ee “ N + a .; HARVARD UNIVERSITY. LIBRARY OF THE MUSEUM OF COMPARATIVE ZOOLO@GY. 2 A Vzyung Br Vcteden st fanwanya, 1897 -FISKERITIDSKRIFT. UTGIFVEN 4 Z AF JA 1397 — m _ ar Pr Innehäll: Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening. 1593—1894 och 1894—1895 (sid. 1—23). — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och för- valtning under elfte och tolfte ären af Föreningens tillvaro. | 1894 och 1895 (sid. 24—27). — Berättelse öfver Orosts och . | Tjörns fiskeriförenings verksamhet under ären 1894 och 1895 (sid. 23-60). — Schmematisk öfversigt öfver fiskeripoliti- kens hufvudsakligaste innehäll Ett utkast af AxeL VıLn. LIUNGMAN (sid. 61—104)., — Om ordnandet af förhällan- dena & de bohuslänska fiskelägena. I. Af A. V. L. (sid. 105 — 122). — Bohusläns hafsfiske och dess främjande. Af AxEL Vırn. LJunGMman (sid. 123—176). ORTE KENT ET NEL RL ET DT LET SIND ATIIUND NANNNrInNNnNnN TTV TV Vu ET ee . Tillkännagifvande frän Redaktionen. Bohuslänsk Fiskeritidskrift utsänder härmed sitt kan- ske sista häfte, som i följd af minskningen i Hushällnings- sällskapets anslag till tidskriftens tryckande mäst till om- fänget betydligt inskränkas. Det har, enligt i näst före- - gäende häfte gifvet löfte, egnats hufvudsakligast at en redogörelse für »de offentliga ätgärder, som äro af, nöden för de bohuslänska fiskaresamhällenas ut- veckling till den ekonomiska själfständighet, som allena förmär uppbära ett varaktigt välständ och en högt stäende fiskebedrift, och torde derigenom hafva i väsentlig mon bidragit till utredningen af just de frägor, som för samma fiskebedrift och fiskaresamhällen ega den största betydelsen. Dä det ligger i Bohuslänsk Fiskeritidskrifts syfte att samla och genom offentliggörande bäde meddela ät sam- tiden och bevara ät efterverlden allt, som är af vikt för främjande af Bohusläns fiskerier och skärgärd eller som är upplysande för dessas historia och utveck- ling; sa vänder sig ock Redaktionen härmedelst till all- mänheten med anhällan att en hvar, som dertill är i till- fälle, benäget mätte till Redaktionen för samma ändamäl insända 1:0) äldre handlingar, som lemna upplysningar om fiskerinäringens forna utöfning och betydelse, 2:0) do- mar, angäende enskild eganderätt till fiske eller rörande fiskerinäringens utöfning och beskattning, 3:0) uppgifter, beträffande fiskens beredning till handelsvara och använd- ning i hushällningen (fiskmatlagning m. m.), samt 4:0) upp- lysningar, angäende fiskhandeln, fraktfarten a saltexport- och - sillimporthamnarne m. m. dylikt. -- De emottagna hand- lingarna skola efter begagnandet i oskadadt skick äter- ställas. Redaktionens adress är: Doktor AxeEL VILH. LJUNGMAN. Orost. BOHUSLÄNSK FISKERITIDSKRIFT. UTGIFVEN AXEL YILH. LYJUNGMAN. GÖTEBORG. GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS BOKTRYCKERI u 3 > - ER: Fr N Ü E x " h sl: ser BARSA AT: il ae TyH; s 173 v % ar. ar 2 1 2 ” S . > Pe fi 1} ‚. a j v z us wur d “ v 1 $ * JAN 4 1897 Företal. Bohuslänsk Fiskeritidskrift utsänder härmed sitt kan- ske sista häfte, som, i följd af minskningen i anslaget frän länets hushällningssällskap till tidskriftens tryckande, mäst till omfänget betydligt inskränkas. Det har varit tidskrif- tens syfte att verka för bohuslänska skärgärdens och fiskerinäringens bästa samt att ästadkomma varaktigt välständ och möjligast väl ordnade för- hällanden & de bohuslänska fiskelägena, men de själfviska intressen, som motverkat detta syfte, hafva varit für starka och icke skytt nagot som helst medel för fram- gängs vinnande, hvadan endast en del af det myckna, som utgjort föremälet för utgifvarens sträfvanden, kunnat för- verkligas. Har resultatet salunda blifvit mindre än Önsk- list, sa är detta dock icke följden af bristande god vilja, nit och själfuppofiring fran utgifvarens sida; ty arbetet för bohuslänska skärgärdens bästa har varit lika otacksamt och ihällande som kostsamt och lönlöst. Det ser nästan ut, som om det funnes ett olvcksöde, hvilket sväfvade öfver Bohusläns skärgärd och fiskerinä- ring samt vällade att all de förflutna fiskeperiodernas sorg- liga erfarenhet förbisäges och intet af verkligt värde fran det allmännas sida ätgjordes för att astadkomma varak- tigt välständ inom samma skärgärd, utan tvärtom snart sagdt blott sadana ätgärder vidtogos eller förbereddes fran det allmännas sida, som skola lemna skärgärden vid nu innevarande fiskeperiods upphörände i än sämre läge än vid till och med den näst föregäende sillfiskeperiodens slut. Starkare och inflytelserikare krafter än nägonsin till- förene synas nemligen vara i verksamhet för att undan- skjuta det för skärgärdens och fiskerinäringens bästa oum- bärliga för att i samma närings namn utverka anslag eller förmoner ät naturvetenskapliga institutioner, privilegierade samhällen i skärgärden och bohuslänska fastlandets jord- bruksnäring. Endast den fiskerinäring och den fiskarebe- folkning, i hvars namn förmonerna eller anslagen sa vä- sentligen fordras af det allmänna, skola blifva utan prof pä omvärdnad frän det allmännas sida. Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening. 1593 —1894 och 1894—1895 *). — Undertecknade, revisorer för granskning af Göteborgs och Bohus läns Fiskareförenings räkenskaper och förvalt- ning för ar 1893, hafva denna dag verkstält granskningen och fa deröfver afgifva följande Berättelse: De under äret i föreningen försäkrade större och mindre fiskefartygens antal har ut- gjort 100, med ett försäkringsvärde af: EEE ANEIEN BRIAIFS AR Kr. 355,036: 25 o a redskap och inventarier ............--.---- >» 156,474: 50 Summa försäkringsvärde Kr. 511,510: 75 Inkomster: Behällning frän 1892. ......... Kr. 17,264: 75 Anslag ur Fonden till förbätt- ring af länets skärgärds- och kustallmoges ställning ......... » 390: — Anträdesafgifter.......:2...2. . 2 31.023303 Bäntor .................. 0... 1» 2.251: 55 Utgifter.: Förvaltningskostnader inclusive Ä kamrerns arvode ............... Kr. : 1,858: O1 Afskrifne inträdesafgifter....... » 14: 85 Behällning i reservfonden ... » 1916.47 3003 19,389: 35 *, Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1890, sid. 157—181; 1891, sid. 230-232; 1892, sid. 195-198; 1893, sid. 35—42. 1 Af reservfondens medel ..............- Kr. 17,516: #7 äro placerade: i lan till fiskare med upplupne räntor till 31 december 1893 ......... Kr. 413839: 23 a deposition i Bohusläns Enskilda Bank 2.7 ur. » 1,000: — kontant i kassan .......... Le" 677; 24 ‚Vog7 ler Föreningen, som ätnjutit allmänt förtroende och fort- farande utvecklar sig, har under gängna äret drabbats af förlust genom förolyckande af fiskebäten »Kronan» frän Kärringön, hvilken förlust dock först under innevarande är kommer att regleras. Föreningens räkenskaper äro förda med ordning och noggrannhet samt med behöfliga verifikationer styrkta och tillgängarne enligt väart förmenande placerade mot fullt be- tryggande säkerheter, hvarför vi tillstyrka full och tacksam ansvarsfrihet för det arbetsär, revisionen omfattar. Lysekil den 25 april 1894. J. E. Bırıström. NicLas Orsson. P. F. LANDELIUS. VIKT. HYLLENGREN. Konungens befallningshafvandes ombud. Undertecknade, revisorer för granskning af Göteborgs och Bohus läns Fiskareförenings räkenskaper och förvalt- ning för ar 1894, hafva denna dag verkstält granskningen och fa deröfver afgifva följande Berättelse: De under äret i föreningen försäkrade större och mindre fiskefartygens antal har utgjort 115 med ett för- säkringsvärde af: Alarme: 1 MEI Er BBRORET, Kr. 421,597: — >, redskap: och inventauier ne... » 159,543: — Summa Kronor 581,140: — Inkomster: Behällning frän 1893 ...... Kr. 17,516: 47 Anslag ur Fonden till för- bättringaf länets skärgärds- och kustallmoges ställning » 350: — Inträdesafgifter ..............- > 1.240: 30 en 20... » 698: 34 Uppburna tillskottsmedel.. » 2,557: 24 Kr. 22,368: 64 Utgifter : Förvaltningskostnader...... Kr. 369723 Kamrerns arfvode ......... » 1,246: 59 Assuransafgiftför»Kronan» » 2,442: 40 Tillrederietför»Gladstone» » 3,000: — Sägser Kr. 7,658: 22 Behällning i reservfonden » 14,710: 42 , 22,368: 64 Till reserufonden, som vid ärets början ut- ee nn. se Kr. 17.510: 47 har öfverförts: frän Upp- börds och tillskottskonto » 114: 84 fran Vinst- och Förlustkonto >» 79321822 17:710:42 hvaremot af reservfondens medel utbetalts till rederiet för fiskekuttern »Gladstone»... » 3,000: — och utgjorde reservfonden vid ärets slut Kr. 14,710: 42 hvilka medel redovisas sälunda: län till fiskare med upplupna räntor till den 31 december 1894... Kr. 11,981: 60 deposition i Bohusläns En- Zelda ‚Bank:....2.223....22: » 1,000: 7 Bomtant ı Kassan. .........- ».,1,728::82 , 14710: 42 Af kassabehällningen har enligt revisorerna förevisadt kvitto under januari mänad innevarande är a deposition i Bohusläns Enskilda Bank insatts ett belopp af 1,600 kronor. | Föreningen, som ätnjuter allmänt förtroende och fort- farande utvecklat sig, sä att under äret försäkrats 115 4 fartyg med en försäkringssumma för fartyg och inventarier af kr. 581,140 mot 100 fartyg med en försäkringssumma af kr. 511,510:75 under är 1893, har haft att under räkenskapsäret reglera skadeersättningen för under är 1893 förolyckade fiskebäten »Kronan» fran Kärringön, hvarjämte föreningen till rederiet för fiskekuttern »Gladstone», som natten emellan den 13 och 14 mars 1894 sjönk a Ellös- fjorden, enligt förstärkta styrelsens den 18 derpä följande aprıl fattade, bolagsstämma underställda beslut, utbetalt ersättning med 3,000 kronor, hvilket belopp, dä ersättning i form af assurans ej ansägs strängt taget kunna beviljas, enligt samma beslut utgätt af reservfonden, som till följd häraf under räkenskapsäret minskats med kronor 2,806: 05. Föreningens räkenskaper äro förda med vanlig ord- ning och noggrannhet samt med behöriga verifikationer styrkta och dess tillgängar enligt värt förmenande place- rade mot fullt betryggande säkerhet, hvarför vi tillstyrka full och tacksam ansvarsfrihet för det räkenskapsär, denna revision omfattar. Lysekil den 6 april 1895. J. E. BILLSTRÖM. P. F. LAnDELIvS. NIicLAs OLsson. VIKT. HYLLENGREN. Konungens befallningshafvandes ombud. Föreningens styrelse har fran och med början af ar 1891 utgjorts af: ordinarie ledamöter: A. V. LsungmAan (Hoga), ordförande. L. Tu. WessBERG (Kärringön), vice ordförande. A. Hacgere (Grundsund). A. GuLLerınG (Noleröd, Torslanda). FR. CARrLson (Lysekil). suppleanter: G. HALLGREN (Gullholmen). P. A. BERNTsson (Smögen). B. SÖDERBERG (Kärringön). 5) Säsom Föreningens ombudsmän hafva under ären 1894 och 1895 tjänstgjort: i egenskap af kamrerare: F. Carıson (Lysekil). i egenskap af besigtningsmän: för 2 distriktet: A. J. Krıstensson (Ropekullen, Rönnäng). Rarsteor (Hallsbäcksstrand, Hoga). S. Epström (Mollösund). A. SÖDERSTRÖM (Kärringön). . CEpER (Gullholmen). ‚A. Hauzoın och J. A. Orsson (Grundsund). . Orsson (Lysekil). . SCHILLER (Norra Grundsund). Haxsson (Grafvarne). A. KJELLMAN (Strömstad). » 53 » Seesen I Föreningen hafva under är 1895 försäkrats 110 större och mindre fiskefartyg till ett antaget försäkrings- värde a fartyg af. Bu . Kr. 416,253: a redskap och. inventarier al een NND: Summa Kr. 573,256: — Under december maänad 1893 gick bankfiskefartyget »Kronan» frän Kärringön förloradt och under mars mänad 1894 förliste fiskesmacken »Gladstone» fran Ellös, af hvilka förluster den förra enligt reglementet ersattes med uttaxe- rade tillskottsafgifter men den senare blott med ett af bolagsstämman beviljadt extra understödsbelopp, enär för- säkringstagarne lätit komma sig till last sadan oförsigtighet, att ersättning ej kunde beviljas. Sedan bolagsstämman är 1893 hafva län beviljats ät tre fiskarelag med tillsammans 3,900 kronor emot med fullgod borgen försedda skuldförbindelser. Frän »Fonden till förbättrande af länets skärgärds- och kustallmoges ställning» har Föreningen för är 1893 fatt emottaga kronor 350 och för ar 1894 kronor 150 sasom bidrag till täckande af Föreningens förvaltnings- kostnader. Fran Orosts och Tjörns fiskeriförening har Föreningen fätt emottaga 50 kronor säsom bidrag till betäckande af kostnaderna för avägabringandet af den 1893 a bolags- stämman beslutade nya Afdelningen för försäkring af sill- förarebätar och liknande fraktbätar; och komma de 1893 sjorda försöken med hänsyn till nämnda Afdelning att under slutet af är 1895 förnyas. Da den 1890 ä& bolagsstämman beslutade oktrojen med 1895 ärs slut utgär, hafva nya förslag till reglementen för saväl Fiskareföreningen som en fristaende Afdelning för försäkring af sillförarebätar och liknande fraktbätar af styrelsen utarbetats för att underställas bolagsstämmans antagande och Konungens befallningshafvandes i länet fastställelse. 1 Bilaga. Konungens befallningshafvandes i Göteborygs och Bohus län utslag uppä den af AxeEL VILHELM LJUNGMAN, FR. CARLSoON och AxeEL HAGBERG, & Göte- borgs och Bohus läns Fiskareförenings vägnar, skrift- ligen gjorda ansökning, att, enär oktrojerne för nämnda förenings och den till henne hörande afdelningens verksamhet utginge med innevarande ars slut, Konun- gens befallningshafvande mätte meddela fastställelse af de upprättade förslag till nya reglementen, som a bolagsstämma den 7 innevarande mänad antagits; gifvet Göteborg ü Landskansliet den 25 oktober 1895. Konungens befallningshafvande, som granskat hand- lingarne, finner skäligt fastställa till efterrättelse för en tid af fem är, räknade frän den 1 januari 1896, 1:0 efterföljande Reglemente för Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening. Arts T, Om Föreningens ändamäl, omfattning och verksamhet. RB | Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening har till ändamäl att, pa sätt och vilkor detta reglemente stadgar, bereda delegarne ömsesidig försäkring mot totala förluster af uti Föreningen intagna däckade fiskebätar och fiskefar- tyg med tillhörande inventarier och fiskeredskap. Delegare är en hvar, som har försäkring i Föreningen. S 2. Föreningens verksamhet, hvilken utöfvas genom För- eningens styrelse och ombudsmän samt bolagsstämma, omfattar Göteborgs och Bohus län, hvars skärgärd för ändamälet indelas uti följande sex försäkringsomräden, 8 nemligen: 1) Södra eller skärgärden frän gränsen mot Halland till och med Sälöfjord, 2) Zjörns eller skärgär- den frän Sälöfjord till och med Stig- och Halsefjordarne, 3) Orosts eller skärgärden frän Stig- och Halsefjordarne till och med Gullmarsfjorden, 4) Kungshamns eller skär- gärden fran Gullmarsfjorden till och med Bottnafjorden, 5) Frällbacka eller skärgärden frän Bottnafjorden till Haf- stenssund och 6) Norra eller skärgärden frän och med Hafstenssund till norska gränsen. | 53. Föreningens verksamhet begynner den 1 januari 1896 och fortfar, sa länge intagna försäkringar uppgä till minst etthundrafemtio tusen kronor. 4. Föreningen eger vidare utveckla och vidga sin verk- samhet till bohuslänska skärgärdsbefolkningens bästa ge- nom inrättandet af i ekonomiskt hänseende fristäende af- delningar, med af Föreningen gillade och af Konungens befallningshafvande i länet fastställda reglementen, för för- säkring af andra samma befolknings tillhörigheter. Art. Il, Om Föreningens styrelse och förvaltning. 89. Föreningens angelägenheter skötas af en styrelse, be- staende af sex utaf ordinarie bolagsstämma uttsedde leda- möter, af hvilka tvänne ärligen skola afga, men kunna aterväljas.. Da pa en gäng val af samtliga ledamöter eger rum, bestämmes genom lottning den ordning, i hvilken de skola afga. Har styrelseledamot före utgängen af den be- stämda tjänstgöringstiden afgätt eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom aterstätt.. Val för längre tjänstgöringstid verkställes före val för kortare. A hvarje ordinarie bolagsstämma väljas fyra supple- anter för styrelsens ledamöter att i mon af behof utaf styrelsen kallas till tjänstgöring. 6. Styrelsen har sitt säte a den plats inom mellersta delen af länets skärgärd, som af styrelsen dertill utses, 9 och skall Konungens befallningshafvande i länet om sädant styrelsens beslut underrättas. 4 Styrelsen utser för kalenderär inom sig ordförande och vice ordförande, uppgör arbetsordning och fördelar göromälen mellan ledamöterne. Vid styrelsens samman- träden böra minst tre utaf ledamöterne vara närvarande för att beslut mä fattas. Styrelsen äligger att handhafva Föreningens angelä- genheter i allt, hyarom icke annorlunda finnes behörigen stadgadt, samt tillse, att Föreningen förvaltas i öfverens- stämmelse med allmän lag, detta reglemente och de af bolagsstämman meddelade föreskrifter. 2 Styrelsens samtlige ledamöter underteckna de skuld- förbindelser, som för län, upptagna i Föreningens namn, erfordras; dock star icke styrelsen utan Föreningen i be- talningsansvar för sadana skuldförbindelser. SuIer Dä styrelsen finner nödigt och ärenden af synnerlig vigt skola afgöras, eger den sammankalla förstärkt styrelse, hvartill inkallas jämväl styrelsens suppleanter, besigtnings- männen och minst en delegare i Föreningen frän hvarje försäkringsomräde; och erfordras, att minst sju ledamöter af den sälunda förstärkta styrelsen äro tillstädes för att beslut ma fattas. S 1% Förstärkt styrelse mäste alltid sammanträda för af- sörande af fraga om extra bolagsstämmas sammankallande, bestämmande Öfver tvistiga ersättningsanspräk samt uppta- gande af län eller kreditiv. Sa Vid besluts fattande inom styrelsen beräknas enkel röstöfvervigt, och fälle ordförandens röst utslaget vid lika röstetal. g 13, Ofver alla styrelsens förhandlingar skall protokoll föras. 10 S 14. Emottager Föreningen anslag af staten, landsting, hus- hällningssällskap eller enskilde, lände de vilkor, som der- vid fästas, till efterrättelse. z 15. Öfver Föreningens hela rörelse, ej mindre hvad angäar beviljade försäkringar än äfven inkomster och utgifter samt tillgangar och gäld, skall noggrann räkenskap föras. Bokslut skall ske för kalenderär och vara färdigt före utgängen af mars mänad det följande äret. 8:16: Föreningens förvaltning, räkenskaper och säkerhets- handlingar skola för hvarje kalenderär granskas af tre revisorer, som jämte lika antal suppleanter väljas a ordi- narie bolagsstämma. Konungens befallningshafvande i länet eger förordna ombud att i revisionen deltaga. Revisionen bör vara verkstäld och revisionsberättelsen till styrelsen aflemnad före utgängen af maj mänad. 517: Styrelsens ledamöter ae revisorerne ätnjuta i sadan egenskap ej annan ersättning än för nödiga resor i För- eningens angelägenheter, egande de för dylika resor upp- bära resekostnads- och traktamensersättning för resedagar enligt bestämmelserna för femte klassen i kungliga rese- reglementet af den 11 februari 1881. Art. III. Om Föreningens bolagsstämmor. 18. Föreningens ee styrelse och ombudsmän sam- manträda till ordinarie bolagsstämma hvarje är den första mändagen i oktober mänad kl. 11 f. m. a den plats, sty- relsen utser och genom kungörelse i kyrkan uti de för- samlingar inom länet, der delegare i Föreningen finnas, samt genom annons uti de inom dessa församlingar mest spridda tidningarna later kungöra. 8 19. Styrelsens ordförande förer ordet pä alla bolagsstäm- mor och i hans fränvaro vice ordföranden. Bu 11 Vid omröstning i bolagsstämma gäller enkel röstöfver- vigt och vid lika röstetal den mening, ordföranden biträder. Vid val röstas alltid med slutna sedlar, och skilje lotten vid lika röstetal. Hvarje fullt femhundratal kronors för- säkringsvärde berättigar till en röst. Bräkdelar fä ej tagas i beräkning, ej heller fä flera röster än tjugu, vare sig egna eller andras, finnas pä en hand. Aro flere delegare i samma farkost och fiskered- skap, förer skepparen de Öfrigas talan, och i hans frän- varo den, som innehar bätlagets fullmakt. Flere än en fä icke rösta för samma farkost och till denna hörande fiskeredskap. S 20. Styrelsen framlägger inför bolagsstämma det förflutna arets räkenskaper och revisorernes berättelse samt de för- slag, den har att underställa stämman, hvilka förslag böra minst fjorton dagar förut tillkännagifvas i tidningarna, pä sätt i S 18 är sagdt. Bolagsstämma upptager och afgör i sista hand alla tvister om försäkring och ersättningsanspräk samt alla öfriga Föreningen rörande mäl, som till henne hänskjutas. De mäl, som af delegarne Öönskas föredragna pä bolags- stämma, anmälas hos styrelsen före den 15 augusti och kungöras samt föredragas af denna lika med hennes egna ärenden. 21. När förstärkt styrelse sä beslutar, sammankallar den extra bolagsstämma till tid och ställe, den finner lämpli- gast. Kallelse till extra bolagsstämma, innefattande uppgift a de ärenden, som der komma att afhandlas, utfärdas af sty- relsen en mänad förut genom annons i tidningar och kungö- relse i försäkringsomrädenas kyrkor, säsom i $ 18 är sagdt. För extra bolagsstämma gälle hvad uti $$ 19 och 20 föreskrifves för den ordinarie. S 22. De beslut, som vid bolagsstämma i behörig ordning fattas, äro för Föreningen och säledes äfven för fränva- rande delegare bindande. S 23. Vid afgörande af frägor, som röra ett tilländalupet förvaltningsärs angelägenheter, eger en hvar delegare att 12 rösta för det röstetal, han det äret egde i Föreningen en- ligt S 19. Art WW; Om Föreningens ombudsmän. 24. | För handhafvande E Föreningens löpande ärenden m. m. utser styrelsen för kalenderär, inom eller utom sig, en kamrerare, som ätnjuter ersättning för sitt arbete, efter ty ordinarie bolagsstämma beslutar. S 25. Kamreraren stär under styrelsens omedelbara inseende och är skyldig utföra dess befallningar, sköter Föreningens räkenskaper och skriftvexling, indrifver alla afgifter och utdelar de beviljade ersättningsbeloppen samt förer proto- kollet vid styrelsens och bolagsstämmans sammanträden äfvensom diarium. S 26. För hvarje försäkringsomräde väljes af styrelsen en eller flere besigtningsmän jämte lika antal suppleanter till att utgöra Föreningens ombud vid de för försäkringars antagande eller ersättnings bestämmande nödiga besigtnin- garna. Desse besigtningsmän utses för kalenderär, men kunna omväljas. 8127: Besigtningsmännen äro förbundne att pa skriftlig kal- lelse infinna sig, da nägon berättigad det begär, för att förrätta besigtning och värdering af till försäkring anmäldt fiskefartyg eller däcksbät med inventarier och fiskeredskap. De äro ock pliktige att deltaga i förstärkt styrelse, att med noggrannhet öfvervaka Föreningens angelägenheter inom hvar sina försäkringsomräden samt att ga styrelsen till handa med upplysningar äfvensom med sädana ätgär- der, som styrelsen finner för godt att ät dem uppdraga. S 28. Besigtningsman eger att af Föreningen uppbära ersätt- ning för besigtningsresor efter för skjutslega m. m. gäl- lande taxor samt tva kronor femtio öre för besigtning till intagning i Föreningen af bankfiskefartyg och en krona för hvarje annan besigtnings- eller värderingsförrättning. 13 S 29. Besigtningsman har till. sitt biträde vid besigtningar och värderingar en ä hvarje större fiskeläge vald kunnig person, hvilken jämte en eller flera suppleanter utses af försäkringstagarne pa stället efter hufvudtalet inför be- sigtningsmannen. Detta biträde är försäkringstagarnes a platsen ombud vid besigtningarna och ätnjuter för hvarje besigtnings- eller värderingsförrättning 'femtio Öre, som erläggas af besigtningstagare. S.3l. Hvarken besigtningsman eller försäkringstagares om- bud mä besigtiga eller värdera eget gods eller sadant gods, i förhällande till hvars egare de äro att anse för jäfvige. 831. Besigtningsman är pliktig att genast till stvrelsen in- sända förda besigtnings- och värderingsprotokoll, att utan uppskof tillhandaga säväl styrelsen som försäkringstagare samt att icke aflägsna sig fran försäkringsomrädet, utan att sätta suppleant i sitt ställe. Art. V. Om försäkring i Föreningen. S 32. Hvarje fiskeriidkare inom länet eger rättighet att inga som delegare i Föreningen och försäkra för fiske rustad, däckad farkost med tillhörande inventarier och fiske- redskap, om han är ensam egare deraf. Aro flere sam- fäldt delegare eller hvar för sig egare af parter i farkost och fiskeredskap, ega de rätt att förena sig om en gemen- sam försäkring af hela farkosten och af all redskapen; men parter i farkost eller till sadan hörande fiskeredskap ma icke särskildt försäkras, ej heller redskap försäkras, utan att farkosten intages i samma försäkring. Styrelsen äligger att noga tillse, det föreskriften, om att blott verklige fiskeriidkare mä vinna inträde i Före- ningen, icke kringgäs. 38: Vill nägon dertill berättigad inga i Föreningen och försäkra farkost med inventarier och fiskeredskap, an- 14 mäles sädant skriftligen hos besigtningsman inom det för- säkringsomräde, han tillhör. Besigtningsmannen inställe sig da pä stället, der det till försäkring anmälda befinnes, och förrätte med biträde af försäkringstagarnes a platsen ombud besigtning och värdering, hvarefter protokoll jämte ansökning insändas till styrelsen, som det äligger att inom fjorton dagar efter mottagandet utfärda försäkringsbref eller ock afsla ansökan, i händelse hinder möter för för- säkringen. Besigtningens värdering kan af styrelsen höjas eller nedsättas, och är styrelsen icke skyldig att för sökanden uppgifva skäl för sina beslut i ty fall. 54. | Beviljad försäkring träder i kraft, när sökanden full- sjort de i S 35 föreskrifna skyldigheter och undfätt för- säkringsbref. Dä farkost med tillhörande anmälts till försäkring hos besigtningsman samt besigtning och värde- ring blifvit företagna och farkosten med inventarier och redskap i behörigt skick befunna, mä likväl farkosten med tillhörande, efter derom vid de nämnda skyldigheter- nas fullgörande framstäld önskan, i händelse farkosten förolyckas, innan försäkringsbref erhällits, anses säsom försäkrad frän den dag, bemälda skyldigheter fullgjordes; dock sa att det tillkommer styrelsen att, sa snart ske kan, sgranska och, derest den dertill finner skäl, rätta värde- ringen samt i öfverensstämmelse dermed utfärda försäk- ringsbrefvet. S 35. Hvarje försäkringstagare erlägger, första gängen för- säkringsbref för farkost emottages, dels säsom inträdes- afgift i Föreningen tvä för tusendet af försäkringsbelop- pet, dels sasom ärsafgift för tiden intill löpande kalender- ars slut tvä för tusendet af försäkringbeloppet, dels ock förbindelse att betala den tillskottsafgift, som erfordras till betäckande af ärets förluster. 86. Tillskottsafgift utgär i det fall, hvarom S 50 förmäler, med högst ättio för tusendet af försäkringsbeloppet och skall efter utgängen af det är, för hvars behof den upp- tages, erläggas inom tid, som af styrelsen bestämmes. o Erlägges ej tillskottsafgift ä rätt tid, äligger det den 15 försumlige att gälda sex procent ränta & beloppet frän förfallodagen, tills betalning sker, jämte indrifningskostnad. SEE, Före hvarje fiskears början skola saväl farkoster som inventarier och redskap besigtigas och värderas samt ny arsafgift erläggas och ny förbindelse att inbetala erforder- lig tillskottsafgift lemnas, hvarefter nytt försäkringsbref utfärdas. Beviljas förhöjning i det ursprungliga försäkrings- beloppet, skall förhöjningen motsvarande tillägg till inträ- desafgiften erläggas vid det nya försäkringsbrefvets emot- tagande. 38, Hvarje försäkring är e försäkringstagaren bindande frän det försäkringen enligt $ 34 trädt i kraft och in- tıll dess försäkringstagaren i vederbörlig ordning derifrän löses. Försäkringstagare, som vill ur Föreningen utträda, vare sig helt och hället eller för viss del af den egendom, han har försäkrad, skall derom skriftligen göra anmälan hos styrelsen före den 1 september, hvarefter han med det löpande kalenderärets slut upphör att vara delegare i Föreningen, vare sig helt och hället eller för den egen- dom, med hvilken han anmält sig vilja utgä. Sker anmä- lan efter ingängen af september mänad, kvarstär försäk- ringstagaren sasom delegare intill slutet af det följande kalenderäret och är följaktligen pliktig att jämte ärsafgift erlägga äfven den tillskottsafgift, hvaraf behof kan uppstä under sistnämnda ar. Sa, Försäkringsbref skall upptaga försäkringstagarens namn och hemvist, farkostens namn och nummer, inventarier och redskap till art, beskaffenhet och antal samt de för- säkrade föremälens antagna försäkringsvärde och det be- lopp, som efter $ 41 af Föreningen ersättes, m. m. i en- lighet med af styrelsen godkändt formulär. Aro flere delegare uti gemensamt försäkrad farkost och fiskeredskap, skall försäkringsbrefvet upptaga hvar och en af dem sasom delegare i Föreningen för beloppet af hvars och ens försäkrade gods. 16 S 40. Hvarje uti Föreningen försäkrad farkost skall hafva namnet tydligen maladt pä skrofvet och numret pä Öfre delen af storseglet. Ss 41. Föreningen meddelar endast försäkring mot total för- lust och ersätter blott fyra femtedelar af det försäkrades antagna värde enligt försäkringsbrefvet, sa att försäkrings- tagaren stär själf ansvaret för all blott partiell förlust och för en femtedel af äfven total förlust jämte den risk, hvarom i S 50 förmäles. Föreningen ikläder sig icke i nagot fall a en försäkring af farkost med inventarier och redskap ansvar för högre belopp än tolf tusen kronor. S 42. - Försäkrad farkost och försäkrade inventarier och red- skap, som vid besigtning icke befinnas uti behörigt skick, eger. styrelsen rättighet att utesluta fran försäkring i För- eningen. Sker det ej, skall vid den i S 47 stadgade pä- följd anmärkt bristfällighet afhjälpas, innan föremälet vidare användes. Art VI. Om ersättning af förluster. S 43. Sasom total förlust anses: 1:0) när farkost med inventarier och redskap gätt helt och hället förlorade, samt | 2:0) när farkost och inventarier blifvit sa skadade, att deras iständsättande uppgär till tva tredjedelar af det antagna försäkringsvärdet, dervid försäkrad redskap icke ingar uti beräkningen. S 44. Besigtning eller undersökning för utrönande af timade förluster, om de skett vid svensk kust, verkställes af för- säkringsomrädets besigtningsman och försäkringstagarnes i orten ombud med biträde af en utaf styrelsen och för- säkringstagaren gemensamt utsedd, i skeppsbyggeri kunnig, ojäfvig man eller, der parterne ej kunnat förena sig om valet, tvänne sädane män, af hvilke hvardera parten ut- Sell en: 17] Har deremot olycka träffat försäkrad farkost vid frem- mande kust, upprättas sjöförklaring, undertecknad af skep- paren och öfrige vid olyckstillfället närvarande delegare i försäkringen, hvilken förklaring ofördröjligen insändes till styrelsen, som dä eger att fordra, det denna förklaring af vederbörande bekräftas med ed inför domstol. 45. Vid inträffad total förlisning underrättas styrelsen sa skyndsamt som möjligt derom. Har vid strandning nägot blifvit bergadt, vare sig af skrof, inventarier eller redskap, beror pa styrelsen, om sädant skall säljas eller hemföras, och farkost far ej för vrak förklaras utan styrelsens med- gifvande. Hvad bergadt är, tillfaller Föreningen till fyra femtedelar och försäkringstagare till en femtedel, der icke annat förhällande mellan Föreningens och försäkringsta- gares andelar pakallas i följd af den minskning i till be- talning faststäldt ersättningsbelopp, som enligt S 50 kan drabba ersättningstagare. 46. Försäkringstagare och besättning äro pliktige, vid i S 47 stadgad paföljd, att göra allt hvad möjligt är för att berga sjöstäende redskap och farkosten samt, i händelse af inträffad olycka, rädda allt hvad räddas kan. Försäkringstagare och besättning äro skyldige att in- ställa sig inför styrelsen, da undersökning hälles med an- ledning af befarad försumlighet vid olyckstillfället. S 47. Har försäkringstagaren af uppsät eller genom grof vardslöshet orsakat förlust af försäkrad egendom, eller har han eljest öfvat svek mot Föreningen, ege han ej utfa ersättning för förlusten. Föremäl, som gär förloradt, medan derä belöpande förfallen ärs- eller tillskottsafgift utestar ogulden eller in- nan bristfällighet, som vid besigtning anmärkts, blifvit af- hulpen, ersättes ej af Föreningen. För farkost med inventarier och redskap, som förstö- ras af fiänden under krigstid, lemnas ej heller ersättning. S 48. För hvarje af styrelsen utredt och godkändt ersätt- ningsanspräk fär, med den i $ 50 omförmälda inskränk- 2 18 ning, beloppet genast Iyftas hos kamreraren mot kvitto, utgifvet af försäkringstagaren eller, om han är fränvarande, af hans rättsinnehafvare; och ankommer pä styrelsens pröf- ning att fordra säkerhet för äterbäring af ersättningsbe- lopp, som utbetalas, innan bedömas kan, huruvida sadan brist kan komma att uppstä, som de till ersättning berätti- gade enligt S 50 skola vidkännas. Uti de fall, der tvifvel förefinnes om ersättningsan- spraks rättmätighet, och da sadana hänskjutas till förstärkt styrelse eller bolagsstämma, eger styrelsen, om den finner sadant skäligt, att till försäkringstagare utbetala större eller mindre del af det fordrade beloppet, dock endast emot sodkänd borgen för äterbetalning, om säadan ifrägakommer. 49, Ersättningstagare betala genom afdrag fran ersättnings- summan sex procent ränta ä tillgodonjutna beloppet fran den dag, penningarne af styrelsen utanordnats, till den 1 nästföljande januari mänad. SU Tima nägot är förluster af försäkrad egendom till sa- dant belopp, att de ej kunna ersättas af Föreningens der- till afsedda tillgangar, äro delegarne skyldige att erlägga den tillskottsafgift, som af styrelsen i öfverensstämmelse med S$ 36 beslutes. us ej ur dessa tillskottsafgifter jämte Föreningens öfriga för ändamälet tillgängliga medel de under äret upp- komna förluster fullt ersättas, skola de till ersättning be- rättigade, hvar i förhällande till det honom uEuz belopp, vidkännas bristen. Art NIE Om Föreningens fonder. S 51. Frän länets hushällningssällskap har Föreningen till en grundfund fätt emottaga tio tusen kronor, hvilka icke mäa i annan ordning, än i $ 56 sista stycket föreskrifves, Föreningen afhändas. Till denna grundfond föras äfven de säsom inträdesafgifter inflytande medel. Af denna fond mä allenast ärliga räntan användas säsom bidrag till be- stridande af förvaltningskostnad. När räntan ej för sa- dant ändamäl erfordras, skall den läggas till kapitalet. 19 S 52. Till bestridande af förvaltningskostnad och ersättning för förluster skola i första hand användas inflytande ärs- afgifter. Uppstär öfverskott, skall det särskildt bokföras under namn af reserofond och utgöra Föreningens rörelse- kapital. Om äter, sedan ärsafgifterna och öfriga för ända- mälet användbara inkomster ätgatt till gäldande af förvalt- ningskostnad och ersättning för förluster, brist uppstär, skall den fyllas genom enligt S 36 utskrifna tillskottsaf- gifter och räntan a reservfonden, sa längt dessa medel räcka. Reservfondens kapital far deremot endast i utom- ordentliga fall, efter bolagsstämmas derom fattade beslut, anlitas för lindrande af sädan förlust för försäkringstagare, som enligt S 50 uppstätt i följd af tillskottsafgifternas otillräcklighet för betalning af fastställda ersättningsbelopp. 53. Föreningens tillgangar skola, i den mon de ej omedel- barligen behöfvas för förestäende utgifter, af styrelsen göras fruktbärande genom insättning uti bankinrättning, som ätnjuter allmänt förtroende för säkerhet, eller använ- das för inköp af till säkerheten fullgoda räntebärande obligationer eller utlanas emot skuldförbindelser med god- känbar säkerhet till enskilde läntagare, dervid företräde bör lemnas den, som för en tid af högst fem är behöfver förlagslan för utrustande af farkost eller redskap för fiske. Skuldsedel, som för Föreningens utlänta medel mot- tages, skall ställas till Föreningen. Inköpes redan utfär- dad löpande skuldsedel, skall öfverlätelse till Föreningen derä tecknas. Föreningens värdehandlingar skola förvaras uti brand- fritt kassaskap. Afskrift af förteckningen öfver värdehand- lingarna bör innehafvas af minst tvä af styrelsens leda- möter. Art MER Om ändring af detta reglemente och om Föreningens upplösning. 54. Förslag om ändring i detta reglemente eller om För- eningens upplösning i annat fall, än som i $S 55 sägs, 20 mäste för att anses antaget hafva bifallits af tvänne pa hvarandra följande bolagsstämmor, af hvilka ätminstone den ena bör vara ordinarie. Sälunda antaget förslag till ändring i Föreningens reglemente skall dock för att blifva sgällande underställas Konungens befallningshafvandes i länet pröfning och fastställelse. S 55. Nedgäar Föreningens sammanlagda försäkringssumma under det iS 3 stadgade belopp, skall Föreningen upplösas. S 56. Skall Föreningen upplösas, välje bolagsstämman tre sode män, hvilke hafva att träda i styrelsens ställe samt med hennes makt och myndighet verkställa utredning och afveckling af Föreningens affärer; egande desse gode män att själfve eller genom ombud tala och svara för För- eningen. Om, sedan afvecklingen afslutats, öfverskott uppstätt, mä det ej utdelas bland delegarne, utan skall efter bolags- stämmans beslut, som underställes Konungens befallnings- hafvandes i länet pröfning, användas till nägot för bohus- länska skärgarden och hafsfisket gagnande allmänt ändamäl. 2:0 efterföljande Reglemente för Göteborgs och Bohus läns Fiskareföre- nings Afdelning för försäkring af sillförarebätar och liknande fraktbätar. 1 Göteborgs och Bohus läns Fiskareförenings Afdel- ning för försäkring af sillförarebätar och liknande frakt- bätar har till ändamäl att ät egarne inom länet af däckade sadana bätar meddela Ömsesidig försäkring mot förlust af eller skada a samma batar med tillhörande inventarier. 2. Afdelningens verksamhet, hvilken utöfvas genom Af- delningens styrelse och ombudsmän samt bolagsstämma, omfattar Göteborgs och Bohus län, hvars skärgärd för 21 ändamälet indelas uti följande sex försäkringsomräden, nemligen: 1) Södra eller skärgärden frän gränsen mot Halland till och med Sälöfjord, 2) 7jörns eller skärgar- den fran Sälöfjord till och med Stig- och Halsefjordarne, 3) Orosts eller skärgärden fran Stig- och Halsefjordarne till och med Gullmarsfjorden, 4) Aungshamns eller skär- garden frän Gullmarsfjorden till och med Bottnafjorden, 5) Fjällbacka eller skärgärden fran Bottnafjorden till Haf- stenssund och 6) Norra eller skärgärden fran och med Hafstenssund till norska gränsen. Se Afdelningens verksamhet begynner den 1 januari 1896 och fortfar, sa länge intagna försäkringar uppga till minst femtio tusen kronor. S 4. Sasom Afdelningens styrelse och ombudsmän tjänst- söra Fiskareföreningens styrelse och ombudsmän. - 3% Afdelningens delegare, styrelse och ombudsmän sam- manträda till ordinarie bolagsstämma omedelbart efter afslutandet af Fiskareföreningens ordinarie bolagsstämma a samma dag och plats som denna senare stämma eger rum. Extra bolagsstämma hälles, när styrelsen finner om- ständigheterna det pakalla. Sr, Hvarje en erlägger, första gängen für- säkringsbref för farkost emottages, säsom inträdesafgift till Fiskareföreningens grundfond tva för tusendet af för- säkringsbeloppet och sasom ärsafgtfttill Afdelningens kassa atta för tusendet af försäkringsbeloppet samt afgifve jäm- väl förbindelse att derutöfver inbetala den tillskottsafgift med högst attio för tusendet af försäkringsbeloppet, som kan erfordras för att betäcka ärets förluster. Ny ärsaf- gift erlägges och ny förbindelse att inbetala erforderlig tillskottsafgift lemnas sedan för hvarje följande är emot undfaende af nytt försäkringsbref. : Afdelningen ersätter försäkrad bät, när den gätt för- lorad, sjunkit eller tagit skada i följd af svär sjö, kantring, 22 grundstötning, päsegling eller dylikt eller genom brand. Dä bäten kan efter olyckshändelsen räddas, lemnas ersätt- sättning endast i det fall att kostnaderna för bätens upp- tagning eller iständsättande uppga till mer än en tiondedel af försäkringsbeloppet. Försäkrade inventarier, som gätt förlorade eller skadats, ersättas endast, om jämväl den bät, hvari de funnos vid olyckshändelsen, da var i Afdel- ningen försäkrad och samtidigt gätt förlorad, sjunkit eller skadats, säsom nu är sagdt. Bät med inventarier, som ga förlorade, sjunka eller taga skada i följd deraf att bäten innehaft last af sprängämnen, sprit eller eldfarliga oljor, som exploderat, ersättas ej af Afdelningen. 8. Afdelningen ersätter blott fyra femtedelar af värdet utaf sadan förlust, för hvilken enligt S 7 försäkringstagare är berättigad undfa ersättning, sa att försäkringstagare själf stär ansvaret för en femtedel af förlusten jämte den minskning i till utbetalning faststäldt ersättningsbelopp., som kan blifva följden af tillskottsafgifternas och reserv- fondens otillräcklighet för det med dem afsedda ändamälet. Afdelningen ikläder sig emellertid icke i nägot fall ä en försäkring af bät med inventarier ansvar för högre belopp än sex tusen kronor. n 59. Öfver Afdelningens hela rörelse, ei mindre hvad angar beviljade försäkringar än äfven inkomster och utgifter samt tillgangar och gäld, skall föras noggrann räkenskap, som granskas af Fiskareföreningens revisorer. Ss 10. Till bestridande af förvaltningskostnad och ersättning för förluster skola i första hand användas inflytande ars- afgifter. Uppstär öfverskott, skall det i lika hälfter fördelas och särskildt bokföras & tvänne skilda fonder, försäk- ringsfonden och reservfonden, hvilka tillsammans utgöra Afdelningens rörelsekapital. Om äter, sedan ärsafgifterna och öfriga för ändamiälet tillgängliga inkomster samt för- säkringsfondens behällning ätgaätt till gäldande af förvalt- ningskostnad och ersättning af förluster, brist uppstär, skall den fyllas med tillskottsafgifter och räntan & reserv- fonden, sä längt dessa medel räcka. Reservfondens kapital 23 i far deremot endast i utomordentliga fall, efter bolagsstäm- mans derom fattade beslut, anlitas för lindrande af sadan förlust för försäkringstagare, som uppstätt i följd af till- skottsafgifternas otillräcklighet för betalning af enligt S 8 fastställda ersättningsbelopp. EIKE Afdelningens i föregaende S nämnda fonder skola häl- las fullt skilda frän Fiskareföreningens egna fonder, till dess Fiskareföreningen i vederbörlig ordning fattat beslut om sammanslagning af Fiskareföreningens och Afdelnin- gens försäkringsverksamhet samt detta beslut vunnit laga kraft. 2. I afseende pa Afdelningens hela verksamhet gäller för öfrigt i tillämpliga delar allt hvad för Fiskareförenin- gen finnes stadgadt i dennas reglemente. Upplöses Afdel- ningen, tillfalla hennes fonder och Öfriga tillhörigheter Fiskareföreningen. G. SNOILSKY. HEnR. Westin. 24 Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskerier- nas främjande verksamhet och förvaltning under elfte och tolfte ären af Föreningens tillvaro.*) 1894 och 1895. Föreningen har under elfte och tolfte ären af sin till- varo pa samma sätt som tillförene fortfarit med sina sträf- vanden till bohuslänska fiskeriernas och skärgärdens för- kofran. Föreningens verksamhet har liksom under de före- gaende ären mäst afpassas efter Föreningens ringa ekono- miska krafter, hvilka icke medgifvit att »anställa nödigt allönte personer för utförandet af en väl behöflig verk- samhet till fiskerinäringens förkofran eller lemna nägon ersättuing für sädant arbete, som för genomförandet af Före- ningens syftemäl är oumbärligt»,; men Föreningen har icke dess mindre kunnat genom sina egna ledamöters frivilliga arbete uträtta atskilligt till främjande af Föreningens syfte. Af förekommen anledning fär derför än ytterligare fram- hällas, att Föreningens förtroende- eller embetsmän samt utgifvaren af Bohuslänsk Fiskeritidskrift icke uppburit nagot det ringaste arvode eller nägon som helst ersättning för sin verksamhet säsom sädane, hvadan anspräken ä dem äfven böra vara helt mättliga. Föreningen har under de tvänne förflutna ären liksom under de föregäende genom sina funktionärer tillhandagätt dem med rad och upplysningar, som sädana Önskat, samt a sina sammanträden hällit öfverläggningar om för bohus- länska hafsfiskebedriften viktiga angelägenheter och för öfrigt verkat för en riktigare uppfatining om den för bo- huslänska skärgärdens bästa önskliga utvecklingen, än un- der föregäende sillfiskeperioder gjort sig gällande, o. s. v. *) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 361 - 380; 1885, sid. 363— 368; 1886, sıd. 275—280; 1887, en 354369: 1888, sid. 337 — 340; 1889, sid. 152-155: 1890, sid. 134-138: 1891. sid. 33 — 236: 1892, sid. 376-379: 1893, sid. 14-17. 25 Föreningens ekonomi är allt fortfarande inskränkt till helt smä förhällanden. Enligt de af Föreningens revisorer afgifna berättelserne Öfver Föreningens ekonomiska för- valtning under tiden fran och med den 1 september 1893 till och med den 31 augusti 1894 samt frän och med den 1 september 1894 till och med den 31 augusti 1895 befun- nos resultaten af denna förvaltning vara följande: 1893 -— 1894. _ Föreningens egna medel: Inkomster: Behällning fran förra . räkenskapsäret ...... Kr. 1,224: 04 Pirsalsiller ........:-....: » 140: — BE un » 26: 78 1,390: 82 3 UÜtgifter:: Atskilliga omkostnader ...............-- 19: 84 Behällning till nästa räkenskapsar............ Kr. 1,370: 98 Hushällningssällskapets anslag: Föreningens förskott ee sten Kr. 403.93 Bohuslänsk Fiskeritid- BE... > Tue IPae Föreningens förskott vid räkenskaps- Blue... er 717: 24 Föreningens nettobehällning ........- 653: 74 Summa Kr Föreningens tıllgängar: Innestäende i Bohus- läns Enskilda Bank Kr. 734: 38 Föreningens skulder: Förskott af Föreningens skattmästare ......... » 80: 64 —] ‚En Tillgängar utöfver skulderna... Kr. 653: 2.1.420::98 26 1894— 1895. Föreningens egna medel: Inkomster: Behällning fran förra räkenskapsaäret ...... Kr. 1,370: 98 Kantor 7 age: une > 11: 89 1 382. 87 H Utgifter: Atskilliga omkostnader ................ 14: 84 Behällning till nästa räkenskapsär ........... Kr. 1.568953 Hushällningssällskapets anslag: Inkomster: Anslae For ar 1894... 2007. Kr. 500: — Utgifter:: Föreningens förskott fran förra räkenskaps- E12 N Kr: 271.7:704 Bohuslänsk Fiskeritid- Skilt .....2. BIS Sn » 811: — 1,528: 24 Föreningens förskott vid räkenskapsärets slut Kr. 1,028: 24 Föreningens nettobehällning............ 2....... Kr; Föreningens tillgängar: Innestäaende Bohusläns Enskilda Danke u 1.0 a OR een Kr. 3533283 Föreningens skulder: Förskott af Föreningens skattmä- stäre PRUch I 14: 04 Tillgängar utöfver skulderna .................. Kr. 79 Föreningens arbetsafdelningar och styrelse utgöras efter senaste val af följande ledamöter, nemligen: Arbetsafdelningen för fiskfängst och fiskeredskap: J. Peterson (Uddevalla), ordförande. G. HaLtsren (Gullholmen), vice ordförande. N. Orsson (Glimsäs, Kärehogen). ne N ee hr a a nn 27 Arbetsafdelningen för fiskberedning och fiskhandel: GC. W. CorrAnDEr (Uddevalla), ordförande. A. HaGBErG (Grundsund), vice ordförande. A. Rypnorm (Källviken, Uddevalla). Arbetsafdelningen för fiskevärd: G. J. von YuLen (Känsö, Styrsö), ordförande. W. GiBson (Jonsered), vice ordförande. A. H. A. Marm (Lysekil). Arbetsafdelningen för fiskarevärd och skärgärdens förkofran: A. V. Lsungman (Hoga), ordförande. J. N. Sanne (Uddevalla), vice ordförande. S. Hepström (Varekil). Ledamöter i styrelsen jämte de fyra arbetsafdel- ningarnas ordförander: W. T. LunperEn (Strömstad). J. N. Sanne (Uddevalla). A. HagBErG (Grundsund). A. H. A. Marm (Lysekil). D. Thuorgurn (Uddevalla). Suppleanter i styrelsen jämte arbetsafdelningarnas vice ordförander: A. W. RypHorm (Uddevalla). M. Janson (Stenungssund). G. HarıGREn (Gullholmen). S. Hepström (Varekil). J. CoLLAnDER (Uddevalla). Inom Föreningens styrelse äro utsedde tillordförande och skattmästare herr C. W. CoLLAnDEr (Uddevalla), till vice ordförande herr J. N. Sanne (Uddevalla) och till sekreterare doktor A. V. Lsungman (Hoga). Uddevalla i december 1895. AxerL VıLH. LJIUNGMAN. 28 Berättelse öfver Orosts och Tjörns Fiskeriförenings verksamhet under ären 1894 och 1895. *) Föreningen har under de nu tillryggalagda bäda ären fortsatt sina sträfvanden att efter bästa förmäga bevaka bohuslänska skärgärdsbefolkningens och fiskeri- näringens intressen och har fördenskull bland annat för- nyat sina ansträngningar att hos Kongl. Maj:t utverka en förbättrad fiskeriadministration och bättre samfärdsmedel inom skärgärden samt vidtagit förberedande ätgärder för astadkommande af ett mer omfattande och för försäkrings- tagarne allmänt betryggande försäkringsväsende i skärgär- den och för ernäendet af en välbehöflig lagstiftning till förhindrande af det fisktillgängen Öödelägsande bruket af s. k. skäddevad inomskärs, och hon har genom sina funk- tionärer tillhandagätt dem med räd och upplysningar, som för sadanas erhällande vändt sig till F'öreningen. Föreningen har under hvartdera af de tvänne för- flutna ären fätt frän länets hushällningssällskap emottaga ett anslag af 500 kronor, hvilka medel användts till under- stödjande af telefonväsendets utveckling i skärgärden samt af atgärder till ästadkommande af ett vidgadt försäkrings- väsende och af en välbehöflig förbudslagstiftning mot skäddevadfiske m. fl. rent praktiska ändamäl. Förenin- gens funktionärer hafva för sin verksamhet säsom sädane icke mottagit nägot det minsta arvode eller nagot slags ersättning. Ellös den 31 december 1895. AxeEL VıLH. LJUNGMAN. “) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889 sid. 156—177; 1890, . sid. 130-156; 1891, sid. 237--250; 1892, sid. 380-384: 1893, sid. 18— 34. s ö 29 Bihang. I. Till Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län. Med anledning af fran fiskare i trakten af Marstrand ingifven ansökan om förbud mot användning af sa kallad skäddevad (danskarnes »Flyndersnurrevaad») i de till Orosts och Tjörns samt Inlands fögderier hörande fiske- vattnen i saltsjön far Orosts och Tjörns fiskeriförening härmed vördsammast anföra följande till styrkande af sö- kandenas Önskningar. Redskapet i fräga är icke allenast ödeläggande sasom för starkt fiskande och fängande äfven den omogna fisken, utan äfven skadligt sa till vida att det, om det finge fritt användas, skulle komma att alstra en särskild klass af fiskare, som ströfvade omkring fran fjord till fjord för att helt hastigt upptaga den fisk, som eljest under hela äret skulle utgöra föremäl för strandbornes husbehofsfiske. Slikt fiske är fördenskull i utlandet flerstädes i större eller mindre omfattning förbjudet, och förtjänar hos oss i sä mycket högre grad att blifva det som inomskärsfisket i Bohusläns frän öppna hafvet afskilda fjordar a ena sidan mängenstädes lämpar sig för nämnda redskaps använd- ning och ä andra sidan mer skulle lida deraf, än i utlan- det vanligen är falle. Sädant fiske skulle ock komma 1 strid med den inomskärs radande strandegarerätten samt förr eller senare föra med sig skadliga fiskerättstvister och oenighet mellan de fiskande och strandegarne *). I den konvention, som antagligen inom kort torde komma att afslutas med Danmark rörande fisket i Katte- *) Dä enligt bestämmelserna i byggningabalken kap. 17 $ 3.0ch strafflagen kap. 24 $$ 14-16 fiskerättsinnehafvare är själf berättigad att »taga äter» hvad den olofligen fiskande »ätkommit» och att »taga af honom bät, not och nät eller annat till vedermäle och pant och behälla det ospildt, till dess han rätt för sig bjuder», och dä enligt $ 2 i fiskeristadgan »saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar deromkring ega», samt dä denna strandegarerätt i afseende pä ifrägavarande fiske icke inskrän- kes af nägot som helst undantag i $$ 3 och 4 af samma stadga, säü inses lätt, till hvilka betänkliga förvecklingar det nyligen införda fisket med skäddevad kan leda. (Utg. anm.) 30 gatt och Öresund, är ock förbud i olika omfattning före- slaget mot säväl ifragavarande som med densamma lika verkan & fisket utöfvande släpnätsredskap *). Ellös i maj 1895. Orosts och Tjörns fiskeriförening: (Underskrifter.) ll. Till Göteborgs och Bohus läns Hushällningssällskap. Bland svärigheter, med hvilka den bohuslänska fiskare- befolkningen har att kämpa, intager bristen a dugligt dric- o kesvatten ä fiskelägena ett framstäende rum, och da nu- tiden i brunnsborrning med diamantborr funnit ett medel att afhjälpa denna brist, men fiskelägenas ekonomiska svaghet lägger ett betydande hinder i vägen för detta me- dels allmännare anlitande; sa fa undertecknade härmed vördsammast hemställa, *), Konungens befallningshafvandes allmänna kungörelser, n:0 65, 1895. »N:o 4362. Sedan hit ankommit tvä särskilda skrifter, inne- fattande framställning om förbud mot sä kalladt skäddevadsfiske ı till Göteborgs och Ben län hörande fiskevatten, samt sammanträde den 29 sistlidne maj hällits inför Konungens befallningshafvande härstädes med fiskeriidkare inom länet för att öfverenskomma om de ätgärder, som borde vidtagas med anledning af klagomäl, som innehölles i de förenämnda ren sa och eier det intenlenien vid länets hafs- fisken (sic!) filosofie doktorn A. H. Marm hit inkommit med infordradt yttrande i ärendet, fann Konungens befallningshafvande skäligt till Bene stadga och förordna följande: Sr: Fiske med skäddevad och liknande släpnätsredskap vare vid kusten af Göteborgs och Bohus län förbjudet säväl allestädes in- omskärs som ock i allt vatten vid öppen hafsstrand samt utomskärs inom det omräde, hvilket under strandeganderätten inbegripes. Öfver- trädelse häraf straffas med femtio kronors böter jämte förlust af red- skap och fängst i öfverensstämmelse med 42 $ fiskeristadgan. S 2. Denna stadga afser endast rikets innebyggare. Utländin- gar hafva att rätta sig "efter kongl. kungörelsen den 5 maj 1871. Göteborg ä Landskansliet den 25 oktober 1895. (4. SNOILSKY. HENR. WESTIN.» (Utg. anm.) 31 det mätte Hushällningssällskapet pa vilkor, som af Förvaltningsutskottet bestämmas, för ar 1896 bevilja ett anslag af 4,000 kronor till understödjande af brunnsborrning med diamantborr a sadana fiskelägen inom länet, som lida brist a dugligt drickesvatten *). Uddevalla den 18 maj 1895. (Underskrifter.) I. Till Göteborgs och Bohus läns Landsting. Dä landstingsomrädets förseende med för dess ekono- miska utveckling nödiga samfärdsanstalter och särskildt med de för ändamälet behöfliga järnvägarne under ätmin- stone det senaste ärtiondet utgjort ett af hufvudföremälen för landstingets verksamhet, torde ligga vikt uppa att lands- tingets ätgöranden i saken dä ena sidan med Önsklig kraft fortsättas och A andra sidan icke afledas fran sin en gang af landstinget fastställda riktning derhän att den för Önsk- ningarnas uppfyllande oumbärliga enigheten förspilles. För att möjligast främja ästadkommandet af de för landstingsomrädets ekonomiska utveckling oumbärliga järn- vägarne beslöt landstinget nemligen den 23 september 1885: »att understödja ett successivt genomförande af en landstingsomrädet i dess helhet afseende järnvägsplan af beskaffenhet att den med iakttagande af nödig begränsning i anseende till utförbarheten dels pa bästa sätt tillgodo- sage det stora flertalets intressen med hänsyn till säväl länet i dess helhet som hvart och ett af dess fögderier, dels förlänade ät hvart och ett af dessa en sa vidt möjligt i förhällande till deras bade betydenhet och behof rättvist afpassad järnvägssträcka», och »att i trämsta rummet un- *) Hemställan bifölls ä Hushällningssällskapets allmänna ärs- sammankomst i Uddevalla den 31 juli 1895 sälunda att det begärda anslaget beviljades säsom »reservationsanslag» och att understöd icke skulle fä afse större bidrag än »högst halfva kostnaden» (Bihang n:o 4 till Göteborgs och Bohus läns Hushällningssällskaps qvartalsskrift 1895, sid. 107, $ 30). (Utg. anm.) 32 derstödja utförandet af en genom ätminstone största delen af länet gäende längdbana säsom en oundgänglig del af ofvan antydda järnvägsplan» samt »att, med fästadt afse- ende a fördelen för länets blifvande järnvägsföretag, uttala sig för Uddevalla—Venersborg—Herrljunga-banans inlösen till staten och utläggning till normal späarvidd utan afgift fran landstinget» (Landstingets tryckta handlingar 1885, n:r 36, sid. 9—10, S 42). Detta beslut, hvilket med rätta erhallit det beteck- nande namnet »endräktsbeslutet af 1885», afsag icke blott att gifva den s. k. längdbanan företrädet framför tvärbanorna och att fastsla nägra till sin beskaffenhet obe- stridligen rättvisa grundsatser för beviljandet af anslag till järnvägsföretag fran landstinget, hvarigenom anlitandet af olika hög beskattning i förhällande till olika förmon af de ifragasatta järnvägslinierne kunde undvikas, utan äfven att tillgodose länets mest betydande skärgärd, hvars närings- lif och intressen ju kräfva möjligast gena och normal- spariga järnvägsförbindelse mellan samma skärgärds för ändamälet lämpligaste uthamn och det inre landets järn- vägsnät. Den för syftemälets vinnande oumbärliga enig- heten inom landstingsomrädet afsag beslutet vidare att bibehälla och stärka derigenom, att landstinget förband sig att med sin ifrägavarande verksamhet afse »lands- tingsomrädet i dess helhet» pa sädant sätt, att »hvart och ett af dess fögderier» erhölle »en sä vidt möjligt i förhällande till bade betydenhet och behof rättoist afpas- sad järnvägssträcka», och att i hvarje särskildt fall »till- godose det stora flertalets intressen» gent emot mindre- falets anspräk, äfven om dessa senare vore stödda pa privilegier, monopoliserad bränvinsförsäljning eller andra förmoner af liknande slag; sä att icke i afseende pa järn- vägsföretag det fattigare flertalet mätte utan hänsyn till dess intressen blott beskattas till gagn för det rikare min- dretalet. Landstingets bidrag till astadkommandet af järn- vägar inom länet skulle alltsa icke utgöra ett blott premium a rikedom och bristande samvetsömhet eller innebära en landsbygdens skattläggning under städerne och köpingen Lysekil. »Begränsning» af verksamheten med hänsyn till landstingets ekonomiska förmäga afsägs slutligen genom beslutets sädan afseende bestämmelser om bland annat ett blott »successivt genomförande» af den »järnvägsplan» 33 för »landstingsomrädet i dess helhet», landstinget efter föregäangen utredning i Öfverensstämmelse med nämnda grundsatser fastställde för sina ifrägavarande ätgöranden. I fullaste Öfverensstämmelse med nämnda »endräkts- beslut» har landstinget den 25 september 1885 beviljat till en järnväg fran Göteborg till Varberg 100,000 kronor (Landstingets tryckta handlingar 1885, n:r 26, sid. 18, $ 65) och den 18 september 1890 till en järnväg frän Göte- borg till Boräs 50,000 kronor (Landstingets tryckta hand- lingar 1890, n:r 26, sid. 16, $ 64 under 1:0), hvaremot det sistnämnda dag och är till en järnväg frän Strömstad till Mon beviljade och den 23 september 1892 frän 60,000 kronor till 100,000 kronor höjda bidraget (Landstingets tryckta handlingar 1890, n:r 26, sid. 17, S 64 under 2:0; 1892, n:r 25, sid. 23, $ 73 under 2:0; 1893, n:r 29, sid. 15, S 62 under 4:0) samt det den 24 september 1891 till en järnväg fran Uddevalla till sjön Lelängen beviljade bidraget af 60,000 kronor (Landstingets tryckta handlingar 1891, n:r 27, sid. 20, S 68) icke kunna sägas hafva tillkommit . sasom en omedelbar följd af samma »endräktsbeslut». För utförandet, hvad Bohuslän vidkommer, af be- mälda »endräktsbeslut» beslöt landstinget först den 22 september 1886 »att, för det successiva genomförandet af landstingets järnvägsplan inom en närmare framtid, uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhälla om anläggandet säsom normalspäriga statsbanor af de pä hushällningssällskapets och landstingets bekostnad redan fullständigt undersökta samt särskildt för hafsfiskebedriftens och skärgärdens ut- veckling den största betydelsen egande linierne Uddevalla— Torp (Herrestad—-Munkeby— Morlanda-Ellös och Torp (Herrestad) — Saltkällan — Rabbalshede — Norra Litsleby — Grebbestad-Krossekärr i förening med Uddevalla—Ve- . nersborg—Herrljunga-banans inlösen till statsverket och dermed följande utläggning till normal spärvidd» (Lands- tingets tryckta handlingar 1886, n:r 24, sid. 12, & 48), och vidare den 23 september 1892 »dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t meddela, att landstinget vore villigt betala de kostnader, som vore förenade med anskaffande af nödig jord ät säväl de af landstinget är 1886 säsom statsbanor begärda järnvägslinierna Uddevalla—Torp (Herrestad)— Munkeby— Morlanda-Ellös och Torp (Herrestad)—Saltkäl- lan— Rabbalshede— Norra Litsleby — Grebbestad-Krosse- 3 34 kärr, som äfven för längdbanans fortsättning ä ena sidan till vestkustbanan vid Göteborg och a andra sidan till norska gränsen, allt i händelse beslut om dessa liniers byggande fattades före utgängen af är 1897, dels ock att understödja byggandet af järnvägar med 891 eller 1,1435 millimeters späarvidd inom länet för de delar deraf, som icke undfinge statsbanor, med ett belopp för kilometer af 4000 kronor för den förra och 7,000 kronor för den se- nare spärvidden, samt att för sadant understöds utgäende redan da fastställa följande vilkor, nemligen: att järnvägen i fraga vore afsedd för ordnad järnvägstrafik med minst en station (eller hällplats) a milen och egde för den afsedda trafiken lämplig byggnad med. tillräckligt langa krökningsradier och ej för branta stigningar; att aktier i järnvägen af förmonligaste serien erhölles för understöds- beloppet; samt att utbetalning af nagon del af nämnda belopp ej finge ske förr, än vederbörlig koncession a järn- vägen erhällits och bolag med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning funnes bildadt samt förmädde styrka att, landstingets bidrag inberäknadt, aktieteckning af godkänbar | beskaffenhet funnes, motsvarande halfva anläggningskost- naden» (Landstingets tryckta handlingar 1892, n:r 25, sid. 22—--23, S 73 under 1:0). Beträffande sistnämnda beslut har egendomligt nog den missuppfattningen sökt göra sig gällande, att dess andra stycke skulle innebära, att landstinget, utan nägon som helst begränsning till vare sig tid eller myckenhet och utan nagon den minsta förutsätining med hänsyn till uppfvllandet af önskningarne i första stycket, en gäng för alla anslagit det anförda keloppet för hvarje kilometer järnväg, som ifragasattes; men denna till de mest uppen- bara orimligheter synbarligen ledande misstydning veder- lägges fullständigt dels af den öfverläggning, som föregick beslutets fattande och hvilken ädagalade, att beslutet var riktadt mot utskottets at annat hall än beslutet syftande förslag och mot understödjandet af »hufvudliniernes» byg- sande säsom enskilda företag samt mot särskildt en smal- spärig längdbana sasom sädant, dels af den uppenbara strid mellan beslutets första och andra stycken, som vid tillämpningen skulle blifva en följd af nämnda missupp- fattning, dels af själfva ordalydelsen i andra stycket, der” orden »för de delar deraf, som icke undfinge statsbanor», ern 39 tydligen ädagalägga, att beviljandet af statsbanor ät nägra delar af länet utgör den oundgängliga förutsättningen för landstingets bidrag till privatbanor i de öfriga delarne, dels af landstingets beslut ären 1892 och 1893 i fräga om bidrag till Strömstad—Mons järnväg med en rund summa i ett för allt och icke, trots ansökan derom är 1895, med det uti ifrägavarande stycke fastställda beloppet för hvarje kilometer järnväg. Uti sin till Kongl. Maj:t med anledning af 1892 ärs bemälda beslut aflätna skrif- velse framlägger landstinget vidare följande förklaring af beslutets innebörd, sa lydande: »Landstinget, som fortfa- rande vidhäller sina är 1886 uttalade önskningar och äsik- ter, har nu för att än ytterligare lägga i dagen bäde sitt yarma ntresse.. .. 1.1.04... och sin offervillighet att, i händelse »staten skulle ät Bohuslän liksom ät sa mänga andra af sina provinser bekosta utförandet af de viktigaste hufvudlinierne och derigenom en nu saknad samverkan mellan de skilda intressena inom länet ästadkommes, an- stränga sig sa langt krafterna räcka för att vidare utveckla de järnvägsförbindelser, staten sälunda gifvit det», beslutat dels att i skrifvelse etc.*). Äfvenledes har landstingets samfärdsutskott i dess utlätande är 1893 öfver ansökan om tillämpning i fräga om Strömstad—Mons järnväg af sista stycket uti ifragavarande beslut af 1892 uttalat den uppfattning att 1885 ärs »endräktsbeslut» fortfarande gällde och närmare begränsade beslutet i fräga af 1892, och blef denna uppfattning af landstinget gillad (Landstingets tryckta handlingar 1893, n:r 25, sid. 3—4; n:r 29, sid. 15, $ 62 under 4:0). Landstingeis merabemälda beslut af 1892 upphör sä- lunda att gälla, »i händelse» staten ej »före utgängen af üär 1897» ätager sig att bygga statsbanor i Bohuslän, men intill dess den fastställda tiden utgätt, kan landstinget, dä beslutet ju vunnit laga kraft, lika litet ensidigt och utan ve- derbörande intresserades medgifvande ändra eller upphäfva detsamma som det kan ensidigt upphäfva eller ändra be- *) Den af Landstinget genom beslut af den 20 september 1895 sifna tolkningen ansluter sig i stället till den uppfattning, som läg till grund för samfärdsutskottets utlätande den 20 september 1892 (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sid. 362 --369). (Utg. amm.) 36 slutet om bidrag till Strömstad—Mons järnväg till de i denne intresserades skada. Ifragavarande beslut utgöra nemligen i verkligheten af landstinget till andre med lag- list bindande kraft utställda förbindelser, som mäste af landstinget infrias, i händelse sadant inom den fastställda tiden päkallas. Genomförandet af landstingets Järnvägsönskningar kräfver, sasom nedan skall visas, dels vidhällandet af fattade beslut och det en gäng fastställda mälet, dels be- sränsning till och koncentration a det nämnda mälet, dels afsättandet af medel till en järnvägsfond, dels ock ingif- vandet af förnyad ansökan till Kongl. Maj:t om statsbanor i Bohuslän med tillkännagifvande om att fri jord lemnas af landstinget, om beslut angäende sadana ‚banors byggande fattas före utgangen af den tid, som af tinget bestämmes för järnvägsfondens samlande. Att det stränga vidhällandet af fattade besluts helgd i afseende pa genomförandet af landstingets järn- vägsönskningar är oumbärligt, framgar redan deraf att samma genomförande i sa hög grad pakallar understöd fran staten, ett understöd hvars undfaende knappast star att vinna, om landstinget och befolkningen vackla mellan stridiga uppfattningar. En sadan vördnad för egna beslut är sa mycket mer af nöden i föreliggande fall, som lands- tingets ansökningar till Kongl. Maj:t aren 1886 och 1892 i väsentlig mon erhaällit understöd [ran Elfsborgs läns och Skaraborgs läns landsting, en omständighet som med hän- syn till Bohusläns i afseende pa rikets järnvägsnät isole- rade läge och hufvudsakligen blott lokal betydelse egande järnvägsförslag ingalunda är att underskatta. Vacklande önskningar och äsikter väcka deremot misstro till värdet af det önskade och tvifvel om att anspräken äro berät- tigade, en sanning hvars vikt ytterligare stärkes deraf att ingen ännu förmätt avägabringa en utredning, som bevisar att landstingets uppfattning i dess första ansökan varit oriktig. Ett annat talande skäl för ett sädant vidhällande af särskildt »endräktsbeslutet af 1885» är att genomförandet af landstingets järnvägsönskningar obestridligen kräfver medverkan fran bade regering och riksdag och att en sadan medverkan alldeles icke vinnes derigenom, att man slar in pa rättsförnärmelsernas väg och framkallar berät- 51 tigade invändningar med pa ovederläggliga grunder fotade bestridanden fran länet själft, utan tvärtom motarbetas. För att erhälla den oumbärliga medverkan fordras nemligen att man visar sig sta pa rättvisans ständpunkt och ej ge- nom godtyckligt undertryckande af berättigade och förut erkända anspräk samt svikande af gifna löften framtvingar rättänkande personers motständ till skvddande af de för- närmades rätt. Det är för öfrigt en hederssak för lands- tinget att ärligt och utan allt svek infria sina ar 1885 gifna löften. Slutligen utgör vidhällandet af merabemälda »endräkts- beslut» en förutsättning för att icke enligt landstingsför- ordningens 47 S framtvingas en uttaxering för afgifter till järnvägsföretag enligt särskild, efter företagets »beskaffen- het» att i högre eller lägre grad gagna de skilda kom- munerna faststäld »grund», hvarigenom bördan rättvis- ligen till största delen förlägges a dem, som af företaget hafva gagn. Att genomförandet af landstingets järnvägsönskningar vidare kräfver begränsning af dessa till det genom beslu- ten af 1885, 1886 och 1892 närmare angifna samt af en koncentration & de i dessa beslut nämnda linierna, är klart redan af dessa liniers sammanlagda stora längd och anläggningskostnad i förhällande till landstingets och Bohus- läns ekonomiska förmaga, hvarförutom ett öfverskridande af det i nämnda beslut angifna minimum icke allenast skulle valla splittring och oenighet samt ökad svaghet i förmägan att genomföra besluten, utan äfven framkalla be- rättigade ansprak pa en uttaxering af landstingets bidrag efter, i förhällande till det olika gagnet för de skilda kommunerne, enligt landstingsförordningens 47 8 särskildt faststäld »grund». Landstingets järnvägsbidrag böra för- denskull begränsas till blott och bart de linier, hvilka ut- tryckligen finnas angifna sasom föremäl för landstingets Öönskuningar och »finansiella understöd» i landstingets skrif- velser till Konungen ären 1886 och 1892 samt linien Strömstad—Mon med det belopp, som är 1892 för denna linie fastställdes, och endast »i händelse» af biiall till nämnda skrifvelsers begäran om statsbanor utsträckas äfven till andra linier. Endast genom en sädan begräns- ning kan man undgäa att förfela mälet och detta verkligen nas inom den närmare framtiden. Afvisandet af nya an- 38 sprak, till dess de redan godkända blifvit tillgodosedda, mäste derför fastställas sasom regel för landstingets hand- lingssätt i frägan. I Halland, hvilket sä ofta äberopas sasom föredöme för Bohuslän, har man, sedan hvarje härad genom vestkustbanan erhällit järnvägsförbindelse, i öfver- enstämmelse med en sädan uppfattning icke lemnat bidrag till de i Halmstad och Falkenberg ändande tvärbanorna. Uti sitt till landstinget 1885 afgifna utlätande hade den 1884 tillsatta järnvägskomiten bland annat anfört, hurusom för det framtida genomförandet af en för järnvägsbyggan- det inom länet gemensam plan och särskildt underlättande af räntelikvider och amortering af de län, landstinget för järnvägsbyggnader kan komma att upptaga, det syntes vara fördelaktigt, att en derför afsedd fond pä det sätt bildades, att ett visst belopp ärligen afsattes, samt med anledning deraf hemstält, »att landstinget mätie besluta att arligen fran och med är 1886 afsätta 25,000 kronor till en Järnvägsfond, hufvudsakligen afsedd för ränta och amortering af blifvande järnvägslan, och dermed fortfara till en början under fem är; men detta förslag vann ej da landstingets bifall (Landstingets tryckta handlingar 1885, n:r 13, sid. 5, 6; n:r 26, sid. 10, S 42). Samma öde träffade ock den af mig m. fl. 1892 i ämnet väckta och af vederbörligt utskott tillstyrkta motion (Landstingets tryckta handlingar 1892, n:r 9, sid. 5, 7, 8; n:r 24, sid. 5; n:ır 25, sid. 22, $ 73 under 1:0). Vill man i Bohuslän verkligen följa och ej blott äbe- ropa sig pä föredömet och erfarenheten fran Halland, da är tvifvelsutan bildandet af en dylik järnvägsfond en nöd- vändig förutsättning för understödjandet i större omfatt- ning af privatbanors anläggning; ty eljest kan den för nödiga järnvägsläns räntande och amortering behöfliga uttaxeringen & landstinget varda allt för tryckande. De bohuslänska järnvägslinierne torde nemligen icke i afseende pa trafikutsikter och afkastning kunna mäta sig med den halländska vestkustbanan, hvarförutom man helt säkert finge under byggnadstiden ingen och derefter under flera ar icke större afkastning, än som behöfde användas till den rullande materielens ökande och nödiga förbättringar, hvadan ju äfven sa länge allt mäste läggas a beskattnin- gen, om icke en järnvägsfond finnes att tillga. Den af länets hushällningssällskap afsatta järnvägsfonden är der- 39 emot bildad för blifvande teckning af aktier och salunda äfven af helt annan art än den här ifrägasatta, hvars hufvuduppgift ju skulle vara att möjligast jämnt fördela landstingets utgifter för järnvägsbyggnader ä& ett större antal är samt derigenom göra bördorna mindre tryckande. Denna järnvägsfond bör uppga till minst 150,000 kronor, innan ett sa stort företag som byggandet af längd- banan sasom privatbana bör ifragakomma. Att landstin- get skulle kunna utan anlitande af beskattning betala ränta och amortering & lan för tecknade aktier i en längdbana för omkring er million kronor, är naturligen alldeles omöj- list, da inkomsterne af bränvinsmedlen icke pa längt när räcka till ens för de ordinarie utgifterna. Under den tid, som ätgar för järnvägsfondens bildande, bör landstinget naturligen vidhälla sin ansökan till Kongl. Maj:t af är 1892 om byggandet af statsbanor i Bohus- län, dervid, i följd af längdbanans större betydelse för länet och redan 1885 beslutade tidigare understöjande sa- som enskildt företag, tiden för väntan a Önskad ätgärd frän statens sida naturligen mäste sättas längre för banan till Morlanda-Ellös än för längdbanan. Utsikterna att erhälla önskningarna uppfylilda genom statens ätgöranden äro visserligen icke stora, men dock nagra, och för länet utgör alltid hvarje sträcka järnväg, staten bvgger inom detsamma, en vinsi, som ej bör för- smäs. Men a andra sidan är ock klart, att endast talande statsskäl kunna framkalla statsbanebyggnad i Bohuslän och att man intet vinner genom att söka vilseleda regerin- gen med pästaenden om t. ex. längdbanans betydelse för fiskerinäringen och dylikt, utan att klokheten bjuder att, sasom redan ofvan pävisats, vidhälla redan gjorda utta- landen samt läta regeringen själf bedöma hvad som vid riksdagen kan hafva de bästa utsikterna till framgang. Ett motsatt beteende skulle nemligen endast försvaga an- sökan och minska utsikterna, beträffande hvilka för öfrigt ett möjligen förestaäende inlösande af Bergslagernas järn- vägar till staten och ett än nägra ar fortsatt järnvägsbyg- gande i Norrland tydligen utöfva ej ringa inflytande. Vän- tan a ett statens ingripande i saken till länets fromma kan salunda med hänsyn särskildt till !ängdbanan blifva all- deles för läng, och man far derföre med hänsyn till ät- minstone längdbanan bereda sig pa att liksom i Halland 40 bvgga densamma sasom enskild bana, dervid man dock ej far eller bör förbise Önskligheten af ett framtida inlö- sande till statsverket. Den bästa hittills angifna utvägen för Bohuslän att inom den närmare framtiden skaffa sig nödiga järnvägs- förbindelser synes mig alltsa vara den af landstingets sam- färdsutskott 1892 föreslagna (Landstingets tryckta hand- lingar 1892, n:r 24, sid. 3—5), hvilken endast behöfver underkastas en liten med anledning af 1892 ärs beslut nödig modifikation, för att motsvara ändamälet. Pa grund af hvad här i korthet anförts och med hän- visning till den af landstingets järnvägskomite ar 1886 af- sifna utförliga utredningen, far jag alltsä hemställa, det Landstinget, med vidhällande af sina den 23 september 1885 fattade samt den 22 september 1886 och den 23 september 1892 till vissa be- stämda linier begränsade beslut i ämnet, mätte für dessas genomförande besluta dels 1:0) att i skrif- velse till Kongl. Maj:t meddela, att landstinget är villigt förlänga den tid, inom hvilken beslut om. de af landstinget begärda järnvägsliniernas byggande sasom statsbanor bör vara fattadt, fran slutet af är 1897 till utgäangen af är 1902 för längdbanan och till utgangen af ar 1912 för järnvägen till Morlanda -Ellös, dels ock 2:0) att ärligen till en för hufvud- sakligast betalning af ränta och amortering & blif- vande järnvägslän afsedd Järnvägsfond intill slutet af ar 1905 afsätta ett belopp, som efter sig teende omständigheter vid uppgörandet af hvarje ars budget föreslas af förvaltningsutskottet. Lilldal den 30 augusti 1895. AxeEL VIıLH. LJUNGMAN. 41 Bil. A. Tabeil, utvisande hur läng sträcka järnväg hvart och ett af Göteborgs och Bohus läns fem fögderier komme att erhälla efter genomförandet af samma läns landstings. järnvägsplan. | Längd i kilometer pä | ER a E47 ou Es BE I os a Na ee a pe a Weste mtambanan,, +... - nase) 15,00 — | — SE Uddevalla— Vernersborg— Herrljunga | | SEE der er a a Mau u he ar — | -- 1 | 13,05) — | 13,05. Bergslagernas järnväg......... 55 —-|-| —- |- | 5,88 Göteborg— Hallands järnväg ...... 15.0 — | - | — | - | 15,8 Göteborg— Boräs järnväg .. ... .. 31,0 — | — | — | — | 31,00! Uddevalla—Lelängens järnväg ....' — | —- | — 1426 — | 14:26 Linien Göteborg—Tingstad.. ...... 1. -|-| -|-| 1 » Tingstad— Jörlanda ...... 116,22116,23| — _ — | 33,00! >» Jörlanda-Källsnäs,. ...... — | 320 — — — 3,20 Jörlanda— Ucklum — Ljungs- | BalEen. een — 180,501 — | — | — | 30,80 » Ljungskile—-Uddevalla ....| — 1247| — | se) — | 16,83} >» Uddevalla-Herrestad ..... a 1 72 De 7,00! >» Herrestad— Morlanda-Ellös . .| — | — | 9,26! 24,30| — | 33,56 > Herrestad—Lägum. ...... — | | | 9,60 — | 29,60 » Lägum-—Bovallsstrand Graf- | ae A SHE ET — 1 1 , 85,001) — | 33,00 » Lägum-—Norra Litsleby....| — !—- | — | 12,40 17,36 29,78 » Norra Litsleby—Krossekärr . | 6,62) 6,61 > Norra Litsleby—Hjältsgärd... | — | — | — | — 126,5«| 26,54 » Hjältsgärd--Strömstad ....| —- | —- | — am Tuisı 7.8 » Hjältsgärd—-Svinesund .... — | — I - | — |21,s| 21,se 84,,5|63,20, 9,26|130,07|79,14367,42 Obs. 1. För den inom länet mellan Hjältsgard och Mon belägna, järnvägsplanen icke tillhörande delen af linien Strömstad —Mon är exakta längden icke känd och har sälunda icke heller kunnat angifvas i tabellen. För linien Lägum--Bovallsstrand—Grafvarne, som med en del af sin sträckning ligger i själfva gränsen mellan Sotenäs och Kville härader, har längden ej kunnat med säkerhet uppgifvas, enär fullständig undersökning ännu ej egt rum. | SE 9,145| — = = _ las | - = Nya Varfvet .. 382 — _ - — lt = Vestra Frölunda | 3,970) — = — — "—_ | — — = Fassberei: .; 2 29, /7.701), _ -- — = Era = Landvetter....| 5182 — — — = = Den = = Mreryie 2. 99219 — —_ —_ -- u _ _ TIandhy ala :% 1,923[. — = -— 1 — tg — (TE Torslanda .... 4.052) — | _ — = ie Salve ‚URN 4,090 4,090) 4,090) 4,090 4,090| 4,090 4,090 4.090 4, Kongelf,... ll 3.252) 3252| 3,252] 3,252| 3.252] 3,252] 3,252 3,952 3,2 Romelanda. ...| 3,408) 3,408 3,408 3,408 3,408 3,408 3,408) 3,408) 3. Varchy m 4,0090 — — = _ _ _ _ | Marstrand‘. . ..'. 1,613 °— Be _ _ _ _ | —I Solberga .... 5.290) 3,290] 5,290| 5,290| 5,290| 5,290| 5,2901 5,290] 5, Spekeröd..... 2,824) 2,524| 2,34 — — 2,824) 2,34 — 3 Odsmäl,.. +. 102 3,168 — = 3,168| 3,168| - — | — 3,168 3,1 Hark). 2 er 3,006) — == — = | — == = 3 Forshälla. .... . 5,905 5,905) 5,905] 5,905) 5,905] 5,905| 5,905) 5,905] 5, 42 Obs. 2. Väljes för södra delen af längdbanan alter- nativet Jörlanda — Stenung—Ljungskile, ökas samma banas längd genom Inlands fögderi med 1,32 km., och väljes för norra delen af längdbanan alternativet genom Bullareda- len, ökas längden järnväg i planen för Sunnervikens fög- deri med 6,01 km. och för Norrvikens fögderi med omkring 3 km., ovissheten beroende derpä att bibanelinien Bram- seröd—Lur— Hjältsgard—Strömstad blott till en del blifvit fullständigt undersökt. Linien Lagum — Tingvall— Vassbot- ten mäter nemligen 43,11 km., af hvilka 18,4: km. komma pa Sunnervikens fögderi och 24,70 km. pa Norrvikens fög- deri, och linien Tingvall—Bramseröd—Krossekärr 27,30 km. Obs. 3. För Bergslagernas järnväg har den 3,sı km. langa sträckningen genom den till Hisings vestra härad fordom hörande delen af Nödinge socken i tabellen ut- lemnats, hvilket äfven är fallet med hamnspären i bäde (söteborg och Uddevalla. >». RB. Uppgift a folkmängden den 3i december 1894 i de pastorat inom landstingsomrädet, hvilkas omraden genom- löpas eller icke af de skilda bohuslänska längdbaneför- slagens linier. Bailu een eng en — REST ee hucliare el & = Br RR: 00 - | - | - a ee Wer Den SER nn EN DET BEE PRRONE 2OE N ES DAEN ‚LESE Be nen — 1115ea —- I1sea —- Isa - | 4,498) 4,498 4,498 4,498| 4,498| 4,498 4,498 4,498] 4,498 ec 7.069 7,069) 7,069 7,069, 7,069, 7,069, 7,069 7,069) 7,069 Ber, Salt Be I ee BEE Togo tr 2 SIR AORTA VATER DRIN LRET fossene ..... 10,047 — = a u — 2 ARE 8,312) 8,312| 8,312 8,312| 8,312] — es . 4 em ...;,.. 9,118) 9,118] 9,118) 9,118] 9,118) — ie — | = Br... 10.566. 10,566) 10,566: 10,566) 10,566 — r 2 = RUE 7 3,388| 3,388] 3,388 3,388] 3,3883 — Br a — afverstad 4,382| — — — | | 4,382| 4,382] 4,382) n 197,437 79,262) 67.720) 79,606! 68;064| 52,260 40,718] 52.604'41,062 let Till Konungen. Hvilken ofantlig betydelse samfärdseln utöfvar pa en trakts hela saväl ekonomiska som andliga utveckling, torde vara lika sa allmänt erkändt som det är visst, att järn- vägarna intaga främsta rummet bland nutidens samfärds- anstalter i afseende pa förmagan att kraftigt främja denna utveckling. Bohuslän utgör i detta hänseende intet un- dantag, hvarför behofvet af en förbättrad, fullt tidsenlig samfärdsel och särskildt af järnvägsförbindelser äfven der starkt framträder, och detta i synnerhet i fraga om länets vidsträckta skärgard med dess sjöfart och betvdande hafs- fiske. Bohuslän är nemligen langt sämre utrustadt med allmänna samfärdsanstalter än andra landskap med mot- svarande folkmängd och ekonomisk betydenhet saväl inom riket som väl ock inom hela Europa, och följden häraf har blifvit, att Bohuslän i allt för mänga hänseenden intager en vida lägre ständpunkt, än under andra förhal- landen skulle vara fallet (Bil. sid. 22—23, 73— 714, 78— 80, 125—--127). Bohuslän är emellertid till följd af inom länet ra- dande egendomliga förhällanden oförmöget att själit skaffa sig ens det i föreliggande hänseende allra nödigaste. In- +4 tressena i de gemenligen äfven af naturen skilda och till- sammans blott en smal kustremsa af rätt stor längd ut- sörande delarne af länet äro nemligen för stridiga och svärförenliga, jorden für myvcket styckad och skärgärden för fattig och spridd samt anspräken till följd af länets langsmala form och splittrade beskaffenhet allt för stora, för att det skulle vara möjligt, att under den närmare framtiden kunna bringa till stand sa betydande ansträng- ningar och uppoffringar, som äro oumbärliga för ästad- kommandet af de för nämnda landsdelar behöfliga järn- vägarne; och än mindre lär det Iyckas, att förena samt- liga eller äatminstone flertalet af dessa delar om uppofi- ringar för hvad som hufvudsakligen skulle gagna blott ett mindretal af dem. Skulle emellertid staten ät Bohuslän liksom ät sa mänga andra af sina provinser bekosta utförandet af de viktigaste hufvudlinierne, och derigenom en nu saknad samverkan mellan de skilda intressena inom länet ästadkommas, sa lider det heller intet tvifvel att ju icke äfven Bohuslän är villigt, att anstränga sig sa langt krafterna räcka för att vidare utveckla de järnvägs- förbindelser, staten säalunda gifvit det. Det är fördenskull äfven nödigt, att staten Öfvertager utförandet af ätminstone de nämnda järnvägslinierne, om icke Bohusläns utveckling till ett högre välständ skall hämmas eller rent af uteblifva, och detta dess hellre som de nu rädande konjunkturerna synbarligen äro att hälla för mer än vanligt fördelaktiga för staten att äterupptaga bvggandet af nya järnvägar i vestra Sverige och en fullt berättigad strömning inom allmänna meningen till förmon för ett fullständigare statsbanesystem dessutom mer och mer söker göra sig gällande här uti väart land saväl som uti andra kulturländer. Staten kan och bör äfven i fräga om uppoffringar för järnvägsanläggningar taga i betraktande flera förhällanden, som den enskilda företagsamheten alls icke eller vida mindre fäster sig vid, nemligen fastighets- värdenas stigande och näringslifvets förkofran samt de till följd deraf ökade skatteinkomsterna fran järnvägsliniernas omräden och ändpunkter, förenandet medelst en lifligare samfärdsel af eljest afskilda landsdelar med landets huf- vuddel, strategiska förmoner o. s. v. Särskildt af behof- vet päkalladt är ett sädant statens ingripande för en landsdels förseende med järnvägsförbindelser, dä. det, sasom 45 i Bohuslän är fallet, är oumbärligt för att upphjälpa en i betrvck befintlig skärgärd genom att bringa dess närings- lif och särskildt dess lofvande hafsfiskebedrift derhän, att de blifva af verkligt stor betvdelse för riket. Utlandets erfarenhet lemnar nemligen mer än tillräckliga bevis pä hur ofantligt stort inflytande tillräckliga järnvägsförbindel- ser utöfva pa fiskerinäringen, hur oumbärliga sadana äro för en tillfredsställande utveckling af samma näring och huru en dylik utveckling med hänsyn till ett sa vidsträckt och jämförelsevis glest befolkadt land som Sverige kräfver att de fiskafsättningen hufvudsakligen ombesörjande ba- norna äro normalspäriga och tillhöra eller äatminstone trafikeras af staten (Bil. sid. 25—29, 81—83). Statens uppoffringar för ett landskaps förseende med järnvägsförbindelser mäste emellertid för ernäaendet af full ändamaälsenlighet och bästa resultat med minsta utgift samt till förekommande af sadana misstag, hvilka, till följd af järnvägsanläggningars synnerliga kostsamhet och deraf härrörande ekonomiska hinder för deras ändrande, med största sorgfällighet böra undvikas, föregas af en den noggrannaste utredning, som adagalägger, hvad som är nödigast och gagnligast ur bäde landskapets och rikets synpunkt samt med afseende pa säväl tillfredsställandet af den närvarande tidens kraf som en framdeles tvifvels- utan behöflig vidare utveckling. Länets hushällningssällskap har ock redan för när- mare tva ärtionden sedan börjat bevilja anslag för under- sökning af de för nödigast hällna järnvägslinierne, men sedan denna undersökning icke ledt till vidare resultat samt efter det behofvet af en den största planmessighet och klokaste begränsning till blott det oumbärligaste allt mer gjorde sig gällande, hafva saväl landstinget som hus- hällningssällskapet anslagit medel för icke blott samma undersöknings fullständiga afslutande utan äfven hela den bohuslänska järnvägsfragans möjligast noggranna utredning och uppgörandet i samband dermed af en plan för lands- tingets verksamhet att befordra anläggningen af för Bohus- läns utveckling oumbärliga järnvägar (Bil. sid. 8—9, 15 — 14, 18—19, 33 - 34). Vid valet af linier för Bohusläns tillgodoseende med de för dess utveckling oumbärliga järnvägarne var vid denna plans uppgörande tydligen att taga i betraktande 46 dels de enskilda fögderiernas och hufvudnäringarnas olika behof, dervid naturligen det större behofvet medförde före- träde at dess ansprak framför det mindres, dels nödvändig- heten af största planmessighet och möjligast klok beräkning med hänsyn till läge, längd och anläggningskostnad, pa det att med minsta uppofiring mätte ernas mesta gagn för saväl största möjliga del af länet som dettas hufvud- näringar, pa samma gäng som bästa utsikt till nöjaktig afkastning erhölles. Vid valet äter af ändpunkter vid sjön för de särskildt för skärgärden med dess näringslif behöf- liga utfartsbanorna har derför afseende fästats vid dels den till platsen i fräga ledande liniens möjligast största förmonlighet med hänsyn till minsta längd och anlägg- ningskostnad, i förhällande till förmägan att medföra kraf- tigaste gagn för de viktigaste näringarne och tillgodose största och mest i behof af förbättrad samfärdsel varande del af länet, samt bästa utsikterna att lemna nödig af- kastning, och dels platsens lämplighet för ombesörjandet af den utaf linien framkallade affärsrörelsen, men der- emot alls icke vid befintlisheten derstädes af nägra hundra- tal invanare mer eller mindre eller af vissa privilegier m. m. dylikt, enär synbarligen ingen ort inom länet med undan- tag allena af Göteborg eger sädan betydenhet, att den- samma genom sin egen folkmängds storlek kan gifva upphof ät en nämnvärd trafik för tillförseln af förbruk- ningsartiklar för samma folkmängds behof. Ingen ort inom länet kräfver nemligen för sadant ändamaäl eller kan gifva en nog stor dvlik trafik at en järnväg. Det allmännas intresse har för den skull äfven maäst sättas i främsta rummet och de enskilda smäa lokalintressena tillgodses endast i den mon de stodo i öfverenstämmelse med det allmänna in- tressets kraf. Ett motsatt förfarande skulle deremot kunna medföra ganska allvarlig skada för länet genom de stora hinder, det skulle lagt i vägen för en det allmänna bästa med hänsyn till samfärdseln inom länet afseende utveck- ling, om ett blott lokalintresse salunda fatt göra sig sällande. Det mäste ock anses vara för länet langt för- monligare, att ännu nägon tid fa umbära till och med hvad som i afseende pa järnvägsförbindelser är mest be- höfligt, än att inom en närmare tidpunkt erhälla en eller annan lokalbana utförd, som utan nämnvärdt gagn för 41 länet blott skulle medföra dylika hinder för ästadkom- mandet af det i verkligheten eftersträfvansvärda. Resultaten af den med anförda syfte verkställda utred- ningen har emellertid endast bekräftat den redan förut allmänna uppfattningen om Önskligheten för Bohuslän att erhälla en längs genom länet gäende s. k. längdbana sasom en direkt fortsättning af hallänska kustbanan samt tvänne utfartsbanor fran denna längdbana, den ena med ändpunkt vid Morlanda-Ellö & Orost och den andra vid Grebbestad-Krossekärr i Tanums härad (Bil., sid. 72), pa samma gäng, som det än ytterligare lagt i dagen bäde den otillfredsställande beskaffenheten med hänsyn till Bohusläns behof af förbättrad samfärdsel och de ringa ekonomiska utsikterna för de ifragasatta s. k. tvärbanorna fran Dalslands-banan eller Bergslagernas järnvägar till Strömstad, Lysekil eller annan bohuslänsk hamn, hvarför landstinget ocksa upprepade gänger utan votering afslagit väckta förslag om understöd i vare sig den ena eller an- dra formen ät dessa banor (Bil., sid. 19, 34—35, 37, 40 —42, 44—69, 75, 84). Dä de nämnda för Öönskvärda nog allmänt ansedda bohuslänska järnvägslinierna emellertid tillsammans ega en längd af öfver tjugu mil och deras ästadkommande sa- lunda är förenadt med en i förhällande till särskildt Bohus- läns ekonomiska krafter allt för stor kostnad och för öfrigt väl icke heller kan vinnas pä en gäng, utan mäste successive eftersträfvas och ernäs; sa blef tydligen äfven nödigt, att utreda hvilka delar af nämnda linier, som mest vore af behofvet päkallade och erbjöde största utsikterna i ena som andra falle. Härvid var alltsä att taga i Öölver- vägande icke blott de skilda länshufvuddelarnes olika be- hof af järnvägsförbindelser pa grund af dels redan erhällna sadana, dels närheten till befintliga järnvägsstationer utom länet eller till Göteborg sasom den viktigaste afsättnings- orten och dels tillgängen ä& tillräckliga ängbätskommuni- kationer, utan äfven de skilda hufvudnäringarnas olıka behof och anspräk; och visade sig vid närmare granskning af förhällandena ur de anförda synpunkterna, att Göte- borgs fögderi med dess fyra härad redan egde alla billiga anspräk pä det för afsättningen af dess produkter nödiga uppfylida, under det att deremot den öfriga delen af länet 48 eller det egentliga Bohuslän med dess sexton härad vore mindre Iyckligt lottadt. Af de rent bohuslänska fyra fög- derierna äter är emellertid det sydligaste synbarligen icke i sa hög grad i behof af järnvägsförbindelser som de af- lägsnare fran Göteborg belägna tre nordliga fögderierna, för hvilka senare detta behof dessutom pä grund af deras mängfaldigt större betydelse för hafsfisket och sjöfarten mycket starkt framträder äfven med hänsyn till skärgärds- näringarna, hvilket deremot näppeligen kan sägas vara fallet i fraga om det sydligaste bohuslänska fögderiet eller Inland. Det allra nödigaste för de nämnda tre nordliga fög- derierna med hänsyn till saväl landtmannanäringarna som hafsfisket och sjöfarten är emellertid tydligen de anförda bäda utfartsbanorna till Morlanda-Ellö och Grebbe- stad-Krossekärr jämte den del af den s. k. längdbanan, som sammanbinder dessa utfartsbanor med hvarandra och med den i Uddevalla ändande Uddevalla—Venersborg— Herrljunga-järnväg (Bil., sid. 80--81, 83—84, 85—86, 88 — 91). Afsättningen pa Göteborg af förbrukningsartiklar visar sig nemligen för de tva nordligaste och mest i behof af förbättrad samfärdsel för sadan afsättning varande fög- derierna kräfva alldeles samma linier som hafsfiskedriften och sjöfarten samt trafiken med det inre landet; ty sam- färdseln fran norra och mellersta delen af länet med sa- väl det inre landet som Göteborg kan synbarligen lättast och med minsta kostnad astadkommas genom nyss anförda linier i förening med linien Uddevalla— Ozxnered medelst Bergslagernas järnvägar och medelst linien fran Oxnered öfver Häkantorp till Herrljunga. Landstinget har fördenskull efter föregängen grundlig utredning genom en af landstinget för ändamälet tillför- ordnad komite bestämt sig för att ansluta sig till samma uppfattning, .som redan 1881 gjorde: sig gällande inom hushällningssällskapet och som under ären 1882 och 1883 inom riksdagen och 1884 hos Eders Kongl. Maj:t fram- stälts af Bohusläns riksdagsmän i andra kammaren, eller att en järnvägslinie fran Uddevalla öfver Torp (Herrestad), Bokenäs och Munkeby till Morlanda-Ellös med en gren- linie fran Torp (Herrestad) öfver Saltkällan, Foss, Skogen och Rabbalshede till Grebbestad-Krossekärr, sasom »egande 49 den största betydelsen särskildt för hafsfiskedriftens och skärgärdens utveckling», just utgjorde hvad som för länet i fraga om järnvägar vore mest af behofvet päkal- ladt att erhälla genom statens försorg utfördt i förening med Uddevalla— Venersborg—Herrjunga-järnvägs inlösande till statsverket och utläggning till normal spärvidd. Sist- nämnda järnvägs Öfvertagande af statsverket är nemligen oumbärligt för ett nöjaktigt ordnande af samfärdseln fran den norra och mellersta bohuslänska skärgärden till det inre landet medelst Bergslagernas järnvägar och Vestra stambanan, hvilken samfärdsel nu är hindrad af den olika spärvidden & banorna med deraf följande omlastningar, som ju nödga större delen af denna samfärdsel att till ej ringa men särskildt för bohuslänska skärgärden sjöledes söka den allt för läanga vägen Öfver Göteborg. AÄfven ur bohuslänska hafsfiskedriftens synpunkt mäste man pa ofvan äberopade skäl halla nödigt, att inlösa till statsverket en järnväg, hvilken liksom Uddevalla— Venersborg—Herr- ljunga-banan genaste vägen förmedlar trafiken fran norra och mellersta bohuslänska skärgärden till Vestra stamba- nan samt Bergslagernas järvägar; ty med mindre sa sker kunna fran nämnda delar af samma skärgärd till det inre landet öfver Uddevalla ledande järnvägslinier icke sasom sig bör motsvara sin bestämmelse (Bil. sid, 58—60, 66— 67, 82—84, 85— 86). Pa grund säväl af hvad ofvan blifvit anfördt som af den utförliga utredning, hvilken lemnats uti det härtill sasom bilaga fogade tryckta betänkandet frän den af lands- tinget utsedde järnvägskommiten, far landstinget alltsa i djupaste underdänighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i näder vidtaga nödiga ätgärder för anläggandet sasom normalspäriga statsbanor af de pa Göteborgs och Bohus läns hus- hällningssällskaps och landstings bekostnad under- sökta samt särskildt för bohuslänska hafsfiskedrif- tens och skärgärdens utveckling den största betydel- sen egande linierne Uddevalla—Torp (Herrestad) — Berg— Bokenäs— Munkeby—Morlanda-Ellös och Torp (Herrestad)—Saltkällan—Foss—Skogen--Rab- balshede— Trättelanda— Orrekläpp—Norra Litsleby— Grebbestad-Krossekärr i förening med Uddevalla— Venersborg—Herrljunga-järnvägs inlösen till statsver- 4 50 ket och dermed följande utläggning till normal spär- vidd. Underdänigast Pa Landstingets vägnar: A. RosEnxovist. Lupv. Essen. Göteborg den 29 oktober 1886. Särskildt yrkande i järnvägsfrägan. Till Göteborgs och Bohus läns Landsting. Under äberopande af landstingsförordningens $ 32 sista stycket, S 41 andra stycket och $ 47 första och tredje styckena samt med hänvisning till den af mig i min mo- tion n:r 18 lemnade motiveringen och till den af lands- tingets järnvägskommite ar 1886 i utförligt betänkande företedda utredningen, far jag, med anledning af de till landstinget i järnvägsfrägan ingifna motionerne nır 4, 8, 17, 18 och 19 (Landstingets tryckta handlingar 1895, n:r 13, sid. 2—4, 28—29; n:r 14, sid. 8-30) samt en frän Konungens befallningshafvande i länet inkommen ansökan med liknande syfte (Landstingets tryckta handlingar 1895, n:r 15, sid. 1—9), hemställa: 1:0) att landstinget, med hänsyn till de pa grund af aren 1885, 1886 och 1892 fattade beslut föremal för landstingets Önskningar och »finan- siella understöd» utgörande järnvägslinierne Göteborg— Ljungskile—Uddevalla—-Herrestad Rabbalshede—Norra Litsleby—Hjältsgard— Svinesund och Herrestad—Munkeby—Mor- landa-Ellös samt Norra Litsleby— Grebbe- stad-Krossekärr, mätte besluta, dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t med- dela, att landstinget är villigt förlänga den för tillhandahällandet af kostnads- fri jord ät nämnda, af landstinget sa- som statsbanor begärda, linier bestämda tid, inom hvilken beslut om alla eller nagon del af dessa liniers byggande af 2:0) att 51 staten bör vara fattadt, fran slutet af ar 1897 till utgängen af är 1902 för linierne Göteborg — Herrestad — Norra Litsleby—Svinesund och Norra Litsleby —(Grrebbestad-Krossekärr samt till ut- sangen af är 1912 för linien Herrestad —-Morlanda-Ellös, dels ock att, i förstone intill slutet af är 1900, ärligen till en för hufvudsakligast betalning af ränta och amortering & förestäende järnvägslän afsedd järnvägs- fond afsätta ett belopp, som efter sig teende omständigheter vid uppgörandet af hvarje ärs budget föresläs af för- valtningsutskottet; landstinget, med hänsyn säaväl till nämnda liniers astadkommande säsom enskilda järn- vägar, i händelse afslag erhälles a landstin- gets bemälda ansökan till Kongl. Maj:t, som till understödjandet äfven af andra linier, i händelse af bifall till samma ansökan, mätte, med vidhällande af sina den 23 september 1885 fattade beslut i ämnet, förnva sitt be- slut den 23 september 1892 att understödja byggandet af dessa enskilda järnvägar med 891 eller 1,435 millimeters späarvidd inom länet för de delar deraf, som icke undfätt statsbanor, med ett belopp för kilometer af 4,000 kronor för den förra och 7,000 kronor för den senare spärvidden samt att för sa- dant understöds utgäende redan nu fastställa följande vilkor, nemligen: att järnvägen i fräga är afsedd för ordnad järnvägstrafik med minst en station eller hallplats a milen och eger för den afsedda trafiken lämplig byggnad med tillräckligt langa krökningsra- dier och ej för branta stigningar; att aktier ı järnvägen af förmonligaste serien bekom- mas för understödsbeloppet, samt att utbe- talning af nägon del af nämnda belopp ej far ske förr, än vederbörlig koncession ä& järnvägen erhällits och bolag för ändamälet finnes bildadt och blifvit vederbörligen regi- streradt samt förmar styrka att, landstingets bidrag inberäknadt, aktieteckning af godkän- bar beskaffenhet finnes, motsvarande halfva anläggningskostnaden*); och 3:0) att landstinget, med hänsyn till förslag om bi- drag till andra järnvägsföretag, än de under föregaende tvänne punkter anförda, eller till sadana järnvägsföretag, hvars understödjande innebär motverkande eller upphäfvande af eller star i strid med eller vid sidan af 1885 ars aberopade beslut, mätte dels, enligt 47 S landstingsförordningen, fast- ställa särskild »grund» för dylika bi- drags »uttaxering» med syfte att för- lägga bördan hufvudsakligast a dem, hvilke hafva gagn af företagets utfö- rande, och i förhällande till detta gagn, dels ock bestämma tiden för samma bidrags »uttaxering» till minst tio Ar; samt *) I anledning af detta yrkande och de i detsamma äberopade motionernes förslag beslöt landstinget den 20 september 1895 bland annat »utan omröstning» 1:0) att, hvad anginge den i motionen n:o 18 (första punkten) och det ingifna tillägesyrkandet gjorda hemställan om utsträckt er- bjudande till staten att bekosta nödig jord ät de säsom statsbanor begärda järnvägslinier, uppskjuta samma fräga till nästa lagtima lands- ting för att dä tagas till afsörande, sedan tillsatt beredning i järn- vägssaken afgifvit yttrande; 2:0) att, till följd af de ı säväl Hisingens Järnvägs- -aktiebolags skrifvelse som motionen n:o 17 och herr LiunGMmAn’s tilläggsyrkande framkomna olıka tolkningar af 1892 ärs landstings beslut, i hvad det handlade om aktieteckning med visst belopp per bankilometer. göra det uttalande, att samma beslut afsäge sädana säsom statsba- nor begärda järnvägslinier, om hvilkas anläggande i deras helhet eller delvis ‚staten icke funnit anledning att före 1897 ärs utgäng besluta och som ı landstingsbeslutets första punkt vore uttryckligt angifna, nemligen bandelarne Uddevalla— Torp - Munkeby— Eilös och Torp— Saltkällan — @r ebbestad-Krossekärr äfvensom län gdbanans fortsätt- ning ä ena sidan till Vestkustbanan vid Göteborg och ä andra sidan till norska gränsen; di -— - - - - - - -— - - - -— -— - — — — — att frägorna om bildande af en järnvägsfond skulle blifva före- mäl för nästa landstings beslut, — — — — (Göteborgs och Bohus läns Landstings handlingar 1895, n:o 36, sid. 4-95, S 85). (UÜtg. anm.) 53 4:0) att landstinget, med hänsyn till behofvet af järn- vägsfrägans ytterligare utredning och beva- kandet af landstingets intressen i fraga om den till Kongl. Maj:t ingifna ansökan, mätte utse en järnvägskomite af fem personer, en fran hvartdera af länets fögderier, samt för ändamälet till denna komites förfogande ställa ett förslagsanslag af 1,000 kronor. Lilldal den 10 september 1895. AxeL VıLH. LJUNGMAN. Anmärkningar till förestäende yrkande. Folkmängden i landstingsomrädet den 31 december 1894: Askims och Säfvedals härader ........... ...... 28,599 Hisingen och Inland med Kungelf och Mar- TE RR EEE ER ER 50,540 Orost och Tjörn samt Lane härad med Udde- Ba 49,669 Sunnerviken norr om Gullmaren samt Norr- Biken med SLLomstad. Wars user air) 2, 68,629 Summa invanare för landstingsomrädet 197,437 Längd i meter af Landstingets Järnvägsplans linier: Be uerg -Tinastndble. 22 2 DB ee 840 Tingstad—Ljungskile—Herrestad—Norra Lits- KUN SYINnesurichne ne oa ns. 197.390 Eh rrestad —- Munkeby. zu... zen nn; 23,910 Norra Litsleby—-Grebbestad-Krossekärr _...... 6,640 219,380 Munkeby—Morlanda-Ellös _.......................- 9.650 Summa för länet i dess helhet M. 229,050 Anläggningskostnaden för Järnvägsplanens linier med normal spärvidd: Bar neme Tinestadia.r. ae en 264,100 Tingstad—Ljungskile—Herrestad—Norra Lits- DIR Soymesund 2. Were an. 8,590,000 54 Herrestad—Munkeby ..........202.. 22202 00.0 1,012,900 Norra Litsleby—Grebbestad-Krossekärr _...... 364,000 10,231,400 Munkeby —Morlanda-Ellös _.................. ..... 791,300 Summa för länet i dess helhet Kr. 11,022,700 Kostnaden för fri jord ät begärda statsbanor': Göteborg -Tingstad..- asus „ak ascn euere nee 4,200 Tingstad---Ljungskile—Herrestad—Norra Lits- leby 2 Syinesund A a 416,600 Herrestad--Munkeby . 2.2...nae022. 22.0: a 55,350 Norra Litsleby—Grebbestad-Krossekärr _...... 17,200 493,350 Munkeby--Morlanda-Ellös _........................ 15,050 Summa för länet i dess helhet Kr. 508,400 Kostnaden för understöd med 7,000 kr. för km. af Järnvägsplanens linier: Gulchors - linesian ee 5,880 Tingstad—Ljungskile— Herrestad—Norra Lits- leby—Svinesund ..... REES RING: 1,315,930 Hersesiad — Munkehn seyn ern ne... ee 167,370 Norra Litsleby—Grebbestad- Krossekärr keeiae). 46,480 1,535,660 Munkeby—Morlanda-Ellös_........................ 67,950 Summa för länet i dess helhet Kr. 1,605,210 Kostnaden för understöd med 4,000 kr. för km. af jJärnvägsplanens linier: Göteborg — Tingstad IE alba ee 3,360 Tingstad—Ljungskile—Herrestad—Norra Lits- leby—Svinesund 2 eat a 751,960 Herrestad-—Munkeby...... .-. ..2-..2.. #4... ...02.2- 95,640 Norra Litsleby—Grebbestad-Krossekärr _...... 26,560 877,520 Munkeby—Morlanda-Ellös_ ........................ 38,600 Summa för länet i dess helhet Kr. 916,120 IV. Till Göteborgs och Bohus läns Landstings Sam- färdsutskott. Med aniedning dels af Konungens befallningshafvan- des i länet hemställan om bidrag till Göteborg —Hisingen —Inlands järnväg med 114,000 kronor, dels ock af det vid remissen till samfärdsutskottet af nämnda hemställan sjorda yrkandet om fastställande enligt 47 S landstings- förordningen af »särskild grund för dylika bidrags uttaxe- ring med syfte att förlägga bördan hufvudsakligast a dem, hvilka hafva gagn af företagets utförande och i förhäl- lande till detta gagn», fa undertecknade säsom represen- tanter i landstinget för Tjörns härad härmed till utskot- tets öfvervägande om järnvägen i fräga anföra: 1:0) alt den sasom smalspärig och i följd af sin beskaf- fenhet i öfrigt saknar all verklig betydelse för fiskeri- näringen och särskildt allt värde för det ymniga sill- fisket, samt 2:0) att den icke heller kan ega nägon som helst nämn- värd betydelse för afsättningen af Tjörns vare sig jord- bruks- eller ladugärdsprodukter *), hvadan järnvägen *) För att en bohuslänsk järnväg skall kunna fä större bety- delse till gagn för hafsfisket fordras ati den skall vara normalspärig, sa att omlastning kan undvikas, samt att den vid hafvet ändar vid en hamn, som direkt och ej blott medelbart öfver Göteborg stär ı förbindelse med det inre landets järnvägsnät samt derigenom säväl som genom i öfrigt för ändamälet gynsam belägenhet lämpar sig till en fiskhandelsplats, hvilket tydligen icke är fallet med Tjufkilshuf- vud. Att först segla med sillen till Tjufkilshufvud för att der lasta henne ä en smalspärig järnväg och ä denna föra henne till järnvägs- stationen vid Hisingsbron, hvarifrän hon sedan skulle forslas med häst till järnvägsstation söder om elfven eller till försäljningsplats, der förvaringsrum under försäljningen finge anskaffas, blefve helt visst sä högeligen bäde dyrt och äfventyrlist, att sillförarne mäste föredraga att med bät forsla sillen till Göteborg, enär bäten ju ı alla händelser behöfves och sälunda ej medför nägon kostnad, som kan undvikas, samt vid forsling till Göteborg under försäljningen äfven tjänstgör bäde som förvaringsrum för sillen och som husrum för säl- jaren, och enär tvänne omlastningar derigenom kunna undgäs. -- För Tjörns äkerbruks- och ladugärdsprodukter blifver ängbätsfarten för- monligast för afsättningen, dä ängbätarne erbjuda sä mänga och tyd- lisa fördelar för Tjörnbon, hvilken äfven under sträng isvinter genom isrännan i det längsta hindras frän järnvägens begagnande och dess- utom skulle under sädan vinter hafva bekvämast att anlıta Jörlanda station & \änsdbanan. x | = (Utg. anm.) 56 icke heller är ur Tjörns härads synpunkt önsklig och hvarföre vi äfven hemställa, att vid fastställandet af nämnda uttaxeringsgrund Tjörn mätte hänföras till de härad, som fä erlägga lägsta afgift till företaget. Göteborg den 16 september 189. AxeL VILH. LJUNGMAN. J. E. BILLSTRÖM. I. .L. KjELcEREI V. Till Konungen. Sedan Riksdagen till bohuslänska fiskerinäringens upphjälpande ären 1885 och 1887 beviljat särskilda an- slag till inrättande af offentliga telefonstationer för all- mänheten ä& de flesta af Bohusläns större fiskelägen, hafva sädana stationer äfven kommit till ständ ä de stor- sjöfiske idkande stora fiskelägena i mellersta delen af bohuslänska skärgärden; men da de salunda äastadkomna telefonledningarna äro enkelträdiga och fätt sin duglighet ı väsentlig mon minskad derigenom att telefonnätet i or- ten till största delen ombygts till dubbelträdigt, och da af dessa fiskelägen blott Grundsund Iyckats att med bi- stand af länets landsting och hushällningssällskap samt enskilde personer fa sin telefonledning fördubblad, och dä vidare a ena sidan fiskelägena i fraga under de nuvarande för deras näringslif i flera hänseenden tryckta förhällan- dena sakna för ändamälet nödiga medel och & andra si- dan ej kunna päräkna dertill behöfliga anslag fran länets landsting och hushällningssällskap, hvilkas offervillighet re- dan är för telefonväsendets utveckling inom länet i sä hög grad sum möjligt anlitad, samt da nämnda fiskelägen hafva en sadan i hafvet längt utskjuten belägenhet att telefon- linierne till dem kräfva användningen af synnerligt kost- samma kabelledningar; sa äterstar för samma fiskelägen i verkligheten ingen annan utväg, än att nu liksom 1885 och 1887 päkalla ätgärder frän statens sida äfven för ifräga- varande telefonledningars tidsenliga förbättring. Burgenheten och inkomsterna ä de storsjöfiske idkande fiskelägena äro nemligen nu längt mindre än för tjugu är sedan, da sjöfarten lemnade en mycket stor afkastning 57 och dä storsjöfisket var mera lönande och omfattande. Under förra hälften af 1870-talet skulle det sälunda helt säkert icke mött sa stora svarigheter som nu att a Gull- holmen, Mollösund och Klädesholmen hopsamla rätt bety- dande belopp för allmänna ändamäl, men nu är sadant omöjligt i följd af den försämrade ekonomiska ställningen och de minskade inkomsterna af sjöfart och fiske samt fiskhandel och salterirörelse. Sillfisket lemnar visserligen stora inkomster at tran- och guanofabrikernas egare och ät de hufvudsakligen ut- ländske exportörerne af sill i Marstrand, men blott ringa behällning i förhällande till omkostnaderna, risken och arbetet at fiskarena och salteriidkarne, hvadan den eko- nomiska ställningen & fiskelägena i verkligheten är vida sämre, än man gemenligen föreställer sig; sa att ett eller annat ars misslyckadt fiske genast skulle komma att med- föra svarigheter för fiskarebefolkningen alldeles som under förra sillfiskeperioden. Fiskhandeln, som förr lemnade stora inkomster ät flera af de ifragavarande fiskelägena, är nu för dessa en vida mindre betydande affär än fordom, sedan städerna och köpingen Lysekil allt mer slagit under sig den del deraf, som lemnar största behällningen, under det att bri- sten a nödiga samfärdsmedel och bekvämligheter för rörel- sen a samma fiskelägen för dem försvärar att med fram- sang besta i konkurrensen med sina genom hvarjehanda privilegier och förmoner af staten gynnade medtäflare. Bland sadana samfärdsmedel är ett fullständigt tele- grafl- och telefonväsende tvifvelsutan det billigaste och lät- tast avägabrasta, da en god stomme till det mest behöfliga redan finnes och dä det sedan 1885 i bohuslänska skär- garden utvecklade, för Sverige egendomliga telefonväsen- det med telefonstationer för allmänheten, hvilka göra tjänst sasom offentliga telegrafstationer, ganska väl fyller sin uppgift. Detta slags telefonstationer kunna nemligen icke ersättas med eller utbytas mot enskilda abone- mentsstationer, enär genom ett sadant utbyte fördelen af telefonsamfärdseln skulle monopoliseras i nägra fa rika personers händer. Da nu Riksdagen är 1889 sa betvdligt ökat anslaget till fiskerinäringens understöd, att en stor del af det- samma ärligen lemnats oanlitad, och da storsjöfisket uppen- 58 barligen är den gren af bohuslänska fiskerinäringen, som företrädesvis är i behof af att frän statens sida uppmun- tras och äfven förtjänar det, enär detsamma ju vid sill- fiskeperiodens upphörande mäste öfvertaga största delen af fiskarebefolkningens försörjande, samt dä telefonlednin- garnes i fraga stora betydelse för fiskerinäringen icke blott ädagalagts vid besluten om deras första utförande med af Riksdagen dertill anslagna medel, utan äfven hvad ledningarne till Gullholmen, Mollösund och Klädesholmen vidkommer vitsordats af den utaf Eders Kongl. Maji:t till- förordnade s. k. hafsfiskekomiten i dess senaste utlätande öfver rapporter under sillfisket; sa ser sig Orosts och Tjörns fiskeriförening nu nödsakad att för ändamälets vin- nande i djupaste underdänighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t af de till fiskerinäringens un- derstöd anslagna medlen täcktes anvisa ett belopp (enligt Kongl. Telegrafstyrelsens beräkning) af 12,170 kronor för ombyggnad af telefonledningarna Käre- hogen—Gullholmen, Kärehogen—Helleviksstrand—- Käringön, Varekil—-Mollösund och Stockevik— Klädesholmen till dubbelträdiga. Ellös den 7 oktober 1895. Underdänigast Ä Orosts och Tjörns Fiskeriförenings vägnar: (Underskrifter). v1. Till Konungen. Dä etthundratrettio ar nu förflutit, sedan Rikets Stän- ders fiskerideputation vid riksdagen ären 1765 —1766 fram- lade ett fullständigt förslag till en pa hafsfiskebedriftens representerande genom valda ombud grundad fiskeristy- relse för bohuslänska hafsfisket (Bil. A, sid. 3, 9—30), och dä tretton är förflutit, sedan Göteborgs och Bohus läns landsting till Eders Kongl. Maj:t första gangen ingick med en underdänig ansökan om inrättandet af en sadan fiskeri- styrelse, samt da fyra ar förflutit, sedan Orosts och Tjörns fiskeriförening hos Eders Kongl. Maj:t i djupaste under- 59 dänighet anhöll om bifall till nämnda ansökan fran länets landsting (Bil. A, sid. 31—37), under det att erfarenheten ar efter är allt mer ädagalagt, bade att bohuslänska hafs- fiskebedriften är i behof af en förbättrad omvärdnad frän det allmännas sida och att näringslifvet i bohuslänska skär- garden icke nätt en de genom sillfisket yppade förhal- landena motsvarande utveckling till astadkommande af ett varaktigt välstäand i samma skärgärd under nu inneva- rande sillfiskeperiod; sa finner Orosts och Tjörns fiskeri- förening sig föranledd att än en gäng fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet ä saken. Det lider nemligen intet tvifvel, att ju icke bohuslänska sillfisket bort lemna en flera millioner kronor större arlig afkastning, än nu är fallet, om fran det allmännas sida vidtagits Atminstone de för ett godt resultat mest nödiga ätgärderna, pa samma gang som den ekonomiska utvecklingen i bohuslänska skär- garden med hänsyn till vinnandet af ett varaktigt välstand äfven skulle blifvit en helt annan och vida bättre, om nägon myndighet funnits till, som värdat sig om fiskarebe- folkningens bästa. Liksom under förra sillfiskeperioden visar det sig ock nu, att verksamheten fran enskilda per- soner till främjande af fiskerinäringen och fiskarebefolk- ningens bästa börjar slappas i följd af den frän statens sida visade likgiltigheten, hvadan ock hvarje vän af bohus- länska skärgärdens framätskridande till önskligt välständ allt mer med bekvmmer motser den tid, da vid sillfiske- periodens inträffande slut fiskarebefolkningen än en gäng kommer att nedstörtas i djupaste elände och fattigdom, derför att man försummat vidtaga de ätgärder, hvarigenom en sadan olycklig tingens utveckling kunnat i möjligaste mätto undvikas. Det gifves helt visst intet annat bildadt folk i verl- den, som skulle lemnat ett sa stort fiske som det bohus- länska sillfisket helt och hället at sig själft, fastän man af nio ärhundradens erfarenhet vet, att detta fiske är se- misekulärt periodiskt och pakallar mycken omvärdnad fran det allmännas sida, om utvecklingen icke skall blifva sa- dan, att bloit ett fatal komma att skörda vinsten af fisket, under det att fiskarebefolkningen bringas i en allt svagare och af blott sillfisket mer och mer beroende ställning, der- hän att det mer skenbara än verkliga välständet en gang, pa sätt nyss nämnts, försvinner med sillfiskeperioden. 60 I det öfriga Europa liksom i Norra Amerika behandlas fragan om fiskerinäringens bästa administration icke med samma likgiltighet som i Sverige, utan är tvärtom före- mal för en den lifligaste uppmärksamhet, sa att man t. ex. i Skottland under innevarande ar fatt sin fiskeristyrelse omorganiserad med syfte att den i högre grad, än dess- förinnan varit falle, mä kunna representera fiskerinärin- gen, fast den förut befintliga organisationen ej var mer än tretton ar gammal (Bil. B). Pa grund af hvad sälunda i underdänighet anförts, far Orosts och Tjörns fiskeriförening alltsa hemställa, det de ofvan äberopade under ären 1882 och 1891 till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdäniga framställ- ningarna fran Göteborgs och Bohus län om en för- bättrad administration af länets hafsfiskebedrift mätte vinna Eders Kongl. Maj:ts nädiga bifall och föran- leda till de asyftade ätgärdernas vidtagande. Ellös den 7 oktober 1895. Underdänigast Ä Orosts och Tjörns Fiskeriförenings vägnar: (Underskrifter). Säsom bilagor följde: 4). Bihang till Riksdagens Protokoll 1895, 1 Saml. 2 Afd, 2 Band, 34 Häft. (N:is 149-151). B). Sea Fisheries Regulation (Scotland) Act, 1895. (58 & 59 Vict. Ch. 42). 61 Schematisk Ööfversigt öfver fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll. Ett utkast af AxEL VıLH. LJUNGMAN. Uppdraget att uti en i Stockholm utkommande natio- nalekonomisk handbok (»Det ekonomiska samhälls- lifvet. Handbok i nationalekonomi») behandla fiskeri- näringen föranledde nedskrifvandet af följande lilla upp- sats, hvilken i verkligheten blott utgör en naken stomme för ett utförligare verk i det ämne, Öfverskriften antyder. Tiden och andra förhällanden, för hvilka här icke är plat- sen att redogöra, hafva nemligen icke ännu medgifvit bearbetandet af det rika material, författaren under ett fjärdedels ärhundrade med för honom mycket stora upp- offringar samlat i syfte att astadkomma en vetenskapens nutida fordringar motsvarande fiskerinäringens natio- nalekonomik med ty ätföljande utförlig behandling äfven af den s. k. fiskeripolitiken. Den lilla uppsats, som helt hastigt kunnat ävägabringas, aftryckes emellertid nu i Bohuslänsk Fiskeritidskrift, pa det att den mätte blifva tillgänglig äfven för en allmänhet, som sannolikt icke är i tillfälle att läsa det verk, för hvilkets af lätt begripliga skäl knappt tillmätta utrymme, säsom nyss nämnts, upp- satsen ursprungligen är skrifven *). | *, Handbok inationalekonomi Il. Stockholm (FAHLCRANTZ & (:o) 1895, sıd. 205— 238. 62 Fiskerinäringen'). 1. Fiskerinäringens betydelse, begrepp, olıka slag m. m. samt fiskerikunskapens indelning. — ll. Fiskeriförvaltningspolitik. I. Fiskerinäringens betydelse, begrepp, olika slag m. m. samt fiskerikunskapens indelning. 1. Fisket liksom jakten utgör ett af mänsklighetens tidigaste näringsfang och bedrifves äfven i var tid af flera vilda folkslag sasom hufvudsakligaste eller nära nog enda näringskällan för deras lifsuppehälle (jfr Handb. I, sid. 38—40). I den mon kulturen utvecklats, har fisket visser- ligen a& ena sidan förlorat det mesta af sin ursprungliga betydelse för folkhushällningen, men a andra sidan äfven hos de bildade folken bibehällit en ej ringa vikt för nä- ringslifvet, under det att jakten för samma folk eger sin största betydelse sasom sport för den förmögnare befolk- ningen. Den betydenhet, fisket sälunda eger äfven i de odlade länderna, har särskildt med hänsyn till hafsfisket, ökats i jämnbredd med samfärdselns utveckling och de förbättrade metoderna att förvara fisken i oskadt skick eller bereda honom till mer eller mindre hällbara handels- varor, sa att fiskeriyrket i länder med läge vid hafvet ofta utgör en ingalunda obetvdlig del af den samfällda vrkesverksamheten. Det mänskliga framätskridandet har emellertid icke verkat lika förmonligt med hänsyn till söt- *) Den här meddelade framställningen gör intet anspräk pä full- ständighet utan endast pä att ı största korthet lemna ätskilliga efter innehällets beskaffenhet ordnade antydningar i ämnet, som hvarken här blifver eller nägonsin tillförene blıfvit föremäl för en uttömmande behandling frän nationalekonomisk synpunkt, Jämför vidare: SCHROE- DER, E. A. Fischerei-Wirtschaftslehre der natürlichen Binnengewässer. Dresden 1889. BUCHENBERGER, A., Fischerei (1 Handbuch der poli- tischen Oekonomie, herausgegeben von G. SCHÖNBERG, IH, Tübingen 1891, sid. 321—362). SCHWAPPACH, A. Fischereipolitik (1 Hand- und- Lehrbuch der Staatswissenschaften von K. FRANKENSTEIN, I Abt. 10 Bd., Leipzig 1894, sid. 326 — 364, 392— 396). LIUNGMANn, A. V., Om offent- liga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket. Göte- borg 1882. Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och sill- handel. Uddevalla 1852. Om de stora hafsfıskena, betraktade frän nationalekonomisk synpunkt. Göteborg 1890. (Nationalekonomiska Föreningens förhandlingar 1883, sid. 27—47, 1889, sid. 24—44. Bo- huslänsk Fiskeritidskrift 1889, sid. 100— 151). 63 vattensfisket, och smakligare sötvattensfisk säsom t. ex lax och karp är derför numera nära nog en sällsynt |yx- artikel, under det att flera värdefulla hafsfiskar kunna komma den stora allmänheten till godo i den största om- fattning samt i flera fall rent af utgöra det i förhällande till näringsvärdet billigaste animala födoämne, som fin- nes till. Fisket eger vidare särskild betydelse deruti, att det mestadels utgör ett blott tillegnande (ockupation) af natu- rens utan mänsklig tillhjälp avägabragta produktion, och det skiljer sig derigenom väsentligen fran jordbruket. Fisket har slutligen betydelse i förhällande till andra näringar eller statsändamäl, som af detsamma främjas, och i synnerhet gäller detta för hafsfisket med hänsyn till sjöfarten och sjöförsvaret genom de härdade sjömän, det uppammar. Hafsfisket har fördenskull äfven tidigt blifvit föremäl för uppmuntran och understöd fran statens sida. Fiskets uppgifter för folkhushällningen torde emel- lertid hufvudsakligast vara dels att förskaffa folket en välsmakande och närande fiskföda, dels att öka national- förmögenheten och om möjligt äfven bidraga till att för bättra handelsbalansen med utlandet och dels att bringa välstand och en tillfredsställande social ställning at fiskets idkare; men i synnerhet i äldre tider har en Ööfverskatt- ning af fiskets vikt för handelsbalansen och nationalför- mögenheten samt ett förbiseende af de bäda Öfriga här anförda uppgifterna ästadkommit en missuppfattning af fiskets verkliga betydelse, som varit Ödesdiger nog för fiskerinäringen och hennes idkare. 2. Under begreppet fiske i ordets egentliga bemärkelse innefattas fängsten icke allenast af fiskar, utan älven at andra vattendjur sasom hummer, kräftor, räkor, ostron, agnskal, perlmusslor, koraller, tvättsvampar m. fl., hvilka äro föremäl för användning i privathushällningen. IT äldre tider räknades hval- och sälfangsten äfven för fiske, och sa sker i utlandet nägon gäng äfven i var tid. Med fiske i ordets vidsträcktare bemärkelse menas detsamma som ‚fiskeri eller fiskebedrift, d. v. s. hela fiskerinäringens utöfning, fast ordet fiskebedrift mer syftar ä den pä fisket srundade affären och ordet fiskeri mer a själfva fiskfang- sten. Med fiskeriväsende menas inbegeppet af säväl fiske- 64 bedriftens verkliga tillständ som alla de faktiska offentliga atgörandene till fiskerinäringens främjande. Fiskeriväsendet afser salunda icke blott tillegnandet af fiskevattnens för den mänskliga förbrukningen nyttiga djur samt dessas af- sättning och förbrukning, utan äfven hushällningen med fiskevattnen, i syfte att göra dem möjligast gifvande, samt de fiskandes välstand, och det inbegriper fördenskull alla de tekniska, ekonomiska och rättsliga förhällanden, som framträda vid fiskebedriftens utöfning och fiskets vardande, samt omsorgen om fiskarenas ekonomiska och sociala väl- befinnande. 3. Fisket indelas efter fiskevattnets beskaffenhet i salt- vattens- eller hafsfiske och sötvattensfiske eller fisket i insjöar och rinnande vatten. Med hänsyn till hafsfisket skiljer man dels mellan territorialfiske eller det till sta- tens omräde hörande fisket och extraterritorialfiske eller det utanför nämnda omraäde idkade fisket *), dels mellan kustfiske eller sadant vid kusten (inom- eller utomskärs eller vid eller utanför Ööppna hafsstranden) idkadt fiske, vid hvilket fangsten dagligen ilandföres färsk af den fiskande, och stor'sjöfiske eller sadant i öppna sjön (utom- skärs eller utanför öppna hafskusten) bedrifvet fiske, vid hvilket fäangsten förvaras eller saltas ombord och först efter nägon tids förlopp ilandföres af de fiskande eller ock i sjön afhemtas fran fiskefartygen utaf särskilda fiskfors- lingsfartyg. Sasom allmänt kända exempel pä dessa se- nare bada hufvudslag af hafsfisken kunna nämnas bland kustfiskena de bohuslänska, norska och skotska sillfiskena samt det stora torskfisket vid Lofoten, och bland storsjö- fiskena engelska sillfisket fran Yarmouth och det holländ- ska s. k. »stora» sillfisket samt fransmännens, holländarnes, tyskarnes och svenskarnes bankfisken i Nordsjön. Till dessa sistnämnda hör äfven det under var tid sa hastigt till en den största betvdenhet i samband med järnvägs- je I Tyskland förblandas vanlıgen de hvarandra till sin inne- börd sä olıka begreppen territorialfiske och kustfiske. Territorialom- rädet anses enligt nyaste folkrättsliga bestämmelser hälla ı bredd utanför yttersta 'skär eller strand 3 'sjömil eller vanlıga geografiska mil, motsvarande tillsammans 5,57 kılometer; men vid en och norska kusterna räknas enligt senaste derom utfärdade författningar nämnda omräde sträcka sig 4 sjömil eller en tysk geografisk = (motsvarande 7.42 kilometer) Fr ifran yttersta skär NE N 65 nätens utsträckning till fiskehamnarne utvecklade fisket med storulke eller bomsläpnät (fransmännens »chalut», holländarnes »scrobnet», engelsmännens »beamtrawlnet» och tyskarnes »Kurre»). Med storfiske äter menas hafsfisket säsom rederiaffär i det stora privatkapitalets tjänst. Storfisket är gemenligen storsjöfiske, men idkas äfven säsom kustfiske, ja undan- tagsvis t. o. m. inomskärs. Säsom exempel pä storfiske kunna nämnas engelsmännens sillfiske frän Yarmouth, hol- ländarnes s. k. »stora» sillfiske, tyskarnes sillfiske frän Emden samt engelsmännens och holländarnes fiske med storulke eller bomsläpnät (»trawlfiskes). Norrmännens silliske med vad vid Island utgör ett exempel pä stor- fiske inomskärs äfven i vära dagar. Man skiljer slutligen mellan naturligt, blott ockupa- tion af fisken i naturliga fiskevatten afseende fiske, och konstladt, fangsten i konstgjorda eller ätminstone slutna och med konst skötta fiskevatten eller ä& med konst an- lagda eller skötta grund i hafvet afseende fiske. Slutet kallas ett fiskevatten, ehvad det är konstgjordt eller natur- ligt, da fiskens fria gäng derifrän är med konst eller af naturen omöjliggjord. Den mänskliga kunskapen om fiskerinäringen är dels ren erfarenhetskunskap säsom grundad pä den vid näringens utöfning inhemtade erfarenheten, dels spekula- tiv sasom grundad pä vetenskaplig behandling af nämnda erfarenhet och dennas sammanställning med vetenskapens resultat och erfarenheten frän närstäende omräden. Den har gifvit upphof till följande skilda läror, nemligen: 1) Fiskeriläran eller kunskapen om fiskens fängande och afsättning, om fiskets värdande och om fiskarena «5 *) Fiskeriläran kan indelas uti 1) Fiskfängstlära (eller fiske- lära), d. ä kunskapen om fiskens fängande och de dervid använda redskapen, 2) Fiskafsättningslära, d. ä. kunskapen om fiskfängstens afsättning och förbrukning, 3) Fiskevärdslära, d. ä. kunskapen om fiskets och fiskevattnens privata värd för fisktillgängens vidmakthäl- lande och om möjligt äfven förökande och förbättrande, samt 4) Fiskarelära, d. ä. kunskapen om fiskarebefolkningens faktiska eko- nomiska och sociala ställning. Fiskafsättningsläran äter kan indelas uti a) Fiskförvaringslära, d. ä. kunskapen om fiskfängstens förva- rande eller beredning till mer eller mindre hällbara handelsvaror, b) Fiskhandelslära, d. ä. kunskapen om fiskfängstens eller fiskvarornas afyttrande i marknaden (fiskforsling och fiskförsäljning) samt e) Fisk- 5 66 2) Fiskerihushällningsläran (Fiskerinäringens natio- nalekonomik) eller kunskapen om det ekonomiska sam- hällslifvet, för sa vidt detta är bestämdt i och genom fiskerinäringens utöfning, eller kunskapen om de ekono- miska förhällanden, som uppsta och ega rum människorna emellan i följd af fiskerinäringens utöfning; samt 3) Fiskeriförvaltningspolitiken eller kunskapen om fiskerihushällningsvärden, d. v. s. de offentliga ätgärderna till fiskebedriftens främjande samt fiskarebefolkningens eko- nomiska och sociala förkofran. Fiskeriläran är en rent beskrifvande erfarenhetslära, under det fiskerihushällningsläran och fiskeriförvaltnings- politiken äro vetenskaper, som ur olika synpunkter be- handla fiskerilärans empiriska innehäll och pävisa dettas betydelse för det ekonomiska samhällslifvet. Fiskerihushällningsläran har ännu knappast blifvit före- mal ens för vetenskaplig bearbetning, hvadan heller icke mycket är att om densamma meddela. I nationalekono- miskt hänseende erbjuder ocksa fiskerinäringen mycken öfverensstämmelse med närstäende näringar, men i sär- skildt vissa enskildheter företer den afvikande egendom- ligheter af icke ringa betydelse för bade vetenskapen och en praktiskt riktig uppfattning af fiskerinäringens utöf- vande och främjande. I fräga om fiskerihushällningsvärden kan man skilja mellan 1) offentlig fiskfängstoärd, d. ä. de offentliga ätgär- derna till förbättrande af fiskfängstens utöfning (genom t. ex. ökadt deltagande deri, bättre fängstmateriel och fangstsätt), i 2) offentlig fiskafsättningsvärd, d. ä. de offentliga atgärderna till förbättrande af a) fiskfängstens förvarande eller beredning till mer eller mindre hällbara handelsvaror, b) fiskfängstens eller fiskvarornas forsling till och af- yttrande i marknaden (fiskhandeln), och förbrukningslära, d. ä. kunskapen om fiskens förbrukning ı privat- hushällningen. Fiskeriläran tillkommer vidare att redogöra för fiske- rinäringens historia och statistik samt för den faktiskt befintliga fiskerilagstiftningen och offentliga fiskeriförvaltningen (fiskeriad- ministrationen) äfvensom för samma lagstiftnings och förvaltnings hi- storiska utveckling. 67 c) fiskfangstens eller fiskvarornas förbrukning i privat- hushällningen, 3) offentlig fiskevärd, d. ä. de offentliga ätgärderna till fisktillgangens vidmakthällande samt om möjligt äfven förökande och förbättrande, samt 4) offentlig fiskarevärd, d. ä. de offentliga ätgär- derna till förbättrande af fiskarebefolkningens ställning i ekonomiskt och socialt hänseende. ll. Fiskeriförvaltningspolitik. 1. Den offentliga fiskfängstvärden torde vara den näst äldsta af de till fiskeripolitiken hörande grenarne, enär de länge sa högt öfverdrifna föreställningarna om det flamska och holländska s. k. »stora» sillfiskets för- monlighet redan tidigt päkallade ätgärder fran regeringar- nes sida i flera länder, fastän af skäl, som nedan skola pävisas, med blott ringa eller ingen framgäang. Frankrike, Storbritannien, Tyskland och de tre skandinaviska länderna hafva nemligen under särskildt de tre senaste ärhundra- dena med stora, i nagra fall t. o. m. rent af ofantliga kostnader gjort upprepade försök att införa samma slags fiske, men trots premier för bäade utrustning och fängst, laneunderstöd, skyddstüllar m. fl. hjälpmedel stär det nämnda sillfisket fortfarande nära nog enastäende i sitt slag, enär det efter detsamma säsom mönster anordnade franska sill- fisket aldrig nätt nägon verkligt stor betydenhet och dess- utom synes vara i tillbakagaende, under det att det tyska sillisket fran Emden ej tyckes vilja höja sig öfver den ringa betydenhet, det städse haft. De skandinaviska för- söken hafva slagit fullständigt fel och upprepas ej för närvarande. Frän lagstiftningens sida har man sökt främja fisk- fangsten genom bestämmelser till betryggande af den fiskan- des rätt att för fiskets utöfning beträda och begagna stran- den, genom föreskrifter till förhindrande af ombordläggning, till skiljande af sammandrifven eller ihopsnärjd redskap och till upprätthällande af god ordning vid fisket, genom afslutande af fiskerifördrag (konventioner) mellan samma fiskevatten angränsande länder till skydd för fiskets utöf- ning och den dervid begagnade materielen samt genom 68 föreskrifter i syfte att vid storfiske förhindra det de för- hyrde fiskarena Öfvergifva sin tjänst. De märkligaste fiskerifördrag till skydd för fiskfängstens utöfning i haf- vet torde vara de, som afslötos 1839 mellan Frankrike och Storbritannien samt 1882 och 1887 mellan Frankrike, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och Dan- mark. För upprätthällande af god ordning bland de fiskande har man vid de norska stora sill- och torskfiskena anordnat ett särskildt s. k. »Opsyn», som utöfvar en vidsträckt po- lismyndighet, samt anställt särskilda fiskedomare o. s. v. Ett isynnerhet i äldre tider, men äfven i nutiden an- vändt sätt att uppmuntra fiskfängsten i hafvet är utde- landet af premier för antiugen utrustningen för fisket eller fangsten eller badadera. Under särskildt förra ärhundradet voro dylika premier för hafsfisket mycket vanliga och fram- kallade fran Anpam SmitH i hans berömda verk om natio- nernas välständ det bekanta yttrandet »att man fiskade för att fänga premier och icke för att fänga fisk». I var tid är det hufvudsakligast Frankrike och Canada, som ännu vidhälla premiesystemet, hvilket, dä tvska storfisket efter sill undantages, i öfrigt torde vara, hvad fiskfäng- sten vidkommer, Öfvergifvet. Ett annat sätt att direkt främja fiskfängsten är bevil- jandet af län (räntefritt eller mot billig ränta) till fiskeri- idkare för anskaffande af lämplig fängstmateriel för sär- skildt hafsfiskes utöfning. Irland, Skottland, Tyskland och de skandinaviska länderna lemna exempel härpa. Hafsfiskets utöfning har man vidare sökt främja ge- nom hamnanläggningar och hamnförbättringar i fiskare- samhällena, och hafva sälunda mycket goda resultat vun- nits i särskildt Frankrike, Irland, Skottland, Tyskland och Norge. Ja äfven i Sverige har detta sätt med framgäng försökts. Vid användningen af ifrägavarande sätt att främja fiskfängsten har man än bekostat arbetena helt och hället eller till större del af allmänna medel, än understödt ar- betena medelst räntefria eller billig ränta dragande län. Ett vanligt sätt att gynna hafsfisket är befrielse frän eller lindring i hamn- och lotsafgifters utgörande. Anläggande och förbättrande af för fiskfangstens ut- öfning behöfliga farleder samt dessas nödiga utprickning är ett i atminstone Sverige och Norge anlitadt sätt att främja fisket. Inrättandet af /yrar har äfven flerstädes 69 visat sig vara af stor nytta för särskildt hafsfisket, dessa fyrar ma nu utmärka inseglingen till hamnar eller farleder eller grund, som böra undvikas, eller annat, som är af nöden för den seglande att känna. Medelst utgifvandet af sjökort öfver fiskegrund och bankar har man sökt gagna fiskfangsten i Nordsjön och vid norska kusten. Vid de stora norska sill- och torskfiskena och äfven vid skotska sillfisket har man sökt underlätta fiskfangsten medelst telegrafiska underrättelser om ställena, der ym- nig fängst eger rum. I bohuslänska skärgärden är sädant vid der bedrifna sillfiske obehöfligt i följd af det utveck- lade telefonväsendet. Ett i särskildt senare tider anlitadt medel att främja fiskfängsten är anställandet af fiskeförsök pa bekostnad eller med understöd af allmänna medel, i afsikt att deri- senom införa nya eller förbättrade fiskesätt eller fiskered- skap. Att emellertid dylika försök sa sällan medfört nägot verkligt gagn, torde helt visst hafva sin orsak deri, att deras utförande ledts ej af i yrkets praktiska utöfning er- farna män med kännedom om näringens ekonomiska förut- sättningar utan af naturforskare med i verkligheten sna- nare teoretiska än praktiska insikter och syften. Ett närstäende men verksammare sätt att främja fisk- fängsten är undervisning i dennas utöfning genom utsän- dande af fiskare till utlandet för att, der näringen stär högst, inhemta och hemföra en värdefull erfarenhet, genom inkallande af i fiskets utöfning kunnige utländingar, genom särskildt anställde undervisare, genom hällandet af yrkes- skolor för meddelande af vissa för fiskfängstens utöfning nyttiga knnskaper ät vnglingar, som tänka egna sig at fisket, samt genom lokala utställningar eller museer för spridandet af kännedom om ny eller förbättrad fangst- materiel. De flesta länder med fiske af nagon betydenhet hafva med större eller mindre framgäang anlitat det ena eller andra af de anförda sätten att genom undervisning i en eller annan form höja sin fiskfangst. Det fran Emden bedrifna tyska sillfisket är salunda satt i gäng medelst fran Holland anskaffade fiskare, o. s. v. *) *) För bohuslänska skärgärdens vidkommande har liknande re- sultat ernätts derigenom att bohuslänske storsjöfiskare i yngre är sä ofta pläga taga tjänst ä engelska, amerikanska eller norska fiske- fartyg. (Utg. anm.) 70 Viktigast af allt vid sträfvandena för fiskfängstens ut- veckling är att taga noga hänsyn till icke blott de a plat- sen, der och hvarifrän fisket skall utöfvas, rädande fysiska och ekonomiska förhallandena, utan äfven och framför det öfriga de ekonomiska förutsättningarna för de ifräga- satta fangstsättens användning med Önskad framgäang. För- biseendet häraf utgör den vanligaste orsaken till fiskeföre- tags och fiskeförsöks misslyckande samt har särskildt vällat att de med ofta rent af kolossala uppoffringar gjorda för- söken att uppamma ett storsjöfiske efter sill, liknande det holländska s. k. »stora» sillfisket, i regeln medfört sa af- skräckande resultat. Man fortsatte nemligen knappast längre med fisket, än detsamma lönade sig blott pa grund af statsunderstödet (premierna), och slutligen lärde man sig a ett eller annat ställe ätminstone att inse, att det holländska storsjöfisket efter sill var i bade ekonomiskt och socialt hänseende längt oförmonligare än andra fiske- sätt, som lämpade sig bättre efter ortens i fräga förhal- landen. Vid jämförelse mellan storsjöfisket och kustfisket efter sill med drifgarn finner man, att med det senare är före- nad den förmonen, att man för detsamma behöfver mindre arbetskraft ombord pa fiskebäten, hvilken icke heller be- höfver vara sa stor och tung eller hafva sa dyrbar ul- rustning som för storsjöfisket är af nöden. Man vinner säaledes vid kustfisket större resultat med mindre kapital. En olägenhet för kustfisket är deremot obestridligen, att man icke kan med detsamma följa sillen efter hennes dref i sjön pa sätt vid storsjöfisket är möjligt, men denna olägenhet motväges i regeln mer än tillräckligt af kust- fiskets större förmonlighet i andra hänseenden (jfr nedan under framställningen af den offentliga fiskafsättnings- varden). Da det är uppenbart, att vid storfisket en legd fiske- fartygsbesättning icke har samma intresse för fiskfangstens drift som de fängstmaterielen själfve egande fiskarena, sa har man pä senare tider sökt förbättra detta förhällande derigenom att man gifvit besättningen en viss andeli vin- sten säsom aflöning. Det är naturligt, att ett sadant vinst- andelssystem utgör en betydande sporre a fiskarena, men a andra sidan äro desse mer än andra arbetare benägna för en viss själfständighet och deras arbete äfven svärare 71 ‚att öfvervaka af redaren, hvadan längt ifran alla svärig- heterna äro dermed afhjälpta. I Norra Amerika har man uppfunnit en som det synes bättre form för arbetets an- ordnande i detta hänseende. Der Öfverläter nemligen re- derifirman, som eger fiskefartyget, detta ät ett helt lag af fiskare, som sedan själfständigt bedrifva fisket mot viss andel af fängsten. Vid det holländska s. k. >stora» sillfisket har man städse ansett nödvändigt att, innan man skaffade sig ett nytt fiskefartyg, hafva tillgang a en lämplig person, som kunde sasom skeppare sättas i spetsen för företaget; ty af dennes förmäga att upprätthälla disciplinen, padrifva fängsten och öfvervaka saltningen beror det nära nog helt och hället, om företaget skall blifva vinstgifvande. Förmär han icke det, sa lönar sig icke affären. Ett väsentligt inflvtande pä hafsfiskets utveckling spe- lar folklynnet. Det är en ofantlig skillnad mellan natio- nallynnet sädant det ter sig t. ex. i Nederländerna med dess flacka kuster och uti Norges och Bohusläns klippiga skärgärdar. Säadana arbeten, hvartill holländarne bekväma sig, skulle man fa mycket svärt att förma en norrman eller en bohusläning att utföra sasom ett ständigt yrke. Folklynnet spelar derför en större rol i fraga om sättet för fiskets utöfning, än man hittills velat erkänna. Finnes salunda nägon den ringaste tillgang till sport i fiskets ut- öfning, sa uppsökes den gerna af sadana nationers fiskare. hvilkas folklynne ligger ät det hället. I Norra Amerika hafva ock nya, ett friskare folklynne mer tilltalande former för fiskets bedrifvande uppstätt. En sadan form är utru- standet af fartyg, som pa Öppna hafvet skola uppsöka fiskstimmen för att sedan med ett sinnrikt uttänkt red- skap, den s. k. snörpvaden (»the purse-seine»), i hast göra en rik fangst. Der ligger just svärigheten i sökandet, och derför är man angelägen om att fa snabbseglande fartvg och sjödugligt folk, som förvärfvat vana vid vrket. Pa samma gang som detta fiskesätt genom växlingarne mellan sökande efter fisken under snabbsegling och själfva fan- gandet verkar mindre tröttande pa sinnet än t. ex. det trälaktiga holländska, s. K. »stora» fisket, är det ofta äfven mer lönande och medgifver större frihet at fiskarena. Redskapets större fullkomlighet far här pa en jämförelse- vis kort stund lemna samma fängst som kanske en eller 12 annan veckas släpiga arbete med de holländska drifgarnen. Äfven det skotska sättet att fiska sillen med drifgarn är en sport i jämförelse med det nämnda holländska fisket. Med hänsyn till den fängstredskap, med hvilken sär- skildt det nuvarande ymniga bohuslänska sillfisket lämp- ligast borde idkas, har mycken strid egt rum, med anled- ning hvaraf nägra ord här mä anföras till det äfven ur nationalekonomisk synpunkt för Sverige viktiga ämnets belysande. Sasom bekant finnas flera olika sätt för sillfängstens utöfning, hvilka äro af väsentligen olika ekonomisk art. Dessa fiskesätt äro lämpade dels efter de radande ekono- miska förhällandena och dels efter naturförhällandena pa den ort, hvarifran eller der fisket utöfvas; men vill man sa fullständigt som möjligt tillgodogöra sig fisktillgangen pa en plats, sa mäste man naturligen använda sa mänga fiskesätt som möjligt för att kunna under alla förhällanden paräkna rikligaste fangst. Huruvida detta äter lönar sig eller icke beror för hvarje fiskesätt pa om detsamma i förhällande till utrustningens kostnad och fiskarenas arbete lemnar en tillräckligt hög afkastning eller icke, och deraf ater beror om fiskesättet kommer till användning eller ej; ty naturligtvis är det ingen som idkar fiske sasom lefnads- vrke blott för nöjets skull utan för att förtjäna penningar. De redskap, som användas för sillfiske i stort, äro sarn och vadar. Garnfisket gär ut pä att fanga fisken derigenom att han, da han simmar emot garnet, fastnar och strypes i dettas maskor, under det att vid fiske med vad fiskstimmen omringas och lefvande drages mot land, eller ock snörpes vaden ihop under fiskstimmen ute pä öppna sjön, sa att fisken fängas liksom i en stor häf. Betraktas dessa fiskesätt ur ekonomisk synpunkt, sa är det klart, att pa ju flera olika sätt ett redskap kan an- vändas ju bättre. Det är förmonligare, att man t. ex. med ett och samma redskap kan fänga bäde makrill och sill än blott den ena af dessa fiskarter. Vidare är det likaledes mer fördelaktigt, om man med samma redskap kan taga fisk af olika storlekar än af blott en viss stor- lek, äfvensom om redskapet kan användas i sa mänga olika fiskevatten som möjligt, sa att man t. ex. kan fiska der- med bäde inom- och utomskärs i stället för blott ä ett- dera stället. Och äfvenledes är det klart, att redskap, er > 73 som kunna användas pa olika djup, äro förmonligare än de, som blott kunna nyttjas a ett visst djup. Salunda var det t. ex. ett ganska stort framsteg i näringen, da man konstruerade drifgarnen sa att man kunde sänka dem pä ett större djup, i stället för att de dessförinnan endast användes sälunda att de flöto, hängande vid själfva ytan. Sammalunda var det ock ett stort framsteg, da man i Norge fann upp sättet att genom s. k. kaggsättning ställa sättgarnen sälunda att de kunde fänga sillen pa hvilket djup under ytan som helst. Naturligt är ocksa, när ett fisike är sädant, att man t. ex. mäste använda garn för fangsten, att det är bättre begagna flera sätt för garnfisket än blott ett, saledes bäde sätt- och drifgarn allt eftersom fiskens gäng i sjön kan det fordra. Sammalunda är för- hällandet i afseende pa fisket med vadar. Det var sälunda ett stort framsteg i ekonomiskt afseende, när man upp- fann den Ss. k. »flottvaden», hvilken kunde ställas att gä pa hvilket djup man ville. Förut var det vanligt, att vaden följde bottnen ät eller sam, hängande vid ytan. Och ett annat än större framsteg utgjorde den’i Norra Amerika uppfunna s. k. »snörpvaden», hvilken kan användas äfven utomskärs i Öppna hafvet. Vidare är det klart, att ju större del af äret ett redskap kan begagnas, dess bättre. Ju längre fiskaren kan fiska med ett och samma redskap med hopp om lönande fangst, ju större utsikt finnes äfven att kunna betala ränta och amortering pä det uti redska- pen nedlagda kapitalet. Det är i detta hänseende af syn- nerlig vikt, att, om det finnes flera fisken, som pägäa under olika tider af äret, man hela tiden kan i möjligast stor omfattning begagna samma materiel. Sa är fallet med sillfisket vid Storbritanniens kuster, och sa torde vara fallet i Oresund, der man fiskar under större delen af aret, ehuruväl det hufvudsakligaste sillfisket eger rum om hösten. Vidare är det klart, att ju säkrare ett redskap kan användas, ju bättre. Lät vara att fiskaren är aldrig sa djärf, sa anser han ändock som synnerlig fördel, om han icke behöfver riskera att förlora sin materiel. Fruk- tan att mista redskapen är ganska stor hos fiskarena, isyn- nerhet da jämförelsevis stort kapital är nedlagdt i red- skapen. Detta visar sig särskildt vid det stora skotska ostkustfisket. Sa snart det ser ut till att varda för svart väder, segla fiskarena genast hem och väga icke utsätta 14 sina drifgarn i sjön Äfven faran för lifvet spelar en större rol med hänsyn till fiskets bade utöfning och valet af fiske- sätt, än man vanligen tror. Vidare är det klart, att ju rikare fängsten är i förhällande till materielens kapital- värde, ju bättre, fast i detta hänseende förhällandena te sig mycket olika pa olika ställen, da mycket beror pa hur högt man far betaldt för fangsten, hvilket kan växla ofant- list under olika tider och förhällanden och pa skilda ställen. Vill man bedöma ett fiskesätts utsikter, far man natur- ligtvis taga i betraktande dels myckenheten af den fangst, som man kan beräkna att fa i förhällande till utrustningen med materiel och arbetskrafter, dels ock det medelpris, som kan erhällas för denna fängst. Vill man äter för ett ym- nigt fiske beräkna detta medelpris, sa far man taga hän- syn hufvudsakligast till afsättningen i stort. Om man salunda, liksom i Skottland och till dels äfven i Bohuslän är fallet, behöfver afyttra sillfängsten säsom saltad sill, far man taga i beräkning det pris, som för säadan sill be- talas i de stora importhamnarne i norra Tyskland och i ryska östersjöprovinserna efter afdrag af tull och frakt samt assurans m. fl. exportkostnader. Härtill kommer äfven afdrag för tunnor, salt, arbetskostnad och den vinst, salteriidkaren alltid skall hafva. Man far salunda alls icke söra upp sina beräkningar efter de undantagspris, som kunna erhällas för smärre mängder af färsk sill, hvilka införas till försäljningsorten vid tider, da tillgängen pä sa- dan för tillfället är ringa i förhällande till efterfrägan och det högre priset salunda blott utgör en sällsynthetspremie, hvilken uteblifver, sa snart större utbud ega rum. De pris, som betalas för den med drifgarn vid Sve- riges vestkust fiskade sillen äro i regeln sa höga, att en salterinäring i stort ej kan grundas pa inköp af säadan sill, sa länge ätminstone nämnda näring ännu star sa lägt och vart drifgarnsfiske är sa obetydligt, som fortfarande är fallet.. Under sädana förhällanden kan det heller icke falla drifgarnsfiskarena in att Öfverga till en för dem i verkligheten ny näringsform med afsättning hufvudsak- ligast ät salteriidkare, hvarigenom de ju skulle fä lägre betalning för sin fängst, än de nu i regeln erhälla, och likväl fa skaffa sig en kostsammare utrustning, än den för deras närvarande fiske tillräckliga med afsättning af sillen sasom färsk till hufvudsakligast utlandet. | 75 Sasom bekant, är det ymniga bohuslänska sillfisket semisekulärt periodiskt, d. v. s. det varar högst omkring ett halft arhundrade och sedermera uteblifver Kafssillen fran vära farvatten 50 till 70 är. Perioden för sillfisket är i regeln vida kortare än perioden för dess uteblifvande. men i medeltal synas en period af sillförekomst och en period af silluteblifvande tillsammans utgöra 111 är och sammanfalla med solfläcksperioder af 55!/, ars längd*). Att denna periodicitet, som iakttagits under ätminstone nio arhundraden, i hög grad mäste inverka pä näringsutöfnin- gens hela art, är tydligt nog. Dä det ständiga fisket med- gifver utbildandet under ärhundraden af näringsformer, som förutsätta en befolkningens uppfostran till skicklighet i vrket, sa kräfver deremot det periodiska anlitandet af fiske- sätt, som fordra sä litet bade speciel yrkesskicklighet, ar- betskrafter och utrustningskostnad som möjligt, pä det att bedriften snarast möjligt ma komma i farten. Dä det ständiga fisket möjliggör, att den fiskande befolkningen kan bedrifva detsamma säsom sitt egentliga yrke och att hon under dettas oafbrutna utöfvande kan förvärfva en vrkesskicklighet, som medför bäde att mer kan skördas af fisket och att detta kan nära ett större antal fiskande; sa är a andra sidan själfklart, att det periodiska fisket far nöja sig med sädana näringsformer, med hvilka man kan ästadkomma större fäangst med en mindre talrik och öfvad personal. En dylik näringsutveckling erbjuder ock vida ringare olägenheter bäde under periodens fortvaro, deruti att den lockar färre arbetskrafter fran andra närin- gar, och vid periodens slut, deruti att den lemnar en längt mindre talrik befolkning utan sin vanda näringskälla, än eljest skulle varit fallet. Tager man ofvan framställda synpunkter och anmärk- ningar i Öfvervägande, finner man snart, att den utveckling, det nuvarande bohuslänska sillfisket fatt i afseende pä valet af fangstredskap och fangstsätt, är den efter de ra- dande förhällandena bäst afpassade, att särskildt det bo- huslänska sillfisket med vad lemnar den i förhallande till utrustningens kostnad, personalens storlek m. m. rikaste *) LJjungman, A. Bidrag till lösningen af frägan om de stora sillfiskenas sekulära periodicitet. Kjöbenhavn 1880. (Aftr. ur Nor- disk Tidskrift for Fiskeri. V. Kjöbenhavn 1879, sid. 257 — 268). 76 och billigaste fangst, nagot fiske i verlden har att uppvisa, och att äfven det bohuslänska sillfisket med sättgarn är ett i n#ionalekonomiskt hänseende förmonligare fiske, än ett drifgarnsfiske i stort skulle vara för Bohuslän, samt att de ekonomiska förutsättningarna för ett stort drifgarnsfiske efter sill der ännu ej kommit till ständ *). Sättgarnfisket erbjuder emellertid, oafsedt den i jämförelse med vad- fisket mindre ekonomiska förmonligheten, den olägenheten att det gifver anledning till flere kollisioner mellan fiskare med bade sättgarn och annan redskap samt att det omöj- liggör fisket med snörpvad. Ett förhallande, som vid de stora sillfiskena med drif- sarn i Nordsjön under senare tider börjat alit mer fram- träda, är behofvet af att öka garnmassan och derigenom äfven bätarnes storlek, utrustningens dyrhet och arbetet vid garnens indragning, fastän fängstens storlek langt ifran ökats i motsvarande grad; och är detsamma helt visst att jämföra med den ofvan pävisade »lagen om jordens fran en viss gräns aftagande produktivitet» (Handb. I, sid. 389, 445, 1, sid. 91). Saken är emellertid af sa mycket större betydelse som bolagsformen i regeln visat sig olämplig för storfiskets bedrifvande cch de allt mer sig ökande utrust- ningskostnaderna försvara för fiskarena att själfva skaffa sig den fäangstmateriel, som behöfves för fiskets bedrif- vande säsom deras egen affär. Erfarenheten allestädes ifran visar emellertid pä det mest otvetydiga sätt, att det är en för den fiskande gyn- sam afsättning för fangsten, som utgör den allra främsta driffjädern i fraga om fiskfangstens utveckling. Om det stora skotska sillfisket vet man salunda, att det uteslutande har regeringens kraftiga ätgärder till uppammandet af en fullgod och möjligast likformig sillsaltning samt en deri- senom lönande afsättning för fangsten att tacka för sin storartade utveckling, och samma lärdom har man frän alla andra hall, ja t. o. m. fran det berömda holländska s. k. »stora» fisket. Redan under adertonde ärhundradet började detta nemligen att uppehällas genom premier, men aftynade icke dess mindre sa smäningom, derhän att det vid medlet af innevarande ärhundrade var helt obetydligt. *) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 168-176; 1890, sıd. 151— 156. (Utg. anm.). 77 Man uppgaf dä den gamla, under tidernas lopp allt mer utvecklade skvddslagstiftningen och började att i stället tillämpa friare grundsatser, hvilka i förening med var tids förbättrade samfärdsel gafvo den holländska hafsfiskebe- driften nytt lif. Den äldre uppfattningen, som dessförin- nan gjorde sig gällande, gick ut pa att man skulle fästa mindre vikt vid fangstens mängd, än vid att fa densamma högt betald, eller en tillämpning af grundsatsen »litet men dyrt». Det blef säledes egentligen blott den jämförelsevis mer förmögna delen af befolkningen, som hade rad att köpa holländsk sill, hvarföre man för att vinna större af- sättning under ären 1855 och 1857 beslöt ändra planen för fiskets idkande. | Öfverensstämmelse dermed utveck- lades fisket i sädan riktning, att man fick större fängst, som kunde afvttras för jämförelsevis billigt pris, eller en tillämpning af grundsatsen »mycket och billigt» *); och ivckades detta sa väl, att, da det holländska s. k. »stora» fisket är 1856 bedrefs med blott 82 fartyg och inbragte 35,924 tunnor sill, sa hade är 1887 fartygens antal Ökat sig till 196 och fangsten till 210,597 tunnor. Eitt Ivsande exempel pa den i följd af järnvägarne förbättrade sam- färdselns förmäga att främja afsättningen för fangsten och dermed äfven själfva fisket. En gvnnsam afsättning utgör nemligen den ekonomiska förutsättningen för all produktion; och är det alldeles gifvet att, om man befrämjar afsätt- ningen af fängsten, sa skola fiskarena, i samma mon som de derigenom fa högre betaldt för sin fangst, äfven ega större resurser att skaffa sig bättre materiel och att i all- mänhet förkofra näringen samt egna sig at sadana former för densammas utöfning, som först med en rikligare af- kastning äro möjliga att bringa till ständ. Vidare är det med hänsyn till allt hafsfiske af stor betydenhet förmonligt för fiskfäangstens utveckling, att den pa fisket grundade affären sa vidt möjligt eges af de fiske- idkande samhällena själfva och att dessa samhällen genom en dylik näringens koncentration och genom samfärds- och andra anstalter till näringsutöfningens fromma förlänas den nödiga ekonomiska kraften för ett uppblomstrande näringslif. Vill man sälunda erna möjligast bästa form *), Jr BEausou, A., The history of dutch sea fisheries. Lon- don 1883, sid. 260. 78 för värt svenska hafsfiske vid. vestkusten och bringa detta till en stor och kraftig utveckling, mäste man i främsta rummet tillgodose den fiskerinäringen idkande befolkningen i de samhällen, som skola uppbära den önskade högre utvecklingen. I dessa samhällen mäste nemligen genom tillgodogörandet pa bästa sätt af den nuvarande närings- formen uppammas en befolkning med häg och tillräckliga kapital för fiskerinäringens utöfning, en befolkning som samlat de insikter och den erfarenhet, som behöfvas för att med framgäng kunna idka hafsfiskebedriften i allt mer betydande omfattning och om nödigt äfven sasom verkligt »storfiskes. För att sälunda ästadkomma och vidmakt- hälla ett dylikt, egentligen en rederiaffär utgörande fiske som storfisket fordras icke blott desse redare, som ega kapital att utrusta fartygen och duglighet att sköta affären, utan äfven fiskare, som äro benägna och passande för att taga hyra & dessa fartyg. Sädana förhällanden kunna emellertid icke skapas i en handvändning, utan fordras det tid att sä smäningom utveckla dem. Det vore ock fullkomligt fäfängt att i nägon annan ordning söka ästad- komma en i stort utvecklad fiskerinäring sädan som t. ex. den nämnda holländska eller den, som bedrifves frän fiskarestäderna pa den engelska sidan af Nordsjön. Enda naturliga utvägen att genom offentliga ätgärder främja ett till möjligheten betydande hafsfiskes utveckling är sälunda att genom afsättningens underlättande och fiskaresamhällenas höjande i välstand och yrkesenergi ästadkomma de ekonomiska förutsättningarna för samma utveckling. Genom premier och andra konstlade medel kan deremot visserligen nägon gäng sasom ett undantag vinnas ett starkt uppsving i näringen, men skapas ocksä vanligen äfven en ständigt hotande fara för ruinerande bakslag. 2. Den offentliga fiskafsättningsvärden torde vara den näst yngsta af fiskeripolitikens grenar, dä den först under förra ärhundradet började mer allmänt blifva föremäl för regeringarnes uppmärksamhet. Enstaka lag- bestämmelser till förmon för t. ex. en ärlig och god sill- saltning finnas dock redan flera ärhundraden tidigare för de llesta stora sillfisken. Dä en lönande afsättning för fängsten utgör den star- kaste drifkraften och viktigaste förutsättningen för fiskeri- näringens uppblomstring, bör det ock vara en gifven sak, 79 att de offentliga atgärderna till ätminstone alla mer bety- dande fiskens förkofran mäste i främsta rummet vara rik- tade just pa afsättningens främjande. Dessa ätgärder kunna ater i verkligheten afse en eller flera af följande tre om- raden, nemligen fiskfangstens förvarande eller beredning till handelsvaror, fiskfängstens eller fiskvarornas forslande till och afyttrande i marknaden (fiskhandeln) och fiskfäng- stens eller fiskvarornas förbrukning i privathushällningen. Särskildt de mer betydande fiskena erbjuda i vär tid med hänsyn till afsättningen blott föga likhet med äldre tiders fisken. Sedan järnvägarne kommit till, har nem- ligen den dessförinnan Ööfliga formen för fangstens afsätt- ning genom beredning till under längre tid hällbara han- delsvaror medelst torkning, härdrökning eller saltning allt mer fätt gifva vika för fängstens förbrukning säsom färsk fisk, och af denna ändring i sättet för fangstens afsättning bestämmes, i mer och mer Öfvervägande grad ätminstone, hafsfiskebedriftens hela art. Först och främst kan man nemligen nu sända fisken i färskt tillständ öfver ganska stora omräden. I Norra Amerika har man sälunda kommit sa längt, att man sän- der lefvande ostron a järnvägarne fran New York till San » Francisco, 0. s. v. I Sverige kan man sända färsk sill och annan hafsfısk fran Göteborg med järnvägarne hela riket öfver fran Gellivare i norr till Trelleborg i söder. Ötver hela det mellersta Europas stora järnvägsnät sändes nu hafsfisk frän den ena eller andra hamnen till de mest aflägsna landsorter. Detta förhällande har naturligen mäst i väsentlig mon förändra hela hafsfiskebedriften och gjort, att vär tids hafsfiskeaffär nu hufvudsakligast gar ut pa att sprida fängsten sa färsk som möjligt eller blott i helt obetydlig grad beredd till konsumenterne Man brukar t. ex. blanda fisken med krossad is eller läta honom un- dergä en obetydlig rökning, som gör att han häller sig en eller annan dag eller till och med vecka längre, än eljest skulle varit fallet. Man har för nämnda syfte äfven bru- kat nedlägga fisken i borsyrelösning eller att »frysa» honom i särskilda frysinrättningar och derefter afsända honom i kylvagnar. Fiskfängstens beredning i verkligt stor skala till under jämtförelsevis längre tid hällbara handelsvaror kommer derför numera endast i fraga, der nödig sam- färdsel för annan afsättning saknas eller der fängsten är s0 sa riklig, att den kan afyttras till billigt pris och omöj- ligen mer än till blott en del kan vinna afsättning i färskt tillstand. Lemnar nemligen icke fängstens riklighet ersätt- ning för det läga pris, fiskarena i regeln mäste nöja sig med vid fangstens beredning till dylika handelsvaror, dä ‚är fiskarenas lott ej afundsvärd. Beredning i jämförelse- vis mindre omfattning af finare konserver eller delikatesser ‚är här naturligtvis ej fraga om. Der man, säsom i äldre tider nästan alltid var för- hällandet, är nödsakad att för afsättningen bereda fisken till handelsvaror, sker detta vid hafsfisket antingen om- bord & själfva fiskefartyget sasom vid det holländska s. k. »stora» sillfisket eller ock i land uti vanligen särskildt för ändamälet inrättade s. k. »verk». Det är härvid att märka, att man icke har samma lätthet att ombord & ett trängt fiskefartyg jämte den tidsödande och mödosamma fangsten sköta beredningen som i land med större tillgang a arbetskrafter inom ett rvmligt etablissement, och att den, som eger aflären, icke kan lika lätt öfvervaka beredningen i det förra fallet som det senare, hvilket allt vällar, att, ‚da det gäller stora mängder, beredningen sällan blir sä ‘omsorgsfull i förra fallet som i det senare, da man nem- ligen fär fisken tillräckligt snart förd i land, och att t. ex. det skotska kustfisket efter sill just pa grund af de här anförda skälen kunnat i de största mängder ästadkomma den bästa och jämnaste saltade sill, som nägonsin före- kommit i verldsmarknaden. Den större arbetsfördelning, kustfisket med fängstens beredning i land erbjuder, mäste för Öfrigt, liksom vid andra näringar under liknande för- hallanden, verka förmonligt a beredningens beskaffenhet. Hvad särskildt sillsaltningen beträffar, är det af ej ringa vikt att densamma sker i stad eller stadsliknande samhälle. Salteriidkarne ä samma plats utöfva nemligen en viss kontroll pa hvarandra. Fuskar nägon, sa blifver ‚det kändt. Sädant kan icke döljas lika lätt i en-stad som a ett isoleradt liggande etablissement i en vidsträckt skär- gard. Dessutom blifva de städer, i hvilka sillen beredes till handelsvaror, oftare besökta af sillhandlarnes agenter; och äfven desse äro dä i tillfälle att utöfva en strängare kontroll pa varans beredning och beskaffenhet, än om de skulle under en knappt tillmätt tid resa en stor skärgärd utefter fran läge till läge och fran det ena salteriet till 81 det andra. Denna omständighet har ocksa bidragit dertill, att den skotska sillen blifvit sa berömd, emedan den nä- stan uteslutande beredes i städerna. Man insäg detta tidigt i Skottland, och under förra ärhundradet ifrägasattes der- för äfven der, att man skulle främja uppkomsten af fiskare- städer genom höga premier. Man trodde nemligen dä, att man icke kunde främja näringarne pa bättre sätt än genom utdelande af premier. Genom Jlagstiftning sökte man redan tidigt förekomma slarf och oärlighet vid sillens saltning, och ännu finnas vid t. ex. skotska sillfisket i gällande kraft flera bestäm- melser om silltunnornas storlek och beskaffenhet, hvarför- utom vid den s. k. sillvrakningen ställas noggrannt an- gifna fordringar pa saltningens beskaffenhet, innehällets myckenhet m. m., som vid afsättningen är af betydelse. Bruket att läta »oraka», d. v. s. med offentligt brand- märke efter godkännde vid granskning förse saltad sill. är ganska gammalt, ehuru vrakningen väl i förstone egde rum blott i de sillköpande städerna och afsäg att skydda köparen; men anlitades sedermera äfven af producenterna i afsikt att erhälla ett afsättningen underlättande offentligt märke ä silltunnorna, som utvisade varans beskaffenhet. Den äldre svenska sillfiskelagstiftningen fran ären 1666 och 1754 pabjöd enligt holländskt föredöme äfven vrakning af sist- nämnda slag, men 1684 begränsades densamma till allenast den sill, som fängats »efter holländska sättet». I Holland kvarstod ock den tvungna (obligatoriska) vrakningen för det s. k. »stora» fiskets sill intill slutet af ar 1875, dä den gjordes valfri (fakultativ), hvarefter är 1878 all med offentlig stämpling förenad vrakning afskaffades, fast af fiskerikollegiet anställde sillvrakare fortfarande finnas till tjänst för den, som vill anlita dem. Sin största betydelse har den offentliga sillvrakningen ernätt i Skottland, deri- genom att de vid densamma äsatta märkena vunnit ett sadant förtroende i marknaden, att de onödiggjorde den förut Öfliga vrakningen uti importhamnarne i Tyskland, sa att de med dessa märken stämplade silltunnorna kun- nat ga hand ur hand säsom en kurant vara utarı vidare undersökning. Den skotska sillvrakningen afsag ursprung- ligen ett offentligt godkännande för utbekommande af de stora premier, med hvilka man under ären 1809—1830 sökte uppmuntra skotska sillfisket och som under ären 6 82 1815—1826, da de voro högst, utbetaltes med 4 shillings (= 3 kr. 60 öre) för tunnan. Derefter bestods vrakningen säasom en kostnadsfri förmon ät salteriidkarne intill 1859, fran och med hvilket är för vrakningen af en tunna sill skall erläggas en afgift af 4 pence (= 30 öre). Vrakningen är valfriı, men anlitas mvcket och bibehälles för den skull äfven, trots att densamma anses strida mot frihandelsgund- satserna och häftigt bekämpats af särskildt de större sal- terifirmorna, hvilka halla sina egna märken för tillräckliga. Hufvudförtjänsten hos den skotska sillvrakningen är, att den ästadkommit en ovanligt likformig och jämn handels- vara af den skotska saltade sillen samt underlättar för nybörjare inom salterinäringen att arbeta sig upp och hindrar de större och äldre firmorna fran att i nagon nämnvärd grad skaffa sig ett slags faktiskt monopol a skotska sill- exporten. Sillvrakningen har vidare utrotat all icke yrkes- mässig sillsaltning i Skottland, sa att nägon skillnad mel- lan köpmansvara och bondevara säsom i Norge der icke finnes till; men den förutsätter salterinäringens utöfning i städer eller stadslika samhällen af en i yrket erfaren, kun- nig personal samt en talrik och skicklig kär af väl aflönta fiskeritjänstemän och en kraftigt tillämpad lagstiftning ı fraga om tunnornas storlek och beskaffenhet. Fiskberedningen har man sökt understödja dels genom tillverkningspremier, dels genom län till s. k. förädlıngs- verks anläggning, dels ock genom tullfri införsel af salt vid utförsel af saltade fiskvaror. Vidare har man under senaste tiden sökt främja fisk- fangstens beredning till handelsvaror genom anställandet af tekniska försök med syfte att fullkomna äldre och upp- täcka nya sätt för beredningen. Ett verksamt sätt att främja ifragavarande närings- sren har varit att sprida ökad kunskap om densammas utöfning genöom utsändande af yrkesidkare till utlandet för inlärande af bättre beredningssätt, genom inkallande erfarne och skicklige utländingar, genom särskildt anställde undervisare, genom egna undervisningsanstalter samt genom lokala museer och utställningar. I Bohuslän har man sä- lunda t. ex. skördat mycket gagn af inkallade skotska undervisare i sillsaltning, och i Norge har man i Bergen inrättat en undervisnings- och försöksanstalt till fiskbe- 83 redningens främjande, hvilken lofvar mycket godt för fram- tiden *). | De ekonomiska förutsättningarna för att fiskfäng- stens beredning i stort till handelsvaror skall kunna ega rum äro dels tillräcklig tillgang aA rävara, som icke kan vinna förmonligare afsättning pa annat sätt och som star att. erhälla för nog billigt pris, dels själfva beredningens afpassande efter marknadens kraf. Att t. ex. grunda en sillsaltning i stort pa sillmängder, som blott mer tillfälligt- vis erhällas vid en eller annan dags rikligare än vanligt utfallande fängst, är tydligen en omöjlighet, enär ingen kan anlägga dyrbara salterier och hälla en öfvad personal i beredskap för sadana tillfälligheter. En betydande inverkan pä särskildt sillens beredning till handelsvaror, som mäste tagas i betraktande vid be- dömandet af hvad som stär att vinna och är att atgöra vid beredningens främjande, är sillfiskets egenskap att vara ständigt sasom de skotska och engelska ostkustfiskena eller semisekulärt periodiskt sasom det bohuslänska; ty vid detta senare mäste tagas hänsyn till flera förhällanden, som vid de förra ej finnas till, pa samma gäng man ma- ste i hast ästadkomma en utveckling, som vid de förra kan ske och bäst sker helt langsamt under kanske ärhun- draden. I enlighet med den ofvan lemnade redogörelsen för fiskebedriftens utveckling, sedan järnvägar nu allmänt kom- mit till ständ, är det afyttrandet af fiskfängsten eller fisk- varorna i en allt vidsträcktare marknad, som uppbär hela fiskerinäringen och gifver densamma bäde lifskraft och dess frän äldre tiders fiskebedrift afvikande karaktär. Pa fiskhandelns förkofran är det sälunda som de offentliga atgärderna till atminstone de stora fiskeriernas utveckling böra i främsta rummet vara riktade, hvarför här ock skall lemnas en kort redogörelse för nagra af de utvägar, som anlitats för särskildt fiskhandelns främjande. Genom lagstiftning har man sälunda med hänsyn till sillfisket fastställt särskilda mätt för den färska sillens mätande, hvarigenom den eljest öfliga räkningen (i valar) kan undvikas. Esxportpremier och skyddstullar äro af gammalt *) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1890, sid. 105— 110. 54 försökta sätt att bereda Ökad afsättning för fängsten eller fiskvarorna. Införselstullar kunna naturligen endast utöfva nägon större betvdelse i folkrika länder med betydande bäde fiskkonsumtion och egna fisken sasom t. ex. i Frank- rike. Viktigast för afsättningen hafva nutidens förbättrade samfärdsanstalter visat sig vara; och är det isynnerhet Järnvägarne, som under det senaste halfva ärhundradet bragt fiskerinäringen upp till sin nuvarande i jämförelse med under nästföregaende tidsskede mycket höga ständ- punkt. De hafva nemligen gagnat icke blott genom afsätt- ningsomrädets mängfaldiga vidgande, utan äfven genom folkmängdens och välständets ökande och genom de stora städer, de skapat bade vid kusterna och inuti länderna, samt sälunda pa samma gäng Ökat och koncentrerat folk- mängden och rikedomen, hvilket allt naturligen i sin ord- ning mäktigt bidragit till fiskförbrukningens ökande och fiskafsättningens underlättande. För att nu göra järnvä- garne än mer gagnande för ändamälet har man medgifvit fraktlindringar och för ömtäligare fisksorter äfven förmonen af försändning med iltäg samt anskaffat kylvagnar. Afven telegrafen och telefonen hafva gjort fiskafsättningen stora tjänster; ty särskildt handeln med färsk fisk är i behof af att anlita telegrafen för affärens skötande sasom kanske ingen annan näring. Att samfärdselns starka utveckling äfven i öfrigt är af betydelse för fiskhandeln, behötver knappast sägas. Angbätsfarten spelar sälunda en stor roll för bohuslänska och norska sillfiskena, liksom den tyska posten gör det för de tyska sillrökerierna, 0. Ss. v. Vidare har man sökt gagna den pä de stora hafs- fiskena grundade fiskhandelsaffären genom offentliga rap- porter om fängstens och beredningens belopp m. m., men gifvet är att sadana rapporter, hvilka användts vid norska sill- och torskfiskena samt vid bohuslänska sillfisket, mäste för att gagna anordnas med mycken sakkunskap, beräk- ning och opartiskhet samt noga Öfvervakas af den, som har rapportväsendets ledning om händer; ty eljest kunna de lätt blifva till större skada än nytta och gynna den ekonomiskt starkare pa den svagares bekostnad*). Att inrättande af fiskmarknadsanstalter och hvarje- *) Jr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1892, sıd. 171— 194. 85 handa bekvämligheter för fiskförsäljningens bedrifvande i afsättningsorterna är eftersträfvansvärdt för fiskhandelns utveckling, är lätt att inse. Fiskhandeln vinner derföre ock sin kraftigaste utveckling i städer och stadslika sam- hällen, som äro i besittning af de nödiga samfärdsanstal- terna och bekvämligheterna för affärens utöfvande samt af bankinrättningar för rörelsekapitals erhällande och sasom förmedlare vid försäljningen o. s. v.*). Exportförsök med utställning af fiskvaror i frem- mande länder äro äfven, om än ej hitintills med nägon större framgäng, frän det offentligas sida för ändamälets vinnande anlitade medel. För spridandet af de nödiga kunskaperna om fisk- handeln har man skickat ut lämpliga personer för att ı utlandet inhemta större insikter och den nödiga erfaren- heten, inkallat skicklige och erfarne utländingar, utgifvit rapporter och berättelser fran konsuler och myndigheter, anställt särskilda fiskhandelsagenter i utlandet, hvilke lem- nat sökande upplysningar, samt anordnat lärorika lokala produktutställningar. De ekonomiska förutsättningarna för fiskhandeln torde vara en förbrukande allmänhet med köpförmäga samt samfärdsmedel för fiskens eller fiskvarornas tillräck - liga spridande för nog billig frakt. Vid fiskförsäljningen har det emellertid visat sig, att priset i första hand för fängsten ställer sig i regeln högre, dä fisken kan förbru- kas säsom färsk eller lättare beredd, än dä han mäste torkas, härdrökas eller saltas för att under en längre tid kunna ga säsom handelsvara. Sä mäste ock vara för- hällandet, ty kostnaden för mellanhänder och frakt skola i bäda fallen ga ut, om än i lägre grad, dä fängsten i färskt tillständ sprides och säljes direkt till konsumenterna; men da fisken skall beredas till handelsvara tillkommer alltid det arbete, som beredningen kräfver, och fiskarena fa nöja sig med sa mycket mindre som detta arbete kostar *) För att en stad eller ett stadslikt samhälle skall lämpa sıg ‘ säsom fiskhandelsort fordras dock tydligen ı främsta rummet att den eger för ändamälet tjänlig belägenhet samt, om fiskerinäringen och fiskarebefolkningen skola skörda direkt gagn af fiskaffären, att sam- hället i fräga är fiskerudkande och icke ett blott vampyrsamhälle, som lefver hufvudsakligen af fiskarebefolkningens utsugande. (Utg. anm.). 86 och beredaren behöfver i affärsvinst. Allmänheten betalar dessutom, da vissa fiskslag undantagas, som först genom beredning till handelsvara blifva i högre grad njutbara och begärliga, oftast och hellre mer för den färska fisken än för den till vanlig handelsvara beredda, en omständig- het som ej far förbises vid bedömandet af en fiskaffärs ekonomiska utsikter. Ej heller fär man dervid läta för- leda sig af de ovanligt höga pris, som vid ringa tillförsel (i följd af tillbörlig sällsynthetspremie) erhällas för smärre mängder utbjuden fisk, utan mäste i fraga om stora fisken beräkningarna göras efter prisen, som erhällas vid de stora utbuden. Erfarenheten har visat, att vid de stora hafsfiskena öfverproduktion af fiskvaror eller utsändande af för myc- ket färsk fisk i marknaden, dä längt rikligare fangst än vanligt erhälles, verkar synnerligen förderfbringande ä fiske- bedriften, hvarför en tydligen alltför rik fangst bör mana till försiktighet i stället för till Ööfverspekulation, ett för- hällande som icke heller bör förbises vid den offentliga verksamheten till hafsfiskenäringens främjande. Fiskfängstens eller fiskvarornas förbrukning i privat- hushällningen har hittills blifvit i blott helt ringa grad föremäl för offentlig verksamhet med syfte att främja fisk- fangstens afsättning. Man har dock sökt sprida kunskap om fiskmatlagning genom för ändamaälet lämpliga skrifter, som af trycket utgifvits, i afsıkt att göra fisk och fiskva- ror mer eftersökta sasom människoföda, och man har anställt försök med af fisk eller fiskaffall beredda gödnings- ämnen för att ädagalägga dessas förmonlighet för jord- bruket; men det mesta äterstär att göra och försöka. 3. Den offentliga fiskeväarden utgör fiskeripoli- tikens äldsta gren, da redan medeltidens äldre lagstiftning innehäller bestämmelser till fiskets vardande och gagn för möjligast mänga. De tidigaste ätgärderna till fiskets vard skedde som nämnts genom fiskerilagstiftningen, hvilken i senare tider, trots det nutida näringslifvets jämförelsevis större obun- denhet af legislativa band, svällt ut till allt större omfatt- ning och allt rikare innehäll. Under förra ärhundradets senare hälft intog äfven Sverige ett framstäende rum pä fiskerilagstiftningens omräde, och 1766 ärs fiskeristadgar, i hvilkas utarbetande den framstäende natinalekonomen 87 Anpers CHypenıus (Handb. I, sid. 143—145) tog en sa verksam och i mycket rent af ledande del, utgöra för sin tid väl det bästa, den bildade verlden dä hade att i den vägen uppvisa; men under innevarande ärhundrade har det längt öfverträffats af det mellersta Europa och Norra Amerika, sa att det nu i afseende pä lagstiftningen för fisket intager en jämförelsevis lag ständpunkt. Stor vikt för fiskets vard i sötvattnen och hafsfisket inomskärs eger den s. k. fiskerätten eller lagstadgandena om rätten till fiskets utöfning. I öppna hafvet anses fisket gemenligen »fritt» för en hvar som vill begagna det, ehuru inom ett lands territorialgräns naturligen endast för lan- dets egna inväanare; men vid själfva hafsstranden och in- omskärs eller i flodmynningar eller vikar är förhällandet mycket olika i skilda länder, sa att fisket der tillhör än kronan, än kommuner eller enskilde, i hvilket förra fall det kan vara upplätet till »fritt» begagnande af en hvar eller ock ät särskilde brukare. Till och med i öppna hafvet har det visat sig, att fisket kan aftaga genom Öfverfiskning eller bruk af skad- liga redskap, men slikt har man naturligen ej sökt afhjälpa genom begränsning af själfva rätten till fiske i det extra- territoriella hafvet. Inomskärs och vid hafsstranden äter har det visat sig, att en begränsning af rätten till fisk- fängstens utöfning varit förmonlig för fiskets vidmakthäl- lande, och det dess mer fiskevattnen i fraga utgöra naturligt afskilda omräden för sig. Det s. k. »vilda och fria» fisket har nemligen der mestadels befunnits vara allt annat än öfverensstämmande med god fiskevärd, dä det vanligen framkallat Ödeläggande fiske af ofta nog kringstrykande fiskare, som med kraftigt verkande redskap jämförelsevis hastigt kunna upphemta fisktillgängen, hvilken olägenhet af det »vilda» fisket man endast förmätt nägot minska genom en sädant fiske inskränkande lagstiftning och en kostsam fiskeripolis för denna lagstiftnings tillämpning. Det »fria eller vilda» fisket är sälunda inomskärs, da man ser bort frän de ymniga fiskena af sill, skarpsill, sej m. fl. frän öppna hafvet ingäende fiskar, icke förenligt med en god fiskevärd, utan gäller der för saltsjön ungefär samma förhällande som för sötvattnen. I dessa äter har det alle- städes visat sig, att det »fria eller vilda» fisket är för fiskets vidmakthällande eller förkofran skadligt, och sädant 88 fiske är fördenskull numer sa allmänt förbjudet hos bil- dade folk, att fisket med metspö (»ä ligne flottante») i de »offentliga» floderna i Frankrike samt fisket i de stora sjiöarne i Sverige och Finland utgöra nära nog enda un- dantagen. I Preussen m. fl. tyska stater har det förut »fria eller vilda» fisket Öfverlätits till kommunerna med skyl- dighet för dem att icke »frigifva» detsamma till allmänt begagnande, utan att i stället bruka detsamma genom sär- skildt anställde fiskare eller genom utarrendering. Fisket i de offentliga vattnen plägar eljest tillhöra staten och fisket i de enskilda vattnen kommuner eller enskilde, ehuru med mänga undantag. Hos oss liksom i de flesta länder tillhör sötvattensfisket strandegarne (»adjacenterne»), men da stränderna delats mellan allt för mänga eller jämte strandegarne äfven andra äro fiskeberättigade (»Kop- pelfischereirechte»), uppstär deraf olägenheter för fiskets vard, som man sökt afhjälpa derigenom att lämpliga omrädens rationella bruk utöfvas genom s. k. fiskeföre- ningar (»Fischereigenossenschaften»), som kunna äväga- bringas äfven pa grund af det offentligas beslut (i Preus- sen), eller genom "bildande af s. k. fiskerevir (» Fischerei- reviere») efter statens förordnande (i Österrike), eller ge- nom fiskets öfverlätande till kommunerne (i Baden). Mycket gammal är lagstiftningen till undanrödjande af konstgjorda hinder för laxens m. fl. fiskars uppstigande till lekplatserna i de rinnande vattnen, i afsikt att de ne- danför boende ej mä beröfva de ofvanför boende deras tillbörliga andel i fisket; och har ur dylik lagstiftning i Sverige och Finland utbildat sig allmänna lagens stadgan- den om kungsädra (byggn.-balken kap. 17 S 4, kap. 20 S 5). Det behöfver knappast sägas, att ett sädant skyd- dande af de högre upp vid ett rinnande vatten boendes rätt utgör en oundgänglig förutsättning för laxfiskets och liknande fiskens fortfarande beständ. För fiskets värd i vatten, som tillhöra mer än ett land, har man sökt verka äfven genom afslutande af ‚fiskerifördrag (konventioner), hvilka i flera fall, hvad ät- minstone sötvattnen vidkommer, medfört gagnande verkan. Det mest bekanta af dylika fördrag torde vara det mellan Schweiz, Tyskland och Nederländerna är 1885 afslutade rörande fisket i Rhenfloden. Äfven för hafsfisket äro för- drag med sädant syfte ifragasatta, men ännu torde ej 89 nägot sadant af nämnvärd betydenhet hafva afslutats, ehuru flera äro pätänkta och ett sadant (mellan Danmark och Sverige) t. o. m. blott beroende pa vederbörligt god- kännande. Den ekonomiska lagstiftningen genom fiskestadgar och fiskeordningar utgör den egentligen omfängsrika och under nutiden mest utvecklade delen af fiskerilagstiftningen. De hithörande föreskrifterna kunna lämpligen indelas i sa- dana som afse antingen fiskevattnens bästa brukande eller aflägsnande af olägenheter för fisket eller ock inskränk- ningar i fiskfängstens utöfning. För vinnande af fiskevattnens goda brukande har man gifvit föreskrifter om staten, kommuner eller korporationer tillhöriga fiskevattens utarrendering pa för fiskets värd betryggande vilkor med skyldighet för arrendator att om nödigt vidtaga ätgärder för fiskstammens vidmakthällande- och om möjligt äfven Öökande. Erfarenheten har dervid visat, att arrendetiden ej bör göras för kort, utan minst uppgä till 6 är (sasom i Preussen) eller 9 till 12 är (sä- som i Baden). Vidare hafva för sädana fiskevatten gifvits föreskrifter om beredande och fredande af lek- och hägn- platser med förbud mot skördande af vattenväxter under viss arstid och mot upphemtning af sten, sand m. m. & dessa platser, 0. s. v. Begagnandet särskildt af rinnande vatten sasom medel' och afledning för renhällningen eller för bevattning eller sasom drifkraft eller för aflägsnande af affall fran indu- striella verk m. m. sädant vallar ofta fisket i samma vatten skada eller t. o. m. rent af gör vattnet otjänligt sasom. uppehällsort för fisken, hvarför det under de senare är- tiondena varit en af den ekonomiska lagstiftningens sväraste uppgifter att skilja mellan de stridiga anspräken pa att för hvar sina ändamäl fa möjligast fritt förfoga Öfver vatt- nen. Lagstiftningen har dervid i regeln ställt sig pa den ständpunkten, att den bjuder det ingen maä till egen fördel nyttja vatten till annans uppenbara skada och i Öfverens- stämmelse dermed föreskrifvit vidtagandet af sadana ät- gärder, hvarigenom olägenheterna af vattnets begagnande för industriella ändamäl möjligast minskas. Affallsvatten frän fabrikerna har man sälunda stadgat skola före utsläp- pandet i fiskevatten klaras eller befrias fran giftiga ämnen 90 i särskilda dammar eller grafvar, rötning af lin och hampa i fiskevatten har förbjudits, o. s. v. Begagnandet af vattendrag för flottning af timmer och den olägenhet för fisket, som vällats deraf att äfven obar- kadt timmer fätt medfölja och barkmassor kvarstannat & för fiskens lek eller vistelse tjänliga platser, har vidare framkallat bestämmelser till denna olägenhets undanröd- jande eller förminskande. Da för rinnande vattens begagnande säsom drifkraft ofta är af nöden att uppföra dambyggnader, som afspärra fiskens fria upp- och nedgäng i vattnet, har man föreskrif- vit sasom vilkor för sadan byggnads anbringande, att ge- nom Ss. k. fiskväg (laxtrappor, älledare o. s. v.) eller annan lämplig ätgärd beredes fisken fritt dref, samt dessutom flerstädes gifvit de fiskeberättigade tillstäand att äfven mot bestridande af dambyggnads eller strands egare pä egen bekostnad anlägga fiskväg. Vidare hafva skyddsgaller föreskrifvits för att hindra fisk att indragas i och krossas af turbiner eller kvarnhjul. Sammalunda ock för att hin- dra fiskens inträngande och uppfängande i bevattnings- ledningar, under det aA andra sidan inrättningar, som vid flodens fallande efter öfversvämningar hindra fiskens äter- vändande till fiskevattnet, förbjudits. Vidare har man sökt gagna fisket genom att i lag medgifva de fiskeberättigade och nägon gang äfven andra rätt att döda för fisket skadliga djur sasom sälar, uttrar, krakor och dylika, äfven der jakt eljest är för annan än jaktinnehafvaren otilläten, samt genom att förbjuda häl- landet af änder och gäss i fiskevatten under särskildt fiskens lektid. Egendomligt för Sverige och Finland är förbudet mot att afrödja skogsbackar eller lundar invid fiskevatten, der fiskerättigheten ej uteslutande tillhör dessa backars eller lundars egare. Genom inskränkning i fiskfängstens utöfning har man sökt gagna fisket genom förbud emot skadliga eller öde- läggande fängstsätt och redskap, genom fastställande af minimistorlek eller minimivikt & den fisk, som far landas och utbjudas, samt genom bestämmelser om fridlysnings- tider och fridlysta omräden (»Schonzeiten» och »Schon- reviere») till hufvudsakligast fortplantningens skyddande. I förstnämnda fallet har man förbjudit fiske med ex- ji plosiva eller giftiga ämnen, med pilk eller pimpeldon, ljustrar, slagfjädrar och dylika mer fisk sarande än fiskande redskap, med allt för finmaskiga, omogen fisk uppfängande nätredskap samt med användning af eldsken (bloss) sasom iockmedel. För särskildt hafsfisket har man i detta fall a territorialomradena förbjudit användningen af s. k. stor- ulke eller bomsläpnät (fransmännens »chalut», holländar- nes »scrobnet», engelsmännens »beamtrawlnet», tyskar- nes »Kurre») samt segelnot och skäddevad (engelsmän- nens »ottertrawl», tyskarnes »Zeese», »Krabbenwaade» och »Zeise», danskarnes »Snurrevaad») äfvensom för fjordfisket vidtagit ätgärder, liknande dem för sötvattensfisket. För fisket i rinnande vatten har man särskildt förbjudit fiske senom fiskevattnets torrlägsning och för insjöfisket det s. k. »isfisket» genom bedöfvande slag & isen 0. s. v. Dä fiskets skyddande genom förbud mot användningen af nätredskap med för sma maskor visat sig otillräckligt i följd af skilda fiskarters olika storlek, redskapens be- skaffenhet m. fl. orsaker, har man sökt fullständigare vinna mälet genom att äfven förbjuda ilandförande och försälj- ning af fisk, som. understege en viss för hvarje särskild art faststäld minimistorlek (eller nagon gang minimivikt). Detta medel har med framgäng anlitats äfven i fraga om hafsfisket för t. ex. ostron, hummer, äl, lax och flundre- fiskar. Genom fastställandet af fridlysningstider för fangsten har man afsett att skydda fiskens fortplantning samt i vissa fall äfven den utlekta fisken eller fiskens dref i vatten- dragen. I förra fallen har man fastställt en viss del af aret (ärsfridlysning) och i det sistnämnda en viss del af veckan (veckofridlysning), under hvilken fangst är förbjuden. Med hänsyn äter till ärsfridlysningen kan man skilja mellan tvänne olika sätt för dess genomförande, allt efter som den gäller allt fiske under ärstiden i fraga (»absolut» fridlvs- ning) eller blott fiske af vissa bestämda fiskslag (»relativ» eller »individuell» fridlysning). Vid tillämpningen af den »absoluta» fridlysningen har man vanligen fastställt tvänne skilda fridlysningstider nem- ligen en höst- och vinterfridlysningstid (vanligen oktober— december) och en värfridlysningstid (vanligast april —juni); men dä de värlekande fiskslagen gemenligen förrätta sin lek a tvänne skilda tider, en tidigare och en senare, sa 92 har det varit förenadt med svärigheter att upprätthälla den absoluta fridlysningen för särskildt värtiden, hvartill kom- mer att hänsyn till fiskarena m. fl. förhällanden vällat, att man nödgats bevilja undantag fran fridlysningen genom att t. ex. medgifva fängst under vissa dagar i veckan, hvilket allt medfört, att man ej kan göra fridlysningen effektiv genom försäljningsförbud. Den »absoluta» fridlysningen tillämpas i Preussen och flera genom fördrag med Preus- sen dertili förbundna nordtyska stater samt i Mähren. Den »relativa» eller »individuella» fridlysningen äter, hvilken tillämpas i Finland, Sverige, Norge, Danmark, Sach- sen, Sydtyskland, Österrike (med undantag för Mähren), Ungern och Italien, erbjuder synbarligen större fördelar genom riktigare afpassning efter verkliga lektiden, skadliga fiskars undantagande fran skydd m. m. dylikt och mer effektiv tillämpning genom försäljningsförbud, hvarförutom den längst ifran i samma grad som den »absoluta» frid- Ivsningen pakallar undantagsbestämmelser. Svärigheten att afpassa den »absoluta» fridlysningen efter behofvet har i vissa länder sasom Schweiz, Frank- rike, Belgien och England framkallat tillämpningen af ett »blandadt» fridlysningssätt med en »absolut» värfridlysning och en »relativ» höstfridlvsning för blott laxartade fiskar. Med hänsyn bland annat till olägenheten af de undan- tag, tillämpningen af det »absoluta» fridlysningssättet oftast medfört, har man vidare sökt främja fisket genom före- skrifter om fridlysningsomräden (»Schonreviere»), i afsikt att skydda de bästa lekplatserna (»Laichschonreviere») och i vıssa fall atminstone äfven de för särskildt vnglets hägn lämpligaste platserna (»Fischschonreviere»). För de frid- Iysta omrädena har man slutligen förbjudit afmejande af vattenväxter, bortförande af sand m. fl. ändamälet mot- verkande ätgärder. Fiskets vard har fran det allmännas sida främjats genom understöd för dels anställande af fiskeripolis till skyvddande af fiskerättigheterna och öfvervakande af den fiskets vard afseende fiskerilagstiftningens efterlefnad, dels. meddelande af undervisning och anställande af försök, dels astadkommandet af för fisktillgangens ökande nödiga ätgär- ders vidtagande. För spridande af ökad kunskap i fiskevard har man hufvudsakligast anlitat utsändning af personer till utlandet 93 för inhemtande af ökad erfarenhet, anställandet af under- visare och inrättandet af fiskeskolor, i hvilka undervisning i fiskevard meddelas. Dä betydande kostnader äro förenade med förbättrad fiskevärd afseende försöks anställande, är det i sädant fall ofta endast genom det allmännas understöd, som de möj- liggöras. Fiskevattnens vard (och äfven fiskfängsten) har man vidare, hvad sötvattnen vidkommer, sökt främja genom anläggning och vidmakthällande af fiskvägar («Fischpässe»), hvarigenom fiskens tillträde till för leken och vnglets trefnad lämpliga vatten möjliggöres eller underlättas; och är det sär- skildt genom anläggningen af laxtrappor och älledare, som man uti ifragavarande hänseende under vär tid astadkom- mit de bästa resultaten. Genom plantering dels af träd och buskar utmed stränderna, dels af lämpliga vattenväxter i själfva fiskevattnet och genom beredandet af ändamals- enliga lekplatser, der sadana saknas, samt genom utrot- ning af skadedjur kunna fiskevattnen i fräga förbättras och fisktillgangen betydligt ökas Slutligen har man för fisktillgangens ökande och vin- nandet af största möjliga afkastning af fiskevattnen till- gripit verklig fiskodling, i afseende pä hvilken man skiljer mellan »naturlig» fiskodling, da man i slutna fiskevatten häller vissa för ändamälet lämpliga fiskslag i efter fiske- vattnens produktionsförmaga afpassadt förhällande och der- igenom ernär ett högre resultat, eller s. k. dammodling (»Teichwirtschaft») och »konstlad» 'eller »artificiell» fisk- odling, da man i särskilda för ändamälet inrättade anstalter befruktar och utkläcker fiskrom (fiskutkläckningsanstalter) och sedan i lämpliga »uppfostringsdammar» eller direkt i fiskevattnen utsätter det kläckta vnglet. Bruket att odla vissa värdefulla fisksorter är mvcket gammalt och stod högt redan i forntiden. Under medel- -tiden var det i synnerhet vid klostren men äfven vid herre- sätena brukligt att odla fisk i dammar, och i var tid har odling af karp m. fl. fiskar blifvit en affär af stor omfatt- ning i särskildt Tvskland och Österrike, sa att man t.o.m. anser sig kunna skörda lika stor vinst af en hektar fisk- dam som af en hektar bästa hvetejord. Till den naturliga fiskodlingen är väl ock att räkna utplanteringen af fisk- vngel och stamfisk ı naturliga fiskevatten. Hit är dessutom 94 äfven att räkna agnskalodling och ostronodling i saltsjön, af hvilka den senare i Frankrike och Nederländerna, der förhällandena varit för densamma gynsamma, lemnat goda resultat. Den artificiella fiskodlingen har, sedan genom den franske vetenskapsmannen Coste’s initiativ en stor fisk- kläckningsanstalt blifvit anlagd i Hüningen uti Elsass, nätt en i flera hänseenden rent af storartad utveckling och äfven i mänga fall medfört goda resultat icke blott deri- senom att den underlättat den naturliga fiskodlingen och möjliggjort förflyttningen af fiskslag fran en ort tillen annan, äfven om orterna varit fran hvarandra skilda med de största afständ, utan äfven derigenom att den beredt utväg att i väsentlig mon äterställa fisktillgangen i vatten, som blifvit fisktomma, samt att vidmakthälla och öka fisktill- gängen i vatten, der man förstört de naturliga lekplatserna, hvilket sa ofta är förhällandet i de »reglerade» floderna, 0.8. v. Men ä andra sidan har man äfven allt för mycket öfverskattat den artificiella fiskutkläckningen och ofta icke nog tagit hänsyn till förutsättningarna för dess framgängs- rika användning eller för dess behöflighet i ena eller andra fallet, och det kan heller icke nekas, att den i kanske allt för mänga fall användts utan urskiljning och nägon gäng t. o. m. i syfte att undanskjuta de för fiskets förkofran verkligen nödiga ätgärderna, ja, da man i öppna hafvet sökt odla torsk och dylika fiskarter, hvilkas fortplantning naturen själf sörjt sa väl för, har man rent af gjort sig skyldig till uppenbar humbug*). Vid all slags fiskodling far man icke förbise, att fiske- vattnen icke kunna alstra större fiskmängd, än de hafva föda ät, och att vid densamma liksom vid jordbruket al- kastningen i förhällande till odlingskostnaderna börjar vid en viss gräns raskt aftaga (Handb. I, sid. 389, 445; II, sı0491): 4. Den offentliga fiskarevärden är bäde den vngsta och den mest försummade af fiskeripolitikens gre- nar, sa att densamma icke blott är nära nog helt och hället *) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 171. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskıldt bohus- länska hafsfiskets understöd och administration. 1841—1891. Göte- borg 1891, sid. 171. (Utg. anm.) nn 95 förbigangen i den fiskeripolitiska litteraturen, utan äfven blifvit af regeringarne betraktad ungefär sa som om den icke en gäng funnits till. Att emellertid den offentliga fiskarevarden allenast kan afse egentlige yrkesfiskare och en verklig fiskarebefolkning, är en sa uppenbarligen själf- klar sak, att det icke torde behöfva mer än blott nämnas. Vidkommande det fiske, som är underkastadt enskild eganderätt och utöfvas sasom binäring at jordbruket, är uti ifragavarande hänseende till följd af sakens egen natur endast att, pa sätt redan vid behandlingen af fiskevarden skett, papeka förmonligheten af att, der sa lämpligen kan ega rum, fiskevattnen, fördelade i för en kraftig skötsel tillräckligt stora omräden, utarrenderas till bruk af verk- lige vrkesfiskare pä tid, som ej ma vara för kort tilltagen. Deremot är det äfven ur synpunkten af en god fiskarevärd ingalunda tjänligt att i fraga om sädant fiske uppmuntra dess nyttjande i nagon som helst omfattning sasom s. k. »fritt eller vildt» fiske; ty bäde fisket och de yrkesfiskare, som egna sig derät, blifva i längden derpä lidande. Det är egentligen det i öppna hafvet idkade fisket, som framkallat uppkomsten af en oftast i smärre städer eller stadslika samhällen (fiskelägen) boende fiskarebefolk- ring, hvilken sasom själfständigt yrke i större omfattning bedrifver fisket och derför äfven bäde behöfver och kan blifva föremäl för en statens offentliga fiskarevärd; och är det just en sadan befolkning, som här skall egnas de fä anmärkningar, som ämnets fullständiga nyhet redan nu möjliggör. En synpunkt, som härvid med hänsyn till hafsfisket är att taga i betraktande, är de olika fiskesättens använ- dande i det stora eller i det mindre privatkapitalets tjänst. Rika firmor eller rederier sända nemligen ut hela flottor af fartyg och fiska med legdt folk, pa samma gäng som det finnes fiskare, som själfve bedrifva sin näring med egna fartyg och redskap. Nu är det alldeles gifvet, att det förra slaget af fiske eller det egentligen s. k. »storfisket», som bedrifves med folk, som när som helst kan afskedas af fartygets egare, icke är i vare sig socialt eller ekonomiskt hänseende för fiskarebefolkningen sa förmonligt, som när fiskaren själf eger sin materiel och fullt själfständigt be- drifver sin näring. Det s. k. storfisket kan fördenskull i särskildt socialt hänseende icke likställas med det uti det 96 'mindre kapitalets tjänst varande fisket. Fran bohuslänska kusten t. ex. bedrifves storsjöfisket pa det sätt, att fiska- rena själfve ega sina fartyg, och när nägon af dem blifver ‘orkeslös, ställer han annan man för sig, som mot halfva inkomsten i hans ställe besörjer fisket. Sammalunda sker ock i händelse af dödsfall, da den efterlemnade familjen uti inkomsten af den aflidnes lott i fiskefartyget har en god hjälp, pa samma gäng den sträfsamme halflottsmannen far tillfälle att sa smaningom förtjäna sa mycket, att han kan köpa egen lott. En märklig upplysning, som visar, hur föga eftersträf- vansvärdt särskildt det berömda holländska s. k. »stora» sillfisket var i dess högsta blomstrings dagar, lemnades af Hollands sändebud vid de underhandlingar, som nägot efter medlet af sextonde ärhundradet bedrefvos mellan Skottland och Holland, och hvari desse framhöllo, att skottarne ej skulle kunna bedrifva detta fiske, enär det var en sa ge- nomusel näring, att de aldrig skulle kunna med framgäng .egna sig ät densamma. Denna utsago har ocksä slagit in, sa att ännu har detta fiskesätt, trots de genom premier sa rikligt understödda försöken, ej blifvit infördt i Skottland. Senare i tiden än nämnda underhandlingar eller ar 1824 kunde ock d:r I. Mac CurrocH i en förträfflig afhandling ‘om skotska sillfisket uttala den Önskan, att den dag aldrig mätte komma, da man i Skottland behöfde tillgripa det holländska fiskesättet, d. v. s. storsjöfisket efter sill. Man insag da redan, att det var ett i bade ekonomiskt och socialt hänseende ofördelaktigare fiske än det inhemska kustsillfisket, som utbildat sig pa nationell grund. Det s. k. storfisket är derför icke ens i fräga om sillfiske att ur fiskarevärdens synpunkt eftersträfva, der andra former för hafsfiskets utöfning kunna med fördel anlitas. Deremot erbjuder särskildt hafsfiskenäringen efter- följansvärda föredömen i afseende pa kooperativ verksam- het, hvilka förtjäna att iakttagas och efterliknas. I bohus- länska skärgärden är det nemligen (särskildt i Orosts och Tjörns fögderi) brukligt, att saväl storsjöfisket som ofta nog äfven fiskhandeln utöfvas af kooperativa föreningar, hvilka visserligen icke skapa nägra stora fürmögenheter sasom »storfisket» och fiskhandeln i de betydande enskilda privatkapitalens tjänst, men väl ett jämnt välständ och soci- ala fördelar, som ingalunda äro att förakta. | samma 97 skärgärd är det ock brukligt vid vadfisket efter sill och skarpsill att tvä eller tre vadlag öfverenskomma att dela ljuft och ledt vid fängsten, hvarigenom risken naturligen för hvardera minskas och olikheten i fangst utjämnas. Dessa vadlag äro äfven de, liksom storsjöfiskelagen, ett slags kooperativa föreningar. Vid det skotska ostkustsillfisket plägade förr tillga sa- lunda, att fiskarena af salteriidkarne utfingo en rund summa i betalning sasom s. k. »bounties» redan längt före fiskets början, hvilket för fiskarena pä det hela taget var synner- ligen förmonligt, ty slog fisket för dem fel, hade de dock utfätt denna summa pa förhand säsom ett slags assurans, hvaremot naturligen de särskildt af Iyckan gynnade bland fiskarena fingo sa mvcket mindre för sin rika fängst som de missgynnade fingo för mycket för sin ringa fangst, nagot som de gynnade ju gerna kunde täla vid. För emottagan- det af denna betalning pa förhand voro fiskarena emeller- tid förbundna att lemna den betalande salteriidkaren hela fangsten intill ett visst antal tunnor emot ett visst belopp - för tunnan. Först derefter sälde fiskarena sin fängst fritt eller efter särskild öfverenskommelse, och var den betal- ning, de da fingo, naturligtvis beroende af hur rikligt fisket utfallit, under det att »bounties» och det fasta ackords- priset beräknades i väsentlig mon efter resultatet af före- gaende ärets sillaffär. Medelst lagstiftning har man sökt förbättra fiskarenas ställning genom internationella fiskerifördrag till skydd för den af fiskarena använda materielen och till förhindrande af försäljning af bränvin och andra rusdrycker i öppna sjön, genom bestämmelser till föürekommande af sjöolyckor i följd af sammanstötning (»ombordläggning») eller pa annat sätt, genom föreskrifter rörande anställning af lärlingar (»apprentices») a storfiskefartygen och till förekommande af olycksfall vid forsling af fängsten frän släpnätsfiskefar- tygen till fiskforslingsfartygen och genom stadganden till astadkommande af god ordning i fiskaresamhällena med hänsyn till byggnads-, brand-, hamn- och helsovärdsväsen- de Mm.m.”). *) Af stor betydelse för särskildt bohuslänska skärgärden har lag- stiftningen till förekommande af starka dryckers missbrukande eller den s. k. bränvinslagstiftningen visat sig vara, och det icke blott ge- nom den förbättring af de ekonomiska förhällandena, som densamma 7 98 Att vidare en god och omsorgsfullt tillämpad lagstift- ning för de kommunala förhällandena, fattigvärd, skolvä- sende m. m. äfven är af nöden för fiskaresamhällenas ut- veckling till högre välständ, behöfver knappast framhällas. Ett förhällande af stor betydelse för fiskarevärden, som i Skottland, Norge och Sverige blifvit föremäl för upp- märksamhet, om ocksa icke ännu för nog verksamma ät- gärder, är det ständigt växande behofvet af lämplig mark för fiskaresamhällens anläggning och utvidgning. I Sve- rige har staten för ändamaälet kostnadsfritt lemnat bygg- nadsplatser a staten tillhöriga stränder, skär och holmar, och i alla tre de nämnda länderna har ifrägasatts lag- stiftning för reglerandet af förhällandena mellan ä& ena sidan jordegarne och a andra sidan egarne af byggnader a ofri grund i fiskaresamhällena. Vidare har i Sverige expropriationsrätt för dessa senare är 1893 föreslagits sasom en utväg att lösa svärigheterne, under det att en kunglig komite i Norge är 1888 föreslog att staten skulle expropriera för ändamälet nödig mark och sedan »bort- fästa» lämpliga tomter till fiskeriidkare för dessas lifstid mot »billig» afgift. Saken är allt för viktig för att fort- farande böra behandlas med likgiltighet *). Frän det allmännas sida har man värdat sig om fiska- renas bästa genom att inrätta sparbanker och genom att astadkomma och understödja försäkringsföreningar, enke- och pupillkassor, sjukkassor och andra s. k. själfhjälps- föreningar till lindrande af sadana olyckor, för hvilka fiskarebefolkningen är utsatt. Afven försäkring för bere- dande af pension vid varaktig oförmäga till arbete kan ifragasättas för fiskare likaväl som för arbetarebefolkningen. Främsta föremälet för den offentliga fiskarevärden i förstone efter genomförandet frän och med 1855 visade sig medföra, utan äfven och det väl ı längt högre grad genom den nämnda för- hällanden snedvridande utveckling, som medelbart genom det s: k. »Gö- teborgs-systemets» tillämpning blifvit följden af den stadgade in- skränkningen i rätten att utminutera och utskänka dylika drycker, derhän att densamma monopoliserats hos nägra fä, redan förut med privilegier gynnade samhällen, hvilka sälunda allt mer utvecklats till ett slags skärgärden sä kraftigt som möjligt utsugande vampyrer. (Utg. anm.) *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 174—175, 176; 189%, sid. 29—30, 31, 61, 121—122, 136, 153. (Utg. anm.) 99 böra emellertid de samhällen utgöra, i hvilka fiskarena bo, ty af dessa samhällens välständ och beskaffenhet bero of- tast fiskarenas välfärd. Ju större och bättre förutsättningar för ett lifskraftigt och högt utveckladt näringslif, nämnda samhällen erbjuda genom god samfärdsel och goda anstalter för rörelsen m. m. sädant, ju större möjlighet gifves ock för fiskarebefolkningen att förvärfva välständ och en god social ställning. Den offentliga fiskarevärden mäste derför framför allt annat afse möjligast goda förhällanden och anordningar för näringslifvet i fiskaresamhällena, ty pä dessas tillfredsställande utveckling hvilar i verkligheten icke blott fiskarenas väl utan hela hafsfiskenäringens trefnad och förkofran, och den offentliga fiskarevärden blifver deri- senom äfven en förutsättning för en god bäde fiskfängst- vard och fiskafsättningsvard. Vid bedömandet särskildt af fragan om hvad som bör atgöras till värt bohuslänska hafsfiskes upphjälpande far man fördenskull icke förbise, att det försteg, man i Stor- britannien, Holland och Norra Amerikas Förenta stater har framför oss uti hafsfiskebedriftens anordning, i verkligheten ligger deri, att den pä fisket grundade affären i dessa länder uteslutande eller i langt Ööfvervägande grad tillhör de fiskeriidkande samhällena själfva och att dessa senare senom järnvägsnätets utsträckning till dem äro i besittning af den för en god afsättning nödiga samfärdseln *). För bohuslänska skärgärden är ernäendet af en liknande ställ- ning just hvad som egentligen behöfves, och det sa mycket hellre som erfarenheten frän förra sillfiskeperioden ädaga- lägger, att hufvudorsaken till allt det förfärande elände, i hvilket nämnda skärgärd nedstörtades, genast sillen 1808 öfvergaf vära haf, obestridligen lag deruti, att fiskaffären *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 55— 57; 1892, sid. 204 — 307. — Handlingar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande ı bohuslänska skärgärden. Nionde samlingen. Göteborg 1890, sid. 55 — 57. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskıldt bohuslänska hafsfiskets understöd och administration. 1841--1891, sid. 204—207. — Blefve deremot blott de med stads- eller köpingsprivilegier samt monopoliserad hbränvinshandel nu gynnade samhällena tillgodosedda med järnvägsförbindelser och liknande för- moner, dä skulle skärgärden tydligen komma i möjligast sämsta ställ- ning och blefve helt visst än värre utsugen och förstörd, än under förra ärhundradets sillfiskeperiod var fallet. (Utg. anm.) 100 dä tillhörde icke de fiskeriidkande samhällena själfva utan de afsides fran skärgärden liggande städerna och sär- skildt Göteborg, sa att skärgärdsbefolkningen i verklig- heten blott utgjorde stadsbornas tillfälliga arbetare, hvadan de ofantliga summor, sillfiskebedriften da inbragte, stan- nade i dessa städer och efter periodens slut funno använd- ning i deras Öfriga affärer, under det att skärgärden var i saknad af bäde kapital och till nya fiskeriföretags igäng- sättande passande män, hvilka kunde förma att under sä brydsamma förhallanden som sig borde uppbära skärgäar- dens näringslif. Detta för samma skärgärd förr sa be- tänkliga förhallande kvarstär ännu i alltför väsentlig mon och hotar äfven med nytt förderf vid innevarande fiske- periods slut, om ändring ej i tid astadkommes. Deremot har det visat sig, att genom premier och andra konstlade medel högt uppdrifven fiskfangst och fisk- afsättning kan genom deraf följande öfverproduktion och abnorma ekonomiska förhällanden blifva betänklig för fiska- rebefolkningen och sätta hennes ekonomiska välfärd pa spel; och framgär äfven häraf hur viktigt det är, att den offentliga varden om hafsfiskenäringen är harmonisk och riktad pa att genom ofvannämnda naturliga medel skapa de ekonomiska förutsättningarna för möjligast bästa närings- utveckling, samt att man dervid icke, sasom sa ofta skett, ser bort ifran fiskarebefolkningens varaktiga välständ, hvil- ket städse bör utgöra hufvudföremälet för samma värd. Ej heller far man vid fragan om uppammandet af nya former för hafsfiskets utöfning se bort fran den förlust af människolif och materiel, som är förenad med samma ut- öfning, ty i afseende härpa ställa sig de olika fiskesätten ofta mycket olika. En egendomlighet, som ed hänsyn till särskildt det ymniga bohuslänska sillfisket spelar en betydande roll för den offentliga fiskareväarden, är detta fiskes ofvan omför- mälda semisekulära periodicitet, hvilken sasom bekant beror derpa, att hafssillen under de flera ärtionden länga mellanperioderna underläter att a viss tid ärligen ga in uti Skagerack, Bohusbukten och norra Kattegat, men i stället stannar kvar i Nordsjön. Att denna periodicitet mäste medföra ofantliga rubbningar i fiskarebefolkningens ekono- miska förhällanden, är nemligen själfklart, hvarföre det är en tydlig fördel, att fisket kräfver sa smä kapital som 101 möjligt för utrustningen och bedrifves med sa liten personal som möjligt; ty derigenom minskas förlusten af i näringen nedlagdt kapital för fiskarena vid fiskeperiodens upphö- rande, och möjligast fa personer blifva da äfven utan sin vanda inkomstkälla. Vid jämförelse med t. ex. det skotska ostkustsillfisket visar det sig ock, att kostnaden för fängstmaterielen är i Bohuslän blott en liten obetydlig brakdel af hvad den utgör i Skottland samt att i Bohus- län fiskarena äfvenledes äro längt färre, men ändock kunna vid fisket upphemta samma eller t. o. m. än större sill- mängd, som kan med god vinst afyttras för langt billigare pris, än i Skottland. Hufvudsakligaste vikten vid sträf- vandena att förminska olägenheterna af denna periodicitet ligger emellertid deruppä, att den pa det ymniga sillfisket srundade affären i sa hög grad som möjligt kommer att tillhöra de fiskeriidkande samhällena själfva och ait i dessa samhällen genom ofvan antydda ätgärder ästad- kommas de för en möjligast kraftig näringsutveckling nödiga ekonomiska förutsättningarna, derhän att de kunna icke blott motsta de med privilegier och monopoliserad brän- vinshandel gynnade samhällenas förderfbringande inily- tande, utan äfven na ett varaktigt välstäand. Tillförene har emellertid i Bohuslän en fiskerinäringens langt drifna splittring mellan samhällen, som ega möjligast olika in- tressen och en för hvarandras bästa liknöjd befolkning, städse varit den egentliga hufvudorsaken till att fiskarebe- folkningens välständ sjunkit sa ofantligt, da en sillfiskeperiod upphört; och bör fördenskull den offentliga omvärdnaden om bohuslänska hafsfiıskenäringen afpassas efter en sadan erfarenhet. 5. Till ämnet hör vidare behandlingen af följande till samtliga de föregaende grenarne af fiskeripolitiken gemensamt hörande anordningar eller medel till fiskerinä- ringens förkofran, nemligen fiskeriadministrationen, fiskerl- föreningarna, fiskerilitteraturen, fiskeriutställningarna och de vetenskapliga fiskeriundersökningarna. För den offentliga verksamheten till fiskerinäringens främjande har man hos de flesta bildade folk inrättat en särskild fiskeriadministration, som har anordnandet och ledningen af samma verksamhet sig uppdragen. I den mon uppfattningen om en verklig artskillnad mellan den egentliga statsförvaltningen och de praktiska ätgärderna 102 till näringslifvets främjande allt mer och mer gjort sig gäl- lande, har äfven näringarnas s. k. administration allt mer öfverflyttats fran den direkta handläggningen af statens embetsverk och tjänstemän till behandling enligt själfför- valtningsgrundsatsen af näringsidkarne själfva genom »repre- sentativa» inrättningar; och har flerstädes sa skett äfveni fräga om fiskerinäringen, om än icke nägonstädes i en form, som kan sägas fullt motsvara ändamälet. I Holland och Skottland utgöras sälunda fiskerikollegierna hufvud- sakligast af representanter för fiskerinäringen, hvilka utses af regeringarna, under det att i Tyskland och Norge fiskeri- administrationen till största delen Öfverlatits at fiskeri- föreningarna. I Sverige, der fragan om fiskerinäringens administration enligt själfförvaltningsgrundsatsen väcktes redan vid riksdagen 1760—1762, och der man redan 1765 hade att uppvisa ett för sin tid ypperligt förslag till en repre- sentativ »fiskeridirektion» för bohuslänska hafsfisket*), i hvars författande den framstäende nationalekonomen An- DERS CHypenıus (Handb. I, sid. 143—145) haft en bety- dande del, synes märkligt nog frägan om en tidsenlig anordning af den offentliga verksamheten till fiskerinärin- gens främjande vara längre fran sin lösning än annorstädes. Jämte själfva ledningen af den offentliga verksamheten till fiskebedriftens förkofran har det i de flesta länder med en duglig sädan verksamhet varit brukligt, att fiskeriadmi- nistrationen ombesörjer utgifvandet af fiskeberättelser och fiskeristatistik. I nära samband med fiskerinäringens administration star fraägan om förvärfvandet af ökad kunskap om hyvad som i verkligheten är af nöden till fiskerinäringens och fiskarebefolkningens förkofran genom anställande af offent- liga utredningar. Uti särskildt Storbritannien och Irland, Holland och Norge hafva nemligen synnerligt värdefulla resultat vunnits genom dylika fiskeripolitiska utredningar, och detsamma blifver nog allestädes förhallandet, der dessa utredningar begränsas till sina verkliga föremäl och icke aflägsnas frän dem genom sträfvanden att utverka förmoner ät blott vetenskapliga inrättningar eller syften eller att un- *, fr Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. (N:o 149), sid. 5— 26. 103 danskjuta det för näringen och hennes idkares bästa verk- ligen nödiga. Ett af nutidens verksammaste medel till fiskerinärin- gens främjande har i flera länder sasom Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Österrike visat sig vara inrättan- det af fiskeriföreningar, hvilka pa mängahanda sätt allt efter de olika lokala förhällandena sökt gagna fiskeri- näringen. I Tyskland och Norge hafva regeringarna t. o. m. kunnat Öfverläta den mest betydande delen af den offent- liga administrationen af hafsfisket till dvlika föreningar, hvilka, sa länge deras ledning är i händerna pa för fiskeri- näringens bästa varmt.intresserade, erfarne och duglige män, äfven kunna utgöra ganska goda representationer för samma näring. I Sverige och särskildt i Bohuslän vore deremot ett dylikt beteende ingalunda tillrädligt. Genom utgifvandet af en rikhaltig och maängsidig fiskerilitteratur kan naturligen fiskerinäringen tillskyndas ganska väsentlig nytta, och är det isynnerhet fiskeriföre- ningarna, som pa sädant sätt varit verksamma, fast äfven enskilde oegennyttigt eller säsom affärsföretag utgifvit upp- satser eller till och med tidningar eller tidskrifter rörande fiskebedriften. Ett till sitt värde mycket omtvistadt: medel till fiskeri- näringens upphjälpande har varit de stora, ofta nog interna- tionella fiskeriutställningarna; ty om det än icke kan bestridas, att de dragit den allmänna uppmärksamheten a fiskerinäringen och föranledt sammanträffandet af för samma näring intresserade personer fran vidt skilda trak- ter, sa kan heller icke nekas, att de ofta missledt allmänna omdömet i fraga om beskaffenheten af de för fiskebedriftens främjande nödiga ätgärderna samt alstrat en klass »utställ- ningshjältar», hvars Iysande bedrifter säkerligen icke ländt näringslifvet till gagn. Det är emellertid att hoppas, det allmänheten skall blifva allt mera kritisk med hänsyn till samt mindre lätt att vilseleda genom dessa utställningar, sa att de hädanefter mä blifva i högre grad till nytta, än i förstone kanske varit fallet. Slutligen har man sökt främja fiskerinäringen genom anställandet af vetenskapliga undersökningar, ehuru tyvärr i regeln med blott helt ensidiga ansprak pä en biologisk och hydrografisk utredning af de fysiska för- hällandena i fiskevattnen, oafsedt om den genom en sädan 104 utredning vunna kunskapen utgör det, som för fiskerinä- ringens förkofran är nödigast att veta eller icke. Lika visst som det är, bäde att allt ärligt, med nödig insikt planlagdt och med kraft bedrifvet vetenskapligt forsknings- arbete, om det fortsättes, tills resultaten kunna vinnas, äfven länder mänskligheten till gagn, och att det är hvarje kulturfolks skvyldighet att efter förmäga främja den veten- skapliga utvecklingen, lika visst är det ock, att det är allt annat än klokt att, pa sätt stundom skett, sammankoppla biologiska och hydrografiska undersökningar med fiskeri- administrationen, ty bade vetenskapen och fiskerinäringen hafva deraf blifvit lidande. Hivardera verksamheten bör derför utgöra skilda föremäl för 'statens understöd och handhafvas af hvar sina särskilda idkare, om bästa resul- taten för bägge skola näs, och om icke fiskerinäringen skall komma att skörda olägenheter i stället für gagn af vetenskapen *). För öfrigt är det uppenbart, att i fraga om fiskerinäringen biologiska och hydrografiska undersök- ningar hafva sin största betydelse för sötvattensfiskena, men tekniska, nationalekonomiska, social- och statsveten- skapliga undersökningar för hafsfiskena och särskildt de mer betvdande bland dem. Intet af verldens stora hafs- fisken har vare sig kommit till stand eller befordrats genom sadana naturvetenskapliga undersökningar som de nämnda, men väl hafva särskildt fiskafsättnings- och fiskarevärden flerstädes försummats för dylika undersökningar, i fräaga om hvilka för öfrigt fisket väl oftast utgjort blott svepskäl för utverkandet af statsanslag; ja, sorgligt nog, gifves ock flera fall, der naturvetenskapliga undersökningar payrkats uteslutande med syfte att salunda undanskjuta de i verk- lisheten för fiskets och fiskarebefolkningens förkofran nödiga atgärderna. Naturvetenskapen bör dessutom i alla hän- delser vara det ekonomiska samhällslifvets tjänarinna, ej dess herrskarinna. *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 171—173. — Upplys- ningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfıskets understöd och administration. 1841— 1891. Göteborg 1891, sid. 171—173. (Utg. anm.) 105 Om ordnandet af förhällandena 3 de an länska fiskelägena. I. Ab A Vol Uti flera föregaende uppsatser i Bohuslänsk Fiskeri- tidskrift har frägan om ävägabringandet af mer tillfreds- ställande förhällanden a de bohuslänska fiskelägena, saväl i afseende pa deras ordnings-, byggnads-, brand-, helso- väards- och hamnväsende som med hänsyn till husegarnes a ofri grund ofta beroende ställning gent emot jordegarne, blifvit föremäl för behandling dels genom meddelandet af de ansökningar om ätgärder för vinnande af ett bättre tillständ, som ingifvits till vederbörande myndigheter, dels ock genom framhällandet af behofvet af dylika ätgärder sasom paäkallande offentlig verksamhet*). Dä emellertid saken för närvarande är beroende pa nämnda myndig- heters utredning, skall här endast, sasom en inledning till det ytterligare meddelandet af ämnet berörande handlingar, lemnas en helt kort redogörelse för nägra af de synpunkter, som vid sakens bedömande äro att taga i öfvervägande. Beträffande först och främst införandet af förbättradt ordnings-, byggnads-, brand-, helsovards- och hamnväsende a fiskelägena, kan hänvisas till den här nedan meddelade ansökningen af Orosts och Tjörns Fiskeriförening m. fl. handlingar, hvilka angifva rätta utvecklingsgängen af den önskliga verksamheten för ändamälets vinnande, samt till ansökningarna om en förbättrad fiskeriadministration för bohuslänska hafsfisket, till hvars uppgifter det ju skulle höra »att lemna upplysningar och rad ät den fiskeriidkande allmänheten rörande.... de ätgärder, hvilka äro af nöden *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sıd. 172-176; 1888, sid. 275-295; 1891, sid. 245; 1892, sıd. 34, 57, 208-256, 381-384; 1893, sid. 1—13, 18-34, 60 — 61, 121-122, 135 — 136, 153; 189&— 1895, sıd 98. 106 för fiskaresamhällenas förkofran», och »att hos vederbö- rande göra hemställanden om vidtagande af für... fiskare- samhällenas förkofran behöfliga ätgärder» *). Vidkommande äter ordnandet af förhällandena mellan husegarne och jordegarne & fiskelägena är hufvudsakligast följande att taga i betraktande. De & kronans stränder och holmar samt & Hvirreror'ska och Farcr’ska stiftelse- gsodsen liggande fiskelägena hafva det sa till vida väl stäldt att husegarne antingen säsom ä kronogrund betala alls ingen eller ock sasom ä de nämnda stiftelsegodsen blott en helt lag afgäld till jordegaren, af hvilken ju husegarne icke kunna hafva annat än godt att vänta, hvadan i dessa fall för det närvarande knappast behöfves andra ätgärder än de nedan i ansökningarna framställda. Först längre fram i tiden, sedan förhällandena ä dessa lägen blifvit i öfrigt pa tillfredsställande sätt ordnade, kan det blifva fraga om att bereda husegarne tillfälle att äfven förvärfva full egande- rätt till de tomter, de bebyggt**); ty da saväl kronan som de nämnda stiftelserna alltid utan ersättning släppt till nödig mark ät gator och öppna platser, bör man ej bereda svarigheter för blifvande byggnads- och regleringsplaners genomförande derigenom att man för hastigt afhänder kro- nan och stiftelserna marken samt gör den till husegarnes enskilda egendom, hvarförutom erfarenheten bär vittne om att eganderätten till dylika tomter, när de för tidigt fa fritt afyttras, lätt kan samlas pa nägra fä händer, sä att den sista villan varder värre än den första. De ä enskildes mark liggande fiskelägena befinna sig deremot i en svärare ställning, enär jordegarne näagon gang än neka att utlemna lämpliga tomter till äfven platsens befolkning och dessüutom ofta hafva fördel af ett för tätt och oregelbundet bebyggande, än icke vilja lemna. hus- egarne skriftliga förbindelser a öfverenskommelserna med dem samt till följe deraf kunna godtvckligt höja Arliga afgälden eller rent af läta vräka husegarne. I följd af de stigande jordvärdena och de till ett högre pris skeende *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 245; 1892, sıd. 34, 57, — Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. (N:o 149), ,sid. 35. **) ÖOnskligt vore helt visst ock, om staten understödde de stor- sjöfiske idkande fiskelägena genom att till dem anslä sädana invid själfva lägena liggande kronoholmar, som nu innehafvas af lotsverket. 107 försäljningarna af jordegendom, A hvilken fiskare äro bo- _ ende ä& ofri grund, kunna för öfrigt köparne af dylik jord- egendom lätt nödgas till att höja tomtafgifterna. De sätt, som kunna ifragasättas för afhjälpande at dessa svärigheter, äro dels expropriation af tomterne, dels lagstiftning för reglerandet af förhällandena mellan hus- egarne och jordegarne. I afseende pa den förra möjlig- : heten gifves äter tvänne utvägar, den ena att staten expro- prierar marken och sedan lemnar ut tomter till skänks, emot arlig afgäld eller emot skälig köpeskilling, den andra att fiskelägena själfva, da de utgöra själfständiga samhällen, gifvas den nödiga expropriationsrätten genom tillständ fran regeringen. Den förra utvägen möter den svärigheten, att förhäl- landen, liknande dem a de bohuslänska fiskelägena, före- finnas i de flesta delar af riket uti fiskelägen, stations- samhällen eller andra tättbebyggda platser, hvadan det helt visst blefve ett mycket vidlyftigt företag för staten att slä in pa en dylik expropriationsverksamhet, pa samma gäng som det är svärt utfinna nägot tillräckligt talande skäl för att staten skulle sa särskildt varda sig om inva- narne i fiskaresamhällena och gynna dem framför andra laglydiga och sträfsamma medborgare, da bohuslänska fiskarena väl nu icke längre äro att räkna till rikets eller ens Bohusläns mest vanlottade invanare. För öfrigt blefve, i händelse denna utväg valdes, a ena sidan uppoffringen för staten alltför stor, om den exproprierade marken bort- skänktes, och & andra sidan, om statens utgift för ända- mälet skulle ersättas, statens ingrepp mindre eftertraktadt, enär det i regeln blott skulle medföra ökade utgifter för dem det afsäge. Den senare utvägen äter har mött motstand i följd af den rädande rättsuppfatiningen och obenägenheten mot att medgifva expropriationsrätt för enskilda ändamäl; men torde i framtiden nog vinna bättre utsikter, än för när- varande är fallet. I afseende äter pa möjligheten att afhjälpa svarig- heterna genom att medelst lagstiftning reglera förhal- landena mellan husegarne & ofri grund och jordegarne, sa kan knappast bestridas, vare sig att betydande förbätt- ring och ökad trygghet i husegarnes ställning sälunda kan ernäas eller att ästadkommandet af en dylik lagstiftning 108 är möjlig, utan att man dervid allt för mycket räkar i strid med den herrskande rättsuppfattningen, enär sedan manga ar tillbaka befintlig lagstiftning ı följd af sociala motiv redan gör pa andra omräden lika stor inskränkning i den enskildes herravälde öfver sin egendom och förvärfs- verksamhet, nägot hvarpa t. ex. den s. k. bränvinslagstift- ningen erbjuder nog talande bevis. Efter en sädan lagstiftnings genomförande kunde ju äfven innehafvarne af hus a ofri grund, pa sätt föreslagits för husegarne a kronans eller de ofvan nämnda stiftelser- nas mark, beredas rätt till förlagsinteckning pa sätt i tvänne nedan meddelade ansökningar föreslagits. En förutsättning för ätgärderne till förbättring af för- hallandena mellan husegarne ä& ofri grund och jordegarne i fiskelägena är emellertid tvdligen, att fiskelägena utgöra. egna samhällen med rättsligt gällande samhällsordning, sa att de kunna erkännas sasom juridiska personer, hvil- ket, der de ej äro egna kommuner, enligt nu radande för- hallanden endast kan ske derigenom att ordningsstadgan för rikets städer fastställes att i tillämpliga delar gälla för dem; ty till förmon för enstaka boende fiskare är det tydligen knappast möjligt att genomdrifva sädana ät- särder som de här ifrägasatta. Till stärkande af det här anförda mä vidare meddelas en kort öfversikt öfver de viktigaste förslagen under nu- tiden till lösning af ofvan berörda fraga om tomtförhaäl- landena & fiskelägena i saväl Sverige som fremmande län- der, och skall till belvsning af ämnet i samband dermed redogöras äfven för nägra förslag fran närstäende omräden. Uti Skottland väcktes fragan om tomtförhällandena i fiskelägena under förra ärtiondet till lif af sheriffen för Aberdeen, Kincardine och Banff sasom ledamot af skotska fiskeristyrelsen, men hvarken det initiativ, han tog, eller det förslag till fragans lösning, han framställade och i fiskeri- styrelsens berättelse för "1884 meddelade, ledde till det asyftade mälet, och samma öde drabbade det försök, som senare gjordes i storbritanniska parlamentet*). Förslaget *) Third annual report of the Fishery Board for Scotland being for the year 1884. Edinburgh 1885, sid. XLVII—LIH. — Tenth annual report of the Fishery Board for Scotland being for the year 1891. Edinburgh 1892, sid. XIX. 109 var grundadt a förhällanden, som väl mycket afvika frän de svenska för att en utförlig redogörelse für detsamma skulle kunna lemna material för utarbetandet af ett svensk fürslag. Den 25 juni 1886 utfärdades emellertid för de skotska högländerna och öarne en lag för ordnandet af förhällandet mellan innehafvarne af torplägenheter och jordegarne, den s. k. »crofters holdings (Scotland) act 1886 (49 & 50 Vier. ch. 29)», hvilken innehäller ätskilligt, som tvifvelsutan kan lämpas efter och passa för äfven vära svenska förhällanden. Den lemnar sälunda föreskrifter, som trygga innehafvare af dylik lägenhet vid hans arrendes fortfaro, sa länge lagens bud ej öfverträdas, och som gifva sadan lägenhetsinnehafvare rätt att fordra det arrendeaf- gitten fastställes genom en offentlig komite, 0. s. v. Större likhet än i Skottland med de svenska förhäl- landena finner man i Norge, der man redan 1830 i lagen om fiskerierna i Finmarken gaf föreskrifter om att legan für begagnande af sjöbod m. m. ä lägena skulle i händelse af tvist bestämmas af synemän. Den 13 oktober 1884 tillsattes en komite för utredning af ätskilliga förhäallanden a de norska fiskelägena, hvilken komit& den 18 december 1888 afgaf ett mycket vidlvftigt betänkande med ty ätföljande lagförslag”). Detta senare afsag visserligen hufvudsak- ligast det i vissa delar af Norge förut vanliga bruket att vid afsöndring eller bortlegning af jord eller uthyrande af husrum m. m. ät fiskare fordra förbindelse af den köpande eller legande att afyttra fangsten till jordegaren, som dä vanligen är en köpman, hvilken drifver fiskaffär, samt för- hallandet i öfrigt mellan jordegare och sädana fiskare, som under särskildt det stora torskfisket hyra in sig ä fiske- lägena mot viss hyresafgift för husrum, sjöbod m. m., men äfven, om än i ringare mon, förhällandet mellan jordegare och a dessas jord i ofta egna hus boende fiskare (s. k. *) Indstilling fra den ved Kongelig Resolution af 13 Oktober 1884 nedsatte Kommission till Undersogelse af Viereierforholdene (Indstilling med Udkast til Lov om Ophzxvelse af Adgang til at betinge For- kjobsret til Varer i visse Tilfelde samt om Leie af Hus paa Fiskevar og tvungen Afstaaelse af grund til Rorboder m. v.). Kristiania 1888. — Oth. Prp. No 31. (1891). Angaaende Udfierdigelse af en Lov om Ophwvelse af Adgang til att betinge Forkjobsret til Varer i visse Til- feld. — Oth. Prp. No. 16 (1892). Ang. Lov om Forbud mod at betinge Forkjobsret til Varer ı visse Tilfzlde. 110 »Opsiddere» i motsats mot »tilreisende Fiskere»). Komiten föreslog till och med att staten i vissa undantagsfall skulle vara berättigad att af enskilda egare kräfva afstäendet mot ersättning af mark för uppförandet af sjöbodar och öfriga för bedriften nödiga byggnader ät fiskeriidkare, som sedan af staten skulle för lifstid erhälla städja A tomter mot billiga, tomternas värde och statens kostnad motsvarande afgifter. Fiskeriidkare, som Öönskade fast bosätta sig a dy- likt, staten tillhörigt läge, skulle dock kunna göra detta endast med vederbörande häradsstyrelses tillständ. Resul- tatet af komitens förslag blef dock blott en helt liten den 6 juni 1892 utfärdad »Lov om Ophzxvelse af Adgang til at betinge Forkjobsret i visse Tilfelde m. v.», hvars S 2 bestämmer att fem bätlag kunna fordra, att legan för hus- rum och sjöbodar under fisketiden skall fastställas af en synenämnd, bestaende af länsmannen och tvä af fogden utsedde män. I Tyskland, liksom förut i Frankrike och Belgien, har städernes snabba tillväxt under särskildt de senare ärtion- dena framkallat önskningar om expropriationsrätt för stä- derna med hänsyn till den för just denna tillväxt nödiga utvidgningen; och hafva med anledning deraf lagar stiftats och lagförslag uppgjorts, ehuruväl, som det synes, utan att ännu hafva ledt till ett fullt tillfredsställande resultat. Allmänna meningen till förmon för en sadan rätt för stä- derna och, der nödigt vore, äfven för smärre stadslika samhällen synes emellertid vinna allt mer i styrka*). Äfven i Sverige hafva ätgärder vidtagits, som kunna sägas i viss mon förbereda den här omhandlade fragans lösning. Riksdagen . anhöll nemligen i skrifvelse den 14 maj 1891, att Kongl. Maj:t mätte lata utreda, huruvida icke senom statsmakternas försorg tillfälle kunde beredas obe- medlade och mindre bemedlade att pa lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen a inom landet ärnu ° befintliga stora odlingsbara marker; och i följd deraf tillförordnades den 25 september samma är en komite, *) Archiv für soziale Gesetzgebung und Statistik. Herausge- geben von H. Braun. VI. Berlin 1893, sıd. 429—457 (Umlegung und: Zonenenteignung als Mittel rationeller Stadterweiterung, von F. Apıc- KES), 521—527 (Entwurf eines Gesetzes betreffend Stadterweiterung und Zonenenteignungen). — STÜBBEN, J., Das Enteignungsrecht der Städte bei Stadterweiterungen. Leipzig 1894. Be» 11 hvilken den 5 mars och den 23 november 1892 afgaf betänkanden med flera förslag, af hvilka ett par innehälla atskilligt af betydelse äfven för här förevarande frägas lösning. Det ena af dessa bäda förslag, afseende ny lag- stiftning för hemmansklyfning, egostyckning och jordafsön- dring, har senare underkastats föreskrifven granskning af vederbörande embetsverk och högsta domstolen, sa att framställning i ämnet fran Kongl. Maj:t torde kunna emotses till 1896 ärs riksdag*). Vidare har, fast utan önsklig framgäng, väckts förslag om expropriationsrätt för fiskaresamhällena med hänsyn till den mark, & hvilken de äro belägna eller hvilken de för deras utvidgning behöfva**). Förslaget kunde nem- ligen icke tillstyrkas af den under den 1 juni 1894 till- förordnade komiten för utarbetande af förslag till lag om rätt till fiske. Till Konungen. Bland förhällanden af större betydelse för hafsfiske- bedriftens upphjälpande intaga tvifvelsutan befintligheten och tillämpningen af goda ordningsstadganden för fiske- lägena och deras hamnar ett af de främsta rummen. Re- dan kort tid efter det Bohuslän blifvit svensk provins utfärdades fördenskull ock med insikt häraf den 10 mars 1669 en med anledning särskildt af bohuslänska sillfisket utarbetad »hamnerätt», hvilken senare öfversägs och den *, Underdänigt betänkande angäende hemmansklyfning, ego- styekning och jordafsöndring, afgifvet af en den 25 september 1891 förordnad komite. Stockholm 1892. — Kongl. Maj:ts och rikets Kam- markollegii samt Kongl. Domänstyrelsens den 8 november 1892 af- gifna underdäniga utlätande angäende afgifvet förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring. Stockholm 1892. — Underdänigt betänkande afgifvet af den under den 25 september 1891 förordnade jordbrukslägenhetskomiten. Stockholm 1892. **) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1893, sid. 60--61, 121-122, 135—136, 153. — Lsungman, A. V., Angäende behöfligt samman- förande af lagstiftningen om rätt till fiskes utöfning. I. Göteborg 1894, sid. 18-19, 79-80, 111. — Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 2 Häft. (N:o 6), sid. 15, 44. 112 1 mars 1726 i förbättrad form utgafs under benämningen »hamnordning» samt tillämpades ända till dess att den, efter en grundlig omarbetning af riksdagens ordinarie fiskeri- utskott, kunde den 24 januari 1771 ersättas med den sista betydligt förbättrade och tillökta allmänna hamnord- ningen för riket. Denna innehöll icke blott bestämmelser om förordnandet af en egen myndighet & fiskelägena, nem- ligen »hamnfogden och bisittarne i hamnrätten», utan äfven i 3 kap. SS 5, 7—9 och 11 bestämmelser om brand- syn, byggnadsordning och andra ordningsföreskrifter m. m., som ansägos vara af nöden för god ordnings vidmakthäl- lande a fiskelägena med till dem hörande hamnar. Att denna hamnordnings .stora betydelse för fiskelägena icke underskattades synes deraf att riksdagen den 15 februari 1851 anhöll, det samma hamnordning mätte öfverses och förbättras. Ett förslag till ny förordning om hvad som med hänsyn till »upprätthällande af god ordning i fiske- lägen och deras hamnar bör iakttagas», utarbetades ock med anledning deraf i Kongl. Civildepartementet, men detta för öfrigt längt ifrän tillfredsställande förslag ledde ej till annan ätgärd, än att 1771 ars hamnordning blef senom utfärdandet af fiskeristadgan den 29 juni 1852 upp- häfd och tills vidare i nagon mon nödtorftligen ersatt genom denna stadgas 45 S. Senare har emellertid en synnerligt värdefull ersätt- ning för hamnordningens ifragavarande föreskrifter beredts fiskelägena genom utfärdandet af ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, förordningen angaende hamn- ordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket den 8 maj 1874, bvggnads- och brand- stadgarne för rikets städer den 8 maj 1874 samt helso- vardsstadgan för riket den 25 september 1874, af hvilka författningar ordningsstadgan i S 30, byggnadsstadgan i S 50, brandstadgan i $S 20 och helsovärdsstadgan i $ 26 innehälla föreskrift om att hvad i dem »är föreskrifvet om stad, gäller äfven om köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, dä Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter vederbörandes hö- rande sädant förordnar genom beslut, som skall Kongl. Maj:ts pröfning underställas», under det att förordningen om hamnordningar hänvisar till ordningsstadgan för rikets 113 städer, »utöfver» hvars bestämmelser den bereder möjlig- heten att erhaälla fastställelse af särskild hamnordning. Af dessa stadgar är ordningsstadgan den för fiske- lägena öfver hufvud taget viktigaste, enär den förskaffar dessa en egen myndighet pa platsen och möjliggör utver- kandet af hamnordning och särskilda ordningsföreskrifter, pa samma gäng ordningsstadgans tillämpning banar väg för de öfriga stadgarnes. Af dessa kräfver nemligen sär- skildt byggnadsstadgans genomförande redan ordnade för- hällanden och en ej ringa utveckling af det kommunala lifvet pa platsen, hvilket, der fiskeläge ej är egen kom- mun, knappast star att vinna annat än genom ordnings- stadgans föregaende tillämpning. Näst ordningsstadgan torde i afseende pa genomför- barheten och betydelsen för fiskaresamhällenas hushällning komma brandstadgan. Det ligger vid dessa stadgars och särskildt ordnings- stadgans tillämpning stor vikt uppä att densamma far taga sin början sa fidigt som möjligt och helst redan innan olägenheterna af oordnade förhällanden hunnit att allt för starkt framträda och göra sig gällande. Tillämpningen bör derför begynna redan medan fiskelägena äro smärre, sa snart de visa tendens till rask utveckling, och ej först dä det i väsentlig mon är för sent att vinna det i främsta rummet med densamma äsyftade resultatet eller en allt igenom god ordning a lägena. Det ofvan nämnda i Kgl. Civildepartementet uppgjorda förslaget till förordning om hvad för god ordnings upprätthällande i fiskelägen och deras hamnar bör iakttagas afsag fördenskull äfven för- ordningens tillämpning & ett fiskeläge redan sa snart det räknade io hushäll, hvilket dock väl bör anses vara att ga väl langt i fraga om dylik lagstiftnings genomförande. Omrädet för stadgarnes tillämpning bör i följd af sakens natur bestämmas med hänsyn till framdeles möj- ligen nödig utvidgning af fiskeläget, sasom äfven skett i lik- nande fall i andra län, och ej inskränkas blott till den redan tätt eller till och med allt för tätt bebyggda platsen. För bohuslänska skärgärden har försummandet af dessa stadgars tidiga tillämpning medfört ofantliga olä- genheter och det icke blott med hänsyn till saknaden af en egen kommunal myndighet ä alla de talrika fiske- lägen, som icke äro egna kommuner, utan äfven med hän- 8 114 syn till ett allt för tätt och oregelbundet bebyggande, hvil- ket medför väador för bäde sundheten och säkerheten mot eldsvador, samt till saknaden af ett ordnadt eldsläcknings- väsende, egna hamnordningar m, m. Allra största delen af de bohuslänska fiskelägenas hus är oassurerad mot brandskada och kan för byggnadssättets skull ej erhälla sadan assurans, nödiga hamnförbättringar mäste äsido- sättas, m. m. liknande, Dessa olägenheter ökas ar efter ar med häpnadsväckande fart, och mängen skärgärdsbo motser äfven med anledning af dem framtiden med oro och bekymmer. Hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet har redan för sju är sedan, om än förgäfves, gjorts hem- ställan om ätgärders vidtagande för ifragavarande stadgars genomförande i tillämpliga delar ä fiskelägena*), och i ar har förste provinsialläkaren i länet uti sin ärsberättelse framhallit, huru det »vore önskligt, om för alla platser, der helsovärdsstadgans bestämmelser för rikets städer till- lämpas, äfven ordningsstadgan kunde blifva gällande jämte lämplig bvggnads- och brandstadga» **). Pa grund af hvad salunda anförts och med hänvis- ning till bifogade ansökan i ämnet till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet den 30 juni 1886 (Bil. A, sid. 9—13) far Orosts och Tjörns Fiskeriförening härmed } djupaste underdänighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i näder anbefalla sin befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att vidtaga nödiga ätgärder för det snara genom- förandet i tillämpliga delar af ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer ä fiskelägena i bohus- länska skärgärden. Ellös den 6 november 1893. Underdänigst. Orosts och Tjörns Fiskeriförening. (Underskrifter). *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 172—176. — Oafgjorda petitioner rörande bohuslänska skärgärden och hafsfısket. Göteborg 1886, sid. 9—13. (Utg. anm.) **) (Nırsson, J.) Förste provinsialläkarens ärsberättelse öfver helso- och sjukvärden inom Göteborgs och Bohus län är 1892. Göte- borg 1893, sid. 31. (Utg. anm.) 115 Bil A. Till Konungens befallningshafvande öfver Göte- borgs och Bohus län. Bland omständigheter inom bohuslänska skärgärden, som för en utveckling af denne till det bättre oundgäng- ligen päkalla den styrande maktens kraftfulla ingrepp, torde det nödtorftiga ordnandet af förhällandena med hän- syn till vtterligare bebyggande, brandväsen m. m. tvifvels- utan vara om ej det allra viktigaste sa atminstone det för närvarande mest trängande, i synnerhet som de befintliga olägenheterna oafbrutet tilltaga, efter att redan förut hafva genom föregaende längvariga försummelser och förbiseen- den nätt en den mest betänkliga höjd. För framatskridan- det till ett högre näringslif inom skärgärden är nemligen rent af oumbärligt, att särskildt fiskarebefolkningen till följd af själfva den riktning, som fran det offentligas sida genom kloka ätgärder utan nägot olagligt tväng gifves utveck- lingen, allt mer samlas uti sadana välordnade skärgärds- samhällen, som tydligen visa en tendens att sa smäningom växa ut till lifskraftiga köpingar eller smästäder och som erbjuda möjligheten af den nödiga samverkan mellan en, pa sätt i städerna eger rum, samlad befolkning, hvars kraft att föra bade skärgärdsnäringarne och de samhällen, i hvilka den lefver, framät ökas i den mon samma befolk- nings bäde antal, välmäga och samhällsanda tilltager genom införandet af bättre ordning och beredandet af vidgad nä- ringsverksamhet. Granskar man i motsvarande fall för- hällandena i utlandet, skall man ock finna, att saväl Hol- lands som Storbritanniens och Norra Amerikas Förenta Staters hafsfiskerier i väsentligaste mon hafva fiskarebe- folkningens samlande och skärgäardsnäringarnas koncentrerande i lifliga, välordnade stadssamhäl- len att tacka för sin höga utveckling och sina stora fram- steg i sa mänga hänseenden framför vara fiskerier under särskildt de senaste ärtiondena, dä de sa högeligen för- bättrade samfärdselsförhällandena ytterligare Ökat den väl- sörande inflytelsen af en sädan fiskebedriftens koncentre- ring. En allt för stor splittring äter af bade befolkning och krafter utgör deremot tydligen en af den bohuslänska skärgärdens största svagheter, som kräfver att göras till 116 föremäl för kraftiga försök till afhjälpande eller minskande i nagon mon ätminstone. Vikten af införandet af en god ordning & fiskelägena har ej heller förbisetts af vare sig regering eller riksdag, och uti bvggnads- och brand-stadgarne för rikets städer af den 8 maj 1874 förordnas derför, att hvad i dem »är före- skrifvet om stad» skall »gälla i tillämpliga delar äfven för köping, sa ock för hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning»; och flerstädes i riket hafva äfven saväl nämnda stadgar som ord- ningsstadgan för rikets städer bringats till tillämpning i fräga om platser, som pä intet vis deraf varit i större behof än alla de mer betydande bohuslänska fiskelägena. Det torde ock vara öfverflödigt att utförligare pävisa, att den skada, som obestridligen tillfogats skärgärden senom ett fullständigt planlöst bebyggande af fiskelägena, äfven efter det nämnda byggnadsstadga hade bort i nödig omfattning tillämpas, d. v. s. fran och med början af 1875, är synnerligen stor och att de svärig- heter, som nu te sig för ästadkommandet afen tillfredsställande ordning, äro ofantligt mycket större, än de voro för ett ärtionde sedan. En gan- ska liflig bvggnadsverksamhet har nemligen egt rum i skär- garden under särskildt det senaste ärtiondet. Under denna tid fanns ock uti länets hushällningssällskaps rika tillgan- gar en möjlighet, som nu ej mer finnes till, att lätt nog erhalla nödiga medel för uppgörandet af byggnadsplaner för fiskelägena, ett förhällande som är sa mycket mer att beklaga som fiskarebefolkningen i de flesta fallen atmin- stone är allt för litet välmäende för att själf kunna be- kosta det i detta hänseende nödiga. Nägon annan utväg än att detta bestrides med anslag af allmänna medel, fin- nes salunda synbarligen icke nu mer att tillgripa. Ej blott genomförandet »i tillämpliga delar» af bygg- nads-, brand- och ordnings-stadgarne för rikets städer är af nöden, utan i flera fall äfven beredandet af lämpliga byggnadsplatser i enlighet med bestämmelserna uti 44 S af fiskeristadgan den 29 juni 1852, hvilka bestämmelser för närvarande äro, hvad Bohuslän ätminstone vidkom- mer, faktiskt gjorda kraftlösa genom öfverlemnandet af samtliga nägot värde egande kronoholmar till lotsverket. Genom äldre kungliga förordningar och skrifvelser (jfr kgl. 117 förordn. den 17 mars 1724, kgl. kungör. den 8 sept. 1752, kgl. skrifv. d. 27 juli 1762 och kgl. allm. stadgan och ordn. för rikets hafs-, skär-, ström- och insjö-fiske den 14 nov. 1766, kap. 1, $ 12) hafva den nuvarande fiskarebe- folkningens förfäder inbjudits att bosätta sig a kronans holmar i bohuslänska skärgärden, under löfte att der fritt fa bygga och bo samt utöfva sin näring, ett löfte som väl skenbart kvarstär äfven i nu gällande fiskeristadga, men som redan under den tid af största nöd och elände, som inträdde efter förra sillfiskeperiodens upphörande med vintern 1808-09, sasom nyss nämnts, faktiskt omintet- sjordes. Härigenom har emellertid en ej obetydlig olägen- het vällats för skärgärdens utveckling, — — — — — — u ee na an Det föga betydande värde, de för bebvggande tjänliga kronoholmarne i bohuslänska skärgärden i verkligheten ega för lotsverket, synes böra underlätta den önskliga öfverlätelsen af dem at fiskarebe- folkningen till främjande af en för riket sa viktig näring som hafsfisket, da riksdagen säkerligen icke skall neka att, om sädant visas vara af behofvet pakalladt, bevilja skä- lig ersättning at lotsverket. En ej mindre svärishet, som kräfver mycken omtänk- samhet att säsom sig bör ordna, är förhällandena a de pa enskildes egor byggda fiskelägena med hänsyn till befolk- ningens betryggande mot framtida prejerier och beredan- det af den för en kraftigare utveckling nödiga säkerheten. Ju längre en vederbörligen fastställd öfverenskommelse mellan jordegarne och fiskarebefolkningen uppskjutes, ju mer ökas ock vansklisheterna att ästadkomma en sädan, och ju mer hindras äfven det önskliga framätskridandet. Att samtliga ofvan omförmälda förhällanden vunnit en ökad betvdelse genom det med vintern 1877—78 änyo »vppade ymniga sillfisket» samt de af detta härrörande ut- sikterna till en betydligt ökad näringsverksamhet och en starkare tillväxt af befolkningen, torde ej behöfva särskildt uppvisas, da det ju, till följd af erfarenheten fran före- saende fiskeperioder, är tillräckligt kändt. Pä grund af hvad sälunda anförts, far jag alltsa vörd- sammast hemställa, att Konungens befallningshafvande mätte vidtaga nödiga ätgärder dels för genomförandet i tillämpliga delar af bvggnads-, brand- och ordnings-stad- 118 garne för rikets städer & fiskelägen och andra platser med större sammanträngd befolkning i bo- huslänska skärgärden, dels för upplätandet ät fiskare- befolkningen till fritt bebvyggande efter fastställd plan af sadana för ändamaälet tjänliga kronoholmar, som nu innehafvas af kongl. lotsverket, dels ock för ord- nandet pa ett sa vidt möjligt tillfredsställande sätt af förhallandena mellan jordegarne och fiskarebefolk- ningen ä& de fiskelägen, som äro bvggda pa enskilde personers egor. Tjörn den 30 juni 1886. AxeEL VıLH. LJUNGMAN. Riksdagsman för Orosts och Tjörns häraders domsaga. ll. Till Konungen. Talrika och bland dem flera af Bohusläns främsta fiskelägen finnas a Kongl. och HvitTreLpr'ska stipendil-in- rättningen tillhörig mark; men & ıntet af dessa lägen har ännu ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brand- stadgan för rikets städer bragts till tillämpning, och detta ehuru sädan anbefalles uti S 30 af ordningsstadgan, S 50 af bvggnadsstadgan och S 20 af brandstadgan samt den nämnda stipendii-inrättningen icke är i saknad af de för ändamälets vinnande nödiga medlen *). Tillämpningen af byggnadsstadgan för rikets städer förutsätter nemligen upp- görandet af kostsamma byggnadsplaner, hvilket förhällande med hänsyn till de öfriga fiskelägena möjligen kan utgöra en ursäkt, men icke för de ifrägavarande. I öfriga delar af riket hafva nämnda stadgar tilläm- pats a de större fiskelägena sedan längre eller kortare tid *, En mindre del af fiskeläget Skärhamn, för hvilket ord- ningsstadgan för rikets städer i tilämpliga delar är gällande, ligger dock säsom bekant ä stipendii-inrättningen tillhörig mark. (Utg. amm.) 119 tillbaka, hvadan Bohuslän synbarligen, sorgligt nog, utgör ett enastäende undantag. Dä emellertid detta förhallande medfört synnerligt be- tydande olägenheter (se vidfogade tryckta bilaga, sid. 12, 15--16), och da säväl muntliga som skriftliga framställ- ningar om rättelse derutinnan lemnats utan afseende, samt dä ästadkommandet af välordnade förhällanden ä. de bo- huslänska fiskelägena är af nöden för bland annat bäde ävägabringandet och det önskliga gagnet af sadan lagstift- ning, som, pä sätt i kongl. förordningen den 13 april 1883 skett med hänsyn till bergsbruket och fabrikerna, kunde möjliggöra för de ä ifrägavarande lägen boende fiskeri- idkarne att erbjuda inteckning uti deras byggnader sa- som säkerhet för behöfliga förlagsläan; sa far jag härmed i djupaste underdänighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t nädigst hos veder- börande styrelse anbefalla ätgärder för nämnda stad- gars snara tillämpning a alla de Kongl. och Hvır- FELDT’ska stipendii-inrättningen tillhörande fiskelägen i bohuslänska skärgärden med större sammanträngd befolkning. Lilldal och Varekil i maj 1894. Underdäanigast AXxEL VILH. LJUNGMAN. Riksdagsman för Orost och Tjörn. Säsom bilaga följer: Berättelse öfver Föreningens till bohus- länska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning under tionde äret af Föreningens tillvaro 1893. Göteborg 189. II. Till Konungen. Uti underdänig ansökan den 6 sistlidne november har Orosts och Tjörns Fiskeriförening hos Eders Kongl. Maj:t, under framhällande bäde af behofvet af välordnade förhällanden & fiskelägena och af lämpligheten af att sa- dana förbereddes genom tillämpning a lägena af i första hand ordningsstadgan för rikets städer, hemstält »det täck- tes Eders Kongl. Maj:t i näder anbefalla sin befallnings- 120 hafvande i Göteborgs och Bohus län att vidtaga nödiga ätgärder för det snara genomförandet i tillämpliga delar af ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer a fiskelägena i bohuslänska skärgärden» (se vidfogade tryckta bilaga, sid. 10—18); men äfven om, säsom är att emotse, denna ansökan kommer att sent omsider leda till önskadt resultat, sa äterstär dock för mänga af ifragavarande fiskelägen mycket att göra fran det offentligas sida, innan ens nägot sa när tillfredsställande förhällanden kunna ernas. Bland svärare olägenheter för mänga af de bohus- länska fiskelägena kunna nämnas att innevänarne ä& de pa allmänna kronolägenheter byggda lägena i regeln sakna alla ätkomsthandlingar ä sina tomter, hvilka väl oftast förvärfvats genom blott ockupation (pa grund af bestäm- melserna i S 44 af fiskeristadgan den 29 Juni 1852 —- jäm- för bilagan, sid. 16—17) och äro till sina gränser full- ständigt obestämda, samt att möjlighet för innehafvarne af byggnader & dylika tomter eller & tomter, tillhörande Kongl. och Hvirrerpr'ska stipendii-inrättningen, att erhaälla nägot slags lagfart A samma tomter icke finnes, hvadan inteckning i fiskeriidkarnes a säadana tomter belägna byggnader säsom säkerhet för förlagslän icke kan erhällas. Dä nu allt för ofta icke blott fullständig anarki räder i fräga om de nämnda tomterna ä de allmänna kronolä- genheterna, och dä införandet af mer ordnade förhällan- den i ena som andra hänseendet torde utgöra en förut- sättning för avägabringandet och tillämpandet i nödig om- fattning af en Önsklig ny lagstiftning, hvarigenom, i unge- färlig Öfverensstämmelse med föreskrifterna i kongl. för- ordningen den 13 april 1883 angäaende förlagsinteckning, sadan inteckning kunde sökas och erhällas äfven uti fiskeri- idkarnes byggnader ä här berörda tomter, samt dä det torde vara obestridligt, att en sädan utväg för fiskeriid- karen att kunna förskaffa sig förlagskapital är behöflig; sa far jag härmed i djupaste underdänighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i näder vidtaga nö- diga atgärder för ästadkommande af utaf behofvet päkallad lagstiftning dels för de i S 44 af fiskeri- stadgan den 29 juni 1852 omförmälda allmänna kronvlägenheters bebyggande, dels ock för möjlig- sörande af förlagsintecknings erhällande i byggnader a bohuslänska fiskelägen pa kronans allmänna eller 121 Kongl. och HvitreLor'ska stipendii-inrättningens en- skilda mark. Lilldal och Varekil i maj 1894. Underdänigast AxEL VILH. LJUNGMAN. Riksdagsman för Orost och Tjörn. Säsom bilaga följer: Berättelse öfver Föreningens till bohus- länska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning under tionde äret af Föreningens tillvaro 1893. Göteborg 189. IV. Motion i Andra Kammaren, N:o 169 om skrii- veise till Kongl. Mayj:t med begäran om visst tillägg tıll S 30 i ordningsstadgan, $ 50 i byggnadsstad- gan och $ 20 i brandstadgan för rikets städer samt $ 26 i helsovärdsstadgan för riket *). Uti 30 $ af ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, 50 & i bvggnadsstadgan och 20 S i brand- stadgan för rikets städer den 8 maj 1874 samt 26 Si helsovärdsstadgan för riket den 25 september 1874 finnes stadgadt att, hvad i dem »är föreskrifvet om stad gäller i tillämpliga delar äfven om köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, da Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter vederbörandes hö- rande sädant förordnar genom beslut, som skall Kongl. Maj:ts pröfning underställas.» Vid genomförandet af dessa stadgar, som äro sa yt- terst viktiga för nutidens talrika, till köpingar eller nägon gäng till och med till smästäder sig utvecklande samhällen vid jernvägsstationer eller hamnar med |iflig rörelse eller näringsverksamhet, har det emellertid visat sig, att nyss äberopade lagbud ofta nog, i följd af en allt för mycket till själfva ordalydelsen sig hällande tolkning, blifvit an- tingen alls.icke eller ock alldeles för sent bragta till tillämp- *) Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 4 Häft. (N:o 169). 122 ning. Man har nemligen ansett, att ett dylikt samhälles befolkning icke är »sammanträngd» med mindre den bor för trängt, i följd af platsens alltför täta bebyggande, utan nödig hänsyn till hvad sundhet, god ordning eller säker- het vid eldsväda fordra; men klart är, att skall tillämp- ningen först i sädant fall ega rum, da kommer den i flera afseenden alldeles för sent. Det är nemligen för dylika samhällen ofta af största vikt att, genom tillämp- ning af ordningsstadgan a platsen, der sa tidigt som möj- ligt erhälla en egen kommunal myndighet (vanligen be- nämnd municipaistyrelse), som redan fran förstone tager väard om samhällets utveckling och, sa vidt den förmar, söker hindra uppkomsten af framtida olägenheter af hvarje- handa slag i följd af särskildt planlöst bebvggande, pa samma gäng den förbereder och under hand utverkar äl- ven de öfriga stadgarnes tillämpning. För undgäende af nämnda olägenheter, i följd af hin- drad tillämpning af ifragavarande stadgar, är det för den skull önskligt, att invänarne ä en plats, som visar tydlig tendens att utveckla sig till köping eller ett köping lik- nande samhälle, mä kunna fä deras anhällan om ätmin- stone ordningsstadgans tillämpning bifallen, innan olä- genheterna af en sädans uteblifvande allt för tydligt träda i dagen. Pä grund af hvad sälunda i största korthet anförts, far jag alltsa hemställa, det andra kammaren mätte för sin del besluta, att riksdagen i skrifvelse till Konungen mä anhälla om sädant tillägg till S 30 i ordningsstadgan för ri- kets städer den 24 mars 1868, S 50 i bvggnads- stadgan och S 20 i brandstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 samt S 26 i helsovärdsstadgan för riket den 25 september 1874, att dessa lagbuds tillämpning mä, pa grund af invanarnes anhällan, förordnas skola ega rum ä& fiskeläge, hamnplats eller stationssamhälle, äfven om befolkningen icke redan i föüljd af platsens täta bebyggande kan sägas vara »sammanträngd». Stockholm den 8 mars 189. AXxEL VILH. LJUNGMAN. 123 Bohusläns hafsfiske och dess främjande. En kortfattad öfversikt af AXEL VILH. LJUNGMAN. Det kända förhällandet, att det bohuslänska hafsfisket och särskildt det semisekulärt-periodiska ymniga sillfisket hvarken nätt den önskliga utvecklingen eller medfört det välständ, de ordnade förhällanden och det sociala tillstaänd inom bohuslänska skärgärden, som äro af nöden för att samma hafsfiske och dess idkare skola kunna sägas be- finna sig i en nutidens kraf motsvarande ställning, och att ännu allt för litet blifvit vidgjordt för att till det bättre ändra detta förhällande och söka förekomma, att nämnda skärgärd vid den nu innevarande fiskeperiodens slut, i följd af felaktig näringsutveckling och otillfredsställande eller försummad verksamhet fran det allmännas sida, än en gang, sasom tillförene skelt, nedstörtas i fattigdom och elände, har föranledt nedskrifvandet af följande helt korta uppsatser, hvilka första gangen ar 1882 offentliggjordes uti den i Stockholm utkommande tidningen Aftonbladet”*). De utgifvas nu A nytt, vederbörligen öfversedda och hvad sär- skildt den senare af dem beträffar i mycket tillökta med hänsyn till den under tiden vunna erfarenheten, i den förhoppning att de skola bidraga till astadkommandet af en riktigare uppfattning af de bohuslänska skärgärdsförhallan- dena samt i nagon mon ätminstone fästa uppmärksam- heten ä behofvet af en bättre omvärdnad fräan statens sida om bohuslänska hafsfisket och skärgärden, än som hittills kommit dem till del**). *) N:o 6 & 43. Afven utgifna säsom broschyr under titeln: Bohus läns hafsfıske och dess framtid. Tvänne kortare uppsatser med fyra bilagor. Göteborg 1882 (Ofversatt ä engelska uti Reports of the United States commission of fish and fisheries. VII. Washington 1883, sid. 8I— 98). **), Till förekommande af missförständ mä här meddelas att ı följande uppsatser menas med norra skärgärden bohuslänska kusten med tillhörande öar norr om Sotehufvud, med mellersta skärgärden 124 I. Bohuslän intager tvifvelsutan främsta rummet bland Sveriges landskap med hänsyn till sa väl den utveckling och omfattning, fiskerinäringen inom detsamma nätt, som den ryktbarhet ett af dess fisken, nemligen det ymniga semisekulärt-periodiska sillfisket, med rätta tillvunnit sig. Da emellertid bohuslänska hafsfisket pa senaste tiden i flera hänseenden gätt baklänges, under det att a andra sidan en verklig period af det vmniga sillfisket, efter det en mellantid af närmare 70 är med jämförelsevis blott ringa tillgang & stor sill förflutit, & nytt tagit sin början med vintren 1877--1878 och redan nätt en, hvad ärliga fäangstens storlek vidkommer, mycket betydande omfatt- ning; sa torde vara i sin ordning att allmänheten beredes tillfälle att i en kort redogörelse för samma fiskes histo- riska förlopp samt de ekonomiska och sociala förhällanden, som dermed sta i samband, inhemta nödig kunskap om de ätgärder, hvilka äro oumbärliga för bohuslänska hafs- fiskenäringens och skärgärdens lIyckosamma utveckling. För att dock, sasom sig bör, kunna uppfatta den viktigaste företeelsen och den mest betydande faktorn i en sädan utveckling eller det semisekulärt-periodiska sillfiskets inne- börd, och för att möjliggöra nödiga beräkningar Öfver detta i sitt slag sa egendomliga och märkliga fiskes förlopp och ekonomiska betydelse, skall den första delen af denna redogörelse egnas at en kort historisk Öfversikt Öfver det viktigaste, man har sig bekant rörande de föregaende sillfiskeperioderna. Dä emellertid mer talrika och utförliga notiser om det ymniga semisekulärt-periodiska sillfisket finnas i behaäll först frän och med senare hälften af 1500-talen, sa nödgas man ock af lätt begripliga skäl fullständiga raden af pe- rioderne med ledning af den kännedom, man eger om det ekonomiska tillstäandet i Bohuslän och om sillfiskets för- lopp vid det vestanfjällska Norges kust under medeltiden. äter skärgärden frän Sotehufvud till och med Marstrandsöarne och med södra skärgärden slutligen skärgärden söder om sistnämnda öar. Under 1700-talens fiskeperiod sammanfattades oftast bäde norra och mellersta skärgärden under det gemensamma namnet »norra skär- gärden» (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 306), hvarförutom man ı Göteborg med uttryeken »södra» och »norra» skärgärden vanligen afser skärgärden söder eller norr om Göta elfs utlopp. 125 Det är nemligen väl kändt, i hvilken hög grad, i synnerhet i äldre tider, sillfisket förde ekonomiskt välständ med sig och huru ruinerande dess upphörande städse varit; och vid en noggrann jämförelse af det, man med säkerhet har sig bekant om de stora sillfiskena vid Bohusläns och vid det vestanfjällska Norges kuster, skall man snart förvissa sig om, att sillfisket aldrig samtidigt nätt en större bety- denhet i dessa vidt skilda trakter, utan att sillfisket vid den ena kusten begynt eller ätminstone högst betydligt ökats, när det vid den andra upphört eller starkt aftagit, samt omvändt, och att den stora hafssillens ymniga kust- besök i Bohusbukten och norra Kattegatt framkallat regel- bundet äterkommande fiskeperioder af omkring 30—60 ärs längd, hvarefter sadan sill under en mellanperiod af 50—- 70 ärs längd uteblifver fran samma hafstrakt, samt att af dessa perioder en af sillförekomst och en af silluteblif- vande tillsammans synas i medeltal upptaga en tid af om- kring 111 är och sammanfalla med tva solfläcksperioder af i medeltal 55'/, ärs längd hvardera *). Den äldsta anteckning, man finner om bohuslänska sillfisket, är de norska konungasagornas berättelse om OLoF den heliges förbud är 1017 emot utförsel af sill fran Viken till Vestergötland. Sillen gick sälunda dä till vid Bohus- läns kust, och da sagorna vidare berätta, hurusom nöd uppkom i Norge under GuxHILDssönernas regering (961 — 970) bland annat till följd af fiskets felsläende; sä torde man ej utan skäl kunna antaga, att med sistnämnda be- rättelse äsyftas just det för Norge dä för tiden viktigaste fiskets eller det s. k. varsillfiskets upphörande samt att den bohuslänske sillfiskeperioden tagit sin början nägon tid derefter och fortfarit till inemot slutet af Oror den heliges regering. *) Den här följda uppställningen af de bohuslänska sillfiskeperio- derna, hvilken ej litet afviker frän den af AxeL BoEcKk och andre äldre författare använda, men som företer en vida mer regelbunden och fullständig rad af dylika perioder, än dessas, är af författaren först framstäld i en kort uppsats uti Nordisk Tidsskrift for Fiskeri. V. Kjö- benhavn 1879, sid. 262—266 (Öfversatt ä engelska uti Reports of the United States commission of fish and fisheries. VII. Washington 1882). Jämför vidare författarens: Kortfattad berättelse öfver de under ärtion- det 1873—1883 utförda undersökningarna, rörande sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust, Göteborg 1883, sid. 66-68, samt uppsats ı Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 72—73. 126 Under de första ärtiondena af tolfte arhundradet och särskildt under konung SıcurDp Jorsalafarares regering efter hemkomsten fran täget till Jerusalem (d. v. s. under ären 1110-1130) möter oss en mäktig ekonomisk uppblomstring i södra Viken, der särskildt Konungahella uppsvingade sig till kanske hela nordens vid den tiden främsta handels- stad. Dä emellertid kort före Konungahellas förstöring af venderne i augusti är 1135 en utflyttning af köpmän der- ifran till Bergen egde rum, sä ligger den gissningen nära till hands, att sillfisket bidragit till Konungahellas förkofran och att sillfiskets upphörande vid Bohusläns och början vid det vestanfjällska Norges kust i verkligheten utgjorde det egentliga, fast af sagorna ej anförda skälet till nämnda utvandring. I motsatt fall synes det nemligen svärt att fatta, hvarför utflyttningen skedde till just Bergen och icke f. ex. Tönsberg, Oslo eller Sarpsborg, hvilkas handel dock synbarligen i öfrigt, det här antagna sillfisket fränsedt, egde vida mer likhet med Konungahellas. Under förut- sättning af detta antagandes riktighet torde denna sillfiske- period hafva begynt under de senaste ärtiondena af elfte _ arhundradet. En liknande, fast efter eit nära hundraärigt inbördes- krig af det mest förödande slag vida mer oväntad ekono- misk uppblomstring visar oss södra Viken under förra hälften af 1200-talen*). Af Häran Häransson’s saga (kap. 335) vet man nemligen, att under denne berömde konungs. länga regering bebyggdes Marstrand**) m. fl. öde öar i skärgärden, röjdes och bebvggdes Ockeröarne, hvilka för- sagos med särskild kyrka, flyttades (1234?) barfotabröder- nes kloster i Tönsberg till Dragsmark samt byggdes pä Gullholmen; och om nu ocksä de tvänne sist nämnda ät- gärderna kunna hafva förorsakats äfven af ästundan att *) OÖ. N. LöBERG omnämner visserligen (Norges Fiskerier, sid. 10) föorekomsten af »store Sildefiskerier i det sydlige Norge under SVER- RE’S Regjering, alltsaa i Slutningen af det 12:te Aarhundrede», men af denna uppgift, som författaren för öfrigt icke kunnat finna be- kräftad i nägon fornskrift, är det säkerligen förhastadt att sluta till ett stort sillfiske i bohuslänska skärgärden redan under slutet af 1100- talen. AxeL BoEcK nämner heller intet om dessa »store Sildefiske- rier», som sälunda synas nog apokryfiska. (Jämför vidare: Seriptores. rerum daniearum medii vi. V, p. 350-353). **) Ar 1226 finner man enligt nyss äberopade sagas kap. 150 Mar- strand redan utgöra en samlingsort för köpmansfartyg. 127 bringa till stand en för Norge förmonlig handelsväg förbi Dragsmark och öfver Bäfve (numera Uddevalla) till Venern, som kunde ersätta den otillräckligt skyddade forna han- delsvägen förbi det da redan mindre betydande Konunga- hella; sa tyder dock den sä hastiga, en egen kyrka be- tingande tillväxten af befolkningen pa Ockeröarne i enlig- het med allmänna antagandet tydligt nog pa tillvaron af ett rikt sillfiske, som hufvudsakligast gätt till vid mellersta och södra skärgärden, ty ingen plats i den norra finnes nämnd. Under den senare delen af konung Hikan »den gamles» regering (fran och med början af 1250-talet) gick sillen icke vidare till vid Bohusläns kust, hvarför man ock da plägade under senare delen af sommaren segla ned derifran till Sundet för att deltaga uti det rika skänska sillfisket *). Under förra hälften af 1300-talen vet man af diplo- matariernas aktstycken, att sillen, som da upphört att rik- ligen besöka bergenskusten, ä nytt gick ymnigt till utmed Bohusläns kust; men trakten, der fisket företrädesvis egde rum, är icke närmare känd, ehuru skäl finnas, som tala för att Marstrand den tiden förvärfvade sig en viss bety- denhet. Under denna sillfiskeperiod börjar den norska regeringen att emot afgift lata hansestäderne taga del uti det förmonliga fisket, hvilket emellertid efter all sanno- likhet afbröts af digerdöden. Omkring medlet af 1400-talen gick sillen likaledes ymnigt till vid var kust, och är det först ifran detta fiske, som det är kändt, att sillfisket äfven bedrefs uti den till Vestergötland hörande delen af skärgärden, uti hvilken af kronan uppbars afgift af de fiskande, Det ymniga sill- fisket hade sälunda blifvit ett inbringande »regale» **). Marstrand förvärfvade sig under denna period förmonliga stadsprivilegier (1442) och dess kyrka färdigbyggdes (1460). Dä hansestäderne (1445) utverkade sig förnyelse af sina gynnsamma privilegier fran föregäende fiskeperioden, sä hafva de antagligen ocksa nu deltagit i sillfiskebedriften. *) Denna sillfiskeperiod under förra hälften af 1200-talen har af AxEL BoEcK och flere efter honom helt oriktigt sammanförts med 1300-talens stora bohuslänska sillfiske. **) Jfr LJunGMman, A. V., Kortfattad berättelse öfver de under är- tiondet 1873—1883 utförda vetenskapliga undersökningarna, rörande sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust. Göteborg 1883, sid. 89%. 128 Fran och med medlet af 1500-talen finner man äter sillen pa det ymnigaste infinna sig uti Bohusläns skärgärd »vid Marstrand och under Viksidan frän Marstrand och intill Homborgssund, hvilket fiske begynte gä till inemot ar 1556 icke mänga är förr än nordfisket (d. v. s. det nord- liga s. k. värsillfisket vid det vestanfjällska Norges kust) upphörde», sasom den med denna ftiskeperiod samtida hi- storieskrifvaren PEDER Craussön (Frıs) uttryckligen säger. Enligt uti »norske Rigsregistranter» tryckta handlingar vet man vidare särskildt, att sillfisket 1561 gick till hufvud- sakligast vid Marstrand, och 1564, da detsamma begynte före den 6 september, äfven vid de till Orost hörande hamnplatserna Rogersvik, Mollösund och Svansund, under det att 1565 Hermensund och Mollösund nämnas sasom förmonliga sillberedningsplatser. Ar 1572, da fisket be- gynte först längre fram pa hösten*), anställdes jämte den »öfverste tullaren» i Marstrand äfven särskilde »tullare» vid Mollösund och Hermensund i ÖOrosts vestra härad, Malmön med Bäckevik i Sotenäs härad samt Homborgs- sund i Kville härad, och fran 1576, dä fisket synes hafva tagit sin början först fram i november, har detsamma ocksä allt ihärdigare bedrifvits äfven längre norr om Mar- strand. Att sillen, om än i ringare myckenhet, gätt till äfven vid Vette härads vestra kust samt vid Hvalöarne i Norge, är antagligt, men fisket nadde derstädes icke ens sa pass betydenhet, att kronan der behöfde anlägga nägon tullstation för uppbärande af sina »rättigheter» af fisket, hvilket redan vid medlet af 1580-talet började aftaga samt upphörde omkring är 1590. Under denna fiskeperiod fän- gades sillen hufvudsakligast med garn, och vadar, hvilka man emot slutet af perioden sökte allmännare använda, blefvo da (1583) vid strängt straff förbudna**). Det i omedelbara närheten af Hermanöhufvud belägna Hermen- sunds vikt för fiskebedriften jämte spären af talrika bygg- nader äfven i Hermensunds omgifningar synas tyda pä att sillfisket i nog stor omfattning bedrefs äfven utomskärs med garn; ty eljest skulle fiskarena ej hafva bosatt sig sa talrıkt i yttersta skärgärden. Sillen var emellertid, ehuru fangad med garn, i allmänhet mindre och magrare än den *) Redan är 1569 synes fisket hafva börjat först vid Michaselı. **) Norske Rigsregistranter, II, sid. 537. = 0 129 norska s. k. värsillen, men mäste vid 40 markers vite gälas vid nedsaltningen. Rundsaltad (eller s. k. »bunk- saltad och blodig») sill fick endast beredas till inländskt bruk eiler utförsel till Sverige. Utländingar deltogo i fisket med särskildt kungligt tillständ, men betalte liksom landets egne inbyggare afgıft för tillatelsen dertill. Härigenom ut- gjorde ocksä sillfisket under denna period en den vikti- gaste och mest inbringande krono-domän. Om fiskets ofant- liga betydenhet vitnar följande berättelse af den ofvan äberopade PEDER Craussön (Frıs), uti hvilken det heter, att fisket »gick sa rundligt och Öfverflödigt till, att nägra tusende skepp, skutor, jakter och bätar sa väl frän Dan- mark och landet Holstein som här vestan och nordan till af landet (d. v. s. Norge) sökte ärligen derhän att fiska förutom de, som der bodde i den engden. Dertillmed hafva nägra tusende människor af dessa närmast liggande land dragit der till och bvgt och bott vid vikarne, fjor- darne och strandsidan med hustrur och barn och haft deras näring af samma fiskeri; sa hafva ocksa adelsmän sa väl som borgare och bönder lätit bygga der allehanda sköna och stora bodar och hus, tva till tre loft höga till samma bruk, och voro samma bodar sa stora, att man pa en gäng kunde uti ett hus inhänga och torka (i rök) hän vid 14 läster sill*); sa hafver der pä 8 eller 9 mil längs sjön, att räkna vid vttersta strandsidan, varit mänga tu- sende hus och boningar**), och bodde otaligt folk vid alla fjordar, stora och smä, och alla vikar och sund, pa öar och holmar och fasta landet, sa vidt som samma sillfiske brukas kunde, hvarför dit ock seglade hvart är mänga tusende skepp fran Danmark, Tyskland, Friesland, Holland, England, Skotland och Frankrike till att köpa och utföra sill, och fingo alla öfverflödigt nog, och förde den sedan vidt uti langt bort liggande land till människans föda och underhäll. » Strax efter medlet af 1600-talen synes sillen äter hafva *) Stor del af den fängade sillen härdröktes nemligen eller, som det dä hette, torkades ı rök, intill dess detta beredningssätt till fürmon för sillsaltningen, när fisket började starkt aftaga, är 1586 inskränktes senom förbud emot utförsel af rökt sill. **) Dä fisket bedrefs med garn, behöfdes ock ett mycket betydan- de antal fiskare för att kunna ästadkomma en stor fängst. Afven det använda beredningssättet kräfde mycket folk. 9 130 i riklig mycekenhet gatt till vid väara stränder, och sedan Bohuslän 1658 blifvit svenskt samt sillfisket tilldragit sig vederbörandes uppmärksamhet, utfärdades 1666 ett regle- mente för ordnandet af förhällandena vid detsamma, uti hvilket bland annat bestämdes, att sillberedning endast skulle fa bedrifvas uti Göteborg, Kalfsund, Marstrand, Mollösund, Gullholmen och Lysekil, hvaraf tydligt nog synes, att sillen da hufvudsakligen gick till uti mellersta och södra skärgärden. Omkring är 1670 upphörde sillen emellertid att ga till uti södra skärgärden, men fortfor att besöka den mellersta intill fiskeperiodens slut, hvilket angifves hafva inträffat 1680, men enligt andre först 1697. Om nägot fiske i norra skärgärden under denna period är oss intet bekant, men mycket sannolikt torde vara, att sillen gäatt till äfven der. Under denna period har antagligen ocksäa sillfisket, till följd af Bohusläns skiljande frän Norge, först börjat att med nödig kraft och i nämnvärd omfatt- ning idkas äfven vid Hvalöarne. Fisket, hvars utöfning hämmades af otillräcklig afsättning och högeligen stördes af de politiska förhällandena, bedrefs äfven under denn& period hufvudsakligast med garn, hvilket blef en ytterligare orsak till att det ej näadde nägon stor betvdenhet, enär tillräckligt antal garnfiskare naturligen ej fanns att tillga inom länet. Öbligatorisk sillvrakning var pabuden, men synes ej i större omfattning hafva kommit till utöfning. Varnade af framfarna tiders erfarenhet förbehölls nu fiskets idkande uteslutande at konungens »egne undersäter» i hans »rike och dess underliggande provinser», dock en eller annan nation under detta förbud icke inbegripen, som »för- medelst särdeles pakter» till deltagande deri vore berätti- sad. Nägot sadant da ännu gällande fördrag med frem- mande makt förefanns emellertid icke och afslöts ej heller. Likaledes förbjödos fremmande att köpa färsk sill uti ham- narne. Nagon afgift till kronan för tillätelsen att deltaga uti hennes fiske fordrades icke, med hvilken frikostighet regeringen synbarligen äsyftade dels näringens uppmuntran i dess till följe af de radande förhällandena svaga början, dels att göra det nyförvärfvade landskapets befolkning Sverige bevägen. En ringa tull erlades emellertid sa väl vid införsel i andra delar af riket som vid utförsel. Vid medlet af 1700-talen finner man äter sillen i rik- ligaste myckenhet gä till vid bohuslänska kusten och gifva 151 upphof till den längsta och mest betydande af de fiskepe- rioder, om hvilka man eger kännedom. Af berättelser frän ären 1754—1759 om sillfisket kan inhemtas, att det- samma begynte med vintren 1747—1748 med fängst af jämförelsevis tarflig sill »i Bohusläns norra skärgärd emellan Strömstad och den sä kallade Kungshamnen samt Graf- varne», och att »sillen ar 1752 samt intill närvarande tid (15 febr. 1759) har förr och senare i september, oktober, november och december maänader till obeskriflig mängd ifrän djupet stigit till stränderna och uppä grund i skär- särden utanför Göteborg och vid Marstrand, der den ii forna tider haft sitt stand» *), och uti rikets ständers öfver fiskerierna i riket förordnade deputations berättelse och be- tänkande den 22 april 1761 kan inhemtas, huru sillen »fran ar 1750 (1752?) egentligen haft sitt stand i södra skärgärden emellan Göteborg och Marstrand samt ungefär tre ä fvra mil norr om (sist) berörda stad». Af nämnde deputations handlingar för 1764 synes, att sillen da hade »om hösten sitt mesta dref och stand pä bägge sidor om Marstrand och somliga ar i mera Öfverflöd uti göteborgska skärgarden, da hon äfven visar sig vid halländska kusterna», fast hon »dock lıkväl utbredde sig om höstetiden eller emot vintren nagot närmare at norden ända till Gullmars- fjorden och stundom närmare ät gränsen» (emot Norge), och af en 1765 utgifven broschyr »om en fiskeridirektions nödvändighet i Göteborgs och Bohus län» framgar likaledes, att fiskets stamhäll d@ utgjordes af den södra och mel: lersta skärgärden, hvilket ock af »trangrums-akten» och talrika senare hanalingar bestyrkes. Uti »rikets ständers fiskerideputations sammandragna berättelse och betänkan- de» den 15 januari 1770 heter det vidare, att sillfisket tortfarit »vid de bohuslänska stränderna uti ett jämnt lopp inemot tjugu ars tid, endast med den förändring, att sillens dref och ymnighet inom skären under de näst förflutna aren visat sig i nagon mon närmare till norden än i detta strandfiskets början»**). Enligt »trangrums-akten» skall *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sıd. 2,5, 292; 1890, sıd. 206. **) De allra första ärens jämförelsevis obetydliga fiske i norra skärgärden synes dä redan hafva räkat ı glömska, hvadan ocksä upp- gifterna om fiskeperiodens början först 1750, 1751, 1752 eller t.o. m. 1753 börja blıfva allt vanligare. Jämför Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid, 296, 305— 306, 307. 132 sillen nemligen da hafva under mänga är i det närmaste öfvergifvit den s. k. Göteborgs-skärgarden, der hon senare endast jämförelsevis mindre ärvisst fängades. Ar 1773 skall sillen salunda, fast mycket sent pa hösten eller kan- ske riktigare uttrvckt i början af vintern, begynt visa sig och fängas t. o. m. sa längt nordligt som i trakten af Strömstad, och fran 1778 gick sillfisket till äfven vid Hval- öarne i Norge. Ungefär vid samma tid började sillen an- tagligen ock att ymnigare fangas i nejden af Langesund, hvilket fiske emellertid skall hafva upphört med ar 1785*). Af den nvss äberopade, är 1784 utgifna »trangrums-akten» framgär vidare, »att bade de mesta och största transjude- rier» under 1770- och början af 1780-talen voro belägna »kring Uddevalla och Marstrand», d. v. s. uti mellersta skärgärden. Uti »handlingar och protokoller, rörande kongl. maj:ts i nader förordnade beredning öfver sillfiskerihand- teringens närmare reglerande, 1788» framhälles flerstädes, hurusom sillen da hade sitt »hufvudständ uppa och omkring Ellös- och Elgöfjordarne», d. v. s. uti mellersta skärgar- den. Vidare pävisas dersammastädes, huru sillfisket da tog sin början »omkring eller vid slutet af oktober mänad, da sillen fängades längst norr vid Gullholmen och Lyse- kil», och huru »sillfangsten gemenligen började omkring Marstrand, vid Klädesholmarne, i och omkring Brunskärs- fiorden, pa hvilka ocksa den mesta sillen fangades, deri- genom att sillen mest sökte dessa ställen», samt huru, »daä vintren närmare nalkades, sillen flyttade sig mera norr ät, sa att hon uti största ymnighet fangades vid Grafvarne, Hunnebostrand, Fläskö och ändtligen mot slutet omkring 'Saltö, som är en mil söder om Strömstad.» Liknande för- hällanden fortforo framdeles att vara rädande intill fiske- periodens slut med vintren 1807—1808 i norra och med vintren 1808—1809 i mellersta skärgärden **). *) Jämför: Deutsche Fischerei-Zeitung, 1882, sid. 45. **) Den för sillfisket under perioden egendomliga ordningen, hvilken utmärkes af ett sillens första uppträdande vid södra delen af mellersta skärgärden och derifrän sä smäningom skeende dref utefter kusten emot norr, ansägs fordom af skärgärdsbefolkningen för atl vara sä särskildt känneteeknande för det ymniga fisket af stor sill att, dä eit liknande förhällande egde rum vid det rika lottsillfisket under vintren 1842 — 1843, sä antog man pä grund deraf ocksä allmänt i skärgärden, det en ny fiskeperiod begynt med samma fiske (Handlingar rörande sill- fisket i bohuslänska skärgärden. Stockholm 1843, sid. 174—175). 133 För att sasom sig bör kunna uppfatta betydelsen af den erfarenhet, som i synnerhet den senast förflutna stora sillfiskeperioden (1748—1808) gifvit vid handen, ma här vidare meddelas, dels att fisket begynte 1753 den 29 sep- tember, 1762 den 16 augusti, 1766 den 9 september, 1769 den 3 oktober, 1775 den 14 oktober, 1778 den 4 novem- ber, 1781 den 24 oktober, 1783 den 3 november”) samt derefter i regeln sa smäningom allt senare och senare, tills det slutligen slog till först omkring medlet af decem- ber, dels att fangsten 1755 uppgick till närmare 75,000 tunnor, 1760 redan till mycket öfver 200,000 tunnor, vid medlet af 1780-talet till omkring en million tunnor och 1794-1795, dä fisket nädde sitt maximum, till bortät tod millioner tunnor**), hvarefter fangstens myckenhet började raskt aftaga. Under fiskets bästa tid saltades ärligen fran 200,000 till 400,000 tunnor, rökades fran 3,000 till 7,000 tunnor, kokades fran 30,000 till 60,000 fat tran, 0. s. v. Att fängsten i början af fiskeperioden var jämförelsevis sa ringa, berodde af bristen pä erfarne fiskare och duglig fiskeredskap samt tillfredsställande afsättning, men alls icke pa ringare tillgang a sill, hvadan ock 1809 en erfaren fiskare, hvilken sedan 1754 hade tagit verksam del i fisket, kunde vttra, att efter är 1767 »har sillen sällan varit i skärgärden i den mängd som förr; dock äro fiskarene nu- mera utlärde att fanga den, anstalterna sa stora med mänga vadar, bätar, salterier och folk, att der i hast kunnat saltas sa tillräckligt sill som behöfdes, tills nu i nagra ar vintern hindrat det»***). Sillen stötte emellertid enligt tillförlit- liga uppgifter fran fiskeperiodens mest gifvande tid in uti skärgarden i sa ofantlig mvckenhet, att hvad som upp- fangades blott utgjorde en försvinnande liten del af hela *) Trangrums-Aeten. Stockholm 178%, sid. 129—130, 134, 140. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 73— 74. **) Det är att märka att den svenska färsksilltunnan efter 1786 mätte 80 kannor eller 209, liter och att sillen uppmättes i flata skjuf- kärror, som starkt rägades, samt att man kommit till nyss nämnda summor hufvudsaklıgast genom att beräkna, huru mänga tunnor färsk sill af nämnda rymd gingo ät till ett fat tran. Stora massan afsillen användes nemligen till trankokning, och erhöllos allt efter sillens olika fetma frän 1'/, ända till 6'/, kannor tran för hvarje tunna färsk sill af 63 kannors eller 164,» liters rymd (Nordisk Tidsskrift for Fi- skeri, VII, sid. 236—237), men emot slutet af perioden blef sillen allt. magrare. Jfr vidare Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 320. *##=) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 299. 134 sillmängden och att vintrens fiske gemenligen mäste, da det fortfarit nagon tid, upphöra icke af brist pa sill utan af brist pa nagon, som, sedan behofven fylits, vidare ville betala nägot för densamma. Enligt ofvan aberopade 1788 ars berednings handlingar funnos salunda 1787 i bohus- länska skärgärden 338 salterier, 429 trankokerier med till- sammans 1,812 kittlar, hvilka i hvarje sjudning kunde för- bruka 13,662 tunnor färsk sill eller 40,986 tunnor om dvgnet, 358 stycken stora vadar*), 2,100 silluppköpare- batar o. s. v. Att ett sädant fiske förde ofantlig vinst med sig, är klart, och GrRAnBERG anför ocksa i sin Göte- borgs historia, hurusom Göteborg hufvudsakligen hade sostindiska farten och sillfangsten» att tacka för sitt under senare delen af 1700-talen ökade välstand. »Exporten af sill och sedermera af silltran» gaf sälunda enligt samme författare »en ny Öfvervikt ät handeln, som icke saknade sitt inflytande pa de öfriga grenarna». De ofantliga sum- mor, nämnda export inbragte, kommo nemligen sasom för- lagskapital flera af landets viktigaste näringar till godo, nagot som man smärtsamt nog fick erfara, dä rikedoms- källan utsinade med sillfiskeperiodens slut. För att lemna en lifligare bild af bohuslänska skärgärdens prisade herr- lighet under denna. tid och af den bittra saknad, med hvilken man under samma skärgards djupaste förfall min- des densamma, ma här ur prosten OÖ. Luxnseck's ar 1832 utgifna »anteckningar rörande bohuslänska fiskerierna» föüljande slutord anföras: »Den, som för tjugufem är sedan sag bohuslänska skärgärden och nu äter far se densamma, skall knappast afhälla sig fran tarar. Den erbjöd da en präktig anblick. Ur själfva hafvet stego kostsamma murar och palverk, hvarpa hvilade vidsträckta salterier och tran- kokerier, längre fran stranden sag man rika magasin och driftiga verkstäder, öfverst präktiga karaktersbyggnader samt tusentals fiskarestugor och arbetares boningar. Man sag stränderna vimla af människor och hafvet fladdra af segel, man säg hvarje natt utefter hela kusten den präk- tigaste illumination, som fran fönstren och de pa bryg- *, I början af fiskeperioden användes äfven bäde sättgarn och drifgarn, men de mäste, dä den ymniga fängstens beskaffenhet ej var af nog dyrbar beskaffenhet eller ätminstone ej betaltes tillräckligt högt, snart gifva vika för vadarna, hvilka lönte sig mycket bättre och ha- stigare gäfvo näringen uppsving. ee 135 sgorna blossande lamphusen mängdubblades mot de rullan- de vägorna. Allt var lif och rörelse, och förtjänsterne räknades i tunnor guld. — Nu ser man af all denna herr- lighet intet mer än blotta ruinerna, endast här och der finner man en lutande koja, som i likhet med en förfallen grafvard väcker en sorglig känsla äfven hos den frem- mande askädaren. — Mätte snart dessa af tusende begrätna och efterlängtade tider äterkomma». Den egentliga samlingsplatsen för all denna »det yp- pade ymniga sillfisket» ätföljande näringsverksamhet utgjor- de länets mellersta skärgärd, der de flesta och största sill- beredningsverken och de mest betydande fiskelägena funnos. Främst i afseende pa antalet och betydelsen af sina bäde trankokerier och salterier stod Tjörn, hvilket efter en ännu tillgänglig förteckning fran 1792 da egde 52 trankokerier, belägna hufvudsakligen ä södra och vestra kusterna af ön. Bland dessa var äfven den största och namnkunnigaste af länets samtliga sillförädlingsanstalter eller den a Bringe- bärsholmen*). Näst i ordningen inom mellersta skärgär- den kommo Ellösfjordens stränder med Skaftölandet. Morlanda pastorat räknade nemligen 38 transjuderier**). Andra koncentrationspunkter för sillberedningen uppstodo i Inlands södra härads skärgard fran och med Bläkullen intill Brunskär samt vid Hisingens sydvestra hörn med det- samma angränsande skärgärd. Vid Marstrands hamn funnos blott tvänne mindre trankokerier och vid inloppet till Al- brektssund & Kvillmansholmen ett större sadant***). Mar- strands betydelse under förra sillfiskeperioden var salunda ej svnnerligt stor, utan berodde hufvudsakligen pa fri- hamnsrätten samt pa bränvinshandel och dvlikt. Marstrand var da liksom under 1500-talens fiskeperiod i verkligheten en nöjenas för att icke säga lastbarhetens hufvudort inom skärgärden, hvadan ock dess betydelse för hafsfisket upp- hörde samtidigt med sillfiskeperioden. Vid Göteborgs hamn ater lägo flera sillberedningsverk, bland hvilka rökerierna särskildt äro förtjänta att nämnas. Strömstad deremot *) Handlingar rörande sillfisket i bohuslänska skärgärden. Stock- holm 1843, sid. 4. **, Könıs, P., Om trankokningen i Bohus län (Kongl. Vetensk. Acad. handl. för är 1817), sid. 47. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 318. “=, Trangrums-Acten. Stockholm 1784, sid. 195. 136 saknade nästan all betydelse för sillberedningen och hade sin egentliga vinst af sillfisket sasom mellanhand för han- deln pa Norge med färsk sill*). Norra skärgärdens rin- gare betydelse för sillfiskebedriften hade dock sannolikt i väsentlig mon sin orsak uti aflägsenheten och afstängd- heten fran länets ekonomiska hufvudort samt deruti att sillfisket i nordligaste skärgärden började senare pä vintren och att det oftare för stora eller för ringa vattendjupet derstädes var mindre förmonligt för fisket med dätidens stora sillvadar. Fiskebedriftens uppblomstring främjades kraftfullt af regeringen dels medelst rikliga premier, dels genom be- viljandet af afgiftsfria tomtplatser a kronans stränder och holmar, timmer till byggnader och materiel ur kronans skogar, frihet fran värfning, utskrifning, inkvartering, skjuts- ning 0. s. v., dels genom ävägabringandet af en förbättrad fiskerilagstiftning. För utredandet af fiskerinäringens och särskildt det vmniga sillfiskets behof och tillstäand ansägs nödigt, att vid riksdagarne fran 1760 till och med 1772 tillsätta en särskild »riksens höglofliga ständers fiskeri- deputation», och senare tillförordnades af regeringen ären 1773 och 1788 särskilda beredningar för samma ändamäl. Är 1766 erhöll landet sälunda en af kongl. maj:t och riks- dagen antagen allmän fiskeristadga samt ären 1766 och: 1774 särskilda reglementen för hafsfisket vid vestkusten. Uti den först nämnda för hela landet gällande stadgan, i hvilken särskildt fiskerätten innehälles, utsträcktes de bo- huslänske strandegarnes urgamla rätt till uteslutande fiske a landgrundet utanför deras stränder till att omfatta allt fiske inomskärs, pa samma gäng som kronans rätt till det semisekulärt-periodiska sillfisket eller, sasom. det heter i stadgan, »det vppade ymniga sillfisket i Nordsjön» häfdades derigenom att detsamma, i motsats mot allt annat inomskärsfiske, förklarades öppet för begagnande af hvarje svensk undersäte, »vid hvars stränder det vara mä». Afven under denna period medgafs det salunda ät landets egne invänare att utan erläggande af särskild afgift deltaga uti det ymniga sillfisket, ehuru af 1788 ärs beredning fram- ställdes förslag om att, enär detsamma obestridligen vore *) Handlıngar och Protocoller, rörande Kongl. Maj:ts i näder för- ordnade Beredning öfver Sillfiskeri-Handteringens närmare reglerande, 1788. Götheborg 1789, sid. 21—23, 36, 134. 137 ett regale, afgäld af fiskeriidkarne skulle erläggas i form af tionde eller utförseltull *). Mest bekant har emellertid denna sillfiskeperiod blifvit senom den fattigdom och det elände, hvaruti bohus- länska skärgärden nedsjönk vid sillfiskets fullständiga upp- hörande med vintrarne 1807—1808 och 1808—1809, och som länge framkallade den da ofta uttalade Önskan, att Gud för framtiden mätte bevara Bohuslän för vidare vm- niga besök af hafssillen. Under vintren 1877—1878 började den stora hafs- sillen, efter att redan hösten 1875 hafva förnummits af de bohuslänske storsjöfiskarena a bankarne i Nordsjön vester om Skagen, äter ga till uti Bohusläns norra skärgard, men drog sig derefter sydligare, sa att den med vintren 1881 — 1882 kunde tagas sa sydligt som vid Marstrand och vintren 1882-—1883 t. o. m. i Hisings-skärgärden, der dock fang- sten under flera vintrar var jämförelsevis föga betvydlig. Hufvudplatsen för fisket har under de senare ären varit mellersta skärgärden och särskildt den mellan Gullmars- och Sälöfjordarne liggande delen af densamma, i hvilken trakt fängsten inomskärs äfven plägat taga sin början. Fisket har under nägra vintrar, ehuru mindre regelbundet och gifvande, äfven gätt till vid Norges sydöstra kust {ran svenska gränsen till Lindesnäs, fastän mest vid Hvalöarne i närheten af Bohuslän. Fisket inomskärs började 1878 och 1879 först vid jultiden, 1881 i november och 1887 ı oktober samt har i afseende pä fangstens bäde beskaffen- het och storlek gätt mycket framät. Särskildt första vin- trens fäangst var nemligen mycket tarflig och i början t. o. m. ätskilligt lottsillblandad. Utomskärs har ett obetydligt kust- fiske med drifgarn efter skänskt föredöme idkats utanför södra skärgärden samt halländska kusten ned till Falken- berg, hvilket, hvad Bohusläns södra skärgärd vidkommer, tog nämnvärd fart först efter vestkustbanans öppnande för allmän trafik. Det vmniga inomskärsfiskets förlopp har *, Handlingar och Protocoller, rörande Kongl. Maj:ts i näder för- ordnade Beredning öfver Sillfiskeri-Handteringens närmare reglerande, 1788, sid. 93, 132, 142—143, 150-152, 156, 160, 162, 165, 166, 181. — I alldeles motsatt riktning giek man vid 1844—1845 ärs riksdag, dä rikets ständer ingingo till kongl. maj:t med hemställan om afstä- endet af all kronans rätt till sillfisket ät de bohuslänske strandegarne hvar vid sin strand. 138 emellertid, trots väsentliga likheter, i mycket företett märk- bar olikhet med nästföregäende periods sillfiske, och detta i synnerhet deruti att det tidiga inomskärsfiske under början af hösten eller t. 0. m. slutet af sommaren, hvarpa förra fiskeperioden företedde sä i ögonen fallande exempel, all- deles uteblifvit*). Fängsten har till största delen användts till förbrukning färsk inom landet eller exporterats sasom färsk till utlandet eller saltats eller beredts till silltran och fiskguano; och har fiskets största betydelse för landet legat i den stora mängd närande födoämne, som det lemnat tıll ett det allra billigaste pris. U. Efter den korta skildring af bohuslänska sillfiskets historia, som meddelats uti föregaende uppsats, skola här lemnas nagra antydningar om a ena sidan bästa tillgodo- sörandet af den genom hafssillens kustbesök vppade rike- domskällan och ä andra sidan lämpligaste sättet att ut- veckla hafsfiskenäringen till en tidens växande kraf mot- svarande ständpunkt och att i bohuslänska skärgärden astadkomma ett möjligast varaktigt välstand. En utförli- gare behandling af ämnet skulle nemligen fordra mer tid och mer utrymme, än författaren nu har att tillga, hvar- förutom det mesta af hvad som vore att här utreda och framhäalla redan blifvit föremäl för ätminstone nagon be- handling i författarens talrika äldre skrifter i ämnet, till hvilka här hänvisas**). *) Jämför: LJunGMan, A. V. Kortfattad berättelse öfver de under ärtiondet 1873— 1883 utförda vetenskapliga undersökningarna, röran- de sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust. Göteborg 18853, sid. 63 — 64. — Bohuslänsk Bes 1884, sid. 76-83. — Den nu innevarande fiskeperioden kan ej heller väntas räcka lika länge som den „näslföregäende, undantagsartadt länga perioden. ) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rıka bohuslänska sillfisket. Göteborg 1882. — Bohus läns hafsfıske och dess framtid. Göteborg 1882. "Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och siHhandel, Uddevalla 1889. — "Syeriges deltagande iden internat utställningen ı London 1883. Bene SR EISEN 1883. — Det före- stäende Snakes i bohuslänska skärgärden. Göteborg 1883. — Kort- fattad berättelse öfver de under ärtiondet 18731883 utförda veten- skapliga undersökningarna, rörande sillen och sillfisket vid Sveriges 139 Vid framläggandet af nämnda antydningar möter oss helt naturligt först den sa högeligen omtvistade frägan om själfva fiskfängstens förbättring. Under den innevarande fiskeperioden verkställda samt uti Bohuslänsk Fiskeritidskrift, flera broschyrer och tal- rika tidningsuppsatser offentliggjorda utredningar hafva pa det tydligaste ädagalagt, att hufvudvilkoret för icke blott det ymniga sillfiskets utan äfven det öÖfriga hafsfiskets önskliga utveckling till allt högre standpunkt utgöres af en möjligast säker, tillräcklig och lönande afsätt- ning för fängsten samt ett nog högt välständ inom de hafsfisket idkande samhällena*); ty endast ge- vestkust. Göteborg 1883. — Nationalekonomiska Föreningens förhand- lingar, 1883, sıd. 27—47; 1889, sid. 24—44. — Bohuslänsk Fiskeri- tidskrift. I-XU. 1884-1895. Göteborg 1884—1896. — Handlıngar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande inom bohuslänska skär- gärden. Andra—tolfte samlıngarne. Göteborg 1885— 1892. — De före- slagna*nya telegraf- och telefonledningarna ı bohuslänska skärgärden. Uddevalla 1885. — En kort pro-memoria öfver bohuslänska jernvägs- frägan, afgifven till Göteborgs och Bohus läns Landstings jernvägs- komite. Uddevalla 1885. — Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns landstings verksamhet att be- fordra anläggandet af för Bohus läns utveckling oumbärliga jernvägar. Stockholm 1886. — De föreslagna telefonledningarna i bohuslänska skärgärden. Stockholm 1887. — Berättelsen öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfisken under 1886— 1887. Göteborg 1888. — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning. 1857-1895. Göteborg 1885— 1896. — Nordisk Familjebok. Konversationslexikon och realenceyklopedi. XIV. Stockholm 1890, sid. 1070—1077, 1075—1085. — Om de stora hafsfıskena, betraktade frän nationalekonomisk synpunkt. Göteborg 1890. — Berättelsen öfver Gö- teborgs och Bohus läns hafsfısken under 1888—1889. Göteborg 1890. — Upplysningar rörande sillvrakning och sillsaltning efter skotskt sätt. Göteborg 1890. — »Fiskerinäringens understöd». Göteborg 18%. — Smärre uppsatser rörande sillen och sillfisket m. m. Göteborg 1891. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfiskets understöd och administration. I. 1841 — 1891. Göteborg 1891. I. 1891—1892. Göteborg 1892. — Om anord- nandet af offentliga rapporter under bohuslänska sillfisket. Göteborg 1892. — Det ekonomiska samhällslifvet. Handbok ı nationalekonomi. I. Stockholm 1895, sid. 205—238. — Om ordnandet af förhällandena ä de bohuslänska fiskelägena. I. Göteborg 1896. — Schematisk öfver- sigt öfver fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll. Göteborg 189%. — Jämför dessutom författarens här ej uppräknade skrifter rörande lagstiftningen för bohuslänska hafsfisket och skärgärden. *) Bohus läns hafsfıske och dess framtid, sıd. 21—22, 26— 27. — Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och sillhandel, sid. 5, 99—100. — Sveriges deltagande ıi den internationela utställningen i 140 nom en vidgad och lönande afsättning samt deraf följande större inkomst för fiskaren möjliggöres införandet af större förbättringar i vrkesutöfningen och anskaffandet af en kost- sammare materiel, pa samma gäng allt fler idkare lockas till den lönande näringen. Äfven den minsta eftertanke bör salunda klargöra, att hvarje försök att införa en nä- ringsform, hvars utöfning Öfverstiger fiskarebefolkningens ekonomiska krafter eller lemnar mindre behällning eller är i andra hänseenden oförmonligare, än den man redan brukar, mäste blifva fäfängt. De ekonomiska förutsätt- ningarna för den till införande ifrägasatta näringsformen mäste finnas förut, om icke försöken skola misslyckas; ty ingen drifver näring för blotta hugskotts tillfredsställande, utan allenast för att förtjäna penningar till sitt lefnads- uppehälle och sin ekonomiska förkofran. Att sälunda endast ett vida högre välständ inom skärgärden än det när- varande förmär uppbära en näringsform, som förutsätter att idkarne äro i besittning af jämförelsevis stora förlags- kapital, säger sig själft; och derför har det äfven varit orimligt att, sasom skett, päyrka införandet i bohuslänska skärgärden af just det allra kostsammaste fiskesätt, som gifves för sillfisket, fastän detsamma, utrustnings- och drift- kostnaderna oafsedda, förutsätter en afsättning af fängsten till högre pris, en kunskap och erfarenhet i sillsaltning, sillrökning och sillhandel samt ekonomiska förhällanden i öfrigt, som icke finnas till i samma skärgärd *). Vidkommande särskildt det vmniga sillfisket är det tydligen, tvärtemot yrkandena frän förkämparne för de biologiska och hydrografiska hafsundersökningarne, icke bristen pa tillräcklig fängst, som behöfver afhjälpas; ty fangsten har oftast varit sä riklig under vinterfisket, att den mast inskränkas derför att tillräcklig afsättning sak- nats, utan är det just bristen pä tillräckligt lönande af- London. Genmäle, sid. 5-6. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 135; 1891, sid. 201-204; 1894—1895, sid. 70-76, 79, 83, 85 —86, 39—100. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 10, 16— 1979525 26.,39--48: ”) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket, sid. 29—30. — Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 23—25. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 105-120, 137—138; 1889, sid. 137—139, 142—146, 149-151, 169-171; 1894-1895, sid. 70, +18, 96.32 Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 10, 18, 36. 141 sättning, som mäste utgöra hufvudföremälet för omsor- gerna. En annan äfvenledes oriktig uppfattning frän det naturvetenskapliga hället är, att man vill, pa bekostnad af afkastningen och den ekonomiska förmonligheten för säväl fiskarebefolkningen som särskildt den fattigare delen af rikets invänare, leda sillfiskenäringen in pa en sädan bana att man erhäller en jämförelsevis blott ringa fängstmängd, för hvilken man far högre betaldt, en uppfattning om hvars falskhet i ekonomiskt hänseende man länge varit medveten i utlandet*). Oafsedt fängstsättet och beskaffenheten be- talas alltid sillfangsten högt, när den är ringa i förhällan- de till efterfragan och fiskaren sälunda i verkligheten far vid afyttrandet emottaga ett större eller mindre belopp sa- som sällsynthetspremie. Mycket höga pris betalas för- denskull ej sällan äfven för vadsill vid vinterfiskets början eller slut, da fängstens myckenhet längt ifran motsvarar färsksillexportörernas behof. Yrkandena om undanskjutandet eller försummandet af de anförda ekonomiska förutsättningarnas avägabringande för biologiska och hydrografiska undersökningar med för- ment syfte att utveckla sillfangsten äro alltsa tvdligen icke ur hafsfiskenäringens synpunkt berättigade, och pästäendet, att man behöfde dvlika undersökningar för att fa reda pä »hvart sillen, när hon vid en periods slut Öfvergifver vest- kusten, ställer sin kosa, sa att man skall kunna följa henne, dit hon flyttar sig, och der fortsätta fisket», är en den mest uppenbara humbug, som gerna läter tänka sig. Ingen med hafsfiskenäringen väl förtrogen man saknar kännedom om Avar eller när man skall söka sillen, om man vill fanga henne i stor skala med drifgarn i öppna sjön pa s. k. holländska sättet. Förutsättningarna för detta senare fiskesätts utöfning äro nemligen, sasom af flera är- hundradens erfarenhet tydligt nog framgäar, af ekonomisk art och alls icke ökade insikter i biologi och hydrografi. Intet af de stora hafsfiskena har heller dylika forskningar att tacka för sin tillvaro eller i nagon den minsta mon af dem främjats, men väl hafva just de för hafsfiskenäringens utveckling oumbärliga ekonomiska förutsättningarnas ävä- *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 128-129: 1894 — 1895, sid. 77. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 17. — Jämför: BEauJou, A., The history of dutch sea fisheries. London 1883, sid. 260. 142 sabringande ej sällan för sadana forskningars skull blifvit äsidosatt och försummad *). Sätter man sig allvarligt in uti de ekonomiska för- hällandena i bohuslänska skärgärden och tager nödig hän- syn till det ymniga sillfiskets egenskap att vara semiseku- lärt-periodiskt, sa att det, efter att hafva fortvarat nägra fä ärtionden, kommer att upphöra; skall man snart finna, att samma fiskes utveckling med hänsyn till fängstsättet pä det hela taget varit den förmonligaste, man under för- handenvarande förhällanden gerna kunnat Önska sig, äfven om man mäste medgifva, att det varit lyckligare, om al- sättningsförhällandena och det ekonomiska välständet i skärgärden blifvit genom ätgärder frän det allmännas sida sa förbättrade, att en kraftigare förkofran äfven af utom- skärsfisket kunnat ega rum, och om sättgarnsfisket inom- skärs ej fätt bedrifvas fullt sa själfsvaldigt, som skett. I alla händelser äro ätminstone ropen pa införandet af det holländska fiskesältet för tidigt framkomna, da alla förut- sättningar för detsamma ännu saknas i behuslänska skär- särden, ett pästäende som ingalunda vederlägges af det jämförelsevis föga betydande sillfiske med drifgarn och billig utrustning, som efter skänskt föredöme kunnat, sedan vestkustbanan Ööppnats för allmän trafik, idkas utanför södra skärgärden**). Bohuslänska hafsfisket bör sälunda främjas genom ätgärder till afsättningens främjande och fiskaresamhällenas höjande i välstand, men för Öfrigt lemnas nödig frihet att utvecklas till helst en svensk näring med syfte att i främsta rummet förse svenska folket med god och billig fiskföda, men icke att upparbeta nya fisken till förmon hufvudsakligast för grannarna®”*). Säsom af författaren ofta pävisats och äfven ofvan framhällits, utgör fiskafsättningens förbättrande ett det allra främsta hufvudvilkor för hafsfiskenäringens förkofran *) Hvad här sälunda anförts motsäger icke önskligheten af att staten främjar naturvetenskapliga forskningar, utan afser endast att päpeka, det hydrografiska och biologiska forskningar icke utgöra nägon oumbärlig förutsättning för bohuslänska fiskerinäringens förkofran (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 171—173; 1894— 189, sid. 103-104. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sıd. 43 — 44). **) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sill- fisket, sid. £—-5. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 103—105; 1890, sid. 205. **=*) Bohus läns hafsfiıske och dess framtid, sid. 23—25, 27 =. 143 och bohuslänska skärgärdens höjande i välständ, hvadan ock all offentlig omvärdnad om samma näring och skär- gard mäste afse älven ävägabringandet af en möjligast säker, lätt, tillräcklig och lönande afsättning för fängsten och fiskprodukterna*). Da emellertid i flera af ofvan äbe- ropade skrifter utförligare redogjorts för hvad som är af nöden med hänsyn till fiskafsättningens främjande, skall här endast redogöras för nägra af de viktigaste eller mest försummade bland de ätgärder, som för ändamälets vin- nande paäkallas. I fraga om afsättningens främjande intager den ymniga sillfängstens beredning till handelsvaror, som hälla sig längre tid än den färska sillen och derunder kunna forslas vida omkring till äfven langt aflägsna utländska afsättningsorter, ett mycket framstäende rum, och hade de förslag, som med syfte att kraftigt utveckla denna gren af sillfiskenäringen väcktes af författaren redan vid sillfiske- periodens början, icke blifvit undanskjutna i följd af in- verkan fran enskilda kommersiella eller naturvetenskapliga intressens maälsmän, utan ledt till de afsedda ätgärderna, hade bohuslänska sillfiskenäringen helt visst statt mycket högre och lemnat en langt större afkastning, än nu är fallet. Utlandets stora sillfisken äro salunda fotade pa en högt utvecklad salterinäring sasom vid de stora skotska och holländska sillfiskena eller pa sillens rökning sasom vid det fran Yarmouth och Lowestoft bedrifna sillfisket; och är det nära nog uteslutande genom ätgärder till sal- terinäringens främjande, som det stora skotska silifisket utvecklats till sadan betydenhet, att det nu utgör det främ- sta i verlden. Det är derföre synbarligen rent af orimligt att inbilla sig, att det vore möjligt astadkomma ett sort svenskt drifgarnsfiske i öppna sjön, utan att först hafva en högt staende salterinäring att tillga, som förmar att eko- nomiskt uppbära detsamma; och misslyckades fördenskull äfven professor F. A. Smitt’s af staten understödda för- *) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rıka bohuslänska sıllfisket, sid. 13, 27. — Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sıd. 20, 21-22. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sıd. 135—138; 1886, sid. 156-157; 1887, sıd. 343—346; 1889, sid. 135-136, 140—142, 146—147, 168-169; 1891, sid. 202-203; 1894-1895, sıd. 76—77, 78—79. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 16-17, 18—19. 144 sök att efter skotskt föredöme (hvad fängstsättet beträffar) införa ett dylikt fiske sa fullständigt som möjligt. De hvilka liksom han och i förening med honom och nägre andre naturforskare hindrat de nödiga ätgärderna till salterinä- ringens höjande, de hafva äfven med detsamma motverkat det drifgarnsfiske, de uppgifvit sig anse säsom den bästa formen för det bohuslänska sillfiskets utöfning. Drifgarns- fiskeförsök och naturvetenskapliga forskningar anlitades nemligen säsom medel för att hindra uppkomsten af en högt stäende och kraftigt utvecklad sillsalterinäring i bo- huslänska skärgärden. Icke blott för sillsaltningen, utan äfven för tillverk- ningen af silltran och sillgödningsämne häde mycket kunnat uträttas, som försummats och fortfarande försummas. För denna näringsgren hade ock helt visst vetenskapens till- hjälp varit mer päkallad än i fraga om sillfängsten, och utförandet pä statens bekostnad af bland annat äfven ke- miskt-tekniska undersökningar föreslogos derför af förfat- taren redan vid fiskeperiodens början*), fast de förslag, som afsett att främja afsättningen pa ett ändamälsenligt och verkande sätt, ty värr icke kunnat göras nog gällande, utan pa grund af det antydda motständet blifvit äsido- satta”®”*). Af ej ringa vikt för affärsspekulationen med hänsyn till sättet för sillens tillgedogörande är att vid valet af plats för anläggning af sillberedningsverk och dylikt be- stämma sig för den mest passande platsen”**). Erfarenhe- ten frän de föregäende sillfiskeperioderna ädagalägger i afseende härpä, att den mellersta delen af skärgärden (d. v. s. skärgärden fran Marstrandsöarne intill Soten) er- bjuder de pä det hela taget förmonligaste platserna för anläggandet af dylika verk med utsikt till fördelaktig an- *, Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket, sid. 13, 30. — Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrak- ning och sillhandel, sid. 23, 38. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1890, sid. 105—110; 1894—1895, sid. 82—83, 104. — Fiskeripolitikens huf- vudsakligaste innehäll, sid. 22—23, 4. **) Ej ens den jämförelsevis sä enkla silltunnefrägan kunde blıfva pä ett nägot sä när tillfredsställande sätt löst, trots den tillräckliga utredningen (Antecknmgar rörande sillsaltning, sillvrakning och sill- handel, sid. 128— 139. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 25— 27). ***) Jämför: Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och sillhandel, sid. 19-20. 145 vändning under hela perioden och för äfven de mest olika ändamäl, under det att norra skärgärden med sitt i följa af vanligen större vattendjup i fjordarne mer öfvervägande sättgarnsfiske inomskärs väl erbjuder den bästa platsen för saltning af vintrens sättgarnsfangade stora inmatssill och södra skärgärden, som genom närheten af Göteborg med dess järnvägar och ängbätsleder eger förmonen af den bästa samfärdseln, men företett ett mindre ärvisst fiske, lättast kan vinna direkt afsättning för den färska sillen genom dessa samfärdsleder. I utlandet har man dragit försorg om ätgärder till upphjälpande af utförseln af saltad sill och äfven skördat fördel deraf, men hos oss äro dylika äatgärder af verkligt värde väl icke till att vänta, innan om dem som sa myc- ket annat kan sägas: nu är det redan för sent. Främsta sättet att befordra fiskfängstens förmonliga af- sättning är emellertid avägabringandet af de för en möj- ligast god och tillräcklig samfärdsel nödiga medlen och anstalterna; och har i afseende härpä den allmänna me- ningen visserligen pa sistone stält sig ganska förmonlig mot yrkandena pa förbättrad samfärdsel, men ocksä själf- viska intressens mälsmän gjort mest för att vilseleda bäde allmänhet och myndigheter, med syfte att at samma in- tressen skörda frukterna af nämnda mening pa ett sädant sätt och i sädan omfattning att fiskaresamhällena och fiskerinäringen icke blott blefve utan det för dem nödiga, utan äfven genom de nya anordningarna komme i möj- tıgast sämsta ekonomiska läge och i verkligheten finge mycket större svärigheter att öfvervinna samt vida farli- gare medtäflare och längt värre fiender att kämpa med än tillförene. Detta allvarliga förhällande är ock med all önsklig tydlighet framhället uti den af Göteborgs och Bo- hus läns landsting 1885 tillsatta järnvägskomitens utla- tande den 6 september 1889, uti Orosts och Tjörns fiskeri- förenings ansökan till Kongl. Maj:t den 12 oktober samma ar om nya telefonanläggningar i bohuslänska skärgärden och uti flera ansökningar i maj 1891 till Kongl. Maj:t fran atskilliga fiskelägen i samma skärgärd om ätgärder till bo- huslänska hafsfiskets och skärgärdens förkofran *), hvarför *) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1889, n:o 18, sid. 5; 1896, n:o 17, sıd. 5. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 26-31, 54-59; 1891, sid. 203—209. — Handlingar rörande ät- 10 146 här nedan skall ur dessa och andra äldre skrifter med- delas hyad som är för ämnet mest upplysande samt der- utöfver göras nagra tillägg med hänvisning till hvad i öf- rigt är skrifvet om fiskerinäringens förkofran genom för- bättrad samfärdsel bäde af författaren och af utländingar. Ur den äberopade ansökan fran Orosts och Tjörns fiskeriförening ma salunda anföras följande, som är för äm- net belysande. »Hufvudsyftet med de offentliga ätgärderna till bohuslänska hafsfiskebedriftens främjande bör tydligen vara att astadkomma ett sadant möjligast beständigt väl- stand i bohuslänska skärgärden, som är af nöden för att uppbära en högt utvecklad och lifskraftig hafsfiskebedrift, och detta saväl under som mellan sillfiskeperioderna. Er- farenheten fran förflutna tider vitnar nemligen om hur välmäga och vtterlig fattigdom, hur en den största liflig- het och en nästan dvallik stillhet i näringsutöfningen vexlat. med sillfiskeperioderne, och än finnes det i friskt minne, i hvilket fasansfullt elände bohuslänska skärgärden helt plötsligt nedstörtades, när hafssillen 1809 upphörde att arligen fran Nordsjön i stora massor inga uti Skagerack samt besöka bohuslänska kusten. Hufvudorsaken till sist- nämnda händelses sorgliga följder lag obestridligen deruti att under förra sillfiskeperioden den hufvudsakliga fisk- affären tillhörde icke skärgärdssamhällena själfva utan de mer afsides fran skärgärden liggande städerna och sär- skildt Göteborg, under det att skärgärdsbefolkningen i verkligheten blott utgjorde stadsbornas tillfällige arbetare. De ofantliga kapital, sillfiskebedriften dä inbragte, stad- nade derför icke i skärgärden utan i dessa städer, i hvars öfriga affärer de till dels redan genast men fullständigt vid fiskeperiodens upphörande fingo sin användning, hvaraf i sin ordning blef följden, att icke nagon varaktig välmäga eller nägon tillräckligt utvecklad hafstfiskebedrift jämte den i städernas händer liggande sillfiskeaffären kom till stand i skärgärden, och att salunda äfven bäde kapital och före- gärder till samfärdselns förbättrande, nionde samlingen, 26—31, 54 —59. — Upplysningar och handlingar rörande fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfiskets understöd och adıninistration. 1841 —1891, sid. 203—209. — Jämför vidare: Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns landstings verksam- het att befordra anläggandet af för Bohus läns utveckling oumbär- liga jernvägar, sid. 25—29, 37— 39. 147 tagsamme män, som kunde drifva fram nya näringsformer, saknades därstädes. För undvikande af ett nytt sädant elände, hvilket med all säkerhet är att emotse äfven vid nu innevarande periods förestaende slut, om icke närings- utvecklingen ledes i annan riktning än under förra sill- fiskeperioden; mäste man sälunda draga försorg om att sa mycket som möjligt af fiskaffären kommer att öfver- fiyttas till och koncentreras uti skärgärden själf samt att de för hafsfiskebedriften bäst belägna ätminstone af de hafsfiske idkande skärgärdssamhällena växa ut till lifskraf- tiga samt välordnade köpingar och smästäder, hvilka egna sig ät fiskebedriften säsom den deras affärsverksamhet fullständigt beherrskande hufvudnäringen och i hvilka sa smäningom samlats de kapital, den vrkeserfarenhet och den personal, som utgöra den oumbärliga förutsättningen för en högt utvecklad hafsfiskebedrift. Allestädes i utlan- det, der samma bedrift stär högt, är ocksa den egentliga fiskaffären förlagd till de fiskeidkande samhällena själfva, under det att de mer aflägset fran hafvet belägna stora städerna blott befatta sig med tillgodoseendet genom en väl- ordnad fiskhandel af den lokala fiskförbrukningens behof.» »Bland medel, som kraftigt bidraga till hafsfiskebe- driftens utveckling och fiskarebefolkningens höjande i väl- stand, intaga tvifvelsutan samfärdselsförbättringar främsta rummet. Den nyaste tidens samfärdsanstalter och blanrd dem särskildt järnvägarne och telegrafen hafva nem- ligen rent af omskapat hela hafsfiskebedriften, derigenom att de möjliggjort en förmonligare afsättning für en mäng- dubhlad fangst. Dessa samfärdsanstalter äro emellertid pa intet vis nagot under alla förhallanden gagnande, utan tvärtom en makt säväl till största nytta som till största skada, och mäste man för den skull se till, att man icke i den felaktiga tron, att man styr till det bästa, blott man skaffar nya samfärdslägenheter och underlättad afsättning för fängsten, leder utvecklingen sasom under förra sill- fiskeperioden till förderf i stället för till varaktigt välständ. Det ligger nemligen största vikt uppä, icke blott att man i skärgärden far förbättrad samfärdsel och tillräcklig af- sättning för fangsten, utan att denna samfärdsel och denna afsättning äro sädana att de verkligen medföra ernäendet af det nämnda för skärgärden eftersträfvansvärda mälet och icke i stället aflägsna derifrän. Man far alltsa icke 148 förbise, hvarken hurudan afsättningen i fräaga är till sin art eller genom hvilka hon eger rum, ty deraf bestämmes hennes verkliga värde för sa väl hafsfiskebedriften som skärgarden. Att säsom under förra sillfiskeperioden bringa till stand ett blott för en jämförelsevis helt kort tid va- rande men i verkligheten endast skenbart välstand med vackra statistiska resultat, sa länge den lysande herrlig- heten räcker, bör väl nu icke ens ifrägasättas frän det offentligas sida, om än enskilda lokalintressen yrka derpä och sträfva derefter.» »Vilkoret för att samfärdseln skall »fä betvdelse till större gagn för hafsfiskebedriften» är alltsa, att den är sadan, att den förmär »skapa ett beständigt välständ i skär- gärden själf», hvilket äter endast star att erna i den mon samfärdseln bidrager till att fiskaffärerna komma att allt mer öfvertagas af de hafsfiske idkande samhällena själfva, pa sätt i de länder, der hafsfiskebedriften star högst, redan för länge sedan egt rum. Den offentliga verksamheten till bohuslänska hafsfiskebedriftens främjande genom förbätt- rad samfärdsel mäste alltsa, för vinnande af bästa resul- tat, »söka att utveckla skärgärdsförhällandena i sadan rikt- ning, att den hufvudsakliga delen af fiskaffärerna kommer att tillhöra de hafsfiske idkande samhällena själfva», deri- senom att dessa fürses med den för nämnda affärers tids- enliga skötande oumbärliga samfärdseln, ty endast salunda kan, efter hvad erfarenheten ädagalagt, det anförda vilkoret uppfyllas» *). »Ett den här förordade riktningen motsatt sträfvande har emellertid sökt göra sig gällande med syfte att utveckla bohuslänska samfärdseln pa sadant sätt, att uppkomsten af ett själfständigt näringslif i skärgäarden med derpä grun- dadt varaktigt välstand derigenom bör möjligast försväras och att skärgärdsförhällandena i stället komma att gestalta sig sa som under förra sillfiskeperioden. Detta sträfvande har som bekant sina mälsmän i länets sjöstäder och större badorter samt särskildti Uddevalla *"*), och skulle detsamma *) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1889, n:o 18, sid. 5; 1896, n:o 17, sid. 5. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 55-57. **) Jämför: Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1887, sid. 212, 270— 271; 1888, sid. 132, 203; 1889, sid. 49; 1892, sid. 369. — Handlingar rö- rande ätgärder till samfärdselns förbättrande, sjette samlingen, sid. 149 vinna framgäng, da gar bohuslänska skärgärden med all säkerhet en den sorgligaste framtid till mötes. Samfärdselsförbättringar äro nemligen, sasom ofvan pävi- sats, till större gagn för fiskebedriften blott i den mon de främja utvecklingen af ekonomisk själfständighet i skär- gärden, men till skada i den mon de bidraga till att öka skärgärdens beroende af de nämnda städerna och större badorterna. Samfärdseln är att eftersträfva sasom förut- sättning och medel för själfständiga fiskaffärers utöfning af skärgärdsborne själfve, men ey att eftersträfva, dä den allt för mycket bidrager till att under sillfiskeperioden kon- centrera fiskaffärerne i sadana städer och större badorter, som icke själfva befatta sig med fiskets utöfning och icke heller hafva gemensamma intressen med fiskaresamhälleva. » »Vid utöfvandet af den offentliga verksamheten till bohuslänska hafsfiskets och skärgärdens främjande genom förbättrad samfärdsel mäste för den skull den här fram- hällna hufvudriktningen för samma verksamhet oryggligen füljas efter en pa möjligast fullständig och allsidig utred- ning grundad plan, enär eljest maälet lätt kan förfelas eller äatminstone icke lärer kunna vinnas med minsta uppofi- ringen af allmänna medel. En bade planmessig och kraf- tig verksamhet är härvidlag sa mycket mer af nöden, som nu innevarande sillfiskeperiod icke kan antagas räcka längre än högst tre ärtionden till*), och som man alltsa hvar- ken kan hoppas, att begängna misstag skola hinna att nog tidigt rättas af sig själfva, eller har nägon tid att för- summa, om man verkligen vill, innan det är för sent, fa till stand den här förordade, önskliga utvecklingen af skär- sardsförhällandena. Hvarje liknöjdhet eller eftergifvenhet till förmon för det nämnda skärgärdsfiendtliga sträfvandet mäste alltsa asidosättas, om ett förderfbringande resultat skall undgas. Härmed vare emellertid icke sagdt, att ur andra synpunkter än skärgärdens bästa behöflig samfärd- 55, 113—114; sjunde samlingen, sid. 68; ättonde samlingen, sid. 27; nionde samlingen, sid. 49; tolfte samlingen, sid. 113. — Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns lands- tings verksamhet att befordra anläggandet af för Bohus läns utveck- ling oumbärliga jernvägar. sid. 66, 82—83, 86. *, Detta skrefs är 1889. Jämför: Kortfattad berättelse öfver de under ärtiondet 1873—1883 utförda vetenskapliga undersökningarna, rörande sillen och sillfisket vıd rikets vestkust, sid. 64. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884 sid. 3 72-73 77-78. 150 sel skall försummas för skärgäardens och. dess hafsfiıskes skull, men väl att sadan samfärdsel bör utverkas i de in- tressens namn, för hvilka den i verkligheten ön- skas, och ej uti bohuslänska skärgärdens. Kraftiga för- sök hafva nemligen gjorts fran städerna och de större bad- orterna att använda bohuslänska hafsfiskebedriftens främ- jande äfven säsom svepskäl för utverkandet af statsan- slag till ändamäl, som hafva blott helt litet eller alls intet med samma bedrift att beställa, annat än ati möj- ligast kraftigt hindra bohuslänska skärgärdens utveckling till ekonomisk själfständighet>» *). Redan af hvad salunda anförts, torde vara fullt klart, att bohuslänska skärgärden endast kan erhälla den för- bättrade samfärdsel, som den för fiskerinäringens och fiskaresamhällenas förkofran behöfver, af sfaten, och detta blifver än mer tydligt, om man tager hänsyn till de nu- tida samfärdsmedlens och särskildt järnvägarnas stora an- lägeningskostnad, hvilken för skärgärden omöjliggör bvarje tanke pa att fiskarebefolkningen själf skulle med egna krafter kunna ästadkomma det nödiga. Att staten själf eger icke blott telegraf- och telefon- samt postanstalterna, utan äfven de för fiskerinäringen behöfliga järnvägarna inom bohuslänska skärgärden, är ock oundgängligen nöd- vändigt, om nämnda anstalter sa väl som järnvägsförbin- delser skola komma möjligast mänga och dessa möjligast rättoist till del, och om icke järnvägarne, genom att alle- nast utsträckas till de med privilegier och bränvinsförsälj- ningsmonopol försedda rika samhällena, skola, i stället för att gagna, blott i än högre grad öka den utsugning af skärgärden, som genom dessa samhällen eger rum. Statens Öfvertagande af de för fiskerinäringen behöfliga järnvägsliniernas byggande är ock af nöden, om de bohus- länska järnvägarne skola utföras efter en väl genomtänkt plan i sadan ordning, att fördelen af järnvägsförbindelse kommer möjligast mänga till godo och ej blifver allenast ett näringsutvecklingen vtterligare hämmande monopol för de nämnda privilegierade samhällena. Man fär dessutom vid denna allvarliga saks bedömande icke förgäta att järn- *, Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 26—31. — Handlıingar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande, nionde samlingen, sıd. 26-31. 151 vägsförbindelser liksom sa mycket annat äro till gagn egentligen blott för den, som far dem, och att om af tvä samhällen, som konkurrera med hvarandra, det ena far järnväg, men det andra icke, sa kommer visserligen det förra i ett bättre, men ock det senare i ett sämre läge än tillförene, samt att, om det än är mvcket förmonligt för vampyren att fa sin sugningskraft Ökad, sa är detta deremot icke förmonligt för dem, som äro utsatta för sug- ningen. Att fiskaresamhällena ej varda hjälpta deri- genom att andra fä den samfärdsel, dessa samhäl- len själfva för sin ekonomiska förkofran behöfva, bör vara klart, hvarförutom ju fiskarebefolkningen allra minst torde främjas derigenom att hennes värste medtäl- lare om den pä fisket grundade affären medeist kraftiga samfärdsanstalter bringas i tillfälle att i konkurrensen helt och hället förkrossa just fiskarenas egna samhällen *). Efter denna förberedande redogörelse för de allmänna grunderna för den bohuslänska hafsfiskenäringens främ- jande genom förbättrad samfärdsel inom skärgärden samt mellan denna och det inre landet, skall nu i största kort- het redogöras för de viktigaste af de samfärdselsförbättrin- gar, som ifrägasatts för nämnda ändamäl, och dervid göras början med järnvägarne, hvilkas gagn för fiskerinäringen, om de utsträckas till hufvudorterna för hafsfiskets utöl- ning, Är sä stort, att hvarje försök att utan sädana järn- vägsförbindelser bringa skärgärden till en tidsenlig ständ- punkt i afseende pä näringsutvecklingen skall vid utföran- det befinnas vara i väsentlig mon fäfängt, enär erfarenhe- ten visat, att hafsfiskebedriften i var tid fordrar att fiska- resamhällena skola ega järnvägsförbindelser för att kunna i fullaste mätt trifvas och till största kraft utvecklas **). *) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket, sid. 16—20. — Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 29, 43--45, 46. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sıd. 33—37. 119, 135—137, 138-139; 1885, sid. 158—168; 1886, sid. 120— 121, 156— 157, 223-230; 1887, sid. 271, 343345, 346, 393; 1888, sid. 228, 252 254, 258, 263, 271; 1889, sid. 26-31, 55—59, 112, 116 140—142, 143— 144, 149--151, 173—174; 1890, sid. 48; 1891, sid. 201-207, 249 250, 255, 291; 1892, sid. 38; 1894—1895, sid. 77, 79, 84, 99. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 17, 19, 24, 39. **, Jämför: HOLDSWORTH, E. W. H., British industries. Sea fishe- ries. London 1877, sid. 4-5. — GopE, G. Brown, The fishery in- 152 För bohuslänska hafsfiskebedriftens bästa och lämp- ligaste tillgodoseende med statsjärnvägar i Öfverensstäm- melse med här anförda allmänna grunder behöfvas dels inlösandet till staten af Bergslagernas och Uddevalla— Venersborg—Herrljunga-järnvägar samt den senares ut- läggning till normal spärvidd, dels byggandet fran Udde- valla sasom utgäangspunkt af följande till de främsta huf- vudorterna för hafsfiskenäringen gaende utfartsbanor, nem- ligen 1) Uddevalla—Torp (Herrestad—Munkeby —Mor- landa—Ellös (Orostbanan), 2) Torp (Herrestad)— Salt- källan—Lägum—Bottnafjorden (Sotenäsbanan) och 3) Lägum-—-Rabbalshede-—Norra Litsleby— Grebbestad— Krossekärr (Tanumsbanan); och ega dessa linier bety- delse för hafsfisket i den ordning, de uppräknats”). Orost- banan skulle nemligen blifva till gagn för Orosts och Tjörns skärgärd, Sotenäsbanan för Sotenäs’ och Kville häraders skärgard och Tanumsbanan för (Kville,) Tanums och Vette häraders skärgärd. Skulle Uddevalla— Venersborg— dustries of the United States. London 1883, sıd. 9. — WALPOLE, SPENCER, The british fish trade. London 1883, sid. 46—47. — WaL- POLE, S., Fish transport and fish markets. London 1883, sid. 7—8. Mırn, W. S., Scoteh herring fishing. London 1883, sid. 24, 33. — BEauJou, A., The history of the dutch sea fisheries. London 1883, sid. 277. — Amtliche Berichte über die internationale Fischerei — Aus- stellung zu Berlin 1880. II. Seefischerei von M. LINDEMANN, sid. 117. — Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bo- hus läns landstings verksamhet att befordra anläggandet af för Bo- hus läns utveckling oumbärliga jernvägar, sid. 25—29. — Fiskeripo- litikens hufvudsaligaste innehäll, sid. 17, 19, 24, 39. *) Jämför ı fraga om: a) inlösandet till staten af Bergslagernas och Uddevalla —Venersborg-Herrljunga järnvägar: En kort pro-memoria öfver bohuslänska jernvägsfrägan, sid. 15, 22—23. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 263, 270, 272; 1886, sid. 56—64, 230, 231, 232, 233, 235-238; 1887, sid. 128-129, 139; 1888, sid. 75—128, 130 — 132, 197-200, 201—212, 214-215, 225-226, 227, 229, 230, 265; 1889, sid. 54-55; 1891, sid. 205; 1892, sıd, 365, 366, 372—373. — Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns landstings verksamhet att befordra anläggandet af für Bohus läns utveckling oumbärliga jernvägar, sid. 14—15, 19, 58—60, 66— 67, 82-84, 85 — 56. b) utfartsbanan till Morlanda—Ellös: Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket, sid. 16— 21, 25—26. — PBohus läns hafsfiske och dess framtid, sıd. 29, 45—46, 48. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 32—41, 314; 1885, sıd. 259 — 263; 1886, sid. 47, 222, 228, 229, 230, 231, 232—233; 1887, sid. 128, 153 Herrljunga-järnvägs inlösande till staten varda om intet, kan en annan, om än ej fullt sa förmonlig, utgangspunkt för nämnda utfartsbanor till skärgärden erhällas i Troll- hättan, dä linien till Torp (Herrestad) naturligen finge dragas öfver Sunningen i stället för öfver Uddevalla *). Den sa mycket omordade hohuslänska »längdbanan» eger deremot knappast nägon annan betydelse till större gagn för fiskerinäringen än säsom utgäangslinie för banorna till Morlanda—-Ellös, Bottnafjorden och Grebbestad—Kros- sekärr, i händelse Uddevalla— Venersborg— Herrljunga- och Bergslagernas järnvägar icke blefve inlöste till staten och den förra af dem utlagd tillnormalspärvidd. Längdbanan er- sätter dock härvid blott helt otillräckligt det syfte, som afses med nämnda järnvägars inlösande till staten; ty det är för forslingen af skärgärdens produkter till det inre landet, som skärgärden behöfver järnväg, och icke för att forsla dessa produkter söder ut till trakter af riket, som själfva hafva gifvande hafsfisken. För transporten af sill till Tyskland är samma bana heller icke behöflig, enär vinterfiskets stora sillmängder, i följd af myckenheten och det deraf föüljande billiga priset, mäste sändas med ängbät, och höst- fiske med jämförelsvis smä fangster eger rum hufvudsak- ligast blott utanför södra skärgärden, som genom närhe- ten till Göteborg redan är i besittning af den för ända- 133—136, 137, 344; 1888, sid. 128-129, 132-134, 200, 212—220, 223—230, 263, 265; 1889, sıd. 50, 51, 55, 69-73; 1891, sıd. 205, 253; 1892, sid. 354—355, 367, 369, 372—375, 382; 1894 — 1895, sıd. 33, 40, 41, 43-50, 50-51. — En kort pro-memoria. Bilaga. — Betän- kande, angäende den beslutade planen etc., sid. 23— 29, 37—38, 46 — 68, 80— 81, 83-84, 85-86, 88-91, 94— 102. c) utfartsbanan till Bottnafjor den: Bohuslänsk Fiskeritid- skrift, 1889, sid. 56, 63, 76-77. — Jämför vidare: Betänkande, an- gäende den beslutade planen ete., sid. 45. — Göteborgs och Bohus Täns landstings handlingar, 1888, n:o 12, sid. 7—8; 1889, n:o 18, sid.; 2. d) utfartsbanan till Grebbestad—Krossekärr: Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 32-41; 1886, sıd. 228, 229, 230, 231, 233— 234; 1887, sid. 128; 1888. sid. 129—130, 132—134, 200, 212217, 220-230, 264, 266-267; 1889, sid. 74—76:; 1891, sid. 205, 253; 1892, sid. 354-355, 367-368, 373-375; 189&—95, sid. 33—34, 40, 41, 43 —50, 50-51. — Betänkande, angäende den beslutade planen ete., sid. 38-39, 70-71, 72, 90-91, 103— 124. *) Jämför: Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1887, n:o 18, sid. 8 — "Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1887, sid. 139; 1888, sid. 210, 214-215, 263, 265. 154 mälet behöfliga järnvägen. Järnvägsförbindelserna behöf- vas tvärtom för att utveckla bohuslänska hafsfisket till en näring med syttet att förse svenska folket med en billig och närande fiskföda. | Om den först anförda af de för skärgärden mest be- höfliga järnvägslinierna har ar 1887 i en uppsats i Bohus- länsk Fiskeritidskrift träffande vttrats följande, som här ma anföras. »En den allra viktigaste uppgift för ästad- kommandet af en god fiskafsättning mäste tydligen vara att förskaffa bohuslänska skärgärden ätminstone en väl- belägen järnvägsuthamn, som kan spela ungefär samma rol för denna skärgard, som t. ex. Great Grimsby gör & vestkusten af England; och mäste en sädan uthamn, för att motsvara sin bestämmelse, lämpa sig för anläggning af en verklig fiskarestad, ega ett centralt läge i själfva den trakt, som eger största betydelsen för hafsfisket och särskildt för utomskärsfisket inom länet, besitta ett möjli- gast stort uppland i sin närhet och bästa samfärdselslä- genheter med den kringliggande skärgäarden m. fl. egen- skaper, som främja uppkomsten af en stad, samt pä genaste sätt medelst möjligast korta järnvägssträcka kunna för- bindas med det inre landets järnvägsnät och erbjuda möj- lishet för denna ändpunkt att varda en koncentrationsplats för näringslifvet i skärgarden och en hufvudort för utbytet af landsbygdens och skärgärdens produkter, o. s. v. Till en dylik järnvägsuthamn med ständigt salt vatten äfven i vtan bör större och värdefullare hafsfisk kunna införas lefvande och förvaras sädan uti tjänliga behällare för att, i den mon rekvisitioner inga, upptagas, dödas (klubbas eller slaktas) och afsändas till konsumtionsorten, inpackad uti lador med is uti kylvagn, pä sätt i Great Grimsby m. fl. engelska hamnar eger rum, hvarigenom först en välordnad handel med färsk hafsfisk kan komma till stand och der- igenom äfven den oumbärliga förutsättningen för utom- skärsfiskets utveckling till en högre ständpunkt.» »Väar skärgärd eger blott en enda plats, som fullt motsvarar alla dessa anspräk pa en för hafsfisket välbe- lägen järnvägsändpunkt, och det är Morlanda—Ellös- nejden med dess snart sagdt oöfverträffliga hamnar» *). *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift. 1887, sid. 343— 344. — Berättel- sen öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfisken under 1886 — 1887, 155 För att erhälla de för Bohusläns ekonomiska utveck- ling behöfliga järnvägarne har länets landsting dels ar 1886 i ansökan till Kongl. Maj:t hemstält om »anläggandet sä- som normalspäriga statsbanor af de pa hushällningssäll- skapets och landstingets bekostnad redan fullständigt un- dersökta samt särskildi för hafsfiskebedriftens och skärgärdens utveckling den största betvdelsen egande linierna Uddevalla—Torp(Herrestad—Munkeby— Morlanda—Ellös och Torp(Herrestad)—Saltkällan—Rab- balshede—Norra Litsleby —Grebbestad— Krossekärr i för- ening med Uddevalla— Venersborg— Herrljunga-banans in- lösen till statsverket och dermed följande utläggning till normal spärvidd», dels ar 1892 »i skrifvelse till Kongl. Maj:t meddelat, att landstinget vore villigt betala de kost- nader, som vore förenade med anskaffande af nödig jord at sa väl de af landstinget ar 1886 sasom statsbanor be- gärda järnvägslinierne som äfven at längdbanans fortsätt- ning & ena. sidan till vestkustbanan vid Göteborg och ä andra sidan till norska gränsen, allt i händelse beslut om dessa liniers bvggande fattades före utgangen af ar 1897», samt dessutom beviljat bidrag för bvggandet säsom en- skilda företag af de delar af nämnda järnvägslinier, som staten icke kunde förmas att bygga®”). Inlösandet till staten af Uddevalla—Venersborg-—Herrljunga järnväg har vidare hos Kongl. Maj:t begärts äfven af Elfsborgs och Skaraborgs läns landsting”*). sıd. 23>—26. — Ar 1893 uppgjordes ett motförslag till ıfrägavarande utfartsbana, men dä det utmärker sig hufvudsakligast genom sin eko- nomiska omöjlighet, orealiserbarhet och löjlighet, har man ock hällıt detsamma ytterst hemligt samt omsorgsfullt undvikit hvarje offentligt omnämnande. ®) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1886, n:o 94, sid. 12, $ 48; 1892, n:o 25, sid. 22—23, $ 73 under 1:0; 1895, n:o 36, sıd. 24—25, $ 85 under 2:0. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1856, sid. 223—231; 1888, sıd. 200—230; 1891, sid. 212, 253; 1892, sid. 367 — 369, 372—375; 1894— 1895, sid. 33—34, 43—50. — Handlıngar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande, fierde samlingen, sid. 13—21; ättonde saml., sid. 24—54: elfte saml., sid. 1; tolfte saml., sid. 111—113, 116—119. — Berättelse öfver Föreningens till bohus- länska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning 1894— 1895, sid. 10—11, 20—27. **) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 236-238; 1888, sid. 197—200. — Handlingar rörande ätgärder till samfärdselns förbätt- rande, fjerde samlingen, sid. 26—28: ättonde saml., sid. 21—24. 156 Uti sitt utlatande till Kongl. Maj:t öfver den förra af dessa ansökningar har Konungens befallningshafvande i länet den 19 november 1886 dels med hänsvn till Udde- valla— Venersborg — Herrljunga järnväg förklarat, att »lands- tingets hemställan om ätgärder för denna järnvägs inlösen till staten och utläggning till normal spärvidd syntes i hög grad förtjänt af Kongl. Maj:ts uppmärksamhet», dels med afseende pa den begärda utfartsbanan till Orost »icke tvekat att päü det kraftigaste förorda bifall till lands- tingels hemställan om ästadkommande af järnvägsför- bindelse mellan Uddevalla och Ellös», dels ock i fräga om den begärda grenbanan fran nämnda utfartsbana till norra Bohuslän framhällit att, »om järnvägens ändpunkt förlades till Strömstad i stället för till Grebbestad och det sedan skulle med tiden visa sig, att hafsfisket för nödig utveckling och förkofran i och för sig päkallade särskilda anordningar för fiskprodukternas aflemnande i Grebbestad für hastigare befordran inät landet, det icke torde vara med särdeles stora svärigheter förenadt att astadkomma en bibana frän lämplig punkt pa den förenämnda stats- banan till Grebbestads hamn», samt derefter hemstält »hu- ruvida och i hvad utsträckning Kongl. Maj:t täcktes finna landstingets underdäniga ansökning om beredande af en järnväg inom länet jämväl i nordlig riktning nu borde till nädigt bifall föranleda> *). Landstingets skrifvelse till Kongl. Maj:t är 1892 föranledde icke nägot särskildt utlätande fran Konungens befallningshafvande i länet. Äfven Bohusläns riksdagsmän i andra kammaren hafva ären 1882 och 1883 genom riksdagsmotioner och ären 1884 och 1892 genom hemställanden till regeringen sökt verka för statsbanebyggande uti Bohuslän i Öfverensstäm- melse med det förslag, som innehälles i länets landstings ansökan är 1886°*). Om utsikterna för förverkligandet sa väl af landstin- gets nämnda ansökan till Kong]. Maj:t af är 1886 som af *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1886, sid. 231-235; 1892, sid. 373—374. — Handlingar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande, fjerde samlingen, sid. 21—25; tolfte samlingen, sid. 117-118 **) Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 41—48. — Bohus- länsk Fiskeritidskrift, 1884. sid. 33—41; 1887, sıd. 189-193; 1892, sid. 354-355. — Handlingar rörande ätgärder till samfärdselns för- bättrande, sjette samlingen, sid. 32—36; tolfte saml., sid. 98— 99. 157 landstingets järnvägsönskningar i öfrigt (med hänsyn sär- skildt till den för bohuslänska fastlandet sa viktiga längd- banan) yttrar landstingets järnvägskomite af är 1885 i sitt ofvan äberopade utlätande af är 1889 följande, som synes träffande och derför äfven skall här anföras. »Nägra utsigter för att genom egna krafter och sä- som ett eller flera enskilda företag astadkomma de i järn- vägsplanen ingäende linierne och särskildt den ur landt- mannaintressets synpunkt sa företrädesvis önskade fullstän- diga längdbanan finnas tydligen icke för närvarande, och de hafva dessutom, hvad sistnämnda bana vidkommer, än vtterligare minskats, sedan en fullständig vestkustbana redan kommit till stand» — — — — »De enda verkliga skäl af större betydenhet, som kunnat eller kunna anföras för ett statens kraftiga ingrepp till förmon för järnvägsbyggande i Bohuslän, äro dels fiskeri- näringens främjande och dels behöfligheten af nya utfarts- vägar till hafvet fran det inre landet. Sedan en fullständig vestkustbana nu ästadkommits utanför Bohusläns gränser, har nemligen det en gäng sa starka skälet i behofvet af en sädan bana med genaste riktning genom Bohuslän för- lorat sin betvdelse, hvartill kommer att man för den blott omkring 30 kilometer längre linien genom Elfsborgs län gör ansprak pa att staten ej skall framkalla nägon ny om inkomsterna täflande linie» *). »Större betydelse sasom utfartsväg fran det inre lan- det eger egentligen blott en enda af de ifräagasatta bohus- länska linierna, nemligen den till Morlanda—Ellös, och i fiskerinäringens namn är det tydligen icke möjligt att kunna utverka mer än blott nägra fa af de i järnvägs- planen ingaende linierne, enär endast en mindre del af länets befolkning och endast vissa delar af länets kust ega verkligt stor betydenhet för fiskebedriften, och enär den bohuslänska längdbanan alls icke berör de för samma be- drift viktiga trakterna inom länet. En jJärnväg kan nem- ligen fü betydelse till större gagn för hafsfiskebedriften endast i den mon den förmär utveckla ett kraftigare *) Jämför: Betänkande, angäende den beslutade planen för Gö- teborgs och Bohus läns landstings verksamhet att befordra anläggan- det af för Bohus läns utveckling oumbärliga jernvägar, sid. 12, 85. 158 näringslif och skapa ett beständigt välständ i skärgär- den själf, hvilket äter endast stär att vinna genom ‚fiskaffärernes öfvertagande af de hafsfiske idkande sam- hällena själfva, derigenom att Järnvägsnätet utsträckes till de bäst belägna bland dessa i de för hafsfisket mest betydande delarne af skärgärden. De sorgliga följderna af förra sillfiskeperioden hade sasom bekant sin egentliga srund deruti att fiskaffärerne tillhörde de mer afsides fran ‚skärgärden liggande städerne och särskildt Göteborg, under det att skärgärdsbefolkningen i verkligheten blott utgjorde stadsbornes tillfällige arbetare, hvadan, da sillen upphörde att ga till, bade kapital och företagsamme män saknades i skärgarden för framdrifvandet af nya näringsformer; och med ledning sa väl af denna erfarenhet fran Bohuslän själft som af förhallandena i de länder, der hafsfiskebe- driften stär främst, torde vara klart, ait man, för ernä- endet af ett bättre resultat än under förra sillfiskepe- rioden, mäste söka utveckla skärgärdsförhällandena { sädan riktning, att den hufvudsakliga delen af fisk- affärerne kommer att tillhöra de hafsfiske idkande samhällena själfva, och att Järnvägar liksom alla andra samfärdsmedel erhälla betydelse till gagn eller skada för bohuslänska skärgärden och hafsfisket i den mon de främja eller motverka denna utvecklingsriktning.» »Da nu landstingets järnvägsförhoppningar alltsa äro motiverade företrädesvis ur synpunkten af bohuslänska fiskerinäringens och skärgärdens främjande, sa är det ju ock fullt riktigt, att fiskerinäringen och skärgär- den äfven först varda tillgodosedda och att det, som begäres af staten, i främsta rummet afser de för hafsfisket mest betydande och lofvande delarne af länet samt det slag af fiskaffärer, som mest är i behof af järnvägsförbin- delser, eller färskfiskhandeln, dervid länets mellersta skär- sards langt Öfvervägande betydelse under bäde den för- flutna och närvarande tiden för sa väl storsjöfisket som sillfisket icke far förbises. Att nu fordra, det landtman- - nanäringarne under säadana förhällanden skulle tillgodo- ses i stället för den näring, i hvars namn en hemställan hufvudsakligen mäste motiveras, vore naturligen lika obe- fogadt och orättvist som ett sadant beteende skulle blifva för hemställans framgäng tillintetgörande, ty skärgärds- 159 befolkningen skulle svarligen underläta att in- lägga en kraftig gensaga mot detsamma»*). »Nagon bättre utväg att förverkliga landstingets järn- vägsplan än den i komitens betänkande är 1886 (sid. 85 —86) angifna och af landstinget genom dess hemställan samma är till Kongl. Maj:t redan inslagna, torde väl ocksa knappast finnas — — — — Helt- riktigt heter det ock om. denna utväg i landstingets ofta berörda hemställan, att »det mäste anses vara för länet langt förmonligare, att ännu nägon tid fa umbära till och med hvad som i afse- ende pa järnvägsförbindelser är mest behöfligt, än att inom en närmare tidpunkt erhälla en eller annan lokalbana ut- förd, som utan nämnvärdt gagn för länet blott skulle med- föra hinder för ästadkommandet af det i verkligheten efter- sträfvansvärda.» »Däa det tydligen icke är landstingets genom dess be- slut och i dess hemställande till Kongl. Maj:t uttalade vilja eller önskningar, utan den sakliga utredning, som adaga- lägger att anspräken äro berättigade, hvilken allena kan antagas förmäa Kongl. Maj:t och riksdagen att tillmötesga landstingets Önskningar; sa bör det ock vara klart, att intet ätgörande bör försummas och ingen tid sparas för astadkommandet af en sadan utredning. Förberedelser hafva ock i den största omfattning gjorts för att stödja nämnda Önskningar genom anförande af erfarenheten fran utlandet och särskildt fran Holland, England, Skotland, Irland och Norra Amerika. Att under tiden fa tvänta nagot litet pa det Önskade, är tvifvelsutan bättre, än att erhälla detsamma afslaget; ty det möter alltid stora sva- righeter, att efter ett afslag komma igen med en ny hem- ställan, som har nägot till utsikter för sig, utan att dervid - räka i strid med äldre sasom sanna framhällna uttalanden och förut tillgodosedda intressen, eller utan att göra sig skvldig till en den egna saken skadande obeständighet.» *) Hvad järnvägskomiten sälunda päpekat om den stora vikten bäde af ordningen, i hvilken järnvägsanlägsningarna böra komma till utförande, och af att icke vare sıg landtmannanäringarna eller badorts- och stadsintressena fä i fiskerinäringens namn tillvälla sig de förmoner af staten, som staten afsett ät fiskerinäringen, mä icke förbises af fiskarebefolkningens mälsmän; ty ett sädant förbiseende kan medföra ofantliga olägenheter ät samma befolkning och blıfva omöjligt att göra godt igen. 160 »Da nu, sasom ofvan pävisats, förhoppningarna ä er- hällande af en större del af de i järnvägsplanen ingaende linierna i sa väsentlig mon äro grundade pä den framhällna oumbärligheten af järnvägsförbindelser för bo- huslänska skärgärdens och hafsfiskets upphjäl- pande till önsklig höjd; sa är helt visst ock af nöden, att än nägon tid afvakta utvecklingen af den pabörjade striden om bästa sättet och rätta medlen att förkofra samma hafs- fiske och skärgärd, för att, da lämpligaste tillfället är inne, kunna pävisa, att utförandet af just de af landstinget Ön- skade skärgärdslinierne verkligen äro alldeles oumbärliga icke blott för nämnda hafsfiskes och skärgärds förkofran, utan äfven för det möjligast säkra förekommandet af de stora olägenheter, som eljest, liksom tillförene skett, torde komma att atfölja ocksa den nu innevarande sillfiskeperio- dens en gäng förestäende upphörande» *). Ehuru de af länets landsting sasom statsbanor med hänsyn till hafsfiskenäringens förkofran begärda ut- fartsbanorna blifvit efter en den grundligaste utredning mycket starkt motiverade, hafva dock oafbrutet gjorts för- sök att skjuta andra linier fram i stället till förmon för badortsväsendet och de med privilegier och bränvinsför- säljningsmonopol försedda samhällena vid kusten, hvadan ej synes omöjligt, att fiskarebefolkningens välfärd och in- tressen under denna fiskeperiod liksom under de föregä- ende varda tillbakasatta med samma sorgliga päföljd som da**). Finge Bohuslän nemligen en längdbana med *) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1889, n:o 18, sid. 4-7; 1896, n:o 17, sid. 5. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 5&—59; 1891, sid. 204—205. — Handlingar rörande ätgär- der till samfärdselns förbättrande, nionde samlingen, sid. 54—59. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfıskets understöd och administration, 1841 — 1891, sid. 20%— 205. **) Bland dylika försök har järnvägsförslaget Strömstad—Mon lätit mest tala om sig, ehuru ovederläggligen pävisats bäde Ström- stads olämplighet säsom ändpunkt för en hafsfisket afseende järnväg och Strömstad— Mon-järnvägens ekonomiska orimlighet (Betänkande, angäende den beslutade planen för Göteborgs och Bohus läns lands- tings verksamhet att befordra anläggandet af för Bohus läns utveck- ling oumbärliga jernvägar, sid. 37—38, 44, 76, 122. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 38, 315-316; 1886, sid. 228; 1888, sid. 222—223, 224; 1889, sid. 53—54, 83-85; 1894—189, sid. 47. — Göteborgs och Bohus läns landstings handlıngar, 189, n:o 25, sid. 161 bibanor blott till de med privilegier och bränvins- försäljningsmonopol försedda men icke själfva hafsfiske idkande samhällena vid kusten, da skulle den för det egentliga hafsfisket mest betydande delen af skärgärden tydligen komma i det allra sämsta läge, som gerna läter tänka sig, och i eti vida mer förderfbringande sadant än under förra sillfiskeperioden. Af det anförda torde redan vara klart, a ena sidan hvilken vikt det ligger deruppa, att den bohuslänska järn- vägsfrägan blifver ur fiskerinäringens synpunkt möjligast fullständigt utredd*), och & andra sidan hur oklokt det var, att länets landsting afvisade aäberopade järnvägskomiltes oegennyttiga erbjudande att verkställa en sadan utredning, och tager man vidare hänsyn till svärigheten att utverka de nödiga statsbanorna ät Bohuslän, blifver än mer tydligt, hur oumbärlig hänvisningen till utlandets erfarenhet och ätgöranden är. Vid sträfvandena att upphjälpa hafsfiske- bedriften har man nemligen i utlandet länge insett järn- vägsförbindelsers oumbärlighet för de främsta eller bäst belägna fiskaresamhällena och med största framgäang handlat derefter, ett förhällande hvarpa Danmark, Tyskland, Hol- land, Storbritannien och Norra Amerika äfven förete de mest öfvertygande exempel. Under de senare ären hafva sälunda statsjärnvägar utförts till fiskarestäderne Vlaar- dingen och Maassluis uti Holland samt till Norddeich m. 1. 3—4). Det för bohuslänska skärgärden farligaste af dessa förslag har utgätt frän Uddevalla och afser utverkandet af statsbidrag till Uddevalla— Venersborg — Herrljunga j järnvägsaktiebolag för omläggning af dess järnväg tıll normalspärig, enär det hinder för ästadkom- mandet af järnvägar inom Bohuslän, som nämnda järnväg in- nebär, sä linze befinner sig i det nuvarande aktiebolagets ego, naturligen derigenom skulle blifva än oöfverstigligare, och detta ehvad de bohuslänska järnvägsföretagen äro afsedda att komma till ständ genom statens försorg a säsom enskilda företag (genom anlıtande möjligen äfven af utländskt kapital). En kraftig motständare är nem- ligen alltid värre än en svag att öfv ervinna, —E kunna bohuslänin- garna vara tacksamma för att de ı banans smalspärighet och ekono- u svaghet ega ett uppslag till ernäendet af ett bättre tillständ. Denna sista förhoppning om en ändring till det bättre skulle emeller- tid med ens vara tllintetgjord, om ee gäfves normal spärvidd och holaget finge en stark ekonomisk ställning (Bohuslänsk Fiskeritid- skritt, 1888, sid. 132, 203). *) unfar- Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1888, sıd. 163, 166, 173. 11 162 ställen i nordvestra Tyskland, under det att sakkunnige komiteer uti Irland, Skotland och Tvskland förordat hafs- fiskets upphjälpande genom särskildt nya järnvägsanlägg- ningar *). Afven förbättrade inomskärsfarleder skulle erbjuda stora förmoner för skärgärden med dess hafsfiskebedrift och det i synnerhet för de delar af skärgärden, som äfven efter de ur hafsfiskets synpunkt önskliga järnvägsförbin- delsernas ästadkommande blifva nödsakade att anlita ang- bätsfarten för afsättningen af sina produkter. De för hafs- fiskenäringen viktigaste af de föreslagna och pa länets landstings bekostnad mestadels redan undersökta farleds- förbättringarna afse upprensning af sundet mellan Mar- strands Koö och Instön (Metsundet) och af flera (5), far- leden mellan Marstrands- och Gullmarsfjordarne tillhörande sund samt af trenne sund i farleden mellan Hunnebostrand och Fjällbacka; och har länets landsting ar 1890 uti an- sökan till Kongl. Maj:t hemstält om utförande pä statens bekostnad af de flesta af här antydda farledsförbättringar, nemligen sunden Tjörn—Tjörnskalf, Kyrkesundsränna, Skaftöland—fastlandet, Flatholmen-—-Kvarnmyren, Hornön —fastlandet och Homborgön--fastlandet, hvilken ansökan blifvit af vederbörande myndigheter tillstyrkt**). Kostna- *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 173—174; 1890, sid. 48. — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjanpde verksamhet och förvaltning, 1889, sid. 22—23. — Second report of the Royal Commission of Irish Publie Works. London 1888, sid. 3, 9—10, 23—24, 37—43. — Light Railways (Ireland) Act. 1889 (52 &53 Vier. ch. 66). — Report on the Commission appointed to inquire into certain matters aftecting the interests of the population of the Western Highlands. and Islands of Scotland. London 1890, sid. 3, 10—13, 22. — Staatsblad van het Koningrijk der Nederlanden. (N:o 205). Wet van den 10den November 1875, tot aanleg van Staatsspoorwegen. I, 7. — De Ingenieur. ’s-Gravenhage 1889, N:o 44, sid. 373—377 (Kock, A. W.T., De Spoor- weg Schiedam—Hoek van Holland. — Mittheilungen der Section für Küsten- und Hochsee-Fischerei, 1887, sid. 97; 1888, sid. 114. **) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 310, 316—317, 334—342; 1885, sid. 173—177, 179-181, 184—191; 1886, sid. 64—102, 242 — 252; 1887, sid. 124—127, 158—161, 343, 346; 1888, sid. 166, 173, 251—257, 259—260; 1889, sid. 1—17; 1890, sid. 50—65; 1891, sid. 208—209, 253, 255, 256—258; 1892, sid. 38, 283—301. — Handlingar rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande, tionde samlingen, sid. I— 17; elfte saml., sid. 4—6; tolfte saml., sid. 27—45. — Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1890, n:o 14, sid. 14—16, n:o 20, sid. 2—3, n:0o 26, sid. 12—13, $ 55; 1891, n:o 11, sid. 2—3, n:o 22, sid. 2, n:o 27, sid. 14, $ 62, 6:0; 1892, n:o 18, sid. 1, n:o 25, sid. 5, $ 32. 165 den för de begärda farledsarbetenas utförande har beräk- nats till 196,400 kronor. Ehuru bohuslänska skärgarden nu redan är försedd med ett mycket utveckladt telefonväsende, äterstär dock en väl behöflig omändring pa statens bekostnad af nägra (#4), innan rikstelefonnätets uppkomst anlagda enkelträdiga ledningar inom Orosts och Tjörns skärgärd till dubbelträ- diga, nemligen linierne Kärehogen—Gullholmen, Kärehogen — Helleviksstrand-—-Kärringön, Varekil—Mollösund och Stoc- kevik—Klädesholmen, hvilket arbete, da linierne i fraga till största delen utgöras af kabelledningar, beräknats kosta i utförande 12,170 kronor; och har ansökan härom af Orosts och Tjörns fiskeriförening ingifvits till Kongl. Maji:t och förordats af telegrafstyrelsen”). Denna omändring kan ej väntas utförd pa enskild bekostnad, hvarförutom tele- fonstationerne i fraga, hvilka göra tjänst säsom ett slags offentliga telegrafstationer, genom anlitande af sadan utväg ju skulle (sasom pa Resö i norra skärgärden skett) blifva ett faktiskt monopol för nagra fa rika personer och icke kunde för verkliga affärers skötande anlitas af andre än innehafvarne, pa sätt fallet är med de enskilda abonne- mentsstationerna. En förändring af ifragavarande offent- liga telefonstationer till abonnementsstationer komme sa- lunda uppenbarligen att medföra betydande skada i stället för gagn ät nämnda skärgärd samt hämma i stället för att främja dennas utveckling. Ett annat önskemal är förvandlingen af aAbonnements- stationen vid Kyrkesund till allmän statsstation, enär statio- nen ej kan undvaras, men ingen framdeles torde vilja eller kunna erlägga abonnementsafgiften. Mindre betvdenhet för bohuslänska hafsfisket eger der- emot fiskevärden eller ätgärderna till vidmakthällande och om möjligt äfven ökande och förbättrande af tillgangen a värdefull fisk i fiskevattnen, enär med hänsyn till de stora hafsfiskena naturligen sadan ej ens kan ega rum och enär utvägarne att uträtta nagot för äfven de smärre fjordfiskenas vard icke äro synnerligen mänga eller med säkerhet le- dande till mälet. För nämnda fjordfisken vore emellertid *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 277—278; 1894—189, sid. 36—58. — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning, 1894—1895, sid. 33—35. 164 en förtvdligad fiskerättslagstiftning, hvarigenom ät- minstone fisket med Ödeläggande redskap af kringstrykan- de fiskare omöjliggjordes och fiske med smä grund- eller sölvadar a landgrunden inskränktes samt odling af ostron och agnskal tryggades, af ganska stort värde; ty fiske, som ingen eger, vardar sig heller ingen om, utan blifver ett rof för den förstkommande utan hänsyn ul fiskets fortfarande beständ®). Äfven administrativt förbud mot användnin- gen pa svenskt omräde af storulke eller bomsläpnät, segel- not och skäddevad eller snurrevad skulle lända till gagn och önskas äfven af de flesta bland fiskarena*“). Att fiskodling äfven i hafvet och med hänsyn till de stora hafsfiskena är uppenbar humbug*””*), har veten- skapligt bevisats och är för öfrigt själfklart, men inomskärs kan i fraga om ostron och agnskal en verklig kultur helt visst anordnas, ehuru den för att lända till önskadt gagn mäste handhafvas med mycken erfarenhet och omsorgs- fullhet. Vid bedömandet af frägan om fjordfiskenas värd far man icke förbise att skarpsillfisket, ostronfisket m. fl. fisken synas vara underkastade en semisekulär periodieitet, som motsvarar det vmniga sillfiskets, och att salunda t. ex. skarp- sill- och ostronfiskena aftaga under en sillfiskeperiod och tvärtomr). Största betydelsen för bohuslänska hafsfiskets och skär- gärdens fürkofran eger tvifvelsutan den offentliga fiskare- *) Förslag till lag om rätt till fiske. Stockholm 1894, sid. 59—68. —- Betänkande med förslag till författningar angaende hafsfisket vid kusten af Göteborgs och Bohus län. Stockholm 1895, sid. 116—117, 121—123, 125—127, 131. — Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1895, n:o 13, sid. 8—9, 12—15, 16—17, 20; n:o 29, sid. 1, 2; 1896, n:o 36, sid. 5. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1894—1895, sid. 87. — Fiskeri- politikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 27 **) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1894—1895, sid. 29—30, 91. — Be- rättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksam- het och förvaltuing, 1894—1895, sid. 6—7. — Fiskeripolitikens hufvud- sakligaste innehall, sid. 31. a} Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 171. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafs- fiskets understöd och administration, 1841—1891, sid. 171. ) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1887, sid. 355—356. — Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet, 1887, sid. 2. — Jämför vidare: LJUNGMAN, A. V., Om sillens och skarpsillens racer. Kjöbenhavn 1881, sid. 135—136. 165 värden, emedan det är fiskarebefolkningen, som utöfvar skärgärdens hufvudnäring och uppbär fiskebedriften, hvars tillstäand ju mäste vara beroende af fiskarenas ekonomiska krafter och duglighet. Den offentliga fiskarevärden mäste fördenskull hafva till syfte att astadkomma ett varaktigt ekonomiskt välständ samt god ordning och möjligast goda sociala förhällanden i de fiske idkande samhällena sasom förutsättning för en, sa vidt de i öfrigt radande förhällandena det medegifva, höst stäende och lifskraftig fiskerinäring; »men för att avägabringa ett sädant välständ fordras en dessa samhäl- lens hela ekonomiska lif afseende verksamhet, som särskildt maste vara riktad pa att förskaffa en god afsättning för fäangsten; ty det är uppenbarligen endast en tillfredsstäl- lande afsättning för fiskets produkter, som förmär göra fisket lönande. Med mindre äter fisket och den pä det- samma inom fiskaresamhällena grundade fiskaffären är lö- nande, gä dessa senare icke framat, och själfva fiskebe- driften star stilla eller gär tillbaka*). Dä vidare för en möjligast lifskraftig utveckling af bohuslänska hafsfiskebe- driften tydligt nog fordras att innehafvarne af den pa fisket i första hand grundade affären uppträda äfven säsom fiska- renas förlagsgifvare, sa inses ock af hvilken synnerlig vikt det är för just hufvudändamaälets vinnande, att nämnda affär tillhör fiskaresamhällena själfva och icke sasom under de forna bohuslänska sillfiskeperioderna eges af de utaf helt andra intressen än skärgärden besjälade städerne. Det är för Öfrigt af nöden för fiskaresamhällenas förkofran att de för sina ändamal fa atnjuta kommunalskatt af innehaf- varne af de pä fisket i första hand ätminstone grundade affärerne, hvadan alltsa dessa affärers förläggande till de helt olika näringslif och helt andra intressen egande stä- derne eller större badorterne ju tvdligen mäste motverka ernaendet af det för fiskaresamhällena eftersträfvansvärda välständet. Erfarenheten fran de orter i utlandet, der *) Jämför: Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohus- länska sillfisket, sid. 18—19.. — Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 21. — Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och sillhandel, sid. 5, 99—100. — Sveriges deltagande i internationela fiskeriutställningen i London 1883. Genmäle, sid. 5—6. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891, sid. 201—203; 1894—1895, sid. 76, 78—86, 99. 166 hafsfiskebedriften star högst, vitnar ock mer än väl derom, att det varit en koncentrering af den hufvudsakliga fisk- affären i de fiskeriidkande samhällena själfva, som allena förmätt höja dessa till den ständpunkt, de intaga». »De offentliga ätgärderna till fiskaresamhällenas höjande i välstand maäste fördenskull särskildt afse dels fiskafsättningens främjande genom att lemna un- dervisning om sätten att bereda handelsvaror af den fan- gade fisken samt om utvägarne och de tillfälliga konjunk- turerne för fiskvarornas spridning i marknaden, dels astadkommandet af den för en välordnad fiskaf- sättning och fiskaresamhällenas utveckling oumbärliga sam- färdseln genom utförandet af behöfliga järnvägs-, telegraf- och telefonanläggningar, landsvägar, farleds- och hamnför- bättringar, led- och inseglingsfyrar, o. s. v.*), dels avägabringandet inom fiskaresamhällena af för deras förkofran nödiga atgärder för tomtförhällandenas reglerande samt behöfliga anstalter och inrättningar i kom- munalt hänseende för vinnande bland annat af god ord- ning, sundhet, skydd mot eldfara, o. s. v.' dels ock främjandet och utvecklingen af fiskarebefolk- ningens själfverksamhet till egen förkofran och trygghet genom inrättandet och understödjandet af försäkringsan- stalter, själfhjälps- och understödsföreningar, kreditanstalter och dylikt» #**). *) Om de nödiga ätgärderna till samfärdselns förbättrande är ofvan ordat, hvarför här endast mä päpekas, att talrika fiskelägen i bohuslänska skärgärden äro i beho! af hyvarjehanda hamnförbättringar (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1887, sid. 145—147; 1889, sid. 147— 148; 1891, sid. 209; 1894—1895, sid. 68. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfıskets understöd och admi- nistration, 1841—1S91, sid, 209.) **) Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sill- fisket, sid. 28, 30—31. — Kortfattad berättelse öfver de under ärtiondet 1573—1883 utförda vetenskapliga undersökningarna, sid. 95—96. — Bo- huslänsk Fiskeritidskrift, 1856, sid. 172—176; 1888, sid. 275—295; 1891, sid. 203, 245; 1892, sid. 34, 57, 208—256, 3831—384; 1893, sid. 1—13, 18—34, 60—61, 121—122, 135—136, 153; 1894—1895, sid. 97, 98, 105—122. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 37—38. — Om ordnandet af förhällandena ä de Be fiskelägena, l fisket, sid. 32. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1890, sid. 112—133,. 157 — 181; 1891, sid. 230— 232; 1892, sid. 1-2, 195198 ; 1893, sid. 35— 42; 1894—1895, sid. 1—23, 98. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste in- nehäll, sid. 38. 167 Af mycket betydande inflytande pa ekonomiska väl- ständet och utvecklingen i bohuslänska skärgärden har den s.k. bränvinslagstiftningen visat sig vara; och är med hänsyn till den i följd af denna lagstiftning hos nägra fa äfven eljest med privilegier gynnade samhällen monopoli- serade och genom tillämpning af det s. k. »göteborgssvste- met» till sina verkningar mycket förvärrade försäljningen inom skärgärden af bränvin och andra brända eller destil- lerade spirituösa drycker att Önska, det den betydande ekonomiska makt, som genom nämnda monopolisering för- länats dessa samhällen, icke mätte än ytterligare fa göra sig gällande och bestämma äfven utvecklingen af samfärd- seln och den offentliga verksamheten till fiskerinäringens främjande derhän att skärgärdens ufsugning genom be- mälda samhällen blefve rent af drifven till det yttersta möjliga. Innevarande sillfiskeperiod har visserligen liksom de föregaende företett en ofantligt rik fangst och ett derpä srundadt storslaget näringslif, hvilket äfven gifvit sig till- känna uti förhöjda taxeringsbelopp och ett skenbart ätmin- stone kraftigt välstand, men själfva näringsutöfningens eko- nomiska art är lika om icke än mer förderfbringande än under de föregäende perioderna och visar än mindre än under nagon af dem en sädan anordning af fiskebedriften och avägabringandet af sadana förhällanden i skärgärden, som förmäa uppbära en högt stäende, tidsenligt anordnad hafsfiskebedrift och föra med sig varaktigt välständ. Den innevarande fiskeperioden hotar salunda med en om- störtning och ett elände vid periodens upphörande, som kanske kommer att till och med längt öfverträffa allt hvad man vid föregaende säadana tillfällen fatt bevitna, äfven om detta elände blifver af ett i mycket olika siag och salunda icke kommer att förete samma i ögonen fallande rähet eller samma outvecklade förhällanden som vid näst före- gaende periods upphörande. Undersöker man nu allvarligt hvad som utgjort den verkliga orsaken till de sa plötsliga vexlingarna i skär- gardens ekonomiska välstand vid sillfiskeperiodernes upp- hörande; sä skall man finna att den ligger i själfva närings- utöfningens felaktiga anordning derutinnan, att den pa fisket srundade affären tillhört fremlingar eller samhällen med andra intressen och annat näringslif, än fiskarena egde, 168 hvilka fremlingar och samhällen, efter att under perioderna hafva uisugit fiskarebefolkningen, vid periodernas slut öf- vergäfvo att syssla med fiskebedriften för att i stället egna sig at andra affärer, hvarefter skärgärden stod utan bäde de kapital och de företagsamme män, som skulle kunnat bringa till stand och uppbära en pä annat fiske än det semisekulärt-periodiska sillfisket grundad stor hafsfıskebe- drift. Nägot pa en allsidig utöfning af fiskebedriften grun- dadt varaktigt välstand i fiskaresamhällena själfva kom nemligen aldrig till stand under nämnda perioder. Oordent- list lefnadssätt bland fiskeriidkarne, bristande upplysning m. m. liknande hafva deremot lika litet framkallat den ekonomiska rubbningen som de vallat själfva fiskeperio- dernas upphörande. Ser man vidare efter hur förhällan- dena uti ifragavarande fall artat sig under den nu inne- varande fiskeperioden, skall man förvanande nog finna, att de, i stället för bättre, snarare äro langt sämre, än dä fiskeperioden begynte. Storsjöfisket, som utgör den del af fiskebedriften, hvilken mellan sillfiskeperioderne har att i främsta rummet uppbära skärgärdens näringslif, har nem- ligen minskats, och största delen af den pa sillfisket grun- dade affären ligger i händerna pä fremlingar, som komma att öfvergifva skärgärden, sa snart perioden upphör, samt har dessutom samlats uti med hvarjehanda faktiska mo- nopol gynnade samhällen, som ega helt andra intressen och helt annat näringslif än fiskarebefolkningens och hvilka skjuta ifrän sig den del af fiskebedriften, hvilken liksom t. ex. storsjöfisket och den pa detta grundade salterinä- ringen är mindre lönande eller icke öfverensstämmer med nämnda intressen och näringslif. Härigenom sa väl som senom nämnda samhällens storartade försäljning af rus- drycker m. m. försvagas fiskaresamhällena sa smäningom och blifva i verkligheten allt mer offer igen för det gamla utsugningssystemet. Näringsverksamheten är vida mindre men utvecklingsriktningen är langt farligare än under näst föregaende sillfiskeperiod. Det är sälunda hög tid, att man, innan det är för sent, söker ästadkomma en till ett godt resultat ledande utveckling af skärgärdsförhällandena under den nu innevarande sillfiskeperioden; ty om denna äfven företer en till det yttre finare och mer tilltalande bild än föregäaende ärhundradens fiskeperioder med dessas raa skär- gärdslif, sa finner man dock, om man gar till sakens inre 169 kärna, att vampyrsystemets herravälde undergräft det eko- nomiska välständet och hindrat den sociala utvecklingen i sadan omfattning att innevarande fiskeperiods slut, om än- dring ej snart ävägabringas, helt visst kommer att, sasom nyss nämnts, medföra större eller ätminstone för fiskare- befolkningen mer känbart elände än nägon föregäende pe- riods *). Jämför man nu för det sa viktiga ämnets ytterligare belysande förhällandena i Bohuslän (och väl äfven Norge) med dem vid Storbritanniens och Nederländernas nordsjö- kuster i afseende pa hafsfiskebedriftens hela anordning, skall man snart finna den nyckeln till gatan utgörande olikheten. Dä nemligen i Bohuslän hafsfiskebedriften oftast genom en missriktad arbetsfördelning utvecklats derhän att den pa det ymniga sillfisket grundade affären Öfver- tagits af näagra fa hafsfiske icke idkande handelsstäder (deri inberäknad äfven köpingen Lysekil), under det att själfva fisket utöfvas af en i jämförelsevis blott helt svaga och obetydliga samhällen hopad fiskarebefolkning,; sa hafva deremot vid vestra Nordsjöns kuster bade fiskare, fiskbe- redare och fiskhandlare förenats uti derigenom langt kraf- tigare och ekonomiskt mer betydande vordna samhällen med förmäga att uppbära en högt stäende hafsfiskebedrift. Den ekonomiska anordningen af hafsfiskenäringen är sa- lunda helt olika, och det samarbete sinsemellan med för- enade krafter, som sä fördelaktigt utmärker t. ex. de skotska fiskarestädernas skilda grenar af fiskebedriften, saknas i det stora hela i vestra Skandinavien, der i stället det ena samhällets affärsmän suga till sig vinsten af det andra samhällets arbete. För genomförandet af de för fiskerinäringens förkof- ran nödiga offentliga ätgärderna har man i länder med stora hafsfisken oftast anordnat en särskild fiskeriadmi- nistration, hvilken efter de grunder, som nu för tiden allt mer göra sig gällande i fraga om näringarnas s. k. administration, vanligen organiserats efter själfförvaltnings- grundsatsen sälunda att den i verkligheten utgör ett slags *) Jämför vidare om grunderna för en fruktbringande bohuslänsk fiskareväard: Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 149—151, 157—158, 168—169, 176; 1890, sid. 33—33, 34, 40—42, 154—156; 1891, sid. 193—194, 201—204;: 1894—1895, sid. 94—101. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 34—41. 170 representation för näringen. I öfverensstämmelse här- med hafva ock länets landsting ären 1882, 1884 och 1891, bohuslänske riksdagsmän fran landet i andra kammaren ar 1892, Orosts och Tjörns fiskeriförening ären 1891 och 1895, talrike fiskeriidkare aA flera af Bohusläns största fiskelägen ar 1891 samt sex fiskeriidkande kommuner i mellersta skärgärden är 1892 ingatt till Kongl. Maj:t med hemställanden om inrättandet af en oaflönt fiskeristy- relse för länets hafsfiske, som vore anordnad efter det särskildt af Skotland och Holland gifna föredömet*). Enlist Orosts och Tjörns fiskeriförenings hemställan skulle denna fiskeristyrelse hafva till äliggande 1:0) att afgifva utlatanden till vederbörande myndig- heter öfver bohuslänska hafsfıskebedriftens eller fiskare- befolkninsens väard afseende frägor; 2:0) att utarbeta förslag till möjligen behöfliga ord- ningsstadganden för fiskebedriftens utöfning; 3:0) att lemna upplvsningar och rad ät den fiskeri- idkande allmänheten rörande sa väl fiskebedriftens utöf- ning och fiskerilagstiftningens tillämpning som de ätgärder, hvilka äro af nöden för fiskaresamhällenas förkofran; 4:0) att hos vederbörande göra hemställanden om vid- tagande af för fiskebedriftens och fiskaresamhällenas för- kofran behöfliga atgärder; 5:0) att anordna och leda den offentliga ekonomiska verksamheten inom skärgärden till fiskerinäringens främ- jande; *) Göteborgs och Bohus läns landstings handlingar, 1882, n:o 11, sid. 4, n:o 22, sid. 30—31; 1884, n:o 2, sid. 5—6; 1891, n:o 23. — Underdänigt betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Stockholm 1883, sid. 41—47. — Kortfattad berättelse öfver de under ärtiondet 1873 -— 1883 utförda vetenskapliga undersökningarna, sid. 91—92. — Under- däniga utlätanden af öfverstäthällareembetet och Stockholms stadsfullmäk- tige samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen och landstingen i an- lednirg af särskilda komiterades afgifna betänkande med förslag till ny fiskeristadga m. m. Stockholm 1885, sid. 276—279, 252—284#. — Bohus- länsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 134-139, 142—143; 1890, sid. 41, 42 —43; 1891, sid. 14, 17—18, 19—20, 41—42, 90—98, 165—168, 138-— 184, 192 - 212, 233—248, 251—252; 1892, sid. 23—86, 96—102, 107— 115; 189&—1895, sid. 58— 60, 101—102. — Fiskeripolitikens hufvudsak- ligaste innehäll, sid. 41—42. — Berättelse öfver Föreningens till bohus- länska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning, 1891, sid, 6— 18; 1894—1895, sid. 35—36. — Bihang till Riksdagens Protokoll 189. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft, (N:o 149), sid. 1—26. 171 6:0) att ombesörja utaf behofvet pakallade utredningar af fortgaende eller tillfällig art rörande hafsfiskebedriften*); 7:0) att draga försorg om samlandet och utgifvandet af nödig fiskeristatistik **); samt 8:0) att ombesörja ästadkommandet, och vardandet af för den offentliga verksamheten till fiskebedriftens främ- jande behöfliga samlingar sasom arkiv, bibliotek och fiskeri- museum. Denna fiskeristyrelse skulle deremot icke hafva nagot att beställa med värden om vare sig ordningens upprätt- hällande eller fiskerilagstiftningens exekutiva tillämpning inom skärgärden, hvilket ju äligger kronobetjäningen med tillhjälp af de ordningsmän och öfriga biträden, som kunna varda för ändamiälet tillförordnade; och da samma fiskeri- styrelses föreslagna befattning med »den offentliga ekono- miska verksamheten inom skärgärden till fiskerinäringens främjande», sasom äfven ordalagen utvisade, ju blefve af alldeles suamma art som t. ex. hushällningssällskapens verksamhet, sa kunde naägra kollisioner med andra vare sig administrativa eller kommunala myndigheter i följd af denna dess befattning icke gerna ifragakomma. Penningar till en sadan fiskeriadministration och dess verksamhet till fiskerinäringens och fiskaresamhällenas för- kofran hade man, utan att betunga statsverket, kunnat fa pa samma sätt som man i Norge fatt medel till hamn- och medicinalfonderna, blott garantier för rätta anrtänd- ningen vunnits genom inrättandet af en duglig fiskeri- administration. Frägan om bohuslänska hafsfiskenäringens bästa ad- ministration har vidare blifvit af författaren utredd i tvänne utförliga broschyrer samt äfven genom i andra kammaren väckta motioner förehatfts till behandling inom riksdagen ***); men da en tillfredsställande lösning af densamma alltid *), Om den stora betydelsen för hafsfıskenäringen af dylika prak- tiska utredningar jämför: Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1888, sid. 176; 1594 — 1595, sid. 102. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 42. **), Om den bohuslänska fiskeristatistikens otillfredsställande beskaf- fenhet och om den skada, den derigenom medfört, jämför: Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1557, sid. 319— 327, 335; 1889, sid. 178—1S4. ***) Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafsfiskets understöd och administration. I, 1841— 1891; II, 1891—1892. — Bihang till Riksdagens Protokoll, 1895. 1 Saml. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. (N:o 149). 172 motverkats af länsstyrelsen och af nagra för ersättande af den praktiska verksamheten för fiskerinäringens upp- hjälpande med naturvetenskapliga undersökningar ifrande professorer samt af de med privilegier och bränvinsför- säljningsmonopol försedda samhällena vid kusten och sta- den (röteborg, hafva alla försök att under innevarande fiskeperiod bringa denna för skärgärden och fiskerinäringen sa viktiga fraga till en sadan lösning visat sig lika fafänga som under näst föregaende perioden. Eitt oblidkeligst öde synes hvila öfver bohuslänska skärgärden, sa snart en offentlig verksamhet till dess förkofran pa allvar och i tillräcklig omfattning ifrägasättes; tv resultatet blifver städse att intet vidgöres, eller ock vidtagas hufvudsakligast blott sadana ätgärder, som visa sig för ändarnälet otillräckliga eller äro fiskarebefolkningen till större förderf än gagn. Hvilken uppfattning, man än mä hysa om bästa sättet att anordna administrationen af bohuslänska hafsfisket, sa kan dock omöjligen vara mer än en mening om bäde den befintliga hafsfiskeadministrationens vtterst otillfredsstäl- lande beskaffenhet och om att den hittillsvarande likgil- tigheten stär i strid med riksdagens ar 1889 uttalade mening om användningen af anslaget till fiskerinäringens understöd »i första hand till de praktiska behof- vens tillgodoseende» *). Med en ihärdighet, som varit värd en bättre sak, hafva motständarne till bohuslänska fiskaresamhällenas förkofran städse sökt ställa fordringarna pa naturveten- skapliga hafsundersökningar och särskildt biologiska och hydrogafiska sadana emot anspraken pa en förbättrad fisk- afsättning och en behöflig omvardnad om fiskaresamhäl- lena samt för öfrigt oafbrutet velat sammanblanda ätgär- derna till fiskerinäringens främjande med dylika under- sökningar**). De sa okloka försöken att sammantvinga teoretisk naturforskning och fiskeriadministration hafva emellertid *) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1591, sid. 109. — Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens och särskildt bohuslänska hafs- fiskets understöd och administration. 1341—1891, sid. 109. **) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 159—160, 161—167: 1890, sid. 32—33, 36—37, 148—156; 1891, sid. 171—173; 1894—1895, sid. 103—104. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste innehäll, sid. 43—44, % 173 allestädes med hänsyn till hafsfisket ledt till bade natur- vetenskapens och hafsfiskebedriftens skada. Naturveten- skapen har nemligen dragits ned, da de naturforskare, som haft sig tillämpningen af den naturvetenskapliga me- toden till hafsfıskets främjande ombetrodd, nödgats att humbuga, da de skolat visa att de förmä uträtta nagot för samma fiske, hvartill kommer att befattningen med nämnda fiske hindrat och snedvridit den naturvetenskap- liga verksamheten till förminskande af hennes resultat. Fiskebedriften äter har hämmats i sin utveckling genom allmänhetens och myndigheternas vilseledande med hänsyn till beskaffenheten af de för fiskerinärindens främjande nödiga äAtgärderna, hvartill kommer att stora belopp dra- gits bort fran de fiskerinäringens understöd afseende stats- anslagen för att i stället offras a vanligen blott helt ringa värde äfven för vetenskapen egande undersökningar. Man har utverkat stora anslag till fiskeriernas främjande, men bjudit stenar i stället för bröd ät fiskeriidkarne, da man velat hjälpa desse senare i deras näringsutöfning genom för denna värdelösa biologiska och hydrografiska forsk- ningar. Med samma belopp, som flerstädes bortslösats pa den sa olyckligt sammankopplade verksamheten, skulle säkert hafva ernätts tusenfaldt bättre resultat, om det för- delats a tvänne af hvarandra fullständigt oberoende verk- samhetsomräden, sa att naturforskarne fätt arbeta alldeles ohindrade af fiskebedriftens kraf pa offentlig omvardnad gsenom praktiska ätgärder och den för »de praktiska be- hofvens tillgodoseende» anställda fiskeripersonalen fullt skild frän naturforskningens ansprak eller med tillämpning af samma kloka anordning, som hos oss följts i afseende pa t. ex. sjöfartsnäringens administration i förhällande till de meteorologiska forskningarna*). *) TYNDALL, J., Six lectures on light delivered in America in 1872 — 73. London 1875, sid. 228. — LJUNGMAN, A. V., Bohus läns hafs- fisiken och de vetenskapliga hafsfiskeundersökningarna. I. Göteborg 1878, sid. 6, 11—12, 21. — Träffande yttrar den berömde naturforskaren och f. d. fiskeriinspektören, prof. Tu. H. HuxLeEy uti ett bref till »the Secre- tary of the Society of Arts» bland annat följande: »The best method of bringing science into its proper relation with the Fishery Departement is that the latter, when it requires a scientific answer for an inquiry or when it desires that a scientific problem should be thoroughly investigated, should apply to the President of Council of the Royal Society to nomi- nate a person or persons to undertake the work,» »If it should be thought 174 För de flesta ätminstone af sötvattnen är en ordnad hushällning och fiskets afsevärda förbättring genom mänsk- liga ätgärder helt visst möjliga, men icke sa för hafvet med dess szora sill- och torskfisken. Man mä veta hur mycket som helst om väderlek, hafsströmmar och plankton, sa förmär man dock icke ändra de sig teende förhällandena derhän att ogynsam väderlek, oförmänlig strömriktning och ogynsam planktonförekomst m. m. varda gynsamma. Möjligheten att genom mänskligt ingripande kunna uträtta nägot till gagn med hänsyn till den ymniga förekomsten af sill eller torsk är tydligen ingen, utan är det blott till jämförelsevis smärre fiskevatten och i mindre myckenhet förekommande fiskslag som en fiskets förbättring genom mänsklig inverkan är möjlig. Naturvetenskapliga fiske- undersökningar äro fördenskull af direkt betydelse blott för sadana fiskevatten och fiskslag, med hänsyn till hvilka en verklig hushällning kan astadkommas, men icke, för sa vidt nu kan i saken dömas, för de stora hafsfiskena. De ty värr sa ofta upprepade ropen & biologiska och hvdrografiska undersökningar till hafsfiskets förmenta främjande äro i verkligheten framkallade af okunnighet hos fiskeriadministrationen om hvad som verkligen behöf- ves för samma fiskes förkofran, eller af nämnda admini- strations oduglighet och oförmäga eller ovilja mot att arbeta för det för hafsfiskebedriftens förkofran verkligen nödiga, eller af byrakratiska eller vetenskapliga Önsknin- gar att fa använda fiskebedriften säsom svepskäl för ut- verkandet af förmoner eller anslag till ändmäl, som i verkligheten alls icke afse att främja fiskebedriften eller fiskarebefolkningen, eller ock af vissa egennyttiga lokal- intressens Önskningar att undanskjuta de för samma bedrifts och befolknings bästa oumbärliga, rent praktiska ätgärderna. De som yrkat pa sädana hafsundersökningar med för- ment syfte att främja hafsfisket hafva i regeln med en better to have a permanent adviser, or a permanent Committee of refe- rence, I see no great objection to the adoption of either of these plans.» »But what Idesire to repudiate as strongly as possible in the name and interests of Science, no less than in that of the working fishermen, is the proposal, which I see continually pressed, to appoint a body of scientific men to ’manage’ the fisheries». (The Fisheries Year-book, 1590. London 1890, sid. 4+2—43). 175 eljest sällspord enighet förbisett att det gifves andra veten- skaper än biologien och hydrografien samt att det är just frän resultaten af dessa andra vetenskaper, och bland dem företrädesvis fiskerinäringens nationalekonomik och fiskeri- förvaltningspolitiken samt de tekniska vetenskaperna, som hafsfiskebedriften har att emotse ett större gagn“). Bohuslänska hafsfisket eger betydelse för staten genom den myckenhet billig och närande fiskföda, det lemnar, genom uppammande af skickliga och härdade sjömän till gagn för bäde sjöfarten och sjöförsvaret, genom de Öökade inkomster, det beredt statens samfärdsanstalter, genom den export af fiskvaror och den affärsrörelse och omsättning, det framkallat, o. s. v., hvadan anspräken pa dess tillgodo- seende genom ätgärder frän statens sida icke äro obe- fogade, i synnerhet som samma fiskes förmonlighet för staten derigenom skulle ytterligare ökas. Det ymniga sill- fiskets egenskap att vara semisekulärt-periodiskt pakallar ock undantagsartade ätgärder, om den förvärfsmöjlighet, det erbjuder, skall blifva i önsklig omfattning begagnad. Det har heller icke saknats tillräckligt motiverade framställnin- sar om hvad som hör göras, men det har saknats beslut- samhet nog att genomföra de verkligen »praktiska» atgär- derna, hvilka för Öfrigt nästan utan undantag motarbetats fran de privilegierade samhällena och de ofta omförmälda ifrarne för naturvetenskapliga hafsfiskeundersökningar. Den tid närmar sig ock ty värr redan med stora steg, da det med hänsyn till flera af dessa ätgärder mäste heta: det är alldeles för sent. Sorgligt är helt visst, att de oumbärliga praktiska atgärderna för fiskerinäringens och skärgärdens förkofran sa ofta blifvit undanskjutna afsträfvandenattanlita bohuslänska hafsfiskenäringen säasom svepskäl för utverkande af anslag till helt andra ändamäl *) LJUNGMAN, A. V., Bohus läns hafsfisken och de vetenskapliga hafsfiskeundersökningarna. T. Göteborg 1878, sid. 6, 14. — Kortfattad berättelse öfver de under ärtiondet 1873—188S3 utförda vetenskapliga undersökningarna, sid. 9—10. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 212--213; 1888, sid. 175—176; 1889, sid. 172; 1890, sid. 16, 22; 1891, sid. 171—173. — Berättelse öfver Föreningens tili bohuslänska fiskeriernas främjande verksamhet och förvaltning, 1889, sid. 172; 1890 sid. 16, 22. 176 än hafsfiskets och skärgärdens förkofran*), men än beklagligare är att man nu & bohuslänska fastlandets landsbvgd synes allt mer vilja gifva sina egna, ur landt- mannanäringarnes förkofran fullt berättigade anspräk ske- net af att vara äfven skärgärdens och fiskerinäringens. Den större och viktigare näringens och det större antalet invänares intressen mä ga före den mindre näringens och det ringare invänareantalets intressen, men de senare mä derför icke förnekas, utan bör deras fillvaro ätminstone erkännas. Hafva de föregaende fiskeperioderne vunnit en sorg- lig ryktbarhet för de utsväfningar och den lastbarhet, som esde rum under de samma, sa förtjänar den nu inne- varande perioden ännu mer en sadan genom de förkast- liga sträfvanden, hvarigenom de oumbärliga »prak- tiska» Atgärderna till hafsfiskenäringens och fi- skaresamhällenas förkofran undanskjutits. *) Jämför: Bohulänsk Fiskeritidskrift, 1889, sid. 31, 37, 57; 1891, sid. 173; 1894—1895, sid. 104. — Fiskeripolitikens hufvudsakligaste inne- häll, sid. 44. Rättelser: Sid. 2, rad. 14 uppifrän star: behöfliga läs: behöriga » 106, >» 7 nedifrän >» till ett högre » till allt högre Innehällsförteckning: Göteborgs och Bohus läns Fiskareförening 1393—1894 och 1894 a 1 Re DEE N Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främ- jande verksamhet och förvaltning under elfte och tolfte ären af Föreningens tillvaro. 1894 och 1895. ......................... Berättelse öfver Orosts och Tjörns fiskeriförenings verksamhet under ären 1894 och 1895 .....-- Be Eu ARE A EM Schematisk öfversikt öfver fiskeripolitikens bufvudsakligaste inne- häll. Ett utkast af AxeL VırH. LIUNGMAN --................... Om ordnandet af förhällandena ä de bohuslänska fiskelägena. 1. Ne a ee ee MS te Bohusläns hafsfiske och dess främjande. Af AxeL VıLH. LJUNG- N 2 a I I ea A sid, >.....24, »..:28. sn,Bl- » 105 >: 123. nn n4 De) 425 AT.