No 

Zu - \ ; 
RN N r 5 DES Su Er 
gr e\ N N, . Ku SE .. 


N 


HARVARD UNIVERSITY. 


LIBRARY 


OF THE 


MUSEUM OF COMPARATIVE ZOOLOGY. 


Au 
Vctolasiönpanwanpt1897 


N i 


BOHUSLÄNSK 


FISKERITIDSRRIFT. 


/0124 UTGIFVEN 


AF 


AXEL VILH. LJUNGMAN. 


RAN ANA NNNNNnNNnNnNnnnnnnnNn INANANANATANANNNNNTNNNNNN NANNTE un 


N:o 61-64. Januari—December. 1893. 


ee ee tt 


Innehäll: Ordningsstadganden för bohuslänska skärgärden. Andra sam- 
lingen I, II (sid. 1—13). — Berättelse öfver Föreningens 
till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och för- 
valtning under tionde äret af Föreningens tillvaro. 1893 
(sid. 14—17). — Berättelse öfver Orosts och Tjörns Fiskeri- 
förenings verksamhet under är 1893 (sid. 18—34). — Göte- 
borgs och Bohus läns Fiskareförening. 1892 —1893 (sid. 35 


—42). — Angäende behöfligt sammanförande och öfver- 
seende af lagstiftningen om rätt till fiskes utöfning. I (sid. 
43—153). — Särskild lagstiftning för hafsfisket vid rikets 


vestkust. II (sid. 154—226). 


ARILRII TITTEN II N TINTINNINZINTTUNIINNINTININTITITIIITINNNNNNNNNNDIN 


Tillkännagifvande frän Redaktionen. 


Bohuslänsk Fiskeritidskrift utsänder härmed sin tionde 
ärgäng, hvars innehäll liksom de tvänne första ärgängar- 
nes och äfven den nästföregäende ärgängen egnats hufvud- 
sakligast ät behandlingen af lagstiftningen för hafsfisket 
och skärgärdssamhällena. Uti nästa ärgäng skola de of- 
fentliga ätgärder och inrättningar, som äro af 
nöden för de bohuslänska fiskarsamhällenas ut- 
veckling till den ekonomiska sjelfständighet, som 
allena förmär uppbära ett varaktigt välständ och 
en högt stäende fiskebedrift, äter utgöra vigtigaste 
föremälet för Redaktionens uppmärksamhet, p& samma 


gäng äfven nämnda lagstiftning kommer att egnas en eller 
annan uppsats. 

Dä det ligger i Bohuslänsk Fiskeritidskrifts syfte att 
samla och genom offentliggörande bäde meddela ät sam- 
tiden och bevara ät efterverlden allt, som är af vigt för 
främjande af Bohusläns fiskerier och skärgärd 
eller som är upplysande för dessas historia och utveck- 
ling; sa vänder sig ock Redaktionen härmedels till all- 
mänheten med anhällan att en hvar, som dertill är i till- 
fälle, benäget mätte till Redaktionen för samma ändamäl 
insända 1:0) äldre handlingar, som lemna upplysningar 
om fiskerinäringens forna utöfning och betydelse, 2:0) do- 
mar, angäaende enskild eganderätt till fiske eller rörande 
fiskerinäringens utöfning och beskattning, 3:0) uppgifter, 
beträffande fiskens beredning till handelsvara och använd- 
ning i hushällningen (fiskmatlagning m. m.), samt 4:0) upp- 

iingar, angäende fiskhandeln, fraktfarten ä saltexport- och 


mporthamnarne m. m. dylikt. — De emottagna hand- 
‚arna skola efter begagnandet i oskadadt skick äter- 
tällas. 


Redaktionens adress är: 
Doktor AxeL VILH. LJUNGMAN. 
Varekil. 


Tidskriften utlemnas endast till ledamöter af Föreningen till bo- 
huslänska fiskeriernas främjande, uti hvilken inträde kan vinnas 
genom insändande af den stadgade ärsafgiften med 5 kr. till Föreningens 
ordförande och skattmästare herr C. W. CoLLANDER (adr. Uddevalla) eller 
ock till Redaktionen. 


BOHUSLÄNSK 


FISKERIEIDSKRIFT. 


UTGIFVEN 


AXEL YILH. LJUNGMAN. 


X. 


1893. 


N:o LXI—LXIV. 


1894. 


Innehälisförteckning: 


ÖOrdningsstadganden för bohuslänska skärgärden. Andra sam- 


Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främ- 
jande verksamhet och förvaltning under tionde äret af För- 


eningens tillvaro .......... Be IE R a EL 
Berättelse öfver Orosts och Tjörns Fiskeriförenings verksamhet 
BER I ein 
Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening. 1892—1893 ......... 


Angäende behöfligt sammanförande och öfverseende af lagstiftnin- 
gen om rätt till fiskes utöfuing. I. Af A.V. L............. 
Särskild lagstiftning för hafsfisket vid rikets vestkust. II. Af 
2 a WE er TRY ABER GERER Pr 7 BRN NEAR er 


sid. 


Ordningsstadganden för bohuslänska 
skärgärden. 


Andra samlingen *). 


Orosts och Tjörns fögderi. 


z 


OSCAR etc. Vär ynnest etc. 

Sedan, efter vederbörandes hörande, I genom utslag 
den 29 augusti 1892 dels förordnat, att hvad ordnings- 
stadgan för rikets städer den 24 mars 1868 bestämde 
om stad äfven skulle i tillämpliga delar gälla för det till fiske- 
läget Skärhamn i Stenkyrka socken hörande omräde, som 
begränsades i norr och vester af saltsjön, i söder af hem- 
manet Nötsäters inegor samt i öster af en högre berg- 
sträcka kallad Hamneberget, dels ock föreslagit vissa huf- 
vudgrunder i afseende & tillämpningen inom ifragavarande 
omrade af nämnda stadga; 

hafven I uti underdänig skrifvelse den 25 nästlidne 
januari understält Vär nädiga pröfning samma utslag, hvil- 
ket, enligt bifogadt bevis, blifvit den 18 september 1892 
uppläst i Stenkyrka sockens kyrka och den 25 i samma 
mänad i Klädesholmens och Rönnängs kapellförsamlingars 
kyrkor. 

Dä Vi nu i näder lätit detta ärende Oss föredragas, 
hafve Vi funnit godt ej mindre gilla Edert ifrägavarande, 
icke öfverklagade beslut, att ordningsstadgan för rikets 
städer skall i tillämpliga delar gälla inom det i Edert ut- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 172—-176; 1888, sid. 275 
—295; 1892, sid. 208— 256. 


1 


2 

slag angifna omräde för fiskeläget Skärhamn, än äfven för- 
ordna, att följande hufvudgrunder skola gälla för brin- 
gande till verkställighet inom samma omräde af ordnings- 
stadgan, nemligen: 

att all, som’ jemlikt nämnda stadga ankommer pa 
stadsfullmäktige eller allmän rädstuga, skall inom ifräga- 
varande omräde tillkomma dess röstberättigade invanare 
vid allmänt sammanträde; 

att hvad i ordningsstadgan är föreskrifvet om polis- 
mvndighet, magistrat eller i dess ställe tillsatt stadsstyrelse 
skall inom ifragavarande omrade gälla för en särskild sty- 
relse, hvilken skall utgöras af en af Eder förordnad ord- 
ningsman sasom ordförande samt fyra ledamöter, hvilke, 
jemte tva suppleanter för dem, skola för fyra är i sänder 
utses af omrädets röstberättigade invanare vid allmänt sam- 
manträde; dock med iakttagande, dels att den befogenhet, 
som enligt 13 S af ordningsstadgan är polismyndighet till- 
lagd, skall tillkomma kronofogden i orten*), dels att sty- 
relsen icke eger utöfva den rätt, som enlist 21 S af ord- 
ningsstadgan tillkommer magistrat att i vissa der afsedda 
fall utfärda nya, med bötesbestämmelser förenade ord- 
ningsföreskrifter, utan bör styrelsen, der behofvet af sadan 
föreskrift finnes vara sa trängande, att det i 20 S af ord- 
ningsstadgan föreskrifna förfaringssätt skulle medföra väd- 
lig tidsutdrägt, genast underställa frägan Edert bepröfvande, 
dels ock att styrelsen icke heller eger utöfva den polis- 
myndighet i stad uti 22 S af ordningsstadgan tillerkända 
rätt att genom föreläggande af vite tillhalla den, som tred- 
skas, att ställa sig en af samma myndighet gifven före- 
skrift till efterrättelse; samt 


*) Detta helt nya undantag afser församlingsrättens inskränkande och 
en opäkallad minskning af styrelsens befogenhet, hvartill motsvarighet sak- 
nas i förordnandet om ordningsstadgans tillämpning a fiskeläget Klädes- 
holmen. Jfr Ordningsstadganden för bohuslänska skärgärden. Första sam- 
lingen. Göteborg 1892, sid. 12—13, 17—18. — Bohuslänsk Fiskeritid- 
skrift 1892, sid. 219-220, 224—225. (Utg. anm.) 


3 


att förseelser emot ordningsstadgan samt derpa grun- 
dade ordningsföreskrifter för omrädet skola af allmän 
aklagare ätalas vid domstolen i orten; 

och hafve Vi funnit godt uppdraga ät Eder att, med 
tillämpning af dessa hufvudgrunder, till efterrättelse utfärda 
erforderliga bestämmelser i ämnet. Hvilket Eder till svar 
och efterrättelse samt vederbörandes förständigande i näder 
meddelas. Stockholms slott den 17 februari 1893. 

OSCAR. 
VIE Greek 

Till Kongl. Maj:ts befailningshafvande ı Göteborgs och 
Bohus län, angäende tillämpning af ordningsstadgan för 
rikets städer a fiskeläget Skärhamn. 


LI. 


Konungens befallningshafvandes i Göteborgs och 
Bohus län utslag uppä den af riksdagsmannen dok- 
tor A. V. Lsuneman i Lilldal och kronolänsmannen 
JoHan Norpström i Hoga, efter uppdrag af Stenkyrka 
socken med Klädesholmens och Rönnängs kapeller, 
skriftligen gjorda ansökning, att, sedan Kongl. Maj:t 
i nädigt bref den 17 februari innevarande är förord- 
nat, att ordningsstadgan för rikets städer skall 
i tillämpliga delar gälla för fiskeläget Skärhamn i 
Stenkyrka socken af Tjörns härad, samt bemyndigat 
Konungens befallningshafvande att med tillämpning 
af de faststälda hufvudgrunderna utfärda erforderliga 
bestämmelser i ämnet, Konungens befallningshafvande 
mätte fastställa bifogadt förslag till ordningsföreskrif- 
ter för Skärhamns fiskeläge; hvaröfver kronofogden 


i Orosts och Tjörns fögderi blifvit hörd’ och sig ytt- 

rat; gifvet Göteborg ü Landskansliet den 25 juli 

1893. 

Konungens befallningshafvande, som granskat det in- 
gifna förslaget, finner skäligt till efterrättelse fastställa ef- 
terföljande 


Ordningsföreskrifter för Skärhamns 
fiskeläge. 
S 4, 


1. För handhafvandet af vissa, i det följande närmare 
angifna kommunala angelägenheter inom fiskeläget Skär- 
hamn skall finnas en siyrelse, hvilken utgöres af en utaf 
Konungens befallningshafvande förordnad ordningsman sä- 
som ordförande samt fyra ledamöter, hvilke jemte tvä 
suppleanter för dem skola för fyra är i sänder utses af 
fiskelägets röstberättigade medlemmar a allmänt samman- 
träde. Halfva antalet ledamöter och suppleanter utträder 
dock efter lottning vid slutet af andra äret ifrän det dessa 
ordningsföreskrifter vunnit tillämpning. 

2. Styrelsen utser inom sig en vice ordförande att 
föra ordet, när ordföranden har förhinder. Äro bäde ord- 
föranden och vice ordföranden hindrade att bevista sam- 
manträde, utses ordförande för tillfället. 


SB. 

1. Styrelsen sammanträder ä det ställe och ä& de 
tider, hon sjelf bestämmer, samt deremellan sa ofta ord- 
föranden det nödigt finner eller da minst halfva antalet af 
de utaf fiskeläget utsedde ledamöterne derom göra fram- 
ställning; och gälle för öfrigt om styrelsens sammanträden, 
arbetssätt, befogenhet m. m. i tillämpliga delar hvad för 
kommunalnämnd finnes stadgadt. 

2. Ordförande, ledamot eller till tjenstgöring kallad 
suppleant, som utan anmäldt. af styrelsen godkändt för- 


- 


19] 


hinder frän styrelsesammanträde sig afhäller, skall till fiske- 
lägets kassa erlägga vite med 2 kronor, och dubbelt sa 
mycket om sammanträdet mäste i anseende till de närva- 
randes fätalighet inställas eller upplösas. 


8 3. 


Styrelsen skall under ansvar, som för kommunalnämnd 
‚finnes stadgadt, handhafva förvaltningen af de medel, som 
för verkställigheten inom fiskeläget af bestämmelserna 1 
ordningsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar samt 
de pä denna stadga grundade särskilda föreskrifter erfor- 
dras*), för hvilket ändamäl styrelsen äfven eger att inom 
sig utse en kassaförvaltare; skolande styrelsen ärligen, pä 
sätt för kommuns debiterings-, uppbörds- och fyrktals- 
längder är föreskrifvet, uppgöra och till granskning för 
fiskelägets invänare framlägga förslag för det följande äret 
öfver inkomster och utgifter samt den uppbörd, som för 
nämnda verkställighet erfordras **). 


S 4. 

Hvarje är före utgängen af september mänad skall 
styrelsen till Stenkyrka, Klädesholmens och Rönnängs kom- 
muns kommunalnämnd, hvilken verkställer debiteringen 
och uppbörden af de ä allmänt sammanträde beslutade 
afgifterna tillsammans med öfriga utskylder till kommunen, 
aflemna uppbördsförslaget för det nästföljande aret, sedan 
detsamma ändrats i Öfverensstämmelse med hvad ä& all- 
mänt sammanträde vid granskningen kan hafva beslutats; 
skolande till grund för debiteringen af dessa afgifter läg- 


*) De medel, som äro af nöden för verkställigheten inom fiskeläget 
af helsovärdsstadgans föreskrifter, tillskjutas af kommunen och handhafvas 
af kommunalnämnden. Jfr SS 14, 18 och 20 m. 3. (TUtg. anm.) 


**) För sistnämnda ändamäl äligger det ock de nämnder, hvilke för 
vissa bestämda förvaltningsbestyr blifvit tillsatte, att till styrelsen före den 
15 augusti ingifva sina specialförslag öfver utgifterna för det nästföljande 
äret. Jfr förordn. om kommunalstyrelse pä landet, $ 62 m. 4. 


(Utg. anm.) 


6 


gas den för Stenkyrka, Klädesholmens och Rönnängs kom- 
mun gällande fyrktalslängd, hvaraf ett utdrag, innehällande 
samtlige de i längden upptagne personer, hvilke till fiske- 
läget erlägga utskylder, alltid bör finnas tillgängligt ä& det 
rum, hvarest allmänt sammanträde hälles *). 


S 5. | 

Handlingar, hvilka angä fiskeläget, skola förvaras hos 
styrelsens ordförande, som jemväl skall emottaga och i 
enlighet med styrelsens beslut besvara alla ankommande, 
till styrelsen ställda skrifvelser, hvilka jemte öfriga und- 
fäangne handlingar rörande fiskeläget skola af honom upp- 
föras a en förteckning. 


S 6. 

1. Till att granska styrelsens och andra vid allmänt 
sammanträde utsedde nämnders och beställningsmäns rä- 
kenskaper och förvaltning väljas & allmänt sammanträde 
tre revisorer, hvilke inom förelagd tid böra sin berättelse 
till styrelsens ordförande aflemna. Ordföranden äligger 
att Öfver gjorda anmärkningar infordra vederbörandes för- 
klaringar, hvarefter & det allmänna sammanträde, som eger 
rum i mars mänad, bör beslutas huruvida anmärkning mä 
förfalla eller laglig ätgärd för bevarande af fiskelägets rätt 
skall vidtagas. 

2. Räkenskaperna skola för granskningen genom sty- 
relsens försorg tillhandahällas revisorerne före den 1 fe- 
bruari**). 

*) Skyldig att till fiskeläget erlägga utskylder är en hvar, ‚hvilken i 
förhällande till fiskeläget intager samma ställning, som i förordningen om 
kommunalstyrelse pä landet i $$ 57 och 60 angifves för den, hvilken är 
skyldig att till kommunens gemensamma utgifter lemna bidrag. 

Om päföljd för till utskyld förpligtad person af uraktlätenhet att vid 
granskningen ä allmänt sammanträde af uppbördsförslaget framställa an- 


märkning m. m. gäller hvad i förordningen om kommunalstyrelse pa lan- 
det i $ 69 är föreskrifvet. (Utg. anm.) 


**) Det äligger de nämnder, hvilke för särskilda förvaltningsbestyr 
blifvit tillsatte, att före den 15 januari hvarje är till styrelsen aflemna 
redovisning för de fiskelägets medel, desamme under nästföregäende är 


—_ 


Srilk 

Inseendet öfver fiskelägets gator och allmänna platser 
samt bebyggande handhafves af fiskelägets styrelse, som 
bör noga tillse, ej blott att gator och allmänna platser 
befinnas i tillbörligt skick och att ny gata ej mä utläggas 
till mindre bredd än ätta meter, utan äfven att tomterna 
icke sa tätt bebyggas, att deraf följer olägenhet för sund- 
heten eller särskild fara vid eldsvada, samt att fördenskull 
hädanefter, da fullständig brandmur ej finnes, sa kallad 
brandgata af minst fyra meters bredd bör lemnas obebygd 
mellan hvarje tomt; allt vid vite för den, som deremot 
bryter, af femtio till ett hundra kronor samt med skyldig- 
het för den felande att inom af styrelsen förelagd tid rätta 
hvad som i strid häremot utförts. 


S 8. 


För närmaste varden enligt särskild brandordning 
om fiskelägets brandväsende utses a allmänt sammanträde 
för fyra är i sänder dels en brandbefälhafvare med ställ- 
företrädare, dels en brandsynenämnd, bestaende, utom 
brandbefälhafvaren sasom ordförande och brandbefälhafva- 
rens ställföreträdare sasom vice ordförande, af tre leda- 
möter med lika antal suppleanter. Af brandbefälhafvaren 
och hans ställföreträdare skall den ene efter lottning af- 
träda fran sin befattning vid slutet af andra äret ifran det 
dessa ordningsföreskrifter vunnit tillämpning samt af leda- 
möterne och suppleanterne likaledes en af hvardera vid 
slutet af hvartdera af de tre första ären ifran nämnda tid. 


SU 
1. Till att vaka Ööfver ordningen i fiskelägets hamn 
samt hälla hand öfver tillämpningen af den hamnordning, 
som framdeles kan varda faststäld till efterrättelse för 
omhänderhaft (jmfr förordn. om kommunalstyrelse pä landet, $ 7l m. 2). 


Beträffande helsovärdsnämnden jemför i detta hänseende SS 3, 14, 18 
och 20 m. 3. (Ttg. anm.) 


3 


fiskeläget, utses a allmänt sammanträde för fyra är i sän- 
der dels en hamnmästare med ställföreträdare, dels en 
hamnvärdsnämnd, bestäende, utom hamnmästaren och hans 
ställföreträdare, af tre ledamöter med lika antal supplean- 
ter. Af hamnmästaren och hans ställföreträdare skall den 
ene efter lottning afträda fran sin befattning vid slutet af 
andra äret ifran det dessa ordningsföreskrifter vunnit till- 
lämpning samt af ledamöterne och suppleanterne likaledes 
en af hvardera vid slutet af hvartdera af de tre första 
aren ifran nämnda tid. 

2, Hamnvärdsnämnden utser inom sig ordförande 
och vice ordförande för ett är i sänder. Äro bäde ord- 
förande och vice ordförande hindrade att bevista samman- 
träde, utses 'ordförande för tillfället. 


Ss 10. 

1. För handhafvandet af närmaste inseende öfver 
befattningen med allmänna helsovärden inom fiskeläget ut- 
ses a kommunalstämma med Stenkyrka, Klädesholmens 
och Rönnängs kommun en helsovärdsnämnd, bestaende af 
tre ledamöter med lika antal suppleanter, valde för fyra 
ar i sänder. En af ledamöterne och en af suppleanterne 
utträda dock efter lottning vid slutet af de tre första ären 
ifran det dessa ordningsföreskrifter vunnit tillämpning; och 
älisger det ordföranden i fiskelägets styrelse att, när val 
af ledamot eller suppleant behöfver ega rum, derom göra 
framställning hos ordföranden i Stenkyrka, Klädesholmens 
och Rönnängs kommuns kommunalstämma. 

2. Helsovardsnämnden utser inom sig ordförande och 
vice ordförande för ett är i sänder. Äro begge hindrade 
att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället”). 


*) I afseende pä utgifter för helsovärden ä fiskeläget har helsovärds- 
nämnden att vända sig till Stenkyrka, Klädesholmens och Rönnängs kom- 
muns kommunalnämnd och. kommunalstämma men icke till fiskelägets 
styrelse eller allmänt sammanträde. Jfr $$ 3, 14 och 20 m. 3. 

(Utg. anm.) 


84N 


1. I afseende pa vilkoren för valbarhet till ledamot 
eller suppleant i styrelse eller nämnd eller till revisor eller 
till beställningsman, äfvensom angäaende rättighet att af- 
säga sig sadant uppdrag, gäller hvad förordningen om kom- 
munalstyrelse pa landet i S 14 samt helsovärdsstadgan för 
riket i S 1, mom. 4 och 5, föreskrifva*). 

2. Vid val af suppleanter bestämmes den ordning, i 
hvilken de skola inträda, vid öppen omröstning genom sär- 
skildt beslut, men vid sluten omröstning genom röstetalet. 
Vid lika röstetal skilje lotten. | 

3. Afgär ledamot eller suppleant i styrelse eller nämnd 
under tjenstgöringstiden, anställes fylinadsval; och bör den 
salunda valde tjenstgöra under den tid, som för den af- 
sangne äterstätt. 


&>12. 

Ärenden, som det enligt ordningsstadgan för rikets 
städer tillkommer polismyndighet, magistrat eller i dess 
ställe tillsatt stadsstyrelse att handlägga, skola behandlas 
af fiskelägets styrelse; dock med iakttagande, dels att den 
befogenhet, som enligt 13 S af ordningsstadgan är polis- 
myndighet tillagd, skall tillkomma kronofogden i orten, 
.dels att styrelsen icke eger utöfva den rätt, som enligt 
21 S af ordningsstadgan tillkommer magistrat att i vissa 
der afsedda fall utfärda nya, med bötesbestämmelser för- 
enade ordningsföreskrifter, utan bör styrelsen, der behofvet 
af sadan föreskrift finnes vara sa trängande, att det i 20 
S af ordningsstadgan föreskrifna förfaringssätt skulle med- 
föra vädlig tidsutdrägt, genast underställa fragan Konungens 
befallningshafvandes bepröfvande, dels ock att styrelsen 
icke heller eger utöfva den polismyndighet uti 22 S af 


*) Intet hinder finnes mot att till ledamot eller suppleant i nämnd 
utse ledamot eller suppleant i styrelsen, utan är tvärtom sädant vali flera 
fall särskildt lämpligt. (Utg. anm.) 


10 


ordningsstadgan tillerkända rätt att genom föreläggande af 
vite tillhälla den, som tredskas, att ställa sig en af samma 
myndighet gifven föreskrift till efterrättelse. 


8,13. 

1. Äligganden, som enligt 24 S af helsovärdsstadgan 
för riket uti stad tillkomma magistrat, skola för fiskeläget 
fullgöras af kronofogden i orten. 

2. Hvad i S 27 af helsovärdsstadgan finnes föreskrif- 
vet om rätt för vederbörande provinsialläkare att, när kom- 
munalnämnden pa landet behandlar fragor om allmänna 
helso- och sjukvärden, deltaga i Öfverläggningarna men ej 
i besluten, äfvensom att för behandling af dylikt ärende 
päakalla kommunalnämndens sammanträde, skall lända till 
efterrättelse jemväl för fiskelägets helsovardsnämnd, sko- 
lande i följd häraf sammanträde med helsovardsnämnd, 
da sädant för behandling af helsovärds- eller sjukvärds- 
ärende af ortens provinsialläkare päkallas, skyndsamt ega 
rum och denne i god tid erhälla underrättelse om tiden 
och stället för sammanträdet. 

3. I den mon sädant kan erfordras för utöfvande af 
den helsovardsnämnden tillkommande befattningen med 
sundhetspolisen inom fiskelägets omräde eller med tillsynen 
öfver ordningen derstädes, hvad helsovärden angär, äfven- 
som för verkställande af nämndens beslut, eger nämnden 
att päkalla och erhälla handräckning af ortens kronobe- 
tjening, hvilken handräckning dä skall skyndsamt lemnas; 
dock att kronobetjeningen dervid skall ega enahanda rätt 
att vägra verkställande af nämndens beslut, som enligt 
$ 7 i helsovärdsstadgan tillkommer polisföreständare i 
stad; börande kronobetjeningen ock sjelfmant vidtaga de 
ätgärder med anledning af helsovärdsstadgans föreskrif- 
ter, som kunna finnas nödiga och ligga inom hennes be- 
fogenhet. 


a 


S 14. 

Allt som jemlikt ordningsstadgan för rikets städer an- 
kommer pä stadsfullmäktige eller allmän rädstuga, skall 
tillkomma fiskelägets röstberättigade medlemmar a allmänt 
sammanträde,; men hvad som jemlikt 1 $ 2 mom. samt 
5, 7 och 24 SS i helsovärdsstadgan för riket ankommer 
pa stadsfullmäktige eller allmän rädstuga, skall äfven för 
fiskeläget tillkomma Stenkyrka, Klädesholmens och Rönn- 
ängs kommuns kommunalstämma *). 


8715: 

Tre ordinarie allmänna sammanträden skola ärligen 
hällas, nemligen ett i mars, dä beslut fattas i anledning 
af den berättelse öfver granskningen af föregaende arets 
räkenskaper och förvaltning, som de för samma gransk- 
ning utsedde revisorerne hafva att aflemna, ett under se- 
nare hälften af september, dä beslut fattas om utgifter för 
och uttaxeringar inom fiskeläget under kommande aret, 
och ett i december, da val anställes till de befattningar 
inom fiskeläget, hvilka vid ärets slut blifva lediga, äfven- 
som af revisorer**). 

S 16. 

Vid allmänt sammanträde föres ordet af styrelsens 
ordförande eller, i händelse af förfall för honom, af stv- 
relsens vice ordförande. Äro bäde ordförande och vice 
ordförande hindrade att närvara, ega de tillstädeskomne 
utse annan person att för tillfället föra ordet. 


Sy 
Vid allmänt sammanträde tillkommer att föra talan 
och utöfva rösträtt allenast de a kommunalstämma inom 


*, Denna sistnämnda tillhör det ock att bevilja de för helsovärden 
& fiskeläget behöfliga medien, hvilka det icke äligger fiskeläget utan kom- 
munen att betala. Jfr $$ 3, 15 och 20 m. 3. (Utg. anm.) 
**) Extra allmänt sammanträde hälles, dä styrelsen finner sädant 
nödigt eller vederbörlig myndighet för uppgifvet ändamäl sädant äskar. 
j; (Ütg. anm.) 


12 


Stenkyrka, Klädesholmens och Rönnängs kommun röstbe- 
rättigade personer, hvilke det äligger att till fiskeläget er- 
lägga utskylder och icke häfta för oguldna sädana, sko- 
lande rösterna beräknas efter den för nämnda kommun 
gällande fyrktalslängd i hvad den rör fiskeläget. 


SS, 

Vid allmänt sammanträde mä till behandling företagas 
ofvan omförmälda ärenden, som afse verkställigheten i 
tillämpliga delar inom fiskeläget, pa sätt och i den om- 
fattning ofvan närmare angifvits, af bestämmelserna i ord- 
ningsstadgan för rikets städer; och gälle i öfrigt med hän- 
syn saväl till dylikt sammanträdes kungörande och be- 
fogenhet att ärenden till öfverläggning och beslut upptaga 
som till sättet och ordningen för ärendenas afgörande 
m. m. i tillämpliga delar hvad i berörda hänseende finnes 
stadgadt om kommunalstämma. 


19: 

1. Den, som är missnöjd med af fiskelägets röstbe- 
rättigade medlemmar & allmänt sammanträde fattadt be- 
slut, ege att deröfver hos Konungens befallningshafvande 
anföra besvär i den ordning, som för klagan öfver kom- 
munalstämmas beslut finnes stadgad. 

2. Besvär öfver styrelsens beslut i frägor, som det, 
enligt hvad här ofvan är stadgadt, tillkommer styrelsen 
att pröfva och afgöra, mä inom trettio dagar efter erhällen 
del af beslutet hos Konungens befallningshafvande anföras. 
Försummas det, mä beslutet kunna ga i verkställighet. 


S 20. 

1. Förseelse mot ordningsstadgan för rikets städer 
och helsovärdsstadgan för riket säaväl som mot de pä dessa 
stadgar grundade särskilda ordningar och föreskritter skola 
af allmän äklagare ätalas vid domstolen i orten, och gälle 
i fräga om klagan öfver domstolens beslut i dessa mäl, 
'hvad i allmänhet angäende besvär i brottmal är förordnadt. 


13 


2, Till böter och viten efter anförda stadgar, ord- 
ningar och föreskrifter ma icke för förseelse dömas i det 
fall att a densamma följer straff enligt allmän lag *). 

3. Böter och viten, hvilka med anledning af ord- 
ningsstadgans och de pä ordningsstadgan grundade ord- 
ningars och föreskrifters bestämmelser ädömas, tillfalla 
fiskelägets kassa. Böter och viten med anledning af helso- 
väardsstadgans bestämmelser tillfalla Stenkyrka, Klädeshol- 
mens och Rönnängs kommuns kassa. 

4. Saknas tillgäng till fulla gäldandet af berörda böter 
och viten, skola de förvandlas enligt allmän lag. 


Ofvanstaäende bestämmelser skola lända till efterrät- 
telse fran och med den 1 september 1893. 


G. SNOILSKY. 
HENR. WeESTin. 


*), Den som under tid, da han är stäld under tilltal för förseelse 
mot nämnda stadgar, ordningar och föreskrifter, samma förseelse fortsätter 
eller förnyar, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen, fällas, för 
hvarje gäng ätal emot honom egt rum, till de böter eller viten, som för 
förseelsen äro bestämda (Ordningsstadgan $ 25. Helsovärdsstadgan $ 39). 

(Utg. anm.) 


1+ 


Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska 
fiskeriernas främjande verksamhet och 
förvaltning under tionde äret af 
Föreningens tillvaro.”) 


1893. 


Föreningen har under fionde äret af sin tillvaro fort- 
satt sina sträfvanden att gagna bohuslänska fiskerinäringen. 

Föreningens verksamhet har emellertid liksom under 
de föregäende ären varit begränsad af Föreningens ringa 
tillgängar, hvilka icke medgifvit att »anställa nödigt aflönta 
personer för utförandet af en väl behöflig verksamhet till 
fiskerinäringens förkofran eller lemna nägon ersättning för 
sadant arbete, som för genomförandet af Föreningens syfte- 
mäl är oumbärligt»; men Föreningen har dock förmätt ut- 
rätta ätskilligt genom sina egna ledamöters frivilliga arbete. 
Af förekommen anledning far fördenskull än ytterligare 
framhällas, att Föreningens förtroende- eller embetsmän samt 
utgifvaren af Bohuslänsk Fiskeritidskrift icke uppburit 
nägot det ringaste arvode för sin verksamhet säa- 
som sädane, hvadan anspräken ä dem icke heller fä vara 
för stora. 

Föreningen har under det tilländalupna äret liksom 
under de närmast föregäende bland annat utverkat anslag 
till anställande af skotske undervisare i sillsaltning och 
har genom sina funktionärer tillhandagätt dem med rad 
och upplysningar, som sadana Önskat, o. s. v. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 361—380; 1885, sid. 
363—368; 1886, sid. 275—280; 1887, sid. 354—362; 1888, sid. 337 - 
340; 1889, sid. 152—155; 1890, sid. 134—138; 1891, sid. 233—236; 
1892, sid. 376— 379. 


15 
Föreningens ekonomi är fortfarande inskränkt till 
samma helt smä förhällanden som förut. Enligt den af 
Föreningens revisorer afgifna berättelsen öfver Föreningens 
ekonomiska förvaltning under tiden fran och med den 1 
september 1892 till och med den 31 augusti 1893 befans 
resultatet af denna förvaltning vara följande: 


Föreningens egna medel: 


Inkomster:: je 

Behällning fran förra räken- 

skapsäret. .......-2:-- Kr. 1,087: 80 
Ärsafgifter ............. > 140: — 
IL. RE » 42: 06 1,269: 86 

Utgifter: 

Ätskilliga omkostnader ................. 45: 82 
Behällning till nästa räkenskapsär........... Kr. 1,224: 04. 


Hushällningssällskapets anslag: 


Inkomster: 
Behällning frän förra räken- 
skapsäret ............ Kr. 203: 64 
Anslag till Föreningen 
or Lada RR. ae 90, TER 


Anslag för anställande af skotske 
undervisare i sillsaltning: 


fean. Staten; „+ 34: Kr. 2,500: — 
fran hushällningssäll- 
Bel 2.2........ 208 3514000 1531500: 


Summa inkomster Kr. 4,703: 64 


Utgifter: 
Anställning af skötske undervisare i 
Eillsaliming: :.........: Kr. 2,687: — 


16 


Äterremitteradt öfver- 


Skatt uria.. re Kr. 813: — 3500: — 
Bohuslänsk: Fiskeritidskrift :... ...... 111607:57 
Summa utgifter Kr. 5,107: 57 


Föreningen har alltsa förskotterat pa kommande 


ars anslag fran hushällningssällskapet..... Kr. 


Summa behällning till nästa räkenskapsär Kr. 
Föreningens dillgängar: 
Innestäende i Bohusläns Enskilda 
Bsp Ae eee ehe hnee Kr. 845: 26 


Föreningens skulder: 


Förskott af Föreningens skattmästare » 25: 15 
Tillgängar utöfver skulderna Kr. 


820: 11. 


Föreningens arbetsafdelningar och styrelse utgöras 
efter senaste val af följande ledamöter, nemligen: 


Arbetsafdelningen för fiskfängst och fiskeredskap: 


J. Prterson (Uddevalla), ordförande. 


G. HALLGREN (Gullholmen), vice ordförande. 


N. Orssox (Glimsäs, Kärehogen). 


Arbetsafdelningen för fiskberedning och fiskhandel: 


C. W. CoLLAxDEr (Uddevalla), ordförande. 
A. HacBErG (Grundsund), vice ordförande. 
A. Rypnorm (Källviken, Uddevalla). 


Arbetsafdelningen för fiskevärd: 


G. J. von YHuren (Känsö, Styrsö), ordförande. 


W. Gigson (Jonsered), vice ordförande. 
A. H. A. Marm (Lysekil). 


17 


Arbetsafdelningen för fiskareväard och skärgärdens 
förkofran: 
A. V. LsungMmaAn (Lilldal, Varekil), ordförande. 
..J. N. Sanne (Uddevalla), vice ordförande. 
S. Hepström (Varekil). 


Ledamöter i styrelsen jemte de fyra arbetsafdel- 
ningarnes ordförander: 
W. T. Lunperen (Strömstad). 
J. N. Sanne (Uddevalla). 
A. Hacgerg (Grundsund). 
A. H. A. Marm (Lysekil). 
D. Tuorsurn (Uddevalla). 


Suppleanter i styrelsen jemte arbetsafdelningarnes 
vice ordförander: 

A. W. RypHorm (Uddevalla). 

M. Janssox (Stenungssund). 

G. HaLısren (Gullholmen). 

S. Hepström (Varekil). 

J. CoLLAnDER (Uddevalla). | 

Inom Föreningens styrelse äro utsedde tillordförande 
och skattmästare herr C. W. CoLLAnper (Uddevalla), 
till vice ordförande herr J. N. Sanne (Uddevalla) och 
till sekreterare doktor A. V. Lsuncman (Lilldal, Varekil). 

Uddevalla i december 1893. 


AxeL VıLH. LJUNGMAN. 


18 


Berättelse öfver Orosts och Tjörns Fiskeri- 


förenings verksamhet under är 
1893.*) 


Föreningen har under det nu tillryggalagda äret fort- 
satt sina sträfvanden att efter bästa förmaga bevaka 
bohuslänska skärgärdsbefolkningens och fiskeri- 
näringens intressen och har fördenskull bland annat 
vidtagit förberedande ätgärder för astadkommande af ett 
mer omfattande försäkringsväsende i skärgärden och för 
tillämpning a fiskelägena af gällande allmänna ordnings- 
stadganden för rikets städer samt för hamnförbättringar 
m. m., som kan bidraga till utvecklingen af skärgärdens 
näringslif, och hon har genom sina funktionärer tillhanda- 
gatt dem med räd och upplysningar, som för sädanas er- 
hällande vändt sig till Föreningen. 

Föreningen har äfven under det förflutna äret fatt 
fran länets hushällningssällskap emottaga ett anslag af 
1000 kronor, hvilket anslag blifvit användt till understöd- 
jande af uppförandet af en lämplig byggnad för den för 
telegraf- och telefonväsendet i skärgärden sa betydande 
stationen i Varekil och af försäkringsväsendets utveckling 
samt af undersökningar för hamnförbättringar m. fl. rent 
praktiska ändamäl. Föreningens funktionärer hafva för sin 
verksamhet säsom sädane icke mottagit nägot det minsta 
arvode eller nägot slags ersättning. 

Ellös i december 1893. 

AXEL VILH. LJUNGMAN. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 156—177; 1890, sid. 
130—156; 1891, sid. 237—250; 1892, sid. 330—384. 


19 


Bilagor. 
z 


Till Konungen. 

Enär E. K. M:ts befallningshafvande i Göteborg, uppä 
af oss ingifven ansökan om tillämpning & fiskeläget, hamn- 
och handelsplatsen Ellös i Orosts vestra härad af Göteborgs 
och Bohus län af saväl ordningsstadgan för rikets städer 
som helsovärdsstadgans bestämmelser för stad*), genom den 
14 sistl. oktober afkunnadt utslag väl förordnat, att helso- 
vardsstadgans bestämmelser för stad i tillämpliga delar 
skola vara gällande för nämnda fiskeläge, men beträffande 
fragan om tillämpning a samma läge äfven af ordnings- 
stadgan för rikets städer, utan anförande af nägot 
som helst skäl, förklarat sig hafva funnit att »dermed tills 
vidare bör anstä», och sedan detta utslag den 30 sist- 
lidne oktober blifvit uti vederbörande kyrka uppläst; fa 
vi härmed i djupaste underdänighet pa nedan meddelade 
skäl anföra besvär öfver ifrägavarande utslag i hvad det 
afser uppskof med tillämpningen & Eliös jemväl af ord- 
ningsstadgan för rikets städer. 

Ellös har efter en den mest omsorgsfulla utredning 
af länets landstings jernvägskomite befunnits särskildt lämp- 
ligt sasom ändpunkt vid hafvet för en jernväg frän det 
inre landet, till hvars utförande länets landsting nyligen 
beviljat ett ansenligt bidrag **); men Ellös eger visserligen 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sid. 331— 384. — Berättelse 
öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och 
förvaltning under nionde äret af Föreningens tillvarc.. 1892. Göteborg 
1892, sid. 6—9. (Utg. anm.) 

**) Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och 
Bohus läns landstings verksamhet att befordra anläggandet af för Bohus- 
läns utveckling oumbärliga jernvägar. Stockholm 1886, sid. 50—57, 66, 
67—68, 76—77, 89—90. — Handlingar rörande ätgärder till samfärd- 
selns förbättrande inom bohuslänska skärgärden. Andra samlingen, forts., 
sid. 36—38; Fjerde saml., sid. 13—25; Femte saml., sid. 41—42; 
Attonde saml., sid. 39—44, 50; Nionde saml., sid. 70, 73; Elfte saml., 


20 


ännu icke den betydenhet att det liksom de största lägena 
inom häradet bör redan nu bilda en egen kommun för sig, 
fast det dock har en folkmängd, som Öfverstiger eller 
är jemnstor med antaletinvänare hos flera af rikets 
köpingar samt nägra och tjugu af rikets kommu- 
ner. Den mindre betydenheten utgör för Öfrigt ett skäl 
för och icke emot ordningsstadgans tillämpning; ty vore 
betydenheten redan sä stor att bildande af egen ny kom- 
mun vore behöfligt, da vore en sädan tillämpning mindre 
nödig, enär läget i sadant fall uti en egen kommunalsty- 
relse kunde erhälla hvad det nu söker erna genom ord- 
ningsstadgan. 

E. K. M:ts nadiga föreskrifter för rikets städer 1 ord- 
ningsstadgan d. 28 mars 1868 iS 30, i byggnadsstadgan 
d. 8 maj 1874 i S 50, i brandstadgan d. 8 maj 1874 ı 
S 20 och i helsovärdsstadgan d. 25 sept. 1874 i S 26 
innehälla med användning af alldeles samma ordalag för- 
ordnande om att hvarje särskild stadgas bestämmelser 
för stad skola »i tillämpliga delar gälla äfven för köping, 
hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd 
befolkning», hvadan, om tillämpningen af den ena af dessa 
stadgars nämnda bestämmelser anses nödig, sadant äfven 
utgör ett bevis för behofvet och fördelen jemväl af de 
öfrigas tillämpning, dervid dock är att märka, det ord- 
ningsstadgans tillämpning till följd af sakens egen natur 
bör förega de öÖfriga stadgarnes. Ordningsstadgans till- 
lämpning medför nemligen ät en plats af ifrägavarande 
beskafienhet inrättandet af en laglig »municipalstyrelse» a 
stället, hvilken kan förbereda genomförandet af äfven de 
öfriga stadgarnes tillämpning, en omständighet som, i syn- 


sid. 1—4; Tolfte saml., sid. 10S—113, 116—119. — Bohuslänsk Fiskeri- 
tidskrift, 1885, sid. 203, 260—262; 1886, sid. 110, 144, 223—235; 1887, 
sid. 135—136, 343—344; 1888, sid. 134, 215—220, 226; 1889, sid. 70, 
73: 1891, sid. 204—207, 212, 253—256; 1892, sid. 364—369, 372— 375. 
(Utg. anm.) 


21 


nerhet dä det gäller en plats, hvilken icke redan är egen 
kommun, ej fär förbises. 

Under föregäende sillfiskeperioder egde de bohuslän- 
ska fiskelägena uti den allmänna hamnordningen för 
riket en lagstiftning för ordnandet af ätskilliga af sina 
angelägenheter, men sedan hamnordningen den 24 januari 
1771 den 29 juni 1852 upphäfts, blef det en af uppgif- 
terna för ordningsstadgan för rikets städer att, pa sätt i 
kongl. förordn. den 8 maj 1874 angäaende hamnordningar 
närmare angifves, fylla den lucka i lagstiftningen för ham- 
nar och fiskelägen, som derigenom uppkommit. 

För traktens fiskerinäring och allmänna rörelse skulle 
det dessutom fa en stor betydelse att erhälla en lokal- 
myndighet pä platsen, som kunde värda sig om dennas 
allmänna angelägenheter och draga försorg om lämpliga 
anordningar för bäde näringslifvet och rörelsen. 

Pa grund af hvad sälunda i underdänighet anförts 
och med hänvisning till den i ursprungliga ansökningen 
lemnade motiveringen fa vi alltsa hemställa, 

det täcktes E. K. M:t, med ogillande af E.K. Maj:ts 
befallningshafvandes ifragavarande utslag, i hvad det 
afser uppskof med tillämpningen af ordningsstadgans 
föreskrifter, i nader förordna att äfven ordningsstad- 
gan för rikets städer skall i tillämpliga delar vara 
gällande för fiskeläget Ellös i Orosts vestra härad. 

Ellös i november 1892. 


Underdänigst. 
(Underskrifter). 


22 


II. 


Till Konungen. 

Sedan flere invanare a inom Morlanda kommun af 
Orosts vestra härad samt Göteborgs och Bohus län be- 
lägna fiskeläget, hamn- och handelsplatsen Ellös uti en 
den 1 september 1892 dagtecknad skrifvelse hos Eders 
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborg hemstält om 
förordnande derom att helsovärdsstadgans bestämmelser 
för stad samt ordningsstadgan för rikets städer i tillämp- 
liga delar skola gälla för nämnda fiskeläge, hamn- och 
handelsplats, har samma befallningshafvande i resolution 
den 14 oktober 1892 bifallit ansökningen ihvad den afser 
helsovärdsstadgans bestämmelser för stad, men afslagit 
densamma i hvad den afser ordningsstadgan för rikets 
städer. Da nu öÖfver denna resolution i dess senare del 
af sökandena anförts underdäniga besvär, öfver hvilka 
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och kronobetje- 
ningen i orten men icke Morlanda kommun pa nadigste 
befallning afgifvit yttrande; sa far samma kommun, för 
hvilken saken i fräga obestridligen är af stor betydelse, 
härmedelst i djupaste underdänighet hemställa, 

dei täcktes Eders Kongl. Maj:t, pa grund af de uti 
saväl ansökningen som besvärsskriften anförda skä- 
len, i näder bifälla ofvan omförmälda ansökan. 

Morlanda i juni 1893. 

Underdanigst. 
(Underskrift). 


189) 
0 


III. 


Till Konungen. 

Bland förhällanden af större betydelse för hafsfiske- 
bedriftens upphjelpande intaga tvifvelsutan befintligheten 
och tillämpningen af goda ordningsstadganden för fiske- 
lägena och deras hamnar en af de främsta rummen. Re- 
dan kort tid efter det Bohuslän blifvit svensk provins 
utfärdades fördenskull ock med insigt häraf den 10 mars 
1669 en med anledning särskildt af bohuslänska sillfisket 
utarbetad »hamnerätt», hvilken senare Öfversägs och den 
1 mars 1726 i förbättrad form utgafs under benämningen 
»hamnordning» samt tillämpades ända till dess att den, 
efter en grundlig omarbetning af riksdagens ordinarie fiskeri- 
utskott, kunde den 24 januarı 1771 ersättas med den 
sista betydligt förbättrade och tillökta allmänna hamnord- 
ningen för riket. Denna innehöll icke blott bestämmelser 
om förordnandet af en egen myndighet ä fiskelägena, nem- 
ligen »hamnfogden och bisittarne i hamnrätten», utan 
äfven i 3 kap. SS 5, 7—9 och 11 bestämmelser om brand- 
syn, byggnadsordning och andra ordningsföreskrifter m. m., 
som ansaägs vara af nöden för god ordnings vidmakthäl- 
lande ä fiskelägena med till dem hörande hamnar. Att 
denna hamnordnings stora betydelse för fiskelägena icke 
underskattades synes deraf att riksdagen den 15 februari 
1851 anhöll, det samma hamnordning mätte öfverses och 
förbättras. Eitt förslag till ny förordning om hvad som 
med hänsyn till »upprätthällande af god ordning i fiske- 
lägen och deras hamnar bör iakttagas», utarbetades ock 
med anledning deraf i Kongl. Civildepartementet, men 
detta för öfrigt langt ifran tillfredsställande förslag ledde 
ej till annan ätgärd, än att 1771 ärs hamnordning blef 
genom utfärdandet af fiskeristadgan den 29 juni 1852 upp- 
häfd och tills vidare i nagon mon nödtorftligen ersatt ge- 
nom denna stadgas 45 S. 


24 


Senare har emellertid en synnerligt värdefull ersätt- 
ning för hamnordningens ifragavarande föreskrifter beredts 
fiskelägena genom utfärdandet af ordningsstadgan för rikets 
städer den 24 mars 1868, förordningen angäende hamn- 
ordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna 
hamnarne i riket den 5 maj 1874, byggnads- och brand- 
stadgarne för rikets städer den 8 maj 1874 samt helso- 
vardsstadgan för riket den 25 september 1874, af hvilka 
författningar ordningsstadgan i S 30, byggnadsstadgan i 
S 50, brandstadgan i $ 20 och helsovärdsstadgan i S 26 
innehälla föreskrift om att hvad i dem »är föreskrifvet 
om stad, gäller äfven om köping, hamn, fiskeläge och 
annat ställe med större sammanträngd befolkning, dä 
Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter vederbörandes hö- 
rande sädant förordnar genom beslut, som skall Kongl. 
Maj:ts pröfning underställas», under det att förordningen 
om hamnordningar hänvisar till ordningsstadgan för rikets 
städer, »utöfver» hvars bestämmelser den bereder möjlig- 
heten att erhälla fastställelse af särskild hamnordning. 

Af dessa stadgar är ordningsstadgan den för fiske- 
jägena Öfver hufvud taget vigtigaste, enär den förskaffar 
dessa en egen myndighet pa platsen och möjliggör utver- 
kandet af hamnordning och särskilda ordningsföreskrifter, 
pa samma gäng ordningsstadgans tillämpning banar väg 
för de öfriga stadgarnes. Af dessa kräfver nemligen sär- 
skildt byggnadsstadgans genomförande redan ordnade för- 
hallanden och en ej ringa utveckling af det kommunala 
lifvet pa platsen, hvilket, der fiskeläge ej är egen kom- 
mun, knappast star att vinna annat än genom ordnings- 
stadgans föregaende tillämpning. 

Näst ordningsstadgan torde i afseende pa genomför- 
barheten och betydelsen för fiskarsamhällenas hushällning 
komma brandstadgan. 

Det ligger vid dessa stadgars och särskildt ordnings- 
stadgans tillämpning stor vigt uppa att densamma far taga 


25 


sin början sa ftidigt som möjligt och helst redan innan 
olägenheterna af oordnade förhällanden humnit att allt för 
starkt framträda och göra sig gällande. Tillämpningen bör 
derför begynna redan medan fiskelägena äro smärre, 
sa snart de visa tendens till rask utveckling, och ej först 
dä det i väsentlig mon är för sent att vinna det i främsta 
rummet med densamma äsyftade resultatet eller en allt 
igenom god ordning a lägena. Det ofvan nämnda i Kgl. 
Civildepartementet uppgjorda förslaget till förordning om 
hvad för god ordnings upprätthällande i fiskelägen och 
deras hamnar bör iakttagas afsag fördenskull äfven för- 
ordningens tillämpning ä ett fiskeläge redan sa snart det 
räknade fio hushäll, hvilket dock väl bör anses vara att 
ga väl langt i fraga om dylik lagstiftnings genomförande. 

Omrädet för stadgarnes tillämpning bör i följd af 
sakens natur bestämmas med hänsyn till framdeles möj- 
ligen nödig utvidgning af fiskeläget, sasom äfven skett i lik- 
nande fall i andra län, och ej inskränkas blott till den 
redan tätt eller till och med allt för tätt bebygda platsen. 

För bohuslänska skärgäarden har försummandet af 
dessa stadgars tidiga tillämpning.medfört ofantliga olä- 
genheter och det icke blott med hänsyn till saknaden 
af en egen kommunal myndighet ä alla de talrika fiske- 
lägen, som icke äro egna kommuner, utan äfven med hän- 
syn till ett allt för tätt och oregelbundet bebyggande, hvil- 
ket medför vador för bade sundheten och säkerheten mot 
eldsvador, samt till saknaden af ett ordnadt eldsläcknings- 
väsende, egna hamnordningar m. m. Allra största delen 
af de bohuslänska fiskelägenas hus är oassurerad mot 
brandskada och kan för byggnadssättets skull ej erhalla 
sadan assurans, nödiga hamnförbättringar mäste äsido- 
sättas, m. m. liknande. Dessa olägenheter ökas ar efter 
ar med häpnadsväckande fart, och mängen skärgärdsbo 
motser äfven med anledning af dem framtiden med oro 
och bekymmer. 


26 


Hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet 
har redan för sju ar sedan, om än förgäfves, gjorts hem- 
ställan om ätgärders vidtagande för ifrägavarande stadgars 
genomförande i tillämpliga delar a fiskelägena *), och i är 
har förste provinsialläkaren i länet uti sin ärsberättelse 
framhällit, huru det »vore önskligt om för alla platser, 
der helsovärdsstadgans bestämmelser för rikets städer till- 
lämpas, äfven ordningsstadgan kunde blifva gällande jemte 
lämplig byggnads- och brandstadga> **). 

Pa grund af hvad sälunda anförts och med hänvis- 
ning till bifogade ansökan i ämnet till Eders Kongl. Maj:ts 
befallningshafvande i länet den 30 juni 1886 (Bil. A, sid. 
9—13) far Orosts och Tjörns Fiskeriförening härmed i 
djupaste underdänighet hemställa, 

det täcktes Eders Kongl. Maj:t i näder anbefalla 
sin befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län 
att vidtaga nödiga atgärder för det snara genomfö- 
randet i tillämpliga delar af ordningsstadgan och 
brandstadgan för rikets städer & fiskelägena i bohus- 
länska skärgärden. 

Ellös den 6 november 1893. 

Underdänigst. 
Orosts och Tjörns Fiskeriförening. 


(Underskrifter). 
*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 172—176. — Oafgjorda 
petitioner rörande bohuslänska skärgärden och hafsfiısket. Göteborg 1886, 
sid. 9—13. (Utg. anm.) 


**) (NıLsson J.,) Förste provinsialläkarens ärsberättelse öfver helso- 
och sjukvärden inom Göteborgs och Bohus län är 1892. Göteborg 1893, 
sid 31. (Utg. anm.) 


Bil. A. 


Till Konungens befallningshafvande öfver Göte- 
borgs och Bohus län. 


Bland omständigheter inom bohuslänska skärgarden, 
som för en utveckling af denne till det bättre oundgäng- 
ligen päkalla den styrande maktens kraftfulla ingrepp, 
torde det nödtorftiga ordnandet af förhallandena med hän- 
syn till vtterligare bebyggande, brandväsen m. m. tvifvels- 
utan vara om ej det allra vigtigaste sa Atminstone det för 
närvarande mest trängande, i synnerhet som de befintliga 
olägenheterna oafbrutet tilltaga, efter att redan förut hafva 
senom föregaende langvariga försummelser och förbiseen- 
den nätt en den mest betänkliga höjd. För framätskridan- 
det till ett högre näringslif inom skärgärden är nemligen 
rent af oumbärligt, att särskildt fiskarbefolkningen till följd 
af sjelfva den riktning, som fran det offentligas sida genom 

kloka ätgärder utan nagot olagligt tvang gifves utveck- 
_ lingen, allt mer samlas uti sädana välordnade skärsärds- 
samhällen, som tydligen visa en tendens att sa smäningom 
växa ut till lifskraftiga köpingar eller smästäder och som 
erbjuda möjligheten af den nödiga samverkan mellan en, 
pa sätt i städerna eger rum, samlad befolkning, hvars 
kraft att föra bade skärgärdsnäringarne och de samhällen, 
i hvilken den lefver, framat ökasi den mon samma befolk- 
nings bäde antal, välmäga och samhällsanda tilltager genom 
införandet af bättre ordning och beredandet af vidgad nä- 
ringsverksamhet. Granskar man i motsvarande fall för- 
hällandena i utlandet, skall man ock finna, att säväl Hol- 
lands som Storbritanniens och Norra Amerikas Förenta 
Staters hafsfiskerier i väsentligaste mon hafva fiskarbe- 
folkningens samlande och skärgärdsnäringarnas 
koncentrerande i lifliga, välordnade stadssamhäl- 
len att tacka för sin höga utveckling och sina stora fram- 


28 


steg ı sa manga hänseenden framför vara fiskerier under 
särskildt de senaste ärtiondena, da de sa högeligen för- 
bättrade samfärdselsförhällandena ytterligare Ökat den väl- 
sörande inflytelsen af en sadan fiskebedriftens koncentre- 
ring. En allt för stor splittring äter af bäde befolkning 
och krafter utgör deremot tydligen en af den bohuslänska 
skärgärdens största svagheter, som kräfver att göras till 
föremäl för kraftiga försök till afhjelpande eller miskande 
i nagon mon ätminstone *). 

Vigten af införandet af en god ordning & fiskelägena 
har ej heller förbisetts af vare sig regering eller riksdag, 
och uti byggnads- och brand-stadgarne för rikets städer af 
den 8 Maj 1874 förordnas äfven att hvad i dem »är före- 
skrifvet om stad» skall »gälla i tillämpliga delar äfven 
för köping, sa ock för hamn, fiskeläge och annat 
ställe med större sammanträngd befolkning,» och 
flerstädes i riket hafva ock säaväl nämnda stadgar som ord- 
ningsstadgan för rikets städer bringats till tillämpning i 
fraga om platser, som pä intet vis deraf varit i större 
behof än alla de mer betydande bohuslänska fiskelägena. 
Det torde ock vara öfverflödigt, att utförligare pavisa, att 
den skada, som obestridligen tillfogats skärgärden 


*) Jfr LJUNGMAN, A. V., Om offentliga ätgärder med hänsyn till 
det rika bohuslänska sillfisket. Göteborg 1882, sid. 30—31, 33. — Bohus- 
läns hafsfiske och dess framtid. Göteborg 1882, sid. 27. — Anteckningar 
rörande sillsaltning, sillyrakning och sillhandel. Uddevalla 1883, sid. 20, 
95. — Nationalekonomisza Föreningens förhandlingar 1884, sid. 31—32; 
1859, sid. 40—44. — DBetänkande, angäende den beslutade planen för 
Göteborgs och Bohus läns landstings verksamhet att befordra anläggandet 
af för Bohusläns utveckling oumbärliga jernvägar. Stockholm 1886, sid. 


28—29. — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främ- 
jande verksamhet och förvaltning för 1889, sid. 6—7, 17, 25; för 1890, 
sid. 22; för 1892, sid. 6—9. — Upplysningar och handlingar rörande 


svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfiskets understöd 
och administration. I. Göteborg 1891, sid. 193—194, 201—203, 205. — 
Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 172—176; 1887, sid 342, 346— 
347; 1889, sid. 27—28, 55—57, 104—106, 149—151, 157—158, 168, 
176; 1890, sid. 33, 41, 155; 1891, sid. 193—194, 201—203, 205; 1892, 
sid. 381— 384. (Tig. anm.) 


29 


genom ett fullständigt planlöst bebyggande al 
fiskelägena, äfven efter det nämnda byggnadsstadga hade 
bort i nödig omfattning tillämpas, d. v. s. fran och med 
början af 1875, är synnerligt stor och att de svärig- 
heter, som nu te sig för ästadkommandet afen 
tillfredsställande ordning, äro ofantligt mycket 
större, än de voro för ett artionde sedan. En gan- 
ska liflig byggnadsverksamhet har nemligen egt rum i skär- 
garden under särskildt det senaste ärtiondet. Under denna 
tid fans ock uti länets Hushällningssällskaps rika tillgäan- 
gar en möjlighet, som nu ej mer finnes till, att lätt nog 
erhälla nödiga medel för uppgörandet af byggnadsplaner 
för fiskelägena, ett förhällande som är sa mycket mer 
att beklaga som fiskarbefolkningen i de flesta fallen ätmin- 
stone är allt för litet välmäende för att sjelf kunna be- 
kosta det i detta hänseende nödiga. Nägon annan utväg, 
än att detta bestrides med anslag af allmänna medel, fin- 
nes säalunda synbarligen icke nu mer att tillgripa. 

Ej blott genomförandet »i tillämpliga delar» af bygg- 
nads-, brand- och ordnings-stadgarne för rikets städer är 
af nöden, utan i flera fall äfven beredandet af lämpliga 
byggnadsplatser i enlighet med bestämmelserna uti 44 S 
af fiskeristadgan den 29 juni 1852, hvilka bestämmelser 
för närvarande äro, hvad Bohuslän ätminstone vidkom- 
mer, faktiskt gjorda kraftlösa genom öÖfverlemnandet af 
samtliga nagot värde egande kronoholmar till lotsverket. 
Genom äldre kungliga förordningar och skrifvelser (jfr kgl. 
förordn. den 17 mars 1724, kgl. kungör. den 8 sept. 1752, 
kgl. skrifv. d. 27 juli 1762 och kgl. allm. stadgan och 
ordn. f. rikets hafs-, skär-, ström- och insjö-fiske den 14 
nov. 1766, kap. 1, S 12) hafva den nuvarande fiskarbe- 
folkningens förfäder inbjudits ati bosätta sig a kronans 
holmar i bohuslänska skärgärden, under löfte att der fritt 
fa bygga och bo samt utöfva sin näring, ett löfte som väl 
skenbart qvarstär äfven i nu gällande fiskeristadga, men 


30 


som redan under den tid af största nöd och elände, som 
inträdde efter förra sillfiskeperiodens upphörande med 
vintern 1808—09, sasom nyss nämnts, faktiskt omintet- 
gjordes. Härigenom har emellertid en ej obetydlig olägen- 
het vällats för skärgärdens utveckling, — — — — — — 
—_— 7 — -- — -—— — Det föga betydande värde, 
de för bebyggande tjenliga kronoholmarne i bohuslänska 
skärgärden i verkligheten ega för lotsverket, synes böra 
underlätta den önskliga Öfverlätelsen af dem ät fiskarbe- 
folkningen till främjande af en för riket sa vigtig näring 
som hafsfisket, da Riksdagen säkerligen icke skall neka 
att, om sädant visas vara af behofvet päkalladt, bevilja skä- 
lig ersättning at lotsverket. 

En ej mindre svärighet, som kräfver mycken omtänk- 
samhet att säsom sig bör ordna, är förhällandena a de pä 
enskildes egor bvgda fiskelägena med hänsyn till befolk- 
ningens betryggande mot framtida prejerier och beredan- 
det af den för en kraftigare utveckling nödiga säkerheten. 
Ju längre en vederbörligen faststäld Ööfverenskommelse 
mellan jordegarne och fiskarbefolkningen uppskjutes, ju 
mer ökas ock vanskligheterna att ästadkomma en sädan, 
och ju mer hindras äfven det önskliga framätskridandet. 

Att samtliga ofvan omförmälda förhällanden vunnit en. 
ökad betydelse genom det med vintern 1877—78 anyo 
»yppade ymniga sillfisket» samt de af detta härrörande ut- 
sigterna till en betydligt ökad näringsverksamhet och en 
starkare tillväxt af befolkningen, torde ej behöfva särskildt 
uppvisas, da det ju, till följd af erfarenheten fran före- 
säende fiskeperioder, är tillräckligt kändt. 

Pa grund af hvad sälunda anförts, far jag alltsa vörd- 
sammast hemställa, 

att Konungens befallningshafvande mätte vidtaga nö- 

diga ätgärder dels för genomförandet i tillämpliga 

delar af byggnads-, brand- och ordnings-stad- 
sarne för rikets städer ä& fiskelägen och andra 


31 


platser med större sammanträngd befolkning i bo- 
huslänska skärgärden, dels för upplätandet ät fiskar- 
befolkningen till fritt bebyggande efter faststäld plan 
af sadana för ändamaälet tjenliga kronoholmar, som 
nu innehafvas af kongl. lotsverket, dels ock för ord- 
nandet pa ett sa vidt möjligt tillfredsställande sätt 
af förhällandena mellan jordegarne och fiskarbefolk- 
ningen & de fiskelägen, som äro bygda pä enskilde 
personers egor. 


Tjörn den 30 juni 1886. 


AxeL VILH. LJUNGMAN. 
Riksdagsman för Orosts och Tjörns häraders domsaga. 


IV. 


Till Konungen. 

Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göte- 
borg, med anledning af en af oss undertecknade i sep- 
tember mänad förra äret ingifven ansökan om tillämpning 
a fiskeläget, hamn- och handelsplatsen Ellös i Orosts 
vestra härad af Göteborgs och Bohus län utaf säaväl ord- 
ningsstadgan för rikets städer som helsovärdsstadgans be- 
stämmelser för stad *), den 14 oktober samma är förord- 
nat, att helsoväardsstadgans bestämmelser för stad i till- 
lämpliga delar skola vara gällande för nämnda fiskeläge, 
hamn- och handelsplats, men utan anförande af nägra 
verkliga skäl förklarat, att med tillämpningen af ordnings- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sid. 381—384. — Berättelse 
öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och 
förvaltning under nionde äret af Föreningens tillvaro.. 1892. Göteborg 
1892, sid. 6—9. (Utg. anm.) 


32 


stadgan för rikets städer »tills vidare bör anstä», och se- 
dan vi i underdänighet deröfver anfört besvär med hem- 
ställan att äfven sistnämnda stadga mätte nädigst förord- 
nas skola i tillämpliga delar vara gällande för samma 
fiskeläge samt Morlanda kommun i särskild underdänig 
ansökan i denna hemställan instämt; sa har Eders Kongl. 
Maj:ts befallningshafvande, till hvars handläggning mälet 
genom nädigt bref den 21 sistlidne juli äterförvisats, uti 
utslag den 18 sistlidne oktober, under förmenande att det 
»blifvit adagalagdt, att i Ellös icke funnes nägon samman- 
trängd befolkning samt anledning icke förekomme till an- 
tagande deraf att i närmaste framtiden detta förhällande 
komme att underga nägon afsevärd förändring», förklarat 
sig sakna skäl att »meddela förordnande om tillämpning 
derstädes af ordningsstadgan för rikets städer», hvilket 
utslag den 5 dennes blifvit uti Morlanda kyrka uppläst. 
Öfver detta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes 
utslag fa undertecknade, a platsen boende, härmed i dju- 
paste underdanighet pa nedan anförda skäl ingifva be- 
svär med hemställan om nädist bifall till den ursprung- 
liga, af Morlanda kommun senare understödda ansökan. 
Enär Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu stödjer 
sitt utslag blott och bart derpä att kronofogden i orten, 
som dock tillstyrkt ansökan, i sitt yttrande förklarat, »att 
den nu befintliga befolkningen icke bodde samman- 
trängd» a fiskeläget i fraga, synes oss verkligt skäl för 
utslagets beslut saknas; ty det anförda är ju uppenbarli- 
gen intet annat än ett väl längsökt svepskäl. Svärt för 
att icke säga omöjligt är det nemligen att i liknande fall 
säga, när en befolkning är »sammanträngd» eller icke. 
Förhällandet med Ellös i afseende härpa är, säsom redan 
i första ansökan framhällits, att det eger öfver femtio bo- 
ningshus, af hvilka de allra flesta jemte salterier, magasin, 
brädupplag m. m. ligga vid hamnen & hemmanen Vestra 
Slätthults och Glimsas’ egor, under det att den Öfriga för 


33 


bebyggande lämpliga delen af det genom vatten och berg- 
sträckningar helt naturligt begränsade omrädet ännu är 
mycket litet bebygdt, sa att man endast med hänsyn till 
den förra delen kan tala om att platsen är tätt bebygd 
och har »sammanträngd» befolkning. Ehuru sälunda bo- 
ningshusen nere vid hamnen jemte öfriga der befintliga 
byggnader mestadels ligga tätare än Önskligt vore, sa kan 
dock ej förnekas, att olägenheterna af för talrika byggna- 
ders oregelbundna hopande der ännu längt ifrän nätt 
samma betänkliga höjd som ä t. ex. Gullholmen och öfriga 
egna kommuner utgörande fiskelägen inom häradet. Det 
är emellertid i hög grad af behofvet päkalladt, att ett dy- 
likt tätt hopande af byggnader i tid förekommes genom 
ordningsstadgans och senare äfven byggnadsstadgans till- 
lämpning; ty folkmängden och bebyggandet hafva under 
de senaste ären varit i sä starkt tilltagande & Ellös att 
en fördubbling med skäl kan väntas ega rum under nästa 
ärtionde, hvarföre ätgärder i tid böra företagas till före- 
kommande af större olägenheter, hvilka det eljes blifver 
för sent att afhjelpa genom blott föreskrifter. 

Ett ytterligare skäl, som bör stödja var underdäniga 
ansökan, är den redan mycket betydliga, allt mer till 
följd af belägenheten och de nya kommunikationslederna 
sig ökande rörelsen ä stället sasom ängbätsstation, hamn- 
och handelsplats samt hufvudort för utbytet mellan skär- 
gärdens och det inre Orost-landets produkter med ortens 
enda mänadsmarknad o. s. v. 

Dä slutligen Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande 
redan förordnat, att helsovärdsstadgans bestämmelser för 
stad skola i tillämpliga delar vara gällande för Ellös med 
tillräknade omräde, sä utgör detta förhällande redan för 
sig tillräckligt skäl för samma förordnande äfven i fräga 
om ordningsstadgan för rikets städer, hvars genomförande 
till följd af sakens natur tydligen bör gä före de öfriga 
stadgarnes. Förste provinsialläkaren i länet har ock uti 

3 


34 


sin ärsberättelse för 1892 framhällit, hur det »vore -önsk- 
ligt, om för alla platser, der helsovärdsstadgans bestäm- 
melser för rikets städer tillämpas, äfven ordningsstadgan 
kunde blifva gällande jemte lämplig byggnads- och brand- 
stadga», hvadan äfven ur sundhetens synpunkt var under- 
däniga ansökan mäste hällas för väl motiverad *). 

Pä grund af hvad sälunda anförts och med hänvis- 
ning säväl till vära bada äldre ansökningar i ämnet och 
Morlanda kommunalstämmas underdäniga hemställan om 
nädigt bifall till dem **), som äfven till Orosts och Tjörns 
Fiskeriförenings utförligare motiverade underdäniga ansö- 
kan om vidtagande af ätgärder för tillämpningen & fiske- 
lägena i bohuslänska skärgärden af ordningsstadgan och 
brandstadgan för rikets städer ***) fa vi alltsa i djupaste 
underdänighet hemställa, 

det täcktes Eders Kongl. Maj:t, med ogillande af 

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ifrägava- 

rande utslag, i näder förordna, att äfven ordnings- 

stadgan för rikets städer skall i tillämpliga delar 
vara gällande för fiskeläget Ellös i Orosts vestra 


härad. 

Ellös i november 1893. 
Underdänigst. 
(Underskrifter). 


*) (NILSSON, J.,) Förste provinsialläkarens ärsberättelse öfver helso- 
och sjukvärden inom Göteborgs och Bohus län är 1892. Göteborg 1893, 


sid 31. (Utg. anm.) 
**) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sid. 331—384; 1893 sid. 19—22. 
(Utg. anm.) 


***) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 172—176; 1893, sid. 23—31. 
(Utg. anm.) 


35 


Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening. 
1892—1893 *). 

Undertecknade, vid bolagsstämma med Göteborgs och 
Bohus läns Fiskareförening utsedde att granska föreningens 
räkenskaper och förvaltning under 1892, fa häröfver af- 
gifva följande 

revisionsberättelse: 

Under äret hafva uti föreningen varit för- 

säkrade 95 större och mindre fiskefar- 
Ilse: varde ar .........:.2022eennn.n. Kr. 320,813: 25. 
Berssredekap: ull..............urser usa » 142,498: 35. 


Summa försäkringsvärde Kr. 463,311: 60. 


Inkomster: 
Behällning fräan 1891 ......... Kr. 16,841: 77 
Anslag ur Fonden till förbätt- 
ring af länets skärgärds- 


och kustallmoges ställning » 390: — 
Inträdesafgifter .................. » 926: 67 
LIT ER RA AERERRNEN) > 114: 13 18,899. 57 
Utgifter 
Förvaltningskostnader ......... Kr 1.022,.82 
BE rend... 00. » 17,264: 75 18,892. 57. 
Be eeröfondenz. u.a Kr.. 17,264: 75. 


äro plaserade: 
Genom utlemnade län till 
fiskare och derä upplupne 
Se EEE Kr. 13,494: 83 


*) Jir Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 230— 232; 1892, sid. 
195—198. 


36 


Ä deposition i Bohusläns en- 


Bkilda bankulle ern. kr. 3.600: — 
Obetalte inträdesafgifter ....... > 33:22 
Kassabehallnıne ER... 022.2 » 136: 70 17,264: 75. 


Inom föreningen, som synes allt mer och mer ut- 
veckla sig, hafva under äret icke nägra förluster inträffat. 

Da räkenskaperna blifvit förda med vanlig noggrann- 
het, utgifter sa väl som inkomster med allegater styrkta 
och föreningens medel enligt värt förmenande pä ett be- 
tryggande sätt plaserade, fa vi, med vitsordande af sty- 
relsens och tjenstemännens osparda nit för föreningens 
framgäng, tillstyrka tacksam ansvarsfrihet för det är, re- 
visonen omfattar. 

Lysekil den 3 maj 1893. 

J. E. BILLSTRÖM. NIcLAs OLsson. 
P. F. LAnDELivSs. 


Pa grund af Landshöfdinge-embetets förordnande uti 
skrifvelse den 29 nästlidne april, har jag, sasom Konun- 
gens befallningshafvandes ombud, deltagit uti förutnämnde 
revision, utan att hafva funnit nägon anledning till anmärk- 
ning emot föreningens räkenskaper för det är, desamma 
omfatta. 

Som ofvan: 
N. J. NIELSEn. 


Föreningens styrelse har fran och med början af är 

1891 utgjorts af: 
ordinarie ledamöter: 

A. V. Lsuneman (Lilldal, Varekil), ordförande. 

A. GuLLsrıng (Noleröd, Torslanda), vice ordförande. 

A. HasBErG (Grundsund). 

L. Tu. Wessgere (Kärringön). 

F. Carıson (Lysekil). 


37 


suppleanter: 
G. HArzsrEn (Gullholmen). 
P. A. BERNTsson (Smögen). 
B. SÖDERBERG (Kärringön). 


Sasom föreningens embetsmän hafva under är 1893 
tjenstgjort: 
i egenskap af kamrerare: 
F. Carıson (Lysekil). 
i egenskap af besigtningsmän: 
für 2 distriktet: A. J. Krıstensson (Ropekullen, Rönnäng). 
J. Rarsteor (Ellingseröd, Hoga). 
» 3 » J. S. Epnström (Mollösund). 
E. A. SöDERsTRöM (Kärringön). 
A. A. Harıpın (Grundsund). 


» 4 » A. ScHILLER (Norra Grundsund, Lyse). 
J. Hanssox (Grafvarne). 
» 6 >» C. A. KjELLMAN (Strömstad). 


I föreningen hafva under innevarande är försäkrats 
100 större eller mindre fiskefartyg för ett försäkrings- 
värde 


So 


ara a8... Kr. 355,036: 25, 
redskap ap ....v. » 156,474: 50, 
Summa Kr. 511,510: 75. 


Under näst föregaende är utgjorde de försäkrade 
fiskefartygens antal 95 och försäkringssumman kronor 
463,511: 60. 

Ingen förlisning af i föreningen intaget fartyg har 
under äret inträffat, hyadan ej heller nägon uttaxering ä 
delegarne behöfts. 

Sedan förra ärets bolagsstämma hafva af föreningens 
tillgangar beviljats län ät ätta fiskarelag med tillsammans 


Do 


38 


kr. 7,000 emot med fullgod borgen försedda skuldförbin- 
delser. 

Fran »Fonden till förbättrande af länets skärgärds- 
och kustallmoges ställning» har föreningen fatt emottaga 
anslag för innevarande är af kronor 350 sasom bidrag till 
täckande af föreningens förvaltningskostnader. 

Tryckning af revisorernes och styrelsens berättelser 
har äfven i ar utan kostnad för föreningen ombesörjts af 
Bohuslänsk Fiskeritidskrift. 

Styrelsen har sedan förra ärets ordinarie bolags- 
stämma hällit 13 sammanträden med anledning af de ären- 
den, som förekommit inom föreningen. Ehuru den af sär- 
skilde komiterade till statsrädet och chefen för kongl. civil- 
departementet ingifna skrifvelsen med förslag till regle- 
mente för föreningar till försäkring af fiskemateriel *) ännu 
icke föranledt till nägon slutlig ätgärd, a hvilken med hän- 
syn till understöd fran staten vore att bygga, har icke dess 
mindre uppgjorts ett förslag till inrättandet af en fristäende 
afdelning af föreningen för försäkring af sillförarebätar, 
hvilket förslag kommer att pröfvas. 


Bilaga. 

Konungens befallningshafvandes i Göteborgs och 
Bohus län utslag uppa den af riksdagsmannen 
doktor AxEL VILHELM LJUNGMAN, AXxEL HAGBERG, 
L. Tu. WessBer6 och FR. CARLson, i egenskap at 
Fiskareföreningens styrelse, skriftligen gjorda ansök- 
ning att, som det visat sig, att det varit förenadt 
med svärigheter för länets fiskareförening att erhälla 
sina ordinarie bolagsstämmor nödigt besökta, i följd 


*), Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sid. 1—22. — Försäkrings- 
föreningar för fiskare till hafsfiskets frimjande. I. Göteborg 1392. 


33 
deraf att det af Konungens befallningshafvande den 

29 november 1890 faststälda reglementet für nämnda 

förening i $ 17 föreskrifver, att dessa stämmor skola 

hällas i november mänad, dä fiskarene vore som 

mest upptagne af sillfisket, samt föreningen förty ä 

ordinarie bolagsstämma den 6 innevarande mänad 

för sin del beslutat en förändrad Iydelse af nämnda 
$ i reglementet för bestämmande af annan dag för 
bolagsstämman, Konungens befallningshafvande ville 
fastställa den förändrade lydelsen af samma $; gifvet 
Göteborg ü Landskansliet den 23 november 1893. 

Konungens befallningshafvande finner, efter gransk- 
ning af det ingifna förslaget, skäligt förordna, att $ 17 ıi 
det af Konungens befallningshafvande den 29 november 
1890 faststälda reglemente för Göteborgs och Bohus läns 
Fiskareförening skall erhälla följande förändrade Iydelse: 

= 17, 

Föreningens delegare, styrelse och embetsmän sam- 
manträda till ordinarie bolagsstämma hvarje ar den första 
mändagen i oktober mänad klockan elfva förmiddagen ä 
den plats, styrelsen utser och genom kungörelse i de kyr- 
kor af försäkringsomrädet, der delegare i föreningen fin- 
nas, läter kungöra, jemte annons i länets tidningar. 

G. SNOILSKY. 
HENR. Westin. 


40 


Reglemente för Göteborgs och Bohus läns Fiskare- 
förenings Afdelning för försäkring af sill- 
förarebätar och liknande fraktbätar, 
stadfäst den 14 november 1893. 


SH. 

Göteborgs och Bohus läns Fiskareförenings Afdel- 
ning för försäkring afsillförarebätar och liknande 
fraktbätar har till ändamäl att ät egarne inom länet af 
däckade sädana bätar meddela ömsesidig försäkring mot 
förlust af eller skada a samma bätar med tillhörande in- 
ventarier. 

S 2. 

Afdelningens verksamhet, hvilken utöfvas genom Af- 
delningens styrelse och embetsmän samt bolagsstämma, om- 
fattar Göteborgs och Bohus län, hvars skärgärd för ända- 
mälet indelas uti följande sex försäkringsdistrikt, nem- 
ligen: 1) Södra eller skärgärden frän gränsen mot Hal- 
land till och med Sälöfjord, 2) Tjörns eller skärgärden 
fran Sälöfjord till och med Stig- och Halsefjordarne, 
3) Orosts eller skärgärden frän Stig- och Halsefjordarne 
till och med Gullmarsfjorden, 4) Kungshamns eller skär- 
garden fran Gullmarsfjorden till och med Bottnafjorden, 
5) Fjellbacka eller skärgärden frän Bottnafjorden till 
Hafsstenssund och 6) Norra eller skärgärden fran och med 
Hafstenssund till norska gränsen. 


SMF 
Afdelningens verksamhet begynner den 1 januari 1894, 
och oktrojen fortfar under tvä är, sa vidt intagna försäk- 
ringar uppgä till minst femtiotusen kronor. 


De, 


S 4 
S . 
Sasom Afdelningens styrelse och embetsmän tjenst- 
göra Fiskareföreningens styrelse och embetsmän. 


41 


85. 

Afdelningens delegare, styrelse och embetsmän sam- 
manträda till ordinarie bolagsstämma omedelbart efter 
afslutandet af Fiskareföreningens ordinarie bolagsstämma 
a samma dag och plats som denna senare eger rum. Extra 
bolagsstämma hälles, när styrelsen finner omständigheterna 
det pakalla. 

S 6. 

Hvarje försäkringstagare erlägge vid försäkringsbref- 
vets mottagande, sasom inträdes- och ärsafgift, till Af- 
delningen sju och en half för tusendet af försäkringsbe- 
loppet och afgifve jemväl förbindelse att derutöfver be- 
tala det tillskott, som erfordras för att betäcka ärets för- 
luster. 


Se 

Afdelningen ersätter försäkrad bat, när den gätt för- 
lorad, sjunkit eller tagit skada i följd af svär sjö, kant- 
ring, grundstötning, päsegling eller dylikt eller genom brand. 
Da bäten kan efter olyckshändelsen räddas, lemnas ersätt- 
ning endast i det fall att kostnaderna för bätens upptag- 
ning eller iständsättande uppgä till mer än en tiondedel af 
försäkringsbeloppet. Försäkrade inventarier, som gätt för- 
lorade eller skadats, ersättas endast, om jemväl den bät, 
hvari de funnos vid olyckshändelsen, varit i Afdelningen 
försäkrad och gätt förlorad, sjunkit eller skadats, sasom 
nu är sagdt. Bät och inventarier, som förloras, sjunka 
eller skadas under användning för forsling af hufvudsak- 
ligast sten, bränvin, sprängämnen eller eldfarliga oljor, 
ersättas ej af Afdelningen. Genom uppenbar värdslöshet 
frän försäkringstagares sida vällad förlisning eller skada 
ersättes ej heller. 


88: 
Öfver Afdelningens inkomster och utgifter föras nog- 
sranna räkenskaper, som granskas af Fiskareföreningens 


42 


revisorer pa samma gäng som Fiskareföreningens egna 
räkenskaper. Afdelningens behällning a försäkringsverk- 
samheten bildar en egen frän Fiskareföreningens skild 
reservfond, till dess Fiskareföreningen i vederbörlig ord- 
ning fattat beslut om sammanslagning af Fiskareföreningens 
och Afdelningens försäkringsverksamhet samt detta beslut 
vunnit laga kraft. 


Spt 
I afseende pa Afdelningens hela verksamhet gäller 
för öfrigt i tillämpliga delar hvad som för Fiskareföreningen 
finnes stadgadt i dennas reglemente. Upplöses Afdelningen, 
tillfalla hennes reservfond och öfriga tillhörigheter Fiskare- 
föreningen. 


43 


Angäende behöfligt sammanförande och öfver- 
seende af lagstiftningen om rätt till 
fiskes utöfning. 


I, 


AfA. V. LJUNGMAN. 


Fiskeristadgan den 29 juni 1852 innehäller i kap. 1 
bestämmelser »om fiskerättighet» och i kap. 2 bestämmel- 
ser »om kungsädra», hvilka, jemte motsvarande ansvars- 
bestämmelser i kap. 5, uppenbarligen äro af allmän lags 
natur och sa äfven uppfattades, när de under förra är- 
hundradet först stiftades. Samma stadga är emellertid, i 
trots deraf att högsta domstolen uti infordrade utlatanden 
den 17 maj 1836 och den 27 april 1852 särskildt fram- 
hallit, att nämnda bestämmelser vore af den beskaffenhet, 
att deras ändrande »icke kunde grundlagsenligt ske i an- 
nan ordning, än 87 S regeringsformen föreskrifver», icke 
dess mindre hel och hällen utfärdad pä administrativ väg, 
utan att Riksdagens »samtycke» inhemtats, och detta fastän 
de :1852 sälunda utfärdade bestämmelserna om rätt till 
fiske särskildt i saltsjön sa högst väsentligt afvika fran 
de dessförinnan gällande, att helt ändrade, i verkligheten 
olagliga rättsförhällanden derigenom inträdt. Nya bestäm- 
melser af allmän civillags natur tillades ock utan grund- 
lagsenlig medverkan frän Riksdagens sida. 

Under slika omständigheter äro domarena, pä grund 
af deras embetsed, skyldige att i nämnda delar icke till- 
lämpa stadgans föreskrifter, hvilket förhällande redan en- 
samt för sig bör päkalla rättelse genom en ny i laglıg 


A 


ordning ävägabragt förordnings utfärdande. Än större skäl 
dertill finnas dock deri, att enskilde personers bevisliga 
rätt genom den merabemälda stadgans ifrägavarande be- 
stämmelser kränkts och fortfarande kränkes, att fiskarenas 
rätt till fritt deltagande i rikets största fiske gjorts osäker, 
att lagligen upphäfda stadganden och privilegier ätergifvits 
gällande kraft, och att de ändrade eller nya stadgandena 
äro till sin affattning otydliga, för att icke säga obegrip- 
liga, och vilseledande, samt att de i vissa fall fört med 
sig vitnesedens missbrukande säsom rättsinstitut för för- 
vandlingen af privat egendom till kollektiv sädan, hvartill 
kan läggas, att stadgans fiskerättsbestämmelser sakna nö- 
dig fullständighet och i öfrigt icke motsvara billiga anspräk 
a en duglig och aktningsbjudande lagstiftning. Full öfver- 
ensstämmelse mellan byggningabalkens och fiskeristadgans 
fiskerättsbestämmelser finnes icke och ej heller emellan 
nu gällande skiftesstadgas och den äldre fiskeristadgans 
bestämmelser i fraga om skifte af fiske i saltsjön, af 
hvilka den senares i 1783 ärs förordning »om egodel- 
ningar och storskiften» framkallade föreskriften att »fiske 
bör under samfäldt nyttjande förblifva», o. s. v. 

Den nu gällande fiskeristadgans ofullständighet och 
fiskerättens fördelning pa /yra skilda häll hafva fört med 
sig icke blott ovisshet om hvilka af de mot hvarandra 
stridande bestämmelserna, som verkligen borde gälla och 
ega företrädet, utan äfven den olägenheten, att längesedan 
lagligen upphäfda stadganden fortfarande qvarstä i all- 
männa lagen och att för fisket vigtiga bestämmelser kun- 
nat ändras eller utfärdas, utan att lagstiftaren ens insäg 
atgärdens innebörd. 

Redan 1878 aflät Riksdagen en skrifvelse till Kongl. 
Maj:t (n:o 35, punkt. 28) om »fullständig revision af kongl. 
fiskeristadgan den 29 juni 1852 jemte öfriga författningar, 
som beröra fiskerinäringen»; men den komite, som för 
ändamaälet tillförordnades den 22 januari 1881, har i sitt 


45 


den 3 mars 1883 afgifna betänkande med förslag till ny 
fiskeristadga m. m. i afseende pä fiskerätten icke lemnat 
ett nämnvärdt bidrag ens till svarigheternas lösande eller 
ämnets närmare utredning; hvadan arbetet dermed alltsä 
mäste begynnas ä nytt. Vid ett sädant arbetes utförande 
bör för den skull icke, pä sätt dock hittills skett, tagas 
hänsyn blott till förmenta tekniska insigter i fiskeriyrket 
eller naturhistoriska studier, utan äfven och företrädesvis 
till lagkunskap hos dem, hvilka arbetet anförtros. 

Uti de under ären 1884—-1886 till Kongl. Maj:t in- 
gifna utlatandena öfver 1881 ärs kongl. fiskerikomites 
nämnda förslag till fiskeristadga blef ock frän flera häll 
papekadt, icke blott att fiskeristadgan, trots nämnda för- 
slag, behöfde underkastas en ny fullständig revision, utan 
äfven att bäde fiskerätten och vattenrätten i säväl söt- 
vattnen som saltsjön borde i vissa delar omarbetas och 
söras fullständigare. Det blef vidare framhället i dessa 
utlatanden, att nödig Öfverensstämmelse saknades mellan 
12 kap. 4 S jordabalken och 1 S 2 mom. i gällande fiskeri- 
stadga, samt att fiskerättsbestämmelserna borde brytas ut 
ur fiskeristadgan och föras Öfver till den allmänna lagen. 

Fiskerilagstiftningen torde nemligen, med hänsyn till 
det i flera afseenden sa olikartade innehället, lämpligast 
böra fördelas pä en för hela riket gemensam »förordning 
om rätt till fiskes utöfning» af allmän lags natur, en 
»allmän stadga för hafsfisket vid rikets vestkust» och en 
»allmän stadga för rikets sötvattens- och östersjöfisken», 
hvilka bäda stadgar borde vara af allmän ekonomisk för- 
fattnings natur, samt slutligen, i den mon sädana af be- 
hofvet päkallas, äfven särskilda, af länsstyrelserna (eller i 
visst undantagsfall af Kongl. Maj:t), i enlighet med nämnda 
allmänna författningars föreskrifter, faststälda fiskeriord- 
ningar för de olika orterna. 

Enlist $ 2 i nu gällande fiskeristadga är det visser- 
ligen tydligt, att enskild rätt till vattnet och hafsbottnen 


+6 


inomskärs och uti hafsbandet finnes, men deremot alls 
icke innebörden af denna rätt, hvilken af egarne.möjligen 
kan göras gällande emot icke blott det allmännas utan 
äfven enskildes behof af att för vissa nödvändiga ändamäl 
fa använda bäde botten och vatten. För »vattendragen» 
inuti landet finnes innebörden af denna grundegarens rätt 
öfver vattnet i vissa hänseenden närmare angifven och för 
allmänna behof tillbörligen inskränkt uti de tre den 30 
december 1880 utfärdade vattenrättsförordningarna; men 
för de insjöar, som icke gerna kunna hänföras under be- 
nämningen »vattendrag», och för bestämmandet i allmän- 
het al gränserna för egarnes grund och vatten finnas äfven 
för sötvattinen inga andra lagbud än de, som innehällas 
uti 12 kap. 4 S jordabalken, och de äro uppenbarligen i 
flera fall allt annat än tillräckliga eller i förhällande till 
tidens ökade kraf lämpliga. 

En tidsenlig lagstiftning för rätten till fiskes utöfning 
förutsätter ock, hvad särskildt saltsjön vidkommer, befint- 
ligheten af genom lag ordnade vattenrättsförhällanden, 
hvarförutom det icke kan vara lämpligt, att sistnämnda 
förhällanden, sasom nu är fallet, skola vara reglerade 
blott genom lika otydliga som ofullständiga bestämmelser 
i en stadga af till väsentlig del ekonomisk författnings 
natur, sä att man riskerar fä de vigtigaste rättsförhällan- 
den pa administrativ väg omstörtade. 

I: öfverensstämmelse med hvad sälunda anförts och 
än tydligare framgäar af här nedan bifogade förslag 
till ny förordning om rätt till fiskes utöfning och till än- 
drad Iydelse af 4 S i gällande stadga om skiftesverket i 
riket, af hvilka det förra bäst torde ädagalägga den här 
meddelade uppsatsens omfattning och syfte, hvad fisket 
vidkommer, torde fördenskull böra pä bekostnad af all- 
männa medel *) genom sakkunnige utarbetas dels förslag 


*) Kostnaderna för insamlandet under en följd af är frän skilda trak- 
ter af det för ett fullt tillfredsställande förslags utarbetande oumbärliga 


47 


til ny förordning om rätt till fiskes utöfning och till än- 
drad Iydelse af $ 4 i gällande stadga om skiftesverket i 
riket, grundade hufvudsakligast pä en fullständig revision 
af fiskerättsbestämmelserna i bvggningabalken och fiskeri- 
stadgan den 29 juni 1852, och .dels förslag till ny för- 
ordning angäende de delar af vattenrätten, hvilka icke be- 
handlats uti de den 30 december 1880 utfärdade förord- 
ningarna om jordegares rätt öfver vattnet & hans grund, 
om allmän farled och om allmän flottled. 


Pi Bil. A. 
Förslag 

till 
förordning om rätt till fiskes utöfning, 


afsedd att träda i stället för 17 och 18 kap. byggninga- 
balken samt $$ 1—15, 29, 30 och 44 fiskeristadgan den 
29 juni 1852 *). 

1 kap. Om fiskerättighet. 


gsrr. 

1. Allt fiske i öppna hafvet, äfvensom vid sädana 
kronan tillhöriga hafsstränder samt i saltsjön belägna skär 
och holmar, hvilka icke till nägot hemman höra eller 
under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje rikets under- 


materialet äro nemligen längt större, än att de rimligen kunna väntas be- 
stridda af en enskild person, och försöket att erhälla den nödiga utred- 
ningen bekostad af allmänna medel (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1888, 
sid. 162—167) har sorgligt nog ej krönts med framgäng, hvadan ansprä- 
ken pä de här meddelade utkasten till den för fisket sä betydande frägans 
lösning icke mä ställas allt för höga. 

En kort redogörelse för fiskerättens historiska utveckling i 
Sverige med särskild hänsyn till hafsfisket och till de s. k. eröfrade pro- 
vinserna skall emellertid här med det snaraste lemnas till ämnets ytter- 
ligare belysning. 

*) ] samband med utfärdandet af den nya förordningen torde der- 
jemte kongl. brefvet den 2 juni 1747 och kongl. eirkuläret den 20 sep- 
tember 1861 angäende perlfisket böra upphäfvas. 


48 


säte, med undantag för fall, hvarom nedan i SS 2 och 9 
stadgas, rättighet att idka och sig till fördel använda. 

2. Byggande af fiskeverk eller utsättande af ryssjor 
och liknande faststäende fiskeredskap vare dock, med 
under följande S nämnda undantag, icke (utan Konungens 
för viss tid särskildt gifna lof) tillätet i fiskevatten, der 
enligt föregaende stadgande en hvar rikets undersäte är 
fiskeberättigad. 

52. 

1. Saltsjöfisket inomskärs är, med här nedan i $$ 
3, 4, 5 och 9 nämnda undantag, deras enskilda egendom, 
som strand och holmar deromkring ega. 

2. Vid öppna hafsstranden säsom ock utom skären fär 
jord- och strandegaren eller, der fisket utanför stranden 
tillhör annan, denne ej sträcka sin enskilda rättighet i 
fiskevattnet vidare, än landgrundet räcker, som vid stran- 
den ligger och derifrän utlöper. Är ej lagligen bestämdt, 
huru längt sädant landgrund i hafvet sig sträcker, da mä 
under den enskilda rätten inbegripas allt det vatten, som 
finnes till och med etthundraättio meter frän det ställe 
invid stranden, der ständigt djup af tva meter vidtager; 
fiskerättsegare vid stranden dock ensam medgifvet att än 
längre ut använda vattnet för fiske med fran landet ut- 
satta ryssjor och liknande faststäende fiskeredskap och ej 
heller förment att lagligen göra gällande det anspräk ä större 
omräde i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad. 

3. Om afgärda bys och bolbys fiskerätt i saltsjön 
vid strand, som ligger i den förras rätta intagor och häg- 
nader, urskils i 19 kap. 2 S byggningabalken. 

4. Oskift fiskevatten i saltsjön nyttje de, som deri 
rättighet hafva, dervid hvad (i $ 3 mom. 3, $ 7 och $ 10 
mom. 3) nedan är stadgadt om fiske, i hvilket flere ega 
deltaga, länder till efterrättelse. Sädant fiskevatten mä ej 
skiftas, utan förblifve samfäldt, ändock att landgrundet 
med hvad detsamma vidfästadt är deladt är eller varder. 


49 


5. Endast den, hvilken landgrundet eger eller laglig 
enskild rätt dertill hafver, mä bygga fiskeverk eller utsätta 
ryssjor och liknande faststäende fiskeredskap i fiskevatten, 
hvarom i denna $ är stadgadt; och skall, der landgrundet 
är oskiftad samegendom, rättigheten i fräga tillkomma del- 
egarne i den mon, de i landgrundet hafva lott. Dylika 
fisikebragder mä ej pä sädant sätt byggas eller utsättas i 
sjön, att den ena blifver till men för den andras fiske; 
och ege Konungens befallningshafvande för den skull pä 
rättsegandes begäran att, efter fiskerättsegarnes hörande, 
bestimma huru vid dessa fiskeredskaps anordnande bör 
förfaras. Öfver sädant Konungens befallningshafvandes 
beslut mä klagan föras i den ordning, som för ekonomi- 
mäl i allmänhet är stadgad. 


S 3. 

1. I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och 
Gefleborgs län mä, med här nedan i SS 5 och 9 nämnda 
undantag, en hvar rikets undersäte oqvald idka gemen- 
samt strömmingsfiske med jordegaren äfven under annans 
strand, sä framt denna bestär af skogsmark eller sten 
och ej af äker eller äng, sedan jord- eller strandegaren 
under fisketiden njutit sina tvänne fridagar, nemligen män- 
dagen och onsdagen, till första drägten i varpet, da han 
är närvarande och vill detta utan onödigt uppehäll nyttja. 

2. Ingen svensk undersäte mä i annat fall, än i mom. 
5 sägs, kunna stängas ifrän nyttjandet, vid hvilkas strän- 
der det vara mä, af det ymniga fisket af stor sill vid rikets 
vestkust; och gälle detta stadgande utan inskränkning jem- 
väl af de enskilda rättigheter, hvilka i 9 $ omförmälas. 

(Samma lag vare ock för sillfiske i Östersjön, hvar- 
est nägon ymnighet deraf sig visa kan.) 

3, Der fiske mä vid annans strand idkas, ega de 
fiskande, med här i nästföljande tvänne moment stadgade 
undantag, att vid fisket, utan landslotts betalande derför 


4 


50 


till strandegaren, begagna icke blott landgrundet, utan för 
landfäste och sädan tillfällig uppdragning af redskap och 
bät, som för fiskets utöfvande är af nöden, äfven sjelfva 
stranden; skolande dock strandegaren för den skada, som 
derigenom hans egor tillfogas, af de fiskande njuta er- 
sättning. 

4. Den tillförene enligt hittills gällande stadganden 
med kostnad upprensat eller upptagit notvarp i annans 
eller eget fiskevatten, vare berättigad att uppbära trettion- 
dedelen af den fisk, som af andra i varpet fangas, sa 
länge han det underhäller; varande strandegaren dock, i 
fall annan gjort upprensningen, fran denna afgift (lands- 
lott) fri, och eger han jemväl, när han vill, efter skilje- 
mäns uppskattning, lösa den, som upprensningen gjort, 
fräan nämnda rättighet ut. 

5. Vid det ymniga fisket af stor sill vid rikets vest- 
kust ega de fiskande att under tiden fran samma fiskes 
början om hösten intill den 15 nästföljande april hälla 
sill innestängd med vad i annans eller eget fiskevatten, men 
under den öfriga delen af äret är det icke tillätet. 

Hälles sill sälunda innestängd med vad i annans fiske- 
vatten under längre tid än sju dagar, vare dettas egare 
berättigad att af den fiskande derför uppbära afgift (lands- 
lott), som utgar af all den frän och med ättonde dagen, 
efter det vadstänget satts och intill dess det upptagits, ur 
detsamma upphemtade fängstens sammanlagda försäljnings- 
värde samt beräknas för hvarje päbörjad tidrymd af sju 
dagar frän och med nämnda ättonde dag under tiden fran 
sillfiskets början om hösten till och med den 15 decem- 
ber med en femtedels och derefter med en tiondedels pro- 
cent af sagda värde. Vadstäng anses icke upptaget, der- 
för att ny sill indragits i detsamma eller derför att stäng- 
vaden utbytts mot annan sädan eller efter upptagning 
genast a nytt blifvit satt. 

6. Fiskande, som är skyldig att enligt momenten 4 


51 


eller 5 erlägga afgift (landslott), skall, när vaden upptagits och 
innan han lemnar platsen, efter anfordran af den eller de till 
afgifts undfäende berättigade eller deras ombud, uppgifva 
fängstens storlek och försäljningsvärde samt dervid eller 
sist inom sju dagar derefter betala afgiften. 

Är fiskande skyldig att enligt momenten 3, 4 eller 5 
utgifva ersättning eller erlägga fordrad afgift, men flere 
äro berättigade till del deraf och ingen finnes ä deras 
vägnar tillstädes, da den fiskande lemnar platsen, eller kan 
den till ersättning eller afgift berättigade ej anträfias, ege 
den fiskande tillställa länsmannen i orten hela ersättnings- 
beloppet eller afgiften för att hos denne tjensteman till- 
handahällas den eller de dertill berättigade. 

För strand eller fiskevatten, hvartill flere samfäldt 
eller hvar för sig äro egare, njute hyvar och en af dem, i 
mon af sin rättighet deri, del i ersättning eller afgift, som 
ma enligt momenten 3, 4 eller 5 utkräfvas. För strand 
'eller fiskevatten, som innehafves under nyttjanderätt, ege, 
der ej annorlunda aftalats, innehafvaren uppbära ersätt- 
ning eller afgift. För kronan tillhörigt fiskevatten, som ej 
under särskilda vilkor innehafves, erlägges ej i mom. 5 
stadgad afgift. 

Uppstär tvist angaende beräknande af afgift eller om 
ersättnings eller afgifts belopp, skall tvisten afgöras af 
skiljemän. 

7. Agntägt af mask och räkor för eget behof vare 
ej nagon förmenad vid den strand och de tider, der den 
hittills oklandrad bedrifvits, sa vida det utan hinder för 
utöfvande af enskild fiskerätt vid stranden ske kan. 


S 4. 

1. Fiske med krok eller ref ä djup inom yttre skär- 
gärden och uti hafsbandet vare ingen svensk undersäte 
betaget att nyttja; dock att notdrägt ej deraf mä hindras 
medels pälars eller stakars qvarlemnande. 


52 


2. Der äfven annat saltsjöfiske a djup inomskärs och 
uti hafsbandet hittills fatt allmänneligen och utan klander 
fran strandegarne idkas af innevänarne i orten eller en 
hvar svensk undersäte säsom en frän äldre tider nyttjad 
rättighet, bör det ock hädanefter dervid förblifva. 

3. Vid bestämmandet af hvar det fria djupet, enligt 
förestaende tvänne stadganden i denna $, börjar och den 
al samma stadganden oinskränkta enskilda fiskerätten slu- 
tar, lände till efterrättelse, vid rikets södra och östra ku- 
ster, hvad för saltsjöfisket vid öppna hafsstranden och 
utom skären ofvan i $ 2 mom. 2 är stadgadt, men i fräga 
om rikets vestkust, att det fria djupet vidtager med stän- 
digt vattendjup af fyra meter. Rättigheten till fiske ä det 
fria djupet innebär dock icke i vidare mon, än här ut- 
tryckligen angifvits, nagon inskränkning i strandegares lag- 
liga rätt till fiske, vatten och grund. 


Ss. 

Kronans enskilda fisken uti saltsjön, elfvar, aar, ström- 
mar och insjöar, ehvad de för kronans egen räkning nytt- 
jas eller hennes embetsmän pä lön eller allmänna verk 
till understöd, eller ock enskilde personer pa viss tid mot 
bestämda vilkor upplatna blifvit, vare sasom hittills kro- 
nan och hennes rättsinnehafvare förbehällna. 


SB: 

1. Uti sadana insjöar, hvilkas största bredd öfver- 
stiger femton kilometer, är det en hvar rikets undersäte 
obetaget att & djup fiska med krok eller ref; och lände vid 
bestämmandet af hvar det fria djupet börjar och den af 
detta stadgande oinskränkta enskilda fiskerätten slutar till 
efterrättelse hvad ofvan i $ 2 mom. 2 för saltsjöfisket är 
stadgadt. Denna rätt till fiske & det fria djupet i vissa 
sjöar innebär i öfrigt icke nägon inskräkning i strandegares 
lagliga rätt till fiske, vatten och grund i samma sjöar. 


53 


2. Om de svenske lapparnes fiskerätt i vissa delar 
af riket och om de vid sädana kronan tillhöriga skogar 
och holmar, som icke till nägot hemman höra eller under 
särskilda vilkor innehafvas, befintliga ström- och insjöfisken, 
hvilka kronan icke enskildt sig eller annan förbehällit, 
utan till begagnande af menighet upplätit, är eller varder 
särskildt stadgadt. 

SEE 

De fiskevatten, som ligga inom eller stöta intill hä- 
rads- eller sockneallmänningar, äro allmänningsfisken. 
Alle de, som till sädana allmänningar rättighet hafva, ega 
der lof att fiska, och mä de närmare boende ej derifrän 
stänga de fjermare. Äker och äng vid stranden vare dock 
frie frän inträng af fiskande, dä annan utväg finnes att 
komma till fiskevattnet; skolande i annat fall för allt lı- 
dande lemnas ersättning, som i händelse af tvist bestäm- 
mes af skiljemän. Sädant fiske mä dock äfven, i stället 
för att af delegarne sjelfva nyttjas, kunna af dem för 
gemensam räkning utarrenderas, när de med röstöfvervigt, 
i enlighet med eljes gällande föreskrifter om allmännin- 
gars förvaltning, sadant beslutat. 


Saar 

1. Fisket uti insjöar och rinnande vatten, hvilka inom 
enskilda hemmans rä och rör äro belägna eller till deras 
egor höra, nyttje strandegare, med här i SS 5, 6, 9 och 
10 nämnda undantag, utan andras inträng. 

2. Om afgärda bys och bolbys fiskerätt uti insjö 
eller rinnande vatten vid strand, som ligger i den förras 
rätta intagor och hägnader, är stadgadt i 19 kap. 25 
bvggningabalken. 

"3. Oskift fiske i insjö eller rinnande vatten mä, med 
jakttagande af hvad ofvan om deltagande i allmänningsfiske 
är stadgadt, de, som ega del deri, bruka med not, nät och 
annan redskan, hvar till nödtorft sin, men allenast med de 


54 


fleste delegarnes samtycke äfven till afsalu, eller ock mä sä- 
dant fiske, när de fleste delegarne äro derom ense, kunna för 
gemensam räkning utarrenderas eller genom särskildt an- 
stälde fiskare nyttjas, dervid afkomsten bör efter egolott i 
by fördelas. Om skifte af fiske i rinnande vatten och: insjöar 
är förordnadt i gällande stadga om skiftesverket i riket. 

4. Vill nagon i oskift fiskevatten, hvarom i denna 
S är stadgadt, dä det af delegarna sjelfva brukas, fiske- 
verk bygga, göre det efter sin egolott i by, allt efter som 
lägenhet dertill är. Vill nagon bygga fiskeverk i forsar, 
strömmar eller sund, som ej kunna delas, bjude dä gran- 
nar att bvgga med sig. Vilja de ej, och pröfvar rätten 
det ske kunna utan deras skada; förelägge da honom pä 
hvad sätt, vilkor och tid, han det verk bygga och nyttja 
ma. Angäende fiskebyggnad lände i öfrigt till efterrättelse, 
hvad i gällande förordning om jordegares rätt öfver vattnet 
a hans grund för sadan byggnad finnes stadgadt. 


89. 

1. Der nagon med urminnes häfd, skattläggning, dom- 
bref, privilegier eller andra ostridiga skäl kan visa enskild 
rätt till fiske, vare sig med uteslutande af alla andra eller 
tillsammans med strandegaren och vare sig den enskilda 
rätten afser hela fisket eller blott visst fiskslag eller fiske 
med viss redskap, njute han den rätt oafkortad, äfven om 
vattnet, der fisket utöfvas, till andras land stöter eller 
eljes enligt denna förordning stär öppet för begagnande 
af innevänarne i orten eller en hvar rikets undersäte. 
Säadan inskränkning i strandeganderätt eller den ortens inne- 
vanare eller en hvar svensk undersäte tillkommande fiske- 
rätt ma dock ej göras större, än njutandet af den enskilda 
rättigheten oundgängligen kräfver; och mä för ty kronans 
rätt pa grund af häfd till enskilda fisken ej sträckas till 
andra lägenheter än dem, der sädana fisken af älder varit 
och ännu innehafvas, äfvensom, der vissa fiskslag blifvit 


55 


kronan förbehällna, hinder ej mä läggas för strandegare 
att i samma vatten annat fiske nyttja. 

2. För den, som, pä grund af i denna $ anförda 
laga fäng, eger fiskerätt vid annans strand, lände i till- 
lämpliga delar till efterrättelse vid denna rätts utöfning, 
hvad här (i 82 mom. 4, $ 3 mom. 3, $7,$ 8 mom. 3 
och 8 10 mom. 3) finnes stadgadt för fiske, i hvilket flere 


ega deltaga. 
S 10. 


1. Fiskerättighet, som hör till jord, hvilken ät nägon 
upplätits, tillkomme samma jords innehafvare, der ej annor- 
ledes aftalats. 

2. Fiskerättighet, som hör till mark, hvilken sasom 
tvistig blifvit under förbud stäld, mä ej nägon af de tvi- 
stande utan öfverenskommelse nyttja. 

3. Uti fiskevatten, som är för flere gemensamt och 
odeladt, mä ej en delegare utan de fleste Ööfriges samtycke 
uppläta fiskerättighet till nägon, som ej är delegare. 

Ss 11. 

Utländing vare ej tillätet att ä rikets omräde idka 
sädant fiske, som, efter hvad i det föregäende är sagdt, 
icke är enskild egendom, utan innevänarne i orten eller 
alla rikets undersätar tillkommer, sa framt ej genom af- 
handling eller annorledes rätt dertill är honom medgifven; 
skolande detta förbud dock icke ega tillämpning a danske 
undersätars fiske ä svenskt omräde i Öresund, sä länge 
motsvarande rättighet lemnas svenske undersätar a danskt 
omräde i Öresund och i afseende pä sillfisket äfven vid 
Bornholm. 

2 kap. Om fiskled. 
Ss 12. 

1. I hvarje elf, ström, ä eller sund skall vattenled 
för fiskens gäng i det djupaste vattnet, sa att all fisk 
framkomma kan, under hela äret utan afbrott lemnas 
öppen och fri frän all fiskeredskap och byggnad till en 


56 


tredjedel af vattendragets bredd, der kungsädra bör finnas, 
och hälften mindre eller en sjettedel af bredden, der ingen 
kungsadra finnes, men fisk kan uppgä. Med fiskeredskap 
eller byggnad mä ej heller, der ström eller & i hafvet 
eller i insjö utfaller eller frän annat vattendrag eller frän 
insjö vidtager, fiskens gäng i det djupaste vattnet hindras. 

2. Om hvar kungsädra skall finnas och hur den bör 
beräknas m. m. är stadgadt i gällande förordning om jord- 
egares rätt Öfver vattnet a hans grund. 


5a: 

1. Eger nägon särskild rättighet för vattenverk eller 
fiske att stänga vattendrag annorledes, än här ofvan är 
sagdt, njute den rättighet till godo; dock att i ty fall an- 
tingen alla dammar skola vara försedda med för fiskens 
framkomst tjenliga bottenluckor eller andra öppningar, eller 
ock sadana ätgärder vidtagas, som Konungens befallnings- 
hafvande, efter sakkunniges och rättsegandes hörande, fun- 
nit bereda fisken fri upp- och nedgäng. 

2. Har eljes strandegare af nöden att helt och hället 
eller till nagon del öfverbygga fiskled, som, efter hvad ty 
ofvan är stadgadt, bör lemnas fri frän vattenverk eller 
fiskebragd, vare det ej tillätet, med mindre byggnaden sä 
inrättas, att fiskens upp- och nedgäng obehindradt kan 
ega rum alla tider pä äret eller, när fräga är om smärre 
vattendrag, tjenlig öppning beredes för fiskens uppgäng 
atminstone höst och vär. I sädana smärre vattendrag, der 
nagot angeläget verk drifves, som i sträng torka har allt 
vattnet af nöden till sin drift, vare vid slik händelse 
tillätet att igenstänga fiskleden hel och hällen. 


S 14. 

Vill nagon förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga 
fiskled, pa sätt i föregäaende & omförmäles, förfare säsom 
ı gällande förordning om jordegares rätt Ööfver vattnet ä 
hans grund är föreskrifvet. 


57 


3 kap. Om ansvar för öfverträdelser af denna 
‚Förordning. 
S 15. 

1. Fiskar nägon utan lof i det fiskevatten, der han 
ej rätt till det idkade fisket eger, eller drager nägon ge- 
nom gräfning eller annorledes till sig annans fiske, ansvare 
derför, efter ty allmän strafflag bestämmer. 

2. Kronofisken, som till nyttjande af enskilde perso- 
ner eller menigheter blifvit upplätna, vare härvid lika med 
enskildes fisken att anse. Lag samma gälle ock för sa- 
dant fiske, i hvilket innevänare i orten eller en hvar ri- 
kets undersäte i regeln mä säsom fiskeberättigad deltaga. 

3. Den fängst, hvilken den olofligen fiskande erhällit, 
och, i händelse han ej är svensk undersäte, jemväl den 
redskap, han vid fisket användt, vare förverkade. 


S 16. 
Missbrukar delegare sin rätt i samfäldt fiske, böte 
efter allmän strafflag. 
17 
1. Söker nägon genom falsk uppgift om fangst eller 
annat svikligt förfarande undgä erläggande af stadgad af- 
gift (landslott) för begagnande enligt S 3 mom. 4 af upp- 
rensadt notvarp till notdrägt eller enligt samma S mom. 5 
af fiskevatten till förvaring af innestängd sill längre tid än 
sju dagar, straffes, der ej & förseelsen följer högre straff 
enlist allmän strafflag, med böter fran och med 50 till 
och med 500 kronor och gälde ändock afgiften till fulla 
beloppet. 
2. Hälles sill innestängd med vad under tid, da sa- 
dant icke är tillätet, vare straffet pöter frän och med 30 
till och med 300 kronor och förlust af den innestängda 


sillen. 
S 18. 


Utestänger nagon genom utsatta hinder eller pa annat 
sätt olagligen annan, den fiskeberättigad är, fran fiske- 


58 


vatten eller frän begagnande af landgrund och strand, der 
sädant tillätet är, vare straffet böter frän och med 30 till 
och med 300 kronor. 

19. 

1. Der nägon olagligen bygger fiskeverk eller utsätter 
faststäende fiskeredskap, utan att fiskled dermed stänges, 
eller anordnar hinder för fiskes bedrifvande af andre, der 
desse äro till fiske berättigade, ege Öfverexekutor att, till 
rättelse i hvad olagligen skett, handräckning gifva, när skäl 
dertill äro; och vare derom gällande enahanda bestäm- 
melser, som för det i 157 $ utsökningslagen afsedda fall 
äro stadgade. 

9, Visar nägon sannolika skäl att pabörjad fiskeverks- 
byggnad kan lända honom till men, ege ock öfverexekutor 
byggnadens fortsättande förbjuda, intill dess tvisten blifvit 
i laga ordning pröfvad. 


S 20. 
1. Hvar som olofligen stänger fiskled, som, efter hvad . 
ofvan sagdt är, bör öppen hällas, plikte efter allmän 
strafflag. 
2. Pä ansökan af den, som genom dylik stängning 
lider men, ege utmätningsmannen i orten och ä& landet 
jemväl länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätnings- 
man, att, sedan han med ojäfvigt vitne syn a stället hallit, 
nödig handräckning pä den brottsliges bekostnad meddela. 


Sr21. 

Missbrukar fiskande den honom i $ 4 mom. 1 med- 
sifna rätt att vid fiske ä djup med krok eller ref fästa 
pälar eller stakar i strandegares landgrund och qvarlemnar 
dessa efter slutadt fiske, vare bot frän och med 10 till 
och med 100 kronor. 

S 22. 

Den, som under tid, dä han är stäld under tilltal för 

förseelse mot denna förordnings föreskrifter, samma för- 


59 


seelse fortsätter eller förnyar, skall, när han dertill varder 
lagligen förvunnen, fällas, för hvarje gäng ätal mot honom 
egt rum,, till de böter, som för förseelsen äro bestämda. 


5.93 
S . 
Den, som fälles till ansvar, skall ock dömas att er- 
sätta all förorsakad skada och att, sa vidt ske kan, äter- 
ställa det förhallande, som blifvit rubbadt. 


S 24. 

1. Böter, som äadömas efter denna förordning, skola 
fördelas sälunda, att en tredjedel tillfaller kronan och tva 
tredjedelar äklagaren. 

2. I händelse af bristande tillgang förvandlas böterna 
enlist allmän strafflag. 

3. Värdet af förverkad redskap och fangst tillfalle 
äklagaren ensam. 

S 25. 

1. Anträffar fiskerättsegare eller, i fraga om allmän- 
ningsfiske och sädant fiske, hvars nyttjande tillkommer inne- 
vanarne i orten eller en hvar svensk undersäte, äfven polis- 
tjensteman ä bar gerning den, som idkar olofligt fiske, 
hafve rätt att fran honom taga jemte den förverkade fang- 
sten äfven redskap och bät samt sädant behälla, till dess 
domstolen sig utlatit. 

2. Vid olofligt fiske använd redskap och bät eller 
erhällen fangst, som paträffas, utan att dess egare ertap- 
pas, mä äfven tagas i beslag; dock skall i sadant fall be- 
slagtagaren angaende beslaget ofördröjligen lata uppläsa 
kungörelse fran predikstolarne i den församling, hvarest 
beslaget gjorts, äfvensom i angränsande församlingar. Sa- 
dan kungörelse, hvilken bör uppläsas a tre pa hvarandra 
följande söndagar, skall innehälla föreläggande för egaren 
af det i beslag tagna att, vid äfventyr af talans förlust, 
anmäla sig hos rätten eller domhafvanden i orten inom 


60 


tre mänader, efter det kungörelsen blifvit tredje gängen 
uppläst. Efter utgängen af nämnda tid förordne rätten 
pa anmälan af vederbörande, huru med det i beslag tagna 
skall förfaras. 

3. Dä sälunda i beslag tagits oloflig fangst, bör, se- 
dan syn och värdering ä densamma hällits af tva ojäfviga 
män, beslagtagaren läta pa lämpligt sätt försälja densamma; 
dock äligge det i sädant fall honom att genast instämma 
den, frän hvilken fängsten tagits i beslag, eller, derest 
denne ej är känd, att sä förfara som i föregaende mo- 
ment sägs. Är af fiskerättsegare i beslag tagen fängst lef- 
vande, mä den dock, efter det syn med värdering, som 
nu är sagd, hällits, kunna äter utsläppas ı fiskevattnet. 


S 26. 

Ätal för öfverträdelser, som endast förnärma enskild 
mans rätt och ej angä sädana föreskrifter, hvilka till all- 
män nytta eller bevarandet af innevänarnes i orten eller 
en hvar svensk undersätes* allmänna fiskerätt giina äro, 
mä icke anställas af annan än mälsegande. Är kronan 
eller nägon menighet mälsegande, dä ege allmän äklagare 
att atalet föra. 


4 kap.: Öfriga bestämmelser. 


S 27. 

1. Nödig mark, med hvad dertill hörer, för uppfö- 
rande af boningshus, bodar, beredningshus och verkstäder, 
byggnad af bätar och förfärdigande af redskap, som för 
fiskerinäringens utöfning brukas, ege hvarje rikets undersäte 
rättighet att erhälla ä sädana kronolägenheter, somi1Som- 
förmälas, utan att för sädan rättighet behöfva erlägga an- 
nan afgift än den, som kan vara af nöden för betäckandet 
af de kostnader för uppgörande af byggnadsplan, tomters 


61 


utstakning m. m., som i fraga om fiskelägen med talrika 
byggnader nakallas för vinnande af välordnade förhällan- 
den. Byggnadsplan och afgift, som nu är sagd, fastställas 
af Konungens befallningshafvande. Skulle tvist om nytt- 
janderätt till slika kronolägenheter uppstä, äligger det Ko- 
_ nungens befallningshafvande att, efter förordnad besigtning, 
utslag deröfver utan uppehäll meddela. 

2. Pröfvar Konungen nödigt, att mark, som tillhör 
enskild, skall upplätas till bebyggande för i denna S om- 
förmälda ändamäl, vare egaren pligtig att afsta marken 
mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej 
kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angaende 
jords eller lägenhets afstaende för allmänt behof; och för- 
ordne Konungens befallningshafvande om plan och afgifter 
för salunda förvärfvad lägenhets användande genom beslut, 
som skall Konungens pröfning underställas. 


S 28. 

1. De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt 
denna förordning skall i vissa fall hänskjutas, skola vara 
tre och utses i den ordning, lagen angäaende skiljemän den 
28 oktober 1887 bestämmer. 

2. Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt 
nägondera parten vill söka domaren, gä i verkställighet, 
der ej domaren annorlunda förordnar. 


Bil B. 


Förslag 
till ändrad Iydelse af 
s 4 
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, 
i samband med förändringar uti lagstiftningen om 
rätt till fiskes utöfning. 
S 4. 

Vill delegare i samfäldt fiske, som i insjö eller rin- 
nande vatten finnes, eller i annan oskiftad lägenhet det 
fiske eller den lägenhet skifta, hafve ock vitsord dertill, 
der skifte utan öfrige delegares förfang ske kan. Ej skall 
dock skifte af jord för delning af fiske eller annan slik 
lägenhet uppehällas, utan mä den, som sädan delning 
astundar, den särskildt söka, der ej samtlige delegarne 
annorlunda äsämjas. 

Fiske och vatten i saltsjön ma ej skiftas, utan för- 
blifve samfälda, ändock att landgrundet med hvad det- 
samma vidfästadt är deladt är eller varder. 


f Bil? 
Motiv 


till förslaget till 


förordning om rätt till fiskes utöfning. 


Vid förslagets uppgörande har i sa hög grad som 
möjligt tagits hänsyn till faktiskt redan bestaende förhal- 
landen och för den skull äfven uppställningen af de sär- 
skilda lagbuden i nu gällande fiskeristadga lemnats nära 
oförändrad, sa att till och med de tio första SS i samma 
stadga fätt behälla sin nummerföljd orubbad. Med hänsyn 


63 


till innehällets beskaffenhet torde dock S 5 lämpligast 
hafva bort sasom ett nytt moment inskjutas uti S 9, hvaraf 
S$S 5 i verkligheten utgör blott en del. 

Huruvida SS 21 och 36 i fiskeristadgan den 29 juni 
1852 bort räknas för allmän lag och föras hit eller icke, 
derom kunna meningarne vara delade; men beqvämast 
torde helt visst vara att föra dem till de ifragasatta all- 
männa fiskeristadgarne af ekonomisk författnings natur. 
Skola $S 17 och 32 i nu gällande fiskeristadga bibehällas, 
hvilket väl knappast är behöfligt, torde de deremot böra 
föras hit, enär de innebära en sa väsentlig begränsning 
af enskild eganderätt (jemför utlatanden öfver 1883 ärs 
förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 51—52, 56, 97, 
73, 78, 83, 98, 101, 102, 116—117, 122, 135—136, 139, 
141, 145, 149—150, 226, 242, 243, 266, 268; 1886, sid. 
5, 6) att deras utfärdande pa administrativ väg ej ens bör 


kunna ifragasättas. 
de 


Innehaller bestämmelser om det en hvar rikets undersäte 
sasom fiskeberättigad tillkommande fisket i öppna hafvet och 
vid vissa kronolägenheter. 

SL Ma 

Byggningabalken, kap. 18, S 2. — Kongl. kungörelse 
angaende vissa förmoner för dem, som till fiskeriers id- 
kande vilja sig i skärgarden nedsätta 1752. — Projekt till 
allmän stadga för rikets fisken 1762, S 1 m. 1, S 26 m. 
3. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, S 1. 
— Fiskeristadga 1852, S 1 m. 1. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1885, S 1 m. 1. 

Enlist 1736 ärs allmänna lag (byggningabalken, kap. 
18, S 2) var rättigheten att deltaga i sadant fiske, atmin- 
stone inomskärs och uti hafsbandet, begränsad till blott 
»dem, som inom häradet eller socknen bygde och bodde», 
hvarjemte vederbörligt »lof» fordrades och »afgäld» skulle 
erläggas för rättighetens utöfning, men genom kongl. kun- 


64 


eörelsen den 8 september 1752 angäaende vissa förmoner 
för dem, som till fiskeriers idkande ville sig i skärgärden 
nedsätta, synes föreskriften om afgälden hafva blifvit upp- 
häfd (?). Bestämmelser om för en hvar rikets undersäte 
»fritt» fiske eller om fiske säsom ett slags riksallmänning‘ 
(en »jus commune omnium»), till hvilkens nyttjande en 
hvar svensk man egde lika rätt, förekommo nemligen, dä 
man ser bort frän de i nägon mon visserligen dität syf- 
tande fast blott lokal betvdelse egande föreskrifterna i 
nägra fä särskilda författningar rörande det ymniga bohus- 
länska sillfisket af 1666, 1762 och 1765*) samt det finska 
strömmingsfisket af 1688, 1731 och 1763, icke i allmän 
svensk lag förr än i 1766 ärs allmänna stadga för rikets 
fisıken (kap. 2, 81,87 m. 1 p. 2, m. 2, $ 8, $ 10), der 
de utgöra en om inträngande »allmäneuropeiska» förhäl- 
landen päminnande betydelsefull nyhet i vär dessförinnan 
sä helt och hället »nationela» fiskerättslagstiftning. Den 
första af de nämnda tre författningarna rörande det ym- 
niga bohuslänska sillfisket betraktar dock detta sasom ett 
Konungens »enskilda» fiske och bär liksom de tvänne 
senare i här ifrägavarande hänseende formen af särskildt 
privilegium, under det att de äberopade författningarna 
rörande finska strömmingsfisket i verkligheten afse blott 
rättighet för »dem af allmogen, som bo upp ifrän hafs- 
stranden, att vid öppna hafs-, skogs-, bergs- och stensträn- 
der idka gemensamt strömmingsfiske» med »jord- och 
strandegare vid hafskanten» (jemför byggningabalken, kap. 
18, $ 3) samt icke allmogen i hela riket utan endasti en 
del deraf, för hvilken nämnda fiske väl betraktats sasom 
ett slags »landsallmänning» enligt byggningabalken kap. 
16, 8 1(?). Genom föreskriften i kap. 2 $ 1 af 1766 ärs 
allmänna stadga synes det emellertid hafva varit menin- 
gen att fullständigt upphäfva bestämmelserna i 18 kap. 


*) Bobuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 216—221, 246— 250. 


65 


2 S byggningabalken om rättighetens i fraga begränsning 
till blott »dem, som inom häradet eller socknen byggde 
och bodde», och om skyldigheten för de fiskande att er- 
lägga »afgäld» samt att först utverka »lof» till fiskets ut- 
öfning. 

Da vid riksdagen ären 1765—1766 fiskerideputationen 
den 21 maj 1765 anmodade justitiedeputationen att med- 
dela »sina tankar, päminnelser och benägna utlätande» 
öfver SS 6—9, 20, 26, 27 och 28 i 1762 ärs projekt till 
allmänna privilegier och ordning för hafs-, skär-, ström- 
och insjöfisket, »pä det hvars och ens välfängna rättig- 
heter, sa langt sig nägonsin göra läter, ma kunna behö- 
rigen i akt tagas och författningarna härutinnan sasom 
ständig lag ansedde blifva»; sa fick den här ifrägavarande 
stadgande motsvarande S i projektet ej följa med, enär 
den väl icke ansägs vara af privaträttslig natur. Nekas 
kan nog heller icke, att stadgandets innehäll mycket när- 
mar sig det lagstiftningsomräde, som nu finnes angifvet i 
S 77 regeringsformen, och dessutom fatt en affattning, 
som ädagalägger, att det afsag att meddela fiskarena ett 
privilegium. *) 

Det här gjorda tillägget hänsyftar pa de fall, att en- 
skilde i följd af bestämmelsen i S 2 m. 2 ega en viss 
uteslutande rätt i Ööppna hafvet eller pa grund af urmin- 
nes häfd, konglig förläning eller annat ostridigt skäl kunna 
hafva enskild fiskerätt i öppna hafvet eller vid sadana 
kronolägenheter, som i stadgandet afses. I samband med 
slutliga upphäfvandet af 18 kap. byggningabalken förtjenar 
att tagas i betraktande, huruvida icke vid stadgandets af- 
fattning torde böra tagas nägon hänsyn till bestämmelsen 
i samma kapitels S 2, att »vid Konungens allmänna fiske- 
lägen och grund i skären mä de, som inom häradet eller 


*) Under förra ärhundradet skilde man nemligen i fiskerilagstiftnin- 
gen mellan stadganden af 1:0) allmän lags, 2:0) privilegii och 3:0) ekono- 
misk författnings natur. 


66 


socknen bygga och bo, fiske bruka»; ty inomskärs och 
uti hafsbandet är en för vidsträckt fiskefrihet ej alltid för- 
monlig. 

Da orden »frihet» och »fri» inom fiskerilagstiftnin- 
sen under skilda tider användts i sa mänga mot hvar- 
andra stridande bemärkelser, och da dessa ord äfven en- 
ligt nutidens spräkbruk innebära en dubbelmening, i det 
att t. ex. benämningen »fritt fiske» nu begagnas än i be- 
tydelsen af sädant fiske, som mä utan inskränkning af en- 
skild eganderätt af en hvar nyttjas, och än i betydelsen 
af sädant fiske, som mä idkas utan inskränkning af admi- 
nistrativa föreskrifter; sa hafva dessa ord här undvikits. 
I äldre tider användes samma benämning äfven i de olika 
betydelserna af enskildt fiske, privilegieradt fiske eller 
genom privilegier oinskränkt fiske. 


Sudamala! 

Stadgandets förbudsbestämmelse är en följd af a ena 
sidan den ifrägavarande fiskeredskapens beskaffenhet att 
för enskild person under längre tid eller ständigt taga en 
del af fiskevattnet i besittning, sasom vore det dennes en- 
skilda egendom, och ä& andra sidan fiskevattnets beskaffen- 
het af ett rikets »offentliga» vatten, hvars begagnande stär 
en hvar rikets undersäte öppet, hvadan ett dess besitt- 
ningstagande till större eller mindre del af enskild person 
med utestängande af alle andre icke bör, utan vederbör- 
ligt tillständ ätminstone, medgifvas, och dä äfven blott för 
viss tid (jfr byggningabalken, kap. 18 $ 2; regeringsfor- 
men, & 77). En liknande uppfattning i fräga om statens 
offentliga vatten är ock i utlandet allmänt erkänd och 
tillämpad. 

Sr 

Innehäller de allmänna bestämmelserna om enskild 
rätt till fiske i saltsjön. 

Följande ord ur ett af Rikets Ständers justitiedeputa- 


67 


tion den 10 juli 1765 i ämnet afgifvet yttrande öfver bland 
annat $ 6 i 1762 ärs projekt till allmän stadga för rikets 
fisken ma här säsom en viss mon upplysande inledning 
meddelas. De Iyda: »Sä ostridigt det är, att öppna hafvet 
tillika med rättigheten att der idka fiske är ett Kongl. 
Maj:ts och kronans regale, det ingen landets inbyggare 
med andras uteslutande sig enskildt fär tillegna, sa visst 
och säkert anser deputationen det vara, att private jord- 
egare, som med deras land och strand stöta till hafvet, 
ega till fisket närmast utanföre en stadgad rättighet, som 
dem icke kan betagas eller af andre utan lof och minne 
nyttjas. — — — — Hovaraf nogsamt finnes, att kronans 
rättighet till hafs- och allmännings- samt privatorum rät- 
tighet till strandfisket varit ifran äldre tider nogsamt 
atskild och pa ömse sidor förvarad. Enär nu frägan 
blifver att genom ett allmänt förordnande emellan dessa 
fisken sätta en sädan gräns som utan kränkning af sä väl 
kronans som privatorum rättigheter ma kunna antagas 
och fastställas, sa anser deputationen nödigt att göra en 
skilnad emellan saltsjöfisket, sa vida det idkas inom skärs 
eller utom. Det kan väl icke nekas, att Konungen hafver 
dess allmänna fiskerier uti skären, hvilket sä väl af Sve- 
riges allmänna lag 18 kap. 2 S byggningabalken som det 
aberopade patentet af den 1 mars 1545 bestyrkes *). Men 
sa är tillika säkert och ostridigt, att de flesta fisken uti 
skärgärdarne, synnerligen längre in och närmare fasta 
landet, äro privatis tillhöriga, som med deras holmar och 
egor deromkring ligga, och synes fördenskull sasom en 
regel kunna antagas, att saltsjöfisket inom skärs bör an- 
ses för angränsande jord- och holmegares enskilda rättig- 
het, derest ej annorledes af älder varit eller vattnet varit 
nyttjadt och ansedt för Konungs allmänning eller ock till 


*) STIERNMANN, A. A. von, Samling utaf kongl. bref, stadgar och 
förordningar etc. I. Stockholm 1747, sid. 68-70. 
(Tig. anm.) 


68 


nägon särskild ränta blifvit skattlagdt. Men hvad saltsjö- 
fisket beträffar utom skärs och vid de stränder, der ingen 
skärgärd finnes, sa anser deputationen jordeganderätten 
med dertill hörande fiske icke längre böra sträckas än till 
de landgrund, som utanför jordegarens strand ligga och 
med den sammanhängande äro; sa att der landgrundet 
upphörer och djupet tager vid, der blifver efter deputa- 
tionens tanka rätta gränsen emellan jordegarens enskilda 
och kronones allmännings vatten, i hvilken tanka och att 
sa af älder varit deputationen sa mycket mera styrkes 
som sädant med ofvanberörda bref af är 1551 till alla 
delar instämmer *), dock med samma förbehäll, som här 
ofvantill om saltsjöfisket inom skärs anmärkt är, att der 
nägon med urminnes häfd, skattläggning, dombref eller 
andra ostridiga skäl kan visa sin enskilda rätt till nägra 
uti öppna hafvet liggande holmar och grund eller att de 
för ränta blifvit nägot hemman eller stad underlagda, bör 
han ock hädanefter som hittills dervid blifva bibehällen. 
Uppä dessa grunder finner deputationen intet betänkande 
vid att styrka till bifall af denna 6 $, när den i sä mätto 
blifvit jämkad och ändrad: Sä varder härigenom förord- 
nadt att saltsjöfisket inom skärs bör för deras enskilda 
egendom anses, som strand och holmar deromkring ega, 
men vid hafsstranden, der ingen skärgärd är, och utom 
skärs mä jord- och strandegaren ej längre siräcka sin 
rättighet till fiske och vattnet, än dess landgrund räcker, 
som vid stranden ligger; dock der Konungs eller allmän- 
nings fiske af älder inom skärs varit eller nagon med ur- 
minnes häfd, skattläggning, dombref eller andra ostridiga 
skäl kan visa enskild rätt till fiske omkring klippor eller 
a grund utom skärs och i hafvet, bör det ock hädanefter 
dervid förblifva». 

Justitiedeputationens anförda förslag, som, efter att 


*) STIERNMANN, A. A. von, ä anfördt ställe, sid. 120—121. 
(Tig. anm.) 


69 


hafva vidfogats ett par obetydliga tillägg af fiskerideputa- 
tionen, vann Rikets Ständers bifall, gjorde i verkligheten 
nära nog allt fiske inomskärs till enskild egendom; och 
var det tvifvelsutan med insigt deraf som fiskerideputatio- 
nen i dess den 30 december 1765 afgifna projekt till all- 
män stadga för rikets fisken uti icke mindre än sex sär- 
skilda SS, af hvilka fyra icke funnos i 1762 ars projekt, 
sökte ät fiskarena bevara en större frihet vid fiskets ut- 
öfning, än eljes skulle kommit dem till del, hvarjemte 
betydelsen af ordet »allmänningsfiske» vidgades till att om- 
fatta äfven byarnes oskifta fisken*). Förmodligen för- 
anleddes justitiedeputationens hällning vid denna frägas 
utredande dels af det faktum, att mängenstädes allt bade 
fiske och vatten inomskärs redan pa grund af urminnes häfd 
var enskild egendom,,dels af projektets otydliga affattning 
af bestämmelsen i fräga, dels af önskan att erna likställig- 
het mellan saltsjön och sötvattnen och dels af den rädande 
benägenheten att efterhärma 20 kap. 3 S byggningabalken 
vid affattningen af liknande fiskerättsbestämmelser. Be- 
nämningarna »kronans regale», »Konungens allmänning», 
»kronones allmänningsvatten» och dylika beteckna alla 
blott att fisket eller vattnet utgör en kronans tillhörighet, 
som »emot en viss afgift till Konungen» derför kunde 
fa, efter erhället »lof», af enskilde nyttjas, och hafva icke 
näagonsin i svensk lag användts i betydelsen af en allas 
kollektivegendom, till hvars afgiftsfria nyttjande hvar man 
egde full rätt äfven utan »lof» dertill fran vederbörande. 
(Jemför vidare benämningen »statens allmänningsskogar» i 
SS 6, 7, 10, 59 och 65 af lagen angäende väghällningsbesvä- 
rets utgörande pa landet den 23 oktober 1891 och hvad om 


*) Af justitiedeputationens anförda yttrande kan blott föga TE 
vinnas om verkliga innebörden af 1766 ärs allmänna stadgas kap. 2 ‚$6; 
ty först genom tillägg af talrika nya SS bestämdes faktiskt af fiskeridepu- 
tationen i dess af Rikets Ständer antagna projekt betydelsen af orden 
»Konungs eller allmännings fiskeri» i nämnda $, hvilken (jemte $ 11i 
samma kap.) fick motsyara ss 1, 3 och 4i Bar 3, under det attS li 
kap. 2 fick sin motsvarighet närması i$ 2 ikap. 3,0. = v. 


70 


denna benämning anförts i Betänkande angäende förän- 
drad lagstiftning i fraga om utgörande af väghällnings- 
besväret pa landet, Stockholm 1881, sid. 122). 

Att ordet »allmänningsfiskeri» icke 1766 genom 
allmänna stadgan för rikets fisken gafs den innebörd, man 
i 1762 ärs projekt ($S 1 m. 1 och $ 26 m. 3) äsyftat och 
nu pä senare tiden velat göra troligt*), derom vitna dess- 
utom bland mycket annat äfven följande förhällanden, 
nemligen af! benämningen allmänningsfiske icke användts 
för att i nämnda stadga beteckna vare sig det i kap. 28 
i eller de i samma kap. SS 7, 8 och 10 omförmälda 
fisken, hvilka tillkomma en hvar rikets undersäte, aft 
kap. 2 S 6 icke nämnes bland de i samma kap. S 11 
uppräknade SS, som innehaälla undantag fran strandegande- 
rätten, att man eljes skulle fätt olika fiskerätt för den 
privilegierade och den oprivilegierade jorden, hvilken olä- 
genhet man synbarligen ville undgä, aft, da man »ftill 
tvisters undvikande» eftersträfvade tydlighet och en fast 
terminologi, det icke gerna kan antagas, att man i Öfverens- 
stämmelse med 1762 ärs projekt velat utan vidfogande af 
särskilda definitioner använda ett och samma ord i helt 
olika betydelser och derigenom just framkalla, hvad man 
ville förekomma, o. s. v. Till hvilken förvirring skulle 
det för öfrigt icke hafva ledt, om ordet allmänningsfiske 
verkligen blifvit användt i mot hvarandra stridande bety- 
delser, pa sätt 1762 ärs projekt föreslog? 


ae 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, S 6 
m. 1. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, S 
6. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
S 2. — Fiskeristadga 1852, S 2 m. 1. — Förslag till 
fiskeristadga 1885, S 2 m. 1. 


*) SJÖBERG, A., Om den svenska fiskerilagstiftningen. Lund 1866, 
sid. 34. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1886, 
sid. 72. 


zus 


SUR 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, S 6 
m. 1. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2 $ 
6. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 


1847, S 2. — Fiskeristadga 1852, S 2 mm. 1, 2. — För- 
slag till fiskeristadga 1883, S 2 m. 2. — Utlätanden Öfver 
1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 23, 
54—55, 93—94, 100—101, 104, 108, 110—111, 114—115, 
125—126, 221—222, 271, 281, 286; 1886 sid. 72—74, 76. 

Ännu uti 1762 ärs projekt till allmän stadga för rikets 
‚fisken hade ordet /andgrund fätt med hänsyn till förhäl- 
landena säväl inomskärs och i hafsbandet som utomskärs 
och vid öppna hafsstranden bibehälla sin ursprungliga be- 
tydelse att blott beteckna den strandegaren fran äldre 
tider tillhörande hafsbottnen under den grunda delen af 
vattnet närmast stranden (till och med marbacken, der 
sadan fans); men genom 1766 ärs allmänna stadga för 
rikets fisken gjordes hela hafsbottnen och allt vattnet inom- 
skärs till strandegarnes enskilda egendom (sasom väl huf- 
vudsakligast byallmänning), hvarigenom begreppet land- 
grund för vattnet inomskärs förlorade sin forna rättsliga 
innebörd, hvilken endast bibehölls med hänsyn till vattnet 
vid öppna hafsstranden och utomskärs. 

Vid bestämmandet af landgrundets utsträckning i öppna 
sjön har här för motständs undvikande den 1852 stad- 
gade, fast allt annat än Iyckligt funna, gränsen bibehällits 
utan annan ändring, än att mätten i famnar utbytts mot 
mätt i meter, hvarigenom strandegarne tillskyndats en i 
verkligheten omärklig vinst, enär 1 famn och 100 famnar 
motsvaras af 1,75 och 178,14 meter. (Om det för de icke 
strandegande fiskarena lämpligaste sättet att bestämma 
landgrundets gräns är nedan ordadt under $S 4 m. 5). De 
obetydliga ändringarna i öÖfrigt afse att tillmötesga fran 
de skänska länens landsting uttalade önskningar eller be- 
fästandet af enskild rätt till fiske med faststäende ryssje- 


72 


artad redskap (jfr skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 ok- 
tober 1892 fran Konungens befallningshafvande i Hallands 
län med förslag till förordning för strandlaxfiske med fast- 
stäende redskap). 

SIND: 

Liknande för öfverskädlighetens skull mycket förmon- 
liga hänvisningar förekomma bäde i allmänna lagen och 
flera förordningar (jfr t. ex. jordabalken, kap. 12,84; 
Förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt 
öfver vattnet & hans grund, S 24 m. 2). 

Jemför jagtstadga 1864, S 3 m. 2. 


$2 m. 4. 
Byggningabalken, kap. 17, S 1. — Projekt till allmän 
stadga för rikets fisken 1762, S 7.—- Allmän stadga för ri- 
kets fisken 1766, k. 2, S 6, S 7 m. 1 p. 1. — Förordning 
om landtmäteriet i riket 17853, S 77. — Förslag till för- 
nyadt reglemente för fisket 1840, $S 7 m. 1, S 22 m. 2, 


S 24, S 25 m. 3. — Kongl. vetenskapsakademiens an- 
märkningar med afseende pa en blifvande fiskeristadga 
1847 i 12 punkten. — Förslag till stadga om fiskerierna 


1851, 8 3 m. 2, S 7. — Fiskeristadga 1852, $ 7. 

Jemför stadga om skiftesverket i riket 1866, $ 6. 

Momentet afser dels att för saltsjöfisket träda i stället 
för och nödigt tillöka- bestämmelsen uti 17 kap, 1 S bygg- 
ningabalken om oskift fiskevattens nyttjande, dels att, i 
hvad de lägga hinder i vägen för skifte af saltsjöfiske, 
ersätta första punkten i mom. 1 af 7 S, kap. 2 af 1766 
ars allmänna stadga för rikets fisken samt bestämmelsen 
iS 6 samma kapitel och stadga om »allmänningsfiskeri». 
De pa grund af bestämmelserna i 1766 ärs allmänna 
stadga enskilde tillhöriga fiskena i saltsjön voro nemligen 
till största delen äatminstone att i egenskap af faktiskt 
oskiftad samegendom anse för »allmänningsfisken» efter 
den i berörda stadgas kap. 3, S 3 m. i gifna definitionen 


73 


derä, ehuru ordet »allmänningsfiske» dessförinnan, i fraga 
om saltsjön, väl enligt byggningabalkens bestämmelser be- 
gagnats blott i betydelsen af för »dem, som inom häradet 
eller socknen byggsde och bodde», enligt särskilda fiskefri- 
heten mer eller mindre inskränkande föreskrifter, men e] 
för andre, tillatet fiske. Nägot »allmänningsfiske» i bety- 
delsen af en hvar rikets undersäte utan erhället »lof» eller 
erläggande af »afgäld» tillkommande fiske kände nemligen 
Sveriges äldre allmänna lagstiftning lika litet till som na- 
gra riksallmänningar. Uttrycket »af älder» egde uti äbe- 
ropade $ 6 betydelse blott für bestämmande af hvilka 
byar, som höra till omradet, men ej gränserna, för dylik 
oskift samegendom (jfr jordabalken, kap. 15, S 3). 

Uti 17 kap. 1 S bvggningabalken stadgas bland annat 
om »oskift fiskevatten» följande: »Vill nägon skifta och 
annan ej, hafve den vitsord,.som skifta vill, der domaren 
pröfvar, att det utan andras förfang ske kan», och uti all- 
männa stadgan för rikets fisken 1766, kap. 3, S 12 aläg- 
gas »befallningshafvande och domare, hvar uti sin ort, att 
till insjö- och strömfiskets desto bättre vard igenom tjen- 
lige föreställningar förma strand- och delegare af sam- 
fäldt fiske, der det sig göra läter, fiskevatten sins emellan 
skifta»; men i afseende pa saltsjöfisket saknas icke blott 
ett motsvarande stadgande, utan finnas till och med i kap. 
2, 85 6 och 7 bestämmelser, som i verkligheten afse för- 
bud mot skifte af sistnämnda fiske. Bestämmelsen uti S 
6 att, »der allmänningsfiskeri af alder inomskärs varit, bör 
det ock hädanefter dervid förblifva» *), hvilken sa tydligt 
lägger hinder i vägen mot delande icke blott af sadant 
fiske, som enligt byggningabalkens föreskrifter var »allmän- 
ningsfiske», utan äfven af bys oskifta fiske, hvilket genom 
1766 ärs allmänna stadga inbegreps under benämningen 


*) Jemför den liknande bestämmelsen om att häradsallmänaingar »skola 
bibehällas oförminskade» uti förordningen angäende hushällningen med de 
allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866, $$ 1, 5. 


74 


»allmänningsfiske» *), ehuru byallmänningars delning med- 
gifvits redan genom förordning af den 30 augusti 1731, 
och bestämmelsen uti S 7, att »uti de skärgärdar, som 
fiskare oklandradt och efter gammal vana ömsom fiskat 
vid hvarandras land och följt saltsjöfisken efter dess dref, 
förblifver det ock efter förra vanligheten», för sa vidt den 
afser bevarandet af fängsten af dreffisk sasom en oskiftad 
samegendom, äro nu bada i förslaget innefattade i mo- 
mentets föreskrift, att fiskevatten i saltsjön ej mä skiftas. 
Sädant skifte har för öfrigt, i följd af sin olämplighet — 
da man ser bort fran skifte af ostrongrund, säsom i verk- 
ligheten af helt annan art — icke egt rum annat än som 


ytterst sällsynt undantag, och redan i förordningen den 12 


*) Ordet »sallmänningsfiskeri» i 6 $, 2 kap. af 1766 ärs allmänna 
stadga för rikets fisken mäste tolkas i öfverensstämmelse med den i samma 
stadgas kap. 3, $ 3 m. 1 gifna definitionen, om icke stadgandet om all- 
männingsfiskeris förblifvande skall varda praktiskt alldeles betydelselöst; ty 
med hänsyn till sädana allmänningar, som i 16 kap. $ 1 och 18 kap. $ 
3 byggningabalken omförmälas, vore det äsyftade stadgandet öfverflödigt 
och nära nog ändamälslöst, och med hänsyn till de i 18 kap. 2 $ samma 
balk omnämnda Konungens allmänna fisken vore mera bemälda stadgande 
äfven värdelöst, enär man ju behöfde med offentliga handlingar styrka, att 
‚afgäld» erlagts för fiskets begagnande med vederbörligt »lof» för att be- 
visa, det fisket i fräga verkligen varit ett Konungens allmänna fiske, hvil- 
ket deremot icke kunnat ske derigenom att äldre personer vitnat, det fisket 
fätt utan klander frän strandegarne idkas af ortens invänare (säsom fallet 
väl oftast varit med saltsjöfisket vid eller ä& byallmänningarna). Den 1766 
genom den allmänna fiskeristadgans definition i kap. 3, $ 3 m. 1 införda 
ändringen i betydelsen af ordet »allmänningsfiske» äsyftade sälunda i verk- 
ligheten väl endast att med hänsyn till saltsjöfisket inomskärs bibehälla 
större frihet för, fiskets utöfning och att undvika eljes väntade svärigheter 
vid tillämpningen af den utaf justitiedeputationen affattade $ 6 i nämnda 
stadgas kap. 2, pä samma gäng man derutöfver sökte bevara fiskarenas i 
orten allmänna fiskerätt genom bland annat en vida tydligare bestämmelse 
i samma stadgas och kapitels $ 10. I motsatt fall, d. v. s. om ordet 
»allmänningsfiskeriy afsäge sädant fiske, som icke vore underkastadt en- 
skild eganderätt, utan tillkomme en hvar rikets undersäte, vore stadgandet 
i fräga ett betydelselöst nonsens, emedan det väl detsamma förutan vore 
sjelfklart, att fiske icke pä samma gäng kunde vara enskiid egendom och 
allas tillhörighet, och emedan det icke »till tvisters undvikande» angifver 
nägon norm, enligt hvilken i sädant fall kunde skiljas mellan fiske som 
enskild och fiske som allas egendom. Förbises far vidare icke, att urmin- 
nes häfd icke i strid mot bestämmelserna i 15 kap. jordabalken far an- 
vändas för att bevisa, det »rättighet» utgör eu allas tillhörighet. 


75 


augusti 1783 om landtmäteriet i riket fick derför äfven i 
afdelningen »om egodelningar och storskiften» inflyta en 
bestämmelse om att »fiske bör under samfäldt nyttjande 
förblifva». Uti skiftesstadgarne af 1827 och 1866 har 
emellertid denna i praktiskt hänseende helt riktiga bestäm- 
melse ändrats, och det väl derför att den ansägs stä i 
strid med det i verkligheten grundlagsenligt upphäfda stad- 
gandet om skifte af fiskevatten i 17 kap. I $ byggninga- 
balken. 

I afseende pä oskift fiske i saltsjön har man att skilja 
mellan det egentliga strandfisket med not eller annan red- 
skap & (eller med begagnande af) landgrundet och fisket 
ä det förr s. k. »fria djupet», af hvilka det förra i regeln 
anses medfölja stranden och utgör samfäld egendom blott 
för det hemman, till hvilket stranden hör, men det senare 
ej sällan utgör en odelad samfällighet för manga hemman, 
ja ofta för en hel menighets jordegare (jfr bestämmelsen 
i 1766 ärs allmänna stadga, kap. 2, $ 6 om »allmännings- 
fiskeri»). Gränsen mellan bäda torde vara vidtagandet af 
det för vanlig segelled inomskärs för tillräckligt ansedda 
djupet, d. v. s. 4 eller högst 5 meters ständigt djup; men 
till strandfisket, hvilket sasom mer ekonomiskt betydande 
tager företräde framför fisket ä djupet, räknas naturligen 
äfven rätten att begagna djupet utanför landgrundet vid 
notfiske eller fiske med frän stranden utsatt, faststäende, 
ryssjeartad redskap. I Bohuslän, der strandfisket tidigare 
än i gamla Sverige gjorts till enskild egendom, hade re- 
dan under medeltiden äfven smärre vikar eller s. k. kilar 
allmänt nog synes det kommit att räknas för strandegar- 
nes enskilda egendom (se Masnus lagabotarens landslag, 
VII, 64). 

Den omständigheten att skifte af samfäldt fiskevatten 
i saltsjön ej är tillätet, utgör naturligen intet hinder mot 
att delegarne i sädant fiskevatten öfverenskomma om sättet 
och oräningen för fiskerättens utöfning eller i vissa 


76 


fall till och med om fiskerättens samfälda utarrendering 
eller begagnande genom anstälda fiskare för gemensam 
räkning. Sadan öfverenskommelse är icke att förvexla 
med de öfverenskommelser, hvarom förordnats i nu gäl- 
lande fiskeristadga, S 22 mm. 2—4. 


SR: 

Jemför bvggningabalken kap. 17, S 1, kap. 20, S 4. 
— Förordning om jordegares rätt öfver vattnet a hans 
grund 1880, SS 5—7, 10, 21, 24 m. 1. 

Jemför vidare: Kongl. kungörelse angäende särskilda 
föreskrifter i afseende pä rättigheten till tängtägt ä& hafs- 
stränderna i riket 1866. 

Momentet afser att lemna hittills saknade bestämmel- 
ser för anbringande af faststaende ryssjeartad fiskeredskap 
i saltsjön och att möjliggöra en lokal lagstiftning till före- 
kommande deraf att fisket med dylik redskap idkas pä 
ett sadant sätt, att den ene är den andre till men, och 
täflan mellan de fiskande utvecklar fisket derhän, att det 
varder ekonomiskt ändamaälslöst (jfr skrifvelse till Kongl. 
Maj:t den 19 oktober 1892 fran Konungens befallnings- 
hafvande i Hallands län med förslag till förordning för 
strandlaxfiske med faststaende redskap). Lämpligast hade 
helt visst varıt, om man uti här afsedda trakter hade i 
tid genomfört en sädan anordning, att dylikt fiske fatt 
utöfvas blott för gemensam räkning och med mättligt an- 
tal redskap af lämplig storlek. I nägra fall torde möjligen 
den ofvan till jemförelse aberopade vattenrättsförordningen 
kunna tjena till ledning och efterrättelse, men i följd af 
ämnets outredda skick har nägon bestämmelse om sadan 
tillämpning äfven här af samma förordning, som den i S 
8 m. 4 gifna, icke kunnat föreslas. 


ıS18. 
Innehäller allmänna undantag fran bestämmelserna i 


77 


$ 2, afseende fiske vid stränderna med begagnande af 
landgrundet. 
a ee 
Förordning angaende strömmingsfiskets gemensamma 
idkande af allmogen i Finland 1763. — Allmän stadga 
för rikets fisken 1766, kap. 2, S 8.— Resolution och för- 
klaring den 9 december 1766 pa allmogens allmänna be- 


svär vid sistöfverständna riksdag, S 51. — Fiskeristadga 
1852, $S 3 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1885, S 3 
m. 1. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeri- 


stadga 1884—1885, sid. 23, 221— 222. 

Momentets’ affattning är bragt i närmare Öfverens- 
stämmelse med ordalydelsen i förordningen den 20 april 
1763 och allmänna stadgan för rikets fisken den 14 no- 
vember 1766, hvarförutom saväl hvad i stadgandet är och 
bör vara allmän regel som undantagen derifran gifvits en 
form, som vid stadgandets tillämpning icke behöfver kom- 
ma i strid med bestämmelserna i 15 kap. jordabalken om 
laga fäng pa grund af urminnets häfd. Uti förstnämnda 
förordning fans följande, för uppfattningen af kap. 287 
i 1766 ärs allmänna stadga för rikets fisken vigtiga tillägg: 
»dock med förbehäll, att ingen ma, enligt 17 S uti ridder- 
skapet och adelns privilegier, i deras fiskevatten fiska och 
fara, utan jordegandens goda vilja och samtycke.» Vid 
slutet af momentet hafva orden »utan onödigt uppehäll» 
inskjutits för att förekomma missbruk af strandegande- 
rätten. 

Shaoml2 

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, S 3 
m. 1. — Kongl. reskript angaende hafs- och skärfiskeri- 
erna uti Göteborgs och bohuslänska skärgärden den 27 
juli 1762. — Kongl. reskript angäaende finske, öster- och 
vesterbottniske samt vesternorrländske fartygs seglation pa 
fiske till göteborgske och bohuslänske skärgärden den 2 
september 1765. — Projekt till allmän stadga för rikets 


78 


fisıken 1765, k. 2,87 m. 1p. 2, m. 2,89. — Allmän 
stadga för rikets fisken 1766, k. 2, S 7 m. 1 p. 2, m. 2. 
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 25 
m. 1. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 
1847,.8 3. — Fiskeristadga 1852 S 3 m. 2 p. 1. — För- 
slag till fiskeristadga 1885, S 3 m. 2 p. 1 (Betänkande, 
sid. 14, 58). 

Jemför vidare: Plakat och pabud angäende ett regle- 
mente, som vid sillfisket i akt tagas och observeras skall, 
1666, S 11. | 

Uti 1762 ärs projekt var i S 3 detta moment affat- 
tadt sälunda: »Dä sill och annan saltsjöfisk vıd stränder, 
holmar och skär, som enskilde jordegare tillhöra, uti den 
ymnighet tillstöter, att desse icke förmäa densamma att 
berga, fäanga och sig nyttig göra, bör det ej vägras andre, 
som dertill hugade äro, att med jordegare i slikt fall uti 
fisket deltaga, när de sig dertill anmäla. För fäste och 
beqvämlighet vid annars land betale dock den fisket nytt- 
jar efter omständigheterna och strändernas beskaffenhet 
det, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar skäligt 
utsätta, hvilket sa lämpas bör, att jordegaren till alla 
delar hälles skadeslös.» I denna form afstyrktes emeller- 
tid det fran bohuslänska skärgärden allmänt nog utan in- 
vändning mot den föreslagna afgiften förordade stadgandet 
den 12 januari 1765 af kommerskollegium, hvilket ansäg 
detsamma »allt för nära röra en egares rättighet och blott- 
ställa honom för onödiga trätor och processer» m. m. sadant, 
hvarefter Rikets Ständers fiskerideputation i dess den 30 de- 
cember samma är afgifna projekt i tvänne skilda SS fram- 
lade förslag till nya stadganden i stället för det klandrade. 
Af dessa förslag vunno de i 1766 ärs allmänna stadga i 
kap. 2 & 7 senare faststälda Ständernas bifall, men det 
nedan vid slutet af motiveringen till detta moment anförda 
förkastades. 

Momentet har ätergifvits den Iydelse, det hade i all- 


79 


männa stadgan för rikets fisken 1766, sa att endast ord- 
följden lämpats nägot efter tidens ändrade anspräk, och 
det har derigenom äter erhällit en tydlighet, som det be- 
röfvats i 1852 ärs fiskeristadga, der de begagnade, mycket 
sväfvande uttrycken af högsta domstolen i dess nöte ur 
protokollet öfver justitieärenden den 27 april 1852 för- 
klarats »afse endast sillfangsten eller i allmänhet sädana 
slag af hafsfisk, som gä till stränderna i större dref eller 
stimmar, hvilka öfverstiga den enskilde strandegarens för- 
mäga att ensam uppfänga och i afseende pa hvilka i allt 
fall rättigheten att fa följa fisken, allt efter som han flyt- 
tar sig frän en strand till annan, länder strandegarne 
sjelfva till ömsesidig fördel». Dä nu för ätergifvandet af 
innehället i första punkten af mom. 1, S 7, kap. 2 i 1766 
ars allmänna stadga för rikets fisken (sa Iydande: »uti de 
skärgärdar, som fiskare oklandradt och efter gammal vana 
ömsom fiskat vid hvarandras land och följt saltsjöfisken 
efter dess dref, förblifver det ock efter förra vanligheten >») 
är tillräckligt sörjdt i $ 2 m. 4 och S 9 m. 1, och dä 
med hänsyn till det semisekulärt periodiska, ymniga sill- 
fisket vid rikets vestkust, hvilket under 50 till 70 ar langa 
mellanperioder fullständigt upphör, urminnes häfd ju icke 
kan äberopas, enär häfdandet mäste vara oafbrutet för 
att medföra laga kraft, och urminnes häfd dessutom enligt 
15 kap. jordabalken endast far anlitas för styrkande af 
»rättighet» sasom tillhörande fast egendom, men icke 
för att bevisa, det »rättighet» utgör en rikets samt- 
lige undersäters kollektivegendom, samt dä inomskärs 
intet annat fiskslag gifves vid rikets vestkust än sillen, 
a hvilket högsta domstolens affattning är 1852 af stad- 
gandet kan vinna afsedd tillämpning; sä torde vara 
klart, att samma affattning omöjligen kan bibehällas. 
Üttrycken »säadan hafsfisk, som gär till stränderna i 
stora stimmar», »af älder» och »följa fisken efter dess 
dref» äro vidare, pa det sätt de i nämnda affattning 


s0 


användts, alldeles för sväfvande eller svartillämpliga eller 
rent af otjenliga för att kunna i momentet bibehällas. Det 
är ock att märka, att högsta domstolen angaf »syftemälet» 
med 1852 ars fiskeristadga vara »att, utan annan förän- 
dring af hittills gällande stadganden, sa vidt de höra till 
den allmänna lagen, än den af Rikets Ständers Önskan 
föranledda närmare bestämningen af hvad med strand- 
egares landgrund skall förstas, blott innefatta de förän- 
drade föreskrifter af ekonomisk natur, som ansetts erfor- 
derliga», hvadan alltsa innehället i den ifrägavarande be- 
stämmelsen i 1822 ärs stadga bort, för att vara lagligt, 
fullt sammanfalla med innehället i motsvarande bestäm- 
melse i 1766 ars allmänna stadga, enligt hvilken senare 
den förre ock mäste tolkas, om rättskränkning ej skall 
ega rum. Den af 1881 ars kongl. fiskerikomite 1883 före- 
slagna affattningen af stadgandet i fraga är ännu mer för- 
kastlig, och skulle dessutom äfven i flera fall icke kunna 
vinna tillämpning a just det semisekulärt periodiska sill- 
fiske, den dock borde afsett. 

Hufvudsakliga skilnaden mellan de bada för affatt- 
ningen af ifragavarande stadgande sä vigtiga punkterna i 
1 mom. 7 S 2 kap. af 1766 ars allmänna stadga för rikets 
fisken, hvilka punkter sa ofta och äfven i S 3 mom. 2af 
1852 ars fiskeristadga sammanblandats med hvarandra, 
är, att första punkten afser hela riket och all slags ärviss 
fangst af dreffisk i saltsjön, men den andra blott det se- 
misekulärt periodiska bohuslänska sillfisket, och att första 
punkten afser en för ortens strandegare oskiftad samegen- 
dom, men den andra en för en hvar rikets undersäte till- 
gänglig kollektivegendom, samt att, da första punkten för 
den Ömsesidiga fiskerättigheten strandegarne emellan abe- 
ropar sig pa »oklandrad» utöfning och »gammal vana» 
samt fastställer rättigheten »vid hvarandras land» till att 
gälla »efter förra vanligheten», hvaraf tydligt nog fram- 
gar, att jordbruksfastigheter pa grund af urminnes häfd 


81 


tilkommande servitutsrättigheter äsyftas, sa stödjer sig 
deremot den andra punkten om »det yppade ymniga sill- 
fisket» blott pä ett inträffadt faktum, ymnigheten, utan att 
äberopa sig pä vare sig »oklandradt» idkande, »gammal 
vana» eller dylikt», och medgifver rättigheten »vid hvars 
stränder det vara mä», 0. s. v. Skilnaden är sälunda i 
verkligheten mycket stor, och enda likheten bestär deri, 
att bada punkterna afse sädant strandfiske (med not 
eller vad), i hvilket äfven andre än strandegaren mä del- 
taga. 1 1762 ärs projekt till allmän stadga för rikets 
fisken voro ock de bäda punkterna i fräga förda till skilda 
SS pä ett sätt, som tydligt ädagalade insigt om deras helt 
olika innebörd. 

Den nu föreslagna, pa de 1766 af Konung och Riks- 
dag gemensamt antagna lagbuden hvilande affattningen är 
sadan, att nägot tvifvel om, när momentet skall tillämpas 
eller icke, svärligen kan finnas, enär det mindre tydliga 
uttrycket »det yppade ymniga sillfisket» blifvit utbytt mot 
orden »det ymniga fisket af stor sill», genom hvilka än 
mer i ögonen fallande bör vara klart, att det blott är det 
semisekulärt periodiska fisket, som afses. Dettas fäangster 
utgöras nemligen af sill, som nätt sadan storlek, att hon 
kan blifva föremäl för saltning, hvilket deremot icke är 
fallet med de sä kallade lottsillfiskenas halfstora eller än 
mindre sill. Ordet »stängas» innebär här liksom i 1766 
ärs allmänna stadgas momentet motsvarande bestämmelse 
äfven ett förbud mot fiskares afhällande medels stängsel i en 
eller annan form (eller pa annat sätt) frän för fiskets ut- 
öfning användbara notvarp eller vikar, och orden »vid 
 hvilkas stränder det vara mä» afse, att ingen mä, pä grund 
af vare sig adliga privilegier eller uteslutande fiskerättighet 
i öfrigt, kunna afvisa fiskarena frän för fiskets idkande 
tjenliga stränder, nägot som nu än ytterligare gjorts tyd- 
ligt genom den momentet vidfogade nya bestämmelsen 
derom. Hänvisningen till mom. 5 har nödvändiggjorts 


6 


82 


deraf att tillätelsen att under en hel fiskesäsong ockupera 
en vik för innestängning af sill synbarligen innebär ett 
undantag fran den här gifna regeln. 

Den 22 april 1845 anhöllo Rikets Ständer uti skrif- 
velse till Konungen bland annat »att den genom 2 kap. 7 
S i kongl. fiskeristadgan af den 14 nov. 1766 alle svenske 
undersäter medgifna rättighet att idka sillfiske & bohus- 
länska kusten skulle inskränkas i sa mätto, att, utan rubb- 
ning af annans tilläfventyrs egande bättre rätt, strandegare 
ma jemväl för sillfiske ätnjuta den enskilda rättighet till 
»fiske och vatten», som genom 6 $ af berörda stadga blif- 
vit honom tillförsäkrad.» 

Tillägget i 1766 ärs allmänna stadga, att samma lag 
skulle gälla »för sillfiske i Östersjön, hvarest nägon ym- 
nisghet deraf sig visa kan», torde, sasom väl i verkligheten 
fullständigt betydelselöst, kunna uteslutas. I 1765 ärs 
projekt till allmän stadga för rikets fisken fans dessutom 
ännu ett tillägg i en egen S, hvilken till ytterligare bely- 
sande af innehället i kap. 2 $ 7 af 1766 ärs allmänna 
stadga mä här anföras. Den Iydde: »Dä strömming och 
annan saltsjöfisk vid stränder, holmar och skär, som en- 
skilde tillhöra, uti den ymnighet tillstöter, att desse icke 
förmäa densamma fäanga och all fördel deraf i akt taga, 
bör det ej vägras andre, som dertill hugade äro, att endast 
i detta fall, jemte strandegaren, slikt fiske nyttja.» 

Med hänsyn till möjlig skada ä& ostrongrund vid ym- 
nigt sillfiske i Bohuslän har ifrägasatts ett sa Iydande 
tillägg: »Konungens befallningshafvande vare dock obetaget 
att pa rättsegandes begäran förbjuda sädant sillfiske ä tyd- 
ligt utmärkta ostrongrund.» (Jemför nedan under 84m. 
2 vid slutet af motiveringen). 


$:3 mal 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, 87, 
S 8 m. 2.— (Allmän stadga för rikets fisken 1766, $ 8). — 


85 


Förklaring öfver 1766 ärs allmänna stadga 1771,8 2 m. 2. 
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, S 26 
m. 3. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 
1847, 8 4. — Fiskeristadga 1852, $S 3 m. 2 p. 2. — För- 
slag till fiskeristadga 18835, 8 3 m. 2 p. 2. 

Jemför vidare, hvad Bohuslän vidkommer: MaAcnus 
lagabotarens landslag, VII, 49. — CHrıstıan IV:s norska 
lag, VI, 45. — Utkast till bestämmelser, ifrägasatta att 
vinna tillämpning i afseende ä hafsfisket vid kusten af 
Göteborgs och Bohus län 1893, S 2. 

Momentet innehäller i nägot fullständigare och tyd- 
ligare affattning den, hvad särskildt Bohuslän vidkommer, 
redan i forntiden stadgade rätten för fiskaren att vid ym- 
nigt sillfiske under vintern fritt fa begagna stranden och för 
egaren af denna att njuta ersättning för vid fisket @ egorna 
vallad skada. Den i samband med detta moment i dess 
här föreslagna omfattning uti stadgan för nordsjöfiskerierna 
1766, $S 6 m. 1, och reglementet för nordsjöfiskerierna 
1774, art. 2, $ 5, samt fiskeristadgan 1852, $3 m. 2 p.2, 
faststälda särskilda rätten för strandegare i Göteborgs och 
Bohus län »att vid notdrägt för sädant fiske, i fall han 
vill i fisket deltaga, sjelf bestämma den ordning, hvari 
hans not dragas mä», är här utelemnad, fast Göteborgs 
och Bohus läns landsting i sitt 1885 afgifna utlätande Öfver 
1883 ärs förslag till fiskeristadga hällit strängt pa denna 
rätt för den bohuslänske strandegaren; och det emedan, 
dä detta senare säkerligen skett af den orsak, att man icke 
ville offra denna rätt annat än i samband med en fullstän- 
dig och tillfredsställande revision af rätten till fiskes ut- 
öfning i saltsjön, och da den affattning af $ 3 m. 2 och 
$ 9 i gällande fiskeristadga, som här föresläs, i motsats 
till 1883 ärs förslag erbjuder en eftersträfvansvärd trygg- 
het mot fiskerättsprocesser, som äsyfta upphäfvande af en- 
skild rätt till fiske, samt dä rätten i fraga eger blott füga 
värde och möter svärigheter vid utöfvandet, i synnerhet dä 


84 


flere strandegare med stridiga anspräk uppträda samtidigt 
ä ett och samma ställe, merabemälda rätt ej gerna borde 
bibehällas (jemför utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 280—281, 287—288). 

Momentet gör tydligen ingen ändring i faktiskt bestä- 
ende rättsförhällanden med hänsyn till landslotts erläg- 
gande af de fiskande för landgrundets och strandens be- 
gagnande vid sädant fiske, som icke tillkommer en hvar 
rikets undersäte säsom sjelf fiskeberättigad, utan för del- 
tagande i hvilket afgift pa grund af laglig enskild rätt kan 
fordras. Momentets bestämmelser innebära uppenbarligen 
icke heller nägon rätt för de fiskande att utan tillständ af 
strandegarne fä ä dessas grund uppsätta vadräcken och 
andra ställningar för fiskeredskaps torkning och värd eller 
dylikt. 

$3 m. 4. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, $9. — 
Förklaring öfver 1766 ärs allmänna stadga 1771, S 2 m. 
1. — Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta 
domstolen den 27 april 1852, anm. vid $ 3 m. 3. — Fi- 
skeristadga 1852, $3 mm. 3, 4. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 3 mm. 3, 4. — Utlätanden öfver 1883 ärs för- 
slag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 93, 163—164, 274, 
280, 286—287;, 1886, sid. 4, 74. 

Det bohuslänska sillfisket väl ursprungligen i främsta 
rummet äsyftande stadgandet afser i den form, det här 
erhällit, & ena sidan att, i enlighet med högsta domstolens 
anmärkning öfver 1851 ärs förslag till stadga om fiske- 
rierna, bevara lagligen förvärfvad rätt att för redan verk- 
stäld upprensning af notvarp uppbära afgift, men att ä 
andra sidan icke vidare medgifva sädan rätts förvärfvande. 
Skulle emellertid rätten att upprensa notvarp och uppbära 
afgift för sadant notvarps begagnande bibehällas, borde den 
ock ätergifvas sin ursprungliga omfattning; ty kostnaderna 
vid dylik upprensning äro väl, i de flesta fallen ätminstone, 


85 


afskräckande stora. För sädant fiske, hvilkets nyttjande 
tillkommer en hvar rikets undersäte, torde dylik upprens- 
ning lämpligast böra bekostas med allmänna medel. 

I öfverensstämmelse med högsta domstolens uti dess 
aberopade nöte uttalade äsigt borde momentet väl hafva 
afslutats med en sa Iydande bestämmelse: Den som sä- 
lunda upprensat notvarp a annans grund, bör ej fran del- 
tagande i fisket derstädes utestängas. 


$ 3 m.i5. 

Utkast till bestämmelser, ifrägasatta att vinna till- 
lämpning i afseende ä hafsfisket vid kusten af (söteborgs 
och Bohus län 1895, S 3 m. 1. 

Jemför vidare: Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, 
S 5 m. 2. — Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 
2, 8 6. — Projekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, 
S 14. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, 
S 37 m. 2. — Utkast till författning om fiskerierna i Nord- 
sjön 1847, S 14. 

Redan under förra ärhundradets stora sillfiskeperiod 
sjorde sig behofvet af att för afsättningen af den vadfan- 
gade färska sillen hälla denna längre tid innestängd med 
vad; men dä dervid,i följd väl af smärre vadar och trängre 
stäng samt mindre skicklighet, ofta qvarlemnades en större 
mängd död sill & bottnen i notvarpen, blefvo de längva- 
riga vadstängen i 1766 ärs nordsjöfiskestadga vid strängt 
straff förbjudna. Emot slutet af fiskeperioden, da fiskets 
tekniska utöfning nätt en vida högre grad af utveckling, 
ändrade sig i väsentlig mon stämningen emot de lang- 
variga stängen, och S$ 14 i 1788 ärs »projekt till nytt reg- 
lemente om sillfisket i Göteborgs och Bohus län» fick för- 
denskull äfven följande Iydelse: »Nu är varpet draget, 
vare notegare skyldige sillen genast uttaga, bortföra eller 
försälja; behäller nägor i sin not sill öfver dygnet, eller 
lemnar död sill efter sig, böte 16 r:d. 32 s., härunder 


36 


likväl icke begripet den händelse, da sillen med not i 
vikar och sund instänges.» Man synes sälunda redan dä 
hafva skiljt mellan »tvärstäng» (öfver vikar och sund) och 
»rundstäng», med hänsyn till hvilka man endast i fräga om 
de förra ville medgifva ett qvarstäende under längre tid. 

Den utveckling, det vmniga bohuslänska sillfisket tagit 
under det senaste ärtiondet, har nu i betydande omfatt- 
ning nödvändiggjort användningen af enskildt fiskevatten 
icke blott sasom tillförene för fiskets utöfning utan äfven 
för fangstens förvarande under längre tid, i afsigt att der- 
igenom bereda afsättning till högre pris ät fiskaren. 

Den i momentet under namn af landslott föreslagna 
afgiften är afsedd att utgöra en billig ersättning eller hyra 
at fiskevattensegaren för fiskevattnets begagnande till för- 
varingsrum för lefvande sill med uteslutande af bäde ega- 
ren och andre fiskande frän fiskevattnets användning under 
den tid, fiskevattnet för nämnda ändamäl tagits i besitt- 
ning. Denna afgift är sälunda nägot helt annat än den 
landslott, som vid sillfiske erlägges i Norge och dess forna 
biländer samt vid makrillfiske äfven i Bohuslän för sjelfva 
vadfiskets utöfning vid annans strand. 

Da förra ärhundradets fiskerilagstiftning faststälde 
tiden för vads tömmande vid bohuslänska sillfisket till 
blott eft dygn, sa är här denna tid till förmon för de 
fiskande förlängd till sju dygn. Afgiften i fräga har be- 
stämts till högre belopp under tiden frän fiskeis början 
om hösten intill medlet af december mänad för att nägot 
stäfja bruket af allt för tidiga vadstängs sättande. Sill 
bör emellertid icke hällas salunda innestängd längre in pa 
väaren, än i verkligheten är af tvingande behof päkalladt, 
emedan fiskevattensegarnes olägenhet, fiskarenas risk och 
beroende af sillexportörerne samt de menliga följderne af 
utmagrad eller försämrad sills försäljning eljes för mycket 
ökas. Den här föreslagna yttersta tiden för vadstängens 
qvarstäende sammanfaller med den som under Bohusläns 


87 


norska tid var faststäld i fräga om fiskandes rätt att för 
sillfisket begagna stranden. (Jemför Macnus lagabotarens 
landslag, VII, 49. — Carıstıan IV:s norska lag, VI, 45). 
Förbudet mot att hälla sill innestängd med vad under 
den öfriga delen af äret afser att hindra det de ifräga- 
varande vadstängen göras permanenta och fä qvarstäa är 
efter är utan afbrott. 

Bestämmelsen om när vadstäng skall anses upptaget 
har fätt inflyta för att hindra kringgäendet af föreskriften 
om afgifts erläggande, hvilken föreskrift utan denna be- 
stämmelse tydligen vore fullständigt värdelös. 


Kom. 6. 

Utkast till bestämmelser, ifrägasatta att vinna till- 
lämpning i afseende ä hafsfisket vid kusten af Göteborgs 
och Bohus län 1895, S 3 mm. 2—4, S 22 m. 2 (sista 
punkten). 

Jemför vidare hvad Bohuslän vidkommer: Macnus 
lagabotarens landslag VII, 49, 50. — Carıstian IV:s nor- 
ska lag, VI, 45, 46. — Lov om Vaarsildfiskeriet af 24 
September 1851, 8$ 28, 29, 36. — Lov, indeholdende 
Tilleg til Loven om Vaarsildfiskeriet af 24 September 
1851, af 28 August 1854, S 2. — Lov om Landslod af 
23 Mai 1863, SS 2—4. — Forordning for Island om Silde- 
og Graasejfiskeri med Not af 12 Februari 1872, SS 3—5. 
— Fiskerilov for Faröerne af 14 April 1893, SS 2, 7. 

Sedan det blifvit af behofvet päkalladt att i fiskerätts- 
lagstiftningen införa utförligare bestämmelser om ersätt- 
ning för vid fiske vällad skada & jordegares grund samt 
om afgift i vissa fall för begägnande af annans fiskevat- 
ten eller med kostnad upprensade notvarp, har det äfven 
befunnits lämpligt att i ett särskildt moment sammanföra 
de nödiga föreskrifterna om dylik ersättnings eller afgifts 
utgörande; ty det är ingalunda sjelfklart huru de fiskande 
i detta hänseende hafva att bete sig. I de ofvan äbero- 


88 


pade utländska lagarne hafva de fiskande i regeln med- 
gifvits att, när de till landslotts ätnjutande berättigade äro 
flere och ingen a deras vägnar är tillstädes, da platsen 
lemnas, fa aflemna landslotten än till hvilken af de der- 
till berättigade, de fiskande för godt finna, än till läns- 
mannen i orten, hvilket senare handlingssätt torde vara 
lämpligast för vara svenska förhällanden. 

Ett annat skäl, som talar för de här i ett särskildt 
moment sammanförda bestämmelsernas behöflighet, är den 
framtida utveckling, fragan om medgifvande af större frihet 
vid strandfiskets utöfning emot erläggande af landslott sanno- 
likt kommer att fa, när fiskerättsförhällandena i bohuslänska 
skärgärden en gäng vinna större klarhet, än de nu hafva. 

Den äldre lagstiftningens stadganden om ersättnings 
eller uppskattnings bestämmande »efter mätismanna ordom» 
har ersatts med den genom lag af den 28 oktober 1887 
skapade skiljemannainrättningen. 


Si ‚m. Zi 

Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 110, 115, 125—126; 1886, sid. 74. 

Momentet afser att tillmötesga den af Malmöhus läns 
landsting 1885 uttalade önskan om frihet för fiskarena att 
idka agntägt a strandegares landgrund, en Önskan som 
styrkes äfven deraf, att landgrundet (»Forstranden») i de 
f. d. danska landskapen Skäne, Halland och Blekinge före 
utfärdandet af allmänna stadgan för rikets fisken 1766 
tillhörde kronan säsom ett regale, och att enskild rätt ı 
afseende pä fisket ä landgrundet fördenskull icke ännu 
hunnit göra sig sä fullständigt gällande vid de skärgärd 
saknande kusterna af Skäne och Halland, att medgifvande 
af den ifrägasatta förmonen ät fiskarena kan anses inne- 
bära en rättskränkning. Momentet innehäller för öfrigt 
icke större utan tvärtom mycket mindre inskränkning i 
strandeganderätten, än momenten 1 och 2; men torde 


89 


kanske hafva bort affattas mer i öfverensstämmelse med 
ordalydelsen i $ 4 mom. 2, pa samma gäng rättigheten 
begränsats till allenast innevänarne i orten. Skulle denna 
här för agntägt af mask och räkor föreslagna frihet 
utsträckas äfven till agnskal, blefve det dock nödvän- 
digt tillägga en bestämmelse för tryggande af odling af 
detta äfven i annat hänseende än saäsom agn värdefulla 
djur. 

Stadgandet om rätt till agntägt af räkor för egen nöd- 
torft innebär naturligen icke, i strid mot föreskriften i $ 
2 m. 5, tillständ att & annans landgrund fänga räkor med 
faststäende räkryssjor, utan endast att fänga (»stryka») 
räkor med häf eller kasse och dylik rörlig redskap. 


s #. 

Innehäller allmänna undantag fran bestämmelserna ı 
$ 2, afseende fisket inomskärs och uti hafsbandet »a 
djup» utanför omrädet för det egentliga strandfisket. 

Bestämmelsen i byvggningabalken kap. 18 S 2 om 
att fiske af ifrägavarande slag blott bör fa utöfvas af 
»dem, som inom häradet eller socknen bygga och bo», 
förtjenar af skäl, som under $ 1 mom. 1 framhallits, att 
beaktas vid affattningen af $ 4 i samband med slutliga 
upphäfvandet af nämnda kapitel i 1736 ärs lag. 


N 1 0 
Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, S 10. — 
Förslag till stadga om fiskerierna 1851, S 4. — Nöte ur 


protokollet öfver justitieärenden i högsta domstolen den 
27 april 1852, anm. vid $ 4. — Fiskeristadga 1852, S 4, 
8 20 p. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 5 m. 1, 
& 20. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 274, 286; 1886, sid. 74, 76. 

Under ätminstone förra hälften af förra ärhundradet 
skilde man med hänsyn till fisket i saltsjön mellan fisket 


90 


1) vid stränderna, 2) »pä fria djupet» och 3) uti öppna 
hafvet, och var denna skilnad i allt väsentligt iakttagen 
äfven i 1762 ärs projekt till allmän stadga för rikets fisken. 
Sedan emellertid Rikets Ständers justitiedeputation vid 
riksdagen 1765—1766 den 10 juli 1765 föreslagit en sä- 
dan ändring i nämnda projekts bestämmelser om inom- 
skärsfisket, att strandegarnes uteslutande rätt till allt sä- 
dant fiske gjordes rent af till regel *), föreslog samma 
riksdags fiskerideputation, med antagligt syfte att ät all- 
mänt begagnande bevara ätminstone en del af fisket & 
det »fria djupet», en ny $ af följande Iydelse: »Fiske med 
all slags krok och ref ä djup inom skärgärden och uti 
hafsbandet varder ingen betaget att opätaldt nyttja, da 
notdrägt ej deraf hindrad blifver medelst pälars eller sta- 
kars qvarlemnande», hvilken $ äfven med inskjutande af 
ordet »yttre» framför ordet »skärgärden» blef antagen 
sasom allmän lag. Den fiskerätt, som 1736 ärs lag i 
fräga om kronans allmänna fisken gifvit dem, hvilke inom 
häradet eller socknen byggde och bodde, efter erhället 
»lof» och emot erläggande af »afgäld», vidgades sälunda 
i afseende pa krokfiske »ä djup» till att omfatta en hvar 
svensk undersäte utan särskildt lof och utan skyldighet 
att erlägga afgäld. 

Da i 1852 ärs fiskeristadga bestämmelsen i kap. 2, 
S 6 af 1766 ärs allmänna stadga för rikets fisken om bi- 
behällandet af »allmänningsfiskeri» inomskärs, der sädant 
af älder varit, fick (tilläfventyrs i följd af sjelfva affatt- 
ningens otydlighet och olämplighet samt med hänsyn till 
bestämmelserna i första punkten af 1766 ärs stadgas kap. 
2, 5 11 och kap. 3, $ 3 mom. 1 samt i skiftestadgans af 
1827 kap. 1, $ 4) utan vidare bortfalla; sä utgör den i 
detta moment bevarade rättigheten för krokfisket nu mer 


*, Allt fiske inomskärs oeh uti hafsbandet blef derigenom i rättsligt 
hänseende att hälla för »strandfiske». 


91 


enda aäterstoden af det före 1766 sä omfattande fiske ä 
»fria djupet», hvilkets begagnande stod dem som inom 
häradet eller socknen byggde och bodde öppet. Men icke 
nog med att äfven 1852 ars stadga sälunda borttog en 
vigtig del af det ursprungligen ortens invänare tillkom- 
mande fisket inomskärs, den minskade ocksä betydelsen 
af det i $ 4 qvarstaende genom uteslutande af de i 1766 
ars allmänna stadga förekommande orden »all slags» fram- 
för orden »krok och ref» samt det vigtiga tillägget »dock 
sa att notdrägt ej deraf hindrad blifver medelst pälars 
eller stakars qvarlemnande»; ty det utelemnade innebar ä 
ena sidan, att allt krokfiske utom ä& den grunda delen af 
vattnet invid stranden stod en hvar Öppet att fritt nyttja, 
och a andra sidan, att de fiskande till och med egde rätt 
att för fiskets utöfning fästa palar och stakar i annans 
landgrund. 

Med hänsyn till den ringa utsigten att kunna till för- 
mon för det en hvar tillkommande fisket ändra den nu 
gällande bestämmelsen hafva orden »inom yttire skärgar- 
den» icke utbytts mot det tydligare fast i verkligheten 
samma sprakliga innebörd egande uttrycket »inomskärs», 
utan momentet affattats i enlighet med Iydelsen i 1851 
ars förslag till stadga om fiskerierna. 


$ tm. 2. 

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, S 6 
m. 1. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, 
S 25, m. 2. — Utkast till författning om fiskerierna i 
Nordsjön 1847, SS 1, 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
S 5 m. 2 (Betänkande, sid. 14—15, 59). — Utlatanden 
öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 
71—12, 82--83, 93—94; 1886, sid. 72, 76. 

Uti 1762 ärs projekt till allmän stadga för rikets 
fiiken hade i S 6 mom. 1 föreslagits, att »rätter jord- 
eganderätt och samma ätföljande enskilda fiskevatten uti 


92 


hafsskären ej mä sträcka sig längre ifrän landet eller jord- 
egarens enskilda holmar och skär, än notdrägten derifrän 
nyttjas kan eller landfäste med ref och nät för möjlig 
anses, hvarför ock hela redden utanföre för allmännings- 
fiske räknas», hvaraf synes, att man dä ville begränsa 
strandeganderätten till den grunda delen af vattnet när- 
mast stranden och till sadant fiske, hvilket kräfde land- 
fäste fran stranden eller landgrundets begagnande. Dä 
emellertid i 1766 ars allmänna stadga, väl i följd af de 
ofvan under $ 2 i den allmänna inledningen anförda skä- 
len, strandeganderätten utsträcktes till att i regeln om- 
fatta allt vattnet inomskärs; sa lemnades dock i form af 
undantag fisket a det »fria djupet» qvar säsom en strand- 
egarne emellan oskiftad samegendom, i det att i kap. 2, 
S 6 föreskrefs att, »der allmänningsfiskeri af älder inom- 
skärs varit, bör det ock hädanefter dervid förblifva», fast 
detta egde rum under en sädan form, att bevarandet af 
denna mer allmänna rätt gent emot strandegarnes enskilda 
anspräk väl endast undantagsvis kunde ske. IS 11laf 
samma stadga och kapitel anfördes S 6 ocksä icke bland 
de SS, som innehälla undantagsbestämmelser, hvilka med- 
gifva nyttjandet af enskildes fiskevatten. — Redan uti 
1766 ärs allmänna stadga hade sälunda nämnda undan- 
tagsbestämmelse i 1762 ärs projekt fatt en antagligen 
helt annan betydelse än den först afsedda; men dä det 
allmännas rätt ändock flerstädes bevarats genom sedvana; 
sa bör ock en bestämmelse, motsvarande det faktiskt be- 
fintliga förhällandet, fa äter inflyta i fiskerilagstiftningen. 

Da nu en ätergäng till en affattning af stadgandet om 
strandeganderätten i ungefärlig öfverensstämmelse med 
den, som föreslogs 1762 och 1847, om än ur fiskets syn- 
punkt mest Önskvärd, helt säkert icke kan genomföras, 
och da 1881 ärs fiskerikomites förslag 1883 om »fritt fiske 
i de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandegande- 
rätten ej sträcker sig», tydligen icke är tillfredsställande, 


93 


emedan det icke öfverensstämmer med innehället i 5 2, 
och enär rätten i fräga icke bör i strid mot föreskrifterna 
i 15 kap. jordabalken styrkas genom urminnes häfd, samt 
annat bevismedel knappast gifves; sä älerstär väl endast 
den utvägen att affatta stadgandet om det allmännas rätt 
uti fiskevattnet i fräga pä& ungefär samma sätt, som skett 
uti $ 1 af förordningen den 30 december 1880 om allmän 
farled. 

Momentet är för öfrigt sa affattadt, att det icke be- 
höfver afse allt saltsjöfiske ä det »fria djupet», utan kan 
rättisheten mycket väl vara begränsad till blott fiske af 
visst fiskslag eller fiske med viss redskap. Fängst af 
ostron och andra bottnen vidfästade djur bör dock ej vara 
tilläten enligt detta stadgande; ty fiskerättigheten i fraga 
sträcker sig icke till vare sig vattnet eller hafsbottnen och 
sälunda icke heller till hvad den senare är vidfästadt. 
Momentet afser under nu förhandenvarande förhällanden 
 i främsta rummet dels det en hvar tillkommande ström- 
mingsfisket med sättgarn i Norrland, dels ock det ymniga 
bohuslänska sillfisket med sättgarn, hvilket senare väl icke 
bör räknas till strandfisket och i afseende pä hvilket en 
tilläggsbestämmelse, sädan som den ofvan vid slutet af 
motiven til $ 3 m. 2 anförda, kan med än större skäl 
än der ifrägasättas till skydd för ostronfisket. 


$4m.3. 

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
8 2. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 23, 24, 51, 165, 195, 200, 204, 274, 286; 
1886, sid. 74, 76. 

Ehuru äfven för fisket vid rikets södra och östra ku- 
ster en tydlig gräns för den af här ifrägavarande stadgan- 
den oinskränkta enskilda fiskerättens upphörande och det 
»fria djupets» vidtagande med hänsyn till de icke strand- 
egande fiskarena lämpligast torde kunna angilvas genom 


94 


ett bestämdt djup af t. ex. 4, 5 eller högst 6 meter, enär 
det är vida lättare för fiskaren att noga hafva reda pä, & 
hvilket djup än ä hvilket afständ frän ett visst djup utan- 
för stranden han fiskar; sa har dock här för nämnda 
kuster i stället hänvisats till stadgandet i $ 2 m. 2 säsom 
det enda, hvilket har utsigt för sig att kunna äfven i fräga 
om här föreliggande fall für dem genomdrifvas. Genom 
ett sadant beteende blifva emellertid orden »och uti hafs- 
bandet» betydelselösa für samma kuster. 


$ 9. 

Byggningabalken, k. 18, S 1. — Projekt till allmän 
stadga för rikets fisken 1762, $S 6 m. 2, $S 26, $S 27 m.1. 
— Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, 8 6, k. 3, 
S 1. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, 
s 5 m. 1,$ 22 m. 2, $S 25 m. 3. — Fiskeristadga 1852, 
S 5. — Förslag till fiskeristadga 1883, SS 4, 8. — Utlä- 
tanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, 
sid. 134. 

Jemför vidare: Fiskeristadga för storfurstendömet 
Finland den 4 december 1865, S 3. 

Bestämmelsen om »Konungs fiskerivy i 6 $ 2 kap. af 
1766 ärs allmänna stadga för rikets fisken har gemenligen 
ansetts vara att räkna hit och derför äfven uti 1852 ars 
fiskeristadga föranledt äterinskjutarde af ordet »saltsjön» 
i den äldre lagtexten fran kap. 3 $ 1 m. 1 af 1766 ars 
allmänna stadga. 

Det torde förtjena utredas, huruvida nagra kronofisken 
längre »för kronans egen räkning nyttjas eller allmänna 
verk till understöd upplätna» äro. 


$6 m.1. 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, $ 28; 
1765, k. 3, $S3 m. 3, $ 18. — Allmän stadga för rikets 
fisken 1766, k. 3, $3 m. 3. — Förslag till förnyadt re- 


95 


glemente för fisket 1840, $ 2,8 9 ($ 25 m. 3). — Förslag till 
stadga om fiskerierna 1851, $ 1 m. 2. — Nöte ur proto- 
kollet öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27 
april 1852, anm. vid $ 1 m. 2. — Fiskeristadga 1852, 5 
1 m. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, 8 7. — Utlä- 
tanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884— 
1885, sid. 24, 72, 97, 134, 140, 165, 200, 218, 244, 253, 
259; 1886, sid. 72, 76. 

Uti 1762 ärs projekt fans ett särskildt stadgande (S 
28) om tillätelse för »en hvar att ä djup saklöst fiska 
med ref och krok uti stora insjöar, der fisken ej lätteligen 
‚ utödas kan» *), och äfven i det till Rikets Ständers plena 
den 20 februari 1766 frän fiskerideputationen öfverlem- 
nade projektet af den 30 december 1765 fans i kap.3 en 
särskild $ derom sä Iydande: »$ 18. Uti större insjöar 
och fjärdar, der fisken ej lätteligen utödas kan, tillates, 
till den grofvare svalgfiskens minskande, en och hvar sak- 
löst att & djup med ref och krok fiska, enär med nägon 
strandegare äsämjas, om frihet och lof, att ifrän dess land 
utgä»; men i trots’af att denna $ äberopas uti 1766 ars 


*) Mot $ 28 i 1762 ärs här äberopade projekt anförde Rikets Stän- 
ders justitiedeputaion den 10 juli 1765 följande: »Men som härvid i 
öfvervägande kommer, att lagen i 17 kap. 3 $ byggningabalken i allmän- 
het och ovilkorligen förbjuder allt fiskande och farande ä annans fiske- 
vatten, med hvad fisketyg det vara mä, hvarutinnan nägon ändring utan 
jordeganderättens kränkning svärligen kan fiona rum, dä det som förut 
varit enskildt fiskevatten skulle genom detta förordnande pä visst sätt till 
allmänningsvatten förvandlas, och det jemväl för egaren blefve svärt att 
freda dess landgrund samt fisket vid stränder och skär, när främmande 
under föregifvet fiskande p& djupet kunde efter behag sig der infinna; sa 
är deputationen af den tanke, att nägot fiskande i enskildt fiskevatten ej 
tillätas mä utan egarnes ja och samtycke, ehvad sjöarne äro större eller 
mindre. Invändningarne äro emellertid ej fullt berättigade i fräga om de 
här afsedda stora sjöarne, hvilka ju äro tillgängliga för hvem som helst 
för idkande af sjöfart eller lustsegling och dylikt, men andra sädana kunna 
göras mot krokfiskets »frigifvande» till allmänt bruk äfven i de stora sjö- 
arne och detta särskildt med hänsyn till laxfängsten i Venern, enär en 
rationel fiskevärd derigenom försväras. Jemför fiskerilag den 30 maj 1874 
(och den 30 mars 1880) för preussiska staten, $$ 7 och S. 


96 


allmänna stadgas kap. 3, $ 3 m. 3, fick den dock ej följa 
med vid den för öfrigt i ätskillist nog slarfviga expeditio- 
nen af Rikets Ständers beslut till Kongl. Maj:t den 30 ok- 
tober 1766. Fiskerideputationens affattning af stadgandet 
erbjuder tydligt nog Öfverensstämmelse med föreskrifterna 
i 23 kap. 1 S bvggningabalken om »skadedjur» och i 1766 
ars allmänna stadga för rikets fisken, kap. 1, $ 8, om 
»sälar, uttrar och andra skadedjur i sjön», hvilka finge, 
»sasom fisködande, ä andras grund och vatten, när de 
anträffades, fangas och skjutas.» 

Den aflattning af momentet, som förekommer i nu 
gällande fiskeristadga och i 1883 ärs förslag, stär i uppen- 
bar strid med bestämmelserna om rätt i »sjö» uti 12 kap. 
4 S jordabalken, hvarför detsamma här gifvits en lydelse, 
liknande den i S 4 momenten 1 och 3; men för än större 
tydlighets vinnande hade kanske de fä insjöarne i fräga 
kunnat uppräknas, i stället för att genom en viss storlek 
angifvas. 

I fiskerilagen den 30 maj 1874 för preussiska staten 
har genom stadgandet i S 7 det förut hvar man tillkom- 
mande sötvattensfisket gjorts till menighetsfiske. 


en. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3, $S 2. — 
Fiskeristadga 1852, $ 6. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
S 9. -— Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 139; :1886, sid.:69, 75,:76=-77..— Lag 
angaende de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige 
1836488 ıE, 21,223; 

Jemför vidare: Jagtstadga 1864, S 4. 

Dä stadgandena om de s. k. »allmänna kronofiskena» 
torde vara af den art, att deras stiftande bör ske enligt 
77 S regeringsformen och i samband med den öfriga lag- 
stiftningen för kronans domäner (lämpligast kanske säsom 
ett tillägg till kap. 8 i förordningen den 29 juni 1866, an- 


97 


gäende hushällningen med de allmänna skogarne i riket, 
eller i en särskild förordning om fiske och jagt ä& »statens 
allmänningsskogar»); sa torde vara tillräckligt, att momen- 
tet blott lemnar en hänvisning till nämnda lagstiftning. 
Jemför vidare kammarkollegii och domänstyrelsens gemen- 
samma utlätande den 25 januari 1893 angäende förslag 
till fiskeristadga. 

Da i kap. 3 af 1766 ärs allmänna stadga för rikets 
fisiken i S 3 användes uttrycket »ligga uppä eller stöta in- 
till», men i S 2 blott ordet »vid», synes det som om man 
med detta senare menat detsamma som »stöta intill» och 
salunda velat undantaga de fiskevatten, som »ligga uppä» 
ifragavarande skogsmarker. 

Orden »kronoallmänningar och parker, holmar och 
rekognitionsskogar» i 1766 ars allmänna stadga motsva- 
ras, hvad kronans skogar vidkommer, af uttrycket »statens 
allmänningsskogar» uti SS 6, 7, 10, 59 och 65 i lagen 
angaende väghällningsbesvärets utgörande pä landet den 23 
oktober 1891 (jemför Betänkande, angäende förändrad lag- 
stiftning i fräga om ea pa landet. Stock- 
holm 1881, sid. 122). 

St. 

Byggningabalken, k. 18, SS 3, 4 (jfr k. 16, $ 1). 
Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, $S 6,k.3, 83. 
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 7 
S 22 m. 2, $ 25 m. 3. — Fiskeristadga 1852, 8 7. — 
(Strafilag 1864, k. 24, $ 11). — Stadga om skiftesverket 
i riket 1866, $ 66. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 10. 
— Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 24, 139, 188, 190-191, 195, 200—201; 
1886, sid. 67, 69, 75, 77 

 Jemför vidare: Förordning angäende hushällningen 
med de allmänna skogarne i riket 1866, k. 2, $$ 5—14. 

Stadgandet är affattadt i öfverensstämmelse med nu 

gällande fiskeristadgas $ 7 utan annan ändring, än att 


7 


98 


fisket & byallmänningarna undantagits, sasom riktigare hö- 
rande under dels $ 2 och dels $ 8, samt att föreskrift tillagts 
om allmänningsfiskes utarrendering. (Jemför vidare kam- 
markollegii och domänstyrelsens gemensamma utlätanden 
den 25 januari 1893 angäende förslag till fiskeristadga 
och angäende ändring af gällande lagstiftning rörande 
disposition af allmänningsfisken). Skulle emellertid, sasom 
helt visst lämpligast vore, en ny lag om härads- och 
sockneallmänningar komma att utfärdas med syite att er- 
sätta 16 kap. byggningabalken och 2 kap. förordningen 
angäende hushällningen med de allmänna skogarna i riket 
den 29 juni 1866 samt $S 8—10 förordningen om 
skogarne i riket den 1 augusti 1805, hvilka kapitel och 
$$ dä kunde upphäfvas, och finge denna lag jemväl inne- 
hälla de nödiga stadgandena rörande icke blott mulbete 
och höslätter utan äfven fiske och jagt & allmänningarna, 
dä vore tydligen tillräckligt, om fiskerättsförordningen i före- 
varande & lemnade allenast en hänvisning till samma lag. 

Till denna $ borde dock kanske för fullständighetens 
skull hafva fogats en bestämmelse om sättet för den i 
tredje punkten stadgade ersättningens utgörande, hvilket 
väl lämpligast kunnat ske genom att emellan tredje och 
fjerde punkterna inskjuta följande ord: Vid erläggandet af 
sädan ersättning lände i tillämpliga delar till efterrättelse, 
hvad ofvan i $ 3 mom. 6 är siadgadt. 

Förevarande $ afser i 1852 ärs fiskeristadga äfven 
saltsjön, hvilket förbisetts af 1881 ärs fiskerikomite, ehuru 
detta förhällande borde framgätt af en jemförelse med $ 
5 och af »allmänningsfiskens» vanliga förekomst äfven i 
saltsjön, der ju största delen af fiskevattnet är oskift 
(des. »byallmänning»), och ehuru den omständigheten, 
att $ 7 äfven afser saltsjön, i förening med bestämmel- 
serna i förordningarne om skogarne i riket den 10 de- 
cember 1793, den 1 augusti 1805 och den 16 mars 1824 
om lands-, härads- och sockneallmänningars delning samt 


39 


7 


i skiftesstadgan den 4 maj 1827 om skifte af fiske, just 
gjorde bibehällandet af bestämmelsen i kap. 28 6 af 1766 
ars allmänna stadga för rikets fisken om »allmännings- 
fiskeri» obehöfligt uti 1852 ars fiskeristadgas $ 2. 

»Rättighet» i allmänning hafva i regeln allenast jord- 
egarne inom häradet eller socknen »efter oförmedlade 
hemmantalet». Häradsallmänningarne hafva efter den 1 
juli 1867 icke mer fätt liksom sockneallmänningarne delas 
mellan intressenterne. Landsallmänningar finnas ej vidare, 
utan äro de alla längesedan delade. 

I lagen den 30 maj 1874 för preussiska staten är i 
S 5 föreskrifvet, att menighet endast fär nyttja det henne 
tillkommande sötvattensfisket genom särskildt anstälde 
fiskare eller genom utarrendering, hvarförutom fiskets »fri- 
gifvande» till allmänt begagnande är förbjudet. 


$ 8. 

Innehäller de allmänna bestämmelserna om enskild 
rätt till fiske uti insjöüar och rinnande vatten. 

Grunden för fiskerätten i insjöar och rinnande vatten 
innehälles för närvarande i 12 kap. 4 $ jordabalken och 
19 kap. 2 S byggningabalken, hvarföre ock $ 8 i nu gäl- 
lande fiskeristadga fätt en i afseende pa eganderätten till 
sötvattensfiske sa intetsägande (och fran & 2 mom. 1i 
samma stadga afvikande) Iydelse, som den i verklig- 
heten har. 

Nämnda S i jordabalken är, hvad de i densamma om- 
förmälda »stora sjöarne« vidkommer, allt annat än tydlig, 
dä först och främst icke är klart, hvilka sjöar som äro 
eller icke äro »stora», och dä det synes ä ena sidan hafva 
varit lagstiftarens mening, att delegarnes omräden i »stor 
sj0ö» skulle bestämmas genom skifte efter mätning — man 
öfverskattade nemligen dä det 1725 anordnade skiftes- 
väsendet genom landtmäteristaten och underskattade de 
svärigheter och kostnader, som äro förenade med skifte af: 


100 


fisıkevatten —, under det att & andra sidan stadgandet i 
19 kap. 2 $ byggningabalken (jemförd med de tre första 
punkterna i 4 $ 12 kap. jordabalken) tyder pa, att den 
forna uppfattningen, att strandfisket följde med stran- 
den säsom dess appertinens och att fisket »der utanföre 
i sjön» vore samfäld egendom, fortfarande gälde eller ät- 
minstone icke ansägs hafva blifvit genom nägon retroaktiv 
verkan af bestämmelserna i sjette punkten af samma $ 
iordabalken upphäfd, der den före 1736 vid lagskipningen 
ländt till efterrättelse (jemför i afseende pä den privile- 
sierade jorden Kongl. Maj:ts privilegier för Sveriges rikes 
ridderskap och adel den 16 oktober 1723, $ 15). 

Uti lagkomitens förslag till allmän eivillag den 1 au- 
susti 1826 och lagberedningens förslag till giftermälsbalk, 
ärfdabalk, jordabalk och byggningabalk den 27 november 
1847 lemnades stadgandena i 12 kap. 4 S jordabalken 
utan annan väsentlig ändring, än att $ delades i tvänne, 
af hvilka den ena fick omfatta bestämmelserna om egande- 
rätt i sötvattnen och den andra bestämmelsen om andel i 
tillvext till land, som uppkommit genom uppgrundning 
eller uttappning af sjö, under det att bestämmelsen om 
rätt till utholmar, fisken eller fiskeskär pä grund af ur- 
minnes häfd öfverflyttades till kapitlet om sistnämnda laga 
fäng (jemför förslagens kap. 2 SS 13 och 16 samt kap. 10 
$ 6 jordabalken). Stadgandet i 19 kap. 2 S byggninga- 
balken om afgärda bys fiskerätt »vid den strand, som lig- 
ger i hans rätta intagor och hägnader», och om bolbys 
fiskerätt »derutanföre i sjön» äro deremot i förslagen ute- 
slutna säsom onödiga och sjelfklara (jemför förslagens kap. 
3 S 14 byggningabalken), hyadan de framstäende jurister, 
som tillhörde lagkomiten och lagberedningen, synas hafva 
hyllat den ofvan nämnda forna uppfattningen om strand- 
fisket och fisket »derutanföre» i de »stora» sjöarne. 

Om betydelsen af uttrycket »stora sjöar» hafva me- 
ningarne varit mycket delade. Professor HOLMBERGSON 


101 


ansäg sälunda (enligt anteckningar a föreläsningarne vär- 
terminen 1822 af L. Bırıströn) detsamma afse sjöar af 
den storlek, att strandfisket med not icke sträckte sig till 
deras midt, under det att professor SCHREVELIUS (uti läro- 
bok i Sveriges nu gällande civilrätt, II, Lund 1857, sid. 
52) trodde det afse alla sjöar, vid hvilka »ligga flera 
byar», o. s. v. Än mer stridig torde uppfattningen hafva 
varit om fiskevattnet »utanföre» strandomrädet i »stora 
sjöar.» (Jemför: SCHREvELIuUS a anfördt ställe, sid. 53. — 
Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, SS 2, 9. 
— Förslag till stadga om fiskerierna 1851, $ 1 m. 2. — 
Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta domsto- 
len den 27 april 1852, anm. vid $ 1 m. 2. — Fiskeri- 
stadga 1852, S 1 m. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
S 7. — Utlatanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 24, 72, 97, 134, 140, 165, 200, 218, 244, 
253, 259; 1886, sid. 75—76. — Jemför vidare: Fiskeri- 
stadga för storfurstendömet Finland 1865, $ 5). 

Uppenbart är emellertid att lagstiftarens mening varit, 
att allt vattnet äfven i »stora sjöar» vore de angränsande 
hemmanens tillhörighet, i öfverensstämmelse med hvilken 
uppfattning äfven lagbuden i fräaga tolkades af Rikets 
Ständers justitiedeputation i ett den 10 juli 1765 afgifvet 
betänkande öfver fiskerättsbestämmelserna i 1762 ärs 
projekt till stadga för rikets fisken (jemför ofvan i not 
till motiveringen för S 6 m. 1). 


SMILE 
Jordabalken, k. 12, $ 4. — Projekt till allmän stadga 
för rikets fisken 1762, $ 27 m. 2. — Allmän stadga för 
rikets fisken 1766, k. 3, 8 4 m. 1. — Fiskeristadga 1852, 
S 8. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 6. — Utlätanden 
öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884 —1885, sid. 
40, 134, 139, 140; 1886, sid. 75—76. 


102 


Jemför vidare i afseende pä perlfisket kongl. förord- 
ningarne af den 29 maj 1691, 29 juni 1692, 22 december 
1694, 20 september 1723, 4 maj 1731 och 28 juni 1736, 
kongl. brefvet af den 2 juni 1747 och kongl. cirkuläret 
den 20 september 1861. 

Momentet motsvarar $ 8 i nu gällande fiskeristadga 
utan annan äÄndring, än att nägra fa ord inskjutits för att 
tydliggöra, det momentet blott afser sötvattensfiske, och 
att hänvisning införts till de SS, som innehälla undantag 
frän momentets allmänna föreskrift, samt att orden »eller 
ä städernes donerade jord» uteslutits sasom inbegripna 
under stadgandet i S 10 m. 1. 

I händelse sädan uppfattning, som den nedan under 
mom. 3 angifna, skulle göra sig gällande i fraga om fisket 
i »stora» insjöar (jfr jordabalken, kap. 12 $ 4), da borde 
kanske mom. 1 gifvas en helt annan lydelse, som äter- 
förde förhällandena till äldre tiders enklare och mer prak- 
tiska sätt att uppfatta och bestämma eganderätten i söt- 
vatinen. 


SIE. M. 2 
Se anmärkningen ofvan under S 2 m. 3. 
Jemför vidare: Jagtstadga 1864, $S 3 m. 2 (andra 
punkten). 


Sr. 

Byggningabalken, k. 17, $ 1. — Allmän stadga för 
rikets fisken 1766, k. 3, $ 3 mm. 1, 2, 4, $ 12. -Rör. 
slag till förnyadt reglemente för fisket 1840, 5 7, S 18m. 
5. — Fiskeristadga 1852, $ 7. — Stadga om skiftesverket 
i riket 1866, $ 4. — Förordning om jordegares rätt Ööfver 
vattnet & hans grund 1880, S35. 

Momentet afser att vid upphäfvandet af 17 kap. bygg- 
ningabalken ersätta större delen af samma kapitels S 1. 
De gjorda tilläggen torde ej behöfva här särskildt moti- 
veras, dä deras behöflighet helt visst tillräckligt fram- 


103 


träder vid jemförelse med $ 7 (sista punkten) och S 16 
samt allmänna strafflagens kap. 24, S 14. 

Med hänsyn till mycket »stora» insjöar, i hvilka ej 
gerna allt fisket utan olägenhet kan brukas sasom samfäld 
egendom och i fraga om hvilka fullständigt skifte torde vara 
snart sagdt omöjligt, blifver det, i händelse vid gällande lag- 
stiftnings tillämpning den uppfattningen skulle i öfvervägande 
grad göra sig gällande, att i dem allt fisket vore att betrakta 
sasom oskift samegendom, tvifvelsutan af behofvet pakal- 
ladt att stadga, det blott fisket @ det s. k. »fria djupet», 
beräknadt sasom i S 6 m. 1 är föreslaget, skall förblifva 
samfäldt, under det att strandfisket, hemman efter hem- 
man, anses vara fästadt direkt vid stränderna sasom 
hemmanens enskilda tillhörighet och sälunda endast, när 
hemman är skiftadt mellan flere, blifver samfäldt, för 
dessa. 

Lagstiftningen om oskift fiskevattens nyttjande blef 
föremäl för behandling af bade lagkomiten i dess förslag 
till allmän civillag den 1 augusti 1826 och lagberedningen 
i dess förslag till giftermäls-, ärfda-, jorda- och byggninga- 
balkar den 27 november 1847, enligt hvilka förslag i bygg- 
ningabalkens kap. 3 »om samfällighet i skog, mark och 
andra lägenheter, sa ock om mulbete ä egor, som ej med 
hägnad ätskilda äro», skulle inflyta en S af följande Iy- 
delse: »6 $S. Fiskevatten, som oskift är, mä alle de, som 
deri del ega, bruka med not och nät eller annorledes, 
efter ty som de derom sämjas kunna. Sämjas de ej, lägge 
rätten dem emellan, huru fisket, utan nägonderas förfaäng, 
bäst nyttjas ma. Fiskeverk hafve ock en hvar lof att 
bygga, allt efter som han i samfälligheten del eger och 
lägenhet dertill finnes; är lägenheten sädan, att hvarje 
delegare ej kan särskildt fiskeverk bygga, bjude dä den, 
som bygga vill, de öfriga att med honom den byggnad 
göra och nyttja; sämjas de ej derom, pröfve rätten, om 
fiskeverket byggas kan, utan deras skada, som deri ej 


104 


deltaga vilja, och gifve i ty fall till byggnaden lof, sätte 
ock ut, pa hvad vilkor och tid den nyttjas mä.» 

De i förestäende förslag äsyftade öfverenskommelserna 
om fiskerättens utöfning i samfäldt fiskevatten liksom 
domstolarnes i orten förelägganden derom äro naturligen 
af helt annat slag än de öfverenskommelser om fiskets 
vard och de förordnanden om säadan värd fran Konun- 
gens befallningshafvande i länen, som omförmälas i 22 S 
2—4 mm. af nu gällande fiskeristadga. 

I fiskerilagen den 30 maj 1874 för preussiska staten 
är uti S 10 medgifvet för delegare i fiskevatten att i före- 
skrifven ordning utverka gemensam fiskerihushällning, 
när fiskevattnets begagnande af de särskilda delegarne 
hvar för sig icke är förenligt med en god hushällning, 
samt uti S 5 möjliggjordt för delegarne i fiskevatten att 
fa expropriera faststaäende fiskebragder, som äro 
hinderlige för fiskets förbättring. 


$s8 m. 4. 

Byggningabalken, k. 17, SS 1, 2. — Förordning om 
jordegares rätt öfver vattnet a hans grund 1880, SS 5—8, 
10, 16, 21, 22, 24. 

Jemför vidare det under näst föregäende moment 
meddelade förslaget till stadgande i ämnet frän lagkomiten 
ar 1826 och lagberedningen är 1847. 

Momentet afser att träda i stället för byggningabal- 
kens ännu gällande bestämmelser om fiskebyggnad. Möj- 
ligen torde dock utöfver de föreslagna bestämmelserna 
böra, pa sätt ofvan 1 $ 2 mom. 5 skett, tilläggas ett stad- 
sande om befogenhet för Konungens befallningshafvande 
att pa rättsegandes begäran, efter vederbörandes hörande, 
bestämma, huru fiskebyggnad i sädana insjöar, som ej 
äro att hälla för »vattendrag», under vissa förhällanden 
ma anordnas. 


105 


$ 9. 
Innehäller undantag till förmon för enskild rätt frän 
de allmänna bestämmelserna om fiskerättighet i $ 1 m. 
82 mm..1, 2,93 m. 1,87 780ch SB 


[Re I 

Jordabalken, k. 12, 8 4. — Allmän stadga för rikets 
Geken 1766,.k:'2, 8:6, 8 7:m.:1 p/1,k.384 m 2. — 
Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, S8m.1, 
8 24, 8 25 m. 3. — Kongl. vetenskapsakademiens an- 
märkningar med afseende pa en blifvande fiskeristadga 
1847 i 12 punkten. — Utkast till författning om fiskerierna 
i Nordsjön 1847, 8 1 p. 2. — Förslag till stadga om 
fiskerierna 1851, 8 3 m. 2, 8 9. — Fiskeristadga 1852, 5 
9. — Stadga om skiftesverket i riket 1866, &8:6,:08,°77, 
81, 82. — Förordning angäende hemmansklyfning och 
jordafsöndring 1881, $ 9 m. 1. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, $ 50. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag 
till fiskeristadga 1884—1885, sid. 94, 99, 100—101, 102 
— 103, 169. 

Jemför vidare: Projekt till allmän stadga för rikets 
fiiken 1762, 8 26, 8 27 mm. 1, 2. — Allmän stadga för 
rikets fisken 1766, k. 3, S1 m. 4. 

Momentet, som motsvarar $ 9 i nu gällande fiskeri- 
stadga, utgör en omarbetning af nämnda S$ med syfte att 
ä ena sidan göra densamma möjligast tydlig och @ andra 
sidan bringa densamma i full öfverensstämmelse bäde med 
föreskrifterna i 15 kap. jordabalken om urminnes häfd 
säsom laga fäng och med de i 1766 ärs allmänna stadga 
sifna, vida mer tillfredsställande bestämmelserna för för- 
hällandena i fräga. Ingen $ i fiskeristadgan har nemligen 
blifvit i sä hög grad missuppfattad som $ 9, och är det 
fördenskull särskildt af nöden, att den äldre af bäde Ko- 
nung och Riksdag antagna lagstiftningen i ämnet varder 
äterstäld; ty man har till och med gätt sä längt i för- 


106 


tolkning af det nu gällande stadgandets otydliga uttryck, 
att man användt dessa till stöd för styrkande med urmin- 
nes häfd, att visst fiske icke vore enskild egendom, utan 
en alla rikets undersätars kollektivegendom, fast enligt 
äberopade stadgande i jordabalken icke medgifves att an- 
lita urminnes häfd sasom bevismedel för annat än styr- 
kandet af »fast egendom eller rättighet» säsom tillhörande 
en Jastighet*). Vore emellertid samma stadgandes inne- 
börd verkligen sadan, som den nämnda förtolkningen velat 
göra troligt, da hade ju i nu gällande fiskeristadga de tvä 
första momenten af S 3, i hvad de afse rätt till fiske vid 
annans strand, varit fullständigt obehöfliga, säsom helt 
och hället fallande under S 9. | 

Den förändring i nu gällande fiskeristadgas $ 9, som 
1853 föreslogs af 1881 ärs kongl. fiskerikomite, skulle 
icke medföra förbättring utan tvärtom betvdlig försämring 
med hänsyn till nämnda förhällanden. 

Momentet inbegriper i den affattning, det här erhällit, 
äfven bestämmelsen i kap. 2, S 7 m. 1 p. 1 af 1766 ärs 
allmänna stadga, att »uti de skärgärdar, som fiskande 
oklandradt och efter gammal vana ömsom fiskat vid hvar- 
andras land och följt saltsjöfisken efter dess bref, förblif- 
ver det ock efter förra vanligheten», i hvad samma be- 
stämmelse nemligen sasom servitutsrättigheter afser ömse- 
sidig fiskerätt »vid hvarandras land» flera fiskerättsegare 
emellan. (Jemför vidare anmärkningarna ofvan under $ 2 
mom. 4 och $ 3 mom. 2). Ville man emellertid för tyd- 
lighetens skull bibehälla ifragavarande gamla bestämmelse 
fran 1766, da bör den säsom ett särskildt moment föras 
hit och ej till $S 3. 


*) Att bevisa, det hvar rikets undersäte vore berättigad att begagna 
ett fiske, genom till exempel äldre personers vitnesbörd, om sädant, hvil- 
ket ju ej är fallet, vore enligt lagen tillätet, skulle dessutom förutsätta, 
att visas kunde att fisket i fräga fätt utan klander frän strandegarnes sida 
utöfvas säsom en laglig rättighet af innevänare frän skilda delar af riket 
och icke blott af innevänarne i orten. 


107 


Uti den 25 januari 1893 afgifvet gemensamt utläatande 
tillstyrka kammarkollegium och domänstyrelsen att, enär 
andra punkten i $ 9 nu gällande fiskeristadga »innehäller 
en allmän rättsregel, som näppeligen har sin plats i fiskeri- 
stadgan», samma punkt äfven »mä frän paragrafen ute- 
slutas». Bestämmelserna i denna punkt ega ock numera 
föga annan betydelse än att utgöra ett historiskt minnes- 
märke efter den strid mellan kronan och strandegarne 
om rätten till fiskes utöfning i talrika fiskevatten, som pä- 
sick under flera ärhundraden och ofta blef föremäl för 
vid riksdagarne anförda besvär, intill dess efter Rikets 
Ständers hemställan de flesta kronofiskenas försäljning sent 
omsider gjorde slut derpä. Ännu i 1766 ärs allmänna 
stadga fans nemligen, i kap. 3, $ 1 m. 1, ett vid utfär- 
dandet af 1852 ärs fiskeristadga utelemnadt tillägg vid an- 
sifvandet af kronans enskilda fisken, sa Iydande: »jemte 
alla de fiskelägenheter, som kronan efter laga rättegäng 
ifrän orättmätige innehafvare ätervinna kan». 


$9 m. 2. 

Momentet är föreslaget för att göra tydligt, att de 
äberopade bestämmelserna i $ 3 m. 3 och 5 7 ega tillämp- 
ning äfven vid sädant fiske, till hvilket hafves laga fang 
enligt bestämmelserna i föregäende moment, sa framt nem- 
ligen icke sjelfva fänget innebär ett annat förhallande. 
Fiske kan t. ex. vara afsöndradt med fastställande af sä- 
dana vilkor, som inskränka den i nämnda $$ stadgade 
rätten. 


$ 10 m. 1. 

Jemför: Jagtstadga 1864, $S 3 m. 3. 

Den frän ordalagen i motsvarande bestämmelser i jagt- 
stadgan afvikande affattningen af detta och nästföljande 
moment afser att göra stadgandena tillämpliga med hänsyn 
till jord vidfästad fiskerättighet pä grund säväl af 5 2 m. 


108 


1 och $ 8 m. 1 som af 8 9 m. 1, och detta i alsigt att 
slippa upptaga stadgandena i fräga pä tre skilda ställen. 

Sadant momentet här är affattadt, inbegriper det ock 
bestämmelserna om det till städernas donationsjord hö- 
rande fisket i 1766 ärs allmänna stadga för rikets fisken, 
kap. 2, $ 6 och kap. 3, $ 4 m. 1, samt i 1852 ärs fiskeri- 
stadga, $ 8. 

9:20 mi 2! 

Jemför: Jagtstadga 1864, $ 6. 

Jemför vidare: Ärfdabalken, k. 9, 8 5, kap. 18, 8 3. 
— Jordabalken, k. 10, 8 2. — Byggningabalken, k. 10,8 
6. — (Stadga om skiftesverket i riket 1866, 8 14). — Ut- 
sökningslag 1877, 8 147. — Förordning om nya utsök- 
ningslagens införande 1877, 8 15. 

Förbud, hvarom i momentet stadgas, ega ej ringa 
betydelse med hänsyn till ostronfiske och sädant fiske, 
hvilket kan genom öfverdrifven fangst inom jemförelsevis 
helt kort tid Ödeläggas. Ett tillägg till skiftesstadgans & 
14 om förbud under skiftes pägäende mot fiskes nyttjande 
vore mähända äfven af behofvet päkalladt i samband med 
utfärdande af den ifrägasatta fiskerättsförordningen. 


SAU am. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2,8 12.3K: 
3,8 3m. 3. — Förslag till förnyadt reslemente för fisket 
1840, $ 47. -- Nöte ur protokollet öfver justitieärenden 
i högsta domstolen den 27 april 1852 (förslag vid 5519 
— Fiskeristadga 1852, $ 10. — Förslag till fiskeristadga 
18835, $ 49. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 96, 123, 213, 215, 241, 
243, 287; 1886, sid. 77. 

De här utelemnade orden i $ 10 af nu gällande fiske- 
ristadga kunde ej hibehällas, efter det nya moment »om 
delegares rätt att sjelfva nyttja fiskevatten och att deri 
bygga fiskeverk» vidfogats $S$ 2 och 8 i detta förslag. 


109 


Momentet afser närmast »bys eller grannelags» oskifta 
fiskevatten, men äfven till sockenallmänning hörande fiske- 
vatten, hvilket jemlikt förordningen den 1 augusti 1805 
om skogarne i riket ($$ 8—10) torde fa i samband med 
allmänningen skiftas, samt till häradsallmänning hörande 
fiskevatten, i fräga om hvilket dock, der icke i reglemen- 
tet för allmänningen är annorlunda stadgadt, delegarnes 
beslut fattas af den allmänningsstyrelse, som jemlikt S 6 
förordningen den 29 juni 1866 angäende hushällningen med 
de allmänna skogarne i riket utses genom sockenombud. 

I säväl detta moment som uti $ 8 mom. 3 hänvisas 
till »de fleste» delegarnes samtycke säsom behöfligt för 
att vissa ätgöranden skola vara berättigade. Närmare före- 
skrift om, hur vid inhemtandet och beräknandet af del- 
esarnes samtycke förfaras skall, saknas emellertid helt 
och hället, da den nämnda för allmänningarna befintliga 
lagstiftningen undantages (jemför äfven motiven till $ 7). 

Uti resolutionen pä allmogens besvär den 1 september 
1741 bifölls i $ 13, det ej allenast de pä ätskilliga orter 
redan författade byordningar, utan ock de, hvilka dädan- 
_ efter inrättas kunde, mätte af vederbörande domare stad- 
fästas samt för lag i byskrän vara gällande, och i lag- 
komitens förslag till allmän civillag den 1 augusti 1826 
fans ett motsvarande stadgande i förslagets 3 kap. 16 S 
byggningabalken; men denna lagstiftning, ehuru helt visst 
användbar äfven med hänsyn till »bys eller grannelags» 
oskifta fiskevatten, synes ej hafva afsett fisket, för hvilket 
i samma förslags 3 kap. 6 $ byggningabalken lemnats 
särskilda föreskrifter. Ville man nu i öfverensstämmelse 
med dessa föreskrifter foga ännu ett moment till före- 
varande $, dä kunde detta med anlitande af det äberopade 
förslagets ordalag affattas sälunda: »Sämjas delegare 1 
oskift fiskevatten ej om detsammas bruk, lägge da rätten 
dem emellan, huru fisket utan nägonderas förfäng bäst 
nyttjas mä, sä framt ej fräga är om fiske i saltsjön med 


116 


faststäende (ständig) redskap, hvarom är särskildt stadgadt 
i 8 2 mom. 5». I sädant fall mäste dock de tvänne gän- 
ger förekommande orden »de fleste» i S 8 m. 3 uteslutas. 

I fiskerilagen för preussiska staten den 30 maj 1874 


finnas i $$ 9 och 10 stadganden om föreningar af de fiske- 


berättigade (»Genossenschaften») för handhafvandet af 
äfven sädana angelägenheter, som här nyss omnämnts. 


IR 

Plakat och päbud angäende ett reglemente, som vid 
sillfisket i akt tagas och observeras skall, 1666, 8 11. — 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, So 
Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, $ 2. — Förklaring 
öfver 1766 ärs stadga för nordsjöfiskerierna 177118 DE 
Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 1,84 — 
Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 36. — 
Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847,85. 
— Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta dom- 
stolen den 27 april 1852 (förslag vid $ 4). — Förslag till 
fiskeristadga 1883, 8 1 m. 2 (Betänkande, sid. 13, 14, 57). 
— Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 71, 93, 100, 104, 106—107, 109, 112— 
113, 126, 139, 271; 1886, sid. 71-72. 

Jemför vidare: Lov om Fiskeriet i Danmark den 5 
April 1888, $S 1 m. 2. 

Ehuru mänga betänkligheter förefinnas mot införandet 
i den afsedda förordningen af en bestämmelse om utlän- 
dingars uteslutande frän fiske ä svenskt omräde; sä torde 
dock fördelarne af en tidsenlig lagbestämmelse i ämnet 
vara Öfvervägande. Kommerskollegium i utlätande den 7 
augusti 1888 samt kammarkollegium och domänstyrelsen i 
gemensamt utlätande den 25 januari 1893 hafva emellertid 
alstyrkt, hvad 1883 föreslagits af 1881 ärs fiskerikomite. 

Det äberopade danska lagstadgandet Ivder sälunda: 
»Alle Andre skal det vere forbudt at drive Fiskeri paa 


FA 


111 


dansk Söterritorium, selvr om det sker i Forening med 
danske Undersaatter; dog skal dette Forbud ikke vzere til 
Hinder for, att der fremdeles som hidtil saavel af svenske 
som af danske fiskeriberettigede Undersaatter drives Fiskeri 
i Öresund mellem Linierne Gildberghoved - Kullen mod 
Nord og Stevns—Falsterbo mod Syd, og eiheller indtil 
videre for det Sildefiskeri, der for Tiden drives af svenske 
Undersaatter under Bornholm. » 

Om gränsen i hafvet för det omräde, som vid rikets 
vestkust är svenske undersätar förbehället, är utfärdad en 
kunglig kungörelse den 5 maj 1871, genom hvilken för- 
ordnats, »att pä Sveriges vestra kust frän Kullens fyr i 
Skäne till den vid uppgäende den 26 oktober 1661 af rä- 
gängen emellan Bohuslän och en del af Aggerhus stift ı 
Norge, enligt derom upprättadt bref, i vattnet bestämda 
gräns emellan Kosteröarne och de till Norge hörande 
Tistelöarne, det fiskevatten, i hvilket fisket är Sveriges 
innebyggare uteslutande förbehället, skall anses utat hafvet 
sträcka Sig en geografisk mil fran land eller ytterst fran 
svenska kusten beläget skär, som icke ständigt af hafvet 
öfversköljes.» En geografisk mil motsvarar 4 minuter eller 
engelska sjömil och i metermätt 7,42 kilometer (jemför S 
1 kungl. kungörelsen den 15 december 1882 angäaende 
förbud mot jagt efter hval vid Sveriges vestkust under 
viss tid af äret). | 

Enligt konventionen i Haag den 6 maj 1882 mellan 
nordsjömakterna är (i art. 2) bestämdt, att det hvarje sär- 
skild stat tillhörande omrädet för dess undersätars uteslu- 
tande fiskerätt sträcker sig 3 minuter (d. v. s. ?/, geogra- 
fisk mil eller 5,57 kilometer) fran yttersta stranden af land, 
öar eller skär vid lägvatten eller frän den räta linie af 
högst 10 minuters (d. v. s. 2!/, geografisk mils eller 18,55 
kilometers) längd, som, dragen tvärt öfver en vik sa 
nära dennas mynning som möjligt, sammanbinder dennas 
stränder; och anses vik, sä länge, frän mynningen inät 


112 


räknadt, bredden öfverstiger 10 minuter, tillhöra det extra- 
territoriela öppna hafvet. 


SE 

Jordabalken, k. 12, $ 4. — Byggningabalken, k. 20, 
— Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, 
‚ mm. 5—5, 7. — Allmän stadga för rikets fisken 
1766, 'k. 2, 8 14, k. 3, 8 5’mm.!1 02, She Förklaring 
öfver 1766 ärs allmänna stadga 1771, 8 3 m. 1. — Pro- 
jekt till förordning om kungsädra 1772, ss 1—5. — Fi- 
skeristadga 1852, $S 11. — Förslag till ny lag rörande 
vattenrätten 1570, $ 7 mm. 1, 3 (Betänkande, sid. 8—12, 
70). — Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförord- 
ning/v1879,01;,/8 7-1m3;:8:8;) WI. Ss 11 (Betänkande, sid. 
32, 82—90, 209). — Förordning om jordegares rätt öfver 
vattnet a hans grund 1880, $ 8. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, $ 11 (Betänkande, sid. 15-16, 60—61). — 
Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884 
— 1885, sid. 18, 19, 94, 96, 97, 101, 115—116, 134, 141, 
145, 148—149, 153, 157, 166—167, 214, 223226, 253, 
259, 261—262, 265; 1886, sid. 77—81. 

Jemför vidare: Fiskeristadga för storfurstendömet Fin- 
land den 4 december 1865, $ 13. — Fiskerilagen den 30 
maj 1874 för preussiska staten, $ 20. 

Fä ämnen för lagstiftning torde, i följd af lika vig- 
tiga som oförenliga intressen, erbjuda större svarigheter 
att Öfvervinna än frägan om kungsädra och fiskled i 
vattendragen, och fä stadganden i svensk allmän lag 
torde ock vara sä litet tillfredsställande som just S om 
kungsädra, sadan den förekom i 20 kap. 3 $ bvggninga- 
balken och nu gär igen i 8 $ af förordningen den 30 de- 
cember 1880 om jordegares rätt öfver vattnet ä& hans 
grund. Den senare $ är nemligen, dä man ser bort ifrän 
ett tillägg om breddens beräkning, blott en ny, icke i nä- 
got som helst hänseende förbättrad upplaga af den förra. 


3. 
27 


UM UN 


113 


Dä man hade bort vänta sig, att lagen faststält den 
allmänna rätten om kungsädra i vattendragen säsom regel 
och latit enskilde sedan med urminnes häfd, enligt 15 
kap. SS 1 och 3 jordabalken, eller andra ostridiga skäl 
styrka sin rätt att till större eller mindre del eller helt 
och hället stänga kungsädran; sa gjorde lagen i stället 
enskildes rätt att stänga vattendragen till regel och den 
allmänna rätten till undantag, hvilka i strid mot bestäm- 
melserna i samma kap. 1 $ jordabalken borde styrkas 
med urminnes häfd *). Att betrakta kungsädran sasom 
en de enskilde strandegarnes Ömsesidiga servitutsrättighet 
i vattendraget vid hvarandras stränder synes nemligen 
vara ett allt för längsökt tolkningssätt för att kunna god- 
kännas sasom lagstiftarens mening. 

I förslaget till gällande förordning om jordegares rätt 
öfver vattnet a hans grund yttrar nya lagberedningen bland 
annat följande: »Beträffande den s. k. större kungsädran 
eller den kungsädra, som af älder varit, delar beredningen 
senare vattenrättskomitens äsigt. Visserligen har i om- 
tvistade fall ofta mött svärighet att afgöra, om i ett visst 
vattendrag kungsädra af älder varit eller ej; men svarig- 
heten att i detta hänseende ästadkomma utredning och 
bevisning om sakförhällandet bör ej föranleda till under- 
kännande af de rättigheter, som för sin uppkomst och 
fortvaro ej ega annan grund än hittills gällande bestäm- 
melser om nämnda kungsädra. Att lemna dessa rättig- 
heter till spillo lärer lika litet komma i fraga som att i 
allmänhet upphäfva den lagliga verkan af urminnes häfd, 
derför att bevisningen för häfden är sväar att ävägabringa. 
Numera torde dock genom laga domar eller annorledes 
vara i det öfvervägande antalet fall lagligen bestämdt, 
huruvida dylik kungsädra finnes eller ej, och följaktligen 


*, Annorlunda handlade man i Finland, dä man 1868 utfärdade ny 
vattenrättsförordning (jemför kejserlig förordning angäende vattenledningar 
och vattenverk den 23 mars 1568, $$ 11—13). 


fe) 


114 


tvister derom sällan förekomma.» Nya lagberedningens 
uppfattning är tvifvels utan riktig i fräga om hvar kungs- 
adra numera i regeln skall finnas eller ej, men den utgör 
intet berättigadt försvar för den principvidriga affattningen 
af Ss om kungsadra äfven i beredningens förslag, och den af- 
böjer än mindre de stora olägenheter, som följt och följa 
deraf, att samma S tagits och kanske än ytterligare kom- 
mer att tagas till mönster vid affattningen af lagbestäm- 
melser inom fiskerätten; ty resultatet deraf har blifvit och 
torde allt framgent blifva, att det allmännas rätt och in- 
tressen fa vika för de enskildes eller, i andra fall, att en- 
skild egendom göres osäker. Att Som kungsädra i nämnda 
förordning bibehällits ungefärligen sadan, den befans i 
1756 ärs lag, torde väl ock i verkligheten haft sin grund 
deri, att man trodde eller insäg det vara omöjligt att i 
Riksdagen genomdrifva en annan affattning af S. 

Den omständigheten, att mera bemälda förordning iS 
8 atergifvit byggningabalkens bestämmelser om kungsädra 
och i $ 6 innehäller bestämmelser om uppdämning och 
dylikt, med syfte att närmast skydda helt andra intressen 
än fiskets,. kan salunda omöjligen utgöra nägot det minsta 
bevis emot behofvet af-en revision af fiskeristadgans be- 
stämmelser om fiskled, utan tvärtom för en dylik, sasom 
ock bäde Kongl. Maj:t och den 1881 tillförordnade fiskeri- 
komiten framhällit (Betänkande med förslag till ny fiskeri- 
stadga 1883, sid. 2, 15). 

Detta moment är, liksom de följande bestämmelserna 
om fiskled, affattadt med ledning af de anmärkningar, som 
afgifvits öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga; och gör 
det här förslagsvis meddelade icke ansprak pa att hafva 
lemnat nägot väsentligt bidrag till de befintliga svärighe- 
ternas lösande. 

Ser 

Förklaring öfver 1766 ärs allmänna stadga 1771,85 3 

m. 2. — Projekt till förordning om kungsädra 1772, $ 2 


115 


m. 1. -— Fiskeristadga 1852, S 15. — Nya lagberednin- 
gens förslag till vattenrättsförordning 1879, I, SS 8, 9. — 
Förordning om jordegares rätt Ööfver vattnet ä hans grund 
1880, SS 8, 9. 


$ 13 m. 1. 
Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1765, k. 3, 
S5 mm. 3, 4, $ 7 m. 1, $ 8. — Allmän stadga för rikets 
fisken 1766, k. 3, S 5, mm. 3, 4, 8$ 7 m. 1. — Projekt 
till förordning om kungsadra 1772, SS 6, 7. — Förslag 


till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 11, m. 3. — 
Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta dom- 


stolen den 27 april 1852, anm. vid $S 15. — Fiskeri- 
stadga 1852, S 14. — Förslag till ny lag rörande vat- 
tenrätten 1870, S 7 m. 2. — Nya lagberedningens för- 


slag till vattenrättsförordning 1879, VI, $S 14 m. 1. — 
Förslag till fiskeristadga 1883, $S 13 m. 1 (Betänkande, sid. 
16—17, 62). — Utlätanden Öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 29, 55—56, 128, 149, 
156, 158, 167—168, 191, 195—196, 201, 204, 212, 214, 
265-— 266; 1886, sid. 79, 81. 

Redan 1762, 1765 och 1772 framlades af Rikets 
Ständers fiskerideputation förslag till strömfiskenas för- 
bättring genom föreskrifter om laxtrappors anläggning. I 
Norge är medgifvet genom 4 Si lag af den 15 juni 1878 
att för anläggning af laxtrappor och liknande arbeten ex- 
propriera mark och i fiskerilagen den 30 maj 1874 för 
preussiska staten finnas i SS 35—42 utförliga bestämmel- 
ser om »fiskpass» (laxtrappor), som förtjena att beaktas, 
ehuru utsigterna för att kunna genomdrifva en dylik lag- 
stiftning i Sverige väl knappast äro större nu än under 
förra ärhundradet. 

SIR 2: 

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, S 27 
m. 6; 1765, k. 3, S$ 6—8. — Allmän stadga för rikets 
fisken 1766, k. 3, S$ 6, 7. — Projekt till förordning om 


116 


kungsädra 1772, SS 8, 10. — Förslag till förnyadt regle- 
mente för fisket 1840, SS 12, 13. — Nöte ur protokollet 
öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27 april 
1852, anm. vid $ 15. — Fiskeristadga 1852, $$ 13, 14. 
— Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning 
1879, VI, $S 13, $ 14 m. 2. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 12, $ 13 m. 2. — Utlätanden öfver 1883 ärs 
förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid, 24, 55—56, 96, 
128, 135, 141, 191, 195—196, 201, 204—-205, 212, 214, 
265—266; 1886, sid. 4, 79—80, 81, 82. 

Enligt fiskeriintendentens förslag är bestämmelsen i 
nu gällande fiskeristadgas S 15 här förd in under detta 
moment, enär samma bestämmelse blott afser ett specielt 
fall af hvad i momentet föreslagits. 


$ 14. 
Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning 
1879, VI, $S 15. — Förordning om jordegares rätt Öfver 


vattnet a hans grund 1880, $ 10. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, $ 14. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag 
till fiskeristadga 1884—1885, sid. 135, 2695 — 266. 


ae Be BD 
Bvggningabalken, k. 17, $ 3, k. 18, $ 4, k. 20, 8 7. 
— Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, $ 28. 
— Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, $ 11,k. 3, 
S3 m. 5, $S4 mm. 3, 5. — Förslag till förnyadt regle- 
mente för fisket 1840, $ 7 m. 2, $8 m. 2,8 10,,8 22 
m. 2. — Fiskeristadga 1852, S 29 p. 1. — Strafilag 1864, 
k. 24, SS 14, 16. — Förslag till fiskeristadga 1885, $ 35 
TI: 
$-13 m! 2. 
Byggningabalken, k. 18, SS 1, 2. — Allmän stadga 
för rikets fisken 1766, k. 2, $S 11,k. 3, S1 m. 3,52 m. 
3. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, $5 


447 


mm. 1, 2, 8 6 m. 2. — Fiskeristadga 1852, $ 29 p. 2. 
— Förslag till fiskeristadga 1883, $ 35 m. 2. — Utlätan- 
den öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884—-1885, 
sid. 271; 1886, sid. 71 

Jemför vidare: Strafilag 1864, k. 1, S 2. — Lov om 
fiskeriet i Danmark 1888, S 58. 

Momentet har fätt ett tillägg med anledning af be- 
stämmelserna i $ 1 m. 2 och $S 11. Da svenske fiskare 
nägon gäng bötfällas för olofligt fiske a danskt omräde, 
torde ett det danska lagbudet motsvarande stadgande i 
svensk lag ej böra saknas, ehuru straffbestämmelserna för 
utländings olofliga fiske a rikets omräde väl icke böra, 
med hänsyn särskildt till förhällandena gent emot Norge 
och Danmark, göras sa stränga som de i äldre tider fun- 
nos stadgade eller föreslagits. 

Uti Lov om Fiskeriet i Danmark den 5 April 1888 
lyder straffbestämmelsen i fräga sälunda: $ 58. Overtr&- 
delser af de i denne Lov givne Foreskrifter — — — — 
straffes, forsaavidt ikke Gjerningen efter sin Beskaftenhet 
medförer en höiere Straf, med Böder fra 10 til 400 Kro- 
ner. — — — — Dlovligt Fiskeri paa dansk Söterritorium 
($ t, 2det Stykke) skal, foruden Böder som ovenfor fastsat, 
medföre Konfiskation af Fangsten samt af de dertil be- 
nyttede Redskaber.» 

Enligt tyska strafflagen (S 296 a) är straffet för ut- 
ländings olofliga fiske aA tyskt omräde böter intill 600 
mark samt förlust af fängst och redskap (rikslag af 26 
februari 1876). 

8-23 mu 
Byggningabalken, k. 17 S 3. — Stadga för nordsjö- 


fiskerierna 1766, S 2.— Förklaring öfver 1766 ars stadga 
för nordsjöfiskerierna 1771, S 1. — Reglemente för nord- 
sjöfiskerierna 1774, art. 1, S 4. — Förslag till förnyadt 


reglemente för fisket 1840, 8S 36, 63. — Utkast till för- 


@) 


fattning om fiskerierna i Nordsjön 1847, $S 5. — Nöte ur 


118 


protokollet öfver ee i högsta domstolen den 
Y april 1852 (förslag vid k. 5, $ 2). — Strafflag 1864, k. 
4, S$ 16. — Förslag till Hokehisiälkrn 1883, S 35 m. 1. 
Jemför Lov om Fiskeriet i Danmark 1888, $S 58. — 
Tvska strafflagen, $S 296 a (enligt lag af 26 februari 1876). 


8:10, 

Strafllag 1864, k. 24, S 14. 

Straffbestämmelsen torde närmast afse det fallet, .att 
delegare i oskiftadt fiskevatten nyttjar detta i strid mot 
S 8 m. 3 (17 k. 1 S byggningabalken) för fängst till af- 
salu, och det fallet att delegare i strid mot S 10 m. 5 
utan de fleste öfriges samtycke uppläter fiskerättighet till 
nagon, som ej är delegare. Jemför vidare S 2 m. 5 och 
S8 m. 4. 

Da de flesta fiskevatten säväl uti de större insjöarne 
som uti saltsjön äro oskiftad och samfäld egendom, sa 
är ock enligt nu gällande lagstiftning i bvggningabalken 
kap. 17 S 1, tiskeristadgan 1852 S 10 och strafflagen kap. 
24 S 14 fängst till afsalu frän dessa fiskevatten strafibart, 
hvarföre äfven ändring i samma lagstiftning ofvan före- 
slagits uti S2 m. 4 och S 8. m. 3. 

S2 


DE 
Strafflag 1864, K. > S . 
Sa framt stadgandena i S 3 mm. 4 och 5 om afgift 
i vissa fall för begagnande af notvarp eller fiskevatten ej 
skola blifva blotta skenstadganden utan verklig betydelse, 
torde ock vara nödigt att fastställa ett större straff sasom 
lägsta straffgräns, än det den allmänna strafilagen bestämt. 


Sram 2: 

För att hindra uppsätlig Öfverträdelse af förbudet 
iS 3 m. 5 mot att under viss del af äret halla sill inne- 
stängd med vad, är tydligen en sträng strafipaföljd oum- 
bärlig (jemför motiven ofvan under $ 3 m. 5). 


119 


$ 18. 

Stadgande af päföljd för öfverträdelse af de föreskrif- 
ter, som lemnats i de nio första SS af förslaget till be- 
varande af fiskeberättigads rätt till fiskes utöfning äfven 
vid strand, hvilken honom alls icke eller ätminstone icke 
hel och hällen tillhörer, torde icke vara öfverflödigt. 


8:19. 

Förordning om jordegares rätt Öfver vattnet a hans 
grund 1880, 5 21, nım. 1, 2. 

Stadgandena torde vara behöfliga med hänsyn till 
föreskrifterna icke blott iS 1m. 2 och $ 2 m. 5, utan äfven 
iS 8 m. 4, i hvad detta sistnämnda moment afser fiske- 
verk i insjö, hvilken ej kan räknas för »vattendrag». 


20: an. E. 
Byggningabalken, h 17 s 4. — Allmän stadga för 
rikets fisken 1766, k. 3, SS 8, E — Fiskeristadga 1852, 
8 30 m. 1. — Strafflag 1864, k. 24, S$ 14, 16. — För- 


slag till fiskeristadga 1883, S 36 m. er 


9:20: m. 2. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3, S 8 m. 2. 
— Fiskeristadga 1852, Ss 30 m. 2. — Nya ran 
sens förslag till vattenrättsförordning 1879, VI, S 30. — 
Förordning om jordegares rätt öfver vattnet ä Ba grund 
1880, $ 22. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 36 m. 
2 (Betänkande, sid. 34, 72). — Utlätanden öfver 1883 ärs 
förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 57, 78. 


s 21. 

Allmän stadga för rikets fisken 1776, k. 2, S 10. — 
Fiskeristadga 1852, $S 35 p. 1. — Förslag till Fkeristein 
1883, S 41. 


120 


Straffbestämmelsens affattning har skett med hänsyn 
till öfverträdelsens art att utgöra ett missbruk af den en 
hvar gifna rätten gent emot strandegaren, i hvars fria för- 
fogande Öfver landgrundet samma rätt innebär ett väsent- 
ligt ingrepp. 


$?% 
sap för ee städer 1868, $ 25. — Helso- 
vardsstadga för riket 1874, $S 39. — Utlätanden öfver 


1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 256. 


8.2: 
Fiskeristadga 1852, $S 41. — Förslag till fiskeristadga 
1885, S 4. 
$ 24. 


Fiskeristadga 1852, $S 42. — Kungl. kungörelsen den 
10 mars 1865 angäende vissa ändringar i fiskeristadgan. 
— Förslag till fiskeristadga 1883, S 46. 


Byggningabalken, k. 17, $ 3. — Allmän stadga för 
rikets fisken 1766, k. 3, 8 4 m. 3. — ne 1864, k. 
24, S 16. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 47 (Betän- 
kande, sid. 34—35, 74—75). — Utlätanden” öfver 1883 
ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 26, 52-—-53, 
61, 95, 210,276: 282. 

Jemför tullstadgan 1887, $S 147 mm. 2, = 

Stadgandet är här affattadt i ungefärlig öfverensstäm- 
melse med 1883 ärs förslag. 

$ 26. 

Fiskeristadga 1852, $ 43. — Strafflag 1864, k. 24, $ 
15. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 48. — Utlätanden 
öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 
43—44, 52—53, 61, 95, 249—250, 261. 


121 


Ett tillägg är gjordt med hänsyn till bestämmelserna 
28:1 m.02,8 11 och $ 15 m. 2. 


BR LEER 
‘ Förordning angäende fiskerierna i riket 1724, 2 afd. 
5 p. — Förordning angäende fiskeriernas upphjelpande i 
riket 1748, $S 2. — Kungl. kungörelse angäende vissa för- 
moner för dem, som till fiskeriers idkande vilja sig i skär- 
gärden nedsätta, 1752. — Reglemente för hafs- och skär- 
fiskerierna i riket 1754, 3 art., $ 4 — Kungl. reskript 


angaende hafs- och skärfiskerierne uti Göteborgs och Bo- 
huslänska skärgärden den 27 juli 1762. — Projekt till all- 
män stadga för rikets fisken 1762, S3 m. 2, $S4 m.1, 
S5, 8 9 mm. 2, 3, $ 12. — Allmän stadga för rikets 
fisken 1766, k. 1, $$ 12, 13, k. 2, 8 4 m. 1. — Regle- 
mente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 1, $S 1. — Förslag 
till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 29 m. 1, S 34. 
— Fiskeristadga 1852, S 44. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 51. — Utlatanden öfver 1883 ars förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 95, 186--187, 222, 228. — 
Ansökan frän författaren den 30 juni 1886 till Konungens 
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län om ätgär- 
ders vidtagande för ernaende af tillfredsställande förhäl- 
landen ä de bohuslänska fiskelägena *). 

En tydligare affattad lagstiftning rörande ifragavarande 
kronolägenheters bebyggande torde icke längre kunna und- 
varas, om ordnade förhällanden & fiskelägena skola sent 
omsider ernäs och bland annat äfven tillämpningen af en 
bliftvande förordning om förlagsinteckning i byggnad & 
fiskeläge, i ungefärlig öfverensstämmelse med kungl. för- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1886, sid. 172—176; 1893, sid. 27 
—31. — DBerättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främ- 
jande verksamhet och förvaltning under tionde äret af Föreningens till- 
varo 1893, sid. 14—18. 


122 


ordningen den 13 april 1883 angäaende förlagsinteckning, 
ma kunna vinna önsklig omfattning för beredande af ökadt 
förlagskapital ät fiskeriidkarne. 


Stadgandet är affattadt efter de äldre föreskrifterna 
och förslagen, hvilka allenast bragts i större Öfverens- 
stämmelse med tidens ändrade förhällanden och kraf. 


DIE TD. 

Utlätanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885; sid. 222, 228. — Ansökan frän författaren 
den 30 juni 1886 till Konungens befallningshafvande i 
(söteborgs och Bohus län om ätgärders vidtagande för er- 
naende af tillfredsställande förhällanden & de bohuslän- 
ska fiskelägena *). 


Jemför lag angaende de svenske lapparnes rätt till 
renbete i Sverige 1886, $ 24. 

Jemför vidare: Lag om dikning 1879. SS 17, 24, 25. 
— Förordning om jordegares rätt öfver vattnet a hans 
grund 1880, $S 6 m. 2. — Förordning om allmän flottled 
1880, $S 4, 7. 

Icke allenast den 1886 stadgade expropriationsrätten 
i visst fall till förmon för lapparne, utan äfven de af se- 
nare tidens lagstiftning i flera fall, för tillgodoseende i 
verkligheten hufvudsakligast af enskildes fördel, medgifna 
rättigheterna af samma eller liknande art torde minska 
betänkligheterna mot att till förmon för utaf strandegarne 
ofta nog allt för illa behandlade fiskaresamhällen fa anlita 
expropriationsrätten sasom i verkligheten enda utvägen att 
komma ifran rent af olidliga och den ekonomiska utveck- 
lingen inom dessa samhällen i högsta grad hinderliga för- 
hällanden. 


*) Se anm. ä föregaende sida. 


123 


$ 28. 
Utlatanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 93. 
Jemför: Sjölag 1891, S 331. 
Bestämmelserna i $S 53 mm. 3 och 4 samt $ 7 pakalla 
införandet här af ett stadgande, motsvarande det i sjölagen 
äberopade. 


- Bil..D. 
Motiv 
till förslaget till ändrad Iydelse af 


Q 
S+# 
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866. 


Den här föreslagna ändringen är motiverad hufvud- 
sakligast ur den rent historiska grund, som föreläg i be- 
stämmelsen uti kap. 2 S 6 af 1766 ärs allmänna stadga 
för rikets fisken om att, »der allmänningsfiskeri af älder 
inomskärs varit, bör det ock hädanefter dervid förblifva». 
De tekniska svärigheterna och de oftast i förhallande till 
fiskets betydenhet och värde, orimligt stora kostnaderna 
för skifte af fiskevatten *) göra nemligen i verkligheten 
förbud mot sädant skifte onödigt (jemför utlätanden Öfver 
1883 ärs förslag till fiskeristadga 1886, sid. 69). Anser 
man emellertid lämpligt att fiskevatten skiftas, da böra 
lagbuden om eganderätt till fiske sa affattas att de i verk- 
lisheten äfven verkställa den hufvudsakliga delningen af 
fisket, pa sätt i den gamla svenska lagstiftningen var fallet 
samt ännu i den norska och danska lagstiftningen eger 
rum, genom att bestämma det strandfisket tillhör de 
fiskevattnet med deras egor tillstötande hemmanen hvart 
och ett vid sin strand. De befintliga stadgandena i kap. 


*) LILIENBERG, G. R., Svensk lagsamling, II, Stockholm 1876, sid. 
375—377. 


124 


12 S 4 jordabalken samt SS 2 och 8 i nu gällande fiskeri- 
stadga äro nemligen sa affattade, att de, i afseende pä 
fisket i »stora sjöar» samt i saltsjön inomskärs, med kan- 
ske största skäl kunna tydas till förmon för den menin- 
gen, att allt fisket i »stora sjöar» och i saltsjön inomskärs 
är oskift (d. v. s. »allmänningsfiske»), der ej skifte fak- 
tiskt försiggätt. 

Lagbestämmelserna i 12 kap. 4 $ jordabalken om 
rätt i »stora sjüar» samt i 2 kap. 6 S och 3 kap. 4 och 
12 SS af 1766 ars allmänna stadga för rikets fisken äro 
synbarligen författade under inflytandet af en oriktig före- 
ställning om förmägan hos det 1725 at landtmäteristaten 
öfverlatna skiftesväsendet att helt lätt lösa äfven sväarig- 
heter, som langt Öfverstiga till och med det rimligas 
gränser; och var det under sadana omständigheter som 
man öfvergaf de gamla lagarnes sätt att sa affatta lag- 
buden rörande enskild rätt till fiske, att omrädet för denna 
rätts utöfning angafs af sjelfva lagtexten, hvilken sälunda 
fullgjorde det mesta af det värf, som lagstiftarne ären 
1734 och 1766 ansägo sig böra öfverflytta pa landtmäte- 
riet. Da 1783 ars landtmäteriförordning utfärdades, hade 
man, synes det, dock redan kommit till insigt om landt- 
mäteriets oförmäga att utföra den rol med hänsyn till 
skifte af fiske och vatten, man Öfverlatit at detsamma, sa 
att i förordningens S 77 det förbud emot skifte af fiske i 
saltsjön, som faststälts i 6 $ 2 kap. af 1766 ärs allmänna 
fiskeristadga, utsträcktes till fisket äfven ı sötvattnen. 
(Jemför vidare den ofvan i motiven till fiskerättsförordnin- 
gen under S 8 i allmänna inledningen till motiveringen 
lemnade utredningen om fiskerätten i »stora sjöar»). 

Det är att märka, det delning af vatten eller utbryt- 
ning af vissa lotter deri för annat ändamäl än idkande af 
fiske anses sakna stöd af lag (jemför ett Kongl. Maj:ts ut- 
slag derom den 28 oktober 1873). 


Tillägg. 


Till det för fiskerinäringen sa vigtiga ämnets vtter- 
ligare belysande ma här meddelas ännu ett förslag till 
fiskerättslagstiftning, hvilket afviker fran det ofvan redan 
lemnade hufvudsakligast genom större fullständighet och 
större frihet vid ämnets behandling, som vida mindre 
bundits af den befintliga fiskerättens affattning och upp- 
ställning i nu gällande fiskeristadga. 


Förslag 
till 
fiskerilag. 


Kap. 1. 
Om fiskerättighet. 


Si. 

1. Allt fiske i öppna hafvet ege hvarje rikets under- 
sate med undantag för fall, hyvarom nedan i SS 2 och 8 
stadgas, rättighet att idka och sig till fördel använda. Vik 
eller fjord, hvars mynning mellan land, holmar eller skär 
är bredare än en geografisk mil (7,42 kilometer), räknas 
tillhöra Ööppna hafvet, intill dess sagda bredd vidtager. 

Fisket vid sädana kronan tillhöriga hafsstränder samt 
i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till nägot 
hemman höra eller under särskilda vilkor innehafvas, är 
det, med de i S$ 2 och 8 nämnda undantag, en hvar inne- 
vanare i orten obetaget att nyttja. 

2. Bvsgande af fiskeverk eller utsättande af faststäa- 
ende (ständiga) fiskeredskap vare dock — — — — före- 
gaende stadganden en hvar rikets undersäte eller inne- 
vanare i orten är fiskeberättigad. 


126 


S 2. 

1. Saltsjöfisket är, med dei S$ 1,3, 4 och 8 nämnda 
undantag, strandegares enskilda tillhörighet, dock att i 
Öresund, vid öppna hafsstranden säsom ock utom skären, 
der icke är annorlunda lagligen bestämdt, jord- och strand- 
egaren eller, der fisket vid stranden tillhör annan, denne 
endast mä sträcka sin enskilda rättighet till allt det vat- 
ten, som finnes till och med tvähundra meter fran stran- 
den vid vanligast förekommande lägt vattenständ; den som 
fisket vid stranden eger icke för ty ensam medgifvet att 
än längre ut använda vattnet för fiske med frän landet 
utsatta ryssjor och liknande faststaende (ständig) fiske- 
redskap och ej heller förment att lagligen göra gällande 
det ansprak & större omräde i fiskevattnet, hvartill han 
kan anse sig befogad. 

Uti fiskevatten, som utgör flera hemmans enskilda 
egendom, räknas, der icke är annorlunda lagligen be- 
stämdt, fisket vid stränderna af land, holmar och skär, & 
landgrundet eller intill dess ständigt djup af fyra meter 
vidtager, tillhöra de skilda hemmanen hvart för sig, men 
fisket derutanföre a djupet säsom för dessa hemman sam- 
fäld egendom; dock att notfiske fran stranden, som sträc- 
ker sig inpa omrädet för det samfälda fisket, ej ma hin- 
dras af detta senare och att ostrongrund, som äro belägna 
inpa nämnda omräde, anses tillhöra den, som eger när- 
mast liggande strand. 

2. Oskift fiskevatten i saltsjön nyttje de, som deri 
rättighet hafva, efter ty som de derom sämjas kunna, 
dervid hvad i SS 12, 13 och 17 nedan är stadgadt för 
fiske, i hvilket flere ega deltaga, länder till efterrättelse. 
Sämjas delegarne ej, lägge dä rätten dem emellan huru 
fisket, utan nägonderas förfäng, bäst nyttjas mä, sa framt 
ej fraga är om fiske med faststäende (ständig) redskap, 
hvarom i nästa moment är stadgadt. 

3. Endast den, hvilken landgrundet eger eller laglig 


127 


enskild rätt dertill hafver, mä bygga fiskeverk eller utsätta 
ryssjor och liknande faststäende (ständig) fiskeredskap i 
fiskevatten, — — — — är stadgad. 


1. I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och 
Gefleborgs län mä, med här nedan i $ S nämnda undantag, 
en hvar rikets undersäte oqvald med not eller skötar idka 


gemensamt — — — — eller äng; dock att vid notfiske 
jord- och strandegaren under fisketiden mä njuta sina 
tvänne fridagar — — — — uppehäll nyttja. 

2. Ingen svensk undersäte mä i annat fall, äni S 
15 nedan sägs, kunna stängas — — — —, hvilka iS 3 
omförmälas. 

3. Agntägt af mask och räkor för eget behof vare 
ej innevänarne i orten förmenad vid — — — — oklan- 
drad bedrifvits sasom en frän äldre tider af dem nyttjad 
rättighet, sa vida — — — — ske kan. 

S 4. 

1. Fiske med all slags krok och ref — — — — 

qvarlemnande. 


2. Der äfven annat saltsjöfiske — — — hittills 
allmänneligen och utan klander eller hinder frän strand- 
egarne idkats af innevänarne i orten — — — — dervid 
förblifva. 

3. Vid bestämmandet af hvar djupet, enligt förestä- 
ende tvänne stadganden i denna S, börjar och den — — 
— — efterrättelse hvad ofvan i $ 2 mom. 1 är stadgadt 
om skilnaden mellan omrädet för det enskilda och för 
det samfälda fisket uti fiskevatten i saltsjön, som tillhör 
flera hemman. Rättigheten till fisıke & djup inomskärs 
och uti hafsbandet innebär dock — — — — vyatten och 
grund derstädes. 


128 


S 5. 

1. Uti sadana insjöoar — — — — af hvar djupet 
börjar och den — — — — till efterrättelse hvad nedan 
iS 6 mom. 1 är stadgadt om skilnaden mellan omrädet 
för det enskilda och för det samfälda fisket i insjö, som 
tillhör flera hemman. Denna rätt till fiske a djup I vissa 


sjöüar — — — — I samma sjöar. 
2. Om de svenske lapparnes — — — — särskildt 
stadgadt. 
Sch. 


1. Sötvattensfisket är, med de i SS 5 och 8 nämnda 
undantag, strandegares enskilda tillhörighet. 

Uti sjö, hvilken utgör flera hemmans enskilda egen- 
dom (och hvars storlek medgifver sädan delning), räknas, 
der icke är annorlunda lagligen bestämdt, fisket, vid land 
och holmar till och med tvähundra meter fran stranden 
vid vanligast förekommande lägt vattenständ, tillhöra de 
skilda hemmanen hvart för sig, men fisket derutanföre i 
sjön sasom för dessa hemman samfäld egendom; dock att 
fisike frän stranden med not eller med faststäende (stän- 
dig) redskap, som sträcker sig inpa omrädet för det sam- 
fälda fisket, ej| ma hindras af detta senare. 

2. Oskift fiske i insjö eller rinnande vatten mä, 
med iakttagande af-hvad uti SS 12, 13 och 17 nedan är 
stadgadt om fiske, i hvilket flere ega deltaga, de, som 
deri rättighet hafva, efter ty som de derom sämjas kunna, 
bruka med not, nät och annan redskap, hvar till nödtorft 
sin, men endast med alla delegarnes samtycke äfven till 
afsalu, eller ock mä sädant fiske, när delegarne äro der- 
om ense, — — — — bör efter lott i samfälligheten för- 
delas. Sämjas delegarne ej om fiskevattnets bruk, lägge 
dä rätten dem emellan huru fisket, utan nägonderas för- 
fang, bäst nyttjas ma. 

3. Vill nägon i oskift — — — — finnes stadgadt. 


\ 


129 


S 7. 

1. Delegare i oskift by eller annan samfäld mark 
hafve rätt till dithörande fiskevatten, efter som han i sam- 
fälligheten eger del. Lag samma vare, der vid skifte af 
samfällighet, fiskevattnet ej i skiftet ingätt. 

Om skifte af fiske är förordnadt i gällande stadga för 
skiftesverket i riket. 

2. Afgärda by eger fiske och notvarp vid den strand, 
som ligger i hans rätta intagor och hägnader, dock ma 
bolby ej hindras att fiska derutanföre 1 sjön. 

3. Fiskerättighet, som hör till jord, hvilken ät nägon 
upplätits, tillkommer samma jords innehafvare, der ej annor- 
ledes aftalats. 

4. Fiskerättighet, som hör till mark, hvilken sasom 
tvistig blifvit under förbud stäld, mä ej nägon af de tvi- 
stande utan Ööfverenskommelse nyttja. 


Erg 


1. Der nägon med urminnes häfd, skattläggning, 
skifte, aftal, domslut eller andra ostridiga — — — — 
land stöter eller eljes enligt denna lag stär öppet för be- 
gagnande — — — —- än njutandet af den enskilda rättig- 
heten oundgängligen kräfver. 

2. Kronans enskilda fisken pa grund af häfd vare 
sasom hittills kronan eller hennes rättsinnehafvare förbe- 
hällna, der de af älder varit och ännu innehafvas; dock 
att, der vissa fiskslag blifvit kronan förbehällna, hinder ej 
ma läggas för strandegare att i samma vatten annat fiske 
nyttja. 

3. För den, som, pa grund — — — — utöfning, 
hvad i $S 6 mom. 2, $ 10, $ 12, $ 13 och S$ 17 finnes 
stadgadt för fiske, i hvilket flere ega deltaga. 


SRG 
De fiskevatten, som ligga inom eller stöta intill hä- 
rads- eller sockneällmänningar, äro allmänningsfisken. 


9 


130 


Alle de som till säadana allmänningar rättighet hafva, ega 
der lof att fiska, dervid hvad i $$ 12, 13 och 17 nedan 
är stadgadt om fiske, i hvilket flere ega deltaga, länder 
till efterrättelse. Allmänningsfiske mä dock äfven — — 
— — sädant beslutat. 
810. 
Uti fiskevatten, som är för flere gemensamt — — — 
— som ej är delegare. 
SET: 
Utländing vare ej tillätet att — — — —- lemnas 
svenske undersätar & danskt omräde. 


Kap. 2. 


Om fiskeberättigades förhällande till strandegare 
vid fiske, i hvilket flere ega deltaga. 


S 12. 

Vid fiske i oskift eller allmännings fiskevatten mä de 
närmare boende ej frän fisket stänga de fjermare. Äker 
och äng vid stranden vare dock frie frän inträng af fiskande, 
dä annan utväg finnes att komma till fiskevattnet, sko- 
lande i annat fall för allt lidande lemnas ersättning. 


5.3: 

Der fiske mä vid annans strand idkas, ega de fiskande, 
med undantag för nedan i 8$ 14 och 15 stadgade fall, 
att vid fisket, — — — — den skada, som i följd af fisket 
hans egor tillfogas, njuta ersättning af de fiskande. 


S 14. 

Den tillförene enligt nu ej längre gällande stadganden 
med kostnad upprensat eller upptagit notvarp i eget eller 
annans fiskevatten, vare — — — — frän nämnda rättig- 
het ut. Den, som sälunda upprensat notvarp @ annans 
grund, bör ej frän deltagande i fisket derstädes utestängas. 


131 


51% 
1. Vid det ymniga fisket af stor sill — — — — 
delen af äret vare det icke tillätet. 
2. Hälles sill salunda innestängd med vad — — — 
— genast ä nytt blifvit satt. 


$ 16. 

Der sädant till fiskets främjande fordras af dem, 
hvilka i flera tillhörigt fiskevatten ega del, mä egare af 
sadana skogsbackar eller lundar, som äro belägna intill 
fiskevattnet, dylik skog icke närmast fiskevattnet afrödja; 
skolande dock skogens egare för det intrang, han sälunda 
mäste lida, njuta ersättning af de fiskeberättigade. 


& 17. 
1. Fiskande, som är skyldig att enligt SS 14 och 15 
erlägga afgift (landslott), — — —- —- betala afgiften. 
2. Är fiskande skyldig att enligt nästföregaende fem 
SS utgifva ersättning eller erlägga fordrad afgift; men flere 
-—— — — — de dertill berättigade. 
3. För strand, fiskevatten eller skog, hvartill flere 


samfäldt — — -- — som mä enligt nästföregaende fem 
$$ utkräfvas. För strand, fiskevatten eller skog, som ät 
nagon upplätits, ege, der ej annorlunda — — — — er- 
lägges ej i $ 15 stadgad afgift. 
4. Uppstär tvist angaende — — — — afgöras af 
skiljemän. 
Kap. 3. 


Om fiskeberättigades förhällande till hvarandra 
vid fiske, i hvilket flere ega deltaga. 


$ 18. 
Ej mä nägon i vatten, der fiske utöfvas af flere fiske- 
berättigade, sä bedrifva fisket, att han derigenom hindrar 
annans fiske, och för ty mä ingen i annat fall, än honom 


132 


enligt $ 2 mom. 1, $ 6 mom. 1 eller $ 20 för fiske 
med not eller vad medgifves, sätta, kasta eller fram- 
föra sin redskap Öfver annans redskap eller sa nära intill 
denna, att den andre derigenom hindras i det fria bruket 
af sin redskap. 

5; 

1. Dä vid sädant fiske, hvars nyttjande är innevä- 
narne i orten eller en hvar rikets undersäte obetaget,- 
fisket skall a samma ställe utöfvas af flera, och desse ej 
kunna alle pa en gäng fiska, ege de fiskande företrädes- 
rätt till fiskets utöfning i den ordning, de till stället an- 
kommit, utan annat undantag än det, som 1 $ 3 mom. 1 
medgifves till förmon för strandegare i de norrländska 
länen eller kan varda faststäldt i en särskild stadga för 
hafsfisket vid rikets vestkust. Under notfiske mä dervid 
ej nagon lägga hinder i vägen för den sälunda bestämda 
ordningens fullföljande utan onödigt uppehäll och ej heller 
nagon utan alla notlagens bifall mer än sin drägt i om- 
sangen nyttja. 

2. Hvad i föregaende moment säsom regel föreskrif- 
vits, lände ock till efterrättelse för ordningen mellan de 
fiskande i enskilde tillhörigt oskift eller allmännings fiske- 
vatten, sa framt ej delegarne Ööfverenskommit om annan 
ordning för fiskets utöfning. 

8 20. 

Vid fiske, i hvilket flere ega deltaga, gälle, der ej i 
fraga om enskilde tillhörigt oskift eller allmännings fiske- 
vatten annorlunda mellan delegarne öfverenskommits, sa- 
som allmän regel, att sättgarn och langrefvar böra vid 
fiskets utöfning vika för drifgarn och notar eller vadar. 
Erfordras härutöfver för viss ort vid sädant fiske, som 
tillkommer innevanarne i orten eller en hvar rikets 
undersäte, särskilda bestämmelser angäende de fiskandes 
förhällande till hvarandra vid fiske i samma vatten med 
olika redskap, vill Konungen sädana utfärda. 


133 


Kap. 4. 
Om fiskled. 


S 21, 
1. :I hvarje elf, ström, & eller suünd— — — — 
vattnet hindras. 


2. Om hvar kungsadra — — — — a hans grund. 
8:22. 
1. Eger nägon särskild rättighet — — — — fri upp- 
och nedgäng. 
2. Har eljes strandegare — — — — hel och hällen. 
3. Vill nägon förvärfva rätt — — — — hans grund 


är föreskrifvet. 


8-23. 

Erfordras för beredande af underlättad uppgäng för 
fisiken uti vattendrag, till hvilket flere äro egare, att jord 
eller lägenhet, som annan tillhör, begagnas, da skall, i 
saknad af godvillig öfverenskommelse, fragan om skyldig- 
heten att afsta hvad nödigt är pa Konungens pröfning 
ankomma, efter ty angaende sädant afstaende för allmänt 
behof stadgats; och lände dervid jemväl om sättet för 
ersättnings bestämmande sa ock i allt öfrigt de för dylika 
frägor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse. 


Kap. 5. 
Om ansvar för öfverträdelser af denna lag. 
S 24. 
1. Fiskar nägon utan lof — — — — strafflag be- 
stämmer. 
Kronofisken, som till — — — — fiske, i hvilket inne- 


vanarne i orten eller alle rikets undersätar mä säsom 
fiskeberättigade deltaga. 
2. Missbrukar nagon den honom i $ 3 mom. 3 gifna 


134 


rättisgheten och tager mask eller räkor till afsalu, straffes 
som för olofligt fiske. 


3. Den fängst, hvilken — — — —- vare förverkade. 
S 25. 
Missbrukar delegare sin — — — — efter allmän 
strafilag. 
$ 26. 2 


1. Bygger nägon olagligen fiskeverk eller utsätter 
—— — — fall äro stadgade. 

2. Visar nägon sannolika skäll — — — — Jaga 
ordning pröfvad. 


SYDR: 
Utestänger nagon genom utsatta hinder — — — — till 
och med 300 kronor. 
&\.28: 


Afrödjer nägon i strid mot föreskriften i $ 16 skogs- 
backe eller lund invid fiskevatten, plikte högst 200 kronor 
samt ätergälde uppburen ersättning. 


$ 29. 
Missbrukar fiskande den honom i S 
— — till och med 100 kronor. 


7 


4 mom. 1 — == 


8 30. 
Söker nägon genom falsk uppgift om fangst — — 
— — för begagnande enligt S 14 af upprensadt notvarp 


till notdrägt eller enligt S 15 af fiskevatten till förvaring 
— — — — till fulla beloppet. 


Sat: 
Hälles sill innestängd med vad — — — — den 
innestängda sillen. 
S 32. 


Hvar som bryter mot de i $S 18, 19 och 20 stad- 
gade föreskrifter för fiskes utöfning, da fiske skall a samma 


135 


ställe bedrifvas af flera, plikte frän och med 25 till och 


med 250 kronor. 
S 33. 


1. Hvar som olofligen stänger fiskled, — — — — 
efter allmän straftlag. 
2. Pä ansökan af den, — — — — bekostnad med- 


dela. 
S 34. 


Den, som under tid, dä han är stäld under tilltal 
för förseelse mot denna lags föreskrifter, ssmma — — 
— — förseelsen äro bestämda. 


8-35. 
Den, som fälles till ansvar, — — —- — blifvit rubbadt. 
90: 
1. Böter, som ädömas efter denna lag, skola för- 
delas — — —- -- äklagaren. 
2. I händelse af bristande tillgang — — — — all- 
män strafflag. 
3. Värdet af förverkad redskap — — — — äkla- 
garen ensam. 
SZ; 
1. Anträffar fiskerättsegare — — — — domstolen 
sig utlatit. 
=. olollıet. fiske anvand.- 1.7 - skall 
förfaras. 
3. Dä sälunda i beslag — — — — i fiskevattnet. 
8 38. 
Ätal för öfverträdelser, — — — — att ätalet föra. 
Kap. 6. 
Öfriga bestämmelser. 
rg. 


1. Nödig mark, med hvad dertill hörer, för uppfö- 
rande af sädana boningshus, bodar, beredningshus och 


136 


verkstäder, byggnad af sadana bätar och förfärdigande af 
sadan redskap, som för fiskerinäringens utöfning — — 
— —- utan uppehäll meddela. 

2. Pröfvar Konungen nödigt, — — — -— Konungens 
pröfning underställas. 


S 40. 

1. De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt 
denna lag skall i vissa fall — — — — ordning, gäl- 
lande lag angäende skiljemän bestämmer. 

2. Hvad de fleste skiljemännen —— — — —. annor- 


lunda förordnar. 


Anmärkningar till förestäende förslag. 


NE BE 

Byggningabalken, kap. 18, S 2. — Fiskeristadga 1852, 
S 1 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 1 m. 1. — 
Utlatanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884— 
1885, sid. 72, 82—85; 1886, sid. 76. — Förslag till fiske- 
rättsförordning 1895, S 1 m. 1. 

Det gjerda tillägget afser att fastställa en bestämd 
gräns emellan Ööppna hafvet a ena sidan samt det enskild 
eganderätt underkastade vattnet inomskärs och uti hafs- 
bandet a den andra sidan. Sönderdelningen äter af mo- 
mentet i tvänne skilda stycken har föranledts af behofvet 
att äterga till allmänna lagens begränsning af fiskerätten 
vid kronolägenheterne i fraga. 


VE AU 
Förslag till fiskerättsförordning 18953, $ 1 m. 2. 


2 
Fiskeristadga 1852, S 2. — Förslag till fiskeristadga 
1885, S 2. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeri- 


137 


stadga 1884—1885, sid. 23, 54—55, 71—72, 82—83, 93 
—94, 97, 100—101, 104, 108, 110—111, 114—115, 125 
—126, 221—222, 271, 281, 286; 1886, sid. 72—74, 76. 
— Förslag till fiskerättsförordning 1893, $S 2 mm. 1, 2. 

Jemför vidare: Bet&nkning og Indstilling, afgiven af 
den til Fiskeriernes Undersögelse i Christiania- og Lange- 
sundsfjorden ved Kongel. Resolution af 28 Mai 1852 ned- 
satte Commission (RascHn, H. & Berg, B. M.) 1853, sid. 
63— 64, 67—68. 

Uteslutandet af bestämmelsen om landgrundet vid 
angifvandet af gränsen för den enskilda fiskerätten i öppna 
hafvet har skett för att kunna ät ordet landgrund äter- 
förvärfva dess ursprungliga betydelse i fiskerilagstiftningen. 
Nämnda gräns har ock bestämts pä ett sätt, som medför 
lättnad vid tillämpningen. Uttrycket »vid vanligast före- 
kommande lägt vattenstäand» är hemtadt fran S Si gäl- 
lande förordning om jordegares rätt Öfver vattnet a hans 
srund. Det tillagda stycket afser ätergäng till äldre, mer 
rediga fiskerättsförhällanden, pa samma gäng som bestäm- 
melsen om det samfälda fisket motsvarar det hufvudsak- 
ligaste innehället i den omtvistade föreskriften om »all- 
männingsfiskerivy i kap. 2 $S 6 af 1766 ärs allmänna stadga 
för rikets fisken. 

Till momentets senare stycke torde böra fogas ett 
tillägg med hänsyn till det sällsynta fallet, att vid eljes 
enskilde tillhörigt fiskevatten äfven ligger härads- eller 
sockenallmänning eller ock sadan kronolägenhet, som i $ 
1 mom. 1 sägs. 

N 

Byggningabalken kap. 17, S 1. — Förslag till allmän 
civillag 1826, byggningabalken, kap. 3, $S 6. — Fiskeri- 
stadga 1852, $S 7. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, 
S 2 m. 4. 

2m. 3. 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 2 m. 2. 


138 


Tillägget här liksom i mom. ji samt i$ 1 m. 2 och 
$S 6 m. 1 af ordet »ständig» efter ordet «faststaende» afser 
att göra än tydligare, att föreskriften icke afser sätigarn, 
läangrefvar eller annan blott mer tillfälligt utsatt rörlig 
redskap. 

SOME. 

Fiskeristadga 1852, S 3 m. 1. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, S 3 m. 1. — Utlätanden öfver 1883 ärs för- 
slag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 23, 221—222. — 
Förslag till fiskerättsförordning 1993, S 3 m. 1. 

Tilläggen hafva gjorts för att tydliggöra det den en 
hvar tillkommande rättigheten afser icke blott notfisket 
utan äfven fiske med sättgarn. 


am, 

Fiskeristadga 1852, S 3 m. 2 p. 1. — Förslag till 
fiskeristadga 1883, $S 3 m. 2 p. 1 (Betänkande, sid. 14, 
58). — Utlätanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 23, 65, 93, 115, 163--164, 222, 258, 
274—275, 286, 287, 288; 1886, sid. 4, 74. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 2. 


S: ume. 

Utlatanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 108, 110, 115, 125—126; 1886, sid. 74. 
— Förslag till fiskerättstörordning 1893, S 3 m. 7. 

Momentets affattning har bragts mer i Öfverensstäm- 
melse med ordalydelsen i S 4 m. 2. 


SIE :m..t. 

Fiskeristadga 1852, S 4, $S 20 p. 1. — Förslag till 
fiskeristadga 1883, S 5 m, 1, $S 20. — Utlatanden Öfver 
1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 19, 23, 
51, 172, 274, 286; 1886, sid. 74, 76. — Förslag till fiske- 
rättsförordning 1893, S 4 m. 1. 


139 


2m. 2 
Förslag till fiskeristadga 1883, S 5 m. 2 (Betänkande, 
sid. 14—15, 59). — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 71—72, 82—83, 93 — 
94, 165, 190, 195, 200, 204, 218; 1886, sid. 72, 76. — 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 4 m. 2. 


$4m.3. 

Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 23, 24, 51, 165, 195, 200, 204, 274, 
286; 1886, sid. 74, 76. — Förslag till fiskerättsförordning 
1895, S 4 m. 3. 

Bestämmandet af gränsen mellan omrädet för det helt 
och hället enskilda fisket och det »fria djupet» är här 
bragt i öfverensstämmelse med det tillfogade nya stadgan- 
det i 8 2 mom. 1. 

IT. 

Fiskeristadga 1852, S 1 m. 2. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, S 7. — Utlatanden öfver 1883 ärs förslag 
till fiskeristadga 1884— 1885, sid. 24, 72, 97, 134, 140, 
165, 200, 218, 244, 253, 259, 286; 1886, sid. 76. — För- 
slag till fiskerättsförordning 1893, S 6 m. 1. 

Jemför: Fiskeristadga för storfurstendömet Finland 
1865, 8 5. 

Gränsen mellan omrädet för den helt och hället en- 
skilda eganderätten och omrädet för det »fria djupet» är 
här angifven i Öfverensstämmelse den tillagda nya punk- 
31786 m. 1. 

SG. 

Fiskeristadga 1852, S 6. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $S 9. — Utlatanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeri- 
stadga 1884—1885, sid. 139; 1886, sid. 69, 75, 76—77. — 
Lag angäende de svenske lapparnes rätt till renbete i 
Sverige 1886, SS 1, 21, 23. — Förslag till fiskerättsförord- 
ning 1893, S 6 m. 2 


140 


50. 
Jordabalken, kap. 12, S 4. — Fiskeristadga 1852, $ 
8. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 6. — Utlätanden 


öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 
40, 134, 139, 140; 1886, sid. 75. — Förslag till fiske- 
rättsförordning 1893, $S 8 m. 1. 

Jemför: Byggningabalken kap. 19, $S 2. 

Den nya punkt, som vidfogats den här omarbetade 
äldre bestämmelsen om fiskerätt i insjöar och rinnande 
vatten, afser att äterinföra den likformighet och säkerhet 
i fiskerättslagstiftningen, som förstörts genom de mot hvar- 
andra stridande bestämmelserna i 12 kap. 4 $S jordabalken 
om rätt till fiske och vatten i & ena sidan vattendrag och 
a andra sidan »stora sjüar». Förslagets antagande torde 
emellertid förutsätta ändring uti sistnämnda (äfven i af- 
seende pa bestämmelsen om rätt i insjö, när den »kan 
till äng vexa») mycket otillfredsställande lagbud. Orden 
»vid vanligast förekommande läagt vattenständ» äro hem- 
tade fran $ 8 förordningen om jordegares rätt öfver vatt- 
net a hans grund. Sjö eger den för delning i helt och 
hället enskildt och i för delegarne samfäldt fiskevatten, 
när den besitter sadan bredd, att ett nämnvärdt omräde 
för samfäldt fiske blifver qvar efter fränräknandet af om- 
radet för det hvarje särskildt hemman för sig tillhöriga 
strandfisket. 

Momentets bestämmelser innebära naturligen icke na- 
son motsägelse mot eller inskränkning uti stadgandet i $ 
7 mom. 1 (första punkten), enligt hvilket allt fiske uti ett 
fiskevatten kan vara samfäldt. 


Se 
Byggningabalken, kap. 17, $ 1. — Förslag till allmän 
civillag 1826, bvggningab., kap. 5, $S 6. — Fiskeristadga 
1852, $S 7. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 8 


m. 


141 


86m: 

Byggningabalken, kap. 17, S$ 1, 2. — Förslag till 
allmän civillag 1826, bvggningab., kap. 3, $ 6. — För- 
ordning om jordegares rätt Öfver vattnet a hans grund 
1850, SS 5—8, 10, 16, 24. — Förslag till fiskerättsför- 
ordning 1893, $S 8 m. 4. 


SER 
Byggningabalken, kap. 17, $ 1. — Stadga om skiftes- 
verket i riket 1866, $$ 4, 6, 66, 68, 73, 77, 81, 82, 84. 
— Landtmäteristyrelsens cirkulär n:o 31 angäende grade- 
ring och delning af fiske den 4 maj 1868. — Förordning 
om jordegares rätt öfver vattnet @ hans grund 1880, S 5. 
— DUtlatanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 
1886, sid. 69. — Förslag till fiskerättsförordning 1895, S 
=m. 4,88m. 3. 
WETTER. 
Byggningabalken, kap. 19, $ 2. — Förslag till fiske- 
rättsförordning 1893, $S 2 m. 5, $ 


SEI RUS 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 10 m. 1. 
Jemför: Jagtstadga 1864, $ 5 m. 3. 


$7 m. 4. 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 10 m. 2. 
Jemför: Jagtstadga 1864, S 6. 


age 1 2 
Jordabalken, kap. 12, $ 4. — Fiskeristadga 1852, S 
9. — Stadga om skiftesverket i riket 1866, SS 6, 77, 1, 


82. — Förordning angaende hemmansklyfning och jord- 
afsöndring 1881, $ 9 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 50. — Utlatanden öfver 1883 ärs förslag till 


fiskeristadga 1884—1885, sid. 40, 94, 99, 100—101, 102 


142 


--103, 165; 1886, sid. 75, 77. — Förslag till fiskerätts- 
förordning 1893, $S 9 m. 1. 

Jemför vidare: Fiskeristadga för storfurstendömet Fin- 
land 1865, $ 2. 

Med anledning af en hemställan i Jönköpings läns 
landstings utlatande Öfver 1883 ärs förslag till fiskeri- 
stadga om införande i fiskerättslagstiftningen af »den 
bestämmelsen att jordegare, som genom laga skifte fätt 
sin egoskift sa utlagd, att han icke vidare är strand- 
egare, ma tillkomma samma rätt till fiskevatten, som om 
han strandegare vore», har här för tydlighetens skull i 
momentets början inskjutits ordet skifte mellan orden 
skattläggning och domslut. 


848 
Byggningabalken, kap. 18, $ 1. — Fiskeristadga 1852, 
88, 15°9,.D..2. Förslag till fiskeristadga 1883, SS 4, 8, 
$s 9 p. 2. — Utlätanden öfver 1885 ars förslag till fiskeri- 
stadga 1884—1885, sid. 134. — Förslag till fiskerättsför- 
ordnung 1893,.3 5, Sm’ 1 p. 2. 
Jemför vidare: Fiskeristadga för storfurstendömet Fin- 
land 1865, $ 3. 


$20 IM. 9. 
Förslag till fiskerättsförordning 1895, $S 9 m. 2. 


8.49: 

Byggningabalken, kap. 18, $$ 3, 4 (jfr kap. 16, $ 1). 
— Fiskeristadga 1882, S 7. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $S 10. — Utlätanden öfver 1883 ars förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 139, 190—191, 19, 
200—201; 1886, sid. 69, 75, 77. — Förslag till fiskerätts- 
förordning 1893, $ 7. 

Jemför vidare: Förordning om skogarne i riket 1805, 
ss 8-10. — Förordning angaende hushällningen med de 
allmänna skogarne i riket 1866, SS 5—14. 


R 
k 
i 
- 


143 


$ 10. 

Fiskeristadga 1852, $S 10. — Förslag till fiskeristadga 
1883, S 49. — LUitlatanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 96, 123, 213, 215, 241, 
243, 247. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 10 
m; 3. 

Jemför: Byggningabalken, kap. 18, S 4. 

Jemför vidare den under näst föregaende S äberopade 
' lagstiftningen för allmänningar samt byggningabalken, kap. 
10, $ 1 och kap. 16, S 1. 


$ 11: 

Förslag till fiskeristadga 1880, $ 1 m. 2 (Betänkande, 
sid. 13, 14, 57). — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 71, 93, 100, 104, 106—107, 
109, 112—113, 126, 139, 271; 1886, sid. 71—72. -— För- 
slag till fiskerättsförordning 1893, $ 11. 

Jemför vidare: Forordning om Fremmedes Fiskeri 
under Island m. v. af 12 Febr. 1872, $$ 1, 2. 


1 SAe: 

Byggningabalken, kap. 18, $ 3. — Fiskeristadga 1852, 
S$ 7. — (Strafflag 1864, kap. 24, $ 11). — Stadga om skif- 
tesverket i riket 1866, $ 66. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 10. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 7. 

Jemför: Lov om Fiskeriet i Danmark den 5 April 
1888, $ 5. 

$ 13. 

Fiskeristadga 1852, $S 3 m. 2 p. 2. — Förslag till 
fiskeristadga 1883, $S 3 m. 2 p. 2. — Utkast till bestäm- 
melser, ifragasatta att vinna tillämpning i afseende ä hafs- 
fisket vid kusten af Göteborgs och Bohus län, 1893, $ 2. 
— Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 3 m. 3. 
$ 14. 
Ss 3 4 


Fiskeristadga 1852, mm. 3, 4. — Förslag till 


144 


fiskeristadga 1885, S 3 mm. 3, 4. — Utlätanden öfver 
1883 ars förslag till fiskeristadga 1884 —1885, sid. 93, 
1653— 164, 274, 280, 286—287; 1886, sid. 4, 74. — För- 
slag till fiskerättsförordning 1895, $ 3 m. 4. 

Tillägget af .sista punkten har skett med hänsyn till 
den liknande bestämmelsen i kap. 2 S 9 af 1766 ärs all- 
männa stadga för rikets fisken. | 


SEHR 
Utkast till bestämmelser, ifragasatta att vinna till- 
lämpning i afseende ä hafsfisket vid kusten af Göteborgs 
och Bohus län 1895, $S 3 m. 1. — Förslag till fiskerätts- 
förordning 1893, $ 3 m. 5. 


SG: 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 3, S 13. — 
Förslag till förnvadt reglemente för fisket 1840, S 44. — 
Kongl. Vetenskapsakademiens anmärkningar med afseende 
pa en blifvande fiskeristadga 1847 i punkten 3 a. — För- 
slag till stadga om fiskerierna 1851, $ 17. —- Nöte ur pro- 
tokollet Öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27 
april 1852, anm. vid $ 17. — Fiskeristadga 1852, $ 17. — 
Förslag till fiskeristadga 1883, S 16. —- Utlatanden öfver 
1885 ärs förslag till fiskeristadga 1884 1885, sid. 51—52, 
56, 73, 83, 98, 101, 116—117, 135--156, 141, 145, 149 
—150, 226, 242, 266; 1886, sid. 5. 

Jemför: Fiskeristadga för storfurstendömet Finland 
1865, $ 20. | 

Stadgandet, hvilket afser bevarandet af en sädan fiske- 
rättsegarnes servitutsrätt i afseende pa strandegares skogs- 
backar och lundar utmed fiskevattnet att dylik skog ej far 
afrödjas, har, dä dess bibehällande är gagnligt för fisket, 
här fätt sin plats bland i verkligheten likartade stadgan- 
den och bör pä intet vis slopas, enär det i en framtid 
med en mer utvecklad fiskevärd än vär tids kan blifva 


145 


till väsentlig nytta för fisket. Dä dessutom skogsegarne i 
enlighet med Skaraborgs läns landstings förslag berättigas 
njuta ersättning för denna servitutsrätt i deras egor, böra 
ock invändningarne mot stadgandet förfalla. 


47, 
Utkast till bestämmelser, ifrägasatta att vinna till- 
lämpning i afseende ä hafsfisket vid kusten af Göteborgs 
och Bohus län 1893, $ 3 mm. 3, 4, $ 22 m. 2 (sista 


punkten. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 
3.m.:6. 

Jemför vidare, hvad Bohuslän vidkommer: MaAcxus 
lagabotarens landslag, VII, 49. — Carıstian IV:s norska 
lag, VI, 45. 


De fa ändringarna och tilläggen uti förslaget till fiske- 
rättsförordning hafva förorsakats hufvudsakligast af inta- 
gandet i fiskerilagen af nu gällande fiskeristadgas $ 17. 


$ 18. 

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, $ 
7,5 9. — Kongl. bref den 30 december 1884 till Konungens 
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län angäende 
skydd för begagnande af sättgarn. — Utlätanden öfver 
1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 276. 
— Utkast till bestämmelser, ifrägasatta att vinna tillämp- 
ning i afseende ä hafsfisket vid kusten af Göteborgs och 
Bohus län 1893, $S 4. 

Jemför vidare: Macnus lagabotarens landslag, VII, 51. 
— Skanörs och Falsterbo lag, $S$ 2, 4, 7. — Marstrands 
motböcker 1575—1585, $ 9. — Cnrıstian IV:s norska 
lag, VI, 48. — Lov om Sildefiskerierne af 26 Juni 1893, 
SS 8, 16. 

Vid fiskes utöfning är tydligen, liksom vid fiske- eller 
vattenverks byggande, af nöden att den ene icke fär för- 
fara pa sädant sätt att den andre deraf lider men, och 


16 


146 


da redan i allmän lag finnas bestämmelser i detta hän- 
seende för vatten- och fiskeverksbvggnader; synas skäl ej 
saknas att stifta dvlika äfven för fiskes utöfning med an- 
nan än blott faststäende fiskeredskap, och detta dess hel- 
dre som i andra länders och särskildt i Danmarks och 
Norges lagstiftning redan tidigt funnos slika bestämmelser 
till skyddande af den enskildes rätt. | 

Uti det äberopade utkastet fran 1893 (af 1892 ärs 
hafsfiskekomite) funnos emot slutet af $ nägra ord in- 
skjutna, hvarigenom Iydelsen blef följande: »Ej ma — — 
— —- den andre derigenom uppenbart utsättes för afbräck 
i sitt fiske eller hindras i det fria bruket af sin redskap.» 
(Jemför: Byggningabalken, k. 17, $S 4, k. 20, S$$ 2, 4. — 
Förordning om jordegares rätt öfver vattnet a hans grund 
1880, S 2). 

$ 19 

Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, S 6 m. 1. — 
Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, S5. — 
Projekt till reglemente för sillfisket 1788, $ 13. — För- 
slag till förnyadt reglemente för fisket 1840, S 25 m. 5, 
Ss 57 m. 1. — Utkast till författning om fiskerierna i Nord- 
sjön 1847, $ 12. — Förslag till stadga om fiskerierna 1851, 
s 11. — Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta 
domstolen den 27 april 1852, anm. vid $S 11. — Fiskeri- 
stadga 1852, $ 21. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 21 
(Betänkande, sid. 20, 56, 63). -- Utlätanden öfver 1883 
ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 29—30, 41, 
75, 209, 212, 214, 215, 217, 219, 226, 228, 242, 287 — 
288; 1886, sid. 82. 

Jemför vidare: Macxus lagabotarens landslag, VI, 31. 


— CaHrıstian IV:s norska lag, VI, 48. — Forordning om 
Sild- og Torskefiskerierne i Fosens Fogderi, Trondhjems 
Stift, af 21 December 1792, $ 5. — Fiskeristadga för 


storfurstendömet Finland 1865, $ 24. 
Obestridligt torde vara,.att ‘det är af verkligt behof 


147 


päkalladt att bestämma, hvem företrädesrätten till fiskes 
_ utöfning tillkommer, dä flera fiskande skola fiska ä samma 
- plats, men ej kunna göra det alla pä en gäng, och detta 
sa mycket mer, som sädan företrädesrätt ofta gäller myc- 
ket stora värden, och utan tydlig lagstiftning stor oförrätt 
ej sällan skulle ske samt svära tvister uppkomma. Detta 
ämne för fiskerilagstiftningen är ock för fiskets utöfning 
af en särskildt stor betvdelse, enär fiskaren mäste 
hafva klart för sig, hur sädan företrädesrätt förvärfvas, 
bibehälles och förverkas, och genom lag vara förvissad 
om att denna rätt aktas och är skyddad, om han med 
nödig trygghet skall kunna utöfva sin ofta stort kapital- 
utlägg förutsättande näring, hvarför ock ätminstone grun- 
derna för denna rätt böra tillhöra den allmänna lagen 

om rätt till fiskes utöfning. 
Utlätandena fran landstingen är 1885 bära mer än 
tillräckligt vitne om, att nu gällande fiskeristadgas 21 $ 
‚ vunnit de fiskandes bifall öfver allt, der det varit fräga 
om fiske, som tillkomme ortens innevänare att säsom fiske- 
berättigade deltaga uti; och gäller detta omdöme icke minst 
Bohuslän, för hvilkets ymniga sillfiske stadgandet i fraga 
äfven först stiftades och fortfarande tillämpas. Att man nu 
för nämnda sillfiske söker äterinföra en frän Bohusläns 
norska tid härrörande äldre ordning har väl sin grund uti 
benägenheten att utan tillräcklig pröfning efterhärma ut- 
landets föredömen och uti den större lättheten att läna 
fran utlandet, än att ästadkomma nägot eget. Tvifvels 
utan erbjuder det ocksä icke ringa svärigheter att nödigt 
 utveckla och förbättra den »nationela» lagstiftningen i 
ämnet, men da det obestridligen vore en fördel att hafva 
samma lag äfven för detta fall i hela riket, och dä den 
nu gällande svenska lagstiftningen i ämnet, trots sin ofull- 
komlighet och ofullständighet, torde vara orsaken till att 
processer om företrädesrätt vid vadfiske äro lika sällsynta 
i Bohuslän som de äro vanliga i Norge, samt dä de bohus- 


148 


länske fiskarena helt visst kunna hjelpa sig med det gamla 
stadgandet, om det nödigt förtydligas och fullständiggöres, 
under det att man genom äterinförandet af den gamla 
norska bestämmelsen i ämnet riskerar att väcka till lif de 
tvister, hvilkas undvikande just bör vara en hufvuduppgift 
för lagstiftningen; sä torde vara skäl att försök atminstone 
söras i den här antydda riktningen, innan man slär in pä 
den af 1881 ärs fiskerikomite sa lättvindigt beträdda 
väagen. 

I bohuslänska skärgärden torde ingen bestämd mening 
ännu finnas om den ena eller andra uppfattningens före- 
träden, enär fullständiga alternativa förslag ännu icke före- 
legat till granskning; men hur saken i fräga än torde 
komma att utveckla sig, är i alla händelser här tillräckligt 
sörjdt för Bohusläns intressen genom hänvisningen till en 
särskild stadga för hafsfisket vid rikets vestkust. 


$ 20. 
Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
8 11. — Betänkande med förslag till ny fiskeristadga 


1883, sid. 20, 56. — Utlätanden öfver 1883 Ars förslag 
till fiskeristadga 1884—1885, sid. 25, 75—76, 84—85, 94, 
172—173, 226, 281; 1886, sid. 82. | 

De stundom mycket stora värden, som äro pä spel 
vid fiskets utöfning, och nödvändigheten af att fastställa 
ett allmänt lagbud, enligt hvilket de med olika slags red- 
skap fiskande i förhällande till hvarandra hafva att foga 
sig deri, att det ekonomiskt mindre betydande fiskesättets 
utöfvare fä vika undan för det mer betydandes, da de e] 
kunna fiska & samma plats pä en gäng, enär ingen fri- 
villigt uppoffrar sin i öfrigt lika goda rätt, adagalägga 
äfven fullt tillräckligt behofvet af att förslag till ett dylikt 
lagbuds stiftande här afgifves. 

Om utfärdande af särskilda bestämmelser för sädant 
fiske, som stär en hvar rikets undersäte öppet att fritt 


149 


begagna, jemför: Betänkande med förslag till ny fiskeri- 
stadga 1883, sid. 20, 66, $ 24 m. 9. 


a 

Fiskeristadga 1852, $S 11. — Förordning om jordegares 
rätt öfver vattnet ä hans grund 1880, $ 8. — Förslag till 
fiskeristadga 1883, S 11 (Betänkande, sid. 15—16, 60— 
61). — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 18, 19, 65, 94, 96, 97—-98, 101, 115— 
116, 134, 141, 145, 148—149, 153, 157, 166—167, 211 
— 212, 214, 217, 219, 223—226, 228, 235, 236, 242, 253, 
259, 261-262, 265; 1886, sid. 77—81. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, 8 12 m. 1. 


Sem.2. 
Fiskeristadga 1852, $ 15. — Förordning om jord- 
egares rätt öfver vattnet a hans grund 1880, SS 8, 9. — 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, 8 12 m. 2. 


Sam... 

Fiskeristadga 1852, $ 14. — Förslag till fiskeristadga 
1883, S 13 m. 1 (Betänkande, sid. 16—17, 62). — Utlä- 
tanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884— 
1885, sid. 24, 29, 55—56, 128, 149, 156, 158, 167—168, 
191, 195—196, 201, 204, 212, 214, 265—266; 1886, sid. 
79, 81. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 13 m. 1. 


SEA 
Fiskeristadga 1852, $$ 13, 14. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, $ 12, $S 13 m. 2. — Utlätanden öfver 1883 
ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 55—56, 
36, 128, 135, 141, 191, 195196, 204-205, 212, 214, 
265—266; 1886, sid. 4, 79-80, 81, 82. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, & 13 m. 2. 


150 


5:3. | 

Förordning om  jordegares rätt. öfver vattnet & hans 
srund 1880, $ 10. — Förslag till fiskeristadga 1883, 5 14. 
— Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884 
—1885, sid. 135, 265—266. — Förslag till fiskerättsför- 
ordning 1893, S 14. 

100459 

Jemför: Projekt till allmän stadga för rikets fisken 
1768.8.27 mi 61765, K 3,8.8: 

Jemför vidare fiskerilagen den 30 maj 1874 för preus- 
siska staten, SS 39 —42. 

Di intet skäl finnes att antaga det, hvad här före- 
slagits till förmon för fiskleds förbättrande eller nyanlägg- 
ning vid vattenfall eller dambyggnader, som hindra fiskens 
uppgäng, skulle kunna i nägon den minsta mon missbru- 
kas, och dä fisket genom dylika arbeten som de ifräga- 
varande kan i högst väsentlig grad förbättras; sa synes 
tillräckliga skäl föreligga till att äfven här i Sverige efter 
utlandets föredömen medgifva den för sadana arbeten 
stundom oumbärliga expropriationsrätten. Stadgandet är 
affattadt i ungefärlig öfverensstämmelse med $ 4 i förord- 
ningen om allmän farled den 30 december 1880. 


$ 24 m.1. 
Byggningabalken, kap. 17, S 3, kap. 18, SS 1, 2, 4, 


kap. 20, $ 7. — Fiskeristadga 1852, $ 29. — Strafflag 
1864, kap. 24, SS 14, 16. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 35. — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 


fiskeristadga 1884 —1885, sid. 271; 1886, sid. 71. — För- 
slag till fiskerättsförordning 1893, SIE mei 
Jemför vidare: Strafflag 1864, kap. 1 S 2. 


SF ım:.2: | 
Missbrukandet af den i $ 3 mom. 3 gifna rättig- 
heten att för eget behof taga mask och räkor till agn 


151 


torde böra beläggas med straff, pa det att icke miss- 
bruket ma blifva regel och strandeganderätten otillbörligen 
kränkas. 
$ 24 m. 8. 
Strafflag 1864, kap. 24, S 16. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, S 35 m. 1 (andra punkten). — Förslag till 
fiskerättsförordning 1895, S 15 m. 3. 


$ 29. 
Strafflag 1864, kap. 24, $ 14 (andra punkten). — För- 
slag till fiskerättsförordning 1893, 5 16. 


g°26. 

Förordning om jordegares rätt öfver vattnet @ hans 
srund 1880, $ 21 mm. 1, 2. — Förslag till fiskerättsför- 
ordning 1893, S 19. 

ER. 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 18. 


$ 28. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 3, S 13. 
— Fiskeristadga 1852, S 32. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 38. — Utlätanden öfver 1883 Ars förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 57, 78, 102, 122, 139, 243, 
268; 1886, sid. 6. 

Straffet har ökats med anledning deraf att vederbö- 
rande skogsegare berättigats begära -ersättning. 


RR 
Fiskeristadga 1852, S 35 p. 1. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, $ 41. — Förslag till fiskerättsförordning 
1893, 8 21. 
$:30. 


Strafflag 1864, kap. 22, $ 1. — Förslag till fiskerätts- 
förordning 1893, $ 17 m. 1. 


$ 31. 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 17 m. 2. 


$ 32. 

Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, 85 
p. 2. -—- Projekt till reglemente för sillfisket 1788, $ 13. 
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, $ 37 
m. 1. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 
1847, 8 13. — Fiskeristadga 1852, S 36. — Förslag till 
fiskeristadga 1885, S 42. — Utlätanden öfver 1883 ars 
förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 78, 276, 281— 
282; 1886, sid. 6. 


$ 30. 
Byggningabalken, kap. 17, $ 4. — Fiskeristadga 1852, 
s$ 30. — Strafflag 1864, kap. 24, $$ 14, 16. — Förord- 


ning om jordegares rätt öfver vattnet a hans grund 1880, 
s 22. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 36 (Betänkande, 
sid. 34, 72). — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884—1885, sid. 57, 78. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, $ 20. 


$ 34. 
Utlätanden öfver 1885 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 256. — Förslag till fiskerättsförordning 
1893, 8 22. 


$: 38. 
Fiskeristadga 1852, $ 41. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 45. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 23. 


$ 96. 

Fiskeristadga 1852, $ 42. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 46, — Utlätanden öfver 1883 ärs förslag till 
fiskeristadga 1884-—1885, sid. 79, 132, 189, 194, 199, 205, 
208, 240, 249. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, 
8 24. 


153 


Gy 

Byggningabalken, kap. 17, $ 3. — Strafflag 1864, kap. 
24, $ 16. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 47 (Betän- 
kande, sid. 34—55, 74—75). — Utlatanden öfver 1883 
ars förslag till fiskeristadga 1884—-1885, sid. 26, 52—53, 
61, 95, 210, 276, 282. — Förslag till fiskerättsförordning 
1895, $ 25. ; 

$ 38. 

Fiskeristadga 1852, $ 43. — Strafflag 1864, kap. 24, 
$ 15. — Förslag till fiskeristadga 1883, $ 48. — Utlätan- 
den öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, 
sid. 43—44, 52—53, 61, 95, 249—250, 261. — Förslag 
till fiskerättsförordning 1893, $ 26. 


ae 2. 
Fiskeristadga 1852, S 44. — Förslag till fiskeristadga 
1883, $ 51. — Utlatanden öfver 1883 ärs förslag till 


fiskeristadga 1884— 1885, sid. 95, 186—187, 222, 228. — 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 27 m. 1. 

Stadgandet har affattats sa att dess samband med 
fiskerinäringens utöfning i öfverensstämmelse med ursprung- 
liga syftet tydligare framträder än i nu gällande fiskeri- 
stadga. 

Im 

Utlätanden öfver 1885 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 222, 228. — Förslag till fiskerättsförord- 
ning 1893, $ 27 m. 2. 


$ 420. 
Utlätanden öfver 1883 ars förslag till fiskeristadga 
1884— 1885, sid. 93. -— Förslag till fiskerättsförordning 


1893, 8 28. 


Särskild lagstiftning för hafsfisket vid 
rikets vestkust. *) 


1. 


I öfverensstämmelse med det i förra uppsatsen gifna 
löftet skola nu dels lemnas nägra anmärkningar rörande 
ämnet i fraga och dels bifogas nägra till detta hörande 
handlingar, som till ämnets vidare belysande förtjena att 
göras tillgängliga för allmänheten och i tryck bevaras ät 
efterverlden, i afsigt att derigenom under hand fullstän- 
diggöra den samling af bohuslänska fiskerierna afseende 
författningar jemte dithörande förslag och utredningar, 
hvars utgifvande med är 1884 päabörjades i denna tidskrift. 

Pa sätt uti den till förra uppsatsen fogade »pro- 
memorian, rörande fiskeritillsyningsmannen doktor Ausust 
Huco Aponıs Marm’s förslag till ordningsstadga för Göte- 
borgs och Bohus läns sillfiske den 11 januari 1890», med 
mycken tydlighet och kraft framhölls, borde ett dugligt 
förslag till lagstiftning i ämnet »utarbetas af sakkunnige 
och med skärgärdens näringslif förtrogne perso- 
ner samt bohuslänska fiskerinäringen i Öfrigt förskonas 
fran allt experimenterande fran fiskeritillsyningsmannens 
sida»; men beklagligen fästes icke tillbörligt afseende vid 
denna med sa ovederläggliga bevis för sin befogenhet 
styrkta Önskan. Fiskeritillsyningsmannen gafs nemligen 
sorgligt nog, i trots af sin pa sa utomordentligt sätt ädaga- 
lagda oförmaga sasom lagstiftare, tillfälle att sasom leda- 
mot i den med anledning af Riksdagens skrifvelse den 29 
juli 1892 tillförordnade komiten inverka pa dennas arbe- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1892, sid. 116 —145. 


‘155 


ten till dessas försenande, fördyrande och försämrande i 
 ganska betydande grad, utan att, sasom ju väntas maäste, 
ens hafva kunnat med nagon den allra minsta upplysning 
bidraga till det afsedda mälets förverkligande. Dä möjli- 
gast bästa resultat af arbetet tydligen fordrade att ett dug- 
list material af erfarenhetsrön för stadgeförslaget genom 
en eller ett par af ledamöterne insamlats i skärgärden 
under besök vid fiskeplatserna och ä fiskelägena, blef 
vrkandet om ett dylikt sätt att ga till väga förkastadt af 
komitens flertal, och förslagen hafva i stället mäst i allt 
för öfvervägande grad grundas pa utländska författningar, 
pa samma gang som de för bedömandet af det preliminära 
förslaget a vissa ställen i bohuslänska skärgärden (den 
21—30 augusti 1893) anordnade mötenai verkligheten blefvo 
mer eller mindre misslyckade talöfningar, hvilkas värde 
än mer minskades derigenom att flera af de större fiske- 
lägena undvekos till förmon för badorterna och att, i strid 
mot förfaringssättet vid de möten som höllos 1833, juste- 
rade protokoll öfver mötesförhandlingarne ej astadkommos’.). 

Detta mä här anföras till förklaring af och undskyllan 
föür ä ena sidan de ävägabragta förslagens mindre till- 
fredsställande beskaffenhet och a andra sidan de orimligt 
stora utgifterna för komitearbetet. Hufvudsyftet med den 
motion i Riksdagen, hvilken sent omsider efter tioariga 
sträfvanden föranledde komitens tillsättande, eller äväga- 
bringandet af ett pa möjligast fullständig och sakrik 
utredning grundadt förslag till särskild lagstiftning för 
hafsfisket vid rikets vestkust af sädan beskaffenhet, att 
det kunde utgöra grunden för framtidens lagstiftning i 
ämnet, är ocksa sorgligt nog att anse sasom i hufvudsaklig 
mon förfeladt. 


*) Jemför: Göteborgs-Posten 1893, n:r 157, 189, 229. — Göteborgs 
Handels- och Sjöfarıs-Tidning 1893, n:r 176 <A), 202 (B), 210 (B), 211. 
— Bohusläningen, Uddevalla 1893, n:r 79, 95, 107, 109, 113, 116. _ 


156 


Z. 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


I anledning af i allmänna länskungörelserna för den 
28 sistlidne februari inföord anmodan till magistrater, 
kronofogdar och länsmän inom länet att före denna mä- 
nads utgäng inkomma med yttranden öfver ett utaf inten- 
denten vid länets hafsfisken filosofie doktorn A. H. Marm 
uppgjordt förslag till ordningsstadga för Göteborgs och 
Bohus läns sillfiske, af hvilket förslag exemplar kommit 
magistraten tillhanda, fär magistraten anföra följande: 

Da nägot sillfiske ej eger rum inom Göteborgs stads 
domvärjo och magistraten saknat tillfälle att taga närmare 
kännedom om förhällandet vid sillfisket inom öfriga delen 
af länet, anser magistraten sig icke kunna afgifva nägot 
yttrande om lämpligheten af de i ofvanberörda förslag till 
ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske upp- 
tagne föreskrifter; dock anser magistraten en stor del af 
desamma vara bade till innehäll och form sä affattade, 
att de ej torde böra utan vidare godkännas. Särskildt 
finner magistraten grundad anledning till tvifvel huruvida 
genom en ordningsstadga af ifrägavarande slag kan icke 
blott tilldelas intendenten och hans biträden rätt att till 
inställelse hos sig inkalla en hvar, af hvilken de anse för- 
klaring om nägon öfverträdelse erfordras, utan äfven be- 
stämma dels skadeständ till skadans fyradubbla värde och 
dels böter i den omfattning eller ända till 4,000 kronor *), 
som förslaget upptager, dä skadeersättning i allmänhet 
enligt lag ej utgär med högre värde. än den förorsakade 


*) Det är att märka att bötesbelopp utgär särskildt af hvarje del- 
tagare i fiskelag, hvadan, dä ett vadfiskelag kan utgöras af ända ıill 24 
man, sammanlagda bötesbeloppet för ett sädant vadlag alltsa komme att 
belöpa sig till 96,000 kronor. Jemför Svensk Fiskeritidskrift 1893, sid. 
68, TO. 

(Utg. anm.) 


157 


skadan, och Kongl. Maj:ts ordningsstadga för rikets städer, 
hvilken stadga äfven tillämpas för ätskilliga fiskelägen och 
landtkommuner, inskränkt högsta beloppet för böter, som 
mä i särskilda ordningsstadgar af Konungens befallnings- 
hafvande bestämmas, till 100 kronor; hvartill kommer att 
i Kongl. Maj:ts fiskeristadga ej äro utsatte böter till högre 
belopp än 300 kronor och att i samma stadga bestämmas 
50 kronor säsom det högsta bötesbelopp, hvilket mä stad- 
gas för öfverträdelse af öfverenskommelser angäaende 
fisket, som af Konungens befallningshafvande stadfästas. 
Göteborg den 31 Mars 1890. 
(GUSTAF SVANBERG. 


IL. 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborgs 
och Bohus län. 


Öfver det af fiskeriintendenten herr A. H. Mare af- 
sifna förslag till »ordningsstadga für Göteborgs och Bohus 
läns sillfiske» fär magistraten pa grund af Konungens be- 
fallningshafvandes anmodan vördsamt afgifva följande 
utlatande: 

Med fästadt afseende pä naturen af de bestämmelser, 
som i förslaget innehällas, vill magistraten till en början 
uttala den mening, att en ordningsstadga af ifrägasatt slag 
och omfattning för visso icke kan tillkomma i den ord- 
ning, som i 22 $ i fiskeristadgan af den 29 juni 1852 
sägs. 

Förslaget innehäller stadganden, som icke ens falla 
inom omrädet för Konungens ekonomiska lagstiftnings- 
makt, utan mäste blifva föremäl för Konungens och Riks- 


158 


dagens gemensamma beslut. Säsom’ exempel pa sä be.. 
skaffade stadganden torde kunna anföras bestämmelserna 
1.9, 4,384 0, 344m öl SS, hvilka bestämmelser tydligen 
äro at allmän lags natur. 

En ordningsstadga, hvilken säsom den föreslagna är 
afsedd att reglera den verksamhet, som utöfvas af en tal- 
rik näringsidkande befolkning, borde ega klar och redig' 
uppställning, sä att dess bestämmelser kunde med lätthet 
inhemtas, men ifragavarande förslag synes sakna nöjaktig 
reda, öfverskädlighet och tvdlighet, hvilket mäste välla 
betänkliga olägenheter för de personer, för hvilka ord- 
ningsstadgan är afsedd att i första rummet gälla. 

Ett annat fel, som vidläder förslaget, sedt ur syn- 
punkten för en god lagstiftning, är, att preskriptiva och 
prohibitiva bestämmelser äro blandade om hvarandra i 
bisarrt virrvarr samt att i förslaget icke tages nödig hän- 
syn till om en Öfverträdelse eller förseelse skett af uppsät 
(dolus) eller vällande (culpa). Ja enliet förslaget kan en 
ren casus föranleda samma straffpäföljd som en dolös 
handling. 

I formelt afseende finner magistraten förslaget lida 
jemväl af andra brister, än ofvan pävisats. Sät. ex. heter 
det i 5 S: »den som söker hindra ett vadkast — — — 
— genom att föra oljud — — — — böte intill 500 kro- 
nor.» Svärt är-att inse huru ett vadkast kan hindras 
genom oljud. Helt säkert erfordras annan ätgärd för att 
sadant hinder skall ‚uppstä. Visserligen bör ett vadlag 
‚ara skyddadt i sin verksamhet, men derför sörjer ju 3 S. 

1 7 S läses: »Har ängbät, fartyg eller bät gjort skada 
a redskap — — — — straffes med böter intill 400 kro- 
nor.» Eiter ordalydelsen skulle säledes ängbäten, fartyget 
eller baten blifva objekt för den straffande verksamheten. 
Sa har naturligtvis icke varit författarens mening, men ett 
fel är det, att S icke säger, hvem som skall drabbas af 
ansvar, ty tvifvel kan uppstä om i hvarje fall befälhafvaren 


159 


a fartyget ensam skall vara underkastad ansvar eller om 
_ ansvar jemväl kan ädömas den af besättningen, som till 
- äfventyrs är skuld till öfverträdelsen. 

I slutet af samma S stadgas att om oafsigtlig skada 
göres a redskap, som ej stänger allmän farled, eger vad- 
lag, som icke iakttagit föreskrifna försigtighetsmätt, icke 
framställa nägot anspräk (pa ersättning). Men efter orda- 
Iydelsen skulle straffpaföljden qvarsta, hvilket är orimligt. 

Äfven emot flera andra SS i förslaget har magistraten 
funnit skäl till anmärkningar i formelt afseende. 

Att förslaget upptager allt för höga bötesstraff, torde 
näppeligen behöfva päpekas. Enligt gällande strafflag är 
högsta bot 500 kronor, hvarifrän undantag göres för vissa, 
särskildt angifna förbrytelser, men bötesstraff, som kan 
belöpa till #000 kronor, är icke Öfverensstämmande 
med det askädningssätt, som gjort sig gällande inom den 
svenska lagstifiningen. 

Den befogenhet, fiskeriintendenten skulle erhalla, om 
det föreliggande förslaget blefve gällande, vore i sanning 
oerhörd. 

I 1 S tillerkännes fiskeriintendenten och hans biträden 
rätt »att kalla till sig en hvar, af hvilken förklaring om 
nagon Öfverträdelse erfordras», med rätt att, om kallelsen 
ej äatlvdes, erhälla vederbörande kronobetjenings hand- 
räckning. ! 

Den, som icke hörsammar en sadan kallelse, skulle 
saledes kunna af kronobetjeningen häktas och föras 
till fiskeriintendenten eller hans biträden. Da fiskeri- 
intendenten emellertid pa grund af det oerhörda arbete, 
som ordningsstadgan palägger honom, maste ständigt vara 
ute i tjenstgöring i sitt stora distrikt, finge helt visst ofta 
kronobetjenten med den ohörsamme, som blifvit häktad, 
göra en högst besvärlig och kostsam resa i länet för att 
 sammanträffa med fiskeriintendenten. 

En sadan myvndighet för fiskeriintendenten och hans 


160 


biträden är alldeles orimlig, och den skulle, om den ej 
brukades med största försigtighet och urskiljning, kunna 
förorsaka de oerhördaste kränkningar. 

Enligt 33 S skulle fiskeriintendenten dertill bekomma 
en slags dömande myndighet, för hvars giltighet förutsättes, 
att den skyldige ätager sig den af fiskeriintendenten pä- 
bjudna bot. Gör han nu detta, skall fiskeriintendenten 
inrapportera förhällandet till Konungens befallningshaf- 
vande, men hur skall blott pa grund af en sädan rapport 
straffet kunna bringas till verkställighet, det vill säga 
förvandlingsbeslut meddelas, om tillgang till böternas 
gäldande saknas, och eljes förordnande om utmätning 
gifvas? 

Enligt 34 S skall fiskeriintendenten jemte tvä af ho- 
nom utsedde ojäfvige fiskare till värdet bestämma den 
skadeersättning, som enligt stadgan skall utgä. Det mäste 
dock tillhöra domstolen att antingen sjelf afgöra frägan 
om skadeständ eller bestämma pä hvad sätt skadan skall 
uppskattas, och den rättigheten hvarken bör eller kan 
domstolen afstäa ifrän. 

Enlist 12 S eger fiskeriintendenten — utan att appell 
emot hans beslut är medgifven — bestämma icke blott 
tiden för garnens utsättning och upptagning utan äfven i 
hvilken riktning de skola utsättas. Enligt magistratens 
äsigt bör en sädan befogenhet icke lämpligen tillkomma 
fiskeriintendenten. 

Ehuru magistraten icke kan gilla flere andra, nu icke 
vidrörda bestämmelser i förslaget, anser magistraten sig 
icke ega anledning att nu ingä i vidare kritik af förslaget, 
da det anförda, enligt magistratens förmenande, torde 
vara tillräckligt för att stödja det pästäendet att en om- 
arbetning af förslaget är nödvändig. 

Da en ordningsstadga för sillfiskebedriften emellertid 
torde fa anses nyttig, vill magistraten tillstyrka, att för- 
slaget varder äterremitteradt till fiskeriintendenten, pä det 


161 


han mä lemnas tillfälle att i samräd med en eller flera 
personer utarbeta och inkomma med nytt förslag i ämnet. 
Strömstad den 31 mars 1890. 


Pa magistratens vägnar: 
K. H. BERGENDAHL. 


III. 


Till Konungens befallningshafvande öfver Göte- 
borgs och Bohus län. 

Pa grund af befallning i allmänna länskungörelsen 
n:o 13 d. a. far jag ödmjukast afgifva följande yttrande 
öfver det utaf intendenten vid länets hafsfisken, fil. doktor 
A. H. Marm uppgjorda förslag till ordningsstadga för länets 
sillfiske. 

Till följd af sillfiskets allt mer fortgäende utveckling 
och ökande torde stadganden angäende upprätthällande af 
laglig ordning bland fiskarena icke vara obehöfliga, men 
dessa stadganden böra icke vara af annan beskaffenhet, 
än att de nätt och jemnt äro grundade i det behof, erfa- 
renheten visat i sadant hänseende förefinnas. För sä 
vidt jag har mig bekant, har hittills i denna delen af länet 
icke egentligen förekommit nägra förhällanden, som kunna 
grunda ett sädant behof. Dä det emellertid kan gestalta 
sig annorlunda i andra delar af länet och man kan hafva 
skälig anledning förmoda, att fiskebedriftens ökande och 
utveckling äfven här kunna medföra förhällanden, som 
behöfva regleras genom lagstiftningens mellankomst, torde 
en ordningsstadga redan nu vara ganska behöflig. 

Det af doktor Marm i sädant hänseende uppgjorda 
förslag kan dock icke enligt mitt förmenande läggas till 


11 


162 


grund för en dylik stadga, för sa vidt den skall uppfylla 
sitt ändamaäl. Förslaget innehäller alldeles för drakoniska 
straffbestämmelser och lägger allt för mycken makt uti 
intendentens hand, en makt som särskildt för det fall, att 
intendenten saknade teknisk erfarenhet, kunde för utöfvarne 
af fisket medföra vädliga följder. Konseqvenserna af hvad 
$ 1 i förslaget innehäller om intendentens myndighet att 
kalla till sig en hvar, af hvilken förklaring om nägon 
öfverträdelse erfordras, har nog förslagsställaren ej tänkt 
sig. Säkert är, att nagon säadan oinskränkt myndighet 
icke finnes medgifven nägon annan embets- eller tjenste- 
man. Förslaget är icke heller uppstäldt med den reda 
och ordning, som är nödvändig för att stadgan skulle 
kunna af fiskarena med lätthet fattas och förstäs, samt 
lärer enligt sakkunniges uppgift innehälla en del onödiga 
och för vära förhällanden fremmande stadganden. De 
olika paragraferna borde hafva varit sammanförda under 
vissa rubriker säsom t. ex.: kap. I, Fiskeritjenstemännen 
och deras befogenhet; kap. II, Om fiske med landvad; 
kap. III, Om fiske med snörpvad; kap. IV, Om drifgarns- 
fiske; kap. V, Om sättgarnsfiske; kap. VI, Om ansvar för 
öfverträdelser af stadgan; kap. VII, Allmänna bestämmel- 
ser. Dertill borde finnas ett fullständigt och sakrikt regi- 
ster, sa att vederbörande lätt kunde finna hvarje stadgande. 

Med äberopande af hvad jag här ofvan anfört far jag 
ödmjukast hemställa, att förslaget icke mätte till nägon 
Konungens befallningshafvandes ätgärd föranleda fürr än 
nödig omarbetning deraf i ofvan antydda riktning egt rum. 

Norrvikens fögderis kronofogdekontor den 27 mars 
1890. 

SvEN LJUNGGREN. 


165 


IV, 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Till ätlydnad af Eder befallning i kungörelse af den 
28 sistlidne februari fär jag öfver det af fiskeritillsynings- 
mannen A. H. Marm afgifna förslag till ordningsstadga för 
detta läns sillfiske vördsamt afgifva det yttrande: 

att om man läst norska fiskerilagen, skall man finna 
det nu föreliggande förslaget vara nästan en afskrift af 
nämnda lag; men dä fiskeförhällandena i de bäda länderna 
äro vidt skilda, torde det väl vara tvifvel underkastadt, 
huruvida en stadga af förslagets Ivdelse vore för sillfisket 
här pa kusten sa lämplig. 

Hvad beträffar den myndighet, som förslagets $ 1 vill 
tillvälla fiskeriintendenten och hans biträden, sa synes den 
sa stor att icke nagon embets- eller tjensteman i riket för 
närvarande eger sadan iliknande utsträckning, alldenstund 
de förstnämnda skulle kunna fä hvem som helst instäld 
för sig, det vill säga häktad, endast de önskade en för- 
klaring om nägon Ööfverträdelse, hvarför förslaget i denna 
del torde vara oantagligt. 

IS 5 talas om hindrande af ett vadkast genom att 
föra oljud. Huru ett vadlag skall kunna hindras frän att 
kasta sin vad genom att en eller flera personer der i när- 
heten föra oljud, är temligen svärfattligt, och fiskarena 
sjelfve pästa sig ej begripa det. 

Enligt $ 33 skulle fiskeriintendenten kunna förelägga 
den skyldige att erlägga i förslaget stadgade bötesbelopp. 
Hvilket belopp som i hvartdera fallet vore det stadgade, 
blefve väl svärt nog att afgöra, enär framför bötesbelop- 
pen i förslaget finnas ordet »intill», hvilket väl torde tyda 
pa, att den dömande myndigheten bör sorgfälligt pröfva 
förseelsens beskaffenhet och i förhällande derefter be- 
slämma straffet; men en sädan pröfnings- och domsrätt 


164 


torde väl ej kunna tilldelas fiskeriintendenten äfven om 
han egde derför nödig kompetens. Huruvida pa sa sätt 
tillkomna böter skulle kunna förvandlas och aftjenas, till- 
tror jag mig ej kunna bedöma. 

Dä, enligt nu gällande lag, böter ega minsta rätt samt 
enligt 145 $ utsökningslagen Öfverexekutor eger rätt alt, 
under vissa förutsättningar, bevilja qvarstad, anser jag S 
35 böra helt och hället bortfalla. 

Att enligt $ 36 allmän aklagare endast med fiskeri- 
intendentens medgifvande skulle fa anställa ätal för Öfver- 
trädelse af en sä allmän lag som en fiskeristadga för ett 
helt län, förefaller underligt, i all synnerhet som bemälde 
intendent icke lärer kunna tillvälla sig mälsegareskap för 
hela den fiskeriidkande befolkningen, utan endast i hvad 
honom sjelf rörer kan ega nägon bestämmande rätt. 

I öfriga delar af förslaget far jag vördsamt hänvisa 
till de uttalanden, som äterfinnas i bilagda protokoll, hället 
vid sammanträde med ortens mest kunnige fiskare, i hvilka 
‚uttalanden jag instämmer, särskildt hvad beträffar S 19. 

Strömstad i Vette härads kronolänsmanskontor den 1 
april 1890. 

F. W. BENDROTH. 


Bilaga. 

Protokoll, hället vid samman- 
träde pa Saltö den 1 april 1890. 
Genom af undertecknad utfärdad och i Tjernö kyrka 
uppläst kungörelse hade socknens fiskeriidkande och fiske- 
berättigade blifvit kallade att i dag sammanträda härstä- 
des för att erhälla tillfälle att yttra sig öfver det af fiskeri- 
intendenten A. H. Mar till Konungens befallningshafvande 
i länet afgifna förslag till ordningsstadga för länets sill- 

fiske. 


165 


Härvid tillstädeskommo nägra och trettio personer, 
med hvilka öfverläggning skedde. 

$ 1. Den i S 1 mom. 2 ät fiskeriintendenten och 
hans biträden föreslagna myndighet ansägs alldeles olämp- 
lig, obehöflig och icke öfverensstämmande med förhällan- 
dena inom Jänet. 

$ 2. Ändamälet med föreskriften i $ 2, nemligen 
att föürekomma skada ä fiskegrunden, gillades, men da 
sadan skada icke minskas, om utkastandet af död sill skett 
af vada och oaktadt använd aktsamhet, samt flera vadlag 
kunna hafva fiskat pa samma ställe, ansägs bevisnings- 
och ansvarsskyldigheterna icke vara nog tydligt bestämda, 
utan borde samma paragraf omredigeras. 

$ 9. Beträffande i S 9 förekommande stadganden i 
fraga om kungörande, aflemnande och fördöljande af fynd 
af fiskeredskap, ansags allmänna lagens stadganden rörande 
hittgods böra gälla. 

Mot föreslagna beloppet af bergarelön gjordes icke 
nagon anmärkning, men fyndets värdering ansags böra 
förrättas af de personer, som under $ 32 här nedan om- 
förmälas. 

$ 70. Utsättning af fiskeredskap skulle enligt denna 
paragraf i förslaget vara förbjudet pa sön- och helgdagar 
intill kl. 6 e. m., men de närvarande ansägo den tillätna 
tiden pa sadana dagar böra inträda redan kl. 3 e. m., 
emedan sillfisket idkas under den tid af aret, da dagarne 
äro som kortast. 

Det i samma paragraf intagna förbud mot utsättande 
eller upptagande af sättgarn under den mörka delen af 
dygnet, äfvensom mot att under samma tid infinna sig pa 
garnfiskeplatsen, ansägs böra ur förslaget utga sasom för 
de fiskeriidkande ofördelaktigt och obehöfligt, synnerligast 
desse derigenom skulle kunna hindras att vid befaradt 
oväder rädda utestäaende redskap. 

$ 12. Mötet ansäg icke lämpligt förorda, att fiskeri- 


166 


intendenten erhäller den myndigshet, som denna paragraf 
i förslaget velat ät honom inrymma, helst meningarna 
kunna vara delade om sättgarnens förmäga att hindra 
sillens insteg. 

$ 19. Att, sasom i denna paragraf föreslagits, be- 
stämma viss maximitid för bibehällandet af vadstäng, an- 
sag mötet olämpligt, emedan fulla tillgodogörandet af skedd 
stängning derigenom komme att förhindras och olägen- 
heten af nu rädande frihet i detta hänseende icke visats, 
sa vidt mötet hade sig bekant. 

$ 21. I denna paragraf ansägs ordet »genast» böra 
utbytas mot »sa snart som möjligt». 

$s$ 22, 23. Föreskriften i dessa paragrafer ansäg 
mötet böra sa formuleras att garnens egare böra efter 
erhällen uppmaning upptaga garnen och i hvarje fall vara 
berättigade till ersättning för förlust af en natts fiske. 

$ 25. Vid denna paragraf gjordes den anmärkning, 
att fjord eller vik, öfver 400 meter djup, icke borde fa 
inneslutas pä annat sätt eller pa annan tid, än att vaden 
inom 24 timmar stänges at fjordens eller vikens ena sida, 
hvarigenom tillgangen för andra fangstredskap derefter 
blifver obehindrad. 

$$ 22—26, 28. Dä icke antagas kan, att vadlag före 
afresan till fangstplats kan beräkna, att nagot af de i SS 
22—26 omförmälda fall skall inträffa, och vadlag sälunda 
icke heller kan vara i tillfälle att genast eller före aflägs- 
nandet fran fäangstplatsen betala eller ställa säkerhet för 
möjligen ifragakommen ersättning, ansag mötet den iS 28 
stadgade skyldighet att utgifva sadan ersättnings dubbla 
belopp endast böra inträda, om vadlaget icke inom ätta 
dagar betalt eller stält säkerhet för ersättningen. 

$$ 32, 34. Värdering af fangst, redskap eller skada 
ansag mötet böra ske genom tre sakkunnige personer, 
deraf parterna utse hvardera en och den tredje väljes af 
fiskeriuppsyningsmannen i distriktet, och att S 32 borde 


167 


salunda ändras, till följd hvaraf S 34 borde ur förslaget 
utga. 

$ 33. Äfven denna paragraf ansägs böra helt och 
hället bortfalla. 

Mot förslagets bötesbestämmelser ansäg mötet sig böra 
inlägga sin gensaga, da beloppen i de flesta fall voro allt 
för höga,. och da förslaget i de flesta delar syntes vara 
uppgjordt efter norskt mönster, men förhällandena vid 
länets fisken äro sa olika mot i Norge, att införandet här 
af norska föreskrifter i allmänhet är olämpligt. 

Slutligen ville mötet uttala den Önskan, ait i en ord- 
ningsstadga för länets sillfiske jemväl borde stadgas för- 
bud mot sadant kombinerande af sättgarns- och drifgarns- 
fiske att garn i ena ändan förankras och andra ändan 
medels bät bogseras ät nägot hall, hvarigenom i fiske- 
vatten med begränsadt utrymme hinder för andra fiskare 
eller sammanveckling med deras redskap lättare förorsakas. 

Som ofvan. 

F. W. BENDROTH. 


NA, 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Som undertecknad blifvit anbefald afgifva yttrande 
öfver ett af intendenten vid länets hafsfiske, filosofie doktor 
A. H. Marm, uppgjordt förslag till ordningsstadga för Göte- 
borgs och Bohus läns sillfiske, hade, sedan jag bland 
fiskarebefolkningen latit sprida för sadant ändamäl an- 
komna exemplar af samma förslag, saväl fiskarebefolk- 
ningen som andre i saken intresserade personer blifvit 
kallade genom kungörelse i häradets kyrkor att med mig 


168 


sammanträda a folkhögskolan i Grebbestad den 22 dennes 
Kl... e.’ mi 

Vid detta serdeles talrikt besökta möte upplästes och 
diskuterades förslaget i fräga $ för $, dervid samtlige ena- 
des om önskvärdheten af följande tillägg och ändringar. 

Vid $ 1 tillägges: 

Batar och manskap skola inrulleras af tillsynings- 
mannen i distriktet, för hvilket ändamäl skepparen anmä- 
ler sig hos denne; bätarne skola vara försedda med tyd- 
ligt i ögonen fallande namn, tillika med uppgift om hem- 
orten; garndunkarne förses med tydliga inbrända märken. 

Underlatenhet härutinnan straffas med böter intill 500 
kronor. 

Vid $ 5 ansägs böra tilläggas: 

Sedan fartyg en gäng förhalats, mä besättningen ej 
vidare trakasseras med ny förhalning; är ej fartygets be- 
sättning tillstädes, skall vadlaget utan ersättning verkställa 
förhalningen. 

Vid S 7 ansägs följande förändringar nödiga: 

a) att böterne i första punkten höjes till 500 kronor, 
och 

b) att bät, som enligt sista punkten skall fastgöras 
vid vadtelnans midt, i stället fastgöres medels ankare 
eller dragge, sa nära intill vadens midt som möjligt, enär 
en i vadtelnans midt fastgjord bät vid stark sjögäng skulle 
Iyfta vaden fran bottnen och försätta den innestängda sillen 
i frihet. 

Vid $ 8 ansägs böra tilläggas, efter orden »som verk- 
stäldt upptagningen»: savidt sadant är möjligt. 

Detta tillägg ansägs nödigt, enär det kunde hända, att 
fangsten vore sa rik, att dens bät, som verkstäldt upptag- 
ningen, icke kunde bära fängsten. 

Vid S 9 ansägs ordet »en sjettedel» böra utgä och er- 
sättas med »en tiondedel eller skälig ersättning». 

Vid $ 10 ansägs den ändringen nödvändig, att säaväl 


169 


garn som vad mä pa sön- och helgedagar utsättas kl. 2 
e. m. i stället för kl. 6, som föreslagits, enär den arstid, 
_ dä sillfiske i Bohuslän bedrifves, mörkret inträder redan 
mellan kl. 3 och 4 e. m. 

Vid 8 12 ansägs böra tilläggas, näst efter första punk- 
ten: i smalare sund skola garnen sättas antingen längs 
sundet eller ock tvärt öfver samma med upptagande af 
endast halfva sundets bredd. 

Vid $ 13 ansägs böra tilläggas: Är först satt garn 
sjunket, sa att den som kommer efter ej kan se samma, 
skall denne vara strafflös, i fall han sätter sitt garn Öfver 
det först satta. Skulle nägon uppsätligen öfver annans 
garn satt garn, hälle han först satta garnets egare skades- 
lös med afstäende af sin halfva fangst. 

S 14 ansägs böra bortfalla. 

Vid $ 16 ansägs böra tilläggas: Större fjordar ma ej 
stängas af en enda vad, och derigenom hindras allt fiske 
innanför, utan skola bada armarne dragas till samma land; 
mindre vikar af endast 400 meters djup eller afstand fran 
vaden till land mä deremot stängas med en vad. 

IS 17 ansägs orden »utgifvit vadtäg» böra strykas. 
och i stället insättas: »upptäckt sillen och kommenderat 
kast, sa vidt dens vad med manskap är närvarande», 
hvarjemte böterna ansägs böra nedsättas till 200 kronor. 

I S 19 ansägs bestämmelsen om 30 dagar böra ändras 
till 60 dagar och att böterna böra nedsättas till 500 kronor. 

S 21 ansägs böra erhälla denna Iydelse: 

Utestaende vad, i hvilken ej finnes fängst, skall genast 
upptagas, da sädant begäres af vadlag, som har vad stä- 
ende med fängst utanför densamma, sa vidt väderlek ej 
hindrar. Förseelse häremot straffas med böter intill 300 
kronor. 

Till $S 22 ansägs böra tilläggas: och ersätta garnegarne 
efter medelfiske. 

S 23 ansägs kunna utga. 


170 


Till första punkten i $ 24 ansägs böra tilläggas: har 
garnet varit sjunket, sa att det ej kunnat observeras, vare 
vadegarne saklöse. 

IS 25 första punkten ansägs böra tilläggas efter orden 
»utan att lemna nägon ersättning»: fängst, som finnes & 
garnen, skall vadlaget taga värd om eller ock,isä god tid 
att fängsten ej tager skada, underrätta egaren om hvad 
som passerat. 

S 27 ansags kunna utgä. 

S 37 ansägs böra ändras derhän att ätal mä kunna 
anställas inom 6 mänader i stället för föreslagna 3. 

För Öfrigt papekades att bötesbestämmelsen i & 10 
bör nedsättas fran resp. 4,000 kronor till 400 och frän 
200 kronor till 100. 

I allt öfrigt godkändes förslaget. 

Dessa af en stor menighet uttalade äsigter öfverens- 
stämma jemväl med mina egna, hvadan jag vägar anhälla 
det Konungens befallningshafvande täcktes taga dem i 
öfvervägande. 

Ett till mig insändt af flere fiskare undertecknadt ut- 
lätande bifogas. 

Anneberg den 27 mars 1890. 


J. A: Hansson. 


Bilaga. 
Utlatande öfver förslaget till ordningsstadga för 
Göteborgs och Bohus läns sillfiske. 


Undertecknade hafva efter moget öfvervägande beslu- 
tat anhälla om tillägg och ändring i följande paragrafer 
af olvannämnda stadga, nemligen: 

Att paragraf 1, hvilken vi anse fullt ändamälsenlig, 
mätte dock fa ett tillägg, som afsäge att denna stadga 
mätte äfven utom tillsyningsmannens närvaro efterlefvas, 


171 


nemligen att, sedan fiskeritillsyningsmannen älagts att föra 
inregistreringsbok, hvarje fiskelag älades vid vite, att lata 
sig der inskrifvas för erhällande af ordningsnummer, och 
att detta nummer äfvensom numret ä distriktet, som för- 
mannen för laget tillhörde, mätte ä den eller de bätar, 
som till fisket begagnades, pa tvai ögonen fallande ställen 
anbringas med hvita nummer pa mörk grund eller tvärtom 
och att dessa nummer hölle i höjd 1 decimeter. 

Säsom skäl härför fa vi anföra, att fiskarena genom 
detta stadgande vordo mera försigtige och att, i fräga om 
identitet, detsamma vid behof vore till stort gagn. 

Att paragraf 10 i nämnda stadga icke obetydligt in- 
skränker näringsfriheten för fiskarena, synes af nedan 
nämnda skäl, nemligen, dels att, da mänen är liten eller 
annars mörk och stormig väderlek inträffar, är det rent 
af omöjligt att utsätta garn efter dagens slut, sa vida man 
vill undvika att komma i kollision med andras redskap, 
dels ock att under vissa tider pä fisket sillen icke läter 
sig känna med lod och snöre, utan mäste dä aftonen an- 
litas för att upptäcka den pä s. k. brand, sa vida väder- 
leken det medgifver och sä vidt man ej vill sätta ut gar- 
nen, utan att i de flesta fall erhalla nägon fangst, äfven- 
som att fiskare, frän salteriplats aflägse boende, vid manga 
tillfällen icke kunna medhinna sillafplockningen, afyttring 
af sillen och garnsättningen i den ordning, vi här upp- 
räknat, utan mäste, sadan stadgan nu är föreslagen, om- 
vexlas, sä att garnen först fä sättas, sedan afplockningen 
är gjord, och följaktligen sillafyttringen uppskjutas till 
aftonen. Lägges sä till att fjordar skola passeras för att 
nä salteriet och bäten ofta tungt lastad, är det icke sällan 
förenadt med lifsfara att företaga en dylik färd, och ı 
sädana fall skulle fiskare, kanske ofta, förlora en fangst. 

Alltsa fä vi härmed vördsammast anhälla att denna 
paragraf mätte ändras sa, att a sÖön- och helgdagar det 
stode en hvar fritt att utsätta sin redskap efter klockan 


172 


3 eftermiddagen, samt i öfrigt att tiden mätte utsträckas 
till kl. 9 e. m., detta äfven för stängvads sättande. 

Äfven anse vi att bötesbestämmelserna säväl i denna 
som i de flesta öfriga paragrafer i denna stadga, der böter 
är förenämndt, äro, i anseende till fiskarenas ekonomiska 
ställning i allmänhet, alldeles för högt föreslagna och 
saledes borde betydligt nedsättas. 

Krossekärr, Källareholmen, Rörvik och Kuseröd den 
15 mars 1890. 

(Underskrifter). 


vr. 


Till Konungens befallningshafvande öfver Göte- 
borgs och Bohus län. 

Pa grund af uppdrag i länskungörelsen n:o 13 d. ä&. 
far jag angäende det förslag till ordningsstadga för Göte- 
borgs och Bohus läns sillfiske, som afgifvits af intenden- 
ten för länets hafsfisken, herr fill. d:r A. H. Marm, vörd- 
samt meddela, att jag.mot de delar af förslaget, hvari jag 
eger insigt, har följande anmärkningar. 

$ 1 mom. 2. Häremot anmärkes, att fiskeritjenste- 
männens makt skulle blifva allt för stor och ingripa för 
mycket i den personliga friheten, sa att skärgärdsbefolk- 
ningen kunde trakasseras och tvingas resa länga vägar 
för att afgifva förklaringar m. m. — Kronobetjeningen 
komme ocksa i beroende af dessa tjenstemän, hvilka man, 
med undantag af intendenten, icke vet hvad slags folk de 
äro eller hvilka qvalifikationer de besitta för att utöfva en 
sadan myndighet. De der »anmaningarne» tyckas nemligen 


173 


hafva frändskap med befallningar, och kronobetjeningens 
tid skulle kunna upptagas till stor del med hemtning af 
fiskare till »förklaringar» och gäende af andra ärenden ät 
fiskeritjenstemännen, hvilket vore stridande mot gällande 
instruktioner för kronobetjeningen och kunde i hög grad 
hindra dess tjenstgöring i enlighet med dessa. — Jag an- 
ser att det mä bero pa länsmannens bepröfvande i hvarje 
fall, huruvida anhällan om handräckning kan bifallas och 
om fjerdingsmän, i enlighet med kongl. stadgan för dessa 
af den 1 juni 1850, fa användas. 

De höga bötesbestämmelserna. Nästan i hvarje 
paragraf vimlar det af bötesbelopp a 4,000, 1,000, 500, 
400 kronor etc. Jag inser väl att, i anseende till de 
stora värden, som understundom sta pa spel, det är nödigt 
sätta böterna höga, men sa oskäligt höga, och detta ibland 
för rätt smä förseelser, är säkerligen obehöfligt och kan 
förorsaka stor skada. Gällande strafflag bestämmer i all- 
mänhet högsta bot till 500 kronor med undantag för nagra 
fä fall, der 1,000 kronor stadgas, och med dessa belopp 
kunna försonas brott och förseelser vida större än de i 
förslaget förekommande, hvaraf följer att bohuslänska 
skärgärdsbefolkningen skulle i jemförelse med landets 
öfriga invänare vid bedrifvande af sin näring komma ien 
vädlig undantagsställning. 

$ 10. Enligt denna skulle 7 kap. strafflagen ändras 
enkom för Bohusläns fiskare, hvilka förslagsställaren tyc- 
kes anse behöfva med synnerligen kraftiga medel tillhällas 
att helga hvilodagen. Enligt ordalydelsen kunde t. ex. del- 
egarne i ett vadlag, som kl. 4 pa söndags eftermiddag, i 
anledning af ett just da yppadt gynsamt tillfälle till fangst, 
som senare ginge dem ur händerna, utsatte sin vad, här- 
för straffas med böter af ända till 4,000, säger fyratusen, 
kronor, under det att samma förseelse enligt 3 S 7 kap. 
straftlagen försonades med högst 20 kronors böter, der 
icke domstolen, hvilket pa grund af flera prejudikat är 


174 


det troligaste, ansäg den vara »arbete, som icke uppskof 
tala kan», och derför befriade delegarne. 

$ 12 och flera andra gifva fiskeriintendenten makt 
att utöfva ett obehöfligt förmynderskap öfver fiskare och 
rättighet att blanda sig uti deras yrkes minsta detaljer. 

28 $. DBestämmelserna häri äro opraktiska och orätt- 
visa: opraktiska, ty skulle ett vadlag qvarstanna sa länge 
pa platsen, tills ersättningen hunne i vederbörlig ordning 
bestämmas, kunde härtill understundom aätga flera dagar 
och, i fall enighet om beloppet icke uppnäddes, mänader; 
orättvisa och obilliga, emedan den skyldige, som t.ex. pa 
mändag aflägsnade sig utan att betala eller sätta säkerhet 
för skadeersättningen, vore skyldig pa tisdag eller senare 
betala dubbelt. 

33 $ later fiskeriintendenten pä ett särdeles olämpligt 
eller rättare omöjligt sätt uppträda sasom ett slags polis- 
domare. 

34 $ lemnar inför rätta all makt i fraga om bestäm- 
mande af skadeersättningar och andra godtgörelser i fiskeri- 
intendentens händer — de tva fiskare, han utser, kunna 
vara af honom beroende etc. — och utesluter möjligheten 
för parterna att enligt lag använda sädana ojäfviga värde- 
ringsmän, som de sjelfve anse bäst kunna bedöma saken, 
hvarförutan ingrepp i nämndemännens befogenhet sker. 

35 $. Meningen med föreskrifterna här är svärfatt- 
lig. Dä der talas om fängst, är väl tanken den, att verk- 
ställighet skall ske ögonblickligen, men hvem skall vara 
exekutor. Kanske fiskeritjenstemännen, sedan de först 
varit domare? Efter det egendomen satts i taka händer, 
hvad skall da ske? Antagligen, sa vida nägot förnuftigt 
resultat skall uppnäs, utmätning af redskap, bät och 
fangst. Men da kommer stadgan i kollision med 2 kap. 
9 8 strafflagen, som föreskrifver att för böter ma bland 
annat icke i mät tagas, hvad den sakfällde »till sin nä- 
rings bedrifvande behöfver». — Lagstiftarne hafva användt 


175 


mycken omtanka vid redigerandet af denna paragraf i 
strafflagen för att fürebygga det nagon blefve genom böter 
utarmad, men hänsyn härtill synes ingenstädes i detta 
förslag vara tagen. 

36 $. I andra momentet gör förslaget allmänna 
äaklagaremakten beroende af en fiskeriintendent, hvilket är 
olämpligt, da aklagare i allmänhet torde ega lika godt 
omdöme, när aätal erfordras, som denne, hvarjemte före- 
skrifterna här frankänna mälsegaren hans lagliga rätt att 
angifva ett brott till atal hos allmänna äklagaren. 

Mot förslaget vore mycket mera att anmärka, men 
det anförda torde vara nog. Genom detsammas antagande 
komme skärgärdsbefolkningen i mänga afseenden att sta 
utom allmänna lagen, och fiskeriintendenten erhölle en 
vadlig makt och myndighet. 

Bullarens härads kronolänsmanskontor den 26 mars 
1890. 

SVANTE PALMOVIST. 


VII 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborgs 
och Bohus län. 


Jemlikt länskungörelsen den 28 sistlidne februari, n:o 
13/962, skulle jag inkomma med yttrande i anledning af 
intendentens vid länets hafsfisken uppgjorda förslag till 
ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske, för 
hvilket ändamäl jag, för att bilda mig ett omdöme i fra- 
gan, haft möte med fiskare inom Qville skärgärd, dervid 
uttalats den äsigten, att nu gällande fiskeristadga borde 


176 


fortfarande lända till efterrättelse med endast följande 
tillägg: 

att garn icke finge utsättas aftonen före sön- och helg. 
dagar, ej heller ä sökendagar efter mörkrets inbrott, 

att allt fiske pä sön- och helgdagar förbjudes i vid- 
sträcktare mon än garnsättning pä aftonen före mörkrets 
inträde, 

att fiske ej finge börjas förr än i dagbräckningen om 
sökendagar, 

att garn ej finge sättas Öfver sund, emedan fisken 
derigenom hindrades att inkomma, och 

att vad eller garn ej finge röras förr än i första dag- 
bräckningen, sa vida storm eller annat icke tvingade dertill. 

Och fär jag säsom eget yttrande vördsamt äaberopa 
de äsigter, som vid mötet uttalades. 

Qville härads kronolänsmanskontor den 28 mars 1890. 


O. JOHANSSON. 


VILI. 


Här i orten hafva blifvit utdelade nägra ex. af »För- 
slag till ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sill- 
fiske af doktor A. H. Marm». 

Pa grund af meddelanden i »Bohusläningen» taga 
undertecknade sig friheten — — — -—. öfversända 
följande anmärkningar mot denna stadga: 

Mot S 9 vilja vi päpeka, att sättgarn ofta komma i 
drift, änskönt ankare eller dräggar äro med. Isä fall böra 
de oantastade fä fortsätta sin väg. I vära fiskevatten, der 
strömmen är mycket härdhändt, händer det ofta, ja nästan 
dagligen, att garn komma i drift med vidhängande ankare. 


1 UF 


Skulle berörde stadgande blifva faststäldt, utan den ändring 
vi med detta äsyfta, kunde det lätt hända att nagon kom 
pä den tanken, att göra sig en inkomstkälla af att berga 
dylika garn, hvilket för egaren till slut blefve ganska kost- 
bart och äfven kunde gifva anledning till missämja bland 
fiskarena. Dä garnen pä ofvannämnda sätt äro ji drift, är 
det sällan nägon fara med dem. Deremot, om de äro 
skilda frän sina ankare, erlägges tacksamt den stadgade 
bergarelönen. 

S 10. Stadgandet i denna paragraf är det, som mest 
slar oss för hufvudet. Det bör icke vara nagot band pä 
fiskarena med afseende pä hvilken dag de skola sätta sina 
garn, utan böra de detta fa göra pä hvilken dag som helst. 
Man kan beräkna att minst en sjundedel af den i och för 
sig korta fisketiden genom sädant stadgande skulle ga för- 
lorad. Hvarför kan ej denna förvärfsgren säväl som andra, 
sasom ängbätar, jernvägar o. d., ostraffad fä fortga under 
alla dagar i veckan? Andra momentet i samma paragraf 
är ju helt enkelt en ironi, ty der stä att garn eller vad 
far icke utsättas förr än kl. 6 sön- och helgdags e. m. 
Vi undra hvem som under den ärstiden vid den tiden pa 
dagen kan sätta nägon redskap? För öfrigt strider ju detta 
stadgande mot ett annat i samma paragraf, der det stär 
att garn icke fär utsättas eller upptagas mellan dagens 
siut och dagbräckningen. Mot detta bestämmande är dock 
icke i och för sig sjelf nägot att anmärka, tvärtom bra. 
Skulle det omnämnda mom. vinna laga kraft, kunna vi 
icke annat finna, än tvä fiskedagar i veckan ga förlorade, 
och det är väl för stor misshushällning med den korta 
fisketiden. 

I 12 $ 2 mom. stär att fiskeriintendenten skall vara 
berättigad att bestämma tiden för garnens utsättning och 
upptagning, da omständigheterna söra sädant lämpligt. 
Vi undra hvilka omständigheter kunna föranleda fiskeri- 
intendenten neka fiskarena att under pagäende fiske sätta 


12 


178 


sina garn. Det är väl icke meningen att, efter det 
sillen har »stött» till kusten, en befallning skulle kunna 
komma och förbjuda fiske till en uttryckligen bestämd 
dag eller ock att fiskarena skulle sluta att fiska förr, än- 
sillen gätt härifrän. Ett dylikt stadgande anse vi bör 
strykas. 

Mot $ 22 anföres: att garn böra hafva samma rätt 
som vad sa till vida, att, da garnen äro satta och fiskarena 
derifrän aflägsnade och vad derefter anländer till samma 
plats för att kasta, garnen fa stä sin tid ut, nemligen till 
nästa dags morgon. 

I öfrigt, efter hvad vi kunna finna, är ingenting att 
anmärka. 

Hamborgssund och Qville den 14 mars 1890. 


(Underskrifter). 


12. 


Med anledring af det förslag till ordningsstadga för 
Göteborgs och Bohus läns sillfiske, afgifvet till Konungens 
befallningshafvande den 11 sistlidne januari af fiskeri- 
intendenten A. H. Marnm, fa vi undertecknade härmed vörd- 
samt :anhälla, = — — ——ı— — 1 Zr 
— — — att nämnda förslag icke mätte till nägon ätgärd 
föranleda, utan att en komite mätte tillsättas för att ut- 
arbeta nytt förslag till ordningsstadga för fisket i Bohus- 
läns skärgärd samt att i komiten mätte inväljas fiskare, 
minst en frän hvarje distrikt, och till stöd härför fa vi 
ödmjukast anföra: 

Nämnda förslag, sädant det föreligger, har bland annat 


779 


det stora felet, att icke vara tillräckligt utredt. En ord- 
ningsstadga för fisket bör grunda sig pa fullkomlig sak- 
kännedom om lokal- och naturförhällanden i vär vidsträckta 
skärgärd och framför allt om under hvilka omständigheter 
fisket i skilda trakter af skärgärden bedrifves. Hvad som 
t. ex. 1 $ 19 sägs om vadfisket, att vadstäng icke fär stä 
längre än 30 dagar, kan icke synnerligt mycket inverka 
pa vadfisket i södra skärgärden, men skulle bli lika med 
totalt förbud i den norra, emedan när den södra har stor 
afsättning pä Göteborg, den norra deremot är alldeles be- 
roende af den utländska och synnerligast den engelska 
marknaden. Om derföre nämnde paragraf blir antagen, 
kommer fisket totalt att upphöra i mellersta och norra skär- 
garden. Det samma gäller äfven om garnlisket, om, säsom 
i S 12 sägs, fiskeriintendenten skall bestämma i hvil- 
ken riktning garnen skola sättas samt tiden för garnens 
utsättande och upptagande. Detta läter sig aldrig regleras, 
ty garnsättningen är beroende utaf tvänne vigtiga vilkor, 
hvilket, som det tycks, fiskeriintendenten ej har haft nägon 
aning om, nemligen ström och vind. Efter dessa naturför- 
hallanden mäste garnsättningen ovilkorligen rättas, om ej 
garnen skola gä tillsammans och förstöras, hvarom sä stora 
böter äberopas, som i 8$ 8 cch 13 stadgas. De böter, som 
för förseelse emot ordningsstadgan äro föreslagna i SS 10, 
16 och 19, anses alldeles för höga, ända till 4,000 kr. 
Nämnda summa är för en fiskare en hel förmögenhet, och 
skulle nämnda förslag blifva lag, är det fara värdt att 
en ringa förseelse, den ingen under nuvarande förhällande 
fäster sig vid, skulle bringa den felande och hans familj 
ull total ruin*). Särskild uppmärksamhet torde fästas vid 
SS 32, 33 och 34 rörande fiskeriintendentens stora makt 
vid tvistefrägors afgörande, deri han med tvänne biträden 


“) Jemför anmärkningen ofvan under I (Bohuslänsk Fiskeritidskrift 
1893, sid. 156). 
(Utg. anm.) 


150 


M 
y 


(hvilka möjligtvis kunna vara motpartens ovänner) eger a # 
4 


söra mälen. Detta synes 058 högst obilligt och kommer 
att lända till mycket obehag och möjligtvis svara följder. 
Skulle nägon ordningsstadga varit behöflig, sa hade det 
varit under fiskets första Ar, dä man i allmänhet var obe- 
kant med fisket. Nu, dä fisket har fortgätt i 12 är och 
utvecklat sig pä ett sätt, som är mönstergildt och beröm- 
värdt, dä framlägges en ordningsstadga för fisket, som om 
den tillämpas skulle skapa brott och oordningar, förstöra 
det goda förhällande, som är rädande fiskare emellan frän 
de mest skilda trakter i skärgärden, samt till sist verka 
rent af förstörande. 
Bovallsstrand och Tossene den 2 april 1890. 


(Underskrifter). 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Jemlikt föreskriften i allmänna länskungörelsen för 
den 28 sistlidne februari fär jag, i anledning af det utaf 
intendenten vid 'länets hafsfisken filosofie doktorn A. H. 
Marm framstälda förslag till ordningsstadga för detta läns 
sillfiske. ödmjukast meddela, att jag den 27 i denna mä- 
nad haft sammanträde med ortens fiskarbefolkning, som 
senom utsedde erfarne och omdömesskicklige ombud när- 
varit, hvarvid den äsigt enstämmigt och pä det ifrigaste 
uttalades, att det ifragavarande förslaget icke mätte vinna 
fastställelse, säsom, med afseende ätminstone & förhällan- 
dena inom denna i och för sillfisket ingalunda obetydliga 


151 


_ ort, nästan helt och hället otillämpligt. Vid förberedande 
sammanträde a Smögens fiskeläge den 24 dennes hade 
samma äsigt varit gällande, men för den händelse att för- 
slaget icke helt och hället kunde ogillas, hvilket man helst 
önskade, hade man enats -om det ändringsförslag, som 
innefattas i bilagda, vid sistnämnda sammanträdet förda 
protokoll. 

Fiskarbefolkningens hos mig tillstädeskomne ombud 
ville icke fränga att, till följe af förändrade förhällanden 
under det nu pägäende sillfisket, gällande fiskeristadga 
behöfde nägot fullständigande, särskildt i fraga om regle- 
ring af förhällandena emellan garn- och vadfiskeidkare 
Iikasom i nagra andra fall, men att omständigheterna icke 
visat sig pakalla större skyndsamhet i detta afseende, än 
att fragan, efter erforderlig utredning vid sammanträden 
med ombud fran länets olika fiskeridistrikt, kunde göras 
till föremal för lagstiftning; och ville ombuden i synnerhet 
framhaälla obilligheten i de föreslagna bötesbestämmelserna 
icke allenast beträffande dessas storlek utan äfven i fräga 
om stadgeförslagets sväfvande bestämmelser, som lätt kunde 
leda till ett äfven ofrivilligt missbruk af den allt för vid- 
sträckta makt, som enligt förslaget skulle tilläggas en 
fiskeriintendent, hvilken makt blefve ännu betänkligare, 
om denna befattning t. ex. under nagon period bekläddes 
af en person, som icke med synnerlig hänsyn, sakkänne- 
dom och nog varmt intresse följde fiskerinäringen i dess 
mängen gäng vexlande och svarbedömliga förhällanden; 
och slutligen ville ett af ombuden frän Bovallsstrand fram- 
hälla, att högre vite än 100 kronor för fiskare ej borde i 
nagot fall bestämmas. 

Sasom eget yttrande i frägan far jag Ödmjukast 
anföra, att jag väl anser förslaget i flera afseenden beak- 
tansvärdt, men att, da flera af den föreslagna stadgans 
föreskrifter komma i en betänklig strid icke allenast med 
gällande allmän lag utan ock med särskilda författningar 


182 


samt för öfrigt, atminstone beträffande "kuststräckan inom 
denna ort, icke uti önskvärd mon synas vara lämpade 
efter ortens sed och lokala omständigheter, jag fär förena 
mig i den af fiskarbefolkningen uttalade meningen om 
ävägabringande af tillägg till den redan befintliga fiskeri- 
stadgan, sedan ärendet fätt erforderlig utredning. 

Sotenäs härads kronolänsmanskontor den 29 mars 
1890. 

GC. Maur. EKSTRÖM. 


Bilaga. 

Protokoll, hället vid allmänt 
möte med Smögens och närgrän- 
sande fiskelägens saväl garn- som 
vadfiskare i Smögens skolhus den 
24 mars 18%. 

Mötet, som var talrikt besökt, hade blifvit samman- 
kalladt i anledning af herr kronolänsman CG. M. ExsSTRÖM S 
infordrade utlätande af ortens fiskarbefolkning öfver lä- 
nets fiskeriintendents till Konungens befallningshafvande 
afgifna förslag till ordningsstadga för länets sillfiske, och 
sedan undertecknad 'blifvit utsedd att leda förhandlingarne 
senomgicks nämnda förslag till ordningsstadga, hvarvid 
följande paragrafer af mötel ansägos antingen böra för- 
ändras eller ock helt och hället utelemnas, nemligen: 


S 4 — i denna paragraf Önskades att orden »med 
berädt mod» mätte tilläggas; 
$ 9 — angäaende öfverlemnandet af bergadt gods till 


ortens kronolänsman, som i denna paragraf omförmäles, 
ansag mötet lämpligare vara, att denna öfverlemning skedde 
till ortens fiskeriuppsyningsman; 

$ 10 — rörande andra punkten i denna paragraf ut- 


183 


tryckte fiskarena sasom sin Önskan att intet redskap änyo 
mätte utsättas förr än klockan 1 ä& nästa helgfria dags 
morgon, sedan det pä aftonen före sön- och helgdagar 
blifvit upptaget; 

mot femte punkten i denna paragraf uttalade fiskarena 
som sin Önskan, att densamma helt och hället slopades, i 
ty att stadgandena deri för mvcket komme att inverka 
pa deras frihet med afseende pä fisket: 

S 14 — Öönskades annulerad, alldenstund det är hardt 
omöjligt för nägon att bestämma, dä sillens insteg genom 
garnens sättande hindras till följe af de ofta förekom- 
mande strömvändningar och de s. k. rännornas olika rikt- 
ningar a skilda ställen; 

5 13 — i denna paragraf önskades tillagda orden 
»med uppsät»; 

S 18 — ansägs Öfverflödig med fästadt afseende vid 
bestämmelserna i nästföregäende paragraf; 

S 19 — ansägs böra ändras derhän att vadstäng mä 
bibehällas under hela vintern eller till varmare ärstid in- 
träder, dock med iakttagande af att i vaden icke inne- 
stänges en sa stor myckenhet sill, att densamma derigenom 
tager skada; 


S 20 — önskades annulerad säsom varande alldeles 
öfverflödig; | 
5 22 — rörande bestämmelserna i denna paragraf 


önskades att desamma endast komme att gälla vid stän- 
gandet af s. k. större stängbogar, i hvilka sillen under 
alla förhallanden kan bevaras; 

„85 25 & 28 — Önskades jemväl säsom öfverflödiga 
 annulerade. 

Mot öfriga paragrafer hade fiskarena en del mindre 
anmärkningar att göra, och uttalade mötet till sist säsom 
sin asigt, att om nämnda fiskeristadga komme att tilläm- 
pas, skulle fiskerinäringen deraf betydligt lida och osan- 
nolikhet icke förefinnas, att den för Bohuslän sä vigtiga 


184 


inkomstkällan genom sillfisket komme att reduceras för 
att kanske en gang totalt upphöra. 
Ut supra 
P. A. BERNTSSON. 
Justeradt: 
C. A. HÄLLER. 
EDvVARD ANDERSSON. 


=I. 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Med anledning af Konungens befallningshafvandes an- 
modan uti allmänna kungörelser n:o 13 innevarande är 
att inkomma med yttrande öfver intendenten vid länets 
hafsfisken, filosofie doktorn A. H. Marm’s förslag till ord- 
ningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske, far jag 
vördsamt andraga följande, i hvad det rörer nedan angifna 
SS, hvaremot de $$, som af mig lemnats oberörda, ocksa 
lemnas af mig utan anmärkning. 


$:1: 

Förslaget »att tillsynen öfver länets sillfiske utöfvas 
af Konungens befallningshafvande genom dess fiskeriinten- 
dent jemte de uppsyningsmän och andre personer, som för- 
ordnas till dennes biträden», skulle jag velat förorda, derest 
sädana oordningar till följd af sillfisket kunde befaras, att_ 
allmän eller enskild säkerhet deraf kunde blifva lidande; 
men dä sillfisket under innevarande period icke i ringaste 
mon inverkat störande pa den allmänna ordningen, anser 
jag, sa vida tillsättandet af en dylik ordningsmakt skall 
vara förenadt med omkostnad pä allmänna medel eller at 


185 


 länets befolkning, mig böra afstyrka bifall härtill, allden- 
stund en dylik utgift efter mitt förmenande är alldeles 
onödig. Visserligen förekom för nägra ar sedan, att en 
rapport inkom till Konungens befallningshafvande med 
förmälan att ett störande uppträde eller, sasom det ock 
benämndes, »uppror» inträffat bland fiskare i eller j när- 
heten af Fjellbacka, hvilket hade till päföljd att krono- 
betjeningen frän Norrvikens fögderi äfvensom fran Sotenäs 
härad af Konungens befallningshafvande beordrades dit för 
ordningens äterställande; men da orsaken till denna an- 
mälan lärer härledt sig af ett falskeligen utspridt rykte af 
nagon vare sig skämtsam eller elaksinnad person, som 
endast ville astadkomma ett »falskt allarm», anser jag 
denna tilldragelse icke bör ligga till grund för nagra ord- 
ningsstadganden i och för sillfiskets bedrifvande; och da 
detta under denna period mig veterligen icke haft den 
ringaste anledning till mera störande tvister, än som kunna 
förekomma hvilken tid som helst af äret vadlag eller fiske- 
lag emellan, sa föreligger icke heller af sadan orsak nu 
nagot skäl till de föreslagna stadgandena; och dä det här 
vid kusten icke kan ifrägakomma sadana fiskeförhällanden, 
som äro rädande pa norska och holländska m. fl. kuster 
eller der fiskare eller bätlag af olika nationaliteter stun- 
dom sammanträngas pa en och samma plats för att pa 
bästa sätt tillgodogöra sig fiskets näring, dervid störande 
uppträden nog kunna tillfälligtvis ifragakomma; sa torde 
nagra sadana uppträden af allvarligare art icke vara att 
befara. 

Doktor Marm’s förslag om myndighet för fiskeriinten- 
denten och dennes biträden att kalla till sig en hvar, af 
hvilken förklaring om nägon Öfverträdelse erfordras, samt 
om, derest sadan kallelse ej hörsammas, äfvensom eljes, 
när det för uppfvllande af deras tjenstepligt är behöfligt, 
rätt att efter »anmaning» erhälla vederbörande kronobetjents 
handräckning anser jag olämpliga, da en sadan »myn- 


156 


dighet» för dessa personer vore allt för mycket stridande 
emot allmän rättsskipning och dessutom allt för omfat- 
tande för att kunna lemnas i dess händer, ty ett missbruk 
af dvlik myndighet skulle kunna gifva anledning till led- 
samma förvecklingar och oberäkneliga följder. 

Förslaget att fiskeriintendenten och hans biträden 
skola ega rätt att, der särskild hamnstyrelse ej finnes, 
utöfva uppsigt att god ordning iakttages i hamnarne, synes 
mig äfven vara stridande mot allmän lag och derjemte 
kunna vara allt för mycket ingripande i den enskildes 
esanderätt och i vissa fall i samhällsrätten. 

Ehuru förslaget uppenbarligen afser att astadkomma 
en mönstergild ordning och att lända polismännen & lan- 
det till stor lättnad, förutsatt att oordningar af allvarligare 
beskaffenhet skulle ifragakomma samt att intendenten och 
hans uppsyningsmän icke allt för mycket utan befogenhet 
komme att begagna sig af dess föreslagna rätt att pakalla 
kronobetjeningens handräckning; men da fiskeribefolknin- 
gen inom länet saväl som Öfriga allmogen, ehuru ganska 
processlvsten och benägen att draga äfven smä tvister 
onödigtvis inför rätta, dock icke kan anses vara valdsam 
eller benägen för handgripligheter; sa anser jag salunda 
den föreslagna ordningsstadgan icke för närvarande vara 
af behofvet pakallad, helst hvars och ens rätt redan förut 
genom nu gällande fiskeristadga m. fl. lagrum torde vara 
fullt betrvggad. 

Skulle en dylik emellertid anses behöflig och komma 
till stand, torde en väsentlig jemkning i förhällningsreglor 
och straffbestämmelser vara af nöden. 


$.2. 

Föreslagna bestämmelserna att »der sill plägar fiskas 
med vad eller vanligen gar in samt i hamnar eller hamn- 
inlopp, sund eller farled» icke nagot mä utkastas, hvaraf 
uppgrundning kan förorsakas, befarar jag vara omöjliga 


187 


att tillämpa, i synnerhet vid länets städer, köpingar och 
bättre ordnade fiskelägen, der nödiga kajanläggningar och 
dylika arbeten derigenom skulle omöjliggöras; och dä 
sillen »gär till» öfverallt, der tillräckligt djupt vatten fin- 
nes inom skärgärden, och det säledes finnes mer än till- 
räckligt fiskeplatser, förutnämnde ställen förutom, anser 
jag ett dylikt stadgande vara en bäde onödig och orimlig 
hämsko för den allmänna samfärdseln och i sammanhang 
dermed stäende näringsgrenar samt samhällsutvecklingen. 

Förbud att i sjön utsläppa affall af sill etc. är redan 
stadgadt genom gällande fiskeristadga, hvadan vidare stad- 
gande derom icke torde erfordras. 

Beträffande äläggande för fiskarena att vid vadfiske 
upptaga sill, som qvarlemnas död ä bottnen, i händelse 
bottnen kan anses deraf taga skada, torde i de flesta fall 
vara obillist och omöjligt att tillämpa, dä vadarne i all- 
mänhet »stä stängda» pä mänga meters djup och kostna- 
derna för upptagande af nägra tunnor sill, som oftast blir 
qvarliggande eller icke kan medfölja vaden till land, skulle 
i mänga fall öfverstiga den vinst. vadkastet medfört, och 
i.de allra flesta fall skulle det vara omöjligt att för ett 
säkert bedömande skaffa bevisning om huruvida aktsam- 
het iakttagits dervid eller icke eller om sillen »qväfts af 
vada» eller ej. 

$: 8. 

Bötesbestämmelserna i denna $ böra lämpas efter 

omständigheterna och domarens pröfning. 


$4. 
Likaledes. 
$ 9. 
Mom. 1. Lika med föregäaende S. 
Mom. 2. Derest fartyg förtöjts & dertill loflig plats, 
vare sig för lossning eller lastning eller i vinterlag, anser 
jag icke vederbörande skäligen kunna äläggas att, allt efter 


188 


som anledning till ett vadfiske yppar sig, flytta fartvget 
frän ena platsen till den andra, da kostnaderna derför 
skulle kunna komma att betydligt Öfverstiga vadfiskets 
vinst, dervid ock ett sadant intrang af vadfisket pa Öfriga 
näringars bekostande vore efter mitt förmenande orimligt. 


$ 6. 
Straffbestämmelsen i denna S anser jag vara iall- 
mänhet för hög och bör lämpas efter omständigheterna 
och domarens pröfning. 


sr 
Mom. 2. I fraga om bötesbestämmelsen samt er- 
sättning för den skada, som ästadkommes ä redskap, hvil- 
ken icke »stänger» farled, anser jag bötesansvaret likaledes 
böra lämpas efter omständigheterna och pröfvas af doma- 
ren och att ersättningen under inga omständigheter bör 
utga med högre belopp än skadans verkliga värde samt 
att den, som icke bevisligen genom värdslöshet eller med 
uppsät vällat skadan, mä vara fri fran paäföljd derför. 
Dessutom anser jag vadlag icke bör vara berättigadt 
att stänga vare sig allmän eller enskild mans farled eller 
farled till allmän eller enskild hamn, lastageplats eller 
magasin, ty derigenom skulle saväl fiskebedriften som flera 
andra lofliga näringar kunna i väsentlig mon hämmas eller 
rent af hindras. 
Ss 8. 


Mom. 1. Är dermed meningen att »andel i fängsten 


skall kostnadsfritt» tillställas den vadegare, som ej är när- 
varande och bevakar sin rätt, utan afseende a alla möj- 
liga omständigheter, äfven naturhinder, anser jag detta 
vara allt för strängt för dem, som t. ex. efter gifvet bud 
till egarne af andra sammanvecklade redskap, utan att 
dessa hörsamma kallelsen, salunda nödgas ensamme draga 


försorg om upptagningen; ty i sa fall skulle dessa, äfven 


2 a re ee ee 


189 


om de öfriga till och med tredskas att deltaga i upptag- 
ningen, verkställa arbetet utan nägon ersättning och de 
försumlige sälunda draga stor fördel af sin egen likgiltig- 
het; och skulle de senare t. ex. vara aflägset boende, vore 
det ock orimligt, om det derföre älage öfriga fiskelag att 
verkställa upptagningen och tillställa de icke närvarande 
motsvarande andel i fangsten, hvar helst desse vore bo- 
ende eller uppehölle sig. 

Mom. 3. Hvar och en anser jag bör hafva skyldig- 
het att tillse sin redskap, sa att ingen annan mä behöfva 
kapa eller lösa mer än egen tillhörighet, derest naturför- 
hällanden icke dertill gifva anledning. 


$ 10. 
Bötesbestämmelserna anser jag vara för höga och böra 
nedsättas till en tiondedel af de föreslagna beloppen. 
Dessutom finner jag inget skäl i att förhindra fiskare 
att under sön- och helgdagar hafva äfven andra fiskered- 
skap än stängvadar utestaende. 


ae 
Att lemna sa vidsträckta rättigheter i händerna pä 
en fiskeriintendent, som förslaget i denna S afser, anser 
jag vara förenadt med allt för stor fara för fullkomlig 
rättvisa i alla afseenden; ty för att kunna i alla delar 
fullgöra ett sädant äliggande, skulle för intendenten erfor- 
dras en oerhörd lokalkännedom inom länets tusentals 
vikar och skär för att den rättskipande intendenten icke 
‘skulle kunna komma att begä grofva misstag. 
Bötesbestämmelsen är dessutom enligt mitt förmenande 
minst tiodubbelt för hög. 
$ 16. 
Bötesbestämmelserna anser jag vara alldeles för höga, 
hvaremot, om skada tillskyndas den som stängt, ersättning 
bör äligga den felande. 


190 


8:17. 
Likaledes. 

Se 
Bötesbestämmelserna synas mig vara för höga. 


$ 20. 

Förbud för vadlag, som »stängt«, att öppna sin vad, 
derest ett annat vadlag behagat »stänga» derutanför, anser 
jag vara obilligt och i allmänhet icke kunna tillämpas. 

Bötesbestämmelserna för höga. 


Nil 

Bötesbestämmelserna för höga, hvaremot föreskrift 

om skadeständ torde böra ifragasättas. 
SR: 

Denna S torde böra ändras derhän att vadfiskare, 
som vilja begagna sig af deri omförmälda medgifvande 
att upptaga utsatta garn, förpligtas ersätta garnegarne den 
förlust af fangsten, som de senare derigenom tillskyndas. 


Net 

Likaledes. 

$ 24. 

Mom. 1. Lika med nästföregaende S. 

Mom. 3. Derest vadegarne dragit vaden öfver redan 
förut utsatta garn och dessa icke blifvit upptagna med 
stöd af 22 och 25 SS i den föreslagna stadgan, anser jag 
garnegarne icke böra vara förhindrade att sjelfva upptaga 
sin egendom. Eljes skulle alla rättigheter tillkomma vad- 
fiskare pa garnfiskares bekostnad. 


$ 2. 
Bestämmelserna i denna S, hvilka uppenbarligen 
kränka garnfiskares rättigheter uteslutande till fördel för 


191 


vadfiskare och säledes innebära orättvisa mot de förra, 
anser jag derför helt och hället böra förkastas. 


$ 26. 
Att vadlag skall gifva garnen ifran sig, pa sätt denna 
S ı förslaget bestämmer, är sjelfklart, men jag anser att 
garnfiskares förlust af fangst ocksa bör ersättas. 


Lika med S 25. 


Sa 
I fraga om föreslagna sättet för böternas bestäm- 
mande och uttagande medför detta allt för stor myndighet 
för fiskeriintendenten, och torde derjemte komma att strida 
mot allmän lag. 


$ 34. 

Derest ingen af parterna vill eller kan förebringa lag- 
lig bevisning om den ästadkomna förlusten, anser jag dem 
ega att sjelfve utse hvardera en förtroendeman och de sa- 
lunda utsedde att välja en tredje man för gemensam vär- 
dering af skadan, börande desse vara välkände och tro- 
värdige samt ojäfvige personer. 


$ 39. 

Dä böterna gäldas eller förvandlas efter allmän lag 
samt skadeersättningen ej kan pa förhand bestämmas, 
derest saken drages inför domstol och den ätalade, i fall 
han varder frikänd, skulle kunna genom fangstens, red- 
skapens och bätens sättande i taka händer tillskyndas en 
oberäknelig förlust, ty fangsten skulle under tiden gä för- 
lorad genom förruttnelse och mistning af redskap under 
tiden skulle sätta honom ur ständ att idka sin näring; sa 
anser jag denna $ böra förkastas. 


192 


$ 36. 

Mom. 2. Den, som sjelf vill utföra sin talan i först- 
nämnda fall, bör icke betagas rätt dertill och icke heller 
vara förment att, da förseelsen enligt allmän lag lyder 
under allmänt atal, derom inlemna angifvelse till allmänna 
aklagaren i orten, utan fiskeriintendentens hörande eller 
»anmaning». 

$:37. 

Preskriptionstiden för tvister enligt denna stadga anser 
jag icke böra inskränkas eller bestämmas annorlunda, än 
som allmän lag föreskrifver. 


Da en dylik stadga enligt mitt förmenande svarligen 
kan utarbetas af en person, utan att mer eller mindre vid- 
ladas af svärigheter, och alla näringars intressen, som af 
en dylik stadga kunna vara berörda, böra bevakas, skulle 
jag vilja föreslä tillsättandet af en komite, bestäende af 
minst sju personer frän skilda trakter af länets skärgärd 
och med skilda intressen för sadana näringar, som förut 
nämnts, förnämligast skeppsredare eller fartygsbefälhaf- 
vare och salteriidkare samt fiskare med olika redskap, 
äfvensom minst en af dessa intressen fullständigt obero- 
ende person. 

Dessutom tarfvar ordningsstadgan en närmare bestäm- 
melse rörande böters uttagande hos bät- eller vadlag, om 
delegarne deri skola derför ansvara en för alla och alla 


för en eller om de skola päföras hvar och en efter andel 


i redskapen samt huru böterna i händelse af bristande 
tillgang skola förvandlas. Det vore ledsamt, om den, som 
möjligen kunde komma att ensam ansvara för beloppet, 
skulle betala allt eller afstraffas för böterna. 

Lysekil i kronolänsmanskontoret den 29 mars 1890. 


N. J. NiELseEn. 


a a DS Zr A 


193 


II. 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Jemlikt föreskriften i n:o 13 af allmänna kungörel- 
serna för länet far jag vördsammast afgifva yttrande öfver 
det af intendenten vid länets hafsfisken filos. doktorn A. 
H. Marm till Eder afgifna förslag till ordningsstadga för 
länets sillfiske. 

Bestämmelserna i förslaget, rörande nödig ordning vid 
sillfisket saväl mellan fiskare med samma som mellan 
fiskare med olika slags redskap och hvarvid torde kunna 
ifragasättas, om icke garnfiskares rätt väl mycket tillbaka- 
satts, synas sakna erforderlig allmänfattlighet för att deras 
verkliga innebörd utan särskild motivering mä kunna fullt 
inses. 

I afseende a fiskerätten torde vara att befara, det till- 
räcklig hänsyn icke tagits till de föreskrifter, gällande 
fiskeristadga innehäller, och att saledes föreslagna ordnings- 
stadgans bestämmelser synas erfordra ändring af fiskeri- 
stadgan, innan fastställelse ma kunna vinnass, enär eljes 
kränkning af stadganden utaf lags natur icke lärer undgas. 

Bemyndigande ät fiskeriintendenten i 12 S att be- 
stämma tiden för fiskegarnens utsättning och upptagning 
äfvensom andra i ordningsstadgan förekommande före- 
skrifter innebära väl stor inskränkning af den allmänna 
näringsfriheten och sättet för dess utöfvande, deraf jemte 
de drakoniska bötesbestämmelserna förveckling ej blott 
med strafflagen eller fiskeristadgan utan äfven med de 
fiskande torde kunna emotses, hvartill ma läggas den om- 
ständigheten, att fiskeriintendenten uti 33 S till och med 
skulle tillerkännas domsrätt, visserligen vilkorlig, men äfven 
sadan rätt synes stä i strid med 16 $ regeringsformen. 


13 


194 


Med hänsyn till det anförda finner jag det ifrägava- 
rande ordningsstadgeförslaget icke vara af beskaffenhet 
att kunna vinna Eder stadfästelse. 

Frän en Orosts och Tjörns fiskeriförening tillhörande 
medlem har ankommit en pro-memoria i ärendet, som jag 
ansett mig böra härvid Ööfverlemna. 

Orosts och Tjörns kronofogdekontor den 27 mars 
1890. 

OSCAR WARMARK. 


=ZIII. 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 


Som mitt yttrande blifvit infordradt öfver det förslag 
till ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske, 
som afgifvits af fiskeriintendenten A. H. Marnm, far jag 
detta yttrande härmed afgifva. 

Dä förslaget i fräga hufvudsakligen synes gä ut pa 
att tillförsäkra fiskeriintendenten uteslutande domsrätt, ej 
allenast öfver fiskarebefolkningens ätgöranden, utan ock 
öfver äklagareverksamheten inom länet i fräga om förse- 
elser vid sillfisket, hvilka värf förslagsställaren icke torde 
vara vuxen, dä de drakoniska bötesbestämmelserna icke 
sta i rimligt förhällande till de förseelser, för hvilka de 
skulle utgöra straff, och dä ätskilliga föreslagna stadgan- 
den synas mig strida mot lag och gällande författningar; 
anser jag mig, utan att behöfva ingä i speciel granskning 
af de olika bestämmelserna i förslaget, hvilken granskning 
fackmän inom skärgärden icke torde uraktläta att afgifva, 
härmed böra pä det högsta afstyrka att ifragavarande för- 


’ 


195 


slag vinner Eder fastställelse förr än det blifvit grundligt 
omarbetadt. Denna omarbetning torde lämpligast böra 
ske af en komite, utsedd bland skärgardens med sillfiske- 
bedriften kunnige och för densamma intresserade perso- 
ner, af hvilka en torde böra vara juridiskt bildad. 
lleberg den 24 mars 1890. 
F. NoORDSTRÖM. 


IV, 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborg. 

Pa grund af föreskrift far jag vördsamt lemna föl- 
jande yttrande öÖfver ett den 11 sistlidne januari afgifvet 
förslag till ordningsstadga för länets sillfiske. 

Vid jemförelse emellan kongl. fiskeristadgan den 29 
juni 1852 och det upprättade förslaget samt under anta- 
gande, att den förra mäste ligga till grund för den senare, 
blifver det för mig oförklarligt, huru förslagsställaren 
kunnat tänka sig böter till och med för ganska ringa för- 
seelser till sa oerhörda belopp. Uppdrager man en jemfö- 
relse emellan gällande strafflag och förslaget, sa befinnes, 
att förslaget stadgar böter till belopp af 4,000 kr., der straff- 
lagen päbjuder straffarbete. Granskas förslaget i hvad det 
afser ersättning för skadegörelse a redskap, sa finner jag 
oegentligheter derutinnan, att skada enligt 4 S icke skall 
ersättas, men efter 7 S gäldas fyradubbelt. 

En vid 6 $S gjord anteckning tyder pä att den för- 
seelse, som i samma $ omnämnes, skall, sa vida den med- 
för högre straffpaföljd än 500 kronor böter, sasom stöld 
anses enligt 20 kap. 3 och 18 S$ strafflagen, dä förseelsen 


196 


väl rätteligen torde komma att straffas enligt 19 kap. 20 
S samma lag. 

Stadgandet i 10 S 4 mom. är af beskaffenhet att 
lätt föranleda till olika begrepp om den fara, som kan 
vara a färde. Det synes mig härdt, om fara synbarligen 
är förestaende, att ej i tid fa rädda fängsten utan i stället 
afvakta den tidpunkt, da faran är inne. Bötesbeloppet 
#000 kronor är dock sa afskräckande, att man heldre 
löper risken att förlora fängsten, än att blifva kanske 
oskvldigt nog lagförd. 

Olofligt vadfiske inom vadstäng skulle enligt försla- 
gets 16 S straffas med böter intill 4,000 kronor, men brot- 
tet torde väl beläggas med straff enligt 20 kap. 3 och 18 
SS strafflagen. 

Vid nedskrifvandet af 17 S svnes förslagsställaren 
icke hafva uppmärksammat den strandegare enligt 3 S 2 
mom. fiskeristadgan tillkommande rätt att sjelf bestämma 
den ordning, hvari hans not dragas mä. 

Den domsrätt, som enligt 33 S skulle tillkomma 
fiskeriintendenten, synes mig oförenlig med allmän lag. 
Brott, som begäs, bör vid allmän domstol ätalas och tyd- 
liga bestämmelser meddelas om hvilka brott som skola 
atalas af mälsegande och af allmän äklagare. Utför 
fiskeriintendenten icke aätalet sjelf, dertill han torde vara 
berättigad, bör han, om ätalet är af honom väckt, sasom 
angifvare betraktas och taga hälften i aklagarens andel i 
böter som äadömas. 

Stadgandet i 36 S att allmän aklagare »endast efter 
medgifvande af eller anmaning fran fiskeriintendenten » 
eger att ätala brott, bör utgä, enär allmän äklagare skall 
tala a brott, som under allmänt ätal hörer, ända att 
angifvelse derom ej sker.. Nägon annan inskränkning i 
en aklagares skyldighet derutinnan än den, som finnes 
omförmäld i 9 kap. 6 S strafflagen, känner jag icke till. 

Den i 37 S bestämda preskriptionstid saknar stöd af lag. 


= 
7 


197 


Bestämmelserna i 35 S böra utgä, enär gällande lag 
bestämmer sättet för böters uttagande och qvarstad kan 
sökas ä den felandes lösa egendom, sedan han blifvit till 
rätten stämd. 

Ofullständighet i förslaget förekommer i fraga om 
förvandling af böter. Förslagsställaren har, som 33 och 
35 $S utvisa, tänkt sig godvilligt ätagande af böter, men 
blott de, som den felande blifvit fäld att utgifva, skulle 
enligt bestämmelsen i 36 S 3 mom. förvandlas. Huru 
förfaras skall, om tillgang till godvilligt ätagna böters gäl- 
dande saknas, nämner, som antydt är, förslaget icke. Dä 
förslaget icke torde vinna bifall i denna del, betyder ofull- 
ständigheten i sak ingenting. 

En grundlig omarbetning af förslaget i sin helhet anser 
jag vara högst nödvändig. 

Inlands södre härads kronolänsmanskontor den 24 
mars 1890. 

E. ZETTERLÖF. 


=V, 


Till Konungens befallningshafvande i Göteborgs 
och Bohus län. 

Pa grund af Konungens befallningshafvandes med- 
delande n:o 962, intaget i dess allmänna kungörelse n:o 
135 innevarande är, far jag härmed vördsammast afgifva 
följande yttrande öfver fiskeriintendenten fil. doktorn A. 
H. Marm’s förslag till ordningsstadga för Göteborgs och 
Bohus Jläns sillfiske, och dervid endast anmärka: 

att tredje punkten af S 9 synes mig böra hafva samma 
Iydelse som första punkten af 184 $ sjölagen, enär det 


198 


t. ex. för fiskare i Torslanda och Öckerö socknar torde 
blifva besvärligt och oegentligt att transportera fvnden 
tvänne mil landväg hit eller lika langt sjöledes till läns- 
mannen & Styrsö, da de hafva att tillga tullbetjent alldeles 
invid fiskeplatserna; och 

att tiden, inom hvilken ätal far enligt S 37 anställas, 
tycks vara temligen knapp och kunde leda till förveck- 
lingar, isynnerhet som uti Inlands och Norrvikens dom- 
sagor ordinarie vintertingen i allmänhet inträffa mer än 
fyra mänader efter föregaende hösteting. 

Hisings härads kronolänsmanskontor den 24 mars 
1890. 

V. J. SALLANDER. 


=VvI. 


Meddelande frän Hafsfiskekomiten. 


Sedan Kongl. Maj:t genom nädigt bref den 29 juli 
1892 tillsatt en komite för upprättande af förslag till ord- 
ningsstadga för hafsfisket vid kusten af Göteborgs och 
Bohus län, med bemyndigande för komiten att för full- 
sörande af sitt uppdrag sätta sig i förbindelse med fiskeri- 
idkare och andra, hvilkas intressen af fragan berördes, 
samt äfven, om sä erfordrades, genom besök & fiskeplat- 
ser förskaffa sig direkt erfarenhet om förhällandena, sä 
har inom komiten utarbetats det utkast till bestämmelser 
angäende ifrägavarande hafsfiske, som finnes här nedan 
intaget och hvilket närmast är afsedt att tjena sasom grund 
för öfverläggningar vid sammanträden, som ledamöter af 
komiten ämna under innevarande ärs sommar halla med 
fiskeriidkare och andra i frägan intresserade för att der- 


199 


igenom inhemta desses äsigter och Önskningar i ämnet; 
kommande tider och orter för ofvannämnda sammanträden 
att framdeles närmare tillkännagifvas. 

Komiten har derjemte velat bereda dem, som sädant 
ästunda, tillfälle att skriftligen yttra sig i fragan; börande 
de, som Önska häraf begagna sig, före den 15 nästkom- 
mande augusti hafva insändt sina yttranden till komiten 
under adress: Hafsfiskekomitens Sekreterare, Stock- 
holm. 

Pa sätt utkastet visar, hafva vissa jemkningar i och 
tillägg till de i kongl. fiskeristadgan den 29 juni 1852 
upptagna civilrättsliga bestämmelser funnits böra komma 
under öfvervägande särskildt för ett tillfredsställande ord- 
nande af förhällandena mellan de fiskande och strand- 
egarne. Derjemte hafva intagits bestämmelser för ord- 
nandet af förhällandena mellan de fiskande inbördes före- 
trädesvis vid sillfisket, i hvilket hänseende nödiga regler 
för närvarande saknas. Vidare hafva, jemte andra nödiga 
befunna stadganden, vissa i fiskeristadgan förekommande 
bestämmelser, afseende fiskevattnets värd eller fiskets 
skydd, jemkade efter de bohuslänska förhällandena, 
införts i utkastet, da den ansvarspäföljd, hvarmed deras 
öfverträdande enligt fiskeristadgan är belagd, ansetts för 
‘nämnda förhällanden .otillräcklig. I utkastet hafva de sär- 
skilda bestämmelserna för Öfversigtens skull grupperats 
efter innehället, oberoende af deras civilrättsliga eller 
administrativa natur. *) 

Stockholm den 18 maj 1893. 


* 


De tvänne första afdelningarne (med undantag af $ 2 m. 2), 
tredje afdelningen, med undantag af $ 13, samt $ 22 m. 2 p. 2 och$ 40 
torde vara af privaträttslig natur, under det att $ 13, S$ 16—21, $ 22 
m. 1, m. 2 p. 1. $$ 23, 24 och 39 äro att hänföra till offentlig admini- 
strativ rätt. 

(Utg. anm.) 


200 


Utkast till bestämmelser, 
ifragasatta att vinna tillämpning i afseende ä hafsfisket 
vid kusten af Göteborgs och Bohus län *). 


Om rättighet till hafsfiske. 


ST; 

I de skärgärdar, der de fiskande af älder oklandradt 
fatt följa fisken efter dess dref och est Öömsesidig fiske- 
rättighet vid hvarandras stränder, skall dervid förblifva; 
strandegaren dock förbehället fiske med ryssja och annan 
dermed jemförlig fast fiskeredskap, som frän stranden ut- 
sättes. Hvad här är sagdt om fisk, gälle äfven om hum- 
mer och krabbor. 

Uti det yppade ymniga sillfisket ege hvarje svensk 
undersäte frihet att deltaga vid hvars strand det vara mä. 

I öfrigt gälle om rättighet till hafsfiske vid kusten af 
Göteborgs och Bohus län hvad om rättighet till fiske i 
saltsjön är i allmän lag eller författning stadgadt. 


Om förhällandet mellan de fiskande och 
| strandegarne. 


| 812. 

Der fiske mä vid annans strand idkas, ege de fiskande 
att, utan afgift till strandegaren, begagna stranden för 
landfäste och sädan tillfällig uppdragning af redskap och 
bat, som för fiskets utöfvande är af nöden; skolande dock 
strandegaren för skada, som derigenom ä hans egor upp- 
kommer, af de fiskande njuta ersättning, som, i händelse 
af tvist, bestämmes af skiljemän. 


*) Om orsaken till utkastets brister se sjelfya uppsatsen (Bohuslänsk 
Fiskeritidskrift 1893, sid. 154—155). 
(Utg. amn.) 


201 


Efter slutadt fiske bortföre de fiskande död fisk, af- 
skräde eller annat, som ä stranden qvarligger efter fisket. 


8:3, 

1. Hälles sill stängd med vad vid annans strand 
längre än sju dagar, ege strandegare att säsom ersättning 
derför af de fiskande uppbära afgift (landslott), som utgar 
för hvarje päbörjad Öfverskjutande period af sju dagar, 
under tiden frän sillfiskets början om hösten till och med 
den 15 december, med en femtedels och, under tiden frän 
sagda dag intill dess vadstänget upptagits, med en tionde- 
dels procent af den i vadstänget gjorda fängstens försälj- 
ningsvärde, dock att landslott mä erläggas med motsva- 
rande andel af fängsten, der strandegaren sadant med- 
gifver. | 

2. Dä vaden upptagits och innan de fiskande lemnat 
platsen, uppgifve de för strandegare fängstens storlek och 
erlägge vid samma tillfälle eller sist inom sju dagar der- 
efter stadgad landslott, der ej annan tid blifvit mellan 
strandegare och de fiskande Ööfverenskommen. 

3. För vadstäng vid strand, som innehafves af landbo 
eller arrendator, ege innehafvaren uppbära landslott, der 
ej annat mellan egaren och innehafvaren aftalats. 

Stär vadstäng i fiskevatten, hvartill flere samfäldt eller 
hvar för sig äro egare, njute hvar af dem del i landslott 
i mon af sin rättighet i fiskevattnet. 

Stär vadstäng i fiskevatten, hvartill annan än den, 
som stranden derinvid eger eller innehafver, har uteslutande 
rättighet till fiske, tillkomme landslott den fiskeberättigade. 

För vadstäng vid kronan tillhörig strand, som ej 
blifvit stad, statens embetsmän eller allmänna verk eller 
ock pä viss tid mot bestämda vilkor enskilda personer 
uppläten, erlägges ej landslott. 

4. Uppstär tvist angäende beräknande af landslott 
eller om landslotts belopp, skall tvisten afgöras af skiljemän. 


202 
Om förhällandet mellan de fiskande inbördes. 
Allmänna föreskrifter. 


S 4. 

Ej mä man i vatten, der fiske utöfvas af flere fiske- 
berättigade, sä bedrifva fisket, att man derigenom hindrar 
annans fiske; förtY mä man ej heller sätta, kasta eller 
framföra sin redskap öfver annans redskap eller sa nära 
intill denna, att den andre derigenom uppenbart utsättes 
för afbräck i sitt fiske eller hindras i det fria bruket af 
sin redskap. 

Huru förfaras bör, om garn sta till hinder för sill- 
fiske med vad, derom skiljs i 15 S. 


8.5. 

Hafva flere fiskeberättigade infunnit sig för fiske pa 
samma vattenomräde, och kunna de der pa en gäng fiska, 
välje da hvar i ordning, efter som han till stället anländt, 
plats för sin bat och redskap. Kunna de ej alla pa en 
gäng fiska, förrätte de fisket i samma ordning, som nu 
är sagd; dock att vid sillfiske med vad förhälles, pa sätt 
här nedan är särskildt stadgadt. 


S 6. 

Har utestäende fiskeredskap, tillhörig olika egare, 
blifvit sa sammanvecklad, att den ene icke kan upptaga 
sin redskap, utan att den andres redskap tillika upptages 
eller skada tillfogas denna, verkställe de fiskande gemen- 
samt redskapens skiljande eller upptagande. 

Nu vill den ene upptaga sin redskap; är dä icke den 
andre tillstädes och ej heller nagon, som är behörig att 
med hans redskap taga befattning, ege den förstnämnde 
att med varsamhet söka skilja redskapen ät samt, der sä 
nödigt finnes, upptaga äfven den andres redskap; tillkalle 


203 


dock, der omständigheterna det medgifva, tva ojäfvige män 
att vid tillfället närvara. 

Den, som pä grund af dessa bestämmelser nödgats 
upptaga annans redskap, utan att denne eller nägon af 
hans folk närvarit och om redskapen tagit värd, vare 
skyldig att, sa fort ske kan, tillställa den andre hans 
redskap jemte den fängst, som deri funnits och kunnat 
upphemtas. 

Den, som för skiljande af sammanvecklad redskap 
nödgats skada annans redskap, vare skyldig att, der sä 
ske kan, äterställa redskapen i det skick, hvari den förut 
befann sig. 


Särskilda bestämmelser för sillfiske. 


Vadfiske. 


-_— 


| SS 

Vilja flere fiska sill med vad pa samma vattenom- 
räde, tage den kastet, som först börjar utkasta sin vad 
och i för vadfiske vanlig ordning dermed fortsätter, till 
dess vaden är utlagd. 

S 8. 

1. Den, som stängt sill med vad, ege ensam rätt till 
den fängst, som i stänget gjoris; dock att den, som börjat 
utkasta vad, innan honom kunnigt blef, att annan vad 
blifvit satt utanför hans vad, skall ega fullfölja sitt fiske, 
äfvensom det ej mä hindras den, som, da vadstäng göres, 
har fiskeredskap stäende i det af vaden inneslutna vattnet, 
att upptaga sin redskap med deri varande fangst. Be- 
träffande upptagning af garn, som kommit att sta under 
satt vad, gälle hvad i $ 15 här nedan sägs.' 

2. Finnas holmar eller skär i mynning till vik eller 
fjord, som skall öfverstängas med vad, anses de särskilda 
inloppen till viken eller fjorden, i afseende ä vadstäng, 
sasom ett sammanhängande vatten. 


204 


3. Stänges sund eller del af sund mellan tvä vadar, 
anses vattnet mellan vadarne sasom ett vadstäng. 


89. 


1. Kastas pa samma gäng tvä eller flere vadar en 
utanför annan, och göras med vadarne stäng, skall, om 
fangsten i ett yttre vadstäng ej kan upphemtas, utan att 
innanför staende vad först upptagits, fängsten i samtliga 
stängen mellan de fiskande fördelas efter hvad med afse- 
ende ä fängsten i hvarje stäng kan anses skäligt. 

Ej vare nägon skyldig underkasta sig sadan fördel- 
ning, der han kan visa, att annan uppsätligen kastat vad 
samtidigt med hans vad för att tilltvinga sig gemensamt 
fiske. 

2. Kastas samtidigt tva vadar mot hvarandra och 
dragas de icke i land hvar ät sin sida, skall med fängst 
i stänget sa förhällas, att hälften delas lika ä& hvarje vad 
och hälften tillfaller de i vadarne delegande fiskarena efter 
hufvudtalet. 

Kastas mot tydlig ström vad samtidigt med annan 
vad, som med strömmen utlägges, ege gemensamt fiske 
ej rum. 

3. Uppkommer tvist, huruvida gemensamt fiske skall 
ega rum, eller kunna vid gemensamt fiske de fiskande ej 
om fängstens fördelning sig förena, skall tvisten afgöras 
af skiljemän. 


Ss 10. 

Har nägon vad stäende sä, att den innesluter ett i 
förhällande till den i stänget fängade sillmängden obehö- 
rigt stort vattenomräde, vare han pligtig att, dä han der- 
om anmodas af annan fiskande, som ä& det omrädet vill 
göra vadstäng, genom vadens indragning eller genom 
sidostäng bereda den senare nödig plats för dennes vad- 
stäng. Säger han att han det ej kan utan fara för sillens 


205 


qväfning eller af annan giltig orsak, och kunna de fiskande 
'ej äsämjas, skall tvisten afgöras af skiljemän. 


SL. 

1. Finnes vadstäng utanför annat, mä fängsten frän 
det inre vadstänget icke utsläppas i det yttre, utan all de 
med den yttre vaden fiskande sädant medgifva. 

2, Vill den, som har vad med fängst stäende innan- 
för annan vad, upptaga sin vad, utan att tillika upptaga 
fängsten, vare den, hvars vad star utanför, skyldig att, 
der han ej vill mottaga fängsten frän det inre vadstänget, 
genom sin vads svängande ät sidan möjliggöra säadant 
upptagande af den andres vad. 


E12. 

Vad, i hvilken fängst ej finnes, skall genast af vad 
fiskarena upptagas, dä sädant päfordras af annan, som 
vill pa platsen fiska. 

Garnfiske. 
S 13. 

Under tiden mellan den 30 september och den 1 april 
mä man icke, sa vida ej omständigheterna äro synner- 
ligen tvingande, utsätta eller upptaga garn fran en timme 
efter solens nedgäng till en timme före dess uppgäng. 

Under den tid af dygnet, hvarunder garn icke fa ut- 
sättas eller upptagas, mä ej heller nägon utan nödtväng 
sig a platsen för garnfiske uppehälla och vid garnen lägga 
hand. 

Förhällandet mellan garnfiske och vadfiske. 
S 14. 

Garn mä man ej sätta utanför vad pä närmare af- 
stand än 20 meter. 

S:15: 

1. Har nägon satt garn sa, att de varda till hinder, 
dä vad skall kastas eller tömmas, äligge honom att, pä 


206 


tillsägelse af vadfiskarena, ofördröjligen upptaga sin red- 
skap, och ege han ej härför fordra ersättning. 

Är garnfiskaren ej tillstädes eller underläter han upp- 
taga garnredskapen, dä han derom tillsagts, ege vadfiska- 
rena att med nödig varsamhet upptaga garnen med deri 
varande fängst och upplägga hvad sälunda upptagits pä 
lämpligt ställe a land, der det lätt kan skönjas. 

Hafva vadfiskarena ej kunnat utan synnerlig olägen- 
het, upptaga garnen, innan vaden kastats eller innan vad- 
armarne ilanddragits, äligge dem att sist inom tolf timmar 
derefter, i närvaro af tvä tillkallade ojäfvige män, upp- 
taga garnen med fängsten och dermed pä sätt nyss är 
sagdt förfara, der ej annat med garnfiskaren aftalats. 

Garn, som kommit att stä under satt vad, mä ej af 
annan än vadfiskarena upptagas utan tillständ af desse. 

2. Hafva pä grund af dessa bestämmelser vadfiskare 
upptagit garnfiskares redskap, skola vadfiskarena sä fort 
ske kan derom underrätta garnfiskaren, der denne eller 
nägon af hans folk ej närvarit. Kan garnfiskaren ej an- 
träffas och kommer han ej tillstädes inom tjugufyra tim- 
mar, efter det garnen upptagits, förfare vadfiskarena med 
den upptagna redskapen pä sätt om hittegods är stadgadt. 

3. Skada, som vid vadfiske tillfogas garnredskap, 
ersätte vadfiskarena; gifve ock skälig godtgörelse för 
fäangst, som spilles frän garnredskap, dä sädan redskap 
enligt mom. 1 af denna $ af vadfiskare upptages. 

Varda garn genom vadfiske förlorade, gifve vadfiska- 
rena antingen ny och god redskap i stället eller sädan 
redskaps fulla värde i penningar, hvilketdera garnfiskaren 
vill, äfvensom skälig ersättning för spild fängst. 

Har till följd af vadfiske garnfiskare under mer än 
tolf timmar varit i saknad af sin redskap, ege han af 
vadfiskarena njuta ersättning för förloradt fiske, beräknad 
efter den fängst, som dä är i orten vanlig, frän och med 
den dag, dä garnfiskaren först hindrades frän fiske, till 


207 


och med den, dä hans redskap eller ersättning derför blef 
till honom öfverlemnad. - 

4. Ligger garnredskap sjunken, der vad skall kastas 
eller dragas, äro vadfiskarena icke skyldige att upptaga 
garnredskapen eller att ersätta skada, som möjligen till- 
fogas denna vid vadfisket. 

5. Ersättning, hvarom i denna S sägs, bestämmes, i 
händelse af tvist, af skiljemän. 


Om fiskevattnets väard och förekommande 
af hinder och skada vid fiske. 


8.16; 

Ej ma man i fiskevatten utkasta eller utsläppa död 
fisk, fiskafskräde eller andra ämnen, som kunna välla 
fisket skada, eller lägga sadana ämnen sa nära intill strand, 
att de kunna nedsköljas af vattnet. 

Ä ställen, som för vadfiske nyttjas, ma man ej heller 
utkasta sten, ballast eller annat, som kan vara till men 
vid vaddrägt. 

>17. 

1. Vad mä man ej hälla stäende sä, att fara upp- 
star för den deruti fangade sillens qväfning. 

2. Vid upptagande af sill ur vadstäng skall tillses, 
att ej pa en gang drages mot land mer sill, än som skall 
da upphemtas. 

SiS. 

1. Under pägäende vadfiske ma man ej i grannskapet 
lossa upprepade skott eller förorsaka annat ihällande 
starkt buller. 

2, Ängbät. som gar nära ställe, der vad kastas eller 
tömmes, skall framföras med minskad fart. 


8.1% 
1. I sund eller farled mä man ej använda fiskered- 
skap, hvarigenom samfärdseln hindras eller fiskens genom- 


208 


gäng afstänges. I sund, der ej allmän farled är, mä lik- 
väl vad utsättas frän land till land; skolande, sa vida an- 
nan led för fiskens gang mot land ej finnes i närheten, 
sadant vadstäng omedelbarligen tömmas. 

2. Sedan höstetid stim af sill förmärkts vid kusten, 
ma man ej heller, innan sillen gätt in till stränderna, 
med fiskeredskap Öfverstänga inlopp till fjordar och vikar, 
der, efter hvad allmänt kändt är, vadfiske efter sill plägar 
idkas eller sill kan lämpligen hällas med vad instängd. 


$ 20. 

Den fartyg eller bat förer vare pligtig noga tillse, att 
han icke utan nödtvang Öfverfar fiskeredskap, som är pa 
tydligt sätt utmärkt och ej i vanlig farled finnes utlagd; 
och äligge honom i hvarje fall, da han mäste färdas öfver 
fiskeredskap, att iakttaga nödig försigtighet, sa att redska- 
pen ej skadas eller rubbas. 


Ss 21. 

Har fartvg eller bät sä förlagts, att användandet af 
vad derigenom hindras, ege de fiskande fordra, att far- 
tyget eller bäten skall till annan plats förhalas; och vare 
de fiskande pligtige att utan ersättning vid förhalningen 
biträda. 


Reglementariska föreskrifter. 


8 22. 

Der hafsfiske vid kusten af Göteborgs och Bohus län 
idkas af flere i förening eller i sa kalladt lag, välje de 
en att vara lagets förman. Honom tillhör det att vaka 
öfver att laget i förhällande till saväl andre fiskande 
som strandegarne vid fiskets utöfvande iakttager gällande 
föreskrifter. 

Förmannen äligger det ock att lemna sadan uppsgift 
om fangst, som i 3 S sägs, äfvensom draga försorg derom 


209 


att landslott eller ersättning för skada eller förlust, som 
skall af fiskelaget utgifvas, varder vederbörande tillstäld. 
Äro de, som till landslott eller ersättning af laget äro be- 
rättigade, flere, och finnes ingen a deras vägnar tillstädes, 
da fiskelag lemnar platsen för fiske, ege förmannen till- 
ställa landslotten eller ersättningsbeloppet hvilken af de 
dertill berättigade han will. 


8 23. 

Utestäende fiskeredskap skall vara med vakare, flöten 
eller andra märken försedd, sa att den lätt skönjes. 

Är vad satt, skall särskildt den öfre vadtelnans midt 
tydligt utmärkas. 

8 24. 

Ä sädan fiskeredskap, som qvarstär i sjön, utan att den 
fiskande är vid redskapen städse närvarande, skola egares 
namn och hemvist vara pa tydligt och i ögonen fallande 
sätt angifna. 

Beträffande märkning, registrering och numrering af 
fartyg och bätar, som till hafsfisket nyttjas, gälle hvad 
derom är eller varder särskildt stadgadt. 


Ansvarsbestämmelser. 


ss 25—38. 


Allmänna bestämmelser. 


Su 
Kongl. Maj:ts befallningshafvande har att halla hand 
deröfver, att hvad till hafsfiskebedriftens gagn är förord- 
nadt behörigen efterlefves, och ege att, der sädant finnes 
för ändamälet af nöden, förelägga lämpliga viten. 


SM. 
De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt ofvan- 


14 


210 


staende bestämmelser skall i vissa fall hänskjutas, skola 
vara tre och utses i den ordning, lagen angäende skilje- 
män den 28 oktober 1887 bestämmer. 

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt nägon- 
dera parten vill söka domaren, ga i verkställighet, der ej 
domaren annorlunda förordnar. 


Bilaga A. 
Hänvisning till äldre och nyare författningar eller 
förslag. som användts vid utarbetandet af eller 
kunna belysa förestaende utkast. 


(Af A. W.L. 
er AR RER 
Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, S7 m.1 
p. 1. — Fiskeristadga 1852, S 3 m. 2 p. 1. — Förslag 
till fiskeristadga 1883, S 3 m. 2 pp. 1, 4. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1895, S 2 m. 2, S 9 m. 1. — Förslag 


till fiskerilag $2 m. 1,5 8 m. 1. 

Jemför vidare: Bet®nkning og Indstilling afgiven af 
den til Fiskeriernes -:Undersögelse i Christiania- og Lange- 
sundsfjorden ved Kongel. Resolution af 28 Mai 1852 ned- 
satte Commission (RascH, H. & Berc, B. M.) 1853, sid. 
63—64, 67—68. 

Su PamR. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, S 7 m.1 
p. 2. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 
1847, $S 3. — Fiskeristadga 1852, S 3 m. 2 p. 1. — För- 
slag till fiskeristadga 1883, $S 3 m. 2 p. 1. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 2. — Förslag till fiskeri- 
lag, $S3 m. 2. 


27; 


al 


A 


Förklaring öfver 1766 ärs allmänna stadga 1771,82 
m. 2. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 


1847, 8 4. — Fiskeristadga 1852, $S 3 m. 2 p. 2. — För- 
slag till fiskeristadga 1883, $S 3 m. 2 p. 2. — Förslag till 
fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 3. — Förslag till fiskeri- 
lag, S 13. 

Jemför vidare: Macnus lagabotarens landslag, VII, 49. 


-— Gakistiıan IV:s norska lag, VI, 45. — Lov, 23 Mai 


1863, om Landslod, S 3. — Forordning, 12 Febr. 1872, 
for Island om Silde- og Graasejfiskeri med Not, S$ 1, 2. 
— Fiskerilov, 14 April 1893, for Faeröerne, S 7. 


ER 
Jemför Macnus lagabotarens landslag, VII, 49. — 


CHRISTIAN IV:s norska lag, VI, 45. — Marstrands motbok 
1575, $ 30. — Utkast till författning om fiskerierna i Nord- 
sjön 1847, S 7 c. — Fiskeristadga 1852, S 20. — För- 


slag till fiskeristadga 1883, S 20. 


SPRE / DEEE Ki 

Jemför: Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, S5 m. 2. 
— Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2,S 6. — 
Projekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, S 14. — 
Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, S 
14. — Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 5. — 
Förslag till fiskerilag, S 15. 

Jemför vidare: Projekt till allmän stadga för rikets 
fisken 1762, 8 8 m. 2 p. 1. — Lov, 24 September 1851, 
om Vaarsildfiskeriet, S 36. — Lov, 23 Mai 1865, om 
Landslod, 8 1. — Forordning, 12 Febr. 1872, for Island 
om Silde- og Graasejfiskeri med Not, $ 1. — Fiskerilov, 
14 April 1893, for Faeröerne, $ 2. — Lov, 26 Juni 1893, 
om Sildefiskerierne, $ 18 m. 3. 


212 


a 
Lov, 28 Aug. 1854, indeholdende Tilleg til Loven om 
Vaarsildfiskeriet af 24 Sept. 1851, $S 2. — Lov, 23 Mai 
1863, om Landslod, S 4. — Forordning, 12 Febr. 1872, 
for Island om Silde- og Graasejfiskeri med Not, $ 5. — 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 6. — För- 
slag till fiskerilag, S 17 m. 1. 


$.3:M.8: 
Lov, 23 Mai 1863, om Landslod, S 2.— Forordning, 
12 Febr. 1872, for Island om Silde- og Graasejfiskeri med 
Not, $ 3. — Fiskerilov, 14 Apr. 1893, for Faeröerne, S 2 
m. 2. — Förslag till ne 1893, 8 3m 
— Förslag till fiskerilag, S 17 m. 3. 


$3 m. 4 
Förslag till fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 6. — 
Förslag till fiskerilag, S 17 m. 4. 


s 4. 

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
s 7 #, 8 9. — Kongl. bref till länsstyrelsen angäaende 
skydd för begagnande af sättgarn vid sillfiske i Göteborgs 
och Bohus län den 30 december 1884. — Utlätanden 
öfver 1883 ärs förslag till fiskeristadga 1884 --1885, sid. 
276. — Förslag till fiskerilag, S 18. 

Jemför vidare: Macnus lagabotarens landslag, VII, 51. 
— Skanörs och Falsterbo lag, S$ 2, 4, 7. — Marstrands 
motböcker 1575—1585, $ 9. — Carıstian IV:s norska 
lag, VI, 48. — Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, 
$ 7. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, SS 2, 7. — 
Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 25, 27, 35, 36, SS 8, 16. — Lov, 26 Juni 1893, om 
Sildefiskerierne, SS 8, 16. 


2 ee 


213 


Jemför slutligen: Byggningabalken, k. 17, S 4, k. 20, 
SS 2, 4 — Förordning om jordegares rätt öfver vattnet 
a hans grund 1880, S 2, S6 m. 1. 


5: 
DB) 
Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, 8 5 m. 1. -- Reg- 
lemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, 8 5. — Pro- 


jekt till nytt reglemente om sillfisket 1788, $ 13. — Utkast 
till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847,57 h, S 12. 
— Förslag till stadga om fiskerierna 1851, S 11. — Fiskeri- 
stadga 1852, S 21. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 
21 (Betänkande, sid. 20, 56, 63). -— Utlatanden öfver 1883 
ars förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 281, 287 — 
288. — Förslag till fiskerilag, $ 19. 

Jemför vidare: Forordning, 21 Dec. 1792, om Sild- 
og Torskefiskerierne i Fosens Fogderi, Trondhjems Stift, 
8:5; 

sth: 

Macnus lagabotarens landslag, VII, 51. — CHRISTIAN 
IV:s norska lag, VI, 48. — Lov, 1 Aug. 1821, angaaende 
Vaartorske-Fiskeriet i Borgenfjorden paa Söndmör, S 8. 
— Utkast til författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
8 7 g. — Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, S 20. 
— Lov, 23 Mai 1857, angaaende Torskefiskeriet i Nord- 
lands Amt og Senjens og Tromsö Fogderi, $ 16. — Lov, 
18 Mai 1860, angaaende Fiskerier i Nordlands og Fin- 
markens Amter, $ 4. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sild- 
fiskeriet, S 3. — Lov, 6 Juni 1878, angaaende Vaartorsk- 
fiskeriet ved Söndmöres Kyster, $ 4. — Indstilling fra den 
ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission 
til Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 35, S 11. — Lov, 
‚26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, S 11. 

Jemför vidare: Utkast till författning om fiskerierna ı 
Nordsjön 1847, S 7 i. — Strafflag 1864, k. 22, S 19. — 
Förordning om strafflagens införande 1864, S 16 m. 2. — 


214 


Tullstadga 1837, $ 131. — Sjölag 1891, $ 228. — Lag 
om sjöfynd 1891, S 1. 
N: 
Macnus lagabotarens landslag, VII, 51. — CHRISTIAN 
IV:s norska lag, VI, 48. — Lov, 24 Sept. 1851. om Vaar- 


sildfiskeriet, $S 13. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiske- 


riet, $S 9. — Forordning, 12 Febr. 1872, for Island om 
Silde- og Graasejfiskeri med Not, $9 m. 1. — Indstilling fra 
den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kom- 
mission til Lov om Sildefiskerierne, sid. 18, 32, 37, 51% 


— Fiskerilov, 14 Apr. 1895, for Faeröerne, $ 9 m. 1. —# 


Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, $ 19. 

Jemför vidare hänvisningarne ofvan under $ 5 samt: 
Fiskeristadga 1852, $ 3 m. 2 p. 3. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, S 3 m. 2 p. 3. — Förslag till fiskerilag, 
119: 

Jemför slutligen, i fraga om strandegarnes företrädes- 
rätt till vadkast: Förslag till fiskerättsförordning 1893, $ 
3 m. 3 (motiven). 

Send. 

Magnus lagabotarens landslag, VII, 51. — CHRISTIAN 
IV:s norska lag, VI, 48. — Lov, 24 Sept. 1851, om Vaar- 
sildfiskeriet, $S 8. — Lov, 28 Aug. 1854, indeholdende 
Tilleg til Loven om Vaarsildfiskeriet, $ 1. — Lov, 25 
Apr. 1863, om Sildfiskeriet, SS 8, 15. — Forordning, 12 
Febr. 1872, for Island om Silde- og Graasejfiskeri med 
Not, S 8 m. 1. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution 
af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov om Silde- 
fiskerierne 1889, sid. 12—18, 27—31, 36, 38, SS 18, 26. 
— Fiskerilov, 14 Apr. 1893, for Faröerne, S 8 m. 1. — 
Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, SS 18, 26. 


8 8m. R: 
Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, S 8. — Lov, 
25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, $ 8 m. 3. — Indstilling 


E 
| 
F 
b, 
r 


Pe RL SE RR 


215 


’ 


fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte 
Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 37, S 
18 m. 3. — Lov, 26 Juni 1893, S 18 m. 5. 


$- SimoB- 
Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet,$S 8. — Lov, 
25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, S 8 m. 5. — Lov, 26 Juni 
1893, $ 18 m. 6. 
Jemför vidare: Danr, W. S., Norges Landn&ringsret, 
Christiania 1882, sid. 301—302. 


Sie 

CHRISTIAN IV:s norska lag, VI, 48. — Lov, 24 Sept. 
1851, om Vaarsildfiskeriet, $S 14. — Lov, 25 Apr. 18653, 
om Sildfiskeriet, S 13 m. 1. — Forordning, 12 Febr. 1872, 
for Island om Silde- og Graasejfiskeri med Not, S 9 m. 2. 
— Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 18—19, 37, $ 23. — Fiskerilov, 14 Apr. 1893, for 
Fzeröerne, S 9 m. 2. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiske- 
rierne, & 23. 

See 

Macnus lagabotarens landslag, VII, 51. — CHRISTIAN 
IV:s norska lag, VI, 48. — Lov, 24 Sept. 1851, om Vaar- 
sildfiskeriet, S 14. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, 
S 13 m. 2. — Forordning, 12 Febr. 1872, for Island om 
Silde- og Graasejfiskeri med Not, S 9 m. 3. — Indstilling 
fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte 
Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 19, 37, 
S 23. 

ed: 

Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
Bid 32, 33, 37,:395)8523,.385539. 

Jemför vidare hänvisningarna nedan under $ 40. 


216 


$ 10. | 

Jemför: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, $ 
15. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, $ 14 m. 2. 
Forordning, 12 Febr. 1872, for Island om Silde- og Graa- 
sejfiskeri med Not, S 10 m. 2. — Indstilling fra den ved 
Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til 
Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 12—18. 27—30, 36, 
38, SS 18, 24. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, 
SS 18, 24. 

gi #1. 

Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 19—20, 38, S 25. — Lov, 26 Juni 1893, om Silde- 
fiskerierne, $ 25. 

$.12: 

Lov, 24 Sept. 1851, om  Vaarsildfiskeriet, $S 15. — 
Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, $S 14 m. 1. — For- 
ordning, 12 Febr. 1872, for Island om Silde- og Graasej- 
fiskeri med Not, S 10 m. 1. — Indstilling fra den ved 
Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til 
Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 38, $ 24. — Lov, 26 
Juni 1893, om Sildefiskerierne, S 24. 

Jemför vidare: Strafflag 1864, k. 24, $ 14. 


$ 18. 

Marstrands motböcker 1575—1585, S 11. — Lov, 24 
Sept. 1851, om Vaarsildfiskerie, S 6. — Lov, 25 Apr. 
1863, om Sildfiskeriet, $ 6. — Indstilling fra den ved Kgl. 
Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov 
om Sildefiskerierne 1889, sid. 36, S 15 a. — Lov, 26 Juni 
1893, om Sildefiskerierne, S 15 a. 


$ 14. 
Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, S 9. — Lov, 
25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, SS 6, 7. — Indstilling fra 


217 


den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kom- 
mission til Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 25, 27, 35, 
36, SS 8, 17. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, 


8, 17. 


$-19-M. 1. 
Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
S 11. — Utlätanden öfver 1883 ars förslag till fiskeri- 


stadga 1884—1885, sid. 281. — Förslag till fiskerilag, S 
m..1'Dp.; 2,8:20. 

Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, $S 10. — 
Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, $ 10. — Forordning, 
12 Febr. 1872, for Island om Silde- og Graasejfiskeri med 
Not, S 8 mm. 2—4. — Indstilling fra den ved Kgl. Reso- 
lution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov om 
om Sildefiskerierne 1889, sid. 20—21, 32, 37, S 20. — 
- Fiskerilov, 14 Apr. 1895, for Faröerne, S8 m. 2. — Lov, 
26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, S 20. 


Sdla.mui 2: 

Jemför hänvisningarne ofvan under mom. 1 samt: 
Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 25, 35, $ 12. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiske- 
rierne, $ 12. 

Jemför vidare: Utkast till författning om fiskerierna 
i Nordsjön 1847, $ 7 i. — Straftlag 1864, k. 22, S$ 19, 
21, 22. — Förordning om strafflagens införande 1864, $ 
16 m. 2. — Tullstadga 1887, $ 131. — Sjölag 1891, & 
228. — Lag om sjöfynd, 1891, S 1. 


GIS m. 8: 
Jemför hänvisningarne ofvan under mom. 1. 


$ 15 m. 4. 
Jemför hänvisningarne nedan under S 40. 


218 


SU LOUMELD. 
Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, $S 15. — 
Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, S 3. — Förklaring 


öfver 1766 ärs stadga för nordsjöfiskerierna 1771, S 2. 
— Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 4, S 5. 
— Projekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, SS 15, 
54 — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 
1847, 8 7 c. — Fiskeristadga 1852, S 16 p. 2, S 27 m. 
2. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 15 m. i. — Ind- 
stilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 ned- 
satte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 
22—24, 26, 36, S 15 f. — Lov, 26 Juni 1893, om Silde- 
fiskerierne, $ 15 £. 


$ 16m. 2. 

Hamnordning 1771, k. 3,.S 7. — Förklaring öfver 
1766 ärs stadga för nordsjöfiskerierna 1771, S 4. — Reg- 
lemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 4, S 5. -— Pro- 
jekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, S$ 15. — Fi- 
skeristadga 1852, S 20 p. 2. — Strafflag 1864, k. 19, S 
15 m. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, S 15 m. 1. 

Jemför vidare: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiske- 
riet, S 19. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, S 1. 
— Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 34—85, S 7. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiske- 
rierne, S7. 


Sl 
Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, S 5 m. 2. — Re- 
glemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, S 6. — Pro- 


jekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, $ 14. — Utkast 
till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, S 14. — 
Förslag till fiskeristadga 1883, $ 15 m. 2 (Betänkande, 
sid. 18, 62). 


219 


EL MET. 
> Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 1,8 9. — 
Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, S 
7 d. — Fiskeristadga 1852, S 18. — Förslag till fiskeri- 
stadga 1883, S 15 (Betänkande, sid. 17—18, 63). 

Jemför vidare: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiske- 
riet, S 11. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, S 11. 
--- Forordning, 12 Febr. 1872, for Island om Silde- og 
Graasejfiskeri med Not, S 11. — Indstilling fra den ved 
Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til 
Lov om Sildefiskerierne 1889, sid. 37, $ 21. — Fiskeri- 
lov, 14 Apr. 1893, for Faseröerne, $S 10. — Lov, 26 Juni 
1893, om Sildefiskerierne, S 21. 


S::29.,18. 2: 
Jemför: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiskeriet, S 
18. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 


1887 nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 
1889, sid. 35, $ 10. — Lov, 26 Juni 1895, om Sildefiske- 
rierne, $ 10. 

Jemför vidare: Förordning angäaende ätgärder till und- 
vikande af ombordlägsning 1885, SS 13, 18. — Förslag 
till ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske 
290,87 m.:1. 


SAN MER 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 1, S 11 p. 
2. — Strafflag 1864, k. 19, $ 15 m. 2, k. 24, S 14. 

Jemför vidare: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiske- 
riet, 8 8. — Lov, 25 Apr. 1863, om Sildfiskeriet, S 5 m. 
4. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 
1887 nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 37, 8 18 m. 4. — Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiske- 
rierne, S 18 m. 6. 


220 


Ta 

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
Ss 11. — Strafflag 1864, k. 24, S 14. — Göteborgs och 
Bohus läns Landstings handlingar 1882, n:o 15, sid. 2—4, 
n:o 22, sid. 23—24 ($ 65). — Bohusläningen, Uddevalla 
1882, n:o 77. 

Jemför vidare: Indstilling fra den ved Kgl. Resolution 
af 2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov om Silde- 
fiskerierne 1889, sid. 25—26, 36, S 15 b. — Lov, 26 Juni 
1893, om Sildefiskerierne, S 15 b. 


8.20. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 1, S 11. — 
Fiskeristadga 1852, S 19. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
S:19. 

Jemför vidare: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiske- 
riet, $S 17. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 
2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov om Sildefiske- 
rierne 1889, sid. 25, 35, $ 9. — Lov, 26 Juni 1893, om 
Sildefiskerierne, S 9. 


SEAT. 

Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 32, 37, S 21 p. 2. — Lov, 26 Juni 1893, om Silde- 
fiskerierne, S 21 p. 2. 

Jemför vidare: Allmän stadga för rikets fisken 1766, 
k. 1, S 11 (sista punkten). — Förordning angäende lots- 
verket 1881, $ 21. — Sjölag 1881, S 114 m. 2. 


SER er © 
Projekt till nytt reglemente för sillfisket 1788, $ 12. 
— Uitkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, 
Sl. 6 
S4 


221 


RR PER 

Macnus lagabotarens landslag, VII, 50. — CHRISTIAN 
]V:s norska lag, VI, 46. — Lov, 28 Aug. 1854, indehol- 
dende Tilleg til Loven om Vaarsildfiskeriet, $S 4. — Lov, 
25 Mai 1863, om Landslod, S 4. — Forordning, 12 Febr. 
1872, for Island om Silde- og Graasejfiskeri med Not, SS 
4,5. 

Jemför vidare: Handelsbalken, k. 18, $S 10. — Sjölag 
1891, SS 9—-11, 13—16. 


RE TRRDIR: 

Lov, 28 Aug. 1854, indeholdende Tilleg til Loven om 
Vaarsildfiskeriet, S 2. — Forordning, 12 Febr. 1872, for 
Island om Silde- og Graasejfiskeri med Not, S 2. — För- 
slag till fiskerättsförordning 1893, S 3 m. 6 p. 2. — För- 
slag till fiskerilag, S 17 m. 2. 


8:29. 

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 1, $S11 p.2. 
— Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 1887 
nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 1889, 
sid. 26, 36, $ 15 c, d. — Cirkulere om Afmseerkning af 
Fiskeredskaber paa Havet fra Fiskeri-Inspektionen indenfor 
Skagen i August 1893. 

Jemför vidare: Fiskeristadga 1852, S 19. — Förslag 
till fiskeristadga 1883, S 19. — Förordning angäende ät- 
gärder till undvikande af ombordläggning den 20 febr. 
1885, SS 10, 29. 

$.24. mw2. 

Jemför: Förklaring öfver 1766 ärs stadga för nord- 
sjöfiskerierna 1771, 8 3 p. 2. — Reglemente för nordsjö- 
fiskerierna 1774, art. 4, $ 2 (i slutet). — Projekt till nytt 
reglemente för sillfisket 1788, SS 6—9, 11, 32. — Kungl. 
kungörelse d. 2 juni 1882 angäende vissa föreskrifter i 
afseende pä saltsjöfisket vid kusterna af Blekinge, Skäne, 


222 


Halland samt Göteborgs och Bohus län. — Tullstadga 
1887, S 169. 

Jemför vidare: Lov, 23 Mai 1857, angaaende Torske- 
fiskeriet i Nordlands Amt og Semjens og Tromsö Fogderi, 
s 9. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 2 Aug. 
1887 nedsatte Kommission til Lov om Sildefiskerierne 
1889, sid. 26, 36, $ 15 d. — Lov, 26 Juni 1893, om 
Sildefiskerierne, S 15 d. 

$ 39. 

Jemför: Fiskeristadga 1852, S 44 p. 1, $S 45. — In- 
struktion för landshöfdingarne den 10 nov. 1855, $ 10, $ 
31 p. 1.— Ordningsstadga för rikets städer 1868, $ 20. — 
Helsovärdsstadga för riket 1874, $ 23,5 24 mm. 3, 4,8 30. 

Jemför vidare: Rikets höglofl. Ständers Justitieombuds- 
mans berättelse till Riksdagen ar 1856, sid. 2—4. — Kon- 
stitutionsutskottets nıemorial n:o 11 den 29 maj 1857 
(fjerde anmärkningspunkten), sid. 8—14. 


s 20. 
Utlätanden öfver 18853 ars förslag till fiskeristadga 
1884—1885, sid. 93. — Sjölag 1891, $ 331. — Förslag 
till fiskerättsförordning 1893, $ 28. — Förslag till tiskeri- 


lag, S 40. 
Jemför vidare: Lov, 24 Sept. 1851, om Vaarsildfiske- 
riet, $S 29. — Indstilling fra den ved Kgl. Resolution af 


2 Aug. 1887 nedsatte Kommission til Lov om Sildefiske- 
rierne 1889, sid. 33, 36, SS 37—39. 


223 


Bilaga B. 
Nägra hänvisningar till sadana i föregäende utkast ej 
upptagna bestämmelser, som höra till en fullständig 
stadga för hafsfisket vid rikets vestkust *). 
(AF-A.V. L.) 


A. 
Bestämmelser afseende fiskets värd. 


Förbud mot fiske med sprängämnen och gift: Fiskeri- 
stadga 1852, $ 18 p. 1, $ 35 p.1 (enl. kungl. kungörelsen 
. den 10 sept. 1869). — Försiag till fiskeristadga 1883, $ 
»2.m.:1.8.39.mm:- 1.,:.2,°4. 

Förbud mot fiske med storulke eller bomsläpnät (frans- 
männens chalut, engelsmännens beam-trawl-net och tyskar- 
nes Schleppnetz) eller med liknande ulkeredskap: Lov om 
Fiskeriet i Danmark den 5 April 1888, $ 8. — Utkast till 
öfverenskommelse mellan konungarikena Sverige och Dän- 
mark angäende fisket i de till bada länderna gränsande 
farvattnen, art. 5. 

Förbud mot fiske med s. k. skäddevad (danskarnes 
Flynder-Snurrevaad), segelnot eller liknande notredskap: 
Lov om Fiskeriet i Danmark 1888, S 9 m. 2. — Utkast till 
öfverenskommelse mellan konungarikena Sverige och Dan- 
mark angäende fisket i de till bada länderna gränsande 
farvattnen, art. 6. 

Fredningstid och minimistorlek för hummer: Fiskeri- 
stadga 1852, S$ 23, 38. — Kungl. kungörelser angaende 
ändrad Iydelse af SS 23 och 38 i fiskeristadgan den 10 
mars 1865, den 10 december 1880 och den 24 april 1890. 
— Förslag till fiskeristadga 1883, $S$ 22, 43. -—- Lov om 


*, I verkligheten är endast hvad under afdelningarne A och B an- 
törts att räkna till fiskerilagstiftningen, som dock bör innehälla hänvisnin- 
gar till närstäende författningar. 


224 


Fiskeriet i Danmark 1888, $ 13, $ 35 m. 4. — Love om 
Fredning af Hummer den 29 Juni 1848, den 17 Juni 1879 
og den 26 Juni 1893. 

Fredningstid och minimistorlek för ostron: Kungl. 
kungörelser angaende ändrad Ivdelse af S$ 23 och 38 i 
fiskeristadgan den 10 mars 1865, den 10 december 1880 
och den 24 april 1890. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
8$ 22, 43. | 

Om ästadkommandet af fiskets vard afseende fiskeri- 
ordningar: Fiskeristadga 1852, $S 22 mm. 2—4, $ 37 m. 
2. — Förslag till fiskeristadga 1883, SS 24—30, 33, 34, 
48 (Betänkande, sid. 22—32, 49—53). 

Om undantag till förmon för fiskodling eller fiskeri- 
undersökningar frän gällande föreskrifter: Förslag till 
fiskeristadga 1883, $$ 31, 32 (Betänkande, sid. 32—33). 


B. 

Bestämmelser afseende fiskfängstens afsättning. 

Om anläggning af fiskberedningsverk: Fiskeristadga 
1852, S 27 m. 1, $ 40 m. 1. (Stadgandena härom torde 
böra upphäfvas. Jemför kommerskollegiets utlatande den 
7 aug. 1888 angäende vissa delar af förslag till ny fiskeri- 
stadga samt Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1891, sid. 216— 229). 

Om handel med saltade och packade fiskvaror: Fi- 
skeristadga 1852. $ 26. 

Om silltunnans rymd: Allmän stadga för rikets fisken 
1766, k. 1, $S 4 m. 2. — Fiskeristadga 1852, $ 28. — 
Kungl. kungörelse angäende justering af särskilda mälkärl 
samt stämpling af förvarings- och transportkärl för sill 
den 22 december 1886, $ 2. — Jemför vidare: LJUNGMAN, 
A. V., Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och 
sillhandel, Uddevalla 1882, sid. 128-——-139. 

Om mälkärl för mätning af färsk sill: Allmän stadga 
för rikets fisken 1766, k. 1, $ 3. — Kungl. bref angaende 
det tunnemätt, som hädanefter kommer att nyttjas vid för- 


225 


säljandet af färsk sill och annan fisk, den 18 augusti 1773. 
— Kungl. reskript angäende en ny och förändrad mätare- 
tunna för färsk sill den 27 oktober 1786. — Fiskeristadga 
1852, $S 28. — Kungl. kungörelse angäende justering af 
särskilda mälkärl samt stämpling af förvarings- och trans- 
portkärl för sill den 22 december 1886, $ 1. — Jemför 
Lov, 26 Juni 1895, om Sildefiskerierne, S 27. 

Om utländings rätt att idka silluppköp och sillsalt- 
ning för utförsel: Förordning angäende utvidgad närings- 
frihet 1864, $ 26. — Kungl. bref angäende tillständ för 
utländing att idka uppköp af fisk för dess exporterande 
sasom färsk den 23 december 1885. 


C. 
Bestämmelser afseende farleders, hamnars och 
‚fiskevattens värd. 

Förbud mot utkastande af sadant, som kan valla upp- 
srundning: Fiskeristadga 1852, $ 16 p. 2, S 31 m. 2. — 
Strafflag 1864, k. 19, $ 15 m. 2. — Förordning om jord- 
egares rätt öfver vattnet A hans grund 1880, $S 12. — 
Förslag till fiskeristadga 1883, S 15 m. 1, S 37. — Jem- 
för vidare: Kejserl. förordning, den 23 mars 1868, angäa- 
ende vattenledningar och vattenverk (för Finland), $ 15. 
— Lov, 26 Juni 18953, om Sildefiskerierne, S 7. 

Förbud mot qvarlemnande efter slutadt fiske vid an- 
dras stränder af för fiskets bedrifvande nedsatta pälar, 
stockar, stakar eller dylikt: Fiskeristadga 1852, $ 20 p. 
1,8 35 p. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, S$ 20, 41. 


D. 
Bestämmelser afseende trygghet under och god 
ordning vid fiskes utöfning. 
Förbud mot jagt a hval under det ymniga sillfisket: 
Kongl. kungörelse angaende förbud mot jagt efter hval 


ze 


226 


vid Sveriges vestkust under viss tid af äret den 15 de- 
cember 1882. — Jemför vidare: Lov, 24 Januar 1863, 
angaaende Ret til Hval, $ 26. 

Förekommande af ombordläggning: Förordning angä- 
ende ätgärder till undvikande af ombordläggning samt sig- 
naler för angifvande af nöd ä fartyg den 20 februari 1885, 
ss 2—8, 10—14, 17—24, 28—31, 33-37. — Jemför 
vidare: Lov, 26 Juni 1893, om Sildefiskerierne, $ 15 d. 

(God ordning &a fiskeplatserna och i fiskehamnarne: 
Fiskeristadga 1852, $ 45. — Förslag till fiskeristadga 1883, 
S 52. — Förordning angäende hamnordningar och andra 
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket den 8 
maj 1874. 


a eg 


A sid. 


unser 
» » 54 
» » 55 
>" 2.56 
>. 932.600 
» » 81 
» > 97 
23-124 
a a 
» » 129 

‚ 135 

» 138 


» 


10 


Tillägg och Rättelser: 


48 rad. 10 uppifrän star: 1. Saltsjöfisket 


>» > 
» > 
» >» 


inomskärs är, med 
här nedan i $$ 


och hennes 
privilegier 


all fiskeredskap 


sakkunniges 

mark, med hvad 
dertill 
uppförande af bo- 


hörer, för 


ningshus, bodar, 
eller dylikt», 

om väghaällnings- 
besväret 


oskift (d. v. 8. 


krok och ref 


domslut 
mark, med hvad 
dertill hörer, för 


sadana boningshus, 
bodar, 


1993 


läs: 1. Saltsjöfisket är 


med här nedan i 
mom. 2 samt i 
ss 1, 

eller hennes 
särskildt stad- 


gande 

all fiskens gäng 
hindrande fiske- 
redskap 
sakkunnigs 


mark för uppfö- 
rande af bonings- 
hus, med hvadder- 
till hörer, bodar, 
eller dylikt, 

om utgörande af 
väghällnings- 
besväret 

oskift samfällighet 
(d. v. 8. 

krok eller ref 
särskildtstadgande 
mark för uppfö- 
rande af sädana 
boningshus, med 
hvad dertill hörer, 
bodar, 

1593 


NT 


\ 


425 


een 


ne een Em? T ve un mm . ttseierenr ET