, synas vissa svårigheter uppstå för denna tolkning, men innan man mera än för ögonblicket är fallet känner förhållandena inom sydvestra delen af det baltiska området, vore det för mycket att tillmäta de nämda fynden någon afgörande betydelse. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 45 är således sannolikt, att de ofvan påpekade afvikelserna bero på tillfälligheter, orsakade af lokala förhållanden. För besvarandet af frågan, huruvida den sydskånska in- vandringsföljden varit gällande äfven för det stora urbergs- område, som fått namn af det småländska höglandet,! hvil- kets lösa jordlager till större delen utgöres af morän- och rullstensgrus, föreligga ännu mycket få iakttagelser i na- turen. — Om den arktiska vegetationens sannolika förhål- lande i detta afseende har ofvan talats. Angående asp-björk- vegetationen har jag bland andra ställen iakttagit en tydlig, endast björk förande nivå 1 botten af en mosse vid Ahylte i Kinnareds socken i Halland; i mossar mellan Borås och Ryd- boholm, i Nygårds mosse i Vedums församling i Vestergötland. Under en c:a 110 cm. mäktig Sphagnunmtorf” kommer i den senare ett stubblager af fur, under hvilket följer en nivå med uteslutande björkräster. Mossen hvilar på sand. — Äfven utanför det småländska höglandet har jag såväl i Bo- huslän — så i flera mossar i Tanum och Qville socknar — som i södra Blekinge funnit under stubblager af fur en nivå med uteslutande björklämningar. Huruvida man dock är berättigad att till tiden parallelisera dessa hufvudsak- ligen björknäfver innehållande skikt i de på urberget hvi- lande så ofantligt enformigt byggda mossarne med asp-björk- nivån i de egentliga skogsmossarne, är mycket tvifvelaktigt. I de sistnämda har man att göra med ett detritus, som af- lagrats i ett öppet vatten, där gyttja bildades, och i hvilken lämningar af de växter, som lefde på kringliggande torrmark inlagrats. I de flata bäcken med lätt vattengenomsläppande under- lag, på hvilka de förra hvila, har däremot först afsatts ett några centimeter mägtigt gyttjelager, hvarefter ur ett Erio- phoreta-Caricetum bildat sig en mellan gyttja och torfdy stående produkt, hvilkens mest karaktäristiska yttre igen- känningstecken är att den är genomsatt af tättstälda verti- kala hål efter Cyperaceernas rötter. Nästan alla växt- delar, som förts ut af vind och andra agentier i det kärr där den ofvan beskrifna bildningen försiggick, ha fullständigt för- multnat. Under den fortgående utvecklingen har en tid kom- ! Samma förhållanden som på detta råda på det Bohuslänska urbergs- området. d ? Närmare upplysningar om denna skall meddelas i en kommande uppsats. 46 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. mit, då småningom kärret blifvit så torrlagdt att de träd och buskar, som lättast fördraga vidriga dränermgsförhållanden, börjat växa bland tufvorna på ytan. Till dessa höra björken (B. odorata) och gråvidena. Förmultningen af de döda väx- terna har emellertid varit så fullständig! att endast mycket resistenta väfnader, såsom björkens starkt suberifierade näfver, blifvit bevarade. — Under de ofvan beskrifna förhål- landena bevisa de trädlämningar som anträffas ingen- ting alls om den kring mossen växande vegetationens allmänna karaktär, utan endast hvilka trädartade växter — bland dem som ega mycket resistenta delar — som först voro i stånd att lefva på mossens yta. Att.i det nu beskrifna förhållandet värkligen ligger en möjlighet till ett oriktigt bedömande af de anträffade växtlämningar- nes värkliga ålder framgår t. ex. därutaf, att jag i en mosse vid Tranås nära Borås 1 en dylik »björknivå» anträffade stam- delar af al samt nötter af hassel. tvänne arter, för hvilka det icke föreligger något som helst skäl att antaga, att de skulle vara invandrade före furen. Den nämda möjligheten växer där- igenom att nästan i regel ofvanpå det skikt, som innehåller björk, kommer ett stubblager af fur med stubbar af växlande dimensioner, beroende på de lokala dräneringsförhållandena. Genom den försumpning skogen har åstadkommit ha för Sphagnumarterna gynnsamma lefnadsförhållanden uppkommit, och öfver stubblagret af fur har en Sphagnumtorf vuxit upp så länge, till dess det lefvande hvitmosstäcket nått den höjd, att det ej förmått suga upp det vatten, som erfordrades för dess existens. De hundratals mossar med denna byggnad, som jag varit 1 tillfälle att undersöka från Hallandsås genom Skåne, Halland, Småland, Vestergötland, Dalsland och Bo- huslän ända upp mot norska gränsen, ega i växtgeografiskt afseende nästan intet intresse, ty alla växtgeografiska slut- satser från växtlämningar ur gyttja och torflager, som ej innehålla lämningar af vattenväxter, måste, som jag tror mig ofvan ha visat, upptagas med yttersta kritik och för- siktighet. Med full säkerhet kan sålunda ej påstås, att skogar af björk och asp varit de första som vuxit på småländska hög- ! En mikroskopisk undersökning utförd med nutidens alla tekniska hjälp- medel ger, som jag vid förberedande försök funnit, möjlighet att fullständigare än man a priori skulle tro komma till kunskap om hvilka växter, som del- tagit i denna torfs bildning. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL:. "BAND: 18. AFD. III. N:0O S. 47 landet och öfriga delar af Sydsveriges af morängrus täckta urbergsområde, men dels på grund af fynden i söder och väster, dels på grund af de nutida förhållandena i fjälltrak- terna är det ytterst sannolikt att så varit förhållandet. Möj- ligt är ju också, att åtminstone en del af de ofvan antydda fynden värkligen till sin bildningstid motsvara detta skede i vegetationens utvecklingshistoria. Att emellertid en allmän försening af florans utveckling har egt rum inom detta område torde vara otvifvelaktigt. Furen har där vida längre än i kringliggande trakter förmått hålla sig som det viktigaste skogsträdet. Som sådant hade det antagligen ännu kunnat betraktas om ej granen inkom- mit. Eken däremot har endast långs floddalarne trängt upp mot områdets centralare delar. Orsaken till detta förhållande torde nästan uteslutande ligga 1 jordmånens beskaffenhet. På området för det gamla senglaciala hafvet där de af detta afsatta lerorna erbjuda en bördig jordmån, har furen vida svårare att uthärda konkurrensen än på urbergets af mo- rängrus täckta delar.! Särdeles klart framstår detta för- hållande i vissa delar af Bohuslän, där 1 mossarne uppe på de långt framskjutande urbergsåsarne nästan aldrig finnas några spår af ek och ekflora, men några tiotal meter lägre på de marina lerorna däremot lämningar efter densamma stå att finna här och hvar. — Som slutsats af det ofvan sagda fram- går att furvegetationen på småländska höglandet samt Dals- lands och Bohusläns högre liggande delar till tiden mot- svarar större delen af både fur- och ekvegetationens tid i kusttrakterna. Därigenom att i Sydsveriges centrala delar genom nästan hela den postglaciala tiden ett mycket stort område med furvegetation funnits, blir ett förhållande begripligt, hvil- ket jag på ett par ställen iakttagit, och hvilket, vid första påseendet åtminstone, kunde synas egnadt att framkalla tvifvel angående den allmänna lagbundenhet, som antagits ha egt rum vid vår floras utveckling. För åtskilliga år sedan iakttog jag i mellersta Skåne i trakten af Hör, att ett stubblager af fur öfverlagrade en torf med säkra och tydliga eklämningar. Takttagelsen fick tillsvidare endast vara ett observandum; 1! Ett analogt förhållande har förf. på flera ställen iakttagit i mellersta och östra Skåne. Där täcken af rullstensgrus hvila på moränen, håller eken än stånd mot boken, under det att rundt omkring dessa områden den senare uteslutande bildar skogen. 48 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. sedan dess har jag på tvänne ställen iakttagit samma för- hållande. Det ena var i den ofvan beskrifna mossen nära Listershufvud, i hvilkens djupare delar ett stubblager af fur bildat sig ofvanpå en torf, som innehöll lämningar af ek, lind, hassel" ete. Det andra var i en liten mosse strax norr om Grebbestad i Bohuslän. Den är belägen i en svag fördjup- ning i en i hafvet utskjutande låg urbergsrygg. Alldeles i ytan ligger i denna mosse ett stubblager efter en fullmogen furskog; under detta stubblager kommer en torf i allmänhet mycket förmultnad och i hvilken, utom de nedan nämda träd- stammarne, endast några bladfragment af Salix aurita eller cinerea samt stam- och rhizomdelar af Phragmites, Calamagros- tis eller något närstående gräs kunde upptäckas. I torfven fans ett större antal stammar af ek — den största obser- verade 87 cm. i diameter —, men äfven sådana af al och björk, däremot inga af fur. Kring stammarne och spridda i torfven funnos ganska talrikt smärre kolstycken; äfvenledes var på flera af stammarne barken kolad. Samma förhållande tycktes ha egt rum på tvänne ställen i de lagunmossar, som ligga innanför den postglaciala strandvallen mellan Morup och Falkenberg i Halland. Här var dock öfverlagringen af fur- stubbar öfver torf med eklämningar ej i allo så klar och otvetydig som på de två nyssnämda ställena. Ofvanstående iakttagelser ha här meddelats för att väcka uppmärksamheten på denna efter allt att döma endast sken- bara oregelbundenhet, samt få utredt hur pass allmän den är. — De ofvan anförda exemplen torde bero på lokala för- hållanden; vid Mjellby har sannolikt i samband med den postglaciala landsänkningen dels ekfloran ganska mycket undanträngts, dels nya förhållanden skapats, som gjort furen tjenligare att intaga lokalen än eken. Vid Grebbestad där- emot synes det af kolets förekomst att dömma ha varit skogs- brand, som tvungit naturen att så att säga börja om igen med den förnöjsammare furen, sedan elden antagligen förstört större delen af den humusbotten, som genom årtusenden sam- lats. I de stora dragen följer nog vegetationen i sin utveck- ling de klimatiska förhållandena, men lokalt spela ofta många ! Detta innebär tydligen icke att de nämda trädslagen här vuxit på precis samma punkt, på hvilken sedan furen till mogen timmerskogs storlek left. Tvärtom visar ektorfvens beskaffenhet med bestämdhet, att de ofvan uppräknade arternas lämningar från det närmaste granskapet insvämmats i ett då öppet vatten. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 49 andra faktorer in och bland dessa bör ej det »naturens växel- bruk» förbises, hvilket CHR. VAUPELL en gång tillade för stor betydelse, men hans samtid helt säkert för liten. Ehuru de intressantaste resultat, som hittills framgått af de paleontologiskt-växtgeografiska undersökningar, som utförts 1 vårt land, rört sig om våra vigtigare skogsträds invandrings- tid och utbredningsvägar, så ha dessa undersökningar ej varit utan värde för kunskapen om den öfriga vegetationens för- hållande under gångna tider. WNärskildt gäller detta om de träd och buskväxter, som utan att annat än i sällsynta undan- tagsfall bilda rena bestånd dock ingå som mer eller mindre van- liga beståndsdelar 1 skilda formationer. Om tiden för dessas invandring får man ofta höra att personer, hvilka äro hemma i hithörande frågor, ej ha den föreställning, som öfverens- stämmer med redan föreliggande fakta. Detta torde bero på att de festa af de ifrågavarande arterna me hufvudsak- ligen förekomma i ekskogar, 1 hvilkas ljusa föga skuggande bestånd de finna ett rikt tillfälle att utveckla sig. Att utaf detta draga den slutsats att de skulle invandrat samtidigt med eken ligger tydligtvis nära till hands, men öfverensstäm- mer knappast med värkliga förhållandet. Innan emellertid denna fråga något närmare behandlas, är det af nöden att 1 korthet redogöra för de vägar, på hvilka vår flora måste anses ha kommit till sin nuvarande plats. — Jämte den stora sydvestra infartsvägen kan man numera med bestämdhet påstå att äfven en östlig sådan funnits, på hvil- ken många och därtill särdeles vigtiga element inkommit i vår flora. NaATHorRsST har som bekant visat, att granen måste ha framträngt denna väg; dock har detta skett i så sen tid att den ännu ej hunnit fullständigt utbreda sig öfver hela den Skandinaviska halfön. Ett annat träd utaf ganska stor betydelse i vår flora, för hvilket jag har all anledning att antaga en liknande invandringsväg, är Alnus incamna. Skälen härför äro, förutom dess nutida utbredning, att ingenstädes vare sig i Skåne eller på västkusten funnits en enda fossil lemning efter detta träd, under det att från det fåtal torf- och lerbildningar från landets östra kust, som jag blifvit i till- fälle att erhålla prof af, frukter m. m. af ifrågavarande art påträffats på spridda punkter långs denna kuststräc- kan. Att detta träd är ej obetydligt äldre hos oss än granen, framgår dels af den större utbredning det hunnit 4 530 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. få — det finnes med ganska stor sannolikhet spontant ända ned till sydligaste Skåne — dels af såväl FZEGREUS' som SERNANDERS och mina egna fynd från Norrland. Med ett ord, gråalen har inkommit till oss troligen öfver Finland före granen, spridt sig öfver större delen af landet, men är tydligtvis i tex, de sydligarendelarnetatf landet af vida yngre datum än man skulle vänta på grund af dess köldtålande förmåga. — Ett annat exempel på en art, hvilken med stor sannolikhet invandrat endast öster- ifrån, lämnar bland vattenväxterna Nuphar punvilhun. Oaktadt jag från öfver ett hundratal punkter i södra delen af vårt land känner subfossila frön af Nymphea alba och Nuphar lu- teum, har aldrig på något enda ställe funnits något enda frö af Nuphar pumihun. Från mellersta och öfra Sverige där- emot har på ett par lokaler påträffats frön af denna art. — Till det nu anförda kan läggas den utprägladt östliga utbredning, som en stor del af de nu i vår flora ingående arterna har.! Då sålunda ej endast enstaka arter utan antagligen en vigtig del af den nutida svenska vegetationen inkommit österifrån, såvidt vi nu känna antagligen öfver åländska öarne eller Qvarken, under en tid då fördelningen mellan land och haf i dessa trakter var annorlunda än nu, så framställer sig själfmant den frågan, om ej en del af de arter, som bevisligen invandrat söderifrån, äfven på denna väg inkommit? Dessvärre finnas hvarken från Sverige eller Finland ännu för besvarandet af denna fråga några under- sökningar, utförda med tillräcklig noggrannhet, och därför kan för tillfället ej hänsyn tagas till annat än den syd- vestra invandringsvägen, naturligen med en reservation för hvad framtida undersökningar om den östra vägens betydelse kan visa. ! Jmf. F. ArEscHovG, Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia. Lunds Univ. Arsskr. 1866. — Att den nuvarande utbredningen kan missvisa framgår dock af +t. ex. Cladium Mariscus', nutida förekomst i vårt land. Ser man på denna, finner man att den, från att vara karaktärsväxt på Gotland och vissa delar af Oland, endast anträffas på spridda punkter i Småland, Öster- och Vestergötland, Blekinge och Skåne: dess nuvarande utbredning är med ett ord utprägladt östlig. Dess subfos- sila förekomst däremot visar med bestämdhet, att dess invandringsväg är ungefär densamma som ekens (se kartskissen sid. 57). Anmärkas bör att ÅRESCHOUG ej upptar denna art bland sina Altai-växter. Detta antagligen på grund af dess utbredning utanför vårt land. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 51 De träd och buskarter, om hvilka det med någon större grad af visshet är möjligt att för närvarande afgöra, huru- vida de inkommit under furens eller först under ekens tid, äro följande: Sorbus Aucuparia, Prunus Padus, Bhamnus Frangula, Tilia ewropeda, Ulmus montana, Alnus glutinosa, Cornus sangwinea,! Corylus Avellana,” Crategus sp. Sammanställer man dels de uppgifter, som finnas 1 NAT- HORSTS arbeten om våra kalktuffer och mina om torfmossarne, dels den kända nutida utbredningen för de nämda växterna, torde man kunna säga, att de tre förstnämda arternas minimiålder i vårt land är densamma som furens, under det att de följande ha invandrat under furens tid, men under senare delen af denna.” Utaf de sist uppräknade arterna torde linden vara den, som är mest egnad till typ vid särskiljande af furens flora i olika afdelningar. De arter, som tillhöra furens vegetation, torde därför lämpligen kunna särskiljas i sådana, som in- vandrat före, och sådana, som invandrat samtidigt med linden. De ofvan nämda arterna förefunnos således alla i landet vid tiden för ekens invandring, äfven om deras all- männare utbredning torde ha skett samtidigt med detta träds. Innan en kort öfversigt öfver ekens och ekflorans in- vandring och dess förhållande till den postglaciala sänkningen lämnas, torde en sammanställning af de intressantaste bland de upplysningar som finnas 1 litteraturen här böra göras, i all synnerhet som fera vigtiga bidrag finnas 1 publikationer, hvilka torde vara ganska svårtillgängliga för många af dem, som äro intresserade för dessa frågor. ! Anmärkningsvärdt är att denna art förr — vid tiden för ekens maximiutbredning — varit ofantligt mycket allmännare än nu. ? Jmf. för denna arts vidkommande särskildt NATHORST, Om några till Riksmuseets växtpaleontologiska afdelning inkomna torfmossefynd. — K. Vet.- Akad. Förh., Ofvers. 1892, N:o 9. 3 Afven här bör det ihågkommas att denna ålder åtminstone för ett par af arterna endast får betraktas som en minimiålder. 52 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. År 1868—69 fann Bruzeuuvs! vid de gräfningar, som före- togos för anläggning af Ystads hamn, ett af marina bildningar öfverlagradt torflager. Lagerföljden ses af närstående från Brvzeuvs reproducerade profil, i hvilken A är en marin sand, A"' strandgrus af något olikartad beskaffenhet, innehållande en mängd redskap och föremål af äldre och nyare datum samt bland växtlämningar (ditförda genom människors tillhjälp) stockar af bok och fur. C är moränen, hvilken dock tyckes vara af ett lager »sand och lera» skild från den ofvanliggande torfven B. TI detta mellan torfven och moränen liggande skikt lära några flintredskap, en bronsklubba och ett knifskaft, det senare härstammande från medeltiden, ha anträffats. Le niveau de la me. enn Ma Profil genom lagerföljden i Ystads hamn, facsimile efter BRUZELIUS. De växtlämningar — bestämda af dr C. F. O. Norp- STEDT i Lund — som anträffades i torflagret (B) voro: Quercus Robur, stammar på rot, grenar, ollon m. m., vi- sande att eken vuxit här ganska rikligt vid tiden för torfvens bildning. Alnus glutinosa, stubbar, stammar, grenar, hängen, frukter, pollen i stor mängd. Pinus silvestris, frön och pollen. Acer campestre, grenar anträffade på tvenne olika ställen af torflagret. ! Om fynden i Ystads hamn 1868—1889. — Saml. t. Skånes hist. etc. Lund 1871. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 053 Corylus Avellana, grenar och nötter. Menyanthes trifoliata, frön. Nuphar luteum, frön. Ceratophyllum demersum, nötter. Phragmites communis? Hypmuwm giganteum. > flwitams. Därjämte funnos en mängd desmidieer, characeer (6. fetida och /hispida), insektlämningar och sötvattenssnäckor m. m. Lämnar detta fynd upplysning om den flora, som rådde i denna trakt före den postglaciala sänkningen,! få vi genom förf:s? fynd något längre å öster i Herrestads mosse en ungefärlig kännedom om floran sedan kustområdet ånyo höjt sig. Alen finnes 1 stor mängd också i den på de marina bildningarne liggande torfven; äfven furen fins kvar. Eken? är möjligen försvunnen från eller åtminstone sällsynt inom trakten; dock är detta ingalunda säkert. Långs den sydskånska kuststräckan går en sedan gam- malt under namn af »Järavallen» känd strandvall. Först genom FE. och A. ERDMANNS och ÅA. G. NArtHoRSTS undersök- ningar blef det fullt faststäldt att, som den sistnämde säger," »hela den långs kusten löpande Gäravallen är uppkastad af hafvet på en tid då landet stod lägre än nw. Denna tid var, som vi nu veta, tiden för pE GEERS postglaciala sänkning. De torflager, som anträffats under denna strandvall, ge således upplysning om floran här innan sänkningen inträffade. — Den förste, som beskref växtlämningar ur' den Järavallen under- lagrande torfven, var SvEn NILSSON,” som från en lokal !/, mil väster om Trelleborg omnämner: Pinus silvestris, kottar. Corylus Avellana, nötter. Polygonum amphibium. Phragmites communis. Calamagrostis sp. ! Den rätta tolkningen af de på denna fyndort iakttagna förhållandena ha först gifvits i E. ERDMANNS och NATHORSTS nedan citerade arbeten. 2? Studier öfver torfm. i södra Skåne, 1. c. sid. 15—19. 3 Det 1. ce. sid. 17 omtalade fröslaget »alltid funnet tillsamman med eken» var Najas marina. Se förf.: Om Najas marinas tidigare utbredning under kvartärtiden. — Bot. Not. 1891, sid. 251. + Om Skånes nivåförändringar. — Geol. För. Förh., Bd I (1873), sid. 286. > Skandinavisk Fauna. Del. I. Lund 1847, sid. X. 34 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. Carices, flera arter, »lemningar och frön». Hypmwn flwitans. Jämte dessa omtalas »en mängd träd, löf, hängen» från den här 10 fot mäktiga torfven. — Längre österut vid Bed- dinge Huk fann NaArHorst 1871 under samma strandvall en torfmosse, hvilkens »nedre lager utgjordes uteslutande af gre- nar och ollon af ek, de öfre däremot af vattenväxter». ! Strand- vallen ligger här på omkring 450 fots afstånd från hafvet och torfvens öfre yta 1—3 fot ö. h. En submarin torfmosse har Sv. NILSSON? varit 1 till- fälle att närmare undersöka. Denna ligger på Falsterboref, 3/, mil från den nuvarande stranden. Torfven vidtager på ett djup af 14 fot, och då den är 10—12 fot mäktig, måste sålunda landet ha legat minst 24—26 fot högre än nu, då torfven här började bildas. NILSSonN anför från denna sub- marina torf följande arter: Quercus Robur, ved och blad. Alnus glutinosa, > > > Betula alba, TE RE Populus tremula, >» RA då Pinus silvestris, ved, kottar, barr. Corylus Avellana, nötter. Salix caprea, blad. » Sp., blad af »vide>. Menyanthes trifoliata. Eqwisetum sp. Sphagnum cymbifolium. Bryum palustre m. £f. En fråga, som nästan själfmant framställer sig, när man ser hvilka växtlämningar som anträffats i de af marina bild- ningar täckta torflagren utmed Sydskånes kuster, är den, huruvida äfven 1 dessa furen och eken uppträda i skilda nivåer. A priori kunde man möjligen numera vänta att hela in- vandringsföljden skulle vara att finna, från den arktiska floran till och med ekens, liksom förhållandet varit på den af RörDAM undersökta lokalen (sid. 41) i det nordliga Själland. Emellertid ligga sannolikt de nu ifrågavarande fyndorterna inom AÅncylus-hafvets område, hvadan ganska betydliga af- ! Anmärkningsvärd är öfverensstämmelsen med förhållandena vid Listers- hufvud (sid. 12). SSFGS SLU: BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 55 vikelser kunna väntas. Att här emellertid i de nämda torf- mossarne finnes ett undre lager med fur, håller jag för mycket sannolikt, i all synnerhet sedan jag i de supramarina torf- mossarne varit i tillfälle att se huru fullständigt eken förmått uttränga furen, hvilken endast här och där 1 enstaka exemplar torde ha lefvat kvar vid ekvegetationens maximum. — En förnyad undersökning af de submarina mossarne företagen med nutidens hjälpmedel skulle emellertid vara af stort in- tresse. BIO da Profil från Rudebäck, efter E. ERDMANN. Specialprofil el ÄRAN, Strandgrus ( Hafsbildring) 0,5 a TorS ]Söe i Fv ) vallens [betan Specialprofil från fig. 7, efter EB. ERDMANN. Ännu en lokal med växtlämningar, öfverlagrade af ma- rina postglaciala bildningar, är i litteraturen omnämd från Skåne. Den är belägen en mil söder om Helsingborg och har af E. ERDMANN,! som upptäckt den, studerats vid Rya och Rudebäcks tegelbruk. Ofvanstående efter ERDMANN repro- ducerade profiler ange bättre än någon förklaring förhållan- dena. De i torfven anträffade växtlämningarne äro »dels liggande grenar, dels på rot stående stubbar af el». Dess- värre kunde jag vid mitt besök i Skåne innevarande sommar ej bli i tilifälle att besöka denna intressanta lokal, där säkert ! Bidrag till frågan om Skånes nivåförändringar. G. F. F. Bd I (1872), sid. 94 och följande. 326 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TOREMOSSAR särskildt den under torfven liggande gyttjan torde innehålla växtlämningar af intresse. Äfven från den af J. C. WILcKE utförda undersökningen af den submarina torfmossen utanför Landskrona hamn an- gifves ek. Då nu ett ganska stort antal lokaler med en oftast mycket rik subfossil flora härstammande från tiden före och vid den postglaciala sänkningens maximum blifvit kända, är det möjligt att för södra Skandinaviens vidkommande med säkerhet bestämma den tid i förhållande till vegeta- tionens invandring, under hvilken denna sänkning inträffade. I Blekinge? och Skåne visa alla de undersökta fyndorterna, att eken och ekfloran invandrat innan sänkningen träffat det nuvarande landområdet. Ej osannolikt är t. o. m. att denna flora inkommit före sänkningens början. Den har då vid sin utbredning följt de landförbindelser, hvilka torde ha existerat vid den tid då Sydskandinavien, under tiden efter det sen- glaciala hafvets återgång, låg som högst. Samma flora rådde under den tid då det submarina torflager bildades, hvilket vid den pågående anläggningen af Köpenhamns frihamn an- träffats af prof. JoHNsTRUP och dr RörDAmM, enligt meddelande och torfprof, som välvilligt lämnats mig af den sistnämde, hvilken kommer att beskrifva detta intressanta fynd. Lika- ledes öfverensstämma RÖRDAMS? öfriga undersökningar i Nord- sjelland fullständigt härmed. I Halland och Vestergötland har, såsom af det föregående framgår, äfvenledes eken in- kommit före sänkningen, enligt hvad fyndet vid Björkö visar. Att denna flora hunnit utbreda sig utmed hela bohuslän- ska kusten redan innan sänkningen nått sitt maximum är sannolikt bland annat däraf, att jag funnit ekved i marin post- glacial gyttja söder om Grebbestad, ungefär vid Nästegården. Att den äfven var härskande vid den tid, då landet ånyo nått till sin nuvarande höjd, framgår af byggnaden af de mossar, som ligga ofvanpå de postglaciala marina bildnin- garne, såväl i nordöstra Skåne” som i de öfriga kusttrakterna. ! Då jag har mig bekant att en uppsats om Gotlands subfossila flora är att förvänta, har jag ej här upptagit de uppgifter, som från denna ö i litteraturen föreligga. Ej heller har jag indragit hvad jag känner om för- hållandena på vår sydöstra kust, då dessa ännu ej afslutade undersökningar lämpligast afhandlas i en särskild uppsats. ? Saltvandsalluviet i det nordostlige Sjelland. — Köpenhamn. Danmarks geol. Unders., N:o 2 (1892). 3 Jmf.: Växtp. unders. 1. BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 57 Slutresultatet blir sålunda, att den postglaciala land- sänkningen — Littorina-sänkningen — inträffat under den tid då ekfloran rådde i Skåne och det öfriga Sydsveriges kusttrakter. Redan i det föregående har antydts, att eken och ek- floran 1 södra Sverige äro en kustvegetation. Såväl genom torfmossundersökningar som genom studier öfver den mnu- varande floran har jag kommit till den åsigten, att ekens ut- bredning där skett på ungefär det sätt som i närstående kart- hh 4 / Mo fl 4 ÅA Ei: Kartskiss angifvande ekens antagna första invandringsvägar i södra Sverige. Inom Sverige är, efter DE GEER, området öfver M. G. utmärkt med streckning. Se texten. skiss i de stora dragen angifves. Från kusterna har eken vandrat upp långs de större och mindre floddalarne. De ek- bestånd, som man här och hvar påträffar ganska långt uppe i t. ex. de halländska ådalarne och dessas förgreningar, och de motsvarande numera till stor del buskartade bestånd, som finnas äfven i en del af de mindre Bohuslänska dalarne, äro att betrakta som de afskurna kolonierna efter den stora - 2 58 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. hufvudströmmen. — Linierna, som ange invandringsvägen öfver Danmark, äro endast att betrakta som antydningar om riktningen, alldenstund så föga är publiceradt om Danmarks torfmossar, eburu dessa dock äro de kanske bäst kända af alla. Där mina egna iakttagelser tryta, har jag endast unge- färligen — genom prickning och ? kunnat ange vägen, särskildt gäller detta den vigtiga frågan, om och hvar den östra och vestra invandringsströmmen stött samman. Orsaken till att ekfloran ej utbredt sig likformigt öfver området ifråga kan svårligen ligga 1 några klimatiska för- hållanden, utan torde ha sin grund i den gynnsammare jord- mån, som dels Skånes moränlera, dels kusttrakternas marina leror erbjuda. Då dessas utbredning i mellersta Sverige i stort angifves genom det senglaciala hafvets gränslinie, är denna inprickad på kartskissen efter den förut (sid. 3) om- talade kartan. — I smått kan man, såsom af det föregående lätt nog framgår, se hvilken stor betydelse för ekflorans sprid- ning underlagets beskaffenhet har haft. Den forntida större utbredningen af en del arter, bland hvilka jag här endast vill nämna Ceratophylhun, Cladium Mariscus, Carex pseudocyperus, Cornus sangwinea, skall jag här ej ingå på, utöfver hvad i det föregående är nämdt, ehuru åtskilligt af intresse framgår genom en sammanställ- ning af deras nuvarande och forna utbredning. Äfven med det redan för en sådan föreliggande materialet finner man dock för dem samma utbredningsväg som den ofvan för eken angifna. Det återstår till sist endast att söka besvara frågan vid hvilken tid, i förhållande till vegetationen, menniskans in- vandring egt rum, och hur de stora perioderna i hennes kul- turutveckling låta hänföra sig till de växlingar i vegeta- tion och fördelning af land och haf, som ofvan behandlats. Allmänt råder som bekant den åsigten, att furens tid skulle motsvara stenåldern, under det ekens angaf bronsåldern. Ehuru jag medgifver mig sakna den nödiga sakkännedom för granskning af de arkeologiska grunder, på hvilka denna åsigt hvilar, har det alltid synts mig svårförklarligt, hur så vidtgående förändringar i vegetationen kunnat ega rum på de jämförelsevis korta tidsmått arkeologerna velat medgifva särskildt åt bronsåldern. — Nedan sammanställas de fynd, som synas mig tala för att stenåldern fortfarit långt BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 59 efter det eken invandrat och den postglaciala sänkningen inträdt. DE GERR torde vara den förste som fäst uppmärksamheten på detta förhållande.! Han anför också ett fynd af en pilspets af ben i torf under marin gyttja från Istaby nära Sölvesborg. Från Skåne uppgifver Sv. NILSSON? att i torfven under den ofvan närmare omtalade Järavallen funnits åtskilliga sten- redskap, såsom knifvar, spjut- och pilspetsar af flinta. Från Ystads hamn omtalar BrRuzELivs, att under den sub- marina torfven, i »sanden och leran öfver själfva moränen», funnits diverse flintredskap, men jämte dessa äfven en brons- klubba och ett knifskaft, som han anser förfärdigadt i det 3—11 århundradet. — På vårt lands västkust i ekförande aflagringar, som stå i samband med den postglaciala sänknin- gen, ha anträffats fliintredskap vid Limhamns hamn (se ofvan sid. 14), likaså vid Landskrona, där enligt BruzEuivs? tvänne fintspånor funnits på två fots vatten bland ekstubbarne i den submarina torfven. Från trakten söder om Varberg anför DE GEER, ur den högsta postglaciala strandvallen, flintspånor, till utseendet nötta af vågorna. Själf har jag i den marina gyttjan i Björkö mosse funnit ett par små flintskärfvor, hvilka möjligen kunna vara slagna af menniskor, och från Bohuslän anför HoLMBERG,? att fynd af »benpilar med inskurna flint- skärfvor» gjorts i »Prestgårdsmyren på Tjörm». Ehuru jag ej lyckats med bestämdhet få reda på, hvilken mosse han afser med detta namn, är det på grund af den kännedom jag har om detta områdes mossar ganska sannolikt, att dessa benpilar anträffats i en torf, bildad af ekflorans detritus. Af de nu omnämda fynden tala alla, utom det vid Ystads hamn, för uppfattningen att stenåldern skulle fortfarit vida längre än man hittills trott. Hvad fynden i Ystads hamn angår, har redan NATHORST? framställt de invändningar, som kunna göras mot att tillägga dem afgörande beviskraft. Alla fakta, som de senare åren bragt i dagen, synas också tala för att den bronsklubba och det knifskaft, som det här rör sig om, ! Skand. nivåför. ? Skandinaviska Nordens Ur-Invånare, Lund 1838—43, sid. 89—92; d:o 2:ra uppl., I Bandet, Stenåldern, sid. 92—94. — Citatet efter BRUZELIUS 1. c. sid. 8. i sep. SNC asidi vi sep: + Bohusläns beskrifning, 2:ra uppl. Del. III, sid. 4. 3 Skånes nivåför.. sidd. 291—93. 60 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR. på något sätt före eller under gräfningarne inkommit i det lager där de upphittades och sålunda anträffats på sekundärt lagerställe. Denna uppfattning stödes också däraf att Rör- DAM, som det synes utan att ha observerat DE GEERS fynd, kommit till samma uppfattning angående förhållandena på Sjelland, eller att »den marine Periode og derved ogsaa Kjok- kenmgddingtiden er samtidig med Egeperioden>. BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd III.” N:o 9. OM FUCOIDÉSLÄGTET -MYELOPHYCUS KJELDN. AF F. R. KJELLMAN. MED EN TAFLA. MEDDELADT DEN 14 DECEMBER 1892. STOCKHOLM 1893. KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN I den för närvarande under utgifning varande bearbetning af växtgruppen Fucoideze, hvilken jag haft i uppdrag att ut- föra för det af ENGLER och PRANTL redigerade systematiska verket Die natiirlichen Pflanzenfamilien, har jag uppställt ett nytt slägte under namn Myelophycus. Då detta företräder en ganska fristående och för Fucoideernas systematik, såsom mig synes, mycket vigtig typ, har jag ansett det vara skäl att lemna en utförligare och af flera upplysande figurer åt- följd framställning af det samma än den, för hvilken det kunnat blifva föremål i det nämnda arbetet. Den växt, frågan här gäller, förekommer vid Japans kuster. Jag har själf samlat den der, den innehålles i stor mängd i de samlingar derifrån, hvilka blifvit gjorda och mig tillsända af min vän och medarbetare herr J. PETERSEN och den fanns äfven i en samling japanska alger, tillhörig Kejserl. Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg, hvilken jag för några år sedan fick mig tillsänd för bestämning. Det vill häraf synas, som om den är en vid Japans kuster ymnig och ganska vidsträckt utbredd art. Af fig. 1 på den bifogade taflan framgår, att den habi- tuellt visar stor likhet med former af slägtet Scytosiphon. Öfverensstämmelsen i detta afseende är i sjelfva verket så stor, att till och med en mycket erfaren fykolog skulle hafva svårt att icke anse den tillhöra detta slägte. Den växer i temligen rika och täta tufvor med fere trinda till samman- tryckta, mot spetsen mer eller mindre afsmalnande, groft trådlika, enkla skott, utgående från en gemensam vid under- laget temligen hårdt fäst, skiflikt utbredd s. k. callus radi- calis. Den når en höjd af omkring 10 cm. och en tjocklek af knappt 1 mm., är mättadt brun, särskildt nedtill glänsande, af fast konsistens, ej slemmig, åtminstone i fullt utveckladt tillstånd utan hårbildningar. 4 OF. BR. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM. En tvärgenomskäring ungefär vid skottets midt (fig. 2) visar dock, att växten eger en helt annan byggnad än slägtet Scytosiphon. I denna region bildas skottet af tre tydligt skilda väfnadsskikt, det periferiska bestående af radiärt ut- gående, enkla, svagt klubblika, tätt packade, men utåt sins- emellan fria celltrådar med kromatoforrika celler; det meller- sta af små, tjockväggiga, på tvärsnitt nästan isodiametriska celler, äfven de innehållsrika, men dock med svagare utveck- lad kromatoforapparat; det centrala eller axila sammansatt af stora, tunnväggiga, hyalina celler. Figuren visar också, att det periferiska trådskiktet innesluter stora klubblika eller tjockt spolformiga fortplantningsorgan af det slag, som hos Pheeosporeerna benämnas enrummiga sporangier, »sporangia unilocularia». Det kan icke misskännas, att denna struktur ganska mycket liknar den för Pheoosporé-familjen Chordariacec karakteristiska. Särskildt har det periferiska trådskiktet så stor likhet med samma skikt hos slägtet Chordaria och af dess arter Ch. flagelliformis Mörr., att man efter de rådande principerna för Pheeosporeernas systematik måste anse växten tillhöra den nämnda familjen. Bland dess för närvarande kända slägten skulle man måhända helst föra den till slägtet Chordaria. Det vill ock synas, som om detta verkligen har skett och att växten eller en närstående art förut är känd såsom en art Chordaria. I en förteckning på alger! insamlade un- der en amerikansk expedition i de kinesiska och japanska far- vattnen har HARVEY under namn Chordaria simplex upptagit och med den korta diagnosen: »frondibus densissime cespitosis, filifor- mibus, simplicibus> bekantgjort en för vetenskapen ny, ijapan- ska hafvet växande Phieosporé. Att den habituella karakteri- stik, som diagnosen innehåller, väl träffar in på Myelophycus- växten, lär ej kunna med fog bestridas. Emellertid finnes ett drag i dennas byggnad, som måste framkalla tvekan att föra den till det nämnda slägtet, Chor- daria. Det är det egendomliga storcelliga axila väfnads- skiktet, ty något motsvarande härtill finnes icke hos någon ! Narrativ of the Expedition of an American squadron to the China Seas and Japan performed in the years 1852, 1853 and 1854 under the com- mand of Commodore M. C. Perry, U. S. N. Vol. II, Washington 1856. — Alge by Dr W. H. HaArveYr (sid. 331—332). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. ) art Chordaria lika litet som hos någon annan för närvarande känd Chordariacé. Understundom kan väl äfven hos verk- liga Chordaria-arter blifva tal om ett särskildt axilt skikt, men, då ett sådant är utbildadt, har det en helt annan bygg- nad än hos Myelophycus. Det består nämligen af fina, från det ursprungliga axila väfnadsskiktet utväxande hyflika cell- trådar,! då deremot, såsom redan nämnts, hos Myeloplvycus detta skikt tydligen är primärt och består af stora, äfven i längdsnitt (fig. 3) nästan isodiametriska eller svagt i skottets längdriktning sträckta celler. Denna egendomliga struktur har gifvit mig anledning att undersöka skottets utveckling så godt detta lät sig göra med det material, som stod mig till buds. Resultatet af denna undersökning har blifvit det, att enligt min mening Myelophycus icke tillhör familjen Chordariacezee utan en från denna, efter hvad man måste anse, långt skild familj. Ett tvärsnitt af skottet omedelbart under spetsen har den byggnad, som fig. 4 återger. Det framgår häraf alldeles otvetydigt, att skottets längdtillväxt icke är förlagd till skottspetsen. Väl återfinnas här samma väfnadsskikt, som bilda skottets mellersta region, men de hafva här en struktur, som tydligen anger, att de äro äldre än längre ned i skottet. Det axila, storcelliga väfnadsskiktet är nästan fullständigt försvunnet. Obetydliga rester finnas qvar och dessa tyda be- stämdt derpå, att en vidtgående upplösningsprocess egt rum. I det mellersta väfnadsskiktet äro cellerna betydligt större än i samma skikt vid skottets midt, cellväggarne äro betyd- ligt tjockare, delvis starkt gelinerade, cellkroppen i mängden af celler mer eller mindre starkt hopskrumpen, med tydliga tecken till bortdöende; kortligen denna väfnad har förlorat den stora regelbundenhet, den eger längre ned 1 skottet, och sin karakter af lifaktighet. Det periferiska lagret saknas sträckvis helt och hållet: det har afkastats eller icke kommit till utveckling; på andra sträckor synes det finnas, men är vida svagare utveckladt än vid skottets midt, bestående af kortare, gröfre, oregelbundna, sins emellan förbundna cell- trådar. Alla fortplantningsorgan saknas här såväl i fullt utveckladt tillstånd som 1 tidigt utvecklingsstadium. Detta är sålunda en byggnad, som så godt som fullständigt afviker ! Jfr. t. ex. J. REINEE, Atlas deutscher Meeresalgen, tafl. 39, fig. 3. 6 MR KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM. från den, hvilken råder i Chordariaceernas skottspetsar. Hos dessa växter är tillväxten strängt terminal; skottspetsarne bestå af idel unga väfnader; jmf. t. ex. REINKE anf. st. tad. 397 fire En byggnad väsentligen olika den nu angifna har skottet vid basen. Fig. 5 återger en del af ett tvärsnitt omedelbart ofvanför callus radicalis. Den anger, att skottet här saknar den axila väfnaden och består af endast tvenne väfnadsskikt. Det inre af dessa bildas (fig. 7) af celler, ordnade i regel- bundna, longitudinella rader, aftagande 1 tjocklek och starkt i längd inifrån utåt. Det periferiska celltrådlagret ersättes af en 1—2-skiktig väfnadsmantel, hvars celler äro prismatiska, mångkantiga (fig. 6), något sträckta 1 radialriktning med tem- ligen tjock yttervägg, som tydligen består af två lager, ett tunnt hyalint ytterlager och ett tjockt, (hos torkade exem- plar) ljust gulbrunaktigt innerlager. Alla celler äro tyd- ligen lifskraftiga, men tillväxten synes dock äfven här vara afslutad, väfnaderna öfvergångna i hvilväfnader. Så är dock icke fallet ett par millimeter högre upp. Der fortgår tillväxten äfven hos individ, som befinna sig i fer- tilt stadium. I skottets axila del framträder en eller ett par longitudinellt riktade cellrader, hvars celler äro tjockare än i de mera periferiskt belägna delarne, temligen starkt bukiga, innehållsfattiga, korta och ännu stadda i delning. Det är ur dessa cellrader som det storcelliga axila väfnads- skiktet framgår: jfr fig. 10. Ytskiktet består af ett lager celler, hvilka äro något sträckta i radialriktning och hafva ytterväggen föga tjockare än inner- och mellanväggarne. De dela sig dels genom radiala dels genom tangentiala väggar. Genom den senare delningen tilltar mellanlagret i mäktighet; fig. 8. I mellanlagret försiggår inga eller sparsamma del- ningar, men cellerna äro här stadda i sträckning, hvarför detta består af i longitudinella rader ordnade celler, korta uttill, långa inåt. Alla celler äro i detta skikt innehållsrika, de yttre mest; fig. 9. Efter hand slår det periferiska cell-lagret in på en annan utvecklingsriktning. Cellerna sträcka sig starkare 1 radial- riktning och den tangentiala delningen blir rikligare. Här- igenom bildas en temligen småcellig, mer eller mindre, van- ligen 4—5 celler mäktig periferisk väfnadsmantel hvars celler äro rika på färgadt innehåll. De bilda radiala rader, men BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. TY äro parenkymatiskt förbundna med hvarandra. Ytcellernas ytterväggar förtjockas tämligen starkt och en tämligen be- tydlig gelinering af dessa synes inträda. Redan under väf- nadsskiktets tidigare utvecklingsskede aflöses eller afspränges (i följd af gelineringen) dessa ytcellers yttre väggskikt i form af större och mindre tunna hinnor, hvilka visa ansatslinierna för cellernas radiala väggar, sålunda hafva ett utseende likt det fig. 6 återger; jfr fig. 12. I de delar af skottet, som förblifva vegetativa — hvilket synes vara fallet med den terminala skottregionen — försig- går i denna ytväfnad en cellförstoring, men härmed synes utvecklingen afstanna; jfr fig. 4 och 12.- I de delar af skottet åter, som inträda 1 fertilt tillstånd, följer på detta utveck- lingsskede ett nytt. En del af denna ytväfnads ytceller om- bildas till eller utbilda hvardera ett sporangium; de öfriga utväxa till klubblika, fercelliga celltrådar, som omgifva spo- rangierna och äro mer eller mindre fullständigt isolerade från hvarandra.! Det parenkymatiska ytskiktet är sålunda äfven det på visst sätt att anse för en sekundär bildning, men väl dock närmast att räkna till växtens vegetativa system. Det bör dock anmärkas, att dess utveckling icke börjar liktidigt öfver skottets hela öfre del, utan såsom fig. 11 utvisar, fläck- eller zonvis, och att det inom den sterila toppregionen sträck- vis är ytterst svagt utveckladt eller t. o. m. nästan synes saknas. Något tvifvel om celltrådskiktets utveckling i sam- band med och särskildt för fortplantningen anser jag icke kunna råda, låt också vara, att de element, hvaraf det be- står, dessutom åtminstone till en tid fullgöra rent vegetativa funktioner. Det är sålunda väsentligt olika det periferiska celltrådskiktet hos Chordariaceerna, hvilket är primärt till sin uppkomst och egentligen utgör växtens assimilations- system, om också det är från detta som dessa växters fort- plantninsorgan förr eller senare utvecklas. Hos dessa kan detta celltrådsystem aldrig med rätta uppfattas såsom ett system af parafyser, hvilket deremot är väl möjligt och kan- hända det riktigaste hos slägtet Myeloplyycus. Det framgår af hvad nu anförts, att det för det ifråga- varande slägtet är karakteristiskt: att skottet är af paren- ! Understundom inträder hvad man skulle kunna kalla adventiv sporangie- bildning, då nämligen sporangierna uppkomma genom ombildning af topp- cellen i de periferiska celltrådarne, sedan dessa redan utvecklats till större längd; jfr. fig. 13. 8 oF. R. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM. kymatisk byggnad med jemförelsevis långt drifven väfnads- differentiering, att tillväxten är interkalär, antingen ursprung- ligen eller slutligen lokaliserad, basal, att fortplantnings- organerna äro ytcellbildningar och att i samband med deras utveckling de ytceller, som icke öfvergå till eller utbilda sporangier, utväxa till ett celltrådskikt, hvari sporangierna blifva inneslutna, och som följaktligen till sin uppkomst är sekundärt och närmast utbildadt för växtens fortplantning. Det finnes ett ej ringa antal Pheosporeer, hos hvilka en del af dessa karakterer, nämligen skottets parenkymatiska byggnad, dess interkalära växande och fortplantningsorganens utbildning ur ytceller, är betecknande. Väl afvika de rätt betydligt från hvarandra i väfnadsdifferentiering, fortplant- ningsorganens slutliga form och uppträdande, men å andra sidan synes sammanhanget mellan dem genom öfvergångs- former så starkt uttryckt att jag tror mig böra uppfatta dem såsom en i åtskilliga serier uppdelad familj, Encoeliacee. Det är till denna som slägtet Myelophycus synes mig böra hänföras. Några mycket nära förvandta har det visserligen icke bland denna familjs hittills kända slägten, men denna innefattar dock några typer, med hvilka det visar en inga- lunda oväsentlig öfverensstämmelse äfven med hänsyn till det periferiska, sporangierna inneslutande, om Chordariaceerna så starkt erinrande celltrådsskiktet. Det är vid detta som hufvud- vigten fäster sig, då detta kan synas vara det för Encoeliacé- typen mest främmande i denna växts organisation. Att den i väfnadsdifferentiering öfvergår alla andra Encoeliaceer, detta särskildt genom den starka utbildningen af det af långsträckta, tjockväggiga element bestående mellanlagret torde icke vara att tillmäta någon större betydelse med den olikhet i graden af väfnadsdifferentiering, som, såsom ofvan påpekats, inom denna familj är rådande. Dock bör det till en början an- märkas, att förekomsten af ett dylikt sekundärt, i samband med fortplantningsorganen utvuxet celltrådskikt icke kan anses utgöra någon familjekarakter, emedan i så fall former som till sin öfriga organisation väsentligt afvika från hvar- andra skulle komma att betraktas såsom nära beslägtade och å andra sidan former, som utan tvifvel äro närbeslägtade skulle komma att blifva till familjen skilda från hvarandra. Såsom ett exempel härpå må slägtet Gobia RKE anföras. Det eger ett periferiskt, celltrådskikt som i alla väsentliga BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. 9 drag öfverensstämmer med det hos Myelophycus! och på grund af detta lika så väl som Myelophycus borde efter de rådande principerna för Pheosporeernas systematik föras till Fam. Chordariace&x. Men både såväl detta slägte och denna familj afviker det såväl genom annan byggnadsplan för skottet som särskildt genom skottets tillväxt i längd genom verksam- heten af en typisk toppeell. Häri öfverensstämmer det åter med slägtet Dictyosiphon, med hvilket det genom mellanformer är så nära förbundet, att fråga kan uppstå, om en generisk åtskillnad är berättigad, men som i sina typiska arter saknar det periferiska celltrådskiktet eller på sin höjd har blott en antydan till ett sådant. Bland slägten, som till skottets allmänna byggnadsplan och dess väx-art tillhöra Emncoeliacé-typen, är slägtet Coilo- desme, som af STRÖMFELT, hvilken först urskiljde detsamma, fördes till familjen Chordariace&e på den grund, att fortplant- ningsorganen äro inneslutna i en periferisk väfnad, bestående af celler ordnade i tydliga radiala rader. Om hos Myelophycus fortplantningsorganen anlades på det utvecklingsstadium af den periferiska väfnaden som fig. 3 anger och utvecklingen af detta väfnadsskikt endast sträckte sig till ungefär den höjd, som fig. 12 återger, så skulle den typ i fortplantnings- skiktets utbildning, som slägtet Coilodesme företräder, före- ligga. Räknar man sålunda hos Myelophycus till växtens fortplantningsskikt allt hvad som i skottets fertila region ligger utanför den af tjockväggiga, longitudinelt gående cell- rader bestående väfnadsmanteln, så skulle olikheten mellan Coilodesme och Myelophycus blifva den, att hos det förra fort- plantningsorganen anlades på fortplantningsskiktets tidigaste utvecklingsstadium och att celltrådskiktet bildades af samman- hängande element och utvecklades endast i jemnhöjd med sporangierna, under det hos det senare slägtet fortplantnings- organens anläggning inträdde först sedan fortplantningsskiktet nått en viss mäktighet och att dettas utveckling fortginge längre och på sådant sätt, att slutligen de särskilda cell- raderna blefve fria från hvarandra. Fattar man åter, hvilket jag anser vara det riktigaste, såsom fortplantningsskikt hos ! Jfr CHB. GoBIi, Die Brauntange des Finnischen Meerbusens, (Mémoires de F'Académie impériale des sciences de S:t Pétersburg, Ser. 7, Tom. 21 n:o 9 SA tand. I, fig. 11. 2 4 10 F. R. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM. celltrådsystemet, så blir skillnaden mellan detta slägte och slägtet Myeloplycus den, att hos det senare celltrådssystemet är mäktigare utveckladt och dess element fria eller öfver- vägande fria sinsemellan. Häraf bör den slutsatsen berättigadt kunna dragas, att dessa båda slägten med hänsyn till fort- plantningsorgansystemet och särskildt dess utveckling visa betydande öfverensstämmelse med hvarandra. Men det kan icke bestridas, att med hänsyn särskildt fäst vid formen och utbildningen af de organ, hvaraf detta organsystem utgöres, slägtet Myelophycus sluter sig närmare ett annat till familjen Encoeliace&e hörande slägte nämligen Soranthera Post. et Rurr. Detta synes mig otvetydigt framgå af en jemförelse mel- lan det tvärsnitt af den fertila skottregionen hos Myelophycus, som återges 1 fig. 2 och den genomskärning af en sorusbärande skottregion hos Soranthera, hvilken är afbildad på tafl. VII, fig. 5 i min uppsats om Beringhafvets algflora.!' Sporangier- nas form är densamma och de dessa omgifvande celltrådarnes form och byggnad är öfverensstämmande. En bestämd olik- het blir emellertid den, att det ena slägtet har isolerade sori, det andra ett större delen af skottet intagande fort- plantningsskikt. Den frågan kan då.-göras, hvilket värde en sådan olikhet bör kunna anses ega. Vanligt är, att sätta detta ganska högt. Mot en sådan åsigt skulle kunna anföras såsom skäl, att det ofta blir svårt att draga gränsen mellan dessa båda former af fortplantningsorgansystem. Bevis härpå kunna hämtas såväl från familjen Encoeliaceee som andra famil- jer. Äfven slägtet Myelophycus sjelft skulle kunna anses lemna ett sådant bevis nämligen deri, att, såsom förut angifvits, fortplantningsskiktet vid sitt anlag icke är så homogent, som det i sin fulla utbildning synes vara. Med andra ord det kunde synas berättigadt att ange olikheten mellan slägten Soranthera och Myelophycus så, att hos det förra fortplant- ningsorganen bilda flera, sinsemellan skilda, små sori deremot hos det senare endast en sorus, intagande större delen af skottet. En sådan åskådning torde dock icke kunna anses be- rättigad ty en väsentlig olikhet synes råda — tyvärr före- ligga inga bestämda undersökningar i detta afseende — mel- ! F. R. KJELLMAN, Om Beringhafvets Algflora (Kgl. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar, B. 23, N:o 3, 1889). BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. 11 lan fortplantningsorganens uppträdande i sori och såsom ett s. k. fortplantningsskikt, den nämligen, att sori anläggas och utvecklas senare samt mera oberoende af skottets uppbyggande än fortplantningsskiktet. Men härmed må nu vara huru som helst, en öfverensstämmelse råder mellan slägtena Soranthera och Myelophycus, som icke kan anses vara af oväsentlig art. Ännu med ett annat slägte inom familjen Encoeliaceze eger slägtet Myelophycus anknytningspunkter, slägtet Physe- matoplea KIELLM., hvilket likaledes utbildar ett fortplantnings- skikt, men i hvilket celltrådsystemet är ersatt af ett system af stora, blåsformiga, vanligen päronlika celler. Af hvad nu anförts anser jag mig kunna sluta, att slägtet Mvyelophycus bildar ett led i en slägtkedja inom familjen Encoeliacee, som utgående från slägtet Punctaria eller Litho- siphon genom slägtena Physematoplea, Coilodesme och Meyelo- phycus leder upp till Asperococcus och Soranthera, samt att det står närmast slägtena Soranthera och Coilodesme, öfver- ensstämmande med det förstnämnda af dessa genom de fort- plantningssystemet bildande organens form och byggnad med det senare genom detta organsystems allmänna karakter och utvecklingssätt. Figurförklaring. Myelophycus cespitosum KJELLM. Syn.? Chordaria simplex Harv. Fig. 1. Habitusbild af växten; I. » 2. Tvärsnitt af skottets mellersta, fertila del; 200, » 3. Längdsnitt genom det axila väfnadslagret vid skottets midt; 200 200, » 4. Tvärsnitt af skottet, strax under spetsen; 202. » 5. > » « + strax ofvanför callus radicalis; 399. » 6. Skottets nedersta del från ytan; 29£. 7. Längdsnitt af skottet från samma region som fig. 5; 202. » 8—10. . » » » ett par millimeter högre upp än före- gående snitt; 8 ytskiktet; 9 mellanskiktet; 10 axil cell- rad, begynnelsen till det axila väfnadsskiktet; 290. » 11. Yttre delen af ett längdsnitt genom skottets nedre del, vi- sande det slutliga periferiska lagrets lokala uppkomst; 192. » 12. Längdsnitt, visande det periferiska väfnadsskiktet vid tiden för sporangiernas och de dessa inneslutande celltrådarnes anläggning; 2429. 13. Adventivt uppkommet sporangium ; 2 00 k . Alla figurerna äro tecknade efter torkadt och derpå uppblött ma- terial. AV NA å av AL En | 5 | Rd (ages var + Nk ME SAST - YE p 6 NV ZI — ER :N99. få Xx LX k ) AH) 6e ar BB t. Akad. Handl. Bd.18 Je g till K.3 Nn Biha er REPOGCT + TREA OP ERTVORDÖEGAREDA De OG SESEOms FERSRISG JONER COCA O ERNER SEN REN OND GROV RS gj ne Se ce 35 FRIAS £eCO5UEGRUCGGAS "06886 i SETS Del. & Lith. L.Ljunggren Upsala ? f f N AA NT & 3 ) a) I EG AS (OG fn CD CEST rit a Ne PN ng a sSeSoESTLESTEE gt MBL WHOI Libra [| ANU Til 5 WHSE 02732 vatten e cr - - z = a RA ANTA VAR RAR VYER RAN RR AR PR RR rn STR FR Od "AV rn Vr FRA BRA ER RR An Mi ren NOPE DARRAR AEA VAR FENA PANesE RAN oc NA on BY NE RE FRITERADE ed - sv vw BRY PUNG FAROR o he RARE RAPPAR $ rm rr rn Ar Ar Rn AA AP Ar rn Py dog att r 2 Ånr ASSA ÄT SÄ RE SA « PT RYU AY RR VARA 3 NSP BP HN NEP SARI FYRAN NET DT FRA ENYMNGA MU Y ERS PRE PAD T VETDE JNA RING 0 RAR BRENNAN AA AA mr nå mA AA AA LE Eo Jo SAS SAFTA RAT MADONNA ont ar ST SINE Arn syna sv ISM rr AN SO KR TTR Rae, en > ” Å NARE RANN VARAR - FA PAPER 0 RAR