BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1916 MED BITRÄDE A F Hrr H. W. ARNELL. BLOM, BRENNER. FRÖDIN. GERTZ. HALLE. HALLQVIST, HEINTZE, HOLMBERG. C. JENSEN. K. JOHANSSON. K. B. KRISTOFFERSON. KYLIN. R. LARSSON, MURBECK. NAUMANN. H. RASMUSON. ROSEN, ROSENDAHL. VIERHAPPER. WILLE M. FL. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERÜPS FÖRL AGSBOKH AND EL LUND 1916, BERI.INGSKA BOKTRYCKERIET. Ill P. G. E. Theorin 287. Döde utländske botaniste!*: 47. 63. 127, 196. 255, 282. Fysiografiska Sällskapet 64. 201, 255. Japans största träd 207. J. G. Agardhs rninne 111. Liinnémedalj ât dr. Aul in 282. Lunds Botaniska Förening 63, 137. 200. 276. Ny litteratur, endast titlar: 38, 92, 137. 207. 256, 300. Af följande personers arbeten âr mer än titeln omnärnndt: Almquist 203. Junk 255. Printz 137. Bülow 200. Lundegârd 74. Resvoll 232. Conard IV. Molliard 207. Rosendahl 128. Eriksson, J. 206. Morgenthaler 82. Sauvageau 24. Dahlgren 202. Ostenfeld 232. Simmons 205. Frödin 287. Pascher 191. Sylvén 255. Hagström 298. Petersen. H. E. 73. Westling 205. Huss 206. Petersen, J. B. 128. Witte 34. Hylmö 112. Porsild 63. Orobanche major i Halland 132. Ranunculus Cymbalaria i Xorge 272. Resestipendier 64. Skandinaviskt Naturforskaremöte 1916 24, 203. Skânes Natur- skyddsförenings Arsberättelse 201. Svafvelängor för succulenter 34. Sveriges Natur 202. Vetenskapsakademien 24, 64, 127, 200, 236, 298. Vetenskaps- societ.eten 64. 127. Växter, som nâgot utförligare blifvit omnâmnda. Anemone nemorosa 74. Anthriscus silvestris 73. Artemisia norvegica 133. Aspidium aculeatum 285. Asplénium Ruta mura- ria X septentrionale 257. Betula alba 82, nana 107. Björk 287. Brassica Napus 39. Bryurn vermigerum 129. Callithamnion furcellariæ och hiemale 65. Chlamydomonas 191. Chrysosplenium alternifolium var. 11. Equisetumformer 273. Erigeron andicola 243, Dusenii 242, Fuegiæ 249, myosotis med subsp. magellanicus. polymorphodes och pseudomagellanicus 247. Philippi 244,Poeppii242 och Skottsbergii250. G-eum rivale X urbanum 163. Malope trifida 237. Matteuccia Struthiopteris 83. Nymph æa IV. Neurada procumbens 44. Pedicularis opsiantha och palustris f. serotina 141. Populus tremula 7(5. Potamogetones 298. Puccinellia spp. 251. Purpurbak- terier 156. Ranunculus Cymbalaria 272. Flammula f. polypetala 9. Rho- diola rosea 108. Rosæ 203. IV Saccorrhiza bulbosa 24. Salix glauca 101. herbacea 104, lapponum 76. Solanum tuberosum 207. Spermothamnion roseolum 8B. Sporogonites exuberans 79. Timotej 84. Trailliella intricata haften, emott ag es pr enumeration pà alla postanstalter i Sverige med sex ((>) kr., postbef or dring af giften inberäknad, samt, hos tidslcriftens distributor, C. IF. K. (tLEERUPS FÖIILAGS- BOKH ANDEL i Lund, och i alla boklâdor till samma pris. Lund i der. Uflti. C. F. 0. NOBDSTEDT. Innehâll. Originalafhandling-ar och originalnotiser. Sid. Arnell. H. W., Yaren vid Grelle 209. Arnell. H. W. och C. Jensen. Bryum vermigerum Arnell et Jensen 129. Blom. C., Yäxtgeografiska anteckningar tili Nyköpingstraktens fanerogam flora 1. Brenner. W.. Strandzoner i Nylands skärgard 173. Frödin. J., Nägra växtgeografiska notiser fran Lule Lappmarks barrskogsregion 67. . Växttopografiska iakttagelser i mellersta delen af Torne Lappmarks fjällomräde 25. Oertz. O.. Anton Rolandsson Martin. Nagra ord om de första anteckningarna till Spetsbergens flora i svensk litteratur 233^ - — . Laboratorietekniska och mikrokemiska notiser. 1. Nägra anteckningar om kamilloljans färgämne 263. — . — -. 2. Ektypi och natursjälftryck. Nagra synpunkter an- gaende förfaringssättets nutida tillämpningsmöjligheter... 268. — . Nägra lappländska zoocecidier 75. — , Nägra zoocecidier fran Island 97. — . Olof Rudbeck och växternas morpliæsthesi. Ett växtfysio- logiskt försök för mer än 200 ar sedan 69. — . Om septerade tliyllbildningar 43. Oertz, O. och E. Naumann, Vegetationsfärgningar i äldre tider. I. Röda vegetationsfärgningar vid Yillie i Skane är 1745. 1. Oertz: Ett hittills obeaktadt dokument ur Stobæi hand- skriftsamling. — 2. Naumann: Ett försök tili fenomenets biologiska tolkning 145. Halle. T. Gr.. A Fossil Sporogonium from the LoAver Devonian of Rörager in Norway 79. Hallqvist. C., Ein neuer Fall von Dimerie bei Brassica Napus 39. Heintze, A.. Roffaglar som fröspridare 121. — . Tillägg tili uppsatsen #Om endozoisk fröspridning genom skandinaviska däggdjur» 139. Holmberg, O. R., Släktet Puccinellia Pari, i Skandinavien 251. Johansson, K., Om Pedicularis palustris L. f. serotina Neum. och P. opsiantha Ekm 141. 11 Kristofferson, K. B., Om liedärvning av herkogami och auto- gami hos Viola 113. Kylin, H., Ueber Oallithamnion furcellariæ J. Gr. Ag. och Cal- lithamnion liiemale Kjellm 65. — , Ueber Spermothamnion roseolum (Ag. ) Pringsh. und Trailli- ella intricata Batters 83. Larsson, B.. Brandes om Ooethes botaniska insats 193. Murbeck, Sv., En hos oss anyo misstolkad ormbunkshybrid. Asplénium Buta muraria L. X septentrionale (X.) Hoffm... 257- — , Om Neurada procumbens, dess organisation, biologi och släktskaper 44. Naumann, E., Mikrotekniska Notiser. IV. Den absoluta alkoho- lens umbärligliet 35. — , — . V. Nâgra synpunkter angäende mörkfältbelysning vid lägre förstoring och dess användning inom den botaniska mikrotekniken 49- — , — . VI. Om luftinjektion vid framställning av cellumina. 59- — , — . VII. Fenol som klarmedel. — Nâgra kompletterande synpunkter 197. Pleijel, C., Hvad en ballasthög kan innehalla 283- - — . Nya lokaler för adventivväxter 277. Basmuson, H., Zur Vererbung der Blütenfarben bei Malope trifida 287. Bosén. D.. Kreuzungsversuche Greum urbanum L. Q X rivale L. cf : , 163- — . — . Zur Theorie des Mendelismus. 1. Ueber scheinbare Koppelungs- und Abstossungsphänomene bei gewissen polymeren Spaltungen 289- — . — 2. Ueber den analytischen Wert von Bückkreuzungen 294. Bosendahl, H. W.. L. L. Læstadius, en föregängsman inom Equisetumformernas Systematik 273- — , — . Nâgra ord om Swartz1 Originalexemplar af Aspidium aculeatum 285- — . - — -, Om nâgra med hänsyn tili sporophyllets utbildning afvikande former af Matteuccia struthiopteris (L.) Todaro 93. Vierhapper, F., Analytische Uebersicht über einige patagonische und feuerländische Erigeron-Formen 241. Wille, N., Om Udbredelsen af Artemisia norvegica Fr 133. Smärre notiser. Anslag 201. Antropologiska Sällskapet 4. Björkenska priset 298. Botaniska resestipendier i Norge 204. Donation för botaniska resor 254. Döde: T. A. Petersohn 287. B0TANI8KA N0TI8.ER FÖR AR 191« ÜTGUFNE 0. F. O. NORDSTEDT Haftet 1. DISTRIBUTOR C. W. K. GLRERUP. FÖRLACfSBOKHANDEL LUND I.UND 1915, BERLINGSKA BOKTRYCKEMET Pâ C. W. K. GLEE R UP S förlag, Lund har utkommit: DJURVÄRLDEN I ORD OCH BILD 100 djurbilder med text af Lektor Johan Erikson. Pâ tjockt konsttryckpapper i eleg. band 15 kr. Stockholms Dagblad «krifver: »Är det stâtligast illustrerade verk pâ omrâdet som hittills utkommit. Texten i humoristiskt kaserande form, tillika füllt fackmannamässig.» SVER1GES FÂGLAR OCH FÀGELB0N * af Paul Rosenius, utgifves i häften à 2: 50. % Dagens Nyheter Säger: »Med sin fina käserande stil rullar förf. upp förtju- sande naturscenerier. Utstyrseln hör tili det praktfullaste i sitt slag.» BILDER FRÂN INSEKTVÄRLDEN av L. E. BJÖRKMAX. Pris inb. 3: 25. Ur pressen : »Det intressanta, populärt oeh ofta humoristiskt be- handlade ämnet, lika väl som den värdade, lediga Stilen tillhör det mest intressanta som skrifvits. Talrika, väl ut- förda illustrationer och kolorerade planscher förhöja yt- terligare värdet af detta arbete.» BOTANISKA NOTISER utg. af Alexis Eduard Lindblom, arg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr arg. 2 kr. — utg. af K. F. Thedenius, ärg. 1854—1856 à 1 kr. — utg. af Otto Nordstedt, arg. 1871—1874 à 1 kr. 50 öre. 1875 — 1878 à 1 kr. 75 öre, 1879 — 1886 à 2 kr. 25 öre, 1887— 1905 à 4 krv 1906 och följande à 6 kr. Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris 1 kr. Porträtter i ljustryek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre. Växtgeografiska anteekningar till Nykö- pingstraktens fanerogamflora. l) Af Carl Blom. Följande anteekningar grunda sig pâ mina exkursi- oner i trakten under âren 1898 — 1915. Det undersökta omradet utgöres af Nyköpings stadsomräde, Nikolai socken samt närmast angränsande delar af Helgona och Svärta socknar; mest genomsökt är trakten närmast Nyköping. Sedan »Thedenius, Flora öfver Upland och Söder- manland» 1871 utkom, har floran rätt mycket förändrats. hufvudsakligen genom nyinkomna arter och floristiken gatt framat. Bidrag liafva senare lämnats tili Nykö- pingstraktens flora af H. Samzelius i »Botaniska Noli- ser» 1884 samt af A. Lindström i samma tidskrift 1888. Nagon sammanfattande förteckning äfven upptagande allmänna växter saknas dock, men torde kunna vara af intresse, allrahelst, som man af Thedenii Flora ej kan fa nagot begrepp om ett mindre omrades vegetation, da denna flora är fattig pâ lokaluppgifter och mänga sä- som rätt allmänna angifna växter alldeles saknas i vissa socknar. Sa har jag inom föreliggande omrade ej kun- nat finna t. ex.: Artemisia campestris , Asperula odor ata, Campanula glomerdta, (0. rapimculoides), (Centaurea sca- biosa) , Chenopodinm urbicum, Cirsium lieterophylliim , (Lappa minor), Medicago falcata , Mentha aquatica, Nepeta cataria , Origanum vulgare , Potentilla norvegica , Pulsatilla vulgaris , Ranunculus lingua , Selin um carvi folia, Verbascum nigrum, Veronica anagallis m. fl. De med parentes betecknade, har jag dock paträffat nâgon gang i enstaka ex. pâ ru- deratplatser. Nedanstâende, i Thedenii Flora för Nyköping upp- *) Säsom tillägg ansluter sig min i denna tidskrift 1912 in- förda notis »Invandrare». hvilken uteslutande upptager ruderat — - eller adventivväxter. 2 gifna växter, äro nu utgângna; âtminstone har jag ej kunnat upptäeka clem under otaliga exkursioner: Allium armarium , Alopecurus agrestis, Aristolochia clematitis, Ast- ragalus glycyphyllos , Calamagrostis Halleriana, Carda mine parviflora, Cirsium acaule med var. c a ales cens, Coriandrum sativum, Datura stramonium, Elsholtzia cristata, Epilobium tetragonum, Euphorbia cyparissias, Fritillaria meleagris, Gagea stenopetala, Geranium bohemicum, Hordeum murinum, Meclicago denticulata, M. minima, M. silvestris, Nasturtium silvestre, Oenothera biennis, Potentilla inclinata, Reseda lute- ola, Rumex conspersus , R. maritimus, Salixdepressa. Semper- vivum tectorum, Senecio jacobcea, Stellaria nemorum, Veronica longifolia (hufvud arten), Xanthium strumarium, X.spinosum. Manga af dessa äro ju ocksâ uppenbara adventivväxter. Ej heller äro följande, af Ltndström och Samzelils angifna, âterfunna: Anagallis arvensis 1884 Samz.. Sapo- naria officinalis 1884 Samz., Gypsophila muralis 1884 Samz. saint 1888 Lindstr., Ballota nigra *foetida 1888 Lindstr., Car ex montana 1884 Samz., Poa bulbosa 1884 Samz. samt 1888 Lindstr. De ofta âterkommande lokalnamnen Ostra- och Yästra Hallet, hvilka ej âterfinnas pâ generalstabens kartblad, äro de i orten gängse namnen för en större blandskog af barr- och löfträd, belägen midt emellan Harg och Nyköping. Linudden är tagen i vidsträckt bemärkeJse, d. v. s. heia half on mellan Skanssundet och Örstigsnäs, frän hafvet till stadsfjärden. För den besökande botänisten rekommenderas sär- skildt Linudden, sasom den för trakten växtrikaste lo- kalen. Östra och Y. Hallet äro synnerligen rika pâ intressanta Salix-iormer och Tjufholmen mycket rik pâ ( 'orydalis-îormer. För att ej upptaga för stört utrymme i »Botaniska Notiser», äro alla de allmänna arter, som ej tarfva lo- kaluppgifter saminanförda tili sist. Pinus silvestris L. f. er y thr anther a Sanio. Nyköping: 3 ett träd â Västerlundsberget. Här och dar i skärgar- den, t. ex. V. Aspa och ön Femören i Nikolai socken. Sparganium minimum Fr. Sällsynt förekommande i heia trakten; talrik i ett karr nära Magniberg. S. simplex Huds. v. longissimum Fr. I Arnöan nära utloppet. Potamogeton alpinus Balbis. I Arnöan och Idbäcken. P. perfoliatus L. f. densifolius Meyer. Stadsfjärden och Sjösafjärden. P. prœlongus Wulfen. Stadsfjärden. P. gramineus L. Sjösafjärden. Alisma graminifolium Ehrh. v. angustissimum A. & G. Mellan Linudden och Skansholmen. Yäxte under vat- tenytan i cirka fotsdjupt vatten. Yid besök pa lokalen sistlidne sommar iakttogs manga individ med utbildade blomställningar under vattenytan, men med rudimentära kronblad. Blommar som bekant eljest sällan. Torde förekomma litet hvarstans, men nog oftast förbisedd, hvartill äfven bidrager den liabituella likheten med en del andra vattenväxter. Elodea canadensis L. C. Bich. Allmän i Nyköpings- än och i Stadsfjärden. Yid islossningen i Nyköpingsan medfölja oft a ofantliga mängder af denna växt, och har den da ofta vallat förtret vid kvarndammarna. Yid ett sädant tillfälle bortforslades fiera hästlass af den besvär- liga växten, som hade hopat sig vid dammluckorna tili en kvarn i Nyköping. Ar sannolikt mycket talrik i Nyköpingsans heia lopp, da jag äfven iakttagit den i en del af de sjöar i inre Södermanland, hvarifran nämn- da a far sitt vatten. Islossningen är säkerligen ett bland dess bästa spridningsmedel. Blommar sällan pa orten. Hydrocharis morsus ranœ L. Arnöan. Panicum miliaceum L. Tidigast iakttagen pa ruderat vid Hallsta 1901; sedan 1903 nästan hvarje . ar uppträ- dande pa bomuilsaffall vid Periode'ns bomullsspinneri. P. sanguinale L. fanns fortfarande kvar vid Perioden 1915, Setaria viridis (L.) P. B. och S. glanca (L.) P. B. pä ruderat vid Hallsta. 4 Phalaris canariensis L. Hâllsta. Hierochloc odorata (L.) Wg. Här och dar i skär- gârden, t. ex. Anga i Svärta sckn. Milium effusum L. Linudden. Phleum Boehmeri Wib. Södra sidan af Krakberget. Alopecurus ventricosus Pers. Mindre allmän i skär- gârden, t. ex. Oxelösund. (Bälinge sckn. Bergö). Agrostis spica venti L. Endast i akttagen sâsom in- förd pâ ruderat vid Hâllsta. A. stolonifera L. v. mari- tima (Lam.) Koch samt v. gigantea (Botin Koch flere- städes i Kyköpings skärgard. Calam aprostis lanceolata Both. Ostra- samt Västra Hâllet. C. epigejos (L.) Both. Sparsamt i skärgärden. C. arundinacea (L. ) Both. Spridd i hela trakten, men sällsynt. Holcus lanatus L. Sällsynt införd i gräsyallar. Upp- trädde 1915 i mindre antal pâ gräsmattorna i Nyköpings järnvägspark. Eragrostis Caroliniana Scribner. Perioden 1911 : en- dast 4 ex. Införd med bomull fran Amerika. Liknar E. pilosa, men afviker bland annat genom straf hariga vippgrenar. Arena orientalis Sehre b. Of ta pâ ruderatplatser samt yid hamnen. Sesleria coerulea (L.) Ard. Talrik pâ Linudden. Dactylis glomerata L. f. abbreviata Drejer. Ö. Hâllet. Cynosurus cristatus L. Tämligen sällsynt. Poa irrigata Lindm. Hafsstränder vid Orstigsnäs P. palustris L. Smärre holmar i Sjösafjärden. P. triri- alis L. f. stricta Döll. och f. glabra Döll. Talrika nära hamnen och yid O. F. W. J:s station, m. fl. lokaler. P. pratensis L. f. subcoerulea A. & G-. Här och där i heia trakten, t. ex. Isaksdäl samt nära hamnen. Grlyceria aquatica (L.) Wahlb. Stora mängder i Ar- nöän, Stadsfjärden samt vid hamnen. j Festuca elatior L. v. subspicata G. F. W. Meyer. O. F. W. J:s järnvägs station. O Bramas sterilis L. Träffas ofta pâ ruderat, t. ex. Hâllsta. B. squarrosus L. Talrik pâ ruderatplatsen vid Hâllsta 1903. B. arvensis L. Införd i klöfvervallar ; sällsynt. B. unioloides (Willd.) H. B. K. Pâ bomulls- affall vid Perioden 1911 — 1915, införd frân Amerika. X ardus stricta L. Linudden. Lolium perenne L. Införd med gräsfrö. Tämligen sällsynt. Triticum caninum L. Magniberg. T. repens L. âr i följande former allmän: f. vulgare Döll., f. aristatum Döll., f. glaucum Döll. = (v. litorale Fr.) i skârgârden, f. hirsutum Marss., f. cæsium Presl. ; f. majus Döll. Ham- nen 1903. T. spelta L. Ofta pâ bomullsaffall vid Perioden. Hordeam maritim am With. Nâgra fâ ex. införda med bomull vid Perioden 1913. Scirpits rufus (Hnds.) Schrad. Här och dar i skâr- gârden. S. TabVrnœmontani Gmel. Rud dämmen. S. uniglumis Link. Täml. allm. i skârgârden. Carex gracilis Curt. f. prolixa Fr. Arnôân. Acorus Calamus L. I mängd ntmed Arnôâns stran- der samt vid hamnen och Stadsfjärden. Lusula multiflora Hoffm. f. umbrosa Nenm. Hassel- skogen vid Magniberg. Ornithogalum umbellatum L. Fanns annu kvar 1905 pâ lokalen vid Yästerlund, hvarifrân den angifves i The- denii Flora (1871). Polggonatum multifiôrum (L.) Ail. Linndden, Tjuf- holmen. Näs tan alltid här steril. Orchis incarnata L. Linudden. O. sambucina L. Häi’ och där i skârgârden. Listera ouata (L.) R. Br. Linudden, Hasselholmen. L. eordata (L.) R. Br. I hvitmossekärr pâ Ö.- och V. Hâllet m. fl. dylika lokaler. Neottia nidus avis (L.) Rich. Linudden, midt emot Hasselholmen. Goodyera repens (L.) K. Br. Mindre allm. i barr- skogarna t. ex. 0.- oeli V. Hallet. Corallorhiza neottia Scop. Linudden, tillsammans med Neottia. Populus tremida L. v. villosa (A. F. Lang) Koch. Yästra Hallet, ett enstaka mindre trad bland hufvud- formen. P. balsam, if er a L. Talrikt förvildad i en skogs- backe nära Kosenhälla. Salix pentandra L. Tämligen allm. Salix fragïlis L. Ofta förvildad, t. ex. Västerlund. S. purpurea L. Ç Fiera buskage i stora sandtaget a Yästra Hâllet; Bor- garberget. S. daphnoides Yill. En yngre buske i ofvan nämnda sandtag. S. viminalis L. Ç Fiera vilda (eller förvildade) buskar i samma sandtag. S. eaprea L. All- man; typiska f. angustifolia Ands. samt f. latifolia Ands. pâ Y. Hâllet. S. eaprea X cinerea f. subcaprea Ç. Ett träd â Ö. Hâllet. Ken S. cinerea L. och S. nigricans (Sm. ; Fr.) Enander äro jämförelsevis' sällsynta i orten, hvaremot hybriden cinerea X nigricans Ç, är tämligen allmän i saväl f. subcinerea, och f. medians som f. sub- nigricans; talrikast pâ Ö.- och Y. Hâllet. S. cinerea X nigricans X viminalis Ç. En mindre buske â Ö. Hâllet. S. cinerea X vepens Ç. En buske nära Yästerlund. S. cinerea X viminalis Ç. Sandtaget â Y. Hâllet. 8. aurita L. Allmän i mânga former. S. aurita X eaprea Ç. Ett mindre träd â Ö. Hâllet samt en f. subcaprea Ç pâ samma lokal. S. aurita X cinerea Ç, J'. I fiera former här och där i heia trakten, särskildt â 0.- och Y. Hâl- let. S. aurita X cinerea X nigricans f. subaurita Ç. Y. Hâllet, en buske; f. medians Ç. Krâkberget 1904. S. aurita X cinerea X vepens f. subaurita Ç. Ett par âldre buskage pâ Y. Hâllet. ? S. aurita X nigricans f. subaurita. Y. Hâllet. S. aurita X vepens Ç, Tämli- gen allmän i mânga former. S. repens L. Ç, J'. Al 1- män och formrik ; förekommer ofta med helt glatta kapslar. Ofvanstâende Salix-former äro godhetsfullt bestämda eller granskade af Kyrkoherde S. J. Enander. En del af dem komma att utdelas i hans éxsiecat. Myrica gale L. Linudden. Ainus incana (L.) Willd. X glntinosa (L.) G-ærtn. Nâgra träd i ett dike vid liamnen. Uppträder äfven i en f. subincana pa samma lokal. A. incana är ej vild- växande i trakten, men odlas i hamnplanteringen och som A. glntinosa växer vild pa samma lokal, har hybri- den därigenom knnnat uppstâ. A. incana förekommer äfven förvildad pa samma lokal. Ulmus sccibra Mill, sâsom vildväxande är sällsynt. Humulus lupulus L. Sâsom säkert. vild, har jag endast iakttagit den i skogarna vid Linndden. Före- kommer dock of ta förvildad. Cannabis sativa L. Ofta pa ruderatplatser, t. ex. vid Hällsta. Bumex aquaticus L. X crispas L. Örstigsnäs. B. crispas L. X domesticus Hn. Täml. allm. B. crispas X %- drolapathum Huds. Ruddammen 1902 ; nära hamnen 1915. B. acetosella L. f. integr if alias W allr. V. Hallet; f. multi- fidus L. p. p. Arnö; i mängd pa mudder vid hamnen 1914. Bolygonam ampldbium L. f. decumbens Kl. & R. Ruddammen. P. cequale Lindm. Kyköping 1902 (det. Lindman). P. heterophyllum Lindm. v. litorale Lindm. I skärgarden, (det. Lindman). P. dumetoram L. Här och där i skärgarden, föröfrigt sällsynt. Chenopodium hybridtim L. Mindre allm., hufvud- sakligen i trädgardsland, likaledes C. polyspermum L. Den senare äfven vid hamnen. C. album L. v. glomera- losum (Rchb.) Hn. Pa bomullsaffall vid Perioden 1911; (troligen införd fran Amerika). C. glaucum L. För länge sedan införd pa ruder at vid Hallsta och hamnen, hvarifran den sprider sig alltmer. AtripAex latifolium Wg. Täml. allm. i skärgarden. 8 A. patuliim L. f. crassum M. K. I mängd pâ ruderat- platsen vid Hâllsta 1902. Montia fontana L. Hamprosperma Cham. Stjärnholm. Stellaria palustris (Murr.) Retz. f. parviflora (Klett & Rieht.) Beck. Tillsammans med hufvudformen i Rud- dammen samt vid Arnôân. Cerastium arvense L. Perioden, Västerlund. C. vul- gare C. Hn. f. glandulosum (Boenn.) Murb. Linudden. C. br achy p et alum Desp. f. glandulosum Koch. Sparsamt pâ södra sidan af Lifsholmen i Nikolai sckn. 1902. En af Södermanlands sällsyntaste växter. Tidigare lokal- uppgifter i Södermanland för hufvudformen âr: Tveta sckn. Bränninge klint (Bot. Not. 1866), samt Sättersta sckn. Lugnet (Bot. Not. 1888 A. Lindström) ; pâ sistnâmnda lokalen f. glandulosum , enligt bref frân upptâckaren. Holosteum umbellatum L. Nâgra ex. pâ ruderat vid Hâllsta 1902. Sagina nodosa (L.) Fenzl. Mindre allman i skârgârden. Honkenya peploides (L.) Ehrh. Flygsandsbankar vid Orstigsnäs. Ar en aria serpyllifolia L. v. viscid a Lois. Västerlund, Magniberg. Spergula satina (Presl.) Dietr. v. leiosperma (Kindb.) Ofta i skârgârden, t. ex. St. Tallarn. Herniaria glabra, L. f. puberula Peterm. Talrik i en klöfvervall vid Perioden 1901. Scleranthus annum L. X perennis L. Bland stam- arterna vid Magniberg, Rosenkälla, nära Isaksdal samt Lindbacke. Viscaria vulgaris Roehl. f. pallens Ahlfv. Väster- lundsberget 1914. Melandrium viscosum (L.) Celak. Skär i yttre skärg. M. noctiflorum (L.) Fr. f. rubellum Ahlfv. Ett ex. pâ ruderat vid Hâllsta 1903. M. silvestre (Schkuhr) Roehl. I lundar nära hafvet samt pâ öar i skärg., t. ex. Lin- udden, Tjufholmen. 9 Vaccaria parvi flora Moench. Ett fatal ex. pa rude- rat vid Hâllsta 1903. Actœa spicata L. Linudden; hasselskogen vid Mag- nib erg. Aquilegia vulgaris L. Magniberg. Delphinum consolida L. Pa ruderat vid Hâllsta; sâ- som akerogräs sällsynt. Anenome hepatic a L. f. marmorata Moor. 0. Hallet. • Ranunculus flammula L. f. polypetala. Invid Krâk- berget. Iakttogs först 1913. fanns kvar 1915. Förekom pâ ett inskränkt omrâde i stort antal, ej inblandad med hnfvndformen. Kronbladen äro i regeln 8, ofta dock nâgot liera eller färre ; sâsom füllt utväxta nästan lansett- lika, men med trubbig spets. Jämförd med hnfvndformen är den mera storväxt samt har rikligare förgrenade blom- ställningar. Har benägenhet för sterilitet : fa nötter utbil- das. R. flammula L. *reptans L. Magniberg, Linudden. R. polyanthemus L. Linudden, Isaksdal. R. ficaria L. f. incisas (Lge). Isaksdals trädskola. R. fluitans Lam. /’. marinus (Fr.) Täml. allm. i skärgarden samt i Nyköpings- äns ntlopp, Sjösafjärden. R. paudstamineus Tausch, v. divaricatus (Schrank.). Idbäcken; v. diversifolius (Schrank.) Nikolai sckn.: nära Flättna. R. peltatus Schrank.^ v. sueci- cus (Gelert). I Stadsfjärden utanför Linudden. Papaver argemone L. Mindre allm. P. rhœas L. med v. strigosum Boenn. Talrika ibland pâ ruderatplat- sen vid Hâllsta, t. ex. 1903. Samtidigt iakttogs äfven en dvärgform — v. subintegrum Willk. & Lange — cirka 1 dm. hög, med sma heia hiktandade blad. P. somni- ferum L. Nästan hvarje âr enstaka ex. vid Hâllsta. Corydalis intermedia (L.) Gaud. Tjufholmen, Lin- udden. C. pumila (Host.) Bchb. I mängd pä Linudden och Tjufholmen; pâ Brandholmen är den numera nästan ut- gàngen. I skärgarden tämligen allm., t. ex. Korsholmen vid Oxelösund. G. laxa Fr. Tjufholmen. 0. solida (L. Sw. I mängd pâ Tjufholmen; ej sä talrik pä Linudden. 10 C. nobilis Pers. Uppkommer ibland i Skolparken, t. ex. 1898 och äfven senare samt i fiera gamla trädgar- dar. — För den, som vill stndera detta kritiska släkte, utgör Tjufholmen (en halfö utanför Nyköping) ett syn- nerligen gifvande fait. I den tidiga varen blomma dar of van angifna arter i ofantliga mängder, jämte öfver- gângsformer. De som pâ denna lokal knnna föras tili C. laxa Fr., torde egentligen utgör as af hybriden pumila X solida. Dar intermedia och solida växa blandade, förekomma sparsamt former med säväl heia som klufna skärmblad i samma blomställning. Dessa äro kanske att betrakta som intermedia X solida , ehuru fruktsätt- ningen vanligtvis är rätt god. Lepidium ruderale L. Endast sasom införd, t. ex. Hâllsta, hamnen. L. campestre (L.) F. Br. Uppträder endast som ruderatväxt, t. ex. vid Hâllsta. L. virgini- cum L. Förutom vid Hâllsta äfven f unnen i fâ ex. pä bomullsaffall vid Perioden 1901. Cochlearia danica L. Tämligen allmän i heia yttre skärgärden. Sisymbrium Loeselii L. Hâllsta 1914. S. altissimum L. Iakttagen nästan hvarje är sedan 1901 pâ ruderat vid Hâllsta. S. orientale L. Hâllsta 1915 i ett tiotal ex. Isatis tinctoria L. Mindre allm. pâ holmar i skärg., t. ex. Skansholmen och flerestädes utanför Oxelösund, sâsom pâ ön Vinterklasen, dar den växer talrik. Brassica napas L. Täml. sällsynt t. ex. Hâllsta. B. juncea (L.) Coss. Hâllsta, pâ ruderat. Rap/tanus raphanistrum L. Hâllsta. R. sativus L. f. niger D. C. Pâ en afskrädeshög 1902. Nasturtium officinale F. Br. Enstaka ex. vid Mâ- laremejeriet 1899, sedermera försvunnen. N. armor acia (L.) Fr. Här och där vildväxande utmed Nyköpingsän; ofta förvildad. Cardamine hirsuta L. Täml. allmän i Oxelösunds skärgärd. 11 Dmtaria bulbifera L. Mindre allm. i skärg., Niko- lai sckn.: Lifsholmen, Aspöskär. Camelina microcarpa Andrz. Tillfällig, t. ex. Hâllsta, slottsruinen. Neslea paniculata (L.) Desv. Talrik vid och i när- heten af ruderatplatsen vid Hâllsta, hvarifrân den sprider sig vid are. Draba muralis L. Tjiifholmen. Erysimum hier acii folium L. Tjufholmen; liar oeh dar i skärgärden. Berteroa incana (L) DC. Införd. Nära Storhus- kvarn, Hâllsta. Under de senaste âren alltmer i tillta- gande i klöfvervallar. Hesperis matronalis L. Ruderatplatsen vid Hâllsta; ofta förvildad i närheten af trädgärdar. Conringia orientalis L.) Andrz. Nästan livarje âr pa ruderat vid Hâllsta. Beseel a lutea L. Hamnen 1903. Sedum album L. v. p adieu s Hn. 1 yttre skärgärden. Saxifraga tridactylites L. Slottsruinen, Branthäll, Rosenkälla. S. granulata L. f, nana Neum. I skärg.: Torn- liolmen, Af Chrysosplenium alter nifolium L. förekommer tal- rikt vid Linudden, i den sumpiga skogen midt emot Hasselholmen, en varietet , som har skärmbladens bas vigglik; ofta äfven öfversta stjälkbladet med vigg- lik bas. Blomställningen är mera utbredd och rotblad och stjälk glattare än hos hufvudformen. Pâminner därför om v. tetrandum Lund, men ständarna äro 8 tili antalet. Farnassia palustris L. Täml. sällsynt; v. tenuis Wg. Här och där i skärgärden, t. ex. vid St. Tallarn. Bibes grossidaria L. Enstaka i heia trakten. B. nigrum L. Nära Stenbro. B. rubrum L. v. pubescens Sw. Tjufholmen. Cotoneaster integerrima Medik. Mindre allm. i skär- gärden. 12 Pyrus malus L. Linudden; v. mitts Wallr. Vaster- kind. Sorbus fennicaÇL.) Fr. En nykomling i traktens flora! Iakttogs af mig först 1915 pâ Västra Hallet, dar den uppträdde i nägra fâ yngre ex. ; det äldsta cirka 10-ärigt, det yngsta 2-arigt. Förtjänar att skyddas. Afvek tili bladformen fran typen genom smalare ocli mera utdragna blad. Mespilus monogyna (Jacq.) Willd. Enstaka ex. här och dar. Rub us ulceus L. f. maritimus Arrh. Oxelösunds skär- gârd. R. suberectus Ands. En buske vid Magniberg. R. cœsius L. Rosenkälla. Här och dar pâ steniga hafsstränder, t. ex. OxelÖsund: pâ stranden nedanför bad- husparken. Endast ofvan staende 2 arter af gruppen Eubatus har jag observerat i trakten. R. chamcemorus L Sällsynt. Västra Hallet samt i polar pâ skär i yttre skärgarden . Fragaria moschata Huch. V. Hallet, Rosenkälla. Pâ dessa lokaler synbarligen vildväxande. Potentilla argentea L. f. nivea Bl. Enstaka ex. nära Krak berget, f. dissecta AVallr. Krakberget, Västerlund. Comarum palustre L. f. subsericea AVllh. Becker. I ett kärr pâ V. Hallet, med öfvergangsformer tili typen. Geum rivale L. X urbanum L. Västerlund, nära sanatoriet. Talrik hvarje ar. Al che mill a- art emo, ha följande frekvens: A. pubes eens Lam. allmän; — vestita Bus. sällsynt, Arnö, Rosenkälla; — pastoralis Bus. allm.; — pastoralis f. praticola C. G. W. mindre allm.; — filicaulis Bus. allm.; — micans Bus. mindre allm., här och där öster om staden; — mi- cans f. pratensis (Bus.) C. G. W. mindre allmän; — sub- crenata Bus täml. allm.: — alpestris Schm, allmän. Ofvannämnda Alchemilla-arter äro granskade eil er delvis bestämda af Hr. C. G. Westeelund. Nedanstaende Rosa-former äro godhetsfullt bestämda 13 af Dr. 8. Almquist. delvis äfven af A. Lindström. Som de âro insamlade, under nâgra fâ exkursioner 1913 och 1914. kunna de ej gifva nâgon füllst andig bild af Rosa- fioran i trakten. Rosa canina L. *riyentella Mts. Hâll- sta. Rosenkälla mânga buskar. R. canina L. Hutetiana Lehm. Ö. Hallet. R. Afzeliana Fr. sect, ylauca Vill.; * dilatons At. Slottsruinen. Östra Bergen, Hâllsta samt Ro- senkälla; *(sub-) caninella At. Rosenkälla; *unciyera At. Hâllsta, Ö. Hallet : Almquistii Mts. v. fricans At. Lindbacke; *sathrella At. Hâllsta. R. Afzeliana Fr. sect, ylauei- f or mis At.: *maelarensis At. Hâllsta, Rosenkälla: *ex- tensala A. & M. Rosenkälla; * acmenophylloides At. Ro- senkälla; *scaura Mts. Hâllsta, Östra Bergen; *vacïlla,ns Scliz. Hâllsta, Slottsruinén. R. Afzeliana Fr. sect. virentiformis At.: *collinalis Mts. Rosenkälla; *collinalis v. quasi-pectinatula At. Hâllsta; *Leffleri At. Hâllsta, R. tonientosa Sm. * iimbelli flora- Sw. Rosenkälla, R. mollis Sm. *spinescens Christ. Rosenkälla; *porrecteUa At. Öst- ra- och Yästra Hâllet. Prunus avium L. Hasselskogen vid Magniberg, Ro- senkälla. I en skogsbacke i närheten af ruderatplatsen vid Hâllsta växer ett träd, som tyckes vara P. avium L X cerasus L., blomgrenarna äro bladiga ät* cerasus , men i öfrigt har det avium’s karaktärer. Ononis arrensis L. Pä dikesrenar nära Arnö. Medicayo sativa L. Sällsynt införd i klöfvervallar ; t. ex. Magniberg 1899. Melilotus Petitpierreanus (Hayne) Willd. Uppträder ibland pä ruderat vid Hâllsta, M. albus Dess. Täm- ligen sällsynt. Trifolium procumbens L. Endast iakttagen pä rude- rat vid Hâllsta. T. frayiferum L. Här och där i skär- gârden. T. arvense L. f. prostatum M. T. Lge. Perioden, pä bomullsaffall 1903. T. montanum L. Enstaka ex. pâ Linudden. T. inearnatum L. Nära Arnö i en klöf- vervall 1900. 14 Lotus corniculatus L. f. hirsutus Koch. Linudden. Vicia silvatica L. Stjärnholm. Formerna sericea Peterm. samt linearis Peterm. förekomma of ta i yttre skärg. V. sativa L. Ibland förvildad. V. angustifolia (L.) Reich ard. Sällsynt i sädesäkrar. V. faba L. Ibland pa ruder at. Lathyrus palustris L. f. linearifolius Ser. Linudden, onstaka. L. montcinus Bernh. f. latifolius Lge. Enstaka ex. i sandtaget pâ V. Hallet ined and a till 3 cm. breda blad. L. vernus (L.) Bernh. Linudden. Visum arvense L. Tillfalligt pâ ruderat. P. sativum L. Ibland förvildad. Geranium sanguineum L. Talrik pâ Yästerlunds- berget samt pâ ön St. Tallarn i Nikolai sckn. G. molle L. Täml. allm. i skärgärden; invid Nyköping sällsynt, t. ex. Västerlund. G. columbinum L. Magniberg, Yäs- terlund, St. Tallarn. G. lucidum L. Flerestädes i skärg., t. ex. Lifsholinen, Aspöskär, Oxelösund. Polygala amarella Cr. Lindbacke. Euphorbia virgata W. & K. Ett; par ex. pâ en ban- vall 1912, fanns kvar 1915. Æsculus hippocastanum L. Enstaka ex. förvildade. Tilia cordata Mill. Sällsynt. t. ex. Linudden, Lifs- holmen. Malva silvestris L. Tillfällig, ibland pâ ruderat, t. ex. Hällsta. Viola odoratci L. Förvildad vid Magniberg. V. mi- rabilis L. Linudden. V Piviniana Rchb. v. nemorosa N. W. M. Tämligen allmän. I »Thedenius, Flora öfver Upland och Södermanland» lika med V. silvatica Fr. V. canina L. X Piviniana Rchb. Täml. allm. ; utpräglad f. subriviniana rätt talrik pâ Y. Hâllet. V. can. X Piv. v. nemorosa Rosenkälla, bland stamarterna. V. stagnina Kit. Linudden, sparsamt i diken. Viola tricolor L.: f. versicolor Wittr. allmän; f.. ty- pica Wittr. allm. ; f. albescens Wittr. sällsynt, t. ex. Yäster- lund ; f. Intescens Wittr. Talrik pâj ett mindre omrâde pa Ö. Hâllet; *ammotropha Wittr. Krâkberget, enstaka ex. pâ en sandvall 1902, Lifsholmen: *coniophola Wittr. Lifsholmen. Viola arvensis Murr.: f. communis Wittr. allmän; *sub- lUacina Wittr. sällsynt, t. ex. Slottsruinen samt pâ ban- vallar. Epilobium hirsutum L. Sällsynt vid Nyköpingsän. f. villosissimum Koch fanns for nâgra âr sedan vid Ny- köpings kallbadhus. Clarhia pulchella Purch. Pâ ruder at vid Hallst a 1903. enstaka ex. Hippuris vulgaris L. f. litoralis Lindb. f. Flerestä- des i skärgarden. Sanicula europea L. Oxelösund, sparsamt. Myrrh is odorata (L.) Scop. Ett fatal ex. pâ Västra Hallet sedan 1912. Torilis anthriscus (L.) C. G. Gmel. Nikolai sckn. : Emtnäs. Conium maculatum L. Slottsruinen, Hâllsta pâ ru- derat. Anethum graveolens L. Ofta förvildad pâ afskrädes- liögar, t. ex. Hâllsta. Angelica sïlvestris L. I heia trakten, men sällsynt. f. nitens Asch. Nära Stenbro 1902, v. montana (Schleich.) Idbäcken 1901. A. litoralis Fr. Sällsynt i skârgârden, t. ex. Stjärnholm, Oxelösund. Levisticum paludapi folium (Lam.) Aschers. Pâ rude- rat vid Hâllsta 1903, 1904. Heracleum sïbiricum L. v. angustifolium (Jacq.) Ut- med järnvägen mellan hamnen och järnvagsstationen tillsammans med typen. Dauern carota L. Tillfälligt införd i klöfvervallar ; är i tilltagande. Chimaphila umbellata (L.) Nutt. V. Hâllet 1899. Pyrola chlorantha Sw. Y. och Ö. Hâllet, P. media Sw. Y. Hâllet. P. uniflora, L. Linudden, Örstigsnäs. . 16 (Pâ Västra Hallet förekomma alla vara Pyrola- arter, med und ant ag af fini flora.) Lysimachia vulgaris L. f. racemosa Hn. Vid Arnöan. Stative maritimum Mill. Täml. sällsynt i yttre skärg. Fraxinus excelsior L. Täml. sällsynt, talrikast nära hafvet. Centaurion erythrœa Rafn. Täml. allmän i skärg. ; oft a äfven -dvärgformen v. minus (Hn). C. pulchellum (Sw.) Druce. Här och där i skärg. Gentiana campestris L. * suecica (Froel.) Murb. Magniberg, St. Kungsladugärden, Oxelösund. Cuscuta europcea L. Skolparken 1903, Bultfabrikens tomt. Iakttagna värdplantor i orten äro Ægopodium pod ogr aria samt Urtica dioica. Calystegia sepium (L.) R. Br. Hâllsta pâ ruderat samt pä hafsstränder t. ex. Oxelösund. Lappula echinata G-ilib. Pâ ruderat vid Hâllsta samt vid hamnen 1901. Nâgra fâ ex. vid Krâkberget i vild terräng 1915. Asperugo procumbens L.-O. F. W. J:s station. Saknas eljest. Nonnea rosea (W.B.) Link. I en äker invid Ny- köping 1901. Pulmonaria officinalis *obscura . (Dumm.) Linudden, talrik; Lithospermum arvense L. Mindre allm., t. ex. hamnen, slottsruinen. Ecliium vulgare L. Magniberg, .t. ex. 1899; till- fälligt här och där. Scuttellaria hastifolia L. Langskär i Svärta sckn. Marrubium vulgare L. Enstaka ex. pä ruderat vid Perioden 1912, saknas eljest. Galeopsis ladanum L. Hamnen 1902. Lamium purpureum L. *~hybridum Vill. I en âker nära Perioden 1902. Leonurus cardiaca L. Emtnäs i Nikolai sckn. 17 Stachys silvatica L. Svanvik, Stjärnholm. Mentha lapponica Wg. *parietariœfolia Becker. Isaks- dal 1911. Lycinm harbarum L. Nyköping. Hyoscyamus niqer L. Täml. sällsynt. Solanum dulcamara L. f. marinum Bab. Skär i yttre skärg. Verbascum phoeniceum L. jSTâgra ex. i en klöfver- vall vid Krâkberget 1901. Linaria minor (L.) Desf. Sällsynt pâ banvallar samt vid O. F. W. tl:s station. Veronica longifolia L. v. maritima L. Täml. allmän i skärgarden. (Hnfvudformen har jag ej sett i trakten.) V. persica Poir. Tillfällig; 1915 sag jag den i Teater- parken. V. hederifolia L. Yar för ett tiotal ar sedan sällsynt. Har nu fatt fast fot i trakten. (. Melampyrum arvense L. och M. nemorosum äro rätt allmänna i Bälinge skärgard. alltsa ej längt frän »Ny- köpingstrakten. » Euphrasia tenuis (Brenn.) Wettst. Täml. allm. i skärg-., t. ex. Flättna, St. Tallarn, Stjärnholm. Femören. E. gracilis Fr. Lindbacke. Odontites simplex (Hn.) Krok. Allmän i skärg. Lathrœa squamaria L. Linudden, Hasselskogen vid Magniberg. Pinguicula vulgaris L. Linudden. Plantago major L. f. intermedia Gilib. och f. scoparia Fr. Täml. allm. i skärg., f. asiatica L. päträffas ofta pä vägar i barrskogar t. ex. V. Hallet. P. media. L. Täml. sällsynt, t. ex. Magniberg. P. lanceolata L. f. gramini- folia Wahlb. Yästerlundsberget; den öfvergär genom mellanformer i v. spliærostachya Wimm. P. maritima f. dentata (Both). Örstigsnäs. Galium palustre L. v. cœspitosum G. Mey. 1 polar pâ flygsand vid Örstigsnäs. G. verum L. v. litorale Bréb. Flerestädes pâ sandiga hafsstränder. G. mollit go L. Bot. Not. 1916. 2 18 Har blifvit täml. allm. under de sen are âren. Päträf- fades mycket sällan pa 1890- talet. Särskildt spridd genom järnvägarna. G. mollugo L. v. angustifolium Leers. Hära järnvägen mellan Arnö och Nyköping 1915. G. tyrolense Willd. Ett kräftigt ex. pâ en gräsmatta i plan- teringen vid slottsruinen 1914, fanns kvar 1915. Samhucus nigra L. Här och dar. S. racemosa L. Är naturaliserad i trakten, t. ex. Hallet, Rosenkälla, Hallsta. Symphoricarpus racemoms Michx. Ett stört förvil- dat buskage pâ V. Hallet. • Dipsacus püosus L. Pâ en tomt i Nyköping 1903, i nägra fà ex.: ett ex. vid renhällningsverket 1915. Campanula rapunculoides L. 1 ex. pâ ruderat 1903. C. trachelinm L. och (\ latifolia E. I hasselskogen vid Magniberg; den senare förr i skolparken. 0. per sici folia L. f. eriocarpa Koch. Här och dar bland hufvudformen. C. p at ul a L. Magniberg. Rosenkälla. Beilis percnnis L. Ruderatplatsen vid Tdallsta; ej vild i trakten. Erigeron acris L. f. dissolutus Hn. Skär i-yttre skärg. Antennaria dioica (L.) Gærtn. f. corymbosa Hn. V. Hallet, i sandtaget 1911. Bidens — . I Ruddammen, tillsammans med typiska B. tripartita och cernua1 har jag i enstaka ex. funnit en form af den senare, tili karaktärerna öfverensstämmande med följande beskrifning i »Ascherson & Gräbner, Flora d. nordostdeutschen Flachlandes», dock där ej namngifven: »Eine sehr bemerken swerthe Spielart sam- melte C. J. v. Klinggräff bei Marienwerder; einzelne Blätter (stets nur das eine eines Paares) fiederteilig mit linealen Abschnitt». Anthemis cotula L. Enstaka ex. vid hamnen 1902. Achillea ptarmica L. Under de senare âren alltmer i tilltagande. 19 Matricaria inodor a, L. * maritima, L. Täml. allmän i skärgarden och mängformig. (Den af H. Samzelttts i Botaniska notiser 1884 pag. 145 omnämnda M. in odor a »forma rubricaulis » hör till M. * maritima L.)- M. discoi- dea D. C. Blir för hvarje ar allmännare. G-oda sprid- ningshärdar hafva tydligen varit hamnen samt ruderat- platsen vid Hällsta. Träffas nii ofta pä vägkanter langt in i skogarna. Chrysanthemum leucanthemum L. f. liispidum Bonn. Pa ruderat vid Hallsta. Artemisia absinthium L. Tämligen sällsynt. Petasites ovatus Hill Mycket talrik pâ en tomt vid Nyköpingsan midt för Östra kyrkan. Saknas eljest. Senecio silvaticus L. f. auriculatus Gr. Mey. I skug- gig barrskog vid Orstigsnäs. S. viscosus L. Nyköpings järnvägsstation, Hällsta pâ ruderat, Hamnen, Storhus- kvarn, ofta pa banvallar utmed O. F. AV. J. ; dessutom talrik inom Oxelösunds hamnomrade. De vid Hällsta 1903 insamlade ex. af 8. vernalis AV. & K. tillhöra var. glabratus Asch. Calendiäa officinalis L. Ofta pa ruderat vid Hallsta. Carlina vulgaris L. Mindre allm., men spridd i heia trakten. Arctium minus Schkur. Endast sasom införd i en- staka ex., t. ex. vid järnvägsstationen (numera försvun- nen) samt vid bultfabriken. A. tomentosum Mill är i öfrigt den enda förhärskande arten. Serratula tinctoria L. Mindre allm.. t. ex. Harg, Linudden, St. Kungsladugârden etc., ofta med hvita blommor. Centaurea scabiosa L. Eft ex. vid järnvägsstationen 1903, saknas eljest. Cichorium intybus L. Hällsta. Scorzonera liumilis L. v. angüstifolia Horn. Linudden. Här nedan uppräknade Taraxacum- arter äro be- st-ämda eller granskade af Dr. H. Dahlstedt och utgöra 20 resultatet af endast eft par exkursioner i skärgärden 1912. De kunna darf ör ej gifva iiagon fnllständig inblick i ortens Taraxacum -flora. T. balticum Dahlst. Allman i skärg. T. Dal listed tii Lindb. f. Orstigsnäs samt Femören i Nikolai S(kn. T: dissimile Dahlst. Femören, bland fuktig mossa i bergskrefvor. T. fulruiu Baunk. Or- stigsnäs. T. glaucinum Dahlst. Orstigsnäs, pâ svârïim- sand. T. lœtum Dahlst. Allmän i heia trakten. T. litorale Baunk. Täml. allm. i heia skärg., t. ex. Or- stigsnäs, Y. Aspa, Femören. T. mimuliforme Dahlst. Orstigsnäs. T. palustre (Ehrh.) Dahlst. Allm. i skärg., växer ofta tillsammans med T. balticum. T. piceatum Dahlst. Femören. T. prœstans Lindb. f. Y. Aspa, pâ hafs- stranden. T. tenebricans Dahlst. Orstigsnäs. Sonchus arvensis L. v. integrifolius Fl. D. (non v. lævipes Koch) Här och där i skärgärden. Lactuca scariola L med f integrifolia Bisch Pâ ru- derat vid Hâllsta 1903. Hieracium auriantiacum L. Pâ en banvall, rätt talrik i tvâ former 1915: torde ej tidigare varit iakt- tagen i trakten. Härnedan följer förteckning öfver i trakten cdlmänna eller tämligen allm. växter, som ej tarfva lokaluppgifter. En del allmänna växter tillhörande kritiska eller form- rika släkten âterfinnas dock i det föregäende. Nomen- klaturen är densamma som i »Förteckning öfver Skandi- naviens växter» utg. af Lunds Botaniska Förening 1907. Pinus silvestris, Picea abies, Juniperus communis, Typlia latifolia, T. angustifolia, Sparganium simplex, S. ramosum, Potamogeton ßliformis, P. pectinatus 1 P. natans , P. per folia tus, P. crispus, P. pusillus, Triglochin maritimum , T. palustre. Alisma pi ant ag o- aquatic a , Sagittaria sagittifolia, Butomus um- bellatus, Phalaris arundinacea, Anthoxanthum odoratum , Phleum praiense , uPlopecurus pratensis , A. genicidatus , A. aristulatus, Agrostis stolonifera, A. mdgaris, A. canina, Aira cœspitosa, A. ßexuosa, Arena pubescens, A. pratensis, Arrhenatherum elatius, Arundo phragmites, Triodia decumbcns, Molinia coe~ 21 rulea, Melica nutans, Brisa media, Dactylis glomerata, Poa trivialis, P. pratensis, P. nemoralis med v. micraniha , P. compressa, P. annua, Crlyceria fluitans, Atropis distans, Festuca arundinacea , F. elatior , JP. rubra, F. ovina, Promus tecto- rum, B. secalinus, B. mollis, Elymus arenarius, Eriophorum poly st achy um, E. vaginatum, Scirpus silvaticus, S. maritimus S. lacustris, S. palustris ‘ Car ex muricata, C. vulpina, C. dis- ticlna, C. leporina, C. canescens, C. elongata, C. stellulata, C. cœspitosa, C. gracilis, C. (roodenowii, C. digitata, C. caryo- phyllea, C. ericetorum, C. pilnlifera, C. pallescens, C. glauca, C. panicea, C. Oecleri, C. flava, C. pseudocyperus, C. rostrata, C. vesicaria, C. hirta, Calla palustris, Lemna minor, L. tri- sulca, Juncus effusus, J. conglomérats med f. subuliflorus, J. flliformis, J. lamprocarpus, J. alpinus, J. compressas , J. Cerardi, J. bufonius, iAizula pilosa, L. campestris. L. multi- flora, Eagea lutea, (I. minima, Allium oleraceum, A. schoeno- prasum, Majanthemum bifolium, Polygonatum odoratum, Con- vallaria majalis, Paris quadrifolia, Iris pseudacorus, Orchis maculata, Platcmthera bifolia, Populus tremula, Corylus avel- lana, Betula verrucosa, B. pubescens, Alnus glutinosa ( L .) Gærtn., Quer eus robur, Urtica urens, U. dioica, liumex hyd- rolapathum, li. aquations, II. domesticus, B. crispus, II. ob- tusifolius, II. acetosa, II. acetosella. Polygonum viviparum, P. amphibium f. aquaticum och f. terrestre, P. tomentosum £. in- canum A. & G. , f. prostratum A. & G. , P. persicaria, f. biforme Fr., f. agreste Meisn., f. ruder ale Meisn., P. minus, P. hydropiper, P. aviculare, P. convolvulus, Chenopodium album, C. rubrum, C. bonus henricus, Atriplex patulum, v. angustifo - lium, Stellaria media, S. uliginosa, S. palustris, S. graminea, C er astium vulgare, C. semidecandrum, Sagina procumbens, Mo- eliringia trinervia, Arenaria serpyllifolia, Spergula arvensis med f. sativa, S. vernalis, S. rubra, Herniaria glabra, Scleran- thus perennis, S. annuus, Agrostemma githago, Viscaria vul- garis, Silene venosa, S. nutans, Lychnis floscuculi, Mel an- drium album, Dianthus deltoïdes, Nymphaea alba, Nuphar luteum Caltha palustris, Trollius curopæus, Anemone liepatica , A. nemorosa, Myosurus minimus, Ranunculus flammula, R. scele- ratus, R. auricomus, R. acris, R. repens, R. bulbosus, R. flearia, R. peltatus, Thalictrum flavum, Berberis vulgaris, Chelidonium magus, Papaper dubium, Fu maria officinalis, Thlaspi arvense, Alliaria officinalis, Sisymbrium officinale, S. sophia. Sinapis arvensis, Brassica campestris. Barba rea hy- rata, Nasturtium palustre, Cardamine pratensis, Capsella bursa- 22 pastoris , Dr aba verna, Stenophragma thalianum, Arabis hir- suta, Turritis glabra, Erysimum cheiranthoides, Bunias orien- talis, Drosera rotundifolia, Sedum maximum , S. annuum, S. acre, S. album, Saxifraga granulata, Chrysosplenium alterni- folium, Ribes alpinum, Sorbus suecica, S. aucuparia, Mespilus oxyacantha, Rubus idceus, R. saxatilis, Frag aria vesca, F. viridis , Potentilla argentea, P. minor, P. verna , P. erecta, P. replans , P. anserina, Comarum palustre, G-eum rivale , G. ur- banum, Filipendula ulmaria med f. denudata, F. hexapetala, Agrimonia eupatoria, Prunus spinosa, P. padus , Medicago lupulina med f. glanduligera Ahlfv. och f. Willdenowii Boenn. Melilotus albus, Trifolium agrarium, T. repens , T. hybridum, T. arvense, T. pratense. T. medium, Anthyllis vulneraria , Lo- tus corniculatus, Vicia hirsuta , V. tetrasperma, V. cracca, V. villosa, V. sepium, Lathy rus pratensis, L. mont anus, Ger- anium silvaticum, G. pusillum, G. robertianum, Erodium ci- cutariwn, Oxalis acetosella, Linum eatharticum, Poly g ala vul- garis med f. cyanea Rchb., f. carneum Rchb. och f. albidum Chod., Euphorbia peplus , E. helioscopia, Callitriche verna , C. polymorpha, C. autumnalis, Empetrum nigrum, Acer plata- noides, Rhamnus cathartica, R. frangula , Malva neglecta, M. borealis, Hypericum quadrangulum, 11. perforatum, Heliant- liemum chamcecistus, Viola hirta, V. palustris, V. Riviniana, V. canina, V. tricolor, V. arvensis, Lythrum salicaria, Epi- lobium montanum, E. collinum, E. palustre, Chamœnerium angusti folium, Myriopkyllum spicatum, M. alt er nif lor um, Hip- puris vulgaris, Anthriscus silvestris, Cicuta virosa, Carum carvi, Pimpinella saxifraga, Ægopodium podograria, Sium latifolium, Œnanthe aquatica, Æthusa cynapium med v. ag- restis Wallr., Peucedanum palustre , Pastinaca sativa, Herac- leum sibiricum, Pyrola rotundifolia, P. minor , P. secunda, Monotropa hypopitys , Ledum palustre, Arctostaphylos uva ursi, Vaccinium vitis idæa, V. oxycoccus, V. uliginosum, V. myr- tillus, Calluna vulgaris, Primula veris, P. farinosa , Hottonia palustris, Lysimachia vulgaris , Naufnburgia thyrsiflora, Trien- talis europcea, Glaux maritima, Menyanthes trifoliata, Cyn- anchum vincetoxicum , Convolvulus arvensis, Cynoglossum offi- cinalis, Anchusa officinalis, Lycopsis arvensis, Myosotis scor- pioides , M. cœspitosa, M. arvensis, M. collina, M. micrantha, Ajuga pyramidalis , Scutellaria galericulata, Glechoma heder- acea, Prunella vulgaris, Galeopsis tetrahit, G. bißda f. rosea Neum. och f. sulfur escens Neum., G. speciosa, Lamium album, L. purpureum, L. amplexicaule, Stachys palustris, Calamintha acinos, Clinopodium vulgare, Thymus serpyllum, Ly copus europœus, Mentha arvensis, Solanum dulcamara, S. nigrum, V erbascum thapsus, Linaria vulgaris, Scrophularia nodosa, Veronica s er pylli folia, V. arvensis, V. verna, V. scutellata, r. beccabunga, V. chamœdrys, V. officinalis, V. agrestis, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Euphrasia strict a, E. brevipila, E. curta, Odontites verna, Rhinanthus major, R. minor f. vittulatus Gremli, Pedicularis palustris, Utricularia vulgaris, Plantago major, P. lanceolata med £. maxima Hn., P. maritima, Galium aparine, * V aillant ii, G. uliginosum, G. pa ~ lustre, G. boréale , G. verum, Viburnum opulus, Linnœa bore- alis, Lonicera xylosteum, Adoxa moschatellina, Valerianella olitoria (skärg.), Valeriana officinalis, Succisa pratensis, Knautia arvensis ined f. glandulosa Koch och f. collina (Hall.) Schlecht., Campanula rotundifolia, C. persicifolia, Jasione montana, Solidago virgaurea , Aster tripolium (skärg.), Eri- geron acris, Filago arvensis, Antennaria dioica, Gnaphalium silvaticum, G. uliginosum, Bidens tripartita med f. pumila Retz., B. cernua med f. minima (L.), Anthemis tinctoria, A. arvensis . Achillea millefolium, Matricaria inodora, M. chamo- milla, Chrysanthemum leucanthemum, Tanacetum vulgare, Arte- misia vulgaris, Tussilago far far a, Senecio vulgaris, S. silvaticus, Arctium tomentosum, Carduus crispus , Cirsium lanceolatum, C. palustre, C. arvense, Centaurea cyanos, C. jacea, Lapsana communis med f. integrifolia Sâby, Hypochceris maculata, Le- ontodon autumnalis, Tragopogon pratensis, Scorzonera humilis med v; ramosa Neilr.. Sonchus arvense, S. oleraceus, S. asper, Lactuca muralis, Crépis tectorum med f. segetalis, C. preemorsa. De allmännaste Ilieracium- arterna tagna i kollektiv bemär- kelse äro: H. pilosella L., — auricula Lam.; DC., — cy- mosum L. coll.), — silvaticum L. (coll), — cæsium Fr. (coll.), - vulgatum Fr. (coll.), — rigidum Hn. (coll.), — - umbellatum L. liumex aquatic us L. X domesticus Hn. I Thkdenius, Flora — R. domesticus Hn. var. latifolia Hn.). Mângen- städes i heia trakten; talrik utmed Arnöan, nära hainnen samt i Rudclammen. R. crispas L. X obtusifolius L. Här och dar, t. ex. Hallsta. 24 Skandinaviskt Naturforskaremöte 1916. Det har na beslutats att det 16:de Skandinaviska Naturforskaremötet skall hallas i Kristiania d. 10 — 14 juli 1916. De svenskar, som ämna deltaga däri, skola lore den 15 maj anmäla sig hos svenska interimskommitténs generalsekreterare, professor W. Leche i Stockholm. Medlemsafgiften är 15 kr. Vetenskapsakademien d. 12 jan. 1916. Det anmäl- des, att fran Akademien for de Pria Konsterna hade som gafva tili Bergianska Trädgarden öfverlämnats tvâ herbarier, hop- brakta ander sjuttonhundratalets senare del i äldsta Bergianska Trädgarden och i England, hvilka herbarier voro försedda med anteckningar af denna trädgärds stiftare. Den 29 jan. Till införande i Archiv för Botanik anto- gos tvä afhandlingar : New Ferns from Madagaskar af Carl Christensen och Plants from Queensland af mr. E. Cheel.. Sauvageau, O., Sur les débuts du développement d’une laminaire (Saccorrhiza bulbosa). Bordeaux. 4 s., 8 textf. — - Sur la sexualité hétérogamique d’une la- minaire (Saccorrhiza bulbosa). 4 s., B textf. — Aftryck ur: Compt. rend. hebd. d. séanc. Academ. d. Siences, tome 161, s. 740—742 (13 dec.), s. 796—797 (20 dec. 1915). Heia gruppen af Laminarieer är mycket homogen be- träffande enformigheten i reproduktionsapparaten. Sori inne- hälla endast sporangier och parafyser. Man har aldrig funnit ett tecken tili könsorgan, eller ens flercelliga sporangier. Denna totala frânvaro af sexualitet hos hafvets jättar har länge förvanat algologerna. Nu har det emellertid lyckats professor Sauvageau i Bordeaux att hos Saccorrhiza bulbosa pâvisa en heterogen sexualitet med alternerande generationer. Förf. sâg att i en och samma sorus utvecklades tvâ olika slags sporer, som künde gro tili och med inné i sorus. Ur det ena slaget utvâxte en mycket kort, icke eller föga för- grenad cellträd, ä hvilken antheridier uppstodo. Endast en enda, med tvâ laterala cilier försedd antherozoid bildades i antheridiet. När den honliga sporen gror, tillväxer den i storlek, innehallet spränger cellmembranen i toppen och utträder som en naken encellig kropp, hvilken heit säkert befruktas af antherozoiderna, fastän förf. ej kunnat iakttaga förloppet där- vid. Snart börjar celldelningen, som slutligen ger upphof tili den nya plantan. Förf. har ännu icke kunnat räkna kromosomernas antal i de tvâ generationerna. 25 Växttopografiska iakttagelser i mellersta delen av Torne Lappmarks fjällomräde. Av John Frödin. Sedan gammalt har Torne Lappmarks botaniska. utforskande inriktats pa omradets norra hälft. I och med att Riksgränsbanan är 1903 öppnades för allmän trafik, blevo emellertid omgivningarne kring denna be- tydligt lättare tillgängliga än det övriga fjällomradet, och efter denna tid har därför det floristiska forsknings- arbetet i dessa trakter huvudsakligen koncentrerats tili omgivningarne omkring järn vagen d. v. s. närmare be- st ämt tili fj allen pa bad a sidorna om Torne Träsk och Y om denna sjö. T hög grad hava dessntom dessa ar- beten gynnats dels naturligtvis av att de naturveten- skapliga stationerna vid Vassijaure och Abisko kunnat tjäna som stödje- och utgängspnnkter, men dels ocksâ genom att Svenska Tnristföreningens byggnader och stngor i olika delar av omrädet pa sanima satt varit tili nytta liksom ocksâ av den motorbätstrafik, som Tu- ristföreningen anordnat pä sjön. Bland dem som kraftigast bidragit tili Torne Träsk- omradets växtgeograliska utforskande intaga tvivelsutan M. Sonden och N. Sylvén de främsta platserna. Den förre, som under delar av somrarne 1908. 1905 och 1906 arbetade i dessa trakter. publicerade är 1907 sina ut- förliga »Anteckningar om floran inom Tornejavreomra- det». (Sv. Bot. Tidskr. Bd. 1 1907). — Förstnämnda ar utfördes även ett betydande antal lloristiska under- sökningar i samma trakter av E. Haglund, T. Yester- gren och N. Sylvén; resultaten härav offentliggjordes av den sistnämnde i Sv. Bot. Tidskr. Bd. 2, 1908. Är 1909 lämnade Seltm Birger i »Växtlokaler fran Norrland och Dalarne» (Sv. Bot. Tidskr. Bd. 3, 1909) ett antal lokaluppgifter fran Torne Träsk och T. Lagerberg (i Bot. Not. 1916. 26 samma ârg. av nämnda Tidskr.) likaledes en serie växt- geografiska uppgifter fr an samma trakt. Följande ar publicerade Thore C. E. Fries och S. Martenson sina »Floristiska anteckningar fran de alpina och subalpina delarne af Karesuando och Jukkasjärvi socknar norr om Torne Träsk» (Sv. Bot. Tidskr. Bd. 9, 1910. Slut- ligen meddelade Sylvèn âr 1914 sina sommaren 1918 gjorda anteckningar över »Ny a växtlokaler fran Torne Lappmark» (Sv. Bot. Tidskr. Bd. 8, 1914). Alla dessa undersökningar synas emellertid (med undantag av Fries’ och MArtensons) hava utförts en- dast i Torne Träsks och järnvägslinjens omedelbara närhet. Blott nagon enstaka uppgift härrör fran loka- ler pa större avstand längre söderut. Under mina ekologiska arbeten i Torne Lappmark sommaren 1915 fick jag emellertid tillfälle att även be- söka nagra lokaler S. om det egentliga Torne- Träsk- omrâdet. I början av angnsti nppehöll jag mig näml. nagra dagar vid sydöstra ändan av Abiskojaure, fran vilken sjö Sonden och Sylvén lämnat nägra enstaka uppgifter. Dels undersöktes här nagra bergkullar be- staende av stärkt kalkhaltigt material heit nära Abisko- jaurestugan pa Kamajokks vänstra strand. Lokalen betecknas här nedan som Kamajokk. Dels besöktes Abiskojaur.es västligaste bukt, här anförd sasom Abis- kojaure V. Vid are reser sig pa nordöstra sidan om denna sjö tämligen nära stranden en brant bergvägg belägen inom skogsregionen. Den saknar namn a kar- tan men betecknas här nedan som Abiskojaure NV. Med Patsovare, fran vilket Lagerberg meddelar en enstaka lokaluppgift, avses här ej endast själva fjället. utan även den bakom liggande platan, som utmärkes sasom Patsovare pl. Dessutom undersöktes Karsonju- onjes sydöstsluttning och kämm (Karsonjuonje SO och k.). Ungefär en mânad tidigare företogs en exkursion 27 till Rautasjärvi, varifrân inga lokaluppgifter synas före- ligga i den yngre botaniska litter at irren. Däremot lämnar K. P. Hägerström nâgra notiser frân denna trakt 1). Pâ norra sidan om sjöns nordväst-ända reser sig fjället Yittjavare; de frân detsamma mot sjön stu- pande sydöstbranterna betecknas här nedan med detta namn. Den nedanför liggande skogsklädda strandrem- san fram tili Knolkajokks mynning benämnes Rautas- järvi. Frân nâgra hittills mindre beaktade lokaler i det egentliga Torne Trâsk-omrâdet lamnas aven nâgra upp- gifter. En sâdan är den lilla isolerade fjällkullen Paddosvaratj mitt emellan Abisko och Tjuonavagge (»Lapporten»), pâ kartan betecknad med hôjdsiffran 639. Vidare nndersöktes norra stranden av Torne Träsks nordöstligaste vik Laimolathi, varest sydsluttningarne av fj allen Ripasvare och Ripainen närmare studerades. Särskilt det sistnämnda, som troligen är detsamma som de tidigare botanisternas Ripanes, är synnerligen sterilt. Omrâdet mellan dess sydsluttning och stranden beteck- nas som Ripainen f. I nâgra fall angives hôjden over havet i meter medelst en siffra efter lokalnamnet. Achillea Millefolium L. Bâtlânning vid Abiskojaures nordöstända, Abiskoj aurestugan. Aira flexuosa L. Allmân pâ alla lokalerna. Alchemilla alpina L. Ripasvare riklig pâ granit- sluttning c:a 550. Arten synes vara sällsynt inom om- râdet. Hittills är den blott omnämnd frân Raggisvaara, tre mil längre österut (Fries och Mârtenson), frân Njutum (Lagerberg), Abisko (Sonden) samt Riksgränsen och Yassijaure (Sylvén 1914). Ainus ineana, (L), Willd. Ripainen f. ’) Bidrag til] Torne Lappniarks och Ofotens flora. Bot. Not. 1882. 28 Alsine biflora (L.) Wg. Pâtsovare, Rautasjärvi, Ripainen. Angelica Archangelica L. Rautasjärvi, Vittjavare. Ripainen. A. silvestris L. Täml. allmän i björkskogen mellan Pâtsovare och Abiskojauro. De fiesta individ sterila. Antennaria alpina (L.) R. Br. Kamajokk, Pâtsovare, Vittjavare, Ripainen, Ripasvare. A. dioica (L.) G-ærtn. Pâtsovare, Vittjavare, Ripainen. Anthoxanthum odoratum L. Allman ända till 200 m. ovanf. skogsgränsen. Anthriscus silvestris (L.) Hoffm. Rautasjärvi, Vitt- javare, Ripainen f. Arabis alpina L. Pâtsovare, Vittjavare. Arctostaphylos alpina (L.) Spreng. Pâtsovare, Ri- painen. A. uva • arsi (L.) Spreng. Vittjavare, Ripainen mass- vis pâ stor areal. Asplénium viride Hnds. Abiskojanre NV. Astragalus alpinus L. Pâtsovare, Kârsonjuonje SO, Rautasjärvi, Vittjavare. A. frigidus (L.) Bunge. Pâtsovare (tills, m. Dryas ), Angsbjörkskogen mellan Abiskojaure och Pâtsovare, Vittjavare (bergroten), Ripainen f. (pâ torv). Täml. allm. â de fiesta lokaler. A. oroboides Horn. Vittjavare, täml. sparsam i berg- roten c:a 730 m. ö. h. I blom 8/V — Arten är förut endast anträffad pâ nordsidan av Torne Träsk, där den 1908 upptäcktes pâ en lokal av Fries och pâ tvänne andra av Lagerberg. Den sistnämnde anser dessa förekomster vara »en utpost av växtens utbredning i nordliga Norge». Emellertid finnes grundad anledning att antaga att arten är tili finnandes pâ spridda lokaler längs heia fjällkedjan ända ned tili Jotunheimen. Bartsia alpina L. Kamajokk, Pâtsovare, Ripainen, Vittjavare. Allmän. 29 Betula nana L. X pubescens Ehrh. Patsovare. Botrychinm Lan aria L. Paddosvaratj i björkgränsen. BryantJrus coeruleus (L.) Dippel. Allmän. Calamagrosüs purpurea Trin. Ripainen f. Campanula rotundifolia L. Yittjavare. Capsella bursa pastoris (L. ) Medik. Batlänning vid Abiskojaures nördostända. Carex capillaris L. Patsovare, Yittjavare. C. Hallen Gunn. Yittjavare. C. lagopina Wg. Karsonjuonje SO. C. loliacea L. Ripasvare. C. rupestris All. Kamajokk, Patsovare. Karsonju- onje k. C. ustulata Wg. * Yittjavare 750. C. vaginata Tausch. Rautasjärvi. Cassiope liypnoidés (L.) Don. Karsonjuonje SO. C. tetragona (L.) Don. Patsovare, Karsonjuonje SO och k. Catabrosa algida (Soland.) Fr. Patsovare pl. pä pä snölägemark c:a 875. Cerastium alpinum L. Patsovare, Yittjavare. — v. gldbrum Retz. Kamajokk, Ripainen, Rautasjärvi. C. trigynum Y ill . Patsovare. C. vulgare C. Hn. * alpestre Hn. Yittjavare. Chamænerium au gusti folium (L. i Scop. Abiskojaure NY., Rautasjärvi, Yittjavare. Ripainen, Ripasvare. Chamœorchis alpina (L.) Rieh. Patsovare c:a 720: ä torv tills, med Dr gas, Rhododendrum etc. fläckvis strödd-riklig. Cystopteris fragilis (L.) Bernh. Rautasjärvi. C. Montana (Lam.) Bernh. Björkskogen Y om Abi- skojaure fläckvis riklig, Abiskojaure NA". Draba liirta L. Patsovare, Ripainen, Yittj avare. À den senare lokalen ända ned i björkskogen. I). nivalis Liljebl. Kamajokk, Abiskojaure NY. BO Dry as oetopetala L. Kamajokk. Pâtsovare, Kârson- j non je SO. Dry op ter is *dilatata (Hoffm.) A. Gray. Ripasvare 450. Equisetum scirpoides Miehx. Pâtsovare pi., pâ snö- 1 âge ni ark. Erigeron unifloras L. Kamajokk, Pâtsovare. E. politus Fr. *Berlini. Simm. Abiskojaure Y och NV. Pâtsovare. Vittj avare. Erysimum h ieracii folium L. Abiskojaure NY, Vitt- j avare. Euphrasia minima Jaqu. Pâtsovare, Yittjavare. Gentian a nivalis L. Pâtsovare. G. tenella Rottb. Pâtsovare, pâ barlagd torvmark. Endast 5 à 6 individ. C:a 720 m. Ö. h. Geum rivale L. Rautasjärvi. Gnaphalium norvegicum Gunn. Rautasjärvi. G. supinum L. Pâtsovare pl. 800. Hierocliloë alpina (Liljebl.) R. & S. Yittjavare spar- samt i bergroten c:a 720 m.; mellan Paddosvaratj och Tjuonavagge (Lapporten) täml. allm. 650-800. H. odorata (L.) Ug. Pâtsovare, Rautasjärvi. J uncus biglumis. L. Yittjavare. J. trifidus L. Yittjavare. Ripainen, Ripasvare. Lappula deflexa (Wg.) Garcke. Abiskojaure NY, â rasmark. Linnœa borealis L. Allmân. Luzula ar ouata (Wg.) Sw. Kârsonjuonje k. L. *sudetica Willd. Abiskojaurestugan, Rautasjärvi, Yittjavare. L. parviflora (Ehrh.) Desv. Rautasjärvi. L. pilosa (L.) Willd. Rautasjärvi. L. spicata (L.) DC. Kârsonjuonje, Ripainen, Ripas- vare, Yittjavare. Melandrium apetalum (L.) Fenzl. Abiskojaure NV, Pâtsovare, Kârsonjuonje SO. Yittjavare. 31 M. rubrum Happonicum Simm. Rautasjärvi, Vitt- javare. Melica nutans L. Ripainen f.. Rautasjärvi, Vitt- javare. My osotis silvatica Hoffm. Ripainen f., Rautasjärvi. Vittjavare. Oxyria digyna ( L. ) Hill. Pätsovare, Ripainen, Vitt- j avare. Oxytropis lapponiea (Wg.) J. Gray. Kärsonjuonje SO. C:a HOO. Pa vittringsjord a kalkhällar, mycket torr mark. Pa nägot fuktigare substrat ersattes den av Astragalus alpinus — S. om järnvägen hittills endast omnämnd frän Vassitjakko. Läktatjäkko, Kedkevagge och Xuolja. allt enl. Sylvén. Parnassia palustris L. Pätsovare 700. Pedicularis hirsuta L. Kärsonjuonje k. 1100. Petasites frigidus ivL.) Fr. Rautasjärvi. Phegopteris Dryopteris (L.) Fee. Ripasvare, Vitt- j avare, Rautasjärvi. Pli. polypodioides (L.) Fee. Yittj avare i bergroten c:a 720, spars. Phleum alpinum L. Kärsonjuonje SO. Pinguicula alpina L. Pätsovare pl., Kärsonjuonje SO. P. vulgaris L. Pätsovare, Vittjavare. Poa alpina L. Kamajokk. Pätsovare, Vittjavare. P. cenisea All. Pätsovare. P. glauca M. Vahl. Kamajokk, Abiskojaure NY. P. nemoralis L. Abiskojaure NY, Rautasjärvi, Vitt- javare. Polemonium coeruleum L. *campanulatum Th. Fr. Abiskojaure Y, vid stranden, ett par individ. Nästan avblommade 5/s. Potentilla, nivea L. Kamajokk, Kärsonjuonje SO, Vitt- javare (bergroten), Paddosvaratj 605. — f. subquinata Lge. Vittjavare, enstaka ind. bland huvudf. P. norvegica, L. Abiskojaurestugan. P. renia L. f. ambigua (Gaud) Abiskojaure NY, Pâtsovare, Rautasjärvi, Vittj avare. P. verna L. f. ternata A. Bl. Rautasjärvi. Prunus Padus L. Ripainen, Rautasjärvi Vittjavare. Ranunculus glacialis L. Yittjavare. R. nivalis L. Kârsonjuonje SO, Ripainen. . R. pygmœus Wg. Kârsonjuonje SO, Ripainen, Rkinanthus groenlandicus Chab. Kärrmark nära Abiskoj aurestugan. Rliodiola rosea L. Abiskojaure NY, Ripainen, Yitt- javare. Rhododendrum lapponicum (L.) Wg. Pâtsovare, Kâr- sonjuonje k (c:a 1100), Yittjavare (c:a 800) Ribes rubrum L. Abiskojaure NY, Rautasjärvi, Yitt- javare (c:a 590). Undersökta ex. frân Rautasjärvi vi- sade sig vara v. glabellum Trautv. & May. R abus arctieus L. Ripainen f.. Abiskoj aurestugan, Rautasjärvi. R. idæus. L. Abiskojaure NY, Rautasjärvi, Yittja- vare. R. saxatïlis L. Abiskojaure NY, Rautasjärvi, Yitt- javare. Rumex Acetoselia L. Abiskoj aurestugan. Salix glauca L. Vittj avare. S. nigricans Sm. Yittjavare. S. polaris Wg. Pâtsovare, Kârsonjuonje SO och k. S. reticulata L. Kamajokk, Pâtsovare, Yittjavare. Saussurea alpina (L.) DG. Allmän. Saxifraga aizoides L. v. aurantia Hn. Abiskojaure NY. Pâtsovare. S. cernua L. Abiskojaure NV, Pâtsovare, Kârson- juonje SO, Yittjavare. S. groenlandica (L.) Simm. Ripainen. S. nivalis L. Abiskojaure NY, Yittjavare. S. oppositifolia L. Kamajokk, Abiskojaure NY, Pât- sovare, Yittjavare. 83 S. stellaris L. Ripas vare. Scirpus austriacus (Palla). Vittjavare. Sedum annuum L. Abiskojaure NY, Ripainen, Vitt- javare. Sibbaldia procumbens L. Pâtsovare, Ripainen. Ri- pasvare. Silene acaulis L. Pâtsovare, Vittjavare. Solidago virgaurea L. Allmân. Sorbus Aucuparia L. Abiskojaure NV, Ripainen, Rautasjärvi. Spirœa Ulmaria L. Ripainen f. Stellaria graminea L. Abiskojaure NV, Vittjavare. Pâ bâda lokalerna füllt spontan. S. longifolia Fr. Abiskojaure NV, Vittjavare. A den senare lokalen ej füllt utslagen den 7/7- Sparsam. — 600 — 750 m. ô. h. S. media L. Bâtlânning vid Abiskojaures NO-ânda, Abiskjaurestugan. Thalictrum alpinum L. Kamajokk, Pâtsovare, Rau- tasjärvi, Vittjavare. Tofieldia palustris Huds. Pâtsovare. Trisetum spicatum (L.) Rickt. Pâtsovare. Triticum caninum L. Rautasjärvi i örtbjörkskog, Vittjavare. T. violaceum Horn. Vittjavare. Ett fâtal ind. Trollius europœus L. Ripainen, Ripainen f., Rau- tasj ârvi. Veronica alpina L. Pâtsovare, Ripainen, Ripasvare. — f. albiflora. Ripasvare, Rautasjärvi. V. fruticans. Jacq. Pâtsovare, Vittjavare. Viola bi flora L. Allmân. F. montana. L. Ripasvare. c:a 550 m. ô. h. Ett täml. ringa antal spensliga ind. I rik blom d. 13/7. Arten förut anträffad â de västligare sydbergen pâ nordsidan av Tome Träsk (Sylvén, Fries o. Màrtenson). Viscaria alpina (L.) Gr. Don. Ripainen. Bot. Not. 1916. B 34 Woodsia glabella R. Br. Abiskojaure NY, Yittjavare. W. ilvensis v. alpina (Asch. o. G-r.). Abiskojaure NY, Vittj avare. Witte, H., Om timotejen, dess historia, odling och formrikedom samt om f ör ädlingsarbetena med detta vallgräs pâ Svalöf. (Mit deutschem Résumé.)' 96 s. — Sveriges Utsädesförenings Tidskrift 1915, häftena 1, 4 och 6, 24 textf. »Om formrikedomen hos vära viktigaste vallgräs» har förf. redan skrifvit en hei del i nämnda tidskrift 1912. Här redogör han utförligt for fortsatta undersökningar över timo- tejen. Yid odlingsförsök a Svalöf hafva i stör skala användts sveuska exemplar. Dâ timotejen är en korsbefruktande art, var utgängsmaterialet af bastardnatur och mycket mäng^ formigt. Bet var därför praktiskt taget omöjligt att basera förädlingen pâ uppsökande af konstante individ. Men det visade sig, att man genom urval künde fâ raser, som vore konstanta i nägra önskade egenskaper, fastän afkomman ej alls var konstant i manga andra egenskaper. Om man betraktar hvar egenskap för sig, fann förf. att nedärfning kan äga rum ätminstone beträffande följande egenskaper A. Morfologiska egenskaper, beträffande strälängd, internodiernas längd, strätjocklek, sträriktning, bladens stor- lek, bladriktning, bladfärg och axvippaus utseende. B. Fysiologiska egenskaper, beträffande utveck- lingstid, skottskjutningens början pä varen, blomningstiden, strästyrkan, tiden för bladens vissnande, äterväxtens storlek, olika anlag hos olika raser för själfsterilitet resp. själffertili- tet, skärm- och blomfjällens förhällande vid frömognaden, motstândskraft mot rost och andra växtsjukdomar. Hos manga af de vilda växtarterna komme heit säkert formrikedomen att visa sig mycket stör, om och när de blefve föremäl för lika grundligt Studium som timotejen. Svafvelängor för succulenter. J. Bornmüller har med stör fördel användt svafvelangor för att döda stora, myc- ket saftiga växter. En half timmes inverkan i slutet kärl är tillräckligt läng tid härför. Mindre växter, ss. Sedum och Sempervivum, fordra kortare tid. Efter en sädan behandling torka de lätt mellan grapapper. Metoden passar ej sä bra för Euphoriaceer, Salsolaceer och Orchideer. 35 Mikrotekniska Notiser. IV. (Mit deutschem Resume.) Av Einar Naumann. IV. Den absoluta alkoholens umbärlighet. Inom mikrotekniken intager, som bekant, alkohol av olika grader en dominerande ställning — saväl för fixeringsändamal som vid arbete med talrika intermedier. Sa anses det ju t. ex. pâ manga hall omöjligt — om man överhuvudtaget vill ga spritvägen — att pâ annat satt an med användning av absolut alkohol komma fram till montering i xylolkanadabalsam; och det torde vara ganska otvivelaktigt, att bögst avsevärda kvantiteter absolut alkohol pa detta satt artigen bortslösas vid manga institutioner. Denna omständighet har pa sista tiden ernâtt en viss aktualitet därigenom, att absolut alkohol f. n. icke kan levereras fran vara apotek — heit enkelt därför, att man lider brist pâ ett par av de för den slutgiltiga rektifieringen erforderliga anordningarna. En mikroteknisk procedur, för vilken dessa förhal- landen vid första päseendet kunna synas nog sa fat ala, är t. ex. just monteringen i xylolkanadabalsam 1). Som bekant ernär man i allmänhet densamma öfter förbe- handling med alkohol av stigande koncentration, slut- ligen absolut. Forst sedan man pâ detta satt realiserat objektets fullkomliga urvattning, kan detsamma via alkohol-xylol — > xylol överföras i xylolkanadabalsam. Or- saken tili denna lika langsamma som — med använd- ning av absolut alkohol — nagot dyrbara anordning ligger som bekant till dels i xylolens känslighet för vatten : endast med högprocentig alkohol ger den en klar blandning. 1) Da jag f. n. icke har anledning att sysselsätta mig med mikrotomteknik. kan jag ej här meddela nagra personliga erfaren- heter angaende den absoluta alkoholens umbärlighet för dessa uppgifter. Det synes emellertid ganska sannolikt, att vad som blivit fastslaget som giltigt i monteringstekniska fragor även torde erbjuda en yiss tillämplighet för manga andra uppgifters vidkommande. Bot. Not. 19 IG. 36 Emellertid kau xylolens vattenkänslighet avsevärt nedsättas, bl. a. därigenom, att den försättes med kri- stalliserad fenol. En dylik fenolxylol, exempelvis fram- ställd genom tillsats av 22 gram kristalliserad fenol pa 100 kubik centimeter xylol *), blandar sig synnerligen väl t. ex. med 95 sprit; och ur denna fenolxylol knnna Objekten direkt överföras i xylolkanadabalsam 2). Salunda kan man vid denna montering alldeles nndvara absolut alkohol; och gangen gestaltar sig tydligen med användning av denna modifikation pa följande satt: sprit av stigande koncentration — > 95 X sprit 3) — ► 95 % sprit + fenolxylol — > — > fenolxylol — > xylolkanadabalsam. Anmär kningsvärt nog finnes denna möjlighet icke omnämnd i de vanliga botaniskt-mikrotekniska hand- böckerna 4). Ett päpekande av densamma har därför — framförallt under nuvarande förhallanden — synts mig ganska väl motiverat; sa mycket mera, som det hittills huvudsakligen tyckes vara inom den zoologiska och medicinska histologien, som man närmare intresserat sig för möjligheterna för en nedsättning av xylolens känslighet för vatten 5). Att réalisera denna effekt med tillhjälp av ett eller annat utpräglat » vattendragande» ämne torde emellertid huvudsakligen motiveras därigenom, att en bestâende klar montering i xylolkanadabalsam endast möjliggöres efter vattnets sa gott som totala *) Jag hämtar denna föreskrift ur Ph. Stöhr’s Lehrbuch der Histologie, XIII. Aufl.. Jena 1909. 2) Det är i allmänhet ganska fördelaktigt. att, sedan materialet i och för montering xipplagts pä objektglaset, med en bit filtrerpapper avsuga den överflödiga fenol xylolen. och först därpa tillsätta ka- nadabalsam. 3) Som sädan använder jag numera systembolagens s. k. »absolut ren sprit» (— 95 % ) . 4) Sä finner man t. ex. härom intet varkeri i Molischs eller Thunmanns mikrokemiska handböcker (1918). likasâ litet som i Stras- burgers stora praktikum (V. A., 1913). 5) Se t. ex. referat under Xylol i E ncyklopläd ie der mikro- skopischen Technik, Berlin och Wien 1908. 37 avlägsnande ; xylolen själv är mindre vattenkänslig, än väd man i allmänhet föreställer sig 1). I själva verket gestaltar sig monteringen pa detta satt med användning av fenolxylol snarare angenämare 2), än da man via absolut alkohol avslutar förmedierna med vanlig xylol ; ty de pâ en ringa kvarvarande vatten- halt beroende grumlingar, vilka myeket lätt inträda saväl efter överföring i xylol som framförallt i kanadabalsam, kunna nu — tack vare karbolxylolens vattenabsorbe- rande förmaga — alldeles undvikas. Av samma orsak kan man operera med större snabbhet än förut; och som en ytterligare förtjänst bör slutligen anföras, att det tydligen — med hänsyn tili den absoluta alkoholens umbärlighet — gestaltar sig avsevärt billigare än det eljes brukliga arbetssättet. Resumé. Wegen unserer jetzigen Schwierigkeiten, absoluten Alkohol in hinreichender Menge für mikrotechnische Zwecke zu erhalten, weist der Verfasser kurz auf die Möglichkeit hin, denselben bisweilen ganz und gar zu entbehren. So arbeitet z. B. der Verf. nunmehr beim Montieren in Xylolkanadabalsam ganz und gar ohne den absoluten Alkohol: die Objekte kommen aus 95 % Alkohol in eine Mischung von gleichen Teilen des ge- nannten Alkohols und Karbolxylol (22 g kristallisiertes Fenol auf 100 ccm Xylol); danach in reines Karbol- xylol, wonach die Montierung mit Xylolkanadabalsam in gewöhnlicher Weise stattfindet. In der Tat gestaltet sich diese Arbeitsart übrigens noch viel besser, als die 0 Blandar sig t. ex. enligt Encyklopädiens uppgift redan med 96 % sprit. 2) En fenollösning sadan som den föreslagna angriper dock pâ ett ofta synnerligen valdsamt satt hiiden, vadan man bör undvika en mer än erforderligt intim kontakt med denna vätska. 38 gewöhnliche: denn wegen der grossen wasseranziehenden Kraft des Karbolxylols, kommen fast niemals die sonst gewöhnlichen milchigen Trübungen des Balsams u. s. w. in Betracht; auch können eben deshalb die Operati- onen weit schneller als früher vorgenommen werden. Zwar sind diese Tatsachen z. T. schon früher aus der Literatur bekannt; soweit ersichtlich aber — jeden- falls auf dem botanischen Gebiet — kaum hinreichend gewürdigt. Besonders in diesen Zeiten möchte deshalb ein näherer Hinweis darauf als- geeignet erscheinen. Lund, November 1915. Ny litteratur. Henning, E., 1915, Bidrag tili kännedomen om berberisbuskens uppträdande i mellersta och södra Sverige. Il s. — Meddel. N:r 121 frän Centralanst. for försöksväs. pa jordbruksomr. Bot. afd. N:r 10. Kallin, K. E., 1916, Om skyddsskogslagen och dess brister med förslag tili lagkomplettering. — Skoorsvardsf. Tidskr., 14 ärg., s. 1-49, 24 textf. Naumann, E., 1915, Über die Mikrophotographie auf' Gaslicht- papiere in negativen Bildern. — Zeitschr. wiss. Mikroskopie, Bd. 81, s. 472-474 t. 12-13. — , Über das Mikrophotographieren mit Gaslichtpapieren in direkt positivem Bild. — Anf. st. s. 474—5, t. 14. -, 1915, Qvantitative Untersuchungen über die Organismen- formationen der Wasserflächen. 1. Euglena sanguinea Ehrenb. — Internat. Revue ges. Hydrobiol. u. Hydrograph., Bd. 7, s. 214-221, t. 3-9. -, 1916, Lietzensee vid Berlin. En bild frän den tillämpade hydrobiologien i stordrift. Mit deutschem Resumé. 34 s. — Skrift. utg. f Södra Sveriges Fiskerifören., 1915, N:o 13. — , 1916, En cnkel anordning för proftagning af djupvatten i sjöar. (Mit deutschem Resumé.) 8 s. — Anf. st. ärg. 1915, N:o 13. Svedelius, N., 1915, Zytologisch-Entwicklungsgeschichtliche Studien über Scinaia furcellata. Ein Beitrag zur Frage der Reduktionsteilung der nicht tetrasporenbildenden Florideen. 55 s., 32 textf. — Nov. Acta R. Soc. Scient. Upsal., Ser. 4, Vol. 4, N:o 4. 39 Ein neuer Fall von Dimerie bei Brassica, Napus. Von Carl Hallqvist, Landskrona, (Schweden). (Vorläufige Mitteilung.) Im Anfang des Jahres 1915 habe ich in dieser Zeitschrift einen Fall von Dimerie betreffs der Fleisch- farbe der Kilben von Brassica Napus mitgeteilt x). Bei der fortgesetzten Arbeit mit diesem Material habe ich noch einen Fall von Dimerie angetroffen, worüber hier berichtet wird. Die Kreuzung hat zwischen den beiden Typen »Blanc hâtif à feuille entière» und :Bangholm> stattgefunden. Wie schon aus dem Namen hervorgeht, hat die eine Sorte ungeschlizte Blätter, während die andere — Bang- holm — den gewöhnlichen Brassica Typus betreffs der Blattform repräsentiert. Aus der Abbildung S. 02 (Fig. 1) ist ersichtlich, dass die Spreiten der gewöhnli- chen Wap/es-Blätter tief eingeschnitten sind, so dass grosse, paarweise gestellte Lappen gebildet werden. Diese Einschnitte kommen auch auf dem Blattstiele vor, indem der an dem Stiele herunterlaufende Blattrand in kleinere, meistens paarweise gestellte Lappen zerlegt ist. Bei dem anderen Typus (Fig. 3) ist erstens die Blattspreite völlig frei von Einschlitzungen und nur mit kleinen Einker- bungen am Blattrand versehen, und ausserdem wird der Blattrand ganz ununterbrochen an dem Stiele herunter fortgesetzt. Die hier eventuell auf tretenden Einkerbungen erreichen nie den Mittelnerv. Ein vollkommen distinkter Unterschied zwischen' eingeschnittenen und ganzrandi- gen Blättern ist also hier wahrzunehmen. Bei der Kreuzung der beiden Typen erhält man in F i nur Rüben mit geschlitzten Blättern. Leider ist in 9 Carl Hallqvist: Brassicakreuzungen. Bot. Not. 1915, H. 3. S. 97—112. Bot. Not. 1916. 40 dieser Generation keine Aufzeichnung über den Typus der Blätter gemacht worden. Dass sie aber geschlitzt waren, ist sicher, in welchem Grade aber, muss dahingestellt blei- ben. Am wahrscheinlichsten stellten sie den gewöhn- lichen Napus- Typus dar. In Fa tritt Spaltung auf und zwar kommen hier beide Elterntypen wie auch Abstuf- ungen zwischen denselben vor. Bei einer oberflächlichen Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Betrachtung scheint das Material für eine Gruppierung sehr ungeeignet zu sein. Bei näherer Durchmusterung aber zeigt sich, dass die ungeschützten Blatt-typen ausserordentlich leicht von den anderen zu unterscheiden sind. Wie schon zuvor hervorgehoben ist, kommen zwar Zwischentypen vor. Diese ähneln auch teilweise den ungeschützten (siehe Fig. 2), indem 41 die Spreite beinahe ungeschlitzt sein kann; der ent- scheidende Unterschied ist aber, ob der an dem Stiele herunterlaufende Blattrand ungeschlitzt ist oder nicht. Von dieser Beobachtung ausgehend, habe ich eine Grup- pierung in 23 hVBeständen mit zusammen 8296 Indi- viduen vorgenommen. Das Resultat wird in der Tabelle Seite 04 mitgeteilt. Die U ebers timmung zwischen den er- warteten und den gefundenen Zahlen ist ziemlich genü- gend. Die Zahl D/Mk hat zwar den ziemlich hohen Wert von l,i6. Wenn man aber bedenkt, dass die Abweichung normal in 1 Fall auf 3 einmal den Mittelfehler und darüber beträgt, so ist der erhaltene Wert als genügend anzusehen. Aus den Zahlen zu schliessen, haben wir also hier noch einen Fall von Dimerie bei Brassica Napus. Selbstverständlich wird die Analyse dieses Falles in den folgenden G-enerationen fortgesetzt werden, teils um die Dimerie sicher festzustellen, teils um weitere Auf- schlüsse in .bezug auf die Theorie der Polymerie zu ermitteln. Das vorliegende Material scheint mir nämlich für das Studium gradierter Intensität der Eigenschaften infolge Kumulation gleichsinniger Faktoren ganz beson- ders geeignet. x) Fig. 2 zeigt eine Abstufungsforin zwi- schen den beiden Eltern. Es liegt ja nahe anzunehmen, dass diese auch in genetischer Hinsicht eine Abstufung darstellt. In F3 kommen nun diese eventuellen Zwischen- formen in Beständen zum Vorschein und lassen sich besser beobachten. Es lässt sich dann feststellen, ob die Zer- schlitzung an dem Blattstiele (Fig. 2) vielleicht von einem G-ene bedingt ist und die Zerschlitzung auf der Spreite nebst der auf dem Stiele von einem anderen herrührt. Wir würden somit nach Shull * 2) einen Fall von »plural Genes» haben. Wenn es sich aber herausstellt, dass beide Gene *) H. Nilsson-Ehle : Kreuzungsuntersuchungen an Hafer und Weizen. L. Univ. 1rs. N. F. Ifd. 2. Bd. 5 und Bd. 7. 2) G. H. Shull: Duplicate genes for capsule-form in Bursa bursa-pastoris. Zeitschr. f. ind. Abst. u. Vererb.. Bd. , H. 2, S. 97 — 149. 42 getrennt dieselbe Zerschlitznng bedingen, z. B. die auf dem Stiele, und dass die Zerschlitznng auf der Spreite erst bei dem Zusammen treten beider Gene zum Vor- schein kommt, dann haben wir ja natürlich mit gleich- sinnigen Faktoren von kumulativer Wirkung zu tun. F 2. Blanc hâtif à feuille entière» X »Bangholm». Feld n:o Blätter ge- unge- schützt j schlitzt Summe Verhältnis geschl. : ungeschl. auf 16 Abwei- ! chung j D Mittel- fehler Mk D/Mk 86 501 32 533 15,0394 : 0,9606 0,0394 i 0,1678 ! 0,23 37 398 37 435 14,6391 : 1,3609 0,3609 ! 0,1857 1,?* ! 88 767 48 815 15,0577 : 0,9423 0,0577 j 0,1357 0,43 39 271 27 298 14,5503 : 1,4497 0,4497 0,2244 2,00 40 331 22 353 15,0028 : 0,9972 0,0028 0,2061 0,01 41 538 33 571 15,0753 : 0,9247 0,0753 0,1621 0,46 42 300 15 315 15,2381 : 0,7619 0,2381 0,2182 1,09 | 43 ; 144 7 151 15,2583:0,7417 0,2583 0,3152 0,82 44 433 33 466 14,8670 : 1,1330 0,1330 ! 0,1794 0,74 46 371 17 388 15,2990 : 0,7010 0,2990 ! 0,1966 1,52 49 128 10 138 14,8406 : 1,1594 0,1594 0,3297 0,48 52 422 26 448 15,0714 : 0,9286 0,0714 0,1830 0,39 53 • 209 12 221 15,1312 : 0,8688 0,1312 0,2605 0,50 54 445 25 470 15.1489 : 0,8511 0,1489 0,1786 0,83 55 135 9 144 15,0000 : 1,0000 0,0000 0,3228 0,00 56 157 5 162 15,5062 : 0.4938 0,5062 0,3043 1,66 57 288 28 316 14,5823 : 1,4177 0,4177 0,2179 1,92 58 304 9 313 15,5399 : 0,4601 0,5399 0,2189 2,47 60 447 23 470 15,2170 : 0,7830 0,2170 0,1786 1.22 i 61 169 7 176 15,3636 : 0,6364 0,3636 0,2919 1,25 63 176 9 185 15,2216 : 0,7784 ; 0,2216 0,2847 0,78 64 435 28 463 15,0324 : 0,9676 : 0,0324 0,1800 0,18 65 434 31 465 14,9333 : 1,0667 ; 0,0667 0,1796 0,37 7803 | 493 8296 15,0492:0,9508 0,0492 ' 0,0425 !,16 43 Lunds Botaniska Förening, den 1 dec. UH 5. Lektor Otto Gertz föredrog Om septerade thyllbildningar. I anslutning tili egna undersökningar redogjorde föredra- garen i korthet för thyllfrägans historiska utveckling fran växtanatomiens grundläggare, Malpighi och Leeuwenhoek, intill nuvarande tid och anförde i samband därraed nägra biografiska data om Hebmine Schuh, f. von Reichenbach (»Ein Ungenann- ter»), soin egnat ifrägavarande bildningar den första, mera ingäende undersökningen (1845). Redan hos vissa äldre for- skare möter den uppgiften, att thyllerna stundom genom en tvärvägg afgränsa sig som individuella celler Iran modercellen, en vedparenkym- eller märgsträlscell. Man hade visserligen dragit dessa observationers riktighet i tvifvelsmal, men genom undersökningar fran senaste tid af framför allt Winkler, Simon och von Alten hade fastställts, att septering hos vissa växters thyller verkligen eger rum. Ett dylikt förhallande hade vi- dare af föredragaren själf iakttagits hos trenne Aracéer, Mon- ster a deliciosa, Scindapsus pinnatifidus och Pothos celatocuuHs , hvilka växter befunnits utmärka sig genom den synnerliga lätthet, h vanned de utbilda thyller under sârytan af dekapi- terade luftrötter eller afskurna stamled. Thyllerna ifraga hafva enligt föredragarens undersökningar en i allmänhet tunn, struk- turlös vägg; ej sällan visar sig dock densamma nätfiberformigt förtjockad eller försedd med breda, likformigt fördelade porer. Thyllernas innehall utgöres af protoplasma, hvilket här häller sig anmärkningsvärdt länge lefvande och i fiera hyller visar sig erbjuda en tydlig strömning. Vidare märkes kärna och leukoplaster, hvaremot stärkeise endast i sällsynta undantagsfall uppträder som innehall. Thyllerna förete särdeles allmänt cell- delning, hvarvid väggen i allmänhet är ställd vinkelrätt mot thyllblàsans längdaxel, eller ocksâ, sâsom i nägra fall iakttagits, pâ sned. I dylika septerade thyller föra bägge cellerna hvar sin cellkärna. Föredragaren omnämnde därjämte nägra fall, dar kärndelning inträdt utan att denn a atföl jts af celldelning, äfvensora nägra iakttagelser angaende oful! ständig delning af thyllens cellkärna genom fragmentation. I anslutning härtill anförde föredragaren de i litteraturen omnämnda fall, där thyller iakttagits föra cellkärna, samt de äsikter. man framställt beträffande densammas härkomst, däi- vid utförligt refererande tili undersökningar af Tamba, Haber- landt och Mieiie, hvilka författare torde ha gifvit den mest plausibla förklaringen af detta spörsmal. En inti essant parallell tili thyllernas septering hos Mon- stera, Scindapsus och Pothos fann föredragaren föreligga i det 44 redan af Molisch beskrifna förhallandet, att de kärlen omgif- vande parenkymcellerna hos dekapiterade rotter af Monstera stundom växa radiärt inât mot kärlets centrum, sâ att dess lumen hoptryckes, och dar v id normalt delà sig pâ tvären. Sâsom med thyllbildningen analoga företeelser redogjorde föredragaren för de s. k. märgfläckarna hos vissa ti ad, inter- cel lulärernas tillstoppning hos Nymphaea, Brasertia , Equisitvm (Mellink, Schrenk, Strasburger) samt för de stomatära thy Ilern a. Anomalier föreligga ifrâga om thyllers utbildning hos Hama- melis virginiana, dar en genomväxning af thyller frân ett kärl till ett annat af Tison iakttagits, liksom ocksâ hos Quercus Bobur, dar Hartig beskrifvit en gâtfull, sekundär thyllbildning i patologiskt deformerad ved. Sâsom ett viktigt parallellfall till de trakeala elementens thyllbildning faste föredragaren uppmärksamheten pâ en i litteraturen fullständigt förbiäbdd iakttagelse af J anczkwski, att silrören vid peridermbildning i leptomet hos Viiis stundom inaktiveras genom i dem ballong- formigt. utstjälpta bastparenkymceller, hvilket torde böra an- foras sâsom ett nytt bevis för silrörens morfologiska homologi med kärlen. Föredragaren berörde därefter thyllernas funktion och etiologi samt lämnade till slut en utförlig komplettering af den genom Molisch och Küster gifna sammanställningen öfver i litteraturen befintliga uppgifter angäende thyllernas utbredning. (Ori ginalreferat . ) Prof. Murbeck redogjorde för sin undersökning : Om Neurada procumbens, dess organisation, biologi och släktskaper. Den i Sahara-öknen förekommande ettäriga växten har tili marken tryckta grenar, hvilka utgöras af sympodier, som uppbyggas af tvabladiga florala skott. Blommornas /?-för- blad förskjutes, liksom hos Atropa och Scopolia1 upp pâ föl- jande skottgeneration, sa att det kommer i nivä med dennas a-förblad, med hvilket det för öfrigt sammanväxer vid basen. I sympodierna bilda /5-bladen tva ventrala rader, a-bladen tva dorsala. Stipler saknas fullständigt a hufvudaxelns fyra stjälkblad. De saknas äfven ä alla yd-blad, och ä a-bladen finns en stipel blott i bladbasens uppatvända kant. Af taggarne pâ hypantiets yta bilda de 5 öfversta en med f oderbladen alternerande krans. Dessa taggar hafva tol- kats som ett ytterfoder, men da de uppenbarligen äro af samma morfologiska valör som de talrika längre ned befint- liga, kan den nämnda tolkningen icke upprätthällas. Samt- 45 liga taggbildningar äro att uppfatta som emergenser. — Kronan är hvit, icke gnl. — Androeceet bestâr af tvâ 5- taliga kransar, en yttre episepal och en inre epipetal, och motsvarar sâledes den for Rosacé-androeceet primitiva typen. Gynoeceet, som visar 10 stift och som uppgifves bestâ af 10 enfröiga, i en krans ställda karpider, har i verklig- heten pentamer byggnad liksom öfriga kransar i blomman. Fruktens 10 rum och deras fröanlag ha nämligen en sâdan form och gruppering, att man mäste antaga blott 5 (epise- pala) karpider, hvilka emellertid fullständigt tudelats. Fruk- tens byggnad blir dâ yäsentligen sâsom hos Pomoideœ , och just inom denna grupp möter man (hos Amelanchier och Photmia) början till en liknande karpidklyfning. — En annan egendomlighet hos gynoeceet är dess zygomorfi. De i den nedliggande blomknoppen mot underlaget vända stiften blifva till slut nära dubbelt längre än de öfriga, och medan mot- svarande rum i frukten utbilda embryofyllda frön, stanna fröanlagen i de öfriga rummen pä tidigare utvecklingsstadier. Symmetriplanet bildar 36° vinkel med blommans medianlinie. I hvart och ett af fruktens 10 rum finnes ej, säsom man hittills uppgifvit, blott ett enda fröanlag, utan tvâ, af hvilka det nedre dock blott h inner fram till embryosäckmodercellens synapsisstadium. — Obturator saknas. Det fertila fröanlaget är anatropt och apotropt samt har ständigt blott en enda embryosäckmodercell, krönt af tvâ etager täckceller. I nucellus förblir epidermis ständigt en- skiktad. Tvâ frân hvarandra fullkomligt âtskilda integu- ment äro för handen. Kromosomantalet är 12 resp. 6. Af embryosäckmodercellens dotterceller bilda de tvâ öfre en tvârgâende rad ofvanför de tvâ nedre. Det är alltid den nedersta, och blott den nedersta, dottercellen som utvâxer till embryosäck. Sedan embryosäcken, som till sitt inre har nor- mal byggnad, förtärt systercellerna och täckcellerna, träder den i heia sin bredd ut ur nucellus och förstoras enormt, därigenom att antipodändan jämte nucellus alltjämt förflyttas bort frân mikropyleregionen och ut mot periferien af fruk- ten, som till sist fâr en 12-15 mm. bred basalyta. I det mogna frôt saknas hvarje spâr af endosperm. De till det yttre integumentet hörande skikten i fröskalet förbli mjuka och af- fjällas delvis, medan däremot det inre integumentets yttersta skikt fâr sklerifierade och stärkt förtjockade väggar. Den mogna frukten har tili följd af sin stärkt ned- plattadt koniska, nästan knapplika form ansetts tjänstgöra 46 som ett flygorgan. Härtill är den emellertid alldeles for tung, och dess säregna utbildning synes snarare afse att erbjuda växten gynnsamma betingelser för groningen, hvilken tillgâr sä, att fröna sända sin lillrot ned genom det hâl i basalytan, som blomskaftet lämnat efter sig. Därigenom att den nämnda ytan är bred och platt, ofvansidan däremot hvälfd, kommer frnkten, äfven om den varit lösryckt (vanligen blir den dock redan under sin utveckling halft begrafd i sanden), nästan alltid att hvila med basalytan nedât, och i detta läge kvar- hälles den ocksä lätt genom partiklar frân underlaget, som anliopa sig kring och delvis öfvertäcka densamma. Det nämnda läget utgör emellertid en nödvändig förutsättning för groddplantans faste i jorden; under andra förhallanden skulle radiculan tvingas att växa ut i lüften och pä grund af dennas torrhet löpa fara att förstöras. Ehuru fröna aldrig lämna frukten, äro de dock 10 tili antalet, och atminstone 6 af dem hafva füllt utbildadt em- bryo. I öfverensstämmelse härmed finner man ocksä myc- ket ofta, att fiera plantor växt upp ifrân samma frukt. Alla sända sin lillrot ned genom hälet i fruktens botten och liallas under heia lifstiden tätt tillhopa af den kring rothalsarne kvarsittande moderfrukten. Neurada erbjuder härigenom ett vackert exempel pâ en företelse, som kan betecknas med namnet synapt osp ermi och som yttrar sig däri, att frukter eller frön, som utvecklats inom samma hölje eil er i hvarand- ras omedelbara närhet, istället för att skiljas at efter upp- nadd mognad, hällas gruppvis samman till och med under groningen. Inom Sahara-öknen möter man talrika exempel (Rumex" arter, Pteranthus, Sclerocephalus, Lonchophora, Tri- gonella-arter , Gymnarrhena, Ammochloa) pa denna egendom- lighet, hvilken för öfrigt kan betraktas som en specialytt- ring af en generellare morfologisk företeelse, hvilken bestar däri, att disseminationsprincipen, som är sä nödvändig och sä omsorgsfullt genomförd inom floromraden med samman- hängande vegetationstäcken, i ökentrakter träder stärkt till- baka för ett annat sträfvande, nämligen att pä ett effektivt och för groningen lämpligt sätt vid underlaget fixera eller i detsamma förankra frukterna och fröna, hvarigenom de bl. a. hindras frân att under den langa, ofta öfver aratal räckande torr- perioden bli en lekboll för vinden. Att förankringen ofta nog sker omedelbart invid moderplantan utgör frân ekologisk synpunkt knappast nägon olägenhet, eftersom det vanligen gäller annuella arter med smä individ, och eftersom konkur- 47 rens med andra species sällan förekommer: i regeln finnes ut- rvmme nog, sa ocksâ näring, förutsatt blott att det regnar. Af samma skäl ntgör den omständigheten att vid synaptospenni fröna följas ât portionsvis knappast nagot missfërkâllande: en fördel innebär denna anordning i hvarje fall därigenom, att de omhöljande Organen âro i stand att tillhandahâlla de groende frëna en ökad kvantitet vatten liksom ocksä däri- genom att dessa höljen oft a âro verksamma fërankrings- organ. Det i Syd-Afrika förekommaude systersläktet Griélmn har ett mot fruktmognaden stärkt tillväxande foder. en oftast ansenlig, gnlfärgad krona med vriden æstivation samt ett ännu starkare zygomorft gynoeceum med de längre stiften utväxande tili grofva vedhärda taggar. I öfrigt höra de tva släktena nära tillhopa och bilda en liten grupp, som fiera författare velat hänföra till Geraniaceerna men som med vida större rätt kan inrangeras bland Rosaceeriia. Här an- sluter sig gruppen icke tili liosoideœ , sâsom man antagit, utan vida närmare tili Pomoideœ . detta bl. a. pä grund af de flerfröiga samt sinsemellan och med hypantiet hopväxta karpiderna. de apotropa fröna och de fran hvarandra fullkom- ligt fria integumenten. Äfven fran Pomoideerna afviker den dock i viktiga punkter. och lämpligast synes därför vara att betrakta gruppen sâsom en af Rosacé-familjens hufvudafdel- ningar. särskildt som den företer anknytningspunkter sa- väl tili Saxifragaceœ som tili Leguminosœ och därför utan tvifvel représenterai* en typ af hög alder. (Auktorsreferat.) (En af planscher ätföljd utförligare redogörelse för under- sökningen tryckes i K. Fysiograf. Sällsk. Handl. Bd. 27.) • Döde. Den 29 juli 1915 kyrkoherden Joseph Barth i Nagy-Szeben, Ungern, 82 är. — Den 10 nov. 1915 prof. Edward Greene i Washington, DC., född d. 20 aug. 1843. — Den 18 febr. 1915 prof. Fernando Hoeck i Steglitz vid Berlin. — Den 7 juli 1915 prof. Louis Keller i Wien, 65 ar. — Den 14 nov. 1915 prof. Gregor Kraus i Würzburg, f. d. 9 maj 1841. — Den 24 nov. prof. Hermann Graf zu Solms-Laubach i Strassburg, f. d. 23 dec. 1842. — Den 26 aug. 1915 f. d. direktorn vid botaniska trädgarden i Durban, Natal, John Medley Wood, f. d. 1 dec. 1827. - Den 27 nov. 1915 prof. Charles René Zeiler i Paris, 62 ar. 48 Separat ur Botaniska Notiser tili salu. I Botaniska Notiser 1901 annonserades separater ur dem till salu. Af dessa finnas numera endast ett fatal kvar. Af manga uppsatser i de sedan dess utgifna ârgângarna af tidskriften finnas separater tili salu. Priset beräknas efter 2 öre pr. sida och 25 öre pr. plansch förutom porto och postförskottsafgift. Endast ett eller nägra fa exemplar finnas af hvarje uppsats. Af Botaniska Sektionens af Naturvetenskapliga Student- sällskapet i Upsala Förhandlingar 1883 — 1895 finnas mer eller mindre fullständiga exemplar till salu för 10 kr., 7,50 kr., 3 kr. Af Botaniska Sällskapets i Stockholm Förhandlingar 1895 — 1906 finnas mer eller mindre fullständiga exemplar till salu för 5 kr., 4 kr., 3,50 kr. Rekvisition sker hos Utgifvaren af Botaniska Notiser, Lund. Prenumerationspris â Botaniska Notiser 1916: 6 kr. Innehall. Blom, C., Växtgeograflska anteckningar tili Nyköpingstraktens fane- rogamfiora. S. 1. Ffödin, J., Nägra växtgeografiska notiser frän Lule Lappmarks barr- skogsregion. S. 25. Gtertz, O., Om septerade thyllbildningar. S. 43. Hallqvist, C., Ein neuer Fall von Dimerie bei Brassica Napus. S. 39. Murbeck, Sv., Om Neurada procumbens, dess organisation, biologi och släktskaper. S. 46. Naumann, E., Mikrotekniska Notiser, IY. Den absoluta alkoholens umbärligliet. (Mit deutschem Besumé.) S. 35. Smärre notiser, S. 24. 34. 38. 43 — 47. Lund, Berlingska Boktryckeriet, ,s/ 2 1916. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit : GAG N VAX TER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING av B. Jönsson, professor vid Lunds Universitet. 662 sidor och 162 illustrationer. Inb. 6 kr. »Vi maste nog medge lite hyar, att vi âro ganska okunniga om ursprunget af mànga af de växtrikets produkter, som mota oss öfverallt i det dagliga lifvet. Trädgärdsmannen känner väl i all- mânhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sâ fort det gäller främmande länders kultiirplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pâ svenska ha vi ej heller hittills haft nâgot arbete, som behandlat detta kapitel med nâgon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i vär botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, fran hvilka människorna erhälla bröd, stärkeise, socker, frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spänadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pâ ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehâll, som gör den tili en bâde instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppslags- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Trndgärden.) BILDER UR NATURENS TRE RIKEN » av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ryggradsdju- rens liv. Med 166 fig. Inb. 4: 50. Band II. Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och betraktelser . Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IV. Vdxtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2: 75. Ur pressen: >1 sitt avslutade verk, vilket om- fattar samtliga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av högsta rang, ett verkligt standardwork. Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologica, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. III (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -(-1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid I — XII -f- 1 — 336-j-tillâggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 Öre. Vol. II. Pars. II. (J. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Spuamarieæ, 12. Corallineæ, 13. Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -j- tillägg och register 701— 720.) Lund 1851—52.) 4 kr. 50 öre. . Vol. II. Pars. III. ( 1 . 2). Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 4- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. Series IL Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III Nematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rho- dymeniaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypnea- ceæ, 18. Solierieæ, Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -j- 1 — 676 -f- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290-f-register 291 — 301.) Lund 1880.) 8 kr. , Vol. III. Pars. III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236-{-register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133-^149.) (Lund 1901.) 5 kr. B0TANI8KA NOTISER FÖR ÄR 191« ÜTG1FNE A F O. F. O. NORDSTEDT i Häftet 2. / DISTRIBUTOR C. W. K. GLEERUP. FÖRLAOSBOKHANDEL LUND i.UND 1915, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: DJURVÄRLDEN I ORD OCH BILD 100 djurbilder med text af Lektor JJotian Efilcsotl. Pâ tjockt konsttryckpapper i eleg. band 15 kr. Stockholms Dagblad skrifver: »Är det stâtligast illustrerade verk pâ omrâdet som Hittills utkommit. Texten i humoristiskt käserande form, tillika füllt fackmannamässig.» SVERIGES FÂGLAR OCH FÂGELB0N af Paul Rosenius, utgifves i haften à 2: 50. Dagens Nyheter säger: »Med sin fina käserande stil rullar förf. upp förtju- sande naturscenerier. Utstyrseln hör tili det praktfullaste i sitt slag.» BILDER FRÂN INSEKTVÄRLDEN av L. E. BJÖRKMAX. Pris inb. 3:25. Ur pressen: »Det intressanta, populärt oeh ofta humoristiskt be- handlade ämnet, lika väl som den värdade, lediga Stilen tillhör det mest intressanta som skrifvits. Talrika, väl ut- förda illustrationer och kolorerade planscher förhöja yt- terligare värdet af detta arbete.» BOTANISKA NOTISER utg. af Alexis Eduard Lindblom, arg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr är g. 2 kr. — ,, — ,, — utg. af K. F. Thedenius, ärg. 1854 — 1856 à 1 kr. — utg. af Otto Nordstedt, ärg. 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887— 1905 à 4 kr., 1906 och följande à 6 kr. Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris 1 kr. Porträtter i ljustryek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre. 49 Mikrotekniska Notiser. V — VI. (Mit deutschem Resume. Ay Eixar Naumann. V. Nägra synpunkter angäende mörkfältbelysning vid lägre förstoring och dess användning inom den botaniska rnikrotekniken. r * Man far av nutidens mikrotekniska litteratur gärna den uppfattningen. att mörkfältbelysning hör tili de nppgifter. som visserligen för varje är föras allt mer ocli mer fram tili en precisionsteknik för subtilare arbeten. men vars rationella utnyttjande för enklare nppgifter näppeligen i tillbörlig utsträckning uppmärksammas. I)a emellertid mörkfältbelysningen vid lag förstoring kan réaliseras med en synnerlig enkelhet i apparaturen men icke desto mindre förmär prestera anmärkningsvärt goda résultat, skall jag i det följancle tilläta mig att korteligen hänvisa pä nägra av de omräden inom den botaniska rnikrotekniken. dar densamma eidigt min erfarenhet med synnerlig fördel kan komma tili användning, saväl för undersökningsändamal som vid mikrofotografiskt arbete. Som en kortfattad Orientering över mörkfältbelys- ningens princip och teknik torde emellertid inledningsvis följande kunna anföras: Mikroskoperar man pä vanligt sätt. och f öreligger exempelvis ett ofärgat kanadabal- sampräparat av sklereider i tunt snitt resp. totalpräparat vid t. ex. 100 gangers förstoring, sä erhälles tydligen ett mer eller mindre ljust synfält, vari sklereiderna — in situ — framträda. visserligen merendels välkon- turerade men dock ganska hyalina. Detta är belys- ningsprinci pen för det ljusa faltet. Genom en enkel anordning isom strax skall beskrivas) kunna emellertid belysningseffekterna alldeles omkastas; och man erhäller da (med alla strukturdetaljer väl genomfördai sklerei- derna blixtrande i gulvitt mot en bakgrund av djupaste svart. Detta är en för mörkfältet karaktäristisk Bot. Not. 1916. 4 50 bely sni ngsef f ekt. Overgângen till densamma frân ljusfältbelysning gestaltar sig — sa länge frâgan endast gäller lägre förstoringar ( npp till ett par liundra ganger) synnerligen enkel. Man inför riämligen i bländar- öppningen (sedan en eventuellt förefintlig iris dragits if ran resp. den vanliga bländarskivan avlägsnats) en eentralblänclare 3) och belyser präparatet pa vanligt satt (alltsa genom mikroskopspegeln) frân en nagot sä när skarp ljuskälla i) 2): 'och mörkialtbelysningen är réaliser ad*. Centralgaende stralar äro alltsa bortbländade och be- lysningseffekten ästadkommes saledes endast genom randstralar. Därav säväl förklaringen av fenomenet som orsaken därtill, att ofta nog en skarpare ljuskälla blir erforderlig än den, som eljest — under liknande förliällanden i övrigt — kan vara füllt tillräcklig vid arbete med vanlig ljusfältbelysning. Tekniken är alltsa synnerligen enkel 3). vadan dess tillämpande näppeligen kan omöjliggöras genom sädana i) Erhâlles frân de vanliga firmorna. som föra mikroskop och därtill liörande apparatur. Vid beställning hör den tili bruk avsedda optiska kombinationen (t. ex. Reichert okular 4, objektiv B etc.) angivas; centralskivans storlek blir nämligen, som lätt inses. bero- ende härav. - j För mikroskopering pa vanligt satt (alltsa med användning" av ljusfältbelysning) är i allmänhet exempelvis en metall- trâdlampa à 25 normaUjus füllt tillräcklig. För att undvika tra- darnas projektion i präparatets bildyta bör emellertid vid lägre förstoring kondensorn sänkas; belysningen blir ändock tillräckligt skarp. En metalltrâdlampa à 25 normalljus kan visserligen ofta nog användas även vid arbete m’ed mörkf ältbely sning; men det salunda realiserade mörkfältet blir — atminstone för manga upp- gifter — ej tillräckligt jämnt. Av denna orsak föredrar jag för dessa uppgifter en lampa pâ ett par hundra normalljus (exempelvis en av U’pen halv-watt); ljusstyrkan är liär sä kräftig, att man mycket väl kan tillâta sig det slöseri, som ligger i mörkfältets- jämna inställning med hjälp av mikroskopspegeln. s) Ett synnerligen primitivt satt för erli al lande av mörkfält- belysning är exempelvis sj^egelns partiella täckning med en paji- persremsa. Metoden — ehuru tydligen olämplig vid mikrofotogra- 51 svàrigheter. vilka i ett eller annat hänseende bero av metoden själv. Innan jag övergar till art meddela nagra exempel pa. dess användbarhet inom den botaniska mikroskopien. limier jag mig emellertid böra förutskicka nâgra anmärkningar av mera mikroteknisk art. Mörkfältbelysningens skärpa beror till nägon del pa präparat et s liatiir. Det senares kontrastrikedom beror i sin tur väsentligen av dauermediets optik: hur denna 'an gestaltas. sä maste alltid vissa kroppar framträda battre an andra. Arbetar man exempelvis med ofärgade präparat i kanadabalsam. sä framträda vid undersökning pa vanligt satt cellerna saväl som vävnadsanordningen överhuvudtaget ganska vagt. varemot eventuellt före- fintliga oxalat- resp. kiselkristaller äro avsevärt battre marker ade. Övergar man nu tili mörkfält. sa är det framförallt de sistnämnda bildningarna. som flamma upp mot den mörka bakgrund. vari fier t aie t andra element försvinna: ju skarpare konturer fran början. dess mer ut- präglat inträder ocksa mörkfältbelysningens ljuseffekter. Det inses under sâdana omständigheter. att man pä detta sätt i föi’sta hand kan möjliggöra översiktliga och i viss man skematiska demonstrationer. Emellertid fram- träder den i mörkfältet erhallna bilden — för de över- huvud taget däri ly sande kropparna — ävenledes i en detaljteckningens skärpa och klarhet. som vid använd- ning av ljusfältbelysning näppeligen kan erhallas förrän viel en avsevärt högre förstoring. Mörkfältbelysningen kan alltsa ofta nog i ett endet slag vid lägre förstoring erbjuda bilder. vilka med användning av ljusfält först möj- liggöras genom en jämförelse mellan präparatets utseende vid lägre saväl som vid högre förstoring. Just i kombina- tionen av dessa bada omständigheter — bildens ideala fiska arbeten — kan dock säkerligen ofta vara tili en viss nytta. bland annat da man pa enklast möjliga sätt vill övertyga sig om det i ett visst givet fall lönar sig att överga fran vanlig belysning tili ett mera stabilt mörkfält med användning av centralbländare. översiktlighet jämsides med detaljteckningens skärpa - ligger tydligen mörkfältbelysningens stora överlägsenhet. Kriteriet pa dess användande i varje särskilt fall maste tydligen ligga i objektets halt av sadana kroppar, vilka tili följd av den använda monteringsmetoden sa att säga reagera speeifikt pa mörkfältbelysningens ljuseffekter. Bland objekt. som sälunda i särskild grad ägna sig för dessa demonstrationer, kan tili en början anföras snitt och totalpräparat av vissa växtanatomiska • objekt. Särskilt eleganta bildet’ erhällas vid undersök- ningar over ox ala t f ördelning med användning av ofärgade kanadabalsam- eller fenolpräparat 1). Yare sig frägan gäller kristaller. druser eller rapliider, är mörk- fältets bild synnerligen skarp; men kanske framförallt för de sistnämndas vidkommande visar denna teknik sitt företräde framför den vanliga — man har inte bara erliallit en liögst översiktlig bild därigenom. att sä gott som allt annat försvnnnit i bakgrundens mörker 2) nt an var och en av raphiderna i de lysande knippena av- tecknar sig med detaljerad skärpa. Det ofärgade kanada- balsam- resp. fenolpräparatet kan ävenledes rekommen- deras i och för en översiktlig och nagot skematisk framställning över sklereiders fördelning. Hos vissa utpräglade xerofiler (t. ex. bladen hos Welicitscliia ) är emellertid inkrusteringen med oxalat etc. sä genomförd. att man trots montering i kanadabalsam vid mörkfält- belysning erb aller en füllt genomförd bild av samtliga vävnadselement : men även här blir dock kristallbild- ningarnas skärpa ojämförbart bättre än viel mikrosko- pering pa vanligt sätt och med användning av samina Ang. fenolpräparatets teknik hänvisar jag tili mina Mikro- tekniska Notiser. III. — Bot. Not. 1915. 2) Härigenom ernas tydligen en metodologisk fördel av unge- färligen samma typ. som da man i vissa cellförband specifikfärgar en del element — för att koncentrera intresset härvid. under förbi- gaende av de andra. 53 förstoring. Det bör i delta samband anmärkas, att — för- utom kiselkroppar — även ett stört , antal härbild- n in gar med fördel just undersökas i mörkfält av denna typ: för mänga av dessa senare uppgifter ägnar sig dock den av R. Kolkwitz r) i annat sammanhang föreslagna p ab ely snin gen avgjort battre. En annan präparattyp. som till dels i synnerligen avsevärd utsträckning lämpar sig för undersökning med användning av mörkfältbelysning är den, som utgöres av smärre isolerade kroppar — vare sig isoler ade element frân högre växter eller ocksä encelliga orga- nism er. Här gäller det tydligen mindre ofta att ensidigt framhälla vissa element; fastmer ligger mörkfältbelys- ningens väsentliga företräde bär i den förut framliä.llna kombinationen av bildens översiktlighet och skärpa. Bland dessa objekt kan av macerati onspräparat exem- pelvis nämnas celler med kiselförande inembraner (exem- pelvis av JEqnisetums typ); andra, mindre hyalina isolat undersökas däremot med väl sa stör fördel i ljusfält. Y ad de encelliga organism er na beträffar. sä torde säsom ett för undersökning i mörkfältbelysning vid lag förstoring synnerligen tacksamt objekt framförallt böra nämnas flertalet av sötvattnets fytop lank ton ter. Aven för dessa objekt är visserligen belysningsteknikens effekt beroende av monteringens art ; men kontrastskarpa prä- parat kunna här ofta nog erhällas pä längt enklare sätt än i manga andra fall. t. ex. lielt enkelt genom materialets intorkande pa ett objektglas. Framförallt erhälles pa detta sätt. vid undersökning i mörkfält syn- nerligen instruktiva präparat av manga kisel- och grön- alger, särskilt sädana, som anpassat sig för det plank- toniska livet genom utbildning av sväv apparat er av en eller annan art, t. ex. den fina borstkransen kring en Golenlcinia. Den bild, som pa detta sätt erhälles. är i själva verket säväl med hänsyn till skärpa som relief x) Jfr Kolk Wirz, R.. Pflanzeuphysiologie, Jena 1914. 8.60,135,221. 54 ojämförligt mycket battre ocli klarare genomförd än vad som är möjligt i ljusfält vid samma förstoring. Det inses emellertid under sâdana omständigheter omedelbart. att mörkfältbelysningen just vid undersökning av manga pâ glas eller glimmer upplagda exsiccat kan vara tili stör nytta. Aven ur dessa synpunkter vore det högeligen önskvärt, om det ovärdiga sättet att int or k a smärre alger pâ gamla pappersbitar äntligen upphörde. De anförda exemplena ma vara tillräckliga säsorn en liänvisning pä den mängsidiga användning, som rät- teligen borde kunna tillkomm a mörkfältbelysningen vid lägre förstoring även inom den botaniska mikrotekniken. Hur klar a och elegant a de härigenom vunna bilderna än kunna vara. sa bör man dock ingalunda därigenom förledas att pâ nägot sätt övergiva ljusfältbelysningen. icke ens i fall, där densamma presterar avgjort däliga résultat. Det kan nämligen icke förnekas. att de bägge metoderna ofta nog pâ ett synnerligen gynnsamt sätt komplettera varandra: som varandras i viss man absoluta motsatser framhäva de gärna var sin sida hos det under- sökta objektet. Genom en kombination av bägge me- toderna för samma uppgift ernär man sâledes en mera solid inblick säväl i det undersökta objektets natur. som ocksa i de tekniska metoderna s för olika uppgifter väx- lande prestationsförmaga. Yad slutligen betraf far mörkfältbely suing ens användning vid mikrof otografiskt arbete. kan jag liär fatta mig ganska kort, dä jag pâ annat ställe nägot utförligare diskuterat dessa fragor 1). — Samman- f attar jag emellertid mörkfältbely sningens effekt vid lägre förstoring, sä skulle jag möjligen i viss man kunna säga. Jfr härom mina uppsatser Über das Mikrophotograpliieren mit Graslichtpapieren in direkt positivem Bild. — Zeitsclir. f. wiss. Mikroskopie, Leipzig 1915. Über die photogra])hische Darstellung der Planktonformati- onen II. — Int. Revue der Hydrobiologie. Leipzig 1916. at t densamma förvandlar synfältet i en negativ bild av ganska ljussvag art. Genomförd till sina deta-ljer som ett negativ blir bilden visserligen - för de större objek- tens vidkommande — -merendels icke : men just genom detta ensidiga accentuerande av vissa element synes mig mörkfältbelysningen — planmässigt behärskad — erbjuda sä stora fördelar vid manga demonstrationer. Dessa för- delar kunna i själva verket vid mikrofotografiska arbeten utnyttjas i ämm högre grad. Projicerar man nämligen den i mörkfältbelysningens ljuseffekter glimrande bilden pâ ett fotografiskt papper resp. plat av nâgot sä när liög känslighetsgrad. sa bör tydligen expositionen be- svaras med en positiv bild: oeli alltsa är härigenom en synnerligen enkel möjlighet öppnad att erna direkt a po- sitivbilder pâ papper likasaväl som direkta diapositiv pâ glas. I det stora heia bli visserligen icke heller dessa bilder genomförda tili alla detaljer — sasom po- sitiv av vanlig art; men just därigenom förma de att lämna sä mycket klarare översiktsbilder angaende för- delningen av talrika element. Tunnare snitt ävensom hertalet präparat med sma isolerade kroppar — särskilt planktonformationer — kunna emellertid — i en ofta fullkomligt genomförd utsträckning — pâ detta satt framställas i direkt positiv pappersbild utan att man beliöver öda tid och pängar pâ de omvägar. som föra hit over platen; de tillâta ävenledes med stör fördel en ganska väl genomarbetad framställning i direkt diapositiv. Denna av mig föreslagna mikrofotografiska teknik torde emellertid i viss män kräva en närmare motiveringx ty i och med densammas tillämpande övergives ju mörk- fältbelysningens princip. och vi atergä tili en synbarligen heit vardaglig positivbild. Naturligtvis kan man och det är eljes den vanliga tekniken — exponera mörk- fältet pâ en plat och av densammas kopia erna en bild i mörkfältbelysningens ljuseffekter: man bevarar sälunda tillfullo de fördelar. som enligt den förutgängna fram- 56 ställningen mäste anses förbundna med ifragavarande be- lvsningsteknik. Dylika bilder kunna emellertid ofta nog* endast med svarigliet reproduceras A); och av denna orsak har det ocksa synts mig lämpligt a*t för publikationsän da- mai snarare använda den direkt erhallna positivbildeny vilken reproduktionsteknik städse gestaltar sig ojämförligt enklare. I vissa fall skiljer sig denna bild föga fran ett pa vanligt satt erhallet positiv2); under andra omstän- digheter däremot — och detta gäller framförallt vid teknikens tillämpning för ofärgade snitt resp. totalprä- parat av växtanatomiska objekt. — erhalles pa detta satt just tack vare den i mörkfält verkställda exponeringen ett ganska skematiserat positiv 3), vilket torde ha sin givna betydelse säväl för demonstrationsändamal, som ocksa vid studier över kristallidioblasters fördelning o. s. v. Det synes mig därför. som ernadde man ofta nog just med användning av denna mikrofotografi i direkt posi- tiva bilder en framställning. som — trots vissa högst avse- värda principella motsatser — dock i själva verket erbjuder alldeles samma fördelar. som för den subjektiva iakt- tagelsens vidkommande maste tillerkännas mörkfältbe- lysningens teknik. Resumé. 1. Der Verfasser bespricht in dieser Mitteilung die Verwertbarkeit der Dunkelfeldbeleuchtung ’bei r) Jfr. härtill min uppsats: Einige reproduktionstechnische Gesichtspunkte betreffs der photographischen Darstellung der Plank- tonformationen. — Bot. Xot. 1915. Ehuru de i den citerade uppsatsen meddelade reflektionerna visserligen gälla »mörkfältbilder» av nâgon annan beskaffenhet, torde de ändock tillfullo kunna tillämpas även för dylika i mera egentlig bemärkelse. Det är emellertid min avsikt att i annat sammanhang längre fram nâgot utförligare diskutera dessa fragor. '-) Jfr mikrofotografierna 1 — B till min citerade uppsats i Int. Revue der Hydrobiologie 1919. 3) Jfr min förut citerade uppsats häröver i Zeitschr. f. wiss- Mikroskopie. 1915. Tab. XIV. geringerer Vergrößerung für gewisse Aufgaben der botanischen Mikrotechnik. 2. Bekanntlich gestaltet sich der Übergang von Hell- zu Dunkelfeldbeleuchtung bei geringer Vergrös- serung sehr einfach: es wird nur eine Sternblende ge- eigneter Grösse in die Blenderöffnung eingelegt, danach die Iris ganz geöffnet und mit einer guten Lichtquelle belichtet. 3. Es gibt mehrere Aufgaben der' botanischen Mikrotechnik, wo eine derartig durchgefürte Dunkel- feldbeleuchtung in der Tat weit bessere Ergebnisse als die entsprechende Hellfeldbeleuchtung leistet. Hierunter sind beispielweise zu nennen: a) Die Demonstration und Untersuchung der Verteilung von Skiereiden, Kiesel- und Oxalatbildungen — Kristallen, Drusen und Kap- hiden — - in ungefärbten Schnitt- bezw. Total- präparaten. Die Präparate sind für diesen Zweck entweder in Kanadabalsam zu montieren oder auch mit Fenol aufzuhellen. Betreffs der Technik der Fenolmethode wird auf meine frühere Mitteilung hierüber in Bot. Not. 1915. S. 55 — 60, hingewiesen. b) . Gewisse Maz er ations präparate. beson- ders wo es sich um kieselhaltige Zellen iz. B. von Equisetum und derartigen Pflanzen) handelt. o Die Demonstration und Untersuchung •mehrerer grösseren Mikroorganismen. Als ein besonders geeignetes Objekt hierfür sind in erster Hand die Planktonformationen des Süsswassers zu nennen: manche Schwebeapparate (z. B. bei Golenkinia) treten besonders in Troc* ken präpa- rate n gut hervor. 4. Die Vorteile der Dunkelfeldbeleuchtung liegen für die hier besprochenen Aufgaben erstens in einer sehr zweckmässigen Kombination, bei derselben Vergrösse- rung, von der grossen Übersichtlichkeit des Bildes mit 58 einer durchgefürten Schärfe in ihrer Detailzeichnung — zwei Vorteile auf einmal, die bei Arbeiten mit Hellfeld- beleuchtung nur durch Anwenden verschiedener Yergrös- serungen erreicht werden können. Was das Darstellen von Kristallen u. s. w. in ungefärbten Schnittpräparaten betrifft, so liegt hier noch ein weiterer Vorteil in der über- sichtlichen Schematisierung des Bildes: wegen der Montie- rung sind ja schon im Hellfeld nur die Kristallen einiger - massen scharf gezeichnet, die Zellgewebe sind indessen nur undeutlich markiert — im Dunkelfeld blitzen ja die erstgenannten sogleich in vorzüglicher Schärfe auf. wäh- rend fast alles andere in der Finsternis des Hintergrundes verloren geht. Somit ermöglicht sich hierdurch vor allein eine sehr übersichtliche Darstellung dieser Verhältnisse, die sowohl für Untersuchung wie Demonstration vor- zügliche Dienste leistet. 5. Die mikrophotographische Darstellung des Dunkelfelds kann entweder als ein Bild in den ursprüng- lichen Beleuchtungseffekten oder auch als direktes Pa pier positiv erfolgen. Es ergibt sich somit hierdurch auch die Möglichkeit einer Mikrophotographie in direkt positivem Bild: vergl. hierzu meinen Aufsatz über diese Fragen in Zeitschr. f. wiss. Mikroskopie B. 31. Leipzig 1915. 6. Zwar ist das Dunkelfeld selbst einem Negativ gleichwertig. Derartige Bilder sind indessen bisweilen nur mit Schwierigkeit zu reproduzieren: vergl. hierzu meinen Aufsatz Einige reproduktionstechnische Gesichtspunkte betreffs der photographischen Darstellung der Planktonformation, in Bot. Not.. Lund 1915. Es scheint mir deshalb, als wäre das von mir vorgeschlagene Positivbild im allgemeinen die zweckmässigste bildliche Darstellung von manchen der- artigen Objekten, die indessen bei subjektiver Beob- achtung eben in den Beleuchtungseffekten des Dunkel- felds am besten hervortreten. Lund. Dezember 1915. VI. Om luftinjektion vid framställning av cellumina. Aveu vid arbete med kanadabalsam händer det som bekant nnderstundom. att de erhallna präparaten ej äro alldeles luftfria: antingen har lufthalten trän början varit sa stör, att den icke lmnnit fullständigt avlägsnas vid passagen genom alkoholskalan. eller ocksa har prä- paratet rakat torka till ett slag vid den slutliga mon- teringen. Dylika företeelser böra visserligen i allmänhet nndvikas: men det kan icke förnekas, att en dylik oavsikt- lig luftinjektion för manga nppgifter kan vara högst för- delaktig. Man skall nämligen vid närmare efterseende finna. att manga celltyper jnst av denna orsak erbjnda en ovanligt skarp konturbild: luftblasan utfyller ofta nog liela lnmen och ger därav en avgjntning sä skarp, att man eljest endast pa kemisk vag (genom impreg- nering) skulle knnnat astadkomma nagot dylikt. Man torde därför mycket väl för manga nppgifters vidkommande inom den botaniska mikrotekniken kunna rekommendera en mera avsiktlig luftinjektion i och för demonstration av cellumina 1i. Bast lämpa sig för detta ändamal präparat i kanadabalsam: antingen mon- teras Objekten — t. ex. av torrare vedpartier — direkt häri. eller ocksa — när det gäller mera vattenrika väv- liader — beliandlas de först med alkohol och sedan pâ vanligt satt med fenolxylol. men fa innan monteringen nagot intorka. De bilder. som pa detta satt erhallas. utmärka sig, ätminstone sa länge som präparaten ännu äro nymonterade. genom sin ntomordentliga skärpa. Da emellertid den i xylol lösta kanadabalsamen smaningom loser en del av Inf ten. sä försämras präparatets skärpa avsevärt med tiden; tili nagon del kan emellertid detta nndvikas. om man för monteringen använder en mycket 1) Inom den zoologiska liistologien tillämpas även en dylik princip för likartade nppgifter, t. ex. i och för framställning av skelettsj^stemets finare hälrum. tjockfly tande balsam. Aven om man alltsâ icke kan beteckna clessa objekt som dauerpräparat i egentlig me- ning, sa torde dock luftinjektionens teknik ofta nog ge- stalte sig nâgot fördelaktigare — och framförallt mera snabb och enkel — än de eljes for detta andamâl prak- tiserade kemiska impregneringsmetoderna. Den repre- senterar ju därtill i sin man ett högst belysande exempel just pa xylolkanadabalsamens luftlösande förmägä. Bland de uppgifter. for vilkas vidkommande en teknik av här beskriven typ särskilt torde böra rekom- menderas, kan exempelvis anföras framställningen av porernas fördelning i förvedade cellväggar - — vare sig det är frâgan om spridda .idioblaster eller samman- hängande vävnader. Framförallt i det sista fallet kan man. om tillräckligt tjocka snitt användas, pâ detta satt erna bilder av anmärkningsvärd plasticitet ocli reliefverkan: cellernas svarta lumen med dess skarpmarkerade por- gângar synes nästan bilda ett ât alla hall anastomose- rande nätverk, dar maskornas mellanrum endast intages av de ganska hyaliniserade cellvaggarna. genomskurna av pork analer. Aven vid undersökningar over vissa mikroorga- nismer kan en pâ detta satt âvâgabragt luftinjektion ofta nog vara tili stör nytta. Med särskild fördel har jag exempelvis använt mig av densamma vid den mikro- biologiska analysen av en del sötvattensgyttjor. dar det gällt att lämna en översiktlig framställning över vissa smärre kiselbildningars (bl. a. Ghrysomonadsporers > betydelse för avlagringens fysionomi. Till följd av sin ofta nog ytterst utpräglade hyalinitet kunna dessa bild- ningar vid lag förstoring och under användning av vissa monteringsmetoder lätt alldeles förbises; injiceras de med luftj framträda de emellertid som svarta sfärer och i en skärpa. som redan vid mycket lag förstoring möj- liggör en synnerligen översiktlig uppfattning angaende deras betydelse som karaktärformer för avlagringen ifrâga. Man arbetar härvid bäst med torrpräparat — framställda genom utstrykning av en ringa mängd av provet pâ ett objektglas — och tillsätter om edelbart tore den mikroskoprska undersökningen en droppe ka- nadabalsam. i detta fall halst tunnhytande. varigenoni ernâs en dubbel fördel: luftinjektionen varar nämligen under dessa omständigheter — med hänsyn tili den tunn- llytande kananabalsamens luftlösande förmäga — endast en ganska kort stund, vadan man efter slutförd undersök- ning — vid* lägre förstoring — över de ifragavarande bildningarnas betydelse för avlagringens fysionomi sä gott som omedelbart kan använda samma — ehuru nu luftfria — präparat för eventuellt erforderliga species- bestämningar vid högre förstoring. Luftinjektionens teknik kan alltsa överhuvudtaget med fördel tillämpas för talrika uppgifter, dar en skarp konturteckning av cellernas form svnes önskvärd. Till följd av den skarpa kontrast verkam som härigenom ré- aliseras gentemot kringliggande partier. ägna sig dylika präparat oft a nog synnerligen väl för en mikrofotografisk framställning i negativa pappersbilder1). Resumé. X. Die Darstellung der Zellumina kann mit grossem Vorteil bisweilen sehr einfach durch eine Selbst- injektion mit Luft durchgeführt werden. 2. Die hierfür bestimmten, nicht zu dünnen Schnit- ten werden entweder direkt in Kanadabalsam trocken montiert: oder wenn wasserhaltig zuerst, mit Alkohol entwässert und mit Karbolxylol aufgehellt, danach ein wenig eingetrocknet und sodann endlich in Kanada bal- sam übergeführt. Die Zellumina werden durch diese J) Jfr liärom närmare min uppsats: Über die Mikrophoto- graphie auf Gaslichtpapiere in negativen Bildern. — Zeitschr. f. wiss. Mikroskopie, Leipzig 1915. Behandlung zum grossen Teil mit Luft ausgefüllt. Man erhält somit in dieser Weise sehr einfach Konturzeich- nungen, gewissermassen Abgusse der Zellumina und zwar von einer Schärfe und Deutlichkeit, die sonst nur unter Anwendung chemischer Imprägniermethoden er- reicht werden können. 3. Besonders beim Darstellen der Porenkanäl- chen verholzter Zellen leistet diese Methode sehr gute Dienste. In trocken angefertigten Schnitten durch ITolz kann man z. B. in dieser einfachen Weise sehr übersichtlich die durchgefiirte Kontaktlage der Poren- kanälchen — und somit gewissermassen die Kontinuität des Zellensystems — nachweisen. Die Methode eignet sich aber auch zum Darstellen derartiger Verhältnisse bei verschiedenen Id iobl asten u. s. w. 4. Auch bei Untersuchungen betreffs Mikroorga- nismen ist diese Methode bisweilen zum grossen Nutzen. Mit besonderem Vorteil bedient sich der Verfasser der- selben z. B. bei der mikrobiologischen Analyse gewisser Schlammablagerungen des Süsswassers; und zwar haupt- sächlich. wenn es darauf ankommt, die Bedeutung der sonst sehr hyalinen Ghryso monad- Sporen und derartiger Bildungen für die Physiognomie der Ablagerung bei ge- ringer Vergrösserung übersichtlich darzustellen. Es wer- den zum diesem Zweck einfach auf dem Objektträger eingetrocknete Schlammproben mit Kanadabalsam be- handelt. 5. Wegen der luftlösenden Eigenschaften des Xylolkanadabalsams sind indessen diese Präparate kaum auf die Dauer zu benutzen; vielmehr können Sie bisweilen leider auch als ein sehr anschauliches Objekt eben zur Demonstration dieser Eigenschaft des Balsams verwertet werden Um diesen Nachteil nicht unnötig zu vergrössern, empfiehlt es sich aber stets mit einem ziemlich dickflüssigen Balsam zu arbeiten. 6. Die neu angefertigten Präparate zeichnen sich durch eine vorzügliche Schärfe und Kontrastwirkung aus. Sie eignen sich deshalb oft ganz besonders vorzüg- lich für eine mikro photograph is ehe Darstellung in negativen Bildern: vergl. hierzu meinen diesbezügl. Aufsatz in Zeitschr. f. wiss. Mikroskopie. Band 31. Leip- zig 1914. Lund. Dezember 1915. Döde. Den 18 now 1915 Komitats-Oberphysicus Karl Brancsik i Trancsen, Ungern. 74 ar. — Den 26 dec. 1915 A. D. Darbishire, lecturer on genetic vid universitetet i Edinburg. — Den 23 sept. 1915 Frederick Hamilton Davey i Perrangwell, Cornwall. 47 är. — Den 17 dec. 1915 med. dr. Edward Gillet Gilbert i Tunbridge Wells, England, f. d. 12 mars 1849. — Den 31 dec. 1915 prof. Friedrick Hildebrand i Freiburg i Br. — Den 21 nov. prof. Gyula Klein i Budapest, 71 âr. — Den 5 ,jan. 1916 i Frankrike demonstratorn Alfred Stanley Marsh vid universitetet i Cambridge, England. 24 är. — Den 9 jan. 1916 prof. Paul Sorauer i Berlin. 76 ar. Lunds Botaniska Förening d. 11 febr. Docent Gertz demonstrerade en del zoocecidier frân Island, Se vidare Botaniska Xotiser 1916 h. 2.) — Fil. stud. G. Leissner refererade Arisch. Untersuchungen über den Phototropismus (Ree. des Trav. bot. Néerl. 1915). Porsild, M. P., On the genus Antennaria in Green- land. — Meddel. om Grönland, 51. s. 267 — 281. 7 textf., 1915. Da vi ha ätskilliga former af Antennaria i Skandinavien, kan denna uppsats nog intressera svenska botanister. Följande arter godkänner förf. för Grönland: 4. alpina (Upsala 1907 ï näher beschrieben und abgebildet. Schon damals schien es mir aber, als ob diese neue Art nichts anderes wäre als eine Winterform von G. farced a rire. Die neue Alge war mir aber nicht hinreichend gut bekannt, und wurde des- halb der Auffassung Kjellm ans gemäss als eine neue Art unter dem Namen G. hie male aufgenommen. ('. hiemale ist in der Nähe von der zoologischen Station Kristineberg während des Winters ziemlich gemein. Sie kommt in der Litoralregion epiphytisch auf alten Zoster a- Blättern vor. Während der algologi- schen Untersuchungen, die ich mehrmals im Winter in der Nähe von Kristineberg betrieben habe, habe ich immer dieser Alge meine Aufmerksamkeit gewidmet, und im Januar dieses Jahres (1916) habe ich wieder Gelegenheit gehabt, sie zu studieren. Die Individuen tragen, wenn sie überhaupt fertil sind, im allgemeinen Tetrasporen. Von geschlechtlichen Individuen habe ich keine männlichen wohl aber einige weibliche gefunden, und es sind eben diese, die mich zu der bestimmten Auffassung gebracht haben, dass G. hiemale nichts anderes ist als eine Winterform von G. fureellariæ. Diese Art unterscheidet sich von den übrigen an der schwedischen Westküste vorkommenden Callith amnion- Arten in bezug auf die Form der Goni- moblasten, und zwar dadurch, dass diese bei G. fureel- lariæ in 2-4 Gonimoloben geteilt sind, während sie Bot. Not. me. 5 66 bei den übrigen Arten ungeteilt, abgerundet bis mehr weniger kugelförmig sind. Die Gfonimoblasten bei C. hiemale stimmen in be- zug auf ihre Form vollkommen mit denen bei C. fvr- cellariœ überein, und da sie auch hinsichtlich der Ver- zweigung gut zu einander stimmen, scheint es mir sichern dass ' (1 hiemale nur als eine C. fureellarice f. hiemal ix zu bezeichnen ist. Das Vorkommen dieser Winterform ist von beson- derem biologischem Interesse. Sie ist nur in der Litoral- region gefunden, nie aber in der Sublitoralregion, wo die Hauptform während des Sommers epiphytiscli auf verschiedenen gröberen Algen ziemlich gemein vorkommt.. Dies steht, wie ich glaube, damit im Zusammenhangs dass die Lichtintensität während des Winters innerhalb- der Sublitoralregion sehr gering ist; die Alge kann sich deshalb nicht entwickeln. Nur in der Litoralregion ist im Winter die Lichtintensität hinreichend, um eine Ent- wicklung zu ermöglichen. Im Sommer ist C. f arc ell aria" nur in der Sublitoralregion vorhanden. Die Lichtinten- sität und vielleicht auch die Temperatur ist nun in der Litoralregion zu hoch, um eine Entwicklung zu gestat- ten: die Alge wird nach der Sublitoralregion vertrieben. Callithamnion fureellarice. wird von J. Gr. Agardh (Spec. Alg., II, 1851. S. 37) beschrieben, und zwar nach Exemplaren von der schwedischen Westküste (Bohuslän). Die Alge war aber schon vorher bekannt, und unter dem Namen C. byssokles von Areschoug (Phyc. Scand.. 1850, S. 107) beschrieben und abgebildet. Es scheint mir aber vollkommen berechtigt, dass J. G. Agardh diese Callith amnion- Art von der an den englischen und französischen Küsten vorkommenden Art C. byssoidenm (('. byssokles Aresch.) abgetrennt hat. Die englische Art wird von Arnott in Hooker English Flora, 5. 1833. S. 342 beschrieben, und ist dann in Harvey, Phyc. Brit.. 3. 1871, Taf. 262 abgebildet. Diese von Harvey abge- 67 ■bildete Art ist mit der an der schwedischen Westküste vorkommenden nicht identisch, so weit man es nach der angeführten Abbildung beurteilen kann. Die Gonimo- blasten sind bei G f nr cellar i(C in 2 — 4 Gonimoloben geteilt, bei C. byssoideum sind sie dagegen ungeteilt, und dieser Unterschied ist meiner Meinung nach so wesentlich, dass er einen Artunterschied bedingen muss. In den Sammlungen des botanischen Museums der Universität Upsala liegen einige Exemplare vor. die als C. byssoideum Arn. bestimmt und an der französischen Küste erbeutet worden sind. Ob diese wirklich mit C. byssoideum Ahn. identisch sind, lasse ich dahingestellt; mit C. furceUariœ J. G. Ag. sind sie jedenfalls nicht identisch. Nagra växtgeografiska notiser frän Lule Lappmarks barrskogsregion. Av John Erödin. Yara Lappmarkers vidsträckta barrskogsomrade. som pa grund av sina däliga kommunikationer och jämförel- sevis enformiga vegetation mindre lockar tili botaniska studieresor an fjälltrakterna. är ocksa i floristiskt hän- seende nästan mindre känt än dessa. Särskilt är detta fallet med östra delen av Gellivare socken, om Vars Hora ännu intet finnes publicerat. Sommaren 1915 lick jag emellertid tillfälle att göra ett kort are besök i hnn- bvgden mellan Gellivare kyrkoby och Yästerbottens- gränsen. Därvid gjordes nagra anteckningar, som jag här nedan meddelar. De härröra dels frân Leipojärvi by (280 m. ö. h.) vid landsvägen mellan Gellivare och Hakkas, dels frän de stora. längre normt belägna finnby- Markitta ( 300 m. ö. h. ) och Nilivaara (305 m. ö. h ). Yar och en av de sen are omfattar 30—50 gârdar. men de ha det oaktat tili dato endast med milslanga gangstigar statt i förbindelse med de större samhällena i väster Bot. Not. 1915. 68 och norr. Bâda byarne omgivas av ganska vidsträckta härdvallar och äkermarker med moartad jordmän. och a vilka körn och potatis odlas. Alopecurus aristulatus. Yattensamling nära Nilivaara. A . pratensis. Markitta. Artemisia vulgaris. Leipojärvi â en gârdsplan. Aspern (jo procnmbens. Markitta. mass vis som äker- ogräs. Gallitriche verna. Yattensamling nära Nilivaara. Carduus crispas. Markitta ( massvis), Nilivaara. Ger astiuni vulgare (huvudf.i. Nilivaara. Galeopsis Tetrahit. Markitta. i aker. Melandrium album. Nilivaara och Markitta. i akrar. Petasites frigidus. Yât mark nära Nilivaara. Ranunculus hgperboreus. Yât mark invid Nilivaara. R. repens. Nilivaara pa dikeskanter. Leipojärvi. Ruh us arcticus. Leipojärvi. Markitta, Nilivaara. Rumex domesticus. Leipojärvi. Markitta, Nilivaara. Sinapis arvensis. Markitta. Tanacetum vulgare. Markitta. Enst. ind. pâ en àkerren. Thalictrum simplex v. boreale. Markitta. Vicia craeea. Markitta. Veronica longifolia. Markitta, Nilivaara. A bâda lokalerna i enstaka bestând â vallai*. — Som bekant är arten i Torne Lappmark sä allmän. att den t. o. m. betraktats som en karaktärsväxt för dess barrskogsomräde. Däremot torde den liittills ej vara omtalad frän Lule Lappmark, undantagandes själva Gi-ellivare kyrkoby och Malmberget. 69 Olof Rudbeek och växternas morphaesthesi. Ett växtfysiologiskt försök för mer an 200 âr sedan. Af Otto Oertz. [Mit Resume in deutscher Sprache.] Ett bland lbOO-talets märkligare botaniska arbeten i vârt land utgör Olof Rudbeck d. y:s âr 1686 utgifna Propagatio pi ant arum *). Delta. med vackra allegoriska kopparstick prydda och om stör klassisk lärdom yitt- nande arbete, Rudbecks förstlingsverk, innehâller visser- ligen en stor del föraldrade oeh pâ den tidens auktoritets- tro grundade meningar. men man träffar dar oeksâ icke fâ iakttagelser och âsikter, som klinga förvanande mo- derna. ja. tili och med nppslag tili undersökningar. som det varit först var tid förbehallet att fullfölja. För att här endast beröra en dylik punkt, skall omnämnas, att redan Rudbeck beskrifvit det förhallandet. att a bagböjda, afskurna stamled rötter under vissa be- tingelser skjuta fram endast Iran bâgens konvexa sida. Denna iakttagelse - — af allt att döma gjord af Rudbeck själf — träffas i arbetets attonde kapitel, hvilket behandlar växters förökning genom sättkvistar. Den lyder i nàgot moderniser ad öfversättning pâ följande satt (pp. 104. 105): f) Den fullständiga titeln lyder: Propagatio plantarum botanico- pliysica. quam experientia & rationibus stabilitam. figuris æneis exornatam. et liuic nostro climati adcommodatam evulgat Olavus Rudbeck 01. Fil. Anno M. DC. LXXXYI. Upsalæ ... — Arbetet. hvilket ventilerades den 17 mars nämnda âr. under Andreas Dross- anders presidium, inför medicinska fakulteten i Uppsala, väckte, när det utgafs. stört uppseende, och drottning Ulrika Eleonora d. ä.. som det var tillägnadt, lät göra en svensk öfversättning af det- samma. hvilken — en handskrift — nuinera förvaras â universitets- i)iblioteket i Uppsala (Handskr. N:r 561). Denna öfversättning. som jag haft att tillgâ â liärvaraude universitetsbibliot ek. har icke legat tili grund för of van meddelade utdrag, da den just i den punkt, som här afses manuskriptsidorna 662 — 865), är föga lyckligt gjord. Bot. Xot. IVBi. 70 Snittytan â en afskuren gren omgifves med ymp- vax 1 ) och sattes därefter ned i en därför passande, liten grop, hvarvid man noga tillser. att grenen blir bôjd i en bâge och den senare sa orienterad. att bagens midt (C) vidrôr gropens botten (B) ocli de bâda skänklarna vetta uppât. Den med ympvax omgifna grenänden täckes med jord 3 eller 4 tum liögt, sâsom figuren visar, den smalare, öfre änden ater far skjuta tritt upp öfver Facsimile efter Olof Rudbecks figur i Propagatio plantarum p. 104. visande rötternas konvexsidiga insertion â en bâgbôjd gren. j erden. När kvisten ifrâga begynner rotfästa sig, tinner man talrika rötter (D) skjuta tram frail bagens konvex a sida (C). medan trau den konkava icke ens rudiment till sâdana kunna iakttagas. Förklaringen är icke svâr att finna. Dâ grenen böjes, _ blir nämligen dess konvexa sida större än den konkava. till föl'jd hvaraf de saft- förande gângarna â den senare sidan sammantryckas och 1) Uppgifter om dettas sammansättning har Rudbeck lämnat â sidorna 103 ocli 104. 71 förträngäs, medan de förstoras och vidgas â den förra. Xär därför näringssaften söker passera bâgens trängre och smalare konkavsida, hindras den dar att frambringa rötter. Pa den konvexa ater stä vidare och öppnare .saftbanor till buds, hvarföre saften kan i sin helhet tagas i ansprak för de rötter, som dar skjuta fram. Huruvida den konvexsidiga rotbildningen i detta fall berott pâ en inverkan af fuktighetsdifferenser i niediet eller framkallats af tyngdkraften. polaritet eller krökningsmomentet i ocli för sig. utgör en frâga, som auf Öres det â ifrâgavarande art endast sâsom deforma- tion af vegetativa skott. A var. glabrum âr ceeidiet af Trioza cerastii öfver hufvud taget icke förut kändt. Kamajokks utlopp i Abiskojaure den 4/8 1915. Bland de ofvan nämnda zoocecidierna har trän Sverige endast cecidiet af Harmandia cavernosa â Populo s tr émula tidigare beskrifvits. De öfriga aro for vârt land nya. Cecidiet af Trioza cerastii har visserligen ocksâ förr uppmärksammats i Sverige, t. ex. redan af Linné, men var därvid bundet vid andra C er ostium- arter an den här föreliggande. Lunds botaniska institution den *20 januari 1916. Litteraturhänvisningar. Gertz. O.. Skänes gallbildningar. Ett bidrag tili kännedomen oin Skänes cecidiebildande fauna. (Under utgifning.) Houard. C.. Les Zoocécidies des Plantes d’Europe et du Bas- sin de la Méditerranée. Tome premier. Paris 1908. Lindroth. J. !.. Bidrag tili kännedomen om Finlands Eriophy- ider. Acta Societatis pro fauna et flora fennica. Volumen XVIII. Helsingforsiæ 1899 — 1900. N:o 2.) Li ndstrom. A. N., Ueber einige Gallen an nördlichen Salix- Arten (S., lanata , glauca, Lapponum , nigricans , phylicifolia u. a.;. (Botanisches Centralblatt. LIV. Band. Cassel 1893, p. 327.) Löw . Fr.. Norwegische Phytopto- und Entomocecidien. i Ver- handlungen der k. k. zoologisch-botanischen Gesellschaft in Wien. XXXVIII. Band. Wien 1888. p. 537.) Förklaring till figurerna â taflan 1. 1 — 3. Blad af Populus tremula L. med cecidier af Harmandia cavernosa Bübs. 1, ofvansida med fyra dylika. hvilkas springfor- miga, af en mynningsvall omgifna öppning är ställd parallëllt med angränsande större nerv. 2 och 3, blad frân undersidan; ä figuren 3 en genom sammansmältning af trenne qecidier bildad oregelbun- den komplex. 4. Blad af Salix lapponum L. med cecidier af Pontania femoralis Cameron. 5, 6. Grenar af Salix lapponum L. med talrika. af Eriophyes tetanothrix Nal. förorsakade cephaloneer. Samtliga afbildningar efter fotografier i naturlig storlek. 79 A fossil Sporogonium from the Lower Devonian of Röragen in Norway. By T. G. Halle. The plant-bearing deposits of Lower Devonian age at Röragen in the neighbourhood of Röros. which were discovered in 1913 by Prof. A . M. Goldschmidt of Kristiania, have afforded a welcome addition to our scant knowlédge of the oldest land flora. *) One of the Röragen fossils in particular appears to be of a gene- ral botanical interest, and a preliminary account of its chief characters may therefore be welcome. This form, which is represented by several specimens collected by the writer in 1914. may shortly be characterized as a large sporogonium. It lias been found necessary to in- stitute for its reception a new genus and species of which a diagnose will here be given. Sporogonites exuberans nov. gen. et sp. Spore-producing body consisting of a stalk at least 50 mm. long and an obovate capsule measuring 6 — 9 X 3 — 4 mm. Capsule with probably six larger longitu- dinal furrows alternating with an equal number of smaller ones. The lower part of the capsule sterile throughout, the upper part consisting of three different zones: a wail of several layers of cells, a thick sporo- genous tract, and a sterile central columella. Sporoge- nous tract forming a complete dome covering the top of the columella. Spores globular, of the tetrahedal type. 0.020 — 0.025 mm. in diameter, with a cutinised wall showing a fine dotted sculpture. 1 V. M. Goldschmidt: Das Devongebiet am Röragen bei Röros. Mit einem paläobotanischen Beitrag: Die Pflanzenreste der Röra- gen-Ablagerung von A. G. Nathorst. Vidensk. Selsk. Skr. I. Mat.-Xaturv. Kl. X:o 9. Kristiania 1913, Bot. Not. 1910. 80 The structure agrees essentially with that of a bryophytic sporogonium. its chief characteristic being that the spores are formed in one concrete sporogenous tissue and not in separate sporangia as in the pterido-' pliytes. On the other hand, it is evident that the Devo- nian form does not fall within the limits of any of the existing groups of Bryophyta. The stalk cannot well be of the nature of a pseudopodium: for this reason A C Sporogonites exuberans nov. gen. et sp. — A. impression of stalked capsule, upper part deformed. — B. petrified capsule retaining its rounded shape. — C. longitudinal section of the same specimen. — D. spore. — All the drawings are somewhat diagrammatic. and because of its general habit, it is with the s]i>oro- gonium of the Brvales that our fossil should be com- pared. In the Bryales. however, the sporogenous tract is cylindrical, open at the top, whereas in the fossil form it continues over the columella as in the Sphag- nales and the Andraenles. There is no trace of any operculum, and it is not known how the spores were Botaniska Notiser 1916. Taf. 1. (>. MttffsSOH fot. SI dispersed; the marked longitudinal furrows may possibly be an indication of a longitudinal dehiscence of the capsule. While it is thus clear that the fossil, despite its general resemblance to the bryophytic sporogonium, cannot be referred to any of the existing groups of mosses, it is not even certain that it falls within the limits of the Bryophyta as determined by the living forms. It is also possible that it may represent the upper part only of a more highly developed sporophyte, perhaps somewhere on the pteridophytic line of descent: at present there is no direct evidence on this point. The Bryophyta are not known with certainty to extend further back than to the Tertiary, and their absence in the abundant petrified material from the Carboniferous is certainly striking. Quite apart from the question of the first appearance of the bryophytes, the Röragen material proves that the sporogonium as a type of structure existed in the oldest scanty land flora known to us. Despite the frequently claimed absence of any certain traces of the Bryophyta during almost the wholespan of geological history, we are thus perfectly justified historically in considering the sporogonium as an early type and a possible starting-point in the development of the land-flora. The plant-remains here shortly described will be more fully dealt with in a paper on the Lower Devo- nian flora of Röragen to be published before long. Bot. Not. 1916. 6 82 Morgenthaler, H., Beiträge zur Kenntnis des Formenkreises der Sammelart Betula alba L. mit variationsstatistisclier Analyse der Phaenotypen. 133 s. — Vierteljahrs ehr. Naturforsch. Ges., Zürich. Jahrg. 60. 1915, äfven utgifven soin doktorsafhandling. Ä talrika exemplar af lefvande och dödt material under- söktes 12 egenskaper, hvaraf den förnämsta hämtades af frukten. De bäda vingkanteruas bredd mattes, mediet däraf dividerades med bredden af själfva nöten. De erhällna talen och variationskurvorna i enskilda hängen och deras koeffici- enter bilda utmärkta differentialdiagnostiska kännetecken. Författarens undersökningar bekräfta Regels förmodan, att Betula alba bestär af tvä extrema typer: B. verrucosa och B. pubescens samt talrika genom korsning uppkomna hybrider. De rena typerna uppträda, när de förekomma en- samma, i gräusomrädena i full utbildning, heit rena och kon- stanta. Pa mellanomradena uppträder ren verrucosa , fa eller inga exemplar af pubescens, manga habituelt lika med pube- scens men influerade af verrucosa. Frän yttersta gränsomrädena uppsökte förf. sina rena typer: B. pubescens frân Sicilien och B. verrucosa frän Skan- dinavien norr om 62 — -65° n. br. Hos B. pubescens var i medeltal vingkanten mindre än nötens bredd, hos B. verrucosa tvärtom nötens bredd mindre an vingkanten, Egenskaperna kunna uppträda pa olika satt hos mellan- formerna, ss. intermediär utbildning af alla egenskaperna. mosaikbildning pa samma organ eller à olika hängen a trädet. förening af de tvä sista fallen, dominans af den ene af för- äldrarna igoueoklin bastard). Bland förut uppställda former af pubescens utgör var. tortuosa Ledeb. den mest extrema pubescens, var. carpatica W. et K. sönderf aller i tallösa, olika bastarder; var. Murithii iGaud.) Gremli frän den klassiska lokalen kan upprätthallas soin en lokalras. Füllt utvecklade frukter ha ett tydligt perisperm och fröet är icke sammanVuxet med frnktskalet. Men frukter af füllt normalt ut.seende hos olika slag af Betula visa sig vara tomma. Hos B. verrucosa förekommer rik frösättning; hängen, som skvddats mot, befruktning af pollen, utvecklade hundrade tili utseende normala frukter; men det har ej konstaterats, om däribland befunnits nägra partenogenetiskt utbildade. Mvcket talrika figurer och tabeller meddelas i texten. 83 Über Spermothamnion roseolum (Ag.) Pringsh. und Trailliella intrieata Batters. Yon Harald Kyltn. i'Mit 2 Abbildungen im Text.) In einem jüngst erschienenen Aufsatz x) habe ich über eine Spermothamnion- Art berichtet, die mit besonderen jodabspaltenden Blasenzellen versehen ist. Die Art wurde mit dem Hamen Sp. roseolum (Ag.) Pringsh. be- zeichnet; bei späteren Untersuchungen hat es sich aber gezeigt, dass die mit Blasenzellen versehene Spermo- thamnion- Art mit Sp. roseolum nicht identisch ist, sondern eine neue Art darstellt, und ich beabsichtigte sie unter einem neuen Namen zu beschreiben. In einem jüngst er- schienenen Referate von Kuckuck in Zeitschrift für Bota- nik (Bd. 8, 1916. S. 135) wird aber behauptet, dass die von mir besprochene Sp. roseolum mit Trailliella, intrieata identisch sei, und bei einer Nachforschung in der Lite- ratur hat es sich gezeigt, dass diese Behauptung voll- kommen richtig ist. Unten werde ich die beiden Arten Spermothamnion roseolum und Trailliella intrieata mit einigen Worten besprechen. Spermothamnion roseolum (Ag.) Pringsh. Diese Art ist von C. A. Agardh (Spec. Alg.-, 2, 1828, S. 182) unter dem Namen Callithamnion roseolum be- schrieben worden, und zwar nach Exemplaren von der schwedischen Westküste. Später hat Pringsheim die Art sorgfältig untersucht und gut abgebildet, wobei bei Helgo- land eingesammeltes Material zur Verwendung kam * 2). 9 Kylin, H.. Über die Blasenzellen einiger Florideen und ihre Beziehung zur Abspaltung von Jod. — Arkiv för Botanik, Bd. 14. Stockholm 1915. 2) Pringsheim. N., Beiträge zur Morphologie der Meeresalgen. — Abhandh der Akadem. der Wissensch. zu Berlin 1862. Bot. Not. 1916. 84 Eine mit Sp. roseolum verwandte Art war schon früher von Mertens (in Roth. Cat. bot.. 3. 1806. S. 127) unter dem Namen Geramium Turneri beschrieben worden. Diese Art wird von Harvey. Phyc. Brit., 3. 1871. Taf. 179, gut abgebildet. Der Unterschied dieser beiden Arten liegt in der Art der Verzweigung. Bei Sp. Turneri sind die Haupt- fäden mit opponierten Ästchen besetzt, bei Sp. roseolum entspringen die Ästchen abwechselnd, nur seltener oppo- niert. Diese Merkmale finden wir schon in den Origi- nalbeschreibungen dieser beiden Arten: für Ceruminm Turneri »pinnis oppositis subsimplicibus » ; für Gallith am- nion roseolum »filis capillaribus irregulariter ramosis». Areschoug 'Phyc. Scand.. 1850, 8. 113) betrachtet Sp. Turneri und Sp. roseolum nicht als verschiedene Arten, sondern fasst beide unter dem Namen Sp. Turneri zusammen, von Hafck (Meeresalgen. 1885. S. 42 ) werden sie aber wieder als verschiedene Arten aufgeführt. Da ich die. an den englischen und französischen Küsten vorkommende Art Sp. Turneri nur durch einige getrocknete Exemplare kenne, ist es mir gegenwärtig nicht möglich mit Sicherheit zu entscheiden, ob sie als eine von Sj). roseolum verschiedene Art zu betrachten ist. oder ob diese beiden Arten nur zwei verschiedene Formen darstellen. Es ist ja sehr gut möglich, dass Sp. roseolum nur eine Form von Sp. Turneri ist, deren lichtere Verzweigung von den ungünstigeren Vegeta- tionsbedingungen bedingt ist. die an der schwedischen Westküste und bei Helgoland im Vergleich mit denen an den englischen und französischen Küsten herrschen. Auf ähnliche Erscheinungen habe ich schon früher *) in bezug auf Pohfsiphonia nie/rescens und llhod omelet sub- fuseu hingewiesen. Bei diesen werden bei vermindertem Salzgehalt eine geringere Anzahl Triebgenerationen aus- J) Kylin, H.. Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste, Akadem. Abi)., Upsala 1907 (S. 247). 85 gebildet. und diese Arten besitzen deshalb an den süd- lieberen Teilen der schwedischen Westküste eine lichtere Verzweigung als an den nördlichen Teilen. Es ist indessen nicht die Identität oder die Nicht- Identität von 8p. Turnen und 8p. roseolum , die mich in diesem Zusammenhang in erster Linie interessiert: ich möchte nur darauf hin weisen.' dass die liier vorliegende Art eben diejenige ist. die von (J. A. Agardh und Prtngsheim beschrieben und abgebildet wird. In seiner oben erwähnten Arbeit i S. 26) schreibt Pringsheim: »Kapselfrüchte. Vierlingsfrüchte und Anthe- ridien normal zusammen auf denselben Exemplaren auftretend». Die Erscheinung, dass bei 8p. roseolum Tetrasporen auf geschlechtlichen Individuen auf treten, habe ich schon vorher beobachtet, und in meiner 86 oben angeführten Arbeit erwähnt. Im letzten Sommer (1915) habe ich die Tatsache, dass Tetrasporen bei Sp. roseolum normal auf den geschlechtlichen Individuen auf treten, bestätigen können; ich beleuchte dies mit einer Abbildung (Fig. I). Die Tetrasporangien der geschlechtlichen Individuen teilen sich tetraëdrisch, falls sie nicht schon als Anlagen abortiert werden, was gar nicht selten zu sein scheint. Man beobachtet aber, dass diejenigen Individuen, die eine reiche Menge Tetrasporangien tragen, keine ent- wickelten Gronimoblasten wohl aber Prokarpien besitzen. Selbstverständlich wäre es sehr interessant, diese Alge cytologisch zu untersuchen, für eine solche Unter- suchung steht mir aber kein Material zur Verfügung. Es scheint mir aber nicht unwahrscheinlich, dass die reichlich tetrasporangientragenden Individuen eben dip- loid sind, und dass die Tetrasporenbildung dann mit einer Reduktionsteilung verknüpft ist. Die Individuen mit normal entwickelten Gonimoblasten wären haploid, und bei der Tetrasporenbildung auf diesen Individuen könnte dann keine Reduktionsteilung Vorkommen. Tetra- sporenbildung ohne Reduktionsteilung scheint freilich von vornherein ziemlich eigentümlich. Man kennt aber Florideen z. B. Ghantransia secundata , bei welchen Tetra- sporen (neben Monosporen) vorhanden sind, bei denen aber geschlechtliche Individuen nicht Vorkommen, und da also keine Befruchtung stattfindet, kann bei der Tetra- sporenbildung keine Reduktionsteilung eintreten. Angaben über das Vorkommen von Tetrasporen und Oystokarpien an denselben Individuen sind in der Lite- ratur nicht so besonders selten. Eine Zusammenstellung solcher Angaben finden wir in einer jüngst erschienenen Arbeit von Svedelius l), und will ich deshalb nur auf l) Svedelius, N., Über Sporen an Geschlechtsptianzen von Nitophyllum punctatum. — Ber. der deutsch, bot. Ges., Bd. 32. Berlin 1914. 87 diese hinweiseil. In bezug auf Sperma th amnio n Turnen gibt Lewis1) an. dass Tetrasporen und Prokarpien auf denselben Individuen Vorkommen können. Trailliella intricata Batters. Spermothamnion Turner i f. intricata Holmes und Batters Annals of Botany. 5. 1890. S. 96). Trailliella intricata Batters (Journal of Botany. 84. 1896. S. 10,. Bildet 1 — 3 cm hohe, dichte Raschen, epiphytisch auf verschiedenen gröberen, litoralen und sublitoralen Algen. Kriechende Fäden mit besonderen, einzelligen Heftscheiben versehen, und mit Zellen, die *28 — 35 p breit und 1 — 2 mal so lang wie breit sind. Aufrechte Fäden spärlich und unregelmässig verzweigt. Die Zellen der aufrechten Fäden sind 24 — 32 p. in den äussersten Verzweigungen 18 — 22 p breit und 1— =-2 mal so lang wie breit. Die meisten Zellen aller Fäden sind unmit- telbar unter der oberen Querwand mit einer abgerundet dreieckigen Blasenzelle versehen, welche einen Stoff enthält, der bei saurer Reaktion Jod abspaltet. Ich habe diese Alge nie fertil beobachtet. Nach Batters sollen aber Tetrasporen vorhanden sein, die in folgender Weise gebildet werden. Diejenige Zelle, die ein Tetrasporangium bildet, teilt sich zuerst durch eine longitudinale Wand in zwei Zellen, von denen die eine grösser ist als die andere. . Die grössere Zelle wächst zu. und teilt sich schliesslich durch eine transversale A\ and in zwei neuen Zellen, die sich dann noch einmal unregelmässig teilen. Wir bekommen auf diese Weise ein Tetrasporangien mit vier Tetrasporen, die durch eine unregelmässige Kreuzteilung entstanden sind. Da Trailliella intricata mit Sperma th amnion roseolum verwechselt worden ist. will ich die wichstigsten Merk- male dieser beiden Arten zusammen stellen. b Lewis. I. F.. The Life History of Griflithsia bornetiana. — Annals of Botany, Vol. 23, London 1909. Trailliella unterscheidet sich von Sp. roseolum in erster Linie dadurch, dass sie Blasenzellen besitzt, während die leztere Art solcher Bildungen entbehrt. Aber auch die Länge der Zellen ist bei den beiden Arten verschieden. Bei Trailliella ist die Zellenlänge Fig. 2. Trailliella intricata. A) kriechender Zellfaden mit Heftscheiben; B) aufrechte Zellfäden; C) Anlage einer Blasenzelle. — Vergr. A — B 220 mal; C 540 mal. 1 — 2 mal, bei roseolum dagegen 5 — 10 mal so gross wie die Breite. In der Wachstumsweise, besonders durch das Vorkommen von kriechenden Zellfäden mit besonderen Heftscheiben, zeigen aber die beiden Arten eine Übereinstimmung mit einander. 89 Die Blasenzellen entwickeln sich in folgender Weise (vgl. Fig. 2 c). Die noch junge Segmentzelle scheidet am oberen Rande durch eine schiefe Wand eine kleine Eckzelle ab. In dem jüngsten Stadium dieser Zelle findet man einige kleine Chromatophoren, grosse Vakuolen, längs den Zellwänden einen dünnen Protoplasmabeleg und einige Protoplasmastränge, die die Zelle durchziehen. Die Chromatophoren verschwinden aber bald, die Zelle wird mit einem homogenen, stark lichtbrechenden Inhalt gefüllt, und die Eckzelle hat sich dann zu einer Blasen- zelle entwickelt. Beinahe jede Segmentzelle bildet eine Blasenzelle. Die Entstehung der Blasenzellen ist voll- kommen unabhängig von der Ausbildung der Seitenäste. Die'se sind ziemlich spärlich und entwickeln sich erst von den älteren Segmentzellen aus, unabhängig davon, ob diese eine Blasenzelle tragen oder nicht. Auch die alten Blasenzellen stehen mit ihrer Mutterzelle in Tüp- felverbindung, was bei Zusatz von Salzsäure leicht nach- zuweisen ist. Hinsichtlich ihrer Grösse schwanken die Blasenzellen im allgemeinen zwischen 8 — 10 ju. Sie sind, wie schon oben erwähnt wurde, mit einem farblosen, homogenen, stark lichtbrechenden Inhalt gefüllt, und dieser Inhalt enthält einen Stoff, der bei Zusatz von Essigsäure oder Salzsäure Jod abspaltet. Werden einige Fäden von Trailliella auf einem Objektträger in einen Tropfen Stärkelösung, die mit Essigsäure oder Salzsäure ange- säuert worden ist, gelegt, mit einem Deckgläschen be- deckt und dann im Mikroskop beobachtet, findet man. dass die Blasenzellen von- einer blauen Kappe umgeben sind. Durch die Einwirkung der Säure wird aus irgend einem Stoffe, der in den Blasenzellen vorkommt. Jod abgespalten; das freie Jod dringt aus den Blasenzellen heraus und färbt die Stärke in der unmittelbaren Nähe der Zellen blau. Ist die Stärkelösung nicht angesäuert. 90 tritt keine Blaufärbung ein, wenn man auch das Prä- parat bis zum Absterben der Algenfäden liegen lässt. In den Blasenzellenanlagen ist der jodabspaltende Stoff noch nicht vorhanden. Da sich aber die Blasen- zellen sehr rasch entwickeln, findet man, dass schon die zweite bis dritte oder vierte Segmentzelle, von oben gerechnet, eine funktionsfähige Blasenzelle trägt. Von dieser jüngsten Blasenzelle ab kann man 8 — 10, seltener 12 — 14, funktionsfähige beobachten, dann kommen ältere, in denen der jodabspaltende Stoff nicht mehr vorhanden ist, und die sich daher nicht mit einer blauen Kappe umgeben, wenn die Algenfäden in angesäuerte Stärke- lösung gelegt werden. Es ist auch leicht zu beobachten, dass die 2 — 3 jüngsten, aber schon jodabspalten'den Blasenzellen nur mit einer verhältnismässig ' dünnen Kappe von blau gefärbter Stärke umgeben werden. Dann folgen, wenn man den Algenfaden abwärts verfolgt, 3 — 4 Blasenzellen, die verhältnismässig viel Jod abspalten und deshalb die Stärke kräftig blau färben; in etwas älteren ßlasenzellen ist die Menge von jodabspaltendem Stoffe schon geringer, und schliesslich ist dieser Stoff aus den Blasenzellen vollkommen verschwunden. TraUliella ist an der schwedischen Westküste in der Nähe der zoologischen Station Kristineberg, wo ich Gelegenheit gehabt habe, diese Alge näher zu studieren, sehr gemein. Sie kommt schon in de: Litoralregion in etwa */2 Meter Tiefe vor. und zwar besonders auf AscophylUim nodosum epiphytisch: sie ist dann bis zu der unteren Grenze der Algenvegetation verbreitet, und kommt dort als Epiphyt besonders auf Furcellaria f as- tif/i ata, Chondros rrispus oder auf dem Stamm der Lami- naria Cloustoni vor. Unter dem Algenmaterial, das ich an der schwe- dischen Westküste in den Jahren 1902 — 06 eingesammelt habe, und das meiner Arbeit »Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste» zu Grunde liegt, sind 91 sowohl Sp. roseolum wie Trailliella intricata vorhanden. Die erneuerte Durchmusterung hat aber gezeigt, dass kein einziges Exemplar von Trailliella an der hallän- dischen Küste eingesammelt worden ist. An der Küste von Bohuslän habe ich dagegen beide Arten einsammelt. Ausserdem habe ich die Sammlungen der Universität Upsala und diejenigen des schwedischen Reichsmuseums durchmustert, in diesen aber keine Exemplare von Trailliella gefunden. Ein reiches Material von Spermo- thdmnion -Exemplaren liegt vor, alle gehören aber zu Sp. roseolum. In den Jahren 1885 — 1887 hat Stiiömfelt an verschiedenen Lokalitäten an der Küste von Bohuslän eine reichliche Menge Exemplare eingesammelt ; alle gehören zu Sp. roseolum. Dies scheint mir ziemlich eigentümlich, da meiner Erfahrung gemäss Trailliella gegenwärtig viel gemeiner ist als Sp. roseolum , es deutet aber darauf hin, dass Trailliella früher an der schwedischen Westküste nicht vorkam. oder nur eine Seltenheit war. In meiner oben angeführten Arbeit (S. 149) habe ich in bezug auf Sp. roseolum geschrieben: »An der bohuslänschen Küste geht sie bis in den oberen Teil der Litoralregion hinauf, wo sie epiphytisch auf Asco- phyllum nodosum vorkommt». Diese Angabe bezieht sich auf Trailliella . Weiter schrieb ich: »An der hailändischen Küste wird sie erst in ungefähr 2 m Tiefe angetroffen». Diese Angabe bezieht sich, auf Sp. roseolum. In dem oberen Teile der Litoralregion an der bohuslänschen Küste kommt demnach nur Trailliella vor. in der Sub- litoralregion sind dagegen beide Arten vorhanden. Trail- liella ist aber viel gemeiner als Sp. roseolum. und wo beide zusammen Vorkommen, scheint es. als ob Sp. rose- olum von Trailliella intricata ; verdrängt werde. An der bohuslänschen Küste ist mir Trailliella von drei Lokalitäten bekannt, nämlich Kristineberg. Väderöarna und Koster. Ausserdem liegen einige Exem- plare von Trailliella in den Sammlungen vor, die ich vor einigen Jahren an der Westküste Norwegens (Sols- v-ik in der Nähe von Bergen) gemacht habe1). Nach Kuchuck (Zeitschrift für Botanik. 8, 1916, S. 135) kommt TraiUiella auch bei Helgoland vor. Sie war da anfangs eine Seltenheit, jetzt ist sie überaus häufig. Man vergleiche hiermit die oben gegebenen Angaben über das Auftreten von TraiUiella an der s ch w e di s eben W estküs te . Nach den Angaben von Holmes und Batters ( a. a. O.) ist TraiUiella an den englischen Küsten bei Plymouth und Studland gefunden worden. 1 ) Kylin, H.. Zur Kenutnis der Algenfiora der norwegischen Westküste. — Arkiv för Botanik. Bd. 10. Stockholm 1910. Ny litteratur. Cedergren, Ct. R.. 1916, Till kännedomen om Horan i Norra Härjedalen med särskild hänsyn tili Yemdalen. 72 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 14. N:o 17. Florström. B.. 1915, Studier öfver Taraxacum-fioran i Sata- kunta. 125 s., 17 kartor. — • Act. Soc. Faun. Fl. Fenn. 39, N:o 4. Kylin. H.. 1916. Die Entwicklungsgeschichte von Griffithsia corallina (Light!' . ) Ag. — Zeitschr. !. Bot.. Jahrg. 8, s. 97 — 123. t. 1. 11 text!. Kylin. H. och G. Samuelsson. 1916. Nagra kritiska syn- punkter pa bestandsanälyser. — .Skogsvärdsfören. Tidskr.. 14 arg., s. 269 — 292. Nordstrom, K. B.. Iakttagelser öfver blouming och frukt- sättning af s. k. bärväxter i Yemdalen (Härjedalen i som- maren 1915. — - Fauna och Flora 1915. s. 252- 256. Palmgren. A.. 1915, Studier öfver Löfängsomradena pa Aland. Ett bidrag tili kännedomen om Vegetationen och floran pa torr och pa frisk kalkhaltig grund. I. Yegetationen. II. Floran. 474 s. — Acta Soc. Faun. Flor. Fenn. 42. N:o 1. 93 Om nâgra med hänsyn till sporofyllets ut- bildning afvikande former af Matteuecia struthiopteris (L.) Todako. Àf H. V. Rosendahl. Hos denna statliga ormbunke äro bladen sasom bekant utprägladt dimorfa. hvilket förhallande föranledde Opiz tili benämningen Struthiopteris heterophylla. De sporalstrande bladen skilja sig nämligen saväl genom storlek. form och färg som genom midtställdt läge och vertikal ställning frän de strutformigt omgifvande assi- milationsbladen. Afvikelser fran denna normala typ besta däruti, att de midtställda sporofyllen antingen. och da tili följd af frostskada pa de tidigare utvecklade assimilationsbladen (eller experimenteilt genom deras aflägsnande), partiellt ombildas i sadana eller sasom hos yngre individ ej nt- bildas. i hvilket sena.re fall de normalt utvecklade assi- milationsbladen kunna ombesörja sporaistringen. I dessa hänseenden göras atskillnad mellan följande tre former: Form, epiphyllodes Aschers.. Sporofyll midtställdt. i öfre delen med norm alt steril a. i nedre delen med normalt fertilasegment. Torne 1pm. Jebrijokk (M. Sonden. 1908). Form, hypophyllodes Baenitz. Sporofyll midtställdt, i öfre delen med norm alt fertila. i nedre delen med normalt sterila segment. Torne lpm. Abisko (E. Sparre. 1913) . Lule lpm. (L. L. Læstadius. 1821). Jmt. Are iP. J. Beurling et C. Lagerheim. 1843; C. E. Söderström, 1889; K. Johansson,. 1893). Hrj. Lillherrdal, Sunnana (S. Gr. Enander, 1893).. Sk. Hörbv (A. E. Gorton. 1914) . Form. Luerssenii Rosend. nov. form. (fig. 1 — 3). Frondes stipite usque 15 cm longo, lamina 55 cm longa et 18 cm lata, ovato-lanceolata. pinnis 40 jugis vel pluri- j Bot. Not. 1916. Mateiiccia struthiopteris (L.). Todaro forma Luersenii nov. f. Norge, Langesund, Bamle s:n, Ödegarden (Sofie Möller, 1874). Fig. 1: Blad, 1/g. Fig. 2: Primärsegment, ‘/i. Fig. 8: Del af före- gâende, 4/i. 95 bus, c. 11 cm longis, 1,5 cm latis, lineari-lanceolatis, pinnatifidis — late crenatis, inferioribus et medialibus subtus soris plus minusve evolutis præditis, segmentis planis vel parum reflexis. Bladen ha samma storlek, form oah ställning som hufvudartens sterila blad. men äro pa undre sidan frân basen upp till öfversta tredjedelen rikligt försedda med till storlek och sporangiernas utveckling mycket växlande sori. hvilka täckas af tjocka, i spetsen ilikiga indusier. Sori. som utga urtgefär pä midten af nervändarnas rygg. bilda smà. runda grupper saint motsvara till antal och ställning de 2 eller sällan 3 enkla, bagböjda tertiärnerver. som sekundärnerven afger àt hvardera sidan. För en i hufvudsak med denna kortfattade beskrif- ning öfverensstämmande form frän Dresden, afvikande genom icke parflikiga, endast naggade-helbräddade samt delvis stärkt tillbakarullade primärsegment. har Lcerssen (Die Farnpflanzen. Leipzig 1889. p. 49*2 i lärnnat en rätt omfattande redogörelse. Denna intressanta form. -- ett i öfrigt tacksamt objekt för Studium af den fertila uervens förgreningssätt hos Matteuccia struthiopteris (nervatio Pecopteridis ) — . är mig veterligen ej observerad i Sverige. Det exem- plar, som finnes i Naturhistoriska Museum i Stockholm är fran Norge. Langesund. Bamle s:n. Odegarden (Sofie Möller. 1874». Följancle exsickat kiinna erhällas hos under teckn ad: C, J. Lhicleberg , Hierada scand. exsiccata. 76 kr. K, Johansson , Hier, scand. rariora exsicc. 75 kr. E. F. & W. J\, Linton , Set of British Hieracia med ett supplement ( 172 nmnmer). Bessutom plansche erket: F. J, Hanbury, An illustr. monograph of the British Hieracia. London 1889 — 98. (Part. I—VII1.) K. J OLTANSSOJV, Visby. 96 Separat ur Botaniska Notiser tili salu. I Botaniska Notiser 1901 annonserades separater ur dem tili salu. Al* dessa Unnas mimera endast ett fatal kvar. Af manga uppsatser i de sedan dess utgifna ârgângarna af tidskriften finnas separater tili salu. Priset beräknas efter 2 öre pr. sida och 25 öre pr. plansch förutom porto och postförskottsafgift. Endast ett eller nagra fä exemplar finnas af hvarje uppsats. Af Botaniska Sektionens af Naturvetenskapliga Student- sällskapet i Upsala Förhandlingar 1888 — 1895 finnas mer eller mindre fullständiga exemplar till salu för 10 kr., 7,50 kr.. 8 kr. Af Botaniska Sällskapets i Stockholm Förhandlingar 1895 — 1906 finnas mer eller mindre fullständiga exemplar till salu för 5 kr.. 4 kr., 3,50 kr. Rekvisition sker hos Ufgifvaren af Botaniska Notiser, Lund. Innehall. Frödin. J.. Nagra växtgeografiska notiser fran Lule Lappmarks barr- skogsregion. S. 67. G-ertz. O,. Nagra uppländska zoocecidier. ' S. 75. — . Olof Rudbeck och växternas morfaestesi. Ett växtfysiologiskt försök för mer än 200 âr #edan. S. 69. Halle, T. G-.. A fossil Sporogonium from the Lower Devonian of • Rörager in Norway. S. 79. Kylin, H., Über Oallithamnion furcellariæ J. Ci. Ag. und Callitham- nion hiemale Kjellm. S. 65. — . Über Spermothamnion roseolum (Ag.) Pringsh. und Trailliella intricata Batters. S. 88. Naumann, E., Mikrotekniska Notiser. Y och YI. S. 49. Rosendahl, H. Y., Om nagra med hänsyn till klorofyllets ùtbildning afvikande former af Matteuccia struthiopteris. S. 98. Smärre notiser. S. 68, 64, 73, 74, 82, 92. Lund, Berlingska Bolctryckeriet, r‘h 1916. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit : GAGNVÄXTER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING âv B. Jönsson, professor vid Lunds Universitet. 662 sidor och 162 illustrationer. Inb. 6 kr. »Vi mâste nog medge lite hvar, att vi âro ganska okunniga om ursprunget af mânga af de växtrikets produkter, som mota oss öfverallt i det dagliga lifvet. Trâdgârdsmannëri känner väl i all- mânhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sâ fort det gäller främmande länders kulturplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pâ svenska ha vi ej heller hittills haft nâgot arbete, som behandlat detta kapitel med nägon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i var botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, frän hvilka människorna erhälla bröd, stärkeise, socker, frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spänadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pâ ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehäll, som gör den tili en bäde instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppslags- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Trädgärden.) BILDER UR NATURENS TRE RIKEN av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ryggradsdju- rens liv. Med lö6 fig. Inb. 4: 50. Band IL Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och betraktelser. Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IV. Vdxtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2: 75. Ur pressen: ;>I sitt avslutade verk, vilket om- fattar samtliga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av högsta rang, ett verkligt standardwork. Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, com. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -j- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid I — XII -f- 1 — 336-f-tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. II. C 1 . 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Spuamarieæ, 12. Corallineæ, 13. Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -f- tillägg och register 701 — 720.) Lund 1851—52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (I. 2). Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -j- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. Series IL Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III Nematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rho- dymeniaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypnea- ceæ, 18. Solierieæ, Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -J- 1 — 676 — (— tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. IL Morphologia floridearum (sid. 1 — 290-fregister 291—301.) Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars. III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236-j-register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOT A N IS K A NOTISER FÖR AR 1916 UTGTFNE O. F. O. NORDSTEDT Häftet 3. DISTRIBUTOR C. W. K. GLE EEUP. FÖRLAGSBOKHANDEL LUND LUND 1915, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag“, Lund har utkommit: DJURVÄRLDEN I ORD OCH BILD 100 djurbilder med text af Lektor Jotiatl Erikson. Pâ tjockt konsttryckpapper i eleg. band 15 kr. Stockholms Dagblad skrifver: »Är det stâtligast illustrerade verk pâ omrâdet som hittills utkommit. Texten i humoristiskt kaserande form, tillika füllt fackmannamässig.» SVERIGES FÂGLAR OCH FÂGELB0N af Paul Rosenius, utgifves i haften à 2: 50. Dagens Nyheter Säger: »Med sin fina käserande stil rullar förf. upp förtju- sande naturscenerier. Utstyrseln hör tili det praktfullaste i sitt slag.» BILDER FRÂN IXSEKTVÄRLDEN av L. E. BJÖRKMAX. ( Pris inb. 3:25. Ur pressen : »Det intressanta, populärt oeh ofta humoristiskt be- handlade ämnet, lika väl som den värdade, lediga Stilen tillhör det mest intressanta sfom skrifvits. Talrika, väl ut- förda illustrationer och kolorerade planscher förhöja yt- terligare värdet af detta arbete.» BOTANISKA NOTISER utg. af Alexis Eduard Lindblom, ärg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ärg. 2 kr. — „— „— Utg. af K. F. Thedenius, arg. 1854—1856 à 1 kr. — Utg. af Otto Nordstedt, ärg. 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 Öre, 1887— 1905 à 4 krv 1906 och följande à 6 kr. Nyare bidpag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris 1 kr. Porträtter i ljustpyek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre, JUN 6- 1916. 97 Nâgra zooeeeidier frân Island. Âf Otto Gertz. [Med 3 afbildningar i texten ocli 2 taflor.] Den arktiska zonens zooeeeidier äro endast obetyd- ligt kända. De uppgifter, vi äga därom. hänföra sig sa godt som uteslutande tili den palaearktiska zonen, men ä^ven de väldiga omraden. denna omfattar, äro cecido- logiskt ännn förhallandevis föga nndersökta. Emellertid föreligger ett antal arbeten, soin behandla vissa vid expeditioner tili Grönland, nordliga Skandinavien. Kola oeh Sibirien anträffade zooeeeidier. Hvad först beträffar Grönland, har en kortfattad redogörelse rörande dar före- kommande zooeeeidier lämnats ar 1898 af Rübsaamen. Demie beskrifver tvenne zoogena deformationer ä det växtmaterial. som insamlats under Vanhoeffens expedi- tion till Grönland 1892 — 1893. Den ena af dessa utgöres af eeplialoneer. uppträdande a bladskifvor af Salix glauca , den andra. som är bunden vid Salix herbacea. af abnormt förgrenade. häxkvastliknande skottsystem x). Hos sist- nämnda växt iakttog Rübsaamen därjämte deformation af bladen, hvilka voro i kanten inrullade och visade ingen eller reducerad förgrening af medelnerven. De gallbil- dande djurarterna, som förorsakat ifragavarande cecidier, lyckades' Rübsaamex ieke med säkerhet bestämma. De tillhöra dock som denne forskare ocksa framhaller — otvifvelaktigt gallkvalstrens grupp (Eriophyidae) . Tvä ar senare (19001 utkom en uppsats af Sophie Rostrup, som utförligt behandlar Grönlands phytoptider. Förutom ifragavarande djurformer (cecidozoer saväl som inkviliner), hvilkas beskrifning utgör hufvudtemat, med- 1 ) Denna. först af Rübsaamen beskrifna gallbildning är äfven känd fràn Skandinavien. A Uppsala botaniska museum förvaras nämligen en Salix herbacea. som visar tätt infill hvarandra trängda. rikligt förgrenade och tili en handstor. häxkvastliknande boll för- enade skottsystem samt köttiga, inrullade blad. (Legit C. J. Johansson. Jämtland. Äreskutan, -°j-, 1885.) Bot. Not. 1916. 7 clelas i detta arbete en kortfattad redogörelse för de af dem förorsakade gallbildningarna, äfvensom uppgifter beträffande fyndorter för desamma. De växter, pâ hvilka zoocecidier a Grönland anträffats, äro enligt Rostrup följande: Salix glauca , S. groenlandica , S. herbacea , lief nia, nana , Pedicularis euphrasioides , Sedum Rho dial a, Saxifraga oppositifolia ocli Empetr um nigrum. Materialet tili Rostrups undersökning, hvilken, som redan anmärkts, hufvudsak- ligen är af zoologisk art, härrör fran de rika zoologiska ocli botaniska samlingar, som gjorts yid ett flertal d'anska expeditioner tili Grönland under 1880- och 1890-talet. Redan 1888 beskref Löw ett antal phytopto- och entomocecidier fran Norge. I hans förteckning, hvilken upptager 11 olika, i Norge funna gailform er, anföras icke fâ sâdana frän omradet norr om polcirkeln, nämligen fran Svartisen, Bodö *), Lyngseidet, Tromsö, Hammerfest och Nordkap — allt lokaler, som ligga mellan bredd- graderna 66 och 71 och salunda kunna, atminstone fran viss synpunkt, betraktas som arktiska. Floran bär dock här en mera tempererad prägel, hvilken redan framgâr vid en blick pâ följande växtformer, som träffats gallbil- dande inom nämnda breddgrader: Salix herbacea , S. has- tata , S. pentandra , S. eaprea , 8. purpurea , Ainus incana , Betula pubes eens, Rhodiola rosea , Saxifraga, aizoides , S. x) Redan âr 1863, sâledes 25 âr före Löw, beskrifvas i littera- turen nagra vid Bodö anträffade cecidier. Frauenfeld omtalar nämligen i sin bekanta »Reise durch Schweden und Norwegen», att han vid Bodö iakttagit â grenarna af vissa icke närmare an- gifna Salix- arter knutformiga ansvällningar, livilka förde ett stört antal insektlarver. Det torde här otvifvelaktigt vara fraga om cecidiet af Pliabdophaga salicis Schrank. (Houard: Salix 40). Fran Bodö anför Frauenfeld vidare en s. k. videros, säkerligen härrö- rande af Rhabdophaga rosaria H. Löw. (Houard: Salix 8). Den senare gallbildningen anträffades därjämte i största ymnighet ä Salices vid Medstuen. Ett tredje, af Frauenfeld iakttaget cecidium uppträdde a PopUlus tremida i närheten af Levanger och torde hafva varit det bekanta. af Harmandia petioli Kief. härrörande Houard: 493, 497). 99 oppositifolia , Cerastium triviale , Crataegus Oxyacantha , A/- chemilla vulgaris . Spiraea Ulmaria, Phaca astragalina, Vicia Cracca ocli Galium boreale. A fiera bland dessa fann Low fiera olika slag af cecidier. Till de af Low redan anförda kan ytterligare läggas cecidiet af Lno- phyes silricola (Can.) Nal. a Rubus arcticus, hvilket om- nämnes af Massalongo frân Bosekop vid sydspetsen af Alterifjord (70° n. br.), äfvensom ett af en eriophyict för- orsakadt cecidium a Bartsia a,lpina1 hvilket beskrifvits af Lagerheim (I, 3) frân Tromsö. Frân det nordligaste Sverige är betraf fände dar förekommande zoocecidier föga bekant. Endast ett kortfattadt meddelande af Lundström föreligger, enligt hvilket det bekanta cecidiet af Pontania proxima (=Ne- matüs VaUisnerii) anträffats â öar i Tome älf pä blad af Salix triandra (sommaren 1890). Uppgiften ifraga erbjuder emellertid ett visst intresse, emedan den anförda fyndorten utgör den nordligaste för Salix triandra i Sverige. I ett nyligen pnbliceradt meddelande har jag beskrifvit nagra lappländska zoocecidier, nämligen frân Nieras vid Stora Sjöfallet samt frân Abiskojaure, hvilka cecidier traf fats â Populus tremula (Harmandia cavernosa ), Salix lapponum (Pontania femoralis och Eriophyes tetano- thrix) och Cerastium alpinum var. glabrum (Trioza cerastii). Därjämte föreligger under bearbetning ett frân Sveriges offentliga herbarier härrörande, rikhaltigt material, hvars undersökning jag likväl ännu ej hunnit slutföra. Frân Finland och angränsande omräden är ett stört antal zoocecidier kändt. Lindroth, som beskrifvit de dar anträffade phytoptocecidierna, nämner Hera sadana frân fyndorter i norra Finland och Kyssland norr om polcirkeln, sâsom frân Murman, Kola m. fl. Bland de inom nämnda omräden cecidieförande växtarterna kunna ur Lindroths förteckning följande anföras: Salix herb acea, S. lapponum , S. glauca, S. rotundifolia , S. phylici folia, Betula nana och B. odor ata. Nagra af cecidierna ifraga 100 synas vara identiska med dem, som genom Rübsaamens och Rostrups undersökningar äro kända frân Grön- land. Yidare föreligga betraf fände palaearktiska zooceci- dier tvenne kortfattade, ar 1912 publicerade meddelanden af Toepffer. Denne har i anförda arbeten beskrifvit nagra gallbildningar, som insamlats af den kände sali- cologen J. Enander under exkursioner i norra Skandi- navien, Finland, Norra Ryssland och Sibirien (Vardö 70°, Kola 68°, Archangelsk 64°, Krasnojarsk 56° n. br.). Bland dessa ma anföras cecidier â Salix herbacea , S. lanata och S. caprea X cinerea. Med de anförda arbetena har nämnts hvad som för närvarande är kändt om den palaearktiska zonens *) zoocecidier. Hvad beträffar Spetsbergen, hafva cecidier dar ännu icke uppmärksammats vid nagon af de manga, icke minst frân Sverige utgângna vetenskapliga expe- ditioner, som gjorts dit. Man har ocksa uttalat den förmodan, att sadana mahända öfver hufvud taget saknas a Spetsbergen (Lagerheim, I, 3, anm. 1). Frân Nowaja Semlja och den nordsibiriska kusten jämte dess öar är ännu intet bekant i cecidologiskt hänseende. Ett fullkomligt outforskadt omräde utgör vidare Island, anmärkningsvärdt nog. Hvad beträffar öns norra del. kan denna räknas tili den arktiska zonen, dä dess I föreliggande meddelande har jag — om ock frân geografi.sk synpunkt nägot oegentligt — räknat säsom arktiska alla de omraden, som äro belägna norr om polcirkeln (66° 23' n. br.). i öfverens- stämmelse sälunda med den begränsning, som t. ex. Norman gifvit af ifrâgavarande zon i sitt arbete: Norges arktiske Flora. Enligt modern geografisk uppfattning räknas emellertid icke Skandinavien, < j heller, säsom här i det följande skett, norra Island tili den ark- tiska zonen. Gränsen för denna förlägges som bekant numera utefter den varmaste mänadens 10-gradsisoterm, en linje, hvilken ungefär sammanfaller med skogsgränsen. Afven har man som ark- tiska omraden (polarländer) velat anse de omraden. som ha en kallare sommar än -f- 10° och ett arsmedium under 0: C. 101 nordspets tangerar polcirceln; dess södra âter torde be- traktas som mera borealt, subpolar! omrâde. Föregaende sommar besökte fil. kand. Gunnar Kjell- berg Island för att dar idka floristiska och ekologiska studier. Pâ min särskilda anmodan att därvid beakta pâ Island eventuellt förekommande gallbildningar, in- samlade demie de mera i ôgonen fallande deformationer. han vid sina exkursioner anträffade. Ifrâgavarande material, livilket välvilligt ställdes till mitt förfogande, visade sig vid närmare undersökning föra fiera karakte- ristiska zoocecidier. Det utgjordes af Salix glauca. S. herbacea , Betula nana och Rhodiola rosea , hvilka växter voro pâfallande stärkt deformer ade. Ehuru de vid dessa bundna cecidierna icke alla härröra frän Nord-Island, vill jag här beskrifva dem, da Island, som redan ofvan antydts, är cecidologiskt fullkomligt outforskadt. I den redogörelse, som lämnas i det följande, komma cecidierna att behandlas hvar för sig och under resp. värdväxter. I de fall, där en füllt säker identifiering med förut kända gallformer kunnat ske, har jag hänvisat tili de nunimer, hvarunder de aterfinnas i Houards stora handbok öfver Europas zoocecidier. Fyndo'rterna för det undersökta cecidiematerialet äro följande: frän Nord-Island Akureyri (vid sydspetsen af Eyja Fjord, 65° 40' n. br.) och Hals (nordost om Akureyri, 65° 45' n. bt.) samt frän Sydväst-Island Reyk- javik (64° 8' n. br.) och Thingvalla (öster om Reykja- vik ungefär a samma breddgrad). Salix glauca L. Häraf föreligger ett antal grenar, hvilkas blad föra rödfärgade. häriga cephaloneer. Dessa pungformiga ut- stjälpningar hafva en pâ bladundersidan befintlig, heit liten öppning, hvilken, liksom utstjälpningen pâ of van - sidan, omgifves af lânga här. Merendels äro cephalo- neerna likformigt fördelade öfver bladskifvan. Ej sällan 102 förekomma de dock företrädesvis utefter medelnerven eller äro i andra fall förhanden i större antal i blad- kanten. A ett blad, hyars yta icke mätte füllt 2 kvad- ratcentimeter, räknade jag icke mindre an 22 cephalo- neer, â ett annat 17; men a andra sidan träffades ocksa â det undersökta materialet blad, som förde endast 1, 2 eller 3 dylika bildningar. De exemplar, jag beskrifvit, härröra fran Nord-Island, Hals (50 meter öfver hafvet), dar de insamlats den 10/7 1915. (Taflan 2, figurerna 1, 2). Vid anatomisk undersökning visade tvärsnitt genom cepbaloneerna i fiera fall en kräftig hypertrofiering och hyperplasi af den normala bladväfnaden; i andra fall Fig. 1, 2. Tvärsnitt genom ceplialoneer â blad af Salix glauca L. var denna emellertid föga framträdande och ej sällan nästan omärklig. De langa, kräftigt, utbildade har, hvilka — som ofvan nämnts — sitta i rikligt antal insererade saväl â cephaloneets ofyansida som pa bladundersidan vid ingangen tili cephaloneets kavitet, äro oftast encel- liga och raka, nagon gang hakformigt omböjda. Dylika har saknades • â kavitetens insida, hvilken äfven var i saknad af emergensartade exkrescenser. Cephaloneernas mynningspor var genom vallformig utväxt förträngd och ej sällan ntdragen tili en lag, trattformigt utskju- tande tub. Blott nagra fa eriophyider anträf fades. (Text- figurerna 1 och 2). Det ofvan beskrifna cecidiet far otvifvelaktigt iden- tifieras med det, som framkallas af Kriophyes tetanothrix 103 Nal. (Houard: 992). Detta, hvilket äfven träffas â anclra Salix-axter , utmärker sig emellertid genom en icke obetydlig polymorfi I föreliggande fall tillhöra gall- bildningarna den af Rübsaamen nrskilda typen a af ifraga- varande »cécidie céphalonéif orme » . (Houard, sidan 146 1. Cephaloneer ha a Salix (flauen redan tidigare upp- märksammats. Saväl Rübsaamen som Rostrup hafva nämligen beskrifvit sädana fran Grönland. Dessutom är cecidiet kändt fran Finland, dar det a Hera lokaliteter anträffats af Lindroth 1899 (I, 12). Huruvidä eriophy- dierna, hvilka otvifvelaktigt förorsakat cecidiebildningen ifraga, i samtliga dessa fall utgjort en ocli samma art, är för närvarande icke bekant. En dylik bestämning torde öfver hnfvnd, hvad beträffar det beskrifna mate- rialet, vara sa godt som omöjlig, da en säker identifiering af E r i op hy es- ar ter n a kräfver särskild preparation, hvilken liar a herb ariemateri ale t icke knnnat verkställas. Rostrup upptager i sitt arbete icke mindre än 4 arter eller former af eriopliyider. som hon isolerat ur grön- ländska cephaloneer a Salix glauca , nämligen: Phytoptus (Eriopht/es) triradiatus Nal. var ., Cecidophyes (Eriophifes) tetanothrix Nal. — enligt Rostrups nppfattning torde denna art vara den egentliga orsaken tili cephaloneon- bildningen hos denna liksom ocksâ hos fiera andra Salices —, Phyllocoptes phytoptoides Nal. och Fhyllocoptes parvus Nal. Dessa arter iakttogos dels tillsammans i en och samma gall, dels i cephaloneer â olika blad eller a material i öfrigt, som förde morfologiskt identiska galler. Lindroth omnämner cephaloneer ä Salix (flauen fran Kolahaifön, nämligen fran Tschawanga (vid Hvita Hafvet, nâgot mer än 66° n. br.) och fran Woroninsk (vid Mur- man, nâgot mer än 68° n. br.), och torde dessa enligt Lindroth hafva Eriophyes tetanothrix Nal. att tacka för sin nppkomst. Samme forskare nämner därjämte fran OrloAv »bladrosettbildningar» â Salix (flauen, hvilka han tillskrifver Eriophyes triradiatus Nal. 104 Salix herb a ce a L. Af denna art foreligger ett rikhaltigt cecidiematerial, härrörande frân tvâ olika fyndorter a Island. Atminstone tre, morfologiskt Iran livarandra differenta cecidieformer liar jag här kunnat urskilja. Fran Nord-Island, Akureyri ( 15/? 1915), liärröra grenar, hvilkas blad äro stall vis formligen öfversallade med breda, glatta och ofta röd- eller brunfärgade punggaller (ceplia- loneer). Dessa, hvilka mângen gang liafva nâgot oregel- bunden form och i regeln mäta 1 — 2 millimeter i dia- meter, växa ej sällan samman med livarandra och bilda därvid knutiga eller korniga gyttringar af växlande Fig. 3. Tvärsnitt genom glatt cephaloneon a blad af Salix herbacea L. Kaviteten genomsatt af talrika kompakta väfnadsbal- kar och pä detta satt afdelad i sekundär a. labyrintformigt för- bundna rum. " gestalt. (Taflan 2, figurerna 3, 4). En pâ bladunder- sidan befintlig por leder in i cephaloneets kavitet, livilken är genomsatt af talrika kompakta väfnadsbalkar, sa att denna pâ sina stallen synes afdelad i sekimdära, med livarandra labyrintformigt förbundna rum. Kavitetens in- sida saknar liksom cephaloneets yta hârbildningar. Tal- rika smâ eriophyider af röd färg traf fades i haligheten. (Textfiguren 3). I anatomiskt hänseende utmärka sig cecidierna, for sa vidt de kunnat a herbariematerialet undersökas, genom kräftig hypertrofiering samt genom likformig eller toga differentierad väfnadsbildning. Sasorn särskildt anmärk- 105 ningsvärdt kan nämnas, att öfversidans epidermisceller äro försedda med förtjockade och stärkt slemvandlade cellväggar. A material fran samma lokal. Akureyri, och dar insam- ladt den 3/7 1915, visa bladen en stärkt framträdande) lokal beklädnad af hvita har, hvilken i nagra fall be- f unnits inskränkt tili bladkanten, som i detta fall meren- dels är omböjd, i andra fall ater uppträda i bladspetsen eller â bladskifvans basala del. Denna senare företer därvid ofta bilden af stora, hariga cephaloneer, emedan den tili följd af stärkt ökad yttillväxt blifvit skrynklig och bucklig. Xägon gang förefinnes en dylik härbekläd- nad äfven a kapseln, som da därjämte är nâgot hyper- trofierad. I de fall, da deform ationen i fraga träffat unga blad, äro dessa i sin helhet hoprullade och hvitulliga. (Taflan 2, figurerna 5. 6). Pa sina Ställen uppträda â samma grenar och ofta â samma blad, som visa denna deformation, röda. glatta cephaloneer af liknande utseende som â ofvan beskrifna material. Vid anatomisk undersökning framträder ofta antho- cyan som innehall i epidermiscellerna. De ofvan om- nämnda hären äro langa, ofärgade samt i allmänhet encelliga; nagon gang träffas dock tvärväggar, hufvud- sakligen i närheten af harens spets. Eriophyider iakt- togos endast sparsamt. Af samma slag, ehuru tillhörande en mera utvecklad typ, äro de deformationer â grenar och blad, som liär- röra fran Sydväst-Island, Reykjavik, och där insamlats den 3/ 8 1915. Deformationerna äro här, som nämndtr s}mnerligen starka. Knopparna och de yngre bladen i skottspetsarna hafva ombildats tili hallonstora, stärkt hvitulliga gyttringar, i det att bladen — förutom abnorm harbeklädnad — visa en stärkt framträdande bucklighet eller skrynklighet, hvilken kommit tili stand genom 106 ökad yttillväxt hos bladskifvan samt genom förkortning och rednktion af bladnerverna. Bladskifvan synes tili följd däraf uppdelad i stora, tätt intill hvarandra trängda, hvithâriga cephaloneer. A de deformerade bladytorna träffades rödfärgade eriophyider i mängd. De cecidiöst ombildade knopparna och skott Systemen erinra i sin helhet om kompakta, stärkt hvitulliga och förvnxna fruktställningar af en Medicago lupulina. fTaflan 2, fignrerna 7, 8). Jämte nu beskrifna deformation traf fas a samma stand och ofta â samma blad af detta material stora, glatta, ofta rödfärgade cephaloneer. Dessa sitta meren- dels insererade i midten eller i kanten af bladet, hvilket i öfrigt täckes af hvita har. Ej sällan är bladskifvan i sin helhet tagen i ansprak för bildning af ifragavarande cephaloneer, och mahända hafva de senare ocksa fram- kallats af samma cecidozoon, som förorsakat deformati- onen i öfrigt. Härom är emellertid intet med säkerhet bekant. Säsom redan Rostrup framhällit, är det öfver hnfvnd vanskligt att säkert bestämma, hvilken Eriophyes- art som i hvarje speciellt fall — äfven beträf fände Salix herbacea — utgjort den cecidiebildande Organismen. Ty dels kunna i ett och samma cecidium uppträda fiera arter — i galler af samma form träffas än en, än en annan Eriophyes- art — } dels • kan en och samma Eriophyes- art träffas i morfologiskt olika gallformer. I cephaloneon-galler af Salix herbacea fran Grönland fann Rostrup Cecidopiiyes (Eriophyes) tetanothrix Nal. I förtjockade knoppar af samma växt isolerades däremot icke mindre än fyra Eriophyider, nämligen Phytoptas (Eriophyes) triradiatus Nal. var ., Phyllocoptes groenlandicus Rostr., Phyllocoptes parvus Nal. och Cecidophyes (Erio- phyes) tetanothrix Nal. Lindroth har beskrifvit cephaloneer a Salix herbacea fran Pallastunturi (Kemi Lappmark, 68° n. br.) och bladkantrnllning a samma Salix- art fran Tschaimo (nära 107 Enontekis). Enligt Lindroth torde bâda dessa defor- matioiier härröra af Eriopliyes tetanothrix Nal. Af samma slag sorti de ofvan beskrifna hvitulliga. hufvudlika knopjideformationerna och sannolikt med dem identiska torde de »dicht behaarte Triebspitzenknöpfe» vara, som Löw träffat a Salix herbacea vid Hammerfest (70° 39' n. br. ). Betula nana L. Frân Akureyri a Nord-Island (50 m. öfver hafvet) föreligga grenar af Betula nana, hvilka visa det karmin- eller blodröda erineum. som sedan gammalt benämnes gökblod, synnerligen vackert utbildadt. Ifraga- varande cecidium, äfven kalladt Erineum roseum Schultz. förorsakas af Eriopliyes rudis Can. rar. lonyisetosa Nal. iHouard: 1102). Det ter sig sasom större eller mindre. oregelbundet gestaltade och säväl pa bladets öfver- som undersida fördelade fläckar. Dessa. hvilka som nämndt liafva en glänsande röd färg. äro täckta af korta. hufvud- eller svamphattliknande har. hvilka föra ett rikligt inne- hall af anthocyan. Materialet insamlades vid Akureyri den 15 7 1915 1). Enligt Rostrup är ett af Eriopliyes rudis Can. här- rörande Erineum bet ulin um Schum, â Betula nana bekant frân en lokal a Grönland. Detta utgöres emellertid af hvita eller brunfärgade filtmassor à bladen och är bil- dadt af jämförelsevis längre har. Det kan salunda icke vara identiskt med det ofvan beskrifna. frân Island här- rörände Erineum roseum. Frân det nordliga Norge äro enligt Löw inga vid 9 Af detta synnerligen praktfulla cecidium har jag tyvärr icke kunnat lämna nägra afbildningar. dâ det visât sig omöjligt att medelst fotografering ätergifva de anthocyanförande erineum- fälten med nâgon frân bladskifvan i öfrigt afvikande ton. Försök att under förstoring af bladen affotografera erineumbären ledde ej heller tili önskadt résultat. 108 Betula nana bundna cecidier ännu kända. Löw anför en fyndort för Erineum roseum a Betula nana frän Sibi- rien, nämligen Minussinsk vid Jenissei (53° 40' n. br. ). Fran Norra Finland, Kola och Ryssland omnämner Lindroth Hera cecidier a Betula nana. Sälunda äro af Eriophyes rudis Can. förorsakade knoppdeformationer kända fran Tschawanga, därjämte ett Erineum. i färg växlande frän mörkt pnrpurrödt tili nästan hvitt. fran Olonetska Karelen vid Latva, frän Musikirkko a Karelska näset, frän Virmo i närheten af Abo samt frän Archang- elska gu vernementet ä ej närmare angifven fyndort. De cecidier af senast anförda slag, som Lindroth mera ingäende under sökt, hafva emellertid ej framkallats af Erioplnjes rudis Can. var. lonyisetosa Kal., utan härröra frän en af Lindroth uppställd ny art, Eriophyes fennicus Lindr. Afven enligt Houard torde det härvidlag vara fräga om ett frän Erineum roseum Schultz different cecidium. Bhodiola rosea L. Exemplar frän sydvästra Island, Thingvalla i 100 meter öfver hafvet), och dar insamlade den 3/s 1915. visa en särdeles i ögonen fallande deformation af blommor och blomställningar. Samtliga blomdelar förete köttiga, emergensartade utväxter, hvilka stundom uppträda i sadan ntsträckning och i sä betydande antal. att man har svärt att igenkänna ifrägavarande delar säsom till- liörande metamorfoserade blommor. Därjämte är ofta inflores cens en till följd af de blombärande axlarnas för- kortning i sin helhet ombildad tili en oregelbunden, om en glomerulus erinrande gyttring. Cecidiet är glatt och af gröngul, pä sina Ställen röd färg eller genomdraget af violetta adror. I allmänhet inskränker sig a det föreliggande ma- terialet den cecidiösa deformationen tili ombildning af blommor och inflorescenser tili nystlikt sammanbakade gyttringar. Endast ä ett af de 6 frän denna lokal här- 109 rörande individen funnos â bladen köttröda — atminstone efter färgen a herbariematerialet att döma — . broskartade svulster, knölar eller asar, vanligen sittande vid basen eller i kanten af bladen. Dessa exkrescensers längd var a det torkade materialet infill 4 millimeter. (TafLan 3, figurera a 9. 10). En anatomisk undersökning af deform erade blom- ocli bladdelar visade ett klorofyllfritt. likformigt paren- kym med rikligt innehall af garfämne. Ett gulfärgadt inneliäll träffades i vissa idioblastiska celler, i andra anthocyan. Klyföppningar med fran den normala föga afvikande typ iakttogos fierestädes. Cecidiet i fraga, livilket framkallas af Eriophyes rhodiolae Can. i'Hocard: 2747). är redan bekant fran fiera stallen. Det anföres af Rostrup frän icke mindre än sju lokaliteter a Grönland. Hvad beträffar Skandi- navien, är cecidiet därifran kändt saväl frân Norge som Sverige. Det omnämnes salunda af Löw fran tvenne lokaler i det nordliga Norge, nämligen fran Svartisglet- schern (vid Halandf jord, 50 m. öfver liafvet, 66° 45' n. br j och fran Nordkap (71° 10 n. br.). A den sen are lokalen (»turistvägen») uppträder det enligt Löw allmänt. I ett annat arbete öfver Norges zoocecidier, författadt af Trail (I, 206). nämnes ifragavarande cecidium fran trakten af Hardanger. nämligen Simodal nära Eide samt pa vägen tili Vossevangen. Afven pa bada dessa lokaler uppgifves det förekomma allmänt, I Sverige har cecidiet a Rhodiola rosea anträffats vid Storlien den 4 V 1910 enligt meddelande af prof. Juel, äfvensom redan âr 1883 vid Kvikkjokk af prof. Lagerheim (II, 341). Dess utbredning synes öfver hufvud taget vara tämligen vidsträckt. Det beskrefs första gangen af Löw fran Niederöstreich, och enligt Trail är det vidare kändt fran den väster om Skottland belägna ön Skye (nagot norr om 57 breddgraden). 110 Citerad litteratur. Frauenfeld. G. Kitter von. Bericht über eine Keise durch Schweden und Norwegen im Sommer 1868. (Verhandlungen der k. k. zoologisch-botanischen Gesellschaft in Wien. Jahrgang 1863. p. 1161.) Gertz. O.. Nagra lappländska zoocecidier. (Botaniska Notiser. Lund 1916. p. 75.) Houard. C.. Les zoocécidies des Plantes d'Europe et du Bassin de la Méditerranée. Tome I— III. Paris 1908 — 1913. Lagerheim. G.. (I) Baltiska zoocecidier. (Arkiv för Botanik. Band 4. N:o 10. Uppsala och Stockholm 1905.) Lagerheim. G. (II) och Palm, B.. Zoocecidier frân Bohuslän. (Svensk Botanisk Tidskrift. Band 2. Stockholm 1908, p. 340. i Lindroth, J. I.. Bidrag tili kännedomen om Finlands Erio- phyider. (Acta Societatis pro fauna et flora fennica. Volumen decimum octavum. Helsingforsiæ 1899 — 1900. N:o 2.) Lundström, A. N.. Nâgra gallbildningar hos nordliga Salix-arter (S. I an at a. glanca. Lapponum . nigricans . phylicifolia m. fl.). (Bo- taniska Notiser. Lund 1891, p. 66.) Lundström. A. N., Ueber einige Gallen an nördlichen Salix- Arten (S. Janata, glauca. Lapponum . nigricans, phylicifolia u. a.). (Botanisches Centralblatt. LIV. Band. Cassel 1893. p. 327.) Löw, Fr.. Norwegische Phytopto- und Entomocecidien. (Ver- handlungen der kaiserlich-königlichen zoologisch-botanischen Ge- sellschaft in Wien. XXXVIII. Band. Wien 1888. p. 537.) Massalongo. C.. Di due galle raccolte in Siberia ed in Lapponia da S. Sommier. (Bullettino della Società botanica Italiana. Anno 1899. Firenze 1899, p. 162.) Norman. J. M.. Norges arktiske Flora. Kristiania 1894 — 1901. Kostrup, S., Gronlandske Phytoptider. (Videnskabelige Med- delelser fra den naturhistoriske Forening i Kjobenhavn for Aaret 1900. Sjette Aartis anden Aargang. Kjobenhavn 1901. p. 241. Tab. II.) Kübsaamen, Evv. H., Grönländische Mycetophiliden, Sciariden. Cecidomyiden. Psylliden. Aphid en und Gallen. [Zoologische Ergeb- nisse der von der Gesellschaft für Erdkunde zu Berlin unter Leitung Dr. von Drygalskrs Grönlandexpedition nach Dr. Vanhöffen’s Samm- lungen bearbeitet. VIII.] (Bibliotheca Zoologica. Achter Band. Stuttgart 1898, p. 103. Taf. V.) Toepffer, A., Kleiner Beitrag zur Kenntnis arktischer Weiden- gallen. (Marcellia. Rivista internazionale di cecidologia. Vol. XI. Avellino 1912, p. 101.) Toepffer, A.. Zweiter Beitrag zur Kenntnis arktischer und Ill russischer Weidengallen. (Marcellia. Bivista internazionale di ce- eidologia. Vol. XI. Avellino 1912. p. 286.) Trail. J. W. H.. The Galls of Norway. (Transactions of the Botanical Society. Volume XVII. Edinburgh MDCCCLXXXIX. pp. 201. 482.) Figurförklaring- till taflorna 2 och 3. 1. 2. Grenar af Salix glauca L. med talrika. af Eriophye s- tetanothrix Nal. förorsakade cephaloneer. 8, 4. Grenar af Salix herbacea L. A bladen glatta pung- galler (cephaloneer). 5. G. Grenar af Salix lierbacea L. Af eriophyider förorsakad harbildning och deformation af knoppar (5) och blad (6). 7. 8. Grenar af Salix herbacea L. Knoppar och yngre blad ombildade till hallonliknande, hvitulliga gyttringar med stora. tätt- ställda cephaloneer. 9. 10. Inflorescensparti och bladbärande skottdel af Khodiola rosea L. med cecidier af Eriophyes rhodiolae Can. Samtliga afbildningar efter fotografier i naturlig storlek. J. G. Agardhs minne firades vid Vetenskapsakade- miens högtidsdag d. 31 mars i âr genom präglandet af en •medalj öfver honom. Den visar pâ ätsidan hans bröstbild, pâ frânsidan ser man en hafsalg, den till Florideernas grupp hörande Clmidea elegans hvilken art Agardh pâ ett stalle i sina skrifter betecknar säsom »Crescendi modo non minus admirabilis quam eleganti adspectu celebrata» och hvilken ban lär ha ansett for den vackraste bland alia kända alger. Omskriften ä denna sida är af följande lydelse: Algarum silvam ing entern exploravit et descripsit, det är uttydt: »Hange- nomforskade och beskref algernas vidsträckta skog». Samtidigt förelag färdigtryckt den minnesteckning öfver Agardh, som akàdemiens preses J. Eriksson författat. Denna lefnadsteckning är gjord med stör omsorg och kärlek tili ämnet. Förf. skrifver i början: »Den man, hvars lifsgär- ning Akademien detta ar velat hedra med sin minnespenning, hör tili de vetenskapens stonpän, af hvilka ett litet land som vart, under ett ärhundrade, har att uppvisa allenast ett fa- tal. Han var en af dessa helgjutna, imponerande personlig- heter, inför hvilka alla mötande, gamla som unga, kamrater som lärjungar, lärda som olärda, villigt böja sina hufvuden 112 af aktning och vördnad.» A. skildras sasom algolog, sasom fanerogamsystematiker, sasom förkämpe för Linné (emot Sachs och Darwin), sasom läroboksförfattare och populär skriftstäl- lare, sasom universitetslärare och donator, sasom förtroende- man uti praktiska värf (sparbank, brandförsäkringsväsende, bankväsende, riksdag, landsting, kommunalväsende m. m.). För aterbesättandet af professuren i botanik och praktisk ekonomi efter C. A. Agardhs afgang 1835 redogöres utför- ligt. Den tjugotvâârige J. G. Agardh ansags af flertalet röstande vara för ung för att kunna uppföras pa förslaget. Tillsättandet fördröjdes, Berzelius tyckes ha verkat mycket for A. Zetterstedts utnämning till professor skedde först d. 7 dec. 1839. Under tiden hade A. d. 10 okt. 1836 ut- nämts tili adjunkt i ekonomi och botanik i Lund. Ett af porträtten i boken föreställer A. vid 26 ârs älder efter en tafia, utförd 1839 af N. J. (Olsson) Blommér. Hylmöj D. E., Studien über die marinen Grün- algen der Gegend von Malmö. — Arkiv f. Bot. 14. Den del af Öresund, som författaren undersökt, har ej förut varit föremal för noggrannare undersökning. Det största djupet gar ej tili mer än 12 — 14 m., sällan tili 18 m. Bottnen bestär af sand, 1er eller kalk. Salthalten är van- ligen 8 °/oo, men kan ora vintern stiga tili 15 °/oo. I mars börjar Ulothrix- TJrospora- formationen frodas, men i juni öfver- tager Enter omorpha- formationen ledningen jämte den ställvis uppträdande Cladophora- formationen. Vid flertalet af de iakttagna 63 arterna meddelar förf. sina egna observationer eller anmärkningar. Nya för Sverige äro väl följande: Ulotlirix sub- flaccida Wille, Monostroma laceratum (Thur., Wittr.) J. G. Ag. (som möjligen är en frân M. quaternarium (Kütz.) Des- maz. skild art), och liliizoclonium Kochianum Kütz. Enter omorpha Jürgensn Kütz. bibehalles som art, E. minima Näg. anses vara identisk med E. micrococca Kütz. Af E. Linz a (L.) J. Ag. namngifvas 4 former. Enteromorpha denudata (Ahln.) n. sp. Förf. anser denna art möjligen identisk med E. lingulata J. G. Ag. (Da E. procera Ahln. bestod af tva former och da ß ramulifera en- ligt förf. atminstone delvis tillhör en annan art (E. crinita ), sa tyckes a ' âterstâ som représentant för E. procera , men förf. begagnar ej detta Damn, utan bildar ett nytt artnamn af a denn data). Botanîska Notiser 1916. Taflan 2. Mattsson foin. Botaniska Notiser 1916. Taflan 3. Mat is* foto. 113 Om nedärvning av herkogami oeh autogami hos Viola. Av Karl B. Krtstofferson. Befruktas en blomma i regeln av eget frömjöl och pollineringen sker ntan yttre hjälp, är blomman auto- gam. Behövs nödvändigt pollen Iran en annan blomma är den allogam. Ar blomman i och för sig ej själv- steril, händer det ofta, att självbefruktning är omöjliggjord. Sälnnda kunna ständare och pistill mogna vid olika tid- punkter. (Dichogami) Hos de herkogama blommorna förhindras självbefruktning därav, att pollenet pa grund av blommans byggnad hindras att komma i beröring med märket. Yid korsning median allogama och autogama former har man i F2 iakttagit klyvning. Baur (1) korsade den självfertila Antirrhinium ma jus med den självsterila A. molle. Fi var självfertil, och i F 2 inträdde klyvning i självfertila och självsterila former, varav de förra voro i majoritet. Heribert-Nilsson (2) har hos rag iakt- tagit klyvning beträf fände sjäivfertilitet och självsterili- tet. Utgângsplantan var i hög grad självsteril, och dess avkomma visade av allt att döma monohybrid klyvning med dominans för självssterilitet. Jag skall i det följande lämna en kort redogörelse för resultatet av korsningar mellan en autogam form av Viola arvensis och en herkogam av V. tricolor. Den förra (med fältboksnumret V 2) var en mellanform mellan Viola arvensis Murr, subsp. patens Wittr. f. scanica Wittr. och V. arvensis Murr, subsp. communis Wittr. Yegeta- tivt liknade den subsp. communis, under det att pollen- magasinet var av samma beskaffenhet som hos subsp. patens f. scanica saledes ej füllt vidöppet. Tricolor- linjen (Y 10) var en V. tricolor L. subsp. genuina Wittr. f. versicolor Wittr. De delar av blomman, som skola behandlas i detta Bot. Not. 1916. 8 114 sammanhang, ha följande byggnad. *) Stiftet är av högst egendomligt utseende. Nedtill är det smalt men vidgar sig upptill tili en relativt stör kropp, stifthuvu- det. Ser man det fran sidan, är det krökt i form av ett knä pä den smalaste delen nära basen. Detta knä är pâ en gang lätt böjligt och elastiskt, sa att en lätt tryekning pä stiftets undre (bakre) sida kommer det att böja sig tramât och pa samma gang lyfta stifthuvudet uppât. Detta torde ha betydelse vid pollineringen. Pa framsidan av stifthuvudet finnes en stör öppning, som för ned i märkesrummet. Hos V. Jricolor är märkesöpp- ningen riktad nedat och pa samma gang nagot frarnät, under det att den hos V. arvensis är vänd nedat och nâgot bakàt. Strax nedanför märkesöppningen ' finnes en epidermisutväxt den s. k. märkesläppen, som hos V. tricolor är relativt väl utvecklad, men hos V. arven- sis är betydligt kortare. Den torde ha tili uppgift att bidraga tili att förhindra, att blomman blir befruktad av eget pollen. Aven stândarna äro av ovanligt ut- seende. Strängarna äro sma, knapparna däremot ovan- ligt stör a och bred a samt häfta rätt stärkt vid varandra, därigenom att de pa sidorna äro försedda med har- bildningar, som gripa i varandra. Pä toppen ha knapparna ett membranlikt bihang av brun färg, som utgar fran knappbandet. Aven dessa bihang äro försedda med harbildningar, som ha tili uppgift att halla dem till- samman. Stândarna stâ tätt intill varandra, omkring fruktämnet pâ sädant sätt att de tillsamman bilda en kupol, som bär ett sä att säga skorstensformigt utbygge pä taket, genom vars öppning pistillens stift skjuter ut. Den av de membranliknande bihangen bildade över- byggnaden pä kupolen, är ej alldeles sluten, utan har x) Den redogörelse. som här lämnas för blomdelarnas byggnad, utgöres av ett sammandrag av Wittrocks (3) beskrivning av »det fruktifikativa systemets morfologi och biologi» hos V. tricolor o. V. arvevsis. 115 en öppning mellan de främre stândarbihangen. Knap- parna ëppna sig pâ sin inât vânda sida, sâ att frömjölet först kommer ut i det kupolformiga rummet, som stân- darna bilda och passerar sedan genom den förut nämnda öppningen mellan de främre stândarbihangen ned i det s. k. pollenmagasinet. Detta är en särskilt differentie- rad del av det sporrbärande kronbladet och har tili upp- gift att förvara det mogna frömjölet. Den mellersta delen av detta kronblad har nämligen formen av eri ränna, som pâ insidan har talrika har, vilka bilda vägg- arna tili en liten halighet, pollenhalan. Baktill finnes en liten kanal, pollenkanalen, som för ned i sporren. Heia denna apparat kallas pollenmagasinet. Hos V. tricolor är pollenhalan framtill sluten. Hos V. arvensis är j>ollenmagasinet framtill öppet, sa att en egentlig pollenhala saknas. Pollenmagasinet är beläget strax under öppningen mellan de bada främre stândarbihangen, och mynningen av märkeshälan befinner sig strax fram- för pollenmagasinet. Hos V. tricolor äger självpollinering ej rum. Dels stannar frömjölet i pollenhälan, därför att denna är full- ständigt sluten framtill, och vidare utgöra den väl ut- bildade märkesläppen samt den utät riktade mynningen av märkeshälan ytterligare hinder för självpollinering. Hos V. arvensis däremot passera pollenkornen genom pollenmagasinet och komma direkt in i den bakät rik- tade märkeshälan. Pâ grund av märkesläppens svaga utbildning kan den ej utgöra nägot hinder mot själv- pollinering. Dâ härtill kommer, att ständarknapparna hos de fiesta arvensisformerna öppna sig redan i knoppen. är det tydligt att korsbefruktning relativt sällan före- kommer. Detta är naturligtvis orsaken tili, att arven- sisformerna i regeln äro konst ant a. Detta tycks emeller- tid även vara fallet med tricolorformerna trots det att de äro herkogama. Wittrock har uppställt ett %20-tal former, vilka alla voro konstanta, och jag har haft under 116 odling ett 10-tal tricolorlinjer men icke i nâgot enda fall iakttagit nâgon som heist klyvning. Anledningen liärtil] torde vara, att V. tricolor ej, eller âtminstone ej i nägon större utsträckning, pollineras av större in- sekter som flyga trän blomma till blomma. utan av smâ insektlarver och pliysopoder , som leva i blommorna. Wittrock (3) har t. o. m. funnit dem inné i märkes- hâlan. Yid groningsförsök med pollenet har det visât sig att 95 — 100 % grott. Detta gäller sâvâl foräldralinjerna som Fi o. F2. Yid dessa försök användes en 1 % agar- lösning, försatt med glykos. För att pollenkornen ej skulle spricka utan driva slangarna väl, behövdes ej mindre an 25 — 30 gr. glykos pâ 100 cm.3 agarlösning. Yid denna ovanligt höga koncentration âtgick c:a 24 tint. innan pollenslangarna voro füllt utbildade. De reciproka korsningarna mellan linjerna 2 och 10 voro lika. Yid isolation lämnade de ej frö, vilket där- emot var fallet ont man utförde självbefruktning med konst. Pollenmagasinets byggnad var ungefär inter- mediär. Detsamma var förhallandet med märkeshalans riktning. Märkesläppens bredd närmade sig däremot arvensisformens. Hos V. 10 har märkesläppen en bredd av ~ mm., hos Y. 2 ^ mm. och hos Fi ^ mm. Det är emellertid ej en regel utan und antag, att F 1 av en korsning mellan en herkogam och en autogam viol blir herkogam. I ett fall, nämligen en korsning mellan ett individ tillhörande F. tricolor L. subsp. amma- tropha Wittr. (Y. 40), som är herkogam samt en auto- gam arvensislinje (Y. 3), som tillhör V. arvensis Murr, subsp. patens Wittr. f. scanica Wittr., blev Fi autogam. Y. 40 skiljer sig bl. a. frân Y. 10, därigenom att pol- lenmagasinet ej är fullständigt slutet framtill. Förmod- ligen är detta orsaken tili att Fi är autogam. I F2 av korsningen 2 X 10 uppstod klyvning i her- kogama och autogam a individ. För att bestämma tal- 117 förhällandena utförde jag isolationer med pergamin - kapslar och fann, att 68 ind. ej satte frö, under det att 29 visade sig vara autogama. Variationen gav intryck att vara diskontinerlig. Samtliga antogama individ hade väl utbildade kapslar med tämligen stört antal frö i varje, under det att hos de andra 68 ej förekom nagon fröansats. Förhällandet mellan herkogama och autogama ligger ganska nära 3 : 1 förhallandet, nämligen 2,804 : 1,196. Det teoretiska förhallandet är 3 : 1 +0,1758, saledes är antalet autogama individ nagot för stört. Avvikelsen fran 3 : 1 förhallandet torde kunna för- klaras av, att det vid dessa isoleringsförsök finnes en felkälla, som man maste ge noga akt pâ. I blomman brukar det som jag förut nämnt finnas smâ physopoder etc. Der har en och annan gang hänt, att sâdana ob- serverais i de isolerade blommorna. Antingen ha de kommit in genom smâ hâl pâ pergaminpâsarna, eller ocksä har det funnits ägg pâ blomknoppen. Dessa isola- tioner ha naturligtvis kasserats. Likasa har jag gjort om isolationen da endast den först utvecklade blomman, men ej de andra, utbildat frö. Plantan i fraga har da ofta visât sig vara herkogam. Orsaken tili avvikelsen fran 3 : 1 förhallandet kan saledes bero pâ att polline- ringen utförts av smâ insekter. Ar säledes orsaken tili avvikelsen fran 3 : 1 förhäll- andet lätt att förklara, är däremot själva den mono- hybrida klyvningen svârare att förstä, dä man betraktar Variationen av de olika blomdelarna. Det visar sig nämligen, att transgressiv klyvning äger rum. Förutom intermediära individ och sâdana med pollenmagasin av samma utseende som föräldrarna, uppkomma även sâdana med fullständigt öppet pollenmagasin. Även riktningen av märkeshälans mynning visar transgressiv variation. Nedanstâende tabell visar Variationen av märkesläppens bredd. 118 Tabell I. Märkesläppens bredd Klassgränser i sextiondedels mm. 3 4 5 6 7 8 9 M Antal individ. 1 13 I 20 16 6 7 1 2 1 5,2 Huruvida transgressiv klyvning här äger rum är tviyelaktigt. Modifikationen är hos Y. 2 + V60 m- och hos V. 10 ännn nâgot större, vilket gör, att Varia- tionen mycket väl kan ligga inom de gränser föräld- rarna bilda, men a andra sidan är individantalet litet, vilket beror pa att mätningarna taga lang tid och äro besvärliga att utföra, varför man mycket väl kan tänka sig, att de individ, som ligga utom föräldrarna ej kommit med. Tabellen visar för övrigt att stora flertalet' in- divid ligger närmre medelvärdet för arvensisformen än för tricolorformen. Den sluts ats, som ligger nära tillhands att draga härav, är att märkesläppen ej har nagon större betydelse för självpollinationen. Hade motsatsen varit fallet, borde största individantalet legat omkring medel- värdet för Y. 10., eftersom F 2 klyver i förhallandet 3 herkogama till 1 autogam. Men även om man antager, att märkesläppens utbildning är utan inflytande pä det sätt pa vilket pollineringen äger rum, blir klyvningen svär att förklara, eftersom de bada andra egenskaperna visa transgressiv variation, vilket inte tyder pa mono- hybrid klyvning. Möjligen är det här frâgan om nâgot annat talförhallande. Av intresse är att i F2 framkommit 3 individ, som genom blommans byggnad äro nästan uteslutna fran pollinering, även da blommorna fa fritt besökas av in- sekter. Hos dem är märkeshalans mynning riktad fram- at och nästan uppât. Märkesläppen var pa de 2 indi- viden väl utbildad resp. 7/60 m- m- oc^1 s/60 m • m* det tredje nâgot mindre nämligen 5 fco m. m. Fröbild- ningen är hos dessa individ synnerligen dâlig. Nagra 119 kapslar liaya endast ett par frö andra äro fullständigt tomma. En blomma pâ ett individ (Nr. 6/s) bar genom nâgon slump blivit rikligt pollinerat. och darf ör ut- bildat normalt antal frö (69 st). Jag har undersökt fertiliteten genom att använda dessa individ vid kors- ningar. samt, dessutom utfört groningsförsök med frö- mjölet. Användes ett av dessa individ som hanförälder blir frösättningen normal. Detsamma blir förhallandet om man använder det som honförälder. Yid groning i 25 % lösning av glykos-agar befanns pollenets grobar- het vara c:a 95 X. Aterstar den möjligheten att dessa individ äro allogama. Jag befruktade fiera blommor med deras eget frömjöl men maste avbryta undersök- ningen innan kaplarna voro füllt utbildade. Hos indi- vid Nr. 6/ä bade emellertid fruktämnet hos en blomma börjat svälla, vilket ju tyder pâ att befruktning ägt rum. Mot att dessa individ skulle vara allogama, talar även det faktum. att alla former av Melanium-v ioler, som jag undersökt. kunnat befruktas med sitt eget pollen. Jag har haft ett 60-tal linjer tillhörande olika art er under odlingr och det har visât sig, att samtliga kunnat själv- befruktas. Detsamma är förhällandet med 15 penséindivid. som jag undersökt. (Penséerna äro som bekant avkom- lingar av bastarder mellan violer av Melaniumgruppen) . Tabell II visar Variationen av fröantalet i varje kapsel hos föräldralinjerna och Fi. x^ntalet frö i varje kapsel är nagot större hos V. 2 än hos V. 10. under det att Variationen är större hos Y. 10 än hos Y. 2. Det sammanhänger troligen med. att Y. 10 är herkogam och det därför är överlämnat at slumpen om pollineringen blir riklig, under det att Y. 2 som autogam har det füllt automatiskt sörjt för tillräcklig pollination. Det ringa antalet frö hos Fi beror troligen pâ att plantorna. dä undersökningen gjordes, voro ganska svaga. Tabell III visar vilket ringa antal frö dessa »sterila individ utbilda. Wittrock (3) har beräknat, att en me- 120 Tabell II. Linje Fröantal i varje kapsel 10 20 B0 40 50 60 70 Märkes- läppens 1 bredd M 10 1 1 3 1 . 9 | 8 12 10 6 1 2 1 8,5 42,8 2 — — — 3 25 18 6 1 3,5 50,7 Fi 1 7 9 12 3 1 — — 4.5 33,5 w =s 10. Tabell III. Ind. Nr. Fröantal i varje kapsel 2 4 6 8 10 12 14 16 18 Märkes- läppens bredd M Antal kapslar med 0 frö Vs 13 11 ! 14 1 2 ! 4 0 2 0 0 1 5,5 4,5 9 10/i 27 16 4 3 ! — — — — — 1 — 8.5 2,3 14 6/« 49 8 1 — 1 — — — 7,5 1.3*) 39 1 delstor planta av V. arvensis under en säsong utbildar c:a 90000 frö. Järnför man tabellerna II och III finner man, att dessa 3 Fo-individ i varje kapsel har mindre än tiondedelen antal frö mot vad en vanlig planta har, och differensen blir ända större beträffande förmagan av förökning, därför att kapslar med ringa antal frö avfalla oöppnade. Vanligen sitta de kvar tills heia plan tan vissnat. Man torde därför kunna antaga, att dessa in- divid praktiskt taget äro ur ständ att föröka sig. Det är tydligt att denna egendomliga sterilitet utgör en selektiv faktor av första ordningen, och former av denna beskaffenhet komma tydligen mycket snart att duka under i kampen för tillvaron. Litteratur. 1. Baur, E. : Einführung in die experimentelle Vererbungslehre. 2. Heribert-Nilsson. i Zeitschr. f. Pflanzenzücht., IV. 1. B. Wittrock. V. B.: Violastudier 1, Acta Horti Bergiani. Band 2. Nr 1. *) Kapsel med 69 frö ej medtagen vid beräkning av M. 121 Roffâglar som fröspridare! Af Aug. Heintze. I en uppsats behandlande ärtväxtemas spridnings- medel omtalar Focke (7 p. 650), att han en gang fann talrika groddplantor af Vicia Faha. hvilka vâxt upp ur resterna efter en dufva, som dödats af nâgot rofdjur. En liknande iakttagelse föreligger äfven frân vârt land. Pâ stranden af en liten back i södra Härjedalen paträf- fade nämligen Birger (3 p. 2) en gräsand, som sönder- slitits af en roffâgel. Andens bnk och inâlfvor voro betäckta med lefvande bnlbiller af Polygonum viviparum . och rundt kring den döda f âge ln lâgo frukter af Ranun- culus arris. I föreliggande uppsats skall jag visa, att en frö- spridning genom förmedling af roffâglar och rofdjur pâ of van antydda satt äger rum i afsevärd utsträckning. Roffäglarna kunna emellertid äfven pâ annat satt göra tjänst som fröspridare. De »bollar» af här, fjädrar, ben och andra tili näring otjänliga ämnen, som dessa faglar kasta upp. innehalla nämligen ej sällan grobara frön och frukter. 1. Jämtland, barrblandskog invid Strömsund; 1 9 ^ 1 3 . Ofversidan af en 7 dm. hög tallstubbe var delvis öfverdragen af mossor: Hylocomium parietinum, Dicranwn scoparium och Hypnum uncinatum. I detta mosstäcke växte: Luzula pilosa : en ungplanta. Melampyrum sp.: 6 ungplantor. Vaccinimn vitis iäcea: 2 ungplantor. Pa och framför allt rundt omkring stubben lägo mult- nande rester efter en tjäder. Stubben hade föregäende som- mar tjänstgjort som slaktbänk ât en dufhök eller annan större roffâgel. Ett par egendomliga förekomster af Luzula pilosa i trakten af Uddevalla fa möjligen tydas pâ liknande satt. Pâ en 2 dm. hög granstubbe fann jag nämligen ett ungt individ af denna växt. Stubben var ännu frisk och beboddes ej af Bot. Xot. 1916. 122 myror. Ett halft dussin exemplar af L. pilosa växte i en liten jordfylld fördjupning pâ ett större block a den sum- piga stranden af en skogssjö. Stenblocket saknade all annan f anerogamvegetation . 2. Jämtland, nedre delen af rishedszonen pâ fjället Penningkejsen; 19^-14. Bland hvita ripfjädrar pâ ett snö- fält träffades en mängd nngefär en cm. lânga kvistbitar af V actinium Myrtillus och Empetrmn jämte stenbär af sist- namnda art och Arctostaphylos alpina. Växtdelarna härstam- made frân kräfvan af en fjällripa, som under vintern dödats af en fjällräf (hermelin, kungsörn eller jaktfalk). 3. Uddevalla, Kâlgârdsberget; 19 ÿ 15. I en liten grandunge med inblandade j Rosa- och slânsnâr iakttogos fler- städes fjädrar, näbbar och audra rester efter af sparfhökar dödade fâglar: grâsparfvar, gulsparfyar, en domherre, en nöt- väcka, 2 — 3 talgoxar o. s. v. Fjädrarna lâgo pâ eller om- kring större stenar, nere pâ marken under träden eller hade fastnat pâ grangrenarna. En del fâglar torde ha fângats pâ platsen, andra hade däremot ditförts frân närliggande träd- gârdar. Endast pâ tvenne stallen künde rester efter de dödade fâglarnas mage och kräfva upptäckas : Rifhinnan tili en uppfläkt muskelmage af en grâsparf innehöll utom talrika Sandkorn: Betula verrucosa : 2 skadade vingfrukter (grodde ej). Polygonum aviculare : en skadad nöt (grodde ej). Rumex acetosella : 15 oskadade och 3 nägot skadade nötter (9 grodde). Ett skadadt, obestämdt frö (grodde ej). Ur rester efter kräfvan och matstrupen af en grâsparf utplockades bitar af fröna hos Pisum sativum samt 4 frön af Chenopodium album (1 grodde). 4. Bohuslän, mossrik granskog invid Ljungskile; 19J-15. Under en tat grupp granar träffades en mängd fjädrar af en nyligen dödad tjäder. Den uppfläkta rifhinnan fanns kvar och innehöll växtdelar och grofva gruskorn i mängd. Resten af maginnehället hade räfven — en sâdan var tydligen gär- ningsmannen — krafsat ut och äterfanns i smärre klumpar pâ marken invid fjäderhögen. Arenaria trinervia : en fröfylld kapsel. Car ex pilulifera : 2 heia fruktställningar; rätt talrika fruktgömmen och nötter utan utriculus. Hieracium sp. : 2 fruktfyllda korgar. Melampyrum prater) se: kapslar och frön i mängd. 123 Rubus idœus: 2 rätt stärkt afnötta bärstenar. Silene rupestris : talrika fröfyllda kapslar ; lösliggande frön; örtblad och stjälkbitar i mängd. Vaccinium Myrtillus: bär och frön i mängd. 5. Asele lappmark, Malgomaj. Hösten 1915 erhöll jag fran forstmästaren Bo Witt-Strömer ett antal frön, hvilka han fnnnit i munhalan pä en dödad sork (Erotomys glareolus), som af nagon bortskrämd roffagel lämnats kvar pâ en träd- stubbe. Fröna tillhörde Melampyrum pratense eller silvaticum och voro tili största delen oskadade. Sorken var tydligen i färd med att samla in förrad för vintern, när han greps af roffageln. 6. Västergötland, grandunge utefter Munkan invid Fri- stad; 19fd5. Under en hög gran insamlades sex fjorgamla bollar af nagon större roffagel, sannolikt dufhök. De inne- höllo rester efter gräsänder. Ur bollarna utplockades bitar af en rifhinna, talrika och rätt grofva gruskorn samt: Ranunculus repens : 2 nötter (bada grodde). Sparganium sp.: en stärkt sliten och afnött bärsten (grodde efter ett par veckor). Sparganium sp.: 13 oskadade bärstenar (ha ännn ej grott). 7. Dufhök, skjuten vid Malgomaj i Àsele lappmark d. 10 Oktober 1915. Magsäcken innehöll här och skelett- delar af en sork jämte rester efter sorkens maginnehall: bitar af gröna örtblad och Cetraria juniperina samt : Alchemilla vulgaris: 2 nötter: en fruktbägare. Betula odorata .: 3 vingfrukter. 8. Sparfhök, skjuten vid Uddevalla d. 23 februari 1915. Magen innehöll rester efter en gräsiska. Blaüd fjäd- rarna funnos ett 40-tal skalade alfrukter fran siskans kräfva. — Hos en annan sparfhök frän trakten af samma stad (19:!g-815) var magsäcken torn. 9. Bohnslän, Skredsviks socken Gullsmarsberg; 19^15. En sparfhök, som sköts i flykten, bar en dödad stare i klorna. Hökens magsäck innehöll endast en skalad delfrukt av &a- leopsis sp. (grodde ej). hvilken fastnat i öf vergangen tili tarmen . 10. Stenfalk, skjuten vid Nyköping i mars 1906. Fal- kens mage innehöll rester efter en finkfâgel; bland dessa fanns äfven den »med frön fyllda magsäcken» (Alm 1 p. 131). 11. Stenfalk, skjuten vid Nyköping i december 1907. 124 »Magsäcken innehöll endast nagra hvetekorn» (Alm 1 p. 131). 12. Västergötland, Fristad; 19fl5. Ur ett liai pâ en masurbjörk (1,5 m. öfver marken) hade ett omkring 3 dm. högt exemplar af‘ 6r aleopsis tetrahit växt upp. Häligheten, som sannolikt tjänat till bostad ât en pari- eller sparfuggla, innehöll multnande rester efter möss och smâfâglar. 13. Kattuggla, skjuten vid Udde valla d. 24 november 1914. Magsäcken innehöll 4 daggmaskar samt smä gren- spetsar af en Hypnum- art. — Tre andra undersökta katt- ugglor fran trakten af samma stad hade möss och sorkar i magen. 14. Hökuggla, skjuten vid Asker i södra Norge. Mag- säcken innehöll 8 frön af Paris quadrifolia (Holmboe 12 p. 307). Rofdjuren tyckas mycket of ta krafsa ut innehâllet i magen (och kräfvan) pâ dödade fâglar och dâggdjur. Frön och bärstenar, som med det förtärda bytet in- komma i deras matsmältningskanal, torde i de fiesta fall âterfinnas oskadade bland hâr, fjädrar och benrester, som oft a i mängd ingâ i deras exkrementer. Roffâglarna flâka ofta upp muskelmagen hos fan- gade fink-, höns-, sim- och vadarefâglar för att aflägsna maginnehâllet. Lika ofta eller oftare slukas emellertid muskelmagen hel, eller ocksâ bortkrafsas endast en del af magens innehâll. Grröna växtdelar, torr- och bärfrön, grus och sand inkomma därför i stör utsträckning i roffâglarnas mage och kastas âter upp med hâr och fjädrar i form af bollar. Naumann (14 p. 103) nämner ocksâ, att dessa bollar ej sällan innehälla »kleine Sternchen, die aber die Raubvögel gewiss nur mit den Magen der erbeuteten Vögel, also bloss zufällig, ver- schlucht haben». Roffäglarna sluka mera sällan sitt byte pâ platsen, utan släpa det i regel till nâgon större sten, klippa, bergvägg, trädstubbe o. s. v. eller upp i höga träd, där de ha fri utsikt. Pâ hyllor och afsatser â branter, där 125 roffâglar hâlla till, träffas därför mycket ofta hopar af afplockade fjädrar och andra rester efter det sönder- slitna och förtärda rofvet. Hos roffàglarna rufvar endast hon an. soin härnnder hos en del arter tillföres föda af hanen. Ungarna er- hâlla fäglar och smärre däggdjur i stör mängd, hvilka de själfva sönderstycka och hvilka föräldrarna ofta hämta frân lânga afstând 1). I Norge liäcka hafsörnarna ibland fiera mil frân kusten, »hvorfra de dog hente sin fornemste Næring» (Basch 15 p. 359). Kungsörnen jagar »mangen gang Hera mil frân boet» (Sundevall 16 p. 230 j, och ett örnpars jaktomrâde torde väl oftast omfatta Hera kvadratmil. Kolthoff (13 p. 151) »sag ett par hafsörnar tvenne ganger dagligen flyga frân Yänern 2 1/% mil till Hornborgasjön för att, sa snart de fângat en gädda, genast atervända tili boet». Dylika langväga jakt- och fiskefärder företagas för öfrigt äfven af andra fäglar. Faber (6 p. 216) har pä Island sett * storlabbar. hafssulor och lunnetaglar hämta föda at ung- arna tvâ mil frân häckplatserna. Och under en färd i Helgeland iakttog Collett (5 p. 348) lunnefäglar »trækkende med Fode heit fra Yego mod Lovunden omtr. 100 Kilom. fra Bugestedet». Men äfven byte, som roffàglarna fânga ât sig själfva, föres ofta öfver ansenliga sträckor tili de branta bergväggar o. s. v., där de hâlla till och häcka. Bengt Berg (2 p. 223; har sâlunda pâ afsatser i ett sydberg funnit lämningar efter jordugglor, hvilka pilgrimsfalkar släpat dit frân en mil längre bort belägna myrar. Nära nog alla i vârt land förekommande roffâglar torde vara af âtminstone nâgon betydelse för frösprid- Äfven bomaterialet kan stundom liämtas frân mycket lânga afstând. Ett hafsörnbo, som undersoktes af Collett (4 p. 2B2), innehöll bl. a. Fucus vesiculosus, »though the sea was distant half a Norwegian mile». Och Faber (6 p. 130) har pâ Island sett en hafssula samla Laminaria digitata tvâ mil frân häckplatsen. 126 ningen 1). Af större vikt äro emellertid endast kungs- örn, ädelfalkar, sparf- och dufhök, hvilka i större ut- sträckning lefva af växtätande fâglar. Särskildt syd- bergens i sa manga afseenden intressanta flora ha knngs- örn, jakt- och pilgrimsfalk samt bergnfven säkerligen tillfört âtskilliga växtarter pa bade epi- (Heintze 8 p. 228), endo- och synzoisk väg. Under vintern lefva grâsparfvar, pilfmkar, gulsparf- var, tofslärkor m. fl. till .stor del af frön och sädeskorn, som de plocka i hästgödseln pâ vägar och gator. De frön av Chenopodium album och Rumex acetosella , som jag fann i resterna efter af sparfhökar dödade grâsparf- var pâ Kâlgârdsberget i Uddevalla, härstammade ntan tvifvel frân hästgödsel. Och t. o. m. ânnu mera in- vecklade spridningskedjor (exempelvis hast, grâsparf, sparfhök och dufhök) kunna säkerligen nâgon gâng komma till stând. Man har nämligen mânga exempel pâ, att smärre roffâglar ej sällan falla offer för de större. Under lemmelâr lifnär sig pilgrimsfalken i stor - ntsträckning af jordugglor, tornfalken fângas stnndom af dufhöken, i en kattuggleboll fann Colletï rester efter en sparfuggla o. s. v. Litteratur. 1. Alm. Gunnar: Ornithologiska anteckningar. Fauna och flora 1915. 2. Berg, Bengt: Pilgrimsfalken och lemmelvandringarna. Fauna och flora 1918. 8. Birger, Selim: Über endozoische Samenverbreitung durch Vögel. Sv. Bot. Tidskr. 1907. 4. Collett, R. : Remarks on the Ornithology of Northern Norway. Forhandl. i Yidensk. Selsk. i Christiania 1872. 5. — — : Mindre Meddelelser vedrorende Norges Fuglefauna i Aarene 1881 — 1892. Nyt Mag. f. Naturvid. 1894. 6. Faber, Friedrich: Ueber das Leben der hochnordischen Vögel. Leipzig 1826. x) Detsamma gäller om varfägeln. 7. Focke. AV. O.: Die Verbreitungsmittel der Leguminosen. Abhandl. herausgegeben vom naturw. Verein zu Bremen 1878. 8. Heintze, Aug.: Om epizoisk fröspridning. Fauna och flora 1912. 9. — — : Om synzoisk fröspridning genom faglar. Sv. Bot. Tidskr. 1915. 10. — — : Synzoisk fröspridning genom däggdjur och faglar. Fauna och flora 1915. 11. — — : Flyttfäglar som fröspridare. Ibidem 1916. 12. Holmboe. J. : Notizen über die endozoische Samenverbrei- tung der Vogel. Nyt Mag. f. Natuvid. 1900. 13. Kolthoff. O. och Jägerskiöld. L. A. : Nordens faglar. Stockholm 1898. 14. Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas. Neu bearbeitet. Herausgegeben von Carl R. Hennicke. Bd 1. Gera 1905. 15. Rasch, H. : Fortegneise og Bemerknihger over de i Norge forekommende Fugle. Nyt Mag. f. Naturvid. 1838. 16. Sundevall, Carl J.: Svenska foglarna. Stockholm 1856. Uddevalla i febmari 1916. Döde. Den 1 sept. 1915. Richard Manliffe Bar- rington i Bray i Irland, född 1849. — Den 22 jan. 1916 prof. Edouard Marie Heckel i Marseille. — I Petrograd f. d. professorn i Odessa Wladislaw Rothert. — I slntet af ar 1915 författaren till Flora von Nürnberg August Friedrich Schwarz. Vetenskapssocieteten i Upsala d. 5 maj. Socie- teten beslöt tilldela docenten G. Samuelsson ett extra pris a 500 Kr. för en afhandling Om Vegetationen i Dalarnes fjälltrakter. Vetenskapsakademien d. 12 apr. Till införande i Handlingarna antogs en afhandling af doc. H. Lundegard: Studien über die Baumarchitektonik. — Davarande preses prof. Jakob Eriksson nedlade presidiet med ett föredrag: Nya studier om uppkomsten af potatissjukan (Phytophthora in- festans) pä potatisakrarna pa sensommaren. Den 26 april. Till införande i Handlingarna antogos följande afhandlingar : Zytologische und embryologische Stu- dien über die Reihen Primulales "und Plumbaginales, af dr. K. V. Ossian Dahlgren ; Botanische Ergebnisse der schwe- dischen Expedition nach Patagonien und dem Feuerlande 1907 — 1909, 5, Die Vegetationsverhältnisse längs der Cor- dillera de los Andes, af doc. C. Skottsberg. 128 Petersen, J. B., Studier over Danske aërofile Alger. — Det Kgl. Danske Vidensk. Selsk. Skrifter, 7 R., naturv. og mathem. Afd. XII, 7, s. 269 — 880, 4 t. 1916. Författarens définition pâ aërofila alger lyder sâlunda: »Aërofile kaldes saadanne Alger, som dækker deres Vand- forbrug ved at optage atmosfærisk vand, og som overstaar de ved denne Levevis betingede, i Regien hyppig indtrædende Terkeperioder uden at danne noget særligt Hvilestadium.» Man känner icke egentligen orsaken till att luftalgerna kunna tâla uttorkning. En del ha ett slemlager omkring sig, andra ha en tjock cellvâgg, andra âter innehâlla olja. Förf. experimenterade och f'ann bland annat, att Prasiola crispa kunde tâla intorkning 3 veckor, men ej 8 mânader. En del diatomeer kunna lefva i jord, som ej inneh aller mer an 5,2 — 6,8 % vatten. Olika algformationer upptrâda pâ olika lokaler, t. ex. pâ sur och pâ alkalisk jordmân. Diatomeerna âro smâ, t. o. m. mycket smâ. Pâ âkrar och trâdgârdsjord âro de talrika. Man kan icke taga 1 kubikmillimeter jord frân ytan af sâ- dan jord utan att dâri finna diatomeer. Men pâ skogsmark, i synnerhet om där ligga ruttnande blad, finnas of ta ails inga diatomeer. Antalet arter af diatomeer gick till 36 och af Chloro- fyceerna till 35. Nya arter âro: Pleurococcus calcarius , Coccomyxa olivacea, IMctyococcus sp., Hormidium mucosum, Navicula Borrichii och terrestris, Stauroneis agrestis och aerophila samt Navicula Vaucheriœ. Dessutom kunna vi nâmna de ej for Sverige kända: Pleurococcus lobatus Chod. och Stichococcus mirabilis Lagerh. Rosendahl, H. V., Ett ej beaktadt fynd af en för Skandinaviens flora ny ormbunke. — Arkiv f. Bot. 14. I Riksmusei herbarium har förf. funnit ett under be- teckning Aspidium angulare i Norge insamladt och mycket typiskt exemplar af Polystichum setiferum Forskâl (P. acule- atum (L.) Schott, A. angulare Kit.). Det var insamladt af A. E. Lindblom och finnes af honom omnâmndt i Physio- grafiska Sâllskapets Tidskrift 1838, men ss. ses af hans omnâmnande af utbredningen (i Bot. Not. 1843 s. 24) har Iran, liksom mânga andra, ej skilt nâmnda art frân de nâr- stâende tvâ arterna: P. lobatum och P. Braunii. I Hartmans Skand. Fl. 12 uppl. finnas redan de vikti- gaste karaktârerna for denna vâxt angifna. Bryum (Eubryum) vermigerum Arnell et Jensen n. sp. Yon H. AY. Arnell und C. Jensen. Dioicum , minutum, fructiferum 1 — 1,5 cm. altum, parte vegetativa circiter U.s cm. alta. opacum, inferne nigrescens. superne viride vel fere sordide album, radi- cellis crebris, ferrugineis; caulis innovationibus crebris ramosus; innovationes crassæ. cylindraceæ, densifoliæ, interne radiculosæ. Folia caulis fructiferi in gemman apicalem conferta, pauca, imbricata, hand decurrentia. valde concava, ovata, obtusata: margo integer, elimbatus, tota fere longitudine leniter reflexus; nervus fuscoluteus, in parte basilari circiter 65 a latus, parum supra medium folium evanidus; cellulœ breves et latæ, in medio folio 20 —27 X 40— 90 penta — hexagonales, marginales longe et anguste rectangulares sed intus sensim ad formam folii medii transientes, quamobrem nullus limbus bene definitus adest. apicales breviores: membrana uniformiter incrassata, luteola: lumina pellucida, granula parva, hand colorata. plus minusve crebra continent] a. Folia inno- vationum æquimagna. imbricata. foliis innovationis fruc- tiferæ fere similia. sed margine piano vel parum reflexo, costa juvinili viridi. cellulis marginalibus minus ab cellulis ceteris folii diversis et membranis vix incrassatis. Planta mascula ignota. Folia pericluetialia ab ceteris foliis valde diversa, longiora. anguste ovata, sensim acuminata, ob- tusata. margine piano vel modo interne leniter reflexo, interdum dentes remotos et humiles ostendente. nervo fere excurrente, textura cellularis valde diversa, cellulis multo longioribus et angustioribus, omnibus fere rectan- gularibus, quibus rebus folia perichætalia perfecte ha- bitum, qui in foliis generis Pohlice adest, præbent. Seta 1 cm. longa, rubra. Hexuosa. Theca pendula, sicca crasse clavata, opaca, obscure rubra; collum sporogonio æqui- longum, rugosum, raptim superne incrassatum et in Bot. Not. 1916. 9 130 Explicatio tabulæ pag. 182. fr Jensen delin. 131 sporogonium sensim transiens : sporogonium breviter cylindricum ; cellulæ exothecii vulgo quadratæ — breviter rectangulares, 27—33 X 27 — 45 ,u, membranis crassis, obscure luteis. flexuosis; cellulæ infraostiales vix diversæ, sérié marginali modo e cellulis parum minoribus et quad rati s constructa excepta. Annulus bene evolutus, duas cellulas latus, cellulis inferioribus rubroluteis. Oper- culum magnum, hemisphaericum, sporogonio latius, læte rubrum, opacum, perfecte obtusum vel apiculo minutis- simo munitum. Exostomii fundus 65 u latus, pulchre ruber: dentes dense articulati, auguste squamis minutis, papillosis limbati, aurantiaci, parce papillosi, apicibus hyalinis. acutis, minute papillosis: endostomii membrana pulchre aurantiaca, alta, glabra, processibus latis, fenes- tris circularibus — ovalibus pertusis, apicibus hyalinis mi- nute papillosis; cilia bene evoluta, gracilia, papillosa, appendiculata. Sp)ori 9 — 11 g. sub lente luteo-virides, glabri, guttam oleineam magnam continentes. Propag ul a axilla ria in innovationibus crebra, filiformia, ab una serie cellularum constructa. fuscorubra, subtile verrucosa, fragilia. simplicia, raro parce ramosa, 33 g lata, interdum usque ad 0,65 mm. longa. Hab. Horvegia. Hard anger, Finse, in terra a nive liquefacta madida, circiter 1300 m. supra mare, ubi anno 1915 a G. Samuelsson collectum. Eine echte Eubryum- Art, die schon durch die Brut- fäden und die Form der Früchte von allen uns bekannten, früher beschriebenen Eubrgum- Arten verschieden ist. Hie Innovationen erinnern durch die dachziegelich angedrück- ten Blätter und durch die häufig blasse Farbe an Br. urgente um. Durch die Grösse und durch den ganzen Habitus, besonders durch die rothen Früchte, wird die Art dem Br. Blindii ziemlich ähnlich: eine nähere Unter- suchung zeigt aber, dass Br. vermigerum von Br. Blindii weit verschieden ist, so z. B. ausser durch die Brut- fäden und die Fruchtform durch die sehr hohlen Blätter, deren Zellnetz lockerer ist, durch den rothen, breiten Fundus des Peristomes, durch die spitzigeren und weniger papillösen Peristom-Zähne usw. Die Art wurde am 9 August des vorigen Jahres vom Herrn Dozent Gh Samuelsson eingesammelt; das untersuchte Material war ziemlich spärlich aber in gutem Zustande, da die Früchte reif und noch bedeckelt waren. Der Standort kann auch so angegeben werden, dass das Moos am nördlichen Fusse des Hardanger-Grletschers, unweit der Eisenbahn-Station Fins© eingesammelt wurde. Der lateinische Name der Art bezieht sich auf die an Würmern erinnernden Brutfäden. Explicatio tabulae pag. 130. 1. Plantæ fructiferæ 1/j. 2. Planta fructifera ir5/i 3 — 5. Folia caulina surculi sterilis 80 / 1. 6. Cellulæ apicis foliaris 160/i. 7. Cellulæ folii basales 160/i. 8. Folium pericliætii 30/j. 9. Cellulæ folii pericliætii 1(50 t. 10. Pars jieristomii e latere exteriore 60/i. 11. Propagula 30/i. Orobanehe major i Hailand? G. R. A. Theorin uppgifver i sin 1865 utgifna af- handling: »Yäxtgeogr. skildring af södra Hailand», att hau ar 1859 tagit Orobanehe major vid Hasslöf pä rötterna af Centaurea Jacea. Da detta intressanta fynd af visst skäl synes mig behöfva närmare granskas, vill undert. härmed vända sig tili eventuella innehafvare af ex. fran denna lokal, med anhallan att fa dem tili päseende. Exemplaren ätersändas. Lund i Maj 1916. Otto B. Holmberg , Konservator. 133 Om Udbredelsen af Artemisia norvegica Fe. Af N. Wille. Paa forskjellige Steder finder man opfört soin Loka- litet for Artemisia norvegica Fr. foruden det centrale Norge (Dovre og Troldheimen) ogsaa Rocky Mountains i de forenede Stater. Dette beror paa, at den berömte amerikanske Botaniker As a Gray i sin »Synoptical Flora of North America» (Sec. Ed. Vol. I P. II S. 371) op- förer Artemisia norvegica Fr. og angiver om dens Fore- komst : »Alpine and subalpine region of the Rocky Mountains from lat. 62° to S. Colorado, Utah and the Sierra Nevada, California. (N. E. Eu.).» Da jeg Hösten 1914 besögte New Yorks botaniske Have, fortalte Dr. P. A. Rydberg mig, at han havde opstillet den af Asa Gray som Artemisia norvegica Fr. betegnede amerikanske Form, soin en egen Art, som han har kaldt A. saxicola Rydb. (P. A. Rydberg. Studies on the Rocky Mountains flora XIY i Bull, of Torrey bot. Club. Yol. 32 (1905) S. 128). Dette interesserte mig og jeg sammenlignede i Her- bariet Exemplarer af begge disse Art er. Jeg er aldeles enig med Rydberg. Der er en besternt og tydelig For- skjel mellem A. norvegica Fr. og A. saxicola Rydb., idet den sidste har længre Blomsterstande med fälligere og mindre Kurve paa kortere Stilke, end hos A. norve- vica Fr., desuden er der ogsaa besternt Forskjel paa Bladeiie hos de to Arter. Men nu opförer A. Gray (sammesteds S. 371) under A. norvegica Fr. en Var. pacifica A. Gray, som er en meget grovere Form, indtil 2 Fod höi. Demie Yarietet skal efter de anförte Synonymer være identisk med Artemisia arctica Less. (Linnæa B. YI (1831) S. 213), hvilket formodentlig har foranlediget »Index Ke wen- sis» (Yol. I. S. 196) til feilagtig at opför: A. arctica Less . = norvegica Fr.; Om Udbredelsen af demie Form Bot. Not. 7 916. 134 angiver Gray (sammesteds S. 371): »Arctic coast to the Aleutian Islands, & c, in various forms. (Adj. E. Asia).» Det er klart, at dette er en egen Art, som imidler- tid maa bære det förste Navn, som den har faaet, nemlig A. arctica Less. At gaa nærmere ind paa alle de for- virrende Synonymer, som findes for disse tre Arter, finder jag her overflödigt. Artemisia arctica Less, har saaledes en Udbredelse i det nordvestlige Amerika fra 62° n. Br. opover mod Beringssundet, men den har desuden en betydelig Ud- bredelse i det östlige Sibirien, som angives af Ledeboitr < Flora Bossica. Yol. II S. 591). Den har imidlertid og- saa her været konfunderet med Artemisia norvegica Fr. Jeg skal tillade mig at eitere, hvad F. B. Kjellman (Asiat. Beringssunds- kust. Fanerogamflora i Yega-Fxpe- ditionens vetenskap. Iakttagelser utg. af A. E. Norden- skiöld. B. I Stockholm 1882. S. 499) skriver herom: »Maximowicz har framstält den asigten, att den under Bomanzoffska expeditionen fran S:t Lawrence bay ocli atskilliga andra vid Berings sund belägna Ställen hem- förda växt, hvilken Lessing utförligt och noggrant be- skrifvit under namnet A. arctica , vore sa litet och sa föga konstant afvikande frän Artemisia norvegica Fr., att den icke förtjenade att uppföras ens sâsom en be- nämnd form af den. Den växt, hvilken Lessing med sin beskrifning afsäg, har jag paträffat flerestädes dels i Tsclmktslandet, dels pâ S:t Lawrence-ön och efter hem- komsten varit i tillfälle att jämföra de exemplar i olika utvecklingsstadier jag pâ mycket olika arstider insam- lade med en stör mängd skandinaviska exemplar af Artemisia norvegica. AI mina undersökningar tvingas ja att antaga, att visserligen dessa bâda Artemisior stâ i genetisk samband med hvarandra. meir att dock mellan dem sä stora och vigtiga olikheter förefinnas, att de med lika stört skäl, som en hei del andra Artemisia- former. böra upptagas under skilda namn. Den at- . erq 135 skilnad dem emellan, som Lessing angifvit, liar jag funnit konstant, och den far i dessa växters habitus ett sä framträdande uttryck, att ingen skandinavisk bo- tanist skulle väga att anse A. arctica identisk med vâr A. norvegica. Möjligt är, att växten annorstädes i Si- birien visar sig mer vexlande än i Tschuktschlandet ocdi antar ett utseende, som mera närmar den tili, eller uppträder under former, som sammanbinder den med A. norvegica, hvilket dock icke bör utgöra nagot hinder för att den i sin frân A . norvegica mest afvikande sibiriska form far gâ under ett särkildt namn. I sina arbeten öfver norra och arktiska Sibiriens fanerogamtiora anför Trautvetter under hänvisande tili Maximowicz’ ofvan citerade uppsatsen Artemisia norvegica F r. frân det hire af Tschuktschlandet, frân Kolyma-floden och frân skogsgränsen mellan tioderna Lena och Olenek. Antagligen är det väl former, som stä närmast eller äro identiska med A. arctica, hvilka han med detta namn afser, ehuru detta icke kan afgöras utan tillgang tili de exemplar han vid sin bestämning .granskat. Utbred- ningen af A. arctica i Sibirien är följaktligen ännu ej füllt klar. Sä mycket torde dock kunna antagas. att den icke gar vest-er om Olenek-floden. Yid nordkusten fann jag den ingenstädes vester om Tschuktschlandet. I Taimyrlandet pä tundran omkring Jenisei och i Schtschutschjalandet äro hvarken A. norvegica eller A. arctica anträf’fade.» Xaar man betænker den Sammenblandning af A. arctica Less, og A. norvegica Fr., som tidligere Forfattere öftere har gjort sig skyldig i. kan man vel efter Kjell- mans ovenstaaende Udtalelser gaa ud fra, at A. norvegica Fr. ikke forekömmer i Sibirien, men at den der forekom- mende Art er A. arctica Less. Der blir saaledes 3 nærstaa- ende, men distinkte Arter, som har folgende Udbredelse : I I A. norvegica Fr. ( = A. rupestris Müll, i Fl. Dan. ), i det centrale Norge (Dovre-Troldheimen i. 136 2) A. arctica Less. (A. norvegica A. Gray (non Fr.) var. pacifica A. Gray) i det östlige Sibirien fra Olenek- Floden i Alaska og et betydeligt Stykke nedover i Fjeldene paa Amerikas nordvestlige Side. 3) A. saxicola Rydb. ( = A. norvegica ; A. Gray (non Fr.) i Rocky Mountains fra 62° n. Br. til Syd- Colorado, Utah, Sierra Nevada og Californien. Hvis man sammenligner disse 3 Arter, synes det u- tvivlsomt, at A. arctica Less., som slutter sig til be- slegtede Arter, som findes nedover mod Himalaya, maa være den oprindelige Form. Demie har saa af spaltet to nye Arter paa Yderkanten af sin Udbredelse, nemlig A. norvegica i Vest i Europa og A. saxicola mod syd i Amerika. I Nordamerika fortsætter A. saxicola saa at sige di- rekte A. arctica’ s Udbredelse, men der er en meget lang Afstand fra A. arctica ved Olenekfioden i Sibirien og til Omraadet for A. norvegica paa Dovre. Spörgs- maalet bliver da, hvorledes disse Arters tidligere Udbred- else har været, da det næppe synes rimeligt, at der kan have været en sprangvis Udbredelse over saa stor Stræk- ninger, hvorved der ogsaa skulde være opstaaet en ny Art, Jag er niest tilböielig til at antage, at A. norvegica er af interglacial Oprindelse og har overlevet den sidste Istid paa isfrie Strækninger henimod Kysten mellem Dovre og Troldheimen. Eft er Isens Afsmeltning har den saa vandret op til sit nuværende Udbredelseomraade Troldheimen, Opdal (hvor jeg 1874 fandt den paa Vangs- fjeldet og Jörstadhöiden nær Kirken)' og Dovre indtil de nærmeste Fjelde paa Gstsiden af Drivdalen. Dens Ud- bredelse synes at være knyttet til Bergarter med en mere betydelig Kalkholdighed. Hvis den i interglacial Tid har vokset östover gjennem det nordlige Sverige og Finland, saa vil den der være bleven udryddet af Istiden. Större Dele af 'Landet mellem det hvide Hav og Olenekfioden har vistnok til sin Ticl (for eller eft er Istiden) ligget under Havet, saaledes at A. arctica eller A. norvegica r om de har voxet der, ma a være hieven udryddet. Det er saaledes Grund til at antage, at Udbredelse- omraadet for Artemisia arctica i Vest og A. norvegica for den sidste Istid liar ligget hverandre betydeligt nærmere og at det er i demie interglaciale Tid, at A. norvegica er hieven afspaltet soin egen Art. Printz, H. Beiträge zur Kenntnis der Chlor o- pliyceen und ihre Verbreitung in Norwegen. 76 s., 4 t. — Norsk. Videnskap. Selsk. Skrifter 1915, N:o 2. — 1916. Norge är synnerligen rikt pa sötvattensalger och förf. har kunnat öka antalet för Skandinavien kända arter med mer an 40. Nyuppställda arter äro 5, dessutom ätskilliga underarter, varieteter och former. Ett nytt släkte Quadri- gula är bildadt af Nephrocytium closterioides Bohlin. Lunds Botaniska Förening d. 14 mars. Doc. Heribert-Nilsson föredrog om sina undersökningar öfver räglinjer af själfsterilitet och -fertilitet. Kand. Alsterberg lämnade ett sammanfattande referat, hufvudsakligen i an- slutning tili Wille, angäende den skandinaviska florans in- vandringshistoria. Den 28 apr. Doc. H. Lundegardh redogjorde för sina undersökningar öfver orienteringsrörelser hos blad med an- vändning af bok och lönn som material. Amanuens Leissner redogjorde för nyare undersökningar, i anslutning tili Jost, i saftstigningsfragan. Ny litteratur. Antevs, E., 1916, Zur Kenntnis der jährlichen Wandlungen der stichstoff-freien Reservestoffe der Holzpflanzen. 25 s. — Arkiv f. Bot.. Bd. 14, N:o 16. Birger, S., 1916, Carl von Linnés och Elias Fries barn- domshem. — Svenska Turistföreningens ürsskr. 1910 s. 137 — 149 med textfigurer. Christensex, C., 1916, New Ferns from Madagaskar, 8 s., 2 t. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 19. Eriksson, J., 1915, Die Einbürgerung neuer zerstörender Gurkenkrankheiten in Schweden. — Centralbl. Bakter. 2. Bd. 24, s. 116 — 128. 138 Eriksson, J., 1916, Jacob Georg Agardh. Minnesteckning. 136 s. med portrait och en tafia. — Lefnadsteckningar öfver K. Svenska Akad. ledamöter, Bd. 5, N:o 89. Gertz, O.. 1916, Anthocyan als mikrochemisches Reagenz. 57 s. — Lunds Univ. ivrsskr. N. F., Aid. 2. Bd. 12, X:o 5. Heribert-Xilssox, N.. 1916, Populationsanalysen und Erb- lichkeitsversuche über Selbststerilitet, Selbstfertilitet und Sterilitet bei dem Roggen. — Zeitschr. f. Pflanzenzücht, Bd. 4, s. 1 — 44, 3 textf. Hylmö, D. E., 1916. Studien über die marinen Grünalgen der Gegend von Malmö. 57 s., 3 dubbeltafl. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 15. Häyren, E.. 1916, Frân en resa tili Torne Lappmark och Nordlands amt. — Terra, Geografiska Föreningens Tid- skrift, arg. .28, s. 57 — 99, 4 t., 8 textf. Kylin, H., 1916, Ueber den Bau der Spermatozoiden der Fucaceen. — Bericht, Deutsch. Bot. Gesellsch. 24, s. 194 — 201, t. 2. Laoerberg, T., 1916. »Nagra kritiska synpunkter vid be- standsanalyser» av H. Kylin och G. Samuelsson. Ett gen- mäle. — Skogsvärdsfören. Tidskr., 14 ^rg., s. 401 — 422, 7 textf. Lagerheim, G., 1916, Baltiska Zoocecidier. II. 46 s., 1 t. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 13. — , 1916, Ett blad ur berberisbuskens historia. — Sveri- ges Pomologiska Förenings Arsskr., 17 arg., s. 20 — 24. Larsson, R., 1916, Nyare mendelistiska rön. 76 s. Lundegard. H., 1916, Ueber Blütenbewegungen und Tro- pismen bei Anemone nemorosa. — Jakrb. wissen. Bot.. Bd. 57. s. 80 — 94, 10 textf. Rosendahl, H. V., 1916, Ett ej beaktadt fynd af en för Skandinaviens flora ny ormbunke. 3 s.. 1 t. — Arkiv f. Bot.. Bd. 14, X:o 14. — . 1916, Filices novae, 5 s., 3 t. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 18. Thom, Ch. and G. W. Turesson, 1915, Pénicillium avel- laneum, a new ascus-producing species. — Mycologia 7, s. 284 — 7, 3 textf. Wille, Nv 1916, Veit Brecher Wittrock. — Bot. Ges. 33, s. (25) — (48), 1 porträtt. Ber. Deutsch. 139 Tillägg till uppsatsen ”0m endozoisk frö- spridning genom skandinaviska däggdjur”. Af Aug. Heintze. Radjur. Daisland, Nättjebacka. D. 28 november 1915 insamlades c. 30 kbcm. rätt färska exkrementer, innehâllande rester efter gröna gräsblad (ragbroddPJ jämte heit sma vedfragmenter af blabärsris. Ur exkre- menterna ntplockades : Poa sp. : 3 frnkter. Spergula arvensis : 2 frön (det ena af dem har redan grott ). Vacciniiim Myrtillus: 2 frön. Älg. Dalsland, Nättjebacka: c. 200 kbcm. gamla och af regn och smältvatten väl nrtvättade vinterexkre- menter, insamlade d. 28 november 1915. Deras hufvud- massa utgjordes af mestadels 2 — 4 mm. länga och fran bark och barr befriade kvistbitar af Calluna. Agrostis sp. (?): en frnkt (grodde). Empetrum nigrum: en bärsten. Vacciniiim sp.: ett frö (grodde). Af spridningsbiologiskt intresse är, att skott och blad af Myrica (Aale. Kubus idæus , Iiinnex acetosa och Spircea Ulmaria äfvensom blad och rotstockar af 'Nym- phœa och Nuphar stnndom inga i älgens föda (Sahlix 4 p. 12, Collett 1 p. 501j. Hare. 1. Bohuslän, Unneröd invid Uddevalla; glänta i granskog pä hallmark d. 18 august i 1915. C. 100 kbcm. vinterexkrementer, hvilkas hufvudmassa ut- gjordes af söndergnagda och fran barken befriade ved- rester af björk. Vacciniiim sp.: ett frö. 2. Bohuslän. Bäfve sn Kuröd : gles barrblandskog pa hallmark d. 19 September 1915. C. 40 kbcm. som- mai*exkrementer, innehâllande rester efter gräsblad och grässtran. Inga plantor eller frön erhöllos. Bot. Not. 191C. 140 Ekorren äter om kosten ocksa hallon och andra bär (Collett 1 p. 224). Björnen uppsöker äfven liallon och enbär (Hall- oren 4 p. 151, Collett 1 p. 292). — Bland isbjörnens födoämnen inga ibland ocksa kräkbär, blabär, Oxyria o. s. v. (1. c. p. 304). Räfven f'örtär enligt Kolthoff (4 p. 274) blabär, rönnbär, oxelbär, slanbär och all slags frukt, enligt Collett .(1 p. 264) blabär, odon, kräkbär, hjortron och rönnbär. »Alle disse Bær kan gjenfindes hele eller halv- fordoiede i dens Exkrementer» (1. c. p. 264h — Äfven fjällräfven uppsöker om kosten blabär och hjortron (L c. p. 277). Skogsmarden uppsöker liksom räfven gärna rönn- bär och försmar ej heller blabär, lingon, enbär och hägg- bär (Kolthoff 4 p. 120, Collett 1 p. 334). Hermelin. Holmgren (5 p. 197) uppgifver, att liermelinen »ofta förtär smultron, körsbär, jämte at- skilliga andra bär och frukter». Hvarifran han erhallit dessa uppgifter, känner jag ej. Gräflingen gör stund om skada pä krusbär i träd- gardarna (Kolthoff 4 p. 113); han haller säkerligen ocksa tili godo med blabär, lingon, kräkbär, smultron, vinbar, hallon och björnbär. Litteratur. 1. Collett, It.: Norges Hvirveldyr. I Norges Pattedyr. Kri- stiania 1911 — 1912. 2. Hart, H. C.: On the Botany of the British Polar Expedi- tion of 1875 — 76. Journal of Botany 1880. 3. Heintze. Aug.: Om endozoisk fröspridning genom skandi- naviska däggdjur. Bot. Not. 1915. 4. Kolthoff, Gustaf: Värt villebrâd beskrifvet af jägare och fackmän. Stockholm 1895. 5. WiDEGREN, Hjalmar och Holmgren, Aug. Emil: Handbok i Zoologi. I Skandinaviens däggdjur af Holmgren. Stockholm 1865. Uddevalla i februari 1916. 141 Om Pedieularis palustris L. f. serotina Neum. 2 oeh P. opsiantha Ekm. Af K. Johansson. Krina' Gotlands agmvrar träffar man emellanat en m. e. m. högväxt och grenig Pedieularis , som man utan svarighet identifierar med den af L. M. Neuman i Sve- rige s Flora beskrifna P. palustris f serotina. Original- exemplaren tili denna form lära redan âr 1885 vara samlade af Fr. E. Ahlfvengren i Hejde socken. Vid den tiden och äfven inpa 1890-talet var växten. ehuru ej allmän. dock mer spridd än nu, dâ ej mänga större myrar finnas kvar pa ön. Emedan ingen annan Pedi- cular is-form plägade paträffas här. lag det nära till hands att anse den för en genom Gotlands egendomliga natiir- förhällanden framkallad modifikation eller lättare varietet, motsvarande âtskilliga andra i samma riktning utbildade gotländska växtformer med nedliggande grenar eller förlängda basalblad, säsom Euphrasia- och Melampyrutn- arter. Lycopus européens. Ranunculus seeleratiis. Wett- steins arbeten öfver säsongdimorfismen inom växtriket hade dâ ej sett dagen. Sedermera har E. L. Ekman i Bor Not. 1909 p. 83 beskrifvit sin P. opsiantha. Redan vid en blick pa de bifogade fignrerna tyckte jag mig känna igen den van- liga gotländska formen. Till en närmare# granskning föranleddes jag först nagra ar efterat genom fyndet af den typiska P. palustris, hvilken sa vitt jag har mig bekant ej- förut observerats pa Gotland. Växplatsen var gräsbeväxt, dyblandad sand vid stranden af en liten â. som utf aller i Kappelshamnsviken. Standorten öfver- ensstämmer saledes tämligen väl med de fastländska Pedieularis- lokalerna, hvilket man icke kan säga om agmyrarnas kalkiga stränder. där f. serotina uppträder. Da nästan alla aar och bäckar pa ön uttorka under sommaren. kan däri ligga en förklaring pa hufvndartens Bot. Xot. 1916. 142 sällsynthet, i synnerhet om den. sasom synes troligt^ skyr stärkt kalkhaltig jord. Den storblommiga P. palustris vid Kappelsliamns- viken stod i full blom den 20 juni 1914 och yar näst-an utblommad den 5 juli. Däremot blommade f. serotina vid Roma myr först den 8 juli, och vid myren pä Tofta skjutfält bade den knappt börjat den 19 juli, men blom- made ymnigt den 14 augusti. Sa sent som den 22 sept, sutto ännu ett par friska blommor kvar i sina foder. Ett annat är 1 1902) bar jag insamlat blommande exem- plar vid Brissund den 4 sept. Blomningstidens slut torde i allmanhet infalla i andra veckan af September. Jag öfvergar nu tili en jämförelse mellan de i öfver- skriften nämnda formerna. Enligt originalbeskrifningen â auf. st. utmärker sig P. opsiantha bufvudsakligeu ge- nom följande kännetecken: Höjden är 5 — 6 dm., stundom nära 1 m. ; stjälk upprätt, hard och spröd, under blom- ningstiden m. e. m. langt upp bladlös. Internodier 30 eller däröfver, kortare än bladen. Grenar spröda, spar- sam! blommande. Blad styfva, otydligt nerviga, smalt triangulära, spetsiga; rachis blott 0,8 — 1 mm. bred; seg- ment af första ordningen c:a 12, längre atskilda än bos b. f., skaftade, smala, spetsiga. Interkalarblad 1 — Hera. Foder blott 8 mm. langt. Kronan liten, 14 — 16 mm. lang, af mer violett färg. Toppinflorescensens längd i fruktstadiet blott x/4 — V6 stjälkens. Frukten c:a 12 mm. lang, frön 2 — 2,3 mm. I alla dessa afseenden öfverensstämmer den got- ländska f. serotina med beskrifningen pâ P. opsiantha , ja, den gâr i vissa fall ännu längre i sin afvikelse fran bufvudformen af P. palustris. Man kan fa se exemplar af 110 cm. liöjd. Grenarna äro vid sin bas sa spröda, att yfviga exemplar icke kunna inläggas i portör eller press, utan att nagra brista. Bl ad segment af första ordningen äro bos de mellersta bladen stundom fiera än 15 par. Fröna äro ännu längre än beskrifningen 't 143 anger. I ett prof pâ 100 frön mm., och medellängden var 2,6 mm. Minimum var liar alltsa lika med maximum i beskrifningen. Hvad blomkronan beträffar, varierar den mycket alltefter växtens frodighet och blommans plats pâ gre- narna. Längden kan utgöra ända till 18 mm. Men det oaktadt är kronornas litenliet i ögonen fallande. enär underläppens bredd blott är omkring 9 mm. mot 10 — 12 mm. hos hufvudformen. Endast i ett par kännetecken afviker f. serotina nägot frân P. opsiantha. Hos den förra äro grenarna nedom stjälkens midt battre utvecklade tili längd och groflek, och de nedersta äro.ofta nästan vinkelrätt ut- stâende, sa att plant an far en vacker pyramidform. Men pä mindre exemplar kunna grenarna vara snedt uppät- riktade, nästan som hos P. opsiantha. Emellertid mäste medgifvas. att en olikhet i detta hänseende dock alltid kvarstar. Bland de talrika exemplar, som jag ar 1915 säg pâ Ljungarumslokalen. fanns intet enda, pä hvilket de nedre grenarna voro sä stärkt utspärrade som i all- mänhet hos gotländska exemplar. Likväl är det inga- lunda säkert. att denna olikhet har systematisk betydelse. De gotländska standorterna utmärka sig genom fast och m. e. m. grand mylla licke gungfly), tämligen glest växttäcke och stark insolation under försommaren. allt faktorer, som hos manga andra arter framkallar tendens- tili spalierväxt. Följaktligen är det ej omöjligt, att af- komlingar af Ljungarumsexemplar skulle pâ Gotlands- myrar fa de nedre grenarna starkare utvecklade. Den andra afvikelsen ligger i fodrets form. Detta skulle hos P. opsiantha vara uppblast och ö mm. bredt (mot 4 mm. hos P. palustris). Men jag har hos unga blommor pä Ljungarumsexemplaren funnit fodret ungefär jämntjockt och icke bredare än hos P. palustris men väl 144 kortare. alltsâ relativt men ej absolut bredt. Pâ samma satt är det dios f. serotina. Slutligen vill jag nämna en sannolikt patologisk egendomlighet, som är gemensam for bâda formerna. Den bestär däri, att toppen ofta är steril, m. e. m. ±or- krympt (förkortad i förhallande till grenarna) och liknar -en markvast af tätt liopade blad. Af nu anförda skäl anser jag, att den gotländska P. palustris f. serotina Ne um. ingär i P. opsiantlia Ekm., vare sig den utgör en standortsmodifikation däraf eller. säsom tills vidare far antagas. en varietet med ärftliga •differenser, i hvilket fall den fortfarande bör heta f. - serotina . Snarast skulle jag vilja anse, att Gotlandsformen ür den normala typen, och att Ljungarumsformen är en sekundär, pä gungflyn lefvande form. Af P. opsiantlia f. serotina har jag sett ex. fran t'öljande lokaler pä Gotland. Färö i Limor träsk: Boge, i västra delen: Lärbro, vid Yikers; Martebo myr; Ting- städeträsks stränder; Durholmen i samma träsk lieg. •O. A. Westöö); Källunge myr (leg. 0. Olsson); Pilmyr mellan Lummelunda och Yeskinde; vid Gothemsans nedre del: Tofta skjutfält; Borna och Store myrar spars.; Lojsta, vid Fride träsk (leg. 0. A. AYestöö); Hablingbo i ag- myr; Stanga myr; Muskemyr i Sundre s:n. Inneh all. Arnell. H. W. und C. Jensen. Bryum (Eubryum) vermigerum. S. 129. . E. BJÖRKMAX. Pris inb. 3:25. Ur pressen: »Det intressanta, populärt oeh ofta humoristiskt be- handlade ämnet, lika väl som den värdade, lediga Stilen tillhör det mest intressanta som skrifvits. Talrika, väl ut- förda illustrationer och kolorerade planscher förhöja yt- terligare värdet af detta arbete.» BOTANISKA NOTISER utg. af Alexis Eduard Lindblom, arg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr arg. 2 kr. — utg. af K. F. Thedenius, ärg. 1854—1856 à 1 kr. — utg. af Otto Nordstedt, ärg. 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887— 1905 à 4 krv 1906 och följande à 6 kr. Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris 1 kr. \ Porträtter i ljustryek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre. 145 Vegetationsfärgningar i äldre tider. I. Biologiskt-historiska Notiser 1). Av Otto G-ertz och Einar Naumann. I. Röda vegetationsfärgningar vid Villie i Skane ar 1745. 1. Ett hittills obeaktadt dokument ur Stobaei handskriftsamling . Af Otto G-ertz. Vid undersökning af arkiater Kilian Stobaei efter- lämnade mannskript gjorde jag bekantskap med en handskrift, som för fragan rörande vegetationsfärgningar i sötvatten synes vara af ett visst intresse. Denna hand- skrift, hvilken ingâr i den Stobaeanska, a Lunds universi- tetsbibliotek förvarade manuskriptsamlingen Collectio- nes mineralogicae, röjer redan genom sin stil föga frändskap med öfriga i densamma förefintliga manuskript. Det kräfves ocksâ endast en ytlig undersökning för att tydligt adagalägga, att handskriften i fraga — den sak- nar författarnamn och underskrift — ej härrör fran Stobaeus. I densamma beskrifves nämligen en iakt- tagelse, som hänför sig tili ar 1745, saledes tre ar efter Stobaei död 2). De vidare undersökningar, jag anställt, ha emellertid gifvit vid handen, att manuskriptet här- rör fran Wilhelm Julius Ledebur, mellan aren 1739 — 1750 kyrkoherde i Villie och Örsjö. Om denne är nämligen bekant, att han uppsatt en berättelse om 0 Under denna gemensamma rubrik komma att publiceras en del biologiska utredningar tili vissa historiskt kända vegetations- färgningar, vilka förut ej alls beaktats inom den modernare litte- raturen eller ocksâ därstädes mer eller mindre vantolkats. 2) Det omnämnes — säkerligen af denna anledning — icke af prof. Carl M. Fürst i dennes stora biografiska arbete öfver Kilian Stobaeus, Lund 1907. Bot. Not. 1916. 10 146 rödfärgadt vatten eller is, som iakttagits i Villie ar 1745 1). Huru det LEDEBURska manuskriptet kommit att införlifvas med den Stobaeanska mann skript Sämlingen, ntgör en frâga, som för närvarande icke kan besvaras. Enligt meddelande af universitetsöfverbibliotekarien Dr. Carl af Petersens finnas a nniversitetsbiblioteket icke nagra handlingar eller anteckningar, som kunnat gifva npplysning om när och huru den kommit i dess ägo. In- bindningen af Stobaei handskrifna naturvetenskapliga afhandlingar, bland hvilka Ledeburs berättelse hamnat, tili ett folioband med paskriften Collectiones minera- logicae â det blâ omslagspapperet, sädan Sämlingen nn föreligger, torde ha skett pa föranstaltande af universi- tetsbibliotekarien P. Wieselgren, sâledes nägot af aren mellan 1828 och 1833. Hvad beträffar handstilen i dokumentet, tyder denna pa att här är frâga om en afskrift af nagon Ledeburs ämbetsskrifvelse. Handstilen öfverensstämmer nämli- gen icke med den, som träffas i Örsjö pastorats kyrko- böcker eller andra handlingar fran Ledeburs tjänstetid (â härvarande Landsarkiv), och berättelsen är — som ofvan nämnts — icke försedd med författarens namn- nnderskrift. Dä den af Ledebur meddelade beskrifningen anga- ende rödfärgning af vatten och is, som sagda ar 1745 iakttagits, är särdeles noggrann och sa ntförlig, att orsaken tili fenomenet i fräga kan i dess hufvuddrag utan svarighet fastställas, mä dokumentet här in extenso anföras, äfvensom en öfversättning af detsamma bifogas, detta sa mycket mera som den här meddelade iaktta- gelsen tidigare icke publicerats och sälunda blifvit för den hydrobiologiska forskningen obekant. *) Enligt uppgift i Cavallin, S. Lunds Stifts Herdaminne. Andra delen. Lund 1855, p. 289, dar den i ifrägavaraiKle dokument beskrifna iakttagelsen â nâgra fâ rader omnämnes. 147 Brevis fidaque relatio, de aqua, in duabus paludibus, pagi Willie australis, die 21 Decembris, Anni 1745, rubi- cunda visa et detecta * 1). Cum per aliquot hebdomades sæviens frigus remit- ieret, et aqua gelu concreta ex ibi fusa pluvia in locis palustribus solueretur quidem, at glacies, dimidium palmæ crassa, non se diffunderet; in certanti aëris regione frigus invaluit, ut aqua, glaciem operiens, nova superin- ducta glacie, nocturno frigore, diei 21 Decembris, ad- stringeretur. Hinc contigit, ut Laurentius Swensson, incola hujus pagi, bora dicta diei antepomeridiana nona, pecora, prout consueuerat, aquatum, ad paludem, juxta prædium, et intra pagi terminos stagnantem, ducens, ejusdem tertiam partem, variis licet in locis, rubram lividam inveniret. Bei tarn insolitæ aspectu obstupes- cens me adiit, petens, ut comes, se sequutus, sollicite rem, examine dignam, explorarem. Ego, tunc temporis æger, cum in lecto essem, me comitem præbere non valui. Uxorem euntem soror, ædituus, et domesti- corum plurimi, comitabantur, qui recta tendentes palu- dis varias partes, cujus ambitus ducentas complectebatur ulnas, in locis quæ terram vel continentem alluebant ad notum et africum potissimum colore rubro livido tinctas videre. Qua africum special, glacies, continenti proxima. in longitudinem decern et in latitudinem duodecim ulnarum rubedine colorata apparuit. Alia insuper hujus tractus loca rubicunda, quorum unus aliquot ulnas longus et latus rubicundis guttis, magnitudinem ter- uncii non excedentibus, distinctus fuit. Pars paludis ad notum iisdem guttulis, minoribus licet, attamen numéro q Med samma handstil som i manuskriptet i öfrigt meddelas i marginalen följande anteckning: Succincta et integra relatio de aqua binarum paludum, pagi Willie australis, die 21: Decemb. 1745 rubente. Som synes, utgör denna endast en omskrifning med synonyma uttryck af afhandlingens rubrik. 148 pluribus, rubuit. Hæc paludis veluti externa facies fuit; glacies superior et illi subjecta aqua colorem præ se tulit rubrum lividum; at glacies inferior et infra Aliens aqua nullo colore variegatæ. Præter colorem proxime ad violaceum accedentem, cum vitro includeretur, aquæ superioris non solum sapor sed et odor[atus] fuit. Iudex et præfectus territorialis, Nobilissimus Dominus Carolus Hallenborg, hujus Ecclesiæ membrum, qui unus omnium aquam gustavit, eandem morum rubi idæi et putredi- nem sapuisse et oluisse, affirmât. Peliqui pagi incolæ gustatione nihil præter odorem putrem percipere potuere; quem tarnen longinquitate temporis contractum credide- rim, cum aqua, quo diutius in lagena condita asservatur, eo graviorem exhalat putorem. Ad alteram paludem quod attinet, eodem die colo- rem rubrum lividum referentem, de ea notandum, su- perioris glaciei mediam partem rotunda et rubicunda macula infectam; rubentesque lineas versus africum, juxta solum, quoquo versus in longitudinem sedecim et in latitudinem dimidiæ ulnæ, in minutos et exiguos discurrentes radios se sparsisse. Aqua, superiori glacie tecta, ejusdem coloris speciem, ac palus supra memorata, exhibuit, et in hac, prout in ilia, glacies inferior et illi subjecta[que] aqua nullum admisit colorem (tincturam). Porro memorandum, binas hasce paludes, nullis vel inter se, vel aliunde derivatis meatibus contineri et jungi; et cum ilia lacunis fossisque cespitis objecti abundet, hæc solo utatur pratensi. Hæc vero ut insolita et nunquam antea visa, paucis elapsis diebus pluvia et relegatione soluta penitus defecere ; et aqua naturali colori restituta. Pationem meæ relationes et in fide et in testimonio eorum, qui testes oculati hæc penitius examinarint et inspexerint, ponens, quæ narranda habui, breviter dixi, exposui, enarravi. 149 Öf versättning af ofvanstäende dokument. Kortfattad, tillförlitlig berättelse angäende vatten i tvenne mossar i Södra Yillie by, sorti den 21 december är 1745 iakttagits rödfärgadt. Da den stränga köld, som radt under nâgra veckor, aftog, började isen smälta â kärrmarkerna. Till följd af att regn sedan foil, kom vatten att st a ofvan isen, hvilken var en och en half tum tjock. Natten tili den 21 December frös detta ater tili. När landtbrukaren Lars Svensson samma dag klockan 9 förmiddagen förde sin boskap som vanligt ned tili en mosse nära gärden (inom byn) för att vattnas, iakttog han, att vattnet hade pâ sina stallen en ljusröd färg. Förvänad öfver detta ovanliga fenomen, uppsökte han mig och bad mig följa med för att undersöka och förklara detsamma. Däjag vid tillfället var sjuk och sängliggande, künde jag icke göra detta. Min hustru gick emellertid med, och i säll- skap med henne begafvo sig min syster, kyrkvaktaren och fiera af tjenarna raka vägen ned tili mossen, som mätte 200 alnar i omfâng. Pâ de Ställen, där vattnet svämmat öfver marken, befanns dess södra och framför allt dess sydvestra sida färgad ljusröd. Afven isen syntes nära mossens södra strand rödfärgad pâ en längd af 10 och en bredd af 12 alnar. Utom detta omrade visade nâgra Ställen rödfärgning, särskildt ett, nâgra alnar längt och bredt, tili följd af där befintliga röda droppar, hvilkas storlek icke öfversteg en mindre slants. Mossens södra del var rödfärgad af liknande, fast mindre droppar, hvilka här förefunnos i större antal. Pâ detta sätt tedde sig mossens utseende. Hvad beträffar den ljus- röda färgningen, var denna bunden vid det öfre islagret och det därunder befintliga vattnet. Det undre istäcket var däremot, liksom vattnet under detta, ofärgadt. För- utom genom sin färg, hvilken visade en dragning i violett, när det upptogs i ett glas, utmärkte sig det 150 öfre vattnet säväl genom sin egendomliga smak som lukt. Domhafvanden och godsegaren Carl Hallenborg, medlem af denna församling, var den ende, som sma- kade pa vattnet, och enligt hans utsago bäde smakade och luktade det af rnttna hallon. Öfriga i trakten bo- ende öfvertygade sig endast om den ruttna lukten hos detsamma. Jag skulle dock förmoda, att denna snarast bör tillskrifvas den langa tid vattnet fatt sta, emedan det visar sig, att ju längre vattnet ifräga förvaras i en Alaska, desto starkare och obehagligare lukt utsänder det. Beträffande den andra mossen, hvilken samma dag företedde ljusröd färgning, ma nämnas, att den öfre isen dar utgjorde i sin mellersta del en rundad, rödfärgad fläck, och att nära den sydvestra stranden uppträdde röd- färgade strak af omkring 16 alnars längd och en half alns bredd, frân hvilka smala linjer af samma färg utstralade ät alla hall. Det af denna öfre is täckta vattnet hade samma färg som i den förra mossen, och liksom i den famis här icke nagon färgning hos den undre isen och vattnet under densamma. Vidare skall fram- hällas, att de bägge mossarna icke stä i förbindelse med hvarandra hvarken direkt eller m edelst diken. Den förra omgifves af talrika grafvar och hal efter uppkas- tade jordtorfvor, den senare gränsar direkt tili ängsmark. Det ovanliga och förut aldrig iakttagna fenomen, jag beskrifvit, försvann efter ett par dagar, dä regnväder och tö inställde sig, och vattnet atertog därvid sin na- turliga färg. linder försäkran att min berättelse är tillförlitlig och upprättats i enlighet med deras utsago, som varit ögonvittnen tili fenomenet och närmare undersökt det- samma, har jag härmed meddelat, hvad jag haft att förtälja. Ledeburs här meddelade iakttagelser äro i Hera hänseenden af stört intresse. Dä emellertid Ledebur 151 framhâller, att nâgot dylikt ditintills icke iakttagits, sâ gör kan sig dock skyldig tili ett förbiseende, hvilket âr sâ mycket anmärkningsvärdare, som ett snarlikt fe- nomen iakttagits den 5 och 6 maj 1711 i Orsjô (annex- församlingen till Yillie) under Ledeburs företrädare, Albert Hildebrand (kyrkoherde i Yillie och Örsjö 1707 — 1739). Hen af Hildebrand uppsatta berättelsen angaende rödfärgadt vatten eller blodregn utgafs âr 1731 af Anders Celsius i Upsala Yetenskapssocietets Acta. — Alberti Hildebrand Xarratio de pluvia colore sanguinem referente, quæ diebus 5. & 6. Maji Anni 1711 prope pagum Örsiö in Scania cecidit; communie, ab And. Celsio. (Acta Literaria et scientiarum Sveciæ. Anni MDCCXXXI. pp. 21—23). Den tidigaste, i svensk litteratur förekommande uppgiften om rödfärgning af vatten härrör dock af läkaren och natnrforskaren Urban Hjärne, som under häxprocessernas vidskepliga- tid sökte gifva en natur- enlig förklaring till ett dylikt, i slutet af juni och de första dagarna af juli âr 1697 iakttaget fall, nämligen sjön Barkens »förvandling i blöd». Se härom: Urban Hiärne. Den korta Anledningen til âthskillige Malm och Bergarters, Mineraliers och Jordeslags sc. efterspör- jande och angifwande, besvarad och förklarad. Anno 1702. Stockholm, pp. 32 — 36. 2. Ett försök till fenomenets biologiska tolkning. Av Einar Naumann. Dâ det gäller att ur upplysningar sâdana som de här föreliggande verkställa en närmare utredning om den iakttagna vegetationsfärgningens orsaker — alltsä i första hand en sâ längt som möjligt gäende artbe- stämning — mäste hänsyn väsäntligen tagas tili tre olika omständigheter : tili vad som meddelats angäende loka- 152 lens allmänna beskaffenhet (vattnets art och lukt o. s. v.)r vidare angäende färgningens fördelning (om hinnbildning i ytan, jämnfördelning i vattnet; diskontinuerlig utbred- ning i form av »plättar» och »öar» etc.) samt slutligen ocksâ till eventuellt verkställda iakttagelser over den färgande organismens storlek. Under förntsättning att goda upplysningar stâ till buds i âtminstone tvâ av dessa hänseenden torde det for en nâgot sa när erfaren hydrobiolog i llertalet fall vara füllt möjligt att verk- ställa en nâgot sä när säker bestämning — lat vara, att den mera sällan kan ga tili arten utan fastmer ofta nog maste stanna vid släktet eller t. o. m. en ännu högre systematisk enhet. Genom jämförelse med se- nare tiders studier pâ omrâdet kunna sa förhallandena närmare analyseras i ökologisk riktning. Om man allt- sâ pâ delta satt visserligen i första hand endast ernär en biologisk tolkning av äldre, historiska fakta, sä bör det emellertid icke heller .förbises, att man härigenom ocksâ ofta nog blir i tillfälle att komplettera nutidens litteratur med nog sä intressanta detaljer av formations- biologisk och ökologisk art: ty det torde icke kunna förnekas, att äldre tiders forskare just i själva natur- iakttagelsen ofta intogo en i jämförelse med vär tid anmärkningsvärt hög ställning. Det här föreliggande fallet hör visserligen säväl med hänsyn tili de sammanställda iakttagelsernas art som dess biologiska tolkning tili de mera enkla; men dä det lämnar en anmärkningsvärt klar och nykter fram- ställning över ett fenomen, som först i det närmaste hundra ar därefter (genom Ehrenberg, 1. c. 1838) blev tili dess orsaker närmare känt, har det synts mig förtjänt av en mera utförlig granskning. Fallet Yillie daterar sig frän 1745 och avhandlar en röd vegetationsfärgning. Man künde tillfoga: natur- ligtvis. Ty det är ett faktum, att sä gott som inga andra färgningar än just de rôda tilldragit sig en mera 153 allmän uppmärksamhet — en omständigh'et, vars förkla- ring f. ö. gar mycket langt tillbaka i tiden: tili det gamla intresset för de blodregn, varmed högre makter ansägos tillkännage skickelsedigra handlingar; jfr Ehrenberg 1. c. 1830. De gröna ävensom gula, bruna o. s. v. färg- ningarna syntes däremot alltid mera natnrliga och ha tydligen aldrig heller knnnat glädja sig ât folkets intresse. Berättelserna om »blodregn» nädde ocksä under me- deltiden ett anmärkningsvärt kulmen för att därefter smä- ningom avtaga med vidskepelsens allmäima tillbakagäng. Det naturvetenskapliga studiet av de röda vegetations- färgningarnas orsaker börjar visserligen i viss man med 1608 (jfr Ehrenberg 1. c. 1830) men när dock i syste- matiskt hänseende sin egentlige höjdpunkt under 1700- talet och 1800-talets förra hälvt, som med 1838 — publi- kationsäret för Ehrenbergs stör a infusorieverk — kan anses inleda nutiden pä detta omräde. För att närmare fastställa den yid Villie 1745 iakt- tagna vegetationsfärgningens orsak, torde det vara lämpligt att korteligen genomgä samtliga de organismer, vilka äro kända som orsaker till en röd planktonfärg- ning x) i sötvatten. Under anförande av i Ledeburs berättelse meddelade upplysningar anordnar jag här den- na förteckning sä, att jag i tur och ordning utesluter de organismer, som enligt min mening här icke kunna komma i fräga — för att slutligen stanna vid den grupp, bland vilkens representanter fenomenets orsaker med största sannolikhet är att söka. Botryococcus Braunii Kütz. (inkl. Ineffiyiata o. s. v.) representerar en typisk planktonalg (i sjöar säväl som dammar) och med avgjord tendons till »vattenblomning» i ordets egentligaste bemärkelse. Dess betydande kolo- nistorlek (ofta i stil med Anabœnct av typen flos-aquœ) 0 I detta begrej)p inberäknas alltsa även genom zooplankton förorsakade färgningar. — Yegetationsfärgning är tydligen ett under- begrepp under planktonfärgning. 154 ävensom Villiëvattnets ökologi (avgjort stark saprobilitet) och lokalens formationsbiologiska Struktur utesluter emellertid varje tanke pa dess uppträdande sâsom vege- tationsfärgande orsak i detta fall. Cladocerer. (Sjö- och dammformer). Fransett den omständigheten, att dessa former näppeligen torde kunna uppträda i dylik massproduktion under isen, lika sa litet som i en sa pass saprobiliserad miljö, som det här tyd- ligen varit fraga om, synes ett antagande av dessa for- mer sâsom i detta fall färgande orsak fullkomligt ute- slutet av följande orsaker: Ledebur beskriver (jfr Origi- naltexten) ganska detaljerat de röda fläckar, som obser- verades under isen resp. den intressanta formationsbio- logiska Struktur, som erbjöds av »den andra mössen». Nu uppträda visserligen även cladocerer synnerligen gärna i svärmar; men dessa förflytta sig ofta med sadan snabbhet, att fläckarnas rörelse i sa fall mast vara pa- fallande. Härom nämnes emellertid intet; och »den andra mossens» formationsbiologiska Struktur utesluter f. ö. varje tanke pa cladocerer sâsom färgande orsak. Slutligen bör anföras, att de ifragavarande djurformer- nas storlek l) är sa avsevärd (jfr Swammerdamm 1. c. 1752, p. 39., tavl. XXXI) att den utan vidare skulle fallit i ögonen »när vattnet upptogs i ett glas». Copepoder. (Sjö- och dammformer). Samma an- märkning, som nyss anförts angaende cladocerer i vad beträffar svärmbildning och storleksförhallanden, gäller ävenledes för copepodernas vidkommande. Euglena. (Uteslutande dammformer). Härav kom- ma tvâ arter i frâga: E. sanguinea Ehrb. och E. Juema- 1) Av rödfärgande djurformer utesluter jag i det följande allde- les Tubifex- maskarna, vilka understundom rödfärga slammet och däröver staende vatten i mycket grunda polar. Som lätt inses har nämligen detta fenomen intet med planktonfärgningar att skaffa; det är f. ö. självklart, att det vid en diskussion av fallet Yillie saknar all betydelse. 155 todes (Ehrb.) Lemm. Den senare formons ökologi är ganska obekant, den förras däremot bättre, vadan jag väsäntligen hänsynstager tili densamma. Den är ock den vanligare; E. hcematodes är däremot ganska sällsynt och f. ö. ännu ej funnen i Sverige. — Dâ de röda Euglen- erna äro utpräglade varmvattenformer (Jfr Klausener 1. c. 1908), kunna de näppeligen tänkas sasom orsak tili en röd vegetationsfärgning under isen. Därtill talar emot deras förekomst vid Yillie ävenledes den där iakttagna lukten och smaken av »ruttna hallon» ; atminstone E. sanguinea, vars lukt jag själv atskilliga ganger be- prövat, luktar utpräglat efter aminer. De Toni (1. c, 1894) skriver ocksa: »che l’acqua contenente le Euglene dopo un certo tempo essalava un odore sui generis, piuttusto nauseoso, non moite dissimile da quella della trimetilammina» . Hcematococcus pluvialis Flotow. Artens ökologi — en specialicerad förekomst i periodvis uttorkande smärre vattensamlingar och cisterner — synas utesluta ett samband med fallet Yillie. Hydrachnider. (Yäsäntligen dammformer). Sa vitt mig bekant, meddelar litteraturen endast ett fall av röd- färgning genom dylika organismer (Jfr Zacharias 1. c. 1903). Jag anför det här endast för fullständighetens skull; att det f. ö. vid en diskussion av fallet Yillie saknar närmare betydelse, är självklart. Järnbaläerier. (Dammformer). Kunna aldrig ge upp- hov tili totalvattnets färgning; men väl tili flockiga, i gult eller rostrött färgade ytbeläggningar. De kunna därför i detta sammanhang alldeles lämnas â sido. — Sa vitt jag har mig bekant, kunna icke heller finare järn- kolloider i naturliga vatten ge upphov tili genom heia vattenmassan gaende rödfärgningar. Yillielokalens for- mationsbiologiska Struktur onödiggör emellertid vidare diskussioner i denna riktning. Likaledes kunna grövre 156 grumlingar genom uppslammad »rödjord» etc. här all- deles lämnas âsido. Oscillatoria rubescens Décand., »Burgunderblodets» alg, förtjänar i dess egenskap ay utpräglad köldform ett särskilt intresse i detta sammanhang, sa mycket mera, sorti litteraturen meddelar fall av härigeriom för- orsakade röda vegetationsfärgningar under isen. (Jfr Seligo, 1. c.). Emellertid erbjuder formen i frâga en ganska avsevärd storlek och representerar vid dess högkulmination en sa trâdig och ofta i Aphanizomenons stil hopabuntad massa, att den näppeligen skulle undgatt granskarna vid Villie, särskilt »när vattnet upptogs i ett glas». Peridinéer. (Sjö- och dammformer). Ehuru Gleno- dinium- former (jfr Largaiolli 1. c. 1907) äro bekanta sasom förorsakande röda vegetationsfärgningar även i sötvatten, tinner jag mig med hänsyn tili deras i varje fall icke mer än svagt /Lmesosaproba karaktär utan vidare här kunna förbiga desamma. Purpurbakterier. (Dammformer). Med anförandet av denna grupp har jag ocksa slutfört min uppräkning av de former, vilka hittills blivit bekanta sasom orsaker tili röda vegetationsfärgningar i sötvatten. Med hän- syn tili gruppens ökologi (högt saprob) synes det vid första päseendet — i jämförelse med föreliggande upp- gifter angaende vattnets lukt och smak — sannolikt, att fallet Villie maste förklaras ur en massproduktion av dessa former. Redan vattnets färg — »vilken visade en dragning i violett, när det upptogs i ett glas» — synes i ö. utesluta alla andra organismer än just purpur- bakterier. En närmare jämförelse mellan Ledeburs äm- betsberättelse och senare tiders studier över de i fraga- varande organismernas fysiologi och biologi skall emel- lertid tili fullo bekräfta detta antagande och med full visshet närmare utreda Villievattnets ökologi. 157 Det framgâr av Ledeburs meddelanden, att den röda färgningen var begränsad till det översta istäckets undre sida ävensom till det pâ den ursprnngliga isen stâende vattnet. Pörhällandet kan vid första pâseendet f örefall a nâgot egendomligt, da man ju snarare med hän- syn till bottnens halt av multnande vegetabilier vore böjd att antaga en mera allvarligt saprobiliserad miljö under det ursprungliga istäcket. Emellertid: »Till följd av att regn sedan foil, kom vatten att stâ ovan isen, vilken var en och en halv tum tjock». Sedan »frös detta ater tili». Att av regnvatten utan vidare erhâlla en för högpro- duktion av purpurbakterier lämplig miljö torde dock — icke ens med hjälp av ett istäcke sasom syrgasspärr — näppeligen vara möjligt. Naturligtvis har detsamma pâ sin väg over markerna tili dämmen väsäntligen anrikats ; men ocksa det ursprungliga istäcket har näppeligen varit sa särskilt rent, nâgot som bl. a. torde framgâ ur den upplys- ningen, att- lantbrukaren »förde sin boskap som vanligt ned tili en mosse för att vattnas». Bekantligen spelar » das Eintrieb vom Vieh» inom dammkulturen se- dan länge en viss roll säsom produktionsstegrande faktor. Man torde alltsâ mycket väl i detta fall kunna förklara regnvattnets saprobiliserade miljö — bevisad är den genom Ledeburs meddelande om vattnets lukt och smak. Detta är alltsâ nu första grundförutsätt- ningen för purpurbakteriernas uppmarsch. Tyvärr med- delar Ledebur intet närmare om väderleksf örhällandena ; men det synes i själva verket högst sannolikt, att det just varit en period av klart väder, som här blivit den utlösande orsaken. Purpurbakterierna äro ju nämligen till dels ljusälskande och fototaktiska — numera ett laboratorietekniskt faktum (jfr Molisch 1. c. 1907), vars fältbiologiska illustration lämnas av Ledebur med följ- ande ord: Mossen befanns pâ »dess södra och framför allt dess sydvestra sida färgad ljusröd». 158 Det är vidare om purpurbakterierna bekant, att de mindre sällan nppträda som svärmar i vattnet men desto oftare som röda beläggningar i ytan. Effekten blir, för att tala med Kolkwitz om Chromatium Okenii (Ehrenb.) Perty: »Auf Teichen — — — nicht selten grössere Flecken von der Farbe des Kotkohls». Har- med överensstämmer ocksa de av Ledebur beskrivna formationsbiologiska strukturerna fran Villie: de röda färgplättarna med understundom perifert avgaende stral- figurer. Alltsâ, kort sagt, intet annat an veritabla jättekolonier av ifragavarande bakterier. »Det ovanliga och förut aldrig iakttagna fenomen,, jag beskrivit», heter det till slut hos Ledebur, »försvann efter ett par dagar, da regnväder och tö inställde sig, och vattnet ätertog därvid sin naturliga färg». Yilket i ökologisk belysning torde kunna uttolkas pä detta satt: I och med den mulna väderleken försämrades purpur- bakteriernas ljusoptimum, tövädret upphävde syrgasspär- ren genom isen och regnvädret ävägabrakte en utspäd- ning och genomluftning av miljöen, varigenom de för andra förhallanden anpassade purpurbakterierna definitivt fran- togos sina existensvillkor. Med hänsyn tili mediets temperatur synas purpur- bakterierna vara mycket fördragsamma. Kolkwitz har sa t. ex. (1. c. 1911) meddelat en kvantitativ analys av en vegetationsfärgande formation fr an mitten av juli 1910. Den iakttogs i en ankdamm vid Wendisch- Wil- mersdorf vid Berlin. Som i viss man tongivande karak- täristikon anföres Chromatium Okenii med en frekvens av c:a 2000 pr ccm; »das Wasser des Teiches erschien in der Flasche rot wie dünner Kirchsaft». A andra sidan an- märker Zacharias (1. c. 1913), att Chromatium Okenii utvecklar sig saväl sommar- som vintertid ; och det är en anmärkningsvärd tillfällighet, att Zacharias närmare demonstrerar detta faktum genom att anföra en under- sökning av ar 1897 fran just samma lokal — om det är 159 samma dämm kan jag emellertid icke närmare angiva — vid Wilmersdorf, som Kolkwitz tretton ar senare sommar- tid besökt. Enligt de upplysningar, som Zacharias haft tili sitt förfogande, visade sig ar 1897 vattnet un- der istäcket färgat i »hellbräunlich und verbreitete einen starken Jauchegeruch». Dä istäcket avlägsnades, säg heia vattenmassan sä ut, som vore den blandad med blöd. »Das dauerte von 10. bis 20. Januar. Dann trat ein Schneefall ein und machte eine Kontrolle der Was- serbeschaffenheit unmöglich». I förhallande tili termiska miljöfaktorer äro alltsä purpurbakterierna ganska anspräkslösa. Aven ur dessa synpunkter finner jag emellertid mitt i det föregaende verkställda försök tili en ökologisk tolkning av de röda vegetationsfärgningarna fran Yillie tili fullo be- kräftat. Detta fall torde i själva verket ocksa — enligt var hittills varande kunskap — vara det första inom litter aturen, som med säkerhet kan förklaras genom en massproduktion av den bakteriegrupp, tili vars syste- matiska utforskande gründen lades av Ehrenberg under 1800-talets förra hälvt, men vars ökologi och fysiologi först genom vara dagars forskning — i första hand genom Cohn (1. c. 1875), Winogradsky (1. c. 1888) och Molisch (1. c. 1907) — blivit närmare utredd. Resumé. Unter den Handlungen einer alten Handschrift- sammlung, die hauptsächlich von dem hervorragenden Arzt und Naturforscher Kilian Stobaeus — Professor an der Universität Lund in den Jahren 1728 — 1742 — her- rührt und die nunmehr in der hiesigen Universitäts- bibliotek verwahrt wird, wurde neulich von 0. D. Gertz einen ziemlich ausführlichen Bericht über eine rote Vegetationsfärbung, die beim Dorfe S. Villie in Schonen im Jahre 1745 beobachtet wurde, entdeckt. Es lässt sich nach den weiteren Nachforschungen Gertz’ mit 160 grösster Sicherheit behaupten, dass derselbe von dem Pfarrer Ledebur (in Villie 1739 — 1750) zusammengestellt worden ist. Das Manuskript ist somit erst nachträglich in die Sammlung Stobaeus’ eingefügt worden. Obgleich von grossem Interesse ist indessen das betreffende Doku- ment noch niemals publiziert worden. Es wird deshalb hier in Extenso als Original lateinisch wiedergegeben, wozu eine Übersetzung in schwedischer Sprache von 0. Gertz beigefügt ist. Nach den in Ledeburs amtlichem Bericht mitge- teilten Beobachtungen lässt sich nach E. Naumann auch die nähere Ursache dieser Yegetationsfärbung sehr wohl bestimmen. Es wird zu diesem Zweck hier erstens eine kurze ökologisch-morphologische Darstellung betreffs sämtlicher derjenigen Organismen gegeben, von denen es bekannt ist, dass sie in ihrer Hochproduktion eine Rö- tung des Süsswassers hervorrufen können. Bei einem Vergleich der so zusammengestellten ökologischen No- tizien *) — hauptsächlich betreffs der ernährungsphysio- logischen und temporalen Verteilung der Organismen, ebenso wie betreffs der makroskopisch sichtbaren Struk- tur der Formationen — mit den Angaben in Ledeburs Bericht, kommt Naumann zu dem Ergebnis, dass es sich hier ohne Zweifel um eine Hochproduktion aus Pur- . purbakterien handeln muss. Es spricht allerdings hierfür direkt nur weniger die Zeit des Eintretens der Färbung — unter einer dünnen Eisdecke am 21. De- zember 1745 — weil es ja von den Purpurbakterien bekannt ist, dass sie sowohl im heissen Sommer (vergl. Kolkwitz 1. c. 1911) wie im kühlen Winter (vergl. Zacharias 1. c. 1903) die vegetationsfärbende Hochpro- duktion erreichen können; indirekt wird indessen schon 0 Vergl. auch das beigefügte Verzeichnis der angeführten Litteratur. 161 hieraus die Möglichkeit einer Kulmination gewisser wärmeliebenden Formen, wie z. B. Euglenen u. a., durch- aus ausgeschlossen. Bei einer weiteren Prüfung der von Ledebur gesammelten Mitteilungen, zeigt es sich nach Kaumann — und zwar nicht nur unter Vorbringen einer indirekten Beweisführung sondern auch durch Hin- weisen auf rein positive Gründe — vollauf möglich, alle bisher als rotfärbend bekannten Organismen aus den Gruppen der Algen , Entomostracéen und Flagellaten von der Diskussion in diesem Falle ohne weiteres ab- zuführen. Es erübrigen sich somit nur die Purpurbakte- rien; und für die Annahme von dem Vorhandensein derartiger Formen dürfte vor allem der Beweis durch die von Ledebur gemachten Mitteilungen über den Ge- ruch und den Geschmack des Wassers sprechen; denn der Geschmack war ganz und gar mit dem Geruch übereinstimmend — »wie nach faulenden Himbeeren». Es ist wohl somit ziemlich sicher, dass der alte und bisher in der Literatur unbekannte Bericht des Pfarrers zu Villie sich eben auf eine Hochproduktion aus Pur- purbakterien bezieht. Es dürfte wohl dies auch die erste aus der Literatur bisher bekannte Vegetations- färbung sein, deren Ursache sich mit Sicherheit auf ein massenhaftes Vorkommen der betreffenden Mikroorgan- ismen zurückzuführen lässt. Auch deshalb erschien uns die Publikation des alten Dokuments von einigem Inte- resse. Der ganze von Ledebur zusammengestellte Be- richt zeugt übrigens von einer zuverlässigen und scharfen Beobachtungsgabe und einem treffenden Darstellungs- vermögen. Als ein besonderes Beispiel hierzu mag in erster Hand die aus dem lateinischen Original näher ersichtliche Schilderung der formationsbiologischen Phy- siognomie der roten Bestände — Tröpfen und radie- rende Strukturen — angeführt werden, wie sie tatsäch- lich auch — im Vergleich mit den diesbezüglichen Er- fahrungen der jetzigen ökologischen Bakterienkunde — Bot. Not. 1916. 11 162 als einen weiteren Beweis für die Richtigkeit des hier näher besprochenen Erklärungsversuchs darstellen dürfte. Lund, Botan. Institut der Universität, April 1916. Litteratur. Cohn, F., Untersuchungen über Bakterien. II. — Beiträge zur Bio- logie der Pflanzen. Bd. I. Breslau 1875. Ehrenberg, C. Gr., Neue Beobachtungen über blutartige Erschein- ungen in Aegypten, Arabien und Sibirien; nebst einer Übersicht und Kritik früher bekannten. — Poggendorfs Annalen. Bd. XVIII: 4. Berlin 1880. — , Die Infusionstieren als volkommene Organismen. — Leip- zig 1888. Klausener, Carl, Die Blutseen der Hochalpen. — Int. Revue der ges. Hydrobiologie u. s. w., Leipzig 1908. Kolkwitz, R., Schizomycetes, in: Kryptogamenflora der Mark Bran- denburg. Bd. I. — Leipzig 1915. — , Die Beziehungen des Kleinplanktons zum Chemismus der Ge- wässer. — Mitt, der K. Prüf.-Anst. f. Wasserversorgung u. s. w.. Berlin 1911. Largaiolli, V., La varietà oculato del Glenodinium pulvisculus (Ehr.) Stein — La nuova Notarisia, Modena 1907. Molisch, H., Die Purpurbakterien. — Jena 1907. Seligo, A., Tiere und Pflanzen des Seenplanktons. — Stuttgart. Swammerdamm, Johann, Bibel der Natur. — Leipzig 1752. De Toni, G. B., Sulla comparsa di un Flos-aquæ a Galliera Veneta. — Atti del R. Ist. Veneto di «cienze, lettere ed arte., Venezia 1893—94. Winogradsky, S., Beiträge zur Morphologie und Physiologie der Bak- terien. — Leipzig 1888. Zacharias, O., Über Grün- Gelb- und Rotfärbung der Gewässer durch die Anwesenheit mikroskopischer Organismen. — Plöner Ber. Bd. X., Stuttgart 1903. 163 Kreuzungsversuehe Geum urbanum L. Ç X rivale L. cf- Yon D. Rosén. Gärtner dürfte der erste gewesen sein, der Kreu- zungsversuche Geum urbanum X rivale und Zucht des so erhaltenen Bastards vornahm. In seiner diesbezüg- lichen Arbeit A) giebt er den Bastard als konstant an; G. dürfte hiermit jedoch eine Variation in der sekundären Generation nicht haben läugnen wollen, sondern ledig- lich angeben, dass der primäre Bastard in den folgenden Generationen ein bastardartiges Aussehen beibehält und dass keine Individuen von reinem Elterntypus auftreten. Dass Geum urbanum X rivale nicht konstant ist, sondern sich in den folgenden Generationen spaltet, ist kürz- lich von Weiss 1 2) nachgewiesen worden, der in einer vorläufigen Arbeit verschiedene, deutlich eine Spaltung zeigende Eigenschaften anführt. Da keine Zahlenver- hältnisse von Weiss angegeben werden und eine Eigen- schaftsanalyse ebenfalls nicht vorliegt, halte ich mich für unverhindert die von mir bei Kreuzungsversuchen Geum urbanum X rivale erhaltenen Resultate mitzuteilen. Ich begann meine Experimente im Jahre 1911, indem ich zwischen einem Individuum Geum urbanum L. Ç und einem Individuum G. rivale L. J' (beide aus der Gegend von Kristianstad) Kreuzung, vornahm. Den hierdurch gewonnenen Samen sähte ich- im Juni 1912 aus und erhielt einige 40 Pflanzen, die alle im Frühjahre 1913 zur Blüte gelangten. Die Fi-Generation wies ein gleichförmiges Aussehen auf. Ich gebe hier eine Über- sicht gewisser Eigenschaften, mit denen der Stammexem- plare verglichen. 1) Gärtner: Über die Bastarderzeugung im Pflanzenreich. Stutt- gart 1849. 2) Weiss, F. E.: Geum intermedium Ehr. and its segregates. Britisch Association, section k. Dundee 1912. Bot. Xot. 1916. 164 urbanum Stengel 40 cm » grün Nebenblätter gross Blütenstiele auf- recht Blüten klein » offen Kelchblätter grün Blumenblätter mit gelber Farbe | Blumenblätter ohne rote. Farbe Blumenblätter mit fast unmerk- lichem Nagel Blumenblätter nicht ausge- schweift urbanum X rivale Stengel 50—60 cm » braun Nebenblätter gross Blütenstiele ge- neigt Blüten gross » offen Kelchblätter braun Blumenblätter mit gelber Farbe Blumenblätter mit roter Farbe Blumenblätter mit kurzem Nagel Blumenblätter nicht ausge- schweift rivale Stengel 35 cm » braun Nebenblätter klein Blütenstiele ge- neigt Blüten gross » geschlossen Kelchblätter braun Blumenblätter .ohne gelbe Farbe Blumenblätter mit roter Farbe Blumenblätter mitlangemNagel Blumenblätter ausgeschweift In der Fi-Greneration dominieren demnach gewisse Eigenschaften der Stammexemplare, nämlich; von urbanum: 1. Nebenblätter gross. 2 . Blumenblätter nicht ausgeschweift. 3. Blüten offen, von rivale: 1. Blüten nickend. 2. » gross. 3. Stengel braun. 4. Kelchblätter braun. Hinsichtlich einer Eigenschaft weist die Fi-Grene- ration eine intermediäre Stellung zwischen den Stamm- exemplaren auf; es ist dies hinsichtlich des. Nagels der Blumenblätter: urbanum hat einen fast unmerklichen 165 Nagel, rivale einen langen und urbanum X rivale einen kurzen Nagel. Was die Farbe der Blumenblätter betrifft, so be- sitzt die Fi-Generation sowohl die urbanum zukommende gelbe als auch die rote Farbe von rivale. Die Pflanzen der Fi-Gfeneration blühten einige Wochen eher als rivale (von den Stammarten die zeitiger blühende), was ich, wenigstens in der Hauptsache, auf die günstigeren äusseren Umstände zurückführe, die meinen Pflanzen zuteil wurden. Gewiss ist es möglich, dass hier auch erbliche Faktoren mit im Spiele sind, doch können hierüber erst künftige Untersuchungen Klarheit schaffen. Leider war ich nicht in der Lage eine Beinkultur mit getrenntem Einsammeln vom Samen der einzelnen In- dividuen vornehmen zu können, sondern musste die Pflanzen der Kreuzbefruchtung unter sich überlassen. Bevor noch die Blüte der Stammarten begonnen hatte, wurden einige Frucht- und Blütenstände eingekapselt. Der. hieraus gewonnene Same wurde im Herbst 1913 ausgesäht. Die Körner keimten im folgenden Jahre und es entwickelten sich im Herbst 1914 kräftige Bosetten, von denen über 200 im Mai 1915 zum Blühen kamen. Bereits bei einer flüchtigen Untersuchung wies die F2-Generation hinsichtlich aller bei den Stammexem- plaren beobachteten Eigenschaften Spaltung oder Varia- tion auf. Es ging demnach deutlich hervor, dass F i in der folgenden Generation nicht gleichförmig ist , sondern sich in eine grosse Anzahl untereinander in einer oder mehreren Hinsichten verschiedene Formen spaltet. Die Trennung einer suburbanum- und einer subrivale- Form, wie sie in floristischen Arbeiten häufig vorkommt, er- wies sich als unmöglich, da die Eigenschaftskombina- tionen in allen Bichtungen gingen. Die Höhe der Individuen war sehr wechselnd. So betrug die Höhe des kleinsten Exemplars nicht einmal 166 Y 6 von der des höchsten. Die einzelnen Höhen ver- teilten sich folgendermassen: cm : 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 Anzahl Individuen: 1 3 9 18 35 50 26 30 27 5 3 1 Die wechselnde Höhe muss wohl in erster Linie einer Verschiedenheit in den äusseren Bedingungen zu- geschrieben werden. Sehr denkbar ist jedoch, dass auch erbliche Faktoren mitwirken, eine Frage, über die nur fortgesetzte Untersuchungen Licht werfen können. Die Farbe des Stengels wechselte von reinem Grün bis zum Schwarzbraun, mit allen Übergangsstufen. Die Gesammtzahl der rein grünen Exemplare betrug 29, die der farbigen 179. Dies ergiebt das Verhältnis 1 : 6,17. Nähmen wir nun an, dass zwei Faktoren, beispiels- weise B und C, der Braunfärbung zugrunde lagen und dass die Formel des rivale- Exemplars BBCc, die des nr- banum- Exemplars bbcc sei, so müsste die Fi Generation aus verschiedenen Formen, BbCc und Bbcc bestehen. urbanum rivale bbcc BBCc Fi: 50 X BbCc 50 X Bbcc Bei einer Kreuzbefruchtung innerhalb Fi geschähe die Kombination nach folgendem Schema: BbCc Bbcc (BC -f Be -j- bC -f be -f Bc + Bc + bc + be) X (BC -}- Bc -j- bC + bc + Bc -f- Bc + bc .+ bc) Bei dieser Kombination erhalten wir 55 Individuen mit Farbfaktoren (= braun), sowie 9 ohne Farbfaktoren (= grün). Das Verhältnis 55:9 (= 6,11 : 1) stimmt recht nahe mit dem tatsächlich erhaltenen (6,17 : 1) überein ; es besteht demnach die Möglichkeit, dass obige Annahme der Tatsache entspricht. Ich halte es jedoch für wahr- scheinlicher, dass ein Teil der scheinbar grünen Indi- viduen den Faktor der Braunfärbung besitzen, wenn auch die Färbung unterdrückt worden ist. 167 Die Grösse der Nebenblätter variierte von der des ri- r«Ze-Exemplars bis zn der des urbanum- Exemplars. Zah- lenverhältnisse liegen jedoch noch nicht vor. Die Richtung der Blütenstiele zeigte insofern eine Variation, als 4 Individuen aufrechte, 204 dagegen mehr oder weniger geneigte Blütenstiele besassen. Es dürften daher mehrere, höchstwahrscheinlich drei Faktoren der Neigung der Blütenstiele zugrunde liegen. Die Grösse der Blüten variierte von der des urbanum- Exemplars bis zu der des nVafe-Exemplars. Zahlenverhält- nisse kann ich augenblicklich nicht anführen. Die Farbe der Kelchblätter wies eine Variation von grünbraun bis dunkelbraun auf. Keine rein grünen For- men traten auf. Auch der Braunfärbung der Kelch- blätter scheinen demnach mehrere Faktoren zugrunde zu liegen; die genaue Zahl lässt sich jedoch aus meinen Untersuchungsresultaten nicht ableiten. Die Farbe der Blumenblätter wies auch eine Varia- tion auf. Gelbe (gelbe oder hellgelbe) Blütenfarbe trat bei 158 Individuen auf, fehlte dagegen bei 50 Indivi- duen. Das Verhältnis 158:50 stimmt recht nahe mit dem Verhältnis 3:1 überein. Rote Blütenfarbe besassen alle Individuen; die Farbenstärke wechselte aber be- deutend und zwar vom schwach Rötlichen bis zum kräftigen Rot. Man muss demnach annehmen, dass der Rotfärbung mehrere Faktoren zugrunde liegen. Auch der Zeitpunkt der eintretenden Rotfärbung wech- selte. Bei Individuen mit kräftig rotgefärbten Blüten trat die Rotfärbung schon auf dem Knospenstadium, bei noch geschlossenen Kelchblättern ein. Bei Indivi- duen mit schwacher Färbung trat diese erst mehrere Tage nach dem Entfalten der Blüten ein. Bei den stark gefärbten Individuen muss man das Vorhanden- sein einer grossen Anzahl Farbfaktoren annehmen. Die Reaktionsgeschwindigkeit wird dann, wie zu erwarten ist, bei Gegenwart einer grösseren Anzahl diesbezüglicher 168 Faktoren beschleunigt. Dieser Umstand ist für das Studium des biogenetischen Grundgesetzes und dessen Erscheinungen von Bedeutung. Einerseits kann die Ge- genwart mehrerer gleichsinniger Faktoren oft gewisse Zeitverschiebungen während der Ontogenese zur Folge haben ; anderseits ist es klar, dass die Beobachtung von Eigenschaften, die einander ablösen, durch Gegenwart mehrerer auf die verschiedenen Eigenschaften sich be- ziehender Faktoren erschwert oder unmöglich gemacht werden kann. Die Form der Blumenblätter variierte ebenfalls stark. Zahlenverhältnisse liegen nur über das Vorkommen von ausgeschweiften Blumenblättern vor. 49 Exemplaren mit ausgeschweiften Blumenblättern standen 159 mit ganzrandigen gegenüber. Das Verhältnis 159: 49 (=3,24: 1) stimmt gut mit 3: 1 überein. Hinsichtlich zweier Eigenschaften, ausgeschweifter Blumenblätter und gelber Farbe, sind demnach Spalt- ungszahlen hervorgegangen, die mit dem Verhältnis 3: 1 nahe übereinstimmen. Ich möchte indessen hier betonen , dass F 2 auch bei Ge- genwart von 2 , 3 oder mehr gleichsinnigen Faktoren Spalt- ungszahlen auf weisen kann , die mit dem Verhältnis 3: 1 über einstimmen oder demselben sehr nahe kommen; man hat folglich kein Recht aus dieser Spaltungszahl den Schluss zu ziehen , dass für die betreffende Eigenschaft nur ein Faktor vorliege. Ich gebe hier einige Beispiele solcher Kreuzungen. Faktorenschema. A. Grundfaktor; bewirkt selber keine Farbwirkung. Bi, B2, B3 und B4 gleichsinnige Faktoren. Bei Gegen- wart von A bewirken diese Faktoren rote Farbe; Bei Abwesenheit von A sind sie wirkungslos. Kot sind also: AAB1B1, AAB2B2, AAB3B3, AABi B1B2B2 u. s. w., sowie deren Heterozygoten. Weiss sind AAbibi, A.Ab2b2, AAb3b3. AAbibib2b2 169 aaBiBi, aaB2B2, aaBiBiB2B2 u. s. w. mit ihren Hetero- zygoten. Kreuzungen. I. AAB1B1B2B2 (rot) X aaBiBiB2B2 (weiss). Die Formel von Fi wird AaBiBiB2B2 (rot); bei F2 findet dann eine Spaltung rot-weiss im Verhältnis 3: 1 statt. F2: 25^ AAB1B1B2B2, konstant rot. 50 X AaBiBdE>2B2, rot, in F3 sich spaltend. 25 X aaBiBiB2B2, konstant weiss. Die Kreuzungen AAB1B1B2B2B3B3 X aaBiBiB2Ba B3B3 und AAB1B1B2B2B3B3B4B4 X aaBiBiB2B2B3B3B4B4 ergeben dasselbe Kreuzungsresultat. II. a) AAB1B1B2B2 (rot) X aabibib2b2 (weiss). Fi erhält die Formel AaBibiB2b2 (rot) F2 weist folgendes Aussehen auf: (Siehe Tabelle hier unten.) In F 2 findet demnach eine Spaltung rot-weiss im Verhältnis 45: 19 (=2,4: 1) statt, das ja dem Verhält- nis 3: 1 ziemlich nahe kommt. Bei der Reinkultur der F2-Individuen sind 7 Individuen konstant rot, 19 » » weiss. 26 » spalten sich im Verhältnis3: 1 oder 2,4: 1. 8 » 's> » » » 9: 7. 4 » » » » » 15: 1. Im letztgenannten Falle geht also ein niedrigeres. Spaltungssystem , 3:1, in ein höheres , 15:1 , über. Ein solcher Übergang in einer Reinkultur- Generation lässt sich also er- klären ohne dass man eine Mutation vorauszusetzen braucht. ß ) AAB1B1B2B2B3B3 (rot) X aabibib2b2b3b3 (weiss). Fi=AaBibiB2b2B3b3 (rot). F2 weist Spaltung rot-weiss im Verhältnis 2,«: 1 auf; dies stimmt mit 3: 1 sehr nahe überein. Eine Reinkultur der F2-Individuen ergiebt auch höhere Spaltungszahlen, 15: 1 und 63: 1. y) AAB 1B1B2B2B3B3B4B4 (rot) X aabibib2b2b3b3b4b4 (weiss). 170 p o' o' to P bd f P cr bd to p w bd to t» O' O' î> bd P ï> o' bd > p bd to > P H » o o' bd to cr to > p bd ►i i- o w bd o' p bd O O' ^ p bd i> p bd o bd ct t— bd bd ï» î> Hi p g. p bd o' to î> * P g. bd bd o' to > > bd o P "" bd to cd to « P O bd bd to bd p p > P o' O O' ^ ? o' > p H dd ° P öd o' > p o' o o' ^ bd bd > p bd o ? ^ öd bd to > > n P O O' Ct" r* bd o' P> * P o O' bd to o' o a" ^ bd to bd H P O O' bd to bd cr bd {► p H P O O' o' O' î> p H* »- o bd o' to cr > p 4 öd o o' et“ H* bd to a" to >> p bd Hj r- o bd bd o' to !► ! ^ ! w P O o' o' o' î> 4 p O bd o' to CT to > Hi P o cr P cr > H P S- Öd bd to cr to P o' to SSI9AV sq.zqTqTq^Y t> p M « O O' Ct- M O' to o' P O' o o' ^ öd o' > P bd o . t> 2 P S’ p 03 o- to cr to > > n bd o O' o' o' to ri P o cr bd o' > > Hj ^ o o4 bd cr > o' o' to p p < P 2. o' CO tL w Co to O' p p -ä bd 2. 0:1 1/3 hrl 03 00 o' 1 50 p ^ p CD O' s' öd bd p p * g 2 öd S’ öd öd to l> p bd *-i dd- O O' ^ P O' ï> p p o bd bd cr to p bd O O' ^ bd to bd > p -bd o bd ^ P P p P bd P P ^ 5^ CD O' S’ bd to O' to p • p 3 bd 2. ^ £ bd p p CD O' S* bd p p -s p CD O' « bd bd t> p o' o o' ct- t* bd to to > p P O O' ** bd o' p o' 2 sr * bd bd p bd O O' ^ p bd to p o' bd P P 3 bd 2. o' CO ►- 03 O' O' p p ^ öd 2. bd OT dr- 03 CT O' p p *- bd CD CT- Os’ br-l 03 bd to O' p p ^ P 2. öd t» hrl 03 CO ï> P H P O O' Ct- »-* cr > p bd Hi “ o bd o' o' >> p M P o o' ct- h* P CT p bd Hi h. o bb P cr p P o' to P P 2. S’ dr- » w O' to P P 3 bd 2. o' 03 “ 73 W to O' to P P 2. ^ os as bd o' P P 3 p P o' 03 hr| O! CO to O' to > p 2. =r os dd- 73 M P > p * p o O' Ct- » cr to cr to P> P O' O O' "" bd to cr to p bd o ? ** bo o' P O' o' Fi= AaBibiï>2b2B3b3B4b4 (rot). F 2 weisst Spaltung rot-weiss im Verhältnis 2,9: 1 auf, welches ebenfalls mit 3: 1 sehr nahe übereinstimmt. Die Reinkultur der F2-Individuen ergiebt in F3 auch höhere Spaltungssysteme, 15: 1, 63: 1 und 255: 1. Obige Darstellung dürfte bewiesen haben , dass man 1842 — 31/ö 1845. — Grönknavel, Scier - anthus annuus. — Lejontand, Taraxacum officinale; med. 4; extr. 15/5 1901 — 23/5 1897. 20. Daggkapa, Alchemilla vulgaris. — Björk, Be- tula alba; med. 6; extr. 10/5 1842 och 1844 — 30/5 1845. — Trädkaragan, Caragana arborescens , odl. 21. Stentjvdron, Cotoneaster integer rima. — Angs- dun, Eriophorum angusti folium. — Vârvele, Lathy rus ver- nus (Orobns vernus). — Yattenblacken, Menyanthes tri- 217 foliata. — Värsola, Ranunculus aiiricomus ; med. 9; extr. 11 1 5 1842 — 30/5 45. — Knylbräcka, Saxifraga grannlata ; med. 9; extr. 9/s 1842 — 9/6 1899. 22. Sommargyllen, Barbaren lyrata. — - Majviva, Primula farinosa; med. 7; extr. 9/s 1842 — 3% 1845. — Vârprisa, Veronica verna och fältprisa, V. arvensis. 23. Gran, Picea excelsa; med. 6; extr. 16/ö 1840 : — 3l/5 1845.— Spetsgro, Plantago lanceolata. — Bäskram- sel, Polygala amarella. 24. Kattfot, Antennaria clioica. — Svalskela, Cheli- donium majus. — Ask, Fraxinus excelsior ; med. 5: extr. 12/5 1842— 31/ö 1845 och 1846. — Kungskrona (kungs- ängslilja), Fritillaria meleagris; med 6; extr. 12/s 1842 — 31/5 1845 och 1846; troligen mimera utgangen vid GefLe, da jag under min vistelse därstädes ej lyckats fa se nâgot exemplar af denna växt. — Bentry, Lonicera xy- losteum och tatartry, L. tatarica. — Tall, Finns sylvestris ; med. 5; extr. 16/ 5 1840 — 31 / 5 1845. — Backsola, Ranun- culus bulbosus. — Bläbär, Myrtillus nigra. 25. Varbrodd, Anthoxanthum odoratum. — Sand- narv, Arenarici serpyUi folia. — Gökvele, Lathy rus mon- tanus (Orobns tuberosus). 26. Surberberis, Berberis vulgaris. - — Angsbrässma, Cardamine pratensis; med. 8; extr. 12 jb 1842 — 6/e 1843. — Bäckbrässma, C. amara. — Lundnäva, (Ireraninm sil- vaticum. — Klättblära, Melandrium rubrum ; med. 9; extr. 19 1 5 1840 — 2/ 6 1845. — Kämpegro, Plantago media. — Hägg, Prunus padus; med. 13; extr. 18/5 1842— 7/6 1899. — Lundarv, Stellaria nemorum. 27. Angssvärta, Scorzonera humilis ; ' enligt skrift- lig anteckning af R. Hartman funnen vid Stenbäcken nära Gehe. — Odon, Myrtillus uliginosa. — Häckvicker, Vicia sepium. 28. Ormtrollon, Actaea spicata. — Teprisa, Ve- ronica chamaedrys; med. 8; extr. 22/s 1842 — V6 1840 och 1846. — Timjanprisa, Veronica serpylli folia. 218 29. Skogsstjärna, Trientalis europaea; med. 11; extr. 22/ö 1842 och 1844 — 10/6 1897. — Trollfyrling, Paris quadrifolia. 30. Luddbränna, Arabis hirsuta. — Liljekonvalje, Convallaria majalis; med. 7 ; extr. 23/ft 1844 — 8/ß 1843. — Skvattram, Ledum palustre; med. 7 ; extr. 23/6 1844 — 7/ 6 1846. — Sommarek, Quercus rohur , odl. ; med. 4; extr. 24/s 1842 — 4/6 1844. — Rag, Secale cereale , ax ; med. 5.; extr. 21/5 1844— 4/6 1840 och 1845. 31. Rödkrakla, Andromeda polifolia; med. 7; extr. 24/5 1812 — 13/ö 1843. — Surkers, Prunus cerasus , odl.; med. 7; extr. 22/s 1842 — 10/6 1843. Juni. 3. Vättenmissne, Calla palustris; med. 7; extr. 26/s 1841 — n/e 1845. — Päron, Pyrus communis, odl. ; med. 7 ; extr. 24/5 1842 — 10/6 1843. 5. Apel, Pyrus malus , odl. ; med. 7 ; extr. 28/5 1841 oçh 1842 — 13/e 1845. — Akerhallon, Rubus arcticus; med. 4; extr. 2s/s 1844 — 12/e 1840 och 1843. 7. JEtönn, Sorbus aucttparia; med. 7; extr. -26/5 1842 — ■ 14/ 6 1846. — Hâcksyrén, Syringa vulgaris , odl.; med. 7; extr. 28/6 1841 — 14/6 1843 och 1846. 8. Rödnyckla, Orchis incarnata; med. 7 ; extr. 31/s 1841 — 17/6 1846. 20. Bläklocka, Campanula rotundifolia ; med. 4. 22. Fetknoppa, Sedum acre; med. 4. 23. Fältsöta, Gentiana campestris; med. 4 24. Smultron, frukt mögen; med. 6. 26. Korn, ax; med. 3 30. Nyponros, Rosa » canina »; med. 4. Löfsprickningen. April. 25. Källartibast; med. 4; extr. 8/4 1840 — 28/4 1843. 30. Röda vinbär. 219 Maj. 11. Hägg; med. 9; extr. 3/s 1896 — 24/ö 43 13. Hvit-ocli glasbjörk; med. 8; extr. 6/s 1840 och 1895—76 1896. 14. Bonn; med. 7; extr. 4/s 1840— 24/5 43. 15. Grâal; med. 7; extr. 7/5 1844 — 22/s 1845. 16. Hassel; med 7; extr. 8/5 1844— 2% 1845 och 1846. — Sälgvide, med. 7; extr. 2/s 1840 — 27 /s 1843. 17. Klibbal; med. 7; extr. 9/ö 1844 — 24/ô 1845. 19. Bergalm; med. 4; extr. 15/s 1842 — 22/s 1841. 21. Hästkastanj, Aesculus hippocastanum , odl. ; med. 7; extr. 14/B 1842— 7« 1843. 24. Spetslönn; med. 7; extr. n/s 1842 — 37ö 1843. 26. Skogslind, Tilia cordata (T. europaea), odl.; med. 6; extr. 2% 1842 — 2/6 1846. — Grâoxel, Sorbus suecica ; med. 5; extr. 17/s 1842 — 2/6 1845. — Asp; med. 8; extr. 16/5 1844— Ye 1840. 30. Ask; med. 7; extr. 18/5 1842 — 7/ö 1846. Andra värföreteelser. Mars. 25. Lärkan hordes först; med. 7 ; extr. Y3 1846 — 8/4 1843. April. 8. Nässelfjäril, Papilio urticae, med. 7 ; extr. 2l/-à 1842 — 18/4 1846. — Storân öppen till fjärden; med. 7 ; extr. 14/3 1842— 20/4 1845. 11. Tjadern lekte; med. 7; extr. 29/3 1842 — 16/4 1843. — Snön borta pâ slätten; med. 7; extr. u/s 1842 — Y 5 1843. 12. Morkullan lekte; med. 4: extr. 8/4 1842 — 16/4 1840 och 1841. — Första sillen till salu; med. 7: extr. 20/3 1842 -27/4 1841. 220 13. Hafvet öppet till Limön; med. 6; extr. 7» 1846 4) -6/s 1843. 15. Heia segelleden öppen; med. 7; extr. 20/3 1842 — 5/s 1843. 16. Storân isfri till Skansen; med. 7; extr. 13/3 1842 — 2/ö 1843. — : Sädesärlan framme; med. 6; extr. 3/4 1842 -2% 1840 och 1845. 20. Tranor flytta normt; med. 5; extr. 17/4 1841 — 28/4 1843. 22. Storsjön sköljer; med. 6; extr. 12 /± 1845 — 28/4 1841. 23. All kale borta pa slättlandet; med. 7; extr. J/4 1846 — 6/ö 1843. — Citrongul tostefjäril, Papilio Bhamni , med. 5; extr. 18/4 1844 — 4/b 1843. 24. Humlor och bin; med. 7; extr. 12/4 1844 — 2/s 1843. — Sorgmanteln, Papilio Antiopa; med. 6; extr. u/4 1844 — 4/6 1843. — Ödlor, Lacerta agilis , framme; med. 4; extr. 373 1846— 8/5 1845. 26. G-rodan lekte; med. 4; extr. 74 1842 — 8/5 1841. — Ormar framme; med. 3; extr. 8/4 1844 — 10/ö 1841. 29. Första strömming till sain; med. 7; extr. 16/4 1846— 21/6 1845. Maj. 1. Hafre börjar sas; med. 7; extr. 18/4 1840 — 12/5 1843 och 1845. 5. Kornsâdd börjar; med. 7; extr. 24/4 1840 — 16/ö 1843 och 1845. — Gröken hördes; med. 7 ; extr. 16/4 1846 — 18/5 1841 och 1843. 6. Kryddgardar planterades ; med. 7 : extr. 18/4 1840- 20/5 1843. 7. ->Svalan» ankom ; med. 7: extr. 75 1840 — 12/b 1845. 30. Trollsländan, Libellula vulgaris; med. 7 : extr. 6/5 1846— 13/6 1843. Vintern 1841 — 1842 var hafvet heia tiden öppet intill Limön. 221 Jämförelse af vârens utvecklingsgäng vid Gefle under âren 1840 — 1846 och 1896 — 1901. Tabell 1 visar vârens me- Tabell I. delafvikelse frân en normal vâr Vârens^ medelafvikelse Mn under âren 1840—1846 och 1896 — 1901. Enligt denna tabell var vären vid Gehe i genomsnitt jämförd med en normal vâr 1842 11 dagar, 1840 7 dagar och 1896 4 dagar tidigare (+), däremot 1843 och 1845 8 dagar och 1899 6 dagar senare ( — ) än under en normal vâr; utvecklingen försiggick under de öfriga âren i fräga i genomsnitt snarast i normal tid. Emellertid kan en och samma vâr under sina olika delar växla ganska mycket. Till belysning häraf har jag för âren 1840 — 1846 beräknat kurvtabellen 2; ob- servationsmaterialet frân 1896 — 1901 har däremot ty- värr visât sig allt för knapphändigt för en sâdan beräkning. I mina tvâ föregäende vâruppsatser har jag angifvit den metod, som jag följt vid sâdana värkurvors beräkning. Med afseende pä kurvtabellen vill jag framhälla följande. Yären 1842 var genomgäende tidig, tidigast (18 — 13 dagar) vid de första värföreteelserna, sedan väx- lande mellan att vara 4 dagar (5/b) och 10 dagar (2%) tidigare än en normal vâr. Efter det att vären 1840 vid de första värföreteelserna varit blott 6 dagar för- tidig, steg denna förtidighet tili omkring 10 dagar mellan 26/4 — 16/b> men minskades sedan hastigt, sä att vid slutet af maj utvecklingen inföll i normal tid. Vär- arna 1843 och 1845 voro genomgäende sena med den största förseningen (18 — 15 dagar) under den tidigaste vären. Ar 1899 var under heia maj mänad utvecklingen omkring en vecka försenad. Under de i genomsnitt normala värarne 1841 och 1844 voro afvikelserna frân Âr Dagar Ar Da gar 1840 + 7 1896 + 4 ! 1841 + 1 1897 + 1 1842 + 11 1898 — 1 1848 — 8 1899 — 6 1841 + 1 1900 ±0 1845 1846 — 8 — 2 1901 + 2 222 en normal vâr ganska smâ, störst vid de första varföre- teelserna 1844 med en försening af 4 dagar och om- 1840 — = j 1841 5 1842 -1- t “t- 1848 1844 - ; 1845 . + + • +; 1846 - -h kring den 30/s under bâda âren, dâ utvecklingen inföll 4 dagar tidigare an under en normal vâr. 1846 var ut- vecklingen i början af april 8 — 9 dagar tidigare än van- ligt, men blef sedan allt mera försenad, i slutet af maj en bel vecka. Jag har tyvärr ej baft tid att i nâgon större man undersöka sambandet mellan växlingarne i temperatu- ren och växtligbetens utvecklingsgâng under vâren vid Gebe, utan har i detta afseende inskränkt mig till âren 1840 — 1843, vid bvilka Hartman lämnat uppgifter äfven om temperaturförbällandena. Dessa uppgifter har Hart- man erbâllit frân Bruksinspektoren J. F. Björkman, som under en lang följd af âr fullföljt en ytterst noggrann meteorologisk observationsserie pa den nära intill Gebe belägna garden Tolfors; i ocb med âr 1841 var denna sérié redan 21-arig ocb den har fortsatt länge äfven efter denna tid. Med ledning af de af Hartman läm- nade uppgifterna bar jag beräknat tabellen 3. Första kolumnen visar den af mig för 10-dagsperioder beräk- nade medeltemperaturen under âren 1840 — 43; första kolumnen vid bvarje âr anger den af Björkman under âret i frâga beräknade, observerade medeltemperaturen och den andra kolumnen anger dennas différons frân medeltemperaturen under hela 4-ârsperioden. Till jäm- förelse bärmed lämnas tabell 4, som anger de tal, som ligga tili grund för mina vârkurvor för âren 1840 — 43; siffrorna i denna tabell ange, huru mänga dagar tidig- are (+) eller senare (— ) den utveckling, som normalt inf aller pâ dagen i frâga, under âret infallit. Första kolumnen i tabell 3 visar, att nâgon nämn- värd vegetativ utveckling, säsom t. ex. fanerogamers blomning, ej kan under normala âr förekomma vid Gebe under mars mânad, dâ dess medeltemperatur ej höjer sig öfver medelpunkten, ej ens under den sista 10- dagarsperioden. Jämförelser mellan tabellerna 3 och 4 antyda det nära sambandet mellan växlingarne i temper aturen ocb växternas utvecklingsgâng. Ar 1840 höll sig medeltempera- 224 turen under början af mars man ad omkring nollpunkten och foil mot dess slut till omkring 2 grader under noil ; Mars 1 — 10 » 11—20 » 21— B1 April 1—10 » 11—20 » 21—80 Maj 1—10 » 11—20 » 21—31 Tid + + + + + + 1 1 1 ™ CO p Oi JO o p p to 'co 'o CO "oo 'V 4k. '© - ^ t, w a, h W o 4 ârigt medium + 4- + + + 4- 1 + H- 05 p pi JO JO O O én *-*■ Cn CO © H-k — ^ *-k £L© -- «£> I-i © in W '«D CO lO£itO~t©<0-JK-»-4 5 O cd cr p_ cc (— *• CD 3 $ 00 p + d- 1 + I* + + + 1 IO jo p p p p p p p "co to ca co Diffe- rens + + + + + + 1 -h 1 ^ 00 £ pi 10 J-1 p> .p p p_ CO ^ O ^ ^ to OcnÜJo^00CntO4^ Observ. medium I—1 ‘ 00 to + + + + 1 + + + + JD P p o p JO I—* p “«o'© ^ o c O « n- CO CO to © in © Diffe- rens. — 2,90 — 4,29 — 0,57 — 3,62 — 1,01 -j- 4,07 5>16 4- 6,64 + 9,26 Observ. medium 1843 — 0,90 — 3.86 — 0,16 — 4 08 — 3,84 — 2,85 — 1,88 — 1,70 — 3,86 * Ö CD m. ^ HPs c* aT 5 H tb p * p vârens första blomning (hos grâalen) inföll ock först den 30 i denna man ad. Under april växlade medeltemperaturen 225 T abeil IV. De tal, som ligga till grand för vârknrvorna vid Gefle 1840 — 48. mellan +2° — 1-9,46° och var hela mânaden högre 11,54° — 3,16°) an under ett normalâr och i samklang härmed ock utvecklingen tidig, under mânadens början 6 dagar, mot dess slut 11 dagar tidigare än normalt: härigenom blefvo de utvecklingsstadier, som normalt tillhöra förra hälften af maj, mycket päskyndade (11 — 9 dagar), hvar- emot den under början af maj laga temperaturen, i me- deltal 2,45° — 1,24° lägre än norm alt, allt mera försenade utvecklingen, sä att den i slutet af maj inföll i normal tid. Varen 1841 visar den minsta samstämmigheten mellan temperaturen och min varkurva. Detta gäller varens början; ehuru medeltemperaturen ända fr an perio- den 11 — 20 mars höll sig öfver noli och under perioden 21 — 31 mars steg tili + 1,37°, började de första värväx- ternas blomning i normal tid, sä t. ex. gräalens blom- ning den 4 april. En temperatur, som var l,i3° — 0,77° högre än vanligt, under tiden 1 — 20 april, synes ej heller ha paskyndat utvecklingen, som j ag tvärtom f unnit vara 3 dagar försenad omkring den 25 april. Egendomligt är ock, att en 2,94° — 2,i3° högre medeltemperatur än vanligt under tiden 11 — 31 maj ej visar en mera pä- skyndande verkan förr än den 30 maj med 4 dagar och den 4 juni med 8 dagar. Bot. Not. 1916. 15 226 Ar 1842 var perioden 11 — 20 mars ovanligt varm, nämligen i medeltal + 1,52° (säledes 1,95° varmare an vanligt); härigenom lockades de växter, som normalt blomma i förra hälften af april att bli mycket (18 — 18 dagar) tidigare, likartad verkan hade det förhallandet, att första perioden af 10 dagar i april var 1,42° varmare än normalt. Genom snarast normal temperatur mellan 11 — 31 april och 11 — 31 maj sjönk förtidigheten under den st örst a delen af den âterstâende vâren ned tili 4 — 7 dagar; en värmeperiod mellan 1 — 10 maj visade sin verkan pâ värkurvan först omkring den 20 maj, da växtligheten var 10 dagar tidigare än vanligt. Ar 1843 höll sig medeltemperaturen under noil ända till och med perioden 11 — 20 april, hvarigenom den första varutvecklingen försenades 16 — 15 dagar. Under heia den âterstâende delen af vâren var ock tempera- turen lägre (i medeltal 2,57°) än normalt med växtlig- hetens ty ätföljande försening med i medeltal 6 dagar. Denna undersökning har jag i främsta rummet före- tagit för att visa noggrannheten i Hartmans observa- tionsserie och riktigheten af mina vârkurvor; den bör vara af värde äfven därigenom att genom densamma det nära sambandet mellan växlingarna i värmegraden och växtlighetens utvecklingsgäng äfven i detta enskilda fall tydligt framstar. Tabell 3 afser att visa de största afvikelserna under âren 1840 — 1846 och 1896—1901 vid Gehe frân en nor- mal vär under denna arstids olika delar; denna tabell visar, att tidsrymden mellan extremerna är störst (34 dagar) vid de första varväxterna och att den i stört sedt blir mindre ju längre vâren framskrider, sä att den vid löfsprickningstidens slut är blott 14 dagar. Det enda undantaget frân en sâdan utvecklingsgäng visar den stora Variationen (20 dagar) omkring 20/ö, hvilket undantag torde bero pâ observationernas kortvarighet och som heit säkert kommer att élimineras genom en 227 Tabell III. Största afvikelserna frân eti normalâr har nedanstâende dagar varit : Dag Variations- + Ar Ar storlek V-* 18 dar 1842 16 dar 1843 34 dar 10/4 18 » » 15 » » 28 » 2 °/4 11 » 1840 8 » 1845 19 » 3 °/4 11 » » 8 » » 19 » 10/5 7 » j 1840 \1842 10 » » 17 » 20/s 10 » 1842 10 » y> 20 » 30/e +6 » » 8 » 1899 14 » mera lângyarig observationsserie vid Gefle. Under âren 1896 — 1901 voro vârarnas afvikelser frân en normal vâr vid Grelle mindre an under âren 1840 — 1846 med undan- tag af den sena vâren 1899, som omkring 30/ô var 8 dagar försenad. Vid Jönköping har jag funnit ifrâga- varande variation vid de första vârfôreteelserna vara mycket större eller 67 dagar an vid Upsala, dar den under âren 1902 — 1914 belöpte sig blott tili 27 dagar, och än vid Grelle, dar den, säsom här ofvan visats, kan stiga tili 34 dagar. Detta häntyder pä, att tiden för de första vârfôreteelserna inom växtvärlden blir mindre variabel, ju längre vi komma mot norden, pä hvilket förhällande äfven andra observationsserier peka. Detta förhällande beror nog pâ det mot norden allt djupare snötäcket, som dar skyddar örterna frân att ge- nom blid väderlek förledas tili en förtidig blomning, sä- som oft a blir fallet under barvintrar i sydligare trakter. Jämförelse af varens utvecklingsgäng vid Jönkö- ping, Upsala och Gefle. Betraf fände växtlighetens utvecklingsgäng i Sverige under vâren har jag i en föregäende afhandling x) funnit, 1) H. W. Arnell, Vegetationens utvecklingsgäng i Sverige un- der âren 1878 — 75, sid. 42 (Upsala Universitets Arsskrift, 1878). 228 att hos de växter, som i Skâne börja blomma under april mânad, blomningen i medeltal fortskrider mot nor- den med en hastighet af 4 y 4 dagar för hvar breddgrad, medan for blomningen af Skänes majväxter och trädens löfsprickning härför kräfves blott 2 y 3 dag. En under- sökning af det material, som legat tili grund för mina uppsatser om varen vid Jönköping, Upsala och Gefle, har gifvit ett harmed ganska nära öfverensstämmande résultat, nämligen att Jönköpings aprilväxter börja i medeltal blomma 7 dar senare vid det tva breddgrader nordligare Upsala och 15 dagar senare vid det tre bredd- grader nordligare Grefle, samt att blomningen af de väx- ter, som vid Jönköping börja blomma under maj mânad, likasom trädens löfsprickning infalla vid Upsala 5 dagar senare och vid Grefle 7 dagar senare. Den enda större af- vikelsen frân den för heia Sverige gällande utvecklings- gângen visa härvid aprilväxterna vid Upsala, som börja blomma 2 dagar tidigare än de enligt traktens bredd- grad skulle göra. För att vid dessa jämförelser röra mig med fakta, mot hvilka gr avare anmärkning ej torde kunna göras, har jag därvid användt endast flerariga me- deltal; min enskilda asikt är emellertid, att de i mina vâr- uppsatser pa annat satt än genom medeltal frân mângâriga anteckningar beräknade medeltiderna för blomningens början hos varväxterna i det stör a flertalet fall äro lika rik- tiga som de, hvilka vunnits frân mângâriga observationer. Den här ofvan nämnda undersökningen har visât sig ej vara sä lätt att utföra, som man skulle kunna tro, emedan vid densamma sädana omkastningar i de fenologiska företeelsernas ordningsföljd, som jag funnit ej sällan förekomma ej blott pä ett och samma ställe under olika är utan ock mellan olika trakter, inverka störande. Här nedan anföras nägra af de största af- vikelserna frân den normal a utvecklingsgângen, som jag i detta afseende päträffat vid mina vârstudier vid Jön- köping, Upsala och Gefle. 229 Sâ infaller enligt medeltalen frân mângâriga an- teckningar vid Upsala blomningens början 1) hos häst- hof 14 dagar, 2) hos hvitsippa 13 d., 3) hos kabbelek 13 d., och 4) hos smultron 14 dagar senare an vid Jönkö- ping, däremot 5) hos sälgvide 2 dagar, 6) hos gullvifva 1 d. och 7) hos apel 0 dag tidigare än vid Jönköping. Vidare börjar vid Gefle blomningen 8) af lungradel (Pulmonaria) 19 dagar, 9) af sälgvide 16 d., 10) af gul- vârling (Gagea lutea) 11 d., 11) af luktviol 13 d., 12) af rôdskrâp ( Petasites ovatus) 20 d., 13) af svalsola (Ranunculus ficaria) 8 d., 14) af päron 13 d., 15) af apel 8 d. och 16) af kungskrona (Fritillaria meleagris) 8 da- gar senare än vid Upsala, däremot blomningen 17) af klibbal 4 dagar, 18) af smultron 8 d. och 19) af knöl- bräcka 2 d. tidigare än vid Upsala. Dâ exemplen. 1, 2 och 5 tillhör a aprilväxterna vid Jönköping, hvilka i medeltal börja blomma 7 dar senare vid Upsala, och ex. 3, 4, 6 och 7 höra till majväxterna vid Jönköping, som i medeltal börja blomma 5 dar senare vid Upsala, och dâ vidare ex. 8 — 13 och 17 tillhöra aprilväxterna vid Upsala, hvilka i medeltal börja blomma 5 dagar senare vid Gefle samt ex. 14 — 16, 18 och 19 ha sin plats bland majväxterna vid Upsala, hvilkas blomning i medeltal börjar 2 dagar senare vid Gefle, bör det vara uppen- bart, att de nämnda afvikelserna maste inverka störande vid beräkningen af medeltidsskilnaden i vârutvecklingen mellan Jönköping och Upsala â ena sidan och mellan Upsala och Gefle â den andra sidan. Det kräfves ett stört observationsmaterial för att de felslut, hvartill sâ- dana undantagsfall tendera att leda, skola bli neutrali- serade och för att man skall kunna fâ en nâgorlunda riktig uppfattning af de allmänna förhallandena. I en- staka fall, sâ t. ex. i frâga om rôdskrâp vid Gefle, blir man tvungen att vid beräkningen af medelfôrhâllandet utesluta en faktor, som skulle förrycka ett résultat, hvar- pâ den stora majoriteten af faktorer uppenbart peka. 230 En följd af de här ofvan beskrifna afvikelserna frân den allmänna utvecklingsgängen blir, att ordningsfölj- den mellan de fenologiska företeelserna växlar nägot pâ olika stallen. Sa börjar blomningen af hästhofven vid Jönköping 4 — 7 dagar tidigare än blomningen af hassel och grâal, vid Greffe är den senare än desamma; hvitsippan börjar blomma vid Jönköping tidigare än t. ex. asp, sälgvide och värfryle, men vid Upsala 9 — 3 dagar senare än desamma o. s. v. En frâga af intresse vore att ntreda orsakerna tili de omkastningar i varväxternas ordningsföljd pa olika Ställen, som af nu föreliggande observationsmaterialet att döma, synas förekomma. De knnna ej gärna här- leda sig frân felaktiga observationer; vid de här ofvan anförda exemplen har jag nämligen med flit valt före- teelser, som observerats sa mânga âr, att de för dem beräknade medeltiderna ej kunna vara behäftade med större fei, sä har t. ex. hvitsippan observerats vid Jön- köping 11 är, vid Upsala 10 är och Grefle 17 är, smul- tron respektive 11, 9 och 10 ar o. s. v. Nagon allmän- giltig förklaring pâ omkastningarne i frâga finnes nog ej, utan hvarje fall mäste upptas tili särskild pröfning. Det förhällandet, att blomningen hos hästhofven vid Jönköping är tidigare än hos hassel och grâal, vid Up- sala och Glefle däremot senare, torde bero pâ att snö- täcket kvarligger längre pâ de tva senare ställena och fördröjer ‘hästhofvens blomning, medan däremot hos gräalen och hassein, som höja sig öfver snötäcket, blom- ningens början ej i lika män fördröjes. Vid lungradel, luktviol, rödskräp, päron, äpple och kungskrona torde det förhällandet spela in, att de vid Grefle befinna sig vid eller norr om sitt naturliga utbredningsomräde ; det är nämligen ett sedan länge kändt faktum, *) att väx- 9 Jämför: H. Wilh. Arnell, Om vegetationens utveckling i Sverige âren 1873 — 75, s. 70 — 73. 231 terna endast till en viss grad knnna lämpa sig efter olika la- titudes Mot norden kräfva de en allt mindre, mot södern en allt större värmesumma för sin utveckling. Men vid och utom grän serna for deras naturliga ut- bredning är denna ackommodationsförmäga öfverskri- den; de blifva där normt senare, söderut tidigare än de växter, hv armed de i det naturliga utbredningsomradet voro samtidiga. Yid andra fall af växlingar i ordnings- följden, förtjänar det att pröfvas, huruvida vi ej vid dem ba att göra med sâdana oliktidiga raser, som äro sä vanliga hos vara kulturväxter. Släktförteckning-, Acer 14/6, 24/5. Corylus 7/4, 16/5. Actaea 28/5. Cotoneaster 2l/ß. Adoxa 5/ö. Daphne 17/4, 25/4. Aesculus 21/ö. Draba 25/4 Alchemilla 20/s. Empetrum 26/4. Ainus 4/4, 10/4, 15/5, 17/5. Eriophorum 15/4, 21/s. Andromeda 31/ 5. Eicaria 11/s. Androsace 17/ 5. Eragaria 19/ß, 24/e. Anemone ,3/4, 25/4, 5/s. Fraxinus 24/ß, 30/5. Antennaria 24/ß. Fritillaria 24/ß. Anthoxanthum 25/ 5. Gagea 2/5, 9/s. Arabis 4/6, 30/5. Gentiana 23/ß. Arctostaphylus 18/5. Geranium 26/ß. Arenaria 25/5. Geum 18/5. Barbarea 22/5. Glechoma 13/ß. Berberis ,6/ß. Hordeum 26/6. Betula 13/5, 20/s. Lathraea 26/4. Calla 3/g. Lathyrus 21/5. 25/&. Caltba 9/ß. Ledum 30/6. Campanula 20/e. Lithospermum 18/s. Capselia 18/5. Lonicera 24/s. Caragana 20/5. Luzula 24/4, 13/5. Cardamine 26/6. Melandrium 26/ß. Carex 4/5. Menyanthes 21/ß. Chelidonium 24/ 5. Muscari 14/5. Chrysosplenium 28/4. Myosotis 14/ß. Convallaria 30/5. Myosurus 15/5. Corydalis 26/4. Myrica s/5. 232 Myrtillns 24/5, 27/s Rubus s/6. Orchis 8/e. Salix 2/s, 4/6, 14/5j 16/5; Orobus 21/5, 25 Is. Saxifraga 21/s. Oxalis 10/5. Scleranthus l9/5. Paris 29/5. Scorzonera 27/ö. Petasites 18/s. Secale 30/5. Picea 23/ö. Sedum 22/e. Plantago 23/s, -26/5. Sorbus 14/5, 26/ö, 7/c. Polygala 23/s. Stellaria 26/s. Populus 30/4, 26/ö* Stenophragma 4/s. Potentilla 19/s. Syringa 7/e. Primula 12/6. 22/s. Taraxacum 19 / &. Prunus 11/e, 26/s, 31/s. Thlaspi 9/ß, 14/ö. Pulmonaria 1/s. Tilia 26/5. Pulsatilla 5/s. Trientalis 29/s. Pyrus 3/c,5/e. Tussilago 10/ 4. Quercus 30/ 6. Ulmus 7/5, 19 / 5. Ranunculus 11/s, 21/ö, 24/s. Veronica 22/ö, 28/6. Ribes ls/6, 17 / 5, 19 1 5. Vicia 27/ö. Rosa 30/c. Viola 7/5, 8/5j 9/5j 14/5. Ostenfeld, C. H., o g Thekla R. Resvoll, Den ved Aursunden fundne Aster. (Aster sub integerrimus.) — Nyt Magaz. f. Naturvidenskab., Bd. 54, 1916, 16 's., 11 textf. Det var ett oväntadt fynd, som gjordes, da »Aster Si- biriens» upptäcktes i Rörostrakten 1897. Sedan denna art beskrefs af Linné, hafva fiera former beskrifvits antingen som varieteter eller som närstaende arter, för hvilka här utför- ligt redogöres. Den äkta A. Sibiriens L. finnes i Ostsiberien fran Irkutsk tili Amurlandet och är en sydligare form. En annan art (eller fiera) odlas i botaniska trädgardar under namnet A. Sibiriens. A. Bichardsonii är en tredje art. Den norska är en fjärde art, som uppträder äfven i Lapponia Yarsugae (Ponoj), Finland (Kuusamo) och Sibérien (Jenisej, Jakutsk, Boganida). Den är sâledes en subarktisk form, som bör kallas A. subintegerrimus (Trautv.) Ostenf. Larsson, R., Ärftlighet. Populärbiologiska upp- satser. Af de tolf afdelningarna i boken behandla de sju botaniska ämnen pa ett intressant sätt. Det är nog fa som ha reda pa förut, huru man kan fa fyllda löfkojor, fastän dessa blommor äro fullständigt sterila och sâledes ej alls ut- bilda nagra frön. 233 Anton Rolandsson Martin. Nagra ord om de första anteckningarna till Spetsbergens flora i svensk litteratur. Ai Otto Gertz. Som Skandinaviens förste polar- och ishafsforskare nämnes Anton Rolandsson Martin. Demie, en af LinNés mest begäfvade lärjungar och af honom högt värderad, sattes ar 1758 i stand att sasom natnrforskare deltaga i en af Grönländska kompaniets i Göteborg fangstfär- der till Norra Ishafvet. Under denna resa (17 april — 24 juli nämnda ar) besökte Martin Spetsbergen den 1 juli, da han för nagra timmar fick komma i land pâ nägra holmar mellan 79 och 80 breddgraden. Sina un- der resan anställda meteorologiska observationer offent- liggjorde han redan samma âr i Vetenskapsakademiens handlingar (p. 307). Nagon mera ingaende undersök- ning af Spetsbergens vegetation künde Martin tydligen tili följd af det korta besöket därstädes icke anställa. Att han emellertid ändock — om ock endast i förbiga- ende och med fa ord — meddelat nagra upplysningar om SpetsbergsfLoran, synes man i senare tid icke hafva uppmärksammat. Ar 1862 meddelade Malmgren *) nägra uppgifter om den botaniska spetsbergsforskningens äldre historia, ur hvilka jag tillater mig att här anföra följande (p. 229) : »De tidigaste underrättelserna om Spetsbergens ve- getation gâ tillbaka till sjuttonde ârhundradet. Ar 1675 utgaf Martens sin »Spitzbergische Reisebeschreibung», hvari han lemnar de första mig bekanta underrättelser 0 Malmgren, A. J. Öfversigt af Spetsbergens Fanerogam-Flora. (Öfversigt af Kongl. Yetenskaps-Akademiens Förhandlingar. Nit- tonde ârgângen 1862. Stockholm 1863. p. 229). — En öfversättning af denna afhandling är under titeln »Synopsis of the Phanerogamic Flora of Spitzbergen» aftryckt i The Journal of Botany, Volume II, 1864, p. 130. Bot Not 1910. 234 • om floran pâ Spetsbergen, och gifver dâliga, men gan- ska väl igenkänliga afbildningar af elfva der allmännast förekommande fanerogama växter. Nästan ett heit ärhundrade efter Martens har So- l ander i Phipps’ »Voyage towards the Northpole 1773» gifvit nâgra fâ bidrag till kännedomen om Spetsbergens flora. Han uppräknar tolf arter, af hvilka tvâ da voro nya for vetenskapen Annu da Wahlenberg ut- gaf sin Flora lapponica, 1812, voro Martens’ reseberät- telse och Phipps’ nordpolsresa de end a källor, hvarifrân sparsamma underrättelser om Vegetationen pâ Spets- bergen stodo denne författare till buds.» I en not meddelar Malmgren vidare: »Spetsbergen besöktes visserligen 1758 af en svensk resande, Martin, men mig veterligen har han icke lemnat nâgra bidrag till kännedomen om denna ögrupps flora.» Som jag of van antydt, är sä likväl förhällandet. I sitt arbete: »Meteorologiska Observationer, gjorde pâ en Pesa til Spitzbärgen» (1758) nämner Martin följande i samband med sitt besök i land (p. 313): »Jag tog nâgra jord-torfvor därifrän, som bestodo af mässa blandad med nâgra Fjäll-örter: säsom Saxifraga oppositi folia, och Sa- xifraga cespitosa aldra mäst, äfven Cochlearia groenlandica och nâgra strân af gräs-arter. Ingen hade blomma, utan endast blad. Intet träd syntes mer, än gamla af- brutne och uppkastade stâckar pâ stränderne Emelian bärgen vid stränderna växte Fucus vesiculosus. Pâ stränderna var ymnigt uppkastadt af Ulva latissima.» Martins under ishafsfärden 1758 förda dagbok, hvilken förvaras â Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm x), utgafs är 1881 i tidskriften Ymer i sam- x) Förut endast känd genom nâgra utdrag ur densamma, hvil- ka offentliggjorts af Chydenius är 1865. — Chydenius, K. Svenska expeditionen tili Spetsbergen ar 1861 under ledning af Otto Torell. Stockholm 1865. p. 426. A p. 429 nämnas här de af Martin gjor- da växtfynden. 235 band med en af Nordström dar lämnad lefnadsteckning af Martin. Af ifrâgavarande dagbok framgär (p. 100), att de i Martins uppsats nämnda öarna, som af honom besökts,. »lägo vest om Spitsbergen, ej langt frän Vor- land», hvarmed nppenbarligen afses Prince Charles Foreland. I dagboken, dar de i Martins nppsats anförda upp- gifterna om Vegetationen a Spetsbergen nästan ord for ord aterfinnas, omtalas därjämte nagra, ehuru ej när- mare bestämda lafvar, hvilka insamlades tillsammans med de of van omnämnda jordtorfvorna, » Lichenes , som liknade Lichen juniperinum , Lichen rangifer och ett an- nat Lichen schypiferum etc.» (p. 131). Beträffande algvegetationen vid knsten meddelas här ytterligare: »Oöten ( Fucus vesiculosns ) växte mellan stenarna; de hade pâ *sig nâgra smâ tubiporæ verru- cosæ. ülva latissima var ymnigt uppkastad pâ strän- derna, af 4 fots längd, 6 turns bredd. Ofta sutto 12 och Hera sädana breda blad omvecklade uti en rot,» (P- 131). *) Att bestämningen af de tre namngifna faneroga- merna torde vara tillf örlitlig, framgär däraf, att Martin senare pä hemfärden fick de i jordtufvorna växande individ, han hämtat, att gâ i blom. Han yttrar härom i sin dagbok (p. 136): »D. 14 Juli började Saxifraga oppositifolia att blomma och derefter Saxifraga ccespi- tosa .... Cochlearia Grönlandica blommade ock nu ...... Uppgiftema äro som synes kortfattade nog. men sakna ingalunda sitt värde. Bland fanerogamerna är *) Enligt nu gällande nomenklatur = Platysma juniperinum (L.) Nyl., Cladina rangiferina (L.) Nyl. jämte nagon Cladonia sp. (. Lichen scyphiferum L. är en kollektivbenämning), Fucus vesiculo- sus L. och Laminaria Agardhii Kjellm. Identifieringen af Martins TJlva latissima säsom Laminaria Agardhii har redan skett af Kjell- man, F. R. Norra Ishafvets algflora. (Vega-expeditionens veten- skapliga arbeten.) p. 292. 236 särskildt Saxifraga cœspitosa af intresse, emedan före- komsten af denna växt pa Spetsbergen här för första gangen i litter aturen omnämnes. De tvenne andra, Saxifraga oppositifolia och Cochlearia groenlandica , finnas redan npptagna bland dem, Martens ar 1675 uppmärk- sammat därstädes. De af Martin insamlade exemplaren af Cochlearia groenlandica (= C. fenestrata R. Br. ß pro- strat a enligt Malmgren) befinna sig enligt Malmgrens uppgift (p. 240) i Riksmuséets herbarium. I likhet med mângen annan Linnés lärjunge drab- bades äfven Martin af ett oblidt öde. Det oaktadt föreligga af hans hand ett tjugotal afhandlingar, bland dem ett är 1761 utgifvet, för sin tid synnerligen för- tjänstfullt arbete »Naturlig Phosphorus, eller Rön pa Risk och Kött, som lyser i mörkret», hvilket, liksom hans meteorologiska observationer tryckt i Vetenskaps- akademiens handlingar, än i dag besitter stört värde tili följd af de exakt a och skarpsinniga iakttagelser det innehaller. Martins biografi är tecknad af Nordstrom *) i Ymer 1881 och i sina grunddrag af Th. Fries i dennes lefnadsteckning öfver Linné (II, pp. 55 — 58). 0 Anton Holandsson Martin. Biografiska anteckningar af Si- mon Nordstrom. (Ymer. Första ârgângen, 1881, p. 91). Vetenskapsakademien d. 11 okt. Till införande i Arkiv f. Botanik antogos afhandlingar af doc. H. Kylin och prof. H. V. Rosendahl. Den 25 okt. Följande afhandlingar antogos tili inför- ande i Handlingarna : Botanische Ergebnisse der Schwedischen Expedition nach Patagonien und dem. Fenerlande 1907 — 1909, 6, Die Flechten, af dr A. Zahlrruckner ; i Arkiv f. Bo- tanik: Fenologiska iakttagelser vid Härnösand, af landskam- rer A. Arnell, Ueber einige Regnellschen Parmelien auf Matto Grosso, Brasilien, af konservator B. Lynge, Löf- mossornas ntbredning i Sverige, IV, af lektor Hj. Möller. 237 Zur Vererbung der Blütenfarben bei Malope trifida. Yon Hans Rasmuson (Hilleshög, Landskrona). Im Sommer 1913 habe ich in Villers l’Orme bei Metz einige Krenzungsversuche mit rot- und weiss- blühenden Varietäten der Malvacée Malope trifida an- gefangen. Als Ausgangsmaterial für die Kreuzungen benutzte ich einige Pflanzen, die vor dem Laboratoriums- gebäude der dortigen Kaiserlichen Versuchsanlage stan- den und aus gekauften Samen gezogen waren. Eine dieser Pflanzen besass weisse Blüten, die übrigen waren alle rotblühend. Das weissblühende Individuum war auch in den vegetativen Organen von den rotblühenden deut- lich zu unterscheiden, da jenem das Anthocyan völlig fehlte, diese dagegen den roten Farbstoff in den Inter- nodien, besonders an der Basis derselben, sowie in den Blattstielen, und zwar oft in beträchtlicher Menge be- sassen. In den roten Blüten waren nicht nur die Kronen- blätter sondern auch die Staubfäden und die Narben- zweige sowie die stacheligen Pollenkörner mehr oder weniger rot. Die Narbenzweige waren auch bei den weissen Blüten etwas rötlich. Im ersten Versuchsjahre habe ich einige Kreuz- ungen rot X weiss und weiss X rot ausgeführt. Ausser- dem habe ich einige Blüten zwecks Selbstbestäubung eingebeutelt. Da aber die Blüten stark protandrisch sind und ich jede Blüte einzeln isoliert hatte, konnte keine Be- stäubung eintreten/und ich bekam deswegen keine Samen. Die Tabelle I zeigt das Resultat der Kreuzungen. Wie aus dieser Tabelle hervorgeht, hatten alle Fi- Bastarde rote Blüten; und rote Blütenfarbe dominiert also über weisse. Es waren alle zur Kreuzung benutz- ten roten Pflanzen im Gen für rote Blütenfarbe homo- zy gotisch, da sonst eine Spaltung schon in Fi hätte ein- treten müssen. Bot. Not. 1916. 238 Von den Fi-Pflanzen wurde eine oder mehrere In- dividuen jeder Kreuzung zwecks Selbstbestäubung ge- beutelt, wobei immer mehrere Blüten in jeden Beutel eingeschlossen wurden. Ausserdem wurden die Beutel mehrmals geöffnet, und eine künstliche Bestäubung der eingeschlossenen Blüten untereinander wurde ausgeführt. In dieser Weise war es trotz der Protandrie möglich Selbstbestäubung eines Individuums zu verursachen. Auch wurden Samen ungebeutelter Blüten geerntet, die aus der gegenseitigen Befruchtung roter F i-Individuen stammten. Die F2-Pflanzen dieser Herkunft sind in den Tabellen II und III als A bezeichnet. Tabelle I. Kreuzung Kot- blühende Weiss- blühende I Weiss X Rot 16 0 II Kot X Weiss 16 0 III Kot X Weiss 24 0 Summa 56 0 In demselben Jahre (1914) waren auch aus mehre- ren Samen ungebeutelter Blüten der weissen Pflanze vom vorigen Jahre zahlreiche Individuen erzogen wor- den, die teils rot teils weiss blühten. Da die künstliche Kreuzung wie oben erwähnt zeigte, dass rote Blüten- farbe über weisse dominiert, müssten die rotblühenden dieser Pflanzen durch Fremdbestäubung entstandene Fi- Bastarde, die weissblühenden dagegen weisse Homozy- goten sein. Diese wurden alle entfernt und jene sich der Bestäubung untereinander überlassen. Die aus ihren Samen stammenden Fo-Pflanzen werden im folgenden als B bezeichnet. Im Jahre 1915 wurde die F2-Greneration erzogen. Hier zeigte sich schon frühzeitig die oben erwähnten Farbenunterschiede in den vegetativen Teilen, und es war deswegen möglich die Zählung der rot- und weiss- blühenden Individuen schon vor der Blüte auszuführen. 239 Dies war von grossem Vorteil, weil viele Pflanzen nicht zur Blüte kamen. Es war mir nämlich aus Platzmangel nicht möglich alle F2-Ind.ivid.uen auszupflanzen. Nur die aus isolierten Individuen stammenden sowie mehrere der A-Gruppe wurden einzeln in Töpfe ausgepflanzt, die übrigen der A-Gruppe sowie diejenigen der B-Gruppe mussten in den Keimschalen bleiben. Da der Nährsalz- mangel in diesen in Verbindung mit starker Belichtung und Wärme die Blütenbildung begünstigte, konnten doch die meisten zur Blüte kommen. Die Tabelle II gibt die Zahl der rot- und weiss- blühenden Individuen nach der Internodienfarbe, die Tabelle III diejenigen nach der Farbe der Blüte selbst. Alle die blühenden in der Ta- belle III mitgenommenen Individuen waren schon vor der Blüte nach der Farbe der vegetativen Organen rich- tig klassifiziert worden. Die Tabelle II kann deswegen als die Haupttabelle betrachtet, werden, und ich habe nur in dieser die mittleren Fehler berechnet. Tabelle II. Fi F2. gefunden F2. berechnet nach 3:1 Diffe- renz Mittl. Fehler ' Bot- blühende Weiss- blühende Bot- blühende Weiss- blühende 1—5 11 6 12,75 4.25 — 1.75 I dz 1;79 1—17 1 0 0,75 0^25 + 0,25 dz 0,43 II— 9 21 2 17.25 5,75 + 3,75 dz 2 ,08 III— 19 20 6 19,5 6.5 — {- 0,5 dr 2.21 A 203 69 204 68 — 1 4- 7.14 B 53 10 47,25 15,75 — |— 5,75 dz 3,44 S:al 309 93 301,5 100.5 -j- 7,5 dz 8.68 J Die Zahlen in diesen Tabellen zeigen, dass hier eine monohybride Spaltung vorliegt, dass also nur ein Gen an den Unterschied in der Farbe sowohl der der Blüte als auch der der vegetativen Teilen beteiligt ist. Dieses Gen äussert sich gleichzeitig in verschiedenen Organen der Pflanze, in den vegetativen aber in weniger kon- stanten Weise als in den Blüten, da die Ausbildung des 240 Anthocyans dort von äusseren Faktoren stark beein- flusst wird. Die Beeinflussung durch Licht wurde besonders deutlich bemerkbar bei einem Versuche, schon im Laufe des Winters eine Fß-Generation zu erziehen. Da die Malope-Samen sehr bald und oft schon in der Blüte keimen können, habe ich im Oktober 1915 in Aspö, Südschweden, zahlreiche Samen einiger geselbsteten F 2- Pflanzen aus der Nachkommenschaft von II — 9 in Töpfe ausgesät und diese in einem Wohnzimmer stehen lassen. Tabelle III. Fi F2, gefunden Fa, berechnet nach 8 : 1 Diffe- renz Rot- blühende 1 Weiss- I blühende Rot- blühende Weiss- blühende 1—5 9 5 10.5 3,5 -1,5 1—17 1 0 0,75 0,25 fl- 0,25 II— 9 18 2 15 5 + 3 III— 19 11 8 10,5 3,5 fl- 0.5 A 184 66 187,5 62,5 - 3,5 B 41 6 35,25 11,75 fl- 5,75 S:a 1 264 82 259,5 86,5 fl- 4,5 Ich bekam bald zahlreiche Keimpflanzen, die aber beim schwachen Lichte in den Wintermonaten alle grün blie- ben ohne ein Spur von Bot zu zeigen. Allmählich gingen sie aber, wahrscheinlich wegen der schwachen Assimilation, zum grössten Teil zugrunde. Einzelne Pflanzen, die noch im März lebendig waren, fingen jetzt an an den Internodienbasen schwach rot zu werden und blühten später rot. Als ich eine von diesen später ins Freie brachte, wurde sie bald am ganzen Stengel stark rot. Der Theorie nach müssen die abgespaltenen weiss- blühenden F2-Individuen bei Selbstbestäubung nur weiss- blühende Pflanzen geben. Dies war auch bei einigen von mir ausgeführten Versuchen der Fall. Es waren allerdings nur wenige Pflanzen. 241 Analytische Übersieht über einige patagonisehe und feuerländisehe Erigeron-Formen von F. Vierhapper (Wien). Mit 8 Textfiguren. Einige während der schwedischen Expedition nach den Mageliansländern 1907 — 08 gesammelte Erigeron- Arten wurden zusammen mit in etwa denselben Ge- benden von P. Düsen zusammengebrachtem und dem Botanischen Museum in Upsala zugehörigem Material Herrn Dr. P. Vierhapper in Wien zur Bearbeitung über- geben. Selbst hatte ich erst ein Versuch gemacht, die von mir gesammelten Pflanzen zu bestimmen, und es hat sich auch gezeigt, dass ich zu einer richtigen Auf- fassung von E. cmdicola De. und myosotis Pers. gekom- men war. Es blieb jedoch ein Formenkreis übrig, wo ich mich besonders unsicher fühlte, weil ich die Originale der vielen von R. A. Philippi beschriebenen Arten nicht untersuchen konnte. Ich hatte Verdacht, dass die von so vielen Autoren für das südliche Südamerica zitierten E. alpinus L. und uniflorus L. zu jenem Formenkreis gehörten — zwar konnte ich nicht diese Arten finden, war aber auch nicht im Stande, die Frage von ihrem Vorkommen in australen Territorien endgültig zu lösen. Es war deshalb sehr erfreulich, dass der hervorra- gende Erigeron- Kenner Dr. Vierhapper sich die Mühe machen wollte, unsere Sammlungen kritisch zu sichten, wofür ich ihm hier einen herzlichen Dank bringe. Es ist nach seiner Untersuchung, deren Resultat unten mit- geteilt wird, sehr wahrscheinlich, dass die genannten borealen und alpinen Arten nicht in Südamerika Vor- kommen, wohl aber andere endemische, nahe verwandte Formen. Bot. Not. 1916. Carl Skottsberg. 16 242 Eriger on L. Sectio Euerigeron De. I. Achaenia glabra, usque ad 4 mm longa. Indumen- tum caulium, foliorum, involucri squamarum pilis sublon- gis, tenuibus, rectis vel subrectis, plus minus rigidis sparsius vel densius hispidulum. Folia basalia latius vel angustius oblongo-spathulata, acuta. Squamae lineares. 1. Caules elati, 40 — 20 cm alti, pleio (5 — 2)-vel monocephali. Capitula lateralialongius vel brevius (20— 3 cm) pedunculata. Folia paucis remotissime serratis interdum exceptis integerrima. Indumentum spar sum r pilis subrigidulis. Caules et folia glabrescentia, viridiar vel illi purpurei, involucra viridia vel purpurea, cum. pedunculis sparse hispidula: E. Dusenii Yierh. A. Caules elatiores, 40 — 35 cm alti, 5 — 2-cephali, vi- rides. Folia basalia usque ad 1 cm lata, nonnulla dentibus- 1 — 2 in utroque latere grosseserrata. Involucra viridia: Forma a) viridis Yierh. Patagonien: Terr. Sta Cruz, Lago Argentino in der Steppe 23. I. 1905, Düsén n. 5659. B. Caules humiliores, 25 — 20 cm alti, 3 — l-cephalir purpurascentes. Folia basalia usque ad 6 mm lata, om- nia integerrima. Involucra purpurascentia : Forma b) purpurascens Yierh. Patagonien: Terr. Sta Cruz, Lago Argentino in der Steppe Jan. 1905, Düsen n. 6039; Lago San Martin, im Buchenwald 7. III. 1905, Düsen n. 6039. 2. Caules elati, 40 — 20 cm alti, pleio (5— 2)-rarius monocephali. Capitula lateralia longius vel brevius (9 — 2 cm) pedunculata. Folia integerrima. Indumentum den- sum, pilis plus minus rigidulis. Caules et folia sub- dense hispidula, viridia, involucra cinerascenti-viridia, cum pedunculis dense hispidula: E.Poeppigii Dc.Prodr. Y (1836) 287. — Fig. 1. — Syn. E.polyphyllus Phil, in Linnaea XXXIII (1864— 65) 135. 243 Patagonien: im oberen Aysen-Tal c. 850 m. s. m. 23. II. 1897, Düsen n. 587. Die mir vorliegende Pflanze stimmt gut mit Originalexemplaren des E. Poeppi- gii überein, welche, aus den Anden von Antuco stammend, mit der Bezeichnung E. biseriale Lessg. Herb. Berol. unter fol- genden Etiketten im Wiener Hofherbar liegen: 1) Chile àustr. Antuco, Poeppig Coll.- PI. Chil III. 200 (21); 2) Andes de Antuco. In convalle frigida ad pedem montis Villa vellada, I. 1829, leg. Poep- pig; 3) In montis. . . Antucens. ad nives aeternas, II. 1829, leg. Poeppig. Zu E. Poeppigii gehören wohl auch noch folgende von Baenitz im Her- barium Americanum ausgegebene, von Buchtien gesammelte Belege: 1) Chile, Uspallata-Pass, Las Calaveras; auf den Bergen 3100 m, 14. II. 1903 als E. an- dicola De. (Herb. Wien.); 2) Nordpata- gonien, San Carlos de Bariloche, Cerro Gutierrez, 1400 m, 25. II. 1905 als E. andinus Phil. var. pulcher Phil. {Herb. Wien). 3. Caules humiles, 13 — 3 cm alti, pleio (3 — 2)-vel monocephali. Capitula la- teralia breviter, usque ad 25 cm pe- dunculata. Folia integerrima. Indumen- tum densissinum, pilis rigidulis. Caules, folia, involucra cinerascenti-viridia : E. andicola De. Prodr. V (1836) 287. A. Caules elatiores, usque ad 13 cm alti, 3 — 2=cephali: Forma a) pleio cephalus Vierh. Patagonien : in den Gebirgen am Bio Zeballos s. vom Vergrössrung etwa 75 : 1. Kasper del. Fig. 1. Haare einer Hüllschuppe von E. Poeppigii De. 244 Lago Buenos Aires, 16. XII. 1908, Skottsberg n. 810 p. p. B. Caules humiles, 4 — 3 cm alti, monocephali: Forma b) humilior Vierh. Patagonien: Terr. Chubut, Yalle Pico 17. XI. 1908 und Terr. Sta Cruz am Oberlauf des Bio Fenix 8. XII. 1908, c. 900 m. Skottsberg n. 810 p. p. Die Belege entsprechen der De Candolle5 sehen Originaldiagnose des E. andicola so gut, dass ich an ihrer Identität mit diesem nicht im geringsten zweifle, obwohl ich keine authentischen Exemplare gesehen habe. Anscheinend typischen E. andicola sah ich nur noch im Wiener Hofherbar unter der Etikette: Cord, de Santi- ago, Philippi 1856. II. Achaenia hispidula, usque ad 2 5 mm longa. Indumentum caulium, foliorum, involucri squamarum pi- lis longis — sublongis, crassiusculis vel tenuibus, crispu- lis vel rectis, plus minus rigidis hirsutum vel hispidu- lum. Folia integerrima, basalia angustius vel latius oblongo-usque obovato-spathulata, acutiuscula — obtusa. Squamae lineares vel lanceolato-lineares. 1. Involucra cum pedunculis pilis pro maxima parte longis, crispulis, crassiusculis, sparsius vel densius liir- suta vel sublanuginoso-hirsuta. Folia basalia angustius — latius oblongo-spathuläta, acutiuscula — obtusiuscula. Caules plerumque rigidi: E. Philippi Schultz Bip. insched. nomen solum; Weddell, Chlor, and. I (1855) 192 s. ampl. — Syn. E. laçarensis Dus. in Wiss. Erg. Schwed. Exp. Magell. III (1900) quoad f. a et b, an Philippi 1894? E. Fernanden Skottsb. in sched. Herb. Upsal. quoad f. a et b, an Philippi 1894? A. Bhizoma verticale vel obliquum, crassum. Cau- les altiores vel humiliores, 40 — 10 cm alti, pleio (5-2)- monocephali. Folia crassiuscula vel flaccida. a. Caules et involucra dense, folia sparsius hirsuta, flaccida — crassiuscula: 245 Forma a) densehirsutus Vierh. — Fig. 2. — Syn. E. Philippi Sch. Bip. 1. c. s. s. Patagonien: unw. Punta Arenas 20. II 1896, Düsen n. 501 p. p.; Kieshügel im Tal des Rio de las Mi- nas ö. von Punta Arenas 16. II. 1908, Skottsberg n. 157 p. p. 246 Originalbelege des JE. Philippi mit der Etikette »in Cordillera ad montem Piso Feb. 1852, Philippi, PL chil. ed. Hohenacker n. 51» (Herb. Wien, Upsal.) belehrten mich von ihrer Identität mit der mir vorliegenden Pflanze. b. Caules et involucra sparsius hirsuta, folia glabra, crassiuscula: Forma b) spars ehirsutus Vterh. Patagonien: unw. Punta Arenas 20. II. 1896. Düsen n. 501 p. p. Feuerland: Rio Azopardo 28. II. 1896, Düsen n. 592; Lago Fagnano, Isla Lagrelius 17, III. 1908, Skottsberg n. 157 p. p. — Hierher gehört wohl auch ein im Herbar. Upsal. liegender Erigeron mit der Etikette »Magalhaens Land 1852, Andersson.» Diese Form stimmt habituell in überraschender Weise mit Trimorpha (Erigeron) negleeta (Kern.) Yierh. der Alpen überein, unterscheidet sich aber von ihr vor allem durch das vollkommene Fehlen zungenloser weib- licher Blüten. B. Rhizoma subhörizontale, tenuius. Caules valde elongati, usque ad 55 cm alti, monocephali, infra capi- tulum incrassati. Folia perlonga, laete viridia, flaccida: Forma c) tragopogonoides Skottsb. in sched. sub E. Fernandezi Phil. Patagonien : Kies und G-eröll am Rio de las Minas unw. Punta Arenas 20. II. 1908, Skottsberg n. 163. E. Philippii erinnert durch den Bau seiner Trichome an E. uniflorus L., von dessen Typus er sich aber, ab- gesehen von dem meist robusteren, höheren Wuchs und den grösseren Köpfchen, insbesondere durch die relativ schmäleren Basalblätter unterscheidet. 2. Involucra cum pedunculis pilis brevibus, rectis vel subrectis, tenuibus sparse — densissime hispidula. F o- lia basalia angustius — latius oblongo-spathulata — obo- vato-spathulata, acutiuscula — obtusa. A. Squamae lineares — anguste lineari-lanceolatae: 247 E. myosotis Pers. Synopsis II (1807) 431 ampl. a. Caules humiles, usque ad 20 cm alti, rarius nani, pleio (7 — 2)-raro monocephali. a. Caules et involucra dense, folia sparse subad- presse hispidula. Bhizoma verticale, pauciceps. Folia basalia anguste oblongo-spathulata, usque ad 5 mm lata, obtusiuscula : Subsp. magellanicus Schultz Bip. = E. Sulivani Hook. Fil. ß magellanicum Schultz Bip. in Flora XXXVIII (1855) 113. Nach den Originalbelegen: Prope Sandy Point, Sept., Lechler, PI. magell. ed. Hohenacker n. 1053 (Herb. Wien, Upsal.). Ob diese Pflanze mit E. Sulivani Hook. Fil. Flora Antarct. I. 406, einer Sippe der Falklandsinseln, welche nach Hooker breitere Blätter als E. uniflorus L. be- - sitzt, zu einer Species vereinigt werden darf, vermag ich in Ermangelung von authentischen Belegen des letz- teren nicht zu entscheiden, halte es aber für nicht sehr wahrscheinlich. *) ß. Caules* et involucra dense, folia sparsius subpa- tule — patule hispidula. Bhizoma verticale, pauci — multiceps. Folia basalia anguste oblongo-spathulata, usque ad 5 mm lata, obtusiuscula — acutiuscula. Subsp. pseudomagellanicus Vierh. * Bhizoma pauciceps. Folia basalia obtusiuscula: + Caules elongati, usque ad 20 cm alti, 7 — 3=ce- phali. Squamae superne tantum obscure purpurascentes: Forma a) spithameus Vierh. — Syn. E. myosotis Pers. ß elongatum Schultz Bip. in Flora 1. c. 114 non E. elongatus Ledeb. nec Moench.; E alpinum Phil, in sched. Herb. Vindob. non L. l) E. Sulivani von den Falklandsinseln, von dem ich ein reich- liches Material, darunter auch die Originale, gesehen habe, ist eine recht verschiedene, daselbst endemische Art — C. Skottsberg. 248 Yon dieser Sippe habe ich zwar keine Original- exemplare gesehen, wohl aber solche deren Zugehörig- keit zu derselben mir völlig einwandfrei erscheint: Ma- gellanes, leg. Philippi, als E. alpinum L. (Herb. Wien). -f-j- Caules humiles, usque 5 cm alti, 8 — 1-cephalL Squamae obscure purpurascentes : Forma b) palmaris Vierh. — Syn. E. myosotis Pers. a humile Schultz Bip. in Flora 1. c. non E liumilis Grah. nec. Spreng. Nach den Originalexemplaren: Prope Sandy Point in freto Magellanico, Oct., Lechler PL magell. ed. Ho- henacker n. 1053 b (Herb. Wien). ** Rhizoma multiceps. Folia basalia acutiuscula. Longius et subdensius hispidulus: Forma c) pluriceps Vierh. Feuerland : Rio Grande 14. I. 1896, Husen n. 380. Ist vielleicht die bienne Form des sonst anscheinend perennen E. pseudomagellanicus. y. Caules et involucra subdense subpatule hispidula^ folia subglabra — glabra . Rhizoma verticale vel obliquum vel repens, pauciceps. Folia basalia oblorïgo-spathulatar usque ad 10 mm lata, obtusiuscula — obtu sa. Capitula, quam in a et ß majora: Subsp. polymorphoides Vierh. — Syn.? E. yla - bratus Reiche in Flora de Chile III (1902) 357 non Hoppk et Hornsch. 1825. ?E. Ibari Phil. Anal. Univ. Santi- ago LXXXVII (1894) 413. E. laçarensis Hus. Wiss. Er- gehn. schwed. Exp. Magell. III (1900) sec. sched. in Herb. Upsal. vix Phil. Patagonien: Punta Arenas 20. II. 1896, Husén n. 68 und 501. Betreffs E. Ibari nur auf die Biagnose angewiesen,, vermag ich nicht sicher zu entscheiden, ob er mit un- serer Pflanze identisch ist; wenn dem so wäre, hätte sie diesen Namen zu führen. Von E. glabratus Hoppe et Hornsch. (=j E. polymorphic Scop.), dem sie habitueJl 249 nahekommt, unterscheidet sie sich vor allem durch die dünneren, geraden — nicht krausen — Haare der Hüllen und Stengel. E. polymorphoides vermittelt gewisser- massen den Übergang zu den beiden folgenden Sippen. b. Caules nani — humiles, usque * ad 15 cm alti, semper monocephali. Fo- lia basalia angustius vel latius oblongo- spathulata, 2 — 5 mm lata, acutiuscula — obtus a. a. Indumentum sparsius, ± adpres- se — subpatule hispidulum. Folia basa- lia sparse hispidula — glabra. Involucra obscure viridia — purpurascentia. Rhi- zoma verticale — horizontale, multi — pauciceps : Subsp. Fuegiae Yierh. — Fig.3. Patagonien : Terr. Sta Cruz, Laguna Patos unw. Rio Carbon 4. 1. 1909, Skotts- berg n. 812; Punta Arenas, Feb. 1896, Düsen n. 97. Feuerland : Rio Grande 14. 1. 1896, Düsen n. 379, 380 p. p. E. Fuegiae ist wohl vor allem mit den mir leider nur aus den Diagnosen bekannten Arten E. illapelinus Phil. Anal. Univ. Santiago LXXXYII (1894) 411 und brevicaulis Phil. 1. c. 416 zu vergrössemnghwa vergleichen. Yom er steren, dem er wohl 76 : 1. Kasper del, zu allernächst kommt, unterscheidet er Fig. 8. Haare einer sich durch die nicht linealen, sondern, Hüllschuppe von wenn auch oft schmal, so doch stets K Fuegme Vierh. deutlich länglich spatelförmigen Basalblätter; von letz- terem, dem er insbesondere durch das oft vielköpfige, oft kriechende Rhizom ähnlich zu sein scheint, durch das viel weniger dichte Indûment der Involukralschuppen, welche bei E. brevicaulis »blanco-hispidas en el dorso» sein sollen. ß. Indumentum densius, subpatule — patule hispidu- lum. Folia basalia dense hispidula. Involncra cinerascentia vel cinerascenti-purpurascentia. Rhizoma verticale, pauci- ceps : Subsp. Skottsbergii Yierh. Eatagonien: am Rio Fosiles n. vom Lago San Martin, in den Gebirgen c. 1000 m. ü. d. M., Apr. 1905, Dusén n. 5929 ; Lago Argentino, Cerro Buenos Aires 4. II. 1909, Skottsberg n. 811. Feuerland : Porvenir 21. u. 22. XII. 1895, Dusén n. 239, 259; San Sebastian 6. I. 1896, Dusén n. 331. Yon E. brevicaulis schon durch das vertikale, ein- bis wenigköpfige Rhizom, von illapelinus durch das viel dichtere Indûment der Hülle und die viel breiteren, spateligen Basalblätter verschieden. E. pseudomagellani- cus f. pahnaris , der unserer Rasse habituell nahekommt, ist durch die schmäleren Basalblätter und die meist trotz ihrer geringen Höhe mehr als einköpfigen Stengel unschwer von ihr auseinanderzuhalten. Yon E. uniflorus L. unterscheiden sich E. *Fuegiae und * Skottsbergii — ähnlich wie *p o ly morph o i des von poly- morphus — vor allem durch die viel kürzeren, dünneren, geraden Haare der Hülle, letzterer überdies durch die dicht behaarten Basalblätter. B. Squamae latius lineari-lanceolatae, evidentius imbricatae. Indumentum sparse et breviter hispidulum. a. Rhizoma pauciceps. Caules humiles, usque ad 15 cm alti. pleio (5 — 3)=cephali. Folia basalia oblongo- spathulata, usque ad 5 mm lata. Capitula majora: E. platylepis Yierh. Eatagonien: Punta - Arenas. Feb. 1896, Dusén n. A 68, A 98. b. Rhizomate pluricipiti dense caespitosus. Caules na- ni, usque ad 5 cm alti, monocephali. Folia basalia anguste ob- longo — lineari-spathulata, 2 — 1 mm lata. Capitula minora: E. imbricatus Yierh. Eatagonien : Barranca Blanca 3. I. 1905, Dusén n. 5517. 251 Släktet Pueeinellia Pari, i Skandinavien.. Af Otto R. Holmberg. Linnés Poa distans och närstaende arter ha under tidernas lopp af olika författare blifvit inordn ade under olika släkten. Hos oss ha de i allmänhet hänförts tili Grlyceria , Aschers. & Græbn. ställer dem under Festuca , medan Engler-Prantl upptagit dem under namnet Atropis Rupr., hvilket nu torde vara det vanligaste. I amerikansk litteratur finner man dem numera under nam- net Pueeinellia Parl. Da gruppen utan tvifvel bör tili släktet hâllas i sär fran närstaende släkten, âterstâr saledes att afgöra, hvilketdera af de speciella släktnamnen, Atropis Rupr eller Pueeinellia Parl., som skall vara det riktigaste. Undersöker man närmare framställningeni Ruprechts: Flores Samojedorum cisuralensium (1845), finner man, att han där icke framställt Atropis som släkte, utan som undersläkte. Under n:r 311 — 326 omnämnas 16 Poa- arter, för hvilka han efter släktnamnet inom ( ) till- satt sektionsnamnet, resp. Phippsia , Catahrosa, Atropis , Arctophila och Dupontia. Poæ veræ sakna sâdan sek- tionsbeteckning. Poa distans t. ex. omnämnes pa föl- jande sätt: »313. Poa (Atropis) distans L.» alltsä här tydligt angifven som en art af släktet Poa. Under 317 talas visserligen om »Poa s. Arctophila Læstadii», men för öfrigt användes alltid Poa som släkt- namn vid omtalandet af sektionernas arter, t. ex. under 317: » nostra Poa remotiflora» , under 318: Poa Læstadii , Poa deflexa etc., hvilka alla tillhöra det nya undersläktet Arctophila. I en anmärkning efter den sista Poa-arten heter det: .»E conditione glumarum generum series fortasse sequens : Dupontia, Arctophila, Poa, Atropis, Catabrosa, Phippsia, Coleanthus.» — Detta har nu uttydts sa, att Ruprecht 252 här godkände Poas uppdelning i nämnda 7 släkten. Da han strax efter skrifver: »Conjunction! Arctophilæ cum Poa obstant: valvulæ» etc., kan denna tydning kanske i början synas antaglig, men en tydlig mar- kering af Ruprechts Standpunkt i denna frâga far man pâ sid. 65, dar det heter: »In Dupontia R. Br. gluma quælibet flosculo suo typice longior, sed dantur exceptiones, v. g. P. scleroclada , qua ad Arctophilas et sic in Poas veras transit » ; vidare i frâga om Arundo hyper- borea Trin.: »a P. (Dupontia) psilosantha ægre tantum distingui potest ac sectione inseparabilis est»; och i frâga om borsten hos dennas blomfjäll heter det: »vix abso- lution impedimentum conjunction is Dupontice cum Poa.» Dessa (af mig kursiverade) citât af Ruprecht visa tydligt, att han ingalunda med uttrycket »generum se- ries» velat framhâlla, att han skulle vilja bibehâlla dessa genera sâsom jämnbördiga med Poa, utan att han i stallet vill pâ grund af glumæ ordnade som genera beskrifna grupperna i den angifna ordningsfôljden som subgenera under Poa. Att han i ett sâdant sammanhang — for korthetens skull — skrifvit »Arctophila» och »Atropis», som om de i likhet med de öfriga skulle vara redan namngifna släkten, fâr man sâledes ej missuppfatta pâ det sättet, att han skulle velat utbryta dessa under- slâkteii ur Poa. Ifrâga om Catàbrosa Säger han under n:r 311 uttryckligen: »in generali graminum systemate inter Catabrosam et Poam limites nulli». Om man nu ock genom uttrycket »Arctophila no- stra» (p. 64) kunde synas ha ett visst skal att pâbôrda Ruprecht ett nytt släktnamn, som han ej afsett som sâ- dant, kan man dock ej göra det med hans »Atropis Trin. (P. distans)», dâ han just genom detta uttryckssätt otvetydigt angifver, att han icke vill utbryta Trinii (âr 1836 namngifna) undersläkte, utan fortfarande satter det som synonym till sin Poa distans L. Namnet Atropis som släktnamn kan sâledes ej sägas 253 härleda sig frân Ruprecht. Däremot har G-risebach i Ledebours Flora Rossica vol. IV (1853) p. 388 upp- tagit » Atropis Rupr.» som släktnamn med ordentlig karaktärisering, hvarför namnet som släktnamn saledes far anses harstamma frân G-risebach (1853). Dessförinnan hade emellertid Parlatore i sin Flora Italiana I (1848) uppställt och karaktäriserat det nya släktet Puccinellia för dessa arter, och detta namn är saledes det äldsta speciella släktnamnet, hvilket ocksa som sadant hör användas. De skandinaviska formerna af släktet Puccinellia skulle da bli följande: Puccinellia maritima (Huds.) Parl. 1848 (Poa maritima Huds. 1762) f. explanata (Lindeb.) nova comb. (Glyceria ex- planata Lindeb. Bot. Not. 1898). var. arenaria 'Fr.) nova comb. (Glyceria maritima b. arenaria Fr. Mant. II 1839). var. reptans (Hartm.) nova comb. (Molinia distans ô reptans Hartm. Exc. fi. 1846; an species propria = P. phryganodes (Trin. 1830 sub Poa ) Scribn. & Merr. The Grasses of Alaska 1910). P. baltica (Lindeb.) nova comb. (Glyceria baltica Lindeb. Bot. Not. 1898; an varietas speciei præcedentis?) f. vegetior (Lindeb. 1. c.) nova comb, f. setacea (Lindeb. 1. c.) nova comb. X P. Dusenii (Lindeb.) nova comb. (Glyceria Dusenii Lindeb. 1898; =P. baltica X distans). P. rupestris (With.) Fernald & Weatherby in Rhodora 1916 (Poa rupestris With. 1796); inquilina. P. distans (L) Parl. 1848. (Poa distans L. 1767). f. capillaris Liljebl.) nova comb. (Festuca capil- laris Liljebl. 1798; = f . pulvinata Fr.). f. litoralis (Hackel) nova comb. (Atropis distans f. litoralis Hackel ap. Kneucker, Gram. exs. V, 1901). 254 X P- elata (Holmb.) nova comb. (Atropis elata Holmb. Bot. Not. 1908; = P. distans X suecica). f. expansa (Holmb. 1. c.) nova comb, f. gracillima (Holmb. 1. c.) nova comb. X P- kattegatensis (Neum.) nova comb. (Glyceria distans X maritima f. kattegatensis Neum. Sv. Fl. 1901 ; 5= P. distans X maritima). P. suecica (Holmb.) nova comb. (Atropis suecica Holmb. Bot. Not. 1908). f. gigantea (Holmb. 1. c.) nova comb, v. angustifolia (Holmb. 1. c.) nova comb, v. macilenta (Holmb. Bot, Not. 1913) nova comb. Donation för botaniska resor. Genom gäfvobref af d. 31 maj och d. 27 juni 1916, har f. d. läroverksadjunkten Thorgny O. B. N. Krok till K. Sv. Vetenskapsakademien öfverlämnat en summa af 30,000 kr. och därtill fogat föl- jande bestämmelser : »1. Räntemedlen utgâ sâsom resestipendier af omkring 500 kr. for hvarje at kompetenta sökande för växtgeogra- fiska undersökningar af oundersökta eller otillräckligt um dersökta provinser af vart land. Af det för hvarje ar upp- lupna räntebeloppet lägges 5 procent tili kapitalet för dettas successiva ökande. Kan i brist pa kompetenta sökande nagot är heia räntebeloppet icke utdelas, lägges aterstoden tili kapitalet. » »2. Stipendieansökningarna skola inlämnas tili Kungl. Svenska Vetenskapsakademien före den l:sta januari och remitteras tili intendenten för Riksmuseets Botaniska Afdel- ning, som har att afgifva motiveradt förslag tili stipendiater. Dessa, hvilkas undersökningar böra omfatta ärets samtliga vegetationsperioder, tillsättas före mars mânads utgâng af Akademiens ■ Botaniska klass (jämte intendenten för Riks- museets Botaniska Afdelning, savida denne ej redan tillhör Akademien). Stipendierna utbetalas, da resan anträdes.» >3. Stipendiat är skyldig att aflämna redogörelse för sin resa och det sätt, hvarpâ han fullgjort sitt âliggande sâ- som stipendieinnehafvare; och bör denna redogörelse publi- ceras af Akademien, savidt lämpligt är. Stipendiat är skyl- dig att tili Riksmuseets samlingar aflämna exemplar af under resan anträffade sällsyntare eller märkliga växtformer och i 255 öfrigt sâdant insamladt material som länder tili kännedom om det undersökta omradets floristiska och växtgeografiska förhallanden.» »4. Stipendium kan tilldelas samma person mer än en -gâng,om han genom âdagalagd duglighet gjort sig förtjäntdäraf.» »5. Nagon del af arsräntan mä pa framställning af intendenten för Riksmuseets Botaniska Afdelning af honom användas till kompletterande af min tili Riksmuseets Botaniska Afdelning skänkta boksamling, tili anskaffande af för Af- delningen erforderlig, företrädesvis fioristisk ock växtgeografisk litteratur samt för inbindning af sadan.» »6. Dä Sveriges flora och dess utbredning inom landet blifvit tillnärmelsevis väl utforskade, ma afkastningen af donationen användas för andra botaniska forskningar inom Skandinavien eller annat, tili sin växtvärld därmed besläktadt land, företrädesvis dock tili reseunderstöd.» »7. För andra än ofvan nämnda ändamal fär afkast- ningen af donationen icke användas. »8. Här ofvan gifna föreskrifter skola i alio vara gällande äfven för de medel, som efter mitt franfälle kunna, enligt af mig gjorda testamentariska bestämmelser, komma Kungl. Svenska Vetenskapsakademien till del.» Fysiografiska Sällskapet d. 11 okt. Prof. Thun- berg föredrog om jästsvamparnes andning under inverkan af organiska syror samt socker vid optimal syrgasförsörjning. Död. Nyligen afled f. d. professorn Julius Wiesner i Wien, född d. 1 jan. 1838. Junk, W., Bibliographiæ Botanicæ supplementum. Berlin W. 15, 1916, s. 289 — 1052, Leinenband. M. 1,50. Ar 1909 utgaf förf. »Bibliographia Botanica», som äfven atföljde Dörflers Botaniker- Adressbuch. Detta supplement innekâller icke mindre än 25,000 (!) titlar och kan vara tili stör nytta äfven för den, som har tillgang tili andra littera- turförteckningar, i synnerhet da man kan här se, hvar se- paraten statt. Indelningarna äro lika talrika som i hufvud- arbetet. Priset är billigt. Sylvén, De svenska sk»gsträden, I, Barrträden. 299 s., 234 textf. Arbetet är närmast afsedt att blifva en handbok för de studerande vid Skogshögskolan och andra skogsvetenskapligt intresserade personer. Men det innehaller ofantligt manga saker, #som kunna intressera fran rent bo- tanisk synpunkt. Den nordeuropeiska (nordsvenska) formen 256 af Pinus silvestris har länge haft namnet lapponica. For den mellaneuropeiska (sydsvenska) formen har förf. accep- tent subspeciesnamnet septentrion alls Schott (i Forstwissen- schftl. Centralbl. 1907). Ny litteratur. Dahlgrex, K. V. 0., 1916, Zytologische und embryologische Studien über die Reihen Primulales und Plumbaginales. — Kgl. Svenska Vet. Akad. Handl., Bd. 56, s. 3 — 80, 3 t.. 137 fig. GrERTZ, 0., 1816, Nägra fôrlinnéanska uppgifter angaende zoocecidier i svensk botanisk litteratur. Ett bidrag tili svensk botanisk litteratur. — Fauna och Flora 1916, s. 145 — 164, 7 textf. Kylix, H., 1916, Ueber die Befruchtung und Reduktions- teilung bei Nemalion multifidum. — Ber. Deutsch. Bot. Ges. 34, s. 257 — 271, 7 textf. — , 1916, Die Entwicklungsgeschichte und die systmatische Stellung von Bonnemaisonia asparagoides (Woodw.) Ag. nebst einigen Worten über den Generationswechsel der Algen. — Zeitschr. f. Bot., 8, s. 545 — 586, 11 textf. — , 1916. Die Chromatophorenfarbstoffe der Pflanzen. — Natur- wissensch. Wochenschrift. N. F., Bd. 15, s. 97 — 103, 8 textf. Larssox, R., 1916, Ärftlighet. Populärbiologiska uppsatser. 141 s. — Populär-vetenskapliga afhandlingar. 42. Samüelsson, G., 1916, Om den ekologiska växtgeografiens enheter. — Svensk Bot. Tidskr., Bd. 10. s. 349 — 364. — , 1916, Studien über die Vegetation bei Finse im inneren Hardanger. — Xyt Magaz. f. Xaturvidenskab., Bd. 55, 1917, s. 1 — 108, 7 t, Sylvéx. X., 1916, De svenska skogsträden, I, Barrträden. V-f 299 s., 234 textf. Innehall. Arnell, H. W., Vâren vid Gefle. S. 209. Gertz, O.. Anton Rolandersson Martin. Nagra ord om de första an- teckningarna till Spetsbergens flora i svensk litteratur. S. 233. Holmberg, O. H.. Släktet Pucckiellia Pari, i Skandinavien. S. 251. Rasmuson. H., Zur Vererbung der Blütenfarben bei Malope trifida S. 237. Vierhapper, F., Analytische Uebersiclit über einige patagonische Erigerou-Formen. S. 241. Smärre notiser. S. 232. 236, 254 — 256. Lund, Berlingska Boktryckeriet, V10 1916. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit •: G AGN VÄXTER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH AN VÄNDN IN G av B. Jönsson, professor vid Lunds Universitet. 662 sidor och 162 iliustrationer. Inb. 6 kr. »Vi mâste nog medg’e lite hvar, att vi aro ganska okunniga om ursprunget af mânga af de växtrikets produkter, som mota oss öfverallt i det dagliga lifveL Trädgärdsmannen känner väl i all- mânhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sâ fort det gäller främmande länders kulturplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pâ svenska ha vi ej heller hittills haft nâgot arbete, som behandlat detta kapitel med nâgon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i var botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, frän hvilka människorna erhälla bröd, stärkeise, socker, frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spanadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pâ ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehäll, som gör den till en bade instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppsla'gs- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Trädgärden. BILDER UR NATURENS TRE RIKEN av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ry g gradsdj li- vens liv. Med 166 fig. Inb. 4: 50. Band II. Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och hetraktelscr . Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IV. Växtbiologi. Med 318 tig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2: 75. Ur pressen: >1 sitt avslutade verk, vilket om- fattar samtliga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av högsta rang, ett verkligt standardwork. Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. III (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. - „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -j-1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid I — XII -J- . 1 — 336-rtillâggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. II. U. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spvridieæ. 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Spuamarieæ, 12. Corallineæ, 13. Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -J- tillägg och register 701 — 720.) Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ, 15. Chondrfeæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 4- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylosperipeæ. Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. Series IL Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III Xematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rho- dymeniaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcordeæ, 13. Delesserieæ. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. H)rpnea- ceæ, 18. Solierieæ, Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -j- 1 — 676 -f- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290-j-register 291 — 301.) Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars. III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236-j-register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -{-.register 133 — 149.) (Lund, 1901.) 5 kr. BOTANISKA N0TI8ER FÖR AR 191B UTG1FNE AF O. P. O. NORDSTEDT Haftet 6. DISTRIBUTOR C. W. K. 6LEERUP. FÖBLAGrSBOKHANDKL LUND (.UND 1910, BERLINOSKA BOKTRYCKEKÏET Pâ C. W. K. GLEERUPS förlag, Lund har utkommit: DJURVÄRLDEN I ORD OCH BILD 100 djurbilder med text af Lektor Johan Erilcsotl. Pâ tjockt konsttryckpapper i eleg. band 15 kr. Stockholms Dagblad skrifver: »Är det stâtligast illustrerade verk pâ omrâdet som hittills utkommit. Texten i humoristiskt käserande form, tillika füllt fackmannamässig.» SVERIGES FÂGLAR OCH FÂGELB0N af Paul Rosenius, utgifves i häften à 2: 50. Dagens Nyheter Säger: »Med sin fina käserande stil rullar förf. upp förtju- sande naturscenerier. Utstyrseln hör tili det praktfullaste i sitt slag.» BILDER FRÂN INSEKTVÄRLDEN av L. E. BJÖRKMAN. Pris inb. 3:25. Ur pressen: »Det intressanta, populärt oeh ofta humoristiskt be- handlade ämnet, lika väl som den värdade, lediga Stilen tillhör det mest intressanta som skrifvits. Talrika, väl ut- förda illustrationer och kolorerade planscher förhöja yt- terligare värdet af detta arbete.» BOTANISKA NOTISER utg. af Alexis Eduard Lindblom, arg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr arg. 2 kr. — — ,, — utg. af K. F. Thedenius, ärg. 1854 — 1856 à 1 kr. — utg. af Otto Nordstedt, ärg. 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887— 1905 à 4 kr., 1906 och följande à 6 kr. Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands Kärlväxtflora af K. Johansson. Pris 1 kr. Porträtter i ljustryek af J. G. Agardh och af Bengt Jönsson à 50 öre. ‘257 En hos oss ânyo misstolkad ormbunkshybrid, Asplénium Ruta muraria L. X septen- trionale (L.) Hoffm. Af Sv. Murbeck. I Svensk Botan. Tidskrift 1916, sidd. 313 — 314, be- skrifver och afbildar prof. H. Y. Rosendahl en Asplé- nium, som âr 1898 insamlats af E. Collinder vid SI ad a pâ Alnön i Medelpad. Formen uppföres under namnet »Asplénium germanicum X perseptentrionale Christ», och dâ Rosendahl, trots detta beteekningssätt, enligt ett tidigare bidrag till Sveriges ormbunksfLora (Sv. Bot. Tidskr. 1909, s. 277) synes ansluta sig till nyare flo- risters mening att A. germanicum âr en hybrid af A. septentrionale och A. Trichomanes , skulle följaktligen den här ifrâgavarande formen vara att betrakta sâsom en sekundär bastard, i hvilken inginge dels A. septentrionale (till 3/4) dels -dt Trichomanes (till Y4)- Formen skulle sâledes öfverensstämma med »A. trichomanes per -septen- trionale (A. Hansii)» Aschers., Synops. I. s. 78, med hvil- ken den ocksa af Rosendahl uttryckligen identifieras. Yid en blick pâ Rosendahls Fig. 3 a, dar tvänne blad af den här ifrâgavarande ormbunken afbildas, rakade jag i tvifvel om riktigheten saväl af den nämnda identifieringen som af Rosendahls uppfattning om den svenska formens genesis, och mina tvifvel ökades genom uppgiften i beskrifningen att bladskaftet är brunt »endast nederst vid basen». Hos den AscHERsoXska formen stracker sig brunfärgningen högre upp, i det den om- f attar skaftets nedre tredjedel, hvilket afgjordt talar för, att A. Trichomanes deltagit i bildningen af densamma. Att hos den af Rosendahl beskrifna formen bladskaftets mörkfärgning inskränker sig tili själfva basalpartiet var däremot en omständighet, som, när den sammanställdes med bladskifvans allmänna gestalt och segmentering, Bot. Not. 1916. 17 258 föreföll mig utesluta tanken pä medverkan af A. Triclio- manes och samtidigt gjorde det i hög grad sannolikt, att denna form i stallet tillhörde kombinationen A. Buta mur aria X septentrionale. För att fâ klarhet i detta spôrsmâl, som syntes mig vara af intresse därför, att denna bastard f. n. ej var känd fr an nâgon svensk fyndort och hittills öfver- hufvudtaget varit att anse som en mycket sällsynt företeelse — sällsyntare tili och med än hvad man med hänsyn tilJ föräldrarnes morfologiska frändskap knnde vänta — tillskref jag insamlaren, f. d. läroverks ad j linkten E. Collinder i Sundsvall, med anhâllan dels om under- sökningsmaterial af växten dels om benägna upplys- ningar angâende vissa fôrhâllanden a dess förekomst- plats, och hade adj. Collinder den stora vânligheten att, dâ han mot min förmodan ej var i besittning af herbariematerial, d. 18 sistl. November företaga en särskild resa till fyndorten samt att till mig öfversända 8 blad, dem han lyckats frigöra frân en trângt sittande och fast infrusen mindre tnfva. Dessutom har jag frân handelsträdgardsmästaren C. J. Adamsson i Hova, hvilken innevarande ars höst af adj. Collinder erhal- lit tvänne lefvande exemplar af växten i fraga, fatt emottaga 4 kräftigt ntvecklade och med mogna spor- angier försedda blad. Slutligen har jag ocksa genom prof. Nathorst’s tillmötesgaende satts i tillfälle att granska det a Fiksmnseets palæobotaniska afdelning förvarade material, som beskrifvits och afbildats af prof. Rosendahl. Redan en flyktig under sökning af det sälunda er- hällna materialet, hvilket, när man bortser frân stor- leksförhällanden o. d., är mycket homogent, ehuru det härstammar frân olika tufvor, bekräftade tillräckligt min förmodan, att den ifrâgavarande ormbunken mot- svarade kombinationen A. Buta mur aria X septentrio- nale, och ytterligare visshet härutinnan erhölls snart 259 . genom iakttagelser öfver den inre Strukturen a de af herr Adamsson öfversända friska bladen. Att här lämna en beskrifning af denna hybrid an- ser jag vara alldeles öfverflödigt, dâ jag i min af hand- ling '»Tvenne Asplenier, der as affiniteter och genesis» (Lunds Univ:s Àrsskrift, Tom. XXVII, 1890 — 01) lämnat en pâ det da föreliggande materialet grundad, utförlig och af figurer atföljd redogörelse för saväl dess yttre karaktärer som dess anatomi, och jag för öfrigt äfven i uppsatsen »Asplénium Ruta muraria L. X septen- trionale (L.) Hoffm. och dess förekomst pâ Varaldsön i Hardanger» (Borgens Museums Aarbog, 1910, Nr. 14) framhäft de viktigaste morfologiska och anatomiska egenskaper, hvarigenom dess härstamning frân A. Buta muraria och A. septentrionale adagalägges och hvari- genom den skiljer sig frân hybriden A. septentrionale X Trichomanes; materialet ifrän Alnön öfverensstämmer nämligen i allt väsentligt säväl med det tidigast be- kanta, ifrân Gräberget vid Gäfle, som med det ifrän Varaldsön. Jag inskränker mig därför här tili att pä- peka, hurusom brunfärgningens begränsning tili blad- skaftets allra nedersta del (7io — V7) samt bladskifvans rhombiska form (se figurerna i Rosendahls och mina tvâ nyss anförda arbeten) utgöra säkra âtskillnader frân hybrider, i hvilka A. Trichomanes ingär; skifvans längd i förhäliande tili skaftets är dessutom ä'väl utbildade exemplar märkbart mindre än hos dessa senare. En mycket viktig yttre karaktär erbjuder ocksä indusier- nas fria kant, hvilken icke är helbräddad säsom hos A. septentrionale , A. Trichomanes och hybriden dem emellan, utan tätt och oregelbundet smätandad: ett arf ifrân A. Buta muraria , där den alltid är stärkt tandad eller fransad. Med afseende pâ denna skillnad bör dock märkas, att â herbariematerial indusiets kant mycket ofta är inviken, hvarför det gäller att vid undersök- ningen fä den att fritt framträda; detta sker bäst genom . 260 att heit lösgöra indusiet och koka det i vatten, hvar- efter det med palagdt täckglas granskas med en stark lonpe eller halst under mikroskop. Afven med hänsyn tili den sexuella reproduktions- förmagan öfverensstämmer Alnö-materialet med det ifran Gäfle och Varaldsön. Aistringen af füllt ntbildade sporer är sälunda betydligt nedsatt, ehuru ej pa langt när i samma grad som hos A. sept. X Trick ., och hvad angar sporangierna, hvilka hos denna senare mästadels redan tidigt hämmas i sin utveckling, sa äro de hos den här ifrâgavarande bastarden, âtminstone â blad som framkommit sa tidigt att de hunnit tili mognad 1), füllt ntbildade och till slut försedda med vidöppen springa, genom hvilken sporerna tömmas ut. Att fertiliteten sä- ledes genomgaende synes vara större 2) hos A. Buta mur. X sept, änhos A. sept. X Trick, star, sâsom jag redan vid föregaende tillfällen päpekat, väl tillsamman med det förhallandet att frändskapen mellan den förstnämnda hybridens föräldrar tydligtvis maste anses större än mellan den sistnämndas. A. Buta mur aria X septentrionale är med säkerhet känd blott ifrân följande punkter: Sverige. Gestrikland: Grâberget vid Gäfle (leg. C. Hartman, trol. pa 1850-talet [Hb. Mus. Bot. Upsal., sub nom. A. Breynii Betz.]; S. Almquist, 1872 [Hb. Biksmus. Palæobot. Afd., sub nom. A. Breynii Betz.]). — Medelpad: Alnön, Släda (E. Collinder, 25 / 9 1898 [Hb. Biksmus. Palæobot. Afd., sub nom. A. germanicum Weis]; 1ö/u 1916 [Hb. Mus. Bot. Lund.]). Norge. Hardanger: Gjuvsland pa Varaldsön (leg. 1) Detta är icke fallet med de blad, adj. Collinder godhets- fullt àt mig insamlat d. 18 Nov. detta är, och härpa beror uppen- barligen att a dem samtliga sporangier äro m. 1. m. förkrympta. 2) Eller kanske rättare »pa mindre tidigt stadium undertryckt», eftersom det i hvarje fall fâr anses tvifvelaktigt, om nägra sporer verkligen äro grobara. 261 S. K. Selland, 5/7 1909); Traavik samt Ölve (Husa) i Kvinnsherred (leg. S. K. Selland, 1911). Tyroien. Am Eingänge des Oetztales (leg. F. Sündermann, 1907, enligt en fotografi af 5 blad, hvilken sändts mig af H. Woynar i Graz. Fotografien befinner sig i Hb. Mus. Bot. Lund.). Att kombinationen A. Ruta muraria X septentrionale sâledes âr en jämförelsevis sällsynt företeelse^ beror tydligtvis — och, sâsom af nedanstâende uppgifter synes framgâ, säkerligen enbart — pâ det förhällandet att de tvâ i densamma ingâende arterna blott sällan träffa samman, hvilket âter har sin grand i det välbe- kanta faktum, att A. Buta muraria afgjort föredrager ett kalkhaltigt underlag, medan A. septentrionale ails icke tâl ett sâdant. Blott när inom ett mycket trângt omrâde kalkhaltiga och kalkfria bergarter omvâxla med hvarandra, finns följaktligen förutsättning för bägge stamarternas därvaro. Hvad den nu senast konstaterade fyndorten angâr, sä upplyser adj. Collinder, att den »bestâr af en klippa utaf yngre urberg, belägen pâ Alli- ons nefelinsyenit-omrâde, hvilket är bekant för sin rike- dom pâ körnig kalksten, saväl i fast som förvittrad form» 1). Adj. Collinder upplyser vidare, att, »pa lo- kalen finnas saväl A. Ruta muraria som A. septentrio- nale i nagra tiotal tufvor hvardera» 2). Ville man af det ringa antalet fyndorter äfven draga den slutsatsen, att den ifragavarande kombinationen, trots stamarternas uppenbara frändskap, blott med svarig- het kommer till stand, sa vore detta säkerligen för- 0 Till och med â den stuff, som adj. Collinder sändt mig sâsom prof pâ underlaget, förekomma dels panier som fräsa vid tillsats af saltsyra, dels sâdana dar denna reaktion uteblir. 2) Pâ platsen förekommer äfven A. Trichomanes »i mindre antal»; A. sejpt.y^ Trich. (= germanicum). hvilken enligt Eosendahl skulle vara den ena föräldern tili den här behandlade hybriden, är däremot icke anträffad därstädes. 262 hastadt. Pâ Alnön har nämligen adj. Collinder »sett atminstone 4 nägorlunda ordentliga tufvor safnt 2 mindre». Pâ Yaraldsön funnos enligt Seeland »to tuer saa pas langt fra hver andre, at de maatte stamme fra liver sit prothallium», yid Traavik »3 tuer med 3 — 5 m. avstand imellem» och vid Ölve »2 smaa tuer, ca. 3 dm. fra hver- andre». Hvad slutligen Tyroler-fyndorten angär,, sä Säger Sündermann (Allgem. Bot. Zeitschrift 1907, p. 146), att växten ifraga dar förekom »in drei kleinen Exemplaren». Möjligheten att en del sporer äga förmagan att ut- veckla prothallier med funktionsdugliga sexualorgan är ju icke utesluten, men sa länge detta ej är konstateradt, synes man med stöd af föreliggande fakta kunna ifraga- sätta, om icke A. Ruta muraria och A. septentrionale rent af med lätthet bilda bastarder med hvarandra, när blott de yttre betingelserna för könsprodukternas för- ening äro för handen. Naturhistoriska Riksmuseets Historia, dess upp- komst och utveckling. Utgifven med statsunderstöd af Kungl. Vetenskapsakademien. Upsala 1916. 290 s. 4:o, 9 t. och talrika textf. Man far här en intressant redogörelse för utvecklingen af Riksmuseet, som kan räkna sin början frän 1819. Den botaniska afdelningen har C. Lindman tili författare. Den första delen däraf behandlar de vetenskapliga sam- hngarna. För tillkomsten af de större eller viktigaste däraf redogöres. Den andra delen berör tjänstemännen och den tredje botaniska afdelningens lokaler samt erbjuda mycket af intresse. I arbetet finnas porträtter af följande botanister: 0. Swartz, Clas Alströmer, L. L. Læstadius, A. F. Regnell, C. H. Branded, H. Kugelberg, J. E. Wikström, Hj. Mosén, N. J. Andersson, V. B. Wittrock, H. Ström- felt, Alb. Nilsson, A. Sparrman, A. Skarman (och Sven Nilsson). I afbildningen af ett af herb arierummen ser man bilderna af H. Dahlstedt, C. Jonsson och V. Norlind. Da arkegoniaterna tilldelats intendenten för paleobo- taniken, har redogörelsen för dessa författats af A. G. Nathorst. 263 Laboratorietekniska oeh mikrokemiska notiser. 1 — 2. Af Otto Gertz. 1. Nâgra anteckningar om kamilloljans blâ färgämne. I den tekniska farmacien har det sedan länge varit bekant, att torkade blomkorgar af Matricaria Chamomilla L., den svenska farmakopéns Flos Chamomillae , vid de- stillation gifva en mer eller mindre stärkt blafärgad olja *). Denna, närmast om azurblatt erinrande färg, hvilken kamilloljan har gemensam med fiera andra ur komposi- téblomkorgar, exempelvis ur Inula Helenium L., Anthémis nohilis L ., Achillea Millefolium L. och Artemisia Absin- thium L. vunna flyktiga oljor, är förvillande lik den, som utmärker kopparoxidammoniak. Frân apotekare C. Carlson i Lund erhöll jag för undersökning ett parti nyss beredd dylik Chamomilla - olja. Den hade framställts genom digerering med alko- hol af 1 kilogram torkade blomkorgar och afdestillering af extraktet. I viktiga punkter äro redan Hera bland de kemiska och fysikaliska egenskaper, som tillkomma ifrägava- rande olja, kända, förnämligast genom Kachlers och Hocks undersökningar. Annu har emellertid icke det spörs- malet füllt tillfredsställande besvarats, huruvida den blâ färgen utgör en kamilloljan i och för sig tillkom- mande och salunda rent konstitutiv egenskap, eller den är att tillskrifva förorening af densamma med ett färg- 1) Eedan 1803 meddelar Freudenthal, att den tjockflytande ölja, han erhöll genom destination med vattenänga ur torr Chamo- milla. hade en tydlig högbla färg. — Fueudenthal, G. Chemiska Eön at uptäcka bestândsdelarna i Matricaria Chamomilla L. (Kongl. Yetenskaps Academiens Nya Handlingar. Tom XXIV. Stockholm 1803. p. 131). p. 135. Bot Not. 1916. 264 ämne. Det senare har i fiera fall antagits, sasom af Gladstone, som kallat det coerul'in, och af Piesse och Hock, hvilka begagnat sig af benämningen a z ulén för ifragavarande substans tili följd af dess djupt azurblâ färg 1). Vid de undersökningar, jag själf anställde öfver den bla kamilloljan, var min uppmärksamhet förnämligast riktad pa den färgande substansens löslighetsförhallan- den. Dessa sökte jag fastställa genom den KitAus’ska, i växtfysiologien allmänt begagnade utskakningsmetoden, hvilken franlför allt vid elementar undersökning af kloro- fyll, karotin, anthocyan och vissa andra ämnen är rent af klassisk. I nägra fall var det härvid nödvändigt att försätta det alkoholiska kamillextraktet med litet vatten7 sa att de ofvan eller under skiktade vätskorna, hvilkas förmaga att lösa azulén skulle pröfvas, tydligt skilde sig fran den ursprungliga lösningen. Sa var exempel- vis fallet vid pröfning med eter. Enligt ofvan angifna metod künde jag ur den raa alkohollösningen isolera azulén medelst följande vätskor, som salunda visade sig vara bättre lösningsmedel för detsamma än alkohol: eter, koldisulfid, kloroform, benzin, petroleumeter, benzol, toluol, xylol, paraffinolja, terpentin, ricinolja, cederolja, triolein och kanadabalsam. De gynnsammaste resulta- ten erhöll jag vid utskakning med koldisulfid. Denna lösning künde därefter pâ vanligt satt med skiljetratt separeras frân den ofvan stâende, ofärgade vätskan. *) Kachler. J. Ueber das blaue Chamillenöl. (Berichte der deut- schen chemischen Gesellschaft. Vierter Jahrgang. Berlin 1871. p. 86.) — Hock. K. Ueber gefärbte ätherische Oele. (Archiv der Pharmacie. CCXXI. Band. 62. Jahrgang. Halle 1888. p. 17.) — Hock, K. Spektralanalytische Reactionen. (Archiv der Pharmacie. CCXXI. Band. 62. Jahrgang. Halle 1883. p. 437.) — Wolff, C. H. Spectral- analytische Reactionen. (Archiv der Pharmacie. CCXXI. Band. 62. Jahrgang. Halle 1883. p. 361.) — Husemann, A.. Hilger, A. & Huse- mann, Th. Die Pflanzenstoffe. Zweite Auflage. Zweiter Band. Ber- lin 1884. p. 1532. 265 Yid koldisulfidens afdunstning afsatte sig ur densamma en djupt mörkbla, tjockflytande olja. Utskakning med eter gaf sämre résultat. Den af azulén färgade etern künde visserligen pa ofvan angifvet satt isoleras, men vid lösningsmedlets afdunstning inträdde affärgning och en hvit emulsion afsatte sig â afdunstningsskâlens hotten. Mina undersökningar afsago vidare att pröfva an- vändningen af azulén för mikrokemiska tinktioner, ex- empelvis af oljdroppar och harts. Jag erhöll därvid under vissa betingelser en särdeles praktfull, om cyanin- färgning erinrande tinktion af oljdropparna i bladen s epidermisceller hos Skimmia- och Sempervivum- arter (sär- skildt i och kring klyföppningarnas slutceller), äfvensom af innehâllet i vedens hartsgangar hos Pinus. För att sadan skulle inträda fordrades emellertid, att koldisul- fidlösningen — den enda, hvars mikrokemiska använd- ning jag pröfvade, — var sa stärkt koncentrerad, att kamilloljan själf tender ade att utskiljas i form af azu- lénfargade droppar, hvarför en förväxling mellan dylika, sekundärt utskilda och de Ursprungligen i cellerna be- fintliga, af upptaget azulén färgade olj- eller hartsdrop- parna lätt künde ske. I öfrigt var färgämnet sa löst bun- det, att vid uttvättning med koldisulfid tinktionen sa godt som ögonblickligen äter försvann. Hvad betraf far den bla kamilloljans optiska egen- skaper, är enligt undersökningar af Hock och Wolff bekant, att alkoholiska lösningar däraf visa vid spektro- skopisk pröfning tre skarpt markerade absorptionsband, belägna enligt Wolff pâ föliande satt: a 31 B. B 23 C — C 8 D, C 60 D - D. I öfrigt skall tilläggas, att azulén uppenbarligen är en föga stabil förening. Redan vid användning af alkoholisk lösning gar den bla färgen efter en eller annan mânad öfver i grönt, hvilken i sin tur försvagas och försvinner, eller, om lösningen är mera mättad, öfver- 266 gâr i brunt. *) Gent emot starka mineralsyror och alka- lier synes det emellertid, efter hvad jag kunnat finna, vara okänsligt. Däremot verkar skakning med oljsyra affärgande och förstörande pâ detsamma 1 2). Till skill- nad fran förhallandet hos manga andra fettlösliga färg- ämnen, t. ex. klorofyll, fälles det icke af blyacetat eller kopparacetat i alkoholisk lösning. Det torde förtjäna att närmare undersökas, huruvida det i ofvan anförda eteriska oljor förekommande azulén är beslägtadt eller mahända identiskt med den bläfärgade substans, som uppstar ur karotin under inverkan af vissa ämnen, t. ex. af koncentrerad svafvelsyra (Molischs karotinreaktion). Det later sig nämligen tänkas, att svafvelsyrans inverkan i detta fall kan ersättas med genomgripande förändringar af annat slag, t. ex. stark upphettning eller inverkan af fuktig, kolsyreförande luft. För gula, karotinförande blomblad är ju sedan gammalt bekant, att dessa i pressadt, torkadt tillständ icke äro länge hall bar a, utan omfärgas i grönt eller grön- blätt, hvilket särskildt kan iakttagas a herbarieväxter, som förvaras i fuktiga rum, exempelvis a Taraxacum -, Primula- och Lotus- arter. Denna omfärgning far sannolikt till- skrifvas en med karotinets svafvelsyrereaktion analog förändring af kromoplasternas gula färgämne. Hvad beträffar den genom destination vunna kamilloljans bla azulénfârgâmne, torde äfven detta enligt min uppfatt- ning kunna tänkas hafva uppkommit pâ analogt sätt, nämligen säsom en följd af den vid destillationen nödiga 1) Mahända beror denna azulenfärgämnets kraftiga blekning i alkoholisk lösning pâ bildning af ozon. Efter utskakning med paraffinolja synes den bläfärgade substansen vara förhallandevis stabil. En dylik lösning, hvilken redan under mer än sex mâ- nader varit utsatt för dagsljus, visar ännu icke den ringaste ned- sättning af färgningens intensitet. 2) Yätesuperoxid i 3 ^-ig lösning förändrar icke azuléns bläa färg, däremot förstöres den af fri klor. 267 liöga temperaturens inverkan pa diskblommornas gula karotin. Det synes mig, som skulle härigenom lämnas en ganska plausibel förklaring tili det eljest nâgot gätfulla uppträdandet af oljans azurblâ färg; men det bör ut- tryckligen framhallas, att detta resonemang ännu sa länge endast hvilar pa ett antagande, som, ehuru i viss man bekräftadt genom analogier, dock ännu kräfver en mer a empirisk Verifikation för att kunna slutgiltigt antagas. Lunds botaniska institution, april 1916. Resumé. Die vorliegenden Notizen zur Kenntnis des blauen Chamillenöls beziehen sich auf folgende Verhältnisse: 1. Es wurde die Löslichkeit des alkoholischen Extraktes näher geprüft, und zwar unter Anwendung der KRAUs’schen Ausschüttelungsmethode. Es zeigte sich dabei, dass das ChamillenÖl noch besser als in Alko- hol in den folgenden Flüssigkeiten löslich ist: Äther, Kohlendisulfid, Chloroform, Benzin, Petroleumäther, Ben- zol, Toluol, Xylol, Paraffinöl, Terpentinöl, Ricinusöl, Cederöl, Triolein und Canadabalsam. Die besten Resul- tate gingen beim Ausschütteln mit Kohlendisulfid hervor. 2. Es wurden sodann die Möglichkeiten, den Farb- stoff für mikrochemische Tinktionen auszunutzen, unter- sucht. Tropfen aus Harz u. s. w. wurden dabei zwar bisweilen sehr schön ins Blaue gefärbt; da aber die Färbung u. a. nur beim # Verwenden sehr konzentrierter Lösungen zu Tage tritt und sich daneben besonders leicht auswaschen lässt, so dürfte indessen das betref- fende Reagenz hierfür kaum weiter in Betracht kommen. 3. Die Frage nach den Ursachen der blauen Fär- bung des Chamillenöls ist bekanntlich noch nicht end- gültig erledigt. Obgleich der Verf. in dieser Richtung hin keine näheren Versuche hat anstellen können, scheint es ihm aber nicht ungeeignet, auf die Möglichkeit eines 268 Analogons zwischen den bei der Schwefelsäure-Reaktion des Karotins auftretenden blaugefärbten Substanzen und anderen Zersetzungsprodukten des Karotins überhaupt hinzuweisen. Es sollte demnach wahrscheinlich sein, dass sich auch die blaue Färbung des Chamillenöls eben von derartigen Gesichtspunkten aus sehr einfach erklä- ren Hesse. 2. Ektypi och natursjälftryck. Nagra synpunkter angaende förfaringssättets nutida tillämpningsmöjligheter. En enkel metod att reproducera växtafbildningar, som en tid skattades särdeles högt, men numera är föga känd, utgör förfärdigandet af de s. k. Ectypa plant arum, växtaftryck, hvilka framställdes därigenom, att pressade herbarieväxter beströkos â den ena sidan med bok- tryckarsvärta och sedan i en press aftrycktes a papper. De pa detta sätt erhällna bilderna ätergafvo med syn- nerlig skärpa och precision de afbildade växtdelarnas reliefförhallanden. Det nämnda förfaringssättet, hvars upptäckt enligt Pritzel och Flatt von Alföldi (Zur Geschichte der Herbare. Magyar botanikai Lapok, 1902, 1903, p. 179) tillskrifves en viss Zenobio Pacini och med säkerhet gar tillbaka tili slutet af 1500-talet, fick emellertid först halftannat ärhundrade senare, under midten och mot slutet af 1700-talet, större praktisk be- tydelse. Fr an denna tid härröra de vackra ektyper, som utgifvits af Kniphof 1), Hecker, Ludwig, Junghanns och Hoppe och som utförts sä ^kickligt, att de ätergafvo 1) En utförlig beskrifning af den härvid använda metoden, hvilken vid ändamalsenlig modifikation äfvenmöjliggjortframställning af kolorerade bilder, meddelas i följande, â Lunds universitetsbiblio- tek befintliga broschyr: Brückmann, F. E. Sendschreiben an Herrn Joh. Hieron. Kniphof .... die Kräuter nach dem Leben abzudrucken und dieselbe nach ihrer natürlichen Gestalt und Grösse sauber abgebildet darzulegen, und also sehr compendiös herbaria picta zumachen .... Wolff enbuttel. MDCCXXXIII. 269 till och med de subtilaste detaljer och öfverträffade teckningar och kopparstick 1). Under 1800-talet kom ektypien 2) mer och mer ur bruk. Som en utveckling af denna reproduktions- konst kan man emellertid i viss man betrakta den af österrikaren Auer von Welsbach pa 1850-talet uppfunna fysiotypien eller natursjälftrycket 3). Detta, som inom botaniken med stör framgang begagnats af Ettings- hausen — hans utomordentligt sirliga, i svart eller sepiabrunt utförda afbildningar af blad finnas reprodu- cerade i Wienerakademiens annaler (Denkschriften, band 14, 15, 22, 32, 43; Sitzungsberichte, band 12) — , bestar som bekant däruti, att torkade herbarieväxters blad eller friska, gröna blad sammanpressas mellan en polerad stal- eller kopparplatta och en 2 mm. tjock blyplatta under stärkt tryck, hvarvid deras reliefförhallanden (konturer, nerver, hâr) intryckas i blyskifvan, ur hvilken sedan galvanoplastiska, som klichéer användbara kopior 1) Äfven i Sverige synas växtafbildningar hafva pa detta sätt framställts. Olof Celsius d. ä. omtalar nämligen i bref till Linné (frân âr 1789), att en dr. [Johan] Hesselius sysslat med konsten att pressa och medelst bestrykning med trycksvärta afbilda växter. Afven om Olof Celsius d. y. âr bekant, att han pâ detta sätt gjort aftryck af blad och blommor. Prof. Thore Fries, som haft tillfälle att i Linnean Society i London se sistnâmnda afbildningar (däri- bland af Anemone nemorosa och en trâdgârdsform af Primula ela- tior ), beskrifver dem som ganska lyckade. (Se Bref och Skrifvelser af och tili Carl von Linné, II, n:o 282, och V, n:o 1175). 2) Jag bildar ordet Ektypi nr benâmningen Ectypa planta- rum ; huruvida namnet i frâga redan finnes i den reproduktionstek- niska litteraturen eller ej, âr mig emellertid ej bekant. 3) Begreppet n a tu rs j ä 1 f try ck omfattar fiera olika, af hvar- andra oberoende förfaringssätt för framställning af bilder. I sin Pflanzenphysiologie betecknar Kolkwitz (p. 129) som natursjälf tryck det bekanta förfarandet att lägga den afskurna hatten af en hymeno- mycet med undersidan nedât ä hvitt papper och fixera raderna af de frân lamellerna affallna och dessas förlopp aftecknande sporerna med en alkohollösning af kolofonium (eller Schellack). 270 förfärdigas. De i Ettingshausens arbeten förekommande afbildningarna utgöra det bästa beviset pa metodens stora prestationsförmaga. Till och med sa fina och tnnna växtdelar som blad af gras och ormbunkar (t. ex. af de gracila Adiantum- arterna), blomblad af Narcissus äter- gifvas füllt naturtroget och. med de finaste detaljer framträdande. Man lär rent af kunna i de primära metallaftrycken vid stark förstoring iakttaga cellernas kontnrer. . I senaste tid synes man hafva aterupplifvat den Ursprungliga och enklare ektypien, i det man, icke minst i pedagogiska kretsar, föreslagit densamma som en be- kväm metod att afbilda blad och vissa andra växtdelar, sasom Brücher (Druckerschwärzeverfahren für Blätter- nachbildung) i det nyligen utkomna stora samlingsver- ket: Biologische Schularbeit (Leipzig 1916, p. 91, Taf. 33, 34). En mera afsevärd användning . synes metoden enligt min mening kunna paräkna för framställning af bilder af kärlknippesystemet i blad. Särskildt om man härvid begagnär sig af de bladskelett, som erhallas vid maceration i vatten eller vid den naturliga mace- ration, som vissa affallna blad lida under hösten och vintern, lämna dessa pa detta sätt synnerligen tydliga aftryck af de sirliga nervförgreningarna. I tekniskt hänseende kommer det härvid endast därpa an, att trycket göres hardt och stärkt mellan stabila metall- eller trä- plattor (t. ex. i en växtpress), att det som kliché an- vända bladet ej med nagon del far glida mot under- laget samt att den nagot sega trycksvärtan uppmjukas genom inblandning af mera olja. Lämpligast är härvid att begagna den feta, rent svarta s. k. illustrationsfär- gen, hvilken utröres med V4 °ya? ^en a tryckeri- erna använda typostonololjan. Klart är, att metoden ifraga numera maste frän- kännas all direkt tryckeriteknisk betydelse; men det lider intet tvifvel, att man just pa detta sätt kan möj- 271 liggöra afbildningar af talrika objekt, hvilka eljest valla vissa svârigheter i detta hänseende. Skall den sä vunna originalbilden sedan meddelas i tryck, sa insändes den- samma tili klichéring pâ vanligt satt, vare sig i foto- eil er autotypi. Som ett exempel pâ de résultat, soin härvid kunna ernas, har jag här bifogat en bild, visande ett i naturen (under vatten) macereradt blad af Popiilus nigra. Den ursprungliga ektypien har i detta fall reproducerats i fototypi. Den här gifna framställningen af kärlknippe- Bladskifva af Popiilus nigra. Kärlknippeskelett. nas förlopp synes mig genomförd med afsevärd preci- sion: âtminstone öfverträffar den vida den eljest sedvan- liga anordningen vid dessa . bilder med kärlknippena aftecknande sig i hvitt mot en mörk botten. Resumé. Die alte Methode des Naturselbstdruckes spielt bekanntlich nunmehr keine Rolle in reproduktions- technischer Hinsicht. Eine Verwendung für anderen Zweck findet allerdings noch die von Pacini begrün- 272 dete Methode zum Abdrucken verschiedener Blattteile unter Anwendung von Druckerschwärze. Dieses sog. Druckerschwärzeverfahren hat sich besonders in päda- gogischen Kreisen eingebürgert und sich dabei als be- sonders geeignet für die Darstellung der Blätternervatur herausgestellt. Vergl. z. B. Biologische Schularbeit, Leipzig 1916, S. 91. Der Yerf. weist in dieser Mitteilung in aller Kürze darauf hin, dass für diesen Zweck sich ganz besonders die in der Natur mazerierten Blätter eignen; der erhal- tene Abdruck kann wenn so erwünscht mit grösstem Vorteil als eine gewöhnliche Phototypie reproduziert werden. Es unterliegt wohl keinem Zweifel, dass derar- tige Bilder (vergl. die Textabbildung) mit viel besserer Präzision ausfallen als bei der sonst in Lehrbüchern üb- lichen Reproduktionstechnik, in weissen Linien auf dunk- ler Unterlage. Ranunculus Cymbalaria i Norge. Vid Natur- forskarmötet i Kristiania i somras visades i botaniska träd- gärden exemplar af nämnda växt, som funnits pâ en strand- äng a östra sidan af ön Asmal bland Hvalöarna i är af konservator 0. Dahl och amanuens R. Nokdhagen. Den sistnämnde har nu publicerat en uppsats därom i Nyt Magaz. f. Naturvidensk., bd. 55, s. 119 — 145, 1 textf. — Till växt- sättet erinrar den om Ranunculus reptaiis, men de lang- skaftade bladens skifvor äro hjärtlikt ovala eller njurlika och naggade. Den växte i en association af Glyceria mari- tima, Juncus Gerardi, Glaux maritima, Scirpus uniglumis, Triglochin maritimum och Plantago maritima. Den är en typisk halofil växt, som uppträder saväl vid hafskuster i Västgrönland och Norra Amerika som pâ salt- haltig mark and a in i Mexiko och äfven i Södra Amerika och i det inre af Asien. Och dar växer den ocksâ ofta i sällskap med Glaux maritima, Triglochin maritimum och Plantago maritima. De olika vägar och befordringssätt, som växten användt för att komma tili Hvalöarna, diskuterar förf. och stannar vid den förmodan, att dess frön förts dit af Golfströmmen. 273 L. L. Læstadius, en föregangsman inom Equisetum-formernas Systematik. Af H. Y. Rosendahl. Lars Levi Læstadius, född i Arjeploug âr 1800, kapellpredikant i Karesuando och senare pastor i Pajala, dar lian afled âr 1861, utöfvade i denna nordliga lands- del vid sidan af ett nära 40- ârigt ocli nitiskt arbete i kyrkans tjänst en sâsom bekant synnerligt aktningsvärd botanisk. verksamhet. Att han allt ifrân ungdomsâren och. intill sin lefnads slnt samt, sâsom det synes, i en med ären tilltagande förkärlek ägnat sig ât studiet af vära Equisetnm-arter och speciellt deras växlande for- mer, framgâr vid granskning af hans i Riksmuseum till ett antal af inemot 80 ark befintliga, i det skandina- viska pteridofytherbariet inrangerade samling. I denna finnas mânga af honom med namn betecknade, men tyvärr ej i tryck offentliggjorda varieteter, hvilka först i en senare tid af andra forskare blifvit iakttagna, namngifna och beskrifna. Ehnru under sâdant förhäll- ande prioritet ej kan tillerkännas de Læstadianska be- nämningarna, är dock Læstadii arbete inom detta om- räde väl värdt det beaktande, som afses med följande öfversikt. Equisetum silvaticum L. Yar. prœcox Læst. Herb. 1856; Milde 1858 (Nova Acta XXYI. II. p. 433) Norrbotten: Pajala s:n Kengis 1856. Yar. serotinum Læst. Herb. 1823; Milde 1858 (1. c. p. 433). Lapponiae Pitensis 1823 ; Karesuando Lapponiæ Tornens. 1847. Yar. paludosum Læst. Herb. 1832; syn. Yar robus- tum Milde 1865 (Die höheren Sporenpflanzen Deutsch- lands und der Schweiz p. 107). Karesuando 1832. Bot. Not. 1916. 18 274 Equisetum pratense Ehrh. Angâende denna af Linné ej npptagna art (syn. E. umbrosum J. Gr. F. Meyer i Willd. Enumer. hort. Berol. 1809) yttrar Læstadius i Loca parallela Plantarum (Nova Acta Soc Sc. Ups. 11. 1839. p. 249): »Equ. umbrosum Willd. vulgatissime im Lapponia obvenit, sed sæpius prætervisum, quia spica florifera præcox atque caduca; caulis autem sterilis E. arvensi simillimus. Cum E. sylvestris nil commune habet». Var. præcox Læst. Herb. 1852; Milde 1858 (Nov. Act. XXVI. II. p. 439). Kengis 1852; Pajala 1857. Var. serotinum Læst. Herb. 1857; Milde 1858 (1. c. p. 439). Kengis 1857. Karesuando. Var. umbrosum Læst. Herb. 1857; Klinge 1882 (Arch. Nat. Liv-, Ehst- u. Curl. 2. Ser. VIII. p. 388). Pajala 1857 ; Kengis. Var. gracilescens Læst. Herb. 1830; syn. Var. ra- mosissimum Milde 1858 (1. c. p. 439). Karesuando 1830; Kengis 1859. Var. alpinum Læst. Herb. 1830 (?); syn. Var. avit- tatum Klinge 1882 (1. c. p. 388). Karesuando 1830 (?). Var. ocreatum Læst. Herb. 1852. Kengis 1852. Var. setaceum Læst. Herb. 1852. Kengis 1852. Equisetum arvense L. Var. serotinum Læst. Herb. 1857 ; Gr. F. W. Meyer 1836. (Chloris Han. p. 666). Pajala 1857. Var. minimum Læst. Herb. 1846; syn. Var. ripa- rium Fr. 1845 (Mant. 3). Karesuando 1846; Kengis. Var. signamosum Læss. Herb. 1856; syn. Var. liumile P. Junge 1910 (Jahrb. Hamb. Wiss. Anst. XXVII. 3 Beih. p. 173). Kengis 1856. Var agrarium Læst. Herb. 1857; syn. Var. agreste Klinge 1882 (1. c. p. 372). Pajala 1857. Var. hippuroicles Læst. Herb. 1859; syn. Var. com- pactum Klinge 1882 (1. c. p. 372). Pajala 1859. 275 Yar. fastigiatimi Læst. Herb. 1859; syn. Var. areni- cola Heimerl. 1881 (Verb. Z. B. Gr. AVien. XXXI. p. 184). Pajala 1859, Var. depression Læst. Herb. 1830; syn. Var. de- cumbens GG F. AV. Meyer 1836 (1. c. p. 666). Kare- suando 1830. Var. alpestre "Wahlenb. (Fl. Lappon. 1812). Kare- suando 1845. Var. Groenlandicum Læst. Herb. 1856; syn. Var. nemorosnm A. Br. 1843 (Höll Rhein. Fl. p. 27). Pajala 1856; Kengis 1859. Equisetum palustre L. Var. prœcox Læst. Herb. 1852 (?); syn. Var. brevira- mosum Klinge 1882 (1. c, p. 401). Kengis 1852 (?). Var. serotinum Læst. Herb. 1852; syn. Var. fallax Milde 1864 (Verh. B. A7. Brand. VI. p. 191). Pajala 1852. Var. gracile Læst. Herb. 1857; syn. Var. nudum Duby 1828 (I). C. Bot. Gall. I. p. 535). Pajala 1857; O Jämtland: Areskutan juli 1843. Var. alpestre Læst. Herb. 1831; syn. Var. tenue Höll 1843 (1. c. p. 29). Karesuando 1831: Pajala. Var. subalpestre Læst. Herb. 1830; syn. Var. po- lystachyum AVeiggert. subvar. multicaule Baenitz 1874 (Herb. Fur.). Karesuando 1830; Kengis 1849. Var. polystachyum AVeiggert. Pajala 1856. A7ar. tenella Fr. (Fl. Scan. 1835). Karesuando 1835. Equisetum fluviatile L. Var. majus Læst. Herb. 1857. Pajala 1857. Var. lacunosam Læst. Herb. 1857 (?); syn. Var. leptocladon Aschers. 1864 (Fl. Brand. I. p. 900). Pa- jala 1857 (?). Var. lacustre Læst. Herb. 1859; syn. ATar. attenua- atum Klinge 1882 (Fl. Est-, Liv- u. Curl. p. 7). Kaj- vosjärvi 23/a 1859; Pajala: Junosuando; Takajarvi; Pa- rama 1860. 276 Yar. verticillatum Læst. Herb.; syn. Var. brachy- cladon Aschers. 1864 (1. c. p. 900). Uppgift saknas ang. lokal och tid. Yar. limosum L. Subvar. simplex Læst. Herb. 1857 ; syn. Subvar. vulgare Luerssen 1889 (Farnpfl. p. 718). Pajala 1857. Subvar. uliginosum Læst. Herb. 1845; Aschers. 1864 (1. c. p. 900). Karesuando 1845. Subvar. arenosum Læst, Herb. 1857. Pajala 1857. Subvar. aquosum Læst. Herb. 1845 (?). Karesu- ando 1845. Equisetum variegatum Schleicher. Yar. virgatum Doll (1855). Kengis 1850. Af L. ej bemärkt sâsom var. Yar. cœspitosum Döll (1855). Kengis 1850; Kare- suando. Af L. ej bemärkt sâsom var. Equisetum scirpoides Michaux. Yar. gracile Læst. Herb. 1856. Pajala 1856. — For en af L. i Norge: Alten 1838 insamlad form har jag för afsikt att i annat samband redogöra. Af förestaende samm ans t alining framgâr, att de af Læstadius insamlade och under sju angifna arter upp- tagna varieteterna (inkl. subvar.) uppgâ till ett antal af 38, bland hvilka 29 vid tiden for hans determination ej voro kända frân literaturen. Lunds Botaniska Förening d. 27 sept. Docent Gertz höll föredrag om sina undersökningar öfver Molischs makrokemiska ägghviteprof a blad. — Konservator 0. Holm- berg demonstrerade nâgra af honom samlade exemplar af Antennaria alpina cf frân Finse i Norge. D. 28 okt. Docent Frödin höll föredrag om sina under- sökningar öfver skogsgränserna i Lule Lappmark. — Fil. mag. Nordenstedt refererade tva nyare skrifter af Tine Tammes. — Kand. Göte Turesson demonstrerade nâgra Laminariacétyper frân norra Amerikas västkust. 277 Nya lokaler för adventivväxter. Af C. Pleuel. Harmed lemnas en förteekning a de adventivväxter som af mig iakttagits under senare är, äfvensom med- delanden rörande nâgra fynd af äldre datum, samtliga, sä vidt mig är bekant, förut ej publicerade. Särskildt tack är jag, hvad Vestervikstraktens äldre adventivflora beträffar, skyldig min forne lärare Fil. Doktor A. A. W. Lund, hvilket jag härmed tillâter mig offentligt framföra. Der endast ett ârtal, inom parentes finnes angifvet, antyder detta, att ifragavarande växtform iakttagits blott nämda âr. I. Àngermanland. Holcus lanatus L. Sollefteâ, nedanför den s. k. Trängnipan 1910, 1911. Rumex Acetosella L. f. multifida L. p. p. Sollefteâ, badhusparken 1911. Cerastium cirvense L. Sollefteâ, gräsbevuxen kulle mellan Bämsle ocli Berg 1910, 1911. Melandrium album X silvestre. Sollefteâ i en grop vid vägen till Rämslemon, bland stamarterna. 1911. Myosurus minimis L. Sollefteâ, badhusparken. Bruks- nipan 1910, 1911. Lepidittm apetalum Willd. Sollefteâ, badhusparken 1909—1911. Thlaspi alpestre L. Sollefteâ vid Berg, samma lo- kal som Cerast. arvense. Österas vid vägen till Lângsele, ej längt frân jernvägsstationen. Thlaspi alpestre L. v. tunense Westerl. Samma lo- kaler som huvudformen. Sisymbrium Sophia L. f. gracile Witte (Bot. Notiser 1904, p. 61). Sollefteâ 1913, Gr. Johansson. Bot. Not. 1916. 278 Barbarea lyrata Aschs. f. hirsuta Whe. Sollefteâ 1913. (Adjunkt G. Johansson). Camelina microcarp a Andrz. Sollefteâ, badhuspar- ken 1909—1911. Draba nemorosa L. Utom â den lokal, som af R. F. F Ristedt i hans gradualaf handling »Yäxtgeografisk skildring af Södra Angerm anland, 1857 p. 23 angifvits, Sollefteâ kyrkogârd, der den f. ö. ännu finnes kvar, är den sedan Here är tillbaka funnen växande â Bruks- nipan. Berteroa incana DC. — Sollefteâ, badhusparken, banvall invid vagen tili Westanbäck. Pâ bäda ställena sedan Here âr tillbaka. Bunias orientalis L. — Ett större ständ under Here âr iakttaget i en âker ej längt frân Y. Granvâg. Potentilla thuringiaca Bernh. — Sollefteâ invid va- gen till Trängnipan (1909), Trifolium agrarium L. — Sollefteâ vid Berg (1910). Pisum arvense L. — Sollefteâ h. o. d. bland säd. Primula veris L. Sollefteâ, nâgra stând i ett dike vid vagen till Rödsta 1909 — 1911. Primula farinosa L. — Sollefteâ, vail vid Westan- bäck, sparsamt. Gentiana amarella L. *lingulata C. A. Ag. Sollef- teâtrakten h. o. d. Bracocephalum thymiflorum L. Sollefteâ, banvall vid vagen till Westanbäck, badhusparken, Rämsle i âkrar. Galium Mollugo L. Flerestädes kring Sollefteâ. Galium mollugo X verum. Sollefteâ, badhusparken bl. stamarterna. Sambucus nigra L. — Öfverlännäs socken, ej längt frân Holms brygga, en buske (1910). Campanula patula L. — Sollefteâ, rägfält vid Rôd- sta (1911). 279 Anthemis tinctoria L. — Solleftea, Appelbergsnipan, samt i vallar vid vagen tili Multra. II. Helsingland. * Coronopus didymus (L.) Sm. Hudiksvall (1909). Trigonelia hamosa L. Ny för Sverige. Hemland: Egypten. Hudiksvall pa ballast (1907). Galium mollugo X verum. Hudiksvall, irivid vägen tili Köj)manberget 1908 — 1910. Centaurea, Jacea X nigra. Bergsjö, akerren (1910). III. Smaland. Setaria viridis (L.) PB — Vestervik, tillfällig. Atropis rupestris (With) . — Gamleby (1888). Bromus sterilis L. — Vestervik, tillfällig. Br. racemosus L. — Vestervik (1900) A. Lund. Br. japonicus Thunb. — Vestervik, ruderatplats vid vägen tili Marielund (1882) A. Lund. Hordeum murinum L. Vestervik, tillfällig. Kal- mar 1914, 1915. Melandrium noctiflorum (L.) Fn. f. rubellum (Ne um.) Kalmar, pa ballast (1914). Silene dichotoma Ehbh. — Klöfvervall utanför Alf- vesta (1916). Gypsophila paniçulata L. — Kalmar, pa ballast (1914). Alfvesta stationsomrade (1915, 1916). Saponaria officinalis L. — Vestervik. Gräntzö, se- dan mânga âr tillbaka. Ruderatplats vid väderkvarnen. Argemone mexicana L. — Gamleby, pâ ballast (1900). Lepidium Draha L. — Af Atterberg förut anmärkt för Kalmar (Sv. Bot. Tidskr. 1907, pag. 352). Har af mig anträffats 1914 och 1915 i ett flertal stora kraftiga individ pâ ballast, sammastädes. Coronopus procumbens Gilib. och C. didymus (L.) Sm. — bâda i Vestervik, atminstone sedan âr 1901. 280 Enligt nppgift af Dr. Lund under senare âr förgäfves eftersökta. Detsamma gäller ock Sisymbrium Loeselii L., samt S. altissimum L., hvilka bäda förut f unnits vid Vester- vik. Den sistnämnde uppträdde âr 1899 a gamla ballast- kajen, samt följande âr i stör mängd â en utfyllnings- plats ej längt frân varfvet. Af mig senast i akttagen âr 1909, dâ beständet ännu var rikligt. Sisymbrium Sophia L. f. gracile Witte. Denna af Witte (Bot. Not. 1904, pg. 61) beskrifna form finns ännu kvar pâ uppgifvet stalle. Sedd 1913, 1914 ocli 1915. — Brassica Napus L. Kalmar, pâ ballast (1914). CaJcile maritima Scop. Vestervik, tillfällig (1888, 1900-1903). Sinapis alba L. — Vestervik pâ ballast under 1880- talet. Numera utgângen. Diplotaxis tenuifolia (L.) DC. — Vestervik, pâ bal- last, alltsedan 1886. Diplotaxis tenuifolia X wiuralis — Vestervik, bland stamarterna, ett större stând (1892). Neslea paniculata (L.) Desv. — Vestervik och Gamleby som âkerogrâs. Berteroa incana (L) DC. — Alfvesta och Gemla, ymnig â banvallar. Bunias orientalis L. — Alfvesta i âker. 1912 — 1914, men ej 1915. Kalmar, pâ ballast (1914). Potentïlla recta L. — Gemla, â banvall here indi- vid (1915). P. intermedia L. — Gemla, â banvall, ymnig (1915 och 1916). Sarothamnus scoparius (L.) Wimm. — Gamleby, vid Skramstad. Medicago sativa L. — Alfvesta stationsomrâde (1913 — 1916). — Âker vid Vestervik (1897) A. Lund. Melilotus officinalis Lam. — Vestervik, Gamleby. 281 M. volgicus Pont. — Kalmar, hamn armen 1912 och 1913. Sedan förgäves eftersökt. M. indiens All. — Vestervik, gamla ballastkajen sedan 1898. Annu âr 1905 iakttogos ett par individ. Nu utgângen. Trifolium incarnatnm L. — Vestervik, aker vid Lânghagen (1890) A Lund. Geranium pyrenaicum L. — Vestervik. Känd sedan öfver 50 âr tillbaka är den nu allmän i trakten. T. o. m. tili de bebodda öarne i skärgarden har den spridt sig. Oxalis corniculata L. — Gamleby pâ ballast. (1900). Oenothera hiennis L. — Vestervik. Uppträder bade som ruderat- och ballastväxt. Sprider sig längs jern- vägslinien söderut. Alfvesta (1914—1916). Scandix pecten Veneris L. — Vestervik, Gamleby. Tillfällig. Hidolfia segetum Moris. — N y for Sverige. Kalmar, pâ ballast (1914). Hemland: Medelhavsländerna. Lappula echinata Gilib. — Vestervik, tillfällig. Kalmar, pâ ballast (1913 — 1915). Stachys annua L. — Kalmar, pâ ballast (1912 — 1915). Salvia verticïllata L. — Vestervik, tillfällig. Kal- mar hamnarm 1913 och 1914. Linaria repens (L.) Mill. — - Vestervik, ,ön Lucer- nan. Kalmar, flerestädes. Linaria repens X vulgaris — Vestervik, on Lucer- nan. Kinkaby jernvägsstation. Rinkabyholms jernvägs- station. Pâ bâda ställena â banvall, ymnig. L. Elatine (L) Mill. — Gamleby, pâ ballast (1900). Gemla jernvägsstation (1915). L. minor (L) Desf. — Vestervik, Fridkulla (1905), Rosenhill (1913) A. Lund. Gâfvetorps jernvägsstation, ymnig 1916. Antirrhinum Orontium L. — Hallingebergs prest- gârd (1888). 282 Galium moïlugo L. * erectum (Huds.) — Ankars- rum (1901). Kalmar (1914). Eriger on canadensis L. : — Yestervik och Gamleby, tillfällig. Kalmar hamnarm, ymnig (1912 — -1915). Rudbechia hirta L. — Yestervik, gräsplan i stads- parken (1887), i en privatträdgard (1888). Gemla jern- vägsstation pâ banvall, talrik, 1915, 1916. Chrysanthemum segetum L. — Yestervik, tillfällig. Achillea nobilis L. — Kalmar, pâ ballast, 1912 — 1915. Centaurea Jacea X riigra. — Yestervik, utfyllning vid slottsruinen, sedan 1901. Mulgedium tataricum L. — Ny for Sverige. Kalmar, pâ ballast i ett flertal individ 1915. Hemland: Yestra Asien. Crépis capillaris (L). Wallr. — banvall vid Gemla jernvägsstation, ymnig, 1915, 1916. IY. Öland. Alyssum calicynum L. — Kastlösa jernvägsstation, ymnig 1914, 1915. Rudbechia hirta L. — nâgra stand emellan Färje- staden och Eriksöre, invid banvallen (1912). Dö de. Den 14 april 1916 prof. Thomas Jonathan Burrill i Urbana, 111., född d. 25 apr. 1839. — Den 29 juni 1916 prof. Lajos Fekete i Selmeczbany i Ungern i sitt 80 âr. — Den 16 mars 1916 redaktör Wilhelm Lackowitz i Pankow vid Berlin i sitt 80 âr. — Den 3 jnli 1916 i Ckar- lottenburg f. d. professorn i Königsberg Christian Luerssen, 73 âr. — Den 4 sept. 1916 medic, dr. Josef Pantocsek i Tavernok i Ungern i sitt 70 âr. — Den 12 okt. 1916 prof. Julius Wiesner i Wien, f. d. 20 jan. 1838. Linnémedalj ât dr. Aulin. Som ett erkännande af dr. Fredrik Rutger Aulins frivilliga, tioâriga arbete med Riksmnseets skandinaviska herbarium har K. Yetenskaps- akademien tilldelat honom sin aldre Linnémedalj i guld, hvilken öfverlämnades ât honom pâ hans sjuttiofemârsdag den 19 nov. 1916. 283 Hvad en ballasthög kan innehâlla. Den 18 April 1911 anlände tili Hudiksvall bark- skeppet Simba, ballastad, samt erhöll tillständ att upp- lägga ballasten ä det omräde af hamnen som är afsedt för angfartyg med regulier, hufvudsakligen inrikes trade. Platsen i fräga är härdt tilltrampad tillföljd af stark trahk, samt torde pä grund deraf kunna anses sä godt som steril. Ballasten bildade en hög af 14 meters längd. c:a 8 meters bredd, samt med en genomsnittshöjd af 1 1/ï meter. Enligt de uppgifter jag lyckats insamla härrörde ballasten frän Londontrakten och bestod af jord bland ade rester efter nägon husrasering. Vid ett besök i Hudiksvall de senaste dagarna af Juli mänad s. a. hade jag tillfälle att iakttaga den synnerligen rika vegetation som redan liunnit bildas. äfvensom insamla en del mindre vanliga ruderatväxter. och genom välvilligt tillmötesgäende af Apotekare A. Nordstrom i Hudiksvall kompletterades Sämlingen seder- mera med ätskilliga andra, hvilka vid tiden för mitt besök ännu stodo »pä tillväxt». Nägra fä växtformer hafva mast tagas som ärsskott. Pa senhösten bortskaffades ballasthögen. livarigenom fortsatta iakttagelser omöjliggjordes. Följande förteckning visar dock tydligt, hvilket stört inflytande vära dagars kommunikationsförhällanden hafva pä ett floraomrädes individ- och arttillväxt. Det insamlade växtmaterialet har godhetsfullt gran- skats och bestämts af Konservator O. R. Holmbekg. tili hvilken jag härmed ber att fä framföra mitt vörd- samma tack. Förteckning. (Med »here individ» menas 5 — 15 st; »ymnig» — öfver 20 ind.) Setaria viridis (L.) P. B 2 ind. Phalaris pnradoxa L 1 » Avenu sativa L here ind. Bot. Kot. 1916. 284 Lolium temulentum L flere incL » multiflorum 2 » » multiflorum X temulentum 1 » Triticum vulgare Vill flere » Polygonum tomentosum Schrank » » » aviculare L. v. vegetum Ledeb » » » Convolvulus L ymnig Chenopodium album L Here incL » opulifolium Schrad 5 » Atriplex patulum L flere » Stellaria media (L.) Cyrill ymnig Lepidium Dr aba L. (?) 1 ârsskott » ruder ale L ymnig Sisymbrium altissimum L » » Sophia L flere incL Sinapis arvensis L ymnig » » v. ambigua Hn Here ind. Brassica spec.? 1 ârsskott Conringia orientalis (L.) Andrz 1 ind. Melilotus officinalis Lam 4 » » indiens All. 5 » Mercurialis annua L flere ind- Malva borealis Wallm 1 ind. Lappula echinata Gilib 4 » Stachys annua L 1 » Solanum nigrum L 2 » » Lycopersicum L 1 » Linaria vulgaris L 1 ind. nngt ex. Veronica persica Poir 1 ind. Plantago major L 2 » Galium Aparine L flere ind. » tricorne With 3 ind. Anthemis ruthenica M. B 4 » Arctium minus Schkuhr 2 ârsskott Lactuca Scariola L 1 ind. Carl Pleuel. 285 Nâgra ord om Swartz’ Originalexemplar af Aspidium aeuleatum. Af H. V. Rosendahl. Den mycket diskuterade frâgan om artbegreppen af Aspidium (Polystichum) aeuleatum och lobatum har upprepade ganger föranledt, att fôrfrâgningar ingâtt frân utlandet angâende de i Swartz’ herbarium befintliga orginalexemplaren af A. aeuleatum (sensu latiss.) och dessas identifiering med vâr tids nämnda arter. Sär- skildt efter nyligen gjord framställan af H. Woynar, Graz, har jag med benaget tillstând af professor A. G. Xathorst granskat de exemplar frân Swartz’ herba- rium, som finnas i Riksmuseums paleobotaniska afdel- nings ormbunksherbarium. Sâsom orginalexemplar kunna i detsamma 2 ex. uppfattas, vid hvilka egenhändig skrift förefinnes. Det större (fig. 1) är försedt med anteck- ningen » aeuleatum Erhard » (Ehrhart?), det mindre (hg. 2), som endast utgöres af ett primärsegment, med »Aspi- dium aeuleatum». Vid detta senare har J. E. Wikström tillagt »Aspidium aeuleatum Swartz. Hispaniæ», hvar- jämte af annan person antecknats »legit Loefling\ ex. Herb. Solandri?». Bada exemplaren tillhöra den art, som vi benämna P. lobatum ( Huds .) Pr.; det mindre är en groft öronflikad form. Nagot exemplar betecknadt A. lobatum förefinnes ej. Huruvida Swartz med det nedskrifna namnet af- sett ett vidsträcktare eller mera inskränkt artbegrepp kan ej afgöras, synnerligast som nagon tidsuppgift för in Sämlingen eller artbestämningen ej är angifven. I sina bada vid början af 1800-talet utgifna systematiska arbeten (Genera et Species Filicum. H. A. Schrader Journal für die Botanik. Göttingen 1801. och Synopsis Filicum. Kiliæ 1806.) upptager han saväl A. lobatum som A. aeuleatum (syn. A. setiferum F or sh.). Enär han sâ- som synonym med aeuleatum anför A. setiferum , är det Bot. Kot. 1916. 286 Orginalexemplar af Aspidium aculaetum frân O. Swartz’ herbarium, Fig. 1: Blad. 1U. Fig. 2: Prirnärsegment, '/i. *287 ganska troligt att hau haft en närmare kännedom om denn a ForsMls art (jmf. H. Y. Rosendahl: Ett ej be- aktadt fynd af en för Skandinaviens flora ny ormbunke (fig. 1 — 2 P. setiferum Forsk. frân Romsdalen i Norge. Ark. f. Botanik Bd. 14 N:o 14j. med hvilken de före- liggande exemplaren af honom icke kunnat förväxlas. Bet synes mig alltsâ antagligt. att Swartz med be- teckningen aeuleatum för nämnda exemplar ej afsett den art, som enligt Woynars inlägg i frâgan (Bemerk- ungen über Farnpflanzen Steiermarks. Mitteil. d. Natur- wissenschaft!. Verein, f. Steiermark. Jahrg. 1912. Bd. 49i bör benämnas P. setiferum Forste. [1775] i stallet för P. aeuleatum (L. i Schott, utan Hudsons P. lobatum. för hvilken enligt Woynars förslag Linnés benämning aeuleatum bör bibehällas. Döde. Per Gustaf Emanuel Theorin, som afled d. 3 nov. 1916, var född i Nydala i Jönköpings län d. 4 nov. 1842, blef student i Upsala 1859 och läroverksadjunkt i Göteborg 1868, lektor i naturalhistoria och kemi i Fahm 1878. Hans gradualafhandling i Upsala 1866 behandlade öfverhudens bihang hos växterna, och i synnerhet under de följande 20 aren utgaf han talrika uppsatser i ungefär sam- ma syfte. Men äfven lafvarna och svamparna utgjcrde före- mäl för ett par uppsatser. Efter pensionstagandet 1909 flyttade han tili Svennarums socken och hans sista arbete publicerades 1913. Natten tili den 17 nov. 1916 afled Thor Axel Peter - SOHN. Han var född d. 15 nov. 1857 i Voxtorp i Sma.land, blef student i Lund 1877, fil. licentiat 1888, disputerade för doktorsgraden 1889 med afhandlingen »Om de inhemska ormbunkarnas bladbyggnad», tjänstgjorde vid atskilliga skolor, blef 1895 kollega i matematik och naturvetenskap i Söder- hamn och 1902 adjunkt vid Eksjö realskola. Frödin, J., Studier över skogsgränserna i norra delen av Lule Lappmark. — Lunds Univ. Ärsskr. Afd. 2 nr. 13. 1916. Detta arbete är grundadt pa langvariga arbeten i faltet somrarna 1910 — 1915 och vi kunna här referera endast en del af innehâllet. 288 Förf. har själf mast göra nya höjdmätningar. Termo- graf'er hade uppställts pä tre skilda Ställen. Genom termo- elektriska undersökningar fastställdes, att ett solbelyst björk- skott pä vanna dagar och vid vindstilla blef 5,i° varmare än lüften i skuggan. Vid 3,5 m:s vindstyrka var däremot medeldifferensen mellan skottets temperatur och skuggluft- temperaturen endast 2,4° eller 2,7° mindre än vid lugnt väder. Förf. visar att i det här behandlade omrädet den öfre björkskogsgränsen och ehuru i mindre grad äfven björk- skogsgränsens medelnivä stiger fran de isolerade högfjällen i öster inemot det sammanhängande lagfjällsomrädet samt därifran ytterligare inemot högfjällen. Ifrän dessa sjunka de mot norska kusten. Björkskogsgränsens niva förändras alltsa fran inre Lappland och tili högfjällszonen i samma riktning som landytans niva. — Denna stigning fran öster inât högfjällen beror pa ett därstädes gynnsammare iokalklimat. Medan denna gräns pa de isolerade lagfjällen alltid är belägen pa vindöppna lokaler, ätnjuter den ett inemot högfjällen allt mera växande vindskydd. Detta medför en lokalt högre lufttemperatur, än hvad som betingas af de allmänna kli- matförhällandena. Vidare resulterar det uti att skillnaden mellan växt- och lufttemperaturen bür större än pä de vind- öppna lagfjällen. Den lokala och vegetativa temperatur- höjning, som fran de östliga lagfjällen tili högfjällszonen gor sig gällande pä den öfre skogsgränsen i förhällande tili de allmänna isotermerna, räcker dock icke tili att förklara vare sig höjningen av den öfre björkskogsgränsen eller ännu mindre af björkskogsgränsens medelnivä i denna riktning. Ju större höjd ö. h. ett fjäll uppvisar, och jn längre västerut det är beläget, desto större är under i öfrigt lika förhäll- anden dess markfuktighet i skogsgränsnivän. Till följd af björkens relativt stora känslighet för fuktighetsfaktorerna kan björkskogen pä torr mark och vid gynnsamma trans- spirationsförhällanden pressas ned ätminstone ett hundratal meter under sin termiska gräns. Tallen är däremot under sommaren mindre känslig för torka. Därför ligger tallskogsgränsen pä de isolerade bergen, där den gär upp tili 616 m., högre och sjunker mot väster, där den upphör vid 495 m. ö. h. Dess öfre gräns torde därför falla i samma riktning som den allmänna tempera- turkurvan . Granen tyckes fortfarande vara i framryckning. •289 Zur Theorie des Mendelismus. 1 — 2. Von D. Rosén. 1. Über scheinbare Koppelungs- und Abstossungs- phänomene bei gewissen polymeren Spaltungen. Unter den Kreuzungsresultaten der letzten Jahre dürften die s. g. Koppelungs- und Abstossungserschei- nungen besondere Aufmerksamkeit auf sich gezogen haben. Die erste Entdeckung dieser Spaltungserschei- nungen geschah durch Bateson. Punnet und Miss Saun- ders und zwar an Latlujrus. Auch bei einer Mehrzahl anderer Pflanzen sind jetzt entsprechende Erscheinungen nachgewiesen. Nach der von den erwähnten Forschern aufgestellten s. g. Koppelungs- und Abstossungstheorie geschieht in diesen Fällen die Gametenverteilung nicht wie bei regelrechter mendelscher Spaltung im Verh. 1 : 1 : 1 : 1 sondern im Verh. n : 1 : 1 : n oder 1 : n : n : 1 (n > 1). Im ersteren Falle hat man es mit Koppelung, im letzteren mit Abstossung von Faktoren zu tun. Kop- pelung hndet bei Kreuzung BC X bc. Abstossung bei Kreuzung Be X bC statt. Diese Koppelungs- und Abstossungsphänomene schei- nen mir indessen nicht immer völlig bewiesen zu sein; ich will daher im Folgenden versuchen kurz darzutun, dass man analoge Spaltungszahlen in F2 auch bei ge- wissen polymeren Spaltungen erhalten kann. Kreuzung 1. A Grundfaktor der Faktoren Blr B2. B3, B4 und C17 o c c ^27 ^37 '4 ' Br B2. B3 und B4 gleichsinnige Faktoren ; bewirken bei Gegenwart von A Behaarung. Cj, C2, C3 und C4 gleichsinnige Faktoren, bei Ge- genwart von A Rotfärbung bewirkend. Alle aa-Individuen demnach glatt, weiss. Bot. Not. 1916. 19 290 Kreuzung AAB1B1B2B2B3B3B4B4C1C1C2C2C3C3C4C4 (behaart, rot) X aab1b1b2b2b3b3b4b4c1c1c2c2c3c3c4c4 (glattr weiss). In F2 findet Spaltung nach folgendem Schema statt (hier, wie im Folgenden, nicht ganz ausgeführt) : Individuenzahl 1024. A3/4 768 < 1024 r* 265 / B255/2ö6 765 <( ,, C /266 762 Ind. CO 1 !/ O/C255/» bV256 3/ C /25 g 3 Ind. a1/ 4 256 Ind. 762 : 3 : 3 : 256 Bei Koppelung nach dem Syst. 160 : 1 : 1 : 160: Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 774 : 3,2 : 3,2 : 256 (I)ie Spaltungszahlen sind hier wie im Folgenden abgerundet.) Kreuzung 2. Wirkung der Faktoren wie bei Kreuzung 1. AAB1B1B2B2B3B3C1C1C2C2C3C3 (behaart, rot) X aa b1b1b2b2b3b3c1c1c2cäo3c3 (glatt, weiss). Die Spaltung in F2 findet nach folgendem Schema statt: Individuenzahl 1024. „en/0**!“ 744 I11CL B /«4 ls/i6 d1/ 16 960 < 64 Elä/,6 e1/,« JU5 900’/•« ^e 1/i6 60 Bt5/i« 792 < ffl ni5, -.^/C10 16 696 Tnd. G15/ie 742 < l 50 46 52 108 96 . C15/ 16 95 < 101 < 0 6 \ ^1/ 7 64 g /lß Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 696 : 96 : 95 : 137 7io= 69,6 : 9,6 : 9,5 : 13,7 Koppelung nach dem Syst. 4 : 1 : 1 : 4: Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 66 : 9 : 9 : 16 Kreuzung 6. Faktor B bewirkt Behaarung. » C » Rotfärbung. Faktoren D1? D2 und D3 gleichsinnig; bewirken Eotfärbung. Diese Faktoren sind bei Gegenwart von B ohne Wirkung. 298 Kreuzung BBD^ (behaart, weiss) X. bbd1d1CC (glatt, rot). Spaltung in F2 nach folgendem Schema : Individuenzahl 64 64 /C34 B34 48 < , 0/4 / C3/4 b-4 164< c‘/4 144 Ind. 48 » 48 » 16 < Dl5/l6 dVl6 15 Ind. 1 * Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 144 : 48 : 63 : 1 Abstossung nach dem Syst. 1:7:7 : 1 : Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 129 : 63 : 63 : 1 Kreuzung 8. Wirkung der Faktoren wie bei Kreuzung 6. Kreuzung BBI )1I)1I)2D203F>3Cc (behaart, weiss) X bbd1d1d2d2d3d3CC (glatt, rot). 294 Spaltung in F2: Individuenzahl 1024 / C3/4 576 Ind. 1024 B'A 768( Q3/4 -^02 » b1/* 256 < aA . D63/64 63 Ind. dX/64 1 » Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 576 192 : 255 : 1 Abstossung nach dem Syst. 1 : 15 : 15 : 1 : Behaart, rot : Behaart, weiss : Glatt, rot : Glatt, weiss. 518 : 255 : 255 : 1 Aus obiger Darstellung dürfte hervor geben, dass man kein liecht hat lediglich aus Spaltungszahlen in F2 eine Koppelung bziv. Abstossung von Faktoren zu folgern. Nur eingehendere Untersuchungen ermöglichen die Entscheidung , ob in Wirklichkeit Koppelung bzw. Abstossung von Fak- toren vorliegt. Ich hoffe binnen kurzem eine ausführlichere Dar- stellung dieser Kreuzungserscheinungen liefern zu kön- nen. 2. Über den analytischen Wert von Rück- kreuzungen. In der Kreuzungsanalyse verwendet man oft als Kontrollprobe der Spaltungszahlen in F2 Rückkreuzung zwischen F4 und der rezessiven Stammpflanze. Bei unifaktorieller Spaltung und Dominanz der betr. Eigen- schaft erhält man in F2 die Zahl 3:1, bei Rückkreuzung 1:1. Bei Faktorenkoppelung, z. B. nach dem System 7 : 1 : 1 : 7 erhält man in F2 die Spaltungszahlen 177 : 15 : 15 : 49 und bei Rückkreuzung 7 : 1 : 1 : 7. Indessen scheinen auch bei Gegenwart von gewissen polymeren Komplexen entsprechende Spaltungszahlen sich ergeben zu können; ich will im Folgenden einige Beispiele sol- cher Möglichkeiten anführen. 295 Kreuzung 1. A Grundfaktor, an sich ohne Farbwirkung. Br B2. B3 och B4 gleichsinnige Faktoren. Bei Gegen- wart von A bewirken diese Faktoren Botfärbung. Kreuzung AAB1B1B2B2B3B3 (rot) X aab1b1b2b2b3b3 (weiss) Für F4 erhält man die Formel AaBjbjBgbgB.Jb.^. F2- Spaltung (hier, wie im Folgenden, nicht ganz aus- geführt i : 256 Individuen : /B. 144 A 192 Vi mäste nog medge lite hvar, att vi âro ganska okunniga om ursprunget af mânga af de växtrikets produkter, som môta oss öfverallt i det dagliga lifVet. Trädgardsmannen känner väl i all- mânhet till sitt lands vanliga kulturväxter, men sa fort det gäller främmande länders kulturplantor är kännedomen i regeln ganska bristfällig. Pâ svenska ha vi ej heller hittills haft nâgot arbete, som behandlat detta kapitel med nâgon utförlighet. Professor Jönssons föreliggande verk har därför en mission att fylla i vär botaniskt-ekonomiska allmänbildning. I öfversiktliga kapitel be- handlas de olika växter, frän hvilka människorna erhälla bröd, stärkeise, socker, frukter, bär, nötter, kryddor, fett och oljor, hart- ser, gummi, kautschuk, färgämnen, spanadsmaterial, papper, garv- ämnen, ved och kork, läkemedel, gifter, njutningsmedel o. s. v. Den digra boken bjuder pâ ett ytterst rikhaltigt och omväx- lande innehäll, som gör den till en bade instruktiv och treflig lektyr. Ett rikt bildmaterial belyser texten. För den vetgirige trädgärdsmannen bör detta arbete kunna bli en populär uppslags- bok af stört intresse». (Thorild Wulff i Trädgärden.) BILDER UR NATURENS TRE RIKEN av Lektor JOHAN ERIKSON Band I. Ur ryggradsdju- rens liv. Med 166 fig. Inb. 4: 50. Band II. Ur de ryggrads- lösa djurens liv. Med 130 fig. Inb. 2: 75. Band III. Växt- och djur- geografiska skildringar och betraktelser . Med 203 fig. Inb. 4: 50. Band IY. Växtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4: 75. Band V. Blad ur j or dens historia. Med 127 fig. Inb. 2: 75. Ur pressen: I sitt avslutade verk. vilket om- fattar samtiiga väsentliga grenar av biologisk forskning, äger sven- ska* litteraturen nu ett füllt enhet- ligt verk i ämnet av högsta rang, ett verkligt standardwork. Varje band säljes särskilt. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. \ P â C. W. K. GLEERUPS förla g, Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologica, (Lund 1892) 2 kr. 75 are, com. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. III (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ/ Sid. I— VIII -f 1-^363.) (Lund 1848.) 4 kr 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid I — XII -j- 1 — 336-f-tillâggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. i3 ars . II. (J. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 40. Gelidieæ, 11. Spuamarieæ, 12. Corallineæ, 13. Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -f- tillägg och register 701 — 720.) Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. ( 1 . 2). Series II (forts.). Ordo 14 Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 ~ register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. Series IL Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III Nematosp (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1917 MED BITRÄDE A F Hrr. alm, arnell, cedergren, gertz, grapen- GIESSER, HEINTZE, HOLMBERG, LINDMAN, LINDSTRÖM, MURBECK, NAUMANN, NILSSON-EHLE, ROSENDAHL, SJÖGREN, TURESSON, WILLE, ÂKERMAN, ÖHRSTEDT m. fl. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT DISTRIBUTOR: O. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSB OKH ANDEL LUND 1917, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET. ' . ■" ■ - f..:. •- ■ ::v;q : •. ‘ ‘ - ' ' rj • 0 ' ■ /: • ■ ■ i V . ■ = .. •; •» \ V • - ' ■ ; •! Innehâll. Originalafhandlingar och originalnotiser. Siel. Alm, C. G-., Om fruktsättningen hos Malaxis paludosa (L.) Sw. 111. Arnell, H. W., Fanerogamfloran i Nyköpingstrakten 97. Cedergren, Gr. R. Nâgra ord om Medicago lupulina L. f. Cupa- niana (Guss.) Boiss 37. Gertz, O.. Anomalier hos klyföppningar. 137. — , Makrokemiska ägghviteprof â blad 1. — , Nâgra fyndorter för fossil Rhytisma salicinum (Pers.) Fr. 129. Grapeng-iesser, S., Usnea longissima Acharius 272. Heintze, A., Om endo- och synzoisk fröspridning genom euro- peiska krâkfâglar *. 209, 297, Holmberg, O. R.. Orobanche caryophyllacea Sm. tagen i Sverige 193. Hulting, J., Lichenes nonnulli Scandinaviae 41. Lindman, C. A. M., Glyceria baltica et Duseni Lindeb.- species delendae 77. Lindström, A. A., Ett och annat om slägtet Rosa 49- Murbeck, Sv., Det tili Asplénium germanicum X perseptentrio- nale Rosendahl hörande autentiska materialet 81. Naumann, E., Einige weitere reproduktionstechnische Gesichts- punkte betreffs der photographischen Darstellung der Planktonformationen 83. — , Mikrotekniska Notiser. VIII. Mikroreliefer i färgat kol- lodium 197. — , Mikrotekniska Notiser. IX. Om jodfenol som mikrokemiskt reagens 200. — , Mikrotekniska Notiser. X. Om användningen av fenol i olika kombinationer vid v issa planktolögiskt-näringsbio- logiska undersökningar •. 257. — , Vegetationsfärgningar i äldre tider. II. Om blodregnet i Orsjö i Skâne är 1711 115. Nilsson-Ehle, H., Untersuchungen über Speltoidmutationen beim Weizen 305. Rosendahl, H. W., Genmäle i anledning af Sv. Murbeck: En hos oss ânyo misstolkad ormbunkshybrid. Asplénium Ruta muraria L. X septentrionale (L) Hoffm. (Botaniska Notiser. 1916, s. 2*57.) 43. II Sjögren, H. Gr., Botrychium Lunaria L. som kompassväxt 301. Turesson, Gr. Mykologiska Notiser. I. Ett fall av Aspergillus- mykos hos bin 269. — , Om plagiotropi hos strandväxter 273. Wille, N., Atragene sibirica L. vildtvoxende i Norge 241. Akerman, A., Untersuchungen über die Aggregation in den Tentakeln von Drosera rotundifolia 145. Öhrstedt, Gr., Usnea longissima Acharius (1910).., 203. Smärre notiser. Anemone ranunculoides i Jämtland 96. Anslag 80, 144, 204. Botaniska resestipendier i Norge 204. Carex canescens X remota i Norge 95. Donation tili Fysiografiska Sällskapet 271. Döde: S. Berg- gren 205, P. Larsson 206, P. Svensson 95, L. J. Wahlstedt 143. Döde utländske botanister: 35, 96, 141. 2£6, 271, III. Epilobium angustifolium 142. Fysiografiska Sällskapet 35, 95, 271, 303. Föreningen Sveri- ges Flora 196. Liinnés herbarium hos Linnean Society i London 141. Lunds Botaniska Förening 136, 329. Ny litteratur, endast titlar: 36, 96, 135, 206, 256, IV. Af följande personers arbeten är mer än titeln omnämndt : Fernald 142. Lotzy 39. Sælan 136. Johannsen 114, 272. Lunde gârd III. Sylvén 47. Larsson 144. Melin 329. Verdier 46. Lind 46. Möller 256. Linkola III. Naumann 82, 302. Orobanche Cirsii i blomma i är 206. Personlig profession i ärftlighetslära vid Lunds Universitet 140. Prisuppgift 141. Resestipendier 80. Svenska Linnésâllskapet 204. Vetenskapsakademien 46, 95, 142, 204, 272, 304. Vetenskaps- societeten 80, 141. Värdefull gäfva tili Riksmuseet 271. Växter, som nagot utförligare blifvit omnämnda. Aspergillus flavus 269. Asplénium germanicum X persepten- trionale 43, 81. Ruta muraria X septentrionale 43, 81. Atragene sibirica 241. Atriplex 273. Botrychium Lunaria 301. Carex canescens X remota 95. Drosera rotundifolia 146. Epilobium angustifolium 142. Euglena sanguinea 120. Ill Glyceria baltica et Duseni 77. Hvete 305. Korn 23. Malaxis paludosa 111. Medicago lupulina f. Cupaniana 37. Orobanche caryophyllacea 193, Cirsii 206. Pinus silvestris subsp. lapponica och septentrionalis 47. Rosae 49. Rhytisma salicinum 129. Triticum Spelta och vulgare 305. Ulva Lactuca 14. 21, 22, 32. Usnea longissima 203, 272. Döde. Paleontologen François Cyrille Grand’Eury i St. Etienne. — Den 11 juli 1917 dr. Charles Horton Peck i Albany, N. Y., i sitt 85 âr. — I pâskveckan 1917 i närheten af Arras Munro Brigg, anställd vid Herbariet i Kew, född d. 23 apr. 1889. — I natten mellan d. 29 och 30 juni 1917 Philippe Lévêque de Vilmorin. Lundegârd, H., Växterna pa krigsstigen och i fredliga vârv, 144 s. 1917. Bonniers förlag. Under den vilseledande förläggaretiteln med dess ytliga aktualitetstävlan döljer sig en samling flärdlöst sakliga, po- pnlära uppsatser av fysiologiskt innehâll, som £â en särskild charm därigenom att de sällan äro blott refererande, ofta späckade med egna iakttagelser och rön, färgade av för- fattarens filosofiska grundsyn. Tyngdpunkten i boken bildas sâvâl kvalitativt som kvantitativt av uppsatsen »Sinnesliv och medvetande hos växterna», dar förf. ju ocksâ rör sig pâ sitt uregnaste gebit. Sämlingen ansluter sig f. ö. gott tili den krävande Lid- forska traditionen pâ omradet genom sin absoluta frihet fran »populära» böckers vanligaste fei, otillbörlig förenkling av Problemen, trots förf:s strävan tili en framställning, sä lätt och klar som det behandlade ämnet i hvarje fall tilläter. En del av bilderna äro hämtade fran Hallands Väderö. L. Gr. E. Linkola, E., Följeväxter tili gammal kultur i Finlands ruderat- och ogräsflora. — Geograf. Foren, i Finland Tidskr. »Terra», 1917, s. 125 — 152, 4 kartor. Förf. pâvisar, hurusom kultufstândsorterna i Finland bland sina ruderater och ogräs räkna ett afsevärdt antal arter, som uteslutande eller företrädesvis förekomma i trakter, där bosättningen är gammal och redan af älder jämförelsevis tät, IV alltsä i främsta rummet trakterna närmast kusten. I sin utbredning komma sâledes dessa arter, hvilka pâ satt och vis äro att betrakta som karaktärsväxter för gammal kultur, förty att mer eller mindre tydligt äterspegla grunddragen af Finlands tidigare bebyggelse. Ny litteratur. Danielsson, U., 1916, Ölands almar. — Skogsvardsför. Tidskr., 15 arg., s. 895 — 901, 5 textf. — , 1917, Avenboken pä Öland. — Skogsvardsför. Tidskr. 15, s. 833 — 839, 7 textf. Gertz, 0., 1917, Ueber die vorübergehende Rotfärbung einiger Blätter mit Salpetersäure bei Xanthoproteinprobe. — Biochem. Zeitschr. 83, s. 129 — 132. — , 1917, Nagra nya fyndorter för arktiska växtlämningar i Skane. — Geolog. Foren. Förh. 39, s. 503 — 561. Melin, E., 1917, Studier över de norrländska myrmarkernas vegetation med särskild hänsyn tili deras skogsvegetation efter torrläggning. Akademisk avhandling. XII. 426 s., 11 pl., 49 textf. — Norrländskt Handbibliotek VII. Sernander, R., 1917, Skogsvärd och nat.urskydd. — Skogs- värdsför. Tidskr., 15 arg., s. 867 — 894, 17 textf. Westling, R., Nâgra droger frän Madagaskar. 18 s. — : Svensk Farmaceutisk Tidskr. 1917, n:r 23, 24 och 28. Till tidskriftens medarbetare. Manuskripten böra vara tydligt skrifna (heist maskin- skrifna) samt noga genomsedda, äfven beträffande skilje- tecknen, för undvikande af korrekturändringar mot manu- skriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Förf. erhaller 50 separater, om uppsatsen är längre än 1 sida. BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1917 UTG1FNE AF O. F. O. NORDSTEDT Haftet 1. DISTRIBUTOR C. W. K. GLEERUP, FÖRLAGSBOKHANDEL LUND LUND 1917, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET Makrokemiska ägghviteprof â blad. Af Otto Oertz. [Mit Résumé in deutscher Sprache]. Föreliggande undersökningar ansluta sig nära tili en for kort tid sedan offentliggjord afhandling. »die Ei- weissproben. makrochemisch angewendet auf Pflanzen», i hvilken Mo lisch närmare redogjort för ett enkelt, af honom utarbetadt fÖrfarande att i skilda växtdelar (blad, stammar eller rötter) pavisa ägghviteämnen. Mina i det följande beskrifna iakttagelser utgöra sä tili vida ett komplement tili ifrâgàvarande arbete, som jag här närmare behandlat en icke oviktig fraga, hvilken Molisch icke berört, nämligen panacherade blads förhallande. En undersökning af denna fraga syntes mig sä myc- ket mera önskvärd, som redan Molisch meddelat den intressanta iakttagelsen, att blekta och klorofyllfattiga växtdelar. t. ex. höstblad, hvilkas kloroplaster desorga- niserats, gifva ingen eller endast obetydlig ägghvitere- aktion. och däraf dragit slutsatsen, att kloroplasternas stroma utgör den bestândsdel i växtcellen, som är den hufvudsakligaste bäraren af ägghvitereaktionerna. Som jag i det följande kommer att visa, gäller alldeles samma förhallande om panacherade blad. Dessas gröna fält gifva nämligen förhallandevis stark ägghvitereaktion, medan de livita eller gula fälten blifva vid ifrägavarande prof intakta eller visa endast obetydlig äggh vitehalt. I samband med denna undersökning kom jag att ingäende sysselsätta mig med de MoLiscH5ska ägghvite- profven öfver httfvud och undersökte ett stört antal växters blad, httfvud sakligeri för att fastställa de förras verkningskrets samt utbredningen af maskerande, vid ifrägavarande reaktioner inträdande färgningar af annat slag. De ägghvitereaktioner, Molisch i anförda arbete begagnat, äro Xanthoprotein- och biuretprofven jämte Bot. Not. 1917. l 2 den s. k. MiLLONrska reaktionen. Da dessa synas vara i kemiskt hänseende af hvarandra oberoende och utgöra indices pâ förhandenvaron af olika atomgrupper i ägg- hvitemolekylen, innebära de tydligen ett betydelsefullt komplement tili hvarandra 1). Molisch fann följande växters blad gifva typisk ägghvitereaktion i samtliga undersökta fall: Tropaeolum majuSj Phaseolus multi florus, Brassica oleracea , Sparmannia africanci och Abutilon- &rte>r. Däremot visade sig bladen af exempelvis Cercis siliquastrum och Bobinia pseudacacia oanvändbara, emedan här färgreaktioner af annat slag inställde sig. Sâsom mina i det följande anförda under- sökningar gifva vid handen, äro dylika mer eller mindre framträdande maskeringar af ägghvitereaktionerna inga- lunda nägon sällsynthet. Vid mina nndersökningar kommo uteslntande blad tili användning. Dessa underkastades den af Molisch föreslagna förbehandlingen — samma preparation, som sedan gammalt användes vid det SACHs’ka jodprofvet, — kokning med vatten och därefter behandling med 90- procentig alkohol, hvarigenom dels ägghviteämnena full- ständigt denaturerades, dels klorofyllfärgämnet utlöstes, hvilket eljest skulle doit de vid ägghviteprofven upp- kommande färgningarna eller gjort dessa mindre tydliga. Xanthoproteinreaktionen inträder som bekant 1 ) Da jag i det följande endast undantagsvis behandlat ifra- gavarande ägglivitereaktioner frän deras rent kemiska sida, hänvi- sar jag beträffande denna j)unkt tili den utförliga redogörelse, som traffas i afhandlingar ocb handböcker af följande forskare: Abderhalden, Cohnheim, Correns, Frankel, Hammarsten, Krasser, Nickel, Köhmann, Tünmann. Jag vill ytterligare redan här framhalla. att de MoLiscH'ska ägghviteprofven — liksom s. k. ägghvitereaktioner öfver hufvud — icke ega de specifika karaktärer, som för sâdana vore önskvärda. De hafva nämligen i samtliga fall en för vid verknings- krets, i det de endast antyda vissa atomgrupper i molekylen, och göra sig sâlunda i vissa fall gällande, utan att ägghviteämnen föreligga. 3 vid behandling af ägghviteämnen med stark salpeter- syra och ger sig tillkänna sâsom citrongul färgning af desamma. Ifragavarande färg, hvilken härrör af bildad xanthoproteinsyra, blir vid behandling med alkalier starkare framträdande och mera nyanserad till följd af att motsvarande alkalisalter uppstâ. Med ammoniak blir den sâlunda mera mättadt citron- eller äggul, med kali- hydrat äggul till orangeröd. I allmänhet har jag be- gagnat den af Molisch föreslagna koncentrationen af lösningarna ifrâga, nämligen 1 volym köncentrerad salpetersyra jämte 2 volymer vatten, äfvensom, hvad betraf far alkalihydratet, — hvilket liksom vid Molischs undersökningar i regeln utgjorde ammoniak — 1 volym köncentrerad lösning och 2 volymer vatten. Xanthoproteinreaktionen, hvilken grand ar sig pà bildningen af nitroderivater (inträde av nitrogrupper i ägghvitemolekylens benzolkärna) — aromatiska nitroför- eningar äro som bekant intensivt gul- eller rödfärgade (nitrobenzol, pikrinsyra) — , utföll synnerligen tydligt a följande, af mig pröfvadt bladmaterial: Tanacetum Balsa- mita , Doronicum Pardalianches, Taraxacum vulgare, Lactuca sativa, Galeopsis Tetrahit. Auch usa officinalis . Symphytum officinale , Syringa vulgaris. Fraxinus excelsior , Convolvulus sepium , Veronica Beccahunga . Solanum nigrum. Plantago major , Amsonia Tabernaemontana , Sicyos angulatus. Hedera Helix , Heracleum eminens. Brassica oleracea , Nasturtium Armor acia. Baphanus sativus. Thlaspi arvense, Tropaeolum majus , Menispermum canadense , Liriodendron tulipiferum , Calycanthus occidentalism Malva Alcea , Aristolochia Clerna- titis, Ptelea trifoliata. Ailanthus glandulosa, Pyrus Malus, Philadelphus coronarius, Ricinus communis. Oxcdis hirta multiflora , Ammodenia peploides , Bumex obtusifolius. Atri- plex patula, Atriplex hastata. Spinacia oleracea, Beta vulgarism Orobus vermis , Lathy rus platyphyllus , Lathyrus maritimus, Vicia cassubica, Trifolium pratense , Arnicia zygomeris, Cytisus Laburnum. Sophora japonica. Ulmus . 4 Montana . Tulipa Gesneriana, Allium Cep a, June us Taber- naemontani , Vivo Lactuca. I vissa fall inträder vid bladens behandling med salpetersyra en öfvergaende rosenröd färgning. För- hâllandet, hvilket redan iakttagits af Molisch, eliuru denne icke anför nagra exempel därpa eller Öfver hnfvnd yttrar sig angaende anledningen tili detsamma, kan be- visligen härröra af tvenne orsaker. I ena fallet beror denna primärt inträdande rödfärgning pa anthocyan. Yid bladens förbehandling med kokande vatten och alkohol extraheras visserligen detta till nagon del, men största delen af detsamma bindes vid cellernas protoplasma sâsom en ofärgad förening, hvilken vid syretillsats äter upplöses i sina komponenter (Gtertz, I, 17). Pa detta satt förklaras den rödfärgning med salpetersyra, som jag exempelvis iakttagit a blad af Ricinus communis , Fagus silvatica (blodbok), Coleus sp. m. fl. Att den inom kort äter försvinner, beror pa anthocyans oxidation genom salpetersyran. Däremot torde anledningen vara en belt annan vid bladens primära rödfärgning af salpetersyra hos Cercis Siliquastrum , Robinia Pseudacacia, Gleditschia triacanthos , Crataegus Oxyacantlia , Pyrus Malus och Polygonum saccha- linense. I detta fall, da den färgade substansen nybildas genom salpetersyrans inverkan, föreligger mahända en nF trosoförening, nppkommen tili följd af en rednktionspro- cess under medverkan af garfämneartade substanser eller derivator af sadana. I äter andra fall var emellertid ifragavarande färg- ning icke öfvergaende, utan stegrades tili brun, hvar- jämte vid den därpa följande behandlingen med ammo- niak bladen icke gulfärgades, utan blefvo bruna eller svarta, sa att deras typiska xanthoproteinreaktion maske- rades. I ännu andra fall erhölls brunfärgning först vid bladens behandling med ammoniak, utan att salunda reaktionen med salpetersyra visât anomalier. Färg- ningen ifrâga, hvilken îned all säkerhet är oberoende af xanthoproteinreaktionen och torde framkallas af i bla- den förekommande garfämneartade substanser, gör tyd- ligen bladmaterialet äfven i detta fall odugligt for studier af ägghvitereaktionen. Maskering af xanthoproteinreaktionen till följd af brunfärgning fann jag förhallandevis ofta vara förhanden. En sâdan inträdde a bladen af följande växter: Tussilago Farfara. Lonicera coerulea , Viburnum Opulus, Viburnum Lantana. Evonymus japonica , Aucuba japonica, Acer Pseu- doplatanus (framför allt de bladfält, som förde af Erio- phyes macrochelus förorsakadt Erineum , visade brun- färgning), Paeonia sinensis , Epimedium alpin um, Rhus Cotinus , Oenothera Lamarckiana , Ampélopsis quincpue folia, Ribes rubrum. Actinidia Kolomiclita , Aesculus Hippocasta- num , Tili a europaea , Berberis vulgaris , Mahonia Aqui folium, Polygonum amphïbium terrestre , Polygonum sacchalinense, Saxifraga cr assi folia, Ru b us to mentos us, Sorbus suecica, Sorbus Aucuparia , Kerria japonica , Prunus avium. Prunus Lau- rocerasus. Rosa multiflora , Crataegus Oxyacantha, Fragarm resca, Gleditschia triacanthos , Salix triandra , aSY/Jlt repens, Salix fragilis X triandra. Populus tremula. Populus pyra- midalis, Juglans regia, Fagus silvatica (saväl den vanliga formen med gröna blad, som blodbok), Quercus Robur , Castanea resca. Car pin us Betulas, Betula verrucosa, Ainus glutinosa. Tradescantia Laekensis , Fucus resiculosus. Stundom var mörkfärgningen sä stark, att bladen syntes svarta, hvilket exempelvis var fallet hos Fragaria resca , Aucuba japonica, Saxifraga er assi folia, Sorbus Au- cuparia och Actinidia Kolonnchta (hos de tvâ senaste i synnerhet om ammoniak vid reaktionen utbyttes mot stärkt kaliliydrat). Till dessa icke fä fall, dar salunda xanthoproteinreaktionen sviker, kunna ytterligare fogas Cereis Siliquastrum och Robinia Pseudacacia. hvilkas blad, sasom redan Molisch omnämnt och jag själf bekräftat, vid xanthoproteinprofvet färgas mörkt bruna. 6 Omnämnas bör vidare det anmärkningsvärda för- hâllande, som Fucus vesiculosus visade. Yid neddoppning af lefvande thallusstycken i kokande vatten antogo dessa momentant en intensivt gräsgrön färg (om anledningen härtill se utredningen hos Willstätter-Stoll, I. 117) och vid extraktion med alkohol, dâ en lifligt grön klo- rofyll-lösning erhölls, en gulhvit, âtminstone a yngre thallusstycken. Kokades dessa därefter med stark sal- petersyra, upplöstes materialet till nagon del under ut- veckling af kväfoxid tili en citronguh vätska, hvilken färg äfven det olösta antog. Behandlades med alkohol affärgade thallusstycken *) ater i köld med utspädd Sal- peter syra, blefvo de bruna och löstes endast tili en ringa grad i vätskan, som ocksa färgades brun. Samma bruna färg erhölls a det citrongula materialet i förra fallet, när detta försattes med ammoniak i öfverskott. Som jag redan i det föregäende antydt, utgör xan- thoproteinreaktionen icke nägot specifikt, för ägghyite- ämnen utmärkande prof. Enligt Nickel (I. 18) inträder den nämligen äfven atyrosin — ägghviteämnenas xantho- proteinreaktion synes öfver hufvud endast visa, att i ägghvitemolekylen en hydroxy 1er ad aromatisk grupp är förhanden, — och likasâ gifva vissa eteriska oljor, hart- ser, alkaloider och nägra oxiaromatiska ämnen med salpetersyra analog! färgade föreningar. Biuretreakti onen infördes genom Sachs redan 1859 sâsom prof pâ ägghvita i den botaniska. mikroke- mien. Till sin verkningssfär har den ingaende under- sökts af Schiff. Sâsom namnet antyder, grundar sig reaktionen pâ förhandenvaron eller bildningen af atom- gruppen biuret, hvilken uppstar genom kondensation af 2 molekyler urinämne (karbamid) under afklyfning af 1) Anmärkningsvärdt nog regenereras den bruna färgen, n ai- de med alkohol extraherade. gulhvita tballusstyckena af Fuchs ve- siculosus ligga och torka i lüften. en molekyl ammoniak. Verkningsskretsen for ifrâgava- rande reaktion inskränker sig emellertid icke till biuret, utan är, som Schiffs undersökningar visât, mycket större, i det att en hei serie af analogt byggda kroppar (substituerade biuretderivat) gifva densamma. Reaktio- nen, hvilken yttrar sig i blaviolett färgning af ägghvi- tekroppar (eller, om peptoner föreligga, mera rödaktig) vid behandling med kopparsulfat i alkalisk lösning, be- ror pâ bildningen af en med kopparaminföreningarna i viss man analog, komplex kopparförening, sannolikt biur etkopp ar oxid kali . A blad utföres reaktionen enligt Molisch pâ föl- jande satt Det kokade och med alkohol extraherade materialet behandlas under nâgra timmar med 5-procen- tig kopparsulfatlösning och öfverföres, efter hastig af- spolning i destilleradt vatten, i 10-procentig kalilut, hvarvid den karakteristiska violettfärgning inträder, som anger förhandenvaron af ägghvita. Biuretreaktionen ger, oaktadt den i regeln är mindre färgstark än xanthoproteinreaktionen, i allmänhet myc- ket vackra utslag a blad. Den är emellertid behäftad med vissa brister, som göra den i viss man mindre be- kväm än den förra. Oftast inträder den nämligen med full tydlighet först efter liera timmars inverkan af al- kalihydratet, och â andra sidan är violettfärgningen bunden vid en substans, som är lättlöslig i vatten och tili följd däraf inom kort utdif funderar i mediet, sä att färgningen ifraga ater gar tillbaka, Ej heller är det möjligt att göra färgningen hallbar, därigenom att ma- terialet öfverföres i alkohol, da ifragavarande biuretför- ening, tili skillnad frän exempelvis kopparaminförening- arna, hvilka som bekant kunna précipiteras genom behandling med absolut alkohol, loses äfven i alkohol. Biuretreaktionen har jag pröfvat a följande växters blad, hvilka samtliga därvid förhöllo sig pâ typiskt sätt: Tanacetum Balsamiia , Taraxacum vulgare, Planta go 8 major. S y ri-n y a vulgaris , Convolvulus sepium. Veronica Beccabunga , Solanum nigrum . Galeopsis Telrahit , .l«wonifl Tabernaemontana , Heracleum eminens , Raphanus sativus. Nasturtium Armor acia, Brassica oleracea , Nuphar luteum , Tropaeolum tuajiis, Menispermnm canaclense , Liriodendron tulipiferum , Calycanthus occidentalism Aristolochia Clematitis. Ptelea tr if oliat a, Ricinus communis. Malva Alcea. Oenothera LamarcJdana , Ampélopsis hederacea . Philadelphus corona- rius , Actinidia Kolomichta , Prunus avium. Rum ex obtusi- folius. Beta vulgaris , Spinacia oleracea , Achyranthes Ver- schaff eltii. Lathy ras maritimus. Orobns vermis , Trifolium pratense, Amicia zygomeris. Ulmus montana. Salix caprea. Populus pyramidalis. Populus tremula , /W.v Pseud a cor us, Tulipa Gesneriana. Viva Lactuca. Hos Prunus avium och Ulmus utföll reaktionen dock väsentligt försvagad. hos Oenothera var fargningen mera kopparröd. hos Actinidia mera brunt violett. Reaktionen uteblef eller var nästan omärklig a följande, af mig undersökta blad: Ammodenia peploides , Atriplex patul-a. Doronicum Pardalianches. Lactuca saliva , officinalis , Symphytum officinale. Thlaspi arvense och Allium Cepa. Dessa växters blad antogo i stallet en djupt blâ, af kopparoxidhydrat härrörande färg, som mahända far tillskrifvas i dem förekommande sockerarter. Det synes mig icke uteslutet, att bladen ifraga förhalla sig vid denna reaktion olika under olika utvecklingsstadier. I ater andra fall visade bladen en mer eller mindre stärkt framträdande. mörkt brunaktig färg tili följd af maskerande färgreaktioner af annat slag, hvilka gjorde dem odugliga för studier af biuretprofvet. Detta för- hallande iakttogs hos följande: Tussilago Far far a , Vibur- num Lantana, Viburnum Op ulus, Acer Pse u doplatanus. Paeon ia sinensis , Epimedium alpin um. Rhus Cotinus , Rheum Rhciponticum , Polygonum amphibium terrestre , Polygonum sacchalinense. Tilia europaea, Rosa multiflora , Sorbus Au- cuparia. Sorbus suecica. Fragarici resca. Robinia Pseuda- 9 caria, Gerds Sïliquastrum , Aesculus Hipp ocastan um. Quer- eus Robur , Garpinus Betulus, Ain us glutinosa (särskildt â fait med Taphrina Tosquinetiij. Betula verrucosa, Ju- if Ians regia , Salix repens , Fucus resiculosus. Härvid inställde sig, som nämndt, i de Üesta fall bruna färgningar, i andra likvâl gula, sâsom lios Fragaria vesca , Epimedium alpin uni och Ritus Got inus. Hvad beträffar bladen af ännu nägra växtarter, t. ex. Lathyrus maritimus och Fieder a Helix , hvilka likaledes blefvo vid biuretprofvet tili större fielen gnlfärgade, be- rodde afvikelsen i detta fall bevisligen endast därpa, att de använda reagensen, framför allt kopparsulfatet, trängde heit langsamt. in i bladväfnaden. Detta fram- gick nämligen däraf, att längs snittkanten en smal zon med den typiska violettfärgningen erhölls. Vid längre tids inverkan af kopj)arsulfatlösningen (en vecka och mera) visade dessa blad i sin helbet normal binretre- aktion. Ytterligare skall tilläggas, att icke sällan redan behandlingen med kopparsulfat framkallar en färgnings- reaktion. Sa var t. ex. fallet med bladen af Robinia , som därvid färgades svagt rosa, af Actinidia och Ricinus , som blefvo gulbrnna, och af Gerds, dar brunfärgning inträdde. Vid mikroskopisk undersökning af bladmaterial, som underkastats biuretprofvet, visade det sig, att den vio- letta brunfärgningen framkallades af en färgad vätska, och att denna var bunden vid -mesofyllets kloroplastfö- rande celler 1). Da däremot epidermiscellerna städse A) Att i de ofvan anförda fall, dar biuretprofvet ledde tili brun- färgning af bladen, ägghviteämnenas normala reaktion endast var maskerad, framgick tydligt vid mikroskopisk undersökning, i det att bladen af t. ex. Actinidia Kolomichta , Tilia ettropaect. Sorbus suecica, Juglans regia och Betula alba visade sig i de kloroplast- förande mesofyllcellerna innehälla den für reaktionen ifraga utmär- kande violettfärgade vätskan. 10 voro i saknad af detta innehâll, visar delta, att de se- nares kloroplastfria plasma, trots sin notoriska ägghvite- halt. är ur stand att framkalla pavisbar biuretreaktion 1). Att kloroplasternas stroma är den väsentliga bäraren af växtcellernas ägghvitereaktioner, ha äfven Molischs un- dersökningar (II. 128) gjort troligt. Yid denna undersökning kunna bladstyckena, tack vare kalihydratets egenskap att upplösa flertalet be- ständsdelar i cellerna, sa att dessa blifva genomskinliga, läggas heia under mikroskopet. Bladen af Actinidia Kolotniclita visa därvid längs nerverna synnerligen vac- kert genomskinande rafidsäckar. Hos Sambucus nigra och Beta vulgaris iakttog jag förekomst af kristallsand (kryptokristalliniskt oxalat i i vissa bladens celler; det för substansen ifraga utmärkande optiska förhällandet (ljusreflexion med däraf härrörande mörkfärgning af kristallkomplexerna) trädde särdeles tydligt fram. Samma bilder framgingo vid behandling af bladstyckena med kloralhydratlösning eller fenol. Ett med sistnämnda i nagon man snarlikt förhal- lande träffas ej sällan i oxalatförande celler, där en omvandling af druser eller större solitärkristaller tili ett aggregat af fina, rafidliknande kristallstafvar eger rum. särdeles om kalihydratlösningen fätt st a nâgon tid och absorbera koldioxid ur lüften 2). Yid den mikroskopiska undersökningen af biuretprof- 1 j Yid sina undersökningar öfver alkalisk kopparsulfatlösnings inverkan à växtceller kom Sachs (II, 293; — liksom senare äfven Hofmeister (I. 2) — tili den asikten, att protoplasmat i füllt utbil- dade celler väl synes vara kväfve-, men däremot icke ägghvite- haltigt, dâ han â detta icke erhol! nâgon biuretreaktion. 2i Denna oxalatkristallers förändring under inverkan af stark kalilut iakttog jag redan för fiera âr sedan (1912); särskildt tydlig fann jag den â tvärsnitt genom stammen af Pelargonium zonale. Enligt Molisch. som nyligen undersökt ifràgavarande oxalatreaktion (III. 362), liärrör densamma af kalciumoxalatets omvandling tili ett pa annat satt kristalliserande dubbelsalt. kalcium-kaliumkarbonat. 11 vet underkastadt bladmaterial gjorde jag bekantskap med ännu ett anmärkningsvärdt förhällande. I)et visade sig nämligen i ett stört antal fall, att klyföppningarna, i manga fall äfven basalcellerna af glandler ocb bar, voro — pa samma satt som hartser och vissa eteriska oljor vid den s. k. Unverdorben- FRANCHiMONT’ska reaktionen med kopparacetat, om hvilken ifràgavarande i förvillande grad erinrar, — impregnerade med en intensivt grönfärgad substans., hvilken uppträdde i form af större eller mindre, skummiga bollar. Liknande bildningar iakttogos flerestä- des äfven inuti vanliga epidermisceller och sträckte sig ofta, likt komplexer af inulinsferiter, öfver större förband af celler. Det beskrifna förhallandet, utfällning af grön- färgade kroppàr i närheten af klyföppningsspringan, iakt- tog jag i bladen af följande växtformer: Tanacetum Balsa- mita , Doronicmn Pardalianches , Farfugium grande , Tussilago Far far a , Lactuca sativa , Syringa vulgaris , Lonicera Xgl- ostewn , Veronica Beccabnnga , Planta go major , Solanum nigrum , Coleus sp Anisonia Tabernaemontana , Aegopodium Podagraria , Heclera Helix , Raphanus sativus , Nasturtium Armoracia, Negundo fr axini folia , Ricinus communis , Oeno- thera LamarcMana, Kerri a japonic a. Beta vulgaris. Spi- nacia oleracea , Achyranthes Vers chaff eltii , Lathyrus mari- timus, Sopliora japonic a. Hum ulus Lupulus , Vlmus montana. Populus tremula. Säkerligen skulle denna lista kunna okas med ytterligare ett antal af de växter, â hvilkas blad jag pröfvat biuretreaktionen; jag har emellertid icke i samtliga fall särskildt aktat pa denna punkt. En citrongul färgning visade stomata bos undersökta blad af Taraxacum vulgare , Sambucas nigra. Gleditschia triacanthos, Philadelphus coronarius, Aristolochia Clematitis. Ptelea trifoliata och Juglans regia. Pâ vissa stallen af bladet gröna, pâ andra ater gula fann jag stomata hos exempelvis Syringa vulgaris , Nasturtium Armoracia och Lathyrus maritimus m. fl. Det beskrifna förhallandet torde kanske förklaras 12 genom utiallning af öfverskjutande, icke i biuretreakti- onen deltagande kopparsulfat, hvarvid en kolloidal före- -ning uppstär, som efter hand längsamt gär i lösning. Reaktionen är nämligen med säkerhet af öfvergäende natur, livilket framgär däraf, att mängen gang endast vissa delar af preparatet visade grönfärgadt innehall, andra delar ater voro utan fällning eller färgning. Den slutliga gulfärgningen af stomata synes mig kunna.äter- föras tili en inverkan af kalihydratet ensamt, livilket meddelar stomacellernas förtjockade kutikula den för kutin- och korksubstanser utmärkande färgningen. Till hvad of van nämnts skall ytterligare tilläggas, att mer eller mindre utpräglade färgningar göra sig vid biuretprofvet ä blad äfven à andra element i vissa fall gällande, salunda ä hären hos Malva Alcea (intensivt gulgröna), Negando fraxinifolia (citrongula), Calycan- thus occidentalis (intensivt gulgröna med grön impregne- ring af härbaserna), Rub as tomentosus (gulgröna), Sicyos angulatus (härens basalceller gröna), Humulus Lap alas (bla), RliiladelpJius coronarius (bla; härens biceller svaf- velgula). Yidare färgades glandlerna gröna hos Farfa- gium grande och Sophora japonica. deras basalceller gröna hos Plantago major. Mängen gang antogo nervernas element bla eller grön färg — ett förhällande, hvarpa redan Sachs (I, 19) fast uppmärksamheten, • — . sasom hos Cercis Siliquastrum (blägröna), Trifolium pratense och Mahonia Aquifolinm (gröna), Funckia cordata (bla) ; hos Amicia zygomeris färgades nerverna roströda. Aristolochia Glematitis slutligen visade i vissa epidermisceller ett brun- färgadt innehall. troligen härrörande af dar befintligt garfämne. Millons reaktion, tegelröd t*ller rosenröd färgning af ägghviteämnen vid behandling med en lösning af merkuri- och merkuronitrat jämte salpetersvrlighet, lyckas i allmänhet synnerligen väl â blad. En fÖrut- sättning härför är emellertid, att det med alkohol ex- traherade materialet först noggrannt uttvättas i destilieradt vatten — reaktionen störes nämligen genom närvaron af alkohol, äfvensom af vissa andra ämnen, sasom väte- superoxid och klorider (Röhmann, I, 666), — och detta därefter uppsuges genom pressning af bladen mellan filtrerpapper, hvarjämte reagenset bör försättas med salpetersyra, emedan eljest gula eller gulhvita, kristalli- niska fällningar installa sig, som verka vid reaktionen i hög grad störande. Rödf ärgningen vid den MiLLOx’ska reaktionen är egen för alla monoxiaromatiska föreningar, d. v. s. sädana, soin ega en vid benzolkärnan direkt bunden hydroxyl- grupp eil er i vissa fall substituent er af en sâdan, t. ex. en metoxylgrupp. Enligt Nickel (I, 12) synes den bero pä bildning af nitrosofenoler. hvilka omvandlas tili röda färgämnen af ännu obekant konstitution. Yanlig fenol (oxibenzol) ger salunda med Millons reagens intensiv rödfärgning. Hvad beträffar ägghviteämnena, synes dessas reaktion vid behandling med reagenset ifraga vara att äterföra tili bildning af tyrosin, hvilket själft ger typisk MiLLON’sk reaktion. Det vid mina undersökningar begagnade reagenset har jag framställt enligt det af Strasburger i hans bekanta praktikum (I, 775) föreslagna förfarandet, Mil- loxs reagens framkallar merendels redan vid vanlig temperatur tydlig reaktion a blad; i regeln kräfves härför endast en half timmes inverkan. Reaktionens inträde kan emellertid paskyndas genom lindrig upp- värmning, hvarvid jag gick tili väga pa det satt, att bladmaterialet öfvergöts med reagenset i en kristallisa- tionsskâl, hvilken nedsattes i en annan, större skäl med varmt vatten. I allmänhet undvek jag dock uppvärm- ning, emedan det i Hera fall visa de sig, att resultaten da blefvo afgjordt sämre. Uppvärmer man nämligen för stärkt, försvinner den röda färgen ater och man 14 erh aller gula eller nâgon gang brima färgningar, hvilket ocksâ är händelsen, om reagenset användes i allt för stört öfverskott. Da reagenset efter längre tids förvaring till slut fullständigt förlorar sin verksamhet, bör i allmänhet endast nyligen framställda lösningar användas. Dock kan man till en viss grad regenerera detsamma genom tillsats af nagra . droppar stärkt utspädd kaliumnitritlös- ning, i det att därvid fri salpetersyrlighet uppstar (Nic- kel, I, 8). Reaktionen utföll typiskt med följande växters blad, hvilka alla gâfvo kräftigt tegelröd eller rosenröd färg- ning: Taraxacum vulgare, Tussilago Far far a , Lactuca saliva , Plantago major. Solanum nigrum , Convolvulus se- pium , Veronica Beccabunga , Galeopsis Tetrahit , Symphytum officinale. Fraxinus excelsior , Lonicera Xylosteum , Syringa vulgaris. Heracleum eminens, Hedera Helix , Aucuba japo- nica , Thlaspi arvense , Nasturtium Armor avia. Raphanus sativus. Brassica ole race a, Tropaeolum ma jus, Nuphar lu- teum, Menispermum canadense , Liriodendron tulipiferum. Oxalis hirta multiflora , Calycanthus occidentales, Ptelea trifoliata. Malva Alcea, Oenothera Lamar ckiana, Ricinus communis. Aristolochia Clematitis , Ammoclenia peploides Atriplex patula. Pyrus Malus. Prunus avium. Philadelphus coronarius , Lathy rus maritimus. Lathyrus platyphyllus, Amicia zygomeris, Sophora japonica , Cytisus Laburnum. Pdpulus tremula, Ulmus Montana , Allium Cepa, Ulva Lac- tuca. Hos den senare var färgningen, trots växtens höga ägghvitehalt x), belt svag (mera gulröd), men delta torde med säkerhet stâ i samband med thallus’ synner- ligen obetydliga tjocklek — thallus bestar här som be- p Det undersökta materialet af Ulva Lactuca hade hamtats frân den utomordentligt frodiga vegetation, som finnes i Lomma- bnkten nära Segeans utlopp, där Malmö stads kloakledningar mynna. Enligt af prof. M. Weibuli. â Alnarp gjorda analyser stiger ägghvi- lialten hos Ulva Lactuca anämnda lokal ända till 31 torrvikten. 15 kaut af endast tva lager celler — , da nämligen, som redan Molisch iakttagit, ägghviteprofven â blad ocli därmed jämställda växtdelar i allmänhet blifva heit svaga. Lades Hera thallusstycken öfver hvarandra, blef den tegel- röda färgen synnerligen stark. I nagra fall visade det sig, att en längre tids inverkan af reagenset kräfdes, enär detta trängde särdeles längsamt in i materialet. Sa t. ex. hos bladen af Lath y ras platyphyllus och Aue aha japonica , äfvensom af den i det följande nämnda Pru- nus Laurocerasus. I kanske än liögre grad an fallet varit med de i det föregaende beskrifna ägghvitereaktionerna, Xantho- protein- och biuretprofven, befinnes Millons reaktion maskerad genom andra, af reagenset ifraga framkallade färgningar. Salnnda blifva bladen synnerligen ofta pri- märt grasvarta eller blyfärgade, hvarefter en mera mörk- brun (kaffebrun) eller rent svart färgning inträder, som mer eller mindre fullständigt undanskymmer den af ägg- hvita härrörande rödfärgningen. Detta iakttogs hos följande växter: Viburnum Opulus , Lonicera caerulea, Tilia europaea , Sorbits Aucuparia , Prunus Laurocerasus , Cratae- ejus Oxyacantha , Rosa multiflora , Frayaria vesea , liibes rub- rum, Actinidia Kolomichta , Rubus tomentosus , Ampélopsis hederacea , Acer Pseudoplat anus (särskildt â de af Eriophyes macrochelus förorsakade Erineum-î alten), Robinia Pseud- acacia, Gerds Silijuastrum, Gleditschia tria can thos, Rhus Cotinus , Berberis vulgaris , Mahonia Aquifolium (färgades grabrun), Epimedium alpin um . Polygonum amphibium terrestre , Polygonum sacchalinense, Rheum Rhaponticum , Quercus Robur. Gastanea vesea, Garpinus Betulas (hos denna erhölls orangegul färgning), Ainus glutinosa (sär- skildt â blâsor, framkallade af Taphrina Tosquinetii) , Be- tula verrucosa , Juglans regia , Salix fragilis X triandra , Salix alb a , Populus pyramidalis (i synnerhet â unga blad och blâsor, härrörande af Pemphigus filaginis). Hos Kleinia pinifolia iakttog jag â tunna, ur st am- men utskurna mediana längdlameller, att med Millons reagens de i närheten af kärlknippena liggande sklerei- derna färgades intensivt svarta. Hos Acalypha obovata träffades ett annat anmärkningsvärdt förhällande, i det att en svartfärgad, drusliknande kropp här befanns ut- kristalliserad i vissa idioblastiska celler i bladets meso- fyll. Anledningen tili sistnämnda reaktioner känner jag icke närmare. Mähända bero de pa reduktion af kvick- silfversaltet genom nagon vid ifragavarande element bunden, lätt oxidabel substans. Till slut skall med nagra ord omnämnas en modi- fikation af den MiLLON’ska reaktionen, som jag vid mina undersökningar i Hera fall användt och funnit leda tili särdeles goda résultat. Sâsom Nasse pâpekat, kan man vid prof pa ägghvita med fördel ersätta kvicksilfver- nitratet med kvicksilfveracetat. Loses detta i vatten och försättes lösningen därefter med ättiksyra och nagra droppar utspädd (heist 1-procentig ) kaliumnitritlösning, erhalles vid lindrig uppvärmning x) en liknande röd- färgning â ägghvita som med Millons reagens. I andra fall tillsatte jag tili kvicksilfveracetatlösningen nagra droppar stark salpetersyra och fann äfven i detta fall tydlig rödfärgning inträda, sâsom â bladstycken af Syrinya vulgaris , Veronica Beccabunga och Trifolium pro - tense. Nasses reagens synes mig — atminstone när undersökningen gäller blad — ega det företräde fram- för Millons, att färgningen â ägghvita är väsentligt längre tid hallbar. Hvad beträffar verkningskretsen för Millons reak- tion — huru Nasses förhaller sig i detta hänseende, har jag ej ännu pröfvat, men torde den af allt att döma i det stora heia förhalla sig öfverensstämmande med Vid uppvärmning af kvicksilfveracetatlösning grumlas denna af en gulröd, kristallinisk fällning, basiskt kvicksilfveracetat. Grum- lingen’ förhindras, om tili lösningen sättes t. ex. ättiksyra eller sal- petersyra. 17 den MiLLON’ska — . sä är denna temligen vid. Utom â ägghviteämnen med i det föregaende anförd kohstitution inträder den öfver hufvud a aromatiska ämnen med hydroxyl- eller metoxylgrupp (Nickel. I. 8). Vissa hartser och enligt Czapek (I. 363) den för vissa mossor utmärkande föreningen sphagnol rödfärgas af Millons reagens. I samtliga. ofvan beskrifna ägghviteprof afsagos gröna blad. Som redan i det föregaende nämnts. har Molisch i sitt arbete (II, 131) meddelat den iakttagel- sen. att ägghvitereaktionerna ä blad synas nästan ute- slutande vara bundna vid de gröna cellernas kloroplaster. Det visade sig nämligen. att blekta eller heit affärgade höstblad gäfvo ingen eller endast obetydlig reaktion, medan denna var à füllt lifskraftiga gröna blad af samma växt synnerligen tydlig. ' Delta väckte hos mig den förmodan, att samma résultat skulle frarnga vid under- sökning af partiellt panacherade blad, eller i allmän- het af växtdelar med omväxlande klorofyllfria och klorofyllförande fait. Sa var ocksa förhällandet. Säväl Xanthoprotein- som — och kanske i än högre grad — biuret- och MiLLON’ska reaktionerna inträdde antingen väsentligen starkare eller ocksa uteslutande â de gröna bladfälten. medan de klorofyllfria voro svagt eller alls icke färgade. Skillnaden i f ärgning visade sig vara sär- deles i ögonenfallande, om det undersökta materialet betraktades i genomfallande ljus eller lades i vatten i en â hvitt papper ställd glasskal. Bland mina häröfver gjorda iakttagelser ma föl- jande anföras. Vid Xanthoprotein prof vet framträdde tydlig färgskillnad â bladens olikfärgade fait hos föl- jande växt er foliis variegatis: Phlox -panic ul ata , Salvia officinalis. Lonicera brachypoda , Sambucas nigra. Vinca major. Evonymus rädicans. Sicyos angulatus, Kerria japo- nic a , 'Pelargonium zonale. Cornus alba Sjxithi. Xegundo Bot. Not. 1917. 2 18 fr axini folia, R ib es rubrum , Achyranthes Ver schaff eltii. Pandanus Veitchii, Funchia undulata , Richardia albonia- culata, Homalomena picturata , Kaempferia Gilberti , Oplis- menus imbecillis. Synnerligen svag, ehuru dock skönj- bar var färgningsdifferensen lios Sanchezia nobilis och Aspidistra elatior. Däremot künde jag ej se nagon skill- nad â de panacherade bladen af t. ex. Beta vulgaris. Hibiscus Cooperi, Sedum Sieboldii, Farfugium grande och Colens sp. Lika litet framträdde nägon differens med afseende pa färgningens intensitet vid den patologiskt inducerade bladpanachering, som jag undersökte a blad af Lonicera Xylosteum , ställvis affärgade genom aphider. af Ulmus -Montana , blekta och hoprnllade i kanten genöni Schizoneura uhni , eller af Fraxinus excelsior med den bleka, rödadriga kantinrnllning, som förorsakas af Psyll- opsis fraxini. Hos senast anförda växt inträdde vid behaiidling med salpetersyra primärt rödfärgning tili följd af bladdelarnas anthocyanhalt. Öfvergaende rosen- röd färgning visade ocksä Evonymus radicans och Kerri a japonica . ehuru här af annan anledning (mähända bild- ning af en nitrosoförening — se det föregaende). Efter ammoniakbehandling färgades bladen af Evonymus radi- cans bruna, men, anmär kningsvärdt nog, endast â de gröna falten. I det stora heia förhöll det sig pa samma satt vid undersökning med biur et prof vet. Differenserna i färg- ning voro dock här väsentligen skarpare. Synnerligen vackra résultat erhöllos med de hvit- och grönfläckiga bladen af följande växter: Vinca major , Phlox paniculata, Salvia officinalis , Cornus alba Späthi , Sicyos angulatus, Sambucas nigra , Lonicera brachypoda, Pelargonium zonale , Ribes rubrum . Kerria japonica , Negundo fraxinifolia argen- teo-variegata, Hamulus japonicus, Achyranthes Verschaf- f eltii, Kaempferia Gilberti , Pandanus Veitchii , Oplismenus imbecillis , Dactylis glomerata, Homalomena picturata, Tra- descantia Laelcensis. Tydlig skillnad fanms ocksâ â bla- 19 det af Evonymus radie ans, dar emellertid de gröna falten antogo brun färg. Ingen pa olika ägghvitehalt tydande reaktion iakttogs â Hibiscus Cooperi , Sedum Sieboldii , Ear- fugium grande och Beta vulgaris . Därjämte undersökte jag med biuretprofvet de ge- nom invasion af aphider partiellt albikata bladen af Lonicera Xylosteum och Lonicera coerulea . hvarvid endast de oförändrade, grönfärgade bladfälten visade denna reaktion. En väsentligt försvagad biuretreaktion fann jag a blad af Veronica Beccabunga , som visade fysiolo- gisk .panachering i följd af infektering med Peronospora caria ; friska blad af samma växt förhöllo sig typiskt. Likasa gafvo minerade blad af Aegopodium Podagraria , dar mesofyllet pa sina stallen förstörts af insektlarver, endast â de oskadade delarna biuretreaktion : â de mine- rade gangarna uteblef den fullständigt. I allmänhet visade sig salunda en betydande skill- nad mellan de klorofyllförande och klorofyllfria falten, i det att de förra antogo den typiska violetta biuret- färgningen, medan de sen are färgades alls icke eller af utfälldt kopparoxidhydrat, djupt bla. Den utfällning och impregnering med en grönfärgad. amorf substans i klvf- öppningar, har eller glandler, som jag redan i det före- gäende beskrifvit, iakttogs äfven â panacherade blad. Hvad till slut angär den MiLLON’ska reaktionen, erhöllos med denna synnerligen goda résultat i följande fall: Vinca major , Salvia officinalis. Plantago lanceolata , Sicyos angulatus. Sambucas nigra. Evonymus radicans. Cornus alba Späthi, Sanchezia nobilis, Kerria japonica. Negundo fraxinifolia argenteo-variegata , Pelargonium zo- nale, Hibiscus Cooperi, Accdypha obovata. Humulus japo- nicus, Beta vulgaris , Achyranthes Verschaff eltii. Juncus Tabernaemontani, Oplistnenus imbecillis , Dactylis glomerata , Aspidistra elatior, Funckia argenteo-vittata, Tradescantia Laekensis. Kaempferia Gilberti. Hos Evonymus radicans inträdde en anomal reaktion, i det att de gröna blad- falten färgades af reagenset kaffebruna. Ä den zebra- bandade Juncus Tabernaemontani antogo de hvita tvär- banden gul färg. Mycket svag och sa godt som utan differentiering ä de olikfärgade falten var reaktionen a blad af Sedum Sieboldii och Coleus spn äfvensom â de fysiologiskt panacherade bladen af Fraxinus excelsior , hvilkas kanter voro hoprullade och blekta af Psyllopsis fraxini. I ännu andra fall af patologiskt indncerad pana- chering var däremot tydligt iakttagbar differentiering, sa- som hos Veronica Beccabunga , dar de af parasiterande Peronospora varia blekta bladen färgades med Millons reagens afgjordt svagare än de friska. samt hos Lonicera Xylosteum och Lonicera coerulea , dar de genom aphider affärgade bladfläckarna voro i det närmaste nt. an reaktion. Hos senast anförda art var de gröna ytornas färgning maskerad genom anomal mörkfärgning. Särdeles i ögo- nenfallande var ocksâ differensen i färgning ä minerade blad af Aegopodium Podagraria ; â sâdana Ställen, där mesofyllet, bäraren af kloroplasterna, förstörts, uteblef den MiLLON:ska reaktionen fnllstä-ndigt. medan bladet i öfrigt blef kräftigt tegelrödt. I anslutning härtill ma ytterligare nämnas, att jag i nagra fall sökte genom specifika, för ägghviteämnen utmärkande tinktioner (Heidenhain) pa kolorimetrisk väg afgöra ägghviteämnenas kvantitativa fördelning i de olik- färgade falten af panacherade blad. Som färgbad be- gagnade jag härvid en lösning af metylviolett, i hvilken blad af Humains japonicus för nagra timmar nedlades. Efter nttvättning visade det sig, att de gröna fälten voro tili följd af ymnig absorption af färgämnet intensivt bläfär- gade, medan de klorofyllfria visade endast heit ringa ansats tili viole ttfärgning. Ehuru meningarna kunna vara delade beträffande beviskraften af ifragavarande färgningsförsök — tinktioner anses ju mimera grunda sig pa fysiska och icke pä kemiska processer — -, synes mig försöket dock vara af intresse, da det ledde tili 21 résultat, som gà füllt parallellt med de förut anförda. rent kemiska profvens. Af ofvanstâende redogörelse torde framgâ. att pa- nacherade blad i allmänhet lämpa sig förträffligt för studier af ägghvitereaktionerna. Dels framträda ifrâga- varande reaktioner füllt typiskt â bladens gröna fält. dels bringa de tydligt tili uttryck de klorofyllfria fältens âgg- hvitef at tigdom . Att det beskrifna fôrliâllandet i ett och annat fall icke gör sig gällande, torde â ena sidan förklaras genom kloroplasternas sparsamma uppträdande i vissa blad, â andra sidan ocksâ genom tunnheten hos det undersökta materialet. Det far sâlunda med säker- het tillskrifvas den senare orsaken, att en sa âgghviterik växt som Ulva Lactuca, hvars âgghvitehalt (râprotein), som förut nämnts, kan uppgâ till öfver 30 procent, det oaktadt ger endast svag äggh vitereaktion vid saväl Xanthoprotein- och biuret- som vid MiLLON’ska profvet. Öfver hufvud skulle man kanske vara *böjd att för- klara den olika färgningen vid de anförda profven som heit enkelt en följd af de panacherade bladens olika tjocklek â klorofyllförande och klorofyllfria fält. Sa- som undersökningar af Rodrigue. Timpe och Hera andra forskare visât, äro de senare väsentligt tunnare än de förra — bland de växter, jag undersökt, utgör endast Sambucas nigra ett undantag i detta hänseende, i det att dess hvita bladdelar, anmärkningsvärdt nog, äro tjoc- kare än de gröna — , hvarför färgningen vid ägghviteprof- ven bör väntas vara â de förra mindre intensiv. Emellertid kan berörda faktor icke vara den förnämligaste orsaken tili de klorofyllförande och klorofyllfattiga bladdelarnas qvantitativt olika äggh vitereaktion. En mikroskopisk undersökning visar nämligen utan vidare. att vid biuret- profvet endast de klorofyllförande mesofyllcellerna äro fyllda med den för reaktionen ifräga utmärkande violetta vätskan, medan. sasom jag redan i det föregaende an- 22 fort, epidermiscellernas innehall är ofärgadt. Och â andra sidan framgâr vid undersökning af med Millons reagens behandlade blad. att kloroplasternas stroma uppträder sâsom kräftigt färgade, tegelröda kroppar. under det att de kloroplastfria epidermiscellerna sakna färgning. Pâ analogt satt förhaller det sig med de olikfärgade falten hos panacherade blad. Säväl vid bi- uretprofvet som den MiLLON’ska reaktionen visar deiL anatomiska undersökningen af det subepidermala cell- lagret. att färgningen är inskränkt till de kloroplastförande bladfälten. Det far sâlunda anses slutgiltigt bevisadt, att i växtcellerna kloroplasternas stroma är den hufvud- sakligaste bäraren af ägghvitereaktionema; cytoplasmat, cellkärnan och de med kloroplasterna homologa leuko- plasterna och kromoplasterna gifva hvar för sig med de undersökta reagenserna sa obetydlig reaktion. att den gent emot kloroplasternas trader fullständigt till- baka. Huruvida mängden organisk, kväfvehaltig substans i själfva verket är större i de gröna bladfälten än i de hvita, följer emellertid icke utan vidare af de iakttagel- ser. jag anfört. Det kan nämligen tänkas, att mellan. dessa fält en kvalitativ differens förefinnes, i det att den vid de klorofyllförande delarna fmndna, kväfvehal- tiga substansen ersättes i de klorofyllfria af nâgon annan, likaledes kväfvehaltig. ehuru med de använda ägghvite- reagenserna icke pavisbar substans. Uppenbarligen kunna här endast kvantitativa bestämningar af gröna och hvita bladdelars kväfvehalt led a till füllt tillförlitliga résultat. Nâgon sâdan undersökning har jag ännu icke utfört. Jag tillater mig emellertid att pâ detta ställe anföra nagra siffror, hvilka äro för spörsmalet ifräga särdeles belysande. Dessa hänföra sig tili analyser af i olika grad grönfärgade individ af Ulva Lactuca , hvilka ana- lyser utförts af prof. M. Weibull â Alnarp och, ehuru ännu icke offentliggjörda. välvilligt ställts af honom tili 23 mitt förfogande. Stärkt mörkgröna thallusstycken af Ulva ( 26/s 1915) lämnade vid analysen 5,oo X N (mot- svarande 31,3 ^ râprotein i torrsubstansen). I medeltal — ett 40-tal prof hafva af prof. Weibull analyserais — halier sig likväl N-halten nagot öfver 3 % för mörk- grönt och omkring 2 samt därunder för gröngult färgade Ulv a-stycken. En och samma. a vissa ytor grönfärgad, â andra hvit thallus visade (3/7 1916) ä de förra (ljust gröngula) 2,48 ^ N. â de hvita endast 0,87 X, beräknadt pa torrsubstansen. Dessa tal äro i biokemiskt hänseende af betydande in tresse, dâ de visa, att en korrelation synes bestä mellan klorofyllfärgningens intensitet och N-halten i cellerna, i det att ägghvitehalten sjunker, i samma man som klorofyllfärgningen aftager. De lägga salunda den förmodan nära, att man mähända skulle genom kolorimetrisk bestämning af klorofyllet — genom en undersökning i samma riktning, som pa sin tid ut- fördes af prof. Jönsson, — kunna till en viss grad erhalla ett matt pa blads äggli vitehalt. För att an en gang aterkomma tili de panacherade bladens ägghvitereaktioner, künde det tänkas, att mellan de gröna och hvita falten en fysiologisk antagonism vore râdande, dâ tydligen en inbördes pâverkan af dêssa fait pâ hvarandra icke är utesluten. Mera bevisande vore därför en undersökning. vid hvilken komme i be- traktande material, dar en dylik pâverkan icke künde göra sig gällande. Ett sädant fann jag i de genom prof. Nilsson-Ehles forskningar bekanta kl or of y 11- förande och klorofyllfria raser af tväradigt körn (Nilsson-Ehle, I, 292; Taf. 11, fig. 3), hvilka, sasom denne visât, uppstâ genom mendelsk klyfning af en heterozygotisk modergeneration. Af detta material, som välvilligt ställts till mitt förfogande, undersökte jag lik- värdiga, omkring 14 dagar gamla groddplantskulturer, dar bladen nâtt en längd af omkring en decimeter. I 24 likhet med de olikfärgade fältens förhällande à panache- rade blad, gâfvo endast de gröna plantornas blad füllt tydlig Xanthoprotein-, biuret- och MiLLON’sk reaktion. De hvita ater blefvo i första fallet atminstone i det när- maste hvita, vid biuretprofvet färgades de bla af koppar- oxidhydrat (medan den gröna rasens blad vid detta prof blefvo tydligt violetta), och vid Millons reaktion visade de endast svag antydan tili rodnad. Denna differens gällde likväl endast bladen. Hjärtbladsstammen och rötterna förhöllo sig pa inbördes lika satt, hvilket äfven var att vänta, da de hos bada raserna äro klorofyllfria och säledes fysiologiskt likvärdiga. Med Millons reagens färgades fruktvägg och de med denna hopväxta blom- fjällen i bägge fallen kastanjbruna eller svarta. Till slut ma i korthet ytterligare nâgra ägghvite- reaktioner finna omnämnande, livilka jag pröfvat a blad- material för att undersöka deras användbarhet i den botaniska mikrokemien. En utvidgning af den rent kemiska undersökningen öfver bladens ägghvitereaktio- ner syntes mig äfven af den anledningen önskvärd, dä, som jag redan i det föregäende antydt, inga rent spe- cifika ägghviteprof synas vara kända. Dessas verknings- krets sträcker sig städse tili ett större gebiet än det ägghviteämnena omfatta, och de s. k. ägghvitereaktio- nerna utgöra hvar för sig endast reaktioner pa hvar sin specifika atomgrupp, däremot icke pa ägghviteämnen i och för sig, äro tili följd däraf flertydiga. Om emeller- tid undersökningen utsträcktes tili ett större antal af hvarandra oberoende reaktioner, blefve resultaten tydli- gen, för sä vidt de utfölle pa öfverensstämmande sätt, säkrare. De ägghviteprof, som jag utfört a blad utöfver dem Molisch föreslagit, hafva sedan gammalt användts inom den animala biokemien. De äro följande: Adam- kiewicz’ reaktion med koncentrerad svafvelsyra och is- ättika, Raspail’s reaktion med koncentrerad svafvelsyra 25 och rörsocker. Molischs reaktion med konc entrer ad svafvelsyra jämte thymol. Guezda’s med ammoniakalisk nickelsulfatlösning och därefter kalihydrat samt Lie- bermann's reaktion med rykande saltsyra, da vid upp- värmning ägghvitesubstanser färgas smutsigt violettröda. Adamkiewicz’ reaktion yttrar sig i rödfärgning af ägghviteämnen vid uppvärmning med lika volymer kon- centrerad svafvelsyra och isättika och anses härröra af i denna senare förekommande förorening med glvoxyl- syra, hvilken reagerar med indolgrupper i ägghvitemo- lekylen. Reaktionen lyckades väl med blad af Amicia zygomeris , som färgades intensivt rödt och till slut bief mättadt kopparfärgadt, vidare af Nasturtium Armoracia . Brassica oleracea (bladet bief i detta fall mera tegelrödt)T Sicgos angulatus och Kerrici japonica 1). Hos senast an- förda växt, där panacherade blad undersöktes. gafvo endast de gröna delarna reaktion: de klorofyllfria blad- f alten blefvo ofärgade 2). Reaktionen synes bäst. om bladen öfverföras i en porslinsskâl med vatten. Färg- ningen försvinner emellertid därvid efter nagon stund. Vid Raspail’s reaktion behandlades bladen först under en timmes tid med en lösning af rörsocker ieller fruktsoeker, da resultaten synas blifva väl sâ godai och. efter hastig afspolning med destilleradt vatten. i en Petriskâl med svafvelsyra (t. ex. i koncentrationen 3 volymer koncentrerad syra och 1 volym vatten). Reak- tionen pröfvades a blad af Amicia zygomeris. Plantago major. Malva Alcea. Cal grau thus occidentales samt Homa- 1 1 Äfven för mikrokemiskt bruk synes Adamkiewicz1 reaktion vara användbar. De aleuronförande cellerna hos Triticum vulgare t. ex. färgas vid uppvärmning med koncentrerad svafvelsyra och isättika vackert rosenröda. Längvarig uppvärmning bör i detta fall undvikas. emedan eljest allt för kräftig maceration lätt inträder. -) Som odugligt material för denna undersökning visade sig Lathyrus maritimus. Vid uppvärmning med reagenset blefvo dess blad svartfärgade. lomena picturata, livilka samtliga antogo en mättadt röd färg. A det panacherade Homalomena- bladet framträdde tydligt, att ifrägavarande rödfärgning var inskränkt till de gröna falten: de klorofyllfria. hvita, voro ofärgade eller gulaktiga. Differensen gör sig tydligast gällande. om bladen hâllas upp mot dagern. Raspail’s reaktion, hvilken sedan länge användts i mikrokemien. är mera mängtydig, i det att, förutom ägg- hviteämnen. vissa alkaloider, hartser. alkoholer och ben- zoler, äfvensom tyrosin och feta oljor (t. ex. Ricinus- olja) gifva densamma. Den anses bero pa furfurolbildning. Guezpa’s reaktion (se Tunmann, I, 418), behand- ling af ägghvita med mättad ammoniakalisk nickelsul- fatlösning och därefter stark kaliint, ledde i de fall, jag undersökte, tili gulfärgning, erinrande om den, som in- träder vid xanthoproteinreaktionen. Med denna pröfvades blad af Malva Alcea , Planta go major och Amicia zygomeris. Molisch’s thymolprof ntförde jag â blad af Plantago major , Calycanthus occidentalis och Amicia zygomeris. Reaktionen, hvilken beror pä afklyfning af socker (eller i allmänhet kolhydrater) ur ägghvitemolekylen och äfven ger utslag med rena sockerarter, ntförde jag pa det sätt. att bladen först behandlades med alkoholisk thymollös- ning och därefter med koncentrerad svafvelsyra. I all- mänhet erhöll jag endast svag violettfärgning, hvarjämte det befanns. att en tämligen lang tids inverkan af svaf- velsyran var af nöden. Vid Molisch’s thymolprof synes den egentlige bäraren af reaktionen iitgöra furfurol, hvilken uppstar genom svafvelsyrans inverkan à det ur ägghvitemolekylen primärt utskilda sockret. Profvet är af intresse, emedan det ntgör en indikator pa förhanden- varon af kolhydratartade atomgrupper i ägghvitemole- kylen. En ytterligare reaktion a ägghvita bestâr i vio- lettfärgning vid kokning med rykande saltsyra. Denna färgning antogo vid profvet bladen af följande växter: 27 Doronicum Fard ali anches . Plantago major , Solanum nig- rum, Amsonia Tabernaemontana , Cornus alha Späthi, Bras- sica oleracea. Nasturtium Armoracia , Calycanthns occiden- talism Trifolium pratense, Amicia zygomeris, Lathyrus platyphyllus , Ricinus communis och Allium Cepa. Färg- ningen var i samtliga dessa fall smutsigt violett och förhallandevis svag, men künde dock tydligt iakttagas, särskildt om bladmaterialel efter kokningen öfverfördes i en flat porslinsskäl med vatten. Blad af Airiplex patula och Tropaeolum majus , som likaledes kommo till undersökning, frättes af syran sönder, innan ännu tydlig färgning inställt sig. Sicyos angulatus , Hibiscus Cooperi , Humulus japonicus och Beta, vulgaris , af hvilka växter jag undersökte panacherade blad, visade ifrâgavarande vio- lettfärgning endast â de klorofyllförande falten. Hos ett förhallandevis betydligt antal andra växter visade e meliert id reaktionen med saltsyra pätagliga ano- malier. Bladen färgades' nämligen härvid intensiv! mörk- röda, och i fiera fall meddelade sig denna färgning äfven ät syran; hos nagra fa af de undersökta växterna blefvo bladen mörkbruna eller svarta. Mörkröd färgning in- trädde hos Fragaria vesca. Prunus avium , Prunus Lauro- cerasus , Crataegus Oxyacantha, Rosa multiflora, Kerria japonica, Actinidia Kolomichta, Cercis Siliquastrum, Robi- nia Pseudacacia , Gleditschia triacanthos , Epimedium alpi- num , Rhododendron Smirnowi, Rhus Cotinus, Viburnum Opulus, Viburnum Laut ana, Esculus Hippo cast anum, Acer Pseudoplatanus (företrädesvis â de af Eriopliyes macro- cJielus förorsakade Erineum -falten). Negundo fr axini folia. Polygonum sacchalinense , Ulmus Montana, Ainus glutinosa, Salix repens , Salix fragilis X triandra, Populus pyramidalis. Panacherade blad af Negundo fraxinifolia och Kerria japo- nic a visade rödfärgning endast â de gröna ytorna. Hos Esculus Hippo cast anum, Polygonum sacchalinense och Robi- nia Pseudacacia blefvo bladen, som nämndt, kräftigt mörk- röd a. men därjämte visade syran en Serie vackra färg- öfvergängar, i det den färgades först bla isamma färg, som ut mark er lösningar af nickelamins alter), därefter bläviolett och till slut mörkröd. I fiera andra fall blef saltsyran likaledes rödfärgad, men först efter längre tids kokning tillsammans med bladmaterialet och. som det föreföll, tili följd af att den i bladen bildade röda sub- stansen utlöstes i mediet. Deb sen are iakttogs hos t. ex. Viburnum Opulus , Prunus Laurocerasus och Gleditschia triacanthos. Ifrägavarande substans loses äfven i vatten, hvilket jag t. ex. fann hos Viburnum Opulus m. fl., och i alkohol (iakttaget a Polygonum sacchalinense) , men är, enligt iakttagelse â sistnämnda växt, olöslig i eter. Kolsvarta blefvo vid kokning med saltsyra bladen af Querem Bobur, Fagus silvatica och Aucuba japonica, brunsvart bladet af Betula verrucosa , gröngult bladet af Mahonia Aquifoliiim. En svart färg antog likaledes bladet af Rhododendron Smirnowi , men vid mikroskopisk under- sökning a mekaniskt macereradt dylikt material visade det sig, att färgningen i själfva verket var intensivt mörkröd. âtminstone i mesofyllets celler. Det är nu en anmärkningsvärd öfverensstämmelse, att just de of van anförda växternas blad, hvilka vid saltsyreprofvet förhälla sig anomalt, äfven visa afvikel- ser vid de i det föregaende beskrifna ägghvitereaktioner- na, framförallt vid xanthoproteinprofvet. Kanske är just den substans, som vid kokningen med saltsyra färgas in- tensivt mörkröd, bäraren af denna anomala, ägghviteprof- ven maskerande reaktion. I alla händelser har man sannolikt att söka substansen ifraga bland garfämnena eller öfver hufvud bland glykosider eller med dem be- slägtade ämnen 1). När dessa underkastas sa pass ge- nomgripande förändringar som de. hvilka framga vid x) För bladen af Prunns avium är bekant. att i dem förekom- raer en garfämneartad substans, som, isolerad ur väfnaderna. fälles i mörkröda flockar af stark salts\u-a (Husemann-Hilger. II. 1014). 29 behandling med salpetersyra och alkalier. klyfvas de sonder och säkerligen dâ icke efter ett visst hestämdt skema. utan pa det sätt. att flera hvarandra närstäende oxiaromatiska föreningar uppkomma. Fiera af de för- sök. jag, i anslutning tili ofvanstâende undersökning, anställt med blad af Polygonum sacchalinense , tyda pa, att floroglucin möjligen skulle föreligga. Floroglucin är, som flera forskare i Lindt. Weinzierl. Weselsky, Waage) visât, allmänt utbredd i blad, stammar och och ved. I själfva verket erhâlles en intensivt körs- bärsröd färgning af bladen af Polygonum sacchalinense med Lindt-Waage’s floroglueinreagens, vanillin-saltsyra, med an a andra sidan stark saltsyra enbart ger endast gul eller svagt gulbrun färgning (vid vanlig temperatur). Vidare erhâlles positiv! utslag vid ett annat fioroglu- cinprof, behandling af bladen med vanillin och koncen- trerad svafvelsyra (Tunmann, I, 880), i det att äfven i detta fall rödfärgning inträder; svafvelsyra enbart färgar bladen vid vanlig temperatur gula eller gulbruna. För floroglucin är nu bekant. att stundom rödfärgning med saltsyra inträder, men detta synes bero därpa, att pen- tosartade föreningar finnas närvarande eller vid reakti- onen utklyfvas ur andra förhandenvarande substanser. Anmärkningsvärdt är ocksâ. att sa godt som alla de växtdelar. som visa anomal a ägghvitereaktioner, äro rika pa floroglucin, hvilket utan vidare framgar vid jämförelse mellan Waage's förteckning öfver floroglu- cinförande växter och de listor, jag upprättat öfver växter med maskerad äggh vitereaktion. Da emellertid icke alla reaktioner, som jag pröfvat â bladen af Polygonun( sacchalinense, lata sig förklaras genom förhandenvaron af floroglucin, har man i detta sammanhang ocksâ att tänka jiä bildning af pyrogallol och gallussyra. Dessa bâda substanser brun- eller svart- färgas i lüften vid närvaro af alkalier, en reaktion, hvil- ken tydligen künde hafva sin motsvarighet i den i vissa 30 fall inträdande brunfärgningen’ viel Xanthoprotein- och biuretprofven. Mahända künde oeksa komma i betrak- tande pyrokatekin, som faktiskt af Gorup-Besanetz pa- visats i blad af Ampélopsis och af Weewers i blad af Populus • och Salix- arter (Tunmann, I, 202). Nägon prof- iling af sistnämnda möjlighet har jag emellertid ännu icke företagit. Mina undersökningar liafva salunda med afseende pa denna punkt icke ledt tili füllt bestämda résultat. Sa mycket torde man emellertid kunna säga, att de maskerande reaktionerna vid ägghviteprof a blad fram- kallas genom fenolartade, oxiaromatiska föreningar, hvilka hafva en förhallandevis stör utbredning i växtriket och sannolikt afklyfvas ur i bladen intra vitam förekommande glykosider, i första hand garfämnen. Denna afklyfning torde vid xanthoproteinreaktionen ske genom salpeter- syrans inverkan. Vid senare tillsats af ammoniak eller kalilut erhalles da omedelbart brunfärgning. En sadan brunfärgning framgar visserligen äfven vid behandling med enbart kalilut (utan förutgaende inverkan af sal- petersyra), men kräfver väsentligt längre tid, hvilket uppenbarligen far sa förklaras, att den oxiaromatiska substansen afklyfves äfven genom alkali, ehuru detta sker betydligt längsammare. Kanske är det icke möjligt att för nârvarandè komma till full klarhet betraf fände detta spörsmal. Dels äro nämligen de färgreaktioner, man här har att räkna med, icke specifika, d. v. s. för en viss bestämd substans utmärkande, utan tillkomma ett fiertal ämnen, dels kan den deskriptiva kemien ännu icke lämna de exakta uppgifter beträffande egenskaperna hos föreningarna ifraga, som utgöra en nödvändig betingelse för att den biokemiska forskningen skall kunna i denna punkt ar- beta pa füllt fast och säker basis. Lunds botaniska institution i September 1916. Résumé. Die makroskopische Eiweissprobe wurde auf dem botanischen Gebiet bekanntlich zuerst durch die Unter- suchungen Moli sch ’s [1916J ein geführt. Es wurden von Molisch dabei besonders die alt bewährten Reaktionen, die Xanthoprotein-, die Biuret- und die Millonsche Probe, geprüft. Seine Untersuchungen sind auf das Material von grünen Blättern beschränkt, bei denen sich die angeführten Methoden zwar im allgemeinen gut bewähr- ten, bisweilen doch die Reaktion aus verschiedenen Ursachen ganz und gar verdeckt, »maskiert», wurde. In der vorliegenden Abhandlung wird über das Ergebnis einiger weiteren Untersuchungen auf dem Gebiet der makrochemischen Eiweissproben mitgeteilt. Zuerst wurde dabei die Wirkungsweise der schon von Molisch geprüften Reaktionen unter Anwendung eines grösseren Materials näher untersucht, wobei auch eine grosse Anzahl von neuen Fällen des maskierten Typus festgestellt wurde. Uber diese Verhältnisse sind in dem schwedischen Text S. 2 — 17 näher berichtet. Es wurde demnach die Xanthoproteinreaktion mit durchaus positivem Erfolg für die dort S. 3 — 4 angeführten Pflan- zen bestätigt. Eine ausgesprochene Maskierung zeigten indessen die auf S. 5 aufgezählten Formen. Die Biu- retreaktion gelang vorzüglich für das Material S. 7 — 8; Maskierung zeigte sich aber in Anbetracht des S. 8 — 9 angeführten. Hinsichtlich des Effekts dieser letzt er- wähnten Reaktion ist noch hinzuzufügen, dass die in dieser Weise behandelten Blätter bei mikroskopischer Untersuchung sehr oft eine ausgesprochene Grünfärbung der Spaltöffnungen zeigten. Es ist dies eine ganz auf- fallende Erscheinung, die möglicherweise dadurch ihre Erklärung findet, dass in den betreffenden Zellen eine kolloidale Bindung des überschüssigen Kupfersul fats als Hydrat ein tritt. Sie ist indessen im allgemeinen 32 übergehender Natur, erreicht sehr schnell ihr Maximum und geht dann nach und nach allmählich zurück. Die Reaktion von Millon zeigte positiven Effekt für die 8. 14 erwähnten Pflanzen; Maskierung trat in den S. 15 angeführten Fällen auf. Nach diesen einführenden Versuchen unter Anwen- dung grünen Blättermaterials wurde S. 17 — 20 das Verhalten der panachierten Blätter einer genaueren Untersuchung unterzogen. Es zeigte sich hierbei durch- gehends eine sehr auffallende Parallelität zwischen positiver Eiweissreaktion und zunehmender Gfrünfärbung des Blattes, und zwar wurden die weissen Flächen durch die Reaktion positiv gar nicht beeinflusst. Die Reak- tion dürfte somit eben von der durch zunehmenden Chlorophyllgehalt verursachten Steigerung der Eiweiss- menge abhängen. Der wechselnde Gehalt an proto- plasmatischen Substanzen konnte übrigens vom Verf. auch in kolorimetrischer Weise (Heidenhain) direkt erwiesen werden. Als einen noch weiteren Beleg hierzu weist der Verf. übrigens auch auf einige noch nicht veröffentlichten Untersuchungen M. Weibull’s über den Zusammenhang zwischen N-Gehalt und Grünfärbung der Ulva Lactuca aus verschiedenen Abschnitten der seichten Meeresgegenden bei Malmö fan der Westküste Schonens) hin, wobei sich auch eine durchgeführte Parallelität der genannten Realitäten herausgestellt hat. Die makrochemischen Eiweissproben sind weiterhin (S. 23, 24) vom Verf. für die von Ehle entdeckten chlorophyllführenden und chlorophyllfreien Rassen von Gerste geprüft. Es zeigte sich dabei * — was übrigens schon aus den oben gegebenen Auseinandersetzungen als eine theoretische Notwendigkeit erscheinen muss — ein auffallender Unterschied zwischen den grünen und weissen Rassen; und zwar so, dass die Reaktion positiv für die grünen, negativ für die weissen ausfiel. Ausser den schon angeführten Eiweissproben wur- 33 den von dem Verf. S. 25 — 28 auch die Reaktionen von Adamkiewics, Raspail. Molisch, Guezda und Lieber- mann geprüft. Als makrochemische Eiweissreaktionen stellten sich dieselben aber im allgemeinen als weniger geeignet heraus. Wenn sie. demnach eine grössere praktische Verwendung kaum finden können, so lassen sich jedoch die in dieser Weise erzielten Ergebnisse jedenfalls als ein noch weiterer Beleg der hier gegebe- nen Auseinandersetzungen anführen. N achschrift. — Nachdem die vorliegende Unter- suchung schon zum Druck eingeliefert war und zumal in Korrektur vorlag. erschien [am 21. Dezember 1916] die Abhandlung Georg Lakon’s: Der Eiweissgehalt panachierter Blätter, geprüft mittels des makroskopi- schen Verfahrens von Molisch (Biochemische Zeitschrift, 78. Band. Berlin 1916, S. 145 Beim Durchsehen der genannten Abhandlung zeigt ns sich, dass wir in prinzipiellen Fragen übereinstim- mende Ergebnisse erreicht haben. Da wir indessen mit z. T. ganz verschiedenen Formen arbeitet haben — übrigens ist das Material Lakon’s ziemlich begrenzt — und da auch die Frage nach dem Ursachsverhältnis, Gehalt an Chlorophyll und positiver Eiweissreaktion, gewissermassen in der Arbeit Lakon’s anderswie als in der vorliegenden Abhandlung erörtert wird, so scheint es mir, als ergänzten sich in diesen Hinsichten unsere Arbeiten sehr gut. Litteratur. Abderhalden. E. Handbuch der biochemischen Arbeitsmetho- den. Zweiter Band. Berlin & Wien 1909. Cohnheim, O. Chemie der Eiweisskörper. Zweite Auflage. Braunschweig 1904. Correns. C. Ueber die vegetabilische Zellmembran. Eine Kritik der Anschauungen Wiesner's. (Jahrbücher für wissenschaft- liche Botanik. XXVI. Band. Berlin 1894. p. 587 1. Bot. Not. 1917. 8 34 Czapek. F. Zur Chemie der Zellmembranen bei den Laub- und Lebermoosen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 86. Band. Marburg 1899. p. 360). Frankel. S. Descriptive Biochemie mit besonderer Berück- sichtigung der chemischen Arbeitsmethoden. Wiesbaden 1907. Gertz, O. Anthocyan als mikrochemisches Beagenz. (Kongl. Fysiografiska Sällskapets Handlingar. N. F. Bd 27. Nr. 5. Lund 1916). Hammarsten, O. Lehrbuch der physiologischen Chemie. Sech- ste Auflage. Wiesbaden 1907. Heidenhain, M. (I) Ueber chemische Umsetzungen zwischen Eiweisskörpern und Anilinfarben. (Archiv für die gesammte Phy- siologie des Menschen und der Thiere. 90. Band. Bonn 1902. p. 115). Heidenhain, M. (II) Neue Versuche über die chemischen Umsetzungen zwischen Eiweisskörpern und Anilinfarben, insbeson- dere unter Benutzung der Dialyse. (Ibidem. 96. Band. Bonn 1903. p. 440). Hofmeister, W. Die Lehre von der Pflanzenzelle. (Handbuch der physiologischen Botanik. Erster Band. Erste Abteilung. Leipzig 1867). Husemann. A., Hilger, A. & Husemann, Th. Die Pflanzenstoffe in chemischer, physiologischer, pharmakologischer und toxikolo- gischer Hinsicht. Zweite Auflage. Berlin 1882 — 1884. Jönsson, B. Färgbestämningar för klorofyllet hos skilda växt- former. (Bihang tili Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- lingar. Band 28. Afd. III. N:o 8. Stockholm 1902). Krasser, F. Untersuchungen über das Vorkommen von Eiweiss in der pflanzlichen Zellhaut, nebst Bemerkungen über den mikro- chemischen Nachweis der Eiweisskörper. (Sitzungsberichte der k. Akademie der Wissenschaften. Mathem.-naturw. Classe. XC1V. Band. I. Abtheilung. Wien 1886. p. 118). Lindt, O. Ueber den Nachweis von Phloroglucin. (Zeitschrift für wissenschaftliche Mikroskopie und für mikroskopische Technik. Band II. 1885. p. 495). Molisch, H. (I) Mikrochemie der Pflanze. Jena 1913. Molisch, H. (II) Die Eiweissproben, makroskopisch ange- wendet auf Pflanzen. (Zeitschrift für Botanik. 8. Jahrgang. Jena 1916. p. 124). Molisch, H. (III) Beiträge zur Mikrochemie der Pflanze. Nr. 6. Über den Naclnveis von Kalk mit Kalilauge oder einem Gemisch von Kalilauge und kohlensaurem Kali. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXXIV. Berlin 1916. p. 357). Nasse, O. Ueber die Verwendbarkeit des Millon'schen Bea- agens. (Archiv für die gesammte Physiologie des Menschen und der Thiere. 83. Band. Bonn 1901. p. 361). ^Nickel, E. Die Farbenreactionen der Kohlenstoffverbindungen. Zweite Auflage. Berlin 1890. Nilsson-Ehle, H. Einige Beobachtungen über erbliche Varia- tionen der Chlorophylleigenschaft bei den Getreidearten. (Zeit- schrift für induktive Abstammungs- und Vererbungslehre. Band 9. Berlin 1913. p. 289). Rodrigue, A. Les feuilles panachées et les feuilles colorées. (Mémoires de l’Herbier Boissier. N:o 17. B. Genève et Baie 1900). Röhmann, F. Biochemie. Berlin 1908. Sachs, J. (I) Über einige neue mikroskopisch-chemische Reac- tionsmethoden. (Sitzungsberichte der k. Akademie der Wissen- schaften. Mathem.-naturw. Classe. XXXVI. Band. Wien 1859. p. 5). Sachs, J. (II) Mikrochemische Untersuchungen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. XLV. Jahrgang. Regensburg 1862. pp 289, 313, 326). Schiff, H. Biuretreactionen. (Berichte der deutschen chemi- schen Gesellschaft. XXIX. Jahrgang. Berlin 1896. p. 298). Strasburger, E. Das botanische Praktikum. Fünfte Auflage i bearbeitet von M. Koernicke. Jena 1913. Timpe, H. Beiträge zur Kenntnis der Panachierung. Inaugu- ral-Dissertation. Göttingen 1900. Tunmann, O. Pflanzenmikrochemie. Berlin 1913. Waage, Th. Üeber das Vorkommen und die Rolle des Phloro- glucins in der Pflanze. (Berichte der deutschen botanischen Gesell- schaft. Band VIII. Berlin 1890. p. 250). Weinzierl, Th. v. Ueber die Verbreitung des Phloroglucins im Pflanzenreiche. (Österreichische botanische Zeitschrift. XXVI. Jahrgang. Wien 1876. p. 285). Willstätter, R. & Stoll, A. Untersuchungen über Chlorophyll. Berlin 1913. Döde. Den 4 okt. 1916 prof. Otto Zacharias i Plön, Holstein, 7 1 ar. Den 17 jan. 1917 afled Johan Peter Norrlin i Hel- singfors. Han var född d. 6 sept. 1842 i Hollola socken, blef e. o. professor i Helsingfors 1879 och fick afsked med pension 1903. Han har bland annat skrifvit mycket om lafvar och Hieracier. Fysiografiska Sällskapet d. 18 jan. 1917. Prof. M. Weibull redogjorde för sina undersökningar över jod- halten i svensk tang. 36 Ny litteratur. Fries, R. E., 1916, Monocotyledones und Sympetalæ. 4:o. 184 s., 9 t., 40 textf. — Wissenschaftl. Ergehn, d. schwed. Rhodesia-Kongo-Exped. 1911 — 1912, Bd. 1 Bot. Untersuch., Heft. 11. (2 nya släkten och 91 af förf. eller andra ny- beskrifna arter). Halle, T. G., 1916, Lower devonian plants from Röragen in Norway. 46 s., 4 t., 3 textf. — K. Sv. Vet. Akad. Handl., Bd. 57, N:o 1. Henning, E. Berberislagstiftningen och mycoplasmateorien. 12 s. — Separat ur Tidskr. f. Landtmän 1917. Johannsen, W.j 1916, Aristoteles og Hippokrates7 Idéer om Arvelighed, set i Nutidsforskningens Lys. — Populär Natur- vetensk. Revy, 6, s. 125 — 136. Kajanus, B., 1917, Elementar ärftlighetslära. 88 s. Lagerheim, G., 1916, Om användning av Storchs reagens vid undersökning av vegetabiliska närings- och njutnings- medel. — Svensk Farmaceutisk Tidskrift, arg. 20, s. 357 — 361. 3 textf. Lind, G: och N. de Verdier, 1917, Vâra medicinalväxter. 48 s., 48 färglagda pl. Lundegârd, H., 1916, Physiologische Studien über die Baumarchitektonik. 64 s., 11 t., 17 textf. — K. Sv. Vet. Akad. Hd., Bd. 56, N:o 3. Naumann, E., 1916, Eine einfache Methode zum Studium des Nanoplanktonlebens des Süsswassers. — Naturw. Wochenschr. Bd. 15. s. 180 — 183, 3 textf. — , 1916, Om proftagning av bottengyttjor vid djuplodning. 12 s., 6 textf. — Sveriges Geol. Unders., Ser. C., N:o 267. — , 1916, Den sötvattensbiologiska anstalten vid Aneboda och det vetenskapliga undersökningsarbetet. — Södra Sveriges Fiskeriförening 1912 — 1916, s. 63 — 80, 8 textf. Petersen, O. G., 1916, Træer og Buske. Diagnoser til dansk Frilands-Trævækst. 517 s., 248 originaifigurer i texten. 1 färglagd pl. — 9,50 kr. Rosendahl, H. V. och I. Söderberg, 1916, Bidrag tili Gotlands pteridofytflora. 12 s., 8 textf. — Svensk Far- maceutisk Tidskr. N:o 30 — 31. Samzelius, H., 1916, Professor Lidbecks »Tal om Plante- ringar» (1766). — Skogsvardsförening. Tidskr., arg. 14, s. 964 — 966, 1 portr. i texten. Sylvén, N., 1916, Den nordsvenska tallen. — Skogsvards- fören. Tidskr., arg. 14, s. 783 — 884, 1 dubbelt., 52 textf. 37 Nâgra ord om Medieago lupulina L. f. Cupaniana (Guss.) Boiss. Av Gösta R. Cedergren. I juni 1908 an traf fade jag vid Borgholm pâ Öland en form av Medieago lupulina L., som skaffade mig en del huvudbry. Jag künde i svenska floror ej anträffa nâ- gon beskrivning, som passade in pâ denna och lät den sedan ligga under namnet M. lupulina L. forma. Ar 1916 erhöll jag av godsägaren W. Ljungwaldh i Upsala ett ark av samma växt insamlat vid Färjestaden pâ Öland juli 1913. Jag erinrade mig nu mitt gamla fynd och började söka i litteraturen och fann att arten stämde överens med beskrivning pâ Medieago lupulina L. f. Cupaniana (Guss.) Boiss. Denna form avviker fran typisk lupulina L. genom följande karaktärer : Yäxten flerarig, med grov, för- vedad rot. Stjälkar nedliggande, tryckta tili marken eller baglikt uppstigande. Blad mind re och mera iso- diametriska i det att längd och bredd äro lika, (hos lupulina är bladlängden nägot större an bredden). For- men är även olika: de fiesta nedre och mellersta bladen äro omvänt lijärtlika, de övre ofta omvänt äggrunda. Dessutom äro bladen liksom även stjälken stärkt hariga. Blommorna äro större än hos lupulina , sä att de tvä nedre fodertänderna äro hälften kortare än vingar och köl (hos lupulina typiskt ungefär lika langa.) Denna växt beskrevs först sasom art av Gussone i Florae Siculae synopsis Tom. II (1844). Namnet gav han efter Francesco Cupani, som beskrivit växten i Hortus Catholicus (1696) pag. 139 sasom »Medica Lu- pulina, mellina, incano folio, molli, crasso, lanuginoso, semicordato. » Hos Bertolini (Flora Italica VIII (1850) pag. 260) bibehälles den fortfarande sasom art. Boissier (Flora Orientalis II (1872) pag. 105) drager Bot. Not. 1917. 38 in arten sâsom varietet under M. lupulina L. och om- nämner att mellanformer iakttagits. Ascherson och Graebner (Synops. d. Mitteleurop. Flora 6:2 p. 395) upptaga den sâsom »Rasse» under M. lupulina. Denna senare uppfattning om systematiska värdet av denna växt är troligen den riktigaste. Det kan rent av ifrägasättas, om den ej är endast en stândortsform av M. lupulina , analog med mânga andra dylika be- skrivna av andra växter. Jag vill endast anföra Wittes undersökningar over alvarväxterna, dar han pâvisar de anpassningsfenomen, för xerofili, som uppträda lios systematiskt skilda växt- arter. Han papekar alvarväxternas växtsätt, att de ofta växa tryckta tätt tili marken, vidare reduktion av tran- spirerande ytor, uppkomsten av härbeklädnad, vedbild- ning. De fiesta karaktärer som utmärka »Cupaniana» äro sadana som de nu anförda och kunna gott förklaras sâ- som anpassningar för ett torrt klimat, sädant som alvar- formationerna erbjuda. För att fä klarhet i hithörande formers värde mäste man odla dem under olika yttre betingelser för att undersöka deras konstans. Nu bör dock härvid märkas att förlusten av den för en xerofil växt säregna habitus vid odling under andra villkor t. ex. i fet trädgärdsjord, ej behöver tala för att växten ifräga är identisk med andra ej xerofila arter. Den bekanta cruciferen Jeriko- rosen (Anastatica), som i naturen har ett mycket karak- täristiskt utseende förlorar en stör del av detta i kultur och fâr ett vida mer alldagligt utseende sâsom andra cruciferer. Sä är även fallet med flere andra orientaliska och mediterrana xerofiler, vilket man gott kan iakttaga i botaniska trädgärdar. Habitus är säledes ej den ut- slaggivande karaktären. Man mäste tillgripa mer speci- ella karaktärer för att bedöma om tvä växtformer 39 tillhöra tvâ olika arter. Yad beträffar den här anförda Medicagoiormen har jag ej kunnat finna nägon som halst dylik skilnad. Den angivna skilnaden i blommornas storlek kan ej häller tillmätas nägon avgörande be- tydelse, dâ denna även hos typisk M. lupulina kan växla. Säledes är det mycket som talar för att vi hava att göra med endast en stândortsform av Medic a go lupulina. Om denna form kan pavisas äga nagot större system atiskt värde, blir den ur växtgeografisk synpnnkt av in tresse. Dess utbredning kommer nämligen att sammanfalla med utbredningen av en del andra element i den svenska alvarfloran. Den är känd frân S. Europa. N. Afrika, Mindre Asien, Syrien och Persien, dessutom frän en lokal i Polen. Att inga pa nägon utläggning av hithörande frägor är naturligtvis av ringa nytta innan man far denna växts värde klart. Jag har endast velat papeka förekomsten av växten säsom ett observandum för kommande undersökning. Dess utbredning i Sverige är enligt exemplar i Upsala Botaniska Museums herbarium Öland och Got- land. (Öl. Alvaren 1818 herb. E. Fries, Besmo Alvar 10 / 7 1903 Hernfrid Witte, Gotland Yisby 1893 M. M. Floderus) alla sâsom M. lupulina L. Citerad litteratur. Ascherson, Paul och Graebner, Paul: Synopsis der Mitteleuropä- ischen Flora Bd. 6:2 Leipzig 1906 — 10. Bertoloni, An. Flora Italica vol. VIII 1850. Boissier. Edm. Flora Orientalis II Genève 1872. Gussone. G. Florae Siculae synopsis... Tom. II Neapoli 1844. Witte. Hernfrid: Till de svenska alfvarväxternas ekologi. Akad. afh. Upsala 1906. Lotsy. J. P., Evolution by means of hybridization. 1916. VIII. 166 s. I ett sammanfattande arbete har nu Lotsy framlagt sin förut i fiera mindre avhandlingar sedan 1911 förfäktade teori om korsning säsom den enda faktorn vid artbildning och evolution. 40 Med art menai* han nâgot helt annat, an vad som van- ligen fattas under detta begrepp. De linnéanska arterna, dar olika individer ofta äro stärkt differenta, emedan arten är sammansatt av fiera former, kallar han med en ny term linneoner. Smäarterna. de av Jordan först närmare stu- derade morfologiska enheterna inom linneonen, vilka vid frösädd äro konstanta, kallar han jordanoner. Da det emellertid visât sig, att morfologisk konstans ej är detsamma som fullständig konstans, i det att vi under fullkomligt samma morfologiska dräkt kunna ha ärftlig olikhet (t. ex. rena albinos, som sakna alia färgfaktorer, och albinos med inaktiva färgfaktorer; polymera faktorer med samma yttre effekt o. s. v.), vilken först genom korsningsexperiment kan uppdagas, sä bli ej heller jordanonerna de lägsta enheterna* utan detta bli först homozygotem a, d. v. s. de till sin ärftliga konstitution fullkomligt lika individerna. For dessa först använder Lotsy beteckningen art er. Sä definierade äro naturligtvis arterna ocksâ konstanta. En rik artbildning kunna vi fa till stand genom kors- ning. Ty vid korsning bildas nya och differenta homozy- goter. Frân korsningar mellan skilda linneoner av Antirr- hinum (majus och glutinosum ) nämnas släende exempel pä frân föräldrarna stärkt skilda typer, som uppträdde i kors- ningsavkomman. Nâgra av dessa liknade mer Bhinanthus än Antirrhinum , representerade säledes ett nytt släkte enligt morfologisk skattning. Dâ säledes genom korsning t. o. m. habituellt helt nya typer kunna uppstä, anser Lotsy, att vi för förklaring av evolutionen ej behöva antaga tillkomsten av nya egenskaper, d. v. s. en progressiv mutationsprocess, och han ingâr pâ en amper kritik av de Vries mutations- teori. Aven gent emot de retrogressiva mutationerna, for- lustmutationerna, ställer han sig skeptisk. Boken innehâller vidare en diskussion av evolutionsbe- greppet, fylogenetiska frâgor, bevisen for evolutionsteorien, utdifferentieringen av linneonerna m. fl. problem. Som ett försök till en totalteori, baserad pâ de mendelska analyserna, är den av stört intresse, dä den lâter oss se evolution spro- blemet under en helt annan synvinkel än den vanliga. 41 Liehenes nonnulli Seandinaviæ; VI x) Auctore J. Hulting. Usnea florida (L.) Ach. v. sorediifera (Arn.). Ad truncos ramosqne arborum nonnullis locis in par. Eds- leskog Dalslandiæ obvia. Tantum sterilis. Verisemiliter in hac provincia non rara, quamvis adhuc prætervisa. Ramalina polymorpha Ach. f. implecta Ach. In insula Björkö lacus Mälaren ad saxa erratica parcissime adest. Pilophorus cereolus (Ach.) Th. Fr. (Lieh. p. 55), Supra saxa argillaceoschistosa ad Hällan in par. Gunnars- näs Dalslandiæ. Cladonia ochrochlora (Flk.) Wain. — Th. Fr. Lieh, p. 83. Crombie Brit. Lieh. I p. 143. — Ad Gennas in par. Tryserum Smolandiæ rara. Tantum sterilis. Cladonia bellidiflora (Ach.) Schær. Ad Högdals- berget in par. Brännkyrka Sudermanlandiæ parcissime adest. Cladonia strepsilis (Ach.) Wain. — In Bot. Not. 1915 p. 61 de hac specie dicitur: »Ad terram nudam in Suecia septentrionali sat frequens adest.» Hæc verba, quæ er- rore adsunt, deleantur. — Distributio geographica hujus speciei non est satis explorata. Adhuc cognita est ex Ostrogothia (sec. spec, in herb. Ach. Cfr E. Wainio: Monogr. Clad, et Yet. Ak. Nya Handl. XXXI p. 289) et Dalslandia, ubi f. coralloidea Wain, hujus speciei a me lecta est 1895 ad Mon in par. Töftedal. His temporibus quoque est inventa in Upplandia, Yestrogothia, Yermlandia et Bahusia. Cfr. Svensk Bot. Tidskr. 1916 p. 82 — 83. — Clad, strepsilis (Ach.) Wain. f. plumosa Ach. e Blekingia est cognita (sec. spec, in herb. Ach. Cfr E. Wainio: Monogr. Clad. I p. 464.). ’) I in Bot. Not. 1891 p. 82—85, II in Bot, Not. 1892 p. 121 — 124, III in Bot, Not. 1897 p. 215 — 218, IV in Bot. Not. 1910 p. 303 — 306 et V in Bot. Not. 1915 p. 61 — 64. Bot Not. 1917. Parmelia farinacea Bitter (in Hedwigia 1901 p. 174). Ad corticem Pini silvestris prope Södertälje. Non fructifera. Parmelia fuliginosa (Fr.) Nyl. — Ad saxa lapides- que prope Gunnebo in par. Gladhammar Smolandiæ fructifera. Ibidem quoque P. prolixa (Ach.) Nyl. v. isi- diotyla (Nyl). Parmelia verruculifera Nyl. Ad corticem Fraxini prope vetns templum paroeciae Krokek Ostrogthiæ (19 23/8 1 6). Umbilicaria pustulata (L.). In tecto ligneo ad Klinte- dal in par. Kvarsebo Ostrogothiæ compluria specimina legimus. Cfr Bot. Not. 1897 p. 216. Peltigera scutata (Dicks.) Kbr. — Inter muscos supra saxa in Korpô paroeciæ Källunga Vestrogothiæ rara. Nephroma parile (Ach.) Wain. In Bekingia passing v. c. in Hanö, ad Hoby et Valjö. Lecanora prosechoides Nyl. Prope Strömstad et in in- sula Helsô Bahusiæ et ad Elleholm Blekingiæ. Lecanora castanea (Hepp) Th. Fr. Supra muscos destructos terramque nudam et v. curvescens (Mudd) supra cæspites Andreæarum. Ambo in Skarsfjällen Härje- daliæ. Binodina milvina (Wnbg) Th. Fr. — Ad saxa duriora prope Bollnäs Helsinglandiæ parcissime. Micarea micrococca (Kbr) Hedl. — Ad corticem Abietis in par. Kila Sudermanlandiæ. Micarea violacea (Crouan) Hedl. f. peliocarpa (Anzi) Hedl. — Prope Semsholm in par. Skôlfvene Vestrogo- thiæ ad saxa duriora. Buellia sororia Th. Fr. Ad saxa duriora in insula Björkö lacus Mälaren rara. Opegrapha Dilleniana (Ach.) pi. locis in par. Käll- unga Vestrogothiæ fructifera. Opegrapha Zonata Kbr. In insula Hanö Blekingiæ c. fr. rara. 43 G-enmäle med anledning af Sv. Mur beck: En hos oss änyo misstolkad ormbunkshybrid, Asplénium Ruta muraria L. X septen- trionale (L.) Hoffm. (Botaniska Notiser. 1916, s. 257.) Af H. V. Rosendahl. Under granskning af det vid Riksmuseum befintliga • materialet af Asplénium germanicum adrog sig ett exem- plar inom en samling frän Alnö utanför Sundsvall (leg. E. Collinder 1898) särskildt min uppmärksamhet. Detta exemplar, hvars jordstam uppbar endast tre blad, af hvilka tvänne finnas afbildade i samband med en kort- fattad beskrifning i min öfversiktliga uppsats (Bidrag till Sveriges ormbunksflora. III. Sv. Bot. Tidskr. 1916, s. 314, fig. 3, a), fann jag efter ingaende undersökning, med undantag af bladens nagot mindre längd, füllt öfverensstämma med den beskrifning, som af Christ * (Die Farnkräuter der Schweiz. Bern. 1900, s. 101) i an- seende tili yttre utseende och indusiets kant lämnats för Asplénium germanicum X per septentrionale. Prof. Mur- beck, som dock ej sett, än mindre varit i tillfälle att undersöka ifragavarande exemplar, enär det, mig ove- tande, tyvärr ej kom att atfölja det af honom fran Riksmuseum länade materialet, förklarar emellertid denna identifiering vara en misstolkning och vill i stället för A. german. X perseptentr. fastsla kombinationen A. Ruta muraria X septentrionale. Sâsom skäl härför anföras i första hand dels utseendet af de afbildade bladen, dels angifvandet i beskrifningen, att brunfärgningen pa blad- skaftet ej är utsträckt tili dettas fulla nedre tredjedel, hvilket senare förhallande skulle motsäga, men däremot, om motsatsen varit fallet, afgjort tala för att A. Triclio- manes deltagit i bildningen af förstnämnda hybrid. Häremot far jag anföra, att beträffande bladens yttre utseende hos dessa hybrider râder en väsentlig skillnad, hvilken jag under sistlidna sommar hade ett gynnsamt Bot . Not. 1917. 44 tillfälle att konstatera vid ett besök pa växtplatsen (Graberget, utanför Gäfle) för A. Ruta muraria X septen- trionale Murbeck; en skillnad som ock framgar af de i litteraturen tillgängliga afbildningarna, ofvannämnda fig: 3, a samt afbildningen af A. Ruta muraria X septen- trionale i Murbecks afhandling: Tvenne Asplenier, deras * affiniteter och genesis (Act. Universit. Lundens. T. XXVII. 1891). Salunda äro bladskaften hos ifragavarande Alnö- hybrid i pafallande grad tjocka, uppräta samt endast omkring 1 72 gang längre än . den tjocka, läderartade bladskifvan, hvaremot de hos Gäfle-hybriden äro mycket smala, nästan harfina, utspärrade- bagböjda samt om- kring 3 ganger längre än den tunna, membranösa blad- skifvan. Hvad ater utsträckningen af bladskaftets nedre, brunfärgade del angär, synes den mig för diagnosen ej äga den afgörande betydelse, som Murbeck vill tillmäta densamma. Saväl hos A. germanicum som hos dennas andra hybrid, A. german. X pertrichomanes Christ har jag i detta hänseende iakttagit betydande växlingar. I en och samma tufva af den förra kunna ingä blad, hvilka i isoleradt tillständ, och enbart att döma efter brunfärgningens utsträckning, skulle kunna tydas hafva tillhört i ena fallet A. german. X perseptentr., i andra fallet A. german. X pertrichom. Christ, som i motsats tili uttaladt antagande tidigt och i öfverensstämmelse med nutida uppfattning angifvit sin asikt om genesis för A. germanicum: »Dieser Farn ist nach meinen Be- obachtungen ein völlig fixierter und zu Species gewor- dener Bastard von A. Trichomanes und septentrionale (1. c. s. 93), betonar i sin beskrifning (1. c. s. 101) öfver A. german. X perseptentr. (Lugano. F. Wirtgen 1900), att brunfärgningen ej nar upp tili 1/s af bladskaftets längd (»also nicht einmal zu 73 braun»). Angäende indusiet, är detta enligt Christ bade hos A. german. X perseptentr., säsom ofvan anförts, och hos A. Buta muraria X septentr. »ganzrandig.» Murbecks 45 egna yttranden angâende indusiet hos A. Ruta mur. X septentr. ]yda afsevärdt olika ; âr 1891: »Indusier i kanten för blotta ögat fnllkomligt hela, under lupen otydligt men svagt sargade» och âr 1916: — — »indu- siernas fria kant — tätt och oregelbnndet smâtandad». Ascherson, som synbarligen ej faste nâgon vikt vid beskaffenheten af indusiets kant i dessa fall, gör intet uttalande härntinnan för A. Trichomanes X perseptentr. och säger, att indusiet hos A. septentrionale X ruta mu- raria Aschers. (A. Murbeckii Dörfler) är »fast ganz- randig». Fran anatomisk synpunkt anger Christ ingen karak- ter. Ascherson däremot framhâller beträffande A. sep- tentr. X rata mur. den af Murbeck beskrifna, svarta sklerenkymbeläggningen pa kärlknippet. Denna frail A. Ruta mur. nedärfda egendomlighet anser jag vara utslagsgifvande, när tvekan rader, hum vida A. Tricho- manes eller Ruta muraria âr medverkande i en hybrid. Att det svartglänsande skerenkymet redan makroskopiskt är iakttagbart hos friskt material har jag omnämnt i en under juli mänad förlidet âr till Sv. B. T. insänd, ännu ej publicerad uppsats. Hvarken i rotstocken eller i bladskaftet af mitt torkade material frân Alnö har jag anträffat ett sâlunda färgadt skerenkym. Jag fast- häller af detta och andra anförda skäl vid riktigheten af det af mig undersökta exemplarets identifiering med A. germanicum X perseptentrionale Christ. Med denna hybrids pâ hittills kända lokaler ytterst sparsamma upp- trädande, hvilket äfven framhälles af Murbeck vid denna hybrids omnämnande i T venne Asplenier etc., f örefaller det mig mycket osannolikt, att tillgângen pâ Alnö skulle vara sä riklig, att den tilläter förflyttning tili annan ort (Hova). Jag häller bestämt före, att det exemplar, som av mig undersökts, ej är identiskt med det 18 är senare insamlade och af Murbeck undersökta materialet, hvilket antagande jag ocksä finner bekräftadt, 46 dâ detta senare bestämts till A. Ruta muraria X septen- trionale Murbeek. Alnö är alltsâ en fyndort för tvänne ovanliga Asplenium-hy brider. Till sist far jag sâsom min âsikt uttala, att prof. Murbeck, enär vi ej arbetat med samma undersöknings- material, bort gifva sin uppsats en annan titel. Vetenskapsakademien d. 10 jan. Hahnska räntan, 1100 kr., tilldelades docent C. Skottsberg for undersökning af ön Juan Fernandez. För akademien anmäldes, att inom förelagd tid ansökningar till Th. Kroks resestipendium for botaniskt ândamâl inkommit frân telegrafkommissarie C. E. Gustafsson, fil. dr. Aug. Heintze, fil. stud. Erik Almquist, fil. dr. Arvid Frisendahl och fil. mag. R. Sterner. — Till införande i Arkiv for Kemi antogs en afhandling af prof. Peter Klason »Växtfysiologiska undersökningar», ocli i Arkiv f. Botanik »De svenska Equisetumarterna och deras former» af prof. H. V. Rosendahl samt »Svenska Taphrina- arter» af doc. Björn Palm. Den 24 jan. Till utländsk ledamot invaldes Geh. Rat professor Karl Eberhard Goebel i München. Lind, Gustaf och Nils de Verdier, Vâra medicinal- växter 48 s., 48 färglagda planscher. Stockholm 1917. Magn. Bergvalls förlag. Pris häft. 1,50. Under de sista aren har det i allt högre grad blivit tydligt för oss svenskar, att vi pâ alla omrâden, dar nagon möjlighet därtill förefinnes, maste genom inhemsk produktion söka göra oss oberoende av utlandet. Detta gäller icke minst vära läkemedel. Under krigsâren har det nämligen varit förenadt med de allra största svärigheter att fâ vâra mest trängande behov av dessa nödvändighetsvaror fyllda, och i manga fall har bristen pâ desamma varit mycket kännbar. Manga läkemedel beredas emellertid av växter, som fôçe- komma vilda eller med lätthet kunna odlas inom landet. Pâ sadana läkemedel borde vi under inga förhallanden behöva lida brist. Det gäller bara att organisera insamlingen av de vilda växterna samt sätta odlingen av de övriga i system. Vid det arbete, som i detta syfte under senare aren mälmedvetet bedrivits av Svenska medicinalväxtföreningen, har det emellertid visât sig att den stora allmänheten icke känner igen ens de allra vanligaste medicinalväxterna. Där- 47 for medfölja färglagda avbildningar av samtliga beskrivna växter. Planscherna, som äro utförda i trefärgstryck pa fint konsttryckpapper, äro särdeles lyckade. Tack vare plan- scherna kan man lätt känna igen de växter, som böra bliva föremäl för insamling. Sylvén, N., Den nordsvenska t allen. I denna grnndliga afhandling, som äfven ingar i »Med- delanden frän Statens skogsförsöksanstalt», har förf. behandlat ämnet frän manga olika synpunkter. De tvänne hufvudty- perna karaktäriserar förf. sälunda: 1. Mellaneuropeisk, sydsvensk, tall, P. silvestris L. subsp. septentrionalis (Schott) : Den mognade kottens grundfärg grä-brun-grön; starkare bruna eller brunvioletta kottar med tydlig grön färginblandning jämväl pa solsidan. Kottesköldar relativt tnnna av säväl plana- som gibba- och äfven reflexa-typ. Fröfärg mörkare, grundfärgen vanligen svart-mörkbrun ; ehuru mera sällsynt f örekomma dock äfven ljusare fröfärgs- typer, brungnla-ljusgnla-hvita. Frövingefärg normalt brun, stötande i violett; äfven ockragula-rödbruna färgtyper förekomma, ehuru mera sällsynt. Barr relativt länga och smala (medellängd normalt öfver 35 mm.; proportionstalet barrlängd: barrbredd i regel > 30,0), vekare och starkare vridna, vi sande svagare och senare inträdande gulgrön vinterfärg; barrälder normalt 2 — 4 är. Krona mera utbredt pyramidal, uppbyggd af jämförel- sevis grofva grenar, a äldre träd relativt kort. Grovbark tjockare, näende längre upp pa stammen. Utbredningsomräde inom Sverige: landets södra och mellersta delar upp tili öfre Värmland, mellersta Dalarna och Helsingland. — Den sydsvenska tallen är en söderifran (frän Mellaneuropa) i värt land invandrad tallform. 2. Nordeuropeisk, nordsvensk, tall, P. silvestris subsp. lapponica (Fr.) Hn.: Den mognade kottens grundfärg gul-gulbrun ;* star- kare bruna eller brunvioletta kottar sakna grön färginbland- ning pa solsidan. Kottesköldar mer eller mindre förtjockade af säväl plana- som gibba- och reflexa-typ. 48 Fröfärg ljusare, grundfärgen vanligen brun; äfven inörkbruna-svarta och ljusgula-hvita fröfärgstyper f örekomma. Frövingef ärg ockragul-rödbrun; violett färginblandning ytterst sällsynt. Barr relativt korta och breda (medellängd normalt 35 mm. eller därunder; proportionstalet barrlängd: barrbredd i regel Cynorrhodos seu Rosa canina». I)et äldsta skandinaviska verk, der jag funnit Rosor utförligt beskrifna och afbildade, är Flora Danica af är 1648 (sista planschen datera d 1647). Dess författare DD Simon Paulli beskrifver blott tvenne, nemligen en vild : Cynosbatos (med angifvande af mânga synonymer), som »er de tamme Rosen-torne gandske lijg», och en odlad : Rosa sativa rubra Bauli. Han tyckes dock känna liera, ty han säger: »Der ere gandske mange slags Rosen til, thi en deel ere vjlde, en deel ere tamme her i Landene». Märklig är bilden af Cynosbatus (sa pâ planschen!): af sex knoppar och blommor hafva 5 bade skaft och ny- ponämnen glandelbärande. den sjette har glandler pâ nyponet, men icke pâ skaftet. Skulle man verkligen redan för 270 âr sedan hafva observerat. att sa kan förekomma pâ samma buske? Och dâ finnas nyare horor, som ännu upptaga glandler pâ blomskaft bland artskiljande karakterer. Hundra âr längre fram i tiden urskiljer Linné 2 svenska arter saväl i Flora Lapponica (1737) som i Flora Suecica (ed. 1. 1745). De anförda skiljande karak- tererna »calycibus semipinnatis» (rmvarande R. canina m. fl.) och »calycibus indivisis» (nuv. R. cinnamomea) röja den gudaborne botanistens skarpa blick, men när han till den senare nämner som synonym Bauhins Rosa pumila spinosissima, foliis pimpinellæ glabris, flore albo, är han pâ villovägar: troligen har ordet spinosissima missledt honom. I Flora Suecica ed. 2 (1755) har arternas antal ökats till 4, bland hvilka dock en är förvildad: den som sedan benämnts R. foetida Herrm. (1762) = R. lutea Mill. (1768;. Denna uppkallar nu Linné med Tabernæmontani namn Eglanteria , som han förut (och rigtigare) användt för den art, hvilken han längre fram benämner R. rubiginosa. en namnförvexling ! som, be- synnerligt nog, bibehaller sig ännu i dag. En dylik obeständighet rader föröfrigt beträf fände Hera af Linnés Rosanamn, hvilket äfven varit föremäl för utredning af bl. a. Crépin. Ingen mä väl förundra sig öfver, att Linné künde vara litet vacklande vid namnbestämningen, da nutida rhodologer alltsomoftast förändra af dem sjelva gifna namn, till föga gagn for vetenskapen. menar jag, men förorsakande ett orimligt trassel. I Species Plantar uni ed. 2 1762) beskrifver Linné 14 Rosa-arter. Han har tydligen haft stör möda att skilja dessa frân livarandra, ty han afslutar slägtet med orden: »Species Rosarum dificillime limitibus circum- scrib.untur et forte natura vix eos posait» . Eft er Lin nés tid började man uppställa Rosa-arter i massa. Hvar botanisier an gingo, sägo de buskarr som icke gerna ville lata sig inpassas bland kända former, och sa maste de belt naturligt anse sig hafva f unnit nâgot nytt. När nu nyheterna frân en ort icke syntes füllt identiska med former frân andra trakter. började den ena rhodologen anse den andras arter suspectæ et corrigendæ (jfr ofvan citerade uttalande af Fries), och sa uppstod den stora villervalla beträffande Rosanamn och deras större eller mindre värde, som tyvärr ännu râder, Jag vill hâlla fore, att orsaken till delta torde vara att söka i botanisternas benägenhet ända in i nyare tid att hos Rosorna förbise de verkliga likheterna och olikheterna, under det de mer aktgifvit pâ ovâsentliga sâdana. Sâsom exempel pâ en samlingr af livars arter troligen icke hälften vunnit nâgot ail- männare erkännande, kan anföras E. Ripart: »In Her- bario meo generis Rosse Divisio», publicerad af F. Crépin 1890; en ganska invecklad divisio, som upp- tager 312 europeiska arter. Det storslagna verket Synopsis der Mitteleuropäi- schen Flora von Ascherson & Grsebner angifver för slägtet Rosa (auctore Robert Keller 1901) »ca 70 Arten» och upptager sâsom vildväxande inom floromrädet 85 arter och hybrider med en nästan otalig mängd varie- teter och former. Att säkert placera t. ex. en R. canina- form enligt utredningen i denn a modern a Flora torde i de fiesta fall vara sä godt som ogörligt, ty äfven der skâttas ät den garni a arfsynden att hâlla enkel eller sammansatt serratur. glandler pa blomskaft o. a. mindre vasentliga egenskaper for skiljande karakterer. Bland svenska botanisier var Elias Fries en af- gjord motstândare till de manga Rosa-arterna; han yttrar bl. a. (1. c.) »Multæ descriptæ sunt Rosarufti Europæarum centuriæ; verarum sp.ecierum numerus unam alteram ve decadem non excedit!» Svenska Floror frân förra seklet hafva ocksâ nôjt sig med ett fatal arter oeli former. Wahlenbergs Flora Suecica (1831) uppta- ger 5 arter plus II. pimpinellifolia »ex hortis ejecta». I Hartmans Flora ed. 11 (1879) beskrifver J. A. Leffler 8 arter (bland hvilka II. involuto âr uteslutande norsk); endast t venue âro uppdelade i underarter. En 1887 af Leffler gjord bearbetning af Rosaslägt et för pâtankt nv upplaga af Hartmans Flora upptager samma arter. men formerna hafva förökats och ändrats. Vâr sista större Flora. Neumans (1901), i hvilken Matsson beskrifver Rosorna. har 16 arter samt manga hybrider: uppställ- ningen af varieteter är temligen lik Kellers i Asch. & Græbrs Synopsis. Om vi med uppmärksamhet se litet pà Rosasläktet i Neumans Flora och göra jemförelser med andra deri afhandlade kritiska slägten: Hieracium, Rubus. Gentiana. Euphrasia, Alchemilla m. h.7 kunna vi ju knappast undga att finna. det förstnämnda slägte blifvit af vara botanisier ganska styfmoderligt behandladt. Ja, sedan Elias Fries verkade. kan jag icke se mer an en värde- full iakttagelse, som gjorts beträffande Sveriges Rosor: urskiljandet af II. (jlanca; och det dröjde länge. Leffler kände ju sedan langt tillbaka (flauca under namiiet Re-uteri Godet, men sag icke, att det var en frân canina vida skild art. Under det andra svâra slägten efter hand blifvit utredda och fait sina arter begränsade af helt- andra linier, än dem Linné och haus närmaste efter- följare förmadde uppdraga, hafva Rosasläktets kanske tusentals skild a former i Sverige fortfarande varit sa 58 att säga hopsnörda i nâgra fâ bundtar — hvarifrân olika varieteter stuckit ut at alia hall som taggarne pâ en igelkott — tills Almquist . och Matsson nu börjat lossa pâ banden och frigöra arterna. * Linnéanska arter — linneoner, som ju den nyaste termen lyder — sä utmärkta de an äro, kunna nu endast i undantagsfall blifva arter i slägten sâdana som Rosa. De maste betraktas som kollektivarter eller artkomplex. Yidare är det icke konseqvent att inom Rosasläktet använda underarts- eller varietetsnamn, när fragä är om typer af samma rang som de i senare tid uppställda arterna af Hieracium, Taraxacum, Alchemilla m. fl. Derför talar jag ocksä här om Rosa-arter i samma bemärkelse, som vi ju nu för tiden äro vana att tänka oss exempelvis Taraxacumarter. Det gäller sâledes att urskilja dessa Rosa-arter. som under tidernas längd varit fördolda för sa manga tlitiga och skarpsynta forskare. Som förut här blifvit sagdt. är det ingalunda lätt, men tillfredsställelsen blir sä mycket större, när man fâtt en typ rigtigt klar för blicken. Det är nästan som att söka fixeringsbilder ; man far vända och betrakta rosenqvistarne och deras olika organ upp och ned och pâ alla sidor, lägga dem fran sig och försöka pâ nytt en annan gang: slutligeh upptäcker man det för typen speciella och blir rätt förvänad. att man icke kunnat se det förut, da, det ju ligger sa tydligt för ögonen! Jag kommer i det följande att tala om Rosornas olika organ och egenskaper hvar for sig. men far da först säsom allmän regel framhalla, att man icke bör fästa füllt afgörande betydelse vid de karakterer en- staka qvistar upp visa, vare sig det är fräga om bladens form och tandning, glandelbeklädnad, nypon eller taggar m. m., ty andra qvistar fran samma buske kunna ibland te sig rätt sä olika. Man far gifva akt pâ egenskap- erna hos flertalet blad, taggar etc., eller jag skulle nästan vilja säga. att man ma begagna sig af qvalifi- ceracl majoritet. Jag vill änyo päminna om Fries’ in- ledande ord tili Rosa-slägtet : Yarium et mutabile semper Rosa! Blott en egenskap har jag funnit alltid vara konstant hos qvistar Iran samma buske: blommornas färg för den sommaren: men kommer man ett annat är. eller blommar busken om pa hösten. kan äfven blomfärgen vara nagot olika (atminstone hos en del canina-arter). Äfven bladens färg pä samma buske är sä tili vida konstant, att alla äldre qvistar hafva den lika. men pa hösten utskjutande nya skott fâ gerna en annan färg. Stiften hos artevr af den grupp, jag här nedan kallar conglobata, äro ocksä lika hos samma buske, men sä är icke fallet med stiften hos den andra grup- pens arter. Härbeklädnaden är äfven i regel (men visst icke alltid) lika. Allt annat är enligt min erfarenhet mer eller mindre varierande. Nu torde nâgon tilläfventyrs tänka. att om dessa mina uppgifter äro riktiga, blir det ju omöjligt att säkert bestämma Rosorna, men lyekligtvis är det icke sä lila. Jag vill päminna om den ofvan citerade termen karak- tersknippet. Den ena rosenqvisten kan hafva mindre typiska blad, hos den andra saknas de rätta taggarna o. s. v.: men alltid finnes det i behäll nagot af artens karaktersknippe. som för den vane iakttagaren röjer, hvem man har att göra med. För den. som blifvit rigtigt bekant med en viss art. är ofta en blomma med ett eller par blad nog för säker bestämning. En bland Rosaslägtets manga egendomligheter bör man särskildt noga lägga märke tili, nemligem att dess arter kunna uppträda. ja rent af torkläda sig under fiera olika former. Jag är ganska benägen att tro, det obekantskapen med dessa former varit kanske för- nämsta orsaken tili de synnerliga svärigheter, rhodor logerna mött vid försök att utreda vissa kollektivarter. Samma Rosa-art kan nemligen hafva : enkelt eller nagot ojemt sägade blad samt foder- blad utan glandler och kallas dâ grand form ; nämnda sâgning pâ bladen ocli foderbladens ytter- sida med glandler, kallas dâ sub-form ; dubbelsagade blad utan glandler pâ fodret, kallas per- form ; dubbelsagade blad jemte glandler pâ fodrets ytter- sida. kallas super- form. En perform med mycket glandelrika bladkanter kal- las pr re-form ; en form med glandler i foderbladens kant kallas ob-form. Dâ en föröfrigt glatt art liar bladskaften hâriga, kallas en sâdan form hirtelli-form. Tvâ eller fiera af dessa former f örekomm a icke sällan pâ samma buske. Här vid Mar strand växer t. ex. en buske It. Lindstroemii At. pâ hvilken jag fiera âr obser- verat sâvâl grund- per- och sub- som äfven (svag) super- form samtidigt. Füllt utvecklade præ- ocli super- former torde dock icke gerna kunna träffas pâ samma buskar som grund- och subformer. Man mâ nu icke fro, att alla ßosor äro sä der proteus-artade, men det gäller dock en stör del. kanske flertalet;- somliga hafva likväl blott en drägt; sâ torde t. ex. villosa-arter endast uppträda i superform. När man lärt känna denna formskillnad hos samma art, kan man tydligen förstä, i hvilket bryderi botani- sterna förr stundom mâtte râkat, dâ de skulle skilja arter pâ grund af bl. a. serratur och glandelbeklädnad. Icke underligt sâledes, att Grenier künde finna olika »arter» pâ samma stam. hvilket han, med füllt skäl, ansäg märk- värdigt! För att beteckna grundformen af en art använder man heit naturligt artens'en gang bestämda botaniska namn. Beträffande öfriga ofvan angifna former begagnas nägot olika beteckningssätt ; Matsson har (ätminstone förr) skrifvit t. ex Hos a c flauen Vill. *per-Almquistii Mtss. var. per-aeutioridens Mtss. Jag finner för -min del detta 61 beteckningssätt olämpligt; dels blir det onödigt langt och besvärligt, dels kan det tilläfventyrs finnas nagon, som möjligen skulle uppfatta t. ex. sub-contraeta Mtss. som annan art an per-contracta Mtss. Jag föreslar der- för. att vi, — med uteslutande af kollektivart ens namn — skrifva: Rosa Ahnquistii Mtss. var. acutioridens Mtss. per -forma feiler f örkortadt ; perf. > ; Rosa contracta Mtss. sab- for ma (eller subf.) o. s. v. I afseende pa smabladens form och storlek finnas af kanske de fiesta arter lati- och angusti- former, ff. macrophylla och microphylla samt ff. eurybasis och steno- basis. Dessa kunna ofta nog anträffas pa samma bnskar och äro efter mitt formen ande af ringa system atiskt värde. Omsider kommer jag tili den speciella undersök- ningen af rosenbuskarnes olika delar och börjar da med de enligt min asigt vigtigaste Organen — stiften. Dessas värde i och för art best ämning har bedömts mycket olika : Leffler i Hartmans Flora anser dem sakna betydelse, Keller använder dem visserligen som skiljande karakter. men jag tycker mig af bans diagnoser finna. att han icke undersökt dem just sa noggrannt. För min del kommer jag här med en, som jag tror. alldeles nv er- farenhet. Jag anser nemligen stiften erbjuda sa karak- teristiska och tillförlitliga kännetecken. att jag pa dem vill grunda Rosaslägtets indelning i tvenne hufvud- grupper : A. Conglobata: med stiften alltid ulligt ludna och deras toppar ganska tätt sammanträngda tili ett litet mer eller mindre framskjutande nystan : B . Diffusa med stiften mer eller mindre glest och oregelbundet utbredda, stundom vridna. ofta ett och annat utskjutande ur Sämlingen, varierande fran alldeles glatta ända tili tätt ulligt ludna. Ett vant öga torde i allmänhet vid första blicken kunna afgöra. tili hvilken af dessa grupper en ros hör. 62 Stiften lios första gruppen äro, som förut nämnts, alltid lika hos samma buske. Nägon gang kan man äfven der fâ se ett par stift litet skjutande öfver de andra, men da alltid i hufvudets midt, och hafva s âd an a former gerna spetsigt sönderdelade blad, sa t. ex. hos R. Alm- quistii var. acutioriclens Mtss. Andra grnppens stiftsam- ling kan nägon gang, da den är luden, fâ tycke af första grnppens, men vanligen sitta da stiften glesare. och ett eller annat i samlingens kant är längre an de öfriga. Stundom kunna B-gruppens stift vara sammanträngda i en längre eller kortare utskjutande pelare; äro de da ludna (sä oft a hos kollektivarten Eylanteria ), kan man fâ undersöka stiften frän Hera blommor för att blifva füllt säker; ty man mä lägga pä minuet, att B-gruppens arter kunna framvisa mycket olika stift hos skilda blom- mor frän samma buske, ja frän samma qvist. Jag vill dock tro, att alldeles glatt a och mycket hàriga stift icke förekomma pä samma stam. Stiftsamlingens mer eller mindre framskjutande, vare sig löst eller i pelarform, är ingen säker karakter i som man förr trott). Dels kunna nemligen stiften fram pä eftersommaren skjuta ut längre ur nyponen än vid och strax efter blomningen (väl be- roende pâ att smäfrukterna växa), dels äro de stundom af olika längd t. o. m. inom samma blomknippe. Jag har sett ett ex. af R. abietina Gren. frän Schweiz, hvars midtnypon hade stiften i ett litet hufvud i sjelfva ny- ponmunnen, under det tvenne sidonypon hade mycket längt utdragna stift. Säsom norm kunna vi fastslä beträff'ande stiften, att regelbundenhet räder hos A-grup- pen, variation i hög grad hos B-gruppen. Anm. 1. Ehuru min framställning här egentligen gäller blott svenska Bosor. är jag, pâ grand af hvad jag redan haft tillfälle se hos utländska arter, böjd för att tro, det alla förekommande Rosa-arter kunna föras tili endera af ofvannämnda tvenne grupper. Sä höra tili Rosst eon (flobatfP bl. a. R. Fendleri Crép.. R. uriensis Lagg. & Pug.. R. montana Chaix., R. pomifera Herrm. och R. glutinosa Sibth. & Sm. Till Rosæ diffusez höra bl. a. R. sempervireus L.. R. micrantha Sm.. R. stylosa Desv., R. Chavini Rap.. R. abietina, Gren., R. agrestis Savi, R. sepium Thuill. (knappast identisk med agrestis). R. tomentella Lem.. R. Seraphini Viv.. R. rhætica Gremli (atminstone diverse former med detta namn) samt (enl. ex. i mitt herb, fràn Kishon. Palestina) R. phoenicea Boiss. Anm. 2. Af R. tomentosa Sm., som jag for till grupp A., har Keller upptagit former med »Griffel kahl». Sâdana former har jag ej sett och tviflar pa, att de tillhöra tomentosa Sm. Eller kanske det är ett »undan- tag, som blott betyrker regeln». Anm. V. Ofvan har jag försökt indela Rosa-slägtet i 2 grupper. Egendomligt är, att andra kritiska slägten ocksa kunna klyfvas i just 2 väl skilda underafdelningar. t. ex. Hieracium i Pilosella Fries och Archieracium Pries. Taraxacum i arter med röda frukter och arter med gra- eller brunaktiga frukter. Jfr äfven Carices distigmaticæ och tristigmaticæ (med »und antagen» C. saxatilis och C. acutiformis ß spadicea). Hos standarne har jag ännu icke funnit nägra egen- skaper, värda att anteckna, ej heller hos smafrukterna < af svenska arter). Kronbladen erbjuda goda karakterer; storlek, form samt basens större eller mindre bredd äro att observera och kunna visa ganska bestämd skillnad mellan olika arter. Allra först f aller ju dock f argen i ögonen och den bör man äfven skarpt söka iakttaga i dess minsta nyanser, i synnerhet som den är Rosornas niest kon- stanta karakter. (Detta gäller nog äfven odlade Rosor). Ett godt kännemärke för att skilja villosa-&rX.Q\' frân tomentosa- arter är de förras högre färg hos blommorna. Ofta kan man äfven pä afstand skilja vissa virens-&rtQr (t. ex. R. marisstrandica At) genom deras lysande röda blommor frän andra bredvid växande. Cuw/»«-arternas blommor hafva i regel svag färg. fran rent livit till ljus rosa; vissa ar kan rosafärgen hos en del buskar fram- träda skarpare, och vid efterblomning pa liösten fâ kron- bladen gerna högre färg. Ser man en rosenbuske med rent hvita blommor. är den nog i nio fall af tio en canin a- art. och för det tionde fallet har man att misstänka annan art i sub- eller super-form. Tissa arter förete sa egna färgnyanser. att dessa nästan göra andra känne- tecken öfverflödiga. Sa hafva t. ex. vid Marstrand vâx- ande buskar af if. Lindstroemii At (sensu angustiore) en egendomlig färg. temligen högröd med en antydan om tegalrödt, som alla âr (och ârstider) visât sig kon- stant. Märkliga äro blommorna af II. versicolor ans Mtss. & Lindstr. (en tomentosa-art), som lefvande äro hvita med lysande rôda flâckar i kanterna: i halftorrt tillstând blifva de de svagt rosenröda, füllt torra âterfâ de sin ursprungliga färg. G lau ci fo r-n i is -arter hafva vid Mar- strand alltid ljus rosafärg. men frân andra trakter har jag sett sâdana arter med högröda blommor. Nyponen (skenfrukterna, pseudocarpi a) mä man noga gifva akt pâ. Fries säger: »E fructibus optime petuntur differential» (Nov. Fl. Suec. ). Almquist: »Fruktexemplar - äro utan värde för bestämningen» iDanmarks Hosæi: sä olika kunna asigterna vara! Jag instämmer med Fries, kanske dock med »optime» mildradt tili »bene». En hufvudkarakter för kollektivarten villosa äro de pulpösa nyponen, som mogna tidigare än hos nâgon annan art : efter dem komm a de temligen fast a nyponen hos ylaiicci- och tomentosa- arter m. fl. : slutligen kunna vi med ganska stör säkerhet antaga, att hvarje bärplockare känner igen den stora artsamlingen B. ca- nina (sensu latiorej pâ de mycket liarda nyponen, som mogna sent pâ hösten: »Fructus valde duri. accedente gelu primum maturescentes» (Fries, 1. c.). Nyponens talrikhet och inbördes ställning kunna äfven gifva oss ledning. Tissa arter hafva gerna ensamma nypon. t>5 Firmer mau qvistar med 8 — 12 eller an Hera nypon i -en oregelbunden samling, sä är det ganska säkert en canina-art man träffat pâ. (Afven hos den amerikanska R. Fendleri Crép. har jag sett dylik samling, men icke lios nâgon annan.) Griauca-arter och dem närstäende »jemte Hera andraj hafva nyponen i mindre och mera regelbundet ordnade, jemntoppade samlingar. Beträf- fande nyponens form (som Fries icke sa alldeles rätt ansâg tor »minime constans») gäller. att sjelfva toppnyponet brukar se annorlunda nt än sidonyponen. Toppny- pon samt ensamma nypon hafva gerna basdelen sma- lare än öfvre delen, sidonypon tvärtom. Om toppnyponet har päronform, kunna sidonyponen hafva formen af en rättvänd stympad kon. Ensamma nypon med sistnämnda form träffas äfven; dessa kunna tänkas härstamma fran nâgon samling. hvaraf endast en sidoblomma kommit till full utveckling. Nyponformen är nâgon gang sä egen och sa konstant hos en art, att man derpâ kan grunda säker bestämning. Sa hafva t. ex. toppnyponen hos B. Nordstedtii At. en säregen päronform (med ny- ponet längt »nedlöpande» pä skaftet), som kan urskiljas redan strax efter blomningen. Jag har observerat manga liundra nypon af R. Nordstedtii, men aldrig funnit annan form. Grlandelbeklädnaden hos nypon är ju mycket varierande, men torde äfven den vara temligen konstant hos de olika arterna hvar för sig. De glandelrika kol- lektivarterna villosa och tomentosa har jag ännu för litet stud erat för att kunna med nâgon säkerhet yttra mig om. Beträffande glauca-arter äro nyponen i regel glandelbärande hos t. ex. B. radiolifera Lindste, (sub- och super-form) samt B. badiella Lindstr. (= R. lævigata Winsl. ; non Michx, non Rip.). Hos canina-arter har jag ännu icke träffat pa glandulösa nypon. Komma vi sä tili foderbladen, Rosornas kanske märkligaste organ. De fern foderbladen sitta ej bredvid hvarandra i en cirkel, som man skulle vara böjd för att Bot. Not. 1917. 5 m tro, utan pâ tvenne vindlingar af en spiralförmig Unie med lika afstând frân hvarandra. Om man betecknar det yttersta bladet med 1 och det innersta med 5 samt följer bladen frân venster till höger, sa traf fas de i denna ordning: 1 — 4 — 2 — 5 — 3. Förbinder man dem med räta linier i nummerföljd frân 1 till 2 o. s. v., sâ bildas (det mystiska) pentagrammet. Detta lär icke hos nâgot annat kândt naturfôremâl finnas sâ tydligt angifvet. Som vi ofvan sett skilde Linné sina begge äldsta Rosa-arter pâ foderbladen, som voro hos den ena odelade, hos den andra till hälften fjäderlika, och dessa egen- skaper äro fortfarande förträffliga karakterer. R. cin- namomea, R. acicularis och R. pimpinellifolia (jemt.e fiera andra utländska arter), Homosepalœ , hafva foder- bladen hela, stnndom försedda med en eller annan kort (nâgon gâng äfven läng och smal) tand. Öfriga Rosor, Heterosepalœ , hafva 2 1/‘i foderblad mer eller mindre fjäderlikt klufna (mark Linnés nttrycksfnlla »semipinna- tis » ; Fries: »proprio modo semipinnatæ»). Hos R. villosa, som gränsar närmast tili Homosepalæ, är denna egen- skap minst ntvecklad, hos canina-arter mest. Hälften (2 jemte ena sidan af det tredje) af foderbladen saknar alltid hos alla rosor hvarje spär af bihang. Denna egen- domlighet hos Rosorna var känd redan af Albertus Magnus, »Medeltidens sä godt som ende naturforskare af nâgon betydenhet» (Wittrock). Möjligen är han äfven författare tili följande urgamla gâta, som syftar pä sagda förhällande: Quinque sumus fratres sub eodem tempore nati, Bini barbati, bini sine crine creati, Quintus habet barbam sed tantum dimidiatam. Af denna har jag sett en svensk öfversättning, sä lyd ander Fern bröder vet jag, lika gamla alla; Full skäggväxt ha blott tvâ af dem ända, De begge andras kind bär ej ett strä, Den femte künde man halfrakad kalla. Om foderbladens glandelbeklädnad hos arternas olika former är förut t.aladt. Foderbladens olika varaktighet samt ställning vid fruktmognaden kan gifva oss god ledning. Hos villosa- arter äro de varaktiga, uppräta, ja samstâende, en god karakterskilnad frân tomentosa-arter, som hafva dem utstäende — uppâtrigtade — uppräta, men icke gerna sam- stâende. Hos Afzeliana-arter äro de äfven varaktiga, utstäende — uppâtrigtade, stundom nedböjda, men icke tilltryckta, under det canina-arterna hafva dem tätt tryckta tili nyponen; vanligen äro de hos sistnämnda ar- ter före fruktmognaden affallna. Rosornas blad fä undersökas med största noggrann- het säväl beträffande form och tandning som färg och beklädnad, ty de kunna lägga i dagen för bestämning synnerligen vigtiga karakterer. Yisserligen har jag icke, trots ifriga och langvariga bemödanden, hos bladen kunnat finna hvad Almqvist der ser; hufvudkarakterer för heia Rosaslägtets indelande i specialtyper, men jag kan i alla fall vitsorda, att inga andra af Rosornas organ ha att uppvisa sâ mänga betydelsefulla känne- tecken, och att säker bestämning i allmänhet är omöjlig, om man är i saknad af nägorlunda typiska blad. Forst mä man iakttaga färgen, i fräga om Afzeliana- och canina-arter noga se tili, om den är blägrön eller rent grön. De rent gröna arterna hafva icke pä somm ar- bladen ringaste spär af pruina eller glaucescens, men pâ vären samt â höstskott kunna de nog framvisa sädan. Atskilliga glauca-arter hafva sä svag pruina- bildning, att de stundom endast med stör svärighet kunna skiljas frân viren s-arter, t. ex. R. Traaenii At. (xlaucescensen synes bäst a bladens undersida, men fiera arter äro äfven pâ öfversidan töckniga ai riklig pruina, t. ex. R. Nordstedtii At. Öfversidan kan för- öfrigt visa manga olika färgnyanser, karakteriserande olika arter. sasom brünaktigt grägrön hos R. cinericio Mtss. (glauca-art), ganska mörk smntsgrön hos R. ar- dala Mtss. (canina-art) o. s. v. Hos R. sericatula Lindste. skimra bladen som grägrön sammet, sä att man pâ af- stand tager dem för att vara hariga, men de äro alltid füllt glatta. Vissa nyanser kunna icke urskiljas pâ en- staka qvistar, utan maste man se busken pâ nägot af- stand för att rätt iakttaga dess egendomliga skiftning. Sa visa t. ex. bnskar af R. Baurnonii Lindste., sedda pâ afstând, en egendomlig, nägot himmelsbla färg7 omöjlig att fä syn pâ hos en afskuren qvist. (Jag vill här anmärka, att till denna art hör troligen allt, hvad jag lemnat i byte under namn af R. orbicans At.) Sa fa vi aktgifva pä bladens beklädnad. Jag skiljer här nedan kollektivarter pâ glatta och hariga blad. Detta kan förefalla rätt sä egendomligt, synner- ligast som jag nu vill förklara mig.instämma med Fries i följande: »Pubescentiam solam ad species distinguen- rlas vix nmquam, multo minus in Rosas, sufficere cer- tum videtur» (Nov. Fl. Suec.). Man kan ju saledes säga, att jag med vett och vilja kommer med en konstlad i st. f. naturlig indelning. Erkännes till viss grad, men hvilken indelning af naturens alster är icke mer eller mindre artificiell?! Och mitt försök tili systematisk uppställning af i Sverige f örekomm ande kollektivarter mâ ses hufvudsakligen fr an den praktiska sidan. Dess- utom är det ej blott harbeklädnaden, som skiljer de olika artkomplexerna, utan äfven bladens utseende i öfrigt, . taggbildning samt habitus m. m., som lättare iakttages i naturen än beskrifves. Heit naturligt kan hos Rosorna, som hos andra växter, en i regel hârig art stundom uppträda glatt och tvärtom, men dylika undantag fä icke (kunna ej heller) rubba indelnings- grunden, ty »palam est folia gl abrat a et pedunculos læves esse statum R. tomentosæ anomalum, at R. caninæ normalem» (Fr., 1. c.). Former, som hafva hären ojemt fördelade pä bladytorna — med »fläckvis» häriga blad — anser jag böra upptagas som varieteter; sa R. badiella Lindste, v. hirtior Lindstr. (At, Skand. ff. af gif . pag. 64). När vi betrakta ett Rosablad, se vi genast, att smä- bladen äro sinsemellan mycket olika. Vi äro just icke vana att finna sädan olikhet hos andra växter. och ny- börjaren kommer temligen säkert pä den tanken, att hos dylika blad far man förgäfves söka konstanta karakterer. Men om han jemför motsvarande blad frân en annan qvist af samma buske eller frân annan buske af samma art, torde han blifva gladt öfverraskad, ty likheten är ofta rent af linderbar, för sä vidt nemligen man har füllt typiska blad att jemföra. 1 det eria eller andra afvikande blad finnas nog pä de liesta buskar, och dem fordras stör vana att igenkänna. Man mäste vid bestäm- ning noga undersöka blomskottens blad, hvart och ett för sig, gifva akt pä deras form och tandning samt tän- dernas ställning, form, bredd och längd. sjelfva tand- uddarnes form och längd m. m., hvilket allt kan förete betydande skilnader de olika arterna emellan, men vara ända tili minutiöst lika hos samma art. Somliga arter kunna röja sig genom en sädan smäsak, som att neder- bladens mellersta tand oftast är kortare än sidotänderna. sä hos R. Almquistii Mtss. 'Jag vill här nämna, att i Jebes exsicc. under detta namn utdelade ex. tvifvelsutan tillhöra annan art.) R. purpurella Lindste, har i regel smäbladens basdel tili ungefär J/4 af bladets längd all- deles utan tänder; R. cinctisecta Mtss. har smäbladen rundt om sägade o. s. v. Nu finnas äfven andra arter, som kunna uppvisa dessa karakterer hos en del blad, men icke (efter hvad jag hittills kunnat finna) med den »qvalificerade majoritet». hvarom jag förut talat. 70 Hvad här ofvan sagts gäller blomskottens blad. Af arsskottens blad har man jnst ingen nytta vid bestäm- ning, jä de kunna, atminstone för den mindre vane, verka t'örvillande, enär de hafva ett fran blomskottens rätt af- vikande ntseende med i regel bredare basdel och fylli- gare bas. Om t. ex. blomskottens blad vid basen äro kilformiga, äro arsskottens mera afrundade; hafva blom- skottens blad rundad bas, äro arsskottens bladbaser tvära eller t. o. m. nagot hjertlika. Detta tyckes gälla alla Rosor, saväl svenska som ntländska (atminstone alla jag sett). Jag menar nu visst icke, att alla ârsskottsblad äro fylligare än alla blomskottsblad, utan äfven i detta fall far man ta i betraktande flertalet qvistar och fler- talet blad. Dessutom hafva arsskottens blad gerna nagot utböjda tanduddar. Sa kan ocksa förekomma hos blom- skottsblad, men mera sällan och endast hos vissa arter (t. ex. B. purpurella Lindstr.). Qvistar, som blomma i slntet af augusti eller senare, visa samma egenskaper hos blad m. m. som ârsskotten, ganska naturligt, ty det är just arsskott, som da blomma. Ännu har jag icke hos de svenska arternas stipler lyckats uppleta nagra karakterer af värde för bestäm- ningen. Sagorski i »Die Rosen der Flora von Naum- burg a/s.» (1885) uppgifver, att B. cinnamomea L. kan skiljas frân alla andra Rosaformer derigenom, att ars- skottens stipler äro rörformigt sammanrullade. Denna egenskap har jag sett omnämnd i fiera floror, dock ick<‘ att den skulle vara nagot alldeles speciellt för cinna- momea. Sedan jag började sysselsätta mig med Rosorna, har jag ej haft tillfälle studera B. cinnamomea i naturen. och pä pressade ex. kan jag icke sa tydligt se sagda egenhet, om den nu finnes äfven hos svenska exemplar. Förtjenar undersökas ! Taggbeklädnaden fäster man i allmänhet stört afse- ende vid, kanske i en del fall alltför stört. Nog visa taggarne goda karakterer för att skilja kollektivarterna 71 frân hvarandra, men när det gäller bestämning af vâra nyare arter, kunna de langt ifran alltid tillmätas afgö- rande betydelse; det är min erfarenhet, hittils atmin- stone. Jag har sett qvistar frân olika arter med absolut lika taggar liksom qvistar frân samma buske med i högsta grad varierande taggbeklädnad. Arter, som i allmänhet äro nästan tagglösa, t. ex. R. rufula Mtss., kunna stundom skjuta ut skott med de allra gröfsta taggar, och andra, som i regel äro tätt be’klädda med kraftiga taggar, sâsom R. hybridiformis Lindste., visa i bland säväl blomskott som ärsskott utan eller med nägra smä raka sädana. Detta trodde jag en tid möj- ligen kunna bero pä hybrid natur, men har öfvergett denna âsigt, dä jag alltför ofta säg samma förhällande upprepas. Hvad jag funnit mest konstant hos taggarne är deras färg. Hvitaktiga liksom violett anlupna taggar bruka vara goda karakterer. Stammens och qvistarnes (barkens) färg kan under- stundom vara ett godt kännemärke pä arten. Bä den blädaggiga färgen hos en del villosa-arter. Buskar af H. badiella Lindstr. kan man ofta känna igen äfven vintertiden pâ de yngre stammarnes mer eller mindre kastaniebruna färg. p Buskarnes habitus är icke att förakta vid studier i naturen. Ganina- arterna (i synnerhet Caninæ veræ) stammar och grenar äro i regel, der lokalen sâ tilläter, höga, bägböjda, slingrande och klättrande bland träd- grenar o. d.. sä att de mycket lätt kunna kännas igen äfven under vintern. Här vid Marstrand växa virens- arterna gern a uppräta och hafva fätaliga taggar, viren- Hformis- arterna liksom glauca- arterna mera utbredda och med rikligare taggar; glauciformis- arterna äro temligen kortväxta med rikliga, kraftiga och hvassa taggar. Dä man skall skilja villosa- och tomentoso,- arter, hvilket stundom kan vara rätt sâ svärt, har man nytta •af att komma ihäg, det tomentosa har stör benägenhet 72 att utveckla sig pâ längden, villosa pâ bredden, detta betraf fände alla växtens delar utom foderbladen, hos hvilka ett motsatt förhallande eger rum. J nedan uppställda försök tili grof sortering af Sve- riges Rosor skall man kanske finna det mindre konse- qvent. att jag indelar Afzeliana-] och canina-arterna i grupper efter bladens färg, utan att göra sä äfven med de andra kollekti varterna . Jag anser Afzeliana- och canina-arternas talrikhet fordra, att de redan vid första sorteringen i ocli för lättare öfversigt delas i grupper r under det vidare indelning av kollektiyarterna villosaT tomentosa m. fl. kan uppskjutas, tills de enskilda ar- terna fa sin beskrifning. Villosæ äro föröfrigt redan uppdelade och beskrifna af Matsson (i Sv. Bot. Tidskr. 9: 1. 1915). Här följer säledes förslag tili en Nova Rosarum Suecicarum Divisio. A. Rosæ conglobatæ. Styiis conglobatis lanuginosis inumquam ornnino glabris). I. Sepala indivisa. appendiculas raro gerentia R. cinna- tnomea L. II. Sepala semipinnata. a. Foliola utrimque villosa. subtus saltern constanter glandulosa. 1. Aculei normaliter tenuiores. recti vel declina- tuli; sepala angustiora eorumque pinnæ paucæ; pseudocarpia pulposa, præcocia R. villosa L. (Sp. pl. .ed. 1 et. Fl. suec. ed. 2; mollis Auctt. 2. Aculei normaliter validiores, adunculi vel non- numquam recti ; sepala latiora eorumque pinnae plures et latiores: pseudocarpia duriora, serotina R. tomentosa Sm. fi. Foliola glabra vel subtus vel ütrimque plus mi- nusve villosa. rarius infra (utrimque rarissime» 73 parce glandulif era ; aculei validi, adunci vel arcu- ati vel falcati reotis tenuioribus sæpe immixtis; pseudocarpia duriora, serotina R. Afzeliana At. 1. Foliola glabra, utrimque vel subtus saltern constanter glanca R. glauca Vill. (ex. p.) 2. Foliola glabra, utrimque viridia R. virens (Wg) At. 3. Foliola utrimque vel subtus saltern constanter glauca ac plus minusve pubescentia R. glauci- f or mis At. 4. Foliola viridia, rugulosa, utrimque vel infra saltern hirsutula vel hirsuta R. virentiformis At. B. Rosæ diffusæ. Stylis diffusis glabris vel plus minusve lanatis. I. Sepala indivisa, appendiculas raro gerentia. a. Foliola minuta, rotund ata: petala alba vel lute- scentia, raro rubella R. pimpinellifolia L. ß. Foliola majora, plus minusve elongata; petala rosea R. acicularis Lindl. II. Sepala semipinnata, a. Foliola utrimque vel subtus saltern constanter glandulosa, ceteroqui hirsuta vel hirsutula vel glabra. 1. Aculei subrecti, tenuiores aduncis validis im- mixtis, permulti vel pæne dificientes R. Jund- zillii Bess. 2. Aculei adunci, validiores; bases foliolorum nor- maliter angustæ et cuneatulæ R. inodora Fe. 3: Aculei arcuati, plus minusve validi; bases foliolorum normaliter latæ et rotundatæ R. Eg- lanteria L. (Sp. pl. ed. 1. 1753; rubiginosa L. Ma nt. 1771). ß. Foliola glabfa vel subtus vel utrimque plus mi- nusve hirsuta, fortasse numquam margine excepta glandulif era; aculei validi, falcati vel arcuati rec- tis nonnumcjuam immixtis; pseudocarpia dura, serotina R. cànina L. (ex. p. 74 1. Foliola utrimque glabra et viridia R. canina vera (R. canina L. sensu angustiore). 2. Foliola viridia, plus minusve rugulosa, utrim- que vel infra saltern hirsutula vel hirsuta R. eaniniformis ! 3. Foliola glabra colore subtus saltern plumbeo R. plumbea! 4. Foliola utrimque vel infra saltern plumbea ac plus minusve pubescentia R plumb eiformis ! Ofvanstâende fâ nog alla betraktas som kollektiv- arter, kanske dock med undantag för R. cinnamomea samt (svenska ex. af) R. acicularis ocli R. inodora; de begge sistnämnda förekomma ju mycket sparsamt i Sverige. R. Jundzillii är medtagen sasorn uppgifven for Sve- rige. Jag bar dock icke sett svenska ex., ocli enligt Almquist (in litt.) skall »Upsalaexemplaret ♦ f'ran Stora Karlsö (ej Lilia K.!) icke tillhöra denna art. R. caryophyllacea Bess, har jag sett i ett fatal qvis- tar frân Sverige, knappast identiska med typiska ut- landska exemplar, hvilka senare torde böra hafva sin plats bredvid R. inodora Fr. Arten igenkännes bl. a. pâ rikliga, nästan oskaftade glandler, vanligen a bladens begge sidör. Jag är ännu ganska tveksam, hvar den svenska formen rätteligen borde placeras i systemet. De ex. jag sett med namnet R. sclerophylla Scheutz tillhöra kollektivarten R. canina. Beträffande ofvan af mig använda namn far jag bedja om noggrant aktgifvande pâ följande: R. inodora har efter Fries’ tid i Sverige kallats an R. ayrestis Savi, an R. sepium Thuill., an R. yraveolens Gren. (= R. elliptica Tausch.). Som jag ej kan finna den füllt identisk med nâgon af dessa, anser jag Fries’ ursprungliga namn böra bibehâllas för vâr svenska, art. R. villosa, L. Om detta namn säger Crépin (La question de la Priorité des noms spécifiques du genre Rosa. 1897) bl. a.: » — — Une plante de Suède décou- verte par Osbeck Cette dernière est représentée dans l’herbier de Linné par un spécimen recueilli par Osbeck, que M. Baker rapporte au F. mollissima Fries, qui, comme on le sait, est identique au F. mollis Sm.» F. canina L. Crépin säger (1. c.): »Dans l’herbier de Linné, au dire de M. Baker, il n’existe qu’une seule forme du F. canina — — — Il n’y a donc eu primiti- vement sous le nom de F. canina rien de précis et ce nom peut couvrir tout uïi groupe de forme de la sous- section Eucaninæ large ou étroit au gré des auteurs». F. Eglanteria L. Crépin Säger (1. c.): »Pour observer rigoureusement les règles concernant la priorité, il faudrait admettre comme nom princeps pour notre F. rubiginosa celui de R. eglanteria L. Sp. pl. ed. 1., auquel on donnerait comme synonyme le F. rubiginosa L. Mant.» Fries yttrar Nov. Fl. Suec.): »Si nomen F. Eglanteriœ restituendum, potius huic (F. rubigonosa) quam F. lutece tribuendum». Jfr ifrâgavarande arts namn i Frankrike: » Eglantere » sec. Retzius & Fries), nu églantiere: i Skâne (âtmins- tone förr): Neglantyr (»Engeltorn est rarior et perversa pronunciatio. » Fries, 1. c.). Anm. F. glauciformis At. star mycket nära den schweiziska F. uriensis Lagg & Pug. Till sist nâgra ord om ins amlandet. Ett fullgodt exemplar anser jag bora hafva bade blomskott och en qvist med nypon frân samma buske; om en qvist med taggar tages särskildt, bör âtminstone ett blad fumas qvar, sa att man i framtiden kan vara säker, att den härstammar frân samma art. och äfven se, om den till- hört ârs- eller blomskott. Nâgra kronblad mâ pressas lösa för att tydligt visa deras form ; de bibehâlla dâ äfven battre sin färg. Qvistar. som sakna ett eller fiera blad, böra undvikas; sâdana kunna vara ganska svâr- bestämbara. Almquist anser, att ex. »med ânnu ej ut- slagna blommor äro füllt användbara». Jag har derom en ganska afvikande mening: först vid blomningen fa 76 bladen sin full a utveckling och bladtänderna sin typiska form och ställning. Dessutom kan dot manga ganger vara vanskligt, ja omöjligt, att före blomningen afgöra, om man har t. ex. en Afzeliana eller canina framför sig, n. b. i fall man icke förut är särskildt bekant just med formen i fraga. Exempelvis har jag icke kunnat blifva füllt säker angâende en del arter i Jebes exsiccat, hvilka äro insamlade före blomningen. När skall nu Sveriges vackra Eosa-flora blifva füllt utredd? Och hum manga arter och former hafva vi da i vara förteckningar? Detta är oss ännu fördoldt, men jag vägar tro, att Eosa-arterna icke komma att sta efter Hieracierna i antal, när de en gang i framtiden alla blifva kända. Odlade Eosor finnas i mänga tusen- den pâ vär jord — en uppgift fran 1895 nämner, att antalet da skulle belöpa sig tili cirka 6,400. Kanske. när heia Eosaslägtet är genomforskadt, behöfves lika stört tal att nämna de vilda. P. Svensson i »Flora öfver Sveriges Kulturväxter» tillämpar pä trädgards- rosorna Virgilii skimrande malning af vinrankans ota- liga former. Afven jag vill tilläta mig nöjet att som afslutning pà dessa rader citera de välklingande ver- serna, som kanske icke äro bekant.a för alla Botaniska Notisers läsare: Sed necpie, quam multæ species, nec nomina quæ sint, Est numerus; neque enim numéro comprendere refert; Quem qui scire velit, Libyci velit æquoris idem Dis cere quam multæ Zephyr o turbentur arenæ (Georg. II.) Sa tolkas de af Adlerbeth: Men pä förändrade slag och de skilda namn, som de bära, Einnes ej tal; och hvad bâtar i tal att fatta dem alla? Den som begär dem veta, han räkne i Libyens öknar Sandens yrande körn, som Zephyrus sprider i rymden. Marstrand den 14 mars 1917. ( i Glyeeria baltiea et Duseni Lindeb. — species delendæ. Af C. A. M. Lindman. De tva af C. J. Lindeberg i Bot. Not. 1898 upp- ställda arterna Glycerin baltiea (s. 152) och G. Duseni (s. 153) äro felaktigt uppförda som nya arter. De äro i hufvudsak identiska med Glycerin ( Atropis , eller Puccinellia) maritima eller pa sin höjd oväsentliga former däraf (i nägra fall möjligtvis hybrider). Detta framgär dels af de Originalexemplar, som tillhöra Biksmuseet — en särdeles rik och instruktiv sérié, insamlad af K. F. Dusén och enligt hans uppgift pä etiketterna bestämd af Lindeberg — , dels af diag- noserna och beskrifningarna i Bot. Not., anf. st. 1. »6r. baltiea ». I sin beskrifning har Lindeberg ej jämfört denna sin nya art med nagon af sam arterna inom släktet. men en blick pa Originalexemplaren är nog för att upplysa betraktaren, att, med hänsyn tili habitus och typen i det heia, maritima kommer närmast i fraga. Om vi utvälja de karaktärer, som för mari- tima äro mest utmärkande, räder öfverensstämmelse mellan den och » baltiea » i följande alla hänseenden: stran grova. kraftiga. uppstigande med knäböjd bas; sträblad korta, hopvikna (eller undantagsvis platta) ; slcotten delvis förlängda. bagformigt uppstigande eller utatsträck- ta, med talrika ( — 15) hopvikna och langt atskilda blad; vippa stör och grov, men tämligen faaxig och gles, af öfvervägande uppât- eller utâtriktade, i allmänhet icke nedböjda grenar; blomfjäll af betydlig storlek, 3 — 4 mm 1., breda, fasta, stärkt gravioletta eller rödbruna; shärmfjäll likaledes betydligt stora, naende midten af närmaste blomfjäll; stàndarknappar likaledes stora, 1,5 — 2 mm 1. (hos distans omkring 0,5, hos suecica knappt 1 mm 1.). Bot. Not. 191 7. 78 Samtliga dessa karaktärer, som utmärka maritima i s. och v. Sverige, hvaraf Biksmuseet äger ett rikt material, aterfinnas hos Lindebergs omförmälda typex- emplar af »baltica», i nagra fall sä fullständigt, att dylika »baltica »-exemplar maste betecknas som maritima optima. (Att äfven den habituella likheten hos de sär- skilda delarna, stra, blad, skott, vippa, är slaende, be- tonas ännu en gang). Vill man emellertid försöka att i Lindebergs be- skrifning (Bot. Not., anf. st.) ntleta nagra skillnader fr an maritima , skulle följande möjligen komma i fräga: 1. »skottblad korta», enligt L:s uttryck; de äro dock 8 — 9 cm, ja hos hans s. k. »vegetior» 12 cm, och hos maritima äro de ej längre! — 2. »ramis longioribus reflexis» — tyvärr hafva af ca. 50 » baltica» -individ i originalsamlingen i Biksmuseet endast tvâ ett par ned- böjda vippgrenar; — 3. »blomfjällen vid blomningen tunna» — ej heller detta är med verkligheten öfverens- stämmande i sadan grad, att nagon artskillnad därpa kan grundas1). Vill man därför af själfva exemplaren i den öländ- ska typserien af »baltica» söka utleta nagon karaktäris- tisk egendomlighet gent emot maritima , synes följande framga af jämförelsen, ehuru ej direkt uttaladt af Lin- deberg: 1. straet är relativt lägre, 2. vippan är i all- mänhet litet mera öppen eller utspärrad, och 3. de icke blommande skotten med förlängda internodier äro rela- tiv! talrikare. Nagon artskillnad kan dock ej byggas pa dylika förhallanden, sä mycket mindre, som maritima äi en i hög grad lätt-modifierad art. Men det är ju ej I Hartmans flora, ed. 11, s. 502, säges om maritima-distans- gruppen: »inre skärmfjäll tunnt», men därmed âsyftas blott en mot- sättning mot de ytterligt fasta, nästan broskartade fjällen hos Glyceria procumbens» â sid. 50B. Hos maritima äro skärmfjällen lika fasta och ogenomskinliga som blomfjällen (enligt Lindebergs t erminologi ^tjockskaliga >'}. orimligt, om Ölands-strändernas kalkgrund, kontinentala sommar och starkare. solbelysning skulle modifiera ma- ritima pâ annat satt, än de atlantiska stand or tern a. Som bekant är Lindebergs »baltica f. pumila» i Neum.-Ahlfv:s flora, s. 748, ansedd för identisk med maritima f. arenaria Fr. Hvad samma flora a s. 749 yttrar om »baltica» i öfrigt, kunna vi icke godkänna, för sa vidt däri ingâr ett omdöme om växtens systema- tiska ställning. Skall man behâlla namnet »baltica» för en viss (Ölands-) form af maritima , sa är det i alla fall ännu för tidigt att yttra sig om denna forms vä- sentliga kännetecken. Riktigast. är, att »baltica» far försvinna. 2. »G. Duseni ». Originalexemplaren i Riksmuseet af denna växt skilja sig fran »baltica» genom sin väl- diga storlek (»Culmus bi. 1 tripedalis. . . panicula deflo- rata semipedalis»), och namnet är en välförtjänt hyllning at den skicklige samlaren och växtpreparatorn K. F. Düsen. Tyvärr är arträtten lika imaginär, som »balti- ca’s». Redan i diagnosen (anf. st., s. 153) möter en lapsus, nämligen »spiculæ parvæ» etc., hvilket i beskrif- ningen närmare bestämmes sa: »ax och blommor smâ, nästan dubbelt mindre än hos Grlyc. bait.». Sa är dock ej fôrhâllandet med typexemplaren, och det mots âges af Lindebergs egen uppgift (s. 154): »(ax) 5 — 10 mm. . . blomfjäll omkr. 3 mm». Annu en annan jämförelse- med »baltica» förekommer, näml. : »skottens blad längm än hos Grlyc. balt.» — likaledes ett misstag, framkalladt däraf, att bladen hos »baltica» uppgifvits för korta (se ofvan). Att författaren jämför sin »Duseni» med »bal- tica», är emellertid fullkomligt pâ sin plats, ty de höra närmast tillhopa. Ï själfva verket beliöfves det ingen langvarig undersökning för att inse, att de tillhöra samma art, och äfven »Duseni» är därför identisk med maritima , med vederbörligt afseende fästadt vid att vissa exemplar af »Duseni» äro hybrider, sâsom pâpekas i SO Neum.-Ahlfv:s flora, s. 749. Detta senarè framgâr däraf-, att tomma, outbildade antherer förekomma, att vippgre- narna kunna vara nedbôjda, pch att axfjâllen kunna förblifva tunna, genomskinliga (hvilket senare af Linde- berg upptagits i beskrifningeii, s. 154). Men jämte sâdana exemplar Annas andra med füllt utbildade, fyl- liga stândarknappar af violett anstrykning, liksom hos exemplaren af »baltica», ocb särskildt genom detta kännetecken är identiteten med maritima oomtvistlig, och ingen inblandning af andra arter kan sattas i frâga. Vetenskapssocieteten i Upsala beslöt i februari i är att den 23 maj 1918, ârsdagen af Carl von Linnés fo- delse, utdela ett pris af 500 kr-. för bästa svaret pâ nâgon af 6 pris uppgif ter, bland hvilka den botaniska lyder: Under - sökning af rotens anatomi kos (företrädesvis inhemska) rep- resentanter för olika familjer inom nâgon större afdelning af angiospermerna, afsedd att utreda, huruvida systematiska karaktärer därigenom knnna erhâllas. Svaren, som skola vara inlamnade till Vetenskaps So- cietetens sekreterare före ingângen af Februari mânad 1918, skola antingen â titelbladet bära författarens namn eller vara atföljda af en förseglad namnsedel, som â utsidan är försedd med en devis, hvilken likaledes skall vara tecknad pä afhandlingens titelblad. Den 2 mars. Linnépriset. för âr 1917 tillerkändes fil. lie. Uno Sundelin för en afhandling med titel »Stratigra- fiska och paläontologiska forskningar i sjöarnas torfaflägg- ningar inom södra Östergötland och norra Smaland, särskildt med hänsyn tili den sén- och postglaciala klimatutvecklingen. Resestipendier. Matematisk-naturvetenskapliga afdel- ningen af Stockholms Högskola har d. 7 mars beslutat ut- dela arets resestipendier ur Liljevalchsfonden: tili fil. lie. Ernst Antevs 900 kr. för kvartärgeologiska undersökningar i Norge och västra Sverige under en tid af tvâ mânader, samt till fil. stud. Gunnar Erdtman 500 kr. för växtgeo- grafiska och floristiska studier i norra Hallands kusttrakter. Anslag. Kung. Maj:t har tilldelat fil. dr. P. Düsen 3000 kr. för vetenskaplig bearbetning af vissa af honom frän Parana i Södra Brasilien hemförda botaniska samlingar, äfvensom för offentliggörande af därvid vunna résultat. 81 Det till Asplénium germanieum < persepten- trionale Rosendahl hörande autentiska materialet. Af Sv. Murbeck. 1 Botan. Notiser 1916, s. 257 — 262, publicerade jag under titeln »En hos oss ânyo misstolkad ormbunkshy- brid. Asplénium Buta mur aria L. X septentrionale (L.) Hoffm.» en liten uppsats, däri jag gjorde gällande, att den Asplénium, som prof. H. V.- Rosendahl i Sv. Bot. Tidskr. 1916, s. 313 — 314, beskrifvit och afbildat under namn af »A. germanieum X perseptentrionale» , i verklig- heten motsvarade kombinationen A. Buta muraria X septentrionale. Denna min uppfattning grundade jag dels pa Rosendahl’s beskrifning jämte hans Fig. 3 a, dar t, vänne lösa blad afbildas i autotypi, dels pa det material if'ran originallokalen (Släda pâ Alnön, leg. Collinder 1898), som pâ begäran välvilligt sändts mig frân Riksmuseet och som utgjordes af ett ganska rikt belagdt herbarie-ark, försedt med Collinder’s egen eti- kett, â hvilken Rosendahl hade tillskrif vit : »A. ger- manieum X perseptentrionale Christ — Determ. H. V. Rosendahl». I ett »Genmäle» till mig (Bot. Notis. 1917, s. 43 ff.) pastär nu prof. Rosendahl, att jag icke sett, an mindre varit i tillfälle att undersöka det af honom i verklig- heten afsedda materialet. Det verkligen autentiska materialet skulle utgöras enbart af de tvâ i Sv. Bot. Tidskr. afbildade bladen, hvilka Rosendahl ovetande ej kommit att medfôlja det frân Riksmuseet ât mig utlâ- nade. Hans pâskrift â etiketten tili det ofvan omför- mälda rika arket skulle följaktligen icke gällt hvad som fanns â detsamma vid dess öfversändande till mig. Vâr meningsskiljaktighet skulle sâledes helt enkelt bero pâ, att »vi ej arbetat med samma undersöknings- material», men med anledning häraf hade jag ocksâ — Bot. Not. 1917. 6 sa slutar prof. Rosendahl sitt genmäle — bort gifva min uppsats en annan titel. Genom prof. Nathorst’s välvilja har jag nu baft till pâseende de tvâ ifrâgavarande bladen samt för jämförelses skull tillika det öfriga materialet ifrân Alnön. Därvid har det visât sig — när man nämligen faster sig vid sädant, som en artsy stematiker bör fästa sig vid, och ej exempelvis gör en räddningsplanka utaf ett bladskaft, som râkat bli nâgot tjockt pâ en autotypi — att, sasom jag i min förra uppsats förmodade, äfven dessa tvâ blad tillhöra en otvifvelaktig A. Ruta muraria 'y^ septentrionale. De äro för öfrigt sä öfver- ensstämmande med det andra materialet ej blott med hänsyn tili bladskaftens växlande Jängd (ty äfven ä detta träffas enstaka blad med lika korta skaft) utan ocksa betraf fände vissa rent individuella smâdetaljer, att man sannolikt ej gar miste, om man antager dem en gang hafva varit i organisk konnex med detta. Titeln pâ min föregaende uppsats — dessa rader äro ett slututtalande frân min sida — var följaktligen füllt adekvat. Naumann, E., Fotografering utan kamera och plätar. Gleerups förlag. 1917. 45 s. Amanuens Naumann har i en liteu skrift med ovanstäende titel redogjort för sil - houettfotografien och dess användning inom olika vetenskaps- greuar. särskilt botaniken. Framställningen är gjord med största äskadlighet och klarhet, och illustrationsmaterialet är utmärkt. De. som ännu icke äro förtrogna med den enkla och pâ samma gang effektiva avbildningsmetoden, dess tili - lämpningsmöjligheter och dess stora pedagogiska betydelse, finner här mycket av intresse. Aven den mera försigkomne torde finna atskilligt nytt och värdefullt. — Boken borde framförallt inspirera systematici och kanske i än kögre grad genetici, som ju ofta i stör utsträckning mäste använda lämpligt illustrationsmaterial. Det äterstar för amauuens Naumann att fylla ännu en hicka i var fotografisk-tekniska litteratur, nämligen mikro- fotogr aliens. T. 83 Einige weitere reproduktionsteehnisehe Ge- sichtspunkte betreffs der photographischen Darstellung der Planktonformationen. Yon Einar Naumann. Mit 5 Textabbildungen. [XX. Mitteilung aus der Biologischen Station Aneboda. 1)J Im Jahre 1913 versuchte ich in meinem Labora- torium zu Aneboda zum ersten mal in grösserer Aus- streckung die photographische Darstellung der Plank- tonformationen des Süsswassers als auf Gaslichtpapier direkt gewonnene Negativbilder durchzuführen. 2) Es er- stand daraus, was ich später 3) als die Mikrophoto- graphie in direkter Dunkelf eld manier kurz bezeichnet habe. Diese Methode hat sich zwar im allgemeinen sehr gut bewährt und gestaltet sich auch in der Arbeit sehr billig. Ihre Anwendbarkeit hat indessen auch eine gewisse Begrenzung, die besonders bei Reproduktion der Bilder in der originalen Dunkelfeldmanier bisweilen sehr unangenehm zutage tritt: Die ausserordentliche Schärfe der Originalia geht immer bei einer derartigen Reproduktion auf Textpapier sehr zurück, ja bisweilen — wenn es sich um feinere Einzelheiten handelt — sogar bis zu Unerkenntlichkeit der betreff. Gegenstände. In einer früheren Mitteilung in dieser Zeitschrift 4) habe ich die Ursache dieser Misserfolge näher zu analysieren versucht und dabei besonders auf das ganz verschie- 1) Die XIX, Mitteilung erschien 1917 im Biol. Centralblatt. 2) Vergl. hierzu meinen Aufsatz: Über die photographische Darstellung der Planktonformationen. Int. Revue der ges. Hydro- biologie u. s. w. Leipzig 1915. 3) Vergl. meine Mitteilung in der Zeitschr. f. wiss. Mikro- skopie, 31. Bd., 1914. 4) Bot. Not. 1915, S. 27 — 32. Bot. Not. 1917. >satt fast vid växternas stjälkar»; men innan han hunnit draga npp detsamma. var ocksä den röda f argen försvunnen, »i det att den svävade ut i vattnet och endast nagra fa röda punkter blevo kvar a stjälkarna». Faktiskt uppträda smärre' Euglena- formationer gärna invid i vattenytan flytande (ilgceria-XA^ o. s. v. *); och tar man saht a npp dem, sä blir tvivelsutan effekten heit enkelt den. att den i palmellastadium befintliga Euglenan tili följd av retningen genast âtergâr till den fritt simmande spolformen och fortast möjligt söker undkomma. Vad i övrigt den ifragavarande Euglenam uppträdande ute i naturen beträffar, sa bör slutligen ocksa framliallas, att den enligt mina citerade under- sökningar ingalunda alltid förekommer sasom jämna hinnbildningar i ytan. Fastmera är ett annat och mera diskontin uerligt växtsätt väl sä vanligt: det är de sma röda ö bildningarna, som jag 1. c. 1914 resp. 1915 när- 1 ) Jfr ävenledes Ch. Morren, Bechercdies sur la rubéfaction des eaux. — Bruxelles 1841. Det heter här i 6:t,e kapitlet — Histoire de FEuglène sanguine — inledningsvis följande:» Au moi de juillet 1884, nous trovâmes les mares de Mariakerke près de Gund, et surtout les eaux, qui limitent les prairies, teintes en rouge; les plantes, qui y croissaient avaient sur les feuilles, près de la surface du liquide, des plaques d’un rouge jaunâtre et d’autres jaunes.» mare beskrivit ocli mikrofotografiskt avbildat. Det âr tydligen dvlika formationer. som i Hildebrands skrift inledningsvis omtalas som »mörkröda fiäckar — — lika konstgjort blöd». I detta sammanhang bör ävenledes framb allas, att Euglena - f orm at io ne n — vilkens egent- liga hemvist just är de smâ grunda vattensamlingarna resp. strandregionen av större — oft a nog till följd av vattnets avdunstande kommer att växa snarare pa fuktig jord än pa vatten; ett förhallande, som tydligen ock- sa förelegat pa den av Hildebrand närmare undersökta lokalen. Yad i övrigt Hildebrands iakttagelser beträffar. sa erbjuda de näppeligen nagra ytterligare stöd för den här framställda tolkningen; men heller intet, som talar däremot. Har det här — sàsom vi ut an tvekan anse — verkligen varit frag a om Euglena sanguined . sa är emellertid ocksa slutresultatet av Hilde brands studier och försök rörande det i en flaska tagna vattenprovet högst naturligt. Sedan detsamma statt en dag, fann han nämligen vattnet alldeles klart, ty »allt det röda hade dött och avsatt sig pa flaskans botten». Där- ovan simmade emellertid ännu de smâ vita djuren — som förut omnämnts i Hildebrands redogörelse - fram och tillbaka. De sistnämnda torde enligt min mening vara att anse som vissa cilia ta infusorier, vilka ocksä ofta nog förekomma associerade med Englene- nerna. Att emellertid Euglenan själv avsatt sig vid botten torde dock mindre bero pa att den dött: ty det är ett faktum att dessa former under anförda förutsätt- ningar snart nog uppsöka provflaskans botten och dar förr eller senare réalisera en typisk palmellabildning — en omständighet, som f. ö. otvunget later sig förklaras ur den synnerligen utpräglade positiva geotoxi, som jag- fastställt för dessa formers vidkommande. Med stöd av den utredning. som i det föregäende avägabrakts. anser jag det alltsä tili fullo fastslaget. att 124 orsaken till blodregnet i Örsjö âr 1711 maste sökas i en tillfällig högproduktion av röda Eu y lener. Att jag därvid i första hand tillâtit mig använda E. sanguinea som demonstrationsmaterial torde emellertid i viss man kunna anses som nagot överdrivet. Det kan ju näm- ligen mycket yäl tänkas, att Hildebrand i stallet haft att göra med E. Jicematodes. Nagra andra röda Euglener existera emellertid icke. Härtill bör dock i första hand anmärkas, att denna sistnämnda form är ojämförligt mycket sällsyntare än E. sanguinea] tili yttermera visso är f. ö. E. hœmatodes ännu icke känd frân nägon enda svensk lokal. Därtill synes - — ur tillgängliga litteratur- nppgifter att döma — de bägga formernas ökologi vara sä pass överensstämmande. att man mycket väl torde kunna tillâta sig att pa detta sätt frân samma syn- punkter förklara deras uppträdande. Fastslaget synes det mig under alla omständigheter. att det i varje fall verkligen varit röda Euglener , som Hildebrand iakt- tagit. Det torde i själva verket vara nagot ganska ena- stäende. att man pa detta sätt mer än 200 är efter den timade tilldragelsen kunnat närmare bestämma dess egentliga orsak — ett förhallande, som emellertid i detta fall endast möjliggjorts tack vare de sorgfälliga observationer, som en säker iakttagare överlämnat tili eftervärlden s prövning. Resumé. In seiner zusammenfassenden Darstellung über »blut- artige Erscheinungen» führt C. G. Ehrenberg r) auch zwei Fälle von Schweden an, von denen der eine nur in aller Kürze folgendermassen besprochen wird: »1711 fand der Pfarrer Hilde Brandt Insect en Wirkung im rothen Hegenwasser bei Orsiöe in Schweden». In Anbetracht des weiteren Zusammenhangs der Auseinandersetzungen 0 Poggendorffs Annalen. Band XVIII. Jahrg. 1830 X:o 4. 125 Ehrenberg’s muss man daraus folgern, dass es sich hier um den ganz gewöhnlichen Erklärungsversuch der blutartigen Erscheinungen im Sinne von Peiresc zu Aix handelt — also unter Hinweis auf den Auswurf eines roten Saftes gewisser Insekten bei Beendigung ihrer Metamorphose. Ehrenberg hat sich nämlich in den vorstehenden Zeilen besonders beim diesen alten Phänomen aufgehaltet und dabei nicht nur die Verdien- ste des Peiresc zu Aix wegen seines natürlichen Erklä- rungsversuchs hervorgehoben sondern auch vor der un- gemessenen Verallgemeinerung desselben gewarnt. Denn sie ist doch »in alle Schulen und Kompendien über- gangen», so dass sich die irrige Meinung auch daraus bisweilen entwickelt hat, »dass aller scheinbare Blutregen aus Insectenauswurf erzeugt wurde». Wie es aber nun auch dahin gekommen ist. so ist indessen tatsächlich auch Ehrenberg’s eigenes Referat von den Beobachtungen Hildebrands ganz und gar unrichtig; auch der grosse Mikrologe selbst ist somit der Verallgemeinerungstendenz, vor der er selbst ge- warnt, gefallen. Ein näheres Studium der Original- mitteilung zeigt nämlich, dass es sich hier um etwas ganz anders, als die altberümte »Insecten Wirkung» handelt. Die Mitteilung Hildebrand’s scheint aber auch an und für sich ein ganz besonders beträcht- liches Interesse darzubieten und somit nicht nur wegen der erforderlichen Korrektur gegen Ehrenberg eine nähere Besprechung zu verdienen. Es handelt sich näm- lich hier um eine Reihe in musterhafter Weise durchge- führter Beobachtungen, aus denen es sich m. E. ohne weiteres folgern lässt, dass Hildebrand in der Tat mit nichts weniger als einer durch rote Eu gl en en verur- sachten blutartigen Erscheinung zu tun gehabt hat. In seiner Mitteilung, die erst im Jahre 1731 in den Acta Literaria Sueciæ (Upsaliæ) — lateinisch — erschien und von welcher hier eine Übersetzung in schwedischer Sprache mitgeteilt ist bespricht Hildebrand zuerst das allgemeine Aussehen der Gegend, wo der Blutregen gefallen war: Auf Wiesen und Wegen zwi- schen Örsjö und Willie in Schonen waren blutartige Flecken zu sehen: auch dass AVasser war in rot gefärbt — »als wenn Tropfen von Blut darin gefallen waren». Bei einer Untersuchung an Ort und Stelle könnte in- dessen Hilde BR and nicht sicheres ermitteln, weshalb er eine Wasserprobe zwecks näherer Untersuchung nach Hause brachte. Er beschreibt so in reizvoller AVeise, wie er erst beim Beobachten gegen die Sonne — also eine ebenso zweckmässige wie aber auch sehr moderne Technik *) — etwas von Organismen »aber erst bei sorgfälligster Prüfung» darin erblicken konnte. Es zeigte sich indessen zwei solche: Eine grössere, weissliche Form — wohl eine Infusorie — und dazu die rotge- färbte, deren Körperform er auch sehr gut erkennen vermag: »lang eiförmig, mit zugespitztem Hinterende». AVie ersichtlich spricht schon dies für die Anwesenheit einer roten Euglena ebenso wie für die Abwesenheit aller anderen in geschilderten AVeise auftretenden Organis- men. welche eine derartige Entfärbung des Süswassers hervorrufen können 2). Dass es sich tatsächlich um eine rote Euglena gehandelt hat, scheint mir aber erst durch das Ergebnis des folgenden ATersuches Hildebrand’s — übrigens mit sonderbarer Schärfe — erwiesen: AVenn nämlich die Flasche mit dem rotgefärbten AVasser vorsich- tig umgekehrt wurde, so dass einige der roten »Tierchen» auf dem Glaswand zurück blieben, so trat der ganz b Y erg], hierzu den Aufsatz von H. Moliscii Über die Sicht- barmachung der Bewegung mikroskopisch kleinster Teile für das freie Auge. — Sitz.-Ber. der Kaiser!. Akademie der Wissenschaften in Wien. Band CXVI. Wien 1907. -) Eine vollständige Übersicht derselben findet sich in meinem ersten Beitrag zur Kenntnis historisch bekannter Vegetation sfär- bungen des Süsswassers. Bot. Not. 1916, S. 153 — 56. 127 auffällige Effekt ein. dass die rot gefärbten Organis- men aus der Gesichtsfeld fast völlig verschwanden: »E vestigio extabuerunt. punctorum instar rubrorum. vitro adglutinata». Eine weitere Auseinanderzetzung der Lebensbedingungen der roten Euglenen wird dies näher verdeutlichen. Bekanntlich l) treten die betreffenden Formen in der Natur unter zwei verschiedenen Typen auf: Einerseits die Rundbildunsen der Palmella des Oberflächenhäut- chens, anderseits die spulförmigen Euglenen des freien W assers. Wird die Ruhe der Oberflächenpalmella ge- stört. so strecken sich die kontrahierten Euglenen aus und suchen schwimmend zu entkommen : werden aber schwimmende Euglenen vorsichtig trocken gelegt, so tritt sofort eine Kontraktion ein. und die Rundbildungen sind wiederum da. Die Reaktion ist somit gewissermassen »reversibel». Wie aus seiner Mitteilungen ersichtlich hat tatsächlich schon Hildebrand die eine Phase hier- von beobachten können: einerseits die Organismen »Corpore oblongo, cauda cuspidata»:. anderseits wenn sie »punctorum instar rubrorum» aus dem Gesichtsfeld verschwanden. In der beigefügten Mikrophotographie habe ich diese zwei Formtypen der Euglena sanguined Ehrenb. bei einer Vergrösserung von 75 mal dargestellt. Die Länge der dort abgebildeten spulförmigen Exemplare steigt bis zu O.i mm während die Diametergrösse der Rundbildungen im allgemeinen nur ca. 50 u beträgt. Zwar sind noch die letztgenannten — wenn auch mit einiger Schwierigkeit — für das freie Auge ersichtlich; dass die frei schwimmenden Euglenen sehr wohl bei sorgfältiger und zweckmässiger Beobachtung ohne weite- res wahrgenommen werden können, versteht somit von sich selbst. Es zeugt indessen von einer hervorragenden x) VergL meine Mitteilungen hierüber in der Int. Revue der Hydrobiologie u. s. w.. Band VII. Leipzig 1915. 128 Beobachtungsgabe, dass Hildebrand sogar deren Körper- form hat näher ermitteln können : »corpore oblongo, cauda cuspid ata». Der andere Formtypus wird aber nur kurz — wohl infolge ihrer geringen Grösse — als rote Punkte beschrieben. Nach dem hier mitgeteilten hat es sich somit bei dem Blutregen in Örsjö im Jahre 1711 mit grösster Sicherheit um rote Euglenen gehandelt. Wahrscheinlich hat sich deren Massenproduktion nach einem heftigen Regen vollgezogen ; . in den sonnigen Tagen danach hat sich die Oberflächenpalmelia ausgebildet, die gewiss beim Verdunsten des Wassers oft nur auf feuchte Erde zu ruhen kam. Die »Flecken» stellten gewiss nichts anders als trockengelegte Kleininseln aus Euglenen dar. — Ob es sich aber in diesem Falle um E. sangninea Ehrenb. oder E. haematodes (Ehrenb.) Lemm. gehandelt hat, lässt sich indessen kaum mit einiger Sicherheit sagen; die Wahrscheinlichkeit dürfte aber ohne weiteres für die erstgenannte Form sprechen, denn sie hat sich bekannt- lich überall als ungleich allgemeiner als die letztge- nannte — die übrigens noch nicht in Schweden aufge- funden ist — gezeigt. Dass eine so genaue Bestimmung der Ursachen einer Erscheinung, die schon vor mehr als 200 Jahren statt- gefunden hat, überhaupt noch möglich ist, dürfte tatsäch- lich etwas ziemlich einzig dastehendes sein. Der treffliche und von einer hervorragenden Beobachtungsgabe zeugen- de Bericht Hildebrand’s verdient deshalb mehr als viele andere in der Literatur weiterzuleben, um so mehr da sie tatsächlich — soweit bekannt — die erste Mitteilung über einen Blutregen gibt, der mit Sicherheit auf die Entwicklung roter Euglenen zurückgefürt werden kann. Es handelt sich dazu hier um den ersten schwedischen Fundort der roten Euglenen und überhaupt um einen der ersten von der Welt. Lund, Botan. Inst, der Universität, im Herbst 1916. 129 Nägra fyndorter för fossil Rhytisma salieinum (Pers.) Fr. Af Otto Gertz. Det torde vara fâ parasitsvampar, som âdraga sig uppmärksamheten i högre grad än Rhytisma-artema,, t. ex. Rh. acerinum och Rh. salieinum , med sina glän- sande svarta sklerotier. Den senare arten kan mot kosten iakttagas a blad af samtliga vara inhemska Salices. Utan att vara egentligen allmän — endast pä rent speciella lokaler *) synes detta vara fallet — gör den sig städse genom sitt karakteristiska utseende upp- märksammad. Rhytisma salieinum har i värt land äfven träffats fossil i vissa aflagringar fran torfmossar. Dock före- ligger härom i litteraturen endast en enda uppgift, nämligen en i Gunnar Anderssons arbete: »Svenska växtvärldens historia» (andra uppl., Stockholm 1896; meddelad kortfattad notis rörande fynd af fossil Rhy- tisma salieinum (pp. 117, 120) a tvenne lokaler, bâda frän furuzonen, den ena i Götaland, den andra i Sv'e aland * 2). Yid mina undersökningar öfver vissa skânska torf- mossars stratigrafi och paleontologi gjorde jag för Hera ar sedan, sommaren 1907, bekantskap med tre nya fyndorter för denna parasitsvamp i fossilt tillständ. Fyndorterna, hvilka alla befinna sig i trakten kring Skurup, äro Sandäkra, Saritslöf samt Skurnps köpings- omräde. Ifragavarande fossil anträffades a olika nivaer 9 Säsom sadan kan nämnas /SaZ^-beständet a Dagstorps mosse (omedelbart inti]l Dagstorps järnvägsstation). där Rhytisma salieinum uppträder ârligen i utomordentligt rikligt antal â ett fler- tal Sa k’#-individ; hufvudsakligen af Salix hastata. 2) Fran Danmark är fossil Rhytisma salieinum känd fran Ejstrup. där den af Hartz anträffats i interglaciala aflagringar. — Hartz, N. Bidrag til Danmarks tertiære og diluviale Flora. Keben- havn 1909. pp. 228, 260. Bot. Not. 1917. 9 130 inom torfmossarna. Rhytisma- förande Salix- blad upp- trädde sâlunda i Sandâkra mosse i ekzonen, i Saritslöf â tvâ olika horisonter inom furuzonen, i Skurups mosse slutligen gjordes fynd af sâdana dels i furuzonens af- lagringar, dels i en senglacial gyttja frân Dryas- zonen. Dâ dessa af mig gjorda fynd synas mig erbjnda ett visst intresse, vill jag här närmare beskrifva de- samma och därvid äfven bifoga en förteckning öfver öfriga, tillsammans med de Rhytisma-iorande bladen fnnna växt- och djurfossil. I Sandâkra mosse — lokalen ifraga ligger 2 km. norr om Skurups järnvägsstation och hör under nr. 10 Sandâkra *) — traf fades Uhytisma salicinum i en torfven underlagrande, särdeles snäckrik gyttja, hvilken, säsom en undersökning af dar f örekomm ande fossil gaf vid handen, tillhörde ekzonen. Rhytisma iakttogs a ett blad af Salix caprea , hvilket pä den i öfrigt bruna bladarean visade de intensivt svarta, lackglänsande sklerotiefälten synnerligen vackert. Tillsammans med det Rhytisma- förande Salix- bladet uppträdde följande växtfossil: Quer.cus Robur: blad, i allmänhet af mindre storlek (43 X 26 mm.), Ainus glutinosa: frukter, kottar, kottespindlar, Betula verrucosa : nötter, hängefjäll, blad, Tilia europaCa: skärmblad, frukter, Salix caprea: blad, Salix cinerea: blad, Pinus silvestris : barr och bark, liggande tillsammans med ekbladen, Nymphaea alba : frön, bladärr frân rhizom, Hippuris vulgaris: frukter, A) Omnämnd af N. O. Holst i hans af handling: »Postglaciala tidsbestämningar» (Sveriges Geologiska Undersöknings ärsbok 2. [1908] : N:o 8.) p. 10. — A sidorna 21 — 24 finnas i anförda arbete vidare uppgifter om Sandäkra-mossens paleontologi, hufvudsakligen efter de af mig och prof. Lagerheim upprättade artlistorna. 131 Potamogeton natans: fruktstenar, blad och stjälkrester, Ceratopliyllum denier sum: frukter rikligt. De i gyttjan förekommande snäckskalen, hvilka, som nämndt, voro särdeles talrika, tillhörde Ancylus fluviatilis, Sphaerium corneum , Bithynia tentaculata, Ano- donta samt Planorbis- och Pisidium- arter. I gyttjan iakttogos därjämte pâ fiera stallen fiskben och fiskfjäll, äfvensom nâgra insektlämningar. Den andra lokalen, dar fynd af Salix- blad med Rhytisma salicinum gjordes, var en torfmosse, hörande under nr. 10 Saritslöf. Som redan i det föregaende nämnts, träffades svampen här a tvâ olika nivâer, näm- ligen dels i den under torfven liggande snäckrika gyttjan, dels i en denna senare underlagrande, mera sparsamt snäckförande, brun gyttja. Bäda aflagringarna hade i mossen en mäktighet af 0,so m. hvar. Den sistnämnda, bruna gyttjan i Saritslöf s mosse innehöll följande växtfossil: Pinus silvestris: barr, barkfiak, Populus tremula: knoppfjäll, blad, Betula verrucosa: frukter och hängefjäll rikligt, Salix caprea: blad, Salix aurita: blad, Menyanthes trifoliata: frön, Nymphaea alba: frön, bladärr, Potamogeton natans : fruktstenar, Carex sp.: nötter, Ceratopliyllum demersum : frukter, Rliytisma salicinum: de glänsande svarta sklerotie- fälten träffades a ett blad af Salix caprea. Gyttjans sparsamma snäckrester härrörde af Valvata piscinalis och Planorbis- arter. De ofvan beskrifna gyttja följande, stärkt kalkhal- tiga och pâ snäckrester rika aflagringarna, den s. k. snäckgyttjan, voro likaledes bildade under furuperioden. De här insamlade fossilen tillhörde följande arter: 132 Finns silvestris : barr, bark, Fopulus tremula: blad, hängefjäll, knoppfjäll, Betula verrucosa: blad rikligt, Salix caprea: blad, Salix anrita : blad, Salix cinerea: blad, Potamogeton natans: fruktstenar, blad- och stjälk- rester, • Ceratophyllum demersum; frukter, Najas marina: frön, Nymphaea alba: bladärr, en icke bestämd mossart, Bhytisma salicinum: uppträdde â ett blad af Salix caprea. Dessutom funnos, som nämndt, ymnigt rester efter mollusker, nämligen skal af Limnaea stagnalis , Limnaea palustris , Sphaerium corneion , Valvata- och Planorbis-artev : af Anodonta träffades stora, perlemorglänsande skal- stycken. Den tredje fyndorten för fossil Bhytisma salicinum , en inom omradet för Skurups köping liggande torf- mosse, befinner sig a det nnmera utfyllda omradet mellan järnvägsstationen och torget. En profil upptogs genom mossens lager a en ännu obebyggd tomt vid torgets norra sida, hvarvid dessa anträffades under metersdjup fyllning. De skikt, dar Bhytisma-fjnden gjordes, voro dels en mosstorfven underlagrande brun gyttja (af 0,25 m. mäktighet), dels en senglacial gyttje- aflagring. Den bruna gyttjan, s. k. lefvertorf, hvilken särskildt i undre delen var särdeles finkornig och kompakt, innehöll: Pinus silvestris: barr, Salix cinerea : blad, Salix aurita : blad, Populus tremula: knoppfjäll, 133 Betula alba: frukter, hängefjäll. blad (af saväl odo- rata- som verrucosa- typen), Potamogeton natans : fruktstenar, stammar, Nymphaea alba: frön, bladärr, äfven heia, väl be- varade rhizom, Menyanthes trifoliata : frön rikligt, Scirpus lacustris: nöt, Gar ex sp.: nötter, Co mar um palustre : stam, anträffad pa gränsen mellan gyttjan och ofvanliggande mosstorf, Rhytisma salicinum : svartglänsande svampfält â ett blad af Salix aurita, mossor, Phry ^amV^larvhus, bildade af idel Potamogeton-sten&r . I sin undre del är lefvertorfven (gyttjan) mera fossilfattig. Af vida större intresse var fyndet af Rhytisma- förande $tfii.r-blad i den härunder liggande aflagringen, emedan denna, sâsom en undersökning af fossilen visa- de; var af senglacial alder. I sin öfre del erinrande om blalera (0,so m.), öfvergick den nedtill i en 0,2o m. mäktig, mörkfärgad gyttja, hvilken underlagrades af sand. Rhytisma salicinum anträffades i blâleran a ett blad af Salix reticidata. Ifragavarande fynd har jag redan âr 1914 *) i korthet omnämnt. Dâ de tidigare i x) Gertz, O. Fossila zoocecidier â kvartära växtlämningar. (Geologiska Föreningens Förhandlingar. Bd 86 [1914] p. 538.) p. 538. — Jag begagnar tillfället att fullständiga nâgra i nämnda ar- bete meddelade litteraturuppgifter. Det af mig vid upprepade tillfällen i sydskänska torfmossar iakttagna mykocecidiet af Plas- modiophora alni â alrötter omnämnes tidigare, förutom af Gunnar Andersson ocli Holmboe, af Gavelin och Sernander. Phytoptocecidier â blad af Ainus glutinosa. hvilka jag likaledes i mitt arbete utförligt beskrifvit — hufvudsakligen de af Eriophyes laevis och E. Nalepai framkallade deformationerna afses här — , finnas anförda i ett arbete af von Post. Till vara fossila cecidier fä äfven rälinas de af svampen Sclerotinia betidae sklerotiserade björkfrukter. som 134 litter aturen angifna förekomsterna af fossil Rhytisma salicinum hänföra sig till furuzonen, torde den af mig här pâvisade förekomsten af svampen sâsom senglacial vara för vetenskapen ny. De â samma nivâ som det Rhytisma- förande Salix- bladet funna fossilen härrörde af följande växt- och djurarter: Betula nana: blad, dvärggrenar, hängefjäll, nötter, Salix polaris: blad, Witte träffat — jämte ett obestämdt phytoptocecidium — i aflag- ringar tillsammans med Stratiotes aloides. Frän Danmark äro icke fä fossila cecidier kända. Uppgifter om sädana meddelar Hartz i sitt här ofvan anförda arbete. Dessa afse, förutom den redan nämnda Rhytisma salicinum , Plasmodio- phora (Frankia) alni , Taphrina alni [fossila, af svampen hyper- trofierade kottefjäll afbildar Hartz â Tavle VI, fig. 4] samt Cecidomyia alni. Senast anförda uppgift torde emellertid bero pâ felbestämning, da Hartz (p. 148 och pâ fiera andra Ställen i arbetet) om den s. k. Cecidomyia alni anför: »Lösrevne Gäller fra Elleblade». Det är uppenbart, att det här är frâga om phytoptocecidier, säledes ceci- dierna af Eriophyes laevis eller E. Nalepai. Perrisia ( Cecidomyia) alni. som framkallar stark förtjockning af bladskaft. och nervnät hos Ainus, har med säkerhet ej förelegat. Cecidiet ifräga förekom- mer som recent heit allmänt i Sverige, men har ännu icke anmärkts sâsom i fossilt tillständ förekommande. En noggrann undersökning af torfmosseaflagringarna torde med säkerhet komma att leda tili fynd af detsamma. Den citerade litteraturen utgöres af följande arbeten: Gunnar Andersson. Hasseln i Sverige fordom och nu. (Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. Ca. N:o 8. 1902.) pp. 15, 17 m. fl. Ställen. — von Post, L. Norrländska torfmossestudier. I. (Geologiska Föreningens Förhandlingar. Bd 28 [1906]. p. 201.) p. 256. — Gavelin, A. Studier öfver de postglaciala nivâ- och klimatföränd- ringarna pâ norra delen af det smäländska höglandet. (Sveriges Geologiska Undersöknings ârsbok 1 [1907] : N:o 1.) p. 24. — Ser- nander, R. De scanodaniska torfmossarnas stratigrafi. (Geologiska Föreningens Förhandlingar. Bd 31 [1909]. p. 423.) p. 429. — Witte, H. Stratiotes aloides L. funnen i Sveriges postglaciala aflagringar. (Geologiska Föreningens Förhandlingar. Bd 27 [1905]. p. 432.) p. 437. 135 Salix reticulata : fiera smâ blad jämte ett förhällan- devis stört [13 X 15 mm.] ; just det senare var bärare af Rhytisma- svampen; Salix phylicifolia : blad, Dry as octopetala: blad, pa sina Ställen rikligt, Arctostaphylos alpina: fiera halfva fruktstenar, Potamogeton praelongus: rikligt blad, af hvilka ej sällan blott de affallna kalkkrusterna aterstodo; fruktste- nar, större och mindre refvor och bladstjälkar ; Menyanthes trifoliata: ett frö, Car ex sp. : nötter, Chara sp.: rikliga lämningar af stjälkarnas kalkbe- läggningar, pa karakteristiskt satt genomsättande gyttjan, mossor, kitinhöljen tili maskkokonger, Daphnia pulex: ägg. Af min undersökning har salunda framgatt, att Rhytisma salicinum uppträder fossil säväl i Dryas- som i furu- och ekzonen. Den torde med all sannolikhet hafva invandrat i värt land tillsammans med de första polarväxterna, da dessa vid inlandsisens afsmältning togo landet i besittning. Ny litteratur. Böös, G., 1917, Ueber Parthenogenesis in der Gruppe Aphanes der Gattung Alchemilla nebst einigen im Zusammen- hang damit stehenden Fragen. 37 s., 17 textf. (Fil. dok- torsafh.) - — Lunds Univ. Ârsskrift N. F., Afd. 2, Bd. 13, N:o 4. Heribert-Nilsson, N., 1916, Eine mendelsche Erklärung der Verlustmutanten. — Bericht. Deutsch. Bot. Ges., Bd. 34, s. 870—880. Kelhofer, E., 1917, Einige Ratschläge für Anfänger in pflanzengeographischen Arbeiten. 31 s. — Ber. Schweizer. Bot. Ges., H. 26. Kylin, H., 1917, Über die Keimung der Florideensporen. 25 s., 12 textf. 136 Larsson R., 1917, Gregor Mendel. Försök med växtba- starder. Öfversättning med inledning. 98 s. — Populär- vetenskapl. afhandlingar. 44. Linkola, K., Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee. 1. All- gemeiner Teil. 429 s., 6 textf., 6 tabell., 20 kartor. — Act. Soc. pro Faun, et Flor. Fenn. 45, nr 1. Lynge, B., 1917, Ueber einige Regnellschen Parmelien aus Matto-Grosso, Brasilien. 4 s. — Arkiv för Bot., Bd. 15, N:o 1. Sælan, Th., 1916, Finlands Litteratur tili och med ar 1900. 663 s. — - Acta Soc. Faun. Flor. Fenn. 43. Samuelsson, G., 1917, Studien über die Vegetation der Hoch- gebirgsgegenden von Dalarne. 253 s., 8 t., 17 textf. — Nov. Act. reg. Soc. scient. Upsal., ser. 4, vol. 4, n:o 8. Skogar och skogsbruk. Studier tillägnade Frans Kämpe pa hans sjuttioarsdag. 346 s., manga bilder och kartor. — Skogsvardsföreningens Tidskrift 1817. Bilaga 1. Föl- jande uppsatser häri annotera vi: Sern ander, R., De norrländska skogarnas förhistoria, s. 1—28. Hesselman, H., Om skogsbestandens roll vid moränlidernas försumpning. s. 29 — 59. Melin, E., De norrländska myrmarkerna som skogsmark, s. 51—72. Andersson, G., Sydamerikas virkestillgangar, s. 299 — 316. Smith, H., Till kännedom om de centralsvenska fjällens forsta flora efter istiden, s. 317 — 330. Sælan, Th., Finlands Botaniska Litteratur tili och med ar 1900. Denna bibliografi synes vara synner- ligen fullständig. Författarnes namn äro ordnade alfabetiskt med arbetena numrerade i kronologisk följd för hvar förfat- tare. Innehället antydes ibland, och det utsättes alltid tili hvilken afdelning i den följande systematiska innehallsför- teckningen uppsatsen tillhör, ss. terat., fysiol., mycol. Hvar referat Annes anföres äfven. Lunds Botaniska Förening d. 9 mars 1917. Assi- stent C. Hammarlund redogjorde för vissa af sina under- sökningar öfver Chrysanthemumrosten. - — Amanuens G. Turesson refererade A. Dachnowskys studier öfver de xero- morfa karaktärernas orsaker, särskildt för kärrflorors vid- kommande. 137 Lektor Otto Gertz föreclrog om Anomalier hos klyföppningar. Föredr. redogjorde inledningsvis för sina undersök- ningar öfver groddplantor, som odlats vid abnormt hög temperatur och i angmättad atmosfär. Kulturer a stärkt upphettadt substrat hade redan pâ 1880-talet anställts af Prillieux, som därvid iakttagit egendomliga defor- mationer a försöksväxterna, säsom suckulens och an- svällning af hypokotylen till följd af barkparenkymets under radande förhällanden ökade turgor, hvilken nâdde sâdan höjd, att växtdelarna i fiera fall sprucko upp pâ längden eller pâ tvären. En dylik karnositet hade äfven Vesque och Küster samt i senare tid Oswald Richter iakttagit vid analoga försök. Yid föredragarens undersökningar, hvilka päbörjats redan 1905. begagnades en till 39 — 41° C. uppvärmd , med termoregulator försedd termostat, hvari groddplan- tor af Secale cereale , Phaseolus multiflorns , Luffa cylin- drica och Cucurbita Pepo uppdrogos. Genom att rikligt vattna kulturerna och öfver dem skjuta en med fuktadt filtrerpapper klädd glaskupa hölls luftfuktigheten nära mättningsgraden. Kulturerna belystes konstant med en elektrisk glödlampa (ljusstyrka = 25 normalljus); för kontroll anställdes — under i öfrigt lika betingelser — parallelkulturer i mörker finom svärtade pappskärmar ). Anmärkningsvärdt var. att hos Secale cereale skedde groningen vid konstant belysning hastigare än i mörker. Däremot försiggick längdtillväxten i ljuskulturerna lang- sammare. Hos Secale cereale och Phaseolus multi floras uteblef klorofyllbildningen. hvilket föredr. förklarade i anslutning till Wiesners undersökningar (1877), af hvilka framgatt, att temperaturens öfre kardinalpunkt (maxi- mum) för klorofyllbildningen i regeln ligger vid omkring 40° C. Detta gällde emellertid icke om groddplantorna af Luffa och Cucurbita , hvilka ännu vid denna tempe- raturgrad blefvo vid föredr.-s försök liHigt gröna. Bot. Xot. 1917. 138 Bland anatomiska egendomligheter hos de anförda groddplantorna faste sig föredr. hufvudsakligen vid klyf- öppningarna, hvilka i manga fall visade vidtgäende deform ationer. Hos Phaseolus multiflorus hade klyföpp- ningarna sitt läge â spetsen af papillformigt utskjutande emergenser, och det under ifragavarande* stomata be- fintliga intercellularrnmmet sträckte sig likt en körtel- kanal langt in i barkparenkymet. Cucurbita och Luffa visade en förändring af stomata i annan riktning. Här förskötos ofta de bâda slutcellerna mot hvarandra, hvarjämte tili följd af dessas abnormt höjda turgortryck klyföppningsspringan stod vidöppen, pa samma satt som förhallandet merendels är hos hydatoder. Föredr. erin- rade om Mindens arbete öfver vattenklyföppningar, dar en afbildning visade denna öfverensstämmelse synnerligen tydligt, i det slutcellerna äfven här äro förskjutna, hypertrofierade och stärkt krökta, äfvensom om förhal- landet hos klyföppningarna hos Neottia Nidus avis , hvilka, undersökta af Porsch, förete samma förskjutning och asymmetri af slutcellerna. Ett tredje exempel pa samma anomali förelag i de abnorma, af Purkyt stude- rade klyföppningarna, som uppstâ vid kultur i tobaks- röksatmosfär. Hypertrofi af slutcellerna, sadan denna iakttagits hos Luffa och Cucurbita , var tidigare i extrem form bekant hos Solanum tuberosum (Stapf), Galtonia candi- cans (Leitgeb) och Tradescantia virginica (Gravis), ' i hvilka fall den gick sä langt, att slutcellerna fingo halfcirkelformig gestalt och stötte med sina ändar sam- man, sä att klyföppningsspringan uppdelades i tva skilda kanaler. Tvenne af Lloyd beskrifna fall, Verbena ciliata och Fouquier a splendens, hvilka vid ytligt betraktande föreföllo likartade med de föregaende, berodde, sasom Lloyd själf anmärkt, pa slutcellernas postmortala ut- spänning genom förklistring af deras stärkelseinnehall med kalihydrat. 139 Hos Cucurbita och Luffa hade föredr. därjämte iakltagit tvärdelning af ena stomacellen, i ett fall (Luffa) tili och med af bada dessa, hvilket förhallande utgjorde i viss man ett analogon tili den af W. Ph. Schimper upptäckta, senare af Haberlandt och Bünger studerade 4-celliga klyföppningsapparaten â sporogoniet hos Poly- trichum. Eljest var en dylik septering af stomacellerna ett nära nog enastaende förhallande, hvilket hos fanero- gama växter tidigare endast iakttagits af G-uttenberg hos Zea Mays (a mykocecidier, förorsakade af Ustilago Maydis ) och af Küster a zoocecidier hos Salix , fram- kallade af Pontania proxima. Andra fall af deformerade stomaceller hade föredr. traf f at â foder-, krön- och fruktblad, särskildt i sadana fall, dar hos dessa en förskjutning i cellernas arbets- fördelning inträdde vid postflorationen. Föredr. förevi- sade afbildningar af dylika degenererade och ombildade klyföppningar hos Franciscea (foder), Primula sinensis (foder), Narcissus poëticus (fruktämnets insida), Skimmia oblata (frukt) och Solanum capsicastrum (foder). Hos Skimmia hade iakttagits septering af bäda stomacellerna pa samma satt som i försöken med Luffa. Tvärdelning af ena stomacellen visade stundom Solanum capsicastrum . Bland andra fall af degeneration hos stomata be- rördes ett redan pâ 1830-talet af Schleiden iakttaget förhallande hos primordialbladen af Opuntia cylindrical dar emellertid anomalier äfven af annat slag syntes vara förhanden. Som öfvergangsformer mellan stoma- och vanliga epidermisceller nämndes ett af föredr. tidigare beskrifvet fall hos Lappa minor , dar slutcellerna voro medelst för- tandning förbundna med angränsande celler, äfvensom förhallandet hos blad af Polygonum amphibium, defor- merade genom Perrisia persicariae. À denna genom persistens af det revolutiva knoppläget, genom lokal suckulens och intensiv anthocyanfärgning stärkt iögo- 140 nenfallande gallbildning voro klyföppningarna i hög grad asymmetriska och visade äfven i öfrigt karaktärer, sorti tydde pâ öfvergang till vanliga epidermisceller. Som rena konstruktionsanomalier anfördes efter Espes undersökningar klyföppningarna a de hvitpana- cherade bladen hos Funkia ovata, dar i mängd s. k. half va klyföppningar uppträda. Till slut gaf föredr. en öfversigt af vissa tillstopp- ningsinrättningar hos stomata, sâsom stomaspringans beklädnad med vax (Wulfe), utbildning af hartsartade tappar i klyföppningens bakgârd, hvilka ofta sitta sâsom projektiler inkilade med spetsarna i springan (hos Albuca fastigiata och Muscari racemosum enligt Fuchsig) samt stomatär thyllbildning, hvarvid redogjordes för föredra- garens undersökningar öf ver Hake a acicularis samt för Rudolphs, Guttenbergs och Hryniewieckis a resp. Caryota mitis , Arbutus Uneclo, dar en upprepad septering af thyllcellen ofta inträdde, samt Meryta Henhamii, som hade thylleellens vägg lokalt förtjockad vid dess ansats mot klyföppningsspringan och dar sâledes i viss man en sklerotisering af stomatära thyller förelag. Den 19 apr. Amanuens Gösta Jönsson redogjorde för sina undersökningar öfver Kungsmarkens vegetation. — Amanuens R. Torsell lämnade, särskildt i anslutning till prof. Hennings publikationer, ett ingâende référât öfver nyare undersökningar öfver svartrosten och Berberisfrâgan. Jubileumsfondens Stipendium har tilldelats e. o. amanuens G. Turesson för ekologiska och genetiska undersökningar angâende vissa halofila växter, särskildt Atriplex. Personlig profession i ärftlighetslära vid Lunds universitet. Anslag- tili en sâdan profession för professor N. H. Nilsson-Ehle har Riksdagen nu beviljat. Institutions- byggnad och försöksfält skola förläggas tili Alnarps landt- bruksinstitut. Exsickat af norska Rosor. Andra fasciklen af Fb. Jebes »Rosæ Norvegicæ exsiccatæ» har nu utkommit. 141 Döde. Den 21 dec. 1916 bryologen, läraren X. Bryhn i Hönefos, Norge, £. d. 5 febr. 1854. — I dec. 1916 prof. Ladislav Celakovsky i Prag. — Den 7 sept. 1916 Max Goldschmidt i Geisa, Rhön. — Den 15 febr. 1917 prof. Anton Hansgirg i Wien. — Den 10 febr. 1917 hofrädet Oswald Hesse i Feuerbach vid Stuttgart. — Den 22 mars 1917 myko- logen, prof. Petter Adolf Karsten, f. d. lektor vid Mustiala landtbruksskola 1864 — 1908, f. d. 16 febr. 1834. — Den 16 febr. 1917 mykologen Georg Edward Massee i Sevenoaks, England. — Den 3 nov. 1916 prof. Henry Harold Welch Pearson i Capstaden, f. d. 28 jan. 1870. — Den 31 maj 1916 prof. Eugeke Perrier de la Bathie i Saintes. Frank - rike, f. d. 9 juni 1825. — I slutet af mars 1917 prof. Marian v. Raciborski i Krakau. — Den 28 dec. 1916 dr. Heinrich Sabransky i Söchau, Steiermark i sitt 52 ar. — Den 20 juli 1916 i Manila William Scrugham frän Lyon. — Den 23 mars öfverläkaren Emil Torges i WTeimar, 86 är. Prisuppgift. Bland det k. Danske Videnskabernes Selskabs prisuppgifter 1917 är följande: »Da vi véd meget lidt om Tidspunkterne, paa hvilke vore Ukrudtsplanter er indvandrede eller indslæbte her til Landet (særlig gælder dette for de Ukrudtsplanter, som er garnie her), og en bedre Yiden herom har en ikke ringe Betydning for Forstaaelsen af den danske Plantevæksts Historie, udsætter det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab af det Classenske Legat en Pris paa 800 Kr. for Besvarelsen af folgende Opgave : Yore Ukrudtsplanters, særlig Agerukrudtets Indvand- ringshistorie onskes oplyst, navnlig ved Hjælp af palæonto- logiske og historiske Data, samt ved Studiet af disse Planters Vandringsmaader, Yandringsveje, nuværende Udbredelse og deres Forekomstmaade». Svaren skola vara inlämnade senast den 31 okt. 1918. Vetenskapssocieteten i Upsala d. 13 apr. Till ut- ländsk medlem invaldes prof. Sergej Navaschin i Kieff. Linnés herbarium hos Linnean Society i Lon- don. För att ytterligare säkerställa detta värdefulla her- barium har sällskapet nyligen fördelat växtpaketerna i 21 metallâdor pâ en järnställning, hvilken inneslutits i ett yttre skâp som öfverdragits med asbestskifvor och galvaniseradt stâl. De tre origin alskâpen blifva bevarade pâ annat stalle. 142 Pernald, L., The occurrence of Polygonum aca diense in Denmark. — Dansk Bot. Tidsskr. 31, p. 252 — 5. 1916. — Prof. Fernald tog i Nova Scotia, Canada, en Polygonumart , som visserligen närmade sig andra närstäende arter, som växa i samma trakt, t. ex. P. Bayi, men hvilken han beskref som en ny art, P. acadiense. Han fann sedan att denna nya art redan befanns afbildad i Flora Danica t. 2762 under namnet P. Bayi. Sistnämnda art är i Europa inskränkt till Engelska kanalen och närliggande trakter. P. Bayi afviker t. ex. genom kortare stipelslidor med brun- aktig, snarare än rödaktig bas och kortare, bredare och mörkare nötter. C. H. Ostenfeld uppgifver att exemplar frân Skâne, Södermanland, Gotland, Livland, Bornholm, Se- land, Läsö och Varanger tillhöra P. acadiense. Epilobium angustifolium. Man anser sig hafva funnit att hybrider i allmänhet hafva dâligt pollen. R. Holden (Americ. Naturalist 1916) undersökte pollenet hos Epilobium angustifolium, som ensam bildar sectionen Chamenerion och icke hybridiserar med arter af sect. Epilobium sens, strict. Han fann att i södra delarna af Förenta Staterna hade den- na art fullgodt pollen. Men bland exemplaren frân Eng- land voro manga, som hade delvis sterilt pollen. Det sag ju egendomligt ut. Men han förklarar saken sä: Dessa engelska ex. tillhöra tvä skilda varieteter, E. macrocarpum (Steph.) och E. brachycarpum (Leight.). Öfverallt, dar dessa tva varieteter f örekomma, voro pollenkornen delvis abortiva. Samma förhallande äger sannolikt rum, dar bada varieteterna förekomma, ss. förutom i England i öfriga Europa, i Asien och västra Nordamerika, hvarifran bada varieteterna äro kända. I sydöstra Nordamerika däremot. där endast en vari- etet förekommer, har den alltid godt pollen. Hur förhäller det sig med denna sak i Sverige? Vetenskapsakademien den 9 maj. Prof. A. G. Nathorst meddelade att Riksmuseets paleontologiska afdel- ning tack vare en mécénat riktats med en synnerligen vär- defull samling växtfossil frân den termiska porfyrtuffen vid Chemnitz i Schlesien. Hufvudmassan af den omfattande Sämlingen utgöres av kiselvandlade stamdelar, hvilkas ana- tomiska Struktur i sina finaste detaljer ännu är bibehällen och sälunda lämnar en fullständig inblick i dessa numera utdöda växters byggnad. 143 Död. Lars Johan Wahlstedt afled den 26 april 1917 â sitt landtställe Djursäter i Wittsjö socken i Skane. Han var född â Djursätra i Versas socken i Västergötland den 27 mars 1836, bief student i Lund 1856, fil. dr. 1862. Efter ett halft ârs studier i trädgardarna i Herrenhausen bief han akademiträdgärdsmästare i Lund 1862 — 64 och fick sâledes deltaga i anläggningen af den nya botaniska träd- L. J. WAHLSTEDT 1902. garden. Lektor i naturvetenskap och svenska vid allmänna läroverket i Kristianstad var han 1865 — 1905. En lang tid var han en mycket verksam frökontrollant för Kristianstads län, och som Hushallningssällskapets sekreterare tog han sig ifrigt an skogsodlingens främjande. Han intresserade sig specielt för Violæ och Characeæ, öfver hvilka senare han utgaf tvâ disputationer i Lund 1862 och 1864. Tillsammans med 0. Nordstedt utgaf han Characeæ Scandinaviæ exs. fase. 144 1 — 3 1871 — 74. Tillsammans med L. M. Neuman och Sv. Murbeck utgaf han Violæ Sueciæ exs. fase. 1 och 2 1886 — 93. Tillsammans med Migula och Sydow publicerade han Characeæ exs. 1892—96. Öfriga publikationer äro: Be- rättelse öfver en botänisk resa tili norra delarna af Vester- götland (Öfvers. K. Vet. Akad. H. 1867); Monografi öfver Sveriges och Norges Characeér (1875); Förteckning öfver norska Characeer (Nyt Mag. Naturvid. 1909); Nagra Viola- hybriditeter för svenska floran (Bot. Not. 1884), samt nagra smärre uppsatser i Bot. Not. under senare aren; dessutom utgaf han fiera läroböcker i botanik för skolorna. Hans herbarium öfvergick för nagra ar sedan till the Field Museum of Natural History i Chicago. Att han kunde intressera sina lärj ungar för botaniken ser man bland annat däraf att ät- skilliga af dem sedermera med framgäng fortsatt sina studier i den riktningen. Larsson, R., Gregor Mendel. Försök med växt- b as tard er. 98 s. Da ärftlighetsforskning nu bedrifves af manga, bör det vara af stört intresse för dem att fa Mendels arbeten i svensk öfversättning. Anslag. Bland Svenska Turistföreningens stipendier för forskningar i är märkes ett a 50 kr. tili kand. K. F. Hard af Segkerstad, Värnamo, för undersökningar rörande flygsandsfält med inlandsdyner i Torskinds socken, Smaland. Innehall. Alm, C. G., Om fruktsättningen hos Malaxis paludosa (L.) Sw. S. 111. Arnell, H. W., Fanerogamfloran i Nyköpingstrakten. S. 97. Gertz, O., Anomalier hos klyföppningar. S. 137. — -, Nägra fyndorter för fossil Rhytisma salicinum (Pers.) Fr. S. 129. Naumann, E., Vegçtationsfârgningar i äldre tider. II. Om blod- regnet i Örsjö i Skâne. S. 115. Smärre notiser. S. 114. 135, 136. 140 — 44. Lund, ßerlingska Boktryckeriet, ul s 1917. BOTANISKA NOTISER FÖR ÂR 1917 UTGIFNE AF O. F. O. NORDSTEDT Haftet 4. DISTRIBUTOR C. W. K. GLEERUP, FÖRLAGSBOKHANDEL LUND LUND 1917, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 145 Untersuchungen über die Aggregation in den Tentakeln von Drosera rotund i folia. G O Yon A. Akerman. In dem folgenden soll über eine Reihe Untersuch- ungen berichtet werden, die ich während des Sommer- semesters 1915 im botanischen Institut zu Leipzig über die Aggregation in den Tentakeln von Drosera rotundifolia vorgenommen habe. Diese Untersuchungen gehören zu einer Reihe physiologischer Protoplasmastudien, mit de- nen ich, ehe ich in meine jetzige Anstellung als Ab- teilungschef bei dem schwedischen Saatzuchtverein in Svalöf eintrat, während ein paar Jahre beschäftigt ge- wesen bin. Ein Teil dieser Untersuchungen ist schon an anderem Orte veröffentlicht worden (Akerman 1915). Die hier mitgeteilten Untersuchungen sind leider nicht in der Ausdehnung verfolgt worden, wie ich ursprünglich beabsichtigt hatte. Da ich aber wegen meiner Anstellung in Svalöf während der nächsten Zeit wahrscheinlich nicht imstande bin, mich mit diesen Untersuchungen zu beschäftigen, habe ich es am besten gefunden, die schon erhaltenen Resultate jetzt zu ver- öffentlichen. 1. Einleitung. Bei seinen Untersuchungen über insektenfressende Pflanzen hat bekanntlich Charles Darwin u. a. die Entdeckung gemacht, dass der Inhalt in den Zellen der sekretorisch tätigen Organe von Drosera rotundifolia und einigen anderen Insectivoren durch Einwirkung von Reizen verschiedener Art sehr merkwürdige Veränder- ungen erleidet. Darwin, der diese Veränderungen, die er Aggregation (Zusammenballung) nannte, in verschie- dener Hinsicht studiert hat, hat darüber im dritten Ka- pitel seiner wohlbekannten Arbeit über insektenfressende Pflanzen eingehend berichtet. Bot. Not. 1917. 10 146 Die Unter suchungen Darwins beziehen sich haupt- sächlich auf die Blattentakeln von Drosera rotundifolia , in deren anthocy anhaltigen Epidermiszellen der Tenta- kelstiele diebetreffenden Veränderungen verhältnismässig deutlich hervortreten 1). Wenn Darwin die Tentakeln eines jungen aber vollständig ausgewachsenen Blattes untersuchte, fand er (1876, S. 33), dass die Zellen, welche die Stiele bilden, mit einem homogenen purpurnen Zellsaft grösstenteils gefüllt waren. Nur an den Zellwänden war eine dünne Schicht von farblosem, cirkulierendem Protoplasma vor- handen. Wenn Darwin aber einen Tentakel einige Stunden nachdem die Enddrüse durch wiederholtes Be- rühren oder durch Aufsaugung von gewissen Flüssig- keiten gereizt worden war, untersuchte, bot er ein gänzlich verändertes Aussehen dar (loc. cit. p. 34). Die Zellen enthielten nur verschiedentlich geformte Massen von purpurner Substanz, in einer farblosen oder beinahe farblosen Flüssigkeit suspendiert. Diese kleinen Massen veränderten unaufhörlich ihre Form und Stellung und ruhten niemals. Eine einzige Masse teilte sich oft in zwei, welche sich nachher wieder vereinigten. Die Bewegung der Massen war ziemlich langsam und denen der Amöben gleich, woraus Darwin (loc. cit. p. 35) irri- gerweise folgerte, dass sie aus Protoplasma bestehen sollten. Durch welche Ursachen auch der Prozess angeregt worden war, immer fing er innerhalb der Drüsen an, und ging dann die Tentakeln hinunter. Wenn die Wirkung des Reizes aufhörte, wurden die kleinen Massen nach einiger Zeit aufgelöst und der Zellsaft wieder so homogen und durchsichtig wie er vor- her war. Darwin hat eine Menge Untersuchungen vorge- J) Über den Bau der Tentakeln von Drosera rotundifolia siehe Haberlandt 1909. S. 457. 147 nommen, um die näheren Ursachen der Aggregation festzustellen. Diese Untersuchungen haben ergeben (loc. eit. p. 54), dass die Aggregation durch die verschie- densten Ursachen erregt wird: wie mehrmalige Berüh- rung der Enddrüsen, durch den Druck von Stückchen irgend welcher Art, dadurch, dass die Tentakeln dicht unter den Drüsen abgeschnitten werden, durch Exos- mose, durch einen gewissen Grad von Wärme und vor allem dadurch, dass die Drüsen verschiedene Flüssig- keiten oder Substanzen aus gewissen Körpern aufgelöst aufsaugen. Die Beobachtungen Darwins über die Ur- sachen dieser Erscheinung sind leider von wenig Bedeutung geblieben, da er nicht imstande war, zwischen der wirklichen physiologischen Aggregation und der Ausfällung von Gerbstoff, die bei starker chemischer Reizung gewöhnlich auch in diesen Zellen zustande kommt, (Pfeffer 1877, S. 198, de Vries 1886, S. 42, Gardiner 1885, S. 232 und Goebel 1893, S. 198), zu unterscheiden. Im Jahre 1876 wurde auch von dem Sohn Darwins, Fr. Darwin, eine kleine Abhandlung über die Aggrega- tion in den Tentakeln von Drosera rotundifolia veröffent- licht, worin er die Auffassung seines Vaters, dass die beweglichen roten Massen aus Protoplasma bestehen sollten, näher zu begründen sucht.. In einer kleinen Abhandlung, »Notizen über insec- tenfressende Pflanzen» (1882), hat sich auch Schimper mit der Aggregation beschäftigt. Durch Untersuch- ungen über die Aggregation in den sekretorisch tätigen Organen von Drosera rotundifolia , Sarracenia purpurea und Utricularia cornuta hat Schimper feststellen können, dass die von Charles Darwin erwähnten roten Massen nicht im Zellsafte suspendierte Protoplasmamassen sind sondern Vakuolen, die in einem stark gequolle- nen Plasma eingebettet liegen. Die Erscheinung kommt seiner Meinung nach dadurch zustande (loc. eit. 148 p. 231), »dass in Folge eines durch die im Wasser gelösten thierischen Stoffe bewirkten Reizes das Protoplasma grössere Imbibitionsfähigkeit erlangt und dem Zellsafte Wasser entzieht.» Wie Darwin hat auch Schimper (S. 234) beobachtet, dass die roten Massen, d. h. die Vakuolen, nicht immer rund sind, sondern sehr mannigfache, besonders häufig faden- förmige Gestalten annehmen können, und dass sie in fort- währender Bewegung und Formänderung begriffen sind. Im Jahre 1886 wurde auch von Hugo de Vries eine Untersuchung über die Aggregation in den Ten- takeln von Drosera rotundifolia veröffentlicht. Wie Schimper, dessen Untersuchungen er merkwürdigerweise nicht berücksichtigt hat, hat de Vries auch feststellen können, dass diejenigen von Ch. Darwin beschriebenen beweglichen roten Massen, die nicht aus ausgefälltem Gerbstoff bestehen (vgl. diese Abh. S. 146), kleine Vakuo- len sind, die durch Teilung der ursprünglichen Vakuole entstehen. Die gebildeten kleinen V akuolen sollten seiner Meinung nach von einem Teil »der ursprünglichen Wand der Vakuole umschlossen bleiben», und ihre Volumver- minderung dadurch Zustandekommen, »dass ein Teil ihrer Masse durch ihre Wand hindurch ausgestossen wird und sich zwischen dieser und dem cirkulierenden Protoplasma ansammelt.» Nach de Vries sollten also die kleinen Vakuolen nicht im Protoplasma eingebettet liegen sondern in einer aus der Vakuole ausgestossene Flüssigkeit, die zwischen dem Wandplasma und den Vakuolen eingebettet liegen sollte *). Die merkwürdige Beobachtung von de Vries, dass sich die Wand der Vakuole vom übrigen Protoplasma 1) In dieser Erscheinung glaubte de Yries einen Fall gefunden zu haben, in dem die Wände der Vakuolen im normalen Leben sich vom übrigen Protoplasma isolieren und dadurch sichtbar werden, und er will darum hierin eine Stütze seiner bekannten Tonoplasten- theorie sehen. 149 isolieren sollte, hat sich aber nicht bestätigen lassen. Untersuchungen von Gardiner (1885) und von Goebel (1893) haben vielmehr ergeben, dass die erwähnten Beobachtungen Schimpers richtig waren. Gardiner hat ausserdem feststellen können, dass die Strömung des Protoplasmas in den gereizten Zellen bei der Aggregation stark beschleunigt wird, und dass diese Strömung zuerst eine Rotationsströmung ist, die aber bald durch Ausbildung von Plasmafäden in eine Cirkulationsströmung übergeht. Durch diese Plasmafä- den wird die Vakuole zerteilt. Die erwähnten Untersuchungen haben also ergeben, dass die Aggregation der Hauptsache nach darauf hin- ausläuft, dass das Volumen des Protoplasmas zunimmt, während das Volumen der Vakuolen abnimmt. In Ver- bindung hiermit beginnt eine lebhafte Protoplasmaströ- mung und eine Vermehrung und Formänderung der Va- kuolen. In Verbindung mit der Aggregation stellt sich aber auch in mehreren Fällen eine Ausfällung ein. Diese Ausfällung, die von Goebel (1893, S. 198) als Granula- tion bezeichnet wurde, beruht auf der Ausscheidung des im Zellsafte gelösten Gerbstoffes, der schliesslich kuge- lige Massen bildet, welche durch die Speicherung des Zellsaftfarbstoffes rotgefärbt werden (Pfeffer 1904, S. 466). Die bis jetzt erwähnten Untersuchungen über die Aggregation in den Tentakeln von Drosera rotundifolia beziehen sich alle auf die Zellen des Tentakelstieles. Ob sich in den lebenden Zellen des Drüsenköpfchens von Drosera ähnliche Vorgänge bei der Reizung abspie- len, ist noch nicht näher verfolgt worden. Nach den Untersuchungen, die Hui (1896, 1899) und Rosenberg (1899) an fixiertem Material ausgeführt haben, soll in diesen Zellen nach einer Reizung, gerade umgekehrt wie bei den Stielzellen, das Volumen des Protoplasmas 150 abnehmen, das des Zellsaftes zunehmen *). Wie Pfef- fer (1904, S. 467) aber lieryorgehoben hat, »muss es da- hingestellt bleiben, ob diese Unterschiede real existie- ren oder dadurch bedingt sind, dass bei dem Köpfchen an fixierten, bei dem Stiel an lebenden Zellen beob- achtet wurde». Die jetzt erwähnten Untersuchungen übèr die Ag- gregation in den Droseratentakeln behandeln also haupt- sächlich einige bei der Aggregation vorkommende mor- fologische Veränderungen in den Zellen. Allerdings gibt es vor allem in der Arbeit Ch. Darwins auch mehrere physiologische Beobachtungen (vgl. diese Abhandlung S. 147). Da Darwin aber nicht imstande war, zwischen der wirklichen Aggregation und der Ausfällung von Gerbstoffen zu unterscheiden, sind ja diese Untersuch- ungen von wenigem Wert geblieben. Um diese merkwürdige Erscheinung eingehend ken- nen zu lernen, waren natürlich physiologische Unter- suchungen sehr zu wünschen. Die hier vorgelegten Untersuchungen haben den Zweck gehabt, die Aggregation in einigen Hinsichten physiologisch zu studieren. Unter anderem habe ich versucht, die stofflichen Ursachen der Aggregation näher kennen zu lernen. Ausserdem habe ich auch Versuche vorgenommen, um die Bedeutung der Enddriise für das Zustandekommen der Aggregation in den Stielzellen festzustellen, und schliesslich teile ich auch einige Beob- achtungen über Veränderungen des Turgors und des spezifischen Gewichts des Protoplasmas mit, die bei der Aggregation eintreten. x) Nach diesen Forschern wird bekanntlich in den Köpfchen und Stielzellen, besonders durch eine starke chemische Rei?ung, eine Volumabnahme des Zellkerns und zugleich in diesem eine gewisse Differenzierung und Gruppierung von Chromatinfäden verursacht. 151 Da eine erschöpfende Beschreibung über die bei der Aggregation vorkommenden morphologischen Ver- änderungen in der Literatur noch nicht vorliegt, er- scheint es zweckmässig, zunächst eine möglichst voll- ständige Beschreibung darüber mitzuteilen. Meine Untersuchungen beziehen sich so gut wie ausschliesslich auf die Epidermiszellen des Tentakelstieles von Drosera rotundifolia , die für ähnliche Untersuchun- gen sehr geeignet sind. Während des letzten Sommers habe ich auch einige Untersuchungen vorgenommen um festzustellen, ob sich die Zellen der Enddrüse in Bezug auf die fragliche Erscheinung in anderer Weise als die Zellen des Tentakelstieles verhalten (Vgl. diese Abhandl. S. 149) 1). 2. Methodisches. Das Material von Drosera rotundifolia , das ich für diese Untersuchungen gebraucht habe, wurde von mei- nem Freunde, Herrn Prof. D:r J. Buder, in der Gegend von Eilenburg gesammelt und nach Leipzig gebracht, wo die Pflanzen in kleinen Blumentöpfen zwischen Sphag- num eingepflanzt wurden. Die Töpfe wurden in einem mit Torf gefüllten Mistbeet gestellt und sehr sorgfältig gepflegt. Wasser wurde immer auf die Untersätze ge- geben, denn für gewöhnliches Leitungswasser sind die Blätter wegen dessen Kalkgehaltes sehr empfindlich. Die Pflanzen wuchsen in. den Töpfen sehr gut und trieben mehrere neue Blätter, die für meine Untersuch- ungen sehr günstig waren. Die Beizung der Tentakeln wurde entweder durch Fütterung festsitzender Blätter mit einem Reizstoff vor- genommen, oder die Blätter wurden abgeschnitten und in Lösungen des Reizstoffes eingetaucht. Im letzten x) Diese Untersuchungen sind doch wie sie jetzt vorliegen viel zu unvollständig um veröffentlicht zu werden. 152 Falle wurden immer Kontrollblätter von derselben Pflanze in destillertem Wasser untersucht1). Wenn ich die Aggregation mikroskopisch untersu- chen wollte, wurden einige Tentakeln eines gereizten Blattes mit einer kleinen Schere von dem Blatte los- gemacht und auf dem Objektträger in destilliertes Wasser oder in eine Lösung des Reizmittels eingelegt. Um den Druck, des Deckglasses zu beseitigen, wurde dieses immer mit Papierstreifen oder Kapillär splittern unterstützt. 3. Beobachtungen über den Verlauf der Aggregation. Die Beschreibung über den Verlauf der Aggrega- tion, die ich hier mitteile, ist das Resultat einer Menge verschiedener Beobachtungen, die ich zum grossen Teil in Zusammenhang mit meinen physiologischen Untersu- chungen vorgenommen habe, um die früher erwähnten älteren Untersuchungen zu komplettieren und dadurch imstande zu sein, eine möglichst genaue Beschreibung von den verschiedenen Stadien dieser Erscheinung mit- teilen zu können. Bei diesen Untersuchungen war es von Bedeutung als Reizmittel einen Stoff zu verwenden, der nach re- lativ kurzer Zeit eine intensive Aggregation hervorrief, ohne dass die G-erbstoffällung, die bei chemischer Rei- zung oft entsteht, gebildet wurde, denn diese Fällung kann für die Beobachtung sehr störend sein. Als einen sehr geeigneten Reizstoff habe ich Pepsin gefunden (vgl. S. 161). Wird ein Blatt von Drosera rotun- difolia mit einem Stückchen Pepsin gefüttert oder in *) In destilliertem Wasser können die Blätter mehrere Tage liegen ohne merkbar beschädigt zu werden, was natürlich damit zusammenhängt, dass diese Pflanze daran gewöhnt ist. während längerer Zeit von Wasser umgeben zu sein. 153 Y Ch. eine */2 proz. Lösung davon eingetaucht, krümmen sich die Tentakeln in sehr kurzer Zeit, und in den oberen und mittleren Zellen des Tentakelstieles entsteht binnen zwei Stunden eine sehr starke Aggregation, ohne dass eine Spur der erwähnten Gerbstof fällung dabei gebildet wird. Wenn man eine Epidermiszelle von dem Stiele eines ungereizten Tentakels mit genügend hoher Vergrösserung (Obj. 7, Occ. 3) untersucht, zeigt sich, wie schon Darwin (1876, S. 33) fest- gestellt hat, dass ihr Inhalt aus einem sehr dünnen Wandplasma und einem gewöhnlich dunkelrot gefärbten Zellsaft ; besteht. In dem Wandplasma sieht { man den bipolar ausgezogenen Zellkern (Fig. 2, K.) und spärliche kleine, halb- V- mondförmige Chloropiasten (1 u. 2, Ch.), die die Zellwand immer ange- Y drückt sind. ! Eine Gliederung des Protoplasmas 1 in Bänder. und Fäden, wie es in Zellen J . mit Zirkulationströmung vorkommt, j gibt es in ungereizten Zellen nicht. Dann und wann findet man wohl > H im Wandplasma s. g. Körnerströme Fig. l. (Hanstein 1880 S. 152) oder Strom- Drosera rotundifo- bahnen (de Vries 1886, S. 4). Eine ^‘^'2»!" Strömung in diesen ist aber äusserst stand, mit sehr dün- selten zu beobachten. gem Protoplasma. Wenn man ein Tentakel statt in Ch=ein Chloro- reines Wasser in eine 1/2 proz. Lösung plast< Veigl‘ 3o0- von Pepsin unter ein Deckglas einschliesst und durch Zusatz von Wasser dafür Sorge trägt, dass die Lösung nicht zu konzentriert wird, treten in den oberen Zellen des Tentakelstieles bald bedeutende Veränderungen ein. Die erste Veränderung, die man beobachten kann ist 154 wie de Vries (1886 S. 7) auch festgestellt hat, dass das Wandplasma zu strömen anfängt. Die Strömung ist zuerst eine reine Rotationsströmung, geht aber bald in eine deutliche Zirkulationsströmung über (vgl. Gardiner 1885). Es treten nämlich schon nach einigen Minuten in den oberen Zellen des Tentakelstieles Plasmafäden auf, die die Vakuole in verschiedenen Richtungen durch- setzen. Diese Plasmafäden entstehen hier in derselben Weise wie man bei anderen Objekten früher beobachtet hat (.Hofmeister 1867, S. 35, Hanstein 1887, S. 164, Akerman 1915, S. 13 u. a.) als Falten aus der Fläche des Wandplasmas (Fig. 2). Diese Falten heben sich aber oft vom Wandplasma allmählich empor, — lösen sich manchmal in der Mitte von diesem und gehen dadurch in Fäden . über, die die Vakuole in verschiedene K Richtungen durchsetzen (Fig 2. B). Die erwähnten Falten können aber _ ch auch, wenn sie sich von ihrem Zusam- menhang mit dem Wandplasma nicht loslösen, in eine Art Wände übergehen, durch welche die Vakuole in mehrere kleine Räume geteilt wird. Die obenerwähnten fadenähnliche Differenzierungen des Wandplasmas erleiden durch die Zirkulationsströmung allerlei Veränderungen, wie mit soi- Wa f'jf sf V Fig. 2. Drosera rotundi fo- lia. Zelle aus dem Tentakelstiele, BO Minuten nach dem chen Bildungen in Zellen mit Cirkula- Das Plasma ziem- tionsstromung immer der Fall ist. lieh stark gequol- (Hofmeister 1867, S. 35). Vorhandene len. Veigi. B50. piasni astränge werden an irgend einer Stelle dünner, reissen durch und die Stückchen werden in den Wandbeleg oder in andere Stränge eingezogen. Es treten neue Stränge aus dem Wandbelege oder neue 155 Ä^- Zweige von Strängen aus schon vorhandenen hervor. Schwach divergierende Gabelungen eines Stranges ver- schmelzen auf weite Strecken, indem in ihnen sich die Masse des Protoplasmas beträchtlich anhäuft. Zwei stark konvergierende oder parallelle Stränge gleicher oder entgegengesetzter Stromrichtung nähern sich mehr und mehr und verschmelzen endlich zu einem einzigen. Allmählich werden eine ganze Anzahl Plas- mafäden ausgebildet, und die Konfigu- ration des Wandplasmas wird mehr und mehr kompliziert. Dies hat zu folge, dass die Vakuole in eine Menge von einander mehr oder weniger voll- ständig abgegränzter Räume geteilt wird, die wegen der komplizierten Kon- figuration des Wandplasmas allerlei merkwürdige F ormen annehmen können. In Zusammenhang mit diesen Ver- änderungen tritt auch die von ande- ren Forschern schon erwähnten Volu- menveränderungen im Protoplasma und Zellsafte ein. In ungereizten Zellen ist das Wandplasma, wie oben schon hervorgehoben worden ist, sehr dünn und manchmal schwer zu beobachten, aber es dauert nach dem Beginn der Beizung nicht lange (bei Reizung mit 0,5 °/o Pepsinlösung 1/2 Stunde), bis man ohne Schwierigkeit feststellen kann, dass es viel dicker geworden ist und in Zellen, die mit Pepsinlösung wäh- rend einer längeren Zeit gereizt worden sind, ist das Wandplasma manchmal wenigstens doppelt so dick wie in ungereizten Zellen. Das Volumen der Vakuole nimmt im Gegensatz dazu allmählich ab und wird gleichzeitig immer mehr zerteilt. Die erwähnte Volumzunahme des Protoplasmas . Fi g. B. Drosera rotundifo- lia. Epidermis- zelle aus dem Ten- takelstiel. Sehr starke Aggregation. Vergr. 350. 156 kommt also dadurch zustande, dass das Protoplasma dem Zellsafte etwas entzieht, und da der Zellsaft haupt- sächlich aus Wasser besteht, und die Volum Veränderung sehr bedeutend ist, kann man sicher sein, dass Wasser von der Vakuole in das Protoplasma Übertritt. Ob ausser dem Wasser auch andere Stoffe von der Vakuole in des Protoplasma übertreten, habe ich nicht feststellen können (Bern, diese Abh. S. 148). Mit dem roten Farb- stoffe des Zellsaftes ist das wenigstens nicht der Fall, denn in Bezug auf diesen Stoff wird der Zellsaft bei der Aggregation konzentrierter, was man einfach daraus schliessen kann, dass die rote Farbe des Zellsaftes mit der Volumabnahme der Vakuolen dunkler wird. Die jetzt beschriebenen Konzentrationsveränderungen im Zellsafte und Protoplasma haben zu folge, dass das spezifische Gewicht des Zellsaftes bei der Aggregation höher als das spez. Gewicht des Protoplasmas wird, was ich durch Zentrifugieren der Zellen habe feststellen können. Das Resultat dieser Untersuchungen teile ich aber ausführlich im siebenten Kapitel dieser Abhand- lung mit. Nach Schimper (1882 S. 233) treten bei stärkerer Reizung im Protoplasma neue Vakuolen auf, die mit den gerbsäureführenden keine offene Communication haben sollten. Solche Vakuolen, die also keinen roten Farbstoff enthalten, habe ich aber niemals beobachten können, auch nicht in Zellen in denen eine starke Ag- gregation vorkam, obgleich ich bei diesen Untersu- chungen starke Vergrösserung benutzte (Oelimmersion, Leitz Vu, Occ. 3). Versuche, die ich vorgenommen habe, um solche Vakuolen durch Speicherung von Methylenblau oder Methylenviolett sichtbar zu machen, waren auch ohne Erfolg. Nach längerer Reizung eines Blattes mit */2 % Pepsinlösung (z. B. nach 6 Stunden) werden die jetzt 157 erwähnten Veränderungen des Protoplasmas sehr durch- greifend. Sein Volumen hat jetzt sehr stark zugenom- men, und seine Konfiguration wird in jeder Minute be- deutend verändert. Die Vakuolen sind in eine grosse Menge von kleinen Vakuolen geteilt, die oft allerlei merkwürdige Formen annehmen können (Fig 3). Die Strömung des Protoplasmas ist gewöhnlich auch sehr lebhaft und seine Konfiguration wird dadurch in je- dem Augenblicke geändert. In Zusammenhang da- mit wird auch die . F orm und Stellung der V akuolen verändert. Vorhandene Vakuolen verschwinden, indem sie mit anderen verschmelzen, und neue entstehen in oben (S. 154) beschriebener Weise. Wie durchgreifend diese Konfigurations Veränderun- gen in gereizten Zellen sein kann, geht aus Fig. A — E, Taf. I hervor. Die Zerteilung der Vakuolen durch Plasmafäden erreicht nach einigen Stunden nach dem Anfang der Reizung gewöhnlich ihr Maximum und scheint dann allmählich zurückzugehen, während die Volumzunahme so lange die Reizung dauert besteht. Die Volum- und Konfigurations Veränderungen des Protoplasmas fangen immer in den oberen Zellen des Tentakelstieles an und schreiten von da, wie schon Ch. Darwin (1876, S. 35) festgestellt hat, nach den unteren zu fort. In den unteren Zellen habe ich aber niemals eine so starke Aggregation wie in den oberen beobachtet. Einige Zeit nachdem die Reizung aufgehört hat, beginnt die Aggregation wieder zurückzugehen. Ge- wöhnlich nimmt der Rückgang der Aggregation mehrere Stunden in Anspruch und ist darum nicht immer so leicht mikroskopisch zu verfolgen. Wenn man aber ge- reizte Tentakeln statt in reines Wasser in eine 0,5 % Lösung von Coffein oder Ammoniumcarbonat *) ein- 1) Über die Einwirkung dieser Stoffe auf die Konfiguration •des Protoplasmas in behäuteten Pflanzenzellen siehe meine Ab- 158 schliesst, geht das Einziehen der Plasmafäden wenig- stens verhältnismässig schnell nnd kann mikroskopisch ohne Schwierigkeit verfolgt werden. Das Volumen des Protoplasmas nimmt auch all- mählich wieder ab, und- seine Konfiguration wird durch einziehen der Plasmafäden in das Wandplasma allmäh- lich einfacher, bis es zuletzt nur einen dünnen Wandbe- leg von Protoplasma und eine ungeteilte V akuole gibt. Der Rückgang der Aggregation beginnt immer in den unteren Zellen des Tentakelstieles und schreitet von da nach oben fort. Im grossen und ganzen habe ich also durch diese Beobachtungen nur die Untersuchungen von Schimper (1882), Gardiner (1885) und Goebel (1893) bestätigen können, dass die Aggregation in der Hauptsache darauf hinausläuft, dass das Protoplasma an Volumen zunimmt, während das Volumen der Vakuolen abnimmt. In Verbin- dung damit beginnt eine lebhafte Protoplasmaströmung und eine Vermehrung und Formänderung der Vakuolen. Die für die Aggregation spezifische Erschei- nung ist aber nur die Volumzunahme des Pro- toplasmas, denn die anderen Erscheinungen, die sie begleiten, d. h. die Beschleunigung der Pro- toplasmaströmung und die Zerteilung der Va- kuole durch Plasmafäden, kann ja auch bei ande- ren Objekten durch Reizen verschiedener Art ausgelöst werden (vgl. Akerman 1915). 4. Über den Einfluss verschiedener Stoffe auf die Zellen des Tentakelstieles. Über die Ursachen der im vorigen Kapitel beschrie- benen Veränderungen im Protoplasma, die sich bei der Aggregation in den Zellen des Tentakelstieles von Dro- handlung über fadenähnliche Protoplasmastrukturen und ihre Be- einflussung von äusseren Faktoren (1915). 159 sera rotundifolia abspielen, ist bis jetzt sehr wenig be- kannt. Allerdings liegen in der botanischen Literatur^ wie früher hervorgehoben worden ist (S. 150), schon einige Beobachtungen darüber vor, wodurch es konstatiert wor- den ist, dass die Aggregation sowohl durch mechanische als chemische Beizung der Tentakeln hervorgebracht werden kann. Diese Beobachtungen sind aber sehr unvollständig und ohne genügend Kritik gemacht, warum für eine nähere Kenntnis der Aggregation neue Untersuchungen über die Ursachen dieser Erscheinung sehr zu erwün- schen wären In diesem Zusammenhang bin ich aber nur imstande, einige kleine Beiträge zur Lösung dieser Frage mitzuteilen, die den Zweck haben, in grossen Zügen festzustellen, von welchen verschiedenen Arten von Stoffen die Aggregation hervorgebracht werden kann. Bei diesen Untersuchungen wurden die Blätter, wenn anderes nicht hervorgehoben wird, in Lösungen der ge- prüften Stoffen eingetaucht. Wenn Substanzen benutzt wurden, die in die Zellen schnell eindringen, wie z. B. Ammoniak, Ammoniumkarbonat, Alkohol u. a., wurden aber manchmal auch abgeschnittene Tentakeln direkt in reines Wasser unter das Deckglas gelegt. Die Lösung des Reizstoffes wurde dann mit einer Pipette am Bande des Deckglases zugeführt. Vermittels eines angelegten Filterpapier streif en wurde für eine rasche Verdrängung des Wassers und konstante Durchspülung der Lösung Sorge getragen. Bei allen Versuchen wurde das Verhalten von Kont- rollblättern in destilliertem Wasser beobachtet. Ehv eis Stoffe. In Tentakeln, die in 50 ccm einer 0,5 %- igen Lösung von Eiweis oder Albumin aus Eiern (Grübler) eingetaucht waren, wurde nach 12 Stunden eine ziemlich starke Aggregation hervorgebracht. Das Volumen des Protoplasmas hatte stark zugenommen, und die Vakuolen waren in zahlreiche kleine Vakuolen geteilt. 160 Die Tentakeln waren auch stark gekrümmt. Eine Gerb- stof talking wurde dagegen gewöhnlich nicht ausgebildet. Mit 2 ^-iger Lösung erhielt ich auch schon nach 6 Stunden eine starke Aggregation. Die Aggregation trat bei Reizung mit Eiweisstoffen ziemlich langsam ein, was wahrscheinlich damit zusam- menhängt, dass es nicht die Eiweisstoffe selbst sind, die die Aggregation hervorbringen, sondern Spaltungs- produkte davon, die durch die Wirkung des von den Tentakeln abgesonderten Fermentes gebildet werden. Pepton. Eine Lösnng von 2 g in 100 ccm Wasser. Nach V» Stunde keine sichtbaren Veränderungen. Nach 1 Stunde war in den oberen Zellen des Tentakelstieles eine schwache aber deutliche Aggregation zu beobach- ten. Diese war doch nicht stärker als in den Kontroll- blättern, die in reinem Wasser lagen. Nach 20 Stunden war das Wandplasma deutlich dicker und mehr differenziert als in den Kontrollblät- tern. Hier und da war in den Vakuolen eine Gerbstoff- fällung entstanden. Die Peptonlösung war jetzt von Bakterien stark angegriffen und roch nach Ammoniak, was wahrscheinlich die Fällung verursachte (vgl. S. 163). Dasselbe Resultat erhielt ich bei Fütterung festsit- zender Blätter mit Pepton. Eine Ausfällung wurde in diesem Falle nicht erhalten. Asparagin , 0,5 % . Schon nach 4 Stunden war das Plasma in den oberen Zellen der Tentakeln einiger in der Lösung eingetauchten Blätter ein wenig deformiert, und nach 15 Stunden kam wenigstens in den oberen und mittleren Zellen eine deutliche Volumzunahme und Dif- ferenzierung des Plasmas vor. Auch wenn ich eine schwächere Lösung (0,i oder 0,oi %) benutzte, wurde nach 24 Stunden eine Aggrega- tion hervorgerufen, die allerdings nicht sehr stark war aber doch viel stärker als in den Kontrollblättern, die in reinem Wasser lagen. 161 Pepsin. Für meine Untersuchungen stand mir ein von Merck bezogenes Präparat (Pepsin. Pur. in Lamel- len) zu Verfügung. Die Lösung dieses Präparates rea- gierte schwach, aber deutlich sauer. Wie ich schon früher mitgeteilt habe (S. 152), bringt dieser Stoff nach relativ kurzer Zeit eine sehr starke Aggregation zustande. Eine Lösung von 0,25 g Pepsin in 100 ccm Wasser genügte um nach 6 Stunden in allen Epidermiszellen der Tentakeln einiger -in der Lö- sung niedergetauchten Blätter eine ungewöhnlich starke Aggregation hervorzubringen. Auch bei Fütterung fest- sitzender Blätter mit kleinen Lamellen von Pepsin, wurde eine starke Aggregation nach einigen Stunden ausgeslöst. Ausfällung von Gerbstoff habe ich mit die- sem Stoffe nicht erhalten. Diastase. In Blätter, die in 72 und V4 X-ig© Lö- sung dieses Stoffes eingetaucht waren, wurde nach 6 Stunden eine sehr starke Aggregation ausgelöst. Harnstoff. 0,i X-ige Lösung von diesem Stoffe hatte nach 8 Stunden eine deutliche Aggregation her- vorgebracht. Stärkere Lösungen verursachten manch- mal eine nicht unbedeutende Ausfällung. Solche Lö- sungen schienen jedoch ziemlich giftig zu sein. Viel- leicht hängt das damit zusammen, dass Ammoniak durch vorhandene Bakterien verhältnismässig schnell gebildet wurde. Phosphorsäure. Nach 5-stündigem Verweilen in 0,oi oder 0,ooiX-iger Lösung von dieser Säure waren die Tentakeln stark gekrümmt, und in ihren Zellen war eine ziemlich starke Aggregation eingetreten. Nach 20 Stun- den konnte ich dieselbe Beobachtungen machen. Eine Gerbstof fällung wurde nicht ausgebildet. Salzsäure. 0,oi und 0,ooi ^-ige Lösungen verursach- ten eine starke Krümmung der Tentakeln. Eine Ag- gregation wurde dagegen nicht beobachtet. Ausfällung kam auch nicht vor. Bot. Not. 1917. 11 162 S chive felsäure und Salpetersäure in schwacher Kon- zentration verursachten keine sichtbaren Veränderungen. Dasselbe war auch mit Milchsäure der Fall. Kaliumnitrat. 0,i und 0,5 X-ige Lösungen von die- sem Salze scheinen ganz ohne Einfluss auf den Tenta- keln zu sein. Weder Aggregation noch Fällung wurde davon hervorgebracht. Kaliumsulfat. 0,i und 0,5 X-ige Lösung war auch ohne sichtbaren Einfluss. Kaliummonophosphat (K FL PO4). Schon nach 6 Stunden hatten eine 0,5 und eine 0,i ^-ige Lösung dieses Salzes in allen Zellen der Tentakeln einiger in die Lösung eingetauchten Blätter eine starke Aggregation hervorgebracht. Ausfällungen wurden aber mit diesem Salze, auch in Lösungen die 1 X davon enthielten, nicht hervorgebracht. Nach 20 Stunden eine starke Deformierung ohne Fällung. Kaliumdiphosphat. 1 und 0,5 X-ige Lösungen brach- ten nach 8 bis 10 Stunden eine schwache, aber deutli- che Aggregation und eine starke Ausfällung hervor. Natriummono - und Natriumdiphosphat. 0,i und 0,5 ^-ige Lösungen verhielten sich wie die Kaliumphosphate. Natriumcarbonat und Kaliumcarbonat. 0,i und 0,oi ^-ige Lösungen riefen keine Aggregation hervor. Da- gegen wurde nach einiger Zeit eine Ausfällung aus- gebildet. Die Tentakeln krümmten sich in dieser Lö- sung sehr stark. Natriumchlorid. 0,i und 0,oi ^-igen Lösungen brach- ten keine Veränderungen hervor. Ammoniumnitrat rief in verdünnten Lösungen (0,i, 0,5 ^ ) keine oder jedenfalls eine sehr schwache Aggre- gation hervor. Bei Verwendung von 1 oder 2 ^-igen Lö- sungen wurde in einigen Fällen eine Ausfällung beob- achtet. Dasselbe Resultat habe ich auch mit Ammo- niumsulfat bekommen (vgl. auch Ch. Darwin 1876 S. 43). Milchsäures Ammoniak. In 0,i und 0,oi X-igen Lo- 163 sungen verursachte dieser Salz nach 6-stündiger Ein- wirkung eine schwache aber doch deutliche Volum ver- grösserung des Protoplasmas. Eine Fällung wurde auch damit erhalten. Ammoniummonophosphat (BL N H2 PCk). Nach 24-stündigem Verweilen in einer 0,2, 0,i oder 0,oi ^"-igen Lösung dieses Salzes war in allen Zellen eine ziemlich starke Aggregation vorhanden. Das Volu- men des Protoplasmas war deutlich vergrössert, und die Vakuole durch Falten und Bänder in zahlreiche kleine Vakuolen geteilt. Meist waren auch in den Zellen einige grosse, rote Kugeln der oft erwähnten Gerbstoffällung vorhanden. Mit dem Diammoniumphosphat [(BL N)2 H PO4] in denselben Konzentrationen habe ich nach 24 Stunden eine viel schwächere Aggregation erhalten. Dagegen verursachte dieser Stoff eine starke Ausfällung. Dass Ammoniumphosphat eine wirkliche Aggrega- tion auslösen kann geht auch aus den Untersuchungen Darwins (1876, s. 43) hervor. Ammoniumcarbonat. Dieser Salz bringt, wie schon de Vries (1886) beobachtet hat, nach kurzer Zeit in den Stielzellen der Tentakeln eine Fällung hervor. Eine wirkliche Aggregation wurde dagegen nur mit schwachen Lösungen davon (0,oi und 0,ooi X) in einigen Fällen erhalten, und diese Aggregation war immer sehr unbedeutend. Ammoniah. Wenn abgeschnittene Tentakeln unter dem Deckglas mit einer Lösung die auf 100 ccm zwei Tropfen konz. Ammoniak enthielt, behandelt wurden, entstand nach kurzer Zeit in den Zellen, die die kleinen Drüsen des Tentakelstieles am nächsten lagen, eine sehr deutliche Fällung von kleinen Tropfen, die zu grösse- ren Kugeln zusammenschmolzen, und die Strömung des Wandplasmas hörte auch bald auf. Eine Volumzu- nahme oder Differenzierung des Protoplasmas wurde nicht ausgelöst. 164 Coffein , 72^- Nach 5 Stunden waren die Tenta- keln stark gekrümmt, und in den Vakuolen aller Epi- derdemiszellen waren grosse, rote Kugeln ausgebildet. Dass Coffein Ausfüllung verursacht, hat auch Goebel (1893, S. 198) beobachtet. Die Protoplasmaströmung war sehr lebhaft, was darauf deutet, dass dieser Stoff für das Plasma wenig giftig ist. Eine Volumzunahme des Protoplasmas und Zerteilung der Vakuolen kam nicht vor. Nach 20 Stunden strömte das Plasma noch sehr lebhaft, Aggregation war aber nicht zu beobachten, nur eine Ausfüllung von grossen, roten Kugeln. 0,25 ^-ige Lösung. Die Blütter konnten in dieser Lösung eine lange Zeit liegen ohne sichtbar beschüdigt zu werden. Nach 12 — 15 Stunden waren in den Zellen grosse Tropfen gebildet, die oft alles Anthocyan gespei- chert hatten. Eine lebhafte Protoplasmaströmung war vorhanden; die Differenzierung des Wandplasmas blieb aber aus. Eine Volumzunahme des Protoplasmas kam in einigen Zellen vor, war aber sehr unbedeutend. Fütterung der festsitzenden Blütter mit einigen Körnchen von Coffein gab dasselbe Resultat. Theobromin. Bei Zimmertemp. gesüttigte Lösung. Nach 15 Stunden eine deutliche aber nicht starke Gerb- stoffüllung. Keine Aggregation. Chinin. Bei Zimmertemperatur gesüttigte Lösung (0,ooi85 Mol.). Bei Tentakeln, die unter dem Mikroskope mit dieser Lösung behandelt wurden, wurde in den Epidermiszellen, die in der Nühe einer der kleinen Drüsen des Tentakelstieles lagen, nach kurzer Zeit eine Füllung von kleinen Tropfen hervorgebracht, die allmüh- lich zu grösseren Kugeln zusammenflossen. Die Ström- ung des Protoplasmas hörte hier bald auf, und eine Ag- gregation wurde nicht ausgelöst. Methylenblau 0,ooi X. Nach 24 Stunden war in allen Zellen eine deutliche Füllung in Form von grossen Ku- 165 geln ausgebildet, die das Methylenblau speicherten. Die Zellen lebten noch, denn eine ziemlich starke Pro- toplasmaströmung war überall vorhanden. Aggregation konnte aber nicht beobachtet werden. Neutralrot , 0,ooi Dasselbe Resultat wie mit Me- thylenblau. Äthyläther , 0,5 X-ige Lösung (Volumprozent). Nach 2 Stunden eine lebhafte Protoplasmaströmung. Das Volumen des Protoplasmas schien ein wenig zugenom- men zu haben. Plasmafalten oder Plasmafäden kamen aber ziemlich selten vor, und die Vakuole war infolge- dessen ungeteilt. Nach 15 Stunden war die Volumzunahme noch deutlicher. Eine Zerteilung der Vakuole durch Pias- o mafäden kam nur ausnahmsweise vor (vgl. Akerman 1915, S. 45). Äthylalkohol , 1 % . Nach 1 bis 2 Stunden eine leb- hafte Plasmaströmung und eine ziemlich weitgehende Deformierung. Keine Fällung. Nach 16 Stunden war die Aggregation nur unbedeutend weiter fortgeschritten. 5 X-ige Lösung. Nach 2 Stunden eine ziemlich starke Plasmaströmung und eine deutliche aber nicht sehr starke Aggregation. Keine Fällung. Nach 16 Stunden ziemlich starke Deformierung, aber keine Fäl- lung. In den Kontrollpräparaten, die in destilliertem Wasser lagen, waren weder nach 2 noch nach 16 Stun- den ähnliche Veränderungen eingetreten. Traubenzucker. 5 -ige Lösung dieses Stoffes ruft in den Zellen nur eine verstärkte Plasmaströmung her- vor. Eine Volumzunahme des Wandplasmas und Zer- teilung der Vakuolen wurde nicht beobachtet. Mit 1 und 2 X-igen Lösungen habe ich dasselbe Resultat er- halten. Bei Verwendung 8x-iger und stärkerer Lösun- gen wurde aber eine schwache Aggregation hervorge- bracht. Da eine 8 X-ige Glykoselösung plasmolysierend wirkt, ist es ja möglich, dass die Aggregation durch den 166 hohen osmotischen Druck dieser Lösung und nicht durch chemische Reizung ausgelöst wird. Für diese Annahme spricht auch das Verhältnis, dass ich bei Plasmolyse mit anderen, in schwachen Konzentrationen indifferenten Stoffen z. B. Kaliumnitrat, eine schwache Aggregation beobachtet habe. Diese Aggregation schien vor allem in einer Zerteilung der Vakuolen zu bestehen. Dass Plasmolyse eine Ausbildung von Plasmafäden auslösen kann, habe ich früher auch bei anderen Objekten fest- stellen können (Akerman 1915, S. 50). Um das Resultat dieser Untersuchungen leichter überblicken zu können, habe ich sie in einer Tabelle zu- sammengebracht. In dieser Tabelle bedeutet + + + sehr starke, + + starke und -f- deutliche Volumverän- derung bez. Differenzierung des Wandplasmas. Für die Stärke der Ausfällung wurden dieselbe Bezeichnun- gen gebraucht. Tab. I. 1 ■ Substanz - Konz. in Volumzu- nahme des Pro- toplasmas Differen- zierung des Wand- plasmas Fällung Bemerkun- gen Fleischextrakt (Lie- 0 Siehe big’s) 0,5 + + + + + + 0 S. 00. Eiweis aus Eiern 2) In der- (Grübler) 0,5 + + + + 0 art konzen- Albumin aus Eiern . 0,5 + + + + 0 trierter Lö- Pepton 0,5 + + + + +1) sung war Asparagin 0,5 + + 0 der Harn- 0,1 + + 0 stoff ziem- Harnstoff 0,5 + 2) + ? lich giftig. 0,1 + + 0 Pepsin 0,5 + + + + + + 0 0,25 + + + + + + 0 Diastas 0,5 + + + + + + 0 0,25 + + + + + + 0 167 Substanz Konz. in X Volumzu- nahme des Pro- toplasmas Differen- zierung des 1 Wand- plasmas Fällung Bemerkun- gen Phosphorsäure 0,oi + + H — h 0 0,ooi 4 4 0 Salzsäure 0,oi 0 0 0 0,ooi 0 0 0 O,0005 0 0 0 : Schwefelsäure 0,01 0 0 0 0,ooi 0 0 0 Milchsäure 0,oi 0 0 0 O.001 0 0 0 Kaliumnitrat 0,5 0 0 0 0,1 0 0 0 Kaliumsulphat 0,5 0 0 0 0,1 0 0 0 Kaliumchlorid 0,5 ; 0 0 0 0,1 0 0 0 1 Kaliummonophosphat (KH2PO4) 1 4 4 4 4 0 0,5 4 4 4- 4 0 0,1 4 4 0 Kaliumdiphosphat ... 1 (+) (4) 0,5 (4) (4) ? Kaliumcarbonat 0,1 0 0 4 ‘ Natriummonophos- phat ! 0,5 4 4 4 + 0 ; Natriumdiphosphat... | 0,5 (4) (4) 0 Natriumnitrat 0,5 0 0 0 1 Natriumcarbonat 0,1 0 0 _}_ Ammoniummono- phosphat I 0,5 J L 1 1 4 4 4 0,1 4 4 4 4 4 0,01 i + 4 4 4 (4) Ammoniumdiphos- phat 0,5 (4) (4) 4 4 ■ 0,1 (4) (4) 4 • 1 0,01 ? (4) 4 168 Substanz Konz. in X Volumzu- nahme des Pro- toplasmas Differen- zierung des Wand- plasmas Fällung i Bemerkun- gen 1 Ammoniumnitrat 0.5 (+)1) (+) + + x) Nur eine 0,1 (+) (+) + sehr schwa- ; 0,05 0 0 + che Aggre- Ammoniumlactat 0,1 (+) (+) + gation wur- i 0,05 0 0 + de von die- Ammoniumcarbonat 0,1 0 0 + + sem Stoff 0,oi (+)? (+)? + hervorge- | 0,ooi (+) (+) + bracht. Ammoniak 2Trop- fen in 100 ccm. Was- ser 0 0 + Coffein 0,5 0 0 + + 0,25 (+) 0 + + Tbeobromin Schwa- che Lösung 0 0 + Chinin Gresätt. Lösung 0 0 + + Methylenblau 0,001 0 0 + + Neutralrot 0,001 0 0 + + Äthyläther 0,5 ' + 0 0 Äthylalkohol 5 + + (+) 0 1 + (+) 0 Traubenzucker 4 0 0 0 2 0 0 0 ' 1 0 0 0 Die Aggregation in den Stielzellen der Tentakeln von Drosera rotundifolia kann also von mehreren, von einander weit verschiedenen Stoffen wie z. B. Eiweiss, Pepton, Pepsin, Phosphorsäure und Äthylalkohol hervor- gebracht werden. Gewöhnlich tritt sowohl Volumzu- nahme als Differenzierung des Protoplasmas bei Bei- zung mit diesen Stoffen ein. Unter den Stoffen, die eine Aggregation nicht her- 169 Vorbringen können, finden wir alle diejenigen, die basisch reagieren, wie Ammoniak, Karbonate von Kalium, Nat- rium und Ammonium und den untersuchten Alkaloiden wie Coffein u. s. w. Diese Stoffe scheinen sogar die Fähigkeit anderer Stoffe Aggregation hervorzubringen entgegen wirken zu können, was aus den folgenden Versuchen hervorgeht. Ein Blatt von Drosera rotundifolia wurde in drei möglichst gleich grosse Teile geteilt, von denen der eine (A) in destilliertes Wasser, der andere (B) in eine 0,25 ^-ige Lösung von Pepsin und der dritte (C) in eine gleich konzentrierte Pepsinlösung, die auch 0,5 % Cof- fein enthielt eingetaucht wurden. Nach 6-stündigem Verweilen der Blatteile in diesen Lösungen wurden ei- nige ihrer Tentakeln mikroskopisch untersucht. Diese Untersuchung ergab, dass nur in den Tenta- keln von B eine Deformierung des Protoplasmas her- vorgebracht wurde. In den Tentakeln von C waren die Vakuolen vollständig ungeteilt, und das Volumen des Wandplasmas war nur in den obersten Zellen des Ten- takelstieles einwenig vergrössert doch nicht mehr als in den Tentakeln von A. Nach 20-stündigem Verweilen der Blatteile in den Lösungen wurden dieselben Beob- achtungen gemacht. Der Versuch wurde zweimal wieder- holt mit demselben Resultat, was auch der Fall war, wenn das Coffein durch Ammoncarbonat ersetzt wurde. Diese Stoffe können aber nicht nur das . Zustande- kommen der Aggregation verhindern, sondern sie kön- nen auch eine vorhandene Aggregation binnen kurzer Zeit zum Rückgänge bringen (vgl. S. 157). Als Beweis dafür kann ich noch folgendes anführen: Ein Blatt von Drosera rotundifolia wurde in gewöhn- licher Weise mit einer 0,25 ^-igen Lösung von Pepsin während 15 Stunden gereizt. In einigen Tentakeln, die in der Lösung mikroskopisch untersucht wurden, war eine starke Aggregation vorhanden. Die Pepsinlösung 170 wurde dann mit einer 0,3 ^-ige Lösung von Ammon- carbonat ausgewaschen. Nach 72 Stunde wurden alle Plasmafäden in den Zellen, die den kleinen Seiten- drüsen des Tentakelstieles am nächsten lagen, ein- gezogen und die Vakuolen infolgedessen ungeteilt wie in ungereizten Zellen. Eine starke Fällung von roten Tropfen wurde auch ausgebildet. Das Volumen des Protoplasmas hatte auch sehr deutlich abgenommen, obgleich die Volumvergrösserung hier noch nicht vollständig zurückgegangen war. In einigen anderen Tentakeln des gereizten Blattes, die in reinem "Wasser lagen, waren ähnliche Veränderungen nicht eingetreten. In 0,2 X-igen. Lösungen von Natriumbicarbonat ging die Deformation auch nach ziemlich kurzer Zeit zurück. Die oben mitgeteilten Beobachtungen über die Wir- kung einiger Mono- und Diphosphaten scheinen auch dafür zu sprechen, dass basisch reagierende Stoffe, die alle auch Fällung hervorbringen, die Aggregation entge- genwirken. Mit den sauer reagierenden Monophospha- ten von Natrium und Kalium habe ich, wie auch mit der freien Phosphorsäure, eine ziemlich starke Aggre- gation erhalten, die ohne Zweifel von dem P(U— Ion verursacht wird. Diese Fähigkeit des P04-Ions eine Aggregation hervorzubringen, macht sich bei den Diphos- phaten, die schwach basisch reagieren und eine Fällung zustande bringen, nur in viel geringerem Grade geltend. "Was die Ausfällung betrifft, die von mehreren der geprüften Stoffe hervorgebracht wurde, will ich nur her- vorheben, dass eine solche Ausfällung in lebenden Zel- len nicht nur bei den Zellen der Dros^m-tentakeln son- dern auch bei anderen gerbstoff haltigen Objekten durch verschiedene Stoffe wie Ammoniak, Kali- und Nat- ronlauge und anderen Basen, Alkaloide, Ammonium- saltze ausgelöst werden kann, (Molisch 1913, S. 364, hier die übrige Literatur) und ich finde es darum nicht 171 nötig, hier näher darauf einzugehen. Mit der wirkli- chen Aggregation hat ja diese Erscheinung, wie schon de Vries (1886) festgestellt hat, nichts zu tun. Auch wenn der Zellsaft durch Wasserentzug konzentrierter wird, kann ja eine solche Ausfällung hervorgebracht werden, was ich auch bei Plasmolyse von stark rotgefärbten Tentakeln daun und wann beobachtet habe. 5. Die Bedeutung der Drüsenköpfe für das Zustandekommen der Aggregation. Wie ich an anderem Orte schon hervorgehoben habe (S. 157), fängt die Aggregation immer in den obe- ren, der Enddrüse am nächsten liegenden Zellen an und schreitet von da ab zu den unteren Zellen des Tenta- kelstieles fort. Es lag ja darum nahe zu vermuten, dass die Enddrüse von irgend einer Bedeutung für das Zu- standekommen der Aggregation war, dass sie vielleicht als eine Art Perzeptionsorgan für diejenigen Beize dient, durch die die Aggregation ausgelöst wird. Wäre das der Fall, könnte ja in Tentakeln, von welchen die Enddrüse abgeschnitten worden war, keine Aggregation hervorgebracht werden. Um zu ermitteln, wie es sich damit verhält, habe ich einige Unter- suchungen vorgenommen mit Tentakeln, von denen entweder nur die Enddrüse oder die Enddrüse nebst 1/s oder 2/3 des Tentakelstieles entfernt wurde. Die Blätter, von denen die meisten Tentakeln in beschriebe- ner Weise abgeschnitten worden waren, wurden in 50 ccm von Lösungen verschiedener Stoffe eingetaucht. Nach einiger Zeit wurde dann einige der Tentakeln von dem Blatte äbgeschnitten und mikroskopisch unter- sucht. Das Resultat dieser Untersuchungen sind in der Tabelle II zusammengefasst In dieser bedeutet + H — h 172 Tab. II. Substanz Konzentration in % Reizdauer in Stunden Stärke der Aggregation Tentakeln mit End- drüse Enddrüse entfernt Enddrüse nebst */ 3 des Stieles entfernt Enddrüse nebst 21 3 des Stieles entfernt Fleischextrakt 1 (Liebigs) 0.5 10 + + + + +(+) ■ + 0 20 + + + + +(.+) + 0 Eiweis aus Eiern... 0,5 10 + +(+) + + (40 0 20 + + (40 + + + 0 Asparagin. 0,1 20 + + 0 0 0,oi 20 + + 0 0 Harnstoff 0,1 io + + + 0 0 Pepsin 0,5 10 + + + + (+) 0 0 20 + + + + + 0 0 Phosphorsäure 0,01 5 + + + + (4-) 0 20 + + + + +) 0 O.ooi 5 + (40 + 0 0 20 + (+) + 0 0 Kaliummonophos- phat 1 o + 4- + (40 (+) 0 20 + + + + (+) 0 Ammoniummono- phosphat 0,1 20 + + + (+> + 0 0,01 20 i + + 4- (4-) •+ 0 wie zuvor sehr starke, + + starke, und + deutliche Aggregation, (-f) bedeutet ein wenig schwächere Ag- gregation als +• Wie aus dieser Tabelle deutlich hervorgeht, kann auch in geköpften Tentakeln eine Aggregation hervorgebracht werden. Die Enddrüse ist also für das Zustandekommen einer Aggregation in den Stielzellen nicht unbedingt notwendig, denn solche Substanzen, die in ungeköpften Tentakeln eine Aggregation verursachten, konnten eine solche auch in geköpften Tentakeln her Vorbringen, ob- 173 gleich diese Aggregation nicht immer so durchgreifend war wie in ganzen, unbeschädigten Tentakeln. Wenn von einem Tentakel ausser der Enddrüse */? des Tentakelstieles entfernt wurde, wurde entweder gar keine oder nur eine schwache Aggregation in dem übri- gen Teil hervorgebracht. In Tentakelstückchen, von denen 2/s des Tentakel- stieles nebst der Enddrüse entfernt wurden, wurde eine Aggregation niemals beobachtet. Was die Ursache davon ist, dass in solchen Ten- takelstücken eine Aggregation nicht erhalten wurde, lässt sich natürlich durch diese Untersuchungen nicht entscheiden. Vielleicht ist die Erklärung darin zu such- en, dass für das Hervorbringen der Aggregation in den unteren Zellen die oberen Zellen und die Zellen der Enddrüse wirklich notwendig sind, z. B. dadurch, dass nur diese Zellen einen für das Zustandekommen der Aggregation notwendigen Stoff erhalten oder aus- bilden können, der zu den unteren Zellen des Stieles geleitet werden muss um das Zustandekommen der Ag- gregation hier zu ermöglichen. Man kann sich ja die Sache aber auch so vorstel- len, dass der Unterschied zwischen den oberen und un- teren Zellen in unbeschädigten Tentakeln nicht existiert, sondern erst eine Folge der Verletzung ist. Gegen diese letzte Annahme spricht aber die Beobachtung, die ich öfters machen konnte, dass auch in ziemlich kleinen Stücken des oberen. Teiles des Tentakelstieles eine Ag- gregation durch Pepsin oder Fleischextrakt ausgelöst wurde. 6. Über den Turgordruck gereizter und ungereizter Zellen. Mit Kenntnis von den Volum Veränderungen des Protoplasmas, die sich bei der Aggregation in den Ten- takeln von Drosera rotundifolia abspielen, lag natürlich 174 di© Frage nahe, ob der Turgordruck der Zellen da- bei auch verändert wird. Wenn es einmal festgestellt wäre, ob der Druck gegen die Zellhaut sinkt oder steigt, so wäre es ja damit auch abgemacht, ob sich im Proto- plasma oder Zell safte diejenigen Veränderungen voll- ziehen, die die Volumzunahme des Protoplasmas ver- ursachen (vgl. Pfeffer L877, S. 180 — 181). Über diesen Gegenstand liegen bis jetzt keine expe- rimentellen Untersuchungen vor. Allerdings hat ja de Vries (1886, S. 39) einige Beobachtungen gemacht, die seiner Meinung nach darauf deuten sollten, dass» die Tur- gorkraft in den gereizten, stark aggregierten Zellen wenigstens nahezu diesselbe ist wie in den ungereizten Zellen», während Gardiner (1885, S. 232) ohne zu- reichenden Grund annimmt, dass mit der Aggrega- tion eine Turgorsenkung eintreten sollte. Um diese Frage experimentell zu beantworten, habe ich einige Untersuchungen vorgenommen, die hier mit- geteilt werden sollen. Bei diesen Untersuchungen wurde gewöhnlich in folgender Weise verfahren: Die Blätter wurden der Länge nach in zwei Teile geteilt, von denen der eine in eine Lösung des Reiz- mittels und der andere in reines Wasser1) niederge- taucht wurde. Nach einer gewissen Zeit wurden dann kleine Stückchen des Blattrandes, die wenigstens 5 Tentakeln enthielten, von den gereizten Blättern und von den Kontrollblättern abgeschnitten und in eine Glasschale, die 25 ccm der plasmolysierenden Lösung enthielt, eingelegt. Nach Y* — 7 2 Stunde wurden die Blattstückchen dann in einige Tropfen der Plasmolysierenden Lösung auf einem Objektträger gebracht, mit einem grossen x) Destilliertes Wasser bringt in abgeschnittenen Tentakeln keine oder ein sehr schwache Aggregation hervor (vgl. S. 152. Bern.) und der Turgordruck wird auch nach mehreren Stunden nicht merkbar geändert. 175 Deckglas bedeckt und die Plasmolyse so schnell wie möglich festgestellt. Diese Bestimmung wurde gewöhn- lich nach 1 Stunde an anderen Tentakeln kontrolliert. In mehreren Fällen wurden auch festsitzende Blätter mit Stückchen des Reizmittels gefüttert. Als Kontroll- blätter wurden in diesem Falle Blätter von derselben Pflanze, die sich auf demselben Entwicklungsstadium befanden, verwendet. Die Plasmolyse wurde entwe- der mit Kaliumnitrat oder mit Traubenzucker vorge- nommen. In den unten wiedergegebenen Versuchsprotokollen bedeutet + + + sehr starke Plasmolyse, -f- -J- starke, -f- deutliche, aber nicht starke Plasmolyse und 0 dass in keiner Zelle Plasmolyse beobachtet wurde. Die Beob- achtungen beziehen sich, wenn anderes nicht mitge- teilt wird, immer auf die mittleren Zellen des Tenta- kelstieles. 1. Zwei Blatthälfte von Drosera rotundifolia wur- den während 24 Stunden in 0,25 ^ Pepsinlösung gereizt. Nach dieser Zeit war eine starke Aggregation hervorge- bracht. Plasmolyse mit K NO3. Lösung Plasmolyse grad Bemerkungen KNO3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,5 (+) 0 1) Plasmolyse 8,0 % + 0 nur in den unte- 3,5 % + 0 ren Zellen des 4,o X + + (-f)1 Tentakelstieles. 4,5 % + + (+) 5,o X + + + + 2. Zwei Blatthälfte in 0,5 % Pepsinlösung während 24 Stunden. Nach dieser Zeit war eine sehr starke Ag- gregation vorhanden. Plasmolyse mit K NO3. 176 Lösung Plasmolysegrad Bemerkungen KNOa Ungereizte Tentakeln Gereizte 1 Tentakeln 2,0 % 0 0 0 Die Grenze- 2,5 % (+)1 0 konzentration war 3,o + 0 für dieses Blatt 3,5 % + 0 ungefähr 2,3 % 4,o % + + (+) \ KNOs. 3. Blätter mit 0,5 % Pepsinlösung während 24 Stunden gereizt. Plasmolyse mit Traubenzucker. Lösung PJasmolysegrad Trauben- Ungereizte Gereizte zucker Tentakeln Tentakeln 6 % 0 0 8 X (+) 0 10 x + 0 12 X + + (+) 14 X + + + + 4. Fütterung festsitzender Blätter mit Pepsin. Beiz- dauer 8 Stunden. Die Tentakeln waren nach dieser Zeit stark gekrümmt und in ihren Zellen war eine starke Aggregation eingetreten. Plasmolyse mit K NO3. Lösung Plasmolysegrad K NO3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,5 % (+) 0 3,o % + 0 3,5 % + (+) (+) 4,0 ^ + + + 5,o X H — 1 — b 4- + 1 5. Festsitzende Blätter mit Eiweiss gefüttert. Beiz- dauer 20 Stunden. Nach dieser Zeit waren die Tenta- keln der gefütterten Blätter stark gekrümmt und das 177 Volumen des Protoplasmas bedeutend vergrössert. Eine sehr lebhafte Protoplasmaströmung wurde beobachtet, und die Vakuole war in gewönhlicher "Weise geteilt Plasmolyse mit K NO3. Lösung Plasmolysegrad KNO3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,3 X (+) 0 2,5 X +. 0 3,o % + (+) 3,5 % + + +■ 6. Blätter mit Pepton gefüttert. Beizdauer 24 Stunden. Nach dieser Zeit konnte eine deutliche Vo- lumzunahme des Wandplasmas konstatiert werden. Lösung Plasmolysegrad KNO3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,5 X (+) 0 3,o % + ? 3,5 /£ + HO 4,0 X + + + 7. Zwei Blatthälften von Drosera rotundifolia in 0,5 Lösung von K H2 PO4 während 8 Stunden. Nach dieser Zeit war eine sehr deutliche Aggregation vorhan- den. Plasmolyse mit K NO3. Lösung Plasmolysegrad KNO3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,o % 0 0 2,5 X (+) 0 3,0 X + 0 3,5 X + (+) 4,o % + + + Bot. Not. 1917. 12 178 Diese Untersuchungen haben also ergeben^ dass der Turgordruck in den Epidermiszellen des Tentakelstieles von Drosera rotundifolia bei der Aggregation eine Erhöhung erleidet. In unge- reizten Zellen war die plasmolytische Grenze- konzentration für Kaliumnitrat 2 — 2,5 X, während in Zellen, wo eine starke Aggregation vorkam, erst mit einer 3,5 — 4x-igen Lösung Plasmolyse erhalten wurde. Für Traubenzucker wurde eine Steigerung von ung. 7 bis 11 X festgestellt. Diese Turgorsteigerung ist ja sehr ansehnlich und beträgt ungefähr 5 Atmosphären. Um diese intressante Beobachtung, dass der Tur- gordruck bei der Aggregation erhöht wird, weiter zu bestätigen, wurden auch einige Versuche ausgeführt, die den Zweck hatten, festzustellen, ob eine in ungereizten Zellen hervorgebrachte Plasmolyse zurückgeht, wenn Pepsin oder andere Reizstoffen der plasmolysierenden Lösung zugesetzt werden. 8. Kleine Blattstücken von Drosera rotundifolia wurden in 10 X -ige Traubenzuckerlösung gelegt, wo die Zellen deutlich plasmolysiert wurden. Nach 1 Stunde wurde die Hälfte dieser Blattstücken in 25 ccm einer 10 X-igen Traubenzuckerlösung die auch ein wenig Pepsin (0,25 X ) enthielt, eingetaucht. Die andere Hälfte liess ich in der alten 10 X-igen Traubenzuckerlösung liegen. Nach 15 Stunden war die Plasmolyse in allen untersuchten Zellen der mit Pepsin gereizten Tentakeln zurückgegan- gen, während sie in den Tentakeln, die in der reinen Traubenzuckerlösung verblieben waren, gleich stark wie zuvor war. Nur in den oberen Zellen war eine deutliche aber schwache Aggregation hervorgebracht, und hier war die Plasmolyse in mehreren Fällen auch sehr schwach. Dasselbe Resultat habe ich bei Plasmolyse mit 179 20 X-iger Rohrzuckerlösung und nachheriger Reizung mit Pepsin erhalten. Diese Erhöhung des Turgordruckes, die bei der Ag- gregation konstatiert werden kann, geht mit dem Rück- gang dieser Erscheinung wieder zurück, was ich in mehreren Fällen festgestellt habe. Einen von diesen Versuchen teile ich hier mit. 9. Einige abgeschnittene Blätter wurden während 8 Stunden mit einer 0,5 X-igen Pepsinlösung gereizt. Nach dieser Zeit waren die Tentakeln stark gekrümmt und in ihren Stielzellen war eine starke Aggregation (Volumzunahme des Wandplasmas und Zerteilung der Vakuolen) ausgelöst. Die Bestimmung des Turgordruckes in den gereizten Tentakeln und in denjenigen einiger Kontrollblätter derselben Pflanze, die in destilliertem AVasser lagen, ergab (siehe die Tabelle unten) dass die plasmolytische Grenzekonzentration für K NO3 jetzt mit mehr als 1 % erhöht worden war. Lösung Plasmolysegrad KNOs Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln Bemerkungen 2.5 % + 0 *) Nur in eini- 3,o % + + 0 gen der unteren 3,5 ^ + + (+)1) Zellen des Tenta- 4,0 % + + + + kelstieles. Die gereizten Blätter wurden dann sehr sorgfältig abgewaschen und nebst den Kontrollblättern auf ange- feuchtete Fliesspapiere unter eine Glasglocke gebracht. Nach 24 Stunden wurde der Turgordruck wieder be- stimmt, wobei ich die folgenden Werte erhielt.: 180 Lösung Plasmolysegrad K NOs Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 2,5 X + 0 3,o % + + (+> 8,5 X + + 4,0 % + + + + + Die Turgorerhöhung war also noch nicht vollstän- dig ausgeglichen. Das Wandplasma war auch immer ziemlich dick, und Plasmafäden kamen noch in grosser Menge vor. Nach 48 Stunden war die Volumzunahme des Protoplasmas aber vollständig zurückgegangen, und die Bestimmung des Turgordruckes ergab jetzt, dass die Turgor erhöhung vollständig ausgeglichen war. In den Untersuchungen, die ich bis jetzt mitgeteilt habe, wurde als Beizmittel nur chemische Stoffe ver- wendet. Selbstverständlich war es auch von Interesse zu untersuchen, ob auch bei Beizung durch andere Sachen, wie z. B. Druck oder mehrmahliges Berühren, eine Turgor Steigerung in Verbindung mit der Aggrega- tion ausgelöst wird. Solche Untersuchungen habe ich auch vorgenommen. Bis jetzt ist es mir aber nur ge- lungen, durch mechanische Beizung eine schwache Ag- gregation zu erhalten, die »vor allem aus einer Differen- zierung des Wandplasmas bestand. Keine sichere Tur- gorsteigerung konnte dabei festgestellt werden. Da bei der Aggregation in mehreren Fällen eine Gerbstoffällung ausgebildet wurde, war es ja auch von Interesse festzustellen, ob der Turgordruck durch diese Fällung in irgend einer Weise beeinflusst wird. Bei diesen Versuchen habe ich als F ällungs mittel Coffein benutzt, da es sich als sehr wenig schädlich erwiesen hat. 10. Ein Blatt von Drosera rotundifolia wurde in zwei gleich grosse Teile geteilt, von denen der eine in destilliertes Wasser, der andere in eine 0,25 ^-ige Lö- 181 sung von Coffein eingelegt wurde. Nach 10 Stunden war in den Tentakeln, die in Coffeinlösung lagen, eine bedeutènde Ausfällung von grossen roten Kugeln ausge- bildet. Die Bestimmung des Turgordrucks in den ver- schiedenen Blatthälften gab folgendes Resultat: Lösung Plasmolysegrad Trauben- zucker Mit Coffein Ohne Coffein 6 X (+) 0 7 X + + 8 X + + 11. Dieselbe Methodik wie in vorigem Versuche. Behandlung mit Coffein während 18 Stunden. Plasmo- lyse mit Kaliumnitrat. Lösung Plasmolysegrad K NOs Mit Coffein Ohne Coffein 2,o X (+) 0 2,5 X + + 3,o % + + . + + 12. Von drei gleich grossen Blättern einer kräfti- gen Pflanze von Drosera rotimdifoha wurden ein in de- stilliertes Wasser, ein in 0,i X Coffeinlösung und ein in eine 0,5 X Lösung von Pepsin gelegt. Nach 15 Stun- den waren die folgenden Veränderungen in Bezug auf den Turgordruck eingetreten: Lösung Plasmolysegrad Trauben- zucker H2 0 Cöffein Pepsin 7X (+) ? 0 8 X + + 0 9 X + + 0 10 X + + + + 0 11 X + + + + 0 12 X + + + + (+) 182 13. Bei diesem Versuche wurden die Blätter wäh- rend 15 Stunden in Lösungen von 0,5 % Eiweiss (aus Eiern), 0,5 % Coffein oder in destilliertes Wasser ein- getaucht. Nach dieser Zeit Plasmolyse mit K N03. Lösung Plasmolysegrad KNO3 H2 0 Coffein Eiweiss 2,3 % (+) + 0 2,5 % + + 0 3,0 % + 4- (+) 3,5 % + + + + + 4,o X + d- + Die vom Coffein hervorgerufene Ausfällung scheint also ohne Einfluss auf den Turgordruck zu sein. Die in den vorhergehenden Abschnitten geschilder- ten Untersuchungen haben also ergeben, dass bei der Ag- gregation ausser den schon beschriebenen Veränderun- gen im Protoplasma und Zellsaft wenigstens bei Bei- zung mit Pepsinlösung und einigen anderen Stoffen, eine bedeutende Turgorsteigerung ausgelöst wird. Da diese Turgorsteigerung mit einer Volumzunahme des Protoplasmas verbunden ist, kann man daraus schlies- sen, dass diejenigen Erscheinungen, die die Ursache diese Veränderungen sind, sich im Protoplasma und nicht in der Vakuole vollzogen haben müssen (Pfeffer 1877, S. 180). Da der Turgordruck einer Zelle sowohl von dem osmotischen Druck als dem Quellungsdruck des Proto- plasmas abhängig ist, müssen ja diese Veränderungen entweder die eine oder beide dieser Druckkräfte berührt haben. Welches hier der Fall ist lässt sich natürlich durch diese Untersuchungen nicht entscheiden, umso- mehr als osmotische Erscheinung und Quellung bei den kolloidalen Lösungen nicht auseinander gehalten werden können (vgl. Ostwald 1911, S. 316). 183 7. Über den Einfluss hoher Zentrifugalkräfte auf gereizte und ungereizte Zellen. Wie oben schon hervorgehoben worden ist, ist es mir bei diesen Unter snchnngen auch gelungen, durch Zentrifugieren gereizter und ungereizter Tentakeln fest- zustellen, dass das spezifische Gewicht des Zellsaftes, das in ungereizten Zellen geringer als das spezifische Gewicht des Protoplasmas ist, mit der Volumverände- rung erhöht wird, so dass er spezifisch schwerer wird als das Protoplasma. In den hierher gehörigen Versuchen wurde eine von der Firma Hugershof bezogene elektrische Zentri- fuge mit vier Röhren benutzt. Um die Zellen genau •orientiert zu bekommen, wurden einige Tentakeln in •eine 2 proz. Lösung von Agar-Agar bei 35° Temp, ein- geschmolzen. Wenn die Lösung erstarrt war, wurde der Teil der Agar-Lösung, der die Tentakeln enthielt, aus •dem übrigen Agar in der Weise ausgeschnitten, dass er genau in die Zentrifugeröhren passte. Das Agar- Stück wurde dann in eine der Röhren gebracht, wonach in •den anderen Röhren so viel Wasser gegossen wurde, dass sie alle dasselbe Gewicht erhielten. Die Geschwindigkeit der Zentrifuge war, wenn an- deres nicht erwähnt wird, 3.500 Drehungen in der Minute, und der Abstand, der Tentakeln vom Zentrum ung. 13 cm. Die Zentrifugalbeschleunigung war also ungef. 1800 g. 1. Versuche mit ungereizten Tentakeln. Nach dem Zentrifugieren, das in diesem Falle eine halbe Stunde dauerte, wurden die Tentakeln so schnell wie möglich •von dem Agar-Agar befreit und auf einen Objektträger unter das Mikroskop gelegt. Die Untersuchung der zentrifugierten Tentakeln gab folgendes Resultat. In den mittleren und unteren Zellen des Tentakelstieles -waren das Protoplasma und die Chloropiasten in eine 184 dichte Masse nach dem zentrifugalen Ende der Zellen zusammengetrieben. Sobald das Präparat beobachtet werden konnte, war eine rapide Protoplasmabewegung sichtbar. Diese Bewegung verursachte in einigen Minu- ten eine Wiederherstellung der normalen Verteilung vom Protoplasma und den Chloropiasten. In den oberen Zellen des Tentakelstieles war diese Verlagerung des Protoplasmas oft sehr undeutlich und kam in mehreren Fällen gar nicht zum Schein. Andere Versuche, die in ähnlicher Weise vorgenom- men wurden, bei denen aber die Geschwindigkeit bis zu 4000 Drehungen in der Minute her auf ge trieb en wurde, ergaben dasselbe Resultat. 2. Versuche mit gereizten Tentakeln. In diesen Ver- suchen wurden Tentakeln benutzt, in denen durch Rei- zung mit Pepsin, Eiweis oder anderen Reizstoffen wäh- rend 15 Stunden eine starke Aggregation hervorgebracht war. Die Tentakeln wurden in oben beschriebener Weise in Agar-Agar eingeschmolzen. Das Zentrifugieren dau- erte eine halbe Stunde. Nach dieser Zeit boten die zentrifugierten Zellen ein sehr intressantes Bild dar. In allen Zellen waren jetzt die Vakuolen zentrifugal- wärts angesammelt, während das stark gequollene Plasma in der entgegengesetzten Ende angehäuft war. Die kleinen Vakuolen waren wenigstens grösstenteils zu- sammengeschmolzen. Sobald das Präparat beobachtet werden konnte, war eine Plasmaströmung vorhanden, die bald eine Wiederverteilung des Protoplasmas und eine Teilung der Vakuolen durch Plasmafalten verursachte. Aus den jetzt erwähnten Untersuchungen geht also hervor, dass sich das Protoplasma in ungereizten Zellen des Tentakelstieles von Dro- sera rotundifolia unter dem Einfluss von hohen Zentrifugalkräften zentrifugalw ärts ansammelt, und infolgedessen spezifisch schwerer als der Zellsaft sein muss. Dieses hat man bei mehreren an- 185 deren Objekten auch früher beobachtet, (Mottier 1899t Mt ehe 1901, Andrews 1902 u. 1915), und man kann ja daraus schliessen, dass der Zellsaft gewöhnlich spezifisch leichter ist als das Protoplasma. In stark gereizten Tentakeln von Drosera ro- tundifolia , wo das Protoplasma durch Wasserauf- nahme stark gequollen, die Konzentration der im Zellsaft gelösten Substanzen1) hingegen ge- steigert ist (vgl. S. 156), ist das Verhältnis gerade umgekehrt. Hier ist der Zellsaft spezifisch schwerer als das Protoplasma geworden und sammelt sich infolgedessen bei stärkerer Zent- rifugierung zentrifugalwärts an. 8. Beobachtungen an einigen anderen Insektivoren. In Zusammenhang mit den im vorigen hervorge- legten Untersuchungen habe ich auch einige Beobach- tungen über die Aggregation bei ein paar anderen Dro- sera- Arten gemacht, die vor allem den Zweck gehabt haben zu ermitteln, ob die bei Drosera rotundifolia beob- achtete Turgor Steigerung auch bei ihnen konstatiert werden konnte. Drosera binata. Die Blätter dieser Pflanze haben einen langen Stiel und eine gabelförmig geteilte Scheibe, die mit ziemlich langen, in abwechselnde Reihen an- geordneten Tentakeln bedeckt ist. In den Epidermiszel- len und in den darunter liegenden Parenchymzellen des Stieles dieser Tentakeln kann auch eine Aggregation her- vorgebracht werden, und da der Zellsaft sehr Gerbstoff- haltig ist, wird eine Fällung von diesem Stoff dabei manchmal verursacht. Diese Erscheinungen werden hier von denselben Stoffen, die bei Drosera rotundifolia eine Aggregation zustande bringen können, hervorge- q Das gilt wenigstens für gewisse Substanzen, z. B den roten Farbstoff, und dürfte wobl auch für andere zutreffen. 186 bracht, was aus der Tabelle III hervorgeht. Über die Bedeutung der Zeichen -f- und 0 siehe S. 166. Tab. III. Substanz Konz. in X Volumzu- nahme des Pro- toplasmas Differen- zierung des Wand- plasmas Fällung Bemerkun- gen Eiweis aus Eiern 0,5 + + + + 0. 1) Ein Pepton 0,5 + + + + ' ? Tropfen in Pepsin 0,25 .+ + + + + + 0 100 ccm 0.5 + + + + + + 0 Wasser. Kaliummonophos- phat 0,5 + + + + 0 Ammoniummono- phosphat 0,5 + + ■+ + (+) Ammoniumnitrat 1 0 0 + 0,2 (+) '.(+) 0 Ammoniumcar- bonat 0,1 0 0 + + 0,01 0 0 + Ammoniak Sehr schwa- che Lö- sung 0 0 + . Coffein 0,5 0 0 + + 0,25 0 0 + + Chinin Gesätt. Lösung 0 0 + Bei der Aggregation wurde auch bei dieser Art eine -bedeutende Turgorsteigerung konstatiert. Die hier mit- geteilten Beobachtungen beziehen sich, wenn nichts an- deres angegeben wird, immer auf die mittleren Zellen des Tentakelstieles. 1. Die eine Hälfte eines Blattes wurde während ■24 Stunden durch eine 0,5 X-ige Lösung von Pepsin ge- reizt, während ich die andere Hälfte während dersel- ben Zeit in reinem Wasser liegen liess. Plasmolyse mit K NOs. 187 Lösung Plasmolysegrad K N O3 Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln Bemerkungen 2,5 % 0 0 1) Plasmolyse 3,o % (+) 0 nur in den un- 8.5 % + 0 teren Zellen 4,o^ + + 0 des Tentakel- 4,5 % + + 0 stieles. 5,o % + + + (+)1) 5,5 % + + + +. 2. Reizung der Tentakeln mit derselben Lösung wie im vorigen Versuche. Plasmolyse mit Trauben- zucker. I Lösung Plasmolysegrad Bemerkungen Trauben- zucker Ungereizte Tentakeln Gereizte Tentakeln 8 * 0 0 0 Nur in den 9 % (+)1) 0 unteren Zellen 10 % (+) 0 des Tentakel- 12 X + 0 stieles. 14 X + - + (+). 16 X + + + + In den mitgeteilten Versuchen wurde also eine Tur- gorsteigerung von 2 % Kaliumnitrat oder 5 % Trauben- zucker konstatiert, was eine Turgorerhöhung von 6—7 Atmosphären bedeutet. Stoffe wie Coffein und Ammoniumkarbonat, die nur Ausfällung hervorbringen können, zeigten sich auch bei dieser Art ohne Einfluss zu sein, was von den fol- genden Versuchen hervorgeht. 3. Ein Blatt von Drosera binata wurde in sechs Teile geteilt. Zwei davon wurden in 0,5 X-ige Lösung von Eiweiss aus Eiern, zwei in eine 0,5 X-ige Lösung von Coffein und zwei in destilliertes Wasser gebracht. Nach 188 20 Stunden wurden bei Plasmolyse mit Kaliumnitrat und Traubenzuckerlösungen folgende Resultate erhalten: Lösung Plasmolysegrad KN 03 Tentakeln in H2 0 Tentakeln in 0,5 % Coffein Tentakeln in 0,5 % Eiweis 2,5 X 0 0 0 3,o (+) (+) 0 3,5 X + + 0 4.0 % + + + + 0? 4,5 X + + + + + Drosera spathulata. Von dieser aus Australien stam- menden Pflanze standen mir in dem Leipziger Institute einige kleine Exemplare zu Verfügung. Die Pflanze hatte lange, schmale, sich nach der Spitze zu verbrei- tende Blätter, die mit Tentakeln bedeckt waren. Die Tentakeln waren denen von Drosera rotundifolia sehr ähnlich. Ein Blatt von dieser Pflanze wurde mit ein wenig Eiweiss gefüttert. Wenn einige Tentakeln ein paar Stunden danach untersucht wurden, konnte ich feststellen, dass das Volumen des Protoplasmas stark zugenommen hatte. Dass die ungefärbte Substanz, die die Vakuolen umgab, wirklich aus Protoplasma bestand, liess sich hier ohne Schwierigkeit feststellen, unter anderem dadurch, dass die Mikrosomen, die sehr deutlich waren, in dieser Substanz gleichmässig verteilt waren. Ausserdem gab es alle möglichen Übergänge zwischen solchen Zellen, die nur ein dünnes Wandplasma hatten, und solchen, in denen das Wandplasma stark zugenommen hatte. Die Vakuole war überall durch Plasmafalten geteilt. Auch bei Drosera spatulata scheint in Zusammen- hang mit der Aggregation wenigstens bei Reizung mit Pepsin eine bedeutende Turgorsteigerung zustande zu kommen, was aus den unten mitgeteilten Versuchen deutlich hervorgeht. 189 4. Ein Blatt wurde der Länge nach halbiert und die eine Hälfte davon in eine 0,25 X Lösung von Pepsin, die andere in destilliertes Wasser eingelegt. Beizdauer 15 Stunden. Plasmolyse mit Kaliumnitrat. Lösung Plasmolysegrad KNOs Tentakeln in Wasser Tentakeln in Pepsin 2,5 X 0 0 3,0 % + 0 3,5 % + + 0 4,o % + + 0 4,5 % + + 0 5,0 % + + + .■(+) 6,o % + + + + 7,o X + + + + + 5. Behandlung des Materiales wie in vorigem Ex- perimente. Beizdauer 15 Stunden. Plasmolyse mit Trau- benzu ckerlö sung. Lösung Plasmolysegrad Trauben- Ungereizte Gereizte zucker Tentakeln Tentakeln 8X (+) 0 10 x + 0 12 X + + 0 14 X + + + 9. Zusammenfassung der Hauptresultate. Den vorliegenden Untersuchungen entnehmen wir folgende, wichtigere Punkte: 1. Die für die Aggregation in den Stielzellen der Tentakeln von Drosera rotundifolia charaktäristische Er- scheinung ist, wie schon einige andere Forscher beob- achtet haben, dass das Volumen des Protoplasmas zu- nimmt, während das der Vakuole abnimmt. In Verbin- 190 dung damit beginnt eine lebhafte Protoplasmaströmung und eine Ausbildung von Plasmafäden welche Erschei- nungen eine Zerteilung und Formänderung der Vakuole verursachen. 2. Die Aggregation kann durch Stoffe verschiede- ner Art hervorgebracht werden, wie z. B. Eiweiss, Pep- ton, Asparagin, Pepsin, Phosphorsäure, Phosphaten und Äthylalkohol. Mehrere Stoffe wie Salzsäure, Milchsäure, Schwefelsäure und verschiedene Neutralsalze sind aber ohne Einfluss. Dasselbe scheint auch mit den unter- suchten basischen Stoffen (Natrium-, Kalium-, und Ammoniumcarbonat), einigen Alkaloiden (Coffein, Theo- bromin, Chinin) und Farbstoffen der Fall zu sein. Die Basen und Alkaloiden, die in den Zellen eine Grerbstoffällung hervorbringen, können sogar die Wir- kung der Beizstoffe aufheben und eine vorhandene Ag- gregation verhältnismässig schnell zum Zurückgehen bringen. 3. Die Enddrüse ist für das Zustandekommen der Aggregation in den Stielzellen nicht notwendig. Dage- gen kann in den unteren Zellen des Tentakelstieles nur dann eine Aggregation hervorgebracht werden, wenn sie mit den oberen in Verbindung stehen. 4. Bei der Aggregation wird der Turgordruck in den Zellen des Tentakelstieles erhöht. In ungereizten Zellen liegt die plasmolytische . G-renzekonzentration für Kaliumnitrat zwischen 2 und 2,5 X und für Traubenzuc- ker zwischen 6 und 8^. In gereizten Zellen wurde dagegen zuerst mit einer 3,5 — 4 X-igen Lösung von Ka- liumnitrat bez. 12 X-igen Traubenzucker-Lösung Plas- molyse erhalten. Es wurde mit anderen Worten eine Turgorsteigerung von ungefähr 5 Atmosphären festge- stellt. Da diese Turgorsteigerung mit einer Volumzu- nahme des Protoplasmas zusammenhängt, kann man ja daraus den Schluss ziehen, dass diejenigen Verände- rungen, die die Turgorsteigerung und die davon ausge- 191 löste Volumzunahme des Protoplasmas verursachen, sich im Protoplasma abspielen müssen. 5. Infolge dieser Volumveränderungen treten auch Veränderungen in Bezug auf das relative spezifische Gewicht des Protoplasmas und Zellsaftes ein. In unge- reizten Zellen ist das Protoplasma spezifisch schwerer als der Zellsaft und sammelt sich darum unter dem Ein- fluss hoher Zentrifugalkräfte in den Zellen zentrifugal- wärts an, wie es in Pflanzenzellen gewöhnlich der Fall ist. In gereizten Zellen, wo das Protoplasma stark gequollen ist, ist das Verhältnis aber umgekehrt. Hier ist der Zellsaft spezifisch schwerer als das Protoplasma geworden und sammelt sich darum bei Zentrifugierung zentrifugalwärts an. 6. Bei Drosera binata und Drosera spathulata wurde auch in Verbindung mit der Aggregation eine Turgor- steigerung festgestellt. Es drängt mich, an dieser Stelle meinem hochverehr- ten Lehrer, Herrn Geheimen Bat Prof. H:r W. Pfeffer, für die Anregung zu dieser Arbeit und für seine wohl- wollende Unterstützung meinen herzlichsten Hank aus- zusprechen. Auch den Herren Professor D:r J. Buder und Assistenten H:r P. Starck bin ich zu bestem Hank verpflichtet. Svalöf, Februar 1917. Literaturverzeichnis. Andrews, F. M., 1902, Die Wirkung der Zentrifugalkraft auf Pflanzen. Jahrb. f. wiss. Bot. Bd. 38. — 1915, Die Wirkung der Zentrifugalkraft auf Pflanzen. Jahrb. f. wiss. Bot. Bd. 56. Pfeffer — Festschrift. Darwin, Ch., 1876, Insectenfressende Pflanzen. Aus dem Eng- lischen übersetzt von J. Victor Carus. (Die englische Auflage im Jahre 1875 erschienen.) Darwin, Fr., 1877, The process of aggregation in the tentacles of Drosera rotundifolia. Quaterly Journal of Microscopical Science, new ser. Vol. XVI. (Jardiner, W., 1885, On the phenomena accompanying stimu- 192 lation of the gland-cells in the tentacles of Drosera dichotoma. Proceedings of the Royal Society of London. Goebel, K., 1898, Pflanzenbiologische Schilderungen II. Marburg. Haberlandt, G., 1909, Physiologische Pflanzenanatomie. Leipzig. Hanstein, J., 1887, Das Protoplasma. Heidelberg. 2 Aufl. _ (I Aufl. 1880). Hofmeister, W., 1867, Die Lehre von der Pflanzenzelle. Leipzig. Huie, L., 1897, Changes in the cell-organs of Drosera rotun- difolia , produced by feeding with eggalbumen. Quaterly Journal of Micr. Science. London. — 1899, Further study of cytological changes produced in Drosera. Part'll. Ibidem, London. Molisch, H., 1918, Michrochemie der Pflanzen. Jena. Mottier, D. M., 1899, The Effect of centrifugal force upon the Cell. Annals of Botany, Yol. B. Ostwald, Wo., 1911, Grundriss der Kolloidchemie. Erste Hälfte. Dresden. Pfeffer, W., 1877, Osmotische Untersuchungen. Leipzig. — 1890, Zur Kenntnis derPlasmahaut und der Vakuolen. Leipzig. — 1904, Pflanzenphysiologie. 2 Aufl., Bd. 2., Leipzig. Rosenberg, O., 1899, Physiologisch-Cytologische Untersuchun- gen über Drosera rotundifolia L. Uppsala. Schimper, W., 1882, Notizen über insectenfressende Pflanzen. Bot. Zeitung, S. 231. De Vries, H., 1886, Über die Aggregation im Protoplasma von Drosera rotundifolia Bot. Zeitung. Akerman, E. A., 1915, Studier over trâdlika protoplasmabild- ningar i växtcellerna. Lunds universitets ârsskrift. N. F. Avd. 2. Bd. 12. Nr. 4. (Mit deutschem Resume). Tafelerklärung". Die hier vorgelegten Mikrophotographien stellen Zellen aus lebenden Tentakeln dar. Zeiss Imm. 3 mm. Apochr., Comp. Occ. 8, Tubusl. 16 cm. A. Zelle aus dem Tentakelsteile von Drosera rotundifolia , sehr stark gereizt. Die Yakuole ist durch Plasmabänder in rohr- ähnliche Gebilde umgewandelt. Der runde Zellkern tritt sehr deutlich hervor. B. Dieselbe Zelle wie in der vorigen Figur, etwa 2 Min. später. C. Dieselbe Zelle 15 Minuten später als in B. Das Bild etwas verschoben. D. Zelle aus einem anderen Tentakel, stark gereizt. E. Dieselbe Zelle wie in der vorigen Figur, etwa 2 Min. später auf genommen. Botaniska Notiser 1917. TAFEL I 193 Orobanehe earyophyllaeea Sm. tagen i Sverige. Af Otto R. Holmberg. Hä jag vären 1916 för granskning genomgick Lunds Botaniska Museums Orobanehe- arter, päträffade jag bl. a. ett ur Elmqvistska herbariet härstammande exemplar med etikett: »Orobanehe major L. — Hall. Hasslöf 1866. Et»., hvilket vid närmare päseende visade sig tillhöra — icke 0. major, utan 0. earyophyllaeea Sm. Orobanehe major angifves frän Hailand af G. R. A. Theorin i hans doktorsafhandling »Yäxtgeografisk skild- ring af Södra Hailand» p. 9 med följande lokaluppgift : »Hasslöf pa rötterna af Centaurea Jacea 1859». Henna är 1865 publicerade uppgift har föranledt den ifrige samlaren C. F. Elmqvist att äret därpa besöka lokalen och insamla växten. Innan jag ville offentliggöra mitt fynd 1), ville jag gärna se originalex. af Theorins insamling eller nägot annat ex. frän lokalen för att vara säker om, att ingen etikettförväxling blifvit gjord. En liten notis med an- hâllan att fä tili päseende halländska ex. frän event, ägare af sädana inf'ördes i Maj-häftet af Bot. Hot. 1916, men resultatet blef negativt. Arket i fräga innehäller endast ett litet individ af 16 cm. höjd, men i full blomning (se fig.) och lätt att skilja frän 0. major. Beck v. Managetta hänför i sin monografi 0. earyophyllaeea tili en grupp, som benäm- nes Galeatce , karakteriserad särskildt därigenom, att blommans rygglinje är nästan rak eller svagt böjd, medan Ö. major (gruppen Curvatce) har kronans rygg- linje skarpare krökt. Ex. frän Hasslöf är synnerligen typisk 0. earyophyllaeea med kräftig, väl utbildad, hjälm- J) Ett kort — men ej füllt korrekt — omnämnande af fyndet blef utan min vetskap infördt i tidskriften »Trädgärden» 1916 p. 814. Bot. Not. 1917. 18 194 lik öfre kronläpp och därigenom större blommor än hos 0. major. I frâga om den nppgifna värd- växten fär man em eil ertid v ar a n a- got kritisk, och just denna upp- gift gör, att min misstanke om en event, etikettför- växling väl far anses ogrnndad. För 0. major anger Beck som säkra värdväxter (som han själf iaktta- git) : Centaurea Scabiosa, C. axil- laris, C. chrysole- pis , Echinops Büro och E. ruthenicus ; dessntom enligt andras uppgifter fiera Centaurea- arter, bland hvil- ka dock endast C. nigra af Jacea- grnppen. C. Ja- cea är aldrig an- fördsomvärdväxt. — Det sannoli- kaste är, att The- orin ej lagt vikt vid eller ock ej 195 lyckats fâ upp exemplar af Orobanche sammanhängande med dess värdväxt — detta är oftast ett nog sa besvärligt och tidsödande arbete — ntan tagit sin tillflykt till uppgiften om 0. major sâsom växande pâ Centaurea Scabiosa, hvilken senare pâ denna lokal natnrligast skulle ersättas af den närmast stâende C. Jacea. Hade C. Scabiosa funnits pâ lokalen, hade Theorin säkerligen ej underlâtit att omnämna detta. Den verkliga värd- växten för Hasslöfsexemplaret — för sa vidt detta är äkta — torde utan tvifvel vara Galium Mollugo eller G. verum, hvilka bägge af Theorin angifvas som all- manna inom omradet och äro norm ala värdväxter för O. caryophyllacea. Namnet 0. caryophyllacea är icke alldeles nytt för vâr flora. Lilja anger det nämligen i Skânes Flora ed. 1 (1838) sâsom »tilläfventyrs» riktiga namnet för en Orobanche, som »enl. Fries skall vara tagen pâ Torekow ö» (™ Hailands Väderö). Exemplaret skall enligt Fries (Mantissa III, 1843, p. 59) vara taget »in insula Hallands Väderö ante triginta annos a Cl. Ljung fil.» och föres till Orobanche minor Sutt. I Fries’ her- barium i Upsala Bot. Mus. förvaras ett ex., betecknadt af Fries med »Orobanche minor? — Scania, Lilja». Utan tvifvel är det samma ex. det i dessa tre fall är fräga om. Det utgöres emellertid icke af verklig 0. minor, utan är 0. Picridis F. Schultz, en växt som nägra gänger är tagen äfven i Danmark. Den skiljer sig frän 0. minor genom nägot större blommor och nägot upp- böjda flikar pâ öfverläppen och växer pâ Picris liieraci- oides, Tragopogon , Crépis, Daucus etc. Beck anför den i sin monografi under 0. minor efter Fries frän »Hai- lands Väderö prope Sällsynt semel 1812 inventa» (en missuppfattning af ett svenskt ord!), men har ej själf sett exemplar härifrän. 196 Föreningen Sveriges Flora. Följande upprop hade utsändts: »Studiet a£ vart lands flora har af fiera orsaker under de senare decennierna ' sä smaningom blifvit tillbaka- satt. Var senaste mera utförliga flora utkom är 1879. Nya synpunkter pa arterna, deras begränsning, uppdelning och geografiska utbredning ha under senare tid gjort sig gällande och föranledt ett ifrigt Studium af floristiska spörsmäl i manga länder, i vara granuländer samt i nagon man äfven hos oss, trots ogynnsamma omständigheter, som här försvarat detta Studiums utveckling. Det har visât sig, att en stör del släkten äro i behof af modern monografisk bearbetning; en mängd af de tillgängliga beskrifningarna äro otydliga och föraldrade; massor af rön angäende nya arter äro otillgäng- liga äfven för fackmannen pa grund af att de icke blifvit publicerade. Därtill kommer, att stora delar af vart land icke varit föremal för en noggrann floristisk undersökning». »Kännedomen om den svenska floran är ett viktigt led i kunskapen om vart lands natur, hvilket icke far försum- mas. Visserligen offras ganska mycket för befrämjandet af botaniska resor, men den svenska floristiken sasom sadan har orättvist blifvit tillbakasatt. För att afhjälpa detta miss- förhällande i Linnés fädernesland vaga undertecknade härmed inbjuda tili bildande af en förening för att främja studiet af den svenska floran». »Föreningens mal skall vara 1) att främja utforskandet af Sveriges i floristiskt hänseende otillräckligt kända omra- den, 2) att utgifva monografier öfver vart lands kritiska släkten och arter, 3) att registrera och kritiskt sammanställa för vart land nya arter och former, 4) att noggrannt fast- ställa och kartlägga arternas utbredning, och slutligen 5) att publicera forskningarnas résultat pâ ett sätt, som gör dem lätt tillgängliga för samtiden och bevarar dem ät efter- världen. Föreningens namn skall vara: Föreningen Sveriges Flora». Undertecknarnes antal var 35. Vid konstituerande sammanträde a Stockholms Högskola d. 21 maj 1917 valdes tili ordförande prof. Lagerheim, tili vice ordf. prof. Sernander och tili redaktör dr. Th. Vester- gren. Föreningens publikation heter »Acta Floræ Sueciæ». Till föreningen har redan skänkts 16000 kr., däraf 1000 kr. af kyrkoherde Enander och 16000 kr. af onämnd gifvare. 197 Mikrotekniska Notiser. VIII — IX. VIII. Mikroreliefer i färgat kollodium. (Mit deutschem Resume.) Av Einar Naumann. Av alla nâgot sä när torra föremal, vilka icke er- bjnda en absolut jämn yta, kan man som bekant pâ ett synnerligen enkelt satt ernâ en för mikroskopisk under- sökning lämpad mikrorelief heit enkelt genom att pa densamma avdunsta en droppe eterlöst kollodium. Me- toden, som numera särskilt användes inom paläobota- niken, har emellertid gamla anor och tillämpades bl. a. redan pâ 70-talet för sä pass subtila uppgifter, som avgjutningar av kiselalgernas skalstruktur 1). Ehuru man knapp as t kan tänka sig en mer a genom- förd precision i mikroreliefens utarbetning an den. som erbjudes av det vanliga färglösa kollodiet, torde det likväl icke kunna förnekas, att man för vissa uppgifters vidkommande säkerligen skulle kunna vara nâgot be- tjänt av en svagt färgad avgjutningsmassa. Vissa struk- turer skulle tvivelsutan pâ detta satt — särskilt i artificiellt ljus — vid undersökningen framträda tydligare än vid arbete med ofärgade reliefer och vid en mot- svarande avbländning. Jag har av denna orsak för nagra ar sedan verk- ställt ett par försök med avgjutningar i en pâ förhand färgad kollodiumlösning. Dessa skola i det följande korte- ligen refer er as. Den andra utvägen — ■ att med hjälp av specifika cellulosareagenser efterät f ärga en pâ vanligt sätt erhällen färglös relief bild — lämnar jag emellertid här asido ; ty dels innebär den en alldeles onödig komplikation och dels synes den ocksä därigenom mindre önskvärd. dä l) Jfr Flögel. I. H. L.. Untersuchungen über die Struktur der Zellwand -in der Gattung Pleurosigma. — Arch, für mikr. Anat.. Bd. YI. 1870. 198 kontraktioner vid derma efterbehandling gärna upp- träda i hinnan och sâlunda nedsätta dess brukbarhet för mikroskopisk undersökning. Av färgade kollodiumlösningar har jag med sär- skild fördel använt mig av safranin- och fuchsinkollo- dium. Dessa lösningar framställas heit enkelt däri- genom, att tili vanligt kollodium sattes en mindre kvantitet — vars närmare ntmätande torde böra över- lämnas at subjektiva önskemal — av safranin resp. fuchsin i koncentrerad alkoholisk lösning. Mikroreliefen réali- seras sedan pâ vanligt satt. Vad dess montering be- träffar, sä är dock här den gamla torrmonteringen i allmänhet att föredraga. Den av mig för vanliga av- tryck — alltsâ i ofärgat kollodium — föreslagna ensi- diga monteringen i kanadabalsam *) kan sâlunda ej med fördel tillämpas för safranin- resp. fuchsin-färgade av- gjutningar; ty kanadabalsamens eget lösningsmedel - — i vanliga fall xylol — utlöser gärna en del av färgämnet, varigenom bildens skärpa försämras. Aven en allsidig montering i flytande eller fasta medier — som här vis- serligen kan genomföras med större fördel än för de ofärgade avgjutningarnas vidkomm aride — bör dock med hänsyn tili den därmed förbundna oskärpan * 2) i allmän- het undvikas. Torrpräparat ger däremot mycket goda bilder. Saväl för ofärgade som färgade präparat kan jag emellertid numera ocksâ sâsom en mycket lämplig metod rekommen.dera deras uppdragning — med bild- sidan uppât — pâ ett med vattenhaltig glycerin fuktat objektglas; alltsâ samma princip, som ofta tillämpas vid sträckning av mikrotomsnitt. De bilder, som erhällas med användning av denna teknik, utmärka sig i allmänhet genom en sä anmärknings- värd skärpa och briljans, att det ofta vid första päseendet rent av t. o. m. kan synas tvivelaktigt, om man bara x) Jfr Bot. Not., 1915, S. 49—52. 2) Jfr L. c. 1915, S. 50. 199 har en avgjutning och icke ett specifikfärgat snitt för sina ögon. Fränsett de optiska fördelar, som under- stundom säväl vid direkt mikroskopisk undersökning som ock vid projektion kunna vara förbundna med en avgjut- ning av denna typ, bör det emellertid slutligen i detta sammanhang ävenledes framhällas, att användningen av färgat kollodium även i Hera sadana fall, som likvisst falla nagot utom ramen för den egentliga relieftekniken. tvivelsutan presterar än bättre résultat än de, som kunna ernas vid användning av den vanliga ofärgade lösningen. Som ett dylikt fall kan exempelvis anföras en med användning av färgat kollodium verkställd under- sökning över vissa hârbildningars förekomst pâ epidermala y tor. Här specifikfärgas nämligen oft a nog bildning- arna i fraga genom safranin resp. fuchsin, och da hinnan avdrages, sa följa de ocksâ i allmänhet med; och det heia representerar da ett präparat, som ocksâ — i mot- sats tili de vanliga relief bildern a — oft a nog med synner- lig fördel lämpar sig för montering i kanadabalsam. Metoder av denna typ représentera visserligen, som redan framhâllits, nagot. annnat än den egentliga relief- tekniken. Även pâ detta omrâde torde emellertid det färgade kollodiet ofta nog vara tili nytta; och det synes mig icke osannolikt. att kollodiummetoden efter dylika principer även bör kunna vidare utbyggas ocksâ i rent mikrokemisk riktning. Resumé. 1. Das Darstellen von mikroskopischen Relief- bildern fossiler und rezenter Pflanzengewebe oder von Fragmenten davon erfolgt bekanntlich mit vorzüglicher Präzision durch Abgiessen in Kollodium. 2. Nach den Erfahrungen des Verfassers leisten hierbei für gewisse Aufgaben auch gefärbte Kollodium- lösungen gute Dienste. Von derartigen empfiehlt sich besonders der Gebrauch von.Safranin- bezw. Fuchsin- 200 Kollodium. Sie werden einfach durch Hinzufügen zum gewöhnlichen Kollodium (bekanntlich eine Auflösung der nitrierten Zellulose in spiritushaltigem Aether) von eini- gen Tropfen der genannten Farbstoffe in konzentrierter Alkohollösung dargestellt. 3. Die in diesem gefärbten Kollodium dargestellten Reliefbilder zeigen eine eigenartige Schönheit und sind bisweilen bei dem ersten Ansehen kaum von wirklichen,, spezifisch tingierten Gewebeschnitten zu unterscheiden. Sie eignen sich besonders gut für Beobachtungen bei artifiziellem Licht, vor allem für Studiem über feinere strukturelle Einzelheiten. Dazu sind diese Präparate für Projektion sehr geeignet. 4. Was die Montierung anbetrifft, ist die vom Verfasser früher (Bot. Not. 1915, S. 49 — 52) vorgeschla- gene Aufklebung der Reliefbilder auf eine dünne Schicht von Kanadabalsam auf dem Objektträger — eine Methode, die sich für ungefärbte Kollodiumhäutchen gut bewährt hat — dagegen für die gefärbten nicht mit Vorteil zu brauchen, weil der xylolgelöste Balsam gern ein wenig des Farbstoffs auslöst und somit die Schärfe der Bilder mit der Zeit mehr oder minder beeinträchtigt. Aus demselben Grunde sind auch andere Medien bei allseiti- ger Montierung hierbei als weniger geeignet zu betrachten. Die gewönlichen Trocke$präparate sind aber für diese Aufgaben unter allen Umständen sehr gut. Die Auf- klebung der Reliefs — Bildseite nach oben gerichtet — auf Objektträgern mit ein wenig wasserhaltigem Glyzerin — gewissermassen wie Mikrotomschnitte — kann aber dazu sowohl für umgefärbte wie gefärbte Präparate als eine sehr vorzügliche Methode empfohlen verden. Lund, Botan. Institut der Universität, im Herbst 1916. IX. Om jodfenol som mikrokemiskt reagens. Kombinerar man ett klarmedel med ett mikrokemiskt reagens, sa erhâller man som bekant härigenom en 201 synnerligen god översikt over fördelningen av ett visst ämne inom ett större vävnadskomplex. Inom mikrotek- niken har särskilt jodkloral kommit till användning pâ detta omrâde — i och för översiktanalys over stärk- elsens fördelning. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att karbol- syran som klarmedel är kloralhydrat väsentligen över- lägsen l). Det har av denna orsak synts mig önskvärt att utreda, om man möjligen genom en jodlösning i fenol skulle kunna ernâ en ännu tydligare översiktsbild över stärkelsens fördelning i blad och andra vävnads- system, an vad som jodkloralmetoden möjliggör. De försök, som jag utfört i denna riktning ha ocksà lämnat mycket goda résultat. Som lämpligt arbetssätt i och för översiktsanalys över stärkelsens fördelning med användning av jodfenol kan jag därför korteligen ange följande: Till nâgot karbolsyra i en liten glas- eller porslinsskal sättas nagra jodkristaller. Desamma lösas mycket snabbt, och vätskan antar en mörkt brun färg. I den sâlund a erhâllna jodfenolen nedläggas Objekten (totalpräparat av blad, smärre rötter etc. eller ocksa grövre snitt); och när klarningen är slutförd — för tunnare partier tar detta endast fâ minuter i an- spräk, vad an Operationen i sa fall mycket väl kan utföras direkt pâ objektglaset — kan präparatet an- vändas säväl för alla de översiktsstudier, som fenol- klarningen i allmänhet tilläter, som ock för en synner- ligen elegant demonstration av stärkelsekornens fördel- ning och närmare utseende. Särskilt eleganta och klara bilder erhallas — med anmärkningsvärd snabbhet — vid arbete med totalpräparat av smärre blad, rötter (t. ex. vid studier över »statolitapparatens» utseende) o. s. v. Till förhindrande av karbolsyrans kristallisation kan man antingen tillämpa den av mig förut föreslagna fenol- b Jfr Bot. Not. 1915, Sid. 55-60. 202 gly cerinen *); eller ocksâ överföres präparatet i eugenol pa satt, som jag förut beskrivit 1 2). Resumé. Für die übersichtliche Darstellung der Verteilung der Stärkekörner innerhalb grösserer Gewebeschnitte bezw. in Totalpräparaten von Blättern u. s. w. wird bekanntlich im allgemeinen das Aufhellen mit jod- haltigem Kloralhydrat empfohlen. Da es indessen bekannt ist, dass Karbolsäure weit besser als Kloral das allgemeine Aufhellen der Gewebe ermöglicht, hat der Verfasser es auch — und zwar mit gutem Erfolg — versucht, für die mikroskopische Stärkeanalysis an Stelle des jodhaltigen Klorals ein Jodfenol zu brauchen. Das betreffende Reagens wird einfach durch Einwerfen einiger Kristallblättchen von Jod in die für das Auf hellen zu brauchende Karbolsäure dargestellt; das Jod löst sich rasch, und es entsteht eine braune Flüssigkeit, worin die zu untersuchenden Objekte eingelegt werden. Nach einiger Zeit — für dünnere Sachen dauert es nur einige Minuten, weshalb der gesamte Prozess hierbei direkt auf dem Objektträger durchgeführt werden kann — ist die Aufhellung durchgeführt und dazu auch das mikroskopische Übersichtsbild der Stärkeverteilung in vorzüglichster Schärfe erreicht. Besonders wenn es sich um Totalpräparate kleinerer Blätter bezw. Wurzeln {z. B. bei Studien über den Statolitapparat) handelt, ermöglicht das Jodfenol ein sehr schnelles Darstellen von Präparaten in vorzüglicher Klarheit und Schärfe. Lund, Botan. Inst, der Universität, im Herbst 1916. 1) Bot. Not. 1915, Sid. 55—60. 2) Bot, Not. 1916, Sid. 197—200. 203 Usnea longissima Acharius (1810). Av Gustaf Ohrstedt. Denna vackra lav är känd endast frân ett fatal platser i vârt land. I sin Lichenographia Scandinavica (1871) nämner prof. Th. Fries endast en svensk fynd- ort, näml. Östervallskog i Yärmland samt tre norskà platser, dar den blivit funnen, men steril. Ex. med frukt har han sett frân Bajern och Indien. Efter nämnda tid tyckas icke manga svenska fyndorter ha tillkommit. I närheten av Jörn lär den vara funnen, lokal och tid äro mig obekanta. Forstmäst. O. Berggren i Ljungâ fann den i Los socken, Helsingland, 1905. Pâ vâren 1916 pâtrâffade Förvaltarne H. Modin i Erikslund (Medelpad) och E. Nord- strom i Fors (Jämtland) samt Faktor Mellberg i Fran- st a (Medelpad) under skogsvärdering ett träd med egendomligt utseende, i det att det var beklätt med stora, svajande to vor, som gjorde det synligt pâ längt hall. Av en händelse fick jag under nov. förra âret av jägmästare F. Lindberg i Fors höra talas därom. Han visste redan, att det skulle vara nämnda lav. Den 16 juli detta ar blev det mig genom Förv. Modins intresse och hjälp möjligt att i sällskap med nämnde Faktor Mellberg, som han ställde till mitt förfogande, uppsöka platsen, och künde jag da konstatera lavens förekomst därstädes. Platsen är belägen â Sköle utskog pâ södra sidan av Ljungan i Tuna socken i Medelpad, mittför Hällsjö hallplats, som är belägen mellan Nedansjö och Wattjoms järnvägsstationer. Yi sökte förgäves det förut iakttagna trädet, men däremot lyckades vi finna laven pâ tva andra träd, en torr gran och en frisk. Trakten är beväxt med hög skog, fuktig, lugn och skuggig. Pâ de bada träden förekom den endast sparsamt samt i tämligen unga ex., alldenstund de längsta endast uppna vid pass 1 l/z me- 204 ter. I följd av ogynnsamt väder mäste ty värr efter- forskningen alltför hastigt avbrytas, men det är att hoppas, att trakten blir närmare undersökt, sedan Fak- tor Mellberg och en därstädes boende person fâtt klart för sig lavens utseende och lovat att eftersöka den vid tillfällen, som kunna erbjuda sig. Östersund den 24 juli 1917 . Svenska Linnésâllskapet stiftades ä Linnés Ham- marby d. 23 maj 1917. Till ordförande valdes prof. Tull- berg och tili sekreterare bibliotekarien Hulth.. Handlanden N. Bosén i Malmö hade öfverlämnat en kopia af A. Roslins berömda Linnépotrâtt i Versailles. Vidare öfverlämnade dr. Förberg tili sällskapet nägra Linnébref. Anslag. Af de â 8:de hufvndtiteln uppförda anslag har Kongl. Maj:t an visât ât prof. H. O. Juel 2000 kr. för utgifvandet af ett vetenskapligt arbete »Plantæ Thunbergi- anæ», ât Svensk Botanisk Förening 800 kr. för fortsatt utgifvande under är 1917 af »Svensk Botanisk Tidskrift» samt ât prof. Nordstedt 500 kr. tili fortsatt utgifvande af »Botaniska Notiser» 1917. Botaniska resestipendier i Norge. Af statsmedel har utdelats ât öfverlärare J. Dyring 60 kr. för afslutande af undersökningarna i Holmestrandstrakten, ât stipendiât J. Havas 800 kr. för studier, af Vestlandets lafarter, ât konservator H. Printz 150 kr. tili fortsatta undersökningar öfver alg- vegetationen i Trondhjemsfj orden, ät prof. N. Wille 450 kr. tili ett uppehâll i Berlin för att idka algologiska stu- dier. — Den Letterstedtska Föreningens norska afdelning har tilldelat prof. N. Wille 300 kr. för att studera origi- nalexemplar i Agardhska Herbariet i Lund. Vetenskapsakademien d. 23 maj. Prof. Jakob Eriksson föredrog öfver sina fortsatta studier öfver sädes- svartrostens specialisering i Sverige och andra länder. — Till Bergianska stifteisen har öfverlämnats frän prof. V. B. Wittrocks barn dennes efterlämnade brefsamling. Vid gäfvan fästades den önskan att brefven allt framgent komme att hällas tillgängliga tili läsning och afskrifning under van- lig expeditionstid vid Vetenskapsakademiens bibliotek och att de eljes icke upplätas tili användning före brefskrifvarnes och de i brefven omtalade personernas bortgäng. 205 SVEN BERGGREN 1910. Död. Sven Berggren, som afled i Lund den 28 juni 1917, var född i Höör d. 12 aug. 1887, blef student i Lund 1857, fil. dr. 1865, docent i botanik 1866, e. o. professor i Upsala 1878 och i Lund 1883 samt professor dar 1898, tills han pensionerades d. 15 aug. 1902. Vid förslags upp- rättande tili intendentsbefattningen vid Biksmuseets botaniska afdelning èfter N. J. Andersson erhöll Berggren botanisternas röster med ett undantag. Han tecknade utmärkt samt hade lärt sig zinketsning och stengravering. Tidigt hade han slagit sig pa studiet af mossorna; om deras utveckling och byggnad skref han fiera värdefulla afhandlingar, men fortsättningen afbröts genom hans delta- gande i Nordensköldska expeditionerna tili Spetsbergen 1868 och Grönland 1870, a hvars inlandsis han äfven botaniserade. Bearbetningen af de stora samlingar, han under dessa resor gjort, tog hans tid i ansprak under fern är. Hans bearbet- ning af mossorna fran dessa expeditioner, hvilken publice- rades 1874 i K. Vetenskapsakademiens Handl., ansags pa sin tid som synnerligen framstaende. 206 I sept. 1873 anträdde han en tvâ ârs expedition till Nya Zeeland, Australien, Sandwichsöarna och Californien. De insamlade fanerogamerna bearbetades af honom sjâlf, svamparna af M. C. Cooke (till stor del med hjälp af 150 af Berggren efter naturen utförda mâlningar), saltvattens- algerna af J. Gr. Agardh och sötvattensalgerna af Nordstedt. Hans förmodan att nya Zeeland skulle hysa mânga nya mos- sor fann han icke bekräftad. Endast en publikation om dem utgaf han: »On New Zealand Hepaticæ I, 1898». »Om Cyperaceerna» utgafs som promotionsprogram. I Bot. Not. 1898 publicerades »Om Rhjmchospora alba och nâgra andra svenska Cyperaceers morfologi» och »Det uppsvällda inter- nodiet hos Molinia coerulea». Sedan upphörde hans litterära verksamhet nästan fullständigt. Vi instämma gärna i den karaktäristik af honom, som afslutade en nekrolog, skrifven af en af hans lärjungar: »Det var nâgot försynt och tillbakadraget samt pâ samma gang hjärtegodt öfver professor Berggrens väsen, som sent skall glömmas af dem, som kommo i närmare beröring med honom » . Orobanche Cirsii i blomma i âr. Under efter- sommaren i âr hafva ett 20-tal blommande exemplar af denna vaxt iakttagits a en liten öppen plats mellan buskarna söder om vintersanatoriet à Mösseberg. Anstalter äro vid- tagna att fa växten dar fridlyst. Död. Direktor Per Larsson, hvilkens herbarium an- nonseras till salu i detta hafte, ailed d. 5 maj 1917 i Lin- des socken. Han var född d. 26 aug. 1853 i Nora bärg- församling. Döde. Den 8 juni 1917 den bekante bryologen Inge- brigt Severin Hagen i Trondhjem, född d. 13 juni 1852. — Den 5 juli 1917 assistenten Paul Auguste Hariot i Paris, i sitt 64 âr. — Den 2 april 1917 prof. Otto Müller i Berlin, nära 80 âr. — Den 7 maj 1917 Lajos Richter i Budapest, 68 âr. — Den 4 maj 1917 prof. Heinrich Rottenbach i AVeimar. - — Den 10 jan. prof. Erans Vol- kens i Berlin, 62 âr. Ny litteratur. Arnell, H. W., 1917, Die Moose der Vega-Expedition. 111 s. — - Arkiv f. Botanik, Bd. 15, N:o 5. (5 nya arter och 5 var.). 207 — , 1917, Fenologiska iakttagelser vid Hernösand. 21 s. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 24. Böös, G., 1917, Ueber Partenogenesis in der Gruppe Apha- nes der Gattung Alchemilla nebst einigen im Zusammen- hang damit stehenden Fragen. 87 s., 17 textf. — Lunds Univ. Ârsskr. N. F. Afd. 2. Bd. 13. N:o 4. Fontell, 0. W., 1917, Süssvasserdiatomeen aus Ober-Jämt- land in Schweden. 68 s., 2 t. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 21. (Nya äro: 7 arter, 25 var. och 11 former). Hedlund, T., 1917, Om möjligheten att af hvetets utbild- ning pä hösten sluta sig tili de olika sorternas vinterhär- dighet. — Sep. ur Tidskrift för Landtmän, 38 ärg, s. 227—234, 247—253. Jacobsson-Stiasny, E., Fragen vergleichender Embryologie- der Pflanzen. I. Formenreihen mit sechzehnkernigen Em- bryosäcken. 140 s. — Sitzungsb. K. Akad. Wiss. Wien. Math.-naturw. Kl., Abt. I, Bd. 125, H. 9 — 10, 1916. Koch-Schmidt, A., 1917, Ur växtvärlden pä Böda Krono- park. — Fauna och Flora 1917, s. 63 — 71. Krok. Th. och S. Almquist, 1917, Svensk Flora för Skolor. I. Fanerogamer. 14 Uppl. 295 s. Kylin, H., 1917, Ueber die Entwicklungsgeschichte von Batrachospermum moniliforme. — Bericht. Deutsch. Bot. Ges., Jahrg. 35, s. 155 — 164, 7 textf. • — , 1917, Ueber die Entwicklungsgeschichte und die syste- matische Stellung der Tilopterideen. — Anf. st. s. 298 — 310. — , 1917, Ueber die Kälteresistenz der Meeresalgen. — Anf. st. s. 370—384. Lundberg, J. Fr. och Â. Akerman, 1917, Iakttagelser rö- rande fröfärgen hos avkomman av en spontan korsning mell an t venne former av Phaseolus vulgaris. — S voriges Utsädesför. Tidskr.; arg. 27, s. 115 — 121. Lundegard, H., 1917. Yäxterna pä krigsstigen och i fred- liga värv. 144 s., 89 textf. Nordenstreng, E., 1917, Vära trädgärdar i krigs- och kris- tid. 68 s. Palmgren, A., 1917. Studier öfver löfängsomrädena pä. Aland. HI. Statistisk undersökning af floran. 634 s.. 2 kartor, 7 specialtabeller. — Act. Soc. Flor. Faun. Fenn. 42, N:o 1. Porat, C. 0. VON, 1917, Om Jönköpingstraktens flora och fauna. — Jönköpings historia, s. 41 — 60. Basmuson, H., 1916, Kreuzungsuntersuchungen bei Beben. 208 — Zeitschr. f‘. induktiv. Abstammungs- u. Vererbungs- lehre. Bd. 17, s. 1 — 52. Rosendahl, H., 1917, On two collections of Ferns made in Madagascar by Dr W. A. Kaudern 1911 — 1912, Drs K. Afzelius and B. T. Palm (the Swedish Madagascar Expe- dition) 1912 — 13. 11s. — Arkiv f. Bot., Bd. 14, N:o 23. — , 1917, De svenska Equisetum-arterna och. deras former. 52 s., 27 textf. — - Anf. st., Bd. 15, N:o 3. Svedelius, N., 1917, Die Monosporen bei Helminthora di- varicata nebst Notiz über die Zweikernigkeit ihres Karpo- gons. — Bericht. Deutsch. Bot. Ges., Jahrg. 35, s. 212 — 224, 7 textf. — , 1917, Ueber die Homologie zwischen den männlichen und weiblichen Fortpflanzungs- Organen der Florideen. — Anf. st., s. 225 — 233, 4 textf. Sveriges Natur. Svenska Naturskyddsföreningens Ars- skrift 1917. 220 s., manga bilder. Framlidne direktör PER LARSSONS herbarium innehâllande över 1.400 väl bevarade svenska och norska växter (fanerogamer och ormbunkar), insamlade under 1900- talet samt löst inlagda i helark 24 X 37 cm., samt en mindre samling botanisk litteratur, däribland C. A. M. Lindmans, Nordens flora, försäljas tili den högstbjudande. Närmare upp- lysningar mot dubbelt porto frân E. VAHLKVIST, Striberg. Innehall. Holmberg, O. E.., Orobanche careophyllacea Sm. tagen i Sverige. S. 193. Naumann, E., Mikrotekniska Notiser. VIII — IX. S. 197. Akerman, A.. Untersuchungen über die Aggregation in den Tenta- keln von Drosera rotundifolia. S. 145. Öhrstedt, G., Usnea longissima Acharius (1810). S. 203. Smärre notiser. S. 196, 204 — 208. Lund Berlingska Boktryckeriet, 15/o 1917. BOTANISKA NOTISER FÖR ÂR 1917 UTG1FNE AF C. F. O. NORDSTEDT Haftet 5. DISTRIBUTOR C. W. K. GLEERUP, FÖRLAGSBOKHANDEL LUND LUND 1917, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 209 Om endo- oeh synzoisk fröspridning genom europeiska krâkfâglar. Af Aua. Heintze. Frâgan om krâkfâglarnas betydelse för frösprid- ningen har experimenteilt behandlats af Kerner, Tubeuf och Servettaz. Nötkrakan hör enligt Kerner (59 p. 181) tili den grupp af faglar, som söndermala och förstöra äfven de hardaste frön och bärstenar i sin kräftigt utvecklade muskelmage. En annan grupp bilda korpar och kajor, »bei welchen die Steinkerne und hartschaligen Samen der als Nahrung angenommenen Fleischfrüchte den Darmkänal unbeschädigt passierten, während die weichschaligen Sa- men und Früchte insgesamt zerstört wurden. Besonders hervorzuheben ist, dass sich in dem Kote dieser Vögel nach der Fütterung mit Kirschen Kirschkerne im Durch- messer von 15 mm befanden, die sämtlich keimfähig waren» (1. c. p. 181). Tubeuf (132 p. 59 — 60) utfodrade nötskrikor och skator med bär af Viscum album. Fröna i de fä mistel- bär, som förtärdes af dessa faglar, »kamen wohlerhalten mit der Schleimhülle wieder zum Vorschein» (1. c. p. 60). Servettaz (125 p. 145) utfödrade en nötskrika med bär af Hippophaë rhamnoides och fann därvid, att alla frön förstördes i fagelns muskelmage, som ännu vid försökets slut innehöll talrika kvarts- och fältspatkorn. Kerner har utan tvifvel gjort sig skyldig tili nagot misstag vid sina försök, ty 15 mm stora körsbärskärnor kunna omöjligen passera igenom tarmkanalen hos kor- par, än mindre genom kajor. Man har ocksa svart att första, hvarför nötkrakan skulle förhalla sig annorlunda än sina samsläktingar, heist som denna fägel endast mera sällan slukar sand- och gruskorn för att under- lätta födans söndermalning. Beträffande nötskrikan ha Bot. Not. 1917. 14 210 Tubeuf och Servettaz kommit till fullständigt motsatta résultat. Om Tubeufs försök med Pica skall jag längre fram yttra mig. Mina undersökningar äro utförda under âren 1912— 1917 och afsâgo att nâgorlunda fullständigt utreda, hvilka bär- och torrfrön som spridas af de europeiska krâkfâglarna, i hvilken utsträckning och pâ hvilka af- ständ denna frötransport äger rum, samt tili hvilka slag af växtplatser fröna föras. För att lösa dessa inveck- lade problem kräfdes i första hand naturstudier under alla ârstider. Dessutom har jag insamlat en mängd uppkastningar och exkrementer samt anställt gronings- försök med däri anträffade frön. Vidare har jag under- sökt innehâllet i matsmältningskanalen hos skjutna krâkfâglar och sökt samla viktigare prim äruppgif ter om dessa faglars födoämnen, som finnas spridda i den zoolo- giska och botaniska litteraturen. Min uppsats är när- mast att betrakta som en förstudie tili en spridnings- biologisk monografi öfver de holarktiska och neoboreala omrâdenas krâkfâglar. Inom dessa dj urgeografiska omrâden tyckas krâkfâglarna vara de viktigaste fröspridarna bland landf äglarna. Färska bollar och exkrementer underkastades en liknande urtvättningsprocess, som ute i naturen kommer tili ständ genom regn- och smältvatten. Mänga upp- kastningar och exkrementer af mindre fast konsistens sönderföllo emellertid redan vid första tvättningen. Gro- ningsförsöken började i regel tidigt pâ vären, och gro- ning inträdde i allmänhet raskt. En del frön grodde emellertid först fram pâ sommaren eller päföljande höst. — Dâ annat ej uppgifves, innehöllo tarmarna hos de undersökta fäglarna endast amorfa massor. Följande förkortningar användas : Boh. (Bohuslän), Dnm. (Danmark), Dsl. (Daisland), Eng. (England), Fink (Finland), Grl. (Grönland), Hls. (Hälsingland), Hrjd. (Härjedalen), Isl. (Island), Ital. (Italien), Jmt. (Jämt- 211 land), Kauk. (Kaukasus), Labr. (Labrador), Nb. (Norr- botten), Nge. (Norge), Rsl. (Ryssland), Schw. (Schweiz), ■Serb. (Serbien), Sib. (Sibirien), Sk. (Skâne), Srm. (Sö- dermanland), Sv. (Sverige), T. 1pm. (Tome lappmark), Tsk. (Tyskland), Ung. (Ungern), Yg. (Yästergötland), A. 1pm. (Asele lappmark), Ög. (Östergötland), Öl. (Öland), Östr. (Österrike). Sk ata ( Pica (caudata) pica). 1. Yästeras 3/4 1914. Muskelmagen : Bosa canina koll. : 3 nötter. — Har och skelettdelar af en mus; skalbaggs- rester; gruskorn. 2. Ög. Régna sn 26/ 12 1915. Muskelmagen: Avena sativa : talr. heia eller sönderkrossade frukter med agnar. — Pyrus malus : ett frö. — Ett par murkna benbitar; 11 gröna granbarr. 3. Skaraborgs län. Yedum 3 Y 12 1914. Muskelmagen: Empetrum nigrum : 3 bärstenar. — Graminece : 2 fruk- ter. — Hordeum vulgare : frukter i mängd, de fiesta + sönder- hackade och skadade; agnrester i stör mängd. — Bumex acetosella: 3 skadade nötter. — Sorbus aucuparia : 2 sön- derhackade frön; bärskalsbitar. — Spergula arvensis: ett frö. — Triticum vulgare : rester af ett fatal frukter. — Vaccinium sp .: 11 frön. - Köksaffall (däribland murkna benbitar in tili 6 X 9 X 15 mm); 6 medelstora och ett stört gruskorn; fina Sandkorn i spars, mängd (inkomna med födan). Tarmarna: Betula verrucosa : en vingfrukt (grodde ej). — Empetrum nigrum : en bärsten. — - Galeopsis tetrahit koll. : en del- frukt (grodde ej). — Hordeum vulgare : agnrester i mängd. — Sorbus aucuparia: 2 skadade frön; bärskalsbitar. — Vaccinium sp. : 2 oskadade och 3 nagot skadade frön (2 grodde). — Tre grofva Sandkorn; nagra fa skalbaggsrester ; enst. bitar af hönsäggskal. 4. Vedum 23/ 12 1916. Muskelmagen fullproppad med pa 2 undantag när »skalade» hafrefrukter; inga agn- rester. — Erysimum cheiranthoicles : 2 frön. — Myosotis ar- vensis : 2 delfrukter. — Bumex acetosella : en nöt. — Spergula arvensis: 33 frön. — Stellaria media : ett frö. — Vaccinium sp.: ett frö. Tarmarna undersöktes ej. 5. Yedum 26/i2 1916. Muskelmagen fylld med »skalade» och sönderkrossade hafrefrukter; inga agnrester. — E. 212 cheiranthoides : ett frö. — Galeopsis tetrahit koll.: en ska- dad delfrukt. — Myosotis arvensis : en delfrukt. — Poly- gonum Persicaria kolk: enskadadnöt. — Spergula arvensis : 13 frön. — Stellaria media : ett frö. — Vaccinium sp.: 3 frön. Tarmarna unders. ej. 6. Vedum 27/i 2 1916. Muskelmagen: 21 Hh skadade hafrefrukter; agnrester i mängd. — Galeopsis tetrahit koll.: en delfrukt. — Bumex acetosella : en nöt. — Spergula ar- vensis: 5 oskadade och 3 nägot skadade frön. — Vaccinium sp.: 3 frön. — Helt fa äggskalsbitar. Tarmarna unders. ej. 7. Vedum 3/i 1917. Muskelmagen: 5 hafrefrukter; agnrester och krossade hafrekorn i spars, mängd. — Ca- ryophyllea: ett frö. — Galeopsis tetrahit koll.: 5 delfrukter. — Polygonum aviculare : 3 nötter. — Scleranthus annuus : 2 frukter. — Spergula arvensis : 42 frön. — Viola sp.: ett frö. — Sex 3,5 — 9 mm stora, kantiga gruskorn; hna Sand- korn, inkomna med födan. Tarmarna unders. ej. 8. Boh. Gustafsberg 5/9 1914. Muskelmagen: Sorhus aucuparia: 8 frön; bärskalsrester. — Bubus fruticosus koll.: 2 bärstenar. — Talr. insektrester ; enst. äggskalsbitar. Tar- marna: S. aucuparia : ett frö; nâgra fä bärskalsbitar. 9. Boh. Bäfve sn, Unneröd 25/a 1914. Muskelma- gen: Hordeum vulgare: ett 20-tal heia eller sönderhackade frukter. — Insektrester; gruskorn; bitar af Saxicava-sksii. Tarmarna: heit fä Sandkorn. 10. Uddevalla 29/9 1914. Muskelmagen: Avena sa- tiva: en skadad frukt. — Secale cereale: 42 heia eller -4- sönderhackade frukter (delvis grodda). — Sorbus aucuparia: 16 frön; bärskalsbitar. — Rester af viflar: gruskorn. Tar- marna: S. aucuparia: 4 frön. 11. Uddevalla 14/io 1914. Muskelmagen: talr. in- sektrester (mest skalbaggar). — Heit fä gruskorn; bitar af Saxicava-skal och äggskal i mängd. Tarmarna: nâgra fâ insektrester ; ett gruskorn. 12. Boh. Bäfve sn 16/io 1914. Muskelmagen: Ave- na sativa: en frukt med agnar; rester af enst. frukter. — Sorbus aucuparia : ett frö; nâgra fâ bärskalsbitar. — Sper- gula arvensis : ett frö. — Talr. och delvis rätt grofva grus- korn; en skalbit af Saxicava. 13. Bäfve sn 16/io 1914. Muskelmagen: Avena sativa: enst. sönderkrossade frukter med agnar. — Cratcegus mono- gyna: en frukt. — Talr. insektlarver ; bitar af Saxicava- skal i spars, mängd. 213 14. Uddevalla 19/io 1914. Muskelmagen : Chenopo- dium album : ett frö. — Graminea : en frukt. — Hordeum vulgare : sönderkrossade frukter. — Sorbus aucuparia: 16 frön; bärskalsbitar. — Rester af söndermalda frön; talr. skalbaggsrester ; 2 rätt grofva grnskorn; rätt talr. skalbitar af Saxicava. 15. Boh. Bäfve sn 19 /n 1914. Muskelmagen: Po- lygonum aviculare : en nöt. — Sorbus aucuparia : 23 frön; bärskalsbitar. — En 1 X 3 X 12 mm stör benskärfva, 16. Bäfve sn 26/2 1915. Muskelmagen: Kanunculus repens: en nöt. - — Posa canina koll. : en nöt. — Triticum vulgare: en skadad frukt. — Viola sp.: 21 frön. — Enst. fiskkotor och smärre, murkna benbitar; rätt talr. och unge- fär 1 dm langa bitar af gröna gräsblad; fina Sandkorn i mängd; nägra fa gruskom, det största 3 X 5 X 12 mm. 17. Uddevalla 14/3 1915. Muskelmagen: Avena sa- tiva : en frukt med agnar. — Dicranum sp.: sju 2 — 5 mm langa grenspetsar. — Hypnum sp . : 2 smä grenspetsar. — Kubus idœus: 2 bärstenar. — Rester af hästgödsel och köksaffall ; ett 2 mm stört Sandkorn. Tarmarna : 4 sma äggskalsbitar. 18. Uddevalla 16 / 8 1915. Muskelmagen: Hordeum vulgare: rester af sönderhackade frukter. — Rester af skal- baggar och andra insekter i stör mängd; 3 gruskorn; en skalbit af Saxicava. Tarmarna: talr. insektrester. 19. Uddevalla 16/s 1915. Muskelmagen: Prunus avium koll.: 3 bärstenar. — Rester af steklar och skinnbaggar i största mängd; nägra fä äggskalsbitar. 20. Boh. Bäfve sn, Esperöd 12/g 1915. Muskel- magen: Avena sativa : talr. agnar. — Sorbus aucuparia: 2 frön; bärskalsbitar. — Talr. insektrester (mest smärre skal- baggar; ett bi); enst. smärre gruskorn och bitar af Saxicava- skal; fina Sandkorn i spars, mängd; köksaffall (murkna benbitar; fiskfjäll; potatisskal). Tarmarna: enst. skalbaggs- rester; ett gruskorn; fina Sandkorn i spars, mängd. 21. Bäfve sn, Ramneröd 21 / 9 1916. Muskelmagen: Plantago major: ett frö. — Köksaffall; nägra fa skalbaggs- rester. 22. Uddevalla 6/n 1916. Muskelmagen: Hordeum vulgare: enst. -U skadade frukter; Sandkorn i rikl. mängd (intill 3 mm) ; tvenne 4 mm stora gruskorn. 23. Uddevalla 9/n 1916. Muskelmagen: Arena sa- tiva: enst. frukter med agnar: agnrester i mängd. — Nägra 214 fâ skalbaggsrester ; 3 Helix lapicida; fina sandkorn i spars, mängd (inkomna med födan) ; ett 6 mm stört gruskorn. 24. Bäfve sn, Kuröd 9/n 1916- Muskelmagen: Avena satiua: en skadad frukt; enst. agnrester. — Har och ske- lettdelar af en mus; heit fâ sandkorn. 25. Uddevalla 20/u 1916. Muskelmagen: Matricaria inodora : 9 oskadade och 2 stärkt skadade frukter. — Phleum pratense: 2 frukter. — Poa sp.: 2 frukter. — Polygonum Persicaria koll. : 3 oskadade och en skadad not. — Pumex acetosella: en stärkt skadad nöt. — Enst. fjädrar och ske- lettdelar af en mindre fâgel; rester af hästgödsel i ringa mängd; nâgra fâ sandkorn (c. 1 mm). 26. Bäfve sn, Gräskärr 26/u 1916. Muskelmagen: Avena sativa: heit fâ agnrester. — Benbitar och annat köks- affall; en bit af ett snöre; fina sandkorn, inkomna med födan. 27. Jmt. klockstapeln vid Are gamla kyrka 14/6 1912. Golfvet under klockorna var alldeles öfversälladt med höst- och vinterbollar samt exkrementer af skata. 50 dylika fjorgamla uppkastningar innehöllo rester af hästgödsel och köksaffall (fiskrester, intill 4 X 9 X 10 mm stora, friska eller murkna benbitar, äggskalsbitar, svinborst m. m.), agn- rester af körn och hafre, här och skelettdelar af möss och sorkar, enst. och delvis rätt grofva gruskorn, heit fâ skalbaggs- rester samt Astragalus alpinus : 3 frön i tvâ bollar, 1 — 2 i hvarje (2 grodde). Chrysanthemum Leucanthemum : en frukt (grodde ej). Convallaria verticillata: 6 frön i tvâ bollar, 3 i hvarje. Fragaria vesca : 3 nötter i tvâ bollar, 1 — 2 i hvarje. Caleopsis tetrahit koll. : 6 oskadade och 3 nägot ska- dade delfrukter i fyra bollar, 1 — 4 i hvarje (2 grodde); rester af tvenne sönderkrossade delfrukter. Galium aparine: en delfrukt (grodde). Hordeum vulgare : 6 oskadade frukter, alla i samma boll (1 grodde) ; 5 Hh stärkt skadade frukter i fyra bollar, 1 — 2 i hvarje (grodde ej). Mnium sp. : en 4 mm läng, död grenspets. Paris quadrifolia : 105 oskadade och 6 Az stärkt ska- dade frön i sexton bollar, 1 — 17 i hvarje. Polygonum aviculare: en skadad nöt (grodde ej). Prunus Padus : 120 bärstenar i 22 bollar, 1 — 11 i hvarje. 215 Ranunculus repens: 2 nötter i 2 bollar (1 grodde). Rubus idœus: 121 bärstenar i 15 bollar, 1 — 30 i bvarje. R. saxatilis: 9 bärstenar i tre bollar, 1 — 6 i hvarje. Sorbus aucuparia: 129 tili största delen oskadade frön i 22 bollar, 1 — 15 i hvarje; bärskalsrester. Stellaria media : 4 frön, alla i samma boll (grodde ej). Vaccinium sp. : 5 frön, alla i samma boll (3 grodde). Tvâ obestämda frön (grodde ej). Bollarna, som nâgot plattats vid fallet mot golfvet, voro i medeltal 14 X 17 X 29 mm (12 — 20 X 15 — 20 X 25 — 33 mm). 28. Vg. talldunge invid Fristad 3/î 1915. Kring basen af tallarna funnos flerstädes vinterbollar af skata. 31 dylika nppkastningar innehöllo hafreagnar och andra rester af hästgödsel, köksaffall (benbitar, sillkotor, bitar af äggskal m. m.), har och skelettdelar af möss, bitar af snören, talr. grnskorn samt Avena sativa: en oskadad och tvâ skadade frukter, alla omgifna af agnarna (grodde ej). Empetrum nigrum : 3 bärstenar. Polygonum aviculare : 2 nötter (grodde ej). P. Persicaria koll.: 2 nötter (1 grodde). Ranunculus repens : 3 nötter (grodde ej). Rubus idœus : 6 bärstenar. Vicia sativa: ett skadadt frö (grodde ej). I den glesa undervegetationen under tallarna ingingo äfven enst. ungplantor af. Prunus avium, Rubus idœus och Sorbus aucuparia, en ungplanta af Sambucus sp. (S. nigra?) samt nagra fa exemplar af Campanula rotundifolia, Galeopsis tetrahit, Polygonum aviculare och Rumex acetosella. 29. Vg. talldunge med insprängda granar utefter stran- den af Munkan invid Fristad 2ji 1915. Pa det täta barrtäcket under en hög gran lâgo talr. vinterbollar af skata, af hvilka 22 insamlades. De innehöllo rester af hästgödsel, köksaffall, mushar, gruskorn m. m. samt Carex sp . : en nöt utan utriculus (grodde ej). Polygonum aviculare: en nöt (grodde). Rumex sp. (säkerligen domesticus ): en nöt (grodde ej). Urtica dioica: 7 nötter (3 grodde). Kring foten af granen växte äfven nagra fa ungplantor af Prunus Padus, Rubus idœus och Sorbus aucuparia samt ett och annat exemplar af Campanula rotundifolia, Cerastium vulgare, Frag aria vesca, Galeopsis tctraliit , Rumex acetosa m. fl. 216 30. Vg. glest grâalsnâr med enst. inströdda tallar ut- efter stranden at' Munkân invid Fristad 2 '/V 1915. I tvâ at tallarna finnas gamla, öfvergifna skatbon. Under den ena tall en anträffades 2 ungplantor af Amelanchier canadensis, 9 nngplantor af Sorbus aucuparia, enst. exemplar af Rumex acetosella och ett af Galeopsis tetrahit, alia växande i gles koloni vegetation tills, med Rubus idceus, Vaccinium vitis idœa, Aira flexuosa, Oxalis, Trientalis, Fragaria, Rumex acetosa , Galium boreale m. fl. Liknande utseende har äfven Vegetationen under den andra tallen med skatboet. Här träffades 4 ungplantor af rönn, ett exemplar af Galeopsis tetra- hit och 4 af Campanula rotundifolia. Att de ur bärfrön uppkomna ungplantorna forts till de i anteckn. no. 28 — 30 omtalade växtplatserna hufvudsakligen af skator, torde vara ganska säkert. Spridningen af exem- pelvis Galeopsis, Polygonum aviculare och Rumex acetosella har förmodligen i en del fall utförts ensamt af skatorna, i andra af dessa i förening med betande boskap. Den tredje möjligheten är naturligtvis ej heller utesluten. 31. Vg. grandunge utefter Munkân invid Fristad 8/ 7 1915. Under en hög, lummig gran pâ sluttningen ned mot an växte bland rester af gamla skatbollar: Amelanchier canadensis : tvâ 7 — 12 cm höga ungplantor. Juniperus communis: tre intill 5 cm höga ungplantor. Prunus Padus : en 6 cm hög ungplanta. Ribes rubrum: tvenne 2 — 3 dm höga ungplantor. Rumex acetosella: ett par mindre exemplar. Sorbus aucuparia: 4 intill en dm höga ungplantor. Under en annan gran nâgra meter frân den nämnda antecknades : Amelanchier canadensis: tre 6 — 26 cm höga ungplantor. Fragaria vesca: ett ungt exemplar. Prunus Padus: tre 10 — 19 cm höga ungplantor. Ribes rubrum: en 22 cm hög ungplanta. Rubus idceus: tvâ 8 — 17 cm höga ungplantor. Sorbus aucuparia : fyra 4 — 21 cm höga ungplantor. 32. Boh, Bäfve sn, Nyckeläs 24/s 1915. Under en mindre gran i ljunghed pâ hallmark lag en färsk skatboll. Den innehöll skalbaggsrester, ett par skalbitar af Saxicava, nâgra fâ sädesagnar samt Vaccinium uliginosum: talr. frön och bärskalsrester. Under en tall strax invid växte en ungplanta af Sorbus aucuparia bland rester af gamla skatbollar. 33. Boh. Bäfve sn, Runnesjön 20/ö 1916. Under medelstora granar i kanten af en med klibbal stärkt upp- blandad granskog insamlades 32 vinterbollar af skata. De utgjordes af rester af köksaffall och hästgödsel, 2 gruskorn och enst. sandkorn, atskilliga bitar af Saxicava-skal , fern 4 — 11 cm länga och med knutar försedda snören (nätrester?), talr. fiskrester, en 6 mm stör strandsnäcka ( Littorina litorea )t nägra fä bitar af Mytilus edulis samt Berberis vulgaris : 4 oskadade och ett föga skadadt frö, alia i samma boll (4 grodde). Centaurea Jacea : 3 frukter, alla i samma boll (2 grodde). 6r raminea: en frnkt (grodde ej). Juniperus communis : 44 frön i 10 bollar, 1 — 17 i hvarje. Phleum pratense : 5 frukter, alla i samma boll (2 grodde). Pinus silvestris: ett frö (grodde). Bosa canina koll.: 7 nötter i 5 bollar, 1 — 2 i hvarje. Rubus idœus : en bärsten. Scier anthus annuus : en frukt (grodde ej). Förekomsten af Littorina och Mytilus i bollarna är af stört intresse, enär fyndorten vid Runnesjön ligger närmare 4,6 km frän hafsstranden. Fyra pä samma stalle insamlade, gamla exkrementer innehöllo fint fördelade rester af insekter och sädesagnar, men inga frön. 34. Uddevalla, grandunge pä sydsidan af Kälgärds- berget 15/4 1915. 8 vinterbollar af skata voro i medeltal 10 X 12 X 23 mm (8 — 12 X 10 — 15 X 18 — 28 mm) och innehöllo rester af köksaffall och hästgödsel, har och ske- lettdelar af möss, talr. bitar af Saxicava-skal , 2 grnskorn samt Chenopodium album : ett frö (grodde). I en annan grandunge pä samma berg insamlades 13/s 1915 tvenne färska skatbollar, innehällande rester af häst- gödsel, ett halft dussin bitar af Saxicava (den största 1 X 7 X 11 mm) samt Rumex acetosella : en oskadad och en föga skadad nöt (grodde ej). I den senare grandungen hade skator sitt nattkvarter under heia augusti samt början af September 1915. Barr- täcket under granarna var därför alldeles öfversälladt med uppkastningar, exkrementer och fällda fjädrar af Pica. Vid ett besök 10/io 1915 voro de fiesta bollarna redan sön- derfallna, särskildt sädana som innehällit körsbärskärnor. 18 oskadade bollar utgjordes af skalbaggsrester (mest viflar 218 och tordyflar), köksaffall, hafreagnar, 12 gruskorn och talr. Saxicava-bit&T samt Majanthemum bifolium : 7 frön, alia i samma boll. Polygonum aviculare : en stärkt skadad not (grodde ej). Prunus avium koll.: 14 bärstenar i 5 bollar, 1 — 6 i hvarje. P. Padus : 2 bärstenar, bâda i samma boll. Posa sp. (säkerligen mollis)'. 4 nötter, alla i samma boll. Pubus fruticosus : en bärsten. P. idceus : 159 bärstenar i 8 bollar, 1 — 73 i hvarje. Sambucus racemosa : 215 oskadade och 4 stärkt skadade frön i 2 bollar, 21 — 198 i hvarje. Sorbus aucuparia: 13 oskadade och ett skadadt frö i 4 bollar, 1 — 5 i hvarje; bärskalsrester. Vaccinium sp.: enst. frön i tvenne bollar (af 10 frön grodde 9). Samma grandunge besöktes fiera gânger under februari mânad 1916. Färska och rätt färska bollar och exkrementer lâgo i mängd pa snön rundt kring basen af granarna. 92 dylika uppkastningar innehöllo rester af köksaffall (benbitar, fiskkotor, bitar af äggskal o. dyl.) och hästgödsel (agnrester af hafre m. m.), har och skelettdelar af möss, undernäbben af en domherre, men inga gruskorn och endast sällan bitar af Saxicava. Berberis vulgaris : 14 frön i 5 bollar, 1 — 9 i hvarje (8 grodde). Bromus arvensis : 2 oskadade och 6 + stärkt skadade frukter i 2 bollar, 2 — 6 i hvarje (grodde ej). Carum Carvi: en nägot skadad delfrukt (grodde ej). Cotoneaster vulgaris : en bärsten. Empetrum nigrum : 22 bärstenar i 2 bollar, 2 — 20 i hvarje. Caleopsis tetrahit koll.: 5 delfrukter i 3 bollar, 1 — 2 i hvarje (1 grodde). Prunus domestica : en 7 X H X 19 mm. stör bärsten (»sviskonkärna» frän en afskrädeshög). P. spinosa: 21 bärstenar i 12 bollar, 1 — 3 i hvarje. Panunculus repens: 4 nötter i 4 bollar, en i hvarje (1 grodde). Posa canina koll.: 20 nötter i 6 bollar, 1 — 6 i hvarje. Pumex sp. : en skadad nöt med förstördt innehall. Trifolium (pratense?) : ett frö (grodde ej). Viburnum Opulus : 2 bärstenar, bâda i samma boll (bâda grodde). 219 Ur 10 i samma grandunge insamlade skatexkrementer utslammades enst. sandkorn och rester af hafreagnar samt Brassica campestris: ett- frö (embryo friskt). 35. Uddevalla. grandunge pâ Skansberget 18/b 1915. Under tre intill hvarandra växande granar insamlades 15 vinterbollar af skata. En boll träffades dessutom uppe i den ena granen, där den lag pâ en gren och inne vid stam- men 2 m. ofvan marken. Bollarna, som nâgot plattats vid fallet mot marken, voro i medeltal 9 X 12 X 20 mm. (8 — 12 X 11 — 13 X 13 — -28 mm.). De inneköllo rester af häst- gödsel och köksaffall, här och skelettdelar af möss, 14 smärre gruskorn, talr. bitar af Saxicava- skal, rester af trädknoppar (endast i tva bollar) samt Chenopodiuni album : 3 frön i tva bollar, 1 — 2 i hvarje (2 grodde). Scleranthus annum : 2 frukter, den ena nägot skadad (grodde ej). Solanum Dulcamara : 8 frön, alla i samma boll (6 grodde). Sorbus aucuparia : ett skadadt och ett förkrympt frö; bär- skalsbitar. Ett litet obestämdt frö (grodde ej). Skansberget 31/s 1915. Under de tre granarna hittades 13 färska uppkastningar och tvenne exkrementer. Besöket ägde rum kl. 1 e. m. Tre af bollarna voro ännu vata, säker- ligen högst 1 — 2 timmar gamla. Den ena exkrementhopen innehöll skalbaggsrester samt 3 bärstenar af Bubus idæus. Ur den andra utslammades rester af skalbaggar samt Drag aria sp.\ 10 nötter. Bubus idæus : 15 bärstenar. Solanum Dulcamara : 3 frön (alla grodde). Bollarna utgjordes af skalbaggsrester, 15 gruskorn, 2 bitar af Saxicava- skal samt Frag aria sp . : (antagligen F. vesca ): 44 nötter i 4 bollar, 1 — 27 i hvarje. Baris quadrifolia : 10 frön i fyra bollar, 1 — 5 i hvarje. Bhamnus Frangula : 4 bärstenar, 3 af dem stärkt ska- dade (alla i samma boll). Bubus idæus : 678 bärstenar i 8 bollar, 2 — 246 i hvarje. Solanum Dulcamara : 314 frön i 6 bollar, 4 — 156 i hvarje (af 10 frön grodde alla). Sorbus aucuparia : 13 oskadade och 8 skadade frön i 6 bollar, 1 — 7 i hvarje; bärskalsrester (af 10 oskadade frön grodde 2). 220 Vaccinium sp. : ett frö. D. 11 / 9 1915 insamlades 10 färska bollar och en exkre- menthop under samma tre granar. Bollarna innehöllo rester af viflar, jordlöpare, tordyflar och andra skalbaggar, ett par gruskorn samt Cotoneaster vulgaris : 2 bärstenar (i 2 bollar). Fragaria sp. : (antagligen F. vesca ) : 4 nötter, alla i samma boll. Rhamnus Frangula: en bärsten. Rubus idæus : 22 bärstenar i 2 bollar, 2 — 20 i hvarje. Solanum Dulcamara : 161 frön i fern bollar, 1 — 74 i hvarje (af 50 frön grodde 46). Sorbus aucuparia: 31 oskadade och 37 -4- stärkt skadade frön i 8 bollar, 1 — 19 i hvarje; bärskalsrester i mängd. Exkrementprofvet innehöll talr. insektrester samt 3 kotor af en mindre gnagare (mus?). D. 21 1 9 1915 anträffades endast tvenne uppkastningar och en exkrementhop under de tre granarna pâ Skansberget. Exkrementprofvet innehöll helt smâ fragmenter af sädesagnar samt Rosa sp. (säkerligen R. mollis, som tidigt mognar sina frukter) : en nôt. Solanum Dulcamara : 2 frön (bâda grodde). Sorbus aucuparia : 3 skadade frön; smâ bärskalsrester. De bâda bollarna utgjordes af rönnbärsskal, skalbaggs- rester, ett gruskorn och tvenne benbitar, ett 3 cm langt snöre samt Cotoneaster vulgaris : 2 bärstenar, bâda i samma boll. Solanum Dulcamara : 14 frön, alla i samma boll (alla grodde). Sorbus aucuparia : 7 oskadade och 3 + skadade frön i 2 bollar, 4 — 6 i hvarje. Ett exkrementprof, som insamlades under samma granar 25/9 1915, innehöll skalbaggsrester, 5 smärre fiskfjäll och ett litet gruskorn. Vintern 1915 — 1916 samt hösten 1916 hade inga skator nattkvarter i träddungarna pâ Skansberget. Vid ett besök pâ Skansberget 25/b 1915 antecknades följande arter säsom växande pâ barrtäcket under de tre granarna: Ajuga pyramidalis', ett exemplar. — Arenaria serpyllifolia : ett exemplar. — Campanula rotundifolia: ett exemplar. — Convallaria majalis : ett ungt exemplar. — Caleopsis tetrahit koll.: enst. groddplantor. — Prunus avium: 221 en ungplanta. — P. spinosa : 6 smärre exemplar. — Ribes grossularia : 4 smärre exemplar. — Rosa canina koll. : en ungplanta; 3 smärre buskar. — Sorbus aucuparia : 5 grodd- plantor; talr. ungplantor af olika âlder. — Steîlaria media : enst. exemplar, växande i tvenne grupper. Under och rundt ikring en grupp höga och täta granar pä Skansberget anträffades 2o/6 1915 följande arter, växande bland rester af skatbollar : Caleopsis tetraliit koll.: rätt talr. groddplantor. — Ribes grossularia-. 4 smärre exemplar. — Rabus idceus : ett mindre exemplar. — Sorbus aucuparia : enst. nyss uppkomna groddplantor; enst. 2 — 6-äriga ung- plantor. — S. suecica : ett ungt exemplar. De uppräknade arterna växte i gles kolonivegetation pa naken (rasad) jord eller i tunnt barrtäcke tillsamman med 3 exemplar af Cam- panula rotundifolia , 2 ungplantor af Ulmus montana , 2 exem- plar af Viola canina, samt Agrostis vulgaris, Festuca ovina, Poa nemoralis, Veronica officinalis m. fl. ivtminstone flertalet af de ur bärfrön och bärstenar upp- vuxna grodd- och ungplantorna torde ha skatorna att tacka för sin spridning tili de nämnda ständorterna pa Skansberget. Detsamma gäller nog ocksä om exempelvis G-aleopsis och Stellaria media. 36. Skansbergets branter ät vaster. Pa toppen af hammaren, hvilken pa de högst liggande partierna alltid är snöfri, insamlades 12 / 2 1917 tva färska bollar och atta exkre- menter. Inga af dem innehöllo frön. Bollarna voro tydligen uppkastade af skator, som här hvilat under dagens lopp, da inga skator tillbringa natten här under denna kalla vinter. 37. Granskog vid Käsen invid Uddevalla 18/4 1915. Pä marken under högre, lummiga granar i mer skyddadt läge anträffades flerstädes skatbollar eller rester af sädana. 9 vinterbollar lâgo pâ en ovanligt stör myrstack, som byggts kring basen af höga granar. De voro i medeltal 12 X 14 X 24 mm. (11 — 12 X 12 — 16 X 22 — 28 mm.) och inne- höllo rester af hästgödsel och köksaffall, rester af möss och en större fagel (kadaver?), skalbitar af Saxicava, Mytilus och Littorina, sand- och gruskorn samt Ainus glutinosa : en frukt. Pinus silvestris : ett frö. Sorbus aucuparia'. 4 oskadade och ett skadadt frö i 2 bollar, 1 — 4 i hvarje. 38. Boh. sydberg vid Kärra i Herrestads sn 17/s 1915. Pä den kala toppen af sydberget och alldeles invid kanten *222 af branten lâgo tvenne färska skatbollar samt talr. uppkasU ningar och exkrementer af kraka. De bâda skatbollarna visade sig bestâ af enst. hafreagnar ocli smärre grnskorn samt Avena sativa : en frukt, omgifven af agnarna (grodde ej). Iiubus idæus : 212 bärstenar. Vaccinium Myrtillus : 45 frön; bärskalsrester. 39. Grandunge vid Emaus invid Uddevalla 9/s 1915. Pä barrtäcket under granarna lâgo rester af gamla skatbollar i mängd, däribland äfven talr. bärstenar af Prunus avium koll. Bland dessa rester växte 8 groddplantor af Galeopsis tetraliit koll. Äfven i en närliggande talldunge funnos talr. körsbärs- kärnor, skalbitar af Saxicava, hafreagnar och andra rester af sönderfallna skatbollar. Under ett par mera fritt växande tallar i kanten af düngen anträffades: Galeopsis tetrahit koll.: 2 groddplantor. — Prunus avium : elfva 3 — 4-ariga ungplantor. — Sorbus aucuparia: fjorton 2 — 4-ariga ung- plantor. — Vaccinium vitis idæa : 2 groddplantor. 40. Boh. sydberg vid Höjentorp 21/s 1915. Sydbergets topp hyser flerstädes endast en spars, vegetation af renlaf, Polytrichum piliferum, Agrostis canina och spridda ljungtufvor. Pâ en dylik kal flack och alldeles invid sydbrantens öfre kant lâgo färska bollar och exkrementer af bade skator och krâkor i stör mängd. 12 skatbollar, som medtogos för undersökning, ägde följande innehâll: hafreagnar, rester af jordlöpare, tordyflar, viflar, gräshoppor och andra insekter, en 6 X 16 X 18 mm. stor murken benbit, ett 60-tal 3 — 10 mm. stora gruskorn saint Cerastium vulgare: 3 frön, alla i samma boll (alla grodde). Prunus avium koll.: 23 bärstenar i 4 bollar, 2 — 13 i hvarje. Iiubus idæus : 78 bärstenar i 6 bollar, 2 — 48 i hvarje. liumex acetosella : 7 nötter, alla i samma boll (alla grodde). Secale cereale : 3 f'rukter alla i samma boll (1 grodde). Vaccinium Myrtillus : c. 150 frön i 5 bollar, 5 — c. 80 i hvarje; bärskalsrester. Ur 12 bland uppkastningarna insamlade exkrementer utslammades fint fördelade rester af insekter och sädesagnar, 3 Sandkorn samt Iiubus idæus: 25 bärstenar i 3 exkrementhopar, 2 — 12 i hvarje. Vaccinium Myrtillus: 18 frön i 2 exkrementer, 7 — 11 i hvarje (13 grodde). D. 15/g 1915 besöktes âterigen toppen af det vidsträckta sydberget vid Höjentorp. Härunder insamlades 9 färska bollar och 5 exkrementer af Pica. Uppkastningarna, som i medeltal voro 11 X 16 X 30 mm. (9 — 13 X 14 — 17 X 29— 33 mm.), innehöllo skalbaggsrester, sädesagnar (hufvudsak- ligen hafreagnar), talr. grnskorn (3 — 10 mm.) samt Avena sativa: en oskadad frukt med agnar; en skadad frukt utan agnar (grodde ej). Empetrum nigrum: 26 bärstenar, alia i samma boll. Prunus avium koll.: en bärsten. Bubus iclæus : 75 bärstenar i 2 bollar, 2 — 73 i hvarje. Sorbus aucuparia: ett oskadadt och 3 skadade frön, alla i samma boll. Vaccinium Myrtillus : c. 150 frön i 2 bollar, c. 50 — 100 1 hvarje. Ur de fern exkrementerna utslammades rester af skal- baggar och sädesagnar, tre 1 — 2 mm. stora Sandkorn samt Bubus idœus: en bärsten. 41. Boh. Resteröds sn, Ulfvesund 31/7 1915; beteshage med spridda större ekar. Under en stärkt grenig ek anträf- fades bland rester af gamla skatbollar: Prunus avium : 2 för- krympta ungplantor; enst. ogrodda bärstenar. — Bubus idœus: 2 förkrympta ungplantor. — . Sorbus aucuparia: förkrympta ungplantor i hundratal (säkerligen delvis spridda af trastar). Under en tall i samma beteshage växte under liknande om- ständigheter : Galeopsis tetrahit v. bifida : 2 exemplar. — Prunus avium : en ungplanta. — P. spinosa : en liten ung- planta. — Bosa canina koll.: en ungplanta. — Bubus idœus: 4 ungplantor. — Sorbus aucuparia: talr. ungplantor af olika aider. Alla de nämnda arterna växte i gles kolonivegetation pa fläckvis bar mylla tills, med Glechoma hederacea, Galium boreale, Cerastium vulgare m. fl. Under en tall i gles tallskog ej längt fran den ofvan omtalade beteshagen lägo talr. rester af gamla skatbollar. Bland dessa växte: Galeopsis tetrahit v. bifida: enst. exem- plar. — Prunus avium: en ungplanta. — Pyrus malus : 2 ungplantor. — Bhamnus Frangula: en ungplanta. — Bubus idœus: en ungplanta. — Sorbus aucuparia : talr. ungplantor. 42. Boh. ungskog af ek invid Ljungskile 24/7 1915. Inné i ett litet snär af brakved, slân och nyponbuskar i kanten af ekdungen växer en hög, gammal masurbjörk med talr. döda grenar i toppen. Björken sträcker sina grenar ut öfver ett 2 — 3 m. högt klipp-parti. Vid basen af denna 224 klippa anträffades ett tiotal ungplantor af Prunus avium jämte tvâ smâ rönnplantor, och pâ en liten hylla a klippan lâgo tvenne fjorgamla skatbollar. De utgjordes af skalbaggs- rester, köksaffall, hafreagnar, ett gruskorn m. m. samt Centaurea Cyanus : en frukt (grodde ej). Hylocomium squarrosum : en 25 mm. lang, död grenspets. Vaccinium Myrtillus : ett heit bär; 58 lösliggande frön (19 grodde). Under fiera af ekarna i düngen funnos ungplantor af Prunus avium jämte ogrodda bärstenar. Synnerligen talr. voro emellertid körsbärskärnor och andra rester af skatbollar kring basen af en hög björk midt inne i ekdungen. Bland dessa rester växte : Caleopsis tetrahit koll. : 2 exemplar. — Prunus avium koll.: ett 50-tal ungplantor. — P. spinosa: 5 ungplantor. — Posa canina koll.: en ungplanta. — Pubus fruticosus : en ungplanta. — Sorbus aucuparia : grodd- och ungplantor. 43. Nge. Saltdalen, Rognan 18/ö 1916. I en gles tall- hed invid kyrkan insamlades 5 gamla skatbollar, hvilka under snösmältningen pä vâren forts en god bit nedför en liten sluttning. De innehöllo rester af hästgödsel, talr. bitar af musselskal, skelettdelar af en sork eller mus samt Capsella bursa pastoris: 6 frön, alla i samma boll (3 grodde). 44. Nge. Österdalen, Tönset 12/e 1916. Pä öfversidan nf en 4 dm. hög sten efter en väg anträffades en gammal skatboll, innehâllande sädesagnar, rester af skalbaggar och myror samt fyra 5 — 6 mm. stora gruskorn. Födoämnen: Nb. hjortron och Brassica campestris ; Hrjd. blâbâr, lingon, krakbär, rôda vinbär, hallon, hjortron och Stellaria media (14 p. 26 — 27); Boh. rönnbär, oxelbär, hägg- bär, björnbär, slänbär och frukter af blahägg; Sk. rönnbär, svarta fläderbär, häggbär, ligusterbär och nypon (förf.); Sv. rönnbär, oxelbär och ollon (102 p. 207); hallon (50 p. 104 — 105); dessutom göra vära skator ofta skada pa körsbär, plommon, röda och svarta vinbär, krusbär, hallon, jordgubbar, äpplen och päron i trädgardarna och förtära vidare all slags säd; Nge. körsbär och sädeskorn (16 p. 376, 19 p. 117); Tsk. sädeskorn, rönnbär, Cornus sanguinea , hagtornsbär, nypon, körsbär, plommon »und anderes Obst» (13 p. 1276 och 1280) ; rönnbär, »Obst» och sädeskorn (100 p. 78 — 79); körsbär och sädeskorn (31 p. 292); slänbär och sädeskorn (58 p. 134); räg, hvete, hafre, körn, majs, körsbär, rönnbär, vindrufvor, 225 fläderbär, Evonymus europcea och ekollon (119 p. 36 — 37, 121 p. 109); körsbär (122 p. 516); körsbär, rôda fläderbär, Atriplex, Polygonum Persicaria, P. sp. och sädeskorn (115 p. 237, 117 p. 308 — 310); Östr. körsbär, vindrufvor, äpplen, björnbär, hallon, svarta och röda fläderbär, blabär, rönnbär, olvonbär, Fragaria, hafre, rag, hvete, körn, Vicia sp. och Bobinia pseud-acacia (77 p. 202, 78 p. 70, 81 p. 17, 84 p. 12 — 13, 85 p. 8 — 9, 86 p. 20 — 23, 87 p. 4); hvete, körn, rag och björnbär (136 p. 18, 137 p. 54); Ung. Galium tricorne och all slags säd (130 p. 158); hampfrön och sädeskorn (36 p. 313); Ital. oliver och Arbutus Unedo (106 p. 290); Eng. körsbär, Ilex aquifolium, hvete, hafre, ärter och ek- ollon (23 p. 51 — 52). I skatans muskelmage träffas gruskorn och bitar af musselskal *) mindre ofta och i langt mera växlande mängder an hos krâkor, svartkrâkor, räkor och kajor. Äfven mera ömtäliga frön och frukter taga därför ofta ingen skada af vistelsen i denna fagels magsäck. Af 22 undersökta skator hade endast 3 exemplar frön i tarmarna. I dessa tre faglars tarmkanal fann jag: • Empetrum nigrum : en bärsten. Sorbus aucuparia : 5 -f- 2 frön 2) i tre skattarmar. Vaccinium sp.: 2 — )— 3 frön, alla i samma fägel (2 grodde). Betula verrucosa : en vingfrnkt (grodde ej). Galeopsis tetrahit koll.: en delfrukt (grodde ej). Inalles insamlades 44 skatexkrementer. Ur 9 af dessa utslammades följande frön och bärstenar: Fragaria (säkerligen vesca ): 10 nötter, alla i samma exkrementhop. Bosa (säkerligen mollis): en nöt. Bubus idceus : 44 bärstenar i sex exkrementer. Solanum Dulcamara : 5 frön i tvâ exkrementer (alla grodde). x) I stället för gruskorn sluka skator och krâkor i trakten kring Uddevalla ofta skalbitar af Saxicava, hvilken mussla ingär som hufvudbestândsdel i väglagningsgrus. som hämtas fran de be- kanta skalgrusbankarna vid Kuröd. a) »5 -f- 2 frön» == 5 oskadade och 2 skadade frön. Bot. Not. 1917. 15 226 Sorbus aucuparia : 3 skadade frön, alla i samma exkre- menthop. Vaccinium Myrtillus : 18 frön i tvâ exkrementer (13 grodde). Brassica campestris : ett frö (embryo friskt). Under âren 1912 och 1915 — 1917 insamlades till- hopa 339 sommar-, host- och vinterbollar af Pica. De fiesta af dessa lâgo pâ marken rnndt kring basen af granar och tallar; en del träffades under en masurbjörk, pâ toppen af sydberg och branter, pâ en sten efter en vag och i en klockstapel. En gang fann jag en boll, som fastnat pâ en grangren 2 m. of van marken, och vid ett annat tillfälle en boll, som snäpjt in sig i gren- verket pâ en ensamt växande nyponbuske. Rester af sönderfallna bollar äro äfven funna under ekar, körs- bärsträd, askar, klibbalar och lindar. Ur bollarna er- höllos: Berberis vulgaris : 18-}- 1 frön i sex bollar (12 grodde). Convallaria verticillata : 6 frön i tvâ bollar. Cotoneaster vulgaris : 5 bärstenar i fyra bollar. Fmpetrum nigrum : 51 bärstenar i fyra bollar. Fragaria vesca : 51 nötter i sju bollar. Juniperus communis : 44 frön i tio bollar. Majanthemum bi folium: 7 frön, alla i samma boll. Paris quadrifolia: 115 — }— 6 frön i tjugo bollar. Prunus avium koll.: 38 bärstenar i tio bollar. P. domestica : en bärsten (frân en afskrädeshög). P. Padus : 122 bärstenar i tjugotre bollar. P. spinosa: 21 bärstenar i tolf bollar. Bhamnus Frangula: 2 — j— 3 bärstenar i tvâ bollar. Posa canina koll. : 27 nötter i elfva bollar. P. mollis : 4 nötter, alla i samma boll. Bubus fruticosus koll. : en bärsten. B. idæus : 1352 bärstenar i 45 bollar. B. saxatilis : 9 bärstenar i tre bollar. Sambucus racemosa: 215 -j- 4 frön i tvâ bollar. Solanum Dulcamara: 497 frön i tretton bollar (af 82 frön grodde 76). Sorbus aucuparia: 145 -j- 108 frön i 46 bollar (af 10 trön grodde 2). 227 Vaccinium Myrtillus : ett heit bär; c. 400 frön i tio bollar (af 58 frön grodde 19). V. uliginosum : talr. frön, alla i samina boll. V. sp . : c. 25 frön i fyra bollar (af 15 frön grodde 12). Viburnum Opulus: 2 bärstenar, bâda i samma boll (bâda grodde). Alnus glutinosa : en frukt. Astragalus alpinus : 3 frön i tvâ bollar (2 grodde). Arena sativa : 6 + 6 frukter i sex bollar (grodde ej). Bromus arvensis : 2 + 6 frukter i tvâ bollar (grodde ej). Capsella bursa pastoris: 6 frön, alla i samma boll (3 grodde). Car ex sp . : en nöt utan utriculus (grodde ej). Carum Carvi : en nâgot skadad delfrukt (grodde ej). Centaurea Cyanus : en frukt f grodde ej). C. Jacea : 3 frukter, alla i samma boll (2 grodde). Cerastium vulgare : 3 frön, alla i samma boll (alla grodde ). Chenopodium album : 4 frön i tre bollar (3 grodde). Chrysanthemum Leucanthemum : en frukt (grodde ej). Galeopsis tetrahit koll.: 11 + 3 delfrukter i sju bollar (3 grodde); rester af 2 krossade delfrukter. Galium aparine : en delfrukt (grodde). Graminea : en frukt (grodde ej). Hordeum vulgare : 6 + 5 frukter i fern bollar (1 grodde). Phleum pratense : 5 frukter. alla i samma boll (2 grodde). Pinus silvestris : 2 frön i tvâ bollar (ett frö, som lades till groning, grodde i. Polygonum aviculare : 3+2 nötter i fyra bollar (1 grodde). P. Persicaria koll.: 2 nötter i tvâ bollar (1 grodde). Ranunculus repens : 9 nötter i âtta bollar (2 grodde). Piumex acetosella : 8+1 nötter i tvâ bollar (7 grodde). B. s p. (säkerligen domesticus ): en nöt (grodde ej). Pi. sp . : en skadad nöt med förstördt innehâll. Scleranthus annuus : 2 + 1 frukter i tvâ bollar (grodde ej). Secale cereale : 3 frukter, alla i samma boll (1 grodde). Stellaria media : 4 frön, alla i samma boll (grodde ej). Trifolium (pratense ?): ett frö (grodde ej). Urtica dioica : 7 nötter, alla i samma boll (3 grodde). Vicia sativa : ett skadadt frö (grodde ej). Sex obestämda frön i fyra bollar (grodde ej). 228 Större frön och bärstenar spridas uteslutande »hemi- endozoiskt», d. v. s. med skatornas uppkastningar. Sam- ma är ocksa fallet med de fiesta medelstora frön ( Juni- perus, Rosa , Sorbus aucuparia m. fl.). Äfven om man tager hänsyn tili, att skatorna prodncera fiera exkre- menter än uppkastningar, torde det framgâ af mina undersökningar, att ocksa smärre frön och frukter tili vida öfvervägande del afbördas med de uppkräkta bol- larna. Hos skatorna är saledes den • »euendozoiska» fröspridningen med exkrementerna af langt mindre be- tydelse än den hemiendozoiska. Därtill kommer, att de fiesta exkrementerna fällas pä samma Ställen som bol- larna. Da det vidare är väsentligen lättare att nte i naturen följa bollarnas öden, skola vi i det följande hufvudsakligen fästa oss vid dem. När skatorna ha god tillgang tili exempelvis körsbär, ballon, bläbär och rönnbär, knnna muskelmagen och bollarna ibland vara fyllda uteslutande med rester af dessa bärfrukter. Vanligen nöja sig skatorna emellertid ej ensamt med bärföda, utan förtära bären i blandning med insekter, sädeskorn, köksaffall, hästgödsel, möss, sorkar o. dyl. Detta är nära nog alltid fallet under den kalla arstiden, da endast ett och annat bär tages ât gângen. Bade i uppkastningar och exkrementer före- komma därför bärfrön och bärstenar under vintern nästan alltid tillsamman med rester af andra födoämnen. Tubeufs (132 p. 60) försök med en i bur hallen skata, hvilken utfo- drades ensamt med mistelbär, äro därför af föga intresse. Skatan sprider en stör mängd saväl odlade som spontana växtarter med bärfrukter. Äfven rätt ömta- liga bärfrön taga vanligen endast ringa skada af uppe- hâllet i fagelns muskelmage; af Sorbus aucuparia krossas och förstöres dock inemot hälften af fröna. Gronings- procenten är i allmänhet ganska hög, vare sig fröna medfölja uppkastningarna eller exkrementerna. Under tallar, granar, björkar och ekar, pa hvilka 229 skatorna haft sitt nattkvarter eller hvilat under dagen, fann jag grodd- och ungplantor af följande arter, växande bland rester af gamla skatbollar: Amelanchier canadensis Convallaria majalis Frag aria vesca Jun ip er us co m m un is Primus avium » Padus » spinosa Pyrus mains Rh a mnus Fra n q u la Ribes grossularia » rubrum Rosa canina koll. Rub us fruticosus koll. » idœus Sambucus ( nigra ? ) Sorbus aucuparia » suecica Vaccinium vitis idcea Ogräsfrön inkomma i de fiesta fall i skatornas mus- kelmage med förtärd hästgödsel, mindre ofta med gödsel af kor och andra idisslare. Groningsprocenten är mycket växlande, vanligen ganska läg. Ibland slukas ogräsfrön, tall- och alfrön m. fl. tillsamman med spillsäd eller annan frân marken upphämtad föda. De pä detta senare satt erhallna ogräsfröna visa i allmänhet större gronings- förmaga; se anteckn. 40: Cerastium vulgare och Rumex acetosella. Mina ständortsanteckningar öfver den vege- tation. som växt upp bland rester af gamla skatbollar under barr- och löfträd, upptaga äfven atskilliga ogräs- växter, exempelvis Cerastium vulgare. Polygonum avicu- lare , Rumex acetosella , Stellaria media och framför allt Galeopsis tetrahit och v. bifida. Sädesslagens frukter spridas nagon gang med upp- kastade bollar eller pa synzoisk väg. Jag har salunda vid ett par tillfällen sett skator flyga med afbitna ragax i näbben. I Mellaneuropa skall samma fägel ibland bära bort heia vindrufklasar frân vingârdarna. Skatans »spridningsradie» x) uppgâr i regel till högst 1) Med spridningsradie menar jag den väglängd. en fägel under vanliga förhallanden. d. v. s. utom stryk- eller flyttningstlden. till- ryggalägger, innan förtärd a frön ater afbördas. Man kan ocksa tala om ett växtfrös spridningsradie bade vid aktiv och passiv spridning. 230 2 à 3 km. och när säkerligen endast sällan öfver 5 km. I anteckn. 33 omtalas ett fall, da skator under den kalla arstiden fort skal af hafsmollusker närmare 4,5 km. inât land. Enligt Sundevall (128 p. 113) är det vanligt, att dessa faglar »om vintern tillbringa nätterna i skogslundar, of ta */4 — 7 2 frân sitt vanliga hem- vist». Till nattkvarter väljer skatan under sommar och host bade barr- och löfträd, exempelvis i smä dungar, parker, trädgardar och alléer. Bade i Skane och Tyskland öfvernattar hon mycket ofta i hufvudpilar, och i Bohuslän tillbringa rätt manga skator natten pâ toppen af syd- berg och klippor i sällskap med krakorna. Sedan star- kare köld inträffat, öfvernatta de heist i dungar och smärre skogar af barrträd, dar sadana finnas, och välja ofta, men ingalunda alltid, mindre träd än krakorna. Mera sällan ha de sitt nattkvarter pâ eller i lador, bo- ningshus och klockstaplar. Pä dagarna hvila de äfven pâ enstaka växande träd eller t. o. m. pa buskar, pa stenrös eller större stenar, pâ stengärdsgardar, torftak o. s. v. Bollarna stötas regelbundet upp hvarje kväll, sedan fâglarna slagit till pâ nattkvist. Vid riklig till- gâng pâ föda, särskildt om denna utgöres af bär och säd, kastas äfven en à tvâ bollar upp under dagens lopp. Af det sagda torde ha framgätt, att skatan är en synnerligen viktig fröspridare i bebodda trakter. Det är sälunda framför allt denna fägel, som »förvildar» vära odlade träd, buskar och Örter med bärfrukter. Den pâ hufvudpilar och andra löfträd i alléer, parker och trädgärdar växande epifytfloran af bärväxter samt ogräsväxter med frön utan »särskild spridningsapparat» har ocksä hufvudsakligen skatan att tacka för sin där- varo. Törnsnären kring enstaka växande träd eller kring stenhögar och stengärdsgärdar ha i stör utsträck- ning uppkommit genom skatornas förmedling o. s. v. 231 Krâka (Corvus cor nix). 1. Vâsterâs 18 / 3 1914. Muskelmagen : Avena sativa : nâgra fâ frukter. — Gruskorn i spars, mängd. 2. Skaraborgs län, Vedum 8/i 1915. Muskelmagen: Avena sativa : 24 frukter, alla med agnar. — Hordeum vul- gare : 2 frukter. — Polygonum aviculare : en not. — . Pota- tisskal; synnerligen talr. och mestadels grofva gruskorn, det största 4 X ^ X 10 mm. 3. Vedum 5/i 1917. Muskelmagen: 26 hafrefrukter, alla med agnar. — Ett 4 cm. längt snöre ; fyra 6 — 9 mm. stora, kantiga gruskorn. Tarmarna undersöktes ej. 4. Boh. Bäfve sn, Unneröd 19 / 9 1914. Muskelmagen innehöll 7 gruskorn och en liten porslinsskärfva. I tarmarna träffades 3 rätt grofva gruskorn. Fâgeln skôts kl. 5 f. m. 5. Bäfve sn 22/n 1914. Muskelmagen: Sorbus aucu- paria: 6 frön. — Köksaffall; grofva gruskorn i rätt spars, mängd. Tarmarna: S. aucuparia: ett oskadadt och ett ska- dadt frö; enst. bärskalsrester. — Tvâ gruskorn. 6. Bäfve sn 8/3 1915. Muskelmagen: Atriplex patula : 9 frön. — Avena sativa : 3 frukter med agnar; rätt talr. agnrester. — Car ex stellulata : ett fruktgömme. — Festuca ovina : 2 smâaxbitar. — G-aleopsis tetrahit koll.: en nâgot skadad delfrukt. — Graminea : en frukt. — Ranunculus repens : en nôt. — Rumex acetosella : en nôt. — Trifolium pratense : 4 frön. — Hästgödsel; köksaffall; hornslidan till en klöf (13 X 15 X 27 mm.); helt fâ gruskorn; fina sandkorn 1 spars, mängd, inkomna med födan; talr. rester af blâmusslor; 9 strandsnäckor (4 — 9 mm.). 7. Uddevalla 26 /s 1915. Muskelmagen: Avena sativa : 6 frukter, tre af dem med agnar. — Hordeum vulgäre'. 86 hela eller + skadade frukter. — Polygonum aviculare : 2 nötter. — Potatisskal; fiskfjäll; gruskorn ej synnerligen* talr. ; rätt fâ fina sandkorn, inkomna med födan. I tarmarna träffades ' agnrester i spars, mängd. 8. Boh. Bäfve sn, Samneröd 7/i 1915. Muskelmagen: heit fâ gruskorn; enst. benbitar samt rester af hjärt- och blâmusslor; 2 granbarr. I tarmarna träffades nâgra fâ grus- korn och smäbitar af musselskal samt rätt talr. sandkorn. 9. Bäfve sn 11 /i 1915. Muskelmagen innehöll slakte- riaffall, heit fâ sädesagnar samt enst. gruskorn och rester af hjärtmusslor. 10. Bäfve sn, Samneröd 12/4 1915. Muskelmagen: Avena 232 sativa : frukter och agnar i mängd. — Triticum vulgäre'. 2 frukter. — Rester af skalade och sönderhackade ekollon. — Köksaffall; enst. grofva gruskorn och skalbitar af Saxicava. 11. Bäfve sn 12 /a 1915. Muskelmagen: rester af sön- dermalda hafrefrukter ; enst. insektpuppor ; 24 smärre strand- snäckor. 12. Uddevalla lo/4 1915. Muskelmagen: Ranunculus repens: en not. — Enst. hafreagnar ur hästgödsel; köksaffall; talr. gruskorn och fina sandkorn. 13. Uddevalla lo/4 1915. Muskelmagen: Hordeum vul- gare: 7 frukter. — Köksaffall; en skalbit af Saxicava. 14. Uddevalla lo/± 1915. Muskelmagen: Chenopodium album : 3 frön (ett af dem hade börjat gro i magen pa den döda fâgeln). — Pyrus malus : ett frö. — Köksaffall; talr. gruskorn. 15. Uddevalla 15 1915. Muskelmagen: Hordeum vul- gare: 2 frukter: talr. agnrester. — Tortula ruralis : en bit. — Köksaffall; helt fa gruskorn. 16. Uddevalla 15/4 1915. Muskelmagen: Avena sativa : 3 frukter; agnar. — Hordeum vulgare : 23 frukter; agnar. — Köksaffall; talr. grofva gruskorn. 17. Boh. Skredsviks sn, Gullmarsberg 18 /± 1915. Mus- kelmagen var fylld med rester af en förtärd skata (skatans muskelmage innehöll 5 frön af Stellaria media, hafreagnar, skalbaggsrester samt grus- och sandkorn). 18. Boh. Bäfve sn, Samneröd 5/i2 1915. Muskelmagen fullständigt tom. Fâgeln sköts kl. 1 e. m. 19. Uddevalla 8/a 1916. Muskelmagen: Hordeum vulgare : 8 frukter. — Köksaffall; gruskorn i spars, mängd. 20. Boh. Bäfve sn, Gräskärr 18/s 1916. Pa ett kalt berg med spars, vegetation af ljung och renlaf insamlades tre färska krakbollar. De innehöllo sju 4 — 6 mm. stora gruskorn, enst. bitar af Saxicava-sksl samt Avena sativa : 102 omogna frukter, omgifna af de oska- dade agnarna;- agnrester i mängd. Empetrum nigrum : c. 600 bärstenar; bärskalsrester. liubus idœus : c. 200 bärstenar. Vaccinium Myrtillus: c. 500 frön; bärskalsrester. 21. Ekdunge pä en bergssluttning vid Kuröd i Bäfve sn 12/9 1915. Under ett par större ekar var marken beströdd med exkrementer och f allda fjädrar af kräka. Nio färska exkrementer utgjordes hufvudsakligen af finmalda insektrester. Dessutom utslammades sex 1 — 2 mm. stora sandkorn och heit fâ rester af sädesagnar. 233 22. Bäfve sn, Ramneröd 12 / 9 1915. Pa toppen af ett litet kalt berg insamlades en 14X18 X 55 mm. stör kräk- boll, innehallande hafreagnar i mängd. 3 smärre fjädrar och lika manga benbitar, ett gruskorn m. m. samt Prunus avium kolk: 10 bärstenar. 23. Skansberget vid Uddevalla 31/& 1915. Ät vaster bildar berget en vidsträckt och ungefär 20 — 30 m. liög ham- mare. Endast i springor och pâ jordtäckta afsatser finnes vegetation af gras och Örter samt pa de mest gynnade stäl- lena laga buskar. Under sommar och höst ha krakor sitt nattkvarter pa den nakna toppen af hammaren. Fern färska exkrementer innehöllo rester af skalbaggar och andra insekter samt Sorbus aucuparia: 5 hoptryckta frön med förstördt inne- hâll. alla i samma exkrement; bärskalsrester. Vaccinium sp . : 4 frön, alla i samma exkrementhop (2 grodde). En färsk uppkastning, som fallit ned pâ en smal, vege- tationsfri afsats i öfversta delen af branten. utgjordes af talr. svinborst, enst. rester af Carabus, Leptura, Curculio, Vespa och Oniscus samt Solanum Dulcamara : 406 frön: bärskalsrester (af 20 frön grodde 19). Sorbus aucuparia'. 2 frön. En annan boll innehöll sädesagnar. rester af tordyflar och andra skalbaggar, bitar af musselskal, 3 sma strand- snäckor samt Horäeum vulgare-. 2 frukter (grodde ej). Sorbus aucuparia : ett frö: bärskalsbitar. Toppen af hammaren är pâ stora fläckar snöfri vintern igenom, och krakor sla sig därför ofta ned här under sina provianteringsfärder in tili staden. Platsen användes däremot ej tili nattkvarter atminstone under stränga vintrar. Yid ett besök 12 / 2 1917 anträffades enst. bollar uppe pâ toppen af hammaren och pâ snön i närheten, kringspridda af vinden intill 15 à 20 m. frân urprungsorten. I 8 bollar och 20 exkrementer, som medtogos för undersökning, fnnnos inga frön. 24. Boh. Bäfve sn, Unneröd 18/$ och 18/4 1915 samt 21/ 5 1916. Under höga granar och tallar i mossrik barr- blandskog och nästan ren tallskog insamlades 133 vinter- bollar, hvilka i medeltal matte 18 X 13 X 40 mm. (14 — 22 X l^£-26 X 22 — 70 mm.). De utgjordes hufvudsakligen 234 af sädesagnar (ur hästgödsel), fiskrester, benbitar, svinborst, rester af krabbor och äggskal, bitar af snören, bitar af bla- och hjärtmusslor och Saxicava, grofva gruskorn samt Chenopodium album : 9 oskadade och 2 nâgot skadade frön i fern bollar, 1 — 4 i hvarje (5 grodde). Crataegus oxyacantlia koll.: 5 bärstenar i tre bollar, 1 — 3 i hvarje. Empetrum nigrum : 19 bärstenar i tvâ bollar, 2 — 17 i hvarje. Claux maritima\ 6 frön, alla i samma boll (grodde ej). Grramineæ : 2 frukter i tvenne bollar, 1 i hvarje (grodde ej). Juniperus communis : 8 frön i tvâ bollar, 3 — 5 i hvarje. Matricaria inodora : en frnkt (grodde ej). Phleum pratense : 7 frukter, alla i samma boll (4 grodde). Plantago maritima : 3 frön, alla i samma boll (2 grodde). Poa sp.: 6 frukter i tvâ bollar, 2 — 4 i hvarje (2 grodde). Polygonum aviculare : 4 oskadade och 3 skadade nötter i fyra bollar, 1 — 2 i hvarje (1 grodde). P. Persicaria koll. : 3 oskadade och 1 skadad nôt i tre bollar, 1 — 2 i hvarje (grodde ej). Prunus spinosa : 12 bärstenar i tvâ bollar, 5 — 7 i hvarje. Banunculus repens : 6 nötter i fyra bollar, 1 — 2 i hvarje (1 grodde). Posa canina koll.: 27 bärstenar i sex bollar, 1 — 9 i hvarje. Pumex acetosella : 8 nötter i fern bollar, 1 — 2 i hvarje (4 grodde). Siliquosa: ett frô (grodde ejj. Sorbus aucuparia : 28 tili största delen Hh skadade frön i sju bollar, 1 — 14 i hvarje; bärskalsbitar. Tvâ skadade, obestämda, smärre frön (grodde ej). Bland rester af krâkbollar kring basen af tallar och granar växte här liksom flerstädes i Bohuslän och Väster- götland talr. ungplantor af rönn jämte en och annan planta af Posa canina koll. och Pubus idceus. 25. Boh. Bäfve sn, Unneröd 18/s 1915. Pä den kala toppen af ett högt sydberg insamlades tvenne färska krâk- bollar och 12 exkrementer. Uppkastningarna innehöllo rester af skalbaggar, krabbor och fiskben samt Pubus idceus : 46 bärstenar i tvâ bollar, 18 — 28 i hvarje. Secale cereale : 19 tili största delen Hb skadade frukter, alla i samma boll (grodde ej). Vaccinium Myrtillus : 38 frön, alla i samma boll; bär- skalsrester. 235 Ur de 12 exkrementerna utslammades insektrester i mängd (hufvudsakligen skalbaggar), spars, rester af sädes- agnar samt Kubus idæus : 124 bärstenar i sex exkrementhopar, 6 — 39 hvarje. Alldeles invid den plats, där bollar och exkrementer anträffades, växa isolerade bestand af Convallaria majalis och Polygonatum samt en bnske af Cotoneaster vulgaris , alla förmodligen spridda tili denna växtplats genom kräkor. 26. Boh. Bäfve sn, Unneröd 18/s 1915. En läg klippa var fläckvis alldeles bar, fläckvis bevuxen med renlaf, ljung och nagra fä enbuskar. Uppe pä toppen anträffades en färsk kräkboll och enst. exkrementer samt ett ax af Hordeum vul- gare, ditfördt och tömdt pä sitt innehäll af en krâka. At norr bildar klippan en liten brant. Pä en smal hylla a denna brant lag en krakboll, som säkerligen med regnvatten spolats ned frän toppen af klippan. De bäda nppkastningarna innehöllo hafreagnar i största mängd, enst. skalbaggsrester och resp. 7 och 110 bärstenar af Kubus idæus. Ur fern färska exkrementer utslammades rester af skalbaggar och sädesagnar, tvenne 2 — 3 mm. stora Sandkorn samt Kubus idæus : 42 bärstenar i tre exkrementer, 6 — 28 i hvarje. D. 6 augusti 1916 besökte jag äterigen samma klippa och fann dâ kl. 1 1 f . m. en ännu vät (alltsä nyss uppkräkt) krakboll, innehällande hafreagnar, rester af jordlöpare och tordyflar samt 97 bärstenar af K. idæus. 27. Grandunge med inblandade tallar vid Käsen invid Uddevalla 18/ 4 1915. Pä marken under höga granar, där kräkor hade sitt nattkvarter, lâgo en mängd under vinterns lopp uppkastade bollar eller rester af sädana. 46 dylika bollar innehöllo rester af köks- och isynnerhet slakteriaffall (svinborst, intill 21X26X^0 mm. stora benbitar, fiskrester, äggskalsbitar m. m.), rester af hästgödsel, gruskorn och bitar af Saxicava- skal samt Arctostaphylos uva ursi : en bärsten; bärskalsrester. Convallaria Polygonatum : 51 frön, alla i samma boll. Juniperus communis’, ett frö (i samma boll som C. Poly- gonatum). Polygonum Convolvulus’, en skadad nöt med förstördt innehäll. Kanunculus arris : 2 nötter i tvä bollar (embryo friskt). Sorbus aucuparia : ett nâgot skadadt frö. Viola sp. : en skadad kapselvalvel. Ett obestämdt frö (embryo friskt). Pâ barrtäcket under granarna växte (14/7 1915) talr. ungplantor af rönn, 3 ungplantor af Convallaria Polygonatum samt, ett exemplar af Galeopsis tetrahit v. bifida, alia säker- ligen ditforda af krâkorna. En grupp om 12 ungplantor af Ribes grossularia, täckande en yta om c. 2 kvdm. vid basen af en hög gran, torde däremot ha Homo att tacka för sin därvaro. Vintern 1915 — 1916 hade inga kräkor nattkvarter i den omnämnda grandungen. Pä toppen af en naken klippa strax invid grandungen hollo (samma?) krâkor till under sommaren och hösten 1915. D. 28 augusti 1915 fann jag här 6 krâkbollar, alia liggande högst en m. frân öf're kanten af en 2 — 3 m. hög brant ât vaster. Uppkastningarna utgjordes af hafreagnar, fiskrester, rester af skalbaggar och krabbor, 4 gruskorn, en il X 15 mm. stör tyglapp m. m. samt Avena sativa : 6 omogna frukter med agnar, alla i samma boll. Rubus idceus: 121 bärstenar, alla i samma boll. Vaccinium Myrtillus : c. 200 frön, alla i samma boll; bärskalsrester. 28. Boh. Herrestads sn, Kärra 17/s 1915. Pa den skoglösa toppen af ett sydberg insamlades 9 färska bollar, innehallande hafreagnar, rester af krabbor och insekter, 3 gruskorn, en 13 X 15 mm. stör och fullständigt oskadad strandsnäcka samt Rubus idceus: 84 bärstenar i tva bollar, 21 — 63 i hvarje. I 8 exkrementer, som voro kringströdda bland uppkast- ningarna och af samma alder som dessa, funnos smärre rester af sädesagnar, skalbaggar och krabbor, ett 3 mm. stört Sand- korn, en 2 X ^ mm. s^or och näst-an oskadad hafssnäcka samt Rubus idceus : 43 bärstenar i tva exkrementer, 12 — 31 i hvarje. Pa toppen af sydberget fann jag ocksa ett tömdt hve- teax och bredvid detta borthackade agnar och en utfallen frukt. Ett par pâ samma sätt behandlade hveteax lägo pa en bred afsats, och här hade krâkan tappat tvenne frukter. En hafrevippa med tömda smaax anträffades pâ en närlig- gande afsats. Nagra dagar senare besökte jag ett närliggande sydberg vid Kärra. Toppen af detta senare berg är bevuxen med 237 renlaf, Bacomitria och spridda tuf vor af ljung, Festuca ovina och Aira flexuosa. Exkrementer och uppkastningar af C. cor- nix lâgo i mängd strödda ikring pâ en yta om c. 10 X 20 m. 22 bollar voro i medeltal 14 X 19 X 44 mm. (11 — 20 X 17 — 20 X 35 — 55 mm.) och innehöllo hufvudsakligen haf- reagnar, bitar af Saxicava samt 4 — 11 mm. stora gruskorn (kvarts. fältspat och tegelstensbitar). Chenopodium album : 4 frön, alla i samma boll (3 grodde). Polygonum aviculare : en skadad not (grodde ej). Prunus avium koll.: 4 bärstenar i tvâ bollar, 1 — 3 i hvarje. Bubus idceus : 79 bärstenar i fern bollar, 7 — 39 i hvarje. Ur 36 exkrementhopar erhöllos vid slamning smâ rester af sädesagnar och skalbaggar, tvenne 4 — 5 mm stora grus- kom, en 2 X 4 mm stör hafssnäcka samt Bubus idceus: 8 bärstenar i tre exkrementer, 2 — 4 i hvarje. Secale cereale : en föga skadad frukt (grodde ej). Triticum vulgare : 7 oskadade frukter i fern exkrementer, 1 — 2 i hvarje (3 grodde; frukterna utplockades ur exkre- menterna redan vid första tvättningen). Bland uppkastningar och exkrementer lâgo ett tömdt hveteax och tvenne râgax, af hvilka det ena innehöll en frukt (antagligen ej füllt mö- gen, dâ den ej grodde vid försök). D. 28 juli 1916 künde endast en kräkboll och 3 ex- krementhopar upptäckas pâ det först omnämnda sydberget vid Kärra. Uppkastningen innehöll gruskorn, rester af sim- krabbor, 9 bärstenar af B. idceus och talr. blabärsfrön. Ur de tre exkrementerna erhöllos insektrester, 40 bärstenar af B. idceus och 27 bläb ärsfrön. Vid urtvättning af färsk hästgödsel träffas mycket ofta oskadade hafrekorn. De fiesta af dessa frukter förstöras emellertid efter hand, och äfven ute i naturen är det endast undantagsvis man finner hafreplantor, som växt upp ur häst- gödsel *). Sädeskorn i krâkexkrementer, som ligga pâ klip- por och andra öppna Ställen, kunna ibland rätt snart sköljas % 0 Nyligen har Milne (98 p. 355 och 369) genom i stör skala anordnade utfodringsförsök med dragoxar funnit, att 9,6 — 20,5 % af de använda hvetekornen passerade igenom dessa djurs matsmält- ningskanal utan att förlora grobarheten. Dâ hvetekornen genast sköljdes ut ur den färska gödseln och omedelbart lades till groning (1. c. p. 354), äro hans försök emellertid i det närmaste värdelösa. *238 ut ur exkrementerna och eventuellt koinma under gyunsamma groningsbetingelser. Mina ofvan omtalade groningsförsök med hvetekorn ur krâkexkrementer ha därför âtminstone nâgot värde. 29. Boh. Herrestads sn, Eröland 17/s 1915. Under en grupp höga granar i en mossrik granskog funnos talr. rester af vinterbollar. Vegetationen utgjordes af Air a flexu- osa, Majanthemum, Melampyrum, Equisetum silvaticum, Vac- cinium Myrtillus, Luzula pilosa, enst. Pyrola chlorantha m. fl., och bland dessa växte rundt kring basen af krâkgranarna ungplantor af olika aider af Sorbus aucnparia och stundom äfven af Bubus idœus. Tvä färska bollar och talr. fällda fjädrar visade, att krâkorna äfven under soinmaren ibland göra visit i sitt vinterkvarter. De bâda uppkastningarna innehöllo agnar af Arena och Hordeum , fiskkotor, enst. bitar af Saxicava samt ett par gruskorn, men inga frön. Pâ en lag, naken strandklippa i närheten funnos äfven sommarbollar och talr. fällda krakfjädrar. En 15 X 13 X 35 mm. stör boll innehöll endast bitar af smärre simkrabbor (Portimus), rester af en jordlöpare och ytterst fä hafreagnar. Ur en 16 X 20 X 45 mm stör, färsk uppkastning utplocka- des rester af krabbor och skalbaggar, en 7 mm läng och fullständigt oskadad vifvel, 4 gruskorn m. m. samt Bubus idœus : 47 bärstenar. Taccinium Myrtillus : frön och bärskalsrester i mängd. I smärre jordfyllda springor och fördjupningar samt pä bredare afsatser ä strandklippan växte utom Silene rupestris, Scier anthus perennis, Sedum annuum m. fl. äfven följande förmodligen af kräkor ditförda arter: Bubus idœus, Bumex acetosella och en förkrympt buske af Bosa mollis (med mogna frukter). 30. Gustafsberg i närheten af Uddevalla 24/7 1916. Pâ en lag strandklippa lägo flerstädes krâkexkrementer, in^ nehällande bärstenar af Empetrum. Ett par pä samma Ställe insamlade färska kräkbollar visade sig bestä af nägra fä ben- bitar, en föga skadad Helix lapicida, en liten blämussla, en heit liten strandsnäcka samt Empetrum nigrum: c. 350 bärstenar; bärskalsrester. Taccinium Myrtillus : talr. frön; bärskalsrester. 31. Boh. sydberg vid Höjentorp 21/s och lo/9 1915. Uppkastningar och exkrementer insamlades dels pâ toppen af berget dels pâ ett framskjutande klipp-parti i öfre delen af sydbranten. Pä detta senare ställe fanns endast en yt- 239 terst spars, vegetation af Rumex acetosella, Festuca ovina, och Air a flexuosa, hvilka frestade tillvaron i smala, jord- fyllda springor. Bland kräkexkrementer och hollar uppe pä toppen af berget anträffades ett frodigt râgstând, hvilket förekom i en vegetation af renlaf, Racomitria, Festuca ovina och Rumex acetosella. Vid mitt besök 15 / 9 1915 fann jag kl. 6.30 e. m. äfven tvenne ânnu vâta (alltsâ nyss uppkas- tade) bollar nppe pa berget. Ur 16 bollar erhöllos hafreagnar, skalbaggsrester, 3 — 11 mm stora sand- och gruskorn i mängd saint Avena sativa : 7 frukter med eller ntan agnar, alla i samma boll (2 grodde). Prunus avium koll.: 73 bärstenar i sju bollar, 5 — 20 i hvarje. Rubus idceiis : öfver 200 bärstenar i tvâ bollar, 16 — c. 200 i hvarje. Triticum vulgare : en oskadad och 2 föga skadade fruk- ter, alla i samma boll. Vaccinium Myrtillus : öfver 400 frön i tre bollar, 21 — c. 300 i hvarje. Tre uppmätta bollar voro 15 — 17 X 18 — 19X 48 — 52 mm. I 58 undersökta exkrementer funnos hufvudsakligen rester af sädesagnar och skalbaggar, 6 gruskorn (3,5 — 4,5 mm), 76 Sandkorn (1 — 3 mm) samt Secale cereale-. 2 oskadade och 2 nâgot skadade frukter i tvâ exkrementer, 1 — 3 i hvarje (1 grodde). Triticum vulgare : 2 oskadade och en stärkt skadad frukt i tvâ exkrementer, 1 — 2 i hvarje (grodde ej). Vaccinium Myrtillus : 47 frön i tvâ exkrementer, 8 — 39 i hvarje. Pâ en stengärdsgärd ej längt frân sydberget lâgo kräk- exkrementer i mängd samt en säkerligen under dagens lopp uppkastad boll, innehâllande hafreagnar, 2 gruskorn och ett stärkt skadadt hvetekorn. 32. Boh. Ljuugs sn, Berg 6/s 1915. Pâ den kala toppen af en hög strandklippa lâgo tvenne färska uppkast- ningar, innehâllande Prunus avium koll.: 14 bärstenar i tvâ bollar, 5 — 9 i hvarje. Rubus idœus : 44 bärstenar, alla i samma boll. De fiesta bollar, som krâkorna kräka upp pâ toppen af strandklippan, falla utför dess tvârbranta, mot hafvet vettande sydsida eller föras förr eller senare utför denna af 240 vinden eller af regnvatten. En del bollar fastna därvid pâ afsatser eller i bredare springor pâ sydbranten. Tvenne uppkastningar pâ ett par ‘dylika smala hyllor utgjordes aî rester af jordlöpare och smärre krabbor samt Prunus avium koll.: 19 bärstenar, alia i samma boll. Tre färska kräkexkrementer uppe pä strandklippan be- stodo uteslutande af insektrester. Samma dag besökte jag ett ansenligt sydberg pä nord- sidan af Ljungs Kilen. Pâ den kala toppen samt pä bredare hyllor och afsatser i öfversta delen af sydbranten lägo fler- städes färska bollar och exkrementer af kräka. De senare voro ofta färgade af kräkbärssaft och innehöllo äfven bar- stenar af Empetrum (i en närmare undersökt exkrementhop funnos 18 Empetrum- stenar). Ur 4 uppkastningar erhöllos: Empetrum nigrum: 51 bärstenar, alla i samma boll. Prunus avium koll.: 49 bärstenar i fyra bollar, 4 — 19 i hvarje. Bubus idœus : 16. bärstenar i tre bollar, 4 — 6 i hvarje. Secale cereale : en oskadad och 3 stärkt skadade frukter i tvä bollar, 1 — 3 i hvarje. Pä bredare, jordtäckta afsatser ä sydbranten växte ibland en och annan förkrympt tall eller ek. Af öfriga växt- arter märkas Bumex acetosella och acetosa, Bubus idœus, Galeopsis tetrahit v. bifida, Vaccinium Myrtillus, Calluna, Air a ßexuosa, Bosa canina koll., rönn- och enbuskar, Gon- vallaria Polygonatum, Lonicera periclymenum, Hypericum perforatum m. fl. En afsevärd del af dessa arter har sä- kerligen hitförts af kräkor. 33. Boh. Ljungskile 5/s 1915. Uppe pä toppen samt pä breda afsatser â nordsidan af en hög strandklippa sägos flerstädes krâkexkrementer, fullproppade med rester af skalbaggar och andra insekter. En exkrementhop inne- höll därjämte en bärsten af Empetrum och 3 af Bubus idœus. Ur ett annat prof utslammades : Bubus idœus: 29 bärstenar. Vaccinium Myrtillus : 53 oskadade och enst. nägot ska- dade frön. Grroningsförsöken med frön ur sistnämnda prof afsluta- des 27/io 1916 och gäfvo följande résultat: Bubus idœus: af 28 bärstenar grodde 6, och 4 hade vid försökets slut friskt embryo; en del bärstenar tycktes ha varit tomma frän början. (Forts.) 241 Atragene sibiriea L. vildtvoxende i Norge. Af Prof. Dr. N. Wille. Sommeren 1915 fik jeg fra den interesserede Bota- niker Lærer John Bud paa Hamar tilsendt en presset Plante, som' en af hans Elever havde samlet ved Tretten i den sydlige del af Gudbrandsdalen. Da jeg fandt, at den tilsendte Plante var Atragene sibiriea L., som hidtil var nkjendt for Skandinavien som vildvoksende Plante, udbad jeg mig nærmere Oplysninger om, bvorvidt det knnde tænkes, at den var forvildet fra nogen Have. Jeg modtog nogle Dage senere (16/7 1915) et nyt Brev fra Lærer J. Bud, hvori han skriver folgende: »Jeg har un faat brev igjen fra lærer Magne Oubom angaaende den Clematis alpina, som jeg sendte Dem. Han mener at vœre sikker i sin sak, og at planten ikke kan være forvildet fra haver. Han nævner tre findesteder: 1) Ved Vedumselven paa Nord-Tretten, ovenfor veien gjennem de övre gaardene. 2) I bakken nordfor Höglien (paa vestsiden of Losna, omtrent midtveis mellem Tretten og Losna stationer). 3) Opunder fjeldet ovenfor Bugaker- tjernet ved Bugakersæter (det sidste ligger oppe i Fjeldet vest fra Höglien)». Senere (20 Aug. 1915) fik jeg et nyt Brev fra Lærer J. Bud, hvori han meddeler, at han sammen med Lærer Magne Oubom havde besögt et af Findestederne for Planten. Han skriver herom folgende: »Vi gik op fra gaarden Sprækkénhus i Tretten op over den bratte li til gaarden Höglien, og der oppe i utmarken et stykke ret op for den nordre ende af gaardens jorde vokste der mange exemplarer af planten. Den var afblomstret da ; men den var let kjendelig paa lang afstand der den klatrede op efter Aconitum og andre planter stod og viftet med sin dusk af langhaarede griffer i toppen». — »Eieren af Sprækkénhus der som ivrig jæger har streifet om i lierne der, sa at han har set planten i mange aar og paa mange steder, men Bot Not 1917. 16 242 ikke vist, at det var noget mærkværdig ved den. At den sknlde være forvildet fra en eller anden have, synes litet rimelig. Kunde det ikke tænkes, at en eller anden trækfugl künde ha dradd den med sig: de lange haarede grifler saa ut til at kunne holde godt fast, hvis de var kommet ind mellem fjærene». Noget senere (14 Novbr. 1915) sendte Einar Enge i Tretten pressede Exemplarer af Planten til Amtsgart- ner Nils Lysbakken, som sendte Planten og den med- fölgende Skrivelse til Professor J. Holmboe i Bergen, • som overlod den til mig, da han vidste, at jeg allerede tidigere havde faaet Underretning om Plantens Fore- komst. Jeg meddeler her folgende af Einar Enge’s Skrivelse: »Planten Clematis alpina har jeg fundet her ved gaarden Enge. Höiden over havet er ca. 500 m. Jeg har fundet den bare paa en liten flæk paa nogen faa m. 2. Den vokser blandt bjerkekrat paa middels fugtig jord. Jeg har dog ikke undersökt terrænet om- kring svært nöie, saa det kan hænde, at den findes andre steder. Men svært sjelden er den ialdfald her paa öst- siden af dalen. Ivaar fortalte jeg hr. Lærer M. Ourom om planten og viste ham et presset eksemplar, som jeg hadde. Ourom har saa senere fundet den paa Vestsiden af Losna og der er den noksaa almindelig, siger han. Han har fundet den opigjennem lien ovenfor gaarden Sprækkenhus og heit ovenfor de nederste sætre, antaglig 8 à 900 m. ö. h. Findestederne baade paa öst- og vestsiden af Losna er omirent like langt nord, ca. 6 km. nord for Tretten st. Jeg har ingen grund til at tro, at planten nogengang har været dyrket. Nu findes den iallefald bare vildvoksende». I Begyndelsen af September 1916 reiste jeg paa en Exkursion med Realstuderende til Tretten for per- sonlig at studere Forekomsten af Atragene sibirica. For at være sikker paa at finde Planten, anmodet jeg Gaardbruger Bödvar Sprækkenhus om at folge med 243 til Höglien, da han meget godt kjendte Plantens Voxe- sted. Han förte os ogsaa lige til Voksestedet, som var en naturlig Engbakke, bevokset rnndt med Trær, et Par Hundrede m. nordenfor Husene paa Gaarden Höglien ca. 500 m. over Havet. De Trær, som vokste her, var fortrinsvis Betula odor ata, Sorbus Aucuparia og Picea excelsa, desuden fandtes enkelte Exemplarer af Salix caprea og Popidus tremula. Mellern disse vokste Atragene sibirica, som nu stod med modne Prugter og slyngede sig op om de större Planter og Trær, som den vokste iblandt. Dens Rodstokke kröb langt bortover, saa det viste sig, at iallefald enkelte Exemplarer maatte være adskillige Aar garnie. Den trivedes aabenbart godt og fandtes her og der bortover paa nogle Hundrede m.2. Bödvar Sprækkenhus, der som Jæger havde færdedes meget i Fjeldet, fortalte, at han havde seet den et Par Steder noget længere Syd, men omtrent i samme Höide o. H., hvilket ogsaa omtrent f alder sammen med den Linie, hvor den bratte Skraaning ned mod Dalen tager sin Begyndelse. Som tidligere nævnt er den ogsaa fun- den af Lærer Ourom noget höiere op i Fjeldet, vestenfor Höglien, i en Höide af noget over 900 m. Paa disse sidste Steder har jeg ikke sögt den. Den folgende Dag besögte vi derimod dens Voksested paa Östsiden af Laas- nan, hvor den fandtes paa en med Krat bevokset Eng- bakke mellem Gaardene Enge og Vedum, nær Yeien paa Sydsiden af Yedumselven. Det var ogsaa her garnie Exemplarer, som efter Længden af deres Rodstokke at dömme, syntes at kunne være jævngamle med Exem- plarerne ved Höglien, men de fandtes her kun paa et ganske lidet Omraade af nogle faa m.2; hvor den klat- rede op i de omgivende Trær, som særlig bestod af: Betula odor ata, Ainus incana, Sorbus Aucuparia, Prunus Padus og Popidus tremula, samt sjeldnere Salix aurita, S. caprea og S. nigricans. At Atragene sibirica trives 244 i et mesofilt Plantesamfund fremgaar af de Plantearter, som den paa begge disse Steder vokste sammen med i sine nærmeste Omgivelser, hvortil dog maa bemærkes, at den ved Yednmselven vokste ogsaa ned i Skraaningen mod selve Elven, saa der fik den Selskab af nogle stærkere Skyggeplanter end ved Höglien. Jeg skal i det folgende give en Liste over de Plantearter, som den vokste sammen med paa begge disse Steder, hvortil ogsaa maa regnes de allerede omtalte Trær, blandt hvilke den fandtes. Ved Höglien Ved Ve- dumselven Ved Höglien Ved Ve- dumselven Achillea millefolium X X Fragaria vesca X X Aconitum septentrio- Galium boreale X nale X X Gentiana campestris X Actaea spicata X X Geranium silvaticum X X Agrostis vulgaris X X Heracleum sibiricum X Aira flexuosa X Eier acium sp. X Alchemilla alpina X X Hypericum quadran- Antennaria dioica X X gulum X Anthoxanthum odora- Hypochaeris macu- tum X lata X Anthriscus silvestris X Linnæa borealis X X Calamagrostis arun- Lonicera Xylosteum X dinacea X X Luzula campestris X Campanula rotundi- Majanthemum bifo- folia X lium X X Cerastium vulgatum X Melampyrum pratense X X Circium heterophg l- — silvaticum X X lum X Melica nutans' X X Convallaria verticil- Orobus vernus X lata X Oxalis Acetosella X Cystopteris fragilis X Pimpinella Saxifraga X X Epilobium angustifo- Phleum alpinum X lium X X Plant ago media X X Equisetum pratense X Poa nemoralis X Euphrasia officinalis X — serotina X Festuca ovina X X Polygonum viviparum X X 245 Ved Höglien Ved Ve- dumselven Ved Höglien :î! o i-H © m Sb io 00 Th C5 4 o r— I o o ö 00 05 DJ | o -H o -4 1 41 4 II 1 * 1 Th o 05 O o T— 1 o" t> CO Th 1 05 I Th i -4 -4 1 4 P 1 1 1 i o o 05 05 Th o o o -4 +1 | j rÖ5 1 +1 -H +1 cc o O 00 44 y— 1 o" Ol" o" d a Ol id -r co'' °~ 8s -4 1 '4 _4 1 i 1 -H 05 1 l 1 ; 05 1-H ■pH Th fn > Ol o t- 05 * 4» I I I | :Q 1! | -H 1 1 05 i 1 1 180 co' 1 i cf -H 05* I > cd' 1 Th 1 o" 4 o" 4 • 1 1 1 o o 05 Ol r o Th 1 O CO 0 -4 +1 | + o -H 1 -H 1 42 09 05 O 05 cT T-r T—i T— 1 CÔ Eh cd' 1 cT -4 Ol" 1 4 +1 1 i 1 1 1 1 Th CD Ol 1-1 : lO o o o 1 + 1 + •g 05 CD 00 00 O ta j Ci ld~ 4 cT jj co' 1 Th" I Th + o tH ! *- i [T o t> ü 1 r M CD 05 C5 co i— 1 05 ! "3 © 1 "3 CD Th CD id Et. Th cf 35 M 44 _Ö ’p> a 44 .3 CÖ o CD 00 CD 05 > '> Eh 1 05 05 f_| 05 05 . > 1 1 • 1 > n3 > :0 ö :° d d a - | 05 Ol Om nu en sâdan kultur, vars ovanjordsaxlar i diffust ljus eller mörker intagit vertikalställningen, placeras i en bely suing av högre Ijnsintensitet eller i direkt soll jus. 282 börja grenarna kröka sig nedät. Denna nedätkrökning försiggar hastigare eller langsammare alltefter ljusintensi- 05 H 05 co d tH Ol l ! ! co 1 ! -S crT r-T •d rH 1 1 04 1 82 77 65 . -43 rg co ö Ö ^ 4) ‘f9 !ii, co co*' 13 14 16 O 1 1 1 -H 2 CD t— ' iß' cf 1 i 41 o CO » t- L» -H+ 1 1 CD Ol" CD l ö' 1 ! 4i t- 00 -H rH rH i- CD 1 1 1 1 . - - L- to ca" co" co 1 i 1 H 00 lO CD rH 04 04 h 16 + 4- 4- 1 CD rjT r-T CO 1 »ß ^ CO 'S ö iß *'* rH L- CD CD 2-h O) cf 05" [>■ id of æ & »0 iß iß Iß iß rd CD O co GO O Ol KS b- 1 1 1 1 1 4 2 CD 04' rH d rH r-f ■rH + 1 41 1 1 N »O rH 0 b- CO CO CVJ rH .rH f CO 1 1 4 I 1 1 8 52 « 1 §■ 04* Ol cf d d 8 1 1 1 1 4 4 4 CO 04 CD 05 CD cc 5S rH rH cq Oi CD ++ 4-4-4- 4- - . r-, iß' L'- io iß*' C D o 05 o +4- + + ± iß rH 04 co O rH HH iß 1 1 1 Î 4 ! > hT® 04" of 04 rH cT h- rH rH ! 1 1 1 1 0 04 c 04 0 r- H 1— 1 rH 41 1 4 1 4 1 05^ 04" rH cf of t'-"' 1 1 4 1 1 lO 0 00 0 04 CD b- tH iß iO rn iß co 1 b- ^ O T— 1 CO* o' iß" i O" rH IC »0 CD iß 00 tH 04 1 1« teten och växtens reaktionsförmaga, — För att fa ett relativt matt pa det direkta solljusets ljnsstyrka anteck- 283 nades helt enkelt tiden, som âtgick for att svärta ett fotografiskt papper till en med ett förut förfärdigat mörk- färgat papper överensstämmande nyans. Den kortaste tid, som uppmätts under den tid försöken pagingo, var 6 sekunder ; ljusintensiteten fär i detta fall ett värde av 6, o. s. v. — I tabell IV ha sammanställts tvenne försök med A. prostrata , som hade statt i mörkskap under nâgra timmar. För att hindra allt för stark transpiration stjälp- tes glasklockor över krukorna. Krukorna vredos där- jämte 90° var 15 min. för att motverka fototropiska retningar. Ljusintensiteten var vid försökets början 10, vid slutet av försöket 15. Liksom vid förflyttning frän ljus tili mörker reagera grenspetsarna redan under de första 60 min. för ändringen i belysningsförhällandena, under det att grenbasen fort- sätter en tid att kröka sig uppât i vertikalställningen tili följd av efterverkan av den negativa geotropism, som inducerats, medan plantorna voro förmörkade. Forst efter det langsamma utslocknandet av denna retning i grenbasen börjar denna deltaga i den helhetsrörelse, som kröker grenen utefter heia dess längd nedât i horisontalställningen. Tabell V visar krökningsförloppet hos kulturer, exponerade under en ljusintensitet av 9 — 11. En anmärkningsvärd skillnad i krökningsförloppets hastighet förefinnes mellan plantorna i tabell IV och V. Att lägeförändringen i det senare fallet ej sker sa hastigt som i det förra beror väl närmast därpa, att växandet vid starkare belysning retarderas. Andra bevis för att dessa krökningsrörelser äro verkliga irritationsrörelser och ej framkallade av turgorförslappningar i vävnaderna skola anföras längre fr am. Det växlande läge, grenarna intaga allt efter ljus- intensitetens styrka, framgar ävenledes av följande tabeller, i vilka en serie försök sammanställts, som pâgâtt under en följd av dagar, nämligen tiden 12/7 — lö/?* Ljusstyrkan uppmättes kl. 12 och kl. 3 e. m. varje dag, och dessa 284 ljusvärden aterfinnas i tabellerna under datumbeteck- ningarna. Grenvinklarna mattes kl. 5 e. m. Gradtalen för Sueda ange grenarnas avvikning fran lodlinjen, för Atriplexarterna ange de avvikningen fran horisontallinjen. I bäda försöksserierna visar Sueda maritima en uppatkrökning den Pa grund av molnighet sjönk ljusintensiteten denn a dag ned tili 16, vilket hade till följd, att tillväxten nu försiggick i riktning mot verti- kalläget. Att Atriplex prostrata oaktat den minskade ljustillgangen visar nedatkrökningar beror därpa, att denna art i likhet med de övriga prostrata Atriplex- formerna ännu vid ringa ljustillgang är plagiotrop. A. Babingtonii intager en intermediär ställning med av- seende pa den ljusstyrka, som behövs för att utlösa ètt om- slag i reaktionen. Dessa fragor skola belysas längre fram. Det har redan framhâllits, att de ifragavarande krökningsrörelserna icke framkallas av ökad eller min- skad turgescens i vävnaderna utan komma till stand genom växandet. För denna asikt tala bl. a. de försök, som sammanställts i tabellerna IV och Y. Dessutom visa undersökningar över sidogrenarnas böjningsfasthet hos A. prostrata , att allsidiga turgorändringar icke kunna tänkas utlösa nämnda rörelser. -1) Böjningsfastheten är nämligen större hos plantor, som exponerats tvenne timmar i solljus än hos sâdana, som stâtt i mörkskap samma tid. Det oaktat inducerar ljuset en nedatkrök- ning, mörker en uppatkrökning av grenen. Av de för- söksserier, som skola anföras i det följande, framgar med all önskvärd tydlighet, att vi ha att göra med till- växtrörelser och icke med turgorrörelsor. Kulturförsök med A. prostrata i olika koksaltlös- ningar, för vilka försök närmare skall redogöras pa annat ställe, visa, att tillväxtökningen nâr sitt maximum x) Om» böjningsfasthet se t. ex. Jost: Pflanzenphysiologie, p. 671; eller Lundegardh: Über Blütenbewegungen und Tropismen bei Anemone nemorosa. Englers Jahrbücher, 57: 80 — 94. i en 1 ^ Na Cl-lösning för att sedan âter avtaga. Redan 1 en 1,5 fé lösning är tillväxten avsevärt mindre, och i 2 X Na Cl-lösningar är den minimal. Krukkulturer av A. prostrata Bouch., som under en längre tid vattnats med sötvatten, lösningar av 0,25 X Na CI, 0,5 X Na CI, 1,5 X Na CI, och 2 % Na CI exponerades nu under 6 tim- mar i direkt solljus med en ljusintensitet av 6 — 8, varpa samma kulturer inflyttades i mörkskäp och uppmättes igen efter 24 timmar. Sidogrenarnas rörelser, räknat Tab ell VIII. Ursprungl.l grenst. Efter 6 t:s belysning Skilln. j Medelavv. 1 i 1 Sötvatten 32 60, 46 37 69, 50 — 9, —4 — 6 2 0.25 % Na CI 18, 29 2, 27 18, 33 2, 32 ±0.-4 ±0. - 5 — 2,7 8 0,50 % Na CI 2, 8 22, 30 40, 20 33, 38 — 38, -12 — 11, —8 — 17,25 4 1,5 % Na CI 36. 22 15, 17 41, 30 22, 28 -5,-8 — 7. — 11 ! -7’7ä 5 2 X Na CI 55 30. 38 1 60 34, 45 — 5 -4.-7 — 5,33 I fr an lodlinjen, askadliggöres i tabell VIII (för ljus) och i tabell IX (för mörker). Det bör kanske tilläggas, att de tili dessa försök använda plantorna voro av samma alder och konstanta. Siffran i tabellens sista kolumn utgör medeltalet av samtliga grenars vinkelavvikning. Dessa rörelsers natur av tillväxtrörelser blir genast klar vid en blick pa ovanstaende tabeller. Om förhallandet mellan Na Cl-lösningarnas koncentration och tillväxt- ökningen har redan talats. Av de i försöken använda kulturerna visar den i 0,5 ^ Na CI den största tillväxt- ökningen; den visar, som synes, ocksa de största gren- 286 Tabell IX. Ursprungl. grenst. Efter 24 t:s| ... mörker | Skllln- Medelavv. 1 Sötvatten 37 69, 59 35 59. 37 ' + 2 + 10, -f-13 “f- 8,33 2 1 0,25 % Na CI 18, 33 2, 32 18, 27 2, 26 ± o, + 6 ; ±o, +6 + s 3 0,50 % Na CI 40, 20 33. 38 23, 7 27, 20 j + + 18 + 6, + 18 + 13.5 ; 4 1,5 % Na CI 41, 30 22, 28 26, 16 22, 21 + 15, +14 + 0, + 7 + 9 5 2 ^ Na CI 60 34, 45 45 33, 44 + 15 + b +1 + 5.67 vinkelavvikningarna. Ju starkare tillväxten är, desto sn abb are sker krökningen. Innan vi gâ vidare i analysen av dessa rörelsers fysiologiska natur, skola nâgra försök med Prunus spinosa och Cotoneaster integerrima anföras. Som bekant uppträda dessa art er som spaljerformer pâ exponerade lokaler längs vara kuster, och oftast nämnes vinden som den spaljerformande faktorn. * Mot denna nppfattning har dock Warming (1. c.) framkastat tvivel. Nedansta- ende tabell X visar resultaten av 18 försök med ännn icke fnllvnxna Prunus kvistar. De tre första utfördes i faltet pâ sa satt att kvistarna inkapslades i svarta papperspasar under 48 timmar; de fern följande avse avskurna kvistar satta i vattenflaskor i mörkskäp under en tid av 48 timmar; de tre därpa följande placerades i laboratoriet i mycket svag belysning under 48 timmar; de sju sista kvistarna exponerades i direkt solljus med en ljusintensitet av 7 — 8 under 4 timmar. Talen ange grenarnas vinkel med lodlinjen. Liknande försök med Cotoneaster integerrima äro sammanställda i tabell XI. De fyra första försöken 287 Tabell X. Ursprungl. grenst. Slutlig grenst. Skilln. 1 Fältförsök 100 93 4“ 7 2 » • 85 77 + 8 3 » 103 95 + 8 4 I mörkskap 84 84 ±0 5 » 82 78 + 4 6 » 84 82 + 2 7 » 74 66 + 8 8 » 90 86 + 4 9 Diffust ljus 53 52 + 1 10 » 72 64 + 8 11 » 76 73 + 3 12 Direkt solljus 82 . 83 — 1 13 1 » 83 87 — 4 14 » 86 88 — 2 15 » 60 65 — 5 16 » 57 59 — 2 17 » 79 81 — 2 18 » 74 75 — 1 pâgingo under 18 timmar, de fyra sista under 3 timmar med en ljusintensitet av 10 — 12. Ay dessa försök framgâr det otvetydigt, att Primus och Cotoneaster utföra rörelser vid växling i belysnings- förhallandena: i mörker eller svag belysning i riktning mot vertikalställningen och i direkt solljus i riktning mot horisontalställningen. Antagandet att orsaken till plagiotropin hos dessa vedartade växter skulle vara en annan än den, som framkallar samma fenomen hos de ovan omnämnda strandväxterna, synes därför högst osan- nolikt. 288 Tabell XI. Ursprung]. Slutlig Skilln. grenst. grenst. 1 I mörkskap 65 57 + 8 2 » 74 68 + 6 B I diff. ljus 56 54 + 2 4 » 83 70 -f 1B 5 Direkt solljus 8 16 — 8 6 » 68 75 1 — 7 7 » 54 62 — 8 8 » 70 74 — 4 Det torde vara överflödigt att anföra ytterligare bevis för insolationens avgörande betydelse for ifrâga- varande växters plagiotropa grenorientering. Grenom att variera ljusmängden kan man framkalla horisontal- eller vertikalställning allt efter behag. Pä vilket satt utlöser nu växlingen av ljus och mörker de ifragavarande krök- ningsrörelserna? Klinostatförsök fa härvid fälla utslaget. Till dessa försök användes uteslutande Atriplex pro - strata Bouch. För att upphäva verkningarna av de s. k. epinastiskakrökningsfenomenen fingo dessa kulturer rotera pâ den horisontala klinostataxeln i diffust ljus under en tid av tre veckor, varpa de, fortfarande applicerade pa den roterande, horisontala axeln, infördes i ett mörkskap. Vid denna försöksanordning iakttogs icke nagon krök- ning av grenarna. I följd av växtens autotropism fort- satte grenarna att tillväxa i den ursprungliga riktningen utan att reagera för det inträdande mörkret. Lika okänslig visade sig en sâdan roterande Atriplexkultur vara i intensivt solljus. Avkopplad klinostaten och uppställd i normalläget inträdde däremot genast kraftiga nedat- krökningar. Tilläggas bör, att Atriplexgrenen i anatomiskt hän- 289 seende är radiärt nppbyggd. I svagt ljns eller mörker är den dessntom fysiologiskt radiär. De vid insolation nedliggande grenarna visa däremot en fysiologisk dor- siventralitet, sorti yttrar sig däri, att en i omvänt läge fixerad Atriplexkultnr atervinner horisontalläget genom ökad tillväxt av den morfologiska översidan. Den ur- sprungliga morfologiska översidan förvandlas saledes nu till morfologisk undersida. I detta avseende överens- stämmer salunda Atriplex fullständigt med Lidforss’ psykrokliniska värväxter. Klinostatförsöken med Atriplex prostrata Bouch visa klart och tydligt, att de krökningsrörelser, som denna växt ntför i direkt solljus för uppnaendet av den hori- sontala grenställningen, äro av geotropisk natur. I direkt solljus visa grenarna plagiogeotropism , i mörker äro de däremot negativt geotropiska i likhet med de övriga undersökta växterna. Analogien mellan det vid insolation plagiogeotropiska ovanjordssystemet hos Atriplex och det hos andra nedliggande strandväxter är sa iögon- fallande, att man med största säkerhet kan antaga, att plagiotropin även hos dessa grundar sig pä geotropiska retningar. Psykroklini och fotoklini. Likheten mellan ovan skildrade krökningsrörelser hos strandväxterna och de av Lidforss’ (1. c.) beskrivna rörelserna hos Holosteum umbellatum , Lamium purpureum och andra värväxter har förut blivit papekad. Hos dessa växter är det emellertid växlingar i temperaturen, som utlösa rörelserna. Yid lag temperatur visar ovanjords- systemet plagiogeotropism och ligger tätt tryckt tili marken. Yid högre temperatur stämmes växten negativt geotropisk, och grenarna intaga nu- vertikalst ällning. Nagra ar förut (1898) hade Yöchting skildrat detta egen- domliga inflytande, som temperaturväxlingarna utöva pa tillväxtriktningen hos skotten av Mimulus Tillingii (syn. Bot. Not. 1917. 19 290 31. intens ), vilken företeelse han kallade psykroklini. Till samma fysiologiska kategori räknade hanblomskaftets rörelser hos Anemone nemorosa och A. stellata , och de rörelser, som Wille funnit hos en del övervintrande blad, som under vintern ligga tryckta in tili marken (ex. Geum urbanum *). Lidforss papekar nu de i fysio- logiskt hänseende olikvärda krökningsrörelserna hos nämn- da växtgrupper. Han visar, att de rörelser, genom vilka Anemonearterna uppna den vid högre temperatur upp- rätta ställningen och den vid kall väderlek nedatböjda, lutande ställningen, äro av termonastisk art. Vidare päpekar han, att de rörelser, som utmärka bladen av Geum och andra vintergröna växter, som Wille under- sökt, icke äro irritationsrörelser utan avse rent fysika- liska processer. Pâ annat Ställe anmärker han, att psykroklini som fysiologisk term borde reserveras för sädana rörelsefenomen, som utlösas av en genom väx- lingar i temperaturen framkallad omstämning av de geotropiska egenskaperna, vilket just är fallet med de av honom själv undersökta värväxterna och den av Vöchting undersökta Mimulus Tillingii* 2). I denna snäva och mera preciserade bestämning f attar Lidforss själv begreppet psykroklini vid sina senare undersökningar 3). Lidforss har genom analogi ocksä bildat termen foto- Idini , vanned han salunda förstar sädana rörelsefenomen, som utlösas av en genom växlingar i belysningsförhal- landena framkallad omstämning av växtens geotropiska egenskaper eller just sädana rörelser, som vi ha gjort b.ekantskap med hos ovan nämnda strandväxter. Härmed äro vi inné pâ frâgan om förut uppmärk- x) Wille, N. Om de mekaniske Aarsager til at visse Planters Bladstilke krumme sig ved Temperaturer, der naerme sig Fryspunk- tet. Övers. K. Y. A. Förh. 1884, N:r 2. 2) Lidforss, B. Ueber den Geotropismus einiger Frühjahrs- pflanzen. Englers Jahrbücher, 88: 343 — 376, 1902. 3) Lidforss, B. Weitere Beiträge zur Kenntnis der Psychro- klinie. Lunds TJniversitets ärsskrift. 1908. 291 sammade fall av dylika krökningsrörelser, inducerade av växlingar i ljusintensiteten, eller, som vi i fortsätt- ningen vilja säga, av fotoklini. Ett sâdant fall av foto- klini f öreligger hos de av Stahl undersökta underjor- diska utlöparna hos Adoxa och Circaea , som normalt äro transversalgeotropiska, men som utsatta for ljns kröka sig vertikalt nedât 1). Denna krökning är icke av negativ fototropisk natur ntan korumer till stand därigenom, att organets geotropiska egenskaper ändrats vid belysningen, sa att det mimera reagerar positivt geotropiskt. En liknande »Umstimmung des Geotropismus» har Czapek 2) och Oltmanns 3) f unnit hos Lysimachia nmmmlaria , Glechomci hederacea och hos stolonerna av Fragaria vesca och Bubus caesius, vilka alla äro plagiogeotropiska i ljus men negativt geotropiska i mörker. Om Lysimachia nummu- laria yttrar Oltmanns (1. c. p. 26) att »Jeder Lichtin- tensität eine bestimmte Lage des Sprosses entspricht». Alltsâ samma regel, som vi funnit gälla genereilt för de ovan diskuterade strandväxterna. Fotoklini som anpassningsegenskap. Inledningsvis omnämndes, hur vanlig den nedlig- gande växttypen är pa havsstränder. Detta förhal- ‘lande bör icke längre förvana oss. För sandiga, solex- ponerade stränder gäller, vad Warming (1909, p. 262) citerar om ljusförhallandena pa de danska dynerna: »Lyset är saa haardt for Ojnene». En stör del av det direkta solljuset reflektèras av den vita sanden. Med en Steenstrups ljusmätare erhöll Warming (1. c.) i ett 1) Stahl, E. Ueber den Einfluss des Lichtes auf den Geotro- pismus einiger Pflanzenorgane. Ber. der Deutsch. Bot. Gesellsch. II: 383, 1884. » 2) .Czapek, F. Ueber die Bichtungsursachen der Seitenwurzeln und einiger anderer plagiotropen Pflanzentheile. Sitzungsber. d. Wien Akad. 54, Abth. 1: 1197, 1895. 3) Oltmanns, F. Ueber positiven und negativen Heliotropismus. Flora, 83: 1—32, 1897. 292 fall för det direkt a solljuset värdet 44, for det reflek- terade värdet 88. Den stora ljusmängden pâ dylika lokaler omtalas ocksâ av Erikson (1. c.) Hâyrén *) m. fl. Pâ insj östränder fann Cowles liknande förhällanden * 2). Yolkens omtalar ätskilligaökenväxter,somäro prostrata3). Troligen höra dessa till samma fysiologiska insolationstyp som âtskilliga av vâra psammofyter och xerofyter pâ torr och bar mark (Artemisia campestris , Herniaria glabra m. fl.), vilka tvivelsntan visa fotoklini. Att Taraxacum och Potentilla anserina pâ öppna lokaler hava bladroset- terna tryckta till marken, i skuggan mellan högt gras däremot vertikalställda, vilket förhällande Warming om- talade, är ett slâende exempel pâ vad ovan är sagt om de fotokliniska rörelsernas natur. Samma iakttagelse kan man ofta göra pâ Leontodon autumnalis och Hypo- chaeris. Pâ exponerade lokaler tinner man alltid dessa växters bladrosetter tätt tryckta till marken. Bladen äro alltid orienterade oberoende av ljnsstrâlarnas rikt- ning. Att därför som Vöchting härleda plagiotropien nr negativ heliotropism är oriktigt 4). Egna undersök- ningar over bladrosettväxter ge vid handen, att fotoklini här sä väl som hos de typiska strandväxterna är den verkliga orsaken tili plagiotropin. En annan vegetationstyp, i vilken nedliggande växt— former äro allmänna, är den alpina. Psykroklini torde här vara en av orsakerna tili det krypande växtsättet. Det är emellertid ett bekant faktum, att ljusintensiteten ökas med höjden över havet. Att ocksâ fotokliniska rörelser medverka vid framkallandet av plagiotropi hos de alpina växterna synes därför högst troligt. Vöchting *) Hâyrén, E. Über die Landvegetation und F]ora der Meeres- felsen von Tvärminne, Helsingfors, 1914. 2) Cowles, H. C. The ecological relations of the vegetation on the sand dunes of Lake Michigan. Bot. Gaz. 27, 1899. 3) Volkens, G. Die Flora der ägyptich-arabichen Wüste. 1887. 4) Vöchting, H. Die Bewegungen der Blüthen und Früchte. Bonn 1882. 293 säger ocksâ (1898, p. 50): »Mit gutem Grunde darf man annehmen, dass das Kriechen mancher Alpenpflanzen theilweise oder gänzlich auf dem Einflüsse niedriger Temperatur beruht. — Vielleicht wirken intensive Be- leuchtung und niedrige Temperatur in demselben Sinne». Den biologiska betydelsen av de fotokliniska saväl som av de psykrokliniska rörelserna ligger i öppen dag. Fä lokaler inom vart vegetation somr ade erbjuda hardare existensvillkor för högre vegetation än den brännheta sanden pa vara vindsvepta kuster. För alla de i Vege- tationen ingaende arterna, och särskilt för annuellerna med deras grunda rotsystem, gäller det att pressa ned transpirationen tili ett minimum. Därför uthärda de prostrata växterna bättre än andra de extrema miljö- faktorerna, och detsamma gäller de prostrata fjäll växterna, som ju hotas av samma fara, nämligen uttorkning. Vi hava funnit ett genomgäende drag hos strand- vegetationens komponenter, nämligen det nedliggande växtsättet betingat av dessa växters fotokliniska egen- skaper. Det intressanta är nu, att denna anpassnings- flora av mer eller mindre plagiotropa växtformer omfattar säväl ärftliga prostrataraser som prostrata anpassnings- modifikationer t. o. m. inom samma systematiska art. Den under vanliga belysningsförhallanden upprätta A. latifolium har en ärftlig prostrataform, som jag tillsvidare kallar A. latifolium prostratum; A. patulum prostration är en annan ärftlig prostrataform, som i alla andra egenskaper synes överensstämma med den typiskt upp- rätta A. patulum. Av Chenopodium album känner jag likaledes en ärftlig prostrataform, som förekommer all- mänt pa Sveriges västkust. Som väl inses, kan man icke pa förhand avgöra utan först genom kulturförsök konstatera, om en prostrataform hör tili den ena eller andra kategorien. Fysiologiskt skilja sig de ärftliga prostrat aformerna fran prostratamodifikationerna därigenom, att de förra 294 redan vid en belysningsgrad, vid vilken de senare ännu växa i riktning mot vertikalställning, stämmas plagiogeo- tropiskt och växa i horisontalriktningen. Forst vid en högre ljusintensitet eller vid längre inverkan av en belys- ning med viss ljusstyrka förlora prostratamodifikationerna normalläget och slä over i horisontalläget. Yi kunna saledes särskilja olika grader av fotoklini allt efter den ljusstyrka, som behövs för att utlösa den horistontala tillväxtriktningen. Mest utpräglad finna vi den hos de ärftliga prostrataraserna ; svagare framträder den i de normalt upprätta formerna. Tabell XII illustrerar denna olika grad av fotoklini hos nägra former av släktet Atriplex. Gradtalen vid 0 timmar ange vinkeln mellan grenspetsen och lodlinjen. Belysningsintensiteten — 10—12. Ännu efter tre t immars belysning kröka sig de erekta formerna av A. patulum och A. latifolium uppât, under det att deras prostrataraser redan slagit över i horisontalriktningen. Forst senare induceras en nedât- krökning hos de förra. Av de tre sista synes A. litorale vara den okänsligaste. Den ekologiska betydelsen av denna olikhet i foto- klinisk reaktionsförmaga inom släktet Atriplex framgär mycket tydligt vid en jämförelse av de olika formernas naturliga Standorten A. prostrata Bouch., som av alla strandmâllor visar mest utpräglad fotoklini, nar pa stranden sin maximumutbredning inom den starkast soi- och vind- exponerade zonen, nämligen den övre supralitorala. Frän andra, mindre exponerade lokaler uttränges den av sina mera robusta men svagt fotokliniska släktingar. A. litorale illustrerar samma sak. Pa den för soi och vind mycket utsatta västra sidan av Hallands Väderö saknas denna art fullständigt, oaktat lämpligt substrat förefinnes pa atskilliga Ställen. Däremot bildar den massvegetation och uppnar jättelika dimensioner pa ostsidan av ön, som är mera skyddad. Yissa näringsfysiologiska orsaker 295 T ab ell XII. i 0 tim. 3 tim. 1 5 tim. 1 A. pat. erectum 14 11. 9 + 4 + 4. +6 — 5 — 6, — 6 2 A. pat. prostr. 18. 25 5, 26 — 5, — 7 - 4, - 2 — 11. —6 -15, -2 3 A. prostr. Bouch. . 23 3, 39 — 15 — 2, —16 7 -h “H | 4 A. latif. erectum 50 3, 33 -b5 4-ii. 4-5 -s ' '• ' 5 A. latif. prostr. 1 1. 12 — 4 -1.-3 ~7 — 9. —5 6 A. Babingtonii 10 3. 47 + 8 4-1. 4=0 ±0 1 -1,-6 7 A. hastatum 1, 26 13, 48 4-i, 4-4 4-7. 4-18 + 0, —4 -2.-2 8 A. litorale 28 20, 32 4- 5 4-5, 4-6 -.2 | ±0, -2 synas utgöra hinder för förekomster av A. patulum pâ havsstränder. I varje fall är den sällsynt pâ dylika lokaler. Men dess ärftliga prostrataras, som ocksâ gar under namnet A. patulum var. aagustifolium J. E. Sm. har dock lyckats finna en Standort, dar den mer än nâgon annan växt synes vara hemma. Det är stubb- âkrarna. Floran i vâra stubbâkrar är ju en utpräglad selektionsflora, som här i Sydskâne •atom nämnda Atri- plexform ocksâ hyser Anagallis , Odontites , Euphorbia exigua , Stachys arvensis och andra lâgvuxna annueller. Tack vare sina utpräglat fotokliniska egenskaper undgâr prostratarasen det öde, som ovillkorligen skulle drabba dess närmaste, upprätta, svagt fotokliniska släkting, det nämligen att bli nedmejad och berövad frösättningen. 296 Av vad ovan sagts fr amgär, att det inom släktet Atriplex med avseende pa prostrataegenskapen förefinnes en parallelitet mellan modifikationerna och de ärftliga variationerna, i likhet med vad man har funnit beträf- fande andra egenskaper hos olika växter och djur. Det, som hos de ärftliga prostratavariationerna nedärves, är väl närmast den utpräglade fotoklinin, vilken i sin tur betingar det nedliggande växtsättet. Fragan pa vilket sätt denna utpräglade fotoklini kommit till stand är ju mycket intressant men pa samma gang mycket otacksam att diskutera för närvarande. Det förhallande, att upprätta och nedliggande Atri- plexformer av samma systematiska art ofta förekomma pa samma lokal, vilket ledde Warming (1906, p. 65) tili det antagandet, att ytterbetingelserna varit olika för dessa växter i deras första utvecklingsstadier, förklaras, som vi hava sett, därav, att en Atrip] expopulation är sammansatt av fysiologiskt vitt skilda raser. En annan sak, som i detta sammanhang bör papekas, är den ödesdigra roll vinden har spelat vid tolkningen icke blott av uppkomsten av buskform och mangstam- mighet utan ocksa av dvärgväxt och spaljerform i den alpina regionen och pa havsstranden 1). Forst när man tagit tillbörlig hänsyn tili den ärftliga Variationen (inom släktena Juniperus och Quer eus t. ex.) och tili de psykrokliniska och fotokliniska egenskaperna hos de alpina och maritima vegetationsformerna, först da har man utsikt att kunna reducera vindens betydelse till dess rätta dimensioner. *) En sammanställning av hithörande äldre och nyare litteratur finnes hos Frödin: Tvenne västskandinaviska klimatfaktorer. Arkiv f. Bot. 1912. 297 Om endo- oeh synzoisk fröspridning genom europeiska krâkfâglar. Af Aua. Heintze. (Forts, fr. s. 240). Vaccinium Myrtillus : af 41 frön grodde 32. Krakbollarna pä samma strandklippa utgjordes hufvud- sakligen af körsbärskärnor samt rester af krabbor, mera sällan eusamt eller öfvervägande af bafreagnar. Ett par närmare undersökta uppkastningar hade följande innehall: Empetrum nigrum : 7 bärstenar, alla i samma boll. Prunus avium koll.: 17 bärstenar i tva bollar, 7 — 10 i hvarje. Kubus idœus: 14 bärstenar, alla i samma boll. Vaccinium Myrtillus : 33 frön i tva bollar, 12 — 21 i hvarje; bärskalsrester. I jordfyllda springor pä den branta sydsidan af strand- klippan växte tre 5 — 10 dm höga Prunus avium tillsamman med Posa canina koll., Kubus idœus , Sorbus aucuparia m. fl. Pâ en närliggande klippa tillvaratogs en kräkexkrement, innehällande rester af skalbaggar och myror samt Empetrum nigrum : en bärsten. Kumex acetosella : 2 skadade nötter. En kräkboll pä samma ställe utgjordes af krabbrester, skelettdelar af en medelstor fägel, 32 bärstenar af K. idœus och 17 bläbärsfrön. Erän Ljungskile härstamma äfven tvenne vinterexkre- menter med följande innehall: Kanunculus repens : 2 stärkt skadade nötter (grodde ej). Kumex acetosella : 2 nötter (1 grodde). Viola sp .: ett frö (grodde ej). 34. Under vintrar med rik tillgäng pa haftornsbär (Hippophaë rhamnoides) äro svartkrakor, rakor och isynnerhet krakor mycket talrika pa ön Juist utanför tyska Nordsjö- kusten. Vid ett besök vintern 1911 — 1912 fann Arends (7 p. 431) bollar i stör mängd af dessa fäglar, kringspridda pä dynerna och fulla med frön och bärskal af Hippophaë. 35. Loos (79 p. 58 — 61) har undersökt ett 70-tal i Böhmen insamlade vinterbollar af kraka och (eller) raka. I en af dessa fann han tva vindrufkärnor, i en annan bär- stenar af Prunus spinosa. Tvenne uppkastningar utgjordes Bot. Not. 1917. . 20 298 »hauptsächlich aus unverdaulichen, runden, schwarzen Sämer- eien von Hühnerschrotgrösse». Födoämnen: Hrjd. blabär och Hordeum (14 p. 22); Sk. rönnbär, oxelbär, jordgubbar och ligusterbär (förf.) ; Sv. körs- bär och »audra trädfrukter» samt sädeskorn (102 p. 194)' hvete och annan säd (64 p. 108); krakbär, hallon och blä- bär (50 p. 104 — 105); hvete, körn, hafre och solrosfrön (65 p. 9, 14); dessutom förtära vara kräkor ofta körsbär, plom- in-on, äpplen och ekollon; Nge. ripbär (29 p. 89); Fink haftornsbär (104 p. 135); Rsl. ragkorn (38 p. 334); Dnm. sädeskorn (129 p. 70 — 73); Tsk. vindrufvor, körsbär, päron, valnötter och sädeskorn (13 p. 1192, 1197 — 1198); körsbär, »Obst», rönnbär, valnötter och sädeskorn (100 p. 103); ek- och bokollon (5 p. 173); rönnbär, körsbär, plommon, äpplen, vindrufvor, fläderbär, nypon, hagtornsbär, björnbär, lingon, blabär, gurkor, pumpor, Lappa , ekollon, bohvete, ärter, vicker, bönor, majs och alia slags säd (120 p. 325 — 328, (2) — (105); haftornsbär (15 p. 571); Phallus impudicus (91 p. 492); körsbär, äpplen, vindrufvor, björnbär, svarta fläderbär, Solanum nigrum , Polygonum Persicaria, P. sp., Atrip- lex, pumpor samt all slags säd (113 p. 70, 115 p. 213 — 214, 116 p. 227 — 229, 117 p. 278—280); Östr. körsbär, äpplen, rönnbär, blabär, hallon, all slags säd, majs, ärter, bohvete och ogräsfrön (77 p. 201, 78 p. 69 — 70, 81 p. 11 — 13, 84 p. 8 — 11, 85 p. 5—8, 86 p. 3 — 13, 17); hafre och hvete (119 p. 34); all slags säd, majs och vindrufvor (136 p. 18, 137 p. 53 — 54); körsbär, flkon, vindrufvor och majs (107 p. 435); Ung. hvete, körn och hafre (130 p. 144, 36 p. 313); »Hohrsamen» (Aquila 1902 p. 229); meloner (95 p. 321); all slags säd, majs, hampfrön, körsbär, mullbär, björn- bär, umbelliferer, pumpor och hasselnötter (26 p. 222); Ital. körsbär och oliver (106 p. 288, 290). Krakorna sluka regelbundet gruskorn eller bitar af hardare mussel- och snäckskal, och dessa gastroliter äro isynnerhet under den kalia ärstiden tillstädes i af- ° sevärd mängd. At minstone under vintern torde mera ömtaliga frön förstöras i nagot större utsträckning än hos skatan. Skillnaden tyckes dock vara föga utpräglad. Tarminnehallet undersöktes hos 18 skjutna kräkor. Endast i ett fall fann jag fruktifikationsdelar i tarmarna: ett oskadadt och ett skadadt frö af Sorbus aucuparia . 299 Ur 165 exkrementer, sorti miderka stades en noggrannare granskning, utslammades följande frön och frukter: Empetrum nigrum : 20 bärstenar i tre exkrementer. Bubus idceus : 289 bärstenar i 17 exkrementer (af 28 bärstenar grodde 6, och 4 hade vid groningsförsökets slut friskt embryo; se närmare anteckn. 33). Sorbus aucuparia : 5 förstörda frön, alla i samma ex- krementhop. V accmimn Myrtillus: 127 -f- enst. frön i fyra exkremen- ter (af 41 frön grodde 32). V. sp .: 4 frön, alla i samma exkrementhop (2 grodde). lianunculus repens : 2 skadade nötter, bâda i samma exkrementhop (grodde ej). Bumex acetoseliq: 2 -f- 2 nötter i tvâ exkrementer (1 grodde) . Secalc cereale : 2 3 frukter i tre exkrementer (1 grodde). Triticum vulgare : 9 -f- 1 frukter i sju exkrementer (3 grodde; se närmare anteckn. 28). Viola sp.: ett frô (grodde ej). Bollarna uppkastas pä kvâllen, sedan krâkorna slagit sig till ro i sina nattkvarter. Ar födan riklig och innehâller osmältbara ämnen i större mängd, kimna äfven en à tvâ bollar komma till synes tarder dagens lopp. Jag har varit i tillfälle att närmare granska innehâllet i 270- sommar-, höst- och vinterbollar. I dessa funnos bär- och torrfrön af följande växtarter: Arctostaphylos uva ursi : en bärsten. Convallaria Polygonatum : 51 frön, alla i samma boll. Cratægus oxyacantha koll. : 5 bärstenar i tre bollar. Empetrum nigrum : c. 1025 bärstenar i nio bollar. Juniperus communis: 9 frön i tre bollar. Prunus avium koll.: 186 bärstenar i nitton bollar. P. spinosa: 12 bärstenar i tvâ bollar. Posa canina koll.: 27 nötter i sex bollar. Bubus idœus: c. 1050 bärstenar i 26 bollar. Solanum Dulcamara: 406 frön, alla i samma boll (af 20 frön grodde 19). Sorbus aucuparia : 32 tili största delen skadade frön i tio bollar. V actinium Myrtillus: c. 1500 frön i femton bollar. 300 Avena sativa: 7 frukter, alia i samma boll (2 grodde); 108 omogna frukter i fyra bollar. Chenopodium album : 13 — |— 2 frön i sex bollar (8 grodde). Grlaux maritima : 6 frön, alla i samma boll (grodde ej). Gramineæ : 2 frukter i tvâ bollar (grodde ej). Hordeum vulgare : 2 frukter, bâda i samma boll (grodde ej). Matricaria inodora : en frukt (grodde ej). Phleum pratense: 7 frukter, alla i samma boll (4 grodde). Plantag o maritima: 3 frön, alla i samma boll (2 grodde). Poa sp.: 6 frukter i tvâ bollar (2 grodde). Polygonum aviculare : 4 + 4 nötter i fern bollar (1 grodde). P. Convolvulus : en skadad nöt med förstördt innehâll. P. Persicaria koll.: 3 — f- 1 nötter i tre bollar (grodde ej). Banunculus acris: 2 nötter i tvâ bollar (embryo friskt). P. repens: 6 nötter i fyra bollar (1 grodde). Rumex acetosella: 8 nötter i fern bollar (4 grodde). Secale cereale : 23 tili största delen + skadade frukter i tre bollar (grodde ej). Siliquosa: ett frô (grodde ej). Triticum vulgare: 1 + 3 frukter i tvâ bollar. Viola sp.: en skadad kapselvalvel. Ett obestämdt frô (embryo friskt) ; 2 skadade, obestämda frön i tvâ bollar (grodde ej). I spridningsbiologiskt hänseende förhaller krâkan sig i hufvudsak pâ samma satt som skatan. 1) C. cornix sprider sâlunda dels bärfrön och bärstenar, dels torrfrön som slukats med hast- och kogödsel eller inkommit tillfälligtvis med spillsäd eller annan frân marken upp- samlad föda. Groningsförsöken med frön nr krakans nppkastningar och exkrementer gäfvo ungefär samma résultat, som redan omtalats beträffande Pica. P Noll (D. zool. Garten 1886 p. 326) har utan tvifvel förväxlat exkrementer och nppkastningar, när han uppgifver sig ha funnit kräkexkrementer, »ganz erfüllt mit den Kernen der Vogelkirsche, Prunus avium.» Äfven Friedel (Ibid. 1887 p. 321) har gjort sig skyldig tili samma misstag. (Forts.). 301 Botryehium Lunaria L. som kompassväxt. Av H. W. Sjögren. De första veckorna av juli 1917 tog jag ledighet for att fâ vila ut i naturens sköte pâ en av Adalens vackraste platser, jnst dar Faxeälven med sitt delta mynnar nt i Angermanälven. Nära till landsvägen och öster därom ligger den s. k. Yesterlnndsnipan med ätskilligt -av botaniskt in- tresse. Sa linnes t. ex. pä dess sydöstra slnttning ett 100-tal ex. av Polygonatum odoratmn (Mill.) ; nedanför vid dess fot, lyste pä längt hall det stätliga knngsljnset, jnst dâ i blom. Bäda i trakterna sällsynta. Pa nordvästra sidan, pâ en slnttning nedanför samma nipa, finnes ett 10 — 15 m. högt ex. av hänggranen, Picea Abies f. viminalis (Sparrm.), av vilken f. ö. ytterligare 5 ex. växa pâ olika platser i Sollefteä och Eds socknar. Pa deltalandet växer rikligt Myricaria germanica (L.). Ovan och nedanför Faxe-älvens inflöde ser man likaledes ofta denna vackra »strandljnng» efter Anger- manälvens »stenören». Med strömmen fortplantas den vidare södernt; sä iakttog jag redan 1909 en meterhög buske ä Hägesta-ön vid Sollefteä; sydligaste växtstället är f. n. holmen Byttören vid Strinne i Mnlträ socken (Dr E. Modin 1916). Efter denna nog sä länga inledning, vilken ma tjäna till orientering, kommer jag nu tili ämnet. Yad som denna gang särskildt faste min nppmärksamhet, var den rikliga förekomsten av Botryehium Lunaria pä ängsvallarne söder och öster om Yesterlnnds-nipan. Med nppsatsen i Botan. Notiser 1910, sid. 157 i minne hade jag nn tillfälie granska bladskivans ställ- ning pä fritt växande exemplar. Under dagarna 5. 6. och 8. jnli nndersöktes sälnnda marken sektionsvis och antecknades result atet för 200 ex. t Bot. Not. 1917. 302 Höjden beräknades till omkr. 20 m. ö. h. da älven liär endast ligger 8 m. Resultatet var följande: Bladskivans ställning; norr — söder 61 ex. öster — vaster 53 » nordost — sydväst 45 » nordväst — sydost 41 » Summa 200 ex. Härav framgâr, att skivan mer eller mindre var ställd mot solen i 73, s och mot norr med omkr. 26,5 % av de iakttagna individerna. Av de i Botan. Notiser omnämnda 43 ex. hade 18 ställningen norr- söder och 17 nordost — sydväst, summa 35 ex. eller omkr. 81 ^ mer eller mindre mot solen medan endast 8 ex., d. v. s. omkr. 19 X, hade bladski- van ställd i öster — väster. Sammanställas bäda iakttagelserna av de 243 ex. bli siffrorna resp. 75 och 25 Naumann, E., Undersökningar över fytoplank- ton och under den pelagiska regionen försig- gäende gyttje- och dybildningar inom vissa syd- och mell ansvenska urbergsvatten. 165 s., 7 tavl., 21 textfig. — K. S. Yet. Ak:s Handl. Band 56. N:o 6. 1917. Planktologiska studier av en f. ö. ofta ensidig och begränsad läggning ha hittills dominerat inom limno- logien. Bottnens biologi och Struktur har däremot en- dast i mycket ringa grad varit föremal för limnologernas uppmärksamhet, vadan ocksä kännedomen om hithörande förhallanden varit mycket bristfällig. Med det före- liggande arbetet har emellertid fort. — stödd pa special- undersökningar frân ett par mindre omrâden i S. och Melierst a Sverige — önskat att lämna en mer a genom- förd översikt just över bottenförhallandenas växlande beskaffenhet. Ett särskilt intresse har därvid ägnats at 303 det hittills föga beaktade spörsmalet om sambandet mellan planktontyp och bottnens finare Struktur. Av- handlingens närmare disposition torde i dess huvuddrag kunna sammanfattas i följande punkter. 1. I en första allmän del lämnas en ingâende redo- görelse för den av förf. i faltet resp. i laboratoriet fôljda, till stor del nya tekniken vid hithör ande arbeten. Den föreliggande nomenklaturen underkastas en ingâ- ende granskning, som utmynnar i en skarpare begräns- ning av de f. n. eljes mycket missbrukade begreppen gyttja och dy, vilka âterfôras till utgângspunkter, som närmast torde överensstämma med H. v. Post’s grund- läggande arbeten. — Gyttjans och dyens utbrednings- förhällanden samt deras samband med planktologiska realiteter diskuteras utförligt. — Ett ôvergângsstadium représenteras av den inom urbergstrakternas humus- vatten mycket utbredda, av förf. närmare analyserade dygyttjan. 2. I den speciella delen redogöres för de sjöunder- sökningar, som författaren företagit inom tvenne skilda omraden, nämligen dels vid Kloten (Västmanland), dels vid Aneboda (Smaland). Med stöd av dessa jämförande plankton- och bottenundersökningar — ang. vilkas prin- cip och teknik man jämföre den allmänna delen — upp- ställas här ett antal nya och hittills alldeles okända bottentyper, vilkas genesis utförligt utredes. — Av planktologiska fragor diskuteras bl. a. det växtgeogra- fiskt berättigade av hittills uppställda planktonregioner (den baltiska o. s. v.). Pâ i arbetet närmare angivna grunder anser emellertid förf. de s s a »regioner» uteslutande vara av ökologisk natur. Bägge de undersökta omradena erbjudaf. ö. ökologiskt sett en »nordeuropeisk» (=närings- fattig) karaktär, vars växtgeografiska fysionomi dock i ena fallet (Kloten) är rätt kosmopolitisk, i det andra (Aneboda) däremot — ur desmidiologiska synpunkter — utpräglat nordvästeuropeisk. 304 3. I en sista sammanfattande avdelning uppställer förf. den frâgan till besvarande, i vad man den ay honom verkställda utredningen angâende sambandet mellan botten- och planktonbeskaffenhet kan anses gütig även för andra omrâden än de av honom undersökta. Under hänvisning till den föreliggande planktologiska littera- tnren tinner fort, det sannolikt, att i princip liknande förhallanden maste vara tillfinnandes överallt âtminstone inom de förr som den baltiska resp. nordeuropeiska regionen betecknade omrädena. Härigenom ernâr spörs- mâlet om sambandet mellan plankton- och bottenbeskaf- fenhet överhuvudtaget en förut otänkbar klarhet. Detta sammanställes slutligen i ett par schematiska översik- ter, vilka enligt förf:s äsikt även böra vara av intresse för torvgeologien, när den genetiska synpunkten dar en gâng slagit igenom även pa det mikrobiologiska omradet. Fysiografiska Sällskapet d. 7 nov. En afhandhng »Skanska zoocecidier» af doc. Gertz antogs tili införande i Handlingarne. Vetenskapsakademien d. 14 nov. Det meddelades att Riksmuseet fran gifvare, som önskar vara okänd, fatt mot- taga en gâfva af 12,250 kr., närmast afsedd att möjliggöra lektor Hj. Möllers anställning vid akademien i och för full- följande af hans arbete öfver de svenska löfmossornas ut- bredning. — Till införande i Arkiv f. Botanik antogos tvä afhandlingar : »Ueber die Organisation und verwandtschaft- lichen Beziehungen der Gattung Lepuropetalon» af prof. Murbeck samt » Chromozomenzahl und Chromozomendimen- sionen in der Gattung Crépis» af prof. Rosenberg. Den 28 nov. Akademien erhöll del af K. Majestäts bref angâende afsked med pension för intendenten vid Na- turhistoriska Riksmuseet, professor A. G. Nathorst. Aka- demien beslöt därvid betyga sin synnerliga tillfredsställelse med prof. Nathorsts vetenskapliga verksamhet och sin tack- samhet för det arbete, hau nedlagt pä ordnandet och ut- vecklingen af museets paleobotaniska afdelning. Den 5 dec. Till ledamot valdes prof. 0. Rosenberg. 305 Untersuchungen über Speltoidmutationen beim Weizen. Yon H. Nilsson-Ehle, Professor der Erblichkeitslehre an der Universität Lund. Während die bisherigen von mir bei den G-etreide- arten beobachteten und beschriebenen Mutationen 5 7) unzweifelhafte Verlustmutationen, d. h. Übergänge vom dominierenden zum rezessiven Stadium eines Merkmal- paares bezeichnen, habe ich in den letzten Jahren beim Weizen eine Reihe ebenso unzweifelhaft spontaner (d. h. mit natürlichen Kreuzungen nicht in Zusammenhang stehender) Abweichungen studiert, welche mir, bei dem von mir beobachteten Materiale der Gretreidearten, zum ersten Mal Beispiele von Dominantmutationen darzu- stellen schienen. Diese spontanen Abweichungen beim Weizen haben in einigen Merkmalen eine gewisse Ähn- lichkeit mit dem Spelzweizen (Triticmn Spelta) und wurden daher von mir Speltoidmutationen oder Spel- toiden genannt. Zuerst wurden von mir im Laufe der Jahre von 1904 ab diese Abweichungen in verschiedenen Sommer- weizensorten konstatiert. Obwohl sie in sehr geringer Menge Vorkommen, sind sie, seitdem die x4.ufmerksam- keit einmal auf ihr ungemein charakteristisches Aussehen gelenkt worden ist, nicht schwer zu entdecken. Auf- fallend verschieden von der typischen Form sind sie beim ersten Blick durch längere, lockerere Ähren (vgl. Fig. 1 — 2), längeren Halm, wodurch sie die typischen Pflanzen ziemlich erheblich überragen, und bedeutend späteres Reifen. Als die typische Sorte reift, die Ähren und Halme gelb werden, sind die Ähren der betreffen- den Abweichung noch ganz grün, und in diesem Zustande leichter als jemals zu entdecken. Mit diesen auffälligen Merkmalen sind aber mehrere andere, nicht weniger charakteristische verbunden. Vor allem fällt es auf, Bot. Not. 1917. 21 306 dass die Hüllspelzen, (im Verhältnis zu den Deckspelzen) merkbar kürzer als normal, oben fast quer abgestutzt sind; ausserdem sind sie stärker gekielt und mit weiter nach unten, meistens bis an die Basis sich streckenden Grünstreifen versehen. Besonders durch die Eigentüm- lichkeiten der Hüllspelzen nähern sich die Abweichungen ganz deutlich dem Spelzweizen. Die Ähren sind schmal, die Blüten sowie das Korn klein. Infolge der sehr späten Keife erreicht das Korn meistens nur eine ziem- lich schlechte Entwicklung. Die Nachkommenschaft einer solchen selbstbefruch- teten Abweichung verhält sich nun in sehr eigentümlicher Weise. Sie sondert sich in zwei vollständig distinkte Gruppen, die in etwa gleicher Zahl von Individuen re- präsentiert sind, nämlich: 1) neue Abweichungen von ganz demselben Typus wie die Mutterpflanze, 2) Rückschläge zu der normalen Weizenform, in welcher die Abweichung stattfand. Nur diese beiden Typen treten bei der Spaltung auf, und sie sind von einander vollkommen scharf ge- trennt, d. h. durch keine Übergänge verbunden. Die Individuen der ersten Gruppe wiederholen nach Selbstbefruchtung in ihrer Nachkommenschaft sämtlich die gleiche Spaltung; die ausgespalteten Normalindivi- duen der zweiten Gruppe bleiben konstant. Näher untersucht wurde das Verhalten einer der- artigen Abweichung aus der mit dichten, squarehead- ähnlichen Ähren versehenen Sorte 0801 (Fig. 1). In der ersten Nachkommenschaft einer typischen Pflanze dieser Sorte 1913 trat eine einzelne spelzähnliche Ab- weichung (Fig. 2) auf; sämtliche übrigen Pflanzen waren normal. Die Nachkommenschaft dieser Abweichung 1914 bestand aus 6 typischen Squareheadindividuen, 8 spelzähnlichen Individuen von ganz demselben Typus wie vorher. Die Squareheadindividuen (5 Pflanzen 307 Fig. 1 — 2. Speltoidmutation beim Sommerweizen 0801; 1 Normaltypus (Squarehead). 2 Speltoidheterozygote (Speltoidhomozygote fehlt). — Fig. 8 — 5. Speltoidmutation beim Winterweizen Extra-Squarahead II; 3 Normaltypus, 4 Heterozygote, 5 Speltoidhomozygote. — Fig. 6 — 8. Speltoidmutation beim Winterweizen Panzer; 6 Normaltypus, 7 Heterozygote, 8 Speltoidhomozygote. 308 wurden ausgesät) ergaben im folgenden Jahre sämtlich konstante Nachkommenschaft. Die acht spelzähnlichen Pflanzen wiederholten dagegen 1915 sämtlich die gleiche Spaltung in etwa 50 % Squareheadpflanzen, 50 % Spelz- ähnliche (genaue Zahlen wurden nicht ermittelt). Wieder ausgesäte sieben Speltoiden ergaben 1916 das gleiche Resultat (vgl. Tab. 1). Tab. 1. I Square - | head. Spelzähn- lich 1 Nachkommenschaft 1 6 8 » 2 0 2 » 3 4 1 » 4 7 7 » 5 6 7 » 6 7 8 » 7 5 5 1 Summe 35 38 i Von den letzten zwei Nachkommenschaften wurden 1917 wiederum 13 Speltoiden ausgesät; ihre Nachkom- menschaften verhielten sich so, wie Tab. 2 zeigt. Tab. 2. 1 Square- head Spelzähn-! lieh j Nachkommenschaft 1 10 5 » 2 6 11 » 3 4 5 » 4 9 12 » 5 6 5 » 6 18 12 » 7 2 4 » 8 6 11 » 9 11 10 » 10 9 8 » 11 8 9 » 12 8 5 •y> 13 3 3 Summe 100 100 809 Sämtliche übrigen Speltoiden von 1916 wurden zu- sammengeschlagen und auf einer Parzelle ausgesät; dabei entstanden 39 Squareheadindividuen, 42 Speltoiden. In derselben Weise hat sich eine in einem grossen Felde von Sommerperlweizen gefundene spelzähnliche Abweichung verhalten. Ihre Nachkommenschaft bestand aus 6 Pflanzen vom echten Typus des Perlweizens, 5 neuen Speltoiden vom Typus der Mutterpflanze ; die zusammengeschlagenen Speltoiden ergaben eine Nach- kommenschaft von 6 Perlweizenpflanzen, 9 Speltoiden. Es kann demnach keinem Zweifel unterliegen, dass die Speltoiden in ihrer Nachkommenschaft stets eine Spaltung nach dem Verhältnis 1 Normal: 1 Speltoid ergeben. Schematisch lässt sich der Vorgang so darstellen: 1 Gen. Abweichung 2 Gen. Normal 50 % Abweichung 50 % B Gen. Konstant Normal Normal 50 % Abweichung 50 % Nur diese beiden Typen werden immerfort ausge- spaltet. Die Spaltung ist stets eine scharf diskontinu- ierliche; Übergänge zwischen den Typen kommen niemals vor. Die Spaltung ist von derjenigen, die nach spon- tanen natürlichen Kreuzungen entsteht, so scharf wie möglich verschieden. Nach natürlicher Kreuzung zwi- schen zwei beliebigen Weizenformen entsteht meistens eine so stark komplizierte Spaltung, dass die Rückbil- dung der echten Elterntypen praktisch kaum zu beob- achten ist. Hier entstehen durch die Spaltung nur die Elterntypen. Der Gegensatz kann nicht grösser sein. Von natürlicher Kreuzung als Ursache kann also unter keinen Umständen die Rede sein. Die Bildung der Abweichungen ist als sicher »spontan» (d. h. von natürlicher Kreuzung unabhängig) anzusehen; in diesem Falle um so mehr, als nur die eine homozygote Form (die normale Elternform) zurückgespaltet wird, während 310 die zweite Elternform, mit welcher die Kreuzung hätte stattfinden sollen, überhaupt gar nicht entsteht. Offenbar ist die erst gefundene Abweichung ein Heterozygote; in seiner Nachkommenschaft spaltet aber dieser Heterozygote nicht wie gewöhnlich die homozy- gote Mutation aus, wahrscheinlich weil die eine Art von Geschlechtszellen (Pollenzellen oder Eizellen) mit dem Mutationscharakter nicht gebildet wird oder jedenfalls keine Befruchtung ausführt. Mit dieser Annahme steht es in Übereinstimmung, dass die Spaltung etwa gleich viele normale Individuen und Abweichungen ergibt. Wenn die normalen Gameten schwarz, die abgeänderten weiss gezeichnet werden, sind die Tatsachen (unter der Voraussetzung, dass es die männlichen Mutationsgame- ten sind, die eliminiert werden) in folgenden Weise graphisch darzustellen : • 9 X O cf 1 Gen. ÎÜ o 9 • Cf (O Cf wird eliminiert) 2 Gren. • o 3 Gen. I Konstant m^o Die Mutation betrifft ursprünglich eine vereinzelte Gamete, aus deren Vereinigung mit einer typischen der primäre Heterozygote entsteht. Dieser bildet bei dem einen Geschlecht normale und speltoide, bei dem ande- ren Geschlecht nur normale Gameten, und die Folge wird eine Spaltung der Nachkommenschaft in Normale und Heterozygoten im Verhältnis 1: 1. Ob es die speltoiden Pollen- oder Eizellen sind, die eliminiert werden, lässt sich durch in genügen- dem Massstabe ausgeführte reziproke Kreuzungen zwi- schen normalen Individuen und Heterozygoten natürlich leicht entscheiden. Die bisher ausgeführten reziproken Kreuzungen, die allerdings nur eine ziemlich begrenzte 311 Anzahl von Individuen umfassen, weisen darauf hin (ebensowie bei Miss Saunders’ 8) bekannten Levkojen- kreuzungen), dass es die Pollenzellen sind, die einförmig [d. h. nur normal] sind, wogegen die Eizellen sowohl vom normalen als vom speltoiden Typus gebildet wer- den. Kreuzung Heterozygote aus 0801 (vgl. oben) Ç X Normal (0801) J' ergab nämlich 9 Normale, 7 Hetero- zygoten. Die reziproke Kreuzung Normal (0801) ? X Heterozygote aus 0801 £ ergab dagegen lauter Normale (29 Individuen). Das oben dargestellte Schema scheint also unzweifelhaft richtig zu sein. Der sehr auffallende, weitgehende Unterschied der Heterozygoten von der typischen Form musste die An- nahme nicht unwahrscheinlich machen, dass die Mutation hier wirklich das Auftreten einer dominierenden Eigen- schaft bezeichnet^. Dies um so mehr als bei Kreuz- ungen die lang- und lockerährigen Landweizentypen über die kurz- und dicht ährigen (mit Ausnahme allein des Triticum compactum ) im allgemeinen deutlich domi- nieren oder prävalieren. Da die homozygote Form fehlt, konnte jedoch diese Frage hier nicht definitiv entschieden werden. Die nächste Aufgabe wurde deshalb, solche hierher gehörige Abweichungen ob möglich zu finden, bei denen auch die Homozygotmutation zur Bildung kommt. Beim Sommerweizen gelang dies mir bisher nicht, wohl aber beim Winterweizen , seitdem die Aufmerksamkeit auf die vielen charakteristischen, oben beschriebenen Eigen- tümlichkeiten dieser Abweichungen einmal ordentlich gerichtet worden war. Ich hatte schon früher ab und zu spelzähnliche Abweichungen in grossen Vermehr- ungen von Winterweizensorten gesehen, und es kam mir ziemlich wahrscheinlich vor, dass eUen diese Formen die gesuchten Homozygotmutationen darstellten. Diese 312 Vermutung wurde 1913 — 1914 durch Auffinden der betreffenden Heterozygoten vollauf bestätigt. Bei der Sorte 0290,] Extra- Squarehead II, isolierte ich im Jahre 1913 aus einer grossen Vermehrung eine abweichende Pflanze mit längeren, lockereren Ähren, die besonders durch die Beschaffenheit der Hüllspelzen eine ziemliche Ähnlichkeit mit den früher beschriebenen Sommerweizenabweichungen zeigte. Diese abweichende Pflanze erwies sich nach ihrer Nachkommenschaft 1914 als Heterozygote und gab die erwartete regelrechte Spaltung in drei von einander vollkommen scharf ab- gegrenzte Gruppen (Fig. 3 — 5): 1) Rückschläge (Fig. 3) zur normalen typischen Squareheadform (4 Pflanzen), 2) neue Heterozygoten (Fig. 4), der Mutterpflanze vollständig gleich (5 Pflanzen), 3) speltoide (Fig. 5), auch von den Heterozygoten durch Beschaffenheit der Ähren und Hüllspelzen (vgl. unten) scharf abweichende Individuen (2 Pflanzen). Beim fortgesetzten Anbau 1915 erwiesen sich die Rückschläge der ersten Gruppe, wie erwartet, als kon- stant in ihrer Nachkommenschaft; nur in einer der vier Nachkommenschaften erschien ein vereinzelter He- terozygote. Die zwei speltoiden Pflanzen gaben voll- ständig konstante, gleichförmige Nachkommenschaften. Die fünf Heterozygoten wiederholten in ihrer Nachkom- menschaft eine ganz gleiche Spaltung wie früher, wie die Zahlen der Tabelle 3 näher zeigen. Tab. 3. Normal Hetero- zygote Speltoid Nachkommenschaft 1 18 27 9 » 2 35 34 10 8 15 9 4 » . 4 11 13 6 > 5 8 9 6 Summe 82 92 ' 35 313 Di© Spaltung der Heterozygoten wiederholt sich somit ganz regelrecht. Wiederum entstehen nur die drei gleichen Kategorien von typisch normalen, hetero- zygoten und speltoiden Individuen. Die Grenzen zwi- schen den drei Gruppen sind scharf, stets leicht zu ziehen. Übergänge existieren gar nicht; andere Formen als die drei erwähnten entstehen ebenso wenig wie früher. Die ausgespalteten normalen Individuen haben ganz denselben Squareheadtypus und sind in allen an- deren Hinsichten der Muttersorte 0290 gleich. Diese kehrt in den Rückschlägen ganz rein, unverändert zurück. Durch die Gametenmutation entsteht offenbar, wie bei anderen von mir beschriebenen Mutationen 5), zuerst eine Heterozygotenpflanze, weil die vereinzelte mutierte Gamete eine normale befruchten, bezw. von einer nor- malen befruchtet werden muss. Dieser Heterozygote ergibt in seiner Nachkommenschaft Spaltung in 1) Nor- male, 2) neue Heterozygoten, 3) Speltoiden. Die neuen Heterozygoten wiederholen in ihrer Nachkommenschaft die gleiche Spaltung. Insofern steht die theoretische Erklärung mit den Tatsachen durchaus in Übereinstimmung. Weiterhin müssen aber laut der Theorie die drei Kategorien Normal, Heterozygote, Speltoid im Verhält- nis 1:2:1 ausspalten, und damit stimmen die erhaltenen Zahlen 82, 92, 35 (S:e 209) nicht sehr gut. Die Speltoiden sind in zu geringer, die Normalen in zu grosser Zahl vorhanden, wie die folgenden Zahlen näher zeigen. Gefundene Ratio 1.569 : 1.76i : 0.670 Theoretische Ratio (mittlerer Fehler bei 209 Individuen) 1 +0.1198 : 2 + 0 1383 : 1 +0.1198 Die Abweichung von der Ratio 1:2:1 ist also, jedenfalls was die Normalen betrifft, gar zu gross und 314 muss somit eine bestimmte Ursache haben, umsomehr als die Zahlen der verschiedenen fünf Nachkommen- schaften deutlich in derselben Richtung gehen. Um jedoch die Abweichung vom Zahlenverhältnis 1:2:1 noch siche- rer zu ermitteln, wurde eine grössere Anzahl von Hetero- zygoten ausgesät, deren Nachkommenschaften (1916) das aus der Tabelle 4 hervorgehende Resultat ergaben. Tab. 4. I Nachkom- I menschaft Normal Hetero- zygote Speltoid I Summe 1 17 22 6 ! 45 2 15 22 9 46 3 12 8 2 22 4 15 27 1 43 5 13 20 8 41 6 5 15 5 25 _ i 24 19 7 50 8 11 14 8 33 9 24 33 17 74 10 15 10 10 35 11 29 55 11 95 12 9 24 ' 8 41 13 13 33 6 52 14 23 49 14 86 15 15 9 3 27 16 18 35 6 59 17 6 21 5 32 18 16 11 6 33 19 15 27 10 52 20 20 5 42 21 1 12 14 2 28 Summe 324 488 149 961 | Gefundene Ratio 1.349 2.031 0.620 Theoretische j Ratio 1 ± O.0559 2 ±0.0645 1 ± 0.0559 Es ist aus diesen Zahlen deutlich genug auszulesen, dass das Verhältnis 1:2:1 nicht besteht. Die normalen 315 Pflanzen sind zu zahlreich, die Speltoiden treten in gar zu geringer Anzahl auf. Wichtig ist vor allem festzu- halten, dass ebensowie bei der früheren Versuchsreihe das Abnehmen der Speltoiden mit entsprechendem Zu- nehmen der Normalen offenbar verbunden ist. Die nächst- liegende Annahme zur Erklärung des vom Verhältnis 1:2:1 abweichenden Zahlenverhältnisses ist deshalb, dass eine Reduktion der speltoiden (zur Befruchtung gelangenden) Pollenzellen stattfindet, welche Reduktion aber nicht so weit geht wie beim Sommerweizen, wo das jetzt ziemlich umfassende Versuchsmaterial nie- mals Speltoidhomozygoten ergeben hat und die speltoi- den zur Befruchtung gelangenden Pollenzellen also an- scheinend vollkommen fehlen. Mit dieser Annahme müssen, weil die speltoiden Pollenzellen weniger als zur Hälfte und die normalen also mehr als zur Hälfte gebildet werden, die Speltoidhomo- zygoten an Zahl abnehmen, wogegen die normalen Squareheadpflanzen im Verhältnis zu den Heterozygoten zunehmen müssen. In bezug auf das Verhältnis der Normalen und der Heterozygoten zu einander muss eine Annäherung an das beim Sommerweizen gefundene Verhältnis 1 : 1 eintteten. Wie schon dass äussere Aussehen bezeugt und auch nähere Messungen zeigen, die später veröffentlicht wer- den sollen, stehen in bezug auf Internodienlänge die Heterozygoten den Speltoiden bedeutend näher als dem Squarehead. Wenn nur diese Eigenschaft mit in Be- tracht käme, würde man unbedingt die Speltoidform als dominierend, dem Squarehead gegenüber, ansehen. Die nach den ersten Untersuchungen bei Sommer- weizen gehegte Vermutung (vgl. oben), dass die dort gefundenen sehr abweichenden Heterozygoten die langen und lockeren Ähren als dominierendes Merkmal besitzen sollten, schien also durch das Erhalten der betreffenden Homozygoten bei Winterweizen bestätigt zu werden. t 316 Anders stellt sich jedoch die Sache, wenn die sämt- lichen abweichenden Merkmale der Speltoiden berück- sichtigt werden. Man findet dann, dass die Heterozy- goten sich in gewissen Hinsichten entschieden mehr der Squareheadmutterform als den Speltoiden nähern. Vor allem ist dies der Fall in bezug auf die Grünstreif- ung der Hüllspelzen bei den grünen, noch nicht reifen Ähren. Für die Speltoidform ungemein charakteristisch ist es, dass die Hüllspelzen bis zu ihrer Basis völlig gleichmässig grüngestreift sind. Dadurch weichen die Speltoiden von allen gewöhnlichen Kulturweizensorten des Triticum vulgare ab, denn bei diesen ist die Grünstreif- ung stets auf die obersten Teile allein beschränkt. Die Heterozygoten sind zwar ebenso wie beim Sommer- weizen (vgl. oben) von der Muttersorte durch stärkere, weiter nach unten ziehende Grünstreifung leicht und sicher zu trennen; die Grünstreifung ist aber hier nur auf die oberen Teile beschränkt, so dass jedenfalls der Unterschied von den Speltoiden in dieser Beziehung viel grösser als von der Squareheadmutterform ist. Die Eigenschaft der Kulturweizenform dominiert hier deut- lich. Länge, Form und Kielung der Hüllspelzen sind im Grossen und Ganzen als etwa rein intermediär zu bezeichnen; es lässt sich kaum sagen, dass die Hetero- zygoten in dieser Hinsicht der einen Homozygotenform näher stehen als der anderen. In bezug auf die Breite der Ähren und die ausgespreizte Stellung der Blüten in den Ähren sind die Heterozygoten vom gewöhnlichen Kulturweizen gar nicht zu trennen, wogegen die Spelt- oiden durch sehr schjnale, zusammengedrückte Ähren sehr erheblich ab weichen. Der Spelzenschluss ist ferner bei den Heterozygo- ten des Extra- Squareheads II kaum merkbar fester als bei dem gewöhnlichen Kulturweizen, wogegen die Speltoiden in dieser »Beziehung fast mit dem echten Spelz überein- stimmen und besonders hierdurch die Bezeichnung »Spelt- 317 oiden» verdienen. In bezug auf dieses für die Charak- terisierung der Speltoiden sehr wichtige Merkmal domi- niert also die Kultur weizenform besonders deutlich. Nach genauer Untersuchung der hier ausgespalteten homozygoten Speltoiden lässt sich demnach die Annahme nicht mehr aufrecht halten, dass die spontane Abweich- ung, die Mutation, hier im Gegensatz zu den früher von mir bei den Getreidearten gefundenen Fällen den Übergang vom rezessiven zum dominanten Stadium be- zeichnen sollte. Im Ganzen, d. h. wenn sämtliche Äus- serungen des Erbfaktors berücksichtigt werden, stehen die Heterozygoten (ebensowie im Falle der Wildhafermuta- tionen beim Hafer 5)) der Muttersorte, der Kultursorte, am nächsten: in mehreren Merkmalen dominiert die Kultursorte; andere Merkmale sind mehr rein intermediär, und nur die Ähreninternodienlänge zeigt eine Stellung zugunsten der Speltoidmutation. Das Verhältnis lässt sich demnach im jetzt be- schriebenen Falle (Speltoidmutation bei 0290, Extra- Squarehead II) etwa so formulieren: in bezug auf den Erbfaktor, der die Kulturweizenform von der konstanten Speltoidform trennt, prävaliert die Kulturweizenform. Hie Mutation lässt* sich in bezug auf Art und Beschaffen- heit von den von mir früher gefundenen Verlustmuta- tionen prinzipiell nicht trennen. Am einfachsten lässt sich auch hier der Vorgang als Wegfallen eines Erbfaktors aus einer Gamete vor- stellen: bei einer homozygoten AA-Linie mit A-Gameten entsteht durch Mutation eine vereinzelte a-Gamete, und der daraus entstehende Aa-Heterozygote, das erste sicht- bare Resultat der Mutation, ergibt in seiner Nachkommen- schhaft AA (= Rückschläge zum Normaltypus der Mut- tersorte), Aa (=neue Heterozygoten) und aa (= Spelt- oiden). Fortgesetzte Untersuchungen über das Vorkommen von Speltoiden bei verschiedenen Weizensorten haben 318 in den letzten Jahren zum Entdecken einer ganzen Reihe ' verschiedener Speltoidmutationen geführt. Im Jahre 1914 isolierte ich aus Vermehrungen meiner letz- ten Weizenzüchtungen, dem Panzenveizen und dem Fylgia- weizen , die beide den mitteldichten Ährentypus besitzen, Pflanzen mit stark abweichenden, langen, lockeren Ähren, die nach der Beschaffenheit der Hüllspelzen im voraus mit grosser Wahrscheinlichkeit als Speltoidheterozygoten bezeichnet werden konnten. Diese Annahme wurde auch folgendes Jahr durch ihre Nachkommenschaften bestätigt. In beiden Fällen trat die einfache Spaltung auf in 1) Normale, mit der betreffenden Muttersorte (Panzer bezw. Fylgia) durchaus übereinstimmende Pflan- zen, 2) neue Heterozygoten, von gleichem Typus wie vorher, 3) Speltoiden. Diese Speltoiden des Panzer- und Fylgiaweizens sind aber nicht, wie die vorhin bei Extra- Squarehead II beschriebenen, grannenlos sondern begrannt, und weichen dadurch, sowie auch durch be- sonders dünne, sehr lockere Ähren (vgl. Fig. 6 — 8), noch stärker von der Muttersorte ab als die Speltoiden des Extra- Squarehead II. Diesen begrannten, sehr charak- teristischen Speltoidtypus hatte ich schon früher hie und da in Weizenfeldern gefunden (in dbn in gewöhnlicher Weise gesäten Feldern verstecken sich diese Speltoiden leicht, weil sie erheblich schwächer als die normalen Weizenpflanzen sind und deshalb meistens auch viel niedriger und kl einähriger werden); ihre wirkliche Ent- stehungsweise war mir indessen unbekannt geblieben. Nach dem Auf finden der speziellen Heterozygoten, die den Speltoidtypus ausspalten, war aber die Sache klar. Die Spaltung ergab im Jahre 1915 folgende Zahlen: Spaltung 1915. Norma] Heterozygote Speltoid Heterozygote aus Panzer 1914 5 4 2 » » Fy]gia » 9 7 1 319 Wiederum ausgesäte Heterozygoten von 1915 er- gaben im Jahre 1916 die aus der Tabelle 5 ersichtliche Spaltung. Tab. 5. ! Normal Heterozy- gote Spelt- oid Heterozygote aus Panzer (1915) 1 60 ' 73 8 » » » » 2 25 25 6 » »• » >> 3 27 28 0 » » » » 4 24 34 8 S:e 136 160 22 » » Fylgia » 1 50 56 2 * » » » 2 22 26 5 » » » » 3 16 15 1 » « » » 4 22 17 3 * » » 5 44 39 11 » » » 6 23 24 1 » » 7 7 9 0 Summe | 184 186 1 23 Ausgesäte Normalpflanzen und begrannte Speltoiden ergaben in ihrer Nachkommenschaft nur Normale, bezw. Speltoiden. Die Spaltung verläuft also hier, gerade wie bei den Speltoidmutationen des Extra-Squarehead II, vollkom- men einfach. Nur die drei, hier von einander noch stärker (als bei Extra-Squarehead II) abweichenden Typen werden ausgespaltet, und die einfache Spaltung wieder- holt sich bei fortgesetzter Prüfung. Die Abweichung vom Zahlenverhältnis 1:2:1 ist aber hier, bei den begrannten Speltoiden des Panzer- und Fylgiaweizens, noch grösser als bei dem unbegrann- ten Speltoidtypus des Extra-Squarehead II : nur ver- hältnismässig sehr wenige Speltoiden werden ausge- spaltet, und als Ersatz werden die Normalen fast ebenso zahlreich wie die Heterozygoten. Die Annäherung an das beim Sommerweizen konstatierte Verhältnis 1 Normal: 320 I Heterozygot© ist hier noch deutlicher zu erkennen. Wenn die oben auf gestellte Annahme richtig ist, tritt also hier eine sehr starke Reduktion der zur Befrucht- ung gelangenden Speltoidpollenzellen ein. Die Richtigkeit dieser Annahme lässt sich durch in genügendem Umfange ausgeführte reziproke Kreuzungen zwischen Normalen und Heterozygoten untersuchen. Solche reziproke Kreuzungen wurden auch 1915 und 1916 aus- geführt; leider wurden aber die daraus erhaltenen Pflan- zen durch zufällige ungünstige äussere Umstände zum Teil zerstört. Die Untersuchungen werden in] diesem und anderen Punkten fortgesetzt: die wenigen bisher erhaltenen Resultate gehen aber auch hier in einer solchen Richtung, dass die Annahme von Reduktion der Speltoidpollenzellen warscheinlich richtig ist. Kreuz- ung (bei Fylgia) Heterozygote Ç X Normal cf ergab näm- lich in F1 sowohl Heterozygoten (2) als Normale (3). Kreuzung Panzer X Heterozygote ergab 10 Panzer, 1 Heterozygoten; die reziproke Kreuzung dagegen 5 Heter- ozygoten, 5 Panzer. Dass die Speltoidmutationen als Verlustmutationen zu bezeichnen sind, geht aus dem Charakter der begrann- ten Speltoidmutationen noch deutlicher hervor. Bei den Heterozygoten dominiert die Grannenlosigkeit der Muttersorte vollkommen, und auch in den meisten übri- gen Merkmalen (mit Ausnahme des Ähren typus) stehen die Heterozygoten auch hier dem normalen Typus ent- schieden näher als dem Speltoidtypus. Die charakteris- tischen Eigentümlichkeiten des Speltoidentypus finden sich auch bei den begrannten Speltoiden: die abgestuzte Form und die Grünstreifung der Hüllspelzen, der feste Spelzenschluss usw. Dass die begrannten Speltoid- mutationen mit den unbegrannten nahe verwandt sind, scheint somit ausser Zweifel zu stehen; sie stellen offen- bar nur eine stärkere Abweichung in derselben Richt- ung dar. 321 Ausser den jetzt erwähnten Speltoidmutationen habe ich in den letzten Jahren noch mehrere andere isoliert; die dem Aussehen nach nur zum Teil mit den schon beschriebenen identisch zu sein scheinen. Unter diesen ist zu nennen eine grannenlose konstante Speltoid- mutation aus dem Panzerweizen , die mit der bei Extra- Squarehead II gefundenen grosse Ähnlichkeit hat und vielleicht mit dieser identisch ist (d. h. das Wegfallen desselben Erbfaktors bezeichnet). Eine zweite, aus dem Sonneniceizen isoliert, ist zwar begrannt aber weicht in anderen Hinsichten, besonders in bezug auf die Ähren, die nicht sehr locker sind, bedeutend weniger von der Muttersorte ab als die oben erwähnten begrannten Speh- oiden. Höchst wahrscheinlich ist diese letzte Muta- tion eine selbständige. Untersuchungen über das genetische Verhalten der verschiedenen Speltoidmutationen zu einander sind im Gang. Bei den Panzer- und Fylgiaweizen habe ich ferner in verschiedenen Linien das Entstehen von Heterozy- goten konstatiert, die in ihrer Nachkommenschaft den gleichen Grannenspeltoidtypus wie die zuerst gefundenen Heterozygoten ausspalteten. Der Mutationsvorgang ist somit offenbar ein wiederholter, wahrscheinlich sogar ein ziemlich regelmässiger, gerade so wie bei den von mir früher beschriebenen Hafermutationen (Verschwinden der schwarzen Spelzenfarbe 6), Entstehen der wildhafer- ähnlichen Typen), und Chlorophyllmutationen bei der Gerste. Hervorgehoben sei auch, . dass in mehreren Fällen das erste Auftreten eine^ Heterozygoten von mir kon- statiert wurde. So hatte ich in diesem Jahre 45 erste Nachkommenschaften (Pedigreeparzellen: in jeder Par- zelle durchschnittlich etwa 20 Pflanzen) ausgelesener typischer Fylgiaweizenpflanzen in einer dieser Nach^ kommensehaften trat ein Heterozygote auf, als erstes Bot. Not. 1917. 22 322 ♦ Resultat einer stattgefundenen Mutation. Auch die Spelt- oidheterozygoten des Sommerweizens wurden zum Teil in gleicher Weise, in Pedigreeparzellen, aufgefunden. Eine auffallende Parallelität besteht zwischen den Speltoidmutationen des Weizens und den wildhafer- ähnlichen Mutationen des Hafers0): die ersteren erhalten gewisse Merkmale von Triticum Spelta , die letzteren Merkmale von Avena fatua , und in beiden Fällen ist es eine ganze Reihe von äusseren Eigenschaften, die ein- ander bei der Vererbung begleiten, als Wirkung eines einzigen Erbfaktors. Aber weder mit Avena fatua noch mit Triticum Spelta ist die Übereinstimmung der Muta- tionen mehr als eine partielle: die Tr. Spelta sehr kennzeichnende Brüchigkeit des Ahrenspindels ist bei den Speltoiden kaum angedeutet. Das grösste allgemeine Interesse, welches die Spelt- oidmutationen beim Weizen vorläufig darbieten, knüpft sich, wie es mir scheint, an das eigenartige Verhalten der Spelt oidpollenzellen. Die gefundenen Tatsachen, von denen hier vor allem die deutlich und ganz srcher nach- gewiesene, vom Verhältnis 1:2:1 abweichende Spaltung in der Nachkommenschaft der Heterozygoten in Betracht kommt, deuten übereinstimmend darauf hin, dass unter den Gameten der Heterozygoten eine partielle bis vollstän- dige Reduktion der zur Bef ruchtung gelangenden Speltoid- pollenzellen stattfindet. Zur Deutung dieses Verhältnisses scheint mir die Annahme am nächsten zu liegen, dass der betreffende Erbfaktor auf die Beschaffenheit der männlichen Game- ten in irgend einer Weise Einfluss übt. Das Vorhanden- sein des Erbfaktors wäre notwendig für das normale Verhalten (normale Ausbildung oder normale Funktion) der Pollenzellen. M. a. W. wenn der Erbfaktor weg- fällt, träte eine Schwächung der Konstitution ein, die 323 sich nicht nur in der schwächeren Beschaffenheit der Mutationen im Vergleich mit den normalen, typischen Pflanzen, sondern auch in den mutierten Gameten (den männlichen) kundgibt. ' Dass die Speltoidpflanzen schwächer sind als die Mutterrasse, ist eine nicht zu verkennende Tatsache, die man übrigens bei vielen anderen Verlustmutationen (wohl den meisten) wiederfindet. Dass diese Schwä- chung sich denn auch in gewissen Fällen auf die Grameten erstrecken kann, scheint wenig befremdend. Zu erwägen ist aber dann, ob dieser Einfluss des Erbfaktors, bezw. dessen Wegf aliens, sich nicht auf bei- derlei Arten von Gameten (männliche und weibliche) erstreckt. Ohne vorläufig darauf näher einzugehen, ob in diesem Falle eventuell auch die weiblichen Gameten einigermassen mit betroffen werden, muss hervorgehoben werden, dass der Einfluss auf die männlichen Gameten, insofern als die Resultate der bis jetzt ausgeführten reziproken Kreuzungen es zeigen können, weit stärker sein muss. Sonst würden die reziproken Kreuzungen dieselbe Proportion von Normalen und Heterozygoten ergeben, was offenbar weder beim Sommerweizen noch beim Winterweizen zutrifft. Die Elimination ist offenbar gleicher Art beim Sommer- und Winterweizen, betrifft die männlichen Sexualzellen und ist nur beim Sommer- weizen mehr weitgehend als beim Winterweizen. Wenn der wegfallende Erbfaktor, wie hier ange- nommen, auf die Beschaffenheit der männlichen Gameten Einfluss ausübt, so ist jedoch dieser Einfluss in keinem Falle so weitgehend, dass die Pollenzellen abortieren. Sowohl beim Sommer- als Winterweizen sind die Pol- lenzellen bei Heterozygoten und Speltoidhomozygoten anscheinend ebenso wohl ausgebildet wie bei den nor- malen Typen. Besondere weitere Untersuchungen werden hier einsetzen. Nebenbei sei nur kurz bemerkt, dass weder Eli- 324 mination von schon gebildeten Speltoidhomozygoten noch Homozygotenprohibition, wie die von Heribert-Nilsson 4) bei Oenothera konstatierte, die abweichende Spaltung erklären können. In solchen Fällen würde keine Zunahme der Normalen im Verhältnis zu den Heterozygoten statt- finden: man sollte erhalten 1 Normal: 2 Heterozygoten oder bei Homozygotenprohibition im extremen Falle 1 Normal: 3 Heterozygoten. Es ist indessen sehr wohl möglich, dass Elimination von schon gebildeten Spelt- oidhomozygoten auch eine gewisse Holle spielt, sie kann aber nicht allein die Sache erklären. Zur Erklä- rung der Annäherung an das Verhältnis 1 Normal: 1 Heterozygote oder des vollen Erhaltens dieser Ratio beim Sommerweizen ist die Annahme einer Elimination von Gameten ebenso wie bei den Miss SAUNDERS-schen Levkojen versuchen notwendig. Dass partielle bis totale Elimination der männlichen Gameten ein Ausdruck für das Wegfallen des betreffenden Erbfaktors ist, dafür spricht besonders der Umstand, dass die Elimination offenbar um so stärker wird, je grössere Abweichung vom Typus die Mutation bewirkt. Bei der unbegrannten, vom Typus weniger abweich- enden Mutation des Extra-Squarehead II ist die Eli- mination wie die sämtlichen Zahlen (in bezug auf die Abweichung vom Verhältnis 1:2:1) übereinstimmend zeigen, deutlich geringer als bei den begrannten, vom Typus stärker abweichenden Panzer- und Fylgiainuta- tionen. Höchst wahrscheinlich ist die bei den Versuchen in homozygotischem Zustande bisher nicht realisierte Speltoidmutation des Sommerweizens vom Typus noch stärker abweichend, denn schon die Heterozygoten haben hier einen entschieden mehr ausgesprochenen Speltoid- charakter als in den Winter weizenfällen: ihre Hüllspelzen sind meistens bis an die Basis grün gestreift und oben fast ebenso quer abgestutzt wie bei den Homozygot- speltgiden des Winterweizens. Ausserdem weichen die 325 Sommerweizenheterozygoten von dem normalen Typus durch erheblich späteres Schossen und spätere Reife ab, wogegen beim Winterweizen nur geringe oder gar keine Differenzen in dieser Hinsicht vorhanden sind. A^les deutet darauf hin, dass die durch die Mutation verur- sachte Veränderung beim Sommerweizen erheblich grösser ist und weit mehr in die # erbliche Konstitution hinein- greift. In Übereinstimmung damit mag denn auch die Einwirkung auf die männlichen Sexualzellen hier grösser sein, was sich in den Versuchen durch die anscheinend totale Elimination der Speltoidpollenzellen kundgibt. Auffallend ist ferner, dass die vom Typus stärker abweichenden Speltoidhomozygoten des Panzer- und Fylgiaweizens einen schwächeren Habitus zeigen als die weniger abweichenden Speltoidhomozygoten des Extra- Squarehead II. Mit der Schwächung der Pflanzen steigt also auch die Elimination der männlichen Sexualzellen, was ebenfalls darauf hindeutet, dass das Wegfallen des Erbfaktors auf die Ausbildung der Pollenzellen Einfluss ausübt. Dass erbfaktorielle Unterschiede auf die Ausbildung von Samenanlagen und Pollenzellen einwirken können, hat besonders Belling *) bei Stizolobium und neuerdings auch de Vries 10) bei Oenothera geltend gemacht. Diese Annahme wird durch die hier vorgelegten Untersuch- ungen, wie es mir scheint, in hohem Masse gestützt. Die Fälle sind hier verhältnismässig einfach, weil man mit neuen, gerade bei ihrer ersten Entstehung konsta- tierten, einfach mendelnden Verlustmutationen gewöhn- licher Art zu tun hat, und besonders weil der wegfal- lende Erbfaktor sich nicht nur in Elimination der männ- lichen Sexualzellen, sondern vor allem in niner Reihe distinktpr äusserer morphologischer, die Spaltungsver- hältnisse leicht aufklärender Merkmale kundgibt. Wahrscheinlich spielen, wie auch Belling 1 2) r 326 hervorhebt, Fälle, wo mendelsche Erbfaktoren die Vitalität der Sexualzellen mit beeinflussen, eine nicht geringe Bolle beim Zustandekommen von den mendel- • sehen Gesetzen anscheinend abweichender Spaltungs- verhältnisse oder anscheinend nicht-mendelscher Verer- bung (wie bei Oenothera). Besonders hervorzuheben ist nämlich ferner, dass bei den Speltoidmutationen des Weizens nicht nur totale Elimination der einen Art männlicher Gameten wie bei Miss Saunders’ Levkojen, sondern in anderen Fällen auch partielle Elimination in verschiedenen Stufen vor- kommt. Derartige Fälle partieller Elimination verdie- nen besondere Berücksichtigung. Wenn nämlich ein Heterozygote infolge partieller, aber weitgehender Ga- metenelimination nur sehr selten die Homozygotenform in seiner Nachkommenschaft ergibt, dann kann das Auf- treten dieser letzteren leicht den Eindruck einer neu auftretenden%Mutation (die von Anfang ab konstant ist) erwecken. Besonders wenn Dominanz vorhanden ist, so dass die Heterozygoten von dem zweiten, »positiven» Homozygoten nicht getrennt werden können, wird das sehr seltene Auftreten des stark abweichenden negativen Homozygoten als ein wiederholter Mutationsprozess erscheinen. * Die Elimination männlicher Gameten in hier be- schribenen Fällen ist von der entsprechenden Elimina- tion bei Miss Saunders’ Levkojen insofern vollkommen verschieden, als hier die rezessiven, vom Normaltypus abweichenden Pollenzellen eliminiert werden, während bei den Levkojen im Gegenteil die dominanten normalen (XY, mit Anlage für einfache Blumen) ausgeschaltet und nur die rezessiven (xy, mit Anlage für gefüllte Blumen) gebildet werden. Die Elimination ist schon deshalb beim Weizen viel leichter deutbar. Dazu kommt noch, dass bei den Levkojen nach Kreuzung mit homo- zygoten Einfachrassen die Elimination aufgehoben wird, 82 7 so dass nunmehr beiderlei Arten von männlichen Ga- meten (d. h. sowohl XY als xy). in gewöhnlicher Weise gebildet werden. Es kann daher sein, dass die sonst auffallende Ähnlichkeit zwischen den beiden Erschei- nungen (beim Weizen und bei den Levkojen) nur rein äusserlich, scheinbar ist, wenn auch Frost 3) den Ver- such gemacht hat, die Elimination bei den Levkojen auf eine prinzipiell etwa gleiche Weise wie die von mir für die Fälle beim Weizen hier vorgeführte zu erklären. Ich werde aber hier darauf nicht näher eingehen. So weit ich sehen kann, hat Miss Saunders 8 9) bis jetzt nicht versucht, eine Erklärung darüber zu geben, wes- halb die gewöhnlichen Double-thrower-Pflanzen Eizellen beiderlei Art (sowohl »einfachveranlagte» XY als »ge- füllt veranlagte» xy), aber Pollenzellen nur einerlei Art (xy) produzieren. Zusammenfassung. 1. Beim Weizen wurde eine Reihe verschiedenar- tiger Speltoidmutationen, mit gewissen Triticum Spelta- ähnlichen Merkmalen, konstatiert. Diese Mutationen treten zu wiederholten Malen bei derselben Weizen- varietät auf. Durch die Mutation wird wie gewöhnlich zuerst ein Heterozygote gebildet. 2. Die Speltoidmutationen sind ebenso wie die sämtlichen anderen vom Verfasser bei den Getreidear- ten früher beschriebenen Mutationen als Verlustmutationen zu bezeichnen. 3. Bei den Heterozygoten kommt eine partielle geringere bis grössere, oder in gewissen Fällen sogar eine totale Elimination derjenigen männlichen zur Be- fruchtung gelangenden Gameten vor, die den mutativen (speltoiden) Charakter besitzen. Dadurch treten die Speltoidhomozygoten in der Nachkommenschaft in ge- ringerer Anzahl auf, als nach der Ratio 1:2:1 zu er- 328 warten ist, oder werden (bei totaler Elimination) überhaupt nicht gebildet. 4. Die Elimination ist um so stärker, je grössere Abweichung vom normalen Typus die betreffende Spelt- oidmutation bezeichnet. 5. Die Elimination scheint dadurch zustandezukom- men, dass das Wegfallen des Erbfaktors eine Veränder- ung der erblichen Konstitution herbeiführt, die sich nicht nur in distinkten, äusseren Merkmalen kundgibt, sondern gleichzeitig die Beschaffenheit der betreffenden männlichen Sexualzellen beeinflusst. Die vorliegenden Untersuchungen wurden teils bei der Versuchsstation des schwed. Saatzuchtvereins in Svalöf, teils in den Versuchsfeldern des neuen unter Aufführung stehenden, der Universität Lund angeglie- derten Instituts für Vererbungsforschung bei Alnarp, Akarp ausgeführt. Die Versuche werden bei diesem Institut noch weiter fortgesetzt, u. a. um das gegen- seitige genetische Verhalten der verschiedenen Speltoid- mutationen auseinanderzusetzen. Institut für Vererbungsforschung Lund-Akarp, Schweden, September 1917. Zitierte Literatur. 1. Belling, J, The Mode of Inheritance of Semi-sterility in cer- tain hybrid Plants. Zeitschr. für indukt. Abstammungs- und Vererbungslehre, Bd. 12, 1914, S. 303 — 342. 2. Belling, J. On the Time of Segregation of genetic Factors in Plants. The American Naturalist. Bd. 49, 1915, S. 125 — 126. 3. Frost, H. B. The Inheritance of Doubleness in Matthiola and Petunia I. The American Naturalist, Bd. 49, 1915, S. 623 — 636. 4. Heribert-Nilsson, N. Die Spaltungserscheinungen der Oenot- hera Lamarckiana. Lunds Universitets Arsskrift, N. F. Afd. 2, Bd. 12, N:r 1, 1915, 132 S. 5. Nilsson-Ehle. H. Über Fälle spontanen Wegfallens eines 329 Hemmungsfaktors beim Hafer. Zeitschr. für indukt. Abstam- mungs- und Vererbungslehre, Bd. 5. 1911. S. 1 — 37. 6. Nilsson-Ehle. H. Spontanes Wegfallen eines Farbenfaktors beim Hafer. Verhandl. d. naturforsch. Vereines Brünn. Bd. 49. 1911. S. 139—156. 7. Nilsson-Ehle. H. Einige Beobachtungen über erbliche Varia- tionen der Chlorophylleigenschaft bei den Getreidearten. Zeitschr. für indukt. Abstammungs- und Vererbungslehre. Bd. 9, 1913, S. 289—300. 8. Saunders. E. B. Further Experiments on the Inheritance of »Doubleness» and other Characters in Stocks. Journal of Ge- netics, Bd. 1, 1911, S. 303—376. 9. Saunders. E. B. On selective partial Sterility as an Explana- tion of the Behavior of the double-throwing Stock and the Petunia. The American Naturalist, Bd. 50, 1916, S. 486 — 498. 10. de Vries. H. Halbmutanten und Zwillingsbastarde. Ber. d. deutsch, botan. Gesellsch., Bd. 35, 1917. S. 128 — 135. Lunds Botaniska Förening d. 19 maj 1917. Àma- nuens Naumann redogjorde för en av honom utexperimen- terad, enkel metod för pâvisning av järnbakterier i naturliga vatten. Konservator Holmberg förevisade exemplar af Oro- banche caryophyllacea frân Halland. Den 28 sept. Konservator Holmberg redogjorde för den för Sverige nya hybriden Car ex diandra X paniculata, som ban sistförflutne sommar f unnit vid Lomma i Skäne. Den 29 okt. Amanuens Turesson redogjorde för sina undersökningar öfver plagiotropa strandväxter. Fil. mag. Romell böll föredrag om blödningens dagsperiod. D. 29 nov. Doc. Lundegard redogjorde för sina under- sökningar öfver sidoskottens geotropiska förhällanden. Prof. Nilsnon-Ehle föredrog om speltoidmutationer hos hvete. Melin, E., Studier över de norrländska myrmar- kernas vegetation. 426 s. 1917. Denna stora akademiska afhandling ingär i den värdefulla Serien »Norrländskt Hand- bibliotek » . Förf. har under liera är gjort sina undersökningar i nordöstra Ängermanland, sydöstra Västerbotten och sydöstra Lappland, intill 15 mil frân kusten, och därvid besökt 225 odikade och 200 dikade eller pä annat satt torrlagda myr- marker. I första delen behandlas myrmarkernas nuvarande vege- Bot. Not. 1917. 23 tation. Den speciella associationsbeskrifningen omfattar 10 olika slag af karr och mossar. Sedan behänd] as associationernas succession. Andra delen egnas at frâgan om myrmarkerna som skogs- mark. I främsta rummet har förf. sökt utreda, hvilka slut- stadierna blifya för vegetationens utveckling efter torrläggningen af skilda myrmarkstyper. Dessutom har han egnat ganska stör uppmärksamhet at den gamla myrvegetationens förändring efter torrläggningen, liksom ât frâgan om skogsträdens invand- ring pa dränerade myrmarker. Härvid har äfven utförligt behandlats problemet om barrträdens mykorrhiza, enär denna enligt förf. uppfattning är af vital betydelse för barrträdens utveckling pa myrmarkerna. Förutom det vanliga slaget beskrifver förf. ett annat, som han gifver det nya namnet »pseudomykorrhiza». I detta senare uppträda svamphyperna uteslutande intracellulärt, äro endast 1 — 1,5 /i tjocka, till synes ej septerade, och uppträda ej i stora massor, utan förekomma alltid tämligen glest. Dessa svampar betraktar förf. som parasiter. Genom dem hindras sidoroten att ut- vecklas normalt, hvarför dess näringsupptagande förmaga nedsättes. Dessa svampar tyckas ej häller lämna ifraga- varande växter nagon ersättning för värdskapet. Anmälan.  hei ârgâng af Botaniska Notiser för ar 1918, 6 n:r, emottages prenumeration â alla postkontor i Sve- rige eller hos utgifvaren med sex (6) kr., postbeford- ringsafgiften inberäknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel i Lund, och i alla boklâdor till samma pris. 0. Nordstedt, Lund. Innehall. Heintze. A.. Om endo- och synzoisk fröspridning genom europeiska krâkfâglar. S. 297. Nilsson-Ehle, H., Untersuchungen liber Speltoidmutationen beim Weizen. S. 805. Sjögren, H. W., Botrychium Lunaria L. som kompassväxt. S. 301. Turesson, G., Om plagiotropi hos strandväxter. S. 269. Smärre notiser S. 301 — 303, 329 — 330, III, IV. Lund Berlingska Boktryckeriet, ,s/u 1917. New York Botanical Garden Library 3 5185 00299 5734 J-, ,>V; ...St*'" CoLîBrî »MMW« Made In Italy 02-11 STD 8 03291-9 l990'020 www.coltbrisystém.com