ISO*] ©tfl xxtnbia in ilt£ ©tty of Qlstto ÿ)ork fptoæeg; Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https ://arch ive.org/detai ls/botan iskanotiserl 903lu nd BOTANISKA NOTISER • FÖR ÀR 1903 MED BITRÄDE AP Hrr ADLERZ, ARNELL, BRUNDIN, DAHLSTEDTr J. ERIKSON, JUEL, LAGERHEIM, LEMMERMANN, LINDSTRÖM, MALTE, NATHORST, NEUMAN, B. NILSON, NORDSTROM, NORÉN, OSTEN- FELD, PLEUEL, RUDBERG, SKOTTS- BERG, WESTERLUND, H. WITTROCK M. FL. UTGIFNE COLUMBIA UNIVERSITY LIBRARY AF C. F. O. NORDSTEDT. Med 9 figurer i texten och 14 taflor. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL, LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET. 0,'; ':0 . . • ' • A HC/.\ -KiM 1 ; a: • . 7c;:T..:: : . : v . . H ; . . . : ..... . . rv; ;■ \ v - .o ;-l . \ ■ ! ' : ’ ■’ ,\: 7 .n f i ; Innehâll. Original-afhandlingar och original-referat. (Se vidare under larda sällskap!) Sid. Adlerz, E., Anteckningar till Hieracium-Û oran i Nârkel45, 201. —, Potentilla thuringiaca Bernh. *Goldbacliii (Rupr.) funnen i Närke 45. Arnell, H., W., Om dominerande företeelser i Trosa skär- gârd 269. Brundin, J. A. Z., Om förekomsten af Moeliringia late- riflora L. och Cassandra calyculata (L.) Don i Sverige 236. —, Rhizombildning â stängeln hos Anemone nemorosa L. 233. Dahlstedt, H., &e Nordstedt. Erikson. J., Nâgra hybrider och andra anmär kningsvär da former frân östra Skâne 239. — , Om bokens förekomst pâ Öland 219. Juel, H. 0., En billig mikrofotografi-apparat 229. Lagerheim, G., Zur Kenntnis der Bulgaria gldbosa (Schmidt) Fr. ( Sarcosoma globosum et S. platy- discus auct.) 249. Lemmermann, E., Beiträge zur Kenntnis der Planktonal- gen. XVI. Phytoplankton von Sandhem (Schweden). 65. Lindström, A. A., Melampyrum silvaticum L. f. versi- color nova f. • 276. Malte, M. 0., Epilobium hirsutum L. X montanum L. . 277. Neuman, L. M., Bubns Sprengelii Whe var. pronatus nov. var 103. Nilson, B., Zur Entwickelungsgeschichte, Morphologie und Systematik der Flechten 1. Nordstedt, 0., Sandhems flora. 4 och 5. Hieracia, be- Nordström, K. B., Bidrag tili kännedom om Sveriges ruderatflora 113. Norén, C. 0., Orobanche alba Stephan *rubra Hooker funnen pâ Gotska Sandön 287. Ostenfeld, C. H., Euphorbia Esula L. og dens Slægt- ninge 125. Pleuel, C., Geum hispidum Fr. X urbanum L 97. 355519 II Rudberg, A., Nâgra ord om min bok: ”Förteckning öf- ver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptoga- mer”, Mariestad 1902 51. Skottsberg, C., Nâgra ord om Macrocystis pyrifera (Turn.) Ag 40. Westerlund, C. G., Strödda bidrag till Sveriges flora 49, V.. —, Yäxtnamn pâ folksprâket i Lena socken i Uppland 99. Wittrock, K. J. H., Om missbildade individ af Paris quadrifolia L 193. Lärda sällskap. (Se äfven under rubriken Original-referat !) Biologisk Selskab i Kristiania 268. ßotaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala 39, 123, 229, 232. E. Haglund 124. T. Hedlund 232. F. R. Kjell- man 39, 123. C. 0. Norén 123. N. Sylvén 123. Botaniska Sällskapet i Stockholm 44, 111, 122, 141, 196. Fysiografiska Sällskapet 111, 196, 268. Svenska Sällskapet för Antropologi och Geograf! 122. Yetenskapsakademien 44, 96, 196, 220, 275. Yidenskabsselskabet i Kristiania 196, 268. Wille 268. Literaturöfversikt. Arnell, H. W., Om dominerande blomningsföreteelser i södra Sverige 228. Bilder ur Nordens Flora 48, 111, 199, 267. Botany of the Foeröes based upon danish investigations. II. 267. Bryhn, N., Ad muscologiam Norvegiæ contributiones sparsæ 105. Engler, A., Syllabus der Pflanzenfamilien 33. Fries, Th. M., Linné 128. Hokmboe, A., Planterester i Norske Torfmyrer 238. Ingvarson, Fr., Om drifveden i Norra Ishafvet 218. Jensen, C., Fire for Norge nye Sphagnum- arter 108. Johannsen, W., Om Arvelighed i Samfund og i rene Linier 246. Kaalaas, B., Cephaloziœ duæ novæ 108. — , Zur Bryologie Norwegens. I. 101. Kindberg, N. C., Skandinavisk Bladmossflora i kort öfversigt 55. Lindberg, II., Die nordeuropäischen Formen von Scirpus [Ue- leocharis) paluster L. 56. Lindroth, J. L, Yerzeichniss der aus Finland bekannten Pa- mularia- Arten 110. Ill Murr, J., Chcnopodium- Beiträge 131. Notö, Andr., Inre og Mellem-Kvenangens karplanter 54. Ostenfeld, C. H., Botaniske iagttagelser fra Rendalen i det östlige Norge 44. — Flora arctica. I. 54. _ og Raunkiær, C., Kastreringsforsog med Hieracium og andre Cichoriaceæ 268. Raunkiær, C., Kimdannelse uden Befrugtning hos Mælkebotte ( Taraxacum ) 197. Schiffner, W., Kritische Bemerkungen über die europäischen Lebermoose mit Bezug auf die Exemplare des Exicca- tenwerkes Hepaticæ europeæ exsiccatæ 108. Thomæ, Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 110, 220. Wettstein, R. v., Handbuch der Systematischen Botanik 267. Wiesner, J., Die Rohstoffe des Pflanzenreiches 111. Wittrock, V., Nordstedt, 0. et Lagerheum, G., Algæ aquæ dulcis exsiccatæ. Fase. 30—35. 133. Smärre Notiser. Anslag och resor 141. Beriktigande (Af A. G. Nathorst) 98. — Bureau cen- tral 228. Död: E. W. Cedervall 122. P. J. Hellbom 96. J. M. Norrman 34. — Döde utländske botanister 34. Lobelia Dortmanna L. f. ramosa Murb. i Blekinge 48. Nâgra ord om ett par svenska Melampyra 57. — Nägra ord om Heleocharis triangularis Reinsch 59. — Ny interna- tionell botanisk förening 220. Pulsatilla vulgaris L. v. glabra Nordst. i Blekinge 48. Referenter för Botanisches Centralblatt 34. Reseanslag 197. — Resor 268. — Resor och resestipendier i Norge 1903. 196. — Riksmuseum 123. Skydd för naturminnesmärken 129. — Skänska växter 199, 232. — SoncJius oleraceus L. f. albescens Neum. 268. — Svampdödande medel 127. — Svenska växtnamn 196. Tetraddelnning 142. Utnämnd: J. T. Hedlund 111. Sv. Mürbeck 63. Växters erhallande genom bytesföreningar. 62. Yäxter, som nagot utförligare blifyit omnämnda. Achillea nobilis 115. Amblystegium auriculatum 105. Anemone nemorosa 233. Anthemis ruthenica 114. Anthe- ricum Liliago X ramosum 244. Arabis brassicæformis 117. IV Bok 219. Brachythecium rivulare v. longifolium 106, velutinum v. polygamum 102. Brassica elongata v armora- ■cioides 116. Bromus unioloides 119. Bulgaria globosa 249. Carex aquatilis X Goodenowii 44, dioica *parallela X incurva 124. Centaurea diffusa 115, solstitialis 115. Cephalozia Bryhnii v. elongata 105, macrostachya 108, subsimplex 108. Chætomorpha herbipolensis f. 134. Characium limne- ticum 81. Chenopodiumformer 131 — 2. Cirsium arvense X oleraceum 239. Closterium striolatum ß erectum 139, subtile 140. Cosmarium Botrytis ß emarginatum 137, latum 138, plu- viale 138, Schuebeleri 138, tortum 138. Cylindrocystis Bre- bissonii ß purpurea 141. Didymodon rufus v. sublævis 101. Dinobryum bavari- €um 78, cylindricum v. divergens et pediforme 79, sociale 76. Dryas octopetala f. minima 55. Epilobium hirsutum X montanum 277. Eragrostis me- gastachya 119. Eruca stativa 117. Erysimum orientale 117. Euastrum verrucosum 134. Euclidium syriacum 118. Eu- phorbia Esula, salicifolia et virgata 126. Festuca myuros 119. Flechten 1. Fontinalis stagnalis 101. Fossombronia Wondraczekii v. rubella 105. Galium cruciatum 115. Geum hispidum X urbanum 97. Gomphosphæria aponina 140. Heleocharis triangularis 59. Hieracium (se registret s. 213), anfractum *subatronitens 226, irriguum *stipatiforme 223, leptogrammum v. subuliginosum f. striatellum 37. Hypnum cordifolium v. lanatocaule 106, cordifolium X Bichardsoni 106, ochraceum v. ovatum 102, polare v. falcatum 106, pur- purascens v. orthophyllum 106, Richardsoni v. fluitans et v. lanatum 106. Jungermania acutiloba 101. Lappa-hybrider 240. Larix 218. Lobelia Dortmanna f. ramosa 48. Lyngbya Martensiana 140. Macrocystis pyrifera 40. Marchantia polymorpha v. ma- millata 109. Marsupella Joergensenii 109. Melampyrum la- ricetorum 44, 58, moravicum 59, pratense 58, silvaticum 58 et f. versicolor 276, vulgatum 59. Myosotis arvensis f. simplex 49. Orobanche alba *rubra 287. Paris quadrifolia 193. Penium polymorphum 141. Phi- lonotis alpicola v. pseudomarchica 106, fontana v. teres 107, seriata v. compacta 107. Picea excelsa 218. Pleurotænium rectum f. minor 139, Trabecula 138. Polygonum Bellardi 118. Polypogon monspeliensis 119. Porella lævigata v. subintegra 101. Potentilla thuringiaca *Goldbachii 45. Pul- y satilla vulgaris f. serotina 50. Pylaisia suecica v. julacea 107. Pyrola rotundifolia f. rubella 49. Rhizoclonium hieroglyphicum 133. Rubus Sprengeli v. pronatus 103. Sagina apetala 242. Salvia Sclarea 116. Sarcosoma globosum et platydiscura 249. Scapania irrigua v. alpina 105. Scirpus eupaluster et mamillatus 56, uniglumis 57. Sedum album a typicum f. candidum 50. Setaria glauca 119. Sisymbrium Columnæ 117. Sonchus oleraceus f. albescens 268. Specularia Speculum 115. Sphagnum Garberi 108. Staurastrum alternans 135, Clevei 135, erlangense 135, Hei- merlianum ß spinulosum 135, megacanthum 137, muricatum 136, orbiculare 136, trapezicum 137, trelleckense 137. Taraxacum-arter 193. Tetmemorus granulatus 139. To- rilis infesta 116. Turgenia latifolia 116. Webera filiformis 107. Rättelse. Sid. 50 rad. 3 uppifr. stâr: ”A. *filicaulis (Bus.): huf- vudformen täml. sällsynt; f. vestita (Bus.) allmän”, läs: ”A. *filicaulis (Bus.): täml. sällsynt. — A. *milgaris (L. sensu stricto) = A. *pastoralis (Bus.): allmân”. C. G. Westerlund. Anmälan. À hel àrgâng af Botaniska Notiser för âr 1904, 6 nr, emottages prenumeration pâ alla post- anstalter i Sverge, Norge och Banmark med sex (6) kr., postbef or dring saf gif ten inberäknad, samt hos tidskriftens distributor , C. W. K. Gleerups För- lagsbokhandel i Lund, ocli i alla boklâdor till O samma pris. A postanstalter i Finland är priset 9,61 finsk. mark. C. F. 0. Nordstedt. , ' . . BOTANISKA NOTISKR FOR AR 1903 ÜTGIFNE C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 1. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET. 1 Zur Entwickelungsgeschichte, Morphologie und Systematik der Flechten. Yon Birger Nilson. Es giebt wohl keinen, der heutzutage an der Rich- tigkeit der ScHWENDENER’schen Theorie1) zweifelt, dass die Flechten nicht einfache Pflanzen, sondern komplexe Ge- bilde sind, die durch das Zusammenleben von Pilzen und Algen zustande kommen. Allerdings stehen die Flech- ten durch eine solche Erklärung als eine merkwürdige Erscheinung da, und es ist deshalb kein Wunder, dass anfangs ein grosser Widerstand, namentlich sei- tens der Lichenologen, der neuen Theorie begegnete, aber jetzt liegt sie so bewiesen und auseinanderge- setzt vor, dass keine berechtigten Einwände gegen dieselbe gemacht werden können. Es war indessen ein hartnäckiger Streit, den sie auszuhalten hatte, und zahllose waren die Versuche, sie zu stürzen. Und doch konnte thatsächlich nichts gegen die neue The- orie angeführt werden, es war eigentlich nur ein starr- sinniges Festhalten an den hergebrachten Ansichten, das so viele veranlasste, ihre Richtigkeit zu vernei- nen — eine andere Erklärung der oft fast sinn- losen Einwände gegen dieselbe kann man schwerlich finden. Die vielen Angriffe seitens der Antischwendene- rianer führten doch etwas Gutes mit sich, denn durch dieselben wurde man veranlasst, die Verhältnisse näher zu untersuchen und die Haltbarkeit der neuen Theo- rie in verschiedener Weise zu prüfen: so sind zu nen- nen die analytischen Untersuchungen von Bornet 2)? *) Siehe hierüber besonders: S. Schwendener: Die Algentynen der Flechtengonidien. Basel. 1869. 2) E. Bornet: Recherches sur les gonidies des Lichens. Ann. d. sc. nat. 5 sér. Botanique. T. XVII. 1878. Bot. Not. 1903. 1 2 die syntetischen Versuche von Reess *), Treub * 2), Bor- zi 3), Stahl 4) und besonders von Bonnier5), welchem es gelang, durch Aussaat von Flechtensporen nebst Algen vollkommen entwickelte Flechtenthalli mit Apo- thecien und Sporen aufzuziehen. Legt man hierzu die Kulturversuche von Möller 6), der Sporen und Konidien verschiedener Krustenflechten in Nährlösun- gen zum Keimen brachte und daraus gonidienlose Thalli erhielt, und ferner die Untersuchungen von Famintzin7), Boranetzky8), Itzigsohn 9) und Woronin10) über die weitere Entwickelung der Flechtengonidien ausserhalb des Thallus, so muss die von Scbwendener aufgestellte Theorie über das Wesen der Flechten als durchaus richtig angesehen werden und jede Einwen- dung gegen dieselbe verstummen. Wenn man sich also jetzt betreffs der Doppelt- natur der Lichenen geeinigt hat, so streitet man um *) M. REESS: Über die Entstehung der Flechte Collema glau- cescens Hoffm. durch Aussaat der Sporen derselben auf Nostoc lichenoides. Monatsber. d. K. Preuss. Akad. d. Wissensch. zu Berlin, Oktober 1871. 2) M. Treub: Lichenencultur. Botan. Zeitg. N:o 46. 1878. — — : Onderzoekingen over de Natuur der Lichenen. Nederl. Kruidk. Arch. 2 Ser. T. I. 1874. 3) A. ßORzi: Intorno agli officii dei Gonidii de’ Licheni. N. G-iorn. Botan. Ital. Vol. VII. 1875. 4) E. Stahl: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Flech- ten. H. II. Über die Bedeutung der Hymenialgonidien. Leipzig. 1877. 5) G. Bonnier: Recherches sur la synthèse des Lichens. Ann. d. sc. nafc. 7 sér. Botanique. T. IX. 1889. 6) A. Möller: Über die Kultur flechtenbildender Ascomyce- ten ohne Algen. Münster 1887. 7) A. Famintzin & J. Boranetzky: Zur Entwickelungsge- schichte der Gonidien und Zoosporenbildung der Flechten. Mém. d. PAkad. Imp. d. sc. d. St.-Pétersbourg. VII sér. T. XI. 1868. 8) Siehe die vorige Arbeit und ferner: J. BORANETZKY: Beitrag zur Kenntniss des selbstständigen Lebens der Flechtengonidien. Pringsh.’s Jahrb. f. wissenschaftl. Botanik. Bd. VII. 1869. ®) H. ITZIGSOHN: Cultur der Glaucogonidien von Peltigera canina. Botan. Zeitg. N:o 12. 1868. 10) M. WORONIN: Recherches sur les gonidies du Lichen Parmelia pulverulenta Ach. Ann. d. sc. nat. 5 sér. Botanique. T, XVI, 1872. 3 so mehr über das Verhältnis, worin Pilz und Alge im Flechtenthallus zu einander stehen. Schwendener selbst erklärte, dass der Pilz auf den Algen schma- rotze, wie es auch anfangs seine Anhänger glaubten ; als man sich aber später die Sache näher überlegte, gelangte man zu der Schlussfolgerung, dass das frag- liche Verhältnis nicht als echter Parasitismus betrach- tet werden könne. Man dachte sich nähmlich die beiden Komponenten in einer Art gegenseitig fördern- der Wechselbeziehung zu einander stehend, und zwar in der Weise, dass der Pilz aus dem Substrate mi- neralische Stoffe aufnehme und dieselben nebst Was- ser den Algen zuführe, während diese dafür dem Pilze die für denselben nötigen organischen Nährstoffe liefern sollten; und da man natürlich dieses Verhält- nis mit einem geeigneten Namen bezeichnen wollte, so entstanden verschiedene Benennungen je nach der Betrachtungsweise der verschiedenen Autoren (Kon- sortium V), Homobium 1 2), Symbiose 3) oder mutu- alistische Symbiose). — Je mehr aber unsre Kenntnis der Flechten in biologischer und physiologischer Hin- sicht erweitert wird, desto mehr bestätigt sich indessen die von Schwendener ausgesprochene Auffassung, und man fängt auch allmählich an, sich wieder derselben anzuschliessen. Davon zeugen die Aussprüche Lindau’s4), welche besonders gegen die von Reinke vertretene mutualistische Auffassung der Flechten gerichtet sind, und in letzter Zeit die Untersuchungen von Elenkin 5), 1) J. Reinke: in Gött. Nachr. 1872. pag. 108. und an anderen Stellen. 2) A. B. Frank: Ueber die biologischen Verhältnisse des Thallus einiger Krustenflechten. Cohn s Beitr. z. Biologie d. Pflan- zen. Bd. II. Breslau. „1877. pag. 197. 3) A. DE Bary : Über die Erscheinung der Symbiose. Strass- burg. 1879. 4) G. Lindau: Die Beziehungen der Flechten zu den Pilzen. Hedwigia. Bd. 84. 1895. *) A. Elenkin: K voprosu o ’’vnutrennem saprofitismjä" f;,sndosaprofitismjä”) u lischajnikov. (Zur Frage der Theorie des rEndosaprophytismus” bei Flechten.) S:t Petersburg. 1902. 4 der für das Flechtenleben die Benennung Endo- saprophytismus einführen will. Jener Ausdruck scheint mir jedoch nicht treffend, weil die Algen im lebendigen Zustande angefallen werden und im Flechtenthallus sich fortwährend vermehren — besser ist dann ganz einfach die Benennung Parasitismus. — Und dass es sich hier um einem wahrhaftigen Para- sitismus und nicht um einem Mutualismus handelt, dafür sprechen zweifellos folgende Thatsachen: 1) Alle als Flechtengonidien dienende Algen le- ben und erreichen eine vollständige Entwickelung im freiem Zustande ; im Flechtenthallus dagegen ver- mehren sie sich nur durch vegetative Teilung, die fructificative Fortpflanzung unterbleibt 1). Dass dies ausschliesslich auf Rechnung des Pilzes zu schreiben ist, geht daraus hervor, dass Gonidien, die dem Flech- tenthallus entnommen und unter günstigen Yerhält- 1) Bornet erwähnt freilich zwei Fälle, wo Algen, die mit dem Flechtenpilze im Zusammenhänge standen. Fructificationsorgane erzeugten. Dies hang jedoch ohne Zweifel von besonderen Umstän- den ab. Da die genannten Erscheinungen indessen sehr interessant sind, will ich sie hier wörtlich wiedergeben. ” dans certains cas les gonidies présentent cette mo- dification particulière que j’ai décrite plus haut comme l’état fruc- tifère du Gloeocapsa. C’est ce que j’ai observé dans un individu pourvu d’apothécies de Synalissa conferta Born. Les cellules de toute une portion du thalle étaient changées en spores, de sorte que cet échantillon offrait à la fois la fructification d’une Algue et celle d’un Lichen.” (Bornet. Op. cit. pag. 93;. ” — — — j’ai trouvé de vieux thalles d’ Opegrapha varia Pers., où ces filaments (les gonidies do Trentepohlia) avaient re- pris çà et là leur structure normale. Us s’étaient allongés, re- dressés, et avaient produit les sporanges propre au genre Trente- pohlia. Beaucoup de ces sporanges étaient vides et présentaient l’ostiole légèrement saillant par lequel les zoospores s’étaient échap- pées. Les zoospores elle-mêmes nageaient encore en abondance dans l’eau qui baignait la préparation. La continuité des filaments fructifères avec ceux qui servaient de gonidies à V Opegrapha était parfaitement évidente, et plusieurs de leurs articles étaient com- plètement entourés par l’hypha, qui atteignait même quelques spo- ranges vides.” (Bornet. Deuxième note sur les gonidies des Li- chens. Ann. d. sc. nat. 5 sér. Botanique. T. XIX. 1874, pag. 314.) Wahrscheinlich waren die Fructificationsorgane entwickelt, ehe die entsprechenden]: Algenfäden resp. — Cellen von Hyphen umsponnen wurden, wenn sie im ersteren Falle überhaupt von die- sen befallen worden waren. 5 nissen kultiviert wurden, in kurzer Zeit Schwärmspo- ren entwickelten 1). 2) Die Flechtenpilze dagegen können mit Aus- nahme solcher, die wahrscheinlich im Übergang zur Flechtenbildung begriffen sind und auch noch sa- prophy tisch leben, 2) ohne geeignete Algen nicht zur vollen Entwickelung gelangen ; denn zwar können einige hypophloeodische und auch einige epiphloedische Flechten ohne Algen einen gewissen Grad der Ent- wickelung erreichen, aber Apothecien und Sporen vermögen sie niemals ohne Hilfe derselben zu bil- den. 3) 3) Die feste Verbindung zwischen Pilz und Alge, die gewöhnlich im Flechtenthallus herrscht, und zwar seitens der Hyphen, welche entweder die Algen fest umklammern oder Haustorien in ihre Membranen und bei Physma und Arnoldia gar in den protoplas- matischen Inhalt senden, spricht deutlich für einen Parasitismus seitens des Pilzes. 4) Wenn die Keimschläuche der Flechtensporen oder Flechtenhyphen im allgemeinen die Algen berüh- ren, schwellen diese oft hypertrophisch an und teilen sich schnell weiter, was man gewöhnlich als einen Beweis für die fördernde Einwirkung der Hyphen auf die Algen hat hervorheben wollen. Zweifels- ohne handelt es sich doch hier nur um eine Reiz- erscheinung, worauf übrigens schon Schwendener 4) *) Famintzin & Boranetzky. Op. cit. WORONIN. Op. cit. 2) Frank: Op. cit. H. ZuKAL: Flechtenstudien. Denkschr. d. Kaiserl. Akad. d. Wissensch., math.-naturw. Klasse. Bd. XLVIII. Wien. 1884. — — : Halbflechten. Flora. Bd. 49. 1891. G. Lindau: Lichenologische Untersuchungen. H. 1. Dres- den. 1895. 3) Frank: Op. cit. pag. 189. H. ZüKAL: Morphologische und biologische Untersuchungen über die Flechten. I Abh. Sitzungsber. d. Kaiserl. Akad. d. Wis- sensch., math.-naturw. Klasse. Bd. CIY. Wien. 1895. pag. 557. Lindau: Lieh. Unters. H. 1. pag. 16. 4) Schwendener: Op. cit. pag. 4. 6 und neulich Curtis f) die Aufmerksamkeit gelenkt haben. 5) Man trifft oft ausserhalb der Gronidienschicht abgestorbene Algen an, deren leere Membranen mit- tels E-eagenzen leicht sichtbar gemacht werden kön- nen. Dabei übertrifft das tote Material oft das le- bende um das mehrfache, besonders bei Flechten mit dickem Thallus. 2) Abgestorbene G-onidien müssen verzehrt werden, wie es das allmähliche Verschwinden der leeren Membranen bewiest 3 ) und auch schon aus den Beobachtungen Bitter’s 4) und Malme’s 5) über das gegenseitige Verhalten verschiedener Krustenflech- ten auf demselben Substrat folgt und ferner durch einige Angaben von Bornet 6) und von Zukal 7) bestätigt wird. 6) Wasser und darin gelöste Mineralstoffe kom- men den Algen im Flechtenthallus zugute, und dieses haben die Anhänger der Theorie des Mutualismus als einen Hauptein wand gegen die Vorkämpfer der The- orie des Parasitismus aufgestellt. Erstens ist aber hervorzuheben, dass das Wasser nebst den Mineral- 4) C. Curtis : A Contribution to the History of the Forma- tion of the Lichen Thallus. Journ. of the New-York Microsc. Soc. Vol. X. 1894. pag. 65. — ’’The increase of the algae seemed due rather to some stimulus or irritation of the hyphae than to any food supplied to them.” 2) ElenkiN: Op. cit. 3) Elenkin: Op. .cit. 4) G. Bitter: Über das Verhalten der Krustenflechten beim Zusammentreffen ihrer Ränder. Pringsh.’s Jahrb. f. wissenschaftl. Botanik. Bd. XXXIII. 1898. 5 ) G. O. Malme: Lichenologiska notiser. I. Botan. Notis. 1892. pag. 125. Ferner in Botan. Centralbl. Bd. LXIV. 1895. pag. 46: Ein Fall von antagonisticher Symbiose zweier Flechtenarten. 6) Bornet: Recherches etc. pag. 92. (Betreffs Physma und Arnoldia.) — ”Au centre, la plupart des cellules gonflées (de Nostoc ) sont devenues vides et paraisseut même avoir été résorbées, car souvent on n’en voit plus de traces et les chapelets sont brisés en courts fragments.” 7) Zukal. Morpholog. und biolog. Unters. I Abh. 1. c. pag. 552. — ”Die Anlage der Apothecien (von Thermutis velutina) schliesst gewöhnlich mehrere Fäden der Nähralge ( Scytonema ) ein. die aber im Verlaufe der Entwicklung des Apotheciums immer to- tal zu Grunde gehen, so dass man in dem Hypothecium und Ex- cipulum nur noch schwache Reste derselben findet.” Substanzen nicht in den Hyphen zu den Algen em- porsteigt, wie Reinke angiebt, !) sondern einzig und allein zwischen den Hyphen durch die Kräfte der Kapillarität fortgeschafft wird. 2) Diese Thatsache nebst anderen scheint mir indessen anzudeuten, dass Rhizinen, Hyphenstränge und derartige Gebilde nicht zur Leitung, sondern hauptsächlich zur Befestigung der Flechten ausgebildet werden ; wie dem aber auch sein mag, so viel steht jedenfalls fest, dass man in diesem Verhältnis keinen Beweis gegen die Theorie des Parasitismus finden kann. 7) Bekanntlich wachsen die Flechten im allge- meinen nur an solchen Standorten, wo als Gonidien fungierende Algen leben. Letztere erhalten also hin- reichende Nahrung durch die zerteilende Einwirkung, welche Wasser und Luft auf das Substrat ausüben. Es folgt daraus, ' dass die unorganischen Stoffe, die mit dem Wasser zu den Gonidien emporsteigen, die- sen zugute kommen würden, auch ohne dass ihnen dabei die Hyphen durch eine lösende Einwirkung auf das Substrat zu helfen brauchten. 8) Dass übrigens die Hyphen auf dem Substrate eine chemische Zersetzung bewirken, wie man oft be- hauptet, ist nicht bewiesen. Was die Rindenflechten betrifft, so ist Lindau 3) durchweine Untersuchungen zu dem Resultate gekommen, dass die Hyphen Cellu- losa nicht direkt lösen können; und dass auf minera- lischen Substraten die chemische Einwirkung der Hy- phen keineswegs beträchtlich ist, sondern dass die- selben sich vielmehr hauptsächlich mechanisch zwischen die vorher von den Atmosphärilien aufgelockerten Mi- neralpartikel Weg bahnen, scheint von der Abhängig- keit vieler Flechten von gewissen Substraten her- *) J. Reinke. Abhandlungen über Flechten. II. Pringh.’s Jahrb. f. wissenschaftl. Botanik. Bd. XXVI. 1894. pag. 527. a) ZüKAL: Morpholog. und biolog. Unters. II Abh. 1. c. pag. *) Lindau: Lieh. Unters. H. 1. 8 vorzugehen. Denn hier kommt es zweifelsohne nicht auf die chemische Beschaffenheit des Substrates, wohl aber auf die Porosität desselben an ; ' dafür sprechen mehrere Thatsachen, auf welche ich doch jetzt nicht eingehen will. Es ist natürlich, dass man die vielen biologischen und morphologischen Eigenartigkeiten der Flechten nicht verstehen oder deuten konnte, ehe man das wahre Wesen dieser Pflanzen kannte. Erst nach der Entstehung der Schwenden ER’schen Theorie kann man also hoffen, über die vielerlei Organe und Gebilde der Flechten richtige Erklärungen zu finden. Einige derselben hat man auch seit jener Zeit ins klare ge- bracht, z. B. die asexuelle Entwickelung der Apothe- cien, die wahre Bedeutung der ’’Spermatien” (Koni- dien), die Entstehung und weitere Entwickelung der Cephalodien; aber diejenigen Gebilde, die man viel- leicht am meisten discutiert und in verschiedener Weise gedeutet hat, ohne jedoch die rechte Erklärung zu finden, sind die Soredien. Das Wort Soredium stammt von dem Vater der Flechtenkunde, Achariüs. 1 ) Er hielt die Soredien für eine Art Fortpflanzungsorgane, doch nicht mit den Apothecien vergleichbar, sondern ’’tantum ut modifi- cationes ipsius thalli seu eiusdem excrescentiæ peculi- ars æstimanda” und als analoge Gebilde mit den Brut- knospen höherer Pflanzen zu betrachten. — Die Soredie war also schon im Anfänge des vorigen Jahrhunderts ein bekannter Begriff, aber trotzdem wurde sie doch während der zunächst folgenden Decennien nur wenig beachtet. Erst Schwendener * 2) hat sie näher unter- sucht; die Schlussfolgerung, zu der er betreffs der ’) E. ACHARIÜS: Lichenographia universalis. G-ottingæ. 1810. pag. 12. 2) SCHWENDENER: Untersuchungen über den Flechtenthallus. Nägeli’s Beitr. z. wissenschaftl. Botanik. H. 2. Leipzig. 1860. 9 fraglichen Gebilde kommt, zeigt indessen keinen we- seütlich neuen Gesichtspunkt. Er sagt: 1) ” Jedes So- redium” (d. h. eine Alge mit umschliessenden Hyphen) ’’hat das Vermögen, sich unter günstigen Umständen zu einer neuen Pflanze zu entwickeln und muss daher als ein Organ der ungeschlechtigen Vermehrung be- trachtet werden.” — Er konstatiert ferner, 2) dass für die Entwickelung der Soredien bis zum Thallus ein gewisser Grad der Feuchtigkeit nicht überstiegen wer- den darf. — Auch De Bary 3) bespricht die Soredien, ohne denselben jedoch eine andere Erklärung als die damals gewöhnliche zu geben. Erst etwa Mitte des letzten Jahrzehnts fing man an, sich mit den fraglichen Gebilden mehr eingehend zu beschäftigen, seitdem ist aber die Erforschung der Entstehung, Entwickelung und Bedeutung derselben Gegenstand mehrerer genauen Untersuchungen gewe- sen. Wir haben also jetzt eine umfangreiche Kennt- nis der Soredien in biologischer, morphologischer und anatomischer Hinsicht; eine rechte Deutung ihrer wah- ren Natur hat man doch nicht geben können, obgleich viele Versuche, sie zu erklären, gemacht worden sind. — Von den verschiedenen Ansichten, die innerhalb die- ses Zeitraums ausgesprochen wurden, gebe ich im folgenden eine kurze Übersicht. Reinke, der einer der eifrigsten Vorkämpfer der Theorie des Mutualismus ist und eine phylogenetische Entwickelung der Flechten als Konsortien verkündigt, betrachtet gerade die Soredien als einen Beweis seiner Ansichten. Er hält nähmlich diese für die eigent- lichen Früchte der Flechten, welche sie im Laufe ihrer Phylogenie entwickelt haben, 4) und spricht die *) SCHWENDENER: Ibm. pag. 131. 2) SCHWENDENER: Erörterungen zur Gonidien frage. IT. Flora. Bd. 80. 1872. pag. 196. 3) A. DE Bary : Vergleichende Morphologie und Biologie der Pilze, Mycetozoen und Bactérien. Leipzig. 1884. pag. 446. 4) Reinke: Abhandl. über Flechten. II. 1. c. pag. 589. 10 Vermuthung aus, dass alle Arten, die sich in der Ge- genwart nur mittelst Soredien fortpflanzen, dadurch im höchsten Grade stabilisiert sein müssen, 1) d. h. als konstante Arten zu betrachten sind. Gegen eine solche Auffassung tritt Lindau 2) auf und erklärt, dass die Soredien, obschon sie bei den Flechten weitverbreitete Fructificationsorgane seien, die wir im Pilzreiche sonst nicht finden, ihr Gegenstück bei den Pilzen doch nicht entbehren. ”Denn auch bei diesen ist jedes Stück abgerissenen Gewebes für sich fähig, sich weiter zu entwickeln, wenn es die Bedingungen dazu findet; nur mit dem Unterschied von den Soredien, dass der Nährboden nicht mitge- geben, sondern erst gesucht werden muss.” — Die Soredien sind also seiner Meinung nach nichts weiter als eine Anpassung an die Lebensweise der Flechten- pilze. — Ferner sagt er: ”Phylogenetisch betrachtet ist diese Fortpflanzungsart verhältnissmässig jung und konnte erst entstehen, als bereits sich die Flech- ten auf einem gewissen Stadium ihrer Entwicklung befanden. Bei dem polyphyletischen Ursprung der Flechten würde sich diese Propagationsweise meh- rere Male im Laufe der Entwicklung gebildet haben, d. h. überall da, wo es zweckmässig war. Diese Zweckmässigkeit wird in erster Linie stets da aufge- taucht sein, wo infolge ungünstiger Boden- und Feuch- tigkeitsverhältnisse die Keifung der Apothecien nur selten erfolgte. Hier musste eine andere Art der Fort- pflanzung sich bilden, die unter diesen Umständen nicht versagte, und diese war in der Soredienbildung gegeben.” Zukal, 3) der fast alles von teleologischem Ge- ’) ReinkE: Abhandl. über Flechten. III. Pringh.’s Jahrb. f. wissenschaftl. Botanik. Bd. XXVIII. 1896. pag. 59. 2) Lindau: Die Beziehungen der Flechten zu den Pilzen. 1. c. pag. 198. 3) Zukal: Morpholog. und biolog. Unters. III Abh. Sit- zungsber. d. Kaiserl. Akad. d. Wissensch., raath.-naturw. Klasse. Bd. CV. Wien. 1896. pag. 240. 11 sichtspunkte erklären will, bemerkt, dass die Soredien- bildung eigentlich auf einer Störung der Wachsthums- harmonie beruht, weil dabei die Kontinuität der Rin- denschicht unterbrochen wird. ’’Umso merkwürdiger,” sagt er, ’’ist es, dass ein ursprünglich krankhaf- ter Process in einen normalen Propagationsact ver- wandelt wird. Eine weitgehende Anpassung hat dies erreicht, indem sie bei gewissen Flechten in der allgemeinen Rinde verdünnte Stellen hervorbrachte, welche in einem etwas vorgeschritteneren Entwick- lungsstadium aufreissen und den äusseren Agentien einen directen Zutritt zu den entblössten Gonidien- häufchen gestatten mussten. In solchen Fäl- len haben wir es mit einer ganz besonderen, die So- redienausstreuung bezweckenden Anpassung zu thun, welche nicht nur eigens präformirte Durchbruchsstel- len, sondern auch eine bestimmte Yerknäuelung von Hyphen und Gonidien, sowie auch einen bestimmten Trennungsmodus der gebildeten Soredien voraussetzt. — — — In vielen anderen, vielleicht noch zahl- reicheren Fällen brechen dagegen die Soredien nicht an bestimmten Hautstellen, sondern offenbar an den Stellen des geringsten Widerstandes, wie z. B. am Thallusrande hervor. Hier scheinen wir es nicht mehr mit einer festen, zum Speciescharakter geworde- nen Anpassung, sondern mit einem Zustand zu thun zu haben, der sich nur unter besonderen Lebens- und Vegetationsbedingungen (wie z. B. bei grosser Feuch- tigkeit bei gleichzeitiger geringer Lichtintensität) ent- wickelt (formæ sorediatæ). Letztere Fälle gehen ganz allmählich in solche über, bei denen der krankhafte Charakter der Soredienbildung ganz offenbar wird und die gewöhnlich mit dem Tode des soredien bilden- den Individuums enden.” Etwas eigentümlich ist die eben citierte Deu- tung der Soredien, noch merkwürdiger aber ist die 12 von Darbishire 4) gegebene Erklärung derselben Ge- bilde. Seiner Meinung nach sind nähmlich die So- rale, d. h. die Durchbruchstätten der Soredien, meta- morphosierte Apothecien. Er kommt zu dieser eigen- artigen Ansicht durch vergleichende Studien über die Ähnlichkeit der Form, die Sorale und Apothecien mancher Flechtenarten haben, und speciell durch seine anatomische Untersuchungen über die genannten Ge- bilde bei Variolaria und Ochrolechia , für welche bei- den Gattungen er mit Sicherheit behauptet, dass das Soral als dem Apothecium morphologisch gleichwertig zu betrachten sei. Derartige Aussprüche könnten natürlicherweise einer eingehenden Kritik nicht entgehen, und diese finden wir in der Abhandlung Bitter’s über die hy- pogymnischen Parmelia- arten, 2) wo er der genannten Frage ein besonderes Kapitel widmet. Die Unhalt- barkeit der Argumente, welche Darbishire für seine Behauptungen anführt, legt Bitter auf eine glän- zende Weise dar; doch ist seine Erklärung über die Ähnlichkeit der Sorale und Apothecien bei Variolaria und Ochrolechia nicht richtig. Da dieselbe indessen die eigenen Gedanken Bitter’s über die fraglichen Gebilde beleuchtet, mag sie hier citiert werden. Es heisst da u. a.: 7,Dass in einem so wenig differenzir- ten Thallus verschiedene Organe, wie die Sorale und die Apothecien, die in gleicher Weise nach aussen streben, einander iii der ersten Zeit der Entwickelung sehr ähneln, ist doch wohl auch ohne Homologie mög- lich. Ein gleiches chemisches Verhalten der Hyphen, welche diese Organe bilden, kann verschiedene Gründe haben: entweder ist die Versorgung mit Nährstoffen seitens der vegetativen Hyphen bei beiden Organen 1 ) O. Y. Darbishire: Die deutschen Pertusariaceen mit be- sonderer Berücksichtigung ihrer Soredienbildung. Engler’s botan. Jahrb. Bd. 22. 1097. 2) Gr. BlTTER: Zur Morphologie und Systematik von Parme- lia, Untergattung Hypogymnia. Hedwigia. Bd 40. 1901. pag. 189. 13 eine ähnliche oder es macht sich wegen ihres Em- pordrängens an die Oberfläche in gleicher Weise der Einfluss der atmosphärischen Luft geltend.” Im Be- zug auf ”den Ursprung der Soralanfänge bei den Pertusariaceen tief unten im Thallus in der Nähe des Substrates^ sagt Bitter: ”Es ist nicht zu ver- gessen, dass zum Aufsprengen der Rinde in der Weise, wie es bei Variolaria geschieht, ein ansehn- licher Kraftaufwand nothwendig ist, und man könnte annehmen, dass die Hyphen bei ihrem Aufwärtsdrän- gen das Substrat als eine Art Widerleger benutzen (auch bei Ochrolechia, wo kein Zurseitedrängen der Rinde erfolgt, sondern augenscheinlich ein schollen- artiges Aufbrechen derselben stattfindet).” — Eine Erklärung über die Bedeutung der Soredien im all- gemeinen giebt Bitter indessen nicht, er sagt in die- ser Hinsicht nur, dass Soral und Apothecium biswei- len in physiologischer Wechsel Vertretung zu einander stehen können. Welche diese nach seiner Meinung ist, ergiebt sich aus seiner vortrefflichen Arbeit über die Variabilität verschiedener Laubflechten. 1) In die- ser Arbeit legt er eine Menge Beispiele davon vor, dass mehrere Arten auf besonders feuchten und schat- tigen Standorten nur oder doch hauptsächlich Sore- dien, in sonnigen Orten dagegen ausschliesslich Apo- thecien bilden. Doch bemerkt er, dass in dieser Hin- sicht bei verschiedenen Arten Differenzen zu bestehen scheinen, weil man zuweilen sowohl Apothecien als Sorale an denselben Individuen findet. Zuletzt will ich die Ansichten Wainio’s2) über die mehrerwähnten Gebilde anführen. Er achtet beson- *) B. ßlTTER: Über die Variabilität einiger Laubflechten und über den Einfluss äusserer Bedingungen auf ihr Wachsthum. Pringsh.'s Jahrb. f. Wissenschaft!. Botanik. Bd. XXXVI. 90 L. 2) E. Wainio: Monographia Cladoniarum universalis III. Acta soc. pro Fauna et Flora Fenn. Vol. XIV. 1. 1897. pag. 32. — Bie in dieser Arbeit ausgesprochene Ansichten Wainio's über die Soredien gelten die Flechten im allgemeinen und nicht nur die Cladonien. 14 der» auf die Thatsache, dass diejenigen Hyphen, welche die Gonidien umklammern, immer dünnwandig und zart sind, was in der Gonidienschicht besonders deut- lich hervortritt, ”où les hyphes sont demeurées dans un état plus primitif, sans avoir subi une différencia- tion compliquée.” — Und ferner sagt er: ”Les hyphes des sorédies, en demeurant à peu près au même de- gré de différenciation que les hyphes des tissus qui les produisent, représent ainsi un état très précoce de différenciation du thalle. Il en ressort que les soré- dies doivent être considérées comme des mycèles très peu développés subsistant presque en état de prothalle et vivant en symbiose avec les gonidies, et par rap- port à leur valeur morphologique, elles sont à com- parer aux mycèles qui prennent naissance sur les stromes et les appareils sporifères des champignons proprement dits.” Es sind also vielerlei Meinungen, die betreffs der Natur und Bedeutung der Soredien ausgesprochen wor- den sind; wie verschieden sie aber auch in mancher Hinsicht sein mögen, stimmen sie jedoch alle darin überein, dass die Soredien als Portpflanzungsorgane zu betrachten seien, die ihren Ursprung in den Hyphen des Flechtenpilzes haben. Ich bin indessen einer ganz anderen Auffassung. Ich behaupte, dass es die Algen sind, welche die Bil- dung sowohl von Soredien, als auch von Isidien und anderen dergleichen Sprossen bewirken, und ich er- kläre die fraglichen Erscheinungen auf folgende Weise: Jede Flechtenart resp. Flechtenpilz hat sich einem gewissen Grade der Feuchtigkeit angepasst und bedarf zu ihrem Gedeihen einer gewissen Menge Wasser. Solange dieses Optimum der Feuchtigkeit, das je nach den Flechtenarten verschieden ist, annähernd unver- ändert bleibt, wächst die FlechteTnormal, d. h. die Algen vermehren sich nicht stärker, als dass sie von den Hyphen vollständig beherrscht werden. Wenn 15 aber die Feuchtigkeit über das genannte Optimum zunimmt, und besonders wenn die gesteigerte Feuch- tigkeit eine längere Zeit andauert, so treten andere Verhältnisse ein. Mit dem Wasser wird nähmlich auch die Zufuhr von unorganischen Stoffen zu den Algen grösser; und weil ferner das Wasser stets in der Rinde und in den Thallusrändern, niemals durch die Markschicht emporsteigt, wird letztere immer Luft enthalten. Durch diese Umstände wird die Assimila- tion der Algen beträchtlich erhöht, was zur Folge hat, dass sie schneller wrachsen und sich reichlicher vermehren. Die Hyphen der Gonidienschicht verzwei- gen sich, je nachdem neue Algen gebildet werden, um diese zu ergreifen; aber der Flechtenpilz im gan- zen kann »ich jetzt nicht in entsprechendem Grade wie die Algen entwickeln. Letztere dringen gegen die bedeckende Hyphenschicht an, und zwar mit dem grössten Erfolge an den Stellen des geringsten Wider- standes, d. h. in den Thallusrändern, wo die Hyphen mehr weniger zart sind, und an verdünnten oder durch Alter geschwächten Stellen der Rinde. Solche Stellen werden natürlich von den andringenden Algen leicht durchbrochen, und somit haben wir Soredienbildung. Wenn die Algen dagegen mit einer festen und dicken Rindenschicht zu thun haben, vermögen sie letztere nicht zu durchbrechen, sondern diese biegt sich unter dem Drucke der Algen in die Höhe, und es bilden sich in solchen Fällen berindete Auswüchse: Isidien. Übrigens beruht es in jedem einzelnen Falle auf den Grad und die Dauer der Feuchtigkeitszufuhr, wie sich die Verhältnisse gestalten werden; denn je grösser die Feuchtigkeit ist, desto grösser wird auch ihre Wirkung. Nun kommen zuweilen Soredien und Isidien auf denselben Individuen vor; dies aber hängt davon ab, dass die Rindenschicht der fraglichen Flechten un- gleich dick ist, oder dass die Zunahme der Feuchtig- keit bei einer Gelegenheit grösser, bei einer andern 16 kleiner war; denn wenigstens im allgemeinen ist es sicher, dass nicht alle Sprossungen, die sich auf einem Individuum finden, zur seihen Zeit oder auf einmal gebildet sind, da ja das Individuum nach und nach anwächst. - — Die erwähnten Erscheinungen be- ruhen also darauf, dass die Verhältnisse für die im Flechtenthallus eingeschlossenen Algen günstiger werden, so dass diese sich reichli- cher vermehren können und somit durch den Druck ihrer Menge die fraglichen Gebilde ver- ursachen. Die Einwirkung der Algen auf die Gestalt der Flechten ist übrigens eine Sache, die man nicht oder doch sehr wenig beachtet hat. Freilich ist es wahr, dass bei den Flechten, namentlich bei den he- teromeren, es gewöhnlich die Hyphen sind, welche die Richtung des Zuwachses und die Form der Indi- viduen bestimmen. Dies ist aber keineswegs immer der Fall. Es sind vielmehr sehr oft die Algen, die in dieser Hinsicht formbestimmend sind; ob es die einen oder die anderen werden, hängt von den äus- seren Umständen ab, unter denen die Flechten leben. Ist die Feuchtigkeit nicht zu gross, wird der Pilz die Überhand gewinnen, er bildet einen normalen Thal- lus und erzeugt reichliche Apothecien; sind aber die Verhältnisse für die Algen besonders günstig, so tei- len diese sich lebhafter, und die Folge wird eine über- reiche Bildung von Thalluslappen oder Verzweigungen und Sprossen verschiedener Form mit gleichzeitiger geringer Entwickelung der Fructificationsorgane. Dies kann man in der Natur leicht konstatieren, besonders an Lokalitäten, wo Flechtenarten in zahl- reichen Individuen repräsentiert sind, die unter ver- schiedenen Standorts Verhältnissen wachsen. Es sind nähmlich dann Individuen zu finden, die dem vollem Sonnenlicht ausgesetzt sind : solche erzeugen Apothe- cien und sind auch übrigens schön entwickelt; andere 17 dagegen leben im Schatten oder werden, z. B. durch Überwachsen von Moosen, stets feucht gehalten: diese haben Soredien, Isidien und dergleichen Sprosse auf- zuweisen. Ferner ist auch in dem Auftreten von sorediösen Flechtenvegetationen an feuchten Felsen- wänden und saftreichen Bäumen, z. B. Buchen, offen- bar eine Bestätigung des Einflusses der Feuchtigkeit auf die Flechten zur Begünstigung der Algen, aber zum Nachteil der Pilze zu sehen. Die Faktoren, die das eine oder andere der Flech- tenelemente beeinflussen, liegen aber nicht nur in der trocknen oder feuchten Beschaffenheit der Standorte an und für sich; es sind vielmehr die Wetter Verhältnisse, die in dieser Hinsicht die grösste Rolle spielen. Da diese aber stets wechseln, und also bald die Hyphen, bald die Algen begünstigt werden, erscheinen die Flechten je nach den Umstän- den als mehr weniger komplicierte Gebilde und zei- gen Formvariationen fast in das unendliche. Nach dem gesagten wird es leicht erklärlich, warum sich bisweilen Soredien und Isidien auf apothecientragenden Individuen finden. Denn die Lokalitäten, wo die fraglichen Flechten leben, sind einmal sonnig gewesen, dann aber durch Aufwachsen von höheren Pflanzen, durch Dichterwerden von Bäu- men öder ähnliches stärker beschattet worden, was zur Folge hat, dass das Wasser, z. B. nach Regen, nur langsam verdunstet; oder die Standorte sind stets offen geblieben, in welchen Fällen das Auftreten von Soredien und Isidien auch nicht auffallen kann, da ja ein mehr oder weniger andauerndes Regenwetter ge- nügend ist, um die fraglichen Gebilde hervorzurufen. — Dass es sich thatsächlich so verhält, davon bin ich durch meine Beobachtungen in der Natur über- zeugt worden. Was die einmal gebildeten Soredien und Isi- dien betrifft, so ist es eine bekannte Thatsache, dass Bot. Not. 1903, 2 18 sie vom Winde fortgerissen werden können. Da sie nun aus Algen und anhaftenden oder umklammernden Hyphen bestehen, so beruht es in jedem einzelnen Falle auf die Verhältnisse der Orte, wohin sie geführt werden, wie sich ihr weiteres Schicksal gestalten soll. Geraten sie in eine Umgebung, die für den Flech- tenpilz besonders günstig ist, bilden sie allmählich Thalli aus; wenn nicht, wird die Folge lepröse Ge- bilde oder bei sehr grosser Feuchtigkeit die Befreiung der Algen durch Zugrundegehen der Schmarotzer. Die Flechtenhyphen werden nähmlich auch di- rekt von allzu grosser Feuchtigkeit beschädigt, wenn sie nicht dafür angepasst sind. Dies geht u. a. dar- aus hervor, dass Flechten, die sich an sonnigen und verhältnissmässig trocknen Standorten gut entwickeln, an feuchten dagegen ein degeneriertes oder verküm- mertes Aussehen zeigen sowohl mit Bezug auf die Apothecien als auf die Hyphen im allgemeinen. *) — Ferner bestätigt sich dieses durch die Kultur versuche von Famintzin und Boranetzky, 2) welche Thallusstück- chen verschiedener Flechten einige Wochen lang im- merwährend feucht hielten und dabei konstatierten, 1) Von besonderem Interesse in dieser Hinsicht ist auch fol- gende Angabe von ZüKAL: ”In der Nähe einer Mühle zu Hainfeld in N.-Österreich lag ein mässig dicker und circa 3 1/2 m. langer Klotz, auf dessen Kinde die schöne Flechte Phialopis rubra Körb, üppig vegetirte. Nach einigen Tagen fand ich in dem nahe gele- genen "Plattner Walde” denselben Klotz als einen integrirenden Bestandteil eines Köhrensystems wieder, durch welches eine Quelle zu Thal geleitet wurde. Er bewährte sich aber schlecht in seiner neuen Verwendung als Köhre, denn das Wasser quoll aus verschie- denen Stellen seiner Mantelfläche heraus, u. z. so, dass die Phia- lopsis rubra nicht direct von dem Wasser bespült wurde, aber doch sehr feucht zu liegen kam. Nur war es interessant zu beobachten, wie nach und nach der Pilz (das Hyphensystem) der Phialopsis zu Grund ging und zuletzt nur die Gonidien — Chroolepus- Fäden — übrig blieben, die üppig weiter wuchsen und zahlreiche Zoospo- rangien bildeten. Die Befreiung der Alge von dem Pilz durch den Einfluss einer übergrossen und constanten Feuchtigkeit ist in die- sem Falle während eines Zeitraumes von 2 1/2 Monaten vollständig durchgeführt worden.” (ZüKAL. Flechtenstudien. 1. c. pag. 288.) 2) Famintzin & Boranetzky. Op. cit. Boranetzky. Op. cit. 19 dass die farblosen Hyphen bräunlich wurden und all- mählich in Zersetzung übergingen, um schliesslich nebst der ebenfalls aufgelösten Rindenschicht in eine braune, structurlose Masse verwandelt zu werden. *) Ich beabsichtige übrigens nicht meine Beobach- tungen über die genannten Verhältnisse im einzelnen zu discutieren; auch verzichte ich auf eine nähere Auseinandersetzung aller Angaben, die sich in der lichenologischen Litteratur über die hergehörigen Ge- bilde vorfinden: sie erscheinen alle durch meine An- schauungsweise als natürliche und selbstverständliche Thatsachen, und sie beweisen alle zugleich die grosse Rolle, welche die Algen in der Morphologie der Flechten spielen. Nur einige Angaben von Wainjo will ich hier besprechen. In seiner Monographie der Cladonien sagt er nähmlich betreffs der Soredien dieser Gatt- ung: 2) "Parfois, sous l’influence des stations humides ou ombragées, la production des sorédies est affaiblie ou supprimée même entièrement." — Und ferner: 3) ” on peut remarquer que les stations décou- vertes et sèches souvent sont préférées par les formes dont les podétions sont pulvérulents, même lorsque les types viennent dans les localités ombragées et humi- des.” — Streiten nicht diese Aussprüche gegen die Richtigkeit meiner Ansichten? — Keineswegs, sie bestätigen sie vielmehr. Denn man muss nicht ver- gessen, dass die Podetien der Cladonien Apothecien- stiele sind, die ursprünglich nur aus Hyphen beste- hen. Die Soredien, die sich an denselben finden, sind demnach von aussen her gekommen. Wenn nun die Cladonien, • an deren Podetien Soredien anhaften, auf verhältnissmässig trocknen Standorten wachsen, 1 < Gleichzeitig vermehrten sich die Algen reichlich und wuch- sen weiter und weiter an, so dass sie sich zuletzt grösstenteils voll- ständig isolierten. 2) 1. c. pag. 126. 3 ) 1. c. pag. 127. 20 wird die Vermehrung der Soredienalgen ziemlich ge- ring, was zur Folge hat, dass nur etwas grössere So- redien oder berindete Warzen gebildet werden; sind dagegen die Standorte durch eine grössere Feuchtig- keit ausgezeichnet, werden sich die Algen lebhafter teilen, und wir erhalten somit allmählich ein zusam- menhängendes Lager, welches die Hyphen zugleich mit einer Rindenschicht bedecken, oder es kommen schüppchenähnliche Gebilde zustande. — Das Vor- kommen der Soredien an den Podetien der Cla- donien hängt also von Umständen ab, die ganz verschieden von denjenigen sind, welche die So- redienbildung bei anderen Flechten hervor- rufen. Aus all’ dem gesagten erhellt, dass die Bildung von Soredien, Isidien und derartigen Sprossungen eine biologische Erscheinung ist, die auf mehr oder weniger zufällige Umstände beruht. Das Auf- treten eines oder mehrerer der genannten Gebilde bei den Flechten kann also nicht gebraucht werden, um verschiedene Species aufzustellen, ebensowenig wie an- dere morphologische Eigenartigkeiten, die offenbar mit den Standortsverhältnissen in Zusammenhang stehen. Individuen, die Soredien oder Isidien erzeugen, sind nur als formæ sorediatæ. resp. isidiosæ zu bezeich- nen. Sowohl die Soredien als die Isidien sind die Folgen derselben äusseren Ursachen; ob die einen oder die anderen gebildet werden, hängt von dem Grade der Feuchtigkeit und von dem Baue der verschiede- nen Flechten ab. Da sie jedoch so häufig im Flech- tenreiche Vorkommen, und die Form und das Aussehen ihrer Durchbruchstätten bei vielen Flechtenarten je nach dem Bau der Rinde eine bestimmte ist, so können sie in vielen Fällen mit gutem Erfolg als Hi lfs Cha- rakter beim Bestimmen der Flechten benutzt werden. 21 Zum Schlüsse will ich die Flechtensystematik im allgemeinen erörtern und die Gründe besprechen, nach denen ein Flechtensystem meiner Meinung nach aufgestellt werden soll; denn die Principien, welche für die bisherigen Systeme massgebend gewesen sind, scheinen mir nicht in allen Hinsichten richtig. Bei der Gruppierung der Flechten, ebensowie bei dem Ordnen anderer Organismen, muss man selbst- verständlich den Zusammenhang berücksichtigen, in welchem die verschiedenen Arten mit einander stehen; andernfalls kann das System nicht natürlich werden, und natürliche Systeme sind ja unser Streben, wenn wir die Bestandteile der Natur zusammenstellen. Flech- tensysteme, die man durchweg oder doch hauptsäch- lich auf gewisse Organe, z. B. Apothecien, Sporen oder Gonidien aufgebaut hat, sind demnach ebenso künstlich wie das Sexualsystem Linné ’s, und die Ein- teilung der Flechten nach ihren verschiedenen Thal- lusformen wird dasselbe wie etwa eine Trennung der Phanerogamen in Bäume, Sträucher und Kräuter. Je- des solche System kann seine Vorteile haben, aber natürlich in der eigentlichen Meinung dieses Wortes wird kein derartiges System. Man muss vielmehr auf die Entwickelungsgeschichte der Flechten Rücksicht nehmen, um dieselben recht gruppieren zu können; erst wenn man dieses thut, wird ein natürliches Flech- tensystem möglich. Es ist freilich wahr, dass wir die phylogenetische Entwickelung dieser Pflanzen, eben- sowenig wie diejenige anderer Organismen, direkt wahr- nehmen können, da sich ja dieselbe durch einen ungeheuer langen Zeitraum abgespielt hat; aber wenn wir die Gesetze studieren, nach denen die Ent- wickelung fortschreitet, und mit denselben als Leit- faden die befindlichen Formen vergleichen, können wir wenigstens in den meisten Fällen auf die Phylo- génie derselben schliessen. — Versuche in dieser Rich- tung sind auch in den letzteren Jahren betreffs der 22 Flechten gemacht, aber die Auffassungen, die man in dieser Hinsicht ausgesprochen hat, sind einander ziem- lich verschieden; in einem Punkte stimmen sie über- ein: dass die Flechten von den Pilzen herstammen ; wie sich aber die Flechten nachher fortentwickelt ha- ben, und welche ihre Stellung im Pflanzenreiche ist, darüber hat man sich nicht geeinigt. Die Ansichten der verschiedenen Autoren im einzelnen zu besprechen ist nicht meine Meinung, ich beabsichtige nur in grossen Zügen ihre Gedanken anzuführen, um dann meine Urteil über dieselben auszusprechen . Wajnio *) ist eigentlich der erste, der die Flech- ten natürlich zu gruppieren versucht, und die Haupt- punkte, welche er für sein System aufstellt, sind die folgenden : 1) Ce n’est que par un caractère biologique, sa- voir leur symbiose avec les Algues, que les Lichens se distinguent des Ascomycètes. C’est le seul carac- tère général qui les distingue des Champignons. (Op. cit. pag. XIII.) 2) Les Lichens composent un groupe polyphylé- tique caractérisé par des phénomènes biologiques ana- logues. Il suit de là que les Lichens ne forment pas un groupe systématique distinct. (Op. cit. pag. XIV.") 3) Les Discolichens et les Pyrénolichens, ainsi que certaines de leurs divisions, sont des groupes po- lyphylétiques, dont les genres, dans le système em- brassant à la fois les Lichens et les Ascomycètes, doi- vent être rangés auprès des genres des Discomycètes et des Pyrénomycètes, avec lesquels ils ont de l’affi- nité. (Op. cit. pag. XV.) Für die verschiedenen Reihen bespricht er ferner eine phylogenetische Entwickelung des Thallus von *) E. WainiO: Étude sur la classification naturelle et la morphologie des Lichens du Brésil. Helsingfors 1890. 23 den krustigen und schuppigen Formen bis zu den blattähnlichen und strauchartigen; und betreffs der Sporen glaubt er, dass die ontogenetische Entwickel- ung der septierten und gefärbten Formen ein Bild der phylogenetischen Entwickelung der Sporen darstellt, wobei er indessen nicht die Möglichkeit ausschliesst, dass in gewissen Fällen ein Rückfkll zu einfacheren Formen stattgefunden haben kann. Reinke hält die Flechten für eine besondere, selbstständige Klasse des Pflanzenreichs, denn, sagt er, ’’der in der Flechte steckende Pilz bildet mit der zu- gehörigen Alge eine morphologische Einheit, das Con- sortium, und dieses ist sämmtlichen Pilzen gegenüber dadurch charakterisirt, dass seine Körperform der Kohlensäureassimilation angepasst ist. So charakteri- siren sich die Flechten durch einen positiven Anpass- ungscharakter> wie die Pilze durch einen negativen 1).” — Es unterliegt ferner für ihn keinem Zweifel, dass die Flechten ihre Phylogenie nicht als Pilze, sondern als Konsortien durchgemacht haben 2); und er glaubt wie Wainio, dass in den verschiedenen Ordnungen der Flechten die Differenzierung des Thallus vom Krustentypus durch die Laubform zur Strauchform emporsteigt. Dies scheint ihm zu beweisen, ’’dass an verschiedenen Stellen des phylogenetischen Stamm- baums übereinstimmende Entwickelungsrichtungen Platz gegriffen haben, welche zeigen, dass unter dem Prin- cip der Anpassung an die Assimilation das morpho- logische Gleichgewicht der Formen analogen Gestalten zugestrebt hat 3).” Ähnliche Ansichten hat Darbishire 4) und in ge- wissen Punkten auch Lindau 5). Denn letzterer giebt ') Reinke: Abhandl. über Flechten. Ill 1. c. pag. 57. REINKE: Abhandl. über Flechten. II 1. c. pag. 533. 3) Reinke: Ibm. pag. 540. *) O. V. Darbishire: Monographia Roccelleorum. Bibliotheca botanica. Heft 45. L898. pag. 83. 5) Lindau: Die Beziehungen der Flechten zu den Pilzen. 24 zwar zu, dass die Flechten polyphyletischen Ursprungs sind, und dass die verschiedenen Gruppen sich phy- logenetisch fortentwickelt haben, aber für ihn ist es natürlicher, die Flechten in das Pilzreich einzuordnen, als dieselben in eine besondere systematische Abtei- lung zusammenzustellen. Die erwähnten Verfasser nehmen also an, dass die Flechten eine phylogenetische Entwickelung als Flechten durchgelaufen haben ; anderer Meinung ist aber Zükal. Dieser glaubt nähmlich, dass die meisten Flechtenarten direkt von Pilzen herstammen, und er macht auch einen Versuch, den Thallus der Flechten auf das Pilzmycel zurückzuführen, und zwar den Thallus der Krusten- und Blattflechten speciell auf das gewöhnliche, sich kreisförmig ausbreitende Mycel der Ascomyceten, den Thallus der meisten Strauch- flechten dagegen auf die verschiedenen Formen der Mycelstränge 1). — Er giebt indessen eine phyloge- netische Entwickelung der Flechten innerhalb gewis- ser Grenze zu und sagt 2): ”Das Streben nach Vergrösse- rung der assimilirenden Fläche bildet den Haupthebel für die Entstehung des Flechtenthallus überhaupt und der grossen Laub- und Strauchflechten insbesondere.7*' — Mit seinen Ansichten über die Entwickelungsge- schichte der Flechten stimmen die Gedanken Zukal’s betreffs der Flechtensystematik überein, wie es aus dem folgenden Citate hervorgeht: ”Die Erforschung des natürlichen Systèmes der Flechten kann gar nicht angestrebt werden, weil die Verwandtschaft der Flech- tenarten nicht darauf beruht, dass so und so viele Arten eine gemeinsamme Stammform besessen haben, sondern darauf, dass ähnliche (gleiche) Algentypen einst von ähnlichen Pilzen befallen worden sind. Die Verwandtschaft innerhalb der Flechtenclasse unter- scheidet sich demnach wesentlich von jener Verwandt- *) ZuKAL: Morpholog. und biolog. Unters. I Abh. 1. c. pag. 529. 2) ZuKAL: Morpholog. und biolog. Unters. Ill Abh. 1. c. pag. 198. 25 schaft, die in den andern Pflanzenclassen herrscht, indem letztere auf philogenetischen Beziehungen ba- sirt, während erstere auf physiologischen Anpassungen beruht l).r> — Er bemerkt doch, dass man durch sorg- fältige Berücksichtigung beider Komponenten des Flech- tenthallus zur Aufstellung von Gattungen, Familien und Ordnungen gelangen wird. Wenn wir nun die Aussprüche der verschiedenen Verfasser mit einander vergleichen, so fällt es sofort auf, dass sie alle einen polyphyletischen Ursprung der Flechten annehmen. Dies ist ohne Zweifel richtig, wenn man es mit Vorsicht thut, und nicht, wie Zu- kal, fast jede Flechtenart von besonderen Pilzen ab- leiten will. Ferner ist es auch zweifellos, dass sich die verschiedenen Pilzstämme nach ihrem Flechten- werden phylogenetisch fortentwickelt haben; wenn man aber sagt, dass die Vergrösserung der assi- milierenden Fläche das leitende Princip ihrer Phylogenie gewesen sei, so hat man sich wohl doch geirrt. Denn es kann nicht gern möglich sein, dass eine Pflanze im Systeme höher steht, weil ihre Assimilationsfläche grösser ist; ob diese gross oder klein wird, beruht auf den Wuchs der Pflanzen: je nachdem sich nähm- lich die Pflanzen in einer oder andern Weise entwickeln, wird sich die Assimilationsfläche demnach erweitern, und jede Form bildet eine Assimilationsfläche aus, die ihrer Entwickelung entspricht. Alle Formen sind in dieser Hinsicht gleich, und wir können also nicht darin das Princip der phylogenetischen Entwickelung sehen. Dieses muss vielmehr ein anderes sein, und es scheint mir, dass die Phylogenie der Flechten dahin strebt, einen möglichst einheitlichen Organis- mus zu bilden, der durch eine möglichst kleine Fläche mit dem Substrate in Zusammenhang *) ZüKAL: Flechtenstudien. 1. c. pag. 284. 26 steht. Dieses Princip tritt deutlich in den verschie- denen polyphyletischen Flechtengruppen hervor, und ich bin deshalb überzeugt, dass es gerade dieses ist, das ihre phylogenetische Entwickelung geleitet hat und noch leitet. — Wie hoch im Systeme eine Flechte steht, kommt folglich nicht darauf an, ob sie strauch- artig oder blattähnlich ist; es beruht nicht auf die Form des Thallus, sondern auf die Befestigungs- fläche desselben. Die höchst entwickelten Formen sind also diejenigen, deren Befestigungsfläche mög- lichst klein ist, oder mit anderen Worten diejenigen, welche nur an einer einzigen Stelle mit dem Sub- strate Zusammenhängen. Dieses Bestreben, einheitliche Organismen zu bil- den, schreitet in verschiedener Weise fort: 1) Der krustenähnliche Thallus geht in den mehr weniger viellappig blattähnlichen über. Dieser ist anfangs mit seiner ganzen unteren Fläche mit Rhi- zinen am Substrate befestigt: allmählich machen sich aber die Lappen vom Substrate los und zwar vom Rande nach innen. Dann verläuft die Entwickelung in drei verschiedenen Richtungen: a) Die Lappen biegen sich aufwährts und rücken einander näher, so dass strauchartige Formen entste- hen, deren Lappen zuletzt mit ihren unteren Teilen zusammenwachsen. — So entwickelt sind Zlsnea , Alec- toria , Cornicularia , Ramalina , Theloscliistes . b) Die Lappen biegen sich aufwärts, aber blei- ben getrennt, und jeder derselben wird als Indivi- duum mit seiner Basis am Substrate befestigt. — So entwickelt sind Peltidea venosa , Peltigera spuria , Dac- tylina. c) Die Lappen biegen sich nicht oder nur wenig aufwährts, verwachsen aber an den Rändern mehr oder weniger und bilden somit oft eine grosse Scheibe; so entsteht der Thallus umbilicato-affixus von Umbi- licaria , Ggrophora , Endocarpon . 2) Die krustenähnliche Thallusform kann auch mehr direkt zu strauchartigen Formen Ursprung ge- ben, indem nähmlich mehrere Thalluswarzen in die Höhe wachsen. Wenn dann die in der Entwickelung zurückgebliebenen Thalluswarzen mehr weniger redu- ciert werden und die fortentwickelten sich einander nähern, so können zuletzt durch Verwachsen der un- teren Teile der letzteren einheitliche Thallusformen zustande kommen. — Beispiele hierfür liefern Argop- sis , Stereocaulon , Sphœrophoron , Boccella , Cornbea , Schi- zopelte. Was die phylogenetische Entwickelung der Flech- tensporen betrifft, so sind im allgemeinen diejenigen Sporen als ursprünglich zu betrachten, die einfach, hyalin sind und zu acht in jedem Schlauche ausge- bildet werden. Von diesen haben sich die septierten und gefärbten entwickelt, und auch diejenigen, welche in grösserer oder kleinerer Anzahl als acht im Schlau- che vorhanden sind. — Es scheint ferner, als ob die phylogenetische Entwickelung der Sporen und die- jenige des Thallus in einer Wechselbeziehung zu ei- nander stehen; denn wenn die eine fortschreitet, bliebt die andere stehen. Gewisse Gattungen und Arten sind dadurch zu- stande gekommen, dass die Flechtenpilze Gonidienal- gen gewechselt haben; solch’ ein Wechsel der Nähr- algen bewirkt jedoch im allgemeinen höchstens ein verändertes Aussehen des Flechtenthallus. Die oben angegebenen Verhältnisse durchziehen mehr weniger vollständig das ganze Flechtenreich, und sie scheinen mir darum die Richtungen zu zeigen, in denen die phylogenetische Entwickelung der Flech- ten gegangen ist. Ich habe auch mit denselben als leitende Principien die nachstehenden Übersichten aufgestellt, um durch dieselben einige Verwandt- schaftsbeziehungen innerhalb des Flechtenreichs zu erweisen. 28 Parmelia I Ionaspis — Lecanora s. 1. — Pannaria I Lecidea s. 1. Sphærophoropsis — I I Pilophoron — Gymnoderma Glossodium — Bæomyces s. 1. — Gomphillus / Thysanothecium Gladonia Lecanora s. I Ochrolechia Dimerospora I Lecania Pionospora I Thelocarpon — Pertusaria — Variolaria Phlyctis Yaricellaria Ionaspis I Pinacisca — Gyalecta — Thelenella Gyalectella Thelotrema — Gyrostomum Sagiolechia Phialopsis Urceolaria I Petractis — Secoliga Hæmatomma Conotrema I Belonia 29 Usnea Alectoria — Oropogon • 1 I I Cornicularia Neuropogon Bryopogon Dactylina Cetraria Letharia Platysma Evernia j Ramalina I 1 I Ricasolia — Parmelia — Heterodea Stictina — Sticta Argopsis Stereocaulon Omphalodium i Gyrophora — Umbilicaria Theloschistes I Xanthoria Candelaria Toninia Gasparrinia Gyalolechia I / I / Thalloidiraa Callopisma Catillaria s. 1. Blastenia Darbishirella Ingaderia Roccellaria Dendrographa I Roccella Reinkella Pentagenella — Schizopelte Combea Roccellina BO Auch habe ich eine Zusammenstellung der ver- schiedenen Flechten gemacht, und will deshalb mit einigen Worten die Stellung der Flechten im Systeme besprechen. — Die Flechten sind Pilze, die auf Al- gen schmarotzen, und sie müssen darum in einem Sy- stem, das das ganze Pflanzenreich umfasst, unter die Pilze eingeordnet werden, und zwar so, dass die ver- schiedenen polyphyletischen Flechtenreihen denjenigen Pilzen angereiht werden, denen sie entstammen. — Da aber die Flechten ihre phylogenetische Entwickelung mit Hilfe der Algen, also als klorophyllführende Pflan- zen, durchgemacht haben, und da sie auch in morpholo- gischer, biologischer und physiologischer Hinsicht so viele Eigenartigkeiten darbieten, so scheint es mir zweckmässig, sie alle als eine besondere, biologische Abteilung zusammenzustellen. Hierbei muss man in- dessen bei den verschiedenen Gruppen die Pilze an- geben, von denen sich jene entwickelt haben; dies ist doch bis auf weiteres kaum möglich, weil an hinreichen- den Untersuchungen darüber noch so viel fehlt. — Ob ferner einige der im folgenden aufgestellten Gruppen, z. B die Graphideen und die Pyrenolichenen, von einer oder mehreren Pilzgattungen herstammen, kann auch erst künftig entschieden werden. LICHENES. I, Ascolichenes, 1. DISCOLICHENES. A. Ooniocarpi. CALICIALES. Calicium Ach., Coniocybe Ach. ACOLIALES. Acolium de Not., Pyrgillus Nyl., Thylophoron Nyl., Coniophyllum Müll. Arg., Tholurna Norm., Acro- scyphus Lév., Pleurocybe Müll. Arg., Sphæropho- ron Pers. 31 B. Cyclocarpi. LECIDEALES. Lecidei: a) Biatora (Fr.) Th. Fr., Lecidea Mass., Psora (Hall.) Mass., Cœnogonium Ehrenb.; b) Megalospora Mass., Lopadium Körb. ; c) Bilimbia de Not., Bacidia (de Not.) Th. Fr., Arthrospora Mass. Bœomycei : Bæomyces Pers., Gomphillus Nyl., Gymno- derma Nyl., Glossodium Nyl., Thysauothecium Berk, et Montg., Cladonia Hill., Pilophoron Tuck., Sphæ- rophoropsis Wainio, Siphula Fr., Thamnolia Ach. Lecanorei: a) Aspicilia (Mass.) Th. Fr., Lecanora Mass., Squamaria DC.; b) Ochrolechia Mass., Pionospora Th. Fr., Pertusaria DC., Variolaria Ach., Varicellaria Nyl., Phlyctis Wallr., Thelocarpon Nyl.; c) Dimerospora Th. Fr., Lecania Mass. Gyaledei: a) Ionaspis Th. Fr., Pinacisca Mass.; b) Gyalecta Ach., Thelenella Nyl., Thelotrema Ach., Gyrostomum Fr., Urceolaria Ach.; c) Gyalectella Lahm, Phialopsis Körb., Secoliga Mass., Petractis Fr., Sagiolechia Mass., Hæmatomma Mass., Conotrema Tuck., Belonia Körb. Panvariei: Pannaria Del., Massalongia Körb., Psoroma (Fr.) Nyl., Heppia Næg., Heterina Nyl., Coccocarpia Pers., Erioderma Fée. Collemei : a) Collema Hill., Leptogium Ach., Hydro- thyria Russ., u. dgl.; b) Cryptothele (Th. Fr.) Forss., Pyrenopsis (Nyl.) Forss., Synalissa Fr., Phylliscum Nyl., Omphalaria (Gir.) Nyl., u. dgl.; c) Calothricopsis Wainio, Lichina Ag. ; d) Thermutis Fr., Ephebe Fr., Spilonema Born., u. dgl. Parmeliei: a) Parmelia (Ach.) de Not., Evernia Nyl., 82 Letharia Th. Fr., Neuropogon Nees et Flot., Usnea Hoffm. ; b) Bryopogon (Link) Mass., Alectoria de Not., Oro- pogon Th. Fr.; c) Platysma (Hoffm.) Nyl., Cetraria (Ach.) Nyl., Cornicularia (Schreb.) Link., Dactylina Nyl.; d) Heterodea (Reinke Abhandl. ),|Ramalina Ach. Stictei: a) Ricasolia (de Not.) Nyl., Sticta (Schreb.) Nyl., Stictina Nyl.; b) Nephroma (Ach.) Nyl., Nephromium Nyl.; c) Peltidea (Ach.) Nyl., Peltigera (Willd.) Nyl.; d) Solorina (Ach.), Solorinina (Reinke Abhandl.), Solorinella Anzi. Umbilicariei : Omphalodium (Mey. et Flot.) Körb., Gy- rophora (Ach.), Umbilicaria (Hoffm.) CATILLARIALES. Biatorina Mass., Catillaria Mass., Thalloidima Mass., Toninia Mass., Stereocaulon Schreb., Argopsis Th. Fr. BLASTENIALES. Blastema (Mass.) Th. Fr., Callopisma Körb., Gaspar- rinia Tornab, Gyalolechia (Mass.) Th. Fr., Xan- thoria (Fr.), Candelaria (Mass.) Th. Fr., Thelo- schistes Norm. BUELLIALES. Buellia (de Not,) Körb., Catolechia (Flot.) Th. Fr., Diptotomma (Flot.) Körb., Catocarpon (Körb.) Arn., Rhizocarpon Th. Fr.. Dimelæna (Norm.) Beitram., Rinodina Mass., Pyxine Fr., Physcia (Nyl.), Anap- tychia (Körb.) Schwend. BIÀTORIDIALES. ’/Biatorella de Not., Sporastatia Mass., Sarcogyne (Flot.) Mass., Maronea Mass., Acarospora Mass., Anzia (Reinke Abhandl.) C. Lirellocarpi. Graphidei ; Xylograph a Fr., Placographa Th. Fr., Ar- thonia Ach., Melaspilea Nyl., Graphis Ach., Ope- 33 grapha Mass., Chiodecton Ach., Lecanactis Eschw., Pilocarpon Wainio, Dirina de Not., u. dgl. Roccellei : a) Roccellina Darbish., Combea de Not., Pentagenella Darbish., Roccella DC., Dendrographa Darbish., Roccellaria Darbish., Darbishirella Zahlbr.: b) Schizopelte Th. Fr., Reinkella Darbish., Inga- deria Darbish. 2. PYREN OLICHENES. Verrucaria (Pers.), Stigmatomma Körb., Polyblastia (Mass.) Th. Fr., Acrocordia Mass., Segestria (Fr.), Tomasellia Mass., Mycoporum Flot., Strigula Fr., Endocarpon Hedw., Dermatocarpon Eschw., u. dgl. II. Basidiolichenes. 3. H YMENOLICHENES. Cora Fr., Rhipidonema Matt., Dictyonema Ag., Lau- datea Johow. 4. GASTEROLICHENES. Emericella Berk., Trichocoma Jungh. Lund, Januar 1903. Engler, A , Syllabus der Pflanzenfamilien. Eine Übersicht über das gesamte Pflanzensystem mit Berücksichti- gung der Medicinal- und Nutzpflansen. Dritte, umgearbeitete Aufl. Berlin 1903. Gebrüder Borntræger. 233 s. 8:o. — 4 Mark. Denna nya oss tillsända upplaga af växtfamiljerna i kompendieform ansluter sig i det stora heia tili Die natürl. Pflanzenfamilien af Engler och Prantl, men tager äfven hän- syn till senare arbeten. Vid manga familjer och släkten an- gifves antalet arter, men härvid hafva de nyaste arbetena langt ifrân alltid râdfrâgats, icke ens monografier. I Hirns Monogr. Oedogoniac., 1900, beskrifvas 244 arter, i Syllabus angifvas de tili 178. Da Desmidiaceernas antal uppgifves vara ”Etwa 700”, künde man förmoda meningen vara att ungefär sa mânga nya arter uppställts efter De TonPs Syl- loge Alg. 1889, hvarest antalet beskrifna arter gär tili 1119. Bot. Not. m3. 3 34 Döde utländske botanister 1902- Den 5 dec. Timothy Field Allen i New York, född d. 24 apr. 1837. — D. 20 mars Mary L. Pulsifer Ames i San José, Californien, 57 âr. — D. 28 jan. Arthur William Bennett i London, född d. 24 juni 1833. - D. 19 jan. direktor Carlos Berg i Buenos Aires. — D. 24 nov. prof. Ladislaus Celakovsky i Prag, 67 âr. — D. 24 jan. Thomas Comber i Blackport i England, född d. 14 nov. 1837. — D. 1. jan. canonicus Hie- ronymus Gander i Innichen, 66 âr. — D. 21 sept. Herbert Decimus Geldart pâ Torpe Hamlet, Norwich, född d. 1 1 juli 1831. — D. 27 mars Moritz Heeg i Wien. — Direktor Theo- dor v. Held reich i Athen. — D. 29 juli Charles Codring ton Preissick Hobkirk i Ilkley vid Leeds, född d. 13 jan. 1837. — D. 21 febr. i Wien afrikaresanden Emil Holub — D. 28 febr. direktor Georges Samuel Jenmann i Georgtown i Guiana, född d. 24 aug. 1845. — D. 3 mars Johannes Christoph Klinge i S:t Petersburg, 50 âr. — D:r Hugo v. Klinggreff i Palesch- ken i Westpreussen. — D. 13 juni prof. Gotthold Leimbach i Arnstadt, född d. 4 jan. 1848. — D. 23 okt. dr. Adrien Lemaire i Nancy. — D. 20 okt. lektor G. Limpricht i Breslau, född 1834. — D. 3 maj John Clavell Mansell- P le ydell pâ Watcombe i Dorset, född. d. 4 dec. 1817. — D. 10 juli Marc Micheli i Genève. — D. 22 dec. prof. Alexis Millardet i Bor- deaux. — D. 25 juli M. Molendo i München, 68 âr. — D. 6 apr. prof. Antonio Mori i Modena. — D. 28 maj decan. Da- vid Pacher i Ober-Vellach i Kärnthen, 85 âr. — D. 13 mars Venance Payot i Chamounix, 76 âr. — D. 7 juli prof. Anselm Pfeiffer i Kremsmünster, 54 âr. — D. 8 dec. dr. R. C. A. Prior pâ Halse House England. — D. 11 febr. Caroline Ro- senberg pâ Hofmansgave, född d. 24 sept. 1810. — D. 28 apr. doc. B. Schmid i Tübingen. — Georg Treffer i Luttach i Tyroien. DÖd Den 15 jan. 1903 afled Johannes Musæus Norman i Kristiania. Han var född i Asker d. 26 okt. 1823, blef först läkare, sedan universitetsstipendiat i botanik, men öfver- gick 1858 tili skogsstaten, var Forstmester i Tromsö 1860— 76, hvarefter han erhöll afsked med pension för att sedan egDa sig ät sitt storartade arbete ”Norges arktiske Flora”. Referenter för Botanisches Centralblatt. Af de i Bot. Not. 1902 p. 45 nämnda referenterna iinnas nam- nen â lektor Arnell och prof. B. Jönsson ej i förteckningen i Bot. Centralbl. för i âr. Dr. Grevillius har i prof. Jönssons stalle öfvertagit anatomien och morfologien, museumsinspektör C. H. Ostenfeld refererar planktologien. 35 Sandhems flora. Af 0. Nordstedt 1). 4. Hieracia, bestämda af H. Dahlstedt. H. macrolepideum Norrl. *sabulosorum Dahlst. f. gemiinum — Svenstorp. f. obtusum Dt. — Stenliden; Svartân: Broholm, Sand- hems prästg. f. canot er inum Dt. — Svenstorp; Sibbarp; Sandhems prstg. ; Broholm; Axtorp, Fällorna. f. p/ceum Dt. — Tunarps^backe f. obtusiformt Dt. — Tunarps backe; Svenstorp; Sib- barp; Ljunghem; Tunarp; Sandhems prstg. f. obtusiforwe Dt. modif. ad f. revert, acced., — Sib- barp. f. tenclliceps j Dt. — Svenstorp; Broholm; Ljunghem; Flatholmen. f. revet tens Dt. — Grimstorp. fârhagen; Stenliden och Svartân; Broholm. H. auriculceforme Fr. — Broholm; Svinabäcken; Sjöbacka; Sandhems prstg. U. auricula Lam.; De. — Axtorp, Sjöbonäs; Rullesäs; Svina- bäcken. ” ” f. pilosum — Sjöbacka; Mâlâsen; Grimstorp. ” ” f. subpilosum — Grimstorp, Bullret. H. pilosella L. *granulatum Dt. — Rosendal. *favillico'or Dt. — Axtorp, Fällorna. *laxisquamum Dt. — Svinabäcken; Flatholmen vid vâgen, *s!enophyton Dt. — Grimstorp, Bergabacka. *atrovillosolu)H Dt. — Tunarps backe. * ; 65 Beiträge zur Kenntnis der Planktonalgen. XVI. *) Phytoplankton von Sandhem (Schweden). Von E. L EMMERMANN. (Aus der botanischen Abteilung des Stadt. Museums in Bremen.) Das Material zu nachstehender Arbeit verdanke ich der besonderen Liebenswürdigkeit des Herrn Dr. Otto Nordstedt (Lund), der dasselbe in den Sommern 1900 und 1901 an Ort und Stelle sammelte und mir zur Untersuchung überliess. Ich spreche ihm auch .an dieser Stelle dafür meinen besten Dank aus. Es handelt sich ausschliesslich um Oberflächen- fänge; sichere Schlüsse über das Auftreten der einzel- nen Planktonten wage ich deshalb nicht zu ziehen. Indessen dürften einige Bemerkungen für spätere Un- tersuchungen wohl am Platze sein. Am häufigsten fand ich folgende Formen: die zeitweilig massenhaft vorhandenen Arten bezeichne ich durch einen Stern (*): 1. Schizophyceœ : Clathrocystis aeruginosa (Kütz.) Henfr., Coelosphaerium Nægelianum Unger, Anabæna Lemmermanni Richter. 2. Flagellatœ : Diplosiga frequentissima Zach , Synura uvella Ehrenb., Dinobryon sociale Ehrenb., do. var. stipitatum (Stein) Lemm., *D. bavaricum Im- hof, *D. cylindricum var. divergens (Imhof) Lemm.. Hyalobryon Lauterbornei var. mucicola Lemm., Uro- glena vol vox Ehrenb. 3. Peridiniales : *Ceratium hirundinella O. F. M., Peridinium tabulatum (Ehrenb.) Clap, et Lachm. 4 . Bacülariales : Melosira granulata var. curvata Grun., *M. distans var. laevissima Grun., *M. crenu- lata var. tenuis (Kütz.) Grun., Tabellaria fenestrata *) Der XV. Beitrag erscheint im X. Teile der Forschungsber. <3. biol. Stat. in Plön. Bot. Nut. 1903. 5 66 var. asterionelloides Grun., Attheya Zachariasi Brun,, *Asterionella gracillima (Hantzsch) Heib. 5. Protozoa : Codonella lacustris Entz., *Vorti- cella spec, (an den Knäueln von Anabæna Lemmer- manni Richter). 6. Rotatoria : Asplanchna priodonta Gosse, Co- nochilus unicornis Rouss., Anuraea cochlearis Gosse, Notholca longispina Kellicott, Polyarthra platyptera Ehrenb. 7. CJadocera : Diaphanosoma brachyurum (Liev.) Sars, Daphnia spec., *Hyalodaphnia spec., Holopedium gibberum Zaddach, *Bosmina longirostris O. F. M., B. cornuta Iur. 8. Copepoda : *Cy clops spec., *Diaptomus spec. Yon diesen Formen treten die meisten auch irn Plankton der norddeutschen Seen zeitweilig in grö- sseren oder geringeren Mengen auf. Interessant ist besonders das Vorkommen folgender Organismen: 1) Hi/alobryon Lauterbornei var. mucicola, Lemm. Es ist mit einem dünnen Stielchen in der Gallert- hülle verschiedener Planktonalgen, wie Clathrocystis,. Coelosphærium, Anabæna, Sphaerocystis etc., befestigt, gehört also zu den passiv limnetischen Formen. Bis- lang kenne ich es aus Italien, Deutschland, (Bran- denburg, Holstein) und Schweden. Die Alge ist sicher aber viel weiter verbreitet und wohl nur wegen ihrer ausserordentlichen Zartheit bis- her vielfach übersehen worden. Am besten gelingt es sie aufzufinden, wenn man die Planktonprobe mit Safranin schwach färbt; dann werden die Gehäuse gelbbraun. 2) TabelJaria fenestrata var. asterionelloides Grün. Die zierlichen Sterne dieser Alge besitzen nach den kürzlich veröffentlichten Untersuchungen von M* Voigt J) eine zarte Gallerthülle, welche das Schwe- ben wesentlich erleichtern dürfte. *) Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön IX Teil S. 51—52. Sie ist in Deutschland bisher wenig aufgefunden worden und selten in erheblichen Mengen, kommt dagegen in einigen Seen der Schweiz zeitweilig in grossen Massen vor (Zürichsee), ist neuestens auch aus Irland bekannt geworden. 3) Attheya Zachariasi Brun. Auch diese Form ist schwer aufzufinden und da- her ebenfalls oft übersehen worden. Sie ist bekannt aus Deutschland (Holstein, Brandenburg, Mecklenburg, Schlesien, Westpreussen, Pommern), Schweiz, Russ- land, Schweden und Norwegen. Zeitweilig findet man 2 — 3 Exemplare zu kurzen Ketten verbunden, welche aber bald wieder ausein- anderfallen. Ähnliches berichtet O. Zachar[as auch von Rhizosolenia longiseta Zach. 4. Holopodium gibberum Zaddach. Diese wegen der dicken Gallerthülle ausseror- dentlich charakteristische Cladocere wurde zuerst bei Königsberg entdeckt, ist aber in Deutschland seit die- ser Zeit nur im Titisee (Schwarzwald) und im Dut- zendteich bei Nürnberg aufgefunden worden. 1 ) Sonst ist sie bekannt aus Böhmen, Galizien, Frankreich, England, Schottland, Dänemark, Norwegen, dem nörd- lichen Russland, Island, Grönland und Nordamerika. 2) Interessant ist die Beobachtung, dass neben Holopedium stets grössere Mengen ' von Conochilus aufzutreten pfle- gen. Ich kann das für den einen Fundort (Straken) nur bestätigen, für den anderen (Sjöbackasjön) dage- gen nicht. Hier fand ich am 28. 6. 00 vereinzelte Exemplare von Holopedium , während Conochilus fehl- te; am 1.8.00 war dagegen Conochilus vorhanden und Holopedium fehlte. Indexen kann diese auffal- lende Erscheinung auch mit dem eigentümlichen Auf- *) K. Lampert, Das Leben der Binnengewässer S. 239—240. 2) Fric und VaVRA: Untersuchungen der Fauna der Gewässer Böhmens. III. Archiv d. naturw. Landesdurchf. v. Böhmen Bd. X N:o 3 S. 55. 68 treten von Holopedium im kleineren oder grösseren Schwärmen Zusammenhängen. Interessant ist es auch, die Artenzahl der häufig oder massenhaft in den untersuchten Gewässern aul- gefundenen Organismen zusammenzustellen; die Zahl der massenhaft beobachteten Formen setze ich in Klammern. Gewässer Schizo- phyceæ Flagel- latæ Chloro- phyceæ Conju- gatæ IVridi- j niales Bacilla- riales Summa 1) Sandhemsjön 2(0) 4(0) 0 0 o 5(1) 11(1) 2) Saxarpsjön — 2(0) 0 — 1(1) 1(1) 4(2) B) Dintestorpsjön — 4(0) 0 — — 2(0) 6(0) 4) Grimstorpsjön 1(0) 6(1) 0 — 2(0) 4(B) 13(4) 5) Grimstorps Mühlenteich 2(1) 2(1) ! 6) Sjöbackasjön — 1(1) 0 0 • 0 — 1(1) 7) Släpsjön — 0 — 0 — 0 0 8) Straken 2(0) 8(0) 0 — 0 0 5(0) Gewässer Proto- Rota- toria Clado- Cope- poda Summa Zahl aller Organismen 1 Pflanzen) Tiere 1) Sandhemsjön 1(1) 4(0) 3(2) 2(2) 10(5) 47 18 2) Saxarpsjön — 0 1(1) 2(2) 3(3) 11 9 B) Dintestorpsjön — 3(0) 1(1) 1(1) 5(2) 15 10 1 4) Grimstorpsjön 2(0) 1(0) 4(1) 1(1) 8(2) 37 21 j j 5) Grimstorps Mühlenteich 2(0) 1(1) 1(1) 4(2) 2 4 6) Sjöbackasjön — 1(1) 1(1) 1(1) 3(3) 9 8 | 7) Släpsjön — 1(0) 3(0) 2(1) 6(1) 7 9 I 8) Straken 1(0) 4(0) 2(0) , 1(0) 8(0) 15 13 Schizophyceen fehlten in den Proben von Saxarp- sjön, Dintestorpsjön, Grimstorps Mühlenteich, Sjöbacka- sjön, Släpsjön; die meisten Formen fand ich in Sand- hemsjön und Straken. Flagellaten fehlten in keinem der untersuchten Gewässer, besonders reich waren daran Grimstorpsjön, Sandhemsjön und Straken. Ein monotones Dinobry- on — Plankton war in Grimstorps Mühlenteich und in Sjöbackasjön vorhanden. Chlorophgceen waren mit Ausnahme von Chara- cium limncticum Lemm. nob. (Sjöbackasjön) in keinem 69 Gewässer in grösserer Individuenzahl vorhanden. Die meisten Arten fand ich in Sandhemsjön und Grims- torpsjön. Sie fehlten vollständig in Grimstorps Müh- lenteich und Släpsjön. Conjugaten wurden nur in drei Gewässern auf- gefunden; Sandhemsjön, Sjöbackasjön und Släpsjön, aber immer nur in einzelnen Exemplaren. Peridiniales fehlten in Dintestorpsjön, Grimstorps Mühlenteich und Släpsjön. Die häufigste Form war Ceratium hirundinella O. F. M. Sie trat in Saxarp- sjön in Gesellschaft von Asterionelia geradezu massen- haft auf. Ausser Ceratium hirundinella 0. F. M. fand ich in Sandhemsjön auch das von Huitfeldt-Kaas in nor- wegischen Seen entdeckte Peridinium Willei. Bacillariales fand ich in fast allen Seen, mit Ausnahme von Grimstorps Mühlenteich und Sjöbacka- sjön; besonders viele Formen enthielten die Proben von Sandhemsjön, Dintestorpsjön und Grimstorpsjön. Die häufigsten Arten waren Asterionella gracillima (Hantzsch) Heib. und Melosira crenulata (Ehrenb.) Kütz. Auffällig ist das verhältnismässig geringe Vor- kommen von Fragilaria crotonensis (Edw.) Kitton und Synedra delicatissima var. mesoleia Grün. Über das Auftreten des Zooplankton wage ich weiter keine genaueren Notizen zu geben; ich über- lasse das einem Zoologen von Fach. Zum Vergleiche stelle ich eine Liste der Plank- tonpflanzen zusammen, welche im August in verschie- denen Gewässern Schwedens, Deutschlands 1) und der Schweiz 2) beobachtet wurden. *) Beiträge zur Kenntnis d. Planktonalgen YII (Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1900) und XY (Forschungsber. d. biol. Stat. i. Plön X. Teil). 2) C. Schröter, Die Schwebeflora unserer Seen; T. Waldvo- gel, Das Lautikerried und der Lützelsee. 70 Schweden | Deutschland | Schweiz Sand- hemsjönj Grims- torpsjönj Gr. Plo- tter See Zwischen ahner Meer Zürich j See j Lüt- . zelsee I. Schüophycece. ”/. 00 i 26/s 00 *v. oi 21/8 97 25/s 90 ”/8 99 1) Chroococcus limneti- cus Lemm s s 2) Microcystis punctata Henfr. ») V 3) M. viridis (A. Br.) Lemm h 4) M. elabens var. ich- thyoblabe Kütz. . . . V __ 5) Clathrocystis aerugi- nosa (Kütz.) Henfr. . h V h s V 6) Cl. reticulata Lemm. — — — s — — 1 7) Coelosphærium Næ- gelianum Unger . V h 8) G-omphosphæria la- custris Chodat . V V 9) Oscillatoria limosa Ag - s _ 10) Osc. tenuis Ag. . . . — — 1 — s ■ — 11; Gloiotrichia echinu- lata (Engl. Bot. Richter V 12) Anabæna flos-aquæ iLvnadO Bréb. s s 13) do. var. gracilis Kle- bahn h 14) A. Lemmermanni Richter V V V 15) A. macrospora Kle- bahn s 16) do. var. crassa Kleb. j — — s — — 17 ) do. var. robusta Lern. — — — V — — 18) A. spiroides Klebahn — — — s — — 19) do. var. crassa Lemm. ! — — s — — 20) Aphanizomenon flos- aquæ Ralfs V — — m — — ! j II. Flagellatœ. 21) Diplosiga frequentis- sima Zach 1 V V 22) Mallomonas dubia (Seligo) Lemm. . . . 1 s i 23) M. producta (Zach.) i Iwanoff s s 24) Synura uvella Eh- renb V — — - — — *) Eine mir unbekannte Planktonalge! 71 j Schweden Deutschland Schweiz Sand- hemsjön Grims- Jgv. Plö- torpsjönj ner See Zwischen 1 ahner j Meer i Zürich 'See Lüt- 1 zelsee 1 "1,00 26/«oo |»/,01 21/s 97 »/. 96 |'7.9» 25) Dinobryon sociale Ehrenb ! - S 1 26) do. var. stipitatum (Stein) Lemm 1 V s 27) D. bavaricum Imhof ! V s — — — 28) D.Sertularia Ehrenb. : - — — V 29) D. cylindricum var. divergens (Imhof) Lemm V 80) Colacium vesiculo- sum Ehrenb ' h V | III. Chlorophyceœ. 81) Pandorina Morum ( Müller) Bory ... s 32) Sphærocystis Schrœ- teri Chodat V s s V 33) Dictyosphæriumpul- chellum Wood . V 34) Scenedesmus quadri- cauda (Turp.) Bréb. s 35) Pediastrum Borya- : num (Kütz.) Menegh. ! s y ! 36) do. var. longicorne Reinsch 1 # s 37) Ped. duplex Me3ren . v S S — V 38) do. var. clathratum A. Br | V V V 39) do. var. pulchrum Lemm s 40) do. var.asperum A.Br. s 41) Ped. angulosum var. j araneosum Racib . . V 42) Ped. clathratum (Schröter) Lemm. und Varietäten h IV. Covjugatœ. 43) Staurastrum gracile Ralfs 1 s 1 s — 1 V. Peridiniales. 44) Ceratium hirundi- nella 0. F. M V V j h V m 45) Peridinium tabula- tum (Ehrenb.) Clap, et Lachm 1 V | 1 ! V 46) Per. cinctum Ehrenb. s V 47) Per. WilleiHuitfeldt- Kaas 1 V - ! — 1 72 Schweden Deutschland Schweiz L Sand- ' Grims- lemsjön torpsjön Gr. Plö-!; ner See Ziwschen ahner | Meer Zürich- | See I Lüt- i zelsee |: YI. Bacillariales. ,f/.00 26/g 00 «/. 01 21/s 07 »/■ 96 ,5/8 99| 48) Melosira granul ata (Ehrenb.) Ralfs ... ! V _ V | 49) M. crenulata var. tenuis (Kütz.) Grün. V V 50) M. distans var. lae- h m s : 51) Cyclotella com ta (Ehrenb.) Kütz. . . . s _ - 1 j 52) C. Schroeteri Lemm. — — — s ! 58) C.melosiroides Kirch- ner s 54) Stephanodiscus As- træa (Ehrenb.) Grün. s _ ! 55) Rhizosolenia longi- seta Zach V - [ 56) Attheya Zachariasi Brun h h V — i 57) Tabellaria fenestrata var. asterionelloides Grün V s m v S ! 58) T. flocculosa (Roth) Kütz s _ t — ' 59) Fragilaria capucina Desmaz s V 1 s j 60) Fr. mutabilis Grün. — s — — — - ! 61) Fr. crotonensis (Edw.) Kitton .... V _ h s h 1 62) Synedra delicatissi- ma var. mesoleia Grün ; v V s1) v ») 68) Asterionella gracilli- ma (Hantzsch) Heib. 1 V V V V V 1 64) Navicula vulgaris Heib - _ __ 1 i' V 65) N. viridis (Nitzsch) Kütz - _ i V 66) Pleurosigma acumi- natum (Kütz.) Grün. '' 1 - V 67) Cvmatopleura Solea (Bréb.) W. Sm. . . . s ■ 68) Surirella splendida (Ehrenb.) Kütz. . . . ■ s s — s 1 — — Doch hat diese Vergleichung immer nur einen relativen Wert, da die Zusammensetzung des Phyto - *) Im Zürichsee und im Lützelsee soll die typische Synedra delicatissima W. Sm. Vorkommen. 73 plankton durchaus nicht in jedem Jahre zu einer gegebenen Zeit dieselbe ist. Vergl. dazu die am Schlüsse dieser Arbeit befindlichen Listen von Grims- torpsjön und Sandhemsjön. Eigentümlich scheint für die beiden schwe- dischen Gewässer der Reichtum an Flagellaten und Melosiren im August zu sein; besonders auf- fallend ist das Vorkommen der Melosiren, weil diese sonst im Frühlinge und Herbst am häufigsten aufzu- treten pflegen. Bemerkenswert ist ferner das vollständige Feh- len von Fragilaria crotonensis (Edw.) Kitton in Grims- torpsjön und das häufige Vorkommen von Attheya Zaßhariasi Brün in demselben Gewässer. Am 15. 6. 01. wurden sowohl im nördlichen als auch im südlichen Teile von Grimstorpsjön Plank- tonproben gesammelt; die Untersuchung ergab eine Reihe von mehr oder weniger grossen Differenzen. Dem nördlichen Teile eigentümlich waren fol- gende Formen: 1) Dinobryon cylindricum var. di- vergens (Imhof) Lemm. 2) Uroglena volvox Ehrenb. 3) Pediastrum Boryanum var. longicorne Reinsch. 4) Ped. duplex Meyen. 5) Synedra delicatissima var. mesoleia Grün. Nur im südlichen Teile fanden sich: 1) Chroo- coccus limneticus Lemm. 2) Pediastrum angulosum var. araneosum Racib. 3) Ceratium hirundinella 0. F. M. 4) Peridinium tabulatum (Ehrenb.) Clap, et Lachm. 5) Tabellaria flocculosa (Roth) Ag. 6) Aste- rionella gracillima (Hantzsch) Heib. Bezüglich der weiteren Einzelheiten verweise ich auf die nachfolgenden Listen. Von Grimstorpsjön erhielt ich ausser den Planktonproben noch Material, welches von Fischer- netzen abgestreift worden war; ich fand darin fol- gende Formen : 74 Schizophyceœ. 1. Anabæna Lemmermanni Richter (Sporenhaufen). Flugellatæ. 2. Dinobryon sociale Ehrenb. [s]. 3. D. cylindricum var. divergens (Imhof) Lemm. [v]. 4. Trachelomonas volvo- cina Ehrenb. [s]. 5. Tr. hispida (Ehrenb.) Stein [s]. Chlor opliyceœ. 6. Scenedesmus bijugatus (Turp.) Kütz. [s], 7. Sc. quadricauda (Turp.) Bréb. [s]. Conjugatœ. 8. Closterium Dianæ Ehrenb. |s]. 9. Cl. Venus Kütz. [v]. 10. Cosmarium raargaritiferum Menegh. [vJ. 11. C. Meneghini Bréb. [vJ. 12. C. protractum (Näg.) Archer [s], 13. C. Regnesii Reinsch [s]. 14. Euastrum elegans Kütz. [v]. 15. Eu. verrucosum Ehrenb. [v]. 16. Xanthidium fasci- culatum Ehrenb. [s]. 17. Staurastrum punctulatum Bréb. [s]. 18. St. orbiculare (Ehrenb.) Ralfs [s]. 19. St. dejectum Bréb. [s]. 20. St. denticulatum Archer [v], 21. St. poly- morphum Bréb. [s]. 22. St. anatinum Cooke et Wills, [s]. 23. St. gracile Ralfs [y]. Per idini aies. 24. Peridiniura tabulatum (Ehrenb.) Clap, et Laclim. [s]. 25. P. Willei Huitfeldt-Kaas [s]. Bacillar idles. 26. Melosira distans var. læyissima Grun. [h], 27. M. granulata Ralfs [v]. 28. Cyclotella comta (Ehrenb.) Kütz. [s]. 29. Tabellaria flocculosa (Roth) Kütz. [h]. 30. T. fe- nestrata var. asterionelloides Grun. [v]. 31. Tetracyclus la- custris Ralfs [v]. 32. Fragilaria capucina Desmaz. [v]. 33. F. construens (Ehrenb.) Grun. [s]. 34. Synedra Ulna (Nitzsch) Ehrenb. [ s] . 35. do. var. splendens (Kütz.) Brun [s]. 36. S. acus Kütz. [v]. 37. Navicula radiosa Kütz. [v]. 38. Am- phipleura pellucida (Ehrenb.) Kütz. [v]. 39. Cyinbella lan- ceolata (Ehrenb.) Kirchner [v]. 40. Gomphonema olivaceum (Lyngb.) Kütz. [s]. 41. Eunotia pectinalis (Dillw.) Rabenh. [sJ. 42. Achnanthes exilis Kütz. [s], 43. Nitzschia Palea (Kütz.) W. Sm. [v]. Systematisches Verzeichnis der in den Planktonproben aufgefundenen Algen. Klasse Schizophyceæ. Ord. Coccogoneæ. Fam. CHROOCOCCACEÆ. 1. Chroococcus limneticus Lemm., Bot. Centralbl. Bd. 76 S. 153; Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön VII. Teil S. 132 Taf. I Fig. 22-23. Fundort: Sandhemsjön, Grirastorpsjön, Sträken. 2. Microcystis incerta Lemm., Abh. Nat. Ver. Bremen Bd. XVII S. 342. Synonym: Polycystis incerta Lemm., Forschungsber. 1. c. S. 132, Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1901 Taf. IV Fig. 8. Fundort: Sandhemsjön. 3. Clathrocystis œruginosa (Kütz.) Henfr., Journ. of microsc. Soc. 1856 S. 53 Taf. IV Fig. 28-36. Fundort: Sandhemsjön, Straken. 4. Coelosphœrium Nægelianum Ungèr, Mitt. d. naturw. Ver. f. Steiermark II. Bd. 1. Heft Taf. II. Fundort: Sandhemsjön, Straken. 5. (7* dubium Grün, in Rabenh., Flora Eur. Alg. II S. 55. F undort : Sandhemsjön. 6. G ompho splicer ia lacustris Chodat, Bull, de l’herb. Boiss. 1898 S. 180-182 Fig. 1. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. 2. Ord. Hormogoneæ. Farn. N0ST0CACEÆ. 7. Anabœna Lemmermanni P. Richter i. litt. Synonym: A. flos-aquæ Bréb., in Flora 1895 S. 27 Taf. IV Fig. 21—22; vergl. auch Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön X. Teil S. 153-154. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Sträken. 8. A. flos-aquæ (Lyngb.) Bréb. — Bornet et Flahault, Revis, des Nost. héterocystées, Ann. des sc. nat. VII ser. Tome 7 S. 228-230. Fundort: Sträken. 9. Aphanizomenon flos-aquæ Ralfs, Ann. and mag. of Nat. Hist. 1850 S. 340 Taf. IX Fig. 6. Fundort: Sandhemsjön. 76 Klasse Flagellatæ. Ord. Protomastigineæ. Fam. CRASPEDOMONADACEÆ. 10. Diplosir/a frequentissima Zach., Forschungsber. d. biol. Station in Plön II. Teil S. 75 Taf. I Fig. 4. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Dintestorpsjön, Grims- torspsjön — meist auf Fragilaria. Asterionella und Dinobryon festsitzend. Ord. Chrysomonadineæ. Fam. CHROMULINACEÆ. 11. Mallomonas dubia (Seligo) Lemm., Forschungsber. d. biol. Stat. i. Plön VII. Teil S. 109. Fundort: Sandhemsjön. 12. M. producta (Zach.) Iwanoff, Bull, de l’Acad. im- per. des sc. de St. Pétersbourg Ser. V Bd. XI S. 250 Taf. A Fig. 4-6. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. Fam. HYMEXOMON AD ACEÆ. 13. Synura niella Ehrenb., Infus. S. 61 Taf. Ill Fig. IX. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön. Fam. 0CHR0M0NADACEÆ. 14. Dinobryon protuberans Lemm., Abh. Nat. Ver. Bremen Bd. XVI S. 343 Taf. I Fig. 7—9; Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1900 S. 514 Taf. XVIII Fig. 12^16. Fundort: Släpsjön, Sträken. 15. D. sociale Ehrenb., Infus. S. 125 Taf. VIII Fig. IX; Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1900 S. 515 Taf. XVIII Fig. 17—18. Tabula nostra Fig. 1—2. Fundort: Saxarpsjön; Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Sträken. Ich habe gelegentlich einer fortlaufender Unter- suchung des Phytoplankton im grossen Plöner See in Holstein die interessante Thatsache festgestellt, dass sich aus dem typischen D. sociale Èhrenb. mit gleichlaugen Gehäusen in den Sommermonaten eine besondere Saisonform entwickelt, deren Gehäuse nach der Spitze der Kolonie hin an Grösse zunehmen, wo- bei zugleich der Habitus der Kolonie locker buscli- förmig wird (vergl. Forsch ungsber. d. biol. Stat in Plön X. Teil S. 125 und 164). Damit fällt die Berechtigung der seinerzeit von Imhof aufgestellten Art D. elongatum Imhof. Die von mir früher (Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1901) zu dieser Species gestellten Formen scheide ich in 2 Gruppen. A. Gehäuse mehr oder weniger deutlich kegel- förmig; Wandung gerade oder kurz vor der Mündung schwach eingeschnürt. a. D. sociale Ehrenb. aa. var. elongatum (Imhof) Lemm. bb. var. stipitatum (Stein) Lemm. cc. var. medium Lemm. B. Gehäuse im vorderen Teile cylindrisch, hin- ten in einen deutlichen Stiel ausgezogen, welcher kurz vor der Spitze lanzenartig verbreitert ist. b. D. bavaricum Imhof. aa. var. affine Lemm. bb. var. americanum (Brnnethaler) Lemm. Bezüglich der genaueren Einzelheiten verweise ich auf meine Arbeit im X. Teile der Plöner For- schungsberichte . Das typische Dinobryon sociale Ehrenb. mit gleich- langen Gehäusen fand ich in der Probe aus Saxarp- sjön vom 1. August 1900; die Länge der Gehäuse betrug 41 fl. Die grössere Zahl der Kolonien aber hatte ungleichlange Gehäuse; die unteren waren 31,5 ju, die mittleren 34 /u und die oberen 41 ju lang. Das Dinobryon war demnach zur Zeit des Fanges in der Umbildung aus der einen Form in die andere begriffen. Von Sträken sah ich ausschliesslich Kolonien, de- ren untere Gehäuse 34 ju und deren obere Gehäuse 55 ju lang waren. In den Proben aus Sandhemsjön fand ich nur die Sommerform und zwar in folgenden Grössenverhältnissen : 78 Datum Länge der unteren Gehäuse Länge der oberen Gehäuse Bemerkungen ; 29. 6. 00 30-41 y 48 — 55 ju imeist 34 y: 48—55 y\ selten ? 30 y : 48 y oder 41 y: 48 y 80. 7. 00 84-41 y 41-58 y imeist 34 y: 44 48 //; selten 1 41 u : 58 y 6. 8.00 34—38 ju 48 ju 11. 8. 00 34 ju 55 y 26. 8. 00 [ 34 ju 55 y Ähnlich verhielt sich D. sociale Ehrenb. in Gri mstorpsjön. Neben typischen Exemplaren mit gleichgrossen, 41 fi langen Gehäusen fand ich fol- gende Massverhältnisse ; Datum Länge der unteren Gehäuse Länge der oberen Gehäuse Bemerkungen 27. 6. 00 34 y 48 y 30. 7.00 15. 6. 01 30 — 41 y 48 y a. n. Teil 34 y 44 —48 y (auch Kolonien mit gleichlan- b. s. Teil 34 - 36 y 44—48 y gen Gehäusen Bei den am 15. 6. 01 gesammelten Kolonien aus dem nördlichen und südlichen Teile von Grimstorp- sjön fand ich auch Cysten. Dieselben waren 12 — 14 f i gross, kugelig oder etwas länglich [Tab. 3 Fig. 1 — 2] und besassen einen circa 3 ju langen vollkommen cylin- drischen Halsfortsatz, welcher stets gegen die Mün- dung des leeren Muttergehäuses gerichtet war. !) Die Gallerthülle der Cyste war oval und steckte mit dem unteren, stets offenen Ende in dem Muttergehäuse. lb. D. bavaricum Imhof, Zool. Anz. 1890. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grims- torpsjön. var. affine Lemm., Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön X. Teil. Fundort: Sandhemsjön. In der Probe aus Dintestorpsjön vom 1.8.00 fand ich an den massenhaft vorhandenen Kolonien des typischen Dinobryon bavaricum Imhof zahlreiche *) Bei D. cylindricum var. holsaticum Lemm. ist der Hals- fortsatz stets nach aussen gerichtet. 79 Cysten (Tab. 3 Fig. 3—4). Sie waren kugelig, 11 — 12 ju gross und lagen in einer ovalen G-allerthülle, deren unteres, offenes Ende an den Wänden des Mutter- gehäuse befestigt war. Der Halslort^atz war stets nach der Mündung des Muttergehäuses gerichtet und am unteren offenen Ende etwas erweitert, fehlte aber auch nicht selten. Die Membran der Cyste war mit feinen Punkten besetzt (Fig. 4), welche im optischen Querschnitte der Cyste am Rande als schwache Wärz- chen hervortraten. *) 17. I). cylindricum var. divcrgens (Imhof) Lemm.7 Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1900 S. 517 Taf. XIX Fig. 15 — 20; Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön X. Teil. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Grimstorpsjönr Grimstorps Mühlenteich, Släpsjön, Straken. Diese Form ist nach den besonderen Verhält- nissen der einzelnen Gewässer ausserordentlich varia- bel; im allgemeinen kann man eine sehr zarte Seen- form und eine robustere Teichform unterscheiden; beide sind aber durch alle möglichen Übergänge ver- bunden. Die früher als D. angulatum Seligo beschriebene Species gehört nach meinen Untersuchungen am P lo- ner See ebenfalls in den Entwickelungsgang von D. cylindricum var. divergens (Imhof) Lemm. ; sie ist die Frühjahrsform dieser Art. var. pediforme Lemm. 1. c. S. 517 Taf. XIX Fig. 12 — 14. Tabula nostra Fig. 5 — 6. Fundort: Saxarpsjön, Sjöbackasjön. Die in den untersuchten Planktonproben aufge- fundenen Exemplare stimmen bezüglich des Habitus der Kolonien und der Form der Gehäuse gut mit den Originalexemplaren aus Holstein überein, weichen 9 Eine ähnliche Thatsache beobachtete L. Iwaxoff bei den jungen Cysten von Uroglena vclvox Ehrenb. (Bull, de l’Acad. imp. des sc. de St. Pétersbourg V. Ser. XI. Bd. S. 257 Fig. L9 der Tafel) 80 nur hinsichtlich der Länge der Gehäuse etwas davon ab, ein Unterschied, welcher nicht weiter in Betracht kommt. Die Wandung der Gehäuse ist deutlich unduliert, der Endkegel ist an der konvexen Seite stärker ver- breitert [Figur 5], wodurch bei einer Drehung um 90° der für diese Form charakteristische Habitus hervortritt. Die Cysten sind kugelig, 11 ju gross, haben keinen Halsfortsatz und liegen in einer ovalen Gal- lerthülle, welche gegen das Innere des Muttergehäu- ses durch eine deutliche Querwand abgegrenet ist [Tab. 3 Fig. 5 — 6]. Dadurch sind sie von allen bislang bekannt gewordenen Cysten der verschiedenen Dino- bryon-Formen gut zu unterscheiden. var. palustre Lemm. 1. c. S. 510 Taf. XYII1 Fig. 23, Taf. XIX Fig. 6—8. Fundort: Sjöbackasjön. 18. Hyalobryon Lauterbornei var. mucicola Lemm., Ber. d. deutsch, bot. Ges. 1901 S. 340. Fundort: Sträken, mit einem dünnen Stiele in der Gallerthülle von Uroglena und Coelosphærium befestigt. Die von M. Voigt als H. Lauterbornei var. mu- cicola Lemm. abgebildete Form (Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön IX. Teil Taf. II Fig. 3 — 4) ist mit meiner Form nicht identisch; sie stellt eine be- sondere Art dar, welche ich als H. Voigtii Lemm. beschrieben habe (Forschungsber. 1. c. X. Teil S. 166). 19. Uroglena volvox Ehrénb., Infus. S. 62 Taf. III Fig. XI; Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön III. Teil S. 78—83 Taf. 1 Fig. 2: Bull, de l’Akad. impér. des sc. de St. Pétersbourg Ser. Y Bd. XI S. 254 Fig. 10-21 der Tafel. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Grimstorps Müh- lenteich, Släpsjön, Sträken. Ord. Euglenineæ. Fam. EUGLENACEÆ. 20. Luglena oxyuris Schmarda, Kl. Beiträge zur Xa- turgesch. d. Infus. S. 17 Taf. 1 Fig. II, 1—7. Öl Fundort: Sandherasjön. 21. Colacium vesiculosum Ehrenb., Infus. S. 115 Taf. VIII Fig. I; Stein, Infus. Taf. XXI Fig. 26—34. Fundort: Sandherasjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön, Släpsjön. Klasse Chlorophyceæ. Ord. Volvocineæ. Farn. VOLCOCACEÆ. 22. Eudorina eleqans Ehrenb., Infus. S. 63 Taf. III Fig. VI. Fundort: Sträken. Ord. Protococcoideæ. Farn. TETRASPOR ACEÆ. 23. SphœrocysHs Schrœteri Chodat, Bull, de l’herb. Boiss. 1897 S. 292 Taf. IX. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Saxarpsjön, Sjö- backasjön. 24. Kirchner iella Innaris Schmidle, Ber. d. naturf. Ges. zu Freiburg i. B. Bd. VII S. 82 Taf. III Fig. 1-3. Fundort: Sandherasjön, Sträken. 25. Botryococcns Braunii Kütz , Spez. Alg. S. 892. Fundort: Grimstorpsjön, Sjöbackasjön, Sträken. Farn. PLEUROCOCCACEÆ. 26 Oocystis Marssonii Lemm., Bot. Centralbl. Bd. 76 S. 151; Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön VII. Teil S. 24 Taf. I Fig. 15-19. Fundort: Grimstorpsjön. Ob diese Art mit 0. crassa Wittr. identisch ist, vermag ich nicht zu entscheiden, da mir Originalexemplare nicht zur Verfügung stehen. 27. Coelastrnm pulcliriim Schmidle, Ber. d. naturf. Ges. zu Freiburg i. B. Bd. VII S. 79 Taf. II Fig. 10. Fundort: Sandhemsjön. 28. Srenedesmus qnadricanda (Turp.) Bkéb., Alg. Fa- lais. S. 66. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön. Fam. CHARACIACEÆ 29. Cliaracium limneticum Lemm. nov. spec. (Tab. 3 Fig. 7—10). Bot. Not . 1903. 6 82 Cellulæ fusiformes, plerumque semilunares, raris- sime rectæ, 3 — 7 fi latæ et 25 — 82 ju longæ, basi stipite hyalino, 6 — 10 ju longo, non incrassato vel dilatato instructæ, apice in setam longam hyalinam sensim productæ. Chlorophora plerumque singula, pa- rie talia, 2 pyrenoideis prædita. Habitat: Sjöbackasjön, ad Diaphanosoma brachyu- rum (Liév.) Sars. Die Alge besitzt mit Characium ornithocephalum A. Br. (incl. Ch. falcatum Schröder) und lihaphidium pyrenogerum ô septatum Chodat grosse Ähnlichkeit, un- terscheidet sich aber davon durch das Vorhandensein zweier Pyrenoide. Die aus den Schwärmsporen hervorgehenden jun- gen Zellen sind zunächst am oberen Ende abgerundet [Figur 7], krümmen sich dann halbmondförmig und entwickeln die langen hyalinen Spitzen [Figur 8]. Sie besitzen in der Mitte einen deutlichen Zell- kern, welcher der konvexen Zellwand anliegt und rechts und links davon an der konkaven Wandung je ein Pyrenoid. Die Bildung der Schwärmsporen ge- schieht durch fortgesetzte Querteilung des Zellinhaltes, wobei zugleich eine Vermehrung der Zellkerne und der Pyrenoide stattfindet, so dass schliesslich jede Spore einen Zellkern und zwei Pyrenoide enthält [Fi- gur 9 — 10]. Eigentümlich ist die Thatsache, dass sich die Alge in Sjöbackasjön nur an Diaphanosoma fest- setzt, obgleich andere Planktontiere reichlich zur Ver- fügung stehen [vergl. die betreffende Liste!]. Ich fand dieselbe Form auch im Lago di Monate (Italien) und zwar hier nur an Hyalodaphnia . Im Ganzen sind jetzt 4 Arten von Characium be- kannt geworden, welche an Crustaceen leben. Fol- nende Übersicht möge die Stellung der einzelnen For- men zu einander erläutern. 83 I. Cellula basi sensim attenuata Ch. grœnlandicum Richter. II. C. basi stipite instructa. 1. C. apice rotundata a. C. cylindraceo-oblonga; membrana te- nuis .... Ch. Hookeri (Reinsch) Hansg. b. C. late elliptico-ovata; membrana cras- sa . . . Ch. Debaryanum (Reinsch) De Toni. 2. C. apice in setam longam byalinam sensim producta Ch. limneticum Lemm. Fam. HYDRODICTYACEÆ. 30. Pediastrum Boryanum (Tu up.) Menegh. Svnonvra: Ped. Boryanum var. granulatum A. Br., Alg. unicell. S. 90-91. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön. var. longicorne Reinsch, Algenflora Taf. YII Fig. 6. Fundort: Grimstorpsjön. var. brevi corne A. Br., Alg. unicell. Taf. II. Fundort: Grimstorpsjön. 31. Ped. angulosum var. araneosum Racib., Pediastrum Fig. 19-21, 40. Fundort: Grimstorpsjön. var. lævigatum Racib. 1. c. Fig. 18. Fundort : Sandhemsjön. 32. Ped. duplex Meyen, Nova Acta Acad. Leop. Carol. 1829 S. 772 Taf. 43 Fig. 6-10, 16-19 Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. var. clathratum A. Br. 1. c. S. 93. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön. var. reticu/atum Lagerh., Öfvers. af. Kongl. Sv. Vet.- Akad. Förhandl. 1882 Taf. II Fig. 1. Fundort: Sandhemsjön. var. pulchrum Lemm., Bot. Centralbl. Bd. 76 S. 151. Fundort: Grimstorpsjön. Klasse Conjugatæ. Fam. DESMIDIACEÆ. 33. Uyalothcca dissiliens (Smith) Brkb. — Ralfs, Brit. Desm. Taf. I Fig. 1. Fundort: Sandhemsjön. 84 H4. H. mucosa (Mert.) Ehrenb. — Ralfs 1. c. Taf. 1 Fig. 2. Fundort: Sjöbackasjön. 35. Gymnozyga moniliformis Ehrenb. — Ralfs 1. c. Taf. III. Fundort: Sjöbackasjön. 36. Sphærozosma pulchcllum (Archer) Rabenb.. Flora Eur. Alg. Ill S. 153. Fundort: Sandliemsjön. 37. Closlerium rostratum Ehrenb., Infus. S. 97 Taf. VI Fig. 10. Fundort: Sandhemsjön, Släpsjön. 38. Micrasterias truncata (Corda ) Brêb. — Ralfs 1. c. Taf. VIII Fig. 4, Taf. X Fig. 5. F undort : Sjöbackasjön. 39. M. rota/a var. pulchra Lemm., Forschuiigsber. d. biol. Stat. in Plön IV. Teil S. 173 Fig. 7. Fundort: Sjöbackasjön. 40. Staurastrum gracile Ralfs 1. c. Taf. XII Fig. 12. Fundort: Sandhemsjön. 41. St. anatinum Cooke et Wills., Grevillea IX S. 92 Taf. 139 Fig. 6. Fundort: Sandhemsjön, Sjöbackasjön. Diese hübsche Desmidiacee ist kürzlich auch im Plank- ton irischer Gewässer aufgefunden worden (Trans, of the Roy. Irisch Akad. vol. XXXII Sect. B. Part I). Klasse Peridiniales. Ord. Peridineæ. Fam. PERIDINIACEÆ. 42. Ceratium hirundinella O. P. M. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Grimstorpsjön, Strâken. Die meisten Exemplare waren 3 hornig, nur in der am 1. 8. 00 in Saxarpsjön gesammelten Probe sah ich neben vielen 3 hornigen Individuen auch solche mit einem kurzen dritten Hinterhorn, sowie ganz vereinzelt auch vollständig vierhörnige Formen. Auffällig ist das Fehlen von Ceratium in der Probe aus dem nördlichen Teile von Grimstorp- sjön; ähnliche Erscheinungen habe ich früher schon 85 für den Waterneverstorfer Binnensee ,) und den Saal er Bodden 1 2) festgestellt. Es ist aber auch möglich, dass sich Ceratium im nördlichen Teile wäh- rend des Fanges in grösserer Tiefe aufhielt und da- her mit dem Oberflächennetz nicht erbeutet werden konnte. Analoge Vorkomnisse sind auch von anderen Formen bekannt. 3) Schliesslich könnte auch Schwarm- bildung als Erklärung in Betracht kommen, zumal Schwärme von Peridinium tabulatum (Ehrenb.) Clap. et Lachm. und P. minimum Schilling von mir in hol- steinischen Gewässern beobachtet wurden. 4) 43. Peridinium tabulatum (Ehrenb.) Clap, et Lachm.. Études sur les Inf. S. 403. Fundort: Grimstorpsjön. 44. P. Willei Huitfeldt-Kaas, Vidensk. Skrifter 1900 N:o 2 S. 5 Fig. 6-9 der Tafel. Fundort: Sandhemsjön, Sjöbackasjön. Klasse Bacillariales. Ord. Centricæ. Fam. MELOSIRACEÆ. 45. Melosira distans var. lævissima Grün, in Van Heurck, Synopsis Taf. 86 Fig. 24. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Dintestorpsjön, Straken. 46. M. granulata (Ehrenb.) Ralfs — Van Heurck, Sy- nopsis Taf. 87 Fig. 9—12. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. rar. curvata Grün, in Van Heurck, Synopsis Taf. 87 Fig. 18. Fundort: Dintestorpsjön. 47. M. crenulata var. tenuis (Kütz.) Grün, in Van Heurck, Synopsis Taf. 88 Fig. 9—10. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön, Straken. 1) Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön VI. Teil S. 176 — 178. 2) Forschungsber. 1. c. VIII. Teil S. 75 — 76. 3) T. Waldvogel, Das Lautikerried und der Lützelsee S. 38 — 41; C. Schröter. Burgunderblut im Zürchersee (Neue Züricher- zeitung von 2. und 8. Oktober 1899). 4) Forschungsber. 1. c. IV. Teil S. 148. 86 Fam. COSCINODISCACEÆ. 48. Stephanocliscus Hantzschii var. pusillus Grun. in Van Heurck, Synopsis Taf. 95 Fig. 11. Fundort: Sandhemsjön. Fam. RHIZOSOLENIACEÆ. 49 Bhizosolenia longiseta Zach., Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön I Teil S. 38 Fig. 7 der Tafel. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Grimstorpsjön. Fam. EUCAMPIACEÆ. 50. Attheya Zachariasi Brun, Forschungsber. d. biol. Stat. in Plön II. Teil S. 53 Taf. I Fig. 11 a— b. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. Ord. Pennatæ. Farn. TABELLARIACEÆ. 51. Tetracyclus lacustris Ralfs, Ann. and. Mag. of Nat. Hist. vol. XII Taf. IV Fig. 2. Fundort: Sandhemsjön. 52. Tabellaria flocculosa (Roth) Kütz., Bacill. Taf. 17 Fig. XXI. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Dintestorpsjön, Grims- torpsjön, Släpsjön, Sträken. 53. T. fenestrata var. asterioYtelloid.es Grun. in Van Heurck, Synopsis Taf. 52 Fig. 9. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön, Släpsjön, Sträken. Fam. FRAGILARIACEÆ. 54. Fragilaria capucina Desmaz. — Van Heurck, Sy- nopsis Taf. 45 Fig. 2. Fundort: Sandhemsjön. Saxarpsjön, Grimstorpsjön, Strä- ken. 55. Fr. mutabilis (W. Sm.) Grun. — Van Heurck. Sy- nopsis Taf. 45 Fig. 12. Fundort: Grimstorpsjön. 56. Fr. parasitica (W. Sm.) Grun. — Van Heurck, Sy- nopsis Taf. 45 Fig. 30. Fundort: Sandhemsjön. 57. Fr. crotonensis (Edw.) Kitton — Van Heurck, Sy- nopsis Taf. 40 Fig. 10. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön. 87 58. Syncdra Ulna var. longissima (W. Sm.) Brun — Van Heurck, Synopsis Taf. 38 Fig. 3. Fundort: Saxarpsjön, Dintestorpsjön. 59. S. delicatissima var. mesolcia Grun. — Van Heurck, Synopsis Taf. 39 Fig. 6. Fundort: Sandhemsjön, Dintestorpsjön, Grimstorpsjön. 60. Asterionella gracülima (Hantzsch) Heib. — Van Heurck Synopsis Taf. hi Fig. 22. Fundort: Sandhemsjön, Saxarpsjön, Dintestorpsjön, Grims- torpsjön, Straken. Fam. EUN0TIACEÆ. 61. Eunotia pectinalis (Dili/w.) Rabenh. — Van Heurck, Synopsis Taf. 33 Fig. 15—16. Fundort: Sandhemsjön. Fam. NAVICULACEÆ. 62. Pleurosigma attenuatum (Kütz.) W. Sm., Synopsis of the Brit. Diät. I Taf. 22 Fig. 216. Fundort: Sandhemsjön. Fam. NITZSCHIACEÆ. 63. Nitzschia sigmoidea (Nitzsch) W. Sm. 1. c. Taf. 13 Fig. 104. Fundort: Dintestorpsjön. Fam. SURIRELLACEÆ. 64. Cymatopleura Solea (Bréb.) W. Sm. 1. c. Taf. 10 Fig. 78. Fundort: Grimstorpsjön. 65. Surirella splendida (Ehrenb.) Kütz., Bacill. Taf. 7 Fig. IX. Fundort: Sandhemsjön, Grimstorpsjön. 66. S. biseriata (Ehrenb.) Bréb. — Van Heurck, Synop- sis Taf. 72 Fig. 1—2. Fundort: Sandhemsjön. I. Sandhemsjön. |29/6 00 3°/7 00 6/s i 00 "U 00 a7s 00 ,8/e 01 Schizophyceœ. 1. Chroococcus limneticus Lemm. . . V 2. Microcystis incerta Lemm | — V — - — — 3. Clathrocystis aeruginosa (Kütz.) ! Henfr. h h h h V V 4. Gomphosphaeria lacustris Chodat ] — s V — — — 88 I. Sandhemsjön. 2 9 / 6 00 30/7 00 V. 00 “/.I 00 26 j 00 ,8/e 01 5. Cœlosphærium Nægelianum Unger — V V V s — 6. C. dubium Grun — s — — — 7. Anabæna Lemmermanni Richter. h h h V V h 8. Aphanizomenon flos aquæ Ralfs , — s s V | s — Flagellatœ. 9. Diplosiga frequentissima Zach. . [ — h V V V — 10. Mallomonas dubia (Seligo) Lemm. — s s s s — 11. M. producta (Zach.) Iwanoff. . . 1 — V s s V — 12. Synura uvella Ehrenb — V V V — — 13. Dinobryon sociale Ehrenb V h h V V — 14. D. bavaricum Imhof — V h V V s 15. do var. affine Lemm 16. D. cylindricum var. divergens — *■ — V — — • (Imhof) Lemm V V V V — s 17. Uroglena volvox Ehrenb — V V — — — 18. Euglena oxyuris Schmarda .... — s — — — — 19. Colacium vesiculosum Ehrenb. . — — h h — V Chlorophyceœ. 20. Sphærocystis Schrœteri Chodat . — V V V V — 21. Kirchneriella lunaris Schmidle . 22. Scenedesmus quadricauda (Turp.) s — — Bréb — s — — — — 28. Cœlastrum pulchrum Schmidle . 24. Pediastrum Boryanum (Turp.) — — g — Menegh 25. P. angulosum var. lævigatum — — — s s Racib — — s — — s 26. P. duplex Meyen — V — V — — 27. do var. clathratum A. Br. . . s V V V V V j 28. do var. reticulatum Lagerheim — — V — ~ ! Conjugates. 29. Hyalotheca dissiliens (Smith) Bréb’ 30. Sphærozosma pulchellum (Archer) — — — — ' s — Rabenh — — — — s — 31. Closterium rostratum Ehrenb. . . s — — — — — 32. Staurastrum gracile Ralfs .... — — ■ — s — — 33. St. anatinum Cooke et Wills. . . — — — s — — Peridiniales. 34. Ceratium hirundinella 0. F. M. . V V V V V V 35. Peridinium Willei Huitfeldt-Kaas B a till ari al es. V V s 36. Melosira distans var. lævissima Grun 1 V V V h V h 1 37. M. granulata (Ehrenb.) Ralfs . . j V V V V s V 89 I. Sandhemsjön. ^ *•/, I 00 6/s I 00 ”/.i 00 ' 26/s 00 t8/6 01 38. M. crenulata var. tenuis (Kütz.) Grim v 39. Stephanodiscus Hantzschii var. V i V ! V — h : pusillus Grun — S — 40. Rhizosolenia longiseta Zach. . . .il — — — v 41. Attheya Zaeliariasi Brun — V ! v h V 42. Tetracyclus lacustris Ralfs .... s s — — 43. Tabellaria flocculosa (Roth) Kütz. s 44. T. fenestrata var. asterionelloides s — s s s j Grun s V h v 45. Fragilaria capucina Desmaz. . . . j — 46. Fr. mutabilis (W. Sm.) Grun.. . j — s 1 1 V V — s — 47. Fr. parasitica (W. Sm.) Grun. ..is 48. Fr. crotonensis (Edw.) Kitton . . — 49. Synedra delicatissima var. meso- |i — — — s s 1 v V — leia Grun |i — 50. Asterionellagracillima(Hantzsch) j V — V — s Heib — m h V V — 51. Eunotiapectinalis(Kütz.)Rabenh. — 52. Pleurosigma attenuatum (Kütz.) — — s — ! W. Sm 1 s — — — — j 53. Surirellasplendida(Ehrenb.)Kütz. i s — — s — — 54. S. biseriata (Ehrenb.) Bréb. ...Is ! - — — — — Protozoa. 1. Codonella lacustris Entz s s s s 2. Yorticella spec h h 1 h h h m 3. Epistylis lacustris Imhof — V 1 — — s — Rotatoria. 4. Asplanclina priodonta Gosse .... v — — s h 5. Conochilus unicornis Rouss v V V — 6. Anuræa cochlearis Gosse .... v h h h h v 7. Nothol ca longispina Kellicott . . . h h h h h h 8. Polyarthra platyptera Ehrenb. . . v Cladocera. h V s V h | 9. Diaphanosomabracliyurum(Liév). | Sars v V h m h i 10. Leptodora hyalina Lillj — — — — s z i 11. Ceriodaphnia pulchella Sars ... v — s V — s 1 12. Daphnia spec — — — — — h 1 13. Hyalodaphnia spec v m m m m — 14. Bosmina longirostris 0. F. M. . . ! h V s V V v : 15. B. cornuta Iur — V 16. Chydorus sphæricus 0. F. M. . . — — — s I — Copepoda. 17. Cyclops spec | m h m j m 18. Diaptomus spec v m m m m h 1 90 II. Saxarpsjön. üis/s 00 |v. 00 Flagellatœ. 1. Diplosiga frequentissima Zach - ! h 2. Dinobryon sociale Ehrenb V B. D. cylindricum yar. divergens (Imhof) Lentim. . . . 1 s V 4. do var. pediforme Lemm I s Clilorophyceœ. 5. Sphærocystis Schrœteri Chodat V Peridiniales. 6. Ceratium hirundinella 0. F. M s | m Bacillariales. 7. Rhizosolenia longiseta Zach ! _ V 8. Tabellaria flocculosa (Roth) Klitz ' I V 9. Fragilaria capucina Desmaz ! — s 10. Fr. crotonensis (Edw.) Kitton — V 11. Synedra Ulna var. longissima (W. Sm.) Brun . . . — s 12. Asterionelia gracillima (Hantzsch) Heib ! s m Rotatoria . 1. Conochilus unicornis Rouss — V 2. Anuræa cochlearis Gosse — V B. Polyarthra platyptera Ehrenb — V 4. Notholca longispina Kellicott — V Cladocera 5. Hyalodaphnia spec m h 6. Bosmina longirostris 0. F. M — V 7. Diaphanosoma brachyurum (Liév.) Sars — V Copepoda. 8. Cyclops spec m h 9. Diaptomus spec. . m — III. Dintestorpsjön. 1 28/ / C 00 Vs 00 Flagellatœ. 1. Diplosiga frequentissima Zach 1 h 2. Synura uvella Ehrenb — h 3. Dinobryon bavaricum Imhof — h 4. Colacium vesiculosum Ehrenb V h Clilorophyceœ. i ô. Scenedesmus quadricauda (Turp.) Bréb s j 6. Pediastrum Boryanum (Turp.) Menegh V 1 7. P. duplex var. clathratum A. Br — V 91 III. Dintestorpsjön. 28/ 16 00 V» I 00 Bacilluriales. 8. Melosira distans var. lævissima Grün — v 1 9. M. granulata var. curvata Grun s h j 10. Tabellaria flocculosa (Roth) Kütz . . — v ! ! 11. T. fenestrata var. asterionelloides Grun ' s s 12. Synedra Ulna var. longissima (W. Sm.) Brun . . . — S 1 18. S. delicatissima var. mesoleia Grun V 1 14. Asterionella gracillima (Hantzsch) Heib — h i 15. Nitzschia sigmoidea (Nitzsch) W. Sm 1 — s ; Rotatoria. 1 1. Asplanchna priodonta Gosse h v I 2. Anuræa cochlearis Gosse s h j 3 A tecta Gosse s v 4 Rrar*hinni1s nre.enla.ris Uhren b v v 5. Polyarthra platyptera Ehrenb s h Cladoeera. '• 6. Ceriodaphnia pulchella Sars V 1 V 7. Hyalodaphnia spec V m i : 8. Diaphanosoma brachyurum (Liév.) Sars V v 1 9. Bosmina longirostis 0. F. M V v ! Copepoda. 1 10. Cyclops spec h m IV. Grimstor psjön. 27/6 00 30/ ! ! I1 00 28/ / 8 00 15/s 01 Nôrdl.Südl. 22/, 01 Schizophyceœ. 1 1. Chroococcus limneticus Lemm. . . j s • s 1 2. Gomphosphæria lacustris Chodat . — — — — v 1 3. Anabæna Lemmermanni Richter . h 1 h V V h 8 i Flagellatæ. 4. Diplosiga frequentissima Zach. . . ! v V h 1 5. Mallomonas producta (Zach. ; Iwa- noff . . . . * : — 1 s s — - i - 1 i 6. Dinobryon sociale Ehrenb i h ! h s h h [ 7. D. bavaricum Imhof ! — i V s h h ! m | 8. D. cylindricum var. divergens (Im- ! hof) Lemm h — s — 9. Uroglena volvox Ehrenb h — — V — — i 10. Colacium vesiculosum Ehrenb. . ; V ! h — h V V ! Chlorophyceœ. 11. Sphærocystis Schroeteri Chodat . | _ — — — V 12. Botryococcus Braunii Kütz. . . . 1 1 - — — — ! v 92 IV. Grimstorpsjön. 27 / / 6 00 3- comium flagellare o. s. v. Af författarens kritiska anmärkningar mä nämnas, att han häller för troligt, att Cephalozia JacJcii är identisk med C. myriantha Lindb., att Plagiochila lobata K aalaas af F. Stephani betraktas som en abnorm form af PI. interrupta , samt att förf. betviflar, att Plagiochila exigua rätteligen blif- vit förd tili släktet Plagiochila , utan tror han snarare, att denna art hör samman med Clasmatocolea cuncifolia (Hook.). Arnell. 103 Rubus Sprengelii Whe var. pronatus nov. var. Af L. M. Neuman. Var. sepalis post anthesin et in fructu immaturo deflexis a typo distincta. Första gangen namnet R. Sprengelii gafs ât en svensk växt var 1843, dâ en af Gyllenstjerna pa Kullaberg insamlad Rubus utdelades i Herb. Norm, fasc. 10: 53 sâsom Rtibus umbrosus var. Sprengelii. I Hartmans flora ed. XI tolkades den af F. Areschoug som en skuggform till R. Lindeber gii och 1883 i Of. af K. V. A:s förhandl. af mig säsom f. pseudospren- gelii af R. villicaulis Koehl. För oss bâda var det sâledes klart, att denna form ej hade nâgot genetiskt samband med Weihes R. Sprengelii , och for mig, lik- som för andra, hvilka intresserade sig for det poly- morfa släktet, hä grade det som ett kärt mal att Anna den verklige R. Sprengelii i Kullatrakten. När jag pa Hailands Väderö fann den art, som nu allmänt kallas R. seamens F. Aresch., trodde sig professor A. ocksâ i de först hemförda, klena exemplaren se R. Sprengelii. Sedan dess har man ej hört nâgot om den i Sverige, förrän Kand. H. Fries pä Koön i Bo- huslän upptäckte den form, hvilken jag i min flora med nagon reservation anmälde som R. Sprengelii. Det är samma form, som ofvan i korthet diagnosticerats som R. Sprengelii var. pronatus , och det bief sâledes icke Skäne utan Bohuslän förunnadt att rikta vär flora med denna art. Den har kantig, längs marken krypande eller i läg bäge sig höjande t urion, hvilkens taggar äro likformiga, mer eller mindre klulikt krökta, svaga och kortare an tu- rionens diameter. Dessutom bar turionen glesa här och kortskaftade, foga i ögonen fallande glandelhär. Bladen äro â turionens nedre tredjedel 3-, sedan 5-fingrade, med pâ bâda sidor mörkgröna, undertill svagt häriga, groft och olikformigt dubbelsâgade smäblad. Uddblad bredast Bot. Not. 1903. 104 pâ midten, utdraget elliptiskt. Blomskotten äro svagt väpnade (med smâ, krökta taggar), tätt hâriga, men ej ludna, och sakna — äfven pâ blomskaften — nästan totalt glandelhâr. Blomställningen är en gles, upptill bladlös spira af längskaftade knippen. Knoppar nickande. F oderblad langspetsade, et- ter blomningen och i frukten nervikna. Blom- mor omkring 2 cm. vida; kronblad högröda, smalt omv. äggrunda. Standare vid blommans ut- sprickning kortare än, men vid knopparnas öpp- nande af samma längd som stiften. Smäfrukter gles- häriga. Vid jämförelse med danska och tyska exemplar eller beskrifningar af denna art finner man snart, att var form afviker genom nervikna foderblad. Pâ de füllt utslagna blommor, jag sag, hade foderbladen redan intagit detta läge liksom ock pâ det enda ex., jag äger, med halfmogen frukt. Pâ de talrika fruk- ter, som, vissna och förkrympta, sntto kvar fran är 1901, voro sepala nervikna eller utstaende. Om detta sista nu kan förklaras som en biologisk företeelse, hvil- ken i allmänhet inträffar, dâ frukterna ej mogna, sa är därmed afvikelsen i de bada första fallen ingalunda förklarad. Med anledning häraf har jag tillagt den varietetsnamn — ty ännu är väl för batologerna fo- derbladens ställning en karaktär, med hvilken man maste räkna. De första ex., jag äger frän Koön, äro tagna af H. Fries är 1889 och af Lindeberg bestämda till E. Sprengelii , de andra äro frân är 1893. Förra som- maren lefde den med svagt lif. Endast en blom- mande buske med afklippt stam och en senfödd tu- rion funnos, den senare sa svag, att jag ej vagade klippa mer än tva blad. Vid sidan funnos visserli- gen 3 smâ, antagligen 2-ariga, plantor, men de sago ej lifskraftiga ut. En af dem öfverlät jag at herr apotekare H. Thedenius i hopp, att hon i hans träd- 105 gârd skall trifvas battre an pâ Koön. Âr 1901 hade tydligen varit gynnsammare för vâr Rubus; 3 döda blomstammar, den ena öfver 3 m. lang, vittnade därom. Pâ de stärkt rôda kronbladen skiljes den lätt frân öfriga svenska Rnbi. R. tœniarum Ljndeb., med hvilkens skuggform den har nâgon likhet, skiljer sig genom kortare och bredare, svagt ljusrôda kronblad, genora olikformiga, starka taggar, blandade med glan- delborst samt omvändt äggrunda uddblad. R. scani- cus , med hvilken den är nära besläktad, afviker ge- nom sin rikbladiga blomspira samt sina rundadt ovala kronblad och uddblad. Bryhn, N, Ad muscologiam Norvegiæ contri- butiones spars æ. (Nyt Magazin f. Naturvidenskab, ß. 40. H. 1, Kristiania, 1902). Denna publikation innehäller talrika intressanta bidrag tili N orges bryologi. Af nya arter eller varieteter beskrifvas: Ceplialozia Bryhnii Kaalaas var. elongata var. nov. Va- rietas caule elongato (1—2 cm.) foliisque distantibus, patu- lis— squarrosis, usque ad tertiam infimam acute bilobis, lobis acutissimis, e typo diversa. Funnen af förf. pâ klippor vid Skjerdalen i Ringerike. Fossombronia Wonclraczekii (Corda) Dum. var. rubella var. nov. Multo minor quam forma primaria. Tota planta purpurascens. Samlad pâ stranden af sjön Öjeren vid Lilleströmmen i Romerike. Scapania irrigua Nees. var. alpina var. nov. Colore luteo— fuscescenti, rigiditate, foliis densioribus, cellulis valde pachydermicis, trigonis magnis insignis. Växer i kärr i Sikkilsdalen i Jotunfjällen, vid Skeu- tjärn i Svatsum socken i Gudbrandsdalen och vid sjön Ful- sen i Valders. Amblystegium auriculatum spec. nov. Ur den utförliga beskrifningen mä anföras: ^Propter totum habitum charac- teresque plurimos sine dubio Ambl. ripario proximum, e quo notis adeo numerosis diversum est, ut dignum esse videtur pro specie propria haberi. Inter has notas plus minus gra- ves structuram basis foliorum caulinum et præsentiam auri- cularum primum memorabo, deinde caulem rigidiorem strato triplici corticali instructum, folia caulina angustiora angus- 106 tiusque texta, perichaetii folia sulcata, setam altiorem, thecam augustiorem, partem linearem dentium exostomii breviorem et colorem spororum”. Funnen i Romedal i Hedemarken, steril, vid Yesetrud i Tyrisstranden i Ringerike, fruktbärande. Brachythecium rivulare Bryol. euk. var. longi folium var. nov. Habitu inter Br. glareosum et Br. turgidum lu- dens; rami ramulique longiores et minus numerosi quam in typo; folia caulina longiora et angustiora (2,5 X 1 mm.), in- tegerrima, in apicem filiformem, plerumque semitortum, sen- sim contracta Costa foliorum minus valida. Samlad pâ Yeslefjeld i Jotunfjällen och vid sjön Fulsen i Valders. Hypnum purpurascens (Schimp.) Limpr. var. orthophyl- lum var. nov. Yarietas foliis strictis (haud falcato-secundis) et apice caulis ramorumque propter folias imbricatas tereti acutoque e typo diversa. Vid sjön Fulsen i Valders. H . cordifolium Hedw. var. lanato-caule var. nov. Foliis patulis cauleque radicellis densis lanato. Funnen här och där i kärr i Ringerike. H. cordifolium X Bichardsoni hybr. nov. Upptäckt vid Otterstig pâ Tjömö och i Folium Skov i Ringerike, pâ bâda ställena vâxande samman med hufvud- arterna. H. Bichardsoni (Mitt.) var. lanaium var. nov. Forma foliis caulinis pro longitudine latioribus insignis radiculisque albescentibus, aetate rufulo-fuscescentibus, e caule ut e dorso foliorum dorsoque costarum plus minusve copiose emissis. Tagen flerstädes, sâsom pâ Tjömö, i Ringerike, Valders och Finmarken. H. Bichardsoni var. ßuifans var. nov. Atrovirens, in- ferne nigrescens; caulis fluitans, usque ad 30—40 cm. longus, ramis numerosis longis, patulis (etiam divaricatis) ramosus, apicibus ramorum caulisve aut (in formis ex aqua emersis) pungentibus aut (in formis submersis) turgescentibus; folia caulina patula, circiter 4 mm. longa et 2,5 mm. lata vel ultra; costa versus apicem folii evanescens. Samlad vid Hen i Ringerike. Hypnum polare Lindb. var. falcatum var. nov. Forma foliis distincte falcatis e typo diversa. Anmârkt vid Rise i Opdal och vid Gjendeboden i Jo- tunfjällen. Philonotis alpicola Jur. var. pseudomarchica var. nov. 107 Forma quoad habitum Pli. marcliicœ persimilis, gracilitate, radicellis plus minusve punctatis, toris peristomii minus con- spicuis processibusque striatis e typo diversa. Pâ klippor vid Breive i Sætersdalen, vid Haugan och Solumsmoen i Sigdal och flerstädes i Ringerike. Pli. seriuta (Mitt.) Lindb. var. compacta var. nov. Cæspi- tibus nitentibus compactis ob copiam radicellarum cohæren- tibus costaque foliorum tertia parte angustiore e typo diversa. Vid sjön Fulsen i Valders. Pli. fontancu (L.) Brid. var. teres var. nov. Caulibus longis strictis ob inopiam radicellarum haud vel pessime co- hærentibus, ramis nullis vel paucis et longis, caulibus ramis- que ob folia adpresso-erecta teretibus a typo diversa. En fjällform, som finnes rikligt pâ Ronderne och i Jo- tunfjällen. Pylaisea suecica (Schimf.) Lindb. var. julaeea var. nov. Forma robustior, fuscescens, ramis ob folia valde concava et imbricata julaceis apiceque foliorum breviori insignis. Pâ murken stam i Romedal (Hedemarken). Webera filiformis (Schimp.) Bkyhn n. sp. [W. annotina var. tenaifolia Schimf.]. Foliis distincte decurrentibus, plus minus patulis, apice acute serratis, margine fere planis, multo laxius textis ut et bubillis peculiaribus cumillis nullæ aliæ Wcberce commutandis e W. annotina optime diversa. Allmännare i Norge än W. annotina , men sällan frukt- bärande; sedd af förf. nordligast i Stjördalen. Bland de mänga andra mossor, för hvilka förf. anför nya fyndorter, ma nämnas följande för Skandinavien eller Norge nya eller dar, sä vidt hittills är kändt, mycket säll- synta arter och varieteter; Lepidozia trichoclados C. Müll., Marsupella Jörgensenii Schiffn.; Bracliythecium Boiœanum Not. var. cylindrioides Limfr., Bryum rubens Mitt., Br. tenue Rav., Cynodontium fallax Limfr., C. suecieum (Arn. & Jens.) Hagen, Fissidens bryoides (L.) var. gymnandrus (Buse) Ruthe, F. Bambergeri Schimf., ffypnum pseudofluitans (Santo) Klinggr., H. polycar- pon Bland. , U. pseud orufescens Warnst., H. Schul zei Limfr., H. sai mentosum Wg var. fuscescens Vahl, var. fallaciosum Milde och var. fiuitans Limpr., ff. ochraceum Tubn. var. un- einatum Milde, var. filiforme Limpr., var. complanatum Milde, och var. fiaccidum Milde, Philonotis seriata (Mitt.) Lindb. var. adpressa (Ferg.) Bryhn., Seligeria diver sifolia Lindb., Thuidium Pliilïberti (Phil.) Limfr., Sphagnum balticum Russ., S. pulchrum Lindb. o. s. v. Arnell. 108 Kaalaas, B., Cephaloziæ duæ novæ (Revue bryo- logique, 1902, p. 8—10). Innehâller beskrifningar af följande tvâ nya, skandina- viska Ccphalozia- arter. C. machrostachya nov. sp., upptäckt af E. Ryan pâ ön Ranholmen, Glemminge socken, nära Fred- riksstad; stâr C. media mycket nära, men är rikligare förgre- nad med mindre blad med tätare cellväf och oftast paralella flikar samt i synnerhet utmärkt genom hangrenarne, som äro täta, länga, axliknande, oftast hvitaktiga och hafva fran bladen heit olika hanskärm och med dessa likstora stipler. C. sub- simplex Lindb. in sched , sparsamt samlad inblandad i Dicra- num angusium vid Folia nära Lille Elvedalen, Norge, af S. 0. Lindberg; utmärkt bland annat genom mycket glesa, nästan tvärställda, utstäende, plana, elliptiska blad, med djup, af- rundad inskärning tili 2/3 — 3/4, flikar trubbiga, mycket di- vergerande, i spetsen inböjda, med encellig udd och ej sällan försedda med nägra tänder. Arnell. Jensen, C., Fire for Norge nye Sphagnum -arter. (Nyt Magazin f. Naturvidenskab, B. 40, H. 2, Kristiania, 1902, p. 119-121). De i öfverskriften antydda Sphagnum- arterna äro: S. Garberi Lesq. et Jam., som till och med är ny for gamla världen, dâ arten förut är känd endast frän Amerika; denna art har samlats med frukt vid Opsanger i Kvinherred, Norge, af B. Kaalaas, och skiljer sig enligt C. Jensen frân S. compaclum , som den stâr nära, därigenom att fruktgren- bladen äro bredare kantade och fibrösa blott i öfre delen; grenbladens klorofyllceller hafva elliptiskt tvärsnitt och äro fria fran bladets konvexsida, men äro här mycket tjockväg- giga; fiera eller färre af de hyalina cellerna, mest de basala, äro inuti mycket fint papillösa. S. pulrhrum (Lindb.) Warnst., samlad vid Ostervand i Bærum vid Kristiania af B. Kaalaas. S. fallax Klinggr., funnen nära Skjærsôen i Nordmar- ken vid Kristiania af B. Kaalaas. S. balticum Russ., hvaraf exemplar samlats vid Skaada- vara i Alten (E. Warming), Strömsli i Bardo (H. W. Arnell) och pâ Arnehugstmyren i Nordmarken vid Kristiania (B. Kaalaas). Arnell. SchifFner, V., Kritische Bemerkungen über die europäischen Lebermoose mit Bezug auf die Exem- plare des Exsiccatenwerkes Hepaticæ europeæ exsic- catæ (Lotos, 1901). 109 I de hittills utkomna tvâ häftena med ofvanstâende öfverskrift innehâllas mânga för lefvermossornas Studium vik- tiga anmärkningar, bland hvilka nagra, som röra skandina- viska arter, mä här omnämnas. Marchantia polymorpha L. var. mamillata Hagen n. var., kännetecknas af ’’cellulæ epidermicæ et frondis dorsales et carpocephali acute inamillosæ”; utdelad säsom n:o 15 i exemplar samlade af I. Hagen vid Sjördöla i Opdal (Norge); varieteten är enligt Schiffner füllt lika med var. alpestris Nees. v. Es. Metzgeria pubescens (Schrank) Raddi f. attenuuta Schiffn. är smalare än hufvudformen, har tillspetsade grenar o. s. v. ; exemplar (Exsic. N:o 21) samlade vid Stemmestad i Asker vid Kristiania af B. Kaalaas. Marsupella filiformis Lindb. (Exs. 45) anses af säväl Kaalaas som Schiffner säsom ident isk med M. BœcJcii (Aust. ). Marsupella Jörgensenii Schiffn. nov. sp. (Exs. 47): Diöcisch. In lockeren, tiefschwarzen, etwas glänzen- den Rasen von etwa 3 cm. Höhe. Pflanzen mit kleinblätte- rigen Stolonen. Rhizoiden sp är lieh, gewöhnlich nur einzelne an den Stolonen, weisslich oder schwach violettroth. Ste- rile Stengel gleich mässig beblättert (nicht wie bei M. eryth- rorrhiza gegen die Spitze rasch zunehmend), Blätter sparrig abstehend, an den sterilen Stengeln oft sogar etwas zu- rückgekrümmt. Blätter breit-herzförmig-rundlich, die breiteste Stelle der Basis genähert unterhalb der Mitte (bei M. erythorrhiza verkehrt herzförmig, die breiteste Stelle etwas ober der Mitte). Einschnitt scharf und schmal, bis */3 der Blattlänge oder etwas darüber (bei M. erythror. tie- fer). Die Lappen am der J Pflanzen stumpf und fast ge- rundet, an den sterilen Stengeln fast stets etwas spit z. Zel- len viel kleiner als bei M. erythror ., gegen die Blattspitze nur 15—18 /bi , sechseckig, in den Ecken nur schwach drei- eckig verdickt (nie knotig), Membran sonst dünn, stark ge- bräunt. Oelkörper in jeder Zelle 2—4, länglich, sehr affal- lend (bei 31. erythror. kaum vorhanden). Involucralblätter fast bis zur Basis frei, das Perianth um */ oder mehr überragend, fast kreisförmig im Umriss, mit spitzer Bucht und stumpfen gerundeten Lappen. Perianth fast bis zur Ba- sis frei, an der Spitze aus länglichen Zarten Zellen, gegen die Basis mit derbem Zellnetz, cf Pflanzen und reifes Spo- rogon nicht gesehen. Norwegen: Prov. Stavanger, auf dem Gebirge zwischen 110 Fraffjord und Dirdal. Auf feuchter Erde in der Alpenregion, 700 m., 15 Juli 1899 leg. E. Jörgensen. Anastrophyllum nardioides (Lindb.) Kaal. (Exs. 88) är enligt Kaalaas och Schiffner blott en varietet af Jungcrma- nia Reichardtii Gottsch. Lophozia Floerkei (W. & M.) Schiffn. var. Baueriana Schiffn. [Junge) m. collaris Massal. non Nees. v. Es.), närmare beskrifven af Schiffner i Oesterr. bot. Zeit. 1900, finnes ut- delad sasom N:o 93 frân Sjördala i Opdal (Norge), leg. I. Hagen. Lophozia Floerkei var. obtusata Nees. v. Es. (Exs. 94, exemplar frân Brandenburg); samma form säger fbrf. sig ega frân Boarp i Barkeryd (Smäland), dar samlad af ref. och ut- delad säsom Jung. Kunzcana , en bestämning, som ref. ser sig nödgad att vidhalla. Angâende Schiffners exsiccatverk mä nämnas, att det- samma är mycket vackert ; detsamma och de kritiska an- märkningarne torde därför komma att blifva oundgängliga för alla, som vilja mera grundligt studera Europas lefver- mossor. Aknell. Lindroth, J. Ivar, Verzeichniss der aus Finland bekannten Ramularia-Arten (Acta Soc. pro Fauna et Flora fenn., 23, Helsingfors 1902. I denna afhandling, som innehäller noggranna beskrifningar af 63 Rannilaria- former, finnas äfven följande nya arter frân Sverige upptagna: R. Sparganii Lindr. pä Sparganium simplex, Stockholm (Lagerheim). R Calthce Lindr. pä Caltha palustris =- Cercospora Cal- thæ Erikss. Fung, paras, exs. no. 299. R. Archangelicœ Lindr. pa Arch angelica officinalis, Lule Lpm., Njunnats. R. Lysimachiorum Lindr. pä Lysimachia Nummularia, Stockh., Karlberg (Lindroth). B. pscudococcinea Lindr. pä Veronica Chamædrys, Stockh., Experimentalfältet (Lindroth). R. filiformis Lindr. pâ Pedicularis silvatica, Smâl., N. Jordatorp (Lundequist). G. L— m. Thomé, Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz in Wort und Bild. Friederich von Zezschwitz. Gera, Reuss j. L. Af fanerogamdelen hafva senast häft. 2—8 utkommit och innehalla hufvudsakligen beskrifningar a barrträd, gras och halfgräs. Färgläggningen af figurerna tili de tvä senare Ill familjerna blir ju täraligen enforraig, men bilderna af sâdana växter som Sagittnria, Alisma, Hydrocliaris , visa att äfven bilder med flere färger utföras rätt naturtroget. Af kryptogamdelen, utgifven af W. Migula, hafva häf- tena 5 — 9 utkommit och innefatta fortsättningen af mossorna. Af släktet Bryum beskrifvas 85 arter och afbildas 35. Bilder ur Nordens Flora. Stockholm Wahlström & Widstrand. Det nionde häftets text gâr frân Cruciferæ till Gera- niaceæ. Bilderna förlora icke, vinna tvärtom, genom att jäm- föras med Thomés här ofvan nämda flora. Fysiografiska sällskapet d. 11 febr. Prof. Are- schoug redogjorde för sina undersökningar öfver svampparen- chymets byggnad i dorsiventrala blad hos tropiska växter. Den 11 mars. Prof. Berggren förevisade och demonst- rerade nyseländska Andreœa- arter. Utnämnd. Till trädgärdsmästare vid botaniska träd- gärden i Uppsala har docenten J. T. Hedlund förordnats. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 26 febr. Prof. H. V. Rosendahl redogjorde för sina undersökningar öfver trichombildningar a ormbunkblad och meddelade en i denna riktning gjord uppställning af de svenska arterna. — Apo- tekare Axel Kockum frân Uppsala förevisade en af honom konstruerad apparat för mikrofotografering. — Amanuens Vestergren demonstrerade utvecklingen af en ascomycét, Mo- nasctts , som â Högskolans botaniska institut uppträdt â i upplösning stadda fikon, och hvilken svamp under namn af ”angkak” i Ostasien användes tili rödfärgning af risgryn, bröd m. m., men som innehâller en ringa mängd arsenik. Wiesner, J. Die Rohstoffe des Pflanzenreiches. Versuch einer technischen Rohstofflehre des Pflanzenreiches. Zweite Aufl. 1900—1903. Wilhelm Engelman, Leipzig. — Pris: omkr. 60 Mrk. Den första upplagan af detta arbete utkom 1873 och ansags da som mycket förtjänstfull. Men sedan dess har denna del af botaniken utvecklat sig ofantligt mycket. Där- för har förf. kunnat fä icke mindre än 10 medarbetare, som hvar och en utarbetat sin speciella del. Oaktadt den i första hand är nödvändig för alla som har att göra med använd botanik, kan denna bok genom sina sammanställningar af den nyare forskningen, t. ex. om löfträden, blifva af gagn äfven vid mera rent vetenskapliga arbeten. * 112 Genom byte eller köp önskas erhalla nagra exemplar af Antirrhinum Oron- tium L., Potamogeton mucronatus Schrad. och Najas flexilis f. microcarpa Hj. Nilss., äfvensom exemplar af intressantare öländska Viola- och Menthaiormer. P. A. Larsson Öjersbyn pr Movik. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pä ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut. markte medhjälpare förtjänta af stör tacksamhet fran deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhällas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10— Herbariepapper N:# 8, hvit färgton 240x400 ,, ,, „ 4,50 „ „ 11, blä „ 285x465 „ .. „ „ 7,75 „ o „ „ 13, hvit .. 285x465 „ „ „ 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vidRiksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Lemmermann, E., Beiträge zur Kenntnis der Planktonaigen. XYI. Ppytoplankton von Sandhem (Schweden). S. 65. Neuman, L. M., Rubus Sprengelii Whe v. pronatus, nov. var. S. 103. Pleuel, C., Geum hispidum Fr. X urbanum L. S. 97. Westerlund, C. G., Yäxtnamn pâ folkspräket i Lena socken i Uppland. S. 99. Liter at uröfversikt. S. 101 — 2, 105 — 111. Smärre notiser. S. 96, 98, 111. Lund, Berlingska Boktryckeriet, */4 1903. Botaniska Noliser 1903 . '( rÏT tTTI in imn> ' Tab. 3, L errunermeuvn/ ge,z Gen. Stai).I.it Anst . Bot. Not. 1903. Tab. 4. Elsa Rosenius del. Bulgaria globosa (Schmid.) Fr. ■ BOTANISKA NOTISER FÜR AR 1903 UTGIFNE AP C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 3. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERÜP FÖRLAGSBOK HANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET. 113 Bidrag till kännedomen om Sveriges ruderatflora. Af Karl B. Nordstrom. Sedan ârhundraden tillbaka hafva tillfälliga väx- ter gästat vâr flora. Manga hafva ater försvunnit, under det att andra hafva tillkämpat sig medborgar- rätt. Ingen anade väl, att Vicia cassubica, dâ den vid midten af 1600-talet kom till oss med hö, som hemfördes af det frân Ty ski and atervändande rytte- riet, i en framtid skulle utgöra en prydnad for vâra üngsbackar och klippafsatser. Mânga andra att för- tiga. Frân midten af 1800-talet kunna nämnas en del invandrade akerogräs, af hvilka nâgra redan nâtt en ganska stör spridning, ss. Senecio vernalis, Crépis vi- rens och setosa, Erucastrum Pollichii, Silene dicho- toma, Cuscuta Trifolii m. fl. Picris Villarsii och Cré- pis taraxacifolia äro langt senare representanter. Vid fabriker och andra industriella anläggningar paträffar man ofta heia kolonier af främ mande växter, särskildt de, som hafva vidfästningsorgan af olika slag. Arter af släktena Medicago, Centaurea, Xanthium äro ej heller sällsynta pa ruderatplatser, Vid ett besök pa ett dylikt stalle, isjmnerhet vid utkanten af en storstad, finner man affall af olika slag hopade och mötes af en frän lukt. Jättehöga Chenopodier, Bras- sica-, Bromus-, Melilotus- och Sisymbrium -arter ka- raktärisera genast platsen, och bland dessa paträffas ofta ganska längväga främlingar. Stundom kan flo- ran hafva en öfvervägande utländsk sammansättning. Typiska för Sydsveriges ruderatplatser äro bland andra Cannabis, Phalaris och Panicum miliaceum, som alltid sätta mogna frön. Största delen af dessa främ mande gäster har sitt hemland i Mellaneuropa, men ej sa fâ härstamma frân medelhafsländerna; en och annan äfven frân svarta- hafsländerna . Bent amerikanska arter höra ej tili sällsyntheterna. Af dessa anses redan Erigeron ca- Bot. Not. 1903. 8 114 nadensis och Matricaria discoidea tillhöra vâr flora, under det Lepidium virginicum m. fl. änim ej vun- nit hemortsrätt. Cotula coronopifolia är till och med en sä aflägsen främling som Iran Sydafrika och har vunnit sin europeiska spridning hufvudsakligen genom gäss. Hos oss finnes den nu i Boh. och Mpd., dit den inkommit med barlast. Som exempel pâ en syd- amerikansk rnderatväxt kunna vi nämna Xanthium spinosum. Pâ kort tid har den blifvit kosmopolit och gjort irrfärder fr an den ena värlsdelen tili den andra. Sin europeiska spridning har den vunnit öfver Syd- europa. Hos oss är den 1846 anträffad vid Galle och har nu utbredt sig Sk. — Norrl. Den är en myc- ket typisk ruderatväxt. De följande anteckningarna afse dels att kom- plettera uppgifterna i Sveriges Flora af L. M. Neuman, i hvilken ett 70-tal barlastväxter omtalas dels lämna kortfattade diagnoser öfver nyfunna ruderater jämte iakttagelser öfver deras spridning. De fiesta af dessa äro anträffade under exkursioner i Skane och Blekinge ären 1888—1902. Beträffande här nämnda Karlshamnsväxter mär- kes, att alla, vid hvilka icke barlast är tillfogadt, äro under âren 1896 — 1902 anträffade pâ en ruderatplats vid vägen tili Munkahus. Matricaria discoidea !.. anträffades först 1889 i Karls - hamn och är nu ej sällsynt vid hamnen. Till Sölvesborg har den komrait omkring 1900 (fanns ej 1898). I Helsingborg har jag ej kunnat finna den. Alltlieillls ruthenica M B. Pâmihher om arvensis L. Upprätt. Silkesharig. Blombotten förlängd, cylindrisk. Holk- fjäll bredt lansettlika med stör hinnkant, försedda med en lang, trubbig udd. Blomfästets fjäll styfva, n. taggspetsade. Sydeuropa och södra Ryssland. Sk. Helsingborg vid hamnen och ruderatplats vid Kärnan 1900—1902. Bl. Karlshamn 1897 — 1902 (vissa âr ss. 1897, 1898, 1900 i stör mängd). Achillea nobilis L. Liknar Millefolium L. Stjälken ullharig, isynnerhet de korgbärande grenarne (stundom n. 115 glatt). Bladens omkrets nästan äggrund. Deras midtribba försedd med smä tänder (felslagna bl.) fran midten upptill spetsen. Flikarne grundt tandade. Strâlblommor 3—4 ganger kortare än bolken. Mellaneuropa. BL Karlshamn vid Munka- husvägen 1897. Eriger on canadensis L. uppgifves redan i Gosselman, Blekinges Flora pag. 145, för Karlshamn. Anträffades 1888. Fran 1898 ej funnen. Yid Helsingborg förekommer den i stör mängd och sprider sig ständigt. Centaurea solstitialis L. Tillhör gruppen Calcitrapa. Af hithörande former är den rödblommiga C. calcitrapa L. funnen i Mpd. Fran denna skiljes solstitialis genom gula blommor och nedlöpande blad. Anträffad Bl. Karlshamn 1897 i flere mer än meterhöga exemplar. Fran den närstäende sydeuropeiska melitensis L. skiljer sig solstitialis därigenom, att de mellersta holkfjällens bihang äro försedda med stora torriar, under det melitensis har smä, korta torn^rtade bi- hang. C. solstitialis och calcitrapa tillhöra Mellaneuropas flora. Centaurea diffusa Lain. Holkfjällen, som äro för- sedda med mycket smä taggar, hafva midtnerven utlöpande i en läng udd. De öfversta bladen heia, de nedersta fjäder* nervigt delade. Blommorna hvitaktiga eller svagt violetta. Sydryssland och Mindre Asien. Bl. Karlshamn 1897 i flere mycket greniga individer. Centaurea decipiens Thuill. Mpd. Timra 1891 (S. Ruuth) enl. ex. i mitt herb. Carduus tenuißorus Curt. BL Karlshamn (barlast) 1888. Xanthium spinosum L. Bl. Karlshamn 1896. Xanthium strumarium L. Sk. Lund i södra promena- den 1891 och Helsingborg vid hamnen 1900. Specularia (Campanulaceæ) utmärker sig genom sitt langa fruktämne, som är mycket längre än den hjulformigt utbredda blomkronan. Sp. Speculum A. DC. har de linje- smala foderflikarne lika länga eller längre än fruktämnet. Mellaneuropa. Bl. Karlshamn 1888 (barlast). Galium cruciatum Scop. Stjälk härig. De smä blom- knippena sitta i bladvecken och äro försedda med 1 — 2 täck- blad. Blad 4 i krans. Blommor gula. Mellaneuropa. Enl. ex. i mitt herb. Sk. Malmö 1888 (G. Johansson). Psyllium arenarium W. Kit. har hallit sig vid Hel- singborg under lang tid men uppträder endast under torra somrar (senast 1899, 1900). I Sm. Räppe fann jag den 1887 116 pâ en sandig plats i den delvis uttorkade an i sällskap med Anagallis arvensis L. och Stachys annua L. Linaria supina (L.) Desf. Bl. Karlshamn 1888, 1889 (barlast). Linaria striata (Lam.) DC. Bl. Karlshamn 1889—1902 (barlast). Salvia Sclarea L. Blomstödjeblad hjärtformigt run- dade, rosenröda. Blomkrona ända till 3 cm. läng. Mellan- europa. Sk. Malmö 1894 (barlast), Lund vid bangârden 1894^ Helsingborg 1900 — 1902 pâ en ruderatplats vid Kärnan. Ballota fœticla ( Lam .) Fr. Sk. Landskrona 1887 bar- last (f. hirta Koch.), Södml. Oxelösund 1887 (W. Murray), Stockholm 1887 (K. Fr. Thedenius) enl. ex. i mitt herb. Teucrium scornclonia L. Bl. Karlshamn (barlast) 1889. Torilis infesta Koch. (T. helvetica Jacquin). All- mânt svepe saknas eller enbladigt. Enskildt svepe af fâ smalt lansettlika smâblad. Frukter 3—6 mm. lânga, längre än sitt skaft. Biâsarnes taggar gripa in i hvarandra. Mel- laneuropa. Bl. Karlshamn 1897. Turgeilia Hofflîl. (Umbelliferæ) Blad enkelt fjäder- nervigt delade med sâgade smâblad. Uddbladet ej sâ sällan handdeladt. Stjälk tât, m. hârig, upptill taggig. Skiljes frân Caucalis, därigenom att fruktens hufvud- och biâsar âro lika stora och försedda med 2—3 rader taggar. T. latifolia Hoffm. Allmänt och enskildt svepe hinnaktiga. Flock 2—3 strâlig. Blommor rödaktiga. Mellaneuropa. Sk. Helsingborg ruderatplats vid hamnen 1899. Mercurialis annua L. Bl. Karlshamn 1888—1902 (bar- last). Yb. Holmsund 1881 (Degermann & Akerblom sub pe- renne) enl. ex. i mitt herb. Coronilla varia L. Sk. Helsingborg vid Kärnan 1900 -1902. Meliloius indicus (L.) Ail. (parviflorus Desf.) Sk. Malmö (ruderatplats vid Limhamnsvägen) 1900, Bl. Karlshamn 1897. Melilotus coeruleus (L.) Desv. Bl. Karlshamn 1897. Potentilla recta L. v. obscur a Willcl. Sm. Växjö vid bangârden 1886. Potentilla intermedia Ij. Sk. Helsingborg vid Kärnan 1899—1902. Bl. Karlshamn 1898—1902. Yar. Heidenreichii Zimm. Sk. Helsingborg vid Kärnan 1900—1902. Reseda luiea L. Sk. Helsingborg 1899 — 1902. Bl. Karls- hamn 1888. Brassica elongata Elirli. var. armoracioides (Czern.) Aschs. Skiljes frân hufvudarten genom hela , grofsâgade rot- 117 blad. Skidorna längre och vridna. Frön runda. Ukrajne. Sk. Malmö vid Limhamnsvägen 1894 — 1902, Helsingborg vid Kärnan 1900—1902, Bl. Karlshamn 1897 — 1902. Har ofta fel- aktigt bestämts till B. lanceolata Lge. Synes pâ alla loka- lerna sprida sig. Hufvudarten, som har fjädernervigt delade rotblad, torde ej vara funnen i Skandinavien. Eruca sativa Larn. (Cruciferse). Stjärnharig. Nedre blad lyrformigt delade, skaftade. Skidor lansettlika med en stör, steril, dolkformig del. Foder härigt. Blomskaft kortare än fodret. Sydeuropa. Sk. Helsingborg vid hamnen 1900. Sisymbrium Loeselii L. är en ganska vanlig ruderatväxt i södra Sverige, dar den tyckes sprida sig. Sk. Malmö vid Limhamnsvägen 1900—02, Bl. Karlshamn flerestädes 1889 — 1902, Karlskrona vid Kungshall 1888 (I. Hamnell), Sm. Räppe 1888, ÖG. Norrköping 1890 (P. Olsson). Sisymbrium altissimum L. (pannonicum Jacq., Sinapi- strum Crantz.) har blifvit en typisk ruderatväxt. Afven ut- efter järnvägsvallar har den börjat sprida sig i stör raängd (jfr Pi cris Villarsii Jord. vid Sk. Karpalund). Sk. Helsing- borg vid hamnen 1889—1902 och har nu utbredt sig tili Stattena; Malmö 1894, Bl. Karlshamn 1897, Sölvesborg pâ järnvägsbanken 1902. Vid Helsingborg förekommer i stör mängd en f. minima med linjesmala blad nästan utan sido- flikar och 1—8 blommor. Sisymbrium Columnæ Jacq. Ej olik Loeselii. Heia växten finharig Skidorna upprätt utstâende, finhäriga, 8 — 10 ganger längre än skaften. Dessa mycket korta, ungefär af skidans tjocklek. De nedersta bladen vid basen försedda med upprätta sidoflikar. De öfversta ofta heia, jämnbreda. Blom- mor hvitgula. Sydeuropa. Sk. Malmö vid Limhamnsvägen 1900, Bl. Karlshamn 1897. Erysimum repandum L. Bl. Karlshamn 1896—1902. E. orientale (L.) R. Br. (Conringia orientalis (L ) Andrz.) Glatt. Mellersta stjälkblad djupt hjärtformiga, stjälk- omfattande, heia. Blommor hvita eller hvitgula. Skidor upp- rätta eller upprätt-utstäende, ofta korsande hvarandra. Mel- laneuropa. Sk. Helsingborg vid Kärnan 1900. Bl. Karls- hamn 1897. Arabis brassicaeformis Wallr. (pauciflora Garcke). Glatt. Blad heia med hjärtformig bas, äggrundt lansettlika, stjälkomfattande. Mellaneuropa. Bl. Karlshamn 1888 (harlast). Lepidium incisum Roth. Sk. Helsinghorg hamnen 1899 —1902. Bl. Tulsehoda Kyrkhult vid badhuset 1890. Sm. Växjö vid kyrkan 1888. 118 L. virginicum L. Sk. Helsingborg haranen 1899 — 1902, dar den jämte föregaende sprider sig. L. drdba L. synes vara mycket gamma] pä Karlskrona- lokalen. I G. C. Aspegrens Försök till en blekingsk flora 1823 s. 48 säges: För närvarande växer den i ymnighet pâ Cajen vid Nya Dockan pâ Krono Varfvet i Carlskrona; men lärer vara hemförd frân Italien med Pozzolana-jord. Bl. Karlshamn 1901—1902. Sk. Landskrona barlast 1887, Hel- singborg vid hamnen 1900. Förekommer vanligen i stör mängd. L. perfoliatum L. bar kommit frân Mellaneuropa och är redan ganska spridd. Känd frân Karlskrona 1890, Karls- hamn 1896. Sk. Helsingborg hamnen 1900. Coronopus didymus ( L .) Sm. . (Senebiera didyma Pers.). Bl. Karlshamn, Nya staden 1891. Euclidium syriacum B Br. Bl. Karlshamn ruderat- plats 1897. I Neuman, Sv. FI. s. 470 läses: ”utora frukten alldeles glatt ört”. Denna uppgift torde ej vara riktig. Hos ifrâgavarande ex. äro blad och stjälk betäckta med spridda här. Jämför Otto Meller, Oversigt over de siden 1894 i Danmark indslæbte Planter, Bot. Tidskr. 1898 H. 1 s. 121, ”alle (Bladej noget tandede og, ligesom den udspærret gre- nede Stængel, spredt haarcdc ”. Denna växt som härstammar frân östliga Sydeuropa, kom med den turkiska hären 1683 till Wien och har sâ smâningom utbredt sig mot norr. Frân Berlin är den antecknad 1864. Danm. Aalborg 1895. Vaccaria segetalis (Neck.) Gar ehe fanns 1899—1900 Sk. Helsingborg vid hamnen och Kärnan (Jämte v. parviflora (Mönch.)). Amarantus retroßexus L. Sk. Lund i södra promenaden 1891, Helsingborg hamnen 1901. Bl. Karlshamn 1896. Blitum virgatum L. ß chenopodioides L. Sk. Helsing- borg hamnen 1902. Togs i slutet af juli och växte pâ fet jord (jfr. Neuman, Sv. Fl. s. 565). Frukthufvud tämligen väl utbildade. Kochia scoparia (L.) Schrad. Stjälk hög. I gren- spetsarne ullhärig. Bladen lansettlika, tunna, afsmalnande till skaft. V. Sydeuropa. Sk. Helsingborg 1892 (Adjunkt P. V. Strandmark). Polygonum Bellardi All. Liknar aviculare L. Upp- rätt. De nedre bladen stora lansettlika— elliptiska. Alla de öfriga reducerade tili stipelslidor. Sydeuropa. Sk. Helsing- borg mellan Pälsjö och Sofiero 1900. Parietaria diffusa 31. K. (ramiflora Moench.) Bl. Karls- hamn (barlast) 1888. 119 Hordeum jubatum L. Osteuropa. Sk. Helsingborg rude- ratplats pä söder 1900 — 1902. Festlica myuros Ehrh , (Pseudomyuros Soy.-Villm.) Stâr nära Yulpia sciuroides Gmel. Strâet snart gulnande. Yippan längre an hos sciuroides 10—20 cm. lâug med talrika smâax, snart hängande, oftast vid basen innesluten af det öfversta bladet. Mellaneuropa. Bl. Karlshamn barlast 1892. Bromns squarrosus L. Ej upptagen i Neuman Sv. FI. men finnes i Pointsförteckningarne 1896 och 1900. Ax fätaliga, gröna, 10—20 blommiga. De öfversta hängande. Nedre bladslidor hariga. Borst vid fruktmognaden vridet och trubbvinkligt utstâende. S. Mellaneuropa. Sk. Malmö 1894 (R. Herlitz), Bl. Karlshamn 1897. Bromvs patulus M. & K. Skiljes lätt frän squarrosus L. genom gröfre växt, mycket langa vippgrenar, mindre och mera fâblommiga smâax. Sydeuropa. Sk. Helsingborg liamnen 1901 — 1902. Bl. Karlshamn 1897. Bromus imioloides (Willd.) H. B. K. Blâgrâ. Ned- till härig, upptill glatt. Blad sträfva liksom vippgrenarne, som antingen äro odelade eller bära 2—8 olika länga grenar. Stipelslidor häriga. Skärmfjäll 7—15 nervigt, tvaklufvet med en kort borst. Smâax 2 — 10-blommiga. N. och S. Amerika. Sk. Helsingborg hamnen 1894 — 1902. Vid Helsingborgs hamn fanns 1901—1902 äfven yar. Schraderi (Klintll), som är grön, bredbladig. Vippa utbredd. toppen hängande. Smâax vanligen 6- blommiga. Södra Nordamerika. Eragrostis Most, har Cyperusliknande smâax och här- knippe i stället för snärp. E. megastachya Link. (major Host.). Smâax grägröna, 15 — 20-blommiga, hängande, fjäll trubbiga, med kort udd. Mellaneuropa. Sk. Malmö vid Limhamnsvägen 1900-1902. Polypogoil I)esf. har enblommiga smâax, sittande pä ledade skaft. Vippa axlikt sammandragen. Borst lânga. Stän- dare 3. P. monspeliensis (L.) Desf. Enärig. De axbä- rande stränas öfversta del förtjockad. Borst tre gänger längre än blorafjället. Sydeuropa. Bl. Karlshamn barlast 1888. Mpd. Johannedal 1890 (J. A. Holm.) Panicum capillare L. Stjälk, blad och snärp läng- häriga. Vippa mycket sammansatt. Toppgrenarna talrika, rikt förgrenade, vid fruktmognaden utstâende. Norra Amerika. Finnes intagen i Pointsförteckningarne 1896 och 1900. Setaria glauca P. B. Liknar viridis (L.) P. B. Borst rostbrunt, blomfjäll stärkt rynkigt. Bl. Karlshamn 1896. 120 Följande förteckning lämnar en öfversikt af de ruderat- växter, som upptagas i Neuman Sv. Fl. och omtalas i denna uppsats. Siffrorna efter familjenamnet angifva antalet arter. Compositœ. (12 arter). Matricaria discoidea L. Anthemis ruthenica M. B. Achillea nobilis L. Cotula coronopifolia L. Erigeron canadensis L. Centaurea nigra L. ,, decipiens Thuill. „ calcitrapa L. „ solstitialis L. ,, diffusa L. Carduus tenuiflorus Curt. ,, hamulosus Ehrh. Ambros iacecc. (2). Xanthium spinosum L. X. strum arium L. Campcinulaceœ. (1). Specularia Speculum L. Rubiaccce. (2). Galium tricorne With. ,, cruciatum Scop. Plantaginaceœ. (1). Psyllium arenarium W. Kit. Scrophulariaceœ. (6). Serophularia alata Gilib. Linaria supina (L.) Desf. 5, striata (Lam.) DC. „ cymbalaria (L.) Mill. ,, spuria (L.) Mill. Veronica peregrina L. Labiatœ. (3). Salvia Sclarea L. Ballota foetida (Lam.) Fr. Ajuga chamæpitys (L.) Schreb. Borrciginaccœ. (1). Lithospermum apulum Vahl. Umbelliferœ. (3). Bupleurum protractum Lk. & Hoffmgg. Turgenia latifolia Hoffm. Torilis infesta Koch. Oxalidaceœ. (1). Oxalis stricta L. Papilionaccœ. (17). Lathyrus aphaca L. ,, nissolia L ,, angulatus L. Vicia peregrina L. striata MB. Coronilla varia L. Medicago orbicularis (L.) Ail. v arabica (L.) Ail. „ hispida Gærtn. „ *apiculata Willd. „ *denticulata Willd. ,, *lappacea Desr. ,, tribuloides Lam. Melilotus arvensis Wallr. „ alba Desr. v indicus (L.) Ail. ,, coeruleus (L.) Desr. Rosaceœ. (5). Potentilla supina L. ,, recta L. (v. obscura Willd.) *pilosa Willd. „ canescens Bess. „ intermedia L. (v. Heidenreichii Zimm.) 121 Beseclaceœ. (2). Reseda lutea L. „ luteola L. Cruciferœ. (19). Brassica elongata Elirh. v. armoracioides(Czern.) Aschs. B. juncea (L.) Lge. Diplotaxis tenuifolia (L.) DC. „ muralis (L.) DC. Sisymbrium austriacum Jacqu. (v. acutangulum Koch.) S. Loeselii L. „ irio L. „ altissimum L. „ Columnæ Jacq. Eruca sativa Lam. Eryéimum repandum L, „ orientale (L.) R. Br. Arabis brassicæformis Wallr. Lepidium draba L. ,, incisum Roth. , , virginicum L. ,, perfoliatum L. Coronopus didymus (L.) Sm. Euclidium syriacum R. Br. Fumariaceœ. (1). Fumaria Boræi Jord. CaryojpJiyllaceœ. (2). Silene dichotoma Ehrh. Yaccaria segetalis (Neck.) Garcke. (v. parviflora (Mönch.)) Amarantaceœ. (2). Amarantus blitum L. ,, retroflexus L. Chenopocliaceæ. (9). Chenopodium opulifolium j Schrad. Chenopodium ficifolium Sm. Blitum virgatum L. I Kochia scoparia (L.) Schrad. Atriplex nitens Schkuhr. „ hortense L. ,, roseum L. ,, farinosum Dum. „ laciniatum L. Polygonaceœ. (1). Polygonum Bellardi All. Ur/icaceœ. (1). Parietaria diffusa M. K. Canndbaceœ. (1). Cannabis sativa L. Graminacece. (14). Hordeum maritimum With. ,, jubatum L. Festuca myuros Ehrh. Bromus patulus M. & K. ,, squarrosus L. ,, unioloides (Willd.) H. B. H. (v. Schraderi Kunth.) Sclerochloa rigida Link. procumbens Dum. Eragrostis megastachya Link. Polypogon monspeliensis (L.) Desf. Panicum capillare L. „ miliaceum L. Setaria glauca P. B. Phalaris canariensis L. De artrikaste familjerna äro Cruciferæ (Sisymbrium, Le- pidium), Papilionaceæ (Medicago, Melilotus, Lathyrus), Gra- minaceæ (Bromus), Compositæ (Centaurea), Chenopodiaceæ (xltriplex). Scrophulariaceæ (Linaria), Rosaceæ (Potentilla). Antalet af ofvan angifna införda växter skulle saledes uppga tili 106. Af dessa äro följande amerikanska : Yero- 122 nica peregrina, Lepidium virginicum, Bromus unioloides, Pa- nicum capillare. Af längt äldre datum äro: Erigeron cana- densis, Rudbeckia hirta, Matricaria discoidea, Oxalis stricta. Galinsoga parviflora, Mimulus luteus (— guttatus) Oenothera biennis och Elodea. Frân Sydeuropas och Orientons flora hafva vi: Sisymbrium Columnæ, Euclidium syriacum (öst. Sydeuropa), Melilotus indicus, Polygonum Bellardi, Polypogon monspeliensis. Frân Sydeuropa: Anthémis ruthenica, Eruca sativa, Potentilla intermedia, Vicia peregrina. Förut invan- drade: Ballota foetida, Oxalis corniculata, Diplotaxis-arter, Atriplex laciniata. Frân Sydryssland : Centaurea diffusa, Bras- sica elongata v. armoracioides. Frân Ryssland : Hordeum jubatum. Förut: Bunias orientalis. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 22 apr. Säll- skapets Stipendium tilldelades stud. Hj. Ström för botaniska undersökningar under kommande sommar pä Ornö och i sock- narne Turinge och Jârna. — Amanuensen Rob. Fries föredrog om Vegetationen i gränstrakterna mellan Bolivia och Argen- tina och förevisade af honom i dessa trakter gjorda samlingar. Svenska sällskapet för antropologi och geo- grafl d. 14 apr. Vegastipendiet tilldelades ât fil. lie. Otto Ekstam sâsom understöd för den af honom planlagda geogra- fiskt-naturhistoriska expeditionen till Novaja Semlja, hvilken skall afgâ pâ försommaren och har till hufvudsyfte att utforska den norra delen af ögruppen och i främsta rummefc Lütkes land. Riksmuseum. Under mer än 20 ârs tid har frâga varit om utvidgning af riksmusei lokaler, som blifvit allt mer och mer otillräckliga och otidsenliga, hvilket i hög grad gäller om den botaniska afdelningen. Nu synes kanske en bättre utsikt föreligga att fâ frägan löst, därigenom att för- slag väckt att K. Vetenskapsakademiens och riksmusei tomter i Stockholm säljas och nya byggnader uppföras utanför sta- den i närheten af Bergianska trädgärden. Men dä riksdagens medgifvande tili tomternas försäljning först skall erhällas, innan frägan kan föras vidare, dröjer det i gynnsammaste fall ännu mycket länge, innan flyttning kan ske. DÖd. Edvard Wilhelm Cederwall afled i Göteborg d. 5 apr. 1903. Han var född i Kropp i Skâne, bief fil. doktor i Lund 1879, adjunkt vid Göteborgs realläroverk 1880 och lektor 1884 Hans botaniska arbeten äro: ”Undersökning öfver Araliaceernas stam”, 1878, samt ^Anatomiskt fysiolo- giska undersökningar öfver bladet hos Bromeliaceerna”, 1884. 123 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 17 februari 1903. 1. Docenten 0. Rosenberg föredrog om kromosomernas förhällande vid kärndelningen hos en växthybrid^ Drosera longifolia X rotund) folia. 2. Fil. kand. N. Sylvén föredrog om Lobelia Dortmanna. Föredraganden, som följt utvecklingen hos ett stort antal in- divid, redogjorde för växtens lif under dess olika faser och uppehöll sig särskildt vid blomningsföreteelsen. En noggrann beskrifning lämnades öfver de karpotropiska rörelserna hos blom- och fraktskaftet. Dä växten. sâsom ofta händer, ut- vecklar submersa blommor, fä dessa rörelser ett annat för- lopp än vid blomning och fruktsättning ofvan vattenytan. Med afseende pâ pollinationen räder fullständig autogami. Slutligen redogjordes för de afvikelser, som inträda hos pâ land växande individ; sädana hade sistlidne sommar vid Vä- nern anträffats i stör myckenhet, emedan vattenständet i följd af näst föregäende sommars torra väderlek var ovanligt lägt. 3. Professor F. R. Kjellman redogjorde för experiment med nägra öfvervintrande svenska växter för utrönande af. huruvida deras vinterhvila är af autonom natur eller endast en direkt af yttre faktorer framkallad företeelse. Försöks- växter voro: Taraxacum officinale , Veronica officinalis . Gle- choma hederacea, Lysimachia nummular ia , Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense , Ranunculus repens , R. bulbosus , Orchis sambucina, Luzula pilosa. Exemplar af dessa väx- ter hade inflyttats i växthus i midten af november, utom af de 2 sistnämnda^ som inflyttats först i början af december. Hos ingen af försöksväxterna hade en autonom h nia kunnat pâvisas; hos Orchis sambucina föreläge dock den möjligheten, att oberoende af yttre fôrhâllanden en hvilperiod af kort var- aktighet finnes, hvilken i sâ fall redan varit afslutad, när försöken med denna vâxt pâbôrjades. Den 4 mars 1903. 1. Professor F. R. Kjellman föredrog om läroverkskom- mitténs förslag angâende botanikundervisningen, ställdt i sam- band med universitetsstudierna. Den 17 mars 1903. 1. Fil. kand. C. 0. Norén föredrog om psammofila växt- samhällen vid Yänern, hvars sandstränder genom utbildning af verkliga dyner fâ en prägel vida mera liknande hafssträn- der än mindre insjöars strânder. Oaktadt de floristiska olik. heterna, hvilka berodde hufvudsakligen pâ frânvaron af halo- Bot. Not. 1003. 124 fila element vid sötvattensstränder, hade föredr. säväl med afseende pä vegetationens allraänna fysiognomi som pä dess morfologiska och biologiska egendomligheter funnit stör öf- verensstämmelse med hafssträndernas psammofila växtlighet. Yänerns sandstränder künde indelas i tre vegetationsbälten: den vâta sandstrandens bälte, karakteriseradt af Juncus-lam- procarpus- och Scirpus-palustris- formationer m. m., den torra sandstrandens bälte med gles vegetation af Carex Oederi, Rumex Acetoselia o. s. v., dynernas bälte med Carex arma- ria och Calamagrostis-axier som karaktersväxter. 2. Fil. kand. H. Witte förevisade i december och feb- ruari mänader insamlade individ af Bati aeliiam paucistami- nevrn (Tausch) Gelert y Drouetü (F. Schultz) Gelert med friska blomknoppar. Den 31 mars 1903. 1. Amanuensen R. E. Fries redogjorde för sina iaktta- gelser öfver sydamerikanska ornitofila blommor. 2. Apotekaren A. Kockum demonstrerade en af honom konstruerad apparat för mikrofotografering. Den 21 april 1903. 1. Professor F. R. Kjellman demonstrerade den af Molisch i Ber. d. Deutsch. Botan. Ges., Bd. 19 (1901), sid 32—34, om- talta formen af Brassica olerucea acephala med panacherade blad, af hvilken exemplar odlas i botaniska trädgärden. Dessa hade visât sig med afseende pa bladens panachering noggrant följa de lagar, Molisch pa det anförda stället angifvit. 2. Lektor H. W. Arnell redogjorde för pä flere olika trakter gjorda observationsserier öfver ’’tongifvande” växter (jfr. Bot. Not. 1903, sid. 39). 3. Fil. kand. E. Haglund förelade en ny Carex- hybrid, C. dioica L * par allda Læst. X incurva Lighte., som af ho- nom sommaren 1902 anträffats pä Dovre, där den växte pa ett tämligen inskränkt omräde bland stamarterna. Yäxten syntes ha stark vegetativ förökning och förekom i ganska riklig mängd. Fröproduktionen var tämligen ringa; blott nägot enda utbildadt frö i hvarje ax anträffades. En närmare redo- görelse för växten kommer att lämnas, sedan päbörjade odlings- försök blifvit fullföljda. — I samband härmed päpekades, att de former, som under namnet C • incurva * DeinboUiana J. Gay finns i Upsala universitets herbarium, syntes tili största delen vara C. dioica X incurva f. pcrincurva , andra C- dioica X incurva f. perdioica. Under namnet C. hrevirostris Cederstr. funnes en del, som antingen öfverensstämde med Dovreformen eller künde inrangeras bland de nyssnämnda hybriderna. 125 Euphorbia Esula L. o g dens Slægtninge. Af C. H. Ostenfeld. Ved UndersDgelse af Kobenhavns Botaniske Mu- seums danske Materiale af ” Euphorbia Esula LP viste det sig, at der derunder skjulte sig 2 Arter foruden den ægte E . Esula. Foranlediget af dette Resultat gen- nemgik jeg, hvad der forefandtes af ”E. Esula'1'1 fra Sverige, og ogsaa her viste det samme Forhold sig. Endvidere har jeg haft Lejlighed til at undersoge Lunds Botaniske Museums Materiale, som Dr. 0. Nord- stedt velvilligt stillede til min Disposition, samt fil. kand. H. G. Simmons’ Sämling. Jeg har paa den Maade kunnet undersoge Exemplarer fra en stor Mængde Lokaliteter i Sverige og derved kunnet fastslaa, at foruden E. Esula er E. virgata W. & K. funden mange Steder og E. salicifolia Host ét Sted. Til Efterret- ning for svenske Florister skal jeg tillade mig at give en kort Karakteristik af de tre Arter samt op- fore de Lokaliteter, hvorfra jeg har set Exemplarer. Ingen af Arterne er vel oprindelig svenske; de er sikkert alle forvildede fra Dyrkning, især paa Kirke- gaarde, eller indslæbte fra det sydlige Mellem-Europa paa Ballast- og Ruderatpladser. Arterne danner en nærbeslægtet Gruppe af Euphor- bier, som har folgende Fællesmærker : Fleraarige Ur- ter med Udlobere; den sammensatte Blomsterstand er en mangegrenet Skærm med oftest 2-delte Grene. Bladene spredte, talrige; i Hjornerne af enkelte af de ovre Blade fremkommer mindre Blomsterstande, i Hjornerne af enkelte af de længere nede siddende Blade derimod sterile Grene med talrige, tætsiddende spredte Blade, som oftest er smalere end Hovedstænglens. Kopdækkets Kirtler er halvmaaneformede elier tohor- nede (o: halvmaaneformede med udtrukne Spidser). Kapslen svagt rupunkteret paa Rygsiden ; Froene glatte. De Kendemærker, hvorefter Arterne adskilles, er: Bla- Bot. Not. 1903. 126 denes Form, Behaaring, Kirtlernes Form etc. — De tre Arter kan kortelig karakteriseres saaledes. 1. E. salicifolia Host. Bladene ægdannede eller æglancetdannede, brcdest paa eller nedenfor Midten , butte og undertiden braadspidsede, tcet og hort haarede især paa Undersiden og mest paa de nedre Blade, uden Glans. De sidestillede Blomsterstande ret talrige, de sterile Grene smaa, disses Blade kun lidt smalere end Hovedstænglens. Kopdækkets Kirtler lialvmaane - dannede (uden Horn.) 2. E. Esula L. Bladene lancetdannede eller om- vendt æglancetdannede , bredest ovenfor Midten eller sjæld- nere ligebrede, butte og oftest braadspidsede, glatte , tynde og matte (uden Glans). De sidestillede Blomster- stande faa eller sjældnere Here; de sterile Grene smaa eller mere udviklede, deres Blade kun lidt smalere end Hovedstænglens. Kopdækkets Kirtler tohornede. 3. E. virgata Waldst. & Kit. Bladene lancet- dannede eller li nj e lancetdannede , bredest nedenfor Midten , spidse eller tilspidsede, glatte , faste og oftest med svag Glans. De sidestillede Blomsterstande talrige; de ste- rile Grene smaa eller mere udviklede, deres Blade kun lidt smalere end Hovedstænglens. Kopdækkets Kirtler toliornede , ofte med lange og noget udvidede Horn. Findestederne er folgende: E. salicifolia Host. — TJpl. Upsala (H. Dunér, 1893, Herb Simm. 1)) (H. & A. Fries, 1902, Herb. Harm. & Lund.) E. Esilla L. — Skâne : Lomma (T. Holmström, 1900, Herb. Haun.), Lilia Köpinge (E. Ljungström, 1877, Herb. Simm.), Röddinge (G. Andersson, 1864, Herb. Lund.). Kabusa (1847, Herb. Lund.), Marsvinsholm (Neander, 1888, Herb. Lund.); Bleh.: Vedeby (P. A. Nordväger 1888, Herb. Lund.), Lyckeby (Fr. Sandén, 1859, Hultmark, 1861, Herb. Lund.); Smäl.: Yislanda (Hultqvist, 1898, Herb. Haun.), Kalmar (San- dén, 1859, Herb. Lund.) (Arvidsson, 1885, Herb. Simm.); 1) Herb. Simm. = Herbarium Simmons; Herb. Lund. = Lund’s Botaniske Museums Herbarium; Herb. Haun. == Kobenhavns Bo- taniske Museums Herbarium. 127 Öl. Algutsrum (Sjöstrand, Herb. Norm., IV, 66, Herb. Lund.) (G. V. Skotte 1888, Herb. Haun. & Simm.); ÖG.: Norrkö- ping, V. Lund (J. A. Cyrus, 187*2, Herb. Lund); Bohvsl. : Tanums prestgârd (H. Thedenius, 1880, Herb. Lund ); Ncr.: Xorr om Örebro (G. A. Ringselle, 1901, Herb. Haun. & Lund.), Hidinge s:n, Sällven (G. Göthlin, 1891, Herb. Lund. & Simm.); Upl.: Danmarks s:n, Nyby (M. Floderus. 1879, Herb. Lund.); Da'.: Rättvik (S. Sahlin, 190*2, Herb. Haun.); Mpd.: Sunds- vall (L. M. Neuman, 1886, Herb. Lund.). Endelig er en no- get afvigende Form, v. Mosarta (Lej.) Aschs. & Gräbn., som udmærker sig ved smalere Blade og veludviklede sterile Grene med tætsiddende Blade funden i Hall. Wallda (E. A. Trana, 1864, Herb. Lund.); den er af L. M. Neuman besternt til E. Cyparitsias X Esulu og omtalt som saadan i hans ’’Sveriges Flora”, p. 305. E. virgata W. & K. — Skdne : Beuestad (H. G. Sim- mons, 1891, Herb. Simm.); ÖG.: Motala (F. C. Berggendorff, 1890, Herb. Haun. & Simm.); Gotl.: Slite (G. A. Karlsson, 1898, Herb. Lund.); Vg. : mellan Surte och Jordfallet (E. Th. & H. Fries, 1894. Herb. Haun. & Simm.); Vrnil.: Seffle sä- teri (J. Silvén, 1900, Herb. Lund.), Björskogsnäs (T. Uddén, 1886, Herb. Lund.); Vstml.: Heds s:n, Karmansbo (T. Sved- berg, 1898, Herb. Haun.); Srml.: vid Källstorpsjön (C. A. Lindström, 1870, Herb. Lund.); Upl.: Waxholm (M. Ahlen, 1880, Herb. Lund.); Dal.: Grytnäs (K. E Eriksson, 1891, Herb. Lund. & Simm.); Mpd.: Sundsvall (H. Lidholm, 1896, Herb. Haun. & Simm.). Svampdödande medel. I Meddel. fr. Sv. Landt- bruks Akad. Experimentalfält n:o 76, 1903, redogör prof. J. Eriksson för kärnfruktmöglet ( Monilia fruc - tigena ) och stenfruktmöglet ( Monilia (Botrytis) cinerea), som i senare tid utbredt sig mycket och förorsakat stör skada äfven i Sverige. Som medel mot dessa svampar angifves bland annat besprutning med en giftlösning, t. ex. Bordeanx-lösningen (kopparvitriol och kalk). Men det anföres ocksa att man ej alltid* sett gynnsamma verkningar af en sâdan besprutning. Den bekante fruktodlaren H. Östergren skref i en uppsats 1900: ’LAngaende kopparvitriolens verkan emot Monilia hafva uttalandena varit mycket mot- sägande. Ej heller jag vill neka, att jag i vissa fall 128 trott mig iakttaga nytta deraf, ehuru i andra, ofvan angifna, denna uppenbart varit ingen.” Prof. Istvanffi höll d. 11 mars i är ett föredrag i ungerska naturvetensk.-sällskapet om sina grund- läggande försök angâende skydd mot Botrytis och Monilia. Han hade funnit att en 2 — 5 X-tig Borde- anx-vätska icke dödat sporerna af nämnda svampar efter t. o. m. 24 timmars inverkan. Däremot var en 0,5 X-tig lösning af kalciumbisulfit dödande, när endast fâ (50 — 60) sporer förekommo i en droppe af lösnin- gen. Häraf beräknade han, huru mycket af det verk- samma medlet, som behöfdes i förhallande tili sporernas vikt, och däraf slot han sig tili koncentrationsgraden, som bör användas för att fâ en hastigt verbände lösning. Istvanffi har i Ann. Institut, centr. ampélolog. r. hongr. II publicerat en stör afhandling om den af Coniothyrium Dqrtodiella (Speg.) Sacc. pa vinrankan förorsakade sjukdomen och har han som verksammaste medlet funnit sulfiter vara, saväl kalciumsulfit som magnesiumsulfit. Afven sä svaga lösningar som 0,128 X tycktes hafva dödat myceliet; 2 — 3 X-tig lösning dödade sporerna. Fries, Th. M., Linné. Första haftet. Stock- holm 1903. Fahlcrantz & C:o. I 8 rektorsprogrammer har prof. Fries redan lem- nat atskilliga värdefulla ’’Bidrag tili en lefnadsteck- ning öfver Carl v. Linné”. Men nagot fullständigt arbete hann det ej att blifva da. Nu har han full- bordat verket, sä att den fullständiga lefnadsbeskrif- ningen föreligger i manuskript och kommer att ut- gifvas i högst 10 haften à 1,50 kr. Da prof. Fries under en längre tid förberedt arbetet, kunna vi nu vänta att ändtligen fâ en pâ käilstudier grundad och väl skrifven lefnadsteckning öfver Linné. Ett betydande antal illustrationer, porträtt, vyer, föremal, som stâ i samband med hvad i texten om- 129 talas, utlofvas. ßedan i första hättet Anna vi fiera förut ej publicerade bilder, förntom nâgra reproduk- tioner. Skydd för naturminnesmärken. Sa lyder ru- briken till en liten af A. G. N. signerad notis i Ymer for i âr. Deri pâpekas att man specielt i Tyskland all t mer vidtager atgärder för skydd af naturminnesmär- ken, hvarmed fôrstâs rsâdana företeelser eller föremäl i den ursprungliga naturen som landskap, markformer, växter och djur, hvilka i vetenskapligt eller estetiskt hänseende äro särskildt anmärkningsvärda.” Forstbo- taniska minnesböcker efter förebild af prof. Conwentz’ arbete hafva börjat utgifvas flerestädes. En plats i Västpreussen, där Betula nana nyligen upptäckts, har inköpts af skogss tyreisen, för att växten skall kunna skyddas för undergang. I Nordamerika har man reserverat fiera omrâden som naturparker, hvaribland Yellowstoneparken är den största (60 X 90 km.) Att man i Danmark satter värde pa bevarandet af gamla träd kan man se af de synnerligen kostbara arbeten, som vidtogos för restaureringen af ”Store-PiP vid Herlufsholm, som anses vara omkring 300 âr gam- mal och hvars stam är 25 fot i omkrets. I Norge har man ocksa fast uppmärksamheten pa behofvet af att réservera ett litet stycke urskog som ”Kommunalpark”. Se uppsatsen ”Lidt af vilde Skogen ved Kristiania” af dr Hans Reüsch i ”Tidsskrift for Skogsbrug” 1902, hvarest omtalas, att den gamla kra- tern Astroni vid Neapel, som bildar en jaktpark, har fätt sköta sig sjelf under en lang tid och utgör nu en ’’Urtidsnatur”. I Sverige har väl här och där enskilda personer af kärlek tili naturen latit manget gammalt träd sta ■qvar äfven med ekonomisk förlust, men mangenstädes Bot. Not. 1003. 9 130 borde atgärder vidtagas af kommuner eller af staten för att ât kommande generationer bevara en bit af nutidens vilda flora. Pâ slättlandet i Skane hade denna flora länge en. om ock dalig, tillflyktsort i pilvallarne. Dessa borttagas allt mera vid den rationella odlin- gen af jorden, de öppna dikena försvinna tili och med vid vägkanterna, de sanka ställena utdikas och uppodlas; torfmossarne, uti hvilka atskilliga ;?pseudo- relikter71 funno ett gömställe, äfven om de blefvo störda af en eller annan torfgrafs upptagande, tillgodogöras nu rationeilt; för de vilda växterna, som den moderne jordbrukaren ocksa kallar ’’ogräs”, finnes ingen plats mer öfrig. I skogstrakterna är ju förhällandet annorlunda, men dar är det hufvudsakligen de stora träden, som försvinna och vid en rationell skogskultur förändras nog ocksa den vilda Horans karaktär ätskilligt. Nog künde det vara behöfligt att här och där sma ursko- gar bevarades. Det dröjer kanske ej länge, innan det i Södra Sverige blir svart att uppleta ett furuträd, som ens är 150 — 200 är gammalt. Om vi ej misstaga oss, äro väl atminstone de fiesta af de genom statens försorg skötta skogarne indelade i 120-ärig trakt- huggning. Sa länge det ännu fanns ställen i Smäland, som voro längt aflägsna fran järnvägar, funnos där ursko- gar. Atminstone fanns för en 30 âr sedan en skog under Lundboholm, sa langt aflägsen frân garden att det ej lönade sig att hugga nâgra träd i den. De af stormen kullvräkta gamla trädjättarne fingo ligga i fred, endast en svag upphôjning a marken röjde det Ställe, där en sâdan för kanske 50 âr sedan fallit. Sâsom exempel pâ att kommunen insett, att den mäste vidtaga ätgärder för att bevara ett ställes natur- skönhet och att den ej törs lita pâ den enskildes vâl- vilja, vilja vi anföra endast ett enda. Staden Mar- strand har inköpt mark â Koön för att bevara den 131 vilda floran, som dock, där sä behöfves, förökats ge- nom inplantering. Den ostörda moss- och ormbunk- vegetationen visar sig redan nn lofvande. Murr, J., Chenopodium-Beiträge. (Magyar Bota- nikai Lapok 1902 — 3). Ar 1894 beskref Krasan en Chenopodium album var. striatum, som sedan af Murr ansetts för egen art eher om man sa vill en ur album utbildad ras, som Ursprungligen härstammar frän sydöstra Europa och Asien men som i se- nare tid uppträdt pâ ruderatplatser â andra trakter i Europa och bildat hybrider med andra arter. Förf. har i ofvan- nämnda arbete beskrifvit en hei del Chen. -former och, dä nägra af dem äfven angifvas frän Sverige, aftrycka vi dia- gnoserna pâ dessa. Formæ intermediæ (hybridæ inter Ch. opulifolium Schrad. et Ch. album). Ch. suecicum (ny). Primum transitum sistit a Ch. albo ad Ch. opulifolium var. mucronulatum. Foliis Ch. albo simi- libus deltoideo-ovatis sed paullo minoribus dilucidius subtri- lobis , superioribus magis obtusis mucronulatis, ramulorum fo- liis Ch. opulifolio vel potius Ch. Preissmanni approximate, summis lanceolatis, inflorescentia fastigiata, glomerulis mino- ribus cano-farinosis calycis laciniis triangulari— ovatis albo- marginatis, seminibus fusco-purpureis punctulatis (Tab. Ill f. 10). — Smolandia : Urshult tL. M. Neuman 8. 1901 pro Ch. albo X opulifolio). — Äfven frän Schlesien och N. Amerika. — Äfven en form mellan Ch. suecicum och Ch. Preissmanni Murr har han erhällit frän Neuman (Carlskrona, leg. K. Schlyter 1896) under namn af Ch. album X opulifolium . — ”Ch. Preissm. combinationem exhibet super Ch. opulifolium var. mucronulatum X CÄ. album”. C. Neumani (ny). Forma insignis respondens combina- tion! Ch. album ssp. lanceolatum— opulifolium var. obtusatum. Foliis ovato— lanceolatis plerisque obtusis vel obtusissimis, marginibus præter basin cuneiformem parallelis, figura Ch. Striatum optime imitantibus, cano-viridibus præsertim subtus parce farinosis, inflorescentia gracili corymbulosa (Tab. IV f. 14). — Smolandia: Urshult, in cultis (L. M. Neuman 1901, primum pro Ch. striato, deinde rectius pro Ch. albo X opu- lifolio). Ch. album L. sensu ampliore. Grex A. Ch. striatum (Kras.). 132 1. Ch. striatum (Kras.) Murr., ej funnen i Sverige., men väl i Tyskland, t. ex. i Saxen, hvarför beskrifningen för jäm- förelses skull här aftryckes. Caule et ramis (patulis vel erectis) saturate purpureo-striatis, foliis radicalibus deltoideo- ovatis obtusissimis, inferioribus ovatis aut oblongis obtusis, supra basim cuneiformem sæpe (in modum Ch. Jieifolii) bre- vissime lobatis ceterum lateribus parallelis aut integris aut erosis (f. erosum mh.), foliis superioribus lanceolatis .integris saturate viridibus sæpe purpureo-marginatis, foliorum nervis secundariis primum cum margine parallelis deinde versus ner- vum principalem reflexis et inter se confluentibus, floribus et florum glomerulis parvis olivaceis, etiam seminibus glabris nitentibus nigris minoribus quam Ch. albi. Floret a fine Augusti in Septembrem. 2 Ch, concatenatum Thuill. (sensu ampl.) Ch. striato affine, caulibus decumbentibus aut ascenden- tibus ramosis purpureo-striatis, foliis ad microphylliam in- clinantibus lanceolatis vel lanceolato ovatis subintegris aut irregulariter sirmato - vel serrato-d entai is supra plus minus lœte viridibus sæpe purpureo-marginatis , subtus glauco-fari- nosis , spicis paniculatis, parvis olivaceis demum remctis, se- minibus nigris glabris nitentibus. — a) och b) ej i Sverige. c) Ch. i-triatiforme Murr (1901). Syn.: Ch. glomerulosum Reichenb.? ex parte. — Caulibus adscendeniïbu* , pat lis ra- mosis vel erectis subsimplicibus, foliis lanceolatis integris vel subintegris vel sæpius scrrato-sinuatis supra viridibus aut parce farinosis subtus densius glauco-farinosis, inflorescentia simili ac in Ch. striato , glomerulis parvis olivaceis, sed minus taxa quam in subsp. concatenate et in ssp. alpigeno. — Exem- plaria uberiora caule erecto locis ruderalibus crescentia, ubi reperitur Ch. striatum , pro parte hybrida ex Ch. albo et Ch. striato putanda sunt, multo major pars Ch. striât if or mis, præsertim plantæ plus minus decumbentes ramis divaricatis foliis parvis, locis editoribus crescentes, variatione non hy- bridatione ortæ. — Suecia: Carlskrona (Neuman 1896 pro ”Ch. albo var. microphyllo Coss. et Germ, vel albo y^fic\ fo- lio1'1) pl. typ. originis minime hybridi. Grex D. Ch. album L. (sensu strictiore). Ch. pseudomurale (ny). Foliis deltoideo-ovatis, præter basin cuneiformem grosse dentatis utrinque satiate viridibus , glomerulis inflorescentiæ spicatæ vel subeymosæ parvis, oliva- ceis, calycis laciniis rotundato-ovatis, late albo-marginatis. seminibus punctulatis. — Suecia: Göteborg (L. M. Neuman 1901, pro Ch. viridi L., ad murale vergente). Forma nostra 133 révéra Ch. murale bene imitatur sed Ch. album et Ch. mu- rale parum affines sunt, quam ut facile inter se conjungi possint. Eandem plantam in herbariis sub nomine ”Ch. viride” vidisse recordor. Ch, opuliforme (Murr 1901) foliis inferioribus ovatis, basi cuneatis, npice täte rotundatis subintegris aut sinuatis, nervatura simili ac in Ch. striato, ceteris foliis acutioribus irregulariter remote dentatis, omnibus saturate viridibus , caule purpureo-striato, inflorescentia simili ut in Ch. albo vulgari (i. e. Ch. spicato\ Subspecies nostra non confundanda cum Ch. pseudopulifolio J. B. Scholz, quod sec. Scholzii tabulam longe differt foliis inferioribus acuminatis laciniato- dentatis. — Suecia; Ostrogothia, Motala (leg. L. M. Neuman 1875 pro Ch. Zseliachei ?), forma microphylla. Wittrock, V., Nordstedt, O., Lagerheim, G., Algæ aquæ dulcis exsiccatæ præcipue scandinavicæ quas adjectis chlorophyllaceis et phycochramaceis di- stribuerunt — . Fasc. 30 — 34 (n:ris 1401 — 1612). Lundæ 19 10/5 03. Härnedan aftryckas beskrifningarne pâ de nya formerna och nâgra anmärkningar. En Index till fasc. 22—34 kommer att afsluta arbetet och utgifvas som fasc. 35. Dessutom anteckna vi följande frân Sverige : Chœtomor- pha herbipnlensis Lagerh., Bumilleria Borziana Wille, Sehi- zothrix Braunii Gom., Lyngbya Digmti Gom. och Laner- lieimii (Möb.) Gom., Clastidium setigerum Kirchn., Coccochlo- ris Trentepolilii (Grün ) Rieht., Stichogloea oUvacca Chod., Chroomonas Nordstedtii Hansg. En större mängd är tagen af Lagerheim i Härjedalen och Ecuador. 1437. Rliizoclonium liieroglyphicum Kütz.; em. Stochmaycr (in Yerhandl. Zoolog. -bot Gesellsch. 1890 p. 578). Forma. Forma nostra præbet cellulas circiter 20 ad 23 /jl latas, 1/2~4bies longiores (interdum sed raro usque ad septies dia- metro longiores, statim post divisionem diametro plerumque duplo longiores), læte virides, filamenta non raro incurvata (cfr 1. c. p. 573) ; rhizoidæ non raræ, tum breves, membrana non attenuata, tum longiores membranæ stratis interioribus quasi prolapsis constructæ. in specimine nostro sæpius fere terminales (imprimis sub ruptura filamanti e cellula proxima orientes). (Semel solum rhizoidam uno septo donatam vidimus.) Rot. Not. 1U03. 134 Cellulæ ambitu sæpius sat reguläres, rarius angulares; interdum amylo farctæ (et solum liæ cellulæ pallidiores ap- parent, color pallidus harum cellulæ pallidiores apparent, co- lor pallidus harum cellularum non igitur contentu minore chlorophylli effectus sed contentu majore amyli). Forma nostra inter var. typicam Stockm. 1. c. et var. ripariam fere intermedia attamen var. typicæ propior est. Rhizoidis et curvaturis crebrioribus var. ripariæ appropin- quat, membrana attamen parum crassa, imprimis colore lœie viricli , filis paulum crispatis, cellularum ambitu plerumque regulariore, cellulis longioribus varietati typicæ propior. Nota. Var. crispam 1. c. p. 580 formas nonnullas inter var. typicam et ripariam intermedias amplectentem hodie po- tius delendam censemus. — Stoch way er. Columbiæ in via publica oppidi Colon 18 /12 92. 1440. Chætomorpha lierbipolensis Lagerli. f. zoo- sporifera. Zoosporæ ovoideæ rostro elongato, ciliis 4, stigmate fili - formi rubro præditæ. — Lagerh. Sueciæ in regione litorali lacus Hammarbysjö prope Stockholmiam lapidibus adnata 18 12/9 39. 1458. Euastrum verrucosum Ehrenb. f. Forma inter a typicum et intermedium Rac. lobis basalibus tarn productis ut apud Fochc Physiol. Stud., 1847, t. 2 f. 13 semicell, infer., tumore mediano granulis fere exacte circulariter ordinatis. — Nordst. Sueciæ in stagno ad Fjellnäs in regione subalpina Her- jedaliæ 18 12/6 97. 1459. Euastrum yerrucosum Ekrenb. a. ß alatlim Wolle f. (= in Alg. exs. n:o 808) Syn. Eu. verrucosum Kirchn. Alg. Flor. Schles., 1878, p. 160 et Bréb. in Rab. Alg. Eur. n:o 1641. Tumor medianus paullum ellipticus est ut in ß re duct o Nordst. — Nordst. Sueciæ in stagno ad Gian in regione subalpina Herje- daliæ 18—97. b. Forma ad v. coarctatum f. polonicam Rac. ac- cedens, sinu angusto vel intus amplifiato, unde transitus ad ß alatum f. evadit. (Cfr specimina in n:o 1263 publicata et Gulw. De nonnull. alg. nov. 1896 t. 7 f. 60 exclusis abnor- mitatibus semicellulæ superæ). Tumor medianus paullum ellipticus est. — Nordst. 135 Sueciæ in fossa graminosa ad Fjellnäs in regione subal- pina Herjedaliæ 18 b/6 97. 1460. Staurastrum alternans Brcb. f. Forma 3 — 4-gona (quoque 3 X 4-gona) subalternans supra isthmum nulla serie horizontali granulorum, granulis nonnullis paullulo majoribus paullum infra marginem in medio seini- cellularum e vertice visarum, ad v. pulchrum Wille et v. coronatum Schmidle et ad Staurastrum trac by derm um Turn. Alg. Ind. or. p. 129 t. 16 f. 3 accedens. Long. 24 —27 fx = lat.; lat. isthm. 11 ju. — Nordst. Sueciæ inter muscos in stagno turfoso ad Malmagen in regione subalpina Herjedaliæ 18 2/7 97. 1461. Staurastrum alternans Brei, ß basicliondrum Sclimidle. Forma subalternans, 3— 4-gona. Long. 34—36 lat. 34 /a, lat. isthm. 12 ju. — Nordst. Sueciæ in stagno ad Svansjön in regione alpina Herjeda- liæ 18 9/?97. 1464. Staurastrum Clevei ( Wittr.) Roy. Radii bini angulorum (3) non paralleli, sed unus magis «erectus quam alter, unde inæquales videntur. — Nordst. Explicatio fig. (570 1): a cellula a fronte, l& vertice visa. Sueciæ in lacu parvo ad Malmagen in regione subalpina Herjedaliæ 18 25 7 97. 1466. Staurastrum erlaugense Reinsch f. B. Specimina hujus n:ri paullo majora quam in n:ro 650 fasc:i 13 aculeis (ut vulgo) parallelis aut paullulum diver- gentibus. Long. 26-28 fx, lat. s. acul. 22—24 ju, lat. cum acul. 26-30 [A. — Nordst. Sueciæ inter muscos in stagno ad Svansjön in regione alpina Herjedaliæ 18 10/7 97. 1467. Staurastrum Heimerliauum Lütkem. ß spi- uulosum Lütkem. f. Forma major 5— 6-radiata. Long. 38—45 lat. 45— 52 fi, lat. isthm. c. 14 ju. — Nordst. 136 Sueciæ in stagno turfoso ad Svansjön in regione alpina Herjedaliæ 18 9/7 97. 1471. Staurastrmn muricatum Bréb. f. Forma aculeolis paullo longioribus. Long. cell. c. 54 — 60 ju, lat. c. 46 ju, long. acul. 3—4 ju. — Nordst . Sneciæ in stagno turfoso ad Fjellnäs in regione subal- pina Herjedaliæ 18 13/6 97. 147*2. Staurastrum orbiculare FJircnb. forma typica. Semicellulæ apice raro perfeete rotundatæ, sed vulgo late rotundato-truncatæ et sæpe medio levissime depressæ, sinu an- gusto lineari angulis inferioribus obtusis vel subrectis (fig. 3), vel sinu magis amplo angulis inferioribus magis rotundatis (cfr fig. 5); a vertice visæ lateribus fere rectis vel levissime retusis. Membrana punctata punctis, ut mihi videtur, partim saltern quincuncialiter ordinatis, in ipso apice densius. Hæc forma me judice typica est, quia figuræ apud Elirenb. Infus, (apice rotundato) et Ralfs in Ann. a. Mag. Nat. Hist. v. 15 t. 10 f. 4 (apice magis rotundato-truncato) ad hanc formam spectant. In Alg. exsicc. fasc:i 4 n:o 167 specimina hujus formæ publicata fuerunt. Staur. cordatum Gay hue partinere suspicor. Quoque Staur. Farquhar- sonii Roi/ est synonymum. Specimina hie publicata: long^ 42—48 /a, lat- 36—40 a. — Specimina in n:o 167: long 52 — 60 ju, lat. 42 — 48 ju. — Nordst. 5. 137 Explicat. fig. (610/1). 1—2, 5 specimen e n:o 167; 3— 6r e n:o 1472. 1, 3—5 = a fronte, 2 et 6 = a vertice visæ. Sueciæ in fossa ad Fjällnäs in regio subalpina Herjeda- liæ 18 j6 97. 1468. Staurastrum megacantlium Lund. f. Boergesen in Botany of the Færôes. I. p. 232 t. 8 f. 2, Forma paullo minor aculeis brevioribus, paullulo diver- gentibus. Long. 36—48 a, lat. s. acul. 38—48 /a , lat. c acul. 50—62 jx, lat. isthm. 10—12 fx, long. acul. 4—8 fx. — Quoque figuræ apud Wolle Desm. U. St. et Cooke in Queck. micr. Jour. 1881 paullo minores videntur quam f. Lund el - lii in Desm. Suec. — Nordst. Sueciæ in stagno turfoso inter Fjellnäs et V. Malmagen in regione subalpina Herjedaliæ 18 2l/7 97. 1476. Staurastrum trapezicum Boldt. In hac collectione alia specimina ut apud Boldt GrönL Desm. t. 2 f. 46 semicellulas subtrapezicas habent, alia se- micellulas fere trapezicas basi fere recta apice lata rotundato- truncatas habent (cfr. Boldt Sibir. Chlor, t. 5 f. 21 a) Spe- cimina transitoria quoque occurrunt una semicellula basi fere recta (fig. a), altera convexa (fig. b). E figura Boldtii 1. c. 46 a et ex his speciminibus apparet aculeolos in seriebus (5) medi. anis verticalibus binos adesse. Long. 52 — 60 /x, lat. 46 —50 /x, lat. apic.circ. 20-24 jx. — Nordst. Explic. fig. (400/1). Cellula a fronte aculeolis non delineatis. Sueciæ inter muscos in rivulo alpine ad Svansjön in regione alpina Herjedaliæ 18 9/7 97. 1477. Staurastrum trelleckense Turn. Semicellulæ angulis inferioribus paullo magis productis magis subhexagono-subtrapezoideæ, e vertice visæ trigonæ la- teribus rectis apicibus subobtusis, in centro aculeis nullis. — Nordst. Sueciæ in stagno turfoso in regione subalpina alpis Grâ- stöten in Herjedalia 18 /7 97. 1479. Cosmarium Botrytis {Borg) Menegli. ß emar- ginatum Hansg. f. Forma major granulis tantum in medio semicellularum nullis, ut apud v. mesoleium. Lat. c. 94 jx, long. c. 104 fx. — Nordst. 138 Et Pleurotænium Trabecula ( Ehrenb .) Nœg. Apices hujus speciei sæpe crenulis vel dentibus plus mi- nus evidenter ornati sunt. — Nordsi. Sueciæ inter muscos in rivulis ad Fjellnäs in regione subalpina Herjedaliæ; a. 18 10/6 97, b. 18 24/G 97. 1481. Cosmarium latum Bréb. a et ß îuiuus Boy et Biss. Long. var. minoris 70—79 ju, lat. 62—66 ju. — Nordst. Sueciæ ad muscos in rivulo prope Svansjön in regione alpina Herjedaliæ 18 7 / 97. 1482. Cosmarium pluviale Bréb. Long. 40—43 ju, lat. c. 28—30 fi, crass. 22 ju, lat. isthm. 22—23 /a. — Nordst. Sueciæ inter muscos cum Hydruro in rivulo alpino ad Svansjön in regione alpina Herjedaliæ 18 9/? 97. 1485. Cosmarium Sclmebeleri Wille. Massæ chlorophyllaceæ binæ laminis circiter ut in Cos- mario tetr ophthalmo Delpont. Desm. subalp. t. 9 f. 1—3 ordinatis, sed pyrenoidibus, ut mihi videtur, sæpe 3 in utra- que massa. — Nordst. Sueciæ in stagno turfoso ad lacum Malmagen in regione subalpina Herjedaliæ 18 21/6 97. 1486. Cosmarium tortum Lagerh. et Nordst., nov. spec. C. parvum diametro paullo longius, medio parum con- strictum sinu nullo; semicellulæ obtrapezicæ lateribus paullulo convexis, angulis (superioribus) obtusis, apice truncatæ vel interdum late excavatæ, a latere semiellipticæ, e vertice late ellipticæ, subalternantes. Long. 16—20 /a , lat. 14—17 jli. crass. 10, î /ul , lat. isthm. 10 — 11 /u. A fronte habitu Staurastri corniculati non dissi- mile, sed multo minus angulis non tam porrectis, a Staurro (Arthrod.) psilosporo defectu aculeolorum diversum, a Co- smario bicuneato longitudine præ latitudine majori et apice non convexo differt; a Cosm. helcangulari et Cosm. co- arctato defectu sinus; a Cosm. arroso longitudine majore et tumore parvo nullo; a Cosm. arctoo apicibus non con- vexis differt; ab omnibus his semicellulis subalternantibus. Secundum Hauptfleisch Zellm. u. Hüllgall. Desm. p. 124 (66) cellulæ omnium Desmidiacearum plus minus (vulgo le- vissime) tortæ sunt; inter Staurastra et genera filamentosa formæ radiis vel angulis semicellularum alternantibus non rare 189 occurrunt, sed tara multum tortura Cosmarium antea vidi nullum. Explic. fig. (circ. 800/1). 1—7, cellulæ, cujus semicellula supera plus minus a fronte visa est, inféra plus minus (in 1487. Pleurotænium rectum Delp. f. minor ( Wille ) Nordst. Chlorophora speciminum in spiritu vini conservatorum parietalia, tæniiformia longitudinaliter excurrentia, bina aut terna, aut quaterna; apex nuraquara scrobiculatus. Itaque facile a Docidio minute Ralfs, cui proxiraum est (efr Nordst. Ind. Desm. p. 172), secernendum. — Schmidle. Australiæ in fundo fontis profundæ ad Deception Bay. 1489. Tetmemorus granulatus ( Bréb .) Ralfs f. a. et b. Forma ad ß attenuatum West accedens. Cellulæ graciles, ut in v. attenuato, sed non constanter ”api- cibus constrictis”, interdum uno apice constricto, altero non. Ad basin semicellularum series horizontalis ^punctorum” ut in a. Crass, cell. c. 28—34 ju, long. c. 150—160 /a. — Quo- que apud specimina crassiora formæ a (cfr. Alg. exs. n;o 74 fasc. 2, De Notar. Desm. Ital. t. 4 f. 58; et specimina ad Falaise lecta) apices cellularum interdum ”constricti” (subpor- recti) sunt. — Nordst. a. et b. Sueciæ in regione subalpina Ilerjedaliæ, a. in fossa turfosa ad alpem Hamrafjellet 186/697, b. in sphagneto prope Fjällnäs 18 1 1 /6 97. 1495. Closterium striolatum Ehrenb. ß erectum Klebs Desm. Ostpreuss. t. 2 f. 10, Fischer Zelltheil. Desm. in Bot. Zeit. 1883 t. 3 f. 10 et 11. Forma. Crass, c. 30—40 fi, long. c. 260— 350 jli. Clost. striol. v. crenulatum Weiss in Bayer, bot. Gesellscli. 2 p. 43? In a. et b. membrana vulgo magis colorata, in c. vulgo parum. — Nordst 7 exacte) a latere; 8, cellula a vertice visa In 3 nuclei amylacei delineati. Sueciæ in stag- no. turfoso ad Fjell- näs in regione sub- alpina Herjedaliæ 18 10/7 97. 140 a. et b. Sueciæ in regione subalpina Herjedaliæ ; a. in fossa turfosa ad Malmagen 18 5/6 97, b. in fossa turfosa ad Hamrafjället 18 6/6 97. c. Germanise in stagnis ad Kaiserslautern in Palatina bavarica 19 24/10 00. 1496. Closterium subtile Bréb. a. Lat. cell. 3,5-4 /u, long. cell. 95—100 a. Lagerk. Sueciæ in stagno turfoso ad Fjellnäs in regione suba lpina Herjedaliæ 18 la/6 97. b. liât, cell 4—5 ju, long. cell. 60—75 ju. — Lagerh. Sueciæ ad' rnuscos in stagno turfoso ad Malmagen in re- gione subalpina Herjedaliæ 18 3/7 97. c. Lat. cell. 4—5 /ll, long. cell. 100—120 ju. — Lagerh . Germanise in lacu ad Neuhafen (Bayr. Pfalz) 18 16/? 97. 1524. Lyngbya Martensiana Menegh. f. vaginis minus crassis, geniculis cytioplasmate plane granuloso indistinctis. — Gomont. Daniæ in piscina ”Fortunadammen” ad Klampenborg in Selandia 18 6/lt 95. 1540. Glœocapsa alpicola (Lyngbye) Bornet. in litt. Synon. : PalmeUa alpicola Lyngb. — sanguinea Ag. — Ralfsii Harvey. Sueciæ ad saxa humida prope Qvickjock in Lapponia Lulensi 18 /7 S3. 1542. (xlœocapsa versicolor Næg. secundum specimina in Phycotheca italiana n:o 85 (an quoque species révéra Næ- gelii?). — Bonnet. Cum akinetis rugulosis. Sueciæ in rupibus humidis ad ;,Nacka qvarnar” prope Stockholm 18 /6 83. 1543. Glœothece Rabenliorsti Bornet in litt. Syn. : Gl. pachydermatica Rab._, non Kütz. Galliæ in rupibus ad Murs (Anjou) 18 1 /3 94. 1545. (jlœothece tepidariorum (A. Br.) Lagerli. f. contentu cellulari violaceo. — Lagerh. Aequatoriæ in rupibus humidis speluncæ ad Banos pro- vinsse Tungurahua 18 al/i2 1548. Gompliospliæria apouina Kütz. f. colore êudochromatis variabili (coeruleo, olivaceo, aurantiaco^ subviridi). Aequatoriæ, in stagno in Valle de Guano prope urbem Biobamba, 18 /9 91. 141 1588. Netrium Nægelii (Bréb.) — Nordst. Syn.: Penium Nægelii Bréb. 1589. Penium polymorphum Perfy; Lund. a. Long. c. 48—66 /hi, crass. 24—28 ju. Finlandiæ in scrobiculo rupis ad Mariehamn in Alandia 18 /7 98. b. Long c. 40—50 (a, crass. 20 / il (ut in typica forma — sub n:o 1398 a. et b. fasc. 29). Specimina in N:ro 990 fasc. 20 paullo minora sunt: long. c. 33—36 u, crass. 14 — 17 fbi. Sueciæ ad muscos humidos ad Fjellnäs in regione sub- alpina Herjedaliæ 18 14/? 97. 1590. Cylindrocystis Brebissonii Mcnegh. ß pur- purea Lagcrh. nov. var. Cellulæ interne ”phycoporphyrino” plus minus coloratæ. Crass. 27—28 fi, long. 90—154 fa. Sueciæ ad Porla in Nericia 18 /7 99. Anslag* OCh rcsor. Amanuensen M. 0. Malte har erhâllit Lunds botaniska förenings resestipendium för att stu- dera Skânes Myxomyceter. — Fil. kand. N. Sylvén har fâtt * 100 kr. ur Elias Frie’ s stipendiefond af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala för utvidgning af sina tilltänkta undersökningar öfver växtregionernas fördelning i nordligaste Sverige. — Fil. kand. E. Haglund har erhâllit Sederholms resestipendium för att i trakten af Torne träsk och riks- gränsen studera fjällväxternas spridningsbiologi. — Amanu- ensen Birger Nilsson kommer i sommar att atfölja A. Ham- bergs expedition till Sarjekfjällen. Botaniska Sällskapets i Stockholm koraité för ut- gifvande af en förteckning öfver Stockholmstraktens faner- ogamer och kärlkryptogamer har utsändt cirkulär med upp- maning tili intresserade att insända växtförteckningar öfver större eller mindre omräden eller äfven exakta uppgifter. Floran kommer att omfatta af Södermanlands län : Hölebo och en del af Selebo härad, Trosa; af Stockholms län: Sotholms, Öknebo, Svartlösa, Fä- rentuna och Sollentuna härader, Värmdö, Danderryds^ Akers, Frötuna och Länna skeppslag, Södertälje^ Waxholm och Xorr- tälje; Stockholms öfverstäthällaresällskap Närmare uppgifter erhâllas af komitén under adress: Botaniska Sällskapet, Stockholms Högskola, Stockholm. 142 Tetraddelning*. 0. Rosenberg har i en uppsats i Bih. K. Sv. Yet. Akad. H. 28 III. n:o 10 dragit den slut- satsen att kärndelningarna i cogoniet och antheridet hos en svamp, Piasmopara alpina (Johanss.),. med stor sannolikhet motsvara tetraddelningen hos de högre växterna. oÂvis aux botanistes. L' Université catholique de Lyon étant en posses « sion du vaste herbier d' Alexis Jordan , dont les tra= vaux en botanique sont connus et appréciés du monde entier } nous sommes heureux d' annoncer qu'une sé= rie de lots des nombreux doubles de cette importante collection sera distribuée aux botanistes dans quel= ques mois. Afin que les (Reliquiae Jordanianae soient distribués , équitablement et à la portée de tous, les lots seront approximativement composés de la façon suivante: Une première série de lots depuis 12,000 jusqu'à y ,000 espèces environ, à 20 fr. la centurie. Luis enfin une dernière série d' un certain nom= bre d'autres lots moin importants mais d'une aussi bonne conservation, dont la composition en espèces ira graduellement en diminuant depuis y 000 à 1000, à 12 fr. la centurie. Les laboratoires ou les botanistes désireux de s'assurer les premiers lots voudront bien nous en prévenir. Les lots seront classés par ordre alpha= b étique de genres; la premier série partant de la lettre A sera prête dès le mois de September pro= chaîne. On peut s' adresser pour les renseignements à Mr. Roux , Professeur, P)octeur-ès- sciences à l'uni= versité Catholique, rue du Plat à Lyon, ou à Mr. Elisée R ever chou, botaniste-voya= geur, Place Choulans, y, (Saint- Just) Lyon, France. 143 Exsiccatverk öfver Rosa-former frân de skan- dinaviska lânderna och norra Ryssland. Under förutsättning af, att minst tjugu deltagare anmäla sig, kommer undertecknad att anordna utbyte af Rosu-former frân de skandinaviska lânderna (Sverige, Norge, Danmark, Finland) och Norra Ryssland for att pa samma gang âstadkomma ett exsiccatverk. Hvarje deltagare maste förbin'da sig att pr byte lemna minst fern olika former i femtio exemplar hvardera, efter förslag, som af mig granskas. Och göras dessa förslag lättast genom insändande af exemplar af de former, man vill erbjuda, da man icke behöfver ha dem bestämda. Det är meningen att utdela minst 100 olika former i hvarje byte och att till nästa vâr ha medhnnnit en centurie. Icke mer än fyratio delta- gare mottagas. Anmälan bör ske i god tid och före den 1 instundande Juli ; och skola närmare upplys- ningar sedan meddelas snarast möjligt. Afgift för hvarje byte 12 kronor, som uttagas modelst postför- skott, da växterna sändas. Usbo, Hanick den 21 april 1903. L. P. Pieinhold Matsson. Undertecknad vore tacksam att fa mottaga af Scirpus cœ spit o sus L. 2 exemplar frân hvarje lokal, dar den förekommer inom Bohuslän, Alingsäs-trakten, den delen af Västergötland, som ligger söder och vaster därom, Jönköpingstrakten samt Lofoten och trakter norr därom i Norge. Lokalerna böra vara noga an- gifna. Bjuder 25 points för hvarje exemplar (== half- ark). Se för öfrigt hvad som innehâlles i uppsatsen â sidan 62 af denna ârgâng af Botaniska Notiser : ^Växters erhällande genom bytestöreniugar”. Yäxter kunna äfven sändas direkt till mig under ad ress Fil. stud. Edw. Broddesson. Botaniska institutionell, Lund. 144 Genom byte eller köp önskas erhâlla nägra exemplar af Antirrhinum Oron- tium L., Potamogeton mucronatus Schrad. och Najas flexilis f. microcarpa Hj. Nilss., äfvensom exemplar af intressantare öländska Viola - och Menthaîormer. P. A. Larsson Öjersbyn pr Movik. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D.r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pa ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt beliof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stör tacksamhet fran deras sida. hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vära läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Hos Fraus Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhällas: Hvitt blompressningspapperformat 360x445 mm. Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, „ ,, „ 4.50 „ „ 11, bla „ 285x465 „ .. ,, „ 7,75 ,, ,, 13. h vit ,, 285x465 ,, ,, ,, 9,— Obs. De bada sistnäinnda sorterna anv^iindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. S. 123. Nordstrom, K. B., Bidrag tili kännedomen om Sveriges ru- deratflora. S. 113. Ostenfeld, C. H., Euphorbia Esula L. og dens Slägtninge. S. 125. Literaturöfversikt. S. 128, 131—141. Smärre notiser. S. 122, 127, 129, 142. Lund, Berlingska Boktryckeriet. 15/5 1903. BOTANISKA NOTISER FOR AR 1903 ÜTG1FNE AF C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 4. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP FÖRLAG8BOK HANDEL. LUND, BURLING SKA BOKTRYCKERIET, 1903. 145 Anteckningar till Hieracium-floran i Närke. Af E. Adlerz. Sedan S. Almquists grundläggande afhandling: ^Studier öfver slägtet Hieracium” för nâgot mer an tjngu âr sedan utkommit, har ett rastlöst arbete pâ detta omrâde utförts för att utreda nya Hieracium- former och utvidga kännedomen om de gamla for- mernas utbredning. Grenom H. Dahlstedts, K. Jo- hanssons, K. O. E. Stenströms, Gf. O. A:n. Malmes och andras undersökningar hafva erhâllits rikhaltiga bi- drag till kännedomen om Hieracium-floran i södra och mellersta Sveriges fiesta provinser. För att i nâgon man bidraga till ökad kännedom om nämnda släktes utbredning i Närke har jag användt nâgra veckor hvarje sommar under flere ars tid tili hieraciologiska studier inom detta landskap. Det var ju ej att vänta nâgon heit och hallet ny Hieracium-flora inom nämnda provins, som ligger sa inklämd mellan fiera andra och som har en natur sä föga afvikande. Oeksa äro de fiesta här paträffade formerna antecknade för grannprovinserna. Blott ett relativt litet antal nya underarter är anträffadt. Härvid är dock att märka, att det är omöjligt att bestämdt pâstâ, att nämnda landskap är fullständigt undersökt. Annu torde an- träffas mânga nya former? isynnerhet pilosellor, pâ lokaler, som jag ej besökt. Kanske torde jag fram- deles bli i tillfälle att komplettera hvad, som nu med- delas, med ett och annat nytt. Landskapet är som bekant uti sin mellersta del ett slättland, som pâ trenne sidor omgifves af skogiga bergstrakter, hvilka sins emellan tili sitt skaplynne äro tämligen likartade. Uti den följande framställ- ningen följes den af lekt. C. Hartman gifna indel- ningen uti norra, västra, södra och mellersta Närke. Med norra Närke menas sâlunda det skogklädda om- râde, som bildas af Käglan, en utgrening fran Kils- Bot. Not. 1903. 10 146 bergen. Den förra bergstrakten gränsar i norr och öster tili Västmanland och skiljes i söder genom Hjälma- rens och Svartans nedre lopp fran mellersta och i vaster genom Tysslingesjön frän västra Närke. Hit räknas följande socknar: Götlunda, Lillkyrka, Glans- hammar, Bingkarleby, Axberg, Hofsta, Eker, Kil och Gräfve samt örebrotrakten (socknarna Ansta och Läng- bro samt stadens jord). Yästra Närke, till en stör del f}dldt af Kilsber- gen, ligger vaster om Tysslinge- och Logsjön. Kils- bergen na stund om en höjd af 280 meter och stupa ofta brant ned mot närkesslätten. Hit höra följande socknar: Tysslinge, Vintrosa, Hidinge, Knista, Eds- berg (till en del), Qvisbro, Tângerâsa, Nysund, Ska- gershult och Bodarna. Södra Närke är ett skogbergigt högland af 90 — 237 meters höjd öfver hafvet söder om hallsbergs- slätten och sjöarna Tisaren och Sottern. Hit räknas socknarna: Askersund, Snaflunda, Hammar, Lerbäck, Svennevad och Boo. Omgifven af dessa skogiga gränstrakter utbre- der sig närkesslätten med sluttning mot Hjälmaren. Denna slätt är i vaster nâgot kuperad, i midten mera jämn och mot öster en sank kärrmark. Laglandet genomdrages af flere rullstensasar, och dess berggrund hör tili större delen tili den siluriska formationen. Tämligen fullständigt. bevarad är som bekant denna blott pa nagra fa stallen, t. ex. Yxhult och nagra ställen i Asker 1). Detta s. k. mellersta Närke bestar af följande socknar: Edsberg (till en del), Hackvad, Viby, Kräklinge, Hardemo, Täby, Mosas, Kumla, Halls- berg, Almby, Gellersta, Ekeby, Sköllersta, Norrbyäs, Mellösa, Asker och Lännäs. *) Jämf. Sveriges geol. undersökning. Ser. Ca N:o 2 Stock- holm 1902. Samma formation förekommer äfven i västra Närke, t. ex. Latorp. 147 Àf dessa nu uppräknade 42 socknar har ja g gjort Hieracium-exkursioner uti 30. Vissa, mera tacksamma lokaler hafva flere ganger undersökts pâ olika tider af sommaren. Med afseende pâ formernas förekomst till individantal användas de af K. Johansson be- gagnade graderna: sparsamt (ell. enstaka), mâttligt, talrikt, mängdvis ocb massvis. Beträffande särskilda stândorter för Hieracium- former ma meddelas, att âkrar och dikeskanter som vanligt äro rikt klädda af pilosellæ , glomerata , cymosa och stundom äfven suecica. Äfven de fâ former af H. florentinum , som förekomma inom omrâdet, äro tagna pâ dylika lokaler. Rigida vâxa ocksâ ofta pâ dikeskanter men äfven bland smâbuskar af al och vide. En i det närmaste likartad flora finnes ock pâ järnvägs- bankar. Rullstensâsarna äro ofta öfverdragna med en matta af H. Pilosella , H. sabulosorum och Auricula. Pâ lägre ställen, ofta pâ dikeskanter eller lägt belägna ängar, förekomma vanligen mur or a. Mera kögt belägna, steniga löfängar äro däremot bevuxna af silvatica , stundom blandade med murora och rigida. Barrskogarna äro i allmänhet fattiga pâ hieracier, men uti granskog förekomma dock stundom kraftiga gr upper af silvatica. De fiesta lokalerna äro antecknade efter exemplar, som insamlats af författaren, hvilket vid flere dylika lokaler blott angifves vid den sista. Nägra uppgif- ter äro tagna frän skolans herbarium, andra af f. d. eller nuvarande lärjungar. I hvarje sädant fall ha exemplar förelegat och granskats. Till amanuensen H. Dahlstedt, som frän början uppmuntrat mig tili hieraciologiska studier och sedan välvilligt gätt tili handa med räd och upplysningar, far jag frambära mitt hjärtliga tack. Äfven tili dem, som lämnat växtgeografiska uppgifter, fär jag framföra min tacksamhet. 148 Piloselloidea. I. Pilosellina. H. macrolepideum Norrl. *sabulosorum Dahlst. Dahlst. Hier. exs. fase. I, n:o 1. Bidr. I. Torra stallen: rullstensâsar, öppen skogsmark, dikeskanter etc. all man och mass vis. H. auriculœforme. Fr. Dahlst. Bidr. I. Dikeskanter och gräsmattor. I nor. N. Kil, nära prästgarden; Axberg, Dylta; i mell. N. Kumla, nära kyrkan. Talrikt. H. Pilosella L. (coll.) H. *lætevirens Dahlst Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 95. Tafl. I. Fig. 1—3. Læte virescens. Involucrum parvum — mediocre , glandulis minutis et pilis parcis — spar sis obtectum. Rhizoma sat tenue. Stolones (fig. 1) tenues vel médiocres, foliis anguste obovatis vel lanceolatis in- structi, stellati — sat floccosi, sat dense pilosi. Folia rosularia exteriora (fig. 3) spathulato-lingulata, inter- iora (fig. 2) lanceolata — obovato-lanceolata, acuta, supra læte viridia, setulis sparsis, subtus pilis mollibus vestita et floccis canis, densis — sparsis tomentosa. Scapi 1 — 3, 8 — 18 cm. longi, monocephali, pilis par- cis — sparsis, canescentibus vestiti, floccosi, ad basin glandulis minutis, parcis (apice sparsis) instructi. In- volucrum parvum — mediocre, 8 — 10 mm. longum, 5 — 6 mm. latum, cano — dilute atro-viride, basi ovoi- deum. Squamœ interiores et intermediæ 1 — 1,5 mm. latæ, lanceolatæ, dorso obscuro late viridi-marginatæ, apice purpureo-coloratæ, glandulis cerinis basi nigra densis et pilis longis, sparsis basi crassa, nigra obtectæ, dorso basique sat dense, marginibus tenuiter floccosæ, exteriores triangulari-lanceolatæ, patulæ, dilutæ, vix marginatæ. Calathidium 15 — 20 mm. latum, flavum. Ligulœ sublaceratæ. 149 Utmärkande för denna form är den lifligt gröna färgen pa bladens öfversida, de smä eller medelstora blomkorgarna samt de graaktigt och ljust grönsvarta holkfjällen, som äro klädda af gulknappiga, svartfotade glandler och spridda, grofbasiga har. 1) Exemplaren frân Närke afvika stundom genom nästan harlösa holkfjäll. Bland gras uti ängsmark. I nor. N. Ringkarleby, Myrö; Glanshammar, Nyt- tinge ; i väst. N. Tysslinge, Garphyttan (förf.) Mättligt. H. acutulum Dahlst. Dahlst. Adnot, de Hier. Scand. I p. 4. Hier. exs. fase. IV, n:o 4. Skiljes enligt Dahlstedt frân H. *exacutum Nokrl. genom saknaden af har pa skaft och holkar. Kom- mer äfven genom sina smä korta glandler nära H. linguatum , som dock utmärkes af sina tunglika blad. Frân H. leetevirens skiljes den bland annat pa -sina smalare och spetsigare blad. Berg och öppna, soliga sluttningar. I nor. N. Axberg, Ab}d)erget; i vast. N. Ska- gershult, Hasselfors; Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Halls- berg, pa järnvägsbanken (förf.). Mattligt. H. * laxi squamum Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. II, n:o 10. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 88, Cent. VII, n:o 1 — 2. Rosettbladen variera till form och storlek. An äro de inre bladen lansettlika, spetsiga, än nästan spadlikt tunglika. Frân en solig lokal äro de smala, jämnbredt lansettlika, fasta och styfva. Holkarnas glandler äro vanligen fina. Stundom äro de dock gröfre, i hvilket fall dock dessa former till öfriga ka- raktärer likna en typisk H. laxisquamum. i) Beskrifningen är i samrâd med H. Dahlstedt gjord efter exemplar frân Ostergötland. Äfven har amanuensen DAHLSTEDT godhetsfullt genomsett beskrifningarna af de af honom förut naran- gifna H. acrophylloides och H. magnifolium. 150 Förekoramer oftast pâ torra backar med sparsam gräsyäxt. Ar denna senare frodigare, blifva ofta ro- settbladen bredare. I nor. N. Längbro, Carlslund; i vast. N. Skagershult, Hasselfors; Hidinge, Svenshyt- tan; Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Viby, Gerasen; i söd. N. Svennevad, nära kyrkan (förf.) Talrikt — mängdvis. ß minutistolonum n. var. Stolones microphylli. Folia lanceolata — lineari- lanceolata. Involucrum parvum, 8—9 mm. lon- gum. I mell. N. Asker, Kilsmo, pâ järnvägsbanken (förf.). Sparsamt. H. * glaucopsarum n. subsp. Tafl. I. Fig. 4—7. Prasino-glaucescens. Involucrum sat minutum , cano- glancescens , albido-pilosum. Rhizonia sat tenue. Folia basalia rosularia j- oblonga, basi in petiolum attenuata, exteriora (fig. 4) obovato-oblouga — lingulato- oblonga, interiora (fig. 5, 6) oblonga — oblongo-lanceolata — obovato-lan- ceolata, breviter acuta vel acuminata — obtusa, omnia integerrima, supra prasino-glaucescentia, pilosa (pilis c. 3 mm. longis), subtus canescentia vel tomento tenui cano-virescentia — glaucescentia, pilosa. Stolones (fig- 7) subgraciles, ad 17 cm. longi, pilosi, foliis de- crescentibus,lingulatis — obovato-oblongis instructi. Scapi ad 17 — 28 cm. alti, monocephali, graciles, flexuosi, 1 ruberule virescentes, stellato-floccosi, pilis c. 2 mm. longis, glandulis minutis, superne densis, basin ver- sus raris — rarissimis obtecti. Involucrum sat mi- nutum, 9 — 10 mm. longum, 5 — 7 mm. latum, cano-glaucescens. Squamae 1 ,25 mm. latæ, floccosæ, glandulis minutissimis, incoloratis, raris — rarissimis, pilis albidis, basi nigra densis obtectse, exteriores subconcolores, interiores et intimæ viridi-marginatæ, apice conspicue et valde purpureo-coloratæ. Ca- 151 lathidiüm 20 — 25 mm. latum, citrinum — flavum. Ligidœ marginales _b laceratæ, extus valde purpureo- vittatæ. Liknar nâgot H. adpressifloccum Dt. men skiljes fran denna genom sin lökgröna — blagröna färg, mindre, mera hariga holkar och smalare blad samt ljusare blommor. Pa sandig, stenbunden mark äro rosettbladen sma och tilltryckta, högre upp bland graset pa fetare jord- man bli bladen gröfre och upprättstaende. Dock bi- behälla de sin blagröna färg, och holkarne hafva den karaktäristiska beklädnaden. En dylik pa växtplatsen beroende, växlande bladställning är som bekant myc- ket vanlig hos rosettblad och har tili uppgifb att mo- dérera transpirationen. Dikeskanter etc. I nor. N. Funnen i närheten af Adolfsberg sö- der om Örebro; mell. N. vid Askog i Almby (förf. 1898). Sparsamt. H. Hcucopsarum Dahlst. forma Dahlst. Bidr. I. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, u:o 85. At’viker fran den typiska formen fran Östergöt- land genom ljusare blommor. Varierar för öfrigt tili bladform och beklädnad. Stundom äro rosettbladen breda, tunglika — spadlika. Torra stallen berg, dikeskanter, betesmarker etc. I nor. N. Grlanshammar, Nyttinge; Axberg, Dylta; Längbro, Carlslund; Örebro, Reträtten, Södra sand- gropen, Adolfsberg: i vast. N. Skagershult, Hassel- fors; i mell. N. Almby, Sundby; Kumla; Hallsberg; Lännäs; Asker, Kilsmo (förf.). Talrikt. H. *subvenustum Dahlst. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 89. Liknar ganska mycket H. venustum Dahlst. men har mera storbladiga stoloner samt längre har och gland- ler pa #holkarna. I ängar. 152 I nor. N. Bingkarleby, Myrö; i vast. N. Tyssl., Garphyttan (förf.). Mâttligt. H. * villipes Dahlst. forma. Dahlst. Adnot, de Hier. Scand. pag. 6. Hier. exs. fase. IV, n:o 6. Afviker frân hufvudformen genom mindre blom- korgar och mera utdragna korgskaft samt smalare blad. Ar möjligen en särskild underart men föres tills vidare hit. Berg och andra torra stallen. I nor. N. Kil, nära prästgarden; Axberg, Aby berget; Örebro, Adolfs- berg; i söd. N. Lerbäck, Asbro (förf.) Mâttligt. H. * pulchriforme n. subsp. Tafl. II. Fig. 8—10. Virescens. Stolones microphylli. Squamae involucri viridi-marginatae . Mhizoma sat tenue. Stolones (fig. 10) graciles et breves, microphylli, pilis mollibus sat densis — den- sis vestiti, floccosi vel dense floccosi, cano-virescentes. Folia rosularia exteriora (fig. 8.) spathulato-lingulata, interiora (fig. 9) lanceolata — elongato-lanceolata, in petiolum latum et elongatum attenuata, breviter acuta, supra viridia, setulis sparsis, subtus pilis sat rigidis vestita et sparse — sat dense floccosa, subviridia — cano-viridia. Scapi 1( — 2), 4 — 8 cm. longi, mono- cephali (raro furcati), pilis basi nigra vel setulis spar- sis— sat densis vestiti, floccosi, superne tomentosi, glandulisque sat densis obtecti. Involucrum parvum — mediocre, 8 — 9( — 10) mm. longum, 5 — b mm. la- tum, basi ovoideum, cano-viride — glaucescenti-viride. Squamae lanceolatæ, exteriores breves, interiores elon- gatæ, late viridi-marginatæ, dorso floccoso pilis glan- dulisque basi nigra densis obtecto, in apicem brevem, obtusum, sat floccosum et purpureo-coloratum protractæ. Calathidium 20 mm. latum, citrinum. Ligulçe haud vel sublaceratæ. 153 Utmärkt af de korta, enstaka korgskaften, de brokiga holkarne, som hafva bredt grönkantade holk- fjäll, samt de smala, friskt gröna bladen. Liknar rätt mycket TL pulchrum Dahlst., som är tagen i Dal, Skalleruds socken, af P. A. Larsson. Fran denna synes den dock tydligt skild genom de smalare och spetsigare bladen och de kortare holkarne samt holkfjällens form och beklädnad. H. pulchri- forme har nämligen kortare fjäll, klädda af kortare glandler och utdragna uti en kort, trubbig, stjärn- luden spets. Pa sluttande gräsmark. I nor. N. Örebro, Adolfsberg, i vast. N. Knista, Fjugesta (förf. 1899). Mattligt. H. "dodrantale Norrl. ß robustipilosum n. var. Pii. bor. Hier. exs. II, n:o 23. Tafl. I. Fig. 11, 12. Tafl. II. Fig. 13. Stolones fere homophylli. Involucrum pilis mollibus et glandulis obscuris sat densis vestitum. Rhizoma crassiusculum. Stolones (fig. 13) bre- viores, fere homophylli, foliis magnis spathulato — obovato-lanceolatis — lingulato-lanceolatis instructi. Fo- lia rosularia prasina, exteriora (fig. 11) lingulato-spathu- lata, obtusa — late oblonga, interiora (fig. 12) late lan- ceolata — oblongo-lanceolata, supra setis sparsis, subtus virenti-tomentella — subcana. Scapi 1 — 3, monoce- phali, sat crassiusculi, 20 cm. alti, curvato-flexuosi, albido-pilosi et stellati, superne glandulis obscuris, cras- sis vestiti. Involucrum magnum vel sat magnum, 10 — 11 mm. longum, 7 — 8 mm. latum, basi ovato-rotun- datum, atro-canescens. Squamce exteriores obtusae, in- teriores lanceolato-lineares, acutæ, + viridi-marginatæ, pilis mollibus basi nigra, sat densis et glandulis ob- scuris, sat densis vestitæ et dorso densiuscule, margi- nibus leviter floccosæ. Calathidium magnum (30 mm.), flavum. Ligulce marginales haud laceratæ, purpureo- vittatæ. 154 Donna Pilosella-form karaktäriseras af de korta, storbladiga stolonerna med n. likformiga oller knappt decrescerande blad, af de styfva, bâgbëjda korgskaften och af de breda, svartgrâa holkarna, som jämte skaften äro tätt klädda af lânga, hvita, svartfotade hâr och tämligen täta glandler samt stjärnludd, mest pâ fjäl- lens midt. Star ganska nära H. dodrantaie Norrl., frân hvilken den skljes genom de lânga och tâta hâr en pâ holkar och holkskaft. Afven pâ exemplaren uti Norrlins exsickater uppträder ett och annat hâr pâ holkarna, hvilket tyder pâ att ofvanstâende form frân Närke bäst torde uppfattas sâsom varietet af hufvud- formen. Funnen uti en gräsrik äng. I vast. N. Tysslinge, G-arphyttan (förf. 1894). Mâttligt. H. * tephrinocephalum n. subsp. Tafl. XII. Fig. 81—85. Furcation vel monocephalum. Involucrum sat medi- ocre, stellatum , vix glandulosum , dense pilosum. Bhizoma sat crassum, elongatum. Stolones sub anthesi 3 — 5 cm. longi, (fig. 85) subgraciles, floccosi, pilis albidis, sat densis vestiti, foliis haud decrescenti- bus instructi. Folia rosularia supra læte v. dilute viridia, setulis sparsis, subtus cano-viridia, pilis (præ- cipue in nervo dorsali) gracilibus adspersa, floccosa — stellata, exteriora (fig. 81, 82) ovata — spathulato- lingulata, interiora (fig. . 83, 84) lanceolata — elon- gato-lanceolata, acuta, in petiolum sensim attenuata. Scapi 8 — 10( — 15) cm. alti, sat graciles et flexuosi, cano — rubro-virescentes, furcati vel monocephali, inferne stellati, glandulis raris et pilis sparsis, superne floc- cosi, glandulis densis et pilis grisescentibus — albido- grisescentibus basi nigra dense vestiti. Involucrum sat mediocre, 9—10 mm. longum et 6 — 7 mm. latum, grisescens — grisescenti-viride. Squamœ ad 1 — 155 1,25 mm. latæ, exfceriores breviter lanceolatæ, vix marginatæ, floccosæ, subpatulæ, interiores et. intimæ elongato-lanceolatæ, late viridi-marginatæ, dorso Stel- la to et pilis griseis basi nigra vestito, glandulis raris, immixtis, in apicern longum, coloratnm, stellatum vel subnudum, sæpe curvatum protractæ. Calathidium oi- trinum, ligulis marginalibus haud laceratis, extus pur- pureo-striatis. Utmärkande för denna Pilosella-form âro de korta, fina stolonerna med nästan upprätta, ej decrescerande blad, de smala, in. 1. m. rent gröna rosettbladen samt de ofta gaffelgreniga korgskaften med sma eller me- delstora, af lânga bar gräa holkar. Ofta är det ej tyd- lig gräns mellan harens mörka bas och ljusare spets, utan denna senare synes mer eller mindre graaktig, hvarigenom holkarna fâ en egendomlig gräaktig färg. Mellan hären äro sma glandler inblandade. Formen pa- minner nâgot om II. auriciilœ forme men är genom holkarnas beklädnad tydligt skild fran denna. Är möjligen liksom sistnämnda art en hybrid mellan na- gon Pilosella-form och H. Auricula. Ängsbackar och sluttningar. I nor. N. Glans- hammar, Nyttinge (1899); Hofsta (nâgot afvikande form) (förf.). Sparsamt — mattligt. H. * furciferum Dahlst. ß simplex n. var. Tati. XI, XII. Fig. 86—89. Molle et læte virescens. Tnvolucrum mediocre , grises- cens , dense xnlosum. Rhizoma sat crassum, elongatum. Stolones sub anthesi 3 — 6 cm. longi (fig. 89), subgraciles, floc- cosi, pilis albidis, sat densis vestiti, foliis decrescenti- bus instructi. holia rosularia supra læte viridia, se- tups sparsis, subtus cano-viridia, pilis gracilibus vestita, floccosa — stellata, exteriora (fig- 86) spathulato- lingulata, intermedia (fig. 87) obovato-oblonga, ob- tusa vel breviter acuta, intima (fig. 88) lanceolata, 156 acuta, in petiolum sensira attenuata. Scapi 6 — 15 cm. alti, sat graciles et flexuosi, virescentes — rubro- virescentes, sæpissime monocephali, inferne et medio floccosi — stellati, glandulis sparsis — densis et pilis albidis, densis, superne floccosi et glandulis pilisque crebris obtecti. Involucrum mediocre, 10 — 11 mm. longum, 6 — 7 mm. latum, grisescens. Squamœ 1 — 1,25 mm. latæ, exteriores breviter lanceolatæ, floccosæ et dense pilosæ, interiores et intimæ lineares vel lineari- lanceolatæ, late viridi-marginatæ, dorso floccoso et pi- lis albidis vel griseis vestito, glandulis sparsis — sat densis, immixtis, in apicem stellatum, vix coloratum protractæ. Calathidium 2 cm. latum, citrinum. Ligulœ marginales laceratæ, extus purpureo-striatæ. Har i motsats till hufvudformen enkla, sällan gaffelgreniga korgskaft. Utmärkt genom alla delars mjukhet, som isyn- nerhet visar sig uti de flere gângar bôjda korgskaf- ten, samt den lifligt gröna, nâgot ljusa färgen pà bla- dens öfversida. De mellersta holkfjällen äro oftast jämnbreda med hären vanligen tätt bopade under spet- sarna, bvilken senare karaktär ger holkarna ett brokigt utseende. Pâminner tili holkarnas beklädnad nâgot om H. leucopsarum , tili växtsätt och utseende i det hola mest om H. hirtulum Dahlst. Frân denna senare skil- jes den pâ de korta, smalbladiga stolonerna, de större holkarna, de upptili tätt och grof't glandulösa korg- skaften samt de tydligt lacererade kantblommorna. Dikeskanter. I nor. N. Örebro, nära Sommarro (förf. 1903). Mattligt. H. *semiradians Norrl. Pil. boreal.; Herb. Pilos. feun. II, n:o 116. Hier, exs. II, n:o 9. ß pilosius n. var. Tafl. II. Fig. 14—17. 157 Folia anguste lanceolata. Involucriim magnum , glandulis creberrimis et pilis demis obtectum. Bhizoma sat tenue. Stolones (fig. 1 7) elongati, sat crassi, sæpe flagelliformes, pilis mollibus, longis, creberrimis vestiti, dense tomentosi, foliis acutis, haud multum decrescentibus instructi. Folia rosularia dilute prasina, exteriora (fig. 14, 15) ovato-oblonga — ob- longo -lanceolata, intermedia et intima (fig. 16) an- guste lanceolata, acuta, omnia supra setulis mediocri- bus, sparsis, subtus pilis longis, mollioribus, densiuscu- lis vestita, cano-tomentosa — tomentella. Scapi 2 — 5, monocephali, 15 — 30 cm. alti, dense stellati et pilosi, superne floccosi et glandulis densis — crebris obtecti. Involucrum sat magnum, 10 — 11 mm. longum, 6 — 7 mm. latum, basi ovoideum, griseo-virescens. Squamœ lanceolatæ — lineari-lanceolatæ, 1,5 mm. latæ, viridulæ, in apicem subulatum, coloratum protractæ, floccosæ, glandulis creberrimis et pilis albidis, densis — crebris vestitæ. Calathidium magnum, flavum — citrinum. Li- gules marginales stria plerumque sat brevi pictæ, sublaceratæ. Utmärkande för denna form äro de grofva, langt ocli tätt bâriga stolonerna, som stundom äro utbildade till flageller, de smala, spetsiga rosettbladen, som of- van äro ljust lökgröna, under hvitfiltade och lâng- hâriga, samt de tämligen stora, grâgrôna blomholkarna. Holkfjällen äro tätt klädda med glandler och ljusa hâr, som ge dem ett grâaktigt utseende, och med ett stjärnludd ända till den utdragna, rödfärgade spetsen. Ofverensstämmer i hufvudsak med ex. i Norrlins of van citer ade exsickater af H. semiradians Norrl. men afviker genom större harighet. Detta gäller isyn- nerhet holkarna, som pa ofvan nämnda exsickatexem- plar endast äro klädda af glandler. Bland svenska Pilosella-former kommer den tili allmänna utseendet och holkarnas färg ganska nära H. firmistolonum Dahlst. Fran denna senare skiljes den genom de ytterst smala 168 bladen, de starkare hariga stolonerna och de subla- cererade kantblommorna, hvilken senare karaktär blott förekommer hos afvikande former af H. firmistolonum. Pa öppna marken pâ kalk. I vast. N. Tysslinge, Hökerkulla. (förf. 1900). Talrikt. H. * poliochlor um Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. I, n:o 4. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 86. Ängar och dikeskanter. I nor. N. Örebro, Adolfsberg; i mell. N. Viby, Vretstorp (förf.). Talrikt. ß odontophorum n. var. Rhizoma crassum. Folia late dentato-serrata. Denna egendomliga form igenkännes pa den grofva och langa rotstocken samt de groftandade eller grof- sagade bladen. Sandig järnvägsbank. I vast. N. Skagershult, Porla (förf. 1891), Mattligt 11. * firmistolonum Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. IV, n:o 2. Varierar rätt mycket tili bladform, harighet och stolonernas längd. Salunda äro bladen än smalt, än bredare lansettlika. Yanligen äro bladkanterna hel- bräddade men stundom tydligt tandade sâsom pâ H. atrovillosulum. Hos en dylik form, som växte uti en sandgrop vid Kils prästgard, befanns tandningen tyd- ligare framträdande pâ exemplar, insamlade 1897, än pâ dem, som tagits pâ samma ställe 1892. Hos en form fran Axberg, växande i sandig skogsmark, äro stolonerna korta med sma, ovala blad, som ge den ett främmande utseende. Holkarnas färg och bekläd- nad tyda dock pâ, att nämnda form tillhör H. firmi- stolonum. Korgskaften äro ofta tätt langkariga men äfven med spridda eller tili och med utan här. Stun- dom äro holkarna n. utan har och blott beklädda af gulaktiga glandler. 159 Öppna, soliga stallen pa bara gruset eller bland sparsam gräsväxt. I nor. N. Kils prästgärd; Axberg; Glansham- mar, Nyttinge; Örebro, Hjärsta, Adolfsberg, Reträtten; i vast. N. Hidinge, Svenshyttan, Hidingebro; Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Mellösa, Göksholm; Almby, Sundby; Kumla, Yxhult (förf.). Talrikt. H. *subcrassescens Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. II, n:o 5. Dikeskanter. I nor. N. Örebro, Adolfsberg (förf.); Längbro, Hagaby (T. Svedbekg). Sparsamt. H. atrovillosulum Dahlst. Dahlst. Hier. exs. fase. I, n:o 13, fase. II, n:o 6, Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 79, 80, 82. Torra stallen och ängar. I nor. N. Örebro, nära Kruthuset; Axberg, Dylta (förf.); Götlunda (C. A. Vestlund); Glanshammar, Nyt- tinge; Kils prästgärd; i vast. N. Tysslinge, Garphyt- tan; Hidinge, Hidingebro; i mell. N. Almby, Sundby; Kumla; Sköllersta, Käfvesta; i söd. N. Svennevad, nära kyrkan (förf.); Askersund (0. Wijkström). Talrikt. H. *acrophyïluM Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Öppna platser. I nor. N. Axberg, Dylta (förf.). Sparsamt. Utom När. vid Frövi. H. *acrophylloides Dahlst. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 98. Tad. III. Fig. 22, 23. Tall. IV. Fig. 24—26. Robustum virescens. Involucrum magnum , atro-vi- rescens , dense glandulosum. Rhizoma sat crassum. Stolones (fig. 26) elongati, stricti, cano-tomentosi, pilis albidis, mollibus obtecti; foliis decrescentibus, lanceolatis, acutis vel obtusis, supra viridibus, setulis sparsis, subtus cano-floccosis, pilis al- bidis vestitis instructi. Folia rosularia exteriora (fig. 160 22, 23) obovata, breviter acuta vel obtusa, interiora (fig. 24, 25) lanceolata — obovato-lanceolata, acuta vel mucronata, omnia supra viridia, setulis sparsis, subtus cano-viridia, floccosa, pilis albidis obtecta. Scapi 1- — 6, crassi, monocephali, ad 35 cm. alti, 1 — 2-squamosi, stel- lati, inferne sparse, superne densiuscule et sub invo- lucro dense glandulosi et floccosi, pilis (raris vel) nul- lis instructi. Flagella sæpe evoluta. Involucrum mag- num, 10 — 12 mm. longum, 6 — 7 mm. latum, atro- virescens. Squamœ plurimæ 1,50 — 1,75 mm. latæ, vi- ridi-marginatæ, glandulis densis — crebris vestitæ, dorso =b floccoso, depilatæ, exteriores breves, laxæ, interiores lineari-lanceolatæ, comatæ, in apicem stellatum, vix co- loratum protractæ. Calaihidium 20 — 25 mm. latum, sulphur eo-citrinum. Ligulæ laterales sat laceratæ, pur- pur eo-vittatæ 1). Närkesformen öfverensstämmer i hufvudsakli- gaste karaktärer med exemplar i Dahlstedts ofvan anförda exsickatverk. Holkfjällens glandler synas pâ exemplaren frân Närke längre och tydligt gula. Stjärn- luddet är pâ holkfjällen mindre framträdande än pâ exemplaren frân Daisland. Utmärkande för bâda for- merna är den grofva växten, de utdragna och styfva stolonerna, som ofta ôfvergâ uti flageller, de talrika, grofva rosettbladen, som under äro grägröna af täm- ligen glest stjärnludd, och de breda holkarna, som jämte holkskaftens ôfre del äro tätt glandelhâriga utan hâr. Öppna ängar och rullstensâsar. I väst. N. Tysslinge, Garphyttan; i mell. N. Hallsberg, nära Stationen (förf.). Mättligt. H. Hinguatum Dahlst. Dahlst. Adnot, de Hier. Scand. pag. 5. Hier. exs. fase. IV, n:o 5. Varierar rätt mycket tili holkar och blad. An *) Beskrifningen gjord efter ex. fr. Daisland. 161 äro holkarna tätt klädda af medelstora gula — mörka glandler n. utan har, än glest — tätt hariga. Bla- den äro antingen ntdraget tunglika eller korta, nä- stan aflängt — ovalt tunglika. I senare fallet närmar den sig till utseendet ganska mycket H. distantilingua Norrl. (J. P. Norrlin Pii. bor. Hier. exs. II, n:o 18) Blommor gula — ljusgula. Öppna, sparsamt gräsbevuxna platser, dikeskan- ter etc. I nor. N. Örebro, Oset (I. Almström), Carlslund och Bynninge (förf.); i mell. N. Lännäs, Hampetorp (förf.). Talrikt H. *spathuliferum n. subsp. Tail. V. Fig. 33—36. Folia spathulata , in petiolum curtum , alatum decur- rentia. Involucrum parvum , cano-viride. Rhizoma sat tenue. Stolones (fig. 36) graciles, elongati, foliis sparsis et pilis brevibus instructi. Folia (fig. 33 — 35) rosularia spathulata, in petiolum curtum, alatum decurrentia, supra viridia setulis sparsis, sub- tus prasina vel prasino-glaucescentia, pilis longis, spar- sis vestita, tomentosa. Scapi monocephali, 1 — 4, erecti, 12 — 28 cm. longi, + floccosi, glandulis sparsis, superne densioribus et pilis raris vestiti. Flagella sæpe evo- luta. Involucrum parvum, 8 — 9 mm. longum, basi ovoideum, cano- viride. Squamæ exterior es breviores, interiores lanceolatæ, bre viter acutæ, 1,25 — 1,50 — 2 mm. latæ, pallide viridi-marginatæ (exteriores albido- marginatæ), ad apicem comosum cano-tomentosæ, dorso glandulis densis et pilis sparsis vestitæ. Calathidium flavum — citrinum, 15 — 20 mm. latum, ligulis margi- nalibus, extus stria intense purpurea brevi coloratis, sublaceratis. Utmärkande för denna särdeles vackra form äro de korta spadlika bladen, som hastigt afsmalna till ett kort, vingadt skaft, hvilket är 4 — 6 ganger sa smalt som bladskifvan. Bladen äro ofvan gröna, under lök- Bot. Not. 1903. 11 162 gröna — blagröna med ett tätt ludd af stjärnhar och glesare, längre har. Holkarna äro sma, gragröna af ett nästan brokigt utseende af de ljuskantade, bredt lansettlika fjällen. Af dessa äro de inre ljust grön- kantade, de yttre, särdeles mot basen, hvitkantade, alla efter heia sin längd mer eller mindre tätt stjärnludna och med en hârtofs i spetsen. I midten är ett bredt bälte af tätt ställda glandler och mer eller mindre talrika här. Pä berg. I nor. N. Axberg, Abyberget (förf. 1894). Spar- samt. H. *multiscapum n. subsp. Tafl. IV. Fig. 27, 28. Tafl. V. Fig. 29—32. JRigidulum. Folia spatliidato-lingulata. Involucrum mediocre , cano-virescens. Rhizoma tenue, =t elongatum. Stolones (fig. 30) elongati, stricti, crassiusculi, foliis parvis, lanceolato- lingulatis, decrescentibus instructi, pilis longis, molli- bus vestiti, densiuscule floccosi. Folia rosularia (fig. 27 — 29) spathulato-lingulata, obtusa — acutiuscula vel breviter mucronata, crassiuscula, supra sparsim setu- losa, viridia, sæpe rubro-maculosa, subtus nervis sæpe sat conspicue prominentibus, cano-viridia, floccosa — laxe cano-tomentosa, sparsim pilosa. Scapi numerosi 4—8, 12 — 18 cm. alti, monocephali, stellati, superne floccosi, glandulis cerinis et pilis sparsis instructi, db colora ti. Involucrum mediocre, cano-virescens, 10 mm. longum, 6 — 7 mm. latum. Squamæ plurimæ 1,5 mm. latæ, viridi-marginatæ, glandulis cerinis et pilis spar- sis obtectæ et sat floccosæ, exteriores breves, laxæ, in- teriores sublanceolatæ, longe acutæ, in apicem colora- tum protractæ. Calathidium 20 — 25 mm. latum, citrinum — flavum. Ligulæ marginales purpureo-vit- tatæ, haud vel sublaceratæ. Denna form är ganska utmärkt genom sina styfva, fasta, tunglika blad, som ofta äro rödfläckiga och 163 under tätt filtludna. De yttre holkfjällen äro utsta- ende, alla langt ned rödspetsade och tätt stjärnludna (hos hufvudformen) äfyen uti fjällens spetsar. Öppna, sparsamt gräsbevuxna stallen. I nor. N. Kils prästgard; Grlanshammar, Nyt- tinge; i mell. N. Lännäs, nära gästgifvaregarden ; i söd. N. Lerbäck, Asbro (förf.). Mattligt. ß luxurians. Robustum et virescens. Folia (fig. 31, 32) spa- thulata — obovato-oblonga. Involucrum 10 — 13 mm. longum, 9 mm. latum, basi rotundatum. Squamce glan- dulis crassis et pilis, sparsis — densis obtectæ, dorso sparse floccoso in apicem nudum vel sparse stellatum, coloratum protractæ. Skiljes fran hufvudformen af H. multiscapum ge- nom gröfre växt och mindre stjärnludna holkfjäll, som löpa ut i en naken eller n. naken spets. Dikeskanter. I nor. N. Örebro norr om staden: Axberg, Dylta; i mell. N. Mellösa, Göksholm (förf.). Mattligt. H. *atroepilosum n. subsp. Tafl. III. Fig. 18—21. Folia subtus dense floccosa. Involucrum glandulis densis — creberrimis vestitum , epilosum vel parce pilosum . Rhizoma sat tenue. Stoloncs (fig. 21) elongati, graciles, sparsifolii, foliis mediocribus instructi, floc- cosi — dense floccosi, molliter pilosi. Folia rosularia viridia, supra pilis vel setulis sparsis vestita, subtus sparse — dense pilosa, dense floccosa, exteriora (fig. 18) obovato-lanceolata, integra vel denticulata, interiora (fig. 19, 20) oblanceolata, sæpe denticulata. Scapi 1 — 4, ad 25 cm. alti, recti, monocephali, epilosi (raro pilis sparsis instructi), zb crassiusculi, superne colorati, inferne floccosi, glandulis sparsis — densis vestiti, sub involucro tomentosi, glandulis creberrimis obtectir Fla- gella sæpe evoluta. Involucrum sat magnum, 10 — 12 mm. longum, 6 — 7 mm. latura, atro-grisescens. Squamce 164 imbricatæ, exteriores triangulari-lanceolatæ, intermediæ lanceolatæ, anguste viridi-marginatæ, intimæ lineari- lanceolatæ, late viridi-marginatæ, omnes dorso basique usque ad apicem coloratum dense floccosæ, marginibus sparse stellatæ, glandulis creberrimis obtectæ, epilosæ vel parce pilosæ. Calathidium sat magnum, 25 — 80 mm. latum, citrinum. Ligules marginales extus roseo- purpureæ, baud laceratæ. Denna Pilosella-form star rätt nära H. atrovillo- suliim *) tili det allmänna utseendet men är dock val skild genom härlösa eller nästan harlösa bolkar, bredt grönkantade iure holkfjäll och pâ undersidan tätt stjärnludna blad. En närmare undersökning ger ock vid banden, att korgskaften baf'va en mot bolkfj allen svarande beklädnad. Salunda sakna korgskaften har bos nyss beskrifna form (stundom finns ett och annat enstaka), da däremot bos H. atrovillosulum baren äro talrika. I stället för vanliga bar äro glandlerna väl utvecklade bos H. atroepilosum äfven pâ korgskaftens basala del, där de bos II. atrovillosulum blott före- komma enstaka. Stenig mark. I nor. N. Örebro, Skebäck vid kanalen (förf. 1898). Mattligt. Jag bar baft tillfälle att där äterfinna den hvarje sommar och iakttagit, att den bibehallit sig konstant. Blott i kvantitativt afseende har nagon olikhet för- sports, da den under torra somrar har mindre blad och korgar. Utom omradet paträfFades denna form vid Källvik i Smäland, Loftahammars socken. Den före- kom där i ganska stör mängd bland gräset pâ en sandig sluttning. II. *furviceps Dahlst. Dahlst. Bidr. I Hier. exs. fase. I, n:o 11, 12. *) I början uppfattade jag den sâsom en var. af H. atrovil- losulum Dahlst., till dess amanuensen H. Dahlstedt. hade god- heten meddela noig, att dessa bada former voro väl skilda. 165 Öppna backar. I nor. N. Kil, Klockhammar och Ullavi klint (förf.). Mattl. — talr. H. *tapeinum Dahlst. Dahlst. Bidr. I Hier. exs. fase. II, n:o 1 . Pa torra backar med sparsam gräsväxt. I nor. N. Kils prästgard (förf.). Sparsamt. H. ceruginicolor Dahlst. Dahlst. Bidr. I Hier. exs. fase. II, n:o 2, 3. Solöppna platser. I nor. N. Kils prästgärd; Axberg, Dylta ; Örebro, Adolfsberg; i väst. N. Hidinge, Svenshyttan; i mell. N. Almby, Sundby; Lännäs, Hampetorp; Hallsberg (förf.). Mattligt. H. *crassescens Dahlst. Dahlst. Bidr. I Herb. Hier. Scand. Cent. VI, n:o 71, 72. Varierar med afseende pa bladens form, styfhet etc. Stundom finnes ett tydligt stjälkblad med bred skifva. I trakten af Örebro har jag funnit följande former : « högväxt med ianga, grofva glandler i holkarna; ß kortväxt med svarta, stora glandler ; y kortväxt med sma, hvita glandler. De tätt sällda, trubbiga rosettbladen och den lang- häriga, galfelgreniga stjälken karaktärisera dessa for- mer sâsom tillhörande samma underart. Pörekommer pa fet, kalkhaltig, lerig eller sten- bunden, sandig jordman. Ar omkring Örebro en bland de allmännaste Pilosella-formerna. I nor. N. Kils prästgard; ßingkarleby, Myrö; Glanshammar, Nyt- tinge; Örebro, flerstädes t. ex. Adolfsberg; i väst. N. Tysslinge, Latorp och Garphyttan ; Skagershult, Porla ; i mell. N. Asker, Kilsmo (förf.). Utom Närke funnen vid Frövi. H. * vires eens Fr. I nor. N. Axberg, Dylta; Gräfve by, vid järn- 166 vägsstationen ; Örebro, Sommarro (förf.), Norra sand- gropen. (T. Svedberg). H. *subtiliceps Dahlst. ß robustius n. var. Tafl. VI. Fig. 37—40. Obscure virescens. Folia spathulato-lingulata vel lingu- lata. Scapi furcati. Rhizoma sat tenue. Stolones (fig. 40) foliis lan- ceolatis, decrescentibus instructi, sat dense albido-pilosi, densinscule floccosi. Folia exteriora (fig. 37) spathu- lato-lingulata, parce pilosa, subtus leviter stellata, in- termedia et intima (fig. 38, 39) dr obovato — lingu- lato-lanceolata vel lingulata, obtusa vel acutiuscula, supra obscure viridia, sparsim setulosa, subtus cano — glauco-viridia, sparsim pilosa, sat densiuscule floccosa. Scapi 8 — 25 cm. alti, furcati, pilis dt densis obtecti, inferne virescentes, stellati, superne colorati, floccosi, glandulis crebris vestiti. Involucrnm sat mi nutum, 8 — 10 mm. longum, 6 — 7 mm latum, atro- vir es cens. Squamae plurimæ 1,5 mm. latæ, viridi-marginatæ, floc- cosæ, glandulis nigris vel cerinis, densis — crebris et pilis nullis vel raris — sparsis obtectæ, exteriores obtu- siusculæ, breves, intermediæ longe acutæ, intimæ subu- latæ. Calathidium flavum — citrinum. Ligulce margi- nales vix laceratæ, late purpureo-vittatæ. Star ganska nära H. linguatifolium , frân hvilken den skiljes pâ den mörkgröna fârgen samt de vid basen smalare holkarna, som af de mörka glandlerna erhâlla en svartgrön fârg. Pâ en järnvägsbank. I mell. N. Kumla station (förf. 1900). Sparsamt. H. * linguatifolium n. subsp. Virescens. Folia spathulato-lingulata vel lingulato- lanceolata. Scapi furcati. Bhizoma sat tenue. Stolones foliis lanceolatis, decrescentibus instructi, sat dense albido-pilosi, den- 167 siuscule floccosi. Folia exteriora spathulato-lingulata, obtusa, parce pilosa, subtus le viter stellata, interiora zh elongato — lingulato-lanceolata vel lingulata, obtusa vel acutiuscula, supra viridia, sparsim et longe setulosa, subtus sparsim pilosa, sat densiuscule floccosa, dilute cano-viridia, nervis sæpe prominentibus. Scapi 8 — 12 cm. alti, sæpissime furcati, stellato-floccosi, pilosi, su- perne glandulis densis, cerinis obtecti. Involucrum sat minutum, 7 — 8 — 10 mm. longum, 5 — 7 mm. latum, cano-virescens. Squamœ plurimæ 1,5 mm. latæ, dorso zh late obscuro, zh stellato -floccosæ, glandulis cerinis, densis et pilis nullis vel raris — sparsis obtectæ, exte- riores obtusiusculæ, breves, interior es longe acutæ, intimæ subulatæ. Calathidium 20 mm. latum, flavum — citrinum. Ligulœ marginales vix laceratæ, zh pur- pureo-vittatæ. Utom med föregäende är denna form äfven be- shäktad med H. *suivalense Norrl. Frân denna se- nare skiljes den genom ej hvitkantade holkfjäll och uppböjdt nerviga, mera filtludna blad. Synes ock stâ nära H. linguatum Dahlst., som dock vanligen har enkla korgskaft och smalare holkfjäll samt mera trub- biga rosettblad. Rullstensâs. I mell. N. Hallsberg (förf. 1895) H. *magnifolium Dahlst. Dahlst. Herb. Scand. Cent. VI, n:o 75. Tall. VI. Fig. 41—44. Tad. VII. Fig. 45. Prasino-œruginosum. Folia spathulata , maxima. Scapi furcati , dense pilosi. Phizoma sat crassum. Stolones (fig. 45) elon- gati, sat crassi, fere homophylli, pilis albidis, patenti- bus atque mollibus vestiti, foliis lingulato-elongatis in- structi. Folia basalia rosularia maxima, exteriora (fig. 41, 42) breviter spathulata, interiora (fig. 43, 44) obovato-oblonga, ad 25 -30 mm. lata, in petiolum latum attenuata, apice rotundata — obtusa vel brevis- 168 sime mucronata, prasino-æruginosa, supra subglabra, in petiolo setulis sparsis vestita, subtus subpilosa (præ- cipue in nervo dorsali), parce stellata. Scapi 1 — 4, ad 20 cm. alti, 1 — 2-squamosi, crassiusculi, furcati, curvati vel flexuosi, infra medium læte virescentes, mi- nus dense floccosi, sub involucro colorati, dense cano- floccosi, glandulis densis usque ad basin et setulis lon- gis (ad 5 mm.) dense vestiti. Involucrum magnum, 10 — 12 mm. longum, 8 mm. latum, atro-virescens, basi rotundatum — truncatum. Squamce plurimæ ad 1,5, mm. latæ, exteriores breves, dilutæ, immarginatæ, lanceola- tæ, interiores lineari-lanceolatæ, pilis longis, densis, sor- didis basi nigra glandulis sparsis, immixtis obtectæ, dorso obscuro, zb sparse stellato, viridi—marginatæ, apice vix colora tæ. Calathidium 20 — 30 mm. latum, sulphur eo- citrinum. Ligulce marginales sat profunde laceratæ lobulis curvatis. Genom de stora och breda, pâ bâda sidor grön- aktiga (of van n. ärggröna, under mera rent gröna) bladen, de gaffelgreniga, tätt lânghâriga korgskaften och de stora, mörka, lânghâriga holkarna är denna form synnerligen väl skild frän de andra inom Närke funna Pilosella-formerna. Stjärnluddet pâ rosettbla- dens undersida är ganska glest och aftager ännu mera pâ de yttersta bladen, dar det ofta knappast är märkbart. Till habitus pâminner denna form rätt mycket om H. suecicum Fe., af hvilken bredbladiga former päträffats flerstädes inom Närke. Ej funnen inom Närke utan ett stycke in i Väst- manland, nämligen vid Frövi, men torde dock finnas inom förstnämnda provins. II. Auriculina. H . Auricula L. Torra sluttningar, rullstensäsar, sandfält och ängs- mark allmän. IL Auricula *melaneïlema. N. 169 C.v. Näg. u. A. Pet. : Die Hier. Mitteleur. pag. 187. I nor. N. Kils prästgard; Götlunda, Sickelsjö; i mel. N. Viby, Vretstorp (förf.). Mâttligt. H. suecicum Fr. Varierar stundom med mörka stift och närmar sig dâ H. *cochleatum Norrl. Fuktiga ängar. I nor. N. Axberg, Dylta; Örebro, Oset, Adolfs- berg m. fl.; i vast. N. Tysslinge, Latorp; Hidinge, Svenshyttan; Qyisbro, Svartâ; Skagershnlt, Porla; Ny- sund; i mell. N. Hallsberg; Almby, Markkärret; Viby, Vretstorp; i söd. N. Lerbäck, Asbro (förf.). Mâttligt. En form med smala, upprätta blad är funnen utom omrâdet i karr vid Elfshyttan i Vikers socken i Västmanland. Den upprätta bladformen är anmärkt vara för sumpväxter egendomlig (jämf. H. Nilsson: Bot. Centr. bl. 1898 n:o 40). H. *cochleatum Norrl. I nor. N. Kil, Lockhyttan och. prästgarden; i väst. N. Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Asker, Stockebäck (förf.). Mâttligt. Afven funnen vid Linde, Björkhyttan (förf.) III. Collinina. H. aurantiacum L. Förvildad flerstädes. I. nor. N. Örebro, Oset (I. Almström); Ringkar- leby, nära kyrkan; Örebro, Hagalund (”Hedera”); *) i mell. N. Sköllersta, Pälsboda ; Ekeby, mell. kyrk. o. komministerparken (’’Hedera”) ; i söd. N. Bodarna (C. Hartm.). * 2) Talrikt vid Oset. IV. Cymosina och mellanformer. H. cymosum L. *) Spridda bidr. till Nerikes flora, samlade af föreningen "Hedera” i Örebro (Bot. Not. 1886). 2) Nerikes flora, Örebro 1866. 170 H. *stiptotrichum Almqu. Dahlst. Bidr. I. I ängar. I mell. N. Asker, Stockebäcks äng (förf.). Spar- samt. ß oelandicum Dahlst. I nor. N. Axberg, Dylta. Afven funnen yid Frövi (förf.). H. Heptadenium Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. II, n. 18. I väst. N. Skagershult, Porla; Qvisbro, Svartâ (förf.). Talrikt. II. *setigeriforme Dahlst. Dahlst. Bidr. I. H. setigerum Fe. Torra, soliga sluttningar. • I nor. N. Axberg, Dylta (förf.); Örebro, Hjärsta (H. Appelgren); i mell. N. Asker, Stockebäck; Halls- berg, pa järnvägsbanken (förf.); Hardemo; Viby (trol.= cymosum L. Ner. fl. C. Hartm.); i söd. IST. Ham mar, Bastedalen (förf.). Mattligt. H. *Uplandiœ (N. P.) emend. ß subsetigerum Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fase. I, n. 30. Öppna, soliga lokaler. I nor. N. Kils prästgard, Blankhult; Örebro, Hjärsta, Sommarro; i väst. N. Tysslinge, Latorp; i mell. N. Kumla, Yxhult; Ekeby, järnvägsbanken (förf.). Talrikt. H. pubescens (Lindbl.). H. *pubescens (Lindbl. p. p.) Dahlst. Bidr. I. Öppna, gräsbevuxna platser. I nor. N. Örebro, Adolfsberg; i väst. N. Ska- gershult, Porla; i mell. N. Hallsberg; Sköllersta, Pals- boda; i söd. N. Hammar, Bastedalen (förf.). Mattligt. H, *euryanthelum Dahlst. 171 Dahlst. Bidr. I. Hier, exs fase. I, n:o 34 fasc. II, n:o 19. Torra sandiga stallen. I nor. N. Örebro, i en sandgrop pa vägen till Hofsta; i mell. N. Ekeby, pa järnvägsbanken (förf.). Talrikt. H. macranthelum (N. P.) H. * macranthelum N. P. Dahlst. Bidr. I. I mell. N. Asker, Stockebäcks äng (förf.).; i söd. N. Askersunds socken, Edö (A. E. Trolander). Sparsamt. H. ylomeratum Froel. H. *glossophyllum Norrl. Dahlst. Bidr. I. exs. fasc. I, n:o 27. Öppna stallen, akrar, dikeskanter, backar, san- diga stallen etc. I nor. N. Kils prästgard; Glanshammar, Nyttinge; Örebro, Oset, Södra sandgropen; i väst. N. Skagers- hnlt, Hasselfors ; Tysslinge, Garphyttan; i mell. N. Sköllersta, Käfvesta; Kumla, Yxhult (förf.). Mattligt. II. *dubium L. C. v. Nägeli u. A. Peter. Öppna platser. I nor. N. Örebro; Längbro, nära Lindbacka; i vast. N. Tysslinge, Hökerkulla (förf.). Sparsamt. H. *glomerosum Dahlst. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fasc. I, n:o 26. I väst. N. Skagershult, Hasselfors (förf.). Spar- samt. H. * glomeratulum Almqu. Dahlst. Bidr. I. Hier. exs. fasc. I, n:o 25; fasc. III, n:o 13. Akrar, dikeskanter, järnvägsbankar etc. I nor. N. Götlunda, Sickelsjö; Axberg, Dylta; Örebro, Oset m. fl. st.; i väst. N. Qvisbro, Svartâ; Tysslinge, Hökerkulla; Bodarna, Laxâ; i mell. N. 172 Almby, Äskog; Lännäs, Hampetorp; Sköllersta; i söd. N. Lerbäck, Nyckelhult (förf.). Talrikt. Äfven fun- nen vid Frövi. ß hirtius Dahlst. Dahlst. Bidr. I. I nor. N. Ringkarleby, Myrö; Örebro, Adolfsberg; i vast. N. Tysslinge, Garphyttan; i mell. N. Halls- berg; Almby, Sundby; Asker, Stockebäck (förf.); Kräk- linge (H. Kihlstedt). Mattligt. H. * teuer escens Norrl. Norrl. Bidr. tili Hier. fl. i Skand. 1888. Öppen ängsmark. I nor. N. Längbro, nära Lindbacka; Örebro, Sorn- marro; i vast. N. Hidinge, Svenshyttan; Qvisbro, Svartâ och Mullhyttemon ; i söd. N. Lerbäck, Àsbro (förf.); Askersund, Lilla Bro (0. Wijkström) Mattligt — talrikt. H. *chœtophorum Dahlst. Dahlst, Bidr. I. Jär n vägsbanken. I mell. N. Hallsberg (förf.). Talrikt. H. auriculinum. Almqu. H. *asciadium N. P. Dahlst. Bidr. I. H. collimim Fr. Akerrenar och dikeskanter. I nor. N. Örebro, Adolfsberg (förf.) ; Axberg nära kyrkan (Fru E. Ekman); i väst. N. Hidinge, Hidinge- bro (förf.j. Mattligt. V. Præaltina. H. Horentinum All. H. * septentrionale Norrl. Norrl. Anteckn. öfv. Finlands Pilos. 1884. H. *albidobracteum N. P. pilosius N. P. Nägeli u. Peter anf. st. p. 543 Dahlst. Bidr. I. J) *) Jämf. E. ÄDLERZ: Nagra nya Hieracium-former och Hiera- cium-lokaler p. 1B7, 138 (Bot. Not. 1901). 173 I âkrar och vid dikeskanter. I nor. N. Örebro, Adolfsberg; i vast. N. Knista, Fjugesta (förf.) Spars. — mâttligt. Forst inom länet anträffad vid Linde, Björkhyt- tan (I. Almsteöm). H. *brachychætum n. subsp. Tail. VII. Fig. 46—51. Folia obovato-lanceolata vel obovato-spathulata , sub- tus dz stellata. Involucrum minutum. Rhizoma breve, crassiusculum, rosuliferum. Caulis zb gracilis, 50 — 60 cm. altus, leviter flexuosus, infra medium 2 — 3-folius, zb stellatus, passim inferne setis brevibus sat densis, superne setis et glandulis sparsis vestitus. Folia prasina — glaucescentia ; rosularia ex- teriora (iig. 46, 47) late obovato-spathulata — spathu- lata, glabra vel setulis sparsis marginibus obsita, in- termedia obovato-lingulata, intima (iig. 48) obovato- lanceolata, cuspidata, supra sparsim pilosa, marginibus pilis mediocribus ciliata, subtus zb stellata vel iere nuda, in nervo dorsali dense pilosa. Folia caulina (fig. 49, 50, 51) obovato-lanceolata — lanceolata, cus- pidata, stellata et pilosa ut folia rosularia. Anthela paniculata, sat laxa, 15 — 40-cephala, ramis tenuibus, zb patentibus et acladio 6 — 15 mm. longo dense stel- latis, pilis brevibus basi nigra sparsis et glandulis zb densis, immixtis obsitis, pedicellis sub involucris floc- cosis. Involucrum 5 — 6 mm. longum, 3 mm. latum, basi parum decurrens, postea ovoideum, viridi-grisescens. Squamœ exteriores lanceolatæ, intermediæ e basi 1 — 1,5 mm. lata lineari-lanceolatæ, breviter acutæ, omnes dorso ,obscuro, dense stellato vel sat iloccoso, pilis basi nigra et glandulis nigris, densis adsperso, late albido-margi- natæ. Calathidium læte luteum. Denna vackra och väl utpräglade form stär onek- ligen närmast H. septentrionale. Med denna har den flera likheter, säsom den höga, resliga stjälken, de talrika blomkorgarna, holkijällens breda, ljusa kanter 174 och de blägröna örtbladen. En närmare undersök- ning visar dock, att olikheterna äro sä betydliga, att de bäda formerna mäste uppfattas säsom skilda un- derarter. Den vanligen rent gröna stjälken (blott längst ned vid basen är den rödaktig) är stärkt stjärn- lnden och nedtill tätt och kort borsthärig. De borst- lika hären vid stjälkens nedre del äro omkring 1 mm., sail. 1,5 — 2 mm. lânga, (hos H. septentrionale äro mot- svarande här 3 — 4 mm). Stjärnhären sträcka sig ända ned tili basen ofvanför rosettbladens fästpunkt. Bla- den äro ganska breda med största bredden ofvan mid- ten, de yttre rosettbladen spadlika eller omvändt ägg- rundt spadlika. De följande äro mera utdragna, ägg- rundt tunglika och de innersta med spets. Stjälk- bladen äro korta, omvändt äggrnndt lansettlika. Alla bladen äro otydligt smätandade eller helbräddade, vanligen kanthäriga och stundom gleshäriga pä öfre sidan och undersidans hufvudnerv. Pa undersidan äro de (utom de yttersta rosettbladen) mer eller mindre stjärnhäriga. Genom det rika stjärnluddet pä stjälk och blad skiljer denna underart sig genast frân for- mer af H. septentrionale. Blomkorgarna äro nägot mindre än hos II. sep- tentrionale och ganska talrika med mörkt gula blom- mor. Holkarna äro ljusa, grägröna; korkskaften klädda med korta här; hos H. septentrionale äro korgskaften härlösa eller försedda med spidda, lânga här. I en öppen äng och pä dikeskanter. I väst. N. Tysslinge, Hökerkulla (förf. 1 900). Talrikt. Archieracia. I. Silvatica. H. silvaticum (L.) Almqu. (coli.) H. *stenolepis Lbg. Dahlst. Bidr. II. Herb. Hier. Scand. Gent. I, n:o 1 , 2. Bergiga skogsängar. 175 I nor. N. Ringkarleby, Myrö; i väst. N. Tyss- linge, Garphyttan (förf.). Sparsamt. H *cœsiiflorum Almqu. Dahlst. Bidr. II. Herb. Hier. Seand. Cent. I, n:o. 12. Angsmark. I nor. N. Glanshammar, Nyttinge, Örebro, Som- marro (förf.); Axberg, Dylta (T. Svedberg); i mell. N. Tysslinge, Garphyttan, Höglunda etc; i söd. N. Hammar, Bastedalen (förf.). Mâttligt. Afven funnen vid Frövi. H. *sïlvaticum (L.) Almqu. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fase. I, n:o 46. fasc. II, n:o 23. Löfängar. I nor. N. Glanshammar, Nyttinge; i väst. N. Skagershnlt, Porta; Tysslinge, Garphyttan; i mell. N. Asker, Folketorp; Sköllersta, Käfvesta; i söd. N. Ler- bäck, Gropdalen (förf.). Mâttligt. H. *prolixum Norrl. Norrl. Bidr. & Herb. Mus. fenn. Dahlst. Hier, exs. fasc. I, u:o 46. Skuggiga ängar. I nor. N. Glanshammar, Nyttinge; Bingkarleby, Myrö; i väst. N. Tysslinge, Garphyttan; i mell. N. Mellösa, Göksholm (förf.). Mâttligt. H. *cœsionigrescens Fr. Stenstr. Varml. Arch. Angsmark I nor. N. Örebro, Adolfsberg; i söd. N. Hammar, Bastedalen (förf.). Sparsamt. H. *maculosum Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Hier. exs. fasc. I, n:o 47, fasc. H, n:o 24, fasc. IV, n:o 55. Stenbunden ängsmark. I nor. N. Örebro, Sommaro; Götlunda, Sickel- sjö ; Glanshammar, Skala (förf.); Bingkerleby, Ham- 176 stena (K. Kristofferson); i väst. N. Qvisbro, Svartâ (förf.). Sparsam t. H. * pendulum Dahlst. Dahlst. Bidr. II. Hier. exc. fase. I, n:o 48. Stenbunden ängs- och skogsmark, I nor. N. Glanshammar, Nyttinge; Axberg, Dylta; Kil, Lockhyttan, (afvik. form) (förf.). Mättligt — spar- samt. H. trianguläre (Almqü.) H. * trianguläre Almqu. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Oppen, bergig ängsmark. I nor. N. Axberg, Abyberget (förf.) Götlunda (C. A. Vestlund). H. *subtriangulare Stenstr. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Hier. exs. fase. III, n:o 35. I väst. N. Tysslinge, Höglunda (förf.). Mättligt sasom föregäende. II. lacerifolium Almqu. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fase. III, n:o 33. Angar. I nor. N. Kil, Klockhammar (förf.); Axberg (K. Kjellmark); i väst. N. Tysslinge, Latorp, Höglunda, Garph}rttan; i mell. N. Hallsberg, Herrfallsängen; Almby, Sundby (förf.). Talrikt — mättligt. H. pellucidum Læst. II. melanölepis Almqu. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fase. I, n:o 58, fase. IV, n:o 58. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 31, 32. Öppna och delvis beskuggade platser. I nor. N. Kil, Klockhammar (förf.); Axberg, Aby- berget (K. Kjellmark); i väst. N. Tysslinge, Hög- lunda; Skagershult, Porla (förf.). Sparsamt. 177 H. serratifrons Almqu. (coll.) H. * Stenstrœmii Dahlst. H. pellucidum Læst. forma Stenstr. Yärml. Arch. H. subcrassum Almqu. forma. Dahlst. Hier. exs. fasc. III, n:o 40. Bidr. II. Stenbunden ängsmark. I väst. N. Qvisbro, Svartâ (förf.). Mâttligt. H . * serratifrons Almqu. descr. H- silvat.. subsp. 11 pellucid. Læst. var. 1. Almqu. stud. p. XX. H. crispulum Dahlst. Hier. exs. fasc. I, n:o 61. Bidr. II. Löfängar. I nor. X. Götlunda (C. A. Yestlund); i väst. N. Qvisbro, Svartâ; i mell. X. Asker, Folketorp och Stocke- bäck (förf.). Mâttligt. H. meticeps Almqu. H. sïlv . subsp. 1 1 pellucidum (/. primär ia) Almqu. stud. p. XIX. Dahlst. Hier. exs. fasc. IY, n:o 57 Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 41. Bidr. II. I äng. sâsom föreg. I väst. X. Hidinge, Svenshyttan (förf.). Mâttligt. H. *canipes Almqu. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fasc. II, n:o 42. Herb. Hier. Scand. Cent. Y, n:o 27. Angar, ofta pâ skuggiga platser. I nor. X. Götlunda, Hamrarna ; Kil, Lockhyt- tan; Axberg, Dylta; Glanshammar, Skala; i väst. X. Skagershult, Porla nära Testen; Tysslinge, Höker- kulla; i mell. X. Kumla, Yxhult; Asker, Stockebäck; i söd. X. Lerbäck, Klockarhyttan och Gropdalen; Ham- mar, Bastedalen (förf.). Talrikt. H. * subobscur ans Dahlst. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 40. I väst. X. Skagershult, Hasselfors (förf). Sparsamt. H. ciliatum Almqu. H. silvat. subsp, 7 ciliatum Almqu. stud. p. XYI. Bot. Not. 1903. 12 178 Dahlst. Bidr. II Herb. Hier. Scand. Cent. Ir n:o 59. An gar. I nor. N. Götlunda, Hamrarna (förf.). Mâttligt. H. integratum Dahlst. (coll.). H. *variicolor Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fase. I, n:o 53. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 57, Cent. II, n:o 68. Angsmark. I vast. N. Tysslinge, Höglunda (förf.). Sparsamt. H. * integratum Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fase. II, n:o 32, 33. Herb. Hier. Scand. Cent. V, n:o 35. Löfängar. I vast. N. Tysslinge, Latorp, Höglunda; Hidinge, Svenshyttan; i mell. N. Kumla, Yxhult; Asker, Stocke- bäck (förf.). Mâttligt. H. *munduliforme Dahlst. Dahlst. Bidr. II. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 53. Stenbunden mark. I nor. N. Örebro, Sommarro (förf.). Sparsamt. H. * grandidens Dahlst. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fase. I, n:o 54, 55. I gräsvallar. I nor. N. Örebro, Stora holmen (förf.). Sparsamt. H. *sparsidens Dahlst. Dahlst. Bidr. II. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 66. Löfängar. I nor. N. Kil, Blankhult; Axberg; Dylta; i söd. N. Svennevad, i ängar nära kyrkan (förf.). Sparsamt — mâttligt, H. tenébricosum Dahlst. H. * tenébricosum Dahlst. 179 Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fase. I, n:o 51. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n.o 78. Löfängar. I nor. N. Kil, Klockhammar; i vast. N. Knista, Fjugesta; i mell. N. Sköllersta, Käfvesta; i söd. N. Lerbäck, Gropdalen (förf.). Sparsamt — mättligt. H. *mediiforme G. Ands. Malme. Bot. Not. 1890 och 1896. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. X, n:o 27. I vast. N. Hidinge, Svenshyttan ; Knista, Fju- gesta (förf.). Mättligt. H. *Hcegerstrcemii Dahlst. Dahlst. Bidr. II. I väst. N. Skagershult, Hasselfors (förf.). Spar- samt. H. prœtenerum (Almqu.) H. * per simile Dahlst. Dahlst. Bidr. IL Hier. exs. fase. II, n:o 43, 44. Löfängar. I nor. N. Axberg, Dylta; i mell. N. Almby, Sundby; Hallsberg, Herrfallsängen: Asker, Stockebäck (förf.). Mättligt. H. * prœtenerum Almqu. descr. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fase. II, n:o 39, 40. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 74. Skogsängar. I nor. N. Kil, Lockhyttan och Blankhult (förf.). Mättligt. E. orbicans Almqu. Stenstr. Värml. Hier. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fase. IH, n:o 38. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 69. Löfängar. I väst. N. Tysslinge, Garphyttan och Hökerkulla (förf.). Spar samt. 180 H. latilobum Almqu. Dahlst. Bidr. IL Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 91. Angsmark. I nor. N. Axberg, Kyrkberget (K. Kjellmark). Mâttligt. H. sarcophylliim (Stenstr.) H. *sarcophylliim (Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier. exs. fasc. III, n:o 36, 37, fasc. IV, n:o 56. I stenbunden mark bland buskar. I väst. N. Tysslinge, Garphyttan; i söd. N. Ham- mar, Bastedalen (förf.). Mâttligt. H. *expdllidiforme Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fasc. II, n:o 25. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 95. Löfängar. I nor. N. Axberg, Dylta; i vast. N. Tysslinge, Höglunda; Hidinge, Lanna (förf.). Mâttligt. H. sagittatum (Lbg.) H. *marginellum Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fasc. III, n:o 41. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 86, Angar och Skogsmark. I nor. H. Kil, Skogatorp; Axberg, Qvinnersta- torp; Glansh., Nyttinge (förf.); Örebro, Sommarro (T. Svedberg); i vast. N. Hidinge, Svenshyttan; Tysslinge, Garphyttan: Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Mellösa, Göksholm (förf.). Mâttligt — talrikt. H. * sagittatum Lbg. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. II. Hier, exs. fasc. III, n:o 42. Herb. Hier. Scand. Cent. I, n:o 89. 181 Löfängar. I nor. N. Kil, Blankhult; Örebro, Adolfsberg; i vast. N. Tysslinge, Latorp och Höglunda; Hidinge, Svensbyttan; i mell. N. Almby, Sundby; Kumla, Yx- hult (förf); Sköllersta, Pâlsboda (J. Sjöholm); i söd. N". Hammar, Bastedalen (förf.). Mâttligt. H. * subunctiusculum Dahlst. ß crassipilum Dahlst. I vast. N. Skagershult, Porla (förf.). Sparsamt. II. Murora. H. murorum (L.) Almqu. (coll.) H. *constrictum (Norrl.) Norrl. Bidr. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. X, n:o 50. Angsbackar. I nor. N. Kil, prâstgârden, Blankhult; i vast. N. Hidinge, Hidingebro; Qvisbro, Svartâ;i mell. N. Almby, Sundby, Mark; Lännäs, Hampetorp (förf.). Mâttligt. Utom Närke vid Linde, Björkhyttan. H . cæsium Fr. (coll.) H . *cœsium Fr. H. bifidum Lbg. i Hn. fl. ed. 11 p. 45. E. *cæsium Fr. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fasc. H, n:o 48, 49. Herb. Hier. Scand. Cent. IV, n:o 10. Angsmark och pâ klippor. I väst. N. Hidinge, Svenshyttan; i söd. N. Ham- mar, Bastedalen (förf.). Sparsamt — mâttligt. H. * galbanum Dahlst. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fasc. I, n:o 70, 71, Herb. Hier. Scand. Cent. IX, n:o 54, 55. Angsmark. I nor. N. Kil, Lockhyttan (förf.); i vast. N. Tyss- linge, Grarphyttan (T. Svedberg). Sparsamt. H. *exaltatum Dahlst. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier. 182 exs. fase. I, n:o 76. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 24. Funnen blott utom omrädet vid Frövi (förf.). Spar- samt. H. *basifolium (Fr.) Almqu. H. cæsium Lbg. Hn. fl. ed. 11 p. p. H. basifo- lium Almqu. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. I, n:o 73, 74, 75. Angar och öppna platser. I nor. N. Kil, Blankhnlt; Axberg, Dylta och Abyberget; Glanshammar, Nyttinge (förf.); Ringkar- leby, Ramstena (T. Svedberg); Örebro, Oset (I. Alm- ström); i väst. N. Tysslinge, Höglunda och Garphyt- tan; Hidinge, Svenshyttan (förf.). Mattligt. Utom omrädet funnen vid Nora (E. Yrang) och Yiker, Bengtstorp (förf.). H. cœsiomurorum Lbg. H. cæsium Lbg. Hn fl. ed. 11 p. p. H. cœsiomu- rorum Lbg. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. I, n:o 64 — 66. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n.o 46, 47. Angsmark. I nor. N. Kil, Blankhult; i väst. N. Hidinge, Svenshyttan ; i mell. N. Kumla, Yxhult ; i söd. N. Lerbäck, Klockarhyttan (förf.). Mättligt. H. porrigens (Almqu.). H. * porrigens Almqu. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. I, n:o 67, 68. Herb. Hier. Scand. Cent. II. n:o 35, 36. Angar. I väst. N. Qvisbro, Svartâ; Skagershnlt, Hassel- fors ; Hidinge, Lanna; i mell. N. Kumla, Yxhult; i söd. N. Hammar, Bastedalen (förf.). Sparsamt. Utom Närke funnen vid Nora. H. *resupinatum Almqu. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier. 183 ■exs. fase. IV, n:o 73, 74. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 37, 38. Ängar och bergsluttningar. I nor. N. Götlunda, Sickelsjö; Axberg, Äbyber- get, Dylta; Ringkarleby, Myrö; i söd. N. Hammar, Bastedalen, Dalmark (förf.). Mattligt. H. *orholense Stenstr. Stenstr. Yärml. Arch, Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 40, 41. Backsluttningar. I nor. N. Örebro, Adolfsberg; Axberg, Dylta {förf.). Sparsamt. H. *reclinatum Almqu. Dahlst. Hier. exs. fase. IV, n:o 76. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 39. Dahlst. Bidr. III. Angsmark. I nor. N. Götlunda (E. A. Blomberg); i väst. N. Tysslinge, Garphyttan, Latorp; i söd. N. Lerbäck, Klockarhyttan (förf.). Sparsamt. H. acroleucum Stenstr. H. * acroleucum Stenstr. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier, exs. fase. II, n:o 60, fase. III, n:o 46. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 75, 76. Ängar och öppna platser. I nor. N. Götlunda, Hamrarna ; Axberg, Äby- berget etc.; Hofsta (förf.); Kil, Blacksta (A. Callmé); Glanshammar, n. kyrkan (T. Syedberg); i vast. N. Tysslinge, Latorp; Qvisbro, Svartâ; Hidinge, Svens- hyttan, Lanna; Skagershult, Hasselfors; i mell. N. Almby, Äskog; Kumla, Yxhult; i söd. N. Askersund; Hammar, Bastedalen; Svennevad, i ängar nära kyr- kan (förf.). Mattligt — talrikt. H. *striaticeps Dahlst. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Hier. exs. fase. II, n:o 61. . 184 Ängsbackar och bland buskar. I nor. N. Örebro, Adolfsberg ; i vast. N. Qvisbro, Svartâ; (förf.). H. vulgatum (Fr.) p. p. H. * vulgatum (Fr. p. p.) Almqu. Almqu. Stnd. öfv. sl. Hier. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. II, n:o 92. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 89, 90. Ängar och backar allmän. H . *vulgatiforme Dahlst. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. II, n:o 93. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 91, 92. Angar och backsluttningar. I nor. N. Götlunda, Hamrarna; Axberg, Dylta (förf.). Sparsamt. H. macrotonum Dahlst. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. II, n:o 98, 99. Herb. Hier. Scand. Cent. IV, n:o 54. Öppna, gräsbevuxna platser. I nor. N. Örebro, nära Kullen ; i väst. N. Qvis- bro, Svartâ (förf.). Talrikt — mattligt. H. pinnatifidum (Lönnr.) H. * pinnatifidum Lönnr. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. I, n:o 84, 85, Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 86. Angar och torra backar. Förekommer äfven sasom ß vivaria. I nor. N. Œanshammar, n. kyrkan (T. Svedberg); Axberg, Kyrk- berget, Dylta; i vast. H. Tysslinge, Latorp; Hidinge, Lanna; i mell. N. Almby, Sundby; Viby, Yretstorp; i söd. N. Hammar, Bastedalen (förf.). Talrikt. E. iurbiniceps (Dahlst.) H. Hurbiniceps Dahlst. 185 Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase IV, n:o 80* Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 56. Fuktig ängsmark. I nor. N. Axberg. Gottersätersmossen (K. K jell- mark); i vast. N. Tysslinge, Garphyttan (förf.). Spar- samt. H. subramosum (Lönnr.) H. * subramosum Lönnr. ß plicatiforme Dahlst. Dahlrt. Bidr. III. Hier. exs. fase. I, n:o 82, 83 Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 54, 55. Öppna, gräsbevuxna platser. I nor. N. Glanshammar (A. Ringselle enl. Dahlst.) ; Kil, Klockhammar ; Axberg, nära prästgärden; Örebro, Adolfsberg; i vast. N. Skagershult, Porla; Qvisbro, Svartâ; i mell. N. Almby, Sundby; i söd. N. Sven- nevad, i ängar nära kyrkan (förf.); Askersund (A. S. Trolander enl. Dahlst.). Sparsamt — mâttligt. y *xanthostylum Dahlst. Dahlst. Bidr. III., H. subr. v. plicatiforme Hier, exs. fase. II, n:o 91. I väst. N. Tysslinge, Latorp (förf.) ; i mell. N. Hjälmarens södra strand (A. Callmé enl. Dahlst.). Sparsamt. ô trichellum Dahlst. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fasc. HI, n:o 51. I nor. N. Örebro, Reträtten; i väst. N. Tysslinge, Garphyttan; Hidinge, Svenshyttan (förf.). Sparsamt- — mâttligt. H. irriguum (Fr.) H. Hepidulum Stenstr. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. Ill, Hier, exs. fasc. Ill, n:o 47. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 77. Ängar. I nor. N. Axberg, nära prästgärden; Örebro, Be- 186 trätten; i vast. N. Hidiuge, Lanna; Knista, Fjugesta; i mell. N. Viby, Gerasen; Lännäs, Hampetorp; i söd. N. Svennevad, i ängar nära kyrkan; Hammar, Baste- dalen (förf.). Sparsamt. H. *subirriguum Dahlst. C. 0. v. Poeat kungsörtr. Hier. Bot. Not. 1894. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. IV, n:o 39. Ängsmark. I nor. N. Kil, Blankhult; Örebro, Oset, Adolfs- berg; i väst. N. Hidinge, Lanna (förf.). Mattligt. H. *punctillaticeps K. Joh. H. frondosum lÖnnr. I söd. N. Lerbäck, Klockarliyttan (förf.). Spar- samt. H. anfractum (Fr.) H. * anfractum (Fe. ex p.) Almqu. Almqu. in Thed. Fl. et in Stud. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. II, n:o 69. Herb. Hier. Scand. Cent. H, n:o 61, 62. Skogsängar och bergsluttningar. I nor. N. Axberg, Gottersätersmossen (K. Kjell- mark); Örebro, Beträtten (förf.). Sparsamt. H. *oinopolepis G. A:n Malme. Dahlst. Bidr. III. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 78. I väst. N. Qvisbro, Svartâ (förf.). Sparsamt. H. * subampliatum Dahlst. H. anfr. v. latifolium Lbg. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. III. n:o 50. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 80. Förekommer pä likartade lokaler som H. anfractum. I väst. N. Tysslinge, Garphyttan; Knista, Fju- gesta (förf.). Sparsamt. Utom Närke tagen vid Linde, Björkhyttan (förf.). H. diaphanoides (Lbg.) H. * diaphanoides Lbg. Lindeb. Hier. Bidr. 1882. H. murorum £ medium 187 Lbg i Hn fl. ed. 11 p. 43 Dahlst. Hier, exs fase I, n. 86. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 84 Bidr. III. Ängar, dikeskanter etc. I nor. N. Kil, Ramshyttan, Lockhyttan; Örebro, Reträtten, Adolfsberg (förf.); Längbro, Hagaby (T. Svedberg); i väst. N. Tysslinge, Hökerkulla, Latorp, Garphyttan; Skagershult, Porla; Hidinge, Lanna; Bo- darna, Laxâ; Qvisbro, Svartâ; Nysund, Yärbo; i mell. N. Kumla, Yxhult; Asker, Stockebäck; Sköllersta, Käfvesta (förf.). Talrikt. H. diaphanum (Fr.) H. ^diaphanum Fr. ß pseudodiaphanum Dahlst. H. * diaphanum Fr. Stenstr. Värml. Arch, (exclus, synon.). H. diapli. f. vulgaris Dahlst. Hier. exs. fase. II, n:o 76, 77. fase. IY, n:o 89. Herb. Hier. Scand. Cent. II, n:o 83. Angsmark. I nor. N. Axberg, nära prästgärden; i vast. N. SkagersFult, Porla; i söd. N. Svennevad, i ängar nära kyrkan (förf.). Mattligt. H. *subrigidum Almqu. Stenstr. Yärml, Arch. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. IY, n:o 56. I nor. N. Axberg, nära Gottersätersmossen (K. Kjellmark). III. Rigida. H. rigidum (Hn.) Almqu. (coli.) H. *mixopolium Dahlst. Dahlst. Bidr. III. H. rig. *glareosum Lönnr. H. rig. *griseellum Dahlst. Hier. exs. fase. III, n:o 58, 59. Angar ofta bland buskar. I nor. N. Axberg, Dylta; Örebro, Adolfsberg; Längbro, nära Lindbacka (förf.); Götlunda (C. A. 188 Blombeg); i vast. N. Tysslinge, Hökerkulla (T. Sved- berg); i söd. N. Svennevad nära järnvägsstation (förf.). Utom Närke äfven funnen vid Linde, Björkhyttan (förf.). En nagot afvikande form ( H . mixopolioides Dahlst.) är funnen i nor. N. Götlunda, Järnäs; i söd. N. Asker- sund samt vid Ervalla (förf.). Mattligt — talrikt. H. *rigiäum Hn. Hartm. Skand. fl. ed. I (1820). Dahlst. Bidr. III. Herb. Hier. Scand. Cent. V, n:o 77. Angsbackar. I nor. N. Längbro, nära Lindbacka; i väst. N. Tysslinge, Garphyttan; i söd. N. Lerbäck, Klockar- byttan; Svennevad, nära järnvägsstation; Hammar, Bastedalen (förf.). Mattligt. H. *multidens n. subsp. Tall. X. Fig. 80. Tafl. XI. Fig. 77, 78, Tafl. XII. Fig. 78—76, 79. Folia intermedia lanceolata , multidentata . Involu- crum minutum . Squamce epilosce , glandulis minutis ob- tectæ . Caulis 40 — 85 cm. altus, 8 — 10-folius, rigidus, scabrescens, inferiore parte et medio purpurascens, glaber vel sparsim — ad basin foliorum dense — pilosus, medio stellatus, superne floccosus. — dense stellatus. Folia supra læte viridia, glabra vel stellata, subtus subglaucescentia, sparsim — in nervo dorsali dense — pilosa et sparse — dense stellata, infima (fig. 73, 74) obovata — oblongo-lanceolata, denticulata, petiolata, in- feriora (fig. 75, 76) lanceolata, petiolata, intermedia (fig. 77, 78) lanceolata, sessilia, basi et medio den- tibus curvatis vel rectis inæqualiter serrato-dentata, apicem versus denticulata et integerrima, superiora (fig. 79) breviter lanceolata, in bracteas (fig. 80) nu- merosas decrescentia. Anthela subcontracta, haud multum composita, 3 — 15-cephala, ramis erectis vel 189 patentibus, floccosis, fere epilosis, pedicellis, acladioque 5 — 15 mm. longo dense floccosis. Involucrum minutum, 8 — 10 mm. longum, 4 — 5 mm. latum, atro-virescens, basi ovatum. Squamœ imbricatæ, 1 — 1,5 mm. latæ, glandiilis minutis sparsis obtectæ, epilosæ v. fere epi- losæ, exteriores ovato-lanceolatæ, atrovirescentes, mar- gin ibus leviter stellatæ, inter mediæ e basi latiore lan- ceolatæ, viridi-marginatæ, obtusæ — obtusiusculæ, in- timæ lineari-lanceolatæ, dilute virescentes. Calathi- dium 30 mm. latum. Stylus luteus. De smala, mângtandade bladen karaktärisera nyss beskrifna form och ge den ett frân de fiesta rigidum- former afvikande utseende. Skarpast och tydligast framträder tandningen pa de mellersta bladen, som ofta äga 5 — 6 grofva tänder pa hvardera sidan med en och annan mindre tand inskjuten emellan, sa att tandningen blir olikformig. De gröfre tänderna äro dels riktade snedt utât, bildande spetsig vinkel mot bladkanten, dels vinkelrätt utstaende, dels klolikt krökta och frarnat riktade. Mot bladspetsen förekomma blott de mindre tänderna, och allra ytterst vid spetsen är blad- kanten helbräddad. Särdeles talrika äro skärmbladen, som äro tämligen korta, äggrundt lansettlika och skarp- tande. Holkarna öro tämligen sma, svartgröna med spridda glandler och harlösa eller n. harlösa. Bland öfriga Hieracium-former star den närmast H. acrifolium 1) Dt., frân hvilken den skiljes genom de mindre holkarne och de kortare, tätt tandade bla- den. Till bladens tandning paminner den nagot om H. reticulatum Lbg., som dock har mer tätbladig stjälk, större holkar med bredare fjäll. Dessutom erinrar den om H. dœdalocephalum , Dt., som afviker genom tydligt stjärnhäriga holkfjäll och bruna stift. Frân H. semi- globosum Stenstr. afviker den genom de mângtandade bladen och de härlösa holkarna. *) enl. benaget meddelande frân H. DähLSTEDT. 190 Dikeskanter. I vast. N. Nysund, Yârbo (förf. 1901). Mâtt- ligt — talrikt. H. * acrifolium Dahlst. H. nemophilum Lönnr. Dahlst. Hier. exs. fase. I, n:o 98. H. acrifolium Dahlst. Hier. exs. fase. III, n:o 61, 62. Dahlst. Bidr. III. Ängsmark, âkerrenar etc. I nor. N. Gfötlunda (C. A. Blomberg); i söd. N. Lerbäck, Klockarhyttan (förf.); Askersund, (afvik. form) (förf.); Mattligt. H. *epacrum Stenstr. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. X, n:o 85. Ängar och backsluttningar. I nor. N. Kil, Ullavi klint (T. Syedberg); Örebro, Adolfsberg; i söd. N. Svennevad, nära järnvägsstation (förf.). Sparsamt — mattligt. H. *semiglobosum Stenstr. Stenstr. Yärml. Arch. Dahlst. Herb. Hier. Scand. Cent. X, n:o 83, 84. Yarierar med stärkt hariga holkar (Nysund). Ängar och öppna platser. I nor. N. Axberg, Dylta; Örebro, Oset, Adolfs- berg, Reträtten; i väst. N. Tysslinge, Garphyttan; Hidinge, Lanna; Qvisbro, Svartâ; Nysund, Yarbo och Forsnäs (förf.). Mattligt. H. *Friesii Hn. forma. H. Friesii Hn. Scand. fl. ed. 3. H Friesii Hn. a genuinum Lbg. Hn Scand. fl. ad. 11 p. p. Dahlst. Hier. exs. fase. III, n:o 63, Bidr. III. Afviker frän den typiska H Friesii genom sma blomkorgar. Ängsmark. I vast. N. Tysslinge, Garphyttan; Nysund; i söd. N. Lerbäck, Klockarhyttan (förf.). Sparsamt. H. *ruberulum Dahlst. 191 H. *glareosuni Lönnr. var. ruberulum Dahlst. apud Stenst. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Angsbackar. I söd. N. Hammar, Bastedalen; Askersnnd (förf.). Sparsamt. H. trichocaulon Dahlst. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. III, n:o 64. Varierar med gula stift. Angsmark. I nor. N. Axberg, Dylta; i vast. H. Skagershultr Porla (törf.). Sparsamt. H. * scrabrescens K. Johaxss. Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fase. II, n:o 100. Backsluttningar . I nor. H. Örebro, Adolfsberg; Axberg, Dylta (afvik. form): i vast. N. Tysslinge, Garphyttan; Hi- dinge, Lanna (afvik. form) (förf.). Sparsamt. H. *obatrescens Dahlst. H. *pullatum Dahlst. Bidr. III. Hier. exs. fasc. I, n:o 99. Ängar och gräsbevuxna slnttningar. Hos den typiska formen äro bladen lânga, jämn- bredt lansettlika. En form med korta, breda blad men typiska holkar är funnen pâ ett par ställen. Hos en annan afvikande form äro stjälk och blad blygrar stärkt stjärnhariga. I nor. N. Kil, Lockhyttan ; Axberg, Dylta ; Öre- bro, Adolfsberg; Längbro, Rynninge; i väst. N. Tyss- linge, Garphyttan; Hidinge, Hidingebro ; Qvisbro, Svartâ ; Knista, Fjugesta; i mell. N. Almby; Lännäs, Hampe- torp; i söd. N. Svennevad, vid järnbanan nära sta- tion (förf.). Talrikt. Utom Närke är den funnen vid Linde, Björkhyttan (förf.). H. Hnduticeps n. subsp. Tafl. IX. Fig. 60—66. tolia intermedia lanceolata vel oblong o-lanceolata- Involucrum atro-virescens , effloccosum , pilosum. 192 Caiilis 30 — 55 cm. alius, sat gracilis, flexuosus, 5 — 8-folius, inferne db violascens,. pilis longis, molli- bus, dz patentibus, curvatis, densiusculis obsitus, medio glaber vel pilosus, sparsim stellatus, apice parce pi- losus, db dense stellatus. Folia prasino-viridia, supra fere glabra, subtus sparsim, in nervo dorsali densius, pilosa, 1 éviter stellala, marginibus revolutis, scabris, pilis sparsis ciliata, intima (fig. 60) obovato-spathulata, inferiora (fig. 61, 64) oblonga — oblongo-lanceolata — ovato-lanceolata, petiolata, intermedia (fig. 62, 65) lan- ceolata — oblongo-lanceolata, in apicem obtusum — acutum attenuata, sessilia, superiora (fig. 63, 66) breviter lan- -ceolata, sessilia, omnia dentibus tenuibus denticulata vel serrata — subintegra. Antliela simplex — parum com- posita, 2 — 6( — 8)-cephala, furcato-paniculata, ramis erec- tis vel parum patentibus, approximatis, pedicellis et acladio 20 — 50( — 70) mm. longo tomentellis, eglandu- losis et pilis sparsis — sat densis obsitis. Involucrum mediocre, 9 — 10 mm, longum, 5 — 7 mm. latum, atro- viride, basi ovoideum. Squamæ imbricatæ, 1,5 mm. latæ, exteriores breves, triangulares, obtusæ, db patulæ, in- ter mediæ et intimæ triangulari-lanceolatæ, in apicem obtusum vel acutiusculum attenuatæ, omnes (intimis virescentibus exceptis) atro-virides, concolores, fere ef- floccosæ (exteriores levissime stellatæ), pilis sparsis — sat densis glandulis nullis vel raris, minutis, immixtis ob- tectæ. Calathidium 25 — 30 mm. latum. Stylus obscurus. Denna form faller genast i ögonen genom sin jämförelsevis fâbladiga stjälk, hvarigenom den pâmin- ner om subrigidum- och sparsifolium-former. Bladen äro tämligen smâ och fintandade — helbräddade sâsom hos former af H. spar si folium. Ofta äro bladtänderna mest framträdande pâ de mellersta bladens nedre hälft, i det den korta bladspetsen vanligen har helbräddade kanter. Pâ skuggiga ställen bli bladen tunnare, mju- kare och af ljusare grön färg. Bladen variera frân tydligt trubbiga tili kort spetsiga. (Forts.) I. 2. ri sL \ Auct. del. H.lætevirens l-3. H.glauc o p s a rum A_7. H< dodra ntale 11,12. r° II Auct. del. H.pulchriforme 8‘10.H. dodrantale 13. H. semiradians 14 17. H.'atroepilosum 18~21. H. acrophylloiçles 22,23 V VI H. subtiliceps 37_itO . H.magnifolium 41 44. vu Auct. del. H. ma gnifolium 45. H.bracKycKætum 46-51. XI A A t, 88.r.i. % r , l; y 78. c.m. 7t. c.m. 72.C.S. U 77. c.m. 86.r.e, Auct. del. Hheterodonfum 7t,72.H.multi(iens 77, 78. H furciferum. P simplex 86.87,88. XII / A.... *'f « £r 79. S 8ft-.nL 89.st. /// (r> 75.c.is. . 4 82.r.e. ,A 1 76.c.u li 8l.r.e. 73-c.i c.im. 85. st. Ih. c.im. 83. Aucf. del. H.multidens 73-76,79. K.tephrinocephalura 8l_ 85. H.turciferumf simplex 89. 193 Om missbildade individ af Paris quadrifolia L. Af K. J. Henrik Wittrock. Under vistelse i Angermanlands kustomrade i juni manad detta ar, fann jag i Nätra socken pa ett stalle strax in tili Näskefjärdens västra strand ett större antal abnormt utbildade exemplar af Paris quadrifolia. Lokalen ligger i ytterdelen af den innanför alstrand- bältet sig utbredande granskogen och syntes för Pa- ris ofördelaktig genom markens mycket ringa fuktig- hetsgrad. Yäxten förekom pa ett mindre omrade strödd — riklig, men individerna utmärkte sig allmänt ge- nom ringa storlek och synnerlig magerhet samt voro alla steril a. Ett fyrtiotal missbildade plantor tillvaratogos. — Af dessa voro nagra sadana, som kännetecknades af oregelbunden riktning samt nagot olika form och stor- lek pa de särskilda bladen i örtbladkransen ; stundom var ett af dessa ytterligt förkrympt under det de öf- riga voro mera normala. En annan grupp utgjordes af individ hos hvilka antalet fria bladytor genom anlagens sammanväxning för- minskats. Antingen hade sammanväxningen mellan ett par blad varit fullständig , i hvilket fall uppkomst- sätt för ifragavarande bladskifva framgick endast af nerveringen (istället för en midtnerv tvâ) och i viss män dess storlek. Eller ock hade ofullständig sammanväxning mellan tvâ eller liera blad försiggatt, hvarigenom tvâ- eller flerflikade skifvor uppkommit. — Denna grupp var talrikt företrädd pa lokalen, och de salunda alstrade missbildningarna hade naturligtvis ett efter den olika graden af sammanväxning samt de däri deltagande bladens antal varierande utseende. Egendomligast var kanske ett individ, som hade alla fyra bladen sammanvuxna tili en enda, regelbundet fyrspetsad skifva; hos ett annat, där blott tvâ blad Bot . Not. 1903. 18 194 anlagts, hade dessa förenats till en tvâ-spetsad skifva, fullkomligt lik hälften af den nyssnämda. Ytterligare ett slag af bildnings-afvikelser före- fanns pa lokalen; hithörande individ hade det för Paris vanligaste bladantalet (fyra), men a somliga af bladen förekom nagon enstaka mindre inskärning i bladkanten. — Att här beskrifna Parisindivid maste betecknas som mer eller mindre missbüdadc , torde vara otvifvel- aktigt. Beviset för särskildt den midtersta gruppens monstrositet ligger naturligtvis däri, att af Organisa- tionen hos (de egentligen af fiera blad bildade) skif- vorna tydligen synes, att dessa uppkommit genom sammanväxning, fullständig eller ofnllständig. ■ — An- norlunda ställer sig saken ifrâga om de sa ofta före- kommande tre-, fern- eller sexbladiga individ, som endast afvika genom antalet blad, i det de hafva hvart och ett af dessa af fullkomligt normal beskaffenhet ; skall man i sadant fall tala om monstrositet, eller om variabilitet? O. Penzig Säger i sin Pflanzen tératologie *) (sid. 429) om Paris quadrifolia inledningsvis : ’’Die meisten in dieser Species bekannt gewordenen Monstrositäten beziehen sich auf Abänderungen in der Zahl der Wirtel- glieder, sowohl im Laubblattquirl als in den Blüthen”, och strax efterät: ’’Diese Variabilität ist von sehr vie- len Authoren notirt worden”. Här begagnas alltsa uttrycken monstrositet och variabilitet omväxlande för hvarandra. Emellertid gör Penzig, dä det gäller för- klaringen af växlingen i bladantal, följande uttalande: ’’Die Vermehrung der Glieder in den Wirteln scheint durch Theilung der ursprünglich einfachen Primordien vor sich zugehen: wenigstens findet man häufig noch eines der Laubblätter zweispitsig gegabelt (Moquin- Tandon: Elements de tératologie végétale, Paris 1841, 1) Genua 1890—94. 195 pag. 349)”. Atfc pâ motsvarande satt förminskning af antalet örtblad kan ske genom sekundär samman- växning af ursprungligen skilda primordier framgâr ju af of van beskrifna fynd. Och i dylika fall har man, synes det oss, allt skäl att tala om monstrositet. Men ej füllt riktigt förefaller det oss vara, att häraf draga den generella slutsatsen att frân fyra af- vikande örtbladantal alltid skulle uppkomma genom sekundär delning eller sammanväxning af konstant fyra primordier. Det är väl istället, sä fort icke motsatsen af bladens beskaffenhet framgâr, naturligast antaga, att vid fall af 3, 5 eller 6 örtblad motsva- rande antal primordier redan frân b'ôrjan anlagts , och att sâlunda hos Paris quadrifolia en viss verklig variabi- litet med afseende pâ örtbladantalet förefinns. For unga, ännu icke till blomning hunna individ är detta redan âdagalagt af Thilo Irmisch (Se “’Beiträge zur vergleichenden Morphologie der Pflanzen”, Abtheilung III, Halle 1856, pag 25). Han Säger: ”Was die Blätterzahl der frühem (blüthenlosen) Stengel, welche man als Erstarkungssprosse ansehen kann, betrifft, so herrscht darin wenig Constantes. Oft tritt nach einem Jahrgange mit einem grundständigen Laubblatte gleich ein vier-, oft ein dreiblättriger Stengel auf. .... Die Zweizahl ist ungleich seltener als die Drei-Zahl. . . . An einen einigermassen regelmässigen Fortschritt etwa von den zweiblättrigen zu dreiblättrigen, dann zu nicht blühenden und endlich zu blühenden vierblättri- gen Stengeln ist nicht zu denken. Nach einem drei- blättrigen diesjährigen Stengel fand ich zuweilen in den nächsten Blattaxeln des Rhizoms einen zwei- blättrigen Stengel für das folgende Jahr”. * * * 196 Svenska växtnamn. I den nu utkomna nionde upp- lagan af Svensk Flora för Skolor, I., af Khok och Almquist säges ”hvarje mera betydande växtform erhâllit svenskt namn — släktnamn ha synts oss för arbetets uppgift obehöfliga — och det namn, som Prof. Nathorst efter noggrann pröfning ansett vara det bästa, sa att den publikation af svenska växt- namn, som här föreligger, kan betraktas som ett autentiskt uttryck för resultatet af hans forskning pa detta omrade”. Fysiografiska sällskapet d. 18 maj. Prof. Are- schoug föredrog om tropiska växters bladbyggnad (forts.). Vetenskapsakademien d. 13 maj. Till införande i Arkiv för botanik antogos: 1) ”Bidrag tili kännedomen om växttrichomerna, i synnerhet rörande deras föränderlighet”, af lektor P. G. E. Theorist, 2) ”The researches of Professor H. Marshall Ward on the Bromes and the Mycoplasma-Hypo- thesis”, af prof. J. Eriksson. Botaniska sällskapet d. 27 maj. Rektor S. Almquist redogjorde för sina undersökningar öfver Rosa- formerna och uppmanadé tili studiet af Mälartraktens Rosœ, som äro föga kända. Professor Lagerheim förevisade ex. af disksvampen Sar- cosoma globosum, som i vär funnits flerestädes i granskog i Upland, Yästmanland, Södermanland och norra Östergötland, säledes ett ytterligare bevis för granens invandring frän öster, alldenstund svampen för öfrigt har en östlig utbredning. — Han redogjorde sedan för kulturer, anställda med en a fikon förekommande svamp, Sterigmàtocystis, samt omtalade försök att pröfva svampens forment giftiga egenskaper. Videnskabsselskabet i Kristiania d. 29 maj. Dir Olav Johan-Olsen framlade tili tryckning och refererade: My- kologiske Undersögelser over Sop paa Furuspinderens Larve (Gastropocliia Fini). Resor och resestipendier i Norge 1903. Med bi- drag af museet i Trondhjem har konservator M. Foslie under sommaren samlat Lithothamnier vid Norges sydöstra kust. Bergens museum har tilldelat adjunkt E. Jörgensen 300 kr. tili undersökningar pa Yestlandet; Joh. Havaas 400 kr. tili fortsatta lichenologiska undersökningar pa Vestlandet. Det akademiska Collegiet i Kristiania har tilldelat 800 kr. at amanuensis Thekl\ Resvoll tili botaniska studier vid tyska och franska universitet; 200 kr. ât aman. Jens Holm- boe tili växtbiologiska och växtgeografiska undersökningar i 197 södra Norge; 150 kr. ât öfverlärare 0. Nyhuus till floristiska undersökningar i nordligaste delen af Hedemarkens amt; 100 kr. ât adj. A. Aasen tili bot. undersökningar i Finmarkens iure distrikter; 150 kr. at kand. real. E. Fadum tili under- sökningar öfver Senjens flora; 100 kr. ât kand. filos. S. K. Selland- tili undersökningar öfver kärlväxtfloran i Vosse- stranden. Norska regeringen har tilldelat Prof. N. Wille 200 kr. för att göra insamlingar tili universitetets i Kristiania in- stitutioner; ât Konservator Ove Dahl 200 kr. tili fortsatta bot. undersökningar i Finmarken; ât dr. H. H. Gran och assistent B. Helland-Hansen 300 kr. tili Studium af hafvets ämnesomsättning vid Norges kuster. Reseanslag-. Svenska Turistföreningen har tilldelat aman. Tycho Yestergren 150 kr. för att studera Vegetationen i trakterna af Torne Träsk. Raunkiær, C., Kimdannelse uden Befrugtning hos Mælkebotte (Taraxacum). (Botanisk Tidsskr. 25.2, 1903, s. 109-140.) Redan 1898 hade C. H. Ostenfeld funnit honexemplar af Taraxacum vulgare bland de hermafrodita ständen samt endast honexemplar af T. paludosum, hvadan han antog att den senare var apogam. Förf. har gjort hybridiseringsförsök med fiera arter af släktet utan att fâ fram nägra raellanformer, men det visade sig att isolerade honexemplar frambragte grobara frön. Sä- dana erhöllos ocksä af blomhufvuden, hvilkas öfre hälft blif- vit afskuren, innan blommorna öppnat sig. Samma résultat erhölls vid experiment â arter frân Danmark, Norge, Grön- land, Södra Europa och Pamir. Förf. har icke kunnat pä- träffa nägot groende pollenkorn och af Schweres undersök- ningar (1896) drager han den slutsatsen, att det är äggcel- len, som utvecklas till embryo och att säledes äkta parteno- genesis Annes hos Taraxacum , liksom hos Antenn aria alpina, vissa Alcliemilla-&YÏQY och hos Thalictrum purpurascens (samt hos Ficus hirta enligt Treubs nu publicerade undersöknin- gar — Ref.). T. Ostenfeldii föredrager odlade fält och icke för fuktiga ängar, samt soliga platser i skog, T. Gelertii skog (samt ängar och lägt liggande fait), T. intermedium tyckes före- draga torfhaltig mark, T. spcciosum är sparsamt sedd pä soliga och tämligen högt liggande lokaler, T. decipiens är endast funnen en gâng. — 198 Under det att T. Osten/, är mindre och spensligare än T. vulg., liar T . spec, däremot en sär deles kräftig växt. — Blomkorgarne hos T. Osten/. äro blekare än hos T. vulg . ; lios T. spec, äro de starkare gula, rödaktiga eller orange- färgade, icke endast mycket mörkare än hos T. Ostenj men ocksä mörkare än hos T. vulg., och under det att or'angefär- gen hos denna härrör af frömjölets färg, sä beror den hos T. spec, därpä, att blomkronorna själfva äro orangefärgade. Blomkronorna hos T. vulg. och Gelertii äro lika langa som hos T. speciosum. En del figurer öfver blad och blomkorgar förtydliga be- skrifningarne. Följande öfversikt öfver de danska arterna aftryckes här: A. Squamis involucri exterioribus lineari-lanceolatis divari- catis vel reflexis. a. Antheris polline repletis (sed germinatio granulorum pol- linis numquam observata). 1. Squamis involucri exterioribus reflexis; species præcipue agrorum graminosorum T. vulgare (Lam.). 2. Squamis involucri exterioribus divaricatis vel recurvis; Species pratorum satis humidorum T. intermedium Raunk. b. Antheris sine polline; squamis exterioribus reflexis. 1. Calathiis minoribus quam in T. vulgare ; corollis flavis, exterioribus denique 12 — 16 mm. longis T. Ostenfeldii Raunk. 2. Calathiis magnitudine eorum T. vulgar i vel majoribus; corollis aurantiaco-flavis exterioribus denique 18 — 23 mm. longis T. speciosum Raunk. B. Squamis involucri exterioribus patentibus, erecto-patenti- bus vel adpressis. a. Antheris polline repletis (sed germinatio granulorum pol- linis numquam observata); squamis involucri exterioribus patentibus. 1. Involucri squamis exterioribus ovato-lanceolatis, interio- ribus 8—21, acheneis griseis, species silvarum T. Gelertii Raunk. 2. Involucri squamis exterioribus ovatis, interioribus 13 (12 — 14); acheniis rufis T. erythrospermum Andrzej. b. Autheridiis sine polline. 1. Squamis involucri exterioribus ovatis, patentibus vel apice recurvis; foliis pinnatisectis T. decipiens Raunk. 2. Squamis involucri exterioribus ovatis vel late ovatis, adpressis T. paludosum (Scop.) 199 Bilder ur Nordens Flora. Texten tili häft. 9—11 gâr frân slutet af Cruciferæ till Araliaceæ, figurerna sträcka sig in pâ Rosaceæ. Dâ den afbildade formen af Draba hirta afviker frân den, som anses som mera typisk, künde det varit lämpligt meddela, att arten ej i allmänliet hör tili de ’’rosettbla- diga med blommor pâ stängel”, utan att denna form i ”Svensk Botanik” räknades tili v. alpicola Wahlenb. (”D. hirta L. enl. Solanders ex.” säges det dock i Hartmans Skand. Flor, vid denna var.). Skänska växter. Telegrafinspektör E. Vult v. Ste- yern har tagit Betula nana pâ en torfmosse nära Ignaberga station samt Orobanche major östor om Hessleholms station. — I Lunds bot. Institutions herbarium finnes ett ex. af en Betula , hvars etikett lyder: B. intermedia. Sk. Blackagärds- mosse, Rössjöholm, endast en 1 fot hög buske. Misit Ro- senörn Lehn 1892. De planscher, som komma att atfölja lektor E. Adlers afhandling, äro en gâfva af förf. tili Botaniska Notisers läsare. Hos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompreasningspapper format 360x445 mm. Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 „ „ ,, „ 4,50 „ „ 11, blä „ 285x465 „ .. „ „ 7,75 o „ „ 13, hvit ,, 285x465 ,, „ 9,— Obs. De bada sistnäinnda sorterna användas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Önskas köpa äldre ârgângar af Botaniska Notiser! Följande ärg. önskas: 1839, 1845, 1846, 1850, 1852, 1858, 1863. Prisuppgifter torde sändas tili undertecknad, som äfven kan anvisa köpare tili ârgângar i följande olika serier: ärg. 1845, 1846, 1849, 1850, 1851, 1857, 1858, 1863, 1866, 1867, 1868; ärg. 1839, 1842, 1845, 1846, 1849-51, 1857, 1858, 1863, 1866-68. Utg. af Botaniska Notiser. 200 Ny upplaga, den 9:de, har i dessa dagar utkommit af Svensk Flora för skolor af Th. O. B. N. Krok och 5. Almqvist i Fanerogamer pris inb. 3 Kr. OBS. J I denna upplaga ha de svenska växtnamnen " undergätt en genomgäende revision. Stockholm i Aug. 1903 Beijers Bokförlagsaktiebolag. Sveriges Flora (F anerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pa ett syrmerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stör tacksarahet frän deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vära Riroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Innehäll. Adlérz, E., Anteckningar tili Hieracium-floran i Närke. S. 145. W ittrock, K. J. H., Om missbildade individ af Paris quadri- folia L. S. 193. Literaturöfversikt. S. 197—9. Smärre notiser. S. 196, 197, 199. Lund. Berlingska Boktryckeriet. 15/9 1903. BOTAMSKA NOTISER FOR AR 1903 ✓ UTG1FNE C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 5. DISTRIBUTOR: C. W. K GLEERUP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BE RUING SK A BOKTRYCK ERIET, i9on. 201 Anteckningar till Hieracium-floran i Närke. Af E. Adlerz. (forts, fr. sid. 192.) Blomställningen är föga sammansatt med tätt stjämluddiga och hâriga grenar samt ett langt (20 — 50( — 70) mm.) akladium. Holkarna utmärka sig ge- nom sin svartgröna färg, breda, sparsamt stjärnhäriga fjäll, som äro klädda af glesare — tätare, svartfotade har och ntan eller med nagra fa glandler. Skogsmark och skogsängar: I yäst. N. Skagershult, Porla (1891) ; Qvisbro, Svartâ; Nysund, Yärbo; i söd. N. Lerbäck, Klockar- hyttan (förf.). Mattligt — talrikt. H. vestmannicum Dahlst. C. 0. v. Porat: Kungsörtr. Hier. (Bot. Not. 1894). Dahlst. Herb. Hier Scand. Cent. V. n:o 78. Angar och parker bland buskar. I nor. N. Axberg, Dylta; Längbro, Carlslund; i väst. N. Skagershult, Porla; Qvisbro, Svartâ; Ny- sund, Forsnäs; i mell. N. Asker, Folketorp; Yiby prästgard; i söd. N. Lerbäck, Klockarhyttan ; Sven- nevad, nära järnvägsstation (förf.). Mattligt — talrikt. 77. Hineatum Almqu. 77 F) ' iesii Hn. a genuinum Lbg Hn. fl. ed. 11 pag. 50 p. p. 77. lineatum Almqu. Stenstr. Värml. Arch. Dahlst. Bidr. III. Herb. Hier. Scand. Cent. X, n:o 91. Oppna platser, betesmarker, vid vägkanter etc. I nor. N. Örebro, Oset, Adolfsberg (förf.). Kil, Frösvidal (A. Diedrichs); i väst. N. Tysslinge, Latorp, Hökerkulla och Garphyttan ; Hidinge, Lanna (förf.) ; Kni- sta, Östa (G. Andersson); Nysund, Yarbo (förf.). Talrikt. 77. * creperum Stenstr. forma. Yärml. Arch. Afviker fran hufvudformen genom mera hopdra- gen blomställning och stora, rikhariga holkar. Angsmark. I väst. N. Qvisbro, Svartâ (förf.). Sparsamt. Bot. Not. 1903. 14 202 H. *heterodontum n. subsp. Tafl. IX. Fig. 67. Tail. X. Fig. 68—70 Tail. XI. Fig. 71, 72. Folia intermedia lanceolata , inœqualiter et Jiaud raro profunde et grosse serrato-dentata. Involucrum mi- nutum. Squamæ glandulis minutis , sparsis obtectæ. Caulis 40 — 70 cm. altus, 8 — 10-folius, crassus, scabrescens, inferne et medio obscure purpurascens, glaber vel pilis longis et mollibus passim vestitus, superne virescens et zb dense stellatus. Folia supra saturate viridia, glabra, subtus subglaucescentia, spar- sim — in nervo dorsali dense — pilosa et stellata, in- tima (fig. 67) obovato-lanceolata, denticulata, inferiora (fig. 68) lanceolata — late lanceolata, sæpe curvata, inæqualiter et haud raro profunde et grosse serrato- dentata, inferiore parte dentibus curvatis vel rectis, superiore parte dentibus submammatis dentata, longe petiolata, intermedia (fig. 69, 70, 71) lanceolata, sessilia, dentata ut inferiora vel dentibus longis, binis basi instructa et in apicem longum integerrimum pro- tracta, superiora (fig. 72) lineari — lanceolata, integer- rima, sensim in bracteas decrescentia. Anthela sat composita, corymboso-paniculata, ramis gracilibus, cur- vatis, subtomentellis — dense stellatis, epilosis, pedicellis et acladio 10 — 20 mm. longo floccosis. Involucrum minutum, 8 — 10 mm, longum et 3 — 5 mm. latum, griseo-virescens, basi ovaturn, attenuatum. Squamæ im- bricatæ, 1 mm. latæ, exteriores =t patulæ, triangulari- lanceolatæ, obtusæ, intermediæ et intimæ lineari-lanceo- latæ, subconformes, virescenti-marginatæ, omnes in api- cem obtusiusculum contractæ, effloccosæ vel marginibus levissime stellatæ, glandulis minutis, sparsis — densiuscu- lis obtectæ. Calathidium 2 — 3 cm. latum. Stylus luteus. - Ofvan beskrifna Hieracium-form faller genast i ögonen genom de egendomligt tandade bladen. De nedersta och mellersta bladens tänder äro ofta grofva och af växlande form. An äro de, som sitta vid blad- 2 OB basen, klolikt krökta, an raka, temligen breda och rätt utstâende eller svagt framât riktade. Pä bladets öfre del närmare spetsen äro tänderna sma, nästan vartlika. Särdeles afvikande tandning hafva de öfre af de mellersta stjälkbladen. Hos dem förekornma endast tveime mycket langa (tili 4 cm.) tänder vid bladba- sen. Frân denna bladbas afsticker den langt utdragna, helbräddade bladspetsen, hvilket förhällande ger dessa blad ett egendomligt utseende. Holkarna äro sma, gröna med nâgot afsmalnande bas. Holkfjällen ha en sparsam beklädnad af fina glandler men sakna har och tydligt stjärnludd. Knappt synliga stjärnhar uppträda stnndom pa fjällens nedre kanter. Med afseende pa de djupt tandade bladen liknar nyssnämnda form fl. resupinatum Almqu. Dock äro bladen mera oregelbundet tandade än pa den sistnämnda arten. Äfven holkarna äro olika bade tili färg och beklädnad. Fran fl. batylepium Dahlst. skiljes denna Hiera- cium-form pa de gula stiften, de grönaktiga holkarna, som äro klädda af finare glandler, samt bladens tand- ning och gröna, ej rödaktiga färg. Frân fl. tridmtatum Fr. afviker den genom bla- dens egendomliga tandning, rent gula stift och icke eller knappt stjärnhariga holkfjäll. Dock synes hol- kens byggnad ge vid handen, att den torde vara att betrakta sâsom en rigidum-form, som tili bladfor- men rätt mycket pâminner om vissa murorum-arter. Anträffades i Värmland vid närkesgränsen i Rud- skoga socken ej langt frân Letälfven (1901), dar den förekom tämligen sparsamt vid en dikesren. H. *nericiense n. subsp. Tafl. VIII. Fig. 52—59. Folia intermedia lanceolata v. ovato-lanceolata. In - volucrum atro-viride. glandulis cerinis , longis vestitum1 pilis raris immixtis. Caulis 35 — 60 cm. altus, 9 — 12-folius, rectus vel flexuosus, basi et medio rubescens, pilis mollibus 204 vestitus, stellatus, superne viridis et zb dense stella- tns. Folia supra læte viridia, sparse stellata, subtus glaucescenti-viridia, subglabra — sparse (in nervo dor- sali sat dense) pilosa, marginibus pilis mediocribus ciliata, -4- stellata, infima sub anthesi emarcida, infe- riora (fi.g 52, 53) oblonga vel oblongo-lanceolata, pe- tiolata, integra v. minute dentibus sæpe submammatis dentata, intermedia (fig. 54 — 56) lanceolata vel ovato- lanceolata, sessilia v. breviter petiolata, dentibus tri- angularibus vel deltæformibus inæqualiter serrato-den- tata, superiora (fig. 57 — 59) ovato-lanceolata — lance- olata, serrata. Anthela 3 — 8 — 25-cephala, ramis floc- cosis, epilosis et pedicellis tomentosis acladium 5 — 10 mm. longum superantibus. Involucrum mediocre, 8 — 10 mm. longum, 5 — 6 mm. latum, atro-viride, basi ovoi- deum. Squamœ imbricatæ, exteriores breves, =b line- ares— lineari-lanceolatæ, parum patulæ, intermediæ 1,5 mm. latæ, lanceolatæ, intimæ lanceolatæ, late vi- ridi-marginatæ, in apicem obtusiusculum — subacutum protractæ, omnes glandulis cerinis, longis, densis — cre- bris vestitæ, pilis raris immixtis, haud stellatæ (exte- riores basi levissime). Stylus luteus. Utmärkt genom de olikformiga, ofvan gröna, un- der blagröna bladen, de medelstora holkarna, som äro utan stjärnludd men klädda af langa, gulknappiga glandler, som tili storleken pâminna om dem hos H. diaphanoides Lbg. Fjällens mörka midtlinje beklädes ända ut i spetsen af glandlerna, som skarpt afsticka frän de blekgröna kanterna. Denna form synes sta ganska nära H. medelpa- dicum Dahlst., som ock bar talrika, ehuru ej füllt sa mânga, glandler pâ holkarna. Holkfjällen hos denna sistnämnda form äro dock betydligt olika dem hos H. nericiense. De äro nämligen mycket bredare och kortare, de mellersta triangulärt lansettlika och de inre bredt lansettlika, alia med bred, afrundad spets och utan tyd- lig, blekgrön kant samt klädda med tydligt stjärnludd. 205 I söd. N. Hammar, Bastedalen pâ höjder nära sjön (1893). Sparsamt. H. sparsifolium Lbg. forma. Stenstr. Yärml. Arch. I nor. N. Axberg, Dylta (förf.). Sparsamt. H. umbellatum L. Öppna platser, dikeskanter, berg etc. allmän. Jämförande öfversikt af Hieraciernas före- komst i Närke och dess grannprovinser samt aflägsnare omraden. Härvid begagnas följande förkortningar : Bl. = Bleking, Boh. = Bohuslän, Bornh. = Born- holm, Dalsl. = Dalsland, Danm. — Danmark, Dir. = Dalarne, Fini. — Finland, Gtl. = Gotland, Gästr. = Gäst- rikland, Hall. = Hailand, Hals. = Hälsingland, Härj. == Härjedalen, Jämtl. = Jämtland, Krist. = Kristianiatrak- ten, Lpl. = Lappland, Mpd. = Medelpad, Ng. = Norge, När. = Närke, Sk. = Skane, Sm. — Smaland, Srm. — Sörmland, Sthm. = Stockholmstrakten, Uppl. = Upp- land, Yb. = Yästerbotten, Yg. = Yästergötland, Yrm. = Yärmland, Ystm. = Yästmanland, Agm. = Änger- manland, Al. = Aland, Ög. = Östergötland, Öl. = Öland. Tecknet -f- betyder förekomst. När. Hieracium *sabulosorum „ auriculæforme ,, Pilosella „ *lætevirens „ *a cutul um „ *laxisquamum ,, *glaucopsarum „ *leucopsarum „ *subvenustum „ *villipes forma ,, *dodrantale var. 0 För en del uppgifter frân Yärmland star jag i tacksam- hetsskuld till hr H. FrödinG, och frân Västergötland har doktor O. NoRDSTEDT godhetsfullt lämnat nagra meddelanden. 3 > 3 +3 3 fci 1 hfj <0 > U gq O ►> + +1 + + + + + + + + + + + + + + + + + + Aflägsnare omraden. I Bornli., Sk., Sm., Gtl., /Öl., AI., Uppl., Häls. Gtl., Uppl., norra Sverige. Sk., Sm., Häls. Bornh., Sm. Fini. 206 När. Hieracium *furciferum var. ” *semiradians var. ” *poliochlorum ” *firmistolonum ” *subcrassescens ” *atrovillosulum ” *acrophyllum ” *acrophylloides ” *lingu.atum ” *atroepilosum ” Hurviceps ” Hapein um ” Heruginicolor ” *crassescens ” *virescens ” (*magnifolium) ” Auricula L ” *melaneilema ” *suecicum ” *cochleatum ” aurantiacum ” cymosum ” *stiptotrichum ” *leptadenium ” *setigeriforme ” *Uplandiæ ” pubescens ” *pubescens ” *euryanthelum ” macranthelum ä J g bi F £ ® ° + + + +, + 4- + + + + + t+ + + + +:+ Aflägsnare omräden. Dalsl. Fini. Dalsl. Sk., Dalsl. Ng. Sm., G-tl. Hals. Dalsl. Sk. Sm. Sm. Sk. Gtl., Dalsl., Uppl. Uppl. j Bornh., Sk., Jämtl., Yb., / Fini. Sk. Gtl., Uppl , Fini. J Norra och mell. Skand. joch Fini. Sk. — Uppl., Gtl., Dalr. Sm., Dalsl., Uppl. Sm., Gtl. Sm., Öl., Uppl. Öl., Gtl., Uppl., Gästr. ) Sm., Öl., Uppl., Dir., I norra Skand. Gtl. ” *macranthelum ” glomeratum ” *glossophyllum ” *dubium n *glomerosum „ *glomeratulum ” Henerescens ” *chætophorum ” auriculinum ” *asciadium ” ^septentrionale ” silvaticum + + + + + + + + + | Gtl., östra Svealand, I Hals., Krist. Uppl., Dir., Fini. JSk., Sm., Bl., Öl., Gtl., | norra Skand. j Sk.?, Sm., Bl., Öl., B Gtl., j Uppl., Gast., Hals., Agm. -Sk., Sm., Öl., Gtl., Uppl., Vstm. Srm. 1* 1° ! öb \> 4“ + 4 4 4 + + + 4 4 4 4 4 + + 4 4 4 4 + + + 4 4 4 + 4 4 + + 4_ . + 4 4 4 4 + + 4 + -- 4 +| -- 4 -- + 4- 4 -- + + 4- 41 4- 1 4- 4 4 + + 4- + 4- 4- 4 -}_ 4-4 4- 4- + + 4 4*. 4- 6267 88 91 |51 Aflägsnare omräden. Sm., Dir., Gästr., Agm. Sm, Gtl. Sm. Uppl., Dir. Sk., Bl., Sm., Dir., Jämtl., Agm., Lpl., Ng. (Sk., Sm., Gtl., 01., Hall., JbL, Boh., Dalsl., Dir., lUppl. Dalsl., Dir., Härj., Ng. iBl.— Uppl., Hall., Boh., (Dalsl., Ng. Sm., Gtl., Uppl. Uppl., Dir. Dlsl.. Dir. Sm., Hall. Uppl. Sm., Dalsl., Boh., Uppl. jSk., Uppl., Dir., Hals., \Mpd. Dlsl. Sk. — Lpl. Ng. Af ofvanstäende framställning framgar, säsom ju var att vänta, att Närke har en mängd former ge - mensamma med grannprovinserna. Bland dessa äro 91 gemensamma med Östergötland, 83 med Söder- manland, 67 med Västmanland, 62 med Yärmland och 51 med Västergötland. Att häraf draga den slut- satsen, att den närkiska Hieracium-floran företrädes- vis bure en östlig och sydlig prägel, vore kanske för- hastadt, da det uppgifna antalet gemensamma arter kan bero pa att Östergötland och Södermanland äro bättre undersökta än nagon af de öfriga, närmast liggande provinserna. Dâ formernas utbredning i en framtid blifvit mera känd, kommer med all sannolik- het förhällandet mellan ofvan nppgifna siffror att än- dras. Särdeles knapphändiga äro uppgifterna om ut- bredningen af Pilosellœ frân Hera af grannprovinserna, dâ de fiesta hieraciologer lagt största vikten pâ archi- eracierua. Det saniiolikaste torde vara, att de former af Pilosella , som i Närke ha en tämligen vidsträckt utbredning, äfven förekomma i de provinser, som gränsa intill nyssnämnda landskap. Med denna stora öfverensstämmelse med de när- gränsande provinsernas flora sammanhänger den om- ständigheten, att Närke, för sä vidt hittills är bekant, har fa för detsamma egendomliga former. Jämte nagra varieteter hafva omkring 12 nya underarter paträffats. Tvenne sannolikt nya former har jag funnit i sa fâ exemplar, att de ej kunnat beskrifvas. Provinsens centrala läge och lifliga kommunika- tioner torde väsentligen bidraga därtill, att manga former här förekomma, som i öfrigt hafva en nordlig, andra en sydlig och slutligen nâgra med en östlig eller västlig utbredning. Af Pilosellœ med nordlig utbredning märkes H. *svbvenustuM , som är tagen i Yästmanland. Bland snecica är H. *cochleatum utprägladt nordlig, ehuru den äfven är funnen i Södermanland. Äfven nordliga silvatica äro funna i Närke, t. ex. H. * Hœgerstrœmii , paträffad i Dalarne, samt H. munduliforme frân Upp- land, Dalarne och Hälsingland men äfven anträffad i Södermanland. Bland murora mä anföras följande nordliga former: H. constrictum , funnen i Yästmanland, Dalarne och Hälsingland men äfven sä sydligt som Södermanland, samt II . *turbiniceps frän Yästmanland, Uppland och Hälsingland. Den förekommer äfven i Södermanland och Östergötland, dar den sälunda har sin sydgräns. 211 Af rigida ma nämnas: H. *vestmannicum frân Väst- manland, soin äfven är funnen uti Södermanland* Af Pilosellœ med sydlig utbredning ma följande omnâmnas: H * atroepilosmn , funnen i Närke 1898 och i Smâland 1902, IL Hœtevirens , H. *acutnlum , II. *villi- pes och IL *subcrassesccns , förut anträffade i Oster- götland, samt H. Hinguatum och IL *tapeinuni Iran Östergötland och Skâne. Bland pubescens- formerna är den i Närke före- kommande II. * euryanthelum funnen uti Östergötland, Värmland, Södermanland och pâ Gottland. Af cymosa är II. *leptadenium funnen i Östergötland, Smâland och pâ Gotland. Trenne sydliga silvatica âro pâ- träffade : II. *grandidens frân Östergötland med gräs- frö, H. *sparsidens frân Östergötland och Smâland men äfven funnen uti Södermanland och H. per si- mile, funnen i sam ma provinser men äfven i Väster- götland och Dalarne. Af murora mâ nämnas II. * macrotonum , tagen uti Smâland, Östergötland, Väster- götland och Södermanland, samt IL * anfractum , an- träffad. i Smâland och Östergötland. Öfvervägande östlig utbredning tillkommer H. *macranthchim , som mest uppträder i Östergötland och östra delarne af Svealand och Hälsingland, samt bland silvatica H. *mediiforme , funnen i Södermanland. Bäde östlig och sydlig utbredning har H. subundiusculum frân Södermanland och Smâland. Former, som äro utmärkande för vära västra provinser, äro äfven funna i Närke. Sädana äro H. *acrophylloides och H. *farciferum , som äro anträffade i Daisland. En annan dylik med västlig utbredning är IL cæsionigrescens , hvilken förekommer i Värmland, Dal och i Norge. Bâde västlig och nordlig utbredning har H. subrigidum. För Finland och Närke äro — egendomligt nog — t venne underarter af Pilo sella, H. dodrantale och II. 9 var. scioides är funnen af K. JOHANSSON i Dalarne. 212 semiradians , gemensamma. Närkesformerna afvika dock genom stärkt hâriga holkar. ‘ En form af H. dodran- tale âr pâ senare âren funnen i Värmland. Litteratur. Almquist, S., Studier öfver slägtet Hieracium. Stockholm 1881. Brenner, M., Spridda bidrag till kännedom af Finlands Hier.- former I— YI. Helsingfors 1892—1897, 1903. Dahlstedt, H., Bidrag till sydöstra Sveriges Hieracium-flora I, II, III. K. Yet. Ak. Handl. Stockh. 1890, 1893, 1894. Dahlstedt, H., Nâgra bidrag till kännedomen om Skânes Hiera- cium-flora. Bot. Not. Lund 1892. Hartman, C., Nerikes flora. Örebro 1866. Johansson, K., Nya Archieracier frän Dalarne, Yästmanland och Daisland. Bih. t. Yet. Ak. Hand!. 1900. Johansson, K., Archieracium-floran inom Dalarnes siluromrâde i siljanstrakten. Bih. t. Yet. Ak. Handl. 1902. Laurell, J. G., Anmärkningsvärdare fanerogamer och kärl- kryptogamer inom Sorunda pastoratsomrâde af Söder- törn. Bot. Not. 1898. Lindeberg, C. J., Släktet Hieracium i Hartmans handbok i Skandinaviens flora ed. 11. Stockholm 1879. Malme, Gust. 0. A— n, Nya bidrag till Södermanlands Hiera- cium-flora Bot. Not. 1896. Nordstedt, 0., Sandhems flora. Bot. Not. 1903. Norrlin, J. P., Bidrag till Hieracium-floran i Skandinaviska halföns mellersta delar. Act. soc. pro fauna et flora fenn. Helsingfors 1888. Norrlin, J. P., Anteckningar öfver Finlands Pilosellce I. Hel- singfors 1884. Norrlin, J. P., Pilosellce boreales. Helsingfors 1895. Nägeli, C. von und Peter., Die Hieracien Mitteleuropas B. I. München 1885. Porat, C. 0. v., Kungsörtraktens Hieracier Bot. Not. 1894. Rudberg, A., Förteckning öfver Yästergötlands fanerog. och kärlkryptogamer. Mariestad 1902. (Witte, H., Tillägg • Bot. Not. 1902). Stenström, K. 0. E., Yärmländska Archieracier. Upsala 1889. Stenström, K. 0. E., Bornholmska Hieracier. Bot. Tidskrift. Kjöbenhavn 1896. Stenström, K. 0. E., Bidrag tili Skânes Hieracium-flora Bih. till Yet. Ak. Handl. 1896. Torssander, A., Anmärkningsvärdare fanerogamer och kärl- kryptogamer i Wärdinge socken Bot. Not. 1897. 213 ExsicJcater. Dahlstedt H., Hieracia exsiccata. Fase. I— III, Lincop. 1889. Fase. IV, Stockh. 1891. Dahlstedt, H., Herbarium Hier. Scandinaviæ Cent I— XV, 1892-1903. Lindeberg, C. J., Hieracia Scandinaviæ exsiccata. Fase. I— III, 1868-1878. Norklin P. J., Herbarium Piiosellarum Fenniæ 1884. Hieracia exsiccata 1888. Register öfver arterna och varieteterna. sid. acrifolium Dahlst. 190, 209. acroleucum Stenstr. 183, 208. acrophylloides Dahlst. 159, 206, 211. acrophyllum Dahlst. 159, 206. acutulum Dahlst. 149,205,211. æruginicolor Dahlst. 165, 206. albi dobra cteum N. P. 172. anfractum (Fr.) 186, 209, 211. asciadium N. P. 172, 206. atroepilosum 163, 206, 211. atrovillosulum Dahlst. 159,206. aurantiacum L. 169, 206. Auricula L. 168, 206. auriculæforme Fr. 148, 205. auriculinum Almqu. 172, 206. basifolium(FR.)ALMQU. 182,208. bifid urn Lbg. 181. brachychætum 173. cæsiiflorum Almqu. 175, 207. cæsiomurorum Lbg. 182, 208. cæsionigrescensFR. 175,207, 211. cæsium Fr. 181, 208. cæsium Lbg. 182. canipes Almqu. 177, 207. chætophorum Dahlst. 172,206. ciliatum Almqu. 177, 207. cochleatumNoRRL.l 69,206,210. collinum Fr. 172. constrictum Norrl. 181 , 208, 210.. sid. crassescens Dahlst. 165, 206. crassipilum Dahlst. 181. creperum Stenstr. 201, 209. crisp ul um Dahlst. 177. cymosum L. 169, 206. diaphanoides Lbg. 186, 209. diaphanum Fr. 187, 209. dodrantaleNoRRL. 1 53, 205,21 1 . dubium L. 171 206. epacrum Stenstr. 190, 209. euryanthelum Dahlst. 170, 206, 211. exaltatum Dahlst. 181, 208. expallidiforme Dahlst. 180,208. firmistolonum Dahlst. 158,206. florentinum All. 172. Friesii Hn. 190, 209. frondosum Lönnr. 186. furciferum Dahlst. 155, 206, 211. furviceps Dahlst. 164, 206. galbanum Dahlst. 181, 208. genuinum Lbg. 190. glareosum Lönnr. 187, 191. glaucopsarum 150, 205. glomeratulum Almqu. 171,206. glomeratum Froel. 171, 206. glomerosum Dahlst. 171, 206. glossophyllum Norrl. 171, 206. grandidens Dahlst. 187,207, 211. 187. griseellum Dahls/. sid. Hægerstrœmii Dahlst. 179, 207, 210. heterodontum 202. hirtius Dahlst. 172. induticeps 191. integratum Dahlst. 178, 207. irriguum (Fr.) 185, 208. lacerifolium Almqu. 176, 207. lætevirensÜAHLST. 148,205,211. latifolium Lbg. 186. latilobum Almqu. 180, 207. laxisquamum Dahlst. 149,205. lepidulum Stenstr. 185, 209. leptadenium Dahlst. 170, 206, 211, leucopsarum Dahlst. 151, 205. lineatum Almqu. 201, 209. linguatifolium 166. linguat uihDahlst. 1 60,206,2 1 1 . luxurians 163. macranthelum N. P. 171, 206, 211. macrolepideum Norrl. 148. macrotonum Dahlst. 184, 208, 211. maculosum Dahlst. 175, 207. magnifolium Dahlst. 167, 206. marginellum Dahlst. 180, 208, mediiforme G. Anus. Malme. 179, 207, 211. medium Lbg. 186. melaneilema N. P. 168. rnelanolepis Almqu. 176. meticeps Almqu. 177, 207. minutistolonum 150. raixopolioides Dahlst. 188. mixopolium Dahlst. 187, 209. multidens 188. multiscapum 162. munduliforme Dahlst. 178, 207, 210. murorum (L.) Almqu. (coll.) 181, 208. sid. n e m o p h i 1 u m Lönnr. 1 90. nericiense 203. obatrescens Dahlst. 191, 209. o d ont op h or urn 158. oelandicum Dahlst. 170. oinopolepis G. Ands. Malme. 186, 209. orbicans Almqu. 179, 207. orbolense Stenstr. 183, 208. pellucidumLÆST. 176,177,207. pendulum Dahlst. 176, 207. persimileDAHLST. 179,207, 211. Pilosella L. 148, 205. pilosius 156. pinnatifidum Lönnr. 184, 208. plicatiforme Dahlst. 1 85,208. poliochlorum Dahlst. 158, 206. porrigens Almqu. 182, 208. prætenerum Almqu. 179, 207. prolixum Norrl. 175, 207. pseudodiaphanum Dahlst. 187, 209. pube cens (Lindbl.) 170, 206. pulchriforme 152. pullatum Dahlst. 191. punctillaticepsK. Joh. 186,209. reclinatum Almqu. 183, 208. resupinatum Almqu. 182, 208. rigidum (Hn.) Almqu. (coll.) 187, 209. I rigidum Hn 188, 209. ! robustipilosum 153. I robustius 166. ruberulum Dahlst. 1 90, 1 9 1,209. sabulosorum Dahlst. 148, 205. sagittatum Lbg. 180, 208. sarcophyllum Stenstr. 180,208. scabrescens K. Joh. 191, 209. Schmidtii Tansch. 209. semi globosum Stenstr. 190,209. semiradians Norrl. 156, 206, 212, septentrionale Norrl 172,206. 21ö sid. serratifrons Almqxj. 177, 207. setigeriforme Dahlst. 170, 206. setigerum Fa. 170. silvaticum (L.) Almqu. (coll.) 174, 206. silvaticum Almqu. 175, 207. simplex 155. sparsidensDAiiLST. 178,207,21 1. sparsifolixim Lbg. 205. spathuliferum 161. stenolepis Lbg. 174, 207. Stenstrcemii Dahlst. 177, 207. stiptotrichum Almqu. 170, 206. striaticeps Dahlst. 183, 208. sxibampliatum Dahlst. 186,209. subcrassescens Dahlst. 159, 206, 211. sixbcrassum Almqu. 177. subirriguum Dahlst. 186, 209. subobscurans Dahlst. 177. subramosum Lönnk. 185, 208. subrigidum Almqu. 187,209, 211. subsetigerum Dahl t. 170. subtiliceps Dahlst. 166. sxibtriangxilare Stenstr. 176, 207. sid. siibunctixisculxim Dahlst. 181 , 208, 211. subvenustum Dahlst. 151, 205, 210. suecicum Fr. 169, 206. tapeinuxu Dahlst. 165,206,211. tenebricosum Dahlst. 178,207. tenerescens Norrl. 172, 206. tephrinocephalum 154. trianguläre Almqxj. 176, 207. trichellum Dahlst. 185, 208. trichocaulon Dahlst. 191, 209. turbiniceps Dahlst. 184, 208, 210. umbellatum L. 205, 209. Uplandiæ Dahlst. 170, 206. variicolor Dahlst. 178, 207. vestmannicum Dahlst. 201, 209, 211. villipes Dahlst. 152, 205, 211. virescens Fr. 165, 206. vivarium Lönnr. 184. vulgaris Dahlst. 187. vulgatiforme Dahlst. 184, 208. vulgatum(Fr.) Almqu. 184,208. xanthostylum Dahlst. 185, 208. Explicatio = stolo, e. = folium rosulare exterius. st. r. r. m. = r. i. =- c. im. «= c. is. = c. m. = c. s. = br. = medium, intimum, caulinum imfimixm, inferius, medium, sixperius. (interius), = bractea. Förklaring* öfver figurerna. H. *lœtevirens Dahlst. Tafl. I. Fig. 1 Stolon. ” 2 Inre rosettblad. ” 3 Yttre rosettblad. 216 H. *glaucopsarum n. subsp. Tafl. I. Fig. 4 Yttre rosettblad. ” 5, 6 Inre rosettblad. ” 7 Stolon. H. *pulchriforme n. subsp. Tafl. II. Fig. 8 Yttre rosettblad. ” 9 a, 9 b Innersta och mellersta rosettblad. ” 10 Stolon. H. *dodraniale Norrl. Tafl. I, II. Fig. 11 Yttre rosettblad. ” 12 Inre rosettblad. " 13 Stolon. H. *semiradians Norrl. Tafl. II. Fig. 14, 15 Yttre rosettblad. ” 16 Inre rosettblad. ” 17 Stolon. H. * citroepilosum n subsp. Tafl. III. Fig. 18 Yttre rosettblad. ” 19, 20 Mellersta och innersta rosettblad. " 21 Stolon. II. *acropliylloides Dahlst. Tafl. Ill, IY. Fig. 22, 23 Yttre rosettblad. ” 24, 25 Mellersta och innersta rosettblad. ” 26 Stolon. H. *miiltiscapum n. subsp. Tafl. IV, Y. Fig. 27, 28 Yttre rosettblad. ” 29 Inre rosettblad. ” 30 Stolon. H. *multiscapum ß luxurians. Tafl. Y. Fig. 31 Yttre rosettblad. ” 32 Inre rosettblad. H. *spathuliferum n. subsp. Tafl. Y. Fig. 33 Yttre rosettblad. ” 34, 35 Mellersta och innersta rosettblad. n 36 Stolon. II. *subtiliceps Dahlst. ß robustius. Tafl. YI. Fig. 37 Yttre rosettblad. ” 38, 39 Mellersta och innersta rosettblad. ” 40 Stolon. H. *magnifolium Dahlst. Tafl. VI, VII. Fig. 41, 42 Yttre rosettblad. ” 43, 44 Mellersta och innersta rosettblad. ” 45 Stolon. 217 H. *brachyc7iœtum n. subsp. Tafl. YII. Fig. 46, 47 Yttre rosettblad. ” 48 Inre rosettblad. ” 49 Nedre stjälkblad. ” 50 Mellersta stjälkblad. ” 51 Öfre stjälkblad. H. *nericiense n. subsp. Tafl. VIII. Fig. 52, 53 Nedre stjälkblad. ” 54, 55, 56 Mellersta stjälkblad. ” 57, 58, 59 Öfre stjälkblad. H. *induticeps n. subsp. Tafl. IX. Fig. 60 Nedersta stjälkblad. " 61, 64 Nedre stjälkblad. ” 62, 65 Mellersta stjälkblad. ” 63, 66 Öfre stjälkblad. H. *heterodontiim n. subsp. Tafl. IX, X, XI. Fig. 67 Nedersta stjälkblad. ” 68 Nedre stjälkblad. ” 69 — 71 Mellersta stjälkblad. " 72 Öfre stjälkblad. H. *miillidens n. subsp. Tafl. X, XI, XII. Fig. 73, 74 ” 75, 76 77, 78 79 80 Nedersta stjälkblad. Nedre stjälkblad. Mellersta stjälkblad. Öfre stjälkblad. Skärmblad. H. *tep7irinocep7ialum n. subsp. Tafl. XII. Fig. 81, 82 Yttre rosettblad. ” 83, 84 Inre rosettblad. " 85 Stolon. H. * far cif er um ß simplex. Tafl. XI, XII. Fig. 86 Yttre rosettblad. ” 87, 88 Mellersta och innersta rosettblad. ” 89 Stolon. Alla figurerna äro i naturlig storlek, ritade efter pres- sade exemplar. \ Hättclse. Sid. 169 femte raden nedifrân stär söd. N. Läs väst. N. Bot. Not. 1003, 15 218 Ingvarson, Fr., Om drifveden i Norra Ishafvet. (K. Sv. Yet. Akad. Handl. Bd. 37 N:o 1. 1903. 84 s. 4:o.) Förf. har haft material tili undersökning hufvudsakli- gen frän Beeren Eiland, Spetsbergen, Jan Mayen och nord- östra Grönland, mest samladt pä Nathorst’s arktiska expe- ditioner, samt frän Jenisejs flodmynning. I detalj gaende anatomiska undersökningar meddelas saväl öfver det undersökta arktiska materialet, som annat jämförelsematerial, hvilket varit behöfligt, dä förut angifna karaktärer ej alltid visade sig vara konstanta. Fiera förf. hafva icke kunnat pävisa nagon säker anatomisk skillnad mellan Picea excelsa och Larix, da af andra förf. angifna skillnader visât sig vara otillförlitliga. Förf. har funnit en säker skillnad i Strukturen af vattenmärgstralscellernas porer. Picea- poren karaktäriseras af en relativ lang och träng por- kanal, Larix- poren âter saknar en typisk sadan, den fram- träder endast som en perforation i gârdens vägg. Ett uppskattande af Golfströmmens betydelse för drif- vedstransporten i dessa trakter har förf. baserat pâ en un- dersökning af golfströmsprodukternas sammansättning, art och natur vid Norges kust. Frägan om Polarströmmens be- tydelse i nämnda afseende har han sökt lösa genom under- sökning af drifved frân en af de sibiriska drifvedskällorna, näml. Jenissejs floddal. Frän den sibiriska drifvedskällan anses följande arter komma; Larix sibirica (och möjligen L. dahurica ), Picea obovata , Pinus Cernbra, Abies sibirica och Salix viminalis, frän den norska: Picea excelsa, samt frän den amerikanska: Larix americana och Pinus sp. Förf. bekräftar den gängse uppfattningen af Polarström- mens öfvervägande aktivitet vid drifvedsanhopningarne i Is- hafvet. Golfströmmens betydelse bör dock icke alldeles bort- elimineras. Den har näml. visât sig tili de arktiska trak- terna medföra icke blott tropiska frukter och frön samt nor- ska fiskredskap o. s. v., utan jämväl amerikansk och norsk drifved, säsom framgatt af den af förf. uppställda artdiagno- sen mellan amerikanskt och sibiriskt lärkträd samt europeisk och sibirisk g ran. Till förut kända fakta angäende växtdelars transport genom drifis anför förf. att han i sprickor af ett stycke af Pica obovala frän Frans Josefs Fjord pâ Grönlands ostkust funnit talrika frön och frukter af Carices, Luzula och Poten- tilla. Pâ ett stycke drifved pâ Svenska Förlandet funnos 7 lafvar. 219 Om bokens förekomst pâ Öland. Af JoHAN ErIKSON. Nyligen har Lektor Alb. Nilsson publicerat en liten intressant skrift: ”Om bokens utbredning och förekomstsätt i Sverige.” I denna nämnes icke nagot om förekomst af bok pa Öland. Förf. refererar sig tili ett uttalande af F. W. Areschoug i ”Bidrag tili den skandinaviska vegetationens historia ”(Lnnds uni- versitets arsskrift 1866) om bokens franvaro pa Öland. Undertecknad har emellertid under föregaende som- mar observerat ett gammalt statligt bokträd vid Horn pa norra Öland, som förekommer pâ sä langt afständ fran herregarden, att det maste anses som vildt. I själfva verket har boken i forna tider haft en icke ringa utbredning pâ Öland, hvilket tydligt framgar af en gammal statshandling beträffande Ölands skogar fran Johan III :s tid, som anföres i S. L. Gr ahm Pers- sons ;,Beskrifning öfver Öland”. Där förekommer föl- jande passus: ”Theslijkes förnimma Wij ock, att man hafver tagit sig ett skadeligt missbruk före, att hugge och göre skade pâ allehanda nyttig och bärende Trä, sasom äre Book, Eek, Apell och Hasle etc.” (Konung Johans Patent om frikallade Diur och bärande Trä pâ Öland. Stockholm den 7 April 1569). Häraf framgär som sagdt tydligt, att boken i forna tider förekommit i afsevärd mängd pâ ön, da den särskildt blifvit omnämnd och det tili pâ köpet i första ram- met. I Sjöstrands ”Calmar läns och Ölands flora” om- talas, att ett träd af denna art förekommer vid Palla i Högsrums socken. Enligt uppgift af en person pâ Öland skall äfven en bok förekomma i trakten af Köping. Möjligen Annas ännu nägra exemplar pâ ön, som endast äro kända i den närmaste trakten. Vi kunna betrakta dessa längt ätskilda förekomster som ett slags relikter, om jag sâ fâr säga, efter en nästan total afvärkning, som firmer sin förklaring, och ursäkt i öns bränslefattigdom. Bot. Not. 1903. 220 Vetenskapsakademien d. 10 juni. Till införande i Arkivet antogos följande afhandlingar : 1) Die Algen der ersten Regnellschen Expedition. III. Zygnemaceæ und Me- socarpaceæ, af d:r 0. Borge; 2) Beiträge zur Kenntnis der Ornithophilie in der Südamerikanischen Flora, af aman. d:r Bob. Fries; 3) Om dominerande blomningsföreteelser i södra Sverige, af lekt. H. W. Arnell; 4) Studier öfver Organisa- tionen och lefnadssättet hos Lobelia Dortmanna , af kand. Nils Sylvén; h) Beiträge zur Bryologie der Magellanslän- der, des westlichen Patagoniens und des südlichen Chile, af ingeniör P. Düsen; 6) Beiträge zur Kenntnis der tropisch- amerikanischen Farnflora, af lekt. C. A. M. Lindman. Den 9 sept. Till införande i Arkiv för botanik antogs en afhandling af aman. Birger Nilson: Die Flechtenvegeta- tion von Kullen. — Prof. Wittrock framlade och demonstre- rade de nyss utkomna fase. 30 — 35 af det af Wittrock, Nord- stedt och Lagerheim utgifna exsiccatverket ”Algæ aquæ dul- cis” samt framlade vidare det nu utkomna band 3, afdeln. I, af Acta Horti Bergiani samt redogjorde för innehallet af en af honom själf författad afhandling med titel ”Illustrerad förteckning öfver Bergiilunds botaniska trädgärds samling porträtt af botaniska författare jämte biografiska notiser med 46 taflor”. Den 14 okt. Till införande i Arkiv för botanik antogs följande af prof. A. G. Nathorst: Svenska växtnamn. 2. Komplettering af historik och diskussion; 3. Specialförteck- ning med tillhör ande anmär kningar. Ny internationell botanisk förening*. I sept, stiftades i Berlin en förening med namnet ” Vereinigung der Vertreter und Freunde der systematischen Botanik und Pflan- zengeographie”. Bäde Sverige och Norge voro representerade bland inbjudarne. Thomé’s Flora von Deutschland, Oesterreich und der Schweiz in Wort und Bild. Band I. Gera, Reuss J. L. 1903. — Friederich von Zezschwitz. Pris: 18,75 Mark, inbund. halffransk. 21 Mark. De senast utkomna häftena 9—15 innefatta slutet af monokolyterna frän och med Cyperaceerna samt en allmän del, innehâllande morfologi och biologi. Dessutom meddelas en tabell för bestämning af släktena, uppgjord efter Linnés sexualsystem. Atskilliga figurer représentera extraskandina- viska släkten. Arbetets uppgift är icke att meddela beskrif- ningar i alla ”smâ” arter, sâledes t. ex. delas Scirpus cæspi- tosus icke upp i tva arter eller former. 221 Sandhems flora. Af O. Nordstedt. *) 5. Hieracia (forts.), bestämda af H. Dahlstedt. H. macrolepideum Norrl. * sabulosorum Dahlst. f. genuinum — Härstorp. f. oltusiforme Dt. — Tunarp, torpet Stenstorp. f. piceum Dt. — Broholm ; mellan Stenliden och Svartân. II. aurieulceforme Fr. — Tunarp, Stenstorp. H. pilosella L. *atrovillosulum Dt. — Dintestorp. H. auricula Lam.; DC. f. pilosum — Kylle, Kylletorpet; Ru- der; Träsäsen; Härstorp; Boarp ; Maläsen; Eket. f. subpilosuni — Sandhems prästg., Kariaryd; Kylle; Ru- ders äng; Träsäsen; Härstorp. H. silvatic um (L.) — Dintestorp. H. lepistoides K. Johans. Margretaholm. H. pellucidum Læst. (//. melanolepis Almqu.) — Qvigeskede. H. persimile Dahlst. — Tunarp. H. sagittatum Lbg. Hanuginosum Lönnr. f. — Träsäsen. *pycnodon Dahlst. — Broholm. H. sarcophyllum Stenstr. — Broholm. H. serratifrons Almqu. *canipes Almqu. — Qvigeskede; Sib- barp ; Härstorp. H. cæsium Fr. *basifolium (Fr.) Almqu. — Träsäsen; Mar- gretaholm; Slattorna; mellan Ödegärdet och Lamossen. H. porrigens Almqu. *reclinatum Almqu. — Olofsborg. H. cœsiomurorum Lindeb. — Smedstorp. H. acroleucum Stenstr. — Tunarp; Margretaholm; Räfäsen; Mâlâsen; Grimstorp i stora Ekängen. H. vulgatum (Fr.) Almqu. Margretaholm; Olofsborg, Qvige- skede; Hylte vid Sträken; Middagsmärket ; Högagärdet ; Osbacken; St. Härstorp; Anishemmet; Slättängs ham- mare; Slättorna; Tunarp; Hägnared; Träsäsen; Eket; Boarp; mellan Rullesäs och Gärdstorp; Yimla; Sandhems prästg.; Grimstorp, udden; Svinabäcken. H. macrotonum Dahlst. — Dintestorp; Anishemmet. *smolandicum Almqu. Grimstorp pâ en ren vid Mellan- gärdet; Gärdstorp. II. pinnatißdum Lönnr. — Hofmejorna; Qvigeskede; Margre- taholm; Broholm; Högagärdet; St. Härstorp; Slättäng; 0 Amanuensen H. Dahlstedt har bearbetat material, som af mig insamlats dels 1903, dels tidigare. Bot. Not. 1003. 222 Dintestorp vid bränneriet och Sandhemssjön; Grims- torp. Xpunctillatum Almqu. — Grimstorp i stora ekängen. H. cunctans K. Joh. — Högagärdet. H. subramosum Lönnr. v. xanthostylum Dahlst. — Olofsborg; Räfäsen; Träsäsen; vid Sandhemssjöns norra del; Sand- hems prästg., Karjaryd. H. lepidotum Stenstr. *caligalum Dahlst. — Hofmejorna; Häg- nared; Broholm; Qvigeskede; Härstorp; Ruder; Dintes- torps bränneri; Pirkum. H. irriguum Fr. *lepidulum Stenstr. — St. Härstorp. * pan etil laticeps K. Joh. — Tinghalla; Maläsen; Grimstorp; Svinabäcken. *s(ipatiforme Dahlst. — Träsäsen. *violciscens Almqu. Hofmejorna; Slättorna; Tinghalla; Mar- gretaholm; Broholm; Anishemmet; Ruder; Prästgarden; Träsäsen; Dintestorps bränneri; Pirkum; Yagnslätt. H. anfractum Fr. *subatronitens Dahlst. — Högagärdet ; Hu- lan vid Tidan. *subampliatum Dahlst. — Margretaholm ; Qvigeskede; Anis- hemmet; Högagärdet; Smedstorp; Slätterna; Broholm; Träsäsen; Dintestorps bränneri; Sjöbacka; Vagnslätt. *clilorodes Dahlst — Smedstorp; Margretaholm; Slättorna. *leucotrachelum (K. Joh.) f. — Olofsborg. H. diaphanoides Lindeb. — Hofmejorna; Osbacken; Hägna- red; Lilla Bräared; Tinghalla; Anishemmet; Hulan vid Tidan; Tunarp ; Rullesäs; Gärdstorp; Axtorp; mellan Ödegärdet och Lamossen; Ruder; Prästgarden, Karjaryd; Träsäsen; vid Sandhemssjöns norra del; Dintestorps brän- neri; Svinabäcken; Slättängs Hammare. *leptogrammum Dahlst. v. subuliginosum K. Joh. f. stria- tellum Dahlst. — Tunarp. H. diaphanum Fr. *pscudodiaplianum Dahlst. — Räfäsen. *glaucovirens Dahlst. — Anishemmet. H. gothicum (Fr.) *patagiarium K. Johans. — Äng mellan Hylte och Tunarp; Grimstorp, Sägghagen. *conspersum Dahlst. — Tinghalla; Högagärdet; Hagagär- det; Rullesäs; Gärdstorp; Dintestorp. H. rigidum Hn. f. — Tinghalla; Middagsmärket. Hineolatum Dahlst. — Yimlalunden. *epacrum Stenstr. — Svenstorp. * acrifolium Dahlst. — Lilla Bräared; Slättorna; Osbacken; Middagsmärket; Margretaholm; Olofsborg; Hulan; Tun- arp, Björktorp; Broholm; St. Härstorp; Hallared; Slätt- 223 äng; Sjöbacka; Fiatholmen; Träsäsen; Lerbo; Pirkum; mellan Rullesäs och Gärdstorp; Lamossen. *scabrescens K. Joh. — Osbacken; Lilla Bräared; Smed- storp; Sibbarp. H. umbellatum L. — Anishemmet; Middagsmärket ; Hunared; Kylie; Rullesäs; Gärdstorp; Kilabacka; Sibbarp; Mäl- äsen. H. irriguum Fr. *stipatiforme Dahlst. n. sp. H. Dahlstedt, Herb. Hieraciorum Scandinaviæ Cent. XL N:ris 62, 63. Gaulis 30 — 60 cm. altus, gracilis — crassiusculus, 2 — 4-folius, inferne sparsim — dense et molliter pilosus, medio parce pilosns — subglaber, apice fere glaber, in- ferne parce apice sparsim stellatus. Folia basalia S — 6, exteriora ovata — ovato-elliptica, subintegra — obtuse denticulata, obtusa, intermedia oblonga v. ob- oblonga — oblongo-lanceolata, crebre et breviter den- tata — denticulata, obtusa — subacuta, intima it lanceo- lata, basi =h crebre, longe et irregulariter dentata, cæterum ad medium (v. supra) parcius dentata, acuta, omnia subtus it hepatico-violascentia et sparsim, in nervo dorsali zb stellato sat dense pilosa, in petiolis it dense et longe pilosa, margine densiuscule ciliata, supra glabra; folia caulina inferiora magis approxi- mata, majora, superiora longius distantia cito et ab- rupte decrescentia, infimum dt petiolatum, ovato-lan- ceolatum — lanceolatum, basi longe et irregulariter den- tatum, omuia a medio in apicem longum, acutum, integ- rum v. subintegrum protracta, intermedia it lanceolata, sessilia, vulgo crebrius et angustius dentata, apice ± longo integro acuto, superiora lineari-lanceolata — linea- ria, basi ipsa magis irregulariter et sæpe subulato- dentata apice longissimo acuto integro v. tota (fere) integra. Inflorescentia vulgo ampla, laxa, umbellata, subumbellata v. paniculata ramis longis — longissimis, densiuscule canofloccosis, epilosis v. fere epilosis, acla- dium sparsim v. parce pilosum longe superantibus, pedicellisque mediocribus, canofloccosis, epilosis v. parce 224 pilosis et interdum glandulis raris v. parcis( — sparsis) obsitis, sæpe e ramis ex axillis fol. summorum(y. plu- rimorum) zb indeterminata. Involucra parva, c. 10 mm. longa, latiuscula, fusco-virescentia, squamis exte- rioribus linearibus v. elongate triangularibus, obtusi- uscnlis — obtusis et intermediis lanceolato-triangularibus, sæpe sat latis, obtusinsculis vix v. parce stellatis, sæpe sat conspicue stellato-marginatis, interioribus e basi lata cito in apicem obtusiusculum — acntnm attenu- ate, magis virescenti-marginatis, omnibus dorso glan- dulis parvis, zb sparsis v. sat densiusculis et pilis brevibus, parcis — sparsis obsitis, omnibus apice leviter — levissime et breviter albo-comatis, intimis totis zb virescentibus, zb acutis, apice vulgo nudis. Calathium c. 30 mm. diametro, subradians, ligulis sat obscure luteis ad 2 mm latis, stylo virescente, fuscohispidulo. F6r., Sandhems s:n, Träsasen. — Anträffad af mig 1896 rikligt flerestädes i Femsjö s:n, Smalandy ocb vid Kolshult i Halland. *) Denna form är habituell inycket lik H. *viola- scens Almqu., med hvilken den för öfrigt mycket öfverensstämmer i bladens form, tandning och färg, framförallt i deras benägenhet att bli stärkt violett- färgade pâ undersidan. Den är emellertid lätt att skilja pâ inflorescensens karaktärer. Grenar och holk- skaft äro, isynnerhet upptill, hvitgrä af tätfc stjärnludd och, i motsats mot den tämligen rika beklädnaden hos H. *violascerts af har och sma glandler, äro de antingen alldeles i saknad af dylik beklädnad eller träffas enstaka har och fa, stundom nagot talrikare glandler pâ holk- skaftens öfre del, isynnerhet närmast under holkarne. Pâ dessa förekomma isynnerhet pâ de yttre och mel- lersta fjällen spridda eller vanligen tämligen talrika, *) Den i mina Bidrag tili sydöstra Sveriges Hieracium-flora III. s. 162. under H. *atronitens v. medians omnämda formen fran Wist s:n, Söderby och Binna s:n, Stortorp i Östergötland, hör utan tvifvel äfven hit. 225 hos en del individ längre och gröfre, hos andra kor- tare och finare glandelhar, samt spridda (hos afblomst- rade holkar rikligare) korta, föga graspetsade eller medellanga och längre graspetsade hâr. I alimänhet rader det förhallande t mellan de bägge härslagen, att när glandlerna bli längre och gröfre bli hären kor- tare och därigenom mindre framträdande och tvärtom. Den relativa mängden af de bägge härslagen synes vara föga växlande. Ett dylikt förhallande mellan harslagens längd och groflek är en allmän företeelse inom slägtet och beror utan tvifvel pa lokala förhal- landen. Här är detta förhallande särdeles framträ- dande, och vid ytligt betraktande kan man lätt fa den uppfattningen att ytterligheterna i beklädnadens beskaffenhet tillköra skilda former. Stjärnluddet är föga ntveckladt och träffas företrädesvis som en smal, ofta ytterst otydlig strimma pa de yttre och stun- dom, fastän mera afbruten, pa de mellersta fjäl- lens kanter. Här och hvar träffas enstaka stjärnhar pa ryggen af fjällen. Mot spetsarne, hvilka ytterst äga en mycket svagt utvecklad och kort hartofs, sak- nas lndd alldeles, äfvensom pa flertalet af de innersta fjällen, hvilka dessutom alldeles eller i det närmaste sakna har och glandler. Genom dessa karaktärer är ofvannämda form lätt skild fran den alldeles när- stâende H. * violascens , hos hvilken holkarce äro klädda af fina korta har och täta, sma glandler, och hvars kortare och vid basen bredare fjäll äga en bred luddrand, hvilken smaningom öfvergar i de öfter heia fjället spridda stjärnharen. Afven med H. Hnterveniens Dahlst. är släktskapen tydlig, men denna? som star när mare H. Hepidulum Stenstr., skiljes lätt genom sin om den senare pâminnande habitus, bladform och be- klädnad. Med H. stipatum Stenstr. har den ofta en yttre likhet och erinrar om densamma äfven i be- klädnaden, men slägtskapen med denna är dock tydli- gen ringare än med de nyssnämda. Inflorescensen 226 är karaktäristisk genom sina langa, utspärrade och ofta ilocklikt närmade grenar, i hvilket afseende stör likhet râder med vissa former af H. *lepidulum Stenstr H. auf r actum (Fr.) Almqu. *subatronitens Dahlst. n. sp. H. Dahlst., Herb. Hier. Scand., Cent. XI, n:o 71. Caulis 30 — 65 cm. altus, (2 — )3 — 6-folius, gra- cilis— crassiusculus, subflexuosus, sæpe a medio ramo- sus, basi sat dense, medio sparse pilosus, snperne sub- glaber — glaber, inferne parce, medio sparsim apice paullo densius stellatus v. ubique parce stellatus, eglan- dulosus. Folia basalia 3 — 6, exteriora elliptica — ob- longa, snbintegra — parce dentata v. denticulata, obtusa, intermedia oblonga — oblongo-lanceolata, sparsim — sat crebre breviter et acute dentata, obtusiuscula — acuta, intima zt lanceolata crebrius dentata acuta; folia cau- lina inferiora majora, dz ovato-lanceolata — late lan- ceolata, magis approximata, subtus sæpe zt violascentia, sparsius et magis irregulariter dentata, dentibus basali- bus longioribus acutis, superioribus latioribus et hu- milioribus, dz acuta, superiora minora anguste ovato- lanceolata — lineari-lanceolata, summa linearia, in api- cem iongum dt integrum acutum protracta, ad basin zt longe et irregulariter sat crebre — sparsim den- tata, superne ad medium brevius et sparsius dentata, infimum zt petiolatum, superiora subpetiolata v. basi angusta sessilia; omnia superne glabra, inferne sparsim v. in nervo dorsali dz stellato paullo densius pilosa, in malginibus sparsim et breviter ciliata. Inflore- scentia parva v. sæpius ampla zh paniculata, ramis longis, zt floccosis pedicellisque mediocribus, canofloc- cosis, superne glandulis sparsis vel parcis obsitis, acla- dium 15 — 40 mm. Iongum longe superantibus. In - volucra parva c. 10 mm. longa, atro-viridia, squamis exterioribus linearibus obtusiuscuiis — elongate trian- gularibus acutiusculis, intermediis triangulari-lanceola- tis zt acutis, interioribus e basi latiore zt lanceolatis, 227 acutis et intimis dz lineari-lanceolatis, acutis — subulatis, exterioribus apice leviter comosis, interioribus medio in marginibus dz late virescentibus apicibus sæpe zh coloratis, dorso vix v. levissime stellatis, glandulis nigris parvis et mediocribus sat densiusculis obtectis et pilis brevibus obscuris in invol. juvenilibus parcis vix conspicuis, in senioribus paullo frequentioribus ma- gis dilutis et magis conspicuis obsitis. Calathiun c. 30 mm. diametro, subradians, ligulis marginalibus c. 2 mm. latis, stylo fusco -virescente. VG ., Höganäs; Hulan under Smedstorp vid Tidan. För öfrigt funnen af mig i Femsjö s:n i Smâland pâ fiera stallen, samt af andra pâ âtskilliga stal- len i östra ocb norra delarna af samma landskap. Denna form är nära beslägtad med H. *atroni- tens Dahlst., isynnerhet med dess f. elatius , hvilken snarare torde tillhöra ifrâgavarande form än den nyss- nämda. F ran H. *atronitens skiljes den genom sin vanligen flerbladigare stjelk med smärre och ofta mera utdragna blad, smärre holkar, hvilkas mera triangulära och grönare Fjäll äro klädda af glesa, ej sällan, isyn- nerhet i de yttres kanter, mera framträdande stjärn- här och bland glandlerna inblandade, hos yngre hol- kar enstaka, mörka och föga synliga, hos äldre hol- kar ljusare och mera framträdande, nagot talrikare enkelhar. Till holkarne erinrar den salunda mycket om H. anfractum (Fr.) Almqu., men denna har kor- tare och grönare holkar och trubbigare fjäll och är dessutom väl skild genom sina smala och läuga, mera oregelbundet och isynnerhet vid basen langtandade blad med mera jämbreda och krökta tänder. H. *sub- atronitens intar en intermediär ställning mellan H. anfractum (R.) Almqu. och H. *atronitens Dahlst., staende närmare den senare, med hvilken den babi- tuelt mest öfverensstämmer, men är likväl genom of- vannämda karaktärer väl skild fran dem bada. 228 Arnell, H. W., Om dominerande blomningsföreteelser i södra Sverige. (Arkiv f. Botanik. I, 1903, p. 287—376.) Förf. har redan förut publicerat fenologiska iakttagelser ; i denna afhandling behandlar han speciellt de dominerande blomningsföreteelser. som han hvar tionde dag under en del âr gjort i Nättraby i Blekinge, vid Boarp i Barkeryds s:n i Smâland, pâ Iggö i Hille skärgärd i Gästrikland, i Torps kyrkbygd i MedeljDad och i Sollefteâ i Angermanland samt efter annan metod i Hernösandstrakten. Med dominerande företeelser menar förf. här de mer i ögonen fallande företeelserna inom växtvärlden i synnerhet sâdana, som gifva färg ât landskapet. Dessa företeelser. bi- draga i sa hög grad till att gifva vâr natur dess säregna skaplynne, att de väl förtjäna en plats i en beskrifning af Sveriges land. Ja, än mer, af den olika sammansättning, som växtligheten har i olika delar af vârt land, följer, att de tongifvande företeelserna och deras ordningsföljd maste blifva olika i de skilda landsdelarne. De skiftningar, som i detta afseende finnas inom Sverige, förtjäna ock att beaktas och utredas, säger förf., och ref. kan icke annat än pâ det lifligaste instämma. Det är säkerligen mangen botanist, som künde utan nämnvärd tidsuppoffring göra anteckningar här- öfver, när han en längre tid vistas pa samma ställe och pâ sina promenader medförer en anteckningsbok. Förf. har antecknat 3 olika rangklasser, hvarvid tagits i betraktande individmängd, förekomst i rena eller blandade bestand, växtens längd, blomrikedom och blommornas färg. Af de résultat, hvartill förf. kommit vilja vi här endast framhälla följande: ”De dominerande blomfärgerna i södra Sverige äro salunda under Juni mânad i främsta rummet den hvita, i andra rummet den gula, under juli i främsta rummet den gula, i andra rummet den röda samt under augusti i främsta rummet den röda, i andra rummet den gula”. Bureau central. ”L’Association international des Botanistes”, som fran Leiden utgifver Botanisches Central- blatt, skall inrätta en Bureau central, som skall besvara frâgor angäende herbarier, sam Ungar, reseexpeditioner ; för- medla byte eller köp af fotografier öfver växtsamhällen, eller växter, af mikroskopiska präparater, af demonstrationsmate- rial och renkulturer af svampar och alger; grund]ägga en samling af skänkta separater, % som skola utlânas ât medlem- marne. Denna byrä skall ha en utställning vid den bota- niska kongressen i Wien d. 11 — 13 juni 1905. 229 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 5 maj 1903. 1. Professor H. 0. Jtjel föredrog om retbarheten hos vissa växters standarsträngar, därvid särskildt redogörande för af honom anställda experiment med Centaurea jacea. 2. En billig mikrofotografi-apparat. Af H. O. Juel. Den, som äger ett mikroskop, försedt med knä, och en stativkamera, kan, genom att lägga mikroskopet i horisontal-läge, dar bakom nppställa kameran samt pa lämpligt satt ljustätt förena dem bada, astadkomma en mikrofotografi-apparat, sâsom docenten K. Bohlin i denna tidskrift (arg. 1893, sid. 240) beskrifvit. Mangen torde emellertid föredraga en upprättstäende apparat, som tar mindre plats och hvars nppställande är mindre omständligt, och som naturligtvis är den enda typ, som kan användas, ifall mikroskopet saknar knä. Flere mikroskopfabriker förfärdiga goda sâdana apparater, hvilka kosta inemot 100 kronor. En liten, enkel apparat, afsedd att direkt fastskrufvas pa mikro- skopets tnb, levererar Himmler i Berlin tili ett pris af 30 mark. För en ägare af en stativkamera vore det emel- lertid fördelaktigt att äfven för mikrofotografering i vertikalställning kunna använda sin kamera. Att för detta ändamal anskaffa ett stativ, som skulle uppbära heia kameran i upp- och nedvänd ställning ofvanför mikroskopet, vore naturligtvis fullkomligt utförbart, möjligen äfven för ringa kostnad. Men jag föredrager da den apparat, som här skall beskrifvas, pa grund af dess enkelhet och lätthandterlighet. Af min sta- tivkamera använder jag endast det nödvändigaste, nämligen visirskifvan och kassetterna (formatet 13x18), under det jag ersätter själfva kameran med en trä- läda, i hvilken de förra passa. Därvid har jag afstatt Bot. Not. 1903. 230 frân fördelen af att kunna gradera förstoringen genom bälgens utdragning eller förkortning, och har inskränkt mig till att endast hafva tva fasta lägen för kasset- ten. Men härmed torde man ocksa i de fiesta fall kunna nöja sig. Apparatens konstruktion torde framgâ af när- staende bilder. Den till venster visar dess yttre ut- seende. Den tili höger en längdgenomskärning af apparaten, i hvilken mikroskopet far tänkas uppstäldt, ehuru dess nedre del utelämnats, för att i stallet kunna ange läget af den i främre väggen (sâledes i ett 231 annat plan än den öfriga teckningen) befintliga luckan. Mikroskopet nppställes pâ ett bord ocb riktas i sin helhet mot dagsljuset, ty spegeln far ej vridas ät sidorna. Preparatet installes först och sedan ställes nedre delen B kring mikroskopet, sä att okularet befinner sig midt i dess öfre öppning och spegeln midt bakom halet h. Detta är stängdt med en lucka af zinkplât, som nu skjutes ât sidan, sä att halet öppnas. Öfverdelen A stjälpes öfver B , visirskifvan inlägges i en af öppningarne e eller d , och i senare fallet tillstänges e ljustätt medels en liten lucka (venstra fig., e). Nu intar man en sâdan ställning, att man med hufvudet tackt af den svarta duken kan under- söka bilden pâ visirskifvan. Luckan c i den bakre väggen fälles ned, sä att man komm er at dels att réglera preparatets läge, dels att göra skarp inställ- ning medels mikrometerskrufven, dels att reglera ljus- styrkan genom irisbländaren. Sedan dessa operationer utförts, stängas luckorna h och c, och ett par hakar paläggas, som stadigt förena A och B. Kassetten inlägges pâ visirskifvans plats och öppnas. Exposi- tionen sker genom att skjuta at sidan luckan, som stänger halet /&, och att efter lagom expositionstid föra den tillbaka igen. Sedan stänges kasetten, och pläten är färdig att framkallas. En detalj har hittills ej berörts, nämligen an- slutningen mellan mikroskopet och öfverdelen A. Denna är pâ min apparat âstadkommen sâsom fig. till höger utvisar, det vill säga genom en botten /, i hvars midt en kort, nedâtriktad pappcylinder är in- fogad, och genom en, mikroskopets tub tätt omslu- tande, dubbel pappcylinder af den form, som g ut- visar. Om denna höjes, tills den stöter mot /, âstad- kommes ljustät förbindelse. En sâdan künde emeller- tid uppnas äfven pâ andra, kanske enklare, sätt t. ex., i det man tar bort / och g och i stället vid in- 232 sidan af A faster en tratt af läder, hvars nedhän- gande spets omfattar mikroskopets tub och genom ombindning ljustätt förenas därmed. Apparatens insida är fullständigt svärtad. Öfre de- len A maste naturligtvis vara alldeles ljustät, hvilket där- emot i frâga om nedre delen B är mindre nödvändigt. 3. Amanuensen H. Witte demonstrerade en af honom hopbragt samling lignoser tillhörande de af Warming upp- ställda typerna dvärg-, kryp-, utlöpar- och halfbuskar. Den 15 September 1903. 1. Docenten R. Sernander föredrog om H. de Tries försöksträdgard i Amsterdam. Den 29 September 1903. 1. Docenten T. Hedlund föredrog om bastard- bildningens betydelse i kulturen, därvid dels lämnande en sammanfattning af de résultat, som pâ senare tid vunnits särskildt beträffande den Mendelska klyfnings- lagens tillämpning pa formbildningen, dels redogö- rande för egna experiment med Melandrhim , Malva [M. parviflora och M. oxyloba) och Aquilegia (A. vul- garis och A. canadensis). Föredr. kom tili den slut- satsen, att bastardbildningen vore af vida större be- tydelse för ras- och artbildningen an hvad i allmän- het antages; i synnerhet framhölls, hurusom genom korsningens förmedling latenta egenskaper kunna ut- lösas och i andra fall tili och med nya egenskaper framkomma. 2. Fil. kand. C. O. Norén förelade en form af Orobanche alba Stephan, som af föredr. anträffats pa Ootska Sandön, dar den växte pa Thymus serpyllum. Skänska växter. Apotekare John Persson upplyser mig i bref om, att han är 1897 vid Wallakra säg Orobanche major och sedan utsâdde frön fran denna lokal dels pâ Cen- taurea Jacea i en sandgrop söder om Hessleholms station dels â Centaurea Scabiosa (och möjligen nagon Jacea) ät Röinge- hâllet pâ en sluttning tillhörande ”Nordströms hemman.” Det är troligen â detta senare ställe, som Orobanche nu funnits. Sjelf hade han ej varit i tillfälle att besöka Hessleholm se- nare än är 1898. 233 Rhizombildning pâ Stängeln hos Anemone nemorosa L. Af J. A. Z. Brundin. Ifrâgavarande abnormitet iakttogs a en planta, växande i djup mylla nära sjöstranden vid Vardsätra 1 2 mil söder om Upsala. Tyvärr blef exemplaret ofullständigt, emedan stäugeln gick af vid mitt för- sök att gräfva upp detsamma och jag i virrvarret af rotstockar ej med säkerhet künde afgöra, tili hvilken stängeln hörde. Plantan var i likhet med andra, som växte i samma jordmân i uärheten af stranden, ännn (d. 13 juli) grön och füllt frisk; den skilde sig fran de öfriga genom sina synnerligen väl utvecklade svepeblad och sitt i allmänhet frodigare utseende. Som afbildningen visar voro de tre svepebladen (a, b, c) tili form och ställniug fullkomligt normalt utvecklade ; mellan dem syntes en rest af blomskaftet. Innan jag lämnar en beskrifning af missbildnin- gen i fraga, vill jag i korthet redogöra för den ty- piska skottbyggnaden hos A. nemorosa. Det i marken horizonteilt förlöpande rhizomet är ett sympodium; stängeln är alltsa terminal, och för- yngringsskottet utgar fran vecket af ett lagblad, näm- ligen det främsta pâ det relativa hufvudskottets rhi- zomdel. Föryngringsskottets första bladorgan är tili anlaget alltid ett örtblad, ehuru det oftast förblir out- veckladt, de öfriga äro i regeln lagblad. Undersöka vi nu, i hvad man det här afbildade exemplaret förhaller sig afvikande, finna vi, att jämte de tre typiska svepebladen och i jämnhöjd med dessa förekommer ett fjärde blad (d) af fullkomligt likar- tadt utseende. Att likväl detta blad ej kan vara ho- mologt med svepebladen framgär däraf, att i dess veck icke blott ett skott utvecklats, utan att detta skott är af heit annat slag än dem man stundom finner i svepebladens veck. Samsoe-Lünd (Medd. fra Bot. Not. im. 16 234 den bot. Forening i Kjöbenhavn, N:o 3, 1883, p. 56) fann hos tvenne ex. af A. nemorosa — bada angripna af en svamp, Æcidium leucospermum DC. — i vec- ket af det nedersta svepebladet ett förlängt floralt skott med tre svepeblad pâ midten, och samma förf. anmärker ocksâ, att en utvecklad knopp icke sällan paträffas i vecket af det ena af de tre svepe bladen. I alla dessa fall är det tydligen frâga om floral a skott, sadana som normalt bildas 1 svepebladens veck hos A. ranunculoides L., hos det af mig anträffade Anemone nemorosa L. Öfre del af stängel; a, fr, c svepe- blad; rh föryngringsskott, m dess första bladorgan; d föryngrings- skottets stödjeblad. (1/3 af den naturliga storleken). exemplaret däremot hade pâ stängeln utbildats ett skott af rent vegetativ natur, ett rhizom. Närmaste förklaringen till denna abnormitet synes mig vara den, att det bladorgan. i hvars veck föryngringsskot- tet bildas och hvilket normalt är ett lägblad — det främsta pâ hufvudskottets rhizomdel — under utveck- lingen förskjutits upp tili svepebladens region, hvil- ken förskjutning fort med sig dels en omvandling af lagbladet tili ett svepeblad, dels en förflyttning af föryngringsskottet frân dess vanliga plats i det äldre 235 rhizoraets förlängning upp till svepebladen. Vi skulle sâledes här ha framför oss ett fall af s. k. topoplasic , rned hvilken benämning Haacke (Biol. Centralblatt, XVI, 1896, p. 625) betecknar det förhallandet, att ett organs bade yttre och inre differentiering är be- roende af dess topografiska läge: bladorganets för- skjutning är det primära, dess omvandling saväl som föryngringsskottets förflyttning äro sekundära före- teelser. Men om ocksä satsen om topoplasie gäller be- träffande bladorgan, sa tyckes den, af förevarande fall att döma, ej ha giltighet beträffande organ af stamnatur. I det förskjutna bladets veck hade näm- ligen, säsom redan nämnts, bildats ett rhizom (rh), hyilket i midten af juli manad mätte i längd 18 mm. och i tvärgenomskärning ungefär 7 mm. I likhet med förhallandet hos en del föryngringsskott var rhizomets första bladorgan ett mellanblad af vanlig form (m), de öfriga typiska lagblad. Bildningen i sin helhet gaf intryck af en groddknopp, och heit visst skulle den ocksa, därest plantai! fätt sta orörd, hafva tjänst- gjort säsom sâdan, i det den vid stjälkens nedviss- nande lätt kunnat öfvervintra för att följande var fortsätta sin utveckling. I litteraturen finnes mig veterligt blott en end a likartad missbildning hos A. nemorosa omnämnd, näm- ligen i Gardeners Chronicle, 1864. Da emellertid detta arbete ej varit mig tillgängligt, kan jag endast citera, hvad härom finns anfördt i Penzig, Pflanzen- Teratologie, Bd. I, Genua 1890, p. 176. ’’Eine wunderliche Abnormität des Wuchses ist (etwas un- klar) in the Gardeners Chronicle 1864, p. 722 be- schrieben: von dem oberirdischen Schaft eines Ex- emplars entsprang seitlich (wie?) ein horizontales Rhi- zom, welches mehrere Laubblätter und zwei Blüthen- schäfte trug.” Denna beskrifning är, säsom ocksa Penzig anmärker, nagot dunkel. Ar äfven här fraga 236 om efct verkligt rhizom i samband med en förskjut- ning af stödjebladet, tillkommer sâsom nâgot egen- domligt dels en omvandling af fiera lâgblad till mel- lanblad, dels en anticipering af tvenne florala axlar, af livilka den ena mäste vara sidoställd. Om förekomsten af Moehringia lateriflora L. och Cassandra calyculata (L.) Don. i Sverige. Af J. A. Z. Brundin. Den förstnämnda af dessa växter, hvars förekomst i Sverige hittills ej anmärkts, paträffade jag somma- ren 1900 pa Seskar-ön, den största af öarna i skär- gärden mellän Luleä och Haparanda. Jag fann den endast â en lokal, belägen ungefär midt pä öns väst- sida nägra 10-tal meter frän stranden, dar den växte i granskog tillsammans med Trientalis europæa , Vacci- nium myrtillus , Pyrola- art er m. fl. Inom det finska floromrädet förekommer Moehrin- gia lateriflora enligfc Herbarium Musei Fennici, Hel- singfors 1889, i trakten kring Enare träsk, öfver heia Kolahaifön, i Karelen samt i nordliga Österbot- ten längs Kemielfven söder om Kemi träsk. Den förekommer ocksä tämligen sällsynt i lundar vid Kit- tinen och Luirojoki i norra Sodankylä (R. Hult: Fin- ska Lappmarkens skogsvegetation p. 169 i Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, T. XYI, N:o 2, Hel- singfors 1898). Vid Kemi elfs mynning och Kemi stad, säledes blott 2 — 3 mil frän svenska gränsen, synes Moehringia vara tämligen allrnän (jfr. M. Bren- ner: Observationer rörande den nordfinska floran p. 194 i Acta Soc. etc. T. XVI, N:o 4, Helsingfors 1899), hvadan dess uppträdande pä svenskt omräde lätt later sig förklara. — I nordligaste Norge är Moehringia lateriflora funnen vid Kloster elfven i Syd-Varanger. 237 Cassandra cahjciüata (L.) Don. anmärktes första gangen sâsorn säkert tillhörande vâr flora af G. Hell- sing (Bot. Not. 1900, h. 2, p. 55). Da kännedomen om denna växts utbredning inom vart land är af in- tresse, vill jag omnämna de lokaler, jag har mig be- kanta. Under min vistelse i Haparanda läsaret 1899 — 1900 erhöll jag af Kammarskrifvaren i Kungl. Tull- verket Herr J. Dahlquist uppgift om trenne lokaler för Cassandra calyculata pâ svenskt omrade. Han fann den första gangen d. 1 juni 1895 strax söder om Kangaranta i Karl Gustafs socken, 30 km norr om Haparanda. Senare har han paträffat den pa tvenne stallen inom Hietaniemi socken, det ena be- läget omkring 3 km norr om Koivukylä gästgifvare- gärd, det andra nagot längre normt. Dessutom har han strax efter islossningen funnit den uppkastad pa eifstranden vid Niemis. Enligt godhetsfullt medde- lande af Magister K. F. Ny land er, Matarengi, före- kommer Cassandra calyculata äfven vid Juoksengi, beläget 26 km. norr om Öfver-Tornea kyrkby, och slutligen har Kand. Selim Birger sommaren 1902 funnit densamma vid Pentasjärvi, Pajala socken, 67°l' n. br. och 174 meter ö. h. Cassandra calyculata är saledes hittills känd fran inalles sex lokaler vaster om Torne elf. Själf hade jag tillfälle iakttaga den blott pâ en enda af dessa lokaler, nämligen vid Kangaranta. Den förekom där tämligen allmänt nära landsvägen omkring 400 m. frân elfven i kanten af en mosse tillsammans med Betula nana (ymnig), Vaccinium idiginosum , Rubus chamcemorus , Ledum palustre , tall och grau (spridda) samt en och annan björk; längre ut vidtog typisk mossvegetation . Hellsing fann Cassandra calyculata pâ ön Haapa- kylänsaari i Torneelfven strax norr om Matarengi i Ofver Tornea socken. Sa väl pa grund af dess före- 238 komst i ett växtsamhälle, hvilken enligfc den Hultska terminologien betecknas Abiegno betulosum sphagnosum som jämväl med stöd af ett fossilt fynd vid Turtola i Tornedalen (R. Hult, Bot. Not. 1878, p. 130) an- ser Hellsing, att C. calyculata här förekommer säsom relikt frân en tid, da den hade en västligare utbred- ning än nu. Dâ emellertid, säsom af ofvanstaende framgär, C. calyculata inom Sverige ej är inskränkt tili en enda lokal utan pâ en sträcka af nngefär 15 mil längs Torneelfven är känd frân ej mindre än sex olika platser, synes mig knnna ifragasättas, huruvida den af Hellsing uttalade äsikten är den riktiga, eller om man ej snarare fâr anse, att C. calyculata , längt ifrân att vara stadd pâ âtertâg inom Sverige, tvärtom, i likhet med Moehringia lateriflora och Primula sibi- rica , är pâ väg att vidare utbreda sig. Annu är trakten väster om Torne elf i växtgeografiskt afseende föga känd. Kanhända skall en noggrannare under- sökning af detta omrâde visa, att västgränsen för ifrä- gavarande växts utbredningsomrâde fâr dragas ett godt stycke in i värt land. Holmboe, J., Planterester i Norske torvmyrer. (Yi- denselskabets skrifter. I. Mat.-naturv. Kl. 1903 N:o 2, 225 s- 1 1 t.) Oaktadt de norska torfmossarne icke saknat bearbe- tare, sa är förf. dock den förste, som i nagon större skala gjort detaljundersökningar beträflfande de i torfven inga- ende växterna. Han har funnit 90 fanerogamer och orm- bunkar. Efter istiden steg temperaturen gradvis (2° à 3° C. högre än nu), för att sedan ater sjunka. Att nagra andra smärre oscillationer kunnat existera, vill förf. ej förneka, da de undersökta profilerna äro för fä. Allt eftersom klimatet förbättrades, invandrade dvärg- björk, fjällbjörk, fur, ek och trängde frarn mot norr, för att sedan, dâ temperaturen aftog, draga sig nägot tillbaka sydpa, hvarunder granen invandrade frân öster och ljungen frân väster. 239 Nâgra hybrider och andra anmärkningsvärda former frân östra Skâne. Af Johan Erikson. Under fiera somrar har jag under en mânads eller ett par veckors tid vistats i östra Skâne, mest i Olseröd, hvarunder jag vid mina utflykter i olika syften alltid äfven haft blicken fäst pâ traktens fa- nerogamflora. Under nâgra âr var det hufvudsakli- gen sandfloran, hvarät jag ägnade min uppmärksam- het, men under de senaste ären hafva undersöknin- garna utsträckts äfven tili den öfriga Vegetationen. I följande uppsats meddeias nâgra fynd, som tili större delen äro gjorda under tre föregäende somrar (1900, 1902, 1903). Bidews tripartita L. f. pumila Retz. Olseröd. Observerades pâ en trädesmark vid Böke âr 1900. I âr växte pâ samma plats den typiska formen. Achillea Ptarmica L. f. tubulosa C. G. Westerl. Kristianstad, pâ den uttorkade Hammarsjöbottnen. Cirsium palustre (L.) Scop. X oleraceum (L.) Scorv Lyngby pâ ängar vid än. Denna hybrid är i värt land först tagen af Th. Brown i Vidtsköfle park. Den äterfanns af mig därsammastädes âr 1883. Vid Lyngby anträffades i âr 2 exemplar, det ena med gula, det andra med röda blommor. Cirsium acaule (L.) All. X oleraceum (L.) Scop. Olseröd. Vid Benestad förekom denna hybrid i som- mar i synnerligt stör mängd, bäde röd- och gulblom- miga exemplar, pâ sluttningarne mot Köpingeän. Cirsium arvense (L.) Scop. X oleraceum (L.) Scop. Denna tämligen sällsynta kombination anträffades den 13 Juli innevarande âr af mig vid Maltesholm bland föräldrarna. Habituelt mest lik Cirsium oleraceum , men skild genom blommornas röda färg, hälkfjällens brunaktiga färgton, de undertill blägröna bladen och den rel. längre fruktpänseln. Stjälken är isynner- Bot. Not. 1903. 240 het upptill grâhârig, liksom stundom är fallet hos Cirsium arvense . Pollenet var nästan felslaget. Lappa minor (Schk.) DC. /. lanaria Neum. Benestad. Lappa minor (Schk.) DC. var majuscula Hn. Olseröd. Lappa tomentosa (Mill.) Lam. var. calva Fisch. Benestad. Lappa officinalis All. X minor (Schk.) DC. Pa fiera stallen i östra Skâne, sâsom Kristianstad, Olse- röd, Kivik, Hvitaby. Lappa officinalis All. X nemorosa (Lej.) Koern. Stenshufvud (Esperöd). Lappa officinalis All. X tomentosa (Mill.) Lam. Simrishamn, Kristianstad. Lappa minor (Schk.) DC. X tomentosa (Mill.) Lam. Kristianstad. I Neumans Sveriges flora uppgifves, att pollenet hos Lappa- hybriderna ofta synes lika godt som hos arterna. Detta strider mot min erfarenhet, da jag alltid funnit pollenet hos hybriderna ojämnt, d. v. s. bestâende dels af större normala korn dels af smâ, ofta nâgot deformerade korn. Dessa senare uppträda hos hybriderna i stör mängd, men hos arterna alls icke eller i obetydlig mängd. Dâ Lc^a-hybriderna i Neumans Sveriges flora äro utelämnade, vill jag tili igenkännande af de hy- brider, som jag själf samlat, anföra nagra kännetecken. Som bekant utmärka sig Lappa minor och Lappa ne- morosa genom sina mera tillspetsade blad och sin ax- eller klaselika korgställning, Lappa officinalis och Lappa tomentosa genom mera afrundad eller föga af- smalnande bladspets och i kvastlik ställning samlade korgar. Hvad hâlkarnas härighet beträffar, sä rada mycket varierande förhallanden, i det att endast Lappa officinalis är konstant försedd med nakna halkar. Lappa tomentosa är dock endast undantagsvis glatt- hälkig (var. calva). Lappa nemorosa är vanligen glest spindelväfsharig, men kan äfven vara naken. Lappa 241 minor är den med afseende pâ korgar och hälkar mest varierande arten, da korgarna kunna vara stora, medelstora eller sma, halkfjällen nakna, nägot eller tätt spindelväfshäriga, purpurröda eller gröna. De hybrider, i hvilka minor och nemorosa ingä, ha fva äfven bladen mera tillspetsade och de hybrider, i hvilka tomentosa och officinalis ingâ, hafva blomkor- garna ordnade i kvast. Lappa officinalis X minor lik- nar habituell mest Lappa officinalis (stora korgar i allmänhet), men har halken nagot spindelväfs- hârig (pâ mina exemplar). Om glatthâlkig Lappa minor ingâr, fâ bladform och pollen afgöra. Lappa officinalis X nemorosa liknar habituelt mest Lappa nemorosa , men har korgarna samlade i kvast. Lappa officinalis X tomentosa är igenkännlig pâ sina stora, medelmâttigt spindelväfshariga halkar. Ingâr Lappa tomentosa var. calva , är naturligtvis halken glatt. Lappa minor X tomentosa kännes pâ sina tillspetsade blad och i kvast samlade, medelmâttigt spindelväfshäriga hâlkar. Dessutom finnas finare karaktärer pâ kâlk- fjällen, hvilka jag förbigär, dä det icke är meningen att här fullständigt beskrifva dessa hybrider. Succisa pratensis Moench /. incisa Roth. Olseröds mosse. Mentha aquatica (L.) Fk. X arvensis L. Vanlig i vattendragen i östra Skäne. Verbascnm nigrum L. X Thapsus L. Vidtsköfle (Fäglahusen). Primula farinosa L. /. subacaulis. Olseröds mosse. Har uppträdt först pâ de senare âren, i sammanhang med mossens torrläggning. Barbaren vulgaris R. Bk. * arcuata (Om) Rchb. Degeberga. Hypericum humifusum L. forma annua. Olseröd. 1 ) Denna form omtalas redan af C. F. Nyman i ’’Sveriges fanerogamer;;. Det heter dar: ”oeh blir pâ de senare (fuktiga ak- rar) icke sällan liten, mera upprät, enkel och knappt tuärig-,,. 242 Denna lilla späda ettâriga form af arten, som om- nämnes af Hj. Nilsson i hans af handling ’’Dikotyla jordstammar” och som förut insamlats af A. Vinge, fann jag 1897 pa ett trädesfält i Olseröd. Hypericum quadrangulum L. X tetrapterum Fr. Olseröds mosse. Alsine viscosa Schreb. och dess varietet glabra Marss. Maglehem, Olseröd. Arenaria serpyllifolia L. var. viscida Lois. Kri- stianstad. Sagina apetala L. En liten (0,7 — 4 cm. hög), upprät form af denna sällsynta art fanns af mig âr 1888 i Maglehems socken tillsammans med Airopsis caryophyllea (L.) Fr. och Airopsis præcox (L.) Fr. Stjälken är antîngen alldeles enkel eller utgâ 2 — 8 stjälkar fran basen. Dâ Rörumsformen är mer än dubbelt sä hög (8 — 12 cm.), är forma minor ett lämp- ligt namn pa Maglehemsformen. Sagina ciliata Fr. Stenshufvud. Yäxte ar 1888 i stör mängd pa platan nära /Vhufvudet”, men ater- fanns icke 1893, da sommaren var tämligen torr. Stenshufvud anföres redan i 2:dra upplagan af Are- schougs Skanes flora som fyndort för arten. Saxifraga Hirculus L. Denna intressanta pseu- dorelikt finnes ännu pa den stora östskänska lagun- mossen. Jag observerade den 21 Augusti 1902 4 individer pa Olseröds mosse nära vägen tili Ahus. Denna art är högst tillfällig i sitt uppträdande. Vissa âr är den försvunnen fran ytan, men plötsligt dyker den âter upp i rätt stör mängd. I den första upp- lagan af Areschoügs Skänes flora (1866) anföras lo- kalerna Yngsjö, Vidtsköfle, Ugerup, ”men därstädes i senare ären förgäfves eftersökt”, heter det. A. G. Nathorst omnämner i ;;Ett par glaciala pseudorelik- ter” (Bot. Not. 1895), att han sett arten i Olse- röds mosse den 29 Augusti 1876. I Augusti 1888 antra ffade jag denna art i stör mängd pa Vidtsköfle 243 mosse heit nära den Stora Drifvan. Det förtjänar att framhällas, att bade ar 1883 och 1902 utmärkte sig genom kyliga och regniga somrar. Det synes huf- vudsakligen vara under dylika väderleksförhallanden, sasom man ju a priori kan vänta sig, som Saxifraga Hirculus visar sig. Da den stora lagunmossen nu är kanaliserad och redan i stör utsträckning upp- odlad, kommer det antagligen icke att dröja länge, innan arten försvinner heit och hallet frän denna lokal. Epüobium hirsutum L. X montanum L. Stens- hufvud vid Kiviks Esperöd, men endast en individ. Da amanuensen M. O. Malte förut i sommar anträf- f’at samma kombination vid Benestad, har exemplar© t öfverlämnats till beskrifning at honom. Epüobium parviflorum Schreb. X roseuni Scheeb. VidtsköfLe, Olseröd, Maglehem, Stenshufvud. Epüobium parviflorum Schreb. X roseum Schreb. ß) subapetaia Haussen. Olseröd. Förut funnen af B. Cöstee 1) vid Klägerup, Lund och Bäröd. Epüobium montanum L. X parviflorum Schreb. Olseröd. Epüobium montanum L. X roseum Schreb. Olseröd. Epüobium palustre L. X parviflorum Schreb. Mag- lehem vid an j särdeles stör mängd. Denna hybrids ovanligt talrika uppträdande pâ en del lokaler, hvil- ket naturligen beror pâ den rikliga grenskottsalstrin- gen, har redan anmärkts af Murbeck 2). Han säger: ’Ett mindre vanligt förhallande synes dock denna hybrid förete därigenom, att den pâ vissa lokaler upp- träder i betydlig mängd, stund om t. o. m. sa, att den har stör öfvervikt öfver de bada stamarterna, en om- ständighet, som emellertid far sin naturliga förkla- 1) B. CÖSTER, Nagra meddelanden om hybrider af släktet Epilobium. (Bot. Not. 1900). 2) S. Murbeck, Tvenne för Skandinavien nya Epilobiuni- hybrider. (Bot. Not. 1889). V 244 ring genom den stora förmagan af förökning pâ ve- getativ väg i följd af den synnerligen rika stolon- bildningen.” Äfven Coster har i allmänhet träffat den i ett stört antal individer. 'Potentüla norvegica L. Olseröds mosse. Geum rivale L. X urbanum L. Folkestorp (1888). Rubus cæsius L. X idæus L. Rafhinda vid Bödaled. I Magiehe ms församling finnes en föga känd Rubus- lokal pâ en slnttning mot hafvet bildad af strandgrus fran Littorinahafvet, ur hvilket enstaka järn- gneishällar uppsticka. Pä detta omrade förekomma isynnerhet Rubus r adula Whe, Rubus Lindeber gii P. J. Müller, Rubus plicatus Whe i synnerligt stör mängd. Dessutom finnas pâ omradet Rubus ncmorosus Arrh., Rubus ruderalis P. Aresch., Rubus suberectus Anders., Rubus cæsius L. I B. Lidforss’ ”Batologiska iaktta- gelser II” (Ofversikt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1901) omnämnes denna lokal icke sär- skildt. Jag vill minnas, att nämnde författare förklarat sig af regnväder hindrad att undersöka detta omrade. Salix repens L. ß arenaria L. Söder om Knäbäck. Salix repens L. X viminalis L. Olseröd pâ hafs- stranden. Rumex crispus L. X obtusifolius L. Förek ommer pâ Hera stallen i östra Skäne, sâsom i Olseröd, Dege- berga, Kivik o. s. v. Rumex obtusifolius L. X sanguineus L. Olseröd. Rumex crispus L. X sanguineus L. Benestad. Rumex crispus L. X hydrolapathum Huds. Sim- rishamn. Orchis latifolia L. Olseröds mosse. Epipactis latifolia (L.) All. ß) viridiflora Bchb. Vidtsköfle park (1883). Anthericum ramosum L. var. Pseudoliliago Lgf. Efveröd. Anthericum Liliago L. X ramosum L. Efveröd. Denna âtminstone i den skandinaviska botaniska litte- 245 raturen och sâvidfc jag vet äfven i den utländska hit- tills obeskrif’na hybrid anträffades af mig den 5 Juli innevarande ar i ganska stör mängd heit nära Efve- röds järnvägsstation pa ett sandfält mellan denna och Lyngbyan. För fiera âr sedan (1888) togs vid Kille- hus af mig en Anthericum-îorm med relativt stora blommor och nagot förgrenad blomställning, som san- nolikt var denna hybrid. Jag försummade att strax anställa undersökning däröfver, och tyvärr har exem- plaret sedan förkommit. Ar 1898 fanns denna hy- brid af Hjalmar Nilsson vid Degeberga. I Svalöfs park hade jag senare pa sommaren tillfälle att se stätliga inplan terade exemplar af densamma. Jag vill nu lämna en kort beskrifning pa hybriden, hvil- ken genast presenterade sig som en sâdan genom sin föga förgrenade blomställning och sina blommors in- termediära storlek. Örtblad betydligt kortare än stängeln. Stängeln vanligen grenig, med 1 eller 2, sällan fiera grenar, men äfven enkel. Pa de exemplar, som odlas i Sva- löfs park, är grenarnas antal större. Att blomställ- ningen stundom är enkel, kan bero därpa, att formen Anthericum ramosum ß ) pseuäoliliago , som förekommer i stör mängd pa sandfälten omkring Efveröd, ingar i kombinationen. Örtbladens bredd omkring 7 mm. Anthericum Liliago har 7 — 8 — 10 mm:s bladbredd, atminstone pâ sandexemplar ; i Neumans flora förekommer den oriktiga uppgiften 2 — 5 mm. Anthericum ramosum 3 — 6 mm:s bredd. Kalkbladens längd är 14 — 15 mm. Hos Anthericum Liliago äro kalkbladen af 17 — 20 mm:s längd, hos Anthericum ramosum af 9 — 10 — 12 mm:s längd. De inre kalkbladen nästan jämn- breda eller nästan äggrunda, häri sälunda när mande sig antingen den ena eller den andra af föräldrarna. Pollen slött, i det att större delen af körnen äro in- nehällstomma och deformerade. Stift nägot krökt, 246 kortare än kalken. Anihericum Liliago har stärkt krökt stift, som är kortare än kalken, Antliericum ra- mosum endast i spetsen krökt, i allmänhet längre än kalken. Frukten borttorkande och snart affallande. Blomningstiden intermediär mellan stamarternas. När hybriden togs i början af Juli, yoro endast toppblom- morna i blomningsstadium. Anihericum Liliagos blom- ning var da slut utom pä skuggiga lokaler och An- ihericum ramosum hade just börjat att blomma. Junens obtusiflorus (Ehrh.) Hoppm. Lyngby. Triticum junceum L. X repens L. Rätt vanlig pä stranden midtför Olseröd och Maglehem. Psamma arenaria (L.) Roem & Sch. X (' 'alamag - rostis Epigejos (L.) Roth. Här och där pä sandstran- den pä östkusten. Festuca sciuroides Roth. Olseröd. Festuca ovina L. var. glauca Lam. Aims, Vidt- sköfle, Efveröd, Olseröd m. fl. ställen. Karlskrona den 30 Augusti 1903. Johannsen, W., Om Arvelighed i Samfund og i reue Linier. (Overs. Danske Yidensk. Selsk. Forh. 1903 s. 235—294.) Ärftlighetsproblemet har ju i senare tid blifvit flitigt bearbetadt och man har därvid tagit Statistiken tili hjälp. Förf. har experim enterat endast med växter med själf befruktning och redogör för experimenten anga- ende storleken (viktèn) af bönorna hos Phaseolus vul- garis samt deras relativa bredd äfvensom felslagning i axet hos tvaradigt körn, allt i förhallande tili Gal- tons regressionslag. Denna lag innebär, att indivi- der, som afvika fran medium af ett gifvet samfunds karaktärer^ fä afkomma, som i det heia afvika i samma riktning, men i mindre grad; säledes att urvalet i samfundet medför en större eller mindre förskjut- 247 ning — i urvalets riktning — af det medeltal, om- kring hvilket individerna gruppera sig. Man har matematiskt behandlat de variations- kur vor, som man af observationerna kunnat uppkon- struera. Men résulta tet har ej alltid blifvit bra där- f'ör, att man arbetat med en blandning af redan fixe- rade typer, d. v. s. med ett samfund. Vilmorin bör- jade arbeta med afkomman af ett enda fro (”rena linjer” sasorn förf. säger; pedigreekultur), och det är denna metod, som gifvit sa goda praktiska résultat vid Sveriges Utsädesförening i Svalöf. Förf. anför Svalöfsinstitutionens résultat, som stöd för sin upp- fattning af de GALTON-PEARSON’ska lagarnes natur. Da man vid Svalöf arbetat hufvudsakligen med ”botani- ska” morfologiska karaktärer, gälla förf:s undersöknin- gar de ”icke-botaniska” (fysiologiska) och hans talma- terial har varit stört. Genom att förf. experimenterat med ”rena linjer” fann han, att inom dessa linjer har tillbakaslaget va- rit sa att säga fullkomligt: urvalet i de rena linjerna medför ingen typförskjutning. Den förskjutning af medeltalet, som urvalet i samfundet medför, är saledes förorsakadt däraf, att de föreliggande samfunden — ss. i förf:s material — besta af olika beskaffade linjer, hvilkas typer kunna vara mer eller mindre rena. ♦Men de rena linjerna äro icke absolut konstanta, atminstone kan förändring ske genom mutation, dâ en ny linje med ens uppstâr inom en äldre. Genom hybridisering upphör naturligtvis linjen att vara ren. Med detta hafte följer en plansch fran lektor Auleuz som supplement till hans uppsats i första haftet af inneva- rande ârgâng. Den skall ersätta taflan II fig. 1. 248 Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm. Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, „ ,, „ 4,50 n ?» 11 j bla ,, 285x465 ,, ,, „ 7,75 „ >, 13, hvit „ 285x465 „ „ 9,— Obs. De bada sistnärnnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pa ett syrmerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stör tacksamhet frän deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Innehall. Adlehz, E., Anteckningar tili Hieracium-floran i Närke. S. 201. Brundin, J. A. Z., Om förekomsten af Moehringia lateriflora L. och Cassandra calyculata (L.) Don. i Sverige. S. 236. — , Rhizombildning â stängeln hos Anemone nemorosa L. S. 233. Erikson, J., Nägra hybrider och andra anmärkningsvärda for- mer frân östra Skâne. S. 239. — Om Boken? förekomst pä Öland. S. 219. Dahlsteht, H., Nordstedt. Juel, H. 0., En billig mikrofotografiapparat. S. 129. Nordstedt, 0., Sandhems flora. 5. Hieracia (forts.), bestämda af H. Dahlstédt. S. 221. Literaturöfversikt. S. 218, 220, 228, 238, 246. Smärre notiser. S. 220, 228, 229, 232. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 31/i0 1903. Supplementplansch till Pofenïilla "Goldbachü (Bot.Not.h.l) BOTANISKA NOTTS ER FÜR AR 1903 UTG1FNE C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 6. DISTRIBUTOR: C. W. K GLEERUP FÖKLAGSBOKHANDEL. LUND, BEHLING SK À BOKTRYCKERIET. im 249 Zur Kenntniss der Bulgaria globosa (Schmid.) Fr. (Sarcosoma globosum et S. platydiscus auct.). Von Gr. Lagerheim. (Hierzu Tafel 4.) Im Jahre 1755 fand Schmidel 1) ”in pinastretis” bei Erlangen (Waldhütte) einen ’’inter folia s. acus Pinorum putrida et Hypna absconditum” wachsenden sehr auffälligen Pilz, den er Bur cardia globosa , cortice reticulato nannte. Caspary2) änderte den Gattungsnamen in Sarcosoma um, da bereits eine Gattung Bur cardia Schreb. aufgestellt war. Mit absoluter Sicherheit ist der Schmidel ’sehe Pilz nicht wiedergefunden worden. Zwar giebt Schröter 3) an, dass S. globosum ’’auf Erde zwischen Moos, in Wäldern” in Riesengebirge vor- kommt, und zwar erwähnen Thesleff 4) das Vorkom- men des Pilzes ”in einem dunklen und feuchten Fich- tenwalde ( Abies excelsaY1 in der Nähe von Wiborg in Finnland und Hennings 5) ”in Schweden nicht sehr selten” sowie in Ost-Preussen, aber einen strikten Be- weis, dass es sich in diesen Fällen um den Schmi- DEL’schen Pilz handelte, haben die genannten Myko- logen nicht geliefert. Es ist jedoch sehr wahrschein- lich, dass sämmtliche diese Pilze zu einer und dersel- ben Species gehören. Schon vor mehr als 100 Jahren wurde im süd- lichen Schweden ein Pilz gefunden, der mit dem Schmi- DEL’schen Pilz identificiert wurde. Ende April traf Hall 6) an etwas feuchten Localitäten in Nadelwäldern *) C. Ch. Schmidel, Icônes plantarum et analyses partium, ed. 2, man. III, p. 262 (Erlangen 1797). 2) in H. Rehm, Ascomyceten, p. 497 (Rabenhorst’s Kryptoga- menflora, Aufl. 2, Bd. I, 3. 1896). 3) J. Schröter, Pilze, II, p. 148 (Kryptogamen-Flora von Schlesien, Bd. III, 1893). 4) A. Thesleff, Bulgaria globosa Schmiedel, p. 215 (Hedwi- gia, Bd. XXXII, 1893). 5) Hedwigia, 1. c. 6) B. M. Hall, Uplysningar tili Historien om Ly coper don truncation Linn., p. 3. tab. I (K. Vet. Akad. Handl., t. XXXIII, 1812). Bot. Not. 1903. 17 250 mit lehmigem Boden bei Vesterâs und auf Björnön im Mälarsee einen Pilz an, der bis faustgross wurde und auf den Nadeln, oft zu mehr als zur Hälfte im Moos geborgen, wuchs. Hall nennt den Pilz Beziza Burcardia und giebt eine für seine Zeit sehr gute Beschreibung und Abbildung davon; seine makrosko- pische Figur a ist überhaupt eine der besten, die von diesem Pilz publiciert worden ist. Nach Hall soll der Pilz auch an anderen Orten, in Upland und Sö- dermanland, gefunden worden sein. In diesen beiden Provinzen wurde unser Pilz in der That schon vor langer Zeit beobachtet. Nach Wahlenberg *) wächst er nämlich bei Upsala ”in ericetis sylvæ Kungspar- ken autumnis pluviosis11 und * 2) ”juxta Upsala et ad oras Sudermanniæ”. Bei Upsala wurde er 1857 von Th. Fries 3) wiedergefunden. E. Fries 4), der den Pilz ”nobilissimus Discomyces’1 nennt, giebt als specielie Localität nur Vesteras an. Es dauerte lange bis weitere Standorte in Schweden bekannt wurden. Erst 1898 erschien die Mitteilung von einem Fund des Pilzes ein Östergötland, nämlich bei Löfsveden, Qvillinge, wo Fräulein K. Haglund im April 1896 ihm ”ad terrain muscosam” begegnete 5). Fernere An- gaben in der Litteratur über schwedische Funde die- ses Pilzes sind mir nicht bekannt. Mitte Mai dieses Jahres erhielt ich zur Bestim- mung von Herrn A. Tallberg einige schöne Exemplare des Sarcosoma , die er zwischen Rotebro und Johan- nesdal im südlichen Upland gefunden hatte. Da der Pilz als grosse Seltenheit galt und auch in anderer *) G-. Wahlenberg, Flora Upsaliensis, p. 467 (Upsala 1820). 2) Flora svecica, II, p, 1032 (Upsala 1883), 3) E. P. Fries, Anteckningar öfver svamparnes geografiska utbredning, p. 6 (Upsala 1857). 4) E. Fries, Summa vegetabilium Scandinaviæ, II, p. 357 (Stockholm & Leipzig 1849). 5) K. Starbäck, Nägra märkligare skandinaviska ascomy- cetfynd, p. 205 (Botan. Notis. 1898); vergl. auch Rehm, Ascomy- cètes exs. n. 1223 und Hedwigia 1898, p. (142). 251 Hinsicht merkwürdig war, publicierte ich eine von einer Abbildung begleitete Notiz in ”Dagens Nyheter77. Ich nahm an, dass der auffällige mit keinem anderen zu verwechselnde Pilz, auch von anderen Personen, die nach Morcheln suchten, gefunden worden war und erbat mir eventuelle Mitteilungen darüber. Auf diese Weise sind mir folgende neue Standorte bekannt geworden. Upland. Nach Mitteilung von Herrn Prof. Th. Fries ist der Pilz, seitdem er ihn im Mai 1856 in wenigen Exemplaren bei Ultima südlich von Upsala fand, jedes nasse Frühjahr sowohl von E. Fries, Herrn Dr. Robert Fries, ihm selbst als von seinen Söhnen in mehr oder weniger zahlreichen Exemplaren, teils bei Ultima, teils im Walde zwischen Flottsund und Graneberg, und besonders im Gemeinwalde Danmarks (Alsikeskogen) aufgefunden worden. Er kam dort ein Frühjahr in den sechziger Jahren so zahlreich vor, dass E. Fries *) darüber schreiben konnte ’’betäcker i fuktiga skogar om varen marken tili tusental77. In trockenen Frühjahren erscheint der Pilz nicht. Fer- ner hat mir Herr Prof. H. v. Post mitgeteilt, dass er den Pilz fast alle Jahre, immer im moosigen Na- delwald, gewöhnlich in Colonien von 10 — 100 Ex- emplaren, an wenigstens 10 Stellen um Ultuna ge- funden hat, so z. B. auf dem As bei Ultuna an 2 Stellen, bei Flottsund, bei Kungshamn an mehreren Localitäten und im südlichen Teil des Kungsparken. In der Nähe von Upsala wurde der Pilz während der letzten 10 Jahre vergeblich gesucht. Der Pilz wurde oft 3 bis 4 Jahre an derselben Stelle angetroffen, schien aber nachher wie verschwunden, als ob er aus- gestorben wäre. Er kam schon zeitig zum Vorschein, Anfang April oder gleich nach dem Verschwinden *) E. Fries, Allmän öfversigt af svamparnes familjer, med särskildt afseende pa deras nytta och skada. p. 354 (Bofcaniska Ut- flygter, Bd. III. Stockholm 1864). 252 der Schneedecke. Im Herbst konnte er nicht gefun- den werden. Auch von anderen Botanikern ist der Pilz südlich von Upsala gesehen worden. So wurde er im Frühjahr 1897 von Herrn Assistent T. Vester- gren bei Flottsund und daselbst von Herrn Amanu- ensis Bob. Fries in diesem Frühjahr beobachtet. Ueber das Vorkommen des Pilzes bei Rotebro teilt Herr Tallberg folgendes mit. Der Pilz kam an zwei Stellen vor, beide auf dem bewaldeten As, der sich vom Gasthof bei Rotebro gegen Johannesdal er- streckt. Der zuerst gefundene Standort ist auf dem As am Kreuzpunkt der Markscheide von Johannes- lund nach Smedby gelegen. Am Rande einer nassen mit Moos ausgekleideten Grube wuchsen hier auf einem Areal von ca. 1,5 m. im Durchschnitt wenige aber grosse und sehr regelmässig entwickelte Exemplare. Der Boden bestand aus Humus. Die Pilze wuchsen unter einer kleinen Fichte. Der zweite Standort, von ca. 7 m. Diam., liegt ungefähr 500 m. näher Rote- bro. Der Boden war hier mehr rasig oder voller von Fichtennadeln als am ersten Standort. Die Exem- plare, die auf dem mehr rasigen Boden wuchsen, wa- ren grösser als die übrigen. Auch an dieser Locali- tät wuchsen die Pilze unter Fichten. Der Wald ist hier dünn, sodass die Pilze gut beleuchtet werden, jedoch nur selten directer Beleuchtung ausgesetzt wer- den. Die Exemplare, die mehr der Sonne ausgesetzt gewesen, waren kleiner und mehr runzelig als dieje- nigen, die mehr im Schatten wuchsen. Auf Svartsjölandet ist Sarcosoma mehrmals beob- achtet worden. So wurde es von Herrn Oberlehrer Knut Bohlin in einem moosigen Fichtenwald bei Vänt- holmen im Frühjahr 1892 angetroffen. Herr Dr. Frans Berglund begegnete dem Pilz in diesem Früh- jahr in einem Fichtenwald ungefähr 200 m. westlich von dem kleinen Bauerngut Gunnarstorp (zu Svartsjö Kungsladugard gehörend) etwa an der Grenze zwischen 253 Hillersjö und Sânga; es wuchs hier eine Colonie von etwa 10 Exemplaren, wovon ein faustgross war. In früheren Jahren hatte weder er noch andere Pilz- kenner der Gegend diesen Pilz dort gesehen. Einige Exemplare wurden ferner von Fräulein Widegren in derselben Gegend und zwar unter Fichten in der Nähe des kleinen Bauerngutes Holklät, zwischen den Gütern Östnibble und Kungsladugarden gelegen, angetroffen. Vestmanland. Herr Dr. Herman Wahlström ent- deckte den Pilz in diesem Frühjahr in einem Nadel- wald 2 km. im Südost von Lindesberg. Ziemlich zahlreich kam er hier, teils in vereinzelten Exempla- ren, teils, und zwar vielleicht am öftesten, in Gruppen von 3 bis 9, im Moos unter Fichten vor. Vorher hatte Dr. Wahlström diesen augenfälligen Pilz nicht gesehen. Nach Mitteilung des Herrn Postassistent Harald Forssell ist unser Pilz nicht selten um Köping, wo er auch von Herrn Ingenieur Brunau beobachtet wor- den ist. Die Pilze wuchsen unter Fichten. Söder manlancl. Am 20 Mai dieses Jahres wurde der Pilz in grossen Exemplaren unter Fichten am Schloss von Tullgarn von Seiner Königlichen Hoheit Prinz Gustaf Adolf entdeckt. In der Nähe der Papierfabrik von Tumba fand Herr Reichsbankbeamter T. Ekman am 10 Mai dieses Jahres mehrere Exemplare des Pilzes, die unter Fich- ten wuchsen. Am 10 Mai dieses Jahres begegnete Fräulein Edith Ohlsson dem merkwürdigen Pilz im feuchten Fichtenwalde ca. 5 km. im Südost von Södertelje. Herr Ingenieur Ernst Ohlsson, der auch den Pilz an derselben Localität beobachtete, hat mitgeteilt, dass er denselben mehrmals in früheren Jahren dort ge- sehen hat. Mitte Mai dieses Jahres erhielt ich Exemplare des Pilzes, die von Frau Mathilda Fâhræus unter Fichten bei Ekenäs im Kirchspiel Blacksta gesammelt waren. 254 Herr Oberst L. W:son Munthe fand 2 grosse Exemplare von Sarcosoma am 4 Mai 1903 auf Skans- holmen im Osten von Hörningsholm. Die Pilze wuch- sen neben einander unter Pichten. Herr Karl Schöldström, Lehrer an der höheren Volksschule Södermanlands, begegnete dem Pilz in ziemlich zahlreichen Exemplaren auf einem kleine- ren Areal im Tafvelstaskogen zwischen Kantorp und Plen am 16 Mai 1903. Wie an den übrigen Loca- litäten wuchsen die Pilze auch hier unter Pichten, nicht unter Kiefern, die mit Pichten gemischt den Tafvelstaskog bilden. Östergötland. Auf Kolmorden scheint unser Pilz nicht selten zu sein. Prau Karin Jacobsen, geb. Bo- ding, hat ihn auf ihren ausgedehnten Spaziergängen in den Nadelwäldern Kolmordens an nicht weniger als 6 Localitäten in zahlreichen Exemplaren gesehen. Gewöhnlich kommen sie hier zu 30 bis 40 beisam- men vor, aber auch vereinzelte Exemplare wurden beobachtet. In diesem Jahr fand Prau Jacobsen die ersten Exemplare am 20 April nicht weit von Greta, südlich von der grossen Pahrstrasse nach Stockholm, im Moos unter Pichten wachsend. Um 30 April wurde der Pilz in der Nähe des Guts Fridhem gefun- den, auch hier im Moos unter Pichten. Ferner wur- den gegen 50 Exemplare, auf Fichtennadeln wach- send, in einem jungen Fichtenwald bei Stordalen ge- sehen. Auf Pichtennadeln wachsend kam der Pilz auch beim Aussichtspunkt Oscarshäll vor. Sarcosoma ist also an etwa 15 Standorten in Schweden angetroffen worden, die sämmtlich in den Provinzen Upland, Vestmanland, Södermanland und Östergötland gelegen sind. Der nördlichste Standort ist Upsala, der westlichste Lindesberg und der süd- lichste Löfsveden. Ohne Zweifel kommt der Pilz auch an anderen Localitäten als die oben verzeichne- ten vor. Wenn weitere Standorte bekannt werden, 255 wird es sich sehr wahrscheinlich heraussteilen, dass Sarcosoma in Schweden eine im Ganzen östliche Ver- breitung hat und dass das Verbreitungscentrum in einer der erwähnten Provinzen liegt. Denn es ist ja sehr auffallend, dass anlässlich meines Artikels in Da- gens Nyheter mir gar keine Mitteilung über das Vor- kommen des Pilzes im nördlichen, westlichen oder südlichsten Schweden gegeben worden ist. Da Dagens Ryheter eine der am meisten gelesenen Zeitungen Schwedens ist, darf man wohl annehmen, dass der be- treffende Artikel im ganzen Lande bemerkt worden ist. Leute die sich für Pilze oder sonstige Natur- körper interessieren giebt es nicht nur in Uppland, Vestmanland, Söder manland und Östergötland sondern von Ystad bis Haparanda, und wenn der Pilz wo an- ders als in den aufgezählten Provinzen hätte ange- troffen werden, wäre mir sicherlich wenigstens eine Mitteilung davon zugekommen, was jedoch nicht der Fall ist. Auch im übrigen Europa scheint der Pilz eine östliche Verbreitung zu haben. Zu den oben erwähnten ausserschwedischen Localitäten bei Wiborg, im Riesengebirge und bei Erlangen kommen nur noch zwei, nämlich Königsberg in Ostpreussen, wo er von Caspary *) entdeckt wurde, und Schönberg im Vogt- lande (Sachsen), wo er nach Ludwig * 2) ”auf dem von Nadeln bedeckten Moosgrund eines Fichtenwaldes wächst”. Sämmtliche bis zum heutigen Tag bekannt gewordenen Standorte sind im Verbreitungsgebiet der Fichte 3) gelegen. Die westlichste und zugleich süd- lichste Localität ist jene bei Erlangen, die nördlichste ist Wiborg. Offenbar ist der Pilz ein Begleiter von Picea Abies , auf dessen am Boden vermodernden Na- deln er lebt. Thesleff und Ludwig fanden ihre Ex- *) in Rehm, Ascomyceten, p. 499. 2) F. Ludwig, Sarcosoma platy discus (Casp.) Sacc. im Vogt- land, p. 12L (Botan. Centralbl., Bd. LXX, 1897). 3) J. Holmboe, Granens Indvandring i Norge, p. 4 (Tidskr. f. Skogbrug 1901), 256 emplare in Fichtenwäldern und alle die zahlreichen Exemplare aus Uppland, Vestmanland, Södermanland und Östergötland, die ich in diesem Frühjahr unter- sucht habe, wuchsen auf Fichtennadeln, gewöhnlich in Gesellschaft von Hylocomium parietinum. Auf Tan- nennadeln wachsend dürfte der Pilz kaum Vorkommen. Zwar giebt Schmidel an, dass er ”in pinastretis . . . in folia s. acus Pinorum”, was Pehm mit 7,Auf Föhren- nadeln ... in ... Föhrenwäldern” übersetzt, lebt, aber die allerdings etwas schematisch gezeichneten Nadeln, auf welchen Schmidel seine Bur cardia wach- send darstellt, sind viel eher Fichtennadeln als Föh- rennadeln; derselben Ansicht ist auch Thesleef (1. c.). Ganz unwahrscheinlich ist das Vorkommen des Pilzes ”in fagetis”, eine Angabe die sicher auf einer Ver- wechslung beruht. Pehm und Ludwig sagen, dass Fries den Pilz als£”in fagetis” wachsend erwähnt. In Fries, Systema Mycologicum, Vol. II, sect. I, p. 167 ist jedoch der Standort des Pilzes als ”in pinetis hu- midis argillaceis” angegeben. Die Angabe ”in fagetis” stammt von Linné 1) und bezieht sich auf sein Ly co- per don truncatum , ein ganz obscurer Pilz, den Hall 2), gestüzt auf eine briefliche Mitteilung von Linné Fil. 3), mit dem ScHMiDEL’schen Pilz identificieren wollte. Da also allem Anschein nach Sarcosoma für seine Existenz an die Fichte gebunden ist, folgt es diesem Baum, allerdings nicht Schritt für Schritt, sondern, wie es scheint, in ehrfurchtsvollem Abstand der sieg- reichen Front seines Gebieters. Wenn dem so ist, *) Systema Vegetabilium, ed 14, p. 981 (Göttingen 1784). 2) h c., P- 3. 3) ”Den sände svampen är nog sälsynt, och är den uti sista edition af Systemet nämde Ly coper don truncatum: den förtjente figur och att bli beskrefven bade tili sin yttre och inre form. Gör nu det.” (Hall, 1. c. p. 8). Die Diagnose von L. truncatum lau- tet: ”L. parasiticum, subrotundum truncatum. Habitat in Fagetis. Corpus subglobosum, magnitudine a Pisi ad pugni, cortice coria- ceo, supra truncatum et fere marginatum. Pulpa siccior spongio- so-suberosa”. Dass damit nicht Sarcosoma gemeint sein kann, liegt auf der Hand. 257 ist die jetzige Verbreitung des Pilzes in Schweden leicht begreiflich. Die Einwanderung der Fichte in Schweden vom Osten her, die zuerst von Nathorst und später besonders von Sernander eingehend unter- sucht worden ist, dürfte als eine gesicherte Thatsache betrachtet werden. Nathorst *) vermutet, dass die Fichte über Gotland oder Aland nach dem südlichen oder mittleren Schweden eingewandert ist, eine An- sicht die durch das Auffinden des Sarcosoma an vie- len Localitäten nur in Upland, Västmanland, Söder- manland und Ostergötland an Wahrscheinlichkeit ge- winnt. Wenn die Fichte ihre definitive Westgrenze noch nicht zu erreichen die Zeit gehabt hat, so dürfte dies in noch viel höherem Grade der Fall mit Sarco- soma sein. Äbiegnum hylocomiosum , die Formation, in welcher der Pilz vorzugsweise vorkommt, nimmt einen grossen Teil des schwedischen Bodens auf, sodass man nicht annehmen darf, dass für das Gedeihen des Pil- zes geeignete Localitäten im nördlichen, westlichen und südlichen Schweden fehlen. Gegen die Ausbrei- tung nach Norden setzt vielleicht das Klima Schran- ken, nichts scheint aber die Ausbreitung nach Westen oder südwärts zu verhindern. In der That kommt ja der Pilz so südlich und westlich wie bei Erlangen vor. Thesleff (1. c.) glaubt die Ursache der ’’unge- heuren Seltenheit” des Pilzes in dem ’’beinahe kon- stanten Fehlen der Sporen” zu erblicken; aus der Schilderung Thesleff’s geht jedoch hervor, dass er nur unreife Exemplare untersucht hat. Unter günsti- gen äusseren Factoren entwickelt der Pilz massenhaft gut ausgebildete, keimfähige Ascosporen. Nebenfruc- tification scheint der Pilz nicht zu besitzen. Mehrere Personen, die den grossen augenfälligen Pilz gefunden haben, haben mitgeteilt, dass sie ihn in derselben Ge- gend früher nicht bemerkt haben. Herr Prof. Th. *) Yergl. G. Andersson, Nägra ord om granens invandring i Sverige, p. 177 (Geolog. Foren. Förh., bd. 14, 1892). 258 Fries sagt express, dass er nur in nassen Frühjahren zum Vorschein kommt, ein Umstand der dem Pilz in der schnellen Verbreitung wohl hinderlich sein kann. Hierzu kommt noch, dass die jungen Pilze mit ganz unreifen Ascis sehr oft von Schnecken arg beschädigt werden. Die Aussenseite des Apothecium wird nur sehr selten benagt — das Schlei rage webe mundet eben den Schnecken nicht — , dagegen laben sie sich an dem glykogenreichen Hymenium, das öfters gänz- lich abgeschält wird, ehe eine einzige Spore die Reife erlangt hat. Besondere Verbreitungseinrichtungen, ausser dem Herausspritzen der Sporen, scheint der Pilz nicht zu besitzen. Beim Herausspritzen der Spo- ren ist der Pilz im Moos niedergesunken und da die Sporen nur bis 3 cm. weit fortgeschleudert werden, werden sie zum grössten Teil an die umgebenden Moosblätter sitzen bleiben und können nur mit diesen weiter verschleppt werden. Es wurde im vorigen stillschweigend angenom- men, dass Sarcosoma globosum (Schmid.) Rehm und S. platydiscus (Casp.) Rehm mit einander identisch sind. Die Unterschiede von S. globosum , die Caspary 1 2) für seine Varietät platydiscus anführt, sind höchst wahr- scheinlich nicht vorhanden und beruhen nur darauf, dass die ScHMiDEL’schen Exemplare offenbar noch ganz jung waren, die CASPARY’schen etwas älter. Die Dif- ferenzen in der Sporengrösse zwischen S. globosum und S. platydiscus , die Karsten 2 ) und Rehm 3) ange- ben, sind ebenfalls wertlos, denn auch diese Angaben gründen sich auf die Untersuchung unreifer Exem- plare. 4) In Zusammenhang hiermit mag auch die Berechtigung der Gattung Sarcosoma Casp. discutiert *) in Rehm, Ascomyceten. p. 499. 2) P. A. Karsten. Fragmenta mycologica. XXXII, p. 247 (Hedwigia 1891). 3) Ascomyceten, p. 1263. 4) Vergl. Ludwig, 1. c., p. 123, 259 werden. Hennings *) hat bereits darauf hingewiesen, dass dieses Genus auf sehr schwachen Füssen steht. Die Gattung ist von Bulgaria Fr. nur wegen ihres Vorkommens auf Erdboden, wegen des flüssigen Ag- gregatzustandes des Inneren des Apothecium sowie wegen der farblosen Sporen getrennt worden. Da es aber auch holz bewohnende $am)soma-Species und solche mit gefärbten Sporen giebt, bleibt als einziger Unterschied die (teilweise!) Verflüssigung der Gallerte bei Sarcosoma , was aber zur Trennung der beiden Gattungen nicht ausreichen dürfte. Meines Erachtens ist deshalb die Gattung Sarcosoma Casp. einzuziehen oder höchstens als ein Subgenus der Gattung Bulga- ria Fr. zu betrachten. Von der Entwickelung unseres Pilzes war bisher fast gar nichts bekannt. Das reichliche Material, das mir zu Gebote stand, erlaubte mir einige Beobach- tungen an dieser merkwürdigen Pflanze zu machen, die hier mitgeteilt werden, da sie immerhin unsere Kenntnisse ein wenig erweitern. Leider war es mir nicht vergönnt, den Pilz an seinem Standort zu stu- dieren (ich suchte ihn vergeblich einen ganzen Vor- mittag in den Fichtenwäldern bei Nynäs). Ueber sein Mycelium kann ich deshalb fast nur Vermutungen aussprechen. Allem Anschein nach lebt er an abge- fallenen Fichtennadeln. Da die Apothecien nur in feuchten Frühjahren erscheinen, dürfte das Mycelium längere Zeit im Boden, ohne Fruchtkörper zu bilden, sich erhalten können. In der Nähe der Fruchtkör- per geht das Mycelium zu festen, pferdehaardicken, schwarzen, verzweigten Fäden über, die aus einer schwarzbraunen, einschichtigen, pseudoparenchymati- schen Rinde und einer festen, aus parallel verlaufen- den, farblosen Hyphen bestehenden Mark zusammen- x) P. HENNINGS, Ueber verschiedene neue und interessante märkische Pilzarten etc., p. XXIX fVerhandl. d. Botan. Yer. d. Prov. Brandenburg, XXXX, 1898). 160 gesetzt sind. Schliesslich vereinigen sich sämmtliche Hyphenbündel zu einem dicken schwarzen Strang, an welchem der mächtige Fruchtkörper befestigt ist. Das Mycelium ist wahrscheinlich im Boden weit verbrei- tet und produziert mehrere Fruchtkörper. Nachdem der Pilz eine gewisse Zeit, vermutlich wenigstens ein Jahr, im Boden als vegetatives Myce- lium gelebt hat, erscheinen bei günstigen klimatischen Verhältnissen die Fruchtkörper. Alle, die den Pilz beobachtet haben, mit Ausnahme von Schmidel und Wahlenberg, geben an, dass die Apothecien zeitig im Frühjahr zum Vorschein kommen. In der Nähe der von Thesleff und Ludwig bekannt gemachten Stand- orten lag noch Schnee, als der Pilz gefunden wurde, und von einem ebenso frühzeitigen Auftreten berich- ten Herr Prof. v. Post (vergl. S. 251) und Herr Dr. Berglund, der ihn bei schmelzendem Schnee beobach- tete. Wegen des sehr frühzeitigen Auftretens ver- mutete Herr Prof, v. Post, dass der Pilz schon im Herbst anfing sich zu zeigen, es glückte ihm aber niemals, im Herbst an Stellen bei Ultuna, wo er meh- rere Jahre im Frühjahr erschien, den Pilz aufzufin- den. Nach E. Fries 1) erscheint der Pilz in der Men- sis germinationis , die vom Eisgang bis zum Ausschla- gen des Laubes dauert, was ja sehr gut die Vegeta- tionszeit der Apothecien bestimmt. Nur sehr selten tritt der Pilz im Spätherbst auf, wie es ja zuweilen auch mit anderen zeitigen Frühjahrspfianzen, z. B. Tussilago , der Fall ist. Nach brieflicher Mitteilung des Herrn Prof. v. Post sind die ganz jungen Fruchtkörper anfangs klein und abgeplattet, schwellen aber später mehr und mehr auf und nehmen eine rundliche Gestalt an. Die de- finitive Grösse der Apothecien ist ziemlich wechselnd. *) E. Fries, Svamparnes Calendarium under medlersta Sve- riges horisont, p. 145 (Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh., arg, 14, 1857). 261 Nach Hall ( 1. c. p. 4) wechselt die Grösse zwischen der einer Krieche und der einer Faust. Das klein- ste von Herrn Tallberg gesammelte Exemplar war 22 mm. breit und 28 mm. hoch, das grösste 110 mm. breit und 90 mm. hoch. Die grössten von Frau Jacobsen auf Kolmorden gefundenen Exemplare waren 110 — 120 mm. im Durchmesser, gewöhnlich waren sie nur 50 — 60 mm. breit. Die von Herrn Oberst Munthe gesammelten Exemplare waren circa 80 mm. breit und 80 — 90 mm. hoch. Ein von Herrn Ekman mitgeteiltes Exemplar war 110 mm. breit. Das grösste von Herrn Dr. Wahlström angetroffene Exemplar maass 120 mm. in Breite und 90 mm. in Höhe. Nach E. Fries l) können die Fruchtkörper die Grösse ’’einer kleineren Kanonenkugel” erreichen. Die jungen Fruchtkörper haben nach Hall eine fast ebene, hellbraune Oberfläche und sind beinahe durch- scheinend ; in die- sem Stadium ist die Scheibe noch ganz unentwickelt und nur als eine sam- metschwarze krug- förmige Vertiefung am Scheitel des Fruchtkörpers er- kennbar. Nach und nach erweitert sich die Scheibe; sie er- scheint dann braun mit einem helleren Hand. Gleichzeitig wird die Oberfläche des jetzt etwas cylindrischen Apothecium schwarzbraun und erhält Runzeln (vergl. die beistehende Abbildung). l) Botan. Utflygt. 1. c. 262 Hall vergleicht den Pilz in diesem Stadium ganz treffend mit einem aufgezogenen Scrotum. Im An- fang ist der Pilz ziemlich fest, etwa wie Bulgaria poiymorpha , wenn aber die Scheibe sich auszubreiten beginnt und die Runzeln zahlreicher werden, wird die Consistenz viel weicher und schlaffer. Macht man jetzt ein Loch in den Pilz, fliesst eine beträchtliche Menge schleimiger Flüssigkeit heraus und das Apo- thecium collabiert. Die anfangs concave Scheibe wird allmählig convex mit umgeschlagenem Rand. Gleich- zeitig plattet sich das Apothecium mehr und mehr ab, und die Runzeln vermehren sich (Taf. 4, Fig. 1), bis schliesslich der Fruchtkörper ganz platt wird. Während des Zusammensinkens des Fruchtkörpers rei- fen die Asci ihre Sporen, die schliesslich bis 3 cm. weit fortgeschleudert werden. Ueber den Bau des Apothecium mag folgendes mitgeteilt werden. Die schwarzbraune Aussenseite fühlt sich sammetig an und besteht aus einer Schicht von grossen Zellen mit braunen Wandungen, die mit einem dichten Haarfilz bekleidet sind. Die Haare haben ebenfalls dünne braune Wände *); ihre etwas angeschwollenen Zellen sind lebend. Im oberen Teil des Apothecium sind die Haare bedeutend dünner und ihre Zellen weniger bis gar nicht angeschwollen. Unter dieser Epidermis folgt unmittelbar ein mächti- ges Gallertgewebe. Im äusseren Teil sind die dünnen farblosen Hyphen ziemlich dicht untereinander ver- flochten, gegen das Centrum des Fruchtkörpers wird die Verflechtung immer loser, indem die interstitielle Gallerte stark vermehrt wird. Die Gallerte erscheint im Mikroskop farblos und vollkommen homogen. Ma- kroskopisch erscheint das Gallertgewebe hellgrau ge- *) Der Farbstoff der braunen Haare ist fast unlöslich in Al- cohol und in HCl, etwas mehr löslich in Ammoniak, das braun gefärbt wird. Bei Neutralisierung einer ammoniakalischen Lösung mit HCl in Ueberschuss fällt der Farbstoff in braunen Flocken aus. 263 färbt. Chlorzinkjod färbt die Gallerte nicht. Methy- lenblau wird mit violetter Farbe von der Gallerte gespeichert und dabei kommen Schleimscheiden um die Hyphen zum Vorschein. Eine sehr deutliche Fär- bung der Schleimscheiden erhält man ferner durch Fuchsin, das von der Gallerte begierig aufgenommen wird. Die rundliche, oder unregelmässig buchtige Frucht- scheibe ist von einem deutlichen, hellbraunen Hand (vergl. die Abbildung S. 261) umgesäumt. Die cy- lindrischen A sei (Taf. 4, Fig. 3, 4) sind an der Spitze abgerundet oder abgestuzt. Jod bläut nicht die Schlauch- spitze. Die dünnen, geraden Paraphysen (Taf. 4, Fig. 2) sind an der Spitze nur wenig angeschwollen. Bei der Entwicklung der Scheibe wachsen sie etwas an der Spitze, die demnach farblos erscheint, während die Paraphysen sonst im Allgemeinen braun gefärbt sind. Die acht Sporen sind alle gleich, einreihig ge- lagert, gewöhnlich schmal elliptisch 25 — 34 [jl lang, 10 — 13 ju breit (Taf. 4, Fig 5 — 7), mit ebener Wand, vollständig farblos (auch in Masse sind sie weiss), mit kleinen Körnern im Inhalt an den Enden. Diese An- gaben beziehen sich auf reife, ejaculierte Sporen; ab- weichende Angaben bei anderen Autoren dürften auf die Untersuchung unreifer oder toter Sporen beru- hen. Die Sporen keimen leicht in Leitungswasser oder in Nährlösung (Pflaumenextrakt) mit dünnen Keimschläuchen, die immer an den Enden der Spore entstehen (Taf. 4, Fig. 8, 9). In Nährlösung ent- steht ein reichliches, weisses Mycelium. Conidienbil- dung wurde während einer zweiwöchentlichen Cultur niemals beobachtet. Schon aus dem Umstand, dass die Fruchtkörper nur in nassen Frühjahren erscheinen, darf man wohl den Schluss ziehen, dass die Apothecien zu ihrer vollständigen Entwicklung bis zur Keife der Sporen Wasser in grosser Menge bedürfen. Wie das Wasser 264 aufgenommen wird, ob durch das Mycelium (was mir das wahrscheinlichste dünkt) oder durch die Aussen- seite des Apothecium, kann ich nicht sagen, da ich leider nicht Gelegenheit gehabt habe, den Pilz im Walde wachsend zu beobachten. Exemplare, die ich in feucht gehaltenem Hylocomium aufbewahrte, deren Fruchtscheibe anfangs noch mehr oder weniger concav war und nur unreife Schläuche enthielt, entwickelten sich normal weiter und brachten die Sporen zur Reife. Aber auch Exemplare, die in einer leeren Cigarren- kiste lagen, entwickelten ihre Fruchtscheibe und brachten die Sporen zur Reife, woraus man den Schluss ziehen darf, dass das im Gallertgewebe aufgespeicherte Wasser zur vollständigen Entwicklung der Scheibe genügen kann. In der That besitzt der Pilz in die- sem Gewebe ein mächtiges Wasserreservoir. Schon den Laien fällt das bedeutende Gewicht der Frucht- körper auf. Von den von Herrn A. Tallberg gesam- melten Exemplare wurden sechs gemessen und ge- wogen: N:o Breite Höhe Gewicht 1 22 mm. 28 mm. 10 g. 2 68 mm. 63 mm. 87 g. 3 78 mm. 70 mm. 187 g. 4 80 mm. 70 mm. 207 g. 5 88 mm. 75 mm. 215 g. 6 92 mm. 90 mm. 272 g. Mehrere gallertige Pilze, z. B. die Tremellineen, können ohne Schaden bei trockener Witterung ganz einschrumpfen. Dabei wird natürlich Wachsthum und Fructification sistiert. Nach erneuerter Aufsau- gung von Wasser quellen sie stark auf, nehmen ihre frühere Grösse an, und Wachsthum und Fructification wird fortgesetzt. Eine solche Fähigkeit Eintrocknen zu vertragen, besitzt Bulgaria globosa nicht. Ist der Pilz einmal eingetrocknet, dann ist er^ weiterer Ent- wickelung unfähig. Hat er einen Teil seines Was- sers, durch Verdunstung oder Verwundung, verloren. 265 kann er nicht, wie es nach meinen Versuchen scheint, durch Zufuhr von Wasser, das verloren gegange voll- ständig ersetzen. Lässt man den Pilz vollständig luft- trocken werden und legt ihn darauf in Wasser, quillt er nur langsam auf; auch nach 14 Tagen hatte die Gallerte ihr früheres Volumen nicht erreicht. Nach Aussage mehrerer Personen, die den Pilz gesammelt, liegt er nur ganz lose auf dem Boden, sodass es scheint als ob die Verbindung mit dem Mycelium sehr locker ist, öfters vielleicht ganz abgebrochen. Aus allem diesem dürfte hervorgehen, dass das im Gallertgewebe aufgespeicherte Wasser für den Pilz von grosser Be- deutung ist, indem er dadurch von der Witterung un- abhängig wird. Dass der Pilz ohne Zufuhr von Wasser sich zur Reife der Sporen entwickeln kann, zeigt folgendes Experiment. Ein unreifes Exemplar, dessen Scheibe einen Durchmesser von 52 mm. auf- wies, wurde am 21 Mai auf die Wage gelegt und ver- blieb dort bis 2 Juni. Jeden Tag um llh 30m a. m. wurde das Gewicht des Pilzes festgestellt; in der fol- genden Tabelle sind die Gewichtsverluste verzeichnet. Datum j Temperatur Gewicht Gewichtsverlust Mai 21 16,5° 76,49 g. „ 22 16,5° 66,53 g. 9,96 g. = 13 °/0 „ 23 170 56,97 g. 9,56 g. = 14.3 °/0 » 24 18,3° 48,01 g. 8,96 g. = 15,7 °/0 „ 25 18° 40,5 g. 7,51 g. = 15,6 °/o ; 26 18,3° 33,78 g. 6,72 g. = 16,5 °/0 « 27 18,6° 27 g. 6,78 g. = 20 °/0 „ 28 19,3° 20,26 g. 6,74 g. = 24,9 °/0 „ 29 20,5° 14.88 g. 5,38 g. = 26,5 «/„ „ 30 21° 9,5 g. 5,35 g. = 35.9 <7 n 3t 21,3° 6,34 g. 3,16 g. = 33,2 °/0 Juni 1 21,6° 3,23 g. 3,11 g. = 49 Vo » 2 23° 1,22 g. 2,01 g. - 62,2 °/0 Während des allmähligen Eintrocknens faltete sich die Aussenseite des Apothecium mehr und mehr. Die Höhe des Apothecium nahm allmählig ab, bis schliesslich die Scheibe auf dem Apotheciumboden lag. Bis zum 30 Mai, bis zu welcher Zeit der Pilz mehr Bot. Not. 1903. 19 266 wie 87 % an Gewicht verloren hatte, erschien die Scheibe fast ebenso glatt und feucht wie am Anfang des Versuches. Während der beiden folgenden Tage wurden Sporen massenhaft ejaculiert, wobei die Scheibe sich zu falten begann. Am 2 Juni war die Apothe- ciumwand zu einer schwarzen, trocken anzufühlenden Haut eingeschrumpft; die Scheibe fühlte sich noch weich und feucht an, warf aber keine Sporen mehr. Das im Gallertgewebe aufgespeicherte Wasser wird gewissermassen von der bis zur Entleerung der Asci feucht bleibenden Scheibe aufgesaugt. Dem Aufsau- gen geht eine Verflüssigung der Gallerte voraus. Diese fängt schon an, während die Scheibe noch eine concave Oberfläche hat und noch ganz unreif ist, beginnt immer im oberen Teil, gleich unter der Scheibe, und schreitet darauf nach unten und nach den Seiten fort. Die schleimige Flüssigkeit reagiert schwach sau- er. Die äussere, festere Partie des Gallertgewebes unterliegt nicht der Verflüssigung. Macht man ein Loch in die Apotheciumwand, so fliesst das Wasser sofort heraus. Gegen einem derartigen Verlust, der für die vollständige Entwicklung des Pilzes verhängs- nisvoll sein konnte und der besonders von den gefräs- sigen Schnecken verursacht sein konnte, wird das Apothecium durch diese fest bleibende Gallertepartie geschützt. Stahl *) hat bekanntlich nachgewiesen, dass Schnecken gallertige Pflanzen nicht fressen. In Uebereinstimmung hiermit fand ich nur an einem Apothecium Spuren von Schneckenfrass an der Aus- senseite; nur die äusserste braungefärbte Schicht war auf einem Areal von etwa 16 mm2 abgeweidet wor- den, das darauf folgende gallertige Gewebe hielt die Schnecke ab, ein tieferes Loch zu fressen. Dagegen wurde, wie bereits erwähnt, nicht selten das Hyme- nium arg von den Schnecken beschädigt. J) E. Stahl, Pflanzen und Schnecken, p. 80, Jena 1888. 267 Erklärung der Abbildungen. Tafel 4. Fig. 1. Ein kleineres reifes Exemplar in natürlicher Grösse. Fig. 2. Paraphysen. Fig. 3. Reifer Ascus. Fig. 4. Spitze eines entleerten Ascus. Fig. 5—7. Ascosporen. Fig. 8, 9. Keimende Ascosporen. Botany of the Færôes based upon danish vesti- gations. Part II. Copenhagen, Det Nordiske Forlag, 1903. Denna del omfattar algerna, Hieracierna samt florans historia. När nästa del utkommit kan man icke saga annat än att man lyckats att fä öarne väl undersökta och materi- alet tidsenligt bearbetadt. De af Dahlstedt bearbetade Hieracierna besta af 21 ar- ter och 2 varieteter, alla endemiska, fast närbesläktade med andra förut kända. Warming kommer tili den slutsats, att floran — ätmin- stone hvad de högre organiserade landväxterna beträffar — har invandrat efter istiden frän de närmaste länderna i öster, specielt frân Storbritannien. Bilder ur Nordens Flora. Texten tili tolfte och trettonde häftena stracker sig frân Umbelliferæ till början af Rosaceæ, planscherna gâ frân Cratægus till Trapa natans. Figurerna öfver sistnämnda art och äfven Potentilla reptans höra tili dem, som icke äro hemtade ur ”Svensk Botanik” eller ”Flora Danica”. Wettstein, Rieh, v., Handbuch der Systematischen Botanik. II. Band. 1 Th. Mit 664 Figuren in 100 Text- Abbildungen und einer Farbentafel. 160 s. Leipzig 1903. Franz Deuticke. 6 Mark. Liksom i första bandet, egnar förf. äfven här stör upp- märksamhet ät den fylogenetiska utvecklingen. Han söker förklara generationsväxlingens väsen genom att visa det be- fruktningsorganen hos de olika grupperna hafva olika anspräk pä fuktighet. Det är mossorna och ormbunkarne, som behandlas i denna del, som är rik pä afbildningar. Arbetet är ju en handbok och icke en flora, men nâgra fiera indelningar kunde kanske behöfts; t. ex. när 21 familjer af musci stegocarpi i en fôljd beskrifvas. 268 Sonchus oleraceus L. f. albescens Neum. i Sve- rige. Denna form, om hvilken det i ”Sveriges Flora” af Neuman säges, att den torde finnas i vârt land, har under de tvâ senaste somrarne iakttagits ganska talrikt i fiera träd- gârdar vid Jemshög i Blekinge af Prof. Fr. Areschoug. I lefvande tillstând voro de hvita blommorna pâ utsidan rôd- aktiga, men blefvo efter torkning lilafärgade utan att ner- verna därvid färgades starkare. — Denna form beskrefs först i Sundsvalls Högre A lim. Lärov. ârsredog. 1889 med följande ord: ”de yttre blommorna förlängda, till färgen hvita med violetta linier längs comisuralnerverna”. Börkop, heit nära järnvägsstationen i Danmark. Ostenfeld, C. H., og Raunkiær C., Kastrerings- forsog raed Hieracium og andre Cichorieæ. (Bot. Tids- skr. 25 Bd., 1903, s. 409-413.) Författarne hafva funnit att hos 19 undersökta Hiera- c/w warter utvecklats frukter efter borttagande af frömjöl och marken genom bortskärande af blomhufvudets öfre del. Hieracium&rterna, synas säledes vara apogama, sannolikt par- tenogenetiska. Däremot visade det sig, att 21 andra släkten af Cichorieæ efter dylik kastraktion ej frambrakte frukter. Nagra förf. säga sig ej kunnat fâ pollenkorn af Compositæ att gro; de bada danskarne hafva dock hos Dahlia variabilis sett groende pollenkorn. Videnskabsselskabet d. 6 nov. Prof. Wille gaf en historik af utvecklingsläran och papekade som ett af de mest betydelsefulla resultaten af det nittonde ärhundradets biolo- giska forskning, att den asikt öfverallt gjort sig gällande, att de högre organismerna härstamma fran de lägre, men att det blir detta ärhundradets sak att pröfva gilti'gheten af de olika teorierna, ss. selektionsteorien (Darwinismen i egentlig mening), teorien om den direkta tillpassningen (La- marckismen) m. fl. De fiesta botanisterna antog han nu vara Neo-Lamarckister. Han uttalade som sin äsikt att gründen tili formernas utveckling ytterst lag i protoplasmans egen Struktur. Biologdsk Selskab i Kristiania d. 7 nov. Amanuens Thekla R. Resvoll redogjorde för växtsamfunden i Schweiz, söm hon i somras studerat. Resor. Med understöd af Bjurzonska premiefonden i Upsala har fil. kand. H. Kylin gjort algologiska studier vid halländska kusten och fil. kand. C. O. Norén har studerat psammofil vegetation pâ Gotska Sandön samt vid sjöarna Yänern och Vättern. Fysiografiska sällskapet d. 11 nov. Prof. B. Jöns- son höll ett föredrag om muraiehvete, som förevisades. 269 Om dominerande blomningsföreteelser i Trosa skärgard. Af H. Wilh. Arnell. I Arkiv för Botanik 1903 har jag pä grund af anteckningar i skilda delar af södra Sverige offent- liggjort en uppsats ”Om dominerande blomningsföre- teelser i södra Sverige”. Därvid ha de företeelser inom växtvärlden kallats dominerande, som äro i högre grad i ögonen fallande, i främsta rummet de, som gifva landskapet färg. Da jag under sommaren 1903 vistades i en för mig ny nejd af södra Sverige, näm- ligen vid Stensund i Trosa landsförsamling, gjorde jag där nya anteckningar om de dominerande blom- ningsföreteelserna, och är det för de rön, som där- vid gjordes, som det i denna uppsats lämnas en re- dogörelse, för sa vidt dessa rön äro egnade att ut- vidga var kunskap om de dominerande blomnings- företeelserna i värt land. Min vistelse vid Stensund varade fran midten af juni tili nära slutet af augusti. Under senare hälf- ten af juni och under heia juli var väderleken myc- ket torr och ganska varm men blasig, under augusti däremot mest regnig och kylig. Jämförd med den utvecklingsföljd, som finnes i tabell 2 i min nämda uppsats, var är 1903 utvecklingen vid Stensund un- der juni manad märkbart (omkring en 10-dagspe- riod) tidigare, men under juli och augusti manader snarast därmed liktidig. Till belysning af det, som jag i det följande vill nämna, lämnas härnedan en tabellarisk öfversikt af mina märkligaste iakttagelser vid Stensund. I tabel- len angifves för de i densamma nämda växterna den grad, hvari de voro dominerande den 10, 20 och 30 i hvarje manad, genom siffrorna 1, 2 och 3, hvarvid 1 betyder föga, 2 i ganska hög grad och 3 i hög grad dominerande. Bot. Not. 1903. 270 \ Tabell 1. Anteckningar om dominerande blomningsföreteelser vid Stensund. A. !0/e 30/e|| 10 h 2o/7 30 /7! 10/b 20/s 1. Sinapis arvensis 3 3 3 2 2 1 2 I 2 2. Anthoxanthum odoratum 2 ! 2 2 2 2 2 2 3. Chrysanthemum leucanthemum 1 3 3 1 4. Campanula persicaefolia 2 2 5. Ranunculus acris 3 3 6. repens 3 3 7. Trifolium medium 2 2 2 8. Achillea millefolium 1 1 2 2 2 9. Leontodon autumnalis 1 1 1 2 ! 3 3 10 Campanula rotundifolia 1 1 1 1 2 2 11. Dianthus deltoïdes 1 2 2 2 12. Valeriana officinalis ■r 2 2 13. Jö. Anthémis tinctoria 1 3 3 3 2 14. Tanacetum vulgare 1 1 1 15. Centaurea jacea 1 2 3 3 16. Bidens tripartita 1 1 17. Campanula trachelium 1 1 18. Calamintha clinopodium 2 2 1 19. Verbascum thapsus 1 1 1 20. Chelidonium majus 3 21. Linum catharticum 2 2 1 22. Polygala vulgaris 2 2 ! l 23. Silene nutans 2 2 24. Sedum annuum 1 25. Trifolium agrarium 1 2 2 2 2 2 26. Calendula officinalis i 1 2 2 2 2 27. Aster tripolium 1 1 1 1 28. Rhinanthus major 3 29. Lysimachia vulgaris 1 1 1 30. Batrachium marinum 2 2 2 2 2 1 31. Aconitum cammarum 1 2 2 ! 2 1 32. Agrostemma githago 1 1 1 1 1 1 1 33. Spiræa filipendula 1 1 3 34. Lathyrus silvestris 1 35. Orobus niger 1 i 36. Vicia silvatica 2 2 37. Allium schoenoprasum 1 2 1 1 1 271 38. Lilium bulbiferum 39. Scorzonera humilis 40. Glaux maritima 41. Geranium sanguineum 42. Helianthemum chamæcistus 43. Lotus corniculatus 44. Origanum vulgare 45. Trifolium arvense C. 46. Lappa tomentosa 47. Artemisia campestris 48. Crépis praemorsa 49. Viburnum opulus 50. Cynanchum vincetoxicum 51. Anchusa officinalis 52. Calamintha acinos 53. Convolvulus arvensis 54. Solanum tuberosum 55. Veronica beccabunga 56. Melampyrum arvense 57. Poeonia officinalis 58. Berberis vulgaris 59. Trop aeo lum majus 60. Hypericum perforatum 61. Saponaria officinalis 62. Sedum album 63. Agrimonia eupatoria 64. Potentilla reptans 65. Anthyllis vulneraria 66. Medicago lupulina 67. Trifolium montanum 68. Torilis anthriscus 69. Laserpitium latifolium 70. Sanicula europæa 71. Festuca ovina 72. ” rubra 73. Sesleria coerulea 74. Avena pratensis 75. Calamagrostis epigejos 76. Phleum pratense 20/e 30/e 1 10 h 2°/7 B°/7 10/8 20/s 1 1 1 1 1 2 3 1 3 3 1 3 3 1 3 3 3 2 1 2 2 2 2 1 2 2 2 1 1 1 1 1 3 1 1 2 2 2 1 I 1 2 2 2 2 1 1 1 2 2 2 2 1 3 3 3 2 2 1 1 1 1 1 1 1 2 3 1 2 2 2 1 2 2 1 1 1 1 1 1 3 1 1 i 2 2 1 1 1 1 [ 1 1 1 1 2 2 2 2 2 1 2 2 1 1 1 1 1 2 2 1 1 2 2 2 2 1 2 1 1 2 2 2 2I 2 2 1 2 2 2 2 2 2 3 3 272 Vi redogörelsen for mina iakttagelser vid Sten- sund vill jag tala i första rum met om de genom sin blomning dominerande växter, som jag i min nämda uppsats funnit vara för heia södra Sverige gemen- samma, till hvilken grupp bland andra de växter höra, som i ofvanstâende tabell upptagits i afdelnin- gen A. Af de omkring 150 växter, som i min uppsats hänförts till denna grupp, och som där uppräknats i tabell 2, förekom det stora flertalet äfven inom det inskränkta omrade vid Stensund, där under âr 1903 mina anteckningar gjordes. Heit och hallet saknades nämligen där, sa vidt min erfarenhet räcker, endast 7 arter, nämligen Trichera arvensis , Myrtillus uligi- nosa , Peucedanum palustre , Heracleum sphondylium, Bras- sica campestris , Nymphaea alba och Orchis maculata. Dessutom voro där alltför sparsamma för att genom sin blomning kunna blifva dominerande Prumis padus , som i denna nejd synes vara mycket sparsam, da jag trots förfragningar hos ortens befolkning under som- marens lopp ej lyckades af hägg fa se mera än tva sma vildväxande buskar, Gentiana campestris och Hy- pericum quadrangulum , af hvilken sistnämda art blott en liten koloni sags. Ovanligt sparsam var blom- ningen detta âr hos Pyrus malus och Sorhus aucupa- ria. Svagare dominerande än vanligt voro vid Sten- sund Matricaria inodora , Brunelia vulgaris , Galeopsis speciosa , Melampyrum silvaticum , M. pratense , Pedicu- laris palustris , Euphrasia officinalis , Veronica officina- lis , Trientalis europaea , Thlaspi arvense , Polygonum viviparum , Potentilla erecta och Comarum palustre. De öfriga anmärkningsvärdare iakttagelserna anga- ende växtarter af denna grupp âterfinnas i tabell 1, afdelningen A. Angaende de där anförda växterna far jag särskildt framhâllaf vid 1, Sinapis , dess ovan- ligt rikliga förekomst, vid 2, Anthoxanthum, dess lang- varighet sasom dominerande, vid 3 — 7 blomnings- 273 maximets korta varaktighet, som troligen berodde pâ den ovanligt torra fbrsommaren, vid 8 — 11 den lânga tid, som fbrflyter frân blomningens början till blom- ningmaximets inträdande, samt vid 12, Valeriana, den tidiga blomningen. Sinapis arvensis var i Stensnndstrakten ovanligt ymnig; sa t. ex. lyste dar i början af juli stora korn- fält rent gula af akersenap; vid midten af juli bör- jade den dock att öfverväxas och skymmas af säden, och efter denna tid uppträdde den i högre grad domi- nerande endast pâ trädesfält och i potatisakrar, som ej rensats. Anthoxanthum odoratum färgade genom sina gulnade vippor torra backar längre tid, än jag förut antecknat, eller ända in i augusti manad. Cam- panula rotundifolia , Achillea millefolium , Leontodon autum- nalis och Dianthus deltoides äro beaktansvärda där- igenom, att deras blomningsaximum i sydligaste Sve- rige inträder först längt (20 — 30 dagar) efter blom- ningens början, hvaremot de i södra Norrland efter blomningens början mycket snart rycka upp i de ge- nom blomningen dominerande växternas led. Valeri- ana officinalis visade sig vid Stensund ej blott genom sin tidiga blomning utan ock genom sin förekomst rikligt pâ höga strandklippor sa olik, hvad jag af denna växt sett i Norrland, att sannolikhet föreligger, att Stensund sfor men kommer att vid en närmare un- dersökning visa sig vara en skild form eller art; ty- värr har jag dock ej däraf tillvaratagit exemplar till jämförelse, Bland de genom sin blomning dominerande väx- ter, som jag förut antecknat frân blott ett och annat stalle i södra Sverige, förekommo Hera vid Stensund och finnas dessa anförda i tabellens afdelning B. Be- träffande dessa vill jag först i korthet framhalla vid 13 — 15, att de förut af mig antecknats säsom domi- nerande endast i Norrland, vid 16—25, att deras period sasom dominerande sammanfaller med mina 274 anteckningar i föregaende serier, vid 26 — 37 blom- ningsmaximets tidigare inträdande, vid 38 dess sena början, vid 39 — 43 dess korta varaktighet samt vid 44 — 45 dess lângvarighet. Nagra anmärkningar om en ocb annan af denna grupps växter vill jag dess- utom tillägga. Anthemis tinctoria uppträder i södra Norrland rikligt pâ nyvallar, vid Stensund däremot pä myllklädda hällar och moränbackar. Af Centaurea jacea sagos de första blommorna den 7 juli, men först med augusti manad hade den inträdt i sitt blomnings- ma^imum; denna växt förhaller sig salunda i södra Sverige sâsom Leontodon autumnalis , Campanula rotun- difolia o. s. v., om hvilka härofvan talats. Bland de växter hvilkas blomningsmaximum vid Stensnnd in- föll ovanligt tidigt ma framhâllas Bhinanthus major , som under förra hälften af juni här och där förlänade hafsstränder sin blekgula färg. Blomningens korta varaktighet hos 39 — 43 torde bero pä den ovanligt torra försommaren 1903 vid Stensund. I detta sam- manhang vill jag nämna, att under vanliga ar Prunus spinosa , Sorbus suecica och Crataegus oxyacantha nog ock äro att räkna tili de genom sin blomning domi- nerande växterna vid Stensund, men är 1903 blom- made dessa växter där blott mycket sparsamt Till sist nagra ord om de dominerande blom- ningsföreteelser, som jag under den gângna somma- ren för första gangen antecknat, och som aterfinnas i tabellens afdelning C. De i denna grupp nämda kulturväxterna, nämligen potatis, timotej, pion, indisk krasse och sâpnejlika äro ej i sa hög grad som de vilda växterna inom denna grupp för trakten egen- domliga; de nämda växternas odling torde nämli- gen vara ganska allmän öfver heia södra Sverige. Att jag ej förut antecknat dem, beror mest pa den mindre uppmärksamhet, som jag förr egnat kultur- växter, hvaraf en följd blifvit, att jag ej nöjaktigt beaktat dessa växters förhallande i fenologiskt hän- 275 seende. Om dessa växter ma för öfrigt framhâllas, att potatisväxten sistlidne sommar blommade ovanligt rikligt i Trosatrakten, och att den egentliga blom- ningen af timotej inträffade omkring den 11 juli, pa hvilken dag jag antecknat, att timotejfälten voro vackert violetta af standarknapparne, hvilkas utveck- ling skedde märkligt liktidigt hos alla individen pa ett fait. Festuca ovina och F. rubra äro väl ock i heia södra Sverige allmänna, och deras dominerande uppträdande för heia detta omrade gemensamt, fast jag ej förut antecknat det; den förra arten gaf en gräröd färg at torra och steniga backar; af den se- nare arten, väl mest af dess strän, lyste här och dar leriga hafsstränder kring midsommar vackert röda med nästan samma färg, som Agrostis stolonifera senare pa sommaren ger hafsstränder. Cynanchum och Artemisia campestris voro särskildt ymniga pa de urkalkklippor, som finnas här ock där i Stensundstrakten. Hyperi- cum perforatum spelar i denna nejd samma roll, om den ock genom sitt glesare växtsätt är mindre stärkt dominerande, som H. quadrangulum spelat i de andra delar af södra Sverige, där jag gjort anteckningar. Calamagrostis epigejos uppträdde vid Stensund i en ymnighet, hvartill jag ej annanstädes sett nâgon mot- svarighet, i det att den pa afverkad skogsmark bil- dade ganska vidsträckta grässavanner, hvilka af jord- egaren sägos med oblida ögon, da dessa fält voro olämpliga saväl till skogsodling som tili betesmark. Vetenskapsakademien d. 11 nov. Till införande i Arkivet antogos 2 afhandlingar : ”Das Plankton schwedischer Gevässer”, af assistenten vid naturhistoriska museet i Bremen E. Lemmermann; och ”Ueber die vegetative Vermehrung in der floralen Region bei Epidendrum elongatum Jaqv.”, af d.r E. Hemmendorff. 276 Melampyrum silvaticum L. /. versicolor nova f. Af A. A. Lindström. I juli d. a. fann jag en Melampyrum-iorm, som synes mig förtjent att uppmärksammas. Tillhörande M. silvaticum L. (icke laricetorum Kern.), skiljer den sig fran hufvudformen förnämligast genom färgen pâ blommorna, af hvilka somliga äro ljnsgula — nästan hvita med underläppens tveune bucklor öfverst brand- gula, andra rosenröda med underläppens bucklor öf- verst purpurröda. Blommor af de olika färgerna fö- rekomma pâ sam ma individ, ja af samma 7,par” âr stundom den ena blomman röd, den andra ljusgul el- ler hvit; en del blommor äro vid utvecklingen hvita, men blifva sâsom äldre rôda. I öfrigt är växten spensligare ân hufvudformen med nâgot tunnare blad och vanligen mer utdragna blommor. — Vâxer i sko- gen vid Färsjön i närheten af Söderhamn i skugga under granar pâ en lokal af endast nâgra fâ kvm., men der rikligt. Hufvudformen finnes i stor ymnig- het rundtomkring samt i enstaka ex. bland formen. Ett par individ af f. versicolor har jag äfven funnit vid vägen mellan Färsjön och Stugsund pâ öppen, solig lokal, hvaraf synes, att den icke är nägon skuggform. Här uppställda f. versicolor kan knappast vara identisk med f. bicolor Behm, som jag icke sett, men som enligt Bot. Not. 1887 pag. 179 skall hafva ”kro- nans pip och svalg rôda *), i öfrigt kronan brandgul”; f. versicolor är aldrig brandgul utom â underläppens bucklor i en del blommor, som ofvan sagts. F. bi- color Behm anses af Ostenfeld (i Nyt Magaz. f. Na- tur v. bd. 40) möjligen vara identisk med en af ho- nom tagen form af M. laricetorum Kern. Stugsund den 3.9.1903. *) mörkröda (purpurröda)? Bot. Not. 1903. 277 Epilobium hirsutum L. X montanum L. Af M. O. Malte. Dâ jag i medio af sistförflutna Juli mânad under en botanisk exkursion i södra Skâne besökte Bene- stad, anträffade jag vid de i omedelbar närhet af nämnda by belägna Stenby hällar ett 30-tal individ af en Epilobium-îorm , som vid närmare undersökning visade sig motsvara kombinationen Epilobium hirsutum L. X montanum L. Alla individen växte tätt till- samman midt inné i ett kräftigt bestand af E. hir- sutum L. f. vil losissimum Koch. Frän denna genom sin rikliga, hvitglänsande lânghârighet och sina stora, mörkt violettröda blommor utmärkta E. hirsutum- form afveko de emellertid i synnerhet genom bjärt hög- röda, nâgot i violett stötande, mindre blommor och ringa hârighet sa betydligt, att de redan pâ afständ föllo i ögonen. Ofvanför det pâ en brant sluttning växande och tämligen skarpt begränsade E. hirsutum- bestandet växte E. montanum L. samt därjämte, fastän mera i enstaka exemplar, E. parviflorum Schreb ., E. roseum Schreb. samt E. parviflorum X roseum. Utom vid Benestad har under sist förflutna som- mar E. hirsutum X montanum äfven anträffats i öst- ligaste del en af Skâne, vid Kiviks Esperöd. Dar an- träffades nämligen, i slutet af juli, af Lektor Joh. Erikson ett enda individ af nämnda hybrid. Det växte, enligt välvilligt meddelande fran upptäckaren, alldeles invid vägen, som leder fran Kivik tili Stenshufvud , i sällskap med föräldrarne samt E. parviflorum Schreb ., E. roseum Schreb. jämte dessa senares hybrid. Nämnda individ, hvilket särskildt genom nâgot olika bladform samt framför allt genom ringare hârighet afviker frän de af mig vid Benestad funna exemplaren, har af Lekt. Erikson godhetsfullt ställts tili min disposition, hvarför jag här tili honom frambär mitt tack. Dâ E. hirsutum X montanum är en blott ytterst Bot. Not. 1903. 278 sällan uppträdande kombination, som icke med säker- het förat anträffats i Sverige, och dâ dessutom alla utomlands funna exemplar af densamma tillhöra en genom antingen alls icke eller högst obetydligt ut- vecklade kronblad karaktäriserad forma apetala, har jag ansett en beskrifning af den nu anträffade E. hirsutum X montanum icke vara ur vägen. Hvad först utlöparne beträffar, äro som bekant dessa hos E. liirsutum och E. montanum hvarandra mycket olika. Hos E. hirsutum (fig. 1) framkomma de tidigt och uppnâ reçlan vid växtens blomning afsevärda di- mensioner. De äro antingen heit underjordiska och da i heia sin längd rotslaende, eller ock äro de bag- formigt böjda, sä att mellersta horizontala delen af utlöparen ligger ofvan jordytan, medan saväl proxi- mala som distala ändarne äro dolda i jorden. Ut- vecklingen af birötter sker i detta senare fall bufvud- sakligen fran stolonens distala parti. Dâ utlöparne äro heit utvuxna, nâ de ofta en längd af 30 — 40 cm. De äro nedtill trinda, med langa internod och i följd häraf blott glest klädda med lagblad. Dessa äro lan- settlika, helbräddade eller mot spetsen glest tandade, oftast klolikt krökta; vidare äro de rännformiga och med köl pa ryggsidan. Denna köl, hvilken pa de nedersta bladparen är tämligen omärklig, men pa de öfre är skarpt framträdande, fortsätter sig frän lag- bladet nedat och sträcker sig som en tydlig rand längs heia inter node t ända tili när maste lagbladspar. Härigenom blir hvarje internod, i synnerhet mot stolo- nens spets, tydligt och nagot plattadt 2-kantigt. Heit annorlunda beskaffade äro innovationerna hos E. montanum. Hos denna (fig. 2) framkomma de senare än hos föregaende, sä att de blott sällan äro utvecklade redan vid blomningen. Drän rothalsen stiger den korta, 1 — 3 cm. länga och in tili 8 mm. 279 breda, oskaftade och styfva stolonen rakt uppât och nâr vanligen, sâvida ej rhizomefc ligger for djupt, del- vis upp öfver jordytan. Dess internod äro mycket korta, och de likaledes korta, bredt och tvärt run- dade, helbräddade, köttiga lâgbladen äro mycket tätt te- gellagda, hvarigenom stolonen far ett mer eller mindre kottelikt utseende. Da därjämte lâgbladen sitta mycket regelbundet dekusserade samt äro nâgot kölade, blir heia innovationen tydligt 4-kantig. Hos E. hirsutum X montanum (Figg. 3 och 4) 280 äro, egendomligt nog, stolonerna mycket fataliga fran hvarje rhizom — pâ alla de exemplar, hvilka jag varit i tillfälle att iakttaga, har blott fnnnits 1 eller högst 2 utlöpare. Detta förhallande är sa mycket mer anmärkningsvärdt, som i vanliga fall heia det vegetativa systemet och särskildt alia organ, som ha betydelse för fortplantning pâ vegetativ väg, hos hy- brider pläga vara mycket kraftigare utbildade an hos stamarterna 1). Stolonerna, hvilka utgâ frän rhizomet ett stycke under jorden, skjuta vanligen snedt uppât och na först fr am pâ höst en ofvan jordytan. De äro tämligen korta — högst 5 cm. langa — , styfva och, sa länge de ligga under jorden, nästan alltid rödfär- gade. Lägbladen äro, pâ grund af internodens kort- het, tämligen tätt ställda, dock icke pâ langt när sa tätt som hos E. montanum. De äro, isynnerhet mot stolonens spets, tämligen utdragna, dock aldrig sa langa och smala som hos E. hirsutum; deras spets är bredt afrundad, stundom tvärhuggen, samt oregel- bundet tandad. Liksom hos E. hirsutum fortsätter sig den af den upphöjda medelnerven bildade kölen frân lägbladet nedat ända tili närmaste lagbladspar, hvarigenom stolonen blir tydligt 4-kantig. Ofvanstaende beskrifning gäller särskildt de mera intermediära formerna af utlöpare (fig. 8). I andra fall komma stolonerna genom smalare och spetsigare blad mera när ma sig E. hirsutum. Särskildt är detta *) Jag har själf manga ganger iakttagit, att pa lämpliga lokaler — i gamla diken o. d. — Epilobium-hylori&er genom sto- lonbildning förökas sä betydligt, att de tili ocb med kunna nästan alldeles uttränga stamarterna. Exempelvis ma nämnas, att da jag tillsammans med Kand. Otto R. Holmberg för nâgra är sedan besökte S. Börum , vi därstädes anträffade ett gammalt dike, all- deles fylldt af E. obscurum Schreb. X palustre L. och E. obscurum Schreb. X parviflorum Schreb medan af stamarterna i allmänhet blott funnos enstaka exemplar, hvilka bland de vegetativt synner- ligen ötverlägsna hybriderna tydligen förde en mycket bekymmer- sam tillvaro. — Ett liknande förhallande är äfven anmärkt för E. palustre L. X parviflorum Schreb. (Murbeck: Tvenne för Skandi- navien nya Epilobium -hybrider; Bot. Not. 1884, pag. 80.) 281 förhallandet med ungdomsformer (fig. 4). Interno- -dens ringa utvecklig och i följd häraf stolonens rela- tiv! obetydliga utsträckning i längd hänvisa dock .äfven här pâ inverkan af en Epilobium-art med mycket korta inter nod. Stjälken 80 — 120 cm. hög, vanligen frän öfre tredje- eller fjärdedelen, mera sällan ända fran mid- ten utsändande uppräta, i de fiesta fall enkla grenar. - Saval dessa som hufvudstjälken äro trinda. Med afseende pâ stjälkens harighet rader som bekant en mycket stör olikhet mellan E. hirsutum och E. montanum. Hos den förra är harbeklädnaden of- tast synnerligen rik och utgöres af dels mycket länga, utspärrade, tjockväggiga, raka eller svagt bagböjda har, dels kortare, tunnväggiga, encelliga och oftast kring sin längdaxel spiralformigt vridna glandler. Hos •den senare däremot är harbeklädnaden gles, och hären äro korta, styfva, pâ y tan smaknottriga, stärkt bag- böjda — skärformigt krökta och pâ grund häraf till- fryckta. Hos hybriden öfverensstämmer harbeklädnaden, i ^ynnerhet om hänsyn särskildt tages tili harens bygg- nad och riktning, mest med E. hirsutum. Stjälken har sâlunda, i synnerhet upptill, ett tämligen tätt och rutstäende ludd af dels längre, styfvare, spetsiga har, dels kortare, tunnväggiga glandler, hos hvilka senare dock spiral vridning icke pâ langt när sä allmänt fö- Tekommer som hos E. hirsutum. Har af samma typ som hos E. montanum äro däremot ytterst sparsamma. Men â andra sidan äro hären tämligen korta, icke hälften sa lânga som hos E. hirsutum , och den ullig- het och ofta glänsande hvithet, som karaktäriserar har- beklädnaden hos E. hirsutum , saknas hos hybriden fullkomligt. Anmärkas bör, att harbeklädnaden med afseende pâ täthet, harens längd o. s. v. kan vara underkastad ganska stora variationer, beroende pâ, om i hybriden Bot. Not. 1903. 20 282 ingâr vanlig hirsutum eller dess forma villosissimum Koch. Sâlunda är hârbeklâdnaden hos det vid Kiviks Esperöd funna individet, hvilket växte tillsammans med hufvudformen af E. hirsutum , betydligt svagare an hos Benestadsexemplaren, hvilka sâsom nämnts växte tillsammans med E. hirsutum f. villosissimum Koch. Bladen erbjuda utmärkta karaktärer. Hos E, hirsutum äro de oskaftade, stjälkomfattande med nâgot nedlöpande kanter, vanligen aflânga — lansettlika, fin- sâgade eller tandade med tänderna ofta klolikt krökta, oftast tätt klädda med samina tvâ slag af hârbild- ningar som stjälken. Hos E. montanum äro de skaf- tade, de mellersta âggrunda eller elliptiskt âggrunda med tämligen tvärt rundad eller ofta svagt hjärtlik bas, de ôfre smalare, elliptiskt lansettlika; alla äro de oregelbundet tandade med tänderna raka, snedt framâtriktade. Hârigheten är ringa samt hufvudsak- ligen förlagd till nerverna och kanterna. E. hirsutum X montanum (Fig. 5) bar bladen oskaftade, de mellersta âggrundt lansettlika, spetsader vid basen ej sa tvärt afrnndade som hos E. monta- num, nâgot nedlöpande, dock aldrig sa mycket som hos E. hirsutum , de ôfre smalare, elliptiskt lansettlika, mot bâda ändar jämnt tillspetsade, ej nedlöpande pâ stjälken. Alla äro de oregelbundet tandade med de framâtriktade tänderna klolikt krökta, sâvâl pâ öfver- som undersidan tätt och kort hâriga. Blomknopparne äro hos E. hirsutum aflângt âggrunda, vanligen tillspetsade, ända till 10 mm. lânga, upprätta; hos E. montanum däremot äggformiga, tvärt hopdragna i en mycket kort spets, intill 4 mm. längar lutande. Hos E. hirsutum X montanum äro de upp- rätta eller nâgot lutande, smalt äggformiga, spetsade, dock ej sä mycket som med knopparne hos E. hirsu- tum vanligen är fallet, men â andra sidan ej sä tvärt hopdragna som hos E. montanum. Hvad längden be- 283 träffar, är denna i förhällande tili den utslagna blom- mans storlek anmär kningsvärdt liten, blott 4 — 5 mm. Med afseende pa blommorna vill jag här pa- peka ett förhallande, hvilket för öfrigt ingalunda är inskränkt tili blott ifrägavarande Epilobiunirhybrid.^ nämligen det, att de äro intensivare färgade än man af färgen hos de respektive stamarterna knnde vänta. De äro, sasom redan nämnts, vackert purpurröda med violett anstrykning, dock betydligt ljusare än hos JE. hirsutum och framför allt genom sin bjärtare färg mera i ögonen fallande. Men om ock salunda blommorna tili färgen ej synas ha särdeles paverkats af den blek- röda — nästan hvita E. montanum , tyder dock deras mindre storlek ovedersägligen pa inverkan af denna mera smablommiga art. Kronbladen, hvilka hos E. hirsutum (fig. 6) oftast nâ en längd af 18 — 20 mm. och hos E. montanum (fig. 8) ytterst sällan bli öfver 10 mm. langa, äro hos hybriden (fig. 7) vanligen 13 — 14 mm. Afven i afseende pä andra karaktärer, sasom klons längd, nerveringen, foderbladens form och storlek, intaga blommorna en mera intermediär ställning. Märket, hvilket hos E. hirsutum är mycket djnpt deladt i 4 langa, smala, utstâende och oftast tillbaka- böjda flikar, hos E. montanum däremot grnndare kluf- vet i 4 korta, tjocka sadana, är hos hybriden nästan ända tili basen deladt i 4, 2 à 3 mm. langa, täm- ligen tjocka, utstâende, men ej tillbakaböjda flikar. Kapslarne, hvilkens härbeklädnad är tämligen tät och liksom stjäikens utgöres af dels kortare, en- celliga, utstâende glandler, dels längre, mer eller sparsamma, likaledes utspärrade här, äro alltid ofull- komligt utvecklade, korta och tunna, ett förhällande, som naturligtvis stâr i samband med den högst be- tydligt nedsatta fröproduktionen. I somliga kapslar är det tili och med sä, att samtliga frön fullkomligt felslagit; i andra förekomma, blandade med talrika, 284 förkrympta och skrumpna fröanlag, äfven ett antal normal storlek naende frön. Dessa senare äro dock i allmänhet fataliga, 8 à 10 i hvarje kapsel, och hvad deras groningsförmaga beträffar, sa tycks denna, att döma af de résultat, jag vid anställda groningsförsök erhallit, vara tämligen försvagad. Af 40 tili utse- endet väl utvecklade och frän skilda kapslar stam- mande frön, hvilka utsäddes pâ filtrerpapper och sattes till groning i fuktig luft under en glasklocka, grodde nämligen blott 10, d. v. s. 25%. Huruvida emeller- tid, sâsom Haussknecht 1) i fraga om Epilobium-hybri- der i allmänhet rnenar, dessa tili utseendet normala frön blott skulle stamma fran sadana blommor, som befruktats med pollen frân nâgon af föräldrarne, i detta fall E. hirsutum eller E. montanum , är emellertid en fraga, som jag tills vidare far lämna obesvarad. Hvad slutligen pollenet angar, är detta tili kva- liteten underkastadt betydliga variationer. Hos som- liga individ är detsamma, i enlighet med hvad hos hybrider i allmänhet plägar vara fallet, uppenbarligen tili allra största delen odugligt tili befruktning; hos andra utgöres däremot det största procenttalet af, tili utseendet atminstone, füllt normala pollenkorn 2). Jag har emellertid icke företagit nagra noggranna räk- ningar, dels pâ grund af denna ytterst stora variation, och dels pâ grund däraf, att pollenkornen aldrig bli fria, utan som bekant äfven sâsom füllt utbildade ligga förenade i tetrader, ett förhallande, som natur- ligtvis i hög grad försvärar undersökningen och i hvarje fall gör en räkning tämligen osäker. *) Monographie der Gattung Epilobium, Jena 1884, pag. 25. 2) Detta egendomliga förhallande är emellertid icke inskränkt tili blott E. Mrs. X mont utan förekommer äfven hos andra Epi- lobium- hybrider. Samma variation har Murbeck funnit hos E. palustre X parviflorum (Tvenne för Skandinavien nya Epilobium- hybrider, Bot. Not. 1884, pag. 77); och enligt hvad jag i sommar iakttagit, rader samma förhallande hos E. parviflorum X roseum. 285 E. hirsutum X montanum har hittills med säker- het anträffats blott pâ 2 stallen, nämligen vid Colding pâ Jutland af J. Lange samt "zw. Gelting, Nybye und Nordschen am Walle” af Hansen 1). Alla de frân dessa lokaler stammande exemplaren af hybriden af- vika frân de sâval af mig som Lekt. Erikson funna däri, att de antingen âro helt apetala eller hafva kronbladen högst obetydligt utvecklade (1 — 2 mm. lânga). Den af Lange vid Colding anträffade hybriden har âr 1877 afbildats i Flora Danica, fasc. 49, tab. 2900 och dar identifierats med E. purpureum Fries. Hvad denna FRiEs’ska art beträffar, sa bief den första gângen beskrifven i Flora Hallandica, 1817 — 1818, pag. 65 och karaktäriserades därstädes med orden: ’’foliis lanceolatis, subpetiolatis serratis, caule ancipiti glabro, stigmate indiviso. In paludibus rarius. Ex. gr. in fossa valli prope Halmstads slott.” Senare, nämligen i Nov. Flor. Suec. Mant. III, 1842, pag. 185, yttrar Fries om sin E. purpureum bl. a. följande: ’’Caule opposite lineato sulcato, foliis subsessilibus dilatato lanceolatis dentato-serratis acutis, floribus arrectis, stigmate indiviso. Ante plurimos annos legi ad fossam vallis ad arcem Halmstadiensem, hac vero explanata prorsus evanuit (indeque speciem sequ. sub- junxi), receptis vero simillimis speciminibus ”Ved Gjærder udenf'or Colding” a CL J. Lange lectis restituo”. Denna senare karaktäristik stammer emellertid alldeles icke in pâ de LANGE’ska exemplaren, hvilka bl. a. utmärka sig genom djupt deladt marke. Och ej heller stammer den med t vänne â Upsala Bot. Mus. förva- rade, af El. Fries själf sâsom E. purpureum etikette- rade exemplar, hvilka jag genom Herr Professor F. R. Kjellmans ut mark ta välvilja varit i tillfälle att undersöka, och hvilka enligt Fries’ egen uppgift â 9 Hausskneoht: Monographie der Gattung Epilobium pag. 63. 286 tillhörande etikett skulle hafva anträffats vid Halm- stad. Dessa tvänne, för öfrigt mycket fragmenta- riska exemplar, hvilka enligt etiketten skulle hafva tagits, det ena 1811, det andra 1815, ha nämligen liksom de Lange ’ska djupt deladt marke. De utgöra dessutom liksom dessa senare en forma apetala och öfverensstämma för öfrigt ända in i de minsta detal- jer fullständigt med dem. Förvanande är dar för, att Fries hvarken i Fl. Hall, eller i Nov. Fl. suec. Mant. III omnämner saknaden af kronblad. Pa förstnämnda stalle heter det blott: ’’Flores roseo-purpurei”, och i det senare arbetet, dar denna uppgift aterkommer, anföres tilläggsvis: ’’Variât apetalum. Lange.” Det vill häraf synas, som om denna högst frappanta egen- skap — kronbladens felslaende — blott tillägges de LANGE’ska exemplaren, däremot icke Fries’ egna. Denna omständighet, i förening med den ytterliga likhet, som förefinnes mellan de tva enligt etiketten fran Halmstad härstammande exemplaren och de LANGE’ska, gör, att man känner sig frestad tili antagandet, att etiketteringen a de förstnämnda är otillförlitlig. Äfven af andra skäl är det sannolikt, att vid etiketteringen af de tva nämnda exemplaren misstag af ett eller annat slag begâtts, sä att de, ehuru enligt etiketten tagna vid Halmstad, i själfva verket torde stamma fran Colding. Beträffande El. Fries’ ursprungliga, i Fl. Hall, beskrifna E. purpureum , sa utgör den uppenbarligen ingen själfständig art, utan représenterai’ högst sanno- likt en form af E. roseum Schrei). 287 Orobanche alba Stephan *rubra Hooker funnen pâ Gotska Sandön. Af C. O. Norén. Sommaren 1903 företog jag med understöd af Bjurzonska resestipendiet en färd till Gotska Sand- ön, närmast i afsikt att studera den psammofila Vege- tationen därstädes. Under en utflykt den 12 juli anträffade jag i närheten af det s. k. Nybygget ett ganska stört antal individ af en Orobanche- art, af hvilka jag insamlade ett fatal för närmare undersök- ning. Lokalen var en öppen strandvall nagra tiotal meter frân hafvet, rikligt beklädd med den pâ Sandön ytterst allmänna Thymus Scrpyllum , pâ hvars rötter Oro&awcÄe-individerna snyltade. Jordmanen utgjordes liksom öfverallt pâ Sandön af fin kvartssand blandad med obetydlig mylla. Härur stucko Orobanche-exem- plaren upp med ungefär sin halfva längd. Med tillhjälp af G. Beck von Mannagettas Orobanche- monografi 1) har jag bes tarnt växten tili O. alba Ste- phan *rubra Hooker. Under namnet 0. alba innefat- tar nämnde förf. 0. epithymum DC., hvilken som bekant af gammalt är känd som svensk växt. Da emellertid Orobanche- arterna äro ganska svar- bestämda och Sandöexemplaren i mangt och myc- ket afvika frân de svenska exemplar af 0. cpithy- mum , som finnas i Upsala Botaniska Museum, torde det vara lämpligt, att här meddela en kortare beskrif- ning pâ växten î frâga sâdan mina exemplar visa den : Stängel 12 — 25 cm. hög, nedtill ej eller föga lökformigt uppsvälld, glatt, upptill glandelharig. Fjäl- len vid stängelns bas tätt sittande, smalt lancettlika — barrlika, glatta, ända tili 8 mm. langa. De högre upp sittande ända tili 16 mm. langa, 3 — 4 mm. breda, aflangt lancettlika, glest glandelhäriga. Ax cylin- *) G. Beck von Mannagetta: Monographie der Gattung Orobanche, Cassel 1890. Bot. Not. 1903. 288 driskt, ganska tätblommigt. Stödjeblad ungefär af blommornas längd, obetydligt glandelhariga. Foder- flikar 2, nästan fria, odelade, lancettlika med langt utdragen syllik spets af ung. halfva kronans längd. Blomkrona oskaftad — kort skaftad, 15—20 mm. lang, tämligen stärkt krökt, pâ ryggsidan tydligt kö- lad, vid, nästan klocklik. Öfverläpp grundt tväfli- kad med rnndade, i kanten tandade flikar. Heia blom- man glest glandelharig, tili färgen rödbrun med vio- lett skimmer. Stândare fästa nära kronans bas ned- till pa ett kort stycke langhäriga, upptill nästan alldeles glatta. Fruktämne glatt, stift glest glandelhärigt. Som bekant, är Orobanche epithymum DC. en gang för länge sedan tagen inom svenska landamären. I början af 1840 talet anträffades den nämligen af Zet- terstedt vid Thorsborgen pâ södra Gotland, 1) men har sedermera ej blifvit âterfunnen. Upsala Botaniska Museum äger tvä af Zetterstedts exemplar. Dessa afvika emellertid rätt mycket fran Sandöexemplaren. Det största af dem är ej mer än 11 cm. längt med betydligt smalare stängel. Axet är glesare, blom- morna betydligt mindre, högst 15 mm. langa, och af en annan form: nästan cylindriska, ej klocklika. Ty- värr saknas uppgift om färgen i lefvande tillstand. De pressade exemplarens färg är ljusare än Sandö- exemplarens. Beskrifningen pâ 0. epithymum i Hartmans Flora 5:te upplagan, som väl närmast bör afse Zetter- stedts exemplar, är sä tili vida felaktig, att foder- tänderna där anges vara 4, ej klufna ända tili basen. Jag har undersökt Upsala Bot. Museums expl. och hos dem voro foderflikarna tva, nästan fria, hvilket ju öfverensstämmer med förhallandet hos Sandöexplren. Hartman säger i slutet af artens diagnos: ”Den Sven- ska synes derföre tvifvelaktig, hälst den snarare vexer pâ Medicago, som medföljda ex., än pâ Thymus.” x) Se Elias Fries Novitiarum Floræ Suecicæ mant. Ill p. 597 där fyndet först omnämnes. 289 Enligt Beck y. Mannagetta snyltar 0. alba uteslutande pâ Labiater. Emellertid ha vi nog äfven här att göra med en form af 0. alba , ehuru en annan än den, till hvilken Sandöexemplaren höra. Enligs Beck v. Mannagettas Monografi tillhör 0. alba den tribns inom släktet Orobanche , som han be- nämner Glandulosœ , och för hvilken Alptrakterna an- ges som utbredningscentrum. 0. alba *rubra skulle t. o. m. enligt hans âsikt vara en subalpin form. Han säger nämligen: *) ’’Die Einfluss einer höheren Lage und der damit verbundenen stärkeren Insola- tion ist z. B. bei 0. alba und O. reticulata unzwei- felhaft zu erkennen; die subalpinen Formen dersel- ben sind viel reichlicher durch Anthocyan roth und purpurn gefärbt, als die montanen Formen und jene der Steppenländer.” Emellertid torde det vara för- hastadt, att häraf' dra den slutsatsen, att äfven exempiaren fran Sandön tillhöra en subalpin form, därför att de ha denna färg. Den skulle väl lika sä gärna kunna förklaras som framkallad genom den starka insolation växten i fraga är utsatt för pâ den fria och solöppna lokal pa Gotska Sandön, där den förekommer. Fran Mellaneuropa har sedan arten vandrat norrut ända tili mellersta Skottland, där dennar 57° n.br., enligt nämde förf. den hittills nordligaste kända fyndorten för densamma. Han har emellertid härvid förbisett artens förekomst vid Thorsborgen a södra Gotland pâ 57°5' n. br., hvilken han dock ”fide Fries” anger vid omnämnande af artens ’’area geografica” i den speciella delen p. 213. Pâ den medföljande växtgeo- grafiska kartan uppdrar han för öfrigt artens nord- gräns felaktigt, i det han pâ nägot sätt tycks ha förväx- lat den med 0. reticulata Wallr. (— ö. cirsii Fr.), hvars nordgräns han där later ga fram öfver södra 1) 1. c. p. 47. 290 Gotland. Denna senare art är dock som bekant af gammalt känd fran Mösseberg i Yestergötland. Da emellertid Gotska Sandön ligger pa ca 58°5' n. br. är följaktligen denna ö den för närvarande nordligaste kända fyndorten för arten i fräga. Beck y. Mannagetta säger pa tal om släktet Oro- banches geografiska utbredning *): Interessant ist es nun wenn wir die Polargrenzen der Gattung Oro- banche näher betrachten. Wir erblicken nicht eine Art, die am weitesten gegen Norden vorgedrungen ist, sondern eine Reihe von Arten die nacheinander die Polargrenze erreichen”. Sa följer ett uppräknandö af vissa arters nordgränser, däribland O. alba’s. Pa pag. 65 fortsätter förf. ’’Eine Erklärung dieser Eigen- tümlichkeit finde ich in dem Verlaufe der Vegeta- tionslinien der einzelnen Arten, die in der alten Welt unverkennbar ein Nacheinanderwandern und Vor- dringen der Arten von Ost nach West erkennen lassen und demnach zum Schlüsse berechtigen, dass die ein- zelnen, für das Vordringen gegen Norden geeigneten Arten noch nicht bis zu ihrer äussersten Grenze ge- langt seien. ” Pörekomsten pa Gotska Sandön synes i viss man bestyrka detta antagande, att Orobanche- arterna äro stadda i spridning mot norr. On är nämligen, geolo- giskt sedt, af mycket sent datum i det den först under Litorinatiden och yngre stenaldern dykt upp öfver hafvets y ta. * 2) Sa att synnerligen gammal kan väx- ten ej vara pa den nyupptäckta lokalen. Det är ej lätt ätt afgöra, huru växten kommit att fa fast fot pä den isolerade, öfver 4 mil norr om närmaste land, Farön, belägna Sandön. Denna ö har emellertid faktiskt mottagit en ganska rik flora frân kringliggande länder mest naturligtvis genom hafs- ’) 1. c. p. 64 — 65. 2) Jfr. Sernander: Den skandinaviska vegetationens sprid- ningsbiologi. Uppsala 1901 p. 407. 291 drift. *) Pâ detta satt har dock svârligen Orobanche natt Sandön. Nâgot sannolikare är da vinterdrift öfver isen. Yäxten är nämligen vinterstandare ; jag insamlade vid mitt besök pâ platsen kvarstäende fjor- ärsexemplar, som ännu ej spridt alla sina frön. Da emellertid hafvet här sällan fullständigt isbelägges7 är dock denna spridningsväg tämligen osäker. Mera effektiv torde spridning genom djur eller människor vara. Hvad djnren beträffar, är det väl närmast fäglarna, som skulle kunna utgöra spridnings- agens, i det att växtens ytterst sma frön lätt skulle kunna medföras i deras fjäderklädnad. Emot denna hypotes talar dock öns stora fattigdom pâ fâglan Den ligger ur strakvägarna för dem. Spridning ge- nom människans atgörande är nog den sannolikaste. Härför talar den omständigheten, att fyndorten är belägen ej langt frän öns enda nu för länge sedan öfvergifna landtgard. Mycket möjlig är ocksa väx- tens införande genom skeppsbrott och ilandflutna vrak- spillror. Sâdana ligga i riklig mängd längs öns kuster, och pâ kusten var det ju ocksa som växten anträffades. Hur härmed än ma förhalla sig, har Orobanche alba lyckats finna en lugn och väl skyddad växtplats inom vara landamären. Och det är att hoppas, att den där länge skall kunna bibehalla sig. *) Se Sernander: Den skandinaviska vegetation ens sprid- ningsbiologi pp. 188 — 148 och 407. samt samme förf. i Bot. No- tiser 1896 p. 121. 292 Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhâllas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm. Pris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, „ ,, „ 4,50 „ „ „ 11, blâ ,, 285x465 „ .. „ „ 7.75 „ „ > „ 13, hvlt „ 285x465 ,, „ ,, 9,— Obs. De bâda sistnämnda sorterna användas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid * vära läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Innehâll. Arnell, H. W., Om dominerande företeelser i Trosa skär- gârd. S. 269. Lagerheim, S., Zur Kenntnis der Bulgaria globosa (Schmidt) Fr. (Sarcosoma globosum et S. platydiscus auct.). S. 249. Lindström, A. M., Melampyrum silvaticum L. f. versicolor nova f. S. 276. Malte, M. O., Fipilobium hirsutum L. X montanum L. S. 277. Norén, C. O., Orobanche alba Stephan *rubra Hooker funnen pâ Gotska Sandön. S. 287. Litteraturöfversikt . S. 267, 268. Smärre notiser. S. 268, 275. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 10/12 1903. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872—79) à 4 kr. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878.) 75 öre. — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda och bestäende arter hos vexter. (Stockholm 1885.! 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.. l kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Floride ernas morphologi. (Kongl. Yet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842.) 2 kr. 25 öre. — „ —, Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Yet. akad. handl. Bd. 23. N:o 8.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale â des principes fondamentaux. (Lund.- 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epicrisis systematis myeologiei. 3 délai*. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — ., —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828. 3kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 hät- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Theclenius, ârg. 1853—1856 à 1 kr. 50 öre. — ,5 — „ — Utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 à 3 kr. 1875 — 1878 à 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887 — 1902 à 6 kr. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologica, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre. cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. L (Fucoideæ. Sid. I — VITI ( 1 — 363.) Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. G-ongylospermeæ : Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII 1 -336 -j- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851. ) 1 kr. 50 öre. Vol. IL Pars IL (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ. 5. Dumontieæ, 6. Rliodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ. 13. Spliærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -{- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. IL Pars. III. ( 1 . 2). (Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ. 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -f- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. Ile florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospenneæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ, 4. Furcellarieæ. 5. Dudresnayeæ. 6. Dumontiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ. 9. Cliampieæ. 10. Rhodyme- niaceæ, Series IY. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospenneæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -j- 1 — 676 — j— tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. IIL. Pars IL Morphologia floride arum (sid. 1 — 290 -j- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. IIL Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236 -j- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -j- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5. kr. '• ' . : - - r 1 ■ • - - ■ ■ ' • . ■ r > ( . . ■ . c'i ■ ' < ’ ' ‘ • . / .> ... ■- ... • ; ■ j . . 'v *- . / ■ ' ' . , v î , • - * , - . ■ i . • ■ :\r /; ■' ; . c V ■ i . u -, ■ .« ' - -, ' .. ' ' > " r-‘- ■ . ‘ ■ y v v / < I ■*. - V. , - : : . -, . . ' ■ ■ ■ ■ . , ; ■ ; ■ - , ' ■ ' • . ' f ■* • • V ^ ■ ' V t , - , ■ J ■ , .. • •- • - • . ■ ; • ■