Columbia ütniwcreitu in the ®ttu of -gte«» Utfvh Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https://archive.org/details/botaniskanotiser1912lund BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1912 MED B1TRÄDE AF H. W. ARNELL, S. ARNELL, BLOM, BRODDESSON, EKMAN, FRÖDIN, GERTZ, HAMMARLUND, HERIBERT -NILSSON, KAJANUS, LINDSTRÖM, LÄNG, MÖLLER, NAUMANN, NEUMAN, NORDSTROM, N. PERSSON, PÂHLMAN, WAHLSTEDT, WILLE, ÂKERMAN, ÖHRSTEDT m. fl. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT LUMBIA UNIVERSITY ff iRPÄpy DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖ RL AG S B OKH ANDEL LUND 1912, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET xa T ' I/. ... . ' Innehâll Sid. Arnell, H. W., Nils Conrad Kindberg. En minnesteckning... 119. Arnell, S., Nâgra iakttagelser over vâra Alchemilla-arters frekvens 129. Blom, C., Invandrare 45. Broddesson, E., Om de skandinaviska formerna af Scirpus caespitosus 81. Ekman, E., Galium Mollugo och dess underarter i Sverige. 289. Frödin, J., Polemonium coeruleum *campanulatum Th. Fries i Lule Lappmark 241. Gertz, O., Fysiologiska undersökningar öfver släktet Cuscuta. II 1, 49, 97. Hammarlund, C., En för botaniska museer och andra bota- niska samlingar lämplig metod att konservera gröna växter sâ, att de bibehâlla sin naturliga färg 131. Heribert-Nilsson, N.. Ärftlighetsförsök med blomfärgen hos Anagallis arvensis 229. Kajanus, B., Ueber die Blattzeichnung des Rotklees 39. — Ueber Verbänderung bei Beta vulgaris (L.) 145. Läng, G., Nâgra sällsynta eller för Sverige nya Cladonia- arter 33. Möller, Hj. Ett gammalt skânskt mossherbarium âterfunnet. 113. Naumann, E., Bidrag till kännedomen om vegetationsfärg- ningar i sötvatten. 1 — 2 209, 215. — Nannoplanktoniska cycloteller i sydsvenska insjöar som en viktig faktor i planktons näringsbiologi 257. Neuman, L. M., De skânska fyndorterna för Aspidiumarterna 183. Nordstedt, O., Algological Notes. 8 — 9 237. — Variationer hos blomman af Silene maritima vid Mar- strand 289. Nordstrom, K. B., Nâgra ord om vattenvegetationen i Sternö- viken nära Karlshamn 157. II Sid. Nordström, K. B., Zur Wasservegetation des nördlichen Teiles der Provinz Upland 149. Per ss on, N. P. H., Ytterligare Bidrag tili kännedomen om mossvegetationen i Göteborgstrakten 223. Pâhlman, G. Förteckning öfver ön Hvens fanerogamer och kärlkryptogamer 161. W a hist e dt, L. J., Om förekomsten af Epipogon aphyllum Sw. pa Karsholms Bokenäs i Skane 110. Wille, N., Fredning af sjeldne Plantearter paa Dovre (Norge). 143. Àkerman, À., Havsvattnets inflytande pâ grobarheten hos fröna av nagra skandinaviska växter 191. Öhrstedt, O., Hvarför blommar Epipogium aphyllum jäm- förelsevis sä sällan? 287. Smärre notiser. Ainus glutinosa 142. Anslag 44, 95, 148, 156, 206. Atlas öfver Finland 44. Botaniska kongressen i Bryssel 1910. 204. Botaniska stu- dier tillegnade Th. Fries 296. Döde: J. A. Borgman 141, P. Hebert 206, J. A. Leffler 205, T. E. von Post 141, A. Skänberg 95, M. B. Swederus 44, A. (Ol- bers) Wester 296. Döde utländske botanister: 32, 95, 156, 228, III. En ny skadlig svamp 142. Frön som länge bevarat sin groningsförmaga 142. Fysio- grafiska sällskapet 296. Litteraturöfversikt. Endast titlar â ny litteratur: 96, 159, 207, 255, 304. Af följande personers arbeten är mer än titlen omnämndt : Almquist, S. 128 Andersson, G. 297 Backman 247 Birger 297 Cleve-Euler 48, 239 Dahl 204 Davidsson 228 Eriksson 47, 236 Euler 228 Falk 240 Gertz 117 Hagen 299 Heribert-Nilsson 282, 304 Herman 290 Huss 239 Härd af Segerstad 128 Jönsson 282 Kaalaas 156 Kylin 281, 302 Lagerberg 227 Lagerheim 248 Lister 94 Lyttkens 37, 285 Möller 240 Raunkiaer 288 Romeil 142 Ronniger 187 Salisbury 128 Schiffner 206 Vahl 286 Warming 94 Yapp 249. Ill Mossor nya för Skäne 205. Om de svenska formerna af Melampyrum 187. Porträtt 156. Resa 204, 206. Societas pro Fauna et Flora Fennica 222. Trädgarden 48. Vetenskapsakademien 44, 95, 148, 159, 186, 236, FV ■ Veten- skapssocieteten i Uppsala 130, 148, 159. Växter, som nàgot utförligare blifvit omnämnda. Alchemilla 129. Anagallis arvensis 229. Aspidium Lon- chitis 183, lobatum 185. Asterionella 271. Batrachospermum 302. Begonia metallica 8. Beta vulgaris 145. Bryophyllum calycinum 14, 71. Bryum speirophyllum 226. Cladonia acuminata 35, bacilliformis 36, Delessertii 33, glauca 34, gracilescens 36. Collema pulposum 247. Cuscuta 1, 49, 97. Cyclotella 259. Datura Stramonium 77. Ectocarpus reptans 237. Elsholzia cristata 69. Epipogon aphyllum 110, 289. Galium Mollugo 289. Golehkinia radiata 217. Hecatonema Kjellmanii 237. Impatiens parviflora 71. Melampyrumformer 187. Melosira 272. Oenothera Lamarkiana 280. Oxalis valdiviensis 11. Polemonium coeruleum *campanulatum 241. Portulaca ble- racea 72. Potatis 290. Puccinia Malvacearum 47. Rumex domesticus 13. Scirpus austriacus 83, 88, caespitosus 81, germanicus 82, 84. Silene maritima 128, 283. Sirodotia 303. Solanum nigrum 30, 72. Spiraea Ulmaria 249. Tabellaria fenestrata v. asterionelloides 271. Tranchelemo- nas 280. Trifolium pratense 39. Resa. Dr. P. Dusén har nyligen hemkommit till Sverige fràn en fyraàrig forskningsresa i Parana, Brasilien. Döde. Grefve Henry Boissieu i Pont-d’Ain i Frankrike. — Prof. L. Crié i Rennes, 62 är. — Prof. Edou- ard Griffon i Paris. — Den 2 nov. Henry Groves i London, född d. 15 oct. 1855. — Den 22 juli Gustaf Her- pell i St. Goar. — Charles Albert Malo i Senlis, Frankr. IV Uppgiften att C. M. Cooke aflidit, ss. Kew Bulletin uppgifvit, är enligt Journal of Botany förhastad. Vetenskapsakademien d. 23 okt. Till erhàllande af det nu lediga Regnellska resestipendiet â 15000 kr. har antagits ende sökanden, Regnellske amanuensen vid Riks- musei botaniska afdelning fil. lie. E. L. Ekman. Den 13 nov. Till införande i Handlingarna antogs en afhandling af doc. C. Skottsberg: A Botanical Survey of the Falklands Islands. Den 27 nov. Prof. J. Eriksson höll ett föredrag öfver potatiskräftans svamp och dess uppträdande i Sverige och i utlandet samt omtalade de ätgärder,' som vidtagits och hos oss borde vidtagas for dess bekämpande. — Akade- mien beslöt tillstyrka fridlysning af ett 20-tal gamla ekar vid Mellansundet i Rytterns socken af Västmanland. — Till införande i Arkiv f. Botanik antogs en afhandling af fil. lie. Heintze: Växttopografiska undersökningar i Âsele lapp- marks fjälltrakter, 1. Ett väl konditioneradt herbarium, innehällande öfver 2350 skandinaviska fanerogamer och kärlkryptogamer samt nägra mossor finnes till salu. Väx- terna äro uppfästade â herbariepapper af 40 X 24 cm:s storlek. Närmare underrrättelse jämte katalog till pâseende erhâlles efter begäran af allvarlig Spekulant under adress Majoren Aug. Stackeiberg, Norrköping. PRENUMERATIONSPRIS : Helâr 1 kr., halfàr 60 öre, inberäknadt postarvodet. LAS TR&DGÂRDS-BLADETI Fördelaktigt annonsorgan. Spridt öfver hela Sverige och Finland. Adr. : UDDEVALLA. BOTANISKA NOTISER FÖR ÄR 1912 UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1912. Pâ C. W. K. GLEERUPS föplag, Lund har utkommit: GAGNVÄXTER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING av B. Jönsson, professor vid Lundsi Universitet. 662 sidor och 162 Illustrationen Inb. 6 kr. »Vi maste nog medge lite hvar, att vi âro ganska okuniîiga om ursprunget af mânga af de växtrikets produkter, som mota osfc öfverallt i det dagliga lifvet. Trädgärdsmannen känner väl i all- mânhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sa fort det gäller främmande länders kulturplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pâ svenska ha vi ej heller hittills haft nâgot arbete, som behandlat detta kapitel med nâgon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i vär botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, frän hvilka människorna erhälla bröd, stärkeise, socker, frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spänadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pâ ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehäll, som gör den tili en bâde instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppslags- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Trädgärden.) BILDER UR NATURENS TRE RIKEN av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ryggradsdju- rens liv. Med 166 fig. Inb. 4: 50. Band tl. Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och betraktelser . Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IV. Växtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2: 75. Ur pressen: »I sitt avslutade verk, vilket om- Jattar samtliga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av högsta rang, ett verkligt standardwork.» Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. Af Otto Gertz. II. I en tidigare ârgâng af denna tidskrift (1910) har jag lemnat en redogörelse för mina iakttagelser och försök öfver haustoriebildningens mekanik hos Cuscuta Gronovii Willd. och dess kausala samband med vissa fysiologiska be- tingelser, under hvilka nämnda näringsupptagande organ komma till utveckling. I denna föregaende afhandling *) har jag gifvit en utredning särskildt af den viktiga fragan, huruvida den fysiologiska dorsiventralitet, som hos Cuscuta yttrar sig i de slingrande skottens tendens att blott â den berörda konkavsidan af haustorialsegmenten utbilda hau- storier, under vissa vilkor làter sig upphäfvas, sa att en dubbelsidig eller radiär utveckling af dessa bildningar kan â dvlika skott induceras, en frâga. hvilken jag med stöd af anförda försök künde besvara i positiv riktning. Nâgra mânader efter det dessa iakttagelser blifvit offent- liggjorda utkommo i ett förelöpande meddelande nâgra undersökningar af Spisar1 2), som med hansyn till denna 1) Gertz, O. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. I. (Botaniska Notiser för âr 1910. Lund 1910. pp. 65, 97.) 2) Spisar, K. Beiträge zur Physiologie der Cuscuta Grono- vii Willd. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXVIII. Berlin 1910. p. 329.) — Forst när mitt manuskript före- lâg i alla väsentliga punkter füllt tryckfärdigt, erhöll jag genom ett i Botanisches Centralblatt (Band CXYII, 1911) infördt, kortfattadt referat kännedom om Spisars redan under äret 1910 utkomna huf- vudarbete. Da det derjemte befunnits vara omöjligt att genom förmedling af de offentliga biblioteken erhalla ifragavarande arbete, har jag icke ens vid den sista, formella redigeringen af mitt ma- nuskript kunnat i min framställning pä nagot satt anknyta tili de af Spisar här publicerade iakttagelserna — Spisar, K. Beiträ- ge zur Physiologie der Cuscuta Gronovii Willd. (Bulletin international de l’académie des sciences de Bohême. Tome XIV. Prague 1910.Ï Bot. Not. 1912. 1 2 samma art, Cuscuta Gronovii, behandla vissa omstridda punkter i slingringsrörelsernas mekanik samt de betingel- ser, under hvilka dessa rörelser af försöksväxterna vid olika utvecklingsfaser utföras. Genom dessa undersöknin- gar, hvilka utförts â det växtfysiologiska laboratoriet vid böhmiska universitetet i Prag, framgick det fysiologiskt betydelsefulla resultatet, att icke blott vertikala och snedt ställda stöd, utan äfven horisontala sâdana kunna af Cus- cuta Gronovii omslingras, hvilket faktum gäller icke alle- nast for groddplantor, utan ocksâ for parasiterande skott och skottstycken af denna växt. Redan Koch hade visser- ligen uppgifvit, att Cuscuta- plantor ega förmäga att omfatta horisontala stöd, men denna iakttagelse hade icke nàtt be- kräftelse genom Peirces undersökningar och dragits i tvif- velsmäl jemväl af Pfeffer och J ost. Spisar künde der jem- te visa, att iakttagelserna af Mo hi och Peirce, hvilka gif vit vid handen, att pä groddplantans stadium Cuscuta är ur stând att fästa sig vid stöd af icke lefvande material, en fràga, som äfven genom Mir an des undersökningar kommit att delvis i annan riktning besvaras, icke hafva sin giltighet for Cuscuta Gronovii 1). Äfven öfver âtskilliga andra reviderade punkter ur O^s«/ta-plantornas fysiologi meddelar Spisar under- sökningar, som i nägra hänseenden blott till en del visa öfverensstämmelse med tidigare auktorers iakttagelser. Som dessa emellertid icke beröra det tema, som mina undersök- ningar närmast afse, kunna de här lemnas obeaktade. Innan jag öfvergär till en redogörelse för mina egna undersökningar, vill jag äfven i korthet omnämna de syn- nerligen intressanta iakttagelserna af Molliard, hvilka re- présentera ett nytt uppslag för studier öfver Cuscutas fy- siologi2). Det lyckades nemligen Molliard att uppdraga \> Jemför Gert z, O. 1. c. p. 97, anm. 1, der jag till denna Mo his uppgift heit kort anknutit en iakttagelse öfver haustoriebild- ningen hos Cuscuta. 2) Molliard, M. Cultures saprophytiques de Cuscuta mo- nogyna. (Comptes Rendus Hebdomadaires des séances de l’Acadé- mie des sciences. Tome cent quarante-septième. Paris 1908- p. 685.) 3 Cwsa/ta-plantor ända till blomning i en organisk närings- lösning, innehällande, utom mineralsalter, 5 à 10 X glykos eller ock 5 % glykos och 1 % pepton eller asparagin, och pâ detta satt förvandla denna notoriska holoparasit till en i viss man fakultativ saprofyt. Dessa Molliards kultur- försök afse visserligen icke Cuscuta Gronovii , utan C. monogyna, men med kännedom om den föga utpräglade Selektion, som med hänsyn till värdväxtens art utmärker C. Gronovii , ligger den förmodan nära, att dylika försök äfven med C. Gronovii skulle krönas med framgäng. Icke minst betydelsefull är Molliards uppgift, att de submersa stamdelarna befunnos vid dylik kultur besatta med smâ, papillösa emergenser, prehaustorier, hvilka voro helt ore- gelmässigt anordnade och enligt Molliard icke hade ut- bildats som följd af en kontaktirritation, utan pâ grund af en kemisk retning. Föreliggande afhandling är att betrakta som en di- rekt fortsättning af mina for tvâ âr sedan i denna tidskrift publicerade undersökningar öfver haustoriebildningen hos Cuscuta1). Det material, som ligger till grund för den re- dogörelse, som här nedan följer, utgöres sâlunda af mina försök med Cuscuta Gronovii hvilka jag under prof. W. Pfeffer s ledning utfört â det vâxtfysiologiska laboratoriet i Leipzig under sommarsemestern 1909. Att dessa iaktta- gelser först nu föreligga i tryck, har närmast haft sin grund *) Till de undersökningar, jag der meddelat öfver hausto- riebildningens mekanik, ma här ännu anföras nägra försök, hvilka jag, visserligen med fullständigt negativt résultat, anställt öfver det närmare förloppet vid kontaktretningen. Da det nemligen künde vara att förmoda, att den exempelvis genom Sandkorn verkade irritation, som bevisligen var i ständ att utlösa kräftig haustorie- bildning, künde hafva sin grund i en heit ringa deformation, even- tuellt en obetydlig lädering af en eller annan epidermiscell, gjor- des dels medelst en tunn, hvass nal synnerligen . fina instick och repningar, dels med ett knippe jemnt afklippta glasullsstafvar per- forationer pâ olika Ställen af kräftigt växande, unga CHsewfo-skott. .Som nämndt, lyckades det likväl icke att i nagot fall konstatera en pâ detta sätt framkallad haustoriebildning. 4 i min afsigt att underkasta nägra punkter i desamma en reviderande experimentell behandling samt attinâgonmân utvidga de résultat jag erhâllit. Ändrade förhällanden hafva likväl gjort det för mig önskvärdt att, i trots af det ofullbordade skick, hvari dessa mina undersökningar i ät- skilliga, icke oväsentliga punkter föreligga, redan nu offent- liggöra desamma, i hopp att mähända framdeles fä tillfälle att fullständiga en eller annan, härstädes ej med tillräcklig noggrannhet genomarbetad detalj. En viktig punkt, som mina undersökningar afsägo att bringa tili klarhet, var att afgöra den biologiskt bety- delsefulla frägan, huruvida specifika substanser eller orga- nisationsegendomligheter af annat slag, som förekomma hos vissa växtformer, kunna i nägra fall spela rollen af sadana ökologiska faktorer, hvilka, tack vare en skadlig äterverkan pä parasiterande Cuscuta- skott, äro att tillmäta betydelsen af skyddsmedel mot angrepp af Cuscuta, och som pä detta satt bibringa dessa växter i viss mân en högre eller mindre grad af naturlig immunitet gent emot densamma. Denna fräga uppställdes sä att säga af sig sjelf pä grund af den inblick, som vi genom Stahls grundläggande undersökningar1) hafva erhâllit med hänsyn tili betydelsen af dylika biolo- giska skyddsmedel sâsom vapen i växternas kamp för till- varon. I viss man upplysande äro för här föreliggande fräga de uppgifter, som vi ega af Hildebrand2) och Wittrock 3) öfver växtformer, hvilka anträffats sâsom värdplantor för x) Stahl, E. Pflanzen und Schnecken. Eine biologische Studie über die Schutzmittel der Pflanzen gegen Schneckenfrass. (Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaft und Medizin. Band XXII. Neue Folge. XV.) — Äfven separat Jena 1888. 2) Hildebrand, Fr. Einige weitere biologische Beobach- tungen. 3. Über die Wirtspflanzen von Cuscuta europaea und Cus- cuta lupuliformis. (Beihefte zum Botanischen Centralblatt. Band XXIV. Erste Abteilung. Dresden 1908. p. 91.) 3) Wittrock, V. B. Om Cuscuta europæa L. och hennes värdväxter. (Svensk botanisk tidskrift. Band 3. Stockholm 1909. p. 10 parasiterande Cusc ut a- sly ter. Det mäste emellertid här framhâllas, att dessa uppgifter icke synas mig vara att till- mâta en alltför stör vikt, emedan en konstaterad förekomst af Cuscuta pâ en eller annan växt ingalunda alltid utgör be- viset för. att ifragavarande växtform spelar rollen af den verkliga värdplantan för Cuscuta. Särskildt när sädana uppgifter basera sig pâ studier af herbariematerial, kan den misstanken icke heit undertryekas, att det här mängen gäng blott varit fraga om Cuscuta-skott, hvilka visserligen omslingrat växten i fraga och â densamma producerat haustorier, men som pâ grund af växtens giftiga eller andra, Cuscuta icke tilltalande egenskaper inställt sin nä- ringsupptagande funktion, sä att Cuscuta heit eller ätmin- stone till en betydande del hemtat sin näring frän ett i när- heten befintligt växtindivid af annan art, hvilket för Cuscuta représenterai den verkliga värdplantan. Vissa iakttagelser, som jag i det följande kommer att anföra, tala för att i liera fall en sâdan förmodan är füllt berättigad l). \) Enär i sammanställningarne af de näranda tvenne forskarne, Hildebrand och Wittrock, hänsyn icke tagits tili de äldre upp- gifter, som i literaturen föreligga angäende växtformer, hvilka iakttagits säsom värdplantor för Cuscuta, lemnas här en redogö- relse öfver de tidigare forskares iakttagelser i denna riktning, som äro mig bekanta. Guetta rd, som urskilde blott en europeisk Cuscuta- art, fann denna växande pâ Thlaspi, Achillea, Thymus, Hyssopus, Lavandula, Vitis samt vissa ej närmare angifna papilionacéer, la- biater och cruciferer. Mertens och Koch angifva säsom allmännare värdväxter för Cuscuta europaea Urtica, Cannabis, Humulus, Vicia och unga skott af Salix. M o hl fann Cuscuta växande äfven pâ vissa gräs, Fragaria samt iakttog ett ungt individ, fastsittande a en Junger- mannia. — Uppgifter hemtade ur Mohl, H. Ueber den Bau und das Winden der Ranken und Schlingpflanzen. Tübingen 1827. pp. 128. 149. Palm anträffade Cuscuta pä ärsgrenar af Corylus Avellana och Prunus spinosa. — Palm, L. H. Ueber das Winden der Pflanzen. Stuttgart 1827. p. 51. Enligt uppgift af Wydler uppträder Cuscuta europaea äfven â Acer campestre, Prunus spinosa, Corylus, Sambucus och Solanum tuberosum. — Wydler, H. Kleinere Beiträge zur Kennt- niss einheimischer Gewächse. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. XLIIÏ. Jahrgang. Regensburg 1860.) p. 662. 6 I denna frâga kunna uppenbarligen blott jemförande kulturförsök fälla det afgörande utslaget. I den tidigare literatur, som jag varit i tillfälle att rädfräga, föreligga meddelanden om dylika, i denna riktning niera màlmedve- tet genomförda undersökningar blott hos Peirce och Mi- rande. Peirce1) omnâmner sâlunda kulturer af Cuscuta â arter af Euphorbia, Aloë. Juncus och Equisetum. I alia dessa fall nädde visserligen Cuscuta en viss grad af utveck- ling, men i allmänhet inställde sig här alltid förr eller se- nare hos de parasiterande Cuscuta- skotten sjukliga symp- tom, hvilka lato sig âterfora till ett infly tande af de i dessa växter befintliga, for Cuscuta skadliga substanser, sàsom mjölksaft (Euphorbia) och slem (Aloe), hvilka ledt till en förgiftning af parasitens haustorier, eller ock af stärkt skle- Nobbe omnämner som värdplantor Humulus, Salix, Acer, Cornus, Evonymus, Corylus och framhäller derjemte, att äfven tvâàriga grenar och skott af Fraxinus, Rhamnus, Evonymus, Ti- li a, Acer, Cornus och Corylus icke äro säkra for effektiva angrepp af Cuscuta europaea. — Nobbe, F. Döbner’s Botanik für Forst- männer Vierte Auflage. Berlin 1882. pp. 145, 510, 539, 572. H artig anför vidare, att Cuscuta europaea parasiterar pä Corylus, Salix, Populus, Prunus spinosa och särskildt pä Humulus, Urtica och Galium, att Cuscuta Epithymum uppträder ä Trifolium, Medicago sativa, Thymus, Genista , Calluna och Vitis. — H artig, R. Lehrbuch der Baumkrankheiten. Berlin 1882. pp. 23, 24. Bland iakttagelser, som anföras i Sorauers handbok, ma omnämnas, att Cuscuta europaea funnits parasiterande ä Salix, Populus, Aconitum och Solanum tuberosum, C. Epilinum ä Ra- nunculus arvensis och Rumex Acetoselia. — Sorauer, P. Hand- buch der Pflanzenkrankheiten. Zweite Auflage. Zweiter Theil. Berlin 1886. pp. 44, 45. Enligt Rostrup äro säsom värdväxter för Cuscuta europaea äfven att nämna Salix, Lycium barbarum , Ligustrum, Rosa, Ru- bus och Vinca major. — Rostrup, E. Plantepatologi. Koben- havn 1902. p. 120. Utöfver de i Hildebrands och Wittrocks arbeten nämnda växtformer, som i Skandinavien, Tyskland och Frankrike iakttagits säsom värdväxter för Cuscuta europaea, kunna sâlunda följande anföras: Lycium barbarum (Rostrup), Vinca major (Rostrup), Evonymus (Nobbe), Aconitum (Sorauer), Acer campestre (Wy d- ler), Fragaria (Mohl) och Populus (Hartig, Sorauer) jemte Jungermannia (Mohl), om äfven denna senare uppfattas som värdväxt. 1) Peirce, G. J. A Contribution to the Physiology of the Genus Cuscuta. (Annals of Botany. Volume VIII. London 1894. p. 53. ï pp. 83 — 85, 95. rifierade cellväggar (Jiincus och Equisetum), hvilka här gjorde det förbundet med svârighet for haustorierna att perforera nämnda växtdelar. Af Mir an de b ega vi utförliga detaljundersökningar öfver Cwscwta-kulturer â giftväxter med särskild hänsyn till här förekommande specilika substansers betydelse som skyddsmedel mot Cuscuta- parasitism. Dessa Mi ran des undersökningar hafva emellertid gifvit résultat, som icke äro i full öfverensstämmelse med de af Peirce vunna, och i ätskilliga viktiga punkter différera de äfven frän de iakt- tagelser, som jag sjelf kunnat göra. De motsägelser, som sälunda här bestä, finna mähända sin förklaring derutinnan att Mi ran de som försöksväxter i allmänhet valt heit andra Cuscuta- arter än de. som kommit tili användning vid Peirces och mina försök. Med hänsyn tili viktigare punkter, hvari mina undersökningar tangera Mi ran des iakttagel- ser, äterkommer jag i det följande tili nämnda arbete. Äfven Spisar* 2) synes hafva haft uppmärksamheten fästad pä här berörda fräga, men omnämner icke iakttagel- ser häröfver i sitt meddelande. De kulturförsök med Cuscuta Gronovii â olika växt- former, som för mina undersökningar blefvo af nöden, ut- fördes i juni och juli mänader med i krukor omplanterade växtindivid, pä hvilka Cuscuta- skott braktes att parasitera. I nägra fall ersattes dessa som värdplantor tjenande kruk- växter med afskurna, i vatten vegeterande skott, hvilka vid dagligt ombvte pä vatten samt vid successivt förnyande af de basala snittytorna künde hällas friska ända tili tre vec- kor. Dâ det visade sig svärt att noggrannt kontrollera de felkällor, som voro grundade i störande yttre inflytelsers inverkan, framför allt af stark insolation och uttorkning, företogos försöken i allmänhet icke i det fria, utan mina x) Mirande, M. Recherches physiologiques et anatomiques sur les Cuscutacées. Thèse. Paris 1900. 2) Spisar, K. 1. c. p. 334. 8 kulturer infiyttades i laboratoriets växthus, der jag blott hade att sörja for, att de icke kommo att lida af for stark solbelysning. Mina försök voro närmast inriktade pä en undersök- ning af det inflytande, som ett innehäll af stärkt sur cell- saft. eteriska oljor, mjölksaft och alkaloider i värdplantans celler utofvar pâ parasiterande Cuscuta- individ. Som försöksväxter, hvilka pâ grund af en betydande halt af fria organiska syror i cellsaften künde förmodas vara mindre lämpade som värdplantor for Cuscuta , utval- des for kultur följande växtformer med notorisk stark aci- ditet i cellsaften: Begonia metallica G. Smith, Oxalis Valdiviensis Barn., Rumex domesticus Hn„ BryophyUum calycinum S a 1 i s b . Begonia metallica befanns säsom värdplanta verka stärkt giftigt a Cuscuta-skott vid kultur à densamma. Se- dan Cuscuta- skott blifvit brakta i kontakt med nämnda Be- gonia-art, omslingrade dessa med fiera hvarf dess stamled och bladskaft, men ett inflytande af värdplantans skadliga egenskaper visade sig speciellt deri. att de omslingrande Cuscuta- skotten alltjemt förblefvo tunna och späda, samt att de äfven genom en märkbar omfärgning i grönt visade ett frän det normala stärkt afvikande utseende. Haustorier kommo visserligen i ett relativt betydande antal tili utveck- ling â resp. haustorialsegment, men sedan dessa haustorier genomborrat värdplantan, inställdes all vidare tillväxt hos de parasiterande skotten. När efter nägon tid dessa Cus- cuta- skott afskurits frän förbandet med moderkulturen, sä att de kommit att représentera individuella, enbart â Bego- nia parasiterande Cuscuta- plantor, framgick emellertid ock- sä det anmärkningsvärda faktum, att Cuscuta relativt länge, ända tili tre veckors tid (den tid, inom hvilken försöken genomfördes), fortfor att med en förvanansvärd seghet hälla Q sig vid lif och till slut till och med frambrakte nâgra fâ, föga utvecklade blommor. Att Cuscuta, i trots af den utpräglade giftverkan, som dess värdplanta syntes utöfva, i dessa försök ändock kun- nat hàlla sig qvar. torde väl till icke ringa del Anna sin förklaring i den sjelfdigerering, som den tillväxande skott- spetsen hos Cuscuta utöfvar à växtens äldre. bortdöende partier, i det att dessas plastiska substanser transloceras och ledas tili delar i skottens spetsar, der nybildning försiggär1). Till en del torde likväl berörda förhallande äfven vara att tillskrifva Cuscuta-väx ternas förmäga att under vissa be- tingelser kunna uppträda säsom autotrofa växter, hvilka, tack vare den abnormt stegrade klorofyllproduktion, som deras skottsystem vid vissa patologiska tillfällen förete, kun- na genom fotosyntetisk verksamhet täcka sitt behof af or- ganiska näringsämnen. Dâ uppenbarligen i detta fall fri oxalsyra eller rät- tare surt kaliumoxalat (KHO2C2O2) utgjort den för Cus- cuta specifikt skadliga substansen och värdväxtens giftig- het närmast finge anses vara förorsakad af den rikliga hal- ten häraf, gjordes â den använda Begonia- arten en bestäm- ning af cellsaftens aciditetsgrad. För mina undersökningar kom det här mindre i betraktande att företaga en absolut mät- ning af syrehaltens qvantitativa förhällande an attblotterhälla relativa värden â densamma. Jag künde derför utföra mina be- stämningar efter den enkla metod, som föreslagits af Kr aus 2). Stycken af stammar och bladskaft af Begonia metallica % söndertrycktes i en rifskàl, och ur den dervid erhällna massan utpressades en rasait, hvilken pâ grund af sin rikliga halt af b Se Gertz, O. 1. c. p. 77, anm. 2 och 3. — Jeraför äfven Spisar, K. 1. c. p. 331, som funnit groddplantor af Cuscuta Gro- novii lefva ända tili 7 veckor utan värdplanta och dervid uppnä en längd af icke mindre än 35 cm. 2) Kraus, Gregor. Ueber die Wasservertheilung in der Pflanze. II. Der Zellsaft und seine Inhalte. (Abhandlungen der na- turforschenden Gesellschaft zu Halle. XV. Band. Halle 1880.) — Se äfven Detmer, W. Das pflanzenphysiologische Praktikum. Zweite Auflage. Jena 1895. pp. 272, 273. 10 anthocyan var lifligt rödfärgad. Det använda växtmaterialet, som hade en färskvikt af 15 gr., gaf vid utpressning med icke för stärkt tryck 9 cm.3 räsaft. Aciditetsbestämningarna skedde genom titrering med 0,i %-'vg kalilut, pâ sä sätt att noggrannt afmätta 2 cm.3 af nämnda press-saft utspäddes med 50 cm.3 destilleradt vatten och försattes med en droppe alkoholisk fenolftaleinlösning som indikator, hvarefter ur en graderad byrett den för neutralisation af lösningen erforderliga mäng- den kalilut droppvis tillsattes; en inträdande svag rosafärg- ning angaf uppnadd neutralisationspunkt. Aciditeten hos Begonia-saiten befanns temligen hög, i det att vid de fyra bestämningar, som gjordes af densam- ma, för neutralisation af 2 cm.3 räsaft följande volvmer kalilut förbrukades: I. 14,8 cm.3 KOH. II. 15.6 » III. 15,2 » » IV. 15,8 » medeltal: 15,3 » » *) Till jemförelse företog jag en aciditetsbestämning af räsaft, erhällen genom utpressning ur sönderkrossadestamled af Impatiens parviflora , hvilken växt vid andra mina försök med Cuscnta utgjort den ordinära värdplantan och pâ denna grand künde väljas säsom norm med hänsyn tili den för Cuscnta mest lämpliga syrekoncentrationen. 15 gr. stam- material gaf 10 cm.8 räsaft. Vid mina bestämningar erhöll jag värden, som angäfvo en 12 ganger lägre aciditetsgrad an hos Begonia metallica. Vid de fyra bestämningarne ♦ voro nemligen för neutralisation af 2 cm.3 räsaft följande kalihydratmängder erforderliga : ]) Se för öfrigt här och i det följande de literaturuppgifter, som Czapek sammanställt öfver oxalsyrans och de oxalsyrade salternas qvantitativa uppträdande hos olika växtformer. — Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Zweiter Band. Jena 1905. pp. 420, ff. Beträffande Begonia Rex föreligger en qvantitativ undersök- ning af dess sura cellsaft hos de Vries, H. Ueber den Antheil der Pflanzensäuren an der Turgorkraft wachsender Organe. (Bota- nische Zeitung. Einundvierzigster Jahrgang. Leipzig 1883. p. 8495 pp. 851, 852. 11 I. 1,3 cm.3 KOH. II. U » III. 1,3 > IV. 1,4 » medeltal: 1,3 » » Nâgra motsvarande undersökningar öfver cellsaftens qvalitet hos Cuscuta Gronovii blefvo icke utförda, ehuru denna fräga skulle i detta hänseende varit af ett icke ringa intresse. Vi ega emellertid öfver Cnscuta europaea under- sökningar af Wehmer. ur hvilka framgar, att oxalat icke later sig pävisas hos denna växt.1 *) Oxalis Valdiviensis. Mina Cuscuta- odlingar à denna värdplanta visade i börian ett temligen yppigt och frodigt utseende. Vid när- mare undersökning befunnos emellertid haustorierna i all- mänhet vara blott svagt utvecklade samt i flertalet fall brun- färgade och afdöda. När Cuscuta- skotten genom afskär- ning isolerades frän förbindelsen med moderkulturen, in- trädde inom kort ä dotterkulturerna, der Cuscuta hufvud- sakligen parasiterade ä bladskaft och inflorescensskaft af nämnda Oxalis- art, en utpräglad grönfärgning, liksom fal- let var med de nyss omnämnda ite^ora'tf-kulturerna, skot- ten blefvo tunna och inställde hastigt all vidare tillväxt. En undersökning af haustorierna gaf vid handen, att dessa. som nämndt, nätt blott svag utbildning och till stör del brunfärgats. I nâgra fall künde jag dock här iakttaga ko- rallformigt förgrenade eller pensellikt upplösta haustorial- mycelier, hvilka pä sina stallen trädt i tydlig kontakt med värdplantans karlknippesträngar. Det framgick salunda, att värdplantan äfven här ut- öfvat en utpräglad giftverkan, som yttrade sig i sistering l) Wehmer, C. Zur Frage nach dem Fehlen oxalsaurer Salze in jungen Frühjahrsblättern wie bei einigen phanerogamen Parasiten. (Die landwirtschaftlichen Versuchs-Stationen. Band XL. Berlin 1892. p. 109.) p. 147. 12 af de parasiterande Cuscula- skottens tillväxt. Vid dessa kul- turförsök var emellertid äfven att märka en betydande re- sistens mot den sura cellsaftens vidare inverkan, som gjor- de sig hos Cwsa/ta-plantorna gällande, sedan de blifvit hänvi- sade till Oxalis som värdväxt. Förklaringen till sistnämnda anmärkningsvärda förhällande ligger mähända deruti, att den relativa frodigheten hos de vid försöken använda moderkul- turerna af Cuscuta spelar en icke obetydlig roll, särskildt med hänsyn tili förmagan af résistons mot skadliga ämnens in- verkan. Yid fiera tillfällen har jag nemligen funnit försöks- resultaten utfalla i nägon man olika, om yppiga eller torf- tigt utbildade Cuscuta- ständ användas som försöksplantor. I detta speciella fall vegeterade kraftiga Cuscuta-'sAmgor â Oxalis, och säkerligen var det just pä grund häraf, som kul- turerna â Oxalis visade sig nagot mera härdiga än vid försöken med Begoiiia, der jag experimenterade med mindre yppiga moderkulturer af Cuscuta. Yärdplantans halt af surt kaliumoxalat, hvilken sub- stans äfven i detta fall utgjorde det specifika giftämnet. be- stämdes pä analogt sätt som i ofvan beskrifna kulturförsök med Cuscuta à Begonia. Yid fyra titreringsanalyser af den ur blad och blomskaft af Oxalis vunna press-saften erfor- drade 2 cm. 8 af densamma för fullständig neutralisation: I. 34.3 cm.3 KOH. II. 33,i » III. 33,6 » IY. 35,2 * medeltal: 34, o » » De vid dessa bestämningar funna, i nägon man vex- lande tal, som angifva mängden tillsatt kalihydrat, förkla- ras deraf, att râsaften hade en stärkt gulbrun färg, som i blott ringa grad försvagades vid vätskans utspädning med vatten, hvarför det här var förbundet med svärighet att nog- grannt fastställa det första inträdet af den genom indikatorn framkallade violettfärgningen. Aciditetsgraden var sälunda här dubbelt sä hög som 13 hos Begonia , och Cuscuta hade uppenbarligen äfven i detta fall — bortsedt frän den nägot högre individuella resisten- sen — hällit sig vid lif genom sjelfdigestion samt pà grund af sin formâga att kunna assimilera sâsom autotrof växt. Nâgra fâ kulturer af Cuscuta, som utfördes â Oxalis stricta L., visade i det stora hela samma forhâllande som kulturerna ä Oxalis Valdiviensis. Rurnex domesticus. Med denna värdväxt gjordes blott en enda Cuscuta- kultur. Det använda Cuscuta- skottet fixerades vid ett af värdplantans bladskaft och utförde kring detta tre à fyra tvara vindningar; sedan öfver denna sträcka haustorier ut- bildats, afstannade all vidare tillvaxt hos skottet, som der- jemte visade en pâfallande grönfärgning. Vid anatomisk undersökning befunnos haustorierna, hvilka öfver allt in- trängt i bladskaftets väfnader, brunfärgade och afdöda. Värdplantans aciditet var här betydligt lägre an i de tvenne förut anförda försöken med Begonia och Oxalis. Den räa press-saften, som var stärkt grönfärgad af med- följande klorofyllkorn, erfordrade för neutralisation af 2 cm.3 följande mängder af 0,i procentig kalihydratlösning : I. 7,8 cm.3 KOH. II. 7,5 » III. 7,5 » IV. 7,9 » medeltal: 7,7 > » *) Med hänsyn tili detta kulturförsök far icke lemnas *) Noggranna bestämningar öfver aciditetsgradens vexling i stamled af olika aider hafva af Kraus utförts â en annan Rumex- art, Riimex obtusifolius. »Etwa 1 m. lange Stengel in 3 Theile zerlegt. I die jüngsten Internodien, die stärkst wachsenden und ein Theil, der schon an Biegsamkeit verloren, II wenig biegsam, vielleicht nur ganz wenig noch wachsend, III holzig. Saft ohne Wasserzusatz, ganz klar. Sehr sauer. Lauge zu 2 cc. Saft : I. 7,0 7,0 II. 6,2 6,0 III. 7,5 7,2.» Kraus, G. 1. c. p. 35. — Denna acidimetriska bestämning skedde genom titrering med 0,1 procentig NaOH-lösning. 14 oomnämndt, att pâ de stallen, som genomborrats af Cus- cuta- haustorierna, bladskaitets väfnader spruckit upp, sa att breda och djupa, i skaftets längdriktning förlöpande skàror uppkommit, genom hvilka haustorierna nära nog blottlagts. Den möjligheten är derför icke utesluten, att de patologiska Symptomen â C/^scwta-kulturen vid detta försök mindre framgätt genom en inverkan af oxalsyran, sä mycket mera som halten af denna substans ingalunda var särskildt hög, utan pâ grund af en förstöring af haustorialmycelierna vid bladskaftväfnadernas söndersprängning. Denna förmodan finner ett visst stöd i en af Wittrock anförd uppgift1), att Cuscuta europaea anträffats parasiterande â bâde Riimex AcetosaL., Rumex Acetoselia L. och Rumex domesticus Hn. Det är likväl icke osannolikt, att Cuscuta europaea besitter högre resistens gent emot Rumex- artemas oxalsyreförande cellsaft än den af mig här undersökta arten Cuscuta Gro- novii. I alla händelser kräfvas förnyade odlingsförsök med denna växt, för att berörda punkt skall blifva füllt klar. Bryophyllum calycinum utvaldes tili värdväxt för Cus- cwta-kultur närmast med hänsyn tili den frägan, huruvida en periodisk stegring och förminskning af cellsaftens aci- ditet hos värdplantan künde anses utöfva en skadlig inver- kan â en parasiterande Cuscuta-vege tation. Cellsaftens sur a egenskaper härröra hos Bryophyllum , i likhet med för- hällandet hos andra succulenta växtformer, icke af lösliga oxalat, utan framkallas af uppträdande iso-äppelsyra, hvil- ken substans, säsom försök af Kraus, de Vries, Warburg och andra forskare hafva visât 2), är under dygnets olika timmar underkastad en periodisk vexling i qvantitativt hän- seende. Vid respirationen under natten tilltager nemligen *) Wittrock, V. B. 1. c. pp. 13, 16. — Se äfven pp. 5, 6, anm. 1 i denna uppsats. 2) Se Pfeffer, W. Pflanzenphysiologie. Ein Handbuch der Lehre vom Stoffwechsel und Kraftwechsel in der Pflanze. Erster Band. Leipzig 1897. pp. 309 — 312. — Czapek, F. 1. c. Erster Band. pp. 426, ff. Zweiter Band. pp. 430, ff. 15 äppelsyremängden i ansenlig grad pä grund af partiell oxidation af kolhydrater, medan under dagen denna äppel- syra äter tili större delen försvinner under assimilatorisk regenerering af kolhydrater. Vid de försök, som jag utförde med Cwscrwta-kulturer ä Bvyophyllum calycinum, framgick emellertid, att nägot i berörda förhällande grundadt, tillväxthämmande moment icke künde konstateras. Det visade sig nemligen, att Cus- cuta trifdes synnerligen väl â denna värdplanta och vid försöken utvecklade synnerligen yppiga och kraftiga vege- tationer. Kulturerna blommade rikligt och företedde inga patologiska drag; icke ens nägon utpräglad grönfärgning iakttogs â ifrâgavarande Cuscuta- skott. Anförda résultat synas mig egnade att väcka förväning, emedan det vid den dagliga periodicitet, som saftsyran qvan- titativt är underkastad hos Bryophyllum, rör sig om synner- ligen betydande differenser. Acidimetriska bestämningar blefvo här icke utförda. Kraus1) meddelar emellertid beträf- fande Bryophyllum följande iakttagelse: »Bei diesem fand ich . . . an sonnigen Augusttagen Nachts die Acidität mehr als 11 mal so gross als bei Tag (1 cc Saft ergab Tags 0,45, Nachts 5,5 cc Laugenverbrauch).» I min kultur hade Bryophyllum- plantan â stamleden kraftiga förtjockningar, hvilka, förlöpande i en uppâtstigande vensterspiral, representerade den hvpertrofierade ansatszo- nen für C«scz/to-slingorna. Här ma ännu omnämnas, att, enligt uppgift hos Witt- rock2), Cuscuta europaea iakttagits sâsom parasit â Sedum Telephium L , som förhaller sig öfverensstämmande med Bryophyllum med hänsyn tili cellsaftens periodiskt vexlande aciditet. De anförda försöken hafva sâlunda tydligt visât, att t) Kraus, G. Ueber Stoffwechsel bei den Crassulaceen. (Abhandlungen der naturforschenden Gesellschaft zu Halle. XVI. Band. Halle 1886. p. 393.) Se tab. och literaturhänvisningen ä p. 152. 2) Wittrock, V. B. 1. c. p. 12. 16 Cuscuta Gronovii icke nâr till normal utveckling, när den är hänvisad till parasitism â de relativt ymnigt oxalsyrefö- rande växterna Begonia metallicay Oxalis Valdiviensis och Rumex domesticus. Det hos dessa i riklig mängd förekom- mande sura kaliumoxalatet *) synes sälunda spela rollen af *) De uppgifter, jag i det föregäende anfört öfver aciditeten hos resp. försöksväxter, hafva i öfverensstämmelse med Kraus’ undersökningar uttryckts i relativa värden, angifvande de volymer af 0,1 g kalihydratlösning, som äro erforderliga for neutralisa- tion af 2 cm.3 râsaft. For att emellertid erhälla tal, som äro mera jemförbara med senare forskares iakttagelser och gifva ett lika tydligt uttryck ât vexlingarna i de angifna växternas syrehalt, har jag gjort en omräkning* af de vid titre ringarne vunna värdena N N och beräknat de mängder af och — - kalihydratlösning, som äro eqvivalenta med de funna volymerna af en 0,1 %-\g lösning. I följande öfversigt har jag gjort en sammanställning af de hvar- andra motsvarande votymerna. N „ N 0,1 %-\g KOH — KOH 100 Ï0 KOH Begonia metallica 15,3 cm.3, 27,3 cm.3, 2,7 cm.3 Impatiens parvijlora 1,3 » 2,3 » 0,2 » Oxalis Valdiviensis 34,o » 60,7 6,0 » Rumex domesticus 7,7 » 13,7 » 1,3 » Med ledning af dessa senare tal har jag äfven försökt att göra en Orienterande beräkning af aciditetens absoluta storlek hos de anförda fyra växtformerna. För mina undersökningar kom det nemligen blott i betraktande att fastställa den giftverkan â para- siterande Cuscuta-skott , som künde ligga grundad i halten af oxal- syra och andra organiska syror i värdväxtens väfnader. Genom den utredning, som frägan om syrors giftverkan â växtceller er- farit under de senaste aren, har framgätt, att dissocierade syror i eqvimolära lösningar utöfva lika stör toxisk effekt, ett förhällande, som tydligen utesluter en specifik verkan af anionens qvalitet och i stället är att äterföra tili en verkan af syrornas väteion. Jag fann det derför i viss man berättigadt att jemföra aci- diteten i ofvan anförda växters saft med den koncentration af en viss bestämd syra, som, efter resp. mängder neutraliserande kali- lut, künde beräknas som med denna eqvivalent. Jag erhöll här- vid följande värden: rasaftens aciditet hos Begonia metallica eqvivalent med 0,5 %-\ g HCl- och HCl-lösning. Impatiens parviplora Oxalis Valdiviensis Rumex domesticus 0,04 1,2 » 0,25 » _N 100 N 3 X 20 17 ett kräftigt skyddsmedel mot angrepp af denna parasit. Medan Cuscuta nära nog omedelbart här inställer all vi- dare tillväxt, synes den, sâsom framgär ur kulturförsök â Bryophyllum calycinwn, vara okänslig for den periodiska vexlingen i äppelsyrehalten hos sistnämnda växtart. En andra uppgift for mina biologiska Cuscuta- under- sôkningar afsâg frâgan, om mahända äfven exhalation af eterisk olja vore att betrakta som ettspecifikt profylaktiskt medel hos vissa växtformer till skydd mot Cuscuta- para- sitism. Mina försök, hvilka äfven med afseende pâ denna punkt hafva ledt till positiva résultat, utfördes hufvudsak- ligen genom kulturer â Elsholzia cristata Willd., en växt, som för denna undersökning svntes mig särskildt lämplig som värdplanta, enär den synnerligen rikligt secernerar eterisk olja frän körtelhar â blad och stamled. De résultat, som vid kulturförsöken framgingo, visade sig vara i hög grad anmärkningsvärda. Cuscuta trifdes synnerligen väl â värdplantan och lemnade kraftiga, luxurierande vegetatio- ner, hvilkas stora vigor jemväl yttrade sig i deras utpräg- ladt orangegula färgning, Efter trenne veckor började emellertid i alla kulturerna att installa sig brunfärgning â skottspetsarna, och Cuscuta-reiv orna begynte successivt dö bort frân spetsen mot basen. En vecka, efter det att dessa De i den sista kolumnen anförda talen äro endast närme- värden. Framför allt gäller detta om det första och det sista Pâ detta Ställe mä äfven erinras derom, att oxalsyrans sal- ter äro de starkast elektrolvtiskt dissocierade bland alla organiska sura salter, som förekomma i växten, och att de fria väteionernas koncentration icke är obetydlig, när ansenliga mängder sura oxa- later f örefinnas. Se för öfrigt beträffande här behandlade fräga : Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Zweiter Band. pp. 902, ff.; 923, ff. — Czapek, F. Über eine Methode zur direkten Bestimmung der Oberflächenspannung der Plasmahaut von Pflanzenzellen. Jena 1911. pp. 72, ff. Bot. Not. 1912. 2 — j, hvilka tal äro icke obetydligt för laga. 18 förändringar framträdt, voro alla mina kulturer â Elsholzia brunfärgade och döda, om vi bortse frän nâgra basal a skott- sWcken. som pâ en längd af 6 tili 8 centimeter ännu voro iriska och turgescenta. Anledningen tili de frodiga kulturernas plötsliga kol- labescens künde icke sökas i ett inilytande af förtorkning. dä andra Cuscuta- plantor. som samtidigt voro i kultur, icke visade spär tili liknande förändringar, och ej heller berodde den pâ en invasion af aphider. hvilka i nägra andra fall anställde förödelse i mina försökskulturer. I stallet hade de lätala verkningarna här uppenbarligen framgätt genom en lângsam förgiftning af parasiten genom värdplantans exhalation af eterisk olja. Ett visst stöd för denna förmodan innebära redan Stahls undersökningar öfver eteriska oljor sàsom synnerli- gen effektiva skyddsmedel mot angrepp af sniglar 1 2 * *), och i ännu högre grad fann jag denna uppfattning af de eteriska oljornas ökologiska betydelse bekräftad genom Hellers iakttagelser 5), hvilka hafva ställt utom allt tvifvel, att ete- riska oljor hafva mer eller mindre toxiska verkningar och i flertalet fall verka afgjordt dödande pâ växtdelar; säsom Hellers försök hafva visât, kunna till och med sâdana väx- ter som Dictamnus, Salvia , Mentha piperita och andra gä under i en atmosfer af eterisk olja, som de sjelfva producera. I afsigt att pröfva riktigheten af denna, som det redan a priori syntes, sannolika förklaring af n}"ss anförda, egen- domliga fall utsatte jag kulturer af Cuscuta för inverkan af ängor af olika eteriska oljor. Dâ ett préparât af den för värdplantan Elsholzia cristata egendomliga eteroljan icke stod till mitt förfogande, utfördes mina försök i denna rikt- ning med följande substanser: 1) Stahl, E. 1. c. pp. 44, ff. 2) Heller, A. Über die Wirkung ätherischer Öle und eini- ger verwandter Körper auf die Pflanzen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 93. Band. Jahrgang 1904. Marburg 1904. p. 1.) — Jemför äfven Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Zweiter Band. p. 927. eucalyptusolja (oleum eucalypti),1) citronolja (oleum citri aether eum), terpentinolja ( oleum terebinthinae) , senapsolja ( oleum sinapis verum rectification), timjanolja (oleum thymi album rectification) , pepparmyntolja (oleum menthae piper it ae). Derjemte pröfvades i nämnda hänseende äfven koniin, som künde misstänkas ega i nâgon män analoga verkningar. dä den är en oljartad substans med specifik, döfvande lukt. Bortsedt frän de heit oväsentliga modifikationer i ut- förandet, som betingades af Cwscwta-växtens natur af para- sit, var den metodik, jag vid försöken följde, i det stora heia densamma, som vid Hellers undersökningar kommit tili användning.  kräftigt utvecklade Impatiens parviflora- plantor afskuros omkring 2 decimeter länga toppskott, pä hvilka frodiga Cuscuta-vege tationer parasiterade, och för- des med snittytan ned i en glascy linder, fylld med vatten, der de tili hälften eller en tredjedel af sin längd hollos un- der försöken nedsänkta. Vid sidan om dessa skott ställdes en liten skâl, innehallande den eteriska olja, hvars gasex- halation skulle pröfvas med hänsyn tili sin inverkan pä Cuscuta och dess värdplanta. I denna vätska fingo ned- hänga stycken af filtrerpapper, tjenande att öka afdunstnings- ytans storlek. Det heia täcktes med en hög glasklocka. hvilandepâ en mattslipad, med glycerin bestruken glasplatta som underlag. Da det vid dessa försök var af särskild vikt att undvika de felkällor. som künde ligga grundade i en ökad halt pä kolsyra och vattenânga i den inneslutna atmosferen, liksom äfven i bristande tillgäng pä syre, en faktor, som särskildt var att taga i betraktande vid längre räckande försök, betjenade jag mig af samma anordningar, som H eller för detta ändamäl föreslagit i sin ofvan anför- da undersökning. Som résultat inställde sig i de olika försöksserierna ’) Beteckningarna â de använda preparaten frän Merck's ke- miska fabriker, Darmstadt. (Efter E. Mere k’s Index.II. Auflage. 1902.> 20 efter längre eller kortare tid postmortala förändringar, hvilka hos Cuscuta yttrade sig i brunfärgning af skotten och turgorfrihet, hos Impatiens likaledes genom saknad af turgor och en glaslikt genomlysande grönfärgning af bla- den, härrörande af intercellulärernas injektion genom cellsaf- ten. Ä anthocyanförande stamdelar hos Impatiens visade sig den upphäfda vitaliteten derigenom, att dessas antho- cyanfärgning försvunnit, tydligen gâ grund af en postmor- talt inträdande, mera likmässig fördelning af anthocyan- färgämnet öfver större väfnadskomplexer. I tvifvelaktiga fall använde jag plasmolysförsök med glycerin eller salpe- terlösning för att öfvertyga mig om, huruvida vitala feno- men ännu gjorde sig i cellerna gällande. Vid mikroskopisk undersökning visade det sig, att protoplasmat jemte kloroplaster och stärkelsekorn hade i afdöda partier af Impatiens dragit sig samman kring cell- kärnan. erinrande i viss män om förhällandet vid kloroplas- ters normala vintermesostrofi. Hos Cuscuta hade i de döda skottdelarne cellinnehället likaledes kontraherat sig och derjemte antagit ett stärkt skummigt utseende. Vid mina försök künde jag hos Cuscuta icke sällan pàvisa en betydligt högre förmäga af resistens gent emot de eteriska oljornas giftverkan an hos dess värdplanta Im- patiens. Kausalt torde detta förhällande vara att sätta i samband dermed, att ytan, hvarmed försöksskotten kommo att pâverkas af de giftiga ângorna, var hos Impatiens rela- tivt betvdande pä grund af dess breda, tunna bladskifvor med talrika klyföppningar, hos Cuscuta deremot stärkt re- ducerad tili följd af de fjällika bladen och den mera spar- samma förekomsten af stomata. Det förtjenar emellertid ocksä att här omnämnas, att hos säväl Impatiens som Cus- cuta de skottdelar, som hällits submersa, konstant visade sig ännu vara fullkomligt friska, sedan det ofvan vatten befintliga skottsystemet hade i sin helhet dött bort. Denna i akttageise synes mig sä mvcket mera värd ett omnämnande. som Hellers undersökningar icke utsträckts tili denna punkt. 21 Eucalyptusolja. — Kraftiga Cuscuta- slingor â ett fro- digt. 2 decimeter langt skott af Impatiens parviflora utsat- tes for gasexhalationer af denna substans. Efter 5 timmars inverkan voro bägge växterna döda, med undantag af de under vatten befintliga delarne af desamma, hvilka annu voro friska. Resultatet af mitt försök utföll sâlunda i full- ständig öfverensstämmelse med Hellers uppgift, att ior- söksväxterna (Sinapis och Brassica) redan efter 5 timmar gingo under i en atmosfer, mättad med ângor af Eucalyp- tns- olja. x) Nâgot mindre kräftigt verkade citronolja. Efter 5 timmar voro â Cuscuta skottspetsarna brunfärgade och döda pâ en längd af omkring halfannan centimeter ned.  värdplantan visade sig efter nämnda tid blad, blommor, frukter och blomknoppar afdöda, medan dess stam ânnu hade ett friskt utseende. Detsamma var händelsen med de delar af bägge växterna, sont hâllits submersa. Vid försök med terpentinolja voro efter 6 timmars inverkan C«s«*ta-kulturerna missfärgade och döda. En synnerligen kräftig och om mera energiskt ver- kande gifters erinrande effekt tillkom senapsolja, i det att vid försök med denna substans redan efter tvenne timmar kulturerna hade dödats af dess exhalationer. Delar af Cus- cuta och Impatiens under vatten voro emellertid efter nämn- da tid ânnu oskadade. Hellers försök med de senast anförda trenne eteris- ka oljorna, citron-, terpentin- och senapsolja, ledde ocksâ tili försöksväxternas kollabescens, efter resp. 5—6, 41/*— 5 och 18 — 22 timmar, uppgifter, hvilka jag i det stora hela sâ- lunda künde bekräfta för mina försöksväxter, med undan- tag likväl för senapsolja, hvilken Heller fann â Origanum, 1 ) Beträffande andra iakttagelser öfver toxiska verkningar hos denna ur Eucalyptus globulus vunna eterolja se: Husemann, A., Hilger, A. & Husemann, Th. Die Pflanzenstoffe in chemi- scher, physiologischer, pharmakologischer und toxikologischer Hinsicht. Zweite Auflage. Zweiter Band. Berlin 1884. pp. 985, ff. 22 Lavandula och Mentha kräfva en inverkningstid af 18—22 timmar, men mina försök visât verka dödande â Impatiens och Cuscuta redan efter förloppet af tvenne timmar. Dâ senapsolja (allylisothiocyanat, CSNC3H5) tillhör de notoriskt giftigaste flyktiga oljorna 1), härröra säkerligen dessa afvi- kelser i inverkningstidens längd af en olika hög fôrmâga af resistens hos de resp. försöksväxterna. De växtformer, Heller använde. voro sjelfva producenter för eterisk olja, och vissa iakttagelser af Heller synas tyda pâ, att just sâdana växter aro i besittning af en högre resistensförmäga mot eteriska oljors exhalationer i allmânhet. Timjanolja. — En relativt höggradig resistens visade säväl Cuscuta som dess värdplanta i en atmosfer af tim- janolja. Annu efter 104 timmars (nära 4 Va dygns; inverkan. dâ mitt försök bief afbrutet, voro betydande delar af de Cuscuta- skott, som tjenade som försöksväxter, ännu vid full vitalitet, sâsom tydligt künde afgöras pâ grund af deras friska, turgescenta utseende och genom plasmolytiska för- sök med glycerin och kalisalpeterlösning lät sig bekräftas, och äfven stamsystemet hos Impatiens var i det närmaste intakt. De olika faserna af förloppet, hvilka karakteriserades genom de af ifrâgavarande gasexhalationer framkallade, stigande förgiftningssymptomen hos försöksväxterna, mâ här anföras efter de anteckningar, som jag härom gjort i för- söksprotokollen. 16 timmar efter försökets början visade nàgra knopp- spetsar a O/sa/ta-reîvorna en svag antydan tili brunfärg- ning. Efter 28 timmar (niknadt frân försökets början) voro à Cuscuta samtliga skottspetsar V» centimeter ned brunfär- gade och afdôda. Efter 34 timmar befunnos Cuscuta- individen afdôda V Jemför Husemann, A., Hilger, A. &Husemann, Th. 1. c. pp. 805, ff. — Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. p. 927 23 ända till 2 centimeter nedom spetsarne. Värdplantan ännu fullkomligt intakt. 52 timmars inverkan hade medlört. att knopparne samt unga blad och ïrukter â Impatiens dödats, medan Cuscuta ännu visade samma utseende oförändradt som efter 34 tim- mars exposition. När försöket efter 104 timmar afbröts. hade skottens brunfärgning â Cuscuta fortskridit till 3 à 5 centimeter un- der spetsarna, men i öfrigt voro dessa ännu lefvande och friska. Ä Impatiens hade alia bladen affallit; dess stam var emellertid fullkomligt frisk utom yttersta spetsen 1 cen- timeter ned. Under vatten befintliga skottdelar af Cuscuta och Impatiens (stam och blad) befunnos i sin helhet full- ständigt oberörda aï de giftiga ângorna. Ännu mera anmärkningsvärda voro de résultat, som utföllo vid mina försöksserier med pepparmyntolja. Här visade sig nemligen försöksväxterna vara än mera resi- stenta. De successiva faserna af pepparmyntängornas in- verkan visas af följande data ur försöksprotokollet. Efter tvenne dygn (48 timmar) fanns â Cuscuta- skot- tet en svagt framträdande brunfärgning af bladkanterna. Värdplantan visade ingen förändring. Nàgot \Ttterligare, skadligt inflytande af den eteriska oljans exhalation kunde efter 5 dygns (120 timmars) försökstid icke skönjas â Cus- cuta, men ä värdplantan hade en tydlig inverkan af den- samma gjort sig gällande, i det att blommor, blomknoppar och yngre frukter dött bort. Ännu efter 6 dygn (144 tim- mar) visade sig Cuscuta i det stora heia oberörd af peppar- myntângorna, dock hade pâ nägra Ställen dess skottspet- sar brunfärgats. Ä Impatiens voro deremot bladen döda och affallna, och öfver stora y tor befunnos inflorescensgre- narne brunfärgade och aîdôda. De vidare förändringar af försöksväxterna, som en prolongerad försökstid här mähända kunnat medföra, blef- vo icke undersökta, enär efter en veckas förlopp experi- 24 mentet afbröts. Af försöket hade emellertid redan med full klarhet framgâtt, att en med de förut pröfvade eteroljornas analog giftverkan äfven här gjort sig tydligt gällande, och det kan icke anses vara underkastadt nägot som heist tvif- vel, att äfven detta experiment skulle ledt tili försökskultu- rens fullständiga kollabescens, ehuru ett sâdant résultat här säkerligen skulle kräft en icke obetydligt längre tid än i de föregäende försöken, i betraktande af den mindre utpräg- lade giftighet. som visât sig tillkomma den vid försöket an- vända pepparmyntoljan. Det förtjenar ännu att tilläggas, att i Hellers försök med groddplantor af Sinapis och Brassica dessa växter gingo tili grund i en atmosfer af tim j an- och pepparmynt- olja redan efter 32 timmar, men att groddplantor af Mentha piperita dogo först efter 74 timmar (pepparmyntolja) samt att en groddplantskultur af Brassica icke dödades förrän efter 5 dygn, om den utsattes för exhalationerna frän ett Mentha piper ita-m divi d 1). Mina försök med C onium maculatum L. säsom värd- planta för Cuscuta Gronovii , hvilka jag i det följande kom- mer att i samband med en annan undersökning närmare omnämna, ledde min uppmärksamhet pä möjligheten, att redan värdväxtens &o/M>’w-exhalationer künde vara att i nä- gon män tillskrifva den toxiska verkan, som Conium visa- de sig utöfva pä en parasiterande Cuscuta. Denn a min för- modan, att koniinet sälunda egde egenskaper, som voro att betrakta som analoga med eteriska oljors, fann jag bekräf- tad genom de försök, som anställdes med nämnda substans. Jag opererade härvid med den rena, fria alkaloidbasen, en vattenklar, oljliknande vätska, som, emedan den äfven vid vanlig temperatur är nägot flyktig, besitter en i hög grad genomträngande, vidrig lukt 2). Under försökets lopp under- *) Se äfven: Husemann, A., Hilger, A. &Husemann, Th. 1. c. pp. 1253, 1259, ff. 2) Husemann, A., Hilger, A. & Husemann, Th. 1. c. pp. 913, ff. 25 gick substansen en kemisk förändring, i det att den ur- sprungligen färglösa vätskan raskt gulfärgades, sannolikt pâ grund af oxidation, och till slut hoptorkade tili en gul- aktig, klibbig kropp aï halffast konsistens. Försöket utfördes pâ samma sätt som vid de förega- ende experimenten med eteriska oljor. Ett afskuret lmpa- to/s-skott med en parasiterande, kräftig C«sc7//«-vegetation exponerades under en öfverstjelpt glasklocka för ängorna af koniin i en liten glasskäl. Efter 30 timmar hade redan pâtagliga förgiftningssymptom inställt sig hos Impatiens, i det att flertalet af dess blad voro brunfärgade och slakt nedhängande. C uscuta-skotten visade deremot icke spär tili missfärgning, utan voro normalt färgade och kräftigt tur- gorförande. Efter 72 timmars inverkan, dä jag afbröt för- söket, voro alla blad, blommor, frukter och knoppar jemte smärre inflorescensgrenar â Impatiens bruna och affallande. men dess stam och bladskaft ännu intakta, liksom ocksa de blad af samma växt, som hàllits submersa i vatten. Cus- a*fa-skotten hade, öfver hufvud taget, lidit föga under för- söket. Visserligen voro flertalet skottspetsar och knoppar brunfärgade, men växten visade sig i öfrigt frisk och tur- gorförande. De nya axillarskott, som bildats under försö- kets gang, voro likaledes oskadade. De anförda serier af försök, som genomförts med oli- ka slag af eteriska oljor, äro af ett betydande intresse, eme- dan de gifva en förklaring af de gatfulla förhällanden, un- der hvilka mina yppiga och luxurierande CwscMta-kulturer â värdplantan Elsholzia cristata gingo under. Ehuru icke alla fullföljda till slut, hafva dessa försök likväl ädaga- lagt, att den uppfattning, som jag blott antydningsvis utta- lat med hänsyn tili Elsholzia- försöket, var füllt berattigad, att Elsholzia cristata i sin förmäga, att genom Sekretion af eterisk olja skapa en växten omgifvande atmosfer af dvlika ängor, eger ett icke oväsentligt vapen i kampen mot an- grepp af parasiterande Cuscuta. Visserligen har derjemte 26 framgâtt ur försöken. iramför allt med timjanolja, att i vis- sa fall en betydande grad af resistens mot dessa angors giftverkan förefinnes, men att dock denna resistens till slut icke kan förhindra, att vid längre tids inverkan Cuscuta gär under. Just en jemförelse mellan förloppet vid Cuscu- to-kultur ä Elsholsia och försöken med pepparmyntolja och timjanolja, hvilka i alla väsentliga drag hafva visât en genomgäende analog karaktär, synes längt ifrän kunna jäfva en sädan slutsats. I hufvudsak öfverensstämmande med kulturförsöken ä Elsholsia utföllo mina experiment, dä som värdplantor för Cuscuta användes Dictamnus Fraxinella Pers. och Ru ta graveolens L. Dä likväl förloppen här icke blefvo i samma män föremäl för detaljerade undersökningar, som vid mina kulturer ä Elsholsia varit händelsen, omnämner jag dessa försök blott i förbigäende. Äfven Mi ran de har haft uppmärksamheten fästad pä den betydelse, som tillkommer eteriska oljor och närstäen- de kemiska substanser sâsom biologiska skyddsmedel mot parasiterande Cuscuta. Han anför: » le Cuscuta Euro- pœa végète péniblement sur le Cheiranthus Cheiri, sur les pétioles du Cochlearia Armorica, sur les Sinapis alha et nigra , sur le Tropœolum majus, sur divers Résédas, qui contiennent certaines essences . . . Les Labiées, comme les Mentha, X Origanum vulgare, le B allô ta foetida, le Ne pet a cataria , contenant aussi des essences spéciales, se montrent peu propices aux petites espèces de Cuscutes, avec des ef- fets nuisibles moins marqués cependant que ceux des plan- tes à essences qui précèdent.» b I detta samband mâ likväl icke lemnas oanmärkt, att Cuscuta europaea enligt Wittrock1 2) kan som värdväxter begagna sâdana former med ymnig Sekretion af eterisk olja sâsom Artemisia vulgaris L., A. Absinthium L. (â den- 1) Mira n de, M. 1. c. p. 119. s) Wittrock, V. B. 1. c. pp. 6, 8, 9. 27 na senare art sâsom var. Schkuhriana Pfeif f.), samt â Hys- sopus officinalis L. och Carum Carvi L. sâsom C. halophy- ta Fr., äfvensom att Cuscuta Epithymum uppträder just â växter, som äro rika pâ eteriska oljor, sâsom â Thymus- arter och liknande. Dessa uppgifter afse emellertid andra ( uscuta- arter än den af mig undersokta C. Gronovii. Det är sälunda uppenbart, att man hos olika Cuscuta- arter har att räkna med en graduellt olika mottaglighet för eteriska oljors to- xiska egenskaper, en mottaglighet, hvilken kan blifva sä ringa, att den hos vissa Cuscuta- former rent af yttrar sig sâsom immunitet i nämnda hänseende, hvilket säkerligen torde vara fallet med C. Epithymum. En iakttagelse, som afgjordt tyder härpä, har Mirande gjort med afseende pâ mjölksaftens inverkan à Cuscuta, en fräga, som jag i det följande kommer att utförligare behandla. Det heter nem- ligen hos Mirande1): »C’est ainsi que les grandes Cuscutes ne s’implantent guèresur les Euphorbiacées; que, parmi les petites espèces, le Cuscuta Europœa aura une vie éphémère sur Y Euphorbia Cyparissias, tandis que le Cuscuta Epithymum y végétera passablement.» Redan Errera, Maistriau och Clautriau2) hafva jemte Stahl3) sett den biologiska betydelsen af alkaloid er och andra specihka gi ftämn en i deras funktion att skydda de växter, hvilka fora dessa substanser som cellinnehâll, mot angrepp af djur eller växter. I afsigt att undersöka, huruvida ifrâgavarande profvlaktiska funktion i nâgra fall künde utsträckas att omfatta äfven skydd mot Cuscuta- an- b Mirande, M. 1. c. p. 119. 2) Errera, Maistriau et Clautriau. Premières recher- ches sur la localisation et signification des alcaloïdes dans les plantes. (Journal de la société royale des sciences médicales et naturelles de Bruxelles. 1887.) Clautriau, G. Nature et signification des alcaloïdes végé- taux. (Annales publiées par la société royale des sciences médi- cales et naturelles de Bruxelles. Tome IX. 1900.) p. 111. 3) Stahl, E. 1. c. pp. 5, 119, 122. — Se äfven Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. pp. 268, 269; 928. 28 grepp, anställde jag fiera serier af försök, der jag som värd- växter för Cuscuta- kultur utvalde följande alkaloidförande eller i andra hänseenden notoriskt skadliga växtformer, hvilka redan a priori künde misstänkas utöfva i en eller annan riktning destruerande verkan pa Cuscuta och af denna anledning närmast borde komma i betraktande: Solanum nigrum L., Solanum tuberosum L., Atropa Belladonna L., Hyoscyamus nig er L.. Datura Stramonium L.. Digitalis purpurea L., Conium macul atum L., Ranunculus arvensis L.. Tropaeolum rnajus L., Papaver Argemone L.. Papaver dubiurn L., Euphorbia Helioscopia L., Rhus Toxicodendron L. Innan jag öfvergär tili en beskrifning af dessa mina kulturförsök, vill jag emellertid här förutskicka en redogö- relse för de viktigaste hufvudpunkter, som framgätt ur M i r an- des undersökningar, hvilka genomförts i stör Skala och just med hänsyn tili denna fraga äro synnerligen utförliga och de- taljerade. I den sammanställning, som Mi ran de lemnat af sina försöksresultat, anför han följande iakttagelser, afseende kulturer af Cuscuta europaea och C. japonica â växtformer, som i ett eller annat hänseende visât sig säsom värdplantor ut- öfva ett ogynnsamt inflytande â resp. parasiterande Cuscuta- individ: 1) Dä det icke är min afsigt att här lemna en sammanfat- tande framställning af de talrika växtformer, hvilka Mirande pröf- vat med hänsyn tili deras förmäga att fungera som värdväxter för Ctiscuta, fär jag hänvisa tili det i det föregäende citerade originalarbe- tet af Mirande, der ifrägavarande iakttagelser, hvilka, som nämnts, nästan uteslutande afse kulturer af Cuscuta europaea och C. japonica, finnas anförda â pp. 48, 55 — 58, 85 — 88, 90, 91 samt 104—119. »Fixé sur divers Chenopodium, le C. Enropœa s’y implante avec lenteur, y mène une vie chétive, et meurt souvent avant la lin de la saison. Sur le Saponaria officinalis, la plante parasite dépérit en peu de temps; sa végétation est médiocre sur le Cicnta virosa, le Convolvulus arvensis, le Cochlearia Armorica. Sur le MercuriaU, s annua et le Bry- onia dioica, la tige parasite, après s’être fixée par quelques suçoirs, subit dans la croissance un ralentissement très pro* noncé, bientôt suivi d’un arrêt complet. Sur X Euphorbia Cyparissias, la végétation de la plante parasite est nulle; dès que les suçoirs ont pénétré dans l'hôte, les spires ser* rées qui les portent se flétrissent. »Sur les grandes Cuscutes, les effets sont encore plus marqués et plus faciles à suivre. Le C. Japonica fixé sur de vieux Sureaux (Sambucus nigra; , fournit une magni- fique végétation . . . Sur XHcdera Helix , l’implantation est difficile; la tige parasite, toujours grêle, prend une cou- leur verte assez intense et ne croît dans toute la saison que de quelques décimètres; il en est de même sur le Lirio- dendron tulipiferum. Sur X Aconitum Eapellus, la Cuscute après s’être fixée avec beaucoup de peine, croît avec len- teur et donne une végétation très chétive. Sur les Hyos- cyamus niger et aureus, les Delphinium Staphysagria et ornatum la plante parasite ne donne, dans toute la saison, que quelques brins de tiges très vertes et très frêles. Sur X Euphorbia Lathyris les spires à suçoirs se dessèchent peu de jours après leur fixation; il en est de même, et avec plus de rapidité encore, sur certaines Légumineuses, com- me X Amor pha fruticosa . . .» »... Cependant, il est aussi certaines plantes, comme X Atropa Belladonna, les divers Nicotiana, de nombreux Da- Af nära nog uteslutande histologisk och cj’tologisk natur äro de undersökningar, som Thoday (Sykes* helt nyligen offent- liggjort angâende fôrhâllandet mellan Cuscuta och dess vardplantor Thoday (Sykes), Mary, G. On the Histological Relations between Cuscuta and its Host. (Annals of Botany. Vol. XXV. London 1911. p. 655.) 30 titra, sur lesquelles les Cuscutes acquièrent les végétations les plus luxuriantes, bien qu elles contiennent des poisons très violents. . .» En mera genomförd och detaljerad undersökning har Mirande likväl egnat blott ät sina kulturförsök af Cus- cuta japonica à följande värdväxter: Berberis aristata, Del- phinium Staphysagria, Hyoscyamus nigcr, Aconitum Na- pellus och Amorpha fruticosa , i hvilka fall värdplantan pâ grund af sin alkaloidhalt verkade afgjordt skadligt, i nâgra fall dödande pâ parasiten, samt ât kulturförsök af samma C uscut a- art a Atropa Belladonna och Datura, hvilka, som redan ofvan blifvit antydt, gâfvo synnerligen- frodiga och luxurierande Cuscuta-\ege tationer. i trots af de kräftigt verkande giftämnen, som äro för sistnämnda värdväxter egendomliga. I fysiologiskt hänseende äro dessa Mi ran des undersökningar af största vikt. emedan här lemnats en ut- redning af frâgan, huruvida de i värdväxterna befintliga alkaloiderna ega förmägan att genom haustorialmvceliets celler intränga i parasitens kropp. — Solarium nigrum. — Med denna värdplanta anställde jag fiera kulturförsök, hvilka här mâ egnas en utförligare beskrifning, emedan de résultat, som dervid vunnos, synas mig âdagalâgga, att Cuscuta eger fôrmàga att genom en akt af fysiologisk anpassning förvärfva sig en viss grad af immunitet gent emot de skadliga substanser, som utgöra cellinnehâllet hos anförda växt. I den ena kulturen visade Cuscuta, sa länge den med sina skott befann sig i kontinuitet med moderkulturen, en kräftig, rent af yppig utveckling a Solanum nigrum . der Cuscuta- refvorna bildade fiera serier af tvära vindningar, och producerade i riklig mängd haustorier, som inträngde djupt i värdplantans väfnader. När emellertid 10 dagar efter försökets början de pâ Solanum fixerade Cuscuta- skotten afskuros frän moderväxten, inträdde omedelbart en pâtaglig retardering i tillväxten, och skotten blefvo inom 31 kort tydligt gröna. Efter en tid började likväl äter att visa sig ansatser tili en kraftigare tillväxt iemte riklig ny- bildning af skott, och färgen pâ Cwscwta-plantan blef tyd- ligt orangegul, antydande en âtervunnen högre vitalitet. Dâ mot slutet af juli mänad blomning inträdde, hade â So- lanum de ursprungliga försöksskotten af Cuscuta utvecklats tili vegetationer med füllt ut lika yppigt och frodigt utse- ende som a den normala värdplantan Impatiens. Andra kulturförsök med denna växt visade ett icke mindre anmärkningsvärdt förhällande. De genom inträng- da haustorier ä Solanum fixerade Cuscuta-skoXX.er\, hvilkas kontinuitet med moderplantan här icke afbrutits, blefvo efter ett i början inträdt kräftigt tillväxtförlopp päfallande gröna och inställde vidare tillväxt, medan basait frân vid- fästningspunkten för ifrägavarande skott ä Solanum utväxte frän C«sa/ta-moderplantan axillära sidoskott, hvilka voro betydligt frodigare och tjockare än de grönfärgade skott- system. som parasiterade â Solanum. Ifrägavarande se- kundärskott utväxte derefter, pâ bekostnad af och under förträngning af de â Solanum parasiterande primärskotten, tili kraftiga, sympodiala skottsystem. Uppenbarligen föreläg i detta senare fall en reaktion trän moderväxtens sida att genom utveckling af dylika. kraftiga ersättningsskott göra sig oberoende af de â Sola- num parasiterande primärskotten. hvilkas nutritiva verk- samhet lidit en pâtagligt deprimerande inverkan af giftiga substanser i Solanum-stammens celler. Säsom emellertid redan framgâtt af det först omnämnda försöket. var hos de Cuscuta- skott. som fränskilts frän moderkulturen och sälunda representerade individuella, uteslutande till parasi- tism â Solanum hänvisade växter. denna nedsättning i vita- liteten af öfvergäende art. Mahända hafva vi med Mirande att sätta detta i samband dermed. att efter en tids förlopp i haustorialmyceliets celler inträdt en regulativ förändring 32 af protoplasmats permeabilitet med hänsyn till vissa i So- lannm-cellerna befintliga substanser *). Det är särskildt pâ grund aî mina iakttagelser vid dessa Cw5f7//rt-kulturer a Solarium nigrum , som jag i det fôregâ- ende — utan att dermed vilja reducera betydelsen af Hil- debrands, Wittrocks och andra forskares undersöknin- gar — framhâllit, att rent floristiska iakttagelser eller pâ studier af herbariematerial grundade undersökningar öfver växtarters förmaga att fungera som värdplantor för Cus- cuta icke fâ tili sitt värde öfverskattas. Just min ena So- /r/;77/7;7-kultur har tydligt visât, att Cuscuta-slmgor mycket väl kunna vara medelst haustorier fixerade vid skottsvste- met af en växt, utan att ifragavarande Cuscuta- individ frän denna växt hemtar sin hufvudsakliga näring, och att en heit annan, i närheten befintlig växtform representerar den verkliga värdplantan. Äfven de för j Cuscuta utmärkande fysiologiska egendomligheterna, sjelfdigestion af de basala skottstvckena och förmägan att ätminstone till en del assi- milera som autotrof växt, äro tydligen faktorer, som i detta sammanhang äro att taga i betraktande. Yid mina kulturförsök a Solanum nigrum var i öf- rigt af intresse, att synnerligen kraftiga, om cecidiebildnin- gar erinrande. lokala väfnadslwpertrofier hade uppkommit â värdplantans stam och bladskaft under inflytande af den parasiterande Cuscuta. Till dessa i anatomiskt hänseende anmärkningsvärda bildningar blir jag i det följande i till- fälle att äterkomma. (Forts.) \> Mir and e, M. 1. c. pp. 106, ff. Döda. Den 18 dec. 1911 dr ) ean Baptiste Edo- uard Bornet i Paris, f. d. 2 sept. 1828. — Den 12 jan. 1912 direktorn för den botaniska trädgärden i Bryssel Théo- phile Durand. — Den 11 dec. 1911 François Gagnep ain i Paris, f. d. 28 apr. 1833. Nâgra sällsynta eller för Sverige nya Cladonia-arter. Af G. Läng. 33 Sedan Th. M. Fr., Lichenographia Scandinavica ut- kom har i Sverige lafsläktet Cladonia blifvit föga bearbe- tadt. Med undantag af Cl. macrophyllodes Wain, torde se- dan dess ingen enda för fioran nv art hafva tillkommit ehuru Here arters och formers utbredning i öfrigt âr sâdan. att deras förekomst äfven i Sverige är sannolik. Da jag under de tvâ senaste somrarna vistades i Tome lappmark ägnade jag därför nâgon uppmärksamhet ât de där före- kommande Cladonia- arterna och formerna och fann äfven flere af de eftersökta. Det âr emellertid osäkert, när jag kan fâ tid att fullständigt bearbeta allt mitt material frân Tome lappmark, och skall jag därför här lämna ett kort meddelande om nâgra arter af större intresse. En för Sveriges flora ny eller atminstone osäker art har jag vidare funnit bland museets i Uppsala samlingar. Cladonia Delessertii (Nyl.) Wain. Denna vackra art stâr närmast CL furcata (Huds.) Schrad. och CI. crispata (Ach.) Flot. Till färgen är den mörkt brun, men de nedre delarna, som växa bland mossan, äro blekare och alltid mer eller mindre maculerade unge- fär säsom hos CI. degenerans och CI. gracilescens. Frân CI. crispata skiljer sig arten, genom att egentli- ga bägare saknas. Frân CI. furcata skiljer den sig äter, genom att hâlen i bottnen af förgreningsställena äro uppât nâgot trattlikt utvidgade. Frân bäggedera skiljer den sig genom de nedtill maculerade podetierna. CI. Delessertii uppträder i Torne lappmark i tvâ for- mer. I de nedre delarna, i barrskogarna, förekommer den Bot. Not. 1921. 3 34 Üerestädes bland Poly tricha . stundom bildande smâ täta och fullkomligt rena tufvor med uppräta grenar. I fjällen före- kommer arten pä klippor och större stenar, men är van- ligen mindre vacker; grenarna äro ofta oregelbundet ned- böjda och färgen äfven mot basen mörkare. Arten kan da lätt förblandas med vissa fjällformer af Cl. gracilis , i hän- delse däliga exemplar föreligga. CI. Delessertii har säkert en vidsträckt utbredning i Sverige, ehuru den tillsvidare blifvit förbisedd. I Finland förekommer densamma pä manga stallen ända ned till Hel- singfors, och den är äfven känd frän Norge och andra län- der bäde inom och utom Europa. Cladonia glauca Flk. CI. glauca stâr mellan CI. cenotea (Ach.) Schaer. och CI. fimbriata f. sübulata (L.). men varierar i hög grad och är stundom mycket svar att säkert skilja, särskildt frän den senare af de ofvan anförda arterna. I likhet med CI. cenotea har CI. glauca stundom utbil- dade bägare men alltid mindre och mera oregelbundna än hos CI. cenotea och ej pâ hvarje stand. Ei häller äro alla bägare och grenveck genomborrade sasom hos CI. cenotea. Hos CI. glauca äro podetierna försedda med ett sorediöst öfverdrag, hvilket likväl oftast är nägot mera granulöst ^gröfre) än hos CI. cenotea .och CI. fimbriata. Detta gäller särskildt de i Sverige och Finland tagna exemplaren, hvil- ka alla synbarligen vuxit pä jämförelsevis solöppna lokaler. Frän CI. fimbriata skiljer sig CI. glauca därjämte ge- nom i allmänhet ljusare färg och mer eher mindre rikligt genomborrade bägare och grenveck. Dessutom hafva pvc- niderna en annan form. I Uppsala museum fann jag under annat namn ett exemplar taget af Zetterstedt pä »Visingsö, Haga, vid stora vägen 18 27 e 77», hvilket utan tvifvel är att hänföra tili denn a art. CI. glauca anföres redan af E. Fries i Lieh. Europæa reformata p. 228 sâsom växande i Sverige, men finnes ej omnämnd i Th. Fr., Lichenographia Seandinavica. Dä arten är känd frän 3 stallen i Finland, nämligen frän' Uleäborg, södra Tavastland oeh Helsingforstrakten och ej är sällsynt i norra Tvskland, bör densamma säkert kunna upptäckas mangenstädes i de södra delarna af Skandinavien. Cladonia acuminata Ach.) Norrl. Podetierna äro vanligen c. 2 cm lânga, hvitgrä eher nästan hvita, enkla eller stundom svagt förgrenade och sakna alltid bägare. De äro alltid mer eher mindre gra- nulosa och nästan alltid nagot sorediösa. Fjäll saknas el- ler finnas blott i mindre mängd närmare deras bas. Med KOH färgas de vackert gula. Denna art stâr nära CI. alpicola (Flot.i Wain. (== CI. decovticata v. macrophylla (Schaer.) Th. Fr.) och CI. decov- ticata (Floerk.) Spreng. CI. macrophylla har glatta och robustare podetier, hvilkas färg vaniigen är brtmgrâ, och färgas ej af KOH. CI. decovticata har tätt smäfjälliga podetier, hvilka vanligen äro sparsamt granulosa, men aldrig sorediösa, och oftast spädare än hos Cl. acuminata. Ej häller CI. de- corticata färgas af KOH. CI. decovticata är vanligen frukt- bärande, medan Cl. acuminata nästan alltid är steril. Cl. acuminata är ej sällsynt i Torne Lappmarks barr- skogsregion i närheten af en linje dragen frän Jukkasjärvi by till Karesuando kyrka. Säväl nedàt mot sydost, som uppât mot nordväst frän denna linje synes frekvensen aftaga. I björkskogsregionen anträf fades arten blott pä ett Ställe, nämligen vid Lammaskoski i Könkämä älf. I Torne Lappmark växer denna art nästan alltid pä lokaler, där fuktigheten under vären är jämförelsevis stör, sâsom i mindre gropar, pä och invid stenar vid bäckar m. fl. dylika Ställen, men förekommer annorstädes äfven pä torra växtplatser, t. ex. pä sandiga vägkanter. Cl. acuminata är tillsvidare ej känd frän Sverige och ej häller frän Norge. I Uppsala museum Annes likväl ett 36 ex. under annat namn taget af Norman i »Varangria bo- realis ad Vandele prope Jakobselv.» Dä arten emellertid i Finland förekommer öfver heia landet ända ned till Hel- singfors och är känd frän andra delar af Europa och äfven tagen utom Europa, bör den kunna finnas mängenstädes i Skandinavien. Cladonia gracilescens (Pik. ) Wain. Denna utmärkt vackra och alltid konstanta art är in- termediär mellan CI. verticillata Hoffm. och CI. degenerans (Flk.) Spreng. Med den förra arten har CI. gracilescens gemensamt, att podetierna proliféra frän midten af bägarena, med den senare äter maculeringen pä de nedre delarna af podeti- erna. Frän bäggedera skiljer den sig, genom att podeti- erna blifva gula med KOH. I Th. Fr., Lichenographia Scandinavica finnes Cl. gra- cilescens upptagen under CI. degenerans säsom f. lepidota Ach. och f. gracilescens (Flk.). I Torne Lappmark är CI. gracilescens mycket allmän och tyckes där pä fjällen mängenstädes ga högre än alla öfriga Cladonia- arter. Den förekommer bäst utvecklad pä storsteniga stallen, hvilka under värfloden heit eller delvis äro under vatten. särskildt pä stränder af bäckar, älfvar och sjöar, men anträffas äfven stundom pä alldeles torr mark. Af CI. gracilescens finnas i Uppsala museum here exemplar frän Skandinaviens nordligaste delar under namn af CI. degenerans f. lepidola (Ach.). Cladonia bacilliformis (Nyl.) Wain. Frän CI. cyanipes Smft skiljer sig denna art hufvud- sakligen genom kortare och nagot mera svafvelgula podetier. Arten förekommer i Torne Lappmark blott i barr- skogsregionen vanligen pä murknande eilet murket trä, men är dar ej särdeles sällsynt. Den är säkert utbredd öfver heia norra och mellersta Sverige. Ofta växer densamma alldeles invid Cl. cyanipes, men exemplar, som skulle varit intermediära eller eljes svära att bestämma, observerades af mig aldrig, lika litet här, som tidigare i Finland. I Th. Fr.. Lichenographia Scandinavica upptages CI. bacilliformis säsom form af CI. cyanipes och alla ogrenade former af den senare arten hänföras tili f. bacilliformis Nyl. Detta är emellertid oriktigt, ty Nylanders form innefattar inga former CI. cyanipes. I Uppsala museum finnas inga exemplar af CI. ba- cilliformis frän Skandinavien. Lyttkens, A., Svenska Växtnamn. Haftet S. 1025—1168. — 1911. Föliande svenska namn svnas vara nva: Nigella arvensis damascena Aquilegia vulgaris Aconitum lycoctonum Delphinium elatum Actaea — spie ata Paeonia officinalis Nymphaea Candida Nuphar pumilum Ceratophyllum demersum submersum Wahlbergelia apetala af finis Akerkymmel Jungfrukymmel Blàakleja Varghätta Högsporre Trollon — Ormtrollon Pingstpion Ljusnäcka Dvärgkanna Flo Hornllo Slätfio Glimster Fjällglimster Polarglimster Lychnis coronaria Saponaria officinalis Tunica proliféra Kranslysa Nägel Sapnägel Nälk Knoppnälk /. Malachium aquaticum Cerastium trigynum brachypetalum glomeratum semidecandrum Holosteum umbellatum Sagina saxatilis Spergularia rubra canina v. media marina Amarantus caudatus silvestris tricolor sanguineus Chenopodium boüys Blitum virgatum capitatum Ko chi a hirsuta Suaeda maritima Salicornia herbaeea Obione portulacoides Fagopyrum esculentum Polygonum nodosum minus Rumex maximus limosus maritim us Koenigia — islandica Spröda Yattenspröda Lappärve Strävärve Hornärve Värärve Spurre Flockspurre Stenneide Tuska Rödtuska Strandtuska Blektuska Havstuska Rödamarant Grönamarant T refärgsamarant Purpuramarant Druvmäll Mällra Sminkmällra Toppmällra Maid a Luddmalda Salsa Strandsalsa Saltel Grönsaltel Buskgralla Äkerbovete Knutkniia Tätknäa Storsyra Sumpsyra Strandsyra Billa — Dvärgbilla Über die Blattzeichnung des Rotklees. Von Birger Kajanus Landskrona. 39 Die Blättchen des Rotklees (Trifolium pratense L.) sind im allgemeinen in der Mitte mit einer hellen Zeich- nung versehen, und diese Zeichnung hat meistens die Form eines W inkels von etwa der in Fig. 1 a angegebenen Grös- se. Bisweilen ist indessen diese Zeichnung beträchtlich grösser, sie kann sogar fast bis an die apikalen Ränder des Blättchens reichen; mitunter ist sie im Gegenteil redu- ziert. indem an ihrer Stelle nur ein unregelmässiger Fleck vorkommt. Es gibt aber auch eine andere Art von Zeich- nung beim Rotklee, nämlich in der Form eines länglich triangulären Fleckes an der Basis, und dieser Fleck nimmt zwar ungefähr denjeni- gen Teil des Blättchens ein, der sich bei Blät- tern des vorigen Typus unterhalb des Winkels befindet: Fig. 1 b. Die erstere Zeichnung in ihren vielen Variatio- nen benenne ich zen- tral. die letztere, die nach meinen bisheii- j Verschiedene Typen von Blatt- gen Beobachtungensehr Zeichnung beim Rotklee (skizzierte n ... « ; — zentral, b — basal. Blättchen vom V emg wechselt, basal. jypUS ^ sind (soweit Verf. bisjetzt ge- Nicht immer haben je- funden hat) durchschnittlich kleiner als doch die Blatter des diejeni*:en ™m T?PUS «• Rotklees eine Zeichnung, sondern es finden sich auch Pflan- zen. deren Blätter ganz ohne Zeichnung und also ganz grün sind. Bol. Not. 1912. 40 Beide Arten von Zeichnung entstehen in der Weise, dass die scheibenförmigen Epidermiszellen der Oberseite sich schneller als die Palisadenzellen teilen, so dass Lücken zwischen den letzteren gebildet werden; zudem schwellen die Epidermiszellen nach unten, wodurch sie die Form von plankonvexen Linsen bekommen. In den normalen Teilen ist das Palisadengewebe reich an Chlorophyll, in den Fleck- partien dagegen ist das Chlorophyll spärlicher vorhanden und erscheint ausserdem relativ hell. Ich vermute, dass die veränderten Epidermiszellen wie Sammellinsen wirken, durch welche die unter denselben liegenden Zellen stär- ker bestrahlt werden als die unter den platten Hautzellen befindlichen : demzufolge wird das Chlorophyll z. T. destru- ^ert und ein hellerer Farbenton entsteht. Aber die helle Farbe der Flecke wird nicht ausschliesslich durch die Ab- nahme der Chlorophyllmenge bedingt, sondern im wesent- lichen Grade durch die zwischen den Palisadenzellen ge- bildeten Interzellularräume, die mit Luft gefüllt werden. Die Zeichnung der Rotkle eblätter ist also die Folge einer kombinierten Wirkung von zerstörtem Chlo- rophyll und interzellularer -Luft. (Ähnliches bei der Mariendistel (Silybitm mariamim), wo die entsprechenden Vorgänge sich besser studieren lassen, da die Erscheinung dort einen extremeren Charakter hat). Ich habe einige Beobachtungen gemacht, welche die Erblichkeitsverhältnisse der beschriebenen Typen von Blatt- zeichnung einigermassen beleuchten. Im Jahre 1908 wurde eine grosse Anzahl nicht isolier- ter Rotkleepflanzen einzeln geerntet und ihre Samen 1909 in getrennte Parzellen ausgesät. Im Frühjahr 1910 wurden die praktisch wertvollsten dieser Bestände auf grössere Fläch- en verpflanzt, damit eine eingehendere Untersuchung der verschiedenen Individuen ermöglicht würde. In diesen Par- zellen markierte ich im Laufe des Sommers eine Menge von Pflanzen, die im Herbst separat geerntet wurden, ohne dass irgend welche Isolierung vorgenommen war. Im 41 Frühjahr 1911 wurden die Samen einer Auswahl dieser Pflanzen einzeln in bestimmten gegenseitigen Abständen in getrennte Parzellen ausgesät (Einleitung zu exakteren Versuchen, von denen ich künftig berichten werde); diese Bestände wurden während des Sommers in verschiedener Hinsicht untersucht, u. a. in Bezug auf die Blattzeichnung. Ich konnte mir dadurch eine vorläufige Ansicht über die Genetik sowohl der zentralen wie der basalen Zeichnung bilden, indem nämlich gewisse Bestände eine unverkenn- bare Mendelspaltung zeigten. Über die Vererbung der zentralen Zeichnung ge- ben folgende Bestände, die alle aus Mutterpflanzen (1910 > mit ähnlicher Zeichnung stammen, einen orientierenden Aufschluss: Nummer der Gross- mutterpflan- zen 1908 Nummer der Mutter- pflanzen 1910 Pflanzen mit zentraler Zeichnung Pflanzen ohne Zeichnung Summe ^ 507 1 3589 101 54 155 1 3590 157 77 234 539 I 3537 129 28 157 1 1 3546 128 46 174 540 3548 144 -16 190 ! 3549 69 32 101 Summe 728 283 1011 i Verhältnis 3 : l Theoretisch berechnet 758,25 252,75. Offenbar liegt hier Spaltung nach dem Monohybri- den-Sehema vor, und es ergibt sich zugleich, dass Anlage für zentrale Zeichnung in ihren wechselnden Formen über ihr Fehlen dominiert. Die relativ guten Spaltungszahlen sind in der Weise zu erklären, dass die Mutterpflanzen He- terozygoten waren, und dass die Bestände, in denen sie vorkamen, im ganzen mit je einer heterozygotischen Pflanze 42 übereinstimmten, und ferner, dass in den angeführten Fäl- len die Anzahl der von den verschiedenen genetischen Grup- pen gelieferten Pollenzellen in Proportion zur Grösse der- selben stand. (Bekanntlich ist der Rotklee selbststeril, wes- halb Befruchtung innerhalb der einzelnen Pflanze nicht stattfindet, i Bezeichnet man das Gen für zentrale Zeich- nung mit C — centrum — und sein Fehlen mit c. kann man den ganzen Verlauf in folgender Weise schematisch darstellen: ; .Sexualzellen i der Mutter- Sexualzellen der Yaterpflanzen pflanze Nachkommenschaft ' 25 % C von CC-Pflanzen 12,5 % CC 1 _ 25 % C Cc 12,5 ^CC |25*CCi j 50 % C X ( | 25 % c » Ce » 12,5 % Cc « 1 [ 25 % c » cc » j 12,5 x Ce 1 50 % Cc f 25 % C CC * 12,5 % Cc ! 1 50 X c X 25 X c » Cc » 12,5 X Cc) 25 % c » Cc » 12.5 % CC | Io- . 25 ^ c » cc 12,5 X CC j j- 2o % cc Natürlicherweise verläuft die Bestäubung in hetero- zygotischen Beständen nicht immer nach diesem Schema, sondern es kann z. B. Vorkommen, dass die Befruchtung so ausfällt, dass fast die ganze Nachkommenschaft aus Pflan- zen mit Zeichnung besteht, wie in einigen der von mir un- tersuchten Fällen, in denen nach Pflanzen mit zentraler Zeichnung nur wenige Prozente der Nachkommenschaft ohne Zeichnung waren. — Pflanzen ohne Blattzeichnung ergaben Nachkommenschaften, die grösstenteils Blätter mit Zeichnung hatten, was ja die Annahme, dass das Fehlen der Zeichnung ein rezessives Merkmal ist. vollkommen be- bestätigt. indem andernfalls die Majorität der Pflanzen ohne Zeichnung hätte sein müssen. Basale, Zeichnung fand ich 1911 zum ersten Male, und zwar in zwei Beständen, die beide von derselben Gross- 43 mutterpflanze Nr. 556i stammten. Von den Mutterpflanzen hatte die eine (Nr. 3446) zentrale Zeichnung, die andere (Nr. 3445) keine Zeichnung. Die Nachkommenschaft der ersteren spaltete in dieser Weise: mit zentraler mit basaler ohne Zeich- Summe Zeichnung Zeichnung nung 75 21 11 107 Verhältnis . 12 3 1 Theoretisch be- rechnet.... 80,25 20,06 0,69. Hier hat man wahrscheinlich mit einer Dihvbriden- Spaltung zu tun. wobei die 12 den Zahlen 6 und 3 des Grundschemas entsprechen. Es handelt sich also in die- sem Falle um zwei Gene für Zeichnung, nämlich das vor- her erwähnte C für zentrale Zeichnung und ausserdem eins für basale Zeichnung; das letztere kann mit B — basis — und sein Fehlen mit b bezeichnet werden. Die gene- tischen Gruppen bei Mendelspaltung wären somit 9/i« CB. 3/icCb, 3 i(icB und '>■ cb. Wie schon aus der Beschaffen- heit der Elternpflanzen hervorgeht, bei denen basale Zeich- nung nicht vorkam. dominiert C vollständig über B; dem- zufolge haben die 9/ig CB zentrale Zeichnung und können also von den 3 /t« Cb nicht unterschieden werden. Die Nachkommenschaft der Geschwisterpflanze ohne Zeichnung ergab mit zentraler Zeichnung . .. 40 » basaler » . 5 ohne .. 11 Summe 56 Auch hier zeigte also die zentrale Zeichnung ihre Do- minanz über die basale. Die hier erwähnten Resultate bilden nur eine Vor- stufe für genauere, planmässige Yererbungsexperimente, die ich zur Lösung der oben gestreiften und vieler anderer Eigenschaften beim Rotklee eingeleitet habe. 44 Döde. Magnus Bernhard Svederus atled i Upp- sala d. 22 dec. 1911. Han var född d. 27 apr. 1840, bief fil. dr. 1877 och egnade sig sedan ät biblioteks- och läroverks- tiänst. De af hans publicerade arbeten som beröra botani- ken äro hufvudsakligen följande: Botaniska Trädgärden i Upsala 1655—1807 (1877); Olof Rudbeck den äldre hufvud- sakligen betraktad i sin verksamhet som naturforskare iNordisk Tidskr. 1878) ; Die zehn letzten Teile des Werkes Campi Elysii» von Olof Rudbeck (Bot. Zeit. 1879);Linnés Vorlesungen über die Cultur der Pflanzen (Linnéfestskr. 1); Linné och växtodlingen (Linnéfestskr. 6). August Rudberg afled d. 18 jan. 1912. Han var född i Gerdhem d. 1 jan. 1842, blef student i Upsala 1867 och var sedan 1891 kyrkoherde i Björsäter. I Bot. Not. 1885, 1887, 1897. 1903 och 1906 har han lemnat bidrag tili Västergöt- lands floristik och 1902 utgaf han »Förteckning öfver Väs- tergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer >. Anslag. K. Maj:t har medgifvit att Riksstatens större Stipendium för är 1912 vid Uppsala universitet ma tilldelas doc. N. E. Svedelius för att dels vid nagon af hafsstationerna vid Medelhafvet, äfvensom vid nägon af de engelska eller franska hafsstationerna vid Atlanten insamla och studera material för cytologisk-utvecklingshistoriska undersökningar öfver hafsalger företrädesvis florideer, dels ock vid nagot af de större växtfysiologiska instituten i Tvsk- land eller Österrike bedrifva växtfysiologiska studier. Vetenskapsakademien den 24 jan. Till införande i Arkiv för Botanik antogs en uppsats af Fr. Härd afSe- gerstad: Södra Sandsjö sockens fanerogamer. Atlas öfver Finland 1910. Kartbladet n:r 20. Texten, 62 s., öfver floran och Vegetationen är förfat- tad af fiera personer: 1. Naturen och växtligheten, af [. P. Norrlin; 2. Kärlväxter, af H. Lindberg; 3. Ved- växter, af Hj. Hjelt; och 4. Subfossila växtfynd, belysande florans utvecklingar, af H. Lindberg. Det heia bildar en intressant växtgeografi öfver det flnska floromrädet. 45 Invandrare. Af Carl Blom. Under de senaste decennierna hafva en he! del växt- arter genom sjöfarten och Industrien invandrat till vârt land. De fiesta hafva ju endast Stannat här kort tid; kan- ske endast for en vegetationsperiod; dâ klimatet och andra orsaker lägger hinder emellan. Dâ emellertid nâgra af dem stannat kvar och blifvit medborgare i den svenska floran, är det af intresse. att hvarhelst man tinner nâgra nya. läta publicera dem. Nedanstâende växtarter äro funna i närheten af Perio- dens Bomullsspinneri invid Nyköping och äro inkomna med bomull, importerad frän staden Waco i Texas. Det särskildt af växtfrön stärkt förorenade bomulls- affallet kastas ut frän fabriken, och har med tillhjälp af vinden äfven spridt sig tili närliggande âkrar. En del af dessa med bomullen inkomna växter, hafva hällit sig kvar ända sedan 1901, dâ jag första gängen observerade dem och vissa somrar hafva de pàtrâffats i massvis. I är var floran särskildt rik, säkerligen beroende pä den varma sommaren. Dessutom förekom mänga nya arter, af hvilka säkert nâgra ej förut äro funna i Sverige. Bland de i är talrikast förekommande är särskildt att märka Cenchrus tribuloides L., hvilken förefanns i mass- vis. Denna gräsart observerade jag första gängen pä samma lokal redan i okt. 1901. Jag har sedan observerat den alla somrar, som jag varit i tillfälle att besöka lokalen. Andra som hällit sig kvar sedan samma är och äfven i är före- kommo mycket talrikt, äro Amaranthus crassipes Schlecht.. A. græzicans L. samt A. spinosus L. När jag besökte lo- kalen i September detta är, hade säväl Cenchrus-arten som ofvannämnda Amaranthus-arter füllt utbildade och mogna frön. Bot. Not. 1912. Bland andra arter jag fann dar, är att märka: Tribu- lus orientalis Kern. 10 /» 1911, enstaka ex., Staehys recta L. 10/9, enst. ex., Eragrostis pilosa (L.) Beauv. 10 1 9, talrik; Sola- num rostratum Dun. 10 /a, nägra fâ individ; Bidens leucantha, i akttagen alla âr sedan 1901, men alltid steril; Triticum spelta L. 10/9, enstaka ex., Euphorbia serpens H. B. K., 10/9, ett enda ex., Amaranthus tristis L. 10 la, talrik; A. retroflexus L. talrik alla âr; A. Blitum L. (smâbladig form) 10/9, enstaka ex., A. flavus L., V10 1901, 10 ja 1911, enstaka individ obs. hvarje âr. fast sterila. Digitaria sanguinalis Scop., iaktta- gen de fiesta är sedan 1901, dock ej alla âr blommande; Erigeron canadensis L. talrik. Dessutom en del sterila, som ej kunnat bestämmas. 1901 förefanns mycket rikligt en Cenchrusart, som blifvit bestämd till C. spinifix Cav., men bestämningen anses ej säker. Bestämningen af Texasväxterna» har välvilligt med- delats af Riksmuseets Botäniska Afdelning. Nägra ruderatväxter, som jag anträffat pä andra lo- kaler kring Nyköping, kunna vara af intresse dâ en del af dem alltmer vinna medborgarskap i Sveriges flora. Dessa äro: Anthemis ruthenica M. B., massvis, vid Hällsta i juli 1903. Senecio vernalis W. o. K. Hällsta, 20/ 7 1903 enst. ex., Xeranthemum annuum L., Hällsta 20/ 7 1903 enst. ex., Amsinckia intermedia Fisch, o. Mey. Hällsta 20/ 7 och vid hamnen 1903, talrik, Lepidium apetalum Willd. Hällsta, 10/t 1903 enst. ex.; L. virginicum L. Hällsta. 10/t 1903, massvis; L. perfoliatum L. Hällsta, ,0/7 1903, massvis; Sisymbrium Loeselii L. Hällsta 20/s 1901, talrik; S. altissimum L. Hällsta m. fl. lokaler i aug. 1901., Sisymbrium spec. (»Sophia intermedia Rydb.»), Häll- sta samt vid hamnen, / 7 1903 enst. ex.. Brassica juncea (L.) Coss. Pä flera lokaler 1903 talrik; 47 Conringia orientalis av F. Liljewall, »Under mikro- skopet», början tili en populär artikelserie av tidskriftens nye redaktör. amanuensen E. Lundström, »Medeola» (snitt- grönt) av Reinh. Abrahamsson. »Londons största salutorg > beskrives av Stockholms Gartnersällskaps Stipendiat, Gus- tav Andersson, varjämte porträtt av den avgaende chefen för Kgl. Lantbruksstyrelsen, fil. d:r C. M. von Feilitzen, och den likaledes avgäende stadsträdgärdsmästaren i Göteborg, Oscar Rosengren, meddelas. I övrigt innehäller numret ätskilliga smärre bidrag och är rikt illustrerat. Innehall. Blom, C., Invandrare. S. 45. Gertz, O., Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta, II. S. 1. Kajanus, B., Ueber die Blattzeichnung des Rotklees. S. 39. Lang, G., Nägra sällsynta eller för Sverige nya Cla*doniaarter. S. 33. Smärre notiser. S. 32, 37, 38, 44, 47, 48. Lund, Berlingska Boktryckeriet, l0/2 1912. 49 Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. Af Otto Gertz. II. (Forts, fr. sid. 32.) Äfven à Solanum tuberosum lyckades det att upp- draga kulturer af Cuscuta Gronovii , ehuru dessa icke nädde den yppiga utbildning, som utmärkte kulturerna à Solanum nigrum , utan företedde tydligt patologiska drag. Detta för- klaras osökt deraf, att jag säsom värdväxt utvalt heit unga, ur potatisstycken uppspirande skott, hvilkas halt pä sola- nin är relativt hög, jemförd med äldre Solanum tuberosum- plantors 1). Det kan sälunda icke väcka förväning, att i lite- raturen flera uppgifter (af Abromeit2), Wy dler3), Sorau- er) föreligga öfver iakttagna fall, dà Cuscuta europaea pa- rasiterat ä. Solanum tuberosum , enär säkerligen dessa upp- gifter afse füllt utvecklade potatisständ, hvilka hafva i hög grad reducerad solaninhalt och pä denna grund verka föga giftigt. Att den (mydriatiskt verkande) alkaloid af atropingrup- pen, som representerar den verksamma principen i Lycium barb arum L. 4 *), icke synes utgöra nägot hinder för Cus- cuta europaea att använda växten i fräga säsom värdplanta, framgâr af en iakttagelse af Rostrup, som jag redan i det föregäende omnämnt6). Med godt résultat använde Mi ran de som värdväxter för Cuscuta europaea , förutom Solanum nigrum och S. tu- berosum, S. Dulcamara L., Physalis Alkekengi L. och Ni- 4) Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. p. 312. — Husemann, A., Hilger, A. & Husemann, Th. 1. c. p. 1148. 2) Wittrock, V. B. 1. c. p. 15. 3) Se p. 5, anm. 1 i denna uppsats. 4) Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. p. 309. 5) Se p. 6 i denna uppsats. Bot. Not. 1911. 4 50 cotiana- arter1). Peirce uppdrog Cuscuta ä Solanum jas- minoides Paxt. 2 *) Atropa Belladonna. — I öfverensstämmelse med Mi- randes iakttagelser 8) erhöll jag â Atropa Belladonna yp- piga och kräftigt utvecklade Cuscuta-vege tationer. Cuscuta föreföll här trifvas S}Tnnerligen väl, och dess haustorier, hvilka befunnos vara inträngda i värdväxtens väfnader, hade utbildat kraftiga, axiala trakeidsträngar, som stodo i histologisk kontinuitet med värdväxtens kärlknippesystem. Af parasitens inverkan framkallade väfnadshypertrofier hade â Atropa icke kommit tili stând. Pâ fiera Ställen, der hau- storierna genomborrat stammen, var denna emellertid blä- färgad af i subepidermala celler utbildadt anthoeyan. Hyoscyamus niger. — Hade Cuscuta yid kultur â för- ut omnämnda solanacéer kommit till relativt god utveck- ling, i nägra fall tili och med i luxurierande former, sä vi- sade de Cuscuta-odlmgar , som uppdrogos â Hyoscyamus niger ett i hög grad sjukligt ujseende. Cuscuta- skottet ut- förde kring värdväxtens stam 3 à 4 vindningar, och hausto- rier framkommo i förhällandevis riklig mängd â dess kon- kava sida, som stod i kontakt med stammen, men derefter inställde sig de vanliga förgiftningssymptomen. Tillväx- ten afstannade och försöksskotten blefvo tunna och stärkt grönfärgade. Nära nog en hei mänad holl sig likväl försökskultu- ren i detta tynande tillständ. En företagen anatomisk un- dersökning gaf vid handen, att flertalet haustorier hade brunfärgats och dött, men att nägra fä sädana (mähända sekundära ersättningshaustorier) voro vid lif, hvilka utveck- lat en axial spiraltrakeidsträng och banat sig väg genom epidermis, kollenkym och barkväfnad in tili värdstammens 1) Mirande, M. 1. c. pp. 55, 56, 85, 105, 106 m. fl. Ställen. 2) Peirce, G. J. 1. c. p. 93. 8) Mirande, M. 1. c. pp. 85, 106, 115. 51 slutna xylemcylinder. der ett rikt förgrenadt haustorialmy- celium förefanns. Här fôrelâg sâlunda ett fall, som visade tydlig ana- logi till de förhällanden, jag mött i ofvan beskrifna kul- turer â Begonia och Oxalis. Den i värdplantans parenkym- celler befintliga alkaloiden hyoscyamin jemte andra baser af atropingruppen hade ledt tili förgiftning af flertalet hau- storier* 2). Blott nägra fä, synnerligen kräftigt utbildade sä- dana hade, mähända efter förvärfvad immunitet, egt för- mäga att tränga fram tili värdväxtens kärlknippevafnad, der med all sannolikhet skett absorption af räa näringssafter, hvilka Cuscuta i egenskap af fakultativt autotrof växt genom kloroplasters fotosyntes omvandlat 1 organisk substans. Endast pä detta sätt läter det sig nemligen förklara, att Cuscuta kunnat hälla sig qvar sä länge, làt vara i stärkt tynande tillständ. Tydligen hade här äfven tili icke obe- tydlig grad medverkat en sjelfdigestion af Cuscuta- skottets äldre delar fràn snittytan uppât. Äfven i odlingsförsök af Mi ran de3) visade det sig, att Cuscuta japonica icke utvecklades â Hyoscyamus , utan här blott förde ett efemeriskt lif. Väfnadshvpertrofier af värdplantans stam hade i dessa försök icke uppkommit. Datura Stramonium. —Bland alla växter med toxiska egenskaper, hvilka vid mina försök fungerat som värdplan- tor för parasiterande Cuscuta, visade sig Datura utöfva de kraftigaste giftverkningarne. Omedelbart efter 1 à 2 hvarfs vindning afstannade tillväxten hos försöksskotten, hvilka blefvo märkbart gröna och tunna. Haustorier kommo blott i ringa antal och, som det föreföll, med stör svärighet tili *) Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. pp. 304, ff. 2) Det torde emellertid förtjena att undersökas, huruvida icke denna verkan äfven i nâgon män är att tillskrifva det slemmiga körtelsekret, som i riklig mängd produceras frân härbildningarna à bolmörtens stam och blad. 3) Mirande, M. 1. c. pp. 105, 107. 52 utbildning. Liksom fallet var à Begonia, Oxalis oeh Hyos- cyamus, hollo si g emellertid äfven à Datura dessa tynande skott länge qvar, och smâ, accessoriska blomknoppar fram- kommo till slut i närheten af haustorierna. Pä de stallen af värdplantans stam, som genomborrats af haustorierna, funnos kraftiga, cecidielika hypertrofier, hvilka nàtt sâ be- tydande storlek, att stammen, pâ grund af det starka väf- nadstrycket inifrän, här brustit upp. Värdväxtens skadlighet hade tydligen sin orsak i dess halt af alkaloider, hvilka hos Datura Stramonium utgöras af atropin och hyoscyamin x). Detta kulturförsök â Datura är äfven af intresse, emedan resultatet här stâr i pâtaglig motsägelse till de er- farenheter, som Mi ran de gjort vid sina odlingar af C. ja- ponica à Datura- arter2), hvilka gâfvo yppiga, rent af lux- urierande vegetationer. Det fàr sâlunda pâ grund af an- förda tvenne försök betraktas sâsom fastställdt, att olika Cuscuta- arter hafva olika, specifik känslighet gent emot vissa värdväxters skadliga egenskaper 3). Digitalis purpurea. — Till en början utvecklades Cuscu- ta här relativt väl och bildade flera system af tvâra hausto- rialvindningar kring värdväxtens stam, men efter omkring 10 dygn inställde den tillväxten, och dess skott vissnade bort. En anatomisk undersökning visade, att haustorier i rikligt antal genomborrat värdplantans bark och nâtt fram till stammens slutna hàrdbastcylinder, hvarest emellertid deras vidare inträngande förhindrats. Det yttersta cellskik- tet af detta hârdbast, som nädde den betydande mäktighe- ten af 5 tili 7 cellager, hade visserligen pà länga sträckor isolerats frän förbandet med den öfriga bastcellkomplexen, derigenom att haustoriala celler här kilat sig in mellan 0 Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. p. 312. — Husemann, A., H.ilger, A. & Husemann, Th. 1. c. p. 1181. *) Mi ran de, M. 1. c. pp. 55, m. fl. stallen. 8) Jemför hvad jag i det föregäende, p. 27, nämnt beträffande Cuscuta Epithymum. 53 cellagren *), men uppenbarligen hade dessa haustorieceller icke förmätt att fullständigt genomtränga det kraftiga hârd- bastet for att n â fram till phloemets och xylemets elementer. Särskildt tydligt framträdde nämnda anmärkningsvärda forhâllande â radiala längdsnitt genom värdplantans stam. Möjligt är, att den i värdplantans celler befintliga glykosiden digitalin härvid medverkat genom sina giftiga egenskaper, men den primära orsaken tili kulturernas un- dergäng torde likväl i detta fall hafva varit det mekaniska hinder, som hardbastcylindern satt för haustoriernas för- sök att nä histologisk kontinuitet med värdplantans närings- ledande element. Det har ocksä genom Peirces1 2) och Kochs3) iakttagelser tydligt framgàtt, hvilken betydande nedsättning Cuscuta- skott lida i sin utveckling genom harda, mekaniska cellelement. Nägra direkt pä denna punkt inriktade försök har jag icke företagit. Af intresse är emellertid följande obser- vation af Hildebrand4) öfver ett Cuscuta lupuliformis- stând à Phragmites communis L.: »... die an den Berüh- rungsstellen aus der Cuscuta lupuliformis hervortretenden Saugwarzen hielten sich nur schwach an der Oberfläche der Grasstengel fest, vielleicht weniger deswegen, weil der Saft der Gräser dem Schmarotzer nicht behagte, son- 1) Jemför Koch: »Während das Haustorialmycel sich durch Parenchymzellen, die noch einen protoplasmatischen Inhalt führen, . . . Durchgang verschafft, umgeht es gewöhnlich stark verdickte und verholzte, sowie lufterfüllte Zellen seines Wirtes. Bastfasern wie Holzzellen dienen nicht zu seiner Ernährung, ihr Lumen wird, falls Haustorialinitialen sich ihnen anlegen, nicht durchsetzt, die einzelnen Zellformen werden vielmehr aus ihrem Verbände gelöst, und zwischen den wie maceriert aussehenden Zellformen schreitet das Haustorialmycel meist vereint hindurch, um sich zu für seine Ernährungsverhältnisse geeigneteren Zellen zu begeben.» — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epili- num). Untersuchungen über deren Entwicklung, Verbreitung und Vertilgung. Heidelberg 1880. p. 59. 2) Peirce, G. J. 1. c. p. 84. 3) Koch, L. 1. c. pp. 41, ff. m. fl. Ställen. 4) Hildebrand, F. 1. c. p. 94. — Se äfven beträffande Phragmites Sernanders uppgift, anförd hos Wittrock, V. B. 1. c. p. 14. 54 dern wohl hauptsächlich aus dem Grunde, dass die Härte der kieseligen Oberhaut für die zartwandigen Zellen der Cuscutasaugwarzen, nicht zu durchdringen war.» Att Cuscuta har svärt att genomborra stammen af Equisetum , har redan Peirce visât. Dock föreligga upp- gifter om Cuscuta- parasitism ä hquisetum af Witt rock1 2) och König *). Conium maculatum. —  denna växt gjordes blott en enda Cuscuta-ku\X.WT, hvilken emellertid redan efter 14 dagar gick under. Cuscuta föreföll under dessa tvâ vec- kors tid trifvas relativt vâl à värdplantan, dock gjorde sig en märkbar tendens gällande till grönfärgning af dess skott. Vid anatomisk undersökning framgick, att haustorier trängt in i värdplantans grundväfnad genom det mellan de sub- epidermala kollenkymknippena i stammens hörn befintliga klorenkymet och utvecklat en axial trakeidsträng jemte ett rikt förgrenadt haustorialmycelium, som utbredde sig före- trädesvis i phloemet. Nâgot spâr till désorganisation af haustorialcellerna genom det i värdplantan befintliga, gif- tiga koniinet künde jag icke upptâcka. Att Cuscuta- kulturen gick under, hade närmast sin grund i en invasion af aphider, hvilka visade sig i päfal- lande grad förorsaka Cuscuta-vege tationen obehag. Trots besprutning med parasitol, en lâgprocentig infusion af ni- kotin, erhällen genom urlakning af rätobak, läto sig dessa icke fullständigt fördrifvas, och den af dessa förorsakade aphiasis ledde, som nämndt, tili kulturens död. Mähända hade Cwsa/ta-skottens resistens i detta fall blifvit nedsatt 1) Wittrock, V. B. 1. c. pp. 14, 16. 2) Koch, L. 1. c. p. 121. — À denna och föregaende sida har Koch anfört de af F. Haberlandt, König och S or au er gjorda sammanställningarne af Cuscuta Epithymums värdväxter, bland hvilka fiera utmärka sig genom härda och förvedade stam- mar. — Sommaren 1905 iakttog jag Cuscuta Epithymum parasi- terande â Teucrium Chamaedrys L. (juli, böhmiska bergen vid Podmoran norr om Prag) samt â Teucrium montanum L. och He- lianthemum Fumana Mill, (augusti, Vorderbrühl nära Wien). 55 genom koniinets inverkan, men äfven à füllt friska och yp- piga kulturer â den normala värdplantan Impatiens parvi- flora, der samma aphiasis gjorde sig gällande, anställde blad- lössen stör förödelse, sä att i mänga fall äfven här Cuscuta- kulturerna vissnade bort. Eljest skulle det vidare öde, som denna kultur fätt, varit af ett icke ringa intresse, emedan jag väntade att här möjligen erhälla en parallel tili det anmärkningsvärda Els- holsia-iörsoket, en förmodan, som s}Tnes mig sä mycket mera grundad, som ett ofvan anfördt försök hade visât, att koniinângor i viss mân besitta en analog giftverkan som gasexhalationer af eteriska oljor. Äfven ett andra försök anställdes för utrönande af koniinets eventuella giftverkan ä Cwscz/ta-haustorierna. Der- vid betjenade jag mig af flädermärgsstafvar, under luft- pumpen injicerade med en O,i-procentig vattenlösning af nämnda alkaloid (Mercks préparât coniin puriss. wasser- hell), med hvilka Cuscnta- skott pä vanligt sätt braktes i kontakt. Till lösningen hade äfven blifvit satt ett ringa spär glycerin för att förekomma dess intorkning. Vid för- söket erhöll jag haustoriebildning, men haustorialmycelier kommo icke tili utveckling. Cuscuta-p lantan syntes icke under försöket hafva lidit nägon pävisbar skada, men eme- dan koniinet temligen raskt förflyktigades frän stafven, künde försöket tydligen icke afgifva nägot svar pä den fräga, som föranledt dess anställande. Cuscuta europaea har af Mi ran de inplanterats pä Cicuta vir osa L., der den emellertid icke nädde mer än en efemerisk tillvaro 1). Ranunculus arvensis. — Cuscuta trifdes utmärkt ä den- na värdplanta, och dess kulturer visade ett synnerligen fro- digt utseende med stärkt utpräglad gulfärgning af skotten. Haustorierna hade öfverallt trängt djupt in i värdplantans väfnader och nätt kontinuitet med dess kärlknippen. b Mirande, M. 1. c. p. 104. 56 Med detta résultat harmoniera väl de meddelanden, som föreligga i literaturen om fall, der Cuscuta europaea och andra Cuscuta- former iakttagits parasitera â arter af Ranunculus (arvensis L. [S or au er1), König2)], acris L. [Wittrock8)]) och andra ranunculacéer, sâsom â Clematis Vitalba L. [Wittrock 3)], Aconitum [S or au er1)] och Del- phinium Ajacis L. [»üppig wuchernd», Hildebrand4 5)]. Att det likväl i nâgra fall här säkerligen varit fräga om mer eller mindre sjukliga Cuscuta-i ndivid, framgâr af Mi ran des Cuscuta- odlingar â Aconitum Napellus L. samt â Delphinium ornatum Bouché och D. Staphysagria L., der parasiten blott med stor svârighet höll sig vid lif6). Tropaeolum majus. — Visade sig föga lämpad som värdplanta för Cuscuta Gronovii. Efter nâgra hvarf af ore- gelmässig, nästan konvulsivisk vindning kring stam och bladskaft af Tropaeolum blefvo Cuscuta- skotten nemligen ytterligt tunna och stärkt grönfärgade, hvarjemte, sâ snart haustorier utbildats, all vidare tillväxt upphörde. Vid ana- tomisk undersökning framgick, att flertalet haustorier voro döda. Pà nâgra stallen funnos dock lefvande, yngre sàda- na (möjligen ersättningshaustorier), hvilka i enstaka fall vunnit kontinuitet med värdplantans kärlknippesystem. Nästan öfver allt i bark och kärlknippen, der haustorier inträngt, hade i omgifningarne värdväxtens celler dött bort och dervid utvecklat ett rödbrunt, amorft pigment, hvilket tingerat säväl membranerna som de döda protoplasma- resterna. Cuscuta- kulturerna höllo sig likväl i detta tillständ fiera veckor. Anledningen tili den utprägladt skadliga inverkan, som Tropaeolum visât sig utöfva sâsom värdplanta ä para- *) Se anm. â p. 6 i denna uppsats. 2) Koch, L. 1. c. p. 121. 3) Wittrock, V. B. 1. c. p. 12. • 4) Hildebrand, F. 1. c. p. 93. 5) Mi ran de, M. 1. c. pp. 56, 105, 107,. ff. 57 siterande Cuscuta, torde med säkerhet vara att tillskrifva dess halt af eterisk olja. Dà nàgot préparât af denna sub- stans, enligt Hofmann fenylättiksyrans (a-toluylsyrans) ni- tril, enligt Gadamer likväl identisk med senapsolja (allvl- isothiocyanat) 1), icke stod till mitt förfogande, kunde jag emellertid icke experimentellt afgöra, huruvida denna för- modan var berättigad. Att Mi ran de2) fann pà samma sätt Cuscuta europaea blott med svàrighet vegetera â Tropaeolum och med denna i viss mân öfverensstämmande växtformer, sâsom Cheiran- thus , Cochlearia, Sinapis och Reseda , har jag redan ofvan omnämnt. Pap aver Argemone och Pap aver dübium. — Kultur- försök â dessa bäda växtarter visade, att Cuscuta här näd- de en icke obetydlig utveckling. Kultnrerna, hvilka jag hade i öfver fyra veckor, voro stora och kraftiga samt nädde tili relativt riklig blomning. Dock voro alla Cuscuta- skotten grönfärgade och utan den kraftiga ansvällning af de haustorieproducerande stamleden (haustorialsegmen- ten), som utmärker normala Cuscuta- kulturer. Den utveckling, som Cw.scwta-kulturerna här nätt, var sà mycket niera anmärkningsvärd, som en anatomisk un- dersökning kunde visa, att à Cuscuta tydliga förgiftnings- symptom inställt sig. Af haustorierna befunnos nästan samtliga vara stärkt brunfärgade, och i flertalet fall erinra- de dessa om mörka, svampiga klumpar pä grund af sitt öfverdrag med utrunnen, koagulerad mjölksaft. I hausto- rialcellerna iakttogos allmänt gulbruna, oljliknande droppar. I intet fall lyckades det mig att tydligt pävisa — undersök- ningen gjordes pâ en tre veckor gammal Cuscuta- kultur x) Czapek, F. 1. c. Zweiter Band. p. 237. — Husemann, A., Hilger, A. & Husemann, Th. 1. c. p. 827. 2) Mirande, M. 1. c. p. 119. — Tydligen är det att tillskrifva ett förbiseende af Mirande, att â sidan 85 i anförda arbete Tro- paeolum uppgifves som en förträfflig värdväxt för Cuscuta euro- paea. 58 — , att haustorierna verkligen nâtt fram till värdplantans kärl- knippen, utan dessa sutto som i värdplantans barkväfnad inkilade tappar, hvilka ej förmätt utbilda haustorialmycelier. I detta sjukliga tillständ, hvarunder haustorierna icke i nämnvärd mân synas hafva kunnat normalt funktionera, tyckas de likväl ega förmäga att relativt länge hâlla sig vid lif. Fiera haustorier hade dock dödats. Den i värdväxterna befintliga mjölksaften synes sâlun- da utöfva en märkbart skadlig inverkan pä inträngande Cus- a/ta-haustorier. Det förtjenar likväl att omnämnas, att Cus- cuta europaea i nägra fall funnits vâxa à Papaver somni- ferum L. [Hildebrand1)] och Chelidonium majus L. [Witt- rock2)] som värdplantor. Möjligt är, att Cuscut a europaea här, liksom med hänsyn till vissa andra värdväxter, för- hâller sig afvikande mot Cuscuta Gronovii, och det förefal- ler icke heller osannolikt, att, i likhet med förhällandet i andra Cuscuta- kulturer, särskildt kräftigt närda Cuscuta Gronovii- individ kunna pà en skadlig värdplanta fresta en tillvaro, söm hos mindre yppiga individ hastigt skulle ledt tili död. Af särskildt intresse äro i detta hänseende tvenne iakt- tagelser, som Hildebrand anfört. »Selbst an eine Pflanze von Pavaver somniferum hatte sich die Cuscuta europaea gemacht; einen Fruchtstiel hatte sie zwar nur schwach um- schlungen, aber in die Frucht selbst hatte sie jedoch von dem Schröpfen abgelassen, indem, allem Anschein nach, ihr der Milchsaft des Papaver nicht behagte . . > Om ett af Cuscuta lupuliformis angripet individ af Chetidonium majus heter det vidare: »Es wurden hier nicht nur die Stengel und Blätter von der Cuscuta lupuliformis angesaugt, sondern auch die Früchte, und es blieb nicht nur bei diesem Ansaugen, sondern es kam auch zur Bil- dung von dicken Samenkapseln.»3) b Hildebrand, F. 1. c. p. 93. 2) Wittrock, V. B. 1. c. pp. 12, 15. 8) Hildebrand, F. 1. c. pp. 93, 94. 59 Euphorbia Helioscopia . — Mina Cuscuta- kulturer â denna växt visade ett utprägladt sjukligt utseende, och i fräga om haustoriernas utveckling förefanns en väsentlig öfverensstämmelse med de oîvan anförda Papaver- kultu- rerna. Jag har redan ofvan omnämnt Peirces och Miran- des kulturförsök â Euphorbia Helioscopia L., resp. Euphor- bia Myrsinites L. och E. Lathyris L., hvilka visât, att an- förda växtformer icke äro lämpade som värdväxter för Cuscuta 1). Här skall ännu tilläggas, att bäde Euphorbia palustris L. och en sâdan mjölksaftsförande växt som Cyn- anchum Vincetoxicum R. Br. iakttagits som värdplantor för Cuscuta europaea 2). Säkerligen skulle likväl en närmare undersökning af anförda fall hafva visât, att den parasi- tära installationen af Cuscuta ä dessa växtformer förr eller senare ledt tili parasitens död. Sâ var ätminstone fallet vid Mir an des odling af Cuscuta europaea ä Cynanchum Vincetoxicum 3). A tt Hi 1 d e b ra n d f unnit Campanula rapun- culoides L. 4), som likaledes är mjölksaftförande, vara en god näringsväxt för samma Cuscuta- art, väcker deremot icke forväning, dä mjölksaften här är i saknad af giftiga ämnen. Ett planer adt odlingsförsök à Lactuca Scariola L. och andra Lactuca- oxter kom tyvärr icke tili utförande, 0 ehuru det skulle erbjudit ett betydande intresse att under- söka, huruvida redan en beröring af de exponerade, mjölk- saftförande hären ä nämnda värdväxters involukralblad 5) skulle pä grund af härvid utrunnen mjölksaft ländt Cuscuta tili skada. A Rhus Toxicodendron gjordes äfven nägra kultur- 1) Peirce, G. J. 1. c. pp. 84, 95. — Mir an de, M. 1. c. p. 105. 2) Wittrock, V. B. 1. c. pp. 9, 12. 3) Mirande, M. 1. c. p. 85. 4J Hildebrand, F. 1. c. p. 92. 6) Jemför Haberlandt, G. Physiologische Pflanzenanato- mie. Vierte Auflage. Leipzig 1909. p. 314. 60 försök med Cuscuta , hvilka emellertid icke hunno sä längt, att ur desamma nägot bestämdt résultat künde dragas, enär jag tydligtvis har nödgades betjena mig af afskurna, i vatten stäende grenar af värdväxten, hvilka, trots all om- värdnad, efter omkring 10 dygn vissnade och förstördes. Alla Cuscuta- skotten visade dock tydlig grönfärgning. I anslutning tili de anförda odlingsförsöken â gift- växter mä här nägra Cuscuta-kwMwrev finna omnämnan- de, hvilka jag utfört â icke giftiga värdväxter. Dessa försök synas mig vara af icke ringa betydelse i biologiskt hänseende, emedan det i fiera fall äfven här visade sig, att Cuscuta icke kom tili utveckling, tack vare vissa värd- växterna tillkommande organisationsegendomligheter af annat slag än i förut beskrifna försök. De här föreliggande experimentella betingelserna finnas väl mera sällan i natu- ren realiserade, men tyda likväl pâ en analog skydds- funktion mot angrepp af parasiterande Cuscuta som i förut omnämnda fall. Ifrägavarande försök afse kulturer à Quer- cus, Pinus, Picea och Larix. Ett ärsskott af Quevcus Robur L. afskars (juli) och sattes i vatten, och med detsamma braktes en Cuscuta- slinga i kontakt. Efter tre veckor, dä värdskottets blad gulnade och föllo af, afbröts försöket, hvarvid framgick, att haustorier visserligen hade bildats i rikligt antal, men icke förmätt genomtränga epidermiscellerna och det kraftiga hypodermat med dess förtjockade cellväggar i värdplantans stam, utan böjts ät sidan. Mähända hade härvid medver- kat, att â den glatta, pâ längden refflade Quercus-stammen haustorierna räkat glida undan vid försöken att perforera dess yta. För denna förmodan flnner jag ett visst stöd deruti, att Sa//:r-skott, hvilkas perifera väfnader knappast äro af härdare konsistens än Quercus-skottens, visa sig ut- göra goda värdväxter för Cuscuta Gronovii 1). Värdväx- tens (Quercus) rikliga halt pâ garfämne fär här lemnas full- 1) Gertz, O. 1. c. p. 72, anm. — Spisar, K. 1. c. p. 330. 61 komligt ur räkningen, emedàn perforation af epidermiscel- lerna, som nämndt, icke kommit till stând. Vid försök med afskurna skott af Picea Omorica P a n c i c lyckades det icke heller att konstatera nägot fall, der hau- storierna inträngt i bladen, och säkerligen hade äfven här den sklerenkymatiska epidermisväfnaden och de kraftiga, subepidermala bastbeläggningarna utgjort det rent meka- niska hindret härför. Pä samma satt utföllo analoga försök med Pinus silvestris L. De résultat, som framgingo vid kulturerna â Picea och Pinus samt äfven à Larix europaea DC., äro af betydan- de intresse äfven för en annan, mera teoretisk fräga. Här künde nemligen tydligt visas, att haustorier uppkomma rent lokalt och blott pä de punkter af haustorialsegmenten, der kontakt med ett barr kommit tili stând. När Cuscuta- skotten utförde sina vindande rörelser kring försöksväxter- nas rikligt barrbeklädda skott, kommo dessa att ligga an mot stödet blott ä de punkter, som representerades af de genom barren berörda ställena, och pâ hvarje sädan punkt utbildades ett haustorium, under det att mellanliggande stamdelar blefvo fullkomligt haustoriefria. Ännu tydligare framträdde nämnda förhällande à nàgra Picea-grenar , der jag afplockat de fiesta barren, sà att Cuscuta- skott blott pä iiän hvarandra temligen aflägset liggande punkter nadde beröring med stödet. Äfven här uppkommo haustorier ute- slutande ä kontaktställena. Pä ett närmare undersökt hau- storialsegment funnos sälunda blott tvenne haustorier pä ett afständ af 2 centimeter frân hvarandra, representerande med hänsyn tili sitt läge beröringspunkterna för tvenne Picea- barr. Dessa försök innebära en tydlig bekräftelse pä de redan af Peirce gjorda iakttagelserna, att haustoriebildning inträder rent lokalt à kontaktpunkten, samt att en ledning af retningen här icke eger rum x). l) Peirce, G. J. 1. c. p. 74. »Each haustorium is . . . the result of irritation produced by contact at the place where it forms.» 62 Till slut mâ ännu helf antydningsvis nämnas mina försök att uppdraga Cuscuta- kulturer â Cleome violacé a L., Chenopodium album L., Portul aca oleracea L., Allium sphae- rocephalum L. och Myriophyllum proserpinacoides Gill. Af de anförda växtformerna visade sig de tvenne förstnämn- da och speciellt Cleome violacé a föga lämpade som värd- plantor, i det att Cuscuta-skotien här blefvo grönfärgade och deras tillväxt märkbart retarder ad es. Att äfven Cus- cuta europaea vegeterar med svärighet, när den är hänvisad att parasitera â Chenopodium-arter , har Mir an de visât1). I Wittrocks sammanställning uppgifvas likväl säväl Atri- plex patula L. som » Chenopodia marina succulent a> som värdväxter för Cuscuta europaea 2). Deremot erhöllos â Portulaca oleracea Cuscuta- kultu- rer, som föreföllo att trifvas relativt väl, emedan de hade ett frodigt utseende och nädde tili riklig blomning. Hau- storierna, hvilka trängt djupt in i värdväxtens väfnader, voro alia lefvande, men i deras myceliala hyfceller iakttogos stora oljdroppar. A värdplantan funnos antydningar tili barkhypertrofier, hvilka yttrade sig i en lokal förökning af stammens tjocklek pä grund af inträdda delningar af barkparenkymcellerna i periklin och antiklin riktning. Äfven mina Cuscuta- odlingar â Allium sphaerocepha- lum gäfvo relativt kraftiga vegetationer. Allium sp. upp- gifves af Wittrock3) som värdväxt för Cuscuta europaea. Att likaledes Myriophyllum proserpinacoides under den Mirande, M. 1. c. p. 104. Ledd af en i literaturen funnen uppgift, att en parasitär in- fektion af Atriplex hortensis L. i dess röda, anthocyanförande form genom svampen Peronospora effusa Greville medför ett försvinnan- de af anthocyanfärgämnet ur de celler, i hvilka nämnda parasitsvamp utbreder sitt mycelium, sökte jag medelst ett kulturförsök af Cuscuta â ett 1 decimeter langt individ af denna växt afgöra, om möjligen äfven haustorialmyceliet af Cuscuta egde en analog inverkan pä dess anthocyanförande näringsceller. Försöket blef likväl resultatlöst, emedan värdväxten en het sommardag strax vid försökets början räkade att vissna bort. — Rostrup, E. 1. c. p. 207. 2) Wittrock, V. B. 1. c. p. 12. 8) Wittrock, V. B. 1. c. p. 14. 63 tid af fjorton dagar, som mitt med denna växt anställda kulturförsök varade, med sina submersa skott visade si g vara en god näringsväxt för Cuscuta , har jag varit i tillfälle att visa i den redan publicerade delen af föreliggande un- dersökningar '). Säkerligen skulle kulturförsök à luftskot- ten af Myriophyllum pr oser pin acoides ledt till goda résultat. Det torde vara en vansklig sak att pâ basis af det här meddelade försöksmaterialet, som med hänsyn till âtskilliga anförda fall knappast kan sägas utgöra annat än en utgängs- punkt för vidare forskningar, soka gifva en sammanfattande behandling af frâgan om vissa växtformers skyddsmedel mot Cuscuta- parasitism. Det framgär likväl med full klar- het ur den redogörelse, jag ofvan lemnat, att fiera, i väx- ternas organisation grundade egendomligheter äro att taga i anspräk som skyddsinrättningar i nämnda hänseende. För att kasta en Orienterande äterblick öfver de résul- tat, som erhâllits vid mina olika försöksserier, mä först fram- hällas, att den äterverkan, som värdplantan utöfvar pâ pa- rasiterande Cuscuta- individ, yttrar sig under graduellt olika former. Säsom allmänna symptom, karakteriserande Cus- cuta-vege tationer â växter, hvilka äro föga eller alls icke lämpade som värdplantor, hafva städse framträdt en mer eller mindre riklig klorofyllproduktion samt en starkare eller svagare hämning af tillväxten. I nägra fall, der nämn- da patologiska förändringar blott antydningsvis gjorde sig gällande, ledde likväl Symbiosen till relativt god utveckling at parasiten, hvilken nädde riklig blomning och fruktsätt- ning, i andra fall tydde den särdeles kraftiga grönfärgning- en af parasitens skott, förbunden med ytterligt retarderad tillväxt och höggradig hämning af blombildningen, pâ en betydande svârighet hos parasiten att acklimatisera sig â värdplantan i frâga, och slutligen i nâgra fâ fall visade den totala kollabescensen af parasiten, att ett värdskap af ifrâ- l) Gertz, O. 1. c. pp. 131, 132. 64 gavarande växter äfventyrade det parasiterande individets existens. Det fär emellertid med hänsyn tili sistnämnda punkt icke lemnas oanmärkt, att vid mina försök mvcket sällan det fall farms realiseradt, att värdplantans äterverkan pä parasiten ledde tili dennas förintande, utan att Cuscuta fastmera, förutsatt att den lyckats uppnâ en mer eller mindre intim kontakt med värdväxtens vattenledande system, länge frestade en tynande tillvaro. I hufvudsak var nämnda för- hällande att tillskrifva trenne anmär kningsvärda egendom- ligheter, som äro för Cuscutas organisation utmärkande, nemligen sjelf digestion af de basala skottdelarna, förmäga att till en viss grad säsom fakultativt autotrof växt genom fotosyntetisk verksamhet sjelf bereda organisk näring, tack vare en kräftigt stegrad klorofyllproduktion, samt, enligt Mir an de1), impermeabilitet af haustorialcellerna för vissa giftiga substanser. Denna senare egenskap fär likväl ännu betraktas säsom hypotetisk, emedan Mir an des undersök- ningar i denna punkt icke äro füllt bevisande. Med hänsyn tili qvaliteten af de medel, som af olika växter tagas i ansprâk som skydd mot Cuscuta- parasitism, 1) Mir an de, M. 1. c. pp. 106, ff. — Att Cuscuta, i likhet med Vis cum album, eger en utpräglad valförmaga med hänsyn tili iipptagandet af värdväxtens näringsämnen och sälunda äfven i andra afseenden är tili en icke ringa grad oafhängig af sin värdväxt, framgâr af analyser, som vi ega öfver den kemiska samman- sättningen (framför allt beträffande vatten- och askhalt) af parasi- tens och värdväxtens kropp. Denna fräga har särskildt undersökts af Knop, Zöbl och König. — Czapek. F. 1. c. Zweiter Band, p. 814. — Koch, L. 1. c. p. 121. Att äfven vid kultur â giftväxter saftutbyte försiggar mellan värdplantan och parasiten, derom künde jag i de fall, der nämnda fräga undersöktes, öfvertyga mig medelst den bekanta Bokorny’ska metoden. Skott af Solanum, Atropa och Papaver afskuros och nedsattes i en stärkt utspädd lösning af jern vitriol (1 : 1000). I samma män som denna vätska genom transpirationen uppsögs i dessa växters väfnader, gick den öfver äfven fill de pa- rasiterande Cuscuta- skotten, hvilket tydligt visades af den bläfärg- ning, som efter skottdelarnas uttvättning inträdde Saväl â värd- plantan som â parasiten vid behandling med ferricyankaliumlösning. — Bokorny, Th. Ueber den Nachweis des Transpirationsstromes in den Pflanzen. (Berichte der deutschen botanischen Gesell- schaft. Band IX. Berlin 1891. p. 2.) 65 och som i viss män förläna dessa former en naturlig immunitet i nämnda hänseende, har ur redogörelsen för resp. kulturförsök, hvilka blifvit sä fullständigt genomförda, att definitiva slutsatser kunnat af desamma dragas, tydligt framgätt, att dessa äro af synnerligen heterogen natur. Ett rent mekaniskt moment gjorde sig gällande hos grenarna af Quer eus, bladen af Picea och Pinus, mähända äfven hos inflorescensaxeln af Digitalis . der sklerenkymatiskt byggda celler öch i öfrigt element med kräftig membranförtjock- ning visade sig utöfva ett hämmande inflytande pä hausto- riernas penetration af värdväxternas väfnader 1). Den stora betydelsen af en högre aciditetsgrad hos värdplantan, hvil- ken särskildt studerats â undersökta former af Begonia och Oxalis, künde äterföras tili ett inflytande af väteionens ut- präglade giftighet. Mjölksaft ( Euphorbia och mähända äf- ven Papaver ), alkaloider {Datura, sannolikt äfven Hyoscy- amus) eller i öfrigt substanser med giftiga egenskaper ( Tro - paeolum, Cleome) äro pä samma sätt att tillskrifva en ana- log, profylaktisk funktion 2). Ett inflytande af eteriska oljor fanns speciellt i försöket med Elsholzia, der resultatet ut- föll i öfverensstämmelse med mera direkt anställda försök öfver eteriska oljexhalationers specifika giftverkan 3). Särskild uppmärksamhet förtjenar i detta hänse- ende en punkt, pä hvilken jag redan hänvisat i samband med redogörelsen för Papaver-lövsö^n, nemligen den icke ringa betydelse, som tillkommer äldern och vitalitetsgra- den hos Cuscuta- individ, när det gäller anpassning för parasitism ä olämpliga värdplantor. För en slutgiltig be- 1) Jemför pp. 53, 54, 60, 61 i denna uppsats. 2) »De nombreuses Composées lactescentes, Euphorbiacées, Papavéracées, Ombellifères et Renonculacées sont . . . peu ou pas hospitalières.» — Mirande, M. 1. c. p. 119.- — Jemför Wittrock, V. B. 1. c- p. 15: »Solanacéer falla i allmänhet ej C. europaea i smaken. . . . Pâ mjölksaftsförande växter är hon sällsynt. . .» 3) I literaturhänvisningen â p. 18 i denna uppsats ha af för- biseende icke anförts Dettos experimentella undersökningar öfver eteriska oljors toxicitet. — Det to, C. Ueber die Bedeutung der ätherischen Oele bei Xerophyten. (Flora oder allgemeine botani- sche Zeitung. 92. Band. Marburg 1903. p. 177.) pp. 170—173. Bot. Not. 1911. 5 66 handling af frâgan om de biologiska skyddsmedlens effek- tivitet i här berörda hänseende kräfvas derför iakttagelser â Cuscuta- kulturer, som uppdragits ur füllt utvecklade oeh kräftigt vegeterande moderkulturer x). Ânnu en andra punkt mà här antydningsvis Anna omnämnande. Vid meddelandet af försöken har jag redan vid fiera tillfällen hänvisat pâ det faktum, att äfven i flertalet sädana fall, der värdplantans skadlighet gjort sig i sä hög grad gällande, att Cuscuta- skottens tillväxt totalt inställts, blombildning visar sig inträda, merendels genom accesso- risk skottbildning. Uppenbarligen har här genom det pa- tologiska tillständ, hvari Cuscuta-väx ten blifvit försatt, ut- lösts en starkare reproduktiv verksamhet pâ bekostnad af den rent vegetativa, Biologiskt sedt, innebär detta förhäl- lande, att det parasiterande Cuscuta- individet söker med uppbjudande af sina sista krafter nä tili Produktion af frön, för att pâ detta sätt konservera arten, när existensen af individet sjelft äfventyras genom värdplantans inverkan pâ detsamma. Jag kan icke sluta redogörelsen för dessa i biologiskt hänseende betydelsefulla kulturförsök utan att gifva uttryck ät mitt beklagande, att denna icke baserats pâ ett mera vidsträckt undersökningsmaterial samt i större Skala ge- nomförda odlingsförsök. I den Ursprungligen skisserade planen för mina undersökningar öfver här berörda frägor ingick äfven att experimentellt studera den inverkan, som *) För att Cuscuta skall omslingra en i dess närhet befint- lig växt och i denna insända sina haustorier är, som bekant, qva- liteten af det som stöd tjenande materialet utan ringaste inflytande. Betecknande för Hildebrands uppfattning af denna fräga är föl- jande naiva resonnement: »Ob die Büsche von Lamium macula- turn , welche von der Cuscuta lupuliformis stark befallen wurden, von dieser für Brennnesseln gehalten wurden, können die Anhän- ger der Mimicry näher untersuchen; vielleicht werden sie sagen, dass ebenso, wie auf der einen Seite das Lamium maculatum die Ähnlichkeit mit Urtica dioica als ein Schutzmittel angenom- men habe, auf der anderen Seite die Cuscuta lupuliformis das La- mium maculatum wegen dessen Ähnlichkeit mit Urtica dioica ansaugte.»!! — Hildebrand, F. 1. c. p. 94. Cuscuta künde röna vid parasitism â exem pelvis Aethnsa Cynapium, Eucalyptus, Anemone nemorosa, Galt ha, Trollius, Erythroxylon Coca , Laportea, Juncus, Cladium , Typha, Aco- rus Calamus, Potamogeton, mossor (. Mnium , Dicvanum, Polytrichum och Jungermannia), lafvar (Cladonia- formerj och vissa hymenomyceter. Tyvärr künde planen icke i denna omfattning fullföljas. Säkerligen komma emellertid förnyade undersökningar öfver föreliggande tema att brin- ga i dagen mänga intressanta fakta med hänsyn tili förhällan- det mellan Cuscuta och dess värdväxter och icke minst med afseende pä de speciella kraf, som nämnda parasit ställer pä sin värdplanta. Vid redogörelsen för vissa ofvan beskrifna kultur- försök har jag redan varit i tillfälle att fästa uppmärksam- heten pä det intressanta faktum, att äfven en âterverkan af Cuscuta kan göra sig gällande â nâgra af de växtformer, hvilka fungera som parasitens värdplantor. Att en dylik âterverkan stundom tager sig uttryck i uppkomsten af lo- kala, exkrescensartade hypertrofier, som i nâgra fall kanske äro rent af att ställa i parallelitet med de af en annan fa- nerogam parasit. af Loranthus europaeus L. â dess värd- växt Quercus* 1 * * *), framkallade fytocecidier, synes först hafva iakttagits af Schacht5). Nämnde forskare anför nemligen, *) Se Hartig, R. 1. c. p. 22, fig. 7. — Sorauer, P. (Lin- dau, G. & Reh, L.) Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Dritte Auflage. Zweiter Band. Berlin 1908. pp. 496. ff. — Küster, E. Die Gallen der Pflanzen. Ein Lehrbuch für Botaniker und Ento- mologen. Leipzig 1911. pp. 60, 61. 2) Schacht, H. Beiträge zur Anatomie und Physiologie der Gewächse. Berlin 1854. p. 169. — Se äfven Goebel, K. Verglei- chende Entwicklungsgeschichte der Pflanzenorgane. (Schenk’s Handbuch der Botanik. Dritter Band. Erste Hälfte. Breslau 1884. p. 99.) p. 374. I det anförda arbetet omnämner Schacht (p. 168), att Cus- cuta verrucosa ej sällan slingrar kring sina egna delar och sänder in i dessa sina haustorier, hvilken uppgift jag här vill meddela sa- som komplettering tili de literaturhänvisningar, som jag med hän- syn tili denna punkt lemnat i föreliggande afhandlings första del, p. 77, anm. 1. Att Spisar hos C- Gronovii iakttagit samma för- 68 att hos mycket saftiga växter icke sällan uppstâ knölformiga ansvällningar af barken, när denna genomtränges af para- sitens näringsupptagande system, och nämner säsom exempel härpä förhällandet hos vissa Malva-artade. växter (Hibiscus) samt hos Solanum- arter. Vidare uppgifter öfver detta tema möta först hos Mir an de, som beskrifvit ätskilligafall, der dylikacecidiebild- ningar blifvit iakttagna1). Sälunda medför en parasitisk installation af Cuscutajaponica pä bladskaft af Pelargonium zonale samt à unga skottaxlar af Impatiens och Cytisus Laburnum väfnadsproliferationer, utgörande spolformiga ansvällningar eller ensidiga, i spiral orienterade förtjock- ningslister (Impatiens i nägra fall samt Cytisus) â de Ställen, der haustorierna utbreda sig. Ehuru mera sällan, träffas sädana exkrescenser äfven här och der â Urtica, som angripits af Cuscuta europaea , samt â Trifolium och Medicago under inverkan af C. Gronovii eller C. Epithy- mum. Den anatomiska effekten af haustoriernas inträn- gande i värdväxten yttrar sig enligt M irande hufvudsakli- gen i volymförökning och delning af barkparenkym- cellerna, hos Cytisus derjemte i stark aktivitet af ytperi- dermet, som ger upphof tili talrika fellodermskikt. Den bio- logiska betydelsen af denna barkväfnadens proliferation ser M i r a n d e i en härur resulterande förtjockning af barken, hvar- igenom värdväxten i viss män erhäller ett skydd, ehuru föga effektivt, mot parasitens haustorier, i det att dessa pä sä sätt hafva svàrare att nä kontinuitet med dess kärlknippesystem. Mi ran de iakttog höggradig kloros hos tvenne värd- växter, Deutzia crenata och Pelargonium zonale , vid in- verkan af Cuscuta japonica, en kloros, hvilken visade sig nâ en sâdan intensitet, att de angripna växtdelarne fullstän- digt affärgades och antogo hvit färg. Samma klorotiska hällande, vill jag äfven begagna tillfället att tillägga. — Spisar, K. 1. c. p. 334. b Mir an de, M. 1. c. pp. 44, 45; pi. I, figg. 8 (Pelargonium), 9 — 12 (Impatiens), 20 (Cytisus). 69 fenomen gick till slut äfven öfver till den här parasiterande Cuscuta- Vegetationen, som blef elfenbenshvit tili färgen1). Af mina egna undersökningar har framgàtt, att ifrä- gavarande väfnadshypertrofier ingalunda représentera en allmänt utbredd företeelse, men att likväl för ett antal växtar- ter sadana äro karakteristiska. Vid mina kulturer hafva tyd- liga cecidiebildningar af detta slag anträffats à följande värdväxter: Elsholsia cristata Willd., Impatiens parvißora DC., Bryophyllum calycinum Salisb., Portulaca oleracea L., Solanum nigrum L., Datura Stramonium L. Elsholsia cristata Willd. I ofvan beskrifna kulturförsök har jag omnämnt, att Cusctüa Gronovii under de trenne första veekorna utveck- lades synnerligen frodigt a denna vardplanta och i dess stammar och skott insände kraftiga haustorier, hvilka der bildade haustoriala mycelier med utbredning ända in i märgväfnaden. De patologiska förändringar. som här uppkommo ge- nom parasitens âterverkan pä värdväxten, voro af föga genomgripande natur och yttrade sig i mer eller mindre framträdande, knutformiga ansvällningar af kontaktställena för Cuscuta-slmgornzs haustorier samt i den betydligt ble- kare klorofyllfärgning.som utmärkte dessaansvälldaväfnads- partier. ßortsedt frän sistnämnda reduktion af kloroplast- apparaten, hade den abnormala väfnadsbildningen framgàtt genom en lokaliserad stegring af de perifera cellernas del- ning, hvilken medfört proliferering af ifrägavarande väfnader i säväl periklin som antiklin riktning. Flerestädes hade der- jemte cellernas volym ansenligt ökats utöfver de normala dimensionerna. ') Mirande, M. 1. c. pp. 90; 91. 70 Hos Elsholzia cristata visa normalt utbildade stamled utanför phloëmets väfnadskomplex ett i medeltal 5 à 6 cell- lager mäktigt parenkym, om epidermis härvid medräknas. I stammens hörn är emellertid byggnaden af denna peri- feriska väfnadsmantel icke obetydligt modifierad genom lo- kal utbildning af mäktiga, subepidermala kollenkymknippen, sâ att antalet extraleptomatiska element här finnes stegradt till inemot 15. Pä de Ställen af stammens tunnare, mellan ifrâgava- rande hörn behntliga parti, der Cuscuta- haustorier inträngt, hade motsvarande väfnadskomplex likaledes erfarit en kräf- tig ökning, i det att denna, som normalt har 5 à 6 cella- gers mäktighet, här uppbyggdes af det dubbla antalet celler och derutöfver. Dessa 10 à 12 cellager hade uppkommit ur den normala, 5— 6-skiktade väfnaden genom upprepad delning af dess celler i periklin riktning. Pà grund af att nya cellväggar äfven uppträdt i ett mot detta vinkelrätt plan, sâlunda genom antiklina delningar, hade antalet cel- ler ytterligare ôkats. Pâ tvârsnitt visade sig ifrâgavarande väfnad uppbyggd af tafvelformiga eher mera polygonalt gestaltade celler, bildande periklina, màngen gàng äfven antiklina rader, hvilka i hög grad erinrade om den an- ordning af cellerna, som utmärker peridermbildning.  undersökta tangentialsnitt framgick, att de perifera cellerna vid denna patologiska väfnadsproliferering delat sig i ânnu ett tredje, mot de förra vinkelrätt plan, emedan cel- lerna â dessa snitt bildade tydliga radiera strâk, utstrâlan- de frân den punkt, som representerade stället îôr Cuscuta- haustoriets inträngande. — Äfven radiala längdsnitt gâfvo en tydlig bild af denna abnormt rikliga, lokala celldelning. Frân haustoriet sâsom medelpunkt utgingo i strâlformig anordning cellrader ât alla hâll, med tätt intill hvarandra ställda tvärväggar pâ grund af cellernas upprepade del- ningar. En liknande ökning af väfnadernas mäktighet hade 71 för öfrigt äfven träffat phloëmet, der den var särdeles be- tydlig, samt xylemet. Pä icke fä stallen künde, som nämndt, iakttagas, att barkparenkymcellerna utvecklats utöfver den normala stor- leken, och att deras halt af kloroplaster i allmänhet var stärkt reducerad, under det att en mera framträdande rike- dom pä vatten gjorde sig i cellsaften stärkt gällande. Cellerna vid kontaktstället, hvilka sälunda voro nästan likvärdiga element och frän patologisk-anatomisk synpunkt kunna betecknas som hyperhydriska, hade uppkommit ge- nom den akt af abnorm väfnadsbildning, som Küster kal- lat kataplastisk hyperplasi x). Impatiens parvißora DC.  de Ställen af stam och bladskaft, der den parasite- rande Cuscuta insänder sina sugrötter, uppstä särdeles kraftiga hypertrofier, utgörande spolformiga ansvällningar, hvilka stundom mäta ända tili tredubbla tjockleken af nor- mala stamled, resp. bladskaft. Ifrägavarande hypertrofier härröra af kräftig volymförökning och sträckning i radi- al riktning af de klorofyllfattiga barkparenkymceller, som befinna sig mellan kollenkymväfnaden och kärlknippecy- lindern. En liknande förstoring och ökning lida äfven kärl- knippeelementen . De patologiska förändringarne af värdplantans väf- nadssystem äro äfven här att hänföra tili hyperplasi, men stâ i flertalet fall pä gränsen tili hypertrofi (sensu strictiori). Bvyophyllum calycinum Salisb. I redogörelsen för mina O/scwto-odlingar à Bvyo- phyllum har jag omnämnt, att värdväxtens stamled visa- de kräftig, lokal förtjockning längs en uppätstigande ven- sterspirallinje. som representerade den hypertrofierade an- x) Küster, E. Pathologische Pflanzenanatomie. Jena 1903. pp. 149, ff. 72 satszonen för Cuscuta-sXmgoma.. Vid anatomisk undersök- ning framgick, att ifrägavarande, ensidiga ansvällning kom- mit tili ständ genom förökning af barkparenkymets och det sekundära xylemets mäktighet ä den sida, som stod i kon- takt med Cuscuta- skottet. Mähända var det anförda fallet analogt med de be- kanta, ringformiga ansvällningar, som uppstà vid insnör- ning af skottaxlar, och sälunda framkalladt genom lokal förökning af barktrycket *). Dock förefaller det mera sannolikt, att denna i spiral förlöpande förtjockning fram- gätt som följd af en organisk retning genom haustoriernas inträngande i stammen. För denna senare tydning talar jemförelsen med öfriga af Cuscuta framkallade cecidier. Portulaca oleracea L.  stammen funnos antydningar tili barkhvpertrotier, hvilka, yttrande sig i lokalt förökad tjocklek af densamma, hade uppkommit genom barkparenkymcellernas delning i periklin säväl som antiklin riktning. Solanum mgrum L. Säsom jag redan antydt i inledningen tili denna del af mina undersökningar, äro de lokala hypertrofier, som under Cuscuta- haustoriernas inflytande uppträda â stam och bladskaft, särdeles kraftiga och nâ en sädan utbildning, att de, äfven om här bortses frän de betydande förändringar af den normala Strukturen, som ifrägavarande delar visa icke minst med hänsyn tili cellernas anatomiska differenti- ering, rent deskriptivt kunna med füllt skäl betecknas som fytocecidier.  de inficierade stammarna uppträda dessa $äsom knutiga eller mer eller mindre bullata utväxter, och de utvecklas här sä kräftigt, att epidermis brister sönder pä grund af det växande väfnadstrycket inifrän, hvarefter de periferiska cellerna dö bort och ersättas genom peri- dermbildning frän spetsen af ifrägavarande ansvällningar. ’) Sorauer, P. 1. c. Zweite Auflage. Erster Theil. pp. 623, ff. 73 I ett normalt Solanum- skott är stammens väfnads- anordning följande: 1) epidermis, 2) ett enskiktadt, assimi- lerande hypoderma med rikligt innehâll af kloroplaster och merendels anthocyanförande cellsaft1), 3) ett 2 à 3 cellager mäktigt hörnkollenkym, 4) tvenne lager stora, hyalina bark- parenkymceller med innehâll af kloroplaster och oftast stärkelsekor n, 5) ett enkelt lager hârdbastceller, hvilka merendels icke bilda en kontinuerlig hâlcylinder, utan upp- träda mer eller mindre isoleradt sâsom mekaniska idioblas- ter ; innanför denna cellrad vidtager omedelbart 6) phloëmet. De patologiska förändringarna af väfnadsstrukturen härröra frân en lokal förstoring af vissa celler, ofta ätföljd af här uppkommande nya, i periklin riktning apponerade cellväggar. Denna hypertrofiering af cellväfnaden kan taga sin utgângspunkt frân olika cellager i stammen. Följande fall äro härvid att särskilja. a) Hypertrofieringsprocessen börjar perifert som en *) Normalt förekommer anthocyan hos Solanum nigrum mer eller mindre rikligt, lokaliseradt i stammens subepidermala, kloro- plastförande cellskikt. Detta pigment, hvilket har blä färg, finnes icke sällan i nyssnämnda celler sa ymnigt förhanden, att det ut- kristalliserar i stora, prismatiska och i ändarne merendels pyrami- dalt tillspetsade solitärer, hvilka i vissa fall pä grund af tvilling- bildning uppträda sâsom korsliknande aggregater. Af icke minst intresse är en iakttagelse, som kan göras vid denna anthocyans utkristallisering, att nemligen färgämnet dervid totalt försvinner ur cellsaften och öfvergär i fast form, utan att nâgon pävisbar rest af detsamma blir qvar som lösning i cellsaften. Städse befinnas nemligen de utskilda anthocyankristallerna ligga i fullkomligt ofär- gad moderlut. Pä analogt sätt finnes anthocyan lokaliseradt i staminterno- dierna af Solanum tuberosum, der det är bundet vid den subepi- dermala cellraden. Anthocyankristaller har jag hos denna växt icke iakttagit. Enligt en äldre, af N o b b e lemnad uppgift synas dock anthocyankroppar kunna uppträda äfven hos denna Sola- www-art, ehuru icke sâsom kristallen Nobb e beskrifver nemligen röda färgkulor eller färgdroppar, som han iakttagit hos rödskaliga potatissorter. — Nobbe, Fr. lieber den Zusammenhang der oberirdischen und unterirdischen Stengelorgane bei Knollenge- wächsen. (Die landwirthschaftlichen Versuchs-Stationen. Vierter Band. Dresden 1862. p. 89.) pp. 96, 97. Beträffande anthocyankroppar hos andra Solanum- arter se literaturhänvisningarna i mitt tidigare utgifna arbete: Gertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. p. XL. 74 blàsformig uppdrifning af epidermiscellerna, hvilka strâcka sig pâ längden och blifva palissadlika med konisk eller halfsferisk begränsning af spetsarne, hvarjemte dessa celler ofta delà sig pà tvären genom i tangential riktning an- satta cellvâggar. Likaledes strâcka sig hypodermats celler palissadformigt och blifva rikligt vattenförande, medan de- ras hait pâ kloroplaster lider stark reduktion och det i ifrà- gavarande celler merendels förekommande anthocyan full- ständigt försvinner. Äfven i detta hypoderma inträder ofta en patologisk proliferering af cellerna genom tangential delning af desamma. De pâ detta satt uppkomna, hypertrofierade cellerna växa ut tili stora, hyalina vattenväfnadsceller med palissad- cellers form. b) En dylik bildning af kräftigt hyperhydrisk väfnad tager ej sällan sin utgângspunkt djupare in i stammen, sâ- som i assimilationsväfnaden innanför kollenkymet (lagret 4 i ofvan anförda öfversigt). Cellerna undergâ här samma förändringar som i nyss beskrifna fall, blifva höga och pa- lissadlika samt rikligt vattenförande, hvaremot deras kloro- fyllhalt reduceras. Derjemte uppträda i dessa celler tvâr- delningar, ofta upprepade gânger. Pà grund af den stärkt ökade mäktighet, som väfnaden härvid när, skjutes kollen- kymet jemte utanför detta befintliga väfnadskomplex utät, och genom en i samma riktning vidare fortskridande ut- veckling uppstâ länga, radiala rader af celler, som äro klo- rofyllfria, tunnväggiga och vattenförande samt i vissa hän- seenden erinra om cellförbanden vid börjande peridermbild- ning. Epidermis är i detta fall ej sällan flerskiktad pâ grund af tangentiala delningar, men trader snart ur funk- tion och ersättes genom periderm af subepidermalt Ursprung. c) Ett tredje fall représenter ar en väfnadshvpertrofie- ring, utgàngen frân celler pâ gränsen intill phloëmet eller belägna inuti denna väfnad. I hög grad anmärkningsvär- da äro härvid de omvandlingar, som härdbastcellerna undergâ i kontaktzonen tili phloëmet. Dessa utbildas nem- 75 ligen till stenceller (brachysklereider) med betydande vex- ling i storlek och form. Vid jemförelse med normala härdbastceller framträder särskildt dessa stencellers högst betydande, icke sällan kolossala bredd, hvilken öfverstiger de ordinära härdbastcellernas bredd-dimensioner ända till 10 à 15 gänger, lineärt beräknadt. Cellväggarna, som hafva abnormt ökad tjocklek, visa en tydligt framträdande, fin, koncentrisk skiktning, afbruten af tätt ställda, enkla porer. Genom plasmolysförsök künde pàvisas, att alla dessa skle- reider förde som innehàll lefvande protoplasma. Deras of- van antydda, högst vexlande och ofta oregelbundna form framträdde särdeles tydligt à tvärsnitt, der ifrägavarande element visade polygonal, qvadratisk eher triangulär, mera sällan cirkulär begränsning.  längdsnitt genom stammen te sig de normala härd- bastcellerna sàsom länga, prosenkymatiska och med de till- spetsade ändarne i hvarandra inkilade element utan tydligt pävisbara porer. Vid undersökning i samma plan befinnas deremot sklereiderna vara mera isodiametriska och verk- ligt parenkymatiska celler samt derjemte, säsom ofvan nämnts, försedda med stärkt förtjockade, af porer rikligt genomsatta väggar. Huruvida dessa brachysklereider uppkommit genom direkt ombildning ur härdbastmoderceller eher framgätt ur sädana först efter skedd tvärdelning af desamma, är en frâga, som mitt undersökningsmaterial icke medger att bestämdt besvara. Det mä likväl icke lemnas oanmärkt, att jag hvar- ken iakttagit septerade härdbastceller, â andra sidan ej hel- ler pâ nägot Ställe funnit sklereiderna ligga i tydliga längd- rader, hvilketborde väntas vara fallet, om en tvärdelning af mo- dercellen skett, hvadan sklereiderna med all sannolikhet torde hafva direkt uppkommit ur anlag tili vanliga härdbastceller. De cecidiösa stamdeformationerna hos Solanum nig- rum visade äfven i rent näringsfysiologiskt hänseende an- märkningsvärda egendomligheter. Sälunda künde i fiera fall iakttagas en abnorm anthocyanproduktion. Säsom jag 76 ofvan framhâllit, medför Cuscuta- haustoriernas inträngande, att à ifrâgavarande Ställe det normalt i stammens subepi- dermala cellskikt befintliga anthocyan fullständigt försvin- ner. Sekundärt inträder emellertid s}Tnnerligen ofta en bildning af detta pigment i parenkymceller, hvilka sä- som slidor omgifva sklereiderna, liksom äfven i parenky- matiska celler, som äro belägna omedelbart utanför phlo- ernets cellkomplexer. Nâgon gäng uppträda anthocyan- idioblaster äfven längre in i stammen, säsom vid hyper- trofiering af phloëmet. Dylika fall af anthocyanceller, kransformigt omgifvande härdbastceller eller sklereider, äro mig tidigare bekanta frän mina anthocyanundersök- ningar. Särskildt förtjena att nämnas stammar af Urtica urens L. 1) och bladskaft af Heracleum pubescens Bieb., der jag pâ fiera Ställen iakttagit anthocyanförande parenkym- slidor kring idioblastiska härdbastceller. Här berörda för- hâllande torde stä i samband med det sedan länge bekanta faktum, att stärkelsekorn allmänt f örekomm a i kärlknippe- slidorna, sâlunda i celler, som omedelbart omgifva härdbast- elementen. Enligt Franks, Heines 2), Fischers 3 * * * * 8) och andra forskares uppfattning hafva vi att betrakta denna stärkeise som öfverblifvet depositum af plastiskt material, hvilket icke i sin helhet förbrukats för bildning af de tjocka cell- membranerna. I betraktande af det nära samband, som synes vara rädande mellan kolhydrat- och anthocyanpro- duktion, förefaller det icke osannolikt, att äfven här, vid bildningen af sklereider och härdbastceller i Solanum- stam- J) Gertz, O. 1. c. pp. 111, 112. 2) Heine, H. Ueber die physiologische Function der Stär- kescheide. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band III. Berlin 1885. p. 189.) — » muss.... die in der Stärkescheide befindliche Stärke als ein Vorrathsmaterial, ein Re- servestoff angesehen werden, mit der Bestimmung, den ihnen be- nachbarten, in jugendlichen Zustande sehr dünnwandigen Bastzel- len das Material für deren nachträgliche oft ganz bedeutende Wand verdickung zu liefern.» pp. 192, 193. 8) Fischer, H. Über Stärke und Inulin. (Beihefte zum Botanischen Centralblatt. Band XII. Jena 1902. p. 226.) p. 239. 77 mens lokal a hypertrofier, plastiska substanser blifvit öfver i form af kolhydrater, oeh att dessa här kondenserats med garfämneartade föreningar under syntetisering af an- thocyan *). Att äfven garfämne utgör en substans, som kan uppträda i slutna cellmantlar, omgifvande hàrdbastceller och sklereider, âr bekant genom Gauchers’) och andra forskares undersökningar. Datura Stramonium L. Forhâllandena lâgo här i det stora hela pà samma satt som i Solanum nigrum- kulturerna. Pà grund af värd- växtens utpräglade giftighet afstannade dock, som jag redan omnämnt i det föregäende, Cuscuta- skottens tillväxt, sedan de gjort 1 à 2 vindningar kring Datura- stammen, och icke ens om dessa â Datura fixerade försöksskott förblefvo i kontinuitet med moderkulturen, voro de mäktiga nàgon vidare utveckling. Fràn moderplantan afskurna Cuscuta- skott künde ändock nära tre veckor hâlla sig i tynande till- stànd vid lif à Datura. Det framgick vid undersökning af tvärsnitt genom inficierade delar af Daturas stam, att Cus- cuta-haustorier trängt ända in till innerbarken, der de emel- lertid synbarligen förgiftats, emedan haustorierna i sin hel- het eller ätminstone i de perifera väfnadsskikten voro brun- färgade och desorganiserade. Nàgon anslutning till värd- plantans kärlknippen künde jag icke pà nägot stalle iakt- taga, ej heller hade i haustorierna trakeidsträngar utbildats. Förhällandet öfverensstämde sàledes med de erfarenheter, som jag gjort exempelvis à mina Begonia- kulturer. De i värdväxtens stam inträngda haustorierna hade genom sin irritation framkallat särdeles kraftiga hypertro- fier, hvilka uppträdde säsom stora, knutiga utväxter ä de 1) Se Gertz, O. Nägra iakttagelser öfver anthocyanbildning i blad vid sockerkultur. (Arkiv för botanik. Band 11. N:o 6. Uppsala & Stockholm 1912.) 2) Gaucher, L. Recherches anatomiques sur les Euphorbia- cées. (Annales des sciences naturelles. Huitième série. Botanique. Tome XV. Paris 1902. p. 161.) p. 211, figg. 36, 37. 78 Ställen, der ifràgavarande haustorier borrat sig in. Liksom hos Solanum nigrum hade dessa framgätt genom cellsträck- ning och -delning, här emellertid städse lokaliserad tili innerbarken. Ett tvärsnitt genom en normal Datura- stam visar utanför kärlknippecy lindern samma väfnadsanordning som hos Solanum nigrum. Innanför 1) epidermis befinner sig 2) ett subepidermalt kollenkym af omkring 4 lager celler, hvilka i raden närmast intill epidermis föra rikligt kloro- plaster; derefter vidtager 3) en synnerligen storcellig grund- väfnad af 5—8 cellager, rikligt vattenförande och med ringa innehâll af kloroplaster. Pä gränsen mot kärlknippe- väfnaden uppträder 4) en merendels afbruten rad af härd- bastceller. De patologiska väfnadsförändringarne utgingo â alla de stallen, som jag undersökt, frän grundväfnaden innan- för kollenkymet, derigenom att här inträdde en upprepad bildning af tätt intill hvarandra ställda, periklina cellväggar. De celler, som pà detta sätt uppkommit, växte ut tili syn- nerligen stora, oregelbundet gestaltade och i radiala rader orienterade element, bland hvilka fiera, anmärkningsvärdt nog, utvecklades tili brachysklereider, inströdda i grund- massan af ymnigt saftförande celler. Här i detta fall kün- de jag tydligt afgöra, att ifràgavarande stenceller icke upp- kommit ur anlag tili härdbastceller, emedan innanför dessa sklereider städse förefunnos normalt utbildade härdbastcel- ler. Sàsom utmärkande för brachysklereiderna mä anföras deras oregelbundna, i hög grad vexlande gestaltning, deras kräftigt förtjockade, tydligt skiktade cellväggar, den rikliga förekomsten af stora, enkla, ofta snedställda porer samt deras synnerligen betydande storlek, som i bredd-dimensi- onen var inemot det dubbla af de i Solanums hypertrofi- erade stamdelar befintliga sklereidernas. Anförda väfnadsanomali förefanns blott i den ome- delbara närheten af kontakten med inträngda Cuscuta-Yi?co- storier. Rundt omkring dessa Ställen voro barkparenkym- 79 cellerna betydligt sträckta i längdriktningen (vinkelrätt mot epidermis), sâ att de antagit formen af palissadceller med längdaxeln riktad emot det inträngda haustoriet, som med sin spets representerade det centrum, dit alla dylika, palissadliknande barkparenkymceller konvergerade. Den rikliga utbildningen af abnormt stora, hyperhyd- riska barkparenkymceller ledde till slut dithän, att heia väfnadskomplexen utanför ifràgavarande celler (epidermis jemte kollenkym) brast sonder pä grund af det växande väf- nadstrycket inifran, förtorkade och icke sällan afstöttes, hvar- igenom stora, djupa remnor i värdplantans stam uppkommo. Säsom mera väsentliga punkter, som framgàtt ur ofvanstäende redogörelse, ma följande framhàllas. De af Cuscuta- haustorierna angripna Organen hafva hos anförda växtformer lidit en qvantitativ och i flertalet fall äfven qvalitativ förändring. Det senare gäller framför allt Sola- num nigrum och Datura Stramonium, ehuru äfven hos Elsholzia cristata den anomala väfnadsbilden är i nägon män att äterföra tili en förändring af väfnadernas natur. Af nära nog uteslutande qvantitativ art äro de undersökta förändringarne hos Impatiens parviflora, Bryophyllum ca- lycinum och Portulaca oleracea. I allmänhet synas här föreligga säväl hämningsbildnin- gar som meta- och hyperplasmer. I stället för ett mera diffe- rentieradt parenkym har trädt en nästan homogen cellväfnad, bildad af ofta abnormt stora celler, som uppkommit genom for- cerad sträckningstillväxt, hvilken orsakligt sammanhänger med det höga turgortrycket och ifràgavarande cellers stora vattenrikedom. Dessa förändringar, hvilka städse voro för- bundna med hämmad klorofyllproduktion, utgöra de för hypertrofi i egentlig mening karakteristiska egendomlighe- terna. Utan tydlig gräns gär denna abnorma väfnadsbild öfver i den, som utmärker kataplastisk hyperplasi, i det att cellerna i flertalet fall erfara, under inflytande af den steg- rade volymökningen, en tendens tili lifligare celldelning, 80 hvarigenom deras antal förökas. En heit ny, af de abnor- ma förhällandena inducerad väfnadsdifferentiering möter egentligen blott hos Solanum och Datura , der vissa element utbildats till stenceller (sklereider), hvilka icke ingâ sàsom anatomiska enheter i de normala organens sammansättning. Sist anförda moment tyder i viss mân pâ en ansats till pro- soplastisk hyperplasi eller det fall af abnorm väfnadsdiffe- rentiering, som i mera extrem form föreligger i de egent- liga cecidierna. Närmast äro de omnämnda väfnadsförändringarna att parallellisera med intumescens- och kallusartade pro- liferationer, hvilka som bekant utgöra massor af homogent parenkvm, der det likväl icke sällan kommer tili lokal bild- ning af mer eller mindre tjockväggiga sklereider. Det torde vara en vansklig sak att söka afgöra, huru de abnorma väfnadsbildningarna här äro kausalt att förklara. Den nästan fullständigt upphäfda differen tierin gen, kloro- plastreduktionen m. m. representerar mähända ett fall af hämningsbildning. som kommit tili ständ genom den nä- ringssugande parasitens inflytande. Dock utgöra andra drag, sâsom kraftigare sträckningstillväxt och lifligare cell- delning jemte bildningen af tjockväggiga sklereider ett moment, som talar för en frän parasiten härrörande tillväxt- och utvecklingsfrämjande induktion. För besva- rande af dessa sväfvande frägor kräfvas emellertid vidare studier i rent utvecklingsmekanisk riktning i). (Forts.) *) Se för öfrigt med afseënde pâ här uttalade uppfatt- ning litteraturen hos Küster, E. 1. c. pp. 74, 91, ff. m. fl. Ställen. — Küster, E. Aufgaben und Ergebnisse der entwicklungs- mechanischen Pflanzenanatomie. (Progressus rei botanicae. Zwei- ter Band. Jena 1908. p. 455.) pp. 529, 537 m. fl. Ställen. En punkt, der framtida forskningar hafva att sätta in, berör den ännu öppna frâgan om särkorkbildningens uteblifvande kring de fysiologiska sär, som Cuscuta- haustorierna frambringa, när de genomtränga värdväxtens kropp. Enligt Küster har man förmod- ligen här att räkna med en verkan af särskilda substanser, hvilka vid haustoriernas inträngande förhindra bildningen af sarkork. — Mass art, J. La cicatrisation chez les végétaux. (Mémoires cou- ronnés par l’Académie de Belgique. Tome LVII. Bruxelles 1898. N:o 1.) p. 29. — Küster, E. 1. c. pp. 540, 541. 81 Om de skandinaviska formerna af Scirpus cæspitosus. Af Edw. Broddesson. Ar 1897 blef den Linnéanska arten Scirpus cæspitosus af den österrikiske botanisten E. Palla uppdelad i tvänne typer. Meddelandet härom lämnades i Berichte der deut- schen botanischen Gesellschaft, Band XV, dar dessa typer eskrefvos och efter ett af hvarderas viktigaste utbrednings- omräden benämndes Trichophorum austriacum och Tricho - phorum germanicum samt framställdes säsom skilda arter, i det de befunnos ganska väl karaktäriserade i morfologiskt, anatomiskt och geografiskt hänseende. I Neuman- Ahlfvengrens Sveriges flora omnämnes i förbigäende den omtalade uppdelningen, hvarvid emellertid de af Palla anförda karaktärerna betecknas säsom föga konstanta hos oss. Palla uppgaf bl. a. Skandinaviska läglandet säsom hörande tili omrädet för Trichophorum germanicum. För att fä utrönt, om icke tili äfventyrs bägge typerna vore till- finnandes i värt land, företog jag för atskilliga är sedan pä uppmaning af Professor Murbeck en undersökning af det a Lunds universitets botaniska institution befintliga herba- riematerialet af Scirpus cæspitosus. Granskningen, som gaf positivt résultat, utsträcktes därefter tili materialet â Riksmuseet i Stockholm samt museerna i Uppsala, Köpen- hamn och Kristania, hvarvid konstaterades, att bägge ty- perna ej blott förekomma i Skandinavien utan där äga skilda utbredningsomräden. En karta upprättades öfver dessa, och för den nya upplagan af Blytts norska flora, ut- gifven af Ove Dahl, lämnade jag uppgifter angäende typer- nas utbredning i Norge, men af ätskilliga omständigheter blefvo mina iakttagelser i öfrigt icke publicerade. En no- Bot. Not. 1912. 6 82 tis af E. Haglund i Svensk Botanisk Tidskrift, Bd 5 Haft 4, har emellertid föranledt mig att här framlägga desamma. For lämnad hjälp ber jag harmed att vördsamt fâ tacka herrar Professor S. Murbeck och Professor C. F. O. Nordstedt. Dessutom hembär jag mitt tack ät museichefer- na i Stockholm, Uppsala, Köpenhamn och Kristiania samt ät herrar Lektor Fr. Ahlfvengren, Disponent J. E. Palmér och Kandidat Sten Svensson, som beredvilligt ställt sina herbarieexemplar tili mitt förfogande. Kollektivarten Scirpus cæspitosus har enligt Ascher- son & Graebner, Synopsis der Mitteleuropäischen Flora, följande geografiska utbredning: Norra och västra Europa, i sydväst tili norra Portugal; Corsica; Italien; Bulgarien; Himalaja; Grönland; Nordamerika; Jamaika. Pä de nord- ligare breddgraderna förekommer den alltifrän fjällen ned tili hafskustens omedelbara närhet, Enligt Ascherson & Graebner’s arbete samt Pal- la’s beskrifning förete de tvä ifrägavarande typerna, hvilka af Ascherson & Graebner uppfattas säsom »Rassen», och som äfven jag funnit lämpligast böra betecknas säsom un- derarter, följande distinktiva karaktärer: Scirpus cæspitosus subsp. germanicus (Palla) Strä vanligen kraftigare och högre. Den öfversta sträslidans mynning stärkt snedskuren, sä att dess en a kant ligger ca 3 mm högre än den motsatta; öfre delen af sli- dan och den hinnaktiga kanten, som är tämligen bred samt vanligen lifligt roströdfärgad, ej slutande intill sträet utan mestadels svagt blâsformigt utstàende. Ax i regel tämli- gen stört, rikblommigt. Perigonborst i spetsen tydligt pa- pillösa. Den mellan ett större och ett mindre kärlknippe belägna assimilatoriska barkväfnaden genomdrages i mid- ten utaf ett genom heia sträet förlöpande strängformigt väfnadsparti, uppbygdt af döda celler, liknande märgens. Omkring dessa cellsträk, ibland delvis inom desamma, stun- dom dessutom pä andra Ställen i barken, uppträda rödbru- na eller bruna excretionsceller. I de större kärlknippenas 83 leptom hafva silrören en diameter af 6—6 * 2 ß, hvarigenom de lydligt framträda gentemot de ej füllt hälften sâ vida följecellerna samt cambiformcellerna. Radialdiametern hos ett tvärsnitt af klyfoppningsapparatens andhâlor är ca 6—7 p, utgörande hälften af slutcellernas. Scirpus ccespitosus subsp. ausiriacus (Palla). Strà mestadels spensligare och lägre. Den öfversta strâslidan föga snedskuren, sâ att dess ena kant vanligen blott ligger 1 mm. lägre än den andra; öfre delen af slidan jämte dennas hinnaktiga ganska smala mynningsrand gul- Nâgot schematiserad bild af tvärsnitt genom strâet pâ dess halfva höjd 1. Scripus cæsp. subsp. germanicus (Palla) frân Hop Old mose pâ Själland, 2. Scirpus cæsp. subsp. austriacus (Palla) frân Steidsyrka pâ Gotland, a andhâlor; d grupp af döda celler i bar- ken; ex excretionsceller ; g grön, assimilatorisk barkväfnad; kk kärlknippen. hvit eher gulbrun, sällan rödaktigt brun, slutande ganska tätt intill strâet. Ax i regel mindre, fâblommigt. Perigon- borst blott sällan i spetsen papillösa. De strängformiga, af döda celler bildade väfnadspartien i barken saknas. Lika- ledes saknas excretionsceller. I de större kärlknippenas leptom hafva silrören en diameter af 3 — 31/2 ß och afsticka mindre stärkt gentemot följe- och cambiformcellerna. Ra- dialdiametern hos ett tvärsnitt af klyfoppningsapparatens andhâlor ca 20—26 ß. motsvarande slutcellernas ungefär dubba radialdiameter. Äfven pâ längdsnitt förete andhälorna en frân subsp. germanicus divergerande byggnad. 84 Här nedan lämnar jag nu dels nägra kommentarier tili de förut nämnda författarnes diagnoser, dels en pà mina undersökningar grundad öfversikt â de tvâ ifrâgavarande typernas utbredning inom den Skandinaviska halfön jämte Danmark. Sc. cæsp. subsp. germanicus. Den gröna färgen är hos germanicus mera mörk än hos austriacus. Hos torkade exemplar af den förra öfver- gär den med ären nästan alltid tili en tydligt grägrön färg- ton. Orsaken härtill ligger till stör del i befintligheten af de ofvannämnda excretionscellerna. Den grägröna färgen är mest iögonenfallände hos sädana individ, där dessa cel- ler förekomma mera talrikt. Att den först framträder hos nägra är gammalt torkadt material, förklaras heit enkelt däraf, att excretionscellerna äro i det närmaste färglösa hos friska individ. Trots sin färglöshet stä dock excretionscel- lerna ganska lätt att upptäcka hos friska exemplar, tack vare det frân alla öfriga celler nägot afvikande innehället, som visar bl. a. smä oljedroppsliknande bildningar, hvilka sedan tydligare framträda hos längre tid förvarade, torkade exemplar. Därjämte äro eellerna stärkt svällande och nä- got mera rundade än de omgifvande elementen. Med ären antaga excretionscellerna hos torkade exemplar en allt mörkare nyans, sä att de' tili sist fä den af Palla uppgifna färgen. Hvad beträffar färgen ä den öfversta bladslidans hinn- kant, sä erbjuder den â lefvande material ingen artskiljande karaktär, eftersom den hos bäda typerna dä är gulhvit eller grönhvit. Först ä äldre torkadt material blir hos germani- cus slidmynningens hinnkant mörkfärgad tili följd af smä tättställda, under loup synliga rostbruna fläckar, genomly- sande excretionsceller. De döda eellerna i barkparenchymet växla i mängd hos individ frân skilda lokaler. Pä mänga häll äro de tili1 städes endast i mycket ringa antal. Sädana exemplar har jag sett frân àtskilliga platser, säsom Bö vid Sognfjorden 85 i Norge, Lagklarebäck vid Göteborg, Alingsâs, Tjössö i Bohuslän, Femsjö, Varberg, Marbäck nära Halmstad. Excretionscellernas antal kan likaledes variera. De förekomma mycket sparsamt hos exemplar ïrân Risö i Gö- teborgs skärgärd, Alingsäs, Tjössö, Varberg, Marbäck m. fl. platser. I regel är subsp. germanicus mindre fast i sträet, mera frodig och kräftig samt högväxt. En sädan högväxt form med föga fast strä och stört ax har blifvit urskild säsom var nemorosus (Roth). En annan varietet, filiformis (A. & G.), skulle utmärka sig genom ett tunt, fast stra och ännu en annan, lœteviridis (A. & G.), genom sin lifligt gröna färg. En form med un- gefär lika stört värde som de nâmnda kan ytterligare upp- ställas: pâ vissa lokaler är växten fastän grof och frodig dock tili skillnad frân hufvudformen läg och undersätsig och torde dâ kunna benämnas f. humilis. Sverige. Skäne. Skanör (C. F. H. Thedenius); Fä- gelsäng nära Lund; Simrishamn (O. R. Holmberg); Ârup i Villands härad; Axelvold (A. Pettersson); Kattarp (f. humi- lis) (B. Jönsson); Mellan Vegeholm och Engelholm (Herb. E. Fries,!); Engelholm vid hamnen, d. v. s. Skelderviken (B. Lidforss,!); Blekemäsa, Perstorps s:n (!). Hailand. Breared (f. humilis ) (Bredén,!); Marbäck i Snöstorps s:n (Fr. Ahlfvengren) ; Undars mosse, Steninge s:n (St. Svenson); Skellentorp, Eftra s:n (St. Svenson); Hju- leberg, Mässjön och Borjared i Abilds s:n (St. Svenson); Lagastorp, Askome s:n (St. Svenson,!); Äs m. fl. lokaler i Vessige s:n (St. Svenson); Skrea, fiera lokaler, af Sten Svenson pä ett Ställe funnen pä endast 50 meters afstând frân hafsstranden (St. Svenson, G. A. Ringselle); Falkenberg (St. Svenson); Tröingeberg, Vinbergs s:n (St. Svenson); Stafsinge och Lis mosse i Stafsinge s:n (St. Svenson); Ljung- sjön i Ljungby s:n (St. Svensson.!); Risen och Folkared i Sibbarps s:n (St. Svenson); Skinnarelyngen och Angsjön i Svartsâ s:n (St. Svenson); Gällinge (Fr. Ahlfvengren); Pä 86 en hed nära Träslöfs prâstgârd (A. Goes); Varberg (Herb. E. Fries); Släp (F. Liljeholm); Skärsjön i Tölö s:n (Fr. Ahlfvengren) ; Onsala, fiera lokaler (W. Elliot,!). Smâland. Femsjö (f. humilis)\ Fryeled (C. A. Eurén). Västergötland. Fiera lokaler i Göteborgstrakten säsom Änggardsbergen (J. E. Palmér), Rya skog (E. Hjert- man); Lagklarebäck vid Mölndal, Fässbergs s:n (j. E. Pal- mér); Fässberg (G. ßelfrage); Lundby â Hisingen nära Göteborg (L. Äkerblom); Styrsö (H. Thedenius); Skitnabo, Östra Frölunda s:n (St. Svenson); Djupasjön, Holtsljunga s:n (St. Svenson); Almgsâs (B. Bergström, D. Junggren). Bohuslän. Djupedal, Säfve s:n â Hisingen (J. A. O. Skärman); Risö i Göteborgs skärgärd (J. E. Palmér); Tjössö (A. P. Winslow); Koön (f. lœteviridis ) (H. Thedenius, R. Ru- benson, C. F. O. Nordstedt, J. E. Palmér); Marstrand (C. F. O. Nordstedt); Kristinedal vid Uddevalla (A. Högman); Gäsö (E. Almquist); Grebbestad (E. Th. & H. Fries). Danmark. Själland. Mosse i Hop Old nära Hvalsö (O. Gelert); Everdrup, öster om Nästved. Dessutom upp- gifves subsp. germanicus af O. Möller och C. H. Ostenfeld i Botanisk Tidskrift 1902 för Höjsand vid Nykjöbing, iaktta- gen vid Botanisk Forenings excursion 1899. Fyen. Hoffmansgave (Caroline Rosenberg); därjämte enligt nyss citer ade arbete vid Havrehed i en mosse. Jylland. Mellan Albek och Lyngsaa; Mellan Kaast- rup och Korso; Refs; Nibe; Aalborg; Thorsager, öster om Viborg (J. Christensen)) Haraldslund, norr om Aarhus; Von- sild, söder om Kolding (P. Thaysen); Lustrup, söder om Ribe. Fanö. Mellan Nordby och Sönderho. Læsô. (J. P. Jacobsen). Born holm. Höilvngen; Mellan Rönne och Arnager (Th. Schiotz). Norge. Akershus amt. Greisen, i Kristianias när- het (N. Moe); 87 O En eller fiera fyndorter för Scirpas ccesp. subsp. ger- manicus (Palla). -f- En eller fiera fyndorter för Scirpus ccesp. subsp. au- striacus (Palla). 0 En eller fiera fyndorter för former af Sc. ccesp., hvilka intaga en mellanställning mellan de tvâ nâmnda underarterna. 88 Jarlsberg o. Larviks amt. Frediksværn, söder om Larvik (Blytt); Lister o. Mandais amt. Flekkerö vid stranden, Oddernessogn (f. vivipara.) (R. Fridtz); Kristiansand (S. Mur- beck, Klungeland o. Preus., Th. O. B. N. Krok, A. W. Br.); Stavanger samt. Mosterön (vi d Stavanger?) (Rob. Hn) . S. Bergenhus amt. Mosterhavn (ä Mosterö vid Bömmelö?) (A, Blytt); Bergen (J. Friell, Nissen). N. Bergenhus amt. Sogn: Lervik vid Böfjord (A. Blytt) ; Söndfjord: Bö, annex till Flyllestad vid Eide (A, Blytt). Subsp. germ, har jag dessutom sett frân England, Färöama och Schleswig-Holstein. Af lokalerna i Schleswig- Holstein ha följande blifvit utsatta ä kartan: Ön Als, fiera lokaler; Ön Rom; Klojing. Utbredning — enligt Palla samt A. & G. — utanför den skandinaviska halfön jämte Danmark: Brittiska öarna, tili Skottland i norr; Franska läglandet; Större delen af tyska làglandet och de fiesta tyska Mittelgebirge. Sc. caesp. subsp. austriacus. Heia växten är af en mera lifligt grön färg, som den bibehäller jämförelsevis väl äfven i torkadt tillständ. Detta beror säkerligen mycket pà fränvaron af färgade excre- tionsceller i sträet, som är mera fast an hos föregäende. Öfversta bladslidans hinnkant blir hos gamla torkade exem- plar stundom nägot gul- eller brunfärgad af ljusare excre- tionsceller. Ytterst sällan observeras i barkparenchymet nägon enstaka död cell af det förut nämnda slaget. Hvad perigonborstens utbildning beträffar, som enligt A. & G. skulle vara olikartad, sä tilldelar Palla densamma ej nägon väsentlig, artskiljande betydelse, och detta med rätta. Jag har nämligen funnit papillerna i perigonborstens spets bättre utvecklade hos mänga individ af subsp. austri- acus an hvad i allmänhet är fallet hos subsp. germanicus. I fjälltrakter och pä de nordligaste breddgraderna är den här ifrägavarande typen habituellt stärkt afvikande 89 Iran den föregäende, framför allt genom den ljusgröna fär- gen, det korta sträet och det obetydliga axet. Längre sö- .derut blir den mera storväxt och visar för öfrigt äfven i andra egenskaper ett närmande till subsp. germ. Sverige. Sk âne. ßjörkesäkrasjön, Gustafs s:n (A. Tullberg o. L. Sjödahl); Hörby (C. G. H. Thedenius); Röke (P. Olsson,!). Hal land. Ullared (St. Svenson). Smàland. Pjetteryd (G. Sjöfors); Grimslöf (A. Th. Vifell); Kàrestad vid Äryd (E. Andersson); Lenhofda (F. Hagström); Dummemosse (Hallström); Äkerby, Rogberga s:n , nära Tenhult (K. Johansson); Elgaryds ggärd; Vilstad (B. W. Oséen). Bleking. Ebbenäs nära Kristianopel (C. A. Gossel- in an). Gotland. Stenkyrka: Ringvide myr (K. Johansson); Stenkyrka : Vätlinge myr (K. Johansson). Östergötland. Dagsmossen mellan Omberg och sjön Tâkern (K. Fr. Thedenius); Helveteskärren, 1 mil norr om Motala (H. Magnusson). Västergötland. Boras. (A. Rubenson); Saxarp, Sandhems s:n (C. F. O. Nordstedt); Grude, nära Ljung (A. Roos); Ljur nära Vârgârda (A. Jonsson); Hedetorp. Nag- lums s:n, nära Vänersborg (J. A. Ryde); Vänersborg (Vik- ström); Vid Ymsen mellan Ebbetorp och Säckestad (G. L— d); Färedsmossen. Hassle (N. Sylvén); Hofva (C. Reuterm an); Âlgaràs (B. Lundberg). Daisland. Dalskog (T. Henriksson). Närike. Porla (L. A. Westling); Pä flottmossarna i sjön Stora Villingen (C. Hn.). Uppland. Järläsa, mellan Kvicksätra och Sunnan- sjö (E. V. Ekstrand). f Västmanland. Kopparberg (A. Callmé); Norberg (ex. herb. Theden.); Romstjärnarna i Norbergs s:n (Johansson). Värmland. Ransäter (H. Fröding); Ekshärad (Ero- ding),. 90 Dalarne. Sälje, Floda s:n (O. Olsson); Nedanför Osmundsherget, nordost om Rättvik; Särna (P. Olsson); Heden, Särna s:n; Idre, nedanför Städjan (K. Fr. Thedenius). Gästrikland. Sjötorpet vid Gäfle (Rob. Hn.); Mel- lan Vaktsjön och Främlingshem, söder om Gäfle (Hn) ; Mel- lan Oslättfors och Storsmurstjäm, nordost om Gefle (E- Strömbäck). Helsingland. Loos (R. Hartman); Färila (P. J. Beur- ling o. C. Lagerheim); Kârbole (P. J. Beurling o. C. Lager- heim ); Lassekrog, Färila (K. F. Dusén). Medelpad. Rogstamyren i Torps s:n (C. Reuter man.) An germ anland. Rommeldalen; Ramsele (Fristedt o. C. P. Læstadius). Härjedalen. Kolslätt vid Ljusnan (J. E. Zetterstedt) ; Malmagen. Jämtland. Skurdalen, Storlien (Fr. Ahlfvengren) ; Skalstugan, nära norska gränsen (Hb. Z:dt); Äreskutan-, (Herb. Z:dt); Östersund (M. Elfstrand); Ede, Hammerdat (P. A. Jönsson). Väster botten. Bydeä, Hamptjärn (H. Fahlander); Nederkalix (Fries). Lappland. Asele (P. F. Lundqvist); Lycksele lapp- mark (P. F. Lundquist); Pite Lappmark: Arvidsjaur (Fr. Bn); Lule lappmark: Jockmock.Kvickjoek (N.J. Andersson, A. Dahlberg); Torne lappmark: Jukkasjärvi (Zetterstedt, Fri- stedt o. Björnström, R. Hartman); Kiruna (H. G. Simmons); Nuolja vid Torne träsk (Frödin), Karesuando (Læstadius),. (L. Jovelius). Danmark. Langeland. FlaadlvidTranekjær(Hansen).. Falster. Horreby lyng (H. Rasmusen), pä kartskis- sen af misstag förlagdt tili Langeland. Jylland. Holmegaardsmosen vid Viborg; Himmel- bjerget (Th. Holm). Norge. Aker sh us amt. Grefsen, norr om Kristia- nia (N. Moe) ; Sognsvand, non* om Kristiania (Blytt) ; Bog- stadäsen, nordväst om Kristiania (M. N. Blytt). 9.1 Hedemarken. Trysilfjeld, väster om Trysilelven (O. Nyhuus), Kristians amt. Snertingdalen, väster om Mjösen (O. Nyhuus); Fagernes (E. V. Ekstrand). ßuskerunds amt. Krokskogen.ö.om Tyrifjord(Blytt.) Jarlsberg o. Larviks amt. Kongsberg (M. Boeck). Bratsbergs amt. Lifjeld, Oksla; Skien (Blytt). Jotunheimen. Solasæter (J. Norman). Do vre. H jerkin (Zetterstedt, J. Eriksson»; Kongsvold (Fr. Ahlberg, Fr. Ahlfvengren, A. Vinge). N. Throndhjems amt. Sulstuen (Flb. Zetterstedt). Nordlanden. Solvaagtind, Salten, sydost om Bodö (J. Dyring); Saltdalen, Vigsfjeld, sydost om Bodö (Schlegel o. Arnell); Bodö (Th. M. Fries); Ny Sulitelma (O. R. Holm- berg Narvik (E. P. Vrang); Hindö (K, P. Hägerström). Tromsö amt. Baisfjorden, Akselfjeld (O. Nyhuus); Maalselven, Alapen (O. Nyhuus); Tromsö (O. Nyhuus, Nis- sen); Flöjfjeldet (Th. M. Fries). Fin mark en. Magerö (N. Lund); Porsanger fjord, östsidan (Ove Dahl); Næsseby vid Varanger fjord (Th. M. Fries). Subsp. austr. har jag dessutom sett frân Island (ett 20-tal fyndorter), Grönland (c:a 40 lokaler), Finland, Frank- rike, södra Tyskland, Wales. Utbredning — enligt Palla samt A. & G. — utanför Skandinaviska halfön och Danmark: Nordamerika; Grön- land; Frankrike; Italien; Schweiz; Österrike-Ungern ; Ryska Lappland; Ost- o. Västpreussen ; Hinterpommern; Sudeter- na; Oberbayern; Oberbaden; Schleswig-Holstein; Himalaja. Säsom redan nämnts, visar sig subsp. germ, pâ vissa orter i sin anatomi mindre väl karaktäriserad gentemot den andra hufvudtypen. Denna svaghet i differentieringen af den inre byggnaden àtfôljes af en liknande ifrâga om den yttre utbildningen. Dylika svagt karaktäriserade indi- vid träffar man mest i trakter, där de bägge typernas ut- 92 bredningsomräden gränsa intill hvarandra eilet* gripa öfver i hvarandra. — Det är likaledes redan framhàllet, att subsp. austr. stundom, särskildt vid gränsomrädet, har tycke af den andra typen. Framförallt dar träffar man dessutom former, som ej kunna inrangeras under vare sig den ena eller den andra af de ifrägavarande hufvudtyperna, och som följaktligen mäste betecknas säsom intermediära. Fyndor- terna för dessa otvifvelaktigt intermediära former hafva pä den ätföljande kartan blifvit utmärkta genom ett särskildt tecken. En kort beskrifning pà ett par af dem torde ej vara ur vägen. Frän Lysekil har jag sett af Cedersträhle insamladt material, som tili det yttre lika mycket pâminner om subsp. germ, som om den andra typen. Andhälorna äro säsom hos den senare; sä godt som inga döda celler i barken; ytterst fä excretionsceller; de större kärlknippenas leptom som hos subsp. germ. — Brännö i Göteborgs skär- gärd (exemplar insamlade vid olika tillfällen och af skilda personer): Tämligen kräftig och frodig, med medelstort ax; ganska ljust grön; öfversta . bladslidan som hos subsp. austr., med hvilken äfven andhälorna närmast öfverensstämma; de större kärlknippenas leptom ungefär som hos subsp. germ.\ enstaka döda barkparenchymceller; fä excretionsceller. — Odensjö i Smäland (Fr. Rydeman): De yttre karaktärerna y da mest pä Sc. * austr. ; andhälor som hos denna typ; lep- tom som hos den andra; ytterst fä döda celler i barken; enstaka excretionsceller. — Inom Femsjö s:n i Smäland har insamlats typiska exemplar af subsp. germ, men pä olika punkter därstädes tillika former, som stä lika nära den andra typen. — Särskildt Göteborgstrakten med skärgärden synes vara rik pä öfvergängsformer. De pä kartan särskildt betecknade fyndorterna för intermediärt stäende former äro: Sverige. Skäne. Hjortmossen vid Blinkarp, Rö- stänga s:n. Smäland. Femsjö: Yaberg m. fl. lokaler (Th. M. Fries); Odensjö (Fr. Rydeman). 93 Västergötland. Landala (K. N. Anderberg) ; Brännö (J. Uddgren, J. E. Palmér). Bohuslän. Lysekil (Cedersträhle). Danmark. Sj all and. Mosse vid Gurre (H. Mortensen), Till mellanformer torde dessutom fä räknas exemplar frân Skalleröd (Skafveröd?), Munkedal i Bohuslän (R. Car- lander), Nesverk mellan Risör och Arendal i Norge, Aal- borg pä Jylland samt rättast kanske äfven nâgra af de. fä svagt karaktäriserade exemplar, som redan hänförts tili hufvudtyperna. Jag tanker dä närmast pä material frân Lagklarebäck vid Göteborg (utan uppgifven insamlare); Alingsâs (B. Bergström); Tjössö (A. P. Winslow); Viborgs- trakten i Danmark. Den vidsträckta geografiska utbredningen af subsp. ausir. (sid. 91) svnes otvetydigt tala för en fylogenetiskt hög älder hos denna typ. Omrädet för subsp. germ, är däremot, som nämndt (sid. 88), jämförelsevis inskränkt och synes i det närmaste falla heit och hället inom gränserna för den stora nordeuropeiska nedisningen. Det förtjänar vidare pä- pekas, huru nära den ungefärliga gränslinjen mellan ut- bredningsomrädena för subsp. germ, och subsp. austr. pä den skandinaviska halfön sammanfaller med en kurva, be- lägen mellan —1° och —2° isothermen för januari. Pä det heia taget tyckes subsp. germ, i vära dagar föredraga det västeuropeiska, mildare och jämnare klimatet. Ett sädant mildare klimat har den sannolikt alltid fordrat. Dä den under isperioden därför ej künde existera inom sitt nuva- rande utbredningsomräde, mäste den tänkas antingen efter glacialtidens slut hafva vandrat dit frân i klimatiskt hänse- ende bättre lottade trakter eller ock i postglacial tid upp- kommit inom sitt nuvarande gebit. Mot det förra alterna- tivet talar bl. a. — enligt de tills datum föreliggande, mind- re detaljerade uppgifterna — dess nästan totala frânvaro i trakter af jorden utanför det diluviala glacialomrädet. Dä efter köldperioden en klimatförändring tili det bättre inträdt, har säledes inom den mest gynnade delen af detta forna 94 glacialomràde utbildat sig en ny, af klimatförändringen be- tingad form, subsp. germanicus , morfologiskt föga skild frân subsp. austriacus. Pâ grand af de mânga. ôfvergângsforaierna tyckas mig de tvà här afhandlade typera a ej vara tillräckligtskarpt âtskildà för att uppfattas sàsom arter.  andra sidan före- falla redan de morfologiskt anatomiska skiljaktigheterna alltför betydande för att den ena typen lämpligen skall kun- na uppfattas sàsom blott en form eller varietet af den andra; den omständigheten, att de besitta själfständiga utbrednings- omrâden, och att de, när man bortser frân gränsgebiten, uppträda väl karaktäriserade därstädes, synes mig med bestämdhet tyda pà en sä pass längt framskriden differen- tiering, att deras rang af subspecies mâste anses berättigad, — Att uppföra de bâda här afhandlade typerna sàsom si- doställda underarter under Sc. ccespitosus kan mähända sy- nas innebära en viss inkonsekvens, eftersom den ena (subsp. germ.) uppfattats sàsom framgângen ur den andra (subsp. ciustr.) Alldeles omotiveradt synes det mig emellertid ej att réservera kollektivnamnet Scripus ccespitosus för de mänga inmediära formerna. Lister, A., A monograph of the Mycetozoa. A descriptive catalogue of the species in the herbarium of the British Museum. Second edition, revised by Guielma Lister. London 1911. 302 s., 201 t., 56 textf. Denna nya upplaga âr âtskilligt tillökad. Nomenkla- turen är ändrad i öfverensstämmelse med de beslut, som fattats à den internationella kongressen i Bryssel 1910. En hei del planscher äro färglagda, hvilket i sin män under- lättar igenkännandet af växten. Warming, E., Fröplanterne (Spermophyter). Med 591 i Texten trykte Figurer eller Figurgrupper. 467 s. Kjöbenhavn 1912. Nordisk Forlag. Den tredje upplagan af forks arbete »Den systema- tiske Botanik» utkom för 20 àr sedan. Det är den senare delen af den boken, som nu utkommit i en omarbetad upp- laga som ett sjelfständigt arbete. — Den första delen »Spo- replanterne» kommer att utgifvas som ett sjelfständigt ar- bete af L. Kolderup Rosenvinge. Den nya upplagan har naturligtvis fâtt en hei del 95 nytt, specielt angâende blombiolpgien och fröspridningen hos mànga danska släkten, och mânga figurer äro tillagda. Men tillökningen beror tili största delen pä den fylogene- tiska inledningen, som upptager 4 ark. Anslag. Liljevalchska stipendienämnden vid Up- sala Universitet har af ärets- räntemedel tilldelat doc. H. Kylin 2500 kr. för att vid prof. Pfeffers botaniska laböra- torium i Leipzig bedrifva växtfysiologiska studier. Vetenskapsakademien d. 14 febr. Till införande i Arkiv i Bot. antogs en afhandling af E. L. Ekman: Ue- ber die Gramineengattungen Trichonema und Crossotropis. Den 28 febr. Till utländsk ledamot invaldes direktom vid botaniska trädgärdarna i Kew D. Prain. Den 13 mars. Till införande i Arkiv f. Bot. antogos tvâ afhandlingar: 1) Om persisterande stipler hos Fagus silvatica, af 0. Gertz, 2) Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fr. sect, virens och virentiformis, af S. Almquist. — Följande anslag utdelades tili resor: 175 kr. tili aman. Ewald Sterner för pollenbiologiska studier i Torne Lapp- mark; 125 kr. till fil. stud. Carl Malmström för utforsk- ning af Trapa natans forna utbredning i Svealand; 125 kr. tili fil. lie. Gunnar Samuelsson för växtgeografiska stu- dier i Dalarne; 100 kr. till fil. kand. Fredrik Hard af Segerstad för utredning rörande de nordatlantiska väx- ternas gränslinjer i sydöstra Sverige; 150 kr. tili fil. dr. Thore Halle för undersökning af floran i Skänes sten- kolsförande lager; 175 kr. till fil. lie. Aug. Heintze för växtbiologiska undersökningar i Jämtland och Torneä lapp- mark; 100 kr. tili fil. mag. Elias Melin för sphagnologiska studier pä Tiveden ; 175 kr. tili fil. kand. Thore Fries för botaniska studier i Torne lappmark; 150 kr. tili fil. dr. Astrid Cleve-Euler för Studium af Vätterns och Vänerns plank- ton; 125 kr. till fil. stud. Einar Teiling för Studium af plankton i vissa andra sjöar. Död. Alexander Skänberg afled i Stockholm d. 17 mars 1912. Han var född i Gehe d. 29 dec. 1840, bief 1871 adjunkt och 1875 lektor i fysik och kemi vid Nya Ele- mentarskolan i Stockholm samt erhöll afsked med pension 1906. Under àren 1875—1910 tjänstgiorde han äfven som lärare vid Skogsinstitutet. Han intresserade sig mycket för botanik och hade ett synnerligen stört europeiskt her- barium. Döde. Den 26 okt. 1911 dr Emilio Levieri i Florens, 72 är. — Den 2 febr. 1912 Michael Ferdinand Müllner i Wien, 64 är. — Den 16 dec. 1911 algologen George Robert Milne Murray i Stonehaven, född d. 11 nov. 1858. Den 10 febr. 1912 Dr Virgin io Rosa i Varese, Italien. 96 Ny litteratur. Burseil , Â. 1912. Om kolsyran som näringsmedel för väx- ter. — Trädgärden 1912 s. 28— 31, 51—52. Cleve-Euler , A. 1912. Das Bacillariaceen-Plankton in Ge- wässern bei Stockholm. II. Zur Morphologie einer pleomorphen Melosira. — Archiv Hydrobiol. u. Plank- tonk. Bd. 7 s. 119- 260, 23 textf. Ekman, E. L. 1912. Beiträge zur Gramineenflora von Mi- siones. 61 s., 4 dubbeltaf. — Arkiv f. Bot. 11 n:r 4 (5 nya arter och 1 underart.) Fries, Th. M. Naturalhistorien i Upsala under senare hälf- ten af 1600-talet. II. — Nordisk Tidskr. 1911 s. 571— 585. Kajanus , B. 1912. Genetische Studien an Beta. — Zeitschr. f. Abstammungs- und Vererbungslehre, 6, s. 137—179, t. 2=10. —, Genetische Studien an Brassica. — Anf. st. s. 217— 237 ^ t. 11-14. — , Mendelistische Studien an Rüben. — Fühlings landwirt- schaft. Zeitung, Jahrg. 61, 1912, 's. 142—149. —, 1911. Biologiska skisser. 124 s. Kempe, S.0M. 1912. Försök med utländska barrträd â Hems- ön i Angermanland. — Skogsvärdsfören. Tidskr. 10, s.. 57— 80, 12 textf. Lagerberg, Th. 1911. Nya fynd af gräbarrsjuka. — Skogs- värdsfören. Tidskr. 9 s. 461. Lidforss. B. 1912. Bengt Jönsson. Nachruf. — Ber. Deutsch. Bot. Gesellsch. Bd. 29, s. (18)— (25). Nilsson-Ehle , H. 1911. Ärftlighetsforskningens viktigare ré- sultat och deras betydelse för växtförädlingen. — Sve- riges Utsädesförenings Tidskr. 21, s. 307—320. Schotte, G. 1911. Om olika metoders betydelse vid under- sökning af barrträdsfröns grobarhet. — Skogsvärds- fören. Tidskr. 9, s. 423*— 457*. Semander, R. Hampus von Post. Minnesteekning. — Geo- log. Foren, i Stockh. Förh. 1912 s. 139—177, med por- trättplansch. Simmons, H. G. 1912. Die Flora und Vegetation von Ki- runa im schwedischen Lappland. Eine pflanzengeo- praphische Untersuchung mit besonderer Rücksicht auf den Einfluss der Kultur. — Engler’s Botan. Jahrbüch. Bd. 48 s. 1-86, t. 1-6. Sylvén, N. 1912. Strödda iakttagelser fràn en studieresa i Mellaneuropa. — Skogsvärdsfören. Tidskr. 10 s. 43*— —50*, 5 textf. Vestergren, T. Nägra ord om växtkännedomens betydelse i bi- ologi-undervisningen. — Pedagogisk Tidskr. 1912 s. 56—70. Innehall. Broddesson, E., Om de skandinaviska formerna af Scirpus cæs- pitosus. S. 81. Gertz, O., Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. II. (Forts.) S. 49. Smärre notiser. S. 94 — 96. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 4 4 1912. 97 Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. Af Otto Gertz. II. (Forts, fr. sid. 80.) . I sina klassiska undersökningar öfver slingerväxter- nas fysiologi och anatomi betecknade Mohl 4) Cuscuta säsom varande i total saknad af kl y föppningar. Dessa organ, hvilka äfven af Dec a is ne2) och Chatin3) blifvit förbised- da.finnavi omnämnda först hos Uloth4), som iakttog sädana ä äldre individ af Cuscuta europaea. Dä likväl klyföppnin- gar här förekomma i relativt ringa antal, sä ligger här- uti orsaken tili, att fiera forskare, säsom D orner5 *), för- gäfves hos C. europaea eftersökt dessa bildningar och der- för dragit i tvifvelsmäl Uloths uppgift om deras förekomst hos ifrägavarande växt. Bland senare forskare, som egnat Cuscuta ett mera ingäende Studium, hafva KochG) och Mir an de7) jemte Porsch8) närmare undersökt Cuscuta- 4) Mohl, H. 1. c. p. 94. 2) Decaisne, J. Sur la structure anatomique de la Cuscute et du Cassytha. (Annales des sciences naturelles. III. Série. Botanique. Tome V. Paris 1846. p. 247.) 3) Chatin, A. Anatomie comparée des végétaux. Tome I. Paris 1856. 4) Uloth, W. Beiträge zur Physiologie der Cuscuteen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. XVIII. Jahrgang. Regensburg 1860. pp. 257, 273.) pp, 277, 278. 5) Dorner,- I. Die Cuscuteen der ungarischen Flora. (Lin- naea. Band XXXV. 1867—68.) p. 132. °) Koch, L. 1. c. pp. 60, 61. Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscuteen. (Hanstein’s Botanische Abhandlungen aus dem Gebiet der Morphologie und Physiologie. Zweiter Band. Drittes Heft. Bonn 1874.) pp. 54, 64. 7) Mirande, M. 1. c. pp. 133, 158, 159, 170, 177 m. fl. Ställen. PI. IV, VI, VIII, XI. (C. japonica.) 8) Porsch, O. Der Spaltöffnungsapparat im Lichte der Phylogenie. Ein Beitrag zur »phylogenetischen Pflanzenhistologie '. Jena 1905. pp. 72, 73. — Enligt Porsch synes Unger hafva varit den forste, som iakttagit och afbildat klyföppningar hos Cus- cuta. — Unger, Fr. Die Exantheme der Pflanzen und einige mit diesen verwandte Krankheiten der Gewächse, pathogenetisch und nosographisch dargestellt. Wien 1833. p. 49; Taf. I, fig. 3. Bot. Not. 1912. 7 98 klyföppningarnes anatomiska byggnad och topografiska fördelning. Enligt Mi ran de finnas talrika klyföppningar hos Cuscuta japonica och C. exaltata, nägot mindre rikligt förekomma de hos C. monogyna, C. Lehmanniana och C. lupuliformis , ehuru uppträdandet af stomata lika litet här kan betecknas som sällsynt. Deremot äro arterna af C. chinensis- och americana- samt framför allt af cuvopaea- typen utmärkta genom sparsamt förekommande klyföpp- ningar. Hvad beträffar Cuscuta Gronovii, iakttog jag hos den- na art klyföppningar särskildt â äldre, kräftigt växande skott, der de uppträdde i relativt betydande antal pä hau- storialsegmenten. Vid ytligt betraktande föreföll det mängen gàng, som om antydningar till prehaustorier hade â växtens basala, haustoriebärande skottstycken kommit tili utveck- ling äfven pä den konvexa, icke kontaktretade delen, emedan denna visade sig vara knutig och värtig, men en anatomisk undersökning gaf vid handen, att detta smäknottriga utseen- de härrörde deraf, att klyföppningarne hade sitt läge ofvan stammens yta pä toppen af papillformiga emergenser 1). Detta anmärkningsvärda förhällande, som äfven iakttagits a-f Mirande2), stär mähända i samband dermed, att hos äldre, frodiga Cwscwto-kulturer behofvet af ökad tran- spirationsverksamhet gör sig kräftigt gällande, särskildt när haustorialmycelierna vunnit anslutning tili värdväx- tens större ledningsbanor. Icke minst gäller detta behof af starkare afdunstning haustorialsegmenten sjelfva, eme- dan här den histologiska kontinuiteten mellan parasit och värdväxt genomförts. Ett stöd för riktigheten af denna förklaring finner jag i det förhällandet, att â mindre väl närda och tynande Cuscuta- kulturer aldrig nâgra sadana, öfver ytan höjda klyföppningar kunnat iakttagas. Da ett mera exponeradt läge af klyföppningarne utan tvifvel torde *) Jemför Haberlandt, G. 1. c. p. 430. 2) Mirande, M. 1. c. p. 170. 99 vara utslaget af en starkare transpirationstendens, skulle i senast anförda fall, dä det tydligen var af största vikt for växten att sä ekonomiskt som möjligt förfara med det frân värdplantan upptagna vattnet, en dylik anatomisk inrätt- ning kunnat utsätta Cusciita for faran af uttorkning, hvil- ket här skulle varit särskildt ödesdigert, emedan denna växt är i eminent grad känslig für stark torka och vatten- utdunstning. Som en ytterligare egendomlighet mä nämnas, att jag à ett skott af en synnerligen frodig Cusciita- kultur iakt- tog tvenne koniska bildningar, i hög grad erinrande om haustorier, men af mera spetsig form och utan den sada- na organ tillkommande hvitaktiga färgen, hvilka bildningar hade utvecklats ä ett skott, som icke kontaktretats. Genom anatomisk undersökning künde jag emellertid öfvertvga mig, att det här icke var fräga om abnorm Produktion af haustorier, utan att här förelägo synnerligen stärkt hvper- trofierade emergenser. â hvilkas topp befann sig en klyf- öppning. Dylika bildningar, hvilka i öfrigt voro af intresse, emedan de uppkommit genom en stark, palissadformig sträckning af de subepidermala cellerna, iakttogos endast â detta skott af de öfver ett hundratal Cwsczzto-kulturer, som jag varit i tillfälle att undersöka. I literaturen har jag icke funnit dessa Cuscutas emergenshypertrofier tidi- gare omnämnda. Säsom jag redan i det föregaende framhällit, utmär- ker sig Cuscuta Gronovii bland annat genom sin totala oför- mâga att utbilda anthocyan. Andra arter af detta slägte och bland dessa Cuscuta europaea bilda deremot anthocyan i ofta betj^dande mängder, sä att stam, blad och blommor äro mer eller mindre stärkt rödfärgade deraf1). Pä annat 9 Bekant är den rikliga anthocyanbildning, som utmärker Cuscuta halophyta Fr. Förutom genom karakterer, hemtade frân fodrets och kronans byggnad, skiljer sig denna växt, hvilken anses utgöra en underart af C. europaea L., frân hufvudformen genom sina fina, kräftigt rödfärgade stänglar och purpurröda blommor. 100 Ställe har jag, under hänvisning tili undersökningar af Cha- tin, omnämnt, att anthocyanfärgämnet belinner sig hos Cus- cuta lokaliseradt i epidermiscellerna, icke sällan derjemte i de subepidermala barkparenkymcellerna 1), hvilken uppgift jag genom iakttagelser frân de senare ären kunnat bekräfta för alla de individ aî Cuscuta europaea, som jag i nämnda hänseende undersökt. Samma anthocyanlokalisation upp- gifves af Mir an de vara ràdande hos andra Cuscuta- arter. Mir an de har derjemte visât, att anthocyan icke sällan hos Cuscuta uppträder sâsom droppar, utskilda i ofärgad cellsaft, hvilket sälunda representerar ett nytt fall, der an- thocyan icke förefinnes sâsom homogen lösning i cellsaften. Till och med cellmembranerna synas stundom kunna vara imbiberade af anthocyan2). Mirande har gjort en detaljerad undersökning öfver Cuscutéernas anthocyanfärgämne, dess egenskaper och re- Med all säkerhet är den stegrade anthocyanproduktionen här att äterföra tili ett inflytande af klornatrium, som ur den salthal- tiga marken upptagits i första hand af värdväxten och frân denna genom haustoriernas verksamhet sekundärt öfverförts i parasitens kropp. Anthocyanrikedomen hos C. halophyta torde sälunda vara analog med den kraftiga rödfärgning, som allmänt träffas hos Suaeda maritima och Salicornia herbacea, när de vegetera â mera torr, salthaltig mark. Om bildningen af anthocyan framgätt som direkt följd af cellsaftens salthalt eller den äfven hos C. ha- lophyta torde vara att uppfatta som ett sekundärt fenomen, framkal- ladt genom partiell fysiologisk uttorkning pa grund af koksaltets in- verkan, hvilket med säkerhet synes vara fallet med de anförda bägge halofyternas anthocyanfärgning, ma emellertid lemnas osagdt. Det torde kunna ifrägasättas, huruvida icke den relativt starka anthocyanfärgning, som utmärkte de af Norén â Gotska Sandön anträffade Orobanche- individen, är att tillskrifva en liknande orsak. Enligt uppgift hade dessa individ funnits växande â en strandvall blott nagra tiotal meter frân stranden, der sälunda substratets salt- halt ännu torde hafva varit relativt betydande. Denna förklaring utesluter tydligen icke, att anthocyanfärgningens intensitet der- jemte kunnat stâ i samband med stark insolation, hvilken, förstärkt genom den hvita sandens ljus- och värmereflekterande bakgrund, verkat som en kräftigt befordrande faktor. — Norén, C. O. Oro- banche alba Stephan *rubra Hooker funnen pä Gotska Sandön. (Botaniska Notiser för är 1903. Lund 1903. p. 287.) Se för öfrigt beträffande denna fräga Gertz, O. Studier öfver anthocyan. pp. LXVIII, LXIX; 131. *) Gertz, O. 1. c. pp. 342,343. 2) Mirande, M. 1. c. p. 75. 101 aktioner samt lagarne för dess uppkomst. Det vore derför öfverflödigt att här âter ingâ pâ denna frâga, för sâ vidt icke den behandling, som den funnit hos Mir an de, visât sig vid närmare granskning vara i fiera viktiga punk- ter otillfredsställande och felaktig. Mir an de synes nemligen hafva fullkomligt förbisett, att pigment af olika slag före- komma hos Cuscutéerna, hvilket särskildt förtjenar att fram- hâllas med anledning af hans angrepp pâ Peirce, som fun- nit orangegula kromoplaster hos de af honom undersökta Cuscuta- arterna. Dâ Mir an de öfver hufvud taget förnekar existensen af dvlika kromoplaster hos Cuscuta 1), har han uppenbarligen förvexlat kromoplasterna med de anthocyan- droppar, som i nâgra fall synas kunna uppträda i antho- cyanförande epidermisceller. Som jag emellertid redan antydt, förefinnas inom slägtet Cuscuta tvenne typer med hänsyn tili det rôda färgämnets natur. Den ena, represen- terad af Cuscuta europaea och flertalet andra Cuscuta- ar- ter, utgör anthocyan, löst i cellsaften (enligt Mi ran de en »huile colorée»), den andra typen deremot, som hnnes före- trädd hos Cuscuta Gronovii , âr ett vid kromatoforer bundet karotinfärgämne. Det af Mirande undersökta pigmentet är, som nâmndt, uteslutande C. europaea-typens anthocyan och hans redo- görelse för dess egenskaper och reaktioner i det stora hela riktig 2). C. Gronovii- typens vid kromoplaster bundna lipokrom hnnes, enligt mina egna undersökningar öfver delta färgämne, utbredd i stammen af Cuscuta Gronovii , der den i riklig mängd uppträder hos yppigt vegeterande. kräftigt närda individ, företrädesvis a deras äldre haustori- alsegment. Detta gulbruna, i orange stötande färgämne förekommer i de perifera cellskikten samt särskildt rik- ligt i kärlknippecy lindern. Jemte dessa kromoplaster före- hnnas äfven grönt färgade kromatoforer, deremot. säsom ofvan papekats, icke anthocyan. Den beskrifning, som *) Mirande, M. 1. c. p. 74. ’) Mirande, M. 1. c. pp. 70 — 83. 102 Peirce1; gifrit af Cuscutéernas färgämne, är sâlunda füllt riktig, för sä vidt den gäller Cuscuta Gronovii: »The colouring-matter is situated in small chromoplastids, orange in hue, which the cells in the central cylinder contain in much larger numbers than those of the peripheral layers.» Förutom denna, af uppträdande kromoplaster fram- gfingna omfärgning gör sig vid vissa tillfällen ännu en annan färgförändring gällande hos Cuscuta Gronovii-skott, en färgförändring, som, }Ttrande sig i mer eller mindre tydlig grönfärgning, s}-nes mig vara i fysiologiskt hän- seende af ojemförligt mycket större betydelse än den förut omnämnda. Ehuru redan Palm2) gjort den iakttagelsen. att Cuscuta vid hungerkultur antager en allt mera framträ- dande grönaktig färgton, gällde ännu i början af 1880-talet Cuscuta-väx terna säsom füllt klorolyllfria växtformer, och det var först genom Temmes undersökningar 3), som före- komsten af kloroplaster blef hos Cuscuta experimenteilt pävisad. Var kännedom om Cuscuta säsom klorofyllförande växt har vidare befordrats genom forskningar af Peirce4), Mirande5) och Josopait 6). Särskildt Mirande har egnat frägan en utförlig be- handling. Vid sina talrika försök att odla Cuscuta a olika växtformer gjorde Mirande liera iakttagelser, hvilka ställde utom allt tvifvel, att det gröna färgämnet hos Cus- cuta är säväl tili qvantiteten som intensiteten underkastadt betydande variationer allt efter de näringsvillkor, som pa- *) Peirce, G. J. 1. c. p. 80. 2) Palm, L. H. 1. c. p. 49. 3) Temme, F. Ueber das Chlorophyll und die Assimilation der Cuscuta europaea. (Berichte der deutschen botanischen Gesell- schaft. Band I. Berlin 1888. p. 485.) — En andra afhandling af Temme, publicerad i Landwirthschaftliche Jahrbücher (Band XIII, 1884), har icke varit mig tillgänglig. 4) Peirce, G. J. 1. c. pp. 81 — 85. 5) Mirande, M. 1. c. pp. 59 — 70. 6) Josopait, A. Über die photosynthetische Assimilations- thätigkeit einiger chlorophyllfreien Chromatophoren. Inaugural- Dissertation. Basel 1900. pp. 31, 32. 103 rasiten âtnjuter, att klorofyllet sâlunda hos Cuscuta utveck- las rikligare, i samma mân som dess värdväxt är mindre tjenlig att nära densamma. Att denna regel äfven gäller Cuscuta Gronovii, ehuru den här icke synes leda till samma extremer som hos vissa andra Cuscuta- arter, framgâr af Mir and es kulturförsök â Cerefolium och Euphorbia-axter , vid hvilka försök en utpräglad grönfärgning gjorde sig gällande, i samband med att Cuscuta-vege tationen försva- gades1). Vid de kulturförsök, som jag sjelf i icke ringa antal utfört med Cuscuta Gronovii ä olika värdväxter, erhöll jag, säsom redan vid upprepade tillfällen blifvit an- tydt, i fiera fall en utpräglad grönfärgning. Särskildt in- ställde sig en sâdan â Cuscuta- skott, som parasiterade â Begonia , Oxalis, Hyoscyamus, Datura, Tropaeolum , allt växter, som pä grund af speciella, dem tillkommande orga- nisationsegendomligheter utöfvade en ogynnsam äterver- kan pä parasiten. Peirce, som iakttagit ifrägavarande grönfärgning hos* Cuscuta- kulturer â Euphorbia, Aloe, Equisetum jemte nägra andra växtformer, fann samma fenomen inträda â afskurna Cuscuta- skott och uppfattade detsamma som en följd af otillräeklig näring. När Noll ater vill förklara det säsom etioleringsfenomen, framgänget genom bristande ljustillträde 2), sä kan denna egendomliga äsigt sä mycket mindre anses vara grundad, som vid mina kulturer stun- dom sida vid sida stodo grönfärgade och stärkt orange- röda Cuscuta- ständ, hvilka vegeterat under füllt lika belys- ningsförhällanden. Att kloroplasterna hos Cuscuta europaea icke sakna assimilationsförmäga, visades redan af Temme, som med b Mirande, M. 1. c. pp. 56, 58. 2) »Nach Peirce tritt an abgeschnittenen Sprossen eine Vermehrung des Chlorophylls ein; möglicherweise hängt diese mehr mit einer verminderten Lichtintensität als mit dem Ab- schneiden zusammen (Noll, briefliche Mitteilung).» — Jost, L. Vorlesungen über Pflanzenphysiologie. Zweite Auflage. Jena 1908. p. 216, anm. 1. 104 den B oussingaul t’ska fosformetoden fann ifrâgavarande växt vid belysning utskilja syrgas. Till samma slutsats ledde Josopaits undersökning öfver C. Trifolii , der den vid kolsyrans dekomponering utvecklade syrgasen künde pä- visas med Engelmanns bakteriemetod och genom sin kraftiga reaktion syntes tyda pâ en relativt liflig assimila- tionsverksamhet. En bekräftelse pâ Cwsa/ta-kloroplasternas förmäga att assimilera innebära äfven Mirandes gasana- lytiska försök med C. japonica 1), hvilka försök emellertid ocksâ gäfvo vid handen, att resultatet af kloroplasternas fotosyntes i hög grad öfverkompenseras genom växtens respiration. Ehuru icke utan sitt värde för Cuscuta- växtens ekonomi, skulle sälunda ifrâgavarande autotrofism hafva temligen ringa biologisk betydelse, emedan den icke vore i ständ att förhindra en ständig materialförlust genom and- ningen äfven under sâdana förhällanden, som äro gynnsam- ma för assimilatorisk verksamhet. Dä Mirandes i det föregaende heit kort berörda undersökningar öfver haustorialcellernas impermeabilitet med hänsyn tili värdväxternas giftiga substanser icke synas mig vara oangripbara och den supponerade impermeabi- liteten i alla händelser icke kan göra sig gällande gent emot alla skadliga substanser, exempelvis mot stärkt sur cellsaft, sä torde likväl, trots kolsyreassimilationens icke särdeles bety- dande intensitet hos Cuscuta, en annan uppfattning vara berät- tigad. När klorofyllmängden hos Cuscuta lider kräftig steg- ring under sâdana prekära förhällanden, som hota indivi- dets existens, säsom vid inverkan af skadliga värdväxter, innebär nemligen denna starkare grönfärgning för Cuscuta en reaktion mot de specifika giftämnenas inverkan. Genom att sjelf tili en viss grad bereda sin näring säsom autotrof växt söker Cuscuta sä mycket som möjligt göra sig obero- ende af värdväxtens näringsämnen, hvilkas upptagande ëljest skulle medfört, att i Cuscuta- plantan öfverträdt nya *) Mi ran de, M. 1. c. pp. 66, ff. 105 mängder af medföljande skadliga substanser. När hänsyn derjemte tages tili det betydande förräd af organiskt ma- terial, som Cuscuta eger i skottsvstemets afdöende basal - parti, torde sàlunda kloroplasternas fotosyntes ingalunda sakna sin stora betydelse för Cuscuta-väx tens nutrition un- der dylika patologiska tillstând. Säsom Peirce1) framhâllit, utgör Cuscuta-wüx ternas tendens tili grönfärgning ett atavistiskt moment, hvilket innebär en intressant biologisk bekräftelse pä den Iwpotesen, att dessa lianartade parasiter först i relativt sen tid, säsom en heterotrof sidolinje inom familjen Convolvulaceae , an- passat sig för parasitiskt lif. en anpassning, hvilken för dessa växter ännu icke ledt tili obligat parasitism, utan un- der vissa betingelser läter förmägan af autotrofism, ätmin- stone partiellt. äter träda fram. Lunds botaniska institution i Oktober 1911. Literaturförteckning till del I och II af föreliggande afhandling. Ascherson, P. & Graebner, P. Flora des Nordostdeut- schen Flachlandes. Berlin 1898 — 99. Ball, O. M. Der Einfluss von Zug auf die Ausbildung von Festigungsgewebe. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Neununddreissigster Band. Leipzig 1904. p. 305.) Bokorny, Th. Ueber den Nachweis des Transpirationsstro- ines in den Pflanzen. (Berichte der deutschen botanischen Gesell- schaft. Band IX. Berlin 1891. p. 2.) Brandt, E. Nonnulla de parasitis quibusdam phanerogami- cis observata. (Linnaea. XXII. 1849.) Bücher, H. Anatomische Veränderungen bei gewaltsamer Krümmung und geotropischer Induktion. (Jahrbücher für wissen- schaftliche Botanik. Dreiundvierzigster Band. Leipzig 1906. p. 271.) Chat in, A. Anatomie comparée des végétaux. Tome I. Paris 1856. Chodat, R. Principes de botanique. Genève 1907. Clautriau, G. Nature et signification des alcaloïdes végé- taux. (Annales publiées par la société royale des sciences médi- cales et naturelles de Bruxelles. Tome IX. 1900.) Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Jena 1905. ') Peirce, G. J. 1. c. p. 85. 106 Czapek, F. Über eine Methode zur direkten Bestimmung der Oberflächenspannung der Plasmahaut von Pflanzenzellen. Jena 1911. Decaisne, J. Sur la structure anatomique de la Cuscute et du Cassytha. (Annales des sciences naturelles. III. Série. Botanique. Tome V. Paris 1846. p. 247.) Detmer, W. Das pflanzenphysiologische Praktikum. Zweite Auflage. Jena 1895. Detto, C. Ueber die Bedeutung der ätherischen Oele bei Xerophyten. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 92. Band. Marburg 1903. p. 177.) Dixon, H. Selfparasitism of Cuscuta rejlexa. (Notes of the Bot. Sch. of Trinity coll. Dublin 1901.) Dorn er, I. Die Cuscuteen der ungarischen Flora. (Linnaea. Band XXXV. 1867—1868.) Dutrochet. Recherches sur la volubilité des tiges de cer- tains végétaux et sur la cause de ce phénomène. (Comptes Ren- dus Hebdomadaires des séances de l’Académie des sciences. Tome dix-neuvième. Paris 1884. p. 295.) — Dessa undersökningar finnas äfven publicerade i Annales des sciences naturelles. Troisième série. Botanique. Tome deuxième. Paris 1844. p. 156. Engelmann, G. Systematic Arrangement of the Species of the Genus Cuscuta, with critical Remarks on old species and descriptions of new ones. (Transactions of the Academy of Sci- ences of St. Louis. Volume I. 1860. p. 453.) Engelmann, G. Generis Cuscutae species secundum ordinem systematicum dispositae, latine vertit P. Ascherson. Berolini 1860. Errera, Maistria u et Clautriau. Premières recherches sur la localisation et signification des alcaloïdes dans les plantes. (Journal de la société royale des sciences médicales et naturelles de Bruxelles. 1887.) Fischer, H. Über Stärke und Inulin. (Beihefte zum Bo- tanischen Centralblatt. Band XII. Jena 1902. p. 226.) Garcke, A. Illustrierte Flora von Deutschland. Neun- zehnte Auflage. Berlin 1903. Gaucher, L. Recherches anatomiques sur les Euphorbia- cées. (Annales des sciences naturelles. Huitième série. Botanique. Tome XV. Paris 1902. p. 161.) Gert z, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. Gert z, O. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cus- cuta. I. (Botaniska Notiser för âr 1910. Lund 1910. pp. 65, 97.) Gertz, O. Nâgra iakttagelser öfver anthocyanbildning i blad vid sockerkultur. (Arkiv for botanik. Band 11. N:o 6. Upp- sala & Stockholm 1912.) Goebel, K. Vergleichende Entwicklungsgeschichte der Pflanzenorgane. (Schenk’s Handbuch der Botanik. Dritter Band. Erste Hälfte. Breslau 1884. p. 99.) Goebel, K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Jena 1898 — 1901. Granel. Note sur l’origine des suçoirs de quelques phané- rogames parasites. (Bulletin de la société botanique de France. Tome trente-quatrième. Paris 1887. p. 313. PI. IV, V.) 107 Asa Gray. Synoptical Flora of North America. Part I. New York 1878. Guettard. Mémoire sur l’adhérence de la cuscute aux autres plantes. (Histoire de l’académie royale des sciences. 1744. p. 170.) Haberlandt, G. Physiologische Pflanzenanatomie. Vierte Auflage. Leipzig 1909. Har tig, R. Lehrbuch der Baumkrankheiten. Berlin 1882. Heine, H. Ueber die physiologische Function der Stärke- scheide. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band III. Berlin 1885. p. 189.) Heller, A. Über die Wirkung ätherischer Öle und einiger verwandter Körper auf die Pflanzen. (Flora oder allgemeine bota- nische Zeitung. 93. Band. Jahrgang 1904. Marburg 1904. p. 1.) Hildebrand, Fr. Einige weitere biologische Beobach- tungen. 3. Über die Wirtspflanzen von Cuscuta europaea und Cuscuta lupuliformis. (Beihefte zum Botanischen Centralblatt. Band XXIV. Erste Abteilung. Dresden 1908. p. 91.) Hus emann, A., Hilger, A. & Husemann, Th. Die Pflanzenstoffe in chemischer, physiologischer, pharmakologischer und toxikologischer Hinsicht. Zweite Auflage. Zweiter Band. Berlin 1884. Josopait, A. Über die photosynthetische Assimilations- thätigkeit einiger chlorophyllfreien Chromatophoren. Inaugural- Dissertation. Basel 1900. Jost, L. Vorlesungen über Pflanzenphysiologie. Zweite Auflage. Jena 1908. Kerner, A. von Marilau n. Pflanzenleben. Zweite Auf- lage. Erster Band. Leipzig und Wien 1896.* Kinzel, W. Beitrag zur Keimung von Cuscuta. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XVII. Berlin 1899. p. 318.) Koch, L. Ueber Keimung, Wachsthum und Embryoent- wicklung der Cuscuteen. (Die landwirthschaftlichen Versuchs- Stationen. Band XVIII. Chemnitz 1875. p. 53.) Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cus- cuteen. (Hanstein’s Botanische Abhandlungen aus dem Gebiet der Morphologie und Physiologie. Zweiter Band. Drittes Heft. Bonn 1874.) Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). Untersuchungen über deren Entwicklung, Vér- breitung und Vertilgung. Heidelberg 1880. Koernicke, M. Die Wirkung der Radiumstrahlen auf die Keimung und das Wachstum. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXII. Berlin 1904. p. 155. Taf. X.) Koernicke, M. Weitere Untersuchungen über die Wirkung von Röntgen- und Radiumstrahlen auf die Pflanzen. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXIII. Berlin 1905. p. 324.) Koernicke, M. Über die Wirkung von Röntgen- und Ra- diumstrahlen auf pflanzliche Gewebe und Zellen. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXIII. Berlin 1905. p. 404. Taf. XVIII.) 108 Kravis, Gregor. Ueber die Wasservertheilung in der Pflanze. II. Der Zellsaft und seine Inhalte. (Abhandlungen der naturforschenden Gesellschaft zu Halle. XV. Band. Halle 1880.) Kraus, G. Ueber Stoffwechsel bei den Crassulaceen. (Ab- handlungen der naturforschenden Gesellschaft zu Halle. XVI. Band. Halle 1886. p. 393.) Küster, E. Pathologische Pflanzenanatomie. Jena 1903. Küster, E. Aufgaben und Ergebnisse der entwicklungs- mechanischen Pflanzenanatomie. (Progressus rei botanicae. Zwei- ter Band. Jena 1908. p. 455.) Küster, E. Die Gallen der Pflanzen. Ein Lehrbuch für Botaniker und Entomologen. Leipzig 1911. Mass art, J. La cicatrisation chez les végétaux. (Mémoires couronnés par l’Académie de Belgique. Tome LVII. Bruxelles 1898. N:o 1.) Mi ran de, M. Recherches physiologiques et anatomiques sur les Cuscutacées. Thèse. Paris 1900. — Publicerad i Bulletin scientifique de la France et de la Belgique. Tome XXXV. Si- xième série. Paris 1900. p. 1. Mohl, H. Ueber den Bau und das Winden der Ranken und Schlingpflanzen. Tübingen 1827. Molliard, M. Cultures saprophytiques de Cuscuta mono- gyna. (Comptes Rendus Hebdomadaires des séances de l’Acadé- mie des sciences. Tome cent quarante-septième. Paris 1908. p. 685.) Newcomb e, Fr. Ch. The effect of mechanical resistance on the growth of plant tissues. Dissertation. Leipzig 1893. Nob be, F r. Ueber den Zusammenhang der oberirdischen und unterirdischen Stengelorgane bei Knollengewächsen. (Die landwirthschaftlichen Versuchs-Stationen. Vierter Band. Dresden 1862. p. 89.) Nobbe, Fr. Döbner's Botanik für Forstmänner. Vierte Auflage. Berlin 1882. Norén, C. O. Orobanche alba .Stephan *rubra Hooker funnen pä Gotska Sandön. (Botaniska Notiser för ar 1903. Lund 1903. p. 287.) Palm, L. H. Ueber das Winden der Pflanzen. Stuttgart 1827. Peirce, G. J. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites. (Annals of Botany. Volume VII. Lon- don 1893. p. 291. PI. XIII-XV.) Peirce, G. J. A Contribution to the Physiology of the Genus Cuscuta. (Annals of Botany. Volume VIII. London 1894. p. 53. PI. VIII.) Peirce, G. J. Das Eindringen von Wurzeln in lebendige Gewebe. (Botanische Zeitung. Zweiundfünfzigster Jahrgang 1894. Erste Abtheilung. Leipzig, p. 169.) Perthes, G. Versuche über den Einfluss der Röntgen- strahlen und Radiumstrahlen auf die Zellteilung. (Deutsche medi- zinische Wochenschrift. 1904. Nr. 17 & 18.) Pfeffer, W. Studien über Symmetrie und specifische Wachs- thumsursachen. (Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg. Erster Band. II. Leipzig 1871. p. 77.) Pfeffer, W. Druck- und Arbeitsleistung durch wachsende 109 Pflanzen. (Abhandlungen der mathematisch-physischen Classe der königlich sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften. Zwanzig- ster Band. Leipzig 1893. p. 233.) Pfeffer, W. Pflanzenphysiologie. Ein Handbuch der Lehre vom Stoffwechsel und Kraftwechsel in der Pflanze. Zweite Aufla- ge. Leipzig 1897 — 1904. P or sch, O. Der Spaltöffnungsapparat im Lichte der Phy- logénie. Ein Beitrag' zur »phylogenetischen Pflanzenhistologie». Jena 1905. Pouls en, V. A. Ueber den morphologischen Werth des Haustoriums von Cassytha und Cuscuta. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. XXXV. Jahrgang. Regens- burg 1877. p. 507.) Rostrup, E. Plantepatologi. Kobenhavn 1902. Schacht, H. Beiträge zur Anatomie und Physiologie der Gewächse. Berlin 1854. Sec kt, H. Die Wirkung der Röntgen- und Radiumstrahlen auf die Pflanze. (Naturwissenschaftliche Wochenschrift. Neue Folge. V. Band. Jena 1906. p. 369.) Small, J. K. Flora of the southeastern United States. New York 1903. Solms-Laubach, H. Graf zu. Ueber den Bau und die Entwicklung der Ernährungsorgane parasitischer Phanerogamen. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sechster Band. Leip- zig 1867—68. p. 509.) S or au er, P. Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Zweite Auflage. Zweiter Theil. Berlin 1886. Sorauer, P. (Lindau, G. & Reh, L.) Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Dritte Auflage. Zweiter Band. Berlin 1908. Spisar, K. Beiträge zur Physiologie der Cuscuta Gronovii Willd. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXVIII. Berlin 1910. p. 329.) Spisar, K. Beiträge zur Physiologie der Cuscuta Grono- vii Willd. (Bulletin international de l’académie des sciences de Bohême. Tome XIV. Prague 1910.) Stahl, E. Pflanzen und Schnecken. Eine biologische Stu- die über die Schutzmittel der Pflanzen gegen Schneckenfrass. (Jenaische Zeitschrift für Naturwissenschaft und Medizin. Band XXII. Neue Folge.) — Äfven separat Jena 1888. Temme, F. Ueber das Chlorophyll und die Assimilation der Cuscuta europaea. (Berichte der deutschen botanischen Ge- sellschaft. Band I. Berlin 1883. p. 485.) Thoday (Sykes), Mary, G. On the Histological Relations between Cuscuta and its Host. (Annals of Botany. Vol. XXV. London 1911. p. 655.) Uloth, W. Beiträge zur Physiologie der Cuscuteen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. XVIII. Jahr- gang. Regensburg 1860. pp. 257, 275. Tab. II, III.) Unger, Fr. Die Exantheme der Pflanzen und einige mit diesen verwandte Krankheiten der Gewächse, pathogenetisch und nosographisch dargestellt. Wien 1833. Velenovsky, J. Vergleichende Morphologie der Pflanzen. II. Teil. Prag 1907. 110 de Vries, H. Zur Mechanik der Bewegungen von Schling- pflanzen. (Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg. Er- ster Band. Leipzig 1874. p. 317.) de Vries, H. Ueber den Antheil der Pflanzensäuren an der Turgorkraft wachsender Organe. (Botanische Zeitung. Ein- undvierzigster Jahrgang. Leipzig 1883. p. 849.) Wagner, H. Illustrierte deutsche Flora. Dritte Auflage. Stuttgart 1905. Wehm er, C. Zur Frage nach dem Fehlen oxalsaurer Salze in jungen Frühjahrsblättern wie bei einigen phanerogamen Parasiten. (Die landwirtschaftlichen Versuchs-Stationen. Band XL. Berlin 1892. p. 109.) Wittrock, V. B. Om Cuscuta europaea L. och hennes värdväxter. (Svensk botanisk tidskrift. Band 3. Stockholm 1909. p. 1.) Wydler, H. Kleinere Beiträge zur Kenntniss einheimischer Gewächse. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. XLIII. Jahrgang. Regensburg 1860.) Zuelzer, M. Über die Einwirkung von Radiumstrahlen auf Protozoen. (Archiv för Protistenkunde. Band V. 1905. pp. 358, ff.) Om förekomsten af Epipogon aphyllum Sw. pà Karsholms Bokenäs i Skäne. Af L. J. Wahlstedt. Hösten 1867 erhöll jag af en min lärjunge vid Kri- stianstads allm. lärovärk nägra prässade exemplar af Epipo- gon aphyllum, insamlade af honom i Augusti mänad pa Karsholms Bokenäs, dar växten uppgafs det äret hafva blom- mat i rätt stört antal i sänkan vid vagen, sorti leder frän bätstället midt för Karsta till Oppmanna. Insamlaren hade fâtt anvisningar rörande växtens förekomst af den i Fjäl- kinge födde kyrkoherden A. Kjällander. Därefter besökte jag växestället nästan ärligen ända tili 1905. Nâgon gäng fann jag vid dessa besök ett eller annat blommande individ af Epipogon, men oftast syntes icke ett spär af växten, ehuru platsen pä ömse sidor om den nämnda vägen undersöktes mycket noggrannt. Forst Ill 1891 funnos nâgot Here exemplar dels i sänkan vid vagen, dels längre îram ât Oppmanna till. Men följande âr, 1892, blommade Epipogon sä talrikt, att man skulle hafva kunnat insamla tusentals exemplar utan att det skulle hafva märkts nägon förminskning. Den förekom ock lika allmänt säväl i sänkan som uppe pâ äsen à ömse sidor om sänkan i heia bokskogen, hvars areal torde betydligt öfverstiga 50 tun- land. Ledsamt nog medhanns icke att besöka granplante- ringen nordväst om bokskogen. Hvad kan dä orsaken vara tili att Epipogon pâ Kars- holms Bokenäs under omkring 50 är (frän 1867 tili 1905) blommat ymnigare endast 2 gänger (1867 och isynnerhet 1892), dä den pâ en del norrländska växelokaler blommar ofta eller nästan arligen? Karsholms Bokenäs är en gruskalkäs, bevuxen med medelalders gles bokskog. Marken täckes af ett tunnt la- ger multnande boklöf och gles mossa, men är fattig pâ högre växter. Dä gruskalken lätt genomsläpper vatten, är marken torr utom vid ymnig nederbörd. Huru olika är dä icke denna växeplats för Epipogon mot den af fördel- ningsläkaren E. Warodell i A. Friesendahls: »Om Epipogi- um aphyllum i Sverige» (Sv. Bot. Tidskr. 1910 Bd. 4. h. 2 sid 95) lemnade beskrifningen pâ växeplatserna för Epipo- gon i Östersundstrakten : »Lokalen, där jag vanligen träf- far växten, har jag alltid funnit rätt typisk. Under min vandring i granskogen träffar jag en liten glänta, där mar- ken är beväxt med tjock, fuktig mossa, vanligen Hypnum crista castrensis och Schreberi samt Hvlocomium splendens. Pâ stället eller i närheten finner jag ofta Goodyera repens, Corallorhiza och Cystopteris montana. Träffar jag i den fuktiga skogen en dylik lokal, vet jag, hvar jag skall söka Epipogium, och ofta spejar ögat icke förgäfves». Den sälunda af Warodell beskrifna lokalen har ingen likhet med Bokenäset utom kalkrikedomen i jorden, hvar- om Warodell visserligen icke Säger nâgot, men som man med visshet kan antaga vara förhanden. Men dä Epipogon 112 har sâ stora ansprâk pâ fuktighet, är det icke underligt, att den icke kan blomma pä ßokenäsets torra gruskalk andra är, än dä nederbörden är mycket stör. Och säväl är 1867 som i synnerhet ären 1891 och 1892 utmärkte sig genom ovanligt ymnig nederbörd under mànaderna Maj, Juni och Juli, hvilken ârstid i Skäne annars är relativt fat- tig pä rägn. Under är 1867 uppmättes i Karlshamn (den närmaste plats, där nederbördsobservationer detta är gjor- des) i Maj 19,3, i Juni 46,6. i Juli 74,2 summa 140, i m. m. Under 1891 foil pä Tomarp, beläget omkring 3 km. frän Bokenäset, i Maj 36, o, i Juni 27,9, i Juli 84, i summa 148, o m. m. och är 1892 i Maj 36, o, i Juni 102, o och i Juli 24,8, summa 162,8 m. m. I Aug. 1891 var nederbörden vid Tomarp 123,4 m. m. och i Aug. 1892 67,4 m. m. Om nu Epipogon. säsom det af de Warodellska upp- gifterna om dess växelokaler tydligt framgär, för sin ut- veckling behöfver mycket fuktighet, sä är det klart, att 1892 skulle vara ett synnerligen godt Epipogonär pä Bokenäset: 271,4 m. m. nederbörd under tiden Maj— Aug. 1891, dä väx- ten, om den icke hann att i särdeles stört antal komma tili blomning, dock förberedde sig därtill sä väl, att den 1892, da nederbörden var nästan lika stör, künde utveckla en den allra yppigaste blomning. Af stört intresse skulle det säkert vara, om nägon botanist ville undersöka, om förhällandet är nägot liknande pä växeställena vid Börringesjön. Ar 1892 funnos i Kristianstadstrakten äfven andra Or- chideer i större antal och i frodigare exemplar än vanligt. Sälunda säg jag, för att anföra blott ett exempel, Neottia Nidus avis säväl pä Bokenäset och vid Ignaberga som pä andra Ställen talrikare och frodigare än jag nägonsin sett denna växt. Frän hvarje rotstocksknippe utgingo 4—5 el- ler än flere blomstänglar i stället för en enda, som annars är det vanliga. 113 Ett gammalt skänskt mossherbarium àterfunnet. Af Hjalmar Möller. Yid ett besök pa Farmaceutiska Institutets botaniska afdelning visade mig dess föreständare Protessor H. V. Rosendahl ett gammalt mossherbarium, om hvilket man ej visste, hvem samlaren eller samlarne varit och ej heller, pä hvad satt det kommit i Farmaceutiska Institutets ego. Jag hade dâ för tillfället ej tid att noggrannare granska herbariet, utan säg endast, att den ursprungliga delen af herbariet hästammade fran de första ärtiondena af förra arhundradet och att dessa mossor hufvudsakligen samlats i Skane samt att nägon annan person sedermera ökat det- samma hufvudsakligast med utländska exemplar, hvilkas etiketter voro mestadels skrifna med W. Ph. Schimpers karakteristiska piktur. Dâ jag började med bearbetandet af »Löfmossornas utbredning i Sverige», kom jag att tänka pa ofvannämnda gamla mossherbarium och genom Profes- sor Rosendahls välvilliga tillmötesgaende tick jag herbariet mig tillsändt. Vid en närmre granskning syntes det tydligt af bade Stil och inläggningssätt, att herbariet haft atminstone tren- ne égaré. Grundstommet var samladt hufvudsakligast pa 1820 och första hälften af 1830 talet. Senare égaré hade dels samlat själf dels bytt sig till exemplar och tvckes det som om herbariet ej förökats efter 1857, ty yngre mossor förekomma ej. Som vanligt i gamla samlingar, hade sam- larna varit sparsamma med papperet och tili omslag an- vändt bitar af bref och dylikt. Snart nog hittade jag ock- sä brefvens adressater och de visade sig var Docenten N. O. Ahn feit och Läroverksadjunkten S. PLardin i Karl- stad. Det var säledes intet tvifvel om, att jag hade för mig Ahnfelts herbarium, som jag Here ganger eftersökt och som jag trott vara förstördt. Bot. Not. 1912. 8 114 Sämlingen bestâr, sâdan den nu föreligger, af 13 kap- slar om 20 centimeters höjd, 12 centimeters djup och 5 */» centimeters bredd. I kapseln är en perm inskjuten och pâ dennas rygg är tryckt Musci frondosi. Det heia sei* ut som en samling böcker, instuckna i kapslar. Dessa ha tillkom- mit pâ olika tider och säkerligen ha ej mer än de 6 första tillhört det ursprungliga Ahnfeltska herbariet; de 7 andra synas vara af yngre datum och i hvarje fall ej gjorda hos samma bokbindare som de första. Mossorna i den ursprungliga Ahnfeltska Sämlingen äro uppklistrade eher fastsydda pâ innersidan af vikta kvartsark (172 X 105 mm.). Pâ yttersidan stär öfverst nam- net, därunder lokalen med noggrann uppgift pâ datum mä- nad och âr, dä mossan samlades, samt därbredvid insam- larens, namn när denne varit nâgon annan än Ahnfeit själf (Sä- som t. ex. Äkerman eller Fries). Sä följer vanligtvis en del anteckningar, skrifna pâ latin, samt litteraturhänvis- ningar, allt ytterst ordentligt skrifvet. Pâ ett och samma blad finnas ofta tufvor frän olika lokaler uppklistrade och stundom äro lokalem a för en art sâ talrika, att fiera blad användts för arten. Den Ahnfeltska delen af herbariet be- stâr af ungefär 375 blad och omf attar 275 arter frän 650 lo- kaler. Som vi se en för tiden ganska betydande mossam- ling. De fiesta exemplaren äro insamlade mellan ären 1823 — 1826, fast exemplar finnas samlade bäde före och isynnerhet efter dessa är. Särskildt finnes en del frân Greifswald i Pommern, samlade hufvudsakligen ären 1833 — 1835. De allra fiesta exemplaren äro samlade i Skäne (hufvudsakligast i trakten kring Lund). Dä Ahnfeit väl fär anses som Skänes egentligen förste bryolog inses, hur vär- defullt herbariet mäste vara för kännedomen om Skänes bryologi. Frän Ahnfeit härstammar en hei del lokalupp- gifter i litteraturen och man kan numera blifva i tillfälle att kontrollera dessas riktighet. Herbariet innehäller dess- utom en hei del mossor frän Femsjö i Smäland. Dä de biografiska upplysningarna om Ahnfeit äro 115 mycket knapphändiga, har jag frân Here hall sammanploc- kat nâgra uppgifter om honom. Nils Otto Ahn felt J) föddes den 31 Oktober 1801 i Gull- arp i Skäne. Fadern var k}rrkoherden Jonas Ahnfeit och mo- dern Elisabeth Margaretha Florman, syster tili den beröm- de anatomen Arvid Henrik Florman, Redan vid 20 ärs al- der bief han docent i dogmatik och kyrkohistoria vid uni- versitetet i Lund. Men som biskop Thomander i sitt tal vid Ahnfelts begrafning Säger* 2): »tili en vetenskap hade han förpliktat sig och en annan idkade han med förkärlek». Salunda tyckes han särskildt aren 1823—1825 ha sysslat med bryologi och resultatet häraf bief en akademisk disputation »Dispositio Muscorum Scaniæ Hypnoideorum 3i», som visar, att han stod pa höjdpunkten af sin tids bryologiska veten- skap och som innehâller en hei del egna iakttagelser. Sam- ma ar (1825) utkom den del af Elias Fries Stirpis agri fem- sionensis4), som omf attar mossorna. Vid bearbetandet af dessa har Ahnfeit säkerligen biträdt; Fries uppkallar ocksä en mossa Gymnostomum Ahnfeltii [numera Funaria obtusa (Dicks.) Lindb. var. Ahnfeltii (Fr.) Schimp.] efter honom. Äret därpä5) företog Ahnfeit tillsammans men A. E. Lind- blom en resa genom Kristiansands Stift, hvarvid debesök- te Sætersdalen, Siredalen, Lyse och Suldal. Under denna resa upptäcktes den vackra lefvermossan Pleurozia cochle- ariformis (Weiss) Dum., som först 60 ar senare aterfanns. Är 1828 utkom andra upplagan af Elias Fries Novitiæ flo- rae Sueciæe) och här har Ahnfeit beskrifvit och försett med 0 Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon. Sid. 16. 2) Thomander, Vid Theologie docenten Magister Nils Otto Ahnfelts jordfastning i Knästorps kyrka den 9 Jan. 1837. Lund 1837. 3) Dispositio Muscorum Scaniæ Hypnoideorum, quam, adjec- tis locis ubi singulos lectos habet, notisque qvibus a descriptioni- bus convenientissimis recedere visi sunt p. p. Nicolaus O. Ahnfeit, Respondente P. Melchero Jacobson. Lundæ 1825. 4) Fries, Stirpes agri femsionensis. Continuatio I och Con- tinuatio II. Londini Gothorum 1825. O Kaalaas, Levermosernes udbredelse i Norge. Nyt Maga- zin for Naturvid. XXXIII, I, sid. 12. °) Fries, Novitiæ floræ Sueciæ. Edit, altera, auctior et in 116 anmärkningar ett tjugotal mossarter. som han ansäg vara nya för Sveriges flora eller ocksä kritiska. Vären 1833 antog Ahnfeit *) en informatorsplats hos en svensk familj i Greifswald och exemplar i hans herbarium visa, att han äfven under denna tid sysslade med bryolo- giska studier. Därom vittnar likaledes den Ar 1835 utkom- na Flora scanica af Elias Fries. Häri har Ahnfeit likaledes behandlat mossorna * 2) och Fries tillägger om honom i före- talet »multosque eximios fungos primus observavit». I no- vember 1835 lämnade Ahnfeit Greifswald och begaf sig tili Lund för att speciminera för Professuren i botanik, som genom C. A. Agardhs utnämning tili biskop blifvit ledig. Nägon afhandling tyckes emellertid ej ha blifvit färdig tro- ligen pA grund af att hans sjukdom (lungsot) tog en farlig vändning. Emellertid tyckes han ha kryat pâ sig. ty i augusti 1836 Atervände han tili sin förra plats i Greifswald. Redan i Oktober mäste han emellertid lemna densamma och begifva sig hem pä grund af sjukdomens förvärring. Han afled i Knästorp den 1 januari 1837 i en aider af en- dast 35 Ar och 2 mänader. Efter Ahnfelts död inköptes mossherbariet utaf grun- daren af Botaniska Notiser Akademiadjunkten A. E. Lind- blom3). Denne har nägot litet ökat herbariet isynnerhet med mossor fr An sina resor i Norge Aren 1826, 1837 (Do vre) och 1839 (Telemarken och Valders). Vid Lindbloms död Ar 1853 har herbariet öfvergatt i Läroverksadjunkten S. Hardins i Karlstad ego. Att herba- riet verkligen tillhört Hardin framgAr ej blott af tili honom adresserade bref, hvilka användts som omslag. utan ocksA formam commentarii in cel. Wahlenbergii floram Suecicam redac- ta. Londini Gothorum 1828, sid. 290 — 302. *) Hornschuch, Allgemeine botanische Zeitung Flora, Arg. XX, Band 1, sid. 175, 176, 2) Fries, Corpus florarum provincialium Sueciæ. I Floran scanicum scripsit Elias Fries. Upsaliæ 1835. Sid. 223 — 254 b. 3) Wikström, Ärsberättelse om botaniska arbeten och upp- täckter för är 1837. Stockholm 1839. Sid. 530. 117 af pikturen, som förekommer pâ bladens yttersida. Ett an- nat skäl âr ocksâ herbariets rikedom pâ mossor, samlade af W. Ph. Schi m per. I Botaniska Notiser for âr 1844 (sid. Ill) läses: Under Naturfoskarnes möte i Kristiania före- togos fiera mindre excursioner i den intressanta trakten kring Kristiania. Professor Schimper i sällskap med Batal- jonskirurg Petit fran Köpenhamn och Gymnasiiläraren Har- din frân Karlstad gjorde besök pä Dovrefjeld. hufvudsak- ligen i muskologiskt syfte. Härifrän begaf sig Herr Schim- per öfver Karlstad. Falun och Gefie tili Upsala och Stock- holm samt torde äfven besöka södra Sverige». Under Hardins tid har herbariet ökats ganska betyd- ligt ej blott med de Schimperska mossorna utan äfven med mossor. samlade af honom själf. af Elias Fries, J. Ang- strom och N. C. Kindberg. Hardin har- än klistrat upp mossorna pä samma satt som Ahnfeit men har ocksâ fast Originaletiketten pä insidan, än ligga mossorna jämte eti- ketten lösa inom omslaget. I herbariet finnas, som redan nämnts, mossor samlade sä~sent som 1857. Sven Hardin dog i Karlstad den 30 november 1867. Hur herbariet seder- mera kommit i Farmaceutiska Institutets ego har jag ej kunnat utröna. Falun den 15 april 1912. Otto Gertz. Nägra iakttagelser öfver an- thocy anbildning i blad vid sockerkultur. (Arkiv for botanik. Band 11. N:r 6. Uppsala & Stockholm 1912.) 45 pp. Overtons försök att genom mforande af preformeradt socker bringa blad till anthocyanbildning hade ledt till det résultat, att en dylik anthocyanproduktion endast lät sig induceras i celler, som tillhörä bladets mesofyllväfnad, me- dan denna effekt icke künde erhällas vid försök med växter, hvilkas blad föra anthocyan i epidermis. Förf. har närmare utredt frâgan, huruvida kloroplasters aktiva medverkan mähända vore nödvändig för anthocyankondensation af cel- lerna tillfördt socker, hvilket künde förmodas vara en an- ledning till anthocyanbildningens uteblifvande i det senare fallet. Undersökningen utfördes â partiellt albikata blad af Oplismenus imbecillis, Tradescantia Lee ken sis, Beta vulga- ris, Rumex domesticus, Cornus florid a, Evonymus raciicans och Lonicera brachypoda, ur hvilka kloroplastfria fait ut- 118 klipptes och odlades i 5 à 10-procentig rörsockerlösning. Med undantag af Tradescantia Loekensis och Beta vulgaris, hvilkas blad blefvo anthocyanfria, gâfvo försöksväxterna mer eller mindre utpräglad~ anthocyanfärgning. Med hän- syn tili den af Overton uppställda satsen. att försök öfver anthocyanbildning vid sockerkultur torde utfalla negativt i alla de fall, der den naturliga anthocyanfärgningen härrör af epidermiscellers rôda ceîlsaft, har förf. vidare visât, att denna sats lider inskränkning i sä manga fall, att den icke kan tillerkännas ens relativ giltighet. Anthocyanfärgning, härrörande uteslutande af vid epidermis bundêt färgämne, erhölls nemligen vid sockerkultur hos följande försöksväx- ter: Oplismenus imbecillis, Evonymus radicans (bägge med panacherade blad) samt hos Planta go major , Ëïiphorbia Cvparissias och Phytolacca decandra (med normalt färgade blad). Jemte epidermis voro i följande fall celler, tillhörande mesofyllet, anthocy anförande : Rumex domesticus, Tussilago Far far a och Epilobium parviflorum. Medan Overtons sun- dersökningar hade ledt tili den uppfattningen. att direkt be- lysning af kulturerna linge anses utgöra en för anthocyan- s'yntesen nödvändig faktor, iakttog förf. vid försök med Oplismenus imbecillis och Rumex domesticus, att anthocyan- bildning kom äfven 1 mörker till stand. Rödfärgningen, som här likväl var relativt obetydlig, förstärktes i hög grad, sedan kulturerna öfverförts i ljus, hvarför vid anthocyanbild- ning belysning utgör en denna process kräftigt befoVdrande faktor. Alla tidigare försök, som af olika forskare anställts i afsigt att öfverföra anthocyanfria kronblad tili anthocyan- färgade, hade konstant gifvit negativa utslag. Vi d socker- kulturförsök med afskurna blomkronor af Viburnum Opulus i dess odlade, sterila form fann förf. emellertid, att dessa blomkronor utbildade kräftig anthocyanfärgning. Liksom beträffande öfriga försöksväxter gjordes här den iakttagel- sen, att anthocyanbildning uteblir eller i hög grad reduceras, när växtdelarna hallas submersa. Till samma slutsats ledde ett försök med inllorescenser af en Antirrhinum rnajus med purpurfärgad blomkrona. Nedförda i knoppstadiet under vatten, gâfvo nemligen dessa märkbart blekare blommor än knoppar, som fatt öppna sig pä vanligt sätt. Fenomenet sättes i samband med Richters undersökningar öfver häm- mad anthocyanbildning och förklaras sâsom en följd af bristande tilïgâng pä syre. I anslutning tili anatomiska undersökningar öfver försöksmaterialet, hvilka närmast afse anthocy anfärgämnets topograh, beröres anthocy anbildningens samband med stär- kere- och garfämneproduktion. stomacellernas förhallan- de hos växter. der epidermiscellerna i öfrigt utveckla an- thocyan, jemte ätskilliga andra fragor. Förf. lemnar slut- ligen i de punkter, som undersökningen omfattar, en refe- rerande sammanställning af de senare ärens viktigare an- thocvanlitteratur (efter är 1906t. Gertz. 119 Nils Conrad Kindberg. En minnesteckning. Af H. Wilh. Arnell. Genom vänligt tillmötesgaende af Käptenen A. Kind- berg har jag erhâllit ett utdrag ur en själfbiografi, som han funnit i kvarlätenskapen etter sin ar 1910 aflidne fader, den botaniske Veteranen Lektor N. C. Kindberg, och dess- utom en förteckning, som dock ej är all deles fullständig, af hans tryckta skrifter. DA omständigheterna fogat det sä. att det i vära botaniska tidskrifter ej förekommit nägon ut- Bot. Not. 1912. 120 förligare minnesteckning öfver Lektor Kindberg, vill jag med ledning af nämnda anteckningar lämna en kort skild- ring af hans lif och gärning; Lektor Kind bergs botaniska lifsgärning har nämligen varit sä rik, att den är väl för- tjänt af en öfverblick, da den nu nätt sitt slut. Nils Conrad Kindberg föddes den 7 augusti 1832 i Karlstad; föräldrar voro Handlanden Per Conrad Kind- berg och hans hustru Kristina Maria, född Kjellin- Efter att ha genomgätt läroverket i Karlstad (1841—1849) aflade han den 2 dec. 1849 Studentexamen i Uppsala. De härpä följande universitetsstudierna i Uppsala afbrötos väl af ekonomiska skäl af anställningar säsom informator i Hes- selskog och Vedbvholm (Dalsland) ären 1850—1851 och lä- rareförordnanden i Amäl h. t. 1851 och i Filipstad v. t. 1856, men de bedrefvos detta oaktadt sä energiskt, att Hl. kand. examen aflades i maj 1855 och disputationsprof för graden i augusti 1856. Härefter vidtog en mängärig lärareverksamhet, nämligen sâsom duplikant i Karlstad ht. 1856— vt. 1858, t. f. kollega i Vänersborg ht. 1858— ht. 1859. ordinarie kollega sammastädes v. t. 1860 samt säsom ordi- narie lektor i naturvetenskap och matematik i Linköping ht. 1860- vt. 1901. dä Kindberg erhöll begärdt afsked med pension. Redan pä hösten 1900 hade han emellertid flyttat tili Uppsala, dar han sedan hade sin hemvist tili sitt den 23 augusti 1910 timade fränfälle. All den tid, som Kindberg fick öfrig frän sin sträf- samma, plikttrogna och länga lärareverksamhet, offrade han sä intresseradt och intensivt ät botaniska studier, att fä svenska botanister i detta afseende torde kunna mäta sig med honom. I närmaste samband harmed Stär hans mänga resor för naturstudier. Inom Sverige äro dessa begränsade tili Götaland, om man bortser frän sommarvis- telser i Hedemora 1903 och 1904 samt i Södertelje 1905 och 1906, säledes vid sä hög älder, att Kindberg ej torde haft krafter till nämnvärda naturstudier. Uppväxtärens erfarenhet frän Värmland riktades genom en resa tili Fämund i Norge 121 1853 tillsammans med Lektor J. M. Larsson, exkursioner i bergslagen 1865 och vid kortare besök i hembygden. I Daisland hade Kindberg sitt stamhäll under 9 somrar i Rostock, hvartill kommer vistelsen i Hesselskog och Amäl aren 1850—1851. Under de mânga âr, som han var lektor i Linköping, ägnades Hera somrar, ätminstone 10. at ge- nomforskandet af Östergötlands flora genom växlande som- marbostäder eller utflykter. Härtill kommer en Gotlands- resa 1852. utflykter tili Bohuslän (Marstrand, Uddevalla, Kyrkesundi och Hunneberg (1889). en sommarvistelse i Tranâs (Smäland) osv. Norge utöfvade pâ honom en stark dragningskraft, sâsom synes af hans mânga (15) resor tili detta land, de flesta gängema tili Dovre; den första Dovre- resan gjordes 1857. den sista 1887 och den sista Norgesre- san tili Lille Elvedal, 1897. 1855 företog Kindberg sin första utländska resa, nämligen tili Tyskland, Schweiz och Frankrike ända tili den spanska sidan af Pyreneerna. Denna efterföljdes sedan pâ äldre dar af resor 1888 tili Graubünden och Como; 1889 tili Churwaiden, under hvilken resa han gjorde den första bekantskapen med Wildhad (Würtemberg), hvilket stalle sedan uppsöktes af honom ären 1890, 1891 och 1895; 1890 och 1892 tili Halle för samräd med den kände världsbryo- logen C. Müller; samt 1892 och 1895 tili Lugano och Faido i Schweiz, den sista resan i sällskap med D:r J. Röll. Kindberg har nedlagt resultaten af sina omfattande studier i talrika publikationer. som uppgä tili ett antal af öfver ett hundra, om hans flitiga pedagogiska författare- verksamhet medräknas. Om hans läroböcker mä här blott nämnas, att de sträckte sig tili naturens tre riken, och att nägra af dem utkommit i flera upplagor. Hans skrifter af vetenskaplig tendens röra sig alla pâ botaniskt omrâde pâ en när, xUnteckningar om Östergötlands dagfjärilar (1867). Till en början sysslade Kindberg endast med kärlväxter, mest Systematik och växtgeograli; hans pâ detta omrâde värdefullaste skrift torde vara Östgöta flora. 122 Âr 1871 utkom Kindbergs första bryologiska afhand- ling och efter denna tid koncentreras hans arbete pa bryo- logi, inom hvilket omräde det stora flertalet af hans skrif- ter fallen Ifrân en början med Skandinaviens löfmossor öfvergick han allt mera tili de extra skandinaviska, sär- skildt de nordamerikanska. De af Kindbergs skrifter, som uteslutande behandla extraskandinaviska löfmossor, Annas spridda i manga olika tidskrifter. Lektor Kindberg har efterlämnat en stör Sämling af löfmossor, omfattande omkring 4000 arter, de fiesta i ett stört antal exemplar. Denna samling är mycket värdefull säväl i växtgeografiskt hänseende som an mera genom de Originalexemplar, som den innehaller af de manga hund- rade arter, som Kindberg nybeskrifvit, och hvilkas valör endast med tillhjälp af dessa Originalexemplar kan utredas. Beklagligt nog torde denna intressanta samling komma att gä till utlandet, troligen tili Amerika, emedan ingen af de större botaniska institutionerna i Sverige har tillgangar att köpa den tili det pris, som därför begäres. De antydningar, som här ofvan gifvits, om det stora botaniska arbete, som Kindberg utfört, tala ett tydligt spräk ; de tala om ett utomordentligt varmt intresse för scientia amabilis och om ett heit lif offradt pa natur- forskningens altare. Och Lektor Kindbergs lifsgärning ter sig sä mycket märkligare, som den blifvit möjlig endast genom stora umbäranden och ekonomiska uppoffringar. Det torde ej finnas man gen, som kan göra efter det ekono- miska mästerprofvet att med en knapp lektorslön företaga sâ mänga och länga forskningsresor. Ett vittnesbörd om de ekonomiskt knappa förhällanden. under hvilka Kind- berg arbetade, lämnar det lilla, ansprakslösa mikroskop, som han under mera an 40 är begagnade vid sitt arbete med mossorna; ingen nutida botanist skulle anse det möjligt att reda sig därmed, och det är underbart, hunt Kindberg därmed kunnat se sä mycket. och än mera hunt hans ögon 123 kunnat tâla den stora ansträngning, som mäste vara före- nad med bruket af ett sä svagt mikroskop. Kindbergs vetenskapliga verksamhet har ofta varit föremäl för en omild kritik; jag vill lämna därhän om all- tid med fog eller ei Min enskilda äsikt är, att hans arbete med mossorna varit sä stört, att det för närvarande är omöjligt att i detalj bedöma; detta gäller i synnerhet hans arbete med de nordamerikanska mossorna. Hans största arbete pä detta omräde är det. som han tillsammans med Ma co un utgaf 1892. Catalogue of Canadian plants, part 6, musci (Geol. and nat. history survey of Canada); det mycket stora material, som ligger till grund for detta arbete, hade insamlats mellan Aren 1861—1892 i de mest skilda de- lar af Britiska Nordamerika af J. Macoun själf och mânga andra, och har befunnits innehälla 933 löfmossarter. J. Ma- coun skrifver i inledningen: Especial thanks are due to Dr. Kindberg for his gratuitous and unremitting labours in examining between 5000 and 6000 specimens from 1887 to the present time. Indeed without his assistance the work could never have been done so thoroughly and com- pletely». Om arbetets storlek vittnar ock det förhällandet, att i detsamma Kindberg angifves sâsom auktor, i manga fall tillsammans med C. Müller, för ej mindre an omkring 226 arter förutom vid talrika varieteter. Ett annat bevis för, att hans bryologiska arbete i Amerika uppskattades, utgör det faktum, att Lektor Kindberg intill sin död, ja, till och med efter sin död, lick sig tillsända stora samlingar af amerikanska mossor till bestämning och att efter hans död en amerikansk bryolog, en medlem af The Sullivant Moss Society, gjorde en bekymrad förfrägan. om det ej i Sverige funnes nägon annan, som künde och ville uppta Kindbergs mantel som bestämmare af amerikanska mos- sor. Myeket möjligt är sâlunda. att man vid en framtida pröfning kommer att finna Kindbergs bryologiska arbete vara längt värdefullare, än en och annan kritiker förmodat Ar 1868 bief Kindberg genom giftermàl förenad med 124 Ansgaria Kristina Hardin, med hvilken han är 1908 tirade guldbröllop; hustrun öfverlefde honom blott nâgra mânader. Af bans fyra barn öfverlefde honom blott ett, Käptenen vid K. Vaxholms Grenadjärregemente A. Kind- berg. I det privata lifvet var Kindberg en vänsäll man, städse förnöjsam och road af ett anspräkslöst sällskapslif, isynnerhet om han därvid fick tili fälle att visa sina her- barieskatter. Ett vackert drag var den vänskap för lifvet, som radde mellan honom och dem af hans lärjungar, som visât botaniskt intresse, hvarpâ exempelvis mä nämnas de studieresor, som han och hans f. d. lärjunge Lektor E. Adlerz gjort tillsammans tili Graubünden 1888, tili Lilla El- vedal 1897 och tili Hunneberg 1899. Förteckning öfver af Lektor N. C. Kindberg utgifna skrifter. 1854. Novitier för Daislands flora »Bot. Not.); samman med R. F. Sandblad. 1856. Synoptisk framställning af växtsläktet Lepigonum, gradual- disputation. (Upsala). (Till en del öfversatt pâ engelska i The phytologist, n:r 221, London 1860). 1857. Öfversigt af de Skand. arterna af slägtet Lepigonum (Bot. Not., s. 41 — 46). 1858. Anmärkningar om Lepigonum laxiflorum Bartl. (Bot. Not., s. 9—10). — Om Vegetationen pâ Daislands kalkformation (Ibid., s. 115 —117). 1859. Beskrifning öfver en resa i Tvskland, Frankrike, Spanien och Schweiz; jemte Sammandrag af botanikens elementer; disputation för lektorat. (Venersborg). 1861. Östgöta Flora, uppl. 1; uppl. 2 1874; uppl. 3 1880; uppl. 4 1901. (Linköping). 1862. Dispositio plantarum Synantherearum, quae extra Scandina- vian! occurrunt et in herbario Scholæ Lincopensis asservan- tur (Läroverksprogram för 1861 — 62, Linköping». 1863. Monographia generis Lepigonorum. (Acta soc. scient. Up- sal.); prisbelönt. 1867. Anteckningar om Östergötlands dagfjärilar. 1868. Tillägg tili Östgöta Flora. — Om tre planteslaegter. (Forh. vid de skand. naturforskeres tionde möde 1868.) 1871. Förteckning öfver Vermlands och Dals mossor (Öfvers. af K. Vet. Ak:s förh. 1871. N:o 4.) — Försök tili en synoptisk framställning af Skandinaviens Hie- racier (Bot. Not., s. 41 — 52.) 1877. Svensk flora. (Norrköping.) 1880. Om bryineernas Systematik (12:te Skand. Naturforskarmö- tets förhandlj. 1882. Novitier för Sveriges Mossflora (Bot. Not. 143 — 147); — Om en för Skandinavien ny mossart, Campylopus Schim- peri (Bot. Not. 187 — 188); — Om Grimmia funalis och närstäende arter (Bot. Not. s. 184 — 187). — Die Familien und Gattungen der Laubmoose (Bryineae) Schwedens und Norwegens hauptsächlich nach dem Lindberg- sehen Systeme übersichtlich beschrieben (Bih. K . Vet Akad. H. 6). 1883. Die Arten der Laubmoose (Bryineae) Schwedens und Nor- wegens (Bihang t. K. Sv. V. Akad. Handl. Band 7, N:o 9. 167 sidor). — Rättelser o. tillägg tili Novitier för .Sveriges o. Norges mossflora (Bot. Not. S. 81 — 82). 1884. Esquisse de la flore bryologique des environs de Kongsvold en Norvège (Rev. bryol). 1885. Table analytique des Mousses pleurocarpes européennes (Rev. bryol.) — Revision critique des Bryinées Pleurocarpes (Mem. de la Soc. nat. d. scienc. nat. mat. de Cherbourg. T. 24). 1886. Bryum argenteum et les espèces suivantes (Rev. bryol). 1887. Bidrag tili Ölands och Smâlands flora (Bot. Not., s. 32 — 33). — Cinclidotus falcatus Kindb. n. sp. (Rev. bryol.) — Contributions à la flore bryologique de la Grèce (Rev. bryol.) — Nouvelles contributions à la flore bryol. de la Grèce (Rev. bryol.) 1888. Enumeratio muscorum, qui in Groenlandia, Islandia et Fær- oer occurrunt. (Vidensk. Meddel. fra den naturh. Foren, i Kjœbenhavn). — Enumeratio Bryinearum Dovrensium (Christiania Md. Selsk. Forh.) Enumeratio Bryinearum exoticarum (Linköping). 1889. New Canadian mosses (Ottawa Naturalist). — Descriptions of new species of mosses found at Ottawa (Jbid.) 1890. Bidrag till kännedomen om Canada-omrâdets mossflora (Öfvers. af K. Vet. Ak. förh. n:o 8). — Resebref frân Halle (Östgöta Correspondenten). 1892. Nya tillägg till Östgöta floran (Bot. Not. s. 178 — 183.) — En ny mossart frân Spetsbergen (Bot. Not., sid. 258 — 259). — Resebref frân Lugano (Östg. Corresp.» — Contributions à la flore bryologique du canton de Tessin (Rev. bryol.). — Some new mosses from the Pribylow island (Ottawa Natura- list.). — A new Californian moss (Pittonia). — Catalogue of Canadian plants. Musci (Montreal); tillsammans med J. Macoun. 1893. Notes on Canadian bryology (Ottawa Naturalist). 1893. Excursions bryologiques faites en Suisse et en Italie (Nuovo Giorn. bot. Italiano). — Georgia (Tetraphis) pellucida et les espèces alliées (Rev. bryol. b, 92—93.). 126 1894. The European and North American Polytriehaceae (Rev. bryol. p. 33 — 41). — Check-list of European and North American mosses, Bryineae (Record of science, Ottawa). 1895. Excursions biologiques faites en Suisse et en Italie, l’an 1895 par les Docteurs N. Conr. Kindberg et Jul. Roell. (Bulletino della Societâ botanica italiana). — Note sur les Archidiacées (Rev. bryol., p. 23 — 24). — Note sur les Climaciacées (Ibid., p. 24). — New or less known species of pleurocarpous mosses from North America and Europe (Ibid. p. 81). — Bidrag till Skandinaviens bryogeografi (Bot. Not., p. 25 — 28). 1896. New or less known species of acrocarpous mosses from North America and Europe (Ibid., p. 17 — 23). — Om nâgra skandinaviska mossarter (Bot. Not. 129 — 134, 189 — 197). 1897. Laubmoose aus dem Umanakdistrikt (Bibliotheca Botanica. H. XLII, 1897). — Genera of Europagean and N. American Bryineae (Gtbgs Vit- terh. o. Vet. Sällsk. handlingar). European and N. American Bryineae (Mosses) (Linköping, p. 410). 1898. Contributions à la flore du Portugal et des Azores (Rev. bryol., p. 90 — 91.) — Mousses récoltées en Alabama (Amérique du Nord) (Ibid., p. 92—93). — Om mosslägtet Weissia. (Bot. Not., p. 197.) Species et subspecies Bryinearum Europae et Americae Bore- alis, primum ut novae descriptae,, etiam in »European and N. American Brjüneae» (Linköping). — Studien über die Systematik der pleurokarpischen Laubmoose (Bot. Centralblatt). 1899. Fortz. des genannten Aufsatzes (Ibid.) — Lepidophyllum lusitanicum (Rev. bryol., p. 8). — Notes sur les genres Dozya et Haplohymenium (Ibid., p. 25.); — Note sur un Hypopterygium du Canada (Ibid., p. 46). — Nya bidrag till Värmlands och Dais bryogeografi (Öfvers. af K. V. Ak. Förh. 1899. N:o 10, s. 1003—1011). 1900. Additions to the North American and European bryology (mossflora) (The Ottava Naturalist. Vol. 14, N:o 5.) 1901. GrundzUge einer Monographie über die Laubmoos-Fami- lie Hypopterygiaceae. (Hedwigia 1901, S. 275 — 303). — Notices bryologiques (Rev. bryol., p. 18 — 19). — Contributions à la flore de l’Amerique du Sud (Ibid. p. 54 — 56). 1902. Grundzüge einer Monographie der Laubmoos-Gattung Tham- nium ('Hedwigia). 1903. Note sur l’Anomodon Toccoae (Rev. bryol., p. 43 — 44). — Skandinavisk bladmossflora (Uppsala). — Bemerkungen über Nord-Amerikanische Laubmoose (Hed- wigia). Bemerkungen über den Namen der Laubmoos-Gattung Tham- nium (Ibid.). 127 1904. Notes sur les espèces Scandinaves du g’enre Bryum (Rev. bryol., p. 13 — 14). 1905. New Northamerican Bryineae (Ibid., p. 33 — 38). — - Svenska namrï' pâ vâra inhemska kärlväxter (Stockholm). 1906. Notes bryologiques (Rev. bryol., p. 30 — 31). 1907. New or less known Brvineae from N. America (Ibid., p. 25—29). — New notes on the Northamerican bryology (Ibid., p. 87 — 92). 1908. Bry ogeografiska uppgifter (Bot. Not., 69 — 70). — Om släktet Betula (Ibid. 139 — 140). 1909. Note on Northamerican Bryineae (Rev. bryol. p. 42 — 44). — Bryological notes (Ibid., p. 97 — 100). — Notes on the synonymy of European and Northamerican Bryineae (Ibid., p. 115 — 117). — Om släktet Betula (Bot. Not., s. 113 — 132). 1910. Bryological notes (Rev. bryol., p. 13 — 15, 44 — 45). — New contributions to Canadian bryology (The Ottawa Natura- list. p. 137 — 155). Sammandrag af botanikens elementer 1 uppl. (se Beskrifn. — , 1859), 2 uppl. 1861, 3 uppl. 1873 — 1874, 4 uppl. 1875--77, 5 uppl. 1881. Sexualsystemet jemfördt med prof. Fries naturliga system. 1862. De allmänna växterna i Östgöta flora efter Fries system (Linkö- ping, 1867). Förteckning Öfver naturalier i läroverkets museum 1868, 1870, 1871 i Ärsredogörelser f. Linköp:s h. a. lvk, 1878 i särtryek. Utdrag ur svenska floran (1870). Sammandrag af Östgöta Flora (Linköping, 1872). Sammandrag’ af norra Sveriges flora (Linköping, 1873). Om menniskans kroppsbyggnad, 1 uppl. 1873, 2 uppl. 1875, 3 uppl. 1878, 4 uppl. 1882, 5 uppl. 1896. Om undervisning i naturalhistoria inom läroverken. (Pedagogisk tidskrift, 1873). Zoologisk läsebok; om däggdjuren (Linköping, 1875). Folkskolans naturlära af L. J. Wahlstedt, 1879; medarbetare. Läran om jorden (Norrköping, 1880). Lärobok i zoologi, 1 uppl. 1891, 2 uppl. 1897. Beskrifning af djurtyper, 1 uppl. 1895, 2 uppl. 1898. hârd af Segerstad, F., Södra Sandsjö fanero = gamer. Ett bidrag till kännedomen om de pontiska och nordatlantiska växternas gränslinjer i sydostra Sverige. 44 s., 2 t. — Arkiv f. Bot. Bd. 11 N:o 8. 1912. Förf. har funnit att de 21 pontiska arterna utgöra 28 %, de 9 nordatlantiska arterna 27,3 % af alla i södra Sve- rige förefintliga inom sina grupper. Gränsen mellan de i 128 Sverige förekommande pontiska och nordatlantiska väx- terna komma att gä genom socknen och förf. anser att den noga följer de fyra â kartan uppdragnaAegetationslinjerna. näml. för arterna: J uncus squarrosus, Earthed um ossify a- gum, Erica tetralix och Scivpus caespitosus. Den sistnämnda arten tages kollektivt och är väl därför mindre lämplig som exempel, den är för öfrigt ej iakttagen i socknen. I artförteckningen anmärka vi Scirpus mamillatus. Som nya beskrifvas: Potamogeton praelongus f. angustifolia, Salix cinerea f. convexifolia, Rosa tomentosa v . flaccidifolia G. R. Elgqvist, Mentha aquatica X austriaca v. subintegrifolia L. M. Neuman. Salisbury, E. J., Polymorphism in the flower of Silene maritima. — New Phytologist 1912 s. 7—12, t. 1. 4 textf. Förf. har pâ exemplar i Norfolk iakttagit att nämnda växt varierar âtskilligt. Att stândarne hos vissa former voro m. 1. m. funktionslösa var, hvad man kunde vanta. Pâ den vanligaste formen tackte blombladen hvarandra nagot och dess flikar divergerade ej (f. incumbens). Hos f. divergens voro flikarne smala och divergerande. F. involuta närmade sig f. divergens, men kanterna à blombladsflikar- nas nedre del voro uppätvikna. Hos f. lobata utgick vid basen af hvar fliks yttre kant en smal, extra flik, sä att bladskifvan blef fyrdelt med tva bredare mellanflikar och tvä smal are yttre. Si/etie maritima och in flat a äro närstaende arter och den förra anses af fiera förf. som en strandform af den senare. Därom kan man ytterligare se i A. P. Winslows uppsats i Bot. Not. 1880, dar han redogjorde för de bäda arterna och för sina iakttagelser a dem. Han skrifver dar mot slutet: »Aterstar endast Witherings two »plaits» och Gr. och Godr:s deux écailles, hvilka skulle blifva differentia spécifia mellan de tva arterna . Angäerde bikronan skrif- ver Salisbury: »two scale-like structures (the coronal sca- les) may be present, but are usually either small or absent». 129 Nâgra iakttagelser over vâra Alchemilla-arters frekvens. Av Sigfrid Arnell. Under de tre sista somrarna har jag varit i tillfälle att studera Alchemilla-flororna i Leksand, Dir. (1909), pâ Björkö i Vätö s:n, Upl. (1910) och i Hölö s:n, Srm. (1911). För bestâmning av de insamlade arterna stâr jag i tack- samhetsskuld till fil. lie. G. Samuelsson och kand. Harry Smith. Sâsom man maste vänta sig av de ovan namnda lo- kalernas olika läge och naturfôrhâllanden, voro deras Al- chemilla-floror ganska olika. Visserligen har man nu ganska vâl reda pâ Alchemilla-arternas utbredning tack vare det arbete, som H. Lindberg, C. G. Westerlund och andra nedlagt pâ kännedomen därom, men däremot saknas upp- gifter om deras frekvens. Jag har därför tänkt att en jäm- förande tabell över de av mig funna arterna med angivande av deras individrikedom skulle kunna vara av intresse. Individrikedomen har angivits med siffrorna 1—4, som beteckna: 1= sparsam, 2 = ganska sparsam, 3 = täm- ligen riklig, 4 = riklig. Alchemilla pubescens Lam » vestita Bus plicata Bus pastoralis Bus... » strigosula Bus.. » filicaulis Bus. ... acutangula Bus micans Bus » superenata Bus, » albetris Schm Bot. Not. 1912. Leksand Björkö . 2 4 . 3 1 1 4 3 4 2- 3 4 3- 4 1 3 2 3 3-4 Hölö 9 3 2-3 2—3 3 130 Alchemilla Murbeckiana Bus 2—3 3 2 > Wichuræ Bus 1 obtusa Bus 1 Av de funna arterna är A. obtusa blott en gâng förut tagen i Sverige, nämligen samma sommare (1910) vid St. Nvckelviken i Stockholmstrakten av Apotekare M. Eng- ste dt, enligt anmälan i Bot. Not. 1910 sid. 258 av C. G. Westerlund. Den har tydligen invandrat tili oss frän Aland och torde nog tinnas här och var i Roslagen, om den blott där eftersökes. Om man betraktar tabeilen, lägger man lätt marke till, att en del arter ersätta varandra pa de olika orterna. Sâ t. ex. A. micans och A. acutangula. Detta beror pà trakternas olika naturförhällanden. I Leksand var marken 'mera uppodlad än pâ de bäda andra ställena och erbjöd sâlunda flera för A. micans gynnsamma lokaler, soliga di- kesrenar och dylikt. Däremot saknades i Leksand sädana skuggiga hagar och hassellundar, vari A. acutangula tyck- tes trivas särdeles väl pâ Björkön och i Hölö. Av de tre lokalerna skiljer sig Hölö rätt betydligt frän de bägge övriga, nämligen genom sparsammare art- förekomst och än mera genom arternas mindre frekvens. Den stora ohkhet, som i detta avseende finnes mellan Sö- dermanlands och Upplands kusttrakter är synnerligen i ögonen fallande och synes mig ganska märklig och oväntad. Av intresse är även förekomsten av A. Murbeckiana i Hölö, da den enligt översigtskartan i H. Lindbergs »Die nordischen Alchemilla vulgaris-Formen und ihre Verbreitung» synes vara sällsynt söder om Stockholm. Vetenskapssocieteten i Uppsala har tili utländsk ledamot invalt prof. Philippe van Thieghem. — Socie- teten har tilldelat sitt Linnépris â 500 kr. ât docenten H. Kylin för hans tili societeten inlemnade prisskrift: Studier öfver de svenska Batrachospermumarterna. 131 En för botaniska museer och andra botaniska samlingar lämplig metod att konservera gröna växter sä, att de bibehàlla sin naturliga färg. Af Carl Hammarlund. Dâ det gäller naturvetenskapliga samlingar. âr det af intresse att konservera föremälen pä ett sädant satt, att de behâlla ett sa naturligt utseende som möjligt. Färgen spe- lar därvid ofta en stor roll. I fràga om botaniska samlingar, som ej lämpa sig att förvara prässade eller pä annat satt torkade, vore naturligt- vis en färglös, vattenklar vätska, i hvilken alla växtfärger förblefvo oförändrade. idealet. Att finna en sâdan vätska är emellertid otänkbart, enär de färger, som förekomma inom växtriket, äro allt för olika i egenskaper och samman- sättning samt dessutom i allmänhet föga hällbara. * Frän början var det min mening att söka finna en metod, som lämpade sig för konservering af parasitsvam- par. Som bekant bilda dessa vanligen karaktäristiskt fär- gade eller formade sporsamlingar, mycelieöfverdrag, fläc- kar, utväxter och andra sjukliga bildningar a blad eller andra delar af värdplantan, som blifvet angripen. I hittills brukliga konserveringsvätskor blifva emellertid säväl värd- plantan som därpä snyltande svamp urblekta, sä att det oftast är nästan omöjligt att makroskopiskt kunna iakttaga svampen. Dä jag genom försök med fiera olika metoder slutli- gen lyckats finna en, som väl fyller sitt ändamäl, i det att vid konservering gröna växtdelar bibehälla sin fullkomligt naturliga färg, utan att pä annat sätt färgade fläckar eller andra sjukliga bildningar blifva gröna, eller i de fiesta fall ej heller pä annat sätt onaturligt färgade, anser jag, att jag nätt mälet för mina försök. Da denna metod !) äfven läm- 1) Jag har visserligen i det följande talat om »den direkta» och »den indirekta metoden», men i själfva verket är den senare blott kompliment tili den förra. Bot. Not. 1912. 132 par si g för gröna växter i allmänhet, anser jag mig böra offentliggöra den, enär den kan blifva af betydelse för bo- taniska museer och andra växtsamlingar. De mest använda konserveringsvätskorna äro utan tvifvel alkohol- och fonnalinlösningar. af hvilka den senare genom sin betydligt större prisbillighet mimera nästan ut- trängt den förra. Bäda ha emellertid det feiet, att gröna växtdelar, och för öfrigt ocksä nästan alla andra växtfär- ger, blekas pä mycket kort tid vanligen redan efter 2—3 veckor. Andra konserveringsvätskor äro mera ägnade att gifva växterna ett grönt utseende. Sadana vätskor äro t. ex. alkohol- eher formalinlösningar med tillsats af utspädda lösningar af kopparsulfat, -klorid, -acetat eher andra gröna salter. En annan ganska mycket använd vätska är 2,5-pro- centig lösning af laktofenol *) med en tillsats af 0,5 gm. kopparacetat och 1 gm. kopparklorid pr liter. Feiet med samtliga dessa lösningar är emellertid det. att äfven icke gröna växtdelar fä ett grönt utseende, dä de sjmas genom den gröna lösningen, äfven om de icke blifvit färgade af vätskan. En tredje grupp af konserveringsvätskor äro sadana, genom hvilka man söker sa att säga fixera den gröna fär- gen, sä att den bibehäller sig oförändrad, dä växterna öfver- föras i en vattenklar vätska. Det är med sädana vätskor jag gjort mina försök. Missfyckade eller däliga résultat har jag erhällit ge- nom att behandla växter med dels koncentrerad, dels ut- spädd kopparsulfat-, kopparklorid- och kopparacetatlösning, dels hvar för sig, dels blandade pä olika sätt. Mera lycka- de blefvo försöken med nämnda saltlösningar, dä de försat- tes med smä mängder klorvätesyra eher ättiksyra. Da jag slutligen försatte saltlösningarna med alkohol och formalin, ) En del mjölk- och en del karbolsyra i blandning. 133 erhöh jag synnerligen godt résultat och skall därför mera ingäende redogöra för detta försök. Jag beredde tre vid rumstemperatur koncentrerade lösningar af kopparsulfat,-klorid och -acetat. Dessa dela- des i tva delar, utspäddes med V3 volym vatten, hvarpä den ena delen försattes mèd 200 gm alkohol och den andra med 50 gm. formalinlösning pr liter. I dessa lösningar ned- lade jag blad af Beta vulgaris, Ribes grossularia, Ribes rubrum, Ribes nigrum, Pyrus malus, Prunus padus, Quer- cus robur, Convallaria majalis samt Triticum vulgare. Ef- ter en vecka öfverfördes de i dels 70 % alkohol-, dels 2 % formalinlösning 1 *). De blad, som légat i kopparsaltlösningar försatta med alkohol, hade affärgats ganska mycket. Annat var förhällandet med de, som légat i de med formalin för- satta saltlösningarna. Ribes nigrum, Ribes rubrum och Quercus robur voro mörka dock med grön färgton. I öf- rigt voro de, som légat i kopparacetat-formalin och kop- parklorid-formalin stärkt gröna, starkare an i naturligt ti 1 1 - stand. De, som behandlats med kopparsulfat-formalin, hade däremot bibehällit en fullkomligt naturlig färg. Sedan de légat en tid i alkohol- och formalinlösning, hade alkohol- preparaten ljusnat nägot, under det at t de, som légat i for- malinlösning, vore oförändrade. Samtidigt med öfverföran- det af bladen frän kopparsaltlösningarna i alkohol och for- malin, inlade jag blad af samma växter direkt i alkohol och formalin. Dessa voro fullkomligt urblekta efter ett par veckor. Jag hade sâledes lyckats konservera blad af Beta vul- garis, Ribes grossularia, Pyrus malus, Prunus padus, Con- vallaria majalis och Triticum vulgare genom behandling med kopparsulfat-formalinlösning sä, att de bibehöllo sin gröna färg, sedan de öfverförts i formalinlösning. Fragan var nu blott, om denna gröna färg künde bibehâlla sig nä- 1) Vanlig apoteks-formalin är omkring 40-procentig. Af denna lösning sâledes 50 ccm pr liter. 134 gon längre tid. For att fâ svar pâ denna frâga, upphettade jag en del af dessa i formalin liggande blad till 100 ° i vat- tenànga under 4—5 timmar, och dâ de uttogos, hade de fortfarande sin naturliga gröna färg. Detta var ju emellertid ej nägot säkert bevis för, att de alltid skulle bibehâlla sig, ehuru det likväl gjorde det mvcket troligt. Jag skall se- nare âterkomma till denna frâga. Som nämnt var det tyvärr ej alia med kopparsulfat- formalinlösning behandlade blad, som bibehällit sin natur- liga färg. Bladen af Ribes nigrum och Quercus robur ha- de mörknat betydligt. Dessa mäste sàledes behandlas pâ ett annat satt, för att vackra préparât skulle erhâllas. För att om möjligt fâ en uppfattning i huru stör ut- sträckning kopparsulfat-formalinmetoden vore användbar, gjorde jag försök med blad af ett hundratal växtarter 1), representerande ett fiertal af vära svenska fanerogama och kärlkryptogama växtfamiljer. Därvid kom jag tili det resul- tatet, att metoden kan användas med godt résultat för de fiesta växter. Utom förutnämnda Ribes nigrum och Quer- cus robur fanns det ännu nägra blad, som mörknade, näm- ligen Salix- fragilis, Syringa vulgaris , Euphorbia Peplus, 1 araxacum officinale, Helianthus tuberosus, Solanum tube- rosum och Pinus silvestris. Dessutom hade Carum carvi, Thynnis serphyllum , Begonia semperflorens och Sedum ma- ximum ljusnat nâgot. Det var säledes växter, hvilkas blad äro rika pâ garfsyra, harts och mjölksaft. som mörknat, under det att blad innehâllande ætheriska oljor eller slem blifvit ljusare. jag antog dâ, att det var dessa ämnen, som verkade störande pâ konserveringens résultat. Om jag pâ ett eller annat sätt hastigt künde borttaga dessa ämnen ur bladen, borde säledes dessa sedan kunna konserveras grö- na med kopparsulf at- formalin. För att pröfva om detta an- tagande var riktigt, gjorde jag en del försök med Quercus robur, innehâllande garfsyra, Ribes nigrum och Pinus sil- ') En förteckning öfver dessa lämnas. nedan. 135 vestris, innehâllande harts, Taraxacum officinale med mjölk- saft, Carum carvi innehâllande kumminolja samt Begonia sp. med slem. Garfsyra är ganska lättlöslig i vatten, men det är ju otänkbart att direkt utlösa den ur ett lefvande blad. Där- för behandlade jag nâgra ekblad med absolut alkohol un- der omkring tio minuter. Bladen voro da fullkomligt ge- nomlysande. Därpä lade jag bladen i vatten, hvari de fingo ligga ett par timmar, hvarpâ de ânyo behandlades med ab- solut alkohol i omkring tio minuter samt därpä ytterli- gare tvâ timmar med vatten. Efter denna behandling ned- lade jag dem pâ vanligt satt i kopparsulfat- formalinlösning, hvarpâ de efter en vecka öfverfördes i formalinlösning för- satt med 10 cm3 ättiksyra pr liter. Genom denna behand- ling hade bladen bibehâllit sin naturliga gröna färg. Vid alkoholbehandling af garîsyrerika blad bidrager alkoholen endast indirekt till garfsyrans utdragande, i det att cellerna vid första behandlingen därmed dödas och fyl- las med alkohol. Dä bladen därpä läggas i vatten, blandas detta med alkoholen och kommer pâ detta sätt hastigt in i säväl celler som garfsyrebehällare. Vid förnyad alkohol- behandlig drages större delen af vattnet med den däri lösta garfsyran ânyo ut och ersättes af alkohol, hvilken slutli- gen genom den sista vattenbehandlingen äter utdrages. Blad af Ribes nigrum och barr af Pinus silvestris be- handlade jag med en blandning af en del absolut alkohol och en del æther under omkring tio minuter for att pâ sâ sätt bli kvitt hartset. Sedan de därpä under ett par timmar légat i vatten, behandlades de pâ vanligt sätt med koppar- sulfat-formalinlösning och öfverfördes slutligen i formalin- lösning. Äfven härvid erhöll jag ett mveket godt résultat. Att utlösa mjölksaften ur Taraxacum officinale och slemmet ur Begonia semperfiorens var ju otänkbart, hvar- för jag var tämligen tveksam angäende dylika växter. För- söksvis behandlade jag blad med dels alkohol, dels æether och dels med ättiksyra under omkring tio minuter samt 136 därpä med vatten under ett par timmar. Därpä lades de i kopparsulfat-formalinlösning och öfverfördes slutligen i for- malinlösning försatt med 10 cm3 ättiksyra. De med alkohol och æther behandlade bladen af Taraxacum och Begonia blefvo mycket vackra, medan ättiksyrebehandlingen ej tvck- tes inverka fördelaktigt. Slutligen behandlade jag en planta af Carum carvi med absolut alkohol pä samma satt som ekbladen för att utlösa dess halt af kumminolja. Äfven denna metod lycka- des bra, sä att, sedan plantan légat i kopparsulfat-formalin- lösning och därpä öfverförts i formalinlösning, den hade sin naturliga gröna färg i behäll. För att om möjligt fâ en metod, som lämpade sig för alla de växter, som ej läta konservera sig blott genom behandling med kopparsulfat-formalinlösning, gjorde jag en blandning af en del alkohol och en del æther. Med denna blandning behandlade jag blad af Quercus robur , Ribes nigrum, Pinus silvestris. Taraxacum officinale, Carum carvi och Begonia sp. under omkring tio minuter, lät dem därpä ligga ett par timmar i vatten, behandlade dem sä änyo tio minuter med alkohol-æther och lät dem slutligen ytterligare ett par timmmar ligga i vatten. Därpä lades de i kopparsulfat-formalin-lösning och öfverfördes efter om- kring en vecka i dels enbart formalinlösning, dels formalin- lösning med tillsats af 10 cm3 ättiksyra. Dä samtliga dessa konserveringar blefvo bra, gjorde jag försök med alla de växter, med hvilka jag misslyckats, dä jag använde enbart kopparsulfat-formalinlösning. Som det visade sig, att äfven dessa blefvo vackert konserverade, dä de behandlades med alkohol och æther, innan de nedlades i kopparsulfat-forma- linlösningen, tror jag mig med säkerhet kunna säga, att jag genom nu omtalade metoder kan konservera de fiesta gröna växter sä. att de bibehälla sin naturliga färg, äfven sedan de öfverförts i formalinlösning. Huruvida den gröna färgen alltid kommer att bibe- hälla sig eller sä smäningom blekna, därom är det ju svärt 137 att för närvarande yttra sig. Sä mycket är emellertid sä- kert, att den kommer att bibehâlla sig âtskilliga är, enär jag har préparât, som, dâ detta skrifves, äro omkring tvä är gamla, och som ännu ej visa minsta spar af att ha blif- vit urblekta. Slutligen vill jag ocksä nämna, att metoderna lämpa sig synnerligen bra äfven för samlingar af parasitsvampar, enär en hei del af dessa bibehâlla sina naturliga f ärger. Jag skall här nedan lämna en förteckning öfver alla de växter, som jag konserverat under mina experiment, och skall dä angifva, hvilka som varit angripna af parasitsvampar och hurudan konserveringen blifvit. För enkelhetens skull vill jag kalla metoden med kopparsulfat-formalin utan förega- ende behandling med alkohol-æther den direkta metoden > och den med förbehandling af alkohol-æther den »indirekta metoden». Dessutom skall jag, där det gäller parasitsvam- par, angifva svampens färg i naturligt tillstand, samt, om den förändrats, dess färg efter konserveringen. Da ej annat nämnes gäller försöken gröna blad. Konserverade efter den »direkta» metoden. Värdplanta Parasitsvamp Xamn Färg I Centaurea scabiosa Puccinia Hieracii III °) mörkbrun Chrysanthemum indicum » Chrysanthemi > Tussilago farfara » Poarum I gulröd jHieracium umbellatum » Hieracii III mörkbrun Hydrangea paniculata Sporidesmium nov. sp. svartbrun Solanum tuberosum » Solani varians > » Phytophtora infestans grähvit x) , » *) .Bacillus melanogenes svart Veronica longifolia .Puccinia Veronicarum mörkbrun Vaccinium vitis idæa *) ÏExobasidium Vaccinii hvit > , > *) Sphærella stemmatea grähvit Ledum palustre *) Chrysomvxa Ledi hvit Pyrola minor lUredo P3rrolæ mörkbrun Ranunculus ficaria lUromyces Ficariæ svartbrun *) Stjälk med blad, **) gren med blad och bär, ***) konidiestadium, 138 Värdplanta Parasitsvamp Namn Färg Anemone nemorosa Puccinia fusca mörkbrun 1 Berberis vulgaris Microsphæra Berberidis grâhvit IThlaspi arvense Cystopus candidus I gulhvit Geranium silvaticum Uromyces Geranii I ljusgul » Plasmopara pusilla grâhvit ! Viola silvestris Puccinia Violæ I gul I Althaea rosea » Malvacearum brun Urtica dioica » Caricis I gul ! Rheum rhaponticum » Phragmitis I gul Stellaria media * *) » Arenariæ brun Chenopodium bonus Henricus Peronospora effusa grâ jBeta vulgaris Uromjrces Betæ rod brun 2) I Ribes grossularia **) Puccinia Pringsheimiana I rod gul » > Sphæroteca mors uvæ ***) hvit **)- » > » mörkbrun > > • ■ ) Sporidesmium mucosum lj usb run Ribes rubrum Puccinia Ribis mörkbrun o. gul » aureum Sphærotheca mors uvæ ***) hvit iPyrus malus Venturia dendritica svartgrâ » t) Monilia fructigena grâ » communis f f) Venturia pyrina svartbrun Crataegus oxyacantha Podosphæra Oxyacanthæ***) grâhvit | Spiraea ulmaria Triphragmium Ulmariæ II rödgul ' » filipendula » Filipendulæ II| x) Rubus idæus Phragmidium Rubi-idæi I » Prunus domestica ff) Exoascus Pruni grâbrun Amygdalopsis persica deformans » Phaseolus vulgaris var. nanus Uromyces Phaseoli I gulhvit » > » III kanelbrun » » » » ff) Gloeosporium Lindemuthia- num grâ o. svart Vicia sativa Peronospora Viciæ grâviolett *) Trifolium pratense Uromyces Trifolii II brun » Erysiphe Martii ***) grâhvit Salix caprea Melampsora Larici-Caprea- rum gul J) Allium cepa Peronospora Schleideniana grâviolett r) Carex rupestris Puccinia rupestris III brun ****) peritheciestadium, °) I — æcidie-, II = uredo-, III = teleutosporstadium, *) konserverad grâ, 2) konserverad brun, 8) konserverad gräröd, f) kvist med blad, Värdplanta Parasitsvamp Namn Färg Elymus arenarius Puccinia glumarum II gul x) Triticum vulgare Puccinia glumarum II gul *) » » » III svart > f tt ) Tilletia Caries svart » Erysiphe graminis ***) gräbrun Bromus arvensis Puccinia dispersa II brun Dactylis glomerata » graminis II brun Alopecurus pratensis » coronifera II gul Meli ca nutans » » II gul 1 ) Avena sativa » » II gul » » fff) Ustilago Avenæ svart Calamagrostis arundinacea i Puccinia coronata II gul l) Agrostis vulgaris graminis II brun Konserverade efter den »indirekta» metoden. Värdplanta Parasitsvamp Namn Färg Anemone hepatica Urocystis Anemones svart Acer platanoides Uncinula Aceris ***) i hvit IQuercus robur t) Oidium Quereinum hvit J Pinus silvestris t) Peridermium Pini 1 gulhvit 'juniperus communis t) . 1 Gj^mnosporangium tremello- ides gul 1 ) Utom de nu uppräknade af parasitsvampar angripna växterna, hafva följande ingatt i försöken och blifvit kon serverade enligt den »direkta metoden»: Cucumis sativus tt), Origanum vulgare , Primula offi- cinalis, Chelidonium majus, Brassica oleracea f acephala var. virides, Raphanus sativus f radicula, Nasturtium Armo- racia, Dianthus deltoides Ah Rosa glanca, Fragaria moscha- ta , Prunus padus, Lythrum salicaria, Daucus carota, Pas- tinaca sativa , Sium latifolium , Petroselium sativum, Aescu- lus hippocastanum , Rhamnus cathartica, Narcissus pseudo- narcissus, Tulipa gesneriana, Convallaria majalis, Polygo- natum multißorum, J uncus filiformis Ah Scirpus lacustris, tt) frukt, tft) ax. A) hei planta, AA) sterilt skott, AAA) kvist med barr. 140 Hordeum vulgare, Loliuni perenne, Poa pratensis f), De- schampsia ccespitosa, Holcus lanatus, Alisma plant a go, Pota- mogeton n at ans, Polypodium vulgare, Polystichum felix mas, Osmunda regalis, Equisetum arvense A A)- Följande växter hafva konserverats enligt den »indi- rekta metoden»; Helianthus tuberosus , Taraxacum officinale, Syringa vulgaris, Hypericum perforatum, Euphorbia peplus, A), Be- gonia sempcrßorens, Sedum maximum, Ribes nigrum, Rosa rubignosa, Carum Carvi, Ainus glutinosa, Juglans regia, Salix fragilis, Pinus strobus AÄA). Picea excelsa AAA)- Som af oîvanstâende uppräkningar synes, är det ett ganska stört antal växter, pfi hvilka jag pröfvat mina kon- serveringsmetoder. Dâ alla dessa konserveringar lyckats, är det väl tämligen säkert, att metoderna kunna med fram- gäng användas för ätminstone de flesta gröna växter. Deutsches Resumé. Ich bin seit einigen Jahren beschäftigt grüne Pflan- zenteile so zu konservieren, dass ihre natürliche Farbe er- halten bleibt. Da ich dabei ein gutes Resultat erzielt habe, will ich hier eine kurze Übersicht meiner Methoden liefern, da sie meiner Meinung nach für botanische Museen und andere botanische Sammlungen bedeutungsvoll sein können. Die meisten grünen Pflanzen lassen sich sehr einfach konservieren. Zuerst werden die Pflanzen in eine Lösung von 750 g. konzentrierter Kupfersulfatlösung, 50 g. Forma- linlösung (40 %) und 250 g. Wasser gelegt. In dieser Lö- sung werden die Pflanzen eine bis zwei Wochen liegen ge- lassen. Dann werden sie in eine Wasser-lösung von 50 g. Formalinlösung (40 %) pro Liter überführt, in der sie auf- bewahrt bleiben, Ich habe in dieser Weise eine grosse Menge von Pflanzen konserviert und sie sind noch nach beinahe zwei Jahren vollkommen natürlich grün. Diese Methode habe ich in der vorhergehenden Beschreibung von konservierten Pflanzen die »direkte Methode» genannt. 141 Alle Pflanzen lassen sich jedoch nicht so einfach kon- servieren, sondern solche, die grössere Menge von Gerb- stoff, Milchsaft, Harz, ätherischen Ölen oder Schleim enthal- ten, muss man auf eine andere Weise, die »indirekte Met- hode», behandeln. Man legt zuerst die Pflanzen ungefähr 10 Minuten in eine Mischung von Alkohol und Äther (glei- che Teile), dann 2 Stunden in Wasser, dann wieder 10 Minuten in Alkohol und Äther und endlich 2 Stunden in Wasser. Wenn die Pflanzen auf diese Weise behandelt sind, bringt man sie in die oben beschriebene Kupfersulfat- Formalin-Lösung. Nach einer bis zwei Wochen werden sie in Formalin lösung überführt. Mit dieser »indirekten Methode» habe ich mit gutem Erfolg alle Pflanzen, die mir nicht »direkt» gelungen sind, »indirekt konserviert. Ausser grünen Pflanzen können auch Blätter und an- dere grüne Pflanzenteile, die von Parasitenpilzen befallen sind, nach diesen beiden Methoden, konserviert werden. Die meisten Farben der Parasitenpilze bleiben nämlich ganz unverändert nach der Behandlung. Oben in der schwedischen Mitteilung ist eine Aufzählung aller von mir konservierten von Parasitenpilzen befallenen Pflanzen mit Angabe von Farbe der Pilze vor und nach der Konservie- rung. Die Tabelle zeigt deutlich, dass Veränderungen der Farben selten sind; ich hoffe daher dass meine Methoden auch in nicht von mir geprüften Fällen verwendbar sind. Experimentalfältet (Stockholm ), mars 1912. Döde. Johan Alfred Borgman afled d. 1 maj 1912 i Karlshamn. Han var född i Trelleborg d. 13 aug. 1850, blef student i Lund 1869, fil. dr. 1879 och kollega (adjunkt) vid allm. läroverket i Karlshamn 1880. Hans gradualafhand- ling (1879) gällde »Studier öfver barkens inre byggnad i Coniferernas stam». Tom Erik von Post afled i Stockholm d. 30 april 1912. Han var född d. 8 mars 1858. I Uppsala grundade han en frökontrollanstalt, som längre fram öfvertogs af 142 Hushällningssällskapet med bibehâllande af honom som föreständare. Han ledde äfven den nyligen upphörda an- stalten »Esperanza» för odling af medicinaiv äxter i närheten af Landskrona. Med hjälp af Otto Kuntze utgaf han 1904 det stora arbetet »Lexicon generum fanerogamarum inde ab anno MDCCXXXVII». Tillsamman med den sistnämnde hade han 1900 utgifvit »Nomenklatorische Revision höherer Pflanzengruppen und über einige Tausend Korrekturen zu Englers Ph aenogamen-Register » . En ny skadlig svamp. I Kew Gardens har man pâvisat att en svamp, som fätt namnet Phoma pigmentivora Massee, kan förstöra nymälningar, i synnerhet i varmhus. En mânad eller tvâ efter mälningen med hvit, blyhaltig färg skett, uppträdde pä den purpurfärgade eher möfkröda fläckar, fiera tum i diameter. I dessa fläckar bildades en vecka senare smà svartröda värtor, som innehöllo frukterna. Romell, L., Hymenomycetes of Lappland 35 s., 2-dubbelpl. 1911. — Arkiv f. Bot. Bd. 11 N:o 3. Fran sin hufvudstation i Wassijaure har förf. tvâ som- rar gjort exkusioner i ätskilliga riktningar hufvudsakligen i Torne Lappmark och redogör här hufvudsakligen för de iakttagna Polvporaceae. Förutom utförliga anmärkningar vid manga arter publiceras här beskrifningar à 11 nya Polyporusarter och 3 nya Meruliusarter. Ainus glutinosa. Sä länge man gaf prioritet ät ett varietetsnamn, när varieteten upphöjdes tili art, sä var kombinationen »Ainus glutinosa (L.) Gaertn.» oanfäktbar. Men när det blef bestämdt genom kompromissen i Wien 1905 att ingen hänsyn skulle tagas tili ett sädant varietets- namn. sä upptäckte nägon att det äldsta namnet för nämnda växt vore »Ainus rotundifolia Miller 1771». Men säsom Ascherson och Græbner i Syn. Mitteleur. Fl. och sam- tidigt Moss i Journ. of Botany 1911 p. 198 visât, hade Linné redan 1759 i Syst. Nat. ed. 10 p. 1265 upphöjt sin Betula Ainus v. glutinosa till art under namnet Betula glutinosa. Det dröjer nog âtskilliga âr innan man, specielt i Amerika, hunnit fâ reda pâ alla smâ, föga beaktade arbe- ten, som utkommit kort efter 1753 för att fâ reda pà nâgot förbisedt namn. Frön som länge bevarat sin groningsförmäga. Att sädana finnas känner man förut. Ett nytt exempel an- för Sir William Herschel i âr i ett bref till Kew Gar^ dens, hvari han berättar att han 1910 och 1911 fätt upp 7 plantor af Albizzia lophantha efter frön, som kommit tili England frän Australien âr 1843. Fredning af sjeldne Plantearter paa Dovre (Norge). Af Prof. Dr. N. Wille. 143 En del sjeldne Planter, som vokser paa den norske Stats Eiendom paa Dovre (Fjeldstuerne: Hjerkin, Kongsvold o g Drivstuen), er i de senere Aar indsamlet i saa store Mængder, at de trues med Udryddelse. Den norske Regjering har derfor 9 Juni 1911 i Hen- hold til »Lov om Naturfredning af 25 Juli 1910» besternt, at folgende Plantearter paa nævnte Statseiendom skal fredes Alsine hirta — stricta Artemisia norvegica Astragalus oroboides Campanula uniflora Carex capitata — . fuliginosa — microstachya — ornithopoda — parallela — rariflora — rupestris Catabrosa algida concinna Cerastium arcticum Chamœorchis alpin a Draba alpina — curtisiliqna — nivalis — Wahlenber gii Eriger on elongation Gentiana tenella Kobresia caricina scirpina Koenigia islandica Lusula arctica — hyperborea — parviflora Nigritella nigra Oxytropis lapponica Papaver radicatum Pingvicula villosa Poa flexuosa — laxa vivipara Potentilla nivea Primula stricta Ranunculus nivalis Rubus arcticus Sagina ccespitosa — nivalis Salix polaris Saxifraga cernua Cotyledon rivularis Bol. Not. 1912. 144 Saxifraga stellavis cotnosa Triticum violacewn — & opdalensis Vahlodea purpurea Sceptrum Carolinum Wahlbergelia apetala Stellaria crassifolia Overtrædelse af derme Fredningsbestemmelse vil blive straffet med Böder og de indsamlede Gjenstande vil blive konfiskerede. Hvor det gjælder specielle videnskabelige Undersö- gelser. kan der af Kirke- og Undervisningsdepartementet gjöres Undtagelser i disse Fredningsbestemmelser, saale- des at et begrændset Antal Exemplarer af en eller flere af de fredede Plantearter kan tillades indsamlet. De Institutioner eller Personer, som önsker en saa- dan Tilladelse, maa i god Tid indsende Andragende herom til »Kirke- og Undervisningsdepartementet, Kristia- nia». Det vil være tidsbesparende at indsende saadanne Andragender gjennem Bestyreren for Universitetets botani- ske Museum, Professor Dr. N. Wille (Adr. Botanisk Have. Kristiania), fra hvem man ogsaa vil kunne erholde Oplysninger om paa hvilke Betingelser Tilladelsen kan ventes givet. Sveriges natur. Svenska Naturskyddsförenin- gens Àrsskrift 1912. 215 s., 4 t., 58 textf. Pa senaste tiden har naturskyddsfrägan ledt tili bil- dandet af en svensk förening, förutom en del provinsförenin- gar. Dess tidskrift har redan i sin tredje ârgâng nâtt en aktningsvärd storlek, som säkert kommer att växa allt efter som medlemmarnes antal ar efter ar ökas. I föreliggande ârgâng finnas Hera uppsatser, som mera specielt beröra växterna, ss.: Tvâ af skänska florans största rariteter af Nils Sylven, Aholmen af C. et P. E. Malmström, Hailands Väderö af Sigurd Hallberg, Son- fjällets nationalpark af E. Lönnberg, Uppsala universitets naturpark af R. Sernander, m. fl. smärre notiser. 145 Über Verbänderung bei Beta vulgaris (L ). Von Birger Kajanus Landskrona. Verbänderte Stengel sind bei Runkelrüben keine sel- tene Erscheinung, jedenfalls habe ich solche in den Elite- vermehrungen Weibullsholms mehrmals beobachtet. Diese Verbänderung kommt in gewissen Beständen reichlich vor, in anderen dagegen fehlt sie ganz, ohne dass besondere Unterschiede des Bodens vorzuliegen scheinen. Im Jahre 1911 zeichnete sich speziell eine Runkel- rübenvermehrung auf Weibullsholm durch Fasziationen aus, indem sie eine grosse Anzahl von Pflanzen mit verbänder- ten Stengeln enthielt, die zudem z. T. eine beträchtliche Breite erreichten. Ich fand die Sache um so interessanter, als einige Stengel nicht nur verbändert, sondern auch ge- dreht waren, wobei die Zwangsdrehung entweder nur im oberen Teile des Stengels auftrat oder schon an der Basis desselben anting. Im ersteren Falle hielt sich der Stengel aufrecht, im letzteren dagegen lag er am Boden. Woher das kam, werde ich unten zeigen. Die Verbänderung trat bisweilen bei mehreren Sten- geln der Pflanze, meistens aber nur bei einem auf, während die übrigen normal waren. Ebenso launenhaft war die Zwangsdrehung, die auch auf einem Stengel begrenzt sein konnte. Vor allem wirkte es eigenartig, wenn ein Stengel verbändert und gedreht war und auf dem Boden lag (was ich allerdings nur in einem Falle beobachtete), während die anderen einen ganz normalen Bau hatten und demge- mäss aufwärts wuchsen. Es war sehr lehrreich, die Verbänderungen von me- chanischem Gesichtspunkte zu studieren. Im Gegensatz zu den normalen Stengeln, die in ihrer ganzen Länge beinahe Bot. Not. 1912. 10 146 rund waren, zeigten die fasziierten Stengel schon an der Basis eine ausgeprägte Tendenz zur Abflachung, indem ihr Umriss gleich oberhalb der Rübe oval war. Der unterste Teil hatte wie gewöhnlich eine ebene Fläche, erst ein Stück aufwärts fingen die Rippen an, die anfangs sehr grob wa- ren, dann aber immer feiner wurden. — Das mechanische Gewebe in der basalen Partie besteht aus einem kräftigen, bastreichen Hohlzylinder, der aber mit steigender Höhe ge- furcht wird, wodurch eben die Rippen entstehen, welche dann mittels dicker Kollenchymbelegungen beträchtlich ver- stärkt werden. Mit der Zunahme der Abflachung stieg nun die Zahl der Rippen, aber nicht genug damit, sondern wenn die band- artige Form erreicht war, trat eine Verdickung der Rän- der ein, indem sich die äussersten Teile wulstig ausdehn- ten bei gleichzeitiger Verdickung der daselbst laufenden Rippen; der zusammengesetzte, aus vielen Gurtungspaaren kombinierte Träger wurde also in einen einfachen Träger mit zwei Gurtungen umgewandelt. *) Die eben gegebene Schilderung der Mechanik der Verbänderung gilt nur für die ungedrehten und die oben gedrehten Stengel von Beta, die alle aufrecht wuchsen. Anders gestaltete sich der Bau bei einem von unten ge- drehten Stengel, der gleichzeitig mit der Zwangsdrehung verbändert war. Hier wurde nämlich der Stengel gleich oberhalb der Rübe ebenso stark abgeflacht wie sonst erst beträchtlich höher; zugleich trat auch schon an der Basis durch stärkeres Längenwachstum des einen Randes eine Krümmung des Stengels ein, so dass ziemlich bald eine horizontale Wachstumsrichtung entstand, die dann, mit Ver- bänderung und Zwangsdrehung kombiniert, den Stengel hindurch erhalten blieb. Bemerkenswert war dabei, dass keine Gurtungen in Form verdickter Randpartien gebil- det wurden; die flachen Teile waren in Gegenteil überall *) G. Haberl a ndt, Physiologische Pflanzenanatomie. Dritte Auflage. Leipzig 1904. S. 154. 147 gleich dick. Dieses Fehlen der Verdickungen ist wohl so zu erklären, dass hier keine solche nötig waren, weil der Stengel nicht aufrecht wuchs. (Man könnte auch glauben, dass der Stengel gebogen wurde, weil keine Gurtungen entstanden; so ist es aber nicht, denn die Tendenz zur Dre- hung machte sich schon im alleruntersten Teile merkbar, also dort wo die Abflachung noch bei weitem nicht durch- geführt war.) Ich teile unten einige Zahlen mit, um meine wörtlichen Angaben zu komplettieren: Beschaffen- heit des Stengels i Länge des Stengels cm Quer- schnitt der Basis mm Grösste Breite des Stengels mm Dicke des ] Stengels im flach - ! sten Teile mm Breite der Gurtungen im flach - i sten Teile d. Stengels mm nicht gedreht 110 20X15 53 1—2 3 » 137 30X25 34 2—3 5 oben 105 27X17 43 1,5—2 4 von unten » 102 11X 8 21 1 — Die verbänderten Stengel waren bis nahe an der Spitze einfach, indem die Hauptachse erst im apikalen Teile sich in einige kurze Zweige spaltete. Kleinere Seitenachsen wuchsen aber mehr oder weniger reichlich aus den Blatt- winkeln hervor; diese Kleinäste waren zylindrisch gebaut und bis 2 mm dick. Im obersten Teile fehlten die Seiten- achsen vollständig, die Fläche war hier nur mit ungestiel- ten Blüten dicht besetzt. Was zuletzt die Frage betrifft, ob die verbänderten Stengel einfache oder zusammengesetzte Achsen darstellen, so bin ich der Ansicht , dass es sich bei Beta um einen ein- zigen Stengel handelt, der durch Verbreiterung seines api- kalen Vegetationspunktes nicht einen Vegetationskegel, son- dern eine' kammartige Vegetationsfläche ausbildet. Ob nun die Abnormität bei Beta von einem erblichen Gen bedingt wird oder ganz zufällig entsteht, kann ich z. Z. nicht ent- scheiden. 148 Vetenskapsakademien d. 30 mars. Vid ärshög- tiden tillkännagafs att akademien beslutat tilldela prof. A. G. Nathorst Wahlbergsmedaljen for hans banbrytande arbeten inom växtpaleontologien och förtjänster om polar- forskningen. — Prof. Nathorst höll föredrag om märkliga bevaringstillstând hos fossila växter. Den 10 april. Akademien beslöt att hos K. Befall- ningshafvande i Östergötland begära fridlysning af den sällsynta ärtväxten Vicia pisiformis ». — Prof. N athorst meddelade att den växtpaleontologiska afdelningen af Riks- museum genom en donation af en mécénat, som önskar förblifva okänd, lyckats förvärfva en storartad samling fossila växter, som tillhört framlidne prof. P. B. Richter i Qvedlingburg. — Till införande i Arkiv f. Botanik antogos följande afhandlingar: 1) Tvänne västskandinaviska klimat- faktorer och deras växtgeografiska betydelse, af hl. lie. J. Fr ödin, 2) Bidrag tili kännedomen om Skanes lafflora, Söderäsens lafflora, af hr. Nils A bei in, 3) Studier i Närkes Rhodologi, af kyrkoherdeR. Matsson och stud. H. Lunde- lius, 4) Nordsvénska Taraxaca, af dr. H. Dahlstedt. Den 24 April. Till utländsk ledamot invaldes prof. Julius Wiesner. — Till införande i Arkiv f. Bot. antogos tvä afhandlingar: Löfmossornas utbredning i Sverige, 27 af lektor Hj. Möller, och: Bidrag tili kännedomen om Här- jedalens parasitsvampar, af fil. mag. Kurt Falck. Anslag. Konservater R. O. Holmberg har af Lunds Universitets fonder erhällit 800 kr. som understöd för en resa i botaniskt ändamal tili Kaukasus. — Till denn a resa har Lunds Botaniska Förening gifvit honom ett anslag af 500 kr. Vid Kristiania Universitet äro följande resestipen- dier utdelade för 1912: Till amanuens Bernt Lyn ge 1800 kr. tili fortsatt vistelse i Wien och Paris för att studera lafvarnes Systematik; tili konservator Ove Dahl 250 kr. för botaniska undersökningar i Helgeland ; tili öfverläraren Joh. Dy rin g 150 kr. tili botaniska undersökningar i Dalene; tili sekreteräre J o h n Egeland 150 kr. tili fortsatta under- sökningar öfver'Hattsvamparnes utbredning i sydliga Norge; till distriktläkaren I. Hagen 150 kr. för unäersökning af mossfloran i Ydre Ryfylkè; tili real. kand. B. K aal aas 150 kr. tili bryologiska undersökningar i Listers och Mandais samt Nedenäs Ämter; tili öfverläraren O. Nyhuus 100 kr. för floristiska undersökningar i Solör och eventuelt Odalen; tili amanuensen Thekla Res voll 150 kr. tili studier öfver biologiska förhällanden hos fjällväxter, specielt deras öfver- vintring; till provisor S. Sörensen 100 kr. för att studera löfmossornas utbredning i Trysil, samt tili fortsatta under- sökningar af öfre Romerikes, specielt Eidsvolds mossflora; till prof. N. Wille 200 kr. tili insamling af växter i Trond- hjems Ämter. Svenska Turistf örenin gen har gifvit fil. mag. K. Falck 125 kr. som reseunderstöd för studier öfver Vegetatio- nen pä Ölands alvar. 149 Zur Wasservegetation des nordöstlichen Teiles der Provinz Upland. Von Karl Bernhard Nordstrom. Als ich mich im Juli 1909 in Dannemora in Upland aufhielt, hatte ich Gelegenheit, die höhere Wasservegeta- tion dort und in der Umgegend zu untersuchen. Auch wurde eine Exkursion nach Karg vorgenommen. Da nur wenige diesbezügliche Angaben von der Provinz Upland in der Litteratur vorliegen, teile ich folgendes mit, was nur beansprucht, die Hauptzüge der Wasserflora hervorzuhe- ben. Untersucht wurden die Seeen Dannemorasjön und Grufsjön (Minensee), der Teich bei Harvik, einige Flüsschen und verschiedene Gräben mit fliessendem Wasser bei Film. Haglösa, Österby, Gimo und Harg. Die Gebiete der erst- genannten beiden grossen Seeen. die durch einen kleinen Fluss mit einander in Verbindung stehen, verkleinern sich von Jahr zu Jahr, und die Zeit wird wohl nicht allzu fern liegen, wenn sie zu grossen Teilen den Wasserpflanzen- formationen unterliegen. An der westlichen Seite des Dan- nemoraseees unweit Päsarby kann jetzt Anfang August ein gewöhnliches Ruderboot in einer Strecke von cirka 50 Me- ter (Breite) nur mit der grössten Mühe durch riesenhohen Arundo Phragmites und dichtwachsenden, mit den Blattstie- len sich häufig kreuzenden, Nuphar luteum durchkommen. Auch Grufsjön, besonders bei den Hüttenwerken, hat eine sehr geringe Tiefe in den Buchten. Nur in der Mitte errei- chen die Seeen eine Tiefe von einigen Metern, was daraus hervorgeht, dass man in beiden, äusserst vereinzelt, sterile A^/j/ztfr-Individuen antrifft. An vielen Stellen bilden die Wasserpflanzen undurchdringliche Anhäufungen und im Dannemorasee mitunter halbfeste, grössere und kleinere Inselchen; an anderen findet man nicht selten submerse oder flutende, grüne Wiesen, so besonders im nordöst- 150 liehen Teile von Grufsjön. Die Flora der Seeen, deren Boden fast überall schlammig ist, zeigt eine Menge von intressanten Formationen und Arten. A. Dannemorasjön. (Dannemorasee.) An der nordwestlichen Seite des Seees trifft man ziem lieh grosse, moorartige Bildungen, die vor Zeiten dem See angehört haben, jetzt aber fast ganz ausgetrocknet sind. Diese haben eine reiche Vegetation, die hauptsäch- lich aus Comarum palustre, Calla palustris, Butomus um- bellatus, Stellaria palustris und vor allem dem schön blü- henden Ranunculus Lingua f sericeus Fr. besteht. Einzel- ne mehr und weniger kriechende Individuen von Cardami- ne pratensis f. hatten sich den vorgenannten beigemengt, sowie auch spärlich die Landform von Potamogeton na- tans (l9/f). Die W asserve get ation des Seees war folgende i24/?): 1) Über steher. Arundo Phragtniles bildete an der nordwestlichen und westlichen Seite, sowie an den Rändern der grösseren In- seln, lange und breite (bei Päsarby cirka 50 Meter) Zonen; die der Letzteren wegen Kiesgrundes kleiner und mehr zerstreut. Scirpus lacustris und Oenanthe aquatica hie und da, welch Letztere im gan- zen See verbreitet und in ziemlich grosser Tiefe in der Mitte desselben einzeln angetroffen wird. Diese Form hat oft nur die Dolden über dem Wasserspiegel, während die Blätter in pfriemliche, haardünne, mit zartwandiger Epider- mis ausgerüstete Zipfel geteilt sind. Auch wird die Pflan- ze (siehe unten) manchmal ganz untergetaucht gefunden. Calla palustris, Alisma Plant ago und Sagittaria sagittifolia hie und da. Die Letzgenannte bildete im östlichen Teile sehr lange (bis 10 M.), reich blü- hende Tiefwasserbestände, deren Individuen 1—1,3 M. lang 151 waren. Alle Blätter waren normal und sehr kräftig ent- wickelt; die Blütenquirle dagegen an einigen Exemplaren anomal, indem jeder Seitenstiel der männlichen Blüten in den beiden untersten Quirlen wieder mit einem dreiblütigen Quirlchen versehen war. An einer halbliiessenden Insel auf der westlichen Seite war die Sagittaria auch reichlich beteiligt. Im nordwestlichen Teile kommt sie im Ufer- schlamme in grosser Menge vor; sie blüht dort meistens nicht, hat aber, nicht selten am selben Individuum, alle Blattformen, vom normalen bis. zum Vallisnerifolia-Blatt. Butomus umbellatus sieht man meist nur vereinzelt und spärlich blühend im Wasserrande auf dem westlichen schlammigen Ufer. Stratiotes aloides dürfte hier auch angereiht werden, obgleich die Pflanze einen ganz eigenartigen Typus unter den Wasserpflanzen vertritt. Sie kommt hie und da vor, besonders auf der vor dem Wellenschlag geschützten nord- westlichen Seite, wo sie in Gesellschaft von Hydrocharis und steriler Sagittaria fast nur Rosetten entwickelt. 2) Schwimm pflansen . An verschiedenen Teilen des Seees findet man reich- blühende Kolonien von Nymphcea alha und mitunter ste- rile Blattgruppen von N Candida (?). Nuphav luteum hie und da, in grösster Menge blühend, auch steril in tieferem Wasser, bisweilen kaum die Oberfläche erreichend. Selten kommen auch vereinzelte, blühende Tiehvasserformen vor. Hydrocharis Mo r sus ranœ in Gesellschaft von Sagittaria und Stratiotes besonders im nordwestlichen ruhigen Teile, fast immer blühend. Die Pflanze war hier reichlich mit Lenina minor verwickelt. Potamogeton notons t an der östlichen Seite beobach- tet, dürfte wohl auch in anderen Teilen des Seees anzu- treffen sein; die Landform ist von den Moorbil düngen schon besprochen. 3) Als Langstämmige Wassergewächse können fol- gende betrachtet werden: 152 Ranunculus paucistamineus Tausch, v. divaricatus (Schrank), der reich blühend auf der westlichen Seite un- weit Päsarby cirka 1 Meter ausserhalb der Arundo-Zone kleine, zarte Kolonien bildete, deren »Wasserstengel» vom Grunde bis an die ersten Knäuel häufig eine Länge von 1,30 — l,4o M. hatten. Potamogeton perfoliata und P. prcelonga bilden hie und da kleine Kolonien, kom- men auch vereinzelt vor auf grösserer Tiefe. Die Letztere hatte den 24. Juli gut ausgebildete Früchte. 4) Submersen. Hierher gehören: Oenanthe aquatica, die sehr selten auf grosser Tiefe ungefähr mitten im See ganz untergetaucht vorkommt, und Sagittaria , die nur ausnahmsweise ganz submers ist. Öfters werden 1—2 Luftblätter entwickelt, wenn sie an schlammi- gen Ufern vorkommt.. B. Grufsjön. (Minensee.) Die Uferformation an der nordöstlichen Bucht hatte unter anderen als Charakterpflanzen Nasturtium palustre und Cardamine pratensis , wovon die Erstere öfters ins Was- ser hervorgerückt war. Die Letzgenannte, die am Rande oder etwas höher wuchs, hatte mehrere Individuen, welche V* M. hoch waren und sehr grosse Stolonen ausgebildet hatten. Von der Hauptart unterschied sich diese Form auch durch sehr grosse, nierenförmige Terminalblätter an den Rosetten, deren Seitenblättchen 4— 6-zählig und fast ganzrandig waren. Auch waren die Blattstiele mit dicht sitzenden, feinen Haaren bedeckt. Betreffs der Behaarung sei hier auch darauf hingewiesen, dass an den Ufern des Dannemorasees Potentilla anserina f. sericea nebst der Hauptart nicht selten auf tritt. *) *) Zwischen Steinen am Meeresstrande und im Wasserrande scheint im südlichen Schweden (Sternöhalbinsel, Bleking) die letzte Form fast allein vorzukommen. 153 Die Wasserfortnation der obengenannten Bucht war folgende. (21/d‘ 1) Übersteher. Scirpus lacustris; Ar undo Phragmites (verbreitet); Oenanthe aquatica (in unerhörten Massen); Stratiotes atoides (hie und da»; Sagittaria sagittifotia. 2) Schwimmßansen . Lemtia trisulca, die die Oberfläche fast ganz grün färbte; Hydrochar is Mo r sus rance (reichlich»; Nuphar luteum (massenweise). 3) Von » Langstämmigen » fand sich nur Potamoge- ton prcelonga. 4) Von Submer sen wurde die Vallisnerifolia-Form der Sagittaria in grosser Menge vorgefunden. C. Teich bei Harvik. Dieser Teich, der cirka 2 J/* Km. von Dannemora ent- fernt ist, hatte den 28. Juli am schlammigen Ufer bei Har- vik eine Formation von Calla palustris und Alisma Plan- ta go, welch letztere auch im Wasser Schwimmblätter und kleine Phyllodien ausgebildet hatte. Auf dem Kiesstrande der gegenüberliegenden Insel wurden nur Lysimachia vul- garis und Lyihrmn Salicaria hie und da angetroffen, die Erstere mit dreiquirligen oder gegenständigen Blättern un- ter einander. Die Wasserformation war folgende (28/7): 1) Über st eher. Equisetum ßuviatile und Scirpus lacustris stellenweise reichlich. 2) Schwimmpflanzen. Nuphar luteum, Nymphœa alba, Polygonum amphibium a aquaticum reichlich. 154 Potamogeton natans kolonienweise. 3) Langstämmige Wasserpflanzen. Myriophyllum sp. (steril in der nördlichen Bucht), Potamogeton sp. (acutifolia?) einzeln, steril. D. Flussvegetation. In ihren Grundzügen wurde die Flora verzeichnet: 1) Im Verbindungsflusse zwischen dem Dannemora- see und Grufsjön: u. a. Sium latifolium, blühend (24/?). 2) In einem Flüsschen zwischen Dannemora und Film: ßutomus, Sagittaria und Sium latifolium, welche letztge- nannte Art in Teichen reichlich formationsbildend auf- tritt, so z. B. bei Harg; in Bächen mit klarem Wasser sieht man sie auch bisweilen z. B. unweit Film u. a. a. St. E. Gräben. Die untersuchten Gräben hatten folgende Vegetation: . 1) In der Nähe von Films Kirche; Nasturtium amphi- biurn blühend (21/0. spärlich Alisma Plantago fl natans. 2) Bei Haglösa an der nordwestlichen Seite von Gruf- sjön: Epilobium parviflorwn nicht häufig, blühend (2l/0- 3) Zwischen Dannemora und Österby: Veronica ßec- cabunga blühend, in einigen Individuen. Sonst nicht in der Gegend beobachtet. 4) Bei Gimo : Veronica Anagallis reichlich, blühend f30/?). 5) Bei Harg: Epilobium parviflorwn reichlich, blü- hend (30h). F. Zusammenfassung. Wie aus der Liste ersichtlich, ist der Reichtum an Arten ein sehr grosser in den Seeen, in den Gräben aber sind nur wenige Species vertreten. Was die Ersteren anbetrifft, sei besonders hervorge- hoben, dass Nymphcea alba in Grufsjön fehlt. Übrigens scheint die Vegetation beider Seeen im grossen und ganzen dieselbe zu sein. Bezeichnend sind besonders folgende Ar- Die Wasservegetation der untersuchten Gebiete ist folgende: F amilie. Name. Seeen I Tei ' 13 a i ( £ ; c: O X s F 1) Equisetaceæ (1 Art). Equisetum fluviatile. 2)Potamogetonaceæ Potamogeton natans. -f 1 4- ■ ! (4). P. perfoliata. + P. prælonga. _L + 1 P. acutifolia (?). _1_ 3) Alismataceæ (2). Alisma Plantago. + f. natans. Sagittaria sagittifol. -f + f. vallisnerifolia. + 4) Butomaceæ (1). Butomus umbellatus. + ! 5) Hydrocharitaceæ Stratiotes aloides. + + 1 (2). Hydrocharis Morsus ranæ. + ; + 6) Gramineæ (1). Arundo Phragmites. _L_ _1_ 7) Cyperaceæ fl). Scirpus lacustris. + '+ + • 8) Araceæ (1). jCalla palustris. + + 9.1 Lemnaceæ (2). Lemna minor. -f- L. trisulca. . + 10) Polygonaceæ(l). Polygonum amphibi- j bium «aquaticum. + 1 l)Nymphæaceæ(3). ;N}Tmphæa alba. + + N. Candida (?). ster. + JNuphar luteum. I + + 12) Ranunculaceæ Ranunculus pauci- (1) | stamineus v. diva- j ricatus. + 13) Cruciferæ (2). Nasturtium amphibi- um, (Nasturtium palustre. + 14) Onagraraceæ(l). Epilobium parviflo- rum. 15) Halorrhagida- Myriophyllum sp. ceæ (1). ster. + 16) Umbelliferæ (2). Sium latifolium. Oenanthe aquatica. -f- + 17) Scrophulariaceæ Veronica Anagallis. (2). = 28 Arten. V. Beccabunga. Flüsse Gräben ! 3 s o o | bei 3 S O <. S5 ri X P ri C 5" — 3* • , sâsom de â kartan kallas. Under Tycho Brahes tid voro hvarken sjön eller fiskedammarne torrlagda. Sâsom bekant, anlade han i slutet af 1580-talet pâ ön Hven en papperskvarn. Den för driften erforderliga vattenkraften erhölls dels frân en gräfd back, som i sydvestlig riktning frân nämnda fiskedammar och sjö ledde vattnet ner mot hafvet, dels frân en med denna sammanflytande frân öster kommande bäck, som erhöll sitt vatten frân nâgra dammar, som Tycho Brahe lâtit gräfva. Efter sammanflödet utvid- gade sig bäcken, nu kallad Möllebäcken, tili en tämligen stör dämm, Mölledammen, och här var papperskvarnen belägen. Af papperskvarnen finns intet spâr kvar, utom nâgra jordvallar, som tjenat tili fördämningar, ej heller af den österifrän kommande bäcken. Den ifrän nordost kom- mande däremot slingrar sig fortfarande genom kungsgär- 168 dens egor, uttorkar sällan och afleder det under vinter och vâr samlade öfverloppsvattnet ut i hafvet. Vattenfyllda lergrafvar, ofta af en rätt betydande stor- lek, i närheten af tegelbruken, mergelgrafvar och vatten- hâlor pâ âkrar samt dammar eller korror, säsom de be- nämnas vid gärdarne, lämna tillfälle för Potamogeton- och Batrachiumarter, Lemnæ och Polygonum amphibium mfi. vattenväxter att utveckla en rik yppighet. Karr af större eller mindre utsträckning finnas fler- städes: pâ platàn i den s. k. Mâsen, pâ sluttningarne i ra- viner, dar källspräng framkvälla, samt pâ kustlandet ne- danför dvlika raviner. Nomenklaturen är densamma som i Förteckning öfvev Skandinaviska växter utgifven af Lunds Botaniska För- ening, Lund 1907. Graminéer och Cyperacéer äro delvis granskade, delvis bestämda af Konservator O. Holmberg, Salic.es af Ama- nuensen Heribert Nilsson, samt Rosce delvis af Rektor S. Almquist. En del Rosæ hafva sändts till annan specia- list för bestämning, men äro ännu ej äterkomna. Amanu- ensen Doktor H. Dahlstedt har granskat och bestämt Taraxaca och Hieracia. Angäende lokaluppgifterna bör päpekas, att de i min uppsats ofta förekommande benämningarna Norra och Söd- ra Tuna hvarken finnas upptagna pâ kartor öfver ön ej hel- ler nyttjas af öns innebyggare. Tuna by omf attar heia ön med undantag af Uranienborgs kungsgârd; gärdarne hafva nästan aldrig namn, utan betecknas endast med ett nummer. För att underlätta Orienteringen för den intresserade, har jag kallat den delen af Tuna by, som ligger norr om vägen Bäckviken — Kyrkbacken för Norra Tuna, den som ligger söder om nämnda väg för Södra Tuna. Dryopteris Filix mas. Vid en gârd i Södra Tuna. Annor- städes ej anträffad. 169 Equisetum maximum. Nära Bäckviken, pâ den af Gunnar Andersson beskrifna lokalen (se hans uppsats: Tvenne for Sverige nya växtarter Equisetum maximum och Nymphæa tetragona i Bot. Notiser 1902 p. 81—89). Vid mitt besök därstädes i Juli 1910 uppgick antalet individ till ungefär 250 st. De största oeh kraftigaste hade en höjd af omkring 60 cm., de minsta, som växte pâ ömse sidor om ravinen i den harda krosstensleran, voro en- dast omkring 5 cm. höga. Afständet mellan kransarne 4 à 5 mm. Vid ett förnyadt besök den 15 Maj sistlidet är, künde jag räkna ungefär ett hundratal fertila individ. — arvense ; — palustre. Allmänna. — fluviatile. Mossen. Pinus montana. Planterad i stör mängd ä strandsluttningen v. om Kungsgärden. De största buskarna äro omkring 2 m. höga. Picea Abies. Planterad vid en och annan gàrd. Juniperus communis. Saknas numera alldeles. Enligt be- näget meddelande af Herr A. Alm â Uranienborg kungs- gärd, fanns förr â södra strandsluttningen en omkring 1 m. hög buske. Vid ett för 15 à 20 âr sedan inträffadt ras. förstördes densamma. Thypha latifolia. Här och där i 1er- och mergelgrafvar. — angustifolia . Hakens fyr. Vid en gârd i S. Tuna. Sparganium simplex. Allm. — ramosum. I en lergraf i Norra Tuna. Kungsgärden. — neglectum. Hakens fyr. Kungsgärden. Potamogeton natans. Flerstädes i 1er- och mergelgrafvar. — alpinus. Haken. — cris pus. Kungsgärden. Triglochin palustre. Nära Bäckviken, Haken, Kungsgärden. Alisma Plantago — aquatica. Allm. Setaria viridis. I äkrar och trädgärdar vid Kyrkbackens fisk- läge. Phalaris canariensis. Haken. Kyrkbackens fiskläge. Phleum pratense. Allm. Agrostis stolonifera. Allm. — vulgaris. Allm. — canina Här och där. Calamagrostis epigejos. Flerstädes. Ammophila arenaria. Allm. Ammophila arenaria X Calamagrostis epigejos. Kyrkbac- kens fiskläge. Ymnig. Aira ccespitosa. — ßexuosa. Allmänna. Avena pratensis. Här och där, säsom vid Kyrkbacken. 170 Arrhenatherum elatius. Alim. Molinia coerulea. Här och där. Brisa media. Allm. Dactylis glomerata. Allm. Cy no sur us cristatus. Allm. Poa trivialis. — pratensis. — compressa. — annua. All- männa. Glyceria fluitans. Allm. — plicata. Mossen. — aquatica. Nära Bäckviken. Atropis distans. Bäckviken. Festuca gigantea. Mossen. — arundinacea. Allman i ra- viner och pâ strandsluttningarne. •— elatior. — rubra. — ovina. Allmänna. Bromus sterilis. »Ön Hven» enl. Areshoug Skânes Flora. Af mig e] anträffad. Bromus tectorum. Här och där. — secalinus. I âkrar i S. Tuna. — arvensis. — mollis. Flerstädes. Lolium pererme. Allm. — multiflorum. Vid vägkanter norr om Uranienborg. Triticum repens. Bäckviken, Kyrkbackens fiskläge samt flerstädes. Eriophorum latifolimn. Kärr vid landsvägen nära Bäck- viken. Scirpus maritimus. Allm. — lacustris. I vattengrop s. v. om Kungsgärden. — palustris. Flerst. Carex muricata. Allm. — vulpina. Danska tegelbruket. — disticha. Mossen. — arenaria. Kyrkbackens fisk- läge. — ccespitosa. Allm. — Goodenowii. Nära Bäck- viken. — caryophyllea.  sluttningarne nära Bäckvi- ken. — pallescens. Mossen. — glauca. D:o. — acu- tiformis. D:o. Lemna minor. Allm. — gibba. I dammar vid Kungs- gärden. Juncus effusus. Södra Tuna, i ett äkerdike. Mossen. Säll- synt. — glaucus. — lampocarpus. Allmänna. — com- pressas. Teml. allm. — bufonius. D:o. Luzula campestris. — pilosa. Allmänna. Allium oleracum. S. om Kungsgärden à äkerrenar. Tulipa silvestris. Pâ en äng i norra delen af Mossen, där den pâ ett omräde af 60 m2 förekommer i stör mängd. Narcissus poeticus. Förvildad nära en gârd i Södra Tuna. Iris pseudacorus. Sparsamt i ett kärr s. om Bäckviken. Orchis incarnata. Nära Bäckviken, i ett kärr s.om landsvägen. 171 Epipactis palustris. Sällsynt â vestra sluttningen. Populus tremula. Mossen. — alba. — canadensis. — nig- ra, — nigra *italica. — balsamifera. Odlade, och här och dar förvildade. Salix pentandra. Södra Tuna. — fragilis. Flerst. — alba . Allmänt odlad och här och dar förvildad. — purpu- rea. Vid en vattengrop s. om Kungsgärden. — vimi- nalis. Här och där. — caprea. Flerstädes. — caprea X viminalis. Flerstädes odlad, här och där förvildad. — cinerea.  stranden söder om Bäckviken. — aurita. Allmän. — aurita X viminalis. Vid en vattengrop n. o. om Kungsgärden. Amanuensen, Fil. Kand. Heribert Nilsson, som granskat af mig â Hven insamlade Sali- ces, anser combinationen vara den nyssnämda. Han har dock endast sett ett sterilt exemplar. Corylus avellana. En stör buske pä stranden s. om Bäck- viken. Kungsgärden. Pä sistnämnda Ställe troligen planterad. Betula verrucosa. Mossen. Nära en gärd v. om södra te- gelbruket. — odor ata. Kungsgärden. Ainus glutinosa. Mossen. Vid en dämm s. v. om Bäckvi- ken. — incana. Mossen. I mängd ä strandsluttning- en s. om Kungsgärden. Fagus silvatica. Ett par träd vid Kungsgärden. Troligen planterade. Qvercus robur. Tre stora träd vid Kungsgärden. Ulmus scabra. Allmän. Humulus lupulus. Pä en jordvall nära en gärd i Södra Tuna. Cannabis sativa. Haken. Bäckviken. Urtica urens — dioica. Allmänna. Rumex crispus. Allm. — obtusifolius. Temligen sparsamt i norra delen af ön. — Acetosa. Här och där. — thyr- sißorus . — Acetoselia. Allmänna. Polygonum amphibium. Här och där i dammar och vat- tenhälor. — v. terrestre. Allmän i vägdiken och pä fuktiga Ställen. — tomentosum. Allm. — nodosum. Här och där. — Percicaria. Allmän i äkrar. — avi- culare. Allmän. — Convolvulus. Här och där. Chenopodium murale. Vid gärdar i Södra Tuna. — album. Allm. — album f spicatum. Här och där. — album v. lanceolatum. Kungsgärden. — polyspermum. Vid 172 en vattengrop n. o. om Kungsgârden. — bonus Hen- ricus. Här och dar vid gârdar och vägkanter. Atriplex latifolium. — hastatum. — patulum. — Morale. Samtliga allmänna pâ öns stränder. — pedunculatum. Hven. enl. Hartman och Areschoug. Af mig ej funnen. — portülacoides. Fordom funnen pà Hven af Leche enl. Linné Flora Suecica samt Fries. (Se: Hartman, Skan- dinaviens Flora, 8 uppl. sid. 201). Salicornia europœa. Pâ stränder här och där pâ norra och nordvestra sidan. Ytterst sparsamt pä den östra. — f. procumbens. Bland hufvudformen. Sueda maritima. Sällsynt pâ vestra stranden, midt för Kungsgârden. Stellaria media. Allm. — graminea. Mossen. Cerastium arvense. Sparsamt vid ett stenrös vid en mark- väg omkring 1200 m. sydost om Kungsgârden. — vul- gare. — semidecandrum. Allmänna. Sagina nodosa. Södra tegelbruket. — procumbens.  stranden nära Danska tegelbruket. Honkenya peploides. Allmän â stränderna. Moehringia trinervia. Mossen. Arenaria serpylli folia. Allmän i äkrar. Spergula arvensis. Teml. Allmän. Scier anth us annuus. Allmän. Agrostemma Githago. Här och där i äkrar. — f nana. Nära Bäckviken. Silene venosa. Sparsamt vid vägkanter. — dichotoma. Sällsynt i Klöfveräkrar. Lychnis flos cuculi. Flerstädes. Melandrium noctiflorum. I sädesäkrar vid St. Ibb, — al- bum. Här och där, säsom vid och pâ St. Ibbs kyrko- gärd. Tunica proliféra. St. Ibb enl. Areschoug Skänes Flora. För ett par âr sedan funnen af Fil. Lie. B. Kajanus ä nyssnämnda Ställe; af mig ej äterfunnen. Dianthus barbatus. Förvildad vid Södra tegelbruket. Saponaria officinalis. Hven enl. Arescougs Skänes Flora; af mig ingenstädes anträffad. Caltha palustris. Mossen; strandäng nära Haken; kärr s. om Bäckviken och flerst. Anemone nemorosa. Tre smâ kolonier â stranden midt för Danska tegelbruket. En koloni af ungefär en kv. me- 173 ters storlek nära stranden vid Villa Strandhem. I öf- rigt ingenstädes anträffad. — pratensis. Sparsamt vid Kyrkbackens liskläge bland Thalietrum minus. Dä den har säväl stift- som kalk- blad svartaktigt purpurfärgade, torde den böra hänfö- ras till Anemone nigricans Störck, hvilken som bekant förekommer i Danmark. Med de herbarieexemplar frân medeleuropa tillhörande denna art, som jag varit i till- fälle att se, synes den till alia delar öfverenstämma. Myosurus minimus. I äkrar ö. om nya k\^rkan. Ranunculus Flammula. Temligen allm. — sceleratus. 1 en ravin n. v. om Haken. — auricômus. Flerstädes. — auricômus f. Jallax. Mossen. — acris. Allm. — bulbosus. Här och dar pâ torra stallen. — Fie aria. Kungsgârden, Mossen och flerstädes. — f. incicus. Kungsgärden, Mossen. — pausistamineus v. divarica- tus. I en märgelgraf i S. Tuna. — peltatus. I en ler- grop norr om Kungsgärden. Thalietrum minus. I mängd pâ en strandäng nära Södra te- gelbruket. Kyrkbackens liskläge. — majus Cr syn. Th. Kochii flexuosum Reich. »Ön Hven, St. Ibbs kyrkogärd» enl, Hartman Handbok i Skandi- naviens Flora. I Skänes Flora, 2 uppl. p. 188, skrifver Areschoug om densamma: »mycket lik föregäende (T. minus) och näppeligen skild frân den. Âtminstone tor- de det vara mycket tvifvelaktigt om den för Hven upp- gifna formen verkligen är skild frân föreg.» Pâ en sandig strandäng vid Kyrkbackens liskläge förekommer i stör mängd en Thalietrum, som genom sin förlängda blomställning och utstâende grenar afviker frân den vanligen förekommande formen af T. minus och habi- tuent liknar T. majus. Nägra distinkta karakterer, som bevisa att det verkligen är sistnämnde Talictrum, har jag emellertid ej kunnat linna. Cheledonium majus. Haken. Papaver Argemone. Här och där vid vägkanter och i äkrar. — dubium. Haken, Kungsgärden. — Rhoeas- I äkrar mellan Bäckviken och Nygärd. Fumaria officinalis. Allm. Thlaspi arvense. Allm. Sisymbrium officinale. — Sophia. Haken; Kyrkbackens liskläge. Cakile maritima. Terni, allm. isynnerhet pâ öns n. v. sida. 174 Sina pis arvensis. Alim. Brassica campe stns. Alim. Raphanus Raphanistrum. Här och dar i äkrar. Barbarea lyrata. Här och dar. Nasturtium Amoracia. Kyrkbackens fiskläge. Cardamine pratensis. Flerstädes säsom vid Haken, Mossen, Bäckviken. Capselia bursa pastor is. Alim. Draba verna. Alim. Stenophragma thalianum. Pä jordvallar samt i âkrar. Ej allmän. Arabis hirsuta. Kyrkbackens fiskläge. Erysimum cheiranthoides. Här och där i âkrar. Alyssum calycinum. Sparsamt här och där pâ platân nära vestra strandsluttningen. Berteroa incana. Pâ ett fält sydvest om St. Ibb. Mycket sparsamt. Hesperis matronalis. Förvildad vid St. Ibb. Sedum acre. Flerstädes â strandsluttningarne. Saxifraga granulata. Här och där, sâsom nära Bäckviken. Ribes Grossularia. Vid väderkvarnen. Mossen. — rubrum. Mossen. Pyrus malus. Vid en mindre körväg sydvest om Bäckvi- ken. — communis. Kungsgärden. Sorbus suecica. Vid en dämm sydvest om Bäckviken. Mossen. — Aucuparia.  samma lokaler som föregä- ende. Mespilus oxyacantha. Allm. — monogyna. Ett stört träd â Kyrkbacken. Temligen sällsynt. Rubus idœus. I ett äkerdike nära en gârd i Södra Tuna. Mossen. Sällsynt. — cœsius. Mycket allm. — ccesius X idœus. Mossen. Särdeles vacker form. Fragaria vesca. Mossen. I öfrigt mindre allmän. — mos- ch ata. Förvildad nära Södra tegelbruket. — viridis. Ymnig här och där pâ sluttningarna, isynnerhet â ömse sidor om Bäckviken. Potentilla argentea — reptans. — anserina. Allmänna. Comarum palustre. I ett kärr à sluttningarna v. om Kungs- gärden. Geum urbanum. Haken; nära Kyrkbacken, vid vägen. — rivale. Flerstädes säsom vid Haken, Bäckviken etc. Pilipendula Ulmaria. I diken v. om Södra tegelbruket. 175 Mossen. Pâ sistnämnda stalle finnes äfven f. denudata. — Hexapetala. ßäckviken; nära Kyrkbacken. Alchemilla arvensis. I äkrar i Södra Tuna. — pubescens. Ä sluttningar och strandängar pâ öns östra sida, dar äfven — vestita förekommer ytterst sparsamt. — al- pestris.  nyssnämda lokaler samt här och dar. Agrimonia Eupatoria. Allm. Rosa glauca v. inserta. Haken. — v. Lindstroemii. Kungs- •gärden. — mollis . Kungsgârden. Mossen. Prunus spinosa. Temligen allmän a sluttningar, jordvallar etc. — insititia. Mossen. — avium. Ett stört antal bus- kar pâ en jordvall mellan Södra Tuna och Kungsgâr- den. — Cer asus. Mossen. — Padus. Södra Tuna. Kungsgârden. Mossen, Ononis repens. Allm. — f. mitis. Här och där pâ södra och sydvestra sluttningarne bland hufvudformen. Medicago sativa. Flerstädes. — falcata. Mycket sparsamt nära Kyrkbackens fiskläge. — falcata X sativa. Fler- städes i klöfveräkrar. — lupulina. Temligen allmän. Melilotus officinalis. S. om Kyrkbacken; flerstädes i klöf- veräkrar. — albus. Danska tegelbruket; Kyrkbacken. Trifolium procumbens. Flerstädes, isynnerhet pâ öns östra sida. — fragiferum. Nära och söder om* ßäckviken. — repens. Allm. — hybridum. Här och där. — stria- tum. Vid en gärd i Södra Tuna; Kyrkbacken. — pra- tense. Allm. — medium. Haken; Mossen. — incarna- tion. I äkrar i. Södra Tuna, bland Trifolium pratense , Anthyllis vulneraria. Allm. Lotus corniculatus. Allm. — uliginosus. I kärr vid ßäck- viken och Haken. T etragonolobus siliquosus v. mciritimus. Redan A. J. Ret- zius uppgifver i Flora Oeconomica , Lund 1806, Lotus maritimus växa pâ Hven. Om den samma Säger Fries i Flora Scanica, Upsaliæ 1835, â sid. 105: »copiosa in insula Hven». I Areschougs Skänes Flora, 2 uppl. Lund 1881, heter det deremot â sid. 335: »sällsynt pâ hafsstränder ä ön Hven». Tyckes numera heit och häl- let saknas, ätminstone har jag förgäfves eftersökt den- samma. Astragalus glyciphyllus. I mängd â sluttningen s. om Ha- ken, samt s. om Kyrkbacken. Vicia hirsuta. Mossen; Kyrkbacken. — cracca. Allm. — sativa. Haken och flerstädes. — angustifolia.  en 176 an g s. om Bäckviken. — angustifolid v. Bobarti. À sluttningarna v. och s. om St. Ibb. — lathy roides. Tal- rik â platân nv. om St. Ibb. Lathy rus silvestris. Nära och s.o om Kyrkbacken. — ma- ritimus. >In insula Hven» enl. Retzius i Flora Oecono- mica, hvilket af Fries i Flora scanica citeras. Äfven Areschoug angifver i Skânes Flora Hven sâsom A^âxt- plats. .Af mig har den ej kunnat âterfinnas. — praten- sis. Allm. Geranium sanguineum. Kyrkbacken. — molle. — pusillum. — disectum. Allmänna i âkrar. Er odium cicutarium. Allm. Linum catharticum. Pâ strandvägen mellan Haken och Södra tegelbruket samt s. om Bäckviken. Euphorbia Peplus. Allm. — Helioscopia. Allm. Acer platanoides. Kungsgârden. En min dre planta pâ stran- den mellan Hakens fyr och Södra tegelbruket. — cam- pestre. Förvildad (planterad?) vid en vattenhâla nära en gârd i Södra Tuna. — Pseudoplat anus. Odlad fler- städes. Æsculus Hippo castanum. Stört träd pâ en jordvall i Mos- sen. Tilia platyphylla. Kungsgârden. Malva Alcea , St. Ibb. Nära Kyrkbacken. söder om den- samma. — silvestris. — vulgaris. Bâda vid Kyrkbac- kens Fskläge. Hyperium acutum. I en ravin â sluttningen v. om Kungs- gârden; Bäckviken, nära lokalen for Equisetum maxi- mum. — quadrangulum o ch perforatum. Här och där. Viola hirta. Här och där pâ jordvallar o. d. — canina. Kyrkbacken samt pâ en äng i Mossen. — tricolor. Flerstädes i âkrar. — arvensis. Allm. — * patens f scanica. I âkrar vid vâgen Norra Tuna— St. Ibb. Ly thrum salie aria. Mossen. Epilobium hirsutum. Allm. â sluttningarne i raviner, samt flerstädes i fuktiga diken och vid lergropar. — parvi- florum. Temligen allm an. — parviflorum f. tomentosum. Södra och Danska tegelbruket. — roseum. Mossen. — palustre. Nära Bäckviken. Mossen. Hippuris vulgaris. I en gammal lergraf vid Haken. Eryngium maritimum. Kyrkbackens fiskläge. Anthriscus silvestris. Allm. — vulgaris. Haken; Bäck- viken. 177 Torilis Anthrisciis. Alim. Car urn carvi. Alim. Pimpinclla Saxifraga. Pà strandängen mellan Haken och och tegelbruken. Ægopodium podagraria. Flerstädes vid gärdar. Sium latifolium . Bäckviken; Kyrkbackens fiskläge. — an- gustifolium. Allm. i fuktiga diken, raviner â sluttning- arne etc. Æthusa Cynapium. Allm. Anethum graveolens. Kyrkbackens fiskläge. Ligusticum scoticum. Sällsynt pä vestra stranden, midt för Kungsgärden. Heracleum sibiricum. Flerstädes. Daucus Carota. Flerstädes pä platan nära sluttningen pä öns vestra sida. Cornus sanguinea. I mängd pä den branta sluttningen nära och s. om Haken. Primula veris. I stör mängd à södra och sydöstra slutt- ningarne, samt i öfrigt här och där. Lysimachia vulgaris. I ett dike v. om Södra tegelbruket; Mossen. Anagallis arvensis. Allm. i äkrar. Statice maritimum. Kyrkbacken, samt här och där pä slutt- ningar och strandängar. Fraxinus exelsior. Mossen i mängd; flerstädes vid gärdar och vägar. Syringa vulgaris. Odlad flerstädes. Ligustrum vulgare. Pâ en ättehög nv. om Uranienborgs kungsgärd. Gentiana baltica. Sparsamt à en fuktig äng nära Södra tegelbruket. Menyanthes trifoliata. I ett kärr s. om och nära Bäckviken ; Mossen. Cynanchum Vincetoxicum. I mängd ä sluttningarna vid St. Ibb. Uppgifves redan af Fries i Flora Scanica växa copiosissime pä Hven. Skiljer sig tili storlek — den blir sällan högre än 25 cm. — och äfven i nägon män i öfrigt till habitus frän den form jag sett växa â andra skänska lokaler. Convolvulus arvensis. Allm. Calystegia sepium. Flerstädes pä stranden s. om Bäckviken. Cynoglossum officinale. Här och där, mest i öns södra del. Anchusa officinalis. Sparsamt vid Kyrkbackens fiskläge. Bot. Not. 1912. 12 178 Lycopsis arvensis. Alim, i âkrar. Nära Kyrkbacken an- träffades en f albiflora. Myosotis scorpioides. Alim. — arvensis. Här oeh dar i âkrar. — collina. Haken; Bäckviken. — micrantha. Flerstädes. Lithospermum officinale. Alim. Echium vulgare. Här och dar pä öns norra och nordvestra sida. Scutellaria galericulata. I karr nära Bäckviken. Glechoma hederacea. Flerstädes. Prunella vulgaris. Här och där. Galeopsis Tetrahit. Sälls\Tnt pä stranden af öns sydvestra sida. Lamium album. Här och där vid gärdar, men ej allmän. — purpureum. Allm. — *hybridum. Här och där i diken och âkrar. — intermedium. I âkrar nära Bäck- viken. — amplexicaule . Allm. Ballota nigra. Kyrkbacken; Haken. Stachys palustris. Bäckviken; Kyrkbacken. — arvensis. Allm. i âkrar, i synnerhet i öns södra del. Calamintha Acinos. Kyrkbacken; Bäckviken. Origanum vulgare. I mängd vid St. Ibb; för öfrigt här och där. Thymus Serpyllum. Bäckviken â sluttningarna. Lycopus europceus. Mossen; i ett kärr s. om Bäckviken. Mentha spicata. Danska tegelbruket; Kyrkbackens liskläge. — aquatica. 1 ett dike sv. om Kungsgärden. aquatica X arvensis.  samma lokal. — arvensis. Allm. Nicandra physaloides. Sparsamt vid Kyrkbackens liskläge. Ly dum Barbarum. Allm., i synnerhet pä nordvestra sidan. Hyochyamus niger. Haken ; ^rkbackens fiskläge. Solanum Dulcamara. S. om Kyrkbacken; Mossen; v. om Södra tegelbruket. — nigrum. Bäckviken; här och där pä sydöstra stranden; Kyrkbackens fiskläge, i âk- rar. — Lycopersicum. Kyrkbacken, nära bryggan. Datura stramonium. Fanns förra âret i stör mängd i po- tatisäkrar vid Kyrkbackens fiskläge, i är mindre talrikt. Areschoug anför redan i sin Skänes Flora (bäda upp- lagorna) Hven som växtställe. (Stud. G. Lagerheim). Verb a scum thapsiforme. »Hven längs landsvägen» enl. Lilja i Skänes Flora, 2 uppl. Lund 1860. Äfven Hart- man uppgifver, troligen efter Lilja, Hven säsom växtort. Fries och Areschoug hafva deremot ingen uppgift här- 179 om. Ovisst torde vara, om den nägonsin funnits pâ Hven; att den ej finns dar nu, är däremot säkert. — Thapsus, Nära stranden mellan Bäckvik och Haken, äfvensom här och dar öfver heia ön, men i synnerhet i dess södra och sydvestra del. — nigrum. Betydligt sällsyntare än föregäende. Mellan Haken och Södra tegelbruket; St. Ibb. Linaria vulgaris. Bäckviken; Haken. Veronica serpyllifplia. Här och dar pâ nordöstra stranden. — arvensis och — verna. Teml. allm. — scutellata f. villosa. Mossen. — Anagallis. I ett dike sv. om Kungs- gârden. — aquatica. Vid en vattengrop nära en gârd (N:o 30) i norra Tuna. Enda fyndplats. — Beccabunga Mossen; i ett kärr nedanför sluttningen, nv. om Haken. — chamcedrys. Allm. — officinalis. Pâ en j or d vail nära en gârd i södra Tuna. — persica. Ymnig i âkrar i södra Tuna; St. Ibb. — agrestis. Allm. Euphrasia curta. Pâ en strandäng mellan Haken och Södra tegelbruket. Odontites serotina. Nära nya kyrkan, i âkrar. — verna , Vid en mergelgraf mellan södra Tuna och Kungsgâr- den. Rhinanthus major. Nedanför gàngstigen mellan Bäckvi- ken och Haken; Danska tegelbruket. Plantago major. Allm. — media. Allm. — media f. longi- jolia. Sparsamt vid vägen Södra tegelbruket— Nygârd. — lanceolata. Allm. Sherardia arvensis. Allm. i âkrar. Galium Aparine. Mossen, Haken och flerstädes. — Apa- rine f. marinum Fr. Här och där pâ stränderna. — palustre. Temligen allmän pâ fuktiga Ställen. — bore- alis. Mossen. — verum. Allm. — verum v. albidum. Hven, enl. Areschoug »Skânes Flora». Af mig förgäf- ves eftersökt. Mânne ej en förvexling med Galium Mollugoji verum? — Mollugo. Här och där, men ej allm. — Mollugo X verum. Mera allmän än stamarter- na, som den pâ sina Ställen alldeles undanträngt. Sambucus nigra. Haken; Danska tegelbruket. — nigra f laciniata. Vid en gârd pâ platân v. om Bäckviken. — racemosa. Danska tegelbruket. Viburnum Opulus. Mossen, pâ mânga Ställen; Kungsgâr- den. Succisa pratensis. Pâ en ättehög nv. om Kungsgârden. 180 Knautia arvensis. Flerstädes. Scabiosa Columbaria. Nära och s. om Kyrkbacken. À sluttningen s. om Haken. Campanula rapunculoides. Här och där vid gârdar och vägkanter. — Trachelium. Mossen; Danska tegelbru- ket; Haken; ej längt frän Bäckviken och söder därom. — rotundifolia. Allm. Eupatorium cannabinum. Mossen. Bellis perennis. Allm. Erigeron acris. Södra Tuna; v. om Dänska tegelbruket. Filago germanica fanns enligt benäget meddelande af Pro- fessor B. Lidforss för en del âr sedan i stor mycken- het pâ sluttningen nedanför St. Ibbs gamla kyrka. Nu försvunnen. Gnaphalium uliginosum. Här och där. Helichrysum arenarium. Kyrkbackens fiskläge. Saknas i öfrigt. Bidens tripartita. Allm. — cernua. Vid en dämm vid Kungsgârden. Anthemis tinctoria. Sparsamt nära en gârd i södra Tuna. — arvensis. Allm. — Cotula. I mängd vid Kungs- gârden, Achillea Millefolium . Allm. Matricaria inodora. Allm. — * maritima . Här och där pâ stränderna. — Chamomilla . Haken. — discoidea. Kyrk- backen. Chrysanthemum Leucanthemum. Allm. — Parthenium. Förvildad vid en gârd nära Bäckviken, Tanacetum vulgare. Danska tegelbruket; i mängd pâ jord- vallar v. och sv. om nya kyrkan. Artemisia Absinthium. Södra tegelbruket. Kyrkbacken. — campestris. Mängenstädes i närheten af Kyrkbacken. Haken. — vulgaris. Här och där* Tussilago Farfara. Allm. Senecio vulgaris. Allm. — viscosus. I stor mängd pä stranden vid Hakens fyr. — Jacobcea. Här och där. Ej sällsynt. Calendula officinalis. Förvildad i mängd vid Bäckviken och Kyrkbacken. Carlina vulgaris. Temligen allm. — vulgaris v. interme- dia. Vid gängstigen mellan Bäckviken och Haken; Danska tegelbruket; Kyrkbacken. Arctium officinale. I stor mängd vid och v. om Husvik 181 sajnt vid Kungsgärden.) — minus. Temligen all man. — tomentosum. Allm. Cardnus acanthoides. S. om Bäckviken; à stranden samt â sluttningarne s. om Kyrkbacken. — crispus. Kyrk- backen, annars sällsynt. Cirsium lanceolatum. Allm. — palustre. Mossen. — acau- le. Talrik à sluttningarne vid Bäckviken och Haken, samt fierstädes. — acaule v. caulescens. Här och dar bland hufvudformen. — arvense. Allm. Onorpodon Acanthium. Sparsamt vid Kyrkbacken, samt här och där pä strandsluttningen v. om kungsgärden. Centaurea Cyanus. Allm. — scabiosa. Sparsamt säsom t. ex. vid Haken. — Jacea. Allm. — Jacea f. argyro- lepis L ’ge. A en jordvall so. om kungsgärden. Strand- sluttningen v. om kungsgärden. — J. humilis. Pä slutt- ningarne vid Bäckviken. Cichorium lntybus. Nära Kyrkbacken, s. om densamma. Lapsana communis. Allm. Hypochœris radicata. Här och där ä nordöstra sidan. Leontodon autumnalis. Allm. — v. coronopifolius. Ä ett lertag v. om danska tegelbruket. Tragopogon pratensis. Allm. — minor. Temligen allm. Taraxacum angustisquameum Dt. Nära stranden, s. om Bäckviken. — duplidens Lindb. fil. Nv. om Haken. — fasciatum. Södra Tuna. — Geier ti. Nära stranden, s. om Bäckviken. — insigne Ekm. Nygärd, — leetnm. Strandäng n. om Kyrkbacken. — longisquameum Lindb. fil. Vid en gârd sv. om Bäckviken. — mimulum Dt. Södra Tuna. — platyglossum. Kyrkbackens fiskläge. — plebeium Ekm. Fierstädes. — polyodon Dt Vid en väg sv. om Bäckviken. — retroßexum Lindb. fil. Södra Tuna. — speciosum. Södra Tuna. — xanthostigmum Lindb. fil. Norra Tuna. Fiera nya former äro dessutom af Doktor Dahlstedt granskade, men ej ännu beskrifna. Sonchus arvensis oeh oleraceus. Allm. — asper. Här och där. Crépis tectorum. Allm. — paludosus. Mossen. Hieracium pilosella f. sub prope * poliochlor um. Husvik. — auricula f. subpilosa. Danska tegelbruket. — umbel- latum v. lineare. I mängd vid en jordvall v. och sv. om nya kyrkan. 182 Sâsom af förestäende förteckning synes, saknas â Hven rätt mânga växter, som pâ det närliggande skânska fastlandet äro rätt vanliga; af strandväxter finnas sâlunda ej Tringlochin maritimum, Spergula salina, Plantago ma- ritima och Coronopus m. fl. Aster Tripolium saknas âîven- ledes, ehuru, sâsom det tyc.kes, fiera lämpliga lokaler finnas. Den â fastlandet ytterst vanliga Pastinaca sativa finns ej â ön, och oaktadt grundligt sökande, har jag aldrig kun- nat finna den vanliga ogräsväxten Chrysanthemum segetum. Den nästan fullständiga fränvaron af Filices, samt det ringa antalet Orchidéer och Liliacéer, är äfven att bemärka. Samt- liga Ericacéer saknas äfven. Af heit naturliga orsaker sak- nas i öfrigt mânga af vära skânska fastlandsväxter. Till slut vill jag päpeka, att det naturligtvis ej är uteslutet att jag förbisett nägra pä ön sparsamt förekom- mande växter; dock vägar jag tro, att antalet sädana är jemförelsevis litet. Almquist, S. Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fr. sectio virensochvirentiformes. 148 s., 72 textf. - Arkiv f. Bot. Bd. 11., N:r 11. 1912. Med denna afhandling afslutar förf. den preliminära formutredningen af Rosa Afzeliana. Han meddelar därför i den lânga inledningen en systematisk tabell öfver de för- nämsta formernas analoga gruppering under de fyra sek- tionerna och deras underafdelningar. Af den ganska stora frösädden, som förf. gjorde 1903, resulterade endast ett fä- tal buskar, af hvilka nägra kommo tili blomstring 1910, nägra 1911. Den enda mutation, som möjligen visât sig, var att en grundform uppkommit af frö frân en praeform annars voro alla i hvarje hänseende afbilder af busken, hvaraf fröna tagits. Odlingsförsök med Rosa taga säledes mycket läng tid i anspräk. I slutet af afhandlingen meddelas nägra tillägg tili de tvä föregäende afdelningarne. 183 De skânska fyndorterna för Aspidium-arterna. Af L. M. Neuman. 1. Aspidium Lonchitis L. Den 14 September 1876 upptäckte Professor A. G. Nat hörst denna växt pâ en gärdesgärd mellan Kronovall och Fogeltofta kyrka. Är 1895 äterfanns den af Friherre Clas Kurck, som samma âr pâ en senare exkursion visade mig platsen och skänkte mig ett blad frän en af de tre tufvorna, som han f unnit. Det är 50 cm. längt och pâ midten 7 cm. bredt. Dess primärsegment äro djupt och skarpt sägade och säg- tändernaborstbärandesamt tydligt smâsâgade — sâle- des en dubbelsâgad form, som förefaller mig mindre van- lig. Oftast äro hos denna art de borstbärande sägtänderna hel- bräddade och omväxla med smärre, icke borstbärande tän- der, d. v. s. bladen äro olik- formigt enkelsägade. Under de senare ären har jag vid fiera tillfällen — senast sist- lidne jul — sökt den, men all- tid förgäfves. Gärdesgärden, i hvilken den växte, har genom tillförsel af ny sten gjorts dub- belt sä bred som förut, och pä detta sätt har den värdefulle ormbunken blifvit begrafd. F. Areschoug uppgifver i Skänes Flora ed. 2 pag. 549, att den finnes »i skog bland stenar mellan Kronovall och Fogeltofta». Längs stora landsvägen, där ofvannämnda Ett förstoradt primärsegment af den dubbelsägade formen af As- pidium Lonchitis (2/i). Bot. Not. 1912. 184 gärdesgärd är uppsatt, finnes icke och fanns säkert icke heller, dâ floran utgafs, nägon skog. Den nägot vilsele- dande uppgiften var nog ditsatt för att skydda växten mot utrotning. Äran af den andra skänska lokalens upptäckande till- kommer Professor Sven Berggren. Den är belägen i hans hembygd, Höör, pà hemmanet Lângstorp. Dâ detta hemmans ägor äro mycket vidsträckta och utgöras af stärkt kuperad mark, är det icke underligt, att den efter upptäck- ten i slutet af 1880-talet icke af nâgon annan botanist igen- funnits. Oaktadt Professor Berggren godhetsfullt gifvit mig en mycket noggrann beskrifning pä lokalen, blefvo mina ex- kursioner dit den 5 och 6 November 1910 ntan résultat. Jag uppgaf emellertid icke hoppet, utan begaf mig, ätföljd af min dotter Viola, lärarinna vid Samskolan i Höör, den 24 September 1911 äter tili platsen. Sedan vi änyo förgäf- ves genomsökt det af Professor Berggren anvisade omra- det, sökte vi i grannskapet, och min dotter hade lyckan att där finna tvä mycket stör a tufvor. Nästan alla blad hade blifvit afbetade under upp- växandet och hade därför blott sin halfva längd. Därefter hade lingonris nästan fullständigt vuxit öfver tufvorna, som dessutom kringgärdades af enebuskar. Att ofvan- ifrän se den var nästan omöjligt, men min dotter lade sig ner för att plocka lingon, stack sig upprepade gänger, och fann, sedan hennes misstankar mot enebuskarna visât sig obe- % rättigade, att det var Aspidium Lonchitis, som stuckit henne. Vi sökte ungefär en timmes tid efter fiera tufvor, men förgäfves. Trakten är emellertid sädan, att det fordras mycket läng tid för att genomsöka den, och mig skall det icke förväna, om fiera stànd komma att upptäckas där. Aspidium Lonchitis finnes möjligen pä ännu en lo- kal i Skäne, nämligen Gringelstad. Där fann Förste Pro- vinsialläkaren, D:r Georg Theorin, i Juni 1910 i en gär- desgärd ett ungt stând af en Aspidium, hvars blad endast voro 12—14 cm. länga med heia primärsegment och nerva- 185 tur af lonchitis-typ. Sâdana juvenila ständ äro ej lätta att bestämma, men detta föref aller mig tillhöra A. Lonehitis. Âr 1911 àterfanns den icke, troligen beroende pâ den torra och ogynsamma väderleken. 2. Aspidium Braurtii. Spenn. îanns pâ ett stalle »i mängd» redan âr 1828 af Abnfelt pa Skäralid och pâ ett annat stalle »ett par buskar» af Lilja âr 1836, men i sin Skänes Flora Säger sistnämnde författare âr 1870 »sedan ej âterfunnen». Emellertid tog B. F. Cöster under âren 1875—1889 vid fiera tillfällen den sällsynta orm- bunken pâ Skäralid, och Professor Hj. Nilsson har tagit den där pâ 2 olika platser, antagligen icke desamma som Cösters, hvarjämte han hösten 1911 hade den godheten att visa mig den ena lokalen, där jag fick fröjda mig öfver att fä se denna eleganta växt lefvande. Här voro blott 2 tuf- vor. Âr 1898 tog D:r Thorild Wulff den pâ Skäralid. Den andra platsen, där Professor N. sett ett större antal ständ, lyckades vi icke äterfmna, men i är har han där sett öfver 20 ständ. Äfven pä Klöfvehallar har Prof. Nilsson tagit den sä sent som âr 1895. 3. Aspidium lobatum. Sw. upptäcktes âr 1894 af Prof. Murbeck i en gärdesgärd i Be- nestad socken. Âr 1895 säg jag där 2 större och ett mindre ständ. Den 13/e 1902 och den 18/5 1906 voro de tvä tufvorna rikbladiga, hvarför jag tog ett par blad pâ hvarje. Âr 1910 pâ hösten fann jag intet ständ, men fick sedan veta, att en botanist flyttat den enda resterande rotstocken tili annan plats. Âr 1902 upptäcktes en tufva af denna art pâ Krono- valls ägor af Baron Kurck, âr 1907 en annan af Jägm. Hemberg. Âr 1907 den 27/t fann jag en tufva med ett fätal korta och smala (9 — 13X2,5 — 3 cm.) blad med heia, endast sägade primärsegment, tili habitus erinrande om A. Lonchi- tis, men otvifvelaktigt juvenil lobatum. Den 17 November samma âr besökte jag platsen i Jägmästare Hembergs säll- 186 skap och fick dâ se en annan tufva med ett stört antal ut- vuxna blad. Den a7/is 1911 besökte jag i Jägm. Hembergs säll- skap änyo platsen, men fann ej den är 1907 juvenila plantan, hvilket ej var underligt, enär Amanuensen G. Jönsson som var i mitt sällskap är 1907, flyttat den tili en bättre skyddad plats. Där den stora tufvan sägs den I7/u 1907, fanns nu endast 14 ä 15 nervissna blad utan spär tili knop- par eller grönt. Skyddsätgärder vidtagas, sä att växten, om den fattar nytt lif, icke gärna skall kunna finnas eller förstöras. Den andra stora tufvan frân är 1902 künde vi icke finna, men den är enligt Am. Jönssons uppgift kvar i lifvet, dock af naturen sä skyddad och osynliggjord, att man svärligen kan finna den, om man ej har särskildt märke pä lokalen. Benestadstufvornas blad voro hvarandra alldeles lika, men säväl deras primär- som deras sekundär-segment äro hvarandra mycket mera närmade än hos det ena Krono- v allsständet. Det andra Kronovallsständet afvek frân de förra genom mindre djupt inskurna primärsegment. Pä Kronovalls ägor hafva säledes, pä ungefär V* mils afstând frân hvarandra, vâra 2 Aspidium-arter i lâng- 4iga tider gömt sig pâ lätt tillgängliga, men ännu lättare förbisedda lokaler. Antagligt är väl, att de dölja sig äfven i de mera svärtillgängliga ryamarkerna eher i de stora löf- skogarna med obruten mark eller i de frân urâldriga tider kvarlefvande afvenbokshagarna, som tillhöra godset! Och säkert är, att med Slottsherskapets vetskap och vilja för- störas inom godsets omräde inga växter, som för botanis- ten eller naturvännen äro af värde. Vetenskapsakademien d. 5 juni. Till införande an- togos: i Handl. en afhandling af prof. Sv. Mur beck, lie- ber den Blütenbau der Papaveraceen ; i Arkiv f. Bot.: 1) Cytological Studies in the Plasmodiophoraceae, af fil. mag. O. Vinge, 2) Nomenclature of some North European Dra- bae, af fru Elisabeth Ekman. 187 Om de svenska formerna af Melampyrum. I Botaniska Notiser 1903 p. 57—59 refererades angä- ende formerna af M. pratense och silvaticum. I arg. 190-1 och 1906 redogör C. G. W esterlund för dylika. Utf Handb. i Norg. Fl. af A. Blytt och O. Dahl lämnas ocksä utförliga beskrifningar af dessa. Diagnoser af M. cristatum och sol- stitiale publicerades i Bot. Not. 1907 p. 63—64. N. Ronniger har i Vierteljahrschr. d. Naturf. Ges. in Zürich Jahrg. 55 (1910) publicerat ett arbete om de schwei- ziska formerna af Melampyrum. Och dä han nyligen gran- skat Botaniska Institutionen i Lund herbarieexemplar af detta släkte, sä kan det vara lämpligt att efter nämnda ar- bete af R. redogöra för de fiesta af honom urskilda for- merna. Vära läsare fä sedan se efter, om de svenska for- merna öfverensstämma med de angifna karaktärerna och om de hälla sig konstanta. M. cristatum L. sens. lat. 1. Ssp. Ronnigeri Poeverl. 1907 (som art) blir 12 — 40 cm. hög. Internodier 5—7 (vanl. 6), korta. Hjärtblad vid blomningen affallna eher förtorkade. Grenar snedt uppät- riktade, blombärande. Interkalarbladpar 0 eller 1. Blad 0,5 — 0,7 cm. breda. Bland buskar. Monofyl bärgform. — Sk., Bl., Sm.; Ög., Vg., Bh.,.Nrk., Vsm., Upl. — Mvergängs- form tili ssp. cristatum: Ög. Wärdsberg s:n, Hofvetorp 18 2/s 79 (A. R. Dahlgren). 2. Ssp. cristatum L. sens, strict. Monofyl lâglandsras (»Thalform»). Sällsynt: Gbg. Fässberg, Lunnag. 21/7 1903, J. E. Palmer. (Vg. utan angifven lokal juli 66. Otto An- dersson.) Ög. Värdsberg s:n, Hofvetorp 18 2Js 79 (A. R. Dahlgren). Upl. Alsike. 8. 1876, (A. Afzelius). — Öfvergangs- form~ tili ssp. Ronnigeri: Sdr. Vagnhärad, Furholmen juli 1909 (Erik Asplund). 3. Ssp. solstitiale Ronnig. 1907 (som art) är sommar- rasen, pä slätterängar. .(Se Bot. Not. 1907 p. 63.) — Sk., Bl., 1., Sm., Hl., Bh., Vg., Ög., Nrk., Sdr., Upl. M. arvense L. sens. lat. 1. Ssp. pseudobarbatum Schur 1853 (som art), emend. Kräftig, intill 50 cm. hög, vanl. rikt förgrenad, grenar bäg- formigt uppböjda. Internodier talrika, korta; nedtill slutli- gen manga marken efter blad. Hjärtblad vid blomningen affallna. Blad aflängt lancettlika, c. 5 mm. breda. Inter- kalarbladpar vanl. fiera an 1 (1—4); interkalarblad och gre- narnes öfre blad med 1—2 tänder pa sidorna. Monofyl lâg- landsras. — Sk. Hököpinge 28/? 1900 (Teodor Hansson). 2. Ssp. Schinsii Ronnig. 1909 (som art). Denna under- art tyckes stä närmast hufvudformen. Kräftig. Internodi- er relativt talrika (7). Stjälkblad 10—17 mm. breda. Mono- fyl bärgform. — Nägot typiskt ex. har R. ej sett frân Sve- rige, men om ett ex. (frân Ög. Jonsberg s:n, Gränsö */t 1880, C. F. Elmquist) skrifver R.: Diese Form neigt stark zu ssp. Schinzii. Boi. Not. 1912. 188 3. Ssp. arvense L. sens, strict, är âkerformen. Inter- nodier talrika, de nedre korta. Vanligen förgrenad stjälk. Hjärtblad vanl. tidigt affallande. Blad 5 mm., sällan tili 10 mm. breda. Vanl. éndast 1, eller 0, interkalarbladpar. Vanl. endast skärmbladen tandade. — Sk., Bl., Öl., Gtl., HL, Vg., Ög., Sdr. 4. Ssp. Semleri Ronnig. et Poeverl. 1907 (som art). Växten fin och slankig, sällan högre an 25—30 cm. Mel- lanleder 5—6 tili första blomman. Vanl. ogrenad eller med fä, korta, uppâtriktade, sterila grenar. Interkalarbladpar 1 eller 0. Blad smalt lansettlika, sällan mer än 4 mm. bre- da. Hjärtblad vid blomningstiden kvarsittande och fnska. Blomningstid (i Schweiz) juni. Sommarform. — Sk. Ärup; Gtl. Länna vid Visby; Ög. Omberg, Alvastra; Bh. Orust, Boxvik (mycket yppig). M. nemorosum L. sens. lat. 1. Ssp. nemorosum L. sens, strict, har talrika inter- nodier, de nedre icke sträckta. Hjärtblad vid blomnings- tiden alltid vissna 1. affallna. Förgrenad. Interkalarblad finnas. Mellersta stjälkbladen äggrunda 1. äggrundt aflànga, 15—35. mm. breda. Monofyl läglandsform. — Sk., BL, ÖL, Sm., Ög., Sdr., Sthm., Upl. 2. Ssp. silesiacum Ronnig. Grenpar 1—4. Interka- larbladpar saknas. Internodier täml. talrika. Mellersta stjälkblad aflängt lansettlika, bredast vid basen. Hjärtblad vid blomningen vanl. vissna 1. affallna. Eljest som föregä- ende. Monofyl bärgsform. — Sk., BL, ÖL, Hl., Ög., Sdr., Sthm. 3. Ssp. moravicum H. Braun 1884 (som art) är som- marrasen. Internodier fä, de nedersta ganska langa. Hjärt- blad vid blomningen vanl. förhanden och friska. Stjälk vanl. enkel 1. med fâ, uppät riktade grenar. Mellersta stjälkbladen aflängt lancettlika, sällan mer än 10 mm. breda. — Sk., Bl.. Öl.. Sm., Sdr., Sthm., Upl. M. pratense L. sens. lat. 1. Ssp. vulgatum Pers. Grenar bägformigt uppsti- gande, blombärande. (Se för öfrigt Bot. Not. 1903 p. 59). — Sm., Dis., Vg., Ög., Sthm., Upl., Mpd. .— Öfvergängsform tili subsp. paradoxum: Sm., Bh., Vg., Ög., Mpd. — f. ovatuni Spenner med mellersta stjälkbladen 15 —20 mm. breda: Öl. vid Borgholm (med fodret och blom- kronan absolut lika med dem hos ssp. pratense, hvadan R. ej vill (ss. Neuman gjort) hälla den för hybrid mellan ne- morosum och pratense). BL Lyckeby. — f. linifolium Ronnig. Stjälkblad 1—3 (vanl. 2) mm. breda, (skiljes fran f. paludosum af ssp. paradoxum genom rikligt tandade skärmblad, rik förgrening och talrika inter- kalarblad). — Sk., Bl., Gtl., Sm., Vrm., Sthm. 2. Subsp. paradoxum Ove Dahl 1905 apud Hayek (som f. af M. vulgatum). Stjälk föga grenad. Grenar räka, uppâtriktade, vanl. sterila. Hjärtblad vid blomningen kvar- sittande 1. affallna. Interkalarblad finnas, vanl. endast 1— 189 2 par, eller saknas. Internodier fâ, lânga. Stjälkblad af- lânga, lancettlika. Skärmblad liksom stjälkblad' helbrädda- de 1. sällan med fâ svaga tänder. Utgör bärgrasen (ljusa skogar i mellersta bärgregionen i Schweiz). — Sm. Jung- frun (J. Eriksson), Wexjö (C. O. U. Montelin), Strömsberg (Nordstedt). Lui. Lp. Qvickjock (H. G. Simmons). Lp. (Laestadius: f. borealis). — Var. paludosum Gaud. Hls. Loos. Hrj. Wemdalen. 3. Ssp. alpestre Brügger 1886 (som art) 10—20 cm. hög, enkel 1. med vanl. stenlt grenpar. Hjärtblad vid blom- ningen ofta kvar. Nedersta internodiet endast 1—2 (sällan 3) cm. langt, sällan längre, de följande (ända tili första blomman blott 1—2) korta. Interkalarblad 1 1. 1—2. Skärm- blad helbräddade 1. med 1—2 tänder pa sidorna. Blad högst 5 mm. breda, vanl. smalare. — Jemtl. Mullfjället 29 juli 1840 (J. W. Zetterstedt). 4. Ssp. pratense L. sens, strict. Grenar vanl. sterila. Hjärtblad vid blomningen vanl. kvar och friska. Interno- dier länga (4—7 cm.). Interkalarbladpar högst 1. (Skärm- blad vanl. med tänder.) Sommarrasen pa slätterängar och betesmarker. (Se för öfrigt Bot. Not. 1903 p. 58.) — Sm., Nrk.. Dir., Jmtl., Vb.. L. L. (Læstadius: f borealis). (Ett ex. frän Widtsköfle 28/7 07 ansâgs af R. möjligen kunna vara en hybrid af M. silvaticum och pratense eller en abnorm form di pratense, men dà blommor saknades, kün- de R. ej afgöra hvilket som var fallet.) M. silvaticum L. sens lat. 1. Ssp. silvaticum L. sens, strict, (subsp. tenuifolium Ove Dahl 1906). Ofvan hjärtbladen ett kort internodium; ur följande bladpar utvecklas endast korta grenar; därpä korta internodier, sedan 1—3 par kraftiga, utstäende, se- dan bâgformigt uppstigande, blombärande, grenar. Ofvan det öfversta grenparet följa talrika ( —10), blombärande bladpar. Interkalarblad finnas emellanât, da 1—2. Blad lansettlika 1. jämbreda, vanl. 5—7 ( —10) mm. breda. Skärm- blad vanl. icke bredare 1. större än hufvudstjälkens öfriga blad, sällan med tänder vid basen. — I ljusa skogar under buskar i bärgregionen och Föralperna. — Sk., Gtl., Vg., Ög.. Hls., Nrk., Upl. 2. Ssp. intermedium Ronnig. et Schinz 1909. Vanl. med ett par uppâtriktade, styfva och kraftiga grenpar af hufvudstjälkens längd; sällan ogrenad. Förkrympta grenar utgä, när de finnas, redan frän hjärtbladsvinklarna. Det blombärande grenbladet n. alltid i vinkeln af det omedel- bart ofvan hjärtbladen belägna bladparet. Interkalarblad saknas. Internodier 2-3 cm., talrika, upptill regelbundet af- tagande i längd. Skärmblad n. alltid nägot bredare än bla- den, icke sällan med en basal tand. Blad 2—5 mm., skärm- blad 5—8 (—18) mm. breda. — Ängsras. I mellersta bärg- regionen, sällan under buskar, stiger upp i alpregionen. — Sk., Öl-, Sm., Gbg., Bh., Dis., Ög., Sdr., Hls., MpcLJmt., Vb. Lp. — Ötvergängsform tili ssp. larieetorum : Gb., Aryd; Vb. Degerfors. 190 3. Ssp. laricetorum Kerner (som art). Vanligen en- dast 10—15 cm. hög, enkel, sällan med ett föga utveckladt grenpar vid första leden of van hjärtbladen. Internodier fä (5-6), korta. Redan det andra, sällan först det tredje blad- paret bär blommor. Skärmblad ganska breda 5 (3 — 8) mm. ofta med 1—2 basala tänder. Blad n. alltid ätskilligt sma- lare an skärmbladen. — Pä högalpina, steniga gräsvallar, nedstiger i subalpina regionem — Vg.. Alingsäs, Toarp, Grimstorp, Mpd., Lp., (Læstadius). 4. Ssp. aestivate Ronnig. et Schinz 1909, enkel 1. med 1—2 raka, uppätriktade grenpar; finnes därunder ett för- krympt grenpar, utgär det fran hjärtbladsvinklarna. Ofvan de 1—3 nedre o. 3,5—5 cm. länga internodierna följa fiera ganska korta. Interkalarblad saknas. Blad och skärmblad likformiga, ganska tydligt skaftade, breda och länga (7— 12 mm. X 6—7 cm.). — Sommarparallelform till M. silv. s. str. pä ängar i bärgsregionen. — Sk. Stehag; Ly by. Bl. Karls- hamn, Sm. Vexjö. Ron ni ge r kombinerar släktnamnet ej endast med artnamnet utam äfven med namnet pä underärten, och man kan därvid ofta ej se, huru den citerade författaren användt namnet. (Jag har därför tillagt »som art», när jag vetat att sä var förhällandet.) Enligt numera af en internationel botanisk kongress antaget beslut far man ej använda släkt- namnet, direkt sammanställdt med nägot namn pä en form under arten. R. citerar vid subsp. silvaticum L. som syno- nym »M. tenuifolium Ove Dahl», oaktadt Dahl sjelf använde detta namn för en underart och ej för en art. Att använda samma namn bade för arten och en dess underart, synes ej lämpligt, i synnerhet nu, dä artnamnet ej fär vara ho- monymt med släktnamnet. R. skrifver »Melampyrum silva- ticum L. subsp. 2. Melampyrum intermedium Ronn. et Schinz 1909», och använder sedan för denna form — myc- ket riktigt enligt sin äsikt — uttrycket »Mel. intermedium» hvilket kan vara tvetydigt, dä ingen auktor utsatts, och dä förf. nägot förut i arbetet för en fullgod art användt be- teckningen »Melampyrum intermedium Perrier et Song. 1894». Ofvanstàende référât har meddelats för att visa, hvilka former som anses finnas hos oss. Den som vill expéri- mentera för att se, huru formerna här i Sverige bibehâlla sig, bör taga frön af en af dessa former, som vâxer ensam utan inblandning af nàgon annan form. Fröna böra sàs genast efter insamlandet, emedan de kunna gro redan pä hösten, eller bevaras sä, att de ej uttorka fullständigt under vintern. Heinricher har i sitt àrbete »Die grünen Halb- schmarotzer, 5, Melampyrum» (i Pringsh. Jahrb. Bd. 46 H. 3. 1909) framhällit hum* hans experiment visât att växtens utseende växlar säväl efter värdplantans beskaffenhet som efter tidpunkten, dä parasiten anträffar värdplantan. Pä samma värd kunna därför säväl svaga, oförgrenade som riktiga jättar med breda blad anträffas. Likasà kan antalet interkalarblad växla, liksom äfven blomningstiden. 191 Havsvattnets inflytande pâ grobarheten hos fröna av nägra skandinaviska växter. Av Âke Akerman. Det är ett sedan länge bekant faktum, att âtskilliga växters frukter och frön under lânga tider kunna driva omkring med havsströmmarna utan att förlora sin gro- ningsförmäga. Sa har man ju t. ex. vid Norges kust fun- nit frön av Entcida- och Mucima- arter, som av golvström- men transporterats dit frân tropiska Amerika, och vilka visât sig grobara, trots att de en läng tid mäste hava varit utsatta for havsvattnets skadliga inverkan. (7). Att denna transport av frukter och frön pâ havsytan kan vara av stör betydelse för växternas spridning, fram- gär pâ ett synnerligen eklatant sätt av de undersökningar, som under de senaste ârtiondena företagits over florans âter- invandring till Krakatau (5). Genom ett fruktansvärt vulka- niskt utbrott i augusti är 1883 dödades nämligen under ett tacke av glödande stenar allt levande pâ denna ö. Ar 1897 hade emellertid Krakatau trots sitt avskilda läge âter att upp- visa icke mindre än 53 fanerogama växter, av vilka 32 eller omkr. 60 % mâste hava forts dit med havsströmmarna. Dâ Ernst âr 1906 besökte ön, hade fanerogamernas antal stigit tili 92, och av dessa torde omkring 70 % hava dittran- sporterats pâ havsytan. (5). Havets och havsströmmarnas stora betydelse som spridningsagens har ocksä med skärpa framhâllits av en mängd växtgeograliska forskare säsom Darwin (4), Hem- sley (6), Schimper (11), m. fl. Även Sernander (13) tillskrifver »havsdriften» en mycket viktig roll vid väx- ternas vandringar. Sä anser han ju t. ex., att de s. k. I/ex-väx terna ej, sâsom Gunnar Andersson (1) m. fl. vilja göra troligt, vandrat längs Sveriges västkust upp tili sitt nuvarande utbredningsomräde i södra och sydsvästra Bot. Not. 1912. Norge, utan att dessa transporterais dit over Skagerack och Nordsjön. För växtgeografien är det darf ör utan tvifvel av stort intresse att fâ fastslaget, hur pass stor olika frukters eller fröns förmäga är att uthärda submersion. Experiment i denna riktning ha ocksä företagits i ganska stor utsträek- ning bland annat av Darwin (4), Berkeley (4), Martins (8), Porshild (9) och Birger (2). Av dessa experiment framgâr, att en mängd frön mycket väl tâla att under gan- ska läng tid (en mânad eller längre) vara utsatta för inver- kan av saltvatten, utan att de fullständigt förlora sin för- mäga att gro. Vad specielt den skandinaviska floran be- träffar har Birger (2) i sin avhandling en sammanställning av resultaten av de i detta hänseende gjorda undersök- ningarna, av vilken framgâr, att en ansenlig procent af de hittills undersökta (omkr. 80) fröslagen visar en förvänande resistens mot havsvatten eller saltlösningar av havsvattnets koncentration. Med resultaten av dessa experiment för ögonen skulle man möjligen vara benägen att tycka denna fräga för sä vitt det gäller den skandinaviska floran vara deflnitivt löst och allt vidare arbete inom detta gebit vara av ringa eller intet värde. Om man emellertid betänker, att de olika for- skarnas experimentella anordningar i mänga fall lämna ganska mycket övrigt att önska, [sä har Darwin arbetat med artificielt havsvatten. Ibl. ha inga kontrollförsök ut- förts (Martins).] och dâ deras résultat ofta högst betydligt avvika frän varandra, skulle det säkert vara av en viss be- tydelse att änyo upptaga denna fräga tili behandling, i syn- nerhet om man i sin experimentella anordning künde lyckas komma förhällandena i naturen sä nära som möjligt, samt om man arbetade med ett stort och sä vitt möjligt likfor- migt material, sä att de erhällna resultaten ätminstone tili en viss grad bleve direkt jämförbara. Sommaren 1910 företog jag därför pä uppmaning av prof. S. Murbeck och med ekonomiskt understöd frän 193 Lunds Botaniska förening en del experiment rörande dels flytförmägan, dels havsvattnets inflytande pâ grobar- heten hos frön av 75 st. skandinaviska växtarter, vid den zoologiska havsstationen vid Kristineberg. Med min redan pâ förhand förvärvade kännedom om Kristineberg var jag övertygad att här kunna arbeta under de allra gynnsammaste betingelser. En sak, som gjorde mig i hög grad desillusio- nerad var upptäckten av att salthalten i det vatten, som uppumpas i de i alla arbetsrummen befintliga ledningarna, blott belöpte sig tili mellan 2—2,3 % vid denna tid pä aret. Da emellertid salthalten i ytvattnet av de Sverige omgivan- de haven ej är högre — möjligen med undantag av Ska- gerack — och dä dessutom liknande experiment förut ej företagits med havsvatten av denna salthalt, torde fram- läggandet av mina résultat dock vara av ett visst intresse, âtminstone vad den danska och svenska växtvärldens vand- ringar beträffar. De frön, som vid denna undersökning kommo till an- vändning, insamlade jag dels själv kring Lund och vid Bjerred 1), dels erhöll jag dem tack vare prof. Murbecks tillmôtesgàende genom det intern, fröbyte, i vilket Lunds Botaniska Trädgärd ocksä deltager. Anthyllis vulneraria var s. k. präparerat frö erhâllet frân Svalöv. I nedanstâ- ende tabell äro alla undersökta frön upptagna, även de som icke grott i nägot av försöken. 1. Alisma plantago. L. Frukt. 2. Allium schoenoprasum. L. Frö. 3. 0 * Ainus incäna. ( L .) Willd. Frukt. 4. *Alyssum calycinum. L. Frö. 5. Anchusa officinalis. L. Delfrukt. 6. Anthyllis vulneraria. L. Frö (präparerat!) VJ Beläget vid Öresund, strax norr om Malmö. * Betyder att fröna erhällits genom byte. 0 Betyder att fröslagets grobarhet varit 0. Bot. Not. 1912. 13 194 7. *Armeria maritima. Mill. Frukt. 8. Asparagus officinalis. L. Frukt. 9. Aster tripolium. L. Frukt. 10. * Beta maritima. L. Frukt -f~ kalk. 11. Bidens tripartita. L. Frukt. 12. Caltha palustris. L. Frö. 13. ^Campanula latifolia. L. Fro. 14. Capsella bursa pastoris. ( L .) Medik. Frö. 15. *Carex arenaria. L. Frukt. 16. * Car ex distans. L. Frukt. 17. 0 Car ex vulpina. L. Frukt. 18. * Centaur ea nigra. L. Frukt. 19. *Centaurea phrygia. L. Frukt. 20. Chelidonium majus. L. Frö. 21. Chenopodium album. L. Frö. 22. * Chenopodium album. L. Frö. 23. *Cladinm mariscus. L. Frukt. 24. *Cochlearia anglica. L. Frö. 25. *Cochlearia arctica Schlecht. Frö. 26. *Cochlearia danica. L. Frö. 27. Cochlearia officinalis. L. Frö. 28. Comar uni palustre. L. Frö. 29. Dactylis glomerata. L. Frukt. 30. Dipsacus pilosus. L. Frukt. 31. Echium vulgare. L. Frukt. 32. Elymus arenarius. L. Frukt. 33. Epilobium hirsutum. JL. Frö. 34. Festuca elatior. L. Frukt. 35. * Gentiana cruciata. Frö. 36. Geranium sanguineum. L. Frö. 37. Geum urbanum. L. Frukt. 38. *Hieracium aurantiacum. L. Frukt. 39. * Hieracium umbellatum. L. Frukt. 40. Hypericum quadrangulum. L. Frö. 41. * Isatis tinctoria. L. Frukt. 42. * f uncus balticus. Willd. Frö. 195 43. *Lathyrus maritimus. (L) Rig el. Frö. 44. Linar ia minor. L. (Derf). Frö. 45. Lolium multißorum. Lam. Frukt. 46. Matricaria inodor a. L. Frukt. 47. * Matricaria maritima. L. Frukt. 48. Oenothera biennis. L. Frö. 49. *Oenothera biennis. L. Frö. 50. Ononis spit to sa. L. Frö. 51. *Onopordon acanthium. L. Frukt. 52. *P/afitago cororlopus. L. Frö. 53. PI ant a go major. L. Frö. 54. *Plantago maritima. L. Frö. 55. Poa trivalis. L. Frukt. 56. * Potentilla rupestris. L. Frö. 57. Primula veris. L. Frö. 58. Prunella xulgaris. L. Delfrukter. 57. Rumex hydrolapa thum. Huds. Frukt-)- kalk. 60. Rumex crispus. L. Frukt + kalk. 61. *Salsola kali. L. Frukt. 62. *Sarothamnus scoparius. (L) Wimm. Frö. 63. 0 Scutellaria galeriailata. L. Delfrukt. 64. *Silene viscosa. L. Frö. 65. *°Sparganium ramosum. Huds. Frukt. 66. °Spirœa Ulmaria. L. Frukt. 67. Spergula arvensis. L. Frö. 68. *Teucrium Scordium. L. Delfrukter. 69. Thalictrum minus. L. Frukt. 70. Thlaspi arvense. L. Frö. 71. *Triglochin maritimum. L. Frukt. 72. Triglochin palustre. L. Frukt. 73. *Ulex europœus. L. Frö. 74. Valerianella olitoria. (L.) Poll. Frukt. 75. Verbascum nigrum. L. Frö. 76. *Veronica longifolia. L. Frö. 77. *Vicia orobus. DC. Frö. 196 Metodik. Sedan de konvolut, i vilka fröna uppbevarats, grund- ligt omskakats, uttogs ett prov pâ 400 eller — om ett sä stört antal ej fanns — 200 frön (Av 10, 16, 43, 62, 68,73och 77 blott 100), varav hälvten förvarades for kontrollunder- sökning pa grobarheten hos materialet och hälften nedla- des i saltvatten i glaskärl av följande utseende. Se fig. Genom ledningen (A) leddes saltvatten frân vattenled- ningarna ned i kärlen. I yttersta ändan var i denna led- ning insatt ett böjt glasrör med fin spets. Vattenstrâlen, som pä grund av högt tryck hade stör lUströmningshastig- het, försatte vattnet i försökskärlen i en roterande rörelse och alia de frön, som höllo sig flytande pâ y tan, rycktes med i denna. Vattnet avleddes frän kärlen genom ett i bottnen insatt rör (B), överbundet med fin silduk. I varje försökskärl nedlades 5—10, frän varandra väl skilda fröslag. 197 Temperaturen i vattnet var heia tiden hög, varierande mellan 15 21 °. Pä grund av denna höga temp., i för- ening med riklig syrehalt, var det ganska svârt att hälla försöken nägorlunda bakteriefria, Titt och ofta mäste frö- na upptagas och grundligt tvättas i havsvatten samt kärl och ledningar rengöras. Av de undersökta fröna sjönko större delen genast eller inom loppet av 24 timmar. Blott följande hade för- mâga att i nägon högre procent hälla sig flytande de 30 dagar försöket pägick (frän den 8/e tili den 8/t): Pä30:de dagen flöto Pâ30:de dagen flöto Alisma plantago 58 X Comarum palustre 95 ^ Ainus in can a 98 % Lathyrus tnaritinius 12 % Asparagus officinalis 62 ^ Oenothera biennis (46) ... 62 X Beta m a ritima .... 54 X Oenothera biennis (47) ... 57 X Bidens tripartita 78 X Rumex hydrolapathum.... 30 ^ Caltha palustris 45 X Rumex crispus 62 ^ Car ex ar en aria 88 X Scutellaria galericulata 98 X I Carex distans 82 X Sparga n nun ramosum.... 88 X 1 Carex vulpina 92 % Spiycpff T Tim aria 42 ^ Cladium mariscus 74 X Dessutom flöto pä tionde dagen ännu av Ameria maritima 5 %, av Centaurea nigra 2 %, av Chenopodium al- bum 12 ^ av Primula veris 13 % och av Thalictrum minus 4 %. Av de undersökta 77 fröslagen flöto säledes pä tretti- onde dagen 19 st. eller omkr. 25 Dä försöken pâgàtt i 7 dagar observerade jag tili min förväning, att fröna av Triglochin maritimum och pa- lustre börjat gro i saltvattnet. Da pä nionde dagen även frön av Salsola kali och Spergula arvensis grodde, flytta- de jag fröna av dessa 4 arter över i ett särskildt försöks- 198 kärl, och antalet groningar räknades var annan dag. För att fâ reda pä det icke saltvatten behandla^e materialets grobarhet inlade jag pà tionde dagen 100 frön av var och en av dessa fyra arter tili groning mellan filtrerpapper. Resultaten av denna undersökning, som fortgick 30 dagar, framgar av följande tabell: Fröslag. Under 30 dagar i havsvatten grodde — °/o Kontrollundersl pä materialets grobarhet: 30 dagar Salsola kali 25 X 33 X T riglo ch in maritim um 15 % 37 X | Triglochin palustre 95 % 98 X 1 Spergula arvensis 20 X ■ 75 X De frön av Spevgula avvensis, som ej grodde i havs- vatten, visade sig, dâ de efter trettio dagars submersion lades till groning mellan filtrerpapper, fullständigt ha för- lorat sin grobarhet. De övriga tre fröslagen prövades ej, dâ grobarhetssiffrorna här ej sä avsevärt avvika frän var- andra. Sedan experimenten fortgätt tio dagar, uttogs ett prov pa 100 frön av de arter, av vilka Ursprungligen 200 ned- lagts i försökskärlen. Dessa lades efter en grundlig tvätt- ning med dest. vatten tili groning mellan filtrerpapper. Dessutom inlades af samma arter 100 frön tili groning, vilka ej behandlats med saltvatten. Groningsbäddarna fuk- tades dagligen med dest. vatten. Undersökningen av gro- barheten fortsattes 60 dagar vid rumstemp. 1). De 30 första dagarna bortplockades och räknades antalet groningar var annan dag, därpa var femte. Resultatet av denna undersökning framgär av ta- bellen: 1) Att jag avslutade grobarhetsundersökningen efter 60 da- gar berodde pâ att det var svärt att längre hälla groningsbäd- dar och frön fria fran bakterie- o. svampinfektion. 199 erc -ç cc — -! P oc ° p.crq h. jr 3 7 §' 7: . försök. kontr. försök. 10 dag. saltvat. kontr. Alisma plantago 16 4 T. in nvin •m.in.nY 10 16 Allitim schcenoprasum .. 14 20 Lolium multiflorum 78 89 Alyssum ca ly ein um 52 45 Matricaria maritima 96 70 Anthyllis vulneraria 4 67 Oenothera biennis (46)... 38 17 Bidens tripartita 35 10 Plantago coronopus 90 62 Campanula latifolia 60 78 Prtff trivalis 98 96 Carex distans 30 10 Potentilla rupestris 50 35 Chelidonium majus 18 26 Pyitifjtl n iiPYifz 40 56 Cochleria danica 99 95 Rumex hydrolapathum.. 84 0 Cochlearia officinalis ... 90 96 Silene viscosa 98 99 Dactylis glomerata 85 81 Thalictrum minus 88 26 Epilobium hirsutum 68 54 Thlaspi arvense 86 4 F esta ca elatior 52 50 Valerianella olitoria 80 79 Gentiana cruciata 88 92 Verbascum nigrum 48 36 Geum urbanum 24 1 Veronica longifolia 40 23 Hieracium aurantiacum 8 50 Alltsâ visade sig 28 av de 30 undersökta fröslagen mycket väl i stand att uthärda saltvattnets inverkan under 10 dagar, utan att förlora sin grobarhet eller fä denna i väsentlig grad nedsatt. Detta var fallet blott med Anthyl- lis vulneraria och Hieracium aurantiacum. Att Anthyllis skulle lida men av ett ganska kort uppehall i havsvatten var att vänta, emedan det frö som användes var gronings- präparerat, d. v. s. rispat i fröskalet och sâledes i saknad av skyddande membran. Hos en del frön hade grobarheten t. o. m. ganska betvdligt ökats. Detta var fallet med: Alisma plantago. (16 — 4) Bidens tripartita. (35—10) Carex distans. (30 — 10) Geum urbanum. (24—1) Oenothera biennis nr 46 (38-17) Sedan försöken fortgätt ytterligare 20 dagar, alltsâ inalles 30 dagar, upptogos samtliga frön, tvättades väl och Plantago coronopus. (90—62) Rumex hydrolapathum.(£A—Q) Thlaspi arvense. (86—4) Veronica longifolia. (40 — 23) 200 inlades jämte ett kontrollprov sorti ej var behandlat med saltvatten till groning mellan filtrerpapper. Groningarna transporterades till Lund, varest under 2 mânader b antalet grodda frön bortplockades och räknades, de 30 första da- garna var annan, de 30 sista var femte dag. Resultaten av dessa undersökningar framgâ av tabel- len. I regel ha 100 frön av var je art undersökts. Blott av ett fâtal (se ovan) äro resultaten grundade pa ett mindre material. De fröslag, som ej varit grobara, äro. här ej upptagna. Efter 30 dagar i havs- vatten Kontr. Efter 30 dagar i havs vatten. Kontr. Alisma plantago 93 4 Echium vulgare 0 6 ! Allium schoenoprasum.. 13 13 Ely mus arenarius 15 16 Alyssum calycinum 26 17 Epilobium hirsutum 18 58 Anchusa officinalis ■ 30 44 Eestuca elatior 39 47 A it. thy 7.Ux 1) h. 1. ii pyn yip .... 0 66 Gentiana cruciata 90 85 Armeria maritima 2 6 Geranium sanguineum .. 32 78 Asparagus officinalis.... 61 69 Geum urbanum 29 0 1 Aster tripolium 4 2 Hiera cium au ran tia cu m 3 26 Beta maritima 84 78 Hieracium umbellatum 15 13 Bidens tripartita 18 5 Hypericum quadrangul. 80 74 C.mrrbnnuln Intifnlin 39 26 Isatis tinctoria 15 30 Capsella bursa pastoris 19 * 36 Lathyrus maritimus 8 15 ClpypT arenaria 42 40 Lin aria minor 3 22 C.avpx di starts 26 15 Lolium multiflorum 84 88 Centauren. nigra 30 23 1 Matricaria inodora 49 37 Ceuta urea p hygia , - 60 60 Matricaria maritima 60 31 Chelidonium majus 2 30 Oenothera biennis (46)... 75 13 Chenopodium album (21) 40 32 Oenothera biennis (47)... 47 15 Chenopodiuma Ibum (22) 32 27 Ononis spinosa 2 12 Cochlearia anglica 98 98 Onopordoji acanthium... 8 12 Cochlearia arctica 81 97 Plantago coronopus 90 69 CnrhJparin ttanirn 97 99 Plantago major 99 92 Cochlearia officinalis.... 94 1 97 Plantago maritima 50 18 Dactylis glomerata 78 ! 76 Po a trivia lis 99 97 Dipsacus pilosus... 1 65 75 Potentilla rupestris 38 36 *) I ett par fall mäste grobarhetsundersökningen tidigare av- brytas pa grund av att förruttnelseprocesser inställde sig. 201 Efter 30 dagar i havs- vatten Kontr. Efter 30 dagar i havs- vatten Kontr. Primula veris 5 56 Thalictrum minus 87 32 Prunella vulgaris 12 16 Thlaspi arvense 96 3 Rumex hydrolapathnm . 95 1 Ulex europœus 2 48 Rumex crispns 95 94 Valerianella olitoria 2 74 Sarothammus scoparius 30 48 Verbascum nigrum 80 12 Silene viscosa 99 98 Veronica longifolia 21 23 Teucrium Scordium 24 16 Vicia Orobus 0 16 Av alla de undersökta fröslagen var det sâledes blott 3, som fullständigt förlorat sin grobarhet efter 30 dagars uppehâll i havsvatten av denna salthalt nämligen: Anthyllis vulneraria, Echium vulgare och Vicia Orobus. Av dessa var ju emellertid Anthyllis vulneraria groningspräparerat d. v. s. dess fröskal var som förut pâpekats skadat. Vad Echium vulgare beträffar var ju grobarheten hos materia- let sâ lâg, att nâgra sakra slutsatser ej härav kunna dragas, Hos âtskilliga fröslag har groningsförmägan väsent- ligen nedsatts; detta âr i synnerhet forhâllandet med: Cap- sella bursa pastor is (19 — 36), Chet id onium majus (2—30), Epi- lobium hirsutum (18—58), Geranium sanguineum (32—78), Hieracium aurantiacum (5—26), Isatis tinctoria (15—30), Li- naria minor (3—22), Ononis spinosa (2 — 12), Primula veris (5—56), Ulex europaeus (2—48) och Valerianella olitoria (2-74). I nâgra fall har detta frônas uppehâll under en mâ- nad i saltvatten ökat grobarheten. Sà är forhâllandet med Alisma plantago (93 — 4), Bidens tripartita (18—5), Campa- nula latifolia (39—26), Carex distans (25—15), Geum urbanum (29 — 0), Matricaria maritima (60— 31), Oenothera biennis (75 — 13), Plantago coronopus (90—69), Plantago maritima (50— 18), Rumex hydrolap at hum (95—1), Thalictrum mums (87—32), Thlaspi arvense (96—3) och Verbascum nigrum (80—12). Varpâ denna ökning av grobarheten beror, âr pâ ba- sis av dessa experiment naturligtvis omöjhgt att säga. 1 202 en framtid skall jag möjligen bliva i tillfälle, dels att kon- trollera dessa résultat och dels möjligen ocksä att avgöra, om ett eller nagra av de i havsvatten förekommande sal- terna pä dessa fröslag kunna verka som groningsreiz, eller om det blott är vattnet som härvidlag är av betydelse. I vattnet förekommande mikroorganismer och deras av- söndringsprodukter kunna härvidlag säkert ocksâ spela en viss roll. Alla de av mig i detta hänseende undersökta halo- phyterna visa, som man ju pä förhand künde vänta, en förvanande resistens mot havsvattnets skadliga inverkan. De tyckas mycket väl tâla en mânads submersion, utan att deras grobarhet väsentligen nedsättes, vilket tydligt fram- gär, om man granskar groningstabellen â sid. 200. T. ex. Asparagus officinalis, Beta maritima, Cochlearia-a.vx.ev, Ely- mus arenarius, Lathyrus maritimus (nägon minskning beroende pa att här, liksom hos övriga leguminoser, de icke hardskaliga fröna lätt förstöras av bakterier), Matrica- ria maritima, Plantago maritima. Av stört intresse synes det mig vara, att samtliga de av mig i detta hänseende undersökta Graminéernas frön visât sig sä väl uthärda en mânads submersion. Möjligen beror detta därpä, att de kanske — liksom Brown (3) och Schroeder (12) visât för sädesslagen — äro omgivna av en selektiv permeabel membran, som släpper genom vatten och ett fätal däri lösta ämnen, men utestänger de fiesta i vatten lösta neutralsalter. Over dessa förhallanden hoppas jag genom fortsatta undersökningar i en framtid kunna sprida nytt ljus. Att med stöd av derma och förut företagna liknande undersökningar draga nägra mera generella slutsatser an- gäende större systematiska eller biologiska växtgruppers olika förmaga att uthärda submersion är, som det vid en granskning av den föreliggande litteraturen framgär, omöj- hgt, om man undantager halophyterna, vars frön sä gott som genomgâende visât stör resistens mot havsvattnets 203 inverkan. I allmänhet kan man nog vâga pâstâ, att de fiesta frukter och frön mycket väl tâla, att under ganska läng tid vara utsatta for inverkan av havsvatten eller salt- lösningar av havsvattnets sammansättning utan att förlora sin grobarhet, och att säledes havsarmar, även av ganska ansenlig bredd, ej utgöra nâgot absolut hinder för växter- nas vandring. Litteraturförteckning. 1. Anders son, Gunnar: Svenska växtvärldens historia. 2 Uppl. Stockholm 1896. 2. Birger, Selim: Über den Einfluss des Meerwassers auf die Keimfäigkeit der Samen. (Beihefte zum Bot. Centrbl. Bd XXI 1907 Abt. 1.) 3. Brown, A. J. : On the existens of Semi-permeable mem- brane enclosing the Seeds of some of the Gramineæ. (Annals of Botany 1907. Vol. XXI). 4. Darwin, Charles: On the action of sea-water on the germination of seeds. (Jour, of Linn. Society 1857). 5. Ernst, A.: The new. flora of the volcanic island of Krakatau. Cambridge 1908. 6. He ms ley, V. B: On the dispersal of plants by oceanic currents and birds. (Report the sientific result of the voyage of H M. Challenger during the years 1873 — 1878. Botany. Bd 1. Appendix). 7. Lind man, C.: Om drifved och andra af hafsströmmar uppkastade naturföremäl vid Norges kuster. Göteborg 1883. 8. Martins, C.: Expériences sur la persistans delà vita- lité des graines flottantes à la surface de la mer. (Bull. Soc. bot. de France. 1857.) 9. Pedersen-Porsild, M.: Bidrag- til en Skildring af Ve- getationen paa 0n Disko. (Meddelelser om Grönland. Bd 25. 1902). 10. Rostrup, O.: Havvandets Indflydelse paa Fros Spire- evne. (Tidskrift for Landbr. Planteavl. Kjobenhavn. Bd 8. 1912). 11. Schimper, A. F. W.: Indomalayische Strandflora. Jena 1891. 12. Schroeder, H.: Über die selektive permeable Hülle des Weizenkornes. (Flora 1911.) 13. Sernander. R.: Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. 14. Warming, E. : Om Grönlands vegetation. (Meddelelser om Grönland. Bd 12. 1908.) Resa. Kyrkoherde S. J. Enander har förliden sommar gjort en resa genom arktiska Ryssland öfver Po- noj, Arkangel, Kolgujev, Waigatsch, Petschora, Ural, Tju- men, Jekaterinenburg och Perm. Botaniska kongressen i Bryssel 1910. Följande tvâ arbeten hafva utkommit härom: Actes du Congrès International de Botanique. Bru- xelles 1910. Vol. 1 et 2. 383 s., 16 t.-f 236 s., 57 t. - 1912. Règles Internationales de la Nomenclature botanique adoptées par le congrès international de botanique de Vi- enne 1905. Deuxième édition mise au point d’après les dé- cisions du congrès international de botanique de Bruxelles 1910 — par J. Briquet. 110 s. — 1912. — (Äfven tysk och engelsk text ingâr häri.) I Bot. Not. 1910 redogjordes för de viktigaste beslu- ten pâ kongressen. Vi tillägga här endast nagot litet och hänvisa föröfrigt till »reglerna». I anledning af striden om »dödfödda namn» gjordes följande tillägg till art. 56: »Par nom valable, on entend ici un nom, et en particulier une combinaison dé noms, créés en conformité avec l’ensemble des règles de la nomencla- ture. L’auteur d’une combinaison nouvelle peut, à son gré, emprunter l’épithète spécifique a un ancien binôme non valable (»nom mort-né»), ou en employer une nouvelle». Af de föreslagna »nomina conservanda», som antogos äro inga svenska skâktnamn bland fanerogamerna. Bland de öfriga uteslötos nàgra, emedan det var tvifvelaktigt, om de skulle upptagas. Andra ansàgos ej behofva upptagas, emedan de voro giltiga namn enligt reglerna, ss.: Phr ad- mîtes för Avundo, Roripa för Radicula. Dahl, O., Botaniske Undersökelser i Hel geland. I. 221 s. Kristiania 1912. — Videnskapsselskapets Skrift. I. Mat.-Nat Kl. 1911 N:o 6. 205 Efter en historisk och mycket utförlig topogralisk-flo- ristisk öfversikt kommer växtförteckningen, hvari af Omang beskrifvas ett tjogtal nya Hieracia samt af Hedlund föl- jande: » Sorbus latifolia Hedl. n. sp. (S. minima (?) e Tombö, Hed- Monogr. d, Gatt. Sorbus. Kongl. Sv. Vet. Akad:s Hand]., bd. 35. n. 1, p. 62, 1901).» »Arbor fruticosa foliis subtus albotomentosis, pagina folii evoluti oculis armatis modo pro minore parte per tomentum visi- bili, lanceolatis, usque ad 2 ‘/a-plo longioribus quam latis, acutis, nervis lateralibus 8 — 9 praeditis, argute lobatis, basin versus pro- funde et pro minore parte tarn in ramulis elongatis quam in ab- breviates usque ad nervum principalem incisis, lobis infimis duobus hinc inde usque ad 5 mm. a ceteris remotis; corymbis 5—7 cm. latis, floribus circa 15 mm. latis, staminibus petalis aequilongis, antheris (ante dehiscentiam) roseis, polline irregulariter evolutor stylis duobus, pro minore parte tribus, sepalis lanceolatis, in fructu conniventibus, albotomentosis ; fructibus rubris, lenticellis parvis parce aspersis, circa 9 mm. longis et 8 mm. crassis, carpellis iritra calycem dense tomentosis, superne latitudine tota et deorsum sen- sim angustiore media parte longe infra medium inter se liberis. — Polline pro maxima parte e granulis minutis tabidisque consti- tute, est tarnen planta evidenter homozygotica, seminibus sua sponte propagata notas characteristicas servans. Verisimiliter in Norvegia e Sorbo fennica (L.) Fr. evoluta est, quacum praeter alias notas antheris roseis et magnitudine florum congruit. Inter Sorbum arranensem Hedl. et S. fennicam est nonnullis notis qua- si intermedia, ab utraque foliis angustioribus sepalis elongatis et dense tomentosis differt. A 5. fennica differt insuper foliis subtus densius tomentosis, eximie acutis, minus profunde partitis et ad basin non pinnatis, stylis sæpius 2 quam 3. A Sorbo minima (Ley) Hedl. (foliis sat parvis, breviter lobatis, fructibus minutis et globosis, sty- lis tribus distincta), quacum semel comparata fuit (Hedlund, Mo- nogr. d. Gatt. Sorbus, p. 62), longius distat.» — Tomma: i syn- nerhet under Langäsen vid Husby. Blomsö i Alstahaug. A. Blytt har funnit denna form vid Yärholmen i Sogn. Mossor nya för Skâne. I Nackarpsdalen vid Rö- stänga tog prof. S. Berggren 1903 Anisothecium squcirro- swn (Starke) Lindb. och Gnmmia ovalis (Hedw.) Lindb. Döde. Johan Anders Leffler afled i Stockholm d. 24 maj 1912. Han var född i Göteborg d. 18 juni 1845, blef student i Uppsala 1863, fil. dr. i Leipzig 1876, framstä- ende natiönalekonom och socialpolitiker, beklädde platser i Postsparbanken och Stockholms Högskola m. m. Han uppträdde i vngre dagar som botanisk författare och har 206 publicerat nya växtlokaler och uppsatser om skandmaviska Lepigonum- (Spergularia-) och Rosa-arter i Botaniska No- tiser 1863, 65, 66, 71, 74, 88, i Österr. Bot. Zeitschr. 1869 samt i Hartmans Skand. Flora 10:de och ll:te uppl. Hebert, Per föddes 1857 2S/ 12 â Idehult i Karlslunda socken, Kalmar Ian och dog 1911 »för nâgra veckor sedan» (Stockholms Dagblad 1911 3/e) i Iron Mountain, Michigan. Han blef student vid Kalmar h. lärov. 1881 och vistades en kort tid 1 Upsala, men emigrerade i början af 1890-talet till Förenta Staterna, dar han vid Bellevue medical institution i Newvork aflade läkarexamen. — H. har i Bot. Not. 1884 publicerat en liten uppsats »Strödda växtgeografiska bidrag till Skan- dinaviens flora», berörande södra delen af Kalmar län samt Öland. T. Krok. An s lag. Kungl. Maj:st har anslagit 780 kr. ât Sven- ska Botaniska Föreningen för fortsatt utgifvande under âr 1912 af Svensk Botanisk Tidskrift. Schiffner. V., Kr itik der europäischen Formen der Gattung Chiloscyphus auf phylogenetischer Grundlage. — Beih. z. Bot. Centralbl., Bd. 29, Abt. 2, H. 1 p. 74-116. 1912. Vi referera här en del, som angâ de svenska arterna. Ch. polyanthus v. heterophylloides Sehiffn. Spenslig med blek färg, dimorpha blad, mycket genomskinliga cel- ler. Stockholm, Brännkyrkasjön. Ch. fragilis (Roth sub Jungermania) Sehiffn. skiljer sig frän Ch. rivularis redan genom de stora bladen (öfver 2 mm.) och de nästan dubbelt sä stora cellerna (sub mar g 35—40 ß , mot hos rivularis c. 22—24 ju). Sk. Höör, Skäralid;. f. laxa parvifolia vid Jönköping; v. ereetns vid Torp i Medel- pad och (f. minor) vid Arvidsjaur i Pite Lappmark. Ch. Nordstedtii Sehiffn. Tab. 2, f. 22 — 29. »Submersus, obscure olivaceo-viridis laxe caespitans, quoad magnitudinem valde varians, plantae nempe majores ad 3 cm. longae et cum foliis ca. 3 mm. latae, minores dimidio angustiores; parce ramosus, ramis divaricato- vel imo rectangulariter patentibus, foliatione versus apices caulium ramorumque saepe sensim minor et laxior (quo planta aspectum etiola- tum praebet). Folia explanata. infima minora, semper fere apice bifida, lobis ± acutis, folia mediq majora marginibus sese tegentia, late lingulata vel late ovata, saepius supra con vexa, margine ventrali op time recurvo, dorsali sub- decurrente. Cellulae hexagonae tenues, pellucidae, maximae inter congeneres, apicales (submarginales) ca. 43 /i, media- nae ca. 50 //, basales 70 X 40 / 1 (Fig. 24—26). — Amphigastria 207 caule vix latföra saepe parva, profunde bifida, laciniis setaceo acuminatis, dentibus lateralibus saepe obviis. — Androecia ut in congeneribus, folia perigonalia caulinis magnitudine formaque aequalia, dorso lobiîlo saccato varie ciliato et lobato aucto (Fig. 27). Infi, est autoica, sed obli- teratione sexus 9 saepius dioica (apogyna) videtur. Ramulus 9 brevis (Fig. 28, 29), folia invol. bijuga, apice bifida cum amphigastrio uno latere connata, amph. involucraleoblongo- ovatum ad Va bifidum laciniis acutis. angustis, perianthium magnum, c.alyciforme subtri quetrum, ore aperto ad Vs longitudinis fissum in très lobos 2—3 dentatos, dorso anguste alatum (an semper?). Kalyptra et sporogonium ignotum. — Suecia: ad radices arborum in lacu parvo »Sjöbacksjö » paroeciæ Sandhem in Vestrogothia: Alt. 1 m. 19. 8. 1902 legit Prof. Dr. O. Nordstedt. — Provenituna cum Calypo- geia submersa (Arnell). — Schiffner, Hep. eur. exs. Nr. 293. > Till denna beskrifning bifogar förf. ätskilliga anmärk- ningar. Ny litteratur. Carlsson, T. 19l2. Ueber die Zersetzung von Asparagin durch Bakterien in Gegenwart von freiem Sauerstoff. 13 s., 1 textf. — Meddel. frän K. Vetenskapsakad. No- belinstitut, Bd. 2, H. 2, N:r 19. Euler, H. und Johansson, D. 1912. Untersuchungen über die chemische Zusammensetzung und Bildung der Enzyme. IV. Ueber die Anpassung einer Hefe an Galactose. 21 s., 4 textf. — Arkiv f. Kemi, Min. o. Geol., Bd. 4, H. 3, N:r 23. Frisendahl, A. 1912. Cytologische und entwicklungsgeschicht- liche Studien an Myricaria germanica. 62 s., 3 t. — K. Sv. Vet. Akad. Handl., Bd. 48 N:r 7. — Äfven an- vänd som doktorsafhandling i Uppsala. Förteckning öfver Skandinaviens växter utgifven af Lunds Botaniska Förening. 3. Alger. (Tryckt som manu- skript.) 78 s. — Lund 1912. C. W. K. Gleerup. Gerts, O. Växtfysiologiska försök för gymnasiet. 1. 56 s. — Bilaga tili Malmö h. Allm. Läroverks Ärsredogö- relse 1911-12. Klason, P., & Segerfelt, B. 1911. Bidrag tili kännedom om granvedens eteriska olja. 3 s. — Arkiv f. Kemi, Mi- ner. o. Geolog. Bd. 4, H. 3, N:r 20. 208 Kylin, H. 1912. lieber die roten und blauen Farbstoffe der Algen. — Zeitschr. f. physiol. Chemie. Bd. 76 s. 396 -425. Lidforss, B. 1912. lieber die Chemotaxis eines Thiospiril- lum. — Ber. deutsch. Bot. Ges. Jahrg, 30, s. 262—274. Lunde gar d, H. 1912. Die Kerntheilung bei höheren Orga- nismen nach Untersuchungen an lebendem Material — Jahrb. f. wissenschaftl. Bot., Bd. 51, H. 2, p. 236— 282, t. 2, 8 textf. - 1912. Ueber die Permeabilität der Wurzelspitzen von Vicia faba unter verschieden äusseren Bedingungen. 254 s. 56 textf. — K. Sv. Vet. Akad. Handl. Ny Följd. Bd. 47, N:r 4. Nordenskjöld , I. 1912. Bidrag tili kännedomen om töre- bildningen i tallved. 21 s. — Arkiv f. Kemi, Min. o. Geol., Bd. 4, H. 3, N:r 28. Odén, S. 1912. Kolloidkemiska undersökningar öfver hu- musämnen. 1. Undersökning af Sphagnumtorf. 18 s. — Arkiv f. Kemi, Min. o. Geol.. Bd. 4, H. 3. N:r 24. — Ueber die Natur der Humussäure. 14 s. — Sammast. N:r 26. Pihl, A. och Eriksson, J. 1912. Svenska fruktsorter i färg- lagda afbildningar, Utg. af Svenska Trädgärdsför- eningen under redaktion af — . Heft. 17 > färgningen» . Denna färgning förorsakas alltsâ av en 0 Medd. II âterfinnes i denna tidskrift för är 1911. 2) L am pert (1910) har samma definition. Bot. Not. 1912. U 210 monoton planktonformation, som är jämnt fördelad i heia vattnet — »durch und durch» — ej koncentrerad tili yt- skiktet aliéna. Frän den förstnämnda färgtypen avgränsas sälunda denna senare blott genom planktonformationens ensidiga sammansättning. Denna egenskap har »färgningen» visserligen gemensam med »vattenblomningen» , som dock skiljer sig frän dessa bägge typer därigenom, att plank- ton här koncentreras tili ytlagret, i detsamma bildande en hinna eher ett flytande lager av växlande färg. Denna Klunzingers indelning av de biologiska or- sakerna tili sötvattnets färg har som sagt av Steuer in- förts i hans Planktonkunde (1910). Vid en diskussion angäende denna indelnings lämp- lighet kan hänvisas dels till det växlande spräkbruket hos olika författare, dels till förhallandena ute i naturen. Man kan dä först fräga sig, om förhallandena ute i naturen verkligen äro sä fixa, att de med skärpa och för- del läta sig inrangeras i denna indelning. En dämm med grönfärgat vatten fär t. ex. enligt denna terminologi ej kallas vegetationsfärgad, om färgen förorsakas av ett rent !), i vattnet jämnt fördelat plankton. Men säsom erfarenhe- ten visât kan planktonformationen mycket snart ändra sig frân en ren kulmination tili en kvantitativt likbetydande blandningsformation; vattnets färg kan därvid bli oföränd- rad men — dä f Öreligger en vegetationsfärgning enligt Klunzingers terminologi. Ändrar sig ater planktonfor- mationen pä nytt tili monotoni (med bibehällande av vatt- nets färg) är vegetationsfärgningen slut och »färgningen» inträder änyo; men skulle händelsevis plankton nu kon- centreras till ytlagret till följd av nàgon taxi (vilket ofta omtalas i literaturen; själv har jag ej sett nägot typiskt sädant), sä är ocksä v att enbloninin gens stadium (i Klun- zingers mening) passerat — allt under det att vatten- 0 D. v. s. relativt fritt frän detritus och bestâende av en nägot sä när ren kulmination av en enda form. färgen heia tiden dock varit densamma. Da man betänker, att dylika skilda färgningar kunna bi Idas och förgä efter nägra timmar och att planktonformationen kan totalt växla fysionomi pâ ett par dagar ]), inses lätt den praktiska svä- righeten med dessa skärpta och stabila begrepp. Av den- na orsak vill det synas, som vore det lämpligast att införa ett enda uttryck för vattnets färgning genom alger och fla- gellater; och som sädant vill jag för min del föreslä végé- tât ions färgning en sâsom ett allmänt begrepp. Att ur literaturen sammanställa alla de skilda väx- lingar, som » v atten blornn in gens » begrepp varit med om skulle här för a för längt. Jag begränsar mig därför tili nägra enstaka exempel. Klart definierar Migula (1903) »Im Volksmund heisst es, »das Wasser blüht», wenn sich die Oberfläche desselben mit einer Massenvegetation mikro- skopisch kleiner Algenkolonien von meist spangrüner bis blaugrüner Farbe bedeckt». Det bör emellertid erinras dels därom, att folkets uttryck pä detta omräde växlar (sä Anns t. ex. pä sina häll i Sverige intet ord för denna slags blom- ning, ehuru folket mycket väl känner tili densamma), dels att det vetenskapliga begreppet »vattenblomning» blivit an- vänt ej blott om cyanophycéblomningar och andra »blom- ningar» i ordets strängaste bemärkelse (enligt Klunzingers spräkbruk) utan även om alia slags färgningar genom al- ger och flagellater, ja t. o. m. om färgningar, som förorsa- kats av — metazoer (jfr. Lampert 1910). De Toni, som 1894 gav en bibliografl över vatten- blomningar, använde där » Flos-aquce » säsom rubrik för färgningar säväl som för blomningar (i Klunzingers me- ning) och skildrade själv en av Euglena sanguined Eh- renb. förorsakad »blomning». Detta senare fenomen har ocksä i allmänhet av senare auctorer (men ej av Klun- zinger) hänförts under vattenblomningens begrepp. Dä alltsä de naturliga förlTällandena äro för väx- *) Exempel härpä skall jag lämna i nagot följande Medd. fr. Aneboda Biologiska Station. 212 lande för att med praktisk fördel tillâta en skarpt begränsad indelning1) av dessa fenomen; och dä därtill kommer att begreppet vattenblomning , pâ sina häll tärpligen specialise- rat (= cyanophycéblomningen) här och var blivit använt om snart sagt alla av organismer förorsakade färgningar i sötvatten (även om sädana, som förorsakats av djuriska organismer) vill jag för min del föreslä, att ordet vegeta- tionsfärgning införes säsom det allmänna begreppet här; ty det förstäs ju omedelbart vad som avses därmed — en genom massförekömst av alger eller ßagellater förorsakad färgning, som tcicker vattnets egenfärg — och nägra kon- fiikter med det individuella sprâkbruket torde här näppeli- gen vara möjliga2). Detta blir alllsä huvudbegreppet 3); som ett underbegrepp härunder bör vattenblomning en upp- fattas. Att pä nagot satt söka begränsa användningen av det senare begreppet synes planlöst, da skilda författare (och f. Ô. olika i olika länder) använt och använda detsamma ytterst olika, frän att vara nästan identiskt med vegetations- färgningen i vidsträcktaste bemärkelse (enligt mitt spräk- bruk) tili att blott beteckna den vattnets blomning, som vid stilla väderlek förorsakas av de tili ytan uppstigande blä- gröna planktonalgerna. Vad äter beträffar vegetationsfärgningarna , torde de- samma lämpligen böra uppdelas i ett flertal undergrupper. Med utgängspunkt frän förhällandet. mellan detritus och mikro- plankton kan först urskiljas en serie blandningsfärgningar 4), inom vilka en jämn Serie förefinnes frän de uteslutande av 1) Det är sâledes mot systemets konstlade sida jag här vänt mig. 2) Att fa tili stând en allmänt antagen definition av begrep- pet vattenblomning torde däremot bl. a. av denna orsak stöta pa oövervinnerliga svarigheter. 3) Vid sidan av detta komma andra färgningar sasom t. ex. de genom djuriska organismer (framför allt kräftdjur) ävensom av detritus förorsakade färgningarna. 4) Med dessa under grupp er s införande torde klarheten ej ga förlorad. Att denna däremot i stör utsträckning göres osäker genom alltför mänga specialiserade huvudbegrepp synes genom Studium av den föreliggande literaturen tydligt. 213 detritus förorsakade färgningarna (vilka naturligtvis ej kun- na k alias för vegetationsfärgningar i nun mening) över de, som bero pä samverkan mellan detritus och riklig orga- nismutveckling fram tili den nägot sä när detritusfria plank- tonformationen, den senare förorsakande den typiska vege- tationsfärgningen. Med hänsyn tili dennas sammansättning kan vid närmare analys särskiljas â ena sidan de vegeta- tionsfärgningar, som äro att hänföra tili en blandad for- mation samt â andra sidan de, som förorsakas av ett rent monotont plankton. Det är min avsikt att nu börja publicera en del af mina erfarenheter dels rörande dessa fenomens kvantitativa förhällanden, dels angäende de ifrägavarande formernas biologi. Med denna inledning har jag endast velat giva en Orienterande översikt över de olika typer av vegetations- färgningar jag hittills ansett mig böra särskilja. Resumé. 1. Der Verfasser gibt eine Übersicht über die Ver- suche, eine bestimmte Terminologie der biologischen Fär- bungen des Süsswassers zu gründen. 2. Da aber Begriffe wie Vegetationsfärbung und Wasserblüte von verschiedenen Autoren sehr verschieden- artig gebraucht werden und da die ganze Entwicklungsreihe in der Natur von Vegetationsfärbung über Färbung bis zur Wasserblüte (und umgekehrt) bisweilen sehr schnell folgen dürfte, so kann der Verfasser nicht der Terminologie von Klunzinger (1901) und Steuer (1910) beistimmen. 3. Alle von pflanzlichen Organismen (Algen und Fla- gellaten) verursachten Färbungen des Süsswassers nennt der Verfasser daher Vegetationsfärbungen 5 es ist dies dem- gemäss der Hauptbegriff. Hierunter ist Wasserblüte als ein Teilbegriff anzusehen; doch mit der Bemerkung, dass eine genaue Begriffsbestimmung betreffs der Wasserblüte nutz- los ist mit Rücksicht auf den sehr wechselnden Gebrauch 214 dieses Wortes. Hie und wo sagt man von einem verfärb- ten Wasser, dass es blühe ; anderswo dagegen versteht man unter Wasserblüte nur die Zyanophyzeenblütung der Ge- wässer. Die nähere Bestimmung dieses Begriffes dürfte wohl demgemäss als individuell zu betrachten sein. 4. Von den Vegetationsfärbungen sind die Detritus- färbungen abzugrenzen; doch gibt es eine Reihe Misch- farbungen vom Detritus und Plankton zusammen verur- sacht. Ebenso sind nach dem Verfasser die Färbungen durch tierische Organismen (meist wohl niedere Krebse; verursacht von den Vegetationsfärbungen abzugrenzen. Es liegt ja im Worte, dass die Vegetationsfärbung von pflanz- lichen Organismen bedingt sein muss. 5. Die verhältnismässig detritusfreien b Vegetations- färbungen können entweder von monotonen oder von durch mehrere verschiedene Organismen zusammengesetz- ten Planktonformationen bedingt werden. Angeführte Literatur. Klunzinger, C. B., Über die physikalischen, chemischen und biologischen Ursachen der Farbe unserer Gewässer. — Jahres- hefte des Vereins für vaterländische Naturkunde in Würt- temberg. 57 Jahrg. (Stuttgart 1901.) Lampert, K., Das Leben der Binnengewässer, 2.. A. (Leipzig 1910). Migula, W., Die Pflanzenwelt der Gewässer. (Leipzig 1903). Steuer, A., Planktonkunde. (Leipzig und Berlin 1910). De Toni, G. B., Sulla comparsa di un Flos-Aquæ a Galliera Ve- neta. — Atti del R. Instituto Veneta di scienze, lettere, ed arti. Ser. 7: 5. (Venezia 1893 — 1894.) Ü Durchaus detritusfreie Gewässer dürfte es gar nicht geben. 215 Bidrag till kärmedomen om vegetations- färgningar i sötvatten. II. Ett Golenkiniaplankton frän Östergötland. (Mit deutschem Resume.) Av Einar Naumann. (Frân Zoolog-. Inst, i Lund.) Den literatur, som föreligger över vegetationsfärg- ningar i sötvatten, är visserligen ganska omfattande och, om man tar hänsyn även till de enstaka anmärkningar an- gäende hithörande sporsmâl, som äterfinnas har och var i arbeten av eljest rent systematisk läggning, mycket stör och nästan omöjlig att överblicka. Det är emellertid an- märkningsvärt, att ämnets biologiska sidor — framförallt da det gäller mindre vattensamlingar — i flertalet fall blivit lämnade utan avseende; ett icke ringa antal meddelanden om vegetationsfärgade vatten begränsa sig tili ett enkelt konstaterande av faktum och möjligen tili nägra historiska anteckningar. Tack vare denna literatur, som (visserligen längt ifrän fullständigt) pä senare tid blivit sammanfattad först av Za- charias (1903) och sedan av Kolkwitz (1910) äga vi emel- lertid en systematisk förteckning over en del av de orga- nismer, vilka i sötvattnet kunna uppträda säsom vegetations- färgande. Om dessa formers biologi i allmänhet veta vi dock för de mindre vattensamlingarnas vidkommande gan- ska ringa; och om de kvantitativa förhällanden, som det här kan bli tal om, förefinnas upplysningar nästan blott hos Kolkwitz (1911:2), som ocksä utarbetat tillförlitliga och pä samma gäng enkla metoder för ökologisk Statistik över nannoplankton. Dä emellertid Kolkwitz (1911:2) i sina Protokoll endast anför enstaka tal frän vegetationsfär- gade vatten och därjämte ej publicerat nägra anteckningar Bot. Not. 1912. 216 om färgens (resp. >blomningens>>) fysionomi, har jag sedan ett âr tillbaka insamlat vattenprov frân de vegetations- färgningar, jag haft tillfälle iakttaga i avsikt att i män av tid utföra en kvantitativ bestämning av organismformatio- nerna. En dylik Statistik med angivning av färgningens art och (sâ vitt mojligt) vattensamlingens biologi föreligger fränsett sjöarna hittills blott i ytterst ringa utsträckning. Sâsom nâgra enstaka bidrag till en dylik är detmin avsikt att smâningom publicera resultatet av dessa provtagningar. I alia de fall, där jag saknar en egen ingâende kännedom om de ifrägavarande vattnenas ökologi, kommer jag emel- lertid att utelämna varje biologisk diskussion; i allmänhet blir det alltsä blott en materialsamling tili en de vegeta- tionsfärgande organismernas Statistik. Metoden är den av Kolkwitz (1911:2, 3) grundade kammarmetoden, och räkningarna ha utförts pä material, som hxerats med formalin. Till följd härav motsvara allt- sä de funna talen ej alldeles de verkliga; om man sä ön- skar kan man visserligen korrigera dessa med en olika hög procent, allt efter den formalinmängd, som kommit tili an- vändning vid provtagningen x). Det synes mig emellertid, som vore tillsvidare en dylik korrektion i allmänhet av föga intresse, dels da de förhöjningar av de funna talen, som härigenom skulle föranledas, ofta nog ej äro av den storlek. att de bli av nägon som halst ökologisk betydelse 1 2), 1) De prov, som ligga tili grund för detta meddelande, ha fixerats med nâgra cm3 formalin pâ c:ca 100 cm3 vatten. En exakt räkning är alltsä här ej möjlig (men vore i ö. tydligen ej av större intresse). Feiet uppgar emellertid i detta fall tili högst 5 % . Det inses ju utan vidare, att ett dylikt fei är utan ökologisk betydelse vid sä pass höga tal, som det här blir fräga om. Emel- lertid förfogar jag även över verkligt kvantitativt fixerade prov frân andra lokaler; dessa tal, som alltsä bli ganska exakta, skall jag publicera längre fram. 2) Av ökologisk betydelse äro sâsom Kolk witz framhällit ej de enstaka förekommande formerna. Dessa äro ocksâ i allmän- het av ringa biologiskt intresse men ha desto flitigare bearbetats av systematici. Ju högre tal som erhällas, desto större felkällor; men av ökologiska orsaker kan ocksâ en med stigande siffror sjunkande noggrannhet utan ringaste olägenhet tillsvidare tillätas. 217 dels dâ fördelningen i naturen enligt min uppfattning ej är alldes likmässig. För en första Orienterande Statistik synes det mig därför olämpligt att arbeta med den exactitude, som hör iakttagas vid mera speciella studier. Efter dessa inledande anmärkningar skall jag nu lämna nägra upplvsningar om det Golenkinia-^eeakton, som jag i somras fann säsom orsak till en visserligen svag men dock ytterst tydlig grön x) vegetationsfärgning i dämmen vid Al- vastra klosterruin '*). Redan dâ jag första gangen, den 10/s pa kvällen säg dämmen, lade jag marke tili vattnets grön a färg och tog med anledning därav nägra vattenprov, som undersöktes levande i kammaren. Om dessa antecknade jag emellertid blott, att formationen var ren och att Golenkinia radiata Cho- dat var dominerande. Den 19/s, dä dämmen erbjöd samma gröna fiirg,som jag sedan tid efter annan säg under ännu mera än en vecka, verkställde jag den för kvantitativt bruk av- sedda provtagningen samt antecknade efter undersökning av levande kammarplankton dessa karaktäristika : Rent och typiskt kulminationsplankton av Golenkinia radiata Chodat. I varje cm* 2 3 förekomma enstaka Sy nur a och dila- ter; Cryptomonas 3) ytterst sällsynt; Peridiniuni sp. enstaka. Scenedesmer t. a., Trachelonionas-iormer saknas alldeles. I ö. intet att anmärka4). De östa vattenproven visade i de c:ca 100 cm3 rvm- mande provburkarna en gulgrön grumling — vattnet var som fyllt av ett gulgrönt stoftmoln. De fixerade proven klar- *) Färgen var klar och ren samt mera ljus än mörk. 2) Djup enligt uppgift 3 â 4 alnar. 3) Kan knappast bestämmas i formalinfixerade vattenprov. Med hänsyn tili Cryptomonas-iormernas biologiska betydelse är därför ett levande kammarprov av stör nytta vid ökologisk analys. 4) Vid undersökning av ett plankton sâdant som detta gör mörkfältbelysning goda tjänster; ty liäri framträder den fina strâlningen av setae kring cellen klart och tydligt även vid lag förstoring. För demonstration av formationens renhet erhöllos in- struktiva präparat bl. a. genom intorkning pa objektglas av centrifug- resten ur nägra cm3 vatten. Dylika torrpräparat kunna ävenledes med fördel undersökas i mörkfältbelysning. 218 nade smâningom, och over burkarnas botten lagrade sig en gulgrön matta. Dessa företeelser äro alltid osvikliga tecken pä närvaro av vegetationsfärgning och kunna i manga fall med fördel användas att skilja vegetationsfärg- ningar frän detritusgrumlingar (vilka senare varken ge det gröna stoftmolnet vid genomsikt, ej heller den gröna mattbildningen vid sedimentering). Att med enkla medel skilja dessa bägge företeelser frän varandra kan vara av praktiskr intresse inom dammhushällningen; ty vegeta- tionsfärgningens biologiska betydelse är i normala vatten alltid stör (jfr Naumann 1911), varemot detritusgrum- lingar ju merendels äro av ringa praktiskt intresse. De fixerade proven medfördes tili Lund, dar jag pä Zoologiska Institutionen verkställt den kvantitativa bestäm- ningen. Sedan jag efter en preliminär räkning fastställt det sannolika antalet av Golenkinia radiata Chodat tili mellan 45,000 och 50,000 pr cm3, verkställde jäg av de tre insam- lade proven tre noggranna räkneserier, varvid med hänsyn tili den föreliggande mängden det okulära synfältet begrän- sades till 1 mm2; av varje kammare räknades antalet >le- vande» och »döda» (=tomma membraner) Golenkinior pä ett flertal synfält. För varje prov bestämdes härigenom ett medel- tal; och ur medeltalet för samtliga prov (vilka insamlats i när- heten av varandra) beräknades totalmängden av Golenkinia radiata Chodat tili jämnt 50,000 pr cm3. Procenttalet tom- ma Golenkinia -membraner utgjorde här i medeltal c:a 13. Vid tiden för provtagningen torde alltsâ mängden av Golen- kinia radiata Chodat ha uppgätt tili c:ca 50,000 pr cm3. Av förut meddelade skäl är ett närmare angivande här omöjligt samt enligt min uppfattning t. v. i allmänhet av mindre intresse. Av vad jag förut meddelat rörande det levande kam- marplankton framgär alltsâ, att vegetationsfärgningen i detta fall förorsakats av en synnerligen ren Golenkinia- kul- 219 mination. Detritusinblandningen var ringa b; och om ocksâ de förutom Golenkinia i formationen ingâende organismer- nas totalsumma vid tiden for provtagningen uppgick till c:ca 500 pr cm3, sä beider ju detta ökologiskt föga i jämförelse med den storartade massutvecklingen avden enda formen Go- lenkinia radiata • Dock har jag mer än en gäng sett nästan alldeles rena vegetationsfärgningar, dar en viss form domi- nerat som i en renkultur; men â andra sidan finner man ocksâ vegetationsfärgningar, förorsakade av blandningsfor- mationer, rena eller orena — i förra fallet nästan utan an- dra former än de kulminerande, i senare fallet med en större eller mindre mängd inblandningar av ofta talrika mera säll- synt förekommande former. Exempel pâ dessa olika typer skall jag med tiden publicera säsom Medd. frän Aneboda Biolog. Station. Golenkinia radiata beskrevs första gangen av Chodat (1894), som fann algen i fräga under yttre omständigheter, erinrande om dem jag här meddelat: den uppträdde mass- vis i en dämm, färgande vattnet i grönt; formationen ut- märkte sig genom sin renhet, ehuru tre andra former före- kommo säsom inblandningar. Sedan dess har Golenkinia aterf unnits av talrika för- fattare och understundom — ehuru sällan — ocksâ blivit iakttagen i dylika masskulminationer. Emellertid ätertin- nes den icke desto mindre ej i de sammanfattande syste- matiska förteckningar över vegetationsfärgande organis- mer, som blivit publicerade av Kolkwitz (1911) och av Za- charias (1903). Dâ nägra biologiska undersökningar *) över fytoplank- *) Säsom exempel pâ en vegetationsfärgning, i första hand förorsakad av en ren formation men tili en mindre del av detri- tusinblandning, kan anföras den av mig (1911) meddelade. Jfr de résultat som dar vunnos med hav och genom sedimentations- prov, 1. c. p. 248—249. 2) Vid hittills publicerade undersökningar, dar dessa for- mer varit pâ tal, ha hävprov städse bildat grundvalen för den systematiska analysen. Att med ledning av hâvprov giva en in- gâende allmän-biologisk karaktäristik av sötvatten torde emellertid pâ 220 ton frän svenska sötvatten ej i större utsträckning före- ligga, är man tillsvidare nödsakad att hämta alla upplys- ningar även om mikroplankton frän publikationer, basera- de pä hävprov. I dylika hade Golenkinia radiata Chodat aid rig~ f unnits, förrän T.eiling (1912) konstaterade dessnär- varo säsom »weder häufig noch selten » i Rästasjön, över varshöst- och delvis vinterplankton (1911—1912) hanpublice- rat en systematisk förteckning, utvisande att Golenkinia där uppträdde i nämnda ymnighetsgrad i tre av de fern undersök- ta proven. Detta är alltsä den enda förut publicerade lo- kalen för Golenkinia radiata Chodat i Sverige. Med detta meddelande har jag sälunda fastställt en ny svensk lokal, vilket kan vara av intresse, da fränvaron av Golenkinia och dess närbesläktade former framhällits säsom ett utmärkande drag för svenskt sötvattensplankton (Le mm er mann 1904); jag har därjämte kunnat meddela un- gefärliga siffror frän en vegetationsfärgande Golenkinia-lor- mation säsom ett första bidrag frän min sida till vegeta- tionsfärgningarnas Statistik. Resumé. 1. Der Verfasser gibt eine Mitteilung über eine grüne Yegetationsfärbung, von Golenkinia radiata Chodat ver- ursacht. 2. Die Erscheinung wurde in einem Teiche von eini- gen M. Tiefe bei Al vast ra in Südschweden während meh- rerer Wochen beobachtet. 3. Nach den von Kolkwitz begründeten Methoden wurde die Zahl der Golenkinien pro cm3 zu etwa 50,000 be- rechnet. forskningens nuvarande Standpunkt knappast vara tillätligt. Att djüika prov delvis kunna användas för vissa slag' av praktiska sanitärun- dersökningar förnekas visserligen icke; men utslaget i fräga om den finare vattenmiljön fäller dock i mänga fall det plankton, som gar tvärs igenom M. XX-hävens maskor. (Det bör obser- veras, att »M. XX» är detsamma som »Nr 25» enligt den nya skalan.) 4. Die Planktonformation war sehr rein und nicht besonders detritusreich; der Verfasser betrachtet demgemäss die Vegetationsfärbung als durch eine Reinformation von Golenkinia radicita Ch. verursacht. 5. Alle Beobachtungen über das lebende Plankton wur- den mittelst der Planktonkammer nach Kolkwitz ausgeführt. Wie der Verfasser in einer Mitteilung über eine andere Ve- getationsfärbung (1911) näher auseinandergesetzt hat. muss man bei derartigen Untersuchungen stets auf die direkt ge- schöpfte Wasserprobe zurückgehen, denn die Netzfänge ge- ben hierüber fast durchweg falsche Ergebnisse. 6. Bei Beobachtung in der Kammer leistet die Dunkel- feldbeleuchtung sehr gute Dienste; denn schon bei ge- ringer Vergrösserung zeigt sich dabei sehr distinkt die Strahlzone der Setæ rings um die Zelle. Um die Reinheit der Formation näher festzustellen (vergl. oben) wurden auch auf dem Objektträger eingetrocknete Zentrifugreste ebenfalls im Dunkelfeld beobachtet. 7. Golenkinia radiata Ch. ist bisher nur von Teiling (1912) in Sch we den gefunden. Man hat sogar das Fehlen von Golenkinia u. a. derartigen Organismen als eine Besonderheit des schwedischen Süsswasserplanktons hervorgehoben (Lemmermann 1904). Indessen muss bemerkt werden, dass die Netzfänge nicht darüber sichere Aufschlüsse ge- ben können. Angeführte Literatur. Chodat, R., Golenkinia. Genre nouveau de protococcoidées. — Jour- nal de Botanique. 1894. Kolkwitz, R., 1). Die Farbe der Seen und Meere. — Deutsche Vierteljahrschrift für öffentliche Gesundheitspflege. 42. Band. 1910. — 2). Die Beziehungen des Kleinplanktons zum Chemismus der Gewässer. — Mitt. aus der Kgl. Prüf.-Anst. f. Wasserversor- gung und Abwässerbeseitigung. Heft 14. 1911. — 3). Über das Kammerplankton des Süsswassers und der 222 Meere. — Berichte der deutschen botan. Gesellschaft. Heft 6. 1911. Lemraermann, E., Das Plankton schwedischer Gewässer. — Ar- kiv för Botanik. Band II: 2. 1904. Naumann, E., Om eh av Trachelomonas volvocina Ehrenb. för- orsakad vegetationsfärgning. (Über eine von Trachelomonas volvocina Ehrenb. verursachte Vegetationsfärbung.) Medd. II fran Aneboda Biologiska Station. — Botaniska Notiser. 1911. (Schwedisch mit deutschem Resumé). T eiling, E., Schwedische Planktonalgen. I. Phytoplankton aus dem Rästasjön bei Stockholm. — Svensk Botanisk Tidskrift. Band 6. 1912. Zacharias, O., Über Grün-, Gelb- und Rotfärbung der Gewässer durch die Anwesenheit mikroskopischer Organismen. — For- schungsberichte aus der Biologischen Station zu Plön. Teil X. 1903. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica. 34. Helsingforsiae 1910—1911. Denna volym, som kom Utg. direkt tillhanda först d. 27 sept, i ar, innehäller nägra botaniska arbeten, som spe- eiellt kunna in tresser a de svenska botanisterna, t. ex.: Palmgren, A., Bidrag tili Kännedomen om Alands vegetation och flora. I och II med 15 taflor, innehällande beskrifning â 17 nya arter af Taraxacum. Brenner, M., Nya bidrag tili den nordfinska floran. Mark! und, G., Bidrag tili kännedomen om Taraxa- cumfloran i Karelia Ladogensis, 3 t., 8 nya. arter. Skottsberg, C., Beobachtungen über einige Meeres- algen aus der Gegend von Tvärminne im stidvestlichen Finland, 4 textf. Nya former äro: Desmotrichum scopulo- rum f. fennica och Eudesme virescens f. baltica. Björkenheim, R., Ueber die Bodenvegetation auf den Äsbildungen und den Moränenböden im Statsrevier Evols. 223 Ytterligare bidrag till kännedomen om moss- Vegetationen i Göteborgstrakten. Av. N. P. Herman Persson. Nedanstâende anteckningar rörande en del sällsyntare moss'arters förekomst i Göteborgstrakten utgöra fortsätt- ning och kompletterande till en av mig författad, i *Bota- niska Notiser » for 1911 Band 6, införd avhandling med ti- teln »Bidrag till kännedomen om Göteborgstraktens moss- flora. » Dâ dels âtskilliga anmärkningsvärda nya fynd blivit gjorda, och dâ jag i fortsättningen antagligen ej far mycken tid övrig till studiet av dessa trakters kryptogamflora, har jag ansett mig böra offentliggöra resultaten av dessa fort- satta undersökningar. Materialet är till storre del en hopbragt under excur- sioner företagna av mig dels i Göteborgs närmaste omgiv- ningar Oktober 1911 samt Maj 1912, dels i Släp s:n av Hal- land innevarande ârs sommar. Dessutom blev jag i vintras i tillfälle att bestämma en mossamling hopbragt i dessa trakter av hr. överläraren A. F. Liljeholm, till vilken jag härmed far framföra min tacksamhet för den hjälp han härmed gjort mig. Även till min vän fil. stud. Hj. Mandai, som àtfôljt mig pâ en del excursioner i hans hemtrakt, Askim, samt vidare benäget lämnat mig växtmaterial där- ifrân, fâr jag härmed uttala mitt tack. Vid uppställningen har Lunds Botaniska Förenings Växtförteckning Del 2 följts. hepaticæ : Frullania fragilifolia: Särö, östra delen av ön ej säll- synt, dels ä klippor bland Stereodon cupressifovme , Grim- mia apocarpa m. fl. dels ock à stammarne av unga aspar och ekar, st. Riccardia pinguis: Gbg, Änggärdsbergen i kärren ovan nya Barnsjukhuset st.; Askim i kärr fr. Bot. Not. 1912. 224 Pellia epiphylia: Gbg, Örgryte utmed vagen till »Stora Torp», fr. Musci: Dicranwn Schistii: Slap s:n, Kiev i bergen, sparsamt. Förekommer, oftast fruktbärande, i glesa tuvor â norra sidan av klipporna tillsammans med Stereodon cupressifor- me, Racomitrium — arter m. fl. bergmossor. — subpalustre C. Müller o. Kindberg: Vid Askim har jag insamlat nâgra Dicranwn- tuvor, habituellt lika D. Bon- jeami, som är allmän i trakten, men med tydligt, tämligen langt ned sâgade blad samt upptill tandad nerv, varigenom de överensstämma med D. subpalustre C. Müller o. Kind- berg. Dä nägra sporhus ej künde uppletas, vägar jag ej bestämt identificera denmed densamma arten. Campylopus ßexuosus: Gbg, Änggärdsbergen samt Örgryte pä klippor nära egendomen »Stora Torp» rikligt men st.; Släp s:n, Kiev â berget till höger om landsvägen mittför »Särö ladugärd», invid stenbrottet därstädes. — frag ills: Funnen sommaren 1911 à en tillsammans med fil. stud. Hj. Mandai företagen exkursion pä sjön Sisjöns västra strand, Askim s:n. Den växte dar â en klippa i tuvor tillsammans med Rhabdoweisia fugax, Stereodon cupressiforme o. Webera nutans. Strax intill förekomma bl. andra Fissidens adiantoides, Bryum pseudotriquetrum, Polytrichum piliferum et naninn, Junger mannia barbota samt Ptilidium ciliare. Dicranoweissia c irr at a L : Gbg, Slottskogen, Brage- backen i klippskrevor, fr. Änggärdsbergen (enl. exemplar insamlade av hr. överlärare A. F. Liljeholm). Anisothecium squarrosum: Denna alpina el. rättare subalpina bladmossa anträffades av mig innevarande är vid Askim söder om Göteborg. Den växte därstädes â en yta av cirka 1 m‘- vid en bäck, rinnande genom en av hedar omgiven, med pors och viden. särdeles Salix aurita, be- vuxen sänka i riktning frän söder tili norr, pâ ett avständ 225 frân Askim stationshus av cirka 1 km. Trots ivrigt efter- letande, dels samma dag fyndet gjordes, dels vid ett senare besök därsammastädes, künde den ej uppletas â andra lokaler. Växtlokalen utgjordes av en försumpning i bäc- kens plan, beskuggad av Salix aurita- bestand, och paminde livligt om de lokaler vid Are i Jämtland, dar jag tidigare tagit arten (t. ex. utmed bäckstränderna mellan Äre och Björnänge â Mörvikshummelns sydsluttningar etc). Kärl- växtvegetationen utgjordes av Salix aurita (en större buske). Equisetum silvaticum spr. Cardamine amara täml. rikl. Juncus conglomeratus enst-spr. » pratensis en st. Viola palustris (nägra fa individ) Tussilago farfara enst. Mossvegetationen utgjordes av ett täml. sammanhängande vattendränkt mosstäcke av: Philonotis font an a st., täml. rikl. Hypnuni fluitans str. Bryum psendotriquetruni fläckvis. » rutabulum str. Anisothecium squarrosum » samt â torrare lokaler element av den omgivande terrän- gens barrskogsmossor: Hylocomium splendens spr. Dicranmn scoparium enst. Bryum nutans fläckvis. Arten är härmedelst för första gangen funnen i Väster- götland. Dess utbredning är enl. N. O. Kindberg: »Skan- dinavisk bladmossflora:» Norrl. spr., Dal. Verml. Dals. Boh. Smäl. r. Den torde emellertid kunna upptäckas flerestädes ä för densamma gynnsamma lokaler. Den här ovan be- skrivna växtplatsen är typisk för arten i fräga. Oncophorus torquescens: Släp s:n, Klevbergen st. — polycarpus : Gbg, Änggärdsbergen (enl. ex av hr. A. F. Liljehol’m.) — striatus: Gbg: Delsjön; Askim s:n, Sisjön ä lokalen för Campy lopus fragilis, se närmare denna art; Släp s:n: Klevbergen t. ex. vid stenbrottet mittför »Särö Ladugärd». Oftast fruktbärande. Fissidens bryoides: Till den förut av mig givna lokalen Bot. Not. 1912. 15 226 kan läggas: Örgryte, i backsluttningarne mitt för Jacobsdal egendom, rikligt fertil. Tortilla Heimii : Släp s:n, Kiev allmänning sparsamt men fertil. Mollia tortuosa: Den enda mig bekanta lokalen är Särö, södra stranden, dar den växer ä krossat skalgrus tillsammans med Ctenidiwn molluscum, vilken jag även- ledes endast anmärkt â denn a lokal. Intressant är ju att traf f a dessa kalkmossor pä havsstrandens uppkastade skal- banksgrus. Bägge arterna voro sterila. Grimmia affinis: Särö, pä en dikeskant ett 30-tal meter frän anhalten Munkekullen, fertil. Ar antagligen ej förut anmärkt i landskapet. Grimmia decipiens: Särö flerestädes; fruktbärande ä strandklipporna pä öns västligaste, i havet utskjutande del. Orthotrichum striatum: Särö pä ek och asp i bergen ovan villa »Solsidan». Zygodon viridissimus : Särö t. ex. Västanskog pa ek, alltid st. Synes vara tämligen allmän ä ön. Anoectangium Mougeotii : Gbg: Slottskogen.Delsjön etc. Splachnum ampullae eum: Upptages ej i Hj. Möllers Splachnwn-zvhan&Xmg 10 0 33 *) >10 0 34 *) > 10 0 Säsom väntat gâvo sâledes en del av de röda F2-plan- torna endast röda avkomlingar (voro konstant röda), under det en del gâvo bâde röda och rosafärgade (fortsatte klyv- ningen). Man skulle väntat förhällandet 1: 2 mellan de kon- stanta och klyvande Fs-linjerna, i försöket är det 1:1 (3:3), men antalet linjer är ju ocksä av förut nämnda skäl myc- ket ringa. Tvenne linjer, uppdragna av rosafärgade F2- plantor, gâvo endast rosafärgad avkomma, den ena linjen 3 plantor, den andra 4. Den i F2 avkluvna recessivformen var sâledes konstant. *) Dessa linjer hade jag ej i min egen trädgärd, utan pâ annan plats och erhöll härifrän uppgiften, att »tre parceller haft högre individantal än 10 och samtliga dessa tre hade endast röda plantor». 233 Beteckna vi den dominerande egenskapen, rod, med R och den recessiva egenskapen, rosaf argen, med r, fä vi for försoket i sin helhet följande klyvningstabell: p rQXRcf Fi 9 R Fs ... >10R >10R >10R 47 R, 5r 12 R, 5r 17 R, 2r 4r 3r Av de relaterade försöken framgâr, att vi ha att göra med en färgvariant av Anagallis arvensis, som uppstâtt plötsligt, som är recessiv i forhâllande till stamîormen och som vid korsriing med denna ger enkel mendelklyvning. Det är ett ytterligare exempel pâ det forhâllande, som man funnit sa gott som genomgäende vid korsningsanalys av nybildade former, nämligen att sâdana i forhâllande till stamformen beteckna ett minus, sakna en egenskap. som denna har. Förlnsten av en egenskap är det säledes som betingar formens uppkomst, ej tillkomsten av nägot nytt. Slutligen ett par ord om orsaken tili formens upp- komst. Den har uppstâtt plötsligt, är den dä ej heit enkelt att betrakta som en mutation? Det kan man naturligtvis säga, men därmed har man ej ails givit nägon förklaring till dess bildning. Vid en överläggning over orsakerna tili dess uppkomst synas mig följande antaganden möjliga: 1. Den har uppstâtt därigenom, att en egenskapsen- het som man uttrycker det »fallit bort», vilken process anses förorsakad därav, att ett visst ämne, som är nödvän- digt för bildningen av en viss egenskap, i detta fall röd blomfärg, ej varit tillgängligt i växten vid bildningen av könscellerna eller vissa av dem. Vid fränvaron av detta ämne kan säledes ej heller den normala färgen bildas i blom- man, utan i stället framträder en färg, som visser ligen även 234 annars Annes tillstädes, men som täckes av den starkare röda färgen. 2. Den kan anses ha uppkommit därigenom, att vi hos den normala röda formen ej ha att göra med en egen- skapsenhet, utan fiera, som var för sig alstra röd färg. Dessa Annas utdistribuerade pä olika individer, vilka vid självbefruktning hälla sig konstanta. Inträffar emellertid- en spontan korsning — vilket säkerligen ytterst sällan är fallet hos Anagallis med sin stränga självbefruktning — mellan tvenne ind. med olika enheter för röd färg, mäste ur en sädan korsning utklyvas just en form, som saknar alla anlag för normairöd färg, säledes erhäller en annan färg- nyans. Vore sä fallet, skulle man natuligtvis vid korsning av rosaformen med ätskilliga röda individer. även frän andra lokaler än den, där formen päträffades, i nä got fall fä di- eller trihybrid, kanske en mer komplicerad klyvning, under det att man i andra fall mycket väl kan vänta enkel kly vning. 3. Formen kan antagas ha uppkommit genom ba- stardering mellan Anagallis arvensis och Anagallis coerulea. Denna senare har jag aldrig sett i Hörte, oaktat mäng- âriga exkursioner i trakten, men Herr Richard Hansson uppger sig ha funnit den i ett par individer heit nära fynd- orten för rosaformen. Möjlighet för den nämnda kors- ningen har säledes förefunnits. Focke1) omnämner en f. ß. carneis med lila- eller köttfärgade blommor, som möjli- gen kan vara samma form som min rosaform, och vilken skulle uppträda speciellt pä lokaler, där Anagallis arvensis och coerulea växa tillsammans. Emellertid har han ej vid artihciell korsning mellan de bägge färgtyperna fätt fram nägra carnea-mdiwider i första eller andra generationen. Att dryfta den större eller mindre sannolikheten för dessa antaganden vore tämligen meningslöst. Fallen 2 och 3 äro tillgängliga för exakta experiment, och sädana har jag redan i gäng. Erhaltes av dessa ett negativt résultat, är det all sannolikhet för, att fallet 1 är det riktiga. Ty *) Pflanzenmischlinge, Berlin 1881. att genom direkta experiment bevisa detta är naturligtvis svärt. för att ej säga omöjligt. Résumé. Der Aufsatz behandelt das Vorkommen einer Farbenform von Anagallis arvensis , die nicht mennigrote, sondern blassrote (rosafarbige), fast weisse Blüten zeigt. Die Form wuchs auf einem nur ein paar qm grossem Gebiet und es sah aus, als ob alle Individuen derselben von einer einzigen Pflanze herstammten. Diese Form ist in der Gegend sonst nie angetroffen. Da ein Einschleppen durch Samen landwirtschaftlicher Pflanzen in Betracht der Seltenheit der Form sehr unwahrscheinlich ist, vor allem da Anagallis eine seltene Beimischung in Samenproben ist, kann es wohl als sicher angesehen werden, dass sie auf der Stelle, wo sie angetroffen wurde, auch hervorgegangen ist. Bei Selbstbestäubung und Isolierung erwies sich die Form als konstant. Bei Kreuzung mit der normalen, mennigroten Form war in Fi rot dominant, in F> trat eine Spaltung von 178 rot: 65 rosafarbig ein und in Fs waren von den roten Linien einige kon- stant, andere spalteten, während die rosafarbigen Linien sämmtlich konstant waren. Die Spaltung war offenbar eine monohybride Mendelspaltung. Wir haben hier also noch ein Beispiel unter den vielen der letzten Jahre, dass eine neuentstandene* Form eine Eigenschaft weniger als die Stammart auf weist. Für das Entstehen der Form scheinen mir drei Möglichkei- ten vorzuliegen: 1. Sie ist eine spontane Verlustvariante. 2. Sie hat sich durch Neukombination kumulativer Fakto- ren für rote Blütenfarbe (bei zufälliger Bastardierung von zwei Individuen, die verschiedene solche Faktoren haben) als die reine Rezessivkombination abgespaltet. Ist diese Annahme richtig, wird sie mit mehreren roten Individuen gekreuzt, auch solche anderer Herkunft, nicht immer monohybride Spaltung ergeben. 3. Die Form kann aus einer Kreuzung Anagallis arvensis X coerulea stammen. Die beiden letzten Annahmen können ja durch experimen- telle Untersuchungen auf ihre Richtigkeit geprüft werden. Ver- suche um diese Fragen zu einem endgültigen Resultate zu bringen sind schon im Gange. Landskrona, Oct. 1912. 236 Eriksson, J., Svampsjukdomar â svenska bet- odlingar. 31 s., 9 textf. — Meddel. 63 frän Centralanstal- ten for försöksväsendet pä iordbruksomrädet. ßotaniska afdeln. N:r 3. 1912. Den länge sväfvande frägan tili hvilken grupp bland svamparna det under namn af Rhizoctonia violacea kända svampmyceliet rätteligen bör hänföras kan, enligt för:s iakttagelse anses löst, ätminstone da det gäller svampfor- mer â morot och väl ocksä den â beta. Dess rätta namn blir Hypochnus violaceus (Tul.) Eriks. Uppkomsten af de fiesta, mera farliga betsjukdomar- na är med all sannolikhet i främsta rummet att tillskrifva utsädesfröet. Allt talar för att svampen fortlefver och gär öfver pä den n}ra generationen ej i form af mycelium, utan säsom latent plasma inuti cellerna (»mycoplasma»). Vetenskapsakademien d. 12 sept. Prof.J. Eriksson redogjorde för resultaten af sina studier öfver svampfor- merna Rhizoctonia violacea och Solani, som hos oss nu bör- iat uppträda sâsom sjukdomsalstrare pä kulturväxter, den första pä morötter, kälrötter m, fl., den senare pä potatis. Till införande i Arkiv f. Bot. antogos följande uppsatser: Ueber einige schwedische Meeresalgen, af doc. H. Kylin; och Die Morphologie des Kerns und die Teilungsvorgänge bei höheren Organismen, af fil. kand. H. Lundegärd. Den 9 okt. Prof. G. Lagerheim holl föredrag om betydelsen af algernas färgämnen och redogjorde för docen- ten K y 1 i n s tili honom för granskning öf verlämnade berättelse öfver de undersökningar, han säsom innehafvare af ett Let- terstedtstipendium är 1911 och innevarande är vid Kristine- bergs zoologiska station företagit angäende hafsalgernas biokemi. Sâsom résultat af dessa undersökningar framla- des tre i Hoppe-Zeiler’s Zeitschrift f. physiolog. Chem. pub- licerade uppsatser. — Till intagande i Arkiv f. Botanik an- togs en uppsats af H. W. Arnell och Chr. E. O. Jen sen: Om mossvegetationen vid Takern. 237 Algological Notes. 8 — 9. By O. Nordstedt. 8. Hecatonema Kjellmani Nordst., nov. nom. Sauvageau has examined an original specimen of Ectocarpus reptans Crouan, and found out (Sur quelques Myrionémacées, Ann. d. Sc. Nat., Sér. 3, Bot., T. 5, 1897, p. 270), that it belonged to his new genus Chilionema, where he placed it as Ch. reptans. Kjellman had in »Bidrag till kännedomen om Skan- dinaviens Ectocarpeer och Tilopterideer , 1872, p. 52, t. 2 f. 8, indentified and described a northern form as Ectocarpus reptans Crouan. Reinke regarded 1889, in his »Algenfiora der westli- chen Ostsee deutschen Antheils», p. 42 and Atlas deustcher Meeresalgen, p. 21, t. 19, Kjellmans form from 1872 as dif- ferent from that of Crouan and gave it the name Ect. repens. Kjellman in his Handbok i Skandinaviens Hafsalg- flora», 1, 1890, p. 81, put his species reptans Crn in the ge- nus Phycocoelis. When now this form of Kjellman ought to be brought into the genus Hecatonema, as H. Kylin thinks (Studien über die Algenflora der schwedischen West- küste, 1907, p. 41), then the species name reptans cannot be upheld, as Kylin would have it, because already Sauvageau, 1. c., p. 273 had used the combination Hecatonema reptans, and as there is no real cause for its rejection. Now in- deed, Kylin has laid stress upon the fact that Kjellmans reptans was older than that of Reinke, but none of them had thought of using this species name as a new one, both quotifig Crouan as the original author. Even when Kjell- man 1890 brought the species in question into the genus Phycocoelis , he did not himself think of establishing a new species, as still he quotes Crouan as the original author. Bot. Not. 1912. 238 Even if, in thinking that Ascocyclus reptans Reinke includes Crouans Ect. reptans, one has to admit that at least Sauvageau 1897 established a new species name reptans, when he divided this collective species, putting Crouans original form in a new genus 'and Reinkes form in another new one. Sauvageau says 1. c., p. 273, that the real value of Ect. reptans in the papers of Farlow, Hauck, Batters, and Kjellman still remains to be shown. Reinkes specific name Ect. repens cannot be used for Kj ell ma ns form, it being stillborn, as already 1869 a new species Ect. repens had been established by G. Sperk in Algenflora des schwarzen Meeres. If, as I think, Sauvageau had the right to act as he did. and thus a valid name » Hecatonema reptans » Sauv. exists, Kylins new name H. fncicola is superfluous; consequ- ently H. reptans Kylin must get a new name: H. Kjellmani. Ectocarpus reptans Crouan sens. lat. : 1. sens, strict. Chilionenia reptans Sauv. 1897. 2. Hecatonema reptans Sauv. 1897 ( Ascocyclus reptans Reinke 1889; Hecatonema fncicola Kylin 1907). 3. Hecatonema Kjellmani Nordst. nov. nom. (Ectocar- pus reptans Kjellman 1872 et 1890; Ect. repens Reinke 1889; non Sperk 1869; Hecatonema reptans Kylin 1907). Quid est Hecatonema reptans (Kjellm.) Sauv. apud Svedelius in Engler et Prantl. Nat. Pflanzenfamil. Nachtr. z. I, 2 p. 444? 9. A few new combinations. Aegagropila Lagerheimii nov. comb. ( Cladophora Lag. Brand in Hedwigia Bd. 45, 1906). - profunda nov. comb. ( Cladophora pr. Brand in Bot. Cen- trais. Bd. 61. 1895). v. Nordstedtiana nov. comb. ( Cladophora pr. v. N., Brand in Hedwigia Bd. 41, 1902). 239 - Sautevi iNees) Kütz. v. Borgeatia nov. comb. (Brand sub Cladophova in Hedwigia Bd. 41, 1902). Ilea caespitosa nov. comb. ( PhyUitis caesp. J. G. A g. Sp. Alg. 1. 1848). — JiUformis nov. comb. (Phyllitis fit. Batters in Journ. Linn. Soc. Bot. Vol. 23, 1888). — tenuissima nov. comb. (Phyllitis ten. (. G. Ag. Anal. Alg. cont. 3, in Act. Univ. Lund. Tom. 32, 1896). — zosterifolia nov. comb. (Phyllitis b. Reinke Algenfl. d. westl. Ostsee, 1889). Cleve-Euler, A. och Huss, h., Vattnet i sjöar och vattendrag inom Stockholm och i dess omgiv- ningar. Afdelning II. Planktonundersokningar. Stockholm 1912. 133 s.. It. — Bihang II till Stockholms Stads Hälsovärdsnämnds Ârsberattelse 1911. Arbetet är utfört sâsom en del i en praktiskt hvgi- enisk undersökning av Stockholms vattendrag. Denna av- delning bestâr av tva underavdelningar, av vilka den för- sta innefattar en översikt over metodiken samt skildrar plankton med undantag av kiselalger. Med hänsvn till arbetets praktiska laggning har plank- ton endast insamlats med hâvar, som visserligen inom vissa gränser tagit de största zooplanktonterna, men vilka ej kunnat kvarhâlla en stor del av fytoplankton och som na- turligen genomsläppt sa gott som allt nanoplankton. Som bekant är emellertid just detta slaget av plankton i manga fall utslagsgivande i frâgor om den finare vattenkemien. I följd af arbetets praktiska läggning har vidare s-formerna. Säsom ett enda bestämt exempel kan jag i detta sammanhang meddela, att i ett prov, som jag insamlade i Snogeholmssjön (södra Skä- ne) 26/io 1912, fanns stora mängder Cyclops strenuus sens, lat., vars huvudföda utgjordes av Asterionelia 1). Kiselalgernas stora och genomgäende betydelse i söt- vattnets näringsbiologi har jag alltsâ tillfullo bekräftat för de sydsvenska sjöarnas vidkommande; för fullständighetens skull kan jag tillägga, att även Melosira, den sedan gammalt säsom copepod-näring kända diatomén, ofta i stor utsträck- ning även där ingâr i entomostracéernas föda. Dock linns det hos oss sjöar, i vars plankton (även höstetid) Melosira nästan alldeles saknas; diatomé- Produktionen, som jag an- x) Huvudfödan bestod närmare angivet av kiselalger, bland vilka Asterionella dominerade. Därtill kommo i mindre mängd melosirer, stephano discer och cycloteller, vilka senare tili följd av deras allmänna förekomst i sjön även utgiorde en kvantitativt betydande bestândsdel i hävproven. 273 ser vara av allra största betydelse for entomostracéenias miring. kornmer dar ofta till stand genom andra hàvdiato- macéer eller ocksâ genom nannoplanktons cycloteller , ofta genom bäggedera. I det föregäende har jag blott meddelat exempel, vilka i allmänhet med lätthet kunna mängf aldigas ; i vad man nannoplanktons cycloteller — vilka jag själv med stöd av flerâriga erfarenheter betraktar som en viktig faktor i syd- svenskt sötvattensplanktons näringsbiologi — skola visa sig vara en nägot sä när genomgäende företeelse, fà emeller- tid kommande undersökningar visa. Med detta orienterande meddelande har jag blott velat fästa uppmärksamheten pä förefintligheten av denna hos oss förut okända orga- nismvärld1); jag har därjämte velat framhâlla, att en dis- kussion om planktons näringsbiologi ej bör företagas utan med stöd av i första hand noggranna tarmundersökningar, vilka just med hänsyn tili kiselalger — sâsom det visât sig för de anförda Sandhemssjöarnas vidkommande — ofta kunna giva högst överraskande résultat 2). *) Dessa cycloteller äro visserligen icke uteslutande av nä- ringsbiologiskt intresse; även i andra hänseenden är denna orga- nismvärld förtjänt att bli bekant. Sâsom exempel härpa kan med- delas, att t. ex. Norra Strakens vid Aneboda bottenavlag- ririgar kunna karaktäriseras sâsom detritusgyttja med bl. a. cyclo- teller — visserligen i ringa mängd — som karaktärformer ; Melo- smz-stadiet är väsentligen passerat och âterfinnes pä ett större djup under den för närvarande existerande epoken. Till dessa för- hällanden, vilka jag* delvis undersökte redan hösten 1910, skall jag längre fram äterkomma. 2) Resultatet av undersökningen av entomostracé-tïvrmens, in- nehäll kan alltsâ i viss män läggas tili grund för allmänbiologiska och tekniska diskussioner. Loh mann, grundläggaren av kun- skapen om havets nannoplankton, har för dylika ändamäl betjänat sig av innehâllet i copelaternas höljen, vilket i motsats tili ento- mostracéernas tarminnehâll tillâter en allsidigt genomförd under- sökning för samtliga nannoplanktonters vidkommande. — Jfr den förut citerade avhandlingen (1911), dar Lohmann givit en orien- terande framställning over havets och sötvattnenas nannoplankton. .Sedan dess ha emellertid pâ detta omrâde blivit publicerade ett fler- tal för sötvattnets vidkommande grundläggande arbeten av Kolk- witz; en resumerande framställning häröver âterfinnes hos Kolk- witz 1911: 2. Genom denne forskares kvantitativa metod ha vissa hâllpunkter vunnits även rörande den sötvattnets Produktion av Bot. Not. 1912. 18 274 Nannoplankton är som det vill synas ett i Sverige tämligen obekant begrepp. Hittills (1912) har här icke nâgon redogörelse för dylika undersökningar blivit publicerad, om jag frânser en enda liten detalj, som av mig blivit utredd 1911, dâ jag med stöd av sedimentationsprov kunde med- dela ett försök till en ökologisk analys av ett fortfarande i literaturen ganska enastâende Trachelomonas-plankton frân Aneboda. Dock är nannoplankton i allmäntbiologiska frâgor merendels utslagsgivande, och säväl Woltereck (1908) och Ruttner (1909) som Kolkwitz (1911) ha angäende sötvat- tensplankton fastslagit, att hâvprov i detta hänseende lam- na alldeles felaktiga uppgifter; framförallt Ruttner (1909) uttalar med mycken skärpa sin kritik over allmäntbiolo- giska resonemang, som byggas pà hâvprov. Därjämte re- presenterar nannoplankton i dammarnas näringsbiologi en faktor av allra största betydelse, nägot, som jag längre fram skall närmare bevisa med stöd av material frân Aneboda. I vad mân detta kan anses vara förhällandet även i sjöarna är hittills tili sina närmare detaljer obekant. Dock har jag med detta meddelande för sydsvenska sjöars vid- kommande kunnat lämna nägra enstaka upplysningar, som utvisa, av vilken betydelse nannoplanktons där hittills okända cycloteller kunna vara i entomostracé- planktons näringsbiologi. Résumé. 1. Der Verfasser teilt einige Beobachtungen mit über das Thema: »Nannoplanktonische Cyclotellen als: ein wichtiger Faktor in der Ernährungsbiol ogie südschwedischer Seen.» 2. Der Zweck dieser vorläufigen Mitteilung ist nur ein biologischer; systematische Erörterungen finden daher nannoplankton vid föreliggande vegetationsfärgning, om vilken Loh mann 1. c. p. 34 förklarade sig sakna n«ärmare kännedom. 275 hier keine Rücksicht. Der Verfasser gibt demgemäss nur einige Beispiele der ernährungsbiologischen Bedeutung der nannoplanktonischen Cyclotellen schwedischer Binnenseen und knüpft dazu einige Bemerkungen methodologischen Interesses an. 3. Als der Verfasser im Sommer 1910 die natürliche Nahrung der Planktonkrebse des Sees Sträken in der Nähe der süsswasserbiologischen Station Anebodain Süd- schweden untersuchte, fand er im Darminhalt der Plank- ton -Entomostraceen in zum Teil grossen Mengen kleine Cyclotellen , die aber bisweilen nicht, bisweilen nur in sehr geringer Menge in den Netzfängen mit Müllergaze Nr. XX (das heisst zur Zeit = Nr. 25) nachzuweisen waren. Es wurde diese Beobachtung betreffs Mitglieder der folgenden Ento- niostraceen-Generd1) gemacht: Holopedium , Bosmina, Hya- lodaphnia , Diaphanosoma , Heterocope, Diaptomus, Cyclops. 4. Bei den fortgesetzten Untersuchungen des Verfas- sers hat es sich gezeigt, dass diese Cyclotellen des Nanno- planktons ein sehr wichtiger Teil der Nahrung für gewisse Entomostraceen des Planktons im Strakensee bilden. Während des Sommers entbehrt das Netzplankton desselben fast völlig Melosiren und Cyclotellen 2); die Nah- rung der Entomostraceen während des Sommers wird aber zum Teil von diesen Cyclotellen des Nannoplanktons gebil- det, zum Teil von dem staubfeinen Detritus (organischer Natur), von dem der Verfasser durch Zentrifugierung grosse Mengen nachgewiesen hat. Zum Teil kommen auch gewisse Netzplanktonten als Nahrung in Betracht, und zwar insbesonders Microcystis hauptsächlich für Heterocope, 1) Eine genaue Bestimmung der Arten der Plankton- Clado- cereh ist zwar gemacht; aber da der Verfasser bis jetzt kein er- nährungsbiologisches Interesse daran gefunden hat, werden hier nur die Genera angeführt. 2) Es ist ja ganz natürlich, dass man bisweilen Nannoplank- ton auch in den Netzfängen nachweisen kann (cfr Ruttner 1909). Wenn das Nannoplankton quantitativ kulminiert, kann es ja fast sogar die Netzfängen charakterisieren. 276 Asterionelia und Tabellaria fenestra ta var. asterionelloides ebenfalls hauptsächlich für denselben l). 5. Es hatte demgemäss die einfache Darmunter- suchung auf Diatomeen hin die grosse Bedeutung einer bis da (1910) quantitativ als sehr unbedeutend erscheinender und bisweilen aus den Netzfängen durchaus nicht bekann- ter Organism en weit des Sees nachgewiesen. Nach den Er- gebnissen dieser Darmuntersuchung wurden die Netzfänge mit Müller Gaze Nr. 25 vom Verfasser nicht mehr als Grundlage allgemein-biologischer Studien benutzt. Innerhalb gewisser Grenzen ist es demgemäss mög- lich, den Darminhalt der Entomostraceen des Süsswasser- planktons für biologische und technische Erörterungen ähn- lich zu benutzen wie es Loh mann für Copelaten- Gehäuse betreffs des Meeres entdeckt hat. Die geringe Verwend- barkeit der Netzproben in Erörterungen über allgemein- biologische Fragen lernte der Verfasser eben diesmal ken- nen, da er die nannoplanktonischen aber aus den Netz- fängen bisweilen durchaus unbekannten Cyclotellen als einen wichtigen Teil der Nahrung für das Entomostraceen-P\ank- tons des Strakensees erkannte. 6. Eine derartige Bedeutung nannoplanktonischer Cyc- lotellen als Entomostraceen-N ahvung wurde auch in anderen Seen der Gegend nachgewiesen; diese untersuchten Seen .sind durchaus von geringer Tiefe (nicht über 12 M.); ihr Wasser ist durch Humusstoffe gelb bis braun gefärbt; sie erwärmen sich während des Sommers stark; ihr Transpa- renz ist gering (vergl. Nordqvist 1910). 7. Auch in anderen Seen Südschwedens von ande-’ rem hydrographischem Typus wurde eine solche C'yclo- tellen- Formation des Nannoplanktons als ein wichtiger Fak- tor als Nahrung für das Zooplankton nachgewiesen; solche Verhältnisse sind demgemäss hier nicht einzig dastehend. l) Diese vorläufigen Angaben über die Nahrung der Plankton- Entornostraceen des Strakensees sind auf verschiedenartig durch- geführten Darmuntersuchungen begründet. 277 8. Man hat hie and wo in der Literatur Beispiele so- wohl von »Seen ohne Phytoplankton» wie von Perioden im Leben der Seen, wo »die pflanzliche Urnahrung fehlt». Aller- dings sind diese Beispiele angeführt, ehe noch die bahn- brechenden Untersuchungen der Lunzer Station vorge- nommen waren. Steuer (1910) bemerkt, dass die Zentri- fuge endgültig entscheiden muss, ob nicht in derartigen Fällen pflanzliches Nannoplankton r) doch vorhanden ist. Hierzu möchte aber der Verfasser hervorheben, dass schon eine genaue Darmuntersuchung oft gewisse Aufklärungen über das Nutritionsverhältnis zwischen Zoo- und Phyto- plankton geben kann. Es ist ja dies durch seine hier oben mitgeteilten Befunde über die nannoplanktonischen Cyclo- teilen als Nahrung der Entomostraceen in südschwedischen Gewässern zum Teil nachgewiesen; und als noch einige Beispiele weist der Verfasser auf einige Plankton proben aus den Seen Sandhems hin* 2), die von Lemmermann (1903) in dieser Zeitschrift beschrieben wurden. Es fanden sich da 3 Proben [Saxarpsjön 28/c 1900, Dintestorpsjön ?8/(! 1900, Straken (nicht mit dem Strakensee bei Ane- boda zu verwechseln!) 22/« 1901] die eine sehr spärliche Entwicklung des Phytoplanktons, hingegen grosse Mengen von Zooplankton aufwiesen. Wovon hat nun das zur Zeit der Probenentnahme reich entwickelte Entomostraceen r Bestand gelebt? Hierüber kan viel theoretisiert werden ; der Verfasser dieser Mitteilung zog aber vor. zuerst eine Darmuntersu- chung betreffs der Cvustaceen auf Diatomeen hin zu un- ternehmen und konnte dabei in den angeführten Proben wo die Netzfänge Cyclotellen völlig entbehrten (man ver- gleiche die Artlisten Lemmerman ns), eine zum Teilsehr 0 Steuer (1910; schreibt Mikroplankton. NachderTer- minologie von Lohmann (1911) muss es wohl nunmehr Nanno- plankton sein. 2) Diese Proben wurden dem Verfasser von dem Einsammler Hr. Prof. Dr. O. Nordstedt zur Verfügung gestellt. 278 reiche nannoplanktonische Cyclotellen-F ormation als Nah- rung gewisser Entomostraceen konstatieren; diese einfache Dar munter suchnn g hatte demgemäss nicht nur ein sehr einfaches Nutritionsverhältnis zwischen Phytoplankton und gewisse Zooplanktonten bewiesen sondern auch eine bisher unbekannte Organismenwelt der Seen bekannt gemacht. 9. Die Möglichkeit, auf Grund solcher Darmunter- suchungen innerhalb gewisser Grenzen das Nannoplankton kennen zu lernen scheint dem Verfasser besonders dann von grossem Interesse und grosser Bedeutung, wenn es sich um Material schwer zugänglicher Lokalitäten handelt. Zur Technik dieser Darmuntersuchung auf Algen hin will der Verfasser später einige Bemerkungen veröffentlichen. 10. Nach den Untersuchungen des Verfassers sind die Diatomeen auch betreffs des schrwedischen Süsswasserplank- tons im Allgemeinen von sehr grosser Bedeutung als Nah- rung der Plankton -Entomostraceen; und zwar kommen dabei hauptsächlich in Betracht Melosira, Cyclotella, Asterionella und Tabellaria fenestrata var. asterionelloides. 11. Cyclotella scheint durclrweg gefressen zu sein, wird aber hauptsächlich von Calaniden, Bosminen und Ho- lopedium kapitalisiert* 2). Für Hyalodaphnia ist sie aber schon von geringer Bedeutung, für Diaphanosoma A^on noch geringerer. Asterionella und iabellana fenestrata var. asterionel- loides sind nach dem Verfasser als eine sehr wichtige Nah- rung für Heterocope und für die grösseren Cj’c/o/>s-Formen zu betrachten. Im Allgemeinen sind die Calaniden Aon denen allerdings bis jetzt hauptsächlich nur Heterocope und Diaptomus untersucht sind) ebenso Avie die grösseren Cyc- lops- Formen ausgeprägte Di atomeen-F cesser. *) In den Proben aus dem Släpsjön u/s und 19 / 6 1900 war aber nicht ein derartiger Cy cloteilen- Formation zu konstatieren. 2) Die Ansicht Zacharias’ (1907), dass die Cyclotellen von keiner Bedeutung als Nahrung für Cladoceren seien, kann der Verfasser demgemäss nicht teilen. 279 12. Von den nannoplanktonischen Cy clot eilen (deren Diameter im Allg. zwischen 10 und 25 ju liegt) wurden im Darm der Heterocope oft über 70, im Darm des Holopediums oft über 50 gezählt; im Darm der Bosminen- und der Diaptonins- Formen oft über 30 u. s. w. Wenn man nun aber aus solchen Zahlenangaben z. ß. den Schluss zieht, dass 70 Cyclotellen allerdings sehr wenig für eine Heterocope bedeute, so muss bemerkt wer- den, dass dies schon aus diesen einfachen Gründen sehr unkritisch ist: Erstens sind diese Zahlen sehr klein berech- net und sie werden natürlich zur Zeit des Vegetationsma- xiraum der Cyclotellen bedeutend gesteigert; und zweitens geben sie ja nur Aufschlüsse über ein einziges — freilich bisher sehr wenig berücksichtigtes — Element der Nahrung, neben welchem andere Elemente eine kleinere oder grös- sere Rolle spielen können wie z. B. die einzelligen Grünalgen und Cyanophyceen des Nannoplanktons , gewisse Netzplank- tonten (hauptsächlich Diatomeen ) und der staubfeine Detri- tus (organischer Natur), welcher letzterer nach dem Ver- fasser von sehr grosser Bedeutung als Nahrung für das Zooplankton der Anebodaer Gewässer ist. 13. In den Teichen der Fischereiversuchsstation Ane- boda wurden nannoplanktonische Cyclotellen bis jetzt nicht gefunden. Die ursprüngliche Nahrung der Teichcladoce- ren war daselbst der staubfeine Detritus (organischer Natur»; aber für jedes Jahr das vergeht werden die Teiche — die ältesten sind zur Zeit nur 5 Jahren alt — immer reicher an agiler organischer Substanz, die u. a. mit Futtermittel zugeführt wird; und im Zusammenhang hiermit entwic- kelt sich ein reiches Phytoplankton (vgl. Naumann 1911), worin die Teichcladoeeren ihre Hauptnahrung zu suchen beginnen. 14. Im Stoffwechsel unserer Seen ist das Nannoplank- ton nach den hier mitgeteilten Befunden demgemäss oft von grosser Bedeutung. Eine unvergleichbar grössere Rolle spielt aber das Nannoplankton in der Biologie der Teiche, wo 280 die Gesamtmenge der Nannoplanktonten nach den Untersu- chungen des Verfassers bei der Versuchsstation An ebo da oft mehrere hundert tausend pro cm3 beträgt 1). Hier wäre es demgemäss ein überaus grober Fehler, nur mit Netzen zu arbeiten; denn die allerwichtigste Komponent des Plank- tons, die pflanzliche Urnahrung, filtriert ja zum grössten Teil durch die Maschen des Netzes hindurch. 15. Zwar geben die Netzproben durchweg ein fal- sches Bild von dem Planktonleben des Süsswassers, aber das Bild wird gewöhnlich um so falscher, je kleiner das Gewässer; denn in den kleineren Gewässern dürfte wohl das Nannoplankton nicht nur seinen grössten Formen- reichtum darbieten sondern auch seine grösste Massenent- wicklung erreichen. Lund, Zoologisches Institut der Universität, Novem- ber 1012. Angeführte Literatur. Apstein, C., Quantitative Plankton-Studien im Süsswasser. — Bio- log. Centralbl. Bd. 12. 1892. Dakin, Wm. J., Notes on the alimentary canal and food of the Copepoda. — Internationale Revue der gesamten Hydrobio- logie und Hydrographie. I. Band. 1908. Kolkwitz, R., (1), Die Beziehungen des Kleinplanktons zum Che- mismus der Gewässer. — Mitt. aus der Kgl. Priif.-Anst. f. Wasserversorgung und Abwässerbeseitigung. Heft 14. 1911. — 2), Über das Kammerplankton des Siisswassers und der Meere. — Berichte der Deutschen Bot. Gesellseh. Bd. XXIX. 1911. L am pert, K., Das Leben der Binnengewässer. — 2. A. Leipzig 1910. Lemmermann, E., Beiträge zur Kenntnis der Planktonalgen. XVI. Phytoplankton von Sandhem (Schweden). — Bot. Not. 1903. — Das Plankton schwedischer Gewässer. — Arkiv för Botanik. Band II: 2. 1904. Loh mann, H., Über das Nannoplankton und die Zentrifugierung* kleinster Wasserproben zur Gewinnung desselben in leben- dem Zustande. — Leipzig 1911. b Noch höhere Zahlen sind in den bahnbrechenden Arbei- ten Kolkwitz angeführt (vergl. Kolkwitz 1911). 281 Xaumann, E., Om en av Trachelomonas volvoeina Ehren b. för- orsakad vegetationsfärgning. (Über eine von Trachelomo- nas volvoeina Ehrenb. verursachte Vegetationsfärbung.) Medd. II fran Aneboda Biologiska Station. (Schwedisch mit deutschem Resumé.) — Bot. Not. 1911. Nordqvist, Osc., Über das Eindringen des Lichtes in von Eis und Schnee bedeckten Seen. (Mitteilungen aus der Fische- reiversuchs- und Süsswasserbiologischen Station Aneboda, Schweden, Nr. 1.) — Internat. Revue der gesamten Hydro- biologie. III. Band. 1910 — 1911. Ruttner, Franz, Über die Anwendung von Filtration und Zent- rifugierung bei den planktologischen Arbeiten an den Lun- zer Seen. — Internat. Revue der gesamten Hydrobiologie. Bd. II. 1909. Steuer, A., Planktonkunde. — Leipzig und Berlin 1910. Wesenberg-Lund, C., Grundtrækkene i Ferskvandsplanktonets Biologi og Geografi. — Ymer 1909. Woltereck, R., Die natürliche Nahrung pelagischer Cladoceren und die Rolle des »Zentrifugenplanktons» im Süssvvasser. — Internat. Revue der gesamten Hydrobiologie. I. Band. 1908. Zacharias, O-, Das Siisswasser-Plankton. — Leipzig 1907. Kylin, H., Ueber Meeresalgen bei Kristine- berg in ßohuslän. 7 s.— Arkiv f. Bot.. Bd. 12 N:o 10. 1912. Tva för Sverige nya arter anföras; Erythrocladia irregularis Rosenv. och Chantransia re duct a Rosenv. För- utom uppgifter ä nya lokaler meddelas äfven anmärkningar vid ett par arter, ss. Ceramium diaphanum och fruticulosum. Hermann, F., Flora von Deutschland undFen- n osk a ndina vien so wie von Island und Spitsbergen- 524 s. Leipzig 1912. Det är ett vidlyftigt omrâde, som denna flora omfat- tar. I det inga äfven de trakter af Ryssland, hvilkas flo- der mynna ut i Östersjön, samt provinsen Novgorod, en del af Galizien, Böhmen, Alpländerna i den grad deras vat- ten rinner tili Inn eller Rhen, Holland och Belgien. Endast fanerogamerna äro medtagna, och af dem endast släkten och arter, tagna i vidt artbegrepp (ss. Callit riche palustris 282 L.). Dock upptagas som arter migra som var. eller subsp. ofta i Sverige betraktade former (ss. Cotoneaster metano- carpus och Actaea erythrocarpa). Synonymer anföras sällan, ss. Nasturtium islandicum Oeder ( palustre DC.). Nâgon gâng medtages en underart, ss. under Aconitum lycoctonum sâvâJ septentrionale som ex- celsum. Huru svârt det ar att fâ bort en engâng publicerad lokaluppgift, visas af att Helianthemum oelandicum anföres frân Spetsbergen. (Se Bot. Not. 1905 s. 313.) Heribert-Nilsson, N., Bladrulls juka hos fröplan- tor af potatis och dess orsak. — Tidskr. f. Landtmän 1912, s. 651—654, 671—674. Man har hyst olika âsikter om orsaken till denna sjuk- dom (Se Bot. Not. 1910 s. 204.) De fiesta anse den vara för- orsakad af en svamp, Fusarium. Förf. har varit i tillfälle att göra iakttagelser â fröplantor och fann da, att larver af sädesbroddfiyet, Agrotis segetum, angrepo stjälkbaserna och att de därför äro att betrakta som sjukdomens primära or- sak, emedan de blottställa plantan och öppna en inträdes- port för infektionen. Ha svampar en gang kommit in i plantan, kunna de medfölja knölarna och förorsaka sjukdom följande är. Jönsson, H. The Marine Algal Vegetation. 186 s., 7 textf. — The Botany of Iceland edited by L. Kolderup Rosenvinge and Eug. Warming. Part 1. 1912. Danskarna hafva under en läng följd af är egnat stör uppmärksamhet ät undersökning af Vegetationen i Dan- marks olika besittningar. Fastän Island därvid ej blifvit lottlös, har turen nu kommit tili denna ö att fä sin vegeta- tion utförligt behandlad i arbeten pâ engelska. I denna första del är den systematiska afdelningen obetvdlig, hvar- emot algerna behandlas utförligt beträffande deras lifsvill- kor, deras horizontala och vertikala utbredning, deras olika växtformationer, olikheten mellan Vegetationen pä ost- och sydkusten, biologiska iakttagelser m. m. 283 Variationer hos blomman af Silene maritima vid Marstrand. Af O. Nordstedt. I Botaniska Notisers tredje hafte i âr refererades Sa- lisburys undersökningar öf ver polymorfismen hos Silene maritima i England i New Phytologist jan. 1912. Under en vistelse vid Marstrand förliden juli mänad undersökte jag, om samma form äfven dar uppträdde. Naturligtvis anträf fades säväl mycket smä som stora blommor (intill 33 mm. i diameter). Bàde breda och smala lober pà blomkronan uppträdde; alla blommor pà samma stând tycktes ha en och samma sorts lober (sâledes mer eller mindre utpräglad f. incumbens Salisb. eller f. divergeas Sa- lisb.). Däremot sâgs aldrig ett stând med alla blommorna tillhörande f. lobata, men visserligen sâgos nàgra stând med talrika blommor, som künde räknas till denna form. Ofta hade utvecklingen af sidolober ej sträckt sig till alla kronbladen i blomman utan endast till ett eller annat par af dem. Äfven var storleken och riktningen af dem myc- ket varierande, äfven om figurerna b. och c. hos Salisbury ibland kunde passa in pâ de af mig sedda exemplaren. Al- drig sâgos sâ lânga sidolober som 5 mm., utan högst 3 V* mm. Ofta voro de mera riktade snedt utât ân uppât. Äf- ven kunde man fâ se tvâ smâ flikar vid ena sidan af blom- bladet och en eller ingen vid den motsatta sidan. Sjâlfva bladskifvans ena, normala lob sâgs en gâng grundt delad i tvâ likstora flikar; nâgon gâng voro loberna i toppen grundt naggade; hela skifvan var en gâng delad i tre jämnstora lober i st. f. tvâ. Stundom var en extra sidolob utvecklad endast pâ blombladets ena sida. Winslow omnämner i Botaniska Notiser 1880, att Withering om bikronan hos denna art begagnar uttryc- ker »2 little plaits in each petal . Jag har tolkat hvad jag Bot. Not. 1912. 284 sett som smâ upphöjningar pâ öfre sidan af blombladet, hvilka motsvaras af instjälpningar teller fördjupningar pâ undre sidan. Blifva upphôjningarna ej runda utan hopplat- tade, sa kunna de mycket val kallas for veck (plaits), Sven- ska floror, kanske först frân och med âr 1866, uppgifva att arten skulle hafva tvâtandade bikronblad, men detta ut- tryck fâr nog tolkas sâ att därmed menas en bikrona, som bestâr af tvâ skilda tänder. Sâ afbildas den ocksâ pâ fi- gurerna i Salisbury’s citerade arbete, fastän knölarna dar tyckas variera frân 3/4 mm. till 3 mm. i längd vid en bredd af c. 1 mm., i hvilket sistnämnda fall man künde tala om a — i blomblad i ungef. naturlig storlek; a f. divergens, b f. in- cumbens; a — e, h, i med en efler fiera sidolober, f. med ena loben i toppen inskuren, g skifvan delad i 3 lober, k — o skematiska fi- gurer af bikronan, stark förstoring, frihandsteckningar. tvâ fjäll. Likadan gestaltar den sig pâ figuren af ett blom- blad af divergenstyp i Flora Danica t. 857 (âr 1782) efter exemplar frân södra Norge. Äfven jag har funnit dem va- rierande i storlek, fastän jag icke sett nâgra sâ stora som de största af Salisbury afbildade. De kunna variera i anseende tili sin öfre del, som är än nästan jämn, än mer eller mindre oregelbundet tandad med 2—5 tänder. (Fig*. k— o). Äfven färgen pâ stiften varier ar; ibland voro de heit hvita, men vanligast voro de mot toppen ljusröda. Om de alltid frân början äro hvita och slutligen blifva ljusröda eller om de pâ olika stând bibehälla sig lika, kom jag ej att i tid observera. Pâ nâgra stând (med förkrympta stân- 285 dare) voro stiften stärkt utvecklade och frapperade genast genom sin mörkröda färg. Det var de kräftigt utvecklade märkespapillerna, som voro färgade, under det att stiftens yttre glatta sida var ofärgad; hvarför den künde kallas f. porphyrostigma. Äfven hos denna forrh sägos nägra blom- blad af lobatatypen. Ständarsträngarnes öfre del är atminstone ofta ljus- röd, men jagkom ej att se efter, om variation i detta af- seende föreläg. Ej häller har jag undersold; variationsför- mägan hos fröna. I Frankrike àtminstone hafva fiera un- derarter (däribland maritima ) uppställts af Silene venosa (inßata), som visa olikheter i frönas ytstruktur. Lyttkens, A., Svenska -1328. 1912. Växtnamn. H. 8, s. 1169 Följande svenska namn och namnkombinationer synas oss nya. När vi sammanskrifvit art- och släktnamnet, och dä äfven det senare är nytt, är • detta spärradt. Aristolochia longa Längh alle — rotunda Rund- — clematitis Stor- Asarum europaeum Brunhassle Thesium alpium Fjällspin dl a Parietaria officinalis Glasvägga Humulus Lupulus Spirhumle Cannabis sativa Täghampa Corylus avellana Lundhassel Carpinus betulus Vitann Juglans regia Grönvalnöt Populus candicans Hjortpoppel Salix arbuscula Buskvide — myrtilloides Myr- — repens incubacea Figg- Blävide — myrsinites Orchis militaris Johannisnyckla — ustulata Brännar- — morio Ängs- — mascula Stor- — palustris Kärr- — sambucina Fläder- — latifolia Bred- — incarnata Röd- — angustifolia Smal- — cruenta Blod- Coeloglossum viride Grönkulling . Gymnädenia conopsea Brudhanda — odoratissima Lukt- 286 — albida Nigritella nigra Chamaeorchis alpina Herminium monorchis Goodyera repens Listera ovata — cordata * Neottia nidus avis Epipogum aphyllum Corallorrhiza innata Liparis loeselii Calypso bulbosa Iris florentina — sibirica Leucojum vernum Allium ampeloprasum Anthericum liliago — ramosum Gagea pratensis — minima — spathaeea — arvensis Ornithogalum umbellatum — nutans Muscari botryoides Asparagus officinalis Vit- Brunstolling Fjällkurrel Honungss u g a Krypknäing Skogstveing Moss- Fägelnästing Skogshuldra Korallroting Gökguling Toffelnorna Violsvärdla ^ngs Värgöja Sommarlök Vits an dl a Gren- Ängsvärling Smâ- Lund- Äker- Morgonf â g I a Afton- Blâp ärling Sandsparris Vahl, M., L es types biologiques dans quel- ques formations vegetales de la Scandinavie. — Overs. K. Dansk. Videnskab. Selsk. Forh. 1911, N:o 5, s. 319-393. Den statistiska metoden har användts ungef. pâ samma satt, som Raunkiaer gjort. Arbetsfältet har icke inskränkts till Danmark, utan förf. har undersökt talrika trakter i Smä- land och Blekinge. De, som vilja fortsätta med dylika un- dersökningar i Sverige, mäste därför rädfräga detta arbete. Sorn princip för underafdelningar tar förf. förmägan eller oförmägan hos växten att skjuta sina skott genom jorden. De perenna växterna delas därför i tvä sektioner: diageiska och epigeiska. Den förra innefattar alla geofy- ter och för öfrigt de växter, som tillhöra andra biologiska typer, men som ha förmägan att vandra under jorden." Till den andra Sektionen höra de fanerofyter, chamefyter och hemikryptofyter som sakna denna förmäga. Som en indelningsgrund tar förf. äfven tiden för blad- fällningen. Vahl, M., The Vegetation of the Notö. — Bot. Tidsskr. ßd. 32, s. 275-284.^ 1912. Fastän denna lilla ö i Torsjö i Smäland endast är 51 m. läng och 30 m. bred, har förf. urskilt rätt mänga växt- formationer och bearbetat dem efter den statistiska me- toden. 287 Hvarför blommar Epipogium aphyllum l) jämförelsevis sä sällan? Af G. Öhrstedt. Man kan väl säga, att E. a. blommar jämförelsevis säl- lan. Ty besöker man âr efter är olika fyndorter, sä linner man, att den ingalunda visar sig alla âr: det kan dröja mânga Ar frän den ena blomningen tili den andra pä sam- ma lokal. I n:r 3 af Bot. Not. för innevarande är har lek- tor L. J. Wahlstedt redogjort för sina iakttagelser under en följd af âr a nâgra skänska lokaler oeh citerar E. Wa- rodell för jämtländska fyndorter. I likhet med Lektor W. torde man kunna antaga, att ett hufvudvillkor för växtens tillvaro pâ en trakt är kalkhaltig jord. Rik pä kalk är ocksa den jämtländska jorden, särskildt omkring Storsjön. Som ett andra villkor för växtens trefnad och ett villkor för dess blomning fär man väl ock i likhet med Lektor W. vidare antaga tillräcklig fuktighet. Men dessa bada villkor äro tydligen icke nog; ty de äro i regel för handen alla âr hos oss. Vära kalkkärr uttorka icke gerna, men väl fär man, äfven under somrar med riklig nederbörd, förgäfves söka växten pä lokaler, der den med visshet finnes. Utom de nämnda betingelserna mäste man nog räkna med ännu en; tillräckligt värme. Ären 1910 och 191 1 voro de torraste och varmaste, som pä länge förekommit i Jämtland. Förra äret anträffades synnerligen väl utvecklade bestând af E. a. Det var synbarligen frukten af de bâda ärens ovanliga värme. Men äfven om alla nu nämnda villkor äro för handen. sä blommar växten ändä icke alla âr. Hvarpâ det beror, torde knappast kunna utrönas; ätminstone fordras härför omfattande biologiska iakttagelser. *) Enligt gällande nomenklaturregier maste väl namnet skrifvas sä. Bot. Not. 1912. ‘288 Ifrâgavarande växt har jag funnit pâ sädan lokal, som Doktor Warodell skildrar, men jag har ock funnit den pâ heit annan lokal i Storsjöns närhet, näml. pâ täm- ligen fast svartmylla, beväxt med gras och half gras samt gles löfskog säsom al och björk. Östersund d. 15 Juni 1912. Bot aniska Studier tillegnade Theodor Magnus Fries d. 28 Oktober 1912 af Svenska Botaniska For- en in g en. — Utgör: Svensk Bot. Tidskr. Bd. 6, H. 3, p. 353—946, t. 7 — 36, 1 portr. Denna stätliga volum utgör ett talande bevis för det inflytande, som prof. Thore Fries haft pâ botanikens Stu- dium vid Uppsala Universitet. De 34 uppsatserna den inne- häller äro författade af 35 personer. Den innehaller säker- ligen lika necket text (om ej füllt lika mänga sidon, men Hera planscher an all svensk botanisk littëratur under ett heit är för 50 är sedan, âr 1862, att döma af Kroks littera- turöfversikt i Bot. Not. 1865. Det är ett storartadt framsteg, prof. Fries under sin lifstid fätt upplefva. Raunkiær, C., Measuring for Statistical Inves- tigations of Plant-formations. — Bot. Tidsskr. Bd. 33 s. 45-48, 1 textfig. 1912. Dâ det vid en analys af floran är praktiskt outför- bart att taga hänsyn till växternas massa, sâ fâr man nöja sig med att ta reda pâ graden af talrikhet. Förf. använde först en ram pâ 1 kv. m., men han ansâg sedan att man künde inskränka den till Vio-dels kv. m., när man upprepar i akttag eisen 50 gänger. Man annoterar huru manga ggr af dessa 50 hvar art uppträder. I st. f. en sädan ram an- vänder förf. nu en käpp, som ett stycke fran nedre änden har en pâskrufvad ring, frân hvilken en kortare eller längre metallstâng utgâr vinkelrätt. Denna stâng kan göras kor- tare eller längre. Man kan vid lämplig längd pâ den be- skrifva en cirkel pâ Vio-dels kv. m:s }Ta, när man vrider käppen rundt. 289 Galium Mollugo L. och dess underarter i Sverige. Af E. L. Ekman. Stadd pâ genomresa i Berlin sommaren 1912 företog jag ett par exkursioner ât W annseehället. I närheten af Stationen Zehlendorf-Mitte insamlades en pâ nâgot fuktig gräsmark ymnigt förekommande Galium-form, som bestämdt erinrade om den vid Lunds Botaniska Förenings växtbyte 1911 utdelade Galium tyrolense Willd. Den var bred- och mjukbladig, fablommig och sä slak, att den höll sig uppe endast genom stöd af närväxande gras. Det föll sig icke svârt att vid äterkomsten till Sverige identifiera denna gâtfulla Galium-form. Det var Galium elatum Thuill., uppfattad som art i en hei del af kontinen- tens floror, men som varietet af G. Mollugo i andra floror med vidare artbegrepp. Jag misstänkte strax, att den skulle förekomma oeksâ i Sverige, och fann den äfven, ehurutäm- ligen sparsamt, företrädd i Riksmuseets samlingar. Närmaste ätgärd blef att se efter, hur man uppfattat Thuilliers art i Skandinaviens floror. Hartman anför den först i elfte upplagan, som subspecies till G. Mollugo, men har fràn den andra till och med den tionde upplagan en var. clivale Fr., hvilken uppenbart är just samma växt. Dess originalbeskrifning lyder, heit kort: »b, clivale, pusillum, prostratum, foliis obovatis» (Fries, Nov. Fl. suec. ed. I., p. 66; tili yttermera visso Säger Fries i anm.: b, in hortis Gal. tyrolense quoque dictum»), I Langes Haandbog i den danske Flora, fjärde upplagan, omnämnes samma växt som en var. umbrosum med synonymerna G. insubricum Gaud, och G. silvaticum Drej. Neuman-Ahlfvengren, Sveriges Flora, företräda den fiera ganger uttalade uppfatt- ningen, att G. elatum Thuill. representerar hufvudformen Bot. Not. 1912. 19 290 af G. Mollugo L. Emellertid synas de med sin a elatum hafva âsyftat icke blott den verkliga G. elatum Thuill. utan äfven den vaxt, som i denna uppsats préciseras som huf- vudarten af G. Mollugo L., att dôma âtm instone af dess i floran angifna utbredning samt af bestämningar i herbarier. I senaste upplagan af Blytt, »Haandbog i Norges Flora» utgifven af Ove Dahl, uppdelas G. Mollugo i tvâ subspe- cies, elatum Thuill. och erectum Huds., af hvilka den förra omf attar säväl den verkliga G. elatum Thuill., som hufvud- formen af G. Mollugo. I Lunds Botaniska Förenings Växt- förteckning 1907 (tryckt som manuskript, men i alia händel- ser ett dokument af betydelse för svensk floristik) omnäm- nes G. elatum ej alls. En alldeles särskild uppmärksamhet tillvann sig G. elatum dâ dess bäda hufvudformer af Aug. Heintze i Botaniska Notiser, 1900, p. 279, beskrefvos som nya former af G. Mollugo L. G. elatum synes sâlunda hafva uppmärksammats i Skandinavien, om den ocksä af skilda författare bedömts mycket olika. Till jämförelse mâ citeras hvad nâgra af kontinentens florister ha att säga om arten. Hos Gremli, Excursionsflora für die Schweiz, 1893, p. 213, firmer man följande: B. länglich od. länglich-verkehrteifg, vorn breiter, stumpf, kurz stachelspitzig, dünnlaubig, meist matt, mit we- nig vortretendem Mittelnerv, aber (getrocknet und gegen das Licht gehalten) mit anastomosierenden Seitennerven. St. 100 bis 150 cm., meist schlaff, aufsteigend od. zwischen Ge- büsch aufgerichtet. Rispenäste wagrecht abstehend, mit ausgespreitzten Bthstielen. — b. insubricum Gaud, (tiroli- ense Willd., sec. Braun). Rispe armblüthiger, mit noch fei- nem Aesten und reinweissen Bth. — Hecken und Gebüsche, wie es scheint nicht überall; b. Tess. 7. später als folgende Art! elatum Thuill. — B. länglich-lanzett od lineal-länglich, vorn weni- ger verbreitert, kurz stachelspitzig, derber als an vor., und öfter glänzend, mit etwas stärker vorragendem Mittelnerv, aber ohne Seitennerven. St. 30 — 60 cm., zahlreich, oft bu- schig, schlaff aufsteigend. Rispenäste wagrecht abstehend od. (v. erectum) aufrecht-abstehend u. dabei d. .St. mehr ein- 291 zeln und aufrechter. G. dumetorum Rap. — Triften. Weg- ränder; 5. 6 Mollugo L. Fritsch, Exkursionsflora für Österreich, 1909, p. 573, har följande framställning: B. länglich-verkehrt-eiförmig, vor der Spitze meist verbrei- tert 27 B. lanzettlich, vor der Spitze weniger o. gar nicht verbrei- tert; Rispenäste kurz, aufgerichtet, lockerblütig; Btstiele meist verlängert. Verbr. (?) erect um Huds. Aufgerichtetes L(abkraut). ' B. ziemlich derb, oft etwas glänzend, ohne deutliche Seiten- nerven; Btstand dichtblütig. Verbr. u. hfg. mollugo L. Gemeines L(abkraut). 27 < B. dünn, matt, im getrockneten Zustande mit deutlichen Seitennerven, auffallend kurz ; Stg. oft sehr verlängert, nicht selten klimmend ; Btstand sehr ausgebreitet. Verbr. (?) datum Thuill. Hohes Lf abkraut). En utmärkt framställning af Österrikes Galium Mol- lugo-former lämnar H. Braun i Österreichische Botanische Zeitschrift, 1892, p. 130 etc. Stödd pä ett rikt material och med tillfälle att göra observationer in natura gör Braun gällande, att Galium Mollugo L., G. elatum Thuill. och G. erectum Huds. tillsammans utgöra en, màngformig art. Dâ olika författares uppgifter i ämnet sälunda växlat högst betydligt och tili följd däraf ätminstone i Sverige râdt en allmän ovisshet om Galium Mollugo-formernas be- gränsning, är mähända nedanstäende framställning af den- samma icke alldeles öfverflödig. Till grund för den ligger i hufvudsak Brauns Studie, tili hvilken hänvisas beträffande Synonymik, formernas utbredning i Europa etc. Galium mollugo L. Hufvudarten: upprät, högväxt; stjälk grof, omkring 3 mm i diam., nedtill ogrenad, hvitgrön, internodier ofta öfver 1 dm länga, nedtill uppsvällda, benhvita; blad jämn- breda, 2—2,5 cm länga, 4—5 mm breda, mot spetsen ej af- smalnande, trubbiga med kort udd, fasta, ej genomskinliga. 292 nervnät ej urskiljbart; blomställning yfvig, begränsad tili stjälkens öfre parti, dess nedre grenar förlängda, vinkelrätt utstäende, blomsamlingar rundade eller aflänga, jämförelse- vis täta, blomskaft fina, under och efter blomningen ut- spärrade, korta, 2—3 mm länga; blommans bräm 4,3 mm vidt, dess flikar äggrunda, tvärt tillspetsade; frukt liten, 1— 1,5 mm lang, 1,5 mm bred. Utbredn.: Sk.— Äng. Till de skäl. som förmätt H. Braun att tili typ för Linnés Galium Mollugo välja nu beskrifna form, kunna fo- gas ännu nägra, nämligen dels att i Sverige sedan gam- malt just samma växt ansetts vara den verkliga Galium Mollugo L., dels att den af Elias Fries pä den gamla Lin- neanska lokalen »Stäket Uplandiae« insamlade Galium Mol- lugo tillhör densamma formen. Anmärkningsvärdt är, att G. Mollugo ännu pâ Linnés tid var ytterligt sällsynt, »ra- rissima in Sueeia planta» (Linné, Flora suecica, 1755, p. 44). För sin stora utbredning nu för tiden har den väl att tacka den intensiva foderväxtodlingen. Den häriga formen af G. Mollugo — pubescens Schrad. — sä allmän i Österrike, synes i Sverige vara rätt sällsynt. Exemplar af densamma äro sedda frän: Sk. Blommeröd vid Öfvedskloster (Gerhard Aberg); Gräen vid Landskrona (Birger Nilsson-Kajanus) — Upl. Stäket (El. Fries) — Mpd. Alnön (G. Holm). Härigheten framträder t}Mligast pä stjäl- kens mellersta internodier; blomställningsgrenarna äro (i motsats tili hvad fallet är hos Mollugo-lika former af G. Mollugo X verum) glatta. Forma angustifolium Leers : uppstigande — halft ned- liggande; stjälk gracil. 1—2 mm i diam., oftast grenad, ljus- grön, internodier kortare, 5—10 cm länga, nedtill knappt uppsvällda; blad jämnbredt lancettlika, smala, omkr. 2,5 cm länga, 2—3 mm breda, mot spetsen afsmalnande, spetsiga med udd, fasta, ogenomskinliga; blomställning begränsad tili stjälkens öfre parti, dess nedre grenar korta, nägot upp- 293 âtriktade, blomsamlingar glesa, blomskaft längre an hos hufvudformen; blommor och frukt som hos denna. Utbredn.: Sk.— L. Lpm. (Storbacken, Otto Vesterlund). Mellanform mellan hufvudarten och subspecies erec- tum Huds., skild frân den förra hufvudsakligen genom de smala spetsiga bladen och glesare blomställning, frân den senare genom längre blad, tätare och rikblommigare inflo- rescens och mindre blommor och frukter. Trots mellan- ställningen är den mâhânda en typ för sig. Den synes vara i det närmaste lika allmân som hufvudformen. Äfven denna form uppträder hârig — subpubescens Braun — sâ pâ Hassle kyrkogârd i Västergötland (Nils Sylvén). Subspec. erectum (Huds. som art) Lange: lägväxt. 3— 5 dm hög, uppstigande; stjälk som hos f. angustifolium, stärkt grenad; blad olikformiga, de nedre bredare, smalt omvändt äggrundt lancettlika, korta, 1 cm lânga, 3 — 4 mm breda, de öfre smalare, längre, omkr. 1,5 cm lânga, 2,5 mm breda. afsmalnande mot spetsen, spetsiga med udd, fasta, ogenom- skinliga, nâgot glänsande; blomställningen mycket gles, redan stjälkens nedre grenar blombärande, blomsamlingar nästan kvastlika, deltoidiska, fâblommiga, blomskaft för- längda, 5—6 mm lânga, grofva, uppâtriktade; blommor sto- ra, 5,5 mm i diam., kronflikar mer lângsamt utdragna i udd; frukter stora, omkring 2 mm lânga och lika breda. Utbredn. : Sk. Kristiansstad, Nosabyvallen (L. J. Wahl- stedt, etc.). — Sm. Ankarsrum (C. Pleijel). — Öl. Borgholm (Ernst Nordstrom). — Vg. Mariestad (K. Kronquist). — Og. Grebo sn, Orräng (J. F. Odahl). — Srm. T}'nnelsô park (Nils Hallsten). — Upl. Knifsta (G. Löfgren). Detta är den växt, som i Sverige sedan ett par de- eennier gällt som Galium corrudaefolium Vill. Emellertid har den alls intet med denna art att skaffa. G. corrudae- folium är en växt frân mellersta och södra Frankrikes bergs- trakter, i hög grad utmärkt af sina styfva, smala blad med ända intill den breda, kraftiga, benhvita medelnerven in- 294 rullade kanter. Däremot stämma vâra exemplar af G. erec- tum Huds. väl öfvererens med af Braun i Kerner, Flora exsiccata Austro-Hungarica, n. 2210, utdelade, ja. réalisera artens typ nästan ännu bättre än dessa. Af dess utbredning i Sverige att döma, synes G. erec- tum Huds. vara en jämförelsevis sen inkomling här, dock med alla utsikter att en gäng vinna full medborgarrätt i den svenska floran. Subspec. elatum (Thuill. som art) Hartm.: högväxt, slak; stjälk grof, omkring 3 mm i diam., men vek, smutsigt grön, glatt eller tint borsthârig, intern odier ända 12 cm länga, nedtill föga uppsvällda; bladen bredt omvändt-äggrundt lancettlika, omkr. 20 mm länga, 6 mm breda, rundtrubbiga med myc- ket kort och fin spets, tunna, genomskinliga, med tydligt ädernät, mörkgröna; blomställning utbredd, dess nedre gre- nar utstäende, förlängda, fäblommigare än hos hufvudarten, eljest ungefär som hos den, blomskaft dock kortare, 2 mm länga; blommor mindre än hos hufvudarten, 3 mm vida; frukter mycket smä, knappt 1 mm länga. — Blommar om- kring en mänad senare än hufvudarten. Utbvedn.: Sk. skogsäng vid Näsbyholm (Herman Nils- son, aug. 1892 etc.; Ernst Wickström, juli 1894; Aug. Heintze, aug. 1901); Ystads sandskog (Gösta Jönsson); Svalöf (Nils Sylvén). — Upl. Längängen i Danderyd, pä trädgärdsplaner (Aug. Berlin, H. T. Benckert). Hit hör Galium Mollugo L. var. nemorale Heintze i i Bot. Not., 1900, p. 279. Verklig G. elatum Thuill. synes alltsä vara mycket sällsynt i Sverige, och om man fränser frän lokalen i Dan- deryd nära Stockholm, dit den tydligen kommit med gräs- frö, inskränkt tili Skäne. Exemplaren frän Näsbyholm stäm- ma fullkomligt öfverens med Elisée Reverchon. Plantes de Corse, n. 431, hvilket citeras af Braun. Stockholmsexem- plaren tillhöra en pä kontinenten vanlig typ med glatta stjälkar och nägot fastare blad. Ystadväxten päminner nägot om följande form. 295 Forma tyrolense Willd. som art) Braun: lâgvâxt, 3— 5 dm hög, uppstigande, ibland liggande; stjälk gracil, 1,5 mm diam.. glänsande ljusgrön, glatt, internodier korta, omkring 5 dm lânga, nedtill knappt uppsvällda; blad smalt omvändt äggrunda, vanl. 12 mm lânga, 3,5 mm breda, rundtrubbiga med kort udd, mycket tunna, genomskinliga, med tvdligt ädernät, ljust gröna; blommande grenar längs heia stam- men. korta, uppâtriktade, blomställning därigenom smal, förJängd, blomskaft fina, förlängda, 4 — 5 mm lânga, utspär- rade, blomsamlingar rundade, glesa; blommor smä, om- kring 2 mm i diameter, nägot gulaktiga 'Aug. Heintze;; frukter smä, omkring 1 mm lânga, 1,5 mm i diam. — Blommar omkring en mânad senare än hufvudarten. Utbredn.: Sk. i stör mängd pä ängar vid Bedinge, en mil söder om Skurup (Aug. Heintze, Gösta Jönsson); Lund i mängd pä järnvägsbank (Otto R. Holmberg). — Bl. Utt- raby (Robert Zachrisson). Hit hör Galium Mollugo L. f. congesta Heintze i Bot. Not., 1900, p. 279. En särdeles lättigenkännlig och vacker form! Vära exemplar stämma fullkomligt öfverens med n. 2209 i Ker- ner. Flora exsiccata Austro-Hungarica, utdeladt af Braun. G. tyrolense W. synes, att döma af dess utbredning i Europa, vara en sydlig form af G. Mollugo, hvars nord- gräns markeras just af de citerade fyndorterna i Skäne oeh Blekinge. I olikhet med hufvudarten. hvars käraste till- flvktsort är klöfvervallar och hvars spridning härigenom synnerligen gynnats, synes G. tyrolense föredraga okulti- verad mark, öppna, soliga ängar och där uppträda i massa. Sâ beskrifver ätminstone Braun dess växtsätt i Österrike. och hans iakttagelser synas gälla äfven för värt land. Vid Berlin förekom den i stör mängd pâ en fuktig äng eller snarare gammal gräsvall, men i en form, som i kräftig ut- veckling pâminner om hufvudformen af G. elatum Thuill. Till slut nâgra ord om hur dessa former af G. Mol- lugo forhâlla sig gentemot G. verum L. Hufvudarten och 296 dess f. angustifolium hybridisera gärna med G. verum, och i herbarierna ligga synnerligen brokiga serier af dessa kom- binationer. Hybriden erectum X verum förekommer utom- lands, säkra svenska exemplar äro däremot ännu icke sedda. Mycket sällsynt mäste äfven utomlands hybriden elatum X verum vara, ätminstone finnes i Riksmuseets sam- lingar ingenting, som motsvarar denna kombination. Där- emot lag i skandinaviska herbariet ett individ af hybriden Galium Mollugo X ruthenicum, samladt af Nils Sylvén pä Hassle kyrkogärd i Västergötland är 1895, samt i Lunds Universitets samlingar ännu ett exemplar af samma hj^brid frän Amundsjö i Ângermanland, insamlare D. M. Eurén. Högst sannolikt föreföll dä, att äfven ren Galium rutheni- cum Willd., en östlig art, skild frän G. verum hufvudsakli- gen genom det kort-, men styfhäriga fruktämnet och bin- nen af Harald Lindberg i Finland, skulle förekomma i Sve- rige. I den rika samling Galium-former, som Fil. dr. Nils Sylvén hopbragt frän Hassle kyrkogärd, och som han med största beredvillighet lämnade tili genomseende, lägo ocksä en mängd exemplar af denna för Sverige nya art. Den är för öfrigt äfven funnen i Norge, Valders, Löken, af Dr. Fr. Aulin, enligt exemplar i Riksmuseets skandinaviska herbarium. Död. Alida Wester, född Olbers, afled i Mar- strand d. 29 okt. 1912. Hon var född därstädes d. 13 okt. 1842. Hon har publicerat ätskilliga uppsatser om frukt- väggens byggnad hos Rosacéer, Borraginéer, Labiater m. fl. (i K. Vet. Akad:s Öfvers. 1884—85; Bih. 1887, 1890), om Silené- och Alsinéblommans anatomi (i K. Vet. Akad:s Öfvers, 1895, 1899). Äfven en liten uppsats af henne inflöt i Bot. Not. 1895. Fysiografiska sällskapet d. 2 dec. Ett anslag af 500 kr. har tilldelats konservator O. R. Holmberg för be- arbetning vid museerna i Petersburg och Weimar af ma- terialet frän hans transkaukasiska resa. 297 Andersson, Gunnar och Birger, Selim, Den norr- ländska florans geograflska fördelning och invand- ringshistoria med särskild hänsyn till dess svdskan- dinaviska arter. — Norrländskt handbibliotek. V." Uppsala 1912. VI -f- 416 sidor. Pris 6 kronor. Det stora uppsving som den svenska växtgeografien under det sista decenniet ernätt i sina olika grenar — växttopografi, vegetationslära, och postglacial växtpaleonto- logi — har gjort "det allt svärare att överblicka det alltmera hopade detaljmaterialet. Den översikt över en del av det- samma, som ovannämnda forskare nu lämnat, har därför länge avvaktats med det livligaste intresse. Efter att i det första kapitlet ha lämnat en värdefull historik över det hittills utförda forskningsarbetet, giva för- fattarna i det andra en indelning av omrädets arter med hänsyn tili deras värmebehov. Därigenom erhällas följande grupper: 1) Fjällarter, som hava centrum av sin utbred- ning ovan skogsgränsen och vilkas värmekrav torde mot- svara 4°— 9° C. juiimedeltemperatur. 2) Nordiska arter, som tillfredställas av de temperaturer, vilka den kallare delen av den kalltempererade zonen erbjuder (9°— 14° C. julitem- peratur). 3) SydskflndinaAuska arter, vilkas A7ärmekrav äro tillpassade för temperaturen i sydliga Skandinavien och Central-Europa(14°— 16° C. och högre)."Mellan dessa grupper linnas övergängsgrupper. — Med häns)7n tili arternas för- hâllande tilT fuktigheten delas de i xerofyter, tropofyter, mesofyter och hvdrofyter. Genom kombination aA7 de bäda indelningsgrundêrna erhällas i Norrland 14 olika ekolo- giska artgrupper. Därefter lämnas en ingâende analys av omrädets geo- logiska och topografiska egendomligheter, och deras in- flytande pä de skilda arternas utbredning. Särskilt intres- sänt är den kalkrika markens betydelse för fördelningen av de extrema typerna: »Det förefaller ätminstone inom ATär flora vara sä, att en del arter, som inom sitt egentliga kli- matiska omräde förekomma pä all slags mark, inom sina gränsomräden föredraga kalk (t. ex. Anthyllis och Vicia süvatica)». Även pä de växtfvsionomiska förhällandena in- verkar markens kalkhalt, i dèt att pä kalkrik mark de me- sofila tropofyterna ha vida lättare att reda sig mot xerofy- terna än pä kalkfri. — Den topografiska utredningen ger A7id handen, att landets detaljkonfiguration i mycket hög grad inverkar pä lokalklimatets karaktär, och därmed ocksä högst väsentligt pä florans sammansättning. Kanske egen- domligast i detta hänseende äro de s. k. sydbergen. De ha förut i litteraturen benämnts än bergrötter, än sydlutor, och utgöras av mot söder \7ända branter, nedtill kantade aA7 frän berget lösgjorda blockmassor. Sydbergets mot söder vända brant kallas hammare , den ovanför liggande m. 1. m. horizontella ytan dess platä , de nedanför belägna blockmassorna benämnas rasmark , och den senares av flnare material bestäende översta del, som när fram tili ham- maren, kallas bergrot. Den vanligen smala remsa av plan jord. 298 som här samlat sig är det viktigaste partiet av heia loka- len. Det är här pâ toppen av raskäglan man tinner huvud- elementen av sydbergens intressanta vegetation. Klimatiskt sett utmärka sig dessa stän dorter för den stora värme- mängd som pä grund av den starka insolationen kommer dem tili godo. "Öcksä äro sydbergens växtsamhällen de artrikaste^i heia den nordsvenska Vegetationen, och fram- för allt utmärka de sig för det stora antalet sydskandina- viska arter. Det är ocksä därför föreliggande arbete, som iu huvudsakligen är ägnat sistnämnda arters utbredning i Norrland, nästan uteslutande behandlar detta slag av ständ- orter. Inalles hava i de tili ett antal af 128 undersökta syd- bergen, av vilka ett mycket stört antal studerats av förfat- tarna själva, anträffats 74 fjällarter och 117 sydskandina- . viska. Angäende de förra pävisas, att de vanligare av dem ingalunda kunna betraktas som relikter, utan äro normala bestândsdelar av floran, i vilken de ingâtt i ungefär samma omfattning alltsedan istidens slut. Även de sydskandina- viska arternas utbredning är fullkomligt lagbunden, i det att t. ex. mänga arter uppträda i fjällomrädets sydberg* alltifrän Torne Träsk i norr och till gränsen av Dalarna i söder. Vidare har det kunnat pâvisas en god överens- stämmelse mellan höjden av gränspassen och antalet syd- skandinaviska arter, som leva i de öster om dem belägna dalgängarne. Ârbetet innehäller vidare en ingâende och ytterst in- tressant översikt av den norrländska florans historia, ba- serad pä den moderna torvgeologiens nvaste rön och ställd i relation till de Geers istidskronologi. I anslutning härtill redogöres för de tre invandrings- vägar — över gränspassen och längs bottniska kustlandeU dels frän söder och dels frän öster — pa vilka ifragava- rande floraelement inkommit, och med stöd av utmärkta växtgeografiska kartor demonstreras, vilken väg ett antal av de viktigaste arterna tagit. Efter en mycket instruktiv framställning av de syd- skandinaviska lövträdens och buskarnas utbredning i Norr- land, övergä författarna tili en redogörelse för vart och ett av de 128 undersökta sydbergen, för deras läge, orografiska byggnad och sammansättningen av deras flora. För vart och ett av dem lämnas listor over de hittills funna arterna och namnen pä upptäckarne jämte förteckning pä all före- fintlig litteratur, allt ägnat att giva en klar översikt över vad tili dato uträttats pä detta bmräde, och en god inblick i den metod, som lagts tili grund för arbetet. En av verkets allra värdefullaste bestândsdelar är de mänga växtgeograflska kartorna, vilka, oavsett de i texten inryckta, som en särskild avdelning äro bifogade detsamma. De äro tili anlalet 37, framställande utbredningen i Norr- land av 28 sydskandinaviska arter jämte 6 arter av andra typer, och tydligen utarbetade med den största omsorg- I?ör varje k'arta Annes en förteckning över à densamma utlagda lokaler, med närmare uppgifter om deras läge. 299 namnen â de botanister, som undersökt dem samt littera- turanvisningar. Det inses lätt vilket stört värde denna sammanställning mäste äga för framtida forskare, som önska fortsätta pä den nu iiybrutna vagen. Om den tekniska anordningen av det förefintliga ma- terialet alltsâ är ytterst mönstergill, sâ gäller detta icke mindre den vetenskapliga behandlïng, som med stöd härav kommit de aktuella växtgeografiska Problemen till del. Diskussionen av dem är^präglad av lugn saklighet och varie ensidighet är utesluten. Särskilt glädjande är att växt- fysiblogiska synpunkter mera än kanske nägonsin förut i svensk växtgeografisk forskning här kommit tili heders. Utom av .kartorna illustreras arbetet av ett stört an- tal goda autotypier efter fotograli, och ustyrseln är även i övrigt av den gedigna beskaffenhet, som man blivit van att finna i »Norrländskt Handbibliotek». John Frödin. Hagen, I., Geografiske grupper blandt Nor- ges lövmoser. — Naturen 1912, s. 235—246, 272—282. Kärlväxternas invandring i Norge har varit föremäl för sä flitig bearbetning af flera personer, att hufvuddragen kunna anses som kända. Däremot har man icke nägon samlad framställning af cellväxternas invandring. Hvad löfmossorna beträffar anser förf. att ännu mycket arbete behöfver nedläggas pä deras undersökning, innan utbred- ningen är tillräckligt känd. men han tror dock, att sä mânga data föreligga, att man redan nu kan skaffa si g en öfverblick öfver de olika gruppernas utbredning och deras väsentliga växtgeografiska karaktärer. Och det är detta han nu gör. Hufvuddragen blifva desamma som för kärl- växterna, men ett och annat bryologiskt faktum kan tiäna tili att bättre belysa den samlade florans invandring. Floran innefattar ett fätal kosmopolitiska arter. I sammanhang härmed framhaller förf. att förekomsten af en af de allra högst organiserade löfmossorna, Polytrichum juniperinum, i Australien och Japan, pä Spetsbärgen och det antarktiska fastlandet, i heia Amerika och Kamerun visar, att den länga utveckling, som löfmossorna mäste ge- nomgätt, innan de nätt sin nuvarande organisation, hade tillryggalagts redan, innan Australien blef isoleradt och förrän förbindelsen mellan Afrika och Amerika blef afbruten. 300 Hufvudmassan af Norges löfmossflora utgöres af sub- arktiska arter eller sädana, som tillhöra de nordliga de- larna af den tempererade zonen och som för att använda Axel Blytts definition äro lika vanliga i de nordliga delarna af Norge som i de sydliga, eller som t. o. m. äro vanligare i norr än i söder: de trifvas bäst i björkregionen och i vi- debältet och kunna delvis trifvas i läglandet söderut. Förf. vill äfven hiträkna sädana arter, som kunna anträffas pä Spetsbärgen och i Nordamerika, t. ex. Distichium capilla- ceum och Blindia acuta. Dessa arter hafva kommit tili Norge fràn oster; man kan ofta följa deras vägar frän Fin- land och Sverige genom lägländer och pass vidare in i Norge, där en del af dessa mossor ännu icke hunnit uppnä västkusten. De arktiskt alpin a arterna hälla sig antingen ute- slutande tili de arktiska trakterna eller förekomma de äfven pä högf jällen. En del äro circumpolära, andra äfven alpina. En del arter kunna förekomma pä lägre niväer; ibland hafva de kommit dit först i senare tid, t. ex. Pottia latifolia och Desmatodon suberectus pä Ladehammern, hvilken lokal närmast efter istiden läg under hafvets nivä. Fastän tem- peraturen efter den tiden Steg, hafva dessa tvä arter kun- nat bibehälta sig pä högre bärg österut, och under landets stigning hafva de följt stranden och vandrat öfver tili sin nuvarande lokal, där de bibehällit sig, fastän de föröfrigt' försvunnit frän Trondhjemstrakten. En annan grupp utgöres af de sydliga arterna, hvil- kas hufvudsakliga utbredning utanför Norge faller i Mel- laneuropa och längre söderut, och som kräfva en varm sommar, hvarför de icke uppträda pä Norges västkust, om de än finnas i det inre af fjordarne. Ett stört antal af dem gör ett spräng i utbredningen ; de hafva tvä omräden: ett »söndenfjelds», som omfattar »Östlandet» och delvis detsyd- ligaste af »Oplandet» och som sträcker sig mer eller mindre längt västerut pä »Sörlandet», och ett »nordenfjelds», som omfattar Trondhjemssänkningen och delvis de nordligare 301 landsdelarna. Nâgra göra lânga sprâng, t. ex. Trichosto- mum crispulum öch Plagiothecium latebricola. som sön- denfjelds endast finnes vid Kristianiafjorden och norden- fjelds endast i Salten. Antagligen hade alla de sydliga ar- terna fordom under den dà härskande, varmare perioden en större utbredning an senare, dâ temperaturen nâgot sjönk. Dâ de icke kunde existera pâ Dovre fjäll, sâ bief deras utbredningsomrâde i den kallare tiden deladt i tvâ delar. De västliga arterna äro sàdana, som finnas i Vasteu- ropa och i Norge uppträda uteslutande eller företrädesvis pâ västkusten och som saknas i »Oplandsamterna». De äro af tvâ slag: 1. Dessa finnas icke endast pâ västlandet utan längs heia kusten frän Sverige till Lofoten eller längre, och frän kusten följa de sänkningarna in i landet och stiga upp tili 400 m. ö. h. Dessa arter äro mellaneuropeiska ubi- quister. I Sverige förekomma de i de sydvästliga provin- serna och gä upp tili Värmland och pâ ostkustens sydliga del, och öfver Älandsöarna tili den västliga delen af Fin- land. De hafva kommit in frän sydväst och följt kusten västerut och norrut med afstickare in i lägländerna. 2. De öfriga västliga arterna finnas end a st vid kus- ten och i dess närhet. Bland dessa är en grupp, som har sin väsentliga ut- bredning mellan Lindesnes och Romsdals amt, men finnes spridd bäde ät öster pâ sydkusten (Kristianiafjordens myn- ning) och norrut tili Namdalen eller ocksä tili Lofoten. Utom Norge ha de ungefär samma utbredning som före- gäende grupp, men gâ i Sverige ej sä längt norrut. De fiesta af dem synas ha invandrat frän sydost. En annan grupp bestär af dem, som icke äro funna östligare än Lindesnes, men mellan Lindesnes och Roms- dalskusten (17 arter). De saknas bâde i Sverige och pâ den mellaneuropeiska slätten. Förf. kommer tili det résultat, att dessa arter (med undantag af 2) invandrat frän väster 302 pâ den tid, dâ det exister ade en landförbindelse mellan Storbritannien och Norge. (Andreaea alpina och Rhacomit- rium ellipticum kunna möjligen ha uppstätt inuti landet.) Denna grupp har invandrat senare än den andra. Kylin, H., Studien über die schwedischen Arten der Gattungen ßatrachospermum Roth und Sirodotia nov. gen. Upsala 1912. 40 s., 16 textf. — Nov. Act. R. Societ. Scient. Upsaliensis, ser. 4 vol. 3, n:o 3. Sedan Si ro dots stora arbete öfver Batrachospermum utkom 1884, hafva detta släktets arter i Sverige ej blifvit underkastade en kritisk granskning förrän nu. Förf. med- delar här en monografi öfver de svenska arterna, i det att förutom ett examineringsschema tili alla arterna följa dia- gnoser pâ latin och tyska samt utförligare beskrifningar och anmärkningar pâ tyska. Dessutom afbildas alla arter utom B. densum. Vi aftrycka här examineringsklafven i öfversättning. A. Grenkransar obetydligt utbildade, mikroskopiska eller n. sä. a. Gonimoblaster skarpt begränsade, bildande smä värt- formiga ansvällningar pâ bâlens yta. Seta ce a. 1. Dioik Dillenii Bory. 2. Monoik Gallaei Sirod. b. Gonimoblaster icke begränsade Sirodotia suecica Kylin. B. Grenkransar kräftigt utvecklade. I. Trichogyner klubb- eller urnelika; gonimoblaster smä, vanl. fiera i samma krans. Moni lif ormia. a. Monoika. 1. Alla gonimoblaster inuti kransen. * Kransens kortgrenar ej monosporangiebärande, gonimo- blaster linnas. «. Bälen (i regeln) ettärig utan prolifi- kationer moniliforme Roth. ß. Bälen flerärig med prolifikationer densum Sirod. ** Kransens kortgrenar monosporangie- bärande, gonimoblaster rätt sällsynta sporulans Sirod. 303 *2. Nâgra gonimoblaster utanför kr an sen ectocarpum Sirod. b. Dioik circucitum Kylin. II. Trichogyner ellipsoidiska eller äggformiga, gonimobla- ster smâ, flera i samma krans. Helminthoidea. a. Monoika. 1. Karpogongrenarnes sidoskott aldrig karpogonbärande helmintosum Sirod. 2. Karpogongrenarnes sidoskott ofta karpogonbärande distentum Kylin. b. Dioik Boryonum Sirod. c. polygam anatinum Sirod. III. Trichogyner omvändt kägelformi- ga, gonimoblaster stora, sällan mer än 1 i hvarje krans. Turficola va gum (Roth) A g. IV". Trichogyner cylindriska. skaftade. sällan mer än 1 i hvarje krans. Viridia. a. Monoik virgatum (Klitz.) Sirod. b. Dioik testate Sirod. Af en art, som förut förblandats med B. Dillenii, har förf. bildat ett nytt släkte: Sirodotia. Det âr hufvudsakli- gen tvà karaktärer, som skiljer detta släkte fràn Batracho- spermum. Den första är formen pâ karpogonet, den andra är gonimoblastens utveckling. Karpogonets bukdel är hos Batrachospermum symmetrisk, hos Sirodotia däremot osym- metrisk, i det att dess utsida har en halfmânformig an- svällning. Gonimoblasterna bildas hos Batrachospermum af korta sporogena trädar, som sammansluta sig tili en ut- ät skarpt begränsad bildning. Hos Sirodotia utbildas frän karpogonet en enda sporogen träd, som förgrenas, och hvars skott krypa omkring barklagrets trädar. Af dessa skott bildas de sporangiebärande grenarna. En skarpt begrän- sad gonimoblast utvecklas aldrig. Hos den enda hittill- dags kända arten, suecica , är trichogynen cylindrisk med ett kort skaft. 304 Heribert-Nilsson, N., Die Variabilität der Oeno- thera Lamarckiana und das Problem der Mutation. — Zeitschr. f. induktiv. Abstamm, u. Vererbungslehre 1912, ßd. 8, s. 89-231, t. 3—5, 36 textf. Detta arbete synes vara af synnerligen stört värde för tolkningen af mutationerna. Sedan 1907 har iörf. expe- rimenterat med Oenothera Lamarckiana säväl med utgängs- punkt frän tvä odlade exemplar i Skäne som med material frän Hugo de Vries. Han anser att denna »art» icke är en s. k. elementärart (eller ren linje), utan att den bestär af- iiera olika former. Vid hybridisering af dessa följer hvar enskild egenskap de mendelska lagarna. Förf. anser därför att variabiliteten hos denna art icke längre kan betraktas som en företeelse af heit och hüllet egen art. Den är icke annorlunda beskaffad än hos andra arter. Förklaringen tili mutanternas uppträdande, hvilken mutationsteorien ej kunnat gifva, bör sökas i samverkan af de ärftliga egenskapsenheterna. Mutationerna läta sig otvunget inrangeras i de mendelska klyfningsla- garna. Vi ha endast att göra med komplicerade nya kom- binationer af redan hos stamarten uppträdande egenskaper. Ny litteratur. Almquist, S. 1912. Lärobok i botanik för allmänna läro- verkens gymnasialklasser. 4:e uppl. omarb. av L. Bolin. II, 224 s. Alvthin, N. 1912. Bidrag tili kännedomen om Skänes laf- flora. II. Söderäsens lafflora. 22 s. — Arkiv f. Bot. Bd. 12 N:o 1. Aminoff, F. 1912. Svenska skogsträd. 4. Tallen. 32 s., 22 fig. — Skogsvärdsför. folkskrift. N:o 29. Berggren, E. /. 1912. Skogens viktigaste parasitsvampar. 32 s., 44 fig. — Skogsvärdsfören. folkskr. N:o 30. Dahlstedt, H. 1912. Taraxaca scandinavica exsiccata. Fase. 2. (50 N:r). 305 Dahlstedt, H. 1012. Nordsvenska Taraxaca. 122 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 2. (33 nya arter.) Eriksson, J. 1912. Filtsjuka ä potatis (Hypochnus Solani Pril. et Del.). En hittills föga beaktad potatissjukdom. 11 s., 5 textf. — Meddel. N:r 67 frän Central anst. f. för- söksväsendet pä jordbruksomrädet. Euler , H. und Palm, Björn. 1912. Untersuchungen über die chemische Zusammensetzungen und Bildung der Enzyme. VII. Mitteilung. Ueber die Entwicklung einiger Hefen in verschiedenen Nährlösungen. — Hop- pe Zeilers Zeitschr. f. Phvsiolog. Chemie Bd. 81, s. 59-70, 6 fig. Gerts, O. 1912. Om persisterande stipler hos Eagus silva- tica. 32 s., 4L — Arkiv f. Bot., Bd. 11, N:o 10. Haglund, E. 1912. Redogörelse för en botanisk-torfgeolo- gisk undersökning af Eriksdalsmossen. — Skrifter ut- gifna af Södra Sveriges Fiskeriförening. N:r 10, s. 41—52. (Fri svafvelsyra i marken pä ett Ställe hind- rade all vegetation.) Hedlund, T. 1912. De fysiologiska grunderna för riklig blomning och fruktsättning hos vära fruktträd. — Tidskr. f. Landtmän 33, s. 215—218, 237—242. — . 1912. De fysiologiska grunderna för olika frosthär- dighet hos träd och buskar. — Anf. st. s. 251 — 2,55, 271—276. Henning, E. 1912. Om Botanikundervisningen vid Landt- brukshögskolor och motsvarande anstalter. — Redo- gör. f. verksamheten v. Ultuna landtbruksinst. 1911 : s. 48—77. Heribert- Nilsson. N. , Metoder och synpunkter vid potatis- förädlingen. 17 s. — W. Weibulls Ärsbok 1912. Jahresbericht über die Fischereiliteratur. 1 Jahrg. 1911. Neudam 1912. 248 s. Jackson, B. 1912. Index to the Linnean Herbarium, with indication of the types of species marked by Carl von Linné. 152 s. Bot. Not. 1912. 20 306 Kajanus, B. 1912. Ueber eine partiale Mutation bei Dah- lia variabilis Desf. — Zéitschr. indukt. Abstam. u. Ver- erb.-Lehre. ßd. j s. 289. — . Die Samenrassen von Lupinus angustifolius L. und Lupinus luteus L. — Anf. st. s. 235—239, 1 t. Kylin, H. 1912. lieber die Farbstoffe der Fucoideen. — Zeitschr. f. Physiolog. Chemie, Bd. 82, s. 221— 230. Lindman, C. A. M. 1911 — 12. Vi och Vâra blommor. En bok om prydnadsväxterna inne och ute. H. 2—8, s. 33—256, pl. 10—65. Lundegârd, H. 1912. Die Morphologie des Kerns und der Teilungsvorgänge bei höheren Organismen. 41 s., 2 t., 2 f. - Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 8. Malme, O. A:n. 1912. Lichenes suecici exsiccati. Fase. 11 —12. (N:o 290: Rhinodina septentrionalis nov. sp.) Matsson, L. P. R. und Lundelius, H. 1912. Studien in När- kes Rhodologie. 10 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 3. (9 nya underarter och nägra var.) Nathorst, A. G. 1912. Die Mikrosporophylle von William- sonia. 10 s., 1 t., 6 f. — Arkiv f. Bot., 12, N:o 6. Nilsson- Ekle, H. 1912. Ärftlighetsforskningens viktigare nyare résultat och deras betydelse för växtförädling- en. B. — Sveriges Utsädesförenings Tidskr. Ärg. 22, s. 257-272. Innehäll. Ekman, E. L., Galium Mollugo L, och dess underarter i Sverige s. 289. Naumann, E., Nannoplanktoniska cycloteller i sydsvenska insjöar som en viktig faktor i planktons näringsbiologi, S. 257. Nordstedt O., Variationer hos blomman af Silene maritima vid Marstrand. S. 283. Öhrsted t, G, Hvarför blommar Epipogium aphyllum jämförelse- vis sä sällan? S. 287. Smärre notiser. S. 281— 2, 285— 6, 288, 296— 306, III, IV. Prenumerationspris à Botaniska Notiser 1913: 6 kr. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 16/ia 1912. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit : BILDER FRÄN INSEKTVÄRLDEN av L. E. BJÖRKMA1M. Pris inb. 3: 25. Ur pressen; »Förf. är genom sinar skildringar ur naturlifvet väl känd för vâra läsare. Han har en alldelés särskild fôrmâga att pâ ett populärt oeh lättläst satt framställa, hvad han har att säga, och dâ detta gäller sâ intressahta saker som det rika och för de flesta sâ godt som okända insektslifvet, blir gifvet- vis hans arbete af verkligt värde för den, som vill pâ samma gâng finna förströelse och kunskaper. Utstyrseln är särdeles tilltalande och arbetet är försedt med 9 färglagda taflor och 44 i texten tryckta illustrationer». (Borâs Tidning.) Ur pressen: "GEOGRAFIEN i skildringar och bilder som utgives pâ G. W. K. Gleerups förlag i Lund är ett stort och originellt anlagt verk, som inom sin ram ej rym- mer nâgon torr kammarlärdom utan verkliga livsskildringar, landskapsmâlningar, ut- förda med diktarens penna och konstnärens ritstift. Dârmed är ingalunda sagt att verket skulle lida brist pâ sakkunskap. Tvârtom. Men sakkunskapen star här i intim förening med en levande och livande formgivning, som ger vida mer* än blott den vetenskap- liga forskningens exakta résultat, — diktarens subjektiva syn pâ det land- skap han kläder i ordets dräkt. Ena- staende i sitt slag är det i hög grad förtjänt av den stor a allmän- hetens uppmärksamhet. Det blir en prydnad i varje bibliotek och är en verkligt intresserande lektyr föt* alla och genom sitt billiga pris ocksâ âtkomligt för* alla.» I I 4K « ( Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — ,, — ,, — utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853 — 1856 à 1 kr. — t, — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887— 1899 à 4 kr., 1900—1912 à 6 kr Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris l kr. Porträtter i ljustryek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologica, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 skr. 6Ô öre, cont. III (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I— VIII + 1—363.) (Lund 1848.)' 4 kr 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid I — XII -{- 1 — 336-f-tillâggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. II. ( 1 . 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Spuamarieæ, 12. Corallineæ, 13. Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -f- tillägg och register 701 — 720.) Lund 1851— 52*.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (. 1 . 2). Series II (forts.). Ordo 14. Wrangeüeæ, 15. Chortdrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 + register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. Series IL Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III Nematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rho- dymeniaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypnea- ceæ, 18. Solierieæ, Series VI. -Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -f- 1 — 676 -f- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290-j-register 291 — 301.) Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars. III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236-f-register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1913 MED BITRÄDE AP E. ADLERZ, C. BLOM, 0. BORGE, E. L. EKMAN, E. EKMAN, 0. GERTZ, T. HEDLUND, E. HENNING, N. HERIBERT-NILSSON, 0. R. HOLMBERG, R. LARSSON, C. LINDMAN, A. A. LINDSTRÖM, S. MEDELIUS, W. MOLÉR, SV. MURBECK, E. NAUMANN, C. H. OSTENEELD, G. PÄHLMAN, À. ÂKERMAN m. fl. UTG1FNE C. F. O. NORDSTEDT LUMBIA UNIVERSH LIBRARY. DISTRIBUTOR: C. W. Iv. GLEERUPS FÖRLAGSBOKH ANDEL MWD 191.5, BERUNGSKA BOKTRYCKERIET. Innehâll. Originalafhandling-ar och originalnotiser. Sid. Adlerz. E., Skydd ât Medicago minima vid Borgholm 130. Blom, C.. Om Knngsholmens flora 83. Borge. O., Beiträge zur Algenflora von Schweden. 2 1. 49. 97. Ekman, E., Hvad är Draba hirta L. ?. 183. Ekman, E. L., Atropis capillaris Schur, eller Atropis suecica Holmb.? 193. Gertz, O.. Cuscuta sasom vattenväxt 131. — , Pildammarnas vegetation efter torrläggningen 1912 113. — , Om Variationen i antalet kalkblad hos Caltha palustris L. 281. Hedlund. T.. Till fragan om växternas frostliärdighet 65. 153. Henning. E.. Fyndorter för Budbeckia hirta L 175. Heribert-Nilsson. X.. Ett ärftlighetsexperiment med blomfärgen hos Centaurea scabiosa 264. Holmberg, O. B.. Atropis suecica Holmb. och dess nomenklatur 290. Larsson, B.. Bengt Lidforss. ls/9 1868 — 23/9 1913 240. Lindman, C.. Om Sagina procumbens L. X saginoides (L.) Dalla Torre 267. Lindström. A. A.. Nagra lokaler för sällsyntare växter i Mar- strandstrakten 79. Medelius, S.. Öfversikt öfver Skandinaviens Sphagnumarter 145. 293. Molér. W., Nephroma lusitanicum Schaer pa Gotland 81. Murbeck. Sv.. Zur Kenntnis der Gattung Bumex 201. Naumann, E.. Bidrag tili kännedom om vegetationsfärgningar i sötvatten. III. En afsevärd Produktion af Trachelomo- nas volvocina Ehrenb 249. Ostenfeld, C. H.. Leontodon autumnalis L. y coronopifolius Lge. 143. Pählman, G., En ny växtlokal för Narcissus Pseudonarcissus... 110. Akerman. A.. Nyare undersökningar öfver växternas kölddöd.. 33. — . Till fragan om växternas kölddöd 135. II Smärre notiser. Afvikande form af Prunus Padus 292. Anslag 48, 184, 151 , III. Arctiumnomenklatur 143, Botaniska resestipendier i Norge 197. Cellkärna hos bakterierna 247. Döde: Th. M. Fries 142, J. B. Liberg IV, C. M. Sonden 199. Döde utländske botanisier: 43, 95, 192, 246. 298. En ny varietet af Parnassia palustris 94. Ett par für Dan- mark nya arter III. Fysiografiska Sällskapet 78. 134. Kalklafvar med chroolepusgonidier 143. Litteraturöfversikt. Endast titlar â ny litteratur 47, 95, 151. 199. 248, IV. Af följande personers arbeten är mer än titeln omnämd. 'Charlier 182 Jensen 80 Christensen 292 Kaalaas 199, III Ekman, E. 91 Kylin 198 Elfving 82 Lütkens 237 Frödin 47 Lynge 142 Hagen 80, 199 Murbeck 44, 94 Janchen 45 Möller 198 Ny Bytesförening i Uppsala 199. Staticenomenklatur 142. Vetenskapsakademien 43, 78, 134, 198, 247 societeten 78. Växtpräss af Kellermans typ 82. Norum 247 Overton 247 Printz 199 Sinova 130 Skottsberg 152 Traaen Trow 93 III. Vetenskaps- Växter, som nagot utförligare blifvit omnämnda, Anabaena lapponica 101. Aplozia pusilla 80. Atropis sue- cica 193, 290. Brysselkal 66. Oaltha palustris 281. Campylopus Kaalaasii 80. Centaurea scabiosa 264. Circaea 155. Convolvulus arvensis 87. Cosmarium hians 13, lapponicum et var. undulatum 19, pseudoholmii 22. Cus- cuta 131. Cystococcus 75. Drabae 91, 183. Euastrum ansatum v. laticeps 52. Leontodon autumnalis y coronopifolius 143. Leptodontium III. Maskros 69, 161. Myriophyllum spicatum 122. Narcissus Pseudonarcissus 110. Nephroma lusitanicum 81. Papaveraceae 44. Parnassia palustris 94. Prunus Padus 292. Rhizoclonium lapponicum 97. Rudbeckia hirta 175. Rumex arcticus 234, conglomeratus X maritimus 211, conglomeratus X Pa_ lustris 218, domesticus X fennicus 233, elongatus 226, fennicus 228, Ill obtusifolius X palustris 219. palustris 201. rossicus 221. uliginosus 215, usticanus 225. Sagina media 272, prôcumbens X saginoides 267. Senecio vulgaris 98. Sphagnumarter 145, 293. Staurastrum ornithopodon v. trifurcatum 50, pseudosebaldii v. lapponicum 49. Trachelomonas volvocina 249. Tragopogon pratensis v. deci- piens 85. Särskildt register till Borges alguppsats: s. 104 — 9. Anslag. Battramska resestipendiet vid Lunds Univer- sitet har tilldelats amanuensen Ä. Âkerman for fysiologiska studier vid botaniska institutionen i Leipzig. Direktionen öfver stifteisen Lars Hjertas Minne har till- delat med. lie. Selim Birger ett anslag för undersökningar af södra och mellersta Sveriges växtgeografi. Kanslern har af fonden for besparade docentstipendier vid Lunds Universitet tilldelat doc. 0. Gertz 600 kr. for studier i experimental fysiologi vid universitetet i Leipzig och eventuelt i Wien. Vetenskapsakademien d. 3 dec. Det Wahlbergska resestipendiet, 2,265 kr., tilldelades doc. Th. C. E. Fries for en botanisk forskningsresa till bergstrakterna norr om sjön Nyassa i Tyska Ostafrika. — Statens resestipendium för studier vid utländsk biologisk station, 1,800 kr., delades lika mellan e. o. amanuensen Einar Naumann i Lund och extraläraren Einar Teiling i Stockholm. Den 6 dec. Prof. Lindman höll föredrag om vissa sidor af Brittiska öarnes vegetation. Ett par för Danmark nya arter ha i âr blifvit omnämnda i Dansk Bot. Tidssk. : Azolla ßliculoides , som öfvervintrat i Ordrups mosse pâ Seland, samt Oenanthe fluviatilis (Bab.) Colem., funnen i Lindvig a och Varde ä i Jutland, sedan gammalt känd frân de Brittiska ôarna och i senare tid frân Eisass och Baden; redan i Langes Flora 3 Udg. anföres den dock fastän med ? frân Varde. Kaalaas, B., Ein für die Flora Norwegens neues Laubmoos. — Nyt Mag. for Naturvidensk. Bd. 51, 1913, s. 161 — 163, t. 3. Den nya arten, Leptodontium norvegicum, bildar endast smä, — 1 cm. höga tufvor pâ en kalkklippa vid Södal vid Christiansand. Den afviker frân släktets öfriga arter i fiera afseenden sä mycket, att den framdeles, när den blir när- mare känd, kanske mäste bilda ett nytt släkte. Bladens IV medelnerv har upptill pä bladets bâda sidor skarpa, encelliga, framâtriktade tänder. Bladkanten är icke inrullad. Död. I Eugene, Oregon, afled nyligen John Bern- hard Liberg, hvilken hade sitt hem i Leaburg, beläget 30 eng. mil frân Eugene. Han var född i Malmö d. 7 okt. 1853 (fadren sjökapten). Han kom redan 1868 till Amerika, dar namnet ändrades till Lieberg, arbetade en tid för U. S. Department of Agriculture och for U. S. Geological Sur- vey och var Forestry Inspector pa Filippinerna 1904 — 5. A.tskilliga botaniska arbeten har han publicerat. Ny litteratur. Ekman, E. L. 1913. Die Gräser des Brasilianischen Staa- tes Parana. 83 s., 4 t. — Arkiv f. Bot. 13, N:o 10. (6 nya arter, 1 var., 1 form.) Hemberg, E. 1913. iVfvenboken (Carpinus betulus), dess utbredning i Europa och spridningsbiologi. Skogsvards- för. Tidskr. 11 arg., fackafd. s. 334 — 356, 3 textf. Herlin, R. 1913. Jordmanens och temperaturens inflytande pa växternas förekomst och utbredning. 84 s., 2 t. — Ärsskr. frân Föreningen för skogsvârd i Norrland, 1913, 1. Gertz, 0. 1913. Om rotkrökningars orienterande inflytande pä anläggningen af sidorötter. Studier öfver morphae- stesi. I. 69 s., 13 textf. — Arkiv f. Bot., Bd. 13, N:o 12. Naumann, E. 1913. Ueber die Ursachen einer braunen Fär- bung des Wassers in einem Teiche der Fischereiver- suchsstation Aneboda in Südschweden. — Internat. Rev. ges. Hydrobiol. u. Hydrograph. Bd. 6, s. 7 — 11, t. 3. — — , 1913. Vegetationsfärgningar i fiskdammar. Praktiska synpunkter och anvisn ingar. — Skrifter utg. af Södra Sveriges Fiskeriförening 1913, N:o 11. Stevens, F. L. 1913. The Fungi which cause plant dis- ease. 754 s., 449 textf. New York. The Macmillan Company. — 4 doll. Traaen, C. Rosa Afzeliana Fries. — Journ. of Bot. 1913, s. 127 — 9. (2 af Almqvist och Traaen nvbeskrifna subsp. af R. glauciformis och virens.) Yahl, M. 1913. The Growth-Forms of some Plant Forma- tions of Swedish Lapland. 18 s. — Dansk Botanisk Archiv. Bd. 1, N:r 2. Alander, F. E. 1913. Svensk Naturskvddsbibliografi 1901 — 1912. 51 s. — K. Sv. Vet. Akad. Ârsbok f. âr 1913. Bihang. BOTANISKA NOTISER FÖR ÂR 1913 UTGUFNE AF C. F. O. NORDSTEDT DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP, FÖRLAGSBOKHANDEL LUND LUND 1913, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET Pâ C. W. K. GLEERUPS fÖFlag, Lund har utkommit: GAGNVÄXTER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING av B. Jönsson, professor vid Lunds Universitet. 662 sidor och 162 illustrationer. Inb. 6 kr. »Vi mäste nog medge lite hvar, att vi äro ganska okunniga om ursprunget af mänga af de vä,xtrikets produkter, som möta oss öfverallt i det dagliga lifvet. Trädgärdsmannen känner väl i all- mänhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sä fort det gäller främmande länders kulturplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pä svenska ha vi ej heller hittills haft nägot arbete, som behandlat detta kapitel med nägon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i vär botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, frän hvilka människorna erhalla bröd, stärkeise, socker,. frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spanadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pä ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehäll, som gör den tili en bâde instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppslags- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Tràdgârden.) BILDER UR NATURENS TRE RIKEN . av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ryggradsdju- rens liv. Med 166 fig. Inb. 4: 50. Band II. Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och betraktelser. Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IV. Växtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2:75. TJr pressen : »I sitt avslutade verk, vilket om- fattar samtliga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av h&gsta rang, ett verkligt standardwork. » Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. o. yi-oTcù^ jC‘. * Beiträge zur Algenflora von Schweden. Von 0. Borge. 2. Die Alpenflora um den Torne-Träsksee in Schwedisch-Lappland. Mit 3 Tafeln und 2 Figuren im Texte. l Während wir durch die Arbeiten von Astrid Cleve, Gr. Lagerheim, W. Schmidle u. a. eine verhältnismässig grosse Anzahl Süsswasseralgen aus der Pite- und der Lule- Lappmark kennen, sind dagegen die übrigen Lappmar- ken von Schweden in dieser Hinsicht fast so gut wie unerforscht. Aus der Asele-Lappmark sind gar keine Algen bekannt. Aus der Lycksele-Lappmark sind in Rab. Flor. Eur. alg. Calothrix radiosa Kütz. (= Des- monema Wrangelii (Ag.) Born, et Flah.P) und Tetraspora cylindrica erwähnt. A is der Torne-Lappmark schliesslich sind durch Birger Veg. o. Flor, i Pajala sock. pag. 15 — 16 bisher folgende 18 Chlorophyceen aus der Umgegend von Kih- langi und Muonionalusta bekannt : Closterium Dianae, C. Leibleinii Kütz., C. moniliferum, Cosmarium Botrytis , C. latum , C. punctulatum , C. reniforme, C. subcrenatum , C. tinctum , Crucigenia rect angularis, Euastrum bidentatum , E. binale f. secta, E. elegans, E. pectinatum, Microspora amoena (Kütz.) Rab., Bleurotaenmm Ehrenbergii , Scenedes- mus acutiformis, Xanthidium fasciculatum var. ornatum Nordsh 1 Ausserdem hat H. K*lin 2 neulich das von mir am See Vassijaure gefundene Batrachospermum va- gum var. heratophytum veröffentlicht. — Folglich konnte ich nur mit der grössten Dankbarkeit das Anerbieten 1 Diese Formen sind sämtlich mit Ausnahme von Closterium Leibleinii, Microspora amoena, Scenedesmus acutiformis und Xant- hidium fasciculatum var. ornatum , wie aus dem folgenden Ver- zeichnis hervorgeht, von mir auch in dem Torne-Träsk-Gebiet an- getroffen worden. 2 Kylin Stud. Schwed. Batrachcsp. pag. 35. (N. A. Reg. Soc. Sc. Upsal. ser. 4, vol. 3, nr. 3 Upsala 1912). Botaniska Notiser, 1913. 1 2 des Herrn Prof. Dr. Carl Lindman annehmen, mit Un- terstützung des Komitees der naturwissenschaftlichen Sta- tion Yassijaure in den Sommern 19*9 und 1910 einige Wochen lang in dem Torne-Träsk-Gebiet algologische Untersuchungen anzustellen. Von den in dem folgenden Verzeichnis von mir be- obachteten 442 Arten und Varietäten sind folgende hier zum erstenmale beschrieben: Cosmarium Mans, C. lappo- nicum mit var. undulatum, C. pseudoholmii, Staurastrum pseudosebaldi var. lapponicum, S. ornithopodon var. bifur- catum, Eaastrum ansatum var. laticeps, lihizodonium lappo- nicum und Anabaena lapponica. Ausserdem sind folgende vorher bekannte Arten und Varietäten hier zum ersten- male für Schweden auf gezeichnet : Penium Libellula var. interruptum, P. truncatum, Closterium juncidum var. elonga- tum, C. abruptum, Cosmarium subexcavatum, C. solidum, C. Novae Semliae var. sibiricum, C . humile, C. crenatum var. bicrenatum, C. Blyttii, C. cymatopleurum var. Archerii, C. perforatum var. rotundatum, C. subrectangulare, C. abbreviatum, C. geometricum, C. arrosum, C. Turpinii var. eximium, C. sublobatum, Athrodesmus Incus var. in- dentatus, Staurastrum brevispina var. Boldtii und var. inerme, S. dejectum var. patens und var. inflatum, S. cuspidatum var. divergens, S. capitulum var. spetsbergense , S. granulosum, S. margaritaceum var. alpinum, S. pelagicum, S. Acarides, S. Sebaldi var. ornatum, S. spongiosum var. perbifidum, S. sexcostatum var. productum, Euastrum cras- sicolle var dentiferum, E. pectinatum var. inevolutum, Micra- sterias papillifera var. glabra, M. americana var. Boldtii, Spirogyra sprêeiana, S. Hassallii, Oodesmus Doederleinii, Nephrocytium obesum, Ankis tro desmus falcatus var. spirale, Oedogonium acmandrium, 0. nodulosum var. commune, 0. inconspicuum, Bbabdoderma lineare, Gloeothece palea, Ap- hanocapsa montana Gloeocapsa paroliniana, G. rupestris, Ap- hanothece microspora, A. Naegelii, Lyngbya Kützingii, Mic- rocoleus paludosus, Microchaete striatula, Plectonema nota- tum, Hapalosiphon intricatus und Homoeothrix caespitosa. Planktonproben wurden in folgenden Seen gesam- melt: im Katterjaure, in dem kleinen See am Kordwest- abhang des Vassitjokko., im Vassijaure, in dem kleinen See s. vom Kjutum auf der Landenge zwischen den beiden Buchten des Vassijaure, in dem See auf der Spitze des Kjutum, im Laktajaure, im Pahtajaure, im B Torne-Träsk und im Jostojaure. Ausserdem habe ich veranstaltet, dass im Yassijaure durch den Amuensis der dortigen naturwissenschaftlichen Station regelmässig Plankton gefischt wird. Diese Proben sind sämtlich an Herrn Dr. E. Lemmeemann abgesandt, der gütigst die Bearbeitung derselben übernommen hat, weshalb ich hier nicht näher auf die Planktonflora eingehen will. Aber da ich in das folgende Verzeichnis auch diejenigen For- men mit aufgenommen habe, die ich bei der flüchtigen Durchsicht' der von mir gesammelten Proben gefunden habe, will ich hier nur auf das regelmässige Auftreten folgender Desmidiaceen im Torne-Träsk aufmerksam machen: Staurastrum granulosum , S. pelagicum, S. para- ■doxum var. longipes und S. erasum, von denen die beiden ersten für Schweden neu sind. »Roter Schnee» ist ganz allgemein; ich beobachtete ihn auf Vassitjokko, Njutum, Nuolja und Tuopti sowie -auf den Schneebrücken über den Pallimjokk. Er be- stand ausschliesslich aus Chlamydomonas nivalis; nur in Probe Nr. 44 aus Nuolja fanden sich daneben verein- zelte Individuen von Stigonema minutum und Cylindro- cystis Brebissonii , die jedenfalls durch Wind, Sicker- wasser oder auch sonst auf den Schnee geraten waren. Der »rote Schnee» bestand an allen Fundstellen aus kleinen, schwach ziegelroten oder blass rötlichen Flec- ken von höchstens 1 — 3 Dezimeter im Durchmesser. — Hach Otto Sjögren 1 soll »grüner Schnee» am Fusse des kleinen Gfletschers auf dem Nordabhang des Somas- laki Vorkommen. Ich besuchte deshalb den Platz am 1. Aug. 1910 und fand dann auch den Schnee auf einer isehr grossen Fläche schmutzig braungrün gefärbt. Als ich aber zu Hause die mitbrachten Proben (Kr. 234) untersuchte, konnte ich gar keine Organismen darin entdecken, sondern nur einen feinen Staub von Mine- ralpartikelchen, die den Schnee gefärbt hatten. Verzeichnis der Fundorte. Nr. 59. Katterjaure 1 2. Plankton 3. ,, 247. ,, Unter Moos im See. 1 Sv. Turistfören:s ärsskr. 1905 pag. 234. 2 See südlich von dem Feichsgrenzstein Nr. 266. 3 Eisaufgang etwa am 18. Juli; es erstreckten sich noch immer ;grosse Schneefelder in den See hinaus. 4 Nr. 55 5? 55 5? 55 55 55 55 55 55 V 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 55 60, 63, 65 — 67, 244 — 246. Katterjaure. Uferpfützen. 61, 62, 64. Katterjaure. Sickerwasser. 164, 165. ,, Feuchte Felsen. 163. ,, Bach. 3 — 15, 106, 252, 253. Vassitjokko. Salixregion, Pfützen. 249 — 251. ,, ,, Bäche. 102. Vassitjokko. Salixregion, sehr seichter Teich, mit dem Planktonnetz. 103. ' ,, Derselbe Teich, an Steinen. 104. 108, 109. Vassitjokko. Oberhalb der Salixregion, Pfützen. 48, 107. Vassitjokko. Oberhalb der Salixregion, Sicker- wasser. 49, 51. Vassitjokko. Oberhalb der Salixregion, feuchte Erde. 50, ,, ,, ,, ,, feuchte Felsen. 98. Vassitjokko. Oberhalb der Salixregion, See am Nordwestabhange, mit dem Planktonnetz. 99 — 101. Vassitjokko. Derselbe See, auf Steinen, Moos etc. 68 — 70. ,, Nahe der Spitze, feuchte Felsen. 71. Vassitojokko. Nahe der Spitze, fliessendes Schmelz- wasser der Schneefelder. 73. ,, Nahe der Spitze, »Roter Schnee». 34, 35. Naturwissensch. Station. Von Urin getränkter Boden. 160. ,, ,, Feuchte Erde. 2, 55—58, 91, 105, 130, 161, 187, 232, 242, 243. Natur- wissensch. Station. Pfützen. 47. Natuwissensch. Station. Graben. 1, 162. ,, ,, Fliessendes Wasser. 186. ,, ,, Felsenhalde in kleinem Bach. 248. ,, ,, Bach. 231. Naturwissensch. Station. Feuchte Bergwände im Canon des Vassijokk. 54. Naturwissensch. Station. Im Katterjokk, 1 mit dem Planktonnetz nahe der Mündung. 181, 182, 241. Vassijaure. Delta des Katterjokk. 183 — 185, 235. ,, Delta des Vassijokk. 237. Vassijaure. Felsenritzen an der Oberfläche des Wassers. ,, 240. ,, Pfütze auf Felsen im See. 1 Der den Abfluss des Katterjaure in den Vassijaure bilden- de Fluss. 5 Nr. 82, 238, 239. Vassijaure, an Baumzweigen, Moos etc. ,, 236. Vassijaure, mit dem Planktonnetz nahe am Ufer. ,, 21, 22, 53. Vassijaure. Plankton. ,, 16 — 20, 23, 79 — 81, 255, 257 — 271. Zwischen Vassi- jaure und Njutum. Teiche und Pfützen. ,, 254, 272. Zwischen Vassijaure und Njutum. Bäche. ,, 74, 77. Zwischen Vassijaure und Njutum. See auf der Landenge zwischen den beiden Buchten des Vassijaure. ,, 78. Zwischen Vassijaure und Njutum. Derselbe See, mit dem Planktonnetz. 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 77 >1 77 77 77 77 77 77 33, 95, 96. Njutum. 94, 97. 25, 26, 28. „ 29, 30, 92, 93. „ Pfützen. Sphagnumsumpf. Schneewasserpfützen. Feuchte Felsen. See auf der Spitze \ unter Moos. ,, ,, ,, ,, mit dem Plank- tonnetz. 31, 32. ,, »Boter Schnee». 88. Läktajaure. Mit dem Planktonnetz. 89, 90. ,, Pfützen. 86, 87. Kopparäsen. Pfützen. 84. ,, Grosser Teich, mit dem Planktonnetz. 85. ,, Ebenda, unter Chara. 83. Pahtajaure. Plankton. 193 — 195. Pâlnoviken. Bäche. 196. ,, Sumpf. 113, 114, 121, 122, 124, 129, 192. Björkliden. Birken- region, Pfützen. 117, 120. Björkliden. Birkenregion, feuchte Erde. 119, 123, 125, 126, 128. Björkliden. Birkenregion, Sic- kerwasser. 127, 189 — 191. Björkliden. Birkenregion. Feuchte Felsen. 115, 116. „ ,, Feuchte Felsen im Canon des Läktajokk. 38. Nuolja. 43,43. „ 41. 40,46. „ Feuchte Felsen. Pfützen in dem untern Birkenwald. Lache nahe der Spitze. Nahe der Spitze, Sickerwasser der Schnee- felder. 77 44,45. »roter Schnee 1 In den See erstreckte sich ein grosses Schneefeld mit »rotem Schnee». 6 Nr. n a h n a a 5) 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 11 233. Pallimjokk 1. »Roter Schnee» auf der Schnee- brücken über den Fluss, unterhalb des Pallimtjokko. 234. Somaslaki. »Grüner Schnee» 2. 133 — 137. Stordalen. Pfützen. 138. „ Sphagnumpfütze. 199. Pessinenjoki. Klippe in fliessendem Wasser nah& der Flussmündung^ 206 — 208. Pessinenjoki. Stagnierendes Wasser im Delta des Flusses. 200 — 205. ,, Fliessendes Wasser im Delta des Flusses. 198. Kaisepakte. Bach. 178. Torne-Träsks Station. Sphagnumpfütze. 179. ,, ,, Bach. 175, 176. Lattislahti 3. Pfützen. 174. ,, Bach. 173. ,, Am Grunde eines kleinen Waldsees. 167—169, 171, 166. 170. 172. 212, 213. 214. Kattovuoma. Jostojaure. Tuopti. a Plankton. Pfützen. Sphagnumpfütze. Waldbach. -219. Delta des Tuoptijokk. Auf Erde und Steinen im Tuoptijokk. Bach. Starker Wasserfall. ,, Pfütze über der Baumgrenze. ,, Kleiner Bach über der Baumgrenze. ,, »Roter Schnee». Ortojokk. Zwischen feuchtem Moos. 148, 149, 152, 153, 155. Ortojokk. Feuchte Kalkfelsen. 144. Ortojokk. Feuchte Erde auf Kalkfelsen. 215. 216- 220. 221. 222. 139. 228. 229. 230. 159. 143. der Birkenregion. Bach in Sumpf „ „ „ Runse „ „ „ An abgeworfenem Renntiergeweih. Sickerwasser an Kalkfelsen. 145, 154, 223-227. Ortojokk. Pfützen und Lagunen im Flussdelta. 1 Der zwischen Pallimtjokko und Somaslaki entspringende Nebenfluss des Abiskojokk. 2 Siehe pag. 3. 3 Die kleine Bucht des Torne-Träsk sw. von Tjavelk. 7 Nr. 140, 141, 146, 147, 150, 151, 156-158. Ortojokk. Kalk- felsen im Flusse. 77 77 j j 77 77 77 77 197. 177. 211. 212. 132. 209. 180. Torne-Träsk. Auf Steinen am Ufer bei Kaisepakte. ,, Zwischen Moos am Ufer bei Lattislahti. ,, An Steinen am ufer bei Tuopti. ,, Plankton bei Björkliden. ,, ,, zwischen Stordalen und Ortojokk. ,, ,, ,, Kaisepakte und Tuopti. ,, ,, bei der Torne-Träsks-Station. Das Sammeln erfolgte: 1909: Nr. 1 — 2 17/7, 3 — 15 18/7, 16 — 23 19/7 , 24— 3 5 20/7 , 36— 46 21/7 , 47—52 22/7 , 53 — 58 23/7 , 59—6 7 24/7 , 68 — 7 3 25/7 , 74— 8 2 26/7 , 83—9 1 27/7, 92 — 9 7 28/7 , 98—110 30/7, 111- 12 9 31/7, 130—131 Vs, 132—149 2/s, 150—159 3/8, 160 — 162 5/8; 1910: Nr. 163—165 17/7, 166—180 18-20/7, 181—187 21/7, 189—192 22/7, 193—196 26/7, 197—208 27/7, 209 — 222 28/7, 223 — 227 29/7 , 2 2 8— 2 3 0 30/7 , 231-2 3 2 31/?, 233—234 Vs, 235—241 3/8, 242—248 4/8, 249—253 5/8, 254—272 6/8. Rhodophyceae. Batrachospermum Roth. B. vagurn • Ag. var. keratophytum (Bory) Sirod. — Teiche am See Vassijaure (‘257, 264, 265, 268, 271). Grütigst bestimmt von Herrn Dr. H. Kylin. Lemanea Bory. Lemanea fluviatilis Ag. — Ortojokk (146, 150, 151, 156, 158). Herr Dr. H. Kylin, der die Freundlichkeit gehabt, die Bestimmung zu kontrollieren, hat dieselbe bestätigt. Die Exemplare sind klein, höchstens 1,5 cm lang. Vorher nur in den südlichen Landschaften bis nach Värmland und G-estrikland bekannt. Phaeophyceae. Hydrurus Ag. • H. foetidus (Vill.) Kirchn. — Vassijaure (186, 248), Vassivagge (249), Kaisepakte (198), im Delta des Pes- sinenjoki (200, 205), Tuoptijokk (213, 215). — Vorher in Schweden nur aus der Lule-Lappmark notiert. 8 Conjugatae. Desmidiaceae. Cylindrocystis (Menegh.) De Bar. C. brebissonii Menegh. — Häufig (1, 2, 7, 14, 17, 26, 27, 33, 46, 47, 50, 66, 68, 76, 79, 81, 94, 97, 99, 107, 115, 116, 119, 130, 169, 178, 238, 241, 243, 247, 262, 272) auch, obschon selten, im »roten Schnee» des Njutum (44). Zygoten fanden sich in Nr. 79, 81, 97, 115 und 116. In Nr. 81 hat Herr Dr. J. Lütkemüller auch Partheno- sporen gefunden; er wird sie selbst später beschreiben, hat mir aber gütigst erlaubt, die Abbildungen zu veröf- fentlichen (tab. 1, fig. 1). Spirotaenia Bréb. S. condensata Bréb. — Yassijaure (17, 56, 82), Katter- iaure (67), Yassitjokko (106), Stordalen (135, 136), Delta des Tuoptijokk (213). Netrium (Näg.) Lütkem. N. digitus (Ehrenb.) Itzigs. et Bothe. — Häufig (1, 15, 20, 23, 61, 79, 99, 105, 161, 166, 169, 178, 187, 242, 243, 272). N. laniellosum (Bréb.) Lütkem. — Katterjaure (63). N. bolongnm (De Bar.) Lütkem. — ‘Njutum (74). N. interruptuni (Bréb.) Lütkem. — Yassitjokko, Nju- tum, Nuolja (15, 17, 19, 33, 43). Gonatozygon De Bar. Cr. Brebissonii De Bar. — Nicht selten (27, 43, 66, 183, 187, 192, 208, 224, 227). Gr. monotaenium De Bar. — Yerbreitet (58, 98, 183, 184, 224, 239, 243), auch als Plankton (21, 53, 84, 88, 172, 236). Gewöhnlich waren die Zellen 10 — 13 p dick, in Nr. 224 erreichten sie aber eine Dicke von 19 — 20 g mit 21 p dicken Enden. — — var. pilosellum Nordst. — Yassitjokko (98), Stordalen (133), als Plankton im Torne-Träsk (180). Penium (Bréb.) Lütkem. P. Libellula (Focke) Nordst. — In den Deltas des Katterjokk und des Yassijokk (181, 184). — — forma minor apicibus minus attenuatis. Long, cell. 144 p, crass. 27,5 p. — Pfützen am Njutum (81). 9 Die Form gleicht der forma Borge Süssw. -Chlor. Feuerl. pag. 29, hg. 4, ist aber grösser und hat abge- rundete Zellenden. — — var. interruptum West. — Njutum (262). P. Navicula Bréb. — Yassijaure, Njutum, Stordalen (27, 137, 239). P. Jenneri Ralfs. Mit Zygoten. — Björkliden, an feuch- ten Felswänden der Canons des Laktajokk (116). — In Schweden vorher nur aus der Umgegend von Stockholm und aus Tingstäde auf der Insel Gotland bekannt. P. truncatum Bréb. Long. cell. 43 g, crass. 13 g. — Njutum (272). P. margaritaceuni (Ehrenb.) Bréb. — Ortojokk, Björk- liden (145, 192). P. cylindrus (Ehrenb.) Bréb. — Im Westen des Ge- bietes: Katterjaure, Yassitjokko, Vassijaure, Njutum (13, 23, 47, 55, 57, 60, 66, 67, 81, 263). P. spirostriolatum Bark. — Nur im Westen des Ge- bietes (10, 20, 33, 57, 96, 99, 105, 106). — In Schweden vorher nicht weiter nördlich gefunden als in Dalekarlien. P. crassiuscidum De Bar. Long. 58 — 59 g, crass. 20 p. — Njutum (77). — In Schweden vorher nur aus Uppland bekannt. P polymorphum Perty. Forma apicibus magis trun- catis. Long. 53,5 — 69 g , crass. 24,5 — 30 g. Tab. 1, fig. 2. — Njutum, Yassijaure, Katterjaure, Bahnhof Torne- Träsk (17, 63, 79, 161, 178, 244). Closterium Nitzsch. C. pusillum Hantzsch. — Yassijaure (1). — In Schweden vorher nur aus Blekinge und Smaland bekannt. C. obtusum Bréb. — Tuopti (216). — — var. montanum West. Long. 65 — 75 g , crass. 6,5 g. — Kattovuoma (168). Für Schweden ist die typische Form vorher nur aus Yästerbotten und der Lule-Lappmark verzeichnet. Yar. montanun ist vorher für Schweden nicht notiert aber die von Lundell in Desm. suec. pag. 77 erwähnte kleine Form von C. obtusum aus der Umgegend von Stockholm gehört wahrscheinlich zu dieser Yarietät. C. Baillt/anum Bréb. Crass, cell. 50 — 51 g. — Nju- tum (74) C. angustatum Kütz. — Njutum (74, 268). 10 G. gracile Bréb. — Yassijaure, Stordalen, Katto- vuoma (74, 137, 168, 184). G. juncidum Ralfs. — Yassijaure, Stordalen, Katto- vuoma (57, 137, 166, 184). — — var. elongatum Roy et Biss. 10 — 11 ju. crass., diametro 35-plo longius; crass, apic. 5 ju. — Bach am Njutum (272). C. acerosum (Schrank) Ehrenb. — Yassijaure, Pâl- noviken (91, 196). — — forma 35 — 37 /a crass., diametro 14 — 15 — plo longior, apicibus truncatis ; membrana glabra ; pyrenoidi- bus in utraqne semicellula 7 — 8. Tab. 1. fig. 3. Torne-Träsk im Plankton am Bahnhof Torne-Träsk (i80). C. abruptum West. Forma crassitudine 7 — 7,5-plo longior; crass. 14 — 14,5 crass, apic. 5 — 6 fi. — Bach am Bahnhof Torne-Träsk (179). Die Form stimmt in den Dimensionen mit var. brevius West überein, nicht aber in der Krümmung; darin stimmt sie mit der typischen Form überein. Yon dieser Art ist nur var. brevius West einmal, Frövifors in Yästmanland, für Schweden notiert. C. intermedium Ralfs. — Teich am Njutum (267). — — forma curt a latere ventrali recto vel leviter concavo 18 — 23,5 ju crass., diametro 6 — 8-plo longior. — Pfütze am See Katterjaure (63) G. striolatum Ehrenb. — Häufig (13, 15, 20, 55, 57, 58, 60, 63, 74, 87, 136, 166, 182, 183, 184, 242). C. tumidum Johns. — Yassijaure, Björkliden, Tuopti- jokk (129, 213, 232, 239, 241). forma brevior latere ventrali fere recto 13 — 14,5 g crass., diametro 6 — 7-plo longior, crass, apic. circ. 5 fi. Tab. 1, fig. 4, Yassijäure (242). — Die Art ist in Schweden vor- her nur einmal, und zwar aus Gotland notiert. C. subulatum (Kütz.) Bréb. — Stordalen, Tuopti- jokk, Lattislahti (135, 174, 213). — Die Art ist vorher in Schweden nur aus Uppland und Daisland bekannt. G. acutum (Lyngb.) Bréb. — Yassitjokko, Njutum, Läktajaure (26, 90, 106). G. Dianae Ehrenb. — Stordalen, Pâlnoviken (137, 196). G. Jenneri Ralfs. — Yassijaure (55, 74, 262). G. Cynthia De Not. — Yassijaure (19). 11 C. parvulum Näg. — Vassijaure, Lâktajaure, Björk- liden, Palnoviken, Bahnhof Torne-Träsk, Kattovnoma (4, 57, 82, 90, 122, 166, 179, 184, 194, 241). C. Venus Kütz. — Vassijaure, Kopparasen, Björk- liden, Pessinenjoki, Ortojokk, Tuoptijokk (86, 189, 190, 207, 213, 224) sowie auch als Plankton im Jostojaure (172). C. Archerianum Cleve. — Vassijaure, Kattovuoma (166, 239). C. moniliferum (Bory) Ehrenb. — Palnoviken (194, 196). C. rostratum Ehrenb. — Vassitjokko, Vassijaure, Njutum, Björkliden, Stordalen, Ortojokk (47, 57, 102, 128, 136, 138, 229, 263). — — var. br eviro stratum West. — Vassijaure (242). C. Kiltsingii Bréb. — Vassijaure, Stordalen (133, 184). C. aciculare West. Forma 6,5 — 7 /u crass., diametro 65-plo longior. — Bach am Palnoviken (194). — In Schweden vorher nur aus Jönköping und aus dem See Valloxen in Uppland bekannt. Pleurotaenium (Näg.) Lund. P. truncatum (Bréb.) Näg. — Sumpf am Palnovi- ken (196). — — forma membrana apice semicellulae glabra vel granulis 4 ornata. Lat. ad bas. semicell. 72 — 77 /u , ad med. 71 — 81 /ul , ad apic. 32,5 — 35 ju. — Im Delta des Katterjokk (181). P. Trabecula (Ehrenb.) Näg. — Vassijaure (20). — — var. crassum Wittr. Circ. 9-plo longior quam latior; lat. ad bas. semicell. 54,5 — 56 ,a, ad med. 58,5 — 62 p, ad apic. 30 — 31 g. — Björkliden, Kopparasen (86, 129). Gr. Ehrenbergii (Bréb.) De Bar. — Vassijaure, Nju- tum, Björkliden, Stordalen, Kattovuoma (24, 57, 76, 82, 91, 96, 136, 166, 183, 192), auch im Plankton des Sees Katterjaure (59). P. rectum Delp. — Pfütze bei Kattovuoma (166.) Cosmarium Corda. C. amoenum Bréb. — Vassijaure (10, 268). C. pseudamoenum Wille. Long. 48 — 49,5 g, lat. 23,5 p\ lat. isthm. 19,5 — 21 ju. Vassijaure, Lattislahti (177, 181). C. subexcavatum West. Forma major constrictione 12 lata semicellulis paullo latioribus quam longioribus e vertice visis perfecte circularibus, membrana verruöis minutis concentric© ordinatis ornata. Long. 39— 41,5 fx, crass. 22 — 25,5 ju: lat. istbm. 13 — 14,5 /x. — Vassijaure (23). Tab. 1. fig. 5. Nur mit grossem Bedenken führe ich diese Form zu C. subexcavatum. Sie ähnelt aber sehr dem C. isthmium var. horizontale Schmidle In P. Lpm. u. Yesterb. ges. Süssw. Alg. p. 31, t. 1, f. 40, welche Varie- tät von W. und G. S. West Monogr. III p. 147 zu C. subexcavatum geführt wird. Die Granula sind bei SchmidleS Varietät in horizontale Reihen geordnet und, nach der Figur zu urteilen, grösser als bei unserer Form. Eine andere hierher gehörende Form ist C. praegran- diforme var. americanum Cushm. Desm. N. Hampsh., die nur durch grössere Dimensionen und dichter ge- stellte Wärzchen von unserer Form verschieden zu sein scheint. Schmidles oben erwähnte Varietät ist in der Pite- Lappmark gefunden, sonst ist die Art vorher für Schwe- den nicht notiert. C. Botrytis (Bory) Menegh. — Vassijaure, Lakta- jaure, Kopparäsen, Björkliden, Nuolja, Pâlnoviken, Orto- jokk (5, 8, 43, 82, 86, 89, 114, 122, 145, 192, 196, 223, 236). — — v. subtumidum Wittr. Forma major semicel- lulis a fronte visis apice granulis nullis. Long. 78 — 84,5 fx, lat. 61 — 67,5 fx\ lat. isthm. 19,5 — 22 jx. — Björk- liden (121). C. oclithodes Nordst. — Vassijaure, Björkliden (91, 114, 119, 124, 192). C. tetraophthalmum (Kütz.) Menegh. — Häufig (5, 8, 74, 119, 124, 136, 166, 175, 176, 181, 183, 184, 195, 224, 227, 230). C. quadrum Lund. Forma minor; long. 52 /x , lat. 45 — 46 jU] lat. isthm. 18 — 18,5 u. — Njutüm (19). C. latum Bréb. Long. 98 — 102 fx, lat. 76,5 — 82 /x ; lat. isthm. 28,5 — 30 /ul. — Pâlnoviken, Ortojokk (194, 230). C. similiatum Roy et Biss. Long. 65 — 73 fx, lat. 52 — 65 lat. isthm. 21 — 26 p. — Vassijaure, Njutum, Tuopti (1, 33, 220, 272). Bei den von mir beobachteten Exemplaren war immer der Scheitel der Zellhälfte in der Mitte sehr 13 leicht konkav, wie die obere Zellhälfte bei Roy et Biss. Scott, desm. t. 2, f. 11. In Schweden vorher nur aus Fjällnäs in Härje- dalen bekannt. G. margaritatum (Lund.) Roy et Biss. Long. cell. 89,5 — 91 g , lat. 73 — 76 g\ lat. isthm. 24, s — 27,5 g. — Björk- liden, Nuolja (43, 122, 124). C. margaritiferum (Turp.) Menegh. — Yassitjokko,, Vassijaure, Laktajaure, Ortojokk (8, 57, 58, 89, 99, 130, 181, 183, 184, 187, 224, 241, 269). var. incisum Kirchn. (Syn. C margaritiferum forma Borge Süssw. chlor. Archang. p. 20, t. 2, f. 15).. Long. 36—38 g, lat. 29 — 31,5 g\ lat. isthm. 10 — 12 g. — Njutum, Stordalen (95, 133). Möglich ist es, dass diese Varietät von .C. marga- ritiferum abgetrennt werden muss. Unrichtig finden ich es aber, dieselbe mit C. reni forme zu vereinigen,, wie bei West Monogr. III p. 159. Lie Basis der Zell- hälfte ist flachgedrückt und gar nicht nierenförmig ge- bogen, was für C. reniforme so charakteristisch ist. C. reniforme var. apertum West 1. c. p. 159. t. 79 f. 5 scheint mir nicht mit C. margaritiferum var. incisum identisch ; bei der letzteren ist die Mitteleinschnürung viel offener als bei Wests Varietät, bei der ausserdem die Basis der Zellhälfte ein wenig nierenförmig gebogen ist. C. reniforme (Ralfs) Arch. — Vassijaure (20, 57 r 58, 184). C. praemorsum Bréb. — Njutum, Vassijaure, Kattovu- oma (17, 23, 74, 82, 95, 166). C. portianam Arch. Forma isthmo paullo elongata (Lund. Lesm. suec. p. 46); long. 32—33 g, lat. 23 — 24 lat. isthm, 10,5 g. — Vassijaure (74). C. Mans n. sp. Tab. 1. hg. 6. C. fere tarn latum quam longum, medio profunde constrictnm sinu mox valde dilatato; semicellulis ob- longis lateribus late rotundatis, dorso recto vel levissime retuso; a latere visis fere circularibus, e vertice visis ob- longo-ellipticis ; membrana granulis minutis in series verticales ordinatis ornata; pyrenoidibus in utraque se- micellula singulis. Long. 24,5 — 26 g, lat. 20 — 23 gr crass. 13 g\ lat. isthm. 7,5 — 8 g. — In stagnierendem Wasser im Delta des Vassijokk (235), Die Art steht dem C. portianum sehr nahe und 14 unterscheidet sich von dieser Art nur dadurch, dass die Zellhälfte verhältnismässig breiter ist und einen geraden oder schwach konkaven Scheitel hat. In der Form der Zellhälfte gleicht unsere Art in hohem Grade C. biocu- latum var. hi ans West, unterscheidet sich aber davon durch kleinere Dimensionen und durch die Granulierung. C. punctulatum Bréb. — Vassijaure, Pessiiienjoki, Lattislahti (177, 207, 239). — — var. subpunctulatum (Nordst.) Borges. — Vas- sijaure, Ortojokk (23, 55, 56, 82, 100, 184, 224, 227). — — — forma Borges. Bornh. desm. p. 144, t. 6, f. 4. — Katterjaure, Njutum, Stordalen, Kattovuoma (67, 96, 133, 168). C. solidum Nordst. — Katterjaure, Ortojokk (67, 143). C. isthmo chondrum Nordst. Long. 36,5 p1 lat. 30 — 31,5 p\ lat. isthm. 11 — 11,5 p. — Vassijaure, Kattovu- oma (166, 184). C. Novae- Semliae Wille var. sibiricum Boldt. — Vassi- jaure, Katterjaure (1,247). — — var. granulatuni Schmidle. Forma in medio utrinque profunde excavato. Long. 15,5 — 19,5 p, lat. 13 — 17 p\ lat. isthm. 6,5 — 8 p (Schmidle In P. Lpm. u. Vesterb. ges. Süssw. alg. p. 38, t. 1, f. 56). — Katter- jaure, Vassijaure (66, 105). Wegen der tiefen Mitteleinschnürung bekommt diese Form ein ganz anderes Aussehen als var. granulatum Schmidle Von Volk. u. Stuhlm. in Ost-Afr. ges. Desm. p. 21, t. 1, f. 14 und stimmt besser mit var. sibiricum überein, von der sie sich nur durch die Granulierung und den geraden oder fast geraden Scheitel der Zell- hälfte unterscheidet. Diese Art ist vorher in Schweden nur zweimal ge- funden, und zwar var. granulatum bei Jäckvik in der Pite-Lappmark und var. suecicum Lemmerm. Beitr. Plankt. 29 p. 335, f. 32 1 in Djurö in Uppland. C. speciosum Lund. — Björkliden (124). — — var. biforme Nordst. — Nuolja, Ortojokk (43, 143, 230). — - — var. simplex Nordst. — Björkliden, Ortojokk (119, 123, 145, 190, 230). C. humile (Gay) Nordst. — Kattovuoma (166). 1 Arch. f. Hydrobiol. u. Planktonk. 5. Stuttgart 1910. 15 — — forma major; long. 20 — 21 f. i , lat. 19,5 fi\ lat. isthm. 6 ju. — Yassijaure (183). — — var. striatum (Boldt) Schmidle. — Yassijaure, Stordalen, Ortojokk, Kattovuoma (133, 166, 224, 239). — — — - forma lobis basalibus semicellularum non vel levissime emarginatis — Kopparâsen (85). — - — var. substriatum (Nordst.) Schmidle. Long. = lat. 17 ja; apic. 13 fx\ lat. isthm. 6,5 ju. — Lattislahti (1.73). Die typische Form ist vorher für Schweden nicht notiert, die beiden Yarietäten sind dagegen aus mehre- ren Gegenden des Reiches bekannt. C. crenatum Ralfs. Forma Nordst. Desm. Spetsb. p. 30, t. 6. f. 7. — Häufig (1, 5, 8, 19, 23, 26, 43, 50, 57, 74, 89, 99, 100, 101, 107, 166, 244, 253, 267, 268). — — forma Nordst. 1. c. t. 6, f. 8. — Katterjaure, Yassitjokko (67, 106). — — var. bicrenatum Nordst. — Kopparâsen (85). C. subcrenatum Hantzsch. — Häufig (16, 23, 27, 38, 55, 65, 67, 74, 85, 94, 97, 99, 124, 145, 166, 173, 190, 194, 213, 225, 227, 230, 242). C. Boeckii "Wille. — Ortojokk, Kattovuoma (166, 224). — Die Art ist in Schweden vorher nur aus Väs- terbotten und der Pite-Lappmark bekannt. West Monogr. III p. 213 haben ganz recht darin, dass C. aniso chondrum Borge Beitr. Alg. Schwed. p. 32, t. 2, f. 17 zu C. Boeckii gehört. C. Blyttii Wille. — Yassijaure (58). — — var. tristriatum Lütkem. Forma membrana semicellularum marginem lateralem versus seriebus 2 granulorum ornata, supra isthmum granulis nullis. Long. 22 /bi) lat. 19,5 ja ; lat. isthm. 7 ju. Tab. 1, Hg. 7. Njutum (26, 28). Yon dieser Art ist die typische Form vorher nicht aus Schweden bekannt. Eine forma ist aber notiert aus Fogelsang bei Lund in Skane, die subsp. Hoffii Borges, aus Yästergötland und Yästmanland und var. tristria- tum aus Yästerbotten und der Pite-Lappmark. C. cyclicum Lund. — Yassitjokko, Laktajaure (15, 89). — In Schweden vorher nur aus der Umgegend von Uppsala bekannt. — — var. arcticum Nordst. — Katterjaure, Yassi- tjokko, Yassijaure (8, 15, 187, 247). — Diese Varietät 16 ist für Schweden vorher verzeichnet aus der Pite- und der Lule-Lappmark. — — var. Nordstedtianum (Reinsch) West. Long.= lat. 65 fx\ lat. isthm. 23 a. — Lattislahti (176). C. subundulatum Wille. — Njutum, Vassijaure, Stor- dalen, Kattovuoma (23, 74, 95, 133, 134, 137, 166, 181, 183, 184, 269). — — f. minor; long 36—38 ju , lat. 26 — 27,5 ju-, lat. isthm. 14,5 — 15,5 ju . — Vassitjokko (50). C. garrolense Roy et Biss. Long. 32,5 ju, lat. 24,5 ju: lat. isthm. 10,5 g. — Katterjaure (66). Die von mir gesehenen Exemplare stimmten völlig mit C. garrolense Roy et Biss. Scott, desm. p. 101, t. 2, f. 4 überein. — Vorher in Schweden nur aus Pälje- kaise in der Pite-Lappmark bekannt. C. notabile De Bar. (non Bréb.) Forma Wittr. et Nordst. Exs. nr. 1277. Long. 26 ju, lat 18 — 19,5 ju] lat. apic. 12 ,a; lat. isthm. 13 — 14,5 ja. — Katterjaure (61). — — forma semicellulis apice levissime vel fere non undulatis; e vertice visis valde tumidis. Long. 27,5 — 30 /u7 lat. 19,5 — 21 ju1 crass. 15,5 — 16,5 fx\ lat. apic. 13 lat. isthm. 13 — 14 ja. Tab. 1, hg. 8. — Vassijaure, Björkliden (130, 189). C. liolmiense Lund. var. integrum Lund. — Koppar- äsen, Nuolja, Björkliden (38, 86, 114, 115, 119, 121, 122, 124, 127, 190). — — — forma Nordst. Desm. Spetsb. p. 28, t. 6, f. 5 a\ — Katterjaure (61). — — — forma superiori similis sed constrictione apicali acutiori. Long. 45,5 a, lat. 30^; lat. apic. 23.5 — 25 lat. isthm. 19 ju. Tab. 1, fig. 9. — Nuolja (43). — — — forma superiori similis sed major. Long. 75,5 ju. lat. 47 ju ; lat. apic. 36,5 ju ; lat. isthm. 26 ju. — Ortojokk (230). — — — forma semicellulis e vertice visis lateribus fere rectis (Cfr. var. attennatum West Monogr. III, t. 65, f. 6). Long. 61 //, lat. 36,5 ju ; lat. apic. 30 lat., isthm. 22 ju. — Ortojokk (145). — — — forma major apice recto. Long. 67,5 ju7 lat. 41,5 ju] lat. apic. 28,5 ju ; lat. isthm. 26 ju. Tab. 1, fig. 10. — Katterjaure (61). Diese Form ähnelt am meisten C. holmiense var. Reinsch Contrib. p. 88, t. 12, f. 10, das jedoch einen 17 breit abgerundeten Scheitel hat. C. incisum Rac. Nonn. desm. pol. p. 70, t. 10, f. 7, dem unsere Form auch ähnelt, hat wandständige Chromatophoren und mehrere Pyrenoiden. Auch zahlreiche Zwischenformen der oben verzeichne- ten wurden beobachtet. C. sinuosum Lund. var. decedens (Reinsch) Nordst. — Vassitjokko (99). — Die Art ist in Schweden vorher nur aus der Umgegend von Uppsala, die Varietät vom Taberg in Smaland bekannt. C. curtum (Bréb.) Ralfs. — Tuopti (221). C. Cucurbita Bréb. — Katterjaure, Yassitjokko, Vas- sijaure, Bahnhof Torne-Träsk, Kattovuoma (14, 23, 58, 65, 74, 166, 178, 244, 262). C. Debaryi Arch. — Yassijaure, Kattovuoma (91, 166). — — var. Novae Semliae Wille forma ma j or Wille Ferskv. alg. Nov. Semlj. p. 48, t. 13, f. 48. Long. 104 lat. 54,5 ja] lat. isthm. 39 ja. — Björkliden (122). — In Schweden ist die Varietät vorher nur aus Kvikk- jokk in der Lule-Lappmark bekannt. C. Cucumis (Corda) Ralfs. — Björkliden (114). — — var. magnum Rac. — Yassitjokko (8). — — — forma minor. Long. 87 //, lat. 52 /a ; lat. isthm. 32,5 ja. — Yassijaure (77). — Die Varietät ist in Schweden vorher nur aus Näsby in Yästmanland bekannt, und zwar durch f. minor. C. quadratum Ralfs. — Häufig (5, 8, 43, 47, 89, 99, 106, 119, 122, 124, 136, 168, 177, 192, 194, 207' 224, 247). ,C. annulation (Näg.) De Bar. — Njutum, Nuolja (43, 95). — Die Art ist vorher in Schweden nicht weiter nördlich als aus Älvdalen in Dalarna notiert. C. cruciferum De Bar. — Katterjaure (61). C. globosum Bulnh. — Katterjaure, Yassijaure, Nu- olja, Bahnhof Torne-Träsk (38, 58, 67, 81, 178). — — *subarctoum Lagerh. Long. 16 ju, lat. 13,5 fa ; lat. isthm. 9 ja. — Tuoptijokk (213). — Die subspecies ist in Schweden vorher bekannt nur aus der Umgegend von Uppsala und, durch eine f. minor, aus Kvikkjokk in der Lule-Lappmark. C. connatum Bréb. — Björkliden (122). C. anceps Lund. — Katterjaure, Björkliden, Katto- Botaniska Notiser, 1913. 2 18 vnoma (61, 127, 168). — Die Art ist in Schweden vor- her nur aus der Umgegend von Stockholm bekannt; die var. pu sill um Hansg. ist aber am Tjittjakk in der Pite- Lappmark gefunden. C. microsphinctum Nordst. Forma Boldt Desm. Grrönl. p. 11 (Borges Ferskv. alg. Östgrönl. p. 16, t. 1, f. 6). Long. 36,5 — 45,5 ju, lat. 26 — 32,5 p] lat. isthm. 15,5 — 17 p. — Katterjaure, Björkliden, Lattislahti (61, 124, 177). — Die Art ist in Schweden nur aus der Umgegend von Stockholm und aus Frövifors in Yästmanland bekannt. C. obliqnum Nordst. — Vassijaure (19). — Vorher in Schweden nur aus Hailand und Jämtland bekannt. C. norimbergense Reinsch. — Lattislahti (173). — — forma depressa West. — Vassitjokko (8). C. pyramidatum Bréb. — Vassijaure (76). C. cymatopleurum Nordst. var. Archerii (Roy et Biss.) West. — Pâlnoviken, Björkliden, Ortojokk (124, 196, 230). — Die Varietät ist in Schweden nicht vorher ge- funden, wohl aber die typische Form, und zwar in der Umgegend von Uppsala. C. pseudopyramidatum Lund. — Pâlnoviken, Vassi- jaure (194, 269). C. granatum Bréb. — Häufig (4, 8, 19, 89, 122, 129, 133, 145, 166, 173, 181, 183, 184, 194, 195, 224, 225, 227, 235, 253). — — forma Nordst. Desm. Grrönl. p. 7, t. 7, f. 1. — Björkliden (122). — — forma Borge Beitr. Alg. Schwed. p. 37, t. 2, f. 24. — Vassijaure (74). — — var. sub granatum Nordst. — Pâlnoviken (194). — — var. elongatum Nordst. — Nuolja (43). C. nitidulum De Not. — Vassijaure (74)’ C. Hammeri Reinsch var. homalodermum (Nordst.) West. — Katterjaure, Vassitjokko, Björkliden, Tuopti (5, 61, 119, 121, 124, 190, 220). C. subtumidum Nordst. — Katterjaure, Vassijaure, Ortojokk, Kattovuçia (58, 166, 224, 225, 244, 245, 246). — — forma minor tarn longum quam latum; se- mi cellulis subreniformibus apice subtruncatis ; e vertice visis ellipticis apicibus non productis. Long. = lat. 23,5 — 26 p, crass. 13 — 14,5 p\ lat. isthm. 7,5 — 9 p. Tab. 1, fig. 11. — Vassijaure, Njutum (23, 95, 183, 262). — — forma dorso semicellulae subrotundato, la- 19 teribus late rotundatis ; semicellnlis e vertice visis api- cibus non prodnctis. Long. 34 -40,5 a , lat. 26 — 34 p , crass. 18 — 20 p\ lat. isthm. 9,5 — 11,5 p. Tab. 1, fig. 12. — Vassijaure, Katterjaure (55, 56, 67). C. foveatum Schmidle. Forma major incisura me- diana apice acnta mox ampliata, semicellulis late ellip- ticis, membrana dense et snbtiliter scrobiculata. Long. 43 — 45,5 p, lat. 32.5 — 35 p1 crass. 24 — 25 p\ lat. isthm. 9 — 10,5 /u. Tab. 1, fig. 13. — Vassijaure (23). Die von Schmidle In P. Lpm. u. Vesterb. ges. Süssw. alg. p. 31 gegebene Diagnose muss unrichtig sein; da steht nämlich: »semicellulae globosae . . ., e vertice ellip- ticae, e latere globosae». Es ist doch wohl nicht mög- lich, dass die Zellhälften in der Frontal- und der Seitenansicht rund und in der Scheitelansicht elliptisch wären! Die Zellhälften sind nämlich in der Frontal- und der Scheitelansicht breit elliptisch, und in der Seitenan- sicht rund. — Die Art ist vorher bei Abyn in Väster- botten und bei Yäckvik in der Pite-Lappmark gefunden. C. contr actum Kirchn. var. ellipsoideum (Elfv.) West. — Stordalen (133). — — — forma minor, long. 22 p , lat. 18 — 18,5 u ; lat. isthm. 7,5 p. — Vassijaure (243) C. bioculatum Bréb. — Katterjaure, Vassijaure, Nju- tum, Ortojokk (27, 28, 60, 181, 223, 224). C. lapponicum n. spec. Tab. 1, fig. 14. C. parvum fere tarn latum quam longum, medio profunde incisum sinu angusto; semicellulis oblongis apice truncato, angulis superioribus et inferioribus late rotundatis levissime retusis, lateribus rotundatis levissi- me bicrenatis; a latere visis circularibus ; e vertice visis ellipticis. Membrana glabra. Long. 18 — 19,5 p1 lat. 15,5 — 18,5 /q crass. 10,5 — Il p ; lat. isthm. 5,5 — 7 p. Pfützen am See Katterjaure (66, 67), im Delta des Vassijokk (183, 195), Teich am See Vassijaure (263). — — var. iindulatum n. var. Tab. 1, fig. 15. Var. margine sendee] lularum lateribus et angulis superioribus et inferioribus dense et minute undulatis. Long. 18 — 19,5 lat. 18 — 18,5 p ; lat. isthm. 6,5 ja. — Sphagnummoor auf Njutum (94). In der Form der Zellhälfte gleicht unsere Art in hohem Grade einigen Formen, die zu C. bioculatum geführt worden sind, z. B. G bioculatum forma Nordst. 20 Desm. arct. p. 20, t. 6, f. 8 und var. par cum Wille Norg. ferskv. alg. p. 35, t. 1, f. 21, unterscheidet sich aber von diesen durch die zwar schwach aber immer ganz deutlich gekerbten oder gewellten Seiten der Zellhälften. C. tetrachondum Lund. Forma Borge Beitr. Alg. Schwed. p. 38, t. 2, f. 25. Long. 22 //, lat. 24,5— 25 p-: lat isthm. 7,5 — 8 p1 — Vassijaure (181). C. depressum (Näg.) Lund. Forma Boldtii Borges. Ferskv. alg. Östgrönl. p. 20, t. 1, f. 14 (sub C. scenedes- mus). Long. 43 g, lat. 41,5 p\ lat. isthm. 12,5 p. — Ortojokk (224). C. perforatum Lund. var. rotundatum Borges. Long. 76 — 77 g, lat. 70 — 70,5 p\ lat. isthm 28,5 p. — Björk- liden (122). — — — forma semicellulis e vertice visis ut in forma typica. Long, 66.5 p: lat. 62,5 p\ lat. isthm. 32,5 p. — Kattovuoma (166). C. laeve Bab. — Björkliden, Kattovuoma (119, 166, 192). — — forma lateribus semicellularum leviter sinua- tis. Long. 26 g, lat. 19 p\ lat. isthm. 4 g. Tab. 1, fig. 16. — Vassijaure (19). — — var. septentrionale Wille. — Forma West Monogr. III t. 73, f. 24—25. — Vassijaure (1). — Die Varietät vorher in Schweden nur aus der Umgegend von Pitea in Vesterbotten bekannt. C. subrectangulare G-utw. Forma Borge Alg. not. 1 p. 59, t. 1, f. 11 sed major. Long. 45,5 g, lat. 36,5 p\ lat. isthm. 13 g. — Lattislahti (175). C. tetrogonum (Näg.) Arch. var. Lundellii Cooke. Forma major apice semicellularum leviter sinuato, an- gulis inferioribus magis rotund atis, membrana supra isth- mum papilla instructa. Long. 52 g, lat. 30 ; lat. isthm. 12 g . (Cfr. C. tetragonum f. bipapillata Eichl. Mat. Flor. wod. Miedzyrz. p. 126, t. 2, f. 17). Tab. 1, fig. 17. — Nuolja (43). Vergl. auch C. tetragonum var. Lundellii f. ta- trica Bac.! C. venustum (Bréb.) Arch. — Vassitjokko, Vassi- jaure, Kjutum, Björkliden, Kattovuoma (10, 17, 23, 26, 33, 57, 58, 74, 95, 100, 106, 122, 166, 265, 270). — — forma minor; long. 22 — 26 //, lat. 17 — 18,5 p] lat. isthm. 5 — 6,5 p. — Vassijaure, Kattovuoma (166, 181). 21 Ç. Meneghinii Bréb. — Yassitjokko, Njutum, Katto- vuoma (8, 28, 166). — — forma Boldt Desm. Grrönl. p. 11, t. 1, f. 14. Long. 24,5 — 26 //, lat. 15,5 — 17 g\ lat. isthm. 4,5 — 5,5 g. — Njutum (95). — — var. granatoides Schmidle. — Yassijaure, Orto- jokk (74, 224). C. impressulum Elfv. (C. Meneghinii var. Rein- schii Istv.) — Katterjanre, Yassijanre, Kopparâsen, Björkliden, Ortojokk, Lattislahti, Kattovuoma (8, 19, 57, 61, 66, 67, 85, 91, 114, 124, 145, 166, 178. 177. 189, 225). C. crenulatum (Ehrenb.) Bréb. (Näg. Einz. Alg. t. 7 A, f. 7 c-d). — Njutum (28). Diese Form weicht zu sehr von C. undu latum Corda ab, um als Yarietät zu dieser Art gestellt werden zu können. C. Regnellii Wille. Forma minor Boldt Sibir. chlor, p. 103, t. 5, f. 8. — Katterjaure, Yassijaure, Njutum (95, 181, 183, 247, 267). — Die typische Form ist in Schweden vorher bekannt aus Ryd in Smaland und forma minor aus einigen Stellen in Yästergötland. C. abbreviatum Rac. Forma semicellulis dorso et par- te superiori laterum levissime retusis. Long. 13 — 14,5 g, lat. 14,5 g\ lat. isthm. 5 g. Tab. 1. fig. 18. — Stor- dalen (133). — Yergl. C. abbreviatum f. germanica Rac. Desm. nov. p. f. 9, t. 5, f. 32 und C. latereprot- ractum Playf. New or less known Desm. p. 196, t. 5, f. 23, welche letztere eine ungewöhnlich breite Form von C. abbreviatum zu sein scheint. G. geometricum West. — Yassitjokko (5). C. tinctum Ralfs. — - Yassijaure, Stordalen, Bahnhof Tome Träsk, Kattovuoma (1, 47, 55, 57, 133, 136, 138, 166, 168, 179, 183, 242, 243). C. pygmaeum Arch. — Yassitjokko, Yassijaure, Nju- tum (4, 17, 27). C. arrosum Nordst. — Yassitjokko (106). C. tr achy pleur um Lund. var. minus Rac. — Katto- vuoma (166). C. Turpinii Bréb. Forma semicellulis medio una elevatione instructis. Long. 51 — 65 g: lat. 43 — 58,5 g\ lat. isthm. 13,s — 15,5 g. — Ortojokk (224, 225). — — var. eximium West Monogr. III p. 192, t. 83, 22 f. 3. Forma major; long. 75 ju, lat. 58 — 59 ju ; lat. isthm. 15.5 ju. — Pâlnoviken (194). — — — forma minor semicellulis apice magis re- tusis. Long. 52 — 55 ju, lat. 46,5 — 49,5 /t; lat. isthm. 13 — 14.5 ju. Tab. 1, fig. 19. — Kopparâsen (85). C. quasillus Lund. — Kopparâsen (85). C. formosulum Hoff. — Njutum, Yassijaure, Orto- jokk, Pessinenjoki (28, 187, 208, 224, 235, 267). — Vor- her in Schweden bekannt nur vom Billingen in Västergöt- land und aus Kallviken in Västerbotten. C. pseudoholmii n. spec. Tab. 2, fig. 21. C. magnum fere tarn latum quam longum, medio profunde constrictum sinu amplissimo, semicellulis sub- hexagono-ellipticis apice lateribusque late rotundatis; a latere visis hexagonis apice late rotundato; e vertice visis late elliplicis medio utrimque tumore instructis. Mem- brana granulis minutis in series verticales ordinatis or- nata. Nuclei amylacei bini. Long. 62,5 — 69 ju, lat. 57 — 66.5 /u) crass, circ. 41,5 ju\ lat. isthm. 24,5—27,5 /u , long. 6,5 — 8 ju. — Lagunen im Delta des Ortojokk (145, 224). forma tenuior; long. 62,5 — 64 lat. 57 — 58,5 ju1 crass. 32,5 p\ lat. isthm. 23,5 — 26 long. 6,5 — 8 ju. — Bach am Pâlnoviken (194). In der äussern Form der Zelle unterscheidet sich unsere Art sehr wenig von C. Holmii Wille. Von vorne gesehen, stimmen die beide Arten fast völlig mit einander überein; in der Seitenansicht hat C. Holmii fast fünfeckige, C. pseudoholmii dagegen wegen des flach abgerundeten Scheitels fast sechseckige Zellhälften. Dagegen liegt ein ausgesprochener Unterschied zwischen den beiden Arten darin, dass C. Holmii nur ein, C. pseu- doholmii dagegen zwei Pyrenoiden in jeder Zellhälfte hat. C. Holmii ist nur aus Novaja Zemlja und, durch forma depauperata Boldt, aus Grönland verzeichnet. C. ornatum Ralfs. — Vassijaure (74, 184). Die lappländische Form stimmt mit der von Lund. Desm. suec. pag. 28 erwähnten Form überein. Jeden- falls hat West Monogr. III pag. 153 recht, wenn er sagt, dass fig. 7 b bei Ralfs Brit. desm. tab. 16 un- richtig gezeichnet sei. C. caelatum Ralfs. — Katterjaure, Vassijaure, Nju- tum (33, 61, 130). — — var. spectabile (De Not.) Nordst. — Vassi- 23 jaure (19). — Die Varietät in Schweden vorher nur aus Arboga in Västmanland bekannt. C. nasutum Nordst. — Katter jaure, Vassitjokko, Vassijaure, Njutum, Stordalen, Kattovuoma (8, 15, 16, 17, 26, 57, 66, 95, 136, 166, 169, 183 247). forma granulata Nordst. — Vassijaure (242). Die basalen crenae der Zellhälfte waren oft (z. B. in Nr. 15 und 26) in zwei Teile geteilt; vergl. Boldt Desm. Grönl. pag. 22, Borge Süssw. Chlor. Archang. pag. 30 und West Monogr. III pag. 259. Die forma granulata wurde nur in der Probe Nr. 242 notiert, kommt aber jedenfalls auch noch in mehreren andern vor. — Die Art ist in Schweden vorher von einigen Stellen in der Pite-Lappmark bekannt sowie aus Frövi in Västmanland. C. quadrifarium Lund. Forma hexasticha Nordst. — Vassijaure (74, 262). Die Exemplare in Nr. 74 hatten eine ganz typische Granulierung (wie bei Lund. Desm. suec. pag. 33, tab. 3, fig. 13) ; die in Nr. 262 dagegen hatten die ba- sale Anschwellung der Zellhälfte mit 8 (1 zentralen und 7 peripherischen) Wärzchen versehen. C. pulcherrimum Norst. var. boreale Nordst. Long. 49,5 p, lat. 35 fJL\ lat., isthm. 19,5 ju. — Björkliden (189). — Die Varietät ist vorher nicht für Schweden angege- ben, doch ist es mehr als wahrscheinlich, dass die von Lundell, Desm. suec. pag. 34, in Smaland, und Lager- heim, Alg. o. myk. ant. pp. 96 und 109, in Västerbot- ten und der Lule-Lappmark gesehenen Exemplare zu var. boreale gehören. C. subspeciosum Nordst. Forma minor; long. 35 — 38 p, lat. 26 — 27,5 u; lat. isthm. 11 — 13 p. — Vassi- jaure, Tuopti (1, 216, 218). — In Schweden vorher nicht weiter nördlich bekannt als in Bohuslän. C. costatum Nordst. — Katterjaure, Vassitjokko, Vassijaure, Björkliden, Kattovuoma (10, 57, 66, 106, 166, 183, 192, 247). C. calcareum Wittr. — Vassijaure, Kattovuoma (91, 166).. C. sublobatam (Bréb.) Arch. — Njutum (27). C. tumidnm Lund. — Vassijaure, Kattovuoma (23, 166). C. Phaseolus Bréb. — Björkliden, Kopparäsen, Stor- dalen (84, 85, 122, 133). 24 — — var. elevatum Nordst. — Vassijaure (184). — — var. achondrum Boldt. — Njutum, Koppar- âsen (26, 85), C. difficile Lütkem. var. subleve Lütkem. — Katto- vuoma (166). In Form und Grösse der Zelle mit der bei Lütkem. Desm. Attersees p. 551, t. 8, f. 4 beschriebenen Form völlig übereinstimmend, die Membranstruktur hat aber nicht beobachtet werden können. — Die Varietät ist vor- her in Schweden nur aus Arvidsjaur in der Pite-Lappmark bekannt; die var. sinuatum Schmidle ist bei Byske in Västerbotten gefunden; die typische Art dagegen für Schweden noch nicht notiert. C. Pokornyanum (Grün.) West. — Nuolja (43). — In Schweden vorher nur aus der Umgegend von Pitea in Västerhotten und aus Tingstäde auf Gotland bekannt. Arthrodesmus Ehrenb. A. octocornis Ehrenb. (Ralfs Brit. Desm. t. 20, f. 2 a-e). — Vassivagge, Vassijaure, Njutum, Stordalen, Bahnhof Torne-Träsk, Ortojokk (19, 26, 95, 133, 179, 181, 183, 184, 224, 252, 253, 263, 267, 272). A. incus (Bréb.) Hass. — Vassitjokko, Vassijaure, Laktajaure, Stordalen, Pessinenjoki, Bahnhof Torne-Träsk, Ortojokk (82, 90, 100, 124, 130, 133, 161, 178, 208, 238). — In nr. 130 und 133 kamen Zygoten vor. — — forma dorso semicellularum leviter elevato medio levissime retuso, lateribus rectis; aculeis leviter divergentibus. Long, sine acul. 22 lat. sine acul. 18 — 19,5 ja,] lat. isthm. 6,5 ix\ long. acul. 6,5 — 7 /u. Tab. 2, fig. 22. — Vassijaure (272). Vergl. West Monogr. IV t. 113, f. 13 und Eichl. et Rac. Now. gat. ziel. t. 3, f. 17. — — forma West Monogr. IV t. 113, f. 14 sed major. Long, sine acul. 31 /a, lat. 28,5 /u] lat. isthm. 10,5 /a ; long. acul. 15 — 16 /a. — Vassijaure (272). var. Ralfsii West. — Vassijaure, Njutum (26, 95, 161). — — forma f. subhexagonae West Monogr. IV pag. 96, tab. 114, fig. 6 similis sed major isthmo lon- giore, aculeis parallelis vel leviter divergentibus. Long. 22 — 23,5 ju , lat. sine acul. 19,5 — 22^, crass. 10,5—11,5^; 25 lat. isthm. 8,5 — 9 p] long. acnl. 2,5 — 5 g. Tab. 1 fig. 20. — Vassivagge (252). — — var. extensus Anderss. — Vassijaure (19, 74, 184). Weil die Figur 7 in Anderss. Sverig. chlor. 1 t. 1 vom Lithographen etwas verpfuscht worden ist, gebe ich hier, tab. 2, fig. 23, eine Kopie der Originalzeichnung. — — var. indentatus West Monogr. IV p. 94, t. 113, f. 20. Long, sine spin. 32 — 33 g, lat. sine spin. 26 g] lat. isthm. 10 — 11 g] long. spin. cire. 22 a. — Vassi- jaure (272). A. Bulnheimii Rac. — Vassijaure (262). A. convergens Ehrenb. — Yassivagge, Vassijaure, Björkliden (19, 122, 183, 184, 253, 267). In Nr. 122 und 267 haben die Exemplare sehr kurze, gerade und parallele Stacheln, in Nr. 267 fehlen die Stacheln oft sogar vollständig. Xanthidium Ehrenb. X. armatum (Bréb.) Rab. — Vassijaure, Koppar- äsen (23, 58, 87). X. aculeatum Ehrenb. — Vassitjokko (7, 106). Die Exemplare in Nr. 7 stimmen mit f. Borges. Fr. w. alg. Faerö. pag. 229, tab. 7, fig. 11 völlig über- ein. — Die Art ist in Schweden vorher nur aus Skane und Uppland bekannt. X. cristatum Bréb. — Vassijaure, Kattovuoma (166, 184). X. fasciculatum Ehrenb. — Björkliden, Nuolja (43, 122). X. antilopaeum (Bréb.) Kütz. — Vassijaure, Koppar- äsen, Björkliden, Pessinenjoki, Stordalen, Lattislahti (23, 84, 85, 122, 133, 177, 192, 208, 239). — — var. triquetrum Lund. — Vassijaure in Plank- ton (21). — Die Varietät vorher in Schweden nicht weiter nördlich als bei Bergsbrunna in Uppland gefun- den. — — var. dimazum Nordst. — Vassijaure (82, 236). — Diese Varietät vorher in Schweden nicht weiter nörd- lich als bei Bergviken in Hälsingland gefunden. — — var. polymazum Nordst. — Vassitjokko, Vassi- jaure (98, 183). 26 In Nr. 98 wurde nur ein einziges Individuum beobach- tet, und dieses hatte, wie bei Nord st. Norg. desm. t. 1, f. 20, an jeder Seite der Zellhälfte unter den untern Stacheln noch ein kleines Stachelchen. X . concinnum Arch. — Im Delta des Tuoptijokk (213). — Vorher in Schweden nur in Rädmansö in Upp- land und bei Abyn in Västerbotten gefunden. Staurastrum Meyen. S. muticum Bréb. — Vassitjokko, Kopparasen (15» 85, 106). S. orbicular e Ralfs. Forma minor sinu mox ampliato, membrana scrobiculata. Long. 39 — 45,5 ,n, lat. 32,5 — 35 p\ lat. isthm. 14 — 15 ja. Tab. 2, fig. 24. Vassijaure (242). — — var. hibernicum West Monogr. IV pag. 156, tab. 124, fig. 5 — 9. Long. 47 — 54,5 /u , lat 39—44 /u. — Katterjaure, Vassitjokko, Vassijaure, Tuoptijokk (57, 66, 67, 106, 212, 247), — — var. depressum Roy et Biss. Long. 26 — 30 lat. 23,5 — 28,5 /a — Katterjaure, Vassijaure, Njutum, Bahnhof Tome Träsk (1, 26, 74, 105, 178, 183, 242, 247). In Nr. 26 wurde ein Individuum beobachtet, bei dem die eine Zellhälfte vom Scheitel gesehen 3-gon, die an- dere 4-gon waren. Die viereckige Form ist bei dieser Art selten; vergl. Heimerl Desm. alp. pag. 605. S. pachyrhynchum Nordst. — Long. 45, s /*, lat. 41,5 p\ lat. isthm. 13 p. — Vassijaure (183), — — forma Bol dt Desm. Grönl. pag. 30, tab. 2, fig. 39. Long. 41,5 — 43 p, lat. 43— 45, 5; lat. isthm. 10,5 p. — Vassijaure (23). S. insigne Lund. — Vassitjokko, Vassijaure, Stordalen (5, 10, 15, 106, 136, 183). S. inconspicuum Nordst. — Vassitjokko. Kattovuoma (106, 169)- S. brevispina Bréb. — Vassijaure (19). — — var. Boldtii Lagerh. Forma refusa (Borge) West Monogr. IV pag. 148 spinis minutissimis vel nul- lis. Long. 45,5 — 53,5 p, lat. 39 — 45,5 p] lat. isthm. 13 — 15,5 p. — Vassitjokko, Björkliden (98, 122). — — var. inerme Wille. Forma minor isthmo an- 27 gustiori, membrana glabra; semicellulis e vertice visis 3- vel (baud saepe) 4-gonis. Pyrenoidibus singulis mag- nis. Long 45,5 — 52 a , lat. 43 — 45,5 p\ lat. istbm. 13 — 15,5 p. Tab. 2, bg. 25. — Katterjaure (63, 244). Die Form stimmt in der Form der Zellhälfte ziem- lich gut mit var. inerme Wolle Fr. w. alg. U. S. pag. 42, tab. 62, hg. 9 — 10, und S. grande var. parvum West New. brit. fr. w. alg. pag. 11, tab. 2, hg. 51 überein. Da unsere Form aber in jeder Zellhälfte nur ein Pyrenoid hat, kann sie nicht zu S. grande geführt wer- den. Da Wolle 1. c. bei seiner Form nichts über die Zahl • der Pyrenoiden gesagt und noch ausserdem dieselbe zu S. brevispina geführt hat, so hat man wohl kein Recht, sie, wie West 1. c., zu S. grande zu führen. S. Dickiei Ralfs. Forma groenlandica Borges. Lateribus semicellularum e vertice visis retusis. Long. 23,5 — 26 p, lat. sine spin. 21 — 26 p\ lat. isthm. 6,5 — 8 p\ long. spin. 4 — 5 p. Tab. 2, fig. 26. — Katterjaure, Vassi- tjokko, Vassivagge, Njutum (66, 67, 96, 106, 253). — — var. parallelnm Nordst. Forma Borge Bidr. 2 pag. 23, tab. 1, fig. 13. Long. 24, s — 26 p, lat. 23, s — 26 p\ lat. isthm. 5,5 — 6,5 p. — Tuoptijokk (212, 213). S. connatum (Lund.) Roy et Biss, var Spencerianum (Mask.) Nordst. Forma Borge Beitr. Alg. Schwed. pag. 44, tab. 3, fig. 35. Long. cell, sine acul. 22 p, lat. 21 p\ lat. cum acul. 28,6 p] lat. isthm. 7 p. — Stordalen (136). — Die Varietät vorher in Schweden nur aus Söderbärke in Dalarne bekannt. S. dejectum Bréb (Ralfs Brit. desm. p. 121, t. 20r f. 5 a). — Katterjaure, Vassijaure, Kopparäsen, Lakta- jaure, Björkliden, Pâlnoviken, Ortojokk, Lattislahti (23, 55, 65, 82, 85, 89, 122, 177, 187, 194, 224, 244, 245, 246, 254, 272). — — forma aculeis nullis. — Björkliden (122). Ausser der unbewaffneten Form kamen auch die typische Form und alle möglichen Übergangsformen vor. — — var. patens Nordst. Long, sine acul. = lat. sine ac. 26 p ; lat isthm. 6,5 p\ long acul. 2,5 p. — Vassijaure (19). — — var. inflatum AVest. Long, sine spin. 37 — 38 p , lat. 34 p\ lat. isthm. 10,5 p ; long acul. 4 p. — Pâlnoviken (194). 28 Unsere Form stimmt mit West Fr. w. alg. North Irel. pag. 44, tab. 2, fig. 23 völlig überein. Diese Varietät wird wohl eigentlich nur eine forma major von var. patens sein. — — var. Debaryanum (Jacobs.) Nord st. — Katter- jaure, Vassijanre (17, 55, 56, 60, 130, 161, 232). — In Nr. 232 kommen Zygoten vor. — — — forma minor semicellulis e vertice visae ellipticis. Long. 19 ju, lat. 18 — 19 ju ; lat. isthm. 7 — 8 p] long. acnl. 4 ju. — Pessinenjoki (208). Die Var. Debaryanum ist vorher für Schweden nicht weiter nördlich als in Härjedalen notiert. Die Varietäten patens und inflatum sind für Schweden neu. S. glabrum (Ehrenb.) Ralfs. Forma Borge Bidr. 2 pag. 24, tab. 1, fig. 14. Long. 21 p, lat. sine acul. 19,5 p] lat. isthm. 5 — 8 ju] long. acul. 11 — 12 ju. — Vassijaure (55, 267). — Vorher in Schweden nur aus der Umgegend des Billingen in Västergötland bekannt. S. apiculatum Bréb. Long, sine acul. 30 ju, lat. 27 — 28 ju] lat. isthm. 7 ju] long. acul. 0 — 4 p . — Nju- tum (26). — Die unbewaffnete Form vorher für Schwe- den nicht notiert. S. mucronatum Ralfs. Long. 22 — 24 ju , lat. sine acul. 23 — 25 ju] lat. isthm. 6,5 — 8 p] long. acul. 1,5 — 3 ju. — Vassijaure (82, 272). — In Schweden vorher nicht wei- ter nördlich bekannt als aus Radmansö in Uppland. — — var. subtriangulare West. Long. 44 ju , lat. sine acul. 44 p] lat. isthm. 13 ju] long. acul. 4 ju. Tab. 2, fig. 27. — Vassijaure (19). — — forma minor. Long. 23,5 — 26 p, lat. sine acul. 24,5 — 27 p\ lat. isthm. 6,5 — 8 p\ long. acul. 2,5 — h ju. Tab. 2, fig. 28, 29. — Vassivagge, Vassijaure (253, 267). — Ein monstruöses Teilungsstadium ist tab. 2, fig. 29 abgebildet. Vergl. S. dejectum var. apiculatum Hirn Desm. Finnl. p. 20, t. 2, f. 31. Die Varietät in Schweden vorher nur aus Djurö in Uppland bekannt. S. cuspidatum Bréb. — Njutum, Kopparasen, Palno- viken (85, 95, 194). — — var. diver gens Nordst. — Pâlnoviken (194). S. O’Mearii Arch. Forma trigona. Long, sine acul. 14,5 ju , lat. 13 p] lat. isthm. 7,5 — 8 p] long. acul. 4 ju. — Katterjaure (244). 29 — — forma trigona major. Long, sine acul. 19,5 ju: lat. 15,5 — 17 /ä; lat. isthm. 9 p\ long. acnl. 5 — 6 ju. Tab. 2, fig. 30. — Vassijaure (161). — — forma elliptica (Syn. Art hrodesmus incns var. intermedius Wittr). — Katterjaure, Vassijaure (23, 55, 244). In Nr. -244 kommt sowohl f. trigona als auch f. elliptica vor; es wurden sogar einige Individuen be- obachtet, bei denen die eine Zellhälfte dreieckig, die an- dere elliptisch war. Dies beweist, dass Staurastrum O’Mearii und Arthrodesmus incus var. intermedius synonym sind, da die eigentliche Unähnlichkeit der bei- den Formen, nach Diagnosen und Abbildungen zu ur- teilen, in der Scheitelansicht bestand. Vergl. Nord st. Norg. desm. p. 27 und Arch, in Journ. of Bot. 3, 1874 p. 93. — Die dreieckige Form ist in Schweden vorher nicht notiert. S. aristiferum Ralfs. — Vassijaure (23). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als aus Uppsala be- kannt. S. megacanthum Lund. — Vassijaure (74). S. avicula Ralfs. (S. denticulatum Elfv.; S. avi- cula var. subarcuatum West). — Vassijaure, Läkta- jaure, Björkliden, Pälnoviken, Ortojokk, Lattislahti (19, 90, 91, 122, 175, 177, 194, 224). In der Beschreibung des S. avicula sagt Ralfs Brit. desm. p. 140, dass die Membran »scarcely rough« ist. Var. subarcuatum West muss also als der f. ty- pica synonym betrachtet werden. S. brachiation Ralfs. — Katterjaure, Vassijaure (23. 57, 58, 65, 244, 245). S. panctulatum Bréb. — Katterjaure, Vassitjokko, Vassijaure, Björkliden, Nuolja, Pessinenjoki, Stordalen, Ortojokk, Lattislahti (1, 5, 38, 47, 57, 74, 99, 114, 121, 130, 137, 154, 173, 174, 207, 242). — — var. Kjellmani Wille — Vassitjokko, Vassi- jaure, Björkliden, Nuolja, Ortojokk, Tuopti (1, 6, 43, 190, 216, 230). S. muricatum Bréb. — Long. 61 ju1 lat. 54,5 p\ lat. isthm. 26 p. — Tuopti (220). — Die Exemplare stim- men gut mit der von Nords t. Desm. Bornh. pag. 203, tab. 6, fig. 19 — 20 beschriebenen Form überein. S. pygmaeum Bréb. — Vassitjokko, Vassijaure, Lak- 30 tajaure, Björkliden, Ortojokk, Tuoptijokk (6, 90, 192, 212, 223, 254). — — var. obtusum Wille. Forma Larsen Fr. w. alg. East Greenl. pag. 99, fig. 5. — Lattislahti <177). S. Meriani Reinsch. — Vassitjokko, Björkliden, Nuolja, Ortojokk (6, 38, 119, 127, 190, 192, 229, 230). — In mehreren der Kollektionen kommt f. rotundata Borge Chlor, norsk. Finm. pag. 7, tab. 1, hg. 4 mit der typischen Form zusammen vor und ist offenbar nur •eine zufällige Form. — Die Art ist in Schweden vor- her nur bei Kvikkjokk in der Lule-Lappmark gefunden worden. C. capitulum Bréb. var. spetsbergense (Nordst.) Cooke. Forma semicellis ad apicem non latioribus quam ad basim, angulis superioribus rotundatis. Long. 40 — 41 g, lat. 26 p\ lat. isthm. 19,5 p. Tab. 2, fig. 31. — Vassi- tjokko (50). — Die Art ist vorher in Schweden nur durch f. quadra ta Schmidle aus Byske in Västerbotten vertreten. S. lunatum Ralfs. Forma membrama tantum in an- gulis semicellularum granulata. — Vassitjokko, Vassi- jaure (53, 100, 242). In der Scheitelansicht sind bei unserer Form die Seiten der Zellhälften in der Mitte konkav wie bei f. typica und nicht gerade, wie bei f. groenlandica Bor- ges., die auch nur nach den Ecken hin granuliert ist. S. crenulatum (Näg.) Delp. — Katterjaure, Vassi- jaure, Njutum (26, 57, 67). — Vorher in Schweden nur .aus Kärke und Västmanland bekannt. S. dilatatum Ehrenb. — Björkliden (122). — — forma semicellulis dorso levissime retusis, ventre extensis; e vertice visis radiis alternantibus. Long. 30 — 31,5 p. lat. 31 — 32,5 p] lat. isthm. 9 p. Tab. 2, fig. 38. — Pâlnoviken (194). — Vergl. West. Monogr. IV t. 26, f. 12. S. alternans Bréb. — Vassijaure Kattovuoma (168, 187). — — Forma Tab. 2. f. 32. Long. 28 — 29 p , lat. 26 p\ lat. isthm. 9 p. — Katterjaure, Vassijaure (247, 272.).' S. granulosum (Ehrenb.) Ralfs. Forma semicellulis ■dorso medio valde convexis, lateribus levissime retusis; 31 © vertice visis 3-vel (hand saepe) 4-gonis lateribus me- dio leviter convexis; membrana ad angnlos tantum semi- cellularum granulatis. Long. 47 — 50,5 ju. lat. cum. acul. 53.5 — 58 1 1 ; lat. isthm. 15,5 — 16,5 p. Tab. 3, fig. 34. — Im Delta des Vassijokk (183) und als Plankton im Torne-Träsk (112, 132, 180, 209). In der Form der Zellhälfte stimmt unsere Form sehr gut überein mit Phycastrum granulosum Perty Kleinst. Lebensf. tab. 16, fig. 29 und Desmidium gra- nulosum Ehrenb. Microgeol. tab. 34, XII B, fig. 11. Die von West Fr. w. alg. North Irel. pag. 45, tab. 2, fig. 24 und Monogr. IV pag. 188, tab. 128, fig. 10 — 12 beschriebenen Formen weichen von Ehrenbergs und Per- tys Figuren mehr ab ; sie haben in der Frontalansicht keiner so kräftig gewölbten Rücken und in der Scheitel- ansicht sind die Seiten ein wenig konkav. S. hexaceros (Ehrenb.) Wittr. — Vassijaure (1, 242). forma alternans. — Vassitjokko, Njutum, Pal- noviken (8, 26, 149). S. margaritaceum (Ehrenb.) Menegh. — Katterjaure. Vassitjokko, Vassijaure, Njutum, Pessinenjoki, Tuoptijokk (5, 11, 18, 23, 26, 58, 63, 94, 96, 107, 207, 213. 242, 247). — — var. alpinum Schmidle. Long. 30 — 31 p , lat. 23.5 — 24,5 p\ lat isthm. 11,5 p. — Njutum (33). S. tetracerum (Kütz.) Ralfs. — Vassijaure, Stordalen, Ortojokk (74, 133, 183, 224). S. polymorphum Bréb. — Vassivagge, Vassijaure, Stor- dalen (74, 133, 136, 253). S. paradoxum Meyen. — Vassijaure, Pâlnoviken (184, 187, 194), — — var. longipes Nord st. Forma trigona alternans. Long, cum rad. — lat. cum rad. 78 — 91 p\ long sine rad. 32,5 — 34 p\ lat. isthm. 10 — 10,5 p. — Als Plankton im Torne-Träsk (112, 132, 180, 209). S. gracile Ralfs. — Katterjaure, Vassijaure, Njutum, Stordalen, Bahnhof Torne-Träsk, Pâlnoviken, Ortojokk (95, 133, 178, 194, 224, 247, 269, 272). S. proboscideum (Bréb.) Arch. (S. Borgeanum Schmidle). Forma semicellulis e vertice visis 3-vel 5-gonis radiis leviter curvatis. — Vassitjokko, Vassijaure (15, 184). Die von mir beobachtete Form stimmt völlig mit S. Borgeanum Schmidle In P.Lpm. u. Vesterb. ges. 32 Süssw. alg. pag. 60, tab. 3, fig. 7 überein. Nordstedt Index, suppl. pag. 32 führt mit Recht Schmidles Art zu S. proboscideum. Die von "West Not. 2 pag. 297, tab. 412, fig. 10 erwähnte Form, die ich auch in Schwe- den (Uppland) gefunden habe, ist nicht ganz dieselbe Form; sie hat kürzere Fortsätze und in der Scheitelan- sicht nicht konkave, sondern fast gerade Seiten. S. cyrtocerum Bréb. — Katterjaure, Yassijaure, Nju- tum (67, 95, 161, 271). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als aus der Umgegend von Uppsala be- kannt. S. Ophiura Lund. — Vassijaure (21, 263, 265); in Nr. 21 als Plankton. Die beobachteten Exemplare varen 7- oder 8-strah- lig, ihre apikalen Papillen waren einfach, konisch und nicht, wie bei Lundells Form, viermal geteilt. S. bicorne Hauptfl.— — Pâlnoviken (194). Stimmt gut mit Haupt fleischs Form überein. Var. bore aie Schmidle ist vorher aus Västerbotten bekannt. S. erasum Bréb. Forma paullo latior quam longior semicellulis ellipticis dorso subplanis ; e vertice visis triangularibus lateribus concavis. Membrana supra isth- mum glabra, cetera spinis parvis in series verticales ordinatis ornata, spinis in angulis semicellularum long- ioribus. Long, sine spin. 52—54,5 /u1 lat. 65 fx\ lat. isthm. 17 — 18 fx ; long. spin. max. cire. 5 fx. Tab. 3, fig. 35. — Als Plankton im Torne-Träsk (180, 209). Ich bin sehr unsicher, ob die Bestimmung richtig ist. In der von Bréb. Liste tab. 1 gegebenen Figur 28 haben die Zellhälften breiter abgerundete Ecken; nach der Diagnose in Rab. Flor. eur. alg. pag. 212 ist die Membran in der Mitte der Zellhälfte granuliert. Dage- gen stimmt unsere Form ziemlich gut mit S. erasum Boldt Sibir. chlor, tab. 6, fig. 35 überein, hat aber in der Scheitelansicht mehr konkave Seiten und in der Mitte keine glatte Area. Eine andere nahestehende Form ist S. Brebissonii var. ordinatum Schmidle In P. Lpm. u. Vesterb. ges. Süssw. alg. pag. 53, tab. 3, fig. J, die auch von West. Not. 2 pag. 296 zu S. erasum geführt worden ist. S. teliferum Ralfs. — Vassijaure, Björkliden, Pessi- nenjoki, Kattovuoma (17, 23, 57, 74, 122, 166, 183, 208, 242, 267). (Forts.) BOTANISKA Notiser 1913. Taf. 1. O. Borge ad. nat. del. (Fig. 1 del. J. Lütkemüller). Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. Botàniska Notiser 1913, Taf. 2. O. Borge ad nat. del. Cederquists Graf. A. -B., Sthlm. Botaniska Notiser 1913. Taf. 3. O. Borge ad nat. del. (Fig. 40 del. V. B. Wittrock). Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 33 Nyare undersökningar over växternas kölddöd. Referat av Ake Akerman. Växternas kölddöd och därmed sammanhängande fenomen har allt sedan växtfysiologiens första dagar varit föremal för ingaende studier. Den litteratur, som berör hithörande problem, har ocksa, framför allt under de 10 sista aren, vuxit högst betydligt, varför ett sam- manfattande référât av densamma torde kunna vara av ett visst värde, i synnerhet som de résultat, till vilka man pâ detta gëbit för närvarande kommit, kunna bliva av stör praktisk betydelse, icke minst för oss svenskar. För fullständighetens skull har jag i detta referat ansett mig böra utga fran Müller-Thurgaus klassiska undersökningar, i samband med vilka jag även redogör för ett par arbeten av Molisch och Lidforss, som ocksa äro att anse som grundläggande för de modernare upp- fattningarna av dessa problem. Därefter kommer jag att behandla alla övriga i kronologisk ordning. Genom Müller-Thurgaus undersökningar är det numera ovederläggligen fastslaget, att dâ en växt eller växtdel skadas av frost, beror detta vanligen pâ en is- bildning av rent vatten i de skadade vävnadernas in- tercellulärer. För att denna isbildning skall komma tili stand fordras en ofta ganska kräftig underkylning av objektet i fraga, ett förhallande i vilket Müller-Thur- gau och Molisch velat se ett växternas skyddsmedel mot köld, och som det naturligtvis ocksâ i nagon ringa man kan bliva. Ar temperaturen blott tillräckligt lag, bildas ju emellertid is, och vid denna intercellulära is- bildning extraheras stora vattenmängder ur cellerna. Sa fann t. ex. Müller-Thurgau, att hos en potatis, som fatt frysa vid — 5° omkr. 80 % av vattnet övergatt till is. Det Botaniska Notiser 1918. 8 34 är denna, som sagt ofta mycket kraftiga vattenextraktion, som Müller-Thurgau anser- som dirékta orsaken tili att växterna dö av frost. Kölddöden blir saledes enligt honom ingenting annat än en uttorkningsdöd, ehuru väl att märka, uttorkningen härvid sker sa gott som ögon- blickligt, yilket växterna skulle ha svarare att fördraga än en langsam sadan. Ett stöd härför ser Müller- Thurgau i det förhällande att i vatten svällda frön gan- ska lätt förlora sin grobarhet, om de frysas, under det att de mycket väl tâla att sa smâningom intorka. Denna Müller- Thurgaus tolkning av kölddödens orsaker har även accepterats av Molisch för de fall da växterna dö pâ grand av isbildning i intercellulärerna. Det finnes emellertid, som Molisch visât, en hei del växter, som dö vid laga temp, över 0°, alltsâ utan att en isbildning ägt rum. Framför allt är detta fallet med tropiska Örter t. ex. Episcia bicolor, Achimenes sp., Tra- descantia discolor och Begonia scandens. Detta slag av kölddöd, som enligt Molisch skulle bero pâ av den laga temp, förorsakade förändringar eller förskjutningar i de kemiska omsättningarna och eventuelt därav följande förgiftningar av protoplasman, förekommer nog även hos en del av den tempererade zonens niera sensibla växter. Om den Müller-Thurgauska uttorkningsteorien är riktig, och därom äro nog de fiesta numera ense, sä föl- jer ju därav med stör sannolikhet, att en växt, som för- fryser, dödas redan vid isbildningen eller under själva frysningen, och ej, som Jul. Sachs och andra ansett, vid upptinandet. Bade Müller-Thurgau och Molisch ha ocksâ i manga fall ovederläggligen visât detta genom att frysa växtdelar, vilka da döden inträder förändra färg eller utsöndra skarpt luktande ämnen. Det gamla pâstâendet, att man ofta skulle kunna rädda frusna växter frän döden genom att lata dem längsamt upptina, har ocksâ utom i ett par fall (äpple 35 och biad av Agave) genom av M.-T. och Molisch före- tagna exp. visât sig vara alldelas ogrundat, vilket icke hindrar, att man ännu här och var kan fa se detsamma ater nppdyka i litteraturen. Tack vare dessa nn refererade mycket gedigna un- dersökningarna kan man med sa gott som absolut sä- kerhet pâstâ, att det är den intercellulära isbildningen och den därav följande vattenextraktionen, som är or- sak tili att en sa stör del av vâra växter dö vid vinterns ankomst. Den av Molisch upptäckta kölddöden, som ej var förorsakad av en isbildning, kan ju möjligen lik- som ocksa av isbildningen förorsakad lädering, i mera sällsynta fall vara skadliga eller tili och med dödande. Nu finnes det ju som bekant en mängd växter, som täla mycket stark köld, utan att de taga skada. Ja, säkerligen finnes det manga, som mycket väl fördraga temperaturgrader sa lâga, att även cellens innehall där- vid stelnat tili en fast isblandad massa, ty hur högt än det osmotiska trycket genom vattenextraktionen under isbildningen kan stiga och denna i följd därav försväras, sä kommer man ju till sist tili en punkt där vatten och de däri lösta ämnena samtidigt överga i fast form, den eutektiska punkten. Den ligger för växts after enligt Mez vid — 6°. Aven om detta tal är för h ögt, och de kapillära krafterna härvid kunna vara av en viss bety- delse, sa far man väl ända taga för givet, att vid — 20° icke längre finnes nagot vatten i fiytande form i cellens inre. Manga växter tala emellertid ännu myc- ket lägre temp., förutsatt att transpirationen ej blir för stark, vilket ju, inom parentes sagt, alltid är en fara för de övervintrande växterna, da de leva under för- hâllanden av fysiologisk torrhet. Gtoeke har lyckats tränga dessa fragor närmre in pa livet, genom att jämföra halten av lösliga äggvite- ämnen i prässaft av förfrusna och icke frusna växter av samma art. De förfrusna vis ade sig härvid genom- 36 gâende innehâlla en större mängd olösliga äggviteämnen än de icke frusna, vilket Gorke förklarar bero därpa, att vid den av isbildningen förosakade vattenextraktionen koncentrationen av de i plasmat förekommande salterna ökas tili den grad, att en del av plasmats äggviteäm- nen utsaltas. En utsaltning av äggviteämnen behöver ju som bekant ej innebära en omvandling av dessa, men vid inverkan av syror och salter under en längre tid undergâ de dock i regel en omvandling av obekant na- tur s. k. denaturering. Härigenom förlora de förmagan att âtergâ i löst form, vilket, om det i plasmat sker i nagon större utsträckning, skulle vara liktydigt med att detsamma förlorade sin vitalitet. Ett ytterligare stöd för riktigheten av denna uppfattning har Gorke funnit däri, att ju lättare en växt förfryser, desto lättare kan man ocksa genom frysning bringa dess äggviteämnen i prässaft att utsaltas. Lidforss, som i sitt arbete »Die wintergrüne Flora» accepterat denna Görkes teori om äggviteämnenas dena- turering som orsak tili kölddöden, har dessutom lyckats konstatera, att denna denaturering kan förhindras. om äggvitelösningen innehaller lösta kolhydrater. Vid frys- ning av salthaltiga, men Ursprungligen füllt klara ägg- vitelösningar erhöll han nämligen en fällning, som ute- blef om lösningen dessutom försatts med vissa mängder (5 — 10 ^0 av ett lösligt kolhydrat. Aven den 6-värdiga alkoholen Mannit samt den 3-värdiga Gly cerinen künde förhindra denaturering vid frysning. Ar nu den Gorkeska teorien riktig, bör en växtdels förmaga att uthärda köld stâ i ett visst förhallande icke blott tili arten och mängden av de i dess plasma före- kommande äggviteämnena och salterna utan även tili dess halt av lösliga kolhydrater 1. Detta visade Lidforss 1 Intressant är att Ehle pa mendelistisk väg ocksa kunnat visa, att egenskapen »vinterhärdighet» hos vetet mäste bero av fiera »mendlande enheter». 37 ocksâ vara fallet genom att lata blad eller andra växt- delar upptaga kolhydrater eller mannit, varvid deras köldresistens betydligt förhöjdes. Genom dessa experi- ment fick L. en frân biologisk synpunkt acceptabel för- klaring tili den av honom gjorda iakttagelsen, att alla icke snbmersa vintergröna växter, da temp, i november och december sjunker, omvandla den i kloroplasterna upp- lagrade stärkeisen tili lösliga kolhydrater. En sadan omvandling av stärkeisen vid laga temperatnrer hade förut iaktagits av Müller-Thurgau, Russow och Eischer, men dessa ansago densamma blott vara av betydelse ge- nom att försvara vattenextraktionen, vilket, som redan framhâllits, ej kan bereda växterna nagot mera effektivt skyddsmedel mot köld. Med kännedom om dessa av Lidforss konstaterade förhallanden far man ocksâ en förklaring tili den sedan länge gjorda iakttagelsen, att ett av de bästa medel man äger för att skydda ömtäli- ga kalljords växter mot köld, är att sätta dem i tillfälle att livligt assimilera, sä att stora mängder kolhydrater knnna npplagras. Att alltför riklig tillgang tili kvävehaltiga närings- medel visât sig göra växter känsliga för frost beror en- ligt Lidforss därpa, att en ökning av kvävemängden i cellerna är ägnad att framkalla en stegrad äggvitebild- ning, vid vilken stora mängder kolhydrater förbrnkas, sä att koncentrationen i cellerna av'dessa blir mindre, medan samtidigt äggvitehalten stiger. Den Lidforsska npptäckten, att de lösliga kolhydra- terna äro av allra största betydelse för de övervintran- de växterna sasom skyddsmedel mot förfrysning, sät- ter oss även i stand att förklara en mängd andra förr gatfulla fakta som t. ex. det att växterna i de fiesta fall visât sig lättast skadas av frost pâ varen, vilket tydligen beror därpa, att stärkeisen för tidigt regen er e- rats. I samband härmed torde det knnna vara lämpligt omnämna, hur Lidforss pâ ett annat Ställe i ett kon- 38 kret fall visât, hur farlig en för tidig stärkelseregene- ration kan vara. Vid jämförelse mellan köldresistensen hos en röd, anthocyanhaltig form av Veronica hederœfo- lia och den »normala» gröna formen, visade sig den f or- ra myeket lättare skadas av köld pâ varen, säkerligen beroende därpä, att den absorberade mera värme under de kritiska vârdagarna och i följd därav för tidigt re- genererade sin stärkeise. V ad anthocyanen beträffar, sä kan denna, som Lid- forss ocksâ framhaller, bade vara nyttig och skadlig i detta hänseende. Manga anthocyanhaltiga växter, som ej äro sä lätt utsatta for att skadas pâ varen, som den ovan omtalade Veronican, kunna genom den av anthocyanen förorsakade större värmeabsorption assimi- lera livligare under hösten och pâ detta satt skaffa sig mera kolhydrater än de gröna formerna. Redan innan Lidforss’ nu refererade undersök- ningar förelägo i tryck, hade Mez i Flora 1905 offent- liggjort ett arbete, i vilket han framställt en synner- ligen fantastisk teori om kölddödens orsaker. Mez för- nekaf riktigheten av den Müller-Thurgauska upp- fattningen av kölddöden som en uttorkningsdöd och anser, att blott i undantagsfall uttorkningen kan vara skadlig. Däremot hall er han för avgjort, att det, säsom Pfeffer ansäg, för varje växt finnes ett bestämt temp.- minimum, som ej kan underskridas, utan att växten i fräga skadas därav. Intressanta äro hans experiment med underkylda och icke underkylda stjälkar av Impa- tiens parviflora. Av dessa framgick nämligen, att isbild- ning blott var skadlig, om stjälken först varit under- kyld. Nu är ju emellertid denna växt en av de känsli- gaste i värt klimat, och intressant vore därför att fä fastslaget om dessa iakttagelser äro av allmän giltighet. Orsaken tili att sä manga växter mycket väl kunna täla mycket lag temperatur beror enl. Mez icke blott pä att deras temperaturminimum ligger mycket lägt, utan 39 fastmer därpä, att det vid isbildningen frigjorda vär- met ej bortledes utan stannar kvar i vävnadernas inre pâ grand av att den bildade isen liksom ocksa växter- nas överhnd äro dâliga värmeledare, varigenom ett un- derskridande av dess temperaturminimum förhindras. Stärkelsens omvandling tili socker ocb fett skulle vara av betydelse som skyddsmedel därigenom, att värme frigjordes, da dessa i cellsaften lösta ämnen vid isbild- ningen övergingo i fast form. Till denna underbara nppfattning bar Mez kommit genom sina med Impatiens gjorda experiment. Gar man emellertid tili förhallandena sâdana de te sig i na- turen, förstar man utan vidare, att denna värmeproduk- tion är alldeles otillräcklig att skydda t. ex. sä tunna växtdelar som ett granbarr, som täler mycket laga temp., frân att förfrysa. Mez’ teorier ha tili synes bekräftats av ett par hans lärjungar Apelt, Rein och Voigtländer. Da utrymmet för denna uppsats är mycket begränsat, kan jag ej ingâ pâ nâgon granskning av deras résultat. Dock har jag ansett mig böra papeka, att dessa ofta mycket väl skulle kunna tolkas efter den Lidforsska upp- fattningen, som dessa författare ej känna tili, troligen beroende pâ att Lidforss’ -arbete är offentliggjort i en visserligen icke svartillgänglig, men i ntlandet dock föga uppmärksammad publikation. Alla liittills omnämnda forskare ha sa gott som uteslntande gjort sina iakttagelser över kölddöden pâ högre växter. Ar 1910 utkom emellertid ett arbete av Bartetzko over mögelsvamparnas förfrysning, som är av ganska stört intresse, emedan det visar i hur hög grad köldresistensen hos dessa är beroende av yttre förhallanden. Bartetzko har nämligen odlat Asper- gillus niger, Penicillitm glaucum och ett par andra mögelsvampar pâ närlösningar, vilka utom de nödvän- diga ämnena innehallit socker, glycerin eller nitrater av kalium och natrium i olika konc. Da han sedan frusit 40 dessa, har det visât sig, att ju mer koncentrerad den närlösningen var, pa vilken svampen vuxit, desto större var dess förmaga att uthärda frysning. G-enom Eschen- hagens undersökningar vet man nu, att mögelsvampar liksom ocksâ bakterier i hög grad ha förmaga att för- ändra sitt osmotiska tryck efter omgivningens, detta dock icke som hos bakterierna beroende pâ endosmos av àmnen frân näringssubstratet, ntan därpä, att det i svampens inre nybildas osmotiskt verksamma substan- ser, vilkas kemiska kvalitet Eschenhagen maste lämna oavgjord, men som enligt senare undersökningar av Mayenburg synas stä kolhydraterna nära. Dâ det ge- nom Bartetzkos undersökningar visât sig att den skydds- verkan dess a utöva stiger betydligt hastigare an det av dem förorsakade osmotiska trycket, ligger det ju nära till hands att antaga, att även här kolhydraterna ha bety- delse som förhindrande äggviteämnenas denaturering. Dock tarvas förnyade försök i stör utsträckning för att fa denna fraga definitivt avgjord. Y ad som pâ detta gebit publicerats efter Bartetzkos arbete, kan ej sägas i nagon man hava fort vetenskapen vidare fr am ât. I all synnerhet gäller detta om en un- dersökning över lâga temperaturers inflytande pâ växt- cellerna av Schaffnit, som offentliggjorts i Zeitschrift für allgem. Physiologie ar 1911. Utan att nämna ett enda ord om Lidforss arbete, framlägger han här som sina egna upptäckter de résultat, till vilka denne kom- mit i fräga om kolhydraternas betydelse som skydds- medel mot köld. Blott pâ en enda punkt har Schaffnit kommit tili en uppfattning, som i nagon man awiker frân den av Lidforss uttalade, i det att han skarpare än denne betonar, att olika växtarters eller formers större eller mindre köldresistens beror pâ arten av deras äggviteämnen. Nägot bevis härför har han emellertid ej, och problemet om orsaken tili olikheten i vinterhär- 41 dighet hos till synes mycket närstaende växtformer är för närvarande olöst. I Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft har under loppet av föregäende âr offentliggjorts en serie ündersökningar av ryssen Maximow, vars résultat ej heller kan bliva av större värde för forskningen, emedan mot hans arbetsmetoder en mängd invändningar kunna göras. Da man pa härvarande botaniska institution för närvarande är sysselsatt med att efterpröva hans résul- tat, och det därvid redan framkommit, att de tarva en grundlig revidering, har jag ansett mig böra omnämna blott det allra väsentligaste i detta hans arbete. Genom att - frysa tunna snitt av rödkol och Trade- scantia discolor , vilka under en längre eller kortare tid varit i tillfälle att upptaga socker, salter, alkoholer och en del andra ämnen, anser sig Maximow ha visât, att det för växterna ej finnes ett specifikt temper aturmi- mimum beroende pa plasmats byggnad, utan detta är beroende av koncentrationen av vissa ämnen i cellerna. Yidare förkastar han den Lidforsska teorien om kolhydraternas betydelse att förhindra äggviteämnenas denaturering och anser, att alla ämnen, som införas i en växtcell, och som ej verka giftigt, kunna skydda densamma mot förfrysning. Denna skyddsverkan stiger liksom Lidforss och Bartetzko visât hastigare än äm- nets koncentration och skulle enligt Maximow stâ i ett bestämt förhällande tili läget av dess eutektiska punkt. Pä basis av sina experiment drager M. likaledes den säkerligen nagot vagade slutsatsen, att det ej är själva protoplasman, utan blott den yttre plasmahuden, som är känslig för den intercellulära isbildningen, och häri ser han en förklaring tili det förhällande, att sa sockerhaltiga växter som sockerbetan och sockerröret ganska lätt skadas av köld, vilket nämligen skulle bero därpa, • att den yttre plasmahuden hos dem är relativt sockerfattig. Ungefär samtidigt med sista delen av Maximows un- dersökning utkom i fästskriften för Th. Fries (Sv. Bot. Tidskrift. Bd. 6; H. 3; 1912) ett arbete av Hedlund om frosthärdigheten hos vara kalljordsväxter, som visserli- gen innehaller ett par intressanta iakttagelser över plas- molys och dithörande fenomen, men som i de punkter, som behandla växternas kölddöd och köldresistens svär- ligen kan sägas beteckna nâgot framsteg, redan pâ den grimd att författaren nppenbarligen saknar kännedom om tlertalet av de ovan refererade undersökningarna. Hedlunds uppfattning om kölddödens orsaker närmar sig Müller-Thurgaus, och redan Molischs undersökning är honom patagligen obekant, da han nttryckligen stäl- ler sig solidarisk med den gamla nppfattningen, att ett lângsamt upptinande i manga fall kan rädda frusna väx- ter fran döden. Den av Gurke och Lidforss framställ- da teorien om äggviteämnenas denatnrering som den direkta orsaken tili växternas förfrysning omnämnes ej med ett ord, ej heller den av Lidforss upptäckta, samt sedermera av Bartetzko, Schaffnit och Maximow kon- staterade skyddsverkan, som lösliga kolhydrater härvid- lag astadkomma. Lunds Botanisha Institution Januari 1913. Litteraturförteckning. Apelt, A., Neue Untersuchungen über den Kältetod der Kartoffel. (Cohns Beiträge. Bd. 9. 1907.) Bartetzko, H., Untersuchungen über das Erfrieren von Schimmel- pilzen. (Jahrb. für Wissenschaft! . Bot. Bd. 47. 1910.) Eschenhagen, Fr., Über den Einfluss von Lösungen verschiedener Concentration auf das Wachstum von Schimmelpilzen. (Inaugu- ral Dissert. Leipzig 1889.) Görke, Über chemische Vorgänge beim Erfrieren der Pflanzen. (Landw. Versuchsstationen. Bd. 65. 1907.) Hedlund, T., Om frosthärdigheten hos vara kalljordsväxter. (Svensk Bot. Tidskr. Bd. 6. 1912.) Lidforss, B., Die wintergrüne Flora. Eine biologische Untersuchung. (Lunds Univ. Arsskrift. N. F. Bd. 2. Afd. 2.) Lidforss, B.. Über den biologischen Effekt des Anthocyans. (Bot. Not. 1909.) Lidforss, B., Zur Physiologie und Biologie der wintergrünen Flora. (Bot. Centralblatt. Bd. 68. 1896.) 43 Maximow, A.. Chemische Schuzmittel der Pflanzen gegen Erfrieren. I. II o. III. (Berichte, d. deutschen bot. Gesell. Jahrg. 30. 1912.) Mayen bürg, Lösungsconcentration und Turgerregulation bei den Schimmelpilzen. (Jahrb. wissenschaftl. Bot. Bd. 36. 1901.) Mez, Carl, Neue Untersuchungen über das Erfrieren eisbeständiger Pflanzen. (Flora. Bd. 94. 1905.) Molisch, H.. Untersuchungen über das Erfrieren der Pflanzen. (Jena 1897.) Müller— Thurgau, H., Ueber das Gefrieren und Erfrieren der Pflan- zen. I Theil. (LandwirthschaftJ. Jahrb. 1880.) Müller — Thurgau, H., Ueber das Gefrieren und Erfrieren der Pflan- zen. II Theil. (Landwirthschaftl. Jahrb. 1886.) Nilsson-Ehle, H., Zur Kenntnis der Erblichkeitsverhältnisse der Eigenschaft Winterfestigkeit beim Weizen. (Zeitschrift für Pflanzen Züchtung. Bd. 1. H. 1.) Rein, R., Untersuchungen über den Kältetod der Pflanzen. (Zeit- schrift für Naturwissensch. Bd. 80. 1908.) Schaffnit, E.. Uber den Einfluss niederer Temperaturen auf die pflanzliche Zelle. (Zeitschrift für allgem. Physiologie. Bd. 12. 1911.) Voigtländer. H., Unterkühlung und Kältetod der Pflanzen. (Cohns Beiträge. Bd. 9. 1909). Döde. 1912. Den 13 dec. Rev. John Gerard i Lon- don, f. d. 30 maj 1840. — Den 17 dec. regeringsradet,. lyceirektorn Lorenz Kristof i Graz. — F. d. prof, i skogs- vetenskap vid Univ. i Tübingen och Giessen Theodor Nördlinger, 56 âr. — Prof. Jules des Seynes i Pa- ris, 79 âr. Anslag. Af Lunds Universitets fonder har K. Maj:t beviljat doc. Simmons ett anslag af 500 kr. for studiet af nordsibiriska växter i herbarierna i St. Petersburg. Vetenskapsakademien d. 8 jan. Till intagande i Arkiv f. Bot. antogs en afhandling af amanuensenE. Sterner: Pollenbiologische Studien im nördlichen Skandinavien. Den 23 jau. Prof. A. G. Nathorst förevisade en Säm- ling stenkols växter, af hvilka större delen utgjordes af för- kislade exemplar frân den berömda fyndorten Grand Croix i Frankrike och tili Riksmuseet skänkta af prof. F. C. Grand5 Eury. Därefter förevisade han praktfulla exemplar af Za- mites Gigas frân liaslagren vid Whitby i England, hvilka förärats tili Riksmuseum af dr. Robert Kidston i Stirling. — Prof. Lindman lät anmäla att en mécénat inköpt och tili Riksmusei botaniska afdelning skänkt de mycket omfattande och utomordentligt värdefulla botaniska samlingar, som dr. Per Düsen under âren 1908- — 1912 insamlat i den brasi- lianska staten Parana och nyligen hembrakt till Sverige. 44 Murbeck, Sv., Untersuchungen über den Blü- tenbau der Papaveraceen. 168 s., 28 plansch, och 39 textfigurer. — K. Svenska Yet. Akad. Handl. Bd. 50 N:o 1. — 1912. I detta arbete har förf. sökt att utreda blombyggnaden inom familjen Papaveraceæ (dit äfven Fumariaceerna hän- föras) och att närmare klargöra familjens ställniüg till öfriga Hhoeadales. Tillika har han sökt belysa Rhoeadales- seriens släktskapsförhällanden och sa vidt möjligt äfven dess fylogeni. I första hand gällde det härvid att utreda byggnaden af androeceet inom underfamiljen Papaveroideœ. Enligt de hittills föreliggande uppgifterna skulle androeceet här börja med en 4-talig krans, hvars led stode i mellanrummen mellan de 4 kronbladen, och denna krans skulle vanligen efterföljas af flere andra, som i en och samma blomma än vore 4-, än 6- eller 2-taliga. Inom denna underfamilj skulle säledes rada ganska komplicerade och fran de närstaende grupperna väsentligen afvikande ställningsförhällanden. För sin under- sökning har förf. betjenat sig af den inom blommorfologien. hittills ej använda metoden att inbädda Objekten (blom- knoppar i olika stadier) uti paraffin och däraf göra mikrotom- snitt, och af de meddelade data och publicerade figurerna ser man, att detta skett i stör skala, hvarför resultaten maste vara sä mycket säkrare. Beträffande stärkt polyandriska former förslog dock ej ens denna metod. Förf. uppdrog da, genom frösadd i mycket mager jord, svältkulturer och förskaffade sig därigenom, särskildt af annuella arter, individ med sä förenklad byggnad, att säkra résultat künde fäs medelst mikrotommetoden. Pâ sä satt erhöllos fullständiga ut- vecklingsserier fran det mest komplicerade androeceet tili det allra enklaste, och dessa serier framläggas säsom diagram â de talrika planscherna. Resultatet af undersökningen blef nu först och främst att hos de dimera Papaveroideerna de 4 första stândarne ingalunda stâ i kronbladsintervallen utan äro parvis motställda de tva yttre petalerna, samt att de 4 därpä följande inta samma ställning tili de tva inre kron- bladen; pâ motsvarande satt förhöll det sig hos de trimera typerna. Ofta nog visade sig androeceet inskränkt tili dessa tva kransar, och hos vissa släkten, t. ex. Meconella , künde de nämnda ständarparen normalt vara ersatta utaf enkla androecealled. När ä andra sidan polyandri var rädande, visade sig stândarne natu rügen kunna hänföras tili 2 -(-2 (resp. 3— |— B) grupper, och dä inom dessa ytterligt ofta klyf- 45 ningar künde pâvisas, sâvâl i radial som tangential rikt- ning, var det tydligt, att polyandrien ej berodde pâ tillvaron ai' talrika ständarkransar utan pâ kongenital dubblering i de ursprungliga androeceal-anlagen. Med dessa résultat kommer man till en helt annan uppfattning af androeceet hos Papa- veroideæ : det sammansättes af blott tvâ kransar anlag, iso- mera med hyllekransarne och alternerande med dem. Genom denna enkla tolkning af androeceet bortfalla med ens de stora skiljaktigheter i blombyggnaden, som man trott existera mellan de egentliga Papaveraceerna och de nârstâende grup- perna och hvilkas förklaring beredt sa mycken svârighet. Den hos vissa Papaveroideer förekommande pleiomerien i gy- næceet torde nämligen liksom polyandrien bero pâ klyfningar. Afven om man ât familjen Papaveraceœ ger den vid- sträckta omfattning, den här fâtt — förf. hänför dit sâsom andra underfamiljer Pteridophylloicleœ (nyuppstâlld och om- fattande det hittills i mângt och mycket misstydda mono- typiska japanska släktet Pteridophyllum) samt Hypecoideœ och Fumarioideœ — företer den efter förf:s undersökningar en i stört sedt enhetlig blombyggnad. Blomman bestar af sex alternerande kransar; den första bildar fodret, den andra och tredje äro utvecklade som krona, den fjärde och f ernte som androeceum, den sjätte är gynæceet. Grundplanen mot- svaras saledes af formein S2, C2 -f- 2, A2 -j- 2, G2. Detta schema kan dock pâ olika satt varieras: dimerien, som är förherskande, kan vara utbytt mot trimeri ( Bomneya , Meco- nella etc.); samtliga kronblad äro hos Macleaya och Bocconia konstant ombildade tili standare; de inre kronbladen äro hos Sanguinaria delade i tvâ elier Here skilda blad; androeceet bestar hos Hypecoidece af blott 2 — |— 2 standare, af hvilka dock de inre (me liana) stundom äro delade i monotheciska hälfter, alldeles som hos Fumarioideœ, dar emellertid dessa hälfter förbinda sig med de yttre stândarne tili tvâ trans- versala 3-ledade falanger; hos Pteridopliylloideœ saknas nor- malt den inre ständarkransen, och den yttre représenteras af tangentialt dubblerade anlag; samma förhällande träffas hos Meconella och hos svältformer af mänga andra Papave- roideœ, men i allmänhet äro inom denna underfamilj säväl den inre som den yttre androecealkransens anlag uppdelade i ett större antal ständare, hvilkas ställning vanligen är mycket växlande, beroende pâ att anlagens förgrening är olika stark och ägt rum i olika riktningar; gynæceet slutligen företer hos fiera Papaveroideer pleiomeri elier tendens därtill. 46 Förf. ger ät'ven en framställning af blombyggnaden hos Crucifer ce och Capparidaceæ samt framlägger nya skäl för uppfattningen att hyllet ocksä här bestär af 3 tvätaliga kransar, af hvilka den innersta ,(kronan) är dubblerad. Cru- cifer-blommans formel blir sâledes S2 -f- 2, C22, A2 -}- 22, 02, och till detta schema kan äfven Capparidacé-blomman hänföras. Betecknar man öfverallt hyllekransarne med P och bortser frän dubbleringarna, sä fas säsom grundplan för samt- liga tre familjerna formein !P2 — )— 2 — (— 2, A2-J--2, 02 resp. P3 — [— 3 — {— 3, A3 3, 03. R esedaceæ anser förf. obetingadt höra med tili Rhoeadales-ssrisn. Foderbladen läta här hän- föra sig tili tvä olika kransar, och hvad kronan beträffar framkastas den hypotesen att den representerar en tretalig krans med alla eller tvä af bladen tudelade. Äfven ständarne lata möjligen hänföra sig tili 2 — |— 2 eller 3 -|- 3 anlag. Den tili utseendet 5-taliga Resedacé-blomman representerar da, liksom toppblomman hos Berberis, en öfvergäng mellan det 2- och det 3-taliga schemat här ofvan. Heia Rhoeadales- Serien framstär pä sä sätt som en ganska homogen grupp. Beträffande seriens släktskaper framhälles den nära öfverensstämmelsen med vissa Berberidacé-typer, och hvad fylogenien angär, visar förf., att Celakovskys äskädning, enligt hvilken de polyandriska Rhoeadales vore de äldsta typerna, de oligandriska däremot (t. ex. Hypecoum) stärkt reducerade former, grundar sig pä oriktiga äldre uppgifter och star i sä skarp strid med de faktiska förhallandena, att den ej kan upprätthallas. I motsats mot C., som med Pa- paver och Capparis säsom utgängspunkter vill härleda Rhoea- dales frän Magnoliaceer och Ranunculaceer, anser förf., att Rhoeadales utvecklat sig frän typer, som mycket nära öf- verensstämma med vissa nu lefvande Berberidaceer ( Podop- hyllumEpimedium etc.) samt att den inom vissa grupper rädande polyandrien är en pä klyfningar beroende sekundär företeelse. Förf. framhäller i sin inledning, hurusom mikrotom- tekniken i hög grad underlättat hans undersökningar, och uttalar den förvissningen, att med hjälp af densamma viktiga framsteg stä att vinna öfverallt pä blommorfologiens omräde. Janchen, E. Die europäischen Gattungen der Farn- und Blütenpflanzen nach dem Wettstein- schen System geordnet. 2 Aufl. 60 s. Wien 1912. F. Deuticke. — Pris : 2 Mark. 47 Dâ förf. arbetat âtskilligt med nomenklaturfrâgor, bör man ha hopp om att i detta arbete finna de rätta namnen i enlighet med de regier, som antagits pa de bäda internatio- nella kongresserna 1905 och 1910, äfven om möjligen ett eller annat namn framdeles behöfver ändras. En del syno- nymer anföras. För oss svenskar ^ det ju tilltalande att hänsyn tagits till Nymans Conspect. Flor. Europ., sa att man kan se, hvilka arter i Nymans arbete förts till annat släkte. Frödin, J., Tvenne västskandinaviskaklimat- faktorer och deras växtgeogr af iska betydelse. 74 s., 8 t., 9 textf. — Arkiv f. Bot. Bd. 11, N:o 12. — 1912. Förf. har gjort sina undersökningar vid Grrundsund i Bohnslän och framför allt pa Knllaberg. För vindens verkan redogöres ntförligt och för saltets inverkan anser förf. sig haf va âdagalagt : 1) att hafssalt af vinden tillföres marken i ett bredt balte ofvanför den egentliga halofytzonen (öfverspolnings- zonen) och att marken därför hâller en abnorm stör mängd klornatrium, pa Kullen ända tili 95 meters höjd och 500 meters afstând frän hafvet och i Bohuslän ätminstone ännu 3 km. fran stranden; 2) att de fiesta inom detta balte lefvande växtformer tili följd däraf äga en ovanligt stör klorhalt; 3) att salthalten i marken och växternas klorhalt i detta bälte äro tillräckligt stora för att âstadkomma en afsevärd nedsättning af de fiesta växtformers absorption och transpi- ration och därigenom utbilda dem i xerofil riktning; det terrestra saltet ger alltsä at detta bälte en i fysiologiskt hän- seende torr lokal; 4) att nämnda bälte i stört sedt sammanfaller med ut- bredningen af Bamalina scopulorum och att denna laf för sin tillvaro sannolikt är beroende af, att en viss saltmängd finnes i snbstratet. Ny litteratur. Anonym. 1912. Thore Fries. 80 ar. — Trädgarden 1912 s. 393 — -4, 1 portr. Arrhenius, A. 1912. Floristiskt smaplock. Spridda sma- bidrag tili kännedom om Lundsbergs-traktens växtvärld. — Lnndsbergs skola 1912, s. 193 — 206. Bolin, P. 1912. Vara vanligaste akerogräs och deras be- 48 kämpande. Pâ uppdrag af Kungl. Landtbruksakademien. 168 s. Eriksson, J. 1913. Landtbruksbotanisk verksamhet yid k. Landtbruks-Akademiens experimentalfält under âren 1878 — 1912. 42 s. — Landtbruksbotanisk berättelse af ar 1913. Erikson, J. Om Vicia pisiformis förekomst i Västergötland. — Fauna och Flora 1912 s. 296 — 7. Kajanus, B. 1912. Ueber einen spontan entstandenen Wei- zenbastard. — Zeitschr. f. Pflanzenzüchtung, Bd. 1, s. 13—24. — — . 1912. Ueber die Farben der Blüten und Samen von Trifolium pratense. — Fühlings landwirtschaftl. Zeitung, Jahrg. 61, s. 763 — 776. Linné, Carl von. 1912. Iter Lapponicum. Andra upp- lagan med bilagor och noter ombesörjd af Th. M. Fries. XI -j- 269 s., 3 kartor, mänga hg. i texten. — Skrifter af C. von Linné utg. af Sv. Vet. Akad. V. Lundegàrdh, A. 1912. Chromosomen, Nukleolen und die Veränderungen im Protoplasma bei der Karyokinese. Nebst anschliessenden Betrachtungen über die Mechanik der Teilungs Vorgänge. — Beitr. z. Biol. der Pflanzen 11. 5. 375— 542 + Taf. XI— XIV. — — . 1912. Fixierung, Färbung und Nomenklatur der Kernstrukturen. Ein Beitrag zur Theori der zytolo- gischen Methodik. — Arch. f. Mikroskop. Anatomie 80, s. 223—273. Lönnkvist, F. & E. 1912. Rosae scandinavicae exsiccatae. Fase. 1 (30 n:r). Wycoff, E. 1912. Bibliography relating to the Floras of Arctic Regions, Iceland, Scandinavia, Denmark, Norway, Sweden, Russia, Finland, Lapland and Caucasia, em- brasing Botan. Section Q of the Lloyd Library. Cin- cinnati. 44 s. Med detta hafte följer ett porträtt af Botaniska No- tisers utgifvare. Innehall. Borge, O., Beiträge zur Algenflora Schwedens. 2. S. 1, Akerman, A., Nyare undersökningar öfver växternas kölddöd. S. 38. Smärre notiser. S. 43 — 48. Lund, Berlingska Boktryckeriet den u/* 1913. Beiträge zur . Algenflora von Schweden. Von O. Borge. (Forts, fr. s. 32. i - — forma major semicellulis e vertice visis lateri- 1ms minus concavis. Long, sine spin. 45 — 40 ja. lat. 39 jr. lat. isthm. 14.5 ja ; long. spin. 6,5 — 8 ja. — Kopparâsen (85). S. pelagicnm West. Forma Osten!, in Ostexf. et Wesenb. A reg. fortn. expl. pag. 1111. tab. *2. fig. 1*2. Long, sine proc. 44 ji. lat. cum proc. 71.5 ja. — Als Plankton im Torne-Träsk (180. 209). Die von mir beobachtete Form stimmt mit Osten- felcls Form gut überein; die Mitteleinschnürung erwei- tert sich sofort, die Membran ist dichter granuliert als in West’s Form und die Fortsätze sind hohl. S. pilosum (Nag.) Arch. — Katterjaure. Yassijaure < 55. 63). S. Brebissonii Arch. — Björkliden. Pessinenjoki (192. 208). S. saxonicum Bulnh. Long, sine acul. 84.5 — 88,5 p. lat. 73 — 80,5 ji\ lat. isthm. 26 ja. — Kopparâsen (85, 86). S. poly tr ich um (Perty) Rab. — Björkliden (122). S. echinatum Bréb. Forma aculeis in series verti- cales ordinatis : semicellulis e vertice visis membrana in medio glabra. Long, sine acul. 26 — 27 ji. lat. 26 — 27 ja ; lat. isthm. 10,5 ji : long. acul. 2,5 — 3 ja. Tab. 3, fig. 36. — Yassivagge (252 ). S. hystrix Ralfs. — Katterjaure (65, 244;. S. Aca rides Nordst. — Katterjaure, Kopparâsen, Björk- liden. Nuolja, Ortojokk (38. 61. 86, 114, 124, 189, 230). S. pseud osebcddi Wille var. lapponicnm n. var. Tab. 3, fig. 37. Yar. minor semicellulis basi non inflatis. apicibus 5-cuspidatis; membrana sub dorso aculeis minutis in series verticales ordinatis ornata, supra isthmum Serie aculeorum parvorum instructa. Long. 35 — 39 ja. lat. cum brach. 39 — 45,5 ja: crass, corp. 14 — 15,5 jt ; lat. isthm. 10,5 — 12 u. ■ — Yassijaure 0272). — Die Art vorher in Schweden nur aus Näsb}7 in Yästmanland bekannt. S. cristatum (Näg.i Arch. — Yassitjokko, Yassijaure, Njutum. Lâktajaure. Kopparâsen. Nuolja. Stordalen (15. 33. 43, 85. 89.' 106. 136. 183». Botaniska Xotiser. 101%. 4 50 S. Sebaldi Reins ch var ornât am Nordst. Long. 78 ju7 lat. cum rad. 104 lat. isthm. 19 ju. — Yassijaure (184). — forma membrana supra isthmum glabra. Long. 75,5 — 78 g, lat. cum rad. 110,5 — 117 lat. ad bas. sémicell. 28— -24 g. — Yassijaure, Lâktajaure (58, 75, 88); in Nr. 53 und 88 als Plankton. Die letztere F orm stimmt mitNordstedts Y arietät völlig überein, nur dass sie keine Wärzchen um die Basis der Zellhälfte hat. S. anatinum Cooke et Wills. — Als Plankton im Lâktajaure und im Pahtajaure (83, 88). — In Schweden vorher nur aus Västergötland und Yästmanland bekannt. S. monticulosum Bréb. — Yassitjokko, Yassijaure (5,18,23,242). - var. bifariam Nordst. — Yassitjokko, Yassijaure (5, 18, 23, 56, 106, 187, 242). — Die Art ist in Schweden nicht weiter nördlich als aus Söderbärke in Dalarne be- kannt, die Yarietät nur aus Yästergötland, Uppland und, am nödlichsten, aus Kvikkjokk in der Lule-Lappmark. S. rostellam Boy. — Njutum (26). — Yorher in Schwe- den nur aus Uppland und Härjedalen bekannt. S. scabrum Bréb. — — Vassijaure (76). Stimmt mit der in Wittr. et Nordst. Exs. nr. 1114 gelieferten Figur völlig überein. S. spongiosum Bréb. — Katterjaure, Njutum, Katto- vuoma (26, 166, 247). — — var. Griffithianum (Näg.) Lagerh. — Katter- jaure (66). var. perbifidum West. — Njutum (95). Die var. perbifidum vorher nicht für Schweden notiert, die var. griffithianum nur aus der Umgegend von Uppsala. S. a c ident, am (Ehrenb.) Menegh. — Vassitjokko, Yassijaure (13. 76). S. controversam Bréb. — Yassijaure (183, 185). - Yorher in Schweden nicht weiter nördlich bekannt als aus Frövi in Yästmanland. S. vestitumJUalfs. — Yassijaure, Kattovuoma (166, 187). S. ornithopodon West var. bifurcatam n. var. Tab. 3’ fig 38. Yar. paullo minor brachiis semicellularum tenuiori- bus, leviter divergentibus, annulis circ. 3 denticulorum ornatis, apicibus bifurcatis; membrana supra isthmum 51 glabra, semicellulis e yertice visis lateribus obtusangule concavis. Long, sine brach. 32,5 — 34 ju, lat. cum. brach. 58,5 — 60 ju] lat. isthm. 9.5 — 10,5 jui — Pfützen am See Katterjaure (245, 246). — S. furcigerum Bréb. — Vassijaure, Kopparâsen (85, 184) und als Plankton im Jostojaure (172 ). — — f. armigera, (Bréb.) Nordst. — Als Plank- ton im Torne-Träsk <112). S. orctiscon (Ehrenb.) Lund. — Vassitjokko (98) und als Plankton im Jostojaure (172). S. tumidum Bréb. — Vassijaure, Tuoptijokk (23. 57, 74, 78, 82, 213). S. sexcostatum Bréb. — Katterjaure (61). — — var. product am West. Forma 5- vel 6-radiata. Long. 48 — 52 u. lat. 44 — 49.;» u : lat. isthm. 17 — 19.5 u. - Vassitjokko. Björkliden. Nuolja (5, 43. 114). Euastrum (Ehrenb.) Ralfs. E. oblong am (Gfrev.) Ralfs. — Katterjaure. A^assi- tjokko, Vassijaure, Njutum, Kopparâsen, Nuolja (5, 8. 13. 15, 18, 19, 43, 57. 6i. 77, 85, 95, 181, 235). — Die forma scrobieulata Nordst. wurde nur in Nr. 77 beobachtet: sie kommt wohl wahrscheinlich in mehreren Proben vor, die scrobicula ist aber in nicht leeren Exemplaren schwer zu sehen. E. crassum (Bréb.) Kiitz. — Vassijaure (23. 58. 76. 82. 255, 262). E. pinn atum Ralfs forma scrobieulata N ord st. - Vassijaure (77, 262). E. humerosum Ralfs. — Vassijaure. Njutum. Kop- parâsen (23, 87, 95, 262). — — forma scrobieulata Nordst. — Vassijaure (82) E. affine Ralfs. — Vassijaure (55). E. insigne Hass. — Katterjaure. Vassijaure. Kop- parâsen (79, 87. 161, 245). E. didelta (Menegh.) Ralfs. — Vassijaure, Njutum (17. 27. 57. 79. 81, 96, 161, 183. 184, 242, 243. 262). — — forma scrobieulata Nordst. — Vassitjokko, Vassijaure (10, 19, 74), E. ansatum Ralfs. — Katterjaure. Vassitjokko. V as- sijaure, Njutum. Björkliden. Kattovuoma (8, 10. 14. 17, 19, 33, 57, 58. 74, 82. 106. 122. 166. 169. 181. 183. 242, 246. 255. 267. 269). — — var. laticeps n. var. Tab. 3. fig. 39. Var. lobo polari semicellulae dilatato angulis late ro- tundatis lobis basalibus non sinuatis. Long. 78 ju. lat. 39 ju ; lat. isthm. 13 ju: lat. apic. 23 ju\ lat. sub apic. 18 u. — Vassijaure (243). Wolle hat in Desm. U. S. tab. 25, fig. 9 eine Form dieser Art mit verbreitertem Endlappen abgebildet, ob- schon er in der Diagnose pag. 99 sagt, dass dieser »not dilated» sei. Wolles Form hat aber, wenn sie über- haupt richtig gezeichnet ist, ein ganz anderes Aus- sehen als die lappländische. E. eleqans (Bréb.) Kütz. — Häufig (5. 8. 19, 23. 26. 55. 57. 66, 67, .74 82. 85, 94, 95. 96. 99. 100. 106, 122, 133, 134. 137. 166, 172. 177. 179. 181. 182,183. 184, 185. 187. 192. 208. 224, 227, 235, 239, 247, 262, 265, 267. 268, 272 j. — forma Borges. Ferskv. alg. Östgrönl. p. 31. t. 2, f. 33. — Vassijaure (74). E. bidentatnm Näg. (E. elegans var. speciosum Bohlt i. — Häufig (5,' 8, 10, 15, 17. 19. 23, 26, 28, 33. 55. 57. 60. 66, 67.' 74. 82. 85. 89. 95. 96. 100. 106. 121, 122. 133, 137. 166, 171, 173, 181, 182. 183, 184. 185. 187, 192. 194. 208, 224, 235, 238. 239. 247, 253, 262, 263, 267, 272). E. (liraricatum Lund. — Vassijaure (58). E. rostra tum Balfs. — Ortojokk (224). E. crassicolle Lund. var. dentiferum Nordst. — Vassi- jaure (77). Die Art ist vorher in Schweden aus Unnaryd in Smaland und aus der Umgegend von Uppsala bekannt. Die Varietät ist vorher nicht für Schweden verzeichnet. Wittr. Snöns o. is. fl. pag. 113 gibt eine var. nivale für Vallidalen in der Lule-Lappmark an, aber ohne Diagnose und ohne Figur; leider hat Herr Prof. Witt- rock die Diagnosen der in der erwähnten Arbeit auf- gestellten neuen Arten und Varietäten nicht veröffentlicht. Die von Witt rock gemachten Aufzeichnungen zu den- selben befinden sich aber in der Botan. Abteilung des Reichsmuseums zu Stockholm und sind vom Vorstand der Abteilung Herrn Prof. Dr. Carl Lindman gütigst zu meiner Verfügung gestellt worden. Wittrock hat in seinem Manuskript folgende Diagnose für E. crassicolle var. nivale gegeben: »Long. cell. 30 ju. lat. max. 18^; lat. isthm. 8 // : crass. 9 /a. Var. paullo major quam forma «, angulis loborum polarium acutatis. semicellula unaquaque tumoribus quatuor., 2 majoribus medianis, 2 minoribus apicalibus, ornata. Diese Varietät unterscheidet sich von der Haupt- form hauptsächlich dadurch, dass die Endlappen nicht abgerundete, sondern spitze Ecken haben, und dadurch, dass der Endlappen jederseits des apikalen Einschnittes je einen kleinen Tumor hat, den nach Lun dells Figur zu urteilen die Hauptform nicht besitzt. A fronte erinnert sie nicht wenig an E. elegans.» Tab. 3. hg. 40. Herr Professor Dr. Wittrock hat mir giitigst die Erlaubnis zur Veröffentlichung der Diagnose und der Figur erteilt. Aus der Beschreibung geht hervor, dass var. nivale sich nur durch den Tumoren von var. dent if er um un- terscheidet. E binale (Turp.) Ehrenb. (Ralfs Brit. desm. tab. 14, hg. 8 b. e, hi. — - Katterjaure, Vassitjokko, Vassijaure, Stordalen (10, 106. 133, 136, 181, 244). — — forma sect a Turn. — Katterjaure, Vassi- tjokko, Vassijaure (5, 7, 15, 50, 60. 66. 67. 74, 183. 265, 267). — — forma hians West. — Njutum (26, 28). - forma Grutwinskii Schmidle. — Björkliden, Stordalen, Ortojokk, Kattovuoma 135, 166, 192, 225j. E. montanum West. — Katterjaure, Vassitjokko, Vassijaure. Njutum. Bahnhof Torne Träsk (17, 26, 27, 28, 55. 58, 63. 65. 79, 81, 96. 178. 183, 232. 242, 244, 246). — Vorher in Schweden nur aus Västerbotten und der Pite-Lappmark notiert. E. äubium Näg. — Katterjaure, Vassijaure, Orto- jokk (61, 130, 224). — In Schweden vorher nur aus Sm aland und Uppland notiert. E. denticulatum (Kirchn.) Gray. — Häufig (19. 23, 26, 58. 67. 74. 82, 87. 96. 100, 106, 133, 166, 177. 183, 184, 187, 208, 224, 235, 247, 253). E. Bolätii Schmidle. — Vassitjokko. Vassijaure, Njutum, Stordalen. Kattovuoma (23, 55, 57, 95, 106, 138, 166, 181. 183, 253, 262). — Vorher in Schweden nur aus Byske in Västerbotten bekannt, E. gemmatum iBréb.) Ralfs. — Vassijaure (77, 269). E. pectinatum Bréb. — Vassijaure. Njutum, Björk- liden, Lattislahti. Kattovuoma (23. 74. 95. 122. 166. 173, 184. 255, 269). 54 — — var. inevolutum West. — Vassitjokko (101). K. rerrueomm Elirenb. — Vassitjokko, Vassijaure, Njutum, Björkliden. Pessinenjoki (19, 26. 28. 57, 100. 184, 192, 208i. forma Borges. Fr. w. alg. Faerö pag. 217, tab. 7. fig. 2. Long. 88.5 — 100 lat. 75,5 — 84,5 ja: lat. isthm. 21 — 28,5 fi\ lat. lob. pol. 85 — 37,5 /u. — Vassi- jaure (76, 235i. — var. red net um Nordst. — Vassijaure. Katto- vuoma 1 166. 236). - — var. (datum Wolle. Forma Witt r. et Nordst. Fxs. nr. 808. — Vassijaure, Lattislahti (82, 175. 267). Tetmemorus Ralfs. T. Brebissonii (Menegh.) Ralfs. — Vassijaure, Nju- tum (33. 74, 184). — — var. minor De Bar. — Vassijaure (262 1. T. laevis (Kütz.) Ralfs. — Katterjaure, Vassitjokko, V assijaure, Njutum, Kattovuoma (1, 5, 7. 14. 15, 17. 26, 33. 57, 58, 6L 63, 70, 79, 81, 82, 99, 106, 242, 247). T. (franulatus (Bréb.) Ralfs. — Vassitjokko, Vassi- jaure. Njutum (5. 10. 13. 17. 23, 28, 33, 57. 74, 81, 82, 99, 106. 185, 187, 243 1. — var. atténuai us West. — Vassijaure (242). — Die Varietät in Schweden vorher nur aus Väster- botten und der Pite-Lappmark notiert. T. minutas De Bar. — Vassitjokko, Njutum (33, 50)> Micrasterias Ag. 31. rotata (Grev.) Ralfs. — Kopparasen (87). 31. den tic (data Ralfs. — Vassitjokko, Kattovuoma (15, 166i und im Plankton des Jostojaure (172). — var. notatu Nordst. — Vassijaure (77). — — — forma membrana ad incisuras semicellu- larum aculeis parvis sparse et irregulariter instructa. Tab. 3, fig. 41. — Pfützen bei Kopparasen (86). — Ob- schon zahlreiche Exemplare beobachtet wurden, konnte ich kein völlig unbewaffnetes finden. Die Varietät ist in Schweden vorher nicht weiter nördlich als in Näsby in Västmanland gefunden. 31. conferta Lund. — Vassijaure (162). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als in der Umgegend von Uppsala gefunden. M. papillifera Bréb. — Vassitjokko, Vassijaure, Nju- tum. Björkliden, Tuoptijokk, Kattovuoma (78. 81. 82. 95, 106,' 166. 192, 213, 235. 268). — forma semicellulis profundius incisis lobo polari tenuiori. Long. 195 p. lat. 172 p\ lat. max. lob. pol. 40 /<: ab isthm. ad bas. lob. pol. 19,-» p. — Als Plankton im Lâktajaure (88). — Vergl. Bulnh. Beitr. 2 pag. 57, tab. 10, fig. 3, Borges. Bornli. desm. pag. 142 und Hirn Desm. Finnl. pag. 17. tab. 2. fig. 24. var. (flabra Nordst. — Vassitjokko, Njutum (33. 98). M. avnericana (Ehrenb.) Ralfs. — Vassitjokko, Vassi- jaure, Nuolja (43, 77. 98) und im Plankton des Lâkta- jaure (88). - var. Boldtii Gfutw. — Vassitjokko. Björkliden (5, 124). Spondylosium (Bréb.) Arch. .S’, pulchellum Arch. var. bambusinoides (Wittr.) Lund. — Vassijaure, Bahnhof Torne-Träsk (178, 270). — Vor- her in Schweden nicht weiter nördlich bekannt als ans der Umgegend von Uppsala. Sphaerozosma (Corda) Arch. S. vertebratmii (Bréb.) Ralfs. — Vassijaure, Lattis- lahti (82, 177) und als Plankton im Torne-Träsk (209). 8. excavatum Ralfs. — Katterjaure, Vassijaure, Kop- paräsen. Pessinenjoki. Lattislahti (20. 23. 26. 28. 60. 65. 76, 82, 85, 177. 187, 208, 244, 245, 246, 267). S. f/ramilatum Roy et Biss. — Katterjaure. Vassi- jaure, Njutum, Lâktajaure, Stordalen (26. 55. 90. 133. 244 ). Desmidium Ag. I). Hw art'ii Ag. — Kattovuoma (166). Gymnozyga Ehrenb. G. moniliformis Ehrenb. — Vassijaure. Kattovuoma (74. 82. 166, 183. 184. 263, 265. 272). Hyalotheca Kütz. H. mucosa (Dillw.) Ralfs. — Vassijaure. Njutum. Lâktajaure. Stordalen (19. 23, 26. 74. 88. 133. 137. 259. 262. 265). H. (Jissiliem (Smith) Bréb. forma circularis Jacobs. Long. cell. 17—18 /n. lat. 15,5 ju. — Njutum (26). - Long. cell. 19.5 — 21 /u. lat. 19,5 ju. — Yassi- jaure (161). — — — Long. cell. 15,5 — 19,5 /li, lat. 19,5 — 26 ju . Katterjaure. Yassijanre, Njutum (23, 28. 105, 242. 245, 246). — — Long. cell. 20 — 24,5 lat. 32,5 — 35 fi. — Yassitjokko, Yassijanre, Pessinenjoki (13, 57. 208). forma bidentula Nordst. Long. cell. 13 — 15, > ,a: lat. 21 /u. — Kapparâsen (85). — — — Long. cell. 18 /u. lat. 19,5 ju. — Katter- jaure (60). - Long. cell. 17 — 22 //, lat. 24,5 — 27,5 fi. - Yassitjokko, Yassijanre. Njutum, Kopparâsen (26. 55. 85. 98. 106). — — — Long. cell. 18 — 21 p, lat. 32,5 — 34 /u. - — Yassijanre, Kopparâsen (85, 103). - forma tridentula Nordst. Long. cell. 15 /u7 lat. 22 /u. — Yassijaure (57). Ausser den oben erwähnten Formen wurden Formen verschiedener Grösse, die ich aber nicht e vertice beob- achtet habe, auch in folgenden Proben gefunden: Vas- sitjokko, Yassijaure, Lâktajaure, Kopparâsen, Ortojokk, Lattislahti (8, 19, 21, 22, 53, 74. 84, 88. 133, 177.' 265) und als Plankton im Pahtajaure (83). Zygnemaceae. Spirogyra Link. S. tenuissima (Hass.) Kütz. — Lattislathi <175). - In Schweden vorher nicht weiter nördlich gefunden als bei Uppsala. S. inflata (Yauch.) Hab. — Kattovuoma (168). - Yorher in Schweden nicht weiter nördlich als auf der Insel Yäddö in Uppland gefunden. S. Spréeiana Hab. — Yassitjokko, Björkliden (8, 192). S. Ha ss allii (Jenn.) Petit. — Lattislahti (175). Nach schriftlicher Mitteilung von Mr. P. Petit ge- hören die in Borge Sibir. chlor, pag. 8, tab. 1, fig. 2 — 3 erwähnten Spirogyra-Formen zu S. Hassallii. Zygnema (Ag.) De Bar. Z. stellinum (Yauch.) Ag. — Ortojokk <154). Mesocarpaceae. Mougeotia lAgj Wittr. J l. jHirrula Hass. — Vassijaure (260. 261). Chlorophyceae. Yolvocaceae. Chlamydomonas Ehrenb. ('. nivalis (Bau.) Wille. — Vassitjokko, Njutum, Nuolja, Pessinenjoki. Tuopti (27. 31. 32, 44. 45. 73. 222, 233). (Vgl. pag. 3). — Das Vorkommen der Alge in Nr. 27 erklärt sich dadurch, dass ein grosses Schneefeld, auf dem die Alge vorkam (Nr. 31, 32), in den See hin- ausragte. — »Roter Schnee» ist vorher in Schweden be- kannt vom Sylfjället in Härjedalen, vom Tittjakk und vom Quöllet esjaure in der Pite-Lappmark sowie aus Kvikkjokk in der Lule-Lappmark. Gloeococcus A. Br. 6r. mncosns A. Br. (Sphaerocy stis Schroeteri Chod.). — Vassijaure (22, 53, 236). Gonium Müll. (t. pectorale (Müll.) Ehrenb. — Vassijaure. Läkta- jaure (90, 105). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als auf der Insel Väddö, Uppland, bekannt. Pandorina Bory. P. moram (Müll.) Bory. — Vassitjokko, Vassijaure. Läktajaure, Nuolja (43. 82, 89, 106, 181). Eudorina Ehrenb. E. eie pans Ehrenb. — Vassitjokko. Kattovuoma (98. 166). Tetrasporaceae. Palmodactylon Näg. P. simplej- Näg. — Vassitjokko, Björkliden (13, 192). Dictyosphaerium Näg. 1). j) a Ich ell am Wood. — Katterjaure, Vassijaure, Läktajaure, Bahnhof Torne-Träsk (90, 178, 242, 244). Tetraspora Link. T. cylindrica (Wahlenb.) Ag. — • Pessinenjoki (201, 202. 204, 206). T. lubrica (Both) Ag. var. lacunosa Chauv. — Katter- jaure (163). — Die Varietät in Schweden vorher nur aus Sandhem in Västergötland und Pitea in Västerbot- ten bekannt. Botryococcaceae. Oodesmus Schmidle. 0. Doederleinii Schmidle Notizen 1902 p. 163. — Vassijaure, Njutum, Stordalen, Ortojokk ("26, 133. 181, 224). Botryococcus Ktitz. B. Braimii Ktttz. — Katterjaure, Vassitjokko, Vas- sijaure. Kopparasen. Ortojokk, Lattislahti, Kattovuoma (55, 65, 76. 79, 82. 84, 85, 87, 100, 161, 169. 177. 184. 224). Pleuroeoccaceae. Chlorobotrys Bohlin. C. regidaris (West) Bohlin. — Vassitjokko, Vassi- jaure. Kattovuoma (14. 166, 270). — In Schweden vor- her nur aus Axberg in Närke notiert. Opliiocytiaceae. Ophiocytium Näg. 0. majus Näg. — Vassijaure (182). 0. cochleare (Eichw.) A. Br. — Katterjaure, Vassi- tjokko. Vassijaure, Njutum, Läktajaure, Björkliden. Nu- olja, Stordalen. Kattovuoma (8. i3, 17. 28. 42. 57. 74, 89, 136, 166, 181, 183, 192, 241. 247, 253). 0. bicuspidatmn (Borge) Lemmerm. — Vassitjokko (10). — In Schweden vorher nur vom Billingen in Väs- tergötland und aus Arjepluog in der Pite-Lappmark be- kannt. 0. capitatum Wolle. — Vassitjokko (106). — Vor- her in Schweden nur aus Skane und Västmanland be- kannt. 0. parmdum (Perty) A. Br. — Vassitjokko. Vassi- jaure, Njutum (8, 10, 14. 17, -27, 57, 89, 106). — — forma t run cat a (Lemmerm.) Heering Süssw. alg. Schlesw. -Holst. 1 pag. 124. 1 (0. trim cat um Lem- merm. Ophiocyt. pag. 33, tab. 4, fig. 26 — 29 2). Crass, cell. 6—7 ju. Tab. 3. fig. 42. — Vassijaure. Stordalen, Tuoptijokk (91, 136, 181, 182 213). An den lappländischen Exemplaren war das Hinter- ende nicht so scharf abgeschnitten wie an den von Lemmerm. 1. c. abgebildeten. Vergl. Heering 1. c. — Die forma trim cat a ist vorher in Schweden nur aus Fjällnäs in Härjedalen bekannt. Oocystaceae. Oocystis Näg. 0. solitaria Wittr. — Vassitjokko, Vassijaure, Läk- tajaure. Kopparasen. Stordalen. Bahnhof Torne-Träsk. Palnoviken, Tuoptijokk. Kattovuoma (4. 23. 55, 76, 85. 89. 133, 166, 178. 181, 182, 184, 194. 213, 270). — forma cellulis solitariis majoribus; long. cell. 39 — 54,5 crass. 23,5 — 31 /a. — Vassijaure (58, 183, 243). 0. crassa Wittr. Forma cellulis cpiaternis in fami- lias consociatis. Long. cell. 26 — 27,5 /*, crass 19,5 — 22 ja. — Vassijaure (74). — In Schweden vorher nur aus Visby auf G-otland und Storbacken in der Lule-Lapp- mark bekannt. (). Naegelii A. Br. — Vassijaure. Kopparasen (74. 85). Nephrocytium Näg. V. Agardhi'an um Näg. var. majus Näg. — Vassi- jaure (57). N. obesum West New br. fr. w. alg. pag. 13, tab. 2, fig. 39 — 40. Forma familiis e cellulis 2 vel 4 for- matis. Long. fam. 100 — 104 g. crass. 70—78 ju ; long, cell. 45 — 52 /u1 crass. 26 — 30 ja. — Vassijaure. Nuolja. Ortojokk (42. 74. 145). Tetraëdron Kütz. T. minimum (A. Br.) Hansg. — Vassijaure Lattis- lathi (176, 183), T. enorme (Ralfs) Hansg. — Vassijaure (57). 1 Jahrb, Hamb. Wiss. Anstalt. 28. Hamburg 1906. 2 Hedwigia 38. 1899. Hydrodictyaceae. Pediastrum Meyen. P. Boryanum (Turp.) Menegh. — Vassitjokko, Kop- parâsen <8, 85) und als Plankton, in Jostojaure (172). - var. yrtmalatnm (Kütz.) A. Br. — Vassitjokko, Pâlnoviken (8. 194). var. longicorne Reins ch. Forma granulata. • — Pâlnoviken (194). P. Bran ini Wartm. iP. trie or nut um Borge). - Vassitjokko, Vassijaure, Björkliden, Ortojokk, Tuopti, Lattislahti (5, 173, 183, 185, 192, 216, 23Ö, 253). — In Schweden vorher nur aus Yäggijaur in der Pite-Lapp- mark bekannt. P. tétras (Ehrenb.) Ralfs. — Vassijaure, Kattovuoma (58, 166, 181). Coelastraceae. Scenedesmus Meyen. S. bijiiga (Turp.) Kütz. — Vassijaure, Pessinenjoki, Pâlnoviken, Ortojokk. Lattislahti (91. 173, 183, 194, 208, 225). - var. alternans (Reinsch) Hansg. — Ortojokk (145, 225). S. obliquas (Turp.) Kütz. — Vassijaure, Pâlnoviken (91. 194). S. qnadrieanda (Turp.) Bréb. var. abundans Kirchn. Läktajaure (90). - — Die Varietät in Schweden vor- her nur aus Skäne, Smaland und der Umgegend von Stockholm bekannt. Dactylococcus Näg. 1). Hookeri Reinsch. — Vassijaure (78). Der Stiel ist oft doppelt so lang wie die Zelle. — Vorher in Schweden nur aus der Umgegend von Upp- sala bekannt. Crucigenia Morren. C. rectanyidaris (Näg.) Gay. — Vassitjokko, Kop- parâsen, Stordalen. Ortojokk (84, 85, 98, 133. 224). Coelastrum Näg. C. nticroporum Näg. — Ortojokk (224). C. i mich min Schmidle. — Lattislahti G 73). — - In 61 Schweden vorher nicht weiter nördlich als in Uppländ notiert. Ankistrodesmus Corda. A. falcatiis (Corda) Ralfs. — Vassitjokko. Yassijaure, Laktajaure. Kopparasen. Stordalen. Pâlnoviken, Lattis- lahti V8, 55. 82, 85. 90. 130. 133. 177. 183. 194. 232. 238. 267). - var. spirale (Turn.) West Brit. fr. w. alg. pag. 224. — Pâlnoviken (194). Sowohl die typische Form (Rhaphidium spirale Turn. Alg. Ind. orient, pag. 156, tab. 20. hg. 26) als auch die unter dem Namen R. turn er i von Bernard Protococc. et desm. tab. 12, fig. 379 abgebildete Form kommen in der Probe vor sowie auch Übergangsformen zwischen diesen beiden. ülotliricliaceae. Ulothrix Kütz. I . aequalis Kütz. — Ortojokk (154;. U. sonata (Web. et Mohr) Kütz. — Yassivagge, Pessinenjoki. Kaisepakte. Pâlnoviken. Ortojokk. Tuopti, Kattovuöma (140. 141, 147. 167,193,194.197.203.211. 228, 250. 251 . Stichococcus Näg. S. bacillaris Näg. — An einem alten abgeworfenen Renntiergeweih bei Ortojokk (159). Binuclearia Wittr. B. tatrana Wittr. — Yassijaure, Njutum, Stordalen (27, 133, 263). — Yorher in Schweden aus Tjörnarp in Skane und Marstrand in Bohuslän bekannt. Microspora Thur. M. floccossa (Yauch.) Thur. — Tuopti (215). M. stagnormn (Kütz.) Lagerh. — Yassijaure, Stor- dalen. Bahnhof Torne-Träsk (133, 179, 254). Conferva (L.) Lagerh. C. bombycina Ag. Crass, cell. 6,s — 9 ja. - Katter- jaure. Yassijaure. Björkliden, Tuoptijokk (1, 47. 74, 121. 124, 163, 2i3. 242).' 62 - Crass, cell. 10 — 13 ju. — Vassijaure, Lattis- lahti (74, 176, 232, 265). C. minor (Wille) Klebs. — Katterjaure, Vassijaure, Björkliden, Lattislahti (1, 121, 163, 176). BI astosporaceae. Prasiola As;. P. crispa (Ag.) Menegh. — Vassijaure (35). ( aetophoraceae Stigeoclonium Kütz. S. amoenum Kütz. — Kattovuoma (171). — Vor- her in Schweden nur aus der Umgegend von Stock- holm bekannt. Draparnaldia Bory. D. glomerata (Vauch.) Ag. — Kopparasen, Pessinen- joki, Ortojokk, Lattislahti, Kattovuoma (85, 168, 170, 174 ,175, 200, 201, 202, 208, 224). var. biformis Wittr. et Nordst. Forma par- cissime ramosa cellulis filamenti primarii tenuioribus et longioribus circ. 32 ju crassis, diametro 4 — 5-plo longio- ribus, membrana tenuiori. — Nuolja (42). — Die Varie- tät vorher in Schweden aus Sunnansjö in Smäland und aus der Handölsa in Jämtla-nd bekannt. Chaetophora Schrank. C. Hegaus (Roth) Ag. — - Vassijaure (258). Microthamnion Näg. M. Kützingiamim (Näg.) Kirchn. — Vassitjokko, Stordalen (17, 137). M. strictissimum Rab. — Vassijaure, Laktajaure (89, 90, 182, 243). — In Schweden ist die Art vorher nur aus Frövifors in Västmanland und Vuollerim in der Lule- .1 j appm ark bekannt . Aphanochaetaceae. Aphanochaete A. Br. A. repens A. Br. — Lattislahti (177). Oedogoniaccae. Oedogonium Link. 0. cardiacum (Hass.) Wittr. var. carbonicum Wittr. — Kattovuoma (168). — Die Varietät in Schweden vor- her nur aus E/ydboholm in Uppland bekannt. \ •V t ij f- / s ! im UL 1 1 1 . Fig. 1. Oedogonium paludosum var. parvisporum Hirn. 390/i. G4 0. npsaliense Wittr. — Kattovuoma (168). — Vorher in Schweden ans Skâne, Uppland und Gotland bekannt. O. pahidosum (Hass.) Wittr. var. parvisporum Hirn. Crass, cell. veg. 14,5 — 17 à . altit. 4 — 8-plo major: » oog. 35 — 39 », » 65 — 73 p: » oosp. 31 — 37,5 », » 47—58,5 »; »cell, antherid. 13 — 14,5 », » 6,5 — 9 ».Text- Lattislahti (175). — Die Varietät in Schweden vor- her aus Uppland und Gotland bekannt. 0. acmandrium Elfv. Crass, cell. veg*. 8 — 9 p1 5— 7-plo major; » oog. 35 », altit. 31 p : » oosp. 31 », » 24,5 »: » cell, antherid. 8 ». » 10,5 »: Lattislahti (177). 0. nodulosum Wittr. var. commune Hirn. Crass, cell. veg. 26—28,5 p\ crass, oog. 58,5 — 75,5 p . long. 71,5 — 81 u. — Vassijaure (184). — Die Varietät in Schwe- den vorher nicht bekannt, die Art aber aus Uppland, Öland und Gotland. 0. Cleveanum Wittr. — - Kopparäsen (85). — Vorher in Schweden aus Uppland und Gotland bekannt. 0. inconspicuum Hirn. Crass, cell. veg. 4 — 5 p. altit. 3 — 5-plo major; crass, oog. 15,5 p , altit. 17 p\ crass. 14 p. altit. 10.5 p. — Tab. 3, fig. 43. — Vassijaure (235). Bulbochaete Ag. B. Brebissonii Kütz. — Katterjaure (245). B. intermedia De Bar. — Björkliden (122). B. cremdata Pringsh. — Kopparäsen (85 1. — Vor- her in Schweden nicht weiter nördlich als bei Uppsala gefunden. B. mirabilis Wittr. — Nuolja (43). B. répand a Wittr. — Kopparäsen (84. 85). CJadoplioraceae. Rhizoclonium Kütz. II. h ierof/lyph icon i (Ag.) Kütz. — Vassitjokko (100). (Forts. ) Till frâgan om växternas frosthärdighet. Af T. Hedlund. I ett référât i denn a tidskrift för i ar sid. 33 öfver undersökningar af protoplasmans död tili följd af frys- ning har äfven min uppsats i detta ämne: »Om frost- härdigheten hos vara kalljordsväxter» i festskriften för Tli. M. Fries (Sv. Bot an. Tidskr. 1912, sid. 561-573) blifvit omnämnd. Referenten framkastar dar det pa- staendet, att jag »uppenbarligen saknar kännedom om fiertalet af de af honom refererade undersökningarne». Detta pästaende är felaktigt. Jag kände dem mycket väl tili sitt innehall. De nppräknade arbetena ha ja nästan alla blifvit refererade i Botanisches Centralblatt och andra tidskrift er. Men hvarföre jag ej i min upp- sats ingick pa nagon kritik af de olika meningame. som finnas i litteraturen rörande denna sak. hade sina sär- skilda skäl. Jag hade lofvat att för festskriften försöka fâ i ordning en redogörelse för mina undersökningar öfver växternas kväfveupptagande och därmed samman- hängande företeelser. Men tili följd af andra tidsödande undersökningar liann jag omöjligen blifva färdig där- med. Och jag hade af brist pa tid icke kommit att lämna nagot bidrag alls, om icke redaktionell godtagit en i form af ett föredrag aff att ad uppsats om mina undersökningar öfver frosthärdigheten hos vära kall- jordsväxter. Enclast hvad jag själf sett och funnit an- drogs. Pa nagra fâ Ställen ansäg jag mig behöfva abe- ropa stöcl ur literaturen. En redogörelse för hithörande undersökningar jämte literal urkritik har jag tankt lämna framdeles, när jag far bättre tid. Mina iakttagelser öfver frosthärdighet började jag göra redan i slutet af 1890-talet. Till de första enkla försöken jag utförde hörde det. som jag omnämnd e i Botaniska Notiser 1913. 5 början af uppsatsen. En brysselkal, som stod stelfrusen vid nära — 15° C, intogs i rumsvärme och yisade sig vara död, när den npptinat. Temperaturen föll sa smâ- ningom, och efter nagra dagar var det blidväder. Alla brysselkâlplantorna voro efter det langsamma upptinan- det füllt friska som tore frosten. När jag fatt upp- märksamheten riktad pä denna sak, künde jag iakttaga liknande förhällanden hos manga andra växter, bade buskar och Örter. En sak. som hvarje växtodlare snart lägger marke tili är t. ex., att frusna växter och växt- delar dö, där de träffas af solen och fa hastigt upptina, medan andra, som äro skyddade mot solen och fa upp- tina längsamt , kunna förblifva vid lif. Han far äfven ofta tillfälle att se, huru snö, jord, torr torfmull eller halm genom sin daliga värmeledningsförmaga kunna skydda mot frostskada. Sedan jag lämnat Upsala, fick jag äfven pa Alnarp under och efter den starka frosten i januari och februari 1912 ett godt tillfälle att se, huru bladen hos atskilliga vintergröna buskar dogo, där de träffades af solen och upptinade hastigt. I literaturen fann jag stridiga meningar uttalade om det inflytande, som ett hastigt upptinande af frusna växter och växtdelar künde medföra. Jul. Sachs hade gjort försök, som stodo i full öfverensstämmelse med, hvad jag sett. Af motsatta uttalanden af Müller-Tur- gau och Frank künde jag ej rubbas i min bestämda uppfattning, som jag kommit tili. Jag kommer därföre att allt jämt fasthalla vid, att det icke är endast »äpple och blad af Agave», som efter en viss mattlig frysning kunna räddas fran döden genom att upptina längsamt. Hade brysselkâlen fâtt frysa ännu starkare, skulle han gifvetvis vid nagon viss köldgrad varit död redan som frusen. Men a andra sidan är det tydligt, att han efter nagon viss lindrig frysning skulle hafva kunnat upptina hastigt utan att dö. Stridiga uppgifter i föreliggande fraga hero till dels pä dessa förhällanden. Ett uppti- nancle maste dessutom ibland utsträckas till Hera dagar för att kunna sägas ske längsamt. Säkert är, att den gamla iakttagelsen, »att ett lângsamt upptinande i manga fall kan rädda frnsna växter och växtdelar frân döden» icke kan omintetgöras genom de résultat af mot satt inne- börd, som man kommit tili genom frysning och uppti- nande pa laboratories, utan den kommer att emellanat allt fortfarande att uppdyka i literaturen just med anled- ning af sâdana pâstâenden, som st à i strid med den erfarenhet, som en hvar vunnit etter nagon tids syss- lande med frusna växter och växtdelar under naturliga förhallanden. Jag skulle i den ofvan citeradc satsen blott vilja ändra » manga fall», tili alla fall, da den frusna växten eller växtdelen icke redan är död. men sa stärkt frusen, att hau ej tal ett hastigt upptinande. En antaglig teori för frosthärdighet hos protoplas- man maste salunda framför allt lemna förklaring till, hvarföre en frusen växtdel, som är lefvande. kan dö. om den upptinar hastigt, men icke om den far upptina mycket langsam!. Den af Gorke 1907 uppställda teo- rien, att orsaken tili protoplasmans död vid frysning vore den tili f öl j d af vattenförlusten stegrade koncentra- tionen hos de i cellsaften lösta salterna och däraf be- roende fällning af löslig ägghvita i protoplasman. före- faller onekligen mycket tilltalande, om man ser pä de temperaturer. vid livilka han konstaterade fällning af ägghvita i den utpressade saften af de olika växterna. Man far ocksä med ens klart för sig, hvarföre t. ex. en apelsin är langt ömtäligare for frost än en kälrot, da man betänker hvilken plats eitrat har i den lyotropiska anionserien. Men hade Gorke kunnat medtaga blott de elektrolyter, som möjligen förekomma inom proto- plasman, och kunnat utesluta dem som förekomma i cellsaften, sa hade han kommit tili heit andra résultat. Det är för öfrigt en brist hos denn a teori, att den icke alls kan förklara den saväl teoretiskt som praktiskt vigtiga frägan, hvarföre en frusen växtdel, soin är lef- vande, kan dö, da den upptinar för liastigt. Men det är ofta sä, att hvad som icke passar i stycke med en antagen teori brukar man lemna obeaktadt eller heit förneka. Sa har äfven skett nn. Mitt enkla och lätt utförda försök med brysselkalen förbigäs med tystnad. Sa mm a öde skulle hafva drabbat hvarje annat medde- lande af en likartad iakttagelse rörande en mängfald andra växter. Det är blott » äpple och blad af Agave», som man vill erkänna säsom afvikande frän regeln, och det är ju litet besvärligt. Men genom fortsatta under- sökningar komma nog äfven dessa exempel pä, hum ett längs amt upptinande kan rädda en frusen växt eller växtdel frän döden att fa gifva vika för en modärnare uppfattning. Det bör gä lika lätt som att draga ett streck öt'ver de résultat, hvartill den noggranne expe- rimentatorn Julius Sachs kom tili vid sina undersök- ningar i denn a sak. Da salunda Görkes teori af 1907 icke lemnade förklaring tili det välbekanta förhällandet, att en frusen växtdel, som icke är död i sitt frusna tillständ, likväl kan dö, om han upptinar för hastigt, och icke heller kan förklara en del andra företeelser, säsom t. ex. hvar- före en för frost ömtalig växt kan dö, om han far fry sa, sedan han underkylts nâgot betydligare, men icke om han fatt frysa, sä snart temperaturen börjat gä under hans fryspunkt, hvarigenom frysningen fôrsiggâtt lâng- sammare. men alia dessa företeelser künde enkelt för- klaras med den teori, som jag kommit till genom en del undersökningar, som jag sysslade med särskildt i slu- tet af 1890-talet, sa hade jag icke nâgot behof af att framdraga den GoRKE’ska teori en. Min teori är i korthet den, att protoplasman hos olika organismer är i olika grad ömtalig för omlagring af sina smadelar. Den ene kan tâla en bade hastig och betydande omlagring utan att taga skada, medan den andre dör af en jämförelsevis obetydlig sadan. Denna egenskap kan protoplasman emellertid förändra genom invärkan af yttre faktorer. Jag anförde som exempel en maskrosstängel, som om sommaren är myc- ket omtalig i det.ta hänseende, men pâ senhösten sedan den varit pavärkad af läg temperatur nagon tid. är mycket härdig. Protoplasman är dessutom iitsatt för desto mindre omlagring. jn fattigare pa vatten cellinne- hallet är och ju mindre cellerna äro. I celler, som äro sma och heit fyllda af protoplasma, säsom i embryo- nala cellväfnader är sälunda omlagringen vid en viss vattenförlust mindre än i sadana celler, som ega saft- rum. Och inom en liten bakterie blir omlagringen mycket obetydlig. när han af nagon anledning förlorar vatten. Man kan visserligen säga. att denna omlagring dödar protoplasman pâ sä satt, att den orsakar sönder- rifning af lifsstrukturen, men da man alls icke vet, hvari denna Struktur bestâr, sa är det äfven omöjligt att göra sig en föreställning om, hvari hennes olika härdighet i detta hänseende bestâr hos olika växter. och huru den kan förändra s. Till denna uppfattning af orsaken tili protoplas- mans död. da hon af nagon anledning förlorar vatten, har jag kommit genom undersökningar af luftalgerna. Den enda af »nutidens metoder», som med framgang kan användas för undersökning af dessa organismer. är den af mig utarbetade, för hvilken jag lemnat redo- görelse i: Öfversigt af Kongl. Vet.-Akad:s Förh. 1899, n:o 5, sid. 509 — 535. Till hvad jag dar meddelat, kan jag foga ytterligare ett och annat, if all nagon skulle vilja använda metoden för undersökning af organismer. som kunna växa i fuktig luft. En mycket liten portion af de alger. som skola undersökas, utröres i vatten och utbredes pa glas eller pâ en genom upphettning preparerad alldeles genom- skinlig hinna af björknäfver sa tunnt, att de enskilda 70 individen ligga sa vidt möjligt väl âtskilda trän hvar- anclra. hvarefter de fâ langsam t intorka. Efter nâgra fâ dagars vattning, som foretages en gang hvarje mor- gon, och päföljande langsam intorkning sitta de sa fast, att de icke ens med eii stark vattenstrâle kunna bort- sköljas. Men för att de pâ detta satt skola blifva fast- pressade genom yttensionen hos vattnet. mâste det genomskinliga underlaget vara sä prepareradt, att det fuktas af vatten. Luftens relativa fuktighet bör vara sa stor, att det drôjer 2 à 4 timmar, innan kulturen synes torr. Emedan denna vandes mot ljuset. intorkar den under soliga dagar ganska -snart tili följd af litet högre temperatur hos den belysta y tan, äfven om den relativa fuktigheten ar mycket hög. Vid odling pâ laboratoriet kan kulturen uppställas i ett med glasskifva öfvertäckt dricksglas, som pâ insidan till halfva omkretsen eller mindre och ända upp ar belagdt med filtrerpapper, som hâller sig fuktigt af litet vatten pâ glasets botten. Till vattning af kulturen âr en Pfeffers närings- lösning lämplig. Om destilleradt vatten användes tili lösningen, mäste nitraten till god del eller heit och hâllet utbytas mot pepton. Luftalgerna äro nämligen lika litet som lafvarne nâgra nitrofila växter, utan de äro snarare att beteckna som peptonofila. Men en all- deles ypperlig näringslösning för luftalgerna har jag erhällit, om tili nämnda lösning af näringssalter använ- des vatten efter nedsmält, smutsig snö eller regnvatten, soin nägon tid varit i beröring med jordytan, alltsä dikesvatten. Sterilisering kan företagas antingen före eller efter lösningens tillagande. If all det är den iord- ningställda näringslösningen, som stériliseras (heist i autoklav), sä omsättes ortofosfatet tili metafosfat och utfaller som kalciummetafosfat, men jag har äfven efter läng tids användning af sädan lösning aldrig märkt nägon afvikelse fran normals förliallanden hos algerna, 71 om blott anclra lifsvillkor äro gynnsamma. Yid hvarje vattning af kulturell maste lösningen gâ genom ett filtrum och det öfverflödiga vattnet bortblâsas frân al- gerna. Eljest kan det dröja för länge, innaii kulturell intorkar. Yid observationerna i mikroskopet far ej täckglaset vidröra algerna. Det maste äfven för att möjliggöra noggramia mätningar af volymförändringar hos algerna befinna sig pä ett orubbligt lika afstând frân under- laget i hvarje kultur. För den ändan belägges kultur- glaset med upphöjda lister i rutform af nagot harts sä langt täckglaset nar. Lämpligt har visât sig att lösa och uppslamma lack i etylalkohol tili en tjock gröt. Sedan de utlagda listerna af lacket fatt torka väl, upp- hettas glaset stärkt, hvarefter de afslipas, sa att de blifva omkring 40 ,u tjocka. Den lämpligaste temperaturen är -f 17 à 20° C. Gar den upp tili 24° och därutöfver försiggar tillväxten mycket langsammare än vid den lägre och gynnsam- mare temperaturen. Amnesomsättningen inom kloro- plasten synes äfven förlöpa pa nagot annat sätt vid hög temperatur. Algerna blifva sasom förlamade och taga hastigt skada af för stark belysning. Yigtigast, men äfven svarast är att gifva algerna en gynnsam belysning bade tili styrka och beskaffenhet i öfrigt Vid i alla afseenden gynnsam belysning och lämplig temperatur skall tillväxtkonstanten i medeltal för dygnet gâ upp tili omkring 40, och stärkeisen, som under dagens lopp bildas i kloroplasten, skall ätminstone hos mindre individ vara förbrukad pä morgonen, hvar- jämte ingen eller högst obetydlig mängd olja skall bildas i cvtoplasman och i senare fallet som mycket smä och fint fördelade droppar. Men om stärkeisen fortfarande finnes kvar pä morgonen tili ungefär samma mängd som under föregäende dags eftermiddag eller om i cyto- plasman uppstätt stora oljedroppar, är det ett tecken till, att belysningen liar varit for stark eller i annat af- seende ogynnsam. Algerna hafva da vanligtvis blifvit sa pâverkade, att de äfven under gynnsam belysning for lânga tider vaxa ytterst lângsamt. hvar under de likväl kunna föröka sig. Det är en sâdan förändring. jag vill hänföra tili patologisk ocli ß sphaerostachga a. 3/g jämte talrika ôfvergângsformer. P. maritima t. a. pa hafsstranden 2/7. Veronica arvensis a. 10 5. b. triphglla .111. a. lo/ 5, V. chamœ- drys t. a. 1 2 b. officinalis m. a. 6/ 7 , b. hederifolia mass vis lj 5. * Odontites simple > massvis pâ strandängen 19/e, O. simplex f. pallida! planta pallida, floribus albis. Blommor rent hvita, skärinblad hvitgröna, heia växten af ljusare färg: enstaka individ bland kufvudformen 19/c. Iihinanthus major enst. pâ strandängen 19 /'«. Solanum tuberosum enst. sterila ex. pâ ruderatplatsen, S. ni- grum t. a. 2 9 / 7 • Hyoscyamus .niger enst, 12 /«. Thymus chamcedrys a capitatus a. ß 7. Prunella vulgaris enst. 17 / (xlechoma hederacea m. a. 12 (g- Stachys palustris enst. pâ strandängen 3 s. Lamium purpureum a. 15 5. L. intermedium f. vernale enst. 15/ 5, L. amplexicaule a. 15/.5, ( xcileopsis tetrahit enst. 29/7. G-. bifida enst. pâ strandängen 2 7. Anchusa officinalis t. a. 27/6, A. arvensis enst. 2/7. Myosotis arvensis enst. 5/g, M. collina a. 5/g. M. stricta a. lo 5. Lithospermum arvense a. 20 5. Cynoglossum officinale t. a. 12/g. Asperugo procumbens enst. pâ ruderatplatsen 29/g. Convolvulus arvensis massvis 27/g. Beträffande blomfärgen förekom ej mindre än 5 väl utpräglade former: 1. Kronan invändigt rent hvit ntan teckningar : ut- vändigt svagt nyanserande i blekrödt. 2. Invändigt rent hvit fast med röd ring vid basen; ntvändigt lika med föregaende (/'. annulatus Pihl?). 3. Kronan blekröd — äfven inuti — invändigt vid basen med hvita fait, bildande en 5-uddig stjärna. Utan ring. 4. Lika med n:o 3 fast äfven med en röd ring vid basen. 5. Kronan heit blekröd. endast antydningar tili hvita fält: ntan ring. Af dessa voro 11:0 1 och 2 sällsyntast. De öfriga ungefär i samma antal. Bladformen varierade mellan smal- och bredbladig oafsedt blomfärgen. Sgringa vulgaris en förvildad bnske pä nordöstra vallen 1. Hypericum perforatum a. 9/t. Malva silvestris a. 27 je. M.. neglecta enst. 29 g. (ieranium molle a. lo/ 5, (t. pusillum enst. 12/g, (t. dissectum enst. sterila ex. Erodium cicutarium a. 20 /s. Euphorbia cyparissias massvis 20 5. E. peplus m. a. pa rude- ratplatsen 29/e. Piston arvense enst. pà ruderatplatsen 29/e. Lathy rus pratensis massvis 18/e. rir/a hirsuta a. 3/e, F cracca a. 18 / 6, V. cracca f. linearis m. a. 29/ 6, F cracca f. sericea m. a. pä strandängen 17/-, I', angustifolia /> Bobârtii a. 12/6, F. lathyroicles a. 20 5. OnobrycMs viciifolia a. pa södra vallen 17/.e. Astragalus glycyphyllus enst. 27/e. Lotus corniculatus a. 12/e, /”. crassif olitts t. a. pâ strand- ängen ls/e. J Ledicago saliva massvis 27/g, 1/ lupulina a. 20/ 5, J/. Inpu- lina v. glanduligera a. 8ji fr. J LeUlotus arvensis enst. 17 /i. Trifolium procumbens a. 12/e, T . minus a. 12/e, T. fragiferum och f. pulchellum t. a. pä strandängen 17/7, T. repens a. 12/e, T. hybriclum enst. 6/7, T. striatum m. a. 17/g, T. ar- vense a. {j 7, T. pratense a. 17/e, T. pratense v. sativum t. a. 2o/e, T. flexuosum a. 29/6. Era mis spinosa enst. 3/g . canina enst. 24/7 fr., 7«*. rubiginosa v. comosa enst. pâ södra sidan 23/7 fr., 7?. tomentosa enst. 24/7 fr. Alchemilla pastoralis Bus. enst. 18/g. I tubus iclceus enst. 10/7, 7(7 nemorosus enst. pä södra sidan 23/7. Eragaria vesca enst. 12 E. viridis m. a. 17/e. Potentilla argentea a. 2o/(>, 77 reptans m. a. 8/7, 77 anserina a. pä strandängen jämte f. sericea och mellanformer 13/e. Spirœa ulmaria f. demi data enst. pä strandängen 24 / 7 , S. ßli- pendula t. a. 25/e. Saxifraga granulata a. 20 '5, S. tridactylites f. exilis enst. 2 9 '5. Sedum maximum enst. 24 7, S. acre a. 2o/6. Brassica oleracea t. a. pâ ruderatplatsen 29/ 6, 7>7 campest ri* enst. 29 <; samt B. juncea enst. 17 /i pâ samma lokal. Sin apis arvensis enst. pâ ruderatplatsen 4/s. Sisymbrium altissimum t. a. pâ ruderatplatsen 29/e, S. sophia t. a. 29 / 6. Cardamine hirsuta enst. 18 / 6 fr. A rubis thaliana a. lo/o. Barbarea stricta enst. 2o/5. Nasturtium armoracia enst. pâ ruderatplatsen 29 0. Cakile maritima enst. pâ liafsstranden. L. ruderule t. a. särskildt pa Lepidium campest re enst. l!l «, ruderatplatsen 2y/e. Capsella bursa pastoris jämte f. integri folia a. 29 X Thlaspi perfoliafum m. a. 25/ö. HutcMnsia petrœa m. a. under hvalfven pä nordvästra sidau. Alyssum calycinum a. 2?/s. Berteroa incana f. viridis enst. 11/t. Dr aba verna a. lo/ 5. Corydalis pumila enst. lo/ 5 £r. Papaver dubium t. a. 18/g, P. argemone t. a. 1 2 e, P. somni- ferum enst. pa ruderatplatsen 4 s fr. Chelidonium majus t. a. Ranunculus sceleratus enst. i ett dike 6/V, 11. acer a. 13/t>, 7/. repens m. a. 12 e, //. bulbosus a. 20/s. Ficaria verna Huds. a. 1;) 5. Silene venosa a. 29 U. Melandrium album a. 20 '5. Vise aria' viscosa a. 12/«. Stellaria media a. 15/,5. Cerastium semideeandrum a. 20/n, C. ar reuse a. 12/e, C. vul- gare a. 3 Holosteum umbellatum saint f. Heuffclii a. pa sydöstra sidan lo X Arenaria serpyllifolia a. 3 /'«. Ammodenia peploides f. apetala enst. pa södra hafsstranden 17 /V. Sagina nodosa enst. 27 '7. Spergula arvensis enst. 2s '7. .S', rubra enst. 28/7, *S. canina a leiosperma enst. pà hafsstranden 11 jj. Scleranthus annitus m. a. 10/7. Chenopodiuni album f. spicatum t. a. 14 8 saint f. cymigerum t. a. 14 s mest pa ruderatplatsen, C. glaucum enst. pa ruderatplatsen lo/s. Atriplex patnlum f. erectum t. a. 14/s: .1. latifolium Wg. a. pa strandängen saint ruderatplatsen, A. prostratum Lin- deb. p. p. t. a. pa den sydligaste udden. Polygonum lapliathifolmm enst. pà ruderatplatsen P. avi- culare m. a. 17 7, P. aviculare f. Dregeanum enst. pâ hafsstranden 4/s. Rumex domesticus t. a. 17/7 fr.. R. crispus enst. 23/7 fr., R. crispus X domesticus t. a. 23/7. R. crispus X obtusi- folius ett enda mycket kräftigt bestand med fullständigt felslagna frukter pä sydvästra sidan. ehuru obtusifolius atminstone ej nu fanns pä ön. R. acetosa a. 3/e, R. ace - tosella a. 3 6. Urtica areas enst. pa ruderatplatsen 29/ «, U. dioica m. a. ls/ß. Papula s alba förvildade smäväxta sterila bestand pä södra sidan. Allium scorodoprasmn enst. 11/7, A. vinealc samt f. compac- tion a. 3/s, A. vincale f. viridiftorum JJrej. enst. pä södra sidan, A. oleraceum a. B/s. Ornithogalnm umbelldtum enst. ls/c. Luzula campestris enst. 17 /& fr. Junens Grerardi massvis pä strandängen 2 7. J. compressas m. a. pä strandängen 17/t. Pa ett mindre omrade dar bäda ar- terna växte blandade funnos antydningar tili mellanfor- mer beträffande fruktens form, men künde jag ej bestämdt identifiera dem. J. bufonius t. a. pä strandängen 17 /i. Scirpus maritimus massvis vid stränderna med inblandade f. compactas och f. monostachys. S. palustris massvis pa strandängen 13 «. S. rufus a. pa strandängen 18/g. Carex liirta enst. pä strandängen 2 7, C. muricataJmacrocarpa a typica enst. 17/c fr., C. extensa t. a. pä strandängen 2/i. Triticum repens a vulgäre a. 17/?, T. repens d glaucum t. a. pä strandängen 11/V, T. repens 8 Mrsutum a. 11 /i. Lolium perenne massvis 19/6 samt f. tenue t. a. 2o/a. Dactylis glomerata massvis 19/r>, f. abbreviata enst. llji, Festuca elatior t. a. 11 7. F. elatior X Loliton perenne m. a. bland stamarterna pä västra sidan, F . arundinaeea f. typica a. särskildt pä strandängen 17 f. pauciflora t. a. pä samma lokaler 17/t, F. rubra a. 19/,e F. rubra v. fallax t. a. mest pä klipporna vid sydligaste ndden, F. ovina massvis 18/e. Promus erectus a. pa södra sidan jämte f. taxas t. a. pä samma lokal 27/«f B. sterilis massvis 19/e, />. tectorum a. 19/ 6, P. mollis a. 15/s jämte f. ölig 0 st achy s. Poa pratensis massvis 19/6, f. humilis t. a. 2j/g, P. nemoralis t. a. 25/ 6, P. compressa a. 8/y, P. annua a. 3/c. Ulyceria distans t. a. pä strandängen 18/e. Arena sativa enst. 14/s. Avenastrum pubescens a. samt f. glabrum enst. 18/e. Arrhenathcrum elatius a. 25/e jämte f. biaristatum enst. 2/7 och f. commune a. 11/t. Deschampsia flexuosa massvis 2%;, I). ccespitosa enst. 22 i~. Holcus lanatus enst. 2/7. Calamagrostis epigejos t. a. 23/7. Agrostis stolonifera massvis pä strandängen 11/t, A. vul- garis a. 8/ 7 • Alopecurus ventricosus massvis pä strandängen 13/c, A. geni- culatus m. a. pä samma lokal 27/&. Phleion pratense a. 8/i. Baldingera arnndinacea enst. pâ strandängen 12 j-. Antlioxanthum odor alum a. 2o/ö. Triglocliin maritimum mass vis pâ hafsstranden 29/s. Votamogeton perfoliatus samt pectinatus a. vid stränderna. likasâ Zanichellia polycarpa och Zostern marina. Equisetum ar reuse t. a. 15/r>. Polypodium vulgare enst. Andra kärlkryptogamer saknades fullstiindigt. Ekman, Elisabeth, Nomenclatureof someNorth- European Drabæ. 17 s. — Arkiv for Botanik, Bd 12. N:o 7, 1912. Författarinnan, soin sedan nägra àr sysselsatt sig med studiet af släktet Draba, framlägger här nâgra af de résul- tat hon kommit till. Sâsom af titeln pâ uppsatsen framgâr. liar uppmärksamheten framför allt varit egnad at de nordli- ga formernas Synonymik, de karaktärer, som användts för art- och formbegränsningen, ha blott mera i förbigaende kom- mit tili omnämnande. Sâsom synnerligen användbar karak- tär för âtskiljande af Drabæ framhâlles hârighetens art. och graden af hârighet förklaras — utan tvifvel med full rätt — sâsom mindre viktig. Enligt referentens mening har förf. emellertid i hög grad öfverskattat konstansen af de frân härbeklädnadens sammansättning hemtade kännetecknen, och det synes mig därför pâ sin plats att framhalla, hvad Lind- blom (Bot. Not. 1841, s. 226) sagt härom: ”För öfrigt bör jag anmärka. att man vid bestämmandet af Drabæ ej allt för mycket bör fästa sig vid härigheten. dess beskaffen- het 1 eller täthet, ty denna varierai' hos nästan alia arter- na”. De kulturforsök. som förf. i förbigäende refererar tili, borde varit närmare specihcerade för att visa, att de verk- ligen stödja hennes uppfattning. De behandlade arterna äro 9 tili antalet, nämligen: 1. D. magellanica Lain., ett narnn som införes i st. f. D. arctica J. Yahl. Bef., som icke sett exemplar af Elds- landsväxten, skall icke inlâta sig pâ frâgan, om denna iden- tifiering är berättigad, dock kan det förtjäna omnämnas, att Skottsberg, som själf iusamlat D. magellanica, ej nämner nàgot om nära släktskap med nägon nordlig form. 2. D. hirta L. Börande detta namn kommer förf. tili det ganska öfverraskande resultatet. att det knappast läter Spärradt af ref. sig med säkerhet afgöra, hvad Linné därmed afsett, och att det af alla botanister efter hans tid användts felaktigt. Som stöd härför anföres, att hon nndersökt ett i Linnés herba- rium befintligt exemplar, och detta har befunnits tillhöra en form, som hon ej kunnat tinna andra skandinaviska exem- plar af. Men jämte ett Dr ab a-individ sitter pâ arket ett in- divid af en Bray a. Detta sâlunda sammansatta »exemplar» betecknar förf. sâsom »the type specimen» och bygger där- pâ en sérié antaganden om hvad Linné afsett med namnet D. Jiirta , ehuru ett sadant förhällande väl endast borde ut- göra en }dterligare maning tili att icke leta efter » original- exemplar» i Linnés herbarium. Det är ju nämligen välbe- kant, att mycket ofta inga exemplar föreligga frän det omra- de, dar Linné Ursprungligen erhâllit ifrägavarande art ifrân, beroende pâ att de förstörts, bortgifvits, eller pä annat satt försvunnit. För identiheringen af de linnéanska arterna äro de första utbredningsuppgifterna mäugen gang af vida stör- re betydelse an de korta diagnoserna, och de exemplar, som ligga i hans herbarium bör man begagna sig af endast med största försiktighet. Nu är emellertid D. hirta Ursprungligen beskrifven i Systema naturæ, Ed. 10, II, p. 1127. 1759, och af ett tillägg i Fauna Suecica, Ed. 2, p. 557, 1761. framgär att exemplaren härstamma frän Solanders resa (1756). I Species plantarum, Ed. 2, II, p. 897, 1763, an- gifves »habitat in Alpibus Helveticis, Lapponicis». Linné kan saledes med namnet D. liirta frän början endast ha af- sett en i Lappland förekommande växt, och det gäller där- för att tinna hvilken det bäst passar pâ utan hänsyn tili hvad som räkar ligga i hans herbarium, ty detta skulle ju leda tili en sâdan orimlighet som att fästa afseende vid det ofvan omnämnda />Vay«-individet. Det kan ju synas egendomligt. att Linné ej själf iakt- tagit växten ifraga under sin lappländska resa, da han be- sökte trakter, dar den faktiskt förekommer ganska allmänt. Detta förklarar Lindblom därmed att han Ursprungligen ej skiljt den frän D. incana , den enda hvitblommiga art, som näinnes i Flora Lapponica. Detta är utan tvifvel den rätta förklaringen, sedermera har emellertid Linné funuit sig för- anläten, att pä Solanders material uppställa en ny art. Men detta material har säkerligen ej utgjorts af ett enda in- divid, ty Lindblom omnämner äfven SoLANDERska exemplar i Vetenskapsakademiens samlingar. Dessa. som Hartman ansett tillhöra D. rupestris E. Br., har Linné antagligen ocksa haft tillgâng till, och förf. borde ha undersökt äfven dem. innan hon inlät sig pä att söka rnbba den allt sedan Linnés egen tid gängse uppfattningen af hans I). hirta. Det citât frân GmeliN, Flora Sibirica, som Linné skrifvit pa arkets baksida innebär blott, att han identifierat Gmelins 1763 beskrifna art med sin frân 1759, det har ingen annan be- tydelse, än att det ytterligare stöder uppfattningen af Linnés 1). hirta sâsom langt minder trangt begränsad än förf. vill göra den. Att Linné skulle haft tillgäng tili "Gmelinska exemplar för sin diagnos, är ett föga rimligt antagande. 3. I). rupestris R. Br. Förf. vill upprätthalla denna som art, med en ’Var. liirta Smith.” Denna är emellertid aldrig af Smith uppställd som sädan, utan identifierad med I). hirta L. Längre ned pâ samma sida talar förf. sedan om »the ge- nuine character of J). rupestris: a pubescence of mainly simple hairs »,• under det för ut ”a stellata Dickson” statt som hufvud- forin. Förf. talar dessutom om ’’the Scandinavian tribe of I), rupestris ” sâsom omfattande fiera i kultur konstanta ar- ter; ref. kan emellertid icke i hennes behandling af 1). hirtas formserie finna nägon anledning att frângâ sin förutvarande uppfattning, att alia de tre hittills omnämnda »arterna» böra betraktas sâsom tillhörande den linnéanska arten. 4. I). fladnizensis Wulf, och 5. J), lapponiea Wahlenb. Stjernhâriga former af den förra betraktas som en särskild art under det senare namnet. För öfrigt finnes här liksom under fôregâende arter en hel del uppgifter om Synonymik, hvilka ej utan mycket besvär kunna kontrolleras. Angâende de fyra âterstâende arterna, 1). nivalis Lilje- 1)1., I). crassifolia Grain. 1). alpin a L. och I). incana L.. lemnar förf. knappast nägra frân vanlig uppfattning afvikan- de uppgifter. Ätskilliga förmodade hybridkombinationer om- nämnas ocksa, liksom nägra ’’intermediate forms”, hvars na- tur lemnas oafgjord. ’’Originalexemplaret" af D. hirta i Linnés herbarium är afbildadt. H. G. Simmons. Trow, A. H., On the Inheritance of Certain Characters in the Common Groundsel — Senecio vulgaris, Linn. — and its Segregates. — Journal of Genetics. Yol. 2, 1912, s. 239 -276, t. 15 — 18. Att de gamla linnéanska arterna bestâ af en stör mängd ärftliga former, som ofta kallas elementararter, är kändt och erkändt, specielt beträffande de s. k. kritiska släkterna. Af de odlade växterna känner man ju manga konstanta varie- teter. Undersökningarna af sädana arter som Dactylis glo- merata, hvilka man förr ansäg för föga varierande, hafva gifvit samma résultat. Nämnda art har vid odling i Svalöf visât sig bestâ af en massa olika, konstanta former. Förf. har undersökt Senecio vulgaris L. och funnit 12 elementararter, som han odlat och funnit kunna bibehâlla sig* rena, âtminstone i fiera generationer. Han bar namngifvit 6 . sädana, som blifvit utförligt undersökta. . Han har äfven i stör skalft experimenterat med hybridisering. Egenskapen att ha utvecklade strälblommor har han därigenom kunnat öfverföra pa fyra andra elementararter. Af sin »multicaulis» tick han därvid tre olika slag af forma radiata, nämligen med gula, bleka och tandade strälblommor. Häriga former synas vara svärare att kombinera med andra. Därför är det tvifvelaktigt, om hären hos »lanugi- nosus» kunna öfverföras fullständigt tili de glatta formerna. Atta olika egenskaper, däribland äfven stammens och bla- dens färg, har förf. genom sina experiment visât kunna öfverfö- ras genom hybridisering och lixeras i den nya kombinationen. Murbeck, Sv., Phellodendron amurense Kupr. '/japonic um Maxim. (Nova hybrida) Mur beck. — Mitteil. Deutsch. Dendrolog. Gresellsch. 1912, s. 361 — 2. Ar 1902 funnos endast tvä blommande exemplar af släktet Phellodendron i Lunds botaniska trädgärd, ett af amurense Q och ett af japonicvm Ö. Dä honexemplaret fick füllt utbildade frukter, var det antagligt, att en hybrid skulle uppkomma ur dessa frukter, om de voro grobara. Det voro de och de därur uppkomna plantorna visade genast intermediära karaktärer. Dä nu säväl han- som honexemplar af dessa senare blommat, har hybridens existens ytterligare bekräftats. Förut var icke nägon hybrid af detta släkte känd. En ny varietet af Parnassia palustris har iakt- tagits i Lancashire och Cheshire i England af Travis och Welton (enligt Journ. of Bot. 1912 — 13, hvarest en af- bildning finnes). Den hnnes pä fuktiga stallen bland sand- dyner och visar sig dar rätt utmärkt genom mängblommiga, läga, tufvade stand. Dä varieteten säges enligt dr. Osten- felds utsago finnas äfven i Danmark, kan den kanske äfven uppträda nägonstädes i Sverige, hvarför vi ätergifva de vik- tigaste karaktärerna : Höjden 2,5 — 15 cm. Rotstock vanl. delad i Hera hufvuden. Rotbladens skifva ungefär sä läng som eller längre än blad- skaftet. Stjälkblad toga eller icke höjande sig öfver rot- bladen. Stjälkar talrika, vanl. 1 . -, — 1,6 mm. eller ofta i fruktstadiet 2 mm. tjocka. Blr v. 2,5 cm. (ofta 3,75 cm. eller mera) i diam. Frukt 1,2 — 1,5 cm. i höjd. Döde. Den 20 jan. 1913 f. d. kollegan Otto Alce- nius i Helsingfors i sitt 75 ar. — Den 6 mars 1913 prof. Paul Friedrich August Aschersox i Berlin, född d. 4 juni 1834. - — Den 3 jan. 1913 dr. C. Bænitz i Breslau, f. d. 28 jan. 1837. — Den 3 dec. 1912 prof. William A. Buckhqut i Philadelphia. — Den 12 aug. prof. John Craig i Siasconcett, Mass. — I slutet af ar 1912 abbé Jacques Mège i Villeneuve i Frankrike. — Den 15 jan. 1913 prof, i farmakologi Wilhelm Mitlacher i Wien. — Den 5 dec. 1912 dr. Julius Müller i Ziegenhals i Schlesien. — Dr. Theoder Peckolt i Rio Janeiro, 90 ar. Ny litteratur. Elfving, Fr. 1912. Botanisk mikroskoperbok för studenter. Andra upplagan. Helsingfors. 127 s., 18 textf. Eriksson, J. 1913. Etudes sur la maladie produite par la Rhizoctone violacée. — Revue gen. de Bot. 25, s. 14—30, 4 fi g. Halle, G. Th. 1912. On the occurrens of Dictyozamites in South Africa. — Palaeobot. Zeitschr. Bd. 1, s. 40 — 42. — — . 1913. The Mesozoic Flora of Graham Land. 123 s., 19 textf. — Schwed. Südpolar-Exped. Bd. 3 Lief. 14. Hedlund, T. Om klöfvertrött jord. Lund 1913, 7 s. — Tidskr. f. Landtmän 1912, s. 921 — 7. Kajanus, B. 1913. Ueber die kontinuirlich violette Samen von Pisum arvense. — Fühlings landwirtsch. Zeit. Jahrg. 62, s. 153 — 160. — — . 1913. Ueber einige vegetative Anomalien bei Trifo- lium pratense L. — Zeitschr. f. induktiv. Abstamm, u. Vererbungslehre. Bd. 9, s. 111 — 133, t. 5, 8 textf. Kylin, H. 1913. Zur Biochemie der Meeresalgen. — Zeitschr. f. Phvsiolog. Chemie, Bd. 83, • s. 171 — 197. Lagerberg, T. och Sylvén. N. 1913. Skogens skade- svampar. — Skogsvärdsföreningens Tidskr. 11: te arg. Fackafd. s. 113 — 139, 31 textf. — (Utgör texten tili första fasciklen af det af förff. utgifna exsiccatverket » Skogens skadesvampar» .) Lindman, C. A. M. 1912 — 13. Vi och vâra blommor. En bok oin prydnadsväxterna inne och ute. H. 9 — 10: s. 257 — 320, 16 t. Lundegârd, H. 1912. Das Caryotin in Ruhekern und sein Verhalten bei der Bildung und Auflösung der Chromo- somen. — Arch. f. Zellforsch. 9, s. 205 — 330, 9 textf., t. 17 — 19. Läffler, A. Fr. Det evigt grönskande trädet vid Uppsala hednatempel. - Svenska Landsmal. 1911, s. 617 — 696. Tillägg: 1912, s. 1—4 (Stockholm 1913). (Taxus baccata). Malme, G. 0. A:n. 1913. Lichenes suecici exsiccati, fase. 13. Xathorst, A. G. 1912. Einige paläobotanische Unter- suchungsmethoden. 1. — Paläobotan. Zeitschr. Bd. 1, s. 26 — 36, 5 textf. — — . P. M. Richter’s paläobotanische Samlungen. — Anf. st. s. 50 — 51. — — . 1912. Dépôts fossilifères (plantes) quaternaires de Skäne. — XI Congrès géol. intern, compte rendu, s. 1353 — 56, 1 textf. — — . 1912. Dépôts rhétiens et Basiques fossilifères (plan- tes principalement.) de Skâne. — Anf. st. s. 1377 — 1390, 7 textf. Rosen vinge, L. Kolderup. 1913. Sporeplanterne. 388 s., 513 t extf . K j ob e n h a vu . Tedin, H. 1913. Svalöfs Gullkorn. — Sveriges Utsädes- fören. Tidskr. Ârg. 23, s. 27 — 50, 2 t. (1. Härstam- ning och viktigare botaniska karaktärer.) Toepffer, A. 1912. Kleiner Beitrag zur Kenntnis ark- tischer Weidengallen. — Marcellia 11, s. 101 — 102. (Materialet var samladt vid Vardö, Kola och Arkangel af kyrkoherde S. J. Enander.) Vestergren, T. 1913. Micromycetes rariores selecti. Fase. 63 — 66. Innehall. Blom. C.. Ön Kungsholmens flora. S. 83. Borge, O.. Beiträge zur Algenflora Schwedens. 2. S. 49. Hedlund, T., Till frägan om växternas frosthärdighet. S. 65. Lindström. A.. Nägra lokaler för sällsyntare växter i Marstrands- trakten. S. 79. Molkr. W., Nephromn lusitanicum Sehær. pâ Gotland. S. 81. Smärre notiser. S. 78. 80. 91 — 96. Lund. Berlingska Boktrvckeriet. ’ . 1913. Beiträge zur Algenflora von Schweden. Von O. Borge. (Forts, fr. s. 64.) JR. lapponicum Brand in Hedwigia Bd. 53, 1913, H. 4/s. Rh. laxe coactnm, in aqua dulci muscis implicatum ; filis subaequalibus, 30 — 40 ju crassis, suberamosis ; ramis de régula remotissimis, rarius binis vel temis approxi- mate, sat longis, apicem versus sensim acuminatis, ut plurimum e summa cellula provenientibus, mox fili ma- tricalis directionem usurpantibus illiusque partem su- periorem anguli modo deflectentibus ; ramis rhizoidalibus perraris; cellulis cylindratis, l1/2 — 3^2, raro — 6 diam. longis, 1 — 2- — maximis 3 — 4 nucleatis; membrana crassa, lammellosa; multiplie atione filorum fragmenta- tione spontanea ad angulos peracta. — Textfig. 2. — Pâlnoviken (194, 196). Y aucheriaceae. Vaucheria D. C. F. terrestris D. C. — Vassitjokko, Björkliden, Tuopti (49, 123, 128, 220). — Vorher ist die Alge in Schweden Botaniska Notiser, 1913. 7 98 nicht weiter nördlich als bei Styggforsen in Dalarna gefunden. Coccogoneae. Chroococcaeae. Synechococcus Näg. S. aeruginosas Näg. — Yassitjokko, Vassijaure, Nju- tum, Nuolja, Bahnhof Tome-Träsk. Tuopti (2, 27, 30, 33, 41, 43, 68, 70, 106, 108, 178, 221, 269). Rhabdoderma Schmidle et Lauterb. B. lineare Schmidle et Lauterb. in Schmidle Beitr. Planktonalg. 1 p. 149, t. 6, f. 8—11. 1) — Katterjaure (65, 244). Gloeothece Näg. G. palea (Kütz.) Rab. — Ortojokk (152). Chroococcus Näg. C. turgidus (Kütz.) Näg. — Vassitjokko, Yassijaure, Njutum, Björkliden, Bahnhof Torne-Träsk, Ortojokk (2. 7, 17, 27, 33, 58, 77, 127, 152, 178, 269). C. minor (Kütz.) Näg. — Njutum (30). — In Schwe- den vorher nur aus der Umgegend von Stockholm notiert. C. minutas (Kütz.) Näg. — .Yassijaure (2, 270). — In Schweden vorher nur aus Stockholm notiert. Glaucocystis Itz. G. nostochinearum Itz. — Palnoviken (194). Aphanocapsa Näg. A. pulchra (Kütz.) Rab. — Yassijaure (105). — Vor- her in Schweden nicht weiter nördlich als bei Uppsala bekannt. A. montana Cram. — Njutum (25). Gloeocapsa Kütz. G. paroliniana Bréb. — Nuolja (41). G. rupestris Kütz. — Ortojokk (143). *) Ber. Deutsch, bot. Ges. 18. Berlin 1900. 99 G. alpina (Näg.) Brand emend. — Vassitjokko, Nju- tum, Björkliden, Ortojokk (6, 25, 115, 116, 143, 153). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als aus Väddö in Uppland bekannt. Aphanothece Näg. A. saxicola Näg. — Vassitjokko, Vassijaure, Lattis- lahti (3, 4, 58, 173, 183). — Vorher in Schweden nur aus der Umgegend von Stockholm bekannt. A. Castagnei (Bréb.) Bab. — Vassijaure, Ortojokk (58, 152). — Vorher in Schweden nur aus Gunnarsnäs in Dalsland notiert. A. microspora (Menegh.) Bab. — Nuolja (41). A. Naegelii Wartm. — Björkliden (127). — A. stagnina (Sprengel) A. Br. — Lattislahti (173). Microcystis Kütz. AI. flosaquae (Wittr.) Kirchn. — Ortojokk (224). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als bei Upp- sala notiert. Gomphosphaeria Kütz. G. aponina Kütz. — Björkliden, Ortojokk (122, 143). — Vorher in Schweden verzeichnet aus Skane, Bohuslän, Västmanland, Uppland und G-otland. G. Naegeliana (Ung.) Lemmerm. — Ortojokk (224). Coelosphaerium Näg. C. Kützingianum Näg. — Ortojokk (224). Merismopedia Meyen. AL. elegans A. Br. — Vassitjokkko, Vassijaure (67, 269). — Vorher in Schweden nur aus Bydboholm in Uppland und aus der Umgegend von Stockholm notiert. AI. glauca (Ehrenb.) Näg. — Vassijaure, Njutum, Bahnhof Torne-Träsk, Ortojokk, Lattislahti (55, 56, 58, 77, 96, 173, 178, 224, 269). Chamaesiphonaceae. Chamaesiphon A. Br. et Grün. C. curvatus Nordst. var. elongatus Nordst. Alg. Sand- vic. p. 4, t. 1, f. 1 d. Forma gracilis; crass, cum va- gin. cire. 4 g, long, ad 150 g. Tab. 3, fig. 44. — Vassi- jaure, Ortojokk (53, 146, 150, 155, 156, 158). — Die 100 Varietät ist vorher ans Uppland, Västerbotten und der Lule-Lappmark erwähnt, die Art aber aus Uppland und Härjedalen bekannt. Hormogoneae. Oscillatoriaceae. Oscillatoria Vauch. O. tenuis Ag. — Björkliden, Tuopti, Lattislahti (113, 176, 219). Phormidium Kiitz. P. corium (Ag.) Grom. — - Vassijaure, Vassitjokko, Katterjaure (50, 62, 231). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als bei Stockholm notiert. P. favosum (Bory) Grom. — Kattovuoma (167). — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als bei Upp- sala gefunden. P. subfuscum (Ag.) Kütz. Crass, fil. 7 — 8 /a. — Vas- sijaure (231). — In Schweden vorher nicht weiter nörd- lich als aus Jäder in Västmanland bekannt. P. antumnale (Ag.) Grom.; Schmidt emend. — Vas- sitjokko, Vassijaure, Björkliden, Nuolja, Pessinenjoki, Ortojokk, Tuopti (34, 4Ö, 48, 51,' 71, 126, 128, 147, 162, 199, 217, 218, 219). — Vorher in Schweden nicht wei- ter nördlich als vom Areskutan in Jämtland notiert. Lyngbya Ag. L. lirnnetica Lemmerm. Filis rectis vel plus minus curvatis et intricatis. — Vassijaure (58). — In Schweden vorher aus Skane, Västergötland, Smaland, Uppland und Västmanland bekannt. L. Kützingii Schmidle. — Ortojokk (146, 150, 158). — Die Art vorher in Schweden nicht bekannt, die var. distinct a (Nordst.) Lemmerm. aber aus Närke, Väst- manland und der Pite-Lappmark verzeichnet. L. mucicola Lemmerm. — Vassijaure, Nuolja, Lat- tislahti in Gloeocapsa- und Aphanothece-Arten (3, 4. 41, 173). Die Fäden sind gewöhnlich veschiedenartig gebogen, in Nr. 3 und 4 aber oft spiralig gewunden mit unregel- mässigen bis fast kreisförmigen Windungen wie bei L. 101 Lagerheimii (Mob.) Gom. (Syn. L. contorta Lemmerm. nach Ostenf. Phytopl. Viet. Nyanza p. 335 *). Der ein- zige Unterschied zwischen L. Lagerheimii und L. mucicola würde also darin bestehen, dass jene als Plankton, diese als Epiphyt im Gallertlager anderer Algen vorkommt. Dies kann jedoch wohl nicht als hin- reichender Artunterschied batrachtet werden, weshalb ich annehme, dass man L. mucicola als Synonym von L. Lagerheimii betrachten muss. — L. mucicola ist vorher in Schweden nur in Axberg in Närke gefunden; L. Lagerheimii ist aus einigen Seen von Skane und aus Djurö in Uppland bekannt. L. epiphytica Hieron. (nec Wille in Nyt Magazin for naturvidensk. B. 51, 1913 pag. 25, tab. 1, fig. 14 — 17). — Vassijaure, Lâktajaure (89, 237). — Vorher in Schwe- den nur aus Strömsberg in Smaland bekannt. Schizothrix (Kütz.) Gom. S. vaginata (Näg.) Gom. — Ortojokk (144). — Vor- her in Schweden nur aus Furusund in Uppland bekannt. S. M idler i Näg. — Ortojokk (155). — Vorher in Schweden nur in der Nähe von Uppsala gefunden. Microcoleus Desmaz. M< paludosiis (Kütz.) Gom. — Vassijaure (75). Nostocaceae. Nostoc Vauch. N. commune Vauch. — Björkliden, Ortojokk (117, 120, 139, 226). Anabaena Bory. A . oscillarioides Bory var. stenospora Born, et Flah. Crass, trichom. 4 g\ crass, spor. 6,5 p1 ad. 39 p long.; crass, heterocyst. 5 — 6 g, long. 7 — 10 p. — Stordalen (135). — Die Varietät in Schweden vorher nur aus Njammats in der Lule-Lappmark bekannt. A. lapponica n. sp. Tab. 3, fig. 45. Trichomatibus rectis vel leviter flexuosis; articulis sphaericis 7,5 — 9 p crassis ; heterocystis sphaericis 9 — 10,5 p ) Engler's Bot. Jahrbüch. 41. 102 crassis; sporis solitariis heterocystis modo ex singulo, modo ex utroque latere contiguis, cylindricis, 11,5 — 13 ju crassis, usque ad 85 u longis, episporio levi. — Zwischen anderen Algen, Pfützen bei Kattovuoma (169). Nahestehende Arten sind A. solitaria Kleb., A. os- cillarioides Bory und A. Bornetiana Collins. Bei A. solitaria sind die Sporen dünner und viel kürzer und können von den Heterocysten entfernt gelegen sein. A. oscillarioridesistin allen Teilen kleiner, hat tonnen- förmige Zellen ; die Sporen liegen immer zu beiden. Sei- ten der Grenzzellen und oft zu zweien oder dreien neben einander. A. Bornetiana ist in allen Teilen bedeutend grösser; die Heterocysten sind bisweilen länglich; die Sporen oft schmäler gegen die Enden und immer zu beiden Seiten der Grenzzelle gelegen. Microchaete Thur. M. striatula Hy. — Vassijaure (57). Scytonemataceae. Plectonema Thur. P. notatum Schmidle in Simmer Viert. Ber. 4, f. 8 — 9. Forma filis circ. 2 ju crassis parcissime pseudoramosis ramis solitariis vel geminatis ; articulis 2 — 3 — plo longio- ribus quam latioribus. Tab. 3, fig. 46. — Vassijaure (183). Verzweigungen sind sehr selten; Tange glaubte ich. eine Lyngbya vor mir zu haben. Die Alge ist vorher nur bei Kreuzeck in Kärnten gefunden. Scytonema Ag. S. mirabile (Dillw.) Born. — Vassitjokko, Vassijaure (74, 103, 104, 237)o. — Vorher in Schweden nicht weiter nördlich als vom Areskutan in Jämtland bekannt. S. ocellatum Lyngb. — Vassijaure, Njutum (29, 30, 160). — Vorher in Schweden nur aus Daisland, Väst- manland und Uppland notiert. Petalonema Berk. P. crustacea tu (Ag.) Kirchn. — Björkliden (191). — - In Schweden vorher nur aus der Umgegend von Stock- holm bekannt. 103 Tolypothxix Kütz. T. distorta (Fl. dan.) Kütz. — Katterjaure (60). T. tenuis Kütz. — Vassitjokko, Lâktajaure. Björkli- den (8, 89, 125). Stigoneniataceae. Hapalosiphon Näg. H. fontinalis (Ag.) Born. — Vassijaure (74, 262). H. intricatus West Some Fr. w. alg. W. Ind. p. 271, t. 15, f. 16 — 28. Filis magis ramosis; crass, fil. primär. 9 — 10,4 ju. — Vassijaure (270). Die von mir beobachtete Form ist reicher verzweigt als die von West; die Zelle des Hauptfadens, welche unmittelbar unter einem Zweige liegt, ragt nicht immer in den Zweig hinein. AVenn der Hauptfaden reichlich verzweigt ist und kurze Zellen hat, so ähnelt die Alge H. hibernicus West, besonders wenn die Zweige in ihrer grössten Länge leer sind. Die Zellen des Haupt- fadens sind aber oft sehr lang und an ab aena- ähnlich, weshalb die Alge nicht zu H. hibernicus gehören kann. — Herr Prof. Gr. S. West, der die Freundlichkeit gehabt, die Bestimmung zu kontrollieren, hat dieselbe bestätigt. Er schreibt weiter: »The original description will have to be slightly modified in view of the different forms of this species which have since been discovered.» Stigenema Ag. S. ocellatum (Dillw.) Thur. — Vassitjokko, Vassi- jaure, Njutum (74, 93, 109. 160, 255, 262, 269). S. minutum (Ag.) Hass. — Katterjaure. Njutum, Nuolja (25, 29, 30, 44. 60). S. mamillosum Ag. — Katterjaure, Vassitjokko, Nju- tum, Stordalen (64, 92, 103, 133, 164). — ATorher in Schweden nur aus Bohuslän. ATärmland und Jämtland notiert. Rivulariaceae. Homoeothrix Thur. H. caespitosa (Rab.) Kirchn. Filis ad 20 p crassisj vagina inferiori parte lutescente vel fuscescente; trich- omatibus olivaceis, junioribus laete viridibus. 1 — Vassi- tjokko (68, 70, 103). 104 Auch an den von Nordstedt in Norwegen gesam- melten Exemplaren (Wittr. et Nordst. Exs.Nr. 852) sind oft die Scheiden der älteren Fäden unten gelblich. Yergl. Dichothrix Nordstedtii var. salisburgensis Beck in Krypt. exs. Yindeb. Nr. 73. Calothrix Ag. C. fusca (Kütz.) Born, et Flah. — Yassitjokko, Yas- sijaure (3, 74). — In Schweden vorher nur aus Uppland bekannt. Dichothrix Zanard. B. Baueriana (Grün.) Born, et Flah. — Katterjaure (165). — In Schweden vorher nur aus Yäddö in Upp- land und aus Are in Jämtland bekannt. B. gypsophila (Kütz.) Born, et Flah. — Ortojokk (148, 149). — In Schweden vorher bei Trollhättan in Västergötland und am Mjölhatteträsk auf Gotland ge- funden. Index. Pag. Anabaena Bornetiana 102. — lapponica 2, 101. — oscillarioid.es 102. — — v. stenospora 101. — solitaria 102. Ankistrodesmus falcatus 61. — — v. spiralis 2, 61. Aphanocapsa montana 2, 98. — pulchra 98. Aphanochaete repens 62. Aphanothece Castagnei 99. — microspora 2, 99. — Naegelii 2, 99. — saxicola 99. — stagnina 99. Arthrodesmus Bulnheimii ... 25. — convergens 25. — incus 24 — — v. extensus 25. — — » indentatus 2, 25. — — » intermedius 29. — — » Ralfsii 24. — octocornis 24. Batrachospermum vagum f. keratophytum 1, 7. Binuclearia tatrana 61. # Botryococcus Braunii 58. Pag. Bulbochaete Brebissonii 64. — crenulata 64. — intermedia 64. — mirabilis 64. . — repanda 64. Calothrix fusca 104. — radiosa 1. Chaetophora elegans 62. Chamaesiphon curvatus v. elongatus 99. Chlamydomonas nivalis... B, 57. Chlorobotrys regularis 58. Chroococcus minor 98. — minutus 98. — turgidus 98. Closterium abruptum 2, 10. — — v. brevius 10. — acerosum 10. — aciculare 11. — acutum 10. — angustatum 9. — Archerianum 11. — Baillyanum 9. — cynthia 10. — Dianafc 1, 10. — gracile 10. — intermedium 10. 105 Pag. Closterhim Jenneri 10. — juncidum 10. — — v. elongatum 2. 10. — Kiitzingii 11. — Leibleinii 1. — moniliferum 1, 11. — obtusum 9. — — v. montanum 9. — parvulum 11. — pusillum 9. — rostratum 11. — — v. breviro stratum 11. — striolatum 10. — subulatum 10. — tumidum 10. — venus 11. J Coelastrum microporum 60. j — pulchrum 60. Coelosphaerium Kiitzingia- num 99. j Conferva bombycina 61. . — minor 62. Cosmarium abbreviatum... 2. 21. — amoenum 11. — anceps 17. ! — — v. pusillum 18. — anisochondrum 15. j — annul atum 17. — arrosum 2, 21. | — bioculatum 19. — — v. hians... 14. — — » parcum 20. — Blyttii 2. 15. — — vHoffii 15. — — v. tristriatum 15. — Boeckii 15. — Botrytis 1. 12. . — — v. subtumidum 12. — caelatum '. 22. — — v. spectabile 22. — calcareum 23. — connatum 17. — contractum v. ellipso- ideum 19. — costatum 28. — crenatum 15. — — v. bicrenatum 2. 15. — crenulatum 21. — cruciferum 17. — Cucumis 17. — - Cucumis v. magnum 17. — Cucurbita 17. — curtum 17. Pag. Cosmarium cyclicum 15. — — v. arcticum 15. — — » Nordstedtianum... 16. — cymatopleurum v. Ar- cheri 2. 18. — Debaryi 17. — — v. Novae Semliae 17. — depressum f. Boldtii 20. — difficile v. sinuatum 24. — — » sublaeve 24. — formosulum 22. — foveatum 19. — garrolense 16. — geometricum 2, 21. — globosum 17. — — *subarctoum 17. — granatum 18. — — v. elongatum 18. — — » subgranatum 18. — Hammeri v. homaloder- mum 18. — hians 2, 13. — holmiense v. attenua- tum 16. — — v. integrum 16. — Holmii 22. — humile 2. 14. — — v. striatum.... 15. — — » substriatum 15. — impressulum 21. — incisum 17. — isthmium v. horizon- tale 12. — isthmochondrum 14. — laeve 20. — — v. septentrionale 20. — lapponicum 2. 19. — — v. undulatum 2, 19. — latereprotractum 21. — latum 1, 12. — margaritatum 13. — margaritiferum 13. — — v. incisum 13. — Meneghinii 21. — — v. granatoides 21. — — » Reinschii 21. — microsphinctum 18. — nasutum 23. — — f. granulata 23. — nitidulum 18. — Norimbergense 18. — — f. depressa 18. — notabile 16. 106 Pag. Cosmarium Novae-Semliae v. granulatum 14. y. sibiricum 2, 14. — — » suecicum 14. — obliquum 19. — ochthodes 12. — omatum 22. — perforatum v. rotunda- tum 2, 20. — Phaseolus 28. — — v. achondrum 24. — — » elevatum 24. — Pokornyanum 24. — portianum 18. — praegrandiforme v. ame- ricanum 12. — praemorsum 13. — pseudamoenum 11. — pseudoholmii 2, 22. — pseudopyramidatum 18. — pulcherrimum v. boreale 23. — punctulatum 1, 14. — — v. sub punctulatum... 14. — pygmaeum 21. — pyramidatum 18. — quadratum 17. — quadrifarium f. hexas- ticba 23. — quadrum 12. — quasillus 22. — Regnellii ......... 21. — reniforme 1, 13. v. apertum 13. — scenedesmus 20. — similiatum 12. — sinuosum v. decedens... 17. — solidum 2, 14. — speciosum 14. — — v. biforme 14. — — » simplex 14. — subcrenatum 1, 15. — subexcavatum 2, 11. — sublobatum 2, 23. — subrectangulare 2, 20. — subspeciosum 23. — subtumidum 18. — subundulatum 16. — — f. minor 16. — tetracbondrum 20. — tetragonum v. bipapilla- tum 20. v. Lundellii 20. — tetraophthalmum 12. Pag. Cosmarium tinctum 1, 21. — trachypleurum v. minus 21. — tumidum 23. — Turpinii 21. — — v. eximium 2, 21. — undulatum 21. — venustum 20. Crucigenia rectangularis .. 1. 60. Cylindrocystis Brebissonii.. 3. 8. Dactylococcus Hookeri 60. Desmidium granulosum 31. — Swartzii 55. Desmonema Wrangelii 1. Dichothrix Baueriana 104. — gypsopbila 104. — Nordstedtii v. salisbur- gensis 104. Dictyosphaerium pulcbellum 57. Drapamaldia glomerata 62. — — v. biformis 62. Euastrum affine 51. — ansatum 51. — — v. laticeps 2. 52. — bidentatum 1. 52. — binale... 53. — — f. Grutwinskii 53. — — » hians 53. — — » secta 1, 53. — Boldtii 53. — crassicolle v. dentife- rum 2. 52. — — y. nivale 52. — crassum 51. — denticulatum 53. — didelta 51' — — f. scrobiculata 51. — di varie atum 52. — dubium 53. — elegans.... 1, 52. — — v. speciosum 52. — gemmatum 53. — humerosum 51. — — f. scrobiculata 51. — insigne 51. — montanum 53. — oblongum 51. — — f. scrobiculata 51. — pectinatum 1, 53. — — v. inevolutum 2, 54. — pinnatum f. scrobiculata 51. — ro stratum 52. — verrucosum 54. — — v alatum 54. 107 Pag. Euastrum verr. v. reductum 54. Eudorina elegans 57. Glaucocystis nostochinea- rum 98. Gloeocapsa alpina 99. — paroliniana 2, 98. — rupestris 2, 98. Gloeococcus mucosus 57. Gloeothece palea 2, 98. Gomphosphaeria aponina.... 99. — Naegeliana 99. Gonatozygon Brebissonii .... 8. — monotaenium 8. — — y. pillosellum 8. Gonium pectorale 57. Gymnozyga moniliformis 55. Hapalosiphon fontinalis 108. — hibernicus 108. — intricatus 2, 103. Homoeothrix caespitosa...2, 103. Hyalotheca dissiliens f. bi- dentula 56. — — f. circularis 56. — — » tridentula 56. — mucosa 55. Hydrurus foetidus 7. Lemanea fluviatilis 7. Lyngbya contorta 101. — epiphytica 101. — Kiitzingii 2, 100. — — v. distincta 100. — Lagerheimii 101. — limnetica 100. — mucicola 100. Merismopedia elegans 99. — glauca 99. Micrasterias americana 55. — — v. Boldtii 2, 55. — conferta 54. — denticulata .; 54. — — v. not.ata 54. — papillifera 55. — — v. glabra 2, 55. — rotata 54. Microchaete striatula 2? 102. Microcoleus paludosus 2, 101. Microcystis flos aquae 99. Miorospora amoena.... 1. — floccosa 61. — stagnorum. 61. Microthamnion Kiitzingia- num 62. — strictissimum 62. Pag. Mougeotia parvula 57. Nephrocytium Agardhianum v. majus 59. — obesum 2, 59. Netrium digitus 8. — interruptum 8. — lamellosum 8. — oblongum 8. Nostoc commune 101. Oedogonium acmandrium. 2, 64. — cardiacum v. carboni- cum 63 — Cleveanum 64. — inconspicuum 2, 64. — nodulosuin v. commune 2, 64. — paludosum v. parvispo- rum 64. — upsaliense 64. Oocystis crassa 59. — Naegelii 59. — solitaria 59. Oodesmus Döderleinii 2, 58. Ophiocytium bicuspidatum.. 58. — capitatum 58. — cochleare 58. — majus 58. — parvulum 58. — — f. truncata 59. — truncatum 59. Oscillatoria tenuis 100. Palmodactylon simplex 57. Pandorina morum 57. Pediastrum Boryanum 60. — — y. granulatum 60. — — » longicorne 60. — Braunii .-... 60. — tétras 60. — tricornutum 60. Penium crassiusculum 9. — cylindrus 9. — Jenneri 9. — Libellula 8. — — y. interruptum 2. 9. — margaritaceum 9. — navicula 9. — polymorphum 9. — spirostriolatum 9. — truncatum 2, 9. Petalonema crustaceum 102. Phormidium autumnale 100. — corium 100. — favosum 100. — subfuscum 100. 108 Pag. I Phycastrum granulosum 31. Pie clone ma notatum. 2, 102. PleurotaeniumEhrenbergii 1, 11. — rectum ...' 11. — trabecula 11. — — v. crassum 11. — truncatum 11. Prasiola crispa 62. Rhabdoderma lineare 2. 98. Rhaphidium spirale 61. — Turneri 61. Rhizoclonium hieroglyphi- cum 64. — lapponicum 2, 97. Scenedesmus acutiformis. .. 1. — bijuga 60. — — v. alternans 60. — obliquus 60. — quadricauda v. abundans 60. Schizothrix Mülleri 101. — vaginata 101. Scytonema mirabile 102. — ocellatum 102. Spkaerocystis Schroeteri 57. Sphaerozosma excavatum... 55. — granulatum 55. — vertebratum 55. Spirogyra Hassallii 2, 56. — inflata 56. — spréeiana 2, 56. — tenuissima 56. Spirotaenia condensata 8. Spondylosium pulchellum v. bambusinoides 55. Staurastrum Acarides 2, 49. — aculeatum 50. — alternans 30. — anatinum 50. — apiculatum. 28. — arctiscon 51. — aristiferum 29. — Avicula 29. — — v. subarcuatum 29. — bicorne 32. — - — v. boreale 32. — Borgeanum 31. — brachiatum 29. — Brebissonii 49. — — v. ordinatum 32. — brevispina 26. — — v. Boldtii 2, 26. — — » inerme 2, 26. — capitulum f. quadrata... 30. Pag. Staurastrum capitulum v. spetsbergense 2, 30. — connatum v. Spenceri- anum 27. — controversum 50. — crenulatum 30. — cristatum 49. — cuspidatum 28. — — v. divergens 2. 28. — cyrtocerum 32. — dejectum 27. — — v. apiculatum 28. — — » Debaryanum 28. — — :> inflatum 2, 27. * — — » patens 2, 27. — denticulatum 29. — Dickiei f. groenlandica. 27. v. parallelum 27. — dilatatum 30. — echinatum 49. — erasum 3, 32. — furcigerum 51. — — f. armigera 51. — glabrum 28. — gracile 31. — grande v. parvum 27. — granulosum 2, 3, 30. — hexaceros 31. — hystrix 49. — inconspicuum 26. — insigne 26. — lunatum 30. — — f. groenlandica 30. — margaritaceum 31. — — v. alpinum 2, 31. — megacanthum 29. — Meriani 30. — — f. rotundata 30. — monticulosum 50. — — v. bifarium 50. — mucronatum 28. — — v. subtriangulare 28. — muricatum 29. — muticum 26. — O’ Mearii 28. — Ophiura 32. — orbiculare 26. — — v. depressum 26. — — » hibernicum 26. — ornithopodon v. bifur- catum 2. 50. — pachyrhynchum 26. — paradoxum 31. 109 Pag. Stauraatrum paradoxum v. longipes 3, 31. — pelagicum 2, 3, 49. — pilosum 49. — polymorphum 31. — polytrichum 49. — proboscideum 31. — pseudosebaldi v. lappo- nicum 2, 49. — punctulatum 29. — — v. Kjellmani 29. — pygmaeum 29. — — y. obtus um 30. — rostellum 50. — saxonicum 49. — scabrum 50. — Sebaldi v. ornatum... 2, 50. — sexcostatum 51. — — y. productum 2, 51. — spongiosum 50. — — v. Griffithianum 50. — — » perbifidum 2. 50. — teliferum 32. — tetracerum 31. — tumidum 51. — vestitum 50. Stichococcus bacillaris 61. Stigeoclonium amoenum 62. Stigonema mamillosum....... 103. Pag. Stigonema minutum .......3, 103. — ocellatum 103. Synechococcus aeruginosus 98. Tetmemorus Brebissonii 54. — — y. minor 54. — granulatus 54. — — v. attenuatus 54. — laevis 54. — minutus 54. Tetraëdron enorme 59. — minimum 59. Tetraspora cylindrica 1, 58. — lubrica v. lacunosa 58. Tolypotbrix distorta 103. — tenuis 103. Ulothrix aequalis 61. — zonata 61. Yaucberia terrestris 97. Xanthidium aculeatum 25. — antilopaeum 25. — — v. dimazum 25. — — » polymazum 25. — — » triquetrum 25. — armatum 25. — concinnum 26. — cristatum 25. — fasciculatum 25. — — y. ornatum 1. Zygnema stellinum 56. Figurenerklärung. Tab. 1. Fig. 1. Cylindrocystis Brebissonii Menegh. Parthenosporen » 2. Penium polymorphum Perty 740/i. » 3. Closterium acerosum (Scbrank) Ehrenb. a 215/i. b 39°, » 4. » tumidum Johns. 740/i. » 5. Cosmarium subexcavatum West 740/i. » 6. » hians n. sp. 740/i. » 7. » Blyttii var. tristriatum Lütkem. 740/i. » 8. » notabile De Bar. 740/i. » 9, 10. » Holmiense var. integrum Lund. 740/i. » 11, 12. » subtumidum Nordst. 740/i. » 13. » foveatum Schmidle 740/i. » 14. » lapponicum n. sp. 740/i. » 15. » » var. undulatum n. v. 740/i. » 16. » laeve Eab. 740/i. » 17. » tetragonum var. Lundellii Cooke 740/i. » 18. » abbreviatum Eac. 740/i. » 19. » Turpinii var. eximium West 740/i. » 20. Arthrodesmus incus var. Bcilfsii West 740/i. no Tab. 2. Fig. 21. Cosmarium pseudoholmii n. spec. 740/i. » 22. Arthrodesmus incus (Bréb.) Hass. 740/i. » 23. » » var. extensus Anderss. (aus Väddön i Uppland). 390/i. » 24. Staurastrum orbiculare Balfs 740/i. > 25. » brevispina var. inerme Wille 740/i. » 26. » Dickiei Balfs 740/i. » 27—29. » » BO. » » 31. ,> 32. » » 33. » mucronatum var. subtriangulare West 27, 29 = 590/1 ; 28 = 740/i. O'Mearii Arch. 740/i. capitulum var. spetsbergense (Nordst.) Cooke 740/i. alternans Bréb. 740/i. dilatatum Ehrenb. 740/i. Tab. 3. > 34. Staurastrum granulosum (Ehrenb.) Balfs 740/i. » 35. » erasum Bréb. 740/i. » 36. » echinatum Bréb. (a: das dritte Eck nach oben gerichtet; â: das dritte Eck nach unten gerichtet). 740/i. » 37. Staurastrum pseudosebaldi var. lapponicum n. var. 740/i. » 38. » ornithopodon var. bifurcatum n. var. 740/i. » 39. Euastrum ansatum var. laticeps n. var. 740/i. » 40. » crassicolle var. nivale Wittr. 600/i. » 41. Micrasterias denticulata var. notata Nordst. 270/i. » 42. Ophiocytium parvulum f. truncata (Lemmerm.) Heering 740/i. » 43. Oedogonium inconspicuum Hirn 740/i. » 44. Cliamo, esiphon curvatus var. elongatus Nordst. 740/i. » 45. Anabaena lapponica n. sp. 390/i. » 46. Plectonema notatum Schmidle 740/i. En ny växtlokal för Narcissus Pseudonarcis- sus L. Pâskliljan är sâsom bekant af aider en af vara all- männaste och mest omtyckta kultnrväxter. Afven i den ansprakslösaste lilla trädgardstäppa ser man den om varen prunka med sina guldfärgade blommor. Yildväxande förekommer den i södra och vestra Europa. När den blef kulturväxt i Sverige är ej bekant, men oantagligt är väl ej, att den af munkar blifvit hit- förd fran södra Europa. I sydliga delen af vart land, äfvensom pa Grotland, har den visât sig kunna uthärda äfven de strängaste vintrar och förekommer pâ fiera Ställen förvildad, ja, man skulle kunna säga vild, tager man ej detta ord i alltför snäf bemärkelse. I strödda anmärhiingar öfver Svensha växter (se Bot. Ill Notiser N:o 10, Lund d. 1 okt. 1840, sid: 164) skrifver Elias Fries följande, som i sammanhang med denna lilla uppsats bör vara af särskildt intresse: »Redan for mânga âr tillbaka erhöll jag af tillf örlitliga personer (fast icke Botanister) den underrättelsen att Narcissus pseudo-Narcissus skulle växa vild pâ sidländta ängar i Göinge härad i Skâne; Herr Lilja intygar detsamma i sin skânska Flora. I anledning däraf tror jag mig böra fästa uppmärksamheten pâ en öfversedd uppgift hos Linné i dess Amoen. acad. VIII. p. 8 att den växer i närliggande Smâland pâ Mycklanäs ängar. A’fven dar skall den enligt uppgift ännu förekomma i mängd. Växt- geografiska grunder, vid hvilka jag i frâgan om dylika växter, som kunna förmodas vara förvildade, hufvudsak- ligen faster mig, göra det icke osannolikt, att denna växt i nämnda trakt skulle kunna vara vild, ätminstone verkligen naturaliserad. » Frän Mycklanäs (nu : Möckelsnäs) ängar är den emellertid redan för länge sedan försvunnen. I Conspectus Flora Smolandicœ, Upsaliæ 1857, skrifver Scheutz vid anförandet af Linnés växtställe Stenbrohult, Möckelsnäs sec. Gomministr. Montelin his pro xiniis annis non lectus. De växtställen, som Areschoug i Skänes Flora (2. uppl. Lund 1881) â sid 419 anför, äro sannolikt de- samma, som Fries har hört omtalas, ty samtliga äro de redan förut af Lilja anförda. I Areschougs flora heter det om Narcissus Pseudo- narcissus â nyss anförda ställe: »förekommer sällsynt pâ sidländta ängar i norra Skâne, efter utseendet vild, t. ex. vid Sandby herregärd samt pâ ängar mellan Sand- by och Fjerlöf, mellan Önnestad och Skoglösa, Blinkarp, dessutom flerstädes förvildade i gamla trädgärdar.» Under ett tillfälligt besök i Ö. Broby s:n af Cb Göinge härad sistliden päsk, fick jag hos en tjensteman â Ostanâ pappersbruk se nâgra i krukor blommande päskliljor, som afsevärdt skilde sig frän dem man i 112 blomsterhandeln brukar erhâlla. Blommorna voro enkla samt relativt smä, och bladen rätt smala. Pâ förfragan fick jag veta, att päskliljorna nagra dagar förut blifvit tagna frân en äng i Boarp, dar de växte vilda, samt sedan inslagna i knikor. Som jag intresserade mig för saken, beslöt jag att göra ett besök pâ växtplatsen, hvilket beslnt jag ocksa följande dag satte i verket. Efter anvisning begat jag mig tili Boarp, beläget omkring 3 km. s. v. om Ost-anâ samt ungefär midt emel- lan sist.nämnda stalle och Hästveda. Växtplatsen var ej svâr att finna. Pâ en af stenmurar pâ alla sidor kring- gärdad äng af ungefär 2 tunnlands storlek utbredde sig en matta af lifiig grönska, som redan pâ afstând gaf tillkänna, att det var här päskliljorna växte. Annu blommade de ej, men tusentals svällande knoppar gâfvo en föreställning om hum ängen skulle te sig nägra dagar senare. Växtplatsen var ganska sidländt — Chrysosplenium alternifölium förekom här och där rätt ymnigt — och glest bevuxen med ask och hagtorn, jemte en och annan vildapel. Intet tydde pâ att nägot boningshus här varit beläget. Har emellertid detta varit fallet, mäste en mycket läng tidrymd sedan dess hafva förflutit. Af en äldre man, född i Boarp samt nu boende i Hästveda, erhöll jag den upplysningen, att platsen redan under hans moders barndom, eller för mer än 100 är sedan, säg ut ungefär säsom den nu gör. Dä denna lokal för Narcissus Pseudonarcissus, sâ vidt jag vet, ej förut blifvit omnämnd, har jag ansett detta lilla meddelande ej sakna intresse. Lund i maj 1912 Georg PAhlman. 113 Pildammarnas vegetation efter torrläggningen 1912. En växtbiologisk skiss. Af Otto G-ertz. Pildammarna, tvenne inom Malmö stads omrâde be- lägna och tidigare sâsom reservoirer for dess vattenverk tjenande sjöar af sammanlagdt 127,463 qvadratmeters yta, torrlades föregaende âr i samband med arbetena for den stnndande baltiska utställningen, som förlagts till omrâdet omedelbart intill. Anledningen till sjöarnas torrläggning gaf deras öfverhandtagande igenväxning, hvilken under de sista âren hade särskildt i den mindre Pildammen gjort betänkliga framsteg. Uttappningen af den större dämmen skedde redan pâ senhösten 1911; den mindre torrlades först i början af mars 1912. Vat- tenstândets djup före torrläggningen vexlade nâgot pâ olika stallen i dammarna, men understeg i allmânhet icke 2 meter. Pâ uppdrag af chef en för Malmö stads vattenverk företog jag i somras en biologisk undersökning af dam- marnas botten. Yid de talrika exkursioner, som detta nppdrag kräfde, hade jag tillfälle att göra närm'are be- kantskap med den landvegetation, som kort efter sjö- arnas torrläggning här uppträdde koloniserande och tog den nyvunna marken i besittning. En fullständig för- teckning öfver de växtformer, som invandrat â omrâdet nnder Vegetationsperioden 1912, upprättades emellertid först pâ hösten, i slutet af September mänad. Det var min afsigt att innevarande âr studera den utveckling och förändring, som denna primära landvegetation un- dergätt. Dessa undersökningar har jag emellertid icke kunnat fullfölja, emedan marken redan i mars mänad Botaniska Notiser, 1913. 8 114 detta âr blifvit pâ nytt satt under vatten. Jag har sa- lunda nödgats inskränka mina studier tili enbart de iakt- tagelser och anteckningar, jag gjort föregaende âr. Da den följande redogörelsen afser att lemna ett om ocksa fragmentariskt bidrag tili var kännedom om växtarter- nas spridning och invan dring och jag antager, att det kan vara af ett visst intresse att lära känna den Hora, som här framträdt, anför jag i kort sammandrag här nedan de résultat, som undersökningen gif'vit. För värt land föreligga mera genomförda under- sökningar öfver vegetationens invandring â jungfrulig mark endast beträffande de öar i Hjälmaren, som genom de stora sjösänkningarne under âren 1882 och 1886 kommo* att permanent ligga ofvan vattenytan. Dessa af Callmé (1882 — 1886), Grevillius (1892) och Birger (1903, 1904) verkställda undersökningar ha i väsentlig grad befordrat var kännedom om växtarternas succession och sammanslutning tili samhällen samt om dessas för- ändring och vidare utveckling. Tack vare dessa i de- talj fullföljda iakttagelser, känna vi numera, atminstone i väsentliga punkter, lagarne för växternas utbredning samt de vägar, pâ hvilka deras invandring sker. Genom Raunkiærs undersökningar frân de senare âren (VI, 64, ff.) ha derjemte de â Hjälmaröarne suecessivt framkomna växtsamhällena vunnit en statistisk behandling särskildt med afseende pâ den ökologiska qvaliteten af de lif stor- nier, som ingâ i desamma. Af stör vikt äro vidare Rostrups redan pâ 1850- talet publicerade undersökningar öfver Vegetationen â den uttappade Lersöen (Rörsöen) nära Köpenhamn. Förhällandena synas här hafva varit i fiera hänseenden analoga med de vid Pildammarnas uttorkning rädande. Af öfrig literatur, som behandlat spridningsbiologi- ska spörsmäl, skall erinras om Resvolls detaljerade undersökningar öfver den nya vegetation, som uppspi- 115 rat â lerafLagringarna i Værdalen efter det stora jord- skredet derstädes 1893. *) Mina undersökningar öfver Pildammarna pabörja- des omedelbart efter den mindre sjöns uttappning (i mars 1912) och afsago närmast bcttnens geologiska be- skaffenhet. Genom gräfningar, anställda pa ett tjugu- tal stallen, nppmättes gyttjans mäktighet, och de under- liggande lagren bestämdes. Som nämndt, utgjordes yt- lagret af gyttja med vexlande mäktighet (mellan 0,2 och 3,5 dm.). Under denna träffades pä olika punkter lera, sand eller torfdy, i hvilket senare fall gyttjan utan bestämd gräns öfvergick i denna. Den torfdy liknande jordarten förefanns a ett skarpt afgränsadt. omrâde, som sträckte sig öfver den mindre sjön sâsom ett bredt, i nordsydlig riktning gaende band och i den större utbredde sig öfver en betydande areal. Enligt gamla handlingar hade före Pildammarnas anläggning (den större daterar sig redan frân 1600-talet) pâ detta stalle varit en torfmosse. Jag anför här nedan tre vid gräfningen upptagna profiler, 1 nära lilla Pildammens nordvestra kant, 2 frân midten af lilla Pildammen a det torfförande haltet, 3 nära stora Pildammens norra kant a torfmossbottnen. 1 2. 3. 1,2 dm. gyttja, 6,2 dm. torfjord, 5,8 dm. gyttjeartad torfdy med flyt- sandsränder, morän. sand. morän. Mot slutet af sommaren utgjorde den torrlagda sjöbottnen, särskildt a mera sanka Ställen, en typisk polygonmark (rutmark), i det att den tili följd af fort- x) Mindre betydande äro de uppgifter beträffande uttorkade sjöars kolonisering, som anförts af Orsted (1, 7) (St. Jörgenssö och Rostgaards Dam vid Hellebæk) och Mortensen (259) (Sondersoen). Ytterligare literatur, som berör temat, iinnes sammanställd i Ser- nanders arbete öfver den skandinaviska vegetationens spridnings- biologi (5, 862, ff.). 116 skridande uttorkning sönderspruckit i 5- eller 6-kantiga pelare, skilda at genom ända tili 3 dm. djnpa och en half dm. breda sprickor och nâende fiera dm. i dia- meter. Enligt den beskrifning, som Rostrup (3) gif vit af Lersöen efter dess torrläggning förhöll sig marken der flerestädes pa samma satt. »Hele den ndtörrede Söbund havde overalt, hvor den ikke var dækket af en for stark Vegetation, .... et ejendommeligt Udse- ende, idet den dyndede Masse havde trukken sig sam- men i temmelig regelmæssige femkantede Söiler med over 2’ dybe og henved 1/z brede Revner mellem sig, et Pliænomen, som man ofte kan iakttage ved ndtörre- de Gadekjær o. s. v., men som her havde antaget nsaed- vanlig store Dimensioner, idet de basaltlignende Söiler ofte vare over 1’ i Gjennemsnit.» *) Hvad beträffar Pildammarnas vegetation före torr- läggningen 1911 — 1912, eger jag häröfver icke nagra mera fullständiga artlistor. Fran tidigare exkursioner tili dessa sjöar äro följande växter mig bekanta sasom karakteristiska element i dess flora: Batrachium sp Po- lygonum arnphibium L., Potamogeton natans L., Potamogeton crispus L., Mgriophyllum spicatum L., Phragmites commu- nis L. och Equisetum limosum L. Vid mina undersök- ningar af den mindre Pildammens botten fann jag, att den submersa vegetationens hufvudkontingent utgjorts af Mgriophyllum spicatum L.och Chara (enligt prof. Rordstedt växte tidigare Cliara fragilis Desv., Cli. foetida Al. Br. och Ch. contraria Al. Br. i Pildammarna). Dessa bada växtarter voro sa talrika, att de, bortsedt fran nagra x) Särskildt i trakter med arktiskt klimat synes denna mark- struktur pa sina stallen utgöra ett karakteristiskt fysiognomiskt drag. Polygonmarken finnes härifrän närmare beskrifven och dess utyecklingshistoria utförligt behandlad genom Kjellman, Wulff och Högbom. Samma markformation uppträder emellertid äfven i tro- piska trakter, sâsom framgâr af en hos B0rgesen meddelad foto- grafi (224, fig. 15) fran Krauses lagun a vestindiska ön St. Croix. 117 mindre, vegetationsfria fläckar, bokstafligen tackte mar- ken. Den närmaste tiden efter torrläggningen lago här de mer än meterlanga, tjocka och i hvarandra intrasslade My- riophyllum- refvorna kors och tvärs a marken. Under vintern hade de förlorat flertalet af sina blad, men redan begynt sin utveckling för aret genom längdtillväxt af vinterknopp ar- ne.1) Rötterna gingo hos Myriophyllum ned tili ett djup af i medeltal 1,5 dm. Det största djup, de iakttagits na, var.2 dm. Rhizoiderna af Char a nâdde blott 1j% dm. ned i gyttjan. 2) Förutom dessa yäxter iakttogos rotstockar af Typha latifolia L. och Sparganium sp ., de meterlanga, under- jordiska skotten af Polygonum amphibium L. samt egen- domliga bönformiga vinterknoppar, tillhörande Potamo- geton pectinatus L. 3) Anmärkningsvärdt var, att Elodea canadensis L. C. Rich., som künde förmodas hafva i väsentlig grad bidragit tili sjöarnas igenväxande 4), full- 4) Dessa öfvervintringsknoppar (hibernakler) äro särskildt tyd- liga hos Myriophyllum verticillatum. der de hafva närmare be- skrifvits af Warming (90, fig. 25) och Glück (95, ff. ; figg. 61, 62), men de saknas ingalunda, sasom Glück (95) tyckes anse, hos M. spic'a- tum. Redan Schenck (I, 92) och Sernander (185) omnämna hos den senare arten typiska hibernakler. 2) Yid gräfning i gyttjan anträffades allmänt glänsande rubinröda, annelidlika insektlarver, tillhörande fjädermyggor, Chiro- nomus. sannolikt Chironomus plumosus L. Ifragavarande larver äro af stört biologiskt intresse, emedan deras röda färgämne, hemoglo- bin, satter dem i stand att upptaga och magasinera i vättnet löst syre, sa att de kunna i slamartad mark vistas pâ betydande djup, enligt uppgift ända till 800 meter under vattenytan. 3) Dylika tjocka och stärkelsefyllda, öfvervintrande knopjiar uppträda med öfverensstämmande utbildning hos saväl Potamogeton pectinatus L. som P. filiformis Pers. Att de i Pildammarnas gyttje- lager funna knölarne voro vinterknoppar af P. pectinatus , fann jag vid kulturförsök med desamma. Under sommaren växte de nem- ligen ut tili typiska P. pectinatus- individ. — De omnämnda vinterknopparna finnas afbildade och närmare beskrifna hos Schenck (I, 85; taf. I, fig. 1), Raunkiær (I, 80, ff.; hg. 85) och Sernander (196). 4) I Birgers uppsats omnämnes Elodea canadensis (II, 16) blott fran Arlöf och Alnarp i Malmötrakten. 118 komligt saknades. Pildammarne hade yuxit igen uteslu- tande genom öfverhandtagande utveckling af Myriophyllum och Char a. Efter det sjöbottnen torrlagts^ plöjdes marken npp und’er maj och jnni manader, men lemnades i öfrigt at sig sjelf. Den nya landvegetation, som här invandrade, kunde salnnda utveckla sig utan direkt ingripande frân kultu-ren. Min förteckning öfver de sommaren 1912 a den forna sjöbottnen växande arterna npptager följande namn. De växter, för hvilka icke anföres nâgon närmare upp- gift, växte här och der. Bidens tripartita L., Matricaria Inodora L., Matricaria Ghamomilla L., I nâgra fâ exemplar, Anthémis arvensis L., Artemisia vulgaris L., Senecio vulgaris L., sär- deles allmän, Filago germanica L.. Tussilago Far far a L., i stor ! mängd, Cirsium lanceolatum (L.) Scop., Cirsium cirvense (L.) Scop., | Leontodon autumnalis L., Taraxacum officinale Web., Sonchus oiler aceus L., Myosotis palustris Roth., Myosotis arvensis (L.) All., Mentha arvensis L., Ly copus europcieus L., ett enda stand, Glechoma hederacea L., Lamium purpureum L., Lamium cunplexicaule L., Fraxinus excelsior L., Solanum Dulcamara L., Solanum nigrum L., allmän, Blantago major L., Pastinaca sativa, L., Ranunculus repens L., Ranunculus sceleratus L., Ranunculus acris L., Batrachium aquatile L., i stor mängd, Sinapis arvensis L., Brassica campestris L., Capsella Bursa pastoris (L.) Med., Tilia europaea L., Stellaria media (L.) Cyrill., Epilobium parviflorum SCHREB., Myriophyllum spicatum L., pa tlera Ställen allmän, Potentilla Anserina L., Lathy r us pratensis L., Vicia sativa L., 119 Vicia Cr a ce a L., Medicago lupulina L., Trifolium repens L., Trifolium hybridum L., Polygonum amphibimn L. a terrestre Reich., Po lygon urn lap a th ifo lia n i Ait. ß nodosum Pers., allmän, Polygonum aviculare L., pâ sina stallen i mängd, Pumex palustris Sm. (?), Urtica dioica L., Atriplex hastata L., Atriplex patula L., Chenopodium album L., Chenopodium rubrum L., flerestädes allmän, Salix viminalis L., Salix caprea L., Juncus articulatus L., Juncus bufonius L., i mängd, Car ex sp ., Dactylis glomerata L., Arena sativa L., Air a caespitosa L., Ph ra g mites co mm unis T bin . , Alopecurus genicidatus L., Funaria liygro metric a SlBTH. ^ B arb nia un gu icula ta Hedw. 1). Nästan samtliga stând af Tussilago Farfara hade bladskifvornas nndersida öfversallad med roströda flâckar, härrörande af Coleosporium Senecionis Pers. I det stagnerande vatten, som fyllde dikena, genom hvilka sjöarnas torrläggning skett, bildades Vegetatio- nen af enbart Potamogeton crispus L. En blick pâ denna sammanställning af de 65 växt- arter, som invandrat. pâ Pildammarnas nttorkade botten, visar, att den i fiera afseenden företer en frapperande likliet med de växtlistor, som Rostrup och Callmé upp- rättat för Lersöens och Hjälmaröarnas vegetation. De nämnda författarnes artlistor synas emellertid hafva upp- ställts först ett eller annat är efter markens torrläggning och upptaga sälundaicke de egentliga pioniärerna eller de växtarter, som om edelbart tagit den nya j orden i be- sittning. Deremot ingâ i min förteckning öfver Pil- dammsomrädets växter uteslutande landflorans rent pri- mär a element. ) Enligt goclhetsfull bestänming af lektor E. Adlerz. 120 Den vegetation, som koloniserat ifrägavarande mark, visade i ilera hänseenden afvikande, ja nästan främ- mande utseende. Sälund a hade växtindividen icke linder sommaren hunnit bilda slutna bestand, utan upp- trädcle städse heit isoleradt och merenclels pa stora af- stând frân hvarandra. En annan frapperande egendom- lighet var den yppiga, i nägra fall rent af jättelika ut- bildning, som utmärkte växtligheten. Särdeles frodiga voro Sinapis arvensis , Ranunculus sceleratus, Anthémis arvensis, Solanum nigrum och Chenopodium rubrum. Den senare arten uppträdde med individ, som tili följd af stjelkarnas rikliga förgrening tackte en markyta af mer än en qva- dratmeter. Af Stellaria media och Polygonum aviculare fun- nos verkliga jätteindivid. Pâ grand af exempellöst riklig förgrening frân de nedliggande stammarna bildade de kolossala, kompakta tufvor, hvilka räknade godt och väl half annan meter i diameter och Hera decimeter höjde sig öfver marken. Rekord et i yppighet slogs emellertid af ett stand af Arena sativa, som med sina 5 cm. breda och ända tili 55 cm. langa blad erinrade om en Zea Mays. Tussilago Far far a , Cirsium- arterna, Pastinaca sativa och nägra andra växter uppträdde, sasom varande typiskt herariga Örter, endast i form af bladrosetter. Beträffande Senecio vulgaris gjordes den iakttagelsen, att exemplaren tillhörde tvenne aldersklasser. Dels förefunnos isoleradt växande större och gröfre individ, hvilka redan blommat och satt frukt, ciels kring dessa i stört antal mindre, halfvuxna individ, som uppenbarligen representerade plantor, uppkomna genom de förras fruktsättning. Att döma efter de yngre plantornas stora talrikliet, hvilken nära nog väckte intrycket af en växtlighet i slutet bestand, hade denna fruktsättning varit alldeles särskildt riklig. Hvad beträffar vegetationens Ursprung, härstam- made denna dels frân den forna vattenvegetationen, ciels frân lanclfloran â omgifvande kulturmarker. 121 Ur den förra hade framgâtt t. ex. JBatrachium aqua - tile , Myriophyllum spicatum , Polygonum amphibium , Phrag- mites communis och säkerligen äfven Carex sj). Det största intresset erbjuder bland dessa Myrio- phyllum. Om vi bortse fran växtens inflorescensbärande skottdelar, hvilka vid blomningstiden na ofvan vatten, är Myriophyllum som bekant till sitt heia system sub- mers. Efter Pildammarnes torrläggning och markens plöjning künde Myriophyllum , trots detta, öfverlefva den torra sommaren 1912 (under juli och en stör del af augusti manad föll i Malmö knappast en droppe regn) och fanns ännu i Oktober, om ocksa i torftigt utbildadt tillständ, växande â den lilla Pildammen i icke fa in- divid. Den visade emellertid ett heit främmandeutseende. Ehuru äkta submersa vattenväxter, ega Myriophyllii m - arterna förmagan att under omständigheter végétera pâ uttorkad mark med en habituellt afvikande landform. Redan Neilreich (678) har hos Myriophyllum verticilla- tum urskilt en pâ uttorkade stallen förekommande form, f. terrestre Neilr., med lagväxt stjelk och tätt sittande bladkransar. 1) En liknande landform har Schenck (I, 22 ; taf. I, figg. 13, 14) iakttagit af saväl M. spicatum som M. alterniflorum. Schenck lemnar af densamma följande beskrifning: »Die typische, auf Schlamm vegetirende Landform zeigt einen ganz anderen Habitus als die Wasserform, sie bildet kleine zollhohe Häschen, deren Stengel sich vielfach unterwärts verzweigt aber kurz bleibt, indem die Internodien nicht wie an der Wasser- form eine Streckung erfahren. Auch findet eine reich- liche Bildung von Adventivwurzeln aus den Bi att knoten statt. Die gleichfalls quirlich gestellten Blättchen sind ganz bedeutend kleiner als an der submersen Form, sie sind ebenfalls gefiedert, aber die Fiederchen in geringerer Anzahl vorhanden und dicker und breiter. ... Von Myr. l) Omnämnes i Neumans flora bland der anförda former af Myriophyllum verticillatum . 122 alterniflorum fand ich eine sehr kleine niederliegende Form auf Kies an sonniger Stelle. Die Internodien waren noch mehr verkürzt und die Zipfelchen noch kürzer und breiter.» I sin monografi öfver vattenväxternas morfologi och biologi har äfven Glück (96, ff.) lemnat en beskrifning af den terrestra formen af Myriophyllum verticillatum och derjemte för densamma (282) anfört de formskiljande diagnoserna. De terrestra individ af M. spicatum, som jag iakt- tog a Pildammsmarken, voro lagväxta, men relativt rikt förgrenade och försedda med korta, breda internodier samt med grundt flikade, tjocka och nästan köttiga blad. Anmärkningsvärdt var deras nedliggande, kry- pande växtsätt. Detta utseende framkallades icke genom partiell förvissning af ofvanjordsskotten. Dessa voro tvärtom kräftigt turgescenta, och deras tilltryckning mot substratet härrörde af energisk nedatböjning af skott- axlarna och var säkerligen en följd af tropistisk krök- ning. Dessa nedliggande skott, hvilka samtliga voro fullständigt sterila, hade frân bladfästena utvecklat bi- rötter i rikligt antal. Frân deras i jorden befintliga basaldelar hade här och der utvecklats bleka, gulgröna knoppar, hvilka mahända représentera ett slags turioner. Yid fiera tillfällen iakttog jag, att när de ofvanjordiska skotten i större eller mindre utsträckning förtorkade, ifrägavarande knoppar växte ut till nya ofvanjordsskott. *) x) Genom kulturförsök under vatten lyckas det att omedelbart öfverföra landformen i den submersa. Spetsknoppen växer dervid raskt i längd och utvecklar langsträckta, smala internodier med harfint flikade blad. Dylika försök omnämnas äfveu för Myrio- phyllum verticillatum af Glück (100) och för M. proserpiimcoides Gill, af Goebel (41). Myriophyllum- arterna ega en högst betydande vegetativ för- ökningsförmäga. Bortsedt frân de för detta ändamal morfologiskt differentierade vinterknopparna eller turionerna, kan hvarje stam- stycke. blott det innehâller en nodus, utveckla en fullständig planta. 123 I öfrigt utmärkte sig landformen af M. spicatum genom pafallande kräftig anthocyanfärgning. Yäxtens heia vegetativa system var intensivt purpurrödt, en iakt- tagelse, som star i närmaste öfverensstämmelse med mina tidigare gjorda iakttagelser öfver andra amfibiska växtformer, sasom Peplis portula , Tillaea aquatica , Ela- tine , Salicornia, der de individ, hvilka vegetera i vatten, äro gröna, medan individ af samma art ntanfor det- samma äro stärkt rôda (Gertz, LXIX). I allmänhet visar för öfrigt Vegetationen a tidvis nttorkad lerbotten en kräftig anlöpning i rödt. Mina anatomiska nndersökningar öfver de terrestra och submersa Myriophyllum- formerna hafva ännu icke slutförts. Att en betydande histologisk differens mell an dem förefinnes, framgar redan af de undersökningar, som Schenck (II. 12. ff.: 36 ff.), anställt öfver ifraga- varande former. De beskrifna Myriophyllum- individen växte i den mindre Pildammen. I den större anträffade jag under sommaren 1912 icke ett enda exemplar. Att växten da fullständigt saknades, ehurn den tidigare vnxit äfven här i kraftiga bestand, berodde med säkerhet derpa, att denna sjö uttappats redan pâ hösten 1911 och att. dess hotten varit utsatt för den stränga, ända tili — 24° C. na- ende köld, som radt under vinterns senare skede, en köld, som Myriophyllum uppenbarligen icke förmatt ut- härda. Pâ grund af växtens submersa lif torde dess Mina speciellt pâ denna punkt inriktade försök hafva visât, att tili och med en half centimeter lânga. isolerade stambitar raskt frän nodi utveckla adventivrötter j ernte en eller fiera axillarknoppar. hvilka redan inom fjorton dagar utväxa tili decimeterlänga, rikligt bladbärande refvor. Att utrota en frodig Myriophyllum-Yegettition torde, som af det anförda framgâr. vara en vansklig uppgift. Ett godt medel synes emellertid vara att efter torrläggning beströ marken med koksalt, en metod, som visserligen i praktiken ställer sig ganska dyr, men, sâsom mina orienterande försök hafva visât, ofelbart leder tili malet. 124 skott och vinterknoppar endast under abnorma för- hâllanden vara i naturen utsatta för lägre temperatur- grader än -j- 4° C. En högre anpassningsförmaga för extrema köldgrader torde derför knappast kunna antagas vara hos växten förhanden, hvarför, apriori sedt, en afkylning under 0° C. far anses hastigt leda till dess död. Nagra fysiologiska undersökningar öfver de sub- mersa vattenväxternas kölddöd har jag icke f unnit i literaturen, annat än Glücks frysningsförsök med turi- oner af Myriophyllum verticülatum och af nagra andra växter (Glück, 175, ff.). Under det att turioner af exempelvis Utricularia vulgaris visade sig mycket mot- stândskraftiga mot förfrysning och utan skada künde bibehälla sin vitalitet ännu efter 12 dygns inneslutning i is, voro turionerna af M. verticülatum särdeles känsliga. De künde visserligen uthärda infrysning under ett dygn (maximum -j- 0,6° C., minimum — 8,5°), men redan en exposition för infrysning under trenne dygn (maximum -f- 0,6°, minimum — 10, i°) var tillräcklig för att döda dem. »Es muss aus vorstehenden Versuchen geschlossen werden, dass die Turionen der Wasserpflanzen im all- gemeinen nur dann die günstigsten Aussichten haben lebenskräftig überwintern zu können, wenn sie während der kalten Jahreszeit vom Wasser umspült bleiben, ohne also einen Einschluss von Eis zu erleiden.» (Glück.) Säkerligen torde resistensen mot kölddöd visa sig vara ännu mindre hos MyriopJiyllums utvecklade skott- system. Da inga fysiologiska undersökningar föreligga öfver submersa växter i denna punkt, kan jag emellertid icke aberopa nagra exakta iakttagelser som stöd för min uppfattning. En ingaende undersökning af denna biologiskt intressanta fraga skulle icke sakna sitt värde. De bestand af Phragmites communis , som anträffats, voro descendenter af individ, som före Pildammarnas uttappning vuxit invid eller nära stranden. Denna växt 125 är ocksâ i viss man amfibisk, men dess land- och vat- tenformer äro morfologiskt frän hvarandra föga differ renta. Polygonum amphibium, som uppträdde med den typiska landformen, f. terrestre , härstammade likaledes fran den forna vattenvegetationen. Fran omgifvande knlturmarker härstammade fler- talet öfriga växtformer. Bland dessa erbjuder Filago germanica ett särskildt intresse, emedan den, sa vidt jag har mig bekant, icke finnes växande a nâgot stalle i omedelbara närheten af Pildammarna. x) Jag finner fyn- det af denna växt värdt att uppmärksammas äfven der- för, att Callmé uppgifvit en annan art af samma slägte, Filago montana , tillhöra de första pioniärerna pa Hjälmar- öarne. De i förteckningen upptagna Salix- arterna hade icke nppkommit ur frukter, utan genom hydrochor spridning af lösslitna qvistar eller större grenar frân de i Pildam- marnas närhet befintliga pil- och videhäckarne. Dessa Salix- stand, hvilka växte litet hvarstans i marken, voro städse orienterade gruppvis, och en närmare iakttagelse visade, att de utvecklats ur i gyttjan förankrade, längre eller kortare grenstycken, som pa undersidan skjutit rik- ligt rötter och pa ofvansidan heia rader af skott. Hvad till slut angär spridningsvägarna och de fak- torer, som varit verksamma vid vegetationens inv an dring, har den undersökta Pildammsmarken icke kunnat i dessa hänseenden nöjaktigt utforskas. Det framgar emel- lertid af en blick pa den anförda artlistan, att växter med frukter eller frön, afsedda för vindspridning, utgöra en betydande kontingent. Inemot 30 X af heia artan- talet voro anemochorer. I hvad man sadana frukter, resp. frön kunnat, flytande i vattnet, utströs och för- 0 I Areschougs flora uppgifves Filago germanica växa vid Hvellinge samt inyid vagen frän Malmö tili Skabersjö. 126 ankras a marken under sjöarnes uttappning, vill jag lemna derhän. Att emellertid en sâdan hydrochor spridning fôrsiggâtt, torde vara obestridligt. For utbredningen af de här anträffade $afo’.r-arterna har denna spridnings- modus varit afgörande. Zoochor spridning torde ocksâ7 i epi- eller endozoisk form, hafva i nâgra fall förekom- mit. Nâgra direkta observationer häröfver eger jag lik- väl icke. 1) Da Pildammarnas torrläggning skett sa sent som under senhösten 1911 och pâ vâren 1912, f aller det af sig sjelft, att de växter, som pâ olika spridningsvägar kunnat frân omgifvande kulturmarker lemna frukter och frön till den här under sommaren 1912 uppspirande Horan, mäste till största delen hafva varit vinterstândare, det vill säga fruktställningar, som, mer eller mindre rika pâ frön, qvarstâtt â marken under vintern. Serna nder (323, ff.) har gjort en sammanställning af växtformer, som i mellersta och södra Sverige iakttagits vara typiska vinterstândare. 2) I denna förteckning âterfinnas snart sagdt alla de arter, som utgjorde Pildammsmarkens vege- tation. 3) Jag har ofvan nämnt, att fiera af de här uppträdande växterna, sâsom Chenopodium rubrum , Stellaria media och Polygonum aviculare, visade en utomordentlig yppig- het och att icke fâ nädde rent af jättelik storlek. An- 9 Om de spridningsmöjligheter af zoo- och anthropochor natur. som stâ i samband med det a Pildammsmarken verkställda plöjningsarbetet, lemnas ur räkningen, kunna möjligen följande upp- gifter vara af intresse. Pâ den torrlagda marken iakttogos en läng- re tid efter vattnets uttappning gräsänder och senare tidvis massor af krâk- och fmkfâglar. Under sommaren hade derjemte en kull harar invandrat. 2) Se äfven den i literaturförteckningen anförda nppsatsen af Heintze. 3) Beträffande olika växtarters spridningsmöjligheter hänyi- sas i öfrigt till arbetena af Sernander och Birger (I). ledningen till deras höggradiga välbeiinnande torde till nâgon del ligga i den torrlagda sjöbottnens relativt stora näringsrikedom. Som jag framhallit i det föregaende, utgjorde ytskiktet en relativt mäktig, 0,2 — 3,5 dm. djup gyttja, livilken, i betraktande af den underliggande mo- ränlerans stora kalkhalt, blifvit efter torrläggningen före- mal för riklig nitratbildning. Förutom denna i sub- stratets näringsrikedom grundade orsak far emellertid vegetationens yppighet i väsentlig grad tillskrifvas fran- varon af konkurrens mellan olika växtarter och -individ. Marken täcktes nemligen icke af en sluten matta, utan allenast af spridda och glest staende växter, som med sina rötter knappast kommit att inkräkta pä hvarandras omraden. För att erhâlla en öfverblick af den invandrade vegetationens ökologiska karakter, har jag sökt att med ledning af den anförda artlistan bestämma det under- sökta omradets biologiska Spektrum, en bild, hvarmed Paunkiær betecknat de i en vegetation ingâende arter- nas procentiska fördelning pa olika lifsformsklasser. Enligt min sammanställning företer detta Spektrum för Pildammsomradet följande utseende: lifsforms- anta]et klass: art er: faner of y ter 5 chamaefyter 0 hemikryptofyter 26 kryptofyter 7 therofyter 24 Jemföra vi med denna tabla den statistiska öfversigt, som Raunkiær (YI, 65, ff.) upprättat öfver lifsformsklas- serna inom Hjälmaröarnes vegetation, befinnes antalet therofyter hos Pildammsvegetationen öfverstiga och an- talet af dess hemikryptofyter understiga freqvensen af ifrâgavarande lifsformsklasser a Hjälmaröarne. Orsaken 128 är till nâgon del det i Pildammsomrâdets omgifningar be- fintliga mindre antalet växtformer, som under första sommaren efter dammarnas torrläggning varit i tillfälle att kolonisera marken. Till icke ringa del beror emel- lertid den bristande öfverensstämmelsen derpâ, att kul- turmarkerna kring Pildammarna kunnat tili den koloni- serande doran afgifva helt andra element an fallet varit i Hjälmartrakten. Af Raunkiærs öfversigt framgâr der- jemte, att med vegetationens fortskridande utveckling therofytklassens representanter procentiskt aftaga till förmän för särskildt fanerofyt- och hemikryptofytklas- serna. Frân âren 1886 till 1892 samt till 1903 — 1904 sjönk sâlunda a Hjälmaröarne tlierofytklassens freqvens procentiskt frân 23 — 13 — 9, medan fanerofytklassen steg frân 9 — 12 — 17 och hemikryptofytklassen, som tili följd af det i vârt land râdande klimatet fâr betraktas som den förherskande lifsformen, pâ samma satt frân 46 — 52 — 53. En under nâgra somrar fortsatt undersökning af Pildammarnas landvegetation skulle icke minst med afseende-pâ detta tema erbjudit ett betydande intresse. Anförd literatur. Areschoug, F. W. C. Skânes flora, innefattande de fanerogama och ormbunkartade växterna. Andra upplagan. Lund 1881. Birger, S. (I) De 1882 — 1886 nybildade Hjälmaröarnas vegetation. (Arkiv för botanik. Band 5. N:o 1. Stockholm 1905.) Birger, S. (II) Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis L. C. Rich, och Matricaria discoidea DC. (Arkiv för botanik. Band 9. N:o 7. Stockholm 1910.) Borgesen, F. Notes on the Shore Vegetation of the Danish West Indian Islands. (Botanisk Tidsskrift. Bind 29. Kobenhavn 1909. p. 201.) Callmé, A. Om de nybildade Hjelmar-öarnes vegetation. (Bihang till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Band 12. Afd. III. N:o 7. Stockholm 1887.) Oertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. •Glück. H. Biologische und morphologische Untersuchungen über Wasser- und Sumpfgewächse. Zweiter Teil. Jena 1906. 129 Goebel, K. Einleitung in die experimentelle Morphologie der Pflan- zen. Leipzig und Berlin 1908. Grevillius, A. Y. Om vegetationsförhällandena pa de genom sänk- ningarna ären 1882 och 1886 nybildade skären i Hjelmaren. (Botaniska Notiser för är 1893. Lund 1893. p. 97.) Grevillius, A. Y. Om vegetationens utveckling pa de nybildade Hjelmar-öarne. (Bihang tili Kongl. Svenska Vetenskaps-Aka- demiens Handlingar. Band 18. Afd. III. N:o 6. Stockholm 1893.) Heim ze, A. Om vinterstandare bland Olands alfvarväxter. (Bota- niska Notiser för är 1911. Lund 1911. p. 165.) Högbom, B. Einige Illustrationen zu den geologischen Wirkungen des Frostes auf Spitzbergen. (Bulletin of the geological In- stitution of Upsala. Vol. IX (1908 — 1909). Upsala 1910. p. 41.) Mortensen, H. Sondersoens vegetation. Et Bidrag til den Nord- sjællandske Flora. (Botanisk Tidsskrift. Andet Bind. Kjo- benhavn 1867 — 68. p. 255.) Neilreich, A. Flora von Nieder-Osterreich. Wien 1859. Neuman. L. M. & Ahlfvengren. Fr. Sveriges Flora (fanerogamerna). Lund 1901. Haunkiær, C. (I) De danske blomsterplanters naturhistorie. Forste bind: enkimbladede. Kjobenhavn 1895 — 1899. Haunkiær, C. (II) Types biologiques pour la géographie botanique. (Oversigt over det kongelige danske videnskabernes selskabs forhandlinger. 1905. N:o 5. Kobenhavn 1905 — 1906.) p. 347. Haunkiær, C. (Ill) Planterigets Livsformer og deres Betydning for Geografien. Kjobenhavn & Kristiania 1907. Haunkiær, C. (IY) Livsformernes Statistik sorn Grundlag for bio- logisk Plantegeografi. (Botanisk Tidsskrift. 29. Bind. Kjo- benhavn 1908.) Haunkiær, C. (Y) Statistik der Lebensformen als Grundlage für die biologische Pflanzengeographie. (Beihefte zum Bota- nischen Centralblatt. Band XXYII. Zweite Abteilung. Dres- den 1910. p. 171.) Haunkiær, C. (YI) Livsformen hos planter paa ny jord. (Det kongelige danske videnskabernes selskabs skrifter. 7. Hække. Naturvidenskabelig og mathematisk afdeling. Bind YIII. 1. Kobenhavn 1909.) Hesvoll, Th. H. Den nye vegetation paa lerfaldet i Yærdalen (Nyt Magazin for naturvidenskaberne. Band 41. Christiania 1903. p. 369.) Hostrup, E. Om Vegetationen i den udtorrede »Lersö» ved Kjöben- havh. (Videnskabelige Meddelelser fra den naturhistoriske Forening i Kjobenhavn, for Aaret 1859. Kjobenhavn 1860. p. 1.) Schenck, H. (I) Die Biologie der Wassergewächse. Bonn 1886. Schenck, H. (II) Vergleichende Anatomie der submersen Gewächse. (Bibliotheca Botanica. Heft 1. Cassel 1886.) Sernander, H. Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. Warming, E. Om Skudbygning, Overvintring og Foryngelse. (Natur- historisk Forenings Festskrift. Kobenhavn 1884.) Wulff, Tii. Botanische Beobachtungen aus Spitzbergen. Akademi- sche Abhandlung. Lund 1902. Botaniska Notiser, 1913. 9 130 Örsted. A. S. Til Belysning af Bidens platycephala Ö rd. (Viden- skabelige Meddelelser fra den naturhistoriske Forening i Kjöbenhavn. for Aaret 1862.) Sinova, E. S., Algae Murmanicae. 1. Cliloro- phyceae et Khodophyceae. — Trav. Soc. I. Natura- listes St. Petersbourg. Vol. 43, 1912, s. 171 — 343, 1 karta, 46 textf. Eörfattarinnan gifver här pâ ryska spraket en vidlyftig redogörelse för de i Murmanska hafvet funna släktena och arterna af de bâda alggrupperna. Bland dessa finnas Hera arter, som äro fuuna i Norge, men som ej synas vara an- märkta för Kolahaifön. En art, Rliodomela Larix (Turn.) Ag\ synes ännu 1903 (enl. De Toni’s Sylloge Alg.) icke förut v ara tagen i Europa. Sterila exemplar af denna art äro nu funna pâ Laminaria digitata vid ön Kildin vid Mur- manska kusten pâ Kolahalf ön. Skydd at Medieago minima vid Borgholm! Denna växt päträffades af undertecknad sommaren 1873 vid Borgholm strax söder om slottet. Den före- kom da nti rätt stör mängd pâ nämnda plats. Under de senare âren har den försvnnnit frân denna första fyndort och i stallet anträffats pâ en plats, belägen nâgot östligare. Här förekom den rätt ymnigt sä pass sent som 1900, under hvilket ar jag insamlade ett par ark dels för egen räkning, dels för skolans herbarium i Örebro. Andra botanister ha ej varit sa skonsamma ntan insamlat arten för Lunds botan. bytesförening. Under âren 1911 och 1912 har växten varit i stärkt af- tagande. Förra sommaren künde jag ej finna mer än 3 individ, som naturligtvis ej rördes. Om utrotningen fortgâr pâ detta satt, torde denna egendomliga arts före- komst pâ Öland snart blott vara ett minne. En varm bön mä därföre riktas tili samtliga botanister, som be- söka Öland: Tag ej bort, hvad som kan finnas kvar af Medicago minima! E. Adlerz. 131 Cuseuta sâsom vattenväxt. Af Otto G-ertz. I de undersökningar öfver Cuscuta- yäxternas fysi- ologi, som jag publicerat i denna tidskrift aren 1910 och 1912, har jag omnämnt ett försök att bringa Cuscuta Gronovii Willd. till parasitism a submersa växtdelar. Som värdplanta valde jag det submersa skottet af Myrio- phyllum proserpinacoides Gtll. och bragte i kontakt med detsamma en kräftigt vegeterande slinga af nämnda Cus- cuta-düTt. Detta kulturförsök, hvilket närmast afsag att fastställa, om Cuscuta äfven under vatten eger förmaga af kontaktirritabilitet och haustoriebildning, ledde tili résultat, som jag sammanfattat i följande redogörelse *) : »Kring denna värdplanta bildade Cuscuta ; tvenne hvarf af tvära vindningar, och pa Cuscuta- stammens konkav- sida sköto trenne kraftiga haustorier in i internodiet af Myriophyllum. Vegeterande pä Myriophyllum , holl sig försöksskottet mera än fjorton dagar i submerst tillständ. Cuscuta syntes- trifvas väl trots de abnorma förhallan- den, i hvilka växten blifvit försatt, och da försöket efter nämnda tid afbröts, skedde detta, emedan a det My- riophyllum- internod, där ü^m^a-haustorierna inträngt, börjat uppträda bruna fläckar kring perforeringsställena. (7w5c^ia-haustorierna, hvilka, som nämndt, voro kräftigt utbildade, hade utvecklat en tydlig, axial trakeidsträng och voro ännu heit friska.» Jag vill ännu tillägga, att Cuscuta-\nà\V\àç>t i denna submersa kultur visade en pâtaglig tendens tili grönfärgning, hvilken iakttagelse star i öfverensstämmelse med en hos Mirande * 2) anförd uppgift, att Cuscuta under vatten städse blir grön. 9 Gtertz, O. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. I. (Botaniska Notiser för är 1910. Lund 1910. pp. 65, 97.) pp 131. 132. 2) Mirande, M. Recherches physiologiques et anatomiques sur les Cuscutacées. Thèse. Paris 1900. (Bulletin scientifique de la Botaniska Notiser, 1918. 132 Ehuru ifragavarande kulturförsök fortgick föga mera än tvâ veckor, syntes mig de résultat, jag redan da vun- nit, tala för möjligheten att kultivera Cuscuta äfven för nagon längre tid i submerst tillstand, förutsatt att värdväx- ten, säsom i det beskrifna fallet var händelsen, befun- nits lämplig. Att denna min förmodan varit grundad, framgâr af nâgra i biologiskt hänseende intressanta iakt- tagelser, som Glück offentliggjort i senast utkomna band af sin monografi öfver vattenväxterna *). Glück omnämner här bland de växtarter, som kunna föra ett amfibiskt lif och därvid uppträda med morfologiskt dif- ferenta land- och vattenformer, Cuscuta alba Presl, en med Cuscuta Epithymum (L.) Murr, nära beslägtad och i mediterrana länder utbredd art. Dess heit sub- mersa, pa vattenväxter parasiterande form anträffades af Glück pa Sardinien och a tvenne lokaliteter i Algier. Denna vattenform af den ifragavarande Cuscuta- ar- ten, Cuscuta alba Presl f. submersa Glück, beskrifver Glück pa följande satt: »Die Pflanze war äusserst üppig und bildete da und dort unter Wasser förmliche Nester, die eine Fläche von mehr als einem Quadratmeter be- deckten. Die Wasserform von Cuscuta alba zeigt selbst- verständlich stets nur ganz sterile Sprosse, die über 1 m Länge erreichen, während ihre Internodien 2,8 — 7,7 cm lang und 0,3 — 0,6 mm dick werden * 2).» France et de la Belgique. Tome XXXV. Sixième série. Paris 1900. p. 1.) pp. 57, ff. x) Gtlück, H. Biologische und morphologische Untersuchungen über Wasser- und Sumpfgewächse. Dritter Teil: Die Uferflora. Jena 1911. pp. 118 — 118. 2) Gtlück har i sitt arbete (fig. 7, p. 114) afbildat tvenne individ af Cuscuta alba f. submersa , det ena parasiterande a Echi- nodorus ranunculoides , det andra a Trifolium resupinatum , /. natans. Pâ dessa figurer synes tydligt, att Cuscuta alba äfven i submerst tillstand visar med afseende pâ vindningsmekanik och haustorie- bildning samma egendomliga periodicitet, som tillkommer typiska (terrestra) Cuscuta-iormer. Äfven här bilda nemligen Cuscuta- slin- 133 Af icke mindre intresse äro Glücks uppgifter beträf- fande de vattenväxter, pâ livilka den submersa Cuscuta- formen iakttagits parasitera. Jag nämner här nedan dessa växter, da Glücks förteckning öfver desamma pâ ett intressant satt fullständigar den sammanställning, som Hildebrand, Wittrock och jag *) lemnat af de van- ligare Cuscuta- arternas värdväxter. Fran lokaliteterna i Algier nämnas följande: Isoëtes velata Al. Br., Isoëtes Hystrix Bort f. submersa , J uncus sp., Trifolium resupinatum L. (simbladsformer), Batrachium tripartitum Dum. (simbladsskott). A fyndorten pâ Sardinien voro följande växter värd- plantor : Helosciadium crassipes Koch (snbmers), Oenanthe fistulosa L. var. Tabernaemontani Gmel. (snbmers), Galium debile Desv. (vattenform), Litorella lacustris L. (vattenform), Pulegium vulgare Mill. var. villosum Benth. (vatten- form), Junens lieterophyllus Duf. (vattenform), Echinodorus ranunculoides (L.) Engelm. (vattenform), Agrostis pallida DC. (simblad och stran), Isoëtes velata Al. Br. (vattenblad), Clara sp. De nämnda 14 arterna, pâ hvilka Glück f unnit Cuscuta alba parasitera, utgöra en brokig blandning af olikartade växtformer, fanerogamer, kärlkryptogamer och goma omvexlande tvära, tätt intill stödet tryckta samt luckra. pâ längden stärkt utdragna vindningar. Endast a de stamzoner, som représentera tvära vindningar, produceras haustorier. — Se Gertz? O. 1. c. pp. 66, ff. x) Gertz, O. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cus- cuta. II. (Botaniska Cotiser för âr 1912. Lund 1912. pp. 1. 49, 97.) pp. 4, ff. — Den äldre literaturen finnes här sammanställd. 134 kransaiger. Att en Char a kan vara värdväxt för Cuscuta , later rent af som en paradox. Det torde ocksâ kunna ifragasättas, huruvida Cuscuta verkligen uppträdt som parasit â samtliga dessa växter. Mahända har det i ett och annat fall endast varit fraga om Cuscuta-skott, som tack vare sin förmaga af kontaktirritabilitet omslingrat en växt och a densamma prodncerat haustorier, men tili följd af dess skadliga egenskaper icke trädt med den i histologisk kontinuitet, utan varit tili sitt näringsuppta- gande hänvisad tili nâgon i närheten befintlig, annan växt- art, som salunda ntgjort dess verkliga värdplanta * 1). De iakttagelser, som Glück omnämnt, äro dock af bety- dande intresse, emedan de visa hvilken hög anpassnings- förmaga Cuscuta-YB.iL terna ega samt hum ringa fordrin- gar de i allmänhet ställa pa sina värdväxters qvalitet. *) Jemför Gertz, O. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. II. pp. 5, ff. Fysiografiska Sällskapet den 9 apr. Prof. Sv. Mur- beck refererade för intagande i Sällskapets Handlingar en afhandling af doc. H. Simmons: A Survey of the Phyto- geography of the Arctic American Archipelago. Vetenskapsakademien den 9 apr. Till införande i Arkiv f. Botanik antogos följande afhandlingar : 1) Zur Moos- flora des Lena-Tales, af lektor H. W. Arnell; 2) Xyris L., Untergattung Nemotopus. Entwurf einer Gleichung, af lektor G. Malme; 8) Zur Kenntnis der afrikanischen Dorstenia- arten, af doc. P. E. Pries; 4) Bidrag tili kännedomen om söt- vattensalgerna i Sverige, af amanuensen G. A. Cedergren. Den 23 apr. Eöljande afhandlingar antogos tili införande, i Handl.: Some mesozoic plantbearing Deposits in Patagonia and Terra del Euego and their Floras, af doc. T. G. Halle; i Arkiv f. Botanik: Om rotkrökningens orienterande inflytande pâ anläggningen af sidorötter, af doc. O. Gertz; Vâxttopo- grafiska undersökningar i Asele Lappmarks fjälltrakter, 2, af fil. lie. A. Heintze. Anslag. Lunds Botaniska Förening har af ârets stipendiemedel tilldelat. fil. kand. K. B. Kristoffersson 75 kr. i och för studier af Viola tricolor och arvensis, deras ut- bredning och släktskapsförhallanden. 135 Till frâgan om växternas kölddöd. Av Ake Akerman. I ett sammanfattande referat över nyare undersök- ningar angaende växternas kölddöd, som publicerats i denna tidskrifts februarihäfte för i ar, framhöll jag, att en nyligen av lektor Hedlund pnblicerad uppsats rö- rande dessa förhällanden svarligen knnde betecknas som nagot framsteg, redan pâ den grand att författaren — som jag dâ trodde pâ grand av bri stände litteratur- kännedom — stallt sig solidarisk med den gamla upp- fattningen, att ett längsamt upptinande i manga fall kan rädda frusna växter fran döden. Med anledning av detta omnämnande, som i mitt referat upptog omkr. 20 rader, har lektor H. i denna tidskrift offentliggjort ett längre genmäle, som visserligen bär titeln »Till frâgan om växternas frosthärdighet», men vari han tili behand- ling upptagit en hei rad av spörsmal (t. ex. frâgan om renknlturers vetenskapliga värde, tekniken vid fotome- triska bestâmiiingar^ uppkomsten av patologiska gen- modifikationer), vilka nog i och för sig äro av stört vetenskapligt intresse, men som absolut ingenting ha att skaffa med frâgan om växternas »frosthärdighet.» Sä lockande det än künde vara att i en fortsatt dis- knssion fä höra lektor H. närmare utveckla skälen för sin uppfattning av renknlturers vetenskapliga värdelös- het o. s. v., mäste jag för min del av lätt insedda skäl begränsa mitt inlägg tili den fräga, som närmast är orsaken tili att lektor H. nru tagit tili orda i denna sak. Lektor H. förklarar att börja med, att den av mig refererade litteratiiren ej varit honom obekant, men att yttre omständigheter hindrat honom frän att omnämna densamma. Denna uraktlâtenhet ter sig nâgot egendomlig, dâ det befinnes, att den ifrägavarande uppsatsen, som i Botaniska Notiser, 1918. 136 Sv. Bot. Tidskrift är daterad September 1912, redan den 11 januari samma är hällits som föredrag pä Alnarp, och i nästan ordagrant samma formulering publicerats dels i Sveriges Pomolog. För. Arsksrift, l:sta kvartals- häftet 1912 och dels i Tidskrift för Landtmän N:o 16, april 1912. Emellertid medför denna uraktlâtenhet i första hand den olägenheten, att ingen, som ej pa för- hand är orienterad pa omradet, kan avgöra, var före- gangarnas arbeten sluta och Lektor H:s egen insats tar vid, vilket varit synnerligen önskvärt i frâga om en av- handling, dar välbekanta, sedan länge fastslagna fakta paradera sida vid sida med uppgifter av synnerligen problematisk natur. Pa grund av Lektor H:s uraktlâtenhet att citera litteraturen föranleddes jag tili det antagandet, att Mül- ler-Thurgaus och Molischs pä detta omrade grund- läggande arbeten voro honom obekanta. Det var mig nämligen omöjligt att första, hur en person, som verk- ligen läst och förstatt dessa skrifter, künde i den ut- sträckning som lektor H. gör det, fasthalla vid den gamla uppfattningen, att ett längsamt upptinande kan rädda en frusen växtdel. Lektor H. meddelar nu, att han härvidlag stöder sig dels pâ Sachs undersökningar dels pâ egna iakttagelser, samt att han pä grund härav är böjd att formulera sin uppfattning av dessa frägor sä, att ett längsamt upptinande icke blott i manga utan i »alla fall» är i ständ att rädda en frusen växtdel, för- utsatt att icke temp, sjunkit allt för lägt. Dä denna frâga har stört bäde praktiskt och teo- retiskt intresse och frän min synpunkt utgör den egent- liga tvistefrâgan oss emellan, torde det vara skäl, att närmare skärskäda de grunder, som kunna anföras för de olika uppfattningarna. Yad nu först de Sachska försöken beträf'fa, sä äro dessa för att härröra frân en sä genial experimentator som Sachs, ovanligt otillfredsställande. Dä lektor H. 137 pâstâr (siel. 68), att man utan fnllgiltiga skäl »dragit ett streck» över Sachs noggranna undersökningar, sa har han tydligen glömt hört — ty last har han ju — den förintande kritik, som Müller-Thurgau, själf en lärjunge av Sachs, i Landtwirtschaftl. Jahrb. 1886 (sid. 508 — 537), ägnat de ifragavarande experimenten. Utrymmet tilläter mig tyvärr ej att inga pa den kritiskt negativa sidan av Müller-Thurgaus undersök- ningar, däremot vill jag i detta samband erinra om de viktigaste positiva resultaten, vartill M — Th. kommit. A ena sidan har det genom hans undersökningar füllt exakt bevisats, att kölddöden i konkreta fall inträder under själva frysandet och det redan vid temp., som icke ligga synnerligen langt under 0°. (Phajus t. ex. redan vid - 0°,6). A andra sidan har Müller-Thurgau genom ytterst noggranna undersökningar, som företagits under de mest betryggande försiktighetsmatt, och som sträckt sig till ett 60-tal olika objekt, konstaterat, att det ej är möjligt genom ett längsamt upptinande rädda frusna växtdelar, som skulle ha dött vid ett hastigt upptöande. Müller-Thurgaus undersökningar ha sedermiera tili alla delar bekräftats av Molisch *), som särskilt med hänsyn tili den sista punkten — längs amt resp. hastigt upptinandes inhytande pa vitalitetens bevarande — pa grundvalen av ett mycket stört antal experiment kommit tili den uppfattningen, » dass es in der Hegel für die Er- haltung des Lehens gleichgültig ist , oh man rasch oder langsam aufthaut.» Molischs uttryck »i regel» later för- stä, att det härvidlag även gives undantag. Dessa äro, som jag i min föregaende uppsats framhallit, blott tva, nämligen vissa fruktsorter samt blad av Agave. Vad det första fallet beträffar, som för övrigt konstaterats av Müller-Thurgau (i en senare avh. fr. 1894), sa är detta falls natur av undantag fran den allmänna regeln ]) Untersuchungen über das Erfriern der Pflanzen. Jena 1897. 138 ganska tvivelaktigt. Det visade sig nämligen, att om frusna äpplen och päron dades i ljumt vatten eller i vat- ten av 0°, sa förefunnos efter upptöandet frostskador, vilket icke var fallet hos sad ana frukter, som överförts i varm luft av 20° eller i kali luft av 0°. Härav torde man endast kunna draga den slutsatsen, att npptöande i vatten i detta speciella fall är skadligt, npptöande i luft oskadligt, även om det sker hastigt. Det andra fallet, som konstaterats av Molisch och rör bladen av Agave, utgör mahända ett verkligt undantag frân den allmänna regeln, ehuru kontrollundersökningar härvid säkerligen vore önskvärda. Aven om sädana skulle ut- falla positivt, sa kunde de naturligtvis ej bevisa annat, än att vi i Agave-bladen lia ett intressant undantags- fall, pâ vilket man absolut icke har rätt att basera nâ- gra allmänna slutsatser. Det förjänar särskilt framhâllas, att det efter Mo- lischs arbete av âr 1897 ej framkommit nâgra under- sökningar, som varit âgnade att pâ minsta satt rubba den av Müller-Thurgau och Molisch framställda upp- fattningen av hithörande frâgor. Dèt âterstâr nu att skârskâda de argument, med vilka lektor H. söker stödja sin motsatta uppfattning, att den liastighet, med vilken upptöandet sker, âr av största betydelse för vitalitetens bibehâllande hos en fru- sen växtdel. Yid de Sachska undersökningarna behöva vi ej uppehâlla oss, dâ dessa redan beriktigats av Mül- ler-Thurgau och Molisch. Lektor H: s eget bevismaterial utgöres dels av en — säger en — iakttagelse gjord pâ brysselkâl dels av en del icke närmare specificerade iakttagelser angâende »liknande forhâllanden hos mânga andra växter, bade buskar och Örter.» Vad brysselkâlen beträffar, sä är det möjligt , att här verkligen föreligger ett undantag analogt med Agave, ehuru lektor H:s iakttagelse i och för sig ej bevisar nagonting härvidlag. Herr H. fann nämligen, att en brysselkâl, som stod stelfrusen vid nära — 15°, vi- sade sig död, när den fâtt upptina i mmsvârme, medan däremot brysselkâlplantor i det fria, som varit utsatta för samma köld verkam voro levande, när de vid intrâ- dande blidvâder tinade upp. Att en frusen brysselkâl- planta, som plötsligt försättes i varm och torr rums- luft efter npptinandet visar lätala fenomen, kan mycket väl bero pâ andra orsaker t. ex. den torra luftens in- verkan pâ en vid frysningen läderad epidermis, stör- ningar i vattenledningsbanorna o. s. v. *) Under alla för- liâllanden är det naturligtvis fullkomligt oberättigat, att av en enda och i och för sig sa föga bevisande iakt- tagelse, draga nâgra som heist slntsatser. Lektor H. uppger emellertid att han gjort liknande iakttagelser hos mânga andra växter, i det att han »som varje växtodlare» lagt marke till »att frusna växter och växtdelar dö, där de träffas av solen och fa hastigt upp- tina, medan andra, som äro skyddade mot solen och fa upptina längsamt, kunna förbliva vid liv.» Till grund för detta pâstâende ligger den patagligen riktiga iakt- tagelsen, att en del vintergröna växter ofta skadas sva- rare av kölden pâ den för solen starkare exponerade sydsidan än pâ nordsidan, liksom ocksa att »snö, jord, torr torvmull eller halm» kan skydda underliggande växtdelar mot skadegörelse av köld, I mânga sâdana fall beror skadegörelsen hos de för solen exponerade växtdelarna iîigalunda pâ nâgon direkt köldverkan utan pâ en uttorkning framkallad därav, att det i den frusna och därför fysiologiskt sä gott som vattenfria jorden befintliga rotsystemet ej förmär ersätta de vattenmäng- der, som blad och grenar avge under imflytande av J) Hur skadligt torr luft kan inverka pâ transpirerande växt- delar framgar bland annat därav, att det Ursprungligen füllt friska bladverket hos en Myrica-buske i torr rumsluft vissnade bort pâ mindre än 48 timmar, oaktat busken ägde ett rikligt rotsystem, som stod nedsänkt i ett kärl med vattenledningsvatten. 140 den starka isolationen. I andra fall kan skadegörelsen pa sydsidan — detta gäller framför allt vintergröna träd eller buskar — bero därpa, att dessa under klara ocb solvarma vinterdagar uppvärmas sä stärkt, att de över- föras i det för köld betydligt känsligare tillständ, vari de normalt befinna sig under den varma arstiden 1). Teoretiskt taget är det naturligtvis ej uteslutet att det även i fria naturen kan finnas växter, som förbälla sig som Agave, men tillfälligtvis gjorda iakttagelser av det slag som lektor H. anför bevisa härvidlag absolut ingenting, utan kunna i bästa fall blott äga värde som uppslag tili exakta undersökningar i fragan. Att det i den s. k. praktikerlitteraturen finnas tal- rika uppgifter gâende i samma riktning som lektor Hed- lunds nu refererade betvivlar jag ingalunda, men om dessa gälla i full utsträckning Müller-Thurgaus ord: »dass wir es nicht mit exakten und kritischen Ver- suchsanstellern zu thun haben, sondern mit Leuten, die denken, auf diese Weise ohne die Gefahr widerlegt zu werden, etwas Interessantes mittheilen zu können und hierin ein in ihren Augen unschuldiges Vergnügen finden». Vad lektor Hedlunds uppfattning av själva köld- dödsprocessen angâr, sa har jag ingen anledning, att här inga pa de tämligen oklara föreställningar, som lektor H. härvidlag för till torgs. Dock vill jag fram- hälla, att lektor H. begar ett stört misstag, när han tror, att det för en växtcell, som förlorar vatten, är likgiltigt huru denna vattenutdragning astadkommes. Herr H. förbiser härvid, att man vid vattenutdragning genom plasmolys alltid maste räkna med möjligheten 1) Denna minskning i motstândskraften mot köld star pätag- ligen i samband med vintersockrets regeneration till stärkeise, en j>rocess, som enl. vad Müller-Thurgau redan iakttagit kan äga rum pa sydsidan hos barrträd vid en tidpunkt, da nordsidans barr ännu äro fullkomligt stärkelsefria. 1. c. s 531. 141 av en gift ver kan, som hos olika växter gestaltar sig olika allt efter det plasmolyserande saltets natur *). Y ad härdigheten mot uttorkning betraf far, som i lektor H:s genmäle behandlas med stör utförlighet, frap- per ar det, att herr H. även här fullkomligt förbigar den rika och värdefulla litter atur, som redan exister ar pâ omradet. Av särskilt intresse är i detta samband det av G. Schröder konstaterade förhallandet, att det för bibehallandet av uttorkade växters vitalitet i alla kritiskt nndersökta fall visât sig vara fullkomligt lik- giltigt, huruvida vattenupptagandet sker hastigt eller längsamt. Här föreligger alltsâ en fullkomlig motsva- -righet till vad Molisch och Müller-Thurgau konsta- terat med hänsyn tili cellernas vattenupptagande vid en frusen växtdels upptinande. Till sist kan jag ej underlâta att beklaga, att lektor Hedlund under den vilseledande titeln »Till fragan om växtemas frosthärdighet», offentliggjort sa viktiga upp- täckter som den, att de résultat man hittills erhallit genom användande av renkulturer »i regel äro tili större eller mindre del oriktiga» eller att AViesner genomga- ende arbetat med »felaktiga värden pâ sina standard- färger». I vetenskapens intresse bör lektor H. ej för- summa, att med det snaraste framlägga dessa märkliga rön inför en kontinental och häpnande läsekrets. x) Jmf. Senn, Die Gestalts- und Lageveränderung der Pflanzen- Chromatophoren. Sid. 1B4. 2) Schröder, Ueber die Austrockungsfähigkeit der Pflanzen. Untersuchungen a. d. Bot. Inst, zu Tübingen. II. Lands Bot. Inst. April 1913. 142 Död. Theoder Magnus Tries afled i Uppsala d. 29 mars 1913. Han var född i Femsjö d. 28 okt. 1832, blef docent i botanik i Uppsala 1857, adjunkt 1862 och professor 1877 samt afgick med pension 1899. Da han förliden höst fyllde 80 ar och hyllades af alla svenska botanister, künde man icke ana att han skulle sa snart och hastigt bortga. Man hade grundad anledning tro att det skulle förunnats honom att afslnta utgifvandet af de linnéanska brefven. Da Thore Fries’ verksamhet är sa känd och erkänd i Sverige, och da en ntförlig biografi pa annat stalle kommer att publi- ceras, ha vi icke ansett nödigt att här komma med en sâdan. Lynge, B., Neue Flechten aus Norwegen. 10 s., 1 t. — Bergens Museums Aarbok 1912, N:r 10. Bergen 1913. Följande nya former frân Norge beskrifvas: Parmelia olivacea (Ach.) Nyl. v. septentrion alis och f. caesio-pruinosa, P. aspidota Ach. f. caesio-pruinosa, Gyrophora erosa (Web.) Ach. f. polyphylla, Physcia Wahlenbergii och Lecanora Zahl- bruckneri. Fries, Th. C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichensten Schweden. Ein Beitrag zur Kenntnis der alpinen und subalpinen Vegetation in Tome Lappmark. Akad.. Abhandl. Uppsala 1913. VIII; 361 s., 2 Kart., 99 textf. — Vetenskapliga och praktiska undersökningar i Lappland anordnade af Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag. Under senaste tiden har Norrlands vegetation varitföre- mal för mera detaljerad undersökning än förut. Förf. har varit i tillfälle att under fiera resor, äfven om vintern, un- dersöka omradeti Vi kunna icke här nu gifva ett utförligt referat af detta stora, innehällsrika arbete, utan fä endast antyda hvad de olika kapitlen behandla: En allmän öfversikt af omrädet. Indeining i regioner. Växtassociationerna (103 s.). Vegetationernas förhällande tili klimatet och marken (84 s.). Vegetationens förändring i nutiden och i postglacial tid (undersökning af fossila växter i talrika torfmossar). Ut- kast till florans invandringshistoria. Under istiden künde växter fortlefva pa tva skilda Ställen i Norge, hvarifrân de sedan spredo sig äfven till Sverige. Staticenomenklatur. C. E. Salmon har i Journal of Botany i âr framhâllit, att enligt de i Wien antagna inter- nationella nomenklaturreglerna bör vid delningen af släktet Statice namnet bibehâllas vid den talrikaste gruppen. Sâ- ledes blir det enligt honom: 143 Statice Limonium Lin. (scanica Fr.) med f. pyramidalis Salmon (f. pinguissima L. Neum. ined.). St. humilis (Miller) Salmon ( bahasiensis Fr. v. borealis Fr.) med f. nana (Neum.) Salmon (v. danica Fr. partim). Arctiumnomenklatur. Enligt A. H. Evans i Journ. of Bot. i är böra följande namn användas: Arctium Lappa Lin. ( officinalis All. partim, L. major Gaertn.). A. minus (Hill) Bernh. A. vulgare (Hill) Evans (nemoroswn Körnicke; L. inter- media Lge). Kalklafvar med Chroolepusgonidier. E. Bach- MANN har i första haftet i âr af Bericht. Deutsch. Bot. Ges. publicerat sina undersökningar öfver kalklafvar med Chroolepusgonidier. Han använde sig af tunnslipade skifvor, sâsom mineralogerna bruka. Han kom tili följande résultat: 1. Chroolepuscellerna ha förmaga att sjelfständigt upp- lösa kalken. 2. Sa snart de omfattas af hyferna börja de vaxa kraftigare, delvis skjuta utsprâng, som jästcellerna bruka, och antaga de bisarraste former. 3. Därigenom och genom hyfernas tillväxt blifver kal- ken svampaktigt uppluckrad och erhâller därigenom förmagan att rikligare upptaga och längre tid kvarhâlla den atmo- sfäriska fuktigheten. 4. Till följd af sin topptillväxt hafva Chroolepustrâ- darna benägenhet att mer eller mindre djupt inväxa i rhi- zoidzonen och bilda en oskiktad bäl. 5. Gonidierna kunna äfven passivt släpas in i kalken. Leontodon autumnalis L. y eoronopifolius Lge. I en Afhandling af P. Herman Persson i Svensk Botanisk Tidskrift 1913 (Bd. 7. H. 1) om Fanerogam- vegetationen i det nordlige Hailand beskriver Forf. nogle Havstrandsformer af Leontodon autumnalis Z. og med- deler i forbigaaende at han i Upsala Universitets Sam- linger har »sett alla möjliga former hopblandade» under de i flororna upptagna formerna » salin us Aspegr., coro- nopifolius Lge. m. fl.» I Anledning af den sistnævnte Botaniska Notiser, 1913. 144 Forms Nævnelse har »Botaniska No ti sers» Udgiver Prof. 0. Nordstedt anmodet mig om at efterse J. Lange’s Originalexemplar af hans y, coronopifolius og at give en ndforligere Beskrivelse af den, hvilken Anmodning jeg herved efterkommer. Navnet coronopifolius findes, saa vidt jeg ved, forste Gang i en Catalogus plantarum Danicarum, som »Den skandinavisk-botaniske Bytteforening» ndsendte 1845; men det er et nomen nudum. En Beskrivelse findes forste Gang i Joh. Lange’s Haandb. i den danske Flora, ed. 1, 1851, p. 462 og lyder saaledes (gentaget uden Ændring i de senere Udgaver): y, coronopifolius (Bot. For. Cat.!). Bladene enkelt eller dobbelt fjersnitdeelte med smalt linieformede Af- snit; Kurvdækket beklædt med los, hvidagtig Duun. I vort Herbarium findes et Exemplar (2 Individer, delvis i Frugt) samlet af Lange i 1847 paa Sandmarker ved Brondsted i Jylland og med hans Haandskrift be- nævnt »7, coronopifolius Catal. Byttef.». Dette Exem- plar anser jeg for at være Type-exemplar, og af dette kan folgende Beskrivelse gives, i det jeg benytter den af Hr. Persson anvendte Metode, saavidt det garnie Mate- rale tillader at se Karaktererne. Scapi plures, + arcuati, 15 — 25 cm. alti, ramosi, ramis longis, sqamis haud paucis, angustis, usque ad 5 mm. longis. Folia supra sparse pïlosa subtus glabra , 8 — 10 cm. longa, petiolis valde latis (alatis), nervo prin- cipali lato , F pur pur eo- color ato, pinnatifida, lobis distan- tibus filiformibus vel linearibus, longis, lobo apicali lobis eeteris consimili, perlongo, lineari. Involucrum mediocre vel parvum, viride, non pilosum, floccis albis parce ad- spersum; squamæ elongatæ anguste oblongo-lineares, subacutæ, stria dorsali indistincta subnigra, marginibus floccoso-ciliatis. Calatium mediocre. Stylus in sicco nigrescens. C. H. Ostenfeld. 145 Översikt over Skandinaviens Sphagnumarter. Efter framställningen i C. Warnstorfs Sphagnologia universalis sammanställd av Sigfrid Medelius. Sectio I. Litophlœa Russ. Stammens och grenarnas epidermisceller aldrig för- sedda med spiralfibrer, grenbladen oftast med trubbad och tandad spets. Subsectio 1. Acutifolia Schlieph. Stamepidermis’ ytceller pâ ytterväggarna utan eller sällan med enstaka, stora porer. Grenblad sma 1 eller medelstora, lansettlika — äggrunt lansettlika, torra med eller utan glans, smalt kantade med helbräddade kanter utan resorptionsränna (undantag S. molle). Hyalinceller fibrösa. Porer pâ bladens insida stora, ringlösa, vanligen talrika antingen over heia bladet eller i synnerhet i närheten av bladkanterna, pâ bladens utsida ringför- sedda, oftast halvelliptiska, i rader längs kommissurerna, sällan sma ringporer i cell hörnen eller cellväggens mitt. Klorofyllceller i tvärsnitt triangulära eller trapez- formiga, lagrade pâ bladets insida mellan hyalincellerna, pa utsidan inneslutna eller pâ bâda sidor fria. Hyalin- celler glatt a . A. Tuvor alltid utan spar av rött. Stammens yttre epi- dermisceller all tid perforerade. Stambladen upptill stärkt fransade, hyalincellernas membran oftast pâ bâda sidor resorberad. Grenbladens kanter utan resorptionsränna Serie I. Laciniata Warnst, a. Stamblad spadlika med den brett rundade spetsen samt kanternas övre del fransade S. fimbriatum Wils. (Varierar tili alla delars storlek, stambladens längd i *) Anm. Med grenblad äsyftas de utstaende grenarnas mel- lersta blad. De kallas mycket sma, da de äro intill 0,5 mm. langa, smä = till 1 mm., medelstora = tili 1,5 mm., stora = tili 2 mm., mycket stora = över 2 mm. Botaniska Notiser , 1913. 10 146 förhallande till bredden, färgen: grön — gul — brunaktig. An- märkningsvärd är var. concinnum Berggr. : med mot spetsen föga avsmalnande, uppatböjda eller styvt uppräta grenar. Tillhör det arktiska och subarktiska floromradet). b. Stamblad tunglika, med endast själva spetsen fransad S. Grirgensolmii Russ. (Yar. tili storlek, grenarnas riktning, stambladens pro- porti oner etc. Ar stnndom spärrbladig). B. Tu vor ofta mer eller mindre röda. Stammen s yttre epidermisceller sällan perforerade. Stambladens spets trubbig, tandad eller nägot fransad. Hylincellernas membran aldrig â bâda sidor resorberad. Grenbladens kanter utan resorptionsränna.. Ser. JI. Den tat a Warnst, a. Stamblad tunglika... Underserie 1. Lingulata Warnst. aa. Grenbladen a ömse sidor med talrika porer. Stammens yttre epidermisceller ofta med en större por S. Russowii Warnst. (Var. tili storlek och färg. Var. girgensohnioides Buss, är heit och hallet grön eller gulaktig. Rött saknas eller är blott här och där antytt). bb. Grenbladen blott pa utsidan rikporiga. Stammens yttre epidermisceller utan porer. l. Växten oftast av egendomlig brun färg. Stamblad utan porer och fibrer S. fuscum (Schimp.) v. Klinggr. (Var. tili storlek och färg: mörkt rödbrun — blekbrun — grön, aldrig röd). 2. Växten aldrig brun, ofta mer eller mindre röd. a. Grenblad tydligt femradiga, torra utstâende med bäglikt tillbakaböjd spets. Nedre grenblad pä utsidan med ytterst sma, runda porer i cellernas hörn. Stamblad vanl. utan fibrer och porer S. Warnstorfti Russ. ß. Grenblad icke femradiga, torra mer eller mindre ensidigt böjda, pä utsidan med större, halvelliptiska kommissu- ralporer. Stambladens övre celler ofta med fibrer och porer S. rubellum Wils. (Är liksom föregaende synnerligen variabel tili färgen). b. Stamblad triangulärt tunglika Underserie 2. Del toideo-lingulata Warnst, aa. Växt kräftig, av brunaktig färg, stambladens brett av- randade spets försedd med kort, tandad udd, grenbladen glänsande, tvâbyggare S. ßavicomans (Card.) Warnst. (Tillhör egent.l. Nord- Amerikas flora. Av Brotherus funnen i Finska Lappmarken. I Kryptog. flora der Mark 147 Brandenburg räknar Warnst, denna art sâsom var. till S. subnitens). bb. Växt mindre kräftig, aldr ig brunaktig, grenblad icke glänsande, mängbyggare . 1. Växt späd. Stamblad 1 X 0,7 mm. Hyalinceller upptill rombiska, icke eller blott i spetsen fibrösa, grenbladens utsida med talrika runda, halvrunda och halvelliptiska kommissuralporer S. subtile (Russ.) Warnst. (Intager en mellanställning mellan S. rubellum och S. acutifolium). 2. Växt kraftigare. Stamblad 1 — 1,6X0, 4 — 0,7 mm. Hya- linceller upptill smalt eller brett romboidiska, van- ligen tili mitten fibrösa, grenbladens utsida med mindre talrika, halvelliptiska kommissuralporer S. acutifolium Ehrh. (Ytterst variabel tili storlek, färg och växtsätt. Egen- domlig är f. Schimperi Warnst, med pa samma stam bade normala blad och större, runtom smalt kantade blad med avsmalnande bas, vilka stundom visa samma porförhällanden som grenbladen. Förekomma däremot uteslutande dylika blad, äro sädana kemiisophylla former endast att betrakta som ett ungdomsstadium). c. Stamblad liksidigt triangulära Underserie 3. Deltoidea Warnst, aa. Grenblad tydligt femradiga. Stammens epidermisceller ofta med porer. Ofta nägot glänsande. S. quinquefarium (Lindb.) Warnst, bb. Grenblad aldrig femradiga. Stammens epidermisceller sällan med porer. Glänsande. S. plumulosum Roll, emend. Warnst. (— S. subnitens Russ. & Warnst.) (Var. i synnerhet tili färgen). C. Tuvor bleka — grägröna. Stammens epidermisceller ofta med en större por. Stamblad pa samma individ mang- formiga, de större bredast pa mitten, även vid basen smalt kantade. Grenblad nägot tandade, deras kant med resorptionsränna Ser. III. Heterophylla Warnst. Enda hithörande art S. molle Sulliv. Subsectio 2. Truncata Russ. Stamepidermis’ ytceller vanligen med porer. Gren- blad brett äggrunda eller äggrunt lansettlika. smalkan- tade med helbräddade kanter. ; utan resorptionsränna. 148 Hyalinceller fibrösa, pä blaclens insida i synnerhet nära kanterna med porer, pâ utsidan antingen porlösa eller (hos den syenska arten) upptill med smâ, starkringade kommissuralporer, som nedtill överga i större halvellip- tiska, i sammanstötande cellhörn ofta tre porer tillsam- mans (»trillingporer»). Klorofyllceller smalt tunnlika, oftast pâ bâda sidor fria. Hyalinceller glatta. Stam- blad triangulära — triangulärt tunglika eller (hos vâr art) tunglika och i den avmndade spetsen stärkt fran- sade. Endast en europeisk art S. Aongstrœmii Hartm. Subsectio 3. Polyclada Russ. Stamepidermis 2 — 3-skiktig, ytcellerna tunna och utan porer. De förvedade prosenchymcellskikten (»ved- cylindern») svart- eller rödbruna, skarpt avsatta emot märgcellerna. Stamblad smâ, triangulärt tunglika. Gren- knippena med 7 — 13 grenar. Grenblad smâ, äggrunt lansettlika med smalt trubbad, fâtandad spets, smalt kantade med helbräcldade kanter utan resorptionsränna. torra nästan femradiga med bäglikt tillbakaböjd eller utspärrad spets. Hyalinceller fibrosa, pâ bladens insida nästan porlösa, pâ utsidan med ytterst sma starkringade porer i cellhörnen och längs kommissurerna, emot basen i närheten av kanterna med större, runda porer. Kloro- fyllceller i tvärsnitt. elliptiska eller tunnliknande, pâ ömse sidor inneslutna. Hyalincellernas innerväggar glatta eller fint papillösa. Endast en art S. Wulftanitm Girgens. Subsectio 4. Rigida (Lindb. p. p.) Warnst. Stamepidermis 2— -3-skiktig, ytceller med en större por eller förtunning. Yedcylindern gui el. brun. Stam- blad (hos de skandinav. arterna) smâ, 0,4 — 0,6 mm., lik- sidigt triangulära el. triangulärt tunglika. Grenknippen med 4 — 6 grenar. Grenblad stora, frän brett äggrund bas mer eller mindre tvärt sammandragna till en längre eller kortare, tandad udd, oftast spärriga, knappast kan- 149 tade, försedda med resorptionsränna. Hyalinceller fibrosa, pâ insidan endast i ceilhörnen med porer eller pseudo- porer, pâ utsidan med större porer samt psendoporer vid kommissurerna. Hyalinceller pâ insidan glatta eller lint papillösa. A. Klorofyllceller i tvärsnitt smalt spolformiga, närmade bladets undersida ocli här friliggande. Stamblad med mot basen bredare, men mot den övriga cellvävnaden otydligt markerad söm, pâ insidan utan eller med ring" lösa porer eller membranluckor i övre och nedre cell" hörnen. Grenblad pâ utsidan med 1 à 2 större porer i cellernas övre del samt kommissuralporer (ofta i kortare serier) S. mexicanum Mitt. (= S. Garberi Lescp et Jam.) B. Klorofyllceller i tvärsnitt elliptiska, närmade bladets undersida, men fullständigt inneslutna. Stamblad med mot basen bredare, skarpt markerad söm, pâ insidan med membranluckor och talrika porer. Grenblad pa utsidan med stora porer i cellhörnen eller i cellväggens mitt, saint fataliga kommissuralporer S. compactum DC. (Var. till storlek, färg och bladens riktning: tegellagda — spärriga.) Subsectio 5. Squarrosa Schlieph. Stamepidermis vanligen 2 — 3-skiktig, ytceller ofta med porer. Stamblad stora, brett tunglika med fransad spets, nedtill smalt kantade, vanligen utan fibrer. G-ren- blad fran äggrund bas avsmalnande till en trubbad, tan- dad spets, smalkantade, utan resorptionsränna, ofta spär- riga. Hyalinceller fibrosa, pâ bladets insida med stora, runda, ringlösa porer i den övre hälftens samtliga cell- hörn, pâ utsidan upptill med sma porer i övre cellhörnen (»spetsporer»), mot basen med vida större porer i rader längs kommissurerna eller i cellväggens mitt. Kloro- fyllceller i tvärsnitt vanligen trapezformiga, med den längre sidan vänd mot bladets utsida, sällan rektan- gulära eller tunnliknande, belägna mitt emellan liyalin- cellerna och pâ bâda sidor fria. Hyalinceller pâ insidan glatta eller papillösa. 150 A. Kräftig. Grenblad vanligen med övre hälften spärriga, frân avlâng bas lansettlika, 2 — 2,3 mm. lânga S. squarrosum Pers. (Var. tili storleken och framför allt bladriktningen. Vanligast âro former med alla bladens övre hälft typiskt spärrig: v. spectabile Kuss, samt (oftast kompaktare) former med bladen pa samma individ dels spärriga, dels tilltryckta: v. subsquarrosum Kuss. Sällsyntast är v. imbricatum Schimp. med alla blad tätt tegellagda eller svagt ensidigt böjda.) B. Spädare. Grenblad vanligen tilltryckta ell6r utstäende med tillbakaböjd spets, frân äggrund bas kort lansett- lika, l,i4 — 1,6 mm. lânga.... S. ieres (Schimp.) Angstr. (Var. i analogi med S. squarrosum, men de imbrikata formerna äro här de vanligaste.) Subsectio 6. Cuspidata Schlieph. x) Stamepidermis 1 — 3-skiktig eller saknas, ytceller alltid utan porer. Stamblad variabla med jämnbred eller nedtill stärkt utvidgad söm, grenblad tili formen varier ande, med trubbad, t and ad spets, torra, of ta vägiga och baglikt utböjda eller ensidigt skärformiga, icke eller föga glänsande, söm smal — mycket bred, kanterna utan resorptionsränna, hos de skandinav. arterna helbräddade. Grenbladens hyalinceller alltid fibrösa, nagon gang i bladets övre del heit och hallet undanträngda av kloro- fyllceller. Dessa i tvärsnitt triangulara eller trapez- formiga, inskjutna mellan hyalincellerna ]3a bladets ut- sida och här alltid, oft a även pa insidan friliggande. Hyalincellernas innerväggar alltid glatta. A. Grenblad smalt eller brett lansettlika, helbräddade eller sagade, smalt eller brett kantäde, torra ofta vägiga Serie I. Lanceolat a Warnst, a. Stamblad med stärkt fransad spets, spadlika S. Linclbergii Schimp. (Var. tili storleken. Till färgen oftast gul- eller rost" brun). (Forts.) *) I Sphagnologia univ. upptages sasom subsectio 6 gruppen Sericea (C. Müll.) Warnst, med tfe utomeuropiska arter samt säsom subsectio 7 Mucronata C. Müll, med fyra utomeuropiska arter. 151 . Anslag. Svenska Turistföreningen har anslagit 150 kr. at stud. Gr. Lundström för en växtbiografisk resa i delar af södra Norrland; 125 kr. ât lie. G. Samuelsson för växt- geografiska studier i Dalarne; 100 kr. ät stud. Per Stolpe för växtgeografiska under söknin gar i Norra Angermanlands kusttrakter. Ny litteratur. Almquist, S. och Bolin, L. 1913. Handledning i växt- undersökning för gymnasiets nedre ringar. 36 s. Henning, E. 1913, Botanik. Tredje, füllst, omarb. uppl. (7), 256 s. — Naturlära för lantmän. III. Pries, Th. C. E. 1913. Botanische Untersuchungen im nördlichen Schweden. Ein Beitrag zur Kenntnis der alpinen und subalpinen Vegetation in Torne Lappmark. Akad. Abh. 3 maj 1913. Uppsala. VIII; 361 s., 99 textf., 2 kart. — Vetensk. o. prakt. undersökningar i Lappland anordnade af Luossavaara-Kirunavaara a. b. Greene, E. L. 1912. Carolus Linnaeus. Philadelphia. 91 s. Holmboe, J. 1912. Vaarens Utvikling i Tromsö Amt. Fæ- nologiske Undersökelser. 248 s., 1 t., 44 f. i texten. — Borgens Museums Aarbok 1912. N:r 1. — . 1913. Th. M. Fries. — Naturen. Aarg. 37, s. 99 — 101, med porträtt. Lagerberg, T. 1913. Granens topptorka. (Medd. f. Sta- tens Skogsförsöksanst.) — Skogsvardsför. Tidskr. 11. Fackafd. s. 173 — 208, 19 textf. (Crumenula abietina nov. sp.; pyenidia sub nomine Brunchorstiæ destruentis Eriksson jam nota). Lister, G. 1913. Notes on the Mycetozoa of Linnaeus. — Journal of Bot. Vol. 51, s. 160 — 164. Lindman, C. A. M. 1913. Some cases of plants suppres- sed by other plants. — The new Phytologist 12, s. 1 — 6, 1 textf. — — . 1913. Vi och vara blommor. En bok om pryd- nadsväxterna inné och ute. H. 11, s. 321 — 352, 8 t. Malme, G. O. 1912. Xyridaceae. — Pulle, A., Neue Beitr. zur Flora Surinams i Recueil d. Travaux Bot. Néer- landais 9: 2, s. 129 — 135. Nathorst, A. G. 1913. Undersökningar af forntidens kuti- niserade växtdelar. — Pop. Naturv. Revy 3, s. 27 — 32, 3 textf. Ostenfeld, C. H. 1913. De Danske Farvandes Plankton i Aarene 1898—1901. Phytoplankton og Protozoer. 1. Phytoplanktonets Livskaar og Biologi, samt de i vore Farvande iagttagne Phytoplanktonters Optraeden og Fore- komst. 478 s., 9 textf. — K. Danske Vidensk. Selsk. Skrift. 7 Raekke, Nat. og. Math. Afd. IX, 2. Palm r, REN, A. 1912. Hippophaë rhamnoides anf Aland. 188 s., 10 t., 1 karta. — Acta Soc. Faun. Flor. Fenn. 36, N:r 3. Samuelsson, G. 1913. Studien über die Entwicklungs- geschichte der Blüten einiger Bicornes-Typen. Beitrag zur Kenntnis der sj^stematischen Stellung der Diapen- siaceen und Empetraceen. Akademische Abhandlung. Uppsala. 188 s., 17 textf. — Ingar äfven i Svensk Botanisk Tidskrift Bd. 7, N:o 2. Skottsberg, C. 1912. Die Gattung Bolax Commerson. — Bot. Jahrb. 48, Beibl. s. 1 — 6. - — . 1912. Tetracondra patagonica n. sp. und die sy- stematische Stellung der Gattung — Anf. st. s. 17 — 26. — — . 1913. Botanische Ergebnisse der schwedischen Expedition nach Patagonien und dem Feuerlande 1907 — 1909. III. A botanical survey of the Falkland Is- land. 129 s., 14 t., 10 textf. — K. Sv. Vet. Akad. Hd. Bd. 50, N:o 3. (Nya: Asarca australis; Calan- drinia Feltonii; Ranunculus biternatus X caespitosus, R. pseudotrullifolius (R. trullifolius Hook. f. 1879, non 1844); Azorella filamentosa Lam. f. maritima.) Innehâll: Borge. O.. Beiträge zur Algenflora von Schweden. S. 97. G-ertz, O., Cuscuta säsom vattenväxt. S. 181. — , Pildammarnes vegetation efter torrläggningen 1912. S. 113. Medelius, S.. Öfversikt af Skandinaviens Sphagnumarter. S. 145. Akerman. A., Till frägan om växternas kölddöd. S. 135. Smärre notiser. S. 110 — 112, 130, 134, 142 — 144, 152. Lund. Berlingska Boktryckeriet den ’S 1913. 153 Till frägan om växternas frosthärdighet. II. Af T. Hedlünd. Pa f örekommen anledning finner jag det nödvän- digt att ytterligare meddela ett och annat af mina un- dersökningar och iakttagelser rörande vara kalljords- växters frosthärdighet. Jag har anfört, att en stärkt frnsen brysselkal, som intages i eldadt rum, visar sig vara död efter upptinandet. Bladen hafva förlorat sin turgescens och äro glasartade af vatten, som stannat i cellmellangangarne. Om den tillagas, ger äfven den mindre angenäma smaken tili känna, att han blifvit frostskadad. I föregaende hafte af denna tidskrift (s. 139) har en ny förklaring gifvits tili, att en frusen växtdel kan dö, da den plötsligt fâr upptina i eldadt rum. Det skulle vara den torra lüften, som pâ nägot satt künde anställa skada. Som exempel anföres, att en Myrica- buske, som försattes i torr rumsluft, viss- nade bort pä mindre än 48 timmar, oaktadt busken egde ett rikligt rotsystem, som stod nedsänkt i ett kärl med vattenlednings vatten. Till bely sande af denna fraga kan jag meddela, att hos en 2 à 2 1/z mânaders gammal betplanta, som uppdragits i vattenkultur inom hus, vissna och förtorka de inre bladen inom 48 timmar, sedan den förflyttats i en starkare näringslösning, i hvilken den sedermera trifves och frodas utmärkt, sä snart den hunnit utbilda rötter, som äro anpassade för den nya lösningen. Och detta bortdöende och svart- nande af de yngre bladen eger rum, oaktadt inga rötter skadats. Ett villkor är blott, att plantan fortfarande skall stâ i soi och torr luft som förut. Ett annat ex- empel. Afskäras syrengrenar vid midvinter och sättas i vatten för drifning tili blomning, sa framväxa tili en Botaniska Notiser, 1913. 11 154 början blad och blomställningar mycket lofvande, men efter 3 à 4 veckor afstannar utvecklingeh. Här och hvar fa bladen svarta eller bruna fläckar i kanterna, och en del skott yissnar efterhand. Vid en mikrosko- pisk undersökning af kvistarnes ved, befinnas kärlen innehalla bakterier i mängd. Dessa kunna anträffas ända ut i de hnare kvistarne. Om i vattnet, hvari gre- narne nedsattes ständigt legat is, hade bakteriernas ut- veckling och inträngande i vedkärlen förhindrats, och grenarne hade da kunnat drifvas till blomning. I alla dessa fall af skada hos bladen, är den egentliga orsaken icke den torra lüften, ntan andra omständigheter, som jag icke har anledning att närmare inga pa, da de icke ha det ringaste att skaffa med dessa växters frosthär- dighet. Annu mindre kan den torra Inf ten i ett rum föranleda, att en frusèn växtdel dör vid sitt upptinande. Den som experimenterat med frusna växtdelar, har ej kunnat undga att lägga marke tili, att dessa äfven i den torraste rumsluft äro heia tiden belagda af is eller vatten. Pa den frusna och kalla växtdelen bildas tili en början is, och när han om en stund upptinat, är han drypande vat pa sin yta. I detta tillstand var den ifrägavarande brysselkalen död. Det torde för öf- rigt vara öfverflödigt att uppvisa den fysikaliska orim- ligheten i ett pâstâende, att en kail kropp kan paverkas af torr luft, när den inkommer i ett varmare rum. I det försök med brysselkal jag närmast tänker pa, intogs icke endast en stjälk utan here. Den in- vändningen kan alltsa icke göras, att det intagna ma- terialet tillhörde frostömmare typer än de manga plan- torna, som kvarstodo i det fria och visade sig vara füllt friska bade tili utseende, turgescens och smak, när de upptinat vid inträffande blidväder. För mig är försöket füllt bevisande. Den som tviflar kan lätt göra om det. Med spekulationer uträttas ingenting. Som brysselkalen synas alla vara kalljordsväxter 155 förhälla sig, sedan de pâ hösten blifvit pâverkade af lag temperatur nâgon tid. Det var icke ovanligt, att man pâ senhösten i Upsala botaniska trädgard künde fa se, hum växter, som frusit under natten, blefvo för- störda dar de räkades af solen och fingo upptina hastigt, medan de plantor af samma art, som stodo i skuggan till dess de upptinat, künde förblifva oskadda. Jag skall anföra blött en iakttagelse, som ensam är tillräck- ligt bevisande och som dessutom kan, om sa önskas, styrkas af annan person, som äfven har vana att göra liknande iakttagelser. En höstmorgon stod Circœa i Upsala botaniska trädgard stelfrusen liksom andra Örter pâ kall jord. Fram pâ dagen künde man iakttaga, hum större delen af plantorna i det täta Circcea-hsstkn- det stodo med slaka och glasiga blad, som voro fulla af vatten i cellmellangangarne. Men bakom den om- kring 8 cm. breda träetiketten som käst at en skugga in öfver beständet, stodo plantorna med füllt friska, turgescenta och gröna blad; Grränsen mellan de frost- skadade och de friska var rak och synnerligen skarp, särskildt at etiketten tili. Denna stod vertikalt ned- slagen i j orden, sä att bade de friska och de frost- skadade frusit lika stärkt under natten. Nâgon uttork- ning af 'bladen som orsak tili deras död kan det ej blifva tal om, da de innehöllo vatten i cellmellan- gängarne. Det var först efter hand detta afdunstade och bladen blefvo torra. Dessutom blef vid den tid pâ hösten, da dylika iakttagelser künde göras i Upsala botaniska trädgard, jorden aldrig sa djupt tjälad under en frostnatt, att rötternas vattenupptagande förhindra- des. I stjälkens barklager hos t. ex. Malva- arterna künde t. o. m. uppstâ sä tjocka islager, att för deras bildning pâtagligen en god del vatten upptagits genom rötterna under isbildningen. Sadana iakttagelser finnas förut meddelade i liter aturen. När isen smält, sitta de yttre cellagren som lösa slamsor omkring stjälken, men 156 kunna fortfarande bestâ af lefvande celler som växten i öfrigt. Har man under nâgra âr gjort sâdana iakt- tagelser öfver solens förödande verkningar efter natt- froster pa hösten, som den ofvan skildrade, tinner man saken sä själfklar, att man icke faster sa noga afseende y id, hvilka kalljordsväxter varit föremäl for dylika ob- servationer. Alla mera yärmefordrande växter sâsom Heliotropium, Agératum , Perilla m. fl. äro däremot för- störda af heit lindrig frost, äfven om de fä upptina längs amt. Da man sa lätt kan se, huru en frusen växt eller yäxtdel förstöres, da den far upptina hastigt, t. ex. dä den traf fas af solen, sa är det icke heller underligt, att alla mera erfarne växtodlare, särskildt trädgardsmän, sa väl känna tili detta förhällande och därföre pa allt satt genom att skydda mot solbelysning och genom att öf- vertäcka de frusna yäxterna med papper eller dylikt söka hindra ett hastigare upptinande, da de rakat frysa i frigidariet. Det är stora värden som stä pa spei, dä en större parti Chrysanthemum indicum rakat blifya stel- fruset under natten. Jag vill ej förneka, att ätskilliga trädgardsmän kunna hafva erhällit denna föreställning om far an af ett hastigt upptinande genom läsning af f öreskrifter i trädgardsböcker och icke genom * egen er- farenhet. Men da den anträffas bland äldre person er, som aldrig lärt yrket skolmässigt eller genom läsning af fackliteratur, kan ej denna invändning göras. Jag skall anföra ett exempel, som är mig väl bekant. En ung man med god naturvetenskaplig utbildning skulle pa senhösten taga upp sin potatis, sedan j orden frusit, särskildt under sista natten före upptagningen. En 70 ärs gubbe, som i fräga om växternas frosthär- dighet och växtkultur fullständigt saknade boklig lär- dom, gaf det bestämda radet att ej upptaga potatisen sä länge j orden var frusen. Den skulle da bara blifya förstörd. Var unge man tyckte förmodligen i likhet 157 med mângen modern forskare pâ detta omrâde, att det väl ända vore likgiltigt, om potatisen finge upptina i källaren eller i jorden, om blott han icke utsattes for frysning vid npptagningen. Nog af, när temperaturen fram pâ förmiddagen stigit öfver fryspnnkten, tog ban med âtskilligt besvär npp ett parti, som infördes i käl- laren. Men när jord och potatis där upptinat, befanns det, att en god del af den potatis, som varit innesluten i den frnsna jorden, var blöt och totalt förstörd. Enligt Müller-Thurgau, Molisch med Here lärde män skulle det gâ pâ samma sätt med den âterstâende potatisen pâ âkern, när jorden upptinade. Men den olärde gubben fick rätt. När efter nägra dagar tjälen gätt ur jorden och den âterstâende potatisen upptogs, visade det sig, att äfven de ytligast liggande potatisknölarne voro friska och fullkomligt oskadade. Den, som varit med om ett liknande försök — och vid upptagningen af rotfrukterna pâ senhösten erbjudes det mänga tillfällen härtill —, fâr en dâlig tanke om lärde mäns forknings- metoder, när de kunna framkomma med nâgot sädant, som att det alltid är fullkomligt likgiltigt, om en frusen växtdel upptinar hastigt eller längsamt, och att det blott är äpplen och blad af Agave , som utgöra und an- tag frân denna regel. Frostskada förvexlas oft a med uttorkning af blad och skott under vintern eller vären tili följd af växtens oförmäga att ersätta det afdunstade vattnet. Vid ett föregäende tillfälle (Sv. Bot. Tidskr. 1912, s. 570) har jag angifvit den skillnad jag funnit mellan dessa skador. När blad af en vintergrön växt en längre tid stä frusna, kan det hända, att de omsider förtorka. Vattnet har varit fruset i skottens ved, sä att vattentransporten i dem varit hindrad. Af mindre betydelse för denna uttorkning hos träd och buskar under vintern är det, om marken är frusen, om blott rötterna icke äro det. Ty en god del af dessa gâ till ett sâdant djup, att de 158 ha tillgâng pâ ofruset vatten. Pâ vâren har jag i Upsala sett exempel pâ, att kvistar af Cratœgus mono- gyna torkat under varma och torra dagar pâ vâren, medan marken ännu varit tjälad. I sâdant fall torde rötterna i sitt inre varit sâ frusna, att vatten transport inom dem varit omôjliggjord. Vid alla dessa tillfällen har den förtorkade skottaxeln eller bladen haft den färg de fä, när de fâ torka pâ vanligt satt. Forst när de blifvit genomväta, ha de antagit den bruna eller svartbruna färg, som utmärker frostskada efter upp- tinandet. Men om frusna blad af vintergröna buskar och träd antaga en brun färg, när de upptinat genom solvärmen, sa kan man vara säker pâ, att frostskada föreligger. De innehâlla dessutom tili en början vatten i cellmellangängarne under den närmaste tiden efter upptinandet. Det är ails ingenting ovanligt att fä se, huru de stärkt frusna bladen af en Prunus laurocerasus, som träffas af solen, blifva frostskadade, medan andra, som äro lika stärkt frusna pâ samma buske, men sitta i skydd mot solen, förblifva friska och gröna. Mycket ofta künde man under vintrarna i Upsala botaniska trädgärd fâ se, huru skotten af en del mindre frost- härdiga buskar — t. ex. Cotoneaster rotundifolia frän Himalaya — efter en starkare frost voro förstörda ända ned tili snötäcket. Barken var brun ända in tili kambiet samt vattenrik tili en början, men torkade omsider. Det uppgifves, att skotten af Betida odorata invid trädgränsen skulle dö ofvan snötäcket tili följd af ut- torkning och icke genom frost och upptinande. Men nägon undersökning, som styrker denna uppgift, har icke gjorts. Man har blott pâstâtt, att lüften skulle vara mycket torr i vära fjälltrakter under vin tern. Tydligen har dâ luftens absoluta fuktighet förvexlats med dess relativa. Att skotten äro torra pâ vâren, bevisar naturligtvis icke, att de dött af vattenförlust 159 genom transpiration under vintern eller genom rim- frostbildning. Yälbekant är, att en del mindre vinter- härdiga hvetesorter kunna förtorka under en rimfrost- period, när det är barvinter och marken är stärkt f rasen omkring sädens rötter. Bade här i Sverige och i Tysk- land har landtmän haft tillfälle att iakttaga det märk- liga förhallandet, att hvetet öfvervintrat utmärkt ntefter den väg, där man under en rimfrostperiod kört ris, som afsopat rimfrosten fran bladen, medan det däremot gâtt ut till större delen pâ sidorna om det afsopade omradet. Men det är ännu obekant, att rimfrostbild- ning kan astadkomma uttorkning af träd och buskar. Sannolikast är, att skotten af björken vid trädgränsen skadats af frost pâ vanligt sätt. De hinna icke mogna tillräckligt vid en sâdan höjd öfver hafvet. Och ett hastigt upptinande är mycket vanligt i vara f j älltrakter, där sydvestlig vind hastigt kan afbryta en stark frost. Jag har i Upsala botaniska trädgärd sett exempel pâ, att den eljest frosthärdiga Bhamnus cathartica fatt sina skott förstörda af frost under vintern, där den statt stärkt beskuggad och af den anledningen icke förmatt bringa dem tili mognad. Som bekant aftager frosthärdigheten hos vara kall- jordsväxter pâ varen efter nagon tids varmare väderlek. Det är äfven ingenting ovanligt att fa se, huru den sol- belysta och mera uppvärmda sidan af en barrväxt ut- vecklar sig nagot tidigare än den motsatta. Det är da icke heller underligt, att den solbelysta sidan kan lättare skadas af frost pâ eftervintern eller vâren än den motsatta. Jag har emellertid icke själf haft till- fälle att iakttaga nâgot sädant fall och har af den an- ledningen icke inlâtit mig pâ denna sak. Däremot har jag mer än en gang iakttagit, huruledes efter en star- kare frost midt i vintern stam och grenar hos blad- fällande träd med mindre frosthärdig utbildning blifvit dödade pâ sydsidan, där de träffats af solen, hvarefter 160 de dödade partierna fällt sin bark ett följande âr. Senast har jag iakttagit en sâdan frostskada pâ Alnarp efter frosten i januari och febrnari 1912, da tempera- turen den 3 febrnari höll sig mellan - — 14, o och — 24,5° C. och nedgick under den 4 tili — 25°. Flere träd af Juglans regia , som stodo pâ norra sidan af ett par rad er af lindar och af den anledningen voro mindre frosthär- digt utbildade an andra, som stodo mera fritt, blefvo skadade pâ ofvan angifna satt, medan de mera fritt staende förblefvo oskadda. Sedan lindarne fällt sina blad pâ hösten, hade alla varit ungefär lika päverkade af solen före den nämnda frostperioden, som började den 6 januari. Af skadans utsträckning künde man tydligt se, att den stod i samband med uppvärmning genom solen, medan lufttemperaturen var mycket lag. Den omkring 25 — 27 cm. tjocka stammen nedom kro- norna var heit och hallet eller blott närmare marken oskadd. Tydligen hade den skyddats af den tjocka barken, som upptill, dar skadan började, var omkring 1,75 cm. tjock. Mest skadade blefvo stammar, som voro fritt utsatta för middagssolen utan mellanliggande lind- krona. Därofvan voro grenarne döda pâ sydsidan, men icke ända ut tili spetsarne. Dar de blefvo mindre än 6 à 7 cm. i genomskärning, togo de ingen skada och äro fortfarande friska rundtom. Deras smalare och mera konvexa yta var icke egnad att genom solens inverkan blifva tillräckligt uppvärmd i den kalla omgifningen. Men ju bredare och mindre konvex en yta är, som träffas nagorlunda vinkelrätt af solstralarne, desto mera oöh hastigare kan den uppvärmas. Alla sidogrenar, som utgingo fr an sydsidan af de gröfre hafva patagligen dött efterat. Skadan a grenarne slutade salunda vid olika höjd öfver marken och sträckte sig högst pâ de mera uppräta grenarne i midten af kronan. Det är pâ dessa och andra liknande iakttagelser och icke pâ Sachs’ eller nagon annans undersökningar, 161 som jag stöder mitt pastäende, att en frusen kalljords- växt eller del af honom under naturliga förhallanden, d. v. s. efter nagon tids paverkan af lag temperatur före frysningen, kan räddas frän döden, om han fär upptina längs amt. Har han frusit lindrigt, kan han äfven tala ett hastigt upptinande. Men sjunker temperaturen mycket lägt — olika för olika växter — »sä dör pro- toplasman i cellerna äfven om upptinandet sker hum längsamt som heist. » Det är icke utan skäl jag gaf en sâdan formulering ät mitt uttalande i denna fräga (i Sv. Bot. Tidskr. 1912, s. 562). Ty är växtdelen sä stärkt frusen, att han är död äfven efter ett längsamt upptinande, sa kan man däraf visst icke draga den slutsatsen, att han var död redan i fruset tillstand. Han kan mycket väl hafva dött vid upptinandet. Af mina undersökningar af den frosthärdiga maskrosstän- geln framgick, att protoplasman künde beröfvas ofant- ligt mycket vatten utan att dö, men att hon efter stark vattenutdragning likväl dog, när hon ater fick tillfälle att upptaga vatten och utvidga sig, äfven om hennes utvidgning därvid fick försigga sä langsamt, som det var möjligt. Pa sommaren förhöll sig protoplasman i maskrosstängeln pa ett heit annat sätt. Da dog hon redan vid en jämförelsevis ringa vattenutdragning me- delst rörsockerlösning. Att hon da efter en vattenut- dragning, som ej framkallade hennes död, künde för- blifva vid lif även vid ett hastigare vattenupptagande, är icke underligare, än att en jämförelsevis lindrigt fru- sen växtdel kan upptina hastigt utan att dö. Det är af vigt att noga fasthalla vid denna af yttre förhallanden beroende olikhet i protoplasmans förmaga att tala de förändringar hos henne, som föranledas af vattenutdrag- ningen, när växtdelen fryser, och vattenupptagandet, när han * upptinar, om man vid läsning af hithörande literatur skall kunna finna sig tili rätta i de stridiga slutsatser, som olika forskare draga af sina försök. I 162 vis s man därföre att jag fôrstâtt de skrifter jag last af Müller-Thurgau, Molisch m. fl., har jag kunnat med sâdan bestämdhet fasthâlla vid den uppfattningen, att ett längs am t upptinande kan rädda en frusen växtdel, för sa yidt han âr frosthârdigt utbildad och Icke frusit allt för stärkt. Yid studiet af en forskares arbete âr noga att skilja pâ de försök han ntfört och de allmänna slntsatser han drager ur dem. De försök, som Sachs, Müller-Thurgau ■och Molisch m. fl. ntfört med frysning och upptinande af olika växter och växtdelar, torde alla vara füllt till- förlitliga. Men de allmänna slntsatser dessa forskare uttalat i frosthärdighetsfragan âro till dels felaktiga. Ar 1860 nttalar Sachs följande âsigt. »Meine Ansicht von dem Erfrieren im gewöhnlichen Sinne des Wortes unterscheidet sich also von der Göppert’s dadurch, dass er den ersten Moment der Tödtung in das Gfefrieren selbst verlegt, ich dagegen das Gefrieren als unschäd- lich betrachte und nur in der Art und Weise des Auf- thauens die Ursache des Todes finde.» Senare modifierar han sin mening i sin Lehrbuch der Botanik (i upplagan af 1870, s. 614, och i uppl. af 1874, s. 702): »Ob ein Pflanzengewebe durch die blosse Thatsache, dass sein Zellsaftwasser zu Eiskrystallen erstarrt, schon getödtet werden könne, ist ungewiss; sicher dagegen ist es, dass bei sehr vielen Pflanzen die Tödtung erst durch die Art des Aufthauens bewirkt wird; dasselbe Gewebe, welches nach dem Gefrieren des Saftwassers bei langsamem Auf- thauen lebensfrisch bleibt, wird desorganisirt, wenn es, bei gleicher Kälte gefroren rasch aufthaut; demnach er- folgt bei solchen Pflanzen die Tödtung nicht beim Ge- frieren sondern erst beim Aufthauen.» Redan 1871 hade Göppert pâ orchidéer, som i dödt tillstând antaga en blâ färg, gjort iakttagelser, att växter kunna vara döda redan i fruset tillstând (Botan. Zeitung 1871, s. 399). Mera bestâmdt mot Sachs' först uttalade mening upp- 163 träder Frank 1880 (i första upplagan af sitt arbete: Die Krankheiten der Pflanzen) och framhaller, att de fiesta växter kunna dödas direkt af frysningcn. Men ehurn Müller- Thurgau 1886 i sitt stora arbete: Ueber das Gefrieren und Erfrieren der Pflanzen (Landwirths- chaftliche Jahrbücher. Bd. XV. 1886, S. 453 — 610) sökt visa, att det för en frusen växtdels lif och död är full- komligt likgiltigt, om han upptinar hastigt eller lang- samt, sa vidhöll Frank fortfarande 1895 i andra upp- lagan af sitt ofvannämnda arbete (s. 193), att Sacks’ teori egde sin giltighet för de af denne undersökta fal- len. Han har salunda lika litet som jag kunnat finna, att Müller-Thurgau egnat Sachs’ experiment nâgon »förintande kritik». Müller-Thurgau’s kritik af Sachs’ experiment bestâr i nagra uttalade förmodanden, att materialet, ehuru tillhörande samma växt, vore olik- artadt eller hade frusit olika stärkt. Men man maste i sa fall erkänna, att Sachs förföljts af en gemen otur, da han ständigt rakat utvälja för ett längsamt uppti- nande just de blad eller delar af växten, som voro mera frosthärdiga eller mindre frusna än de, som fingo upp- tina hastigt. Sachs gjorde emellertid äfven en del för- sök, som icke beröras af denna »kritik». »Die blosse Berührung mit dem Finger, welche eine bis zwei Se- kunden dauert, bringt bei den gefrorenen Blättern von Bohnen, Saubohen und Tabak an der berührten Stelle einen Frostfleck, ein lokales Erfrieren hervor. Dagegen habe ich aber auch junge Pflanzen von Saubohnen, welche im Dezember zwischen meinen Doppelfenstern völlig gefroren waren, sich lebendig und unversehrt er- halten sehen dadurch, dass sie daselbst ausserordentlich langsam aufthauten, nur die Stellen, welche ich mit dem Finger berührt hatte, wurden braun, dann schwarz, und waren völlig desorganisirt» (Die landwirtschaftlichen • Versuchs-Stationen. 1860, S. 177). Müller-Thurgau gör äfven (1. c. p. 522) en annan invändning mot Sachs’ 164 experiment. »Wenn J. Sachs und andere gefrorene Blätter dadurch zu retten vermochten, dass sie dieselben in kaltes Wasser tauchten, so ist dieses demnach nicht einem langsamen Aufthauen, sondern eher einem sehr raschen zuzuschreiben». I Sachs’ redogörelse däremot heter det: »wurden sie [die Pflanzen] aber in gefrore- nem Zustande in kaltes Wasser geworfen, so waren sie in kurzem völlig erfroren, offenbar weil das flüssige Wasser an die gefrorenen Theile zu rasch Wärme ab- giebt.» I ofvannämnda arbete af Müller-Thurgau redogör denne för en del försök med 40 olika växter, som han lät frysa och därefter upptina dels längsamt och dels hastigt. Men han utförde alla dessa försök i juli manad. Försöksväxterna hade sâlunda icke varit paverkade af nagon tids lag temperatur före frysningen. Resultatet blef ocksa, att det under sâdana förhällanden i allmän- het syntes vara likgiltigt, om en frusen växtdel fick upptina hastigt eller längsamt. Dessa résultat stâ sâ- lunda i god öfverensstämmelse med, hvad jag fann vid mina undersökningar öfver maskrosstängelns härdighet mot vattenförlust under sommaren. Men da jag icke varit i tillfälle att göra nagra iakttagelser öfver hastigt och längsamt upptinande af växtdelar, som fatt frysa under sâdana onaturliga förhällanden, sä har jag i mina föregäende uppsatser om växternas frosthärdighet för- bigätt denna sak. Emellertid synes Müller-Thurgau börjat ana, att hans försök icke lemnade nägon upplys- ning om, huru det förhäller sig med växtdelar, som fä frysa under naturliga förhällanden. Ty i en senare af- handling (Ueber das Erfrieren des Obstes: Schweiz. Zeitschr. für Obst, und Weinbau. 1894) redogör han för försök med att läta växtdelar (äpplen och päron) före frysningen utsättas för inverkan af läg temperatur säsom i naturen. Resultatet bief ocksä, att ett längsamt upp- • tinande künde rädda en frusen växtdel frän döden, dä 165 han var sa stärkt frusen, att han dog vid ett hastigt upptinande. »Gerade die über gefrorenes Obst, von H. Müller gemachten Beobachtungen ermuntern . . . dazu, von Neuem unserem wichtigen Problem nachzugehen, dies um so mehr, als ja nahezu alle Praktiker dem lang- samen Aufthauen als Mittel zur Erhaltung des Lebens das Wort reden.» Sa uttalar sig Molisch i sina »Un- tersuchungen über das Erfrieren der Pflanzen.» 1897, s. 38. Han fick emellertid icke tillfälle att anställa lik- nande försök, emedan, sasom han säger, »der letzte Win- ter 1896 — 97 relativ wenig kalte Tage aufwies.» De försök han förut anställt med växter i växthus, af hvilka manga icke ens kunna räknas tili vara kalljordsväxter, gâfvo samma résultat, som Müller-Thurgau kom tili 1886. Blott en växt bland dem, som Molisch under- sökte, nämligen Agave americana förhöll sig som en frosthärdig under normala förhällanden. Det är ocksa möjligt, att denna fâtt stâ i det fria ända in pa sen- hösten säsom merendels är brukligt med denna växt, ehuru därom ingenting nämnes. Da hvarken före eller efter Molisch’s arbete af 1897 nagra undersökningar hafva framkommit, som varit egnade att rubba den uppfattning, som en hvar kommer tili, när han haft tillfälle att iakttaga de olika verk- ningarne af ett hastigt och ett längs amt upptinande af vara kalljordsväxter, när de fâtt fry sa under naturliga förhällanden, nämligen den uppfattningen, att en växt- del, som frusit sa stärkt, att han dör vid ett hastigt upptinande, likväl kan förbli oskadd, om han far upp- tina tillräckligt langsamt, sä borde egentligen ingen an- ledning tili meningsskiljaktighet finnas i denna fraga. Emedan protoplasman dör först när hon efter frys- ningen skall upptaga vatten, sä är tydligtvis dödsorsa- ken icke att söka i den genom frysningen uppkomna vattenförlusten och däraf beroendd ökad koncentration af de inom cellen förekommande vattenlösliga ämnena 166 utan i nâgra förändringar i protoplasman, som kunna uppstâ, da hon hastigt upptager vatten, men icke da vattenupptagandet försiggar lângsamt. Dâ skadan sâ- lunda star i samband med förändringar i vattenmängden inom cellerna, bör protoplasman dö, äfven da hon efter vattenutdragning mèdelst nâgot oskadligt ämne âter skall upptaga vatten. Sä har jag äfven funnit förhallandet vara hos maskrosstängeln pâ senhösten eller vintern. Emedan en utförligare redogörelse för mina frosthär- dighetsundersökningar skall lemnas framdeles, kan jag nu fatta mig kort i fraga om maskrosstängelns förhal- lande. Iakttagelserna gjordes i mikroskopet pâ smala rem- sor äf epidermis och nnderliggande cellager. Yattnet utdrogs medelst rörsockerlösning af vexlande styrka ända upp tili 3 mol pâ 1 liter vatten. Redan en lösning af 2 mol pâ litern fann jag vara isosmotisk med en af 3 mol kaliumnitrat pâ litern. Med kännedom om kalium- nitratets elektrolytiska dissociation künde beräknas, att sistnämnda rörsockerlösnings osmotiska tryck uppgick tili minst 112 atmosfärer. Det var sâlunda en bety- dande vattenutdragning som här kom i frâga. I hvarje observationsserie utvaldes pâ ett omrade af remsan langa celler, som voro jämntjocka. Genom att tillräckligt lâng- samt öka det yttre osmotiska trycket var det möjligt att fä protoplasman att förblifva hei äfven i rätt länga celler och sluta tätt upp tili cellernas sidoväggar, hvar- vid den afgränsade sig vid sina fria ändar af halfsfä- riska ytor. Protoplasmans längd blef därigenom ett mâtt pâ hennes volym. Det var därför en lätt sak att medelst kamera och teckning pâ ett och samma ställe af ritbrädet — hvarvid föremälet äfven intog samma plats i synfältet — noga följa hennes volymförändringar vid vexlingar i det yttre osmotiska trycket. Observa- tionsserierna togo ofta längre tid än ett dygn, dâ ett afbrott för nâgra timmar gjordes pâ natten. 167 I motsats till förhallandet pâ sommaren kunde pro- toplasman i den for frost härdade maskrosstängeln i otrolig grad beröfvas vatten utan att dö. Till och med y id användning af 3 mol rörsocker pâ litern syntes hon vara yid lif att döma af hennes utseende och hudskik- tets semipermeabla beskaffenhet. Under det att saft- rummet liksom protoplasten i sin helhet yid ökadt yttre osmotiskt tryck minskade i volym, ökade det omgifvande protoplasmalagret nâgot litet i tjocklek, särskildt vid ändarne, emedan saftrmnmet vid en vattenntdragning ur protoplasten afgifver relativt mera vatten an proto- plasman. Härvid förändrades hennes hudskikt till sina egenskaper. Det blef tätare och i hög grad ogenom- trängligt for kaliumnitrat, som eljest inträngde sâ smâ- ningom i protoplasman och föranledde, att denna dog rätt snart. Dess inträngande gaf sig tillkänna genom protoplastens ökning i volym. Men efter vattenntdrag- ning medelst rörsockerlösning kunde denna under iakt- tagande af särskilda försiktighetsmatt utbytas mot en isosmotisk kaliumnitratlösning, som da icke inträngde, atminstone icke märkbart pâ en kortare tid. Det var pâ detta satt, jag kunde fastställa, hvilka molekulära lösningar af dessa bada ämnen, som voro isosmotiska. Ett slags haptogenmembran hade uppstâtt i protoplas- tens yta. En sadan uppstar för öfrigt äfven vid vatten- utdragning medelst andra ämnen än socker (Gaidukov 1906, Küster 1910). I viss man — om icke uteslutande — torde denna förändring i hudskiktet uppstâ som en följd af protoplastens minskning i volym, när den be- röfvas vatten. Dess begränsningsyta blir mindre och kan i följd däraf icke innehâlla samma antal smädelar som förut, äfven om dessa pâ grund af minskad vatten- halt ryckt litet närmare intill hvarandra. I det system af hydrofila kolloider, hvaraf protoplasman synes bestä, blifva sadana med svagare ytaktivitet trängda inât sa smâningom i radial riktning, hvarigenom ytskiktets sam- 168 mansättning förändras och blir tätare. Men en sâdan omlagring af smädelarne maste försigga öfverallt inom protoplasman ända in tili saftrummet, när hon i följd af vattenutdragningen minskar i omkrets, men ökar i tjocklek. En genom vattenutdragning eller vattenupp- tagande framkallad formförändring hos det saftrummet omgifvande protoplasmalagret sammanhänger alltsa med en omlagring af protoplasmans smadelar. När dessa sammanträngas i tangentens riktning, maste en del skjuta förbi hvarandra, sä att antalet ökar i radiens rikt- ning. När protoplasten efter vattenntdragning ater far npptaga vatten, maste en omlagring i motsatt riktning ega rum. Det är härvid, som protoplasman hos en frost- härdigt utbildad växt efter en starkare vattenutdragning lätt kan taga skada, sa att hon dör. Har blott en mindre mängd vatten utdragits ur cellerna, sa att smadelarnes omlagring är ringa, kan hon förblifva vid lif, äfven om hon upptager vattnet sa hastigt, som rörsockret hinner diffundera ut genom cellmembranen. Men ju större vattenförlusten varit och ju mera salunda protoplasmans smadelar blifvit rubbade ur sina Ursprungliga lägen i förhallande tili hvarandra, desto ömtäligare blir hon för en hastigare tillbakagang. Minskas efter en starkare vattenutdragning det yttre osmotiska trycket mycket längs amt, kan man lyckas att fa protoplasten att öka i volym ett godt stycke väg, men protoplasman blir här- vid allt ömtäligare, ju mera hon utvidgat sig, sa att, äfven om man fortsätter att utspäda rörsockerlösningen (som far passera fram under täckglaset frân den ena sidan tili den andra) lika lângsamt som i början, flyter hon likväl sönder och dör, innan hon natt cellens ändar. Vakuolhuden kvarstar likväl vanligtvis i det längsta som en semipermeabel membran. Efter en vattenutdragning med 2 mol rörsocker pa litern har protoplasman dött, redan innan hon ens halfvägs hunnit ätertaga sitt ur- sprungliga läge, ehuru det yttre osmotiska trycket fatt 169 minska mycket lângsamt. Men döden inträffar redan i första början till utvidgning, om denna far försigga nâ- got kastigare. Och har protoplasman sammanpressats af ett ännu starkare yttre osmotiskt tryck, sa dör hon nästan genast, när detta minskats nâgot litet. Dessa försök med en frosthärdig maskrosstängel hafva alltsâ ledt till résultat, som stâ i full öfverens- stämmelse med, hvad man känner om frosthärdiga växt- delars förhallande vid frysning och upptinande. När den frusna växtdelen dör, if all upptinandet skett hastigt, men icke om det försiggatt tillräckligt lângsamt, sa är däraf tydligt, att protoplasman icke var död i fruset tillstând. Och om en frosthärdig maskrosstängel fatt frysa sa stärkt, att den är död äfven efter ett lângsamt upptinande, sa kan man däraf icke draga den slutsatsen, att den var död redan före upptinandet. I sä fall skulle isbildningen inom växten orsaka protoplasmans död pä nâgot annat sätt än genom följderna af en vattenut- dragning ur cellerna. För den, som häller fast vid den modern a uppfattningen i denna fräga, är denna min jämförelse mellan resultaten af vattenutdragning medelst frysning och yttre osmotiskt tryck genom användning af rörsockerlösning litet besvärlig och affärdas med, att en giftverkan kan ästadkommas af det för vattenutdrag- ningen använda saltet (Bot. Notiser, 1913, s. 141). Men denna invändning, som râkar ha en motsatt verkan mot den âsyftade, beror pä obekantskap med min undersök- ningsmetod, hvarföre jag nu meddelat den litet utför- ligare än förut.(i Sv. Bot. Tidskr. 1912, s. 563). En liknande öfverensstämmelse i resultaten af olika sätt för vattenutdragningen ur en protoplast fann jag dessutom äfven hos luftalgerna, sasom jag förut med- delat (Bot. Not. 1913, s. 75). Jag är af den bestämda uppfattningen, att de undersökningar jag gjort öfver luftalgernas härdighet mot frysning verkligen ha med frägan om växternas frosthärdighet att skaffa. Dessa Botaniska Notiser, 1913. 12 170 växter räknar jag äfven tili vara kalljordsväxter. Jag farm, att Cystococcus humicola, som är rätt ömtalig för en hastig vattenförlust genom vattnets afdnnstning, äf- ven kan dö, da den plötsligt utsättes för en tempera tnr af — 18° C., medan den vid en langsam frysning, sasom under naturliga förhallanden, kan täla betydligt lägre temperatur utan att dö. Men af de tili plötslig frys- ning vid — * 18° utsatta algerna dogo icke alla. De som lago gruppvis tillsammans förblefvo samtliga oskadda, men en stör del af dem som lago ensamma dogo. Kul- turen hade strax före försöket varit underkastad under- sökning i mikroskopet. Pa det utsedda observations- omrädet af densamma hade algerna granskats för att se, om de alla utvecklat sig normalt och voro füllt lifs- kraftiga. Det är nämligen af största vigt vid ett sädant försök att veta, huru just de algindivid, som voro döda efter den hastiga frysningen, voro beskaffade dessför- innan. Det bör särskildt betonas, att de alla sutto full- komligt fast vid det genomskinliga underlaget och künde alltsä lätt aterfinnas med hjälp af en medelst kam era uppgjord karta öfver omradet. Kär kulturen uttages fran mikroskopet kvarhalles alltid vatten i litet större mängd, där algerna ligga i grupper, än där de ligga en- samma. Häri ligger anledningen tili den iakttagna olik- heten mellan de ensamma och de gruppvis liggande algindividen efter den hastiga frysningen. I en lik- nande kultur af Xanthoria-algen, som kan tâla en be- tydligt hastigare intorkning än Cystococcus humicola , dog icke en enda af de fritt liggande algindividen vid samma hastiga frysning. Jag betviflar, att nâgot fumes meddeladt i litera- turen om dessa förhallanden hos luftalgerna. Väl finnes uppgift om, huru länge t. ex. » Pleurococcus vulgaris » kan vara vid lif i intorkadt tillstand under olika yttre för- hällanden, men jag har icke kunnat finna nâgot bestämdt samband mellan de olika arternas förmaga att uthärda 171 en lângvarig intorkning och deras härdighet mot en hastig vattenförlust. Om liknande iakttagelser öfver skil- naden mellan hastig och langsam frysning resp. uttork- ning hafva blifvit gjorda pa t. ex. mossor, är mig obe- kant. Finnas de, sa förringa de tydligtvis icke värdet af mina iakttagelser. Det torde vara öfverflödigt päpeka, att protoplasman hos alla växter och växtdelar, som kunna uthärda in- torkning tili lufttorrhet, är sä beskaffad, att hon kan täla ett sä hastigt vattenupptagande, som deras orga- nisation medgifver. Dessa egenskaper mäste höra till- sammans, om sädana organismer skola kunna finnas tili. Man kan sälunda tili en stärkt intorkad alg, som tili f öl j d af sin ömtälighet för hastig intorkning endast fö- rekommer pä marken eller sädana ställen, dar en hastig uttorkning ej kan komma i fräga, tillsätta vatten, sä att han ögonbli ekligen blir turgescent, och han skall däraf icke taga den ringaste skada. Alla äro sä utbildade, att de icke alls taga skada af ett plötsligt regn under en torr och het sommardag. Jag har ocksä i fräga om luftalgerna endast talat om olika ömtälighet för hastig vattenförlust. Protoplasman är i detta hänseende af ofantligt olika beskaffenhet hos de olika organismerna. Ehuru en luit alg icke innehäller nägon eller nägra vakuoler, är likväl en vattenutdragning ur honom för- bunden med en förskjutning af den koloidala protoplas- mans smädelar förbi hvarandra. Ty hon bestär icke af kolloider med likartad täthet, utan de olika delarne och Organen äro i det hänseende mycket olika. Att för- skjutningar eller omlagringar af kolloidernas smädelar under sädana förhällanden mäste komma tili ständ vid förändringar i vattenmängden inom henne, är pätagligt. Denna teori om en inre rifning inom de plasma- tiska kolloiderna eller rubbning af deras Struktur säsom orsak tili protoplasmans död vid starka eller hastiga förändringar i vattenhalten kan i betraktande af vär 172 obekantskap med den beskaffenhet hos protoplasman, som gör henne tili lefvande, icke utföras i detalj med de modifikationer, som äro behöfliga för att passa in pa de olika organismerna. Hos den frosthärdiga mask- rosstängeln sâgo vi exempel pâ en protoplasma, som efter stark vattenförlust var ömtalig för ett hastigt ater- tagande af den ursprnngliga volymen, under det att luftalger och organismer öfver hufvud, som kunna tala en fullständig intorkning, förhalla sig omvändt. Men denna enkla teori är likväl bättre än ingen alls. Jag har saväl i denna som i föregaende uppsats i korthet redogjort för de använda metoderna. Det borde vara öfverflödigt pâpeka, att i hvarje undersökning spelar metoden hufvudrollen. Förbättring af gamla metoder och utarbetande af nya, dar sädana behöfvas, ga hand i hand med undersökningarne. De hafva framgätt ur dessa, och vid en redogörelse för resultaten af en un- dersökning följer med nödvändighet, att äfven meto- derna nöjaktigt framläggas. Brist i redogörelsen för en undersökningsmetod kan ofta valla onödiga stridig- heter. Yid min undersökning af luftalgernas frosthär- dighet har jag användt den observationsmetod, som jag i brist pâ annat namn kallat den direkta (Öfvers. af kongl. Vet.-Akad. Förh. 1899, s. 520). Den bestar däri, att all utveckling och hvarjehanda förändringar, som framkallas genom inverkan af olika faktorer, iakttagas hos hvarje särskild organism för sig. »Wäre das überall geschehen,. wir wären vor mancherlei Irrtümer bewahrt geblieben . . . Die einfache Kombinierung herausgesuch- ter Stadien genügt hier so wenig wie an anderen Orten.» Jag instämmer lifligt med Oltmanns saväl häri som i hans uppmaning att använda denna metod »überall dort, wo sie nur irgend 'möglich ist.» Huru lätt den kan an- vändas pâ luftalgerna, har jag mer än en gang pavisat genom länga figurserier öfver utvecklingsförlopp under längre eller kortare tid för hvarje särskildt algindivid. 173 Men metoden kräfver mycken tid och talamod. Den öfvergifves därföre nog sa ofta vid första motgâng. Men har man blott öfvervunnit de största svarigheterna, skall man finna, att den lemnar sa rika résultat, att man icke vill âtergâ till den allmänt använda, men myc- ket osäkra och litet gifvande metoden att sammanställa olika stadier eller tillständ, som man iakttager hos olika individ af samma art, d. v. s. i en renkultur . Ty en sammanställning af olika utvecklingsstadier, som till- höra olikartade organismer har ett ännu mindre veten- skapligt värde. Tyvärr användes äfven detta sistnämnda forskningssätt ännu af en och annan hiolog. Chodat’s »Pleurococcus vulgaris » m. fl. »arter» i hans arbeten hafva tillkommit pa detta satt. Detta kan jag pasta därföre, att jag medelst den direkta observationsmetoden lärt känna de former, han förvexlat med hvarandra. För att kunna tillämpa den direkta observations- metoden vid en frosthärdighetsundersökning af luftal- gerna, maste de genom odling pa ett särskildt satt hafva blifvit orubbligt fixerade pa ett genomskinligt underlag. Härvid spelar belysningen den största rolen, och en bestämning af den ljusstyrka, som är lämplig för dem, är af ofantligt stör betydelse. Jag har en tid användt mig af den Wiesnerska metoden, som jag likväl af flere skäl mast öfvergifva. Dâ det torde dröja kanske 10 ar eller ännu mera, innan jag kan tänka pa att publicera de enligt den direkta observationsmetoden utförda alg- undersökningarne, hvarmed jag sysslat sedan 1898, och därvid utförligare redogöra för de använda metoderna och däribland äfven Wiesner’s metod att bestämma ljusstyrkan, sa ansag jag det mycket lämpligt att pa tal om hans metod pâpeka felaktigheterna i densamma. En hvar kan lätt kontrollera, att klorsilfverpapperet icke kan användas i heia sin längd, och likasa att de an- gifna värdena pa hans jämförelsef ärger äro oriktiga. Det kräfver nämligen 4 och icke 97*2 ganger längre tid, 174 för att klorsilfverpapperet vid en gifven ljusstyrka skall blifva lika med den mörka jämförelsef argen (8,58i), än för att det skall blifya lika med den ljusa (0,9). För fastställande af deras värden i Bunsen-Roscoes matt kräfves emellertid en Bunsen-Roscoes normalsvärta. Men da denna är ganska besvärlig att iordningställa, kan jag meddela af mitt förrad tili den, som sä önskar. Äfven af Rives 8-kilopapper n:o 74 kan jag delà med mig. Den som sa förskaffat sig, hvad som behöfves för en bestämning af ljnsstyrkan medelst klorsilfver och aktar sig för att använda den öfre och den nedersta delen af den med klornatrium preparerade pappersremsan, kan lätt öfvertyga sig om, hum felaktiga de angifna vär- dena 8,58i och 0,9 äro. Det betänkligaste är emellertid, att vid bestämningen af ljusstyrkan äfven den öfre och den nedre delen af den i klornatriumlösnings blötta och tili torkning vertikalt upphängda pappersremsan kom- mit tili användning, ehuru dessa delar tili följd af tyngd- lagens verkan icke innehalla samma mängd klornatrium som den öfriga delen. Bekvämast kan man komma ifran denna olägenhet genom att hopfästa de korta pappers- remsorna till en enda, som blir ett par meter lang och efter blötning i klornatrium upphänga den fullkomligt vertikalt samt efter torkning afskära den öfre delen tili 13 och den nedre tili 4 centimeters längd. Möjligt är, att vid langsam torkning ett ännu längre stycke upp- till maste förkastas. När jag framdeles har anledning att utförligare komma in pä metoden att bestämma ljus- styrkan för algkultur, skall jag äfven meddela Serien af de olika värden pa den uppât aftagande klorsilfverhal- ten, som jag funnit i den omnämnda odugliga delen af pappersremsan. Botaniska labor atoriet vid Alnarps lan d tbruksins ti tu t i juU 1913. 175 Fyndorter för Rudbeekia hirta L. i Sverige. Af Ernst Henning. Det är väl bekant, huru vârt lands flora i bög grad riktats därigenom, att med utsäde af kulturväxter, som importerais, kommit frön af hvarjehanda »ogräs». Yid frökontrollanstalterna traf fas ocksâ ej sällan dylika för- oreningar i de till undersökning insända profven. Under de första 25 âren af frökontrollens tillvaro (tidsperioden 1876 — 1900) voro de utländska frövarorna ganska rika pâ ogräsfrön, och erfarna frökontrollanter knnde pâ grund af ingaende ogräsfrön med tämligen stör säkerhet af- göra, om en frövara härstammade fran östra, vestra eller södra Europa eller fran Nordamerika o. s. v. Listor öfver ogräsfrön, karaktäristiska för olika län- ders eller världsdelars frövaror, hafva äfven uppgjorts, och den tillförlitligaste torde vara den af Stebler x). Emellertid har frörensningsmaskinerna numera sa full- komnats, att det mangen gang är svart för att ej säga omöjligt att utan undersökning af en större kvantitet af en frövara bestämma dess härkomst. Detta var ock- sâ en anledning til], att 1909 utfärdades en förordning, att all importerad utsädesvara i tullen skulle färgas genom insprutning pâ lämpligt sätt af eosinlösning i frösäckarne, hvarigenom en del frön blifva rödfärgade. Men svärigheten att bestämma en frövaras härkomst beror äfven därpa, att en del utländska växter blifvit sä naturaliserade, att de här hinna mogna sina frön, som därför äfven kunna inga som föroreningar i verklig 1) Jahresbericht der Vereinigung für angewandte Botanik 4. Jahrg. 1906. Botaniska Notiser, 1913. 176 svensk frövara. Sâ t. ex. har Witte *) helt nyligen visât, att frö af Silene dichotoma, som länge ansetts karaktärisera schlesiskt och osteuropeiskt klöfverfrö, kan förekomma i frövaror af äkta svensk senklöfver, och att Geranium dissectum, hvars frön ansetts vara särskildt karaktäristiska för vesteuropeiska frövaror, förekommit i sa stora massor i fröodlingar af svensk senklöfver, sä att den t. o. m. »pa sina stallen hotar att alldeles omin- tetgöra klöfverfröodlingen». Man har t. o. m. funnit svenskt rödklöfverfrö, som innehallit ända tili 10 % frön af Geranium dissectum. Ett ogräs hvars frö räknats tili de för nordameri- kanska frövaror karaktäristiska, är Budbeckia hirta . Denna växt finnes ej upptagen i 6:te (1854) 7:de (1858) 8:de (1860) 9:de (1864) 10:de (1870) och ll:te (1879) upplagan af Hartman, Skandinaviens Flora. Dock fin- nes den omnämnd i Lilja, Skanes Flora 2, 1870 sasom förvildad. Däremot finnes den ej omnämnd i F. W. C. Areschougs Skanes Flora (1881). Neuman (Sveriges Flora. 1901) uppger, att arten förekommer sällsynt â odlade Ställen fr an Skane tili Medelpad. Emellertid syntes det mig vara af intresse att fâ en närmare utredning af, i hvilka landskap denna art pâ- träffats samt i hvilka växtsamhällen eller under hvilka förhallanden i öfrigt den uppträdt, samt om den i vart land hinner mogna sina frukter. Närmaste anledningen tili denna undersökning var den, att förf . under en exkursion med sina elever den 7/ 9 1911 vid Rosendal strax söder om Upsala â en gam- mal vail, som under 5 — 6 âr endast betats, paträffade Hernfrid Witte. Gaffelglimmet (Silene dichotoma Ehrh) och fliknäfvan (Geranium dissectum L.) i svensk senklöfver. (Sveriges TJtsädesförenings Tidskrift 1912 sid. 57.) Se för öfrigt samme författares arbete: Silene dichotoma Ehrh, en sydosteuro- peisk arts uppträdande i värt land hufvudsakligen som vallogräs. Svensk Botanisk Tidskrift 1912, sid 510. 177 ett par exemplar af Rudbeckia hirta. Det större exem- plaret afbröts, innan jag hann förhindra det, och det andra var tydligen ett senskott. Den l 2 */s 1912 paträffades a samma plats ocksâ ett par exemplar, af hvilka det ena var nedtrampadt, det andra tydligen var ett senskott. I 6:te haftet af Botaniska Notiser 1911 ställde förf. en uppmaning till herrar botanister att meddela fynd- orter m. m. för arten ifrâga, och rätt mânga upplys- ningar hafva därigenom kommit mig tillhanda, för hvilka jag tili herrar meddelare far nttala min tacksamhet. För öfrigt ha samlingar â Riksmuseet (K. Y. A.) samt Upsala Botaniska Museum (U. B. M.) genomgatts, hvar- jämte konservator Otto R. Holmberg benaget meddelat upplysningar om växtlokaler för de a Lunds Botaniska museum (L. B. M.) befintliga exemplaren. För öfrigt har jag sökt efter uppgifter i litteraturen om artens utbredning. I mellersta Europa synes arten enligt Höck *) ha fun- nits atminstone sedan 1862 och i Mecklenburg och Baden hade den atminstone 1902 nâtt full medborgar- rätt. Höck meddelar för öfrigt, att arten redan 1864 iakttogs i Finland och 1880 i Norge. Här lämnas nu en redogörelse för de växtlokaler fran vart land för Rudbeckia hirta, om hvilka uppgifter kunnat erhallas. Skane. Kropp, i kanten af skogsdunge, E. Cedervall 1866. Lilja, Skanes Flora 2, 1870. Gunnaröd , bland gräs Juli 1894 B. F. Cöster K. Y. A. L. B. M. » » 1895 » » » » Aug- 1896 » » » Kslöf, kyrkogârden i gräsmattor 4/s 1898 Otto R. Holmberg L. B. M. » » » 1897 — 1899. rikligt a gräsmat- tan enl. Selim Birger, Bot. No- tiser 1908. l) F. Höck Ankömlinge in der Pflanzenwelt Mitteleuropas während des letzten halben Jahrhundert. Y. (Beihefte zum Botan. Centralblatt B. XI, 1902. p. 276.) 178 Höör, â banvall, Oktober 1907. Exemplaren bade varit afslagna ocli skjutit nya skott, som biommade. Sten Svensson. Ahus, â ruderat plats 27/e 1 909 i blomknoppstadinm tillsammans med Melilotus-, Medicago- och Sisymbrium-arter. Gr. Turesson. Kullaberg, Molle 18/8 1911, öster om byn i gles gräsmatta pa ren sandmark, delvis öfverblommad. Östana i Ö. Broby 1910—12 i aug., Gr. Pahlman. Halland. Halmstad, Badhusparken 1909. Fr. E. Ahlfvengren; Hishult, Knut Jobnsson Svensk Botanisk Tidskrift 1910 (14). Blekinge. Karlshamn â banvall en 1893 (Sv. Bot. Tidskr. 1908 sid. 43). Smaland. Värend , Dref, Böksholm /7 1880 Hyltén-Cavallius K. Y. A. U. B. M. V. Thorsäs, Köp â klöfverfält, âr?, N. J. Scheutz Bot. Notiser 1881. Tolg, Stenkullen — âr ?, N. J. Scheutz Bot. Notiser 1881. Ljungby, l/7 1889 Otto Berg L. B. M. Hvena, Hultsfred s/7 1897 O. Gr. Köhler L. B. M. Gotland. Etelhems järnvägsstation, juli 1882 Hj. Hafström Hey de, 15/n> 1882 F. E. Ahlfvengren K. Y. A. Hemse , juli 1888 Th. Sätervall K. Y. A. Hemse , juni 1889, Tom Peyron K. Y. A. Othem, 9/7 1896 i râg, F. Otto Westerberg Österg-ötland. Qvillinge, Thorshag ß/8 1894 August Bagge U. B. M. L. B. M. Eisinge , Lämmenäs i râg 6/7 1884, F. Otto Westerberg. » Häradstorp i râg 25/ 6 ? F. Otto Westerberg. » » 12/7 1895 F. Otto Westerberg. » Simonstorp, Knosen i klöfver 5/g ? F. Otto Westerberg. Vestergötland. Habo, 20/7 1 8 74, K. P. Hägerström L. B. M. Hjo , 17/8 1886 Conrad Indebeton K. Y. A. Skallsjö, Oskarhöjd (odlad) Aug. 1895 C. Gr. H. Thedenius. L. B. M. Boräs , Drufvefors, juli 1901, Sten Svensson. Starrkärr , Utby Älfäng â klöfverfält 7 */8 1911. Frukter i ena blom- korgen voro tämligen väl utvecklade. Karl Johnsson. Daisland. Ödsköld norr om Ivägs station bland Calluna â järnvägsbanken s/8 1901. J. Henriksson. x) K. Y. A. L. B. M. 7) Enligt benaget meddelande af skolföreständaren J. Henriks- son af 3/u 1911 päträffades 1901 ett stört antal exempel pä nämn- 179 Gunnarsnäs, Rostock, 10/s 1904. J. Henriksson K. V. A. Gunnarsnäs, Rostock, 15/s 1909. J. Henriksson K. Y. A. Upland. Torslunda, villa Haga (snedt emot Skokloster) i gräsmatta 1896. Gr. A. Fröman. Bondkyrkosocken , Rosendal, (strax söder om Upsala) â gammal vall 7/s 1911. Ernst Henning; 2/g 1912 a samma lokal. 15/s 1918 träffades ocksa därstädes enstaka exemplar. Denna vall saddes 1902 eller 1903 och hade ej skördats pä 5 — 6 är, endast betats. Eg es numera af Uplands infanteriregemente. Dalarne. Siljansnäs , nära prästgärden i klöfvervall 1898. Thjelvar Molér. Kopparberg, Skuggarfvet 1901. Sigurd Svedberg. Bägge dessa lokaler benaget meddelade af d:r Gr. Samuelsson. G-estrikland. Gefle , Lugnet, Aug. 1883. Ad. Troilius (C. O. Schlyters herbarium). U. B. M. Hälsingland. Arbra järnvägsstation. norr om Solbacka juli 1883. E. Collinder. K. Y. A. Arbrà vid Kyrkby tjäm efter norra stambanan 23/7 1883. E. Col- linder. Enligt benäget meddelande af E. Collinder s/2 1912 träffa- des arten efter norra stambanans anläggning i Hälsingland flerstä- des pa järnvägsslänter i enstaka exemplar. Den synes dock enligt hans erfarenhet icke kunna föröka sig genom frukt i Hälsingland. Medelpad. Sundsvall. Tivoli, Aug. 1883. J. P. Linde. K. Y. A. Sundsvall, Judiska kyrkogärden, Ivar Sahlin. Sundsvall , bland klöfver nedanför N. Stadsberget 10/g 1908 K. B. Nordstrom. K. Y. A. Skön. Tunaby 1885. C. A. Nordländer, Stöde vid järnvägen 1885 E. Collinder. Iiiden , nära prästgärden. J. A. Holm. Njurunda Skottsund 1901. Gr. A. Eriksson Selanger, Granlohög 1902. C. A. Nordländer. da lokal, där den äfven sedermera förekommit. Nägra stand in- flyttades i trädgärden vid Dals-Rostock där de gingo väl tili och sedan ârligen blommat i förra hälften af juli och satt mogna fruk- ter i September. Den har ocksä därför därstädes själfsatt sig. 180 Ange Torpshammar L. B. M. (utan insamlare och ârtal). Tuna Matfors. Ossian Attaque. Indal ? a gainmal hövall. 1 individ. De B sistnânmda lokalerna nya enl. benaget meddelande af läroverksadjunkten E. Collinder. O Angermanland. Sollefteâ. â äng i Hallstadalen, söder om Angermanälfven x/s 1909. H. Wilhelm Sjögren (ej âterfunnits 1911). Sollefteâ , Nipudden 1911. Arvid Möller. Osterâsen 1911. Arvid Möller. Multrâ , Skedom â trâdesâker 34/7 1910. H. Wilhelm Sjögren (ej âterfunnits 1911). Nordingrâ, Omne â hövall. 1 individ. E. Collinder. Af donna förteckning synes, att arten redan 1866 iakttagits i Sverige, nämligen i Skâne. Frön af densamma kafva dels inkommit med bar- last, sâsom fyndorten vid Âhns anger, dels med gras eller klöfverfrö, hvilket synes framgâ af lokalnppgifterna frân Y. Thorsâs i Smâland, Fisinge i Östergötland, Utby Alfäng i Västergötland, Fosendal och Torslunda i Up- land, Siljansnäs i Dalarne, Snndsvall och Indal i Me- o delpad, samt Sollefteâ och Nordingrâ i Angermanland. Egendomligt är, att arten flerestädes uppträdt ut- med järnvägslinjerna pâ sandbankarne, sâsom vid Höör (Skâne), vid Karlshamn, vid Etelhem â Gotland (järnvägs- stationen); vid Ödsköld (Daisland) samt flerstädes i Häl- singland och Medelpad. Erän Dalsland linnes bestämd nppgift om, att den dar satt moget frö. Med all sannolikhet torde detta äfven ha varit förhällandet â Eslöfs kyrkogârd i Skâne, vid Utby Alfäng i Västergötland, och sannolikt mognar den âtminstone vissa âr äfven pâ Gotland, dâ den där- städes blommade redan i juni 1889. Frân Hälsingland föreligger bestämdt uttalande om, att arten där ej sätter mögen frukt. Det torde nog äf- ven vara endast i sydligare delar af landet, som detta kan ega rnm. 181 En annan frâga är, om arten äfven i södra Sverige kan hinna mogna i klöfver eller timotej, som odlas tili frö. Enligt Stebler (23 Jahrber. f, Zürich. Samenkon- trollstation V7 1899 — 30 / 6 1900. p 37) hafva de ameri- kanska ogräs, som acklimatiserat sig i Europa ej upp- trädt med mogna frukter eller frön a odlad mark utan pa andra lokaler, dar de fâ vara mera i fred, t. ex. vid häckar, vägkanter, afskrädeshögar o. s. v. Sa hade vis- serligen Ambrosia artemisiæfolia fiera ganger uppträdt a klöfverfält bade i Tyskland och Danmark, men blott en gang i andra arets vall. Endast Panicum capillare och Euphorbia Preslii af amerikanska ogräs hade enligt Stebler füllt acklimatiserat sig i Europa, men blott i södra delarna, och dar uppträdde de ej heller â odlad mark utan som ruderatväxter. Tyvärr är ej särskildt Pudbeckia upptager bland de amerikanska ogräs, som Stebler i denna uppsats omnäm- ner. Det förefaller dock sannolikt, att den skulle kunna mogna i fröklöfver äfven i vart land, speciellt pa Got- land, da den som nämndt därstädes blommat redan i juni (1889) och äfven i Sm aland blommat redan de för- sta dagarne af juli (1889, 1897). Icke minst ur praktisk synpunkt vore det af in- tresse att fâ utredt, huruvida Pudbeckia hirta i vart land hinner mogna sina frön i fröodlingar af klöfver och timotej. Att det utbjudes frövaror sasom svenska, hvilka innehaller hvarjehanda utländska ogräsfrön, däribland äfven Pudbeckia hirta, har Witte *) nyligen pavisat. Det af Witte omtalade profvet innehöll för öfrigt ogräs äfven fran Ungern och vestra Europa och var i själfva verket s. k. bland frö och frövarans utländska härkomst kan ej betviflas. För att om möjligt fâ saken utredd har jag vändt x) H. Witte. Köp ej blandfrö. Landtmannen N:o 15, 1909. 182 mig med förfragningar till nâgon af frökontrollanstalt- erna i sydligare delar af Sverige. Dr Atterberg i Kalmar meddelar, att frö af Rud- beckia hirta under senare âr ej förekommit i undersökta prof, ehuru den förr var rätt vanlig, och att han ej vâ- gar med nâgon säkerhet pasta, att frö af Rudbeckia hirta förekommit i verkligt svenskt frö. Direktor A. Vilke meddelar att under de 22 âr han varit anstäld vid frökontrollanstalten i Lund, aldrig frö af Rudbeckia hirta pâtraffats i prof af svenska frövaror, som under- sökts vid anstalten. Direktor S. Hammar uppger, att frö af Rudbeckia hirta ej pâtraffats i svenska frövaror vid frökontrollanstalten i Skara. Frän frökontrollanstalten i Halmstad meddelas att i svenska frövaror aldrig träffats Rudbeckia hirta. Direktor J. Widen säger, att endast en gâng har pâ frökontrollanstalten i Örebro pâtraffats frö af Rud- beckia hirta i svenskt utsädesfrö. »Det var ett à tvâ frön, som funnos i ett större timotejprof, enligt uppgift skördadt 1901 pâ G-otland» — sâledes i en landsdel, dar man, säsom inledningsvis nämndes hade största anledning att misstänka, att ifrägavarande växt künde mogna sin a frön. . Enligt meddelande frän direktör K. Dorph-Petersen i Köpenhamn torde frö af Rudbeckia hirta ej förekomma i danska frövaror. Ultuna i Augusti 1913. Charlier, C. V. L., A statistical description of Trientalis europæa. 1913, 28 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 14. Förf. har â ett stört antal exemplar af Trientalis vid Vittsjö i Skane gjort talrika mätningar, som han behandlar frän statistisk synpnnkt. De biologiska konklusionerna, som skulle kunna göras, öfverlater han at biologerna. Egendomligt synes vara att han fätt 2 slag af pollenkorn, det ena med en diameter af 0,o2 mm., det andra med. en diam. af 0,o4 mm. 183 Hvad är Draba hirta L.? Af Elisabeth Ekman. Det är en lang historia att här genomgâ de olika âsikter, som gjort sig gällande angâende hvad som varit D. hirta L. Jag har för-ut (i Nomenclature of some North- European Drabæ, Arkiv f. botanik b. 12 n:r 7.) fâtt ut- tala mig härom. Men, dâ hvarje ny uppfattning nästan alltid möter gensägelse, maste jag här ater gifva skäl för min Standpunkt, och blir det da nödvändigt att re- kapitulera fragan. Linnés Originalexemplar i hans eget herbarium i London med beteckningen » hirta » utgöres af tvänne växter, den ena en glabrescerande Brciya alpina Sternb. et Hoppe, den andra en Draba. Att vi ej, da vi ha att bilda oss en föreställning om Linnés D. hirta , skola taga denna Braya med i räkningen, är ju en själfklar sak och borde som sadan ej behöfva papekas. Men äfven den verkliga Draba- arten öfverensstämmer icke med nagon hittills i Skandinavien känd form af slägtet. Jag vägar göra detta pâstâende, da jag samvetsgrant genomgâtt Drabæ i herbarierna i Kew, British Museum Natural History i London, Botanisk Museum i Köpen- hamn, Riksmuseet och Upsala Universitets Botaniska Institution samt det rika materialet af »D. hirta », till- hörande Kristiania Universitet, därvid alltid förande anteckningar. Ej heller har jag i naturen paträffat en sâdan Draba. Med tanke att möjligen kunna aterfinna Linnés D. hirta , som Solander 1746 insamlade i Lapp- land, (Fauna Svec. ed. 2 App. p. 557), företog jag för- liden sommar (1912) en fotvandring fran Kvickjock tili Yirijaure. Visserligen utsträcktes den ej, som önskligt hade varit, tili sjöns västra stränder och de norska gränsf j ällen, men det för sin rika Hora bekanta Kirke- Botaniska Notiser. 1918. 184 vare besöktes. Nâgon form motsvarande Linnés B. hirta. fans dock ej bland de Brabce, som pâtrâîfades. Originalexemplaret âr en 17 cm. hög växt med ganska grof stjälk sâsom hos en storväxt B. alpina. A stjälken firmes endast ett minimalt stödjeblad under det nedersta fruktskaftet. Rotbladen äro lancettlika — omvândt äggrunda, helbräddade med endast enkla, temligen lânga hâr i kanten. Heia växten är för öfrigt glatt. Frukterna äro äggrundt-aflänga, 10 tili antalet, längre än sina skaft och i utdragen klase. Rotbladen skulle saväl tili form som beharing kunna tillhöra en mycket glabrescerande B. alpina , men da stjälken och frukt- skaften äro heit glatta och frukterna i langt utdragen klase, kan växten ej vara denna. Af samma anledning kan den ej heller tänkas vara hybriden B. alpina L. X B. lapponica Wahlenb. En sä pass hög Draba som Linnés orginalexemplar, hvilken pa samma gang saknar stjälkblad i egentlig mening som alia dess rotblad äro fullkomligt helbräddade, kan ännu mindre förmodas tillhöra nâgon af de skandinaviska former, som vanligen gatt under namnet B. hirta. Min förmodan, (1. c. p. 6) att det möjligen künde vara samma växt som B. gelida Turcz., har jag funnit till fullo besannad, sedan jag ur Kristianias universitets herbarium sett individ af denna art, skänkta till M. N. Blytt af Turczaninow själf. De öfverensstämma näm- ligen tili alla delar — med undantag af stödjebladet, som saknas — med B. hirta L. Da Flora Baicalensi- Dahurica af Turczaninow, som ingâr i Bull. d. Kat. d. Mose., är ett ytterst sällsynt verk, anför jag här ur den- samma, tom. XV (1842) p. 250 — 251, hvad som angar B. gelida. Växten är uppstäld under Sect. Il Leuco- drabce D. C. »A. glabrae vel pilis simplicibus aut bifurcis vestitae a) Ac aides vel subacaules 126 Braba gelida m. D. caulibus erectis glaberrimis, foliis 185 oblongis subintegerrimis, acutiusculis, basin versus longe attenuatis, glaberrimis vel pilis simplicibus bifurcisve ciliatis; petalis calyce duplo majoribus; siliculis ovato- oblongis, pedicello sublongioribus stylo brevi. a) foliis pilis simplicibus ciliatis D. gelida Turcz. Cat. pi. Baic. Dah. n. 131. ß. foliis vel omnino glabris eciliatis vel basin ver- sus ciliis paucis simplicibus apiceque bifurcis instructis D. primuloides Cat. pi. Baic. Dah n. 132. Cespites foliorum plus minus densæ, cauliferæ aut steriles. Caules simplicissimi, aphyllo, rarissime ramulo et ad basin ejus folia aucti. Folia radicalia externa plerumque emercida, cæteris multo breviora et latiora obovata, obtusa, subdenticulata. Sepala glaberrima, ob- longa, elliptica. Petala obovata, lactea. Filamenta subæqvalis, basi dilatata. Siliculæ obovatæ vel ovato oblongæ, glaberrimæ, pedicelles plerumqve breviores rarius illos æquantes. Yalvulæ planæ ad margines subconvexæ, nervo medio dorsali destitutæ. Dissepimen- tum completum, hyalinum, enervium. Semina 8, in loculis, biseralia, pendula, rufa. Stylus brevis sed manifestus, stigmate capitato subbilobo terminatus.» Att Draba gelida, som, sä vidt jag vet, endast är känd fran Baikaltrakterna och Kuriliska öarne, skulle förekomma i Skandinavien, är väl knappast troligt. Här föreligger antagligen en förväxling. Sannolikt är det endast Braga alpina, som Solander insamlat i Lapp- land och Draba- arten har kommit Linné tillhanda fran Byssland, mahända genom Gmelin, som skänkte honom en del sibiriska växter. Det är pâ grund af artens sibiriska Ursprung, ej därför att Linné pâ baksidan af växtarket citerat Flora Sibirica t. III p. 272, da hau antecknat: Cardamine foliis obtusis sessilibus ad radient in rosulam dispositis , siliquis brevibus Gmel.», som jag haller detta antagande för sannolikt. Troligen har Linné tyckt sig finna öfverensstämmelse mellan de bada väx- Botaniska Notiser, 1913. 18 186 terna och därför uppklistrat dem pa samma ark men stallt diagnosen hufvudsakligen efter den verkliga Draba- arten att döma af hans I). liirta i Systema Naturæ ed. X p. 1127 och Species Plantarum ed. II t. 2 p. 897. Det senare stallet anföres här: »D. scapo unifolio, foliis subhirsutis, siliculis obliquis pedicellatis. Simillima I). incance sed caulis nudus in medio folio unico lanceolato. Petala alba, emarginata. Sili- culæ magis glabræ et ovatæ, pedunculo siliqua dimidio breviore, nec subsessilis.» — Karaktären af den hvita färgen har väl Linné dock hemtat fran Braya, eftersom Dra&a-exemplaret endast har frukter. A den afbildning af orginalexemplaret tili D. liirta L., hvilken är bifogad min lilla uppsats n:r 7 i band 12 af Ark. f. Bot. (1912) — tili hvilken jag ber fä hänvisa för en jämförelse med Turczaninows ofvan anförda beskrifning af I). gelida forma a 1 — har jag lätit Braya alpina medfölja endast för att bestyrka mitt pastäende, att den ena växten ej är en Draba. Utan denna Braya a afbildningen hade säkert riktighe.ten af detsamma dragits i tvifvel, heist som C. Hartman i Anteckningar tili de Skandinaviska växterna i Linnés herbarium (Vet. Ak. Handl. för 1853, s. 269) härorn yttrat: “ Omnino est I). liirta. u I detta sammanhang vill jag anföra ett annat stalle ur samma afhandling. (Vet. Ak. Handl. 1849 s. 157 och 158), detta gifvande stöd ât mitt antagande, att en förväxling egt rum. C. Hart- man uttalar sig här om svarigheterna vid genomgaendet och begagnandet af Linnés herbarium, näml., dels att lokalen ej alltid är angifven, dels att kanske ett utländskt exemplar blifvit inlagdt istället för ett nordiskt samt yttrar vidare: »Af mera vigt är den andra olägenheten 1 En afbildning af de här omnämnda exemplaren af Z). gelida , som tillhört Blytt. hoppas jag kunna fâ visa i en ej alltför aflägsen framtid. 187 af brist pâ uppgifna loca, nemligen att stundom, istället for inhemska exemplar af en till vâr flora hörande artr utländska blifvit inlagda, hvilka icke alltid synas blifvit förut tillräckligt undersökta, utan blott efter ett hasti- gare päseende bänförda till den närmast liknande af vara arter, bvarigenom stundom icke ringa svârighet uppkommer vid undersökningen af sâdana exemplar i herbariet.» Sa langt C. Hartman. Den relativt hög- växta ocb storblommiga lappländska Draba, livars hâr- beklädnad a rotbladen utgöres af (n.) uteslutande stjärn- bâr och hvilken jag funnit vara en underart till I). ma~ (jellanica Lam. (1. c. p. (3)4) hänfördes af Linné till D. inccina. Vi veta det genom ett individ af denna form, som Linné själf insamlat under sin lappska resa ocb jämte andra växter skänkt Burman, hvars Linnéska växter nu firmes i Dellessertska Biblioteket i »Biblio- thèque de l’Institut de France» i Paris. Prof. C. Lind- man, som sett denna Draba bar godhetsfullt skänkt mig en afbildning ocb beskrifning af densamma. Linné har kallat den Draba caule ramoso foliosa foliis dentatis, (ehuru bladen â detta individ äro helbräddade,) men förstod Linné under denna beteckning arten D. incana (Flora Lapponica p. 211). Enligt Tb. Fries (Anteck- ningar rörande en i Paris befintlig Linnéansk växtsam- ling Vet. Ôfv. 1861 s. 265) var detta äfven fôrhâllandet med Gr. Wablenberg. Den mest bögväxta form ban be- skrifvit och afbildat a inferalpina (Flora Lapp. p. 175r tab. XI, fig. 3) bar ocksâ ej fier an 2 stjälkblad. (Ge- nom sin bebâring af hufvudsakligen enkla bar — sâsom framgâr bade af beskrifningen och bilden 1. c. samt af ett originalexemplar i Riksmuseet frân Salten — tillhör växten D. rupestris-gruppen.) Senare botaniska för- fattare sâsom Zetterstedt (Zett. resa, del 2 (1822). s. 23 ocb 44), L. L. Læstadius i Sv. Botanisk tab. 768 och E. Frißs (Summa veg. p. 51) ha däremot hänfört âtminstone den högväxta formen med glatta frukter till 188 D. hirta. Sa ock Dr«&a-slägtets monograf E. A. Lind- blom. Under namnet D. hirta innefattar han därjämte den pâ Dovre växande Variationen af D. magellanicas hufvudform med hâriga frukter. Mot denna senares namn af Draba hirta uppträder dâ C. J. Hartman i Bot. Not. 1841 s. 96, 97. (Själf har han i andra upp- lagan af Skand. Fl. beskrifvit denna form under nam- net D. incano -hirta). Han pâstâr nämligen, att Solan - ders eget exemplar, som finnes i Yetenskapsakademiens samlingar, tillhör ID. scandinavica Lindbl. Under nam- nen D. taxa och JD. scandinavica hade E. A. Lindblom 1837 i Bot. Notiser s. 21 och 50, Linnæa VI p. 322, 326 och Yet. Ak. Handl. f. 1837 s. 38 och 57 afskilt tvänne former frân »H. hirta », hvilka han dock senare i Bot. Notiser 1841 s. 218, 222 förenar under namnet D. rupestris, med rätta öfvertygad, att de tillhörde denna R. Brown's art. Af dessa tvänne former var D. scan- dinavica den mest lagväxta. Lindblom bemöter Hart- mans pâstâende i samma ârgâng af Bot. Notiser s. 225 — 226 bland annat under det antagande, att Linné tro- ligen at sig själf utvalt de största exemplaren af So- landers Drcibcc och demie själf fatt behalla de mindre, som sedan kommo tili Yet. Ak:s samlingar, under det de, efter hvilka Linnés art uppstäldes, förvarades i hans herbarium, hvarför den högväxta formen borde hafva företrädesrätt tili namnet D. hirta. Med Yetenskapsakademiens samlingar, det uttryck Hartman använder, da han talar om Solanders Draba , afses naturligtvis Naturhistoriska Riksmuseets. Inordnad i Riksmuseets herbarium finnes denna Draba hirta dock ej, och museets intendent, professor C. Lindman, som jag redan för ett par âr sedan frâgat därom, har dâ och sedermera som sin bestämda öfver- tygelse förklarat, att den ej heller finnes pâ vindarne, där ännu oordnade växter förvaras. Hvad^denna växt varit, finnes det salunda föga utsigt fa veta. 189 Yi ha förut sett, hum â Linnés Originalexemplar till B. hirta, den ena växten utgöres af en Braya, som dock blifvit godkänd af Linné själf och andra bota- nister, t. ex. A. C. De Candolle (se Prodromus p. 169). Ar det dä för djärft antaga, att den växt, som till- hört Solander, ocksâ varit en Braya alpina? Som C. J. Hartman höll den for att vara en D. scan - dinavica, maste den ha varit lâgvâxt och dâ troligen i blomstadiet. Mahända framsköto ej frukterna ens sa myc- ket ur kronbladen som a individet i Linnés herbarium i London. Att den liksom detta hade bladen helbräd- dade — ej nedtill tandade — fâ vi ocksâ under denna förutsättning taga för gifvet. För öfrigt var Braya alpina pa Hartmans tid en föga känd art inom den skandina- viska tloran. Den hade endast anträffats af J. Angstrom, dels pa Säkok, dels i Salten sâsom E. Fries omtadar i Mantissa altera p. 40. Dessutom skulle, enligt upp- gift af E. A. Lindblom till Fries en af Zetterstedt i Tome Lappmark insamlad, obestämd Crucifer tillhöra denna art. Har emellertid Solanders växt varit en Braya , kan detta lättare förklara, att den förkommit eller blifvit förstörd efter Hartmans tid. En gammal växt med fel- aktig bestämning skall säkert ha aktats mindre värd än en sâdan med riktig bestämning, äfven om hand- stilen â växtarket ej varit känd. Af Solanders hand finnes nämligen ej mycket i Sverige. Botanister, som forska i Biksmuseets skandinaviska herbarium, skola bland Brabœ paträffa ett gammalt växtark med följande bestämning: » JDraba (flirta) scapo unifolio, foliis subhirsutis, siliculis obliquis pedicellatis. Sp. pl. 2 n. 5». Enligt anteckning, troligen af Wickström, har Mon- tin skrifvit detta. Dessa Brabœ äro temligen lagväxta, med behâring â rotbladen af äfven enkla här, saledes en B. rupestris-form. A växtarket har Montin vidare 190 antecknat: »Specimina â me lecta in Alpibus Lulensi- bus anno 1749. Ubi frequentissima cum Draba alpina. Iter meum lapp. Mscr. p. 286 1». L. Montin, äfven han liksom C. D. Solander en lärjunge till Linné, företog som bekant en forsknings- färd till Lule Lappmark och Norge âr 1749. Solanders färd till Pite Lappmark anträddes först 1756, — sâle- des 7 âr senare. Vi maste dâ frâga oss: »Har ej Linné sett dessa Montins JDrabœ, och hvarför har han dâ ej efter dem beskrifvit sin JD. hirta utan först efter So- landers växter? Svaret blir, att de förra troligen aldrig kommit under Linnés ögon, utan af Montin sjalf blifvit bestämda, sedan Species Plantarum ed. II tom. 2 utkom- mit 1763, säsom hänvisningen tili detta arbete antyder. Orsaken härtill är troligen att söka i den miss- stämning, söm uppstod mellan Linné och Montin vid dennes hemkomst frän Lappland* Härom skrifver Mon- tin i den själfbiografi af honom, sorti i manuskript fin- nes förvarad i VetenskapsakademienS bibliothek följande, hvilket säsom ej förut tryckt kan vara af intresse, ehuru ej direkt berörande värt ämne: »Samma höst (1748) uppdrog han (Linné) mig föl- jande sommar en resa til Lappska Fjällarne, att til Upsala Academie-trädgärd nedskaffa lefvande fjäll- växter hvilket och värkstäldes af mig, under det jag genomvandrade Luleä Lappmark och Fjällar ända til Torefjolen i Norge — — — — ehuruväl allting för mig sjelf var nytt, blef efterhämtningen uti Natural- historien lika väl ganska ringa sedan en Archiater Pud- beck den yngre âr 1695 och en Archiater von Linné 1732 förut gjort fullkömlig skörd, och stannade vid nâgra fâ i Sverige förut osedda väkster. Efter 5 mä- naders liöjsam men besvärlig resa, pä hvilken jag mäste 1 Detta manuskript finnes nu bland de Bank’ska papperen i Britisk Museum, enligt benagen upplysning af l:ste bibliotekarien Hulth. 191 gâ til fots öfver 60 mil, âterkom jag til Upsala om hösten, mindre nöjd (skall väl vara »missnöjd») med mina fâ och obetydliga uptäkter än med den oange- näma berättelsen, att hafva förgäfves gjort mig hopp om Medicinæ Adjuncts och Förestandare sysslan vid den tilämnade Botaniska Trädgarden i Lund: hvarom Herr Archiatern Linné gifvit mig fullkomlig försäkran, sasom yedergällning för denna resan, emedan detta sed- nare lärde mig nogs amt, hum löften icke äro alltid att bygga pâ. En särdeles omständighet, som härrörde af mindre förtroende tili egen skickelighet (Montins) hade yändt Archiaterns ynnest frän mig til Philosophise Magistern, mimera Botanices Professorn Herr Erik Gu- staf Liedbeck, som var tilräckligt att betaga mig den form enta lyckan, fastän jag hade pâ min sida bade Pro Cancellair och heia Consistorium Academicum i Lund. Heit annan väg til min fortkomst maste nu pätänkas, och fann jag radeligt att aldeles lämna Upsala Aca- demie. » Sa langt Montin. Som af det anförda framgar, har Montins Draba liirta, tyvärr, ingenting att säga oss ut- öfyer, hvad vi redan veta förut. Till hvilken slutledning skola vi da komma anga- ende det Linnéska växtnamnet D. liirta? Da Draba liirta sasom andra kollektivarter af kri- tiska slägten fordrar en uppdelning i nya arter pâ grand af fiera skilda, konstant a karaktärer hos for- merai, bör ju den form, som bäst öfverensstämmer med bade orginalexemplar och växtbeskrifvning framför de andra bära namnet D. liirta. Denna form är, säsom jag här sökt visa, »D. gelida Turcz». Den högväxta af Linné till D. incana hänförda form, som fran denna skiljes bl. an. genom större, gräddhvita blommor och (n.) uteslutande stjärnharig- het a rotbladen, tillhör otvifvelaktigt D. magellanica Lain., en uppfattning, som ej ligger inom ramen af denna 192 uppsats att gif va skäl för, men hvartill jag hoppas snart fâ âterkomma. De lagväxta eller slanka formerna med mindre blommor tillhöra genom sin behâring af enkla hâr eller sadana jämte stjârnhâr a den yttre kransen af rotblad T), rupestris R. Br., i det vidgade begrepp Lindblom gifvit denna art. Att äfven den innefattar fiera skilda, konstant a former, hoppas jag likaledes nâgon gang fâ pâvisa. Af pietet for det Linnéska namnet och omsorg om dess bevarande inom den skandinaviska Horan, kan detsamma uppställas som typ för en Subsectio — under Sectio Drabce Lindblom eller Leucodrabœ D. C. — , som skulle omfatta former dels med uteslutande enkla hâr (D. hirta L. = D. gelicla Turcz. — , D. fladnizensis Wulf., — D. crassifolia (fioribus albidis Graham.), dels sâ- dana med bâde enkla hâr, gaffelhâr och stjârnhâr pâ rotbladen (D. rupestris R. Br., med former, D. lapponica Wahlenb. D. carinthiaca Hoppe o. s. v.). Yâra nordiska arter med (n.) uteslutande stjârnhâr â rotbladen skulle däremot hänföras till en Subsectio, för hvilken D. austriaca Crantz, skulle stä som typ ( D . austriaca Crantz = D. stellata Jacq. — , D. magellanica Lam . = D. arctica J. Yahl. — , D. nivalis Liljebl. ( non D. C.) — , D. dubia Suter = D. frigida Sauter — , 7). tomentosa Wahlenb. o. s. v.). Döde. Den 4 mars 1913 C. Arvet-Touvet i Gières vid Grenoble. — D. 28 maj 1913 lord Avebury (sir John Lubbock) â High Elm i England, f. 1834. — D. 27 apr. 1913 prof. A. Coppey, f. d. 30 maj 1874. — Eugene Achille Finet vid Museum d’Hist. Nat. i Paris. — D. 27 mars 1913 i Leipzig f. d. prof, i Basel Alfred Fischer. — D. 3 dec. 1912 Thomas Howell i Portland, Maine, f. d. 9 okt. 1842. — D. 27 mars 1913 polisrâdet F. Leb- zelter i Wien i sitt 62 âr. — D. 14 febr. 1913 amtsdo maren H. Petry i Dietenhoven, 45 âr. — Prof. A. Yiaud Grand-Marais i Nantes vid 80 ârs aider. 198 Atropis capillaris Schur eller Atropis sueeiea Holmb.? Af E. L. Ekman. Ett for utredandet af vara kritiska Atropis- former särdeles värdefullt nppslag gafs i häft. 6 af Botaniska Notiser for âr 1908 af Otto R. Holmberg i ocli med pâvisandet for Sverige af en Atropis-'&rt med växtsätt af Atr. distans men med lânga, spetsiga blomfjäll. Holmberg identifierade denna viktiga art med Festuca capillaris Liljebl., men sâg sig, dâ en Atropis capillaris Schur redan exister ar, tvnngen att ge densamma nam- net Atropis suecica Holmb. Motiveringen för detta nya namn föreföll mig frän början väl svag, förutsatt nämligen, att Festuca capillaris Liljebl. verkligen är identisk med Atropis suecica. Jag erinrade mig ordalydelsen af art. 53 i de af botanist- kongressen i Wien 1905 antagna nomenklaturreglerna: »Wird eine Art von einer Gattung in eine andere über- tragen, so muss ihr specifisches Epitheton durch ein anderes ersetzt werden, wenn es bereits für eine gül- tige Art der Gattung vergeben ist.» Nödvändigheten att i vart speciella fall nybilda namnet Atropis suecica i stallet för Atropis capillaris (Liljebl.) kommer alltsa att bero pâ om det exister ande homonymet Atropis ca- pillaris Schur är »gültige Art» eller ej. Let är, inom parentes sagdt, just denna svarighet, att öfvertyga sig om den gällande kraften af gifna homonym a inom ett bestämdt släkte, som gör, att blott ett släktes mono- graf kan med framgang behandla dess nomenklatur. Tämligen öfvertygad om att Holmberg pâ denna punkt gatt mindre noggrant tili väga, tog jag mig för att under söka arträtten af Atropis capillaris Schur, sä mycket mer nyfiken pä resultatet, som Ind. Kew. utan 194 vidare för besagda Atropis till Glyceria distans Wahlenb. (. Atropis distans Griseb.). Hvad jag vid ögnande i Schur’s ifrâgavarande arbete, Enumeratio plant arum Transsilvaniæ, fann, gjorde mig knappast förvänad, ty jag hade i själfva verket aldrig trott, att Schur upp- ställt vare sig nâgon Atropis capillaris eller Glyceria capillaris. Som redan Holmberg framhâller, förekommer kombinationen Atropis capillaris Schür blott i registret till det nämnda arbetet, dar det sid. 889 star: »Atro- pis capillaris Schur 779». Sid. 779 läses under Atropis distans f ölj ande : »a. limosa, Schur sert. n. 3171, var. a. — Culmo elato, 2 ped. suberecto. Foliis rigidis glaucis subcon- volutis. Panicula patula, 6 — 8 poll, subpyramidata ; ramis ramulisque valde inaequalibus scabris, sub an- thesi refractis. Spiculis 5—7 floris, purpureis. Flos- culis basi nervisque pilosulis. Paleis inferioribus ante marginem linea pilorum notatis. Yalvis paleisque acu- tiusculis obsolete quinquenerviis. (G. capillaris Schur 1. c. an Wahlenb.)» Huru skall nu detta tolkas? Naturligtvis ej sa, att Schur här uppställer en Glyceria capillaris , som han tror vara densamma som Wahlenberg’s (d. y. s. Wahl- berg’s, ty Wahlenberg har aldrig bildat nâgot binom Glyceria capillaris). Förkortningen »1. c.» efter G. ca- pillaris Schur ger oss lösningen pâ gâtan. Den syftar pâ Schur sert. n. 3171, h. e. pâ en växt i ett af Schur utgifvet exsickat. Denna växt identifierades af honom tili att börja med som Glyceria capillaris Wahlb. och fôrsâgs pâ etiketten med detta namn. Sedermera har Schur kommit pâ andra tankar och beskrifver istället sin växt som en var. limosa af Atr. distans. Det âr alltsâ tydligt: 1) att Schur aldrig uppställt nâgon själf- ständig Atropis capillaris eller Glyceria capillaris ; 2) att han känt till Glyceria capillaris Wahlb. och en tid för- menat sig ha funnit denna växt i Transsilvanien: 3) 195 att han med sihâ namn »6r. capillar is» och »Atropis ca- pillaris » syftat just pâ vâr Gl. capillaris Wahlb., ehuru han tviflat pâ, att hans växt varit füllt identisk med densamma och därför med sitt eget namn i auktorspo- sition velat framhâlla, att han syftar just pä sin egen växt. Nâgon egen art Ghjceria capillaris Schur eller Atropis capillaris Schur har alltsâ aldrig publicerats och följaktli- gen kan ingen »gültige Art» Atropis capillaris sta i va- gen för kombinationen Atropis capillaris (Liljebl. i. Detta namn bör alltsâ Holmberg’s » Atropis suecica » bära. E meliert id uppdyker nu en ny svarighet. Hvem skall citeras som auktor för binomet Atropis capillaris (Liljebl.)? För att belysa denna frâga mà det tillätas mig att anföra ett fall frân mitt eget arbete med amerikanska växt er'. Det gäller Vernonia arborescens (L.) Sw. Linné beskrèf i Systema Naturæ ed. X, p. 1213, en Conyza arborescens , baserad pâ Plum. ed. Burm. tab. 130, fig. 2, en växt frân Martinique. Olof Swartz, som botanise- rade pâ Jamaica, trodde sig nu pâ denna ö ha funnit Linné’s Conyza arborescens1 beskrifver alltsâ sin växt i Obs. bot. p. 304 under detta namn och öfverför den sedan i Flora Indiæ occid. till Vernonia med namnet V. arborescens Sw. Det har emellertid sedan visât sig. att den växt, Swartz beskref, icke var den rätta Conyza arborescens L., som ju härstammar frân Martinique. Skall nu Swartz trots detta citeras som auktor för binomet V. arborescens. dä man härmed afser Martiniqueväxten, eller skall den citeras, som först afsiktligt använde det för denna växt? Jag tilläter mig göra följande utdrag ur ett bref, som jag om denna frâga erhöll frân prof. Ign. Urban i Berlin: »Früher war ich auch der Meinung, dass inan auf GTrund einer solchen Identificirung noch- mals die Combination vornehmen und seinen eigenen Namen dahinter schreiben soll. Ich habe sie jetzt auf- 196 gegeben, weil sie unpraktisch und nicht ganz gerecht ist; denn Swartz hat doch erkannt, dass die Conyza arborescens eine Vernonia ist, und hat die Combination richtig vollzogen. Was bei ihm darauf folgt: Beschrei- bung und Vaterland ist allerdings falsch. Wenn Sie genau sein wollen, können Sie schreiben: V. arborescens (L.) Sw. (quoad syn. Linn., non quoad descript., nec patriam). Auch die Nordamerikaner verfahren so von ihrer Princip der »Priority of place» aus.» Swartz skall följaktligen citeras som auktor för binomet Vernonia arborescens (L.), ehuru han med sin V. arborescens afsag nagot heit annat. Med andra ord: en pâ ett bestämdt namn grundad kombination tillhör detta namn, hvilken växt den som verkställde kombi- nationen än ma ha afsett. Annu ett exempel pâ tillämpningen af denna vik- tiga sats ma här anföras, hämtadt ur Symb. Ant'illanæ ed. Ign. Urban vol. VII, p. 342 (1913). Prof. Urban hade till bestämning fâtt en Ipomoea frân Jamaica, och dâ han ej künde identifiera den med nagon känd art, gaf han den manuskriptnam.net 1. Fawcettii , under hvil- ket namn den sedan beskrefs af en amerikansk botanist. Emellertid hade prof. Urban fortsatt sina efterforsk- ningar och kommit tili det résultat, att i. Faivcettii var identisk med Convolvulus tenuifolius Vahl, hvarför han för I. Fawcettii publicerade kombinationen Ipomoea te- nuifolia (Vahl) Urb. Men redan förut hade 0. Kuntze, stödd pâ en uppgift hos Choisy i DC. Prodr. X, p. 385, att Convolvulus tenuifolius Vahl vore identisk med Ipo- moea pentaclactylis, med hänsyftning pâ denna art bildat samma kombination Ipomoea tenuifolia (Vahl) och tili den citerat en växt frân Hongkong. Urban frägar: »Wer soll nun Autor des Binoms sein?» och svarar, ehuru själf part i mälet: »Ich möchte mich doch jetzt, 197 so wenig gerecht es auch scheint, der Einfachheit wegen für 0. Kuntze entscheiden.» För att atervända tili Atropis capillaris maste ju i enlighet harmed den af Schur halft oafsiktligt och med hänsyftning pâ en af honom i Transsilvanien samlad växt gjorda kombinationen Atropis capillaris dock gälla den verkliga Festuca capillaris Liljebl. Hvarje kom- bination af det ursprungliga namnet maste ju anses syfta pâ samma växt, som detta namn afsag. Bade Glyceria capillaris Wahlb. och Atropis capillaris Schur höra alltsa tili Festuca capillaris Liljebl. Det âterstâr oss alltsa intet annat, än att för var svenska Atropis suecica godtaga det binom, Schur en gang sä oförsiktigt skapade. Botaniska resestipendier i Norge 1913. Af de tili professorers och docenters resor beviljade anslagen ha 250 kr. utdelats ât hvar af prof. H. H. Gran och prof. N. Wille för att deltaga i en botanisk exknrsion till Dan- mark. — Af de tili vetenskapliga resor i fäderneslandet an- slagna medeln ha 200 kr. tilldelats prof. Wille för att göra insamlingar i Sydliga Norge till botaniska trädgarden och museet i Kristiania, 100 kr. öfverlärare J. Dyring för undersökningar i Dalene, 100 kr. adj. S. 0. F. Omang för hieraciologiska undersökningar i Hallingdal. — Af prof. Rath- kes legat utdelades 250 kr. tili konservator Ove Dahl för undersökningar i Finnmarken, 150 kr. tili byrächef J. Ege- land för undersökningar öfver hattsvamparnes utbredning i sydliga Norge, 200 kr. till kand. real. Oscar Hagem för att i Nordland undersöka försöksfälten för kornsorternas mognadstid, 200 kr. till kand. real. B. Kaalaas för under- sökningar öfver mossfloran i norra Trondhjems amt, 300 kr. at amanuensis B. Lynge för lichenologiska undersökningar i Tromsö amt, 100 kr. tili öfverlärare 0. Nyhuus för un- dersökningar i Solör och Trysild, 150 kr. till kand. real. H. Pri'ntz för en botanisk, specielt algologisk undersök- ningsresa i sydliga Norge, 180 kr. till amanuensis Thekla R. Resvoll för växtbiologiska undersökningar i Dovretrak- ten, 200 kr. till kand. real. Hanna Resvoll-Holmen för undersökning af norska växtsamfund. 198 Vetenskapsakademien d. 14 maj. Till intagande i Handlingarna antogs en afhandling a£ doc. Skottsbkrg, Morphologische und embryologische Studien über die Myxo- dendraceen; saint till införande i Arkiv f. Botanik en upp^ sats af lektor P. G. E. Theurin: Spridda anteckningar om trichomer. Det anmäldes att Riksmusei botaniska afdel- ning af änkefru Thora Peters och sonen Folke Peters som gâfva erhâllit aflidne kontorschefen Gustaf Peters efterlemnade herbarium, innehâllande bL a. en stor och ut- märkt val kouserverad växtsamling frân Skandinaviens nord- ligare delar. Den 28 maj. Prof. J. Eriksson lemnade meddelanden frân internationella landtbruksinstitntets i Rom n}digen hallna 4:de generalförsamling, näml. sävidt angär dess behandling af fragan om växtsjukdomars bekämpande. — Af en mécé- nat har Riksmusei afdelning för arkegoniater erhâllit medel tili inköp af lektor N. C. Kindbergs efterlemnade stora mossherbarium. — Till införande i Arkiv för Botanik anto- gos följande afhandlingar : Die amerikanischen Species der Gattung Xyris L., Untergattung Euxyris Endl., af lektor G. Malme ; The fossil flora of the coalbearing deposets of South Eastern Scania, af lektor Hj. Möller och lektor T. G. Halle ; samt Sphagnologische Studien in Tived, af magi- ster Elias Melin. — Till ledamot invaldes prof. C. Lindman. Den 4 juni. Till införande i Arkiv f. Bot. antogos följande afhandlingar : Die Graeser des Brasilianischen Staa- tes Parana, af fil. lie. E. L. Ekman; samt Sur une Kalan- choe nouveau de l’Herbier de Stockholm, af Mr R. Harnet. Möller, Hj., L öfmossornas utbredning i Sverige. III. Thuidaceae. 1913. 80 s. — Arkiv för Bot., Bd. 12, N:o 13. Förf. har an sett lämpligt att för arterna af gruppen Euthuidium lämna fullständiga beskrifningar jämte en kort öfversikt af arterna. Ej förut anmärkta för Sverige äro Heterocladium squarrosulum v. compactum och H. heteropterum v. flaccidum. Kylin, H., Ueber einige Meeresalgen bei Kri- stineberg in Bohuslän. 1912. 7 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 10. Som nya för svenska västkusten anföras Erythrocladia subintegra och Chantransia reducta. 199 Hagen, I, o g B. Kaalaas, Nogen nye norske bryophyter. — Nyt Magaz. f. Naturvid., Bd. 51, s. 245 — 248. " 1913. Arterna äro följande: Trichostomum nitidum (Lindb. Schimp.), Pohlia lutescens (Limpr.) Lindb. £., Amblystegium saxicola Hansen, Sphagnum Wulfianum Girg., Acaulon me - diterraneum Limpr. och Kantia sphagnicola Am. at Perss. Printz, H., Eine systematische Ueber sicht der Gattung Oocystis Nägel i. — Nyt Magaz. f. Naturvi- densk., Bd. 51, s. 165—208, t. 4—6. 1913. Eörf. meddelar beskrifningar och kritiska anmärkningar tili alla former af släktet Oocystis. Nya för Skandinaviens flora äro 0. panduriformis W. et G. S. West, 0. irregularis iPettkoff) Printz samt de af förf. nybeskrifna: crassa Wittr. f. major, solitaria Wittr. v. elongata och v. pachy derma. Ny Bytesförening i Uppsala. Sedan den gamla föreningen upplösts, har en ny bildats. Växter afsedda för nästa byte skola insändas före d. 1 dec. i är. Död. Carl Marten Sondén afled i Stockholm d. 20 maj 1913. Han var född d. 10 mars 1846 i Linköping, blef läkare och professor i Stockholm samt har publicerat ett par uppsatser i Svensk Bot. Tidskr. 1909 och 1910. Ny litteratur. Aspman, M. 1913. Växtfysiologiska försök. Till skolornas tjänst. 32 s. Borge, 0. 1913. Zygnemalés («Spezieller Teil). — A. Pascher, Die Süsswasserflora Deutschlands, Österreichs und der Schweiz. Heft 9, s. 12—48. Carlson, G. W. F. 1913. Süsswasseralgen aus der An- tarktis, Südgeorgien und den Falkland Inseln. 94 s.y 3 t., 19 textf. — Wissenschaft! Ergebnisse der Schwed. Südpolar-Exped. 1901 — 1903, Bd. 4, Lief. 14. — (Nya äro: 15 arter, 2 underart., 5 former.) ERiKSO^J.^Ttönnoxeln (Sorbus aucuparia X suecica). — Fauna och Flora 1913 s. 136 — 139, 3 textf. Fries, R. E. 1913.. Zur Kenntnis der afrikanischen Dor- stenia- Arten. 20 s., 2 t., 3 textf. (6 nya arter). Arkiv f. Bot., Bd. 13, N:o 1. Frödin, J. 1913. Beobachtungen über den Einfluss der Pflan- zendecke auf die Bodentemperatur. 15 s., 4 t., 1 textf. — Lunds Univ. Ärsskr. N. F. Afd. 2. Bd. 8, N:r 9. 200 Gertz, O. 1913. Växtfysiologiska försök för gymnasiet. IL 1 s. -f- s. 61—116. — Bilaga till Malmö högre allm. läroverks ärsredogörelse 1912 — 1913. Heintze, A. 1913. Växttopografiska undersökningar i Äsele Lappmarks fjälltrakter. 1. 196. s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12 N:o 11. Heribert-Nilsson, N. 1913. Potatisförädling och potatis- bedömning. — W. Weibulls Ärsbok, 8:de arg., 31 s., 9 textf. Kajanus, B. 1913. Ueber die Vererb ungsweise gewisser Merkmale der Beta- und Brassica-Rüben. — Zeitschr. f. Pflanzenzücht. Bd. 1, p. 125 — 186, 419 — 463, t. 1 — 9, 2 textf. — (Afven fil. doktors afhandl. Lund d. 24 maj 1913.) Nilsson-Ehle, H. 1913. Ärftlighetsforskningens viktigare nyare résultat och deras betydelse för växtförädlingen. 3. — Sverges Utsädesförenings Tidskrift, arg. 23, s. 118 — 128, 2 t. — — . 1913. Mendélisme et acclimatation. — Rapp. 4:e Conf. int. Génét. s. 136 — 155. Paris. Sopp, Olav Johan-Olssen, 1912. Monographie der Pilz- gruppe Pénicillium mit besonderer Berücksichtigung der in Norwegen gefundenen Arten. 1. 208 s., 23 t. — Skrifter udgit av Videnskapsselskapet i Kristiania 1912. Sterner, E. 1912. Pollenbiologische Studien im nördlichsten Skandinavien. 25 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 12 N:o 12. Sundelin, Uno, 1913. Litet om Astraktens flora. — As- gardsvindar. 2. arg. s. 15 — 24. Östersund. Sveriges Natur. Svenska Natur skyddsföreningens Ars- skrift 1913. 224 s., 6 t., 87 textf. Westman, E. Al med flikade blad. — Skogsvardsförenin- gens Tidskrift 1913, s. 378 — 9, 3 textf. (Eormen star väl närmast A. incana f. lobata.) Winge, Ö. 1912. Cytological Studies in the Plasmodiopho- raceae. 39 s., 3 t. — Arkiv f. Bot., Bd. 12, N:o 9. Innehall. Ekman, E., Hvad är Draba hirta L.? S. 183. Ekman, E. L., Atropis capillaris Schur eller Atropis suecica Holmb.? S. 193. Hedlund, T., Till fragan om växternas frosthärdighet. II. S. 153. Henning, E., Fyndorter för Rudbeckia hirta i Sverige. S. 175. Smärre notiser. S. 182, 192, 197 — 200. Lund, Berlingska Boktryckeriet ,5/ » 1913. 201 Zur Kenntnis der Gattung Rumex. Von Sy. Murbeck. Im vorliegenden Aufsatz habe ich versucht einige Beiträge zur genaueren Kenntnis gewisser europäischer Rumices zu liefern. Vergleich der Originalexemplare hat sich hierbei in mehreren Fällen erforderlich gezeigt, und zum Fest- stellen der geographischen Verbreitung gewisser Formen war ausserdem ein umfassendes Herbarmaterial aus ver- schiedenen Ländern nötig. Für die Bereitwilligkeit, womit mir die Vorstände der nachstehend erwähnten Museen erforderliches Material zur Verfügung gestellt, erlaube ich mir hiermit meinen verbindlichsten Dank auszusprechen: Ungarisches National-Museum, Budapest; Conservatoire Botanique (Herb. Delessert), Genève; Bo- tan. Museum d. Univ., Helsingfors; Botan. Museum d. Univ., Kopenhagen; Museo Botan. della B. Univ., Pa- lermo; Muséum d’Histoire Natur., Paris; Kais. Botan. Museum und Kais. Akademie d. Wissensch., St. Peters- burg; Museum d. Königreichs Böhmen, Prag; Botan. Biksmuseum, Stockholm; Botan. Museum d. Univ., Upsala; Herb. Haussknecht, Weimar; K. k. Naturh. Hofmuseum, Wien; Botan. Museum d. Univ., Zürich. Auch an Dr. K. Bechinger in Wien, durch dessen Wohlwollen ich nicht nur zu seinen privaten, sondern auch zu den Rumex- Sammlungen der K. k. Zoolog.-Bo- tanischen Gesellschaft Zugang gehabt, bitte ich hiermit meine Dankbarkeit aussprechen zu dürfen. R. palustris Sm. Falls man sich aus der Geschichte dieser Art ein Urteil über die Entwickelung der Floristik während der letzten fünfzig Jahre bilden wollte, würde man zu ei- Botaniska Notiser, 1913. 14 202 nem recht bedrückenden, aber glücklicherweise auch ganz unrichtigen Resultat gelangen. Der von Smith in seiner »Flora Britannica», S. 394 (1800), beschreibene R. palustris , den man bisher allge- mein als mit R. limosus Thuill. identisch betrachtet 1 und oft mit diesem schon im J. 1799 publizierten Na- men bezeichnet hat, wurde bis Ende der 1850-er Jahre von fast allen Floristen, wie auch von den Monographen der Gattung (Campdera und Meisner), als eine selb- ständige Art aufgefasst. Später sahen sich ein paar der hervorragenderen Phytographen, wie Ascherson [Fl. d. Prov. Brandenburg, S. 581 (1864)] und Celakov- sky [Prodr. d. Fl. v. Böhmen, S. 158 (1871)], veranlasst, sie als Varietät unter R. maritinms L. zu ziehen, und dieser Auffassung schlossen sich dann verschiedene deut- sche und österreichische Floristen an, z. B. Garcke, Fiek und Oborny, während man dagegen anderswo, in Schweden, Dänemark, Belgien, und meistens auch in Frankreich und England, die Meinung aufrecht hielt, dass die fragliche Pflanze von der erwähnten nahe ver- wandten Art spezifisch unterschieden ist. Diese Mei- nungsdifferenz, auf die ich im Folgenden zurückkomme, lässt sich jedoch als verhältnismässig geringfügig be- trachten. Verhängnisvoll wurde hingegen die von G. F. W. Meyer in »Flora Hannoverana», S. 470 (1849) ausge- sprochene Ansicht, dass die betreffende Pflanze ein Ba- stard zwischen R. conglomerate Murr, und R. mariti- mus L. sei. Ob Meyer vielleicht auch Exemplare der erwähnten hybriden Kombination vor sich gehabt, lässt sich aus seiner Beschreibung nicht ermitteln; sein Vor- gang den R. palustris Sm. als R. conglomerato-maritimus zu bezeichnen gab jedenfalls Anlass zu einem sehr be- dauerlichen Übelstand. Es half nicht, dass Ascherson 1 Siehe hierüber S. 217 — 218. 203 (1. c.) gegen ein solches Verfahren Einspruch erhob, und auch nicht dass Celakovsky den wirklichen Ba- stard zwischen B. conglomerate und B. maritimus tref- fend beschrieb 1 und dabei hervorhob, dass dieser, zum Unterschied von seinem »B. maritimus b. limosus (B. palustris Sm.)», teils perennierend und teils im hohen Grade steril ist. Nicht einmal der Umstand, dass Haussknecht, der ursprünglich die MEYER’sche Auffass- ung verfochten 2, von dieser Abstand nahm 3 und stark betonte, dass der wirkliche B. conglomeratus X maritimus nichts mit den von Smith etc. beschriebenen fertilen Formen zu tun hat, vermochte den Gedanken an die hybride Natur dieser abzuwehren. In Beck’s »Flora v. Nied. -Oesterreich», S. 319 (1890 — 93), findet man näm- lich den im Marchfeld, im südlichen Wiener Becken etc. hie und da vorkommenden B. palustris Sm. wie- derum als B. conglomeratus X maritimus bezeichnet. Ir- gend welche Begründung hierfür wird nicht geliefert. Betreffs der französischen Pflanze ist dies der Fall in einer einige Jahre später (1897) erschienenen Abhand- lung von X. Gillot & P. Parmentier, die den Interesse erweckenden Titel »L’ Anatomie végétale et la Botanique systématique. Nature hybride du Bumex palustris Sm.» (Bull. Soc. Bot. de France, Tome 44, p. 325 — 339) trägt. Da jedoch die Verfasser offenbar unter dem Namen B. palustris nicht nur die von Smith beschriebene reine 1 L. Celakovsky. Prodr. d. Fl. v. Böhmen, S. 158 (1871); Nachträge, S. 779 (1880). — Durch freundliches Entgegenkommen des Herrn Dr E. Bayer habe ich die im Museum des Königreiches Böhmen aufbewahrten Original-Exemplare [aus Libanice (leg. Cel. 1869) und von der Troja-Insel bei Prag (leg. Cel. 1873)] unter- suchen können. 2 C. Haussknecht. Beitrag zur Kenntnis der einheimischen Rumices [in Mitteil. d. Gfeogr. Gesellsch. zu Jena, Bd. Ill, S. 56 —79 (1884)]. 3 — , Ueber einige kritische Rumex-Arten [in Mitteil. d. Thü- ring. bot. Vereins, N. F.. 1. Heft, S. 31 — 35 (1891)]. 204 Art begreifen, sondern daneben auch Hybriden, in die B. conglomeratus eingeht und da man folglich nicht wissen kann, ob eine gewisse Angabe sich auf Material der einen oder anderen Kategorie bezieht, ist die betreffende Abhandlung ohne jede Bedeutung für die vorliegende Frage. — In dem 1909 erschienenen, von Beck bearbeiteten Yol. XXIV von Beichenbach’s Icônes fl. Germ. & Helv. findet man unter der gemein- samen Bezeichnung B. conglomeratus X maritimus inbe- griffen teils B. Knafii , d. h. den Bastard, der tatsäch- 1 Dass dies wirklich der Fall ist, geht schon aus folgendem Passus hervor (S. 335): »Les ovaires du R. palustris sont pour la plupart stériles, mais cependant un certain nombre de graines ar- rivent à se développer et à devenir fertiles. Dans un semis fait par Ch. Ozanon. à Saint-Émiland (Saône-et-Loire), où nous avons suivi et étudié pendant plusieurs années consécutives l’évolution de ces différents Rumex ( palustris , maritimus et conglomeratus). qui y croissent tous ensemble, des graines récoltées sur R. pa- lustris ont levé et reproduit des sujets, dont les uns conservaient les caractères du R. palustris , les autres ont fait retour au R. conglomeratus.» Dass die Verfasser nicht verstanden, zwischen der reinen Art und solchen conglomeratus- Hybriden, in welche R. ma- ritimus oder R. palustris eingehen, einen Unterschied zu machen, wird noch deutlicher dadurch bewiesen, dass sie mit ihrem R. palustris, den sie als in 35 französischen Departements vorkom- mend angeben, ausdrücklich (vergl. S. 339) teils R. Warrenii Trim.. der ein unzweifelhafter Bastard von R. conglomeratus und mariti- mus. ist, teils Exemplare des R. conglomeratus)^ palustris identifi- ziert, welche letztere von C. Baenitz eingesammelt und mit fol- gender Etikette versehen sind : » Rumex conglomeratus X maritimus = R. Knafii Cel. — Danzig: Westmoole bei Neufahrwasser 1 * * * * * * * * * * * * * * * 17/7 72». — Nebenbei mag noch bemerkt werden, dass die Verfasser hier auch in den Irrtum verfallen, die letzterwähnten Exemplare als »d’échantillons authentiques de R. Knafii Celak.» zu bezeich- nen. Nach Celakovsky’s eigenen Exemplaren (vergl. Note auf vor- iger Seite) gehört seine Pflanze R. conglomeratus X maritimus an. während hingegen das BAENiTz’sche Material (Herb. Hofmus. Wien; Herb. Mus. Bohem.; Herb. Mus. Lund) infolge der viel kürzeren und gröberen Fruchtstiele unzweifelhaft der Kombination R. con- glomeratus X palustris entspricht. 205 lieh der erwähnten Kombination entspricht, teils den ausdrücklich als fertil angegebenen R. palustris Sm. \ teils schliesslich einen den nordischen Botanikern wohl- bekannten Bastard, R. conglomeratus X palustris , der hier mit dem Kamen R. Wirtgeni belegt worden ist. Unter einer lind derselben Bastardbezeichnung werden also teils eine reine Art, teils zwei Hybriden verschiedenen Ursprungs subsumiert. Als Konsequenz hiervon ergiebt sich, dass z. B. die Kreuzungsprodukte, die R. crispus und R. obtusifolius mit R. palustris bilden, hier als Tri- pelbastarde figurieren. Unter einem von diesen, nämlich s* R . ( conglomeratus X maritimus) X crispus», findet sich übrigens teils ein R. Areschougii aufgeführt, der unserem , wohlbekannten R. crispus X palustris entspricht, teils auch R. uliginosus Guss., der Exemplaren vom Originalstandort (Lago Fucino) zufolge gar nichts mit R. crispus zu schaffen hat, und überhaupt kein Bastard, sondern ein in jeder Hinsicht typischer R. palustris ist. Bedauerlicherweise haben Ascherson & Graebner in ihrem sonst so hervorragenden »Synopsis» sowohl Prof. v. Beck’s Systematisierungsmethode wie auch seine Auffassung in den oben besprochenen Einzelfragen blind acceptiert und damit zahlreichen Generationen von Bo- tanikern eine Darstellung der Gattung Rumex in die Hände gegeben, die in vielen Punkten als ungeheuer- lich bezeichnet werden muss. — Es ist nie angenehm gegen sonst verdiente Forscher Kritik zu üben; dass ich doch hier das Wort ergriffen, mag jedoch aus dem Grunde entschuldigt werden, dass Ascherson & Graeb- ner sich infolge eines unbegreiflichen Irrtumes auf mich berufen, indem sie R. palustris aus der Reihe der Arten streichen und ihn als Bastard erklären. Ich gehe jetzt dazu über, die wirkliche Natur des R. palustris zu beleuchten. Ein jeder, der sich etwas näher mit Rwrn&æ- Studien 1 Hier P. limosus benannt. in der Natur beschäftigt hat, weiss, dass es in der Regel innerhalb dieser Gattung leicht ist, Arten von Hybriden zu unterscheiden, teils weil erstere vollkommen fertil sind, während letztere einen mehr oder weniger hohen Grad von Sterilität aufweisen, teils auch weil die Ba- starde infolge der erwähnten Eigenschaft und wegen ihres Unvermögens sich vegetativ zu verbreiten stets mehr vereinzelt auf treten. Hybriden zwischen nahe verwandten Rumex- Arten entstehen zwar verhältsnis- mässig leicht, wo die beiden Eltern zusammen wachsen, sie stehen aber diesen in Anzahl von Individuen immer bedeutend nach. Solche Kreuzungsprodukte können zu- , weilen auch, doch nur bei flüchtiger Betrachtung, als reichlich fruchttragend erscheinen, indem in der Mehr- zahl der Blüten die inneren Perigonblätter normale Grösse erreichen können; eine genauere Untersuchung lässt aber erkennen, dass auch in solchen Fällen bloss eine geringere Menge der Früchte zur vollen Entwicke- lung gelangt. Beispiel solcher anscheinend fertiler Bastarde bieten öfters R. aquaticus X Hydrolapathum , R. aquaticus X domesticus , R. crispus X domesticus , R. cris- pus X Patentia, R. conglomeratus X crispus u. s. w. — Ein eben so scharfer und zuverlässiger Unterschied zwischen Arten und Bastarden liegt betreffs der frag- lichen Gattung in der Beschaffenheit des Pollens vor; sobald es sich um Material handelt, das nicht zur Fruchtreife gelangt, liefert deshalb eine Untersuchung der Pollenproduktion vorzüglichen Aufschluss1. Sämmt- liche Arten haben nämlich wenigstens 90 — 95 X, und meistens gegen 100 X der Pollenkörner voll entwickelt 1 Die Untersuchung ist hier so einfach, dass man sich in zweifelhaften Fällen nie der damit vereinten Mühe entziehen sollte. Es ist nur nötig aus einer halbgeöffneten Blütenknospe die An- theren herauszunehmen und sie in ein Paar Tropfen Wasser zu öffnen, worauf das Objectglass, besonders wenn es sich um Her- barmaterial handelt, mit einem Zündholz aufzuwärmen ist. 207 (gleichförmig gross und von reichlichem Plasma etc. strotzend), während dagegen bei den Bastarden die Pollenproduktion immer stark herabgesetzt ist. Nur ein sehr geringer Prozentsatz der Pollenkörner erreicht hier volle Entwickelung. Das Gross derselben ist auf frühen Ent wickelungs stufen stehen geblieben, und die meisten Körner sind deshalb entweder ganz klein und leer, oder nur von halber Grösse und ohne oder nur mit spärlichem Inhalt. Nicht selten ist der Pollen durchgehends untauglich, wobei er zuweilen eine breiige Masse bildet, die im Antherenfach bleibt. Die Bilder, welche der Pollen der Arten und der Hybriden inner- halb dieser Gattung liefert, sind überhaupt so ver- schieden, dass man nie im Zweifel sein wird, ob man einen Typus von reiner oder gemischter Abstammung vor sich hat. Was nun die Fertilität des B. palustris betrifft, so muss sie innerhalb des ganzen Verbreitungsgebietes der Pflanze (vergl. s. 212) als vollkommen bezeichnet wer- den. Die Frucht kommt in sämmtlichen oder nahezu allen Blüten zur vollen Entwickelung, und was die Pollenproduktion anbelangt, so habe ich bei Unter- suchung von 22 Exemplaren aus verschiedenen Stand- orten in Skandinavien, England 1, Frankreich, Ita- lien, Deutschland, Österreich-Ungarn, Serbien und Bul- garien in 20 Fällen nahezu 100 ^ in den zwei übrigen Fällen etwa 98 % der Pollenkörner ganz normal ent- wickelt gefunden. Die Fruchtbarkeit spricht also mit grösster Bestimmtheit dafür, dass B. palustris eine reine Art ist 2. 1 Zwei Ex. aas der Gegend von London, wo Smith seinen Jß. palustris angibt. 2 Der wirkliche Bastard von JR. conglomeratus und B. mari- timus ist dagegen im hohen Grade steril. An Celakovsky’s Ex- emplaren von Libanice und der Troja-Insel bei Prag habe ich den Pollen vollkommen untauglich gefunden, indem die Antherenfächer. 208 In betreff der morphologischen Merkmale ist es zwar wahr, dass R. palustris durch die Anzahl der Blü- ten in den Verticillen, durch Länge und Dicke der Fruchtstiele, sowie durch die Länge der Perigon-Zähne gewissermassen eine Mittelstellung zwischen R. con- glomérats und R. maritimus einnimmt; dies berechtigt aber keineswegs zu seiner Auffassung als ein Kreu- zungsprodukt, da uns ja innerhalb grosser Gattungen immerfort der Umstand -begegnet, dass reine Arten in bezug auf gewisse Merkmale eine Mittelstellung zwi- schen zwei anderen einnehmen. Als viel mehr aus- schlaggebend ist das Verhältnis anzusehen, dass R. pa- lustris in gewissen anderen Hinsichten nicht interme- diär ist. Die Form der Blattspreite und des Blatt- grundes deutet gar nicht auf eine Abstammung von R. conglomeratus hin, sondern stimmt mit der von R. maritimus überein. Dasselbe gilt von der Wurzel, die wie bei R. maritimus immer bienn ist, während dagegen der wirkliche R. conglomeratus X maritimus nach Cela- koysky perenn ist, ein Verhältnis, das sich auch er- warten liesse, da Hybriden zwischen einer zweijährigen and einer ausdauernden Pflanze in dieser Hinsicht die Eigenschaft letzterer aufzuweisen pflegen. Auch die Anatomie scheint eher gegen als 'für die Ansicht von dem hybriden Ursprung des R. palustris zu die stets ungeöffnet bleiben, bloss rudimentäre und zu einer breii- gen Masse verkittete Pollenkörner enthalten, und unter vielen Tau- senden von Blüten sind kaum ein Dutzend imstande gewesen, reife Frucht zu entwickeln. In ähnlicher Weise verhält sich das ganze von mir gesehene deutsche und französische Material (s. S. 217) sowie auch das von Trimen beschriebene, in England an- getroffene Exemplar. Von diesem heisst es nämlich (1. c., S. 162): »This description of the ripe petals is made from fertile flowers in which the nuts become properly matured. In very few, however, out of the thousands of flowers produced does this happen». Und weiter: »The great number of these small flowers gives the in- florescence its characteristic appearance; the large ones with ripe fruit have to be searched for». 209 sprechen. Nach Gillot & Parmentier’s Angaben (1. c., p. 336) sollte nämlich die Mächtigkeit des Blattme- sophylls bei R. maritimus und R. conglomeratus 70 bez. 74 fi sein, bei R. palustris aber 144 fi erreichen, wozu noch die Markzellen im Stengel »beaucoup plus lon- gues que chez les deux autres» sein sollen. In keiner Hinsicht haben die angeführten Verfasser wirklich intermediäre innere Strukturverhältnisse nachweisen können. Was sein Auftreten betrifft, so ist es zwar wahr, dass R. palustris oft etwas sporadisch ist, und dass seine Fundorte in gewissen Gebieten recht weit von einander entfernt liegen; dies hängt aber offenbar davon ab, dass die Pflanze hapaxanthisch ist und zudem beson- dere Forderungen an die Beschaffenheit des Standortes stellt. In diesen Hinsichten stimmt er vollständig mit R. maritimus überein. Unter günstigen äusseren Be- dingungen tritt R. palustris , gleichwie letzterwähnte Art, in so grosser Individuenanzahl auf den Standorten auf, dass jeder Gedanke an hybride Herkunft mit Bestimmt- heit abzuweisen ist. Was schliesslich das Verbreitungsgebiet von R. pa- lustris betrifft, so wird es zwar zum grössten Teil von den Gebieten des R. maritimus und des R. conglomera- tus gedeckt, eine nähere Untersuchung erweist aber, dass sowohl an der Nord- wie der Südgrenze eine der angenommenen Stammarten fehlt. Im Norden ist dies hie und da der Fall mit R. conglomeratus. In Schwe- den ist also letztere Art bloss an wenigen Punkten im südliehen Schonen angetroffen worden, während hinge- gen R. palustris nicht nur an zahlreichen Orten im süd- lichen Teil dieser Provinz vorkommt, sondern beiden Küsten entlang 60 bis 70 km weiter nordwärts vor- schreitet. An der Südgrenze fehlt im Gegenteil R. ma- ritimus über weite Gebiete. In bezug auf Frankreich hebt also Rouy (Fl. de Fr., XII. S. 80), wie auch 210 Gillot & Parmentier (1. c., p. 338) hervor, dass B. pa- lustris auch in einigen der südlichen Departements (Tarn-et-Garonne, Aveyron, Gard), »et sans la pré- sence du B. maritimus », angetroffen worden ist. Aus Italien ist B. maritimus überhaupt nicht bekannt ; von B. palustris habe ich hingegen Exemplare sowohl aus der Gegend von Venedig als von Lago Fucino in den Abruzzen gesehen. Ähnlich verhält es sich in den süd- lichen Balkanländern und in Griechenland: B. mariti- mus fehlt dort, aber von B. palustris habe ich Material sowohl aus Albanien und Bulgarien wie aus Macédo- nien gesehen, und in E. v. Halacsy’s Conspectus fl. graecae (Vol. Ill, S. 64) wird letzterer auch für zwei Punkte in Thessalien angegeben. Dnrch das Angeführte scheint es mir zur vollen Evidenz bewiesen, dass B. palustris sich nicht als Bastard betrachten lässt. Es wurde bereits, erwähnt, dass einzelne Verfasser, z. B. Ascherson und Celakovsky, B. palustris als eine Varietät des B. maritimus aufgefasst haben. Dass auch diese Ansicht unrichtig ist, wurde unzweideutig von Hj. Nilsson erwiesen, der in »Botaniska Notiser» 1887 (S. 224 — 34) die beiden Typen einer eingehenden Un- tersuchung unterworfen. Nilsson zeigt hier, dass sich zwischen ihnen eine Mehrzahl konstanter Verschieden- heiten findet, und kommt zu dem Resultat, dass B. pa- lustris vollkommen spezifisch von B. maritimus verschie- den ist. Zu den von Nilsson angegebenen Merkmalen kann ich hier noch ein neues hinzufügen, welches schon allein ein sicheres Unterscheiden der fraglichen Pflan- zen ermöglicht, und das ausserdem für das Bestimmen jüngerer Exemplare von besonderem Wert ist; es be- steht darin, dass die Antheren bei B. palustris doppelt so lang sind als bei B. maritimus. — Dass B. palustris tatsächlich als eine von B. maritimus ganz verschiedene Spezies aufzufassen ist, ergibt sich ferner noch in der 211 eklatantesten Weise daraus, dass der zwischen ihnen entstandene Bastard im höchsten Grade steril ist. Der betreffende Bastard ist bisher nur an zwei Punkten im südlichsten Schweden (Provinz Skane) angetroffen, näm- lich bei Maglarp unweit Trälleborg von Hj. Nilsson 1 (ein einzelnes Individuum, 1886) und bei Arlöf von O. B,. Holmberg (auch nur ein einziges Individuum, 1906). An den betreffenden Exemplaren, welche im Botani- schen Museum Lund auf be wahrt sind, hat nur ein ganz geringer Prozentsatz der Blüten reife Früchte entwickeln können, und was die Pollenproduktion be- trifft, so hat das Exemplar von Maglarp höchstens 1 bis 2 ^ der Körner normal entwickelt, während das andere ganz untauglichen, zu einer breiigen Masse ver- kitteten Pollen zeigt, der stets in den Antheren ein- geschlossen bleibt. Zum Erleichtern der Unterscheidung von B. palu- stris und B. maritimus gebe ich hier eine Übersicht der wichtigsten distinktiven Merkmale. B. palustris: Fruchtstiele ziemlich dick und steif ; die mei- sten nicht länger als das Fruchtperigon. Äussere Perigonblät- ter krautig, ziemlich derb, länger als der halbe Durch- messer der inneren und mit krallenförmig vorwärtsge- bogener Spitze. Innere Perigonblätter mit schmaler, aber stump- fer, fast zungenförmiger B. maritimus : Fruchtstiele fein und weich: die meisten länger als das Fruchtperigon. * Äussere Perigonblät- ter dünn, fast membranös, nicht länger als der halbe Durchmesser der inneren, horizontal abstehend oder schwach rückwärtsgebogen. Innere Perigonblätter mit triangulärer, scharfer Spitze; ihre Zähne weich, B. maritimus X palustris Hj. Nilsson. 1. c.. S. 234. 212 Spitze; ihre Zähne steif borstenartig und kürzer als das Blatt; Schwiele ziemlich stark erhaben, ei- förmig, vorne stumpf. Antherenlänge 900 — 1300 g !). fast haarfein, alle oder we- nigstens einige länger als das Blatt; Schwiele nied- riger, schmal lanzettlich, vorne zugespitzt. Antherenlänge 450 — 620 g \ Da R. palustris , wie wir oben gesehen, oft mit R. conglomerate X maritime zusammengeworfen oder ver- wechselt und von anderen Verfassern nicht streng von R. maritime unterschieden worden ist, so ist natürlich unsere Kenntnis der Verbreitung der fraglichen Art sehr unsicher. Bezeichnend hierfür ist u. A., dass Hj. Nilsson (1. c., S. 226) mit bezug auf die Beschreibun- gen der mitteleuropäischen Floristen die Frage auf- wirft, ob nicht möglicherweise der wirkliche R. palustris im ganzen inneren Deutschland fehlen sollte. Unter solchen Verhältnissen schien es mir angemessen, in diesem Zusammenhänge auch zu versuchen die Ver- breitung des R. palustris festzustellen. Augenscheinlich war es hierbei von Bedeutung, dass sich die Standorts- angaben ausschliesslich auf von mir selbst untersuchte Exemplare gründeten; es ist deshalb selbstverständlich, dass, obgleich ich Material aus verschiedenen Museen zur Ansicht gehabt, dief Anzahl der hier angegebenen Standorte bei weitem nicht der wirklichen entspricht. Aus den mitgeteilten ergibt sich aber, dass die Pflanze, in Übereinstimmung mit der Mehrzahl wirklicher Spe- zies, ein zusammenhängendes Verbreitungsgebiet besitzt. Geographische Verbreitung von R. palustris. Schweden. Prov. Sk âne: Kullen; Landskrona; Lom- ma; Fjelie; Trolleberg; Lund; Hällestad (Bjngius Herb. Norm. f. II. nr. 52); Vomb; Alnarp; Akarp; Arlöf; 1 Die Messungen sind an trocknen und geöffneten Antheren gemacht. 213 Malmö; Bulltofta; Hyllie; Oxie; Tygelsjö; Hvellinge; Lilla Hammar; Maglarp bei Trälleborg; Ystad; Hammar bei Christianstad. — Sonst nur an einigen Häfen ein- geführt (Göteborg; Visby; Gäfle; Sundsvall). Dänemark. Ins. Amager: Klövermarken. — Ins. Sjælland: Köbenhavn (an mehr. Orten); Vallensbæk Aa; Strids Mölle; Valby; Halskov bei Korsör. — Ins. Lolland: Halsted; Nakskov. — Jylland: Meng prope sinnm Heils. England. Suffolk (sine loco ind.). — Cambridge: Cambridge. — Middlesex: Hampstead. — Kent: Green- wich, juxta Tamesem — Surrey: Battersea. Niederlande. Süd-Holland: Leiden. Belgien. Antwerpen: Antwerpen. — West-Flan- dern: Ostende. Frankreich. Dép. Nord: Le long du canal de Ber- gues. — Pas-de-Calais: Berck. — Somme: Le Nordel(P); St. Valery-sur-Somme. — Calvados: Cabourg; Dives. — Seine: Bords de la Seine à Grenelle; bords de la Marne à Charenton. — Seine-et-Oise : Vig- neux; Eure: Marais-Vernier. — Vendée: La Breton- nière. — Nièvre: St. Pierre-le-Moustier. Deutschland. Hamburg. — Lauenburg. — Lü- beck: Falkenwiese. — Bremen: Gröplingen. — Braun- schweig: Blankenburg. — Rheinprovinz: Duisburg; Rheinufer am Traject zu Obercassel bei Bonn. — Rhein- hessen: Mainz. — Hessen-Nassau: Biebrich: am Mainufer bei Hochheim (Wirtgen, Hb. fl. Rhen. n. 839 [Hb. Hausskn.]; ed. 2. n. 432 [Hb. Hausskn.]); Frank- furt am Main (leg. Becker [fide annotationis a cl. Haussknecht in schedula factæ, hoc specimen in herb. Beckeri cum B. Steinii mixtum erat]). — Prov. Sach- sen: Völkenrode. — Pommern: Greifswald; Wolgast; Zinnowitz. — Brandenburg: Lenzen, am Elbufer bei Mödlich; Havel-Mündung vis-à-vis Werder à Potsdam (Billot Fl. Gail. & Germ. exs. n. 1760 bis); am Wann- 214 see; Stralau; Berlin; Wriezen; Frankfurt an der Oder, — Westpreussen: Dirschau, am Ufer der Weichsel. — Ostpreussen: Fleischerwiesen bei Königsberg (Bæ- nitz Hb. Europ. n. 7066 [Hb. Hof mus., Wien]). — Po- sen: Langenau bei Bromberg. — Schlesien: Liegnitz, am Seedorfer See (Callier Fl. siles. exs., ed. 1895 n. 1312); Breslau. — Baden: Heidelberg. — Württem- berg: Dischingen. — Bayern: Mainufer bei Hassfurt; linkes Mainufer oberhalb Würzburg (Fl. exs. Bavar. n. 1075). Österreich-Ungarn. Mähren: An der Schwarz awa. — Galizien: Lemberg. — Niederösterreich: An der March bei Angern; Erdberg und Simmering bei Wien; Gallbrunn gegen Bruck a. d. Leitha. — Ungarn: Na- tafalva (Komit. Zemplin); Engelsfeld bei Pest; Wiesen- gräben bei Goyss am Neusiedler-See; Tâtâtovâros; nasse Wiesen bei Weiden (Komit. Moson) ; in humid, prædii Szabolcs prope oppid. Adony (Komit. Alba). — Sieben- bürgen: Salzburg (Vizakna); Langenthal. — Slavo- nien: Mitrowitz. Italien. Venetien: Wüste Plätze bei Chioggia (leg. Recüinger). — Abruzzen: Sponde del Lago Fucino (leg. Giordano, sub nom. »R. uliginosus» [Hb. Mus. Kopenhagen; Hb. Zool.-Bot. Gesellsch., Wien]). Serbien. In paludosis circa Nisch (leg. Adamovic [Hb. Hofmus., Wien]). Bulgarien. Umgebung von Sadowo, Nova-Mahala und Papazlij (leg. Stribrny [Hb. Rechinger]). Albanien. Flumen Bojana ad S. Nicola (leg. Bal- dacci [Hb. Hofmus., Wien; Hb. Delessert]). Macédonien. (Sine loco indic. leg. Frivaldszky [Hb. Hofmus., Wien]). Obige Angaben gründen sich, wie bereits angedeutet, ausschliesslich auf von mir untersuchte Exemplare. Die Art wird ausserdem als in Rumänien, Griechenland (Thessalien), Spanien, Russland und in der Schweiz 215 vorkommend angegeben, und was die zwei ersteren Län- der betrifft liegt kein Grund vor, die Richtigkeit der Angaben zu bezweifeln. Im hohen Grade zweifelhaft und zum Teil ganz sicher unrichtig sind hingegen die bisher vorliegenden Angaben über das Vorkommen der Art im europäischen und asiatischen Russland 1. In den Herbaren des Kais. Botanischen Museums und der Kais. Akademie der Wissenschaften zu St. Petersburg liegen zwar russische Exemplare mit der Bezeichung »R. palustris Sm.» vor, sämmtlich (Riga, in fossis aquosis, 1. Ledebour; Lublin 1. Karo; Elisabethgrad, 1. Lindemann; Sarepta, prope urbem, 1. Wunderlich) haben sie sich aber bei Unter- suchung als R. maritimus L. angehörend erwiesen, und was das asiatische Russland betrifft, habe ich von dort wohl verschiedene Exemplare der letzteren Art, aber gar keine von R. palustris gesehen. — Sein Vorkommen in der Schweiz, scheint ebenfalls zweifelhaft zu sein; jedenfalls sind schweizerische Exemplare von R. palustris weder in den Sammlungen des Bot. Museums d. Univ. Zürich noch im Herb. Delessert vorhanden. R. uliginosus Guss. Auf Grundlage von Boccone’s »Lapathum aquaticum luteolae folio» (Bocc., Mus. tab. 104) stellte Gussone in seinen »Plantae rariores» [S. 151, Tab. XXIX (1826)] unter dem obigen Kamen eine Rumei r-Art auf, welche in den Abruzzen »presso le sponde del lago Fucino» Vor- kommen sollte. Indem ich die Auffassung gewisser älterer Floristen von dieser Pflanze übergehe, will ich nur hervorheben, dass sich in der neueren Literatur zwei Meinungen über dieselbe haben geltend gemacht. Die eine ist von Richter-Gürke [PI. europ., II, S. 103 1 Siehe Ledebour, Fl. rossica, III, S. 500 (1846 — 51); Fedt- schenko & Flerow, Fl. europ. Ross., S. 829 (1910). 216 (1907)] vertreten, der die Pflanze als eine selbstständige Art betrachtet. Der anderen Ansicht zufolge, die von Beck [Icon. fl. germ., vol. XXIV, S. 45 (1907)] inaugu- riert und von Ascherson & Graebner [Synops., IV, S. 76S (1912)] aufgenommen worden ist, sollte die frag- liche Pflanze einen Bastard repräsentieren, und zwar der Kombination B. (conglomeratus X maritimus) X cris- pus angehören. Beide Auffassungen sind irrtümlich. Bei einer an Material von dem obenerwähnten Fund- orte (Herb. d. Bot. Mus. d. Univ. Kopenhagen; Herb, d. k. k. Zool.-Bot. Ges., Wien) ausgeführten Untersuch- ung hat es sich nämlich herausgestellt, dass die Pflanze Gussone’s mit B. palustris Sm. voll- kommen identisch ist. Besonders ist es hervorzu- heben, dass der Pollen gleichwie bei letzterem vollkom- men normal entwickelt ist und dass auch im Übrigen nicht der geringste Grund für die Annahme, dass es sich um ein Kreuzungsprodukt handeln sollte, vorliegt. Nach Lojacono Pojero [Fl. sicula II. 2, S. 298 (1907)] sollte B. uliginosus Guss, auch auf Sicilien ange- troffen worden sein, nämlich bei Boccadifalco unweit Pa- lermo, und Lojacono hebt hervor (1. c.), dass seiner Meinung nach B. uliginosus scharf sowohl von B. palustris als von B. maritimus u. s. w. begrenzt ist. Eine durch die Gefälligkeit Prof. Borzi’s ermöglichte Untersuchung des Exemplares, worauf sich die angeführten Angaben gründen, hat jedoch zu dem Ergebnis geführt, dass die sicilianische Pflanze nicht einmal in nä- herer verwandtschaftlicher Beziehung zu der von Gussone beschriebenen steht, sondern dem in Nordafrika (Tunesien, Ägypten) und W estasien vor- kommenden B. dentatus L. angehört. R. conglomeratus Murr. X maritimus L. Der wirkliche Bastard zwischen B. conglomeratus und B. maritimus [jR. Knafii Celakovsky, Prodr. d. Fl. 217 v. Böhmen, S. 158 (1871)], der sich von R. palustris Sm. durch etwas breitere, am Grunde mehr abge- rundete untere Blätter, durch untauglichen Pollen und im höchsten Grade herabgesetzte Samenproduktion, sowie dadurch dass er öfters das Vermögen zu perennieren besitzt, unterscheidet, ist nach Exemplaren die mir Vor- gelegen an folgenden Punkten angetroffen worden. Frankreich. Seine-et-Oise: Etang de St. Quentin près Trappes (Jeanpert, 1912, nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Par.]); Etang du Trou-salé près Versailles (Maire, 1842, nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Par.; Hb. Delessert.]). — Seine: Pont de Grenelle (Maire, 1837, nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Lund]); Iles de la Marne (nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Par.]). — Nièvre: Etang de St. Pierre-le-Moutier (Germain, nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Par.]). Deutschland. Rheinhessen: Sumpfstellen bei Dien- heim unweit Oppenheim (Dürer, 1888, nom. »R. Knafii» [Hb. Hausskn.]). — Sachsen- Weimar Am Hautsee bei Erauensee, zw. den Eltern (Haussknecht, 1884, nom. »R. congl. X mar.» [Hb. Hausskn.]). — Prov. Sachsen: Salziger See bei Rollsdorf (Osswald, 1895, nom. »R. congl. X mar.?» [Hb. Hausskn.]). Österreich. Böhmen: Libanice nächst Hrochow- Teinitz, zw. den Eltern (Celakovsky, 1869, nom. »R. Knafii» [Original!, Hb. Mus. Böhm.]); bei Prag auf der Insel zw. der Kaisermühle und Troja (Celak., 1873. nom. »R. Knafii» [Hb. Mus. Böhm.; Hb. Höfmus., Wien]). — Mähren: Kostei (Wildt, 1905, nom. »R. Knafii» [Hb. Rechinger]); Schlammboden des Eissportplatzes in der Alléegasse in Brünn (Schür, 1870, nom. »R. spi- catus Schur» [Hb. Mus. Par.]). Zu bemerken ist, dass die im Herb. Delessert auf- bewahrten Exemplare, die Thuillier’s eigenem Herbar angehört haben und die Originale seines in der »Flore des environs de Paris» (1799) beschriebenen R. limosus darstellen sollten, den hier in Rede stehenden Bastard Botaniska Notiser, 1913. 15 ‘218 repräsentieren. Wie schon oben bemerkt, hat man bisher allgemein B. limosus Thuill. und B. palustris Sm. als Synonyme betrachtet, und ich muss es auch für nicht unwahrscheinlich halten, dass Thuillier unter B. limosus die erwähnte, reine Art mit einbegriffen hat, besonders da diese tatsächlich wenigstens an dem einen seiner beiden Fundorte 1, nämlich bei Charenton, vor- kommt. Da es sich jedoch herausgestellt hat, dass Thuillier’s eigene Exemplare dieser nicht angehören, kann es offenbar nicht richtig sein, den sonst auf Grund der Priorität mehr berechtigten Namen B. limosus für dieselbe zu benutzen. Am besten scheint es mir, die- sen Namen ganz bei Seite zu lassen. Hierher gehört ohne Zweifel auch der 'in England (Heene, near Worthing, Sussex) angetroffene B. mariti- mus f. Warrenii Trimen [Journ. of Bot., XII, S. 161, Tab. 146 (1872)], von dem ich jedoch kein Exemplar gesehen. R. conglomeratus Murr. X palustris Sm. Dieser Bastard, der von Beck (1. c., S. 44) und von Ascherson & Graebner (1. c., S. 758) als B. conglome- ratus X maritimus c) B. Wirtgeni bezeichnet wird, ist gleichwie der obenerwähnte im hohen Grade steril (höch- stens 2 % der Pollenkörner normal entwickelt und nur ein sehr geringer Teil der Blüten fruchtend) und zeigt auch sonst mit diesem grosse Ähnlichkeit. Er unter- scheidet sich jedoch durch gröbere und kürzere Frucht- stiele und dadurch dass die Schwielen der fruchttragen- den Blüten höher und mehr rundlich sind 2. — Nach 1 Diese sind: »Etang de Marcoussis» und »lies de Charenton.» Die im Herb. Delessert vorhandenen Exemplare entbehren leider jeder Angabe über den Ort, wo sie gesammelt sind. 2 Die von Beck (1. c., Tab. 188, Eig. 8) abgebildete Blüte ist offenbar steril und lässt deshalb die obenerwähnten Merkmale nicht zum Vorschein kommen. 219 von mir gesehenen Exemplaren ist er an folgenden Punkten angetroffen worden: Schweden. Sk âne: Lilia Hammar (Almquist, 1864; Erikson & Hj. Nilsson, 1886) ; Tygelsjö (Herlitz, 1894). Deutschland. W.-Preussen: Danzig, Westmoole bei Neufahrwasser (Bænitz, 1872, nom. »R. mar. X congl.»), — Rh ein provinz: Rheinufer oberhalb Honnef (Wirt- gen [Speeim. orig. R. Wirtgeni Beck; Hb. Hausskn.]); Rheinufer an Traject zu Obercassel bei Bonn (Wirtgen). Frankreich. Calvados: Fossés d’un saumatre dans les dunes de Cabourg près Dives (Cosson, 1845, nom. »R. pal.», mixt c. R. pal. [Hb. Mus. Par.]). — Seine: Charenton (Maire, 1841, nom. »R. pal.» [Hb. Mus. Par., mixt. c. R. pal.]). R. obtusifolius L. X palustris Sm. Zu dieser Kombination dürfte richtigerweise R. Steinii Becker (Fl. Francof., I, S. 165 [1823]) zu stel- len sein. R. Steinii wurde von Becker, sowie auch von Koch (Synops., Ed. I & II) und Meisner (in De. Prodr.) als selbstständige Art aufgefasst. Bald gelangte man jedoch zur Einsicht' von seiner Bastardnatur, aber über seine Abstammung haben sich verschiedene Meinungen geltend gemacht. Döll (Rhein. FL, S. 305 [1843]) betrachtete ihn als obiger Kombination entsprechend, und zu derselben Auf- fassung sind auch De Bruijn (in Nederlandsch Kruid- kundig Archief, 1872 — 73, S. 243) sowie Dosch & Scriba (Exc. -Flora d. Grösste Hessen, 2 Aufl., S. 212 (1878]) gekommen. — F. Areschoug (Skänes Flora, Ed. I & II [1866 & 1881]) glaubte ihn mit dem Bastard R. conglo- meratus X palustris identifizieren zu müssen, ein Irrtum, der jedoch schon von Hj. Nilsson (Bot. Notis., 1887, S. 231) nachgewiesen wurde. — Schliesslich fand sich 220 Uechtritz veranlasst, den B. Steinii zu der Kombination B. maritimus X obtusifolius zu ziehen, und nachdem sich Haussknecht nach Untersuchung von Becker’s Exem- plar in derselben Richtung ausgesprochen (Mitt. Geogr. Ges. Thür., Bd. Ill, 1, S. 77 (1884]), ist diese Ansicht als die richtige angenommen worden (siehe Hj. Nilss., 1. c. ; Beck; Richter-Gürke ; Aschers. & Graebn.). Verschiedene Umstände scheinen mir aber bestimmt für die Auffassung Döll’s zu sprechen: Im Herb. Hauss- knecht liegt ein aus dem Herb. Becker stammendes, vom Auctor 'am Mainufer bei Frankfurt eingesammeltes, aus einer grösseren und einer kleineren Stengelpartie nebst einem Grundblatte bestehendes Exemplar. Die Form des Grundblattes gibt unzweideutig an, dass eines der Eltern B. obtusifolius ist. Die kleinere Stengel- partie weist, wegen der kurzen und groben Fruchtstiele, ebenso unzweideutig auf B. palustris als die andere Stamm- art hin. An der grösseren Stengelpartie sind die Fruchtstiele länger und weniger grob, da aber dieses Stammstück offenbar von einem Individuum herstammt, das an einer schattigeren Stelle gewachsen, so lässt sich das erwähnte Verhältnis recht wohl hierdurch erklären. Dass ein so hervorragender Bumex- Kenner wie Haussknecht B. ma- ritimus als die eine Stammart betrachtet hat, bedeutet in diesem Falle weniger, da er irrtümlich auch ein von Ljungström bei Trolleberg unweit Lund eingesammeltes Exemplar als B. maritimus X obtusifolius deutete, das aber tatsächlich B. obtusifolius X palustris repräsentiert, und zwar schon weil an dem erwähnten Orte, den ich selbst vielfach besucht, wohl B. palustris , aber kein B. maritimus vorkommt. Schliesslich mag hervorgehoben werden, dass Haussknecht auf der Etikette eines in seinem Herbar befindlichen Exemplares von B. palustris folgende Bemerkung gemacht: »ex Herb. Becker, mixt, cum B. Steinin. 221 R. rossicus. — Nova spec. Sect. Lapathum Campd. — Planta biennis, lu- tescens, nunc humilis, subsimplex, nunc elatior, 3 — 6 dm. alta. Caulis glaberrimus vel parce papilloso-pubes- cens, statu sicco grosse furcato-striatus, interdum debilis, ima basi ramos elongatos floriferos emittens ; vulgo autem firmus, rigidus, stricte erectus, in inferiore tertia parte simplex, cæterum ramis floriferis instructus. Rami flori- feri paniculam ovato-pyramidatam formantes, patuli, arcuato-adscendentes, simplices vel inferiores ramulis paucis præditi, omnes, ut caulis, usque ad apicem foliati. Folia basilaria sat longe petiolata, ut caulina media subtus ad nervös et petiolum plerumque papilloso-pu- bescentia; lamina anguste oblongo-lanceolata, apice sub- obtusa, basi angustata vel rotundata, marginibus plana vel basin versus leviter undulato-crispa. Folia caulina media breviter petiolata vel subsessilia, anguste lanceo- lata (6 — 20 cm. longa, 0,5 — 2 cm. lata), apice acutius- cula, basi angustata, margine plana. Folia ramea lineari- lanceolata vel sublinearia, verticillastros multum supe- rantia. Verticillastri multiflori, valde approximati, in quoque ranio inflorescentiam spiciformem continuam vel basi tantum interruptam formantes. Pedicelli fructiferi rigiduli sed tenues, apice tantum incrassati, prope basin articulati, plurimi flore fructifero breviores, singuli tantum eo paulo longiores. Perigonii fructiferi phylla exteriora tenuia, submembranacea , brévia, marginibus basilaribus phyllorum interiorum adpressa, recta vel leviter retrorsum arcuata, numquam inun- guem prorsum curvatum producta. Perigonii fructi- feri phylla interior a (valvæ) e basi subcuneata anguste ovato-triangularia, acuta, in utroque margine den- tibus duobus, quorum alter brevis alter longior, vel haud raro dente singulo instructa, omnia callifera; dentes subuliformes, recti, basin versus vix dilatati, 222 Fruchtperigone von H. maritimus (die 5 grösseren) und R. rossicus (die übrigen). — 6/i. etiam majores longitudinem valvæ non æquan- te.s vel saltern non superantes; callus majorem 223 partem valvæ (2/3 — 3/4 longitudinis, 3/s — 3/4 latitudinis) occupans, valde elevatus, lanceolato-oblongus, basi rotundato-obtusus, apice acutiusculus. Anther