(Columbia IXitiitereity iît the City of item IJoriï \ . r * y BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1902 UTGIFNE af C. F. O. NORDSTEDT. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND. BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1902. / V ^ .ObŸH- Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878.) 75 öre. — „ —, Linnés lära om i naturen bestämda och bestâende arter hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) i kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatici. (Paris 1842.) 2 kr. 25 öre. — „ —, Speees sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. X:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale â des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epicrisis systematis mycologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — ., —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altéra. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfarailjen Characeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1853 — 1856 à 1 kr. 50 öre, 1871—1874 à 3 kr, 1875—1878 à 3 kr. 50 öre, 1879— 1886 à 4 kr. 50 öre. 1887—1901 à 6 kr. BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1902 MED BITRÄDE AF Il rr G. ANDERSSON, ARESCHOUG, ARNELL, ARRHENIUS, BRENNER, P. DUSÉN, FREDRIKSON, GERTZ, HAG- LUND. HEDLUND, LAGERHEIM, LANDMARK, NEU- MAN, B. NILSSON, NORMAN, P. OLSSON, SKOTTS- BERG, SVANLUND, SVEDELIUS, SYLVÉN, VE- STERGREN, WITTE, ÖRTENBLAD m. fl. UTG1FNE AF C. F. O. NORDSTEDT. COLLJAiFi A « ■ fi Med 13 figurer i texten och 2 taflor. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRY CKERIET, 1902. Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https://archive.org/details/botaniskanotiser1902lund Innehâll. Original-afliandlingar ocli origiual-referat. (Se vidare under lärda sällskap!) Sid. Andersson, G., Tvenne for Sverige nya växtarter .... 81. Areschoug, F. W. C., Om bladbyggnaden hos Mangrove- växterua 129. Brenner, M., Till Red. af Botaniska Notiser 78. Dusén, P., Om en ny varietet af Saxifraga oppositifolia 181. Fredrikson, A. Th., Ett litet bidrag till kännedomen om västra Medelpads flora 235. Gertz, O. D., Tvenne fall af blomanomali 193. Haglund, E., Om Eriophorunt aquatile Norm, och dess förhällande till öfriga al ter iuom gruppen vaginatum L. sp. pi 146. Hedlund, T., Om frukten bos Geranium bohemicum . . 1. Lagerheim, G., Metoder för Pollenundersökning 75. Landmark, A.. Nyt norsk voxested for Stellaria longipes , Goldie 141. Neuman L. M., Anteckningar till Möens flora 187. Nilsson, B., PeUigeru spu ia (Ach.) DC. och dess art- rätt 283. Nordstedt, 0., Nâgra ord till svar ä Rektor Brenners genmäle 79. Skottsrerg, C.. Nâgra ord om Sydgeorgiens vegetation . 216. Svanlund, F., Bidrag tili kännedomen om Blekinges Hie- racium-ti ora 97. Svedelius, N., Hafsalger frân Dagô 225. Sylvén, N. ocb Bagenholm, G., Ruderatväxter, antecknade i Lule Lappmark 269. Vestergren, Th., Om den olikformiga snöbetäckningens inflytande pâ Vegetationen i Sarjekfjällen 241. —, Verzeichniss nebst Diagnosen und kritischen Bemer- kungen zu meinem Exsiccatenwerke ”Micromycetes rariores selecti” Fase. 11 — 17 113, 161. Witte, H., Tillägg tili ”Rudbergs Växtförteckning öfver Västergötland” 271. Ortenblad, Th., Om masurbjörkens (Betula verrucosus Elirh.) utbredning i Skandinavien 229. 35551 8 Il Larda siillskap. (Se âfveii under rubriken Original-referat!) Biologisk Selskab i Kristiania 93, 286. Holmboe 286. S. S. Nielsen 286. Botaniska Sektionen af Xaturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala 145, 215. Juel 145. Botaniska Sällskapet i Stockholm 40, 91, 158, 240, 288. Fysiografiska Sällskapet 80, 91, 144, 179, 239. Lunds botaniska förening 143. Societas pro fauna et flora fennica 89. Yetenskapsakademien 74, 144, 179, 214, 289. Nathobst 289. Vetenskapssocieteten 158. Videnskabsselskabet i Kristiania 179, 288. Wille 179, 288. Literaturöfversikt . Arnell, II. W., Novæ species generis Kant ice 153. Bilder ur Nordens flora 46, 95, 191. Blytt, A., Haandbog i Norges Flora 224. Blenkin, A., Zur Frage der Theorie des ’’Endosaprophytis- mus" bei Flechten 227. Hagen, I., Musci Norvegiæ borealis 92. Hjelt, IIj., Conspectus Floræ Fennicæ II 1. 228. International Catalogue of Scientific Literatur 239. Johansson, K., Ar chier aciutn-fi orau inom Dalarnes siluromrâde i Siljanstrakten 228. Jörgensen, E., Drei für die skandinavische Halbinsel neue Le- bermoose 92. — , Ueber das Perianthium des Jumjermania ■ orcadensis Hook. 92. Migula, W., se Thomé! Norman, J. M., Norges arktiske flora 39. Rosenberg, 0., Ueber die Pollenbildung von Zosteru 95. Rosendaul, H. V., Lärobok i Botanik 95. Rostrup, E., Plantepatologi 94. Rudberg, A., Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer 191. Societas pro fauna et flora fennica. Mcddelanden 39. Thomé, Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 93, 224. Ill Wulff, Th., Botanische Beobachtungen aus Spitsbergen 95. Norsk botanisk Litteratur 1891—1900 (af N. Wille) 49. Smärre Notiser. Afsked 180. Association internationale des Botanistes 46. Döde; A. J. Stuxberg 288. J. F. E. Syanlund 180. Döde utländske botanister 1901 94. Euphrasia borealis i Skandinavien 46. Euplir sia cam- pestris i Sverige? 91. Hassel i Jämtland 47. Heleocharis fennica 284. Koeleria glaaca v. cimbrica och Dactylis lobata 289. Laf herbarium 180. Nephroma arctic, um 214. Nordiskt naturforskare- och läkaremöte i Helsingfors 1902 45, 185. 0m Tholurna dissimilis 214. Prix Desmazières 46. Reseanslag och resor 158, 180, 289. Utnämnde: 46, 180. 240. Vanillin hos Vaniljzymbel 192. Växter, som nagot utforligare blifvit omnänmda. Aecidium Pastinacæ 114, Trollii 114. Aporia Hyperici 115. Arabis arenosa 189. Betula verrucosa 229. Botrytis capsularum 116. Bry- um 92. Claviceps purpurea f. 118. Coniothecium Kabatii 119. Goniothyrium conicola 120. Cryptosporium ellipticum 120. Eriophorum aquatile 146. Equisetum arvense X Telma- teja 191, maximum 81. Euphrasia borealis 46, bottnica 40, 78, 79, campestris 91, fennica 39, tenuis 286. Fucus vesiculosus 226. (xaleopsis carthusianorum 41. Geranium bohemicum 1. Heleocbaris fennica 282. Ilieracium 103 o. f. 274. Kantia sphagnicola 153, submersa 156, suecica 156. Lafvar 227. Mangroveväxter 129. Metasphæria ocellata 123. Myo- sotis suaveolens 40. Nymphæa tetragona 85. Ophiognomonia lapponica 125. Orchis purpurea 190. Peltigera spuria 283. Poa cæspitosa 216. Primula acaulis f. 187. Puccinia asperulina 163, Cirsii eriophori 164, Poarum 167, Prenanthis 168, Pulsatillæ 169. FV Ramularia Kabatiana 170, Yestergreniana 171, Ranun- culus polyanthemos 197, Sardous 189. Sagittaria natans 91. Saxifraga oppositifolia v. elongata 181. Scabiosa Columbaria 193. Scirpus parvulus 89. Sep- toria Caricis montanæ 173. Stellaria longipes 144. Tliolurna dissimilis 214. ' Traçya Hydrocharidis 175. Triphragmium Ulmariæ ß alpiuum 175. Tussockgräs 218. Uromyces Kabatianus 176. Viola tricolor v. luteo-coerulea et f. aurantia 237. Anmälan.  fiel ârgâng af Botaniska Notiser för ar 1903, (i nr, emottages pr enumeration pä all a post- anstalter i Sverge, Norge och Danmark med Sex (6) kr., postbefordringsaj'giften inheräknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups FÖr- lagsbokhandel i Lund, och i alla hoklâdor till samma pris. A postanstalter i Finland är prise! 9,01 Jinsk. mark. C. F. 0. Nordstedt. 1 Om frukten hos Geranium bohemicum. Af T. Hedlund. Rörande Gerawmm-fruktens organisation finnas i litteraturen nagra strödda meddelar.den. Den anato- miska byggnaden i allmänhet har behandlats af Hof meister '), och för anordningen för frönas utslungning har Hildebrand * 2) i grofva drag redogjort. Utförligare öfver denna sak har meddelats at Steinbrinck 3). Ge- nom sistnämnde författares 5 6 ), men särskildt genom Zimmermans 4) undersökningar af den mekaniska väf- nadens finare Struktur har pavisats sambandet mellan denna och funktionen. Bland viktigare bidrag, ehuru icke sä mycket berörande fruktens organisation, äro äfven E. Almqvists undersökningar af Geranium bohemicum med särskild hänsyn tili vilkoren för frönas groning att nämna r'). I det följande skall en närmare redogörelse lem- nas för fruktens byggnad och diirmed i sammanhang staende förhällanden hos denna i flere hänseenden egendomliga växt i jämförelse med andra Geranium- arter med särskild hänsyn tili anordningen för frönas utslungning. Af fruktens yttre och inre morfologi ’) I. Hofmeister, Ueber den Bau des Pistills der Geraniaceen. Flora (Regensburg) 1864, s. 401 — 410. 2) II. Hildebrand, Hie Schleuderfrüchte und ihr im anatomi. sehen Bau begründeter Mechanismus. Jahrbücher f. wissensch. Botanik von Pringsheim, IX. 1873 — 4, s. 235 — 274. 3) III. Steinbrinck, Untersuchungen über das Aufspringen ei- niger trockenen Pericarpien. Botan. Zeitung, XXXVI. 1878. sp. 561—565, 577—582, 593—598, 609-613. 4) IV. Zimmermann, Ueber mechanische Einrichtungen zur Verbreitung der Samen und Früchte mit besonderer Berücksichti- gung der Torsionserscheinungen. Jahrb. f. wiss. Bot. von Prings- heim, XII, 1879 — 81. s. 542 — 577. 5) V. Steinbrinck, Ueber die Abhängigkeit der Richtung hy- groskopischer Spannkräfte von der Zellwandstruktur. Ber. d. deutsch, bot. Gesellseh. VI, 1888, s. 385 — 398. 6) VI. E. Almqvist, Biologiska studier öfver Geranium bohe- micum L. Botan. Notiser, 1899, s. 81—85. Till dessa arbeten och sidan i dem hänvisa i det följande de inom parentes förekommande talen. Bot. Not. 1902. I 2 skall hufvudsakligen blott sa myckat framhâllas, sorn är nödvändigt for att första fruktens bestämmelse. De- taljer, särskildt i anatomien, hvilka jag för närvarande icke kan tolka, anser jag det icke löna mödan att âterge medelst beskrifning utan figurer, da de lättare kunna afläsas pa tjänligt material. Innan jag ingâr pa egendomligheterna i fruktens bj’ggnad lios G. bohemicum , är det lämpligast att först redogöra för (remmMM-fruktens byggnad i allmänhet och äfven tili jämförelse lemna en kort framställning af dess olika utbildning hos andra arter, sä vidt de äro mig tili fruktens organisation bekanta. För att erhälla en rätt uppfattning af fruktens byggnad är nödvändigt att taga kännedom om, huru pistillen är beskaffad. Denne är som bekant bildad af fern fruktblad, som tili följd däraf, att blommorna äro obdiplostomona. stä omvexlande med foderbladen. Fruktämnet är femrummigt, men bestâr af tvä öfver hvarandra belägna afdelningar (fig. 1 A). Inom den öfre afdelningen, som är pelarformig, äro rummen ka- nalformade och uppât afsmalnande samt inuesluta inga fröämnen. Af denna sterila del af fruktämnet utbil- das fruktens spröt, inom hvilket den egentliga meka- nisinen för frönas utslungning är belägen. Nämnda fern kaualer öfvergä nedât i fern större, med stärkt utbuktade yttervägga'r försedda rum, utgörande frukt- ämnets nedre afdelning. Inom hvart ocb ett af dessa rum finnas tyänne epitropa fröämnen, fästade ungefär vid medelhöjd. Af dessa fröämnen kommer i regel blott det ena tili utveckling hos Geranium. Sa är fal- let äfven hos nästan alla arter af slägtet Erodium. Hos E. gruinum utvecklas dock regelbundet bäda. Ofvan den -sterila fruktämnesdelen följer ett län- gre eller kortare stift, som uppât delar sig i fern, ut- efter heia insidan med märkesytor försedda stiftgrenar. En egendomlig till sin natur omtvistad del af pistillen är den hyalina cellväfnad, som genomdrager midten af stiftet och fruktämnet ända ned tili fröäm- nenas vidfästning. Inom den sterila fruktämnesdelen ligger ifrägavarande väfnad skild frän de omgifvande kanalerna genom tunnväggigt parenkym. Nedtill inom den fertila delen stracker den sig in edelst fern utskott fram tili fröämnesrummen strax öfvan fröänmenas vid- fästningspunkter. Nedanför dessa vidtager ett paren- kym af vanligt utseende, rikt pâ kristalldruser. Uppât Fig. 1 A. Skematiskt längdsnitt genom pistillen hos Geranium. B — F. Tvärsnitt genom pistillen hos G. bohemicum ; B. genom stif- tets öfre del, C. upptill och D. längre ned genom fruktämnets ste- rila del, E. upptill och F. längre ned genom fruktämnets fer- tila del. Fröämnena ej tecknade. fr. Den centrala väfnad, som i föregaeiide figurer är korsstreckad. H. Tvärsnitt genom fruktsprü- tet, nagot litet hoptryckt genom prepareringen : a. Ledningssträn- gar, b. Baststräng, c. Sprötets centrala kanal, d. Den sterila öfre delen af fruktrummen, e. Kastskenans stereom, f. Mekaniskt utbildad epidermis, g — g. Det skikt, utefter hvilket kastskenan skiljer sig frän centralpelaren. Fig. 2 A. Tvärsnitt och B. längdsnitt genom kastskenan af G. bohemicum. Insidan är tili vonster. Delarne a — a äro gulaktiga och b — h hyalin. C. En por fran stereomets inre del. I porous inre del ligger rest af protoplasma. fortsätter den centrala väfnaden genom midten af stif- tet nt i stiftgrenarne tätt under dessas papillösa yta. I saväl tvär- som längdsnitt har denna väfnad ungefär samma utseende. Vid första päseende liknar den nagot ett pseudoparenkym i ett sklerotium. Cel- 4 lerna äro dels rundade, dels nägot sfcräckta i olika riktningar. Yäggarne äro temligen tjocka, och sär- skildt gäller detta, dar tre celler sammanstöta ; gas- förande cellmellangângar saknas alldeles. Det egen- domligaste med väfnaden är emellertid väggarnes ut- bildning. Närmast omkring rum men finnes ett star- kare ljusbrytande jämntjockt skikt. Ett mellersta skikt i väggen, som är kraftigast utbildadt, där tre celler sam- manstöta, är af lösare beskaffenhet och torde till konsi- st6nsen vara närmast jämförligt med gelé. Till denna uppfattning bar jag kommit genom följande iakttagelser. Göres ett tunnt tvärsnitt genom fruktämnets ste- rila del och detta lägges i vatten, skall man vid un- dersökning i mikroskopet finua, att det centrala väf- nadspartiet bildar en uppât- eller nedathvälfd buckla, hvilket tyckes ange att denna väfnad sväller i vatten. Försöker man genom tryck af täckglaset lägga snitt- ytan plan, sa lossna cellerna här och hvar trän hvar- andra i större och mindre grupper och glida öfver hvarandra, hvaraf framgâr, att cellväggarues mellersta skikt är af lösare beskaffenhet än skiktet närmast om- kring rummet. Förutom läget och utsträckningen af denna väf- nad talar äfven den omständigheten, att densamma efter befruktningen förstöres redan i allra första bör- jan af sprötets utbildning, for riktigheten af Hofm bi- sters uppgift, att han inorn olika delar af detta cen- trala väfnadsparti ända ned till den ofvan fröämnes- strängen belägna fröämnesmunnen sett pollenslangar (I: 405). Han anför äfven, att fröämnessträngen pa sin öfre sida är försedd med papiller ända fram tili fröämnesmunnen tili leduing för pollenslangen. Nägon närmare undersökning i detta hänseende har jag ej gjort, men Hildebkands uppgift (II: 266), att pollen- slangen hos Erodiiun, hvars frukt i nämnda hänseende är temligen lika byggd som hos Geranium , ehuru med tjockare och fastare väggar inoin ifrägavarande väf- 5 nad, trän stiftgrenarne gär tvärs igenom denna väfnad tram tili de omkringgifvande fern kanalernas öfre än- dar samt växa inom dessa (af epidermis med förtjoc- kade ytterväggar klädda!) kanaler ned tili fröämnena, synes kräfva efterpröfning. Det centrala väfnadspar- tiet förklaras af Hiedebrand, som icke synes känna tili Hofmeistees undersökningar, för en mekanisk väfnad. Hofmeister har at denna väfnad egnat mycken uppmärksamliet. Jag har dock vid mina undersök- ningar icke kunnat öfvertyga mig om, att hans tolkning af densamma är riktig. Men jag har icke heller sa- som Hofmeister gjort nägra undersökningar öfver pi- stillens ontogeni. Enligt denne författare är frukt- ämnet och stiftet försedt med en central kanal, som nedtill slutar i jämnhöjd med fröämnenas vidfästnings- punkter, ofvan hvilka den genom springor star i förbin- delse med fruktämnesrummen. Heia denna kanal skulle vara fylld af en massa trän väggen utgâende hârbild- ningar. Men i sa fall maste dessa hâr hafva varit kortcelliga och sä flätat sig om hvarandra, att de icke längre kunna urskiljas som hâr, och väfnaden vore i sa fall ett pseud oparenkym utan skônjbar radvis an- ordning af cellerna. Sa synes dock icke Hofmeister hafva menât, dâ han Säger, att kanalen fylles af fràn hans väggceller bildade utstjälpningar eller papiller, som nedtill i kanalen äro korta och stâ nästan vin- kelrätt mot väggarne, men längre upp blifva mycket lânga och riktade uppât. Nâgra dylika papiller har jag icke kunnat urskilja ens pâ unga, ännu icke füllt utbildade pistiller. Enligt Hofmeister hör det parenkymatiska parti, som i midien af fruktämnets fertila del följer nedom den pollenslangledande väfnaden, tili blombotten, som hvälft sig upp mellan de fern fruktbladen. Efter befruktningen utvecklas den sterila frukt- ämnesdelen tili spröt under betydande anatomiska för- ändringar. Dâ frukten nätt sin fulla storlek är sprö- fi let femsidigt prismatiskt med. fem fâror omvexlande med de plana sidorna. InnanfÖr de sistnämnda löpa genom liela sprôtet de fem sterila ru m men, som nu- mera äro tangentialt sträckta ocli skilda af smala skil- jevâggar. Pâ grausen till den nedre, fertila afdel- ningen af fraktrummen äro de dock mycket smala, hvarigenom rnmmens ytterväggar här genom större väfnadspartier sta i sammanhang med skiljeväggarne. Denna omständighet kommer, sasom framdeles skall visas, att spela en mycket viktig rol i utslungnings- mekanismen. I midten genomdrages sprötet af en större kanal. som uppkommit därigenom, att den pollenslang- ledande väfnaden icke deltagit i tillväxten efter be- fruktningen, utan lösrifvits frän den omgifvande paren- ky mväfnaden . Da frukten är mögen och vid uttorkning af väf- naderna antagit mörk färg, lösgöra sig fruktrummens ytterväggar frän sidoväggarne nedifran ända upp tili stiftet, hvarvid den smalare öf're delen, som tillhört sprötet, plötsligen antar bagböjd form. Denna del (tys- karnes Granne) har i det följande erhallit benämningen kastskena. De kvarstäende inner- och skiljeväggarne bilda den s. k. centralpelaren. Vid kastskenans plöts- liga sammanböjning kan antingen fröet utslungas ur rummet (Gr. pratense, silvaticum, sanguineum , columbinum, viscidulum , dissection, bohemicum m. fl.), eller ocksa för- blifver fröet inneslutet inom detta, som i sadant fall antingen utslungas tillika med kastskenan (t. ex. G. phceion. reßexum , einer cum in. fl.) eller skiljes frän denna (t. ex. G. molle , pyrenaicum , pusillum , macrorrhizum , lu- cidum, Robert ianum. favosum m. fl.). Mekanismen för fruktens uppspringning är att söka dels i en genom uttorkning inträdande väfnads- spänning i kastskenans stereomatiska väfnad, dels i sambandet inellan kastskenan och centralpelaren. Kastskenan är tili sin form bandlik, uppât sä smaningom afsmalnande och innemot fyra ganger sä bred sorti tjock, dar den är bredast. Yid «protêts bas är den äfvenledes smalare. Den utgöres tili största delen af prosenkymatiskt stereom. Pa insidan at detta finnes ett epidermislager och pâ utsidan ett par cel- lager assimilationsväfnad samt epidermis. Midt pä ut- sidan ligger dessutom en ledningssträng i en fördjup- ning af stereomet. Dessa väfnader pä in- och utsi- dan af stereomet äro vid tiden för fruktens uppspring- ning intorkade och hafva ingen anmärkningsvärd del i den väfnadsspänning, som föranleder uppspringnin- gen. Denna har sitt säte i kastskenans stereom. Säsom Steinbrinck (III: 595) och särskildt Zim- mermann (IV: 569) hafva visât, äro stereomcellerna pä kastskenans utsida utbildade för stark sammandrag- ning pä längden vid uttorkning, medan de pä insidan samtidigt blott obetydligt afkortas. Denna olikhet i sammandragningen af cellerna beror pâ en olika ut- bildning af deras väggar, som särskildt fatt sitt uttryck i en olika ställning af porerna. Kastskenans stereom är tili ungefär tvä tredjedelar pä sin utsida bildadt af celler med tvärställda aflänga porer, medan dessa inom den inre tredjedelen äro mera spricklika och ställda i cellernas längdriktr.ing utom hos celler när- mast invid inre ytan, hos hvilka de äro ställda i hö- ger spiral *). Hos G. bolicmicum har jag dessutom pä gränsen mellan de olika slagen stereomceller funnit en och annan cell med aflänga porer, som voro ställda i vensterspiral (fig. 2 B). Afven hos andra arter tror jag mig hafva funnit dylika celler. De tvärställda porerna äro rikligt utbildade, men pä grund af sin ställning ej urskiljbara pä tvärsnitt af kastskenan, säsom fället är med de pä längden ställda porerna, som, ehuru ') Om de snedt ställda porerna stâ i venster- eller högerspiral, kan lätt afgöras, om tillräckligt stark förstoring användes (olje- immersion), genom att medelst inställning af mikroskopet under- söka, om de synas inifrän eller utifrän eellen. Zimmermann leddes härvid af luftbläsor i cellerna, men fördelaktigare har jag funnit det vara att använda sä tunna snitt, att de äro fria frän luft. 8 sparsam t ufcbiLdade, tydligt frambräda pä tvärsnifet. De sistnämnda äro invid midtlamellen vidgade (dg. 2 C). Vid afgifvande af vatten sammandraga sig cell- väggarne hufvudsakligen vinkelrätt mot porernas sträck- ning. Poreraas ställniug angifver alltsa, säsom Zim- mermann päpekat. att vattenmol'ekyler äro inlagrade mellan cellväggmolekylerna i en riktning, som är vin- kelrät mot porernas sträckning. I följd bäraf sam- mandrager sig stereomets utsida pä längden, men in- sidan pä tvären. Det är möjligen äfven den molekylära Struktu- ren hos den förtjockade cellväggen, som framkallar en annan lätt iakttagbar olikhet mellan stereomets yttre och inre del. Pâ ett tillräckligt tunnt tvärsnitt af kastskenan framträder nämligen tydligt en optisk olik- het mellan dessa delar. Inom den inre delen med pa längden ställda porer synes väggförtjockningen svagare ljusbrytande än midtlamellen (fig. 2 A), men inom den yttre delen med tvärställda porer är förhällandet tvärt- om. Skulle denna olikhet endast bero pa den olika riktning. i hvilken vattenmolekylerna äro inlagrade i väggen, borde dessa optiska förhällanden pa ett längd- snitt visa sig omkastade. Jag har dock icke med full säkerhet kunnat konstatei’a detta. Sa länge cellväggarne i stereomet äro mättade med vatten, är kastskenan rak. Men när cellväfna- derna i sprötet uttorka, hvarvid detta i stället för att vara grönt blifver mörkt, inträder lios kastskenan en allt kraftigare sträfvan att sammanböja sig. Väfnads- spänningen är hos flertalet Geranium- arter störst i den nedre delen. Den frigjorda kastskenan böjer sig hos dessa starkast nedtill. I den öfre delen, där hon är smalare och stereomet svagare utveckladt, aftager spän- ningen, sä att den vid spetsen är obetydlig. Kast- skenans öfre ända kvarhälles därföre ocksä lätt utan nägon särskild anordning. I den nedre ändan där- emot fasthälles hon betydligt kraftigare än pa nägot 9 annat stalle uteffcer sin längd. Säsom förut är f'ram- hället, äro nämligen cle fern kanalformade rummen i sprötet pä gränsen tili den fertila delen af fruktrum- men mycket smala, och förbindelsen mellan kastske- nan och centralpelaren därföre kraftigare. Men det finnes ännu en omständighet, som gör, att denna förbindelse är mycket kräftig vid sprötets bas, medan den är heit obetydlig där of’van. När kastskenans stereom torkar, inträder icke blott en sträfvan hos utsidan att sammandraga sig pä längden, utan äfven insidan sammandrager sig, eburu pä tvären. Kastskenan är därföre i uttorkadt tillständ pä sin insida nägot litet urbälkad. Denna sammandragning pä tvären försiggär ännu, medan kast- skenan kvarhälles vid centralpelaren, och torde hafva tili följd, att hon i nägon- män frigöres frän skilje- väggarne i sprötet utefter heia sin längd med undan- tag af den öfre smalare delen samt nederst, där ste- reomet är utbildadt mera pä tjockleken. Samman- dragningen pä bredden gör sig därföre mindre märk- bar vid kastskenans ändar än mellan dessa. Försöker man att försiktigt lösgöra kastskenans ena ända frän centralpelaren, sedan sprötet torkat, skall man finna, att kastskenan sä obetydligt sammanhänger med cen- tralpelaren, att hennes sammanböjning ej däraf märk- bart hindras. Man kan därföre säga, att det är vid sina ändpunkter kastskenan fasthälles vid centralpela- ren, dä spänningen i hennes stereom är som störst. Och först när denna spänning blifvit tillräckligt stör för att lösgöra nägon af kastskenans ändar frän cen- tralpelaren, inträder den plötsliga bägböjning af kast- skenan, som under normala förhällanden har f'röets utkastning frän växten med eller utan ätföljande frukt- vägg tili följd. Af hvilken stör betydelse de kanal- formade fruktrummen i sprötet äro för uppspringnings- mekanismen, framstär härmed tillräckligt tydligt. Ar frukten icke füllt utbildad, dä den utsättes 10 for torkning sâsotn fallet är vid pressxxixxg at växter, händer det hos tlere Geranium- arter sàsom G. phceum, G. einer eum , G. bohemicum m. fl., att kastskenorna lossna i sin öfre äxida, medan den nedre ändau med fröet förblifver innesluten inom födret. Hos andra arter ater kan det lätt inträffä, att de brista pa mid- ten. Men fär frukten utbilda sig normalt, inträffar det alltid. att kastskenan lossnar först i sin nedre ända, hvarefter hon ögonblickligen lösgör sig fran central- pelaren nediträn och upp'ât samt antar bägböjd form. Kastvidden för fröet eller delfrukten är i första hand beroende af den hastighet, hvarmed kastskenans böjning försiggar. För att denna böjning skall kuuna försigga med största möjliga hastighet, är det af vikt, att kastskenan tillräckligt fast sammanhäuger med centralpelaren vid sina ärldar. sä att spänningen kau na en betydande storlek, innan uppspringning eger rum. Kastskenan är icke blott utbildad för att böja sig tillsammans, utan pa samma gang Annes äfven ut- bildadt ett hinder för en sâdan böjning, hvilket först da öfvervinnes, uär böjningen kan försigga med till- räckligt stör effekt, ett föi’hallande, pa hvilket Hiloe- is kano särskildt väckt uppmärksamheten (II: 269). Den krökning, som kastskenan sä plötsligt under- gär vid fruktens uppspxûngning, är icke S3mnerligen stör. Tänkes skenan likformigt krökt, upptager den föga mer än en kvadrant af cirkelperifex’iexi. Denna sä godt som ögonblikligt uppkomna krökning fortsätter emellertid under den närmast följande tiden, sä att den slutligen vanligen uppgär tili nagot öfver ett hvarf. Denxxa efterkrökxxing försiggar under de första sekun- derna efter uppspringxiingen sa hastigt, att den lätt kau iakttagas. Efterkrökningen intx’äder äfven, da man ge- nom beröring later en för uppspringning färdig frukt uppspringa i fixktig lxxft, ehurxx krökningen da snart afstaixnar och gar mer eller mindre tillbaka beroende pa lufteixs fuktighetsgrad. Orsaken tili, att den plötsliga 11 krökningen sä liastigt afstannar for att efterföljas at eu längsaramare, är alltsä icke att söka i en fortsatt uttork- ning af kastskenans stereom, utan däri, att efter öfver- vinnandet af det första hindret för krökningen — be- stäende i sammanhanget vid sprötets bas — ett nytt hinder ställer sig i vagen och heit hastigt afbryter den- samma, hvilket hinder dock är af den beskaffenheten, att det sä smäningom och icke pâ en gang öfvervinues. Detta hinder är tydligt nog beläget i kastskenans egna väfnader, soin göra motstând mot den tili följd af krök- ningen uppkomna formförändringen. Att i detalj för- söka utreda, huru förändringen i väfnadernas och cel- lernas form kunna framkalla nämnda hinder, torde stöta pâ svärigheter. Men att denna afmätta och hastigt hejdade rörelse hos kastskenan är af stor be- tydelse för fröets utslungning, skall framdeles visas. Den bana, kastskenans nedre ända och sâlunda äfven det därvid fästade fruktrummet beskrifver, me- dan den öfre ändan sammanhänger med centralpelaren är alltid en del af en spiral, i det att banan blifver starkare krökt i slutet än i början. Ifall krökningen i hvarje punkt af kastskenan är lika stark, sä att deuna cirkelformigt böjer sig tillsammans, säsom den i det närmaste gör hos t. ex. G. lucidum , gar den spiralformiga bana, som kastskenans nedre ända be- skrifver vinkelrätt genom sprötets bas, men tangerar i sin fortsättning dettas spets pä nedgäendet. Ar där- emot krökningen hos kastskenan allt starkare mot hennes nedre ända, afviker äfven den spiralformiga bana, som kastskenans nedre ända beskrifver, ännu mera frän den cirkelformiga och kommer icke att i sin fortsättning nä fram tili centralpelaren. Denna form har alltid ifrägavarande bana, da frukten är ut- bildad för frönas utslungning. Med undantag af nägra fä arter, t. ex. Geranium cucüllatum H. B. et K., Semanni Peyr., divaricatum Ehrh. och tuberaria Camb., hos hvilka det reducerade 12 sprötet ej är utbildadt för delfrukternas eller frönas utslungning, öfverensstämma alla Geranium- arter i fruk- tens allmänna organisation, sâdan den ofvan blifvit skildrad. Vid en närmare granskning af fruktens uppspringning lios de olika arter na skall man dock finna betj^dande olikketer. Med bänsyn tili fruktens utbildning för utslung- ning af delfrukter eller frön kunna följande sju typer urskiljas: 1) G . cinereum- typen, 2) G. pratense-typen, 3) G. dissedum- typen, 4) G . pyrenaicum- typen, 5) G. Bobertianum-typen, 6) G. favosum-typew och 7) G. bo- liemicum- typen. Af dessa typer sluter sig dock G. Eobertianum-ty pen i systematiskt liänseende nära G. 2)usillum-typen, sâdan den är utbildad hos G . lucidum och G. purpureum. Genom den fruktform, som förekommer hos G. cinereum och närslägtade, sluter sig Geranmwj-slägtet tili Erodium. Liksom hos sistnämnda slägte utkastas fruktrummen slutna omkring fröna och ätföljda af kastskenorna. Dessa äro fast förenade med rummet, men stâ upptill i sa svag förbindelse med centralpe- laren, da frukten är füllt mögen, att de vid fruktens uppspringning lösryckas. Fruktrummet afsmalnar nedät och alslutas med en kräftig spets, som pa sidorna är försedd med tätt ställda, grofva, uppätriktade har. Afven fruktrummets sidor äro försedda med dylika uppätriktade har. Kastskenan är icke som hos G. pratense- typen pa gränsen tili rummet böjd i vinkel mot dettas längdriktning, utan utgar som hos Erodium i samma riktniug som detta. Upptill öfvergär rummet i eu lag och frän sidorna hoptryckt kam, som öfver- gâr i kastskenan. Pa insidan är denna försedd med uppätriktade tilltrj'ckta hâr, som i hennes nedre del äro längre och rikligare utbildade. Sprötet är icke vridet, men kastskenans sammanrullningsaxel är icke säsom hos följande tj^per med icke-vridet spröt vin- kelrät mot hennes längdriktning, utan lutar, sedd fran 13 rummets utsida, nedât ât venster sâsom hos Er odium, , ehuru i längt mindre grad och sä ringa (omkring 25°), att kastskenan vid sin böjning gär nära förbi rum mets högra sida. Böjningen är äfven större än hos följande. Efter uppspringningen af frukten rullar sig kast- skenan tillsammans nära 2,5 hvarf och kan da tili formen liknas vid ett starkare hopvridet posthorn. Den öfre ändan af kastskenan är som vanligt svagare böjd. Längst nedtill invid fruktrummet är hon dess- utom vriden nära 45° motsols omkring sin längdaxel. Sannolikt är kastkenan i detta fall sâsom hos Er odium äfven af betydelse für fröets nedmyllning. Med G. cinereuni Cav. öfverensstämma G. argen- teuni L., G . subargenteuni Lge, G . subcaulescens L’Her. och deras närslägtingar. En variant af denna typ bildar en artgrupp : G. phceum L., G. lividum L’Her., G . reflexum L. och deras närslägtingar. Hos dessa är spetsen i frukt- rummets nedre ända inätböjd vinkelrätt mot rummets längdriktning. Därjämte äro hären, som äro fästade pä densamma, tryckta tili rummets springformiga öpp- ning pä insidan. Hären pä kastskenans insida äro äfven mycket svagt utbildade. I allt väsentligt bil- dar denna artgrupp öfvergäng tili följande typ. G. pratrnse-typen kännetecknas däraf, att fröet vid fruktens uppspringning utkastas ur rummet, som är vidöppet pä den inätvända sidan och i nedre än- dan är försedt med en härtofs, som ligger ut öfver en del af fröet. Kastskenan böjer sig tillsammans urfjäderformigt, d. v. s. böjningsaxeln ligger vinkel- rät mot hennes längdriktning, och sprötet är pä samma gäng icke vridet. Före fruktens urspringniug ställa sig de fern rum- men vinkelrätt ut frân centralpelaren genom en böj- ning i kastskenan invid rummet. Rummens öppnin- gar blifva härigenom vända nedät. Spetsen i rum- mets nedre ända är ställd som hos G. phceum vinkel- 14 rät mot rummets längdriktning, och de styfva hären, som äro fästade vid spetsens sidor, ligga i form af en merändels tydligt tudelad tofs öfver en del af öpp- ningen och kvarhälla fröet, som pä samraa gäug äf- ven kvarhälles af fruktrmnmets inböjda kanter i den motsatta ändan af rummet. Innan rammet lossnat frän centralpelaren, ligga dessa här tätt tryckta in i färorna mellan rummen, men sedan dessa lösgjort sig, böja de sig in frän hvardera sidan och lägga sig öf- ver den härvid uppkomna öppningen tili rummet. I det ögonblick ett fruktrum uppsprungit, stan- nar det i en sädan ställning, att rumsöppningen är vänd utät och snedt uppât (sâsom hos G. dissection , fig. 3 a), för sä vidt kastskenan vid sin öfre ända kvar- stannat vid centralpelaren. Som böjningen i kastske- nan är betydligt starkare i hennes nedre del, är den bana, rummet beskrifvit, en spiral med mycket star- kare krökning mot slutet, da rummet stannade, an i början. Och emedan rumsöppningen är ställd vinkel- rätt mot kastskenans nedre ända, sä inses, att öpp- ningen under rörelsen icke varit vänd vinkelrätt utät frän banan utan litet snedt framât. I början af rö- relsen, sä länge denna är accelererad, trycker fröet tyd- ligtvis ungefär i riktning mot de inböjda kanterna af rumsöppningen. I slutet af banan däremot och särskildt, da rummet plötsligt stannar, trycker fröet pä grund af sin sträfvan att fortsätta i tangentens riktning mot härtofsen, som ger efter. Det utslungas härvid i en riktning, som merändels bildar nägot öfver 45 gra- ders vinkel med horizontalplanet, ifall sprötet star ver- tikalt. För metoder att beräkna denna kastvinkel skall jag framdeles redogöra under G. bohemicum- typen. Efter afslutad efterkrökning hos kastskenan är rumsöppningen riktad inät eller nägot snedt nedät, hvarvid krökningen närmast rummet temligen nära följer dettas buktiga utsida. Hos en del arter sâsom G. t tepid ense och G. visci - 15 dulum är kastskenan upptill fast förenad med sprötet och kvarsitter därföre efter uppspringningen (sâsom kos G. dissectum , fig. 3). Hos andra ater är den sa löst förenad med sprötet, att den alltid (t. ex. hos G. carolinianum ) eller ofta lösryckes vid uppspringningen. Till G . pratense- typen hör det största antalet Ge- ranium-arter sâsom: G. aconitifolium L’Her. affine W. & Arn., albifiorum Led., asphodeloides Burm., ccespito- sum Jam., carolinianum L., collinum Steph., columbinum L., crenophilum Boiss., dahuricum DC., Endressii Gay, fasciculatum Pane., gracile Schrenk, maculatum L., magellanicum Hook, fil., mexicanum H. B. & K., népa- laise Sweet, nodosum L., palustre L., patagonicum Hook f., peloponnesiacum Boiss., pratense L., Richardsoni F. & M., ruthenicum Uechtr. sanguineum L., sericeum W., sessiliflorum Cav., sibiricum L., silvaticum L., stri- atum L., viscidulum Fr., Wallichianum Sw. m. fl. I biologiskt känseende öfverensstämmer G. dis- séctum L. med föregaende typ. Fröet utslungas ur rummet vid kastskenans plötsliga hopböjning i ett plan, som gâr genom centralpelaren. Men rummets öppning är utsräckt äfven till den undre sidan af rummet. Detta frigöres nämligen frân centralpelaren som hos G. pusilhtm- typen utefter en bägformig linie pa hvardera sidan, sä att äfven rummets bottenparti blir kvarsittande vid centralpelaren (fig. 3). Detta kvarstäende bottenparti är i midten försedt med en uppât mot kanten vidgad springa. Den lossnade rums- väggen, som ätföljer kastskenan, är nämligen nedtill försedd med ett syllikt utskott, som ligger böjdt in öfver fröet och gör sainma tjänst som hartofsen hos föregaende typ. Morfologiskt star G. dissectum- typen närmast G. pusillum-typen , tili hvilken den förhaller sig i afse- ende pa fr uktr ummen nära nog som G. pratense- till G. phœum- typen. G. pusilhim- typen kännetecknas däraf, att frukt- 16 rum met mecl inneslutet frö utkastas skildt frân kast- skenan, som äfven lätt lossnar frân centralpelarens spets. Anordniag for fröspridning pâ annat satt t. ex. genom vind finnes ej därjämte. I en del enskildheter afvika de till denua typ hörande växterna frân hvarandra. Men till fruktbygg- naden öfverensstämma de med hvarandra i följande afseenden : 1 ) Spötet är aldrig vridet. 2) Kastske- nan böjer sig vid och efter fruktens uppspringning temligen lika stärkt utefter heia sin längd, och hen- nes sammanrullningsaxel är vinkelrät mot hennes längd ri ktning. Hos den mogna frukten är kastske- nans sammanhang säväl med centralpelarens spets som särskildt med rummet mycket svagt. Vid uppspring- ningen lösryckas kastskenorna frân centralpelaren. Mera sällan. t. ex. hos G. pyrenaicum , kunna de här och hvar kvarsitta, men lossna vid heit ringa beröring. A andra sidan kan kastskenan understundom ätlölja rummet och lossna först, dâ detta slär i marken. 4) Före uppspringningen lösgör sig rummet frân central- pelaren pâ hvardera sidan utefter en bâgformig linie, som nedtill gär rätt utät och afskär rummets neder- sta del. När rummet aflägsnas, ser man därföre rundt om centralpelarens bas fern vertikala rännor, som nedtill fortsätta rätt utât i frân sidan hoptryckta skä- lar. Det fränskilda rummet är utefter sin inre och undre sida försedt med en springformig öppning, som är bredast vid basen af rummet. — Denna systema- tiskt viktiga karaktär är äfven lätt att iakttaga pâ den omogna frukten. Af G. pusillum-ty^en kunna tre varianter urskil- jas, som äro hvarandra olika förnämligast med hänsjm tili anordningar, för att ej fruktrummen under upp- springningen skola lösbrytas af foderbladen. 1) Hos G. molle L. böja sig foderbladen föga frân hvarandra före uppspringningen, hvareraot rummen ställa sig vinkelrätt mot sprötet sâsom hos G . pratense- 17 typen. De komma härigenom att stä riktade utät midt för mellanrummen mellan foderbladens spetsar. 2) Hos G. pyrenaicum L. Minace. Tin. och pusil- lum L. böja sig foderbladen nâgot utat före uppspring- ningen, medan rummen blifva blott obetydligt utatböjda. 3) Hos G. canariense Rent., macrorrlnisum L., lu- cidum L. och purpureum Will, äro foderbladen under fruktmognaden tätt hopslutna öfver fruktrummen, men blifva kort (i varmt väder blott nagra fa timmar) före uppspringningen vidt utspärrade genom en förstoring af väfnaderna i ständarsträngarnes bas och angrän- sande delar. Rummen blifva som i föregaende fall blott obetydligt utböjda före uppspringningen. I biologiskt hänseende mycket komplicerad är den frukt-typ, man träffar hos G. Robertianum L. och närslägtade elementararter. Det utmärkande för denna typ är, att det utslungade rummet är försedt med tvänne lânga trâdlika bildningar, som utgâ fran den öfre ändan af rummet. De äro ofvan midten oregel- bundet krökta och upplösas i sin öfre del i fina in- trasslade har. Före fruktens uppspringning ser man dessa bildningar som hvita strimmor i färorna mellan kastskenorna. De utgöras af en massa fina hâr, som utgâ frân rummens öfversta del, och som tillväxt i längd i samma man som sprötet. Denna organisation finnes beskrifven i de större floristiska arbetena (Ber- toloni, Fl. ital. YII (1847), p. 243 och Willkomm & Lange, Prodr. fl. hisp. III (1880), p. 531), men först Steinbrinck har (III: 594) framhallit betydelsen af dessa trâdlika bildningar. Dä rum men utkastas fastna de lätt vid hvarje- handa föremäl i närmaste omgifningen. Wid minsta vindfläkt svänga de af och an, där de sitta fästade medelst de ofvannämnda trädarne, och först vid star- kare vindstöt kunna de lösryckas och föras vidare. Afven finnes möjlighet för, att de kunna spridas pä epizoisk väg. Boi. Not. 1902. 2 18 En kombination af utslungning och spridning ge- nom vind erbjuder äfven G. favosurn- typen, men sär- skildt är anordningen för spridningen genom vind här en annan. Sâsom hos de tvâ föregaende typerna utkastas rummet hos G. favosum Hochs! 1 *) omslutande sitt frö. men de äro pâ sin ryggsida genom utbildning af en kretsformig kam djupt skâlformiga med inböjda kan- ter och i förhallande tili fröet mycket stora. Bläser man pa ett sädant fruktrum, som ligger pa temligen slät mark, skall man finna, att det lätt rullar sin väg sâsom frukterna af en Fedia. Till följd af vindfânget hos en pâ detta satt ut- bildad delfrukt nedfaller den vid utslungningen heit nära moderplantan. Fröspridningen hos denna i Abys- sinien förekommande Geranium- art synes därföre huf- vudsakligast försiggä genom vind. Växten är pätag- ligen en ökenväxt, och i frâga om dess biologi ma i sammanhang därmed anföras, att dess utveckling för- löper mycket hastigare an hos nâgon af vâra smä ett- äriga arter, t. ex. G. molle och G. pusülum , da dessa odlas under lika förhallanden, och att den trifves godt pâ en varm och torr plats i ganska styf jord, sedan den först uppdragits i bank. Beträffande fruktens byggnad hos G. favosum böra äfven nâgra andra detaljer pâpekas. Sâsom hos G. lucidum blifva foderbladen strax före fruktens upp- springning utspärrade, hvarvid samtidigt fruktrummen lösgöra sig frän centralpelaren, men utefter en rak linie, sä att icke nâgon basal del af fruktrummet kvarstannar vid basen af centralpelaren sâsom hos de ’) Under detta namn synas enligt beskrifningen dölja sig flere närstaende elementai’arter raed bland annat kronbladen dels längre. dels kortare än foderbladen. Hos den odlade elementarart, som of- van äsyftas, och som jag ej funnit beskrifven under annat namn än G. favosum , äro blommorna kleistogama, och de stora, bade under blomningen och fruktbildningen tätt hopstaende foderbladen om- sluta blott fern foderstandare och pistill. Af kronblad och kron- ständare finnas inga synliga rudiment. 19 tvâ föregäende tj’-perna. De därefter nâgot litet ut- spärrade fruktrummen äro m edelst ett kort uppât af- smalnande utskott svagt förenade med de nedât stärkt afsmalnande ändarne af kastskenorna. Yid uppspring- ningen utkastas bâde rura oeh kastskena skilda frân hvarandra. Om man genom att med fingrarne för- siktigt fatta om fruktsprötet framkallar uppspringning hos en för uppspringning färdig frukt och ser till, att uppspringningen fôrsiggâr sa lângsamt, att icke blott kastskenan kvarstannar vid centralpelarens spets, utan äfven rummet blifver kvarsittande vid kastskenans nedre ända, och man därvid gifver akt pâ den ställ- ning ett fruktrum intager under rörelsen, skall man finna, att rummet visserligen beskrifver en bana, som ligger i samma plan som centralpelaren, men att det där- under sä smaningom vrider sig sä, att rum mets längd- riktning slutligen, da det stannar, bildar omkring 45 graders vinkel med banans plan. Det star med den springformiga öppningen vänd utat och med sin nedre, nu uppatvända ända riktad at höger, ifall frukten hälles sä, att centralpelaren ligger bakom rummet. Denna vridning af rummet ästadkommes därigenom, att sprö- tet är vridet omkring 18° medsols, hvilket har tili följd, att kastskenan under sin krumböjning omkring en axel, som är vinkelrät mot hennes längdriktning, pâ samma gang undergâr en högervridning, som hal- ier rummet under dess rörelse kvar i samma vertikala plan som centralpelaren. Till denna högervridning hos sprötet och kastskenan skall jag aterkomma un- der G. bohemicum-typen, där den mera utpräglad före- kommer. Betydelsen af denna allt snedare ställning, som rummet och kastskenans nedre ända antager under uppsringningen, är pataglig. Afskiljandet af kastske- nan frân rummet är fördelaktigt för en vidare sprid- ning genom vinden utefter marken. Pâ grund af rum- mets ringa specifika vikt skulle det lätt kunna hända 20 viel ett uppspringningssätt som kos G. pusillum-typen , alt kastskenan atfüljde rummet och ej ens lossnade vid den allt för sakta stöten mot marken. En lät- tare lösbrytning af rummet fran kastskenan är den naturliga följden, da kastskenans nedre ända kildar viukel med det plan i hvilkét rummet rör sig. I samma riktning verkar äfven den anordningen, att rummet medelst ett utskott är fast vid kastskenans nedre ända. Ju längre den häfstangsarm är, pa kvil- kens ena ända en gifven kraft verkar böjande, desto större blifver effekten i den motsatta ändan. Med G. favosum synes enligt beskrifning G. trilophum Boiss. tili fruktens byggnad nära öfverens- stämma. Bland de typer, för hvilka bittills redogjorts, torde G. favosum-typen vara den, med hvilken fruk- tens Organisation kos G. bohemicum L. i morfologiskt hänseende närmast öfverensstämmer. I biologiskt hän- seende däremot är G. bohemicum- typen langt skild frän densamma ock är närmast att jämföra med G. pratense- typen. Liksom kos denna utkastas fröna ur rummen vid kastskenornas plötsliga sammanböjniug, men anordningen för utslungningen är en heit annan. Dâ G. boliemicum bland de skandinaviska Geranium- arterna i biologiskt hänseende är den egendomligaste, pa samma gang den äfven i systematiskt hänseende är fristaende bland dem, skall kär en närmare redo- görelse lemnas för denna art. Blommorna äro säsom kos de smablommiga ett- äriga arterna utbildade för autogami, ehuru de äro större än kos den med proterandriska blommor försedda G. pyrenaicum. Redan innan blomman öppnat sig, ock kronbladen ännu icke nä öfver foderbladens spet- sar, börja stiftets fern grenar att ätskiljas. Standarne äro kärvid i sin öfre del stärkt utatböjda. När sä blomman är nära füllt öppen, ock stiftgrenarne blif- vit horizontelt utspärrade, rata standarne pa sig, hvari- 21 genom ständarknapparne fä sin plats invid och nagot öfver stiftgrenarne. Det vid knapparnes öppnande framkvällande frömjölet aflastas pa stiftgrenarnes mär- kesytor, hvarefter dessa âter resa sig nâgot uppät. Fruktämnet börjar tillväxa i längd, och de numera stärkt tilltryckta standarsträngarne fa sina knappar aflyftade. Men att ständarne ännu icke spelat ut sin roi i blommans lif, skall framdeies visas. Hos flertalet Geranium- arter äro blomskaften sa- som hos Erodium nedböjda under den tid, som förfly- ter mellan blomningen och fruktens uppspringning. Om denna nedböjning af blomskaften har nagon bety- delse inorn Geranium- slägtet, t. ex. för blommans ex- position, synes tvifvelaktigt. Den förekommer äfven hos de fiesta mig bekanta arter med sma autogama blommor och synes snarare vara ett arf fran växt- former, hos hvilka denna nedböjning är af mera pa- taglig nytta för blommans och fruktens exposition t. ex. inom en sâdan blomställning, som förekommer hos Erodium. Men om den beror pâ ett arf, sa är en uteblifven nedböjning af blomskaftet inom Geranium- slägtet sa mycket anmärkningsvärdare, heist som denna egenskap uppträder hos enstaka arter, som ej äro med hvarandra närmare beslägtade. Och tili dessa hör (förutom t. ex. G. silvaticuni och G. carolinianum ) äf- ven G. bohemicum. Pa grund af blomskaftens uppräta ställning hos denna art i förening med en viss lutning hos skott- systemet befinna sig blommorna i de olika utvecklings- stadierna fran blomningen tili fruktens uppspringning pa nära nog lika höjd, och afständet mellan dem är temligen ringa. Att detta förhällande icke pä nagot sätt verkar störande pa frönas utkastning, skall jag framdeies visa. Förutom den ständigt uppräta ställningen af blom- skaften är det särskildt den mogna fruktens och fodrets 22 färg, som förlänar ett individ af G. bohemicum pä frukt- stadiet ett mycket karaktäristiskt utseende. Den outbildade frukten är grön och förblifver sä en tid äfven, sedan den nätt sin fulla storlek. Det- samma gäller äfven foderbladen. Sä inträffar en färg- förändring, som i mycket varm väderlek kau försigga under loppet af en natt, sä att fruktrum, som pa ena dagens eftermiddag upptill börjat blifva rödaktiga, föl- jande dags morgon äro nästan sotsvarta. Samtidigt harmed har fodret antagit en röd färg. Det dröjer därefter tre tili flere dagar eller t. o. m. veckor — • beroende pä väderleken — , innan fröna utslungas. Nagra under den varma sommaren 1901 gjorda iakt- tagelser öfver den tid, frukten stod svart, innan ut- kastning af fröna egde rum, skola här meddelas. En frukt, som pä morgonen den 25 juli var svart — den var föregaende dag grön — utkastade sina frön den 28 juli. Sidoblommans frukt stod pä motsvarande utvecklingsstadier den 26 och den 81 juli. Och hos den följande blomställningen inom samma skottsystem stod frukten i midtblomman pä motsva- rande utvecklingsstadier den 28 juli och den 1 augusti och i sidoblomman den 29 juli och den 1 augusti. Under denna tid föll nagot regn natten mellan den 26 och 27 juli och en regnskur ungefär midt pa da- gen den 29 juli. Pa förmiddagen den 80 juli var vädret halfklart och under natten tili den 31 juli mulet, men under den öfriga observationstiden vackert och varmt med en temperatur af omkring -\- 30e C. i, skuggan. Man finner i dessa väderleksförhällanden förklaringen tili, att den andra frukten i ordningen stod svart en längre tid, än de öfriga, nämligen 5 dygn, innan fröna utslungades. I regnig eller sval väderlek stâ frukterna en betydligt längre tid svarta. Den mörka färgen hos fruktväggen framkallas däraf, att det yttre cellagrets cellväggar antaga en gröngraaktig färg. Cellinnehället däremot är hyalint 23 utom i de grofva hären, soin kläda fruktämnets ut- sida. Dessas cellinnehall synes ogenomskinligt svart- aktigt. Den röda färgen hos fodret beror pâ uppträ- dande af antocyan i cellerna. Vid tillsats af ammo- niak tili det mikroskopiska preparatet förändras den röda färgen tili bla. Sa snart fruktrummen blifvit svarta, hafva de äfven lösgjort sig frân centralpelaren. Härvid hafva äfven fröna skilts frân fröfästet och äro därmed af- skurna frân vidare näringstillförsel frân modern. Under den tid, rummet stâr svart, undergär fröet betydande förändringar tili beskaffenhet och yttre ut- seende. I början är fröet mjukt, omkring 4,8 mm längt och 2,25 mm tjockt samt utfyller heia rummet. Till färgen är det dä glänsande brunt. Längt innan rummet blifvit füllt utspärradt, har fröet minskat betydligt i volym) genom afgifvande af vatten). Det torra fröet är omkring 3,4 mm längt och 1,75 mm tjockt och har sälunda blifvit nära 3 gänger mindre än förut. Färgen hos det torkande fröet förändras äfven sâ smäningom. Till en början framträda gulgrä fläckar och strimmor pâ brun hot- ten, och slutligen är heia fröet gulgrätt. Lägges det- samma i vatten, antar det âter brun färg, som dock nu är matt tili följd af ett fint nätformigt listverk, som fröskalets y ta företer. Det är redan häraf tyd- ligt, att tärgförändringen betingats af uppkomna smä luftrum vid fröskalets yta. Tvärsnitt genom fröska- let visar ocksâ, att sä är fallet. Under fröskalets storcelliga epidermis, hvars cel- ler äro fullständigt sammanfallna, sä att ytterväggen sluter tätt intill innerväggen, finnes ett väfnadslager af smä, tunnväggiga celler, hvilket midt under hvar och en af epidermiscellerna är enskiktigt, men under skiljeväggarne mellan dem är högre och flerskiktigt. Pâ grund häraf är fröskalets yta, sedan epidermiscel- lerna sammanfallit, f’örsedd med ett fint, nätformigt 24 listverk. Äro cellerna i denna smâcelliga väfnad kop- fallna, synes skalet brunt, men äro de antiklina väg- garne temligen uppräta ock cellerna fyllda af luft, fram- träder den gulgrä färgen. Den bruna färgen kärrör frân ett närmast under liggande, mekaniskt utbildadt cellskikt af korta pelarformiga cèller, kvilkas väggar blifvit ljust gulbruna ock innekallet i det i den inatvända ändan af cellerna belägna rummet mörkt gulbrunt. Denna färgförändring kos fröskalet star icke, som man skulle kunna ti’O, uteslutande i samband med en uttorkuing. .Tnsamlas nyss svarta fruktrum innekal- lande mjuka, bruna frön ock läggas att torka inom hus, antaga dessa icke gulgrä färg, utan blifva matt bruna med nagra fa gulgrä strimmor eller fläckar; de ma kärunder kafva förvarats i mörker eller ljus. I jämförelse med de gulgrä fröna se de omogna ut. För att fä afgjordt, i kvad man det svarta frukt- rummet künde inverka pä närnnda färgförändring kos fröet anställdes följande experiment: 1) Af tvâ frukter i samma blomställning inue- slöts den äldre, sä snart den blifvit svart (14 9) i ett (med jetblack) svärtadt glas, kvars öppning tillslöts med en tudelad kork, försedd med en öppning för blomskaftet. Profröret fastsattes vid en i marken ned- stucken pinne. När den utanför profröret befintliga frukten börjat utkasta sina gulgrä frön (2SI 9), befria- des den andra frukten frân profröret, Pa grund af den instängda fuktigketen kade sprötet blifvit öfver- draget af svampmycelium, ock fodret var fukfcigt ock brunaktigt. Fröna voro litet större än de füllt torra. Sedan de fätt torka inomhus, visade de sig vara bruna med smärre gulgrä streck och fläckar. Den inom prof- röret iuneslutna fimktens frön kade alltsa icke under- gatt den färgförändring. som fröna kos den för ljus, vind o. s. V. utsatta frukten under samma tid undergingo. 2) En nyss svart frukt med tillkörande blom- skaft aftogs (13l!() ock sattes inom hus i ett at söder 25 vettande fernster och var alla dagar utsatt for solbe- lysning. Da efter 12 dagar frukten uppsprungit och fröna utkastats pä normalt satt, voro dessa likväl bruna med smärre gulgra streck och fläckar. 3) En nyss svart frukt med tillhörande blom- skaft aftogs (26|9) och fastsattes vid en trästicka pä den plats i det fria, dar G. bohemicum stod och växte. Efter 19 dygn hade ett rum uppsprungit och utkas- tat sitt frö. I de kvarvarande rummen hade fröna den vanliga gulgra färgen! 4) Nyss svarta rum bortskuros frän sprötet och lades i det fria pa torra föremäl. Efter nagon tid voro fröna som i föregaende fall gulgra. Försök att utlägga nakna frön i det fria hafva ej företagits, men det synes af de anställda försöken vara sannolikt, att orsaken tili färgförändringen hos det mogna fröet är att söka i de omvexlingar i tem- peratur, fuktighetsgrad o. s. v., som äro större i det fria än inom hus. Det svarta och därigenom värme- absorberande rummet, som gömmer fröet, tjänstgör under dagens lopp som en torkugn, men hindrar ej under natten en lägre temperatur och större fuktig- hetsgrad att inverka pa fröet. Dock synes förhällan- det icke vara sä alldeles enkelt, ty pa senhösten i Oktober mänad efter en längre tids mulet och fuk- tigt väder har jag funnit, att fröna i gamla frukter med utspärrade rum ännu varit mjuka och betydligt större än torra frön, men gulgra öfver heia ytan. Det torde kanske blifva svärt att experimented; fâ afgjort, om den luftförande cellväfnaden i. fröska- lets yta kan vara af nagon betydelse (t. ex. för vat- tenupptagning vid groningen), eller om det kanske sna- rare blott är en nödvändig följd af den mekaniska utbildningen af ett par inre cellskikt i fröskalet, att de yttre intorka. Yisst är dock, att det finues större möjlighet för, att ett frö med en dylik yta skall pä 26 epizoisk väg kunna bortföras en längre sträcka, an ett glänsande glatt frö af samma storlek. Da färgförändringen hos fruktväggen sälunda icke med nödvändighet inverkar pâ fröets yttre utseende, künde man ja vara benagen att tro, att fröet under den länga tid, det förvarades i det svarta fruktrum- met, skulle undergâ nägra inre fysiologiska föränd- ringar, kvarigenom det blefve grobart. Sa är emel- lertid icke fallet. Den 15 Oktober 1901 uttogos ur tvänne fruk- ter, som nyss blifvit svarta och kvilkas rum ännu ej märkbart skilt sig frân centralpelaren, atta saftiga frön, hvilka omedelbart utsäddes i kruka och insattes i varmhus med en temperatur af omkring + 19° C. Under soliga dagar var temperaturen naturligtvis högre. Den 24 Oktober bade tre groddplantor uppkommit och under de tvä följande dagarne hade de öfriga fern äfven uppkommit öfver jordytan. Alla âtta utsâdda fröna hade alltsâ grott temligen samtidigt och upp- kommit inom loppet af 1 1 dagar. Torra frön, som samtidigt insamlats frân kapslar med utspärrade rum, och som behandlats fullkomligt pâ samma satt, hafva trots jämn fugtighet och temligen hög temperatur ännu icke grott, när detta tryckes. Fröna äro sâlunda grobara, redan dâ de skiljas frân fröfästet, och gro lättare an de torra, dâ vatten- upptagning för svällning ej behöfver ifrâgakomma. Vid groningen skall nämligen det torra fröet âter upptaga den vattenmängd, som det afgifvit, innan det utkastades. Och för en sâdan vattenupptagning utgör det en gâng intorkade fröskalet ett stort hinder. Alm- qvist har ocksâ funnit (IV: 84), att groningen af torra frön lyckats battre, i fall fröskalet afskafves sâ mycket, att det gröna embryot framskymtar. Man skulle af allt detta tycka, att det vore fördelaktigare, om fruk- ten utbildats pâ sâdant satt att fröna utsläpptes, me- dan de âro saftiga för att gro genast. Ett saftigt 27 och mjukt frö torde dock vara lättare utsatt för att förstöras an ett torrt, och omständigheter kunna Annas, som göra det fördelaktigt, att fröet hvilar öfver till en tid, dâ yttre förhallanden äro mera gynnsamma för växtens fortkomst. När fruktrummen antaga ett svart utseende, blif- ver äfven det förut gröna sprötet mörkt rödbrunt och därefter nästan svart. De förändringar hos fruk- ten, som härefter följa, försiggä äfven om blomskaf- tet afskäres och frukten uppställes inom hus för att torka. Frönas utslungning försiggar härvid pa samma satt, som om frukten fatt sta i organiskt samband med moderväxten. Det synes häraf, som om det öf- ter den färgförändring, som frukten undergätt, endast âterstâr en uttorkning af sprötet, för att kastskenorna skola träda i full verksamhet. Och det inverkar icke märkbart störande, ifall rummen blifvit bortskurna vid den tidpunkt, de blefvo svarta. Kastskenor, som pa detta satt beröfvades sina rum, uppsprungo vid samma tid eller obetydligt senare, än kastskenor i samma frukt, som fatt behalla sina rum. Det är emellertid beträffande uttorkningen af sprötet en omständighet, som är anmärkningsvärd, nämligen att denna uttorkning försiggar sä ytterst lângsamt hos G. bohemicum. Detta är ocksa orsaken tili, att frukterna stâ sä länge svarta, innan fröut- kastning eger rum. Hos G. lucidum , som jag äfven närmare under- sökt i detta hänseende, kan i varmt och torrt väder fruktens rum mörkna och lossna fran centralpelaren samt sprötet blifva svartgrönt den ena morgonen, hvar- efter utslungning af de fröna inneslutande rummen eger rum följande morgon. Vid mycket hög tempe- ratur säsom tidtals under sommaren 1901 kan utslung- ningen försiggä redan fore kl. 2 e. m. samma dag, som frukten pa morgonen (omkr. kl. 8) börjat mörkna. Enligt liknande observationer pa Gr. pyrenaicum försig- 2S gär uttorkningen af sprötet äfven kos denna art pâ mycket kort tid. Hos bäda dessa arter är emellertid frukten mindre än hos G. bohemicum . men äfven hos arter, som äro försedda med större frukter säsom G. sanguineum och G. pratense försiggär sprötets uttork- ning pâ kortare tid än hos G. bohemicum. För en närmare utredniug af denna fräga fordras en ingä- ende undersökning af ett större antal Geranium- arter. Som bekant utslungas fröna ur fruktrummen hos G. bohemicum. För att iakttaga utslungningen, ut- väljer man under en torr sommardag de äldsta, d. v. s. längst ned i skottsystemet befintliga frukterna, som ännu ej uppsprungit, men stä med utspärrade rum. Har ett eller annat rum redan uppsprungit, lyckas det säkrare att fä se de äterstäende utkasta sina frön. Man behöfver härför blott sakta vidröra rummets un- dre sida med en näl. Haller man härvid frukten i vertikal ställuing framför en vertikalt uppställd skifva öt’verdragen med klister och läter efter att hafva in- ställt rammet rätt mot denna skifva det utkastade fröet fä uppfängas af klisteröfverdraget, kan det äfven blifva möjligt att beräkna, i hvilken riktning fröet ut- kastas. I det följande benämnes den vinkel, som denna riktning bildar med horizontalplanet, för kastvinkeln. För en noggrannare bestämning af kastvinkeln fordras att undersöka, vid hvilken paukt i förhällande tili centralpelaren rummet befinner sig, dä fröet vid kastskenans plötsligt hejdade krumböjning utkastas. Hos G. bohemicum lossnar vid fröutkastningen kast- skenan normalt frän centralpelaren. Men man kan fä den att kvarstanna genom att med fingrarne ora- fatta sprötets öfre del. Denna vidröring är i regel nog att framkalla' uppspringning, om frukten är füllt färdig härför. Man kan härvid iakttaga, att rummet stannar omkring 8 mm. frän centralpelaren och un- gefär 18 mm. ofvan horizoutalplanet genom dess ur- sprungliga läge (fig. 4 c). 29 Hade frukten vid uppspringningen en fixerad ställning, är det för beräkning af kastvinkeln lätt att uppmäta följande tre afstând. a = Det i klisteröfver- draget pâ skifvan fastnade fröets vinkelräta afstând frân korizontalplanet, som tänkes lagdt genom den punkt, frân hvil- ken fröet utkastas; b — - Det vin- kelräta afstândet mellan denna punkt och skifvan och c = Frö- ets vinkelräta afstând frân det mot skifvan vinkelräta vertikal- plan, som tänkes lagdt genom nâmnda punkt. För frukter af fô- regâende typer utom G. phœum- och G. favosum- typen är sist- nämnda afstând naturligtvis nor- malt = 0, ifall fruktrummet liâl- lits vändt rätt mot skifvan. De utkastade frôna af G. bohemicum afvika däremot alltid nâgot litet ât höger. I följande tabell äro mâtten pâ de ofvannâmnda afstânden a, b och c angifna i cm för âtta ut- Fig. 3. Frukt af G. dissectum : a. Frukt med ett uppsprun- get fruktrum, tecknad omedelbart efter uppspringningen, b. Samma frukt, tecknad fâ minuter senare. Fig. 4. Frukt af G. bohemicum : a. Frukt med ett upp- sprunget fruktrum, som med konst kvarhâllits vid centralpelaren. tecknad en kort stund efter uppspringningen, b. Samma frukt, sedd ofvanifrân, c. Det i a tili höger befintliga rummet, tecknadt dels före, dels omedelbart efter uppspringningen, d. Kastskena med rum strax efter uppspringningen. Fröets läge och utkastriktning i fig. 3 a och 4 c äro införda efter utförd beräkning. För öfrigt äro alla figurerna tecknade efter Projektion medelst solljus. kastade frön af G. bohemicum , ordnade efter kastvinkelns storlek, samt för ett, betecknadt med *9, som förblef inneslutet i fruktrummet, dä detta jämte tillhörande kastskena fastnat i skifvans klisteröfverdrag. Talen 30 under < beteckna den ur dessa tal beräknade kast- vinkelns storlek. For jämförelse skull meddelas mot- svarande mâtt for utkastade frön af G. viscidulum och G. pratense. Tecknet * framför fröets nummer bar samma betydelse som under G. bohemicum. Pâ grund af den starka torkan under sommaren 1901 voro fruk- 1 . H- “ h- t . t— • X X Ol 05 1C 0 X X OH p. X rc X X X OQ X 05 Oi C5 05 05 35 X OH p* P* p rc tc - ■** to C5 Ci cc X CC = = ? - = x: = = - - 0 - = - O' 05 C5 05 05 05 05 05 05 X X X X X tc rc tc X X O’ 05 X X X rc — -1 X A * c 0 “ ° 0 0 c 0 0 c c c 0 0 c 0 * A « * * * X 05 05 05 05 rc rc tc rc tc rc rc rc rc rc ZJI P- 05 1C O x X ~d X OH p* X LC *“*■ O X H-k , tc tc 1— L H- O O P* P* ►— t-* 0 X X X X X X P *c — - Oi cc — •X - Cs c- w to ' * 0 X oh Ox P^ P- OH OH P» p* p* P* p- P* X H- *— X X -1 -1 OH w rc rc ►— 0 O A 0 0 c 0 ° 0 0 0 0 c * 0 C c 1 1 Kastvinkeln erballes ur formeln tang, x ==> —7==, i hvil- s V V+c1' ken afstândet a i forevarande fall ej far vara allt for litet, men pâ samma gang ej allt för stört i förhallande till kastvidden. 31 terna hos G. pratense nâgot ojämt utbildade, i det att kastskenorna i allmänhet voro for svagt utbildade *). Manga frukter voro t. o. m. odugliga för fröutkast- ning. Afstândet c, som pa grund af ofullkomligheter i denna metod icke är — 0, sâsom det för G. pratense och G. viscidulum teoretiskt skulle vara, är emellertid sa litet, att det lemnats ur räkningen. En battre metod för uppmätning af kastvinkeln vore att i ett torrt rum uppställa den för uppspringning füllt utbil- dade frukten vertikalt i midten af en pâ insidan med ett klibbigt ämne öfverdragen cylinder och lata fruk- ten spontant uppspringa. Som fröet, da det nadde skifvan och fastnade, hade beskrifvit en del af sin krokliniga bana, hvilken som bekant är en parabel, är den i tabellerna angifna kastvinkeln litet för lagt beräknad. För en noggran- nare bestämning fordras äfven uppmätning af kast- vidden. Dock är den beräknade kastvinkeln tillräck- ligt noggrant angifven, för att man pâ ett ungefär skall kunna veta, huru högt öfver angränsande fruk- ter och växtdelar fröet utk'astas. Om man bortser fran de alltför smä kastvink- larne, i hvilka mänga frön af G ■ pratense pätagligen pâ grund af allt för dâligt utbildade kastskenor ut- slungades, kan man af de bifogade tabellerna finna, att kastvinkeln i allmänhet är litet större än 45°. För G. viscidulum är den i medeltal 52 1 1 2° och för G. bo- hemicum litet större, nämligen öß1^0. Da den hos sistnämnda art i regel ej understiger 45° är det lätt att räkna ut, huru tätt de ungefär i jämnhöjd med hvarandra ställda frukterna kunna sta, för att sprö- ten ej skola pâ nâgot sätt hindra fröutkastningen. Antages fröets kastbana börja 8 mm nedom det hori- zontalplan, som tänkes lagdt genom sprötets spets, ett tal, som icke är för litet tilltaget, samt pâ ett afstand ') De ettariga arterna erhöllo däremot vatten efter behof och fingo ocksâ väl utbildade frukter. 32 af 8 mm frân centralpelaren, sa inses, att en i jämn- höjd belägen frukt kan stâ pâ ett afstând af ungefär 16 mm utan att träffas af ett utslungadt frö. Af- ständet mellan de tvä tili samma blomställning hö- rande frukterna hos G. bohemicum är ocksa omkring 15 mm eller vanligen nagot större. Det inses häraf, att för frönas utslungning är det likgiltigt, om blom- skaften under tiden mellan blomningen och fröutkast- niugen äro nedböjda eller stâ uppräta. Den större kastvinkeln hos G. bohemicum och pâ samma gang kastbanans afvikelse ät höger om det genom rummet och centralpelaren lagda planet beror pâ den egendomliga anordningen för fröxitkastningen hos denna art. Under den tid, frukten stär svart, böjas rummen sâ smâningom utät 45°. Samtidigt harmed undergâr hvarje rum en vridning omkring sin längdriktning, sä att rummets öppning slutligen blifver riktad at sidan och alltid at venster, om rummet tänkes betraktadt utifrän (fig. 4). Vridningen uppgär tili nära 90° och har sitt säte i ett frân sidorna hoptryckt och af tjock- väggiga stereo mceller bestâende parti pâ gränsen mel- lan rummet och kastskenan. Läter man pâ ofvan angifna sätt en frukt läng- samt uppspringa, skall man finna, att rummet be- skrifver en bâge alldeles som hos t. ex. G. pratense- typen, sä att det stannar rätt ofvan öppningen mellan samma par foderblad, mellan hvilka det fore upp- springningen var beläget. Det rör sig med andra ord i ett plan, som tänkes lagdt genom centralpelaren och rummets ursprungliga läge. Under denna rörelse är öppningen tili en början vänd rätt ät sidan, men vän- des mot slutet utät frân banan, dä fröet utslungas. Mekanismen för denna vridning af rummet under dess rörelse är synnerligen enkel. Under sin utveckling undergâr sprötet i sin öfre tredjedel en vridning medsols. Denna vridning upp- 33 gar hos den fullbildade frukten till omkring 90°, ock hvarje kastskena âr naüirligtvis ocksâ vriden omkring sin längdriktning lika mycket, sa att utsidan af kast- skenan vid speisen bildar ungefär en rät vinkel med utsidan nedom midten. Vid uppspringn ingen bagbö- jes kastskenan pâ samma satt som bos G. pratense-ty- pen : böjningsaxeln är i hvarje punkt vinkelrät mot skenans längdriktning. Men till följd däraf, att ske- nan frân början i sin öfre del är vriden ett kvarts hvarf medsols, blifver den därstädes äfven efter upp- springningen korkskruflikt vriden medsols. Det är pâ grund häraf, som rummet äfven vrides omkring 90° medsols under sin rörelse, hvarigenom öppningen slutligen vändes utät i stället för ât sidan. x\tt den korkskruflika bôjningen hos kastskenan icke är en enkel bôjning omkring en snedt liggande axel, sâsom hos G. cineretim-typen, framgâr synnerligen tydligt, oro den krumböjda kastskenan lägges i hett vatten, dâ den pâ kort stund raknar. Korkskrul- böjningen uppdelas härvid i sina komposanter: en b'ôjninrj omkring en mot längdriktningen vinkelrät axel och en vridning omkring längdriktningen, af hvilka den sistnämnda kvarstâr, sâ att kastskenan, sedan den raknat, är vriden pâ samma sätt, som dâ den var förenad med centralpelaren. — I sammanhang härmed vill jag pâpeka, att äfven hos Er odium finnes vid midten af kastskenan en liknande sammansatt bôj- niug i samma riktning som hos G. boJiemicum. Denna lätt förbisedda och i litteraturen ej omnâmnda sam- mansatta korkskrufböjning, som vidtager ofvan den kraftiga enkla korkskruf bôjningen motsols omkring en snedt liggande axel, har till följd, att den öfre delen af kastskenan med den korkskruflika nedre delen bil- dar en rät eller nägot spetsig vinkel. En sädan ställ- ning skulle den öfre svagt bägböjda delen naturligt- vis icke antaga, om det vore sä, att gängorna i den korkskrufvridna nedre delen vid midten af kastskenan Hot. Not. um. 3 34 blott blefve vidare. Hvilken stor betydelse denna kastskenans form bos Erodium bar for frukteus ned- borrande i jorden, är lätt att iakttaga pâ frukter, som äro i färd med att borra sig ned i jorden. Det egendomligaste för G. bohemicum- typen är, att rummets öppning under uppspringningen blir vänd utât först vid den böjd, dar fröet skall utslungas. I samband härmed stâr, att nâgot las i rumsöppningen i form af borst eller hârtofs för kvarbällande af fröet under uppspringningen icke finnes. Rummets öpp- niug är upptill bopdragen, men är nedtill stärkt vid- gad ocb saknar i sin nedre kaut hvarje bildning, som künde tjäna att kvarbälla fröet. Yändes rummet nedat, utfaller ocksä fröet, ifall frukten är füllt utbildad ocb fröet är torrt, sâ att det pâ den grund är tillräckligt litet för att pâ längden utkomma genom öppningen. Det bör i sammanhang bärmed päpekas, att om man afskär grenar med omogna frukter, som under tork- ningen blifva svarta, sä öppna sig rum men icke sä mycket, att de utsläppa sina frön. Om man bringar dessa frukter att uppspringa, bvartill dock en starkare vidröring af rummet underifrän fordras, skall man finna, att kastskenan med ätföljande rum ocb frö kas- tas ungefär rätt upp ocb nedfaller i omedelbar närbet af det ställe, där frukten är uppställd. Dä fröet inom ett normalt utbüdadt fruktrum utfaller, om dettas öppning hâlles nedät, skulle det under sâdana förbällanden kunna vara fara för, att fröet künde utfalla, medan rummen stä utspärrade inom fodret, ifall växten blefve skakad af t. ex. vin- den. Det är emellertid ej möjligt att utskaka fröna pâ detta stadium, äfven om ett eller annat fruktrum sprungit upp, sä att öppningen pâ nâgot eller nâgra af de kvarvarande är füllt synlig. Fröna kvarbällas nämligen pâ ett mycket enkelt sätt. Ständarsträngarne äro hos G. bohemicum synner- ligen kräftigt utbildade. De äro nära 4 mm länga 35 och hâriga. Dâ frakten mognar, torka de och likna styfva borst, och de med fruktrummen omvexlande och nâgot kraftigare utbildade foderstândarnes strän- gar sträcka sig öfver fruktrummens öppningar och kvarhâlla frôna, till dess uppspringning eger rum (fig. 4). Och under denna kunna de tydligtvis icke utkomma, sa länge ruramets öppning är vänd rätt ât sidan af det plan, i hvilket fruktrummets uppspring- ningsbana ligger, och fröet trycker mot dess vägg. Blott i füllt torrt tillständ kan fröet utkastas. Aro de klimatologiska förhällandena sädana, att fröet icke kan füllt intorka, sä inträder icke heller tillräck- ligt kräftig spänning i kastskenorna, för att en upp- springning skall kunna ega rum. Därtill fordras myc- ket stark uttorkning af sprötet. Det utkastade fröet behöfver icke hvila öfver för nagon fysiologisk eftermognad. Det är, som jag förut visât (sid. 26), grobart langt innan det utkastades, nämligen redan dâ det lossnade fran fröfästet och ännu lag saftigt inom fruktrummet. Men ehuru fröet är grobart, da det utkastas, är en groning under samma vegetationsperiod (pâ eftersommaren eller hö- sten) mycket osäker. Jorden maste vara lucker och ihallande fuktig samt temperaturen temligen hög, om svällning af fröna skall ega rum. Pa ett väl gödsladt och brukadt land i Upsala botaniska trädgärd, hade i början af September 1901 omkring nagfa pa varen utplanterade exemplar af G. hohem] cum flere groddplantor af densamraa upp- kommit *). Pa platsen hade under de föregäende aren icke odlats nâgon G. hohemicum. Och atminstone un- der sista artiondet har den icke odlats i trädgarden förr än är 1900, men dâ pâ en annan plats. Fröna till nämnda groddplantor hade tydligen grott i slutet *) Pâ de flikade hjärtbladen äro, som bekant groddplantor af G ■ hohemicum lätt igenkänliga. Hos andra Geranium- arter äro de heia. 36 af augusti. Senare pa aret inträdde ingen groning. Torra frön, som sâddes pâ kali jord omedelbart ef'ter, sedan de skördats i borjan af September, grodde icke under hösten, ehuru jordeu var ihällande fuk-fcig. Sam- tidigt utsadda frön af G. favosum och G. molle , skör- dade under sommarens lopp, grodde icke heller. Men efter frön af G. carolinianum, viscidulum , disscctum, pyrenaicum , pus ilium, lucidum och Robertianum , sâdda äfvenledes vid samma tid, hade groddplantor inom 14 dagar uppkommit (22|j). Pa ett stalle i trädgarden, dar under sommaren 1900 nâgra yppiga plantor af G. bohemicum statt och utkastat frön i mängd, uppkom följande âr pâ för- sommaren en enda planta. Hufvudmassan af fröna förblef hvilande. I augusti däremot, da väderleken blef fuktigare, inträdde en allmän groning af de nu omkring ärsgamla fröna 1 ). I början af September künde pâ platsen groddplantorna räknas i hundratal, och marken var pâ den fläck, dar G. bohemicum stâtt föregäende âr, rent af alldeles tackt af dem. Det bör särskildt framhällas, att jorden var synnerligen lucker och bördig tili följd af riklig gödsling nästan hvarje âr. Annorlunda ställer sig saken i vilda naturen, där ingen dylik jord finnes. Enligt Almqvist försvinner G. bohemicum frân en plats, ”dâ marken är utsugen och ej längre är naken’’ (VI: 85). ”Nägot enda frö gror samma . sommar det utkastats eller den päföljande. De allra fiesta bli liggande utan lifstecken” (VI: 82). ’’Dä marken täcks med tjockt sammanhängande växt- täcke, träffar man väl nästan aldrig en grodd” (VI: 84). Huru mânga är fröna kunna ligga utan att för- lora grobarheten, • är ej ännu kändt, men väl bekant är, att pâ en afbränd plats G. bohemicum kan upp- träda i stör ymnighet samma är, afbränningen skett. ') Af den pâ varen uppkomna plan tan hade under sommarens lopp alla mogna frukter insamlats. 37 Atfc upphettning af fröna underlätta deras groning, liar ; ocksâ Ai.mqvis.t visât (VI : 84 — 85). Detsamma frarhgâr äfven af uagra experiment, tor hvilka jag bar 'i korthet skall redogöra. Frön, som under vintern förvarats i eldadt rum, har jag aldrig sett gro, dâ de sâtts pâ kali jord. I varm bank gro de emellertid förträffligt vid ihâllande temperatur af omkring -j- 35° C. Men man kan dock lyckas bringa dylika stärkt intorkade frön att gro äf- ven pâ kali jord, om de nämligen utsättas för stark hetta pâ ett eller annat satt. En portion frön, som skördats sommaren 1900 och under vintern förvarats i eldadb rum, utsâddes den 20 maj 1901 pâ kail jord och erhöllo pâ vanligt satt en för frönas storlek afpassad jordbetäckning (omkr. 5 gr frönas genomskärning). Ofver en del af sâd- den afbrändes nägra dagar senare 28|5 tva brasor öf- ter hvarandra af torrt och fint ris. Dessförinnan hade öfver sädden utbredts ett tunt lager mjuk, men ej egentligen vät mossa, hvarjämte hälften af den del, som skulle utsättas för hetta, vattnades grundligt före bränningen; den âterstâende delen vattnades däremot först sedan marken kallnat. Den först upplagda ris- högen var blott omkring 30 cm hög. Men som riset var fint och mycket torrt samt dagen för öf'rigt myc- ket solhet, var brasan snart utbrunnen pâ ungefär 10 minuter. Den utvecklade hettan var ernellertid stör. Därefter upplades en ännu större hög af lika- ledes fint och torrt ris. Äfven den nedbrann pä näs- tan lika kort tid, men den hetta. den spred omkring sig, var mycket stör. Där jorden hade lemnats torr var mossan heit uppbränd, och jorden var äfven, som det tycktes, bränd. Men pâ den del, som hade vatt- nats före bränningen, var mossan blott svedd. För kvarhällande af fukten utbreddes ny mossa, där den blifvit afbränd, hvarefter vattning af sâdden i sin hei- 38 het företogs. Under heia sommaren sörjdes sedan för, att nödig fuktighefc fanns i jorden. Pa tionde dagen 7|6 efter eldningen uppkom inom den brända delen den första groddplantan, hyarefter följde den ena efter den andra under de följande 12 dagarne, men blott inom det brända omrâdet. Nâgon skilnad mellan den del, som fiok vatten fore eldnin- gen. och den andra delen künde ej iakttagas. Pâ den under eldningen vâta delen uppkommo 1 5 groddplan- tor och pâ den andra 16. Prôna hade sâtts sä lika fördeladt som möjligt. Pâ det omrâde, som förblifvit oberördt af elden uppkommo inga plantor. För att emellertid genom värme pâ annat satt astadkomma groning vattnades den 6 Juli hälften af den âterstâende delen med kok- hett vatten, som i tvä stora vattenkannor uthälldes pâ ett litet omrâde hvar for sig under en tid af nära l3/4 minut hvardera. Den andra delen vattnades sam- tidigt med lika mycket kallt vatten. Verkan af det kokheta xattnet visade sig efter 11 dagar. Den 17 juli hade nämligen tre groddplan- tor uppkommit, och allt flere uppkommo under den följande tiden tili och med den 5 augusti. Men pâ den del, som alltsedan sâdden blott vattnats pâ van- ligt sätt, uppkom icke en enda planta trots den hetta, som tidtals rädde under sommaren 1901, da tempera- turen flere dagar i sträck künde vara mellan + 32° och -j- 35° C. De frön, som lägo ogrodda, härstam- made frân samma plantor som de, hvilka pâ en an- nan plats i trädgarden, sâsom förut är nämndt, grodde allmänt i slutet af augusti. Skilnaden var dels den, att dessa legat ute under vintern, dels var äfven jor- den, där dessa grodde betydligt luckrare och bördigare, än där jag experimenterade. Dock är det tvifvelak- tigt, om sistnämnda omständighet hade nâgot att betyda, da det ständigt iakttogs, att nödig fuktighet ej saknades. Om de ogrodda fröna under kommande sommar 39 gro utan särskilda äfcgärder, sedan de varit utsatta för vinterns inflytande, far tiden utvisa. Med 6r. bohemicum öfverensstämmer den flerariga G. ibericum Cay. mycket nära till frnktens byggnad. Den väsentligaste skilnaden är, att hos sistnämnda art vridningen af fruktrummen försiggar ännu, medan de sammanhänga rned centralpelaren, och kela frukten är grön. Norman, J. M., Norges arktiske flora. Del 2. I. p. 761—1487. II. p. 443-623. Kristiania 1900-1901. Förf. är att lyckönska till att hafva kunnat afsluta detta stora arbete. Liksom förut innehâller första afdelningen ”Spe- ciel Plantegeografi” med ett synnerligen stort antal lokal- uppgifter; sä t. ex. upptaga lokalerna för Betula odor ata mer an 12 sidor. Den andra afdelningen innehâller en mera kortfattad, öfverskadlig framställning af växtens säväl hori- zontala som vertikala utbredning, topografiska Statistik, för- hâllande till omgifningarne m. m. Systematiska anmärkningar förekomma mera sällsynt, t. ex. om skillnaden mellan Alopeeurus fulvus och geniculaius- Plantago maritima sages variera och öfverga i P. borealis Lge. Societas pro fauna et flora fennica, Med de lan- den. Haft. 24, 26, 27. Helsingfors 1900 — 1901. Ur dessa oss i är tillhandakomna häftena göra vi nâgra utdrag, fastän en del väl längesedan är kändt af dem, som haft tillgäng tili tidigare utsända separat. Den af A. 0. Kiiilman uppställda E. fennica beskrifves sälunda: ’Caulis erectus, gracilis, plerumque 10—20 cm, ra- rius usque ad 40 cm altus, simplex vel ramis nonnullis te- nuibus in parte inferiore vel medio instructus, pilis crispis, pro parte glandulosis albido pubescens; rami rarissime ra- raosi. Folia omnia viridia, subopposita, sæpius longe distan- tia; superiora ovata, dentibus utrinque 4 — 6 acutis, æquali- bus; bracteæ late ovatæ — fere orbiculares, dentibus utrinque 5—8 breve acuminatis. Folia omnia setis brevibus et pilis glanduliferis, articulatis, præsertim ad basin foliorum elon- gatis, micantibus instructa. Spica fere semper valde elon- gata, apice tantum florente densa. Calyx non accretus, cap- sulam maturam plerumque paullo superans, indumenta ei fo- liorum conformi. Corolla plerumque 7 — 8 (5,:> — 9) mm. longa, albida, labium inferius striis violaceis et macula lutea in 40 fauce picta. Capsula etnarginata, ovata — lineari ovata”. Den skulle skilja sig frän den ytterst närstäende E. liirtella ge- noin spensligare växt, nâgot rikare förgrening och större blommor. — I en senare uppsats af M. Brenner anses E. fennica vara E. Rostkowiana v. minoi iflora Borbas, skild frän hufvudarten genom inindre blommor och frän den syd- europeiska E. hi r fella âter genom glesare eller lösare blom- samling och spädare växt. M. Brenner har redogjort för en del andra Euphrasia- former. E. tennis v. vestita u. v. är en genom rikligare harighet utmärkt form. — Han försvarar ytterligare sin äsikt att namnet E. loitnica Kihlm. ej kan godkännas, emedan K. skulle hafva bestämt exemplar i ett herbarium delvis orätt. (Sättet pä hvilket namnet "bottnica” anföres i Wettsteins Monografi visar att det bade af Kihlman och Wettstein an- sägs afse den förut i samma arbete under namnet E. micrantha Brenn. Ufeskrifna arten. Namnet gafs ju för att undvika för- växling med E. micrantha Rchb., borde saledes godkännas, antingen K. sett nâgra ex. eller ej. — Bef.). H. Lindberg säger att Myosotis suaveolens Waldst. et Kit. halier sig tili kusterna af Hvita hafvet och af Kola-half- öns östra hälft. Den afviker frän M. silvatica Hoffm. genom tufvig växt, smala rot- och stamblad samt genom afvikande hârighet pâ fodret. M. silr. har pä fodrets nedre hälft tal- rika utstäende, stärkt krokuddiga hâr, M. suav. âter en mera tilltryckt harighet af ej krokuddiga hâr. M. alpestris Schmidt förekommer alls icke inom det skadinaviska floromrädet. C. E. Boldt har lemnat en redogörelse för skottbyggna- den hos Scirpus parvulus, atföljd af figurer. Botanlska sällskapet i Stockholm d. 19 dec. 1901. Rektor S. Almquist föredrog om anmärkningsvärdare former eller hybrider af släktena Epilöbium, Galamagrostis, Ranun- culus samt redogjorde för eu del af sina iakttagelser angä- ende villkoren för hybridbildning i naturen. Kyrkoherde À. Forssaxder förevisade i anslutning härtill nâgra af honom iakttagna iutressantare växtformer frân Yärdinge socken. — Doc. Gunnar Andersson inledde en diskussion om möjligheten af att genom Sällskapet utgifva en förteckning öfver Stock- holmstraktens fanerogamer och ormbunkar. Den 22 jan. 1902. Doc. 0. Rosenberg redogjorde för sina under de bäda senaste somrarna företagna undersök- ningar öfver pollenkornens uppkomst hos Zostcra marina. — Prof. Lagerheim redogjorde för resultaten af nâgra undersök- ningar af i handeln förekommande kryddor. 41 Galeopsis carthusianorum (Briquet) *), ett genmäle af L. M. Neuman. Den, som aldrig sä litet känner till floristikens historia, vet forvisso, att hvad den ene botanisten ansett som art, har den andre degraderat till varietet, det, som en tid ansâgs som form, upphöjdes under ett annat skede till art, o. s. v. Sa har det alltid varit, och sa mäste det fürbli, sä länge den systema- tiska värdesättningen är beroende af öga och subjektiv uppfattning. Författaren till en flora mäste därför, för sa vidt han följt sitt öga och sin uppfattning, stöta här och dar emot andras uppfattning Jag är därför beredd pä kritik och än mer, jag är tacksam för sadan, da den framträder med sakkunskap samt ”sine ira et studio”, sâsom fallet är med Docent Mur- becks uppsats i denna tidskrifts sista häfte för det gangna aret. Pa dylik kritik maste ju vart lands floristik vinna. Till âsikten, att min G. carthusianorum (Briquet) icke är, sâsom Mbk antager, en heit tillfällig dvärg- form af Gr. tetraliit , utan har högre systematiskt värde, kom jag redan första gangen (1896), jag sag den i Smäland. Den växer dar i stora massor pâ âkrarna i sällskap med G. ladanum , hvilken den habituelt mycket liknar. Den förhöll sig pa samma satt aren 1898 och 1901, da jag besökte samma tiakt. En typ, som är ifran är häller sig konstant i ett mycket stört in- dividantal, är annat än en tillfällig ”lusus”, det ansäg jag mig a priori kunna antaga. ' Sâsom ett historiskt stöd — dock icke bevis — för denna uppfattnings riktighet kan ju anföras, att denna typ frän 1849 — 1879 i värt land ansâgs som art och frân 1879 — 1901 sâsom underart. Att jag uppförde den som art, berodde dels därpä, att de kännetecken, hvarigenom *) Genom korrekturfei star det i floran "Briquet” i stallet for "(Briquet)”. Bot. Not. 1902. 42 den skiljer sig frân G. tetrahit, äro inom defcta släkte sä fundamental, att det ena (ledgängarnas storlekj utgör sektionskaraktär, de audra (sfcjälkens behäring och kronpipens längd) utgöra artkaraktärer, dels darpä, att vär tid ej har sä stora fordringar pä differens mellan arterna. I fräga om behäringen beder jag fa anföra, att den i Üoran sälunda karaktäriseras : '"’stam- led med täta, mjuka ullhär och glesa, utstäende, styfva här”, hvilket senare Mbk mähända förbisett, da han (pag. 281) skrifver: "De trikom, sotn kläda de tvä öfriga sidorna hafva af Neuman likaledes be- traktats säsom ullhär, men äro i siälfva verket borst- lika71. G. carthusianorum är icke x) en för vär flora ny art, utan çtt nytt namn för den art, som Fries och Hartman kallade G. pubescens Bess. Att jag behöfde ett nytt namn, är ju klart, da jag, säsom framgär at floran, visste, att den var nägot anuat än G. pube- scens Bess. Jag sökte dâ i den mig tillgängliga litte- raturen efter ett adæquat namn för denna typ och tyckte mig Anna ett sâdant i Briquets G. pub. var. carthusianorum , som skiljes frân var. genuina (monogr. pag. 281) pä följaude satt: folia angnstiora, apice longe acuminata, basi cuneiformia et in petiolum ex- tenuata, serratura cum magnitudine folii aliquot va- rians”. Jag hade funnit hvad jag sökte, ett namn, passande för en Galeopsis med tetrahit- blad, men stjäl- kens behäring, reducerade ledgängar och kronpipens längd säsom G. pubescens genuina. Att jag begagnat detta namn, har säledes alls icke, säsom Mbk antager, berott pä Briquets uppgift, att G. pub. genuina före- kommer i Sverige och var earth, i Norge. Jag be- klagar blott, att mina försök att komma i korrespon- dens med Dr. Briquet liksom att fâ se flans original- 1 Därför har jàg i floran blott upptagit de provinser, frân hvilka jag själf sett den. Hartmans lokaler voro ju förut kända. Lokalen i Skane är sandiga akrar mellan Skifvarp och Hörte. 43 exemplar misslyckats. Ty skulle det visa sig, att bans Originalexemplar äro nâgot annat än min earth., hade det ju varit riktigare att valja ett alldeles nytt namn. Emellertid äro G. pubescens och G. tetrahit ej sa strängt skilda, som man synes antaga. Framför raig ligger ett exemplar af den förra frân Locarno i Tes- sin — sâledos frân artens naturliga ornrade — in- samladt i aug. 1883 af J. C. Ducohmun. Till bladens form och serratur *), kronpipens längd, kronans färg, stjälkens förgrening är den en typisk G. pubescens , men bade ledgängar och internodier äro rikt klädda med lânga, nedâtriktade borsthâr sâsom hos G. tetrahit. I sin obs. 2 (monogr. pag. 282) orntalar ocksâ Briquet djdika former. De äro montana solformer, hvilket ju för oss ej minskar inti esset * 2). Fragan om art- och formbegränsningen inom tetrahit- gruppen torde därför icke vara füllt sä enkel och klar, som det kan tyckas. Det är min mening, och det var skälet, hvarför jag i min flora beskref en del tetrahit- former, hvilka för den, som i detta fall är af annan mening, mahända synas ’’erbjuda ett mycket underordnadt intresse”. G. pubescens ’ • utbredning synes mig tala för, att den mycket väl kan Annas hos oss. Asch. & Gräbn. (Fl. d. nordostd. Flachl. pag. 603) säga härom: ’’Im *) Sagtändernas antal, som BRIQUET använder sâsom karak- tär inom ladanum-g ruppen, använder han ej inom tetrahit-grnppen. Ifragavarande exemplar har emellertid det af Mbk upjJgifna anta- let pä alla — äfven de öfversta — bladen. 2) Tvenne Galeopsis-former, hvilka Telegrafkommissarie Fr. SvANLUND godhetsfullt stallt tili min disposition, böra i detta sam- manhang omnämnas. Den ena, som tillhört ASPEGRENS herb, och är signerad ” G . Tetrahit ß pallens Fr. Fl. Hall, frân Bl. Hoby s:n, Svalemâla”, har serratur som G. pubescens , men stjälkens ullhär äro högst fâtaliga, dess borsthâr mycket täta, bladbaserna — dar de pä det miserabla exemplaret kunna iakttagas — tillspetsade, kronpipen förlängd. Den andra, insamlad af SvANLUND själf pä holmen Aslan i Blekinges skärgärd, är en ännu mera utpräglad solform och gör skäl för Svanlunds namn ”var. hispidissima”. Blom- morna äro mindre, men bladbaserna tvärare än pä det förra. Säg- tändernas antal pä de blad, som finnas — de stora äro affallna — synes växla mellan 10 och 13 pâ hvar sida. Ingen af artkarak- tärerna förslär sâledes ensam tili âtskiljande af G. pubescens och G. tetrahit. 44 östlichen Gebiet nicht selten, im westlichen fehlend. An der ostseeküste selten oder fehlend. Im übrigen Gebiet sehr selten verschleppt’1. Den finns saledes pâ östersjökusten och är där icke verschleppt”. Kltng- græ'ff (Topogr. fl. d. prow Westpreussen) skrifver om den: ’’wie das vorige wohl überall häufig”. Ahlfyen- geen fann den i denna provins flerestädes och alltid i mycket stör mängd och aldrig under sâdana omstän- digheter, att den knnde anses "verschleppt”. Vi komma nu tili hybriden G. carthusianorum X tetrahit — ja. det är en nâgot kinkigare frâga, och med den förhäller det sig pa följande vis. Bland G- earth, fann jag nagra individ, som syntes sta pa öf- vergang till G. tetrahit. De hado mindre kronpip, tunnare beklädnad af ullhar och tjockare ledgängar. Vid hemkomsten tili Ystad undersökte jag deras pollen i vätten och fann det pa ett af de 3, som jag har kvar, enligt anteckning ’’ungefär 50^ däliga körn”; pa de bägge andra, som tagits pâ en annan âker, star: ’’pollen pâ det lilla mycket, pâ det stora nâgot försämradt”. En kontrollundersökning. nyligen gjord af Dr. Ahlfyengren, gaf tili résultat, att pollenet i vatten visade sig dâligt, men att de flesta däliga kör- nen, efter tillsats af glycerin, inom en timmes tid svällde, sä att endast 10 — förblefvo tomma. En- ligt mina undersökningar visade G. tetrahit och G. earth, äfven i vatten fullgodt pollen. Om använd- niugen af oblandadt vatten vid pollenundersökningen är ett fei, och om tillsättning af glycerin 1. dyl. därvid är ett villkor för felfri undersökning, tilläter jag mig ej att afgöra. Ifali pollenkorn frân tvâ, pâ samma dag och âker tagna, pâ samma sätt pressade och samma dag undersökta växter läggas i vatten, och det visar sig, att de äro i ena fallet fullgoda, i det andra tili stör del däliga, sä kan det väl icke gärna bero pâ annat än en olika beskaffenhet hos dem. Det bör kanske ocksâ päpekas, att jag i floran ej uppgifvit 45 graden af frömjölets försämring, utan endast medde- lat, att det är ”förs vagadt”, och det är ju en känd sak, att hybrider inellan ’’petites éspèces” — och om en sâdan hybrid är det ju här tal — ofta visa en mycket ringa grad af pollenförsämring. Dock mäste jag er- känna, att pollenet i de af Mbk undersökta blommorna är alltför godt för en hybrid — troligen hafva de af mig undersökta blommorna af des sa exemplar visât sämre pollen, och det är ju ej sä ovanligt, att olika blommor pâ samma individ visa olika godt pollen. Frân mina Rubus-undersökningar erinrar jag mig, att växlingen här künde vara rätt betydlig. Nordiska naturforskare- och läkaremötet i Hel- singfors 1902. Inbjudning att deltaga i detta möte, som skall äga rum i Helsingfors den 7 — 15 instundande juli, har nu utfärdats tili naturforskare och läkare i de Skandinaviska länderna, Ryssland och Finland. De, som önska hälla före- drag vid mötet, torde därom anmäla hos generalsekreteraren professor F. Elfving före den 1 april 1902. Association internationale des Botanistes är titeln pâ ett nytt sällskap, som frân ârets början har öfvertagit ut- gifvandet af Botanisches Centralblatt. Arsafgiften utgör 15 flor. holl. (25 Reichsmark), som insändas tili skattmästa- ren, dr. J. W. C. Goethart, Rijn- en Schiekade 78, Leiden, Holland. Referaten kunna hädanefter meddelas saväl pâ fran- ska eller engelska som pâ tyska. Arbeten af rent lokalt in- tresse skola icke refereras. Följande specialreferenter äro utsedda att referera arbe- ten, som utgifvas i Danmark, Finland, Norge och Sverige: Lektor H. W. Arnell, Svenska bryologiska arbeten. Prof. F. Elfving, Helsingfors, Utvecklingshistoria. Prof. J. Eriksson, Albano, Svampsystematik o. pathologi. Doc. H. H. Gran, Bergen, Norska planktonarbeten. Dr. A. Y. Grevillius, Kempen a. Rhein, i Sverige publicerade arbeten i vâxtgeografi, ekologi, biologi och landtbruks- botanik. Mag. N. Harz, Ostervoldgade 7, Köbenhavn, Paleontologi. Prof. B. Jönsson, Lund, Anatomi och morfologi. Lektor W. Johannsen, Bianco-Lunos Allé I, Köbenhavn, Fy- siologi. Doc. H. O. Juel, Upsala, Cytologi. 46 Mag. M. Porsild, Köbenhavn, Archegoniarternas Systematik. Mag. J. Schmidt, Carlsbergs Laboratorium, Valby, Köbenhavn, Bakterier och jästsvampar. Prof. E. Warming, Gotersgade 140, Köbenhavn, Fanorogamer- nas Systematik och geografi. Prof. N. Wille. Christiania, Algsystematik. För att referaten ej skola fördröjas, böra författarne sända sina arbeten, sâ snart de publicerats, tili nägon af nämnda specialreferenter eller tili hufvudredaktören, J. P. Lotst, Oude Rijn 33 a. Leiden. Euphrasia borealis i Skandinavien. Enligt be- näget nieddelande frän museumsinspektören C. H. Ostexfeld har bau i botaniska museets i Köpenhamn herbarium funnit exemplar af E borealis (Towns.) Wettst., tagna vid Moster- havn i Norge af E. Warming j3/7 1887. — I Bot. Tidsskrift 24/2, 1901, redogör Ostenfeld för de danska Euphrasia- ar- terna, bland hvilka äfven är nämnda art, som uppträder i nordligaste delen af Vendsyssel. (Antagligen finnes den äfven i Sverige. Vi hafva visserligen sett ex. frän Sverige, be- stämda till E. bot ealis , men hysa dock tvifvel om riktigheten häraf.) Arten star närmast E. stricta, frän hvilken den afviker genom följande karaktärer: stjälk lägre (5—15 cm) med färre grenar, öfre stjälkblad trubbiga, skärmbladens tänder kortare, äfven efter blomningen icke betydligt förlängd blomställning, fröhus slutligen längre än fodret. I Danmark är äfven hybriden E. bonalis X gracilis iakttagen. Utnämnd. Dr. Knüt Bohlix har blifvit utnämnd tili docent vid Stockholms Högskola samt tili lektor vid Södra latinläroverket i Stockholm. Prix Desmazières har af Franska Veteuskapsaka- demien tillerkänts D:r K. E. Hirn för hans stora arbete "Mo- nographie und Iconographie der Oedogoniaceen.” Bilder ur Nordens Flora. Fjärde häftet innehäl- ler text frän Galium verum tili Eepeta och taflor frän Gen- tiana tili Ajuga. . Den enda växt, af hvilken man förgätit att läinna nägon förstorad blomdel, är Förjätmigej. Rättelse. I Bot. Not. 1901 sid. 287 rad. 10 nedifr. star: aucuparia X scandica läs: scandica X fennica; rad. 18 nedifr. stär; istiden läs: ektiden. 47 Hassel i Jämtland. At hvad man känner om hasselns nuvarande ut- bredning skulle man icke vänta att finna den ännu växa vild inom Jämtland, men detta är dock verkli- gen förhällandet, ehuru den dar torde vara en ytterst sällsynt relikt frân en tid med varmare klimat. At- minstone en frodig buske af Corylus avellana, som bär blommor men antagligen endast sällan mögen frukt, växer pä Bohle bys egor inom Fors socken halfannan mil (fägelvägen dock mindre) vester om byn strax vester om Lilla Digerlemsjön i en solöppen dalgäng vid en back, som rinner tili nämnda lilla sjö frân Stora Digerlemsjön. Växtlokalen har besökts af Stu- denten 0. Strindberg, af J. Strindberg och T. Lars- son, som i dagarno undergätt mogenhetsexamen, och af J. Jonsson. Den är genom höjder i norr och vester skyddad för de kalla vindarne, men ligger öppen für solen och omgifves af tallskog. Frân denna växtplats har man flyttat en liten buske tili ett torp i Öster- âsen, Fors socken, dar den ännu lefver men snart torde dö ut, emedan den nya växtplatsen är mindre lämplig. Hassel uppgifves törekomma pä ett annat ställe inom Fors, men dess förekomst där är ännu icke konstaterad. Fossila hasselnötter äro inom Jämtlands läns syd- östra del funna flerestädes i myrarne: vid Yiken i Ytterhogdal, vid Döviken i Refsund, vid Storâsen i Hällesjö nära gränsen tili Nyhem (bäde runda och aflänga nötter), inom Häsjö i en myr mot Singsjön nära gamla kyrkan, vid Hoo och Lien i Ragunda, vid Bispgärden, Ede och Holmsta (vid Utanede) m. fl. st. i Fors. De äro äfven funna i Angermanland sä längt frân kusten som i en myr vid Skorpâs (pâ en fots djup) och vid Lângsele i Anundsjö socken (3 tot djupt i en myr) vid 63° 30' n. br. Fiera af dessa fyndlo- kaler har jag förut omnämnt vid andra tillfällen. Ostersund i maj 1901. P. Olsson. Bot. Not. 1902. 48 Till salu. Framl. Kyrkoh. 0. G. Blombergs efterlemnade syn- nerligen värdefulla samlingar i Botanik, specielt Liche- nologi äro till salu, pris 2,000 kr. Angâende sam- lingarnes beskaffenhet lämnas närmare underrättelser af Herr prof. Th. M. Fries, Upsala. Spekulanter vände sig i öfrigt till sterbhuset under adr. Dunker. Pâ C. W. K. Gleerups i Lund föriag har i bokhandeln utkommit : Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. Dr Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pâ ett syunerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stör tacksamhet frän deras sida, livilka lia sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tiduing för Sveriges läroverk. Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erbällas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, ., ,. ., 4,50 „ ., „ 11, bla ,. 285x465 ,, .. ., „ 7.75 „ „ „ 13. hvit ., 285x465 „ ., ,. .. 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. InnehälL Hedujvd, T., Om frukten hos Geranium bohemicum. S. 1. Neuman, L. M., Galeopsis Carthusianorum (Briquet), ett gen- mäle. S. 45. Olsson, P., Hassel i Jämtland. S. 47. Literatur öfver si kt. S. 39, 46. Smärre notiser. S. 40, 45, 46. Lund, Berlingska Boktryckeriet. ,5/2 1902. 49 Norsk botanisk Litteratur 1891 — 1900. Af Prof. Dr. N. Wille. Fortegneise over den norske botaniske Litteratur har tidligere gjentagende været meddelt i dette Tidsskrift nemlig: for 1859—04 af A. Blvtt (Bot. Notiser 1865, S. 103). „ „ ( „ „ I860, S. 81). 1865 1866 1867 1868-70 1871-79 1880 1881-82 1883-90 ( » ( „ ( N. Wille ( » ( » ( ( 1867, S. 124) 1868, S. 144). 1871, S S 1881 1881 1883 101-102). 28-32). S. 102). S. 59-62). 1892, S. 72-86). Naar jeg nu meddeler en Fortegneise over Norges bota- niske Litteratur for den sidste Rest af det 19de Aarhundrede, vil dermed disse Fortegnelser ophöre fra min Side. Da der nu s’kal paabegyndes en fælles international Fortegneise over den samlede naturvidenskabelige Litteratur, vil en saadan sær- skilt Specialfortegnelse over den norske botaniske Litteratur herefter ogsaa være mindre paakrævet. Yed Istandbringelsen af efterfölgende Litteraturfortegnelse bar jeg fulgt samme Principer som ved de tidligere, idet jeg saavidt mueligt bar sögt at medtage alt, som kunde siges at have særlig botanisk Interesse og af speoielle Botanikere endog Afhandlinger, som aldeles overveiende maa siges at be- röre andre Videnskaber. At mueligens en eller anden Afhandling desværre kan være bleven udeglemt, og at Fortegnelsen i rent bibliogra- fisk Henseende lider af flere Mangler, er jeg den förste til at indrömme, men enhver sagkyndig vil forstaa, at F ortegnelsen som den foreligger har kostet saa megen Tid og Möie, at ban vistnok vil undskylde dens Mangier. Jeg bar umueligt kun- net afse saa megen Tid, som det vilde have fordret, om den skulde gjöres absolut fuldstændig og helt feilfri; men uag- tet sine Mangler tror jeg, den vil kunne være til adskillig Nytte. A. Norske botaniske Skrifter. Aanestad, S., Yore Moser og Myrer. (Tidskr. f. norske Land- brug. Aarg. 2. Chra. 1895, S. 340—343). J. A., Tang (Norsk Landmandsblad. Aarg. 10. Kra. 1891, S. 135—136). Bot. Not. 1902. 4 50 Arentz, F., Korn mel og bröd (med 3 fig.) (Naturen. Aarg. 21. Bergen 1897. S. 17- 30). Bahr, Haledax, Ostindiske Orchideer. (Norsk Havetidende. Aarg. 9. Chra 1893, S. 115-120, 132-133, 154-157, 172-173, 188-189). Beer, Johaxxes, Plantelære. Til Skolebrug. 2 Oplag. Kra 1891. 2 + 78 S. Björlykke, K. 0.. Glaciale plantefossiler. (Naturen. Aarg. 24. Bergen 1900. S. 39—44). — Postglaciale plantefossiler. (Naturen. Aarg. 17. Bergen 1893. S. 51-54). — Norske Planter. En skoleflora med billeder. Kra 1892. XII + 120 S. — — og med kortfattet plantelære. 2 Udg. Kra. 1897. XIV + 1G2 S.). Blyit, Axel, Til forsvar for mit forsög pâ en geologisk tids- regning. (Archiv f. Math, og Naturv. B. 14. Chra. 1890, S. 196-219). — Zur Geschichte der nordeuropäischen, besonders der nor- wegischen Flora. (Botan. Jahrbücher, hg. v. Exgler. B. 17. Lpz. 1893. Beiblatt N:o 41. H. 3 — 4. S. 1 — 30). — Om de fytogeografiske og fytopalæontologiske gründe for at antage klimatvexlinger under kvartærtiden. (Forhandl. i Vidsk^ Selsk. 1893. Chra. 1894. N:o 5, S. 1-52). — En kalktuf fra Faaberg. (Naturen. Aarg. IG. Bergen 1892. S. 11-13). — Kalktuffen ved Leine. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891, S. 233-239). — Om to kalktufdannelser i Gudbrandsdalen med bemærk- jiinger om vore fjelddales postglaciale geologi. (Forh. i Vidsk. Selsk. 1892. Chra. 1893. N:o 4, S. 1 — 50). Over- sat: Ueber zwei Kalktuffbildungen in Gudbrandsdalen (Norwegen) mit Bemerkungen über die postglaciale Geo- logie unserer Gebirgsthäler. (Botan. Jahrbücher, hg. v. Exg- ler, B. 16. Lpz. 1893. Beibl. N:o 36. S. 1-41). — Nye bidrag til kundskaben om karplanternes udbredelse i Norge. (Forh. i Vidsk. Selsk. 1892. Chra. 1893, N:o 3, S. 1-73; 1897. Chra. 1898. N:o 2. S. 1-41). — Moderne plantegeografi: Oscar Drude; Handbuch der Pflan- zengeographie. . (Naturen, Aarg. 15. Bergen 1891, S. 60-63). — Bidrag til Kundskaben om Norges Soparter. II. Ascomy- ceter fra Dovre, samlede af A. Blytt, E. Rostrup m. fl., besternte af E. Rostrup. (Forh. i Vid. Selsk. 1891, Chra. 1892 N:o 9, S. 1—14), III Myxomyceter (Forh. i Vid. Selsk. 1892, Chra. 1893, N:o 2, S. 1-13), IV. Pernno- sporacca’, Chyiridiaceœ , Pn.fnwyre/aceœ, Ustilaginctr, Urc- ( linece . (Forli. i Vid. Selsk. 1896. Chra. 1897. N:o 6, S. 1-75). Blytt, Axel, Norges planteliv. Med 6 plancher. (Norge i det 19:de Aarhundrede. B. I. H. 5. Chra. 1900, S. 71—76). - Vekstliv. (Norges Land og Folk II. Akerslms Amt. Af J. Vibe. Kra. 1897, S. 35 — 55; V. Buskeruds Amt. Af J. Vibe, Kra. 1895, S. 14—28: XII. Södre Bergenhus Amt. Af J. Vtbe Kra. 1896. S. 43—55). Professor Axel Gudbrand Blytt. (Nekrolog med Potræt) (Folke- bladet. Kra. 1898, S. 241—243; optaget i ’’Norsk Land- mandsblad”. Aarg. 17. Kra. 1898, S. 395 — 397). P. Boye, Bidrag til kundskaben om algevegetationen ved Nor- ges vestkyst. (Med 1 planche) (Bergens Mus. Aarbog for 1894—95. Bergen 1896, N:o 16. S. 1—46). - Lidt om algevegetationen ved Norges kyst. (Naturen. Aarg. 19. Bergen 1895. S. 166 -187). — Havets planteverden. (Naturen. Aarg. 22. Bergen 1898, S. 30-47). J. B. Tang som kreaturfoder. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891. ' S. 216-217). Brunchorst, J., Bakteriernes indre bygning. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891, 35—42). - Ufilosofiske betragtninger over ’’instinkt” hos dyr og plan- ter. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891. S. 353 — 369). — D. C. Danielsen. Med Portræt. Norwegian & English text. (Bergens Mus. Aarbog 1893. Bergen 1894. S. 1—59). — ’’Dronningens medicin” og kefir. (Naturen. Aarg 16. Ber- gen 1892, S. 33-39). — Nogle plantefysiologiske forsög. (Naturen. Aarg. 18. Ber- gen 1894, S. 328-337). — Kiselalger eller diatomeer. (Naturen. Aarg. 16. Bergen 1892, S. 187-194). - Die Laboratorien und die Maschineneinrichtung der biolo- gischen Station in Bergen. (Mit 2 Tafl.) (Bergens Mus. Aarbog 1892. Bergen 1893. N:o 5, S. 1—8). — Die biologische Meeresstation in Bergen. (Mit 5 Taf. und 2 Karten). (Bergens Mus. Aarsber. 1890. Bergen 1891, N:o 5. S. 1-31). — Bergens Museum 1825—1900. En historisk fremstilling. Bergen 1900. Y 340 -f- 106 S. — Myrer sont driver sopavl. (Naturen. Aarg. 17. Bergen 1893, S. 161-172), 52 Brixciiorst, J., C. vox Nägeli (Naturen. Aar". 15. Bergen 1891, S. 327-329). — Om papyrus. Naturen, Aarg. 15. Bergen 1891 , S. 289— 298 .. — Planterne og kvælstoffet. (Naturen-, Aarg. 17. Bergen 1893, S. 353-362). — Plantedyrkning ved elektrisk lys. (Naturen, Aarg. 16. Bergen 1892. S. 88—90). — Planter og plantelus. Naturen, Aarg. 15. Bergen 1891, S. 225-233). — Om Plantesygdomme i den naturlige Naaleskov : efter Berg. Mus. Aarsber. for 1887 i norske Forstfor. Aarbog 1891. Kra 1891. S. 136-143 . — F. C. Schvbeler. (Naturen. Aarg. 16. Bergen 1892, S. 225-227). — Nogle norske skovsydomme (Med 1 PI.) Bergens Mus. Aarb. 1892, Bergen 1893, N:o 8, S. 1—12). — Fra den biologiske station i Bergen. (Naturen, Aarg. 16, Bergen 1892, S. 258-171, 289-304). — Om biologiske stationer. (Naturen, Aarg. 15. Bergen 1891, 173-191). — Nogle sygdomme i vestlandske træplantninger. (Naturen, Aarg. 15. Bergen 1891. S. 257—269). — Ft eiendommeligt tiltrækningsfænomen. (Naturen, Aarg. 16. Bergen 1892, S. 97 — 100). — Tobak. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891. S. 129—140). — Havets urnæring. Naturen. Aarg. 16. Bergen 1892. S. 353-369). — Vandets teinperatur og saltgekalt i Puddefjorden ved Bergen. Bergen sMus. Aarbog 1892. Bergen 1893, N:o 6, S .1—10). Bryhx. N., De Bryinearum in Norvegia distributione observa- tiones nonnullæ sparsæ. (Nyt Magaz. f. Naturv. B. 32. Kra. 1892, S. 114-140). — Beobachtungen über das Ausstreuen der Sporen bei den Splachnaceen (Biolog. Centralblatt. B. XVII. Leipz. 1897. S. 48—55 :. — Cephalozia Uaoenii u. sp. Revue Brvologinue. T. 26. Caen 1899, S. 21-22). — Descriptio muscorum duorum Norvegicorum. I. Philnnotis nnccps sp. nov. II. Brnchythccimn (jelidum sp. nov. (Bot. Not. Lund 1899, S. 253—259). — Enumerantur musei, quos in valle Norvegia? Sætersdalen observavit. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1899. Trondbj. 1900, N:o 3. S. 1-54). — Explorationes bryologie» in valle Norvegiæ Stjördalen 53 æstate anni 1892, (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1892. Trundhj. 1893 S. 159-224). Bryiin, N., Om Griwmia Ri/ani Limpr. in litt. Med 1 Tavl. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 34. Chra. 1895. S. 73-76). — Mosliste fra Norbyknöl. Et lidet Bidrag til Kundskab om Medelpads Flora. (Bot. Not. Lund 1899, S. 57 — 69). - Scapania oassircfis sp. nov. cum. tabula. (Nyt. Mag. f. Naturv. B. 32. Chra. 1892, S. 339 — 340; t.rykt uden Planche: Revue Bryologique, Cahan 1892, S. 7—8). M. B(ugge), Daddelpalmen (Naturen. Aarg. 24 Bergen 1900. S. 84-95). Joh. Christie, Om Berberisrusten (indledende Foredrag). Forh. ved Aarsmöd. Foren, t. Disk, af Landbrugsanlig. 1891. Chra. 1892, S. 100-114). Conradi, F. E. og Hagen, J., Bryologiske bidrag til Norges flora. (Forh. i Vidsk. Selsk. 1893. Chra. 1894. N:o 11, S. 1-26). Dahl, Ove, Nye bidrag til kundskaben om Vegetationen i Troldheiraen og Ijeldpnrtiet mellem Sundalen og Lesje. (Forh. i Yid. Selsk. 1892. Chra. 1893, N:o 11, S. 1-33). — Breve fra norske botanikere til prof. J. W. Hornemann. (Archiv f. Math, og Naturv. B. 17. Chra. 1895, N:o 4, S. 1-99). — Biskop Gtun -;erus’s Virksomhed fornemmelig som Botaniker, tilligemed en Oversigt over Botanikens Tilstand i Dan- mark og Norge indtil hans Död. Kap. 1—3, 4. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1888-1890, Trondhj. 1892, S. 102 -253; 1891 Trondhj. 1892, S. 1-93). Tillæg I. Gun- nerus’s Botaniseren ved Trondhjem og paa Yisitatsrei- serne (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1891, Trondhj. 1893, S. 94-153; 1892, Trondhj. 1893, S. 1-63; 1893 Trondhj. 1894 S. 22—74) Tillæg II. Uddrag af Gunnerus’s brev- veksling, særlig til belysning af bans videnskabelige sys- ler. Hefte (1) — 6. (Norske Yidsk. Selsk. Skrift. 1895, Trondhj. 1896, S. 11-224; 1896, N:o 4 Trondhj. 1897, S. 1-91; 1897, N:o 4 Throndhj. 1897, S. 1-80; 1898, N:o 4, Trondhj. 1898. S. 1-83; 1899 N;o 4, Trondhj. 1899, S. 1-64; 1900, N:o 4. Trondhj. 1900, S. 1-96. — Christopher Hammer (med Portræt). INorsk Havetidende Aarg. 12. Chra. 1896, S. 177-183). — Herbarium antiquum Danicum, carmine D. Oi.igeui Jacob.ei adornatum (Archiv f. Math, og Naturv. B. 15. Chra. 1892, S. 249-330). 54 Dahl, Ove, Kystvegetationen i Romsdal, Nord- og Söndfjord (Forh. i Vid. Selsk. 1896. Chra. 1897. N:o 3, S. 1-76). — Oversigt over det kgl. norske Videnskabers Selskabs bo- taniske Samlinger (Norske Vid. Selsk. Skr. 1888—90, Trondhj. 1892, S. 53-101). - En garamel tbrondhjemsflora af Joachim Iugens (Archiv f. Math, og Natnrv. B. 15, (dira. 1892, S. 348—391; B. 16, dira. 1893, S. 1-49). — Et uddrag af Chiustopher Hammers brevveksling. (Et li- det bidrag til botanikens tilstaud i Norge i slutningen af forrige aarhundrede) . (Nyt Mag. f. Naturv. B. 32, Chra. 1892, *S. 285-338). — Botaniske undersögelser i Romsdals amt med tilstödende fieldtrakter 1893. (Fork, i Vid. Selsk. 1893, Chra. 1894, N:o 21, S. 1-32). — Plantegeografiske undersögelser i det indre af Romsdals amt med tilstödende fjeldtrakter. Stipendieberetning til videnskabsselskabet i Troridlijem. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1893, Trondhj. 1894, S. 77—113;) II. Reiseiud- beretning til det kgl. norske videnskabers selskab for sommeren 1893. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1894, Trondhj. 1895, S. 1-28). — Botaniske undersögelser i Söndfjord og Nordfjords fjord- distrikter i 1896—97 (Forh. i Vid. Selsk. 1898, Chra 1899, N:o 3, S. 1-71). Plantegeografiske undersögelser i ydre Söndmöre 1894. (Forh. i Vid. Selsk. 1894, Chra 1895, N:o 11, S. 1 — 44). — Vegetationen i Troldheimen (Surendalen — Sundalsfjeldene). (Forh. i Vid. Selsk. 1891, Chra. 1892, N;o 4. S. 1—21). Dahll, F. K. G., Rögens skadelige Indflydelse paa Vegetatio- nen. (Tidsskrift f. Skovbrug. Aarg. 4. Hamar 1896, S. 169-172). Dal, Adolf, Norske Naturforskere. Axel Blytt (med Portræt). (Naturen, Aarg. 19, Bergen 1895, S. 161 — 166). — Lidt om Forlioldene i Vangs Almenning paa Hedemarken (Tidsskr. f. norske Landbrug. Aarg. 3. Kra. 1896, S. 34-38). — Fra en reise paa Hardangervidden 1893. (Naturen, Aarg. 18. Bergen 1894, S. 58—64). — Om skoggrændsens synkuing. (Naturen, Aarg. 17, Bergen 1893, S. 176-179). Dyking, J., Bidrag til kundskaben om Euphrasiernes udbre- delse i Norge. (Bot. Not. Lund 1898, S. 179—180). — Junkersdalen og dens flora. Et bidrag til kundskaben om oo de indre dele af Salten. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 37, Chra 1900, S. 255-307). Om Eneren og dens Anvendelse. (Norsk Landmandsblad. Aarg. 14, Kra 1895, S. 409-411). Engelbrethsen, P., Penseernes historié og oprindelse. (Natu- ren, Aarg. 20, Bergen 1896, S. 193—203). M. F., Alger og inuslinger. (Naturen. Aarg. 16, Bergen, 1892, S. 17-21). Foslie, M., Calcareous Algæ from Funafuti. (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1900 N:o 1, Trondhj. 1900, S. 1 — 12). — Five new Calcareous Algæ. (Norske Vidsk. Selsk. Skrift. 1900 N:o 3, Trondhj. 1900, S. 1-6). — Calcareous algæ from Fuegia. (0. Norbenskjöld, Svenska Exped. till Magellansländerna, B. Ill, N:o 4, Stockh. 1900, S. 65-75). — New or critical Calcareous Algæ. (Norske Vidsk. Selsk. Skrift. 1899 N:o 5. Trondhj. 1900, S. 1 — 34). — New or critical Norwegian Algæ (with 3 PL). (Norske Vidsk. Selsk. Skrift. 1893, N:o 6. Trondhj. 1894, S. 114-144). — Bemerkungen zu F. Heydiuch’s Arbeit '’die Lithothamnien von Helgoland. "(Bericht deutsch, bot. Ges. B. 18. Ber- lin 1900, S. 339-340). — Einige Bemerkungen über Melobesiece. (Ber. deutsch, bot. Ges. B. 15. Berlin 1897, S. 252-260). — The Norwegian Forms of Ceramlum (with 3P 1.) (Norske Vidsk. Selsk. Skrift. 1893, N:o 2, Trondhj. 1894, S. 1-21). — Contribution to Knowledge of the Marine Algæ of Norway. I. East-Finmarken (With 3 PL), II. Species from diffe- rent tracts (With 3 PL). (Tromsö Mus. Aarshefter. XIII, Tromsö 1890, S. 1 — 186; XIV, Tromsö 1891, S. 36—58). — Isthmoplea rupincola , a new Alga. (Tromsö Mus. Aars- heft. XIV, Tromsö 1891, S. 129—131). — Ueber eine neue Laminaria ( Laminarion Schinziï) aus Westafrika. (Mit 1 Taf.) (Bull, de l’Hei'b. Boissier, T. I, Genève 1893, S. 91-94L — List of the Marine Algæ of the Isle of Wight. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1891, N:o 6 Trondhj. 1893, S.' 267-282). — The Norwegian Forms of Lithothamnion (With 23 PL) (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1894, Trondhj. 1895, S. 29-208). — List of Species of the Lithothamnia. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1898 N:o 3, Trondhj. 1898, S. 1-11). — New or critical Lithothamnia (with 1 PL). (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1895 N:o 2, Trondhj. 1896, S. 1 — 10). 56 Fosue, M., Notes on two Lithothamnia from Funafuti. (Norske Yid. Sesk. Skrift. 1899 N:o 2, Trondhj. 1900. S. 1-11). — Om some Lithothamnia. Norske Yid. Selsk. Skrift. 1897 N:o 1. Trondhj. 1897, S. 1—20). — Some new or critical Lithothamnia. (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1898 N;o 6, Throndhj. 1898, S. 1-19). — Systematical Survey of the Lithothamnia. (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1898 N:o 2. Trondhj. 1898, S. 1—7). — Melobcsia caspiea, a new alga. (Sv. Yet. Akad. Öfversigt. B. 57, Stockh. 1900, S. 131). — New Melobesiæ. (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1900 N:o 6, Trondhj. 1901, S. 1—24). — Algological notices. (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1891, N:o 5. Trondhj. 1893, S. 263—266). — The reproductive organs in Turm relia scptem/rionalis. Ectocarpus (Streblonema > Turner elite a new alga. (Norske 4 id. Selsk. Skrift. 1896 N:o 2. 3. Trondhj. 1896 S. 1-8). — Toldkasserer Kakl Petteksen. En biografisk skisse med portræt. (Tromsö Mus. Aarsheft. XIII. Tromsö 1890, S. I— XII) — Remarks on forms of Ectocarpus and Pylaiella. (Tromsö Mus. Aarsheft, XIY, Tromsö 1891. S. 123—128). — Remark on Hœniatostagon balanicola Strômf. (Nuova No- tarisia. Ser. YII. Padova 1896, S. 84—85; ogsaa sær- skilt Pag. 1—2). — Remarks on the Nomenclature of the Lithothamnia. (Norske Yids. Selsk. Skr. 1898 N:o 9, Trondhj. 1898, S. 1—7). — Remarks on Melol esiecc in Herbarium Crouan. (Norske Yid Selsk. Skrift. 1899 N;o 7. Trondhj. 1900 S. 1 — 16). — Revised systematical survey of the Mdobesicce (Norske Yid. Selsk. Skrift. 1900 N:o 5, Trondhj. 1900, S. 1-22). — Die Systematik der Mdobcsicce. (Eine Berichtigung). Ber. deutsch, bot. Ges. B. 18. Berlin 1900, S. 239—241). — Weiteres über Mdobcsicce. (Ber. deutsch, bot. Ges. B. 15. Berlin 1897, S. 521—526). — A Yisit to Roundstone in April. (Irish Naturalist. Yol. VIII, Dublin 1899, S. 175-180). Fjuttz, R., Undersôgelser over karplanternes udbredelse i Nord-Reisen. Nvt Mag. f. Naturv. B. 37, dira 1900. S. 230-254). Gade, F. G., Mikroskopet og den mikroskopiske Teknik. En Yeiledning for Læger og Studerende. Kra 1899, YII -j- 275 S. 57 (Geelmuyden, B.), Væxtliv. (Norges Land og Folk. T. Smaa- lenenes Amt. Ved A. N. Kiær Kra. 1885, S. 40 — 41 ; XI Stavanger Amt af Boïe Ström. Kra. 1888. S. 26 -27). Grafe, Cur. Fr., Vegetation i det Stnaa. (Tidsk. f. Skov- brug. Aarg. 6. Kr. 1898, S. 100—104, 120—124). Gran, H. H. Kristianiafjordens algeflora, I. Rliodophtjccœ og Phœophycece. (Med 2 PI.). (Skrifter udg. af Vid. Selsk. 1896, Math. nat. Kl. N:o 2, Kra. 1897, S. 1 — 56). Algevegetationen i Tönsbergfjorden. (Hermed 1 TI.) (Forh. 1 Vid. Selsk. 1893, N:o 7, Clira. 1894, S. 1-38). — Bacillarien vom kleinen Karajakfjord. Mit Taf. I. (Biblio- theca bot. H. 42. Cassel 1897, S. 1 — 12). — Bemerkungen über das Plankton des arktischen Meeres. (Ber. d. deutsch, bot. Ges. B. 15. Berlin, 1897, S. 132 —136). — Bemerkungen über einige Planktondiatomeen (Mit Taf. IX). (Nyt Mag, f. Naturv. B. 38. Ghra. 1900, S. 103—128). — Diatomaceæ from the Ice-floes and Plankton of the Arctic Ocean (With 3 PI.). (Norweg. North Polar Expedition. Scient. Res. Ed. by F. Nansen (V. Ill) N:o 11, Clira. 1900, S. 1-74). — Over Diatomeer ( Kiselalger), som lever paa Isflag i Polar- havet. (Bot. Not Lund 1900, S. 116). — En norsk form af Ei tocarpus tomcntosoiclcs Farlow. (Her- med 1 PI.). (Forli. i Vid. Selsk. 1893, N:o 17. Clira. 1894, S. 1 -15). Les Plantes. (La Norvège. Kra. 1900, S. 63 — 74; oversat under titel ’’Plant-Life” i ’’Norway. Kra 1900, S. 58 — 69). — Protophyta: Diatomaceæ, Silicoflagellata og Cilioflagellata. (4 PI.) (Norske Nordhavs-Exped. N:o XXIV, Chra 1897, 2 + 36 S.; norsk og engelsk Tekst). Hydrographic-Biological Studies of the Northern Ocean and the Coast of Nordland. (Report on Norw. Fiskery and Marine Investig. Ed. J. H.jort. Vol. I, N:o 5. Kra 1900, 92 S. + XXXVIII Hydrographical Tables, XIII Plankton Tables, 2 Plates). — se J. Hjort. Hagemann, Axel, Altenskoven. Bidrag til Finmarkskovens Historie under Dansketiden. (Norske Forstforen Aarbog 1890. Kra. 1890, S. 1-74). — Finraarksbirken II. Et Hundredaar af Kystskovens Histo- rie i Vestfinmarken (Norske Forstforen. Aarbog 1891, Kra. 1891, S. 46—70). 58 Hag ex, I. j Norges Bryologi i det 18de Arhundrede (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1897 N;o 3, Trondhj. 1898, S 1-195). — Ad bryologiam Norvegiæ contributiones sparsæ. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1888-90. Trondhj. 1892, S. 82-40). — Sur quelques mousses norvégiennes. 1 — G. (Revue Bryo- logiques. Année 18, Le Mans 1891, S. 1—8). — Index muscorum frondosorum in alpibus Norvegiæ meridi- onalis Lomsfjeldene et Jotunfjeldene hucusque cognita- rum. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1888—90. Trondhj. 1892, S. 1 — 16). — Musci Norvegiæ borealis. Fasciculus 1-mus. (Tromsö Mus. Aarsheft. 21 & 22. Trondhj. 1899, S. 1 — 112). — Notes bryologiques. 1 — 20. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 38. dira. 1900, S. 321—341). — Schedulæ Bryologicæ (cum Tab. duabus). (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1897 N;o 2, Trondhj. 1897, S. 1 — 30). — De nova specie Polytrichi, muscorum generis. (Meddel. om Grönland. H. XV, S. 444 — 445). — Tetraploclon pallidus. (Norske Vid. Selsk Skrift. 1893, Trondhj. 1893, S. 75 — 76). — Webern lutescens Limpr. i Sverige? (Bot. Not. Lund 1897, S. 171-172). — Om et tvivlsomt voxested for Pleur oä in purpurea (Lightf,). (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1893, Throndhj. 1894, S. 152 - 154). — Se F. E. Conradi, Chr. Kaorin, og E. Ryan. Halvorsen, G. og Loren, H., Naturhistorie for Folkeskolen (Trykt som inanuskript) Kra 1896; Om planterne S. 45 — 80 med 2 PL). Handagarp, I , Haardföre planter i lavlandet. (Naturen, Aarg. 24, Bergen 1900, S, 274—279). Handegaard, L, En norsk plante, som vokser i sneen. (Na- turen, Aarg. 23, Bergen 1899, S. 204—206. Hansen, G. A., Kemotaxi. (Naturen, Aarg. 17, Bergen 1893, S. 371-372). Hansteen, B., Er vor vildtvoxende Agersenep nogen Kvæl- stofsamler i samme Forstand som en Bælgplante? (Tids. f. norske Landbrug. Aarg. 1. Chra 1894, S. 121—125). — Lidt om snyltende alger i raoluskskaller. (Naturen. Aarg. 16, Bergen 1892, S. 227—231). — Algeregioner og Algeformationer ved den norske Vestkyst. (2 PL). (Nyt Mag. f. Naturv. B. 32, Chra 1892, S. 341 -363). — Beiträge z. Kenntniss der Eiweissbildung und der Bedin- 59 gungen der Realisirung dieses Processes im phaneroga- men Pflanzenkörper. (Vorläuf. Mittheilung I). (Ber. d. deutsch, hot. Ges. B. 14, Berlin 1896, S. 362 -371). IIaxsteen, B., Fra Bergensudstillingen. (Beret, om Norg. Land- brugshöiskole 1897—98, Clira. 1899, S. 108 — 110). — Indberetning om en Reise til Udlandet for at studere landbrugsbotaniske Forsögsstationer. (Beret, om höiere Landbrugsskole i Aas 1892—93. Chra. 1894, S. 41—94). — Forelöbig Meddelelse om plautefysiologisk Undersögelse angaaende Dannelse af JEggehvidestoffe i Planterne (Be- ret. om liöi. Landbr. i Aas 1895—96, Clira 1897, S. 214-217). — Om stammens og rodens anatomiske bygning hos Dipsa- ceerne. (Hermed 4 PI. ) (Forli. i Vid. Selsk. 1893, N:o 3, Clira 1894, S. 1-47 — Studien über Weiden und Wiesen in den norwegischen Hochgebirgen. (Biol. Centralblatt. B. 16. Leipz. 1896, S. 81-84). — Om Æggehvidesyntliese i den grönne phanérogame Plante. (Skrift. udg. af Vid. Selsk. 1898. Mat. nat. Kl. N:o 3. Kra. 1899, S. 1-140). — Ueber Eiweissynthese in grünen Phanerogamen. (Jabrb. f. wiss. Botanik. B. XXXIII, Lpz. 1899, S. 418—486). — Ueber das F ucosan als erstes scheinbares Product der Kohlensäureassimilation bei den Fucoideen. (Mit Taf. XIV). (Jalirb. f. wiss. Botanik. B. XXXV, Lpz. 1901, S. 612-625). Haukevik, 0. S., Et stört Grantræ. (Tids. f. Skovbrug. Aarg. 4. Hamar 1896, S. 157—158). Havaas, J.. Nye findesteder for nogle sjeldne lichener. (Ber gens Mus Aarbog 1899, H. 2, N:o 5, Bergen 1900, S. 1 — 17). — Floristiske undersögelser i Söndre Bergenhus Amt 1896. (Bergens Mus. Aarbog 1897, N:o 3 Bergen 1898, S. 1 -i3). Helland, A., Indvandringen af planter i Lofoten (Naturen. Aarg. 22, Bergen 1898, S. 87-89). — Jordbunden i Romsdals amt. l:ste Del. Flora. (Norges geologiske Undersögelse. N:o 18. Kra. 1895, S. CCXXXIV - CCXXXIX). — Lofoten og Vesteraalen. Botanik. (Norges geol. Undersög. N:o 23. Kra. 1897. S. 225-247). — Professor Blytts geologiske Tidsregning. (Archiv f. Math. og Naturv. B. 14, Chra 1890, S. 106 — 131). — Vækstlivet. (Norges Land og Folk. XVI Söndre Trond- 60 hjems Amt ved Amünd Helland .D. 1. Kra. 1898, S. 111 — 116; XIX Tromsö Amt ved Amünd Helland. D. 1. Kra. 1899, S. 300-315). H.joht, J., and Gban, H. H., Hydrographic-Biological Investi- gations of the Skagerak and the Christiania Fiord. (Re- port on Norweg. Fishery- and Marine Invest Ed. Johan Hjokt. Vol. I N;o 2, Kra. 1900, S. 1 — 56, with Hydro- graphical Tables 1—41 and Plankton Tables 1—7). — — Currents and pelagic life in the Northern Ocean. With tables and 7 plates. (Report on Norwegian marine in- vestigations 1895—97- by .1. Hjort, 0. Nordgaaud and II. II. Gkan. Bergen 1899, 24 -p 20 S.). Hoffstad, 0. A., Flora for skoler. Kra. 1899. VII 132 S. — Norsk Flora. Kra. 1891, XXXII -f- 222 S.; Anden for- bedrede Udg. Kra 1893. XXX -f- 252 S.; Tredie Udg. Kra. 1898, XXXII -f 266 S. — Stavanger amts flora. Fortegnelse over de i Stavanger amt hidtil bemærkede fanerogamer og kryptogamer til - ligemed angivelse af deres omtrentlige udbredelse inden amtet. (Stavanger Mus. Aarsberetning 1891. Stavang. 1892, S. 23-56). — Lærebog i Planterigets Naturhistorie (Botanik) for Middel- skolen. Kra. 1898. 86 S. — Farvelagte botaniske plancher. 20 tavler. Kra 1899. — Vegetationen og floraen paa kysten af Trondhjems stiff nordenfor Trondhjemsfjorden. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 37, Chra. 1900 S. 1-39). — Nogle nye voksesteder for fanerogamer og karkryptogamer i Stavanger amt. (Stavanger Mus. aarsber. 1894, Sta- vang. 1895, S. 45—52). Holmboe, J., En fjeldform af Cap sell a Bursa pastoris. (Bot. Not. Lund 1899, S. 261-265). - Nogl eiagttagelser over fröspredning paa ferskvandsis. (Bot. Not. Lund 1898, S. 169-178). — Notizen über die endozoische Samenverbreitung der 1 ögel. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 38, Chra 1900, S. 303-320). — To torvmyrprofiler fra Kristiania omegu. (Hermed tavle 2). (Geol. Foren. Förhandl. B. 22. Stockh. 1900, S. 55 — 68; ogsaa særskilt). — Strandplanter i det indre af Norge. (Naturen. Aarg. 23. Bergen 1899, S. 271-275). — Nogle ugræsplanters indvandring i Norge. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 38, Chra. 1900, S. 129-262). — Vore Ugræsplanters Spredning. (Tidskr. f. norske Land- 61 brug. Aarg. 7, Clira. 1900, S. 155—171; oversat i Sv- Tradgärdsföreningens Tidskrift. Stockh. 1900, S. 115 -121, 138-139). Holm bob, J., Undersögelser over norske ferskvandsdiatoméer. I, II. Archiv f. Math, og Naturv. B. 22 N:o 1. Kra. 1900, S 1—72 (1 planche); B. 23 N:o 2, Kra. 1901. S. 1—41). — Victoria regia. (Naturen. Aarg. 24, Bergen 1900, S. 323 — 331). »Holst, A., Oversigt over bakteriologien for læger og stude- rende. Med 24 træsnit og 2 farveplancher. Kra. 1890, XII + 192 S. Hoi termann, C., Beiträge zur Anatomie der Combretaceen (Mit 2 Tafl.). (Forli. i Vid. Selsk. 1893, N:o 12, Chra 1893, S. 1—47; ogsaa særskiit som Diss). — Axel Blytt. (Ber. deutsch, bot. Ges. B. 17. Berlin 1899, Generalversamml. S. 225—230). — Pilzbauende Termiten. (Bot. Unters. S. Sciiwendener dar- gebracht. Berlin 1899, S. 411 — 420). — Mykologische Untersuchungen aus den Tropen. Berlin 1898, VIII + 122 S. 12 Tafl. IIcitfeldt-Kaas, H., Plankton in norwegischen Binnenseen. (Biol. Centralblatt. B. 18. Leipz. 1898, S. 625—636). — Die limnetischen Peridineen in norwegischen Binnenseen. Mit 1 Tafl. (Skrifter udg. af Vid. Selsk. Mat. nat. Kl. 1900 N:o 2. Chra. 1900, S. 1-8). — Merkelig spredning af plantefrö. (Naturen. Aarg. 24. Ber- gen 1900, S. 221-222). Insekterne og Planterne. (Folkevennen. N. R. B. 21, Kra. 1897, 111-121). Jensen, H. 0., Om Garvestofmængden i norske Barksorter. (Tidskr. f. Skovbrug. Aarg. 8. Kra. 1900, S. 359—365). Jensen, T., Rudbeckia fulgida. (Norsk Havetidende. Aar. 10, Chra 1894, S. 95-96). Joiian-Olsen, O., Planmæssig Anvendelse af Ostegjær i Meie- rierne. (Tidskr. f. norske Landbrug. 4 Aarg. Chra. 1897, S. 97-102). — Bakterioide Soppe. (Forh. ved Skand. Naturf. 14:de Mode. Kbh. 1892, S. 461). — Botanik (Illustreret norsk Literaturhistorie af Henrik Jæ- ger. B. II, 2. Kra. 1896, S. 102-110). — Lærebog i Naturkundskab for Folkeskolen. Kra. 1893. Om planterne. S. 48 — 75; Andet Oplag. Kra. 1894. Om planterne S. 49 — 76. — Die bei der Käsereifung wirksamen Pilze. Mit 6 Tafl. (Cen- 62 tralblatt f. Bakteriologie. II Abth. B. 4. Jena 1898, S. 161-169). Joi tan- Olsen, O.Forelöbig Meddelelse om Fremstilling af Gorgon- zolaost, gjæret ved rendyrkede Mikrober. Stipendiebe- retning. (Aarsber. ang. off. Foranstaltn. til Landbr. Fremme 1895. Kra. 1896, S. 260—264; Stipendieberet- ning yderligere i Aarsber. 1896, Kra. 1897, S. 478—489: Aarsber. 1888, Kra. 1899, S. 458—458). — Om Ostgjær og dens planmæssige Anvendelse i Praxis (Berät, öf. 2 nordiska Landbrukskongr. i Stockb. 1867. Bilaga 17. Sth.. Tit..-f- 16 S. + 2 texttræsnit -j- Dis- kussion. S. 465—468). — Zur Pleomorphismusfrage Mit 2 Taf. (Centralbl. f Bak- teriologie, Parasitenkunde u. Infektionskrankbeiten. 11 Abth. B. 8. Jena 1897, S. 273-284). — Det tredie Rige. (Nyt Tidsskrift. N. R. Aarg. 3. Kra. 1894-95. S. 321-332). — Om Sop paa levende Jordbund (Parasitiske Svampe pan Planter, Dyr og Mennesker (Kra. 1893. X -f- 136 S. + 12 Plancher. — Hr. Landbrugsingeniör Werenskiold. Et Svar fra — — . (Norsk Landmandsblad. Aarg. 16. Kra. 1897, S. 121 — 122, 152-153, 187-188). — Min nye ystningsmetode. (Norsk Landmandsblad. Aarg. 16. Kra 1897, S. 76—79). — Om 011et og dets Udvikling fra Oldtid til Nutid. Kra. 1900. IV -f 164 S. Jörgensen, E., Ueb. die Blüthen der Junger mania otcadensis IIook. (Mit 1 Tafl.) Bergens Mus. Aarbog 1894—95. N:o 18. Bergen 1896, S. 1 — 6). — Campylopus brevipilus Br. eur. c. fr. (Mit. 1 Tafl.) (Ber- gens Mus. Aarbog 1894—95. N:o 17, Bergen 1896, S. !-*)• — Om floraen i Nord-Reisen og tilstödende dele af Lyngen. (Forh. i Vidsk. Selsk. 1894, N:o 8, Chra. 1895, S. 1- 104). — Sandefjordegnens mosflora. (Bergens Mus. Aarbog 1894 -95. N:o 13. Bergen 1896. S. 1-29). — Nogle for vor flora nye planter. (Bergens Mus. Aarbog 1898. N: 9, Bergen“ 1899, S. 1-10). — Protophyten und Protozoen im Plankton aus der norwe- gischen Westküste. (Mit 5 Tafl.) (Bergens Mus. Aar- bog 1899. N:o 6* Bergen 1900, S. 1—95;. 63 Jörgensen, E., Lidt om Vegetationen ved Ivaafjorden i Lyngen. (Nyt. Mag. f. Naturv. B. 84, Chra. 1895. S. 77—101). K. Mose. Folkevennen. N. R. B. 15. Chra. 1891, S. 87 -95). M, — K. Fra Jelöen. (Naturen. B. 17. Bergen 1893, S. 851-352). Kaalaas, B., Beiträge zur Lebermoosflora Norwegens. (Skrift. udg. af Vid. Selsk. 1898, Mat. nat. Kl. N:o 9. Kra 1899, S. 1-28). — Levermosernes udbredelse i Norge. Fortegneise over de i Norge hidtil iagttagne levermoser med angivelse af deres udbredelse og bekjeudte voksestederv (Nyt. Mag. f. Naturv. B. 33, Chra. 1893, S. 1—490). — Scapania gymnoslomopliila n. sp. (Bot. Not. Lund 189G, S. 21-22). — Trichostomum arcticum nov. sp. (Bot. Not. Lund 1900, S. 257-258). Kaurtn, Ciir., Bryhnia scabrida. Bot. Not. Lund 1892. S. 60-61). — et I. Hagen, Supplementum muscorum frondosorum Alpium Lomsfjeldene et Jotunfjeldene. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1888-90, Trondhj. 1892, S. 41-52). Korsmo, E., Ugræs i Ager og Eng. Kra 1896, IY -)- 140 S. Larsen, P. A., Lærebog i naturliistorie for folkeskolen. 3die omai’beidede udg. Kra. 1893. Planteriget S. 77—97. — Lærebog i naturkundskab (naturbistorie med sundheds- lære samt fysik) for folkeskolen, amtsskoler og tekniske aftenskoler. 4;de udg. Kra. 1896, Planteriget S. 77—97). Ln. Eviggrönne Planter. (Tidsskrift f. Apothekervæsen. Aarg. 3. Kra. 1895, S. 117-121). Magelsen, W., Slangegranen. (Norsk Havetidende. Aarg. 12, Chra 1896, S. 176). Martens, Nordlandsgranen ( Abies borealis). (Tidskr. f. Skov- brug. Aarg. 5. Kra. 1897, S. 95—96). Moen, M. P. . ïilvæxtundersôgelser af Granskov foretagne i Nordre Trondhjems Amt, væsentligst i Værdalen paa forskjellige Voxesteder. (Tidsk. f. Sskovbrug, Aarg. 4. Hamar 1896, S. 9—15). Neumann, G. W., Om Gjærsop og de nyeste undersögelser over deres afstamning. (Naturen, Aarg. 20. Bergen 1896, S. 33-44). Niei, sen. Y., Tre fodgjængere af den gode garnie skole (Axel Blytt, med Portræt). (Den norske .î)uristfor. Aarbog 1899, Kra 1899, S. 2-8). 64 Xigssen, L. P., Lidt om Planternes Vegetationstid. (Tidsk. f. norske Landbrug, Aarg. 5, Clira. 1898, S. 282—286). — Har Planterne kortere vegetationstid i Nordland end sön- denfjelds? (Naturen. Aarg. 22, Bergen 1898, S. 257— 259). Norman, J. M., Florae Arcticæ Norvegiæ species & formæ non- nullæ novæ v. minus cognitæ plantarum vascularium. (Forh. i Yid. Selsk. 1893, N:o 16. Clira 1894, S. 1—59). - N orges arktiske Flora I, 1, Kra. 1894, 4 -f- 760 S.,- II 1, Kra. 1895, VIII + 442 S. I. 2 Kra. 1900 VIII S .+ S. 761-1487. (II, 2 Kra. 1901, S. 443-623 + 8 S.) — Florida Tiomsöensis. (Tromsö Museums Aarshefter. XV, Tromsö 1893, S, 157—174). Notö, Andr., Florula Tromsöensis. Editio nova. (Tromsö Mus. Aarsheft. XIII, Tromsö 1900, S. 113— 180j. (Xöyik, P.) Botanisk Gartner X. G. Moe (med Portraet) (Norsk Havetidende, Aarg. 8. Chra. 1892, S. 181—184). Olafsen, 0., En Barlind i Ullensvangs Præstegaards Have (Norsk Havetidende, Aarg. 10, Clira.* 1894, S. 195—197; aftrykt i Tidskr. f. Skovbrug. Aarg. 3, Hamar 1895, S. 76-78). — Havebrug og Frugtavl i Norge i Middelalderen. Med Bi- stand af P. Xövik, Chra. 1898, IV + 59 S. — Havebrugets og Frugtavlens Udvikling i Hardanger. En historisk Fremstilling. Kra. 1900, VI + 99 S. — Havedyrkning i Bratsberg Amt i ældre og nyere Tid. (Tidskr. f. norske Landbrug. Aarg. 7, Chra. 1900, S. 241-258). — Naar og hvorledes er Poteterne indfört i Norge? (Tidskr. f. norske Landbrug. Aarg. 6, Chra. 1899, S. 504—506). — Endnu et Par Oplysuinger om Potetdyrkningens Oprin- delse her i Landet. (Tidskr. f. norske Landbrug. Aarg. 7, Chra. 1900, S. 74-76). Omang, S. 0. F., Nogle Archieracier fra Hallingdal og Kröds- herred. (Nyt Mag. f. Naturv. B. 38, Chra 1900, S. 71-94). Pedersen, G., Om Aloë. (Farmaceutisk Tidende. Aarg. 7. Kra 1899, S. 33-36, 50-53). Poulsson, E., Om'det Atheriske filixextrakts toxisk og anthel- mintisk virkende bestanddel. En experimentel farmako- logisk undersögelse. Kra. 1892. IV -f- 66 S. — Farmakologiske undersögelser over Aspidiuvi spinulosut». (Forh. i Vidsk. Selsk. 1898, N:o 5 Chra. 1899, S. 1 -45). 65 Printz, II. C., Forstmester Barth (med Portræt). (Norske Forstfor. Aarbog 1892, Kra. 1892, S. 53—64). R. En norsk plante, som kan hypnotiseres. (Naturen, Aarg. 16. Bergen 1892, S. 287-288). Resvoll, T. R., Nogle arktiske ranunklers morfologi og ana- tomi. (PI. XIII— XV). (Nyt Mag. f. Naturv. B. 38, Chra. 1900, S. 343-367). — Vækstlivet (Norges Land og Folk. VIII Bratsberg Amt ved Amund Helland, D. 1, Kra. 1900, S. 228—239). II. R., Stort Birketræ. (Naturen, Aarg. 22, Bergen 1898, S. 384). Reusch, H., Naturkundskab. N:r 1. (Större udgave). l:ste Del. 0m dyrene, planterne og Stenene. JLra. 1891. (0m planterne. S. 76-112.) — — - 4:de udgave. Kra. 1899. (Om planterne. S. 120 — 165). — Naturkundskab. N:r 2. (Mindre udgave) l:ste til 5:te tusen. Kra 1891. (Om planterne S. 37—61). 130:te til 140 tusen. Kra 1899. — Naturkunna. Np. 2. (Mindre utgaava) Kra 1892. (Um plantorna S. 37 — 61). — Lieber eine eigentümliche Wachstbumsform einer Moosart. (Botan. Jahrbücher, hg. v. Engler. B. XXIII, Lpz. 1897, S. 573—574). — 0nskekvisten. (Naturen. Aarg. 23. Bergen 1899, S. 353 -366). Ryan, E., Undersögelser af nogle torvpröver. (Norges geol. undersögelse. N:o 14. Kra. 1894, S. 100 — 121). — Dryptodon Hartmani (Sch.) fructificans. (Bot. Not. Lund 1891, S. 173-174). — og I. Hagen, Iagttagelser over mosernes udbredelse i den sydvestlige del af Smaalenenes amt. (Norske Vid. Selsk. Skrift. 1896, N;o 1, Tr.ondh. 1897, S-168). IL S. Slimgjærsop i honning. (Farmaceutisk Tidende. Aarg. 2. Kra. 1894, S. 187-188). Schneider, J. S., Humlerne og deres forhold til flora’en i det arktiske Norge. Forelöbige bemærkninger. (Tromsö Mus. Aarshefter. XVII N:o 3. Tromsö 1895, S. 133-143). Schuman, J., Tang som Foder. (Norsk Landmansblad. Aarg. Chra. 11, 1892, S. 115-119). Schübeler, F. C., Vort Landbrugs Opkomst. Chra. 1892. VIII + 75 S. — Slangegranen. (Norsk Havetidende. Aarg. 7. Chra. 1891, S. 5 - 9). — Tillseg til Viridarium norvegicum I. (Nyt Mag. f. Natur- Boi. Not. im. 5 66 videnskab. B. 32. dira. 1892, S. 141—242; ogsaa med særskilt Titelblad -f- 102 S. Schulz, Th.. 0m botaniske Haver, specielt med Hensyn paa ökonomiske Formaal. Stipendieberetning. (Tidsskr. f. norske Landbrug. Aarg. 2. Chra. 1895, S. 1G8— 180). Schöyen, W. M., Om Anvendelsen af insekt- og sopfordri- vende Midler i Havebruget. (Norsk Havetidende. Aarg. 10. Chra. 1894, S. 4—12, 28—38: ogsaa særskilt S. 1—19). — Om Bekjæmpelse af Ineskt- og Sopskade paa vore Kul- turplanter (Forh. ved 10 aim. Laiidbrugsmöde i Bergen 1898. Chra. 1899, S. 254 — 266, ogsaa trykt i Tidsskr. f. norske Landbr. Aarg. 5. Chra. 1898, S. 638—650). — Om hrandsygdommer p;t kornagrene. (Norsk Landmansbl. Aarg. 9, Kra. 1890, S. 391—393, 399-402, 407-408, ogsaa under Titel: ”om brandsjukdomar ;t sädesfälten” 1 ”Akerbruket och Husdjursskötseln Aarg. III. Kalmar 1892, S. 22-23, 56-59). — Hvilke Foranstaltninger bör hos os ti’Æffes fra det Offent- liges Side til Bekjæmpelse af Kulturplanternes Fiender blandt Skadeinsekter og Snyltesoppe? (Tidskr. f. nor- ske Landbrug. Aarg. 1. Chra. 1894, S. 85—98). — Forsög med Oversprôitning af Frugttræer med Parisergrönt (Tidskr. f. norske Landbrug. Aarg. 2. Chra. 1895, S. 16-21). — Indberetning om de i Aaret 1891 modtagne Forespörgsler og anstillede Undersögelser angaaende Skadeinsekter og Plantesygdomme (Aarsber. ang. off. Foranst. til Landbr. Fremme 1891, Kra. 1892. S. 56 —85; og saa særskilt 30S.) — Beretning om Skadeinsekter og Plantesygdomme (Aarsber. ang. off. Foran. til Landbr. Fremme 1892, Kra. 1893, S. 32—71 (ogsaa særskilt 42 S.); Aarsber. 1893, Kra. 1894, S. 53 — 79 (ogsaa særskilt 27 S.); Aarsber 1894, Kra. 1895, S. 49 — 83 (særskilt 36 S.); Aarsber. 1895. Kra. 1896, S. 55 — 88 (særskilt 36 S.); Aarsber. 1896, Kra. 1897, S. 61—116 (særskilt 58 S.): Aarsber. 1897, Kra. 1898, S. 57—99 (særskilt 45 S.); Aarsber. 1898, Kra. 1899, S. 75 — 106 (særskilt 34 S.); Aarsber. 1899, Kra. 1900. S. 72 — 111 (særskilt S. 42). — Insekt- og sopfordrivende Midler. Veiledning til deres Anvendelse i Land- og Havebruget, Chra. 1896, 16 S.; 2 gjennemseede og forögede Oplag. Chra. 1900, 16 S. - Om Potetsygen og dens Bekjæmpelse, specielt ved Iûob- bermidler (Tidskr. f. norske Landbr. Aarg. 3. Chra. 1896. S. 1 — 19; (lelvis aftrykt i Norsk Landmandsbl. Aarg. 15. Kra. 1896, S. 5-8). Scuöyen, W. M., En ny potetsygdom. (Norsk Landmandsbl. Aarg. 15. Kra. 1896, S. 289—290). Rust paâ Stokrosor ( Puccini a malvacéil r urn). (Norsk Ila- vetidende. Aarg. 12, Chra. 1896, S. 86—89). - Oui Rust paa Kornplanterne. (Tidskr. f. norske Landbr. Aarg. 4. Clira. 1897, S. 441—445). Soi, lied, P. R., Bidrag til Tangaskebrændingens Historié (Norsk Fiskeritidende Aarg. 19. Bergen 1900, S. 323 — 332, 465-480, 526-564, fort.) Stangelanp G. E., Bemærkninger om en del myrstrækninger i Bergs og Rakkestads præstegjælde i Smaalenene saint om myrerne paa Jæderen. (Norges geol. Unders. Aar- 16g. 1891, Kra. 1891, S. 4-46, 93-94). Om Torvmyrer i Norge og deres Tilgodegjörelse. I). 1, 2. (Norges geol. Unders. N:o 20, Kra. 1896, IV -f 1-0, N:o 24, Kra. 1897, IV -f- 204 -(- 2 Ivarter). — Torvmyrer inden Kartbladet ^Nannestads” Omraade. (Nor- ges geol. Unders. N:o 8, Kra. 1892, 68 S. -f- 1 Kart 3 PL). - Torvmyrer inden Kartbladet "Sarpsborgs” Omraade. (Nor- ges geol. Unders. N:o 5. Kra 1892, 36 S. -f- 1 Kart -f 2 Profiler). — Undersögelse af Myrpröver. (Tidskr. f. Norske Landbrug. Aarg. 4, Chra. 1897, S. 114-118. Aarg. 5. Chra. 1898, S. 180-182. Aarg. 7. Chra. 1900, S. 227-231). Stürmer, C., Om en art Puccinia paa Polemonium cœruleum. (Bot. Not. Lund 1896, S. 214). — Om en art af slægten Ui eclinopsis P. Magn. paa Struth i- optcris germanica. (Bot. Not. Lund 1895, S. 81 — 82). Storm, V., Notitser til Throndhjems Omegns Flora IV. (Nor- ske Vid. Selsk. Skrift. 1888 — 90, Throndhj. 1892, S. 17-31). Svendsen, C. J., Ueber ein auf Flechten schmarotzendes Scle- rotium. (Mit Taf. II). (Bot. Not. 1899, S. 219—228). Svendsen, P., Nogle Saxifraga for Haven (Norsk Havetidende. Aarg. 14. Chra. 1898, S. 203-204). Sorensen, H. L , Norsk flora til brug ved skoler og botaniske udflugter. Kra. 1893, XXXII -}- 168 S., 2:det Oplag Kra. 1896, XXXII 167 S., 3:die uforandr. Opi. Kra. 1899. — Ledetraad ved anskuelsesundervisningen i plantelære paa begyndert rinnet. Kra. 1894, 4 -f- 51 S. 68 I Sorensen, H. L., Lærebog i Botanik for Middelskolen. Med 1 6 farvelagte Plancher og talrige Billeder i Teksten. Kra. 1899, 4 + 98 S. — Dyrerigets og planterigets naturhistorie i kort udtog for middelskoler, pigeskoler og borgerskoler. 5:te omarb. Udg. Chra. og Kbh 1891 (Botanik S. 169—289), 6:te uforandr. udg. Chra. og Kbh. 1894 (Botanik S. 169 -289). Thor, S , Beskrivelser og billeder af nogle nytteplanter ud- arbeidet til brug i mindre folkeskoler og forberedelses- skoler. Med billeder af 40 planter. (Kra. 1898), 32 S. — Middelskolens Botanik i Billeder og Tekst. Chra. 1898, 4 bl. + 96 S. + 8 coll. P1-; 2 Öplag Kra. 1899, 4 bl. + 96 S. + 8 PL — De forste Planter i Skolen til Hjælp ved den förste Un- dervisning. Kra. 1894, 32 S. ; 2det omarbeidede Opl. Kra. 1898, 48 S. Thorsen, J. G., Sygdom paa Furuskoven. (Tidsskr. f. Skovbrug. Aarg, 3. Hamar 1895, S. 25—27). Utne, A., Naturhistorie for by-folkeskolen. Drammen 1892; Naturhistorie for byskolen. 3 Opl. Drammen 1900 (Læ- ren om planterne (Botanik) S. 71 — 100). — Naturhistoi’ie for Landsskolen med et kort uddrag af sund- hedslæren. Drammen 1892; 3;die Opl. Drammen 1897. W ERENSKion, F. H , Norske kornsorters kemiske sammensæt- ning og næringsværdi. (Norsk Landmandsbl. Aarg. 17, Kra. 1897, S. 577-578). — Löv som foder. (Norsk Landmandsbl. Aarg. 15, Kra. 1896, S. 173—175). — Vore rodfrugters kemiske Sammensætning og relative vaerdi. (Norsk Landmandsblad. Aarg. 14. Kra. 1895, S. 151 — 152). Wille, N., Algerne (E. Warming, Haandbog i system. Botanik. 3 TJdg. Kbh. 1891, S. 5-56, 71-79).- — Antwort an Herrn Docent A. N. Lundström. (Bot. Cen- tralblatt. B. 45, S. 234-235). — Bakterier i Jordbunden og deres Nytte. (Norsk Haveti- dende. Aarg. 7, Chra. 1891, S. 81 — 85, 98 - 103). — Beiträge zur physiologischen Anatomie der Laminariaceen. (Mit 1 Tall.).’ (Festskrift til H. M. Kong Oscar IL B. 2 E N:o 4, Kra. 1897, 70 S). — Beobachtungen über Plcurocladiu I neust ris A. Br. und deren systematische Stellung. (Mit Tafl. X) (Ber. d. deutsch bot. Ges. B. 13, Berlin 1895, S. 106-112). 69 Wille, N., Beschreibung einiger Planktonalgen aus norwegi- schen Süsswasserseen. (Biol. Centralblatt, B. 18. Lpz. 1898, S. 302). — Heber die Befruchtung bei Nemalion mullißdum (Web. & Mohr) J. Ag. (Vorläufige Mittheilung.) (Ber. deutsch, bot. Gess. B. 12, Berlin 1894, Generalversamml. S. 57 — 60). — Blomster og blomsterstöv. (Lsesebog for Folkeskolen ved Nordaiil Rolfsen, 5 D. Kra. 1895, S. 227 — 286). — Botanik (Grundlinier til Sommerkurset 1894. (Trykt som Manuskript) 30 S. -f- 2 Plancher. — Cholerabacillernes Spredning ved Frugter. (Norsk Have- tidende. Aarg. 9, Chra. 1893, S. 26—29). — Conjugates , Chlor opliy er ee, Characeec. (Die natiirl. Pflan- zenfamilien, hg. v. Engler u. Prantl. B. I. Abth. 2. Ber- lin 1889-1897, S. 1-175). — Erklæring til Landbrugsdirektoriatet angaaende Dyrkning af Medicinalplanter her i Landet og Udnytning af vildt- voksende Medicinalplanter. (Farmaceutisk Tidende. Aarg. 4, Kra. 1896, S. 148-152). — Exemplare einer für Norwegen neuen Alge, Spirogyi a ri- vularis Rabii. (Biol. Centralblatt. B. 16, Lpz. 1896, S. 124—125). — Om Fieröernes Ferskvandsalger og om Ferskvandsalgernes Spredningsmaader (Med 1 PI.). (Bot. Not. Lund 1897, 5. 1-32, 49-61). — Om landbrugsbotaniske Forsö'gsstationer og om Betydningen af en saadan for det norske Landbrug. (Beretning om höi. Landbrugssk. i Aas 1889—90, Kra. 1891, S. 73 — 128; ogsaa med særskilt Titelblad og Pag.). — Früchte und Blätter eines Propf bastards von einer auf Weissdorn (Cratcrgus oxyacanlha L.) veredelten Birne. (Biol. Centralblatt B. 16. Lpz. 1896, S. 126 — 127). — Om et subfossilt Fund af Z oder a marina. (Geol. Foren. Förhandl. B. 16. Stockh. 1894, S. 576—578). — Om Fölgerne af fortsat vegetativ Formering hos Planterne. (Norsk Havetidende. Aarg. 8. Chra. 1892, S. 3—7, 23 —29, 38-45). — Om Gran og Furu. I— VIII. (Folkevennen. N. R. B. 21. Kra. 1897, S. 1 — 19, 81 — 100, ogsaa særskilt). — Lidt om Havebruget i Rusland. (Norsk Havetidende. Aarg. 15. Chra. 1899, S. 6-13). — Om Hvedesorternes Oprindelse og deres Afstamning. (Tidskr. f. norske Landbrug. Aarg. 6. Chra. 1899, S. 130—137). 70 Wille, X., Indberetning om en Reise til Udlandet for at stu- dere plantefysiologiske Laboratorier og landbrugsbotani- ske Forsögsstatiener (Ber. om höi. Landbrugssk. i Aas 1890 — 91, Kra. 1892, S. 56—92 ; ogsaa særskilt). — Xogle Indtryk fra Havebrugsudstillingen i Berlin. (Norsk Havetidende. Aarg. 13. Cbra. 1897, S. 90—94). — Kan Landmanden selv udfinde, livilke kuustige Gjödnings- midler lönner sig at anvende paa bans jord? (Tidsskr. f. norske Landbrug. Aarg. 1. Clira. 1894, S. 30 — 39). — Kan der frembringes godt Maltbyg i Norge? (Forh. ved Aarsm. i Foren, t. Diskus, af Landbrugsanlig. 1892, Clira 1893, S. 177-185). — Kan og bör der gjöres noget ad Lovgivningens Vei for at hindre Skadeplanternes ljdbredning i Yort Land? (For- handl. ved Aarsm. i Foren, t. Diskus, af Landbrugsan- lig. 1892, Clira. 1893, S. 127—136; Norsk Laudmands- blad Aarg. 11, Kra 1892, S. 311 — 314; oversat i : Äker- bruket och Husdjursskötseln. Arg. III. Kalmar 1892, S. 109-112). — Oni Kommt (Smaaskrifter f. Landmænd. Udg. af 0. Thesen. IV. Kra 1892, S. 3-19). — Lieber die Liclitabsorption bei den Meeresalgen (Biol. Centralblatt. B. 15. Erlangen 1895, S. 529 — 536). — Norsk botanisk Litteratur 1883 — 1891. (Bot. Not. 1892, S. 72-86). — Algologische Notizen. I— VI. (Nyt Mag. f. Naturvid. B. 38. Chra 1900, S 1—27, Planche I). Mycologiske Notiser I. II. (Bot. Not. Lund 1893, S. 1 -11)’ — Om Oprettelse af et landbrugsbotanisk Laboratorium ved Aas höiere Laudbrugsskole (Storthings Prop. N:o 1, Ho- vedp. VI, Kap. 2. Tit, 2 — 7. Bilag X:o 4. Kra. 1892, S. 44—50). — Podningsbastarder. Norsk Havetidende. Aarg. 12, Chra. 1896, S. 81-86). — Die Resultate einiger vorläufigen Untersuchungen über Organismen in Christiania Trinkwasser. (Biol. Central- blatt. B. 16, Lpz. 1896, S. 125-126). — Landbrugsentomologens reiser (Norsk Landmansblad. Aarg. 11, Kra. 1892, S. 232-233). — Fredrik Christun Schübeler’ (Med Portræt). (Norsk Land- mandsblad Aarg. 11. Kra. 1892, S. 413 — 417). — Fredrik Christian Schübeler. (Ber. d. deutsch, bot. Ges. B. 10, Berlin 1892, Generalvers. S. 44—52). 71 Wille, N., Stachys palustris som Kjôkkenvæxt. (Norsk Have- tidende. Aarg. 9, Chra. 1893, S. 3 — 6). — Fra St. Petersburg til Turkestan (Norske geogr. Selsk. Aarbog Aarg. 9. Kra. 1898. S. 1 — 90). - Studien über Chlorophyceen. I — VII. Mit 4 Tafl. (Skrift. udg. af Yid. Selsk. 1900, Mat. nat. Kl. N:o 6. Kra. 1901, 46 S. — Morphologiske og physiologiske Studier over Alger. I, II (Hermed 1 Tavl.) (Nyt Mag. f. Naturv. B. 32, Chra. 1892, S. 99—113). — Om Ugræs (Almanak for 1898, Kra. 1897. S. 49—52). — Om ferskvandsbiologiske undersögelser og deres betydning for ferskvandsfisket. (Naturen. Aarg. 19. Bergen 1895, S. 1—12). — Ueber Wanderungen der anorganischen Nährstoffe bei den Laminariaceen. (Bot. Untersuch. S. Schwendenek darge- bracht. Berlin 1899, S. 321 — 340). — Om nogle Vandsoppe (Med 1 PI.) (Skrift. udg. af Yid. Selsk. 1899, Math. nat. Kl. N:o 3, Kra. 1900, S. 1-14). — Om Havets Vegetation ved Norges Kyst. Med en tegning og en planche. (Norge i det 19:de Aarhundrede. B. I, H. 5. Chra. 1900, S. 76-82). — (Flere Artikler, især Biografier i ’ Salmonsens st. ill. Kon- versations leksikon for Norden”. Kbh. 1893 — 1901). B. Udlændingers Skrifter tr.vkte i Norge. Andersson, G. Lidt om höifjeldets planteverden (Naturen. Aarg. 18. Bergen 1894, S. 1—11, 44—51). Berg-Linden, Lærebog i Naturkundskab for Byskoler ved Hen- rik Nöstdahl (Nr. 1.) 4:de Opi. Sth. 1897, (Veksterne S. 98—144). Cleve, P. T. Noget om diatomaceer og havströmme. (Natu- ren. Aarg. 20, Bergen 1896. S. 161 — 169). Juhlin-Dannfelt, H,, P. Bolin, Afbildninger af Skandinaviens græsfrugter. (Norsk Landmandsblad. Aarg. 16. Kra. 1897, S. 572-574). Eberlin, P. Tre Kapitler af et Arbeide om Livsbetingelsernes geologiske Udvikling (Archiv f. Math, og Naturv. B. 15. Chra. 1892, S. 237-248).’ Ekstam, 0., Beiträge zur Kenntniss der Gefässpflanzen Spitz- bergens. (Tromsö Mus. Aarshefter, XX N:o 2. Tromsö 1899, S. 67-71). — Beiträge zur Keuntniss der Musci Novaja Semljas. (Tromsö Mus. Aarshefter. XX, N:o 3. Tromsö 1899, S. 72—80). Ekstam, 0., Einige blüthenbiologische Beobachtungen auf Spitz- bergen. (Tromsö Mus. Aarshefter. XX N:o 1. Tromsö 1899, S. 1-66). Erdmann, E. L., Planterigets artilleri (Naturen. Aarg. 22, Bergen 1898, S. 870-378). Errera, L. Trænger alle levende væscner surstof. (Naturen. Aarg. 23. Bergen 1899, S. 29—31). Haberuandt G., Den tropiske urskov. (Naturen, Aarg. 22, Bergen 1898, S. 299-323). Höunel, F. von, Om Bomuld. (Naturen, Aarg. 17, Bergen 1893, S. 300-315). . IIutii, E., Planter, soin graver sine fi’ö ned i jorden. (Na- turen, Aarg. 15. Bergen 1891, S. 42—47). Jouannsen, W., Om fröenes modning. (Efter Tidsk. f. Eandbr. Planteavl i Norsk Landmandsblad. Aarg. 17, Kra 1898, S. 373-375, 384-386, 399-403). Krause, E., Spirekraften lios frö. (Naturen, Aarg. 20, Ber- gen 1896, S. 89-92). Lagerheim, G., Zur Anatomie der Zwiebel von Crinum j.r ei- ten sc Herb. (Skrift. udg. af Vid. Selsk. 1894, Math. Nat. Kl. N:o 3, Kra. 1895, S. 1—8). — Ueber das Auftreten von Ghrysomyxa lihododertdri (D. C.) Bory auf Topf-Rhododendrons. (Tromsö Mus. Aars- hefter. XVI N:o 4. Tromsö 1894, S. 153-154). — Beiträge zu eine Monographie der Salix-Parasiten I, II. (Tromsö Mus. Aarshefter. XVI N:o 5, Tromsö 1894, S. 156-157). Bemerkungen zu Fvsamen deformans (Scuröt.) Karst. Tromsö Mus. Aarshefter. XXIII, Tromsö 1900, S. 5— 6). — Ueber Dipterocecidien auf Carex-A rten. (Tromsö Mus. Aars- hefter, XVI N:o 6, Tromsö 1894, S. 168 — 174). - Ueber das Phycoporphyrin, einem Conjugatenfarbstoff. (Skrift. udg. af Vid. Selsk. 1895, Math. nat. Kl. N:o 5. S. 1 —25). — Sagt na Normaniana (S. Linnæi Presl. X S. procumbens L.) (Norske Vid. Selsk. Skr. 1898, N:o 1. Throndhj. 1898, S. 1-4). — Studien über arktische Cryptogamen I. (Tromsö Museums Aarshefter XVII, N:o 1, Tromsö 1895, S. 1-24). — Uredineæ Herbarii Eliæ Fries. (Tromsö Mus. Aarshefter. XVII, N:o 2, Tromsö 1895, S. 25-132), — Ueber Uredineen mit variablem Pleomorphismus. Ein Bei- trag zur Biologie der Rostpilze (Tromsö Mus. Aarshef- ter, XVI N:o 3, Tromsö 1894, S. 105-152). 73 Lehmann, 0., Sago. (Naturen. Aarg. 15. Bergen 1891, S. 123-127.) Ludwig, F. Lysbakterier. (Folkevennen N. R. B. 19. Kra. 1895, S. 99-103). Mukbeck, S., lieber den Bau und die Entwickelung von Die- tyosiphon foeniculaceus (Huds.) Gkev. Mit. 1 Taf. (Skr. udg. af Vid. Selsk. 1900. Math. nat. Kl. N:o 7. Kra. 1900, S. 1-26). Natuoust, A. G., Fossil Plants from Franz Josef Land. With 2 PI. (Norweg. North Polar Exped. Scient, res. ed F. Nansen. V. L Chra 1900, N:o III S. 1—26). Pearson, W. H., Hepaticæ Madagascarienses. Notes on a col- lection made by Rev. M. Borgen', Rev. Bokuhgrewinck and Rev. Dahle 1877—82 (With 1 PI.) (Forh. Vid. Selsk. 1893, N:o 14 Chra 1894. S. 1—1 1). - Le.jeuneæ Madagascarienses (Cum tab. II). (Forli. i lid. Selsk. 1892. N:o 8. Chra 1893, S. 1 — 9). Petteksson, 0., Om aarsagerne til vegetationsperiodens tidli- gere eller senere indtræden i de forskjellige aar. (Natu- ren, Aarg. 23, Bergen 1899, S. 129—137). Stahv, L., Fuglene i Planternes Tjeneste. (Folkevennen N. R. B. 16, Kra. 1892, S. 281-284). TheIsn, II. , Nogle tropiske plantegifte. (Naturen, Aarg. 17, Bergen 1893, S. 150—157). Thumen, N., Et forsvarsmiddel bos planter. (Naturen. Aarg. 16, Bergen 1892, S. 86—88). — Ora vinen. (Naturen, Aarg. 21, Bergen 1897, S. 197 — 212). Wallis, A. B., Anvisning til dyrkning af tornblad ( Ulex euro- pxeiis) og skog-fladbælg ( Lathyrus silvestris ) (fra all- manna svenska utsädesföreningens tidskrift i Norsk Land- mandsblad Aarg. 11, Chra 1892, S. 75—77, 86—88, 96 -99). Warming, E., Ora planter og plantesamfunds kampe om plad- sen. (Fra dansk farm. Tidende i Farmac. Tidende. Aarg. 7. Kra 1899, S. 17-19). Wettstein R. von, Polarlandenes planteverden. (Naturen, Aarg. 24, Bergen 1900, S. 353—365). Witt Otto N., Tangarternes praktiske anvendelser. (Naturen. Aarg. 22, Bergen. 1898, S. 269—273). Zippel, IL, Bomuldsbusken. (Naturen. Aarg, 22. Bergen 1898, S. 108-117). — Kaffetræet. (Naturen, Aarg. 20, Bergen 1896, S. 289 — 298, 333-340). 74 Zippel, H., Kokospalmen. (Naturen, Aarg. 21. Bergen 1897, S. 357-365). — Oljetræet. (Naturen. Aarg. 24, Bergen 1900. S. 10—15). — Thebusken. (Thea sinensis L.). (Naturen Aarg. 21 . Bergen 1897, S. 129-144). — Tobak. (Naturen, Aarg. 23. Bergen 1899, S. 154—163). Vetenskapsakademien d. ll dec. 1901. Till ut- ländsk ledamot invaldes lord Aveburg (John Lubbock). — Det Beskowska stipendiet tilldelades doc. Gunnau Andeksson för att sätta honom i tillfälle att utarbeta skandinaviska delen af ’’Die Vegetation der Erde”, soin utgifves af A. Engler och 0. Drude. Till införande i Bihanget antogos tvä afhandlingar : „Lfntersucbungen über einige eigenartige Inhaltskörper bei den Orchideen” af stud. M. 0. Malte, samt ” Taphridium Lagerh. et Juel, eine neue Gattung der Protomycetaceen,, af doc. 0. Juel. D. 12 febr. 1902. Till införande i Handlingarne an- togs en afhandling af Prof. Cleve ’’The plankton of the North Sea and the Skagerack in 1900”, samt i Bihanget 1) Bi- ( drag till kännedomen om de svenska Sax if rag a- a r t e r u a s yttre byggnad och individbildning, af ingeniören G. Lindmark; 2) Om adventiv lökbildning pä stjelken Los Lilium canäiduvn L., af sistnämnde. — Akademien beslöt att tilldela sin guld- medalj öfver Linné ât kamrer C. H. Brandel säsom ett er- kännande af det förtjenstfulla satt, hvarpä han under en lang följd af är kostnadsfritt biträdt vid ordnandet af naturhisto- riska riksmuseets botaniska samlingar. Den 12 mars. Följande understöd utdelades 1) 250 kr ât med. stud. S. Birger för studier af Ni/mphcea- former inom Torneä och Muonio elfdal; 2) 250 kr. ât amanuensen H. Möl- ler för bryologiska studier i trakten omkring Tornea träsk; 3) 150 kr. ât redaktör W. Bülow för fortsatta studier â Hy- menomyceter i Skane; 4) 150 kr. ât amanuensen Westergren för att studera parasitsvampar i Skäne. Till införande i Bihanget antogos följande uppsatser: 1) Zur kenntniss der saprophytischen Gentianeen, af dr Nils Svedelius; 2) Om* Vegetationen i nägra smaländska sjöar, af kand. G. W. F. Carlson. 75 Metoder för pollenundersökning. Af G. Lagerheim. För att fastställa om en växt är af hybridogent Ursprung eller ej är soin bekant en undersökning af dess frömjöl af största, oftast afgörande betydelse. Ar det frâga om en lefvande växt, är undersökningen ej för- enad med nägon svarighet: nägra nyss oppnade stan- darknappar sköljas i en droppe vatten pa objektglaset, da frömjölet flyter ut ocli direkt kan undersökas med mikroskopet. Ar växten däremot prässad, är saken icke füllt sä enkel. Upprepade ganger har jag at florister blifvit anmodad att meddela, burn man här- vid lämpligast bör förfara, en uppmaning som jag har- med efterkommer. Bastarder äro i de fiesta fall utmärkta af en större eller mindre procent ’’dâligt1’ pollen. Enligt den Mur- BECx’ska lagen ') star inom mera begränsade grupper (slägten eller afdelningar däraf) frömjölets godhet hos en bastard i direkt förhallande till föräldrarnes fränd- skap. Pollenkornens ’’dälighet” visar sig genom deras brist pä cellinnehäll och reducerade storlek; de besta nästan endast af den mer eller mindre kollaberade cellväggen. Hos torkade växter äro emellertid äfven de potenta pollencellerna mer eller mindre samman- fallna, sä att det utan särskild preparering ofta ej är sä lätt att skilja pâ goda och däliga pollenkorn. * Forst vid användande af ett ämne som värkar svällande pa det intorkade cellinnehallet framträder skillnaden tyd- ligt. Dylika ämnen äro exempelvis kloralhydrat och mjölksyra. Kloralhydratets stora användbarhet vid undersök- ning af torkade pollenkorn lärde jag känna af Dr. G. Lindau vid ett besök i Berlin 1893. En kloral- hydratlösning af lämplig koncentration erhalles genom *) Botan. Notis. 1901, p. 214. Bot. Not. l’JO'2. all upplösa 3 delar kloralhydrat i 4 delar vatten. Läggas torkade atitkerer i denna lösning, svälla alla celler med innehâll snart upp. Detta gäller äfven lör de potenta pollenkornen, de impotenta förblifva hoj)- skrumpna. Kloralhydratet värkar emellertid icke al- lenast svällande utan äfven stärkt lösande pa pollen- kornens innehäll. ocli svälluingen är ofta sa energisk, att innehallet del vis tränger ut ur groddporerna. Till följd häraf sammandrager sig väggen hos de befrukt- ningsdugliga frömjölskornen snart, sä att kornens stor- lek minskas, ock eftersoin plasmat dessutom upplöses, blir det mycket snai’t ganska svärt att skilja raellan de goda och de dâliga körnen. Ett med kloralhydrat förfärdigadt pollenpreparat är därför vanligen endast en mycket kort tid användbart. Hällbara préparât erhâllas däremot om svällningen företages med mjölksyra. Mjölksyran användes nagot utspädd med vatten (5 volymdelar syra, 2 delar vat- ten). Preparatet astadkommes pa följande sätt. Stan- darknapparna läggas i ett par droppar mjölksyra pa. objektglaset, ett täckglas palägges, och preparatet upp- hettas medelst en brinnande tändsticka tills kokning inträder, da upphettningen genast afbrytes. Som dâ- liga pollenkorn ofta till stör del stanna kvar i stan- darknappen, är man ofta nödsakad att medelst en spetsig pincett eller ett par preparernâlar fint sönder- dela de af syran uppmjukade anthererna. Har upp- hettningen skett försiktigt hafva alla frömjölskorn med plasmainnehall svällt upp och erhallit sin naturliga form och storlek, som sedan bibehâlles, under det att de tomma körnen förblifva hopskrumpna och sma. Har upphettningen varit för stark kan plasmat svälla sä mycket att en del tränger ut ur groddporerna. Detta bör naturligtvis undvikas, men en allmän regel för uppvärmningens längd later ej uppställa sig, eftersom olika arters pollenkorn härutinnan förhalla sig olika. 77 Önskar man bevara preparatet fastsättqs täckglaset medelsfc nägot täckglaslack eller bekvämare med ett af en blandning af lika delar mastix och härd paraffin (smältpunkfc 55 — 60°) bestaende kitt. Detta beredes pâ sa satt att den pulvriserade mastixen försiktigt upp- liettas tili smältning i en porslinsskâl ; när massan är tunnflytande tillsättes den sönderskurna paraffinen, och blandningen omröres med en trästicka tills den blir füllt homogen, utan klumpar. Blandningen uthälles där- efter i en flat skâl, t. ex. en Petriskâl, som man la- ter flyta i kallt vatten för att päskynda stelnandet. Om mau sa vill kan kittet färgas vackert orangerödt genom att tili den smälta blandningen tillsätta nägot butter gelb *), ett färgämne, som ej loser sig i mjölk- syran (och ej heller i glycerin eller gelatinglycerin). Innan täckglaset fastsättes, bor man sä mycket som möjligt medelst omväxlande nägot fuktiga och torra. läskpappersbitar eller dylikt taga bort den mjölksyra som vid kokningen kommit utanför täckglasets kaut. För att palägga kittet betjänar man sig af en grof koppartrad fästad i ett träskaft; ett stycke fran den fria ändan böjes trâden i en trubbig vinkel, sä att afstandet fran böjningsstället tili den fria ändan blir nagra millimeter längre än täckglasets sida. Koppar- traden upphettas temligen stärkt i en icke sotande laga, nedtryekes i kittmassan och lägges därefter öfver täck- glaskanten, sä att det smälta kittet förenar täckglaset med objektglaset. Kittranden bör göras sa bred att âtminstone dess yttre och inre kanter äro fästade vid füllt rena delar af glasen. Det händer aldrig att detta kitt suger sig in under täckglaset, som fallet är t. ex. med goldsize, stelnandet sker mycket hastigt, och det är sä härdt att preparatet mycket väl kan putsas. Préparât innehâllande utspädd mjölksyra, som gjordes varen 1901 och sedan dess putsats upprepade ganger, äro J) Fâs hos Dr. G, Grübler & C:o., Leipzig. / 78 ännu (cl. 13 mars 1902) aîldeles oförändrade. För säkerheteus skull kan man üfverdraga kittranden med ett tunut lager af goldsize. ö O Yerf. empfiehlt zur Untersuchung vom Pollen getrockneter hybrider Pflanzen Schwellung mittels Milchsäure, die in Gegensatz zu Chloralhydrat haltbare Präparate giebt. Die Antheren werden in ein paar Tropfen etwas verdünnter Milchsäure, unter Deckglas, ein Mal aufgekocht. Die Präparate können vorteilhaft durch einen aus gleichen Teilen Mastix und Paraffin (Schmelzp. 55 — 00" beste- henden Kitt verschlossen werden. Der Kitt, der durch Buttergelb schön orangerot gefärbt werden kann, wird mittels eines heissen, gebogenen, starken Kupferdrahtes aufgetragen. Till Red. af Botaniska Notiser. Med anledning af det i Rot. Not. hilft. 1 för 1902 före- kommande refer atet af mitt i Medd. af Soc. pro Fauna & Flora Fcnnica häft. 24 publieerade li 11a andragande om den vid norra delen af Bottniska viken växande Euphrasia hebe- calyx Brenn., förut E. micrantha Brenn., och det tili det- samma af Red. bifogade yttrandet, ber jag att fä anföra föl- jande. Uti referatet säges, att jag här ’’ytterligare fürsvarar min asigt att uamnet E. bottnica Kihlman ej kan godkännas, emedan K. skulle hafva bestiimt exemplar i ett herbarium delvis orätt.” Uti det nämnda andragandet deremot, hrilket, ehuru det först heit nyligen i förkortad form blifvit i tryck syn- ligt, redan den 4 December 1897, alltsâ tidigare an min samma ämne behandlande uppsats i Bot. Xot. 1898, höll sin- för nämnda sällskap, nämnes ingenting om nägon origtig be- stämning, hvarken heit öch hallet eller delvis, utan framhal- les hufvudsakligen, att namnet E. bottnica Kihlman af sin üpphofsman pa olika tider användts för af olika bestandsde- lar sammansatta forinkombinatiouer, innan det nu slutligen. dock senare an mitt namn E. licbecalyx, tillagts min ursprung- ligen med namnet E. micrantha betecknade art, och alltsâ pâ denna grund," sasom alltför mangtydigt och osäkert, icke kan för denna art användas. Afsigten med dess ursprungliga publikation i Nachträge tili Wettsteins Monografi ma hafva varit hvilken som heist, faktum är i alla fall det, att namnet der tillagts tvänne skilda former, neml. E. micrantha - E. licbecalyx Brenn. 79 fr An Rottniska vikens stränder och F. lafifoHa var. lappo- num Brenn, fran Woroninsk i det inre af Kola halfön, liksom att det i Ada Sor. pro Fauna & Flora Fenn. XIII, ref. i Bot. Not. 1896 p. 236, användes som namn för en annan af F. lirbecalyx och E. latifnlia var. botniensium Brenn, sam- mansatt kollektivform. Far man döma af dessa fakta, kan afsigten lika väl hafva varit, ena gangen den att Woroninsk- formen jämte E. micrantha bildade E. bottnica, andra gan- gen Ater att denna bildades af de tvA bottniska formerna till- sammans och tredje gangen slutligen af endast den ena af dem. Det gäller alltsä uppenbarligen här icke en felbestäm- ning af nagra exemplar, i sädant fall sä fullständig som möj- ligt, utan en missuppfattning och bristande kännedom af min lilla Euphrasia , som jag hoppas nu änteligen skall vara häfd. Men jemte det jag uttalar detta hopp, mä det tillAtas mig att, hvad dess namn beträffar, äfven tillförsäkra den ett sA- dant fritt frAn tvetydigheter och minnen af obehöriga inbland- ningar. Huru nödvändigt det är att för bestämda former använda bestämda och obetydliga namn, har jag för öfrigt redan i mitt arbete: Observationer rörande den Nordfinska Floran, p. 234, varit i tillfälle att pävisa just hvad i fräga varande Euphrasia beträffar. Helsingfors den 18 Februari 1902. M. Brenner. Nägra ord tili svar ä Rektor Brenners genmäle. Som af ofvanstäende genmäle framgär skulle det vara fraga icke om en felbestämning utan en missuppfattning och bristande kännedom af den ifrägavarande arten. I Meddel. af Soc. pro F. F. P’. 22 p. 72 skref Rektor Brenner: ”DA jag af anteckning pä en etikett i Universite- tets finska herbarium funnit att herr A. Osw. Kihlman be- tecknat Euphrasia micrantha Brenn., som synonym tili en af honom med namnet E. bottnica utmärkt form af E. latifolia frän Woroninsk i Lapp, murmanica, ber jag harmed fä nämna att denna form frän Woroninsk, liksom äfven nagra andra ex- emplar frän samma ort, livilka af R. v. Wettstein ansetts till- höra E. micrantha Brenn., alls icke höra tili denna art”, — . Enligt min uppfattning är det här frâga om en felbestäm- ning af Kihlman. PA sid. 97 i 24:de haftet af Meddel. framhàller Brenner det tidigare päpekade ’ faktum, att detta namn, bottnica sä- som Af tillägget i Wettstein’s monografi och den i Université- J . 80 têts finska växtsamling tidigare förefintliga etiketteu (1. c. p. 72) till Euphrasia-iormen frân Woroninsk framgâr, ursprung- ligen onifattade tvâ skilda former” Detta ansâg jag i föregäende hafte af Bot. Xot. ocksâ syfta pâ oriktig be- gtâmning. Brenner publicerade beskrifningen â sin Euphrasia vii- crantha 1879 oeh denna beskrifning âtergifves n äst an orda- grannt i Wettsteins Monogr. d. Gatt. Euphr., i hvars ’’Nach- träge71 tillfogas: ’’Lapponia rossica ad pag. Woroninsk ^lg. O. Kihlman). — 0. Kihlman schlägt für die Pflanze mit Rück- sicht auf E. micruntha Rchb. den Namen E. bottnica vor.” Observera är att hvarken Kihlman eller Wettsteix yttrar sig om beskaffenheten af ex. fr. Woroninsk. När säledes nam- net ’’bottnica” valts för att undvika förväxling med Eu. mi- crantha Reichb., mäste det ju innefatta Brenners Eu. mi- crantha, och dâ det ej pästätts att beskrifningen hos Wett- steix innefattar flere arter, kan jag icke Anna annat än att artuamnet ” bottnica ” är füllt lagligen gifvet. Brexxer bestrider ju ej att namnet ” bottnica ” refererar sig icke endast tili ex. frân Woroninsk utan äfven tili ex. frân den Ursprungliga lokalen. Att det sederraera visât sig, att ex. frân Woroninsk tillhörde en annan art och att Kihl- man en tid ej haft en rätt uppfattning af Eu. micrantha Brenn., har mest växtgeografiskt intresse, men bör ej in- verka pä giltigheten af det en gâng rätt gifna namnet, at- minstone sä länge man anser Brexxers bskrifning omfatta endast 1 art. Rektor Brexxers förtjänst om urskiljande af arten och franskiljande af hvad som ej hör tili den, qvarstär ju än- dock, hvilket namn man än i framtiden kommer att godkänna. Utg. af Botanisla Notiser. Fysiog'rafiska sällskapet d. 11 dec. Prof. Areschoi-g föredrog om granens och tallens olika förmaga att tillgodo- göra sig ljuset. — Trof. B. Jöxssox redogjorde för sina under- sökningar öfver groddens och groddplantans första utvecklings- stadier hos succulenta växter. D. 12 fehl-, Doc. Sv. Mi rbei k refererade för intagande i Handlingarne sin uppsats „Om anomalier i nucellens och embryosäckens bygguad hos de parthenogenetiska arterna at släktet Alchemilla.1' 81 Tvenne for Sverige nya växtarter. Af Gunnar Andersson. I Equisetum maximum Lam. pâ Hven. Under en den 20 sept. 1899 utmed södra och västra kusten af Hven tillsamman med dr. N. Hartz företagen vandring, anträffade jag i en liten ravin pâ de branta sluttningarne af öns södra sida en mycket storvuxen Equisetum, hvilken vid närmare pâseende strax visade sig vara ofvan namnda art 1 ). Lokalens läge är följande. Gâr man frân Bäckvikens hamn utmed själfva stranden och ej som vanligen är fallet vägen, hvilkeu leder upp tili öns högre delar, ser man 100 — 200 m. väster om hamnen nägra smärre raviner utskurna i den kär stärkt kalkhaltiga moränen. De ha für sin tillkomst att tacka högt upp i backen belägna käll- sprang. Skog saknas heit kär. Kring ett af de nämuda källsprängen växer i varmt söderläge ett sär- deles rikt och frodigt bestand af Equisetum maximum Lam. (E. telmàteja Ehrh.). Det är en kräftig, meters- hög solform. Denna förekomst har ett rätt stört växtgeogra- fiskt intresse i det att förekomsten pa Hven är den näst nordligaste af de för arten inom det baltiska omradet bekanta och därför att denna växt uppen- barligen tillhör den talrika skara af svenska växtar- ter, som under de senaste artusendena trängts söderut genom den öfver stora delar af jorden efter litorina- tideu inträdda försämringen i temperaturförhällandena. Inom Skane och närliggande delar af Danmark är arten ytterst sällsynt. Pa jutska halfön uppgifver ') Ett kort omnämnande af detta fynd efter ett föredrag af förf. inför Botaniska sällskapet i Stockholm den 20 nov. 1899 fö- rekommer i Bot. Not. 1899 sid. IV. Därifrän är det upptaget i Pointsförteckning öfver Skandinaviens växter 5:te uppl. Lund 1900. Bot, Not. 1902, 0 82 Lange *) att densamma är Hkke sjelden i Skovene paa Halvoens Ostkyst”. Huru längt mot norr den här när är mig emellertid ej bekant. Pa Fyen äro ett par lokaler anmärkta. Pa Seeland har jag ur Langes Hora samt genom krr N. Hartz och C. Ostenfelds väl- villiga understöd lärt känna följande lokaler. 1. Snekkersten strax söder om Helsingör ( ß se- rotinum). I denna trakt synes växten förut ha funnits äfven pâ en annan lokal nämligen i Egebæksvang, vid kusten mellan Snekkersten och Espergærde. Dâ emel- lertid Lange ej upptager denna uppgift ur 1851 ars upplaga af sin flora i de senare, är detta väl sanno- likt att tolka sä, att arten här är utgängen. 2. Ledreborg vid Lejre sydvest om Roskilde. *) Haandbog i den danske Flora 4:de uppl. (1886), sid. 5. 83 3. Haraldsted norr om Ringsted i Seelands cen- tralaste del. Pâ Möen, särskildt pâ Klinten, samt pâ ostkusten af Falster och pâ Rügen är arten vanlig eller spridd. Den ofvan omtalade lokalen pâ Hven har möj- ligen icke varit den enda, pâ hvilken Equisetum ma- ximum under de sista ärhundradena anträffats inom värt land. I den andra upplagan af Hartmans flora (1832) meddelas om växten: ’’anförd som svensk af Retzius, men har icke blifvit bestyrkt.” I andra äl- dre floror äterfinnes den upptagen med större eller mindre reservation. Sa anför Wahlenberg densamma i Flora suecica (1826) sid. 1084 med tillägget ”valde dubium”. I nyare tiders floristiska arbeten är den däremot mestadels utsluten. I sin Skanes flora (2:ra uppl., 1870) Säger dock Lilja: ’’tagen af själfva Ehr- hart i Skane enligt Retzius, stallet obekant, bör sö- kas i södra skogstrakterna”. Fiera utdrag ur littera- turen torde vara mindre nödiga, da det af allt hvad jag kunnat Anna är alldeles uppenbart, att källan für senare uppgifter är A. J. Retzius. Denne omnämner arten pâ tvänne ställen *),. men pâ intetdera stallet Annes nâgon lokaluppgift; pâ det förra angifves endast ”paludes”, ’’uliginosa” och pâ det andra säges: ”är ganska sällan förekommande i fuchtig jord, som har skngga. Hushallsnyttan är okänd.” Retzius citerar i Fl. scand. Ehrhart, hvilken â sin sida pâ det angifna stallet * 2) vid ett omnämnande af fyndet af E. telmateja vid Rhen polemiserar mot uppfattningen, att denna art ej skulle vara väl skild fran närstäende, men ej nämner det minsta om ar- tens förekomst i Sverige. Da Ehrhart emellertid företagit rätt vidsträckta resor inom vart land har jag nedlagt ganska mycket ') Flora seandinaviæ prodromus 2:ra uppl. Leipzig 1795, sid. 247 och Flora oeconomica sueciæ Lund 1806, sid. 253. 2) Beiträge zur Naturkunde 2 (1788), sid. 159. 84 arbete pâ, att i Ehrharts skrifter efterleta en even- tual originaluppgift angäende förekomsten af Eqai- setum maximum i Skâne. Det liar emellertid tills vi- dare ej lyckats. Sâ inycket tror jag mig emellertid lia funnit. att ban under sina resor i Sverige ej be- sökt Hven ocli att darf or bans uppgift, om den hän- för sig till eu iakttagelse af bonom själf och är rik- tig. maste bänföras till nâgon annan lokal, väl som Lilja förmodar i ”de södra skogsbyggderna”. Emellertid synes det mig anmärkningsvärdt att ban själf i YII:de haftet af sina ^Beiträge” (1792) i uppsatsen '’Index Plantarum cryptogamarum Linn., quas in Locis earum natalibus collegit & exsiccavit Frideri- cus Ehrbart” upptager den af bonom själf beskrifna E. tehnateja (= E. maximum Lam.) endast frân Han- nover. Atskilliga svenska Equisetum-fynd nämnas dar ocb man kan ju antaga, att en sä nordlig före- komst skulle väckt det intresse, att detsamma fätt ingâ i bans herbarium ocb i listan öfver detsamma. En annan uppgift om arten, bvilken möjligen Wahlenberg själf kombinerat med den frân Retziüs liärstammande, är Leckes 2) 1744 lämnade om en ”Equi- setum nudum lævius nostras. Baj. syn. 131, hist, supl. 103”, som :’växer i Foblahagen vid Simontorp’ i Skâne. Hvad anledning Wablenberg bar baft, att anföra denna uppgift under E. maximum är svärt att veta, säkert är emellertid att Rajus’ egen figur icke hänför sig tili denna art utan väl snarast till E. li- mosum. Erinras bör emellertid att trakten kring det ovan- nämnda Simontorp — otvifvelaktigt den stora inom Blentarps socken belägna gärden — beit säkert er- bjudit särdeles lämpliga stândorter för E. maximum. Af ofvanstäende framgär. att de äldre uppgifterna ’) Fl. Suecioa sid. 1084. 2I Förteckning öfver de raraste växter i Skâne. K. Vet. Akad. Handl. V (1744!. sid. 284. 85 om denna växts förekomst i Sverige ej kunnat med nagra närmare uppgifter styrkas, äfven om de icke i och för sig äro osannolika. II Nymphæa tetragona Georgt (?) i Hälsingland. I den allra västligaste delen af Hälsingland pä gränsen mellan detta landskap och Orsa finnmark lig- ger inom Los s:n vid Voxna älf, ungefär 3 mil frän dess källor, garden Rullbo. Alfven är nedanför den- samma sakta flytand'e, bred och sjöliknande. Under en färd genom Hälsingland och Härjedalen besökte jag tillsamman med amanuensen S. Birger den 12 Juli 1900 denna plats. Vid en roddtur pä alfven, före- tagen för undersökning af densammas växtsamhällen, väcktes min nppmärksamhet pâ en här förekommande ytterst smäbladig steril näckrosart. Jag insäg strax, att här föreläg en förut frân värt land okänd art och tanken föll genast pa dess identitet med den af Mela. 1897 beskrifna Nympcea fennica '). Frägan om artens namn künde da och har än icke kunnat med säker- het afgöras, alldenstund exemplaren ännu icke gätt i blom. För att emellertid ha material tili fullständi- gare undersökning af fyndet pa närmare hall än i det svartillgängliga Rullbo, upptog jag ett af de 6 anträf- fade exemplaren samt sände detsamma till professor V. B. Wittrock i Bergielunds botaniska trädgard, hvil- ken välvilligt omhändertog och planterade det. Som- maren 1901 frodades det synnerligen väl och profes- sor Wittrock kom vid undersökning af detsamma tili samma résultat som jag â fyndplatsen, nämligen att vi här ha för oss en för Sverige förut okänd Nymphcea- art. Det blommande emellertid icke nämnda är. Da professor Wittrock sedan fiera är sysselsatt *) Nymphæa fennica eine neue europäische Seerose. Acta Soc. pro fauna et flora fennica XIV (1897). n:o 3. 86 sig med undersökning af de svenska näckrosarterna och förbereder ett större arbete öfver desamma, har jag tili honom öfverlämnat mitt material och har han godhetsfullt ätagit sig att företaga en närmare utred- niug af den nj^a artens affiniteter etc. Jag vill där- för här endast nagot utforligare beskrifva förekomsten samt göra nagra anmärkningar om hithörande formers utbredning i det hopp, att detta meddelande kan med- föra ett noggrannare eftersökande under instundande sommar af smabladiga och smäblommiga svenska Nym- phæa-former, sä att den hithörande formseriens utbred- ning inom landet ma blifva bättre känd. Som nälndt växer den nyupptäckta Nymphæa- arten i en sjöiknande utvidgning af Voxna-älf unge- fär 1 km lang, nagra hundra meter bred, och af na- got växlande djup; om man undantager hufvudfaran mestadels 1 2 — 1 4 m vid sommarlägvatten. Bottnen är en diatomacérik gyttja. Under sommaren uppvär- mes vattnet stärkt och torde under längre tider kutina halla sig vid 15 — 20° C. Equisetum ßuviatilc bildar ett stört sammanhängande bestând utmed en del af stränderna samt pa bankar i sjön. Utanför denna vidtager ett samhälle. i hvilket näckrosorna utgöra de viktigaste beständsdelarne. Dess sammansättning var: Xgmphcea Candida (X. alla fans ej), Xuphar luteum , Potamogeton perfol atus, Sparganmtn sp. (steril), Scirpus fluitans alla ganska rikligt, fläckvis funnos äfven mängdvis Utricular ia vulgaris och Lobelia dort- inanna, medan Isoctes lacustris bildade en tat matta öfver större delen af bottnen. ITellan otaliga exemp- lar af X. Candida vuxo enstaka individ (6 observera- des) af nu ifrägavarande art. De bägge arterna lefde pâ samma djup. stodo sida vid sida af hvarandra, men da bladen pâ X. Candida voro af normal storlek, matte de hos den smäbladiga arten blott 40 — 60 mm i längd och 35 — 50 mm i bredd. Deras form närvatur etc. framgâr af vidstâende afbildningar i naturlig storlek ; 87 fig. 2. Bladen äro vida mindre an pâ de exemplar, •jag sett af Mêlas N. fennica (c. 85 i langd och 60 mm i bredd). Formen är hos denna mera aflâng, hvadan en fullständig identitet mellan den nämnda och Rullbo-formen knappast torde vara för handen. Sommaren 1901 besöktes lokalen vid Rullbo af den lor Nymphæaceer synnerligen intresserade engelsman- nen Mr Rich. H. Beamish, hvilken efter mina anvisnin- gar âterfann den. I ett bref af den 3 dec. 1901 med- delar ban om densamma fbljande. Fig. 2. Tvänne blad (ett af do största, ett af do minsta) i naturlig storlek af Nymph tea tclrugona (?) frän Rullbo i Hälsing- land. Närvnätet är kalkeradt direkt i genomfallande ljus. ”1 did not find any of the plants in fiower and for the probable reason that thy were growing in water too deep for the crown of the lily to flower; 3 feet”. Afven Mr. Beamish insamlade lefvande material som hemfördes till Irland, dar det nu väl trifves. *) l) Utom nu nämrida tvänne Nymhæa-arter funnos vid Rullbo ett fatal individ, hvilka i bladstorlek syntes vara nagorlunda inter- mediära mellan N ■ Candida och N. tetragona- (?). Af det spar- 88 Af de utredningar 1 ), som närmast med anledning af Mêlas beskrifning af Nymphna fennica under de se- naste aren företagits öfver synonymi, utbredning etc. af de skandinaviskt-tinska näckrosorna torde det vara uppenbart, att inom det subarktiska tioromrâdet fin- iras tvänne hufvudserier af dessa. Den ena utmärkes af synnerligen smâ blummor och smâ blad, samt tro- ligen andra karaktärer â blombotten. pollenkorn m. m.. hvilka man dock ännu icke med det ringa mate- rial, som varit tillgängligt för de skandinaviska bota- nisterna, kan väga geueralisera. Denna serie, bvilkens kollektiva artnamn tyckes vara det 1772 af J. G. Georgi gifva Nymphœa tetragona, omfattar former (eller nnderarter) utbredda frân gränsen mellan Härjedalen och Hälsingland (Rullbo) genom Finland (Nymphœa fennica Mela) europeiska och asiatiska Ryssland (N. tetragona Georgi, X alba subsp. tetragona Kobsch.), Kiua ( X. pygmœa Dryand.) samt norra Amerika ( Nymphœa eller Castalia Leibergii Morong o. fl.) — Att Rullbo-formen är att räkna till denna serie synes mig icke lida nâ- got tvifvel. Den andra serien utgoras af mera storbladiga och storblommiga former, bvilka torde kunna samman- fattas under det Linnéanska kollektivnamnet A', alba och tili hvilken hör en del mer eller mindre väl skilda arter och underarter inom Europa, daribland A*ar A*. Candida Presl. och A', alba i inskränkt benämn., Asien och norra Amerika. sainma material, som jag, stadd pâ vandring in mot Härjedalen, künde konservera. vill det syn&s som om blommorna pâ dessa in- divid voro afsevärdt mindre och som om fruktbottnen visade nâgon likhet med den hos Mêlas JY. fennica. Xâgon kj'brid torde emel- lertid knappast föreligga, ty pollenet är väl utbildadt och dess vägg visar den for X’. Candida karaktäristiska Skulpturen. Xämnas bör dock, att endast en enda blomma kunnat undersükas. ') Jfr. 0. Nordstedt. Om Xymphæa fennica och dess syno- nymi. Bot. Xot. 1S99, sid. 147 — 149. — E. Hagluxd. Bot. Xot. 1898, sid. 279. — A. J. MELA, Xymphæa tetragonas synonymi och utbredning. Medd. af Soe. pr. fauna et flora fenn. H. 24 *1901). sid. 49 —50 tpä flnska) och sid. 192 (pâ tyska>. 89 Som bekanfc har släktet Nymphæa en ganska hög geologisk aider och det torde om man granskar hufvudkaraktârerna b os de enskilda formerna, knap- past vara nagot tvifvel, att klyfningen i de of- van nämnda tvänne formserierna ligger langt tillbaka i tiden, troligen redan tertiär, medan differensiationen inom dem af olika underarter med mera flytande karak- tärer betecknar en alltjämt nnder inflytande af olika yttre fôrhâllanden fortgâende artbildning af vida yngre datum. Det synes ock som om N. tetragona-serien skulle i stort sedt ha en nordligare utbredning an N. alba- serien. Detta âr emellertid tillsvidare endast en för- modan, som först kan afgöras dâ ett rikare material och en säkrare synomyni vunnits. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Den 5 Oktober 1901. Fil. Mag. C. Hÿyrén demonstre- rade särskilda anmärkningsvärda fanerogamer frän Björne- borgstrakten, bl. a. Polygonum foliosuni Lindb. fil., som är en karaktersvä.xt pâ de dyiga langgrunda stränderna nedan- för Kumoelfs deltaland, vidare Rvppia spiralis , Juncus haï- tiens och Air a bottnica X ccespitosa , samtliga nya för pro- vinsen Satakunta — Rektor Axel Akrhen.us framlade exem- plar af Carex aristata frân Thusby i Nyland. Fyndet var af intresse, emedan artens hittills antagna växtgräns i Fin- land fi Ladoga-Karelen) genom detsamma framflyttades 8— 400 km. — Rektor Arrhenius samt, i anslutning tili honom, assistent C. Boldt, rektor Brenner, prof. Sælan m. fl. lämnade meddelanden om förekomsten i Finland af Scirpus parvulus. Af dessa framgick, att denna art, tidigare anträffad i Fin- land endast pa trenne, vidt skilda lokaler, är utbredd längs detta lands kuster frän mellersta Osterbotten ända tili Ka- relska näset. Pâ mânga trakter, sâsom pa Aland, i Abo skärgard och i omnäjden kring Helsingfors, uppträdde Sc. parvulus förliden sommar som en verklig karaktersväxt pâ langgrunda, leriga hafsstränder i sällskap med Sc. acicularis , ehuru langt ymnigare än denna. Sc. parvulus har hittills varit en i Finland förbisedd art. Att densamma nu plötsligt uppdagats i sä stör myckenhet, har sin grund i sommarens 90 ovanligt höga värme och lâga vattenständ, hvarigeuom plan- tan drifvits till riklig bloraning; i sydvästra Finland synes hon tillochmed hunnit eller ätminstone kommit nära frukt- niognad. — Rektor M. Brenner föredrog oin Taraxacum lecvi - gatum Willd. — Assistent Cu. Emil Boldt framlade exemplar af Zannichellia major Boenn., insamlade at' honom förliden sommar pä Emsalö i Borgä skärgärd (Nyland). Arten är ny för det finska floraomradet. Enligt Conspect. Flora* fenn. vore densannna visserligen redan 1864 af J. Mv Norman funnen vid Elveuæs i Ost-Finnmarken; denna uppgift afsäge uppen- barligen Z. polycarpa och borde därföre utgä. — Amanuens Harald Eine beug föredrog om det finska floraomrädets Gale- opsis-iovmer. I „Fennoscandia orientalis” förekomma följande former: 1. Gal. ladanum, af hvilken endast a intermedia är anträffad. 2. G. speciosa med en pä ett fatal lokaler iakttagen f. purpurea Sæl. p. p. utmärkt genom röd öfre läpp och pip (den nedre läppen som hos f. typ.). 3. G. 1c- trahif är funnen endast pä nägra Ställen i Helsingfors om- näjd. Hvad som tidigare hänförts tili denna art, är 4. G. bifida, hvilken är allmän i heia omrädet. 5. G.pubesccns Bess. Hit höra nägra af S.-elax i Helsingfors insamlade individer, som först blifvit anmälda säsom tillhörande ofvan nämda G. speciosa f. purpurea. Denna art, som ej tillhör den nordi- ska floran, mäste i Finland anses vara rent tillfällig. — Prof. John Saulberg framlade exemplar af Betula nana X verru- cosa frân Sammatti i Nyland och Car ex livida frän Iiangö- udd, ny för provinsen Regio aboëns. — Prof. E. Sundvik samt, i anslutning till honom, prof. Elfvino och aman. Lindberg meddelade nägra notiser om C'liscuta Trifolii och dess upp- trädande i Finland. Klöfversnärjan, som hittils ansetts vara en icke-finsk och högst obeständig växt, hade emel- lertid ä särskilda lokaler bibehâllit sig en läng följd at äi- och lämnade äfven füllt grobara frön. — Fil. mag. F. Oden- vall förevisade Carex pulicaris frän Hangö. Arten är icke tidigare iakttagen pä Finlands fastland. Den 2 november 1902. Amanuens Harald Lindberg törc- visade trenne anmär kningsvärda växter frän Jorois i norra Savolaks. 1. Sagittaria natans. Med stöd af ett synner- ligen rikhaltigt material redogjorde föredr. för denna arts formkrets. Djupvattenformer hafva smala, heia blad, medan lâgvatten- och terrestra former äga tvänne basflikar, hvilka vanligen äro trubbiga, sällan tillspetsade nästan säsom hos S. sagittifolia. 2. Bolygonum foliosum. Jorois- fyn det er- bjöd intresse, emedan artens hittils antagna ostgräns (Borgä) 91 genom detsamma icke obetydligt framsköts. — 3. Carex cy- peroides. Denna sällsynta art är inom det finska floraomrâ- det tidigare känd endast frân östra Karelen : Jorois-fyndorten ligger betydligt längre västerut. — Rektor Arrhenius om- nämde i samband harmed, att herr Hans Büch förliden som- mai- funnit nâgra exemplar af C. cyperoides pâ stranden af sjön Dysterniemi invid staden Willmanstrand. — Dr V. F. Brothkrus demonstrerade den for Finlands flora nya mossar- ten Arcliidium alternij olium (Dicks.) Schimp., funnen frukt- bärande pâ bafsstränder, pâ sandblandad lera, vid Godby och Norrby pâ Aland. Den 7 december 1901. Rektor M. Brünne r föredrog: Nya Jlicraciiim-ï former frân södra Finland. Yidare förevisade herr Brenner den i Finland tidigare icke iakttagna äkta Hieracium cymosum L., funnen sommaren 1901 i Sibbo soc- ken i Üyiand af dr W. Lauren. — Till publikation aninal- des: J. I. I. ini) Roth, Verzeichnis der aus Finland bekannten Ramuhiria- Arten. Den 1 februari 1902. Amanuens Harald Lindberg fram- lade en kvist af Abies excel sa f. brevifolia, som jârnte smâ- bladiga skott âfven bar ett sâdant med normalt utvecklade blad. — Rektor M. Brenner föredrog: Nya Hicracium-îovmev frân Södra Finland (forts.). — Fil. mag. V. Borg redogjorde für den botaniska forskningsresa, han och fll. mag. V. Axel- son sistlidne sommai- i egenskap af Sällskapets stipendiater företagit i Kuolajärvi lappmark. — Till publikation anmäl- de» bl. a: 1. A. K. Cajander, Über die Westgrenze einiger Holzgewäscbse Nordrusslands ocli 2. V. Borg, Pflanzentopo- graphische Studien im sydwestlichen Finland. Axel Arrhenius. Botaniska sällskapet d. 26 febr. Prof. E. Almquist lemnade en redogörelse för sina förra sommaren gjorda un- dersökningar öfver Vegetationen frân tvänne punkter i östra och västra Estland. — Prof. H. N. Rosendahl föredrog om förfalskning af saffran. Pâ förslag af styrelsen beslöt sällskapet att at hr. E. Lindegren uppdraga att insamla primäruppgifter tili en für- teckning öfver Stockholmstraktens högre växter samt utsags tillika en arbetskommité. Euphrasia campestris i Sverige? 1 en uppsats om Frankrikes Euphrasice (i Bull. Herb. Boissier II n:o 2, 31 jan. 1902) bar A. Chabert anfört âfven ^Suède?” bland de länder, hvari E. R ostkoviana v. campestris (Jord.) före- 92 kommet’ och i en not tillagt: ’'L’erbier Songeon contient plusieurs individus recueillis à Benestad, sur les collines cal- caires, par M. Otto Holmberg, qui sont très voisins du Cam- pestris, sinon identiques.” W ettstein betraktar den som en nâgot tvifvelaktig art, emedau ban ej själf sett den i natu- ren. Den skulle enligt Chabekt ôfvergâ i hufvudformen ge- nom mellanformer, annars utmärka sig hufvudsakligen genom spensligare stjälk, kortare glandelhâr, mindre skärmblad och nâgot senate blomning. JÖrgensen, E., Drei für die skandinavische Halb- insel neue Lebermoosè. (Bergens Museums Aarbog 1901, N:o 11). Förf. har funnit tre för Skandinavien nya lefvermossor, nämligen Lepidozia pinnata (Hook.) Dum. [/,. tumidula Tayl. pa berget Mösnuken vid Os 3 mil söder om Bergen, Priono- lobus spinifolius n. sp. vid Yaage pa Tysnesö vid inloppet tili Hardangerfjorden och pä samma ställe äfven en annan ny art Prionolobus compactus n. sp. De tre nämda arterna äro vackert afbildade och de tvä senare utförligt beskrifna. Abnell. Jörgensen, E-, Ueber das Perianthium des Jun- (jermania orcadensis Hook. (Ibid. 1901 N:o 4). Efter att i nämda tidskrift 1894-95 ha beskrifvit de förut okända ban- och honblommorna hos J. orcadensis, iir förf. nu i till fälle att pä grund af i Bergenstrakten funnet material beskrifva och vackert afbilda samma mossas kalk. Ähnele. Hagen, I, Musci Norvegiæ borealis. Fasciculus 2:dus. (Tromsö Museums Aarshefter. 21-f-22, 1898 — 1899. Trondhjem, 1901). Den andra delen af dessa viktiga bidrag tili det nord- liga Norges mossllora omfattar slutet af släktet Wcbera, släk- tena Bryum och Rhodobryum samt nästan heia 3Inium-s\ük- tet. Den ojämförligt största delen af Publikationen behandlar släktet Bryum , tili utredningen af hvars ytterligt mangskiftande former förf. har gjort ett mycket viktigt inlägg. Släktet klyfves först i BVyofypus med sinsemellan fria peristomlamel- ler och Ptychostomum med peristomlamellerna sinsemellan för- bundna; Bryotypus delas i Cladodivm med cilier utan tag- gar och Fjubrynm med taggiga cilier; likasa delas Ptychosto- mum i Euptychostomum med cilier utan taggar och Arcto- bryum med taggiga cilier; den sistnämda afdelningen är för 93 vetenskapeu ny, dâ först under de sista âren till densamma hörande former blifvit upptâckta. En mängd nya arter och varieteter uppställas, de fiesta och dâ ej annat angifves af författaren själf, nämligen bland Cladodiuni Bryum mutilum, Br. lacustre Bland, var. phae- odon, Br. inclinatum (Sw.) var. rimosum, Br. trichopodium, Br. proprium, Br. lepidum, Br. stenodon, Br. furvum, Br. acutiforme Limfr., Br. gilvum, Br. amblystegium Ryan, Br. boreum, bland Eubryum Br. saxatile, Br. nigricans Kaukin, Br. limosum, Br. misandrum, Br. aristatum, Br. pallescens Schleich, var. cylindricum, Br. subrotundum Bkid. var clava- tum, Br. pumilum Ryan, Br. subrotilum Limfr., Br. ventrico- sum Dicks, var. arcticum Ryan, Br. arctogaeum, bland Eupty- chostomum Br. oxystegium, Br. Fridtzii bland Arctobrynm Br. dolomiticum Kauuin, Br. sinuosum Ryan. Sasom for skandinaviska floran nya Bryumarter anföras dessutom Br. globosum Lindb., Br. foveolatum Hag., Br. cla- thratum Amann, Br. Cumannii Limvii., Br. polare Hag., Br. teres Lindb., Br. Sauteri Br. eur. och Br. crispulum Hampe, Af de talrika kritiska anmärkningarna ma särskildt pâ- pekas öfversikterna öfver Ery a bai matostoma och Brya arc- ticu , men hänvisas für öfrigt till arbetet själft, som det iir oundgängligt att känna för hvar och en, som vill närmare, studera de skandinaviska Brya. Arnell. Migula, W., Dir. Prof. Dr. Thome’s Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Für alle Freunde der Pflanzenwelt. Band. 5. Kryptogamenflora. Gera, Reuss j. L., Friedrich von Zezschwitz. Af detta arbete, hvars början vi anmält förra äret, hafva häftena 2—4 nu utkommit och innehalla fortsättning af mossorna. De färglagda habitusbilderna tyckas i allmänhet vara rätt bra och jemte analysfigurerna böra de underlätta be- stämningen af släktet. Under hvar je släkte finnas bade exa- mineringschema och utförligare beskrifningar af hvarje art. Dâ arbetet i första hand är afsedt för nybörjare, har natur- ligtvis ingen synonymi medtagits. Priset, som är 1 Mark pr hafte, innehällande 2 ark text och 7—8 planscher, är syn- nerligen billigt. Enskilda häfte säljas ej, men väl framdeles de enskilda banden, hyarä kan subscriberas. Häftenas antal beräknas tili 45. Det biologiske Selskab i Kristiania d. 18 febr. Prof. Wille gaf en orienterande öfversikt öfver Norges växt- 94 värld, som koramer att publiceras i ’’Salomonsens Konversa- tionsleksikon” under artikelen ’’Norge”. I anslutning härtill demonstrerade prof. R. Collet en serie fotografier, som illu- strerade typiska växtsamfund i olika landsdelar. Döde utländske botanister 1901. Oberlandsgerichtrath F. Arnold i München d. 8 aug., 78 är. — Organisten A. Becker i Sarepta d. 8 apr., 83 är. — Læ- rer X. Bergstedt i Bodilsker i juni. — D:r E. Brettscuneider i S:t Petersburg. — Prof. A. Chatix i Paris d. 13 jan., 87 är. — Prof. M. Colmeiro i Sevilla d. 21 juni. 85 är. — Prof. M. Cornu i Paris d. 4 apr., 58 är. — Prof. C. E. Cramer i Zürich d. 24 nov. — Prof. C. Ch. H. Gröxluxd i Köpenhamn d. 10 aug., född d. 14 juli 1825. — Prof. R. Haktig i Mün- chen d. 9 okt. — D:r F. Heidexreich i Tilsit d. 21 apr., 83 är. — W. Hodgson i Workington, Cumberland, d. 27 mars. — Prof. K. Ito i Tokio d. 21 jan., 98 är. — J. B. Jack i Con- stanz d. 14 aug., 83 âr. — Bakteriologen A. C. Jones d. 8 mars i Davos-Platz. — Prof. B. V. Jirus i Prag d 19 nov., GO âr. — Hofràdet S. Leixer i Constanz. — W. Matheus i Tunbridge Wells d. 5 sept., född d. 10 sept. 1828. — Tu. Meeuam i Philadelphia d. 19 okt., född d. 2G mars 182G. — D:r Ch. T. Mohr i Asheville, N. C., d. 17 juli. — Prof. H. Philibert i Aix d. 17 maj, 79 âr. — Prof. A. Picooxe i Ge- nua d. 21 maj, 57 âr. — Prof. Th. C. Porter i Easton, Pa, d. 27 apr., — Prof. M. Rees d. 14 sept, i Klingenmünster (forut i Erlangen), 5G âr. — Prof. A. F. W. Schimrer i Ba- sel d. 10 sept. 45 âr. — Pater G. Scdirnhofer i Wien. — J Storrie i Cardiff d. 2 maj, född d. 2 juni 1843. — Charlotte M ry Yoxge i Otterbourne d. 24 mars. Rostrup, E. Plantepatologi. Haandbog i Læren oin Plantesygdomene for Landbrugere. Havebrugere og Skov- brugere. Med 259 Figurer i Texten. Kobenhavn 1902. Det Xordiske Forlag. 640 s. stor 8:o. — 15 kr. Förf. är ju en välkänd auktoritet i sin bransch och man marker strax att han ofta talar efter egen erfarenhet och icke endast refererar andras rön och âsikter. Amnet har han delat hufvudsakligen efter sjukdomsor- sakerna, som aro: sâr eller yttre skador: skadliga atmosfa- riska inflytelser, skadliga fôrhâllanden i marken; skadliga växter (und. svarapar), ogräs, parasiter, parasitsvampar, skad- liga djur (hvilka i boken fôrbigâs). Hvilken botanist som heist kan ofta behöfva râdfrâga en sâ fullstündig handbok som denna. Han kan fâ se att 95 Here företeelser hero pâ sjukdom iin hau förut visste kanske, t. ex. att de genomskinliga glasartade äpplenas utseende för- orsakas af en bakterie. De mânga figurerna äro en god hjälp vid begagnandet ; âtskilliga af de nyare autotypierna äro synnerligen lyekade. Ny svensk botanisk literatur. Feinte haftet af ’’Bilder ur Nordens Flora” liar nu utkommit och innehâller 'slutet af Labiatæ och stracker sig till början af Primulaceæ. Rosenberg, 0., Ueber die Pollenbildung von Zo- stera. Upsala 1901. Uppsatsen innehâller fortsatta iaktta- gelser öfver denna pollenbildning, hvaröfver förf. förut skrif- vit i Bih. K. Yet. Akad. Handl. W ULFE, Tu., Botanische Beobachtungen aus Spits- bergen. Lund- 1902. 115 s. 4 pl. Denna doktorsdispu- tation meddelar resultaten af förf:s resa tili Spetsbergen 1899. Den innefattar 4 afdelningar: ora de arktiska växternas tran- spiration, om anthocyans förekomst hos dem, ’’der Polygon- boden” (Kjellmans ’’rutmark”) och floristiska notiser. I denna sista afdelning redogöres för former af Potenlilla nivea och pulcliclla samt former af Saxifraga hicracifolia, , som närma sig S. nivalis. Figurer häröfver meddelas. Rosendahl, H. V., Lärobok i Botanik. Stockholm 1902. Aktiebolaget Sandbergs bokhandel i distribution. Subskrip- tionspriset är 18 kr. och bokladspriset 20 kr. Af detta ar- bete, som skall omfatta morfologi, anatomi, fysiologi, Syste- matik samt handledning vid praktiska öfningar har nu första haftet utkommit. Im Selbstverläge des Verfassers ist soeben er- schienen I Dörfler’s Botaniker-Adressbuch Zweite, neu bearbeitete und vermehrte Auflage. Enthält rund 10,000 postalisch geprüfte Adressen. 23 Bogen Lex: 8:o — Preis (in Ganzleinen ge- bunden) 10 Mark — 12 Kronen Oesterr. Gegen Ein- sendung des Betrages portofrei zu beziehen durch I Dörfler, Wien, III, Barichgasse 36. 96 Biologi for Gymnasiet. I. Botanik af Thekla R. Resvold, Cand. real. Assistent ved Universitetets botaniske Laborato- rium Kristiania. 1902. IT. Aschehoug & C:o (W. Nygaard) - 2,25 Kr. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med Intrude af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D r Fil. I):r Pris inb. 6 kr. — — Soin arbetet pâ ett synnerligen tillfredsstallande siitt fyller ett verkligt behof, aro utgifvaren och lians ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vâra läroverk.” Tidning för Sveriges liiroverk. Il os Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 knn erbâllas: Hvitt blompressningspapper format 300x445 mm Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, 4.50 „ ,.H, blâ ,. 285x405 „ .. „ 7, <5 „ ,, 13, hvit ., 285x465 ,, „ ,. 9,— Obs. De bâda sistnäinnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniaka afdelning. Innehâll. Anoeksson, Gunnar, Tvenne för Sverige nya växtarter. S. Bl. Rrennkr, M., Till Red. af Botaniska Notiser. S. 78. Lagerheim, G., Metoder för pollenundersökning, S. 75. Nordstkdt, O., Nâgra ord till svar â Rektor Brenners gen- inäle. S. 79. *W iLi.E, N., Norsk botanisk Litteratnr 1891—1900. S. 49. Literaturöfversikt. S. 92—95. Sniärre notiser. S. 74, 89 — 91, 93—94. Lund. Berlingska Boktryckeriet. ’/4 1902. 97 Bidrag till kännedomen om Blekinges Hieraciumflora. Af F. SVANLUND. De iakttagelser, som föranledt utgifvandet af dessa bidrag, äro gjorda under mângâriga af mig utförda resor inom Blekinges fiesta delar. Da dessa resor likväl haft ett heit annat ändamal an botaniska forsk- ningar, har i allmänhet blott kort tid kunnat egnas at dylika, hvarjämte exkursioner endast kunnat fore- tagas i närmaste grannskapet af de platser, till hvilka mina egentliga göromäl varit förlagda. Af denna an- ledning kunua mina iakttagelser ej göra ansprâk pâ nâgon fullständighet. Som likväl dessa, i förening med de rätt mänga af andra botanikens idkare gjorda fynd, hvilka statt till mitt förfogande, synts mig ut- göra tillräckligt material för att en öfversikt öfver hieraciumflorans allmänna beskaffenhet kan afgifvas, har en kortfattad sadan här nedan blifvit lemnad. I största förbindelse star jag till amanuensen H. Dahi.stedt, som beredvilligt underlättat mina studier genom att icke blott granska samtliga de af mig tili honom sända hieracier — bade de af mig och andra insamlade — utan ock varit mig tili hjälp genom att i nedanstäende förteckning öfver hittills inom Blekinge gjorda fynd lemna längre eller kortare latinska (del- vis äfven pâ svenska affattade) beskrifningar pâ nya och okända former. Derjämte har jag ock af honom erhällit uppgift pâ de fiesta formers utbredning utom provinsen. Förutom de hieracier, som äro samlade eller ob- serverade af mig själf, äro nâgra frän Aspegrens her- barium (Aspgr.) och andra insamlade af följande nu- mera aflidna personer: lektorn C. A. Gosselman (Gn.), läroverksadjunkten H. Falk, revisorn J. Ankarcrona (An.) och kammarförvandten H. G. Lübeck (Lüb.). Bland dem ma särskildt här framhällas den sistnämnde, Hut . Not» IUO'2 98 som under loppet af mânga âr med varmt intresse sysselsatt sig med studiet af släktet Hieracium samt sammanbragt en gauska betj'dlig samling af hieracier frän östra delen af Blekinge ock dervid anträfifat rätt mânga för provinsen okända fynd. Dessutom äro bi- drag erkâllna af flera yngre botanister, hvarjämte äf- ven äro upptagna de enstaka lokaler Iran Blekinge, som angifvas i H. Dahlstedts stora arbete Bidray till sydöstra Svcriges Hieracium- flora, kvilket som bekant dock ej i öfrigt omfattar denna provins. De till grupperna Pilosellina ock Auriculina kö- rande arterna Hieracium pilosella ock II. auricula, som kunna räknas till de i Blekinge allmännast förekom- mande, träffas inest pâ solöppna backar ock torra stal- len men växa äfven pâ friskare ock mera gräsrika lokaler. Den förstnämnda är i synnerket rik pä skilda former, af kvilka dock större delen ännu är obestämd. Äfven den till Pilosellina körande formen II. macro- lepidemn *sal>ulusorum förekommer ganska ymnigt pâ grusbackar ock berg. Af Cymosina , aom uppträda tili ganska stört an- tal, anträffas de fiesta pâ torra backsluttningar ock företrädesvis pâ sâdane, som af R. Holt1) benämnas gräsbackar och bildas, dâ âkerjord eller annan öppen jord efter nâgra âr fär förblifva obrukad. Den all- männast förekommande formen synes vara H. cytno- sum *Dusenii. Pâ rätt mânga stälien uppträda ock H. glomeratum *teneresccns samt II. macranthelum *iso- thyrsuin med varieteter. Mest karakteristisk for Blekinges hieracium-flora är förekomsten pâ berg ock klippor i hafvets närhet af talrika tili Oreadea hörande former. Dessa äro anträffade frän Torhain ns vestra kust in tili Djupadal i Ronueby landförsamling samt pâ öar i östra skär- 1 1 R. Hui.T. Blekinges vegetation. Ett bidrag tili växtfor- mationernas historia. Medd. af Soc. pro Fauna et Flora fennica. 12. 1885. 99 garden. Om och huru längt de förekomma vester om Djupadal, âterstâr ännu att undersöka. Ymnigast bland dessa äro H. externum, som hittills ej är träf- fad utom Blekiuge, den nyligen urskilda arten h. Svanlundii samt H. saxifragum , hvilka samtliga upp- träda icke blott i mänga former utan ock i stört in- dividantal. Pafallande är den fattigdom, som rader pa for- mer af Silvaticif ormia , hvilka hufvudsakligen före- komma i stenbunden löfskogsmark och endast hafva anträffats tili ringa antal. Deremot finnas Vulgati- formia i vida större mängd och fiera af dem äfven i stört individantal. Vanligen välja dessa öppna och gräsrika lokaler. Ymnigast är II. *vulgatum men rätt allmänt förekomma äfven 11. * vulgatij orme och H. * pinnatißdum, hvilka bäda dock föredraga mera be- skuggade ständorter. Lika allmän som II. *vulgatum är nästan H. * er uentij olium , hvilken trifves bade pa sol- öppna och skuggiga lokaler, men fordrar torrare, sand- blandad mark och stundom växer pa berg. Säsom rätt ofta förekommande ma nämnas H. *cæsium , som har tili Standort skogsbackar och klippor, och H. ccesio- murorum , hvilken väljer samma lokaler som Silvatici- formia. Pa rätt mänga ställen växer ock H. nnfrnc- tum *LübecJciir som träffas pa lundbackar. Af Rigida auträffas ej sâ fâ former, hvilkas ständ- orter äro af ganska olikartad beskaffenhei. Ymnigast är H. rigiduni *acrifolium , som mest trifves pa sten- bunden skogsmark. Rätt talrikt förekommer H. rigi- dum * obatrescens , hvilken är anträffad bade pa kala backar och skogsmark samt pa torfjord. H. umbellatum , som är en af de allmännaste hiera- cier, växer pa mycket olika beskafiade ständorter men 0 föredrager mest stenbunden skogsmark och backar. Som Blekinge utgör en mot söder sluttande del af det smaländska höglandet och i mycket tili natur- förhällanden öfverensstämmer med grannprovinsen Smä- 100 laud, har ock ett gauska stort antal hieraciumformer visât sig vara gemensamma for bâda provinserua. Autagligt är, att sâdan gemenskap äfven râder i frâga om deu till sin f3’siska beskaffenhet liknande, till'Ble- kinge gränsande nordöstra deleu af Skâne, hvars hi- eraeiumflora dock äuuu lär vara föga bekaut. Med undautag af Oreadea , pà hvilka hafvets när- het uppeubarligeu iufluerar, synes klimatet ej hafva uâgot inflytande pa öfriga kieraciers utbredniug i Ble- kinge, utau träffas ofta.. dâ stäudorterua tillhöra samma växtformation, stuudom samraa former bâde vid deu mildare kusten och i deu kallare norra delen af pro- viusen. Förutom ett stort autal pilosellaforraer, förekomma ock liera audra hieracier, som äuuu äro okäuda. Vä- sentligaste auleduiugeu tili att de ej kuuuat beskrifvas har varit deu, att det iusamlade undersökningsmate- rialet varit för litet. Efter all sannolikhet komrna manga njTa fyud att ytterligare göras, i deu man pro- viusen hiuuer att blifva gruudligare geuomforskad. Bland de omrâden, som i hieraciologiskt häuseeude äro föga eller icke käuda, äro de talrika öarne i skär- gärden, hvars vestra del, likasom heia kusten vester om Ronneby intill skänska gränseu, uästau alldeles icke är uudersökt. Följande förteckuiug är uppställd med leduiug af H. Dahlstedts ofvauuämuda arbete samt efter haus bearbetning af släktet Hieracium i L. M. Neumans och Fe. Ahlfvengeens Sverigcs Flora. Bland de fräu de tj-piska formerua afvikaude uuderformer och modifi- kationer, som auträffas gauska talrikt i Blekiuge, upp- tagas endast de, som äro mera karakteristiska och blifvit uamngifua. Da iuga personuamn förekomma efter de upp- gifua fyudorterna, äro formerua iusamlade eller obser- verade af mig själf. Förkortningarne af provinsnamu m. m. äro desamma, som användas i nyss uämuda flora. 101 I. Pilosella Fr. 1. -Pilosellina Fr. Hieracium macrolepideum Norrl. * sabulusorum Dt. Vämö (Lüb.), Yedeby, Lyckeâborg, Rödeby, Listerby, Hjortsberga, Ronneby, Hellevik i Mjellby m. fl. st. — Utbr. atom Bl. : ö. Sk., Sm., Ög., Gtl., 01., Vg., Vstm., Ner., Srm., Upl., His., (Aland). a. obtusiforme Dt. Stubbelycke i Rödeby. — Utbr. Ög., Gtl. b. revertens Dt. Vämö (Lüb.). — Utbr. Upl., Vestm., Ög., Gtl., Ö1. 77. pilosella L. * atrovillosulum Dt. Borâkra (Lüb.), Sibbamâla i Lösen, Tulseboda. - Utbr. Ög., Sm. * coniocephalittn Dt. Vämö, Vedeby, Halda i Asarum. * exacutulum Dt. Vämö. — Utbr. Ög. •* favillicolor Dt. Hofmansbygd. — Utb Ög. * fir mistolonum Dt. Kristianopel, Torhamn, "edeby; Vämö (Lüb.), Karlskrona, Ronneby, Bredâkra, Backaryd, Karls- hamn, Äsarum, Jemshög, Kyrkhult m. fl. st. — Utbr. s. S. — m. Vrm. o. Srm. * furviceps Dt. Halda. — Utbr. Srm., Ög., Sm. * laxipilum Dt. Tulseboda. * laxisquamum Dt. Vedeby, Ronneby, Hemsjö. — Utbr. s. Sv.-Dal o. His. * leuropsarum Dt. Vämö, Ronneby brunn o. Herrstorp vid Ronneby, Tulseboda. — Utbr. Ög. * magnifnlium Dt Mjellby vid prestgarden. * pilosella, (L). Vämö (Lüb., förf.), Sillhöfda. — Utbr. ö. Sv.— Upl. spridd. * poliochlor um Dt. Vämö (Lüb.). — Utbr. Dal., Ög., Sm. * robusticeps Dt. Vämö (Lüb.). — Utbr. Ög. * subcrassecens Dt. Borâkra; Mjövik i Nettraby (Aspgr.). — Utbr. Ög. * subrenustum Dt. Stubbelycke i Rödeby. — Utbr. Ög. * tenuistolonum Dt. Vämö, Viö i Rödeby, Örseryd i Br. Hoby. — Utbr. s. S. — Vrm. o. Vstm. * trichophorum Dt. Halda. * venusticeps Dt. Nebbeboda i Jemshög. * villipes Dt. Vämö. — Utbr. s. Sv. — Dal., Ög. * viresceus Fr. Gredby i Nettraby (C. G. Puke). — Utbr. s. Sv.— Vrm., Upl. 102 * vulgare Tausch. Väraö (Lüb., förf.), Ronneby. — Utbr. s. Sv. — Vrm., Upl. IL auriculœforme Fr. Tulseboda. — Utbr. = II. macrolepid. * sabulusorum. 2. Auriculina Fk. H. auricula L. * auricula (L) allrn. — Utbr. s. Sv. — m. Sv. * melaneima N. & P. Vämö, Spjutsbygd (Lüb.), — Utbr. Sk., Sm., Vg., Srm., Jmt., (Aland). * sundense Dt. Matvik i Hällaryd (Aspgr.). — Utbr. Ög. H. auricula X pilosella. Kettilsmâla i Augerum. 3. Collinina N. & P. II. pratense Tausch. * coll in ij or me N. & P. Ivarlskroua förvild. (Lüb.). — Utbr. kring Upsala o. Lunds bot. trädgg., förvild. H. auraniiacum L. Johannishus; Rosenborg vid Karlshamn förvild. — -Utbr. Sk.— Upl., Dir. förvild. H. aurantiacum X pilosella. Karlskrona (Lüb.); uppkommen i H. G. Lübecks trädgärd. 4. Cymosina N. & P. 11. cymosum. L. * liolmiense (N. & P.). Angelskog i Ronneby (E. Anders- son), Ekeberg i Mörrum ; Sölvesborgs slottsruin (P’alk). — Utbr. Upl., Srm., Gtl. * Dusenii N. & P. Lyckeby, Hästö (Lüb.). Viö, Ilolmsjö, Hjortsberga, Angelskog, Ronneby brunn, .Borvidsmâla, Aryd, Loberget, o. Tranemâla (Gn.) i Ringamâla; vid Karlshamn (Gn.), Svängsta, Farabol i Kyrkbult, Nebbe- boda m. fl. st. — Utbr. Sm. * sfipfotrichum Alinqu, Backaryd, Borvidsmâla, Länge- ball i Hällaryd. — Utbr. Ög., Vg., Dal. ß. oelandicinn Dt. Granbult i Ramdala, Elintamâla i Sillhöfda, Nettraby (K. Helgesson enl. Dt.). — Utbr. Öl., Sm. * tabergense Dt. Holmsjö (Lüb.), Alnaryd. — Utbr. Sm. * heterotrichmn Dt. Kettilsmâla ; Spjutsbygd (Lüb.), Holm- sjö, Sparfvaboda i Rödeby, Elmtamäla. Backaryd, Arsjö- mâla.. i Br. Hoby, Längehall. — Utbr. Upl., Srm., Ög., Sk. * setigeriforme Dt. Kettilsmâla, Viö, Gnetteryd i Tving, Backaryd, Skärsjöräs i Hällaryd. — Utbr. Upl., Srm., Ög., Sm. 103 * molli setum N. & P. Backaryd. — Utbr. Upl., Srm.,Ôg.,Sm. * subechioides Lönnr. Spjutsbygd (Lüb.). — Utbr. Gtl., Ö1. IL pubescens (Lindbl.) * pubescens (Lindbl. p. p.). Gretlinge i Jemjö, Berntorp i Ramdala; Spjutsbygd (C. G. Pake o. M. Mellin), Viö, Skârsjôrâs. — Utbr. Sk. — Jmt. — Norge. * nigrans Almqu. Berntorp (Lüb.). — Utbr. Upl., Srm . , — Aland. b. longipilum n. form. Själkens öfre del och hâlk- skaften med längre och niera tättsittande hâr och med rikligare glandler an hos hufvudf. samt med tätt, grâtt stjärnludd ; basalbladen smalare. Stubbelycke i Lösen pâ berg. IL * pohjmnoon N. & P. a. genuinum N. & P. Berntorp, Spjutsbygd (Lüb), Kettilsmâla, Vio, Elmtamâla. — Utbr. Upl., Srm., Ôg.. Sm., Gtl., Ö1. ß. rindoicum N. & P. Farabol i Kyrkhult. — Utbr. Srm., Gtl. y. scebyense Almqu. Elmtamâla. — Utbr. Upl., Srm., Ner., Ôg., Sm., Gtl. * eusciadium N. & P. Spjutsbygd (Lüb), Ronneby? — Utbr. Srm., Ôg., Sm. ß. eusciadioides Dt. n. rar. Ab H. eusciadio foliis cauleque pilosioribus, involucris minoribus, squamis an- gnstioribus magis acutis et pilis tenuioribus, rarissi- mis — sparsis vestitis sat diversum. Caule foliisque lon- gius pilosis de H. cgmoso L., involucrorum forma et indumento de H. pubescente f. genuin, monet. . Sparfvaboda i Rôdeby, Backaryd. — Ej känd utom Bl. * euryanthelum Dt. Berntorp, Spjutsbygd (Lüb.), Metare- mâla i Hâllaryd. — Utbr. Srm., Vstm., Vrm., Ôg., Gtl. H. macrantlielum N. & P. * isothyrsum N. & P. Lilla Pantarholmen Kkrona. (Falk), Ronneby, Backaryd, Lângehall, Skârsjôrâs, Slensmâla i Ringamâla. — Utbr. Srm., Ôg., Sm., Gtl., Sk. ß. p.seudopolymnoon Dt. exs. Ab H. *isothyrso in- volucris A- floccosis, ab H. polymnoo pilis in inflore- sceutia nullis v. subnullis diversum. Lyckeby (An.), Eridlefstad (A. F. Andersson), Metare- mâla, Tulseboda. — Utbr. Srm. Dunker s:n: Bygget (0. G. Blomberg). 104 y. isothyrsoidcs Dt. n. var. Ab isothyrso foliis cau- leque longius pilosis et involucris crassioribus ctim pe- dicellis pilis validis obscuris apice breviter albidis et glandulis validis (in involucris minoribus) variae longi- tudinis vestitis diversum. Antbela sæpe ramis loogissi- mis prædita et de H. *polymnoo et de H * isothyrso. glandulis inæquilongis validis de H. *horrentipede Dt. monet. Yiö, Holmsjö, Backaryd, Borvidsmâla, Dannemark i Rin- gainäla: Hunnemara vid Karlshamn (Falk), Olofström. — Ej känd utom Bl. * crassiusculum Almqu. Berntorp (Lüb.), Karlshamn (S. Almqu. enl. Dt.). — Utbr. Upl., Srm., Sm., Gtl., H. duhii folium 'S. & P. Xebbeboda i Jemshög. — Utbr. Sm. H. glomeratum Froel. * glomeratulum Almqu. Berntorp (Lüb.), Kettilsmâla, Kyrk- hult. — Utbr. Agm. Hls., Gstr., Upl., Yrm.. Yg., Ystm., Srm., Ög., Gtl., Öl., Sm., b. hirtius Dt. Holmsjö, Elmtamala, Backaryd. — Utbr. - föreg. c. acradenium S. <&. P. '). Jufvansmäla i Sillhöfda. Backaryd. — Utbr Srm., Ög., Yg., Gtl., Sm. * subprœaltum Lbg. (Metaremâla i Hällaryd. — Utbr. Jmtl., Gstr., Yrm., Upl., Srm., Ög.. Sm., Gtl. — Xorge. * tenerescens Xorrl. Sibbamäla, Sparfvaboda, Holmsjö, Elmtamala, Herrstorp i Bonneby; Djupadal (A. P. Winslow). Backaryd, Borvidsmâla, Längehall; Häst- hagen Karlshamn (Gn), Farabol, Harasjömäla m. fl. st. — Utbr. Jmt., Gstr., Dir., Upl., Srm., Ystm., Yg., Ög., Sm., Gtl., Öl., Sk. H. auriculinvm Almqu. * delicatulum Lönnr. Hästhagen vid Khamn (Gn)., — Utbr. Gtl., Sm. H. zizianum Tausch. * horrent ipes Dt. Yiö, Loberget i Ringamäla, Farabol. — Utbr. Ög., Sm. H. poliodtrnwm Dt, * triclwpsi/on Dt. Lyckeby (An), Backaryd. — Utbr. Gtl. — Rügen. • ’) Upptagen ss. subsp. i Dahlstedts Bidr. I. pag. 93, anses den vara bîott en frân forest, subsp. föga afvikande form. 105 * Loennrothii Almqu. Mölletorp i Augerum (Aspgr.), Holm- sjö (Lüb., förf.), Bymäla i Kyrkbult, Baggeboda i Jemshög, ”skogsängar i Blekinge flerestädes säsom vid Mörrum” (E Fries). — Utbr. Gtl. II. Archieracium Fr. 1. Oreadea Fr. II. extension Lüb. Hallarum i Jemjö, Lösen : Yerkö (A. F. Andersson), Lyckeby (An, Lüb.), Vämö (Lüb., förf.), Vedeby (J. Lagercrantz), Borâkra (Lüb., C. (L Puke), Skärfva (Puke), Nettraby (Lüb), Ronneby (C. G. Ves- terlund). Djupadal (Vesterh, förf.) — Ej känd utom Bl. II. extensif orme Dt. Yämö; Lyckeby (Lüb), Borâkra (Puke). — Utbr. Ög. H. Svanlundii Dahlst. n. sp. Caulis altus, elatus, flexuosus 2 — 3-folius, in in- feriore parte dense et longe, in superiore parte spar- sius et brevius pilosus, + floccosus. Folia basalia vulgo plurima, exteriora subintegra, spathulata — ob- longa, obtusa — obkisiuscula, interdum basi ipsa den- tibus paucis + longis curvatis prædita, interiora lan- ceolata — olbongo-lanceolata, magis dentata et ima basi hand raro longe et inæqualiter dentata ; folia cau- lina paten tia v. recurvata, intima lanceolata — ovato- lanceolata, + dentata et ad basin sæpe laciniàto-den- tata, summa lanceolata— linearia, ad basin præsertim acutius et angustius dentata; omnia supra prasinovi- ridia, glabra v. parce pilosa, subtus livescenti- v. cæsio- viridia, sat dense — dense pilosa, in petiolis, in margi- nibus et in nervo dorsali densissime et longe pilosa. Inflorescentia paniculata, sæpe polycephala, indetermi- nata, ramis acladium 15 — 40 m. m. longum + supe- rantibus, pilis tenuibus, sat brevibus, sparsis — densiu- sculis, sæpe obscuris et glandulis parvis densiusoulis obtectis, parce v. sub involucris 4; dense floccosis. Involucra sat angusta, gracilia, squamis angustis I lineari-lanceolatis, plurimis + acutis, longis, pilis tenu- ibus 4r densiusculis, obscuris — dilutis et glandulis par- 106 vis, sparsis — densiusculis obsitis, dorso sparsim, in mar- ginibus magis dense floceosis. Calathidium Hh radians; stylus luteus v. ferrugineuse H. Svanlundii star nära H. Sclimidtii Tausch oeb H. onosmoides Fr. Frân den förra är den skild ge- nom smala fjäll med finare har och glandler ; frân den senare genom fabladig stjälk, trubbade basalblad och mera ojämnt flikade inre basalblad och stjälkblad. Till halkarne är den deremot mest lik den senare. Gollö viel ön Senoren (An.), Lyckeby (An., Lüb.), Ringö (Lüb.), Vämö (Aspgr., Lüb., M. Mellin, J. Hamnell, förf.), Yedeby (An.), Borakra (Mellin), Sjuballa (Puke), kring Ronno- by (N. Lagerstedt, C. G. Westerlund, förf.) H. saxifragum 1'k. a. genuinum Dt. Kobebus i Kkrona. skärg. ; Vedeby (J. Lagercrantz). — Utbr. Upl., Ög., Sm. f. ad var. connophorum vergens: Ronneby. ß. scopulivagum Dt. a. connophorum Dt. Yedeby (J. Lagercrantz), vid östr. o. vestr. vagen nära Lyckeby (Lüb), Ringö (Lüb.). — Utbr. Vstm., Srm. y. furfurellum Dt. Ringö, Vämö, Nettraby (Lüb.), Ve- deby (Lagercrantz). — Utbr. Og. Ô. f. ad var. oreinum b. subextensum accedens: Djupa- dal (A. P. Winslow). b. hirsutiusculum Dt. Nettraby (Lüb.). — Utbr. Og. oreinum Dt. b. subextensum Dt. Vämö, Nettraby (Lüb.), Vedeby (Lagercrantz). — Utbr. Ög. * pctropliilum Lönnr. Borakra (”Lüb. enl. Lönnrotli” Dt.). — Utbr. Ög., Sm. H. norvegicum Fr. *rufescens Fr. Ringö (Lüb., Falk). — Utbr. Upl., Srm. Bob. ß. subrufescens Dt. Blekinge (Lüb. enl. Dt.). — Utbr. Agm., Srm., Ög. 2. Silvaticiformia Dahlst. H. silraticum (L). * stenolepis Lbg. Vämö (Lüb.), Afvelsgärde (An), Vedeby (An., Lagercrantz), Borakra (Lüb.), Djupadal (A. P. Winslow). — Utbr. s. Sv. — Jmtl. (Lpl). — Norge till Tromsö, Danska öarne, Ösel. 107 JJ. pellucidum Læst. Rodeby (A. F. Andersson), Kestorp i Rödeby, Alnaryd, L. Holje. — Utbr. Hela skandin. halfön, s. v. Finland, Östersjöprovinserna, Damn., Engl. JJ. scrratrifons Almqu. (coll). * canipes Almqu. Kestorp, S. Bostorp i Fridlefstad, on Sal- terna i Ronneby s:n (Aspgr.), Harasjômâla. — Utbr. Hls., Upl., Dir., Dal., Vrra., Vstm., Srm., Ôg., Gtl., Sm , Sk. Jl. ciliatum Almqu. Afvelsgärde (An. enl. Dt.), Johanneshus (M. Mellin), Ronneby (J. Hanmell). — Utbr. Upl., Vstm., Ner., Vg., Hall., Ôg., Sm. b. b if in calum C. G. Vesterl. Vid Ronneby (Vesterl., förf.) JJ. integratum Dt. (coll.) * variicolor Dt. Alnaryd, Ronneby. — Utbr. Vrm., Srm., Ôg., Sm., Gtl. * ptychopliyllum Dt. Lyckeâborg, Ronneby brunn, Djupa- dal (C, G. Vesterl., Winslow), Skärsjöräs, Harasjômâla. — Utbr. Gstr., Dir., Sm., Sk.— Östersjöprovinserna. H . grandidens Dt. '* duplidens Dt. Viô. — Utbr. Ôg., Sm. * dentifolium C. G. Vesterl. Ronneby (Vesterl.). — En- dast känd frân Bl. JJ. sparsidens Dt. * sparsidens Dt. Vämö (Lüb ). — Utbr. Hls., Upl., Srm., Ôg., Sm. JJ. sagittatum (Ubg) * sagittatum Ubg. Jeinjô ; Johanneshus (M. Mellin), Sis- sebäck, Valje. — Utbr. Sk. — Vrm., och s. Upl. — s. Norge, Damn., Engl., Östersjöprovins. * pycnodon Dt. Backaryd; Mörrum (Gn., A. Karlsson), Elleholm. — Utbr. Vg., Sm., Öl. 3. Vulgatiformia Dahi.st. H. cæsium Fr. (coll.) * cæsium Fr. Vämö, Borakra, Fridlefstad (Lüb.), Alna- ryd; flerest. kring Ronneby (C. G. Vesterl.), Slagesnäs Kyrkhult, Harasjômâla m. fl. st. — Utbr. heia Sv. — Jmtl. — Norge âtm. till Trondhjem, Danm., Östersjöprovins. *basifoHum Almqu. Jemjö vid Färskesjön; Skärfva? (C. G. Puke). — Utbr. s. Sv.— Vrm., och Hls. — s. Norge. dl. ccesiomurorum Lbg. Bubbetorp (Lüb.), Silltorp, S. Bostorp, Alnaryd; Johanneshus (M. Mellin), Ronneby, Fösings- mâla i Br. Iloby. Metaremâla i Hällaryd. — Udbr. s. Sv.— Upl., Vrm. — s. Norge— Trondhjem. H. porrigens Almqu. 108 * porrigens Almqu. Svängsta. — Utbr. Yrm., Xer., Yg., Srm., Ög., Sm., Gtl. * orbolense Stenstr. Spjutsbygd (Lüb.). — Utbr. Boh., Yrm., Dal., Dlsl., Ystm., Srm. H. vulgatum (Fr. p. m. p.) * vulgatum Fr. allm. — Utbr. s. Sv. — Dir. o. His.— Xorge — Trondhjem. * vulgatiforme. Dt. teml. allm. — Utbr. s. Sv. — Yrm. o. His. — s. Xorge. H. macrotonum Dt. * macrotonum Dt. Backaryd, Skärsjöräs. — Utbr. Yrm., Yg., Ystm., Srm., Ög., Sm. * canctans K. Joh. Spjutsbygd. — Utbr. Srm., Ög., Sm. II. pinnatifidum (Lönnr.). " scanicnm Dt. Kettilsmâla; Matvik (Aspgr.), Kyrkhult, Harasjömala. — Utbr. Sk., Ög. — Danmark. * pinnatifidum Lönnr. teml. allm. — Utbr. s. Sv.— Boh. o. Ög. — Danm., Bügen, Österprovins. f. vivarium Lönnr. Torhamu, Spjutsbygd, Elmtamâla. Backaryd etc. — Utbr. som föreg. H. subramosum (Lönnr.) * sttbramosum Lönnr. a genuinum. Borâkra, Spjutsbygd (Lüb.), Elmtamâla, Backaryd. — Utbr. Sm. * impressiforme Dt. Hällaryd. Dannemark, Harasjömala, Listershufvud. — Utbr. Sk. Oppmuina s:n: Bokenäset (G. 0. A:n Malme). II. lepidotum (Stenstr.) * metaliceps K. Joh. ß. lageniceps K. Joh. Spjutsbygd (Lüb.). - Utbr. Gtl. H. irriguum (Fr.) * punctillaiiceps K. Joh. (H. frondosum Lönnr). Harasjö- mâla. — Utbr. Srm., Ög.. Gtl., Sm. * violascens Almqu. Spjutsbygd i Lüb.), Yiö, Backaryd, L. Holje, Harasjömäla. — Utbr. Sk., Sm., Ög., Yg., Hall. * irriguum Fr. ß. irriguiforme Dt. n. var. Ab H "irriguo. cui est sat simile, foliis caulinis vulgo plurimis, grossius et magis irregulariter dentatis nec non calathidiis mino- ribus, canovirescentibus, glandulis parvis, sat densis et pilis minutis, sparsis v. densiusculis floccisque sparsis etiam in dorso vestitis diversum. Ronneby brunnspark, Kyrkhult. — Endast känd i Bl. H. cruentifolium Dt. & Lüb. Teml. allm. — Utbr. Sm., Hall., Sk. 109 77. an fr actum Fr. * chlorodes Dt. Stubbelycke. Hofmansbygd, Harasjömäla. — Utbr. Og., Sin. ß. umbrigenum Dt. Ronneby (C. G. Yesterl. enl. Dt.) — Utbr. Srm. * b urbar eafoliuw Lönur. Fuhr i Sillhöfda, L. Holje. — Utbr. Üg., Sm., Gtl. * atronitens Dt. Sparfvaboda — Utbr. s. och m. Og., Yg. ß. subatronitens Dt. n. var. Ab H. atronitente pe- clicellis involucrorum A; glandulosis, foliis vulgo angu- stioribus, in caule sæpe plurimis et tune crebrius den- tatis paullum est diversum. Vämö, Sjuhalla, Borâkra (Lüb.), Fridlefstad (E. Nils- son) Alnaryd. — Utbr. Sm. * an fr actum (Fr. ex. p.) Almqu. Vämö, Sjuhalla (Lüb,), Lyckeby, Längelycke i Augerum, Boräkra; Ronneby, Djupadal (Yesterl.), Ilemsjö, Kyrkhult. — Utbr. s. Ög., Sm. * Lübeckii Dahlst. n. sabsp. ■ Caulis sat elatus, 2 — 4-folius, inferne parce pilo- sus, cæterum subglaber et superne præsertim parce — sparsim floccosus. folia bqsalia 4 — 6, exteriora ovata, interiora 4z ovato-lanceolata v. omnia late — anguste lanceolata, J- acuta, + grosse et inæqualiter laciniato- dentata, dentibus sæpe + curvatis, infimus angustiori- bus, summis latioribus, folia exteriora sæpe late angu- lato-deutata ; caulina inferiora ovato-lanceolata — lan- ceolata, d- acuta, petiolata, summa magis lanceolata sessilia, omnia dentibus longis — longissimis, parvis in- termixtis, 4z laciniato- v. inciso-dentata, supra glabra, in marginibus parce ciliata, in petiolis et subtus in nervo dorsali 4z stellato densiuscule pilosa. Inflore- scentia paniculata, vulgo sat ampla v. interdum parva, magis contracta, ramis pedicellisque Hb patentibus, bis sæpe sat brevibus, illis vulgo longis, acladium 10 — 30 ( — 40) m. m. longum 4^ longe superantibus, dense canofloccosis et glandulis, inferne sparsis, superne den- siusculis obtectis. Involucra vulgo parva, brevia, basi 4- ovato-rotundata, Hb virescentia, squamis exterioribus linearibus, 4^ obtusis, interioribus Hb late lineari-lan- 110 ceolatis, in apicem obtusum — acutiusculum cito contrac- tis, + dense glandulosis et in marginibus leviter, dorso rare v. vix stellatis, intimis totis virescentibus, inter- mediis late virescenti-marginatis. Calatlndium parvum subplanum, stylo obscuro, sicco sat nigrescente. H. *LUbeclcii star nära bade till H. *atronitens och 11. *anfractum (Fr) Almqu. f. typ. Frân den förra är den skild genom ljusare blad med gröfre, ojämnare och djupare tandning samt genom grönare, kortare hâlkar med tydligare framträdaude stjärnludd i kanterna af de yttre och mellersta fjällen. I detta senare afseende och. till hâlkarnes form erinrar den deremot mera om II. anfr actum (Fr) Almqu. f. typ., frân hvilken den likväl är lätt skild genom sina bre- dare blad med gröfre och djupare tandning. Äfven smalbladiga exemplar, hvilka habituelt kounna hufvud- formen ganska nära, skiljas i allmänhet lätt pâ bla- dens bredare tänder. Yämö (Lüb., A. F. Andersson), Lyckeby (Lüb.), Kettils- m&la Dalby i Nettraby; Fridlefstad (C. Nilsson), Björkeryd o. Pâlycke i Fridlefstad, Yiö, Ronneby brunn, Haida, Hemsjö m. fl. st. — Ej känd ntom Bl. * albatipcs Dt. Sparfvaboda, Yiö, Harasjömäla. — Utbr. Sk. V. Vrams s:n, (G. 0. A:n. Malme), Sm., Torne (L. M. Neuman). II. (liaplianoidcs Dbg. Lyckeby (Lüb.), Kettilsmäla, Bökegöl i Augerum, Ronneby, Möljeryd i Ronneby s:n; Djupa- dal (C. G. Vesterl.), Skörje i Öljehult, Arsjömäla, Kyrk- hult, L. Nyteboda i Jemshüg m. fl. st. — Utbr. Heia Sv. — Lpl. — Norge till Finnin. H. diaphanum (Fr). * pseudodiaphanum Dt. Vämö, Elmtamala. Holrasjö, Frid- lefstad; Emmaryd i Fridlefstad (C. G. Puke), Sibba- mâla i Lösen. — Utbr. s. Sv. — Vrm., o. Upl. II. gotldcum (Fr). * perangustum Dt. Spjutsbygd (Puke). — Utbr. Sm. * gothicum Fr. Varö i Torhamns skärg., Vämö (Lüb.), Spjutsbygd, Hästhagen vid Karlshamn. — Utbr. Sm. ß. blelcingense Dt. & Svanl. n. var. Hæc forma ab II. *gothico typ. foliis angustioribus involucris glan- Ill dulis parvis sparsis — densiusculis pilisque nullis obtec- tis nec non. pedicellis vix v. rarissime glandulosis di- stinctum est. Elmtamâla i Sillhöfda. * gothicif 01 me Dt. Elmtamâla. — Utbr. Sm. * tenuiramum Dt. & Svanl. n. subsp. Caulis erect us, elatus, 7 — 12-folius, interne sparsim et longe pilosus, superne subglaber, d,; stellatus, sæpe a medio ramosus. Folia basalia 2 — 3, sæpe sub an- thesi emarcida, exteriora obovata — obovato-oblonga, -4- obtusa, interiora + oblonga, sparsim et acute dentata; folia caulina inferiora -Jh lanceolata, sparsim longe et acute dentata, Jh petiolata, intermedia D lanceolata, crebrius, longe et Jh irregulariter dentata, sessilia, om- nia longe acuta, sat approximata, superiora minora, sensim decrescentia et magis magisque inter se distan- tia, vulgo longius et crebrius, magis irregulariter den- tata, Jh anguste ovato lanceolata, sessilia, acuta — cus- pidata. Inflorcscentia polycephala, paniculata, ramis erecto-patentibus acladium 10 — 20 m. m. longum + longe sxiperantibus, ramis tenuibus ex axillis fol. caul, superiorum ortis sæpe indeterminata, ramis pedicellis- que + dense floccosis, eglandulosis et epilosis, tenui- bus. Involucra parva, gracilia, atrovirescentia, squa- tnis exterioribus laxis, linearibus, intermediis ovato- lanceolatis, obtusiusculis et intimis e basi latiore lan- ceolatis, in apicem dh acutum nudum sensim protractis, sparsim — deusiuscule et sat longe glandulosis et floc- cis rarissimis (præsertim ad margines sq. exteriorum) vestitis. Calathidium parvum, sat obscure luteum ; sty- lus virescens, siccus sat niger. Utmärkt genom sin böga, flerbladiga stjälk, de langtandade stjalkbladen, hvilka liksom basalbladen oftast undertill äro viole ttfärgade, ocli de fina, livitgrâ inflorescensgrenarne utan glandler och har samt de smâ, svartgröna oclx glandelhâriga hâlkarne, hvilkas 112 fjäll vanligen endast i de jdtres kanter äro obetyd- ligt stjärnludna. Spjutsbygd (Lüb., förf.) — Endast känd i Bl. 4. Rigida ( Lbg . ex. p.) Dahlst. H. rigidum Hn. * acrifolium Dt. Jernjö, Karlskrona, Värnö,, Holmsjö; Fuhr (Lüb.), Gredby (Aspgr.), Gnetteryd i Tving, Tronitö (Puke), Guttamâla i Ronneby s:n, Svängsta ; Mjellby (Aspgr.) m. fl. st. — Utbr. s. Sv.— Boh. o. Srm. * creperum Stenstr. Viö. — Utbr. Dal., Yrm.,Dlsl. * lineatum Almqu. Boräkra (Gn). — Utbr. Sk.— Hls., Dir. * mixopolium Dt. Bjurabygget i Augerum, Kettilmala, Viö, Skälmershult i Kyrkbult, Tromtö (A. Andersson). — Utbr. Upl., Ög., Sm. ß, mixopolioides Dt. n. var. Ab II. mixopolio Dt. foliis saturate viridibus, latioribus, involucris crassiori- bus, squamis latis lloccis densis + canescentibus vesti- tis, epilosis et eglandulosis v. glandulis minutissimis, cerinis, vix conspicuis, raris obsitis nee non ligulis sa- turate luteis sat est diversum. Viö i Rödeby. — Utbr. Dal., Örs s:n. * obatrescens Dt. Torhamns udde; Vämö (Lüb., förf), Kettilsmâla, Spjutsbygd,- Askaremâla i Ringamâla, Tul- seboda, Harasjömäla, Krokâs i Mjellby m. fl. st. — Utbr. Ög., Sm., Vg., Upl., Vstm., Yrm., Dal., Bob., Sk. ß. subrigidiforme Dt. n . var. Habitu II. *subrigido sat simile, H. * obatrescenti affine, ab illo pedicellis epilosis, ab hoc foliis latioribus, longius dentatis, involucris brevi- oribus, squamis magis acutis, pilis sparsis v. raris et glan- dulis atris sparsis — densiusculis vestitis est diversum. Kettilsmâla; Holmsjö (J. Blad). * ruberulum Dt. Kettilsmâla. Spjutsbygd; Fuhr (Lüb.), Ilolje. — Utbr. Upl., Ög., s. v. Yrm. * scabrcscens K. Job. Viö, Gnetteryd, Björkeryd, Kyrk- hult, Ilemsjö. — Utbr. s. Ög., Sm. * trichocaulon Dt. Tjurkö (Gn), Bökegöl i Augerum, Viö, Skärsjöräs. — Utbr. Srm., Ög., Sm. 5. Foliosa (Fr. ex. p.) Lbg. II. ambetiatam L. allm. - Utbr. Ilela Skand. na Verzeichnis nebst Diagnosen und kritischen Bemerkungen zu meinem Exsiccatenwerke ’ Micromycetes rariores selecti”, Fase. 11— 171 2) Von Tycho Vestergren. Beiträge zu diesen Fascikeln lieferten die Herren: Prof. D:r Fr. Bub4k, D:r A. Gr. Eliasson, Fil. Lie. Rob. E. Fries, Fil. Stud. Emil Haglünd, Dr. P. Hen- nings, Fil. Lie. H. Hesselman, D:r A. von Jaczewsfci, Director J. E. Kab4t, Prof. D:r Gr. Lagerheim, Mag. J. I. Lindroth, Prof. D:r P. Magnüs, N. Patouii.lard, Med. Rath D:r H. Rehm, Fil. Kand. C. Skottsberg, P. Sydow. Die Herren A. Allescher, Abbé G. Bresadola und D:r H. Rehm sind mir bei Bestimmung kritischer Arten behülflich gewesen. Allen diesen sowie beson- ders Herrn Prof. D:r Gr. Lagerheim, der mich beim Herausgeben des Exsiccatenwerkes und bei der Ausar- beitung dieses Verzeichnisses vielfach unterstützt hat, sage ich hiermit meinen besten Dank. 16:376. Aecidium Actææ Om bei E. Strudel, Nomen- clator botanicus. Stuttg. & Tübing. Vol II, 1824. — Schröter, Pilze Schlesiens p. 378. — Sacc. Syll. VII, p. 777. — Bossia : Kirilova ad flumen Onega in foliis vivis Actœœ erythrocarpœ (matr. novæ). — liINDR. Nach En. FrsciiKR*) gehört Aecidium Actœœ auf Actœa spicata zu einer Puccinia vom Typus der P. persistens Plowr. auf Triticum caninum. Wahrschein- lich gehört zu dieser Puccinia auch das Aecidium auf der von Actœa spicata nur durch rote Früchte verschie- denen Actœa erythrocarpa Türcz. 16: 377. Aecidium Clerodendri P. IIenn. in Engler, Bot. Jahrb. XV, p. 6. — Java: Buitenzorg in foliis vi- 1) Upsala 1900 — 1901 (Fase. 11 & 12 April 1900; Fase. 13 — 15 Dec. 1900; Fase. 16 & 17 Mai 1901). Verzeichnisse zu den früheren Fascikeln sind in dieser Zeitschrift: 1899 p. 153 — 173 und 1900 p. 27 — 44 erschienen. 2) Botan. Centralbl. Bd. 83, 1900, p. 75. Bot. Hot. iö0‘2, 8 114 vis Clerodendri sp. — E. Nyman (comm. P. Hennings). Originalexemplar ! 13:301. Aecidium Pastinacæ Rostr. in Thümen, Myco- theca universalis 2027. — Sacc. Syll. VII, p. 792. — Bohemia: Lacus Zehunensis in foliis Pastinacæ sa- tivœ. — Bub. BüBaK teilt mir brieflich, mit, dass nach seinen Beobachtungen auch dieses Aecidium zu l romyccs Scirpi (Cast.) Lagerh. Ured. herb. E. Fries p. 41 (— TJromyces lineolatus (Desm.) Schrot.) gehört. Diese zu- erst von Rostrup ausgesprochene Ansicht ist neuer- dings noch von Klebahn *) durch Aussatversuche be- stätigt worden. Zu dieser Art, welche entweder ihre Aecidien auf Wirtspflanzen, die ganz verschiedenen Familien zugehören, auszubilden vermag oder aber nach den Aecidien in mehrere Arten zu zerlegen ist * 2), sollen noch folgende Aecidien gehören : Aecidium SU latifolii (Fiedler) Wint. 3), Aecidium Hippuridis Kunze 3), Aecidium Glaucis Dozy & Molkenb. 4) — Die Form, welche Aecidien auf Siam latifolium bildet, befindet sich in diesem Exsiccatenwerke 8: 180 von O. Juel verteilt worden. 11: 251. Aecidium Sonchi Westend. — Cfr. G. Lagerheim, Notes s. quelq. Urédinées d. l’herb. d. Westendorp (Bull. d. 1. Soc. roy. d. botanique d. Belgique, tome XXIX, p. 2, Bruxelles 1891). — Dania: Fionia, •Björnemose in foliis vivis Sonchi palustris. — Jou. 13: 302. Aecidium Trollii A. Blytt, Bidrag tili kundska- ben om Norges soparter IV (Christiania Videnskabs- Selskabs Forhandlinger 1896. N:o G, pag. 73). — Norvegia: ad Strömsmo in Bardo (Tromsö) in fo- liis Trollii europæi. — Lgh. *) H. Klebahn, Neue heteröcische Kostpilze. Vorl. Mitt. [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. XI Band, 1001, p. 193]. 2) Es ist jedoch zu bemerken, dass Dietel gleichzeitig mit demselben "keimenden Uromycesmaterial’’ sowohl Hipjiuris als Sin in mit Erfolg infiziert hat. Cfr. P. Dietel, lieber den Generations- wechsel von Uromyces lineolatus (Desm.) SchböT. |Sep.-Abdr. aus Hedwigia 1890, Heft. 3], 3) Dietel 1. c. 4) = Uromyces maritimæ PLOWRIGHT, Gard. Chron. Bd 7, 1890, p. 682. 115 Nach Lagerheim’s Beobachtungen in der Natur gehört dieses Aecidium zu einer Puccini a auf Triticum caninum. Dass es nicht zu Puccina Trollii Karsten gehört, wird von A. Blytt (1. c. pag. 56) hervorge- hoben, obgleich er Aecidium Trollii und Puccina Trol- lii gleichzeitig entwickelt und vermengt auf Mester- viköen in Malangen, Tromsö vorgefunden hat. Dass letztere keine Pucciniopsis, wie früher angenommen wurde *), sondern eine Micropuccinia ist. wurde schon von Johanson 1886 ausgesprochen1 2) und später von Ed. Fischer experimentell nachgewiesen :i). Es mag noch bemerkt werden, dass Dietrich 4) in seinem "Cryptogamenherbarium” Cent. 1: 32 ein Aecidium Ranunculacearum DC c) Trollii Dietr. ver- teilt hat. Ob Blytt’s Aecidium mit Dietrich’s identisch ist, habe ich nicht entscheiden können, da mir dieses Exsiccatenwerk nicht zur Verfügung steht. 17-.412. Amerosporimn Caricum (Lib.) Sacc. Sylloge III, p. 682. — Suecia; Gotland, Lilia Aby par. Bro in foliis mortuis Caricis glaucæ. — Von. Die Art scheint auf Carcx glauca an den dürren Blättern nicht selten zu sein. Ihre Conidien sind 8 — 11 X 2,5 fl gross, spindelförmig mit spitzen Enden, grünlich. 16:397. Aporia Hyperici Vesterg. n. sp. — Rossiabal- tica: insula Abro in caulibus siccis Hyperici qua- dranguli , 3/7 1899. — Ygn. — Originalexemplar! Beschreibung: Apotliecien sehr klein, eingewach- sen, in die Längsrichtung des Stengels ausgezogen 1) Winter, Die Pilze in Rabenhorst, Krypt. Fl. 1: 1 p. 198 (1884); De Toni in Sacc. Syll. YII p. 670; Dietel, Verzeichnis sämtlicher Uredineen, Leipzig 1888. 2) C. J. Johanson, lieber die in den Hochgebirgen Jämtlands und Härjedalens vorkommenden Peronosporeen, Ustilagineen und Uredineen [Bot. Centralbl. XXVIII, p. 379]. 3) Ed. Fischer, Entwicklungsgeschichtliche Untersuchungen über Rostpilze, p. 70. (Beitr. z. Kryptog. -Flora d. Schweiz. Bd. I, H. 1. Bern 1898). 4) Vergl. H. A. DIETRICH, Blicke in die Cryptogamenwelt der Ostseeprovinzen, p. 286 [Archiv für die Naturkunde Liv-, Ehst- und Kurlands. Zweite Serie. Erster Bd. Dorpat 1856], 116 mit elliptischem Umkreis und zugespitzten Enden, wenn angefeuchtet mit einer ziemlich weiten, ellipsoidisehen Längsspalte die weisse Fruchtscheibe entblössend, schwarz, in völlig entwickeltem Zustande 400 — 500 X 150 — 200 jLl gross. Schläuche cjdindrisch bis keu- lenförmig. nach der Basis zu verschmälert, beinahe ungestielt, oben breit abgerundet, 8-sporig, 60 — 85 X 12 — 15 // gross. Sporen ein- bis zweireihig, verkehrt eiförmig-oblong, meistens deutlich ungleichseitig, die eine Seite beinahe gerade, die zweite gebogen, an bei- den Enden breit abgerundet, hyalin, einzellig, biswei- len mit einem grösseren Oeltropfen versehen, 13 — 15 X 5 — 6 jLl gross. — Die Art würde unter Schizothy- riutn zu stellen sein, da aber diese Gattung 2-zellige Sporen hat, so wird für die Art der Gattungs-Name Aporia Ddby angewendet. 17: 421. Botryosporium diffusum CuA.Cfr. A. v. Jaczewski, Ueber eine Pilzerkrankung von Casuarina. [Zeitschr. f. Pflanzenkrankheiten Bd. X, Heft. 3—4], — Ros- sia: Petersburg in Casuarina leptoclacla horti bo- tanici. — Jacz. 17: 422. Botrytis capsularum Bres. & Vesterg. n. sp. — Rossia baltica: ins. Osilia, Masick prope Orisaar in capsulis Veronicæ aquaticæ, 8. 1899. — Ygn. — Originalexemplar ! Beschreibung: Vegetatives Mycel aus in den Pla- cemen der Kapseln verzweigten hyalinen, septierten, ung. 3 jii breiten Hyphen bestehend ; die fertilen Hyphen zwischen den Samen hervorwachsend, zusammen mit den abgelösten Conidien die Zwischenräume zwischen den Samen wie mit einem weissen Mehl ausfüllend, 45 — 66 X 4—6 ju. hyalin, sehr verzweigt, typisch min- destens zweifach gegabelt, beide Endzweige gleich lang, mit zahlreichen, stark lichtbrechenden Oeltropfen von der Grösse ‘der Conidien Letztere succesive api- cal an den Enden der Hyphenzweigen, oder seitlich an kleinen spitzen Ausstülpungen der Membran nahe den Querwänden, erzeugt, kuglig oder birnenförmig, 117 sehr klein, 2,5 — 8,5 jU im Durchmesser, mit je einem kleinen Oeltropfen. — Die den Parasiten enthaltenden Kapseln sind den pilzfreien äusserlich gleich. Der Pa- rasit scheint die Entwicklung der Samen nicht zu verhindern!?). — Der Pilz gehört ganz gewiss zum Tribus Botrytideæ Sacc. unter den Mucedineen, doch muss ich gestehen, dass ich in Verlegenheit gewesen bin zu enscheiden, in welche Gattung diese Art zu stellen sei. Die Gattungen scheinen nicht genü- gend scharf umgrenzt zu sein und der Pilz mit bei- nahe gleicher Recht zu Haplaria , Sporotrichum wie zu Botrytis gezählt werden zu können. Herr Abbé G. Bresadola, dessen Urteil ich über den Pilz eingeholt habe, teilt mir gütigst mit, dass der Pilz nach seiner Ansicht ohne Zweifel am besten unter die Gattung Botrytis zu bringen sei und am nächsten mit Botrytis densa Ditm. zu vergleichen sei. 16:393. Bremia Lactucæ Regel. — Gallia: Verrières in foliis vivis Cynaræ Scolymi (matricis novæ). — P. Magn. 13: 303. Cæoma Alliorum Link. — Schröter, Pilze Schle- siens, p. 363, 377 ; Bub4k, Dritter Beitrag z. Pilzflora von Mähren, pag. 9 (Sonderabdr. aus d. XXXVII Bande der Verh. d. naturforschenden Vereines in Brünn). Bohemia: ad oppidum Krinec in foliis Allii scorodoprasi (matr. novæ!). — Bub. Ueber den weiteren Entwicklungsgang dieses Cæoma’s wusste man bis auf die letzte Zeit nichts wei- ter als was Schröter (1. c. p. 377) sagt: ”Ich erhielt 1882 durch Aussat von Melampsora populiva auf Al- lium oleraceum und Allium vineale das Cæoma AUA Neuerdings hat Klebahn ‘) in überzeugender Weise den Beweis geliefert, dass Cæoma Alliorum auf Allium vineale und A. sativum mit einer Melampsora auf Salix fragilis in genetischem Zusammenhang steht. Er nennt die Art Melampsora Allii- fragilis. Im letzten ') Klebahn, Kulturversuche mit Rostpilzen, IX Bericht (1900). Jahrb. f. wiss. Botan., Bd XXXV, Heft 4, p. 671. 118 Sommer hat er ') ausserdem die Existenz noch zweier mit Cæoma auf Allium zusammenhängender Melamp- soren nachgewiesen : 31. Allii-Salicis albce und M. Allii-populina , letztere mit Teleutosporen auf Populus nigra. 11:252. Cæoma Evonymi (Gmel.) Schrot., Pilze Schles., p. 361, 375. — Moravia: Hohenstadt ad Bohusla- vice in foliis Evonymi europceœ. — Bue. Nach Infektionsversuchen von Rostrup und Niel- sen * 2), welche durch Klebahn’s 3) Versuchen neuerdings bestätigt worden sind. ' gehört Cæoma Evonymi zum Entwicklungskreis von Melampsora Caprearum DG. Klebahn nennt die Art Melampsora Evonymi-Caprearum. 12:282. Capnodium salicinum Mont. — Stat. ascigerus! — Sacc. Syll. I, p. 73. — ‘Suecia: Dalarö in ramis morituris Alni glutinosæ. — Lgh. 16:400. Cenangium populneum (Pers.) Rehm, Discomy- ceten p. 220. — Rossia: Smolensk in ramis emor- tuis Populi trenmlcc. — Jacz. 13:323. Cintractia Caricis (Pers.) P. Magnus, Die Usti- lagineen der Prov. Brandenburg (Abh. d. Botan. Vereins d. Pyov. Brandenburg XXXVII, p. 78). — Suecia: Lapponia Lulensis, Virijaurslätten in ova- riis Kobresiœ scirpinæ (= Elynæ Bellardi). — Vgx. 13: 324. Cintractia crus-galli (Tract & Earle) Magnus in Ber. d. deutsch. Bot. Gesellsch. 1896. p. 391. — Syn. Cintractia Seymouriana Magn., Eine nordame- rikanische Ustilaginee auf Panicum crus galli Ber. d. deutsch. Bot. Ges. 14 (1896) p. 216]. — Ame- rica b or.: W. Klickitat Co., Washington in pani- culis et uodis Panier crus-galli. — W. N. Suksdorf (comm. P. Sydow). 17:401. Claviceps purpurea (Fr.) Tul. forma. — Stat. ascig. — Germania: Berolini in fructibus Glyceriœ fluitantis. — P. Henn. Nach Hennings’ Mitteilung wurden die Sclerotien ’) Klebahn. Neue hefceröcische Rostj)ilze. Vorl. Mitt. [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. XI Band. 1901. p. 193]. 2) Rostrup, Oversigt over det K. Danske Vidensk. Selsk. Forh. 1884. p. 13. — Tidsskr. for Skovbrug VI, p. 205. 3) Klebahn, Kulturversuche, VIII Bericht (1899). Jahrh. f. wiss. Botan., Bd XXXIV. Heft 3, p. 358, 119 im Nov. 1900 eingesafmmelt und durch Zimmerkultur 2|:j — 1 4 1901 gezogen. — Auf Glyeeria fluitans be- schreibt Cooke [Grevillea XII, pag. 77 nach Sacc. Syll. IX. p. 998] eine Claviceps Wilsoni (Sporen 140 ju lang). Hennings bemerkt auf der Etikette: ’’Clav, purp, forma. Der Beschreibung nach von C. Wilsoni Cooke verschieden. Sporis filiformibus usque ad 108 X 0,8 //.” Die Sporen von Claviceps purpurea (Fr.) Tul. sind (nach Sacc. Syll. I, p. 565) 50 — 76 p lang. Indessen verteilt Re hm in der letzten Fascikel seiner XAscomyceten” von Hennings übersandte Exemplare unter dem Namen Claviceps Wilsoni Cooke. Neuer- dings hat R. Stäger *) gefunden, dass ’’der Mutterkorn- pilz vom Glyeeria fluitans (CI. Wilsoni Cooke?) sich mit Erfolg auf Glyeeria fluitans infizieren Hess, nicht aber auf Roggen überzuimpfen war, also eine von Clav, purpurea verschiedene Art zu sein scheint”. 15: 354. Coccobotrys xylophilus Boud. & Pat. in Bull. Soc. Myc. France, Juillet 1900. — Syn.: Cenococ- cura xylophilum Fr. Syst. Myc. III, p. 67. C. geo- philura Fr. var. xylophilum Sacc. Syll. VIII, p. 872. — Gallia: Angers in humo calidarii. — A. Gaillakd (comm. N. Patouillard). Nach Ch. Van Bambeke 2) ist Coccobotrys xylophi- lus das Sclerotien-Stadium zu Lepiota mcleagris (Sow.) Sacc. 15:855. Coleroa Alchemillæ (Gkev.) Wint., Die Pilze Deutschi. II, p. 199. — Bohemia: Neustadt in Erz- gebirge in foliis vivis Alchemillæ vulgaris subsp. — Bub. 17:420. Coniothecium Kabatii Bres. n. sp. ’’Cæspitulis dense gregariis vel interdum conflu- entibus, punctiformibus, atris, erumpenti- subsuperficia- libus; conidiis fuscis, sarciniformibus, 3 — 4 glomeru- ') 31. Stäger. Vorl. Mitt. über Impfvers. mit Gramineen- bewohn. Claviceps- Arten [Bot. Centralbl. Bd S3, N:o 5. Mitt. aus d. bot. Inst. Bern]. 2) Ch. Van Bambeke, Extr. du Bull, de la Soc. roy. de bo- tan. de Belgique, T. XXXIX (1900), première partie, pag. 81. 120 latis, cruciatim septatis. singulis 15 — 18X11 — 15 /(. — Hab. ad caules B allot œ nigrce , Welwam Bohe- miæ. Legit cl. J. E. K.\BaT, cui merito dicata est species.” (Bresadola in litt, ad Kab4t). 12:290. Coniothyrium conicola Vesterg. u. sp. — Sue- cia: Gotland in par. Bro in conis pendulis siccis Pitii silvestris frequentissime, 6. 1898. — Ygn. — Originalexemplar ! Beschreibung: Perithecien zerstreut bis dicht zu- sammenstehend, durch die Oberhaut hervorbrechend, schwarz mit unregelmässig papillöser und undeutlich parencli3unatischer, dicker Wandung, niedergedrückt, mit kreisförmigem bis ovalem oder unregelmässigem Umkreis, ohne Mündungspapille (Leim ersten Oeffnen des Peritheciums abgeworfen ? I, bei Benässung sich mit, einer unregelmässigen Spalte öffnend, durchschnittlich 1 4 mm. (250 //) gross, bisweilen grösser. Conidien sehr zahlreich, ohne Conidienträger an der hyalinen parenchymatisehen, sehr zartwandigen Innenseite des Peritheciums massenhaft erzeugt, klein, oval oder eiför- mig bis fast kugelig, olivenfarbig bis gelblich, 4 — 5 X 3 fi. 15: 368. Cryptosporium ellipticum P. Svn. n. sp. ’"Acervulis sparsis sine ordine distribuas, ellipti- cis vel oblongis, usque 1,5 mm. longis, diutius epider- mide tectis, dein earn disrumpentibus, atris; conidiis bacillari-filiformibus, rectis vel lenissime curvulis, hya- linis, utrinque acutiusculis, guttulatis vel obsolete sep- tatis, 10 — 20 X 1,5 fl- — Hab. in caulibus Lomandree longifoliæ in horto botanico Berolinensi Germaniæ, 2 1900. H. & P. Sydow”. [P. Sydow in litt.] 12:283. Diaporthe (Chorostate) aristata (Fr.) Karst. Mycol. Fenn. II, p. 112. — Sacc. Syll. I, p. 613. — Norvegia arctica: Prestvandet prope Tromsö in ramis Betularum vivis vel emortuis. — Lgh. 17: 402. Diaporthe (.Chorostate) fibrosa (Pers.) Fuck. - Sacc. Syll. I p. 618. — Sue ci a : Gotland, Ytlings par. Bro in ramis mortuis Bltamni catharticce. — Vgn\ 121 15: 35(1. Diaporthe prominula Sacc. Bomm. Rouss. — Cfr. Reiim, Ascomyceten 1023. — Sue ci a: Nericia, Porla in ramulis siccis Myricæ Gales. — Lgh. 15: 357. Dothidella betulina (Fr.) Sacc. *Betulæ nanæ (Waulenb.) Karst. Mycol. Fenn. II, p. 224. — Syu. : Sphceria Betulce nance Wahlenb., Flora Lapponica ]i. 518; Tab. XXX, fig. 3. — Suecia: Lapponia Lu- lensis, Sarjektrakten in foliis Betulce nance a) forma immatura ‘/8 1900 in foliis vivis b) forma ascigera 28/6 1900 in foliis mortuis dejectis prioris anni. — Ygn. 13:304. Endophyllum Sedi (DC.) Lev. — Bohemia: Ra- dotin in foliis Sedi boloniensis. — Bub. 16: 389. Entyloma Bellidis Krieg., Fungi Saxonici exs. 1102, 1103. — Suecia: Oelandia, Borghohn in io- 12_ 27(; His vivis Bellidis perennis. — Lgh, 1 39^'j Entyloma Calendulæ (0ud.) DBy. — Germania: Marchia, Skaby in foliis Arnoseris minimes. — 1’. Magn. (276). — — Norvegia: ad Storvandet prope Talvik in Alten (Yestfinmarken) in foliis Erigeron- tis elongati (matr. novæ). — Lgh. (325). 12: 284. Erysiphe Cichoracearum DC. — Cfr. Salmon, A monograph of the Erysiphaceæ, p. 19o [Mem. of the Torrey Botanical Club. Vol. IX, 1900], — Suecia: Gotland, Skaggs par. Västkinde in foliis caulibusque Inities salir ines. — Ygn. — Det. Salmon! 12:281. Exoascus siehe Taphrina! 15:351—353. Exobasidium Vaccinii (Fuck.) Woron. 351) Norvegia: in regione alpina alpis Rubben in Bardo (Tromsö) in Andromeda ietragona. — Lgh. 352) Tirolia: Kuhberg ad Sulden in foliis Arcto- sfaphyli alpines. — P. Magn. 353) Tirolia: Klein- boden ad T-rafoi in foliis Arctostaphyli uvce ursi. — P. Magn. 17: 423. Fusarium (Fusamen) Phormii P. Denn., Die in den Gewächshäusern des Berliner botanischen Gartens beobachteten Pilze p. 175. [Verli. d. Bot, Vereins d. Prov. Brandenburg 40, 1898 J. — Germania: Berolini in pagina inferiore foliorum Phormii tenacis horti botanici. — P. Henn. Originalexemplar ! Gehört nach Hennings 1. c. wahrscheinlich als Co- nidienform zu Physalospora Phormii Schrot. 12:291. Gloeosporium Tremulæ (Lib.) Sacc. — Suecia: Upsala, Häga in foliis Populi iremulce. — Vgn. 122 1 5: 358. 1 7: 408. 12: 295. 12: 296. 17: 404. 17: 405. 12: 289. 15: 359. 17: 406. Gnomoniella Vagans Johans., Svainpar fr. Island, pag. 163, Taf. 29, fig. 6. [Öfvers. af K. Yet.-Akad. Förhandl. 1884. n. 9], — Siiecia: Lapponia Lulen- sis, Yirijaurslätten in parte superiore pedunculoruin Dryadis odopetalœ. — Vgn. Herpotrichia Schiedermayeriana Fuck. var. caldariorum P. Hexn. in Rabenhorst-Pazschke, Fungi europæi 4060. — Cfr. P. Hennings, Die in den Ge- wächshäusern des Berliner botanischen Gartens beo- bachteten Pilze, pag. 134 (Verhandl. d. Bot. Vereins d. Prov. Brandenburg, 1898). — Germania: in cor- bibus querciuis calidarii Orchidearum horti botanici Berolinensis. — P. Henn. Originalexemplar! Hymenelia Arundinis Fr. — Cfr. T. Vestergken, Ueber Hymenelia Arundinis Fr., eine Tuberculariee mit endogener Conidienbildung Öfversikt af Kgl. Vet.-Akad. Förhandl. N:o 8. Stockholm 1899 . — Suecia: Upland ad Svartsjö in culmis mortuis Pliray- mitis communis. — Lgh. Hymenula Psammæ Om». — Cfr. C. A. J. A. Oudemans, Contrib. à la flore mycol. des Pays-Bas. XYI. 1898, p. 104. — Germania: ad litora ma- rina prope Thiessow, ins. Rugia, in foliis emortuis Psammæ arenariœ, ,7/7 1899. — P. Syd. Hypocrea Ricbardsonii Berk. & Mont. North Amer. Fungi n. 802. Syn: Tubercularia pezizoidea Sci[w. sec. Sacc. Syll. II, p. 528. — Rossia: Smo- lensk in ramis emortuis Populi tremulce. — Jacz. Hypospila rhytismoides (Bar.) Niessl in Raben- horst-Wtnter, Fungi europæi 3261 ; Syn. Lcestadia rhytismoides Sacc. Syll. I p. 424. — Suecia: Lap- ponia Lulensis, Skaitetjakko in pag. sup. foliorum nondum emortuorum Dryadis odopetalœ. — Vgn. Lachnum patens (Fr.) Karst. Myc. fenn. I p. 179. — Rehm, Discomyceten p». 905. — Suecia: Gotland. Eriks par. Bro in culmis putrescentibus Secalis cerealis. — Vgn. — Determinavit D:r Rehm. Leptosphæi'ia junciseda Karst. Fungi Spetsb. p. 101. — Sacc. Syll. II p. 67. — Cfr. Rehm, Ascomy- ceten 1334. — Suecia, Nericia: Porla in culmis mor- tuis Scirpi lacustris. — Lgh. Lophodermium maculare (Fr.) D. Not. — Rehm, Discomyceten p. 39. — Suecia: Lapponia Lulensis, Pu- ortetjäkko in foliis dejectis Myrtilli uliginosi. - Vgn. 123 15: 309. Macrosporium striæforme H. & P. Syi>. — Cfr. H. & P. Sydow, Beiträge zur Pilzflora der Insel Rü- gen, p. 131. (Hedwigia XXXIX, 1900). - Ger- mania: Thiessow, ins. Rugia in foliis Festuca ru- bra— H. & P. Syd. Originalexemplar! 12:285. Mamiania Coryli (Bätsch.) Ces. & D. Not. - Winter, Die Pilze 2 p. 670. — Syn. Gnomonicllu Coryli Sacc. Syll. I p. 419. — Suecia: Gotland, Wamlingbo ad Bonsarfve in foliis vivis Coryli Arel- lance. — Von. 12: 286. Massariella Delitschii (Niessl) Rehm. — Cfr. Rehm, Ascomyceten 948 (sub Microthelia). — Sue- cia: Gotland, Eriks par. Bro in culmis siccis Po ce compressa. Ygn. Herr Medizinalrath D:r Rehm hat mir giftigst diese ausgezeichnete Art bestimmt. Sie ist weder von Winter noch Saccaedo aufgeführt worden. 11: 254. Melampsora Klebahni Bub. II, III. — Cfr. Fr. Bubrk, Caoma F um aria Link in genet. Zusammen- hänge mit einer Melampsora auf Populus tremula [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. IX Bd, 1 Heft. 1898]. — Moravia: Blauda prope Hohenstadt in foliis Pnpuli tremula (loc. dass.). — Bun. Originalexemplar! BouaK hat in der angeführten Arbeit den Zusam- menhang zwischen dieser Melampsora und Caoma Fu- maria Link auf Corydalis- Arten nachgewiesen. 16:378. Melampsoridium betulinum (Pers.) Kleb. II. Cfr. Kleba hn, Kulturversuche mit Rostpilzen, VIII Bericht, p. 387 [Jahrb. f. wiss. Bot. Bd. XXXIV, Heft 3]. — Syn. Melampsora betulina (Pers.) Tul. (Sacc. Syll. VII p. 592). — Suecia: Jemtland, Stor- lien in foliis Betula nana. — Joh. 16: 399. Metasphæria macrotheca Rostr., Oversigt over Grönlands Svampe (1888), pag. 561 (Meddelelser om Grönland. III Hefte, Fortsættelse II, Kjöben- havn). — Suecia: Lapponia Lulensis, Skaitetjakko in foliis mortuis Caricis rigida. — Vgn. Die Art ist bis jetzt nur aus Grönland auf Ca- rex hyperborea und Car ex rigida bekannt (Rostrup 1. c.). 16:398. Metasphæria ocellata (Niessl) Sacc. Syll. Fung. II p. 157. — Syn. Leptospharia ocellata Niessl in 124 Kunze, Fungi select! cent. IV, 334; Winter, Die Pilze Deutschlands 2, pag. 468. — Rossia baltica: insula Abro in caulibus siccis Hyperici quaârangvli. — Vgn. Die Sporen finde icli grösser als sie Winter 1. c. und nach ihm Saccardo 1. c. angeben [in Kunze’s Ex- siccatenwerke ist keine Diagnose angeführt]. Nach Win- ter sind die Schläuche 70 — 75 X 10 — 11 //, die Sporen 9 — 10 X 5 — 6 //. Meine Messungen geben: reife Schläu- che 57,5 — 81,25 X 9 — 10//; ich fand sowohl lang- als kurzgestielte Schläuche ^Stiele 11 —25// lang)1). Spo- ren: 11,25 — 1 7,50 X (4— )5 //, 3-zellig (selten 4-zellig), jede Zelle mit einem Oeltröpfchen (nicht immer) verse- hen. Auch Starbäck 2) giebt für die Sporen grössere Maasse an als Winter und Saccardo, nämlich 12 — 15 X 6 — 7 //. Winter und Saccardo nennen nur Hypericum per- foratum als Wirtspflanze. Ich dagegen habe diese Art nur auf Hypericum quadrangulutn gefunden [nie aber habe ich sie auf H. perforatum gesehen). 12: 287. Microsphæra Caraganæ p. Magnus, Eiu bei Ber- lin auf Caragana arborescens Lam. epidemisch auf- tretender Mehlthau i Ber. d. Deutsch. Bot. Gesellsch. 1899. Bd XVII. H. 4, pag. 145). — Germania: Mar chia, Wannsee prope Berolinum in foliis Cara- yunæ arborescent is. — P. Magn. Originalexemplar! Ernest S. Salmon zählt in seiner bekannten Mo- nographie3) Microsphæra Caraganœ Magn. zu Erysiphe Polygoni DC. Indessen ist zu bemerken, dass nach Neger 4) eine Spezialisierung auf bestimmten Nährpflan- ’) Bei Messungen der Schläuche ist immer genau nachzusc- lien, dass man nur Schläuche mit völlig entwickelten Sporen misst. Wenn die zu messenden Schläuche unreif sind, soll man wenigstens nicht versäumen, diese Tatsache anzugeben, 2) K. Starbäck. Ascomyceter frän Öland och Östergötland. p. 14 [Bih. till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd. 15, Afd. III. X:o 2. 1899]. 3) Ernest S. Salmon. A monograph of the Erysiphaceæ p. 177, 187 [Bull, of the Torrey Botanical Club. Vol. IX. NewYork 1900]. * I F. W. Xegek. Beiträge zur Biologie der Erysipheen. 2 Mitteil. [Flora. 90 Bd, 1892, p. 221]. zeu, wenigstens betreffs der Conidiengeneration auch bei den Erysipheen vorkommt. Ueber die Artenreeht der Microsphcera Caragance vergl. übrigens P. Magnus, Berichtigung zu einem Ausspruch des Herrn P. Hen- nings in einer Besprechung in der Hedwigia [Hedw. 1901, Bd 40, H. 6, p. (180)]. 12:288. Mycosphærella circumvaga (Desm.) — Winter, Die Pilze Deutschlands 2, pag. 376 (sub Sphcerella). — Suecia: Gotland, Eriks par. Bro in caulibus mortuis Meclicaginis falcatce. — Von. 15: 360. Mycosphærella Schoenoprasi (Auersw.) — Win- ter, Die Pilze 2, pag. 364 (sub Sphcerella). — Ger- mania: München, Neufriedenheim in foliis mortuis Aliii Schoenoprasi. — Reiim. 15: 370. Mystrosporium piriforme Desm. var. multi- septatum H. & P. Sydow, Beiträge zur Pilzflora der Insel Rügen, pag. 132 (Hedwigia XXXIX, 1900). — Germania: Thiessow ins. Rugia in caulibus mor- tuis Eryngii maritimi. — H. & P. Syd. Original- exemplar ! 15:361. Niptera melatephra (Lasch.) Rehm, Discomyce- ten, pag. 599. — Suecia: Stockholm, Dalarö in culmis mortuis Scirpi Taber ncemontani. — Leu. 12: 297. Oidium Asperifolii Eriks. Fungi paras, scandin. exs. VIII, 386. — Suecia: Gotland, Eriks, par. Bro in foliis vivis Myosotidis alpestris. — Von. 17:407. Ophiodotis Schumanniana P. Kenn, in Englf.r, Pflanzenwelt Ostafrikas p. 32 (sub Epichloë). — Africa orientalis: Togo in vaginis Andropogonis sp. — Comm. P. Denn. Originalexemplar! 17: 408. Ophiognomonia lapponica Vesterg. n. sp. — Beschreibung : Perithecien in dichten oft weit von einander entfernten Herden auf der Unterseite der dürren Blätter stehend, in das Blattparenchym eingesenkt von der beiderseits aufgetriebenen Epidermis dauernd bedeckt, mit ihrem langen Schnabel hervorbrechend. Dieser cylindrisch oder schwach konisch, schwach gebogen oder gerade, mit einem Porus an der Spitze, 200 — 256 X 72 — 112 ju. Perithecium kuglig oder fast kuglig 360 — 440 /u lang, 368 — 480 fi breit, mit brauner, deutlich pareuchymatischer Wandung von ge- 126 rundeten Zellen ung. 12 ju im Durchmesser. Der Schna- bel aus einem schwarzbraunen, undurchsichtigen Ge- webe von langgestreckten, englumigen Zellen beste- hend. Schläuche cylindrisch bis schwach keulenför- mig, gerade, bisweilen gebogen, mit sehr zarter Wan- dung, kurz gestielt, 8-sporig. 88 — 100 X 6 — 8 ju. Sporen bogen- oder S-förmig gebogen ^selten bei- nahe gerade), cylindrisch, nach den Enden hin sein- wenig verschmälert, mit zahlreichen (bis 30) kleinen Oeltropfen, hyalin, 69 — 81 X 2 /i. Schweden: Lule Lappmark, Lulleketje bei Randijaur an abgefal- lenen dürren vorjährigen Blättern von Betula odorata , 19 1900. — Skottsb. & Von. Originalexemplar! 15:371. Ovularia Bartsiæ (Johans.) Rostr. — Sy il. : Ra- mularia lîartsiæ Jouanson, Svampar fran Island p. 173. |Öfvers. af Kgl. Yefc.-Akad. Förh. 1884, n:o 9]. — Sueci a: Lapponia Lulensis, Laotokjakk' in foliis Bartsiæ alpinæ. — Vgx. Rostrup *) beschreibt die Art als Ovularia Barf- siœ u. sp. Sie ist schon früher an Exemplaren aus Island unter dem Namen Ramularia Bartsiæ von Jo- hanson 1. c. beschrieben worden. 15: 372. Ovularia Villiana P. Magxüs, Dritter Beitrag zur Pilzflora von Franken. [Sep. aus Abh. d. Xa- turh. Ges. in Nürnberg, Bd XIII, p. 37 des Sepa- rates, Taf. 1], — Germania: Gosanberg ad Mis- drog insulæ Wollin in foliis vivis Vicia: cassuhicœ. — P. Magx. Originalexemplar! Hier mag bemerkt werden, dass Ovularia fallax (Box.) Sacc. auf Vicia villosa [Sydow, Mycotheca Mar- chica 3393; Vestergren, Microm. rar. sei. 6: 144] von Magnus an derselben Stelle p. 36, Taf. 1 als Ovula- ria Schwarziana n. sp. beschrieben wird. 12:280. Peronospora Alsinearum Casp. — Germania: Kl. Zicker pr. Thiessow, ins. Rugia in foliis Hali- anthi peploidis. — P. Syd. 1) E. ROSTRUP. Ascomvceter fra Dovre, p. 13 [Birlrag til Kundskaben om Norges Soparter TT in Kristiania Videnskabs-Sel- skabs Forhandlinger 1891, X:o 9]. 127 r Diese Peronospora auf Halianthus ist von Eriks- son *) unter dem Namen: Peronospora Älsinearum Case. forma Halianthi Erikss. nov. form.: Conidia 22 — 26 u longa. 10 — 16 /u lata, verteilt worden. 14:843. Peronospora g-risea (Ung.) DBy. — Bohemia: Collis Marienberg • ad Aussig in foliis, petiolis caly- cibusque V er onicce Chameedryos rarissime. — Bub. 14:344. Peronospora Linariæ Fuck. — Suecia: Oelan- dia, Borgbolm in foliis Linariæ vulgaris. — Lgh. 14:345. Peronospora Myosotidis DBy. — Bohemia: Collis Chotuc ad Krinec in foliis Omphalodis scor- pioidis. — Bub. 14: 346. Peronospora Potentillæ DBy. — Cfr. Vester- gren, Microm. rar. sel. 1; 25. — Bohemia: Rie- sengebirge, Elbfallbaude, in foliis Potcnfillee aitrcce. — Bub. 14: 347. Peronospora Radii DBy. — Bohemia: Komâ- rover Teich ad Dymokur in floribus Chrysanthemi Leucanthemi. — Bub. 14: 348. Peronospora sordida Berk. — Cfr. Vestergren, Microm. rar. sei. 2: 27. — Bohemia: Peruc in foliis Verbasci thapsiformis. — Bub. 12:292. Phyctæna Jasiones Baus. — Cfr. G. Bresadola, Fungi aliquot saxonici novi lecti a cl. Krieger [Iled- wigia 1897 p. 3811. — Suecia: Gotland, Stenstu par. Bro in foliis basalibus siccis Jasionis montante. — Vgn. — Auctor determinationem approbavit. 17:413. Phoma Astragali Oudkm. — Suecia: Lapponia Lulensis, Sarvesvagge in caulibus siccis Astragali alpin i. — C. Skottsberg. Meines Wissens vorher nur auf Novaja Hemlja gefunden, ist diese Art jetzt auch in die Flora der Hochgebirgen Schwedens einzureihen. 12:293. Phoma oblonga Desm. -- Suecia: Upland, Up- sala in ramulis mortuis Ulnri montanes. — Vgn. 17:414. Phoma picea (Pers.) Sacc. — Rossia baltica: Osilia, Arensburg in caulibus siccis a) Artemisiae vul- garis, b) lihinanthi cristce galli, c) Heraclei sibi- rici. — Vgn. Conidien spindelförmig mit spitzen Enden, mit ') ERIKSSON, Fungi paras, scand. exsicc. II : 96 b. Holmiæ 1883. 128 je einem Oeltropfen an beiden Enden, 9—12 X 2,5 fi.. Die Peritbecien sind reihenweise angeordnet, wel- ches ein gutes makroskopisches Kennzeichen liefert. Nicht immer ist das Substrat geschwärzt, so z. B. nicht Artemisia vulgaris (von Mustek Oesel); auch einige Stengelstücke von Heracleum waren nicht geschwärzt. Der Pilz, der ausser an den 3 obengenannten Wirtspflanzen auch an Cirsium lanceolatum auf der Insel Abro gefunden wurde, liefert das prägnanteste Beispiel einer Sphæropsidee, die auf Wirtspflanzen ganz verschiedener Familien vorkommt. 17:415. Phoma reniformis Viala & Ravaz. — Cfr. A. v. Jaczewski, Ueber die Pilze, welche die Krankheit der Weinreben ”I>lack-Rot” verursachen [Zeitschr. f. Pflanzeukrankh. X Bd, 5 lieft, 1900, p. 257]; L. Montemartini & R. Farketi, Intorno alla malattia della vitte nel Caucaso [Atti Ist. bot. Univ. Pavia, N. Ser., Vol. XII]. — Transcaucasia: Telow in fructibus Vif is riniferœ — Jacz. Bildet die Conidienforrn von Guignardia barere Jacz. 1. c. 17:417. Phoma spiræina Pass. — Suecia: Upsala in ra- mulis siccis Sp irrere ( Sorbariæ ) sorbifoliæ. — Vgn. 17:416. Phoma uvicola Berk. & Curt. — Cfr. A. v. Jac- zewski op. cit. ; Montemartini & Farneti op. cit. - Gallia:. Bordeaux in fructibus Vifis riniferœ. — Jacz. Bildet die Conidienforrn von Guignardia Bidwelli (Eel.). (Forts.) 129 Om bladbyggnaden hos Mangrove-växterna. Af F. W. G. Areschoug. Ur ett snart utkommande arbete öfver detta ämne ') tillâta vi oss här meddela den svenske läsa- ren ett kortare utdrag. Som bekant tillhör iträgavarande växtformation uteslutande den tropiska zonen och uppträder endast pâ en smalare strandremsa af laga kuster, der inga bränningar förekomma och der en regelbunden vex- ling mellan ebb och flod eger rum. Under flodtiden star derför denna vegetation mer eller mindre full- ständigt under vatten. Nâgra för samtliga represen- tanter af denna formation gemensamma karakterer, genom hvilka de skulle skilja sig f'rän andra halofy- ter, saknas, ty hvarken den förtidiga groningen, som eger rum medan fröna änuu sta i organisk förbindelse med moderväxten, ej heller de fran det ofvanjordiska stamsystemet utgaende stödjerötterna eller de egendom- liga respirationsrötterna âterfinnas hos alla hithörande växter. Ocksa finnas talrika mellanformer emellan dem och öfriga halofyter, hvarför de äfven torde böra uppfattas sasom den mest extrema typen af sistnämnda växtformation. Schimper (Die ind. malay. Strandflora, in Mitteil, aus den Tropen. H. 3) har törst fästat uppmärksam- heten pâ den stora öfverensstämmelsen i anatomiskt hänseende, som rader emellan Mangrove-växterna jämte hafofyterna i allmänhet â ena sidan och xerofy- terna â den andra. Denna öfverensstämmelse anser han jdterst bero pâ det hos bäda dessa växtformationer radande behofvet af att minska vattenafdunstningen, för hvilket ändamäl samma organiska anordningar komma tili användning hos dem bada. Säsom sädana anordningar betecknar nämnde förfättare en tjockväg- *) Untersuchungen über den Blattbau der Mangrove-Pflanzen, von F. W. C. Areschoug, Bibliotheca Botanica. Heft 56, Stuttgart, 1902. Bot. Not. 1902. 9 130 gig stärkt kutikulariserad öfverkud, insänkta eller rned en krukformig förgärd försedda klyföppningar, ett nästan uteslutande af palissadceller bestäende eller med endast mindre mellanrum försedt mesophyll, med tal- rika rundade trackeider afslntade kärlknippeändar, en ofta stärkt utvecklad vattenväfnad jemte langa sten- celler (sklereider) ock slemceller, kvilka samtliga in- rättningar af Sch imper betraktas säsom skyddsmedel mot en för stark transpiration . Det torde lätt inses, att det kos ifragavarande formationer inneboende straf vandet att minska ener- gien i nyss nämnda process maste betingas af väsendt- ligen olika faktorer ock kafva ett väsendtligen olika ändamal. Xerofyterna, sâsom lefvande pä torra stal- len, der de tillika vanligen äro ntsatta för en mera intensiv belysning ock en kögre temperatur, blifva för att städse kafva tillgâng pä vatten nödsakade att ned- sätta transpirationen ock att vidtaga derför erforder- liga atgärderj kvilka tillkomma under inverkan af just de faktorer, som göra en minskad vattenförbruk- ning nödvändig. Halofyterna ock framför allt Man- grove-växterna lefva deremot under sâdana förkallan- den, att de svärligen kunna blifva utsatta för vatten- brist. Men genom den minskade transpirationen före- bygges en för växtens assimilation förderflig ankopning i bladets assimilatoriska väfnader af de i kafsvattnet lösta kloriderna. Ock äfven i detta fall är det, sä- som Lesage (Revue Gén. de Bot., T. II) visât, klori- derna, som sjelfva framkalla de strukturförändringar, kvilka âstadkomma en för minskad vattenafdnnstning. Bland de af Schimper anförda skyddsmedlen mot en alltför liflig transpiration är det i sjelfva verket endast den tjockväggiga öfverkuden, klyföppningarnes läge ock de jämförelsevis smâ ock fataliga intercel- lularrummen i- mesopkyllet, som i detta känseende kunna vara af nägon större betydelse. Ty de langa stencellerna kafva uteslutande tili uppgift att ästad- 131 komma inre fasthet at tunnväggiga cellväfnader, isyn- nerhet sâdana, i hvilka vattenhalten är underkastad större förändringar, sâsom förhällandet är med vat- tenväfnaden. Men denna väfnad, liksom äfven slem- cellerna och kärlknippeändarnes rnndade tracheider (s. k. Speicher tracheiden) torde näppeligen utöfva nägot direkt inflytande pä transpirationen, utan hafva, sâsom snart skall visas, en väsendtligen annan uppgift. Men äfven de verkliga skyddsmedlen mot transpiration äro hos flertalet Mangrove-växter föga efFektiva. Af de hithörande i mitt arbete undersökta växterna, som représentera alla de slägten, tili hvilka de sâsom ty- piska ansedda Mangrove-växterna höra, äfvensom af de öfriga i samma arbete behandlade halofyter, som vuxit i sällskap med typiska Mangrove-växter och som tillsammaus med deüsa uppgä tili ett antal af 25, är det egentligen endast hos Aegiceras majus , Avicen- nia nitida , Scolopia sp ., Kandelia Rheedii , Sonnera- tia caseolaris , S. lanceolata och Lunmitzeria coccinea , som dessa skyddsmedel mot transpiration äro i nägon högre grad efFektiva, ehuru de i sädant hänseende, ingalunda äro jemförliga med dem hos de mera ut- pregiade xeroFyterna. Och hos de öfriga här ifrä- gavarande växter kan visserligen en eller annan an- ordning vare sig med afseende pä klyföppningarnes läge eller byggnad, öFverhudens beskafFenhet eller mesopliyllets Struktur förefinnas, som sannolikt kan lägga hinder i vägen för en lifiigare vattenafdunst- ning, men som kan pävisas äfven hos mänga meso- fila växter. Men hos alla de i mitt ofvan citerade arbete be- handlade växterna finnas jemte nyss anförda struktur- förhällanden, som knappast i nägot fall äro tillräck- liga för att förebygga kloriders hopande i växten i en för dess lif skadlig myckenhet, tvänne andra or- ganisationsförhällanden med liknande syfte. Dels kan nämligen en större eller mindre del af det upptagna 132 hafsvattnet a fsätta sig i särskilda väfnader eller väf- nadselement och der kvarhâllas, sa att der. ej öfverflyt- tas tili de assimilatoriska väfnadema och pâ sädaut satt oskadliggöres, dels afskiljes fran bladen en större del af vattnet i liqvid form genom särskilda pâ eller i bladytan befintliga organ, som skulle kunna, efter Baberlandt. benämnas hydathoder. Dessa trenne sk}7dds- medel, ncilsatt transpiration , osladliggörandet af det of- verfiödiga saltvattnet och dcttas aßägsnande ur växten , kunna alla förefinnas hos samraa växt i ungefär lika omfattning eller det ena eller andra af dem kommer i öfvervägande grad tili användning. Enär de bada sistnämnda sk}'ddsmedlen antingen varit sa godt som förbisedda eller deras betjMelse i ifragav arande hän- seende ej riktigt uppfattats, torde i dessa lörhallanden ligga en tillräcklig anledning tili att här nagot utför- ligare redogöra för innebörden i mina undersökningar beträffande dessa bada skyddsmedel. Schimper har i sitt ofvan citerade arbete bland skyddsmedlen mot vattenafdunstning, gemensamma för halofyter och xerofyter, äfven anfört vattenväfnaden, slemceller och de stora, korta samt tili formen ore- gelbundna tracheider. med hvilka kärlknippeändarne afslutas. Sa tili xida kan väl denna uppfatttning i nägon man hafva sin riktighet, som det i dessa väf- nader eller väfnadselement magasinerade vattnet ej med samma lätthet kan afdunsta som förhallandet är med det i bladets assimilatoriska väfnader förefintliga, men alla de med förekomsten af dessa iurättningar förenade omständiglieterna häutyda med bestämdhet pâ, att desammas hufvudsakliga och väsendtligaste upp- gift är att upptaga och magasinera vatten, hvartill för vattenväfnadens och slemcellernas vidkommande deras slemmiga innehall gör dem särskildt egnade. Men liksom den nedsatta afdunstningen har för xero- fyterna ett annat ändamäl än för halofyterna, sä är förhallandet det samma i fräga om de vattenmaga- 133 siuerande Organen. Ty (let vatten som manga xero- fyter under ârstider, dâ vattentillgângen är rikli- gare, uppsamla i sin vattenväfnad, förbrukas under den torra ärstiden, medan det af Mangrove- växterna och mänga andra halofyter magasinerade vattnet under normala förhallanden kvarstannar i vatten väfnaden eller i andra vattenuppsamlande väfnadselement. En- dast om den osmotiska jemnvigten mellan dessa organ och bladets assimilatoriska väfnader skulle i högre grad blifva störd, hvilket väl under vanliga förhallan- den knappast inträffar, kan det vara möjligt, att de assimilatoriska väfnaderna tillgodogöra sig det maga- sinerade vattnet. Haberlandt’ s iakttagelse (Physiol. Pfl. Anatomie, Aufl. 2. pag. 349), att de öfre bladen pä afskurna grenar af lihizophora mucronata , som nagra dagar fätt umbära vatten, bibehalla sig friska, under det de nedersta, pä vattenväfnad rikare bladen, börjat skrumpna, later sig pa detta satt lätt förklaras. Det i de vattenuppsamlande Organen hos dessa växter be- fintliga vattnet användes sälunda ej af växten och öfvergär ej i de assimilatoriska väfnaderna och kan följaktligen ej häller anställa nagon skada. Slem- cellerna hos Rhisophora- arterna kunna sannolikt äf- ven fungera sasom organ for vattenledning. I bla- den af dessa växter är vattenväfnaden uteslutande subepidermoidal och sälunda aflägsnad fran de assi- milatoriska väfnaderna samt käidknippena. Starkast utvecklad är den i bladets öfre sida och i densamma uppträda jemte sklereider äfven slemceller, hvilka äro langsträckta i en mot bladytan vertikal riktning och sträcka sig tili större eller mindre djup ned i palis- sadparenchymet, ja, nagra at dem tränga tillochmed djupt ner i svampparenchymet. Det forefaller ej osan- nolikt, att dessa celler hafva tili uppgift ej blott att uppsamla utan äfven att leda det öfverflödiga vattnet fran palissad- och svampparenchymet upp tili vatten- väfnaden i bladens öfre yta. Da emellertid vatten 134 alltjemt upptages och ledes tili bladen, sä skulle snart den eventualiteten inträffa, att vattenväl'nadens celler blefvo öfverfjdlda och ej künde upptaga mera vatten. Men mot den na éventualité t finnas tvänne korrektiv. Antingen finnas särskilda inrättningar pä bladens yta, som aflägsna vattnet eller hafva vattenväfnadens celler den märkvärdiga egenskapen, att högst betydligt till- växa i samma man större plats för det upptagna vatt- net blir erforderligt. Det är ej ovanligt, att bäda dessa utvägar samtidigt tagas i anspräk. Yattencellernas förmäga att ansenligt tillväxa iakttogs först af Scliim- pcr (a. st., pag. 16) hos Sonncratia acida och af Ha- berlandt (Bot. Tropenreise, pag. 190) hos Rhizophora mucronata , men har af mig pâvisats hos en stör mängd andra Maugrove-växter. Den föranleder, att de äldre bla- den kunua blifva mer än dubbelt tjockare än de yngre. De tjockaste sädana blad har jag iakttagit hos en Lythrarié, Peuplas acidula. Merendels tillväxa cel- lerna i en sä beskaffad vattenväfnad i en mot blady- tan lodrät riktning och antaga sâlunda en prismatisk eller palissadlik form. Sasom vattenuppsamlande organ kunna äfven fun- gera enstaka celler, vare sig epidermis-, palissad- eller svampparenchymceller. Af vida större fysiolo- gisk betydelse är emellertid vattenväfnaden, hvars olika Ursprung och beskaffeuhet i öfrigt för här ifrä- gavarande växters vidkommande hittills varit mindre päaktade, än de i sjelfva verket förtjenat. Yisserligen har Schimper uppmärksammat, att vattenväfnaden hos nägra Mangrove-växter är hypodermoidal, hos andra befinner sig i bladets iure, men inläter sig för öfrigt ej pä nägon undersökning af denna väfnads uppkomst eller byggnad. Mina egna denna fraga betiäffande undersökningar hafva ädagalagt, att vattenväfnaden är primär eller . sekundär , d. v. s. antingen redan un- der bladets utveckling förefinnes sasom sadan eller först sedermera utveeklas, i det att dess Ursprungligen ässimilerande celler genom en mer eller mindre full- ständig förlust af plasmainnehället i förening med en fortsatt tillväxt och upptagande af vatten förvandlas i vattenuppsamlande celler. Den primära vattenväf- naden är vanligen hypodermoidal; endast hos Aegice- ras majas och Scolopia sp. är mähända den inre vat- tenväfnaden primär. Atskilliga hithörande växter, sä- som Rhizophora- arterna, Ceriops Cando/leana (?), Avicen- nia nitida och Acanthus ilicifolius, hafva uteslutande hypodermoidal vatten välnad, och när, säsom hos arterna af förstnämnda slägte, de äldre bladen blif'va företrä- desvis vattenuppsamlande, beror detta uteslutande pä en utomordentlig förlängning af den hypodermoidala vattenväfnadens celler. I bladen af Carapa obovata och Scyphiphora caryophyllacea , hvilka bäda arter jag hänfört tili samma typ som de nyss anförda, finnes ett väl utbildadt hypoderma endast i den öfre sidan, men bestär der af tvänne skikt. Da endast det un- dre skiktets celler i de äldre, vattenuppsamlande bla- den förlänga sig, öfvergä slutligen äfven celler na i den öfversta radens palissadparenchym tili vattenceller, hvarigenom dessa växter bilda öfvergängen tili andra typen. Denna typ utmärker sig äfven genom en hypodermoidal vattenväfnad, hvars celler emellertid ej undergä nägon förändring i de äldre bladen. Där- för apteras ocksä nägon del af svampparenchymet tili vattenväfnad, hvarvid än, säsom hos Bruguiera gym- norhiza, de 3 — 4 mellersta skikten af denna väfnad ombildas tili en vattenreservoir, än, säsom hos Br. eriopetala, de 3 — 4 öfversta, närmast in tili palissadväf- nadens gränsande skikten, eller ock begränsade, af fiera cellrader bestäende ända tili den undre epidermis sig sträckande partier af svampparenchymet, säsom hos Br. caryophylloides, för samma ändamal förändras. Äfven hos den tili samma typ hörande Aegiceras ma- jus inträda af samma anledning förändringar i svamp- parenchymets organisation, men här omvexla skikt af 1 86 transpiratoriska och vattenuppsamlande celler rued hvarandra. Bland de genom isolateral bladbyggnad utmärkta Mangroveväxterna förefinnas trenne typer, beroende pâ när- eller frânvaron af klyföppningar pâ öfre bladj-tan samt svainpparenchymets olika beskaffen- het. Till den första typen, som kommer den dorsi- ventrala typen närmast och utmärker sig genom ett stärkt reducer adt hypoderma, som är inskränkt tili den öfre bladytan, eller säsom hos Scolopia sp. ofta saknas äfven der, genom frânvaron af klyföppningar pâ öfre sidan och genom sitt svampparenchym, som öfvereusstämmer med motsvarande väfnad i dorsiven- trala blad, höra Scolopia sp., Anona palustris och Ex- coecaria Agallocha , hvilka alla komma halofyterna närmast. Hos dem tyckes oskadliggörande af salt- vattnet spela en mera underordnad rol, i det ingen egentlig vattenväfnad, âtminstone i nagon större ut- sträckning, förefinnes. Dock utgöres hos Scolopia sp., i likhet med hvad redan anförts om Aegiceras majus, svampparenchym et af omvexlande skikt af transpira- toriska och vattenuppsamlande celler, och i det öf- versta skiktet af palissadparenckymet i bladens öfre sida hos Excoecaria Agalloclia ombildas ett större antal celler tili vattenceller, liksom hos Carapa obovata och Scgphiphora caryophyllaeea. Den andra typen af iso- laterala blad représenteras af endast Kandelia liheedii och utmärker sig genom frânvaron at klyföppningar i öfre bladytan och genom sitt till transpiration föga lämpliga svampparenchym, som utgöres af stora, run- dade eller aflänga celler, som sakna utskott, hvarige- nom intercellularrummen blifva ganska smä. Denna väfnad har här öfvergätt tili vattenväfnad. Egen- domligt nog finnes ett enskiktigt hypoderma i bäda bladytorna. Till den tredje typen af isolaterala blad höra arter af Sonner at ia och Lumnitzeria , Vemphis aci- dtda , Languncularia racemosa och Conocarpus crecta. Här finnas klyföppningar i bäda bladytorna, hypoderma 137 F sakuas och svampparenchyraet har samma organisa- tion sora hos Kandelia och fungerar som vattenväf- nad. I bladen al Derris uliginosa, som âro dorsi- ventrala, ofvei'gâr slutligen hela mesophyllet till vat- tenväfnad, hvarvid bladen blifva nära dubbelt sä tjocka som de öfre och yngre bladen. Det har före- fallit mig mycket sannolikt, att de nâgot dorsiven- trala bladen af Herpestis Monnieria fôrhâlla sig pâ samma satt. Af det nu anförda framgâr, att ifrâgavarande växter i mycket olika grad betjena sig af den utväg till att oskadliggöra saltvattnet, som de vattenupp- samlande väfnaderna eller cellerna erbjuda. Ocksâ finnas hos alla eller âtminstone de fiesta af dessa väx- ter derjemte inrättningar, som förrnä ur bladen af- lägsna vattnet, eller hydathoder. Dylika organ upp- träda nästan alltid pâ eller i bladytan och i omedel- bar närhet af vattenväfnaden eller de vattenledande väfnaderna. Af denna orsak kunna de äfven füre- komrna pâ bladskaften. Följande olika former hafva af mig iakttagits: 1 ) Glandler. Sâdana finnas i synnerhet hos de Mangrove-växter, som hafva hypodermoidal vattenväf- nad, tili hvilken de omedelbart gränsa, nämligen hos Avicennia nitida (äfven pâ bladskaften), Aegiceras majus och Acanthus ilicifolius. De förekomma visserligen äfven hos Laguncidarw racemosa och Herpestis Monni- eria, hvilka bâda sakna hypodermoidal vattenväfnad. Men hos den förra, hvars svampparenchym ombildas tili vattenväfnad, sitta glandlerna i fördjupningar i bladytan, hvarigenom de komma att befinna sig nära intill vattenväfnaden, med hvilken de stâ i förbindelse förmedels en epithematisk väfnad. Och i bladen af Herpestis tyckes hela mesophyllet snart förvandlas i vattenväfnad. 2) Trichom. I den rännformiga fördjupningen längs bladskaftets öfre sida och medelnerven pâ öfre 138 bladytau finnas lios Den is uliginosa egendomliga hâr, som sannolikt liafva tili uppgift att afsöndra vat- ten. Vid tryck pa und re ytan midt under medelner- ven afsöndras nämligen vatten frän öfre ytan, men endast i den rännformiga fördjupningen. Dessa tri- chom utgöras af 3 celler, af livilka den uudre är ned- sänkt i bladet, stör och oval. Skiljeväggen mellan deuna och närmast öfre cell star i jeihnhöjd med öfverhu- dens yttervägg och är mycket tjock och genombruten af en kanal, som satter de bâda cellerna i öppen kommunikation med hvarandra. Kanälen vidgar sig nägot ofvan midten till en lialfmânformig kavitet, livars konkava sida är vänd mot den understa cellen. De bâda öfre cellerna bilda det yttre krökta häret, hvars väggar ej tyckas vara perforerade. Afven lios bladen af Herpestis Monnieria Annas pa deras ofvan- sida utmed kanterna smä trichomatiska bildningar, som sannolikt äro hydathoder. De utgöras af en mycket liten, tjockväggig, konisk cell, i Avars spets, frän hvil- ken kutikularstrinnnor utga, Annes ett mörkare, an- tingen uppluckradt eller perforeradt parti. Sjelfva cellen utgâr fran en epidermiscell. 3) Klyfôppningar . Hos ett par arter, Anona pa- lustris och Scyphiphora caryophyllacea , Annas pa undre bladytan tvänne slags klyfôppningar, bâda med and- hâlor. Det oaktadt förefaller det mig sannolikt, att det ena organet fungerar säsom organ för vattenaf- söndring. I synnerhet lios Scyphiphora liafva dessa klyfôppningar en egendomlig konstruktion, som i nä- gon män erinrar om den hos nyss beskrifna hydatho- der hos Derris och troligen fungerar som ett slags suginrättning. 4) Epidermis-celler. Pä undre bladytan hos Ex- coecaria Agallocha Annas enstaka eller i grupper sam- lade, af ett gnrmligt innehäll fyllda celler, som skarpt afsticka mot de öfriga epidermiscellerna och likna i nâgon män de at Haberlandt hos sl. Salacia funna hy- 139 FF" dathoderna. Äf'ven pâ undre bladytan af Iiliizophora- arterna och Acanthus ilicifolius finnas grupper af slem- fyllda öfverliudsceller, som äro betydligt högre än de vanliga. Förmodligen äro att som hydathoder be- trakta äfven de stora, i bâda bladyfcorna befintliga slem- cellerna hos Sonneratia caseolaris 5) Epithematiska Hydathoder. Sâdana inrättuingar äro insänkta i bladskaften eller i bladens undre yta, utgöras af ett epithema och stâ alltid i omedelbar för- bindelse med kärlknippena. Merendels förstöres en större eller inindre del af epithemat, sâ att en kavi- tet bildas, som utmynnar genom en por i växtdelens yta (hos Laguncularia racemosa i bladskaften och blad- skifvans undre yta, hos Lunnitzeria, coccinea under me- delnerven och hos ( 'arapa obovata i undre bladytan). Hos Scolopia sp. finnas sâdana hydathoder pâ bladskaf- tens kanter i form af smâ emergenser, hvilkas epithema delvis förstöres, utan att nâgon kavitet bildas. Afven i bladskaften af Conocarpus finnas dylika bildningar. I undre bladytan hos Conocarpus erecta förekomma epi- thematiska hydathoder af annan byggnad. De hafva visserligen form af kaviteter, som utmynna i ytan, men som ej uppkomma genom epithemats bortdöende, utan äro insänkningar i bladytan, hvilka uppkomma pâ samma satt som de kaviteter, i hvilka glandlerna hos Laguncularia äro nedsänkta. Kavitetens väggar beklädas af en med vatteDklyföppningar försedd, tunn- väggig och nästan epithematisk öfverhud, under hvil- ken finnes ett epithema, som star i förbindelse med ett kärlknippe. 6. Lenticellhjdathoder. Den hos ifrâgavarande växter mest anlitade utvâgen att befria sig frân det upp- tagna vattnet är den att vissa väfnadspartier, som företrädesvis uppsamla vatten, genom ett korkskikt afstänges frân den omgifvande väfnaden, som fortfa- rande förblifver funktionsmäktig, under det den in- neslutna väfnaden bortdör och efterlemnar en hâlig- 140 het, som slutligen kan utvidga sig till verkliga hal genom bladskifvan, i fall korkbildningen skulle gripa omkring sig Iran den först bildade korkhärden. San- nolikt är denna företeelse af pathologisk natur, förorsa- kad af kloriderna, men dock för dessa växter normal. Att den ej är föranledd af yttre læsioner, bevisas till- räckligt deraf. att de äro preformerade i väfnaderna. Lenticellhydathoder hafva af mig iakttagits hos alia tre Rhisophora- arterna, tre Bruguiera-eirter , Kandclia Rheedii, Avicennia nitida , Scyphiphora caryophyllacea , Acanthus ilicifolius , Carapa obovata , (‘onocarpus erecta, Lumnitzcria coccinea , Sonneratia cuseolaris och S. lance- olata , och jag har anledning antaga, att de äfven förekomma bos Excoecaria Agattodta och Aegiceras ma- jus. De kunna äfven uppträda pâ bladskaften (Scy- phiphora och Carapa ), men äro vanligast i bladskifvan, der de än stâ i förbindelse med kärlknippena än äro aflägsnade frân dessa. Mera sällan uppstä de i bla- dets inre och föranleda inre kaviteter, som ej utmynna (C 'onocarpus erecta och Lumnit séria racemosa). Af denna redogörelse framgar, att lios samma art kunna finnas fiera olika slags organ för afskiljan- det af vatten, och det har förefallit mig som om dessa organ, äfven mir de äro af samma slag, icke upp- komma pâ samma gang, utan successivt, hvilket sä- kerligen vore af stör fördel för växten. Men för denna fragas lösning erfordras tillgäng pä rikligt lef- vande material i olika utvecklingsstadier. Lund d. 30 April 1902. 141 r .7» Nyt norsk Voxested for Stellaria longipes, Goldie. Af Fiskeri-Inspektör A. Landmark. Paa Europas Fasfcland bar, saavidt mig bekjeudt, denne, fra vore övrige Stellaria- Arter saa iöinefal- dende afvigende Art hidtil kun været kjendt fra et eneste Voxested, nernlig paa Vasbottenfjeldet i Talvik, Vestfinmarken. Uuder et kortvarigt Opbold i Nord- reisen, Tromsö Amt, i August 1901 var jeg saa hel- dig at finde Planten voxende, om end i ringe Mængde, paa den Del af Fjeldet Javroaive, der ligger nærmest mod Reisendalen, og soin i Distriktet gaar under Navn af Bikkahitima. Den Höide over Havet, hvori Planten her fore- fandtes, er, saavidt jeg uden Barometer kunde be- dömme det, vistnok omtrent den samme eller rime- ligvis lidt större end Höiden af dens Voxested i Talvik (ca. 500 m.). Men iövrigt er de Forhold, hvorunder Planten optræder paa begge Voxesteder, vidt forskjellige. Paa Vasbottenfjeldet voxer den fortrinsvis ude paa Skrænten af smaa uregelmæssige lodrette Afsatser i tem- melig brat Terræn, der gjennemrisles af Snevand fi’a en ovenforliggende Snefonn. Det grusede eller smaaste- nede Jordsmon, hvori Plantens vidlöftige Rodsystem udbreder sig, er saaledes her gjennemgaaende vaadt eller ialfald meget fugtigt. Voxestedet paa Bikkahi- tima er derimod en aldeles tôrlændt og jevn, svagt heldende Skraaning, der savner ethvert Tilsig af Vand fra ovenforliggende Snefonner, og hvor en og anden opstaaende mörkfarvet Skifei'helle saagodt- som er det eneste, der afbryder Terrænets ensformige Jevnhed. Grundens Tôrlændthed præger sig ogsaa i den övrige Vegetation, der er yderst snau, idet den dan- ner et til Jorden tæt trykket Teppe, hvis enkelte Dele sjelden hæver sig mere end nogle ganske faa Centi- Bot. Not 1902. 142 meter over Marken. De i dette forkröblede Plantedække mest fremtrædende Arter er Andromeda tetragona og Dryas oetopetala, men indblandet i större eller mindre Mængde deri noterede jeg Rhododendron, Arc- tostaphylos alpina, Silene acaulis, Diapensia, Luzula confusa, Carex misandra. rupestris (steril), rigida (steril), Salix reticulata og herbacea, Betula nana (væsentlig kun steril) og Saxifraga oppositifolia; endvidere hist og her sterile Exemplarer af Myrtillus uliginosa, Saus- surea alpina, Bartsia alpina, Polygonum viviparum, Astragalus alpinus, Pedicularis flammea m. fl. I fuld Samklang med den omgivende Vegetations snaue eller forkröblede Tilstand er ogsaa selve Stellaria longipes paa det nyopdagede Voxested langt mindre frodig end paa Vasbottenfjeldet. Medens den paa sidst- nævnte Sted danner temmelig tætte Bestände med talrige blomstrende Grene, omgivne af en Mængde kräftige sterile Skud, fandt jeg paa Bikkahitima kun hist og her, spredt over en Strækning af c:a 50 m. Længde og 30 m. Bredde, enkeltstaaende blomstrende Skud omgivne af nogle faa og srnaa sterile, eller blot et og andet af disse sidste. Plantens Farve var her neppe heller saa kräftig blaagrön som paa Vasbotten- fjeldet. Men uagtet Planten saaledes paa det nye Voxe- sted nærmest gav et halvt forkröblet Indtryk, hvad det vegetative System angaar, saa var, merkelig nok, dens Forplantningsorganer her, saavidt skjönes, normalt udviklede, hvad der efter min Erfaring ikke er Til- fældet paa Vasbottenljeldet. Blandt de mangfoldige Blomster, som jeg ved to forskjellige Besög paa sidst- nævnte Sted har undersögt, har jeg ikke fundet en eneste, hvis samtlige Stövdragere var fuldt udviklede (o: af omtrent samme Længde som Griflerne og med purpurröde Stövknapper). Kun hos en og anden en- kelt Blomst — antagelig mindre end 10^% — har jeg fundet en eller et Par af Stövdragerne normalt 148 udviklede; men hos den langt overveiende Flerhed af Blomster har alle Stövdragere, og hos de övrige Blomster de fleste Stövdragere været yderst körte med svovlgule Stövknapper og, saavidt skjönnes, uudviklet Pollen. Og i Overensstemmelse hermed synes Blom- sten dersteds aldrig at sætte Frugt, men den falder af med sit Skafr, kort efter Afblomstringen 1 ). I Modsætning hertil var i alle de (forholdsvis faa) Blomster, som jeg ved mit Besög (d. 9:de August) paa Bikkahitima fandt udspruugne eller færdige til at springe ud, samtlige Stövdragere normalt udviklede med lange Stövtraade, purpurröde Knapper og, saavidt skjönnes, veludviklet Pollen. Rigtignok fandt jeg heller ikke her fuldt udviklede Frugtkapsler; men dette var antagelig kun en Folge af, at Udviklingen endnu ikke var langt nok fremskreden; ialfald saa jeg intetsteds tydelige Tegn til Blomsterskaftets Affal- den efter Blomstringen, nagtet de fleste Blomster i demie varme og törre Sommer allerede var afblom- strede ved mit Besög paa Stedet. l) Cfr. hermed Sv. Murbecks Afhandling om de nordeuro- pæiske Former af Slægten Stellaria i Bot. Not. f. 1899 S. 212. Lunds botaniska förening: den 15 Maj 1900. Doc. Sv. Murbeck föredrög om den först'a utvecklingen af embryot hos Alchemillæ. Den 5 Oktober 1900. Prof. Fr. Wulfe redogjorde för fanerogamfloran i Borgliolmstrakten. Den 6 November 1900. Herr B. F. Cöster förevisade exemplar af en ny Epilobium-hyhvid, nämligen E. hirsutnm X rosetim, som af honom insamlats i närbeten af Lund, och redogjorde i samband denned för denna hybrids förhallande tili föräldrarna och tili en annan förut i Sverige funnen hy- brid, E. hirsutnm X parviflorum. Den 26 November 1900. Kand. Th. F reidenfelt före- drog om sina undersökningar öfver celldimorfism i rotens epidermis. Redaktionssekr. Otto R. Homberg förevisade exemplar 144 af en för Skandinavien ny E«_p7? ms/a-hylmd . E. Rostkoviana X strict a (= E. hybrida Wettst.), insamlade vid Benestad i Skâne. Den 15 Februari 1901. Doc. Sv. Murbeck föredrog om sina undersökningar öfver chalazogamien hos Alchemilla ar- vensis och lämnade i samband därmed en sannnanfattning af förut kända fall af clialazogami. Den 14 Mars 1901. Stud. Malte Petersson redogjorde for Polygonum foliosum Lindb. fil. och förevisade exemplar af den ur Lunds museums herbarium fräu Skattmansö tegel- bruk i Upl. ocli Arbrâ i Hels. Den 16 April 1901. Prof. Areschoug föredrog om sina undersökningar öfver mangroveväxternas bladbildning. Den 17 Maj 1901. Doc. Mxjrbeck redogjorde for sina undersökningar angâende vattenupptagning i och förslemning af fröväggen hos olika växter och dess betydelse för förank- ringen. Utom vära skandinaviska växter omfattade under- sökningarna särskildt de nordafrikanska öken- och steppväx- terna. Den 7 November 1901. Kand. J. E. Wibeck föredrog om Vegetationen â Slättö sandomrâde i Smaland. Föredraget illustrerades med en samling torkade växter, insamlade pä omrâdet i fraga, och Hera väl lyckade fotografier öfver sand- bildningar och karakteristiska vegetationsbilder. Herr B. F. Güster förevisade en del nyare, anmärknings- värda fynd inom NaO'x-slägtet. Den 30 November 1901. Doc. Mxirbkck föredrog om Galeopsis Garthusianorum Neum. (= G. pubescens Fr., Hn.) och om dess systematiska värde. Den 14 Februari 1902. Doc. Mur beck föredrog om ”Anomalier i byggnaden af nucellus och embryosäck hos par- thenogenetiska Alchemiller”. Vetenskapsakademien d. 9 apr. Till införande i Bihanget till Handl. antogs en afhandliug af stud. 0. N. Wennersten: Teratologiska iakttagelser â Gotländska exemplar af Juglans regia. — Det anmäldes att aflidne Presidenten Hans Forssells enka tili Riksmuseum säsom gafva öfverlämnat sin mans vackra mossherbarium. Fysiografiska sällskapet d. 9 apr. Prof. B. Jönsson redogjorde för sina experimentela försök öfver kolsyreassimi- lationen pâ olika- djup â hafsvattnet. r 145 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 12 noveraber 1901. 1. Docenten O. Jdel redogjorde for ett af ho- nora och professor G. Lagekheim uppställdt svampslakte, Taphridium , tillsvidare omfattande tvâ arter, T. nm- bclliferarum ( Rostr.) Lagerh. (syn. Taphrina umbellifc- varum Roste.) samt en af föredr. i Algier f'unnen ny art, T. algeriense Juel, parasit pâ Ferula communis. I motsats till föregaende författare hade prof. Lager- he[m och föredr., hvardera genom sina uudersöknin- gar, kommit tili den asikten, att denna svamptyp hör öfverflyttas Iran Exoascuccae tili Protomycetaceae. 2. Professor A. N. Luntiström föredrog om en exkur- sion tili Djuröarna i Viinern, däri meddelande iakttagelser öfver tallskogens aterväxt samt betydelsen af trädrötters sam- manväxning. Den 26 nov. 1901. 1 . Docenten R. Seunander redogjorde för nya iaktta- gelser och experiment öfver fröspridning med hjälp af rayror. 2. Fil. stud. N. Sylvéx förelade en af honom vid Niau- ve i Lule lappmark (2 mil öster om Kvikkjokk) funnen Astragalus alpimis med dubbelt parbladiga blad. 3. Fil. stud. H. Witte förevisade monströsa Planfago- former. Den 5 febr. 1902. 1. Professor Tu. M. Fries uppläste bref frân Sektio- nens pâ forskningsresa varande medlem, fil. lie. 11. E. Fries, soin i brefvet skildrade en exkursion pâ den öfver 6000 m. höga toppen Nevada de Chàni i de argentinska Anderna. 2. Docenten R. Sernanber meddelade nagra fynd af växtfossil, bl. a. af fossila blâsor frân Utricularia-blad. 3. Lektor H. W. Arneli. föredrog om allmogeträdgar- dar i Gästrikland. Den 18 febr. 1902. 1. Fil. kand. G. W. F. Carlson föredrog om Vegeta- tionen i nagra sjöar i Kronobergs län. Den 5 mars 1902. 1. Docenten R. Sernanber föredrog om Vegetationen i de gotländska myrarna. Hot. Kot. iW2. 10 146 2. Om Eriophorum aquatile Norm, och dess förhällande tili öfriga arter inom gruppen vaginatum L. sp. pl. Af Emil Haglund. Under en resa i Ostfinmarken anträffade J. M. Norman en Eriophorum- form, som först omnämnes sä- som underart under E. russeolum Fn. J) Emellertid visade växten sä manga karaktäristiska afvikelser frän denna art, att Norman sedermera med rätta beskref den som egen art under namnet E. aquatile. 2) Som- maren 1899 befann jag mig uppe i Finmarken och beslöt da göra en resa tili Munkelven för att efter- söka den och tyckades efter atskiiligt sökande ater- finna det lilla omrade, som Norman angifvit som ar- tens växplats. Eriophorum aquatile befauns da (den nis) ha väl utbildad frukt. Da Norman säger sig icke ha sett sädan, sä beror nog detta därpa, att ban be- sökte stallet tämligen tidigt pä aret, innan växten ännu hunnit utbilda frukt. Da sâledes ett par tillägg kunna göras tili Normans beskrifning och arten dessutom förekommer i Sverige ehuru hittills förbisedd eller förblandad med E. russeoluni, har det synts mig lämp- ligt att här lämna en närmare redogörelse för dess viktigaste kännetecken, heist som Normans arbeten för mänga torde vara mindre lätt tillgängliga. Vid första päseendet erinrar E. aquatile orn E. russeolum , hvar- för skilnaden mellan de bägge arterna lättast torde framgâ vid en jämförande beskrifning af dem bäda. Som typ för E. russeolum har valts en mycket ka- raktäristisk form frân Kirkenæs i Sydvaranger. Den öfverensstämmer i allt väsentligt med den beskrifning, Norman lämnat af denna art. ') J. M. Norman: "Notationes summatim. conc”. etc. Archiv f. Mathematik og Naturvidenskab. Bd. Ki-istiania 1881. r) J. M. Norman: "Florae arcticæ norvegiæ” etc. Kristiania Vidensk.-Selsk. Forh. 1893. N:o 1(1. ✓ ' • -r- "7^ wn c/tt . .. 147 E. aquatile torde öfverträffa alla vâra andra Erio- phoram- arter bade i groflek och höjd samt i frâga om axets storlek och ullhärens längd. I rliizomets ocli blade ns beskaffenhet äfvensom i ullens färg ocb nütens utseende linnas de förnämsta afvikelserna Iran E. russeolum, säsom följande jämförelse torde visa. Eriophorum russeolum Fr. Eriophorum aquatile Norm. Strâ spensligt, 24 — 20 Strâ groft och styft, upp- cm. högt, knappast nâgon- sin öfver 30 cm. (axet obe- räknadt), nedtill 1 ,5 mm. i genomskärning, ofta svagt böjdt. Inre väfnaden fast utan märkbara tvärsepta. Strâ vid basen omgifvet af slidor fräu föregäende är. Bladen säväl vid stra- basen som pa utlöparna . knappast hälften sä langa som straet, alltid smalare än detta. Ax ovalt, stundom vid fruktmognaden nägot ut- bredt, 25 — 30 mm. langt, brandgult— rödgult. De 2 — 3 stundom ända tili 6 nedersta axfjällen tomma. l'ätt. 45 - 58 cm. liögt (axet oberäkuadt), nedtill 2 — 3 mm. i genomskärning, lik- som bladen rned nägot svampig inre väfnad med tydliga tvärväggar, vid basen omgifvet af slidor frän 2 föregäende är. Bladen lika langa som heia växten stundom läng- re, uppräta, ofta lika grofva som straet, med tydliga tvärsepta. Ax ovalt, betydligt stör- re och yfvigare, vanligen 35 mm. längt, stundom än- da tili 40 mm., mera gulak- tigt än hos russeolum. De 12 — 15 nedersta ax- fjällen tomma. Detta visar sig vara en god karaktär och af ett visst systematiskt värde, i det de enaxiga Eriophorum- arterna pâ grand häraf kunna indelas i tvenne grupper : Paucivacuœ: De tomma fjällen ej fiera än 7. Hit liüra E. russeolum och E. Scheuchten. Multivacuce : De tomma fjällen Hera än 12. Hit höra E vaginatum, E. callithrix och E. aquatile. Nö- ten hos E. aquatile är väl utbildad. nägra felslagna, tomma frukter anträffades icke, hvarför nägot skäl att 148 anse växteu soin en korsningsprodukt inellan E. cal- lithrix och E. russeolum icke synes föreligga. Nöten skarpt 3-kantig med upphöjda asar, ena sidan uägot bredare än de öfriga, 4 mm. lang (det korta sprötet oberäknadt) och 2 tnm. bred ofvan midien. Hos E. russeolum synes nötens utseende variera nâgot till och med inom samma ax. Vanligen upp- gifves den vara af ungefär samma utseende som hos E. aquatile ora än mindre. Hos exemplaren fran Kir- kenæs äro nötterna i tvärsnitt vanligen ovala med en- dast tveune asar. Stundom förekommer dock en svag antydan tili en as midt pä ena sidan. För öfrigt är nöten lika lang men betydligt smalare än hos E. aquatile. 1. E. russeolum Fr. Kirkenaes. 2. E. aquatile Norm. Munkelven. ') E. russeolum förekom- E. aquatile förekommer mer pa dyjord vid karr, i stillastäende vatten. men har aldrig observe- rats i vatten. Eriophorum aquatile förekom pa ett mycket in- skränkt omräde nagra tiotal meter öfver hafsytan ej langt fran Munkelveus utlopp. Växplatsen utgjordes af ett tämligen stört kärromrade, delvis beväxt med läga björkar, dvärgbjörkar, Salices samt tuf'bildande ’) Figurerna äro godhetsfullt öfter naturen tecknade af Fil. Kand. K. Edström. 149 Sphagna jämte Carex-arter . Däremot förekum icke, sâvidt jag künde finna, hvarken E. callithrix eller E. russeolum , kvilket synes ytterligare tala för att E. aquatile icke är en korsningsprodukt mellan de nämnda arterna. I karret funnos nägra smärre vattensamlin- gar, pa ytan täckta af ett lager af icke tufbildande Sphagna , fiufvudsakligen Sphagnum palustre L. I de minsta dammarna, sora voro cirka 4 meter i diame- ter, förekom växten tämligen rikligt, men var myc- ket svârâtkomlig. Sa snart man steg pa mosstäcket sjönk alltsammans djupt under vattenytan, en omstän- dighet, som synes bekräfta den uppfattning, jag fick, att växten icke var rotfäst i bottnen. I en större dämm, som pa ena sidan var tämligen uttorkad — fuktigfieten var ej större, an att vatten i endast ringa mängd frampressades, da, man steg pa mosstäcket — förekom växten ocksä tämligen rikligt och var här lättare ätkomlig. Vattenbristen sjmtes dock inverka menligt pa växtens utveckling, ity att exemplaren pa det tort'are stället voro väsentiigt mindre tili alla de- lar, men i öfrigt bibehöllo alla karaktärer oförändrade. Med den ükade fuktigfieten tilltog växten i storlek; tills den midt i dämmen bade sitt vanliga utseende. Skottsystemets utbildning hos E. aquatile företer manga stora skiljaktigheter frân E. russeolum ocfi er- inrar mera om utvecklingen hos E. callithrix ocfi E. vaginatum. Hos E. callithrix är skottutveckliugen 3- arig. Under de tva första âren bildas en ortfiotrop rhizomdel och hvartdera âret en bladrosett. Pa hös- ten det andra âret blir därjämte spetsknoppen i hög grad utvecklad med alla delar sä väl utvecklade, att den strax pa varen följande ar kan växa ut och bli floral. Strabasen kommer därigenom att jämte ärs- bladen vara omgifven af slidor frân de tvenne före- gäende arens blad. Frân det orthotropa rhizomet upp- komma hvar som heist nyskott, som bli uppräta ocfi efter fiufvudskottets död florala. Växten blir pä sä 150 vis tufbildaude och stationär. Det tonie dock böra anmärkas kär, att en af lokala fôrhâllanden framkallad variation i rhizomets utveckling stundom uppträder. Ofta växer E ■ callithrix i barrskog bland tufbildaude Sphagna och kampen mot dessa, som hota att växa öfver den, gör, att rhizornet kan bli rätt bögt (üfver 5 cm.). Härigenom kan växten understundom ocksa. förhindras i sin utveckling ännu ett är. Det samma är ocksa förhällandet med E. vaginatum , som har samma skottbyggnadstyp. I Skyttorpsmossen norr om Upsala iakttog jag i slutet af maj 1900 ett dylikt förhallande. Fiera tufvor voro ätmiustone 4 — 5 är gamla, men icke hos en euda paträffades eus anlag tili florala de- lar. Rhizornet bestod af noder med kvarsittande blad- slidor eller marken efter sädana och mellan dem cen- o timeterlânga, smala internodier. A andra sidan före- kommer E. callithrix nagon gang pä dyartad jord sa- som pä Dovre 1 ). Rhizornet blir da mycket kort, och nyskotten komma därigenom att utga ungefär i samma höjd: mahända i följd häraf fä de därvid oita en myc- ket kort, dock märkbar stolondel. Denna är dock alltför kort (5 mm.) för att växten skall kunna för- flyttas frän sitt förra läge. Växten kommet därför äfven i detta fall att bli stationär. Hos E. russeolum och E. Schcuchzeri är däremot utvecklingen tvâârig. Första âret utvecklas en blad- rosett och en eller fiera underjordiska stoloner: nägon märkbar orthotrop rhizomdel kommet däremot icke tili utveckling. Ur spetsknoppen uppväxer följande är ett lioralt skott, medan samtidigt stolonens spets trängt ofvan jord och utvecklat en bladrosett, pä hösten där- jämte en floral spetsknopp och en eller Hera under- jordiska utlüpare. — Hos E. Scheuch scri sjmas äfven dessa under gynsamma är kinna. pä hösten tränga ’) Savidt jag kunnat finna. har Eriophorum callithrix icke förut anmärkts frän Dovre. Växten anträffades under en exkur- sion i Drivdalen 1898 af med. stud. H. Cakling. 151 ofvan jordytan och utbilda ett par smä blad, nâgon egentlig rosettbildning torde dock icke korama till stand. — Vid blomningen är sträet omgifvet af bladslidor frän endast föregäende är och hufvudskottet synes vanligen bortdö efter blomningen. Dessa arter bli säledes icke stationära utan förflytta sig sä smäningom hit och dit öfver växplatsen. 1 ) E. aquatile synes i sig förena bäda de nu om- nämnda skottbyggnadstyperna. Utvecklingen är 3-ärig, en föga utvecklad, men dock s}mlig orthotrop rhizom- del, omgifven af slidor trän de tvenne föregä- ende ären, finnes. Frän denna utga dels nyskott med deciraeterlänga utlöpare (enligt Norman ända tili 36 cm. langa), dels skott med föga utvecklade stolo- ner. De senare komma tydligen att aflösa moderskot- tet och kvarblifva pä platsen i dess stalle, under det de förra frigjorda därifrän komma att fortsätta sitt lit ett stycke frän den ursprungliga växplatsen. E. aquatile kan saledes sägas vara bade stationär och van- drande, ett förhällande soin naturligtvis i hög grad bidrager tili växtens utbredning. Eriophomm aquatile synes ha sitt särskilda in- tresse däri, att den framvisar en skottyp, hvarur de öfriga arternas skulle kunna ha framgätt genom reduk- tion. E. Scheuch zeri och E. rttsseolum förekomma pä dyjord (den förra därjämte ofta pä lerjord) och ha pä grund häraf utbildat den vid ett dylikt lefnadssätt vanliga och fördelaktiga skottypen med längledade, underjordiska rhizomdelar. E. callithrix och E. vagi- natum , som förekomma pä lokaler, dar länga stoloner ej äro fördelaktiga, ha däremot endast bibehällit och ucvecklat den för dem mera lämpliga orthotropa rhizom- formen. Gruppen Multivacuce finnes representerad bäde i *) .Tfr. t. ex. Palla: Zur Systematik der Gattung Eriopho rum. Bot. Zeit. Bd. 54. Leipzig 189ß. 152 arktiska trakter, i fjälltrakter och pâ lâglandet. Pauci- vacuæ blott i arktiska trakter och i fjàllen. Pâ lâg- landet saknas dâremot arter med en skottbyggnadstyp lik EJ. russeolum och E. Scheuchzeri. 1 ) Strängt taget äro dock hvarken E. Scheuchzeri eller E. callithrix rent alpina arter, dâ deras vertikala utbredning egent- ligen taller inom omrâdet 400 — 800 meter ö. h. Un- dantagsvis gâr dock E. Scheuchzeri upp till 1000 m. «3. h. eller däröfver, men lika högt gär ät'ven E. angusti- foliuni. som torde ha den största vertikala ntbredningen bland vâra skandinaviska arter. Pâ högre platser ha bladen vanligen en rödaktig anstrykning. 1 2) Slutligen âterstâr endast att nämna, det E. aqua- tile äfven förekommer i Sverige , ehuru nog hittills för- bisedd eller förväxlad med E. russeolum. Füllt ty- piska exemplar, som skulle vara svâra att skilja frân de norska originalexemplaren, finiras i Upsala Univer- sitets herbarium. De äro insamlade at C. Hartmax i Tome Lappmark, Ivetkesuando 18 15 1 51 och Karesu- ando mellan kyrkan och prestgârden den 1C|7 samma âr. En mera lâgvâxt tyvärr alltför tidigt insamlad form frân sjön Vaikan i Lule Lappmark symes ocksä höra hit. Exemplaret är insamladt af T. Vestergren och C. Skottsberg 1900. Den 18 mars 1902. 1. Docenten 0. .Tüel meddelade, att den af Lagerheim i Equador upptäckta hemiascineen Dipodasc us alhidus Lageru. af föredr. âterfunnits i närlieten af Falun, dar den i juni jämte andra svampformer växte i saftutflödet frân nyligen fällda björkar. En redogörelse lämnades för cellinnehallets byggnad, befruktningen och sporbildningen, hvaröfver föredr. utfört undersökningar. 1 j Detta gäller de enaxiga arterna. Se vi pâ släktet i dass helhet, synes E. gracile höra tili samma typ med afseende'pâ skott- utveeklingen. 2) Om det röda ämnets Ursprung se Th. Wulff : Botanische Beobachtungen aus Spitzbergen. Lund 1902. 153 n Arnell H. W.,. Novae species generis Kantiae. (Revue' bryologique, 1902, p. 2G — 32). Af släktet Kantia B. Gr. var är 1871 en ligt Hartman’s Handbok i Skandinaviens flora, 10 uppl., blott en art K. tricliomanis (L.) känd för Skandinavien. Härtill lcom snart armu en art K. calypogea (Rabd.), hvilken af S. 0. Lindberg anmäldes vid Sällskapets pro fauna et flora fennica samman- träden den 4 nov. 1876 sâsom funnen vid Klöfvahallar i Skane och den 3 febr. 1877 sâsom paträffad pâ Aland i Finland; vid det förstnämda sammanträdet omtalar Lindberg jämväl, att de tre vid denna tid kiinda europeiska Kantia- arterna skilja sig genom könsfördelningen, i det att K. tricliomanis är paroik, K. calypogea autoik och den vid denna tid blott frân England och Frankrike kända K. arguta (N. M.) Lindr. dioik. I B. Kaalaas, De distributione hepaticaruin in Norve- gia (1893), p. 204, ökas Skandinaviens flora med den sist- nämda, utmärkta, atlantiska arten, som af Kaalaas insamlats pâ tvâ stallen i sydvestliga Norge ’). Under de senaste âren bar Apotekaren J. Persson närmare studerat detta släktes former i naturen och välvilligt meddelat ref. sina iakttagel- ser, hvilket resulterät däri, att följande tre nya skandina- viska arter, af hvilka härmed korta beskrifningar iâninas, be- skrifvits. Kantia sphagnicola Arnell & Persson (Rev. bryol., 1902, p. 26). Autoik, krypande i enkla stänglar i Sphagnum- tufvor, sällan pâ deras yta bildande sammanbängande sinâ mattor, bladbärande 1 — 1,5 mm. bred, tämligen styf, grön, äldre brun- gui, nâgot glänsande. Stam krypande, vanligen enkel, 2—3 cm. läng. Blad tämligen tättsittande, snedt vidfästade, näs- tan likstora, konvexa, nâgot snedt äggrunda, i den nedböjda spetsen vanligen afrundade eller trubbigt tillspetsade, niera sällan grundt urnupna; celler vid bladbasen nâgot stürre, 0,04— 0,04.r, mm. lauga, 0,oa— 0,".i5 mm. breda, ocb sexsidiga, i bladkanten mindre, kort ocli nästan kvadratiskt rektangulära, med cellväggarne i cellhörnen ganska tydligt triangelformigt förtjockade. Stipler frânstâende (ej tilltryckta), dubbelt bre- dare än stammen, rundade, tili midten tvädelade, med van- ligen smal, ofta dock äfven bred inskärning ocb framätrik- ’) Enligt meddelande i bçof frân Professor V. SCHIFFNER tili Apotekaren J. Persson förekommer K. arguta äfven i Sverige, dâ SCHIFFNER funnit den inblandad i K. calypogea , insamlad 1898 pâ Fontill vid Kongelf i Bohuslän af J. PERSSON. iiut, Kot. nun. 11 154 tade, tiliipetsade flikar. Han- och hnwgronnr sma, utgäende fran vinkeln mellan stammen och stiplerna. Groddkorn, som Kantia sphagnicola Arn. & Pers. — 1. Öfversidan af en streril gren, 24 — 2. Undersidan af en steril gren, 24/,. — 3. Un- dersidan af en fertil gren, - — 4. Öfversidan af en del af en fertil gren, 24/,. — 5. Öfversidan af eu groddkorn bärande gren, 24/r — 0. Groddkorn. 260/,. — 7. llanskärm med anteridier, 50/1. — 8. Cellväfven i en bladspets, 200/,. 15 5 utvecklas i toppen af smâbladiga grenar, klotforniiga, tvâ- celliga, med tjock cellvägg. Funnen inblandad i Sphagna af J. Persson 1890 vid Mora i Dalarne och 1901 vid Hörby i Skâne. 0. Jensen delin. Kantia suecica Arn. & PeRS. — 1. Undersidan af en steril gren, 24/(. — 2. Undersidan af en hanplanta, 24/,. — 3. Groddkorn alstrande gren. öfversidan, 24/,. — 4. Groddkorn. 260,,. — h. Han- skärm med anteridier, 50/(. — 6. Cell.väfven i en bladspets, 260/,. Genuin den autoika blomställningen liknande K. ealy- pogea, frân hvilken kritiska arts ännu outredda former den nya arten skiljer sig genom de styfvare. blott sällan urnupna bladen med tydliga hörnförtjockning&r, mindre bladceller o. s. v. K. trichomanis skiljer sig förutom genom den paroika blomställningen lätt frân alla vâra öfriga Kantia- arter ge- nuin de stora, tilltryckta stiplerna, som äro tre ganger bre- dare iin stammen och i spetsen mycket grundt urnupna med inskärningen ocli de breda flikarne afrundade. Kantia suecica Arn. & Pers. (Rev. bryol., 1902, p. 29). Dioilc, späd, bladbärande 0,3 mm. bred och erinrande om en Cephalozia- art, t. ex. C. media, blekt grön — hvitaktig — rödgul, med talrika, groddkornalstrande, smala skott. Siam krypande, grenig, 0,r. cm. lang. Blad nägot glesarej snedt vidfästade, nästan plana eller i spetsen nedböjda, snedt tri- angulära — äggrunda — nästan rektangulära, med spetsen af- rundad eller grundt urnupen: bladceller nästan likstora, 0,03 — 0,35 mm, länga och breda, rundadt sexsidiga — kvadratiska, med vid cellliörneu ganska tydligt triangelformigt förtjockad membran. Stipler nägot utstäende, dubbelt bredare äu stam- men, runda, tili midten tvädelade, med vanligen bred, tri- angelformig inskärning och oftast tillspetsade, framätriktade flikar. Han- och hongrenar pä olika individ, smä, mängbla- diga, utgäende fran vinkeln mellan stammen och stiplerna. Grodäkorn hopade i spetsen af smäbladiga skott, klotformiga, tväcelliga, med tunn cellvägg. Upptäckt pâ murken ved af J. Persson 1899 vid Hede i Ilärjedalen, och 1900 vid Ramnäs i Vestmanland, Ç '). Genom den dioika blomställningen, de bleka (ej bläak- tiga) färgen, spädheten, de fränstäende, djupt delade stip- lerna o. s. v. lätt skild frân andra Kantia- arter. Kantia submersa Arnell (Rev. bryol., 1902, p. 30). Steril vattenmossa, bladbärande 2—3 mm. bred, nedtill mörkgrön, upptill ung gulgrön. Siam vanligen enkel, 4—5 cm. läng, grön, äldre snart svartnande, med spafsamma rot- tradar. Blad plattadt tvasidiga, tämligen glèsa, likstora, lougitudinalt vidfästade, plana eller i spetsen föga nedböjda, frân bred och nedlöpande bas nägot snedt äggrunda, i spet- sen rundade eller trubbigt tillspetsade; celler vid bladbasen större och längsträckt. sexsidiga, 0,o45— 0,na.i mm. länga, 0,o3 V Enligt ett, sedan denna art beskrifvits, erhallet exemplar, har densamma äfven blifvit samlad 1890 af 8. M. MACVICAR pä murken ved vid Resipol (Argyllshire) i Skottland, 157 mm. breda, öfre celler mindre, sexsidiga— kvadratiska, tunn- vâggiga. Slipler dubbelt bredare än stammen, tilltryckta, till eller nedom midten tvâdelade, med bred halfmânformig inskärning och vanligen trubbade, breda flikar. Kantia submersa Arn. — 1. Undersidan af en gren, 24/,. — 2. Öfversidan af en gren. 2i/,. — 3. Cellvâf i bladspetsen 260/,. Samlad ganska rikligt âr 1887 af Doktor 0. Nordstedt pâ omkring 8 meters djup i Sjöbacksjön i Sandhems socken (Vestergötland), växande tillsammans med Fonthialis r/othicu och Hic, cardia pinguis. Erinrar om K, trichnmanis därigenom, att stiplerna âro 158 tilltryckta, mon skiljer sig Iran donna art gonom stiplernas djupa och stora inskärning, de tunnväggiga bladcellerna o. s. v. Genom den här refererade Publikationen har antalet af Skandinaviens Kantin-avter stigit till 6; ânnu torde dock ytterligar naturstudier kräfvas, innan detta släktes skandina- viska former kunna anses sâsom utredda. A KNELL. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 24 apr. Rek- tor S. Almquist lemuade en redogörelse för släktet Mosa enligt Matssons bearbetning samt förevisade exemplar däraf. — Doc. Gunn AR Anderssox föredrog om förekomsten af Pleuropogon Sabinei i Altai. Vetenskapssocieteten d. 2 maj. Prov. P. T. Cleve föredrog om den svenska hydrografiskt biologiska forskningen. Reseanslag- och resor. Af Rathkes Legat har det akademiska kollegiet i Kristiania utdelat följande stipendier 1902: 1) ât amanuensis Thekla Resyoll 200 kr. för växtana- tomiska studier i högfjällen, 2) ât öfverläraren 0. Nyhtjüs 180 kr. för botaniska undersökningar i den östliga delen af S. Trondhjems amt, 3) ât kand. real. S. 0. F. Omang 180 kr. tili hieraciologiska undersökningar vid Kristianiafjorden, 4) at stud. med. Idar Handagar 150 kr. för insamling af blä- gröna alger vid Norges västkust, och 5) ât läraren S. K. Selland 100 kr. för botaniska undersökningar i Voss i Ber- gens stift. Regnells botaniska resestipendium vid Upsala universi- tet har tilldelats fil. dr. X. E. Svedeltiis för algologiska och organografiska studier pa Ceylon. Botaniska Sektionen af naturvetenskapliga sällskapet i Upsala har tilldelat Elias-Fries5 stipendiet ât fil. kand. C. 0. Norén, som ämnar idka morfologisk-biologiska studier öfver den psammofila Vegetationen pa Vänerns stränder. Botaniska sällskapets i Stockholm resestipendium har tilldelats fil. stud. E. Lindegren för undersökningar för den tillämnade växtförteckningen öfver Stockholmstrakten inom Frötuna och Länna samt Akers skeppslag i Roslagen. Societas pro fauna et flora fennica har anslagit 300 Mrk ât stud. A. Palmgren och Fr. Klingstedt för botaniska undersökningar pa södra Aland. Lunds botaniska förenings resestipendium har delats och gifvits ât fil. kand. Brok Holm herg för lichenoiogiska un- dersökningar i Blekinge och ât stud. Birger Nilsson för li- chenoiogiska studier i Skane. 159 Dokt. Otto Ekstam förbereder instundahde sommai' en ny expedition till Novaja Send ja für att fullfölja de under- sökningar, soin p;i grund af de ytterst, ogynnsamma isforlnil- landena förlidet âr delvis omôjliggjordes. Lektor H. A knelt, och apotekare C. Jensen ärna i som- mai- som bryologer âtfôlja doc. A. Hambergs expedition till Sarjek i Lule Lappmark. Rättelse: Sid. 79 rad. 19 uppifr. stâr: obetydliga las: otve tydiga. I nästa sommar tänker undertecknad natura = Liesamlare , företaga sig en excursion tili (ßaikal= Irakien jör att samla naturalier , i synnerhet vâx= ter, sont variera , högre kryptogamer , snâckor , spind = lar , fjürilar , fiskar, kranier och môjligen fogeUm= dar m. m. m. m, Bestüllningar mottagas, priserna -moderat a (t. ex. 2j francs eller finska mark för loo växter). Handeln sker först sedan varans be~ skaffenhet är bekant för köparen. Jkärmare under- rättelser kos redaktionen och O. F. Lönnbohnt , folkskoleinspektör. Kuopio, Finland. Köp eller byte af Svensk Botanik: IX baudets 3:dje hafte (N:r G13 — 630) med om- slagen i behall önskas af undertecknad. I utbyte. kunna lemnas andra haften af samma band i nyssnämnda skick eller ock af X bandet. Nymans Conspectus Floræ Europææ Suppl. I Örebro 1883 — 85, heist oinbundet och med omslag ôn- skar undertecknad tili högt pris köpa eller ock till- byta sig. Malmö i Febr. 1902. P. G. Borén. Öfverkontrollör. 160 Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfredsställande siitt fyller ett verkligt behof, âro utgifvaren och bans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksarabet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntg-atan 1 kan erhallas: Hvitt blompressning'spapper format 360x445 nmi Pris pr iis 10— Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 4,50 „ .. „11, bla 285x465 „ .. ., 7,75 ., „ .,13, hvlt 285x465 „ „ ,. „ 9,— Obs. De bäda sistnäinnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Arescuoug, F. W. C., 0m bladbyggnaden hos Mangrove-väx- terna. S. 129. IIaglund, E., Om Eriophorum aquatile Norm, och dess förbal- lande tili öfriga arter inom gruppen vaginatum L. sj). pl. S. 146. Eanumakk, A., Nyt norsk Voxested for StellaHa longipes Gol- die. ' S. 141. Svanltjnd, F., Bidrag tili kännedomen om Blekinges Hieraci- umflora. S. 97. Veste hören, Tu., Verzeichnis nebst Diagnosen und kritischen Bemerkungen zu meinem Exsiecatenwerke ’’Micromycetes rariores selecti”, Fase. 11—17. S. 113. Literaturöfver si kt. S. 153. Smärre notiser. S. 143 — 145, 152, 158. Lund. Berlingska Boktryckeriet. ,r’/5 1002. 161 Verzeichnis nebst Diagnosen und kritischen Bemerkungen zu meinem Exsiccatenwerke ^Micromycetes rariores selecti”, Fase. 11—17. Von Tycho Vestergren. (Forts.) 11:255. Phragmidium albidum (Kühn) F. Lumv. — Syn. Chrysomyxa albida Kühn1); Kühneola albida P. Magn. 2). — Cfr. Julius Müller, Die Rostpilze d. Rosa- und Rubus-Arten und die auf ihnen vorkom- menden Parasiten, p. 21. Diss. Berlin 1886. — Mo- ravia: ad Hohenstadt in foliis Rubi af finis. — Bub. Das Verdienst, die Zugehörigkeit des Pilzes zu Phragmidium nachgewiesen zu haben, gebührt P. Die- tel 3), der Name Phragmidium albidum ist aber zu- erst von F. Ludwig 4) früher als von Lagerheim 5) ge- geben worden. 16: 379. Phragmidium Potentillæ (Pers.) Karst. (1879) III. — Sue ci a : Hort. bot. Upsaliensis a) in foliis Potentillæ thuringiaeœ b) in foliis Potentillæ vi- scoses. — Joh. 13: 305. Phragmidium tuberculatum J. Müll. I. — Bohemia: Rovensko in foliis Poses cinnamomees. — Bub. Die Hauptunterschiede dieser Art von Phragmi- dium subcorticium sind wie bekannt die warzigen Aeci- diosporen (bei Phragm. subcorticium feinstachelig). Ausserdem fehlen die grossen Aecidienlager der Stämme und der Hagebutten, welche für Phragmidium subcor- ticium so charakteristisch sind. ’) J. KÜHN, Chrysomyxa albida n. sp., eine neue Rostart der gemeinen Broombeere [Bot. Centralbl. 16, 1883, p. 154]. 2) P. Magnus, Einige Bemerkungen zu P. Dietel’s Bearbei- tung der Hemibasidii und Uredinales in Engler-Prantl, Natür- liche Pflanzenfamilien, Bd I [Bot. Centralbl. 74, 1898, p. 169], 3) P. DlETEL, Beitr. z. Morphologie u. Biologie der TJredi- neen, p. 10. Diss. Cassel 1887. 4) Yergl. hierüber F. Ludwig’s Notiz: Bemerkungen über Phragmidium albidum (Kühn) [Bot. Centralbl. 37, 1889, p. 413]. *) G. Lagerheim, Neue Beitr. z. Pilzflora v. Freiburg und Umgebungen [Mitt. d. Badischen Botanischen Vereins 1888, p. 44]_ Bot. Not. 1902. 12 16: 895. Physoderma Gerhardti Schrot, in Cohn, Krypt. Fl. von Schlesien III: 1, p. 194. — Ygl. Yestergren, Microm. rar. sel. 4:98. — Suecia: Upsala in horto botanico in foliis vivis Glyeerice aquaticce. — A. G. Eliasson. 14: 349. Physoderma Hippuridis Rostrup, Tillæg til Grönlands Svampe, p. 681 [Meddelelser om Grön- land. 3 Hefte, Fortsættelse III. Kjobenhavn 1891], — Suecia: ad Xacka prope' Stockholm in caule My- riophylli spicati. — Lgh. & Vgn. Die Nährpflanze ist neu. Die Art wurde bisher nur an Hippuris vulgaris auf Grönland, in Belgien ’) und bei Nancy (Frankreich) * 2) gefunden. 16: 394. Plasmopara obducens Schrot. — Bohemia: Wel- trus in foliis cotyledoneis Impatientis noli tangere. — KABai. 16: 380. Puccinia Actinomeridis P. Magnus, Ueber einige von J. Bornaiüller im Jahre 1900 auf den cana- rischen Inseln gesammelte Uredineen, p. 294, 295 [Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. 19. 1901]. — Amer, bor.: Washington D.C., Potamac-River in foliis Acti- nomeridis squarrosœ. — P. Magn. Originalexemplar! 13: 306. Puccinia Agropyri Ell. & Everh., New species of fungi [Journ. of Mycology All, p. 131, Washing- ton 1892]. I (= Aecidium Clematidis DC.) — Bo- hemia: Sbradonice ad Peruc in foliis Clematidis reetce. — Bub. Der Zusammenhang dieses Aecidiums mit Pucci- nia Agropyri Ell. & Everh. ist von P. Dietel 3) durch Kulturversuche festgestellt worden. 13: 307. Puccinia ambigua (Schwein.) Lagerh. in Sydow,. Uredineen 1056. — I, III. In foliis et caulibus Galii Aparines a) Suecia: in fagineto ad Bjerbolund in Scania. — Lgh. b) Bohemia: Stepanov ad Bilin. — Bub. *) Cladochytrium Hippuridis De V ILDEHAN, Notes mycolo- giques, 2:ème fase. [Ann. Soc. belge de microscopie (mémoires) t. XVII. p. 47). • J) De Wildeman, Notes mycologiques, 2: ème fasc. [ibidem t. XVIII, 1894, p. 149]. 3) P. Dietel. Ueber den Generationswechsel von Puccinia Agropyri Ell. & Everh. [Oesterr. botan. Zeitschr. 1892, n:o 8]. r 163 11:256. Puccinia Anemones virginianæ Schw. — Ti- rolia mer.. Groden, Pufelsschlucht in foliis Atrage- nes alpines. — Kab4t. Nachdem diese Form verteilt worden war (April 1900), erschien (Febr. 1901) BraaK’s treffliche Bear- beitung der Puccinien vom Typus der Puccinia Ane- mones virginianæ Scweinitz 1), nach welcher Bearbei- tung die amerikanische Puccinia auf Anemone virgini- ana und A. cylindrica keineswegs mit der europäischen bisher für Puccinia Anemones virginianæ gehaltenen Art identisch ist und der ScHWEiNiTz’sche Name nur der amerikanischen Art angehört. Die hier verteilte Form ist nach Bubék als Puccinia de Baryana Thüm. c) atragenicola Bub. zu benennen. Diese Form kommt auf Atragene alpina in Tirol, in der Schweiz und in Italien vor. Nach den Versuchen von Ed. Fischer 2) lässt sie sich auf Pulsatilla alpina und Pulsatilla mon- tana nicht übertragen. 11:257. Puccinia Arenariæ (Schum.) Schrot. — Suecia: Gotland, Ljugarn in caulibus Saginæ procumbentis. — Vgn. 13: 308. Puccinia arctica Lagerh. I in Sydow, Uredineen 955. — Syn. Puccinia Primulse Karst, (non Grev.). — Yergl. Vestergren, Microm. rar. sei. 7: 158: Bot. Notiser 1900, p. 38. — Norvegia: ad Kaafjord in Alten (Vest-Finmarken) in foliis Primula s sibiricæ. Lgh. Orignalexemplar ! 11:258. Puccinia (Auteupuccinia) asperulina (Juel) Lagerii. I = Aecidium asperulinum Juel, Ueber Aeci- dum Galii Pers. [Hedwigia 35, 1896, p. 194]. — Rossia baltica: ins. Osilia prope Arensburg in Asperula tinctoria. — Vgn. Die Uredo- und Teleutosporen dieser Art wurden von G. Lagerheim im Sommer 1896 bei Borgholm auf Öland und später von mir 6j7 1898 bei Lumme- *) Fe. Bubük, Ueber die Puccinien vom Typus der Puccinia Anemones virginianæ Schweinitz [Sep. aus Sitzungsber. d. k. böhm. Gesellsch. d. Wissensch. in Prag 1901], 2) Ed. Fischer, Entwicklungsgeschichtliche Untersuchungen über Rostpilze p. 74 [Beitr. z. Krypt. Fl. d. Schweiz I, 1. Bern 1898], 164 lundsbruk auf Gotland gefunden. Während das Mycel der ersten Generation den ganzen Spross durchzieht und die Aecidienbecher die Unterseite meist aller Blät- ter des Sprosses bedecken, findet man die Uredo- und Teleutosporen zusammen in sehr kleinen vereinzelten Pusteln entweder am Stengel des Aecidium-tragenden Sprosses (dessen Blätter von den Aecidien zerstört sind) oder meist auf der Blattunterseite besonderer vom Aecidiumgeneration nicht befallener, undeformierter Sprosse. Die Uredosporen sind rundlich bis um- gekehrt birnenförmig, hellbraun, 26 — 30 X 20—22 fjL gross, stachelig, mit 2 oder 3 Keimporen, die Te- leutosporen meist oblong — keulenförmig, oben abge- rundet mit einer niedrigen, ungefärbten, bisweilen un- deutlichen Scheitelpapille, feinwarzig, an der Quer- wand eingeschnürt, braun, 37 — 44 X 18 — 24 ju gross, der Keimporus der unteren Zelle dicht an der Querwand. 11: 259. Puccinia Bardanæ Cda: Uredo prim, et sper- mog.! — Cfr. Fr. BuBas, Bes. myk. Durchf. Böh- mens im J. 1898 [Sep. aus Sitzungsber. d. k. böhm. Ges. d. Wissensch. 1899, p. 15]; E. Jacky, Die Com- positen-bewohnenden Puccinien [Zeitschr. f. Pflan- zenkrankh. Bd IX, 1899, p. 290]. — Bohemia: Welwarn in foliis Lappce tomentosce. — Kabät. 13: 309. Puccinia Bupleuri falcati (DC.) Wist. I. — Bo- hemia: Kuchelbad ad Pragam in foliis Bupleuri falcati. — Bttb. 13: 310. Puccinia Celakovskyana Bub. (Sori spermo- goniiferi et uredosporiferi primarii. — Cfr. Fr. Bu- 0 rezich, které cizopasi na nêkterÿch Rubia- ceich, p. 11 [Sep. aus Sitzungsber. d. k. bölim. Ge- sellsch. d. Wissensch. in Prag 1898]. — Moravia: ad Hohenstadt in foliis Galii Cruciatce. — Bub. — Originalexemplar ! 11: 253. Puccinia Cirsii eriophori Jacky, Spezialisierung Compositenbewohn. Puccinien [Zeitschr. f. Pflanzen- krankh.,. Bd IX, 1899, p. 275], — Syn. Gymnoco- nia Cirsii eriophori Vesterg. in sched. ad Micr. rar. sei. 11: 253. Im "Resultate der mykologischen Durchforschung 165 Böhmens im Jahre 1898 I”, pag. .9 (Sitzungsberichte d. k. böhm. Gesellsch. d. Wissensch. Mat.-naturw. Classe. 1899) beschreibt Bub4k Cæoma Kabatianum als erste Sporengeneration der Puccinia Cirsii lanceolati Schrot.: "die erste Sporengeneration besteht aus ein- zelnen, zerstreuten Lagern, welche kein Pseudoperi- dium besitzen”. Solchen Puccinien, deren erste Spo- rengeneration ein Cæoma ist, gab Lagerheim (Ueber Uredineen mit variablem Pleomorphismus. Tromsö Museums Aarshefter 16, 1893, p. 140, 141) den Gat- tungsnamen Gymnoconia. Büb4k nennt daher die Art Gymnoconia Cirsii lanceolati , und giebt für diese zu- gleich eine neue Nährpflanze: Cirsium eriophorum an. In seiner oben citierten Arbeit zeigte Jacky, dass die Puccinia auf Cirsium eriophornm von der auf Cirsium lanceolatum lebenden sowohl biologisch als auch durch kleine morphologische Unterschiede specifisch verschie- den, obgleich allerdings mit ihr sehr nahe verwandt ist. Ueber die erste Generation der neuen Art giebt Jacky an: ’’Becher weit geöffnet, ohne Pseudoperidie, von zahlreichen Blatthaaren umgeben”, was zu be- rechtigen schien, die Art zu Gymnoconia überzuführen. Neuerdings hat aber J. I. Lindkoth in seiner wichtigen an morphologischen Aufklärungen reichen Arbeit: Mykologische Mitteilungen in Acta Societatis pro fauna et flora fennica XX, n:o 9, p. 8 (Helsing- fors 1901) sowohl bei Puccinia Prenanthis (Pers.) Puck. auf Prenanthes, Mulgedium und Lactuca, als auch bei Puccinia Cirsii lanceolati Schrot, nachgewiesen, dass ein Pseudoperidium im morphologischen Sinne verhanden ist, obwohl es seine biologische Bedeutung verloren hat. Die Pseudoperidienzellen hängen nämlich äusserst locker mit einander zusammen1) und zeigen eine sehr an die ’) In seiner Originalbeschreibung von Puccinia Cirsii lance- olati in Cohn, Krypt-Fl. v. Schlesien III: 1 p. 317 sagt Schröter: ”Pseudoperidien sehr locker gefügt”, welche Angabe also völlig von Lindroth bestätigt wird. 166 Sporen erinnernde Form. Bezüglich der Ausbildung des Pseudoperidiums stellt Lindroth folgende allgemeine Regel auf: ”je oberflächlicher ein Aecidium ist, desto kräftiger ist sein Pseudoperidium entwickelt, und um- gekehrt: je tiefer ein Aecidium eingesenkt ist, desto schwächer ist auch sein Pseudoperidiunf * *). 16: 381. Puccinia Chrysanthemi Roze II in Bull. d. 1. Soc. myc. d. France 16, 1900, p. 92. Cfr. G. Massee in Gardeners Chronicle, 8 Oct. 1898; (P. Sorauer,) Warnung für Chrysanthemum-Züchter [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. VIII, 1898, p. 319]; Rostrup, My- kologiske Meddelelser VIII [Bot. Tidsskr. Bd 22]; Jacky, Der Chrysanthemum-Rost [Zeitschr. f. Pflan- zenkrankh. X, 1900, p. 132]; P. Magnus, Ueber den auf Chrysanthemum indicum auftretenden Rostpilz [Gartenflora 1900]. — Germania: Berolini in foliis vivis Chrysanthemi indici horti botanici. — P. Henk. 13:311. Puccinia conglomérat#. (Strauss) Kze. & Schm. — Bohemia: Riesengebirge, Riesenbaude in foliis Homogynes alpines. — Bub. 11:260. Puccinia coronifera Kleb. II, III. — Cfr. 0. Juel, My kologische Beiträge V, p. 221 [Ofvers. af K. Vet. Akad. förhandl. 1896, N:o 3], — Suecia: Gotland, Ytlings par. Bro in foliis Seslerice coendece. — Von. P. Magnus 2) hat darauf hingewiesen, dass der Name Puccinia coronifera Kleb, in Puccinia Lolii Niels. geändert werden muss, da Nielsen schon 1875 auf den Zusammenhang des Aecidium Phamni Gmel. auf Kh. catliartica mit genannter Puccinia auf Loliuni aufmerk- sam gemacht hat. ’) Nachtrag: In einer neuen Arbeit (Oesterr. bot. Zeitschr. 1902. n. 2) stellt BuBaK für Pucc. Cirsii lanceolati und P. Cirsii eriopbori die Gatbung Jacky a auf; nach ihm ist dort "weder von einer Pseudoperidie.nacb von sporenäbnlichen Pseudoperidiezellen irgend eine Spur zu finden”. *) P. Magnus, Ein Beitrag zur Geschichte der Unterschei- dung des Kronenrostes der Gräser in mehrere Arten [Oesterreichische botanische Zeitschrift 51, 1901, p. 89]. 167 13: 312. Puccinia Crepidis sibiricæ Lindr. I, II, III, Mykologische Notizen p. 247 [Bot. Notiser 1900]. — Rossi a: Gouw. Olonets, f. I ad flumen Sondala (Keno) in foliis Crepidis sibiricæ 7/7 1899, ff. II, III, Bjeregi 29/8 1899. — Lindr. Originalexemplar! 11: 261. Puccinia Liliacearum Duby. — Bohemia: Welt- rus in foliis Ornithogali tenuifolii. — Kab4t. 11:262. Puccinia Menthæ Pers. I. — Suecia: Gotland, Nygârds par. Foie in caulibus et petiolis foliorum Clinopodii vulgaris. — Vgn. Die Zugehörigkeit des Aecidiums zu Puccinia Men- tha Pers. hat Klebahn experimentell nachgewiesen 1). 16: 383. Puccinia minussensis Thüm. — Cfr. Lindroth, Mykol. Mitteilungen [Acta Soc. pro fauna et flora fennica XX, N:o 9. 1901). — Fennia: Karelia olonetsensis, Vosnesenje ad flumen Swir in foliis Mulgedii sibirici. — Lindr. 13:313. Puccinia oblongata (Link) Wint. II. — Bohe- mia: Böhmerwald, Teufelssee — Schwarzer See in foliis Luzulœ maximœ. — Bub. — Adest etiam Dar- luca Filum (Biv.) Cast. 13:314. Puccinia obtusa Schköt. I. — Bohemia: Lacus Zehunensis in foliis Salvia verticillatœ. — Bub. 16: 385. Puccinia persistens Plowr. I (Aecidium Thalictri Grev.; Aecidum Ranunculacearum rj Thalictri flavi DC ; Aecidium Thalictri flavi Wint.). — Cfr. C. B. Plow- right, British Uredineæ and Ustilagineæ p. 180 — 181. London 1889. — Suecia: Upsala, Flottsund in foliis Thalictri flavi. — Rob. E. Fries. Die Uredo- und Teleutosporen werden nach Plow- right 1. c. auf Triticum repens entwickelt. 11:263. Puccinia Poarum Niels. II. — Norvegia arc- tica: in foliis Poæ alpinæ ad Tromsö. — Lgh. Ueber diese Form auf Poa alpina berichtet G. Lagerheim 2): r Puccinia Poarum Niels, [richtiger P. epi- phylla (L.) Wettst.] bei Tromsö. Die Art kommt hier ‘) Klebahn, Kulturversuche mit heteröcischen Rostpilzen, Y Bericht [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. Bd VI, 1896, S. 334J; VI Bericht [ebenda Bd VIII, 1898, S. 28]. 5) G. Lagerheim, Ueber Uredineen mit variablem Pleomor- phismus p. 124 [Tromsö Museums Aarshefte 16, 1893], 168 auf Poa alpin a häufig vor; auch ist das dazu gehö- rige Aecidium Tussilaginis Gmel., bisher aber nur spär- lich, hier beobachtet worden. Wenn man die über- winterten Poa-Exemplare nach dem Schmelzen des Schnees im Frühjahr untersucht, so bemerkt man an den Blättern Z7mZo-lager, und die neu entwickelten Blätter sind oft reichlich mit frischer Uredo besetzt zu einer Zeit, wenn von Tussilago noch keine Blätter sichtbar sind, und also das Aecidium auch nicht Vor- kommen kann. An den meisten Poa aTpfna-Exempla- ren wird nur Uredo entwickelt, nur an einem Stand- ort habe ich im vorigen Herbst Teleutosporen ange- troffen, seitdem ich sie ziemlich lange vergeblich ge- sucht hatte. Dies möchte in Verbindung mit dem spärlichen Auftreten des Aecidiums stehen”. 13:315. Puccinia Podospermi DC. — Cfr. Jacky, Die Compositenbewohnenden Puccinien vom Typus der Puccinia Hieracii [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. Band IX, 1899, p. 285], — Bohemia: Libockovice in Po- dospermo laciniato. — Bub. 11:264,265. Puccinia præcox Bub. I, II. — Cfr. Fr. Bu- bûk, Ueber die Uredineen, welche in Europa auf Crepis-Arten Vorkommen [Sep. aus dem XXXYI. Bande der Verb. d. naturforschenden Vereins in Brünn]; Fr. Bubük, Zweiter Beitrag zur Pilzflora von Böhmen und Nordmähren (Yerh. d. k. k. Zool.- bot. Ges. Wien, Bd XLYIII, Heft 1, p. 36 . — In foliis vivis Crepidis biennis: f. I (264 a), II ßos- sia baltica: ins. Osilia in regione Arensburgensi (Auctor det.!). — Vgn. ; f. I (264 b) Moravia: Ho- henstadt in foliis Crepidis biennis. — Bub. Original- exemplar! 16: 384. Puccinia Prenanthis (Pers.) Fuck. (Coli.). — Hel- vetia: Arosa in foliis Mulgedii alpini. — P. Magn\ Lindroth 1), der eine morphologische Auseinan- dersetzung der Formen der Puccinia Prenanthis (coli.) gegeben hat, zählt diese form auf Mulgedium alpinuni ') J. I. Lindroth, Mykologische Mitteilungen I Ueber einige Compositen bewohnende Puccinien [Acta soc. pro fauna et flora fennica XX, N:o 9, 1901]. 169 zu Puccinia Prcnanthis purpurea, (DC) Lindr., welcher sie morphologisch gleich ist. Jedoch sollen die Aeci- dien, welche denselben mikroskopischen Bau wie die- jenigen auf Prenanthes haben, sich durch ihr Auftre- ten in sehr kleinen Gruppen, zerstreut auf den Blät- tern, ohne Hypertrophien hervorzurufen, von der Form auf Prenanthes abweichen. Es ist daher nicht un- wahrscheinlich, dass die Form auf Mulgedium sich bei der Kultur als eine besondere Species ( Puccinia Mul- gedii Westend.) zeigt. 18: 816. Puccinia Pulsatillæ Rostrup in Cat. d. plantes, que la Soc. bot. d. Copenhague peut distrib. en print. 1881, p. 1 (nomen nudum). — Bohemia: Ratscheberg ad Teplitz in foliis Pulsatillæ pratensis. — Bub. ’’Durch grössere, grobwarzigere Sporen, deren Zel- len nicht kuglig, sondern elliptisch bis länglich sind (besonders die Basalzelle), ebenso durch spätere Ent- wicklungszeit von Puccinia fusca (Relh.) Wint. ver- schieden”. (Fr. BüBaK in litt.). 16; 386. Puccinia Saxifragæ Schlecht. — Cfr. P. Dietel, Bemerkungen über die auf Saxifrageen vorkommen- den Puccinia-Arten [Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. 1891, Bd IX, Heft 2, p. 35 ff.] — Fennia: Kare- lia olonetsensis, Solomeno prope Petrosavodsk in fo- liis vivis Saxifraga nivalis. — Lindr. 11:266. Puccinia Schneideri Schrot, in W. G. Schneider, Herbar. Schles. Pilze, Fase. IX. — Germ ania: ins. Rugia ad viam inter Lobbe et Göhren in caulibus Thymi angustifolii. — P. Sydow. 11:267,268. Puccinia Scirpi DC. I, II, III. — Moravia: Hohenstadt, f. I (267) in foliis Limnanthemi nym- phœoidis. f. II, III (268) in culmis Scirpi lacustris 7. & 10.' 1898. - Bub. Der Zusammenhang des Aecidium nymplioides DC mit Puccinia Scirpi DC ist von Chodat *) und Bo- b4k * 2) durch Kulturversuche dargelegt. *) R. Chodat, Sur le Puccinia Scirpi DC [Compte rendu des travaux présentés â la 72. session de la Soc. Helvétique d. scienc. nat., Genève 1889], 2) Fr. Bubûk, Puccinia Scirpi DC [Oesterr. bot. Zeitschr. Jahrg. 1898. Nr. 1, Taf. Il], 170 11:269. Puccinia silvatica Schrot. I. — Cfr. P. Magnus, Die von J. Peyritsch in Tirol gesammelten und im Herb. d. k. k. Univ. zu Innsbruck aufbewahrten Pilze [Ber. d. naturw.-medicin. Yer. zu Innsbruck XXI, 1892 — 93]; P. Dietel, lieber die Aecidien von Melampsora Euphorbiæ dulcis Otth und Puccinia silvatica Schrot. [Oesterr. bot. Zeitschrift 1889, n:o 7]; Fr. BüBaK, Ueber die Uredineen, welche in Europa auf Crepis-Arten Vorkommen, p. 2 [Sonderahdr. aus d. XXXVI. Bande der Yerh. d. naturf. Vereins in Brünn], — Moravia: Hohenstadt in foliis vivis Cre- pidis Hennis. — Bub. 13: 317. Puccinia Sweertiæ (Opiz) West. I. — Bohemia : Riesengebirge, Riesengrund in foliis Sweertiæ peren- nis rarissima. — Bub. 16:387. Puccinia Thalictri Chev. — Fennia: Karelia olonetsensis, Gakrutsi ad flumen Swir in foliis Tha- lictri flavi. — Lindr. 13: 318. Puccinia Thesii (Desy.) Chaill. II, III. — Cfr. Yuillemix, Les Puccinies des Thesium [Bull. d. 1. Soc. Myc. d. France 1894, p. 107]; Lagerheim, Ure- dineæ Herbarii Eliæ Fries, p. 131 [Tromsö Mus. Aarshefter 17, 1894], — Bohemia: Böhmerwald, Xeubrunn ad Mader in foliis, caulibus etc. Thesii pratensis. — Bub. 17:424. Ramularia Ajugræ (Xiessl) Sacc. — Germania: Erfurt, Steiger in foliis Ajugæ reptantis. — P. Mags. 15:373. Ramularia cervina Speg. — Bohemia: Ober- Lipka ad Grulich in foliis Homogynes alpinæ. — Bub. 12: 298. Ramularia coccinea (Fuck.) Yesterg. in Bot. Xo- tiser 1899, p. 171. Cfr. Yestergrex, Microm. rar. sei. 6: 148. — Syn. Fusidium coccineum Fuck. (Sacc. Syll. IV, p. 29). — Suecia: Smäland, Sunnansjö par. Ö. Thorsäs in foliis vivis Yeronicæ Chatnccdryos. — Joh. 15: 374. Ramularia Kabatiana BuBäK n. sp. [herausge- geben in Micr. rar. sei. December 1900]. — Bohe- mia: Oberlipka ad Grulich in foliis GnaphaJii nor- végien 18,$ 1900. — Bub. Originalexemplar! rR. maculis magnis, irregularibus, interdum con- fluentibus, brunneis; cæspitulis hypophyllis, albidis, 171' hyphis fasciculatis, hyalinis, 80 — 120 fi longis, 2 — 5 ju latis, squarrosis, denticulatis. Conidiis e denticulis nascentibus vel terminalibus, ovoideoellipsoideis vel cylindraceis, utrinque obtusis, rarius apiculatis, hyali- nis, 15 — 29 ju longis, 6 — 11 ju latis, unicellularibus vel uniseptatis”. (Fr. Bub4k.) P. Sydow *) beschrieb 1899 eine Ovularia Gna- pJialii auf den Blättern von Gnaplialium silvaticum aus Lichterfelde bei Berlin. Vielleicht ist diese mit Bu- b4k’s Art identisch, was ich aus Mangel an Verglei- chungsmaterial nicht zu entscheiden wage; wenn dem so wäre, so wäre die Art Ramularia Gnaphalii (Syd.) zu nennen. 12: 299. Ramularia Vestergreniana Allesch. n. sp. — Rossia baltica: ins. Osilia, Kielkond in foliis vi- vis Lcvistici officinalis. — Vgn. — Originalexemplar. Beschreibung: Flecken amphigen, ziemlich gross, von 0,5 bis 1 cm. im Durchmesser, mit breitem braunge- l'ärbtem Rand, durch die zahlreichen dichtstehenden Conidienträger-Biischeln weissmehlig, bei der Coni- dienreife aus abgestorbenem Mesofyll bestehend. Ve- getatives Mj^cel aus ca. 3 /u weiten Hyphen beste- hend, hyalin, in dem zerstörten Mesofyll der Flecken verbreitet. Conidienträger auf beiden Blattflächen in Büscheln aus den Spaltöffnungen her vor tretend, ziem- lich gerade, hyalin, unseptiert, kurz, 14 — 18 X 4 ju. Conidien successive vereinzelt, oder je einige vereinigt, an den Enden der Conidenträger erzeugt, gerade, hya- lin, cylinderförmig, beidendig abgerundet bis abge- stumpft, unseptiert oder typisch mit einer Querwand in der Mitte (selten mit 3 Querwänden), 20 — 34 X 4 u gross, bei der Keimung beidendig zu langen Fäden herauswachsend. Nach Allescher kann die Art mit keiner der früher auf Umbelliferen bekannten Ramularia- Arten ’) P. Sydow, Beiträge z. Kenntnis d. Pilzflora d. Mark Bran- denburg II [Hedwigia 1899 p. (170)]. 172 vereinigt werden. Die Ramularia Levistici Oudem. mit conidiis ovoideis” ist nach Allescher von vorliegen- der Ramularia sehr verschieden. 15: 366. Rhabdospora Cakiles H. & P. Sydow, Beiträge zur Pilzflora der Insel Rügen, p. 128 [Hedwigia XXXIX, 1900]. — Germania: Thiessow ins. Rugia in caulibus mortuis Cakiles maritimæ. — H. & P. Syd. 16: 367. Rhabdospora cercosperma (Rostr.) Sacc. — Cfr. T. Yestergren, Eine arktisch- alpine Rhabdospora [Bih. till K. Svenska Yet. Akad. Handl. Bd 26. Afd. III, n:o 12, 1900], — Norvegia arctica: Lyngen, Kaafjor.d, Birtavarre in caulibus et capsu- lis Pedicidaris flammece. — Emil Haglund. 15:362. Rhytisma (Criella) Aceris laurini (Pat.) P. Henn. — Cfr. M. Raciborski, Crypt, paras, in ins. Java lectæ, fase. II. Buitenzorg 1899. — Syn. Ny- manomyces Aceris laurini P. Henn. [Monsunia 1899, p. 28] . — Java: in foliis Aceris laurini prope Bui- tenzorg. — M. Fleischer [comm. P. Henn.] 11: 270. Rostrupia Elymi (Westend.) Lagerh. (II, III), Sur un noveau genre d’Uredinées [Journ. d. Botanique, numéro der l:er juin 1889]. — Germania: ins. Rugia, ad litora marina prope Göhren et Thiessow in foliis Elymi arenarii. — P. Syd. Nach E. Rostrüp’s *) Beobachtungen in der Natur und Aussat- Versuch en steht j Rostrupia Elymi in gene- tischem Zusammenhänge mit einem Aecidium af Tha- lictrum minus [Aecidium Thalictri flavi (DC) Wint. p. p]. 15: 363. Schizoxylon Berkeleyanum (Dur. & Lev.) Fuck. f. decipiens Karst. — Cfr. Rehm, Ascomyceten 1322. — Suecia: in caulibus siccis Epilobii angustifolii, Dalarö prope Stockholm. — Lgh. — Det. Dr. Rehm. 14: 326. Schroeteria Decaisneana (Boud.) De Toni. — Syn. Geminella Decaisneana Boud. — Suecia: Oelan- dia. Borgholm in funiculis seminum Veronicæ he- derifolice. — Lgh. 14: 327,328. Schroeteria Delastrina (Tul.) Wint. — Syn. Thecaphora Delastrina Tul.; Geminella Delastrina ’) E. Rostrup, Et nyt Värtskifte hos Uredinaceerne og Ko- nidier hos Thecaphora Convolvuli [Oversigt over det k. danske Yi- denskabernes Selskabs Forhandlinger, 1898, S. 269 — 276], 173 Schrot. — Suecia: Oelandia, Borgholm in semini- bus, funiculis placentisque Veronicæ arvensis (327) et Veronicæ vernœ [matricis novæ] (328). — Loh. 15: 375. Sclerotium lichenicola Svendsen, Ueber ein auf Flechten schmarotzendes Sclerotium [Bot. Notiser 1899 p. 2 1 9 1 . — Suecia: Upland, Upsala supra thallum Xanthoriœ parietinæ aliorumque lichenum. — Vgn. 17: 425. Sclerotium rhizodes Awd. — Germania: Saxonia, Prossen in folds Phalaridis urundinaceœ. — P. Magn. 12: 300. Scolecotrichum graminis Fuck. f. Sieglingiœ. Rossi a baltica: ins. Osilia, Arensburg in folds Sieg- lingiæ (=> Triodiæ) decumbenüs. — Vgn. 17: 418. Septoria Caricis montanæ Vesterg. n. sp. — Rossia baltica: ins. Osilia in regione Arensburgensi in folds vivis Caricis montanæ. — Ygn. — Original- exemplar! Beschreibung : Perithecien vereinzelt auf braun ge- rundeten, deutlich umgrenzten, meist nur 1 — 2 mm. grossen Flecken, 1 ( — 3) auf jedem Fleckchen hervor- brechend, sehr klein, mit cirkelförmigem Umkreis ung. 150 ß im Durchmesser oder mit ellipsoidischem Um- kreis 175 X 125 ß gross. Conidien fadenförmig, schwach nach oben verschmälert, hyalin, deutlich 4 — 6-septiert, gerade oder schwach gebogen, 46 — 56 X 1 ß- — Die Art habe ich auch auf Gotland an mehreren Lokalitäten wahrgenommen. — Unter den auf Carex früher beschriebenen Septoria- Äxten giebt es nach Al- lescher’s Ansicht, welche ich nur unterschreiben kann, keine, zu welcher oben beschriebene Art geführt wer- den könnte. Das Auftreten von meist nur einem Perithecium auf jedem Fleckchen ist sehr charakteri- stisch. 12: 294. Septoria Crepidis Vesterg., Bidrag tili kännedo- men om Gotlands svampflora p. 24 [Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Band 22, Afd. III, N:o 6]. — Suecia: Upland, Upsala slottsbacke in folds caulibusque Crepidis tectorum. — Vgn. — Original- exemplar! 174 14:341.342. Sorosphæra Veronicæ Schrot. — Suecia: Oelandia, Borgholm in caulibus Veronicæ Chamœ- dryos (matricis novæ, 341) et Veronicæ hederifoliæ (342). - Lgh. 14; 329. Sorosporium Montiæ Rostr., Mykologiske Med- delelser YI p. 128 — 129 [Bot. Tidsskrift. 20 Bd, 2 Heft. Kjöbenhavn 1896]. — Norvegia arctica: in regione litorali ad Talvik in Alten (Yest-Finmar- ken) in foliis caulibusque Montiæ fontunæ. — Lgh. 14; 330. Sorosporium Saponariæ Rra. — Cfr. Yester- gren, Microm. rar. sel. 4:89. — Bohemia: Collis ”Yoskovrch” ad Podebrady in floribus Cerastii ar- vensis. — Bub. 17: 419. Stagonospora subseriata (Desh.) Sacc. — Rossi a b ait ica: Osilia, Arensburg in caulibus foliisque sic- cis Moliniœ coeruleæ. — Vgn. 15:364. Stigmatea Andromedæ Rehm. — Cfr. Rehh, Ascomyceten 542. — Suecia: Nericia ad Porla in pagina inferiore foliorum Andromedæ polifoliæ. — Lgh. 14:350. Syncbytrium aureum Schrôt. — Bohemia: La- cus Zehunensis in foliis Sanguisorbæ officinalis. — Bub. 12:281. Taphrina epiphylla Sadeb. — Syn. Exoascus epiphyllus Sadeb. — Cfr. Sadebeck, Die parasitischen Exoasceen, p. 56 [Aus dem Jahrb. d. Hamburgischen Wissenschaftl. Anstalten X, 2]; Giesexhagen, Die Entwickelungsreihen der parasitischen Exoasceen, p. 340 [Sep.-Abdr. aus Flora 1895, Ergänzungsband, 81 Bd, Heft 2]. — Rossia baltica; ins. Osilia, Arensburg in foliis Alni incanæ. Ygn. 15: 365. Taphrina Vestergreni Giesen-hagex, Taphrina, Exoascus und Magnusiella p. 125, Taf. V, Fig. 1 — 5 [Bot. Zeit. 1 Abt., Heft YII, 1901]. — Rossia bal- tica: ins. Abro prope Osiliam in foliis vivis Poly- stichi filicis maris. — Vgn. — Originalexemplar! 11:271. Thecopsora Galii (Link) De Toni. — Bohemia: prope Rovensko ad folia Galii Molluginis. — Bub. 12: 277. Tilletia Antboxantbi A. Blytt, Bidrag til Kund- skaben om Norges Soparter IY, p. 31 [Christiania Vidensk.-Selsk. Forh. 1896, n:o 6], — Suecia: Up- land, Lidö in par. Yätö in ovariis Anthoxanthi odo- rat i. — H. Hesse LH an. Diese seltene Art ist vorher nur bei Trondhjem in Norwegen gefunden worden (Blytt 1. c.). 16: 896. Tracya Hydrocharidis Lageeh. n. sp. — Suecia: Stockholm, Järla in foliis vivis Hydrocharidis mor- sus rance. — Lgh. — Originalexemplar! Descr. : Maculis nullis ; soris epiphyllis, crebre spar- sis, e stratu firmo sporarum constitutis, nudo oculo ni- gris, punctiformibus, rotundatis 130 — 150 ju in diam.; sporis brunneis, e vertice visis 7 — 9 fx in diam., ro- tundato-angulosis e latere rectangularibus. 18:319. Triphragmium echinatum Lév. — Bohemia: Erzgebirge, Neustadt in foliis Mei athamantici. — Bub. 13: 320. Triphragmium Ulmariæ (Schum.) Lixk ß alpi- num Lagérh. n. var. — Norvegia: in regione sub- alpina ad Strömsmo in Bardo (Tromsö) in foliis Ulmariæ pentapetalæ 8. 1900 leg. Lgh. — Original- exemplar! ”A forma a differt absentia status secundarii ure- dinis et soris teleutosporarum maximis, nervincolis (eadem forma ut in statu primario uredinis); conf. P. Djetel, Bemerkungen über primäre Uredoformen [Hed- wigia, Bd XL, 1901, H. 5, p. (130)].” (Gr. Lagekheim). 11: 272. Uredinopsis filicina (Niessl) P. Magnus, Ueber den Protomyces (?) filicinus Niessl [ Atti del Con- gresso Botanico internationale 1892] ; P. Dietel, Zur Kenntnis der Gattung Uredinopsis Magnus -[Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. 13, 1895, p. 326, Taf. XXVI; Fig. 1 — 13]. — Austria: Bad Gastein in foliis Phego- pteridis vulgaris (= Ph. polypodioides). — P. Magnus . 14: 331. Urocystis Festucæ Ule, Beitrag zur Kenntnis der Ustilagineen p. 215 [Yerh. d. bot. Ver. d. Prov. Brandenburg Bd 25, 1883] — Cfr. P. Magnus, Die Ustilagineen d. Prov. Brandenburg p. 94 [Ibidem Bd 37, 1895]. — Bohemia: Collis Marienberg ad Aussig in foliis Festucæ ovinœ. — Bub. 14: 332. Urocystis Kmetiana P. Magn. in Yerh. d. bot. Vereins d. Prov. Brandenburg 31, 1889, p. XIX. — Suecia: Stockholm, Experimentalfältet in fructibus (caulibusque) Violæ tricoloris. — Lindr. 176 Eine zweite schwedische Lokalität dieses Pilzes möchte ich hier anführen: Gotland. Eriks im Kirch- spiel Bro, wo ich ihn im Sept. 1898 auf Viola ar- vensis einsammelte. J. I. Lindroth teilt mit: ”Bei sehr starkem Auf- treten des Pilzes werden die Sporen zuweilen auch in den Stengeln und Blattstielen gebildet. Dieselbe Eigentümlichkeit habe ich auch in Finland: Karelia onegensis bei Sennoguba Ende August 1898 beobachtet’1. 12: 278. Urocystis uiei P. Magn. in Rabenhorst, Fungi euro- pæi 2890. — Cfr. Ernst Ule, Beitr. z. Kenntnis d. Usti- lagineen, p. 215 | Verh. d. bot. Ver. d. Prov. Bran- denburg Bd 25, 1883]; P. Magnus, Die Ustilagineen der Prov. Brandenburg, p. 95 [Ibidem Bd 37, 1895]. — Suecia: Gotland, Eriks par. Bro in foliis Poce pratensis. — Ygn. 11:273. Uromyces Astragali (Opiz) Sacc. II, III. — Bo- hemia: Welwarn in foliis caulibusque Astragali austriaci. — Kabüt. 11:274. Uromyces Ervi (Wallr.) Plowr. I (Aecidium Ervi Wallr.) — Cfr. C. B. Plowright, British Uredineæ and Ustilagineæ p. 140. — Suecia: Gotland, Bin- gerskvarn prope Visby in foliis Ervi hirsuti. — Vgn. Dass obige Art sich auf Ervum hirsutum speziali- siert hat, hat Plowright (1. c.) durch Kulturversuche dargelegt. Ausserdem ist die Art durch ihre spär- liche Uredo- und bis in den Herbst wiederholte Bil- dung von Aecidien *) gekennzeichnet. Die verteilten Exemplare sammelte ich am 25 August. 11: 275. Uromyces Erythronii (DC) Pass. I, III. — Tirolia merid.: Val Badia, Sompund (c:a 1400 M.) in pra- tis alphas in foliis Lilii bulbiferi. — Kabüt. 16: 388. Uromyces Kabatianus Bub. n. sp. II, III. - Bohemia: Prag in nemore Klamovka ad Smichov in foliis vivis Geratiü pyrenaici. — Jos. Em. KABaT. OriginaLexemplar ! ‘) P. Dietel, Über zwei Abweichungen vom typischen Ge- nerationswechsel der Rostpilze [Zeitschr. f. Pflanzenkrankh. III Bd, 5 Heft, p. 263] ; Derselbe, Über Rostpilze mit wiederholter Aeci- dienbildung [Flora 1895]. 177 Fr. Bub4k teilt folgende Beschreibung mit: •’’Auteuuromyces spermogoniis et aecidiis in maculis luteis, rotundatis, spermogoniis amphigenis, magnis, melleis, postea obscuris, hand copiosis, centralibus in maculis; pseudoperidiis hypophyllis, paucis. dense ag- gregatis, basi immersis, primo subhemisphæricis clau- sis, dein medio apertis cupuliformibus; æcidiosporis aurantiacis, raro rotundatis vel polyedricis, maxima ex parte oblongis, ovoideis vel ellipsoideis, 24 — 33 fl longis, 18 — 26,4 fi latis, membrana lutea, dense et conspicue tuberculata. Sorts uredosporiferis hypophyl- lis, maculis luteis insidentibus, in circulis dispositis, raro dispersis, brunneis, pulvinatis; uredosporis glo- bosis vel rarissime ovoideis, 22 — 26,5 fi in diam., membrana brunnea, disperse aculeata donatis. Sa- ris teleutosporiferis maculis in luteis vel purpureis, hypophyllis, mediocribus, oblongis, membrana tenui et nitida haud diu tectis, orbiculariter dispositis, con- fluentibus, brunneis, pulvinatis; teleutosporis ovo- ideis, ellipsoideis vel oblongis, 31 — 42 ft longis, 20 — 24,2 fi latis, membrana dilute fusca 1 fi crassa, lævi, apice papilla fusca, planiuscula, 2 — 3 fi alta donatis. — Pragæ in horto dicto ’’Klamovka” ad folia Geranii pyrenaici. Aecidiosporæ 15. Aprilis — finiente Maio, uredosporæ Maio — Septembri, teleutosporæ ine- unte üctobri apparent. Hane speciem optimam ab TJrom. Geranii (DC) Otth toto ccelo diversa clarissimo domino directori J. E. Kab4t, qui earn primo detexit, sacram esse volo.” 13:321. Uromyces lapponicus Lagerh. I (= Aecidium Astragali Eriks.). — Cfr. G. Lagerheim, Ueber Ure- dineen mit variablem Pleomorphismus p. 112 ff. [Tromsö Mus. Aarshefte 16, 1893]; 0. Juel, Mykol. Beiträge I, p. 416 [Öfvers. af K. Yet.-Akad. För- handl. Stockholm 1894. N;o 8]; H. & P. Sydow, Zur Pilzflora Tirols, p. 3 [Sep. aus Oesterr. bot. Zeitschr. 1901, N:o 1]. — Ed. Fischer, Uromyces lapponicus Lagerh., neu für die Schweiz [Bull. d. l’herb. Boiss. 13 Bot. Not. 1002. 178 T. \ II, N:o 5 ■ (1899) p. 420] . — Suecia: Lapponia Lulensis, alpes Sarjekenses, in foliis Astragali al- pini. — Ygn. 13: 322. Uromyces Scillarum (Grev.) Wint. — Bohemia: Selc ad Pragam in foliis Muscari tenuiflori. — Bub. 16: 390. Ustilago bromivora Fisch, d. Waldh. — Ger- mania: Berolini in spicis Bromi brachystachyos horti botanici. — . P. Henn. 14:333. Ustilago Duriæana Tul. — Suecia: Oelandia, Borgholm in fructibus Cerastii subtetrandri et C. semidecandri. — Lgh. 14: 334 & 16:391. Ustilago hypodytes (Schlecht.) Fr. — Bohemia: Ziegelschänke ad Trebnitz in culmis Tritici repentis. — Bub. (334). Suecia: Sca- nia, Abus in culmis et vaginis Eh/mi arcnarii. - Lgh. (391). 12: 279. Ustilago major Schrot, in Cohn. Krypt. Fl. v. Schlesien III: 1 p. 273. — Bohemia: Welwarn in floribus Silenis Otitis. — Kabût. 14:335. Ustilago marginalis (Link) Lfsv. — Bohemia: Riesengebirge, Mittagsteine in foliis Polggoni Bi- stortce. — Bub. 14: 337. Ustilago Pinguiculæ Bostr. — Cfr. Yestergren, Microrn. rar. sel. 8: 195. — Norvegia: in regione subalpina inter Talvik et Kaafjord in Alten (Yest- Finmarken) in antheris Pinguiculce alpinee. — Lgh. & N. Svedelius. 14: 336. Ustilago pustulata (DC.) Lagerh. ill Vestèrgren, Microm. rar. sel. I: 14. — Syn. Uredo Bistortarum a pustulata DC; Ustilago Bistortarum Körn. — Bohemia: Riesengebirge, Mittagsteine in foliis vivis Polggoni Bistortœ. — Bub. 14:338. Ustilago Scabiosæ (Sow.) Wint. — Bohemia: Ober-Stepanic ad Starkenbach in floribus Scabiosce arvensis rarissima. — Bub. 14: 339. Ustilago Scbweinfurtbiana Thüm., Mycotheca universalis n:o 726. — Aegyptus: ad Schubra prope Cairo in fructibus Imperatxc cylindricœ. — G. Schwein- eurth (comm. G. Lagerheim). — Originalexemplar! 13:340 & 16:392. Ustilago violacea (Pers.) Tul. — In antheris Silenis acaulis a) Norvegia: in alpe Flöjfjeldet prope Tromsö. — Lgh. b) Suecia: Lap- 179 ponia Lulensis, Sarjektrakten. — C. Skottsberg (14: 340). Norvegia: Tromsö ad Strömsmo in Bardo in antheris Stellaricc alpestris (matricis novæ). — Lgh. (16:392). 17:409. Valsa oxystoma Rehm: f. Alni glutinosæ. — Cfr. Rehm, Aseomyceten 1327. — Belgia: Bruxel- les, Soignes in ramis Alni glutinosæ. — P. Nijpels [comm. Rehm]. — 17:410. Venturia compacta Peck. — Suecia: Lapponia Lulensis in monte Porreti in foliis dejectis Myr- tilli uliginosce (matricis novæ). — Vgn. — Determi- navit Reiim. 17:411. Xylaria arbuscula Sacc. — Cfr. P. Hennings, Die in den Gewächshäusern des Berliner botanischen Gar- tens beobachteten Pilze, p. 113—159 [Yerh. d. Bot. Vereins d. Prov. Brandenburg 40, 1898]. — Germania: in calidariis horti botanici Berolinen- sis in truncis e Kamerunia importatis. — P. Henn. Vetenskapsakademien d. 14 maj. Prof. Jak. Eriks- son föredrog om släktskapsförhällandet mellan timotejrosten och sädesarternas svartrost, hvarofver en uppsats pâ tyska sprâket skulle intagas i Ofversigten. Till införande i Hand- lingarna antogs en afhandling af adj. K. Johansson: Archhi- eraciumfloran inom Dalarnes siluromrâde i Siljantrakten. Den 5 juni. Till införande i Handlingarne antogs en afhandling af prof. A. G. Nathorst: Zur oberdevonischen Flora der Bären-Inseln. Frân K. Yet. Akademiens sekreterare kan pâ begäran erhâllas en vid sammanträdet antagen promemoria, uppta- gande hvad författare, som ônska fâ sina arbeten intagna i aka- demiens skrifter, hafva att iakttaga. Fysiografiska sällskapet d. 14 maj. Lektor Törn- quist refererade för intagande i sällskapets Handlingar en af- handling af fil. lie. Hjalmar Möller: Bornholms fossila flora. 1. Kristiania Videnskabsselskab den 30 Mai 1902. J,Professor N. Wille meddelte Resultatet af Undersögelserne af de Planter, som Carsten Borchgrevink havde indsamlet un- der sin Expedition 1898—1900 paa det antarctiske Fastland (Cap Adair, Newnes Land og Geikie Land). Disse Planter var af Prof. Y. Nielsen over leveret Foredragsholderen, som havde henvendt sig til flere Specialister for at faa de for- 180 skjellige Arier besternt. D:r X. Bryhn paa Hönefos havde undersögt den indsamlede Lövmose, som viste sig at repre- sentere en ny slægt: Sarconeurum antarcticum Bryhn. Pro- fessor Tu. Fries i Upsala havde besternt Lavarterne som viste sig at tilhöre folgende 4 Arter: JJsnca sulphured (Koen) Th. Fr. f. sphacelatu (R. Br.J, Physcin stellaris (L.) Xyl. u acl- pressa Th. Fr., Caloplaca clegans (Link) Th. Fr. f. far du Bab. og Leeanora (Placodium) chrysoleuca (Sh.) Ach. ß melan- ophtlialma (D.C.) Th. Fr. f. exsulans. Amanuensis J. Holm- boe undersögte Diatomaceerne og fandt, foruden endel ube- stemmelige Skalræster, store Mængder Navicula mutica Kütz. Foredragsholderen havde. selv undersögt den indsamlede Grön- alg, som viste sig være Prasioln crispa Mexegh. i forskjellige Udviklingsstadier. Parasitisk i denne Prasiola fandtes en liden Chytridiacé: Olpidium sp.” Utnämnd. Till e. o. professor i botauik vid universi- tetet i Upsala har doc. d:r H. 0. Juel utnämnts. DÖd. Johan Fredrik Eberhard Svanluxd, f. d. telegraf- kommissarie, föreständare för tekniska yrkesskolan i Karls- krona afled vid Tulseboda brunn, Kyrkhult. den 20 juli 1902. Han var föad i Ystad d. 8 maj 1882. At undersökningen af Blekings flora har han egnat en del af sina krafter, sä- som synes af haus uppsatser i Botaniska Xotiser 1886, 87, 89, 98 och 1902 samt af ’Förteckning öfver Blekings faue- rogamer och ormbunkar”, som utkom 1889. Kort före sin död hade han skänkt sitt rätt stora lafherbarium at Lunds botaniska institution. Lafherbarium. Aflidne kyrkoherden 0. G. Blombergs efterlemnade stora lafherbarium har förvärfvats at Lunds botaniska institution genom dels privata dels universitetets egna medel. Reseanslag-. Botaniska Sektionen af Xaturvetenskapliga studentsällskapet i Upsala har tilldelat Linnéstipendiet ât fil. kand. G. "W. F. Carlson för att studera insjövegetationen i nordöstra Skâne. Af statsanslag i Xorge har tilldelats 350 kr. at stud, real. Jens Holmbok till undersökning af torfmossarna i Tromsö stiff; 100 kr. ât lærer Andr. X'otö för botaniska undersök- ningar i Maalselvdalen; ât prof. X". Wille 200 kr. till in- samling inom landet för de botaniska institutionerna samt 900 kr. för botaniska studier i Medelhafsländerna. Afsked. Professorn i botanik vid universitetet i Lund d:r Sv. Berggren har erhâllit afsked med pension. 181 F Om en ny variété t af Saxifraga oppositifolia L. Af P. Dusén. Dâ jag utarbetade beskrifningen af Saxifraga oppo- sitifolia L. var. Nathorsti Dus., hvilken offentliggjor- des i denna fcidskrifts ârgâng 1901, drog jag mig till minnes, att jag under ett besök pâ Snasahögen i Jämt- land 8 âr tidigare insamlade exemplar af en Saxifraga oppositifolia- form, som visar rätt stör likhet med Saxi- fraga oppositifolia L. var. Natliorsti Dus. Det pâ Snasa- högen insamlade materialet stod mig ej till buds, dâ jag beskref nyss namda varietet, och jag künde där- för ej dâ taga hänsyn tili den i Jämtland funna for- men eller rättare sagdt varieteten af Saxifraga oppo- sitifolia L. Forst efterât bief jag i tillfälle under- kasta densamma en närmare granskning, som visade, att den är en frän arten väl skild varietet, ât hvil- ken jag gifvit namnet elongata. Ehuru den bar nâgra karaktärer gemensamma med var. Nathorsti , är den dock väl skiljd frän denna. Nâgra af dess karaktärer äro vacklande ocb peka hän än mot arten, än mot dess var. Nathorsti , hvilket jag här nedan skall närmare framhälla. Beskrifning af Saxifraga oppositifolia L. var. elon- gata Dusv nov. var. Tufvor glesa ocb jämförelsevis smä. Säväl flo- rala som sterila grenar längt utdragna, glesbladiga ocb gracila. Sterila grenar uppstigande, nâende en längd af intill 16 cm ocb med länga internodier, bvilka ej sällan na upp till 1 cm eller nägot därutöfver. Förgreningen är svag och begränsad tili hufvudgre- narnes nedre ocb mellersta delar. Här utvecklas näs- tan i bvarje bladveck korta grenar, tili en början täm- ligen tätbladiga, men fullkomligt lika bufvud grenar ne, sä snart de — de sekundära och alltid enkla gre- narne — nâtt en längd af 2 — 3 cm, ocb längre blifva Bot, Not. 1902, Fig. a, sterila grenar och öfre delen af fertil. Nat. storlek. Fig. b, blad fran öfre delen af fertila gx-enar. */,. Fig. c, blad frân stex-ila grenar. .*/,. Fig. d, kronblad. */,. Fig. e. foderflikai'. */,. de sällan. Bladen smâ, 3 — 4 mm lânga, utstâende, ofta tillbakaböjda, tunglikt spadlika, glest cilierade, med medelnerv, förgrenande sig vid bladets midt eller, ekuru sällan, i bladets öfre del eller redan vid dess bas. Fertila grenar uppstigande, sällan upprätta, stun- dom nästan af samma längd som de sterila, med hvilka deras nedre del stammer öfverens. Deras ötre, omkring 5 cm lânga del nedtill glest, upptill tätare hvithärig, glesbladig, enblomstrig. Bladen nägot kraftigare an de sterila grenarnes, omkring 5 mm lânga, vanligen upprätta eller ätminstone föga utsäende, glest cilierade, de nedre ej sällan motsatta, de öfre vanligen alterne - rande; medelnerv förgrenande sig frän bladens midt eller stundom frän bladbasen. Blommor nägot större än artens och konstant rödvioletta. Foderflikar korta, svagt tillspetsade, glest cilierade, med tre nerver, förgrenande sig föga nedom flikarnes midt och anastomoserande nära deras spets. Kronblad ovala eller atiängt ovala med ett sidonerv- par af l:sta ordningen, ett af 2:dra och ett af 3:dje. Sällan när förgreningen längre. Denna varietet insamlades af mig i senare delen af juli 1893 pä nordsidan af Snasahögen. Den iakt- togs blott pä ett enda ställe. Arten anträffades kär ej, men den blef ej häller eftersökt. Yarieteten be- fanns vara delvis öfverblommad, men hade ännu godt om blomtnor i behäll. Att häraf draga nägon bestämd slutsats om dess blomningstid — sen eller tidig — torde vara förkastadt, hälst arten enligt Hartman *) blommar frän april tili och med augusti. Med Saxifraga oppositifolia L. var. Nathorsti Dus. har nu beskrifna varietet det gemensamt, att de flo- rala grenarne vanligen hafva alternerande blad, att bladens och blomdelarnes ciliering är jämförelsevis *) Hartman, Handbok i Skandinaviens flora. ll:ta ixppl. 184 gles, att blommorna âro nâgot större än hos arten samt att tufvorna äro smä och glesa. Den afviker däremot fran var. Natliorsti genom langt ntdragna sterila grenar, genom mindre blad, hvilka pä de ste- rila grenarne äro i regel tillbakaböjda, genom blorn- m ornas konstanta färg samt genom mera gracila for- mer, om vi bortse frän blommorna. Fran typen afviker den genom langt utdragna grenar, gles bladställning och gles ciliering af blad och foderflikar, genom de âtminstone upptill pä de florala grenarne alternerande bladen, genom mindre blad, som pa de sterila grenarne vanligen äro tillba- kaböjda, genom större blommor samt, bortsedt frän dessa, genom mera gracila former. Säsorn vacklande karaktärer kunna framhällas nerveringen hos kronbladen och den hos bladen lik- som äfven bladens ställning — alternerande eller mot- satta — pä de florala grenarne. Med afseende pä kronbladens och bladens nervering närmar sig eller öfverensstämmer varieteten än med var. Natliorsti , än med typen. Om varieteten elongata är frän arten lika väl skild som varieteten Natliorsti eller om öfvergängs- tormer tili arten Annas, äterstär emellertid att ut- reda. Själf kan jag icke uttala nägon mening i delta afseende, dä jag sett varieteten blott pä ett enda ställe. Jag hänvisar tili vidstäende afbildningar af nu beskrifna varietet, hvilka hälst. böra jämföras med dem jag förut meddelat af varieteten Natliorsti 1). Med den af Gr. Andersson och H. Hesselman be- skrifna Saxifraga oppos'd) folia, L. f. reptans frän Spets- bergen har Saxifr. oppositifolia L. var. elongata Düs. sannolikt en rätt stör habituell likhet pa grund af sina längt utdragna grenar, hvilka dock ej äro sä- *) DusÉN P.. Zur kenntnis der Gefässpflanzen Ostgrönlands. S. 36. — Bihang K. Sv. Vet.-Akad. Hand], Bd. 27. Afd. III. n:o 3. 185 som hos f. reptans rotslâende. En väsentlig skillnad mellan dem föreligger i bladens ställning pâ de fer- tila grenarne. Bladen äro nämligen att döma af den af G. Andersson och H. Hesselman (Bidrag till Spets- bergens och Beeren Eilands kärlväxtflora, p, 24. fig. 8. — Biliang K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. n:o 1) meddelade figuren af Saxifr. oppositifolia f. reptans hos denna ända upp till blommorna ganska tätt ställda och motsatta. Rio de Janeiro i jantiari 1902. Nordiskt naturforskare- och läkaremöte hölls i Helsingfors d. 7 — 12 juli 1902 och var be- sökt af ett 70-tal botanister, hvaraf omkr. 20 trän Sverige. I botaniska Sektionen höllos följande föredrag: S. Almquist (Stockholm): Kunna inflytelser af Litorina- hafvets fordna utbredning sparas i Mälarbäc- kenets nuvarande flora? A. Nilsson (Stockholm): Växternas hushâllning med näringen. M. Woronin (S:t Petersburg): Monoblepharis (de- monstration). 0. Juel (Upsala). Ett bidrag tili fröämnets ut- veckling hos Casuarina. A. Henckel (S:t Petersburg): Algologische Mit- teilungen aus dem Schwarzen Meere. J. Eriksson (Stockholm): Die Specialisieruug des Ge- treideschwarzrostes in Schweden und anderen Ländern. E. 'Warming (Köbenhavn): Dvergindivider hos Papaver somniferum. Harald Lindberg (Helsingfors): Ostliga typer i finska floran. F. R. Kjellman (Upsala): Meddelande om Ane- 4 mone nemorosa’s habituella organisation. — Demon- stration af groddplantor af Polygonum viviparum. 186 C. W. Foxtell (Helsingfors): Om nàgra Potanio- grefow-hybrider. (P. vaginatus X pectinatus, rag. Xfili- formis m. fl.) J. Baauöe (Næstved): Förevisning af n}-a danska Potamogetonhybrider. De ett par meter lânga exem- plaren hade under vatten upplagts pâ Here ark af stort herbariepapper, som i kanterna hopfastats medelst tygremsor, sä att arken kunde laggas pâ hvarandra. Ex. tillhorde: Put. alpinus X crispus, alpinus X lucens X (flint ans auct. nonnull.), crispus X prœlongus (ttndu- latus Yolfg.), gramineus X natans , lucens X natans (flui- tans typ sec. Græbn.), lucens Xprœlongus, trich oides X ' zoster if olius. Che. Gobi (S:t Petersburg): Über die Entwicke- lung der Vampyrellaceen. H. Fedeeley (Helsingfors): Om konidiekopulation hos Ustilago Tragopogonis. Fe. Elfvixg (Helsingfors): Om gonidiernas upp- komst inom lafbâlen. E. Häyeex (Helsingfors): Iakttagelser vid kultur af lafvar. I. Iyeecs (Lovisa): Smärre meddelanden. A. 0. Kihlman (Helsingfors): Floran och Vegeta- tionen pâ fjällen Lujawr Urt och Umptek i östra Lappmarken. A. Wahlbebg (Abo): Utvecklingen af apothecierna hos Physcia och Anaptychia. T. Y este EGEE x (Stockholm): Den olikformiga snö- betäckningens inflytande pâ Vegetationen pä Sarjak- fjällen. Y. F. Beothebüs (Helsingfors): Centralasiens Bryogeografi. A. K. Cajaxdee (Helsingfors): Om skogarna vid Lena. N. Golenkix ((Moskva): Ueber Mycorrbiza-Bil- dungen bei Marchantiaoeen. 187 Anteckningar till Möens flora frân tvenne exkursioner den 10 — 12 Juni 1898 och 20 — 22 Maj 1899. ’) Af L. M. Neuman. Inula conyza — Liselund, pâ höjderna vid parken Lappa nemorosa — Store Klint. Valeria nella olitoria — Ulfshale, pâ hafsstranden. Plantago coronopus — Alla former mellan typen ocli f. pygmcea Lge därsammastädes. Ajuga reptans - — - Fiera stand saknade änuu den 12 juni utlöpare, ock stjälkens blad voro smâ, ej nâ- ende hvarandra, hvarigenom den erhöll ett säreget utseende, i viss man erinrande om genevensis. Yid Aborresö. Myosotis arvensis f. silvestris — Genom sina stora (5 — 7 mm i omkrets) blomkronor förvillande lik M. silvatica, men tydligen ettârig ocli utan sterila blad- skott. Växte pâ backarna mellan Hunosö ock Liselund. Primula officinalis f. macrantha (*unicolor Lge) fanns flerestädes pâ Store Klint. Dâ dess krona kan nâ en vidd af 15 mm ock dess bladskifvor understun- dom aro nâgot nedlöpande, misstages den lätt för P. elatior X officinalis; f. sulfuresccns sâg jag äfvenledes pâ Store Klînt. Primula elatior kar i allmänket pipen mörkare gui an brämet, men färgöfvergangen sker omärkligt. Emellertid träffas dels exemplar med alldeles enfärgad krona dels äfven sâdana med en tydlig, brandgul svalgring (dock ioke bikrona) pâ gränsen mellan pip ock brarn. Dâ samma tufva ocksâ bade blad med af- tvärad bas ock spets, künde man kafva skäl att käri misstänka en elatior X officinalis, men det var den icke. Denna hybrid lyckades jag ej anträffa. Primula acaulis v. caulescens ( Auet .) Lge. En sâ- dan form omtalades frân Kullaberg i Sverige redan âr 1851 af Gyllenstjerna i Bot. Not. under namnet ’) Samma nomenklatur och system som i min flora följes här. Bot. Not. 1902. 188 var. scapigera. Ären 1882 och 1883 undersökte jag sä mänga dylika, som stodo mig till buds i kerbarier och pä Kullaberg. och fann dein alla tillhöra P. acau- lis X officinalis. Samma résultat gâfvo mina studier pä Bornholm, hvilket pä sin tid meddelades af min alltför tidigt bortgänge vän, 0. G-elert. Pa Möen äro dessa caulescenta s. k. P. acaulis likaledes af hybridogen natur, men här oftare P. aca- ulis X elatior än P. acaulis X officinalis. Tron, att ren P. acaulis kan vara caulescent, beror nog i de fiesta fall pä antagandet, att alia exscapa Primula- former med stora blommor äro P. acaulis och pä erfarenheten, att dessa exscapa former utan gräns öf- vergâ i de caulescenta, ja i sällsynta fall vid odling det ena âret visa sig exscapa, det andra caulescenta. Men feiet ligger i nyssnämnda antagande. Ty pä Möen är den exscapa hybriden P. acaulis X elatior f. subacaulis pâ vissa lokaler lika allmän som P. acaulis. Som en parallel härtill kan nämnas, att skiljandet af ren P. elatior frân P. acaulis X elatior f. subelatior erbjuder lika stora svärigheter. Det är därför myc- ket vanskligt att uppdela denna hybrid i olika for- mer, men det lättar öfversikten och kan vara tili led- ning för botanisten vid kybridens iusamling. De for- mer, som hafva alla eller nägra blomskaft utgäeude frân rotstocken kallar jag. oberoende af bladformen, X subacaulis ; dem, som hafva alla blomskaften utgä- ende frân en stängel, kallar jag X subelatior, oin blomskaften äro korta, och x media om de äro lânga; i de fall, dä blomskaftens längd ej gifver ledning, far hänsyn tagas tili bladformen. I analogi härmed fä vi af hybriden acaulis X officinalis formerna subaculis, media och subofficinalis. Armeria vulgaris — Bland dess mänga växlande former tilldrager sig f. purpurea med sina mörkt pur- purfärgade blommor och längs midtlinjen mörkröda svepefjäll uppmärksamheten. Den sägs pä Ulfshale. 189 Viola silvestris och V. riviniana X silvestris , bäda pa Store Klint; V. canina X riviniana — Ulfshale. Medicago lupulina var. stipulafis — Store Klint. Arabis hirsuta — Hunosö. Arabis arenosa förekommer pä Store Klint under 2 former, f. macrantha , hvars kronblad äro 8 — 10 mm langa och 4 — 5 mm breda, och f. micrtmtha , hvars kronblad äro blott hälften sa stora. Den senare fär ej förväxlas med * succica , som jag ej sag pa ön. Ranunculus acris — En särdeles vacker form med mycket stora (14- — 15 mm vida) blommor och om- vändt hjärtlika kronblad fanns i skogen pa Ulfshale. Ranuncidus Sardous uppträder pä ön under myc- ket växlande former. Pa de stora backarna vid Li- selund sags den pä Gotland och Öland vanliga, 15 — 20 cm höga formen med 3-fingrade eller upprepadt fingerlikt 3-delta blad och smä blommor (kronblad 6 — 7 mm langa). Vid Hegneden farm jag en frodig form, dubbelt sä hög och med dubbelt sa stora blom- mor som föregäende, men med bredflikiga, handner- viga blad liksom den ; dess stjälk och slidor voro än nästan glatta, än försedda med glesa, langa utstaende har. Därjämte sag jag den af mig pä Bornholm (Bot. Not. 1896 pag. 87) insamlade f. pinnatißdus , med parbladiga eller parbladigt delta, särskildt pa stammens ötre del ' mycket smalftikiga blad, stora blommor och upprätt, hogvuxen, glatt eller gleshärig stjälk. Vi- dare tva former, den ena, f. subbidbosus , med i bage uppstigande stjälkar, tätt ludna slidor och bulbosus- lika blad, den andra, f. subrepens med krypande stjäl- kar och i öfrigt om R. repens erinrande habitus. Batrachium paucistamineum a diversifolium — Ulfs- hale i skogskärret; en smâblommig (blommor 5 — 7 mm vida) mellanform mellan ß divaricatum och y Drouetii fanns i de smà vattensamlingarna pä marsklandet mel- lan Stege och Ulfshale. 190 Stéllaria holostea, sâvâl f. micropetala som lacini- ata Rostr. — Ulfshale skog. Stéllaria apetala Hunosö i mängd. Cerastium glutinosum — Ulfshale pâ stranden, dels typisk. dels med sa smâ kapslar, att de äfven sedan fodret gulnat, tâckas af detsamma. Sagina dilata — Liselund ; Hunosö; Ulfshale. Carpinus hetidas f. longifolia — Ulfshale i skogen. Orchis purpurea Hüds. förekommer pâ ön dels pâ myllrik jord dels pâ backar, där kritan tâckas af en- dast ett ytterst tunt jordlager. Pâ de förra lokalerna blir den högvuxen och dess blad äro ovala, med en längd af 12 — 18 och en bredd af 4 — 8 cm; pâ de senare har utbildat sig en f. parvifolia med elliptiska — bredt lansettlika blad, i längd växlande mellan 4 och 12 cm, i bredd mellan 2 och 6 cm. Annu större variation visar blomman, särskildt läppens form, sa- som nedanstâende enkla teckniugar visa. N:o 1 och 2 synas vara vanligast; n:o 3 torde vara f. triquetra Beck; hos n:o 4 hafva läppens sidoflikar heit och häl- let blifvit förkrympta; n:o 5 är möjligen f. moravica (Jacqn.) och n:o 6 mâhanda f. hybrida (Bön. i Reichb. fl. germ.). Ingen af dessa blomformer synes vara be- ständig, och mellan dem Annas öfvergängar t. o. m. i samtna infloreseens Carex acutiformis f. spaäicea — Store Klint vid Maglevands fall. Carex digit ata förekommer pâ Store Klint i en f. speirostacliys : nedersta $-axet utgäende frän straets midt. Hos typen sitta alla Çaxen i eller nära straets topp. 191 Carex paniculata X remota — vid Liselund fun- nen i tre valdiga tufvor. Alla voro samma form ; till karaktärerna halier den sig midt emellan bâda stam- arterna, men till habitus mera lik C. remota. Phleum arenarium — Ulfshale i mängd pâ stranden. Sparganium ncglectum — Liselund, i kanalerna. Equisetnm arvense X tlielmateja — Sa anser jag mig böra benämna nâgra bland den senare arten vid Maglevandsfall funna individ. De voro till sin längd och stjälkens färg lika thelm., men grenarna betyd- ligt färre, habituelt lika dem hos arvense. Slidornas tänder Here an hos arv., färre än hos thelm., till for- men intermediära. Stjälkribbornas Struktur sâsom hos thelm., men stjälk smal som hos arv. Jag säg endast sterila skott. Rudberg, A., Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kiirlkryptogamer med uppgift om växe- ställen och frekvens efter kollega Ernst Linnarssons och lektor Bror Forsells med fleres anteckningar ordnad. Marie- stad 1902. XIII + 129 sid. liten 8:o. Pris: 1,75 kr. Da Yästei'götland är det enda landskap i södra och mel- lersta Sverige, som hittills saknat en heia landskapet om- fattande växtförteckning, sa mä man vara författaren tack- sam för att han sammanställt de honom tillgängliga manu- skript-förteckningarne och de förut publicerade uppgifterna samt att han fâtt ätskilliga botanister att lämna färska hidrag. Förteckningen är ordnad efter Krok och Almquists ’’Svensk Flora för Skolor” med tillägg ur Neumans och Ahlf- vengrens ’’Sveriges Flora”. I ett arbete af denna beskaffenhet visa sig naturligtvis ojämnheter här och dar, i synnerhet vid de ;,kritiska” släk- tena; sä t. ex. ser man att de specialister, som bearbetat Rosse och Hieracia, haft allt för litet material tili sitt förfo- gande. Yid Luzula angustifolia saknas tecknet för tili fällig eller för förvildad. Lind man, C. A. M., Nordens Flora. Haften a 6 och 7 sträcka sig frân Plumbaginaceæ till Berberidaceæ. Pâ tafl. 181 afbildas blomdelar af de bâda Nymphcea- arter: alla och Candida. 192 Vanillin hOS Vaniljzymbel. L. Maillard har ny- ligen uudersökt blommorna af Epipactis atrorubens ( rubigi - nosa) och lyckats ur dem framställa ren vanillin. Hos den nârstàende E. latifolia paträffades däremot icke ett spar af vanillin, sä att dessa bada närstaende arter kunna skiljas ge- nom när- eller frânvaron af nämnda kemiska ämne. Äfven andra mycket närstaende arter visa liknande förhallande, t. ex. Coffea Humblotiana och C. arabica. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil.* D:r Pris inb. 6 kr. y> — — — Sotn arbetet pa ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt beliof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stör tacksamhet frän deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara lärovei’k.” Tidning för Sveriges läroverk. Hos Frans Svanström & C:o Stockholm Myntg-atan 1 kan erhällas: » Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pi-is pr ris 10— Herbariepapper N:o 8. bvit färgton 240x400 ,, „ ,, 4, so „ „ 11, bla ,, 285x465 „ .. „ „ 7,75 „ „ 13, hvit ,, 285x465 „ .. 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna användas vid Riksmusei Rotaniska afdelning. Innehall. Düsén.. P., Om en ny varietet af Saxifraga oppositifolia. S. 181. Nexjmax, L. M., Anteckningar tili Möens flora. S. 187. Yestergkex, Th., Verzeichnis nebst Diagnosen und kritischen Bemerkungen zu meinem Exsiccatenwerke ’’Micromycetes rariores seleoti”, Fase. 11—17. S. 161. Literaturöfversikt. S. 191. Smärre notiser. S. 179—180, 185 — 6, 192. Lund. Berlingska Boktryckeriet. ls/9 1902. 193 Tvenne fall af blomanomali. Af 0. D. Gertz. Under min vistelse pâ Öland sommaren 1901 sasorn Botaniska Föreningens i Lund stipendiât an- träffade jag tvenne monströsa växtindivid, for hvilka jag trott en redogörelse vara lämplig, pä grund af det teratologiska intresse, som särskildt det ena utaf dem synts mig erbjuda. Exemplaren befinna sig, kon- serverade i sprit, bland Lunds Botaniska Institutions museisamlingar. I. Ett fall af central proliferation hos Scabiosa Columbaria L. Det här i frâga varande exemplaret antraffades i slutet af juni mânad â eu torr äng strax ofvanför Landborgen i Resmo. Anomalien yttrade sig deri, att inflorescensaxeln hade genomväxt blomhufvudet och ofvan für detta, förlängt sig i ett ungefär 7 centime- ter langt, bladlöst parti, som uppbar ett mindre, ter- minait hufvud af föga mer än en centimeters diameter. Den nedre blomställningen företedde, fransedt proliferationen, i allt de karakterer, som tillkomma en typisk tfm&msa-inflorescens : skiflikt utbredd total- form, förhandenvaro af basala involukralblad samt tydligt uttalad differentiation i periferiska, större blom- mor med stärkt utpräglad zygomorfi samt centrala, mindre sadana, som mera närmade sig den aktino- morfa typen. Den öfre inflorescensen förhöll sig der- emot i fiera afseenden annorlunda. Involukralblad saknades, och pâ deras plats fans blott en enkel rad smä fjäll af samma slag som de hos Scabiosa öfver heia receptaculum normalt förekommande. Yidare saknades här dimorfism hos blommorna ; kantblommor funnos nemligen icke, utan alla blommorna i detta hufvud voro af samma form och storlek som de ty- piska diskblommorna i det nedre. Blommorna i den Bot. Not. 1902. 13 194 öf're inflorescensen voro för öfrigt genomgâende nâgot mindre än i den nedre samt nâgot senare i sin ut- veckling. Genom den starkare sammandragningen af receptaculum samt franvaron af periferiska, större kantblommor hade denna toppstälda blomsamling dess- utom antagit en nästan klotrund form, erinrande om den hos slägtet Jusione. Enligt Pexzig *) är proliferation en hos Scabiosa Columbaria ingalunda sällsynt företeelse, och i litera- turen föreligga fiera nppgifter om iakttagna fall saväl af central proliferation som af axilärj kombinationer af bada dessa bildningsafvikelser finnas likaledes om- nämnda. Dessa meddelanden, merendels af äldre da- tum, innehälla dock, derest icke i de omnämnda fal- len anomalier af annat slag tillstött, föga mera än uppgift om, att de respektive författarne anträffat pä, olika satt, axilärt eller centrait, genomvuxna inflo- rescenser. Ofver proliferationen eventuellt atföljande och af densamma betingade morfologiska egendomlig- heter, sâsom i detta af ruig iakttagna fall, har jag icke funnit nägra nppgifter. Möjligt är ju dock, att i förut omnämnda fall af central proliferation den uppträdande. öfre inflorescensen varit af fullkomligt typisk utbildning och ej visât abnormiteter sâsom i detta fall, ehuru den tanken ej later sig tillbakavisa, att de tili grund för meddelandena lagda observatio- nerna möjligen varit fragmentariska. Pa basis af fö- religgande material later sig derför icke afgöra, hu- ruvida ofvan beskrifna fall intager nägon särställning eller är identiskt med förut iakttagna. Med hänsyn tili de uteblifna kantblommorna i det toppstälda blomhufvudet vore ju tvenne tydningar ätminstone tänkbara. Antingen hafva stralblommorna under samtidig undertryckning af involukrum tagit formen af normala diskblommor, i hvilket fall här ’) Pexzig, O. Pflanzen-teratologie. systematisch geordnete Zweiter Band. Genua 1894. pp. 47, 48. 195 skulle föreligga en forma capitulo discoideo *), eller ock kar här ett normalt enhetligt blomhufvud genom sträckning af ett latent, under vanliga förhällanden outveckladt iuternodium i centrum af receptaculum uppdelats i tvenne partialinflorescenser, hvilka bäda tillsammans morfologiskt représentera ett vanligt blom- hufvud. Denna förlängning af internodiet mellan tvenne inflorescensens blommor kan antagas inträda först i ett relativt sent stadium, under det att vid anläggningen inflorescensen far tänkas enhetlig och normal; först genom en impuls, gifven af ändrade yttre eller inre dispositioner, förskjutes en del blom- mor upp pâ ett i inflorescensens centrum insereradt skaft. Dâ fränvaron saväl af strälblommor som af basala involukralblad just fär sin förklaring genom det senare alternative!, synes detta vara det enda accep tabla. Sâsom Penzig * 2) framhäller, hänföras under be- greppet proliferation bildningsafvikelser af morfolo- giskt mycket olika valör. Taget i inskränktare me- ning, betecknar det sä pass olikvärdiga, ehuru ana- loga saker som genomväxning af saväl blommor som inflorescenser. Hvad genomväxningen af en inflore- scens beträfifar, sä kan denna betraktas som ett steg i riktning mot en med antholys analog bildnings- afvikelse hos sammandragna blomställningar, för hvil- ken Engelmann 3) föreslagit benämningen anthesmo- lys. Af Penzigs lista öfver förklarade teratologiska termer framgâr ej med klarhet omfänget för de bäda begreppen proliferation och anthesmolys; deras sfer synes vara delvis sammanfallaude för att icke säga ') Fallet skulle sâledes vara att betrakta som en atavism, emedan uppkomaten af dimorfismen hos blommorna i en Scabiosa- inflorescens fär betraktas soin en i samband med entomofilien stä- ende anpassning och närmast framkallad af behofvet af organ, som fungera som ’’Schauapparat.” 2) PENZIG, 0. Pfianzen-teratologie, systematisch geordnet. Erster Band. Genua 1890. p. XVIII. 3) Enligt uppgift hos Penzig, 1. c, p. XII. 196 identisk. Sâsom jag sjelf sett saken, böra till proli- feration hänföras de fall, da en genomväxning af blomställningen ledt tili utbildning af en eller fiera sekundärinflorescenser, hvilka tillkomma alla karakte- rerna af en typisk inflorescens af i fräga varande slag, sâledes raed hänsyn tili Scabiosa Columbaria skif- ligt utbredd form, förhandenvaro af kantblommor och involukralblad hos den sekundära inflorescensen, hvaremot anthesmolys efter ordets etymologiska iune- börd bör beteckna de bildningsafvikelser, som yttra sig i upplösning af en enhetlig inflorescens i partial- inflorescenser, bvilket da hos Scabiosa Columbaria bör yttra sig i blomhufvudets uppdelning i fiera eller färre partier, öfver hvarandra sittande antingen hufvud- eller kranslika blomsamlingar, och i sin mest ex- trema form leda tili blomhufvudets omvandling i en annan, med blomhufvudet ecqvivalent form af den bo- trytiska inflorescenstypen, axet. Dessa anthesmolysen betecknande differentiationsformer kunna vara för- bundna med talrika mellanstadier, vid hvilka proces- sen fortskridit mer eller mindre langt pä den inslagna vagen. Med den här gifna begränsningen af de bada teratologiska begreppen torde anthesmolys vara det mest adeqvata uttrycket för den bildningsafvikelse, som i detta speciella fall föreligger * 1 ). I en nyligen publicerad uppsats af Plitzka 2) öf- ver nâgra hos compositéerna iakttagna teratologiska *) Mähända förefaller det som en inkonseqvens, att jag i uppsatsens rubrik betecknat detta fall som en form af prolifera- tion, men här funnit bildningsafvikelsen vara att liänföra tili an- thesmolys. Det torde emellertid rättfärdigas deraf. att proliferation i teratologiska literaturen är det mera generella uttrycket för ge- nomvuxna blomställningar, och att begränsningen af omrädet för hvart och ett af d.essa begrepp, som ligger tili grund för min an- vändning af begreppet anthesmolj^s sâsom beteckning för här före- liggande bildningsafvikelse, först skett genom den här ofvan utta- lade, fixerande definitionen af de respektive begreppen. a) Plitzka, A. Beitrag zur Teratologie der Compositen. (Österreichische Botanische Zeitschrift. LII Jahrgang. Wien 1902. p. 100.) pp. 101, 103. 197 fall har med stöd af experiment fastslagits, att ett stärkt kalkhaltigt substrat samt symbios med Puccinia compositarum Schlechtend. i allmänhet predisponera till uppkomsten af virescenser — hvilka dock i de be- skrifna fallen vanligen voro atföljda af proliferationer — ■ hvaremot en större halt af kiselsyra i substratet mot- verkar densamma. Virescens, forbunden med prolife- ration, skulle framgâ sâsom den yttre, synbara fasen af den genom de tvenne samverkande faktorerna, större kalkhalt och antagonistisk symbios, utlösta re- aktionen. Med anledning häraf förtjenar det fram- hällas, att det ofvan beskrifna exemplaret växte vid vestra kanten af Alfvaren pâ en jordmân, som var stärkt bemängd med detritusmaterial frân de i ome- delbara Däiheten anstaende siluriska kalkstenslagren, men deremot icke företedde nägra yttre, märkbara symptomer af infektion med Puccinier. Nägon nog- grannare mikroskopisk granskning af bladväfnaden har jag dock icke underkastat exemplaret, sä att möj- ligheten ej är utesluten, att ett endofytiskt svamp- mycelium ändock förefans. II. Ett jall af partiell petali.sation af androeceet hos Ranunculus polyanthemos L. o A en sank äng strax nedanför Landborgen mel- lan Resmo och Wickleby anträffades i medlet af juni mänad ett exemplar af nämnda species, hvilket tör- utom ofvan anförda bildningsafvikelse visade Hera an- dra anomalier. Individet var rikligt blommande. Tvenne blommor voro vid insamlingen füllt utveck- lade, tre befunno sig i knoppstadium och en hade för kort tid sedan fällt perianthblad och ständare. De tre blomknopparne befunno sig i sä langt avanceradt utvecklingsstadium, att de möjliggjorde en närmare undersökning, och hafva derför uppdissekerats och deras olika element särtagits. Som de olika bildnings- afvikelserna icke alla voro genomgaende för indivi- 198 dets blommor, har jag funuit det lämpligast att be- skrifva hvarje blomma för sig. (Jfr tafl. 1). Blomman I. De fein foderbladen företedde ingenting abnormt. Kronblad förefunnos i normalt antal och hade den van- liga, med foderbladen alternerande ställningen. Lami- narpartiets utbildning var emellertid egendomlig. Hos de fyra kronbladen visade bladskifvan en mer eller mindre stärkt utpräglad tendens att fa den normalt jemna j-tterkanten npplöst i fiera eller fàrre lober, skilda genom djupare eller grundare incisurer. Tvâ af dessa kronblad företedde förkällandet blott antyd- ningsvis, voro sâlunda i kanten blott nâgot vâgiga och i spetsen försedda med grunda incisui’er (figg. 3, 4). De tvâ andra deremot hade skifvan stärkt vägig och genom tvenne incisurer i det ena och trenne i det andra bladet, bland hvilka särskildt en kantstäld var stärkt markerad, dessutom afdelad i tre, respektive fyra väl afgränsade lober (figg- 2, 1). Det âterstâ- ende kronbladet, som saknade inskärningar i kanten och hade fullkomligt jemn konturlinje, visade en ano- mali af annat slag, i det att en med kronbladet su- perponerad stândare med basaldelen af sitt filament var vidvuxen ena kanten af det kronbladets honungs- grop täckande fjället. Pâ utsidan hade alia kronbladen en del pâ spritmaterialet svartbrunt färgade pnnkter, hvilka antagligen voro framkallade af insektstyng. Bladskifvornas nerver hade ett normalt förlopp. Af androeceets element hade tvenne inslagit en annan än till sexualblad ledande utvecklingsväg, hvil- ken ledt till staminodialbildning. Laminardelen var bladlikt utbildad hos bâda och nerverad pâ sam ma satt som hos -kronbladen ; bâda visade dessutom en tydlig tendens tili spiralvridning af bladskifvan, sä att denna befans vriden ät sidan med spetsen vänd mot blommans centrum. Utbildningen af det ena staminodiet var särskildt af intresse. Dess skifva var 199 snedvriden och pâ samma gâag skedlikt urhâlkad samt upptill atdelad i trenne olikstora flikar (fig. 5). Vid basen af skifvan bar detta staminodium pâ sin konvexa kant en fullständig, fertil och med fyra nor- malt förlöpande uppspringningsbalkar försedd anther, sittande pâ ett kort filament. Staminodiets smalare midtparti var äfvenledes skifiikt, men pâ egendom- ligt satt veckadt, sàsom framgâr af figuren 6, hvilken angifver tvärsnittets form pâ det ställe â stamiuodiet, som a figuren 5 betecknas af linjen aß. Ett stycke nedanför detta parti hade den pâ tvärsnittet längre skänkeln af den i detta plan S-formigt krökta blad- delen med sin ytterkant vidvuxit den motsatta ytter- kanten, sa att staminodiets bas blifvit trattformigt slidlik. Detta organ, i sig förenande karaktererna af kronblad, nektarium och stândare, hade nektariets öppning vänd inât mot blommans medelpunkt. — Det andra staminodiet visade en icke füllt sa langt drifven koraplikation. Organet var, liksom det förra, vridet ât sidan och med spetsen riktadt inât, hvarvid spiralens förlopp var det samma som i förra fallet. Biadskifvans kant var upptill hel och skifvan mera regelbundet koukaverad (fig. 7). Basaldelen, âfven hâr bladlik, visade som i förra fallet egendomliga veckningar. Figuren 8 âskâdliggôr veckningsfôrhâl- landet i partiet aß â figuren 7. De bâda mot bla- dets mellandel inslagna sidodelarna afslutades uppât sâsom flikar, skilda genom incisurer. Vid bladets bas voro bladkanterna icke slidlikt hopvuxna; deremot till- stötte här en anomali af annat slag. Staminodiets skaft var nemligen vidvuxet ytterkanten af det fjäll, som tackte kronbladets honungsgrop, sâ att kronbla- det och staminodiet genom denna kommissur tillsam- mans bilda en organkomplex at egendomligt slag. — Förutom dessa abnormiteter visade androeceet âfven andra anomalier. Bland stândarne iakttogos nemligen fiera, hvilka icke voro frân hvarandra fullkomligt 200 skilda, utan hade strängarne sammanvuxna och an- thererna mer eller mindre frân hvarandra fria, sa att de vanligen nedifrân uppât divergerade. I tvâ fall be- stod en sâdan stândargrupp af tvenne sammanvuxua ständare. i ett voro deremot tre stycken förenade. I det senare fallet voro att konstatera anomalier i for- loppet af de vid antherens uppspringning uppkom- mande balkarne. I öfrigt voro blommans ständare normala, bvilket ntan inskränkning gäller om kar- pellerna. Blomdelarnes inbördes ställuingsförhallanden liaf- va blott delvis kunnat närmare utrönas. Som jag vid blommornas insatnlande tyvärr underlâtit att med- taga de under dessa sittande förbladen, har jag icke i den diagrammatiska öfversigten af blommans peri- fera delar kunnat angifva perianthdelarnes succession i förhallande tili förbladen och derför icke heller kun- nat exakt bestämma staminodiernas och de samman- vuxna standarnes läge. Sasom emellertid af figuren 30 framgâr, alternera staminodierna med kronbladen och äro motsatta tvenne intill hvarandra gränsande foderblad. Den treledade, sammanvuxna standargrup- pen är insererad i mellanrummet median dessa bada staminodier. Den tväledade stän dargruppen synes al- ternera med tvenne kronblad, men har ett at ena sidan nagot förskjutet läge. Blomman II. Af de fern foderbladen hade vid tiden för exempla- rets insamlande de fyra affallit; det qvarsittande vi- sade ingen abnormitet. Af kronbladen voro tvâ nor- malt utvecklade, de tre öfriga voro upptill nâgot vä- giga och försedda med mer eller mindre markerade inskärningar, dock icke sa tydliga som i den uyss beskrifna blomman. Afven här iakttogos pä bladskit- van nägra mörkfärgade punkter. Liksom i föri'a fället voro tvenne ständare orn- bildade tili kronbladslika staminodier. Ett af dessa 201 hade bladskifvan vriden 3|4 hvarf at sidan och inât. Bladskifvan var fullkomligt jemn och utan inskärnin- gar, den inâtvanda ytan dessutom skâlformigt fördju- pad (fig. 9). Nervernas förlopp var öfverensstäm- mande med det i kronbladen. Mot basen var blad- skifvan förträngd till ett smalt skaft, soin ej visade nâgon veckning. I motsats mot förhällandet i förra blomman voro staminodialbladens basalpartier ej skif- lika, utan cylindriska och présentera sig sâledes som verkliga stândarfilamenter. Afven det andra stami- nodiet hade bladskifvan vriden inât med spetsen rik- tad mot centrum, men spiralens förlopp var här ett annat an i förra blomman. Under det att der de bâda spiralernas riktning sammanföll, divergerade här de bado spiralerna. Pa bladets konkava kant iakttogs en mot hufvuddelen af laminan inslagen, jemnbred list, som dock ej genom nâgon incisur var afskild fran laminan, utan blott framstälde ett inviket parti af den samma (fig. 10). Nerveringen â bladskifvan var normal. Bladets basaldel saknade här som i förra fallet veckningar och var för öfrigt utbildad som ett verkligt bladskaft. Standarne visade i denna blomma ännu större be- nägenhet tili cohærens af de normalt skilda elementen. I androeceets perifera del uppträdde sälunda icke mindre än sju grupper af sammanväxta ständare, af hvilka fern voro bildade af hvardera tvenne, de tvä öfriga utaf tre. Sammanväxningen var med hänsyn tili strängarne fullständig; de i hvarje knapp utlö- pande kärlknippena voro dock fria, âtminstone i fila- menternas öfre delar. Blott i ett fall voro ständar- strängarne upptill fria (fig. 13). Knapparne befunnos insererade pa den gemensamma strängen, vanligen pâ nagot olika höjd. I tva fall voro de skilda ända tili basen och bade normala uppspringningsbalkar, men i de andra fallen var sammanväxning af anthe- rerna i högre eller mindre grad att konstatera. I 202 entlaste fall voro da uppspringningsbalkarne normala och sammanväxningen blott framkallad genom utbild- ningen af ett antherernas basaldelar förbindande, pa- renkyxnatiskt frenulum (tig. 15). Men i de tre fallen voro i ena eller bada anthererna uppspringningsbal- karne ofullständiga, i det att en eller fiera utat dem voro gemensamma för tva antherer (figg. 12, 14, 16). En uppspringningsbalk befans vanligen kanta fre- nulums perifera del. — Karpellerna voro normala. Af samma orsak, som omöjliggjorde en uttöm- mande beteckning af staminodiernas och ständargrup- pernas topografiska läge i förra blomman, mäste jag äfven här nöja mig med angifvandet af deras rela- tion till perianthbladen i allmänhet. De bäda stami- nodierna alternera med kronbladen och äro motsatta tvenne foderblad, som äro skilda fran hvarandra ge- nom ett mellanliggande tredje. Staminodiernas läge inbördes är saledes här ett annat än i den förra blomman. En tvaledad och de tvenne treledade stän- dargrupperna alternera med kronbladen, sä att stami- nodierna tillsammans med dessa tre standargrupper kunna betraktas bilda en med den pentamera kron- bladskransen isomer och alternerande kraus. De tvenne âterstâende ständargrupperna äro motsatta tvenne med det ena staminodiet alternerande kronblad. Ställnings- förhällandet askadliggöres genom figuren 31. Staminodiernas ställning inbördes och i förhal- lande tili kronbladen i denna saväl som i den förra blomman af Ranunculus polyanthemos synes vara all- deles identisk med de ställningsförhällanden, som Goe- bel funnit de öfvertaliga kronbladen hos Caltha pa- lustris L. intaga. Blomman i- fruktstadium. Företedde icke nägot anmärkningsvärdt. Af *) Goebel. K. Beiträge zur Kenntniss gefüllter Blütlien. (Pringsheim’s Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sieben- zehnter Band. 1886. p. 207.) p. 218. Taf. XII, 21, 22. karpellerna hade blott tre stycken blifvit befruktade; deras storlek var fyra ganger de öfrigas. I de tre blomknopparne förhöllo sig foder, stân- dare och pistiller normalt. Staminodier och samman- vuxna ständare voro bar icke att konstatera. Dere- inot visade sig bar lika sä väl som i de utslagna blom- morna en tendons bos kronbladen att i kanten ocb spetsen blifva flikiga. Hos de fiesta kronbladen be- fans dessutom ett parti af laminan upptill inâtviket. Af de fern kronbladen i dessa tre blomknoppar visade respektive 2, 3, 3 dessa abnormiteter (figg. 17 — 22). Sedt frän teratologisk synpunkt, företer det ofvan beskrifna exemplaret af Ranunculus polyantfiemos en intressant kombination af fiera slag af bildningsafvi- kelser. Den for alla exemplarets blommor genomgâ- ende loberingen af kronbladsskifvan är att betrakta som ett fall af partiell fission. Den abnorma stami- nodialntvecklingen är ett utslag af antberophylli, i den andra blomman ren, i den första förbunden med andra bildningsafvikelser, sâsom adhæsion och par- tiell fission. Adhæsion företer äfven den vid den först beskrifna blommans ena kronblad sammanväxte stän- daren. De sinsemellan sammanväxta ständarne äro exempel pâ cohæsion eller synandri, den speciella form af cohæsion, som i detta fall föreligger. Ett med det ofvau beskrifna delvis analogt fall är förut omnämndt af Goebel *), som pâ sterila kalk- trakter i Bercbtesgadeneralperna anträffat fiera indi- vid af Ranunculus polyanthemos , som pâ grund af pe- taloid utbildning af en del ständare bade ända till tio kronblad. De staminodiala bladen voro omvand- lade i verkliga kronblad, dock ornnämnas äfven an- träffade mellanformer mellan ständare och kronblad med utbildad skifva, men med bibehâllna stândarfila- menter. ) Goebel, K. Beiträge zur Kenntniss gefüllter Bliithen. p. 219. 204 Den i Neumans & Ahlfvengrens flora sâsom un- derart at’ Ranunculus polyanthemos L. upptagna R. nemorosus DC. skulle enligt diagnosen derstädes vara utmärkt genom en ofta uttalad tendens till lobering af kronbladen. Det heter nemligen: ’’kronblad ofta i spetsen nâgot urnupna och derför omvändt hjärtlika” *), och skulle säledes här normalt uppträda, hvad jag ofvan beskrifvit som abnormitet. Egendomligheten synes dock langt ifran vara för underarten känneteck- nande, utan tvärtom relativt sällan förekomma. Vid granskning af Lunds Botan. Institutions och Botan. Förenings herbarier har jag blott a ett enda exem- plar af växten anträffat lobering i kronbladens spets. Detta exemplar hade blott ett enda kronblad i behäll, hvilket emellertid visade den i träga varande egen- domligheten särdeles tydligt 2). Skifvan var upptill nästan regelbundet delad i fyra likstora lober, skilda genom skarpt markerade incisurer (fig. 23). Flikig- heten var säledes af fullkomligt samma art som hos ofvan beskrifna exemplar af R. polyanthemos . I samma herbarier fann jag emellertid äf'ven tvenne exemplar af huf’vudarten med inskurna kronblad (figg. 24, 25). Genom noggrann undersökning af dessa torkade väx- ter har jag öfvertygat mig om, att i dessa fall ej fö- relegat vid konserveringen uppkomna uppbristningar af bladskifvans kanter. Flikighet hos kronbladen är sä- ledes bevisligen icke inskränkt till R. polyanthemos L. * nemorosus (DC.) och skulle derför lika gerna kunna sägas utmärka hufvudarten sjelf, om icke loberade kron- bladskanter vore en ej sällan framträdande egenskap, som synes tillkomma flertalet arter af slägtet Ranun- culus. Jag har anträffat fiera individ af R. acer Lv R. Lingua L. och R. ripens L. med mer eller mindre >) Neuman, L. M. & Ahlfvengren, Fr. Sveriges Flora (Fa- nerogamerna). Lund 1901. p. 503. J) Enligt uppgift â etiketten, signerad Fr. Ahlfvengren, var detta exemplar antraffadt vid Gervalls i Hejde pa Gottland den 20/, 1892. 205 flikade kronblad, dock aldrig med den typiska utbild- ning af flikigheten, som%det â figuren 23 afbildade exemplaret af R. polyanthemos L. *nemorosus (DC.) visar. Den moderna morfologiens ställning till frâgan om kronbladens fylogenetiska härledning représenteras af tvenne olika teorier. Enligt den ena har blom- kronan sina anor bland de i florala regionen befint- liga, fruktifikationsorganen omgifvande högbladen, hvilka under iörskjutning uppât insérera i nära anslutning till stândarne och pa grand af funktionsändring an- tagit en Iran vanliga blad afvikande utbildning. En- ligt den andra bestâr kronan af för biologiska ända- rnâl transformerade sporofÿller. Denna senare âsigt, uttalad af De Candol.ee *), biträdes for närvarande, om ock i nâgot modifierad form, af Celakovsky och Goe- bel * 2). Mycket talar för, att denna tydning af kron- bladens genes för Ranunculacéernas vidkommande ar den mest plausibla. Ranunculacéernas blomma skulle dâ vara apetal. Blomkronans genetiska samhörighet med androeceet uttalar Goebel 3) pâ följande sätt: ’’Die Blumenblätter der Ranunculaceen . . . wären aus Um- bildung von Staubblattanlagen hervorgegangen, mit de- nen sie auch, was die Stellungsverhältnisse betrifft, überall, selbst bei Ranunculus, übereinstimmen. Diese Umbildung konnte auf doppelte Weise vor sich gehen; entweder direkt oder indem aus den Staubblättern zunächst Nektarien entstanden, die sich dann petaloid ausbilden . . . Aus . . . Nektarien konnten die mit Ho- niggrübchen versehenen Petala von Ranunculus durch petaloide Entwickelung des äusseren Theiles des Nek- tariumbechers hervorgehen.” Den pentamera, inre ‘) De CANDOLLE. A. P. Théorie élémentaire de la botanique. II édition, p. 504. J) Goebel. K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Jena 1898—1901. Zweiter Teil, p. 726. 3) Goebel, K. Beiträge zur Kenntniss gefüllter Blüthen. pp. 227, 228. 206 hyllekransen hos Ranunculus skulle sâledes vara af staminalt Ursprung. Foderbladen förklarar man säsom uppkomna ur ombildade vegetativa blad. När öfver- taliga kronblad uppträda, äro de att förklara genom petalisation, som sträckt sig tili en eiler liera leder af närmaste bvarf i den tili blomkronan direkt sig anslutande standarspiralen '). För normalt mera kom- pliceradt byggda Ranunculacé-blommor har Payer * 2) som förklaring antagif dedublering af ett eiler fiera kronbladsprimordier, under det att Eichler 3) anser dedubleringsteorien ohällbar och säsom förklarings- grund antager, att sjelfständiga nya blad uppstatt ge- nom petalisation af ständare. Emellertid är, säsom Goebel 4) framhällit, antagandet af delningar icke all- tid att bortvisa. Som bekant bilda kronbladen hos Ranunculus en med den pentamera foderkransen alternerande, iso- mer cyklus. Täckningsförhallandena i blomknoppen saväl som kronbladens succession i anläggningsserien tala dock lör den inre perianthkransens natur af kon- traherad spiral, fast genom axelns starka sarnman- dragning kronbladen för ögat utga pa lika höjd. An- droeceets olika leder äro stälda i spiral, som dock ej kan uttryckas genom nägot för spiralens samtliga hvarf gemensamt taltörhällande, utan med stigande antal hvarf tenderar att antaga allt högre divergensvärde. Gynoeceets element utgöra i sitt ställningsförhällande en omedelbar fortsättning af standarspiralen. Med tillämpning af Payers dedubleringsteori äfven för stän- daranlagen skulle man möjligen kunna för standar- spiralen pâvisa nâgot enklare, eventuellt för dess olika hvarf genomgaende värde. Antager man en kolla- ‘) GOEBEL, K. Beiträge zur Kenntniss gefüllter Bliithen. p. 218. 2 Payer, I. B. Traité d'organogénie comparée de la fleur. Paris MDCCCLVn. p. 254. 3) Eichler, A. W. Blüthendiagramine. Zweiter Theil. Leip- zig 1878. pp. 156, 158, 161. 4) Goebel, K. 1. c. p. 226. 207 teral dedublering af enketliga fyllomer efter ett eller fiera radiala klyfningsplan och anlagen sedan under utvecklingen förskjutna ât sidorna, sä att gränsen mellan hvarje pâ detta satt uppkomna stândargrupp utplânas, sa torde man lättare kunna törklara Ranun- culus- blomman. Ställer man sig derjemte pâ basis af den De CANnou.Eska asigten om blomkronans genes, sä finna de ofvan beskrifna abnormiteterna kos Ra- nunculus pobjanthemos med lätthet sin förklaring. Ra- nunculus- blomman är trän och med blomkronan *) acyk- iisk. Bioradelames anläggning sker i en akropetalt förlöpande spiral, som fortsättes i flera hvarf. Pâ tidigaste stadium fâ primordierna antagas vara full- kotnligt indilïerenta, utan ätskilnad mellan kronblads-, standare- och fruktbladsprimordier. Forst senare iu- träda, utlösta genom inre dispositioner, de tili den definitiva organbildningen ledande differentiermgspro- cesserna. De fern undre fyllomerna förblifva enhet- liga och antaga pâ grand af behofvet af organ, tje- nande som ’’Schauapparat”, bladlik, ehuru frän de vanliga vegetativa bladen afvikande form och utse- ende. Fyllomerna i de följande spiralhvarfven inslä deremot pâ diametralt motsatta utvecklingsvägar, un- dergo upprepade delningar och blifva i fruktifikatio- nens tjenst trädande organ, standare 1 2). I fyllomspi- ralens topphvarf blifva anlagen, eventuellt efter ge- nomgangen delningsprocess, pistiller. Denna under normala förhallanden genomlupna utveckliDgsgang kan genom alteration eller föränd- rade inre dispositioner under utvecklingen inslä an- dra vägar och derigenom delvis förändras. Tanker man sig den sporofyllbildningen inledande delnings- 1 ) Vi frànse i det följande frän blomfodret, hvars blad lika sä väl som blomkronans äro stälda i en stärkt kontraherad */5-spiral. 2) Tydligen är här ett kronblad morfologiskt ej jemförbart med en standare, men väl med den grupp af definitiva standare, som uppkommit genom upprepad dedublering af ett enhetligt stan- darprimordium. 208 processen äfven sträcka sig öfver tili de understa pri- mordierna. och att sedan den för dem normala utveck- lingsvägen insläs, sä uppkomma. i tall delningen bloti antydningsvis gör sig gällande, i spetsen flikade kron- blad, om den deremot fullständigt genomförts. grup- per af fiera eller färre kronblad. Pä detta satt finner den ofvan omtalade. abnorma flikigheten af kronbla- den sin förklaring. Figurerna 3, 23 och 24 utgöra illustra tioner tili detta förhällande i dess renare form. Inskärningarnes läge i sidokanterna hos fiera af de beskrifna kronbladen kan m}rcket väl förklaras sasom beroende pa förskjutning och torcerad tillväxt hos en- dera loben under utvecklingen. De normalt hos Ra- nunculus bilobus Bert, förekommande, tvaflikade krou- bladen tyda äfVen pâ en sâdan partiell delningspro- cess (figg. 26, 27). Eu représentant för stadiet af fullständigt genomförd delning skulle man kunna finna i den för Steyermarck och Tyr ölen egendomliga Ra- nunculus anemonoides Zahlbr., som enligt Koch *) ut- märker sig genom ett högre antal kronblad, varie- rande mellan 9 — 12. Jag har sjelf sett herbarieex- emplar, hos hvilka antalet kronblad varit det efter denna tydning typiska, nemligen 10. Orsaken tili det ofta större antalet kronblad hos denna art kan lika lätt förläggas tili petalisation af ständare som tili en mera oregelmässig klyfning af de fern kronblads- primordierna. Att här en klyfning af enhetliga kron- bladsanlag egt rum, derför sjmes mig tala den för arten utmärkande, smala, linealt-lancettlika kronblads- tormen (figg. 28, 29) 2). Om den tili kronbladsbild- ningen ledande differentieringsprocessen icke inskrän- ’) EöHLIXG, I. C. Deutschlands Flora. Fortgesetzt von W. D. I. Koch. Tierter Band. Frankfurt am Main 1833. pp 156, 157. I) Hos det exemplar, som legat tili grund för de vidfogade figurerna, var den hos Ranunculus anemonoides Zahlbr. ofta fö- rekommande naggningen i kronbladens spets knappast antydd: bladskifvans konturlinje var tvärtom nästan fullkomligt jemn. Botaniska Notiser 1902. Tafl. 1. O. D. G-ertz del. 209 ft kes till de fern undre fyllomerna, utan stracker sig till fiera eller färre leder i följande hvarf af spiralen, sa uppkomma staminodier, som, allt efter som den röner mer eller mindre inflytande af den till stândar- bildning ledande differeutiationen, antaga kronblads- form eller förete mer eller mindre utprägladt karak- terer af mellanformer mellan stândare och kronblad. Sker detta pa tidigaste stadium, sa uppkomrner ett frân kronbladen föga skildt, enhetligt organ 1), men inträder ändringen i utvecklingsgângen först sedan de till generativa ändamal tjenande delningarne börjat, blir del definitiva organet en i spetsen loberad, blad- lik bildning eller, betecknande det slutliga gränsfallet, en grupp af fiera fria, smärre blad. Pâ denna väg fâr man föreställa sig de af mig beskrifna stamino- dierna uppkomna. Man kan äfven tänka sig, att ett enda primordium partiellt undergar bada differentia- tionsprocesserna, om tili exempel efter börjad delnings- process en eller fiera af delarne undergâ ständarbild- ning, men de öfriga omvandlas i kronblad. Pä sa satt synes man kunna förklara den mera komplicerade byggnaden af det nektarieliknande staminodiet, som pâ bladets ena kant bar en fullständig, fertil stân- dare, särskildt. som standaren var insererad ganska längt uppe pâ bladkanten (fig. 5). Blifva undantags- vis delningarne i de följande fyllomerna ofullständiga, sä uppkomma, med i öfrigt normal utveckling anta- gen, stândargrupper med mer eller mindre längt gan- gen sammanväxning. De ofvan omtalade abnorma Momenten i androeceet visa Hera faser af olika langt 1) Denna omvandling af stândare i kronblad behöfver ej be- traktas som en progressiv metamorfos ; den kan mycket väl vara regressiv, ett fall af atavism. Om kronblad äro för biologiska än- damâl metamorfoserade sporofyller, sa fâr man ej förglömma, att sporofyllerna fylogenetiskt dérivera ur vegetativa blad. Med an- tagande af CELAKOVSKYS uppfattning af de generativa bladen sa- soia primära i förhallande tili de vegetativa blefve metamorfosen naturligtvis progressiv. Bot. Not 1902. 15 210 gangen delning. Standarfilamenternas öfre delar kunna vara fria eller sammanvuxna. De omnämnda stan- darne med blott tili hälften fria antherer äro exem- pel pa blott antvdningsvis genomförd delning (figg. 12, 14, 15, 16). AIed konseqvent fullföljande af denna äsigt behöfver man icke antaga nägon fix gräns mel- lan andro- och gynoeceet, mellan mikro- och makro- sporangieblad. Troligt är, att i gränsgebitet mellan standare och pistiller organ af ena eller andra slaget kunna under olika förhallanden vikariera för hvaran- dra. Ett i detta sammanhang intressant fall är pa- pekadt af Goebel t), som hos Caltha palustris L. fun- nit fiera blommor med en i karpellblad transformerad standare, ehuru denna pistill utvecklats i anslutning tili de perifera, öfvertaliga kronbladen och icke i standarspiralens spets. Af icke mindre intresse, sasom utgörande exempel pâ en experimenteilt framkallad könsvexling, synes mig den af Goeppert forst iakt- tagna, senare af Hofmeister * 2) och framför allt De Vries 3) studerade Papaver somniferum polyceplialum, en afart. utmärkt genom de inre stândarnes transfor- mation i karpeller. Genom förändring af växtens lefnadsvilkor lyckas det att reducera antalet bikar- peller, hvilka i stället tili största delen antaga stän- darutbildning, utan att dock denna hereditärt fixe- rade raskarakter kan bringas tili fullständigt försvin- nande. Af vigt för tydningen af Ranunculacé-blommans morfologi finner jag särskildt den först beskrifna blom- mans ena staminodium. I dettas basala parti voro bladskifvans kanter slidlikt sammanväxta, sâ att en, ehuru obetydlig konkavitet uppkommit, hvars myn- *) GOEBEL. K. Beiträge zur Kenntniss gefüllter Blüthen. p. 218. Taf. XV, 70-72. 2) Hofmeister. W. Allgemeine Morphologie der Gewächse. Leipzig 1868. p. 565. 3) De Vries. H. Die Mutationstheorie. Erster Band. Leipzig 1901. pp. 97—99. 211 ning var vänd inât mot blommans centrum. Detta skulle man kunna uppfatta som en första antydan till nektariebildning, sädan den i sina mera extrema former presenterar sig hos Eranthis , Delphinium m. fL, hos hvilka äfven nektariernas mynning vetter inât. Det egendomligt utbildade staminodiet vore dâ ett kompliceradt organ, som pâ en gang tjenar funktio- nerna af kronblad, nektarium och sexualblad. De pâ undersökningar öfver abnorma egenskaper i orgauens definitivt utbildade tillständ baserade tera- tologiska begreppen fission och cokæsion, som â sidan 203 användts säsom beteckningar för kronbla- dens lobering och ständarnes sammanväxning, fä, med den här lemnade ontogenetiska belysningen, i detta fall en heit annan innebörd an vanligen är förhällan- det. De ombildningsprocesser, hvilkas yerkningar här manifestera sig säsom flikning och sammanväxning, äro här identiska. De synliga resultaten äro blott mellanstadier pâ en gemensam utvecklingsbana, som, fullständigt tillryggalagd, skulle ledt tili klyfning af ett organ i fiera, fast de, efter dessa organs nor mala utbildningstillstând säsom utgângspunkt betraktade, mäste anses som utslagen af hvarandra rakt motsatta processer, klyfning och sammanväxning. För monströsa blomformer torde det vara berät- tigadt att antaga ett direkt kausalförhällande mellan abnorm blombildning och en störd jemnvigt mellan de organbildningen direkt eller indirekt determine- rande lifsprocesserna. Normal blombildning är fram- kallad af en bestämd ’’konstellation”, der växtens vi- tala funktioner hâlla jemvigt mot hvarandra. Genom en förskjutning af detta fysiologiska jemvigtstillständ induceras en förändring i blomorganens specificitet, hvaraf blomanomalier af olika slag résultera. Hvilken eller hvilka af växtens partialfunktioner det är, som härvid erfara en positiv eller negativ förändring i sin intensitet, är ofta svärt att afgöra, liksom ock huru- 212 vida de pâ lifsfunktionerna verkande faktorerna âro yttre eller inre 1). Sâsom vid beskrifningen af de tvenne utslagna blommorna framhâllits, voro kronbladen tätt prickiga af märken etter insektstyng. Möjligen skulle man kunna hänföra orsaken till den abnorma kronbladsut- bildningen till en i cecidiebildning resulterande orga- nisk retning 2), bvilken dâ utlöser frân de normala nâgot afvikande utvecklingsprocesser sâsom reaktion, hvaraf monstrositet är den yttre, synliga fasen. Men denna tydning synes mig osannolik, emedan det icke kan förmärkas nâgon tendens tili oregelmässigt för- lopp af kärlknippena i bladskifvan och insektstyngen, efier allt att dôma, tillkommit pâ ett relativt sent ut- vecklingsstadium och. icke pâ det genom större plasti- citet hos primordierna utmärkta anläggningsstadiet. Vidare funnos icke insektstyng â de âfvenledes fli- kade kronbladen i de outslagna blomknopparne; för- handenvaron af fükighet i blomknopparnes kronblad skulle dock möjligen kunna tänkas som resul tatet af en reaktion, kvars utlösande impuls är den till dessa yngre blommor ledda retning, som insektstyngen â de utslagna blommornas kronblad framkalla. Att en reaktion kan inträda pâ annat stalle än den irrita- tion, som inducerar densamma, är ju ett inom fysio- logien flerestädes pâvisadt faktum. Hvari man emel- lertid kar att sôka orsaken till de iakttagna blomano- *) Med sannolikhet aro samtliga organtransformationer att betrakta som utslag af rent in re dispositioner, dâ de yttre infly- telser, som mângen gâng synas direkt framkalla dessa, närmast ut- lösa en förändring af det normala jemvigtsfôrhâllande, i hvilket de vitala funktionerna stâ till hvarandra. Frâgan blir, hvad som här skall räknas som primärt eller sekundärt. Jemför äfven Goe- bel: ”Auch wo äussei'e Ursachen die Missbildungen hervorrufen, handelt es sich vielfach nur um ein Zutagetreten latenter Anlagen”. — GOEBEL, K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Jena 1898 — 1901. Erster Teil. p. 158, anmärkningen 2. 2) Hertwig, 0. Die Zelle und die Gewebe. Grundzüge der allgemeinen Anatomie und Physiologie. Zweites Buch. Jena 1898. pp. 132, 133, 139. 213 r* malierna Los detta individ af Ranunculus polyanthemos , fâr betraktas som en öppen frâga. Som det ej stod mig till buds att erhâlla mogna frön af individet i frâga, har jag ej kunnat göra försök öfver dessa blom- anomaliers eventuella ärftlighet, ett spôrsmâl, som ju eljest Lade erbjudit stort intresse. Förklaring till figurerna à faß. 1. 1—22. Ranunculus polyanthemos L. 1—4 de loberade kronbladen i blomman I. 5 första blommans ena stamino- dium, sedt frân blommans centrum. 6 framställer vecknings- fôrhâllandet i det â figuren 5 genom linjen aß betecknade partiet. 7 första blommans andra staminodium jemte det der- vid vidvuxna kronbladet. 8 veckningeti i partiet aß i figu- ren 7. 9, 10 de tvenne staminodierna i blomman II. 11 stândare med normala uppspringningsbalkar â antheren. 12 — 16 sammanväxta stândare i andra blomman. 17—19 flikade kronblad i första blomknoppen. 20 kronblad i andra blom- knoppen. 21, 22 kronblad i tredje blomknoppen. 23. Ranunculus polyanthemos L.* nemorosus (DC.), kronblad. 24, 25. Ranunculus polyanthemos L., flikade kronblad frân tvenne olika exemplar. 26, 27. Ranunculus öilobus Bert., kronblad. 28, 29. Ranunculus anemonoides Zahlbr., kronblad. 30, 31. Ranunculus polyanthemos L., skematiska dia- grammer öfver de periferiska blomdelarnes inbördes ställnings- förhällanden i blomman I och II. Figurerna 17—22 äro obetydligt. 6. 8, 11 — 16 betyd- ligt förstorade. De öfriga figurerna beteckna blomdelar i naturlig storlek. A figurerna 17 — 22 är kronbladens nervnät utelemnadt. 214 Om Tholurna dissimilis Norm, i beskreven og afbilded i Bot. Zeitung 18 . . ) skrev professor W. Nylandek i Paris 1864 i brev: ’’L’examen du Tholurna, que vous avez eu l’extrême obligeance de m’envoyer, m’a procuré un grand bonheur. C’est un type tout-à-fait particulier constituant une tribu, (d’après ma méthode systématique, à placer à la suite des Sphérophorés). Depuis 50 ans on n a rien trouvé de plus intéressant dans la classe des Lichens parmi les espè- ces européennes. J’ai eu la change de dénicher de suite dans vos échantillons les spermogonies du Tholurna; les sper- maties sont en forme de pilon: c=o, encore une modification qu’on ne rencontre pas chez les autres Epiconiodés. Quelques autres particularités qui caractérisent en outre le Tholurna ont été signalés par moi dans un memoire sur les Lichens de la N:lle Grenada que j'ai publié tout dernièrement dans les Annales des sciences naturelles.” J. M. Norman. Nephroma arcticum er i Larviks omegn meget hyp- pig pâ ringe holder o. h., men næsten udelukkende pâ nord- siden. Den er mærkelig nok i denne Norges bögeregion hyp- pigere end andetsteds i det sydlige Norge og forekommer ikke sjelden rigelig fruktificerende. J. M. Norman. Vetenskapsakademien d. 10 sept. I anledning af gjord framställning af prof. Th. Fries beslöt akademien, att till samlingarne vid Linnés Hammarbv skulle öfverlemnas âtskilliga i akademiens bibliotek förvarade böcker. som till- hört Linné och ej vore behöfliga för de vetenskapliga arbe- tena hos akademien eller det naturhistoriska riksmuseet. Till införande antogos följande afhandlingar, dels i Handlingarne: 1) ’’Über die Embryologi von Ruppia rostellaia Koch” af doc. Sv. Murbeck, och 2) Beiträge zur Kenntnis eini- ger mesozoischen Cycadophyten” af prof. A. G. Natborst; dels i Bihanget: ”Färgbestämningar för klorofyllet hos skilda växt- former”, af prof. B. Jönsson. Prof. IfViTTROCK meddelade underrättelser frän akademiens Begnellska stipendiât d:r G. 0. Malme, som vistats i Matto Grosso. Det anmäldes att konsul Ludvig Peyrox tili riksmusei botaniska afdelning öfverlemnat sin sons, kand. Tom Peyrons efterlemnade värdefulla växtsamling. 215 K. Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 18 mars 1902. 2. Fil. kand. H. Witte meddelade nâgra morfologiska notiser om Géranium silvaticum. 3. Fil. stud. G. Bagenholm förelade ett större antal ruderatväxter, funna af honora och fil. stud. N. Sylvén vid garden Björkholm i Lule lappmark (öster om Kvikkjokk). Den 8 april 1902. 1. Docenten O. Juel förevisade raedelst skioptikon bil- der frân Nordvästafrikas växtvärld. Häribland märktes dels bilder af planterade träd och andra växter frân staden Al- gers gator och trädgärdar, särskildt dess Jardin d’essay, dels vegetationsbilder frân Alger, Tunis och öknen kring Biskra. Den 22 april 1902. 1. Docenten 0. Juel framlade tili komplettering af sitt föregäende föredrag en samling pressade växter hufvudsakli- gen frân trakten kring Biskra. 2. Professor A. N. Lundstböm förelade exemplar af en i Bjurholms socken i nordöstra Angermanland anträffad Be- tula verrucosa y dalecurlica L. eil. och uttalade i samband därmed som sin uppfattning, att i detta och atskilliga andra fall inom släktet Betula goda skäl föreläge för det antagan- det, att formbildningen framkallats af mutation. Den 10 maj 1902. 1. Fil. lie. H. Hesse lm am holl föredrag om "växtlifvet i svenska löfängar”, däri lämnande en pâ talrika försök grun- dad framställning af assimilations- och transpirationsintensi- tetens förhällande tili ljusstyrkan samt af löfängsväxternas olika ljusbehof. 2. Fil. kand. J. Ljungqvist förelade en i riktning mot Botrychium rutaccum Willd. afvikande form af Botr. lunaria (L.) Sw., funnen i Nätra socken, Angermanland, af A. Arnell. Den 23 September 1902. 1. Docenten R. Sernander meddelade rcinnen och in- tryck frân ett antal botaniska institutioner och trädgärdar, som föredr. besökt under sin resa innevarande är som Riks- statens stipendiât. 2. Fil. kand. J. Ljungqvist förelade en större samling groddplantor af Cerefolium silvestre under framhâllande af den starka Variationen med afseende pâ bladformen samt dess möjliga orsaker. Hot. Not. 790‘J. 216 Den 7 Oktober 1902. 1. Fil. kand. H. Witte demonstrerade ett antal mon- strositeter och andra bildningsafvikelser. 2. Följande tili Sektionen i manuskript inkomna med- delande irän dess pa forskningsresa varande medlem, fil. kand. C. Skottsberg upplästes: \ Nägra ord om Sydgeorgiens vegetation. Af Carl Skottsberg. Den 22 April 1902 ankom Svenska Sydpolar- expeditionen ombord pa ” Antarctic” till Sydgeorgien for att dar bedrifva naturhistoriska undersökningar. Sedan besök gjorts a den plats, dar den tyska expe- ditionen 1882—83 hade sin station, upprättades vid en liten bukt af Cumberland Bay en tältstation, bvar- est förf. tillbragte nära 2 veckor, under hvilken tid landet var till stör del nâgorlunda snöfritt, sä att landundersökningarne künde fortga jämförelsevis obe- kindradt. D. 14 Maj — 15 Juni lag fartyget förank- radt i en annan gren af nyssnämnda stora vik, bvar- ef'ter vi afseglade fran ön. Innan den tyska expeditionen gjort sin särdeles omfattande naturvetenskapliga undersökning af Sydge- orgien, var var kunskap om dess natur bögst ringa. Genom nämnda expeditions arbeten erbölls en nog- grann kännedom om omrädet närmast Roj^al Bay. G Trakten kring Cumberland Bay var tili säväl utsträck- ning som omväxling i terrängen det tyska stations- omradet öfverlägsen ocb torde ha lämnat résultat, *) Botanisk litteratur. allt juibliceradt i ”Dio internationale Polarforschunjï 1882 — 1883. Die Deutschen Exjieditionen und ihre Ergebnisse. Band ÏI. Hamburg 1890”: A. Engler: Die Phanerogamenflora in Süd-Georgien. H. Will: Vegetationsverhältnisse Süd-Georgiens. C. MÜLLER: Bryologia Austro-Georgiæ. J. Müller: Lichenes. K. PRANTL: Filices. P. F. BeinscH: Die Süsswasseralgenflora von Süd-Georgien. — — : Zur Meeresalgenflora von Süd-Georgien. C. M. GoTTSCHE: Die Lebermoose Süd-Georgiens. Bot. Hot. I'M. 217 som i nâgon man kunna komplettera hvad vi iorut känna. Härnedan vill jag meddela en kort öfversikt af Syd- georgiens naturforhâllanden ock vegetation, sparande alia detaljer till en kommande, utförligare uppsats. Syd géorgien är en ur hafvet särdeles brant upp- stigande fjällrygg. Bergstopparna, som i allmänhet äro synnerligen otillgängliga, resa sig till höjder af öfver 2000 meter. Ismassor täcka stora ytor; väldiga glaciärer mynna i fjordbottnarna, ocb hängglaciärer möta en, sä snart man kommer ett stycke frân kusten. Glaciärälfvar och smältbäckar frân perennerande snö- drifvor träffas öfverallt och utöfva stört inflytande pä vegetationens fördelning. Laglandet intager myc- ket anspräkslösa arealer och är af fjällryggar splitt- radt tili smä dalströk, hvilka utmynna i en tämligen jämn sti’and, bestaende af sand och klapper. Det är kring sadana stränder och i sädana dalar vi ha att söka Sydgeorgiens vegetation. För öfrigt äro strän- derna ytterst branta, ofta frân tämligen betydlig höjd stupande klippväggar, hvilka hysa en mycket torftig växtlighet. Pa Sydgeorgiens klimatologiska förhällanden vill jag icke här närmare ingä. Somrarna äro kalla, snö faller äfven dä alltsomoftast, och Vegetationsperioden är oftast tämligen kort. I November inträder vären enligt Dr. Wills iakttagelser. Dâ vi anlände, hade vintern för länge sedan gjort sitt intag, dock fann jag ä soliga platser ännu en eller annan blom mande fanerogam, ehuru de utgjorde rena undantag. Under vâr vistelse pâ ön var den lägsta observerade temperaturen — 11,8° C., och den lägsta under den tyska expedi- tionen var — 12,5° C. Det är sälunda icke pâ grand af stora köldgrader, som öns klimat kan betecknas säsom härdt. Härtill är fastmer vinden skuld. Yt- terligt häftiga, piötsliga stormar svepa med förödande kraft genom fjordarna. Västliga vindar äro fullstän- 218 digt öfvervägande, och Vegetationen visar tydliga spar af den radande vindriktningen. Nederbörden är rik- lig, mycket snö faller under vintern; da vi afseglade, var landet tackt af ett mer an meter tjockt snötäcke. Dar ett jämnt lager af strandgrus och klapper utbreder sig kring en skyddad vik, finna vi den bästa Standorten för en af de subantarktiska trakternas mest bekanta växter. tussockgräset, Poa cœspitosa (Forst.) Hook. f. (tafl. 2). Dess väldiga tufvor stodo öfverallt rätt friska och gröna, vid basen omgifna af gulnade blad. Den friska färgen visar en dragning at blägrönt. Tufvorna äro nästan klotrunda, ca 1 — DL meter höga, och stâ vanligen sä tätt, att de hängande bladen vid- röra hvarandra. Tufvans basala del utgöres af ett torflager, bestäende af de afdöda bladmassorna, genoin- dragna af de ytterst talrika rhizomgrenarna. Utat stranden är tussockmattan ofta kantad af en rand Accena adscendens Vahl, hvars klotformiga fruktställningar i mängd höja sig ur det täta, mörk- gröna gren- och bladverket. Där Poa cœspitosa stâr mindre tätt, frodas Acœna adscendens rikligt bland den, men i den tätaste mattan är Poa den allena- herskande fanerogamen. Dessa jämna stränder intaga icke stör del af kusten, utan äro afbrutna af klipp- partier med ytterst branta väggar, nedanför hvilka talrika block ligga nedstörtade. Tussockgräset bildar här en mycket ojämn beklädnad, inkiladt bland stran- dens stenblock eller i festoner nedhängande fran klipp- springorna. För dylika standorter är en liten Colo- bantlms- art, 1) som i smä barda tufvor bebor äfven de minsta afsatser, särdeles karaktäristisk. Lafven Ain- philoma dimorph'um Müll. Arg. kläder klippstranden ned tili högvattenslinien och tilldrager sig genoru sin gula färg pa langt hall uppmärksamheten. >) Eni. Engler. 1. c., Colobanthus subulatus (D’Urv.) Hook. F. Den visar emellertid rätt stora oliklieter med de exemplar af denna art jag insamlat pa Falklandsöarna. 219 Tussockbestândet utbreder sig frân stranden in i dalsänkorna, klädande äfven de omgifvande fjällsi- dorna ett stycke inât dalen. Gränsen för dess verti- kala ntbredning torde ligga vid 250 — 300 meters h. ô. h. Äfven de brantaste sluttningarna kunna vara klädda af tussockgräset, blott de icke äro utsatta för nâgra betydligare ras. Nere i dalarne bildar det pâ kullarnas sluttningar en yppig matta. Det aflägsnar sig aldrig synnerligen längt frân kusten, och mânga af de s märre öar, som ligga utanför Sydgeorgien, äro alldeles beklädda däraf. Tussockgräsets fruktan for fuktiga stândorter är särdeles i ögonen fallande. Uppför kullarnas sidor gâr det i väl markerade tungor, men mellan dem, dar det skulle vara mera skyddadt för vinden, söker man det förgäfves, emedan vatten samlar sig eller rinner fram dar. Strandklappern framvisar alltid jät- teexemplar i jämförelse med andra lokaler. Dar Poa cæspitosa icke slagit sig ned, och dar marken icke heller är alltför försumpad, finna vi de mera laglända partierna tagna i besittning af en ängs- vegetation, en tät gräsmatta af Phleum alpinum L. och Festuca erecta D’Ury., den senare i allmänhet nä- got öfvervägande. Bildande täta mattor, ga ängarne betydligt längre frân kusten än tussocken, samt uppât fjällsidorna tili nägot större höjd, hvarefter de sma- ningom upplösas. I ängarnas vegetation utgör Air a antarctica Hook, en rätt viktig del, pâ litet fuktigare ställen bildande rena bestand af flere kvadratmeters storlek. Acœna adscendens och lœvigata Ait. ’) ingâ äfven, men äro af mindre betydelse. Kring klipp- fötter, â fuktiga backsluttningar etc. bildar den förra ett tätt flätverk af ett par dm. höjd. I dess botten finner man stuudom en liten Galium- art, enligt provi- *) Synes mig i nägra karaktärer afvika frân den A. laevigata jag insamlat pâ Falklandsöarna, men jag är ännu icke i stand att afgöra, huruvida de äro af väsentlig art. 220 sorisk bestämning G. antarcticum Hook. f. 1) Denna växt är icke förut funnen pâ Sydgeorgien. Mossar och lafvar intaga en rätt betydande plats i ängs Vegetationen. Särdeles anmärkningsvärda äro Polytricbaceerna, som bilda väldiga kompakta tufvor. Af lafvar märkas Sphœrophorus sp., Sticta Freycinetii Del. ocb endochrysea Del., Stereocaulon magellanicum Th. Fr., Cladina rangifcrina (L.) Nyl., Cladonies spp. m. fl. De fuktiga partierna äro bevuxna med en vege- tation, bvars karaktärsväxt är Rostkovia magellanica Hook, f., redan pâ afstând markerad genom sin svart- bruna färg. lnblandade däri Annas, mer eller mindre sparsam!, Juncus No fee Zelandiee Hook, f., Ranunculus biternatus Smith m. fl. Da slättlandet inellan kullar ocb asar är ytterligt väl bevattnadt, kommer denna vegetation att intaga ganska betydliga ytor. Om en bäck af nägon anledning rakar in i ett Poa cœspito- sa-bestand, medför det den förändi'ingen, att Rostkovia slar sig ned mellan tussocktufvorna, Polytrichum-arter intränga i dem. ocb snart sticka endast nagra döende Poa- skott upp ur det bärda mosstäcket. A ett ställe inne i södra armen af Cumberland Bay anträffades â fuktig mark Poa pratensis L., förut ej känd fran Sydgeorgien. Växten är mycket allmän kring alla bebodda delar af Falklandsöarna ocb Elds- landet. Fyndorten â Sydgeorgien ligger rätt nära en bamn, som liera ganger varit besökt af fängstfartyg. Till bäckarnas omedelbara grannskap knyter sig en särskild vegetation, bestâende företrädesvis af mossor. Dessa bilda, i synnerbet kring de sma vattenfall, som äro sâ vanliga pâ Sydgeorgien, lifligt gröna, svällande dynor, i bvilka ofta Montia fontana L. Annes insprängd. Accena adscendens haller sig äf- ven mycket kring bäckarna. I strömfaran trifvas *) Atminstone har jag viel en flyktig undersökning funnit den öfverensstämma med de exemplar jag samlat pâ Falklandsöarna och i Eidslandet. Callitriche verna L. och Ranunculus biternatus , hvilka där äro synnerligen yppiga i vegetativt hänseende, men aldrig synas t'örete nâgra florala fenomen. Smärre sjöar finnas här och där. I slammet vid stränderna trifvas en del mossor val; Callitriche och Ranunculus förekomtna pa alldeles samma satt som i bäckarna. En tämligen specifik växtlighet intager de stora sträckor af moränmark jag haft till fälle att se pa ett par stallen vid Cumberland Bay. Den är att betrakta som ett slags mager ängsvegetation, där fanerogamerna blifvit sparsammare. Säväl Festuca erecta som Phleum alpinum och Aira antarctica finnas där äfvensom de bâda Acæna- arterna. Colobanthus crassifolius (D’Ubv.) Hook. f. är mycket karaktäristisk for denna Standort. Den synes vara for fuktig för Roa ccespitosa. Huf- vudsakligen är det kryptogamer som sätta prägein pâ denna vegetation. Särskildt kunna framhâllas en Ly- copodium-art, sannolikt L. clavatum L. var. magellani- cum Hook. f. — nâgon Lycopodiacé är förut ej fun- nen pâ Sydgeorgien — och bland mossorna en liten egendomlig Polytrichum- art, vidare en mängd lafvar, ss. Stereocaulon magellanicum , Cladina rangiferina , Ce- traria sp. och Sticta Jbreycinetii. Här och där är mar- ken betydligt fuktig, och där afsticker Rosthovia-iox- mationen med sin mörka färgton. Ju högre upp öfver hafvet man kommer, dess vildare och ödsligare blir naturen, dess fattigare växt- ligheten. Redan pâ topparna af läga, knappt 100 meter öfverstigande kullar finna vi, ifall vinden har fritt tillträde, en lafhed, bestäende af Sphcerophorus sp., Stereocaulon magellanicum , Neuropogon melaxanthus (Ach.) Nyl., Sticta Freycinetii m. fl.; en del mossor äro in- sprängda, och skorplafvar bekläda säväl fast berg som lösa stenar, allmännast Rhizocarpon geographicum (L.) DC. Fanerogamerna äro samma arter, som samman- sätta ängarna, ehuru ytterst enstaka. Sasom ofvan närants, stiga ängarna uppför bergssluttningarna tili 222 ca 300 m. höjd. De upplösas sedan mer ocji mer och individerna bli mer eller mindre dvärgartade. Säväl Festuca som Phleum och Air a har jag funnit ända tili nära 500 m. höjd; af Ae<®na -arterna synes A. ïœvigata trifvas hast i branterna. Air a antarctica är kanske den härdigaste; det är ju äfven den sydli- gaste l'anerogama växt man känner. 1) Nägon speciell tjällflora äger Sydgeorgien nog icke. Tveune orm- bunkar sjmas mig dock företrädesvis trifvas i bergs- skrefvor bögre upp. nämligen Aspidium Molerioides Bory och HymenophyÏÏum Wilsoni Desv. Hit hör kanske ock Cystopteris fragilis Bernh., bvilken jag dock icke lyckats fa se pä Sydgeorgien. Den bekanta, i alla subantarktiska och en del antarktiska trakter allmänna, mânga gânger omskrifna Neuropogon ( ZJsnea) melaxanthus är äfven pä S3'dgeor- gien karaktäristisk för fjällryggarna. Vid valet af växplats är den rätt granntyckt, och endast ä mera vindskj’ddade Ställen finner man den utvecklad i sin fulla kraft, bildande decimeterböga, rikt frnktificerande buskar, tili färgen växlande mellan svatvelgult och svartgrönt. A själfva de bögre fjällkammarna, i bergspassen etc., där de fruktansvärda stormarna rasa med sin fulla styrka. söka vi förgäfves nägot annat spar af Vegetation än möjligen nägon liten mosstufva eller ofta blott nägra skorplafvar. Hvad vi känna om karaktären bos Sydgeorgiens Vegetation kau i korthet sammanfattas pä följande sätt. S}rdgeorgien är ett i bög grad nedisadt alpland, där lägländare trakter intaga ett bögst obetydligt rum. Ett slutet växttäcke bekläder därför endast en liten del af kusttrakterna. Om den sydvästra kusten ba vi en bögst obetydlig kännedom. 2) Yi veta, att för- ’) Sydshetlandsöarna: Gerlachesundet. J) H. Klutschak, Ein Besuch aiif Süd-Georgien (Deutsche Rundschau für Geographie und Statistik. III Jahrg. 11 Heft.). r 223 hâllandena där äro vida sämre än pa uordöstra kusten, hvilket naturligen stär i samband med att den förra är fullkomligb exponerad for de radande vindarna. Alla nordsluttningar uppvisa, sasom natnrligt är, en vida rikare vegetation än de. som vetta mot söder. Artfattigdoroen är stör: vi känna nu 15 fanero- gamer och 4 kärlkryptogamer, hvaribland icke finnes nagon endemisk art. Lafvarna — 26 arter, hvarat 8 beskrit'vits ss. nya *) — och i synnerhet mossorna — 52 arter musci 2) och 11 bepaticæ 3) — äro rik- ligare förhanden. Antalet kryptogamer kommer väl sannolikt att nagot ökas, sedan mina samlingar blifvit bearbetade. Hvad mossorna beträffar, är der, ytterst anmärkningsvärdt för att icke säga egendomligt, att af de 52 arterna bladmossor 51 beskrefvos säsom nya, af de 11 lefvermossorna 7. Af sötvattensalgerna äro äfven atskilliga, saväl chlorophyceer som desmidieer och diatomeer, kända. 4) De fataliga högre landväxter, Sydgeorgien äger, äro, sä of’ta förhallandena det tilläta, sammanslutna tili täta bestand, bildande en verklig, af klimatet be- tingad ängsvegetation, ä) hvars frodighet stundom kom- mer en att glömma den oerhörda enformigheten i dess sammansättning. Till sist skall med nägra ord beröras den marina Vegetationen. 6) Yid en flyktig blick taller naturli- gen först och främst Macrocystis pyrifera Ao. i ögonen; den bildar ett smalt bälte kring kusterna och fyller de grunda vikarna med sina täta massor. Bland den- samma trifvas en mängd andra saväl fucaceer som *) J. Müller, 1. c. C. Müller, 1. c. 3) C. M. Gottsche, 1. c; 4) Reinsch, Süsswasseralg. 5) Cfr. A. F. W. Schimper, Pflanzengeographie etc. Jena 1898. p. 188. • 6) Reinsch, Meeresaig. 224 florideer, delvis förekommande äfven i andra delar at södra atlautiska oceanen. delvis kända endast frân Syd- georgien. Den klippiga kusten ax- mycket gynnsam for uppkomsten af grunda bassänger inom tidvattens- omrädet, och dar träffar man en särdeles vacker och ai’trik vegetation, i hvilken särskildt kalkalger spela en viktig roll. F. ö. äi*o för kustklipporna särdeles utmärkande tvenne grönalger, TJlva latissima L. och Enteromorplia Eovce HoUandiæ Kütz. (enl. ßeinsch 1. c. ), hvilka stundom träffas i oei’hörda mängder. I formi’ikedom och yppighet tager nog här som i höga norden hafvets vegetation priset. Port Louis, Falkland Islands, Aug. 1902. TÏLOmé, Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Bd 1 — 4. Andra upplagan. Gera, j. L. Friederick von Zezschwitz. Pris pr. hafte: 1,2* Mark. Hvarje häfte af denna nya upplaga kornmer att innehalla 2 ark text och 11 färglagda taflor; antalet häften blir 56. Det utkomna första haftet omfattar början af Ormbunkarne : (de öfriga Kryptogamerna utgifvas särskildt som band 5 — 7). De litografierade taflorna synas vara gjorda med om- sorg, och förutom en habitusbild meddelas äfven en del de- taljer i förstorad skala, ungefär som i den nya upplagan af Svensk Botanik. Texten blir en verklig flora bade med exa- mineringstabeller och beskrifningar. Blytt, A., Ha and bog i X orges Flora, lste Hefte 96 s. liten 8:o. Kristiania 1802. Alb. Cammermeyer. — 1 Kr. pr häfte. Prof. A. Blytt hade ämnat att utgifva en förkortad, omarbetad och illustrerad upplaga af ’’Xorges Flora”1 2 * * * *, men han fick den ej färdig före sin död. Konservator Oye Daul har fullbordat arbetet. Hvad omfänget af beskrifningarne beträffar, kan arbetet närmast jämföras med ”Sveriges Flora"7, af Neuman och Ahlfvexgren ; men att döma af första häftet, som omfattar ormbunkar och gräs, redogöres mindre utförligt för variationerna. Den geografiska utbredningen angifves endast i yttersta korthet. Figurerna i texten äro dels ori- ginal. dels lânade ur Gakckes Illustr. Fl. v. Deutschland; van- ligen är en art, mera sällan flere ^irter af samma släkte af- bildade. Floran utkommer i circa 6 häften. Botaniska Notiser 1902, Tafl. 2, !. Skottsberg foto. TUSSOCKGRÄS P SYDGEORGIEN F 225 Haf saiger frân Dagö. Af Nils Svedelios. Genom Dr. O. Nordstedts välvilliga erbjudande har till mitt förfogande ställts en liten algsamling frän Dago, hopbragt af O. A. F. Lönnbohm. Da uppgifter om Östersjöns hafsalger tyvärr äro ganska sparsamma i litteraturen, har jag ansett, att denna lilla kollekt borde genom ett omnämnande räddas ur glömskan och blifva ett bidrag tili var kännedom om hafsalgernas geografiska utbredning och fördelning i Östersjön. Kollekten, insamlad i augusti 1897, inne- höll följande arter: Enteromorpha intestinalis (L.) Link. En del af de insamlade Enteromorphorna öfverensstämma fullstän- digt med den af mig i Sliteviken a Gotland funna lösliggande formen, hvilket tyder derpa, att denna växt äfven vid Dagö kan förekomma lösliggande pa botten. *) Pringsheimia scutata Reinke, pa Rhodomela sub- fusca. Urospora penicilliformis (Roth) Areschoug f. ßacca Reinke. Cladophora cristata (Roth) Kützing. Fucus vesiculosus L. Af denna art förekomma följande former: f. angustifolia C. A. Agardh (jämte öfvergangsformer tili hutvudarten) samt f. subecostata -C. A. Agardh. Streblonema oligosporum Ströhfelt, pa Ceramium tenuissimum . Chantransia virgatula (Harvey) Thuret, pa Poly- siphonia nigrescens. Med gonidier. Polysiphonia nigrescens (Dillwyn) Greville f. re- ducta Svedelius. Rhodomela subfusca (Woodward) C. A. Agardh f. tenuior C. A. Agardh. ') Se Svedelius, Studier öfver Östersjöns hafsalgflora. Akad. Afhandling. Upsala 1901, p. 75! Bot. Not. 1902. 16 226 (i färskvatten.) Geramium tenuissimum Lyngbye. Fnrcellaria fastigiata (Hudson) Laaiouroux, f. mi- nor C. A. Agardh. Dessutom innehöll samlingen följande characeer: Char a aspera WlLLDENOW. (äfven i färskvatten.) ,, crinita "Wallboth. „ foetida Al. Bradn. ,, intermedia Al. Braun. ,, tomentosa L. Ingen at' de ofvan uppräknade, â Dagö insam- lade hafsalgerna saknas â Gotland och endast U~ro- spora âr ej iakttagen â den af mig undersökta delen af Smälandskusten. Dessa Dagöalger köra ocksâ till de vanligaste i Ostersjön förekommande arterna. ih/cws-formerna höra samtliga till angustifolia- suhecostata-se rien (jfr. Syedelius 1. c. p. 87), hvilken karaktäriseras genom de talrika och stärkt utstâende kârgroparna. Denna formserie har jag forut iaktta- git endast â Gotland, under det att â Smälandskusten uteslutande den analoga filiformis- Serien synes fore- komma, kvilken saknar dessa karaktäristiska hârgro- par. Att i^. — Val- torp (Wrangelsholm). Listera ovata. Tiarp (Fârdala). Neottia nidus avis. Karleby (Alleberg). CoraUiorrhiza innata. Yaltorp (Wrangelsholm 1893); Hassle (mellan Gullberget och Nyäng 1 gang) enl. Sylvên; Ors- lösa (Kjellstorp) enl. Norén. Lilinm bulbiferum. Valtorp (Wrangelsholm förvildad). Allium ursinum. Österplana (Törnsäters äng). Narthecium ossifragum. Skânings Asaka (Brâneke, Järnsyssla) enl. B. Bergström. Acorus calamus. Segerstad (Bangârden). Scirpus pauciflorus. Hassle enl. Sylvén. Eriophorum polystachyum v. clatius. Toreboda (Mânseruds- sjön) enl. A. Calmé (H. U.). Curex riparia. Angifves af Rudberg sâsom osäker. I Upsala botaniska museums herbarium finnes ett ex., insamlat af J. E. Zetterstedt frân ’’Hassle Säby vid gângstigen till Hasslerör d. 4 juni 1850”. Huruvida denna vâxt fortfa- rande finnes kvar pâ denna lokal, är mig obekant. — Göteborg (Slottsskogen) (H. U.). C. irrigua. Skânings-Asaka (Järnsyssla) enl. B. Beugström. C. raginata. Hassle (Prästgarden) enl. Sylvén. C. digitata. Hassle flerstädes enl. Sylvén. Hordeuni murinum. Göteborg (ballastplats) enl. A. P. Win- slow (H. U.). Eestuea elatior v. pseudololiacea. Hassle (kyrkogârden, En- âsa) enl. Sylvén. Bromus arvensis. Hassle (Tjos 1900) enl. Sylvén. B. mollis f. nana Hn. Hassle (kyrkogârden) enl. Sylvén. Briza media f. albida. Fristad enl. Sylvén; Hassle (Nord- ängen 1 gang) enl. Sylvén. Arrlienaiherum elatius. Valtorp (Wrangelsholm). Deschampsia caespitosa f. pallida Koch. Hassle (Äugarne) enl. Sylvén. Stratiotes aloides. Örslösa (Kjellstorp) enl. Norén. Elodea canadensis. Valtorp (ân). Sagittaria sagitlaefolia. Hjärpas (Sköttorp i Lidan). Seheutzeria palustris. Hassle (Färedsmossen) enl. Sylvén. Potamogcton crispus. Valtorp (ân); Asie (kanalen). P. pusillus. Valtorp (ân). Zannichcllia polycarpa. Lidköpiug enl. Norén. Typlna latifolia. Örslösa (Kjellstorp) enl. Norén. Pinus silvestris f. erythr anther a. Hassle (1 ex. vid vagen 282 mellan Nolbacken och Säby skogvaktareboställe) enl. Sylvén. Picea excelsa f. viminalis. Se anra. ora Sceptrum p. 276. Asplénium Trichomanes. Falbygden flerstädes t. ex. Yilske Klefva (Klefva hed). A. septentrionale. Valtorp (Âkarp). A. Buta muraria v. tripinnata Hx. Osterplana enl. Oster- fiREN. ‘) Ej upptagen af Rudberg! Athyrium Filix femina ß complicatum Hx. Toarp enl. A. 0. Olson (H. S.). y molle Schreb. Toarp (Skinnarhult) enl. A. 0. Olsox (H. S.). v. incision Berxh. Toarp (Senâsa) enl. A. 0. Olson (H. S.). Polystichum Filix mas v. incisum Döll. Toarp enl. A. 0. Olson (H. S.); Yassända (Brinkebergskulle); enl. S. A. Trolander (H. S.). Botrycliium Lunaria. Hassle (Fâleberg. Prâstgârden, An- garne) enl. Sylvén. Opliioglossnm vulgatum. Osterplana (Osterplana vall). ') Hj. ÖSTERGREN, Bidrag till Kinnekulles kärlväxtflora. Bot. Not. 1891. p. 115. Heleocharis fennica. 1 Bemerkungen zu den ”Cy- peraceæ (exclus. Carices) et Juncaceæ exsiccatæ” af A. Kneuc- ker (i Allgem. Bot. Zeitschrift 1901 p. 2 12 -21 B i ür en ny Heleocharis- art, H. Fennica Palla, uppställd och, fastän vi hafva anledning tro, att en hnsk botanist snart kommer att kritisera Pallas uppfattning af artbegränsningen inom en del af släktet, ha vi dock aiisett skäl att i öfversättning äter- gifva Pallas beskrifning. Det nedersta axfjället heit omfattande sträet. Märken 2. Den förtjockade stiftbasens höjd redan vid blomningsti- den icke eller knappt större än dess bredd. Inga kalkborst. — Denna intressanta Heleocharis , som habituelt mycket erin- rar om H. pauciflora , skiljer sig frân II. uniglumis , hvilken den star nära, â ena .sidan genom den fullständiga saknaden af kalkborst, â andra sidan därigenom att den förtjockade stiftbasen redan â fruktämnet framträder som mycket bred; hos H. uniglumis är den förtjockade stiftbasen pä fruktäm- net dubbelt sä läng som bred, liksom hos H. pauciflora. Pä gräsiga Ställen af hafsstranden vid Jakobstad i Osterbotten. 288 Peltigera spuria (Ach.) DC. och dess arträttighet. Af Birger Nilson. Arfcerna af släktet Peltigera ha pä grand af sin stora formrikedom varit underkastade olikartade be- gränsningar allfc sedan lafstudiets första dagar, och i synnerhet har P. spuria varit utsatt därför. Dâ denna af mâuga kanske betraktas endast soin en obetydlig form till P. canina eller nâgon annan art och for den skull lätt nog undgar nödig uppmärksamhet, har jag ansett mig ha goda skäl att nämna nagra ord om densamma, sa mycket raer som dess utbredning inom Skandinavien är föga känd. Dillenius är den förste, som nagot närmare be- handlar arten i fräga '). Han beskrifver och afbildar den, men icke sasom särskild species, utan sasom yngre stadier af en art, som hau betecknar med Or- den: Lichenoides digitaturn cinereum, lactucæ foliis si- nuosis , och som är Peltigera canina i vanlig bemär- kelse. — Sedan är det Acharics, som sysselsätter sig med arten. Han taster sig vid den med synnerlig uppmärksamhet, och intressant är att följa hans tan- kegäng om densamma. Till en början * 2) uppställer han den som särskild art och kallar den Lichen spu- rius , men han är ej riktigt ense med sig själf, om den verkligen bör uppfattas som sadan. Han säger nämligen angaende densamma :i): ’’Forte idem ac Dil- lenii Hist. Musc. T. 27 f. 102 A.B. Vix autem ju- niora specimina L. canini noster offert, quod de suis prædicat CI. Diu.eniüs; licet fatear de hac specie du bi um mihi esse.” — - Äfven i sitt följande arbe- te 4 5) upptar han den som egen art och da under namn af Peltidea spuria. Men sedan 3) ändrar han sina ’) Historia Muscorum (1741) i>ag. 200 cum tab. XXVII fig. 102 A.B. 2) Lichenographiæ Suecicas Prodromus (1798) pag. 159. 3) Op. cit. pag. 160. 4) Methodus lichenum (1803) pag. 283 cum tab. V fig. 2. 5) Lichenographia universalis (1810) pag. 518. Hot. Not. 1902. 284 âsikter ora den och ställer sig pä Dillenu Standpunkt, sasom framgar af hans yttrande : :,Pro distincta specie certe non kabenda, nara vix nisi statum juniorem Peitidece caninœ offert, neque ab ea distinxit Dille- nius.” — Han upptar den dock som varietet till P. canina och först i sitt följande arbete *) tager han steget füllt ut och införlifvar den heit och hallet med P. canina. De Candolle 2) beskrifver arten under namnet Peltigera spuria och anser den sâlunda vara en själf- ständig art: Elias Fries 3) däremot ställer den som varietet under P. canina och gifver den namnet pu- silla. — Massalongo 4), Körber 5), Leighton 6) och Crombie 7) förfäkta artens själfständighet, Nylander8) ater ställer den som underart till P. rufescens och Tuckeeman 9) som varietet till P. canina. — Deich- mann Branth och Rostrup 10), som äfven i öfrigt allt- för gär na uppställa kollektivarter, sammanföra P. ca- nina, rufescens , pohjdactyla och malacea (tagna i Ny- landers bemärkelse) som varieteter af en och samma art: P. canina (L.) [— Linnés Lichen caninus xx)\ och anse andra författares P. spuria och pusiiia vara en- dast smärre former af nämnda kollektivart, i synner- het af varieteterna rufescens och polydactyla. Säsom synes af ofvanstäende korta historik, som dock ej upptager alla arbeten, i hvilka ifragavarande art nämnes, har denna varit utsatt for de mest väx- ') Synopsis methodica lichenum (1814j pag. 239. 3) Flore Française, Vol. II (1815) pag. 406. 3) Lichenographia Europæa reformata (1831) pag. 45. 4) Memorie lichenografiche (1853) pag. 21. 5) Systema lichenum Germanise (1855) pag. 59 (sub nomine P. pusilla). Körber anför Dillenius som auctor für namnefpusilla, af hvad anledning vet jag ej; sä vidt jag har kunnat finna, är det först Elias Fries, som använder ifrägavarande namn. 6) The Lichen-Flora of Great Britain (1871) pag. 108. ’) British Lichens (1894) pag. 289. *) Synopsis methodica lichenum (1858 — 60) pag. 325. 9) North American Lichens (1882) pag. 109. ,0) Lichenes Danise (1869) pag. 49. '*) Species plantarum. Tom, II (1763) jwig. 1616, 285 lande öden: an har den ansetts soin själfständig art och da ställts närmast P. canina eller rufescens , an ater betraktats sora varietet eller form tili nagon af dessa. — Att vi emellertid här ha att göra med en god art, därför talar dels det, att den lätt genom bestämda karaktärer kan skiljas frân öfriga arter, dels ock, att den ofta träffas i närheten af P. canina (sora den stär närmast), utan att nagon som heist öfver- gäng mellan dem bäda kan upptäckas. Hvad beträffar artens benämning, sa är Acharius den förste, som gifver arten ett särskildt namn, näm- ligen Felt idea spuria. Nylander har emellertid (1858) nppdelat släktet Peltidea Ach. Lieh. univ. — Peltigera DC. Fl. Fr. p.p. uti släktena Peltidea och Peltigera pä grund af gonidiernas olika beskaffenhet, och denna uppdelning har alltjämt bibehallits, atminstone af de flesta författare. Arten if'räga tillhör da släktet Pel- tigera (s. str.), och som De Candolle först använder detta släktnamn, bör arten benämnas Peltigera spuria (Ach.) DC. - Jag lämnar här nedan en beskrifning af densamma. Peltigera spuria (Ach.) DC. — Thallus sub- simplex parvus (long. 1 — 2 cm.) subadscendens, levis adpresso — tomentosus, cinereo — virescens, subtus nudus albidus venis concoloribus reticulatus efibrillosus vel paucis rhizinis instructus, digitato — lobatus lobis fere Omnibus fertilibus. Apothecia fusco — rufa vel fusca, primo rotundata crenato — marginata demum oblonga revoiuta. Sporæ in ascis cia vatis octonæ hyalinæ aci- culari — fusiformes 3 — 7-septatæ, 0,056 — 75 mm longæ, 0,0035- — 45 mm latæ. - — Habitat supra terra m subnudam. Liknar tili storlek och växtsätt Peltidea venosa , frân hvilken den emellertid lätt skiljes genom goni- diernas beskaffenhet och apotheciernas st.ällning (hos venosa horizontalt, hos spuria vertikalt mot bâlflikarna) o. s. v.; frân Peltigera rufescens är den ocksâ lätt att skilja dels pâ grund af âdrorna pâ undersidan, som 286 hos rufescens äro mörka. dels genom apothecierna, som hos den sistnämnda äro i förhallande till bâlflikarna betydligt större än hos spuria. Fran Peltigera poly- dactyla afviker den genom sin gragröna. ej glänsande ofvansida, och Iran smä former at Peltigera canina skiljes den genom sina fingerlikt utdragna och nästan alltid fertila bâlflikar samt genom frânvaron af rhizi- ner pâ undersidan. Det biologdske Selskab i Kristiania den 23 okt. ” Amanuensis Jens Holmboe refererede de Undersegelser, som ban sammen med Prof. Dr. X. Wille havde anstillet i An- ledning af Forekomsten af en Hoifjeldsplante, Dr gas ortope- tala, ved Langesund ved Havets Niveau. Medens demie Plante, hvis norske Xavn er ’’Reiublom’’, ellers kun findes i Polaregnene og de Innere Fjeldtrakter, voxer den ber paa et begrænset Omraade i Mængde sammen med vor Floras mest sydlige Planter. Paa de terre Strandklipper, livor Bevox- ningen er aaben, synes den at trives udmerket; men hvor Vegetationen er tættere, ligger den under i Konkurrencen med Stedets Planter. Da de Steder ved Langesund, hvor Dryas voxer, forst under den varmeste postglaciale Tid bæ- vedes over Ilavfladen, kunde Plantens Forekomst ber ikke anses som en Levning fra den arktiske Vegetation, der un- der Istiden og den nærmest paafnlgende Tid var udbredt langt mod Syd. Sandsynligbeden talte for, at denne Plante var indvandret til Trakten i en langt seziere Tid”. Den 30 okt. T)r. Sigval Schmidt-Nielskn redegjorde i et længere Foredrag for de sidste Aars LTndersogelser over Cellens kemiske Arbeide og fremholdt berunder, at man nil var tilbeielig til at betragte den som en med fysikalisk-ke- miske Hjælpemidler, særskildt Enzymer, arbeidende Maskine. Han gjennemgik nærmere disse Enzymers Virkemaade og fremlioldt, at man maatte tænke sig dem anbragt i Cellens Protoplasma. I Tilslutning liertil omtalte Foredragsbolderen de mo- derne Anskuelser om Gjæring og Forraadnelse uden iMedvirk- ning af Mikrober. Hvad vi med et Fællesnavn kalder Gjæ- ring ocb Forraadnelse, blev i garnie Dage betragtet som op- staaet af sig selv ved Organismernes Dod. Det blev en senere Tids Forskning forbeboldt at opklare, at disse Spalt- ningsprocesser skyldes smaa, encellede Bakteriers. og Soppes 287 Livsarbeide. Ved den stadig fremskridende Bakterieforskning har det vist sig, at flere af disse Processer tillige kan frem- kaldes af de Vædsker, hvori Bakterier eller Gjærsop liar le- vet, selv efterat disse var fjernede. Aarsagen hertil maa være, at disse Vædsker indeholder Enzymer, dannede ved for- skjellige Bakteriers Stofskifte ; disse Enzymer er af lignende Beskaffenhed som de, man allerede længe har kjendt fra for- skjellige Fordoielsesvædsker. Vort stadig udvidede Kjend- skab til Mikroberne har vist, at hver enkelt af disse besid- der flere forskjellige Enzymer, og det har endog lykkedes direkte at paavise sadanne i Mikrobecellernes Indre. Derved er der kästet adskilligt Lys over Bakteriernes Virkemaade. Ved de sidste Aars ihærdige Forskning over den saakaldte Autolyse eller Selvfordoielse har man fundet, at lignende Enzymer forekommer i aile Dyrs differentierede Væv og Or- ganer. For henved et Decennium siden fandt Salkowski, at dy- risk Væv, som opbevaredes under Kloroform, gjennemgik en kemisk Forandring, en Forenkling af sine Æggehvidemolekyler. Men ferst Jacobt og Hofmeister forstod Betydningen af dette Fund; fra deres Skole har der i de sidste 1 a 2 Aar ud- gaaet en Række Undersogelser, som tildels forælder vore tid- ligere Anskuelser om Fori'aadnelsens Natur. En hel Del af de Processer, man tidligere henforte til Mikrobernes Virk- somhed, kan foregaa paa samme eller lignende Maade uden Nærvær af nogensomhelst Mikrobe. Den garnie Antagelse, at de levende Væv selv har Evnen ti! efter Dodens Indtræ- delse at falde ifra hinanden (kemisk seet) under de ydre Tegn, som vi kalder Gjæring og Forraadnelse, er atter delvis kaldt tillive. Udtager man f. Ex. under streng Aseptik Leveren af en endnu levende Hund og opbevarer den i 24 Timer eller mere ved Legemstemperatur i en Rugekasse, vil den falde fra hinanden under de ydre Tegn paa en stinkende Forraad- nelse. Og det er let at overbevise sig om, at man hverken har med aerobe eller anaerobe Bakterier at gjore. Ved denne Forraadnelse uden Mikrober dannes der Svovlvandstof, Kulsyre, Smorsyre, Melkesyre, Amidosyrer med flere Produk- ter, som man tidligere henforte til Mikrobernes 0delæggel- sesarbeide. Samme Procès har man iagttaget ved Leveren af andre Pattedyr og Fiske, og den er utvivlsomt af stor Betydning for ’’Modningen” af forskjellige Næringsmidler som Kjod og Spegesild. Disse Undersogelser har stor biologisk Betydning, da de viser et lignende kemisk Arbeide hos diffe- rentierede Muskelceller som hos frie Bakterie- og Gjærceller”. 288 Videnskabsselskabet i Kristiania den 7 nov. ’’Prof. Wille refererede en Afhandling af Amanuensis R. Pi. t P'ridtz: ’’Undersogelser over P'loraen paa Kysten af Lister og Mandais Amt” og gjorde i Sammenhaeng hermed opmerk- som paa den videnskabelige Betyduing af saadanne omhygge- lige plantegeografiske Bearbeidelser af enkelte Ämter. Han fremholdt som et fremtidigt Maal for de plantegeografiske Undersogelser at sage at kartlægge de enkelte Plantearters Udbredelse over det fiele Land, saaledes som Forstmester J. M. Norman har gjort for det nordlige Norges Vedkommende. Der forevistes enkelte af de Karter over Planteudbredelsen i det nordlige Norge, som er udarbeidet af Forstmester Norman og af denne som Gave overgivet til Universitetets botaniske Museum”. Den 21 nov. ’’Prof. N. Wille refererede nogle Under- sogelser, som ban i Sommereus Lob liavde udfort angaaende Alger i Vandsamlinger paa Klipfisktorrepladse ved Aalesund. 1 disse paa organiske Stoffe rige Yandpytter udvikler sig en rig Flora af Bakterier og gronne Alger, som horer til Fa- milien Chlamydomonadinaceœ. Foredragsholderen omtalte, at ban her havde fundet 4 nye Arter og meddelte i Samraen- liæng hermed Resultatet af sine Studier over Slægterne Chla- mydunionas og Chloromonas Den 5 dec. Prof. N. Wille fremlagde til Trykning og refererede Prof. Axel Blytt’s efterladte Arbeide ’’Norges Hy- menomyceter”. Manuskriptet er efter P’orfatterens död gjen- nemgaaet og revideret af Prof E. Rostrup, som ogsaa har skrevet en Inledning.” Död. Intendenten for zoologiska afdelningen af Göte- borgs museum Anton Julius Stuxberg afled d. 30 nov. 1902. Han var född d. 18 apr. 1849 i Bunge socken pâ Gotland. Tillsamman med Eisen publicerade ban 1809 ’’Gotlands Fane- rogamer och Thallogamer, med fyndorter for de sällsyntare”. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 26 nov. Kyr- koherde A. Torssandek föredrog om de svenska formserierna af ~Equiseium palustre samt visade nâgra intressauta växter frân Vârdinge socken, hvaribland var en i P’inland nyligen urskiljd Heleocharis. Rektor S. Almquist föredrog om Vegetationen â tvâ af honom i somras undersökta omrâden i Medelpad och Anger- manland, hvarvid han särskildt framhöll den skillnad, hau funnit i vegetationeus sammansättning för de olika sidorna om Litorina-hafvets gräns. 289 Reseanslag-. Riksstatens stürre resestipendium â 2000 kr. har tilldelats doc. Sv. Murbeck för en resa till Medel- hafstrakterna i botaniskt syfte. Vetenskapsakademien d. 11 dec. Till införande antogos följande afhandlingar dels i Handlingarne: ’’Bidrag tili Bornholms fossila flora, Gymnospermer” af lie. Hj. Möller, dels i Bihanget: l:o) ’’Svenska växtnamn. I” af prof. A. Nat- horst, 2:o) ”Ueber die Befruchtung von Plasmopara alpina (Johanss.)” af doc. 0. Rosenberg. Till lie. Möller beslöt akademien att öfverlemna ett arvode af 400 kr. för författandet af ofvannämnda afhand- ling. Prof. Nathorst demonstrerade växtfossil fran polartrak- terna och uppehöll sig särskildt vid dem, som hopbragts af kapten Sverdrups senaste polarexpedition, med bvilkas under- sökning ban för närvarande var sysselsatt. Dessa äro med hänsyn tili bevaringstillständet särdeles anmärkningsvärda, ty ehuru deras aider maste ansläs tili millioner är, künde man ur bergarten utslamma heia bladbärande sma grenar af olika slags barrträd, Seijuoia, Glyptoslrobus, Taxodium , och efter lämplig behandling uppfästa dem pa herbariipapper liksom nutida växter. Prof. Retzius öfverlemnade soin gâfva fran sin moder ett litet originalporträtt af Linné, hvilket porträtt utgjort en skänk af Linné till brodern S. Linnæus, kyrkoherde i Sten- brohult. Limpricht. Die Laubmoose, de 2 forste dele solid inb. og 27 — 33 hefte af 3die bind — ganske nyt og ubrugt eksemplar — tilsalgs for halv pris ved henvendelse til overlærer Joh. Dyring. Holmestrand (Norge). Bot. Not 190-2. 20 290 Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt bebof, äro utgifvaren och bans ut- raärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksarahet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. IIos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhâllas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, ., „ 4, so „ » „ 11, bla ,. 285x465 „ .. „ 7,75 ,, „ „ 13, hvlt ., 285x465 ,, „ ,. ,, 9, — Obs. De bâda sistnämnda sorterna användas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehâll. Nilsson, B., Peltigera spuria (Ach.) DC. och dess arträtt. S. 285. Sylvén, N. och B.Igenholh, G., Ruderatväxter, antecknade frân Rule Lappmark sommaren 1901. S. 269. Vestergren, T., Om den olikforiniga snöbetäckningeus infly- tande pâ Vegetationen i Sarjekfjällen. S. 241. Witte, H., Tillägg till ’’Rudberg: Växtförteckning öfver Vä- stergötland. S. 271. Smärre notiser. S. 286, 288 — 289. Lund, Berlingska Boktryckeriet. ,8/12 1902. I los C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 ore, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 ore. cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cont. IY (Lund 1897) 4 kr., cont. Y (Lund 1899) 7 kr. 50 ore. - „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. 1. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -|- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -)- 1 -336 4- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ. 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ. 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ. 12. Corallineæ. 13. Sphærococcoideæ. Sid. 337— 700 -f- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -j- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 4 kr. 50 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ. 5. Dudresnayeæ, 6. Dumontiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ. 10. Rhodyme- niaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ, 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII 1 — 676 -)- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -j- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 -236 -j- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. ( .^-UL Jl(