a 
4 
iv 


A j lol = | : ; 
[4 Lå 

DJ - > 
4 £ ; 3 > 
s 4 | CS hå > i 
ren AC) rd | ä. . & 

oå gm ooo sv 

Ra f—————— RR NN 

fra £ 


BILDER UR VÄXTVERLDEN. 


POPULÄRA FÖREDRAG 


TH. M. FRIES. 


TRA ER 


LIBRARY 
NEW YORK 
BOTANICAL 

GARDEN 


STOCKHOLM 
J. ARRHENII FÖRLAG 
1868, 


MA | 
2 
veRT borg 


eten 


INNEHÅLL. 


Sid. 

I. Om menniskans inflytande på växtverlden. . . . 1 
Förändring af växternas yttre former och öfriga egen- 

SKaper: Sen: OCIAS 306 oe RENA a la SS rr a 

Menniskans inverkan på växternas geografiska utbredning 24 


KE SOm Törelsefenomener hos WaXxlerda 2. > fos Wo läs ve då 
LT: Om växternas delar och dessas förrättningar FRIAR SE 
[IS( REL 0 EE NA ANSER RR: SAT PN RP Se RA a 
Same OR Abp KR ENA 6 RNE RA RIS 
Bila tens se sa ITIS anod sd Få BA rd TR ög SNES VD MSN ON: 
Näringssaftens kringströmmande inom växten . . . . 146 
Knopparne . RB PR Esa e R ar Sa VARANS AS NES SST kOÖ 
Blomman och- befruktningen= soo. dar: fosfat os INA 
UTRiererE 0 CIN SLÖTA Se mc Ser NASSER fe 2 RAS NRO 


TRYCKFEL. 


RAR Srad 0 tär: bdlad. Las: kladt 


»” 


11 
12 


» 


1—38 


1 
6 
i 
13 
2D 


»” 


hortikulturens och gastronomiens läs: hortikultörens 
och gastronomens 

jordklottet läs: jordklotet 

ordnande »  danande 

bestyrkes »  bestyrkas 

blott hvilket bör utgå. 

användes läs: användas 


Smärre fel och inkonseqvenser i stafning och kommatering, uppkomna 
derigenom, att korrekturet blifvit läst af olika personer, torde benäget 
öfverses. 


OM MENNISKANS INFLYTANDE PÅ VÄXT- 
VERLDEN. 


Bilder ur växtverlden. 1 


CIBRARY 
NEW Y ARK 
BOFTANICAL 

GARDEN 


= MN vilken har väl icke mer än en gång under vexlande 
SA former hört det påståendet upprepas, att "menniskan 
är naturens herre"? Och, i sanning, detta påstående finna 
vi äfven på mångfaldigt sätt bekräftadt. Vi finna det, då 
vi se menniskoanden genomtränga verfdsrymden och be- 
räkna de aflägsna himlakropparnes rörelser; detsamma 
finna vi, då vi se menniskosnillet afväpna sjelfva den för- 
färliga blixten och förekomma dess härjningar; detsamma, 
då hon ur klippans hårda sköte framlockar den ädla me- 
tallen; detsamma, då hon tvingar elektriciteten att vara 
hennes tjensteande och med blixtens hastighet bära hennes 
tankar från verldsdel till verldsdel; detsamma, då hon 
tämjer de vilda djuren och gör dem till sina tjenare. Äf- : 
ven med afseende på växt-verlden visar sig på många sätt 
denna än ninkans makt, och det är en kortfattad fram- 
ställning häraf, de resultater, hon i detta afseende uppnått, 
de medel, hon dervid begagnat, som jag valt till ämne för 
detta RA föredrag — ett ämne, så rikt, att det må till 
låtas mig att genast, utan vidare inledning, skrida till det- 
sammas behandling. 
Äfven om man såsom en obestridd sanning anta- 
ger tillvaron af ett menniskans inflytande på samt makt 


4 


öfver växtverlden, så följer naturligtvis ej deraf, att alla 
växtrikets alster i lika grad äro föremål för detta infly- 
tande. I undangömda, hittills ej besökta trakter af jord- 
klotet, dölja sig säkerligen ännu tusental af växtarter, 
hvilka ej ens till namnet äro kända, och bland det stora 
antalet hittills bekanta finnas många, med hvilka endast 
en — så att säga — flygtig bekantskap blifvit inledd. Der- 
emot finnas andra, hvilka blifvit tagna under menniskans 
speciella omvårdnad, eller våra kulturväxter, vare sig att 
hon befattar sig med deras odling för att derigenom för- 
värfva sig medel till lifvets uppehälle, eller för att deri 
förskaffa sig källor till lifvets förljufvande, såväl i lekamlig 
måtto genom framalstrandet af sinnliga mnjutnings-medel 
som i andlig genom skönhetssinnets tillfredsställande vid 
betraktandet af blommornas behagliga former och skiftande 
färgprakt. Att dessa kulturväxter företrädesvis skola vara 
utsatta för menniskans inflytande är naturligt, liksom bland 
djuren detsamma företrädesvis gäller om våra husdjur. Jem- 
föra vi dessa djur eller våra kulturväxter med deras i vilda 
tillståndet förekommande syskon, kan man säkerligen mån- 
gen gång ej utan förvåning och öfverraskning skåda de 
förändringar, som under menniskans hand uppstått. 

Den första och vanligaste följden deraf, att en växt 
förflyttas ur sitt vilda tillstånd och förvandlas till kultur- 
växt, är den, att en större yppighet och frodighet visar sig 
i alla dess delar — en naturlig följd af den rikare näring 
och det omsorgsfulla bortrödjandet af alla menliga yttre 
inflytanden, som komma kulturväxterna till del. Ofta är 
det dock ej blott denna, i sjelfva verket föga betydande, 
omgestaltning, som visar sig, utan en mera genomgripande 
och mera allmän förändring företer sig i delarnes inre bygg- 


d 


nad och i deras safters sammansättning. Man jemföre t. ex. 
våra vilda krusbär med sina ärtstora frukter, hvilkas stör- 
sta del upptages af det tjocka skalet och de i en sparsam, 
surt smakande saftväfnad inneslutna kärnorna, samt de 
odlade formerna deraf med sina stora, tunnskaliga, ofta 
nästan kärnlösa bär, fyllda af den angenämaste saft; man 
jemföre våra vilda äpplen, päron, plommon och körsbär 
med sina små, sura och kärfva, nästan oätbara frukter och 
de odlade formerna af samma arter med deras stora, milda 
och välsmakliga; man jemföre den i våra trädgårdar före- 
kommande moroten med dess tjocka, saftiga rot och dess 
vilda stamform — man må söka den i den hos oss vildt 
växande Daucus Carota eller i någon i Medelhafstrakterna 
förekommande art af samma slägte — med en smal, seg, 
nästan trädartad rot; man jemföre den vilda vinrankans 
små, sura klasar och den odlades rika och saftiga drufvor 
af mångfaldig form, färg, storlek och smak — otaliga andra 
dylika exempel att förtiga. Ja, förändringen af växternas 
safter kan stundom vara så fullständig, att under det den 
vilda växten innehåller ett skarpt och häftigt verkande 
gift, så saknas detta helt och hållet hos den odlade Nyår 
vanliga selleri kan härpå tjena såsom exempel. — Hvilket 
ofantligt stort gagn menniskan kan hemta af denna saf- 
ternas förmildring och förädling genom odlingen behöfver 
jag väl ej ens påpeka. Stundom är den dock till skada; 


så t. ex. förändras safternas beskaffenhet eller — så att 
säga — utspädas de hos en del växter, som odlas för läke- 


medels erhållande, så betydligt, att den odlade växten blif- 
ver i detta afseende oduglig och overksam, under det att 
den vilda är i hög grad kraftig och användbar. 

Vi nämnde nyss päronträdet såsom lemnande ett exem- 


d 


6 

pel på växtdelars förändring genom kulturen. Vi afsågo då 
egentligen frukterna; men äfven i ett annat afseende lemnar 
oss detta trädslag exempel på en dylik delarnes förändring 
och yppigare utveckling. På det vilda trädet finna vi 
nemligen, att en del grenar ej fullt utvecklats, utan liksom 
några dylika hos hagtornet, slånbusken m. fl. stadnat på 
ett lägre utvecklingsstadium; bladlösa eller blott vid basen 
uppbärande ett eller annat blad och slutande i en hvass 
spets, utgöra dessa tornar denna växtarts "vapen". Odladé 
i våra trädskolor förlorar päronträdet dessa, i det att de 
utvecklas till normala grenar, och trädet står sålunda för- 
svarslöst, på samma gång dess numera läckra frukter fresta 
till angrepp, som det i vilda tillståndet knappast hade att 
befara. 

I alla de nu anförda fallen finna vi emellertid, att 
den förändring, som uppstått, visserligen medfört en eller 
flera delars större utveckling, men detta dock ej på sådant 
sätt, att dervid andra växtens delar blifvit förqväfda eller 
antagit en mot det normala stridande gestalt. Detta se- 
nare är dock ett förhållande, som äfven ej sällan uppstår, 
och dervid visar sig den odlade växten i ett från sin ur- 
sprungliga så afvikande gestalt, att en med förhållandet 
obekant knappast kan ana, att de tillhöra en och samma 
urform. En eller några delar utvecklas nemligen på de 
öfrigas bekostnad till den grad, att dessa andra så godt 
som tillintetgöras. Bland de talrika exempel, som i detta 
afseende stå oss till buds, skola vi låta oss nöja med några 
få, som tillräckligt förtydliga detta förhållande. 

Det finnes i England och andra delar af vestra Europa 
på hafsstränderna en vildt växande obetydlig art, till utse- 
endet nästan påminnande om vår vanliga åkersenap eller 


4 


åkerkål, hvars yttre ingalunda antyder, att densamma kan 
hafva någon vigt för menniskan. Och dock är denna lilla 
obetydliga planta, Brassica oleracea, (ensam eller jemte 
tvenne ytterst liknande arter vid Medelhafvets stränder) 
moderväxten till hela denna här af köksväxter, som under 
olika namn samt skiljaktiga till /form, färg, storlek och 
smak utgöra ett föremål för hortikulturens och gastrono- 
miens kärlek och välbehag samt lemna hela folkslag en 
väsentlig beståndsdel af deras föda. Af menniskan förflyt- 
tad till olika klimat, uppdragen och omskött på olika sätt 
och under olika förhållanden, hafva olika delar på de öf- 
rigas bekostnad utvecklat sig, så att än stammens lökfor- 
migt uppsvälda nedre del, än de yppigt utvecklade bladen, 
än knopparne, än de förtjockade blomskaften, än de tal- 
lösa, sig med hvarandra trängande blommorna erbjuda de 
under namnen käålrabi, hvitkål, blåkål, kruskål, palmkål, 
i brässelkål, broccoli, blomkål välbekanta köksväxterna, hvar- 
dera uppträdande under talrika former. — På samma sätt 
har en i mellersta och södra Europa förekommande växt, 
Lactuca Scariola, som numera äfven erhållit medborgarrätt 
i vår svenska flora, från att vara en spenslig, äfven på bla- 
den groftaggig ört, genom kulturen bildat alla dessa olika 
slag af grönsallat, som ej blott förnöja den kräslige gastro- 
nomens gom, utan äfven utgöra en väsentlig beståndsdel af 
de syd-europeiska folkens dagliga föda. 

Obestridligt är, att dessa och dylika förvandlingar upp- 
kommit under menniskans hand och till stor del genom 
hennes inflytande; obestridligt är ock, att ur ekonomisk 
synpunkt vigtiga resultater derigenom vunnits: Men lika 
obestridligt är det äfven, att det öfvervägande antalet af 
dessa bildningar måste betraktas såsom sjukdomar eller 


8 


missbildningar hos de ifrågavarande växterna. All ensidig 
utveckling af en enda del, vare sig på djur- eller växt- 
organismen, under det alla de andra eller flera deraf för- 
hindras i sin utveckling, måste utan gensägelse betraktas 
såsom en abnormitet, en missbildning; och erkännes detta, 
måste vi äfven erkänna, att då menniskan med glädje och 
stolthet betraktar en mängd af de genom henne framkal- 
lade kulturformerna, så är detta blott en glädje öfver fram- 
bragta missbildningar, förvridningar och vanskapligheter. 
Utan tvifvel synes detta mången vara ett hårdt tal, 
men ännu hårdare torde det förefalla. de fleste, då man — 
från vetenskapens och naturens (ty här sammanfalla dessa) 
ståndpunkt — måste fälla samma dom om en mängd pryd- 
nadsväxter, som utgöra föremålet för så mångens kärlek 
och beundran, som förevigats af frejdade mästares pensel 
och som förledt skaldernas lyror att snart sagdt i alla 
länder, under alla tidehvarf och på alla språk klinga till 
deras lof. Hvem betraktar t. ex. ej med tjusade blickar 
den yppiga trädgårdsrosen med hennes af talrika kronblad 
fyllda blommor och tänker ej dervid med en halft medlid- 
sam, halft föraktfull känsla på hennes vilda syster, nypon- 
blomman, i dess enkla gestalt; hvilken tvekar, att föredraga 
den i trädgårdarne odlade snöbollbusken med sina blomster- 
klot af stora hvita blommor framför dess i våra skogs- 
dungar förekommande stammoder, olvonbusken, med sin 
platta blomgyttring af små, hvitgröna blommor, omgifven 
af en enda krans af dylika större blommor, som bilda hela 
blomster-''snöbollen"; hvilket osläckligt löje skulle det ej 
väcka, om man föreslog vår allmoge att utbyta sina träd- 
gårdstäppors förnämsta prydnad och stolthet, den sväl- 
lande, hundrabladiga pionen, mot dess enkla urform med 


9 


sina lumpna 5 kronblad? Och dock — hvari består skil- 
naden mellan de odlade och värderade samt de vilda och 
föraktade formerna af dessa och dylika växter? Jo, helt 
enkelt deri, att de vilda äro friska naturens barn utan 
vank och lyte, de odiade produkter af menniskan, miss- 
bildade och vanskapliga. Just det, som anses för trädgårds- 
rosens, de dubbla tulpanernas, nejlikornas, lackviolernas 
förnämsta prydnad, de talrika färgskiftande kronbladen, 
äro lika många sjukliga, missbildade delar. Undersök när- 
mare en sådan blomma, och förgäfves skall man i den- 
samma leta efter de för växternas fruktbildning nödvän- 
diga ståndarne; ofta är t. o. m. sjelfva det i blommans 
midt sittande fruktämnet försvunnet eller rättare liksom 
ståndarne förvandladt i kronblad. I den vilda törnrosen 
eller nypon-blomman finna vi innanför den fem-bladiga 
kransen af färgade kronblad en talrik mängd ståndare och 
blifvande småfrukter (pistiller), och det är just dessa (åt- 
minstone de förstnämnda), som hos den odlade antagit 
formen och färgen af kronblad och derigenom ej uppfylla 
sin bestämmelse. Olyckligt vore det land, der alla blom- 
mor voro dubbla; det vore i sanning ett "lysande elände", 
ty der skulle förr eller senare all vegetation försvinna. 
Likartadt är förhållandet, om man tager i betraktande 
dessa kärnlösa äpplen, päron, vindrufvor o. s. v., hvilka af 
hortikultörerna anses såsom höjden af fulländning mom 
sitt slag, eller dessa fyllda Dahlier och andra korgblom- 
miga växter, som utgöra trädgårdsrabatternas synnerliga 
prydnader. Med afseende på dessa resultater af menni- 
skans inflytande på kulturväxternas olika delar — rot, stam, 
blad, blommor, frukt och frö — utropar derföre ock en af 
vår tids utmärktaste och mest genmialiska författare, UNGER: 


10 

«Våra trädgårdar äro ingalunda några förädlings-instituter, 
inga blomstergudinnans lustgårdar, utan fastmer försörj- 
nings-inrättningar för svaga, eländiga cretiner, kuranstalter 
för pysslingar, tjockmagar, klumpfotingar, uppblåsta grann- 
låtsnarrar, bleksigtiga sjuklingar, kort sagdt för växtverl- 
dens ömkligaste proletärer, för hvilka t. o. m. den utmärk- 
taste kuranstalt ej kan lofva någon bättring". Detta är 
hårda, starka ord — icke sannt? — men det ligger en 
ej ringa grad af sanning deri, — och dock kan man ej 
undgå, att till slut med samma författare utropa ett: "Heil 
der Pflanzencultur!'” 

I det ofvan anförda hafva vi påpekat, huruledes snart 
sagdt hvarje växtens del hos en eller annan art undergått 
betydande förändringar och omgestaltningar, men det åter- 
står att besvara den frågan: huru har detta tillgått, hvilka 
medel hafva blifvit använda, hvilka krafter hafva blifvit 
tagna i anspråk? Att i hvarje särskildt fall påpeka detta 
är svårt, ja rent af omöjligt, då en del af dessa kultur- 
former redan räkna flera hundra, ja flera tusen års anor, 
under hvilka de bibehållit sig oförändrade. Så t. ex. vet 
man med säkerhet, att flera ännu odlade äppleslag redan 
för nära två tusen år sedan voro kända och planterade. 
De växt-rester, som anträffats bland lemmningarne af de 
bostäder, som stenålderns folk åt sig uppbyggt på pålar i 
Schweizer-sjöarne; afbildningar och förkolade växtlemnin- 
gar, som uppgräfts i Pompeji; afbildningar i de Egyptiska 
tempelruinerna och pyramiderna samt i mumie-kistor an- 
träffade sädesax — allt vittnar derom, att en del ännu i 
dessa trakter odlade former af kulturväxter redan i dessa 
för längesedan hänsvunna tider i nämnda trakter varit 
odlade och sedan dess bibehållit sig oförändrade samt 


1il 


spridt sig öfver en vida större sträcka af jordkloftet. Och 
huru skall man då »nu kunna afgöra, hvilka de yttre be- 
tingelser varit, som en gång framkallat dem och gifvit dem 
deras egendomliga form? 

Ännu mer försvåras denna frågas besvarande deraf, 
att man till flera af våra kulturväxter ej — åtminstone 
ej med säkerhet — känner moderplantan. Det är ett 
egendomligt förhållande, att flera såväl bland kulturväx- 
terna (t. ex. rågen, hafren, majsen, kornet, jordärtskoc- 
kan, tobaken, sockerröret, gurkan, bönorna m. fl.) som 
husdjuren numera ej synas finnas till i vildt tillstånd 
eller, med andra ord, att det nästan synes vara en natur- 
lag, att de naturalster, som blifva föremål för menniskans 
speciella omvårdnad, snart nog upphöra att existera i vildt 
tillstånd. Till och med en så ny kulturväxt, som potatisen, 
hvilken man med visshet vet härstamma från Chili, lärer 
numera derstädes vara så sparsamt förekommande, att 
flera i detta land resande botanister betviflat dess nuva- 
rande förekomst i vildt tillstånd derstädes, ja till och med 
dragit hela uppgiften om Chili såsom dess hemland i tvif- 
vel. — Att ingå i en framställning af de olika hypotheser 
och förklaringsförsök, som med anledning häraf blifvit 
framstälda, skulle föra oss för långt från vårt föresatta 
änmme; för oss må det här vara nog att påpeka sjelfva 
faktum, såsom visande omöjligheten att nu alltid med be- 
stämdhet angifva det sätt hvarpå och de medel hvarigenom 
den ursprungliga växten antagit den skepnad, 1 hvilken 
den nu uppträder. 

Dock — ännu är 1 detta afseende skapelsen ej afslu- 
tad, ännu framträda snart sagdt dagligen nya kulturformer, 
några för att länge omvårdas, andra för att snart nog åter 


12 

förkastas. Af det vi sålunda ännu i dag se ske framför 
våra ögon, kunna vi med temligen stor grad af visshet 
sluta till det, som skett för tusende år tillbaka; vi kunna 
få en föreställning om de vigtigaste och kraftigaste medel, 
som menniskan användt — och ännu använder — för väx- 
ternas erdfrande till uppfyllande af ett eller annat föresatt 
ändamäl. 

Växterna, liksom allt annat i verlden, äro underka- 
stade vissa oföränderliga lagar, naturlagarne, och att upp- 
häfva dessa förmår menniskan icke, hon må vara "skapel- 
sens herre" huru mycket hon vill. Hennes inflytande på 
växterna är derföre och måste alltid blifva inskränkt till 
det, som naturlagarne medgifva; äfven de ur mensklig syn- 
punkt största förändringarne uppstå ej i strid med dessa 
lagar, utan endast genom att begagna och leda dem till 
ett visst mål lyckas det menniskan understundom att se 
sin önskan uppfyld. Äfven här bestyrkäs den vise Bacos 
ord: "nature non imperatur nist parendo", herravälde 
öfver naturen ernås endast genom lydnad för dess lagar. 

Och hvilka äro då de medel, som menniskan måste 
begagna, de krafter, hon måste sätta i verksamhet, för att 
med användande af naturlagarne se sina afsigter i detta 
afseende uppfylda? - De äro i sjelfva verket ganska simpla 
och enkla. 

Vi hafva redan 1 början af deita vårt föredrag påpe- 
kat, hvad för öfrigt den alldagliga erfarenheten ögonsken- 
ligen visar, huru tillförseln af en rikare näring ej försum- 
mar att visa sitt inflytande på kulturväxterna genom des- 
sas uppträdande i en yppigare, frodigare gestalt. Och 
denna rika näring, den må nu direkt inblandas i den jord, 
i hvilken växten odlas, eller erhållas derigenom, att medelst 


13 


jordens bearbetning och uppluckring växtrötterna få till- 
fälle att lättare sprida sig och sålunda på en större jord- 
vidd uppsöka de, genom luftens lättare tillträde ur de för- 
vittrade bergpartiklarne ymnigare frigjorda närande be- 
ståndsdelarne, — denna rikare näring, säger jag, är utan 
gensägelse den första och förnämsta betingelsen för fram- 
bringandet af en ny kulturform. Under första genera- 
tionen, måhända under en serie generationer, kan en för- 
ändring uteblifva eller rättare blifva så godt som omärk- 
lig; men om den lilla summa, som på detta sätt förvärfvas, 
adderas under en lång följd af år, kan den slutligen växa 
till ett ansenligt och värdefullt kapital. Så äro säkerligen 
våra sädesslag, våra köksväxter o. s. v. resultater af många, 
många års mödor och ihärdighet. 

I samband härmed står meddelandet af en förändrad 
näring. Växterna, liksom menniskan och djuren, behöfva 
en blandning af vissa ämnen för sitt uppehälle; men det 
är dock ej nödvändigt, att dessa alltid erhållas i lika 
qvantiteter. Allmänt kändt är det t. ex., att mennisko- 
racer, som lefva af en företrädesvis vegetabilisk föda, både 
till kropp och själ blifva olika dem, som hufvudsakligen 
ur djurriket hemta sin näring; detsamma se vi hos de all- 
ätande djuren — och skulle ej då enahanda förhållande 
ega rum hos växterna, dessa blotta "verkstäder för assimila- 
tionen"? Utan tvifvel! Mångfaldiga slående exempel härpå 
skulle kunna anföras; må det vara nog att angifva tvenne. 

Måhända är ej den berättelsen obekant, huru den be- 
kante FraAnkKun öfvertygade sina landsmän om gipsens gag- 
nande inflytande på växtligheten. Sedan han nemligen öf- 
vertygat sig sjelf om den frodighet, som vissa växter 
(isynnerhet ärtväxterna) uppnå, hvilka odlats på gipsblan- 


14 


dad jord, utströdde han på en stor ängsmark gips, men 
ej öfver hela sträckan, utan blott på vissa delar deraf, 
hvilka tillsammans bildade ordet "gypsed". Den väntade 
följden uteblef ej. Gräset, klöfvern på dessa fläckar upp- 
växte till en betydligare höjd än på den öfriga vallen och 
antog tillika en mörkare grönska — och så kunde enhvar 
betraktare med egna ögon läsa med tydlig skrift ej blott 
det vackra resultatet, utan ock hvad som framkallat det- 
samma. 

Ett annat exempel kunna vi hemta från vissa af våra 
dagars modeväxter. För ej länge sedan fästade blomster- 
handlarne nästan uteslutande sin uppmärksamhet och om- 
sorg Blstt vid de växtarter, som frambragte vackra eller 
egendomliga blommor; en reaktion häremot inträdde, och 
s. k. bladväxter började att med lika kärlek omfattas. 
Men snart började bland dessa bladväxter de att utmärkas, ” 
hvilka i sin gröna massa ega fläckar af hvarjehanda färg 
och storlek, och dessa "Pflanzen mit panachirten Blättern" 
spela ock i våra dagars handels-trädgårdar en väsentlig 
rol. Låter man nu i näringen för dylika med hvitfläckiga 
blad försedda växter äfven en tillräcklig qvantitet lösligt 
jernsalt ingå, antaga de åter sin naturliga gröna färg; de 
äro, dessa moderna blommor 1 drifbänk, bokstafiigen blek- 
sotspatienter, och mot bleksot — äfven hos blommorna — 
användes med fördel jernhaltiga medikamenter. 


” Af den bekanta Hortensian (Hydrangea hortensis) finnes en sådan 
form med hvitfläckiga blad, hvilken genom jernhaltig jordmån ej blott får 
helgröna blad utan äfven blåa blommor. Då emellertid ej alla dessa hvit- 
fläckiga blad äro förorsakade af bristande jernhalt i födan, utan äfven 
kunna uppstå genom ett kallt klimat, bristande ljus m. fl. andra orsaker, 
så är det äfven naturligt, att ej alla kunna genom samma medel kureras 
från dylik sjukdom. 


15 


Besinna vi nu, att — af de enkla kemiska ämnena 
— utom syre, väte, qväfve och kol ej mindre än åtmin- 
stone 20, några konstant, andra mera tillfälligt, äro funna 
hos växterna; besinna vi dessutom, att en mängd organi- 
ska föreningar af dem kunna upptagas, så är det lätt att 
inse, att närvaro eller frånvaro, öfverskott eller brist på 


ett eller annat ämne — äfvensom olika blandning af de- 
samma — kan och bör åstadkomma i ögonen fallande 
verkningar. 


Af ej ringa inflytande på åtskilliga växter är vidare 
deras förflyttande från ett land till ett annat, hvarigenom 
de utsättas för olika klimateriska förhållanden samt olika 
ljusstyrka. Allbekant är, huru under mera våta och kalla 
somrar örtståndet frodigare utvecklas, under torra, soliga 
och varma deremot mera blomman och frukten ; — skulle 
då ej hos en kulturväxt, flyttad från ett land, der ett torrt 
och varmt klimat i allmänhet råder, till ett annat kallare 
med ymmnig nederbörd, under tidernas längd ett betydligt 
tilltagande i örtståndets dimensioner komma att visa sig 
på bekostnad af de fruktifikativa delarne och tvärtom? 
Detta är orsaken, hvarföre t. ex. vår vanliga hvitkål, då 
den odlas i varmare länder, ej — såsom man säger — 
"knyter sig", d. v. s. ej utvecklar en stor rikedom af tätt 
packade blad, utan påskyndas att blomma och bära frukt. 
Å andra sidan nödgas vi beständigt inköpa utsädesfrö af 
åtskilliga sydligare kulturformer, emedan vår sommar ej 
eger tillräckligt mycket värme för att framkalla blomman 
eller mogna frukten, men väl gifver örtståndet och bladen 
en hög grad af utveckling. -— Då vi vidare veta, hvilket 
betydligt inflytande ljuset spelar i växtens lif, skulle då 
våra somrar med sitt midnattsljus vara utan all betydelse? 


16 


Långt derifrån! Se vi ej, huru kornet, som i medlersta 
Sverige behöfver omkring 4 månader för sin mognad, i 
våra nordligaste trakter så förändras, att blott 6 veckor 
äro dertill nödvändiga? Förvandlas ej den i sitt hemland, 
Egyptens sandöknar, mångåriga, nästan buskartade vanliga 
Resedan 1 vårt klimat till en ettårig ört? Se vi ej, huru- 
ledes Ricinolje-växten, som i Afrikas varma zoner uppväxer 
till ett stort mångårigt träd, i våra botaniska trädgårdår 
skyndar att redan första året utveckla blommor och frukt, 
hvarefter dess örtartade stånd dödas af vinterkölden? 

Besinna vi ytterligare, att växten kan sägas bestå af 
roten, som ur jorden upphemtar de safter, som sedan för- 
brukas af de öfver jorden varande delarna och lemna 
dessa det material, hvaraf de tillväxa, så är det naturligt, 
att om man borttager några af de förbrukande delarne, 
skola de qvarvarande erhålla en desto rikligare näring och 
till följe deraf långt frodigare utveckla alla sina delar, lik- 
som å andra sidan borttagande af rötterna måste genom 
minskad safttillförsel verka hämmande på de öfver jorden 
varande delarnes utveckling. Det är på kännedom och 
erfarenhet af detta förhållande, som denna beskärning at 
fruktträd, af vinrankan m. fl. grundar sig, genom hvilket för- 
farande de ädlaste, af finaste arom doftande och mead de 
mest förädlade safter fylda frukt- och drufslag uppkommit, 
som fylla hortikultörens bröst med en rättmätig stolthet. 
Kännedomen häraf är så uråldrig, att redan hos de gamla 
Romarne en lag förbjöd offer till gudarne af annat vin, 
än det som pressats ur drufvor från genom beskärning för- 
ädlade rankor. 

Till dessa nu antydda medel för nya kulturformers 
framalstrande kunna vi ytterligare lägga ett — visserligen 


17 
enkelt — men dock särdeles kraftigt, nemligen ett nog- 
grant urval af utsäde. Betrakta vi kärnorna i ett äpple, 
finna vi genast, huru en del äro fylliga och väl utvecklade, 
andra på hvarjehanda sätt sammantryckta och vinkliga. 
Utsår man dessa ur samma kärnhus hemtade frön, erhåller 
man visserligen äppleplantor af dem alla, men — äfven med 
fullkomligt lika behandling — kan det hända, att man 
erhåller flera, sinsemellan betydligt olika äpplesorter. Er- 
farenheten har härvid visat, att de bästa sorterna, de 
kraftigaste plantorna utvecklas ur de bäst utvecklade fröna, 
samt att ett dylikt, genom flera generationer upprepadt 
urval af utsäde väsentligt bidrager till frambringandet af 
en kraftig, i hvarje afseende bättre race eller form. 

Det återstår nu blott att omnämna ännu ett förfarings- 
sätt, som blifvit användt och ännu i dag 1 stor skala an- 
vändes, och som förtjenar desto större uppmärksamhet, 
som man kan påstå, att då genom ofvan anförda methoder 
den ursprungliga växten endast förändras till vissa delars 
form och beskaffenhet, så frambringas genom den ifråga- 
varande rent af nya växtformer. Inträda vi i ett af våra 
dagars växthus, skola säkerligen våra blickar ej underlåta 
att med välbehag hvila på denna mängd af skönblommiga 
Fuchsier, Pelargonier, Calceolarier m. fl. andra, som väl 
knappt i något torde helt och hållet saknas; — men frå- 
gar man, hvilket land det är, der dessa växa vilda, så 
måste det sanningsenliga svaret blifva: de härstamma från 
intet land, de finnas ingenstädes vilda. De äro helt och 
hållet konstprodukter af menniskan, naturligtvis med be- 
gagnande af de medel, som naturen lemnat i hennes hand. 
Det är nemligen genom s. k. hybridisering eller ömsesidig 
befruktning af tvenne skilda arter, som de uppstått; den 


Bilder ur värtverlden. 2 


18 
sålunda uppkomna dotter-plantan förenar i sig egenskaper, 
som återfinnas såväl hos den ena som den andra af för- 
äldrarne. I fria naturen förekomma dylika bildningar en- 
dast sällan och äro i allmänhet snart försvinnande, men 
antalet af de genom menniskan frambragta uppgår redan 
till flera tusen olika slag, och antalet är i jemnt stigande. 
Ett par exempel torde lättast kunna förtydliga, hvad här- 


med afses. 6 


Hvilken bland oss känner ej den egendomliga, ange- 
näma smak och den aromatiska lukt, som tillkomma våra 
vanliga vilda smultron? Men å andra sidan äro de så 
små, att frambringandet af större dylika frukter länge ut- 
gjorde ett mål för hortikultörernas sträfvanden. Dessa be- 
mödanden kröntes äfven med stor framgång, isynnerhet 
sedan i Chilis bergstrakter en annan smultronart blifvit 
upptäckt, hvilkens odling aldrig kunde blifva vinstgifvande, 
då frukterna, ehuru af ansenliga dimensioner, ega en tem- 
ligen vattenaktig, fadd smak. Några trädgårdsodlare före- 
togo sig nemligen att — genom att befrukta dessa begge 
smultronformer med hvarandra "), genom att strö frömjöl 
från den ena artens blommor i den andras — bilda en 
alldeles ny smultronform, förenande begges utmärkta egen- 
skaper, den enas fina, aromatiska smak, den andras stor- 
lek — och på detta sätt uppkommo dessa kolossala smul- 
tronsorter, som nu äro en så begärlig läckerhet, att deras 
odling i närheten af stora städer (t. ex. Paris och London) 


>>”) Jag anser mig dock ej böra dölja, att författare finnas, hvilka 
ej antaga ett dylikt uppkomstsätt för trädgårdssmultronen och åt- 
skilliga andra såsom hybrider ansedda kulturformer — ett ytterligare 
bevis för svårigheten att bestämdt angifva våra kulturväxters rätta här- 
komst. 


10 


utgör så godt som den enda inkomstkällan för hundradetal 
af personer. 

Ett annat exempel! Den välbekanta, allmänna stjuf- 
morsblomman eller vilda penséen ådrager sig, såsom be- 
kant är, genom sina färgskiftande, sammetsglänsande blom- 
mor lätt blomstervännens uppmärksamhet och har derföre 
länge utgjort föremål för odling. Emellertid voro dessa 
blommor temligen små, de särskilda bladen temligen smala 
och långsträckta. och om än genom länge fortsatt odling 
man lyckats erhålla en mängd olika färgnyanser och äf- 
ven något större blommor, så återstod för blomsterodlaren 
ännu mycket att önska, tilldess genom hybridisering mellan 
denna vanliga stjufmorsblomma och en på Altaibergen fö- 
rekommande violart med stora, men enfärgade blekgula 
blommor de s. k. jättepenséerna uppstått, hvilka såväl ge- 
nom sina blommors storlek och sina afrundade kronblad, 
som genom sitt rika, lifliga färgspel intaga ett så vigtigt 
rum i våra trädgårdar. 

Man må icke föreställa sig, att i detta afseende blott 
enstaka exempel äro att uppvisa. Tvärtom hafva dessa 
hybridiseringsförsök blifvit och blifva fortfarande i så stor 
skala bedrifna, att de blomsterodlingsanstalter, som i Tysk- 
land, Frankrike och England sysselsätta sig med ett dylikt 
frambringande af nya växtformer, knappast kunna erhålla 
annat namn än 'blomsterfabriker" ; och ur dessa utgå år- 
ligen en mängd nya former, uppkomna dels genom hybri- 
disering mellan olika arter, dels mellan olika former af 
samma art. 

Dessa äro de väsentligaste medel, hvilka, använda med 
omtanka, beräkning, insigter och ihärdighet, hafva i men- 
niskans hand tjenat till frambringandet af våra kultur- 


20 


växter. Resultaterna måste man äfven i sanning anse vara 
storartade. Så t. ex. har man frambragt af vimrankan 
öfver 1400 olika former, af trädgårdsrosen (Rosa centi- 
folia) nästan lika många, af päronträdet omkring 1500, af 
äpplet öfver 600, af plommonträdet minst 200, o. s. v. Stor 
har äfven utan gensägelse menniskans makt mången gång 
visat sig genom frambragta förändringar 1 växternas hela 
yttre utseende, men djupt i deras väsende ingripafde äro 
dessa förändringar dock icke; ingen total förändring af dessa 
växter har skett — ännu i dag kan man härpå tillämpa: 
"icke hemtar man vindrufvor af törne, ej heller fikon af 
tistel". De metamorphoser, de undergått, äro blott, så att 
säga, masker, bakom hvilka den ursprungliga gestalten 
döljer sig och som de sträfva att vid första lägliga tillfälle 
afskudda sig. Nekas kan dock ej, att en egendomlighet 
— isynnerhet om den genom fera generationer blifvit, så 
att säga, fullt rotad hos växten — kan längre eller kortare 
tid bibehållas, äfven om de yttre betingelser, som fram- 
källat densamma, ej mera förefinnas. Den korta mognads- 
tid, som kornet i våra norra trakter behöfver, behåller det 
äfven under en eller annan generation, om utsäde der- 
ifrån hemtas till sydligare trakter, hvarföre äfven nästan 
allt det korn, som vid Ishafvets kuster i Norge produceras, 
exporteras såsom ett värdefullt utsäde till sydligare, långt 
mer sädesproducerande bygder; allmän torde den erfaren- 
heten bland trädgårdsodlare vara, att utmärktare slag af 
de välbekanta stångbönorna, af hvilka frön hemtats från 
Tyskland eller andra sydligare länder, väl ett eller ett par 
år bibehålla sig goda, men blifva, om i Sverige mognade 
frön sedan användas, allt sämre och sämre. Detta kan 
"Jena såsom exempel på att genom kulturen förvärfvade 


21 


egenskaper förr eller senare försvinna, då de orsaker, som 
framkallat dem, upphäfvas. Om derföre en dylik konst- 
produkt — den må nu uppkommit genom några delars 
transformering eller genom hybridisering — på ett eller 
annat sätt undslipper menniskans inflytande och öfverlem- 
nas åt naturens omedelbara omvårdnad, återgår den små- 
ningom till sin ursprungliga form: de förändrade delarne 
antaga (åtminstone efter några generationer) sin normala 
bildning; de dubbla. blommorna reduceras till sin forna 
enkelhet; de hybrida formerna antaga hela utseendet och 
alla de karakterer, som tillkomma den ene af föräldrarne. 
De likna i detta afseende den tämda renen, som så snart 
den lyckats fly undan lappens uppsigt, med begärlighet 
förenar sig med sina vilda kamrater och snart antager alla 
dessas lefnadsvanor och egenskaper. 

Derföre — om ock det lyckats menniskans sträfvanden 
att frambringa utmärkta kulturväxter, så är dermed ej 
sagdt, att hon kan anse deras fortvaro försäkrad. Insamla 
frön af en sådan kulturform, utså dem, vårda dem på 
bästa sätt — och resultatet blir ofta ett helt annat, hvarpå 
isynnerhet våra mera förädlade fruktträd och bärbuskar 
lemna exempel. För betryggande af dessas fortfarande 
bestånd måste man gå tillväga på annat sätt, äfven dervid 
följande naturens egen anvisning. 

Otaliga äro de nu bekanta formerna af äpplen, päron, 
vindrufvor, dahlier, camelier o. s. v., men alla dessa former 
ega dock något gemensamt, något som tillkommer alla in- 
divider af dessa arter. Detta gemensamma kan man på 
intet sätt, genom inga medel beröfva dem; detta gemen- 
samma kan man alltid genom frön fortplanta och erhålla. 
Men derjemte ega de ock enhvar sina individuella egen- 


22 


skaper, på samma sätt som ingen menniska är den andra 
i allo lik, om ock alla ega de egenskaper, som utgöra 
menniskans utmärkande karakterer. Vill man derföre för- 
mera en erhållen kulturform med alla dess individuella 
egenskaper, måste man söka att, så att säga, dela in- 
dividen. 

Och detta kunna vi äfven. Hvarje växt, hvarje träd 
utgör väl en individ, men dock endast i samma mening 
som en korall, i hvilken de särskilda smådjuren äro med 
hvarandra sammanlänkade till ett helt, i hvilket det, som 
gagnar det enskilda, äfven gagnar det hela. Växten, trädet 
är således egentligen en koloni, ett samhälle, i hvilket 
knopparne äro individerna; dessa, ursprungna ur samma 
stam, närda af samma safter, innerligt till ett helt för- 
enade, öfverensstämma så med -hvarandra till alla sina 
egenskaper, att enhvar kan anses såsom en ny oförändrad 
upplaga af den andra. Och dessa knoppar kunna utan 
det helas undergång skiljas från moderstammen och bilda 
nya samhällen, öfverensstämmande med det ursprungliga 
till (snart sagdt) alla delar; det är detta vi städse se upp- 
repadt vid sticklingars sättande, ympning och okulering, 
rotknölars plantering o. s. v. Endast på — så att säga — 
omvägar kan man sålunda med säkerhet förmera och be- 
vara dessa konstprodukter. 

Men äfven vid frambringandet af dessa i sjelfva verket 
obetydliga och förgängliga produkter stöter man mången 
gång på oväntade svårigheter, som det ännu ej lyckats — 
och måhända aldrig skall lyckas — att öfvervinna. Jag 
nämnde nyss, huruledes man genom hybridisering lyckats 
åstadkomma nya och, upprigtigt sagdt, ganska anmärk- 
ningsvärda växtformer, men många äro ock de misslyckade 


23 


försöken. Jag vill ej tala derom, att det skulle vara höj- 
den af dårskap att tilltro sig kunna på detta sätt t. ex. 
åstadkomma en afkomling af granen och tulpanen, med 
den förras stam och blad, den senares blommor, eller en 
växt med blåkålens blad och smultronens frukt; äfven 
mellan mycket nära förvandta växter, der man kunde på 
förhand antaga, att en ömsesidig befruktning kan ega rum, 
t. ex. mellan äpple och päron, melon och gurka, har detta 
visat sig vara fullkomligt omöjligt. 

Dylika hinder vid tillfällen, der man minst skulle 
kunna vänta det, anträffas ej sällan. Många växter hafva 
t. ex. oaktadt mångåriga, ihärdiga och oförtröttade försök 
ej det ringaste låtit förändra sig, utan till alla delars 
form, färg och öfriga beskaffenhet bibehållit sitt ursprung- 
liga utseende. Till och med de växter, som synas så att 
säga mest böjliga och medgörliga för menniskans infly- 
tande och tillfölje deraf antagit de flesta formerna, visa 
ej sällan, att denna böjlighet är begränsad på ett sätt, 
som menniskan ej mäktar förklara eller öfvervinna. Det 
torde ej vara obekant, att i slutet af det 17:de och början 
af 18:de århundradet tulpan-odlingen med sådant raseri 
bedrefs i Holland, att många familjer ruinerades blott ge- 
nom slöseri i inköp af dylika växter och att dagens kurs 
på de särskilda sorterna noterades på börserna; men bland 
alla de 100:tals former af alla färger, som då frambragtes, 
lyckades man aldrig att uppdraga någon med blå blom- 
mor. På samma sätt har man i våra dagar, trots de ihär- 
digaste bemödanden, understödda af stora utlofvade belö- 
ningar, ännu ej lyckats att frambringa en blå Dahlia, 
oaktadt denna växt för öfrigt villigt antager snart sagdt 
hvilken färg som helst — och likartade företeelser visa 


24 


Camelierna, Rosorna, Calceolarierna — kort sagdt de flesta 
prydnadsväxterna. Ej blott i det stora, utan äfven mången- 
städes i det lilla visar sig sålunda menniskans vanmakt 
och ringa herravälde öfver naturen, och äfven då hon som 
mest har anledning att fröjda sig öfver sitt mäktiga infly- 
tande, förete sig förhållanden, som otvetydigt tillropa 
henne ett '"hitintill skall du gå och icke vidare". 


Vi hafva i det föregående antydt de förnämsta af de 
förändringar, som menniskan åstadkommit med afseende 
på växternas yttre gestalt och öfriga egenskaper. De äro, 
såsom vi sett, icke obetydliga, men vida mera storartade 
och i ögonen fallande äro dock de, som menniskan vållat 
med afseende på växternas geografiska utbredning. I detta 
afseende har hon nemligen spelat en så stor rol, att nu- 
mera knappast något land torde finnas på jordklotet, på 
hvars vegetation ej menniskan påtryckt en i större eller 
mindre grad från den ursprungliga afvikande prägel, och 
än 1 dag försiggå dessa förändringar, som allt mer och mer 
omgestalta vegetationens utseende i olika länder. Låtom 
oss derföre taga betraktande några af de medel, hvarige- 
nom dessa förändringar uppstått. 

Tänka vi oss i allmänhet ett land, i hvilket menni- 
skan ännu ej nedslagit sina bopålar eller der endast den 
- jagande vilden eller nomaden irrar omkring utan någon 
varaktig stad, så finna vi detsamma vanligen bevuxet af 
väldiga, sekelgamla skogar, hvilka erbjuda hemvist åt en 
mängd växtarter, som endast under skogarnes hägn kunna 
trifvas. Så snart deremot menniskan der nedsatt sig för 


25 


att af jordens skötsel hemta sitt lifsuppehälle, så är det 
hennes första omsorg att genom skogarnes nedhuggande 
och markens upprödjning åt sig bereda odlingsbar mark. 
Med huru liten urskiljning och beräkning hon dervid går 
till väga, derom vittnar en lika beklaglig som allmän er- 
farenhet; ofta framfar hon med eld och stål så, att hon, 
långt ifrån att visa sig såsom en förnuftig och kärleksfull 
naturens herre, snarare tyckes vara en vanvettig och ra- 
sande tyrann. Att genomgå och anföra alla de vanhedrande 
monumenter, som menniskan på detta sätt åt sig beredt, 
skulle blifva allt för vidlyftigt; här må derföre blott några 
få exempel anföras. 

Ett sådant, om ock ej storartadt, erbjuder inom vårt 
fädernesland Bohus län. Ännu under medlet af förra år- 
hundradet var der en stor del af de öar och stränder, 
hvilkas ödsliga kalhet nu gör ett så nedslående intryck på 
den resande och på hvilka traktens befolkning nu med 
girighet samlar de minsta pinnar af ljung och andra små- 
buskar såsom ett värderadt bränsle, klädda af en rik och 
yppig trädvegetation. Nu är denna genom oförstånd all- 
deles bortsköflad och — i och med detsamma äfven hop- 
pet förspildt, att dessa trakter på långliga tider skola åter 
erhålla sin förra prydnad. De försök, som blifvit gjorda 
att delvis återställa skogarne genom plantering, hafva nem- 
ligen strandat mot de lössläppta elementernas raseri; stor- 
men har förhärjat och nedslagit hvarje plantering eller 
tvungit de unga träden att såsom låga, vresiga buskar 
krypa efter marken, der ej skyddande klippor afväpnat 
vindarnes våldsamhet. På sådana ställen hafva träden fro- 
dats, ända till dess de nått den höjd, att deras toppar 
börjat uppsticka öfver den värnande klippan, men då hafva 


26 


de också af den rasande vinden blifvit liksom med en sax 
afklippta och hindrade i sin tillväxt. På grund af den 
erfarenhet, som man på andra ställen vunnit, kan man 
anse det såsom afgjordt, att endast derigenom, att en följd 
af trädgenerationer aflösa hvarandra, den ena i sin före- 
trädares skydd hemtande kraft att något litet högre höja 
sig ur stoftet, skall så småningom en ny skogsbeklädnad 
komma att täcka dessa nakna klippor — men hundråtal 
och åter hundratal af år torde behöfvas, innan detta 
hunnit ske. 

Ett annat, ännu mera slående exempel på ett dylikt 
skogarnes utrotande och vegetationens deraf förändrade ut- 
seende erbjuder Island. Då denna ö af Norrmännen upp- 
täcktes, var den prydd med kraftig skogsvegetation och 
ännu under den Isländska republikens blomstringsperiod 
saknades, såsom de gamla sagorna vittna, ej en sådan. 
Men också är det nu blott i sagan, som minnet häraf 
qvarlefver, bestyrkt af de stora trädstammar, som ännu ur 
torfmossarne uppgräfvas. År 1756 försvann nemligen — 
troligen för alltid — det sista trädet från denna ö; den 
sista björken (67 år gammal, 40 fot hög) föll då för yxan 
och endast lågväxta pilar, vresiga enbuskar och dvärglika 
björkar bilda nu på gynnsamma lokaler en torftig busk- 
vegetation. Klimatets förändring till följe af denna sko- 
gens förstöring skall säkerligen för framtiden omöjliggöra 
en ny skogsvegetations uppkomst härstädes. 

Blicka vi sedan hän till de gamla kulturländerna 
kring Medelhafvet, så möter oss samma företeelse. Sko- 
garne hafva blifvit utrotade — och ödslighet har uppstått! 
Hvem kan nu i den magra, ödsliga Campagnan kring Rom 
se det land, der i skogarnes och lundarnes skygd fordom 


27 
verldens eröfrare hade sina boningar — och likaledes ligga 
nu i Kalabrien, Grekland, Spanien stora sträckor, som förr 
skyddats af skogarnes välgörande inflytande, utsatta för 
solens förbrännande strålar. Mångenstädes i Egypten och 
medlersta Asien ligga nu de förr af palmlundar omgifna 
templen begrafda af öknens sand eller framskymta de derur 
såsom spillror af en förgången storhet. Och ej blott snart 
sagdt all vegetation förtorkas och tillintetgöres på detta 
sätt — sjelfva innevånarnes kraft och själsspänstighet du- 
kar under. 

Det är för öfrigt ej blott i Europa och i gamla kultur- 
länder, som ett dylikt skådespel möter våra blickar; äfven 
på många andra ställen finna vi det upprepadt. Vid Val- 
paraiso t. ex. "), der ännu för 2!/, sekel sedan stora, täta 
urskogar prunkade, möter blicken nu blott kala bergslutt- 
ningar, hvarest nästan all vegetation är omöjliggjord. 
Man har nemligen gjort den erfarenheten, att äfven om 
nederbörden på skogshärjade trakter ej helt och hållet 
upphör, så blir dock det regn, som för hvarje år nedfaller, 
mindre jemnt fördeladt, i det att häftiga störtregn omvexla 
med långvarig torka, båda till men för vegetationen. Vid 
Valparaiso har denna omständighet i högsta grad visat 
sitt skadliga inflytande: de häftiga störtregnen hafva nem- 
ligen från de skoglösa bergsluttningarne nedspolat nästan 
all matjord, så att nu endast spridda, förkrympta buskar 
— ömkliga påminnelser om de herrliga urskogar, som 
ännu smycka bergen kring den närbelägna Qvinters-bay — 
visa sig på de ödsliga bergssluttningarne. -— Exemplen på 
detta sorgliga förhållande skulle kunna mångfaldigas — 
men det anförda må vara nog. 


”) Poeppig, Reise in Chili und Peru, I., pag. 67. 


28 

Det är emellertid ej blott de skogbildande trädslagen, 
som på detta sätt i vissa trakter utrotas eller till antalet 
förminskas, utan på samma gång måste detsamma inträffa 
med alla de smärre växter, som endast i dessa skogar 
kunna fortlefva. Skulle vi tänka oss, att i en trakt af 
vårt fädernesland barrskogarne totalt tillintetgjordes, hvad 
vore väl naturligare, än att Linnzaan och andra skogsblom- 
mor derstädes försvunne? | 

Innan våra förfäder hunnit taga hela vårt land i be- 
sittning och underkastat det kulturens inflytande, var det- 
samma säkerligen täckt af en yppig, ej blott barrträds- 
utan äfven löfträds-vegetation, hvarom de väldiga stam- 
mar, som 1 våra torfmossar anträffas, nogsamt vittna. Då 
nu dessa skogar och lundar blifvit till utrymmet alltmer 
inskränkta och på samma gång deras följeslagare bland de 
mindre växtformerna, så torde man med en ej ringa grad 
af sannolikhet kunna antaga, att en mängd växter, som nu 
hos oss blott på spridda ställen sparsamt uppträda, äro att 
anse såsom rester af en förgången yppigare vegetation. 
: Sådana äro t. ex. Betonica officinalis, Vicia dumetorum 
och pisiformis m. fl., hvilka synas år från år hos oss till 
antalet förminskas och hvilka förmodligen i en ej synner- 
ligen aflägsen framtid skola helt och hållet utdö, liksom 
Xanthiumy Ilex och Trapa)yunder innevarande århundrade 
redan försvunnit ur vår Flora. 

Det är emellertid ej blott dessa växtarter, som ome- 
delbart under skogsträdens hägn frodas, som på detta sätt 
genom skogs-förödelsen utrotas eller inskränkas till sin 
förekomst, utan äfven andra, hvilka ej stå i ett så direkt 
och oupplösligt sammanband med skogarne. Jag nämnde 
nyss Island samt den klimatets försämring, som på denna 


29 


ö genom skogarnes borthuggande under den historiska pe- 
rioden försiggått; detta har bland annat visat sig äfven 
deruti, att sädes-odling, som förr derstädes idkades, nu är 
omöjlig. Kornet trifves nemligen, såsom erfarenheten visat, 
blott så långt mot norden som tallen eller granen växer; 
kring Alten elf, vid 70 graders nordlig bredd, lyckas ännu 
kornodling i ganska stor skala, ehuru den i sydligare be- 
lägna delar af landet misslyckas, och här uppträder äfven 
tallen såsom skogbildande, ehuru den saknas på en ej obe- 
tydlig landsträcka söder derom. — Erfarenheten har för 
öfrigt tydligen visat, att genom skogarnes utrotande bäckar, 
källor, kärr 0. s. v. försina eller uttorka — och hvad är 
då naturligare, än att samtidigt en mängd växter, som en- 
dast på dylika lokaler trifvas, skola utdö eller till sitt antal 
betydligen inskränkas? Å andra sidan, då vi besinna, att 
1 Egypten, der förr ingen regndroppe under 3 å 4 år föll, 
nu genom träds planterande i stor skala under detta år- 
hundradet klimatet blifvit så förändradt, att man kan räkna 
30 å 40 regndagar om året, — huru gynnsamt skall detta 
der ej vara för en mängd växters trefnad och fortkomst, 
som förr måst förtvina på den torra, brännande marken? 

Men på samma gång marken sålunda upprödjes, kli- 
matet förändras och — der skogarne nedbränts — äfven 
matjorden blifvit af lågorna förtärd, finna andra växter en 
för dem passande lokal och intaga den förstörda vegeta- 
tionens ställe. Beklagligtvis kan man dock ej betrakta 
detta utbyte såsom någon vinst, ty de nya gäster, som in- 
funnit sig, visa sig i alla afseende underlägsna sina före- 
gångare. 

Så t. ex. i Brasilien, der den ena efter den andra af 
de stora, herrliga urskogarne får duka under för den här- 


30 


jande elden, ofta anlagd af menniskan, uppträder på brand- 
platsen först en lågväxt buskvegetation; afbrännes ytterli- 
gare denna, uppträda först stora massor af en reslig orm- 
bunke (Pteris caudata), men denna måste snart lemna 
plats åt ett grått, med stinkande klibbighet höljdt gräs 
(Tristegis glutinosa), hvilket knappast tål äfven den all- 
männaste växt bland sig och gifver åt vida landsträckor 
en dysterhetens sorgliga prägel. Alla ursprungliga växter 
äro totalt försvunna, ända tilldess de vissnade resterna af 
nämnda gräs-slag hunnit så täcka marken, att nya gräs- 
tufvors uppkomst deraf förhindras; buskar (Baccharis- 
arter) börja då åter att innästla sig och efter ett eller 
annat decennium börja dessa — såvida menniskan ej åter 
störande ingriper — att lemna rum åt träden. 

Man behöfver dock ej fara öfver land och haf för att 
finna dylika förhållanden, ty äfven vårt eget fädernesland 
lemnar allt för många exempel härpå. Man behöfver blott 


kasta en blick på dessa svedjeland, genom hvilka — nu 
lyckligtvis mindre än förr — menniskan så ofta gifvit ett 


lysande bevis på sin kortsynthet. På dessa sköflade marker, 
der ej blott all vegetation utan äfven sjelfva matjorden till 
en stor del blifvit af elden förstörd, infinner sig först en 
mängd af dessa växter, hvilkas frön och frukter genom 
det vid desamma fästade fjunet af vinden lätt kunna vidt 
och bredt kringföras, men inom kort tid hafva äfven dessa 
ej sällan lemnat plats åt en torftig vegetation af ljung, 
lingon, mjölonris och dylika torra småbuskar, hvilka förmå 
att upphemta en mager föda ur den torra jorden, så vida 
den ej blifvit så utmärglad, att endast björnmossa och laf- 
arter på densamma kunna trifvas. Då vi låta blicken fara 
öfver dessa ödsliga sträckor, som nu äro bekanta under 


31 


det sorgligt betecknande namnet 'Svältorna'; då vi be- 
sinna, att här, der nu knappast skönjes en och annan för- 
krympt enbuske, utan idel ljungbevuxna kullar och hedar, 
höljda af otaliga större och mindre vräkstensblock, fordom 
frodats stora resliga skogar af ek och bok, tall och gran, 
mellan hvilka och i hvilkas skydd välbyggda gårdar med 
böljande åkertegar lågo strödda på heden; då man ytter- 
ligare erfar, att innevånarne 1 dessa trakter, med dylika 
varnande skräckbilder för ögonen, dock ännu i slutet af 
förra och början af detta århundrade så totalt tillintetgjort 
i närheten växande herrliga ek- och barrskogar, att blott 
risig ljung nu der framsvälter sitt Hf på den utmärglade 
marken, — då man besinnar dessa och liknande förbhål- 
landen, vet man i sanning ej, om sorg eller harm skall 
fylla själen. Huru träffande förefaller ej vid åsynen af 
dylika misshandlade trakter den Småländska bondens be- 
nämning på ljungen: "jordens grå hår"; huru nedslående 
borde ej den tanken vara för menniskan, att hon — den 
förnuftigaste af jordens skapade väsenden — är den, som 
framkallat desamma! Och kan man ej häri skåda en 
straffande nemesis, som vänder menniskans misshandling 
af naturen till ett straff för henne sjelf; se vi ej häri än 
1 dag uppfyllandet af Herrens straffdom, att jorden blir 
för menniskans skuld förbannad, så att '"törne och tistel 
skall hon bära"? 

Vi hafva nu sett ett — och dertill måhända det kraf- 
tigaste — medel, hvarigenom menniskan förändrat vegeta- 
tionens utseende, nemligen skogarnes utrotande. Ett annat, 
föga mindre vigtigt finna vi i våra kulturväxters odling. 
Hvilket förändradt utseende ett land erhåller derigenom, 
att stora landsträckor komma att upptagas af en enda 


32 


eller några få kulturväxter, veta vi mer än väl, liksom det 
är lätt att inse, hvilken olika utbredning vissa växtarter 
derigenom erhålla. Så är t. ex. hvetet ej längre inskränkt 
till Mindre Asiens och Mesopotamiens kullar, utan odlas i 
nästan alla tempererade länder: riset finnes nu ej blott på 
Ost-Indiens sumpmarker, utan lemnar millioner menniskor 
föda i hela det varma Asien, 1 Amerika och till och med 
i södra Europa; brödfrukt-trädet utvecklar ej blott på 
Stilla hafvets öar utan snart sagdt i alla tropiska länder 
sina stora, närande frukter; vinrankan har från trakterna 
kring Ararat, der den i Noachs liksom än 1 våra dagar 
förekommer 1 vildt tillstånd, följt europeen snart sagdt öf- 
ver hela verlden, till Nord-Amerika, Goda Hoppsudden och 
Nya Holland; chinabarksträden hafva från Andesbergens 
sluttningar förflyttats till Ost-Indien och Java, der stora 
skogar af desamma nu lemna material till det af dessa 
träd hemtade, så vigtiga läkemedlet, — mångfaldiga andra 
likartade exempel att förtiga. Ett dylikt införande af kultur- 
växter kan stundom till den grad ändra ett lands utseende, 
att man vid tanken på detsamma mindre fäster sig vid 
den ursprungliga, inhemska floran, än vid den genom men- 
niskan införda. 
»Kennst du das Land, wo die Citronen bläh”n, 
im dunkeln Laub die Gold-Orangen gläh'n>, 

frågar skalden, och hvilkens tanke flyger ej vid dessa ord 
till det sköna Italien? Men få besinna dervid, att orange- 
lundarna äro af ett relativt sent datum, i det att först i 
det 3:dje århundradet e. Chr. detta träd derstädes begynte 
att odlas. Och ej blott dessa träd saknades då på Italiens 
jord; en mängd af de kulturväxter, som nu der i stor 
skala odlas (såsom hvita mullbärsträdet, majsen, riset, 


33 
bomullsbusken, Tomatos), voro då lika fullkomligt obe- 
kanta, som de från Amerika införda aloén och indiska 
fikonet (Opuntia vulgaris), hvilka nu i södra Italien flere- 
städes påtrycka landskapet en så egendomlig prägel. Ja, 
till och med olivträdet är först i den historiska tiden 
(efter Tarquinii Prisci tid, 615 f. Chr.) dit inflyttadt, och 
detsamma har man anledning att förmoda om cypressen. 

Det är lätt förklarligt, att om en dylik kulturväxt i 
sitt nya hemland påträftfar för dess trefnad och fortkomst 
gynsamma förhållanden, den lätt derstädes skall kunna 
förvildas och så utbreda sig, att den kan anses hafva för- 
värfvat full medborgarerätt i desså Flora. Så, för att 
blott citera några få exempel, har genom thimotej-kulturen 
detta gräs blifvit allmänt förvildadt öfver hela N. Amerika; 
så uppträder förvildad hafre flerestädes kring Montevideo 
1 så stor mängd, som om den vore odlad; så omtalar den 
franske resanden Borr pE SAINT-VINCENT. att från Frank- 
rike till Bourbon förda smultronplantor på öns höjder till 
den grad på några få år spridt sig"), att "hela sträckor 
voro röda af deras frukter, och att, utan öfverdrift taladt, 
man icke kunde passera en sådan sträcka utan att föt- 
terna ända till öfver vristen färgades af en veritabel 
smultron-marmelad, blandad med vulkanaska."  Likartade 
företeelser uppvisar äfven vårt lands flora i riklig mängd; 
ur våra trädgårdar och från våra åkrar hafva flerestädes 
en mängd prydnads- och nyttiga växter (t. ex. acklejor, 
vicker, flera liljor, kalmus-roten, åtskilliga pilarter, peppar- 
roten, bokhvetet, o. s. v.) flyktat och blandat sig med den 
vilda vegetationen. Man vakte sig dock, att förneka foster- 


”) Samma förhållande eger rum på Jamaica och Mauritius. 


Yu 


Bilder ur växtrerlden. 


34 


ländska anor åt alla växter, som tillika hos oss odlas; 
humlen, sparrisen, gräslöken, fingerborgsblomman, äpple- 
trädet m. fl. äro utan all gensägelse hos oss lika fullt vildt- 
växande, ehuru de tillika odlas, som den likaledes hos oss 
odlade rödklöfvern, rajgräset, thimofejen m. fi. 

Det är emellertid ej blott för menniskan nyttiga växter, 
som på detta sätt erhålla en större geografisk utbredning, 
utan 1 dessas sällskap följa en stor mängd af skadeväxter 
och ogräs, hvilka med otrolig hastighet sprida sig och med 
ytterlig seghet bibehålla sig på sina nya bonings-platser. 
Knappast något enda af de i våra åkrar förekommande 
egentliga ogräsen är af ursprunglig svensk nationalitet, 
ehuru det ofta är svårt att bevisa motsatsen. Om åtskil- 
liga dylika ogräs känna vi dock fakta, som tala för sanno- 
likheten af denna åsigt eller helt och hållet bestyrka den- 
samma. Så t. ex. förekommer hos oss, liksom i en stor 
del af det öfriga Europa samt norra Amerika, de välbe- 
kanta blåklinten, riddarsporren, åkervallmon, lindodran m. 
fi. uteslutande på åkrar och upphöra att der förekomma, 
så vida ej jorden af menniskan brukas och sålunda en pas- 
sande jordmån årligen beredes dem, men alla dessa växter 
förekomma på fält och hedar i medelhafstrakterna (isyn- 
nerhet de östliga) samt i vestra Asien, d. v. s. just i de 
trakter, hvarifrån våra vanliga sädesslag antagligen eller 
bevisligen härstamma. Hvad är väl då naturligare, än att 
dessa sädesslag och ogräs såsom trogna kamrater följt 
hvarandra öfver land och haf? Ännu säkrare fakta ega 
vi om det isynnerhet på Upsala-slätten så svåra ogräs 
(Bunias), som allmogen fullkomligt rigtigt benämner "ryss- 
gräs" eller "ryssgubbe". Detta, som man nu ej sällan får 
se förgylla vidsträckta åkerfält, kan ej uppvisa äldre anor 


35 
inom Sverige, än till år 1768, då LInsÉE om detsamma 
yttrar, att det är en rar ört, som på sista åren (förmodli- 
gen införd med spannmål från Ryssland) visat sig på några 
åkrar utom Svartbäckstullen vid Upsala — och härifrån 
härstammar nu detta landtmännens plågoris. Invandringen 
af dylika skadeplantor har för öfrigt ännu ingalunda upp- 
hört; "det är t. ex. knappt ett par decennier sedan, då på 
klöfver och luzern i Stockholmstrakten för första gången 
inom Skandinavien visade sig en utifrån imvandrad parasit- 
växt (Cuscuta Trifolii), med hvilken landtbrukare i vidt 
skilda trakter af landet redan med sorg och harm fått 
göra bekantskap. 

I sammanhang med detta odlingens inflytande på 
växternas geografiska utbredning, må det tillåtas mig 
att i korthet antyda ett i vårt systerland Danmark 
observeradt faktum, hvilket, i hög grad intressant, lem- 
nar fritt spelrum åt fantasien för detsammas förkla- 
ring. Säkerligen är det ej obekant, att i hela Danmark 
numera ej finnes en enda vildt växande tall eller gran, 
ehuru i en förhistorisk period — innan boken ännu der 
invandrat och innan således Danmark var, hvad det nu är, 
"et yndigt Land, som staar med brede Böge" — detsamma 
pryddes af frodiga och vidsträckta barrskogar, om hvilket 
allt de i torfmossarne bevarade lemningarne afgifva otve- 
tydiga vittnesbörd. På senare tider hafva emellertid en 
mängd större eller mindre barrträdsplanteringar derstädes 
genom frösådd blifvit verkställda — och då nu dessa hun- 
nit uppväxa, har man i dem till ej ringa förvåning funnit 
flera förut i Danmark osedda växter, hvilka endast i barr- 
skogar förekomma, såsom Goodyera, Pyrola-arter, ja till 
och med den ej blott för hvarje botanist, utan för hvarje 


36 


nordbo så kära Linnea borealis. Huru hafva dessa dit- 
kommit? Att deras frön varit blandade med barrträds- 
fröna är föga troligt, och man har derföre bland andra 
hypotheser äfven framkastat den, att dessa växter fort- 
lefvat ett tynande lif, måhända utvecklande blott ett eller 
annat blad årligen (och derigenom wundandragande sig 
botanisternas uppmärksamhet) sedan den tid, då barrsko- 
gar förr här funnos, och att de nu, sedan de ursprungliga 
förhållandena återkommit, ånyo till fullo utvecklat sig. 
Huruvida ett sådant antagande är rigtigt eller icke, är 
naturligtvis svårt eller rättare omöjligt att afgöra; må- 
hända torde man med minst lika grad af sannolikhet kunna 
antaga, att flyttfoglar från de svenska och norska barrsko- 
garne, hvilka på sin färd mot södern naturligtvis med för- 
kärlek utvälja likartade lokaler i andra länder till sina 
rasteställen, kunnat på ett eller annat sätt hafva hit med- 
fört frön af ifrågavarande växter. 

Vi hafva i det föregående antydt tvenne sätt, på hvilka 
menniskan mera direkt ingriper i vegetationens förändring; 
men det finnes dessutom ett annat i hög grad vigtigt, ge- 
nom hvilket detsamma åstadkommes. Detta är genom sam- 
färdseln olika nationer emellan, denna må nu försiggå ge- 
nom handel, emigration eller på något annat sätt. Komma 
vi till en större sjöstad, skola vi genast finna, huru der- 
städes, vid dess hamn, en mängd främmande växtarter 
uppträda, hvilkas frön genom barlast, packning kring varor 
0. S. v. medföljt, ofta från fjerran liggande länder; dessa 
frön hafva sedan grott, de uppkomna plantorna uthärdat 
det nya landets klimat och ofta nog vidare spridt sig. Ett 
slående exempel härpå lemnar Montpelliers hamn, Port 
Juvenal, hvarest man finner ej blott ett prof af snart sagdt 


37 


hela Medelhafsfloran, utan äfven anträffar arter från de 
mest aflägsna och skilda länder (Nya Holland, Brasilien, 
Goda Hoppsudden); en liten Flora Juvenalis, som be- 
handlar dessa, upptager ej mindre än öfver 350 för Franska 
fioran främmande arter. På samma sätt, då Thorvaldsens 
mästerverk från Italien öfverfördes till Danmark för att 
bilda detta museum, som utgör Kjöbenhavns förnämsta 
stolthet, medföljde en ej ringa mängd frön af italienska 
växtarter, som sedan under en lång följd af år bildade en 
liten sydländsk växtkoloni rundtomkring nämnda museum. 

Ännu bestämdare visar sig det inflytande, som främ- 
mande folkstammars invandring utöfvat på det nya moder- 
landets vegetation: man kan nemligen säga, att de dit öf- 
verfört ej blott minnen, plägseder och föreställningar, utan 
äfven ofta en ej obetydlig det forna hemlandets flora. En 
europeisk resande, som t. ex. kommer till Brasilien eller 
La Plata-staterna, tänker sig naturligtvis genast möta en 
vegetation, helt och hållet olika den, som hos oss förekom- 
mer, men säkert är, att han nu blifver icke så litet bedra- 
gen i denna sin förväntan. Så var visserligen vid Brasiliens 
upptäckt förhållandet och är det ännu 1 de inre, mera otill- 
gängliga delarne, hvarest Europeerna ej begynt att koloni- 
sera landet, men i alla de trakter, der Europeer nu i någon 
större mängd bosatt sig, kring byarne och städerna, längs 
landsvägarne, finner man tvärtom jemte de ursprungliga 
inhemska arterna en mängd gamla europeiska bekanta, 
och det till och med ej af de allra angenämaste. Vä- 
garne kantas af våra vanliga tistlar 1 otaliga massor 
och dessutom uppträda våra nässlor, Malve, Conium, 
Echium, Solanum nigrum, Marrubium m. 1. ytterst all- 
männa europeiska arter. I de trakter, der kinesiska ko- 


38 


lonister nedslagit sina bopålar, finner man de nämnda euro- 
peiska arterna sida vid sida af åtskilliga allmänna ost- 
asiatiska arter, och till och med vestra Afrika har, på 
samma gång det lemnat negerslafvar till Brasiliens befol- 
kande, lemnat åtskilliga af sina blomsterbarn till förökande 
af dess flora. — Ett likartadt, i hög grad intressant skåde- 
spel erbjuder S:t Helena. Belägen på omkring 200 mils 
afstånd från Afrika, 300 från Amerika och 100 från Ascen- 
sion (det närmaste landet), skulle denna ö knappast kunna 
till sin vegetation undergå någon synnerligen stor förän- 
dring genom nya växtarters inflyttning, såvida ej menni- 
skan dervid vore medverkande. Detta har hon emellertid 
1 hög grad varit, såväl direkt som indirekt. Då ön för 
omkring 360 år sedan upptäcktes, klädde väldiga skogar 
densamma — korteligen, den största yppighet var der rå- 
dande. Men 1513 infördes på ön getter, hvilka så otroligt 
förökade sig och så grundligt förstörde snart sagdt all ve- 
getation 7), att t. ex. guvernementet i början af detta år- 
hundrade nödgades årligen för kol (märk väl, i ett tropiskt 
klimat!) betala omkring 50,000 R:dr R:mt. Sedan dess 
hafva visserligen nämnda skadedjur blifvit utrotade, men 
tillika växter från de mest olika trakter af verlden in- 
förda, hvilka så grundligt undanträngt de ursprungliga 
blomsterinnevånarne, att dessa blott på några få punkter - 
på öns högsta bergstopp funnit en liten, årligen alltmer 
inskränkt fristad. 


”) Äfven på andra orter har genom af menniskan införda djur (för- 
nämligast getter, svin och kaniner) vegetationen blifvit förändrad, ja nä- 
stan helt och hållet utrotad. Så t. ex. har den förr skogbevuxna ön S:t 
Jago (Cap-Verd-öarne) genom det sistnämnda djurslaget blifvit gnagd helt 
och hållet naken. 


39 


Då, enligt hvad ofvan antydts och för öfrigt är all- 
bekant, växterna äro i hög grad beroende af klimatet, så 
bör det vara lätt att inse, att om sålunda åtskilliga euro- 
peiska växtarter kunna bosätta sig i länder med tropiskt 
klimat, så bör detta i ännu högre grad gälla, då frågan 
är om länder med ett klimat, som mera öfverensstämmer 
med det i Europa rådande. I sådana länder är det verk- 
ligen öfverraskande att se, huru hastigt en europeisk ve- 
getation ofta nog kan utbreda sig och undantränga den 
ursprungliga. I norra Amerika t. ex. förefanns ännu, då 
Lrisysgs lärjunge Karm i medlet af förra århundradet un- 
dersökte detta lands fora, en egendomlig vegetation, vida 
skild från den europeiska, hvilken der var blott sparsamt 
representerad. Nu deremot visa sig stora sträckor helt 
och hållet klädda af våra allmänna växtarter, hvilka der 
allt för väl frodas, hvarföre norra Amerika ådragit sig be- 
nämningen "de europeiska ogräsens trädgård", en benäm- 
ning, som torde kunna försvaras ej blott ur botanisk syn- 
punkt. Och liksom i nämnda land den ena svallvågen af 
den stora invandrare-floden efterföljer och förtränger den 
andra, har man ofta med förvåning skådat, huru en art 
helt hastigt utbredt sig öfver stora sträckor och der un- 
danträngt snart sagdt all annan vegetation, för att kort 
derefter sjelf i sin ordning undanträngas och förqväfvas af 
en ny invandrare. 

Likartade förhållanden med de nu anförda kunna an- 
gifvas från Goda Hoppsudden, Nya Holland, Ost-Indien 
m. fl. ställen. Det är dock ej blott i dylika bebodda län- 
der, som det europeiska elementet i floran låter upptäcka 
sig, utan till och med på ställen, dit man har svårare att 
förklara, huru det kunnat framtränga. Så t. ex. fann den 


40 


danske botanisten L1EBMANN på 14,000 fots höjd öfver haf- 
vet i Mexico på Pico di Orizaba bland annat våra euro- 
peiska Uhrysanthemum segetum, Aclhillea millefolium, Ra- 
phanus Raphanistrum; ja till och med på de fjerran be- 
lägna Falklandsöarne har man anträffat sådana europeiska 
kolonister som Stellaria media, Rumex Acetosella, Cera- 
stium vulgatum, Veronica serpyllifolia, Sagina procum- 
bens — allt arter, som höra till de allmännaste här i 
medlersta Sverige. — Man vore nästan frestad att påstå, 
att liksom europeisk kultur och bildning sträfva att ut- 
breda sig öfver hela verlden, detsamma är förhållandet 
med den europeiska vegetationen. 

Den lifliga beröringen mellan Europa och de öfriga 
verldsdelarne kan naturligtvis ej undgå att äfven på den 
förras flora utöfva ett visst inflytande, utan en vexelverkan 
har i detta afseende egt och eger fortfarande rum. På 
de mångfaldigaste, ofta besynnerligaste vägar hafva extra-: 
europeiska, förnämligast nordamerikanska, arter hit invan- 
drat, hvilkas uppräknande skulle blifva både tröttande och 
tidsödande. Ett exempel må blott i förbigående anföras 
såsom bevis på, huru menniskan, utan att ega aning derom, 
stundom kan gifva anledning till arters spridning öfver stora 
landsträckor. Det finnes nemligen en art benämnd Erigeron 
canadensis, härstammande såsom namnet antyder, från Ca- 
nada, hvilken numera knappast saknas 1 något europeiskt 
land. Om denna art uppgifves med bestämdhet, att i 
medlet af 17:de århundradet de första fröna kommo till 
Europa, till Paris, bland hö, hvarmed ett fogelskinn var 
uppstoppadt, och från denna bortkastade hötapp härstam- 
mar nu den ferestädes i Europa allmänna Erigeron ca- 
nadensis, hvilken för hvarje är allt mer och mer utbreder 


41 
sig öfver jordklotet. Den behöfver blott en gång inkomma 
i ett land för att sedan med vindens tillhjelp kringsprida 
sina med fjun försedda frukter, och sin egenskap af kosmo- 
polit visar den äfven derigenom, att det är hufvudsakligen, 
sedan jernbanor i större skala börjat byggas, som den, 
följande dessa och ofta i milliontal uppträdande på jern- 
vägsbankarne, spridt sig från land till land. Lyckligtvis 
är denna ingen skadlig växt; annat har förhållandet varit 
med en först i början af 1840-talet likaledes från norra 
Amerika till England händelsevis öfverförd vattenväxt, 
Anacharis Alsinastrum, som nu så otroligt förökat sig 
1 Themsen och andra floder, att man nödgats uppoffra 
stora summor för att hålla den inom så pass behöriga 
gränser, att denna "verldshandelns pulsåder" ej genom 
densamma måtte tilltäppas. Lika obehaglig bekantskap 
med samma växt har man äfven gjort i Elben och några 
andra tyska floder. 

Ehuru Sverige, jemfördt med åtskilliga andra länder, 
stått i en mindre liflig förbindelse med utlandet, har dock 
äfven dess flora på detta sätt blifvit bevisligen riktad med 
ett ej alldeles obetydligt antal arter, såväl från Europas 
sydligare trakter som från andra verldsdelar. Sådana äro 
t. ex. den ofvan nämnda Erigeron canadensis, Dipsacus 
pilosus, Tragopogon porrifolius, Lycium barbarum, Re- 
seda lutea, Diplotaxis-arterna, Oxalis stricta, Oenothera 
biennis m. fl. — ja, om man vill tro den Halländska folk- 
traditionen, den nu i hela Halland och en stor del af Skåne 
såsom ogräs högst besvärliga gula prestkragen, om hvilken 
finnes en tradition eller legend, åt hvilken man dock måhända 
kan tillerkänna mindre värde för dess historiska sanning, 
än såsom ett vackert bevis på folkets tro på en Nemesis 


42 
divina F). Att föröfrigt botaniska trädgårdar dervid spelat 
en viss röle, derom vittnar t. ex. förekomsten af den sibi- 
riska Dracocephalum thynmiflorum, de sydeuropeiska Li- 
naria repens och Ruwmex scutatus, den nordamerikanska 
Matriecaria discoidea m. fl. i och amkring Upsala. 

Vi hafva nu sett, huru främmande växter kunna in- 
vandra i ett land, men man må dock aldrig tro, att hvilka 
växter som helst ega en dylik förmåga att acclimatiseras. 
Långt derifrån! Tvärtom tillhöra dessa arter med temligen 
få undantag ett slag af växter, som erhållit den gemen- 
samma benämningen "ruderat-växter”, ett namn, som hän- 
tyder derpå, att de till sina boplatser hufvudsakligen ut- 
välja grusiga ställen, vägkanter och framförallt grannska- 
pet af menniskoboningar, der afskräden hopas och der en 
förstöring af en föregående vegetation på ett våldsamt sätt 
egt rum. Obeständiga till sin förekomst, visa de sig helt 
plötsligt i trakter, der de förut ej funnits, för att ofta 
lika plötsligt försvinna. Dessa deras egenskaper hafva äf- 
ven ådragit dem det mycket betecknande namnet "växt- 
rikets zigenare", emedan de, liksom nämnda folkklass, utan 
bestämd bostad för mer eller mindre kort tid nedslå sig 
på ställen, som kunna lemna dem en tillfällig näring. Ett 
ypperligt exempel på en sådan "zigenare-växt" erbjuder 
den hos oss sporadiskt förekommande Geranium bohemi- 
cum, hvars namn man vore frestad att snarare härleda 


”) Under en missväxt omkring 1625 skall den bekante Holger Rosen- 
crantz hafva från Jutland eller Holstein förskrifvit säd till sin gård Skot- 
torp i Halland. Fartyget strandade nära byn Holabäck, hvars innevånare 


plundrade fartyget; men af den utsådda säden uppkom blott den gula 
prestkragen, hvilken sålunda blifvit för fädernas missgerningar ett straff 
på barnen. Den kallas derföre än i dag i Halland »Holabäcker» eller 
»Holgers ärter». 


43 


från zigenarnes franska namn (les Bohémiens), än från 
Böhmen. Ehuru först upptäckt 1 detta land, har den nem- 
ligen ej på lång tid der blifvit anträffad, ej heller annor- 
städes på kontinenten, förrän för ej synnerligen länge se- 
dan i Schlesien. I Skandinavien deremot förekommer den 
spridd, hufvudsakligen i dess medlersta provinser, imgen- 
städes särdeles talrik och knappt någonstädes beständig. 
Deremot, om elden härjat en skog, eller om genom 
oförståndigt svedjande öppna, nakna fläckar uppstått i en 
sådan, så infinner sig ofta nog denna växt, för att efter 
ett par år åter försvinna och uppträda i någon annan 
trakt, der den dittills varit okänd och osedd. 

En dylik företeelse kan ej undgå att förefalla dunkel 
och oförklarlig, men detta gäller i ännu högre grad om 
ett annat förhållande, som sedan lång tid ådragit sig upp- 
märksamheten. Detta är det samband, som synes ega rum 
mellan några ruderat-växter och vissa folkstammar. Liksom 
gråsparfven troget följer sädesodlingen och uppsöker ny- 
byggarens - boning i undangömda, afsides liggande fjäll- 
dalar, så följer vårt vanliga grodblad (Plantago major) 
européen troget till fjerran länder och infinner sig vid hans 
boning midt i Amerikas vilda urskogar, hvarföre den skarp- 
synte indianen tillagt denna växt det betecknande namnet 
den hvites fotspår", såsom skulle den uppkomma hvar- 
helst en europé blott trampat marken. Lika troget följer 
— åtminstone i medlersta Europa — spikklubban (Datura 
Stramonium) zigenarne och utmärker de platser, der dessa 
horder för någon tid uppslagit sina tält; så beledsagar 
Bunmas orientalis Ryssen, Crambe tartarica och Eucli- 
dium syriacum Turkarne, Blighia sapida och Crescentia 
Cujete Negern. Genom denna egenhet kunna växterna 


44 


blifva på sätt och vis historiska monumenter, i det att de 
följt sina folkslag på deras vandringar och härnadståg och 
sedan fortlefvat på de besökta ställena. Så är t. ex. än i 
dag den vestligaste punkt, der Turkarnes nyssnämnda följe- 
slagare anträffas, die Tiärkenschanze, vid Wien; så utmär- 
ker daddelpalmen än i dag de trakter i Spanien, der Moh- 
rerna herrskat; så medföljde under 1813—14 års krig 
Corispermum Marschalli kossackerna till Rhen och Bu- 
nias ortentalis den ryska hären ända till Paris; på likar- 
tadt sätt kom Beckmannia eruceformis till Schlesien. Ja, 
äfven om en växt ej är så att säga fastlänkad vid en viss 
folkstam, kan dess förekomst i ett land eller på en viss 
plats vara sammanknippad med historiska minnen. Än i 
dag utpekar t. ex. VWVicia craccea på Grönland de första 
norska kolonisternas boningsplatser; än i dag påminna bo- 
karne på Omberg om katolicismens dagar och munkarne i 
Alvastra kloster, liksom åtskilliga af de under medeltiden 
mest berömda läkedomsörterna än i dag anträffas förvil- 
dade vid vära gamla klosterruiner. Förekomsten af den 
helt och hållet syd-europeiska Medicago maculata på 
stränderna och bland busksnåren på Björkön i Mälaren 
torde knappast kunna förklaras på annat sätt, än genom 
antagandet att den der fortlefvat sedan den tid, då till 
det nu spårlöst försvunna Birka fartyg anlände från främ- 
mande länder. Och om vi få tro gamla uppgifter, på- 
minna än i dag tvenne växter 1 Sverige om trettioåriga 
krigets och Carl XII:s tider, i det att Vicia cassubica 
angifves hafva först inkommit i landet med den från 
Tyskland hemvändande hären, under det att det nu hos 
oss allmänt odlade ärtträdet skall hafva blifvit hitfördt af 
de från ryska fångenskapen återvändande carolinerna, lik- 


45 


som potatisens odling inom vårt land 1 större utsträckning 
daterar sig från våra svenska soldaters återvändande från 
sjuåriga kriget. 

Så se vi, huru genom menniskans inflytande gamla 
växter försvinna och nya uppträda i de länder, der hon 
nedsatt sig, och huru vegetationens utseende derigenom år 
från år, sekel från sekel förändras och omgestaltas. Här 
— liksom öfver allt i naturen — gäller den lagen, att 
intet är stillastående och oföränderligt, utan att öfver allt 
och i allt en ständig rörelse och vexling visar sig. En 
sådan rörelse, en sådan vexling eger väl äfven rum utan 
menniskans inflytande, men hon ej blott kan framkalla en 
sådan, utan äfven till en viss grad leda den naturliga efter 
sina önskningar. Beklagligtvis har hon ej alltid begagnat 
detta sitt välde öfver naturen på ett sätt, som ländt henne 
sjelf till gagn och berömmelse, utan genom obekantskap 
med naturens lagar, genom obetänksamhet och öfversitteri 
har hon störande och skakande ingripit i den naturliga 


utvecklingsgången. Men ej alltid — så skola vi väl tro 
och hoppas — skall ett sådant tillstånd fortfara: genom 


en sannare och djupare bildning skall menniskan allt mer 
och mer förädlas, och denna förädling skall i sin ordning 
äfven visa sig i hennes förhållande till naturen, och der- 
igenom de gamla såren, som menniskan tillfogat henne, 
läkas samt verlden äfven i detta afseende skrida framåt 
till allt större och större fullkomlighet. 


17 f 
up pr n 


” ? > 
$ vå . 
” WE LER AN SE 
” & IK 
vger PRV IKEA CO 
Sö REL TR NN 
Å Y k i bj 
ri34 UTAN UU PERE Ol 
298 e 3 
FR el i FET 
IRS FA pip 
i 
på . 
i j 
[ å 
; | 
ä 
FT ' f Pr 
i É rd : pb dj 
å É 
För SRK SSA 
JA 
å NL 
på SS 
- FA ; 3. 
4 4 fra, | 
ÅA sar fe & p 
> . CC > 
i sh 
; 
. ' v gp 
SÄNK . 
E Han , 
iv Vi b EN SJ 
- | KR Viit 
5 r 
- K re 
LSE SÖRL ERE odd 
4 NESRSGNE: SRF IE SET AG 


EE 


OM RÖRELSEFENOMENER HOS VÄXTERNA. 


AD land de första begrepp inom Naturalhistorien, som blif- 
Å 4 vit bibringade en hvar af oss, torde väl vara natur- 
föremålens indelning i trenne större grupper eller s. k. 
riken: djur-, växt- och sten-riket. Att uppdraga en skill- 
nad dem emellan och att hänföra ett hvart naturalster till 
det ena eller andra af dessa riken, anses väl af flertalet 
af menniskor såsom något mycket lätt och enkelt — och 
dock hafva äfven af vetenskapsmän de största misstag 
blifvit begångna, så att till och med ett och samma natur- 
alster (t. ex. korallerna) under naturvetenskapernas olika 
utvecklings-stadier blifvit fördt till alla .dessa trenne natu- 
rens riken. Det förhåller sig nemligen här, såsom i så 
många andra fall, att den, som vet litet eller intet, anser 
mycket vara solklart och ej tarfva en närmare belysning 
och bestämning, hvari deremot den, som åt samma ämnen 
egnat trägna, mångåriga forskningar, för hvarje dag finner 
nya frågor att besvara, nya gåtor att lösa. 

Den nu antydda svårigheten af stränga gränsers uppdra- 
gande gäller dock mindre, då frågan är att från de öfriga 
tvenne afskilja stenriket eller den döda, oorganiska naturen. 
Mellan denna och den lefvande, organiska naturen finnas 
nemligen skarpa och bestämda råmärken, vare sig att man 


Bilder ur växtverlden. 4 


50 


tager i betraktande kropparnes uppkomst och fortvaro eller 
deras form och inre byggnad. Annorlunda gestaltar sig frå- 
gan, då det gäller att skilja mellan växterna och djuren. 
Väl är det ingen svårighet att afgöra, till hvilken af dessa 
afdelningar lejonet och fjärilen, eken och gräs-arterna böra 
hänföras, men stiger man ned till de ofullkomligaste, minst 
utvecklade af såväl det ena som det andra slaget, skola vi 
finna en sådan öfverensstämmelse i alla afseenden, olikhe- 
terna så obetydliga och omärkliga, att man ännu ej mäktat 
att om alla fälla definitiv dom. Ännu för ej längesedan 
var man villrådig, huruvida man skulle anse våra vanliga 
tvättsvampar såsom växter eller djur — och då sådant kan 
inträffa med så stora naturföremål, huru mycket lättare 
bör ej då ovisshet uppstå, när frågan gäller en mängd före- 
mål så små, att de endast med mikroskopets tillhjelp kunna 
upptäckas. 

Man må dock ej föreställa sig, att kännetecken, karak- 
terer för dessa hufvudgruppers åtskiljande saknas; tvärtom, 
så mänga sådana hafva blifvit uppgifna, att man snarare 
stannar i en embarras de richesse: Beklagligtvis äro de 
dock, så godt som utan undantag, föga tillförlitliga och 
lemna oss 1 sticket just vid de tillfällen, då de allra bäst 
behöfvas, så att man till sist måste — med förkastande af 
alla andra — blott fasthålla den gamla satsen, man kunde 
nästan säga trosartikeln, att djuren ega, växterna sakna 
känsel och frivillig rörelseförmåga. Äfven med antagande 
af rigtigheten af denna sats måste man dock medgifva, 
att afgörandet, huruvida dessa egenskaper saknas eller före- 
finnas, ej alltid är det lättaste, ja, upprigtigt taladt, när 
frågan gäller de lägre bildningarne, rent af omöjligt. Att 
för öfrigt hos de högre växterna en mängd olikartade 


51 


rörelse-fenomener förekomma, af hvilka några lätt kunna 
misstagas för frivilliga, hoppas jag skall blifva klart af 
det jag nu går att framställa om rörelsefenomener hos 
växterna. 

Innan jag skrider till behandlingen af detta ämne, så 
torde det vara skäl att till besvarande uppkasta den frå- 
gan: hvad böra vi förstå med denna benämning: rörelse- 
fenomener?- I hvarje växt, liksom i hvarje djur måste ju 
en ständig vexling af de sammansättande delarne försiggå, 
närande safter till alla organismens delar kringströmma, 
nya delar bildas i stället för gamla, förbrukade, ja, helt 
och hållet nya organer bildas under växtens utveckling ur 
fröet till hennes frösättning — korteligen, under hvarje pe- 
riod, under hvarje ögonblick af växtens lif finna vi hos 
densamma en rörelse i alla dess inre och yttre delar; ab- 
solut hvila och stillhet är identisk med död. Det är dock 
ej dessa, för alla växter gemensamma, för näringen och 
fortplantningen bestämda företeelser, åt hvilka man plägar 
gifva namnet rörelse-fenomener, utan man förbehåller detta 
åt några hastigare, 1 ögonen mera fallande rörelser, som 
endast hos ett fåtal af arter och hos särskilda delar af 
desamma blifvit iakttagna. Äfven bland dylika företeelser 
finnas åtskilliga, hvilka så uppenbart grunda sig på yttre, 
rent fysikaliska orsaker och ej på en i sjelfva växten inne- 
boende kraft, att man plägar afskilja dem från de egent- 
liga rörelse-fenomenerna. Några exempel härpå torde lät- 
tare förtydliga, hvad jag afser, än långa beskrifningar och 
definitioner. 

Det torde säkerligen ej vara obekant, för åtminstone 
en del af mina läsare, att nästan öfver allt i södra och 
mellersta Sverige på torra sandbackar förekommer en tistel- 


92 


artad växt, som utmärker sig genom de smala, styfva, 
torrhinniga, gulaktiga strålar eller tungor, som omgifva 
dess blomsamling. Hennes latinska namn är Carlina vul- 
garis; allmogen i vårt land har gifvit henne den beteck- 
nande benämningen Spåmanstistel. Under klara solskens- 
dagar äro nemligen dessa strålar utbredda, men nalkas 
regnväder, sammanfällas desamma såsom en skyddande 
skärm öfver de i strålkransens midt sittande blommorna. 
Och detta fenomen visar sig ej blott under växtens blom- 
ning; ännu sedan höstens och vinterns kyla längesedan 
dödat densamma, qvarstår det torra örtståndet och tjenar 
såsom en väderspåman, i det att det mot annalkande regn 
sammanfäller, vid torrt väder utspärrar de nyssnämnda 
torrhinniga strålarne. Men huru tillgår detta? Fenomenets 
förklaring är helt enkel och skall straxt lemnas, sedan jag 
blott förut omnämnt en i visst afseende liknande växt från 
främmande land, med hvilken ända in 1 våra dagar åtskil- 
ligt religiöst ofog bedrifvits, öfver hvilken mången messa 
i from enfald blifvit läst och genom hvilken ej obetydliga 
penningsummor blifvit lockade ur mången okunnig och 
bigott katholiks pung. 

I Orientens öknar förekommer den s. k. Jericho-rosen, 
i legenderna vanligen prisad under namnet Rosa Sanctce 
Marie. Förunderliga ting hafva om henne blifvit berät- 
tade. Väl liknar den ingalunda en ros, utan några torra, 
med hvarandra till ett klot glest sammanflätade risqvistar, 
men hon eger dock den för fromma katholiker ovärderliga 
förtjensten, att hvarje Julnatt "precis på Christi födelse- 
timma", på Långfredagen, Påskdagen och Pingstdagen ut- 
breda sina torra grenar till en '"herrlig och praktfull ros". 
Hvad prakten och rosen beträffar, torde de knappast kunna 


903 


skådas annat än med den starkaste inbillnings ögon; att 
växten utbreder sina grenar, kan deremot icke ens den 
klentrognaste förneka. Naturforskare, som emellertid ej 
velat nöja sig med munkarnes försäkringar om ett odispu- 
tabelt, normalt årligen upprepadt underverk, hafva tydligen 
ådagalagt, 1) att detta fenomen endast visar sig, då Je- 
richorosen neddoppas i eller grundligt bestänkes med vig- 
vatten, 2) att detta kan ske på hvilken dag på året som 
helst samt 3) att ej blott vigvatten, utan hvilket annat 
vatten som helst kan åstadkomma samma verkan. Lägga 
vi härtill, att samma naturforskare förklarat, att denna 
växt ingalunda är en ros, utan en ytterst obetydlig och 
oansenlig ört, närmast slägt med våra vanliga ogräs Thlaspi 
arvense och Capsella bursa pastoris, samt att den derföre 
bör utbyta sitt stolta medeltids-namn Heliga Marias ros 
mot det simplare Anastatica hierochuntica, så återstår 
föga eller intet annat än minnet af dess fordna herrlighet. 

Ännu äro vi dock skyldiga förklaringen till det om- 
nämnda fenomenet. Förmodligen anar redan flertalet af 
mina läsare densamma och inser, huru enkel den är; 
samma förklaring gäller äfven den nyss omnämnda spå- 
manstisteln. 

Nästan hvarje växtdel är sammansatt af delar eller 
lager, som sträfva att böja sig åt olika håll; den gestalt, 
form och rigtning, som en växt och dess särskilda delar 
eger, beror på, huruvida det ena eller andra af de med 
hvarandra kämpande lagren blir herrskande, eller — tyd- 
ligare taladt — det svagare lagret undanböjes och hop- 
tryckes, ända tilldess detsamma erhållit en fasthet, en 
konsistens, nog stor för att kunna motstå och hindra en 
ytterligare sammantryckning. Detta läge, denna form måste 


534 


den ifrågavarande delen behålla, såvida det ena eller an- 
dra af de kämpande lagren ej, af en eller annan orsak, 
försvagas eller erhåller större kraft; tillkommer derföre 
någon kraft — vare sig inre eller yttre — som gifver det 
svagare lagret större spänstighet, rubbas naturligtvis den 
förra jemnvigten och det förr segrande lagret måste i sin 
tur gifva vika så mycket och så länge, att jemnvigt åter 
ernås. 

En sådan kraft kan, såsom allmänt är bekant, vattnet 
meddela. Detta — det må vara flytande eller i gasform — 
uppsupes nemligen genom hygroscopiciteten hos de delar, 
som bilda växtens grundmassa, och dessa uppsvälla der- 
igenom och intaga ett större rum — ett förhållande, 
hvarpå gissnade dörrar o. s. v. kunna lemna otaliga, dag- 
" liga exempel. Esga dertill de med hvarandra kämpande 
lagren olika grad af förmåga att uppsupa vatten, mäste 
naturligtvis det mest hygroskopiska mera utvidga sig och 
undanböja det andra. Det är detta förhållande, som gör, 
att insidorna af den fuktade Jerichorosens grenar utspän- 
nas och de förr hopböjda grenarna utspärras till den be- 
undrade "rosen"; det är vattendunsterna i luften mot an- 
nalkande regnväder, som, upptagna af spåmanstistelns 
strålar, åstadkomma den nyss beskrifna rörelsen hos de- 
samma. 

Mångfaldiga dylika fenomener, mer eller mindre i ögo- 
nen fallande, försiggå dagligen rundtomkring oss. Så vri- 
der sig stjelken hos vissa mossor, bland hvilka en just med 
anledning deraf blifvit kallad Funaria hygrometrica, i flera 
vindlingar, ju torrare luften är; på samma sätt vrida sig 
borsterna hos åtskilliga hafre- och Geranium-arter, så att 
man till och med användt dem såsom mätare på luftens 


d0 


fuktighetsgrad. Och hvilken har ej t. ex. hört talas om 
eller sjelf sett, att "rågen ryker", d. v. s. att när, ofta 
efter ett mildt regn, solen belyser rågfälten, dessa plötsli- 
gen synas liksom insvepta i ett rökmoln? Samma fenomen 
återfinnes hos den i våra orangerier ej sällsynta s. k. 'Mo- 
sis brinnande buske" och finner sin enkla förklaring deri, 
att genom fortsatt torkning ståndarknapparnes yttre hin- 
nor ej förmå att motstå det innanför packade frömjölets 
påtryckning, utan slutligen rämna, då frömjölet våldsamt 
utkastas och liksom ett fint stoft kringsväfvar i luften. — 
Vid mogna frukters uppspringande visar sig isynnerhet ett 
likartadt fenomen ofta och tydligt, och ej sällan sker detta 
öfvervinnande af det motstånd, som de yttre delarne göra 
mot de påträngande inre, så våldsamt, att fröna derigenom 
vidt och bredt kringkastas. Så t. ex. insuger den s. k. 
sprutgurkan (Ecballion FElaterium) i fruktens inre en 
massa af saft, som till den grad tränger på de omgitvande 
fruktväggarne, att frukten slutligen lossnar från sitt skaft 
och samtidigt såväl fröna som den i frukten inneslutna 
vätskan häftigt utsprutas; så åtföljes hos den i tropiska 
Amerika allmänt förekommande Hura crepitans frukter- 
nas öppnande ej blott af frönas och fruktskalens kring- 
kastande flera famnar, utan äfven af en knall, nästan så 
stark som ett pistolskott. 

Det är emellertid ej blott fuktigheten, som kan åstad- 
komma dylika plötsliga eller sakta försiggående rörelse- 
yttringar, utan snart sagdt hvilken yttre kraft som helst. 
Vi känna nog litet hvar de i forna tider såsom firande 
modeväxter (ty äfven till hortikulturen sträcker sig modets 
tyranni) allmänt odlade balsaminerna, hvilka, länge förvi- 
sade till spruckna blomkrukor och sönderslagna buteljer i 


26 


torpstugorna och fattighusen samt föraktligt titulerade 
bondbalsaminer", på senare tider börjat visa en tendens 
att — tack vare en nyck af modet och naturligtvis under 
elegantare namn -— åter intaga en mindre föraktad plats 
i orangerierna. Det slägte, till hvilka dessa höra, benäm- 
nes af flera skäl Impatiens (d. v. s. ömtålig, otålig) och 
vår enda i Sverige vildt växande art har af Linne fått det 
betecknande namnet »noli me tangere, d. v. s. "rör mig 
icke" samt af vår allmoge det ej mindre betecknande 
namnet Springfrö. Vidrör man nemligen blott helt sakta 
denna växt vid tiden för fruktmognaden, uppspringa fruk- 
terna ögonblickligt och kringkasta fröna vidt och bredt. 
Det behöfves blott en ringa skakning, en sakta vidröring 
för att upphäfva jemnvigten mellan det omgifvande trånga 
skalet och den inre hopklämda, saftfylda väfnaden. 
Ännu egendomligare är förhållandet hos åtskilliga tro- 
piska växtarter, tillhörande ett slägte benämndt Catasetum. 
Inuti dessas blommor befinner sig nemligen en giller-appa- 
rat, så fint inrättad, att om blott en honungssökande in- 
sekt berör en af dess spetsar (och detta måste insekten 
för att kunna nå honungen), så remnar ögonblickligen en 
skifva, som förut täckte det hos dessa arter ej pulverfor- 
miga utan till en vaxlik massa förenade frömjölet. Och 
icke nog härmed: i samma ögonblick, som nämnda skifva 
rämnar, utslungas hela nämnda frömjölsmassa så häftigt, 
att den kastas ända till 3 fot från blomman. Så torde 
dock i allmänhet ej ske, ty nedre delen af frömjölsmassan 
är täckt af ett ytterst segt och vid torkning fast vidfä- 
stande slem; vid utkastningen af denna lilla bomb, träffar 
densamma den insekt, som vållat explosionen, fastnar på 
denna och föres sålunda bort till andra blommor. 


d7 


Alla dessa nu sanförda rörelseyttringar ega dock up- 
penbarligen sin grund i vanliga yttre agentiers inflytande 
och kunna derföre lika väl förekomma hos lefvande som 
redan utdöda växtdelar. Skulle man upprepa alla dylika, 
borde man ej förglömma att äfven nämna bladens dallring 
och grenarnes gungande för vinden. Vi lemna derföre 
dessa och öfvergå till de olika slag af rörelsefenomener, 
hos hvilka verkan af en dylik yttre, mekanisk kraft åt- 
minstone är mera tvifvelaktig eller svårare att uppvisa. 
Härvid skola vi först fästa oss vid det, åt hvilket Linne 
gifvit den mer poetiska, än i alla afseenden fullt rigtiga 
benämningén växternas sömn. 

Hvad härmed menas, torde knappast vara någon obe- 
kant, då de i våra boningsrunm så allmänt odlade Acacierna 
derpå lemna ett lätt i ögonen fallande exempel. Hos dessa 
växter, liksom hos många flera, isynnerhet ärtväxter och 
andra med sammansatta blad, antaga nemligen bladen mot 
nattens inbrott en helt annan ställning än under dagen. 
Ehuruväl en dylik förändrad bladställning ej tillkommer 
alla växter, visar den sig dock hos ett så stort antal och 
så ögonskenligt, att man ej kan annat än förvåna sig der- 
öfver, att denna företeelse så länge undgått uppmärksam- 
heten. Visserligen har man hos den gamle Prisrvs lyckats 
uppleta en uppgift, att klöfverns blad mot annalkande 
oväder antaga en förändrad ställning; visserligen hafva 
några medeltidsförfattare lemnat fullt rigtiga uppgifter i 
detta afseende beträffande några andra växter; men dessa 
mer eller mindre tydliga yttranden om några få växtarter 
hade så råkat i glömska eller såsom uppdiktade fabler för- 
löjligats, att den vetenskapliga upptäckten häraf måste till- 
skrifvas LinsÉ. Honom var det beskärdt att påvisa en 


58 


allmännare och regelmessig förekomst af denna "sömn", 
att beskrifva de högst olika ställningar, som olika arters 
blad derunder antaga, och att sålunda på detta gebiet upp- 
träda ej blott såsom upptäckaren utan äfven såsom den 
vetenskaplige ordnaren. Slumpen var här, liksom vid så 
mången annan stor upptäckt, den närmaste orsaken; en 
dylik slump hade dock säkerligen af flertalet menniskor 
tanklöst och likgiltigt förbisetts och ej ledt till något re- 
sultat, ty 1 dylika afseenden torde det ej vara förmätet 
att påstå, att den s. k. slumpen endast träffar den värdige. 
Berättelsen om Lissés upptäckt af växternas sömn synes 
mig derföre i all sin enkelhet så betecknande, att det må 
tillåtas mig att här med några ord omnämna, huru den 
tillgick. 

Enhvar, som besökt Upsala, har förmodligen icke för- 
summat — eller borde åtminstone icke hafva försummat 
— att besöka LinskÉs gamla botaniska trädgård. Föga 
återstår nu der, som påminner om den man, hvilkens 
rykte derifrån utgått och "hvilkens namn", för att be- 
gagna ett välbekant uttryck, "af allt svenskt är det sista, 
som öfvergifver vandraren i de aflägsnaste länder." Något 
finnes dock ännu qvar, och deribland de byggnader, som 
utgjorde trädgårdens anspråkslösa växthus. I ett af dessa 
vårdades en syd-europeisk ärtväxt (Lotus ornmithopodioi- 
des), hvilken LissÉ en afton år 1755 behöfde närmare un- 
dersöka, hvarföre han skyndade att från hennes för honom 
välbekanta plats hemta densamma. Fåfäng möda! Hvarje 
planta granskades, hvarje blomkruka skärskådades, men 
ingen Lotus stod att finna. Sorgsen öfver den förmodade 
förlusten, nedgick Linsg följande morgon i växthuset och 
till sin förvåning finner han den eftersökta på precis samma 


59 


plats, som han föregående afton så noga genomletat. En 
annan skulle säkerligen nöjt sig med att glädjas öfver det 
sålunda återfunna, men icke så Linsk. Följande afton 
återvände han för att finna förklaring på gårdagens gåta, 
söker länge den välbekanta växten och finner den slutli- 
gen — men i hvilket tillstånd! Bladen hopvikna, tryckta 
till stammen gifva henne utseende af nästan bladlösa, risiga 
qvistar — och blickande kring sig finner LinsE med häp- 
nad, att ej blott denna växt, utan ett betydligt antal af 
växthusets öfriga innevånare på sins emellan olikartade 
sätt hade hopslagit eller sammandragit sina blad. En stor 
upptäckt var gjord, — och säkerligen räknade LiInsÉ£ denna 
stund till dem, om hvilka han säger: "vidi Deum ommi- 
potentem a tergo transeuntem et obstuputi." (Jag såg 
skymten af Herren den allsmäktige sväfva förbi och jag 
häpnade). | 

Det är emellertid ej blott bladens under dag och natt 
olika ställning eller den egentligen s. k. växternas sömn, 
för kännedomen om hvilken vi hafva Linnk att tacka; det- 
samma gäller äfven om förändringar 1 sjelfva blömmans 
och andra växtdelars ställning under olika delar af dygnet. 
Numera torde det väl vara ganska allmänt bekant, att 
vissa blommor mot nattens inbrytande sluta sina kalkar, 
under det att tvärtom andra under natten äro öppna, men 
slutna om dagen, deruti visande en analogi med fläder- 
mössen, nattfjärilarne och åtskilliga andra djurarter, hvilka 
sofva om dagen, men komma 1 rörelse, så snart skymnin- 
gen inträder. Men icke nog med detta regelmessiga vak- 
nande och inslumrande (om dessa uttryck mig tillåtas); — 
hos en stor del växter försiggår detta på en för hvarje 
art bestämd, men för olika arter högst olika tid. Så öpp- 


60 


nar t. ex. vår vanliga maskros och flera henne liknande 
växter sin blomma redan vid morgonsolens första strålar 
(kl. 4—6), för att sedan tidigt på förmiddagen (kl. 8—11) 
sluta dem; så har stjernliljan (Ornithogalum umbellatum) 
af Fransmännen fått namnet "la dame donze heures", 
emedan hon först omkring kl. 11 utvecklar sin blomkalk; 
så utbreda Mesembryanthemum noctiflorum och åtskilliga 
Oenothera-arter först på aftonen (kl. 6—38) sina förut hop- 
vikna kronblad. Med kännedom härom bildade LinsÉ af 
blommor ett s. k. Floras ur, med hvars tillhjelp man 
kunde bestämma ej blott dagens utan äfven nattens tim- 
mar, men att detta ur dock ej kan göra anspråk på att 
vara något normal-ur, torde knappast behöfva påpekas. 
En sådan förändring 1 blomdelarnes ställning visar sig 
emellertid ej blott hos bladen och blommorna, utan äfven 
på annat sätt. Åtskilliga af våra smörblommor (Ranun- 
culus-arter), den lilla välbekanta Draba verna m. fl. an- 
taga på det sättet en annan nattställning, att de då mot 
jorden nedluta de förut upprätta blommorna, på det att 
daggen ej måtte 'samlas i deras kalkar och förderfva de 
ömtåliga fröredningsdelarne. Särdeles egendomlig är i 
detta afseende vår floras största blomma, våra sjöars pryd- 
nad, den hvita näckrosen. Mången, som sett dess hvita 
kronor gunga på vågen och glänsa mot middagssolen, har 
säkerligen med förvåning funnit, då han i den svala som- 
marqvällen rott fram deröfver, att alla dessa blommor nu 
äro fullkomligt försvunna och endast de runda bladsköl- 
darne simma på vattenytan. Med rätta har man kallat 
dessa näckrosor för nutidens najader, hvilka dyka upp och 
ned i vågorna; på morgonen (kl. 7—8) framblicka de 
derur och utbreda sina prunkande blomkronor, men redan 


61 


ett par timmar efter middagen (omkring kl. 4) ej blott 
sluta de blommorna utan sänka dem äfven ned under 
vattenytan, der de mindre äro utsatta för nattens kyla 
och hastiga temperaturvexlingar. 

Fråga vi nu efter orsaken till denna periodiska rö- 
relse såväl hos bladen som hos blommorna, så nödgas jag 
sanningsenligt bekänna, att ehuru ingen brist finnes på 
gissningar och hypotheser, så veta vi i många — ja, så 
godt som de flesta — fall derom föga eller intet; åtmin- 
stone äro meningarne derom ingalunda stadgade och öfver- 
ensstämmande. Så mycket torde dock, utan fara för miss- 
tag, kunna sägas, att samma antagonism, samma kamp 
och spänning mellan växtdelarnes olika lager, om hvilken 
jag redan förut talat, äfven här förefinnes. Så t. ex. fin- 
ner man hos alla ärtväxter och öfriga med sammansatta 
blad försedda, hos hvilka s. k. sömn visar sig, att nedan- 
för dessas småblad dynlika uppsvällningar förefinnas och 
att rörelsen betingas deraf, huruvida den öfre eller undre 
sidan af denna dynlika uppsvällning förlänges eller sam- 
mandrages. 

Men äfven om man är ense derom, att sätet för dessa 
rörelser är dessa uppsvällningar vid de rörliga bladens bas 
(eller andra motsvarande delar), så återstår att finna den 
yttre eller inre kraft, som så på detta bestämda ställe och 
vid bestämd tid på dygnet gör, att det ena eller andra af 
dessa lager får öfverhand för längre eller kortare tid. 
Denna kraft har man dels förklarat vara den inneboende 
lifskraften, men dermed har fenomenets förklaring ej blifvit 
tydligare, dels sökt densamma i fuktigheten, elektrisiteten 
eller värmet; men alla de bevis, som härför blifvit an- 
dragna, äro allt annat än bevisande. Annorlunda är för- 


62 


hållandet med ljuset. Ej nog dermed, att vid totala sol- 
förmörkelser bladen hos (åtminstone de mera känsliga) 
växterna antaga nattställningar; i sitt hemland äro, enligt 
trovärdiga resandes berättelser, flera Mimosa-arter till 
den grad känsliga för ljusets skiftningar, att det blott be- 
höfves ett moln, som för en kort stund far förbi solen, 
för att de nästan ögonblickligen skola hopfälla sina blad. 
Lägga vi härtill, att det lyckats DEcAnpDoLrre d. ä. att ge- 
nom upplysning med argandska lampor i en mörk källare 
efter någon tids förlopp så förbrylla åtskilliga dit inflyt- 
tade växter, att de somnade, då lamporna om morgonen 
släcktes, och tvärtom vaknade, då lamporna om aftonen 
tändes, så torde man hafva bevis nog för att kunna söka 
drifkraften till växternas sömn i ljuset. 

Detta få vi dock ej fatta så, som skulle ifrågavarande 
växter antaga och bibehålla nattställning, så länge mörkret 
varar, och tvärtom dagställning, så länge ljuset herrskar. 
Så enkelt är icke förhållandet. Tvärtom, om man i ett 
mörkt rum insätter växter, som 1 detta afseende äro käns- 
liga, så uppkommer visserligen sömn, men följande mor- 
gon befinnas bladen lika utslagna, som hos plantor, hvilka 
ej varit instängda i mörker. Det återstår sålunda ej annat 
än att antaga, att om ock genom mörkrets inträdande det 
ena af de förr nämnda lagren fått kraft att sammantrycka 
och undanböja det andra, så återhemtar detta sistnämnda 
slutligen tillräcklig kraft för att återtaga sitt ursprungliga 
läge. Det skulle för mycket upptaga vår korta tid, att 
redogöra för åtskilliga företeelser och experimenter, som 
bestyrka detta antagande. 

Ännu kunna vi dock komma längre vid besvarande 
af den frågan, hvilken den kraft är, som åstadkommer de 


63 


rörelseyttringar, hvilka nu äro på tal. Att den är att söka 
i ljuset, hafva vi redan antydt, men äfven ljuset, sådant 
vi erhålla det från solen, kunna vi sönderdela i olika be- 
ståndsdelar. Det är nemligen sammansatt af mörka värme- 
strålar och hela denna mängd af färgstrålar, hvilka, ej 
längre förenade utan brutna åtskils, vi beundra i regn- 
bågen eller i det s. k. spectrum, som uppkommer, då sol- 
ljuset brutits genom ett glasprisma. Frågan blir då: äro 
alla dessa strålar lika bidragande till framkallandet af 
växternas sömn? Eller om så ej är, hvilka äro de härvid 
verksamma? Må det vara nog att säga, att man genom 
experimenter funnit, att växter, utsatta för de röda strå- 
larne, äfven midt på dagen somnat, men åter blifvit väckta 
af de blå strålarne, och att de, sålunda utsatta för olika 
färgadt ljus, tvungits att 9—10 gånger på en enda dag 
förändra sin bladställning. De blå och violetta strålarne, 
d. v. s. de kemiskt mest verksamma, äro sålunda de, på 
hvilka växternas uppvaknande ur sömnen beror — men 
huru detta tillgår, derom veta vi intet, och få måhända 
aldrig veta något. 

I sammanhang härmed torde det ej vara ur vägen att 
påpeka det tydliga samband mellan växterna och ljuset, 
som äfven på annat sätt ådagalägges. Vi behöfva till den 
ändan blott se, huru i våra fönster växterna (isynnerhet 
de unga, nyss uppkomna) begärligt sträcka sig efter ljusets 
källa — och om än man såsom ett misstag nödgats för- 
kasta uppgiften, att solrosen hela dagen vänder sitt hufvud 
mot solen, liksom för att spegla sig i densamma, så ega 
vi dock flera andra exempel på växter, hvilka, liksom tju- 
sade af solens eldblick, hela dagen oaflåtligt vrida sina 
blommor efter dess på fästet framilande gyldene skifva 


JUVMS 


fi 


64 


och sedan mot aftonen nedluta sina hufvuden i sorgsen 
förbidan på morgondagen. 

Vi lemna dock nu den s. k. växternas sömn för att 
med några få ord omnämna ett helt annat slag af rörelse- 
fenomener, hvilka förekomma i åtskilliga växters blommor. 
I de flesta blommor finnas, såsom väl alla torde veta, 
tvenne slags organer: det ena (ståndarne) liknande på 
strängar fästade knappar, hvilka slutligen på ett eller 
annat sätt öppna sig och låta det stoftlika frömjölet fram- 
träda; det andra (pistillerna), på sin nedre uppsvälda del 
(fruktämnet) uppbärande ett smalare, mer eller mindre 
förlängdt s. k. stift, hvilket åter upptill utbreder sig till 
en ofvanpå klibbig eller hårig skifva eller s. k. märke. 
För att växten skall kunna lemna grobara frön, är det 
nödvändigt, att det i ståndarknapparne inneslutna frö- 
mjölet blifver öfverfördt på det klibbiga märket och der 
qvarhålles, — men huru skall detta ske? Svårigheterna 
ökas än mer derigenom, att man just på den allra senaste 
tiden trott sig finna det vara en allmän naturlag, som en- 
dast lider få undantag, att frömjölet måste öfverföras från 
den blomma, i hvilket det bildats, till någon annan blomma 


af samma art. Visserligen är vinden i detta afseende ej 


sällan behjelplig, men det är, såsom nyare, högst intres- 
santa undersökningar, isynnerhet af den berömde DArwin, 
visat, hufvudsakligen åt insekterna, som denna förrättning 
är anförtrodd. Vi skola i en följande afhandling något 
utförligare framställa detta förhållande; här må det vara 
nog att blott i största korthet omnämna några få exempel 
på företeelser, som stå 1 sammanhang med vårt nu före- 
satta ämne. 


Betrakta vi i denna afsigt en nyss utslagen blomma 


65 


hos någon art af det välbekanta slägtet Geraniwm, skola = 


vi finna, att ståndarne stå utspärrade åt alla sidor, att de 
sedan böja sig upp mot den i midten stående pistillen och 
att straxt derefter ståndarknapparne uppspringa, så att det 
i dem inneslutna frömjölet blifver synligt. Efter någon 
kort tid, en eller ett par dagar, sedan allt frömjölet ge- 
nom insekter, som besöka blomman, blifvit bortsopadt och 
bortfördt, böja sig ståndarne åter bakåt och stå tryckta 
mot de ståndarne omgifvande kronbladen. En likartad 
företeelse visar sig äfven hos en mängd andra växter, så- 
som hos slägtena Parnassia, Saxifraga, Cajophora, Scro- 
phularia m. fi. 

Annorlunda är förhållandet hos den under namnet 
«jungfrun i det gröna" i våra trädgårdar allmänt odlade 
Nigella, hos de s. k. Christi-korsblommorna m. fl. Hos 
dessa visar sig visserligen äfven en rörelse hos blommans 
delar, men här är det ej ståndarne, som på det nyss nämnda 
sättet förändra sitt läge, utan dessa äro tvärtom alldeles 
orörliga, under det att pistillens öfversta flikar (märkena) 
röra sig utåt, så att de komma att intaga samma plats i 
blomman som ståndarne. 

Fråga vi nu, hvartill skola dessa rörelser hos stån- 
darne och pistillerna gagna, så ligger svaret väl ej nära 
till hands, men en gång funnet kan det ej annat än väcka 
förvåning och intresse. Hos dessa växter äro nemligen 
ståndarne och pistillerna ej samtidigt utvecklade inom 
samma blomma, utan då frömjölet redan framträdt i da- 
gen, äro pistillens öfversta flikar ännu så tätt slutna, att 
intet frömjöl kan fastna på desamma, eller ock tvärtom. 
Frömjölet måste derföre öfverföras till en annan blomma. 
Ihågkomma vi nu hvad nyss yttrades, nemligen att insek- 


Bilder ur växtverlden. 5 


66 

terna spela en mycket vigtig röle vid frömjölets öfverfö- 
rande, så kunna wvi äfven inse, att de lättare och säkrare 
kunna utföra detta dem ålagda värf, om ståndarne i den 
ena blomman befinna sig på alldeles samma plats, som 
pistillerna i den andra. Samma del af insektens kropp, 
som vid honungens insugande ur en blomma med upp- 
sprungna ståndarknappar inpudras af dess frömjöl; måste 
då vid imsektens besök i en annan blomma träffa det der 
öppnade märket och frömjöl på sådant sätt till detta märke 
öfverflyttas. 

Hos alla de nu omtalade — och många flera — blom- 
mor visa sig dessa rörelsefenomener på ett bestämdt sätt, 
och då dessa rörelser en gång skett, så kunna de ej åter 
upprepas. Annat är förhållandet med ett likaledes ej 
ringa antal växtarter, der blommans delar visa sig ömtå- 
liga eller retliga vid yttre beröring och dervid visa rörelse- 
fenomener, hvilka ej blott en, utan många gånger kunna 
åter upprepas. Vi hafva ett frappant exempel i detta af- 
seende i vär vanliga berberis-buske, hvars blommor jag 
tager mig friheten att rekommendera till en närmare upp- 
märksamhet, ty den företeelse, som i dem visar sig, är i 
sanning - lika intressant och egendomlig, som lätt att kon- 
statera och iakttaga. 

Hvari består då denna företeelse? Undersöka vi en 
berberisblomma, finna vi i dess midt en pelarlik, orörlig 
pistill, omkring hvilken 6 ståndare sitta i en krans, åt alla 
sidor utspärrade. Utomkring ståndarne finna vi 6 gula 
kronblad, som åter i sin ordning omgifvas af en krans af 
6 mindre foderblad: — F allt detta ligger intet ovanligt; 
det ovanliga visar sig först, om vi med en nål, ett tagel- 
strå eller något dylikt beröra eller, så att säga, kittla 


67 


yttre sidan af en ståndare. Denne visar då en hastig rö- 
relse, i det att han böjer sig tätt intill pistillen, och sam- 
tidigt trycker sig det närmaste kronbladet tätt intill stån- 
daren och liksom en sköld döljer densamma. Har retnin- 
gen inom blomman varit större — såsom förhållandet 
måste vara, om t. ex. en insekt besöker densamma — så 
skynda sig alla ståndarne att i största hast höja sig upp 
mot pistillen liksom för att hos denna söka hjelp och värn 
mot den hotande faran, under det att tillika de 6 kron- 
bladen hastigt sammandraga sig till en skyddande sköld- 
borg. Efter en kort stund hafva de åter antagit sin ur- 
sprungliga ställning, och experimentet kan förnyas. 

Hos denna växt hafva vi sålunda funnit, att en retlig- 
het förefinnes i blommans delar, som gör att såväl stån- 
darne som kronbladen visa rörelser. Oftare är det förhål- 
landet, att blott ståndarne visa ett dylikt fenomen, och så- 
som ett exempel härpå bland de många, som finnas, ber 
jag att blott i största korthet få omnämna förhållandet hos 
en mängd (ej alla) Cactus-arter, hos våra. flesta tistel- 
växter m. fl. Berör man nemligen med något föremål, en 
blyertspenna, ett grässtrå eller dylikt, ståndarne, så skall 
man finna, att dessa genast göra en hastig rörelse eller 
böjning och detta alltid åt den sida, på hvilka de blifvit 
” berörda. Om man derföre t. ex. trycker dem utåt mot 
kronbladen, böja de sig hastigt inåt mot blommans midt, 
och tvärtom om man ger den en sakta stöt i rigtning mot 
blommans midt, så böja de sig utåt. Applicerar man en 
lindrig stöt i sned rigtning, så böja de sig åt alldeles mot- 
satt håll. Påminna vi oss nu, huruledes i Cactus-blom- 
morna en betydlig mängd af ståndare förefinnas, hvilka 
alla på en gång kunna förmås att göra dessa rörelser, så 


68 
kan man lätt inse, hvarföre de af åtskilliga författare blif- 
vit liknade vid ett regimente soldater, som låter kommen- 
dera sig att göra alla de vändningar, som man vill. Bil- 
den är utan tvifvel i åtskilliga afseenden träffande, men 
det är dock att märka, att dessa blomster-soldater gå åt 
alldeles motsatt håll mot det, dit man befaller dem att 


- 


marschera. 
Äfven med fara att befinnas tröttande och alltför om- 


ständig, kan jag ej underlåta, att ytterligare anföra ett 
exempel på rörelsefenomener hos blommans delar. Detta 
skall jag dock ej hemta från ståndarne utan frän pistillen. 
Väl bekant är säkerligen växtslägtet Gloxinia, hvars stora, 
klockformiga, röda, blå, violetta eller hvita blommor så 
ofta pryda våra fönster och blombord. Till blommornas 
yttre form nästan fullkomligt likt detta är ett annat i tro- 
piska länder ej sällsynt och i våra växthus stundom od- 
ladt slägte, Martynia, hvars pistill slutar i ett tvåklufvet 
märke, bildadt af tvenne tunna och platta skifvor +). Stry- 
ker man nu eller irriterar detta märke med ett tagel, en 
nål eller dylikt, så skall man finna, huru de begge skif- 
vorna hastigt böja sig mot hvarandra och sedan efter 
längre eller kortare stunds förlopp åter åtskiljas och ut- 
bredas. Öfverföres af insekter, vinden eller på annat sätt 
frömjöl till ett sådant märke, så tillsluter det sig på samma 
sätt och öppnar sig åter; men strör man i dess ställe nå- 
got annat pulverformigt ämne (t. ex. fin sand, snus e. d.) 
på detsamma, så tillslutas visserligen flikarne, men förblifva 
ej slutna, utan öppna sig snart åter. 


”) Likartadt är äfven förhållandet hos de ofta odlade arterna af släg- 
tet Mimulus. 


69 


De nu senast anförda exemplen bevittna tydligen, att 
man i vissa växters blommor påträffat rörelsefenomener, 
hvilka, ehuru de liksom de rörelser, som visa sig vid fruk- 
ters uppspringande 0: s. v., framkallats af yttre inverknin- 
gar, dock deruti äro olika, att de rörliga delarne efter 
längre eller kortare tid återtaga sin ursprungliga ställning 
och då genom förnyadt yttre inflytande eller retning kunna 
upprepa samma rörelse. Det är dock ej blott hos åtskilliga 
blomdelar, som en dylik irritabilitet förefinnes. Tvärtom 
är den vida mer i ögonen fallande och mera allmänt känd 
hos åtskilliga växters örtblad, framför allt hos den s. k. 
sensitivan, och jag skall derföre nu öfvergå till att i kort- 
het redogöra för detta fenomen samt lemna en förklaring 
af de delar af detsamma, som man för närvarande tilltror 
sig något så när kunna förklara. 

Det är säkerligen en känsla af största öfverraskning 
och förvåning, som en hvar måste erfara, då han första 
gången betraktar den så allmänt omtalade sensitivan (Mi- 
mosa pudica) och dess rörelser. Utsätter man en sådan 
växt för en, äfven ringa skakning, sammandraga sig dess 
blad nästan ögonblickligt, och i stället för en växt med 
prydligt bladverk framträder den under gestalten af några 
nakna, risiga qvistar. Vill man dock få ett begrepp om 
denna sensitivans känslighet i sin högsta potens, måste 
man begifva sig till dess hemland, Brasiliens stora busk- 
slätter eller s. k. campos. Här uppträder ej blott denna 
art, utan en hel mängd andra föga mindre retliga Mimosa- 
arter i täta, ogenomträngliga snår, och det behöfves blott 
att en sakta vindflägt 


— under en varm solskensdag 
far deröfver, för att 1 ett nu vegetationens utseende totalt 
förvandlas, derigenom att alla bladen på en gång samman- 


70 


fällas; ja till och med markens darrning under hästens 
hofslag eller vandrarens steg är tillräcklig att åstad- 
komma samma verkan. Ej underligt, i sanning, att denna 
företeelse ådragit sig den lifligaste uppmärksamhet och 
uppväckt det största intresse; ej underligt, att till densam- 
mas beskrifvande och förklarande så mycket blifvit förfat- 
tadt, att de arbeten, som behandla detta ämne, ensamma 
nästan bilda ett litet bibliothek! 

Låtom oss derföre något litet närmare betrakta denna 
växt och detta fenomen! 


Utslaget och hopfäldt blad af Mimosa pudica. 


Att sjelfva stammen ej visar några rörelsefenomener, 
derom är det lätt att öfvertyga sig, och vi kunna derföre 
med tystnad förbigå densamma. Annorlunda är förhållan- 
det med bladen. Dessa bestå af ett bladskaft, som i sin 
spets delar sig i fyra grenar, hvardera längs efter besatt 
med en mängd parvis sittande, smärre blad. Har man 
genom någon skakning af växten framkallat en förändrad 
bladställning, finner man vid en jemförelse lätt, att denna 


fl 

består deri, att 1:0o) bladskaftet sänkt sig nedåt, 2:0) att 
de grenar, 1 hvilka bladskaftet upptill delar sig, närma 
sig hvarandra, stundom så att de till och med ligga all- 
deles tryckta mot hvarandra, 3:0) att småbladen böjt sina 
öfre sidor mot hvarandra och på samma gång vridit sig 
framåt mot bladspetsen, så att 'småbladen ligga det 
ena på det andra såsom tegel på ett tak. Detta bladens 
utseende är för öfrigt detsamma som under den s.k. 
sömnen. 

Sedan vi nu redogjort för bladens yttre utseende och 
deras förändrade gestalt 1 irriteradt tillstånd, torde den 
frågan kunna framställas. huruvida. alla bladens delar äro 
lika mottagliga för intryck. Skakar man hela växten, så 
erhåller man ej något tydligt svar på denna fråga; men 
vidrör eller retar man deremot vissa delar af densamma, 
skall man lätt finna, att retligheten är så att säga lokalise- 
rad på vissa ställen, under det att de öfriga äro känslo- 
lösa. Vid bladskaftets bas, äfvensom vid hvarje af de små 
bladens vidfästningspunkter, finna vi nemligen tydliga upp- 
svällningar, och endast om man vidrör dessa, uppstår en 
rörelse. Störst och bäst utvecklad är uppsvällningen vid 
bladskaftets bas, och denna är derföre äfven lättast att un- 
dersöka. Beröra vi dennas undersida blott helt sakta 
med en nåi eller dylikt, så uppstår genast rörelse; beröra 
vi den öfra, uppstår ingen förändring. Korteligen, vi kunna 
med visshet antaga, att blott de på bladet befintliga upp- 
svällningarne och blott deras ena sida är säte för känslig- 
heten och tjenstgör såsom rörelse-organ. 

Med kännedom härom är det dock lätt att begå ett 
stort: misstag. Det ligger nemligen nära till hands att 
förmoda, att en retning på en af uppsvällningarne blott 


72 

skulle framkalla en rörelse på detta enda ställe. Så är 
visserligen förhållandet, om retningen är mycket ringa; är 
den ' deremot starkare, så fortplantas rörelsen äfven till 
andra delar, och man kan dervid tydligen följa dess gång. 
Vid en häftig retning af bladskaftets uppsvällning, börja, 
sedan bladskaftet redan sänkt sig, först de nedersta blad- 
paren att hopfälla sig, och denna hopfällning fortsättes 
derefter liksom ryckvis mot bladspetsen. Retas deremot 
bladen betydligare i sin ena spets, så fortskrider bladens 
hopfällande först uppifrån och nedåt, till dess det nått de 
4 bladgrenarnes utgångspunkt, men går sedermera nedifrån 
uppåt på de öfriga bladgrenarne. Är retningen mycket 
våldsam, så kan hela bladet sänka sig, ja till och med rö- 
relsen fortplanta sig till de straxt ofvanför eller under på 
stammen befintliga bladen. 

Af det nu sagda framgår, att utom de nämnda upp- 
svällningarne på bladen, hvilka äro de egentliga ställena 
för rörelsen, måste finnas något annat, hvarigenom retnin- 
gen fortplantas genom bladens eller hela växtens särskilda 
delar. Naturligtvis skulle man kunna tänka sig, att denna 
retning fortplantade sig genom hela växtens massa, utan 
att någon särskild del deraf specielt hade denna förrätt- 
ning, men att så ej är förhållandet, framgår af en när- 
mare undersökning af växtens delar. 

Vi vända oss för detta ändamål till de ofta omnämnda 
uppsvällningarne eller dynorna. Undersöka vi dessa när- 
mare, finna vi, att de i midten bestå af en fastare sträng, 
hvilken utgår från och sammanhänger med veden i stam- 
men, fortlöper genom hela bladskaftet samt uppe i bladets 
massa utbreder sig såsom nerver. Rundt omkring denna 


73 


fastare, hårdare kärna ligger ett lösare, saftrikt lager, som 
ytterst omgifves af en mycket tunn hinna. 

Bortskära vi nu med en mycket hvass knif hela detta 
saftrika lager, så att blott den i midten befintliga strän- 
gen blifver qvar, och reta vi sedan bladskifvan våldsamt, 
så skola vi finna, att denna retning fortplantas till och 
gör sig märkbar i andra, närsittande blad — och häraf 
(liksom af åtskilliga andra omständigheter) kunna vi draga 
den slutsatsen. att det är just detta medelparti samt ved- 
lagret i stammen, hvarigenom retningen fortledes. Det 
så behandlade bladet förmår deremot ej att vid stammen 
nedböja sig, såsom annars brukar ske, och på grund häraf 
kan man väl antaga, att den bortskurna lösare delen 
är just den, som verkställer den rörelse, som betingas af 
den genom  centralpartiet fortledda irritationen. Genom 
på åtskilliga sätt varierade experimenter har man för öfrigt 
kommit till det resultatet, att af den nämnda lösare om- 
klädnaden det på öfra sidan befintliga partiet förhåller sig 
alldeles passivt, under det att det nedre än utspännes, än 
häftigt sammandrages, äfvensom att vid denna samman- 
dragning den vätska, som finnes i nämnda nedre parti, 
"våldsamt utpressas derur och tager sitt aflopp till stam- 
mens vedparti. Härigenom uppkommer naturligtvis en 
svallning i hela växtens saftmassa, hvilken svallning, om 
den är tillräckligt stark, kan sätta äfven de närmast sit- 
tande bladen i rörelse. 

Men — låt vara, att man sålunda sett, hvilka de de- 
lar äro, som härvid äro verksamma, samt hurudan deras 
verksamhet är, så återstår dock att förklara och uppgifva, 
hvilken den kraft är, som inverkar på de ifrågavarande 
delarne. Och, upprigtigt taladt, här måste vi erkänna 


74 


vår okunnighet. Må det dock tillåtas mig att här anställa 
en liten jemförelse med några allbekanta företeelser inom 
djurriket. Eh 

Att tillskrifva denna växt fri vilja och en af denna 
vilja bestämd rörelseförmåga har det väl aldrig fallit nå- 
gon botanist in att på fullt allvar påstå, och jag är inga- 
lunda den, som vill framställa något sådant yrkande. Då 
vi böja vår arm, sker detta visserligen derigenom, att 
musklerna på armens öfversida hopdragas, under det att 
de på undersidan uttöjas, alldeles på samma sätt, som 
Mimosa-bladets sänkande beror på en sammandragning i 
undre partiet af blad-dynan; under det att det öfre ut- 
spännes; men den stora skilnaden är den, att armens rö- 
relse är en nödvändig följd, en yttring af vår fria vilja, 
under det att vi ej ega rätt att förutsätta tillvaron af en 
sådan fri vilja hos mimosan, ty då skulle väl bladet äfven 
utan någon yttre impuls stundom visa samma rörelser. 
Deremot förefinnas hos menniskan och djuren åtskilliga af 
viljan fullkomligt oberoende rörelser eller s. k. reflex- 
rörelser, såsom t. ex. ögats blinkande, då något föremål 
hastigt närmas detsamma, den munnens egendomliga rö- 
relse, som vi kalla gäspning, ansigtets förvridning vid 
smärta m. fl. muskelrörelser, som vi äfven med bästa vilja 
i verlden ofta ej kunna undertrycka. Med dessa reflex- 
rörelser förefaller det mig, som om de hos växterna genom 
irritabiliteten framkallade rörelserna mer än väl kunde 
jemföras, om ock icke identifieras. f 

I sanning, det ligger något, så att säga. djuriskt i 
dessa rörelser, då man t. ex. med en ljuslåga eller ett sol- 
glas bränner de yttersta bladspetsarne eller då man med en 
knif sårar stammen intill vedlagret, i hvilka begge fall 


79 
bladen ögonblickligt sammandragas och nedböjas, så att 
hela växten liksom förvrides af en stum smärta. Och lik- 
som man hos djuren kan döfva plågorna och för en tid 
borttaga känseln genom användande af opium, zther och 
chloroform, på samma sätt verka dessa medel hos de irri- 
tabla växterna till en tid en fullkomlig känslolöshet för 
yttre inflytelser.  Likasom man genom upprepade irri- 
tationer kan vänja djuren att fördraga mycket, som 
utan denna vana hos dem framkallade rörelseyttrin- 
gar, på samma sätt kan man äfven härda de irritabla 
växterna och göra dem känslolösa mot yttre inverkningar. 
Detta senare har isynnerhet väckt en viss uppmärksamhet 
bland botanisterna, hvadan jag 1 korthet torde få närmare 
belysa detta förhållande. ; 

Tager man en kraftig planta af sensitivan, så visar 
denna under varma dagar — ty vid lägre temperatur upp- 
hör all rörlighet — en hög grad af retlighet, och derföre 
var det intet oväntadt deri, att då den berömde franske 
botanisten DEsFonrtainEs placerade en sådan sensitiva i en 
vagn och begynte köra gata upp och gata ned genom 
Paris, bladen vid de första stötarne sammanslogos. Så 
fortfor växten någon tid att hafva hopslagna blad, men 
efter omkring en halftimme hade den så vant sig vid de 
nya förhållandena, att den åter utvecklade sina blad och 
var fullkomligt känslolös för alla dessa stötar. Vagnen 
stadnades då en stund; då den åter sattes i rörelse, sam- 
manfälldes bladen ögonblickligen ånyo, men återtogo efter 
någon tids förlopp sin förra ställning. 

Dock — det torde vara hög tid att nu öfvergifva 
denna intressanta växt, med hvilken jag måhända allt för 
länge sysselsatt mina läsares uppmärksamhet. Ehuru jag 


76 
ej kan lemna denna fråga om irritabiliteten hos växterna 
utan att omnämna ännu en växt, der den på ett annat 
sätt visar sig, skall jag dock göra detta i allra största 
korthet. 


Flugfällan (Dioncwea muscipula). 


I Nord-Carolinas sumptrakter förekommer en växt, af 
botanisterna kallad Dionea muscipula, hvilket senare 
namn häntyder på dess egenhet att fånga flugor. Denna 


vd 


dess förmåga har äfven gjort, att den nu ej sällan i Europa 
odlas i växthusen under namnet "flugfällan". För att kunna 
fullgöra -.en så egendomlig förrättning, måste den naturligt- 
vis äfven ega en egendomlig byggnad. 

Betrakta vi ett af de hos denna växt vid stjelkens 
bas i en rosett samlade bladen, så finna vi genast, att 
dess skifva utmärker sig genom ett egendomligt utseende. 
Den är nemligen nästan cirkelrund, försedd med en grof 
medelnerv; de begge bladhalfvorna äro något kupiga (con- 
cava) samt i kanten försedda med styfva borst, hvilka ej 
stå rakt ut från bladkanten, utan äro rigtade något uppåt. 
Öfre sidan af bladet, isynnerhet kring medelnerven, är för 
öfrigt klibbig af en vätska, som afsöndras 'af glandler på 
bladytan. — Kommer nu en fluga eller annan insekt, loc- 
kad af nämnda klibbiga vätska, till bladet och retar under 
sin vandring på detsamma dess medelnerv, så vika sig så 
småningom begge bladhalfvorna mot hvarandra, hvarvid 
borsten snart gripa in i hvarandra och spärra utgången 
för insekten. Snart börjar denne finna utrymmet trångt och 
ana oråd: den försöker bryta sig ut, men ju mera den 
då arbetar, desto fastare tillslutas bladen och förblifva 
slutna, ända till dess all rörelse till följe af insektens död 
upphört, då de förrädiska bladen åter öppna sig. Det 
må blott tilläggas, att botanisterna hittills förgäfves be- 
mödat sig att uppgifva orsaken till detta fenomen (som 
för öfrigt äfven visar sig, om man med en nål e. d. retar 
medelnerven), liksom att utgrunda, hvad nytta växten kan 
hafva af detta Sitt mordiska näringsfång. 

— Dessa tvenne växter, sensitivan och flugfällan, hafva 
emellertid för oss det felet, att de ej tillhöra vårt land 
och således blott af ett fåtal personer kunna blifva kända. 


78 

Väl ega vi ej några imhemska växter, som i detta afseende 
kunna täfla med de nyssnämnda, men vi sakna dock ej 
helt och hållet likartade: den i våra skogar vanliga har- 
syran (Ozxalis acetosella) hopfäller, ehuru långsamt, sina 
blad, om de skakas en eller annan minut, och den s. k. 
jungfru Marie silhår (Drosera) fångar i våra kärr insek- 
ter, ungefär på samma sätt som Dionea, om ock med 
mindre färdighet. 

Ännu märkvärkvärdigare, än denna genom retning 
framkallade rörelse; är den, som blifvit observerad hos 
några få Ostindiska ärtväxter, bland hvilka Desmodium 
gyrans är den mest bekanta och undersökta. Äran af 
upptäckten tillkommer en engelsk dame, lady Monson, som 
under resor i Bengalen på 1770-talet observerade följande 
besynnerliga fenomen: 

Bladen hos ifrågavarande växt äro, då de äro normalt 
utvecklade, liksom klöfverns sammansatta af 3 småblad, af 
hvilka dock det mellersta är betydligt större än de begge 
sidobladen. Detta uddblad är i hög grad känsligt för 
ljuset, hvarföre det under hela dagens lopp så söker att 
vända sin skifva, att solstrålarne falla vinkelrätt på den- 
samma; om natten hänger det deremot orörligt rakt ned. 
Häruti öfverensstämmande finnas många växter, men icke 
så, hvad sidobladen beträffar. Dessa — små och smala, 
ja stundom felstår ett af dem eller begge — äro nemligen 
stadda i en ständig rörelse, nästan påminnande om ur- 
visarens, 1 det att de vrida sig kring 1 cirklar eller rät- 
tare ellipser. Uppstigningen sker temligen långsamt och 
ryckvis, men då de nått sin höjdpunkt och der en liten 
stund qvardröjt, sänka de sig hastigt ned och liksom hvila 
sig derefter en stund, innan de äter börja uppstigandet. 


| 9 


Under det att det ena bladet höjer sig, sänker sig det 
andra. För öfrigt fortsätta de denna sin rörelse lika både 
dag och natt; under det uddbladet sofver så grundligt, 
som man gerna kan tänka sig, vingla sidobladen såsom 
oroliga nattsvärmare omkring, ständigt i samma kretslopp. 
— Jag torde knappast behöfva tillägga, att naturforskarne, 
såväl botanister som fysici och fysiologer, hittills förgäfves 
uppbjudit hela sin förmåga att upptäcka någon rimlig för- 
klaringsgrund till detta fenomen. Så mycket har man blott 
funnit, att värme är en nödvändig betingelse för denna 
rörelse, 1 det att vid 35? knappt mer än 1!/, minut be- 
höfves, för att småbladen skola fullborda ett hvarf, då 
deremot rörelsen blir trögare vid lägre temperatur "och 
vid 229 alldeles upphör. 

Huru märkvärdigt detta fenomen än är, kan det dock 
synas ännu märkvärdigare, att snart sagdt öfver allt i 
verlden och äfven hos oss existerar en ingalunda sällsynt 
företeelse, som undgått de flestas uppmärksamhet, ehuru 
den med nyssnämnda eger en ej obetydlig likhet. Jag 
afser härvid våra slingerväxter. Redan sedan lång tid 
tillbaka har man förvånat sig öfver den lagbundna sträng- 
het, hvarmed dessa växter vrida sig kring sina stöd, några 
arter konstant motsols, andra lika konstant medsols, men 
att tillika en ständigt fortfarande rörelse försiggår, obe- 
roende af stammens förlängning och vridning, har man 
alldeles förbisett eller åtminstone deråt egnat en allt för 
ringa uppmärksamhet. Betrakta vi noggrannt t. ex. en 
humleplanta, så skola vi finna, att dess öfversta topp svän- 
ger sig i en cirkel, sökande ett föremål att fästa sig vid, 
och denna svängning skér så hastigt, att man t. ex. obser- 
verat, huru ett 15 tum långt skott på 2 timmar 8 minuter 


30 

kringsvängt en hel cirkel med en diameter af 19 tum. 
Ett ännu tydligare exempel härpå lemnar den exotiska 
Ceropegia Gardneri, hos hvilken ett 31 tum långt skott 
behöfde 5—6 timmar, för att dess topp skulle beskrifva 
en cirkel af 16 fots omkrets, d. v. s. toppen tillryggalade 
en sträcka af 32—33 tum i timman. Om efter flera gån- 
ger (30 å 40) upprepade kringsvängningar intet stöd träf- 
fas, upphör denna stamdel att röra sig, under det att den 
under tiden nybildade toppen öfvertager samma verk- 
samhet. 

På samma sätt som stamtopparne hos slingerväxterna 
svänga sig de korkskruflika trådar; som sitta i bladens 
spets hos åtskilliga ärtväxter eller i grenvecken hos vin- 
rankan, gurkväxterna m. fl. och med hvilka dessa växter 
hålla sig fast vid de stöd, de kunna finna. Hos en stor 
del af dessa s. k. klängen, t. ex. gurkväxternas, tillkom- 
mer dessutom en ganska hög grad af irritabilitet hos de- 
ras spetsar, hvarigenom vållas, att om man blott förer 
något smalare föremål intill detsamma, klänget inom en 
mycket kort stund börjar rulla sig kring nämnda föremål. 
Man inser lätt, huru gagneligt detta bör vara för växten; 
å ena sidan föres hela klänget kring i vida kretsar och å 
den andra är detta färdigt att vid ringaste beröring gripa 
kring de föremål, som anträffas. — Gå vi till de tropiska 
och subtropiska urskogarne, finna vi ännu märkvärdigare 
företeelser bland de lHaner, hvilka likt tågverk samman- 
fläta trädstammarne till en ogenomtränglig labyrinth. Före- 
trädesvis utmärka sig härvid de praktfulla Bignoniaceerna. 
Så kringsvänga några af dessa sina fogelklo-lika, i spetsen 
med hvassa krokar försedda klängen, hvilka, om de träffa 
ett föremål, tillhårdna och bilda ett det fastaste stöd, 


81 


under det att de i motsatt fall liksom misslynta böja sig 
ned, förvissna och affalla. Andra arter söka att med sina 
klängen intränga 1 mörka hål och springor för att der 
finna en fästepunkt. Med nästan djurisk instinkt uppleta 
de sådana skymslen, intränga deri, men — ej sällan draga 
de sig tillbaka, liksom obelåtna med den gjorda rekogno- 
sceringen, för att uppsöka ett annat gömställe. Jag bekla- 
gar, att tiden ej tillåter mig att anföra en mängd likartade 
fakta, hvarmed isynnerhet den berömde Darwin nyligen 
riktat vetenskapen. 

Hittills hafva vi sysselsatt oss allenast med de högre 
eller s. k. fanerogama växterna, och det är derföre nu hög 
tid att kasta en blick äfven på de lägre, kryptogama. Vi 
skola dervid finna, att egendomliga rörelseyttringar äfven 
bland dessa ej saknas, ja t. o. m. så lika de lägre djurens, 
att naturforskarne misströstat om möjligheten att kunna dem 
emellan draga någon bestämd gräns. Låtom oss derföre 
först vända oss till de s. k. algerna, vattenväxter, af hvilka 
de största såsom tångarter bilda lundar och skogar på 
hafsbotten, under det att de lägre i våra bäckar, sjöar 
och kärr förekomma såsom knippen af fina, gröna trådar 
eller såsom rent af mikroskopiska bildningar, olikartade 
till sin form och sammansättning. 

I våra vattendrag, säväl större som mindre, påträffas 
ej sällan ett slags alger, hvilka än liksom en slemmig, 
mörkgrön skorpa äro utbredda öfver stenar, pålar o. d., 
än flyta ofvanpå vattnet såsom mörka, mörkgröna eller erg- 
färgade flangor, och hvilka erhållit det gemensamma nam- 
net Oscillatorier. Redan detta namn antyder, att de böra 
visa ett slags rörelse, och så är äfven förhållandet. Be- 
traktar man nemligen dessa alger under mikroskopet, skall 


Bilder ur värxtverlden. 6 


82 

man finna, att de bestå af enkla, tvärstrimmiga, ofta myc- 
ket fina trådar, inneslutande dels en flytande vätska, dels 
fastare gryn. Dessa trådar äro, så länge växten är stadd 
i utveckling, i en beständig rörelse. Betraktar man en fri 
sådan tråd, finner man den böja sig än åt den ena, än åt 
den andra sidan, stundom antager den S-form och sträc- 
ker sig åter hastigt rak — kort sagdt, till sina rörelser 
påminner den lifligt om en långsamt slingrande mask. Be- 
traktar man på en gång under mikroskopet ett helt knippe 
dylika trådar, blir likheten ännu större: man tycker sig 
se en hel massa om hvarandra sakta krälande och slin- 
grande mörkgröna maskar. Frigöres af en eller annan 
orsak en mindre dylik tråd, kan man stundom få se en 
helt annan och hastigare rörelse, i det att han, vridande 
sig rundt omkring sin egen längdaxel (alltid åt venster), 
flyttas i rak linea framåt, derpå står en stund stilla och 
sedan på samma sätt återvänder samma väg, som han 
kommit. -— Hvad orsaken till dessa rörelser månde vara, 
torde vara svårt att utleta. Man har trott sig kunna finna 
den i en omvexlande utspänning och sammandragning af 
den hinna, som omkläder hela tråden, men hvad det är, 
som förorsakar denna förmodade utspänning och samman- 
dragning, derom är man alldeles i villrådighet. Några 
särskilda rörelse-organer finnas emellertid icke härstädes. 

Annorlunda är förhållandet med åtskilliga små mikro- 
skopiska alger, hvilkas hela kropp — liksom hos de före- 
gående — under växtens lefnad befinner sig i rörelse. De 
arter bland dessa, som visa minsta graden af utveckling, 
bestå blott af en enda liten blåsa, i sin ena ända försedd 
med hål, ur hvilka ett eller några ytterst fina hår eller 
trådar framsticka. Hos andra arter finner man dessa 


83 


blåsor ej ensamma, utan de äro med hvarandra förenade 
till ett slags kolonier, hvilka på sin yta ega ett större 
antal hår, hvilka till bestämdt antal utgå från de med 
hvarandra sammanvuxna blåsorna. I begge dessa fall äro 
de nämnda håren eller "”cilierna” stadda i den lifligaste 
rörelse, och med dessas tillhjelp, antager man, sättas 
dessa små växter — hvar för sig eller kolonivis — i den 
lifligaste rörelse. Med största liflighet svärma de kring i 
vattnet, hvarföre äfven en af de hithörande arterna blifvit 
kallad Volvox globator, fritt öfversatt: "det rullande klo- 


Fig. 3. 


En eucellig alg (Chlamydomonas) och tvenne kolonier af dylika; 
alla med flimmerhår. 


tet". Deras rörelser hafva en sådan öfverensstämmelse med 
infusionsdjurens, att den bekante EHRENBERG och många an- 
dra framstående naturforskare förklarat dem tillhöra denna 
klass. — Och hvarföre skulle man ej föra dem till dessa? 
— förmodar jag någon vara färdig att utbrista. Svaret är ej 
lätt att gifva; må det vara-nog att antyda, att så godt 
som alla nutidens vetenskapsmän äro ense derom, att de 
måste anses såsom växter på grund af sin byggnad och 
sin utveckling. Vi skola för öfrigt snart uppvisa fullkom- 


84 
ligt likartade rörelsefenomener hos organismer, hvilkas rät- 
tigheter såsom växter ännu ingen fallit på den tanken att 
betvifla. 

Först må det dock tillåtas att nämna några ord om 
ett naturföremål, som måhända är bekant åtminstone för en 
eller annan af mina läsare, ett föremål, som gifvit allmo- 
gen anledning till en mängd vidskepliga föreställningar 
och för dem är bekant under namnet trollsmör. Såsom en 
gul, slemmig massa visar det sig på ruttnande bark, stub- 
bar 0. s. v., men är ej speciellt bundet vid en bestämd 
lokal, utan kan uppträda på temligen olikartade ställen. 
Sedan snart sagdt urminnes tid har man ansett detta troll- 
smör och öfriga med detsamma förvandta arter vara svam- 
par, ända tilldess för 8 år sedan en af Tysklands utmärk- 
taste botanister, på samma gång han noga redogjorde för 
dessa bildningars inre byggnad och utveckling, förklarade 
dem för djur. Han har visserligen sjelf återkallat denna 
sin utsago, men att en sådan åsigt dock var ganska för- 
klarlig, torde framgå af en kort redogörelse för dessas 
lefnad och utveckling. 

Jag nämnde, att de i början visa sig såsom en lös, 
smörlik massa. Detta utseende behålla de dock ej alltid, 
utan de tillhårdna och mörkna alltmer, tilldess de slutli- 
gen sönderfalla i ett fint svart pulver, utgörande dessa 
växters frön. Under mikroskopet visar sig detta pulver 
som runda kulor, men lägger man dessa i vatten, så rem- 
nar den omgifvande hinnan, och innehållet uttränger derur. 
Knappt har detta skett, förrän den utträngda slemmiga 
massan antager en mera långsträckt form och framskjuter 
en fin tråd, hvarvid samtidigt en den allra hlifligaste rö- 
relse begynner. Under det att kroppen på det mest olik- 


85 


artade sätt böjer, sammandrager och utsträcker sig, snur- 
rar den så hastigt omkring, att man knappt kan med ögat 
följa den lifliga rörelsen, och flyttar sig derunder framåt i 
vattnet. Då detta en stund fortfarit, liksom tröttnar den 
vid den vilda dansen, indrager sin långa cilie och börjar 
sakta krypa omkring på underlaget, än utsträckande, än 
indragande från kroppen utskjutande armar eller fötter. 


Utveckling af en slemsvamp: 1 ett frö (spor); 2 2, 3 och 4 dylika med innehållet 
mer eller mindre utträngande ur omhöljet; 5 tvenne fria smärmare; 6 tre svärmare 
färdiga att sammanilyta ”till plasmodier; 7, 8 och 9 plasmodier af olika form ; 10 en 
liten del af ett dylikt, mera utveckladt. 

Småningom närma sig flera af dessa kringkrypande krop- 
par till hvarandra och sammansmälta eller sammanflyta 
till större massor eller s. k. "plasmodier", hvilka vanligast 
utveckla sig till nätformigt förenade grenar. Dessa för- 
grena sig allt mer och mer, ofta med otrolig hastighet, 
och krypa derunder så tydligt framåt på sitt underlag, att 
man med blotta ögonen lätt kan iakttaga detta. Såsom 
bevis härpå må anföras, att, såsom en engelsk svampkän- 


nare berättar, en smed, som en afton ställt en hvitglö- 


86 

dande jernstång från sig i hörnet af sin smedja, tidigt 
följande morgon fann den betäckt af ”trollsmör”, som så- 
ledes under nattens lopp uppkrupit på densamma. Tiden 
tillåter oss ej att följa dessa bildningar under deras fort- 
gående utveckling, hvilken bevisar deras natur af växter; 
hvad vi hittills sett torde deremot mera tala för deras 
plats i djurriket. 

Efter denna framställning af rörelserna hos dessa s. 
k. slemsvampar skola vi öfvergå till några andra växter, 
som aldrig någon haft ens en flygtig tanke att räkna till 
djuren. 

Mer än väl bekant är den sjukdom, som under de 
sista decennierna årligen anställt större eller mindre förö- 
delser på en af våra vigtiga- 
ste kulturväxter, förödelser, 
som äro kända under namnet 
potatis-sjukan. Att all denna 


|; sjukdom, alla dessa förluster 
fe. äro att tillskrifva en liten pa- 

N ik : : rasitisk svampart, hörande till 
N SR Me mögel-växterna, derom är man 
Ej of nu allmänt ense. Betraktar 


Oo - 
A toppen af en frukttråd af potatissju- man bladen på ett stånd, der 


tesparde et bR ere SERA sjukdom först börjat 
JR visa sig, så skola vi finna att 
ur bladmassan uppkomma och framträda i dagen fina, gre- 
nade trådar, hvilka i sin spets uppbära nästan äggformiga 
kroppar, denna växtarts frukter. Uppsamlar man några af 
dessa frukter, lägger dem i vatten samt betraktar dem 
under mikroskopet, skall man snart med förvåning finna, 


huru desamma sönderbrista samt att ur hvar och en af dem 


. 


87 


framkryper ett större eller mindre antal (6—16) kroppar, 
hvilka lifligt kringsvänga tvenne trådar, en riktad framåt 
och en bakåt 7), och kringsvärma i vattnet alldeles såsom 
infusionsdjur. Sedan dessa svärmsporer eller svärmare om- 
kring en halftimmas tid lustigt kringdansat, liksom bort- 
lägga de sin djurnatur, blifva växter, gro och utveckla sig 
till en ny växt, på hvilken i sinom tid nya frukter skola 
utbildas. 

Denna företeelse står, om vi undantaga de nyss nämnda 
slemsvamparne, enligt hvad man hittills känner, så godt 
som enstaka bland svamparne. Icke så bland algerna. Ett 
ofantligt stort antal af dessas lägre former fortplanta Sig 
nemligen dels uteslutande genom dylika svärmsporer ('zoo- 
sporer" = djursporer), dels såväl genom dylika som andra 
större, orörliga sporer eller frön, och många af dessa svär- 
mare hafva äfven blifvit misstagna för och beskrifna såsom 
infusionsdjur. Deras vidare utveckling är det, som här — 
liksom öfver allt annorstädes — fäller utslaget till förmån 
för deras vegetabiliska natur. 

Gå vi deremot till de högre, mera utvecklade bland 
de blomlösa växterna, d. v. s. till ormbunkarne, fräken- 
arterna, mossorna, de stora tångarterna och andra med 
dessa beslägtade växter, så finna vi hos alla dessa inga 
frön eller sporer, hvilka på ofvan anförda sätt kunna röra 
sig. De delar hos nämnda växter, som motsvara frömjölet 
hos de högre, blombärande växterna, ega deremot fullkom- 
ligt samma egenskap. Undersöka vi t. ex. den vid våra 
hafsstränder allra allmännaste tångarten (Fucus wvesicu- 
losus), så skola vi finna, att inne i dess uppsvällda toppar 


”) Rätteligen är det blott en enda tråd, som är fästad på kroppens 
midt och räcker ut på begge sidor om densamma. 


88 


finnas visserligen ofta ett slags säckar, innehållande ett 
mindre antal orörliga frön eller sporer, men i andra finna 
vi jemte grenade trådar ett annat slag af säckar eller 
blåsor, inuti fyllda med en otalig massa små kroppar, kal- 
lade antherozoider, hvilka, då blåsan brustit, lifligt simma 
kring 1 vattnet. Med åtskilliga modifikationer visar sig 
samma förhållande hos de öfriga ofvan uppräknade växt- 
klasserna; så t. ex. anträffas hos slägtet Chara (vanligt i 
våra vatten) 1 hvarje rum af de ledade trådar, hvilka äro 
inneslutna i ett gömme af ganska komplicerad byggnad, 
masklika kroppar, som, sedan de utträngt ur sin cell, 
slingra sig kring 1 vattnet. Hos ormbunkarne äro dessa 
rörliga kroppar korkskruflikt vridna och upptill försedda 
med åtskilliga hår 0. s. Vv. 


4. Vanlig tång (Fucus vesiculosus): grenade hår (p), som uppbära flera ännu 
slutna, med antherozoider fyllda blåsor (a) och andra uppsprungna och tomma (d'). 
B. En dylik blåsa i det ögonblick, då den utsläpper de rörliga antherozoiderna. 
C. En antherozoid af en ormbunke. 


Sammanfatta vi det nu sagda, framgår — såsom jag 
hoppas — tydligen deraf, att, om de i åtskilliga afseenden 
olika Oscillatorierna undantagas, hos alla de öfriga kryp- 
togama växter, som jag omnämnt, påträffats delar, hvilka 
— med eller utan tillhjelp af flimmertrådar — visa en rö- 
relse, vanligen af roterande beskaffenhet. Huru olika dessa 


89 


rörliga delar än äro till sitt yttre utseende, ega de dock 
en sak gemensamt, att de nemligen ej äro klädda af nå- 
gon omgifvande hinna. För att fatta, hvad jag härmed 
menar, torde vi få återgå till slemsvamparne, om hvilka 
jag nyss talade. 

Betrakta vi en af de kulor, som bilda dessas frön 
(sporer), så finna vi, att så länge det omgifvande höljet är 
helt, ingen rörelse kan visa sig. Först då detta brustit, 
börjar innehållet att röra sig; man skulle bildlikt kunna 
säga, att dessa sporer äro fängslade djur, som först då de 
undsluppit arresten kunna fritt röra sig. Likartadt är för- 
hållandet med potatis-sjukans mögelart, med de s. k. 
antherozoiderna hos tången o. s. v. Till och med hos de 
små alger, hvilka jag nyss omnämnde, ensamma eller 
kolonivis förenade, fritt simma omkring, finna vi visserli- 
gen en omgifvande hinna, men denna dock genomborrad 
af hål, så att en del af innehållet kan i form af trådar 
sticka fram och åstadkomma rörelsen. Vore dessa hinnor 
fullkomligt slutna, så skulle utan all gensägelse hvarje rö- 
relse varit omöjlig, och — aldrig skulle någon menniska 
då fallit på den tanken att vilja fråndöma dessa organis- 
mer plats bland växtrikets talrika alster. 

Men — äfven de högre växterna, träden och Öör- 
terna, äro helt och hållet sammansatta af dylika blåsor; 
äfven dem skulle man kunna kalla kolonier af celler, skil- 
jande sig från dem hos den nyss omtalade Volvox globa- 
tor (utom genom sin större mängd och olika form) för- 
nämligast derigenom, att den omgifvande hinnan är så 
sluten, att det slemmiga innehållet, protoplasman (såsom 
man benämner det), ej kan uttränga och röra sig. Men 
skulle det icke vara möjligt, att denna instängda proto- 


920 


plasma hos en eller annan af de högre växterna inom sitt 
omhölje visade de rörelser, som den är förhindrad att visa 
utom densamma”? 

Betrakta vi ett af dessa hår hos nässlorna, som er- 
hållit den betecknande benämningen brännborster, eller 
hår af åtskilliga andra växtarter, så skola vi verkligen 
finna denna vår framkastade fråga jakande besvarad. Vi 
finna nemligen denna inneslutna slemmiga substans ut- 
bredd på den omgifvande hinnans inre vägg i form af 
strängar eller band af olika dimensioner; vi finna, huru 
de i den inneslutna små kornen äro stadda i en ständig 
och ganska liflig rörelse, kringförda af den strömmande 
vätskan; vi finna nya strömgrenar bilda sig, andra afbrytas 
och indragas; vi finna, med ett ord, alla de företeelser, 
som utmärka de s. k. plasmodierna hos slemsvamparne. — 
Och detta fenomen är ej inskränkt till en eller ett par 
växter eller till en eller annan del af växterna, utan man 
har tvärtom funnit den snart sagdt hos hundradetal af 
arter, tillhörande de mest olikartade klasser, och i snart 
sagdt alla organer — ja, man kan nästan våga påstå, att 
en sådan strömning (man må kalla den hvad man vill) 
mer eller mindre tydlig torde vara att finna, åtminstone 
under något utvecklingsstadium, hos alla de småblåsor 
eller celluler, hvaraf alla växter äro byggda. 


Min framställning af växternas rörelsefenomener är nu 
afslutad, ofullständig och hopträngd, såsom tidens korthet 
tvungit mig att göra densamma. De slutsatser, som deraf 
kunna hemtas, nödgas jag öfverlemna åt en hvars eget 


förr 
SURTE 


Vv 


: 


Cell af ett hår ur en kurbitsblomma, mycket förstorad. Protoplasma-strömmar;, 
medförande chlorophyllkorn af olika storlek. 


93 


omdöme att draga. Må det blott tillåtas mig att tillägga 
en enda liten anmärkning. 

"Den stilla växtverlden" — huru ofta har detta ut- 
tryck ej blifvit upprepadt! Och sannt är det äfven, att 
man inom densamma ej kan uppvisa dessa blodiga dramer 
af härjningar och blodsutgjutelser, lidanden och våldsbrag- 
der, hvarmed menniskan besudlat historiens blad: sannt 
är det äfven, att den ej kan uppvisa motstycken till dju- 
rens strider och oroliga lif — och 1 så måtto ega växterna 
ett stilla lif. Men under denna stillhet döljer sig en rast- 
lös verksamhet, den lifligaste rörelse, som uppenbarar sig 
i de mest olika former, på de mest underbara sätt. Och 
derföre då det talas om växternas "slumrande" lif, är 
detta en bild, som väl i ett eller annat afseende låter för- 
svara sig, men sanningen att säga, skulle man mången 
gång snarare vara frestad att tillägga menniskan detta 
epithet, ty då hon tillsluter sitt såväl lekamliga som andliga 
öga för alla dessa naturens under, är det ej då hon, som 
går slumrande fram sin väg genom lifvet? 


III. 


OM VÄXTERNAS DELAR OCH DESSAS FÖR- 
RÄTTNINGAR. 


pb) ÄRR 


C 3 
& vi en vacker sommardag lemna stadens qvalm, gå 
( ut i den fria naturen och kasta en till och med blott 
Hjöta blick på alla de växtformer, som rundtomkring om- 
gifva oss, så måste utan tvifvel vår första tanke blifva en 
förvåning öfver all den rikedom och mångformighet, hvari 
de uppenbara sig. Och om nu detta äfven 1 vårt kalla, 
af naturen mindre lyckligt lottade klimat är förhållandet, 
i huru mycket högre grad måste detta då ej gälla söderns 
länder, der tropikernas sol framammar en yppighet. hvarom 
vi knappast kunna göra oss en föreställning? Besinna vi, 
att man för närvarande af de högre, med blommor för- 
sedda växterna känner omkring 100,000 olika arter, obe-/ ; 
räknadt alla olika racer och former, och besinna vi til- 
lika, att mer än 92,000 af dessa äro blott sedan Linns 
död (17738) upptäckta samt att många och stora länder 
finnas, som ännu ingen botanist besökt, så kan man lätt 
inse, att antalet af jordens växtarter bör vara så betydligt, 
att mången torde vara frestad att på dem tillämpa den 
bibliska liknelsen, att de äro otaliga såsom stjernorna på 
himmelens fäste och oräkneliga såsom hafvets sand. 
Betrakta vi emellertid något närmare denna ofantliga 
skara af Floras barn, så skall säkerligen denna känsla af 


Bilder ur växtverlden. 7 


98 

förvåning, långt ifrån att förminskas, snarare förstärkas 
vid tanken på de få och ringa medel eller — så att säga 
— materialier, hvarmed och hvaraf allt detta blifvit åstad- 
kommet. Undersöka vi nemligen med mikroskopets till- 
hjelp alla växters alla delar, skola vi finna desamma bestå 
blott och bart af samma slags elementardelar; allt är bil- 
dadt af ett slags små blåsor (kallade celluler), hvilka dock 
kunna under växternas utveckling antaga olika form och 
yttre utseende samt modifieras inom temligen tränga grän- 
ser. Af dylika små blåsor är allt sammansatt: den stolta 
eken med sin väldiga stam och lummiga krona samt den 
för blotta ögat osynliga vattenalgen, den färgskiftande 
blomman och den mörka roten, nötens hårda skal och 
vindrufvans saftiga klasar. Och lägga vi härtill, att äfven 
hela djurverlden består blott och bart af modifikationer af 
samma slags organer, så att fjärilen och den blomma han 
besöker, palmen och den krälande masken, menniskan och 
mögelsvampen — med ett ord: allt, allt är byggdt af 
samma material, så måste man erkänna, att resultaterna i 
sanning äro storartade. 

Vi behöfva dock ej på detta sätt sönderdela växterna 
i deras allra minsta delar eller elementer för att komma 
till denna slutsats; detsamma kunna vi nemligen äfven 
finna, om vi betrakta de yttre delar, af hvilka hvarje växt- 
art består. Visserligen mäste vi bland dessa urskilja något 
flera hufvudtyper, men dessa äro dock ej många, ithy att 
vi kunna med trygghet påstå, att alla de högre växterna 
blott bestå af rot-, stam- eller blad-delar, hvilka för öfrigt 
under olika perioder af växtens hf kunna på mångfaldigt 
olika sätt omgestaltas och förenas, så att deraf uppkomma 
ej blott de otaliga rot-, stam- och bladformer, som hos 


29 


olika växtarter anträffas, utan ock de sinsemellan så be- 
tydligt afvikande slag af blommor, frukter 0. s. v., hvarpå 
växtverlden erbjuder en sådan rikedom. 

Vare sig emellertid, att vi betrakta de nämnda små 


elementarorganerna eller de större, yttre, af en mängd 


elementarorganer sammansatta, få vi icke — med anled- 
ning af deras nyss påpekade ringa antal — antaga, att 


de lemna oss ett ringa material till iakttagelser och obser- 
vationer. Tvärtom erbjuda de ej blott genom sin form- 
rikedom, utan än mer genom de olikartade lifsyttringar, 
som i dem uppenbara sig, ett rikt, ett omätligt fält för 
eftertanken, och så rikt är detta fält, att man derpå med 
fullt skäl kan tillämpa den vise Sensrca's ord, att till och 
med den, som tusen sekler härefter kommer att födas, 
alltid skall finna tillfälle att göra nya upptäckter och til- 
lägg till sina föregångares arbeten. 

I det jag nu går att lemna en kort framställning af 
de högre s. k. fanerogama växternas organer och dessas 
förrättningar, nödgas jag, för att ej blifva alltför vidlyftig, . 
inskränka mig nästan uteslutande till de yttre, samman- 
satta organerna, och äfven om dessa fatta mig så kort, 
att jag på förhand inser, att denna min framställning 
mäste blifva i ej ringa grad ofullständig och otillfredsstäl- 
lande. 


En af de satser, på hvilka LinsÉ lade den allra stör- 
sta vigt, var den, som han uttryckte med orden: "ommne 
vivum ex ovo" (allt lefvande kommer ur sitt ägg eller frö) 
— eller, med andra ord, imtet organiskt naturalster, hvar- 
ken växt eller djur (det må vara huru litet och obetyd- 


ligt som helst), kan uppstå, såsom man säger, "af sig sjelf”, 


100 


utan förutsätter nödvändigt något annat, likartadt natur- 
alster, från hvilket det härstammar. För växternas förö- 
kande och fortvaro på jorden fordras derföre nödvändigt 
frön; fröet erbjuder derföre äfven en naturlig utgångspunkt 
för vår framställning. 

Innanför den eller de hinnor, som ytterst omgifva 
hvarje frö, hvilar hos flertalet af de högre växterna ett 
litet växtämne, hvilket genom det vid groningen uppblötta 
och remnade skalet utsänder en redan i fröet mer eller 
mindre tydligt antydd liten rot, som sedan allt mer och 
mer förlänger sig och sträfvar att nedtränga i jorden. 
Jemte denna lilla rot utkomma äfven ur fröet tvenne hvar- 
andra motsatta eller mera sällan flera kranssittande blad, 
hvilka afvika från de sedan uppträdande genom en enklare 
form, vanligen betydligare tjocklek och större rikedom på 
närande ämnen, isynnerhet stärkelse. På grund af dessa i 
: bladen magasinerade mnäringsmedel blifva dessa blad af 
synnerligen vigtig betydelse för den lilla, unga plantan, 
hvilken de under hennes första period lemna behöflig föda; 
de äro så vigtiga för densamma, att man kallat dem hjert- 
blad. Då växten hunnit uppväxa, äro dessa blad beröfvade 
sina näringsämnen, hvarföre de då i de allra flesta fall 
-förvissna och bortfalla. 

Så förhålla sig, såsom jag sade, de flesta, men långt 
ifrån alla de blombärande växterna. Hos en del (tex. 
gräsen, liljorna o. s. v.) finnes nemligen i fröet intet fär- 
digbildadt rotämne, som vid groningen utvecklar sig, utan 
1 dess ställe utbryta liksom ur de inre delarne af fröets 
nedre ända flera (vanligen 3 eller 5) lika stora rötter, 
hvilka vid sin utgångspunkt omgifvas af fröets omklädna- 
der liksom af en slida. I det förra fallet eger roten'så- 


101 


lunda en, i det senare flera hufvudstammar, och härpå 
beror skillnaden mellan rötternas tvenne hufvudslag: den 
enkla och sammansatta. Den enkla funno vi i förening 
med tvenne hjertblad, under det att deremot de växter, 
som hafva sammansatt rot, ega blott och bart ett enda 


Fir8. 


Groende di- och mono-cotyledon; den förra med två hjertblad cch ofvan dem 
tvenne örtblad, den senare med ett slidlikt bjertblad och början till stängel. 


hjertblad, och härpå grundar sig de högre växternas in- 
delning i tvenne stora hufvudafdelningar: Dicotyledoner 
med två, Monocotyledoner med blott ett hjertblad. Att 
dessa äfven till roten äro olika hafva vi sett, och att denna 


102 
olikhet äfven sträcker sig till de öfriga delarne, skola vi 
framdeles uppvisa. 

Vare sig nu, att roten under sitt första uppträdande 
visar sig under den ena eller den andra af dessa former, 
så förblifva dock sällan de sålunda utvecklade hufvudstam- 
marne ogrenade. Det dröjer ej länge, förrän de grena sig 
eller, rättare, förrän från de inre delarne nya små- eller 
bi-rötter utveckla sig, hvilka åter i sin ordning kunna 
mer eller mindre förgrenas. Den under jordytan befintliga 
delen af en växt (t. ex. ett träd) bildar derigenom en 
krona, ej sällan mera komplicerad och utbredd, än den 
öfver jorden varande. Lyckas det att åtminstone någor- 
lunda oskadad upptaga denna rot och frigöra den från 
den vidhängande jorden, skådar man ett virrvarr af rot- 
tågor, ofta i hvarandra inflätade och intrasslade — och 
första tanken blir den, att man här har framför sig ett 
visserligen för sitt ändamål särdeles lämpligt organ, men i 
hvilket ingen ordning eller symmetri kan spåras, utan 
endast ett godtyckligt och nyckfullt chaos. Ett närmare 
studium visar dock, att detta lika litet här som annorstä- 
des 1 växtriket är förhållandet; en sträng regelbundenhet, 
en nästan mathematisk noggrannhet råder här liksom hos 
växtens öfriga delar, äfven der menniskans slöa och skumma 
blick först blott skådar oreda och konfusion. Alla dessa 
birötter sitta nemligen i bestämda rader (2—5 till antalet, 
olika hos olika arter och växtgrupper) längs de större rot- 
tägorna. 

Så uppkommer och utvecklar sig roten ur fröet. Att 
emellertid rötter äfven på annat sätt kunna bildas, derom 
vittnar den dagliga erfarenheten. En hvar, som satt en 
stickling, vet mer än väl, att nya rötter kunna äfven ur 


103 


sjelfva stammen framkomma och sedan fullgöra samma 
förrättningar, som de ur fröet utvecklade. Det är för öf- 
rigt ej blott vid sådana tillfällen, då en växtdel blifvit 
skild från sin ursprungliga rot, som andra, nya sådana 
bildas. Hos åtskilliga arter utvecklas nemligen normalt 
från stammen, ofta högt öfver jordytan, nya rötter, hvilka 
söka nå jorden eller något annat föremål för att deri fästa 
sig och förgrenas. Så se vi på murgrönan, sådan den i 
våra boningsrum odlas, stammen flerestädes liksom knottrig 
af större eller mindre vårtor eller trådar. Komma dessa 
att hvila mot en trädstam, en klippvägg e. d., utvecklas 
dessa slumrande rottrådar till långa knippen af rötter, 
hvilka tätt och innerligt fästa sig vid nämnda föremål och 
stöda de späda rankorna, så att murgrönan, slingrande sig 
uppför trädstammarne och från gren till gren, ej sällan 
i sydligare trakter tyckes med sina äfven om vintern grön- 
skande blad bilda höga gröna kolonner eller svajande guir- 
lander mellan de kala träden. 

Dylika med luftrötter försedda växter äro 1 vårt nord- 
ligare klimat få och mindre i ögonen fallande. Annat 
är förhållandet i varmare luftstreck, der dylika ej sällan 
1 förvånande mängd och yppighet uppträda. Betrakta vi 
t. ex. afbildningen af en tropisk urskog — då det är be- 
skärdt så få bland oss att få se en sådan i verkligheten — 
så se vi bland dessa gigantiska stammar, dessa kolossala 
bladformer och denna yppiga rikedom af växtformer, som 
trängas med hvarandra, huru än sjelfva trädens grenar 
utsända långa rep- eller skruflika rottågor, på mångfaldigt 
sätt snodda om hvarandra, än på trädstammarne kring- 
krypa andra busk- eller ört-artade växter, hvilka jemte 
slingerväxter af mångfaldiga slag sammanfläta det hela till 


104 


ogenomträngliga snår. Hvem har ej hört talas om dessa 
Hinduernas heliga pagod-lundar, hvilkas väldiga löfhvalf 
uppbäras af en labyrinth af pelare, erbjudande skugga 
stundom åt flera tusen personer? Dylika imponerande 
lundar äro ej sällan bildade af ett enda af de ostindiska 
fikonträden, från hvilkas grenar väldiga, ej sällan arms- 
tjocka pålar (luftrötter) nedskjuta, hvilka, då de nått jor- 
den, bidraga att stödja grenarne, så att dessa kunna fort- 
sätta sin tillväxt och sålunda till sist bilda en mångstam- 
mig skog. -— På likartadt sätt påtrycka Pandanus-arterna 
Söderhafsöarnes vegetation en så egendomlig prägel. Med 
stammar, som äro stadda 1 ett ständigt bortdöende 
och afruttnande vid basen, skulle dessa egendomliga träd 
aldrig kunna nå någon synnerlig höjd, såvida ej samtidigt 
nya luftrötter utbröto från stammen, ständigt högre och 
högre upp, så att hos de äldre träden stam och krona 
höja sig från en hög ställning af bågformiga luftrötter. Ja, 
hos några växter utvecklas de till en sådan mängd, att t. 
ex. de trädartade ormbunkarnes stammar i de varmare 
länderna ofta äro täckta af ett tjockt lager i hvarandra 
inflätade luftrötter och att från Canarieöarnes lagerträd på 
fuktiga ställen hvarje höst talrika, sedan borttorkande, gre- 
niga rötter frambryta, hvilka till utseende och konsistens 
så påminna om våra skogars fingersvampar, att till och 
med en framstående vetenskapsman låtit förleda sig att 
beskrifva dem såsom en ny art af nämnda svampslägte. 
Att rötter kunna finnas och utvecklas ofvan jord, hafva 
vi sålunda funnit, och i det följande skola vi äfven se, att 
stammar finnas, som äro dolda under jorden. Att det till 
följe häraf ej alltid är lätt afgöra, hvad som bör anses 
såsom rot eller stam, kunna vi väl på förhand antaga, och 


105 


i sjelfva verket hafva många framstående botanister, ja till 
och med LIinsk sjelf, i detta afseende begått felsteg. 9Sa- 
ken är dock af ej ringa betydelse, hvarföre vi torde kunna 
fasthålla, ej blott att roten är den växtdel, som utvecklar 
sig nedåt, utan äfven att den alltid saknar blad samt att 
dess tillväxt ej sker omedelbart i yttersta spetsarne, utan 
att dessa äro täckta af en s. k. rotmössa. 

Detta sistnämnda torde förtjena en närmare förkla- 
ring. Betrakta vi en stam eller en gren, så finna vi med 
lätthet, att nybildningen sker i sjelfva spetsen, att der är 
(så att säga) sjelfva lifshärden, ur hvilken nya delar städse 
framgå, allt dock under det att dessa nybildade delar se- 
dan kunna till en tid tilltaga i längd. Så t. ex. med års- 
skottet af ett träd. Detta, bildadt i sjelfva spetsen af ett 
äldre årsskott och sjelft egande sina yngsta delar i sin 
öfversta topp, förlänges sedermera under sommarens lopp 
eller liksom uttöjes, så att afstånden mellan de på det- 
samma sittande bladen förstoras under årets hela vegeta- 
tionsperiod. Icke så med roten. Ej nog dermed, att ett 
nybildadt stycke af densamma ej mera förlänger sig, utan 
bibehåller den längd, som det en gång vid sin bildning 
erhållit, så är dessutom det ställe, hvarest de nya delarne 
bildas, beläget ej 1 sjelfva yttersta spetsen utan ett stycke 
ofvanför densamma. Skulle den yttersta spetsen vara den 
punkt, i hvilken lifsverksamheten vore liksom koncentrerad, 
huru lätt kunde den ej då under rotens framträngande 
bland sten och grus blifva skadad och dess vidare utveck- 
ling derigenom hämmad? Det behöfves derför ett — om 
ock tunnt — skyddande lager. Ett sådant finnes äfven, 
omgifvande vegetationspunkten såsom en hylsa eller tuta”), 


”) Vill man se denna, måste man med allra största försigtighet fri- 


106 


och skjutes framför densamma under rotens utveckling. 
Ett dylikt skydd vore på stammen öfverflödigt; det saknas 
derföre äfven, ty i naturen finnes intet, som är onödigt 
eller öfverflödigt, äfven om »4 ej alltid genast kunna inse 
detta. 


Fig. 9. 


Rotmössa. Till venster genomskärning af roten hos alen: m veden. a och b yttre 
och inre barklager, s safvan, vp vegetationspunkten, rm rotmössa A rothår. Till 
höger en torkad Pandanus-rot: a sjelfva roten, rm rotmössa. 


Sedan jag sålunda påpekat, hvilket begrepp man egent- 
ligen bör fästa vid ordet rot, för att skilja densamma från 
stammens olika former, skall jag ej trötta med att be- 
skrifva alla de olikheter, som rötterna till form, förgre- 
ning, direktion, konsistens o. s. v. kunna visa, utan jag 


göra de yttersta, finaste rotspetsarne från all vidhängande mull, och äfven 
då undgår den ofta ett ovant öga. Lättast kan man se den hos vår vanliga 
sg. k. andmat (Lemna minor), hos hvilken man kan afdraga den nästan 
som en handskfinger. 


107 


öfvergår 1 stället till att kasta en hastig blick på detta 
organs bestämmelse, d. v. s. på dess gagn för växtens lif. 

I första rummet hafva vi då att anmärka rotens funk- 
tion såsom ett fasthållande och till följe deraf stödjande 
organ. Under det att djuren, såsom bekant är, i allmän- 


het kunna fritt röra sig 1 rummet för att välja sin föda, 
så äro växterna deremot i allmänhet genom sina rötter 
fästade i jorden. De undantag, som derifrån finnas, äro 
ej synnerligen talrika. Så t. ex. ligga några vattenväxter 
löst flytande på vattnet och låta sig drifvas af vind och 
våg, hvarpå den s. k. "andmaten" (Lemna), hvilken såsom 
ett grönt täcke ej sällan visar på gamla dammar och an- 
dra stillastående vatten, kan tjena såsom ett ur vår flora 
hemtadt välbekant exempel. Detsamma skulle man ock 
måhända kunna säga om den alg-art "), hvilken är bekant 
under namnet "”Sargasso” och bildar det s. k. gväshafvet 
eller Sargassosjön 1 Atlantiska hafvet, hvarest hafsytan på 
flera hundra qvadratmil nästan täckes af dess lefverbruna 
massor, hvars toppar uppskjuta öfver vattenytan och gifvit 
anledning till att tala om ”simmande ängar” i oceanen. 

Men om nu ock rötterna tjena till att fasthålla och 
stödja växterna, så besitta ej alla växter denna förmåga i 
lika grad. Hos en del växter visa de nemligen en större 
benägenhet att nedtränga på djupet, hos andra att utbreda 
sig nära jordytan. Härpå beror, såsom lätt inses, till en 
stor del den större eller mindre kraft, hvarmed de kunna 
motstå vindarnes våldsamhet. Midt i stormarnes raseri stå 
eken och tallen, med sina djupgående rötter, lugna och 


”) I sin första början torde dock denna växa fästad på hafsbottnen, 
men sedan derifrån bortslitas och af hafsströmmarne sammanföras till de 
ofvan omnämnda storartade massorna. 


108 


oskadda, medan granen och pyramidpoppeln, med sina 
nära jordytan krypande rötter, ofta kullstörtas af långt 
mindre häftiga vindar. 

Då jag nyss nämnde, att rötterna tjena till att fästa 
växterna vid jorden, skedde detta med den nödvändiga och 
försigtiga reservationen: "i allmänhet". Jag har nyss på- 
pekat några vattenväxter såsom undantag, men ännu mera 
i ögonen fallande och anmärkningsvärda äro de ingalunda 
fåtaliga, hvilka äro fästade på andra växter. Komma vi 
in i ett större orangeri, saknas der i våra dagar knappast 
några af dessa egendomliga orchideer, hvilka kunna räknas 
till de tropiska urskogarnes förnämsta skönheter. Fästade 
vid gamla murknande grenar eller på stammarnes skrofliga 
bark, väcka de ej blott genom egendomligheten i sitt växt- 
sätt, utan ännu mer genom sina fantastiska, ofta prakt- 
fulla blommor en välförtjent uppmärksamhet — och det- 
samma gäller äfven om en mängd till sin förekomst lik- 
nande växter, hvilka, slingrande från träd till träd, för- 
vandla urskogarne till ogenomträngliga flätverk. I vårt 
klimat ega vi blott i mossor och lafvar torftiga represen- 
tanter af dessa i varmare länder så yppigt utvecklade 
epiphyter. 

Huru märkliga dessa än äro, fördunklas de dock i 
åtskilliga afseenden af de egentliga parasiterna. Under 
det att de nyss nämnda epiphyterna visserligen från den 
växt, på hvilken de äro fästade, hemta en del af sin nä- 
ring, men blott ur hennes utdöda yttre delar (barken o. s. 
v.), insända deremot de verkliga parasiterna sina rötter in i 
sjelfva värdplantans inre och beröfva densamma en del af 
hennes egna näringssafter. Det egendomliga i deras upp- 
trädande och ofta äfven 1 deras yttre utseende gör, att 


109 


flertalet af dem redan sedan lång tid tillbaka varit upp- 
märksammade. 

Då jag nu går att anföra några exempel på dylika 
parasitväxter, torde det vara skäl att i första rummet 
nämna en, som äfven i vårt land förekommer. Flerestädes, 
isynnerhet i Mälaredalen, observerar man högt uppe i kro- 


Fig. 10. 


Viscum album, ung planta. Rötterna utbredande sig mellan värdplantans ved och 
bark samt nedtränga de i den förra. 


norna af företrädesvis lindar och äppleträd smärre, täta 
buskar, stundom växande rakt uppåt, stundom rakt nedåt 
eller åt sidorna. Om sommaren mer eller mindre dolda 
bland det öfriga löfverket, falla de, sedan träden fällt sina 
löf, genom sina ständigt grönskande blad lätt i ögonen, så 
att den, som vintertiden berest t. ex. Frankrike och Bel- 
gien, der denna buske (Viscum album) är synnerligen all- 


110 


män, ej kan hafva underlåtit att fästa sin uppmärksamhet 
vid dessa gröna busk-klot, som öfverallt visa sig, isynner- 
het på äppleträden. Det egendomliga i deras utseende, det 
hemlighetsfulla i deras förekomst — allt bidrager att till- 
locka uppmärksamheten. Ej underligt derföre, att i flera 
folkslags mythologier denna växt spelat en framstående 
röle: de gamla germanernas druider använde den vid sina 
religiösa ceremonier; åt /Eneas lemnades den, ehligt Virgilii 
berättelse, en talisman för att nedstiga till och lyckligen 
återvända från underjorden; och i vår nordiska gudasaga är 
den den mistelten, hvaraf den pil gjordes, för hvilken 
Balder föll ett dödens offer. 

Det anförda exemplet på en verklig parasit skulle 
vara tillräckligt, såvida jag ej fruktade, att en origtig före- 
ställning derigenom skulle bilda sig om parasitväxterna i 
allmänhet. Den nyss nämnda misteln är en buske med 
gröna blad — tvenne egenskaper, som tillkomma blott ett 
ringa antal parasiter. Flertalet af dem är nemligen blad- 
lösa örter och oftast äfven, så till stam som blomma, af en 
svampartad konsistens, saknande alla gröna delar. Det mest 
frappanta exemplet i detta afseende lemmar den s. k. jätte- 
blomman (Rafflesia Arnoldi) på Java — den största hittills 
kända blomma (3 fot i diameter) — hvilkens köttfärgade, 
fläckiga och svampartade blomkalk nästan utan spår af 
stam direkt frambryter ur stammen eller rötterna af åt- 
skilliga der förekommande träd och buskväxter. 

Emellertid — rötterna må nu vara fästade i jorden 
eller icke, så ega de dock alla en och samma förrättning, 
nemligen upptagande af näring. Växterna behöfva för sitt 
uppehälle nödvändigt kol, väte, syre, qväfve och åtskilliga 
mineral-beståndsdelar (t. ex. phosphorsyra. jern, kalk, kali, 


IgE 


koksalt o. s. v.) och om än bladen och växtens öfriga gröna 
delar i väsentlig mån bidraga till kolets och syrets upp- 
tagande (såsom vi framdeles skola finna), så upphemtas 
dock hufvudmassan af dessa näringsämnen genom rötterna. 

Den första frågan härvid blir då: i hvilket tillstånd 
måste de ämnen befinna sig, som af rötterna skola upp- 
tagas? För att fatta oss kort kunna vi säga, att endast 
flytande ämnen kunna genom rötterna uppsugas, under det 
att äfven de allra finaste pulverformiga kroppar, om röt- 
terna äro hela, ej kunna deri imtränga. Det är häraf äf- 
ven klart, hvilken vigtig röle vattnet för växternas näring 
måste spela, en röle så stor, att vi utan fara för synnerligt 
fel kunna påstå, att endast vatten och i vattnet lösta krop- 
par genom rötterna kunna komma växterna till godo. 

Härvid visar sig dock ett märkvärdigt förhållande. 
Tänka vi oss något ämne, t. ex. en vigtsdel socker, upp- 
löst 1 en lika stor vigtsdel vatten, så skulle man väl kunna 
förmoda, att ur denna sockerlösning skulle på samma gång 
af rötterna upptagas proportionsvis lika mycket socker och 
vatten. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Vattnet upp- 
tages nemligen i betydligt större mängd och den qvarva- 
rande lösningen är derföre betydligt mera sockerhaltig än den 
ursprungliga, och likartadt är förhållandet med alla andra 
kroppar. Och ännu mer, om vi i samma vatten upplösa 
en mängd olika ämnen 1 lika stora qvantiteter, så skola 
vi finna, ej blott att dessa i betydligt olika proportion af 
rötterna utsupas, utan äfven att rötterna af en växtart 
upptaga mera af ett ämne, rötterna af en annan mera af 
ett annat 0. s. v. 

Detta förhållande, bekräftadt genom noggranna expe- 
rimenter, är ej utan sin stora vigt och betydelse. Härige- 


112 

nom förklaras ej blott, huru bland växter, som växa i all- 
deles samma jordmån, sida vid sida, den ena kan inne- 
hålla en mängd kalk, den andra likaledes betydligt kisel 
0. 8. v., hvilka ämnen så godt som saknas hos den andra, 
utan härpå — jemte på det djup, hvartill rötterna i jorden 
nedtränga — beror hufvudsakligen en af hufvudfordrin- 
garne på det s. k. rationella landtbruket, nemligen vexel- 
bruket. Är det nemligen så, att några växter åt sig ur 
jorden utvälja ett ämne, men qvarlemna ett annat, hvilket 
deremot med begärlighet upphemtas af andra växtarter, så 
reducerar sig frågan ju blott dertill, att man bör söka 
odla kulturväxterna i en sådan ordningsföljd, att den efter- 
följande kan tillgodogöra sig hvad den föregående lemnat. 

I sammanhang härmed står frågan om "sympathi" och 
<antipathi'" mellan växter. Redan sedan lång tid tillbaka 
har man uppgifvit, att vissa växter särdeles väl trifvas i 
hvarandras sällskap, andra deremot tvärtom, och såsom 
förklaring af detta fenomen har man tillgripit det påstå- 
endet, att växternas rötter ej blott tjena till näringens upp- 
tagande, utan äfven till afsöndrande af ämnen, som inom 
växtorganismen blifvit förbrukade, samt att dessa sålunda 
afsöndrade ämnen än äro nyttiga, än skadliga för andra 
arter. Det skulle upptaga allt för lång tid att redogöra 
för de med anledning häraf gjorda experimenterna och 
uppställda theorierna; må det vara nog att antyda, att. 
man nu är ense om att förkasta hela denna uppgift om 
rötterna såsom afsöndrande organer. Det nämnda förhål- 
landet låter helt naturligt och lätt förklara sig derigenom, 
att de växter väl trifvas tillsammans ("hysa sympathi för 
hvarandra"), som ur jorden upphemta hufvudsakligen olika 
näringsämnen och sålunda ej, såsom man i hvardagsspråket 


113 


säger, "komma att slåss med hvarandra om matbitarne", 
under det att vantrefnad, "antipathi", i motsatt fall visar 
sig -— tout comme chez nous! 

Ännu återstå dock några sidor af näringens uppta- 
gande genom rötterna att betrakta. Man skulle t. ex. 
kunna fråga: upptager hela roten eller blott någon del af 
densamma de bestämda födoämnena? För att få denna 
fråga med säkerhet besvarad, kan man göra ett ganska 
simpelt experiment. Man sätter en med största försigtighet 
upptagen (oskadad) rot på sådant sätt i vatten, att den 
hel och hållen med undantag af rotspetsarne är nedsänkt, 
och vi finna då, att växten snart börjar att vissna. Ned- 
doppa vi blott de allra yttersta spetsarne och låter allt 
det öfriga vara utsatt för luften, så mträffar alldeles det- 
samma, men om en något större del af rottopparne ned- 
sänkes i vattnet, så fortfar växten att vara frisk och liflig. 
Med anledning häraf kan man antaga, att det ej är hela 
roten, utan blott en straxt ofvan spetsarne befintlig del, 
som uppsuper näringssaften. 

Och i sjelfva verket, om vi närmare undersöka rotens 
byggnad, så bör detta förhållande synas ganska naturligt. 
Det nämndes nyss, att rotspetsarne äro omgifna och klädda 
af den s. k. rotmössan, och att denna, bestämd till rotens 
skyddande, ej tillika är den saftuppsugande delen, torde ej 
förefalla underligt. Betrakta vi de äldre delarne, skola 
vi lätt finna, att dessa äro klädda af ett hårdt bark- och 
eller korklager, som förhindrar vattnets inträngande i de 
inre delarne. — Annat är förhållandet med den straxt of- 
van rotmössan befintliga delen. Ej nog dermed, att denna 
del beklädes af endast en ytterst tunn och fin hinna, är 
den äfven försedd med en mängd ytterst fina hår, hvilka 


Bilder ur växtverlden. 8 


114 
med yttersta begärlighet uppsuga den vätska, med hvilken 
de komma i beröring. Huru denna vätska sedan i växten 
kringföres och sprides till alla dess delar, skola vi i det 
följande framställa. 

Sammanfatta vi det nu sagda, så finna vi, att rotens 
bestämmelse är växternas fasthållande och närimgens upp- 
tagande. Innan vi lemna detta organ, torde den frågan 
med skäl kunna framställas: huru länge fullgör det dessa 
förrättningar eller, med andra ord uttryckt, hvilken ålder 
kan roten uppnå? Att härvid uppgifva något bestämdt 
tal, som i hvarje fall är giltigt, är naturligtvis omöjligt, 
ty äfven den ringaste eftertanke eller erfarenhet i växtod- 
"ling säger oss, att en del örter fortlefva blott några få 
veckor, under det att andra (t. ex. åtskilliga trädslag) 
bland sig kunna uppvisa representanter af 100-, ja 1000- 
tals år. Men trots all denna olikhet, kunna vi dock finna 
några allmänna grunder, efter hvilka växternas rötter med 
afseende på varigheten kunna indelas. 

Besinna vi då, att våra ärter, bönor, astrar, solrosor 
m. fl. köks- och prydnadsväxter under en enda sommar 
afsluta hela sitt lefnadslopp, under det att andra CERN. 
moroten, rågen m. fl.) första året blott utveckla blad, men 
det andra äfven blommor och frukt samt derefter utdö, 
samt att slutligen flera örter (t. ex. pionerna, klöfvern o. 
S. v.), liksom alla våra träd och buskar, en längre följd af 
år fortlefva, så torde det vara lätt insedt, att man, såsom 
ofta sker, kan indela växterna i dem, som ega ett-, två- 
eller mångårig rot. Denna indelning lider dock af ett 
väsentligt fel, nemligen att ingalunda vara konstant. Råg 
och hvete äro t. ex. i allmänhet två-åriga, men af begge 
finnas s. k. vår-former, hvilka på ett enda år genomgå sin 


115 


utvecklingsserie. ÅA andra sidan har man genom blom- 
knopparnes bortplockande från ett-åriga växter förmått 
dessa att lefva till och med tjogtals år, men hafva de se- 
dan blott en enda gång kommit till blomning, så har hela 
växten bortdött. 

Af det nu antydda torde det vara lätt att inse, att 
om än det ej gifves någon sträng gräns mellan ett-, två- 
och mång-åriga växter, så är gränsen desto skarpare mellan 
dem, som blott en gång, och dem, som flera gånger fram- 
bringa blommor och frukt. Att till de senare höra ej 
blott träd och buskar, utan äfven alla de örter, hvilkas 
öfver jorden befintliga delar hvarje höst afvissna, men dock 
vid rotens öfversta topp ega knoppar, som det följande 
året utveckla nya stammar och blad, är lätt att inse, lik- 
som äfven att till de förra höra alla ett- och två-åriga 
örter. Tilläggas bör blott, att till denna senare afdelning 
höra äfven åtskilliga växter, som först efter flera års för- 
lopp blomma men sedan bortdö. Ett frappant exempel på 
en dylik växt bildar den mycket omtalade s. k. ”hundra- 
åriga aloén”, hvilken erhållit sitt namn deraf, att den i 
våra växthus behöfver en lång följd af år (för jemnhetens 
skull säger man hundra) — i sitt hemland blott 5 a 6 
— för att få kraft att utveckla sin af tusentals blommor 
prydda spira, men som sedan, utmattad af öfveransträng- 
ning, helt och hållet bortdör. 

Tiden tillåter oss ej längre att sysselsätta oss med 
växternas rötter, hvilka, ehuru dolda för blickarne och 
töga tillockande såsom ögonfägnad, dock i många afseen- 
den äro i hög grad intressanta. Vi öfvergå nu i stället 
till att taga växternas stammar i flygtigt betraktande. 


116 

Den första tanke, som torde framställa sig, då wvi i 
vår erinring framkalla stamformerna hos olika växtarter, 
är den mångfald till rigtning, storlek, förgrening, konsi- 
stens 0. s. v., 1 hvilka detta organ uppträder. Man tänke 
sig blott våra resliga ekar och granar med sina af tusen- 
tals större och mindre grenar sammansatta krona och det 
enkla, anspråkslösa grästrået; man jemföre palmernas höga, 
smärta, upptill af blott ett knippe gigantiska blad krönta 
pelare och våra blåklockors eller smörblommors obetydliga 
stjelkar. Och dock — äfven i detta vid första anblicken 
orediga virrvarr af olika stamformer kan man med någon 
eftertanke lätt urskilja några få hufvudslag, af hvilka alla 
blott utgöra mer eller mindre afvikande modifikationer. 

Då jag nu yttrade, att några få hufvudslag af stam- 
mar finnas, så är jag temligen viss, att åtskilliga dervid 
tänka, att dessa äro träd-, busk- och ört-stammar, och så 
hafva äfven de äldre botanisterna förr indelat dem. Otill- 
förlitligheten af denna indelning är dock lätt att finna. 
Redan i det föregående har jag påpekat, att ricinolje- 
trädet hos oss blir en ett-årig ört — och hvilket bättre 
bevis kan man väl tänka sig mot antagandet af skarpa 
gränser mellan till och med ört- och träd-stammar? Och 
för att taga ett annat, rent svenskt exempel: hvem vet ej, 
att buskväxter stundom uppväxa till träd och tvärtom? 
Allmänt bekant är t. ex., att enbusken i närheten af tegel- 
bruk och andra ställen, der rök utvecklas, uppväxer till 
ett ganska stort, högstammigt träd, i stället för att vara 
en låg, krypande buske, och lika bekant torde det vara, 
att orsaken härtill är den, att röken dödar eller förjagar 
en liten insekt, hvilken annars genom att lägga sina ägg 
1 grenarnes spetsar hindrar dessas utveckling på höjden. 


TT 


Det behöfves sålunda blott litet rök eller en liten fluga 
för att kullslå denna indelning i ört-, busk- och träd- 
stammar. 

Säkrare och mera tillfredsställande är deremot den 
indelningsgrund, som hemtas från stammarnes inre bygg- 
nad. Jemföra vi t. ex. å ena sidan en stam af ett af våra 
vanliga barr- eller löfträd och å den andra en palmstam 
eller ett rör af en rotting, så faller det lätt i ögonen, att 
den förra består af tre skilda lager (märg, ved och bark), 
under det att de senare bestå af blott ett enda, homo- 
gent lager. Likartadt blir förhållandet, om man t. ex. 
jemför stjelken af en nässla, förgät-mig-ej eller gurka med 
gräsens eller starrarternas strå. Nu eger derjemte det 
egendomliga förhållandet rum, att de växter, hvilkas stam- 
mar bestå af skilda lager, just äro desamma, som vid gro- 
ningen utveckla två hjertblad och en enda hufvudrot, un- 
der det att de, som i stammarne sakna dessa lager, gro 
med blott ett hjertblad samt utbilda en s. k. sammansatt 
rot. Påminna vi oss nu de vetenskapliga benämningarne 
på dessa tvenne väsentligt olika växtslag, så inse vi lätt, 
att man kan indela stammarne i Dicotyledon- och Mono- 
cotyledon-stammar. : 

Men äfven med antagande af dessa tvenne hufvud- 
grupper, så hafva vi ej dermed sagt, huru stammen alltid 
skall igenkännas från andra växtens delar. Någon svårig- 
het torde ej i detta afseende möta, då frågan gäller så- 
dana, hvilka genom sin långsträckta form, mer eller min- 
dre tydliga afrundning och bladbeklädnad, genast låta sig 
såsom sådana igenkännas. Men sådana äro ej alla. Vi 
behöfva blott påminna oss de allmänt odlade Cactus-arterna 
med sina plattade, ledade stjelkar, hvilka så till det yttre 


118 


påminna om bladen (och äfven i vissa afseenden uppfylla 
dessas förrättningar), att flertalet menniskor säkerligen 
tillägger dem namnet blad. Detsamma visar sig med den 
egendomliga växt, hvaraf ett fragment här finnes afbildadt. 

Hvad är naturligare än att, med 


Fig. 11. 


anledning af den yttre formen och 
utseendet, antaga dessa delar vara 
blad, och dock äro de i sjelfva 
verket grenar. För ögonblicket vill 
jag blott påpeka, att bladen aldrig 
kunna utveckla någon blomma. 
Vi finna således, att man, om 
ej varsamhet iakttages, stundom 
kan förblanda stammar med blad, 
men ännu lättare sker en sådan 
förvexling mellan stam och rot. 
Tänka vi oss t. ex. en guldvifva 


— hvar finnes dennas egentliga 
sas orgO Rå Ern af dec & Kr” "stam? - Fek. Kaea 

skaft, på hvilket blommorna äro 
fästade, ty i sådant fall skulle denna växt sakna någon 
stam före utvecklingen af blommorna och dessas gemen- 
samma skaft. Stammen ligger här dold i jorden, och lik- 
artadt är förhållandet hos sipporna, näckrosorna, liljekon- 
valjen och otaliga andra. Betrakta vi nemligen dessas un- 
der jordytan varande delar, finna vi, såväl att deras spetsar 
söka närma sig ljuset, som att de på sig ega ätminstone 
lemningar af blad — allt egenskaper, som ej tillkomma 
roten. Man skulle kunna kalla dessa bildningar för i jor- 
den vandrande stammar: de tillväxa nemligen i ena ändan, 
under det att den andra småningom bortdör och afruttnar 


119 
— och härigenom krypa de år från år framåt i jorden. 
Deras vetenskapliga benämning är rotstockar. 

Ännu mera från det vanliga utseendet afvikande äro 
åtskilliga knöliga, uppsvällda bildningar, och om dessas 
verkliga natur har man 1 sanning ofta nog giltigt skäl att 
vara tveksam, isynnerhet som dylika bildningar onekligen 
finnas, hvilka äro tydliga stambildningar (t. ex. de klot- 
lika Cactus-växterna, kålrabbi m. fl.), andra åter lika tyd- 
liga rotbildningar (såsom rofvorna, kälrötterna m. fl.). Här- 
vid får man dock ej låta leda sig af deras förekomst öfver 
eller under jordytan, ty då kommer man utan gensägelse 
att till "rotfrukterna” räkna åtskilligt, som ur vetenskaplig 
synpunkt ingalunda förtjenar detta namn. Så är t. ex. 
förhållandet med den välbekanta potatisen. Betraktar man 
en dylik knöl i ungt tillstånd, skall man på densamma 
tydligen finna "ögon" (knoppar), sittande i vecken af små 
fjäll (outvecklade blad). Dessutom finnes en karakter till 
åtskiljande af rot och stam, hvilken visserligen blott är 
tillämplig, då frågan gäller s. k. dicotyledona växter, men 
en sådan är också potatisplantan. I dessa växters stam 
funnos, såsom vi sett, 3 olika lager, men i deras rötter 
antingen saknas märgen eller är den så godt som mikro- 
skopiskt liten. Tillämpa vi detta på potatisknölen, så finna 
vi vid en genomskärning af densamma, att märgen så 
mycket mindre saknas, som den tvärtom är till den grad 
utvecklad, att den bildar nästan hela knölen, under det 
att vedlagret endast genom en fin strimma finnes antydt. 
Hvad äro således potatisknölarne? Jo, underjordiska stam- 
grenar, hvilka genom den omgifvande jorden blifvit hin- 
drade i sin utveckling och antagit rundad form, på samma 
gång som genom mörkret de gröna delarne ej kunnat ut- 


120 
vecklas. Härigenom förklaras äfven, hvarföre man plägar, 
som man säger, "kupa" potatisstånden; en större mängd 
af stammens grenar hindras derigenom i sin utveckling på 
längden och större skörd erhålles. 

Af det nu sagda finna vi sålunda, att växternas stam- 
mar kunna vara såväl öfver som under jordytan, att de 
kunna hafva en långsträckt, trind eller plattad, eller en 
mer eller mindre klotrund, uppsvälld form. De känne- 
tecken, som dock alltid utmärka desamma, äro, att de 
uppbära mer eller mindre utvecklade blad och blommor. 
samt att de ega sina yngsta delar omedelbart i spetsarne. 

Att hos dessa, sinsemellan så till yttre form som inre 
byggnad afvikande stamformer tillväxten bör ske på flera 
olika sätt, torde lätt kunna inses. Beklagligtvis tillåter 
oss ej tiden en noggrannare framställning häraf, utan vi 
nödgas till och med att inskränka oss till blott några ord 
om våra vanliga träd- eller kronstammar, hvilka äfven ge- 
nom sina dimensioner så till längd som bredd i våra 
nordliga länder äro de, som företrädesvis ådraga sig upp- 
märksamheten. 

Vi hafva redan flera gånger nämnt, att man i dessa 
stammar kan urskilja 3 olika lager: märg, ved och bark. 
Egentligen taladt, kan man härtill lägga ytterligare ett 
lager, safvan eller saf-lagret kalladt, hvilket ligger mellan 
barken och veden. Om sommaren och vintern mycket 
tunnt, nästan omärkligt, uppsväller det om våren till en 
lös, saftrik massa, 1 hvilken en rastlös verksamhet eger 
rum. Här är nemligen sjelfva verkstaden för nybildnin- 
gen; det är här, som tillväxten för året försiggår. Be- 
trakta vi en tvärgenomskärning af en dylik trädstam, skola 
vi lätt finna, att den består af utanpå hvarandra lagrade 


121 
ringar, hvilka fått det betecknande namnet årsringar. En 
dylik ring bildas nemligen för hvarje år i saf-lagret, och 
ej blott en vedring utan äfven en barkring för hvarje år, 
hvadan sålunda äfven barken innehåller årsringar (fastän 
ofta nog ej så tydliga) liksom veden. Den stora skilnaden 
dem emellan består dock deri, att, alldenstund begge utgå 
ur saf-lagret och således det yngsta säaväl bark- som ved- 
lagret ligger närmast detta saf-lager, de yngsta bark-lagren 
måste ligga innerst, de yngsta vedlagren ytterst och tvärtom. 

Nya årsringar lägga sig således i veden, den ena utanpå 
den andra, och tillika söker naturen genom nybildning från 
sidorna, genom s. k. öfvervallning, läka. de sår, som på ett 
eller annat sätt blifvit stammens yttre lager tillfogade. 
Häraf följer äfven, att föremål, som blifvit på ett eller 
annat sätt fästade i det yttersta vedlagret, kunna helt och 
hållet inväxa 1 veden, öfvervallas och omslutas. På samma 
sätt döljas de namn och de bokstäfver, som i trädet blifvit 
inristade, och dessa inskriptioner förblifva sålunda troget 
bevarade, ofta till långt aflägsna tider. Så t. ex. anträf- 
fades för omkring 25 år sedan i en gammal ek vid Mä- 
laren inristade bökstäfverna OC. K. S. under en kunglig 
krona och dertill fogadt ärtal (om jag ej missminner mig 
1449), utan tvifvel påminnande om Carr Knutssons. tider. 
Dock, ej alla inskriptioner i träden blifva på detta sätt 
bevarade till kommande tider, ty detta sker blott, då in- 
skärningarne nå in i sjelfva veden. Skulle alla de runor, 
som allt sedan Frithiofs dagar ristats i trädens bark, blif- 
vit begrafna inuti stammarne, hvilka arkiver för hjerte- 
hemligheter skulle dessa då ej vara! Nu torde dock de 
allra flesta dylika åt trädens bark anförtrodda hemligheter 
temligen snart utplånas; ty genom den inifrån skeende 


122 
tillväxten sönderspränges barken, bokstäfverna liksom ut- 
töjas, antaga obestämda konturer och försvinna slutligen — 
troligen dock i de flesta fall senare, än den känsla, för 
hvilken de varit uttryck. 

Men äfven om man således endast sällan på dessa 
årsringar får läsa några dylika hemligheter, kan man dock 
på dem läsa och af dem lära sig åtskilligt annat, som 
torde vara minst lika intressant. Man kan der läsa trä- 
dets ålder, genom att räkna årsringarnes antal; man fin- 
ner deri liksom en krönika öfver årens större eller mindre 
gynsamhet för vegetationen, 1 det att under gynsamma år 
en tjockare, under ogunstiga en tunnare årsring bildat sig; 
ja, man kan till och med i vanliga fall liksom på en kom- 
pass afläsa väderstrecken, i det att årsringarne i allmänhet 
äro mera utvecklade mot södra än mot norra sidan. 

Detta och åtskilligt annat kunna vi på årsringarne 
läsa, men här liksom vid -hvarje annan läsning måste man 
använda kritik och eftertanke, såvida man ej skall komma 
till felaktiga, förvillande åsigter. — 

Hvad är det väl, som hos trädet åstadkommer dessa 
sinsemellan skilda ringar? Hvarföre fortsätter ej safvan 
oafbrutet sin verksamhet och bildar sålunda en samman- 
hängande vedmassa utan några afbrott? Svaret ligger 
nära till hands: detta beror på det genom vinterkölden 
framkallade stilleståndet i vegetationen. Men häraf följer 
ingalunda, att så öfver allt på jordklotet är förhållandet, 
ty tvärtom ega flera tropiska trädslag intet spår af skilda 
årsringar och å andra sidan har man säkra bevis derpå, 
att i de varmare länderna åtskilliga träd bilda flera rin- 
gar om året till följe af flera årliga pauser 1 vegetationen. 
Lika origtigt som det vore att vilja tillskrifva rödbetorna 


123 
flera års ålder, derföre att man i dem finner flera utanpå 
hvarandra lagrade ringar, lika origtigt vore det således 
att tillskrifva åtskilliga tropiska trädslag den höga ålder, 
som man genom räknande af årsringarne trott sig finna. 

Men äfven om man sålunda måste ej så litet nedpruta 
uppgifterna om några träds ålder, återstå dock odisputabla 
resultater, som väl äro egnade att väcka vår häpnad. Fullt 
konstateradt är det nemligen, att åtskilliga träd uppnätt 
en ålder af 2, 3, 4, ja 5000 år -— och hvad beträffar det 
beryktade, helt nyligen af en orkan förstörda drakblods- 
trädet på, Teneriffa, hvars ålder man ej på året kunnat 
bestämma, då det såsom varande en monocotyledon, en 
liljeväxt, saknar några årsringar, men som redan vid dess 
upptäckt af Europeerna 1402 åtnjöt gudomlig dyrkan och 
sedan dess knappast märkbart tillvuxit, så hafva fera 
botanister nödgats medgifva, att deras tanke svindlat vid 
beräkningen af den mängd af år, som det upplefvat. Ej 
underligt då, att dylika åldringar kunna tjena såsom min- 
nesmärken och erinra om längesedan svunna dagar. Så 
t. ex. grönskar ännu den berglönn, under hvilken Schweit- 
zarne första gängen, 1424, svuro att med lif och blod för- 
svara sitt lands frihet; så blomstrar ännu årligen vid Hil- 
desheim den rosenbuske (eller snarare rosenträd), som 
uppgifves härstamma från Ludvig den frommes tider; 
så frodas ännu nära OÖOaxaca i Mexico den s. k. Cortes” 
cypress, hvars väldiga krona öfverskuggade hela hans lilla 
här — och fastän den sålunda sett menniskogenerationer och 
statsformer vexla, så gör dess friska växt det ingalunda 
till en omöjlighet, att den ännu kan öfverlefva nya både 
republiker och kejsardömen. Och hvilka dimensioner kunna 
träden ej under cn sådan ålder uppnå? För att ej tala 


124 
om den från träd till träd klättrande rottingen, som väl 
uppnår en längd af 3—500 fot, men endast obetydlig tjock- 
lek, ej heller om /Etnas beryktade kastanje, ”Castagno de 
cento cavallo", hvilket egentligen lärer bestå af flera sam- 
manvuxna stammar, ej heller en mängd andra mer eller 
mindre storartade träd, så skola vi blott påpeka de gigan- 
tiska gummiträden på Nya Holland, som uppgifvas nå en 
höjd af ända till 400 fot, och det för ej så synnerligen 
lång tid tillbaka i Californien upptäckta barrträdet (Se- 
quoia gigantea), som erhållit namnet "skogens moder". För 
att bilda sig ett begrepp om dess storlek, vill jag blott nämna, 
att de högsta träden af denna art hafva ungefärligen en höjd 
af Riddarholmskyrkans torn placeradt på ett 4- ä 5-vånings- 
hus (370 fot), att man afskalat och åter hopfogat barken 
af ett af dessa träd samt derigenom bildat en kammare, i 
hvilken på en gång insläpptes 140 barn, samt att, då ett 
af de fällda träden genom eld blifvit urhålkadt, tillfälle 
derigenom blifvit beredt engelska och amerikanska turister 
att — naturligtvis mot hederlig betalning — rida genom 
den så bildade tunneln en sträcka af 200 fot. Några af 
de största träden känner man ej ens till namnet; så t. ex. 
påträffade Marrivs i Brasiliens urskogar en grupp af träd- 
giganter, för hvilkas omfattande 15 indianer behöfdes, men 
att af dem erhålla så mycket som ett blad eller en frukt 
för deras bestämmande, var omöjligt. — I vårt land har 
man mindre än i de festa andra samlat uppgifter om 
gamla och gigantiska träd, ehuru sådana ganska anmärk- 
ningsvärda ingalunda torde saknas. Så t. ex. finnas ej 
långt från Medevi hälsobrunn en lind, som wid roten 
håller 28 fot 5 tum i omkrets, och en 1i sitt slag fullt 


125 
ut lika märkvärdig en, hvars omkrets vid marken är 9 
fot 4 tum >). 

Vi hafva hittills blott sysselsatt oss med stammens 
yttre former, delar och tillväxt, utan att tala om dess för- 
rättningar och den röle, den spelar i växtens lif. Att den 
är att anse såsom näringsorgan, hafva vi redan antydt, 
men att den ej sjelf kan utifrån upptaga den behöfliga 
näringen genom det tjocka omgifvande barklagret, är lätt 
att inse. Den måste således inskränka sig till att för- 
medla saftens kringströmmande inom växten, dess öfverfö- 
rande från roten till blad och blommor. Härvid spela 
dock ej alla stammens delar en lika vigtig röle. Naturligt 
är, att den gamla döda barken, hvilken blott såsom ett 
skyddande hölje qvarsitter och utan synnerlig skada kan 
borttagas, härvid är af intet gagn, och detsamma gäller 
äfven — ehuru i mindre grad — om den äldre veden, 
som bildar stammens kärna. Betrakta vi nemligen en af- 
sågad trädstam, finna vi genast, att dess ved består af 
tvenne, hvardera af flera årsringar bestående, delar, af 
hvilka den inre utmärker sig genom sin fastare byggnad, 
ringa eller så godt som ingen saftrikedom samt mörkare 
färg, under det att motsatsen gäller den yttre, yngre veden. 
Denna olikhet är stundom högst betydlig och i ögonen 
fallande; så t. ex. utgöres det kolsvarta, härda ebenholzet 
af äldre ved, under det att den yngre i samma träd är 
nästan hvit till färgen. Man benämner derföre dessa olika 
slag af ved kärnved och hvitved. 

Begge dessa slag af ved bildas hufvudsakligen af större 
eller mindre, i knippor med hvarandra förenade lång- 
sträckta celluler, samt smala, fina tågor och rör, men 


”) Dessa tvenne sistnämnda mätningar gjordes 1862. 


126 

skilnaden dem emellan består deri, att i kärnveden dessa 
celluler och rör blifvit genom inuti dem skedda aflagringar 
nästan totalt fyllda, så att de numera blott kunna rymma 
obetydligt saft. Hela denna af dylika delar sammansatta 
vedmassa blir derigenom hårdare, fastare — saftströmnin- 
gen är hindrad, och cellulen kan betraktas såsom döende 
eller redan död. Färgen förändras till följe häraf och på 
detta sätt öfvergår för hvarje år en eller ett par årsringar 
hvitved i kärnved. 

Då man således säger, att stammen hufvudsakligen 
tjenar såsom förmedlande saftströmningen hos växterna, 
gäller detta egentligen blott om hvitveden och de immnersta 
barklagren. Genom hvilka krafter saften sättes i rörelse 
och hvilka vägar den i stammen strömmar, skola vi i det 
följande visa. Kärnveden tjenar nästan blott till att gifva 
träden nödig stadga, och den kan derföre vara helt och 
hållet uppruttnad och bortfallen, utan att trädet derigenom 
upphör att lefva och tillväxa. 

Man skulle för öfrigt kunna tillägga stammen eller 
vissa dess delar andra förrättningar, och detta gäller isyn- 
nerhet, då någon viss del, t. ex. några grenar, antaga en 
afvikande, egendomlig gestalt och utseende. Så utgöra de 
s. k. tornarne, eller outvecklade, i hvassa spetsar slutande 
grenar, såsom LinsE uttryckte sig, "vapen" åt åtskilliga bu- 
skar, såsom hagtorn, slån m. fl.; så tjena de s. k. klän- 
gena hos vinrankan, gurkväxterna m. ft. till att stöda och 
uppehålla växten. Att detsamma vinnes genom stammens 
slingrande kring ett stöd och att de dervid visa en ej 
ringa grad af rörlighet och retlighet, hade jag tillfälle att 
1 det föregående påpeka. Vi öfvergå derföre nu till bladen. 


Fek 

Hafva vi förut funnit, att växternas stammar kunna 
antaga en stor mängd skepnader, huru mycket mera gäller 
ej detta om bladen? Nämna vi palmernas ända till 20 
fot långa, grenlika blad, granens nållika barr, pisangens 
ofantliga bladskifvor, de små fjällen på de unga potatis- 
knölarne, de gigantiska sköldarne hos Victoria regia, aka- 
siernas mångfaldigt förgrenade och sammansatta, hundlo- 
kans i otaliga små flikar sönderdelade, gräsens enkla, hel- 
bräddade blad, så hafva vi visserligen påpekat några sins- 
emellan ganska afvikande former, men ingalunda hvarken 
de mest utmärkta, ej heller på långt när alla de sinsemel- 
lan till storlek, antal, färg, form, läge, sammansättning o. 
s. v. olika slag, hvarmed växtrikets otaliga alster äro 


klädda. Ja, vi finna till och med hos en del — låt vara 
ett fåtal -— växter bladen så reducerade eller så absorbe- 


rade af den öfriga växtmassan, att man med fullt fog kan 
kalla dem bladlösa; andra växtens delar hafva då öfver- 
tagit bladens förrättningar och ofta nog till viss grad deras 
utseende. 

Söka vi nu någon enhet i all denna mångfald, torde 
det vara skäl att först efterse, huruvida hos alla dessa ota- 
liga bladslag några vissa yttre delar förefinnas. Det visar 
sig dock snart, att äfven i detta afseende en mängd varia- 
tioner och undantag förefinnas. Väl kan man säga, att 
växternas blad bestå af trenne olika delar, nemligen ne- 
derst en stjelken omfattande slida, der ofvanpå ett längre 
eller kortare skaft samt öfverst en mer eller mindre ut- 
bredd skifva; men långt ifrån att alla dessa delar alltid 
äro utvecklade, så saknas tvärtom hos flertalet arter den 
ena eller andra af dessa delar. Det är till och med stun- 
dom ej nog dermed, att blott tvenne af de nämnda de- 


128 


larne förefinnas, utan det inträffar ock, att endast en af 
dem är tillstädes. Jag anser mig i detta afseende knappt 
behöfva anföra bevis derpå, att stundom blott bladskifva 
förefinnes (så är t. ex. förhållandet hos kungsljuset, förgät- 
mig-ejn m. fl.) och likaledes är det en vanlig företeelse, 
att isynnerhet de nedre bladen blott utveckla bladslidor. 
Mera förunderligt förefaller det deremot onekligen, att en- 
dast bladskaft kunna förefinnas, utan att uppbära någon 
skifva. Må det derföre tillåtas mig att härom nämna 
några ord, isynnerhet som detta sammanhänger med en 
egendomlighet hos vegetationen på det i så många afseen- 
den förunderliga Nya Holland. 

Förflytta vi oss i tankarne till detta land, möta vi 
der innevånare — jag talar naturligtvis om infödingarne 
och ej om de invandrade Europeerna och Kineserna — 
såväl i intellektuelt som lekamligt afseende ej obetydligt 
afvikande från öfriga menniskostammar. Utan begrepp om 
ett högre väsende och så godt som utan förmåga att till- 
egna sig ens de minsta smulor af civilisationens rika håf- 
vor, ega de äfven genom sina länga armar och i öfrigt 
otympliga kroppsbyggnad en ej ringa likhet med vissa ap- 
arter. Men under det att menniskorna derstädes sakna 
snart sagdt allt sinne för hyfsning och samhällsanda, finna 
vi deremot foglar, hvilka bokstafligen bygga gemensamma, 
mot oväder skyddade förlustelselokaler, hvilka de smycka 
med brokiga snäckskal, glänsande stenar och dylikt, och 
hvarest de samlas till lustig dans och lek. Och hvilka 
djur anträffar man ej för öfrigt derstädes? Känguruh'n 
med sina förkrympta framfötter och oformligt långa bak- 
ben och en mängd andra s. k. pungdjur bära sina små 
ungar i en slags säck på kroppens undersida; näbbdjuret 


129 


med sin hornartade anknäbb och sina år-liknande sim- 
fötter paddlar kring i vattensamlingarne; åtskilliga fog- 
lar rufva ej sina ägg utan nedgräfva dem i högar af rutt- 
nande växtämnen, hvarest jäsningen framkallar en värme 
nog hög för att kläcka dem; svarta svanor simma på flo- 
derna — kort sagdt, är ej detta efter europeiska begrepp 
rent af den upp- och nedvända verlden? Skulle man ej 
i ett sådant land äfven vänta märkvärdiga företeelser bland 
växterna? Utan tvifvel — och en bland de många är just 
den, att hos en mängd träd- och buskartade acacier ej 
några bladskifvor, utan blott bladskaft utvecklas. 

Detta får man dock ej fatta så, som skulle på dessa 
träds grenar blott sitta långa smala skaft samt nämnda 
träd och buskar derigenom erhålla ett risigt, förhärjadt 
utseende. Så är ej förhållandet, utan dessa bladskaft ega 
tvärtom ett ganska bladlikt utseende; de äro utbredda, 
skiflikt utplattade, och säkerligen skulle man ej misstänka 
deras rätta natur, såvida ej nervförgreningen och framför 
allt den omständigheten, att arter finnas, hvilka på samma 
gren bära dylika enkla phyllodier och fullt utvecklade 
blad, liknande de i våra boningsrum odlade acaciernas, läte 
oss ana verkliga förhållandet. Härtill kommer dessutom, 
att dessa "”phyllodiers”, dessa utplattade bladskafts vidfäst- 
ning vid stammen är icke så litet afvikande från de van- 
liga bladens. Under det att dessa senare sitta med sina 
skifvor horizontalt, vågrätt på stammen, så sitta phyllodierna 
vertikalt, lodrätt — och ej underligt då, om i de af dessa 
träd bildade lunderna skuggan är ganska ringa, då ju sol- 
strålarne med lätthet kunna bana sig väg genom ett löf- 
verk, der hvarje särskildt blad ej vänder sin skifva, utan 
blott dennas kant mot solen. 


Bilder ur växtrverlden. 9 


130 

Vi hafva således funnit, att ett urskiljande af olika 
yttre delar hos växternas blad väl låter göra sig, men dock 
blott så tillvida, att man måste medgifva, att en eller 
tvenne af dessa hufvuddelar kunna saknas, utan att man 
derföre får förneka det återstående dess bladnatur. Något 
lyckligare är man, om man tager i betraktande de delar, 
som bilda såväl bladet i sin helhet, som hvar och en af 
de nämnda tre delarne, d. v. s. om man angifver bladet 
bestå af de hårdare nerverna, hvilka bilda liksom en 
stomme, ett skelett, mellan hvars särskilda grenar en lö- 
sare bladsubstans eller cellväfnad förefinnes; en tunn hinna, 
en öfverhud, omgifver utomkring det hela. Emellertid sak- 
nas äfven i detta afseende ej alldeles undantag, i det att 
hos åtskilliga vattenväxter på under vattnet ständigt ned- 
sänkta blad blott nerverna utvecklas, hvilka då antingen 
såsom ett knippe af fina hår eller fransar sitta strödda 
på stammen eller ock bilda ett det täckaste, finaste galler- 
verk — en egenskap, som gjort en derför utmärkt växt, 
Ouvirandra fenestralis från Madagascar, till en af aqua- 
riernas mest eftersökta, men ännu ganska sällsynta pryd- 
nader. I de allra flesta fall finna vi dock, såsom nyss 
nämndes, såväl nerver som en lösare bladmassa, och det ' 
sätt, hvarpå nerverna i denna senare utbreda sig, är så 
karakteristiskt för vissa växtslägten och grupper, att man 
hufvudsakligen med stöd häraf tilltrott sig kunna bestämma 
och namngifva de bladfragmenter eller aftryck af sådana, 
hvilka anträffats i åtskilliga bergarter och som tillhört 
växtarter, hvilka för många, många tusen år sedan prydt 
Jordklotet, långt före menniskans uppträdande på det- 
samma, men hvilka nu fullkomligt försvunnit och utdött. 
Äfven hvad de nu lefvande angår, finna vi hos de s. k. 


131 


Monocotyledonernas blad en nervförgrening, som till sitt 
yttre utseende i allmänhet ej litet afviker från Dicotyledo- 
nernas, och som, jemte de förut från hjertbladen, roten 
och stammen hemtade olikheterna, visar naturligheten af 
dessa grupper. Under det att hos de senares blad från 
den eller de hufvudnerver, som från bladbasen utgå, tyd- 
liga grenar å ömse sidor utbreda sig, genomdragas Mono- 
cotyledonernas blad af en mängd jemnsides med hvar- 
andra löpande, nästan alldeles enkla nervsträngar. Man 
jemföre i detta afseende å ena sidan bladen af linden, 
lönnen eller kastanjen, å den andra af tulpanen, hyacin- 
then eller gräsen. 

Vi lemna dock dessa yttre olikheter hos bladen, hvilka 
visserligen för botanisten kunna vara af stor vigt för sär- 
skiljandet af åtskilliga växtarter och dessas former, men 
hvilkas framställande här skulle vara alldeles olämpligt, 
och jag utbeder mig i stället att få nämna några ord om 
"ett förhållande, som måhända mer än något annat vittnar 
om den lagbundenhet, som. råder i naturen. Betrakta vi 
trädens rika löfhvalf, så faller det väl knappast någon in 
att tänka sig, att hvart och ett af dessa blad intager en 
på förhand, af en gifven lag bestämd plats på stammen 
och grenarne. Tvärtom förefaller oss hela denna blad- 
massa såsom ett virrvarr, 1 hvilket det ena bladet liksom 
på måfå utvecklat sig här, det andra der, och hvarest så- 
ledes en gemensam regel för deras inbördes plats ej är 
att upptäcka. Och dock är så ingalunda förhåliandet. 
Några få antydningar i detta afseende må vara nog för att 
bevisa detta, ty för det fullständiga beviset vore vidlyftiga 
mathematiska formler af nöden, hvilka — huru intressanta 


132 
de än kunde vara — dock i en framställning, sådan som 
denna, väl ej torde vara på sin plats. 
Betrakta vi en blomma, finna vi vid första ögonkastet, 
att i densamma alla delarne äro anordnade i kransar, och 
härpå stöder sig det ej 
sällan uppgifna skiljemär- 
ket mellan växterna och 
djuren, att hos de förra 
delarne äro ordnade i 
kransform, hos de senare 
symmetriskt å ömse sidor 
om en linea, som delar 
kroppen 1 tvenne hälfter. 
Att denna karakter endast 
har sin tillämpning på de 
högre såväl växterna som 
djuren, anser jag mig här 


ej behöfva utveckla, men 
väl att denna regel hos 


Stammar, på hvilka bladen äro fästade i 


Nk MRS de högre växterna gäller 

i långt fera fall, än man 
vanligen iakttager. Specielt är detta förhållandet med 
bladen; dock är det ej synnerligen ofta, som örtbladen äro 
ordnade i en krans (t. ex. de motsatta bladen hos lönnen, de 
tre och tre sittande bladen hos Nerium o. s. v.), utan van- 
ligen äro de, såsom man plägar säga, spridda. Tänka vi 
oss emellertid en sluten bladkrans på ett ställe upplöst 
och dess ena ända flyttad ett stycke högre upp på stam- 
men, under det att den andra qvarblifver på sin ursprung- 
liga plats, så uppkommer härigenom en spiral af blad — 
och i sjelfva verket har man ännu ej anträffat någon växt, 


133 


hos hvilken man ej kan uppvisa denna krans- eller spiral- 
formiga anordning, och icke blott detta, utan äfven att 
denna anordning är för hvarje art på det nogaste bestämd. 
Aktgifva vi t. ex. på en alm, så skola vi utan undantag 
finna hvartannat blad sitta i rak linea ofvanför de före- 
gående, under det att hos alen samma förhållande råder 
med hvart tredje blad. I begge dessa fall behöfver man 
för att påträffa det blad, som sitter midt ofvanför det, 
från hvilket man utgår, blott en enda gång passera rundt 
omkring stammen (jemför figg. å föreg. sida), och på grund 
häraf säger man, att hos almen finnes en bladställning, 
som betecknas med !/;, hos alen deremot med !/,, hvarvid 
täljarne (1) utmärka det antal gånger, som man, under 
det man går från blad till blad i den ordning dessa sitta 
på stjelken, måste passera rundtom stjelken för att anträffa 
det närmast ofvanför varande blad, som sitter midt öf- 
ver det, från hvilket man utgått, och nämnarne (2, 3) ut- 
märka det antal blad, som sitter på detta stycke af stjel- 
ken. Ej alltid är dock förhållandet så enkelt; mycket ofta 
måste man, under det man likaledes följer den spiral, i 
hvilken bladen äro anordnade, för att finna det rakt ofvan- 
för sittande bladet, passera två gånger kring stjelken, och 
då visar det sig tillika, att detta blad är det femte i ord- 
ningen. I öfverensstämmelse med de nyss anförda beteck- 
ningarne bör denna bladställning uttryckas med ?/;. Vi ega 
således nu /,, !/; och 2/;.' Betrakta vi detta sista talet när- 
mare, finna vi, att vi kunna erhålla detsamma, om vi addera 
täljare till täljare och nämnare till nämnare i de två föregå- 
ende talen. Låtom oss då försöka att på samma sätt behandla 
!/, och 2/5! Vi erhålla då ?/s — och hvad skulle detta ut- 


märka? Naturligtvis, att först efter tre hvarf kring stjelken 


134 


finnes det blad, som sitter midt ofvanför det, från hvilket 
vi börjat räkna, samt att nämnda blad är n:r 8 i ordnin- 
gen. Och finnes något motsvarande i naturen? Ja väl. och 
detta ingalunda sällan! Vi känna oss nu stå på säkrare 
grund; behandlas de tvenne sista talen på samma sätt, 
få vi 5/,,, derefter 3/,,, derpå !3/,, — och alla dessa tal 
finna motsvarighet i naturen, det sistnämnda t. ex. på 
grankotten, hos hvilken sålunda först det 34:de fjället 
sitter midt öfver utgångsfjället och rundtomkring hvil- 
:ken man måste passera ej mindre än 13 gånger för att 
komma till detta 34:de fjäll. Att ej slumpen här drif- 
ver sitt spel, utan att vi här se verkningarne af en stor 
naturlag, torde bäst bevisas deraf, att hos så godt som 
alla växter bladen äro anordnade på ett eller annat af de 
sätt, som finna sitt uttryck i de nu anförda siffrorna. Blott 
hos ett ringa fåtal har man funnit dem anordnade på ett 
sätt, som skulle få sitt uttryck, om man, börjande med !/, 
och !/, eller !/, och !/., fortsatte att bilda serier på samma 
sätt, som här skett. — Kort sagdt: man säger, att "siffror 
tala" — och jag hoppas, att de äfven nu talat tillräckligt 
tydligt för att bevisa mitt påstående, att midt i den sken- 
bara oordningen den största lagbundenhet och ordning är 
rådande. 

Dock — man säger äfven, att siffror äro torra, och 
jag skyndar mig derföre att nu lemna dem och i stället 
till besvarande framkasta den frågan: huru gamla kunna 
bladen blifva? Att svaret härpå ej för alla växter kan 
blifva detsamma, torde lätt kunna inses; man behöfver 
blott kasta en blick på växtverlden, huru den vintertiden 
i vårt land gestaltar sig. Vi se då, huru löfträden stå 
nakna med kala stammar och grenar, under det att våra 


135 


barrskogar midt i vinterns kyla, omgifna af snö och is, 
ständigt stå klädda i samma gröna skrud, som under som- 
marens milda dagar. Förflytta vi oss mot södern, till 
Medelhafvets stränder, finna vi der ej blott barrträd, utan 
en hel mängd af andra buskar och träd (t. ex. lagern, 
myrten, oliven m. fl.) med styfva, läderartade blad, hvilka 
stå grönklädda hela året om, och likartadt är förhållandet 
i motsvarande delar af norra Amerika och östra Asien, 
hvarest de praktfulla Magnolierna och de vilda Camelierna 
ega sitt hemvist. Gå vi deremot ännu längre ned mot 
södern, finna vi, huru träden der ej sällan till följe af 
sommarens hetta fälla sina blad och således då visa 
samma ödsliga utseende, som löfträdsdungarne hos oss om 
vintern, ett förhållande, som isynnerhet på ett frappant 
sätt visar sig i de beryktade Cattinga-skogarne i Brasilien. 
Vi ega således i norra hemispherens varma tempererade 
trakter ett bälte kring jorden, utmärkt genom sin rikedom 
på hela året om bladklädda träd och buskar. Man kallar 
detta bälte för de ständigt grönskande trädens region, 
hvarmed man dock naturligtvis ej förnekar dylikas före- 
komst äfven i andra trakter. 

"De ständigt grönskande träden" .... förlora således 
dessa aldrig sina blad? Qvarsitta dessa oförgängligt under 
växtens hela lif? Ingalunda! Aktgifva vi något närmare 
på våra barrträd, finna.vi snart, att äfven dessa ingalunda 
bilda något undantag från den allmänna regeln, att bladen 
efter en viss tids förlopp affalla. Skilnaden är blott den, 
att bladen (barren) qvarsitta flera år (hos tallen 2—4, 
hos granen 10—12), innan de förvissna och bortfalla, men 
då äro äfven nya bladgenerationer utvecklade, unga friska 
blad qvarsitta och härigenom synas grenarne aldrig, såsom 


136 
hos löfträden, kala och nakna. Likartadt är förhållandet 
med de nyss omnämnda ständigt grönskande löfträden; 
bladen qvarsitta dock der vida längre, ända till 13 
å.20,.åF:; 

Förr eller senare affalla dock alla blad, och allbekant 
är, att de — innan detta sker — undergå vissa förändrin- 
gar, vanligen bestående deri, att den gröna färgen öfvergår 
i gul eller röd. Någon allmän regel i detta afseende torde 
knappast ännu kunna uppgifvas, ehuruväl hos flertalet arter 
den ena eller andra af dessa färger med bestämdhet fram- 
träder. Hos oss antaga trädens blad vanligen en blekgul 
färg, under det att de i norra Amerika prunka i en prakt- 
full purpurskrud och derigenom gifva höstlandskapen i detta 
land en liflighet i koloriten, hvilken sedan länge lemnat 
målarens pensel rika och begärliga ämnen. Man anta- 
ger för öfrigt, att denna bladens färgförändring beror på 
det i bladmassan inneslutna gröna färgämnets, chlorophyl- 
lets, sönderdelning och delvisa förstöring, i det man — 
om med sanning, vågar jag ej afgöra — uppgifvit denna 
gröna färg bestå af en blandning af en gul och en blå 
kropp, af hvilka den senare mycket lättare än den förra 
af kölden förstöres. Att för öfrigt denna färgvexel måste 
stå i ett visst samband med växternas safter, kan man 
sluta till bland annat deraf,- att alla vinranksformer med 
gröna eller gula drufvor om hösten erhålla gula blad, un- 
der det att de rodna hos alla former med mörka frukter. 

Det återstår nu att nämna några ord om de förrätt- 
ningar, som bladen fullgöra, de lifsyttringar, de visa. Här- 
vid kan jag fatta mig kortare, än annars bort ske, derföre 
att jag redan förut redogjort för de rörelsefenomener af 
olika beskaffenhet, som en mängd blad visa. Jag kan 


För 
derföre här uteslutande hålla mig till några förrättningar, 
som alla växters blad fullgöra. 

Den första af dessa förrättningar kalla vi transspira- 
tion eller vattenafdunstning. Växternas rötter uppsupa 
vatten i en så stor mängd, att allt detta omöjligen kan 
behållas i växten, utan måste derifrån afskiljas, på det att 
de upplösta, närande beståndsdelarne måtte i mindre ut- 
spädd form komma växterna tillhanda. Detta afskiljande 
af vatten sker hufvudsakligen genom bladen, från hvilka 
det 1 gasform bortdunstar, och huru liflig härvid omsätt- 
ningen kan vara, derom vittnar bäst det faktum, att, en- 
ligt tillförlitliga beräkningar, på 24 timmar af vissa växter 
kan bortgå i gasform ej mindre än 2 å,3 gånger deras 
egen vigt vatten. Ej underligt då, att luften i växthus 
med tätt packade växtmassor beständigt kännes fuktig; ej 
underligt, att, såsom direkta observationer gifva vid handen, 
luften i skogar ständigt är mera mättad af vattenångor än 
på öppna slätter. 

Jag har redan påpekat ett af de gagneliga resulta- 
ten af denna transpiration, att nemligen den förut ut- 
spädda födan blir mera koncentrerad. Detta är dock ej 
det enda. Att sjelfva jorden mindre än den omgifvande 
atmospheren är utsatt för hastiga temperaturvexlingar är 
bekant, och detta gäller isynnerhet de djupare liggande 
jordlagren, hvarur de större växterna, framför allt träden, 
genom rötterna upphemta sin näring. Att vattnet, som ur 
dessa lager upptages, eger åtminstone i det allra närmaste 
samma temperatur som dessa, är äfven naturligt, och der- 
före kunna vi påstå, att allt det vatten, som på detta sätt 
upptages, hela året om eger ungefär samma värmegrad. 
Då nu genom afdunstningen från bladen ständigt ny till- 


138 


försel af vatten kan ega rum, så göres derigenom tempera- 
turen inuti stammen mindre omvexlande och underkastad 
täta ombyten, utan håller sig varmare än luften, då denna 
är kall, kallare då denna är varm — allt förhållanden, 
som ej kunna vara annat än gynnsamma för trädet i sin 
helhet. — Men äfven speciellt för bladen sjelfva är denna 
afdunstning af ej ringa vigt. Att, då vatten afdunstar, 
värme bindes, samt att — alldenstund vattnet hastigare 
afdunstar vid hög temperatur — mera värme då bindes, — 
allt detta är välbekanta saker. Tillämpa vi detta på bla- 
den, så framgår tydligt deraf, att dessa, utsatta för solens 
brännande strålar, genom denna vattenafdunstning hållas 
kyligare och till följe deraf ej förvissna; förhindrar man 
deremot denna afdunstning, t. ex. genom att stoppa den ' 
jemna tillförseln af saft från rötterna, såsom förhållandet 
är, när gräset afhugges, då det snart vissnar helt och hållet 
och torkar till hö. 

Hittills hafva vi talat om vattnets aflägsnande ur 
växterna, då det bortgår i gasform. Emellertid kan 
detta äfven hos några växter ske i ett annat tillstånd, 
nemligen flytande, droppbart. Så t. ex. får man ej sällan 
efter ett regn se alla de unga stånden på rågåkrarne i sina 
bladspetsar uppbära en liten klar vattendroppe, hvilken 
man lätt finner hafva framträngt ur sjelfva bladets spets 
och på samma sätt, fastän mycket tydligare, visar sig för- 
hållandet med bladen hos åtskilliga utländska växter, från 
hvilkas spetsar man, likaledes efter regn, ser vattenperlor 
stundom i sådan mängd framsippra och neddroppa, att 
ända till 80 å 85 dylika under en enda minut efterfölja 
hvarandra. Den märkvärdigaste företeelsen i detta afseende 
erbjuda dock de s. k. kannväxterna, hvilkas historia må- 


139 


hända redan är välbekant, men som dock är så märkvär- 
dig, att den väl lönar mödan att ännu en gång beakta. 

I de stora sumptrakterna på Madagascar och 1 Ost- 
Indien förekomma fera arter af växtslägtet Nepenthes, 
alla utmärkta genom samma egendomliga bladform. Längst 


Blad af kannväxten (Nepenthes destillatoria). 


ned mot sjelken finna vi nemligen en utplattad blad- 
slida, hvilken upptill förlänger sig i ett smalare skaft, 
hvilket åter i sin tur uppbär en bladskifva — men 
en skifva af besynnerligaste form. Skulle man använda 
en liknelse, torde man lättast kunna göra sig förstådd, om 
man säger detta blad ega formen af en kanna eller en s. 
k. ölstånka. Det är nemligen inuti ihåligt och upptill 
försedt med ett lock, hvilket i början helt och hållet täc- 
ker kannans mynning, men sedan höjer sig så, att det blir 
"uppslaget". Nu försiggår äfven hos detta blad ett afskil- 


140 

jande af droppbart vatten, men detta samlar sig i urnan 
och förblifver deri, tilldess denna så fyllts, att vattnet rin- 
ner öfver eller hela kannan tager öfverbalansen och så- 
lunda uttömmes. Detta i urnan inneslutna vatten är full- 
komligt rent — en omständighet, så mycket vigtigare för 
både menniskor och djur, som det sumpvatten, hvari dessa 
växter förekomma, är odrickbart och för helsan skadligt. 
Också försumma hvarken menniskor eller djur att be- 
gagna sig af denna växtens gäfva — och på grund af 
denna sin förrättning har en af dessa arter erhållit namnet 
destillér-plantan (N. destillatoria). 

Vi öfvergå nu till den andra, högst vigtiga förrättnin- 
gen, som bladen utföra och som man kallat växternas 
respiration. För att rätt förstå, huru denna tillgår, torde 
det vara skäl att först något närmare taga bladens inre 
byggnad i betraktande. 

Undersöka vi bladens yta, finna vi den på såväl öfre 
som undre sidan täckt af en 
tunn hinna, kallad öfver- 
huden, hvilken, betraktad 
under mikroskopet, visar sig 
bestå af en fin väfnad af 
plattade blåsor eller celluler, 
1 hvilkas inre inga gröna 
chlorophyllkorn eller andra 
färgade ämnen äro inne- 
slutna. Men jemte dessa 


Öfverhud med klyföppningar. 


öfverhudscelluler och mellan 
dem finner man andra af en afvikande form, hvilka isyn- 
nerhet på bladens undersida sitta mycket tätt intill hvar- 
andra. Dessa bildningar, hvilka fått namnet klyföppningar, 


141 


bestå af tvenne mot hvarandra vända halfmånformiga cel- 
luler, hvilka genom den öppning, som de mellan sig lemna, 
gifva luften fritt tillträde till bladets inre delar. 

Betrakta vi nu åter dessa inre delar, finna vi i all- 
mänhet, att på bladens öfre sida cellulerna äro större och 
tätt med hvarandra förenade, under det att de mot undre 
sidan äro mindre, vinkligare och till följe deraf lösare med 

hvarandra sammanhängande, så att 


Fig. 15. 


temligen stora luftfylda rum eller 
”intercellular-gångar'" mellan de sär- 
skilda cellerna förefinnas. Dessa äro 
dock ej de enda luftreservoirer, som 
i bladmassan anträffas. Lyckas man 
nemligen att med en hvass knif skära 
en tunn skifva af bladet midtigenom 
en dylik klyföppning, så finner man 
derunder ett större tomrum (andhål), 
hvilket genom klyföppningens spricka 
står i kommunikation med den yttre 


luften, på samma gång som det på 
Förskerad genomskärning 46;alla sidor står förbindelse med de 

luftfylda intercellular-gångarne.” Man 
har kailat bladen för växternas lungor, och ehuruväl denna 
liknelse, liksom en hvar annan, haltar, låter den dock 
ganska väl försvara sig, om man tager i betraktande 
såväl deras bestämmelse, som deras byggnad: klyföppnin- 
gen skulle då motsvara munöppningen med sina läppar, 
genom hvilken luften får inträde till de inre delarne, det 
stora andhålet motsvarar munhålan och luftstrupen samt 
hela bladets svampiga, af luftrum uppfylda väfnad lungornas 


likaledes svampiga, af luftfylda rum sammansatta byggnad. 


142 


Sedan vi nu sett, huru bladen äro byggda; kunna vi 
öfvergå till framställning af sjelfva respirations- eller and- 
ningsprocessen. Luften, hvilken genom klyföppningarne 
eger fritt tillträde till bladets inre delar, består, såsom 
allbekant är, af tvenne med hvarandra blandade gasarter, 
syre och qväfve. Ingendera af dessa kan dock af växter- 
nas blad under solljusets inflytande upptagas, hvadan detta 
luftens tillträde skulle vara af intet gagn, såvida ej luften 
derjemte vore uppblandad med en ringa portion af en 
tredje gasart, nemligen kolsyra, hvilken i allmänhet upp- 
står och bildas vid all förruttning eller förbränning, ge- 
nom djurens andedrägt o. s. v. eller ock genom vulkaner, 
källor m. m. utdunstar ur jordens inre. Denna kolsyra, 
som sjelf är sammansatt af tvenne med hvarandra ytterst 
intimt och fast förenade delar, kol och syre, upptages af 
bladen och sönderdelas af dessa i sina tvenne beståndsde- 
lar, af hvilka den ena, kolet, af växten bibehålles såsom 
ett nödvändigt födoämne, syrgasen åter utandas. Hvilken 
bladets beståndsdel denna sönderdelande kraft tillkommer, 
torde ännu ej vara fullt afgjordt; men man har dock all 
anledning att antaga, att det är det gröna färgämnet, 
chlorophyllet, som utför detta vigtiga värf. 

Det är alldeles oberäkneligt, hvilken ofantligt vigtig 
röle denna växternas respiration spelar i naturens stora 
hushållning. Jemföra vi densamma med menniskans och 
djurens andning, finna vi lätt, hvilken betydlig skilnad dem 
emellan råder, ithy att djuren ur luften upptaga syrgas, 
men utandas kolsyra, växterna tvärtom. Denna kolsyregas 
är emellertid ej allenast onyttig, utan rent af skadlig för 
menniskan och djuren. Skulle vi derföre tänka oss, att 
blott djur och inga växter funnes på jorden eller att väx- 


LU 


143 


terna icke andades på det nyss beskrifna sättet, så blefve 
ju den naturliga följden deraf den, att syrgasen i luften 
så småningom skulle betydligt förminskas, om ock ej helt 
och hållet förbrukas, under det att kolsyran på samma 
gång så betydligt förökades, att alla menniskor, alla djur 
slutligen måste duka under för denna för dem skadliga 
gasart och således allt djurlif till sist försvinna från jord- 
klotet. Men nu finnas lyckligtvis växterna här på jorden, 
hvilka med största begärlighet, med mångtusende munnar 
på hvarje blad") uppsuga och förbruka denna gasart så, 
att de åter i luften kunna utsända det för djurverlden 
nödvändiga syret. Hvad växtverlden sålunda producerar, 
konsumeras af djuren och tvärtom; mellan dessa eger ett 
beständigt, ytterst lifligt varubyte rum, till ömsesidig vinst 
och båtnad. 

Så, som jag nu beskrifvit växternas respiration, för- 
siggår den i sjelfva verket hos alla de högre växterna — 
dock ej på alla dygnets tider. Endast i dagsljuset sönder- 
delas på detta sätt kolsyra och utandas syre, men ej så 
om natten, i mörkret. Ville man begagna en något djerf 
bild, kunde man säga, att växterna under nattens timmar 
drömma sig vara djur och försöka uträtta djurens funk- 
tioner, ty då andas de verkligen såsom djuren, d. v. s. 
upptaga syrgas ur luften samt utandas kolsyra. Lyckligtvis 
sker detta slag af respiration långt mindre lifligt än det, 
som under dagens lopp försiggår, hvarföre äfven den qvan- 
titet kolsyra, som då produceras, är betydligt mindre än 
den, som om dagen förbrukas. 

Fråga kunde nu uppstå, huruvida ej på samma väg 


”) På ett enda blad af Victoria regia har man beräknat klyföppnin- 
garnes antal till 1055 millioner. 


144 


som kolsyra af bladen upptages, äfven andra luftformiga 
ämnen, som för växternas näring äro nödvändiga, kunna 
finna inträde till växtens inre delar. I luften finnas ju 
t. ex. vattenångor och möjligen skulle bladen kunna inan- 
das och behålla dessa, ja, till och med regnvatten och 
daggdroppar torde kunna genom klyföppningarne insugas. 
Så har man . visserligen fordom antagit, men det falska i 
en dylik åsigt har man nu till fullo visat. Vatten, på denna 
väg inkommet i växterna, skulle endast vara till skada och 
måhända till och med åstadkomma en förruttning i väx- 
tens inre delar. Klyföppningarne ega derföre äfven för- 
måga att förhindra ett dylikt vattnets eller den med vatten- 
ånga mättade luftens inträngande. Vid fuktig väderlek 
upptaga nemligen de tvenne halfmänformiga cellulerna så 
mycken fuktighet ur luften och uppsvälla derigenom så, 
att öppningen dem emellan totalt tillslutes. Tilläggas må 
äfven, att under vattenytan fullkomligt nedsänkta vatten- 
växter sakna klyföppningar, samt att vattenväxter med fly- 
tande blad (t. ex. näckrosorna) endast på sin öfre sida ega 
sådana. Deremot är det genom klyföppningarne, som vatt- 
net hufvudsakligen utdunstar. 

Den stora vigt, som bladen ega för växtens lifsverk- 
samhet, torde af det sagda lätt kunna inses, äfvensom den 
skada, de växter lida, hvilkas blad af en eller annan orsak 
skadas eller förstöras. Likaledes, om bladen väl qvarsitta, 
men öfverdragas af något ämne, som tilltäpper klyföpp- 
ningarne, såsom det sker, när s. k. honungsdagg betäcker 
dem. I sådant fall kan man — huru bizarrt det än klin- 
gar — säga, att bladen blifva qväfda eller strypta, på 
samma sätt, som detta sker, när luften förhindras tillträde 
till djurens respirationsorganer. 


145 


Utom de nu anförda funktionerna, transspiration och 
respiration, som tillkomma alla blad, finnas andra, hvilka 
blott vissa växters blad fullgöra. Hos några t. ex. tjena 
bladskaften eller de långt utdragna bladspetsarne till ett 
slags klätterorganer, med hvilka de gripa omkring de stöd, 
de kunna anträffa, och vid dem fasthålla växterna. En 
något egendomlig funktion ega bladen hos ett svenskt 
slägte, Utricularia, hvilken jag anhåller att få med några 
ord här antyda. 

Vi hafva sett den ovanliga form, som bladen hos kann- 
växten ega. En med denna form på sätt och vis öfverens- 
stämmande visa åtskilliga andra, t. ex. arterna af det nord- 
- amerikanska slägtet Sarracenia, hvilkas blad ega formen 
af mer eller mindre långsträckta s. k. champagneglas samt 
sakna det lock, som tillhör kannan hos Nepenthes. Hvad 
gagn dessa egendomligt bildade blad göra, har man ännu 
ej kunnat utgrunda; lättare är det, då frågan gäller de 
nyssnämnda Utricularie, de enda inom vår flora, som på 
något sätt kunna jemföras med kannväxten. Bladen hos 
dessa växter äro nemligen fint sönderflikade och förgre- 
nade, men tillika äro på dem fästade en mängd större 
eller mindre blåsor. Under våren och sommarens början 
äro dessa blåsor vattenfylda och växterna ligga på botten 
af ofta ganska djupa vattensamlingar. Der skulle blomman 
dock ej kunna utvecklas, utan att blomdelarne skulle ska- 
das. Naturen kar vetat råd härför: vid tiden för blomningen 
fyllas nämnde blåsor med luft, hvarigenom hela växten höjes 
till vattenytan, då blommorna obehindradt kunna utvecklas 
i fria luften. Sedan blomningen är förbi, remna dessa 
blåsor, fyllas åter med vatten och hela växten sjunker till 
botten, mognande sina frön i vattnets sköte. 


Bilder ur värxtverlden. 10 


146 


Dock — vi hafva nu nog länge uppehållit oss vid 
bladen. Efter den hastiga öfverblick, som här lemnats 
öfver växternas näringsorganer (rot, stam och blad), skola 
vi nu öfvergå till en framställning af de delar, som hafva 
sig uppdraget växternas förökande och fortplantning. Innan 
dock detta sker, må det tillåtas att nämna ännu några 
ord om sjelfva näringsprocessen. 


Vi hafva i det föregående nämnt, att det är genom 
växternas yttersta rotspetsar, som största delen af växter- 
nas närimgsmedel upphemtas. Då emellertid på dessa rot- 
spetsar intet hål finnes, så blir frågan den: huru kan då 
näringssaften inkomma 1 växten? Svaret härpå hafva vi 
att söka i ett allmänt naturfenomen, kalladt diffusion. — 
Tänka vi oss tvenne vätskor, den ena mera, den andra 
mindre utspädd, skilda från hvarandra genom en hinna, 
denna må vara hemtad ur växt- eller djur-riket, så visar 
sig den egendomligheten, att ehuru något hål på denna 
hinna ej finnes, blanda sig dessa vätskor med hvarandra, 
tilldess å ömse sidor om hinnan likartad vätska uppstått. 
Nu är förhållandet det, att de små blåsor eller celluler, 
som bilda rotspetsarne, äro fylda med en tjockflytande 
vätska, och då det vida tunnare vattnet i jorden skiljes 
från denna vätska blott genom cellulernas ytterst tunna 
väggar, måste nödvändigt ett diffusionsfenomen ega rum, 
d. v. s. denna tjocka vätska måste upptaga och utspädas 
af insupet vatten, hvarvid på samma gång en ringa mängd 
af i vattnet upplösta ämnen äfven medföljer. 

Men i rotspetsarne kan och får närimgssaften ej stanna. 
Den måste stiga upp mot höjden, genom stammen till bla- 


147 


den, blomman och frukten — men hvilken kraft förmår 
åstadkomma detta? Det måste i sanning ej vara någon 
ringa kraft, då vi besinna, till hvilken höjd i våra träd 
saften måste uppdrifvas. För att nöjaktigt kunna besvara 
denna fråga, måste vi först kasta en blick på de delar, 
genom hvilka saftloppet sker. 

Undersöka vi något af våra vanliga träd eller buskar, 
hos hvilka skilda märg-, ved- och bark-lager finnas, så 
kunna vi lätt öfvertyga oss derom, att det är genom hvit- 
veden, som saften stiger uppåt. Afskala vi t. ex. barken 
rundtom en gren, så fortfar denna gren att lefva och fro- 
das — ett förhållande, som naturligtvis ej kunde ega rum, 
såvida ej nya safter genom veden tillströmmade. Betrakta 
vi vedmassan närmare, finna vi den bestå hufvudsakligast 
af långa fina rör (kärl) och dem åtföljande långsträckta 
vedceelluler, mellan hvilka ofta verkliga hål finnas; vi finna 
äfven lätt, att det är i dessa rör och vedeelluler, som 
näringssaften är innesluten och genom hvilka den ledes in 
i bladen samt genom nervernas förgreningar till alla bla- 
dens delar. 

Sedan vi nu sett detta, kunna vi med hopp om större 
framgång försöka att afgöra, hvilken kraft det är, som 
förer saften uppåt. Välbekant torde det vara, att om man 
i en vätska nedsticker ett fint rör, så höjer sig vätskan i 
detta rör öfver den omgifvande vätskans yta, och detta 
högre, ju smalare röret är. Men nu bildas ju vedmassan 
just af rör och dessa så ytterst fina, att man på grund 
deraf kan antaga, att dylika s. k. capillär-fenomener här i 
allra högsta grad skola visa sig, d. v. s. att saften bör 
med synnerlig fart stiga uppåt. Lägga vi nu härtill, att 
af det sålunda uppstigna vattnet största delen (omkring 


148 


92 å 93 procent) genom bladen bortdunstar, så finna vi 
häri möjligheten af en ständigt fortsatt saftströmning. — 
Att denna capillärkraft är en och tillika den mest verk- 
samma orsaken till saftuppstigningen, är satt utom allt 
tvifvel, men säkerligen medverka härvid flera krafter, hvil- 
kas framställande dock här skulle blifva allt för vidlyftigt. 
Säkert är emellertid, att de åstadkomma ett förvånande 
resultat. Vi känna nog den våldsamhet, hvarmed blodet 
utsprutar ur en sårad pulsåder, och dock har man genom 
tydliga experimenter visat, att saften hos vinrankan fram- 
drifves med fem gånger så stor häftighet, som blodet i 
pulsådrorna hos en häst. 

Under detta sitt uppstigande genom stammen har 
emellertid saften blifvit ej litet förändrad, i det att den i 
cellulerna påträffat, så att säga, magasinerade näringsmedel, 
såsom socker, gummi m. m., hvilka till en del upplösas 
och medföras. Om man om våren "tappar björklake", d. 
v. s. genom in i veden på björkarne borrade hål låter den 
uppstigande saften utströmma, kan man lätt öfvertyga sig 
derom, att saften är betydligt sötare uppe i stammen än 
vid roten. Emellertid är denna saft ännu, hvad man kal- 
lar, rå och oberedd — först i bladen förvandlas den ge- 
nom en mängd invecklade och ännu ej fullt förklarade 
kemiska processer till följe af chlorophyllets inflytande och 
respirationen till en beredd näringssaft, tjenlig till nya 
delars utbildning och de gamlas underhåll. I bladen får 
derföre denna -beredda saft ej qvarstanna, utan den måste 
till växtens alla delar utspridas, och detta sker genom en 
nedstigande saftström, om hvilkens tillvaro man lätt kan 
öfvertyga sig, om man rundtomkring afskalar en stam, då 
man får se saften nedroppa blott från öfre sårkanten. 


149 

Måhända har någon af mina läsare hört talas om nå- 
got, som kallas "trollringar" och som i södra Europas 
trädgårdar ej sällan användes. Förfarimgssättet är helt 
enkelt; man fäster nemligen blott en ståltråd eller dylikt 
kring en gren och tilldrager detta band mycket hårdt — 
och resultatet visar sig i betydligt rikare fruktafkastning 
på de sålunda behandlade grenarne. Efter den nyss gjorda 
framställningen af saftomloppet torde man dock med skäl 
kunna fråga, huruvida denna benämning "trollringar" är 
befogad eller icke. 

Hafva vi aktgifvit på ett blommande äppleträd, så 
hafva vi säkerligen vid åsynen af denna rikedom af blom- 
mor, hvarmed det är öfversålladt, ej kunnat undertrycka 
den tanken, huru få af dessa blommor komma till full ut- 
veckling, d. v. s. blifva mogna frukter. Gå vi sommartiden 
i en trädgård, finna vi ständigt under äppleträden en 
mängd unga kart, hvilka affallit — och en af orsakerna 
härtill är utan tvifvel den, att det ej funnits en tillräcklig 
qvantitet näringssaft för dem alla, hvarföre äfven de sva- 
gare måst duka under för sina mera kraftiga syskon, hvilka 
tillröfvat sig största delen af den gemensamma födan. Skulle 
man nu kunna hämma den nedstigande saftströmmen, så 
måste naturligtvis dess safter kasta sig på de delar, till 
hvilka den har fritt tillträde och dessa sålunda rikligare 
utvecklas — och det är just detta, som sker genom de 
sg. k. trollringarne. 'Trolleriet" upplöser sig sålunda här, 
liksom i alla andra fall, till en enkel och naturlig följd 
af allmänna naturlagar. 


150 


Vi lemna nu näringsprocessen och de dervid tjenande 
organerna och öfvergå till fortplantningsorganerna: knop- 
parne, blomman och frukten. Redan vid första blicken på 
dessa finna vi en väsentlig olikhet från de redan behand- 
lade näringsorganerna. Dessa äro nemligen väl samman- 
satta af en mängd små elementarorganer (celluler), men 
deremot äro fortplantningsorganerna 1i ännu högre grad 
sammansatta, 1 det att i deras bildning ingå ej blott blad- 
delar utan ock en stamdel, beggedera ofta ej så litet för- 
ändrade och afvikande till sitt yttre utseende. Hos dem 
alla är det bladen, som så till antal som storlek äro de 
mest utvecklade, under det att stamdelarne vanligen äro 
ganska oa.senliga. 

Betrakta vi nu först de egentliga knopparne, så finna 
vi dem bestå af en mängd på hvarandra tätt hopade blad, 
fästade på en mycket kort, outvecklad stamdel. Bestämda 
att först ett kommande år utvecklas, måste de till skydd 
under sin långa vinterslummer vara omgifna af täckande 
delar, hvarigenom de bättre måtte kunna motstå frost och 
köld, och vi finna äfven sådana skyddande delar i de tjocka 
och hårda knoppfjäll, som omgifva de späda bladen. I 
varmare länder, der dylikt skydd mot klimatet vore öfver- 
flödigt, saknas äfven dessa knoppfjäll och knopparne blifva 
hvad man kallar nakna. 

Det är emellertid ej blott de unga blad, som följande 
året skola utvecklas, hvilka på detta sätt slumra i knop- 
pen; ej sällan påträffar man äfven de blommor eller hela 
den blomställning, som skall pryda följande årets växt. 
Sönderskära vi t. ex. en tulpanlök (ty lökarne äro i sjelfva 
verket ej annat än ett slags knoppar) eller en toppknopp 
af en syren, så skola vi, med någon liten uppmärksamhet, 


151 


finna innanför de outvecklade bladen tulpanens blomma 
och syrenens hela blomspira med alla sina talrika blom- 
mor, och undersöka vi dem närmare, så finna vi till och 
med i dessa senare de särskilda blomdelarne: kronbladen, 
ståndarne och pistillen, allt i allra minsta miniatyr, men 
harmoniskt och fullkomligt utveckladt. Hvad följande året 
kommer till utveckling är sålunda förberedt och till an- 
laget färdigt redan föregående höst — och hvem inser 
ej häraf lätteligen, hvilket inflytande ett föregående års 
väderlek derigenom måste utöfva på det följandes vegeta- 
tion? Och då de gamla Romarne kallade några växter, 
hvilka blomma tidigt på våren före bladens utveckling, för 
:filius ante patrem" (sonen före fadren), inse vi lätteligen 
det origtiga deri. "Fadren", d. v. s. bladen, hafva här 
utan gensägelse, liksom i alla andra fall, funnits till före 
'«gonen", d. v. s. blomman; här har blott sonen-blomman 
varit nog senfärdig att ej hinna fram samma år som 
fadren-bladen. 

Den plats, som knopparne på stammen intaga, är 
ganska bestämd och regelbunden. Undersöka vi den vinkel, 
som bladen bilda mot stammen, finna vi i densamma van- 
ligen en knopp, och detsamma är förhållandet med gren- 
spetsarne, hvarföre man äfven plägar tala om axillära 
(eller bladvecks-) knoppar och terminala (topp-) knoppar. 
Men utom dessa, som normalt förefinnas, kunna andra 
mera tillfälligt utvecklas, då detta för växtens fortfarande 
bestånd är nödigt. Hvem har t. ex. ej sett de rotskott, som 
våra aspar, körsbärsträd m. fl. utsända och hvad äro dessa 
skott annat än från rötterna utvecklade biknoppar eller 
s. k. adventivknoppar? Och likaledes, hvem har ej sett, 
huru från afqvistade pilar, lönnar o. s. v. nya knoppar ur 


152 

sjelfva den grofva stammen frambryta, hvilka utvecklas till 
grenar och snart åter bilda en lummig krona i den för- 
stördas ställe?- Ja, till och med från bladen utvecklas 
dylika knoppar ej sällan: hos BLryophylluwm calycinum 
uppstår nästan normalt i en hvar af bladets inskärningar 
en knopp, ur hvilken sedan en liten planta utvecklas, och 
hos flera af våra såsom prydnadsväxter odlade Begonic 
kan man till och med sönderhacka bladen 1 små bitar och 
utbreda dem på fuktig jord, för att sedan från nästan 
hvarje bit en knopp, en liten planta skall utveckla sig. 

Denna växtens egenskap att kunna utveckla nya bi- 
knoppar har gifvit anledning till ett ganska egendomligt 
och mycket omtaladt experiment, hvilket jag här anser 
mig böra anföra såväl derföre, att det ej sällan blifvit 
origtigt tolkadt, som derföre att det vittnar om växternas 
förmåga att lämpa sig efter förändrade yttre förhållanden. 

En berömd Fransk naturforskare, DuHamer, företog sig 
nemligen att plantera krusbärsbuskar, men på det nog 
egendomliga sättet, att stammen och grenarne nedmyllades, 
under det att roten sattes uppåt i fria luften. Försöket 
lyckades öfver förväntan: efter någon tids förlopp utveck- 
lade dessa rötter blad, ja slutligen hade man nöjet att på 
dem plocka fullt utbildade krusbär. Hvad ligger nu när- 
mare till hands än att säga, att roten förvandlats till stam 
och tvärtom stammen till rot? Och dock är denna för- 
klaring fullkomligt origtig. De gamla grenarne kunna 
aldrig blifva rötter, aldrig förse sig med rotmössa, aldrig 
fullgöra rotens förrättningar, och likaledes kunna aldrig 
de gamla rötterna utveckla blad o. s. v. Men deremot är 
det, enligt hvad ofvan visats, ingalunda omöjligt, att nya 
rötter, birötter, kunna utveckla sig från grenarne, liksom se 


153 


> 
adventivknoppar från rötterna. Det är detta, som här 
skett, och åstadkommit det säkerligen för mången öfver- 
raskande resultatet. 

Hvilken bestämmelse knopparne hafva, är ej svårt 
att angifva: den är ögonskenligen den, att sörja för väx- 
tens fortfarande bestånd. Detta kan emellertid ske på 
olika sätt, i det att än knopparne utvecklas på moder- 
växten, än derifrån affalla och således bilda nya plantor. 
Ett medelting mellan dessa begge slag erbjuder smultron- 
växten, ur hvilkens bladverk utkomma långa, smala, blad- 
lösa grenar, hvilka i sin spets uppbära en knopp, som i 
sin tur utvecklar en liten bladrosett samt åtskilliga små- 
rötter, med hvilka denna rosett fäster sig i jorden. När 
sedan vintern kommer med sin kyla, dödas den sträng, 
som förenar de begge plantorna, och följande vår visa de 
sig såsom från hvarandra helt och hållet åtskilda. Huru 
som helst dessa knoppar än må utveckla sig, på moder- 
växten eller skilda från densamma, så betryggas derigenom 
ej blott artens fortvaro, utan fortplantas derigenom alla 
de egenskaper och egendomligheter, som tillhöra moder- 
plantan, ett förhållande, som är af allra största vigt för 
bibehållandet af de kulturformer, hvilka det lyckats men- 
niskan att frambringa. 

Om nu sålunda knopparne uppträda under en mindre 
mångfald af skepnader, och till följe deraf en skizz af 
dem kan hastigare utkastas, så gäller detta ingalunda om 
blomman, till hvilken vi nu öfvergå och hvilken i anse- 
ende till storlek, form, färg, byggnad och många andra 
egenskaper erbjuder en större omvexling, än till och med 
den rikaste och djerfvaste fantasi torde förmå att upp- 
tänka. Så till vida öfverensstämmer den dock med de 


154 


nyss skildrade knopparne, som begge utgöra en samling af 
blad, fästade på en kort, outvecklad stamdel, ehuruväl 
bladen i blomman antagit ett ej obetydligt afvikande utse- 
ende mot de vanliga bladens. 


O 


Innan jag går att närmare redogöra för blommans 
delar, torde dock den frågan vara på sin plats, huruvida 
vi alla kunna alltid afgöra: hvad är blomma eller icke? 
Frågan synes säkerligen flertalet af menniskor minst sagdt 
obefogad, ty hvem kan väl vara så obevandrad ej blott 
inom botaniken utan i allmänna lifvet, att han ej kan se, 
hvad som är blomma eller icke? Och dock begås dagliga 
fel i detta afseende. Skulle jag t. ex. fråga, hurudan blom- 
man är hos den vanliga odlade Calla cethiopica, så anser 
jag mig ingalunda begå någon oartighet, om jag antager, 
att mer än en skulle tillägga denna växt en enda, stor, 
hvit blomma på hvarje stängel — och dock är detta full- 
komligt origtigt. Tvärtom äro blommorna hos denna växt 
små, gula, ytterst talrikt gyttrade tillsammans och bil- 
dande en pelare eller s. k. kolf, hvilken omgifves af ett 
stort hvitt blad, men detta blad tillhör ingalunda sjelfva 
blomman. 

Men hvad är då detta? — torde någon fråga. Egentli- 
gen intet annat än ett örtblad, som blott antagit något af- 
vikande form och färg, och som derföre plägar benämnas 
skärmblad. Dylika blad äro ingalunda ovanliga, utan till 
och med ganska normalt förekommande hos växterna, 
ehuru de endast mera sällan afvika på ett så 1 ögonen 
fallande sätt. Vi finna t. ex. skärmbladen hos pingstliljan 


155 


och snödroppen såsom den tuta eller slida, som före blom- 
ningen omgifver blomknoppen; vi finna dem på lindens 
blomskaft såsom långsträckta, hinnaktiga bihang; vi se dem 
under formen af trenne kranssittande blad på hvitsippans 
stängel. Att kalla det hvita skärmbladet eller hölstret hos 
Calla för blomma, vore derföre lika origtigt, som att til- 
lägga hvitsippans nämnda trenne gröna blad samma heder. 
Äfven om vi således, sedan vi blifvit derpå uppmärk- 
samgjorda, kunna undgå detta misstag med afseende på 
blomman, finnes dock ett annat, till hvilket man i dagligt 
tal ännu oftare gör sig skyldig. Vi tala nemligen ofta 
nog om blomman hos en prestkrage, en dahlia, blåklint, 
aster, maskros 0. s. v., men månne detta är med verklig- 
heten öfverensstämmande? Långt derifrån! I stället för 
att då hafva framför oss en enda blomma, hafva vi en 
stor mängd sådana; ej blott hvar och en af prestkragens 
hvita tungor är en särskild blomma, utan detsamma gäller 
äfven om de små gula bildningar, hvilka, tätt gyttrade till- 
sammans, bilda prestkragens gula disk. Följden häraf blir 
naturligtvis den, att då vi i detta och dylika fall tro oss 
skåda framför oss en enda blomma, så är blommornas 
antal i- sjelfva verket ofta flera hundra, hvilka med hvar- 
andra förenats till en enda s. k. blomkorg. Gifver man 
en sådan namnet blomma, kan man med fullkomligt lika 
rätt tillägga denna benämning åt rågens hela ax, hund- 
lokans hela blomflock eller syrenens hela blomsterspira. 
Vi antaga emellertid nu, att vi kunna undvika alla 
dessa villovägar och således kunna i hvarje särskildt fall 
bestämma, hvad man bör förstå med begreppet blomma. 
Af hvilka delar finna vi då denna bildad? Svaret härpå 
är ingalunda lätt att gifva så, att det i hvarje särskildt 


156 
fall är fullt träffande; så mycket kunna vi dock säga, att 
hon i allmänhet är bildad af flera kransar blad, hvilka 
på åtskilliga sätt blifvit omgestaltade och metamorfoserade. 
Vanligen är detta kransantal 4, då den yttersta kransen 
bildas af mera fast byggda, oftast gröna foderblad, innan- 
för hvilka den andra kransen af färgade, finare byggda 
kronblad sitter fästad. Dernäst följer ståndarnes krans 
och till sist i blommans midt ett eller flera, hvart för sig 
eller med hvarandra till en eller flera pistiller samman- 
vuxna fruktblad. Sådan är blommans normala byggnad, 
hvarom en undersökning af en blåklocka, en guldvifva eller 
en Linnea lätt kan öfvertyga oss; stundom saknas dock 
en eller annan af dessa fyra- olika slag af bladkransar. 
Undersöka vi t. ex. en hvitsippa, en hyacinth eller en lilje- 
konvalje, skola vi hos dem förgäfves spana efter något 
blomfoder utanför de färgade kronbladen, ja, hos asken 
finnes hvarken foder eller krona att omkläda blommans 
inre delar, utan blomman är, såsom man säger, naken. Å 
andra sidan finna vi 1 gurkväxternas, pilarnes och popp- 
larnes blommor antingen blott ståndare eller blott pistiller; 
det händer till och med stundom, att några blommor så 
använda hela sin kraft på utbildning af blommans yttersta 
kransar, att de ej förmå framalstra några ståndare och 
pistiller, utan s. k. gallblommor uppstå. Så är t. ex. för- 
hållandet med kantblommorna hos olvonbusken och den 
vanliga blåklinten; dessa blommor, som onekligen hafva 
det yttre vida mer för sig, än deras anspråkslösa kamrater 
i blomsamlingarnes midt, sitta der blott såsom onyttiga 
grannlåter och försvinna slutligen, utan att framalstra nå-- 
got frö eller någon frukt. — Å andra sidan kunna kron- 
bladen stundom uppträda bildande flera kransar eller en: 


157 
spiral, t. ex. hos näckrosen och smörbollarne, liksom det- 
samma gäller om blomfodret hos Camelian, om stån- 
darne hos pionen, törnrosen, linden 0. s. v. samt om 
pistillerna hos hallonet, sipporna, smörblomman och många 
flera. 

Månegfaldiga äro de kombinationer af delarnes olika 
utveckling, som på detta sätt kunna komma att uppstå, 
och att beskrifva dem alla skulle allt för mycket upptaga 
vår knappa tid. Jag skall derföre ej vidare inlåta mig på 
detta fält, ej heller skall jag försöka att skildra alla de 
sinsemellan mångfaldigt olika former, som blommans delar 
genom deras olika antal, form, storlek, inbördes läge m. m. 
kunna bilda; den, som 1 detta afseende önskar få närmare 
insigt, inhemtar denna bäst i den fria naturen. Lika litet 
skall jag lemna en framställning af den vigt för växternas 
systematiska anordning, som den ena eller den andra af 
dessa delar erbjuder. Ja, jag skall ej ens af deras lysande 
färger låta locka mig till en framställning af de olikheter, 
som de i detta afseende visa såväl sinsemellan, som ej 
sällan under samma blommas olika åldrar; jag skall lika 
litet af den vällukt, som de utandas, låta mig förledas till 
en framställning häraf, huru frestande det än vore att 
närmare påpeka de egendomliga förhållandena, att några 
arter under nattens stillhet fylla luften med vällukt, under 
det att de om dagen äro alldeles luktlösa — ett förhål- 
lande, som visar sig fullkomligt motsatt hos andra arter. 
Jag skall till och med blott i förbigående påpeka, att man 
hos några växter i blomman funnit en ej obetydlig värme- 
utveckling, så att man till och med hos Arum cordifolium 
funnit temperaturen stiga ända till 25 grader öfver den 
omgifvande luften: — Detta och mycket mera anser jag 


158 


mig böra lemna, för att desto längre kunna sysselsätta 
mig med blommans egentliga bestämmelse och de lifs- 
yttringar, som för dennas uppfyllande försiggå inom den- 
samma. 

Innan jag skrider till en framställning häraf, anser 
jag mig dock böra förklara och försvara ett påstående, 
som jag redan haft om en af blommans delar — ett på- 
stående, som jag är nästan säker på hafva af en eller an- 
nan blifvit mottaget med ett visst misstroende. Jag nämnde 
nemligen, då jag först talade om blomman, att den består 
af flera bladkransar, och bland dessa uppräknade jag äf- 
ven ståndarnes krans. Ståndarne skulle således vara blad. 
Betrakta vi dessa organer hos en lilja, en Cactus eller 
snart sagdt hvilken växt som helst, visa de sig dock under 
formen af långsträckta, smala, trinda strängar, uppbärande 
en knapp, — kort sagdt, långt ifrån att i något afseende 
visa sig bladlika, påminna de tvärtom högeligen om små 
grenar, så att man väl kan känna sig frestad att anse 
dem vara stamdelar. Det är med anledning häraf jag vill 
yttra några ord. 

Om vi utgå från det genom observationer bekräftade 
antagandet, att blad omöjligen kunna öfvergå i stammar 
eller tvärtom, så är det ju naturligt, att ståndarnes natur 
af blad blir till fullo bevisad, om man kan påvisa något 
— låt vara blott ett enda — fall, der ståndarne öfvergått 
i och förvandlats till blad. Och kunna vi uppvisa något 
sådant fall? Härtill kunna vi tryggt svara ja, ty dylika 
fall äro ej blott ingalunda sällsynta, utan äfven allmänt 
bekanta. 

Det nämndes nyss om våra vanliga hvita näckrosor, 
att i dem kronbladen sitta ordnade i flera kransar, men 


159 


härtill kommer. att man i dessa blommor omöjligen kan 
uppdraga en gräns mellan kronbladen och de likaledes 
mångtaliga ståndarne. Ytterst sitta breda, tydliga kron- 
blad, något längre in äro de något smalare, sedan ännu 
smalare och i sin öfversta spets uppbärande en liten an- 
tydning till en ståndarknapp — och så, ju längre vi komma 
in i blomman, desto större och tydligare blifva dessa knap- 
par, under det att kronbladens skifva allt tydligare hop- 
krymper till en smal ståndarsträng. Det är dock ej nog 
med detta, särdeles talande bevis: hvarje dubbel blomma 
lemnar ett dylikt. I de dubbla blommorna saknas nemli- 
gen mer eller mindre fullständigt ståndarne, 1 det att dessa 
förvandlats till kronblad. Resultatet häraf blir naturligtvis 
det, att huru stor likhet ståndarne genom sin form än ega 
med vissa stamdelar, så måste de dock i sjelfva verket 
vara blad, då de visa sig kunna förvandlas till kronblad; 
och att dessa sistnämnda ej skulle vara blad, — så långt 
torde väl ingen gå 1 misstänksamhet. 

Efter denna lilla digression öfvergår jag nu till en 
framställning af blomdelarnes bestämmelse och förrättnin- 
gar, dervid börjande med fodret och kronan. Om dessa 
kan jag lyckligtvis fatta mig mycket kort: utom det, att 
de, såsom deras ej ringa öfverensstämmelse med örtbladen 
i anseende till byggnaden låter oss antaga, tjenstgöra så- 
som respirations- och transspirations-organer, uppfylla de 
säkerligen dessutom ett värf såsom skyddande, bevarande 
de innanför dem sittande ståndarne och pistillerna, och 
detta värf fullgöra de — åtminstone i de allra flesta fall — 
ända till dess de nämnda inre blomdelarne uppfyllt det 
med dem afsedda ändamålet, d. v. s. ända till dess genom 
frömjölets öfverförande till pistillen en frukt och grobara 


160 

frön kunna bilda sig. I sammanhang härmed står det väl- 
bekanta faktum, att fullt dubbla blommor fortfara betyd- 
ligt längre att blomma än enkla af samma art; i de förra 
kan, såsom jag redan förr påpekat, en fruktbildning ej ega 
rum, och härigenom liksom narras kronbladen att en längre 
tid qvarsitta, i afvaktan på att äfven dessa dubbla blom- 
mor skolå framvisa ett resultat, som naturen med alla 
blommor afsett, nemligen fruktbildning. 

Om vi således ganska hastigt kunna afsluta framställ- 
ningen af de tvenne yttre bladkransarne, fodret och kro- 
nan, hvilka till följe af deras i ögonen mest fallande bestäm- 
melse med ett gemensamt namn kallas blomhylle, gäller 
detta ingalunda de tvenne återstående, ståndarne och pi- 
stillerna eller de s. k. befruktningsdelarne. För att mina 
läsare måtte fatta hvad jag om dem kommer att nämna, 
anser jag mig nödsakad att påminna om det, jag redan 
förut yttrat, att nemiigen de förra bestå af en smal sträng, 
ofvanpå hvilken är fästad en oftast tvårummig knapp, som 
slutligen uppspricker och derigenom låter det inuti den- 
samma liggande, packade frömjölet (ståndarnes vigtigaste 
del) framkomma i dagen. Tillika vill jag påminna derom, 
att pistillen nederst utgöres af en uppsväld del, den blif- 
vande frukten och derföre kallas fruktämnet, som upp- 
till uppbär ett längre eller kortare s. k. stift, hvilket åter 
öfverst mer eller mindre utbreder sig till ett s. k. märke, 
varierande till sin form, men alltid klibbigt eller beklädt 
af ytterst fina hår. Efter denna korta rekapitulation öf- 
vergå vi nu till att först taga frömjölet eller pollen, så- 
som det på det vetenskapliga språket kallas, i närmare 
skärskådande. 

Betrakta vi med obeväpnadt öga detta frömjöl, hem- 


161 


tadt från snart sagdt hvilken växt som helst, visar det sig 
i allmänhet såsom ett ytterst fint pulver af vanligen gul 
eller rödbrun färg. Lägga vi emellertid något litet deraf 
under mikroskopet, skola vi säkerligen ej undgå att öfver- 
raskas af de ytterst eleganta och smakfulla former, som 
det ej sällan företer, bestämdt olika hos olika slägten och 
familjer. Vanligast visar det sig såsom ett klot, stundom 
något aflångt, hoptryckt eller på ett eller annat sätt vink- 
ligt, men derjemte på de mest olika sätt klädt med sym- 
metriskt ordnade taggar, vårtor eller valkar +). Dess bygg- 
nad för öfrigt skall i det följande framställas. 

I såväl denna som en föregående uppsats har jag haft 
tillfälle att omnämna, att det för fruktbildningen är nöd- 
vändigt, att frömjölet föres från ståndarknapparne till 
pistillens märke, men huru skall detta tillgå? Visserligen 
har jag förut antydt, att ståndarknapparnes uppspringande 
stundom (t. ex. när "rågen ryker") sker med en sådan 
våldsamhet, att frömjölet dervid med stor fart utslungas, 
och då är det ju både möjligt och troligt, att åtminstone 
någon del deraf fastnar på pistillens märke. Ett sådant 
förhållande eger emellertid rum blott hos ett mycket ringa 
antal växter. Härtill kommer, hvad jag redan förut på- 
pekat, att ståndare och pistiller hos flertalet af växter äro 
i samma blomma på olika tid utvecklade, och det stun- 
dom till den grad, att det ena slaget är förvissnadt och 
bortfallet, innan det andra hunnit nå sin fulla utbildning. 


”) En afbildning af åtminstone några få af de särdeles prydliga for- 
mer, i hvilka frömjölskornen, oaktadt sin ytterliga litenhet, kunna fram- 
träda, skulle här utan tvifvel varit på sin plats, men då man derigenom 
blott kunnat erhålla ett begrepp om formen, men ej tillika om de vackra 
färgerna, så hafva vi underlåtit att bifoga någon sådan. 


Bilder ur värxtverlden. 11 


162 

Tilläggas bör äfven, att i de blommor, der ståndare och 
pistiller äro samtidigt utvecklade, deras inbördes ställning 
i de allra flesta fall bestämdt omöjliggör frömjölets öfver- 
förande af sig sjelf till blommans pistill. I alla dessa fall 
äro till följe häraf yttre hjelpmedel af nöden, och sådana 
har äfven naturen anlitat, ofta på ett sätt, som ej kan 
undgå att väcka vår lifligaste förvåning och djupaste be- 
undran. SÖN 

Ett af dessa hjelpmedel finna vi i vinden. — Under- 
söka vi en tall eller gran, skola vi finna jemte de unga, 
gröna eller röda kottarne ett slags gulbruna hängen, hvilka 
äro bildade af talrika ståndare med rikligt frömjöl. Gifva 
vi vidare akt på dessa, skola vi lätt finna, att vid minsta 
rörelse, vid minsta vindflägt en fin rök af dylikt frömjöl 
framskakas och föres omkring; en del deraf föres visserli- 
gen bort utan att fastna på de unga kottarne, men några 
korn bland de otaligt många nå dock säkerligen sin be- 
stämmelse 7"). — Men hvart tager det öfriga vägen? Om 
den vindstöt, som far genom skogen och skakar de tusen- 
tals träden, hvardera med hundratusentals hängen, som åter 
hvart och ett framalstrar milliontals frömjölskorn — om 
denna vindstöt, säger jag, är något häftigare, finner man 
vid blomningstiden trädens toppar liksom insvepta i ett 
rökmoln af fina frömjölskorn, af hvilka milliarders milliar- 

”) En liten, särdeles vacker iakttagelse i detta afseende har helt ny- 
ligen blifvit gjord. Hos en del barrträd ega frömjölskornen den vanliga 
kulformen, hos andra deremot äro de aflånga till följe deraf, att i deras 
midt finnes en stor luftfylld blåsa. Hos de förra sitta hanblommorna 
fästade högre upp på grenarne än de unga kottarne, hos de senare tvärtom. 
Kan man ej häraf våga draga den slutsatsen, att denna egendomliga luft- 
blåsa gör tjenst såsom en slags luftballong, med tillhjelp af hvilken frö- 


mjölet lättare kan från ståndarne sväfva upp till de ofvanför sittande 
honblommorna? 


163 
der föras ut ur skogen och genom sin ringa tyngd sväfva 
kring i luften, ända till dess de af någon regnskur nedslås 
till marken. Då bilda de genom sin oerhörda mängd ej 
sällan på långa sträckor ett fint gult täcke på vattensam- 
lingarne, och ganska ofta säger då vår allmoge, som ej 
sett, hvarifrån det kommit, att "vattnet blommar" (andra 
förklaringar härpå finnas dock äfven). Om deremot dessa 
gula småkorn mera tydligt ses medfölja regndropparne och 
flyta ofvanpå regnvattensamlingarne, få de ej sällan ett 
annat namn. Ännu för kort tid sedan fann man i åtskil- 
liga tidningar en uppgift, att till följe af "luftens starka 
elektricitet" ett '"svafvelregn" fallit i åtskilliga trakter af 
vårt land. En blick i mikroskopet förråder dock i detta 
svafvel barrträdens frömjöl med dess högst karakteristiska 
byggnad. Lyckligtvis kan man i våra dagar le åt ett sådant 
misstag; annorlunda var förhållandet under medeltiden, då 
en dylik helt naturlig tilldragelse ofta nog gaf en välkom- 
men anledning till blodiga förföljelser mot s. k. kättare. 

Sålunda se vi hos våra barrträd och åtskilliga andra 
växter, att vinden ovedersägligen förmedlar frömjölets öf- 
verförande till pistillerna, och ända in i våra dagar hafva 
botanisterna varit mycket frikostiga att tillägga densamma 
denna förrättning hos; nästan de festa växter. Säkert är 
dock, att dess verkan i detta fall är betydligt mera in- 
skränkt, än man förut antagit, under det att man deremot 
ät insekterna måste tillerkänna den allra vigtigaste röle i 
detta afseende. Redan då jag talade om rörelsefenome- 
nerna hos växterna, hade jag tillfälle att påpeka några 
fakta, som bekräftade detta; skulle jag nu ytterligare an- 
föra allt, som härom blifvit observeradt, så skulle jag san- 
nerligen härom behöfva skrifva en hel bok. Må det vara 


164 


nog att för det första nämna, att man tryggt kan påstå, 
att hos ?/,, af växterna insekter äro alldeles nödvändiga 
för detta frömjölets öfverförande — samt vidare att blott 
anföra ett par exempel, som bestyrka och belysa detta 
förhållande. Att jag vid valet af dessa exempel utletar 
ett par, som äro särdeles frappanta, torde vara lätt för- 
låtligt. z 

I främsta rummet vill jag då nämna några växter, 
hvilkas blommor utmärka sig genom en särdeles egen form. 
Inom de naturliga familjerna Avristolochiacee och Ascle- 
piadee finnas åtskilliga, hvilkas blommor nedtill äro nä- 
stan klotlikt uppsvälda, derofvanpå förlänga sig till ett 
smalare rör och öfverst äro mer eller mindre trattlikt, 
tungformigt eller utplattadt utbredda. Röret kan för öfrigt 
vara rakt eller krökt, i hvilket senare fall blommorna ej 
sällan visa en påfallande likhet med tobakspipor; blom- 
morna kunna dels vara ganska små, dels antaga rent af 
gigantiska former och då äfven ofta pråla af de mest ly- 
sande färger. Vidare är att märka, att ståndarne äro ej 
blott fastväxta vid, utan fullkomligt under pistillens sköld- 
formigt utbredda märke. 

Nu blir emellertid den svåra frågan den: huru skall 
frömjölet kunna komma upp på märket? Vinden förmår 
i detta fall intet, ej heller kan det vid knapparnes upp- 
springande på något sätt ditslungas, ty då skulle det ka- 
stas nästan i en cirkel. Det återstår således blott hjelp 
af insekter. Dock möter äfven härvid den svårigheten, att 
pistillen är fullbildad förr, än ståndarknapparne äro upp- 
sprungna, så att, äfven om insekter inkomma i blomman, 
de intet kunna uträtta. Huru går nu naturen till väga? 

Längst ned i blommans botten sitta några små honungs- 


165 


glandler, hvilkas ljufva doft lockar en eller annan liten 
fluga att nedkrypa genom det smala röret för att förfriska 
sig med nektarsaften. Bland dessa nedkrypande flugor kan 
man med säkerhet antaga, att en eller annan förut besökt 
någon annan blomma, hvars knappar äro öppnade och 
från hvilken de medföra frömjöl. Flera sådane småinsekter 
nedkomma, och snart uppstår — antingen till följe af glädjen 
öfver det kostliga kalaset eller genom strid om åtkomsten 
SR af nektarkällorna — en 

oro, ett omtumlande ini 
blomman, hvarunder det 
medförda frömjölet fastnar 
på det klibbiga märket — 
och så hafva insekterna 
fullgjort sitt kärleksvärf. 
Dock — icke ännu. 


OM HN 
HA 
4 An 
| | 
| | | 
IN 
|| 
| 


Sa 
SMA 


MU 
| 
| | 


De måste nemligen äfven 


från denna blomma med- 


föra frömjöl till en annan 
och derföre måste de qvar- 
hållas fängslade, till dess 
Es genomskuren och en hel blomma af ståndar-knapparne :upp- 
sprungit. Betrakta vi ne- 

dre delen af pipen på den tuskurna blomman, så finna vi 
derstädes en mängd af hår, alla rigtade nedåt. Härigenom 
är alldeles icke något hinder för nedkrypande insekter, 
men desto säkrare för uppkrypande; in komma de, men 
icke ut, och derföre måste de törblifva i blomman, till dess 
ståndarne mognat, då det klibbiga frömjölet fastnar vid 
dem och detta så säkert, att jag i så långt avancerade 
blommor knappast funnit en enda liten fluga, äfven då 7 


166 


å 8 varit i samma blomma inneslutna, som ej varit bela- 
stad med frömjöl. Nu är det emellertid en allmän lag, 
att honungskällan i hvarje blomma upphör att flyta, så 
snart den egentliga blomningen är förbi. Så ock här, och 
derföre skulle de stackars instängda insekterna snart dö 
af svält i sitt blomsterfängelse, såvida ej samtidigt de 
spärrande håren afvissnade och bortföllo, så att de små 
arrestanterna kunna fritt begifva sig bort, till nya blom- 
mor och nya nektarkalas. Se der en inrättning, hvilkens 
ändamålsenliga anordning, liksom allt i naturen, visar oss 
det afsigtliga och nödvändiga sambandet mellan orsaker och 
verkningar, som af den flygtige betraktaren vanligen förbises. 

Ännu ett annat exempel! På våra ängar och i våra 
skogslundar förekommer ett märkvärdigt slag af växter, or- 
chidéer, hvilkas samslägtingar jag redan omnämnt såsom 
växande på de tropiska skogarnes trädstammar. De hos 
oss vanligaste arterna hafva hufvudsakligen ådragit sig 
allmänhetens uppmärksamhet genom sina 1 jorden dolda 
knölar, hvilka ega en handlik form och sitta tvenne på 
hvarje stånd, den ena ljusare och den andra mörkare — 
i dessa skådar allmogen i from enfald, ärfd från katholi- 
cismens dagar, symboler af, såsom de säga, "Herrans och 
hin ondes hand". Afvikande från våra öfriga växter i 
många hänseenden, göra de det äfven i afseende på frömjö- 
lets beskaffenhet, i det att detta här är förenadt till vax- 
lika massor, sittande på ett skaft, som nedtill slutar i ett 
klibbigt halfklot. Kommer nu en insekt, en fjäril eller 
ett bi, till en sådan blomma för att suga dess honungs- 
saft, tvingas den nödvändigt, genom blommans byggnad, 
att med öfre sidan af sin långa tunga beröra detta klib- 
biga halfklot, hvilket genast fastnar så stadigt vid snabeln, 


167 
att då insekten flyger vidare, han medför hela den vaxlika 
frömjölsmassan från den besökta blomman. Imnsticka vi en 
nål, en blyertspenna eller dylikt i honungsgömmet, in- 
träffar alldeles detsamma. Dock, icke nog härmed; vi få 
nu äfven se ett rörelsefenomen hos den sålunda bortröf- 
vade blomdelen. Då den fastnar på insektens sugrör eller 
på den i blomman införda 
blyertspennan och från mo- 
derväxten bortföres, står den 
nemligen i rät vinkel mot 
det föremål, på hvilket den 


fastnat, men inom några 


ögonblick böjer sig det nyss 
omtalade skaftet så, att 


hela frömjölsmassan ligger 
Boring ret ens längs ofter. och saktframåt 
5 sugrörets (eller blyertspen- 
nans) spets, hvarigenom inträffar, att då insekten sedan 
besöker en annan blomma, den af honom medförda frö- 
mjölsmassan har en sådan ställning, att insekten under 
sitt nedträngande till honungskällan nödvändigt måste 
bringa nämnda frömjöl i beröring med den senare blom- 
mans klibbiga märke, på hvilket det då fastnar samt mer 
eller mindre fullständigt afslites från insektens sugrör. Må- 
hända får dock detta senare, innan insekten flyger från 
den sist besökta blomman, ett nytt dylikt bihang — och 
så flyger fjärilen såsom en sannskyldig postillon d”amour 
från blomma till blomma. 
Ehuru insekter dervid ej spela någon röle, kan jag ej 
underlåta att i största korthet omnämna befruktningen hos 
en i våra aquarier mycket ofta odlad växt, Vallisneria 


168 


spiralis. Hos denna sitta nemligen ståndare och pistiller 
ej blott i olika blommor, utan äfven på olika stånd. Hon- 
blommorna (d. v. s. de med blott pistiller försedda) äro 
fästade på mycket långa, smala, korkskruflikt vridna skaft, 
hvilkas talrika spiralringar kunna uttänjas och sålunda 
tillåta blomman att, oberoende af vattnets vexlande djup, 
alltid hvila på vattenytan. Hanblommorne deremot (d. v. 
s. de med blott ståndare) sitta nästan oskaftade vid roten, 
under. vattnet. Men vid tiden för befruktningen lossna 
dessa senare från sitt fäste, flyta upp till vattenytan och 
kringdrifvas af vind och våg, till dess de förts till hon- 
blommorna och frömjölet sålunda kan till pistillernas mär- 
ken öfverföras. 

Dock, nog med dessa exempel! Vi se häraf, att frö- 
mjölet på ett eller annat sätt öfverföres till märket, och 
vi inse lätt, att såväl dettas klibbighet som pollenkornens 
taggiga eller på ett eller annat sätt skrofliga yta under- 
lättar deras fasthållande derstädes. Men hvad sker nu 
sedan? För att inse detta, nödgas vi taga en närmare 
kännedom om frömjölskornen. 

Betrakta vi nu dessa noggrant, så finna vi, att de äro 
omgifna af en yttre, på hvarjehanda sätt ojemn hinna, som 
är hård till sin konsistens samt här och der, alltid på be- 
stämda ställen, genomborrad af hål eller sprickor, genom 
hvilka en inre, alldeles slät och mycket uttänjbar hinna 
låter sig observeras. Innanför denna hinna finna vi en 
tjock, klibbig vätska. 

Lägga vi nu ett sådant korn i någon vätska, t. ex. 
den, som täcker märket, visar sig samma fenomen, som vi 
redan påpekat, då fråga var om näringssaftens upptagande 
genom rotspetsarne, d. v. s. att genom diffusion saft upp- 


169 
supes i det lilla klotets inre. Naturliga följden häraf blir 
den, att då den yttre, hårda hinnan litet eller intet kan 
uttänjas, den inre måste utträngas genom något eller några 
af hålen på den yttre; genom fortsatt saftupptagande till- 


Märke af en Datura fullsatt med frömjölskorn, af hvilka några nedsända 
pollenvisare i stiftet. 


växer denna så uppkomna "pollenvisare" till ett långt, 
enkelt eller stundom grenadt rör. Sådant är förloppet, 
då pollenkornet kommer i beröring med en något tjockare 
vätska; lägges det deremot i vatten, så uppsupes detta med 


170 


sådan begärlighet, att den inre hinnan ej medhinner att 
uttänjas, utan våldsamt remnar och således förstöres. Se 
der den enkla förklaringen till det välbekanta förhållandet, 
att det är skadligt, om det "regnar i äppleblomman"” (lik- 
som i hvilken annan blomma som helst); frömjölet blifver 
derigenom förstördt och kan ej vidare fullgöra sin be- 
stämmelse. 

Men antaget, att frömjölskornen normalt utvecklas, 
d. v. s. på det klibbiga märket utsända den omtalade 
pollenvisaren, så återstår det att följa denna senare. Hela 
pistillens stift är visserligen fyldt af en väfnad, men denna 
är dock af en lösare beskaffenhet, hvarföre pollenvisaren 
kan, under det att den allt mer förlänges, nedtränga i 
denna väfnad, liksom den ur fröet utvecklade roten ned- 
tränger allt djupare i jorden. Slutligen har den hunnit 
nedväxa ända i fruktämnet, hvarest de små fröämnena 
sitta. Till dessa söka sig de nedvuxna fima trådarne väg 
och omedelbart derefter bhildas i dessa fröämnen ett litet 
växtämne eller, med andra ord, fröet är färdigbildadt. 
Härmed är blomningen förbi och växten inträder i sista 
stadiet af sin lefnad: bildandet af frukten. 


Frukten, sade jag. — — Kunna vi då i alla förekom- 
mande fall afgöra, hvad är frukt eller icke? Jag kan ej 
undertrycka en viss tvekan i detta afseende. Om en liten 
examen skulle anställas och t. ex. den frågan framkastas: 
hurudan frukt har smultronplantan? — så hyser jag 
den misstanken, att från mer än ett håll svaret skulle 
blifva: bär. Mitt svar härpå blefve då: ingalunda, ty den 


ET 
har nötter. Smultronets egentliga frukter äro nemligen 
de små, gulbruna knottror, som talrikt äro fästade på det 
saftiga, röda underlaget; detta är deremot ingen frukt, 
utan utgör blott frukternas fäste. På samma sätt är fikonet 
ingen frukt, utan det köttigt uppsvälda och urholkade fä- 
stet, i hvilket en mängd små blommor och sedan frukter 
(de små kärnorna) äro inneslutna; liksom njuponet är den 
uppsvälda öfre delen af blomskaftet, under det att de små 
hvita nötterna inuti detsamma äro de egentliga frukterna. 

Under sådana förhållanden torde måhända någon ön- 
ska svar på den frågan: hvad är en frukt? Nåväl, frukten 
är den utbildade nedre delen at pistillen, bildad af ett 
eller flera sammanvuxna blad, hvilka innesluta ett eller 
fera frön, genom strängar på ett eller annat sätt fästade 
inom densamma. Frukten består således af frögömme, frö- 
fäste och frön — och härmed hafva vi äfven förebyggt ett 
1 dagliga lifvet genom bristande eftertanka ganska ofta 
förekommande fel, att nemligen förblanda frukt och frö. 
Det senare är naturligtvis blott en del af den förra. För 
öfrigt må tilläggas, att fröna bestå af ett växtämne, om- 
gifvet af en eller tvenne hinnor, hvartill dessutom hos åt- 
skilliga växter kommer en 's. k. fröhvita, hvilken tjenar 
den groende plantan till näring och som genom sin ym- 
nighet i gräsens frön gör flera af dessa växter till så ofant- 
ligt vigtiga kulturväxter. Att här upprepa och beskrifva 
alla möjliga slag af frukter och frön vore utan tvifvel 
mindre lämpligt, hvarför jag skyndar mig att öfvergå till 
en framställning af det sätt, hvarpå dessa växtdelar upp- 
fylla sin bestämmelse, växternas fortfarande bestånd. 

Att fröet, sedan det nedfallit till jorden, der kan gro 
och utveckla sig till en ny planta, veta vi mer än väl, 


172 


men månne på detta sätt växtens fortfarande bestånd blir 
betryggadt? Hvarje växtart behöfver för sin trefnad och 
fortkomst en mer eller mindre bestämd jordmån, och deraf 
följer naturligtvis, att det är särdeles vigtigt att afgöra, 
huruvida en jordmån, i hvilken en växt år ut och år in 
fortlefver, alltid förblifver oförändrad. Att så ej är för- 
hållandet, är ej svårt att inse. Genom en fortgående sön- 
derdelning af jordens fasta beståndsdelar, genom förökad 
mullbildning 0. s. v. uppkommer, visserligen långsamt men 
säkert, ett nytt slag af jord, väl passande för andra växter, 
men ej för den, som ursprungligen innehade denna plats. 
Detta är åtminstone en af de vigtigaste orsakerna, hvarföre 
nya växtarter kunna uppträda på ställen, som förr inne- 
hafts af andra. En vegetationens omgestaltning måste 
häraf blifva den nödvändiga följden, och en lika nödvän- 
dig är den, att växternas frön måste på ett eller annat sätt 
kunna spridas, för att växterna måtte kunna komma till 
nya lokaler, innan de gamla för dem blifvit olämpliga och 
inkräktats af andra arter. Att härvid yttre hjelpmedel 
äro af nöden, torde förefalla ganska naturligt. 

Främst bland dessa hjelpmedel torde vi böra sätta 
vinden. Hafva vi blott en gång betraktat maskrosens 
frukter, de s. k. herrparolerna, så hafva vi äfven utan 
tvifvel insett och erkänt, huru ändamålsenligt dessas flyg- 
apparat är inrättad och huru lätt med dess tillhjelp dessa 
frukter kunna segla vidt omkring och derigenom slå sig 
ned i trakter, der de förut ej funnits. Det är ej blott 
maskrosen, som på sådant sätt är utrustad, utan ett be- 
tydligt antal arter äro försedda med flygmaskiner, så att 
de till och med kunna sväfva långt bort öfver land och 
haf. Några af dessa har man kunnat följa under deras 


173 


utflygter till främmande länder. Så t. ex. visade sig 1834 
för första gången den mera östligt förekommande Senecio 
vernalis 1 Schlesien efter långvariga östanstormar, och se- 
dan har han allt mer och mer flugit mot vester, så att 
han under de sista åren hunnit till Bornholm och Skåne. 

Äfven sådana växter, hvilkas frukter eller frön ej äro 
försedda med dylika flygapparater, kunna stundom genom 
vindens tillhjelp blifva kringspridda. För att ej tala om 
det i detta afseende mera tillfälliga, då stormar och orka- 
ner jemte andra föremål i sina yrande hvirflar äfven med- 
föra frukter och frön, hvilka sedan på andra orter ned- 
falla till marken, så må det tillåtas att anföra ett exempel 
på en växt, som uppenbarligen för sin spridning och fort- 
varo behöfver både vind och vatten i förening, derigenom 
lemnande ett ytterligare bevis på den ändamålsenlighet, 
hvarmed allt i naturen är inrättadt. 

Vi hafva i det föregående lärt känna den s. k. Jericho- 
rosen, hvilken, såsom då nämndes, förekommer på mindre 
ogynsamma platser i öknarne i de östra och södra Medelhafs- 
länderna. Skulle dennas frön vara, så att säga, dömda att 
nedfalla och gro på ständigt samma plats, skulle af lätt 
insedda skäl öknarnes sandstormar snart kunna förvandla 
dessa växtplatser till de torraste sandkullar, hvarest allt 
växtlif är absolut omöjligt. Derföre sammandragas äfven 
efter blomningen de förr utspärrade grenarne nästan till 
ett klot, under det att samtidigt rötterna bortdö, så att. 
stormen sedan lätt kan fatta detta klot och rulla det fram 
öfver ökensanden £). Och här rullar det, till dess det 
händelsevis påträffar något vatten eller fuktigt ställe; då 


”) Till följe häraf tillades under medeltiden till denna växtarts öfriga 
föregifna märkvärdigheter äfven den, att hon, olik andra, ej egde rötter, 


174 


förhindras genom grenarnes utspärrande all vidare kring- 
dansning, frukterna uppspringa och fröna nedfalla på en 
lokal, der växten åtminstone under den närmaste framtiden 
kan få en passande boningsplats. 

Ett ej mindre vigtigt fortskaffningsmedel erbjuder vatt- 
net. Den, som blott en enda gång haft lyckan att besöka 
våra fjälltrakter, kan säkerligen ej hafva undgått att finna, 
huruledes längs bäckarnes och flodernas stränder arter 
flerestädes förekomma, hvilka ega sitt egentliga stamtillhåll 
i de högre fjälltrakterna och af hvilka frön uppenbarligen 
blifvit nedförda med strömmen. Det är dock ej blott det 
fasta landet, som genomkorsas af större eller mindre vat- 
tendrag, hvilka sträfva att gifva växterna en allt större 
utbredning, utan äfven oceanens vida yta är genomskuren 
af dylika strömmar, hvilkas vågor kunna föra frön och 
frukter från verldsdel till verldsdel. Så uppkastas på Fin- 
markens, Islands, ja till och med på Spetsbergens kuster 
frön af åtskilliga växter, hvilkas hemland är det tropiska 
Amerika. Visserligen lägger klimatet hinder i vägen för 
deras groning och utveckling på de kuster, der de uppka- 
stats, men sin groningsförmåga hafva de dock ej förlorat. 
Skulle de i stället för på Ishafvets ogästvänliga stränder 
hafva landat på sådana, der ett mildare luftstreck råder, 
skulle de säkerligen, om jordmån och öfriga omständighe- 
ter varit gynsamma, der hafva utvecklat sig. Så har i 
sjelfva verket äfven i många fall bevisligen skett: samma 
slags frön, som Golfströmmen förer mot norden, hafva af 
den stora 2equatorialströmmen blifvit uppkastade på Afri- 
kas kuster, och derigenom har dessa trakters vegetation 


som fästade henne vid marken, utan tillväxte, blommade och satte frukt, 
under det att hon hvirflade kring i sanden. | 


175 


blifvit uppblandad med representanter af det tropiska Ame- 
rikas fullkomligt olika flora. — Så gungar, för att blott 
anföra ännu ett välbekant exempel, kokosnöten omkring 
på Söderhafvets vågor, till dess den måhända uppslungas 
på någon af de flitiga koralldjuren nybildad ö, hvarest den 
gror och, jemte andra ditförda växter, småningom för- 
vandlar den kala, ogästvänliga korallklippan så, att både 
menniskor och djur der kunna nedslå sina bopålar. 

Ännu ett annat medel använder naturen till detta 
samma ändamåls uppnående. Då tal var om menniskans 
inflytande på växtverlden, hade jag tillfälle att omnämna, 
huru menniskan såväl uppsåtligt som ofta sig sjelf ovetande 
kan bidraga till växters kringspridande. Äfven sjelfva na- 
turen tyckes i åtskilliga fall hafva rent af beräknat en 
dylik medverkan af menniskan eller af djuren. Betrakta 
vi nemligen åtskilliga växters frukter och frön, skola vi 
finna dem försedda med en mängd, på det behändigaste 
sätt inrättade krokar och hullingar, med hvilka de kunna 
fästa sig vid förbigående menniskor och djur, och säkert 
är — jag skulle kunna anföra flera märkliga exempel 
derpå — att på sådant sätt växter blifvit vidt och bredt 
kringförda. Besinna vi för öfrigt, att ett dylikt kringspri- 
dande, framför allt genom flyttfoglarnes färder från land 
till land, kan ske på betydliga afstånd, så torde man finna 
det mindre gåtfullt, att mången gång växter från fjärran 
belägna länder kunna anträffas på ställen, hvarest man 
förr ej skådat dem eller haft en aning om, att de skulle 
der kunna förekomma. På detta sätt förklaras t. ex. det 
förunderliga deri, att den ursprungligen ostindiska: Oryza” 
clandestina nu blifvit spridd öfver största delen af Europa, 
att den under de senare åren börjat visa sig i Danmark 


176 


samt att den till och med en gång blifvit anträffad i 
Sverige. | 

Så kunna frön komma att ej blott gro på det ställe, 
der moderplantan växer, utan äfven spridas till andra, 
mer eller mindre aflägsna trakter. Men komma sålunda 
alla frön till utveckling, torde någon fråga, och svaret 
härpå måste blifva nej — och vi kunna gerna tillägga: 
Gudilof! En svensk botanist har roat sig att beräkna, 
huru många blommor ett enda frodigt stånd af en prest- 
krage (OChrysanthemum Leucanthemum) hade, och han 
fann med låg beräkning 125,498 blommor. Af dessa lem- 
nar visserligen hvarje blott ett frö, men om nu alla dessa 
skulle utvecklas, hvilken massa af prestkragar skulle ej 
uppkomma — och i mer eller mindre mån likartadt blefve 
förhållandet med andra blommor! Hvar skulle till sist alla 
dessa få plats? Nu erbjuda växternas frön ej blott en riklig 
och begärlig spis åt foglar och andra djur, utan en ej 
ringa del af dem magasineras i jorden till framtida behof. 

Detta mitt sista uttryck torde behöfva något närmare 
förklaras. För att ett frö skall kunna gro, behöfves nöd- 
vändigt samtidigt inflytande af vatten, en för hvarje växt- 
art bestämd värmegrad samt fritt tillträde af atmospheri- 
ska luften eller rättare dess syre. Finnas dessa på en 
gång närvarande, kunna fröna gro, äfven om de ej komma 
i beröring med jorden, såsom just den process, som vi 
kalla mältning, bevisar, alldenstund denna ej är annat än 
en groningsprocess; finnas deremot ej alla dessa tre på 
en gång verkande, fortfar det lilla växtämnet att slumra 
inom sitt skal. Huru ofta händer det nu ej, att detta se- 
nare inträffar? Än lägger luftens eller jordens torrhet 
hinder i vägen för groningen, än är luften allt för kylig, 


bör 
än — och detta torde vara det vanligaste — täckas de 
på marken nedfallna fröna af vissnade blad och stjelkar 
eller, då de nedfallit i sprickor o. s. v., af jord så tätt, att 
luftens tillträde blir förhindradt. I alla dessa fall ligger 
fröet qvar i jorden, väntande, så att säga, på bättre tider. 
Och huru länge kan det så qvarligga utan att förlora sin 
groningskraft? Svaret härpå måste utfalla mycket olika 
beträffande olika växtarter. Hos en del, t. ex. våra pilar, 
kaffebusken m. f., förlora fröna inom mycket kort tid sin 
grobarhet, hos andra deremot tyckes denna vara snart 
sagdt till tiden obegränsad. Otaliga exempel skulle kunna 
anföras, huruledes då flera hundra år gamla byggnader 
nedrifvits, man ur jord, hemtad från den afröjda platsen, 
sett åtskilliga växtarter uppspira; huru vid floders upp- 
rensning ur det upphemtade muddret växtarter uppkommit, 
som man visserligen vet förr hafva 1 dessa trakter vuxit, 
men som längesedan derifrån försvunnit; huru ur grafvar 
från medeltidens första början växtfrön framletats, som 
utvecklat friska plantor — många andra dylika att förtiga. 
Förr eller senare förlora dock alla frön sin lifskraft och 
förstöras, och den tid, som härtill fordras, torde i de 
flesta fall vara betydligt kortare, än man förr varit böjd 
att antaga "). Såsom fullkomliga fabler har man all an- 
ledning att anse berättelserna om så kalladt mumie-hvete. 
: hvilket skulle hafva uppkommit ur ax, anträffade i de 
gamla mumie-kistorna — dock ingalunda så, som skulle 
de personer, som framkommit med berättelser om sina 
försök i detta afseende, varit bedragare, utan tvärtom be- 


”) Härför talar t. ex. ALPH. DE CANDOLLES försök, hvilka visade, att 
af 380 växtarter endast 17 förmådde att gro efter att hafsa förvarats i 
15 års tid. 


Bilder ur värtverlden. 12 


178 
dragne af innevånarne i de trakter, hvarifrån de erhållit 
materialet till sina experimenter. 

Tryggt kan man emellertid våga påstå, att vår jord 
är alldeles fullspäckad med frön. Se vi på en nyod- 
ling, i hvilka oerhörda massor uppkomma ej der ofta 
växter, hvilkas frön utan allt tvifvel måste hafva de- 
cennier, ja sekler hvilat i jorden? Ett litet bevis på denna 
frömängd i jorden, nyligen lemnadt af den berömde Dar- 
WIN, må här finna plats, isynnerhet som det tillika visar, 
huru djuren kunna bidraga till fröns kringspridande. Han 
erhöll nemligen en liten jordklump, vägande 13 eng. lod, 
hvilken man funnit fästad vid benet af en rapphöna, och 
ur denna jordklump uppväxte ej mindre än 82 plantor, till- 
hörande 4 olika växtarter. 

Af de i jorden således slumrande fröna kommer säker- 
ligen endast en ringa del någonsin till utveckling — och 
vi skulle sålunda lätt vara frestade att anse deras fram- 
bringande vara utan allt gagn, all nytta. Ånej, äfven om 
de förstöras, så förintas de dock icke: jemte öfriga döda 
växtdelar förvandlas de till mull, men i denna mull kunna 
sedan högre, ädlare växter finna sin trefnad och hemta sin 
näring — och härigenom bidraga äfven dessa frön i sin 
ringa mån dertill, att vegetationen allt framgent utvecklas 
till allt större och större fullkomlighet. | 


Min framställning af växternas organer och dessas 
förrättningar är nu slutad, ofullständig som den i många 
afseenden är; ingen kan bättre än jag inse alla dess 
brister. Men det vet jag, att jag icke felar, då jag 


179 


säger, att en hvar, som sjelf söker att forska i naturens 
bok, som sträfvar att genomtränga dess hemligheter, ho- 
nom vänta stunder af den renaste glädje. Och hvarföre, 
skulle ej naturens bok för oss alla vara kär att studera? 

« Skulle", för att begagna den odödlige Trcskrs ord, ”na- 
”turens bok vara den enda af alla böcker, som ej bildade 
och således vara utan allt värde för vår uppfostran? Ack, 
det nya testamente, som kommer ut hvarje vår, der bok- 
stäfverna äro blommor och musikbilagorna fogelsång — 
den bibel, som är tryckt med silfverstil på himmelsblått 
och öppnas hvarje qväll öfver våra hufvuden, der kapitlen 
äro konstellationer och hvarje ord en glänsande verld, en 
stjerna — eller den vishet, som tränger på djupet och 
ransakar dess innandömen, refbensbyggnaden i jorden — 
skulle icke denna bok vara menniskolifvets hufvudbok”?"” 
— Och om vi med öppen blick och gladt sinne, med öd- 
mjukhet och flit vända oss till den bokens studium, må vi 
då ej glömma, att bland dess många kapitel äfven finnes 
ett, som handlar om blommorna på marken, och att detta 
ej är det minst underbara, ty hvarje växt, äfven den allra 
ringaste, talar högljudt om den store upphofsmannens all- 
makt, allvishet och godhet; — blommorna förtjena derföre 
i sanning ett bättre öde, än att med likgiltighet förtram- 
pas eller att på sin höjd få vissna i någon bukett för 
stundens flygtiga nöje. 


ww 8 


[ESA VT