"'■'^ål'- NATURENS BOK AF FRIEDRICH SCHÖDLER. BOTANIK. FRÄN TYSICV ORIGINALETS 1G:DE TFPLAGA ÖFVERSATT OCH BEARBETAD CARL HARTMAJf . SIED 224 I TEXTES INTRYCKTA TKÄSMTT SAMT ES TITELylGSETT. Pris: 2 kronor. NATURENS BOK INNK.llAl.l.AXDI FYSIK, ASTRONOMI, KEMI, MINERALOGI, GEOLOGI, BOTANIK, FYSIOLOGI OCH ZOOLOGI. ÖFVKKS.vn Ulll ISKAKHKTAD FKAX 1C:DE UVPLAGAX AK Dl{. l'l(. SCMODl.KKS »DaS BlCU DKK A*ATU1!'). A K d r o s c c II a /. (t " p p / ii ij a n. I SK\ HÄKTKN. Med 970 i tfxicii intryckta Iriisiiitt. en stjeriikart.i i litoirrali samt vn ireojrnostisk tafla i färgtryck. NEW YORK FEMTK HÄFTET: HOTANJCAL GAWnFfy BOTANIK DFVKRSATT OCH 1! E A K Jf E T A D Al CARL HARTMAN. .VEU 2"J4 I TK.XTKX IXTKYCKTA ll;A>N"nT S.VJIT KX TI IKl.VlcXtTT. STO(.'K.HOI..M ZAlllABIAS II.«:GGSTRÖiI.S EOKI.Ac; IWAR BfOOSTRäHS BOKIBT'!; ;.. 1871.' INMUlA l.L. Sid. Inledning till l>oti>iiiki'ii 1 Å. Allmän Botanik. . 2. S( animen 22 Olika slags stammar 22. Stammens inre byggnad 25. .\kotyle- donei'nas stam 25. Mouokotyledonernas stam 25. Dikotyledo- ncrnas stam 2(5. Knoppen 32. Oknlering 33. Ympniiig 34. 3. Bladen 35 Bladens olika slag 3G. Bladens form 39. Bladens anordning 41. 4. Blomman 43 Blomlbdret 44. Blomkronan 45. Ståudarne 47. Pistillen 48. Blomdelarnas inbördes förhållande 49. Blommans bidelar 51. Blomställningen 51. 5. Frnkten 54 Fruktens yttre former 55. Fröet 56. III. Läran om växtens lif eller Fysiologi. § 80 — 112 59 Om lifsyttriugarne i allmiinhct 59. ^'äxternas lifsyttringar 62. Växternas näring G2. Cellväfvens förrättningar 62. Växternas näriugsmedel 64. De brännl)ara bcständsdelarnes upptagande 66. Ipptagandet af mineraliska beståndsdelar 71. Värmets, ljusets o(.-h elektricitetens inflytande 75. Farasitväxter 76. Växternas iilder ocli storlek 77. .Vkerbruket. § 113—118 78 Gödsling 79. Trade 81. Vexelbruk 81. B. Enskild eller speciel Botanik. sS 119—224 83 Växternas utbredning 83 Växternas indelning 85 Det avtilieiella eller Liiineiska systemet 86. Naturliga syste- mer 89. Växternas beskrifniiig 91 J. Dieotylcdoneic. ^ 129—493 92 Ser. Corollitlorae 92. Ser. Thalamillorte 101. Ser. Calyeifloriio 111. Ser. Incompletne 121. U. .Monoeotyledoneti;. ^ 194— 208 124 Hl. Heteronemea;. § 210—214 135 IV. Homonenie:»'. § 215—224 136 BOTANIK. "Och Gud sade: Bäre jorden gräs ocli örter, s att man hos hvarje växt finner särskilda delar, som både till form och ; beskaffenhet förete väsendtliga olikheter. Den allra enklaste form, hvari en liten tunnskalig blåsa, innehållande en korn. Denna hinna, vätska och fasta innehåll äro både till bildning och kemisk sammansättning hvaraudra väsendtligt olika, hvilket ännu tydligare visar sig, om vi betrakta en större växt, t. ex. ett af våra vanliga träd. Dess särskilda delars form och innehåll äro så påtagligt olikartade, att det tillochmed för ett barn är lätt att varseblifva dessa fz-plikheter. " : Jemföre vi härmed ett enkelt mineral (Min. §. 3) t. ex. en qvarts- ■ kristall, så finne vi, att denna är likartad genom hela sin massa och består af endast qvartspartiklar, likasom en kalkspatskristall endast be- Schödler, yattireiis Bok. — V. Botanik. (2:a vpph) 1 2 BOTANIK. Står af kalkspatspartiklar. Hvarken med ögat dier genom kemisk un- dersökning förmår man här varseblifva något olikartadt, hvilket hos växten var så lätt att iinna. Visserligen tinnas äfven mineraler, hvilka, såsom händelsen är med granit, synas olikartade; men man inser lätt, att dessa så kallade bergarter icke äro annat än gyttringar af enkla mineraler. Fortsätta vi under passande omständigheter våra observationer på en växt af hvad slag som helst, så kan det icke undfalla oss, att den- samma med tiden undergår väsendtliga förändringar. För det första är det en företeelse af största vigt, att den i ofvannänmda enklaste växtformer befintliga vätska visar en rörelse. Vidare tinne vi att väx- ten tilltager i omfång och vigt, eller att han tillväxer, att han från om- gifvande föremål upptager de härtill erforderliga ämnen och af dessa alstrar olika, genom sin oändliga mångfald utmärkta former, samt att slutligen en "tidpunkt inträder, då hos hvarje växt denna alstringsför- måga upphörer, hvarpå växten genom kemiska krafter förstöres och för- svinner. Härvid bör man fästa synnerlig vigt dervid, att de ämnen, som hvarje växt under sitt tillväxande upptager utifrån, äro till sin kemiska sammansättnig, sin form och sina egenskaper helt olika med de ämnen, som vi i växtens delar anträffa. Aldrig tinne vi i jorden det ämne, som gifver bladen sin gröna färg, eller bland växtens omgifning stär- kelse, som likväl så ofta förekommer dels i frön, dels i stjelkknölar. Växten är således utrustad med förmåga att ombilda de ämnen, som den upptager, såväl till deras kemiska sammansättning som till deras form. Företeelserna hos ett mineral visa ett väsendtligt olika förhållande. Visserligen förmår äfven det tillcgna sig nya delar, föröka sin massa eller tillväxa; men detta kan här endast inträffa då mineralets omgif- ning innehåller samma kemiska förening, som den hvaraf mineralet be- står. En kalkspatskristall kan blott förstoras i en vätska, som inne- håller kolsyrad kalk, men förmår icke liäraf bilda en annan form eller annan kemisk förening, än den för honom egendomliga; han tillväxer Utan att föi-ändras till form eller ämne. ; Denna växtens förmåga att föröka sin massa genom ombildning af andra olika beskaffade ämnen är det, som vi kalla växtens lif, lika- som de växtens delar, som orsaka denna ombildning, kallas dess orga- ner. Hos många växter deltaga alla delar i lika grad i denna ombild- ning; sådana växter äro högst likformigt och enkelt organiserade. Hos andra försiggå dylika ombildningar i delar af olika form, hvilka då räk- nas som särskilda organer. Mineralet åter eger inga organer, det är oorganiseradt. [ Huru tydlig den i § 2 omnämnda lifsrörelsen än är i växtens inre, så visar likväl växten utvärtes ingen rörelse, utan så snart de nybil- dade delarnc framträdt intaga de helt orörliga hvar sin plats. Om in- tet luftdrag satte qvistar och strån i rörelse, skulle de förefalla oss fullkomligt liflösa. Susandet i skogens kronor är vindens, icke trädens INLEDNING. 6 Stämma. Växten saknar all förmåga att ändra i)lats i förhållande till omgifvande föremål; hon ui)i)träder der, hvarest slumpen kastade hennes frö; hon går under der, hvarest vilkorcn för hennes bestånd ej längre förefinnas, ty att sjelf uppsöka dem dertill eger hon icke förmåga. Vi se visserligen mänga blommor öppna och sluta sina kronor vissa tider på dygnet, den känsliga 3Imosa hoplägga sina späda små- blad och sloka med qvistarne, så snart hon omildt beröres, samt stån- darne hos åtskilliga växter göra ganska märkbara rörelser, men alla dessa rörelser framkallas likväl alltid af yttre inflytelser. Än är det solsken eller fuktighet, än ett vidrörande, som förorsakar dem, och utan dessa inverkningar skulle de icke ega rum. Växten är följaktligen en organiserad kropp utan frivillig yttre rörelse. Härigenom skiljer den sig väsendtligt från djuret; ty detta eger förmåga af frivillig rörelse, det kan, om ock ofta på ett ganska ofullständigt sätt, förändra sin jilats och uppsöka en annan, som är mer passande för dess trefnad. Huru tillfyllestgörande denna skiljaktighet mellan växter och djur af högre ordningar än må synas — ty hvem som helst skiljer med lätthet en buske eller ett träd från en fisk eller fogel — sä är den likväl för ingen del tillräcklig i fråga om de ofullkomligaste växterna och djuren. Det finnes nemligen otaliga små, endast medelst försto- ringsglaset urskiljbara djur, som blott och bart bestå af en hinnaktig blåsa innehållande en vätska, likasom de allra enklaste bland växter. Men bland dessa sednare har man lärt känna ett icke obetydligt an- tal, som furekommande i vatten visa de lifligaste rörelser, utsträcka och sammandraga sig, simma omkring, och således i så hög grad likna de nyssnämnda små djuren, att de länge ansågos vara sädana. Ja, rö- rande många bland dessa varelser är det än i dag oafgjordt, huruvida de skola räknas till växt- eller djurriket. Hvarken till beståndsdelar och kroppsbyggnad eller verksamhet och förrättningar kan någon fullkomligt skarp gräns uppdragas mellan dessa t ven ne naturrikens ofullkomligaste former. Om de märkvärdiga rörelse- fenomen, som förekomma hos de nyssnämnda växtbildningarne, skola vi tala utförligare vid dessas beskrifning. För närvarande må det vara nog att hafva i alhnänhet antydt 5 hvarigenom växterna utmärka sig såsom ett eget slag af naturföremål. Ett klart begrepp om dem kan emellertid endast vinnas genom känne- dom om de särskilda former och företeelser, hvarpå växtverlden är så oändligt rik. För att bereda en lättare öfversigt indela vi Botaniken i tvenne afdelningar, nemligen: A. Allmän Botanik, som afhandlar läran om växtens organer och deras verksamhet, samt B. Enskild eller Speciel Botanik, som handlar om de särskilda växtarterna, deras kännetecken, indelning, utbredning och an- vändning. 4 A. ALLMAN BOTANIK. A. Allmän B o t .a n i k. Den allmänna Botaniken är en den nyare tidens vetenskap. Då redan tidigt många särskilda växter blifvit beskrifna och till sin yttre gestalt afbildade samt deras benämnande och indelande tagit växtälskar- nes uppmärksamhet och verksamhet i anspråk, har deremot insigten i växternas inre byggnad och i de krafter, som tillhöra deras lifs\erk- samhet, först från innevarande århundrades början blifvit sökt och små- ningom vunnen. Detta är ej heller underligt. J^ndast med tillhjälp af mikroskopets förstoringskraft kunde ögat lära känna do tina bildningar, af livilka växtens massa består; endast med kemiens tillhjelp kunde man konnna derhån, att man förmådde rigtigt bedöma de förändringar af ämnen, som försiggå inom växten. Att denna del af botaniken kunde utveckla sig berodde således hufvudsakligen i)å kemiens framsteg och pä mikro- skopets fullkomnande. På egen åskådning grundad bekantskap med läran om växternas cellväf kan man endast ernå med tillhjelp af ett godt mikroskop. Lyck- ligtvis kunna härtill användbara instrumenter, som förr kostade 300 till 450 riksdaler, numera erhållas för 50 till 200 riksdaler. Men att ega ett dylikt båtar till föga, om man icke förstår att begagna det ocli icke känner huru man skall observera. Derföre rekommenderas "åt ny- börjaren i mikroskopiska studier såsom arbeten, hvilka lemna utförlig underrättelse om mikroskopets användande, Schleiden's »Växten och hennes lif» samt Schacht's »Das Mikroskop und seine Anwendung». Här inskränka vi oss till den erinran, att man vid mikroskopiska un- dersökningar i allmänhet börjar med en svagare, ungefär 30- till 50- faldig förstoring samt att . en 250 till 300 gångers förstoring är till- räcklig för att lära känna de vigtigaste företeelserna. Den allmänna liotauiken omfattar trenne afdelningar: I. Cellväf si ära eller Histologi, som handlar om växternas enklaste organer och de af dem bestående väfnader; denna afdelning har man förut kallat växt-anatomi. n. Or ga ni är a eller Mor ph ologi, som utgör läran om de särskilda af cellväf bildade växtdelars form och utveckling, hvilka be- nämnas sammansatta organer. Hl. Läran om lif ve t eller Physiologi, handlande om väx- ternas lifsyttringar, således företrädesvis om deras näring. I. Cellväfslära eller Histologi. Man har icke sällan tillfälle att i vatten, som längre tid fått stå i ett kärl, observera gröna flangor, som för obeväpnadt öga visa sig bestå af ytterst fina trådar. Under mikroskopet befinnas de emellertid uppkomna af små, klotformiga blåsor, radade intill hvarandra såsom perjorna i ett perlband. Fullkomligt liknande rader af dels klotrunda, dels eggrunda, vackert blå blåsor varseblifvas redan vid s^ag förstoring I. CELLVAFSLARA. CELLEN. ganska tydligt, ^å man betraktar de fina hår, som finnas på ständar- strängarna hos Tradescantia virginica (fig. 1, a och ä), en prydnadsväxt med trebladig, violottblå "■■ ■ blomkalk. Ehuru nu andra växt- delar vid första åsyn fö- refalla som ett mer eller mindre tätt och likformigt sammanhängande helt, finner man likväl med förstoringsglasets till- hjelp, att så icke är hän- delsen. Tvertom fram- står derunder hvarje växtdel såsom en före- ning af utomordentligt talrika små bildningar, i hvilka tillochmed de tä- taste och hårdaste växt- ämnen, såsom ved och frukters skal, låta sön- derdela sig. De förete visserligen en betydlig olikhet i form och storlek, men noggrann under- sökning har ådagalagt, att de icke äro annat än afarter af samma slags hinnaktiga blåsa, som de gröna i vattnet alstrade trådarne bestå af, och som man benämnt växtcell eller för korthetens skull blott cell. Med allt skäl anses derför cellen såsom växtens elementar- eller grundorgan, och kännedomen om cellens uppkomst, byggnad och bestämmelse äfvensom om de förändringar i form, den under sin tillvaro genomgår, utgör den vetenskapliga Botanikens grundval. Sammansatta organer kalla vi vissa delar af egendomlig form, hvilka förekonnna hos de flesta växter och hafva sina särskilda förrätt- ningar, såsom blad, blommor o. s. v. Cellen. Cellen utgör i utbildadt tillstånd en liten blåsa, livars enklaste form 9 är den klotrunda. Denna blåsa består af en utomordentligt tunn, färg- lös och genomskinlig hinna, den såkallade cellhinnan eller cell- membranen, hos hvilken ingen vidare sammanfogning eller väfnad af något slag och framförallt ingen öppning kan upptäckas. För öfrigt visar cellen väsendtliga olikheter alltefter som vi betrakta yngre lef- vande och äldre eller redan döda celler; de sednare äro alltid tomma eller, rättare sagdt, innehålla endast luft. I den lefvande unga cellen träffas under den yttre cellhinnan ««, fig. 2 å följ. sida, en inre, spädare, öfverallt sluten hinna, den såkallade Pri mord i al säcken b. Begge dessa hinnor omsluta en slcmmig, fin- kornig massa, kallad P rotoplasma, som icke blandar sig med den dessutom i cellen befintliga vattenaktiea cellsaften. Slutligen är det 6 A. ALLMAN BOTANIK. Fiff. 2. .-1> blott sällan, som i dylika celler saknas en plattadt rund kropp, cell- kärnan c fnucleusj eller Cytoblastcn, hvaruti i allmänhet några ytterst små genomskinliga kroppar, kär nkr opp ar ne eller smakar norna, kunna urskiljas. Pri- mordialsäckcn sluter sa tätt till cellhinuan, att han icke lätteligen kan skiljas derifrån; men behandlar man cellen med sprit, så lossnar primordialsäcken, sammandrager sig och blifvcr sedan liggande fri i cellen i form af en skrynk- lig säck, såsom vidstående figur utvisar. Under fortgången af växtens lif undergår emellertid största antalet celler en förändring i nu beskrifna förhållanden, så att man oftast får se äldre celler försedda mod en tjockare membran och fyllda med klar cellsaft samt andra ämnen af mångfaldiga slag. yttrat afser endast cellens inre beskaffenhet; vi oss med densammas j-ftre form. I afseende på denna inverkar det väsendtligt, om en växtbildning endast består af enstaka, i vatten fritt simmande celler, i hvilken händelse dessa mer- ändels äro klotrunda till formen, eller om växterna bestå af perlbands- likt till hvarandra i rad ordnade celler eller ändtligen utveckla sig i alla rigtningar och bilda en massformig kropp. Äfven i detta sista fall bibehålla cellerna i lösare delar, såsom i fruktens lösa massa, i fläder- buskens märg, den runda form, som tig. 3 framställer; vida oftare an- taga de emellertid i följd af det ömse- sidiga trycket en fyrkantig form, tig. 4, som i genomskärning vanligtvis har utseende af en sexliörning. De kunna dervid jemföras med de bläsor, som uppkomma när man genom ett rör blåser i såpvatten, eller åskådliggöras på det sätt, att man lägger mjuka ler- kulor helt löst bredvid hvarandra och 10 Hvad vi hittills skola nu sysselsätta Fig. 3. Fig. .1. Fig. 5. I. CELLVAFSLARA. CELLEN. sedan mer eller mindre starkt hoppressar dem. Hvarje kula antager därunder en mängkantig form, motsvarande cellernas, som hos växterna, ofta, såsom i lig. 5, är högst regelbunden. pj,^ g Pj,, _ Man kallar sådana celler, som utvidgat sig temligen likformigt åt alla sidor, för märg- eller P ar en chym celler, och af sådana bestå företrädesvis knölformiga växtdelar, t. ex. potä- ter, fruktslag o. s. v., äfvensom öfverhufvud mju- kare eller svampaktiga delar i märgen, barken och bladen. Märgcellernas genomskärning belö- per sig i allmänhet till 1/ . /loo -^/.2Q linie; det längd, ty ända till finnes likväl dylika utomordentligt små af V^qq till Vöoo li^i^i under det att å andra sidan stora celler anträffas af '/is till "/lo hni»-^ i genom- skärning, hvilka såsom t. ex. Flädermärg äro urskiljbara för blotta ögat. Ganska ofta förekomma emellertid långsträckta, åt begge ändar tillspetsade, således spolformiga celler, fig. 6, hvilka äro mycket tätt inkilade mellan hvarandra och derför i en tvär- gonomskärning oftast visa en fyr- eller sexkantig figur, fig. 7. Dessa kallas ved- eller Prosenchym celler och utgöra de fastare växtdelarnes, isynnerhet vedens, hufvudmassa. Då hos vedcellerna tvärgenomskärningen i allmänhet är mindre än hos märgcelleriia, öfverträffa de deremot do sednare märkbart i denna utgör merändels en tredjedels till en hel, ja stundom mer än två linier. Mycket långsträckta och böjliga celler af Fis. 1*. Pis. 9. Fiff. 10. Fiff. 11. sådant slag, som det, hvaraf t. ex. lin och hampa bestå, benämnas bastceller och synas under mikroskopet såsom öfverallt jemntjocka A. ALLMAX BOTANIK. FiR. 12. 11 trinda trådar, hvarcmot de tuimväggiga bomullsccllorna. som ernå en längd af 1 till 2 tum, förete formen af ett platt, något spiralvridet band med rundade kanter. Härigenom kan en hopblandning af begge dessa slags trådar i tyger lätt upptäckas. Då det stundom är af stor vigt i praktiskt hänseende, att kunna skilja dels linnt'väf frän bonmlls- tyg och dels begge dessa från ylle och silke, lemna vi å föreg. sida bredvid hvarandra teckningar af dessa fyra slags tygers trådar, sådana som de visa sig under mikroskopet vid 230 gångers förstoring, nämli- gen en bomullsfiber, fig. 8; lin fiber, lig. 9 (sönderklufven vid «); ullfiber, tig. 10, samt en silkestråd, tig. 11. Stundom antaga emellertid cellerna dcr- igenom att de icke tillväxa åt alla sidor en helt afvikande, t. ex. stjernformig ge- stalt-, och då benämner man dem oregel- bundna celler. Sådana förekomma t. ex. i Pisangens bladskaft, fig. 12, i tågens (Juncus-arternas) märg och i prustrotens blad, fig. 13. Det är anmärkningsvärdt att de till hvarandra gränsande cellernas väggar van- ligtvis hänga ganska fast vid hvarandra, som om de vore sammanklibbade, så att de endast i följd af förmultning eller med starka kemiska medels tillhjelp kunna lös- göras från hvarandra. De bilda på detta sätt den s. k. cellväfven. Men cellväggarne beröra dock icke eller sammanhänga icke med hvar- andra i alla punkter, och följaktligen uppkomma dels vidare, dels trängre, oftast trekantiga mellanrum, som kallas I n t e r c e 1 1 u 1 a r g å n g a r , Fig. 13. F\s. 14. tig. 14: b. Efter regeln innehålla dessa i yngre cellväfslager en vatten- aktig vätska, i äldre luft och i vedlager en egen intercellular- substans (se § 17). I. CELLVAFSLARA. CELT.EX. \f Dessutom träffar nian i många, särdeles vattenväxters stam, talrika, af cellväf omgifua, stmulom ganska vida och regelbundna kanaler, som innehålla luft. Dessa luft kanaler löpa i stammens längdrigtning och kunna med blotta ögat urskiljas i tvärsnittet på ett spanskrör eller på Neckrosens blom- och bladskaft. Genom cellväfvens bortdöende och sönderrifning uppkomma icke sällan i stammens inre luckor eller lakuner, som stundom upptaga hela mellersta delen af stammen, sä att den såsom hos gräsen och um- bellaterna blifver ihålig. I dylika håligheter utgjuter sig ofta sönder- < brutna cellers innehåll, på grund hvaraf man i många växters inre finner såkallade saft rum af obestämd form, fyllda med oljor, harts, gummi eller andra ämnen. Vända vi oss ånyo till cellens inre lif, så möta vi först den märk- 12 värdiga företeelsen af en egendomlig saft rör el se, som inom mången cell eger rum. Den slemmiga protoplasman bildar midt i den klara cellsaften sm^, trädtina strömmar, som i högst olika och vexlande rigtningar genomkorsa cellens inre. Detta fenomen hade länge endast blifvit observeradt i några vattenväxters, särdeles Chara-fNite/Ia-J arters celler; men har i sednare tider äfven iakttagits annorstädes och isyn- nerhet tydligt i växternas hår, t. ex. hos den redan omnämnda Trd- dencantia. Hit hör äfven frågan om cellernas uppkomst och förök- ning, som länge utgjort en svår uppgift att lösa. Det gäller allmänt, att. nya celler endast alstras inuti redan förutvarande. I allmänhet sker detta genom den så kallade moder cellens delning på det sätt att hennes primordialsäck bildar hopsnörningar inåt, hvilka mötas, hvar- igenom två eller flera dotter celler uppstå, som småningom beklädas af hvar sin egen cellhinna, under det att modercellen upplöses. Äfven märker man ofta huru dottercellerna vidare i sin ordning dela sig i enkla celler. Sällan förekommer fri cellbildning, som består deri att en egen cellhinna uppstår omkring en del af en förutvarande cells slemmiga innehåll. Af synnerligt intresse äro de förändringar, som cellväggen under- 13 går under det fortsatta växandet. Den förtjockas derigenom att en ny cellhinna afsöndras ur cellsaften och aflagrar sig på cellväggens insida. Merändels följa härpå ytterligare dylika aflagringar, ^'^' ^■"'' så att allt smärre och smärre celler tyckas vara in- passade inuti hvarandra, till ett antal af femton, så- som i fig. 15, ja ända till 30 och 50, hvarigenom cellens ihålighet slutligen nästan alldeles försvinner. Under detta förlopp, hvarpå våra träds förvedning grundar sig, antaga de inre lagren oftast en mörkare färg, som drager i brunt eller, såsom hos ebenholts, tillochmed i svart. Det är likväl att märka, att aflagringarne på en cellväggs insida för ingen del, likasom denna sjelf, bilda en öfverallt sluten säck. Deras hinna visar sig tvertom pä många ställen och pä mångfaldigaste sätt afbruten. Ofta är det blott enstaka runda punkter på cellväggen, som icke förtjockas inåt, sä att vid dem, såsom i 10 ALLMAN BOTANIK. fig. 16 tvärsnittet af en dylik cell visar, kanaler uppkomma som leda från den innersta håligheten ut till cellväggen. Naturligtvis måste här- igenom den sistnämnde, utifrån betraktad, förete ett egendomligt punk- Fiff. 16. Fis. IT. teradt utseende, såsom det afbildas i fig. 17 vid h. Fordom ansåg man origtigt dessa ljusare punkter för tina öppningar eller porer och be- nämnde derföre dylika celler por c el ler, hvilket ^^'^' ^*' namn de sedan fått behålla. Såsom vi längre fram skola visa, äro de icke förtjockade punkterna på cell- väggen af stor betydelse för densammas förrättning att fortleda safter, och efter regeln äro motsvarande tunnare ställen på angränsande cellers väggar rig- tade mot hvarandra, såsom man ser af fig. 18. Vi- dare må bemärkas, att dylika porer äro mycket om- vexlande till storleken samt att de icke alltid äro cirkelrunda, utan äfven kunna vara aflånga, någongång tillochmed streckformiga. Ett högst egendomligt utseende ega de celler, hvilkas aflagringar blott afsätta sig i form af enstaka trådar, som antingen äro helt oor- dentligt nätlikt förgrenade, såsom i fig. 19, eller uppträda i form af ringar eller spiraler, fig. 20 och 21. Slutligen må vi ej förgäta de egendomligt punkterade (eller ringporiga) cellerna, som företrädesvis förekomma såsom spolformiga vedcellcr hos barrträden och gifva on ganska vacker anblick, fig. 22. Man varseblifver här porer, omgifna på något afstånd af en större ring. De få detta utseende derigenom att tvenne till hvarandra gränsande cellers väggar icke omedelbart stöta till hvarandra på det ställe, der deras porer mötas, utan mellan sig ega ett linsformigt tomrum, hvars omkrets följaktligen visar sig såsom en yttre ring omkring poren, fig. 23, a. Fig. 24 lemnar ett förtydligande tvärsnitt af en dylik ring- porig cell af granved, med poren a och ringen b. En cellvägg förtjockas endast der, hvarest den befinner sig i be- rörjng med en tillgränsande cellvägg, aldrig deremot på sådana punkter, I. CELLVAFSLARA. KAKLEN. 11 som gränsa intill ett intercoUularrum; och då i allmänhet bredvid hvar- andra liggande cellers förtjockade delar motsvara hvarandra, händer det Fiir. -JA. s Ki-. 22. Fis. 23. icke sällan att olika sidor af en och samma cell hafva olika slag af aflagriugar i mån af de tillgränsande cellernas olika beskaffenhet. K ä r 1 e n. Detta föga passande namn har man gifvit åt ett slags celler, som 14 aldrig förekomma hos de spädaste, ännu i sin uppkomst stadda växt- delarne, utan som först sednare alstras genom redan förhanden varande cellers ombildning. Om vi tänka oss en rad af lodrätt ofvanpä hvar- andra ställda celler, hvilkas väggar försvinna på de ställen, der de be- röra hvarandra, uppkommer ett cylindriskt rör, som kallas ett kärl. Allteftersom nu de sålunda till ett rör förenade cellerna voro po- rösa, ringporiga, försedda med streck, ringar eller spiraler, uppkomma af dem olika slag af kärl, nemligen porösa, ringporiga och trapp- kärl, ring- och spiralkärl, af hvilka slag några äro stående bred- vid hvarandra vid d, d', d" i fig. 25 å följ. sida. 12 A. ALLMAN BOTANIK. Spiraltråden i cellerna npi)star derigenom att på den ursprungligen ytterst tunna cellväggens insida en aHagring bildar sig i form af en spiralformig list, som nieräudels efterhand tilltager i tjocklek och der- för blifver mycket gröfre än sjelfva cellväggen. Deraf kom det sig, att man i början ansåg spiralkärlen bestå blott af en i spiral rullad tråd, som kunde utsträckas likt den metalltråd, som är spunnen kring en Fi"-. -.^ö. violinsträng. Först sednare upptäckte man den tunna kärlväggen och huru den uppkonnner af celler. Särdeles lätt kan man urskilja kärlen, I. CELLVÄFSLÄKA. jrJÖLKSAFTSKÄIiLEN. 13 om man långsamt afbryter ett bladskaft, livar\i(l kärlknippen i form af fina spindelväfslika trådar i de afhrutna ändarne blifva synliga för blotta ögat. Sjelfva deras struktur kan likväl icke upptäck?s utan gan- ska stark förstoring. I ett tvärsnitt visa sig kärlen nästan alltid runda och merändels ansenligt vidare än de celler, som omgifva dem. Så- lunda framställa b och b\ iig. 26, tvenne ringporiga kärl af betydlig vidd i längdsnitt, och derjemte utvisa g, g de ställen der tvärväggarne af de celler brustit, hvilka gif^it ui)phof åt kärlet. Cellerna, som slutligen öfvergå till kärl, innehålla ursprungligen 15 saft; men denna försvinner, såsnart kärlet genom tvärväggarnes brist- ning utbildas. Frän detta ögonblick föra dessa endast luft och tyckas icke taga någon väsendtlig del i växtens lifsfunktioner, ehuru de stun- dom, t. ex. vid det rikare tillströmmande af safter,- som eger rum om våren, innehålla vätskor. Icke heller träffar man någonsin i dem de egendomliga, i § 17 omnämnda ämnen, som utgöra cellernas vanliga innehall. Att kärlen äro af ringare betydelse antydes äfven af den omstän- digheten, att en stor mängd växter alldeles icke ega några kärl, utan endast bestå af celler. Dessa växter kallas derför äfven cellväxter, och sådana äro svampar, lafvar och alger, hvilka man anser för de ofullkomligaste växter. AUa andra, hvilka jemte celler äfven hysa kärl, kallas af denna orsak kärlväxter. Kärlen uppträda endast i sin första början enstaka, ty genom nya kärls och vedcellers tillkomst uppstå snart de s. k. kärl knippen a. De hvarken sammanväxa med hvarandra eller förgrena sig. Aldrig fin- ner man att en växtdel uteslutande består af kärl, utan de äro alltid omgifna af celler. M j ö 1 k s a f t s k ä r 1 e n. Sönderrifva vi ett blad af Sallat, Vallmo och vissa andra växter, 16 så utsipprar en tjock hvit saft, kallad mjölksaft och som bland andra beståndsdelar alltid innehåller kautschuk (^Keniien, § 319) och derför är klibbig. Hos Skelörten fChelidonmmJ är denna saft gul samt, ehuru blott undantagsvis, hos en del växter rödaktig eller blå. Mjölksaften innehålles i rörformiga, med bastcelierna (§ 10) när- mast öfverenssämmande kanaler, som ofta förgrena och utbreda sig i hela växten. Deras utvecklingshistoria ådagalägger, att i de mjölk- saftförande växternas yngsta cellväf redan före spiralkärlens uppkomst genom cellernas sammansmältning gångar uppstå, som innehålla en i början färglös, sedermera kornig och slutligen mjölklik vätska. Dessa gångar äro ursprungligen beklädda af en ytterst tunn hinna, som lik- väl hårdnar med tiden. Den origtiga åsigten, att mjölksaften cirkulerar likasom blodet i ådrorna, har genom nyare forskningar blifvit fullständigt vederlagd; men dessa organers och deras innehålls egentliga bestämmelse för väx- ten har icke blifvit uppdagad. Likväl tyckes deras betydelse vara un- derordnad, emedan de hos de flesta växter saknas. 14 A. ALLMÄN BUTANIK. Cellulosa och C e 1 1 ■ i n ii e h å 1 1. 17 Vi hafva hittills lärt känna växtccllen och hvad som rörcr d<^n en- dast i afseende på dess form och bildning. Ännu återstår att betrakta den äfven till dess kemiska beskaffenhet och sammansättning. Cellmembranen bildas af cellulosa, äfven kallad lignin, som består af kol, väte och syre (C'-H-"0'**). Den färgas icke blå af Jod- lösning, men förändras genom svafvelsyras inverkan till ett stärkelse- artadt ämne, som behandladt med jod antager en blå färg. Att olika slags ccUväf förhälla sig olika till lösningsmedel, särdeles till svafvelsyra, kali och kopparoxid-anniioniak har föranledt antagandet af flera sär- skilda arter af cellulosa. På grund häraf skiljer man mellan egentlig cellulosa, som är löslig i svafvelsyra och olöslig i kalilut, samt vcd- ämne eller x yl ögen, som löses i kali, men knappt angripes af svaf- velsyra och derefter icke färgas blå af jod. Dessa begge substansers kemiska sammansättning är emellertid fullkomligt lika och densamma- som hos intercellularsubstansen, hvilken ofta uppfyller inter- cellulargångarne och liksom sammankittar cellerna med hvarandra. Såsom cellinnehåll träffa vi först primordialsäcken och protoplasman, som begge äro slemmiga qväfvehaltiga ämnen och tillhöra de i Kemien (§ 195) beskrifna ägghvitartade ämnenas klass. Vidare innehålla cellerna en färglös, genomskinlig vätska, den s. k. cellsaften. Denna består hufvudsakligen af vatten, hvari likväl lösliga växtämnen, såsom socker, gummi, ägghvita, slem, syror, salter m. m. till större eller mindre mängd linnas upplösta. Lika ofta innehålla cellerna äfven små fasta kroppar, t. ex. små regelbundna kristaller, som anskjutit ur vätskan, eller rundade små korn, i hvilken form stärkelsen samt bladgrönt eller chlorophyll van- ligast förekomma. Stärkelsekornen igenkännas isynnerhet tydligt der- igenom att man färgar dem violetta medelst litet jodlösning. Äfven ur- skiljer man i inånga växtdelars cellsaft runda små droppar af feta eller flygtiga oljor, och rätt ofta är saften färgad af något deri upplöst färg- ämne. Slutligen utgör luft ett i cellerna vanligt ämne, nemligen då dessa äro äldre och icke längre taga del i växtens lifsverksaniliet. Hos de kristaller, som förekomma i växtcellerna, kan man vanligen urskilja p. ^^ )^ en ganska regelbunden form, t. ex. kalk- nO.O^^P^^S spatens rhoml)oeder, fig. 27. Oftast träf- )Q/^'lr^v/ 1^1' man likväl knippor af ytterst fina kristallnålar, såkallade Rai)hider, fig. 28. Ehuru i kemiskt hänseende öfverensstäm- mande med hvarandra, förete stärkelse- kornen hos olika slags växter så betyd- liga skiljaktigheter i storlek och form, ätt man med mikroskopets till- hjelp kan säkert afgöra af hvad växt en mjölsort förskrifver sig. Då det icke sällan är af vigt att upptäcka detta, anföra vi här hufvudkän- netccknen för de vigtigaste slagen. Potatesstärkelse består af korn, som likt en lök hafva utanpå hvarandra liggande lager, fig. 29; stär- kelse af korn, fig. 30, såväl som af råg, hvete och hafrc består af CELLVAFSLARA. CELLVAFVEN. 15 några temligen stora linsformiga korn blandade mod en mängd små korn utan öfvergångar ; li a fr ens stärkelsekorn visa vid mycket stark förstoring en nätlik teckning och sönderspringa vid klämning i skarp- Fig. 29. Fig. 30. (400) Vvi. Z-l. kantiga stycken, fig. 31; slutligen utmärka sig baljfrukternas, såsom ärters, v i ekers, linsers och bönors stärkelsekorn genom en ore- gelbundet stjernformig teckning, fig. 32. € e 1 1 v ä f v e M. Genom cellernas hopande intill hvarandra uppkommer cellväfven, 17 som får helt olika utseende och benämning alltefter de deri förherrskande cellernas beskaffenhet. En ccUväf, som består af parenchymceller, kallas fyllnads- eller näringsväf, ty det är företrädesvis dess celler, som ombesörja safternas ledning genom växten och i hvilken de ämnen afsöndras, som i det föregående blifvit beskrifna såsom cellinnehåll. Stärkelse, gummi, socker, oljor m. m. synas i den vara nedlagda såsom förråd eller så- kallade reserv ämnen, för att vid vissa tider åter förtäras såsom nä- ringsmedel i och för växtens vidai-e utbildning, en förrättning, som menniskan icke sällan bespar dem derigenom att hon sjelf öfverta- ger den. En af utomordentligt tunnväggiga samt tillika . små och rundade celler bestående väfnad kallas ur-parenchym, emedan ur den alla andra cellformer uppstå. Äro dess celler mer långsträckta benämnes 16 ALLMAN BOTANIK. den bildningsväfnad eller cambium; och denna är det hufvudsak- ligen, som förmedelst deri försiggående cellbildning befordrar växtens tillväxande. För öfrigt urskilji-r inan löst och tätt, tunn- och tjockväggigt pa- rcnchym och ntom de i § 10 framställda former få vi i det följande anledning att meddela ytterligare ext-mpel derpå. Af de spolformiga prosenchymcellerna, som äro tjockväggiga och merändels förvedade, uppstår prosenchymet eller vedens cellväf (fig. 7 och 22) likasom af bastcellerna bastväfnaden. Kärlknippena äro en samling kärl af olika slag tillsammans med vedceller och bildningsväfnad, samt skilja sig märkbart från det omgifvande parenchymet. Äfven de förete åtskilliga egendomligheter dels i sin anordning, dels i sin fortgående utveckling, så att man härpå kan åtskilja flera stora växtgrupper. Hos en af dessa, till hvilken onnbuidiarne höra, uppkommer hela kärlknippet tendigen samtidigt, hos en annan grupp deremot, till hvilken bland annat palmer och gräs höra, tilltager kärlknippet under ett visst tidsförlopp i storlek, och hos en tredje grupp slutligen, som omfattar alla våra trädslag, tillväxa kärl- knippena under hela den tid, växtens lif varar. Man benämner kärl- knippen af första slaget simultana, af andra slaget slutna och af det tredje öppna. Då vi konnna att sysselsätta oss med stammens inre bj'ggnad, skola vi närmare inlåta oss på kärlknippenas anordning. 19 Såsom en cellväfnad af eget slag måste man anse öfv er huden, som endast förekommer på do särskilda växtdelarnes fria yta. Densam- mas dels långsträckta eller rundade, dels afplattade celler afsöndra på utsidan ett ämne, som har en viss likhet med intercellularsubstansen och såsom en yttersta hinna, benämnd cuticula, öfverkläder cellernas yta utåt och förtjockar dem på utsidan. Fig. ^'=" '^''' 33 framställer den från öfverhudscellerna på ett blad frånskiljbara cuticula'n a samt de cellorna fcirtjockande cuticularlagren h. Ofver- huden kallas Pipidermis ])å de växtdelar, ^^ ^ som äro i beröring med luften, och består t\f= af mycket platta, tafvelformiga celler, hvilka antingen allestädes sluta tätt intill hvarandra eller på vissa ställen afbrytas af de såkallade klyföppningarne. I fig. 34 se vi i genomskärningen af ett blad de stora genomskinliga och Fii;. 34. ft=^ \h tomma öfverhudscellerna samt under dem bladets med chlorophyllkorn fyllda parenchymceller. Pä två ställen finnas klyföppningar, som vid II. ORGANLAIIA. 17 siu mynning omgifvas af tvenne halfmånforniiga celler, slutceller. Såsom lig. utvisar, befinner sig under hvarje klyföppning ett tomrum, en såkallad intercellularlucka, som står i förbindelse med växtens öfriga intercellular-rum. Fig. 35 framställer dylika klyföppningar, sedda ofvanifrån. Man trattar dem företrädesvis på bladens undre sida i så stort antal, att man kunnat på en qvadratlinie räkna 100, ja ända till 1000. Genom dessa små organer stå växtens skenbart afspärrade inre delar pä mångfaldigt sätt i beröring med den yttre luften. På växt- delar åter, som belt och hållet befinna sig i jorden eller vattnet, såle- des äfven på rötterna, består öfverhuden af tjockväggiga, afplattade cel- ler utan klyföppningar och kallas der Epiblema. Filt. 3ö. Fiir. 3G. Ganska vanligt är att vissa enstaka öfverhudsceller antaga en märk- 20 värdigt afvikande form och, betydligt utdragna på täugden, uppträda som hår, fig. 36. Dessa äro stundom förgrenade, och många hafva i spetsen en liten uppsvallning samt afsöndra en egendomlig saft, i hvil- ken händelse de benämnas glandelhar; då de, såsom hos nässlan, innehålla en brännande vätska, kallas de brännhår. Äfven borster, taggar, glandier, vårtor och särskildt det ämne, som utgör vår allmänt kända kork, uppstå genom öfverhudscellernas omgestaltning. I dessa cellers ställe utvecklas en väfnad af tafvelformiga korkceller af kort varaktighet, hvilka hvarken förvedas eller afsöndra näringsämnen eller bladgröna, utan endast ett vaxartadt ämne; hvarjemte de snart antaga brun färg. På sådant sätt uppstår ett korklager, som mot luftens in- verkan skyddar de växtdelar, hvilka det bekläder. Företrädesvis bildas kork dessutom på sårade ytor och bidrager till deras läkning. Korken är i kemiskt afseende olik cellulosa och vedämne; salpetersyra afskiljer derur det ofvan nämnda vaxartade ämnet och förvandlar honom slutli- gen till korksyra. II. Organlära eller Morfologi. Morfologien är läran om formen hos och utvecklingen af växtens 21 mångfaldiga yttre delar, som bestå af väfnader och benämnas dess sam- mansatta organer. Schödler, yattn-e,tsen, för hvilken endast deri- genom en gräns sättes, att en blomma deri kommer till utveckling. I anseende till dessa oui)ith(')rliga, ur dikotyledonernas kärlknippen ske- ende nybildningar, kallas dessa öppna knippen. 37 Vid detta slags stambildning eger dessutom det egna föi-hallande rum, att de vedceller, som om våren upi)komma i cambialringen, äro vidare och lösare förenade, än de som konnna sednare, och som blifva allt mer trånga och tjockväggiga, iinda tilldess med vinterns inbrytande ett fullkomligt stillastående inträifar och derined kärlknippenas utbildning II. OUGAXLARA. STAMMEN. 29 Fiij. CA. lIllUIIIMlllllWj för året afslutas. Härigenom förorsakas en ojemnhet i vedens täthet, isom på ett tvärsnitt deraf tydligt visar sig redan för blotta ögat i form af de allmänt bekanta koncentriska ringar, som man kallar årsringar, emedan hvar och en af dem för sitt alstrande erfordrar ett år. Tallen har isynnerhet tydliga årsringar, ty ljusare och mörkare strimmor, fig. 63, a, omvexla här med hyarandra, såsom man kan se på detta i na- turlig storlek afbildade tvärsnitt af dess ved. Betraktar man emellertid ett litet stycke, d, under passande förstoring, tig. 64, så finner man, att de i början stora cellerna blifva allt trängre och tjockare, tills plötsligen ett nytt lager af vida celler vidtager. Således ligger mellan a och b gränsen, der till den närmast äldre årsringens trånga celler den följandes vida an- sluta sig. Hos många dikotyledonväxter i de heta länderna visar stammen inga års- ringar, emedan der de nya cellerna uppstå utan afbrott och fullkomligt likformigt; men der med regntidens inträdande eller af någon annan orsak ett afljrott i utvecklingen eger rum, kan man äfven hos tropiska trädslag urskilja årsringar, och på dem såväl som på våra egna träd utgöra årsringarne ett säkert tecken till deras ålder. Alla årsringar haf\a icke samma bredd, ty ett för trädets tillväxt gynnsammare år åstadkommer en gröfre årsring. Ja en och samma årsring ernår ofta en större bredd åt den sida af stammen, der roten händelsevis finner en rikligare näring eller har lättare att utbreda sig. Emedan hvarje kärlknippes bastdel är ojemförligt mindre än det- 3S sammas veddel, och barkens cellväfnad endast obetydligt tilltager, så ökas icke barkens massa, i samma proportion som vedens, och årsrin- garne kunna icke så tydligt urskiljas hos den förra. Märgen och märgstrålarne tillväxa icke eller endast föga, hva- dan de blifva mindre märkbara, såsom redan hos en fem år gammal stam, fig. 65, kan iakttagas. Men äfven i stammar af ^""'' '^'^' många års ålder kunna märgstrålarne ännu urskil- jas derpå att veden låter synnerligt lätt klyfva sig der, hvarest de framlöpa mellan kärlknippena, och dervid gifver rena glänsande klyfytor eller såkallade speglar. För ögat visa sig märgstrålarne som fina linier, hvilka från stammens midt utlöpa likt strålar till barken. Vid noggj-annare undersökning upptäcker man likväl, utom de ursprungliga eller primära märgstrålarne, äfven andra kortare dylika, som kallas sekundära. De sednare utgå icke från stammens midt, utan alstras i de år efter år nybildade kärlknippena, som de åtskilja, men sträcka sig ända ut till barken. 30 ALLMAN BOTANIK. Med mikroskopet kunna vi betrakta tallvedens märgstrålar i tre olika rigtningar. Fig. 66 framställer en märgstråle, c, i form af en smal strimma pa ett tvärsnitt; i lig. 67 se vi på ett från stammens yta mot dess midt taget längdsnitt (radialsnitt) en märgstråles, a, cell- iM. Fig. 68. if w 1 m \ m S (jF? § i K P 1 W' p f V 11 II ■ 1 1 1 'M 'h v\ 1 ^ \ 1 tboj väf-, åter på det lodrätt genom märgstrålarne tagna längdsnittet (tan- gentialsnittct), fig. 68, finna vi att de mellan vedcellerna inklämda märg- strålarne endast bestå af en eller två cellrader. Dessa afbildningar gifva oss anledning erinra, att alla barrträds kärlknippen endast bestå af ringporiga vedceller, fig. 67, och icke innehålla några verkliga kärl. Deremot förekomma i deras ved talrika af tunnväggiga celler begränsade hartsgångar, fig. 66, d. På dessa anatomiska egenheter kan af hvarje barrträd den minsta splittra, tilloch- med i fossilt tillstånd, med säkerhet igenkännas från annan ved. yy Om vi afsåga en trädstam på tvären, befinnes det, att de yttre eller yngre vedringarne äro mindre hårda än de äldre, som utgöra stammens inre del. Dessutom skiljer sig den yngre veden, h vi t veden eller den s. k. s plinten, vanligtvis genom ljusare färg från den äldre, som under namn af mogen ved eller kärnved af alla, som arbeta i trä, säkert igenkänncs. De använda icke gerna splinten, emedan denna yngre ved i hög grad är underkastad träsvampens härjningar samt förmultning, och dessutom företrädesvis är utsatt för insektlarvers angrepp. Synnerligt påtaglig är olikheten i färg hos Boken, hvars hvita splint bjert sticker af mot den rcidbruna kärnveden; i Ebenholts finner man den svarta veden omgifven af ett skarpt begränsadt, hvitt splint- lager. Förvedningen tillgår så att väggarne pa vedcellerna, som utgöra största delen af kärlknippena, småningom blifva tjockare i följd af de nya lager, som inuti dem afsätta sig. Följaktligen blifva de vid tillta- gande ålder mer och mer otjenliga för safternas fortledning samt ut- torka slutligen helt och hållet. Äfven barken undergår under tidernas lopp icke oväsendtliga för- ändringar. Öfverhuden sönderslites och försvinner snart alldeles, då II. ORGANLÄRA. 2. STAMMEN. 31 stammen tillväxer i om läng. Det närmast följande cellväfslagret tillväxer blott sällan i en grad, som motsvarar trädets tilltagande tjocklek, men i sådan händelse bibehåller trädet ända till sin högsta ålder en slät och jemn bark, såsom hos Boken och Apelsinträdet. Hos Kork-eken och ung Xancr fAcer cainpesfrej förökas barkens yttre cellväfslager synner- ligt starkt genom en platt cellväf, som bildar kork. ^'anligast är dock, att barkens cellväf ännu vidare tillväxer under namn af det gröna la- gret, men snart dör bort och bildar s. k. fäll bark. Men emedan ve- den växer vida hastigare än barken, så antingen sönderspränges denna, såsom hc3 Eken, Almen och flera andra träd, eller affaller han i skif- lika stycken, såsom hos Äpleträdet och Platanen. Den härpå följande delen af barken, bastet, hör egentligen till stammens kärlknippen, men är likväl, såsom vi i § 35 visat, skiljd der- ifrån genom den tina och saftrika bildningsväfven (cambial-lagret), så att han lossnar med barken och derför räknas till denna. Synnerligt lätt försiggår detta lossnande vid den stora saftrikedomen om våren, och våra barn, som då skära sina videpipor, första sig väl på att draga fördel häraf. I anseende till dess sega, tradiga beskaffenhet användes bastet till mattor, tåg m. m. samt af Pappersmullbärsträdet (Broussonetia papiirifcraj till kinesiskt papper. Utifrån inåt möta oss således i en äldre trädstam följande delar i denna ordning: barken, bestående af korklagret, det gröna lagret och bastet, dernäst bildningsväfven eller cambium, den yngre veden eller splinten, den äldre eller kärnveden, och sist märgen. Stammen är det organ, som förmedlar de ytterst betintliga delar- 40 nes, särdeles rotens och bladens lifsverksamhet. Genom honom uppsti- ger den saft, som rotens linaste grenar uppsugit, till de knoppar, ur hvilka blad, blommor och frukter utvecklas. Denna förrättning att fortleda safter tillhör likväl icke alla stam- mens delar. Att det gröna lagret icke har något att beställa dermed, inser man lätteligen. Men äfven kärnveden och märgen äro af ringa vigt för saftledningen, hvilket bevisas deraf, att vi ofta få se gamla ekar, almar och pilar sakna hela det inre vedlagret jemte märgen, men ändock fortfara att hvarje vår rikligt löfvas och bilda ny ved. Såsom stammens saftledande delar få vi derför endast räkna de yngsta, d. v. s. innersta bastlagren, jemte bildningsväfven och den yng- sta veden eller splinten. Häri ligger äfven förklaringen öfver den skada, som tillfogas ett träd, om händelsevis eller med afsigt större delar af dess bark afskalas, ty då de saftförande lagren derigenom omedelbart utsättas för solens och luftens inverkan, uttorka de lätt och blifva odug- liga att leda safter. Äfven flera insektlarvers, särdeles Trädgnagarnes fBostrychus typo- graphiciis och Ilylesinus PiniperdaJ fördertliga verksamhet beror derpå att de hafva sitt tillhåll i nyssnämnda saftrika lager, hvilka de ofta fullständigt förstöra rundtomkring trädstammen och således genom saft- ledningens afbrytande stundom ödelägga hela barrskogar. A andra sidan brukar man till tingersbredd afskala barken rundt- om på nyhuggna pilpålar innan man nedsticker dem i jorden, emedan de eljest skulle slå rötter och blad. 32 A. ALLMÄN BOTANIK. Emellertid, om icke aUtför stora fläckar blitVit beröfvade sin bark, återställes denna genom en Mn märgstrålarne utgående cellbildning, isynnerhet om de sårade ställena medelst bestrykning af lera och ko- dynga eller medelst omlindning hållas skyddade mot sol och luft. K 11 o p p e 11. 41 Det, som vi benämna knopp eller öga, visar sig såväl genom sedermera inträffande utveckling som ock genast vid ett genomsnitt vara en stam i sitt yngsta utvecklingsstadium, en förkortad växtaxel. På stammen trätfas tre slags knoppar, nemligeu ändknoppar, bladvecks- och biknoppar. Äud- eller terminalknoppen, fig. 69, r?, utgör stammens eller grenens yttersta spets och tjenar vid sin utveckling till densammas för- längning. Bladvecks- eller axillarknopparne, som Fig^69. f^fypj^ kallas sidoknoppar, h, utbildas alltid i ett bladveck (vinkeln mellan stammen och bladet). Bi- eller ad ven t iv- kn opp ar ne uppträda likasom tillfälligtvis på stammen, och kunna uppstå hvar som helst på växten, tillochmed på bla- den. Det är de två sednare slagen af knoppar, som genom sin utveckling alstra växtens grenar. Hvarje gren eger alla de samma hufvudsakliga känne- tecken, som den stam, hvarifrån den utgår. Han företer i sitt inre samma anatomiska förhållanden, han tilltager på samma sätt i tjocklek och alstrar liksom den i sin ordning blad och knoppar. I grenens spets tiuna vi följaktligen äfven en ändknopp, kallad den sekundära ändknoppen. För att frambringa bladvecksknoppar utsänder stammen gre- nar af sina kärlknippen, som ingå i dessa knoppar, hvar- emot biknopparne sjelfva alstra nya kärlknippen. Fig. 70 framställer i längdsnitt en grenspets af Hästkastanjen. I midten se vi ändknoppen, som är störst, samt på sidorna derom tvenne bladvecksknoppar, och i dem alla kan man redan urskilja de blifvande bladens antal och ställning, ehuru de här äro hopträngda och inskjutna inom hvarandra, såsom delarne af en kikare. Vidare märkes här, att ändknoppen kommer att utvecklas till bloinmor, hvarigenom hans tillväxt begränsas, och af denna orsak erhåller han namnet blom- knopp. I sidoknopparne åter finna vi första början till bladbärande grenar, och dylika knoppar kallas bladknoppar. Ännu mer upplysande öfver den blifvande grenens bladställning är en tvärgenomskärning af knoppen, livari man icke sällan får se de små bladämnena på det prydligaste hopvecklade. Äfven rotgrenarnes utveckling föregås af en knoppbildning, som kallas rotknopp, och som skiljer sig från en af de beskrifna knop- parne pä stammen genom bristen pä bladdelar. 42 Knoppens vidare utveckling försiggår antingen genast efter hans framträdande eller förblifver han, sedan han visat sig, en längre tid i hvila, såsom händelsen är hos våra trädslag, hvilkas om våren utslående knoi)par alstrats redan föregående sonnnar. Dessa öfvi-rvintrande knop- II. ORGANLAHA. KNOPPEN. 33 Fi2. 70. par äro dorför ock l)etäckta och skyddade af lädorartade, fjuniga eller hartsafsöndrando fjäll, hvilket icke iuträffar med dem, som omedelbart utvecklas, ty de äro obetäckta och till färgen lika bladen. Stamknoppen bidrager på flerfaldiga sätt till moderplantans förökning. Antin- gen ntvecklas nya plantor ur sidout- löpares knoppar, hvarpå vi i smultron- växten ega ett välbekant exempel, eller sker förökningen pa konstladt sätt medelst afläggare eller sticklingar. Det förstnämnda förfaringssättet, som isyn- nerhet begagnas för trädgårdsnejlikor och vinstockar, består deri att en gren, som befinner sig nära marken, till en del genomskäres och betäckes med jord, tills han rotat sig deri. Till förökning genom sticklingar passa företrädesvis saftrika växter, såsom Cactus-arter och fetväxter samt lösare trädslag, såsom Pil, Poppel m. fl. I detta fall stickas små qvistar, som likväl måste hafva ett öga, i jorden, hvarpå fuktighet och värme framför allt gynna rotslåendet. Efter denna method föröka trädgårdsmästare de flesta prydnadsväxter. Alla Europas tårpilar skola härstamma såsom sticklin- gar från en qvist, som den engelske skalden Pope fann ännu grönskande i en från Smyrna kommen fikonkorg och nedstack i jorden. Märkvärdigt nog bibehåller knoppen sin utvecklingsförmåga, äfven 43 om han skiljes frän sin moderväxt, blott han bringas i sådana förhål- landen, att han förmår förskaffa sig behöfiig näring. Detta sker om man öfverflyttar knoppen från en växt till en annan under iakttagande af att han till denna kommer i möjhgast lika förhållande, som det hvari han förut befann sig. Denna öfverflyttning af knoppar benämner man o kul er ing, då blott en enda knopp, samt ympning, dä pä en gång flera jemte den qvist, hvarpå de befinna sig, omsättas. Emedan härvid den öfverflyttade knoppen, när den utvecklas, alstrar en gren, hvilken bibehäller alla de egenskaper, som tillhöra dess egen moderväxt, vinner man genom denna method ett ovärderligt medel att öfverflytta blommor och frukter frän växter, som förädlats genom kultur, pä stam- mar af samma art, som uppväxt i fullkomligt naturtillstånd. O k u 1 e r i n g. Man använder denna hufvudsakligen för att förädla vilda törnro- 4i sor, som för detta ändamål inplanteras i trädgärden; och först dä de visa en kraftig växt, skrider man till verket på det sätt, att man i Schödler, yotiireus Bok. — V. Botanik. (2:a uppl.y 3 34 ALLMAN BOTANIK. den vilda stammens bark gör en T-formig inskärning, tig. 71, ända till splinten, hvarpå man från en qvist af den ädla stammen löstager en knopp tillika med det blad, i hvars veck den sitter, och ett stycke af barken, kalladt skölden, af ungefär sådan form, som tig. 72 föreställer. Härefter upplyftes barken F!. r lii". i.ib. ^ *-■ *- ^ " ning pa det sätt, att do röriornnga tradanie förlängas och ujDpsöka en fröknopp, i hvil- ken de intränga. Dessa fröknoppar träffa vi i blonnnans Ijerde och innersta bladkrans, näm- ligen inom fruktbladen; och den utveckling, som här tager sin början, skola vi närmare betrakta vid fröets beskrifning. A'id en bestämd tid öppnar sig standar- knappen längsefter eller i enstaka punkter och utströr likt ett litet dammoln sina pol- lenkorn, af hvilka dervid en del uppnå sin bestämmelseort. Vanligtvis är ståndarnes ställ- ning i förhållande till pistillerna sådan, att dessa lätt kunna upptaga frömjölet. Stundom är likväl detta icke händelsen, ty antingen äro ståndarncs strängar för korta eller sitta de i andra blommor, ja till- ochmed på andra stånd; i sådant fall öfvertaga vinden och insekterna, särdeles bien, göromålet att öfverfl3tta frömjölet på i)istillerna. Borttager man ståndarknapparne ur en blomma, innan de öppnat sig, sä utvecklar hon ingen frukt. Konstgjord befruktning består deri att man beröfvar en blomma hennes egna ståndare och låter en annan blommas ståndare uttömma sig öfver henne. Härmed åsyftar man att frambringa blandade eller hy b rida former, såsom isynnerhet är vanligt med löfkojor och nejlikor. 65 4. Pistillen fPistiUu)»). Fruktbladen eller pistillen utgöra slutligen blommans fjerde och II. ORGANLARA. BLOMMAN. 49 sista bladkrans, samt befinna sig i liennes midt, utgörande axelns spets, hvars tillväxt afslutas med fruktens frambringande. Märkvärdigt nog närmar sig fruktbladens bildning åter mer till örtbladens, såväl i anseende till sin egendomliga gröna färg som till sin byggnad, hvilken särdeles vid deras utväxande till frukt ofta företer den påtagligaste likhet med vanliga blad. Pistillens uppkomst af ett blad kan man efter fig. 137 föreställa sig på det sätt att bladets kanter invikas och sammanväxa med hvai-andra, under det att medelnerven fortfar att tillväxa uppåt. Det ställe, der fruktbladets kanter hopväxt, kaUas söm, och invid denna utvecklas efter regeln ämnet till det blif- vande fröet, som i sin början benämnes fröknopp fgemmida, ovulum) och som vi längre fram skola närmare betrakta. „. ,,. „. ,„, Man urskiljer hos den fullt utbildade pistillen tre delar, den nedersta, vanligen mer vidgade, som innesluter fröämnena och derför kallas fruktämnet fovarium eller germenj. fig. 138, «; denna öfvergår upptill i en ihålig, trådlik del, h, kallad stiftet fstijhs), som i sin spets bär märket (stigma) c. Detta sistnämnda har än formen af en liten fjäder, än af en rund knopp, än af en fördjupning, betäckt af en klibbig vätska o. s. v. Stiftet är ofta så förkrympt, att märket synes omedelbart sitta på fruktämnet, i hvilken händelse det kallas oskaftadt. Blomman innehåller antingen ett enda fruktblad eller flera. I sednare händelsen är åter antingen hvarje särskildt fruktblad utbildadt till en särskild pistill, eller äro de alla sinsemellan sammanväxta, då de skenbart utgöra en pistill; men merändels kan man af stiftens antal eller, om äfven dessa äro sammanväxta, af märkenas bestämma, huru många fruktbladen varit. Det sätt, hvarpå dessa äro sammanväxta, erbjuder många olikheter, som isynnerhet hafva inflytande på fruk- tens form. I likhet med ståndarne lemna pistiUerna särdeles vigtiga känne^ tecken för växternas beskrifning och indelning. Likväl är att märka, att hos en ^el växter, t. ex. barrträden, jnstiUer helt och hållet saknas, ehuru fröknoppar förefinnas. Blomdelarnes inbördes förhållande. Oafsedt de nu anförda kännetecken, som utmärka blomdelarne 66 hvar för sig, förete dessa dessutom många egendomligheter i sitt för- hållande till livaraudra, hvilket vid växternas beskrifning och indelning är af synnerhg vigt att iakttaga. Hit hör i första rummet blomdelar- nes inbördes ställning. Vi hafva förut betecknat blommorna såsom en följd af egendomhgt bildade bladkransar, som sitta ofvanför hvarandra i spetsen af en axel och begränsa dennes tillväxt. Den blombärande axelspetsen kallas blomskaft (PetiohisJ. Afstånden (iuterfoliardelarne, SchOd le r, yaltirens Bok. — T'. Botanik. (2:a vpjtl.) 4 50 ALLMAN BOTANIK. se § 28"; mellan de på densamma befintliga bladen äro emellertid så förkortade, att med få undantag de fyra bladkransarne sitta tätt gytt- rade intill hvarandra. Följaktligen intager pistillen öfvcrsta platsen, och dernedom följa ståndarne och hyllebladen (§ 58). Denna ställning är den regelrätta, men är icke alltid rådande. Oftare uppstiga de un- dre blomdelarne öfver pistillen och nå helt och hållet öfver den. Detta pistillens — eller egentligen dess vigtigaste dels, fruktämnets — förhållande till blommans öfriga delar förtjenar synnerlig uppmärksam- het, emedan det vid växternas indelning blifvit på flera sätt begagnadt. Om alla blonnnans kransar regelrätt och fritt följa efter hvarandra, så hafva verkligen ståndare och hylleblad den dem tillhöriga plats un- der fruktämnet; de kallas då undersittande fhypogynaj , tig. 139. Omgifva åter de nämnda delarne det i midten sittande fruktämnet, så- som vid tig. 140, så kallas do omkringsittande fperujijnaj ; h varemot Fii;. l:!9. Fi-, \i-i. Fii;-. 140. Fig. 141. (J7 de slutligen få benämning öfver sittande fcpifpjna)^ om de såsom fig. 141 och 142 utvisa, hafva sin plats öfver fruktämnet. Ofta förekommer att ståndarne sammanväxt med blomkronan, som då alltid är sambladig, så att ståndarknapparne synas fastade på kron- bladens insida, såsom hos Guldvifvan o. fl. a. Dylika växter benämnas Corolliflor, vidare grodden med hjertbladen c och f/, standvnoppon e och rotämnet/. I hafrekornets (fig. 163) längdgenomskärning vid 6 gångei's försto- ring (fig. 164) finna vi närmast under fröskalet en mycket stor fröhvita h och en mindre grodd cd. III. LÄllAN OM VÄXTKNS LIF. 59 Grodd- eller stamknoppen skiljer sig från en \anlig, på stammen befintlig knopp hufvudsakligen derigenom, att den förra är en visserli- gen mycket förkortad, men likväl fullkomlig, med egen rot försedd, sjelfständig växtaxel, hvaremot den sednare förses med näring af andra växtens delar ämla tills han utvecklat sig till ett skott nog kraftigt att skjuta rötter och medelst dem upphemta näringsämnen ur jorden. Då nu grodden utvecklar sig, såsom redan i § 24 blifvit skildradt, börjar han ett nytt sjelfständigt ^äxtlif, som äter är i stånd att fram- alstra hela denna följd af olikartade bildningar, hvilkas betraktande vi nu afslutat; och sålunda bäi- växten, ehuru i sig sjelf en förgänglig va- relse, inom sig vilkoret för en evig fortvaro. III. Läran om växtens lif eller Fysiologi. Om lifsyttriugarne i allmänhet. Yid växt- och djurvärldens betraktande möta vi genast en mängd 80 egendomliga företeelser. Det är lifvets anda, som här fläktar oss till mötes, lifvets, som för oss framställer bildningar vare sig till ämne och form, eller rörelse och känsel — sädana, som mincralr ket icke förmår erbjuda. Oändligt mycket mer tala de till menniskans sinne och känsla än den döda stenens stela former och liflösa massa. Sålunda tyckes det som skulle här helt andra krafter och lagar råda än de, hvilka vi inom fysikens och kemiens område lärt känna såsom allmänt herrskande i naturen. Ty da den lifiösa materien lyder en attraktionskraft, som förenar hennes smådelar till fasta kroppar och ordnar dem till kristaller af en bestämd form, begränsade af jemna ytor och rätliniga kanter, finna vi deremot att alla växt- och djurbild- ningar ursprungligen uppträda i form af klotrunda celler, bestående af en uttänjbar massa^ som eger förmåga att omgestaltas och under sin vidare utveckling och fulländning antager former, hvilka för ingen del låta hänföra sig till några fä geometriska grundformer och dessas kombinationer, såsom vi i mineralogien och kemien funnit vara hän- delsen med såväl i naturen försiggående som med konst åstadkomna kemiska föreningar. Hos växter och djur se vi de särskilda lifsförrättningarne tillhöra 81 vissa deras delar, som kallas organ er, hvaremct vi i mineralets massa aldrig förmå urskilja delar, bestämda för särskilda ändamål. Do förra äro der för organiska, de sednare oorganiska kroppar. Lifskraftens yttringar hafva vi att observera såväl med afseende på det ämne, hvari den är verksam, som i anseende till den form, livil- ken blifvit ät detta ämne förlänad. Hvarje organism (d. ä. lefvande varelse) eger förmåga att ur sin omgifning upptaga fremmando ämnen samt i sin kropp kemiskt förändra och omgestalta dem, så att de blifva likartade med kroppens egna beståndsdelar, d. v. s. assimilerade, och öka densammas massa. 60 A. ALLMÄN BOTANIK. Detta utgör hos organiska kropi)ar de välbekanta fenomenen af näring och tillväxt, hvilka så väsendtligt skilja dem från de oorga- niska. Ty ett mineral upptager icke i sig några näringsämnen och växer icke, och då vi bildlikt tala om en kristalls växande, är förloppet dervid likväl ett helt annat. En alunkristall t. ex., som vi lägga i en alunlösning, tilltager visserligen i omfång, men detta sker derigenom att de i lösningen befintliga alunsmådelarne, som redan förut äro full- komligt likartade med hans massa, utvändigt lägga och fästa sig vid hans yta. En kemisk förändring af ämnet eger här alldeles icke rum. 82 En annan yttring af lifskraften är fortplantningen. Växter och djur alstra nya varelser, som afskiljda från moderkroppen börja och fortsätta att föra ett sjelfständigt lif med alla de samma lifsyttrin- gar, som utmärkte föräldrarne. Derför se vi, oaktadt de lefvande va- relsernas utomordentliga mångfald, likväl alltid samma slägte, ja samma art i föryngrad gestalt fortfara med sin tillvaro. Redan många gånger har man framkastat den frågan, om nya ar- ter af växter och djur kunna uppkomma? 8å långt tillbaka som na- turalhistoriens annaler och noggrannare naturforskning sträcker sig, har man ej sett någon ny art undergå. Deremot undergå våra kulturväxter och husdjur under tidernas lopp ganska märkbara förändringar i an- seende till kroppens storlek ocli form samt erhålla vissa egenskaper, som sedan gä i arf från den ena generationen till den andra. Dessa och andra iakttagelser leda till den slutsats, att i den or- ganiska skapelsen endast sådant uppstår, som under förhandenvaran- de förhållanden kan bestå. Så länge derför dessa förblifva sig lika, skola icke heller växt- och djurformerna lida någon förändring. .På hvarje väsendtlig rubbning i de allmänt rådande lifsvilkoren måste äf- ven följa en motsvarande omgestaltning af de lefvande varelserna. För denna åsigt tala isynnerhet de på hvarandra följande och från hvar- andra så afvikande former af urverldens växter och djur, som i den mineralogiska delen af detta verk beskrifvits. 83 Vidare äro de organiska varelsernas antal, storlek och var- aktighet bestämda efter vissa, för oss obekanta lagar. De oräkneliga , växtindiAidernas utbredning bestämmes af det utrymme, som jordytan erbjuder dem; vattnet, de kala bergen och den torra ökensanden, om de ock icke utgöra några fullkomliga gränser för dem, inskränka åt- minstone ganska betydligt deras antal. Den rörliga djurverlden är icke mindre underkastad mången slags begränsning. Då nämligen växterna hufvudsakligen inskränkas genom naturkrafter," bidrager djurverlden sjelf genom ömsesidig strid och till- intetgörelse till den gifna lagens upprätthållande. Hvarje art bland lefvande varelser har en bestämd måttstock för sin storlek gifven. Har en gång tlenna ujipnåtts, så tilltager den icke vidare, äfven med den rikligaste tillgäng på näring och under de gynn- sammaste förhållanden i öfrigt. Huru högt i luften de än bära sina kronor, »<(r det likväl sörjdt för att träden icke skola växa tipp till himlen», såsom ordspråket träffande säger. Likaså förhåller det sig med lifslängden. Af ven i detta fall är för hvarje art ett mål satt, ehuru på ytterst olikstora afstånd. Ty då III. LÄKAX OM VÄXTENS LIK. 61 många växters och djurs lifslängd är inskränkt till endast några få timmar eller dagar, hos andra går till månadei-, är, ja ända till år- hundraden, uiijma åtskilliga trädslag en ålder af årtusenden. Så länge organerna verka på ett regelbundet sätt och betinna sig i 84 normal verksamhet, är äfven lifsyttringarnes förlopp sådant. Orga- nismen är då frisk. Mångahanda inflytelser verka emellertid under ti- dernas lopp hämmande och störande på organernas ^erksanlhet. Denna bhfver då oregelbunden eller abnorm, och såsom en följd deraf blifva lifsyttringarne oregelbundna, hvilket tillstånd vi benämna sjukligt. Or- ganismen alstrar nu många slags sjukdomsprodukter, som icke före- komma hos den friska kroppen; missbildningar, förvridningar och ut- växter af besynnerligaste slag uppstå. Slutligen taga den oregelbundna verksamhetens följder så öfverhand, att all slags lifsverksamhet upphör, och detta kalla vi död. Växten eller djuret är numera ett lik. ^'äl företinnas ännu orga- nerna, men all deras verksamhet är upphäfd; upptagandet af näring, densammas ombildande, tillväxandet — allt står stilla. Nya fenomen trij^a i de förutvarandes ställe; den döda kroppen hemfaller under de kemiska lagarne för sönderdelning, förmultnar eller förruttnar. Men äfven de minsta qvarlefvor af organiska kroppar förråda ännu sitt ursprung. Mikroskopet låter oss igenkänna de elementära formerna, dessa celler, fibrer och väfnader, som skilja organiska bild- ningar från oorganiska, och på sådant sätt har tillochmed stenkolens härkomst från växtriket blifvit ådagalagd. I såväl växternas som djurens kroppar träffar man en mängd egen- 85 domliga ämnen, såsom socker, olja, fett, åtskilliga syror m. m. Ehuru man hade utforskat dessas kemiska beståndsdelar och funnit, att de endast innehålla några få enkla ämnen, hade det likväl länge icke lyc- kats någon att med konst framställa dessa sammansatta ämnen, ja man ansåg deras framställande såsom ovilkorligt beroende af en organisk verksamhet. Derför benämnde kemisterna dylika ämnen.- organiska föreningar. Emellertid hafva de nyaste upptäckterna i Kemien ledt derhän, att man kan framställa de flesta af dessa organiska produkter af deras beståndsdelar, och man har allt skäl att vänta, att detsamma skall lyckas med dem alla. Helt annat är dock förhållandet med elementar-organerna, t. ex. med cellen och dess formförändringar. Ingen förhoppning flnues ännu, att menniskohand skulle kunna frambringa dessa flna väfnader, som liksom af sig sjelfva omärkligt framalstras ur de organiska safterna. Slutligen komma vi till frågan om sjelfva grunden till lifsyttrin- 8<3 garne, om den kraft, som här herrskar samt leder och fortleder såväl de enskilda organernas verksamhet som det helas utveckling. I anseende till de här ui)pträdande fenomens och ämnens egendom- liga beskaffenhet ansåg man sig ock såsom grund till desamma böra antaga verkan af en egendomlig kraft, som man kallade lifskraft. Men i sin fortgång har naturforskningen visat, att de allmänna natur- krafternas, såsom tyngdkraftens och den kemiska frändskapskraftens, värmets, ljusets och elektricitetens inverkan äfven sträcker sig till den lef- vande organismen och att ett icke ringa antal lifsyttringar äro beroende 62 A. ALLMÄN BOTANIK. af dessa krafters inflytande. Visserligen uppträda de i växt- och djur- kroppen på ett ofta inveckladt sätt och sa att de endast med yttersta svårighet kunna uppspåras och urskiljas; men man har likväl omfattat den åsigt, att på dem bero åtminstone de flesta yttringar af lif, och att antagandet af en särskild lifskraft antingen måste öfvcrgifvas eller ock bibehållas endast för vissa fall, t. ex. såsom en formen alstrande kraft. Växternas lifsy ttringar. ■^7 I det närmast föregående hafva vi lärt känna de allmännaste grundsatser, som gälla med afseende på såväl växtens som djurets lif. Öm växternas särskilda lifsyttringar hafva vi redan vid skildringen af deras organer meddelat åtskilligt. Men en ytterligare framställning bör likväl lemnas rörande väx- ternas näring, ty någon insigt deri är af största vigt för åkerbruket och växtodling i allmänhet, af hvilka många millioner menniskors och djurs tillvaro beror. Växternas näring. S8 Härom vinna vi en rigtig föreställning: 1) genom att betrakta växternas organer och dessas förrättningar; 2) genom att undersöka de näringsämnen, som upptagas, och de förändringar, som dessa närings- ämnen undergå inom växten. För den första af dessa punkter lemnar oss c el 1 v äf si är an re- dogörelse; i afseende på den andra måste vi söka svaret i kemien. C e 1 1 v ä f v e n s förrättningar. sft Likasom hvarje växt, oberoende af sin storlek, icke är annat än sammanfattningen af många särskilda celler, så utgör ock hela hennes lifsverksamhet summan af alla de cellers verksamhet, hvaraf hon består. Cellväfvens hufvudsakiiga bestämmelse är saft led ningen, som består deri att det för växten behöHiga vatten tillika med deri upplösta nä- ringsämnen upphemtas ur omgifvande föremål och sprides i alla väx- tens delar. Safternas omlopp inom en växt försiggår ingalunda genom rörformiga kanaler, utan på det sätt, att saften från en cell meddelas i alla rigtningar åt de närmast kringliggande. Emedan cellerna sakna alla öppningar, inser man icke vid första ögonkastet, huru en vätska utifrån kan inkomma i växten och inom denna ur cell i cell. MöjHgheteu häraf beror nämligen på såväl växt- som djurhinnors egenskap, att kunna genomträngas af vissa vätskor. Så- som erfarenheten visat, sker detta efter vissa lagar. Ty om tvenne vätskor af olika täthet, t. ex. rent vatten och en sockerlösning, hål- las åtskiljda medelst en skiljevägg, bestående af en svinblasa, flnna vi snart å ömse sidor om denna en sträfvan hos de bcgge vätskorna att vinna jemnvigt i täthet. En del af vattnet genomtränger hinnan och blandar sig med sockerlösningen, hvaremot en del af den sednare tager motsatt väg. I detta exempel tränger mera vatten genom hinnan till III. LÄRAN OM VÄXTENS LIF. VÄXTERNAS NÄIUNG. 63 sockerlösningen, än hvad som af denna öfverflyttas till vattnet. Denna vätskors egendomliga förmåga att genomtränga hinnor af organiskt ur- sprung utmärker man med namnet en dosmos eller diosmos. Sjelfva genomträngningssättet, isynnerhet om den tunnare vätskan skall öfvergå till den tätare eller tvcrtom, beror dels på vätskornas beskattenhet dels på hinnans. En hinna af aninialiskt ursprung förhäller sig i många afseenden olika med en af vegetabiliskt. Vidare är det utrönt, att den sednare är olika genomtränglig för olika lösningar, så att hon företrä- desvis genomsläpper vissa af dem, andra deremot alldeles icke, att hon således på sätt och vis liksom väljer mellan dem. Någongång har man för dessa företeelser begagnat uttrycket diffusion; men detta gäller likväl företrädesvis om gaser. Jemf. Fysiken § 31. , Det flytande cellinnehållet är tätare, än det vatten, som utifrån kommer i beröring med växten. En del af det sednare intränger der- för i de närmast belägna cellerna och från dessa i de följande samt kommer sålunda allt längre och längre. Snart skulle likväl på detta sätt ett jemnvigtstillstånd inti*äda mellan de inom och utom växten be- fintliga vätskorna och allt vidare uppsugande taga slut, om icke cell- innehållet alltjemnt ånyo blefve tätare till följd af den afdunstning, som eger rum genom bladen. Men icke allenast genom afdunstningen or- sakas saftströmning inom växten, utan ock genom den ständiga nybild- ningen af fasta delar. Ty säsnart fasta delar afsätta sig ur saften i en cell, blifver han tunnare och föranleder ett utbyte med de omgif- vande cellernas tätare saft. Saftrörelsens innersta grund kan man öf- verhufvud beteckna såsom ett sträfvande hos alla cellers innehåll att komma i jemnvigt med de vätskor, som befinna sig i deras omedelbara närhet. Följaktligen kan cellsaftens rörelse ega rum i alla rigtningar. Men såsom förheri-skande urskiljer man en nedifrån uppåt gående saftström, som tager vägen genom bildningsväfven och hvitveden, en nedåtgående genom bastet, och en tredje frän barken till stammens inre, som fort- ledes genom märgsträlarnes cellväf. En synnerligt öfvervägande längd- rigtning hos en cell synes tillika angifva rigtningen, hvari denna cell hufvudsakligen fortleder saften. Om den nedåtgående saftströmmens tillvaro öfvertygar man sig lätt genom att rundtorn en qvist afskala ett stycke af barken. Härigenom aflägsnas bastlagret, och den nedgående saftledningen afbrytes, hvilket ofvanför den afskalade ringen orsakar ny cellbildning och en uppsvallning. Ja derofvan inträder en märkbart större liflighet i hela utvecklingen, så att en dylik ring blifvit kallad trollring. Cellerna hafva, såsom vi nämnt, till göromål att sprida safterna 90 till alla växtens delar; men de hafva dessutom äfven en annan uppgift, nämligen att väsendtligt förändra sitt innehåll, i följd hvaraf vi såväl i särskilda växter som i olika delar af samma växt, ja tillochmed i samma del vid olika tider, finna ämnen af väsendtligt olika beskaiienhet. Så- lunda är bildningsväfven (Cambium) rik på qväfhaltiga föreningar; den alstrar ingen stärkelse, men väl nya celler. Parenchymväfven frambringar företrädesvis de s. k. närings- eller reserv-ämnena, som de äfven heta, emedan de ofta åter blifva flytande och användas af 64 A, ALLMÄN BOTAMK. växten sjelf, såsom cellulosa, stärkelse, socker, oljor. I b as t v äf ven träffar man oftare än annorstädes kautschuk och alkaloider eller orga- niska baser. Anmärkningsvärd är vidare den såkallade resor p tio nen eller fasta delars upplösning ånyo i följd af saftströmningen. Denna resorption är det, som bortskaffar tvärväggarne ur kärlcellerna och märgen ur så många växters stam, hvilken derigenom blifver ihålig, äf- vensom den åstadkommer parasitväxternas sammansmältning med deras näringsväxters väfnader. 91 Saftens spridning genom cellerna försiggår temligeu raskt. Detta kan man bedöma af den tid, som saften om våren behöfver, för att uppnå inskärningar, hvilka man på vissa afstånd från marken gjort i en trädstam, eller af den tid, som, då en vissnad växt begjutes med eller sättes i vatten, åtgår för att åter uppresa densamma. Den kraft, hvarmed cellerna förmå upptaga och sprida safterna, är ganska betydlig och kan på följande sätt bedömas. Om våren stickes en qvist af viuranka med sin nyss afskurna ända i ett lodrätt stående glasrör, hvarmed han tätt förenas medelst en blåsa eller kautschuk. Det vatten, som framtränger ur qvistens afskärningsyta, stiger nu i glasröret till» den ansenliga höjden af 30 till 40 fot, hvilket visar att cellerna verka med ett tryck, som är större än det atmosferiska (Fysi- ken, § 103). Växternas näringsmedel. 92 Hvilka ämnen utgöra växternas näringsmedel? Denna fråga kunna vi endast derigenom säkert .besvara, att vi undersöka, af hvilka kemiskt enkla ämnen växterna bestå. Dä kemien har fastställt, att växten icke sjelf förmår frambringa den allraminsta del af sin massa eller förvandla ett kemiskt element till ett annat, så måste allt, hvaraf hon består, hafva upptagits utifrån. Hvarje växt består till sin hufvudmassa af cellväf, hvars innehåll åter utgöres dels af fasta ämnen, såsom stärkelse, bladgröna, hartser, salter, dels af i vatten upplösta, såsom socker, gummi, ägghvita, syror i förening med metalloxidor, hvartill i många växtdelar ytterligare komma feta och tiygtiga oljor. Vidare visar oss den daghga erfarenheten, att växtens hufvudmassa vid förbränning försvinner på det sätt att don förvandlas i gasformiga föreningar, och att endast de icke flygtiga metalloxiderna och salterna under namn af aska bilda en till vigten högst obetydlig återstod. Utgöra följaktligen cellulosa, stärkelse, socker, fettarter, ägghvita o. s. v. växternas näringsmedel? I sanning, om detta vore händelsen, skulle jorden, vattnet och luften, hvari växten tillbringar hela sitt lif, nödvändigt innehålla dessa ämnen, hvilka växten helt enkelt blott behöfde derur upptaga och på behörig plats förbruka. Men på intet annat ställe, än i växterna sjelfva, finna vi cellulosa, stärkelse, socker, ägghvita m. m.5 följaktligen måste växterna sjelfva ega förmåga att skapa dem, att sammansätta dem af enkla kemiska ämnen. Växtens näringsmedel är o således de enkla kemiska ämnen, af Iwilka alla de särskilda bildningar bestå, som tillsammans utgöra växtens hela massa. III. LÄRAN OM VÄXTENS LIF. VÄXTERNAS NÄRING. 65 Men i Kemien § 145 hafva vi lärt känna de enkla ämnen, af 93 hvilka växtämnena äro sammansatta. Sålunda bestå: de flygtiga oljorna och kautschuk af kol och väte; växtsyror, cellulosa, stärkelse, gummi, socker, växtslem, fettarter, hartser, och färgämnen kol, väte och syre; organiska baser, bladgröna, indigo ... kol, väte, syre och qväfve; ägghvita kol, väte, syre, qväfve och svafvel. Såsom bekant är, förbrinna alla dessa ämnen fullständigt, eller bortgå vid förbränning i gasform, hvarför vi benämna dem växtens bränn- bara beståndsdelar i motsats till dem, som återstå i form af aska och kallas växtens icke I ränn bara eller mineraliska beståndsdelar. Om man unders iker askan af de mest olikartade växter, finner 94 man deri följande Syror och Metalloxider: Kolsyra, Kali, Kiselsyra, Natron, Fosforsyra, Kalk, Svafvelsyra. Talk. Dessa ämnen saknas icke i någon slags aska och måste derför anses såsom väsendtliga beståndsdelar hos växterna. Detsamma gäller om klornatrium i^koksalt), som väl knappt någonsin fullkomligt sak- nas. Dessutom finnas, vanligen i ganska ringa mängd, ofta blott spår af, jernoxid, manganoxid, kopparoxid och lerjord; vidare fö- rekommer Jod, förenad med Natrium, isynnerhet i hafsväxter. De sistnämnda ämnena förekomma antingen endast hos vissa arter eller i sa ringa mängd, att de icke kunna anses nödvändiga för väx- ternas bestånd i allmänhet. Om ock många växters saft innehåller sal- petersyrade salter (t. ex. Borago officinalis)^ kan likväl ingen Salpeter- syra träffas i deras aska, emedan hon vid växtens förbränning alltid sönderdelas. Mineralämnena utgöra icke något visst organ hos växten, utan in- nehållas i cellernas saft antingen upplösta eller aflagrade deri såsom kristaller. Äfven deltaga de i bildandet af lagren på cellväggens insida och förläna denna en hög grad af fasthet. Så innehålla många delar af bamburöret en så stor myckenhet kiselsyra, att de gifva gnistor mot eldstålet. I starrgräsens bladkanter befinner sig en sådan mängd små och hårda kiselsyrekristaller, att de hos en del arter blifva skärande som en knif. På samma sätt är det med Skaftet fEquiseium hiemalej^ som derför användes att polera trädarbeten. Kolsyrade metalloxider förefinnas ej i den lefvande växten ; ty kol- syran uppkommer först vid växtens förbränning genom organiska syrors (oxalsyras, vinsjTas o. a.) förstöring. Äfven en del af svafvel- och fosforsjTan uppkommer först under förbränningen. Hvarje växt är således att anse som ett tillslutet magasin, som 95 innehåller flera enkla ämnen i olika vigtsförhållanden. Icke ett enda af dessa ämnen kan alstras inom växten; utan de måste till hela sin mängd upptagas utifrån. Sch ö dier , yatiircns Bok. — 1'. Botanik. (2:a vppl.) 5 66 A. ALLMÄN BOTANIK. Allestädes erbjuder naturen sådant, som behöfves för växternas utveckling, ehuru på olika sätt fördeladt. De hårdaste klippor, kärren^ tiygsanden, hafvets botten, åkerjorden, grushögen och trädgårdssängen, alla gifva de näring åt växter och öfverklädas af sådana. Men det är icke samma växter på alla dessa ställen, utan de äro så olika som de- ras växtställen. Växternas förseende med näring genom menniskans åtgärd, d. v. s. åkerbruket, består således deri att man uppfyller de yttre villkoren för deras trefnad, så att en viss myckenhet af sådana växter, som äro af värde för menniskans behof, i sin närhet tinna do för deras utveckling erforderliga ämnen i tillräcklig mängd. Om dessa yttre villkor för växtlifvet är det omöjligt att vinna ett klart begrepp, utan att på det noggrannaste lära känna växternas be- ståndsdelar och de sätt, hvarpå de upptaga dem. •Vi skola i det följande betrakta först de brännbara beståndsdelar- nes upptagande (assimilation) och sedan de mineraliskas. De brännbara växtbestandsdelarnes ujiptagande. 1. Upptagandet af kol. f)(; Kolet är i och för sig en i vatten olöslig kropp och kan derför icke såsom sådant upptagas af växten, dä enligt § 89 cellen endast föinnår upptaga lösliga ämnen. Allt kol, som vi trätta i växten, har dit in- kommit i foi'm af en i vatten löslig förening, som alltid är kolsyra, bestående af kol och syre (Kemien, § 58). Vi räkna derför kolsyran såsom ett af växtens hufvudsakliga nä- ringsmedel; och hafva nu att besvara följande frågor: Hvarifrån tager växten den för sig behöfliga kolsyran? På hvad sätt upptages hon? Och huru förbrukas hon i växten sjelf? Svaret på den första frågan förefaller icke svårt. I Kemien >? 211 hafva vi visat, att jorden innehåller en mängd i sönderdelning stadda växt- och djurämnen, kallade humus. Den hufvudsakliga sönderdel- ningsproduktcn i denna humus är kolsyra, som är lättlöslig i vatten och derför jemte det vatten, som rötterna uppsuga, inkommer i växten. Denna förklaring är så mycket sannolikare, som vi öfverallt, der vi tinna en yppig växtlighet, äfven se, att marken är betäckt af ett an- senligt humuslager eller alldeles svart till följd af sin humusrikedom. På grund häraf blef humus eller sjelfva myllan ansedd för växtverldens hufvudsakliga näringsämne. En noggrannare och allmännare undersökning skall emellertid lätt öfvertyga oss att donna åsigt icke är den rätta, samt att humusbildnin- gen icke är orsaken till, utan verkan af vegetationen. Jordens utvecklingshistoria (Mineralogien § lOo) visar, att jorden ur- sprungligen befunnit sig i smält tillstånd, hvaraf följer, att den allraförst stelnade jordskorpan omöjligen kunde hysa något humuslager. Hvar- itrån tog då den första växtverlden sin näring? Jo, än i dag inträfliar det, att en genom vulkanisk verksamhet ur hafvet uppskjuten naken 111. LAKAN OM VÄXTENS I.IK. VÄXTKKNAS NÄKING. 67 klippa snart beklädes af växter, att på lavan, som utkastas i smält tillstånd, en yppig växtlighot visar sig, sasnart hon vittrat på ytan, att på sandhedar, som hysa en ytterst ringa halt af organiska ämnen, skog och ängar med bästa framgång kunna anläggas, att ändtligen Cactusarter och taklök växa på humuslös stengrund, ocli att vi upp- draga förgätmigej, krasse och hyaeinther i rent vatten. Men ännu påtagligare äro följande fakta: Yi se, att planteringar af hvad slag som helst, hvilka anläggas på humusfattig mark, oupphör- ligt öka humusmängden. Från mänga socker- och kafteplantager samt från Bananasfälten borttagas hvarje år många milironef- skålpund kol med skördens produkter, utan att marken tar ringaste ersättning dertor i form af gödningsämnen, och likväl aftager icke humushalten, utan ökas tvertom fortfarande. 1 det hö, som ett tunnland god äng lemnar, borttagas från marken 2,800 skålpund kol, och ehuru detta upprepas år efter år, märkes för ingen del något beliof att genom något slags tillförande från annat häll ersätta detta kol. Likaså tilltager i våra skogar humuslagret beständigt genom de affallna löfvens och andra de- lars förmnltning, såframt icke dessa helt och hållet bortskaffas. Af det nu anförda framgår ovedersägligen, att myllan omöjligt kan vara ursprungliga källan till den kolsyra, som tjenar till växternas nä- ring. Snarare måste vi anse atmosferen för det förrådsrum, hvarur de bekomma sitt förnämsta näringsämne. Atmosferen innehåller \isser- ligen pä 5000 \olumdelar endast två delar kolsyra, men då dess egen massa är sä ofantlig, kan man i medeltal beräkna dess totalhalt af kol- syra till 8,440 billioner skälpund, ett förråd, som är mer än tillräckligt att underhålla en vegetation, som utbreder sig öfver hela jordytan. Ur luften kan kolsyran omedelbart upptagas genom bladens klyf- öppningar, och försök hafva visat, att kolsyra borttages ur kolsyrerik luft, som ledes genom ett väl tillslutet kärl, hvari man inlagt friska blad eller (pistar. Det hufvudsakliga kolsyrebehofvet tillföres emellertid växterna, löst i vatten, genom rötterna. Det fortgående borttagandet af kolsyra ur luften måste emellertid snart nog medföra en märkbar minskning af dess mängd. Men om vi besinna, att oafbrutet stora massor kolsyra återgifvas ät atmosferen ge- nom djurens andning, alla förbrännings- och förmultningsprocesser och genom vulkaniska utbrott, så finna vi häri en förklaring, huru luftens kolsyrehalt, såvidt man kunnat observera den, ständigt förblifver full- kondigt densamma. Med ett ord, kolsyran befimier sig i ett oupphörligt kretslopp; än förbrukas hon genom lifskraften för djur- och växtverldens beliof, än återgifves hon ät luftmassan. Ofvergå vi nu till besvarande af frågan rörande kolsyrans förbru- 97 kände inom växten sjelf, så råder den åsigten, att hon sönderdelas så att växten behäller hennes kol och genom bladen äter afgifver hennes syre. Ett faktum är det att bladen och andra gröna, med klyföppningar försedda växtdelar utveckla syrgas, så länge de äro utsatta för solljusets inverkan. Företrädesvis raskt och rikligt inträffar detta dä gröna växt- delar bringas under vatten, som innehåller kolsyra, t. ex. under Selters- vatten (Kemien § 26). 68 A. ALLMÄN BOTANIK. Det voro likväl en möjlighot, att kolsyran upptages oförändrad. I sådan liändelsc skulle don frigjorda syrgascn härröra dorifrän att växten sönderdelade en dol af det uppsugna vattnet, så att hon assimi- lerade vätet och frigjorde syret. Huru som helst härmed må förhålla sig, så tyckes växternas totalverksamhet i afseende på deras näriiigs- medel vara des oxiderande, d. v. s. att den ur dessa frigör syrgas och af återstoden bildar nya delar. För denna åsigt talar äfven dessa delars kemiska sammansättning (Kemien § 179). 98 Ehuru vi ofvan påstått, att humus eller mylla är en produkt af vegetationen, kan man likväl icke å andra sidan neka, att myllans när- varo i jorden utöfvar ett ofantligt gynnsamt intlytando på växtligheten. Just derför har den åsigten uppstått och länge förfäktats, att myllan skulle utgöra växternas hufvudnäringsmedol. Men deremot tala de of- van anförda fakta, att det tinnes ganska humusfattig jordmån, som lem- nar utmärkt rika skördar, och att den nästan endast af humus bestå- ende torf- och mossjorden bär en helt torftig växtlighet. Humus är lika olöslig i vatten, som kolet är, och kan derför all- deles icke sådan som den är upptagas af växterna. Dess omisskänligt gynnsamma inverkan på växtligheten måste derför sökas i andra för- hållanden. Erinra vi oss, att humus består af organiska lenniingar, som befinna sig i sönderdelningstillstånd, så finna vi bland de produk- ter, som uppkomma genom denna sönderdelning, flere som antingen för sig sjelfva eller i förening mod ammoniak äro lösliga i vatten, såsom humussyra, ulminsyra och källsyra, och på detta sätt blilVa åtkomliga för växterna. För öfrigt är den sista sönderdelningsprodukten af alla organiska ämnen, således äfven af humus, kolsyra. Följaktligen kom- mer alltid en humusrik jord att innehålla en stor mängd kolsyra och det vatten, som deri intränger, att mättas mod denna syra innan det uppsuges af växtrötterna. Men af ännu större vigt och förhöjande dess värde för jordens odling äro några ytterligare egenskaper hos humus. Den eger nämligen förmåga att draga till sig vatten och luft och att qvarhålla desamma i högre grad än alla andra i jorden vanligen förekonnnande ämnen, med undantag endast af lera. Den svarta färg, som den gifver jorden, gör denna vida mottagligare för solvärmet än livad do ljusare färgade jord- slagen äro (Fysiken, § 154), och dessutom bidrager humus till åker- jordens uppluckring, genom hvilken luftens syre vinner bättre tillträde till jorden på samma gång som rottrudarne bättre sprida sig. Dess- utom åtföljes den i hunmsrik jord alltid försiggående förmultningen af en värmeutveckling, på samma sätt som gödsel i sa märkbar grad visar sådan, hvarför den sediiaro ju ock användes till anläggning af drifbänkar. Sålunda se vi att humus är ett model för växternas näring deri- genom att han ökar markens rikedom pä vatten och värme, dessa för växtlifvet så vigtiga villkor. Mod rätta sätter derför jordbrukaren stort värde på humus, och ehuru dess rikliga närvaro i jorden till en viss grad låter bedöma sig redan genom dennas svartare färg, vinner man likväl ett noggrannare resultat, om man starkt glödgar ett prof af väl torkad jord, hvarigenom den brännbara humus förstöres och endast de mineraliska beståndsdelarne återstå. III. LARAX 0>I VÄXTENS LIF. VÄXTERNAS NARINO. 69 Om natten och i mörker (t. ex i källrar) hvarken ujiptaga eller 99 afsöndra bladen syrgas; och öfverhufvud tyckes hela växtens lifsverk- samhet blitVa förändrad genom ljusets afstängande. Visserligen kan växten det oaktadt alstra nya delar, men hon tager då icke ämnet till dessa utifrån, utan ur sin egen massa, såsom man tydligast kan se hos potäter, som skjuta nya skott i mörkret. Många af växternas bestånds- delar, såsom bladgröna, vissa växters bittra mjölksaft och skarpa oljor uppstå endast under ljusets inflytelse. I mörkret uppskjutande växter äro färglösa; Salatens, Hvitkålens och Endivians inre blad äro gulaktiga eller hvita, och de förstnämnda hafva ingen bitter, de sistnämnda ingen skarp smak. Deremot alstras vid bristande ljus andra ämnen i väx- terna, t. ex. socker i hvitkål och solanin i potatesskotten. Öfvertäcker man en växt för natten med en gasklocka, så inne- håller om morgonen den deri instängda luften en större mängd kolsyra än förut. Detta beror till en del derpå att den växten omgifvande luftens syre inverkar oxiderande på växtens yta och såmedelst orsakar att en viss mängd kolsyra bildas, som hos olika växter är högst olika. Största mängden alstras af de växter, som i sina glandier innehålla lätt oxiderbar flygtig olja. Helt annat är förhållandet med syres uj^ptagande af de växtdelar, som icke äro af grön färg, såsom de inre blomdelarne samt späda skott. Hos dessa organer tager sy- ret väsendtlig del i deras egen bild- ning, som åtföljes af en märkbar värmeutveckling, såsom alltid är händelsen der syre bindes. Så t. ex. finner man inom blomhölstret hos Arum (fig. 165) invid den med talrika fruktämnen fullsatta blom- kolfven, «, en temperatur, som med 11 till 12" C. öfverstiger den utan- för befintliga luftens. Vidare höjes temperaturen märkbart, då i gro- ning stadda frön sammanhopas i stora massor, såsom man allmänt känner om maltberedning. Maltet upphettar sig nämligen så betydligt, att det måste ofta omskyfflas för att icke den behöfliga temperatu- ren af 18 till 20" C. måtte öfver- skridas. Häraf följer, att tillgång på syre är nödvändig för växtlifvet. Omgifver man en växt med luft, som icke innehåller något syre, så af- stanuar hon i sin utveckling och dör bort; alldeles detsamma inträffar i lufttomt rum. 2. Upptagandet af väte och syre. I de växtdelar, som innehålla väte och syre, stå dessa begge äm- 100 70 A. ALLMÄN HOTANIK. ncns vigtsniäiigdcr till Inarandra i ett förhållande af 1 till 8, såsom de äfvcn förekomma i vattnets sammansättning (Kemien, § 32). Deraf sluta vi, att de nästan uteslutande upptagas genom roten och i form af vatten. Då emellertid mänga växtämnen, såsom isynnerhet flygtiga oljor och hartser, väl innehålla väte, men antingen alldeles intet syre eller en mindre mängd, än i nyss angifna förhållande, måste växten ega förmåga att äfven sönderdela något af det upptagna vattnet i dess beståndsdelar. I detta fall förbrukas vätet, hvaremot syret frigöres ge- nom bladen. Dessutom utgör vattnet sjelf en ansenlig del af växtens massa, ty cellsaften består till största delen af vatten, hvari andra äm- nen äro upplösta; det genomtränger och uppfyller mer eller mindre alla växtdelar, som visa någon böjlighet, ty denna aftager i samma mån som vattnet bortgår. Företrädes^is rika i)å vatten äro yngre, örtartade bildningar, hvilkas vattenhalt ofta stiger till 70 eller 90 procent. I de . tro])iska skogarnes djup hade Humboldt stundom största möda att uppgöra eld i anseende till växternas utomordentliga saftrikedom. I friskt tillstånd innehålla våra tunga vedsorter, såsom ek och bokved, 20 till 30 procent vatten; de lätta äter, såsom asp och pilved, 40 till 50 procent. Vattnets närvaro är således oundgängligt nödvändig för växtens utveckling. Likväl upptager växten ojemförligt mycket mera, än hon på det anförda sättet förbrukar. ()fverskottet bortdunstar genom bla- den, hvilka för öfrigt äfven ega förmåga att upptaga vattengas, hvar- förutau daggen icke skulle kunna hafva det fördelaktiga inflytande, som han utöf\ar. Vid frågan om de mineraliska beståndsdelarnes upptagande skola vi ännu en gång återkomma till vattnets förhållande till växten. 3. Upptagandet af qväfve. 101 1 jemförelse med sina öfriga beståndsdelar innehålla växterna blott en ringa mängd qväfve, och detta ämne förekommer hos dem hufMid- sakligen i cellsaften, särdeles i de yngre delarnes, samt i fröen. I 2,500 skålpund hö finnas 984 skålpund kol, men endast 32 skälpund qväfve. Ehuru bladen oupphörligt omgifvas af qväfgas, då denna utgör fyra femtedelar af luften, upptages han likväl icke af dem. Växten erhåller sitt qväfve i form af den kemiska förening mellan qväfve och väte, som benämnes ammoniak (Kemien, § 84). Denna för sin egen- domliga genomträngande lukt utmärkta kropp är i hög grad löslig i vatten och följer med det vatten, som rötterna uppsuga, in i växten. Atmosferen utgör likli Aäl den ursprungliga källan till det (jväfve, hvil- ket växt- och djurkroppen innehåller, som till kolet, såsom vid detta redan blifvit uppgifvet. 1 rent mineralisk jordmän höra (päfvehaltiga mineralier till sällsyntheter, hvilka såsom t. ex. Chilisalpetern äro in- skränkta till blott enstaka trakter (Kemien, § 80). Atmosferen deremot innehåller öfverallt en viss mängd ammoniak, som väl är sa obetydlig att den icke kan genom lukten upptäckas eller ens genom vägning bestämmas, men hvars närvaro dock kan ådaga- III. LAKAN OM VÄXTENS LIF. VÄXTERNAS NÄRING. 71 läggas i allt regn- och bäckvatten. Åkerjorden, isynnerhet om den är rik på lera och humus, absorberar begärligt ammoniakgasen, så att detta qväfvehaltiga ämne allestädes tinnes utspridt och tillgängligt för växterna. Otvifvelaktigt skulle likväl genom en rik växtlighet och den derat' underhållna djurverlden luftens aimnouiakhalt med tiden taga slut; men likasom vid organiska kroppars förmultning kolet i form af kolsyra återgifves åt luften, så är ock ammoniaken en alltid gifven sönderdel- ningsprodukt vid förruttnelse, och synnerligt rikligt utvecklas han af ruttnande djurkroppar derför att dessa innehålla en stor mängd qväfve. Vidare ökas luftens halt af ammoniak genom vulkanerna, nr hvilka denna gas utströmmar i stor myckenhet. Af det föregående inser man lätt, hvilkcn fördelaktig inverkan på växtligheten sådana ämnen måste utöfva, hvilka antingen redan inne- hålla ammoniak, såsom händelsen är med gödsel, dyng- och gasvatten, kimrök och ammoniaksalter, eller ock, blandade med jorden, småningom sönderdelas och derunder föranleda ammoniaks bildande, såsom fallet är med alla djurafskräden, benmjöl o. d. Qväfve kommer äfven växterna till del i form af salpetersyra.' som består af qväfve och syre (Kemien, § 39) och, ehuru i ringa mängd, förekommer i jorden bunden af alkalier. Ett faktum är, att salpeter- sy rade sal t er utgöra förträffliga gödningsämnen. 4. Upptagandet af svafvel. Svaflet förekommer i växterna i ännu ringare mängd än qväfvet. 102 Det saknas emellertid aldrig i ägghvitartade ämnen, hvilka enligt § 195 i Kemien hålla \ 4 till 2 procent svafvel. Allt svafvel inkommer i växterna genom roten och i form af svafvflsyra. som vi på grund deraf måste räkna som ett af deras näringsmedel. Denna syra anträffas i ringa mängd i nästan all jord, företrädesvis i förening med kalk, såsom gips, ett i vatten till viss grad lösligt salt och som derför upptages jemte detta. Vidare inne- håller all gödsel svafvelsyrad ammoniak, som i anseende till sin halt af qväfve och svafvel måste anses för ett hufvudmedel att befordra de växtdelars utveckling, hvilka innehålla dessa ämnen. Upptagandet af växternas mineraliska beståndsdelar. Såsom vanliga mineraliska beståndsdelar i växterna få vi räkna lOB kisel-, fosfor- och svafvelsyra förenade med kali, natron, kalk och talk- jord, samt dessutom klornatrium och klorkalium. Mer sällsynta ämnen äro lerjord, jern- och manganoxid, kopparoxid, samt jods, broms eller fluors föreningar med metaller. Dessa, de obrännbara ämnenas hela mängd utgör endast en gan- ska ringa del af växtens vigt. 100 skälpund af följande växtämnen lemna i aska: granved ^/j,, skålpund; ekved 2\ .i; hvetehalm 5 till 6; lindved 5; potateskål 15 till 17 skålpund. 72 ALLMAX BOTANIK. Olika delar af samma växt innehålla olika mängd mineralämnen. Vanligen äro bladen och barken rikare på sådana än stammen och ro- ten. I aska gifva: Blad af samma växt ... 21,5 skalp. Potateskål 17,3 » Ärthalm 11,3 » Hvetehalm 6,9 » Eklöf 9,8 » det alltid fröen och roten, som lemna 100 skalp, hvitbetor... 6,2 skalp. n potäter 3,9 » » ärter 3,i » » hvetekorn... 2,4 » » ekved 2,5 » Af alla växtens delar är minst aska. Men icke allenast är mängden af den aska, som olika växter gifva, olika stor, utan ock dess sammansättning, såsom analyserna af några slags aska gifvit vid handen: "3 c p o ^ C3 >> l2 ä 3? "3 «£ ca > os Ut a o o a 3 I-s Rajgräs (LoUum perenne), hela väx- ten 8,2 23,7 5,4 5,6 7,1 25,0 9,0 8,4 39,2 47,9 39,0 13,2 1G,2 3,7 6,3 0,4 20,1 3,9 1,4 17,3 0,9 1,7 0,0 0,8 0,5 3. G 8,5 6,1 24, G 24,8 50,5 31,5 1,9 8,5 6,6 5,8 1,8 7,0 6,3 6.8 3,0 9,1 6,2 5,0 10,3 6,4 5,4 4,4 22,0 5,3 0,8 0,5 ■5,7 3,3 67,6 0,G 5,6 8,0 2,5 2,5 1,3 0,7 2,0 1,0 2,1 4,8 7,1 1.6 13,3 6,3 21,5 2,3 3,0 60,3 3,1 50,0 34,2 11,3 6,6 1,8 0,3 1,1 0,3 2,3 1,3 1,0 1," 1.0 0,5 2,5 Klöfver (Trifolhmi i^ralense), hela växten Esparsette eller Helghö (Onohrychis sativa), hela växten '. Ekved Granved Hvetekorn Hvetehalm Bokhvete (Fagopyi-ian esculentum), kornen Arter, sjelfva ^röcn H vitbeta, roten Ofvanstående tabell visar på det tydligaste, hvilken olikhet som råder i olika växters aska och tillochmed hos en och samma växts olika delar. Vi draga häraf den slutsats, att hvarje växt i och för sin ut- veckling behöfver vissa mineraliska ämnen i en viss mängd, men som livar ken till sitt maximum eller minimum är med säkerhet gifven, ty den vexlar ofta betydligt hos en och samma art. De i närvarande ta- bell uppgifna siftertal hafva derför endast ett approximativt värde;- det är möjligt, att samma växters aska kan visa en härifrån ganska afvi- kande sammansättning, om de tagas på en annan växtplats eller vid en annan årstid. Man tror emellertid, att syrornas förhållande till ba- serna är temligen konstant för hvarje slägte; äfvensom att å ena sidan kali och natron, å den andra kalk och talk kunna intaga hvarandras plats. Vidare har man försökt uppställa vissa lagar för askans halt af alkali och för mängden af kol (Kemien, § 178) i vissa växtdelar. För III. LÄRAN OM VÄXTENS LIF. VÄXTERNAS NÄRING. 73 en fullständgarc utredning af dessa förhållanden erfordras dock ännu flere och vidsträcktare undersökningar. I alla fall är det emellertid afgjordt, att beskaffenheten af de oorganiska ämnen, som vi anträffa i en växts aska, utgör ett lifsvilkor för denna växt. Innehåller jorden dessa alldeles icke eller i otillräcklig mängd, så utbildas också do växter eller växtdelar, som behöfva dem, alldeles icke eller blott på ett ofullkomligt sätt. Noggranna försök hafva fullkomligt bekräftat detta. I ren (jvartssand gro och växa vis- serligen ärtväxter, men de utveckla der inga frön, hvilket dock är fal- let, om man till denna sand tillsätter kalk- och kalisalter. Då vi tinna kolsyra, vatten och ammoniak, hvilka lemna växterna 104 kol, väte, syre och qväfve, utbredda öfverallt i tillräcklig mängd, råder deremot en ojemförligt större ojemnhet i afseende på deras minerahska beståndsdelar. All jord är, såsom vi genom Mineral ogion veta, intet annat än vittrad sten. Det beror derför helt och hållet på denna sednares be- skaffenhet, hvad beståndsdelar jorden skall innehålla. Ren kalk- eller sandsten skulle vid sin förvittring gifva en jordmån, som innehölle en- dast kalk eller kiselsyra och derför icke kunde erbjuda någon växt dess behof af kali. De blandade bergarterna deremot, såsom företrä- dosvis granit, basalt, porfyr, lerskifter, gråvacka, lava m. fl., innehålla alla de metalloxidor, som förekomma i växternas aska, och bilda der- för i allmänhet en fruktbar jordmån (jemf. Mineralogien § 98 till 118). Man skiljer mellan obrukad jord, som omedelbart uppstått af för- vittrad sten och utan menniskors åtgärd beklädt sig med växter, samt åkerjord, som genom odUng bhfvit uppluckrad, jemnad, likformigare fördelad och merändels äfven rikligare blandad med organiska ämnen. I sädesslagens korn och i do flesta andra frön finnas alltid kalk 105 och talk förenade med fosforsyra. Så t. ex. innehålla 100 skalp, aska af hvetekorn 60 skalp., af gula kokärter 34 skalp, fosforsyra. Denna syra finnes ursprungligen i mineralriket, der den oftast i före- ning med kalk bildar apati t (Mineralogien, § 53). Växterna upptaga den fosforsyrade kalken i sina frön, och då menniskan och djuren för- tära dessa, bekomma de det ämne som för deras benbildning (Kemien, § 49) är nödvändigt. Hos många växter är isynnerhet en af de mineraliska bestånds- 106 delarne förherrskande. Sålunda (se § 103) kiselsyran i hvetehalm, kalken i klöfvcr, kalit i rotfrukter, och på grund häraf kunna växterna indelas i kali-, kalk- och kiselväxter. Till kali väx t er na höra malört, målla, hvitbetan, rofvan, maisen, potates- och tobaks växten. Kal k växter äro lafvarne, cactusväxter, klöfver, bönor, ärter och de flesta af våra inhemska Orchideer. Kiselväxter äro hvete, hafre, råg och korn, i allmänhet taladt sä- desslag och gräs; vidare ljung, bokhvete och acacior. De allraflcsta växter höra emellertid i anseende till fröens bestånds- delar till en och i anseende till stammens eller bladens till en annan af dessa afdelningar, så att en deras indelning efter denna grund icke låter fullständigt genomföra sig. 74 A. ALLMÄN BOTANIK. Sedan vi lärt känna de mineraliska bcståndsdelaines betydelse för växten, hafva vi ock vunnit en förklaring öfver vissa växters uteslu- tande förekomst på vissa lokaler. Så t. ex. träffar man vildt Selleri (Aphim graveolens) och de s. k. saltväxterna ( Sahola, Halicornia, Schoberia m. fl.) endast i närheten af hafvet eller sahnerna, emedan de behöfva en ansenlig mängd natron, som de icke annorstädes kunna finna. Borafjo ofjicinalis och S])ikklubban (J)atur(i) förekonnna invid bebodda ställen, ty de behöfva saljieter, som uppkommer genom för- ruttning af menniskors och djurs urin. Likaså saknas alldeles på många trakter vissa växter, som helt nära derintill förefinnas i mängd på annan jordmån. 1 Småland söker man förgäfves en stor del af de orchideer, som i grannprovinserna Skåne, Blekinge, Öland och Gottland, ja tilloclimed i Östergötland trif- vas väl på dessas kalkgrund. Den med dessa förhållanden förtrogne kan ofta af dylika karakte- ristiska växters förekomst eller frånvaro sluta till jordmånens beskaf- fenhet utan att behöfva undersöka densamma. Ett växtslägtes eller en växtfamiljs bestånd beror likväl icke ensamt af de beståndsdelar, jorden innehåller, utan derjemte ganska väsendtligt ät\en af andra förhållan- den, hvilka man icke får försumma att afse. 107 Vattnet är för växterna nödvändigt, icke allenast derför att det sjelf utgör ett deras hufvudnäringsmedel, utan ock såsom lösningsmedel för kolsyran, ammoniaken och de mineraliska ämnena. Utan tillräcklig tillgäng på vatten är c|erföre ingen vegetation tänkbar. Om en jord- mån är aldrig så rik på humus, ammoniak och salter, är likväl allt detta en oåtkomlig skatt utan vattnets upplösande förmåga. På jordens mineraliska beståndsdelar verkar vattnet icke endast upplösande utan äfven kemiskt sönderdelande, ty till sin största del alstras åkerjorden af föreningar mellan kiselsyra och lerjord, kalk, talk och alkalier, hvilka föreningar i och för sig äro olösliga i vatten. Det- samma gäller om kiselsyran ensam, som utgör hufvudmassan i sand- jord. Men på samma gång som vattnet upptager den i jorden befint- liga kolsyra och möjligen der förekonnnande ammoniak, utöfvar det i samverkan med dessa ämnen en kemisk söndcrdelning af d(> olösliga silikaterna (Mineralogien, § 46). Under det att å ena sidan det kol- syrehaltiga vattnet bildar lösliga kolsyrade jordarter och alkalier, frigö- res å andra sidan kiselsyra i lösligt tillstånd (Kemien, § 67), och här- igenom har dessa mineralämnens inträde i växtens cellväf blifvit möj- liggjordt. Men här ligger den frågan nära till hands: blifva då icke dylika ämnen i up})löst tillstånd genast l)orts^ämmade af regnvatten och der- igenom borttagna från växten? A^i se ju regnskurar i hela veckors tid öfverskölja fälten, och sjelfva begjuta vi oaf brutet de i våra trädgårdar och blomkrukor odlade växter med nytt vatten. Hlifver icke i begge dessa fall jorden ordentligt urlakad och beröfvad sina lösliga närings- ämnen ? Jo visserligen skulle man kunna vänta sig detta. Men åkerjorden eger den högst märkvärdiga egenskapen att suga i sig och .qvarhålla lösliga salter på sådant sätt, att de icke kunna bortspolas af vatten. III. LAKAN OM VÄX.TKNS I, IF. VÄXTEKXAS NÄRING. 75 men väl uppsugas af växternas rottrådar. Ett ganska enkelt försök ådagalägger tydligt denna dess förmåga. Man fyller en tratt med åker- jord och öfvergjuter den med någon slags saltlösning, livars salthalt man känner. Då befinnes det, att den bortrinnande vätskan innehåller min- dre af saltet, än den påhällda. Icke alla salter förhålla sig likväl här- vid lika; ty af det ena qvarhålles mera, af det andra mindre. Just de såsom näringsmedel för växterna vigtigarc ämnena, kali, ammoniak, fosforsyra och kiselsyra, synas qvarstanna i högre grad, än sådana som natron, kalk, svafvelsyra, saltsyra och salpetersyra. Afrinnaude vatten kan således endast heröfva jorden öfverskottet af hennes lösliga be- ståndsdelar. Andtligen kan jorden under långvarig inverkan af solsträlarne lOS upptaga så mycket värme, att hon fullkomligt uttorkar och att allt växtlif upphörer. I detta afseonde förhålla sig emellertid olika jord- måner ganska olika, så att den ena starkare qvacrhåller vattnet och mindre fort uttorkar än den andra. Jordens förmåga att qvarhålla vattnet är derför en af dess vigtigaste egenskaper och beror på dess beståndsdelar. Då qvartssand eger denna förmåga i ytterst ringa grad och derför lätt uttorkar, qvarhålla deremot iinkornig kalk, humus och lera (Mineralogien, § 115) vattnet ojemförligt mycket l)ättre. Isynner- het är det den sistnämnda, på hvilken åkerjordens grad af fuktighet beror. Alltför mycken lera är likväl lika så ofördelaktig för jordmånen, som brist derpå, ty i sådant fall är jorden beständigt våt, samman- klibbad och otillgänglig för luften samt, då hon engång torkar, hård och ogenomtränglig för växtrötterna. Endast hvassa starrgräs och säf kunna, ehuru äfven de blott torftigt, växa pä sådan lerjord. Värmets, ljusets och elektricitetens inflytande. Växternas lif beror icke endast af deras näringsmedel, det är icke 109 blott och bart en kemisk omsättningsprocess, som förmedlas genom cel- lernas verksamhet. Äfven de fysikaliska krafterna, värmet, ljuset och elektriciteten, hafva sin andel deri, och redan förut (§ 99) har ljusets inverkan på vissa växtämnens utbildning blifvit omnämnd. På livad sätt likväl ljuset både i detta fall och i allmänhet verkar på växten känner man ännu icke närmare och ännu mindre om elek- tricitetens inflytelse. Påtagligare och derför äfven mera känd är vär- mets inverkan. Yi veta, att det i allmänhet är gynnsamt för växthf- vet, som småningom går under i samma mån som värmegraden aftager. Likväl förhålla sig växterna härutinnan ganska olika. Så t. ex. frysa: Bönor vid + 1" C. Gurkor och potates vid — • O" C. Myrten, apelsiner och citroner vid — 2 — 5" C. Lager, cypress och fikonträd vid — 9 — 11® C. Buxbom\id — 20—25" C. Yiurankan vid ...■ — 25— 26« C. 76 - A. ALLMAN BOIWNIK. Mandel-, persiko- och aprikosträden, centifo- lier och mispel vid — 26—30" C. Valnöts- och kastauieträd vid — 30—32" C. Plommon- och körsbärsträd vid — 31 — 32" C. Äple- och päronträd vid — 31 — 34" C. Enbusken vid — 37—50" C. Vidare behöfva följande växter för att mogna en medeltemperatur för sommaren: Hvete af 13" C. Vindrufvor af 18" C. Bomullsbusken och sockerröret af 19" C. Olivträdet af 23" C. Dadelpalmen af 26" C. 110 Af värmet bgror dernäst vegetationstiden, d. v. s. det antal dagar, som en växt behöfver från det den börjar utvecklas ända tills den mognat sin frukt. Denna tid är naturligtvis kortare för varmare trakter än för kallare. Så t. ex. utgjorde kornets vegetationstid under samma år i Elsass 92 dagar, vid Köpenhamn 120 dagar. Multiplice- rar man likväl olika orters medeltemperatur med antalet af deras ve- getationsdagar för samma växt, sä erhåller man till produkt tal, som komma hvarandra ganska nära. Häraf framgår, att hvarje växt till sin frukts mognande erfordrar en viss, oföränderlig värmemängd, ehuru denna kan vara fördelad på olika långa tider. För hvarje tusende fots större höjd öfver hafvet är sädesslagens och potatesväxtens blomningstid ungefär 20 dagar senare-, för hvarje högre breddsgrad infaller blomningstiden ungefär 4 dagar senare. Alltför höga värmegrader sätta lik^■äl äfven en gräns för många växters fruktmognad. Inom de egentliga tropikländerna mogna hvarken päron och äplen eller hvete. Parasitväxter. 111 Vi hafva i det föregående sett, huru växten till sin näring uppta- ger och tillegnar sig de oorganiska änniena i naturen. Märkvärdigt nog träffa vi emellertid ett icke så obetydligt antal växter, som icke växa i jorden, utan på andra växter. De äro vanligtvis sammanväxta med bastet af den växt, hvarpå de belinnå sig, och taga tydligen till sig en del af näringsväxtens safter, hvarigenom de skada dennes till- växt, ja ofta orsaka dess undergång. Doras sätt att nära sig kan jem- föras med de blodsugande djurens, hvilka likaledes förtära redan assi- milerade ämnen. Den mest bekanta parasit är Misteln (Vmum alhivm)^ som på vissa trakter förekommer ymnigt på frukt- och löfträd, och af hvars hvita, klibbiga bär fogellim beredes. Många parasitväxter ut- veckla sig äfven på andra växters rötter, såsom händelsen är med Vetterosen (Luthraa) och Tallörten (Iloywtropn). På lin, humle och klöfver visa sig vissa år i ymnighet arter af Snarrefva (CuscutaJ, fig. 166 och 167, såsom en täc-lc, men högst fördertlig parasit. III. LARAX OM VÄXTENS LIF. VAXIKUNAS NÄRING. Fi". 16G. Fiff. 107. Suarrefvans blommor. Växternas ålder och storlek. Vi vilja afsluta vår betraktelse öfver växtenias lifsyttringar med 112 eu blick pä den ålder och storlek, som de kunna ui^pnå. Då vissa mögelsvampar, som kunna urskiljas endast med tillhjelp af förstoring, knappt behötva några timmar för sin utveckling och dcrpå dö bort, äro deremot för många svamparter flere dagar eller veckor härtill be- höfliga. Såsom vi veta, är de fullkomligare växternas tillvaro i allmän- het ännu längre. Utan att räkna de en- och tvååriga kunna de fleråriga växterna uppnå en märkvärdigt hög ålder. Af årsringarne hos flere trädslag har man med full säkerhet åda- galagt, att de voro mer än 2000 år gamla, ehuru de fortfarande ut- vecklade nya skott; ja, man beräknar det på Senegals stränder växande apbrödträdets fAdansonia) ålder till 6000 år! Mot en hög ålder svarar i allmänhet äfven en betydlig storlek hos växten. Då mellersta Europas hvitgran fPinus PiceaJ med sin stam uppnår en höjd af 160 till 180 fot och en genomskärning af 6 fot, finnes det palmer, som utan större tjocklek blifva 250 fot höga. På ^tna stå några gamla kastanjeträd, hvilkas stam är 60 till 80 fot i omkrets. Luthersträdet vid Worms, en alm, är 116 fot högt och 35 fot i omfång. Dess ålder torde uppgå till 600 eller 800 år. Såsom en märkvärdighet må omnämnas ett Drakblods träd fDracasnaj vid Orotava på Toneriffa, som med endast 60 till 80 fots höjd eger en tjocklek af 27 fots diameter och som redan vid öns eröfring, år 1402, beundrades och skyddades för sitt stora omfångs skuld. Såsom jettar bland träd måste man likväl anse Mammuth träden (Wellimjtoma gi- ganteaj^ Californiens väldiga barrträd, som uppnå en höjd af 400 fot 78 A. Al.LMAN BOTANIK. eller derutöfver och således nästan kunna mäta sig med de högsta bygg- nader på jorden, hvarjemtc de vid maikcn hafva ett omfång af 60 till 80 fot. Visserligen ega några slingerväxter i de tropiska urskogarne en ännu ansenligare längd, såsom ernående fullt 500 fot, i det att deras tumstjocka stam klättrar uppför träden, slingrar sig från gren till gren och till närstående träd, kryper nedåt och, såsnart han vunnit ett nytt stöd, åter stiger i höjden. På sådant sätt växer Rottingpalmen^ hvars telningar äro bekanta under namn af spanska rör. Afven fröens lif och groningsförmåga är af högst olika varaktighet. Hos många slockna de redan första året. A andra sidan har man bragt korn till groning, som då araberna inbröto i Frankrike, således för ungefär 600 år sedan, nedgräfdes i jorden, ja detsamma säges till och med om sådana, som tagits ur grafvarne i Egyptens pyramider och följaktligen hade en ålder af åtminstone 2000 år. Åkerbruket. llo En utförlig framställning af denna för menniskoslägtets bestånd framför alla andra vigtiga kulturgren skulle vida öfverskrida denna boks gränser. Men det, som vi i det föregående yttrat om växtorga- nernas byggnad och bestännnelso såväl som om växtens beståndsdelar och näringsmedel, torde tillräcldigt ådagalägga den stora ^■igten af att vetenskapligt betrakta och behandla åkerbruket. Om det är åkerbrukets uppgift att uppbringa jorden till den hög- sta möjliga afkastning af nyttiga växtänmen, så måste vinsten deraf vara desto större, ju mindre arbete och öfriga odlingsmedel man derpå behöfver nedlägga. Men växternas trefnad beror dels deraf att de för d(>m behöfiiga näringsmedel förefinnas, dels af de medel, som underlätta dessas upp- tagande, särdeles värmet, luftens tillträde och markens luckra beskaf- fenhet. I det sista afseendet är åkerns mekaniska bearbetande genom gräfning, plöjning, vältning o. s. v. af största vigt. Härigenom icke allenast göres jorden tjenligare för rötternas spridning, utan äfven luf- tens tillträde befordras, hvilket utöfvar en så kraftigt sönderdelande in- verkan på de i jord(^n behntliga änniena. Af huru stor vigt detta Initens tillträde är, visar sig ögonskenligt pä sank jord, som genomdräiikt af vatten hvarken lemnar tillträde åt luften eller af den erfar någon inverkan, och fcHjaktligen icke kan till- räckligt uppvärmas. Här astadkonnner torrläggning i'igtiga underverk och utföres på det sätt, att täckdiken anläggas till lägre belägna stäl- len. Man fyller dem till en del med grus eller ris och igenkastar dem derpå med jord. Härigenom har ett aflopp beredts för vattnet. Afven anlägger man för samma ändamål underjordiska kanaler af tegelrör, hvilka upptaga och bortleda vattnet. Denna åtgärd benämnes vanligen tlränering. AKEllBULKET. (iOUSLING. 79 Gödsling:. ¥At annat föremal fui- landthushållarens verksamhot är att tillföra 114 jorden näringsmedel för kulturväxterna. Enligt anställda försök beröfvas ett fält af ungefär 2 tunnland genom en hveteskörd: loO skalp, kalisalter, 67 skalp, kalksalter och 260 skalp, kiselsyra, eller tillsammans 457 skalp, mineraliska bestånds- delar. Deribland tinnes 112 skalp, fosforsyrade sältor. Förnya vi un- der en följd af år på samma fält en och samma slags skörd, så är det tydligt, att derigenom ganska betydliga massor af dessa mineralämnen skola borttagas derifrån, och att jordmånen derstädes skall efterhand blifva allt fattigare. 1 sjolfva verket är det ock sä, att efter fä år minskas beloppet af våra skördar mer och mer, samt att snärt nog icke ens utsädet åter- fås. Orsaken härtill är den, att växten antingen icke i tillräcklig mängd eller ock icke i lösligt tillstånd finner do mineralämnen, som den be- höfver för sin fullständiga utveckling. \'ilja vi fortfarande skörda, så måste vi draga försorg om att åter- gifva jorden lika mycket mineralämnen, som vi fråntaga densamma. Detta sker genom gödseln. Härmed förstå vi alla ämnen, som ut- förde på åkern återställa dennes bördighet med afseende på en viss kulturväxt. Den vanhgaste och af ålder mest begagnade gödsel är meuniskors och djurs spillning, blandad med alla möjliga slags afskrädcn. Det är klart, att liäri masto befinna sig alla de oorganiska och mineraliska * ämnen, som vi med vara skördar beröfvat åkern och att vi derför med spillningen återgifva den desamma. Spillningens kolhaltiga delar, särdeles halmen, tjena till att upp- luckra jorden, samt att öka hennes halt af humus och kolsyra; de qväfvehaltiga delarne bilda ammoniak. Denna i jorden försiggående förändring af de nämnda ämnena är tillika en orsak till värme. Göd- slad jord är alltid något varmare än ogödslad, och rikhg gödsling kan till en del motväga klimatets hårdhet. Spillning i Hytande form är företrädesvis rik pä salter, särdeles fosforsyrade. Derför har äfven den flytande delen af spillningen ett synnerligt värde säsoni gödningsämne, sa att denna vedervärdiga vät- skas upi)samlande och användande är en hufvudsak för landtnianneu. Det förstås likväl att en mängd ämnen kunna användas till göds- ling, äfven om de icke stå oss till buds i form af djurspillning. Gips, söndermalda ben, ved-, torf- och stenkolsaska, utlutad aska, bränd kalk, ammoniakhaltiga afskräden från fiere slags fabriker äro allesannnans att anse som gödningsämnen af stort värde. Talrika fa- briker, som bereda såkallad artificiell eller min er al göd sol, hafva till sin uppgift att samla dylika ämnen och försätta dem i sådant skick, att de blifva mest tjenliga till gödsling. För ett lands jordbruk i sin helhet är det af största vigt att icke något ämne får öfverses och för- faras, som utfördt på åkern kan befordra nyttiga växters odling. Ju noggi-annare vi känna markens beståndsdelar, desto ändamals- enligare förmå vi göra valet af gödningsämnen. Man behöfver då en- 80 A. ALLMÄN BOTANIK. dast gifva hvarje jordmån, livad som saknas i den, och kan ofta med några säckar gödningsämne uträtta detsamma, som med lika många hästlass för denna jordmän otjenlig gödsel. I detta hänseende hat\a tlere ämnen befunnits medföra en påtag- ligt gynnsam verkan, så att de, i proportionsvis ringa mängd utströdda på åkern, i ofantligt hög grad öka dess bördighet. Dessa äro: gips, benmjöl och guano. Gipsens verkan är så ögonskenlig, att Franklin, som i Europa lärde känna sättet att beströ åkrar och ängar med gips, sökte införa det i Amerika. Han fann likväl föga beredvillighet dertill hos sina landsmän, ty ingen trodde på de utlofvade underverk, som en säck gips skulle uträtta på ett fält. Då utströdde Franklin på en åker vid en bergssluttning gips, som i stora bokstäfver bildade orden: »Gipsens verkan». Sädens 5'ppiga växt på de öfverströdda ställena gjorde snart detta nya gödningsmedels värde ögonskenligt för hvarje förbifarande, och nu behöfdes icke någon vidare rekommendation för dess använ- dande. Gipsen består af svafvelsyra och kalk (Kemien, § 87). Han inne- håller följaktligen svafvel och kalk, tvenne ämnen, som vi redan anfört såsom väsendtliga beståndsdelar hos många växter. Rörande gipsens verkan råda olika åsigter; dels tillskrifver man den hans svafvelhalt, dels hans förhållande till den i jorden befintliga kolsyrade ammoniak. Af detta ämne sönderdelas han nämligen så, att svafvelsyrad ammoniak • och kolsyrad kalk bildas, hvaraf det förra är föga tlygtigt och derför bättre qvarstannar i jorden, än hvad händelsen är med den eljest lätt i luften bortgående ammoniaken. Den kolsyrade kalken löser sig i kolsyrehaltigt vatten, och kan således ingå i väx- terna. Slutligen härleder man äfven gipsens verksamhet helt enkelt af hans kalkhalt, emedan han befunnits sä fördelaktig för kalkväxter och framför allt för klöfver. Att han med lätthet sönderfaller till ett tint pulver och löses i vatten är omständigheter, hvilka man tillskrifver hans företräde framför andra i jorden förekommando kalkföreningar. Möj- ligt är, att alla dessa orsaker verka samfäldt. Gödsling med benmjöl har ett utomordentligt gynnsamt infiytaiide, särdeles på hveteskördens uppbringande till högt belopp. Broskets qväfvehalt, närvaron af fosforsyra och kalk, dessa hveteaskans begge beståndsdelar, göra benmjölets verkan lätt förklarlig, och denna är desto kraftigare, ju finare benen blifvit malda. Ännu mer förhöjes den, om benmjölet användes utrördt med svafvelsyra, ty dä uppkommer svafvel- syrad kalk och lösHg fosforsyrad kalk. I handeln förekommer detta preparat under namn af Superfosfat. I England, dit hela skepps- laster ben årligen införas utifrån, har åkerns afkastning, sedan denna import tog sin början, blifvit höjd till dubbelt mot förr. Guano är en brunaktig, sönderfallande eller pulverartad massa med skarp ammoniakalisk lukt. Den införes från några öar och punk- ter på fasta landet af Amerikas vostra kust, belägna i en nästan regn- lös region. Der har från årtusenden tillbaka hopat sig spillning af sjöfoglar, som i ofantliga skaror ofta fullkomligt betacka dessa sina till- håll. Till en del stadd i förruttnelse utgör denna spillning den i han- AKERHKIKET. TRADE. VEXELBUUK. 81 deln förekoniniande guano'ii (^Kemien, § 404> En rik lialt af ammo- niak och fosforsyra förläna detta gödningsmedel dess öfverraskande stora kraft. Såsom ett gödningsmedel af synnerligt värde i anseende till dess qväfve- och fosforsyrehalt användas äfven oljekakor. Trade. En genom skördar mattad jord kan äfven utan gödning återvinna lir> sin förra bördighet, om vi för längre eller kortare tid lemna henne obrukad. Detta förfarande, som kallas Trade, är i mänga mer glest befolkade trakter så vanligt, att man der knappt någonsin gödslar. Detta märkvärdiga förhållande förklaras deraf, att under trades- tiden luft och vattnet oupphörligt få inverka på jorden och utan afbrott orsaka en dess ytterligare förvittring. Derigenom blifva dess lösliga mineraliska beståndsdelar äter i tillräcklig mängd tillgängliga för en kommande skörd. För att bättre inse detta bör man erinra sig hvad vi sagt i § 107, eller att de flesta mineralämnen, som upptagas af växterna, först genom en söndordelning försättas i lösligt tillstånd och att derför temligen lång tid erfordras, innan det i jorden inträngande vattnet mättats med dessa ämnen. Ett trädesland betäckes snart af ogräs, som bättre bibehåller dess fuktighet och tillika ökar humushalten. Endast den till sin kemiska sammansättning allra fördelaktigaste jordmån, t. ex. förvittrad lava, förmår bära upprepade skördar utan både gödsling och trade. Y e X e 1 b r u k. Yi veta af det föregående, att olika växtfamiljer icke allenast taga 116 olika mineralännien ur jorden, utan äfven taga dessa i högst olika myckenhet. Då en hveieskörd beröfvar ett fält af vid pass 2 tunn- lands vidd 112 skalp, fosforsyrade salter, borttager en rofskörd derur endast 38 skälpund. Tre rofskördar matta följaktligen en åker mindre än en enda hveteskörd. Häri ligger förklaringen öfver att en jordmån, som blifvit otjenlig för ett visst växtslag, likväl eger förmåga att bära ett andra och tredje. Efter hvete kunna utan ny gödsling klöfver eller potates med stor framgång odlas, ty dessa erfordra endast en ringa qvantitet fosfor- syrade salter för sin utveckling. Hvilken ordningsföljd, som på grund häraf bör iakttagas, kan icke i allmänhet bestämmas, utan beror helt och hållet på jordmånens be- skaffenhet på olika ställen. Med ett väl regleradt vexelbruk kunna efter en enda gödsling fem till sju skördar tagas och trade blifver olehöfligt, hvilket dessutom på tätt befolkade orter icke skulle vara användbart. Erfarenheten har för olika trakter bestämt den ordningsföljd, i Inilken olika slags växter fördelaktigast böra odlas på ett och samma fält. Exempelvis anföra vi här en i mellersta Rhentrakten temligen vanlig ordningsföljd med femårigt omlopp, enligt hvilken det gödslas i början af första året, således hvart femte år: första året potates eller hvitbetor Sr/lä il ler, .Yatuiriis Bok. — V. Botanik. (2:a iippl.) t; 82 A. A1,LM.\N BOTANIK. kaliväxtCT'; andra året liveto kiselväxtcr ; trotljc arot klötVer kalk- växter); tjerde året livete och vissa slags rofvor kisel- och kaliväxter); femte året hatVe. råg och korn kisel- och kalkväxter;; med sjette året börjar samma ordningsföljd pä nytt. 117 Sålunda finna vi, att den vetenskapliga Botaniken under det hon utforskar och uppdagar växternas lifsfenomen tillika gör landtbrukct de vigtigaste tjeuster och såmedelst befordrar det allmänna välståndet, ty detta grundlägges säkrare genom det lönande jordbruket, än genom nå- got annat näringsfång. Då det förtäljes hurusom kejsaren i China en gång om året lägger handen på plogen, likasom en gång kejsar Josef i Österrike på sin resa genom Böhmen egenhändigt plöjde en fåra, så iiro dessa handlingar endast ett uttryck för erkännandet af åkerbrukets höga vigt. Ej mindre betecknande för detsammas kulturhistoriska betydelse uppträder i antiken såsom pa en gång åkerbrukets och hyfsningens gudinna Ceres — »Som mildrar vilda seder. Närmar ena menskan till den andra.» Enkla och rörande äro slutligen de ord. Inarmed en nordameri- kansk iudianhöfding anbefaller sin stam att idka åkerbruk såsom det enda medlet att hindra den hvita befolkningens inkiäktningar: »Sen J icke, att de hvita lefva af korn. men vi af villebråd? Att köttet behöfver mer än 30 fullmånar för sin utbildning, och dessutom ofta är sparsamt? Att hvart och ett af de underbara korn, som de utströ på marken, gifver dem mer än tusenfallt igen? Att villebrådet, livaraf vi lefva, har fyra fötter för sin flykt, men vi endast två för att törfölja det? Att kornen (|varstanna och växa der, hvarest de hvita männen sä dem? Att vintern, som för oss utgör en tid för mödosannna jagter. tVir dem är hvilans tid? Derför hafva de så mänga barn och lefva längre än vi. Jag säger derför till hvar och en, som vill lyssna till mig, att, innan vår bys cedrar dött ut och lönuarne i dalen upp- hört att gifva oss sitt socker, skall de kornsåendes stam hafva utrotat de köttätandes, såframt icke dessa, som nu äro jägare, besluta sig för att så!» 1 IS Växten belönar pä det noggrannaste hvarje henne visad uppmiirk- sanihet, hvarje henne egnad omsorg. ^lan jemföre till ex. den vilda potatesväxtens ärtstora knölar i Mexikos bergstrakter m(>d våra åkrars jättestora knölar, den penntjocka vilda moroten och sikorian med de- samnias odlade saftiga och sockerhaltiga röttei-, vildapelns lilla och sura frukt med ,de kostbara, genom odling förädlade äplcsorternas yppighet. \\ kunna icke neka oss nöjet att här meddela ett bevis pä de fördelar, som isynnerhet fruktträden skänka dem som vårda dem. I Wallerstädten, en liten tysk by, insjuknade och qvarstannade under sjuåriga kriget en fransk soldat. Han vårdades af ^älvilliga bönder, tillfrisknade och beslöt sig af tillgifNcnhet för sina välgörare att der slå sig ned och fVirsörja sig med sina händers arbete. Anförtrodd att vakta hjordarne, märkte han snart att det pa de stora betesmarkerna fanns godt utrynnne för nyttiga trädslag. Detta föranledde honom, att vid den årstid, då boskapen hölls inne, anträda en vandring till sitt VAVrEKNAS UIBUKUMNO. 83 tonlna liciii; odi dciifiäii bar lian i>ä rvggcii nieil sijf ett antal unga telningar at iidla fruktträd. Flcro gånger upprepade lian denna vandring och j)lantei-ade efterhand hela l)etesinarken med träd, hvilka nu utgöra en herrlig skog, som ärligen inbringar en betydlig sinnma oeh utgör en källa till välstånd för hela bvlairet. 1{. Enskiin eller speciell Botanik. Sedan läran om växtens organer och deras verksamhet blifvit af- iiii handlad i den förra afdelningen, eller allmänna Botaniken, återstår nu att i denna sednare afdelning, som vi kalla enskild eller spe- ciell IJotanik. lära känna de särskilda växtarterna, deras kännetec- ken, indelning, utbredning och användning. Växternas utbredning. Jonlytan är i högst olika grad betäekt af växter. Da deras mäng- 120 fald och storlek mer ocli mer aftaga mot p(jli'rna. sä att tall och björk »•ndast törekonuna förkrympta och videbuskanie hafva utseende af små örter, iivarefter endast mossor och lafvar förmä ])il)ehålla sig, tilldess ämUligen allt växtlif tijlintetgöres af evig snö och is, se vi deremot, ju närmare vi konnna ;c(i\atorn, Aäxtverlden uppträda i största yppighet och med den fullkomligaste utbildning af praktfulla blommor, ofantliga blad och aromatiska frukter. I dessa tropiska trakter finna vi icke allenast det största antalet af olika arter tillsannnans, utan der äro äfven dikotyleilonväxterna de vida öfvervägaufle. De allraflesta växter äro bundna vid bestämda gränser, inom hvilka de finna hvad som för deras trefnad erfordras, och man kan föreställa sig vissa linier uppdragna pä jordklotet, hvilka beteckna oliv- trädets, vinstockens, sädesslagens och fiere andras gränser. Dessa linier löpa likväl för ingen del parallell med leqvatorn, ty redan i Fysiken (!i.\tcr med : tviUiua [ot\ ()f V er si tit af klasserna. :>iniiii>i' . Stiuiil. Iriii lr;lu pi.-t. . UoM.I. I ;lMi(l . viiltästiiiii!: il;(1 hfstönnl 1. MuiiaiiiJi ill. '1. IHciiiilrhi. ■A. riiiindriii. 1. Teliiiinlriii. .'i. I'etitiiinliiii. Cl. Ilv.lliwlliil. 7. //pjilinulrid. f<. Oelaiidriii. il. Eiineaniliiii. Kl. /limiiDlriii 11. Iknlfcaiiitiiii. 12 liiisoiiihid, 1:5. I'oliiiiiuJ)'ia. 14. Diiliiiiiimiii. l."i. Tclrni/viianiiii. St.-tii(liirc lioiiviixti ■iiUiiiiiicli' liloimiHir (I [iL^lillon Jiiie(l<'l.st jlil. .Mi.iiiiili-lpliiii. sti(li)i;ni'iie< 17. Iiiaddpliiii. \l*. PuliimlelnUiii lil liiadeliii Siini/eiiesiii. Ull. diniandiiii. r.M. Miiiionia. '•2>. IHiieriii. yr.''. l\/nta Hippariti. I. Monandrm: 1 st:iiulare^._,..^. ., ,, Dlfjunki BUhim virfjaturu. 11 :a: I jiistill: Muuof/^nia Syringa. II. Diaitdria: 2 stamlare 2:a: 2 » Dif/i/nm Antho.midhnia. |:!:e: :! »> Trkpjnia Fipcr. |l:a: I pistill: Moiiofiipiia Iris. III. 7Vm/*(/r/«; :; ståndare 2:a: 1' )> Duiynia Aveaa. I '5:0: :5 )> 1 lifpjnia Montia. jl:a: 1 pistill: Mvitof/T/nia Trichera. IV. 7Wr««f/m/;4ståndnre|2:a: 2 » Dicjynia Galium. I H:e : 4 » Tetrarjynia Potamof/etoii . y. Peiitamlria: ."> ståndare l:a: I pistill: Monorjynia Myosotls. 2:a: 2 » Dujyula Carum. 'Mc: H » Triijynla Vihuvuum. 4:e: 4 » Tetragynia Parnassia. ö:e : ."> » Fentarppua Drosera. f):e: ti ell. flere pist.: Polyijynia Myosurm. Jl:a: 1 pistill: Monogynia IJliv/iit. J2:a: 2 )> Difjynia Oxyria. \'I. //^xaH<^/rm.; 6 ståndare/ 3:e: :$ » Trkpjnla Rume.i: J4:e: 4 » Tetrcupjnia [."):e: många pist.: Polygyma... Alisma. VII. Heptundrki: 7 stånd. I:a: 1 pistill: Monogynki Trientalis. Jl:a: 1 pistill: Monogynki Calluua. 2:a: 2 )> Diqtinm Chrysosnlenimit. — •'^~ ' " |3:e: 3 » Tr%«/a _. PolygoLm. [4:e: 4 » Tetragynm Parits. (l:a: 1 pistill: Monogynia Lauras. IX. Enneandrki: it stånd.<2:a: H » Trigynki Rheuiu. |3:e: (3 )> Hexagynki Butonms. JI:a: 1 pistill: Monogynki Pyrola. 2:a: 2 » Dkjynki Sax/fraga. ^\. uecunurtu: n) staiiu. 3:e: 3 » Trigynia Silene. , • |4:e: 5 )> Pentagynki Sediim. [5:e: 10 » Decagynki Ph0olacca. [l:a: 1 pistill: Monogynki Lythriim. J2:a: 2 » Dlgynia Agrimonm. XI. Dodecandrki: 12 ätä.nå.'3:e: 3 » Trigynki Eupliorhia. l4:e: 5 » Pentagynia Reseda. :e: många pist.: Polygynici... Semjyervivuni. |l:a: 1 pi.still: Monogynia Frunus. ,,TT T 7 • • 2:a: 2 « Diqipiia Sorbus. XII. Icosandria: mänga J., „ ^' • • n „t,„. , ^, , „ ,, j, ? ;3:e: 3 » Iriqmiia Lratceqits. ståndare pa blomiodr. i , . r, f ■ d ^ I4:e: o » Pentagynia Pyriif<. [.jre: många pist.: Polygynia... Rosa. fira: 1 pi.still: Monogynia Nyrniilana. ,.,TT i> 1 1 ■ - 2:a: 2 » Diqipiia Pceonia. XIII. /oZ^««5Z;v_«v mänga 3^^ . ^ ^, 7'4V«'« Aconitma. ståndare pa pistiUf astet | ^^^ ^ . ^^ pdagynia ...... ^Q.«^7.f/m. ."i:e: många pist.: Polygynia... Rannnculns. 88 KNSKILU BOTANIK. Klasser. XIV. Didynaiaia: 4 två- 1 väldiga ståndare (läpj)- blomma) 1 XV. Tetradynamla: (3 fyr- 1 väldiga ståndare (kor.s-| blomma) | XVI. MonadeljjJiia: stån- darsträngar hoiiväxta<^ till en knippa XVII. Diadelphia: stån- darsträngar hopväxta i två knijjpor (oftast fjä- rilsblomma) XVIII. Fulyadelpliia: stån- darsträngar hopväxta i flere knippor Ordningar. Exempel. l:a: 4 småncitter: Gyinaoisperiiiia Laiiilnm. 2:a: 1 kai)selfrnkt: Arifilospermla Liiuuna. XIX. Syuf/enesfa : ståndare '). med sammanväxta knappar. (Tung- eller 1'örlika blommor i korg) XX. (iyndndrlti: standai och pistill h(i])vä.\ta XXI. Monoccla: skiljdkö- nade blommor på sam- ma stånd XXII. skiljdk(inade lilom mor j)å särskilda stånd l:a: Kort skida: Säicidosce Draba, 2:a: Lång skida: Siliquosce Cardainine. l:a: i) ståndare: Triandria 'Tamarindiis. 2:a: 5 » Fentandria Ijinuin.. i3:e : 10 » Devandria Geraninin. i:e: många ståndare: Folyandria Malva. l:a: O ståndare: Hexandria FiLiaaria. 2:a: 8 w Octandria Folygala. 8:e : K) » Decandria Vicia. (1 stånd, fri, i) hopväxta) TrifoUum.' l:a: 10 ståndare: Decandria Tlieohrovia. 2:a: många ståndare, fastade på l)lomfodret: Icosandrla .. Citriis. 8:e: många ståndare, fastade på pistillfästet: Folyandria ... Hypcricum. 11 11 ^ 1 •• T {Foliiqamia ,,, l:a: alla blr 2-konade: Diandria Cypripediitm. :i:c : (i » Hexandria Aristolochin. l:a: 1 ståndare: Monandria Callitriclic. 2:a: 2 » Diandria Typlui. , ;$:e: 'A » Triandria Carcx. 4:(>; 4 " Tctrandria Urtica. ."):e: T, » Fentandria Amarantufs. (;:e: (I )> Hexandria Cocos. 7:e: inånga stånd.: Folyandria .. Qaercun. 8:e: .stånd, hopväxta: Syngenesia Bryoida. l:a: I ståndare: Monandria ... Åajan. 2:a: 2 » Diandria Salix. '6:c: ii » Triandria F/ioenix. 4:c: 4 » 'Jetrandria ... Viseum. r>:e: T» » Fentandria ... Hn,mul.ns. (y.e: ida. 1 Klassen Seminifloroi: kronan ofvanpå fruktämnet. — Fani. ( dihjxi- sitte, Taleriavca-, Ruhimea' etc. 2 Klassen Ammlifionc : kronan omkring fruktämnet. — Fani. CanijMi- mdaced', Borafiinea, Lahiata- etc. 3 Klassen Tubi flora-, kronan fästad under fruktämnet. — Fam. Olei- nea-^ t^oJanacea', Permiuda-, Vrimulacea etc. 2:dra Serien: Thdamifiofa-. iStaiidarc jcnitr de fria kronbladen fastade ]iå ett eget fäste (iiisiilloiis fäste). 4 Klassen IMmfiorar. kronbl. of^anl)å fruktämnet. — W\\\. UmhcVi- fera' etc. 5 Klassen ScHiflorce: kronbl. omkring på fruktämnets bas. — Fam. Nymphmivea' , ( 'rmiftra\ Uanunculacece etc. 6 Klassen Volmnniflora: kronbl. under fruktämnet. — Fam. Anran- tiaccd'., Malravea;, Gvraniavece^ Siloxura- etc. o:dje Serien: ('((hjciflorcc . Ståndare jemte de fria kronljladen fastade på del sanibladiga Idoriifodret. 7 Klassen Fmici flora-: kronbl. of van fruktämnets fästpunkt. — Fam. Vuvurhäacca', Rihesiarea', Crasmhccce etc. 8 Klassen Ros/ flora:: kronbl. på en uppsvälld ring omkring frukt- ämnet. — Fam. Pomacca', Rosaarc, PwpUiono- cca- etc. 9 Klassen Ventriflora-: kronbl. i fodrets medelpunkt nedomkring fruktämnet. — Fam. Erinnece, Pohjfjonea: etc. 4:de Serien: hiconijflcta:. IJloinnidi' utan siirskildt foder och krona, endast med t'n enkid hlonikaik eller nakna. 10 Klassen Jiractei flora-: enkel kalk af krans\isa blad. — Fam. Arto- ca)-pca-^ Daphuoidca', Chenopodiacea' etc. 11 Klassen Jul i flora-: blommor nakna i liänge, sldljda af skärmfjäll. — I"'am. OiqmUfWa- , SalicinefC, Conifcrtc etc. 12 Klassen Nudi flora-: blommor nakna i ax eller oskaftade i blad vec- ken. — Fam. Piperacca-. II. M o n o c o t y 1 e d o n e .e. \'ä.\ter med ett enda lijerthlad. lo Klassen Frudiflora;: blomkalk 6-bladig ofvanpå fruktämnet. Fam. Orchidcn', Mmaa-a-, Irideoi etc. 14 Klassen Liliiflora-: blomkalk 6-bladig fästad under fruktämnet. Fam. Li}iac€(c^ Aliamavea- etc. VÄXTKUNAS HKSKUllMM.. 91 15 Klassen Spad ii i flora-: blomkalk ingen eller af här ell. fjäll; hloni- inor i kolf. — Fani. Pahine, Aroidnc, Cj/pcra- ii'(i' etc. 10 Klassen dhniiifloiyc: blomkalk af skiftevisa fjäll ell. agnar (i räs). — Fani. Ormmnca-. B. Nemese ell. Acotyledonese. ()fullkiiiiilii^;i växter med lii-dddkurii (s]Mircr). sdin liihla .t;- I'cm1 d I r ii, d ;i r. I. Het eron e]ne 1 Fam. ('ojiiponitce eller växter med sammmansatta blommor har man kallat denna familj, emedan man här finner en mängd små blommor sammangyttradc på ett förtjoc- kadt eller skiflikt fäste och omgifna af ett gemensamt skäriid)ladsliylle ;se >; 71), De små blommorna äro antingen tung- lika eller rcirformiga och innehålla fem ståndare, hvilkas knappar äro sinsemel- lan sannnanväxta till form af ett rör, hvarför denna familj äfven plägar kallas Sijnantherca;. Linné förde alla hithöran- de växter till den 19 klassen i sexual- systemet. De äro till största delen ört- artade och af ett synnerligt egendomligt, liitt igenkänligt utseende. ('omi)osit;i' utgöra den största famil- jen bliind fanerogamenm med mer än 9000 ai-ter och delas derför i tre nnder- familjei': 1. Cichor/airf/-. Dessa hafva endast tunglika blommor och inne- hålla en bitter mjölksaft, säsom fallet är med den l)ekanta Sallatväx- ten, Laktuken ( LadHca), den giftiga laktuken A. i:iro.s(/\ Kn- I. J)U()lVl.l;l)().\K.K. lAM. ( O.Ml-OSlT^i;. Vo diviau {('khorium Eudiria^ dct i medicinen använda Sniörhlomstret {Tnraxmiini^ samt den bland grönsaker värdrrade Scorzoner roten {Scorzotierir. Den i södra Sverige vid vägar förekunniiande Vägvärdan (Vichorium Intybus .^ tig. 168, liar blå blonnnor oeh (jdlas under namn af Cikoria, hvars rötter användas till beredning af ett kaffesurrogat. 2. Ci/uftroccphahe eller Tistlar. 1 denna afdehiing finna vi en klotformig blomsamling, bestående af endast rörformiga blommor, hvar- jcmte blomholkens blad hos många arter äro taggspetsiga. Särdeles är detTa händelsen med de egentliga Tistelslägtena {('ordims och Cir- siuni. Blåklinten {VotUmrea Ci/m/m är allmänt bekant för sina vackra bla blonnnor. men såsom ogräs i åkrarne ej särdeles omtyckt af Kiir. W->. Fl-. 17(1. landtmannen, hvareinot en annan, i ängsbackar vanlig art {C. J(aea), tig. 109, med röda blommor är en god fodervä.xt, hvilket eljest sällan är händelsen med växterna i denna familj; Kardb orren Lappa) gör sig sjelf bemärkt genom sin efterhängsenhet. Kronärtskockan {Va- nära Sco/i/»ms . tig. 170, odlas för sina köttiga, ätbara holkblads skuld, och Safflor ' Varthainu-s tmctorius}^ fig. 171 å följ. sida, för sitt vackra röda, men icke varaktiga färgämne. 3. Corymhifercc. Dessa utgöra största afdelningen i familjen och äro utmärkta deraf, att de på det skiflika blomfästet sittande rörformiga blonnnorna i vtterkanten omgifvas af en krans strålformigt utstående 94 KNSKIl.l) BOTANIK. tunglika blommor, såsom Solrosen, Prostkragen ocli tlere andra tydligt visa. Såsom växter af värde i medicinen må anföras: Rollek an (Achillea Millefoliuni)^ lig. 172, Hästfiblan {Arnica montanaj^ Alan ten ilmdu Ilehnium^ och den välgörande Kamomillblomman ' Mairiairia ('hamomiUa), som skiljer sig från det snarlika r>aldursl)rat Triplnv- roxpermuni. iiuxlornm) genom sitt ihåliga kiigelformiga blomfäste. En prydnad för våra trädgårdar äro de frän ("liina jiärstannuandc Astrarne och Daliei-na, hvilkas liendand är Mexico, begge genom knituren prå- lande i oräknelifja vari(^tetei', samt den statliga Solrosen Jlclifntf/iiifi). Jordärtskockans eller Topinamburs (J/. tuberom/i), i\g. 17 S, stjeWi- kn()lar likna tendigen mycket potates och odlas allmänt. Mmlia lemnar olja. .Vfveu dcii \'etteljiiset AV/- ur sina Irön en viUsmakan täcka T u s e n s k ö n a n ellei- //•v) torde förtjena nämnas. Hos många af denna afdelning äro de tung- lika kantblommorna smala och korta, hvarigenom hela blomkorgen blifver temligen oansenlig, så- som hos Korsört(M) ' Sctifcio ruh/aris)^ livarmed man matar kanarie- foglar, hos Eternellen i arter af slägtet J/c/ichrf/siuif), hvaraf vi egna kransar åt afiidna vänner, och hos den i Amerika inhemska M/kania xmndem, som är en värderad prydnadsväxt i hängande blomki-ukor. 1 medicinen användas: Hästhofsörten ■Tmxi/fn/o), hvars gula blommor visa sig tidigt på våren, livaremot bladen först långt fram pa sonnna- ren utvecklas; IJcnfanan TitnaaiHiH)^ livilken jémte det af Arfmiisia 1. I)1(()TVLK1)()NK.«. r\M. l)IPs.\( i:.E. 95 Ctnitra i Mdlersta AsicMi t'iliållna iiiaskfröet hyser en starkt luktande, mot intestinalmaskar verksam olja; Malörten iArtemima Ahinthiam) är slntlig(>n utmärkt för sin bäsklict. 2 Fani. JJipsacire. Den viiitigaste växten i denna lilla familj är l;il Kardtisteln Dijmnns FkUoukih , tig. 174, i anseendi' till dess med krökta Ki-. 171. lUomsnmliiiir. /^'^'^'^^ Tagff. taggar försedda blomholksfjäll, som begagnas till klädens ruggning, hvarför växten plägar odlas. Säsom ängs- och prydnadsväxter må nämnas Stjern- och Fältvädd Seabiosa och Trkhent). 3 Fam. Vahrium-a'. Ur denna lilla familj anföra vi blott Vendel- Vol roten Vakriami nfficinalu)^ hvars starkt aromatiska rot är ett af de yppersta inhemska läkemedel, samt den allmänt bekanta Flädern ( Sfimbucus;, hvars blommor och bär användas som ett svettdrifvandc medel, och Olvonbnsken V/bunmm Opidm), som både växer allmänt \ild Och äfven odlas som prydnadsväxt för sina snöbollslika blomsamlin- gars skuld. 4 Fam. Uubidccw. Hos de flesta hithörande växter sitta bladen i kransform kring stjelken, hvarför en stor afdelning fått namnet StcUatm. Till denna afd. hörer bland andra den täcka och välluktaude Mys kan (Afiperu/a ndonita ; vidare Snärjgräset {Galmm AparineX, hvars blad och stjelk äro i kanterna försedda med små krökta taggar och derför lätt hänga sig fast vid kläderna; (rulmaran eller J. Mari» sänghalm (6^. verum) med gula, honingsdoftandi; blommor, samt Krappen ' Ihéia tindorum.^ lig. 175 å följ. sida, hvars rot leninar ett lika vackert som varaktigt rödt färgämne, hvarför den odlas. Af större vigt äro emel- lertid familjens öfriga 2 afdelningar, ('ojfeaeeff; och Cimlmmcea:. Säsom lan 96 I?. ENSKII.U BOTANIK. den förnämsta växten bland de förra torde Inarochen erkänna kaffe- busken \X'offc(( arahiia . h\ars körsbärslika frukt innehåller tvä hårda ^. ,., frön, de s. k. katfebönorna. ^ DeniKi växts egentliga hem- land är Afrika, hvarifrån den blifvit öfverflyttad till Arabien, Ost- och VestindieUx och nu utgör en högst be- tydande handelsartikel till Europa. De första kaife- husen inrättades i Konstan- tinopel 1554, i London 1652, i Marseille 1671. Man upp- skattar nu för tiden den år- liga katfeproduktionen till ungefär 500 millioner skål- pund. Kaffet innehållei' ett kristalliserbart ämne, kalladt Caffein, som äfven blifvit anträtfadt i Thé och Choco- lad, således märkvärdigt nog just i växtämnen, som i sä betydande mängd utgöra men- niskors njutningsmedel [Ke- mien, § 174). Vid en höjd at 5000 till 9000 fot öfver hafvet växa på Cordillererna i Bolivia, statliga träd med stora glän- sande blad och sköna blom- mor, hörande till slägtet Ciii- chonu^ hvaraf tierc arter lem- na China-bark. Denna fördes mot slutet af sjuttonde århundradet till Europa och blef i början för sin sällsynthets skuld nästan uppvägd med guld. Man får derur Chinin (Kemien, § 174\ som är det verk- sammaste medel man känner mot frossan. En annan amerikansk växt, VephaéliK. Ipecammiha^ lemnar den såsom kräkmedel bekanta kräkroten eller Ipecacuanha. 134 5 Fam. CaprifoHacecc. 1 denna familj finna vi den bekanta Ca- prifoliibusken {Lonicera ('(iprifoJhm)^ som jemte flere andra arter planteras i trädgårdarne, samt våra barrskogars prydnad, den täcka Linncea borealis. 135 6 Fam. Campanulame. Då vi vandra fram öfver ängar och fält, plockande en bukett af vilda blommor, vinner denna icke sitt minsta behag af Blåklockorna [Cdm/kimä/i), af hvilka det finnes många ar- ter med större och mindre blommor och af hvilka en del tillochnu'd fått plats i våra blomsterträdgårdar. Såsom sallat begagnas blad och rötter af l'hyteiima samt Cmnfmmlu Jtapunndm. T. IHCOTYLEDONE.^i;. FAM. RLBIACEyE. 97 7 Fani. Conrolmhcea'. Örtartade växter med trattfonnig blom- krona, fem ståndare och merändels slingrande stjelk. Inhemska äro Åkervindan {Comolndus arvevsis) och Conv. sepium. Tropikländerna tillhöra Ja lapparot en (C. Jalappa), hvars hartsrika rot begagnas i medicinen, samt Batatas (T. Batatas)^ hg. 176, hvars stora stärkelse- rika rötter begagnas på samma sätt som potates. Närstående till denna familj är den pag. 76 omnämnda S narr ef van {Ciiseuta). 136 Batataskiiöl. 8 Fam. Boraginece. Dessa växter, hvilkas blad och stjelk vanli- 137 gen äro sträfliåriga, äro för öfrigt utmärkta af en regelbunden, femflikig krona och fem ståndare. Sitt namn har familjen fått efter ett utländskt slägte Borogo, som i mellersta Europa i anseende till sin gurklika smak användes som sallat. Såsom temligcn allmänt utbredda arter må näm- nas: Tungörten (Anchma), Sten fröet {Litlioxpernmm^ Blå el den {Echmn)^ af hvilka några, som innehålla växtslem och ett adstringerande ämne, ännu på vissa trakter begagnas såsom husmedicin. Till denna familj hör äfven den täcka Förgätmigej (Myosotis), som med sina himmelsblå stjernblommor så vänligt blickar oss till mötes ur det friska gräset. 1 trädgardarne finner man invandrade från södra Europa tlere Omphalo(kfi-avtci\ samt bland fönsterväxter den sydamerikanska Helio- tropen med vanilj doftande blommor. 9 Fam. Lahiatoi (Läppblommiga växter . De talrika örtartade 138 växterna i denna familj igenkännas lätt pä sin tvåläppiga blomkrona och fyra tvåväldiga ståndare, h\arför de med få undantag räknas till ScliOil le r , .Vadneiif /lok. — V. Hatanik. (2:ii iipi'1./ 7 98 13. KNSKILI) BCJTAMK. 14 klassen i scxualsysteinot. Do Hesta bland dom utmärka sig för ri- kodom på tiygtig olja, som gör dom aromatiska och användbara dels i medicinen, dels som kryddor eller till vällnktande essenser. Så är för- hållandet med Mynta (Jlentha), Timjan {Thijnms}^ Konig {Origammi mägare\ Sal vi a {Salvia) bland våra inhemska växter, samt med Me- lissen (Mel/ftsa), Rosmarinen {Rofmurrimis), McivAin (Oriffmmm Ma- /orana). Basilika {()c)jmum\ Isop (Ilt/fi/topus) och liavendel {Lavan- duh) m. fl., som ur varmare länder blifvit iniörda i våra trädgårdar. Såsom icke aromatiska ma nämnas Plistor xLamium) och Blå- suga \A/ufff(), allmänt förekommande örter, hvilkas blonnnor vårtiden Hitigt besökas af bion. 1.}^) 10 Fam. Oleinecc. Hit höra för det mesta vackra växter, såsom den välluktande Jasminen (^.Taaminum)^ flore arter af Syren {Syringa)^ som i trädgårdar och parkor allmänt odlas såsom omtyckta buskar, jemto Ligustern {L/gustrum), som mest användes till häckar. "\'idare hafva vi att märka Oliv- eller Oljeträdet {OJca), hvars köttiga fruk- ter, oliverna, innehålla den så mycket begagnade bomoljan och utgöra en rik inkomstkälla för Italien, södra Frankrike och Grekland. En olivqvist är en fredens sinnebild. Det vanliga Askträdet {Fraxinus excelstor), som är ett ståtligt träd mod yfvig krona och stora, parbla- diga blad, växer här och der vildt samt jilantoras ofta, och lomnar ett virke, som isynnerhet värderas af vagnmakare; Mannaträdet Ornufi) tillhör varmare länder ocli afsöndrar en hvit, sockorhaltig saft, som kallas Manna. Anmärkningsvärdt är att don skalbagge, som \i känna under namn af Spansk fluga, ondast uppehåller sig på arter af donna familj. Till en närstående familj hör don i Sverige sällsynta Jer n örten ( Verbena ofjicinalis), hvars blonnnor äro små och oansenliga, hvaremot de från Amerika härstammande \'orbena-artor, som odlas i våra träd- gårdar, utmärka sig för lifligt färgade blonnnor; l)orömdt såsom lomnande det yppersta skeppsvirke är det ostindiska Tok trädet Tektona gnindifi). liO 11 Fam. Aponjncdi. Här tinna vi en mängd växter med öfver- vägande giftiga egenskaper, hvilka likväl till största delen tillhöra tro- pikländerna. Så t. ex. innehålla fröon af trädet Stnjchnos nux vomica^ de s. k. räfkakorna, ett af de förfärligasto gifter, nämligen strych- nin (Kemien, § 174 . Afven don i södra Europa inhemska Norium, som allmänt odlas för sina vackra, rosoni-öda blonnnors skull, är giftig, hvilket likväl icke är fallet mod don äfvon hitiiörando I v grö nan [Vinm). Såsom närbcslägtade vilja vi ondast nämna Tulkörten { Cynanchum}^ Sidcnplantan \AKch'pi(us >ii/n'((c(t. och don cactuslika Stapel i an, hvars blonnnor äro märkvärdiga för sin aslukt. 141 12 Fam. Gentianecc äro utmärkta för sina vackra blommor och sina ofta utomordentligt beska blad och rötter. De förekomma mest i tjelltrakter, och öfverraska der don resande med sina täcka högblä blommor, såsom hos oss händelsen är med (.icntumn iimdi\ i södi-a Europas fjellbygder med G. acauUn och G. verna. I medicinen använ- das G. hdea och Ar un (Ert/thraa^. 1. 1)I( OTVIJCUONE.E. lAM. OLICINK.E. 99 13 Fam. Sniioxura-. Donna stora familjs blommor liafva fem 142 ståndare och re.trell)un(len krona; frukten ntii;öres af månufröiga fröhus eller här. Men framför allt iiro hithörande växter utmärkta för sina egenskaper, ty de äro nästan alla mer eller mindre narkotiska eller döfvande giftiga, och särdeles är detta fallet med deras rötter och frön. Såsom giftiga växter må anföras Spikklubban jMuru ., Bolm- örten Jfyosvi/amKK . Bell ad on nan Atropa BeUadmna). Mindre far- liga äro den hvitblommiga Nattskattan [Sohimim tiignim) med svarta bär och Besksöt an .S'. J)uhmiMra) med violetta blonmior och röda bär. Alla nu uppriiknade växter användas likväl i medicinen. Trum- ))et blomman Dotura (trhorca) med stora, hvita blommor är en om- tyckt fönster^äxt. To baks väx ten {Nieotiami förlorar, da den torkas och beredes, endast en del af sina döfvande egenskaper, såsom mången nj-börjare i tobaksrökning ganska grundligt tätt eifara. Denna ört infördes, jemte oseden att röka, år 1540 från Amerika och odlas nu allmänt i V\iX. 177. .^~> Jilomma. Blad. Europa.- Af de olika arterna är det den virginiska Tobaken {N. Tcibaiiitu), ing. 177, som mest odlas. Större tack äro vi samma verldsdel skyldige för den af engelske amiralen Franz Drake år 1585 till Europa öfverförda Potates- växten (So/rnmm tideromm), som växer vild i Peru's ocli INIexikos 100 Ii. KNSKII.I) liOlAMK. bergstrakter ocli i dessa länder odlats traii urininiies tider. I Europa har emellertid dess odling törst sedan 100 ar tillbaka l)lifvit allniiin. Skadliga äro de potäter, som i källare tätt skjuta sina skott, och dessa sistnämnda äro tillocbmed otjenliga till boskapsfoder Frusna potäter blitVa åter ätbara, om de läggas i kallt vatten, hvilkot derigenom is- beläggcs, hvarpå potäterna upptagas och genast användas. I väta år utbildas icke i potatesknölarne den behOtbga stärkelsemängden, utan utvecklingen af en skadlig svamp befordras, som hastigt förorsakar deras förmultniug. Sedan potatcsodlingen blifvit införd, trodde man sig aldrig mer behöfva befara hungersnöd; inen det oaktadt uppkom aren närmast efter 1840 i anseende till den nästan öfverallt uppträdande potatessjukdomen stor nöd i hela Europa. Förskräckligast visade den sig i Irland, der mänga tusende menniskor dogo af hunger. Af alla till födoämne användbara växter kan i)otatesväxten vinna den största utbredning, ty den uthärdar de betydhgaste olikheter i hade klimat och jordman på sannna gång som den lemnar den rikaste afkastning. På ett åkerfält i Tyskland skördades 3,400 skalp, hvete, inne- hållande 2.300 skalp, stärkelse och 400 skalp, vatten ; samma fält gaf 38,000 skalp, po tåtes, livari linnes 8.700 skalp, stärkelse och 27,000 skalp, vatten. Till denna fainilj höra vidare Äggplantan [^SohrNum oiifirutn) och Paradisäplet 'Li/copcrsicuor., begge odlade som prydnadsväxter: den sednares frukter ätas under nanm af Tomato särdeles mycket i Sydamerika; vidare Varg- eller Jude-kers (PJii/sa/is) och den skarpa, röda Spän sk pepparn [Cdpsiauii (nt/iunnr. 143 14 Fam. Fernonata'. Denna familj, som äfven plägar kallas Swo- 'phäarirmc^ liknar till blomman Labiat;e men till frukten föregående och delas vanligen i flere underfamiljer. \'i tiuna i den en mängd inhem- ska örter, säsom Sporreblommau ^Linaria) Skalleblomman '.Aii- tirrhinum\ Frier (Pedicuhrin), Kovall {Mchnnpi/rwn ., Höskallran {Hhinanthus) och Ärenprisen (Verouica). V. BevcahuMja^ som är en vattenväxt, ätcs såsom sallat. 1 medicinen användas bladen af den praktfullt rödblommiga, men giftiga Finger hatt en {Difjitdlis) och så- som bröstthé det ståtliga Kungsljusets {Verbascum) gula blommor. Af utländska växter äro Tof felblomman • CnJaohrid) och Myskört en iMimuhim mosvhatm med gula, starkt myskluktande blonnnor allmänt bekanta fönsterväxter. 114 15 Fam. Prinmhara'. Iheni tinnes väl, som icke fröjdar sig vid Guldvifvans {Primula veris) anblick, då hon om våren hkasom öpp- nar den förut stelfi'asna ängsbackens sköte, för att sedan följas af tu- scndetals blommor. Många andra täcka örter tillhöra denna familj, så- som Au rik el n {P. auricida), som i trädgårdarne förekonnner i en mängd former, samt Rödarven {AnafialJus) i våra åkrar, \'ideörten [L)jftim(i(hia) vid våra sjö- och ästränder, och den anspråkslösa Duf- kullau (Tr/oitfi/ifi) i våra barrskogar. 145 ^'id slutet af CvroUiflora' vilja V\ ytterligare nämna nägra växter, som bilda enstaka, små familjer, men likväl i vissa afseenden kunna vara anmärkningsvärda, t. ex. Misteln {Viscuni) säsom parasit. Not- blomman ^Lobelid^ såsom vattenväxt, Blacken eller Vattenklöfvern I. 1)I(()1'VI,EI)0NK.E. V\\\. l'KI!SONAT.B. 101 {MeiiiiantJic^ såsom använd i medicinen, det lani'ottbla(li.!ia (irodbladet {Flantdfjo Itniceiilato ., tiji'. li 8, såsom god foderväxt; samt bland utländ- ska: Trumpet trädet liUjnonia Ca- talpn)^ en prydnadsväxt med tofslika blommor, och Guttapercliaträdet {ho/iff/idr(( fjiittd) från ]\Ia]akUa. ■2:dra Serien: Thalamiflnnt'. 16 Fam. Vitidea'. Yinrankan I4(j 'Vitis vimferd) utgör en familj för sig. Ehuru Persien är hennes egent- liga hemland, har hon likväl på det förträffligaste låtit acklimatisera sig i mellersta Europa, och under gynn- samma somrar mogna hennes druf- vor under bar himmel till och med i några af Sveriges södra provinser. Det finnes otaliga drufsorter, och de ur dem pressade viner äro sinsemel- lan ytterst olika :;Kemien, § 207). Under namn af K or in t h er och Il US sin komma de torkade bären i handeln, särdeles från Grekland. Den från Nordamerika härstammande s. k. vilda vin r ankan {Ampehjms) passar ypperhgt att öfverkläda löf- salar och väggar; på hösten antaga (less blad en vacker purpurfärg. 17 Fam. Umhemfenc. De flock- 147 blommiga eller parasollväxterna äro med 5 kronblad och fem fria stån- dare, hvarför de höra till 5 klassen i sexualsystemet. Vidare äro de- ras sammansatta blomflock och merändels mångdelade blad ganska ut- märkande kännetecken. Frukterna äro dubbla skalfrukter med flere åsar och åsdälder, hvilka lenma de hufvudsakliga skiljemärkena slägten emellan; äfven äro de oftast rika på flygtig olja. hvarför de begagnas dels till kryddor dels till läkemedel. Flere arters saftiga och socker- haltiga rötter ätas, och i detta afseende vilja vi endast erinra om Mo- roten [iMums]^ Selleri {Apinm (jrareoienn) och Palsternackan \Pa- dinaea). Utmärkta för sina aromatiska skalfnditer äro Ku mm il (Ca- mm Carvi), tig. 179 å följ. sida, som tillika är en god foderväxt, Spis- kummin iCuminum Cyminum)^ Fenkol (Foenicuhim)^ Anis {PimpineUa A)ii-nim), Koriander {Cortandrum)\ af Persilja {Petroselinnm aatii-wm), Dill (Anethum) och Körfvel {Cerefolitim mtivtmi) användes sjelfva ör- ten till krydda. Björnlokan ILeraclemu Sphondyiium)^ fig. 180 å följ. sida, ätes i yngre tillstånd gerna af boskajien; .T ättebjörn lok an ^7/. (jifiantemii odlas för sina ofantliga blad och blomflockar i trädgårdar och parker. örtartade och hafva smä blommor 102 KNSKILI) BOTANIK. Jemte dossa pä flcix' sätt användbara \äxtcr möta oss omellortid i denna familj äfvon nägra ganska skadliga, nämligen Odörten {Voninm Fiff. 1811. niuuiiuH. Frukt. nioiuina. Fniki. macuhtvm) och Xildprrsiljan [Adhtim Cjpuipinm), tig. 181. Ja, bland alla ^åra giftiga växter äro dessa måhända de, som föranleda de Hesta olyckshändelserna, ty do hafva icke allenast rätt stor likhet med nägra af de ofvan nämnda, utan förekonnna äfven ofta växande tillsam- mans med dem, livarför mycket liittare förvcxling kan ske. Sålunda, da Palsternackans rötter upptagits, hafva ofta ddörtens medföljt, ocli Vildpersilja har ofta blifvit tagen för vanlig trädgärdspersilja eller Ivörfvel. Odcirtcn har en o till 4 fot hög stjelk, som är trind, ihålig och beströdd med mörkröda Häckar. I>laden äro glatta, trcdubbelt parbladigt 1. DICOTYLEDONE.E. l'AM. UMBKLMIEU.E. io;5 delade med lancettlika, inskuret sågade småblad, hvilkas sågtänder sluta i en livit liårudd. Allnicänna blomflocken har ett svepe af ett till fem Vis. 181. blad; småflockarne hafva 3-bladiga nedböjda enskilda svepen-, blommorna äro små, livita; frukten är äggformig, sammantryckt från sidorna, och hvardera skalfrukten försedd med 5 rynkiga åsar. Hela växten har en vidrig lukt, särdeles då den vissnar eller gnuggas mellan fingrarne. Palsternackan skiljer sig från Odörten genom sina gula blommor samt frånvaron af både allmänna och enskilda svepen. Med Persiljan, fig. 182 å följ. sida, kan Odörten förvexlas endast så länge han ännu icke uppskjutit någon stjelk. Persiljans småblad äro äggrunda, inskurna och tandade samt sprida, då de gnuggas, en angenämt aromatisk lukt. Vildper Siljan har dubbelt parbladigt delade blad med smala fli- kar. Allmänt svepe saknas; deremot äro småflockarne försedda med hu B. ENSKILD BOTANIK. trebladigt nedhängande enskildt svepe. Frukten är Iihjtrund med fem tjocka åsar på hvardera hälften (skalfrukten). Fiff. 182. Denna växt förekommer ytterst allmänt i trädgårdslanden och kan förvexlas med körfvel och persilja. Med sina smalare och lukt lösa bladtiikar skiljer den sig likväl från begge. Bättre än genom någon beskrifning kunna emellertid dessa växter skiljas med tillhjelp af bifo- I. DICOTVLEDOXE.^E. FAM. TMBELLIFEH-E. 105 gade tittryck, tig. 18o till 185, som iiro tagna direkte frän deras egna blad. Fio-. 183. Pig. 18-4. Vililporsilia. I'ei-.sil.i!i. Annu giftigare än de beggo föregående fOdörten och Vildi^ersiljan) är Sprängörten [Ckida riro-sa), men emedan han växer mer atlägso från menniskoboningar vid skogssjöar och andra stillastå- ende vatten, är han mindre farlig. Sprängörten har en viss historisk ryktbarhet, ehuru af sorglig beskaffenhet. Dess saft tjenade nämligen i det gamla Athen till statsförbry- tares afdagatagaude, och So- krates, den ädlaste bland (ireklands vise, och som af sina ovänner falskt anklagades för att sprida farliga läror, dömdes att tömma sprängörts- drycken. Några umbellater i Persien innehålla mjölksafter, som in- torka till Gummihart^oer (Ke- mien, § 19 11; bland dessa an- vändas den starkt och vidrigt luktande Dyfvelsträcken el- ler Asa foetida (af slägtet Feruh) och A m m o n i a k - G u m - <),io,t. in i t (af si. Dorenut) i medicinen. 106 KNSKIl.l) IJOTAMK. 148 18 Fam. Äcerinew. Ett förträfiligt virke till åtskilliga trädarbeten lenina tioro arter af Lönn {Acer), hvilkas ved dessutom värderas så- som bräiHimaterial. Alla Lönn-arters om våren ujipstigande safter äro ganska rika på sockerämne, och af Socker- Lönnens (vi. maharinum) beredes i Nordamerika socker. Fiir. 186. Htt liliul af viinlij;- Lfnui (.1. phitiiiKiitlcf). 1451 19 Pam. Kytwpha-acca\ Såsom en prydimd för våra insjöar känna vi den Iivita Neckrosen (NympJuca alha), som är nära beslägtad med den P^gyptiska Neckrosen eller Lotusblomman {N. Lotnn), livars frön och rotstock äro ätbara, och som ofta tinnes afbildad på egyjitiska mo- numenter såsom en sinnebild af rikedom, rraktfullast bland alla ört- artade växter torde väl Chiianas neckros ( / 'idorla rcfjia) få anses med sina först hvita, sedan rosenröda blommor, som hålla ända till 4 fot i omkrets, och med blad af 15 fots omfång. ir)U •20 V-A\\\. M(i(j»oUave(L'. Af dessa utländska ^iixter träffa vi stun- dom i parkei" det herrliga Tulpanträdet {L/r/»(/('/t(/ro)i^ och Magno- lierna i J/w/y^o//r/-arter), hvilka sednare äro buskformiga träd med oräk- neliga stora, liljelika och välluktande blommor. Anisträdets iJUidum An/mtwH) stjernformiga frukter användas under namn af stjern-anis såsom en krydda. Ii')] 21 Fam. Miiridicamv. Det på Molukkerna inhemska Muskot- trädet (3fi/r/'d/'cf( Moschrd») lemnar den bckqnta nuiskoten, som egent- ligen är sjelfva fröet, samt den s. k. Muskotblomman, som är tröets hylle. I. DICOTVLKDONK.i;. l'A.\l. ACEK INK.E. 107 Fi2. Ifi' 22 tam. Rammvulacew. Hithörande växter utgöra oii talrik familj, \W1 som nästan uteslutande återfinnes i 13 klassen af sexualsystemet, och hvars samtliga arter innehålla mer eller mindre skarpa ämnen och till en del äro giftiga. Många bland dem äro i anseende till sina vackra blommor prydnadsväxter, och några användas i medicinen. Vi hafva här att märka: iianunkelslägtet (Eammndus), af hvars arter Ii. acria och H. (mriiwnm äro allmänna på ängsmark och den giftiga R.^ sceleratufi på sumjjiga ställen; Slpporna {Ä7U"monc\ Storm- hatten (Aconituin), Ridd ar sporren (JJe/phmmm), Acklejau [Aquih'- ffi(/), Kastlöser {Adoms)-^ samt af arter, som från andra länder in- förts i våra trädgårdar: Jungfrun i det gröna {NifjelJa damasimia)^ Pr US tröt en {HcUeborm) och Pionen (Fcponid). De särskildta arterna af Skogsrån kan {Chmatin) äro slingrande buskväxter, som allmänt uppdragas till löfsalar. 23 Fam. rapuveraceiv. Den vigtigaste växten i denna familj är ir).'j den vanliga Trädgårds-Vallmon {Paparcr fiomnifcmm)^ fig. 187, som innehåller en mjölksaft, hvilken intorkad bil- dar opium. I Turkiet och Ostindien odlas denna vallmo-art för opiiberedning. 1 kal- lare länder är han mindre rik på saft, men odlas dels som prydnadsväxt, dels för den välsmakande olja, som pressas ur fröen. Vallmosaften verkar som ett narkotiskt gift, och Orientens innevånare begagna den så- som ett rusgifvande medel, men med de iöv- derfligastc följder för deras helsa. Opium är en förening af kautschuk, liarts ocJi fleri' växtsyror och organiska baser, hvaribland Morphin (Kemien, § 174) är den förnämsta. Vildt växande träffa vi i vårt land Åker- vallmon {Papaver dvhimn, och S kelörten {Clbelidonmm") med ymnig, gul mjölksaft. 24 Fam. Cruciferte (kors blommiga 154 växter). Här hafva vi åter en af växtrikets större och mest utmärkta familjer för oss. Alla dcnsammas arter tillhöra 15 klassen i sexualsystemet, ty blonmiorna hafva fyra = 25 Faiii. Aimoiticcnr. Drssa södra Kiu()i)as stäiidijit grönskaiKU'. irö iiiörkl)ladiga träd äro i nästan alla sina delar utmärkta för sin lialt af välluktando olja samt för sina vackra f,'ula fruktet, som innehålla citron- syra jomte sockerämue. Vidare befinner sig i fruktens skal, särdeles innan den är mogen, ett aromatiskt bittert ämne. Här må exemjjelvis nämnas: Citronträdet [Värm niediva), Pommeransträdet (C. Ax- r mit in in \ livaraf Apelsinträdet utgör en varietet {fi du/cis^ med sci- tare frukter, samt Bergamott-trädet {C. limetia), livars frukt leinnar den välluktande JJergamott-oljan. 26 Fam. Viiinvlliaccir, äfven kallad Tcrnströmiacea' etter en i)a If)!} Linnés tid berömd svensk botanist, Ternström. Utom Camellierna ( VaiiieUia japnnica ., som höra till växthusens och våra fönsters skönaste prydnader, innefattar denna familj äfven Thébusken {Thea vhinensifi), hvars enda hemland är China, hos hvilken stat följaktligen Europas alla folkslag stil i skuld för sitt thé. Af den årstid, li\arunder bladen in- samlats, af deras ålder och af det ställe i)å växten der de tagits, men framförallt af sättet för deras vidare beredning beror de olika thésor- ternas beskatfenliet. Nyplockade blad, som blif\it hastigt torkade på heta plåtar och dervid sammanrullat sig, lemna det gröna théet; det svarta deremot fås på det sätt, att man för några dagar lägger bla- den i högar, hvarigenom de vissna och upphettas af sig sjelfva, hvar- efter de fä långsamt torka. För öfrigt är allt det thé, som föres till Europa, färgadt med konst, och parfymeras deijemte ofta medelst till- sats af aromatiska blad och blommor. Det egendomliga ämne. kalladt Thein, som innehålles i thébuskens blad, är närbeslägtadt med det kristalliserbara ämnet i kaiie ise detta). Till Europa fördes det första theet från China af en rysk and)assad i början af 17:de århundradet, och nu uppskattar man detta lands théproduktion till ungefär 500 mil- lioner skålpund århgen. 27 Fam. Buettncridceie eller Stcrmliaceip. Mexiko är Cacaoträ- 157 dets [Theohrnma Cocao fädernesland. Dess gurklika frukter innehålla frön, de s. k. Cacaobönorna, som äro rika på fet olja samt, krossade och blandade med socker, utg()ra chocolad; de innehålla derjemte samma kristalliserbara ämne som kattet. Baobab- eller Apbrödträdet [^Admxmiiia digitata i Afrika utmärker sig för sin tjocka stam, som er- når ända till 30 ä 40 fot i diameter; dess frukter äro ätbara. 28 Fam. Mahacnv. Denna familj hörer till 16 klassen i sexual- 15s systemet, emedan ståndarne i dess blommor hafva strängarne hopväxta till ett rör omkring pistillen. Den innefattar både örtartade växter, buskar och träd, de sednare likväl endast i de varma länderna. Till prydnadsväxter i vara trädgårdar planteras: Stockrosen {Laratern)^ Chinesiska rosen (Rihisms) och Stångrosen {Althem. rosea) med manshög stjelk och talrika blonnnor i alla färger, hvaraf de mörkröda användas till färgning. För sin halt af växtslem begagnas i medicinen Malva rotundifolia och roten, af Althcea officiiiahs. En vida vigtigare växt är emellertid Bomullsbusken {Gos.v/pmm), som från sitt ursprungliga hemland Afrika och Ostindien äfven blifvit öfverflyttad till A'estindien och tillochmed trif\es i södra Europa. I dess fröhus utvecklas samtiiligt med fröen bonndlen på samma sätt som vi 10 KNSKIIJ) HOI.VMK. liatVa tillfälle so tVötjmict hos Aspmi och viilcbuskarno samt Dmiörten E/jilobium). Det öfvervägaiide största antalet iiicnniskor kläder sig i bomullstyger, och icke allenast odlingen af denna buskvä.xt, utan ock bomullns förarbetande sysselsätter millioner arbetare, ofantliga fabriker och de konstrikaste maskiner. ].');• 29 Fam. Gemniacvn'. Hithörande växter äro utmärkta för sina vackra blommor och prydligt flikiga blad. Vackrast bland de hos oss vildt växande arter äro Gernnimii m,uiummni med stora purpurröda och (r. prateme med blå blommor (tig. 82 visar ett blad af denna art). Men de öfverträffas vida af de från Caplandet härstammande Pelar- goniorna, af hvilka hundradetals varieteter odlas såsom fönsterväxter. IC)!) 30 Fam. Lhmp. I donna lilla familj, som af många förenas med föregående under namnet Gruinalca^ är den vigtigasto växten Lin '^Linum)^ hvars sega fibrer arbe- ''"^' ^''"*' tas till linneväf, hvilken i flore afseenden har företräde för bom- ullstyg; den är nämligen mer var- aktig, och sjelfva lumporna efter den ega värde, emedan man af dem tillverkar det biista papper. 1; not ;tig. 190) är en täck växt med himmelsblå blommor, hvarför en blommande linåker gifver en synnerligt behaglig anblick; dess odling är mycket spridd i tempe- rerade klimater, och ett utmärkt lin produceras i de ryska Ostersjö- ])rovinserna, hvarför mycket linfrö till utsäde tages frän Kiga. Lin- fröet användes i medicinen för sin slendialt, och deraf pressas olja till fernissa och oljefärg, hvarefter återstoden under namn af olje- kakor tjenar till boskapsfoder. "51 I'"am. Rui(ice(e. Denna familj har flere underafdelningar, af hvilka en del stundom anses för sjelfständiga familjer. Anmärkningsvärda växter äro: Vinrutan, {Ruta (jraveokns) innehållande en starkt luktande, fiygtig olja ; ])ivt/(/(iJo). Af buskar hafva vi att märka Surtornet {Bevberis) med mycket sura, skarlakansröda bär; Kornellen {('onms mascuh) med röda, lång- sträckta, ätliga frukter och mycket hård ved; den ständigt grönskande Murgrönan ijledera) samt Benveden {Evomjmn.s\ en prydnadsväxt med vackra, rosenröda frukter, som innehålla brandgnla kärnor. Till våra vackraste träd räkna vi Linden \Täia)^ hvars herrliga krona ofta höjcn- sig ända till 100 fot öfver marken och som uppnår en älder af mer än 1000 är. Den gifver ett lätt, men segt virke och bast, som begagnas till mattor. Af dess behagligt doftande blonnnor samla bien rika honingsförräd, och dessutom kokas pä dem ett helso- samt thé. Af utländska trädslag vilja vi nämna det amerikanska Mahogny - trädet {Swietenia), som lemnar ett utmärkt, rödbrunt möbelvirke; Co- caträdet \ ErythroxijJon Coca), hvars blad tuggas såsom tobak i Syd- amerika; det Ostindiska Gum mig ut t- träd c t {Ilehradendron), som lem- nar en bekant, gul målarfärg, samt Ko ckel buskar ne [Cocculm), af hvilka man får den till medicinskt bruk högt värderade Columbo- roten och de giftiga Kockelkärnorna. o:dje Serien: (\dijcijl(tr(c. 35 Fam. L'iuurbitace Bloiiima. Friikt. Blomma. Frukt. 116 B. ENSKILD BOTANIK. Fogclkörsträdet (F. Avium), hvaraf Moroller och Bigarreauer äro afarter, samt vanliga Körsbärsträdet {P. Cenisus) med en mängd varieteter. I medicinen begagnas blommorna af 8 lånbusken (P. spinosa), som både växer vild hos oss och planteras till häckar, samt de blasyrehaltiga bladen af Lagerkörsen (P. Laurocerams). Hit höra slutligen äfven Man delträdet {Amygdalus communis) och Per- sikoträdet {A. persicd:. Viix. 197. Fin'. 198. Blomma. Frukt. Blomma. Frukt. j7(^ 45 Fam. Lefjuminosce eller PaplUonaceoi. Denna stora familj, som innefattar nära 4000 arter, är lätt igenkänlig på sina oftast fjärilslika blomkronor, sina baljfrukter och sammansatta blad. Vanligtvis hafva 9 ståndare sina strängar hopväxta och den 10.de är fristående, hvarför dessa växter tillhöra 17 klassen i sexualsystemet. \'\ träffa här ett stort antal i hög grad nyttiga växter och vilja efter deras olika an- vändning fördela dem i ilere grupper. Först må anföras Balj- eller Skidfruktväxterna, hvilkas Irön jemtc stärkelse äro synnerligt rika I. DICOTYLEDONE/E. FAM. LEGUMINOS.E. 117 på (iväflialtig fibrin och fosforsyrad kalk, på gruiul hvaraf do räknas till de mest närande af alla växtämnen. Bekanta växter af detta slag åro Turkiska bönan {Phaseolus)^ Ärter [Pimm), fig. 193, Välska (eller Bond-l bönan (r/cia Faba), Linser {Ervmn Lens), fig. 194, Vial {Lathyrus). Såsom foderväxter odlas många arter af Klöfver (3rifoh'um), t. ex. T. pratntse, hybridum och repens, samt i mellersta Europa T. incarnatum; vidare Luzern {Medieago sativn), lig. 197, och Helghö eller Esparsette {Onohrychis sativa), fig. 198. Fii;-. 1',I9. Ki"-. -im. B)omma. Frukt. Blomma. Frukt. Dessutom växa på ängarne många baljväxter vilda, som inblandade i gräset utgöra ett förträffligt foder. Sådana äro: Vicka eller Kråk- ärter {Vicia Cmcca), fig. 199, Gigelsärter {Lotus cornicidatus), fig. 196, Smäre {Medicago falcata\ fig. 195, och Ängsvial {Lathyrus pra- tensis). I våra fjelltrakter ersättas dessa af andra, till en del än»u bättre foderväxter, äfven tillhörande denna familj, såsom Fjellvicka {Phaca frigida), arter af Backsöt a {Astragalus) och Kloärter \Oxy- 11b B. tN.sKILD BOTANIK. tr&insj. A mur ■ MeJtlotus har, särdeles i torkadt tillstand. en angenäm lukt och begagnas som en tillsats i snus. Äfvcn en oljeväxt tinnes i denna familj, nemligen Tropikländernas Jordnöt {Araihis hjpo(jf/a), tig. 200 å föreg. sida, som man med fram- gång börjat odla i Europa. Mäi"kvärdigt är att dess blomskaft, sä snart de blommat ut. nedtränga i marken, under hvars yta frukten sedan mognar. Ur denna familj erliallas vidare några af de vigtigaste färgämnen, hvaribland främst ma nämnas Indigo ,af Indigofera timtorid., som är den varaktigaste af alla blå växtfärger. Den mesta Indigo kommer från Ostiudien, der den l)eredes genom att i stora kärl öfvergjuta väx- tens qvistar med vatten. Härigenom uppstår en söndercjelning i bla- dens beståndsdelar, 1 följd af hvilken ett grönt skum samlar sig pä\ ytan, men vätskan sjelf blifver gul och grumlig, samt antager genom luftens inverkan en mörkblå färg, hvarefter en blå fällning uppkommer. Denna uppsamlas, hoppressas till fyrkantiga stycken och torkas. Cam- pecheträd eller Blåholts (af Ramatoxiilon tjenar till att färga blått, violett och svart; Fembock eller Bresilja ,af Ca-mlpinia) till röd färg och bläck. En gul färg, benämnd »Schlittgelb», fås af Färg- ginsten {Genida tindoria)^ som växer vild äfven i Sverige. Ännu större är antalet af de hithörande växter, som finna an- vändning i medicinen. Yi hafva bland sädana att märka.- tiere arter af ^mtvVz-slägtet, taggiga buskar med lint parbladiga blad (se fig. 109), som lemna Gummi arabicum; Ge nnabu skens (Cassta) blad, som hafva afförande egenskaper; Johannisbröd trädets (Ceraionia) söta och köttiga baljor; Tamarindens (Trwiartiidus) syrliga fruktmärg; Lakri t srot växtens (Ghjojrhiza bekanta rot, hvaraf lakrits beredes; Dragantgummit af åtskilliga AstrfigalK-s-nYWv. Andra gifva harts- artade ämnen och balsamer, hvaribland vi må nämna IL/mcim-a, som lemnar K opal har t set, Myro.rijhmi permferum^ hvaraf Perubalsam, samt M. toluiferum^ hvaraf Tolubalsam bekommes. Slutligen böra vi ej heller förgäta de buskartade Robinierna, Gytium och Gleditschia med sina stora trespetsiga taggar, hvilka från Amerika blifvit öfverflyttade till våra trädgårdar, livaremot högst få ar- ter med dylik stam, såsom Hareriset ^i^^arothamnuH' och Kronärten {Coronilh Emcrm)^ hos oss växa vilda. 177 46 Fam. Terehintluaed-. Träden och buskarne i dt'nna stora, men endast de varma länderna tillhöriga familj lemna en mängd hartser, bland hvilka Mastix (som ei-hålles af Pistficia Lentiscufi) och Myrrha (af Balsamodendron) hÖra till de vigtigaste. Flere arter Surna c k {Rhus) äro rika på garfämne, och isynnerhet användas bladen af den i södra Europa odlade R. Coriaria till garfning och svartfärgning. Giftsumack {R. To.rkodendron) innehåller ett ilygtigt gift af egendomlig verkan, ty det orsakar krojipens uppsvällande hos den, som blott håller några blad i handen eller för en längre stund uppehåller sig i trädets närhet. Det verkar emellertid ej i lika hög grad på alla. Såsom prydnadsbuske finner man ofta i trädgårdarne R. Cotinus. Ätbara äro Pi stadens (se ofvan gröna, mandellika frukter och de indiska Man gos fruk- terna (,af Mangifera indica). 1. UICOTVLEDONK.£. FA.M. TEKEBINTllACE.*. 119 47 Fam. Ericiiwa'. Utom den hos oss så ymnigt föri-kommande 178 vanliga Ljungen {CaNum rnlffarisj tinnes det en ansenlig mängd ljungväxter, som till största delen härstamma frän Afrika och äro ut- märkta för sina täcka, oftast rödaktiga klockblommor, såsom isynnerhet gäller om det vackra slägtet Epacrh: Ofta utgör ljungen nästan den entla växtbeklädnaden pä ofruktbara sandhedar; åt bien skänker han riklig boning. Genom de affallna. barrlika bladens förmultniug uppstår den för blomsterodling mycket värderade Ijuugjorden. Flere arter af denna familj utgöra en prydnad för vara fjelltrakter, såsom Fje Il- ljungen , Phi/Uodoce., och arter af K o si ing si äg tet (Andromeda , lika- som Alprosen [Rhododendrum med några arter smycka södra Euro- pas alper; hvaremot utländska lUiododendrer och Azaléer {Azalea) med sina rika och sköna l)lommor pråla i vara trädgårdar eller fönster. Egna afdelningar bilda Blåbärs- och Lingon buskar ne [^Myrtillm och Vaniniiim), som i stora massor bekläda marken i nordens skogar, samt Vintergrönans (Pi/ro/a) arter, som äro täcka skogsväxter. Så- som närbeslägtad med de sistnämnda anses Tallörten 'Jlofwtropa], en hvitgul, bladlös parasit, som tager sin hnt\ udsakliga näring ur barr- trädens rötter. 48 Fam. Eup/iorhiacea\ ]Med få undantag hysa denna familjs tal- 179 rika arter en saft, som utvärtes verkar som ett skarpt retmedel, in- p;„ .„^, värtes såsom ett häftigt gift. Temligen allmänna äro i vårt land några arter af Törel iEu- 2}horbia). Några Afrikanska Eu- phorbier, som till det yttre hafva mycken likhet med Cacteer, lem- na ett bittert, i medicinen bruk- ligt harts. Giftiga äro frukterna pä M a n c e n i 1 j t r ä d e t (Rippo- nume och den indiska Croton ligUtim, ur hvars frön man pres- sar den häftigt purgerande Kro- tonoljan. Deremot lemnar Rici- nus comnmnis den mildt afförau- de Ricin-oljau. I södi-a Europa odlas T o urnesol {Crozophorn tindoriä). tig. 201, för sitt färg- ämnes skull , hvarmed färgas blått och rödt. Märkvärdigt är förhällandet med ]M a u i o k v ä x - tens K^Jatropha 3Ianihof rot, SOm i sitt råa tillstånd är ytterst gif- tig, men genom kokning helt och hållet förlorar denna egenskap och gifver ett mjöl, som under namn af Maniok, Gassawa och Tapioka utgör ett allmänt födoämne i Sydamerika. Buxbomen {Buxiisj få vi icke förglönuna, ty den lemnar i sin hårda och täta ved ett utmärkt virke för snickeriarbeten. Han växer vild i sydöstra Europa och före- kommer hos oss endast i form af en lågväxt buske, som uppdrages tiU 120 ENSKILD BOTANIK. häckar omkring trädgårdssängar. Flere amerikanska träd, särdeles Siphonia elastica, innohälla en mjölksaft, som intorkad Icmnar kautschuk. 180 49 Fam. Pohjgonece. Växterna i denna familj frambringa små, vanligen trekantiga nötter, som hos Bokhvctet (Fagopyrum esnde7itum\ tig. 202, likväl äro tillräckligt stora och mjölrika, att gifva ett närande födoämne, som låter sig vinnas ur den dåligasto jordmån. Fogelörten [Pohjgonum arimhrc)^ ett af de mest spridda ogräs, och den utländska P. tinctorium, lig. 203, innehålla Indigo, för livars vinnande de odlas. Fi-ukt. Syrcslägtet {Rumex) hyser oxalsyra, hvaraf bladen hos den vanliga R. Acetosa fått sin bekanta smak. Från norra xVsiens stepper kommer, hufvudsakligen genom den ryska handeln, roten af flere K hab ar b er- arter {Ithetim) till oss såsom ett bland do värderikaste läkemedel. Dessa ståtliga växter förekomma icke sällan i våra trädgårdar såsom pryd- nadsväxter, men roten får icke hos oss samma egenskaper som i deras hemland. Bladskaften och blomknopparne äro mildt syrliga och ätliga. 181 Efter de nu anförda familjerna bland Cahjciflorm må, likasom vid de föregående serierna, slutligen uppräknas några till andra familjer inom denna serie hörande växter, som i det föregående ej blifvit nämnda. Sådana äro af inhemska Bräck an {Saxi fråga), hvars flesta arter smycka fjelltrakterna ända upp till snögränsen, samt bland utländska, men hos oss allmänt odlade, Jasminbusken {l*hiladelphu>i) med hvita, välluktandc blommor och Passionsblomman {Passi flora), af hvilka vi från Amerikas varmare trakter fått flere arter till oss öfverflyttade. Vidare Ebcnholtsträdct (Biospgros Ebenum) i Ostindien, utmärkt för 1. DICOTYLEUONE.E. FAM. POLYGONK^E. 121 sin härda, svarta ved, och Stor ax t radon {^ti/ntx mil(/ar is och S. Ben- zohi', hvilka lemna do välhiktande hartserna, Storax och Bcnzoe. 4:de Serien: Incompkta. 50 Fani. Aristohchiacea. Denna lilla familj bestar till större de- 182 len af slingerväxter, af hvilka nägra odlas som i)rydnadsväxter, såsom Aridohchia Sipho med stora hjertlika blad och blommor, som nästan hafva formen af piphufvud. I medicinen förekomma Orm väx ten {Ser- pentaria^ och Hasselörten {Asanim). ]\Iäi'kvärdig är den till en när- stående familj hörande Rafflesia, en parasitväxt på Sumatra, för sin stora, illaluktande blomma, som håller tre fot i diameter och väger ända till 10 skålpund. 51 Fam. Artocarpete. Flere arter af denna familj äro i anseende 183 till sina köttiga och ätbara frukter mycket nyttiga växtei-, såsom isyn- nerhet är händelsen med det på Söderhafsöarne inhemska Brödfrukt- trädet [Artocarpus). Afven Fikonträdet {Fims) och Mullbärs- trädet {Moms) skattas högt för sina frukters skull. Af villa större betydelse är emellertid det sistnämnda såsom näringsämne för silkes- masken. Hinduerna dyrka det heliga Fikonträdet eller Banian [F. rel/f/iosa), nr hvars krona luftrötter sänka sig till marken och förvandla ett enda träd till en hel skog; ur detsammas grenar utsipprar i följd af lacksköldlusens stygn ett harts, som bcredes till schellack eller gummi lacca. Sykomoren (F. iSycomorus) odlas i Egypten. Egen- domlig är vidare för många af dessa växter en mjölksaft, som hos nå- gra är skarp och giftig,, såsom hos Upasträdet {Antiaris toxkaria)^ hvaraf Javaneserna hemta det fruktansvärda gitt, som gör deras pilar så dödande. Flere fikonarters, särdeles det hos oss såsom krukväxt ofta odlade Gummiträdets (Fims ehsticd)^ mjölksaft gifver åter, då den intorkar, den allmänt bekanta kautschuken. Märkvärdigt är Ko- t rade t 'Galadodendron) i Venezuela, hvars saft är så lik komjölk, att han begagnas i stället för sådan. 52 Fam. Laurinea. Yi hafva här en familj af i hög grad aroma- 184 tiska växter, som hufvudsakligen tillhöra ()stindien. I den finna vi Kanelträdet {Cinnamonmm zeyhnicum)^ som lemnar den fina Ceilons- kanelen, samt Cassiaträdet (Lanrus Cassia)^ som lemnar den vanliga kanelbarken; af begge fås kanel-olja. Det ständigt grönskande Lager- trädet {Laurus nohilis) lemnar icke allenast kransar och qvistar för skaldens och konstnärens räkning, utan ock kryddsmakande blad till vår stek. Af bären erhålles en tjock, grön olja, som begagnas i me- dicinen. Slutligen få vi af Kamferträdet (Cavip/iora officinfinini) den på så mångfaldigt sätt användbara, starkt luktande kamfern. 53 Fam. Daplmoidea;. Hufvudslägtet i denna familj är Tirs- 185 basten eller Källarhalsbusken {Baphne). Den hos oss växande artens {D. Mezermm) vackra, röda blonmior visa sig mycket tidigt pä våren, stundom redan i Mars månad; denna växt är giftig och dess bark är så skarp, att han uppdrager bläsor på huden. 54 Fam. Urtkacem. Han- och honblommor befinna sig här ofta 186 på olika stånd af växten. Afven äro de flesta hithörande arter ut- 122 BNSKJLI) liOlAMK. märkta för sina fibrers eller bastcellers starka utveckling, hvilka an- vändas till spanad. Särskildt är detta fallet med Hampan [Camiabis., iig. 204, livars frön derjemte gifva en grön olja, samt med Nässlan (Urtica), som förarbetas till ett slags nättelduk. Obetydlig förefaller den smärta, som våra Nässlearters brännborster orsaka, i jemförelsc med flere ostindiska arters fruktansvärda verkningar. Honblommorna af Humlen {llmimlm), tig. 205, innehålla ett beskt-aromatiskt ämne. Fij;-. 2110. som begagnas \i(l ölberedning; humlen är derför ett vigtigt fö- remål för odling i mänga länder. Äfven hampan hyser ett aroma- tiskt, men tillika döfvande ämne, och ett deraf beredt extrakt, kal- ladt Haschich, nyttjas likasom opium till berusningsmedel. 187 55 Fam. Vhenopodiacefe. Pä hafsstranden och nära salinerna i kontinenternas inre finna vi saltörterna [Salsohi och Salieornia\ hvilka voro af större vigt så länge som all soda ^Kemien, § 79) vanns endast ur deras aska. Vanliga ogräsväxter äro åtskilliga arter af Mell [_Che- nopodium). Vigtiga i ekonomiskt hänseende samt såsom köksväxter äro ett par arter af slägtet lida; såsom foderväxt odlas H vi t betan {B. Ilaiililommor. Hoiiblommoi'. I. niCOTYLEDONK-E. l'AiM. LUTICACK.F,. 123 Cilla, livaraf en varictet i ansoendo till sin soikeilialt fatt namnet soclvorbeta och blifvit en kulturväxt af största betydelse, då t. ex. i Frankrike ocli en del af Tyskland mer än halfva soekerbehofvet bere- •des af denna växt. Såsom sallat användes Rödbetan [^B. vulgaris); samt såsom grönsaker Spenaten {Spinacia) och TrädgårdsmåUan {Atriplex hortoisis . Till en närbeslägtad familj höra de som prydnads- växter i trädgårdarne ofta förekommande Amarant-arterna [Ama rav- ins m)i(iaineus m. ti.). 56 Fan). Capnlifcra'. Dessa hafva nötfrukt, omsluten af en holk 18H eller s. k. bägarfoder; hanblonnnorna äro ordnade i hängen. Vi finna här de ståtligaste löfträd såsom vår vanliga Ek, en sinnebild af hög- het och kraft. Man plägar såsom arter deraf skilja mellan Querem Robur med skattade och Q. ses-vliflora med oskaftade ollon ; begges bark är rik på garfämne. (I al lä p le- eken (Q. hifedoria) i östra Europa och mindre Asien gifver, i följd af vissa insekters stygn, galläplen. Af södra Europas ständigt grönskande Korkek Q. Snher) afskalas fällbarken och utgör kork; Q v er citronekens i^^>. tinctoria) bark be- gagnas som gult färgämne. Boken {Far/m) lemnar det yppersta bränsle och dess trekantiga nötter hj-sa en välsmakande olja; Ann boken {Carpinus) är ett lågväxt eller buskformigt träd. Värderade äro Has- sclbu skens (Con/his) nötter samt det i södra Europa allmänna Ka- stanjeträdets {Vada)mr mjölrika frukter. \\ bifoga här några trädslag, som i systemet stå mer enstaka, så- 189 som tillhörande egna små familjer, livilka äro närbeslägtade dels med några af de föregående, dels med några bland de följande, nämligen: Det amerikanska Vaxträdet {Myrica), hvars frukter äro öfverdragna med ett användbart vax; den äfven från Amerika införda l*lataneu {F/atamis)-, Valnötträdet (Jafflans), som härstammar från Persien, och utom sina allmänt bekanta nötter lemnar ett utmärkt möbelvirke; Almen {llnms), allmänt vildväxande och planterad, lemnar både godt virke och bränsle. 57 Fam. Salicinea'. Buskar och träd med han- och honhängen på 190 särskilda stånd. Inilka isynnerhet erfordra fuktig jordmån och växa fort, men lemna ved af ringa värde, ^'idebuskcn begagnas för sin halt af ett bittert ämne, kalladt Salicin, såsom läkemedel, äfven till garf- ämne. Vi hafva här att märka: Pilträdet eller Knäckepilen iSalix fragilin}-, Rödviran («S. furpurea); Korgpilen (å'. viminalu)\ Tårpi- len ('V. babijlomca)\ Svartpop peln {Populus nujra); Silfverpoppeln [1*. alba)\ Balsam poppeln (P. bahamifera)\ As pen (P. tremtila^. 58 Fam. IMnUnnc. Af hithörande träd, hvilka hat\a han- och 191 honhängen pä samma stånd, må nämnas: Kl ib b- al en \AhtnK (jlutimm^:, som trifves pa sank mark och lemnar en ved, som för byggnader un- der vatten är särdeles varaktig, samt Gråalen eller Ålder i^:/. /«w«ff'i; Björken {Betula albd), utmärkt för sin hvita bark; buskart er af detta slägtc [B. nana, m. fl.) förekomma ännu i den högsta norden. Den tjära, som i Ryssland tillverkas af björkbarken, tjenar till beredning af s. k. Ryssläder. 59 Fam. Conifene. Dessa växter kallas äfven naketfröiga 11;2 {Gymnosperma;), emedan i deras honblommor fröknopparne sitta utan all 124 B. ENSKILD BOTAMK. betäckning af något frögöinmo i vinkeln mellan hyllebladen, livilka sed- nare med hvarandra bilda kotten såsom en sammansatt frukt. Egen- heterna i deras inre byggnad hafva i § 38 blifvit beskrifna. I anse- ende till sina ständigt gröna, nålformiga blad eller barr kallas de äf- ven barrträd. De innehålla i alla sina delar flygtig olja och harts samt utgöra en väl karakteriserad familj, som genom sin till byggnads- och redskapsvirke samt bränsle dugliga ved såväl som genom mångfal- diga andra produkter länder oss till största nytta. Af denna familj erhålles terpentin, kolofonium, beck och tjära. Vidare beredes af bar- ren genom rötning och bråkning den till sängkläder användbara s. k. skogsullen. Vi hafva här att märka: Tallen {Pinm silvestris) med två tum länga barr, som sitta två tillsammans; Granen {P. Abies) vaQ(\. halftumslånga, rundt omkring grenarnc spridda barr. Beggc dessa ut- göra (len ojemförligt största delen af våra, och hela nordens skogar. I mellersta Europa uppträder Silfvergranen (P. Picca) med tums- långa platta barr, som på undre sidan hafva två hvita längdstrimmor och äro kamlikt ordnade på grenarne. Fröen af Italiens Pinje (P. Pinea) ätas; likaså Zirbelnötterna af den i Tyrolen växande P. Vemhra. Knippvis sittande barr ega Libanons C eder (P. Cedrus) och Lärkträdet (P Lmix), hvilket sednares barr om hösten vissna och affalla. Ett bekant inhemskt läkemedel äro bären af Enbusken {Juni- perus comnmnis). Den virginska Enens {J. virginiana) röda, välluk- tande ved användes under namn af cederträd till blyertspennor och cigarrlådor. Odlade förekomma hos oss Lifsträdet (Thu/a) och Cy- pressen (Ciipressus). Idegranen (Taxus), som här och der växer vild i Sverige, passar synnerligt väl till häckar; dess barr äro giftiga, dess röda bärkottar deremot icke. 193 60 Fam. Piferaceoi. Af växter, som tillhöra denna endast i Ost- indien inhemska, kryddrika familj, lemnar Pepparbusken {Piper ni- (jnmi) små bär, som afplockas omogna och torkade äro kända under namn af starkpeppar. Ilvitpepparn är det skalade mogna fröet. Äfven de i § 113 omtalade Betelbladen tagas af en hithörande buskart {Piper Beth). II. Monocotyledonea^ lii-i Såsom gemensamma kännetecken på växterna i denna afdelning eller provins anföre vi: ett enda hjertblad, oregelbundet i stammen för- delade kärlknippen samt enkla bladnerver. \\)h 61 Fam. Orchidea. Alla växter af denna familj luira till Linnés 20:de klass, emedan ständarne i deras blommor äro hopväxta med pi- stillen. Den sexbladiga blomkalken ådrager sig betraktarens uppmärk- samhet och beundran dels genom sin högst underliga form, som ofta ■på ett förvillande sätt liknar vissa insekter, såsom flugor, spindlar eller tjärilar, dels genom sina praktfulla färger. Isynnerhet är detta förhål- landet med de fuktiga tropikländernas Orchideer, hvilka lefva på träd- stammar och genom luftrötter upptaga sin näring. Till dessa hör Va- niljen {VaniUa aromutica)^ hvaraf vi få en af de flnaste kryddor. MONOCCmLKDONK/E. J'AM. OKCini)K.'K. 125 Våra inliomska Onliidecr utgöra isynnerhet en rik prydnad för de sydligaste provinsernas, samt Baltiska öarnes på kalkgrund hvilandc jordmån; de hafva runda eller handlika knölar (se tigg. 52 och 53), hvilka torkade begagnas under namn af Salep som ett slemmigt och stärkande medel samt hufvudsakligen fås af Orvhis maseula, O. Morio och O. »lilitaris. En stor och vacker blomma utmärker Gu ek u skon ( fi/pr/pcdiio»). (i2 Fam. Scitaminefe. \'äxter, tillhöriga jordens varmaste länder, U)G med skarpt aromatiska rötter och frön, säsom Ingefäran iZhuiiher\ den gult färgämne gifvande Gurkmejan {Van-urna) och Kardemum- man [^Aniomum och Ehitaria). Rotstecken af M(t)-anta anmdivucca gif- ver pulveriserad den under namn af Arrowrot bekanta stärkelse, och Blomsterröret iCannn indicd) är hos oss en vacker krukväxt. 63 Fam. Musacece. I våra drifhus finnes stundom en växt med 197 palmlik stam och jättestora blad. Det är antingen Pi sangen (Musa parad isiaca) eller ock Bananen {M. sajnentum), hvilka för tropiklän- dernas innevånare hafva lika stor betydelse, som sädesslagen, potates- växten eller dadelpalmen för vissa andra länder. Utom de välsmakande frukterna begagnas äfven flerc andra af dessa växters delar, bland annat bladen, som kunna erna en längd af 8 till 10 fot. 64 Fam. Iridem. Dessa äro till stor del sumpväxter med dels rot- 198 stock och dels lök. Vildt växande i Sverige är den gula Svärds- liljan ijris pseudacorus)-^ af samma slägte odlas såsom prydnadsväxter p;„ 20f, ^ yoxdi trädgårdar /. germanica, I. sihirica^ I. r/rami- nm, I. ftorentina m. fl. arter. Den sistnämnda, som växer vild i södra Europa, lemnar den s. k. Viol- roteu, som för sin angenäma lukt användes till tandpulver och parfymer. Af Saffransväxten (CrocHs), fig. 206, insamlas pistillens märken, hvilka under namn af Saffran användas både som gult färgämne och i medicinen. Ungefär 20,000 d)-lika märken utgöra ett skålpund i vigt; deraf saffrans dyrhet. 65 Fam. Narcissineoi. Här hafva vi endast att 1!)9 märka de för sina vackra blommor odlade Narciss- arterna (JVarctssus poeticus, Fseudonarcissus, Tazetta^ m. fl.) samt Snödroppen {Galanthus) och Snö- klockan {Lmcofum vernum)^ hvilka fått sina namn deraf att de utveckla blommor redan före snöns full- ständiga bortsmältning om våren. 66 Fam. BromcJiaccce. Från Sydamerika har till 200 våra drifhus invandrat An anas väx ten {Bromelia Ananas eller Ananassa satii-a), hvars genom kultur förädlade frukter äro utomordentligt värderade för sin fina, smultronlika smak. Till en närstående fa- hörer den s. k. hundraåriga Aloeu {Agave ainericana), som i södra Europa för sina grofva och styfva, stickande blads skull allmänt begagnas till inhägnader och der blitvit nästan inhemsk. Hos oss fö- rekommer den endast i driflius och behöfver, för att komma i blom- 12(i Ji. ENSKILD IJOTAMK. ning, en ganska hög äklcr — ^anligen säger man 100 ar — , då den hastigt uppskjuter en 28 till oO fot hög stiingel, snij-olcad ined tusende- tals blommor, hvarefter hela växten dur l»ort. Detta är anledningen till dess oförtjenta svenska namn. 1 sitt hemland odlas den i stor skala, emedan en ymnig sockerhaltig saft bildas i blomskaftet och an- vändes till beredning af en allmänt bruklig dryck, kallad Pulque. Till ännu en annan, närbeslägtad familj hör den mjölrika Yamsroten (JJioscorea), som i Ostindien odlas och nyttjas på samma sätt som po- tatcs. ■2()\ 67 Fam. LiJiacea'. En sexbladig blomkalk, fästad under frukt- ämnet, och sex ståndare utmäi'ka växterna i denna familj, bland hvilka Fi.r 007 *^'" stor del derjemte hafva lök. Sä är t. ex. förhällandet med Lökslägtet (AUimi)^ som är utmärkt för sin halt af växtslem och ietherisk, svafvelhaltig olja, som verkar retande och har en genomti-ängande stark lukt. Allmänt l)ekanta såsom förträtfliga köks\äxter af mångfaldig an- vändning äro Rödlöken {ÄUium Cepa), tig. 207, Purjo- löken {A. Porrum), H vi t löken (A. mtivum) och Gräslöken A. Schoeno- prasum). I södra ]uu'opa ätes den förstnämnda arten rå. (lenonr sina vackra blommor göra sig många växter i denna familj bemärkta, såsom: Stjern- löken {Ornitltngahuii), Dlåstjernan Perldrufvan {Mmcari) samt den doftande, från Orienten härstammande Hyacinthen, hvars otaliga va- rieteter höra till vara mest omtyckta prydnads\äxter. En ojeinförligt skön anblick skänka om vären d(^ med Hya- cinther betäckta ängsmarkerna i Algeriet, på Ki'im och Caplandet. Vidare förtjena att nämnas: Sandliljan [Authericum), Tulpanen {'ltdip((\ den frän Pahestina till oss komna Hvita Liljan (Lilinm vundidum), l»rand- gnla Liljan (L. hnlbifcnuii)^ Kroll-Liljan \L. Marta- fjon), samt den praktfulla, ukmi giftiga Kejsarkronan {FritiUdrid iinperialis). Dessutom iinna vi i denna familj Aloeslägtet, som innefattar taggiga arter med en besk saft, hvilken begagnas till afförande medel. De hafva från Amerika spi'idt sig till öfriga varma länder och förvildats i södra Europa. Det Nyzeeländska linet {Phormium tenax) innehåller i sina blad mycket sega tibrer, som be- gagnas till tågvirke. — En särskild afdelning Idand Liljeväxterna bilda Smilacea; eller Asparagea;, som för sin sambladiga blomkalk, bärfrukt och rotstock ofta anses utgöra en (>gen familj. Hit liör det sydameri- kanska slägtet Smihu; hvarur den till läk(>medél begagnade Sassa- parillroten erhålles; vidare de trojjiska Drakblodsträdcn {Dracmm) med vackert, pahnlikt bladknijipe och liljelika blommor. En art {D. J)raco, se pag. 77) utsvettas ett blodrödt harts, som benämnes Drak- blod och användes som färgämne. Af inhemska växtei- äro att märka den bekanta Sparrisen {Aaparafjm), som växer vild pä hafssträndorna; ur hans rotstock uppskjuta vårtiden unga skott, som utgöra en den i Scilh JI. .MONOCOrVLEDOMi.*. 1-A.M. IJI.lAt K.K. 127 yppersta och mest uäraiule .UTönsaksrätt, inou som, tVir att utvecklas kraftigt, erfordra en synnerligt (jväfvehaltig gödsling. I skogsängar och kinder tinna vi den täcka Liljekonvaljen {Co7iv(iUaria majalis) samt den giftiga Ormbärsörten iParifi). 68 Fani. Colchicacea'. Växter med giftiga lökar eller rotstockar 202 och frön, livilka för öfrigt användas i medicinen. Mest bekant är Tidlösrfn iCoJchicum)^ hvars tina, blekröda blomma ännu pa sena hö- sten smyckar ängarne, hvaremot blad och frukt först följande sommar utveckla sig; förekommer endast på några fa ställen i Sverige. Nys- roten (Veratnim) finnes inom Skandinavien vild i Norska Finnmarken, men odlas stundom i trädgårdarije. 69 Fam. Alisiuaceci'. Ya\ liten familj, som innefattar Svaltingen 203 Ahsma), Skäktan {Sagittaria) och Blomvassen {Butonms), hvilka alla vi ofta tinna växande tillsammans i åar. 70 Fam. IMma'. Dessa jätteväxter bland Monokotyledonerna med 204 sina smärta, stundom flere hundra fot höga, upptill med ett bladknippe smyckade stammar äro de, som mest förläna tropikländerna deras egen- domliga skönhet och karakter. Egenheterna i deras inre byggnad och växesätt hafva vi redan pag. 26 skildrat. Palmernas stolta bladkrona består af antingen solfjäderlika eller pardelade blad, mellan hvilka blommor och frukter hänga i stora klasar. De förra äro skiljdkönade, ofta tvåbyggare; hanblommorna med sex ståndare. Innan de slå ut, onigifvas de af ett läderartadt bolster. De späda bladknopparne af Here palm-arter ätas under namn af Palm k ål såsom grönsaker; många utsippra äfven, dä inskärningar göras i deras blomhölster, en ymnig sockerbaltig saft. hvaraf Palm vin, kalladt Toddi, beredes. Vi icke allenast ära palmerna såsom fredens sinnebilder, utan värdera dem ock såsom i högsta grad nyttiga växter. Isynnerhet an- märkningsvärd är Dadelpalmen iPhoemx) såsom en af norra Afrikas förnämsta och sorgfälligast vårdade kulturväxter; äfven i södra Europa växer den. men mognar der icke sina frukter. Cocospalmen {Cocok nucifera är bekant för sina stora nötter (eller egentligen ett slags sten- frukter , hvilkas välsmakande kärna före mognaden omgifves af en mjölkartad vätska, den s. k. Cocosmjölken. Genom pressning afgifva dessa kärnor ett fast fett, kalladt Cocostalg, som användes till tvål- beredning. Samma användning eger den smörlika Palmoijan, som är gulröd med violartad lukt och i Afrika vinnes ur Oljepalmen (EJfns f/umeen,ns). Af begge dessa fettarter införas årligen ofantliga qvantite- ter till luu-opa. Af Sagopalmens '{Sagus) cellväf i stammens inre, som h3ser en ypperlig stärkelse, beredes Sago. Vax palm ens [Cero- xi/Ion) stam samt Toryphapalmens iConjpha ceriferd) blad äro öfver- täckta af Palm vax, som låter använda sig pä samma sätt som bi-vax. Solfjäderpalmen, äfven benämnd Dvergpalm {CJucmaTops humilis) med taggspetsiga bladtlikar, hvilken eger stor utbredning och ofta spri- der sig öfver stora områden, har acklimatiserat sig vid Europas INIedel- hafskuster. Arecapalmens {Areca Catechu) garfämnehaltiga nötter lemna det i garfverier använda s. k. Catechu; äfven tuggas de i In- dien med Betelblad och bränd kalk. Rottingpalmerna iCcdmmis- 128 B. ENSKILD BOTANIK. arter'), hvilka äro slingerväxter af 200 till 300 fots längd, lemna s. k. spanskrör och rotting. 205 71 Fam. Aro/dca;. Till dessa genom sin blomkolf utmärkta växter hör Munkmössan [Arum, se i)ag. 69), inom livars stora blomhölster man funnit en märkbar värmoutveckling, och hvars rotstock innehåller ett mycket skari^t ämne, samt Kalmus (Acorus), hvars bittert aromati- ska rotstock är ett bekant läkemedel. Såsom omtyckt fönsterväxt odlas den för sitt stora, hvita blomhölster utmärkta Calki a4iopica, som här- stammar från Afrika. I rik omvexling träffar man Aroideerna i tro- pikländerna, samt med utomordentligt starkt utvecklade blad, såsom isynnerhet är händelsen mod slägtet Ca/adium. De bilda dcrför sam- manstälda med andra bladformer pfaktfuUa grupper i våra växthus. Flere Aroidoer {Cahcasia) odlas på Södorhafsöarne, der deras knöliga rötter, under namn af Taro, tjena till födoämne. Kärstående till denna familj äro dels gruppen Lemnaceo:, innehållande Andmaten (Lcmtm], hvars små, rundade bladlika stamdelar ofta betäcka hela dammar, dels ZosteracciB med Bändlingslägtot (Zostera), smalbladiga växter, som fö- rekomma ymnigt i de nordiska hafven och torkade begagnas till stoppning. 20G 72 Fam. Typlmccai. I vattongrafvar och stillastående vatten träf- far man ofta det med en spenslig, märgfull stam försedda K af v el - dunet {Tfpha) samt Igel knoppen [Sparffaiihim) med sina sprötspet- siga frukter i klotrunda gyttringar. 207 73 Fam. Cyperacea (eller Halfgräsen). Hit räknar man Starr- slägtet (Carex), hvars talrika arter igenkännas på sitt vanligen trekan- tiga skarpa strå, som ej är ihåligt eller Icdadt, samt på sina skiljdkö- nade blommor. De äro föga dugbga foderväxter och försvinna från de sänka ängar, der de växa, så snart dessa torrläggas och gödslas med aska. Sandstarren (C. aremtria) frodas på don torraste flygsand och begagnas derför att binda denna; dess rotstock användes i medicinen. Af den i Egyptens sumptraktor inhemska Papyrusväxtens {Cyperus Papyrus) märg bereddes det första papperet. Cypergräscts (C. escii- hntus) rotknölar äro ätliga och kallas jordmandlar. Säfven {Scirpus) och Ängdunet {Eriophorum) höra likaledes hit. 208 74 Fam. Graminea. Gräsen utgöra en bland de största växtfamil- jerna med inemot 5000 arter, hvaraf knappt 140 finnas i hela Skan- dinavien. De bilda, utom i de varmare länderna, en sammanhängande matta på markon, öfverensstämma mycket sinsemellan i yttre habitus och äro derför lätt igenkännliga från andra växter; strået är ihåligt och afdeladt genom knutiga ledör. Endast hos Sockerröret och Majsen är det uppfyldt af en saftig märg. Bladen äro smala och slidomfat- tande. Endast få gräs äro greniga. Blonnnorna äro oansenliga, nästan alltid ordnade i enkla eller sammansatta ax. Nästan alla gräs hafva tre ståndare och två pistiller (eller stift) och höra derför till andra ord- ningen i Linnés tredje klass. Nyssnämnda befruktningsdelar omslutas af två hinnaktiga fjäll, de s. k. blomfjällen {'palete), af hvilka det yttre merändols i spetsen bär en s. k. borst. Hvarje småax omgifves efter regeln vid basen af två skärmfjäll {(jlunua). Donna familj är den vigtigaste af alla, ty den innefattar de flesta II. .\[ON0C0TYLED0NE^. FAM. (iHAMINK^;. 129 foderväxter jemte sädesslagen och lemnar oss således våra förnämsta näringsmedel. Fodergräsen bilda i öfvervägande mängd såväl låglandets som bergstrakternas ängsmattor. Såsom de värderikaste bland dem vilja vi anföra : Fi;;. H)^. Fiff. 20'.i. Ta te In ^Aira ftexmsa)^ Gröe (iW pratensisy tig. 208, ocli 1*. annua)., Ängssvingel {Festicca elatior)^ tig. 209; Angskamix' eller T i m o t ej ( 1'hlcwn pratense)^ tig. 2 1 0 ; Ä n g s k a fl e {Alopemrus pratoii^is) ; Vårbrodd iAnilioxantlmm odoratmn)\ flerårigt Repe eller Uaygräs Srliod lev, XdUifCim /Sol.: V. JMaiiik. (2:u iippl.) 180 KNSKILl) BOTANIK. {LoUum pereme), tig. 211; Slokgräset Jlekm-^ Lösta (Bromius monii m. ti. arter); Hven [Agrostis), tig. 212; Hundäxiug {Bactylix); det täcka Darrgräset (Briza meåid-., tig. 213; Hafreäxing {Trudmi fla- vexcciiK) och Ängsliafro • Aronft pmfmn?'.')^-. Kasse vi a 'Glycerin fipectn- Fiff. 210. Fitf. 211. ( Wii:; Qvickrot /Iräicumrepem), som i åkrar odi träilganlar är ett at' de i)esvärligaste ogräs, men hvars rotstock under namn af (iräsrot begagnas i niedicinen, och som tillika är tjenligt till boskaijstbder. Fodergräsen äro kisel- och kaliväxter. hvarför riklig tillgäng pä MONOCOTVI.KDONK.K. KAM. filiAMIMCfi. \:n vatten for kiselsyroföveningars upplösning och påförande af kiili i form af aska) utgöra de liufvudsakliga medlen att befordra deras växtlighet. Sädesslagen utmärka sig genom sina frukters korns rikedom på stärkelse, tibrin och fosforsyrad kalk. De iiro derför synnerligt jtas- 'V- sande till näringsmedel för menniskau. ocli deras odlande har icke iille- nast i utomoi'dentligt hög grad utbildat deras fi-ön, utan ock alstrat en mängd varieteter. Sädesslagens odling är lika gammal som historien, och f(>r ingen endii af di-ras arter kan dess ursprungliga hemland med 132 Ji. KNSKll.l) UOTAMK. full säkerhet uppiiiifvas. lika litet som man iiågorstädes trättai' iiajion af dem vildtväxaudc. Såsom det förnämsta brödämne anses af ganmialt H ve tet TiiH- tuiii. ri. Kiir. -wo. Fig. 221. {(ihivrria fwlaiix, som växer ymnigt i Aart land och i det (istra Euro- pas sumptrakter, lemnar de s. k. Mannagrynen; med Canariegriisets U'li(i/(irin (■(Diarioisis frön matas allmänt burfogiar. lo4 KNSKIl.l) ItOTAMK. Slutligou bör 1) a 110 pr t ' LoJinnt tcmaleidmit nämnas, ett grässlag, hMUs frön man tillskrifvor narkotiska egenskaper. Amerika, der man, da det upptäcktes, icke fann ett enda europeiskt sädesslag, är dia-eniot Majsens {Zea) ursprungliga hemland, tv den odlades der redan da och har sedermera blifvit acklimatiseiad i särdeles södra Europa. Kornen i dess stora, gula ax git'\a ett mjöl af något söt smak. hvaraf man i ötic Italien bereder den sä mycket värderade Polcnta. ett slags tjock gröt. ' Såsom sista gruppen i denna familj vilja vi framställa de rör-artade grässlagen. Hit hör var inhemska ^"ass [ PliiwjniifrK commim/s)^ som kan ernå en höjd af 12 eller tlere fot, livars utblonnnade vippor pa vissa orter om luisten insamlas ocli under nanni af »rör vipp» eller »sjö tofs» nyttjas till sängkläders stoppning. l)ambur(')ret iBoiiihiisd blitNcr ända till 50 fot högt och mer än armstjockt samt är i anseende till sin lätthet och styrka synnerligt tjenligt till byggnadsvirke. Äfven till mångfaldiga andra saker begagnas det, såsom t. ex. till vattenkärl; det äger stor utbredning i tropikländerna och bildar i Ostindien de nästan ogenomträngliga rörsnår, som äro bekanta under namn af Jungles. Sockerröret StarhnriDn har frän Ostindien, som är dess urspi-inigliga hendand. öfverHyttats till Vestindien, der inan af detsam- ma bereder socker, sirap och ronnn. Sockerriirs- odlingen i de heta ländernas sumpti-akter är ett af de besvärligaste och för helsan förderHigaste arbeten, som isynnerhet befunnits verka menligt på den hvita i-acen och sålunda gifvit upphof till negerslafveriet. 1 Sverige, hvars befolkning utgöi- ondras antal och form skiljas hufvudsakligen mossornas slägten från hvarandra. Bland oftast före- kommande slägton ma nämnas: (ironmossa ILjpmiui : Björnmossa (J'oli/triiliain , hvaraf en art /'. innmnnc . är bland de största mossor i vårt land; Kymossa BrijrnH) samt pa trädstannnar Baggmössmossa ' Oiihotrirhioii : och i strömmande vatten Kall mossa Foutimilii*^. Sär- skildt märkvärdig är Röd- eller II vitmossan • ^^/t/Mf/tntm., som, en- ligt hvad vi i kemiska delen § 212 1 an,t,nf\it. Imfvudsakligen gifver upphof till torflagrens bildning. Lefvormossorna llipafivff utgöra en egen familj och en del bland dem erinra med sitt platt utbi-oddda stamblad om lafvarne, såsom isynnerhet är händelsen mod undeiafdelninuen Marvhautiefr; till Jum/er- iiiiiihimi: höra en stor mäiitid. ofta ganska täcka arter. l\'. 11 om I) n em e;e. 2if, Hit böra de liij^sta växtbildninjiarne. som iiesta uteslutande af an- tingen enkla eller Hkt trådar bnvlvid hvarandra ordnade eller iiiidtligon till en utbredd väf förenade celler. De Hesta af dessa växtei- lofva i vatten eller pä fuktiga ställen. NK.MC.t. IV. IIOMdNKMK.K. 137 l:sta Klassen: Algt-r. Till (lossa, i vatten eller tiiktii» luft förekoniiiiaiule växter höra en mängd mikroskopiskt snia fornier, som ofta bestå af blott en enda eell och dels enstaka. (U'ls saniinanhäniiande med hvarandra kringsimma i vatten. 1 Fam. Licliowx Lafvar . Dels öfverkläda dessa växter såsom -JIG ton-a. läderartade bildningar af gul, hvit eller annan färg trädens bark, väggar, klippor och murar, dels äro de förgi-enade 1 kt sniä buskar eller bladlika. Såsom exempel på de förstnämnda må anföras slägtet l*ar- iiiclia med skålformiga förvaringsrum föi- sporei"na; af de sednarc äter föi'tjenar Islands lafveu ydtn/rio /Wt/i/dica nämnas, som fått namn deraf att den förekommer synnerligt ymnigt pä Island. Denna såsom stärkande medel i bröstsjukdomar värderade laf tinnes allmänt äfven i Sveriges skogs- och bergstrakter. Renlafven Clodoxia rhangifvrina . bekläder i den höga norden marken pä stora sträckor och tjenar till födoämne för renen. Af Lakmuslafven {Lemnora tnrtarea^ som i Sverige och öfriga delar af norra Euroi)a växer på klippor, beredes lakmusblått (Kemien, § 187), och Orseille, som begagnas att färga violett och rödt, fås af en laf, JiOcceUa fhictoria, som växer pä Canari- (iarnc och vid Medelhafvet. Lafvarne taga sin näring ur luften och äro bland alla växter de härdigaste, så att vi ti"äffa dem ännu på de högsta berg- och polartrakternas klippspetsar. De utgöra alltid första biirjan till vegetation pä stenmassan, der de fästa sig och qvarhålla fuktighet, hvarigeuom stenens tVirvittriug påskyndas och ett huinuslager uiipkommer, hvari först mossor och sedan högre växter kunna finna näringsämnen för sin tillväxt. 2 Fam. Fucucefc (Tångarter . P>land vattenalger äro hafvets 'JIT tångarter de, som ega största betydelsen. De äro större växter, till en del försedda med stam och l)ladlika delar, och gifva alla. då de för- brännas, i återstod en aska. som under namn af Kelp och A'arek användes till framställning af Soda och Jod Kemien. § 47 och 79 . De, som tillhöra den s. k. lädei-tang-gruppen Fmoidea^}, hafva olivgröna till bruna, läderartade blad eller bladlika stammar, såsom Blåstången Fiiciix rcft/culoms), soui är allmän vid våra kuster. Sarga ssum, som fritt simmande midt i oceanen betäcker tusende (padratmil af dennas yta. samt den i södra ishafvet förekommande .Tät tet ängen [Macroqidis, som uppnår en längd af ända till 700 fot. Nägra lädertångsarter äro ätliga; dessutom tjena de oräkneliga vattendjur till vistelseort och nä- ring. Florideerua Fhrklm äter äro nästan alltid röda till färgen och bland (k-m finnas utomordentligt prydliga former, t. ex. den vackert jiurpurröda Deloxf^n-in ifig. 228 å följ. sida . Säsom födoämne och slem- migt medel i bröstsjukdomar användes den irländska Carraghen- tången Sphwrncocnift crispus -^ mot mask begagnas Masktången Spji . hehii iiitochordnu . Till algerna höra vidare åtskilliga, dels sleralika. dels tråd- eller 218 nätformiga bildningar i både stillastående och rinnande vatten, säsom den i orena glaskärl småningom uppkonnnande säkallade Priestleyska materien, de i)a trädvirke under vatten sittande gröna trådar, som äro v.\s 15. KNSKn.I) HOIAMK. arter af Confcrm och Vmuher/<(, slägtena J/t/drod/di/o// iii. H. Da stilla- stående vatten uttorkar, pläga dylika alger filta ihop sig till säkalladt meteorpapper. Den lilla röda snöalgon {Protocoeem) gifver stundom i fj elitrakterna och polarzonerna hela snöfält en lifiigt röd färg. Släg- tenn Chani och Nitrlla äro med algerna mycket närheslägtadc viixter, Fi»-. 22.'?. som is3iuierh<'t trifvas väl i torfgrafxar och saltvatten, samt ofta hysa en stor mängd kalk. 1 deras celler kon man särdeles tydligt ohservera cellsaftens lifliga strönniing. 21*1 Fam. Dtntomacco:. Hos dessji iir cellei-nas memhi-an så liård till följd af en hetydlig kiselsyrehalt, att de, siis(mi dnrjemte hegränsade af räta linier, fullkomligt få utseende af kristallei'. De äro vanliga i kärr, och deras kiselskal trätfas icke sällan väl bihehallna i hela jordlager Siisom de afsatt sig ur fornverldens vattensamlingar. Betraktar man under mikroskop ])nlfret nf i)olei'skitfern från Dilin i Döhmen, så igen- känner man deri dessa kiselväxters i)rydliga former, som dels iiro rektangulära eller cylindriska, dels halfmånlika ellei- rundade och tecknade med fina tvärstrimmor. Khrenhei-g, som först upptäckte dem, har beräknat att en kubiklinie kan inryiuma 500 milHoner af dessa små bildningar. De ansågos till en bcirjan origtigt för djur ->i\ fakligt hänseende utgör ett undantag från de förhållanden, som utmärka alla andra växter. De taga sin näring ur andra organiska kroppars, såväl djurs som växters, sönderdelningsprodukter, och innehålla aldrig i siu cellväf chlorophyll eller bladgrönti. Härpå torde bero, att de för sin utveckling kunna undvara ljus och att de icke afgifva någon syrgas, utan endast kolsyra-. Svampar äro derför icke allenast alla ruttnande organiska änniens nästan aldrig utehlifvande följeslagare, utan de upp- träda äfven allmänt på lefvande viixter och djur, ja tillochmed i deras inre. Der de taga öfverhand, dels påskynda d(^ organiska ämnens ke- miska sönderdelning, dels alstra de hos lefvand<' organismen- sjukdomar Och förvärra dessa i hög grad. Man känner åtminstone 8000 svamparter, bland hvilka mänga be- stå af enstaka eller till trådar och perlbandlika samlingar förenade . celler, eller ock af ett tint cellväfslager, kalladt svamp lag er eller My- cel i um. l-'rån detta höja sig sporhusen ofta af ansenlig storlek, och utgöra de välbekanta bildningar, som vi vanligen beniimna »sjelfva svampen». 1 Fam. Hniiicixiinijvetex, hvilka skiljas i Hattsvampar och (Iren- 2-Jl svampar. Till de förra höra Skifsvamparne [^:Lgdulis\ en stor svamp med brun hatt och tjock fot, som är blekröd och tecknad med nätlika ådror, hvarigenom han är lätt skiljbar frän de eljest snarlika, giftiga arterna, B. hmdm och /»'. Satamis, hvilka dessutom skifta i blått, om man klilmmer eller bryter dem. Fnösktickan Polypoms fomcntarins) växer på ek och bok samt beredes genom långvarig bnltning och uppmjukning i vatten och svag lut till fnöske; den hvita och utomordentligt beska Lärkträd- tickan /'. ojficinalu) begagnas såsom husdjursmedicin. Trådfräta- ren iMerulim lucrymam) uppstår i fuktigt träd och blifver verkligt far- lig på grund af den snabbhet, hvarmed han växer och förstör trädvir- ket. Man hindrar hans spridning genom att bestryka angripna saker med utspädd svafvelsyra och hans uppkomst genom att indränka träd- virket i en sublimatlösning. Till (Jrensvami)arne hör Fingersvampslägtet {Ckvarifr)^ Inars 140 H. ENSKII.U BOTANIK. arter grena sig nästan i forni af ett hjorthorn, såsom t. ex. llöggula P'ingersvami)en, samt Blomkåls svampen ( Spara ssi-t vrispa). 222 2 Fam. Gasteromycetes. Bland dessa eller Buksvamparne äro föl- jande anmärkningsväda: Röksvampen {Lycofcrdon Bovista), som är äggformig, hvit och äldre uppfyld af ett oräkneligt antal bruna sjjorer; Jätteröksvampen, som ernår ett menniskohufvuds storlek, samt Tryffeln (Tuber) bestående af svarta, rundade knölar, som ligga iVo fot under jordytan och, såsom en högt värderad läckerhet, pläga uppsö- kas med särskildt dertill dresserade hundar. ^■^3 3 Fam. iJiscomycetcs. Till Disks\amparne höra flere ätliga arter, såsom Murklor {Morchelld^ och Sten mur kl or {Gyromitra) m. ti. De ätbara svamparne, bland hvilka vi endast hafva nämnt de mest bekanta, utgöra ett lika välsmakande som närande födoämne. Ofta för- vexlas de likväl med giftiga svampar, hvaraf olyckor blifvit följden ; der- för är det, för att kunna begagna svampar, nödigt att säkert lära känna dem. För ernående af en dylik kännedom hafva vi i E. Fries' Sve- riges ätliga och giftiga svampar, med plancher, ett utmärkt hjelpmedel, samt ett af J. W. Smitt ondiesörjdt utdrag deraf, åtföljdt af en större planch. I kallare länder minskas de giftiga arternas verkan eller tillochmed försvinner alldeles. Ficsande berätta, att Ukrains innevånare utan åt- skillnad förtära alla de slag af svampar, som betäcka marken i skogarne, och att flugsvampen är en bland Kirgisernas läckerheter. 224 Slutligen återstår att nämna några mycket ofullkomliga svami)bild- ningar, uf hvilka likväl en del kunna räknas för våra farliga fiender i anseende till den skada, de tillfoga en mängd af våra kulturväxter, nämligen Drufsvampen, som dock icke lär vara någon sjelfständig art, utan endast en lägre utvecklingsform af Mjöldagg {Erysiphc), hvilken i varmare länder mången gång förstört vinskiirden. Arter af samma slägte angripa och skada hos oss stundom ärter och bönoi'. Fusarmm och Ftmsporium, samt i ännu högre grad 1'otatesmöglet {Perenospora)^ som orsakar den allmänt kända potatessjukan. Silkes- maskmöglet ( Sfa(7ty/idmm\ som förstör silkesmasken, att icke tala om en mängd andra mögelarter. Nidare Ii os t {Urcdo)^ hvaraf finnas en mängd, ofta. högst förderHiga arter, samt Brand (T^dilayo), hvaraf företrädesvis Kol- och Sotbrand stundom åstadkomma verkliga härj- ningar på sädesfälten. .UVen de i dylikt afseende skadliga svamparne äro vigtiga att känna, för att deras förderthga inverkningar måtte kunna hämmas eller inskränkas; bland nyare arbeten pa vårt språk, som äro egnade att bibringa insigt häri, må nämnas: Allmän öfver- sigt af svamparnes familjer, med särskildt afseende pa de- ras nytta och skada af E. Fries i tredje bandet af Botaniska utflygter; samt Om växtsjukdomar, som orsakas af parasit- svampar, särdeles om Kost ocli Brand, samt om medlen mot dem af A. S. Örsted, öfvers. %--i1L New Vork Bolanical Garden LIbrary QK 289 .H29 gen Hartman, Carl/Botanik 3 5185 00104 4963