| nn a | | 1, | Wu | À. | | Hl fa r é AP i i] ÅN NM , = $i EN hh has yy Nu ñ | | ng i I | i i | i Ve A a i A y ro f Vv j + VÄLA | RS Von) f HOME yee Ru y " N ‘10 L i ai . N | An : u 0 Piety o VM Li LG | RADAR | på, hr | i MEL IE DS : À à PTE 7 } U " | h | - 9 { Be | I | | i 7 iy Aa { er. { 3 \ f i A | f ' | [ i | { 5 H Ya) | i i er | ce rå { i i j ' | { N | i 7 | 4 | { i { | | 5 I d 1 Fr: im ty, & ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM TRETTONDE ÄRGÄNGEN 1892 MED. 7, TAFLOR STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1892 \ l - À "BL = MRS nd LEE Dale 1 ALOE ST tt VE a Ji N ‘ Tea eS idea BSI) VANN A caer Su f Pe Yui JG Er cre p NE Ah it a KT a Ex ARNO TAN Er cena ne oa | om ! a, FT ANSE NIE ER 30 "Ya RO ik HUST HOT ne re ek Ee yh Sabie: Tr QE i 1 SNR RAGE on ‘ A REIT | | De Ep 4 1 if: PR ENS ui} nt | alee Sir Mac ar ne aR Thad INNEHÅLL: AMMITZBÖLL, I., Alucita dodecadactyla i Sverige: _...-..--.-..----.------ ANDERSSON, JOSEF, Bidrag till kännedomen om Nagelspinnarens (Ag- Bea autneeklingshistorid: or op 2.2.2 22.2. re EZESIENERRIISULEUGBEIUEN en. nn een nn Se AURIVILLIUS, CHR., Leddjurens synförmäga, föredrag vid K. Vet. Ak. hartidsdagz.denL SI. mars LOO? cee sen sae en ER TRE — — —, Verzeichniss einer vom Herrn FRITZ THEORIN aus Gabun und dem Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetter- NT ASSA Rn Sr (ÉTASNALE) MR RER PACE TEEN LR te yee ee , Om slökornflugan (Oscinis frit L.). Ett gif akt till Sveriges ROMA lancer cee: sree eee pees N ET a ee ar , Svensk entomologisk litteratur 1891 , Eine neue palæarktische Eulengattung BERGROTH, E., Finsk entomologisk litteratur 1890— 1891. BIDENKAP, OLAF, Undersögelser over Diptera brachycera i Jarlsberg ge ibauryigs: amt sommeren 1891) 22... #5." un BORRIES, HERM., Mutilla erythrocephala FABR. som Parasit hos Cra- Ceasers) ST UDICOIA. D. eb. CP nn. ee Br en Brise CrArs, Bus missbildning (trasnite) Lei Ur HOLMGREN, EMIL, Histologiska studier etc. (6 taflor) .......-..-------- HEDSTRÖM, HERMAN, Nagra ord om kornflugans förekomst och upp- tadande 1, Dalarne, Sommaren 11891... un rt ah: HUITFELDT-Kaas, H., Fortegnelse over i en have i Christiania be- mærkede Lepidoptera Kıer, Hans, Fortegnelse over nogle for Norges fauna nye Arter af Phytophage Hymenoptera , Odontura punctatissima Bosc och Scolia unifasciata CYRIL. J(önson), P(ER), En gagnelig föreningsverksamhet ........----.--.-------- LAMPA, SVEN, Berättelse till Kongl. Landbruksstyrelsen angäende resor och förrättningar under ar 1861 af dess entomolog ..........-- — —, Notiser; Vatteninsekter, skadliga för fiskafveln; landtbruks- entomolog sid. 39; Statsanslag till Entomologisk Tidskrift ... , Röda tallstekeln (Lophyrus Rufus) och dess uppträdande i vära skogar (träsnitt) skyads sochwutrommesmedeld,... EE sor sota krsisierassassk , Litteratur: FRENCH, C,, A Handbook of the Destructive In- sects of Victoria , Smärre uppsatser: Galeruca Xanthomelena SCHRNK....--------- , Halmstekeln (Cephus Pygmeus) i Nordamerika.......-..----- » 11 es MARNE Le 4 NE IV WAMPA, SVEN, Ytterligare om Botrytis Tenella lt. ne Sid, iran Hallandsis 72 CE ed ee > aes Avromyza Lappe LoEwW (trasnitt) 2" 71.< 111. 2 RS » ss UPpmaning "Ja as ch åa ses CR en NU genes » „N OLISer „2.222.222. RE ERP LEE 12 oo EE ee » _. Vanessa Polychloros säsom) skadedjur...................2. ee > Bagster for var fauna, My VALVE Leer SoS el ET > — Colias Werdandi ZETT. ab. /mmaculata och Hecla ab. San- LATTE Be ES Seat Soe eR Nee eee ne eae HALLE 21} er Sl ene » =, Kornflugan, Ch/orops Pumilionis BIERK. (1 tafla),....... ooo > NEREN,..C, H.,. Entomologiska anteckningar 2.........22.--.2..:2....2.2 » , Entomologiska ‚sommarstudier._ Zus a Van Rate er ee > ‚ Om:inägra,skalbaggars lefnadsyanor. 1... ame lg 3 Post, HAMPUS VON, Några iakttagelser öfver Pingborren .......-......- » Mlakttagelsersöfver2Adzzor1ar Niarsacet2 > Speer ee » RoTH, C. D. E., Om stridulationen hos Acherontia Atropos L. ....-- » , Ytterligare om, Sitodrepa panicea LIN. .-.....-....--..-- eg » SAHLBERG, JOHN, Agrotis collina Botsp., en för nordens fauna ny Mateilyzante Sesh oc sen ee Ne RR » SANDAHL, O. T., Sttodrepa panicea L. och Gracilia minuta F. upp- trädande’.som skadedjur-& apetek a... nue au » =, Litteratur: STROM, Danmarks större Sommerfugle ............ » —, Entomologiska Föreningens i Stockholm ärssammankomst den TAC CK VSO, 22 2220 a EE ote A A 49 ee » ds d:o vintersammankomst den 27 februari 1892... » ER de d:o sammankomst den 30 april 1892 ............... » do d:o höstsammankomst den 8 oktober 1892........- » SANDING EMIL, A,,ZORNOW qf) 22. .22.2.8 2 ua ee » SCHÖYEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1891 ._.....-..-.------ > Es 3 NE Gr MORT PEL Un en ee a SE EEE > TRYBOM, FILIP, »Mermis-larver hos Chironomus .......----=--------------- > ULLMAN, AXEL, C., Mere om Gracilia minuta F. og Sitodrepa pani- EN Tu le en ET CT RE RUE ES ER UE ER CA » N ioe RÄTTELSER: À sid. 95 rad 11 uppifrån star: väglika läs: värtlika. eee wT OC 20. ee » veckrik » vecklik. > » 96 » 4 » » > > » en EN HR i NED STE EE ae Be Ares RE EE un A N PS I Me ten at STADGAR FOR DEN ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM. ‚Antagna den 14 December 1879, med ändringar och tillägg af den 4 mars 1882, den 24 februari 1883, den 27 februari 1886 och den 29 februari 1889. ST. Den Entomologiska föreningens uppgift är att efter bästa för- maga söka främja det entomologiska studiet i vårt land samt att astadkomma ett samband mellan entomologiens idkare, vänner och gynnare. S 2, Föreningen häller ordinarie sammankomst den sista lördagen i februari, april och september. Dessutom halles sammankomst den 14 december, arsdagen af föreningens stiftande, samt under maj månad a dag, som särskildt bestämmes vid en föregående sammankomst, helst i samband med en utflykt i Stockholms om- gifningar. Dock vare det styrelsen obetaget, att, då omständig- heterna så föranleda, bestämma andra dagar för sammankomsterna, S 3 À sista sammankomsten hvarje är väljes med sluten omröst- ning styrelse, bestaende af ordförande, sekreterare samt tre leda- möter af föreningen. Dessutom utses bland föreningens ledamöter två suppleanter, som vid ordinarie ledamots frånvaro, efter kallelse i styrelsen inträda. Styrelsen utser kassaförvaltare. I händelse af förfall för ordföranden, fullgöres hans åliggande af den ene föreningsledamoten i styrelsen. Styrelsen äger ej fatta beslut med mindre än tre ledamöter äro närvarande. $ 4. Mom. a. Till föreningens kassa inbetalar hvarje ledamot vid årets början en ärsafgift af sex kronor. II Mom. b. Ledamot, som till en fond, benämnd »Ständiga ledamöters fond», erlägger ett hundra kronor, är frän ärsafgift befriad. Denna fond skall särskildt bokföras, och endast räntan af densamma till föreningens utgifter användas. 5 5: För granskning af föreningens räkenskaper utses vid ärets sista sammankomst tvä revisorer och en revisorssuppleant. S 6. Vid sammankomsterna böra föredrag hällas och kortare med- delanden eller redogörelser för iakttagelser och rön inom insekt- världen: lämnas, hvarjämte entomologisk litteratur refereras. S 7. Föreningen utgifver en Entomologisk Tidskrift, hvars redak- tör och ansvarige utgifvare af styrelsen utses och entledigas. Tidskriften bör utkomma i tvängfria häften (Önskningsvis fyra häften om året, om tre ark i hvartdera) och utdelas kostnadsfritt till hvarje ledamot, som erlagt årsafgiften. Skulle redaktören finna en för tidskriften ämnad artikel för ändamålet olämplig, underställes densamma styrelsens ompröfning, och skall dess beslut lända till efterrättelse. So Till ledamot af föreningen antages af styrelsen, efter skrift- ligt förslag af någon föreningens medlem, in- och utländsk per-* son, som teoretiskt eller praktiskt sysselsätter sig med entomo- logi eller har intresse för eller pa nagot sätt gynnar entomolo- giens studium. Pä framstäldt förslag af styrelsen kallar förenin- gen hedersledamöter. 5 9. Öfver föreningens medlemmar skall af sekreteraren föras. matrikel. SWE KOR Förslag till ändring af dessa stadgar bör väckas pa december-- sammankomsten och afgöras pa nästa ars första sammankomst. DEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM LEDAMÖTER DEN 26 FEBRUARI 1892. Styrelse "Sandahl, Oskar Theodor, M. D., Professor, Vasagatan 8, Stockholm. Ord- förande och kassaförvaltare. Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Intendent vid Riksmusei Entom. Afdeln., Kongl. Vet. Akademien, Stockholm. Sekreterare. Lampa, Scen, Kongl. Landtbruksstyrelsens Entomolog, Adolf Fredriks kyrko- gata 15, Stockholm. Tidskriftens Redaktör. Thedenius, Knut Fredrik, Lektor, Kommendörsgatan 23, Stockholm. Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kongl. Domänstyrelsen, Observatoriigatan 8, Stockholm. Grill, Claes Erik, Löjtnant vid Fortifikationen, Drottninggatan 2, Stockholm. Suppleant. ; Holmerz, Conrad Georg Gottfried, Direktör vid Kongl. Skogsinstitutet, Suppleant. Revisorer” Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Uplandsgatan 13 B, Stockholm. Nordström, Simon Erik Theodor, F. D., Kanslisekreterare, Riddaregatan 1, Stockholm. Distributör för tidskriften Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Riksmusei Entom. Afdeln., Kongl. Vet. Akademien, Stockholm. Hedersledamöter Af 1:sta klassen Lilljeborg, Wilhelm, M. o. F. D., Professor, Skolgatan 11, Upsala. Thorell, Tord Tamerlan Theodor, F. D., Professor, Villa Henri, Ancien chemin de Castelnau, Montpellier, Frankrike. IV Wallengren, Hans David Johan, Kyrkoherde, Farhult, Mjöhult (Malm. 1.). Westwood, John Obadiah, Professor, 67 Woodstock Road, Oxford, England. Ständiga ledamöter Antell, Herman Frithiof, M. D., Wasa, Finland. Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Intendent, Stockholm. De Geer af Leufsta, Carl Louis Emanuel, Friherre, Leufsta, Tobo (Ups. 1.). Dusen, Carl Fredrik, F. D., Lektor, Kalmar. Grill, Claes Erik, Löjtnant vid Fortiflkationen, Stockholm. Gyberg, Oskar Emanuel, Jägmästare, Kongelf. Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Stockholm. Lampa, Sven, Kongl. Landtbruksstyrelsens Entomolog, Stockholm, Ljunggeist, Knut Ottonin, Bruksägare, Led. 1:a kam., Munksjö, Jönköping. Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kongl. Domänstyrelsen, Stockholm. Sandahl, Oskar Theodor, M. D., Professor, Stockholm. Theorin, Fritz G., Grosshandlare, Stockholm. ' Ordinarie ledamöter i Sverige, Norge, Danmark och Finland Boende i Stockholm Adelsköld, Claös Adolf, Major, Led. af 1:a Kam, Agerskov, Kaj Christian, Skeppsbyggmästare. Ahlberg, Carl Abraham, Apotekare, Assistent vid Farm. Institutet. | Björnstjerna, Oskar Magnus, Generalmajor, Led. af 1:a Kam., f. d. Envoyé och Utrikesminister m. m. Boheman, Ernst Carl Henning, M. Kand., Amanuens. Bolinder, Anton, Ingeniör. Bolinder, Carl Gustaf, Ingeniör. Borg, Carl Johan, M. D., Distriktsläkare. Brandel, Carl Henrik, Kamrerare. Broman, Carl Johan Napoleon, Kapten. Bünsow, Robert, Kongl. Sekreterare, Konsul i Havre, Frankrike. Carlgren, Oskar Henrik, F. K., Amanuens vid Stockholms abe Carlsson, Gustaf A., Bolbandlars! Dahlgren, Erik Wael, Bibliotekarie. Edgren, Johan Gustaf, M. D., Professor. Ekblom, Axel Richard, Artist. Enell, Henrik Gustaf Olof, Apotekare, Apoteket Örnen. Forssell, Gunnar Vidar, Xylograf. Forsstrand, Cart Wilhelm, F. D., Sekreterare i Stäthällare-Ämbetet pa Stock- holms Slott. PETES eR RT LEERE a Leh ee aa re | EPS CN EU fen fr : : TERN ER RR ex 4 | Franke, Bernhard, Grosshandlare. Franke, Ottmar, Grosshandlare. Fris, Gösta, Ingeniör. Frögren, Emil, Apotekare, Tumba. Fåhreus, Ivar, Jägmästare. | Gernandt, Christian Laurentius, Boktryckare. Grönlund, Gösta, Stud. vid Stockholms Högskola. Guinchard, Otto, Handelsbokhällare. Haglund, Leonard, Tandläkare. Hedman, Junker Axel, Apotekare, Apoteket Ugglan. Heilborn, Otto Heinrik, Konsul, Grosshandlare. Holmerz, Conrad Georg Gottfried, Direktör vid Kongl. Skogsinstitutet. Holmgren, Emil A., M, K,, Amanuens. Höglund, Anton F., Konsul, Grosshandlare. Höglund, Otto Magnus, F. D., Grosshandlare. "Jacobson, Charles, Landtbruksinspektör, Kongl. Landtbruksstyrelsen. Johansson, Carl, Kassör. | Johansson, Carl Emil, Apotekare, Sabbatsberg. Karlson, Reinhold, Notarie. Kinberg, Edvard Gustaf, Byrächef i Kongl. Domänstyrelsen. Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar, M. o. F. D., Professor. Kjerrulf, Peter, Bergsingeniür. Klercker, John Echard Fredrik af, F. D., Docent, Stockholms Högskola. _ Knutson, Knut Wilhelm Mauritz August, Grosshandlare. Kramer, Jules Henri, Lieentiat, Schweizisk Konsul. Kullberg, Johan Wohlrad, Kapten. - Källström, Anders Ernst Theodor, Apotekare, Lärare vid Farm. Institutet. Landgren, Verner, Kassör. Lennep, C. G., Handelslärare. Lindman, Carl Axel Magnus, F. D., Lektor vid Norra Latinläroverket Lindroth, Carl Anders, Grosshandlare, Loven, Otto Christian, M. D., Professor, Sekreterare i Kongl. Landtbruks- Akademien, Lundberg, Nils Rudolf, F. D., Fiskeriinspektör. Lundin, Axel, Tjänsteman i lifförsäkringsbolaget Victoria. Malmqvist, Peter, Jägmästare. Neijber, Ludvig, Revisor, Nilsson, Lars Albert, F. D., Lektor vid Kongl. Skogsinstitutet. Nordenskiöld, Adolf Erik Nils, Friherre, F. D., Professor m. m, Nordenskiöld, Gustaf Erik Adolf, F. K. Nordin, Samuel Isidor, Apotekare, Drottningholm. Nordström, Simon Erik Theodor, F. D., Kanslisekreterare. Norling, Thure, Godsägare. Nyström, Carl, M. o. F. D. Odelberg, Albrecht Theodor, Öfverdirektör, Kongl. Landtbruksstyrelsen. VI Persson, John, Apotekare, Apoteket Svan. Peyron, John Adam, M. 0. F. K. Pihl, Axel Gustaf, Direktôr, Rosendal. Reuterskiöld, Carl Leonard, Kabinettskammarherre m. m. Roesler, Ernst, Fotograf. Roesler, Robert August, Fotograf. Roth, Carl O., Konservator vid Stockholms Högskola. Rothstein, Fritz von, Direktör. Schillberg, Axel Jacob, Apotekare, Apoteket Bäfvern. Schmidt, Johannes W., Grosshandlare. Schuldheiss, Wilhelm, Grosshandlare (firma J. D. Grönstedt & C:o.). Schött, Harald Gerhard, F. Lic. Setterblad, Svante Gustaf Theodor, M. D. ı:ste Bataljonsläkare. Smitt, Johan Wilhelm, Generalkonsul. Sonden, Carl Marten, M. D, Stolpe, Knut Hjalmar, F. D. Ström, Israël Ludvig, 1:ste Hofjägmästare, Djursborg. Thedenius, Knut Fredrik, Lektor. Tiselius, Gustaf August, F. D., Kollega. Trybom, Arvid Filip, F. D., ı:ste Fiskeriassistent. Wachtmeister, Axel Fredrik, Grefve, Öfverstekammarherre m. m. Wern, Carl Fredrik, F. D., President m. m. Varenius, Anders August, Jägmästare, Revisor i Kongl. Domänstyrelsen. Welin, Johan Fredrik, Trädgärdsmästare, Albyberg, Wermelin, Johan Henrik, Jägmästare, Notarie i Kongl. Domänstyrelsen, Westberg, Emil Carl Wilhelm, Apotekare, Gustafsberg. Westerlund, John, Farmacie studiosus. Wetterstrand, O. G., M. D., Distriktsläkare. Wiklund, Wilhelm, Fabrikör. Wittrock, Veit Brecher, F. D., Professor, Bergiilund. Zellen, Johan Olof af, Byrachef i Kongl. Domänstyrelsen. Österberg, Johan August, Folkskolelärare, Boende i landsorten Adlerz, Gottfried Agathon, F. D., Lektor, Sundsvall. Ammitzböll, Ivar Frederik Christian, M. D., Bat.-läk., Kristianstad. Andersson, Carl Gustaf, Kommissionslandtmätare, Säter. Andersson, Josef, Kyrkoherde, Färlöf (Krist. 1.). Aréen, Edvard Gustaf, M. D., Lasarettsläkare, Borgholm. Aspelin, Otto, Gustafsfält, Färlöf (Krist. 1.). Atterberg, Albert, F. D., Föreständare för Kemisk Station, Kalmar. Aurivillius, Carl: Wilhelm Samuel, F. D., Docent, Upsala. Barnekow, Louis Casimir, Fabian Ernst, Friherre, Örbyhus (Ups. 1.). Berg, Fredrik Wilhelm, Öfverjägmästare, Piteä. . 2 d ” SG NAME a Ose RT, ERROR wey BER, sj ails A br AL OS AREA oe Pe = à A amen la NV J rare ASP DAS en Pe) ; a | TA Re x A z v VII / Berg, Gustav, Agronom, Sma Dalarö. Berggren, Johan Emil, Landtbruksingeniör, Neder-Luleä. Bergman, Arvid Mathias, Stud., Ö.G., Upsala. Boberg, Sven Magnus, Apotekare, Gislaved (Smäl.). Boisman, Elof von, Öfverstelöjtnant, Umeå. Borglind, Johan Henrik, Jägmästare, Piteå. NR Borgström, Carl W., Possessionat, Rosentorp, Oppmanna (Krist. 1.). Bremberg, Frans Oskar, Jägmästare, Skellefteå. Brodin, Axel Reinhotd, Jägmästare, Näsbyn, Nederkalix (Norrb.). Brorström, Carl Jacob Valfrid, Jägmästare, Kolleberga skogsskola, Rise- berga (Krist. 1.). Brun, Johan August, Apotekare, Hudiksvall. Carpelan, Gustaf Theodor, Apotekare, Skara. Cavalli, Bror Gustaf Julius, Apotekare, Sköfde. Cederström, Anders, F. D., Friherre, Beatelund, Ingarö (Sthlms 1.). Cederström, Carl Gustaf, F. o. M. D., Friherre, Bråte, Segerstad (Wrml.). Cederström, Gustaf Carl Ulrik, Friherre, Kammarjunkare, Lillängs dal, Ingarö. Cnattingius, Axel Theodor, Jägmästare, Marma (Ups. 1). Coyet, Gustaf Johan, Godsägare, Kammarherre, Torup, Skabersjö (Malm, 1.). Degerman, Carl Erik, Jägmästare, Piteå. Ekecrantz, Thor, Apotekare, Mölndal, Ekman, Carl Edward, Bruksägare, Led. af 1:a kam., Finspong. Elfstrand, Per Fredrik, Jägmästare, Wilhelmsdal, Öjebyn (Norrb.). Ericsson, Isaak Birger, Fabriksverkmästare, Mölndal. Falck, Johan Torsten Leonard, M. D., Stadsläkare, Kristianstad. Fant, Carl Georg, F. D., Kollega, Mariestad. Flach, Wilhelm, Redaktör af Landtmannen, Sekret. i Sv. Utsädesföreningen, Svensksund, Norrköping. Fleetwood, Carl Edvard, Friherre, Jägmästare, Dinde Rasbo (Upsala 1.) Fredberg, Lars Johan, Veterinär, Mellerud (Dalsl.). Fristedt, Conrad, F. D., Adjunkt, Karlstad. Goes, Axel Theodor, M. D, Kisa (Link. 1.). Graff, Hans Magnus Theodor, Apotekare, Karlskoga kyrkoby (Öreb, 1.), Granstedt, Carl Johan Edvard, Konservator, Engelholm. Grape, Eric Adolf, M. D. t:ste Stadsläkare, Gefle. ‚Groth, Ernst Fredrik, Jägmästare, Pitea. Gyllenkrook, Fredrik Gustaf, Friherre, Kabinettskammarherre m, m,, Sinclairs- holm, Vinslöf (Krist. 1.). Göthe, Carl Gustaf, Öfverjägmästare, Vexjö. Göthner, G. L., Handelsföreständare, Carnegies bruk, Klippan, Göteborg. Hackwitz, Gustaf Olof David von, F. D., Adjunkt, Venersborg. Haglund, C. J. Emil, M. D., Lasarettsläkare, Norrköping. Hahr, Anders Wilhelm Theodor, Öfverjägmästare, Vesteräs. Haij, Julius Bernhard, F. D., Lektor, Vexjé. Hanınström, Johan Fredrik Magnus, Direktör, Skara. VII Hederström, Otto Robert, Jägmästare, Luleå. Hedström, Oskar Herman, F. K., Upsala. Hellström, Anders Magnus, Öfverjägmästare, Umeä. Herlitz, Carl Wilhelm Niklas, Possessionat, Halfreda, Visby. Hollgren, Carl Axel, Jägmästare, Kalltorp, Halmstad. Hultgren, Johan Albert, v. Häradshöfding, Auditör, Örebro. Högman, Samuel Emanuel Benedictus, F. D., Rektor, Alingsäs. Joachimsson, Olof Josef, Jägmästare, Särna (Koppb. 12): ÿ Johansson, Carl Hans, F. D., Lektor, Vesteras. Jonsson, Johan W., F. D., Folkhögskoleföreständare, Käfversta, Sköllersta Jungner, Johan Richard, F. Lic., Upsala. Jägerskiöld, Axel Krister Edo. Leonard, F. L., Upsala. Jönson, Per,. Direktör,' Rösjö landtbruksskola, Jemshög (Blek. 1.). Kjellerstedt, Axel Fredrik, Öfverjägmästare, Fjäl (V.-norrl. 1.). Kjellin, C. G., Pappersmästare, Lilla Edet. Kjellin, Daniel, Kommissionslandmätare, Falun, Kjellström, Mauritz Herman, Apotekare, Örnsköldsvik. Kolthoff, Gustaf, Konservator vid Zool. Museum i Upsala. Kopp, Anders Frithiof, Jägmästare, Nyköping. Källström, Johan, Ingeniör, Mölndal (Göteb. 1.). Larsson, Adolf Emil, Jägmästare, v. Kommissionslandtmätare, Fredriksberg, (Koppb. 1.). Larsson, Magnus, Possessionat, Skäggs, Visby. Leijonflycht, Nils Arvid, Jägmästare, Gellivare (Norrb.). Lewenhaupt, Adam Casimir Ludvig, Grefve, Öfverkammarherre m, m., Sjöholm, Katrineholm. Lindahl, Wilhelm Nils Andreas, F. D., Auditör, v. Häradshöfding, Led. af 1:a kam., Karlskrona. , Lindeberg, Henrik Wilhelm, Prost och Kyrkoherde i Fässberg, Mölndal. Lindegren, Johan Fredrik August, M. D., Provinsialläkare, Vrigstad (Jön- köp. 1). Lindh, August Ludeig, Kassör i Skanes Ensk. Bank, Kristianstad, Lindwall, Alfred, Disponent, Visby, Linnarsson, Ernst Josef Samuel, F. D., Kollega, Sköfde. Lovén, Fredrik, F. D., Skogschef, Jägmästare, Uddeholm (Vrml.). Lundberg, J. Bernhard, Komminister, Elgaräs (Skarab. 1). Lundberg, Fredrik, F. D., Adjunkt, Strengnäs. \ Lundborg, C. W., e. Jägmästare, Förvaltare, Tuna, Åby (Österg, 1.). | Lundell, Johan August, Professor, Upsala. Lundqvist, Per Fredrik, M. D., Provinsialläkare, Lycksele (Vesterb. 1). Lübeck, Henrik Gustaf, Kammarförvandt, Karlskrona. Lönnberg, Axel Johan Einar, F. D., Docent i Zoologi, Upsala. Löwenhielm, Carl Gustaf, Brukspatron, Sekret. i Örebro läns Hush. Säll- skap, Nora. : * Montell, Arvid, Jägmästare, Pajala. 4 IX Munthe, Carl David Ludvig Wilhelm W:son, Major, Chef för Kongl. Sappür Bat., Karlsborg. Et Müllern, Fredrik Otto, Apotekare, Södertelje. Möller, Adolf Peter von, Godsägare, Led. af 1:a kam., Skottorp (Hall). Nathorst, John Louis, Direktör för Kalmar 1. landtbruksskola, Vindö, Eds bruk (Kalm. 1.). \ Neren, Carl Harald, M. D., Regementsläkare, Skeninge. Neuman, Carl Julius, F. D., Rektor, Boras. Neuman, Leopold Martin, F. D., Rektor, Ystad. Neyber, Fredrik Oscar Casimir, M. D., Provinsialläkare, Ronneby. Nilsson, Henrik Gottfrid Elor, Bankbokhällare (Skand. Bank.), Göteborg. ‚Norden, Carl Frithiof, Jägmästare, Ollestad, Ljung (Elfsb. 1.). Nordenström, Henning, M. D., Provinsialläkare, Linköping, Nordin, Alban Emanuel, Kammarskrifvare i Tullverket, Göteborg. Noréen, Carl Gustaf, Jägmästare, Halmstad. Norrby, Torgal, Jägmästare, Arvika. Ohlson, Nils Conon, Löjtnant, Gymnastik-Officer, Landskrona, Ohlsson, P. E., Inspektor, Kristineberg, Färlöf (Krist. 1.). Olsson, Nils, Landtbrukare, V, Olinge, Vanäs (Krist. ].). Palmér, J. E., Agronom, Göteborg. Persson, Gustaf, Förvaltare, Ovesholm (Krist. 1.). Peterson, N. B., Kontorschef, Mölndal (Göteb. 1.). Pettersson, Ludvig, Postexpeditör, Göteborg. Porat, Carl Oscar von, F. D., Adjunkt, Jönköping. Post, Hampus Adolf von, F. D., Professor, Ultuna, Upsala. Redelius, O. W., Kontraktsprost, Hallingsberg (Kalm. 1.), Reuterskiöld, C. A. F., Brukspatron, Norrgarn, Knutby (Sthlms 1.), Rosenblad, Oscar Victor Daniel, Jägmästare, Eks härad (Vrml.). Rosenörn-Lehn, Fr., Baron, Rössjöholm, Engelholm. Rostados, Emanuel Rosen, Apotekare, Kutsching (Lundu-distr.), Sarawak, Borneo. Roth, C. D. E., Konservator vid Zool. Museum, Lund. Samzelius, Hugo, Jägmästare, Nyköping. Sandin, Emil, Bankbokhällare (Skand. Kreditaktiebolaget), Göteborg. Scholander, Erik, Disponent, Hököpinge sockerbruk, ‘Trelleborg. Scholander, Lars H. E., Privatlärare, Engelholm. Seth, Karl Adam Theodor, Amanuens, Upsala. Sjöberg, Nils, Jägmästare, Umeå. Sjögreen, Carl Magnus, Öfverjägmästare, Omberg, Alvastra (Link. 1.) Sjöstedt, Bror Yngve, F. K., Upsala. Smitt, Wilhelm Rudolf Wagner Carl, Jägmästare, Piteä. Sodenstjerna, Per Henning Wilhelm Leopold, Jägmästare, Karlstad, Sparre af Söfdeborg, Nils Gustaf Alexander, Grefve, Kammarherre, Led. af t:a kam. m. m., Mariedal, Lundsbrunn (Skarab. 1). Spängberg, Jakob, Lektor, Gefle. . Steinmetz, Herman, Landtbruksingeniör, Venersborg. X Ströhm, Svante Gustaf Magnus, Kollega, Oskarshamn. Strömman, Per Hugo, F. K., Upsala. Stuxberg, Anton, F. D., Museiintendent, Göteborg. Svensson, Martin Levin, Apotekare, Apoteket Hjorten, Göteborg. Tamm, Claés Oskar Sebastian, Löjtnant, Godsägare, Tvetaberg, Södertelje. Tamm, Hugo Petrus Percical, Brukspatron, Fänö, Stockholm. Tedin, Hans, F. K., Balsby (Krist. 1). Thedenius, Carl Gustaf Hugo, Apotekare, Apoteket Enhörningen, Göteborg. Thormählen, C. C., Grosshandlare, Göteborg. Thott, Tage Alexis Otto, Grefve, Hofjägmästare, Skabersjö (Malm, 1.). Tiberg, H. V., Grufvedisponent, Längbanshyttan (Vrml.). Tigerhjelm, Fredrik Wilhelm, Öfverjägmästare, Östersund. Tigerhjelm, Seved Edvard, Jägmästare, Persbo, Ludvika (Koppb. 1). Trafvenfelt, Reinhold Ludvig, M. K., Upsala. Trolander, Anders Sebastian, Apotekare, Venersborg. Tullberg, Tycho, F. D., Professor, Upsala. Ulriksen, Fredrik, Direktör, Alnarp, Äkarp (Malm. U) Wahlstedt, Lars Johan, F. D., Lektor, Kristianstad. Wallengren, Ragnar Olof Icar, Apotekare, Helsingborg. Varenius, Benjamin, Posttjänsteman, Helsingborg. Westerlund, Carl Agard, F. D., Ronneby. Westerlund, Carl Gustaf, F. K., Upsala. Westerlund, Ernst Otto Theodor, M. D., Regementsläkare, Enköping. Westerlund, Otto, Jägmästare, Edefors, Harads (Norrb.). Westin, Gustaf Oswald, Jägmästare, Linköping. Wiberg, Nüs J., Kammarskrifvare i Postverket, Göteborg. Wickman, Johan Edvard Joachim, Jägmästare, Strengnäs. Wijkström, Oskar, F. K., Ystad. Wilner, Olof, Apotekare, Kalmar. Wiman, Carl Gustaf, Jägmästare, Köping. Wiman, Johan Gustaf Ernst, Major v. Upl. Reg., Upsala. Winslow, Andreas Peter, F. D., Adjunkt, Göteborg. Wiström, Johan Alfred, F. D., Adjunkt, Hudiksvall. Wrangel! v. Brehmer, Johan Wollmer, Friherre, Öfverste Kammarjunkare, : Led. ı:sta kam. m. m., Hyby, Klågerup (Malm. 1). Wangdahl, Adolf, Bruksägare, Hammar (Örebro 1.). Zornow, A., Språklärare, Göteborg. Akerman, Anders Johan Rudolf, Jägmästare, Gerdslöf, Näsbyholm (Malm, 1.). Ortenblad, Veit Thorsten, Jägmästare, Sillre skogsskola, Liden (Vestern. 1.). Norska Ledamöter Bidenkap, Olaf, Student, Kristiania. Hageman, A., Forstassistent, Alten. Huitfeldt-Kaas, Valentin Wilhelm Hartvig, Stud. Med., Kristiania, 1 = XI Jansen, Lars, Kand. Med. Téien, Bot. Have, Kristiania. Keeir, Hans, Kand. Theol., Kristiania. Moe, Nils Green, Bot. Gartner, Töien, Kristiania. Münster, Thomas, Bergskandidat, Kongsberg. Schie, Einar, Kandidatus Juris, Kristiania. Schöyen, Wilhelm Maribo, Konservator v. Zool, Museum, Kristiania. Sparre-Schneider, Hans Jacob, Konservator v. Zool. Museum, Tromsö. Storm, Wilhelm Johan, Konservator v. Zool, Museum, Trondhjem. Sölsberg, Samuel Jacob, M. D., Laurvik. Trumpy, Jens Kobro, M. D., Kristiansund, N, Ullman, Axel C., Skolbestyrer, Kragerö. Warloe, Hans, Skolbestyrer, Dröbak. Ville, Johan Nordal Fischer, Ofverlærer, Aas. Danska Ledamöter Bergsöe, Wilhelm, D:r Phil., Köpenhamn. - Budde-Lund, Gustav, Kand., Köpman, Köpenhamn. Hansen, H. J., F. D., Zool. Museum, Köpenhamn. Löwendal, E. A., Gravör, Zool. Museum, Köpenhamn, Meinert, Fredrik, F. D., Professor, Zool. Museum, Képenhamn, Sörensen, William, Kand. Mag., Zool. Museum, Köpenhamn, Finska Ledamöter Bergroth, Ernst Evald, M. D., Forssa. Bonsdorff, Adolph, Friherre, F, Mag., Skolrektor, Helsingfors. _ Bonsdorff, Evert Julius, Prof. emeritus, Statsråd, Salo, Uskela, Koskis. Enwald, Reinhold Bernhard, M. Lic., Leppäwirta. Hellström, Fredrik Elifas, M. Lic., Gamla Karleby. Hisinger, Edvard Victor Eugén, Friherre, F. D., Fagervik, Karis. Palmen, Johan Axel, Friherre, F. D., Professor i Zoologi, Helsingfors. Poppius, Alfred, F. D., Lektor, Abo. Reuter, Enzio, F. Mag., Helsingfors, _ Reuter, Odo Morannal, F. D., e. o. Professor i Zoologi, Helsingfors. Sahlberg, John Reinhold, F. D., e. o. Professor i Entomologi, Helsingfors. Wasastjerna, Björn Rudolph af, Hofrätts-Auskultant, Helsingfors. Utländska Ledamöter Bang Haas, Andreas, Köpman, Blasewitz, Dresden, Sachsen. Berg, Carlos, Professor, Direktor del Museo de Historia Natural de Monte- video, Uruguay, S. Am. Bolivar, Ignacio, Professor, Alcalä 11, 3, Madrid, Spanien, Brauer, Friedrich, Professor, Custos am Kais. naturh. Hofmuseum, Wien. Brunner v. Wattenwyl, Carl, K. K. Ministerial Rath., Handelsministerium, Wien. XII "RL i > Dohrn, Carl August, Doctor, President Entomologische Ver, Stettin, Pommern. - Gestro, Rafaëllo, Doctor, Museo Civico di Storia Naturale, Genova, Italien. Horvath, Geza von, Doctor, au palais du Ministère de l’agriculture, Budapest, Ungarn. M’Lachlan, Robert, Esq., Eaton House 66 a, Eatonsquare, London, S. W. Mayr, Gustav, Professor, Hauptstrasse 75, Wien. Puton, J. B. Auguste, Docteur en medicine, Remiremont, Departement Vosges, France. èley, C. V., Professor, U. S. Entomologist, Department of Agriculture, Wash- ington, D. C. Rogenhofer, Alois Friedrich, Custos am kais, naturh, Hofmuseum, Wien, Saunders, Edward, Esq. Treasurer, St. Ann’s, Mount Hermon, Woking, Surrey, England. Staudinger, Otto, Doctor, Blasewitz, Dresden, Sachsen. nt à CRD RL ON af LE ET ag" NE EEE N ET TED a TIER EE ee TS COUR REIN TE un RER ee”. De | de CEPA Are zn . - - ‘ 0 pa | 4 i N M$ k À ~ BERATTELSE TILL KONGL. LANDTBRUKSSTY- RELSEN ANGAENDE RESOR OCH FORRATT- NINGAR UNDER AR 1891 AF DESS ENTOMOLOG. Sedan Kon. Befallningshafvande i Kristianstads län hos Kongl. Landtbruksstyrelsen anmält, att en större ällonborresvärm- ning vore att emotse under innevarande ärs försommar, och an- hällit, att undertecknad mätte anmodas, att pä ort och ställe iakttaga och undersöka skadedjurens uppträdande samt meddela rad och upplysningar vid deras insamling, erhöll jag af nämnda Styrelse uppdrag att besöka södra Sverige för ifrägavarande än- damäl. Genom skriftliga meddelanden förspordes, att ällonborrar i enstaka exémplar, i följd af den da radande varma väderleken, börjat framkomma redan de första dagarna af maj, och resan måste därför anträdas så tidigt som den 13:e 1 samma månad, eller så snart nödiga förberedelser hunnit vidtagas. Valet af vi- stelseort blef denna gång ej särdeles svårt, ty under föregående besök hade jag haft tillfälle öfvertyga mig om, att den del af Hallandsås, som är belägen inom Östra Karups socken och på gränsen mellan de båda, af ållonborrar mest hemsökta landska- pen, borde blifva en särdeles passande observationsort. Hufvud- kvarteret förlades alltså till gården Tvehöga, som ligger på den med bok, ek och andra löfträd beklädda nedra sluttningen af åsen, nedanför hvilken landet är nästan plant, och jordmånen af lös beskaffenhet samt särdeles lämplig till vistelseort för ållon- Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 1 (1892). I 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. borrelarverna. Löfträden äro pa denna slätt mer sparsamt fôre- kommande, hvarför de omkringflygande ällonborrarna snart mäste uppsöka de talrika skogsdungarna pa äsens sluttningar för att er- hälla tillräcklig föda. Ett annat och ganska viktigt skäl, hvarför nämnda gärd utsägs till bostad, var dessutom, att jag där var tillförsäkrad om ett verksamt biträde af vetgiriga och för saken varmt intresserade personer. Att iakttaga allonborrehonorna under deras flykt, då de uppsöka sina äggläggningsplatser, hvilket äger rum endast om aftnarna sedan dagsljuset betydligt. aftagit, erbjuder nämligen åtskilliga svårigheter, hvilka dock betydligt minskas, om man har flera personer till hjälp, helst ynglingar, som ej blifva kvällsömniga samt äro utrustade med skarpa ögon och flinka ben. Dessa båda egenskaper äro ovärderliga vid dy- lika hetsjagter öfver åkrar och diken. Vid ankomsten till Tvehöga den 14:e maj på eftermiddagen hade väderleken ändrats, blifvit ruskig och kall, och ända till den 21:a omväxlade blåst och regn med hagel och åska. De ållonborrar, som redan den 11:e och 12:e framkommit, måste snart. söka skydd i jorden mot den oblida väderleken och där- städes kvarstanna medan denna fortfor, hvarför någon lönande insamling under tiden ej kunde ifrågakomma. Denna började med allvar först den 22:a och fortsattes sedan med åtskilliga at väderleken förorsakade afbrott, ända in emot midsommar. Uppe på åsen förekommo ållonborrarna dock rätt länge sedan de på slätten nästan upphört att visa sig. Ehuru ändamålsenliga och tillräckligt rymliga burar och andra apparater saknades, borde dock någon åtgärd vidtagas, för att så godt omständigheterna medgåfvo söka få ett ganska vik- tigt spörsmål besvaradt. Detta rörde ållonborrarnas förmåga att para sig och lägga fullmogna ägg under onaturliga och ogyn- samma förhållanden. Redan för öfver tre år sedan uttaiade Herr L. vON SEGE- BADEN på Mostorp till mig såsom sin åsikt, att om löfträden i en af ållonborrar besvärad ort efter hand undanröjdes och er- sattes med tall och gran, skulle det förnämsta vilkoret för skade- djurens trefnad och oerhörda förökning på samma gång aflägsnas. Detta kunde likväl ej då betraktas såsom ett bevisadt faktum, och ansågs af mången nästan såsom en förflugen idé, hvars ut- LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 3 förande skulle förorsaka orten skada, utan nagot motsvarande gagn. För min del hyste jag knappast nägot tvifvel om riktig- heten af den förstnämnda åsikten, men önskade att om möjligt anskaffa nägot antagligt bevis därför. Först och främst gällde det dä att söka utforska, om djuren tillgripa andra näringsämnen, ifall de af naturen själf anvisade skulle saknas, och om deras fortplantning kan ske med framgäng, äfven dä de icke hafva till- gang pa lämpliga och tillräckliga födoämnen. Den zo:e maj uppgräfdes ur jorden 69 exemplar af den vanliga ällonborren (Melolontha Vulgaris), hvilka allesammans ännu ej varit ı tillfälle att hämta föda ofvan jord. De infördes i en glasburk och ett par mindre larvburar, de enda redskap, som stodo mig till buds. Burarna voro gjorda af glasskifvor och ställdes pa jord i ett par större lerfat. I den ena buren insattes nägra kvistar och färska skott af tall och gran, hvar- efter de fleste ällonborrarna insläpptes. Dessa voro att börja med tröga och däsiga ı följd af den kyliga luften inne i rum- met, men befriade sig efter hand frän det hvita och slemmiga innehället 1 tarmarna, samt började se sig om efter fôda. Nägot annat vegetabiliskt än de friska barrträdskvistarna fanns lik- väl ej för dem till hands, men ändock kunde jag aldrig märka, att dessa angrepos under hela tiden, djuren voro vid lif. I träd- gården anträffades visserligen en eller annan ållonborre på ett färskt och ännu gulaktigt granskott, och det såg ibland ut som om han afätıt några af de korta barren, men detta bevisar ej, att gran- eller tallbarr kunna ersätta de rätta födoämnena, ifall dessa skulle tryta. Försök i större skala och ute i det fria, samt tillgång på större och ändamålsenligare apparater, hvarmed kunde omslutas på rot växande barrträdsplantor till näringsmedel åt ållonborrarna, äro dock nödvändiga, om afgörande utslag skall kunna vinnas rörande nyssnämnda fråga. Dylika nödvändiga hjälpmedel kunna dock svårligen medföras eller anskaffas under resor, men böra tillhöra materialet vid en försöksstation. Den 24:e maj voro tre par af de instängda ållonborrarna i fullständig parning och dessa infördes genast i den andra larv- buren. Här hade förut, på den jord, som uppfyllde det lerfat i hvilket buren stod, blifvit inlagd en frisk torfva, i hvilken växte några olika arter hårdvallsgräs samt ett par klöfverplantor. Jag 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. önskade nämligen erfara, om djuren skulle angripa dessa. växter, da de rätta födoämnena saknades. Den 4:e juni voro de nämnda tre paren, äfvensom nägra andra, som senare införts ı buren, allesammans döda, helt visst emedan de saknat lämplig föda; ty något enda försök af dem att angripa gräset eller klöfver-. plantorna kunde jag ej märka, ej häller påträffades några ägg vid en noggrann undersökning af jorden i kärlet. Detsamma var förhållandet med de exemplar, som fått stanna kvar i den bur, där barrträdskvistarna voro insatta; ty nämnda dag voro äfven 15 stycken af dem döda, utan att några utbildade ägg observerades, ej ens i de döda honornas äggstockar. Af de samtidigt uppgräfda ållonborrarna inspärrades några i en burk med jord, utan att erhålla den ringaste vegetabiliska föda, och resultatet blef naturligtvis detsamma. Parningen ute- blef ej, ty denna äger i allmänhet lifligast rum. kort efter sedan djuren första gången uppkommit ur jorden, men vilkoren för äggens tillväxt och utveckling syntes alltså hafva helt och hållet . saknats. Af förut anförda skäl, vågar jag dock ej draga några fullkomligt pålitliga slutsatser af dessa försök, utan måste där- med anstå ännu en tid, åtminstone till nästa svärmning år 1895 egt rum, om försöken då få fortsättas under mera gynnsamma för- hållanden. Att iakttaga ållonborrarna under flykten, då de uppsöka äggläggnings- och hviloplatserna i jorden, erbjuder som redan är nämnt åtskilliga svårigheter, hvilka för mig dock betydligt un- derlättades genom det kraftiga biträde, jag på stället erhöll. Resultaten af våra bemödanden i den vägen blefvo dock ej på långt när sådana, som jag vågat hoppas, och detta på grund af de ogynsamma väderleksförhållandena, som förorsakade, att svärm- ningen blef ovanligt långt utdragen på tiden och högst oregel- bunden, samt att ett jämförelsevis ringa antal individer kunde under de lämpligaste aftnarna iakttagas. De flesta kvällar syntes knappast en enda ållonborre vara i rörelse. Hvarje tjänlig afton, då det ej regnade eller blåste och luften var ljum, voro mina medhjälpare med mig ute invid åskanten för att observera ållonborrarna, då de sträckte såväl nedåt fälten som uppåt åsen för att uppsöka löfträden. Liksom under före- gående svärmning visade det sig att alla, som fångades under | : LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 5 sin flykt nedät, voro honor, och endast högst sällan anträffades nägon hane, hvilken dä antagligen blifvit försenad i vinterkvar- teret, ellet flög hit och dit för att uppsöka en maka. Blott under de första aftnarna af svärmningen flyger en myckenhet hanar, men dä mot närmaste björkar, bokar, eller andra löfträd, där de vinta sig riklig tillgang pa födoämnen. Den första allmännare uppflygningen fran marken inträffade som nämnt är om aftonen den 22:a maj, ty först dä blef vädret vackert en hel dag samt en stund pä aftonen. Under föl- jande natt föll regn och nästa afton var sval, hvarför ällonbor- rarna höllo sig stilla. Samma var merendels förhållandet anda till den 18:e juni, dä sommaren gjorde sitt inträde pà fullt allvar. Den 3:e juni voro äggen mogna hos de flesta infängade honor och dessa hade antagligen uppflugit den 22 maj, men den egentliga ägg- läggningen inträffade troligen ej förr än efter den 13:e, ty först då häde de flesta i burkar inspärrade och med passande föda för- sedda honor lämnat från sig sitt äggförråd. Häraf synes som om det skulle erfordras en tid af omkring tre veckor mellan uppbrottet ur jorden och äggläggningen. Den 17:e juni hade nästan alla under flykten fångade honor blott små ägg, men tre dagar senare voro de hos de flesta fullmogna; de förstnämnda tillhörde sannolikt en annan svärm, som uppflugit tidigare. Vid Tvehöga hade man på senare åren varit mycket be- svärad af ällonborrar, och 1887 voro de där särdeles talrika, hvilket möjligen kan få sin förklaring däraf, att då funnos på egendomen ganska många större ekar, till hvilka djuren drogo sig — och där de voro nästan oätkomliga under sista delen af svärmningstiden, — för att snart slå ned och lägga äggen i de när mast belägna, till egendomen hörande åkrarna. I följd häraf hade den uppmärksamme ägaren, herr CARL PAULSSON, borthug- git dessa träd, och blott kvarlemnat en och annan mindre ek eller buske, hvilka mot svärmningstidens slut besöktes af en myc- kenhet ållonborrar. Här kunde dessa nu jämförelsevis lätt in- samlas, hvilket blifvit en omöjlighet, om de varit spridda bland de många öfriga träden. För att utröna om fortplantningsförmågan vore större hos den ena arten än hos den andra, undersöktes ett större antal honor af båda, och befanns då Hippocastani hafva i medeltal de flesta [3 6. ENTOMOLOGISK) TIDSKRIFT 1892. äggen. Af denna undersöktes 31 honor och visade sig högsta antalet ägg hos nägon individ vara 41, lägsta 22 samt medel- talet 32,5 Af Vulgarzs undersöktes samtidigt 34 honor och befanns högsta antalet ägg vara 38, lägsta 19 och medeltalet 29,8. Att, såsom hittills plägat ske, vid kalkyler af en insam- lings sannolika inverkan pa en kommande generation beräkna äggens antal hos hvarje hona till blott 20, synes således vara oriktigt, emedan det i själfva verket är betydligt större. För att få något begrepp om ållonborreäggens förmåga att motstå torka, lades ett antal friska sådana ofvanpå jord, som i brist på vattning snart uttorkade. Det dröjde ej många dagar förr än dessa ägg förändrade utseende, blefvo liksom glasartade : och söndersmulades lätt mellan fingrarna, emedan de voro döda och förtorkade. Samma resultat uppstod äfven med sådana, som lågo nära ytan af den torra jorden; men alla ägg, som befunno sig djupare ned, där jorden bibehöll en större fuktighet, förblefvo vid lif, såvida de ej angrepos af mögelsvampar. Med stöd häraf kan man ju våga antaga, att de ägg, som medelst åkerredskapen blifva uppförda till jordytan, där skola omkomma, ifall jorden uttorkar omkring dem, äfven om de icke skulle bortsnappas af fåglar. Den sista tiden af svärmningen bemödade vi oss om, att observera de nedåt fälten flygande ållonborrarna, för att om möjligt få reda på hvar en och annan af dem slog ned på marken. Detta var dock en något kinkigare sak än man skulle tro, ty de fleste flögo ganska långt och tämligen hastigt, hvarför det blef omöjligt att vid det återstående svaga dagsljuset i längden bibehålla dem i sikte. Någon enda tog dock mark helt nära oss på en trädesåker eller i den nyss uppkomna hafren, och dä sattes en pinne såsom märke på det ställe, där djuret borrade sig ned i jorden, på det vi en följande dag skulle hitta reda på detsamma. Resultaten af dessa bemödanden blefvo dock sämre än jag Önskat, ty de fleste ällonborrar, som nedkrupit pa de utmärkta ställena, återfunnos ej efter en eller ett par dagar, utan hade antagligen åter krupit upp och begifvit sig till träden för att äta, emedan deras ägg ännu ej voro fullt färdiga. Detta antagande bestyrktes äfven däraf, att man bland de honor, som flyga från fälten till träden, då svärmningstiden något framskri- dit, finner många, hvars ägg äro betydligt utvecklade — en er- ET ET PT EU rn PR $ ME : ? A" I > Sow a} Le r + FINT köp rn ~! C4 od (à t 4 ies. re, a \ box y i LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 7 -farenhet, som gjordes af: mig äfven under 1887 ars svärmning. Först den 28 juni lyckades det en af mina medhjälpare, ANTON PAULSSON, att vid ett märke, ett par tum under jordytan päträffa en samling af 27 stycken ägg, hvilka alla således blifvit lagda samtidigt; men modern var borta, troligen i närmaste träd för att söka föda. Någon gång fångades emot slutet af svärmnin- gen en hona, hvars bakkropp inneslöt blott ett par ägg, som voro i det närmaste mogna; äggstockarna innehöllo föröfrigt inga eller kanske blott rudimentära ägg, och detta synes antyda, att en äggläggning redan egt rum. Enligt trovärdiga personers ut- sago, skall man dock allt emellanåt anträffa honan död ofvanpå äggen, hvilket har föranledt till den tron, att honorna alltid af- somna på det ställe där äggen aflämnas, och att deras mjuka kroppsdelar sedermera förse de nyss utkläckta larverna med den första födan. Den 25 juni fångades flera uppåt åsen flygande honor, som tycktes helt och hållet sakna ägg. Flera af de i bur- kar förvarade honorna lade där ägg, och infördes därefter i en särskild bur samt förseddes med föda och friska hanar. Mat- lusten fanns ännu 1 behåll och parning uteblef ej häller, men djuren dogo utan att åter lägga ägg, detta dock kanske i följd af den alltför ringa storleken hos de förvaringsrum, hvari försöken anställdes, äfvensom andra ogynnsamma omständigheter. Frågan huruvida honorna i allmänhet dö i jorden efter äggläggningen, eller åter uppflyga för att äta och ånyo para sig, är dock härmed icke fullt afgjord. För min del har jag, liksom många andra, hittills trott det förstnämnda, men måste numera modifiera denna åsikt och antaga, att båda delarna ega rum. Saken är ej utan vikt för insamlingen, ty om man under de sista svärmningsda- garna endast skulle erhålla sådana honor, som redan aflemnat sina ägg, vore arbetet då utan någon nytta och borde ej vidare ersättas. Detta har jag dock aldrig funnit vara fallet, och om man undersöker de individer, som fångas under denna tid, skall man alltid bland dem påträffa ett stort antal honor, som hafva utbildade ägg. Man har hört flera berätta, att ällonborrar, som från större vatten uppdrifvits massvis på stränderna, snart uppvaknat från sin dvala, och sedan i närmaste trakt fortsatt svärmningen och där fortplantat sig, hvarefter härjningar förekommit, och man an- 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. tager till och med, att svärmar, som blifvit vinddrifna fran dan. ska kusten, och tröttnat samt fallit i hafvet, kunnat pa sà- dan väg invandra till Skäne och Halland. Hur härmed kan förhålla sig, är for närvarande omöjligt att afgöra, dä inga pa- litliga iakttagelser föreligga. Med anledning häraf intresserade det mig att utforska hur pass länge en älionborre skulle kunna ligga 1 vatten utan att drunkna. För den skull lades 20 stycken lefvande individer ı vatten i en stenkruka, där detta borde hålla sig längre friskt, och meningen var att sedan för hvarje dag upptaga en af dem, för att erfara, om han vore vid lif. Den första upptogs efter 25!/2 timmas förlopp och kvicknade vid så snart han blifvit torr, den andra likaledes efter 48, och den tredje efter 72 timmar. Den fjärde, som tillbringat fyra dygn ı vatten, var icke häller död, men syntes ej kunna komma sig riktigt, efter den långa vistelsen i det våta elementet. De öfriga började då att tillika med vattnet lukta illa och torde varit fullkomligt döda. Vattnet ombyttes visserligen för hvarje dag, men det kan ju vara möjligt, att djuren lefva ännu längre, då de befinna sig 1 ett större vatten, som ständigt håller sig friskt. Om de kunna bibehålla lifvet lika lång tid i hafsvatten, är dock en fråga, som är mer tvifvelaktig, och ej kan besvaras utan direkta försök. Att på förhand känna i hvilket förhållande, hvad antalet be- träffar, de båda könen stå till hvarandra under hela den tid, som svärmningen pågår, vore af ganska stor vikt, eftersom utrotnings- arbetet måste blifva af en större verkan för närmaste framtiden, om det skedde med större ifver vid de tillfällen, då honorna äro talrikare än hanarna. Redan 1884 gjordes undersökningar för detta ändamål vid Rickarums kronopark af lektor A. E. HOLMGREN. De började den 25 maj och fortsattes till och med den 6:e juni, då svärmningen nästan upphört, och resultatet blef följande: första dagen utgjorde honornas antal blott 29 prct, men denna siffra steg sedan för hvarje dag och uppgick den 6:e juni ända till 90 pret. En undersökning under ett mindre antal dagar verkställdes 1887 af baron FABIAN BARNEKOW vid Ströö i Kristianstads län, och han kom till ett nästan liknande resultat; ty honorna utgjorde 27 pict den 27 maj och antalet steg dag- ligen, samt uppgick den 5:e juni till 61 pret.. Dessa båda un- LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 9 dersökningar lämna visserligen ett vackert prof pä riktigheten afettäl- dre pästäende, att honorna mot slutet af svärmningen skulle vara mycket talrikare än hanarna, och att insamlingen därför dä borde som kraftigast bedrifvas; men ett liknande resultat erhölls likväl ej af mina egna undersökningar 1887, och var jag därför böjd att anse utgången af de båda förstnämnda beroende kanske af helt tillfalliga orsaker. I Halland underkastades 1887 af mig ı9 prof en noggrann granskning, och hvart och ett af dessa bestod ej af pà sin höjd 100 individer, utan af en hel liter allonborrar, innehållande mellan 300 och 400 stycken i medeltal. Da resultaten icke förut blifvit publicerade, torde det kanske vara pà sin plats, att här anföra dem i sin helhet. Att de utföllo helt annorlunda iin de förenämnda, kunde möjligen i någon man tillskrifvas den omständigheten, att profven erhällits frän helt olika beskaffade och hvarandra aflägsna lokaler, där insamlingen bedrifvits med mer eller mindre ifver, ätminstone var jag böjd att dä söka för- klara saken så. Undersökningarna utföllo sålunda: Maj 16. En |:r ållonborrar fr. Skottorp inneh, 317 ex. däribl. 36 pret honor aed FRE » » » » 389 » $01 938-09 159 » 24. » » > ) > 359 >» D 52 > » a » Bastad NS LONDON DAR Sie ot 27: » » Fréllingei Getinge » 343 » io) unit. 72 » » Östra Karup » 360 » SB PS » 2: > » » » 307 » 46 » » SER » 292 » » 20 » 4. > 328 ı Snes 5. ale. 2 333 N >> 50, ) 414 » 48 » » Pen. » Kungsbacka 300 » 46 > SHC FAN » » Fjäräs 317 » 20 SPs 10. » Östra Karup ra Pe > Il » > 2 > » 299 SAG EIER 12 Vid en blick pa dessa tal kan någon successiv ökning af honornas antal knappast märkas, och om man fäster sig endast vid profven frän de helt nära hvarandra belägna lokalerna Skot- torp, Östra Karup och Bästad, hvarifran det mesta materialet er- hôlls, sà synes genast hur antalet kan pà olika dagar variera, och att det blott tvä gänger öfverstiger 50 pret, nämligen den 24:e maj, eller dagen, innan den egentliga hufvudstyrkan 10 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. lämnade vinterkvarteret, samt den 10:e juni, d. v. s. kort innan undersökningarna upphörde. Ej mindre än fem gånger, nämli- gen maj 25:e, juni ı:a, 3:e, 4:e och 5:e, understeg procent- talet af honor första dagens, den 16:e maj, och detta märkligt nog flera gånger under sista hälften af svärmningstiden, än under den första, och sista undersökningen, den 11:e juni, visade i jäm- förelse med den första en skillnad af blott ro pret. Med anledning af dessa för mig då öfverraskande resultat, an- såg jag det vara af vikt att äfven vid 1891-års svärmning fort- sätta dylika undersökningar, dock med den skillnad, att profven blefve ännu flera och togos under hela svärmningstiden från en och samma lokal, hvilket denna gång blef ganska lätt, då jag hade förmånen att få vistas på samma ställe och ostörd utföra undersökningsarbetet, hvilket kräfde en rätt ansenlig tid. Re- sultaten blefvo äfven nu något oväntade och anföras i nedan- stående tabell, hvilken äfven visar det antal af kastanieborrar, som anträffades i hvarje undersökt liter ållonborrar. Första prof- vet insamlades den 23 maj, eller dagen efter det allmänna ällon- borreuppbrottet, och bestod af 11/2 liter, innehållande 643 indi- vider, af hvilka märkvärdigt nog 61 pret voro honor. De föl- jande undersökningarna gåfvo ett resultat, som inhämtas af nedan- stående siffror. Vulgaris. Lippocastani, Maj 26. Vid Tvehöga: 276, däraf 41 pret honor. 92 ex. DE DE > 301 D eZ AS ED 139 :» » 28. » 355 35 > » 61 » » 29. Pe 342 » 40: » 45 À > MIO. » 348 50 44. » Juni I. AO DES a 300,3 : 2. 340 39 35 3. 300. 2280 39 » 4. » 405 FU NER. 56 >» 5. B58 te PISE 55 » 6. 283 377,3 He > GIE » 342 AS 80 » 8. 405 RUE VER) > 65 » » 9. > 293 BROT » 165 » » 10. 337 » ASE: » 64 » Sie Ga 2AG ey LAS > 43 Sele 220 D ON AO 1129 = [#2] D No] fon ES nN “I - I LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 11 Vulgaris. Hippocastani, Juni 14. Vid Tvehöga: 343 däraf 50 prct honor 34 ex. Seth LS) » 341 » 50,» , 64.» Ta ro » 311 NAT » 63 » » 17. » | 287 » 48 » > 73 » 18. > 169 » 48 » » 66 any 20), » 361 Cy tay: DES » 21 DO: » 237 NA OS AU » 136 » Ett mindre prof, som undersöktes den 23, innehöll mest hanar. . Vill man försöka draga några slutsatser af dessa manga undersökningar, sa komma de att blott obetydligt afvika fräu dem, hvartill jag föranleddes af mina rön under svärın- ningen ar 1887. Uppsöker man till den ändan medelpro- centen af honor under t. ex. den första och sista tiden af svärm- ningen, sa befinnes denna utgöra för de första 10 dagarna 39,8 pret och för de sista 47,3, hvilket visar en skillnad af blott 7,5 pret. 1887 befanns denna skillnad mellan de fem första och de fem sista svärmningsdagarna utgöra ett nägot mindre tal, eller blott 3 pret. Skulle proportionerna mellan antalet af honor och hanar visa sig vara ungefärligen sädana vid alla svärmningar, hvilket dock endast fortsatta undersökningar kunna afgöra, sa torde hvar och en kunna inse, att insamlingen bör lika kraftigt bedrifvas de första dagarna som de sista, och detta desto hellre, som ällonborrarna dä äro lättast ätkomliga. Nästan enahanda var förhällandet med de fà exemplar af Hippocastant, som voro inblandade i profven, anda till de sista dagarna af svärmningen, da honorna af denna art voro vida öfvervägande. | Att själfva insamlingen mäste i en ej ringa män inverka pä de olika könens antal, torde lätteligen kunna inses, om man be- sinnar, att de i träden kvarblifvande hanarna blifva mer utsatta för förföljelse än honorna, af hvilka alltid en ej sa obetydlig del dagligen ligger skyddad i jorden. Pa andra ställen är visserligen redan förut omnämnt, att på vissa lokaler kastanieborren intager ållonborrens dominerande roll, men för fullständighetens skull, vill jag här ånyo anföra hvad som iakttogs 1887, samt tillägga den ringa erfarenhet, som stod att vinna under det nyss gångna året. Detta torde desto hellre vara på sin plats, som i tidningarna för ej så länge sedan 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. . influtit insända artiklar, hvilkas författare tagıt till orda, utan att känna till ett sädant förhällande, och pa den grund gjort sig skyldiga till ganska grofva misstag. Vid undersökningarna 1887 visade det sig, att vid Oktorp i Slöinge socken af Hallands län kastanieborren utgjorde 93,11 pret, vid det närbelägna Mostorp 92,22, vid Vessige Mölla 71,65, vid Gretvie station 1 Kristianstads län 74,23 pret. I Kungsbacka- trakten var denna art visserligen icke Öfvervägande, men utgjorde dock 35 pret. Vid Gunnared pa Hallandsäs, ett stycke ofvanför Tvehöga, visade det sig, att kastanieborrar den 27 juni 1891 utgjorde 55 pret och det är sannolikt, att förhållandet är ena- handa öfverallt à de högre belägna delarna af nämnda ås. I tidningen »Nerikes Allehanda» fick man veta, att ållon- borrar uppträdt i stor mängd vid Ösby i Sköllersta socken af Örebro län, och de exemplar, som sedermera erhöllos därifrån, tillhörde alla kastanieborren. Saken gaf en »med naturförhäl- landena mera förtrogen person i Nerike» anledning att 1 nämnda tidning förklara, att . »kastaniebaggen» m. fl. i rikets mellersta delar anställa »nog skada på flere slag af löfträd samt unga skott af tali- och granknoppar, men ehuru både de fullbildade insekterna och de i jorden lefvande larverna kunna göra skada, är densamma icke ens jämförlig med den, som åstadkommes af »majbaggen» och dess stora larver». För hvar och en med kastanieborren och dess uppträdande mer förtrogen person, torde härvid lag reflexionerna göra sig själfva. Då det kan vara af både intresse och vikt att lära känna ållonborrens (Melolontha Vulgaris) utbredning och framträngande efter hand till för honom nya lokaler, sökte jag så godt sig göra lät förskaffa mig upplysningar härom. Två egendomar inom Elfsborgs län, nämligen Floda och Vårgårda, hafva under senare aren rätt allvarsamt hemsökts af larver, utan att man haft sig bekant till hvilkendera af de båda arterna de voro hänförliga. För att få visshet i saken, gjordes skriftliga förfrågningar hos egendomsägarna och begärdes prof på de ållonborrar, som där visade sig. Från godsägaren C. VoN PROSCHWITZ ingick snart den underrättelsen, att ållonborrar på hans egendom Floda och i dess omnejd svärmade i stor mängd, men att ingen mer än han bemödade sig om att insamla och döda dem. Det till mig 4 LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 13 sända profvet bestod af 20 individer, alla tillhörande ållonborren (Melotontha Vulgaris). Från Godsägaren A. Heyman ankom äfven skrifvelse samt ett par ållonborrar af nämnda art från egen- domen Floda, hvaraf synes, att densamma är på god väg att ut- breda sig vidare omkring i länet och ingå en broderlig förening med sin nära anförvandt kastanieborren, liksom det har skett i Halland och Kristianstads län. Herr HEYMAN framhåller i sitt bref vikten af att något göres mot skadedjuren, innan det kanske blir för sent. Oaktadt det ej gärna numera torde för Elfsborgs läns södra hushållningssällskap vara obekant, att ållonborrar upp- träda och göra ganska betydlig skada, icke allenast å de båda nyssnämnda större egendomarna inom länet, utan äfven på andra ställen och i trakterna däromkring, t. ex. i Marks härad, synes man hafva underlåtit att vidtaga några väsentliga åtgärder för att uppmana kommuner och enskilda att utrota skadedjuren, hvar hälst de komme att uppträda, samt söka få del af det härför af staten utlofvade penningebidraget. En af mig till sällskapets sekreterare ställd skrifvelse med begäran om upplysningar angå- ende saken har hittills förblifvit obesvarad. Några uppgifter om ållonborrarnas utbredning inom området eller prof, för att utröna hvil- ken art där var öfvervägande, kunde lika litet på denna väg erhållas. Genom utdelandet af skrifter, kungörelser och tidningsupp- satser har den allmänna uppmärksamheten blifvit allt mer riktad på skadeinsekterna, ı första rummet ållonborrarna, och en af följderna häraf är den, att äfven våra tidningar numera måste sysselsätta sig med dem litet mera än förr. Alltsä kunde man en och annan gång få läsa notiser om ållonborrarnas upp- ‚trädande på olika trakter af landet. En dylik, synlig i Vadstena Läns Tidning, upplyste oss om, att de visat sig vid Börstad i Östergötland, och en insändare framträdde genast, liksom förut skedde i Nerikes Allehanda, och sökte lugna allmänheten med den försäkran, att kastanieborren vore »för landtbruket tämligen oskadlig». Han förmodade nämligen att det här varit fråga om sistnämnda art. Fran godsegaren J. Berzetius pa Börstad er- höll jag slutligen ett par exemplar af de omskrifna djuren, men dessa tillhörde lyckligtvis Pingborren (RAzsotrogus Solstitialts), hvilken hittills dess bättre, sa vidt man vet, ej tillfogat oss na- gon märkbar skada. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 189 2e Frän sekreteraren i Kalmar läns södra Hushällningssällskap ingick ett skriftligt meddelande, hvaraf framgick, att hemmans- ägaren J. P. ANDERSSON i Hagby af Gerdlösa socken pa Oland inlämnat tre stycken ällonborrar jämte den upplysning, att dy- lika i ar förekommit 1 sadan mängd inom Hagby och Gerdlösa byars områden, att man aldrig förr sett något liknande. De af- lämnade exemplaren sändes välvilligt till mig, hvarigenom jag kom ı tillfälle konstatera, att här var fråga om den verkliga ål- lonborren (Melolontha Vulgaris). Att han förekommer på Öland var förut bekant, men icke att han någonsin förr visat sig i denna myckenhet. För öfrigt erfor man genom tidningarna, att ållon- borrar förekommo i ovanligt antal vid Tullgarn och Södertelje, men det lyckades ej att få reda på de närmare omständigheterna, då tidningsredaktionerna och deras meddelare ej ansågo nödigt att förskaffa sig en önskvärd utredning af saken, innan den framla- des för allmänheten. I följd af Kongl. Landtbruksstyrelsens och en del Hushåll- ningssällskaps prisvärda åtgöranden, samt det beviljade statsan- slaget till belopp af sextio tusen kronor, hade ällonborreinsamlin- gen denna gång blifvit förberedd på ett sätt, som lofvade de bä- sta resultat, i synnerhet som kommunerna i allmänhet visat en större beredvillighet att å sin sida anslå penningemedel. Äfven inom Malmöhus län hade Hushållningssällskapet vidtagit kraftiga åtgärder för ändamålet, och ett flertal landsförsamlingar anmälde sig där såsom deltagare 1 utrotningsarbetet. Inom ett par af de län, som gränsa intill de egentliga ållonborredistrikten, hade man genom spridande af upplysande skrifter och cirkulär sökt fästa allmänhetens uppmärksamhet på skadedjuren, på det de skulle blifva igenkända och genast kunna behandlas med tjänliga me- del, i fall de nägonstädes komme att visa sig. Att resultatet af insamlingsarbetet ändock blef betydligt mindre än man vän- tat, berodde, så vidt jag förstår, förnämligast af tre orsaker, näm- ligen: insamlingen 1887, en mögelsvamps angrepp på såväl lar- ver som fullbildade insekter, hvartill föregående års våta efter- sommar och höst i hög grad medverkat, samt den ogynnsamma, oftast kalla, regniga och blåsiga väderleken under svärmningstiden. Genom skriftliga förfrågningar hos personer inom skilda om- råden erhöll jag redan under svärmningen underrättelser, hvilka ee LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 15 nästan alla ôfverensstimde däri, att antalet ällonborrar i ar var betydligt mindre än förra gängen de svärmade. Undantag före- kommo dock, i det att man 4 ett par ställen trodde sig iakttaga ett motsatt förhällande, och orsaken bärtill uppgafs vara den, att insamlingen därstädes vid förra svärmningen bedrifvits lamt, ı brist pa tillräckliga penningemedel, eller helt och hållet försummats. Innan detta ämne för denna gang lämnas äsido, torde det vara pa sin plats att här omnämna insamlingsresultaten enligt de uppgifter, som för tillfället sta till buds. Blott ett enda officielt meddelande till vederbörande, nämligen fran Malmöhus län, fö- religger och enligt detta hade där blifvit insamlade och dödade 130,979 kilogram samt 79,674 liter ällonborrar, för hvilka blif- vit utbetalda 19,292 kr. 68 öre. I Halland skulle, enligt en uppgift i Hallandsposten, insamlats 282,036 liter för en summa af 17,351 kronor 8 öre. Från sekreteraren 1 Kristianstads läns Hushållningssällskap har erhållits en utförligare redogörelse, hvil- ken här anföres, då man därigenom kan få en föreställning om ållonborrarnas talrikhet inom länets olika delar. ; Kilogr. Liter Kronor andre au Bors PAS Pres url 38,398,00 1,385,903 L'ATTENTE na 10,563,9 2,5 30,50 1 260,32 Gar: CLT NM NE ae eo 24,651,50 914,00 CS ee ee a lea Le 339,9 4,248,50 235,30 LEEDS NR fr di RS 34,928,50 1,400,69 Bjäre NE TES LS SRE Bra UE SEE ER RERO 184,013,25 7,912,60 RESET tA Sine Ba CES En Ne ea et 130,00 4,55 Albo CHAR ES SALEN NER 10,755,00 427,24 Gärds “ath Peete FEINEN 20,124,70 1,016,38 Summa 10,903,8 319,785,95 14,557,01 Da. som nämnt ir, officiela redogörelser ännu saknas frän tvä af länen, torde summorna möjligen till sist komma att nägot mo- difieras. Afvikelserna skola dock troligen blifva alltför obetyd- liga, för att väsentligt inverka pä det hela. Om man pà grund af ofvanstäende uppgifter uträknar hur manga individer, som blifvit insamlade och dödade inom de tre anförda länen, så får man följande ansenliga tal: För Kristianstads län ungefärligen 130,322,450 » Malmöhus » » 201,340,082 » Hallands » » 112,814,400 eller tillsammans 444,476,932 individer. 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Som nu sannolikt hälften af denna oerhörda mängd utgjorde honor, och hvar och en sädan i medeltal lägger minst 25 styc- ken ägg, hvaraf under gynnsamma förhållanden de flesta torde lämna larver, skulle således genom insamlingen kunna motses en minskning i larvantalet i nästa generation med omkring tre mil- liarder, tre hundra tjugusex millioner individer, hvilkas närvaro helt visst skulle kommit att på ett kännbart sätt göra sig gällande vid nästkommande härjning. Detta resultat har nu åstadkommits genom utgifvandet af 51,200 kronor 77 öre, hvartill staten bi- drager med hälften, eller omkring 26,600 kronor. Härigenom fö- rebygges förluster för framtiden, som antagligen kunna beräknas i hundra tusentals kronor. Resultaten af 1887 års ihärdiga insamling i Danmark om- nämnas 1 ett bref af den 18 juli från d:r W. BERGSÖE såsom va- rande »forbausende». ‘Till exempel härpå anfôres, att 1, det vid näst föregående härjning svårt hemsökta Pr&stö amt svär- marna nämnda är voro oerhörda, men som insamlingen dä bedrefs med ifver, visade sig i är (1891) inom en del socknar knappast hälften, 1 andra blott en tredjedel sa manga ällonborrar som först- nämnda ar. Med anledning häraf hade 32 kommuner inom am- tet voterat en tacksamhetsskrifvelse till dir BERGSÔE såsom ett erkännande af hvad han för sin del verkat för en allman och energisk insamling. En hos den landtbrukande befolkningen all- män Ofvertygelse vore nu denna, att insamlingen 1887 endast inom nämnda amt orsakat en vinst af öfver en million kronor. Men de, som plockade allonborrar under sista svärmningen, klaga däremot jämmerligen öfver minskade inkomster, oaktadt priset per skålpund genast sattes till ro öre och efter hand ökades till 25, ja slutligen ända till 35 öre. Den såsom ällonborrefiende numera bekanta mögelsvampen Botrytis Tenella gjorde äfven i ar sitt till för att minska anta- let af skadedjur, hvarom ofvan redan blifvit anfördt. Vid gräf- ning i jorden påträffades nästan alltid döda och med mögel öf- verdragna ållonborrar, och äfven flera af de exemplar, som blifvit instängda i burar, dukade under för denna parasitsvamp, hvilken vi få hoppas skall länge fortlefva i jorden, för att utöfva sin förstörande verkan äfven på kommande ållonborregenerationer. Enligt hvad utländska tidskrifter förmäla, har man i Frankrike Te Shae à [era by à * Sid a LE I "Te Dam, N 7 v IE, a RN N LE 24 % RN N s x à 20 } i LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 17 börjat renodla denna mögelsvamp, för att när som helst såsom handelsvara kunna tillhandahållas jordbrukarne i de af ållonbor- rar hemsökta trakterna. En agentur för firman FRIBOURG & HESSE i Paris har redan öppnats i vårt grannland Danmark genom her- rar ZEINER—LASSEN DITHMER i Helsingör, hvilka söka att få fabrikatet bekant och spridt äfven inom Sverige, samt nyligen härom underrättat mig. Vi äro emellertid kanske mindre i behof af medlet just för tillfället, men dessa svampformers tid torde ej vara långvarig, och framdeles skall det sannolikt blifva mycket välkommet, ifall det kan hållas vid lif år efter år genom odling. Sättet för detsammas användande, äfvensom bevis på dess verk- ningar, torde väl genom agentens försorg i sinom tid blifva be- kantgjorda genom tidningarna. Af andra skadeinsekter hafva åtskilliga arter som vanligt uppträdt under året samt åstadkommit större eller mindre för- luster, och torde det vara i sin ordning, att här omnämna ätmin- stone några af dem. Nu liksom nästan alltid, är det en af de obetydligaste, hvad storleken beträffar, som på det hela taget kanske förorsakat största skadan, nämligen: Hvetemyggan (Diplosis Triticz Kıre.) I anseende till den ihållande torkan sistlidna vår och försommar i mellersta Sverige, kommo larver och puppor att där lida betydligt, hvarigenom an- talet fullbildade myggor blef jämförelsevis ringa. Hur förhållan- det kunde vara i andra delar af landet, där regn vid nämnda tid icke uteblef, kan jag ej) med säkerhet uppgifva, då tillfällen till undersökningar saknades; men det synes mig högst sanno- likt, att hvetet där var i högre grad utsatt för angrepp. Från åtskilliga ställen inom det först nämnda området hafva prof på hveteax erhållits, och å en plats, nämligen Kongl. Landtbruks- akademiens experimentalfält, kom jag i tillfälle att själf uttaga profven vid ett par dagars besök därstädes. Dessa prof här- stammade från ett stort antal olika hvetevarieteter, som där voro föremål för odlings- och akklimatiseringsförsök. Några nämnvärda iakttagelser rörande hvetemyggans lefnads- sätt kom jag icke i tillfälle att göra, då den härför lämpliga ti- den upptogs af andra arbeten, hvarför blott resultaten af under- Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 1. (1892.) 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. sökningarna af de mänga hveteprofven nu komma att här fram- läggas. De voro följande: Fran statens vaxtfysiologiska försöksanstalt à Experimental- fältet, den 27—28 juli. (Jag har trott mig böra utsätta antalet korn i hvarje prof, vanl. 10 ax, dä man härigenom kan erhälla nägot begrepp om de olika slagens gifvande beskaffenhet.) + betyder att de flesta plantor gätt ut. Oskadade Proc. korn. skadade. Ziritıcum. Vitel re Pers CUCU es CaN eee re nee 368 4,66 ConpaciurnV Er AR UM EE men we 415 6,53 VS RGO OSS DEN MIN noe oe eee eee LE SLR ESS 355 1,66 » FL OSULOTEUTIL RE IN SE RER NEE SR SAN 482 2,03 Compactum‘ Wirönuckionum we naar 410 7,65 LS TEE RUN O RIT N Sal RE A PRE ET SRE ser 346 7,00 SEM ID 21 MU AN ES KA Ay eee as oc RE En 255 > Paulo. Letcospermunz, Imperial oy I... Le 466 2,70 mie Kelutinum.\tlvitt,saustraliskten!22.0. sr ee 406 3,54 10 proc. förstörda af sot. » Speltan Albums Oskadadtiw ies rem Ter 360 Schonraderchvetes te AUS PEER EN POLE LY Eee 323 5,23 Aleph-hvetet., Blottuigiaxıı Aussee nee 150 17,58 Mareulshveteiifa,s., ng ee N ee TE 242 7,85 Erankensteiner-hyete. graxı N ene SN eee eae 302 3,17 3 korn uppätna af Hadena Basilinea. Urtoba-hveter "8:2: Dr an me ete ee 433 8,00 Svalöfs engelska hvete 7. 5 ax, kornen däliga....... 310 9,62 DÉAMISQUAIE- REA AVEC oe re Erna 485 2,80 Bestehorns Dividender-hvete | --22 22 "7" 424 2,08 Hlardcastle-hvete ff. 35). ake oas. Soak ee eee 217 1,36 Amerikanskt hyete 8) 5s 2000 Pen er 388 4,02 » Turgidum +. Bläaxigt, fran Ultuna. 9,15 pret. sotsk. 438 2,61 » Dicoccum Atratum. 1 korn skad. af Osc. Frit _.. 398 3,2 Kent-hvete ju 10.9 sotskadader.. Me eee ern te 403 5,40 Syenskt«kubbhvete vu nr NR ou ENS ae 401 7,17 Kaiser-hvetel 1Mopet nn ep rn ee 390 4,17 » Spelta Arduini, Trol. skad. af mygglarver ......... 247 10,83 Valeare Albıdum. | Plandriskt 2. 2 nn 378 8,69 » Lutescens. Hallets genealogischer ......_.....- 446 7,47 Square-headı NS COIEYS kps sets Sea En Der en RE ee 502 3,09 Noettetdetlausanne-hvéte a a Be 560 6,02 MainsiStand-hveteo Erin mE RER en 482 4,55 Cheddam-hyete.. Hyıtt u 27 RE RE Es 337 2,88 Flandriseher “Weisser 7. hat ol. u Krane 249 2,80 Bestehorns Dividender-hvete.s 22. Nr Fran IR 477 8,20 “ Triticum LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 19 cv Oskadade korn. COVER Re EN a 3 347 Kaiser-hvete ............ BSS oe AN Pois FIR NE PERS 416 Semidubichvete, run rer Ant ye ee er ees RS 359 Hamas hyetess sake a hy CRE. hy Aa EEE! 308 Bestehorns Modell-hvete 2.2... 2... 83er 405 (sravenhagener-Nveie- in 2 ee eee Seen eee 476 Elalletsipedigree,sratbe na ee See eee 422 Tuleä-hyetes(sammetls-] 2.2.2.2. Sn 393 Vulgare Erythrospermum, Fullmatadt ........-.-.------ 263 Studsianka-hvete AO ee Wade eee Les 311 EvspnlasseERyel eme ee re 427 Smourperhveier er tee eee RE oe eee na se ate 315 eelandershveten ete: ee eee et EINE LE 415 Grat: WaldersdorfiEhveten ren SIE ne 379 Goldenydrop.hyetem ar a er 323 Horsfordse Winter spearl-hvefe eee 307 Manchester-hyeter rat. „at det coy el är spe a 514 Compactum Vernerianum, (Ultuna kubbhvete)...... 375 ID ARNHEM PN ITALIEN VS KAR sad nn na RR ees 170 Horsfords Winter-pearl-hvete. _________ 301 [Kenton-hvetes iss tear bss RS ER NAT RER Re 279 Nirelnpan-bBronte-hyete... "2" +..." 308 (SKE oj er lan Dern LEE eee EE TERRE 282 Myebaran: bronce-hyeten 2.2.21... ice 2. EN 364 Ba CORE EFT LLC TIZCLATID Oe Se ose en ne EE 300 SP TD ee ee IE, EEE EC TE 260 Waar Oe BAe OAK OSS yk oo 3 22 ren See Et 305 Medeltal procent skadadt af mygglarver......... Från Wallerstad nära Skeninge i Östergötland...... 319 » Blomberg à Westergötland. Kubbhvete_ 285 » Skepparviken 4 Vermdö, Upland.........-.--.-- 380 » Almnäs, Hjo: a) Probsteier-hvete. 4 ax ...-- 116 » » b) Kolben-varhvete. 4 ax, ej märkbar skada -.-.._------ > > c) Probsteier-hvete, odladt i flera fr. 11 ax fran en och SAMMANTOLE re: a EIER 321 » » d) d:o 8 ax frän samma rot... 166 > > e) Danskt hvete, odladt pa stäl- let blottwett are ceo 894 » Mörby, Kilsmo i Nerike. Kubbhvete ......... 227 tre ClO Duin land fee. EIRE ets 336 » Landtbruksakademiens Experimentalfält: Square-head SEEN CP Le ce MR TERN BEN 430 Proc. skadade. 6,70 3:05 6,26 3514 5,37 3,25 4,52 4,61 5,05 5,47 0,93 5,97 4,15 * 5,07 5,27 5,24 5,68 3,00 5,02 8,35 14,47 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Oskadade Proc. korn. skadade. Frän Landtbruksakademiens Experimentalfält. Ame- mikans ÉÉANOS TV EEE a SEM AURA he 337 1,00 IA: OL La LIE VE be ys u Br er a CIN ATE 244 2,05 2 dso: Masdeburger-hvere ee a, 2 Tee ee 465 2,72 » Cederlund, 2 mil norr om Uddevalla. Kubbhvete 456 3,0 » » » » > Hvitt, läng- axigt, (sammets-) __. 445 1,54 » > » Rödt d:o, (glatt) ._. 403 2,65 Sista profvet med omkring 3 proc. förstörda af Hadena Basilinea-larver. Medeltalet skadade korn för dessa 79 prof utgör 4,3. proc. och är ovanligt litet, emot hvad förhällandet har varit flera fö- regäende är. För min del har jag ej hört, att nägon landtbrukare klagat ôfver, att hvetet i är gifvit klent till spanns, och härför har man säkerligen att tacka hvetemyggans jämförelsevis fätaliga uppträdande. Om man likväl fran hela landets hveteproduktion afdrager dessa 4,3. proc., kommer det nog visa sig, att för- lusten pa det hela taget andock ej varit ringa. Fran det mycket varierande procenttalet af angripna korn hos de manga hvetevarieteterna à de sma försöksrutorna vid Expe- rimentalfältet kan man dock icke i följd af denna enda under- sökning draga den slutsatsen, att det ena hveteslaget är mer utsatt för angrepp än ett annat, ty orsaken härtill far nog sö- kas pa andra hall, hvarom jag redan något utförligare yttrat mig i Entomologisk ‘Tidskrift, sid. 126 samt »Uppsatser 1 praktisk entomologi», sid. 46 för ar 1891. Af den ringa erfarenhet, vi pa det hela taget äga angäende © hvetemyggans härjningar, synes dock framga, att hon sällan eller kanske aldrig uppträder lika ymnigt och förstörande under samma ar Ofver hela den hveteproducerande delen af värt land, utan ena gängen mer pà det ena omrädet, den andra pà ett annat. Dessutom har man funnit, att hon under en kortare eller längre period ärligen ökas till antal, för att slutligen efter större eller mindre härjnin- gar liksom pa en gang skenbart försvinna för någon tid, antagligen i följd af parasiters angrepp eller ogynnsamma väder- leksförhällanden vid tiden för hennes Ofvergang fran larv till puppa. Under sädana förhällanden synes det kunna blifva af stor nytta, om ärliga undersökningar af hveteax frän olika växt- LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 21 ställen komme till ständ, antingen vid en försöksstation eller ge- nom kompetenta personer inom olika trakter 1 landsorterna. Det senare alternativet torde dock för närvarande svärligen kunna genomföras. Mängen dälig hveteskörd skulle helt säkert kunnat förebyggas, om jordbrukaren blifvit i tid gjord uppmärksam pä den kommande härjningen och fätt pa förhand vidtaga sina matt och steg däremot. För min enskilda del hyser jag den öfverty- gelsen, att anställandet af en person för handhafvandet af dylika undersökningar, skulle, sävida han finge ätnjuta allmänhetens för- troende och tillmötesgäende, kunna medföra lika stor ekonomisk fördel, som mängen annan inrättning till jordbrukets befrämjande, hvilken i senare tider ansetts nog behöflig, för att pa allman be- kostnad upprättas och underhällas. Phaedon Cochlearie Fas. Om denna skalbagge, hvars uppträdande som skadedjur troligen är en ny företeelse pà den praktiska entomologiens omräde, lämnades en kort underrättelse i Entom. Tidskrift, sid. 144 och »Uppsatser i praktisk entomo- logi», sid. 64 för ar 1891. Här ma därför blott tilläggas, att herr H. U. Puitipson pa Mörby hade den vänligheten sända mig en hel mängd individer tillika med några rofvor, hvaraf öfre delen ännu var frisk, men den nedre skadad och stadd ı förrutt- nelse. Ett par af dessa rofvor planterades i en blomkruka, hvil- ken Öfvertäcktes med en fyrsidig glasbur, och hit infördes ett par hundra lefvande skalbaggar. Att dessa ı fängenskapen angrepo de friska delarna af rofvorna kunde jag dock ej bli varse, utan de sistnämnda ruttnade sa smäningom helt och hället, och djuren dogo efter hand. Men med en pa enahanda sätt inplanterad mindre kälrot blef förhällandet ett annat, emedan denna hade bladen kvar. Dessa blefvo nämligen inom nägra fä dagar nästan fullstän- digt uppätna af skalbaggarna. Det var emellertid skada, att noggrannare undersökningar ej kommo att äga rum ute à fältet, samt att mitt experiment med de lefvande skalbaggarna ej kunde göras uti större förvaringsrum och i fria luften, med rikligare tillgang pa lämpliga näringsämnen; ty dä hade dess resultat blif- vit lärorikare och mer tillförlitligt, och jag skulle möjligen kun- nat utforska, om de fullbildade insekterna öÖfvervintra, for att först nästkommande var afsätta äggen m. fi. omständigheter af stort intresse äfven ı praktiskt hänseende. 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. _Phytonomus Polygoni Lin. Fran herr direktör H. Spaak à Skeppsholmen, Liared, erhöllos tre knippor hopbundna ax af värhvete, värräg och korn, hvilka voro försedda med talrika vid- hängande, halft genomskinliga hylsor eller kokonger, af omkring 6 m.m. längd och en grähvit eller nästan svafvelgul färg, som förlänade axen ett prydligt, men högst egendomligt utseende. Ur dessa kokonger började skalbaggar utkrypa den 2o:e augusti, hvilka visade sig tillhöra förenämnda art af snytbaggarnas familj. Af de underrättelser meddelaren lämnade, synes det likväl som om dessa insekters uppträdande icke gifva anledning till farhäga för nägon kommande insekthärjning, utan blott är ett nytt exempel pa vissa afters förmäga, att vid mycket gynnsamma omständig- heter oerhördt förökas, for att därpä framträda massvis, utan att någon förmär riktigt utgrunda hvarifrån de komma _ eller hvart de ga. Direktör Spaak säger nämligen i sin skrifvelse, efter min uppmaning att anställa efterforskningar, att in- gen skada à sädesplantorna kunnat förmärkas, ej häller à i närheten befintliga växter. I hösträgen syntes inga dylika ko- konger till, lika litet pa andra växter i omgifningarna. Hvar hafva da larverna till dessa millioner skalbaggar hallit hus och tagit sin föda, om icke möjligen pa i äkern växande ogräs (t. ex. Polygonum-arter), där de kunnat halla sig undangömda i skydd af de högre växande sädesplantorna? Denna intressanta fraga kommer troligen att tills vidare förblifva obesvarad, 1 brist på sådana undersökningar vid rätta tidpunkten, som, ty värr, endast kunna anställas genom personer, som med insektvärlden äro fullt förtrogna. Plutella Cruciferarum ZELLER. Emedan denna lilla fjäril, eller kålmalen, som han brukar benämnas, sistlidna sommar (1891) förekom i oerhörd myckenhet uti vissa delar af England, såsom Yorkshire, Lincolnshire och Norfolk, äfvensom å ostkusten af Skottland, och där förorsakade betydlig skada på rotfrukter af Brassica-gruppen, hade från »Board of Agriculture» i förstnämnda land utfärdats skrifvelse till Utrikesministeriet (Foreign Office) med anhållan om, att detta måtte genom beskickningarna i utlandet söka få utredt, om skadedjuret äfven där uppträdt på sådant sätt, och i så fall, hvilka utrotningsmedel, som blifvit använda mot detsamma. Till Kongl. T.andtbruksstyrelsen aflämnades genom LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 23 engelska legationen en framställning i ämnet, hvilken remittera- des till mig med förständigande att inkomma med utlåtande. Då jag visserligen alla somrar under flera års tid iakttagit såväl den lilla fjäriln som dess larver och kokonger på kål- arter, men icke någon enda gång kunnat märka, att de förorsa- kat nämnvärd skada, gjordes förfrågningar hos dem af våra entomolo- ger, som sysselsatt sig med skadeinsekter, för att få höra deras tanke och erfarenhet om saken. Fran herr kyrhoherde WALLENGREN 1 Farhult, hvilken 1 för- sta rummet tillskrefs såsom vårande den äldste och erfarnaste bland våra nu lefvande fjärilkännare, erhölls det svar, att han aldrig va- rit i tillfälle se någon härjning på kålarter, som förorsakats af ifrågavarande fjärils larver. Ungefär af samma innehåll blefvo svaren från herrar direktör F. ULRIKSEN vid Alnarp och profes- sor H. von Posr vid Ultuna m. fl. Den först nämnde hade dock en gång bevittnat en härjning i mindre skala, förorsakad af sä- dana larver, men denna egde rum på Hesperis Matronalis i en skånsk trädgård. Professor von Posr uppgaf, att larverna voro mycket talrika på kälsorter för 2—3 ar sedan, och konservator V. M. SCHÖYEN i Kristiania, Norges landtbruksentomolog, om- nämnde, att fjärilarna i vårt grannland visat sig ovanligt allmänna i år (1891), likaså en närbesläktad art, Plutella Annulatella Curt. samt större kålfjäriln (Pieris Brassice Lin.) Mina resor voro redan så godt som afslutade och vistelsen på landet afbruten vid tiden, då fjärilarnas och larvernas före- komst brukar vara ymnigast och följaktligen mest märkbar, hvar- för några egna iakttagelser ej blifvit gjorda, om jag undantager ett enda fall, som dock var af mindre betydenhet. Vid ett be- sök på Hästholmen, belägen i Saltsjön helt nära Stockholm, den 6:e augusti, beklagade man sig där öfver, att löfkojplantorna i den lilla trädgårdstäppan -gingo ut, emedan de angrepos af små gröna »maskar», som förtärde såväl blad som knoppar. Genom bortplockandet af dessa »maskar», hade likväl slutligen en och annan planta kunnat räddas, så att hon nu bar blommor. Detta utrotningssätt hade således här visat sig verksamt och torde äf- ven vara det radikalaste, men kan naturligtvis blott användas i smått. Några af dessa larver plockades och hemfördes samt spunno som vanligt snart in sig i tunna, smala och hvita silkes- 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. hylsor, hvarefter fjärilarna ur dem framkommo efter den 20:e augusti, och hade puppstadiet säledes räckt i omkring 14 dagar. Sedan ofvanstäende blifvit nedskrifvet kom mig tillhanda en . berättelse af M:r CHARLES WHITEHEAD rörande kalmalens härjning m. m. i Storbrittanien och publicerad genom »Board of Agri- culture» under titel: »Special Report of the Intelligence Depart- ment on The Attack of the Diamond-back Moth Caterpillar 1891». I denna 30 sidor starka skrift ar sammanfördt det me- sta af hvad man känner om fjärilns lefnadshistoria, utbredning och uppträdande i olika länder, samt de skyddsmedel, som blifvit an- | vända vid dess härjningar, äfvensom dess naturliga fiender. Pä grund af beskickningarnas uppmaningar till vederbörande myn- digheter att söka anskaffa uppgifter rörande skadedjurets före- komst, hade sädana lämnats frän Frankrike, Preussen, Belgien, Holland, Danmark, Sverige och Norge, och bland alla dessa voro de utförligaste och sakrikaste utgångna fran de båda brödrari- kena. Att nu utförligare redogöra för ofvannämnda berättelses innehäll blefve allt för vidlyftigt, hvarför detta mä uppskjutas till ett annat tillfälle. Kornflugan Chlorops Teniopus Mric. Liksom fallet va- rit med hvetemyggan, har kornflugan under det förflutna äret icke förekommit 1 nagon oroande myckenhet, om man far döma efter de torftiga meddelanden, som kommit till min vetskap, och har följaktligen den genom henne förorsakade skadan troligen varit af jämförelsevis mindre betydenhet. Min förutsägelse ı förra ärsberättelsen, stödd pa de undersökningar, jag hade tillfälle att göra 1890 pa Gotland, synes sälunda hafva gätt i fullbordan äf- ven à nyssnämnda ö, dà därifrän inga underrättelser om hennes uppträdande afhörts.. Hvad de företrädesvis kornodlande nord- ligaste landskapen beträffar, sa vet man ännu sa godt som ingen- ting om, huruvida de äro utsatta för detta skadedjurs härjningar eller ej, da aldrig nägra undersökningar där angaende denna sak blifvit gjorda. De a försöksrutorna vid statens växtfysiologiska anstalt a Experimentalfäitet växande kornvarieteterna voro dock ganska be- tydligt skadade genom flugans larver, ty pä en enda sädan liten ruta, beväxt med chileniskt korn, kunde ej mindre än 34 totalt fördärfvade stand varseblifvas. Fran herr PER JACOBSON à Wal- = LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 25 lerstad i Skeningetrakten ingick den underrättelsen, att kornflu- gorna varit talrika därstädes 1890, och han sade sig därför vara villrädig, om hans bäda i är för korn afsedda skiften borde be- sås med detta sädesslag, eller om det ej vore radligare att ut- byta det mot nägot annat. Utan att hafva undersökt förhällan- dena under det föregäende äret, blef det för mig nästan omöjligt att lämna nägot räd i förevarande fall, hvarför föreskrifterna, om korn ändock blefve sädt, måste inskränka sig förnämligast tif anbefallandet af försök med vältning, om möjligt vid den tid, dä larverna framkomma ur äggen. Att utröna, da denna tidpunkt är inne, fordrar visserligen 1 de flesta fall vana vid un- dersökningar af sa ytterligt sma föremål; men da fråga är om en verklig härjning, hvarförinnan äggen maste vara mycket talrika à plantornas blad, torde ett dylikt arbete blifva fôga svärt att utföra. Dessutom anbefalldes en öfvergödning med konstgjorda gödningsämnen, ifall jorden ej förut betunne sig i särdeles god växt- kraft, emedan en sådan åtgärd i hög grad befordrar utvecklin- gen af kraftiga sidoskott, hvilka kunna ersätta de plantor eller delar deraf, som i följd af angreppen gå förlorade. Uti ett bref af den 15:e maj omnämner samme meddelare, att det af honom förliden höst, på styf och blott i ytan bearbe- tad lerjord, med maskin så grundt som möjligt sådda hvetet, uppkom mycket vackert och frodades väl under hela växttiden på hösten; men följande vår, då snön bortsmält och solen bör- jade verka, fick brodden ett mindre fördelaktigt utseende. Då fältet hunnit blifva grönt, hade plantorna som det tycktes betyd- ligt glesnat, och vid närmare påseende befunnos många förut starka och frodiga stånd vara gulnade och nästan utgångna. Vid granskningen af några till mig sända plantor påträffades i stjäl- karna, helt nära roten, sex stycken puppor till den i säden all- männa slökornsflugan (Oscinzs Fret Lin.) samt ett litet exemplar af en kornflugepuppa. Att detta skadedjurs uppträdande här stod i samband med nämnda flugas talrika förekomst i kornet äret förut, torde säledes vara utom all fräga. Sedan jag genom denna undersökning fätt tämligen klart for mig hvilka de ifrägavarande skadedjuren voro, blef det ej särdeles kinkigt att lämna anvisningar hur det borde förfaras med den angripna brodden. Det allra nödvändigaste var, att till en 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. början noga undersöka plantorna ä fältet, för att förvissa sig om, att själfva hufvudrôtterna ej lidit någon skada; ty i annat fall hade knappast nägon annan ätgärd kunnat vidtagas, än att plöja upp fältet och sedan sladda eller harfva, för att fa ytan jämn, hvari- genom pupporna eller de nyss utkläckta flugorna komme att be- grafvas och dödas. Aro däremot rötterna friska, och blott ett och an- nat skott ofvan jord fördärfvadt, hvilket är det vanliga vid om- nämnda insekters angrepp, sa bruka nya sidoskott snart fram- komma, som ersätta de förlorade, ifall jorden är rik på närings- ämnen. Är hon däremot mager, kan mycket uträttas medelst en passande öfvergödning. I ett senare bref af den 10:e juni omnämner herr JACOBSON, att han följt mitt råd så till vida, att noggranna undersökningar å brodden egt rum, samt att rötterna befunnits vara friska, hva- dan en upplöjning af fältet ej vidare sattes i fråga. Hvetet hade äfven på sista tiden betydligt repat sig. Det är ej sällan fallet, att höstsäden på våren, oaktadt väderleken kan vara ganska gynn- sam, bleknar och liksom tynar af, och mången gång torde det då inträffa, att en rask och påpasslig jordbrukare i följd häraf »sår upp», som det brukar kallas, emedan han ej känner utse- endet och lefnadssättet hos de skadeinsekter, som kanske äro ro- ten och upphofvet till ett sådant, ofta snart öfvergående sjuklig- hetstillstånd hos brodden. Från direktören för Vassbo landtbruksskola i Dalarne, herr H. JuHLIN-DANNFELT, ingick den underrättelse, att kornflugorna un- der sommaren varit talrika flerstädes inom nämnda landskap, samt där förorsakat skada. Lökflugan (Anthomyra Antigua Meıc.) äfvensom Morotflugan (Psila Rose Faß.) lara, enligt samma sagesman äfven förekomma i Dalarne och åstadkomma förluster i trädgårdar. Randiga Sädesknäpparen (Agriotes Lineatus Lin.) Har under sist gångna år liksom alltid orsakat skada å sädesbrodd och rotfrukter, dock, såsom det vill synas, icke i någon anmärk- ningsvärdare grad, då inga anmälningar härom afhörts. I Bohus- län lära mindre härjningar genom larverna vara ganska vanliga, hvil- ket föranledde herr A. F. BJÖRLIN 1 Sem, Tanum, att anhålla om en uppsats öfver skadeinsekter, hvilken äfven af mig utarbe- tades. Den berörde sädesknäpparna och upplästes vid Tanums || LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 27 Landtmannaförenings sammankomst i januari månad. En dylik, afhandlande samma ämne, föredrogs äfven vid Stockholms läns Hushållningssällskaps januari-sammanträde. Mycket återstår ännu att utforska rörande sädesknäpparnas lefnadssätt, utseendet hos de olika arternas larver, äggläggning m. m. och detta oaktadt denna sak gjordes till föremål för un- dersökningar redan i förra seklet och af en så skarpsinnig for- skare som CLAS BIERKANDER. Till och med den på skadeinsek- ternas område mycket bevandrade engelsmannen JOHN CurTIs lämnar i sitt epokgörande arbete »Farm Insects» många hithö- rande fragor obesvarade, hvilka, så vidt jag vet. ännu befinna sig på samma ståndpunkt. Han hade t. ex. aldrig lyckats ut- forska hvar honorna lägga sina ägg, om detta sker direkt på plantorna, på jordytan eller under densamma på rötterna, och hvad larverna beträffar, afbildar han visserligen flera olika så- dana, men känner ej till hvilka arter de skola hänföras och tycks icke ens vara fullt säker på, om hans figur, som skall föreställa den randiga sädesknäpparens larv, verkligen är den rätta. För att kunna få visshet härom, måste befruktade honor instängas i tjänligt rum och noga observeras, samt larverna uppfödas; men . detta erbjuder svårigheter, som i brist på tillräckligt stora och för öfrigt ändamålsenliga förvaringsrum, ej torde kunna öfver- vinnas. Larvtillständet varar 1 tre, enligt några entomologers förmodan i fem år, och under hela denna långa tid måste de ganska ömtåliga larvernas alla lifsvilkor under fångenskapen till- godoses, en sak, som”svårligen låter sig göra inne i boningsrum med tillhjälp af vanliga till buds stående medel. Under min vistelse vid Tvehöga ı Halland, insamlades från åkern af mina unga medhjälpare åtskilliga knäpparelarver af olika arter, men att hålla dem lefvande under resorna ville ej lyckas, hvarför deras uppfödande måste öfvergifvas. Under den korta tid de voro vid lif, kom jag dock i tillfälle att göra den obser- vationen, att de mycket fort dö, sedan den omgifvande jorden torkat, samt att de i brist på andra födoämnen angripa och för- tära hvarandra. Dessa båda omständigheter kunna möjligen lämna en fingervisning för behandlingen af den åker, där knäp- parelarver husera. Humlemottet (Hypena Rostralis Lin.) Fran herr D. NILSSON 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. i Al Kilen, Insjön (Dalarne?) inberättades, att en humleplante- ring à hans gärd blifvit förstörd af »maskar», hvarför en ny mäst anläggas. Första äret frodades plantorna här ganska myc- ket och lämnade till och med skörd, likasä att börja med under det andra, men snart visade sig äter de gröna maskarna pä bla- den. Hvarifrän de kommo kunde han ej afgöra, ty de observerades ej förr, än de voro omkring 5 m.m. länga. Om de oroades, släppte de sig ned till marken med tillhjälp af silkesträdar, samt slingrade sig där hit och dit liksom om de voro förargade. Oak- tadt manga nedskakades och ihjältramıpades, samt bladen beströd- des med kalk, funnos ätskilliga individer kvar, hvilka blefvo full- vuxna och da omkring 30 m.m. länga, vid den tid nar humle- rankorna uppnått en längd af 10—12 meter. Att dessa larver tillhörde humlemottet var otvifvelaktigt, ehuru denna fjäril förut ej blifvit funnen sà nordligt inom värt land. Såsom utrotningsmedel förskrefs: att halla jorden un- der plantorna ren och jämn, pä det de larver, som nedskakas, ma lätt kunna upptäckas och ihjältrampas; att omlinda störarna tillika med rankorna nedtill med papp- eller näfverremsor, hvilka be- strykas med tjära, uppblandad med fett, samt försök med be- sprutning af en lösning af 130 gram alun och 2o liter vatten tvänne gänger, med nägra dagars mellanrum, samt afsköljning med rent vatten nägra timmar efter besprutningarna; eller en svag lösning af karbolsyrad kalk och vatten, eller ock en lut af sot, aska och vatten. Andra larvgenerationen i juli är talrikare än den första, och utrotningsarbetet da müdosammare. Spannmälsvifveln (Calandra Granaria 1iN.). Denna lilla; i sädesmagasiner mycket skadliga skalbagge har under den tid, jag varit sysselsatt med praktisk entomologi, ej latit tala om sig förrän under nu gångna ar. Genom docenten B. JÖNSSON i Lund erhöll jag den 4 nov. del af ett bref frän godsägaren B. Kockum pa Rosengärd, Malmö, hvilken omnämner, att dessa skadedjur innästlat sig i hans spannmälsmagasin och hota att där anställa förödelser, hvaraf stora förluster kunna komma att in- träffa. I följd häraf satte jag mig i direkt förbindelse med herr K. och anhöll om mer detaljerade underrättelser samt prof pä skadedjuren, för att bli förvissad om, hvilken af de bäda hos oss sälunda uppträdande viflarna fragan gällde. Nagot svar pa LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYREBSEN 1891. 29 min framställning har ej ännu ingätt, hvarför ingenting vidare -härom är att tillägga denna gang. Renfanebaggen (Adimonia Tanaceti Lin.) Ar 1887 er- höll jag del af ett bref af den 14:e juni s. à., adresseradt till prof. CHR. AURIVILLIUS, fran baron K. HERMELIN pa Stigtomta i Björkviks s:n af Nyköpings län, hvilket förmälde, att under de första dagarna af ofvannämnda mänad à sagda egendom visat sig sma svarta »maskar», hvaraf prof medföljde i lefvande till- stand. De uppträdde mycket talrikt pa ett roffalt och uppäto snart icke allenast alla rofplantorna, utan äfven det mellan dem uppspirande ogräset, sa att marken blef fullkomligt kal. Jord- månen bestod dar af djup dy, och i närheten befunno sig hvit- mossar. Man trodde att djuren kommit fran en närbelägen ett- årig gräsvall. De sända »maskarna» eller rättare larverna för- vandlades omkring den 24:e juni till ljusgula puppor, hvarur framkommo vid tiden af den 5:e juli svarta skalbaggar af ofvan- skrifna art. Enligt ett muntligt meddelande af framlidne lektor A. E. HOLMGREN skulle dylika larver för en del ar sedan visat sig pa potatisblast i Norrland och där ästadkommit stor räddhäga, eme- dan man antog, att de voro Coloradobaggens afkomma, som sä- lunda gjorde sitt intride i värt land. Vidare detaljer rörande denna sak kan jag numera ej erinra mig. Nägra underrättelser om renfanebaggens uppträdande som ett verkligt skadedjur har jag sedan 1887 ej erhällit förr än sist- lidna host, da en skrifvelse fran landtbruksingeniören E. BERG- GREN i Neder Lulea, ätföljd af exemplar af den fullbildade in- sekten, kom mig tillhanda, hvilken skrifvelse omnämner, att denna skalbagge visat sig hos honom i en oerhörd mängd pa »lindor» i juli och augusti månader. »I förening med torkan» —- säger herr B. — »förorsakade han i början ef juli, att gräset inom en vecka nästan helt och hållet nedvissnade. Hela grässtrån sutto fulla af skalbaggar, men vid minsta vidröring af strået, kastade de sig till marken. På gårdsplanet knastrade det bokstafligen under fötterna, då man gick däröfver». Här föreligger således en härj- ning af den utbildade insekten. Enligt ett meddelande från hr F. ÅGREN, visade den sig i stor mängd där gräsmasken här- jade i Neder Kalix 1891. I mellersta Sverige, Vestmanland t. ex., 30 * ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ser man ej sällan nagot senare pa sommaren, 1 gräset invid väg- kanterna otaliga individer af arten, hvilka vanligen äro honor, som hafva bakkroppen mycket starkt uppsvälld genom de sanno- likt ovanligt manga äggen, hvilka förmodligen läggas pa hösten och öfvervintra. Sverige är ej det enda land, där denna skal- bagge visat sig kunna vara skadlig; ty enligt konservator V. M. SCHÖYEN förekommo larverna i stora massor och gjorde skada på ängsgräs i Osen och Österdalen i Norge under juni 1887. Sådant har händt äfven i andra europeiska länder, t. ex. 1833 i Jurabergen, där gräset uppåts på stora sträckor, samt flera gån- ger i Tyskland och England. Om någon framtida fara kan upp- stå för våra kulturväxter genom uppträdandet af dessa skade- djur, därom torde dock vara för tidigt att redan nu yttra sig. Gräsflyet eller gräsmasken (Charaeas Graminis Lin.) Redan 1742 äro ett par uppsatser införda i Kongl. Vetenskaps- akademiens Handlingar rörande denna skadeinsekt. Den ena af dem är författad af med. d:r ABRAHAM BÄCK och af ett särdeles vär- defullt innehåll, och den andra af fil. mag:r MÅRTEN STRÖMER. I den förstnämnda får man upplysning om, att gräsmasken upp- trädde i ovanlig myckenhet under maj—juli månader å en föga mer än 13 mil bred sträcka utmed kusterna af Helsingland och Gestrikland, i synnerhet omkring Söderhamn, i socknarna Skog, Söder- och Norrala, samt något tidigare ı Enånger, Njutånger och vid Hudiksvall; och i den sistnämnda uppsatsen beskrifves dess uppträdande å Ultuna kungsäng vid Upsala. Ehuru det ej är osannolikt, att gräsmasken mångfaldiga gån- ger, ja kanske till och med årligen, fastän på skilda områden, infunnit sig och gjort större eller mindre skada, äro dock de under- rättelser härom, som kommit till allmän kännedom, högst torf- tiga. Jag anser det därför vara af intresse att här 1 korthet om- nämna dem, som hittills kommit till min kunskap. Enligt ut- sago af trovärdig och af mig känd person, som vid tillfället be- fann sig på platsen, inträffade en härjning år 1841 el. 42 på en låg- länd äng utmed Tillbergaän, tillhörig egendomen Hedensberg i Vestmanland. Genom upptagandet af ändamålsenliga diken lyc- kades man där sätta en gräns för skadedjurens framryckande. I en uppsats i Entomologisk Tidskrift för 1884 omnämner lektor A. E. HOLMGREN, att gräsmasken anställde svåra härjnin- ET TE ae PEN Paty oes A TA eee SEL PSS PT AS ++ Eee at : SE Ate Fe At , BA a d y 4 Ar > var LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 31 À i gar år 1883 såväl i Norr- som Vesterbotten, och d:r H. NERÉN uppger i samma tidskrift för 1885, att den var talrik äfven år 1884, åtminstone i Neder Luleå s:n, äfvensom i Umans floddal, likaledes 1885 i Burträsk sin i Vesterbotten, enligt ett medde- lande 1886. Sedan dess har skadedjuret ej hörts af förrän under nu för- flutna år, då norrländska och efter dem flera andra tidningar haft mycket att orda om dess härjningar, dock mest när dessa voro på väg att afstanna i anseende till larvernas öfvergång ı puppor, Lokala myndigheter gjorde, åtminstone till en början, så godt som intet för att stäfja. härjningen och anmälde den ej ens hos vederbörande för att få undersökningar vidtagna i tid. Det dröjde följaktligen länge, innan fullt pålitliga underrättelser om gräsmaskens framfart nådde så långt som till Stockholms hori- sont. Alldeles detsamma var förhållandet äfven 1883, då, ı brist på officiella underrättelser och rapporter, sakkunnig person ej hann ankomma till Norrbotten förr än den 25:e juni, då larverna redan började öfvergå i puppor och således upphörde att göra vidare skada. Hvad han härigenom fick med egna ögon se och under- söka af skadedjurens lefnads- och förvandlingshistoria, inskränkte sig således till öfvergången från larv till puppa, fjärilarnas ut- kläckning och kanske äfven äggläggning. Så fort sig göra lät underrättades jag genom Kongl. Landt- bruksstyrelsen om 1891 års härjningar i Norrland och anmodades att genast ditresa, i fall sådant ansågs nödigt. Meddelandet träffade mig först den 3:e juli i Färlöf nära Kristianstad, och jag ansåg mig böra afstyrka en så lång och kostsam resa, då därunder föga kunde vara att uträtta utöfver det, som genom lektor HOLMGREN utfördes vid samma tid 1883. Blott en sak af ganska stor prak- tisk betydelse återstod att göra, nämligen att utreda, om para- siter inställt sig 1 sådan myckenhet, att en fortsatt härj- ning ej var att vänta under nästa år, och härtill erfordrades blott ett antal lefvande puppor. Tyvärr kände jag ej någon person, till hvilken man kunde vända sig, för att få sådana i rätt tid insamlade och afsända, utan måste myndigheter och tid- ningsredaktioner anlitas. I anseende till den oundvikliga tidsut- drägt, som vidlåder en sådan utväg, lyckades jag blott erhålla en hop torra puppskal, några döda fjärilar samt en myckenhet 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. ‚ägg. Lefvande puppor hade lıkväl 1 tid anskaffats och afsändts till annan man för att närmare studeras, hvarför vi, ehuru- väl denne endast nägon gäng som dilettant sysselsätter sig med praktisk entomologi, möjligen torde fa motse en lösning af frà- gan frän detta häll. Uti en af herr FERD. ÂGREN författad skrifvelse, hvilken be- näget Öfverlämnats till mig, inhämtas bland annat, att larverna förvandlades 1 puppor 1 medio af juli eller nägot tidigare, men att de flesta af dem funnos liggande döda i gräset. Orsaken härtill kan ej utredas utan noggranna undersökningar, dock synes det ej osannolikt, att larverna dödats genom s. k. larvpest, eller någon art mögelsvamp, hvilket ej sa sällan inträffar med fjärillarver. Honorna hade 150—200 stycken ägg, oeh af 50 puppor erhölls 46 fjärilar, hvilket visar, att de vanliga parasiterna varit föga talrika, samt att det således ej kan blifva helt och hållet deras förtjänst, i fall härjning nästa år skulle uteblifva. Uti de till Kongl. Landtbruksstyrelsen inkomna skrifvelserna från Landshöfdingeembeten eller Hushållningssällskap i de nord- ligaste länen, med anledning af begärda utredningar rörande gräsmaskens utbredning, inhämtas följande sakförhållanden. Till Kon. Befallningshafvande i Luleå inrapporteras nämligen: a) Från Kalix kronofogdekontor: att små gräsflylarver fö- rekommo i Öfver Kalix s:n i slutet af maj och att dessa i bör- jan af juni hastigt utvecklade sig, så att de redan i medio at månaden hunnit långt 1 sitt förstörelsearbete pa gräsmarken. De ställen och byar inom fögderiet, som i synnerhet härjats, voro i Råneå s:n: Jemtö, Hvitö, Hvitfors egendom och Högsö, där masken gjort rent hus pa lindor och högre, själf bärande ängar samt t. o. m. ej skonat starr och fräken vid en del sjöstränder, samt delvis Årby och Böle och till en ringa del Rånby; inom Neder Kalix sin: samtliga byar invid Kalix 4lf, upp till Bon- dersby, äfvensom Sangis, Epinära och Björkfors, och till någon mindre del Siknäs och Korpika; samt inom Öfver Kalix sin: Grelsbyn och Nybyn, där lindor och högre belägna älfs-ängar blifvit totalt afätna, likaledes, fastän. i något mindre grad, Svart- byn, Heden och Vännäs. Inom Gellivara s:n har gräsmask al- drig förekommit. b) Från Luleå kronofogdekontor: gräsmasken har uppträdt LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 33 inom Neder Luleå sin: i Buddby, Askogen, Skatamark, Skogsa och Bredäker, samt pa flera andra ställen, ehuru ej i den mängd, att klagomäl förekommit. Han har äfven angripit hafreäkrar och nya lindor, sedan gräset uppätits à de äldre, och det pästäs frän Kvickjok, att han där äfven hällit till godo med bläbärsriset. Gräsmasken visade sig i Jokmok 1890, dock ej i sadan myc- kenhet, att nämnvärd skada uppkom. c) Fran Torneå kronofogdekontor: höskörden beräknades blifva blott 4 af den vanliga i trakten mellan nedra Kardijoki i Karungi by och Särmis by samt kusten i söder. d) Frän Piteä kronofogdekontor: de spädare larverna visade sig först à gamla och klent beväxta lindor, men utbredde sig seder- mera äfven till sädana, där gräset var mera frodigt. Gräsmasken har härjat i Piteä södra distrikts flesta byar, dock mest i Öje- byn, Jefre, Gräträsk och Brattknabben. I de bäda sistnämnda uppäts gräset totalt. Allmogen tror här att »masken» medföljer större och häftigare regn- eller hagelskurar, enär trovärdiga per- soner säga sig hafva sett, att han vid dylika nedfallit à i vattnet fly- tande virkesflottor och batar. Ar 1890 visade sig gräsmasken i Rosviks by, men i ringa mängd, i är däremot har nämnda by jämte Trunafvan hemsökts och tillfogats stor skada. Det omta- las såsom alldeles säkert, att gräsmask varseblifvits i Rosvik har och dir under sistlidna februari, da blid väderlek var radande, och tror därför allmogen, att han kom ur luften med det regn, som dä föll. Frän Hushällningssällskapets Förvaltningsutskott 1 Jämtlands län erhöll Kongl. Landtbruksstyrelsen en skrifvelse, hvaraf inhäm- tas, att gräsmaskhärjningar inom länet förekommit endast inom östra delen af Are s:n, nämligen uti byarna Björnänge, Vik, Här- borsta, Sää och Brattland, nu för första gängen, samt uti nägra fjällbyar inom västra delen af Offerdals s:n, dock dar endast af lindrigare beskaffenhet. Larverna uppträda utan bestämda mel- lantider, oregelbundet och oväntadt. Härjning förekommer pä samma ställe vanligen ı blott ett, stundom tvenne är efter hvar- andra, beroende pa väderleken under senare delen af maj och början af juni mänader. Varmt och torrt väder vid denna tid brukar hafva ett förnyadt uppträdande till följd. Inom Ragunda sin har gräsmasken förekommit sedan lång tid tillbaka och här- jar företrädesvis å Ragundasjöns uppslamningsjord. 1889 och Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 1 (1892). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. synnerligast 1890 gjorde han där synnerligt stor skada. Han sy- nes för Ofrigt hafva sitt förnämsta tillhall inom de norra och västra socknarna, sasom Undersaker, Mörsil, Äre, Kall, Offerdal, Föllinge, Ström, Alanäs och Frostviken, där han äfven visade sig mycket talrik sistnämnda är. Söder om Storsjön har han ej upp- trädt annanstädes än inom byarna Väster- och Med-Vigge i Bergs sin 1889, dä likväl talrikt och oförmodadt, samt 1890 i mindre grad. I Vigge skadades gräset à ungefär 25 tunnland. Ingen undersökningsätgärd rörande gräsmasken eller för stäfjandet af hans härjningar har hittills pa Sällskapets föranstaltande blifvit vidtagen. Inom Vesterbottens län skall gräsmasken icke hafva uppträdt pä flera är, enligt hvad Hushällningssällskapets Förvaltningsutskott i skrifvelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen uppgifver. Da han förut visade sig, skedde detta oregelbundet och oväntadt, efter flera ärs mellantid, och räckte härjningen vanligen i 2 àr à rad. Da for 6 à 7 ar sedan linet sista gängen hemsöktes, utfärdade Hushällningssällskapet en uppmaning till jordbrukarne, att till fö- rekommande af foderbrist upplöja så mycket som kunde med- hinnas af gamla vallar för besäning med hafre till grönfoder, och den erfarenhet, som därigenom vanns, har bidragit till att hafreodling till grönfoder och äfven till mognad sedan dess be- tydligt tilltagit inom länet, hvarigenom ett ordspräk uppstätt, »att gräsmasken lärt vesterbottniske bonden att odla hafre.» Enliet en skrifvelse frän Vesternorrlands läns Hushällnings- sällskaps Förvaltningsutskott till Kongl. Landtbruksstyrelsen, har in- gen nämnvärd härjning af gräsmasken 1 detta län ägt rum pa manga ar. Gröna Ekvecklaren (Zoririx Viridana Tis) Fran Di- rektör AUG. LYTTKENS pa Nydala erhölls prof pa denna lilla fjä- ril jämte underrättelse, att dess larver förlidet är aflöfvat ekarna i Halland. Nägon verklig fara för träden synes lyckligtvis ej vara pa färde genom dessa numera ganska ofta upprepade an- grepp, men att de i nagon grad maste lida daraf och deras till- växt tillbakasättas, är dock otvifvelaktigt. Fran jägmästar ARVID MONTELL erhölls den 5:e september en Jada innehällande tall- och grankvistar, hvilka delvis voro be- röfvade sina barr, isynnerhet à de yngsta skotten. Milsvida sträc- kor skog voro pä detta sätt sä angripna, att hvarken timmerträd eller buskar ägde i behall ett enda oskadadt arsskott. Denna LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 35 härjning började en mil väster om Pajala och lärer, med högst fa afbrott, sträckt sig anda upp till Wittangi, eller öfver en yta af inemot tio mils längd. Nagra djur eller ens lämningar efter sa- dana kunde 4 de sända kvistarna vid framkomsten icke upptäc- kas, hvarföre det för närvarande blef mig omöjligt att bestämma hvad det kunnat vara, som pa denna höga breddgrad förorsakat skadan, hvilken, i betraktande af den stora utsträckningen, samt att ärsskotten voro förstörda, maste blifva rätt ansenlig. Da herr MONTELL är mycket intresserad af insekter och lofvat att noga studera förhällandet, kunna vi hoppas att erhälla kunskap om orsaken till denna skogsförödelse, ifall insekterna, eller hvad det nu ma vara, som förorsakat densamma, aterkomma nästa ar. I hvilket fall som helst, skall det alltid bli intressant att erfara, hur barrträden komma att te sig då, efter att hafva på sådant sätt satts tillbaka. Röda Tallstekeln (Lophyrus Rufus). Dåenutförligareredogö- relse för detta skadedjur kommer att intagas i»Uppsatseri praktisk ento- mologi», förbigår jag här detsamma och detta desto hellre, som det under nyss gångna året knappast synts till i den trakt, där 1890 skogs- bestånden nästan totalt beröfvades sina barr genom dess larver. Genom jägmästar A. CNATTINGIUS, Marma, erhölls bland flera andra saker att undersöka äfven några grankvistar, på hvilka bar- ren fläckvis voro torra och sammanbundna medelst en gles spå- nad eller enkla silkestrådar. Några lefvande varelser kunde vid emottagandet icke märkas, hvarken på de friska eller bland de torra barren. Vid ett noggrannare påseende märktes dock invid basen af hvarje torkadt barr ett litet hål, hvilket utgjorde mynningen till en gång, som sträckte sig efter hela barrets längd. Här hade således en liten fjärillarv lefvat, som slutligen, sedan han blifvit fullvuxen, aflägsnat sig, för att på annat ställe, antagligen i eller under jordytan, förpuppas. Troligen hade det varit larven efter den lilla vecklarefjäriln Pedzsca Tedella Cu. = Comitana SCHIFF. och Hercyniana RATZEB. Af öfriga insekter, som under året utgjort föremål för skrift- växling och undersökningar, må anföras: bladlöss, myror, spind- lar, äpplevecklaren (Carpocapsa Pomonella TiN.), loppan (Phyllotreta Nemorum Lin., podurer (Lipura Armata) vintermyggor (Zrichocera), vägglöss och kakerlackor, randiga jord- 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Ar 1889 erhöll jag ett bref fran herr A. AHLGREN, Wexjö, innehållande förfrågningar hur man bör bete sig för att utrota äkersorkar. Ehuru dylika saker icke egentligen tillhöra mina Aligganden, ville jag ej underlata att lamna de upplysningar, som genom mig kunde presteras, och rådde således till användandet af stryknin, i fall detta gift kunde erhällas, emedan detsamma uppgifves vara ett ofelbart utrotningsmedel. Först den 9 no- vember i år erhöll jag underrättelse om, att mitt rad blifvit följdt, samt att verkningarna af medlet varit tillfredsställande. Herr A. hade gått tillväga pa följande sätt: vanligt korn beröf- vades sin groningsförmåga genom att utsättas för en lindrig rost- ning, hvarefter det nedlades i en lösning, bestående af 2 gram salpetersyrad stryknin, samt så pass mycket vatten, att däri nätt och jämt kunde upptagas 1,275 kilogram korn. Sedan kornet hunnit insupa giftet, torkades det på papper och användes. Hur därmed tillgick nämner ej min sagesman, men förmodligen prak- tiserades det in i sorkarnas gångar, ty att lägga det i fria luf- ten på marken, skulle añtagligen blifvit allt för riskabelt. Ska- dedjuren syntes hafva tyckt om preparatet, ty alltsammans »upp- åts samvetsgrannt» på en ganska kort tid, och följderna uteblefvo ej, ty sorkarnas antal förminskades betydligt. Åtskilliga in- divider återstå dock, men dessa äro ej flera, än att ett par engage- rade kattor godt hinna med att vederbörligen sköta om »slumpen». Hos Kon, Befallningshafvande lärer det mött svårigheter, att erhålla vederbörlig resolution beviljad för innehafvande och an- vändande af giftet, enär en sakkunnig person förklarat, att de förgiftade sorkarna skulle begifva sig upp ur sina gångar för att dö ute å fältet. Herr A. säger härom: »Helt visst hafva många dött, men oaktadt flitigt sökande, har ej någon enda död sork kunnat anträffas». Det är ju en tämligen känd sak, att de vilda djuren, då deras sista stund är i annalkande, begifva sig till un- dangömda ställen för att utandas sin sista suck, och detta lär väl vara skälet, hvarför man nästan aldrig ute å öppna fältet an- träffar andra döda djur än sådana, som omkommit af yttre våld, genom angrepp af sina fiender e. d. Under året hafva af mig uppsatts tvenne större skadeinsektsam- lingar, den ena för Kongl. Landtbruksstyrelsen och den andra för LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 37 svenska mosskulturföreningen, samt tvä mindre för landtbrukssko- lor och tva för andra läroverk. Korrespondensen angäende skadeinsekter har ytterligare betydligt ökats, i det de af mig utfärdade skrifvelserna för äret uppgingo till ett antal af 128. De flesta af dem hafva föranledts af insekters uppträdande inom skilda delar af landet, samt med anledning häraf ingängna förfrägningar, som ätföljts af medsända prof, hvilka kräft undersökningar; och har alltid, da sà kunnat ske, upplysningar lämnats om den ifrägava- rande insektens namn, dess lefnadsvanor samt de kända medlen mot densamma. Föredrag hafva utarbetats för tvenne Hushällningssällskaps och en Landtmannaförenings sammankomster, samt muntliga längre meddelanden lämnats vid ännu två dylika tillfällen. Dessutom hafva flera artiklar rörande ållonborrarna införts i allmänna tidningar. Några färglagda teckningar framställande skadeinsekter äro utförda och bland dessa må omnämnas: En fluga (Hylemyia Coarctata FALL.) som skadade rägbrodden i Östra Karups by i maj 1891: hela metamorfosen äskädliggjord: en gallmyggas larv, som skadar päron, samt en dess parasit, en Psy//a på hagtorn, Sköldlus (Lecanium Rubi Scurk.) på hallon; larven till randiga sädesknäpparen; spånad med larver till en Lyda från päronträd; timotejflugan (Cleigastra flavipes Meıc.) larv och puppa; hallon- baggen (Byturus Tomentosus Fan.) jämte skadade blomknoppar, samt skadadt tallskott och puppa af tallskottvecklaren (Xefinia Turionella Lin. = Duoliana SCHIFF. m. fl. Slutligen ma kanske här omnämnas, att at mig ôfverlämnats redigeringen samt att draga försorg om innehället af den i är pa grund af statsbidrag inrättade afdelning af Entomologisk Tid- skrift, som innehäller »uppsatser i praktisk entomologi», för spri- dandet af en allmännare kännedom om vära skadeinsekter. Härigenom har den stora förmänen tillskyndats mig att osökt få inledd en korrespondens med flere framstående praktiska en- tomologer i utlandet samt att utbyta publikationer, och jag erhål- ler numera genom prof. C. V. RILEY's i Washington välvilja från Förenta Staternas Åkerbruksdepartements afdelning för entomologi allt hvad denna institution i tryck utgifver rörande skadeinsek- 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ter. Af dessa omfängsrika och med afbildningar rikt utstyrda arbeten kan man fä ett begrepp om den storartade verksamhet inom den ekonomiska entomologiens område, som uppstått i Ame- rika på senare tiden, och än mer styrkas i 6fvertygelsen om denna vetenskaps betydelse, då man ser hur de praktiska amerikanarne kunna nedlägga betydliga kostnader på densammas utveckling. Ofvannämnda afdelning inom Åkerbruksdepartementet utgöres af en »entomologist», som står i spetsen för institutionen (prof. C. V. RILEY), en förste assistent och ej mindre än åtta assisten- ter samt flere s. k. Field Agents» i skilda delar af landet. Här- till komma entomologiska försöksstationer med sina föreståndare och biträden uti de fleste af den stora republikens många stater. Ett annat land med ännu färskare anor, näml. kolonien Vic- toria på Nya Holland, träder i samma fotspår angående spridan- det af kännedom om skadeinsekterna, om man får döma efter ett vackert och dyrbart arbete, hvaraf ännu blott första delen ut- kommit, med titel Handbook of the destructive Insects of Vic- toria», utarbetadt på befallning af ksloniens Åkerbruksdeparte- ment i Melbourne af dess entomolog C. FRENcH, F. L. S. etc. Författaren förärade mig nyligen detta, med talrika färglagda planscher utstyrda arbete, hvilket kommer att inom kort något utförligare omnämnas i Entomologisk Tidskrift. Sedan förestående årsberättelse skrifvits och befordrats till trycket, har jag erhållit meddelande om, att äfven här i landet kommer att inrättas en agentur för spridandet af ållonborresvam- pen (Botrytis Tenella) genom herr kapten C. J. LILLIEHÖÖK, Lind- hults trädskolor per Längäs i Halland. Särdeles önskvärdt vore det i sanning, om mer omfattande försök med utrotningsmedlet kunde vidtagas under detta och nästa år, på det vi skulle af egen erfarenhet kunna bedöma detsammas verkan och värde, in- nan 1893, då det torde komma att bäst behöfvas. Stockholm i december 1891. Sven Lampa. 39 NOTISER. Vatteninsekter skadliga fôr fiskafveln. I en redogürelse för karpodlingen vid Längbanshyttan .i Vermland, afgifven till landtbruksutställningen i Göteborg ar 1891 af H. V. TIBERG, förekommer bland annat äfven nägra upplysningar om den skada pa fiskyngel, som vissa vatteninsekter förorsaka, hvarför vi taga oss friheten att här anföra ett utdrag ur nämnda skrift. Herr TIBERG säger: »I de dammar, dar jag låtit äldre kar- par Ofvervintra, är tillgången pa större, för ynglet mera eller mindre farliga djur, såsom vattenödlor, iglar, dykare, ryggsimmare, sländlarver, vattenspindlar etc. etc. jämförelsevis ringa. I en li- ten damm, där inga äldre karpar öfvervintrat, var förhållandet alldeles motsatt. Där rent af myllrade det af sådana, framför allt af sländlarver. För att undersöka hvilken förödelse dessa djur kunna åstadkomma, lät jag rom på ett ganska stort antal enruskor utkläckas i denna dam, och ehuru rommen icke i afse- värd grad blef uppäten före kläckningen, utan tillståndet till och med kläckningen var nöjaktigt, så synes det dock, som om se- dermera hvartenda yngel blifvit uppätet, ty det har icke låtit sig göra att kunna, vare sig med eller utan krustacéhåf, fånga ett enda yngel. Särdeles mordlystna äro dykarna. Jag lät en gång en mindre sådan svälta några dagar och gaf honom sedan c:a 30 st. mygglarver. Han störtade sig genast på en, hvilken han förtärde, och gaf sig sedan ingen ro förr, än han dödat dem allesammans, hvilket gick på ett par minuters tid. Han satte sig sedan såsom vanligt i ro, utan att bry sig om att spisa flera.» Vi hafva anledning hoppas att för tidskriften erhålla flera upplysningar af herr TIBERG-om gjorda iakttagelser rörande de ännu allt för litet studerade lefnadsvanorna hos våra vattenin- sekter. Landtbruksentomolog. Efter gjord hemställan har Kongl. Maj:t i nåder äfven för innevarande år anvisat ett tusen kronor 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. att af Kongl. Landtbruksstyrelsen användas för fortsatt utbred- ning af kännedomen om de för landtbruket skadliga insekter och medlen att förekomma de förödelser sådana insekter medföra; och har Styrelsen med anledning häraf antagit för samma tid ento- mologen Sven LAMPA till »instruktör för meddelande af upplys- ningar i fråga om de för landtbruket skadliga insekter», med skyldighet att efter förordnande besöka de orter, som äro hem- sökta af dylika, samt tillhandaga med upplysningar angående deras lefnadssätt, utrotningsmedel m. m. Instruktören åligger dessutom, enligt utfärdadt reglemente, att genom egna undersök- ningar vinna och sprida kännedom i ämnet, att uppmärksamt följa och tillgodogöra den erfarenhet, som i andra länder vun- nits i förevarande hänseende; att vid sina besök i af skadein- sekter besvärade orter noggrannt undersöka öfverklagade skador och söka utreda alla därmed sammanhängande omständigheter; att inom bestämd tid till Styrelsen afgifva berättelse öfver verk- ställda förrättningar och därvid, om sådant påfordras eller anses lämpligt, bifoga teckningar och beskrifningar å undersökta ska- deinsekter; att meddela uppgift på gjorda rön, samt ställa sig till efterrättelse öfriga föreskrifter, som Styrelsen finner för godt att meddela. Såsom arvode härför åtnjuter entomologen det af Kongl. Maj:t beviljade anslaget samt reseersättning och dagtrakta- mente i likhet med statens landtbruksingeniörer. Statsanslag till Entomologisk Tidskrift. Efter under- dånig ansökan af Entomologiska Föreningen i Stockholm har Kongl. Maj:t i nåder beviljat äfven för år 1892 ett statsbidrag. af 1,000 kronor för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk ento- mologi», under enahanda vilkor, som förlidet år. Härigenom sät- tes Föreningen åter i tillfälle, att genom populära och allmän- nyttiga uppsatser sprida kännedomen om våra skadeinsekter inom: vidare kretsar, samt ytterligare befordra ett af sina hufvudända- mål: främjandet af entomologiens studium i vårt land. Den färg- lagda tafla, som skall åtfölja dessa uppsatser, kommer i år att framställa kornflugan (Chlorops Taeniopus MEG.) och dess förvand- lingar samt åskådliggöra hennes sätt att angripa kornplantorna. SL. RÖDA TALLSTEKELN (LOPHYRUS RUFUS) OCH DESS UPPTRÄDANDE I VÄRA SKOGAR. a Hanen, 5 honan, c larfven och @ kokongen. Dä denna stekel äter igen för icke sä längesedan visat sig uti sådan myckenhet i en trakt af vårt land, att en ödeläggelse af tallskogen där varit befarad, hafva vi trott oss böra meddela nägra upplysningar om dess utseende samt hvad man för öfrigt kan hafva sig bekant om honom. En utförligare beskrifning pä den utbildade insekten torde här ej vara af behofvet päkallad, dä troligen hvem som helst, med tillhjälp af de angifna, mest i ögonen fallande kännetecknen samt de bifogade figurerna, lätte- ligen bör kunna igenkänna honom, om han anträffas. De båda könen äro hvarandra ganska olika, ty hanen är mindre, smalare och glänsande svart, utom benen och undersidan af den ofvan något tillplattade bakkroppen, hvilka äro gulröda; pannspröten hafva 23 grenar på hvarje sida och dessa tilltaga i längd inåt hufvudet, den innersta grenen är vid basen knäböjd. Honan är svart och brungul, den sistnämnda färgens utbredning är å figuren angifven genom de ljusare partierna. I 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Larven har 22 fötter, svart hufvud och är 20 mm. läng, da han uppnätt sin fulla storlek. Kroppens färg växlar ganska mycket hos olika individer, men är vanligen gulaktigt grä; pà hvarje sida om den ljusare rygglinien befinner sig ett nägot bre- dare, gröngrätt, men tämligen otydligt, likaledes efter längden löpande streck och nedom detta ett svart, som ofta är upplöst i fläckar; detta är genom ett ljusare mellanrum skildt fran en rad mörka fläckar. Huden förefaller slät, emedan de a henne be- fintliga borsten äro få och mycket korta. Kokongen är oval, tunnskalig och till färgen hvitgul eller brunaktig. Så vidt vi hafva oss bekant, iakktogs denna stekels mass- uppträdande hos oss första gången under åren 1861—62. Enligt framlidne professor N. E. FORSELLS utsago, förekommo dess larver då i åtskilliga af Vestergötlands tallskogar i så oerhörd mängd, att man till en början fruktade för trädens fullständiga undergång. Skadedjuren uppåto barren likväl endast å de årsgamla skotten, hvarigenom träden visserligen under någon tid hade ett naket och bedröfligt utseende, men de återtogo efter hand en frisk grönska allt efter som de yngsta skotten hunno utvecklas. Någon märkbar skada för öfrigt, ı följd af denna snart öfvergående härjning, synes ej hafva uppstått, ty de nya skotten utvecklade sig normalt. Steklarna syntes sedermera ej till och hafva icke vidare låtit tala om sig förrän under 1890, då de åter helt oväntadt uppträdde, men i ett annat landskap. Nyssnämnda år fästade nämligen tidningen Nerikes Allehanda uppmärksamheten på en stekellarvs framfart i Bo socken af södra Nerike och säger, att han anträffades »företrädesvis 1 grenfördel- ningen på de späda tallskotten och bildade där stora klungor eller bylten af ända till hundratals larver och fanns helst hos unga träd, men förekom äfven ymnigt på de gamla. Grenarna svigtade vid bördan af de måhända till tiotusental uppgående larverna, som under förtärandet af barren samtidigt i hvarje klunga utspärrade sina hufvuden och hastigt med ett knäppande ljud fällde dem tillbaka och höggo sig fast med sina starka käkar. Äfven barken afats fläcktals>. Ungefärligen i samma stil genomgingo underrättelserna om denna skogshärjning snart sagdt hela tidningspressen. För att komma i tillfälle förvissa mig om, hvilken stekel- 2 LAMPA: RODA TALLSTEKELN. 43 art fragan gällde, blef det nödigt att sätta sig i forbindelse med Nerikes Allehandas redaktion, och följden häraf blef, att ett litet parti larver erhölls fran herr P. A. THORÉN i Back, Hjortkvarn, den 25 juli. Ett par af larverna hade redan under vägen at sig förfärdigat ovala och hvitaktiga kokonger, och de öfriga, som öfverlefde transporten, följde inom kort exemplet. Pa föranstal- tande af jägmästar VALLMO inträffade kort härpå en andra sänd- ning larver, denna gang fran skogvaktaren A. G. EKBLOM vid Skogaholm, Svennevad, och nägra af dessa spunno äfven in sig, men de flesta dogo. I medio af september framkommo ur kokongerna nägra steklar och nu blef det lätt att afgöra till hvilken art skadedjuren hörde. Ett litet antal kokonger förblefvo likväl oförändrade och dessa öppnades sedermera i november och januari, hvarvid be- fanns, att i de flesta voro larverna döda och hoptorkade eller mögliga; men ett par innehöllo lefvande larver, hvilka närmast voro inneslutna i en genomskinlig hylsa. Häraf vill det synas som om en del steklar skulle ernà sin fulla utveckling redan första sommaren, men att andra förblifva i larvtillständet till det följande äret eller kanske ännu längre. Rädfrägas litteraturen angäende denna stekelarts uppträdande som skadedjur, sà finner man att underrättelserna härom äro ganska torftiga. Enligt HOLMGREN härjade den 1360 vid Giessen i Tyskland, d. v. s. nästan samtidigt som i Vestergötland, och RATZEBURG anför efter KOLLAR, att den förekom i stora massor 1833 vid Wien; men några upplysningar om dessa härjuingars inverkan på skogens bestånd eller tillväxt meddelas ej af någon af dessa författare. Den frågan huruvida dylika härjningar utgöra någon verklig fara för tallskogen, eller om de höra till dem, som, då de någon gång inträffa, äro hastigt öfvergående och ej lämna märkbara spår efter sig i framtiden, kunde således betraktas såsom ännu oafgjord. Få vi döma efter den erfarenhet, som vi hos oss äga från Vestergötland, så skulle svaret likväl blifva ganska lugnande. För att få ett begrepp om hur förhållandet kunde vara i Nerike året efter härjningen, tillskref jag förliden höst skogvak- taren EKBLOM vid Skogaholm och begärde upplysningar därom. Han meddelade den för mig något oväntade underrättelsen, att 3 44 : ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. steklarna dä ej visat sig 1 de egentliga barrskogsbeständen, samt att nägon större skada ej kunde förmärkas ı följd af förra ärets härjning, da blott nagon enda tynande eller undertryckt tallbuske nu befinnes vara utgängen. Till och med de härdast angripna träden, pa hvilkas spädare kvistar äfven barken skadades, syntes. hafva lidit helt obetydligt. På min uppmaning hade han efter härjningen 1890 noga undersökt de platser, där skadedjuren varit talrikast, utan att kunna upptäcka några kokonger. De larver, som då anträffades, voro som det tycktes döende och hade på huf- vudet en tjock, gulhvit och klibbig vätska, som förmodligen utsipprat genom munöppningen. Herr EKBLOM antager därför, att någon sjukdom uppträdt bland larverna, och detta är det sannolikaste, emedan de kokonger, som vi erhållit icke inne- höllo några puppor, som voro angripna af parasitsteklar, hvadan det ej gärna kunnat vara sådana, som denna gång förorsakat steklarnas undergång. Dödsorsaken var otvifvelaktigt någon mö- gelsvamp. Lyckligtvis saknar ej naturen förstörelsemedel, hvarigenom sådana insekter eller andra smådjur, som genom en utomordent- ligt stark förökning hota andra varelser med fullständig under- gång, emellanåt förgöras 1 sådan mängd, att blott så pass många komma att återstå, som äro nödvändiga för artens fortfarande bestånd. Den ombytliga och ovanligt milda hösten 1890 hade troligen gynnat mögelsvamparnas tillväxt och utbredning. Innan detta ämne lemnas åsido för denna gång, kunna vi ej underlåta att framhålla önskvärdheten af, att för saken intres- serade personer ville mer, än hvad hittills brukat äga rum, bemöda sig om att göra undersökningar, då insekter någonstädes upp- träda i ovanlig mängd, samt anteckna och offentliggöra sina iakttagelser, hvilka kunna blifva af mycket stor nytta vid kom- mande tillfällen. Hvad, som hittills nästan alldeles försummats, är anställandet af noggranna undersökningar någon tid efter en skogshärjning, ty det är väl först då, som dess verkan kan med någon säkerhet uppskattas och bedömas. Sven Lampa. SKYDDS- OCH UTROTNINGSMEDEL. 45 SKYDDS- OCH UTROTNINGSSMEDEL. Mot fogellöss. I d:r H. Wırnerm’s Mittheilungen N:o 21 för 1891 omnämner Max RICHTER ett visserligen redan länge kändt medel mot denna ohyra, som bestär däruti, att man i fo- gelburen använder ihäliga pinnar, här och där försedda med häl pa sidorna. Till sädana pinnar kunna vassrör (Phragmites Com- munis) begagnas, sedan innehållet aflägsnats, sa att hålet inuti längs hela röret är fullkomligt rent. Men man mâste dagligen uttaga dessa för att rengöras, och detta tillgar sälunda, att de- ras ena ända stötes mot ett bord eller dylikt, sa att innevanarna falla ut för att dödas. En ännu bättre verkan ästadkommes, om man medelst en liten tratt gjuter hett vatten genom rören och sedan later dem torka, innan de åter insättas pa sina platser. Medel mot vaggohyra. I ofvannämnda tyska tidskrift for "samma ar anföres äfven ett sätt att fördrifva dessa afskyvärda gäster frän tapetserade väggar, hvilket meddelas till den kraft och verkan det hafva kan. Man bestryker vid dagsljus medelst en pensel alla ställen, där ohyran innästlat sig, med petroleum- benzin. Ihäligheter mellan tapeten och väggen, dit penseln ej kan intränga, kunna fà del af vätskan med tillhjälp af en gummi- spruta, försedd med ett spetsigt rör. Radgifvaren säger sig pa detta sätt hafva befriat ett rum fran en oerhörd mängd af ohyra, och ännu fem ar efter rengöringen kunde icke ett enda lefvande djur där upptäckas. Benzinen skadar ej, eller förändrar färgen det ringaste på tapeten. Medel mot flugor och myggor. Enligt uppgift i en tid- ning, skall man kunna skydda sig för påhälsningar af dessa be- svärliga flygfän, om man bestryker ansikte och händer med den saft, som erhålles, då färska groblad (Plantago Media) gnuggas eller stötas. Medlet förefaller visserligen enkelt och kanske otill- förlitligt, men ett försök blir ju föga mödosamt och kostar intet. SV 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. LITERATUR. Afven uti de jämförelsevis unga kolonierna i Australien sy- nes man uppfatta entomologien, särskildt i praktiskt afseende, sa- som en viktig vetenskapsgren och skyr ej att göra betydliga upp- offringar for dess popularisering. Ett talande bevis harpa 4r ett litterärt arbete, som genom författarens välvilja nyligen kom- mit oss tillhanda och hvilket är af den beskaffenhet, att vi anse oss böra har nägot utförligare redogöra for detsamma. Det är uppställdt hufvudsakligen efter samma plan som Miss E. A. OrMERODS berömda »Manual of Injurious Insects» etc., tryckt 1 London 1881. Den hittills utkomna första delen ar tryckt 1 Melbourne 1891 och författad enligt uppdrag af Äkerbruksdepar- tementet i Victoria af dess entomolog C. FRENCH, F. L. S. etc. Denna del har till titel: »A Handbook of the Destructive Insects of Vicioria», och innehäller 153 sidor text samt 27 taflor, af hvilka ej mindre än 14 dro vackert färglagda. Verket i sin helhet kom- mer otvifvelaktigt att blifva bäde dyrbart och af ganska stort omfäng, da denna del blott upptager de flesta insekter, som inom kolonien angripa äpple-, päron-, aprikos- och körsbärsträden samt deras frukter. Företalet upplyser, att arbetet upplägges i 9,000 exemplar, och att hvarje del kommer att förses med minst tio planscher. Den nu utkomna delens text bestär af tjugu kapitel, som inne- hälla inledning, insekternas klassifikation, räd att upprätta sam- lingar af säväl skadliga som andra insekter, samt upplysningar om insamling och förvaring; om nödvändigheten af skydd för insektätande fåglar samt en förteckning öfver dessa; forsik- tighetsmätt mot införandet af skadeinsekter frän andra länder, samt beskrifningar üfver 14 arter sadana, tillika med hittills kända medel mot dem. Dessa arter äro alla äskädliggjorda genom färg- lagda bilder, hvilka framställa icke allenast själfva de fullbildade insekterna, utan äfven deras förvandliungsstadier, samt skadade de- lar af de växter, hvarpå de lefva. Sista kapitlet upptager en förteckning öfver de förnämsta botemedlen samt omnämner den verkan, som dessa åstadkomma vid användningen. Tilläggen I LITTERATUR. 47 lämna förklaringar öfver pumpar, sprutor och strälinrättningar m, m. som å planscherna blifvit framställda, samt en längre upp- sats om dödandet af sköldlöss medelst giftiga gaser. Då fruktträden äro införda till Australien, så hafva äfven de flesta insekter, som där angripa dem, dit inkommit från an- dra länder. Det är därför ej underligt, om vi bland de i an- förda arbete upptagna arterna återfinna några gamla bekanta; men denna omständighet gör ju detsamma för oss desto intressan- tare och lärorikare. Af våra nordeuropeiska arter se vi således omnämnda och afbildade: Schizoneura Lanigera Hausm., Car- pocapsa Pomonella Lin., Letranychus Telarius Lin., Mytilaspis Pomorum BoucHé och Phytoptus Pyri Sor. Pa samma gäng vilja vi i korthet omnämna ett tyskt, 637 sidor starkt arbete, som har till titel: »Die Krankheiten und Be- schädigungen unserer landwirtschaftlichen Kulturpflanzen» etc. von Dr Oskar KIRCHNER. Stuttgart 1890. Vära produktiva tyska grannar utsända snart sagdt ärligen i bokmarknaden mer eller mindre värdefulla, men oftast omfängs- rika tryckalster, som afhandla växtskador och deras orsaker, hvar- till materialet sofrats ur allt hvad, som skrifvits pa detta omräde. Ett af de bästa sadana synes dock ofvan anförda arbete vara och det vittnar om en oerhörd flit och ovanlig vakenhet hos sin för- fattare. Vi kunna likväl ej medgifva, att det lämpar sig syn- nerligt val sasom handbok för yrkesidkaren eller den i zoologien och botaniken oinvigde, da det lämnar blott korta beskrifningar på ett mycket stort antal former, men endast en och annan vink om utrotnings- eller botemedel. Såsom uppslagsbok för den i dessa vetenskaper mer bevandrade, bör det dock vara af mycket stort värde. Den tämligen digra volymen är delad i två hufvudafdelnin- gar, den första af dessa, om 368 sidor, upptager tio skilda växt- grupper, nämligen: sädesslagen, skidfrukterna, fodergräsen, andra foderväxter, rotfrukter, handelsväxter, köksväxter, fruktträd, bär- buskar m. m. och vinrankan. Här användes den moderna och mest praktiska metoden vid innehållets anordning, i det att hvarje växt har sin egna plats anvisad, som upptager alla de djur och lägre organismer, hvilka förorsaka densamma skada. Dessa grup- peras vidare allt efter som de uppträda på axen, bladen eller 2 pA 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. rötterna 0. s. v., hvilken uppställning bör betydligt underlätta arbe- tet med att bestämma arten af en skadeinsekt eller parasitsvamp, som anträffas ute i naturen. Den andra hufvudafdelningen innehåller en systematisk be- skrifning på de växtformer och djur, hvilka förorsaka sjukdomar och skador på de af landtbrukaren odlade växterna. Första af- delningen upptager ett mycket stort antal, 409 arter, parasitsvam- par jämte korta beskrifningar på familjer, släkten och de flesta arter; den andra, af obetydligt omfång, högre växter, som lefva på andras bekostnad, nämligen våra representanter af släktena Cuscuta, Orobanche och Viscum (14 arter). Största lotten har dock tilldelats de lägre djuren, nämligen maskar, leddjur och mollusker. SE. SMÄRRE UPPSATSER. Galeruca Xanthomelæna SCHRNK. I en notis uti Ento- mologisk Tidskrift, ärg. ı2, sid. 157 (1891), omnämnes af löjt- nant CLAES GRILL, att han samma är funnit ett exemplar af denna ännu hos oss ytterst sällsynta skalbagge vid Gimo ı Upland. Dä det säledes änyo är konstateradt, att den tillhör vär fauna, och dess uppträdande i större mängd möjligen kan vara endast en tidsfraga, torde nägra upplysningar om dess förekomst i andra länder böra meddelas. I vissa delar af Tyskland, Österrike och Frankrike har den nagon gang visat sig i oerhörd mängd och betydligt skadat al- marna, särskildt Ulmus Campestris. Ar 1837 lärer den hafva emigrerat till Förenta Staterna och sedermera utbredt sig öfver detta lands nordöstra delar samt där anställt stora härjningar. Larverna vistas från maj till augusti på undersidan af bladen, hvilken de genomäta, så att rader af runda hål bildas mellan nerverna. Såsom utrotningsmedel har man i Amerika begagnat ett färgstoft, som man kallar londonpurpur samt parisergrönt (kej- sargrönt), hvilka färgamnen äro starkt arsenikhaltiga, och i små portioner blandas med vatten, som medelst stril sprutas på bla- dens undersida. Se U. S. Dep. of Agric., Div. of Ent. Bulletin N:o 6, sid. 1—18 (1885). SL. SMÄRRE UPPSATSER. 49 Nagra iakttagelser öfver Pingborren (Ruzotrogus sol- stitialis Lin.) Nästan alla ar, pa en viss tid, omkring midsommar, har jag härstädes, Ulltuna gard, iakttagit, att en stor mycken- het af dessa skalbaggar äro framkomna, och under stilla och lugna aftnar ser man dem samlade i större svärmar eller kringsurrande öfver och omkring löfträden, men vanligen först klockan 10—12 pa natten. De samla sig dä helst öfver trä- dens toppar. Trädslagen synas vara för dem nära nog ena- ‘ handa; mäst flyga de här öfver äpple- och päronträden, men äfven öfver kastanj, lönn, ask och alm synas de lika talrikt. Pa flera af dessa trädslag sag jag i början ingen skada, men sedan jag lärt känna sättet för djurens härjning, — som sannolikt sker under natten -— skönjes den mycket lätt. Bladen befinnas namligen samtidigt med skalbaggarnas uppträdande blifva mer eller mindre urätna, fa stora sargade vikar och bukter af mycket oregelbundna former, alldeles olika sadana efter larver. Nagon frassande skalbagge har jag ej lyckats fa se. Mast härjas äpple- och päronträden, men äfven andra träds blad sasom lönn och kastanj hemsökas. Att de svärma Ofver trädtopparna för parningens skull, är utan allt tvifvel, men blott mycket sparsamt märkes intyg därom. Vanligen ser man svärmar af 50—60 st. öfver hvarje träd, men mänga är har antalet kunnat uppskattas till T00— 200 stycken i hvarje sådan svärm öfver ett enda trad. Dylika svärmar har jag under en eller annan afton härstädes sett förekomma pa en gang öfver 30—5o träd i närheten af min bostad. Man kan däraf fa en fôreställning om djurens stora antal. Skulle man däremot bedöma antalet efter de individer, man under dagen ser eller anträffar hvilande pa buskar eller a marken, skulle antalet ej blifva stort; ty pa samma platser finner man under dagen blott 2—3 individer. Detta oaktadt maste de finnas till tusendetal pa hvarje tunnland. Att dessa insekters larver lefva af trädens eller andra växters rötter torde man väl känna, men de borde da förekomma här- städes till stor myckenhet, och skador efter dem vara betydande. Emellertid har jag icke vetskap om, att dessa larver vid trädens upptagande, eller eljest vid gräfning i trädgärdar eller pa äker- mark häromkring, varit iakttagna till nagon anmärkningsvärd mängd. Entomol. Tidskr. Arg. 13. H. 1. (1802.) 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Dessa skalbaggars larver äro dock sä lika andra närsläktade, att de ej äro lätta att igenkänna fran dem. Larven angifves äfven skada »gräsroten pa ängar och sädes- roten pa äkrar», (se DAHLBOM: »Skand. Insektern. Skada och nytta» pag. 12). Här har icke nägra iakttagelser pa de nära liggande gräs- eller kulturmarkerna ädagalagt dessa larvers närvaro. Det uppgifves äfven, att skalbaggen skulle afäta nyskottens blad pä flerahanda buskslag, (se TASCHENBERG »Landtwirtschaftl. Insekten» pag. 27), men jag har aldrig iakttagit dem där. Allenast en gäng anträffades under dagen en skalbagge pä ett nyskott af lärkträd; men detta visade sig afätet pà ett sätt lika dem af Nematus-larver och syntes ej som af pingborren. Lefnadssättet synes mig bäst skildras af ‘TASCHENBERG (uti »Entomologi der Gärtner» pag. 38). Det angifves ocksä att BÄTTNER ej heller sett skalbaggen ätande, men ocksä att äggläggningen skulle försiggä pa /rädesjord, eller i närheten af vide och poppel, »hvilkas rötter larverna med förkärlek skulle afgnaga.» — Detta senare synes mig sannolikt, ty vide och poppel finnas ı närheten här i stor rikedom, och de kunna möjligen vid dessa träd före- komma i stort antal, hvilket dock ej här blifvit efterforskadt. Pa sädesslagen, t. ex. »räg vid blomningstiden», har äfven angifvits att pingborren skulle göra skada, men därtill har jag här aldrig sett nägon tillstymmelse. Ulltuna i dec. 1891. Hampus von Post. Iakttagelser öfver Adimonia tanaceti Lin. For nagra ar sedan (den 1/6 1887) anträffades utmed Fyrisån nära Ulltuna pa en tämligen vat ängsmark en större fläck af marken — om- kring 10—12 [J-fot —- nästan enbart beväxt med Sée/laria palustris, Bladen och de mjuka stjälkarna voro ytterst illa för- härjade af en svart, taggig Chrysomela-lik skalbaggelarv, som kunde uppskattas förekomma till 20—30 st. pr [J-fot. Larven syntes ej hafva hemsökt något annat växtslag. Några af dessa larver intogos och matades i burk med friska blad under flere dagar. Slutligen inspunno sig några med en gles väfnad af starka, brunaktiga silkestrådar och förpuppades. 2 SMÄRRE UPPSATSER. 51 Pupporna voro den 27 juli citrongula och syntes ligga pà rygg i pupphdljet. - Den 4 och 5 juli erhdllos 5 stycken imagines; ı början voro de blekt gragula, men sedermera mörknande och slutligen svarta och befunnos nu vara Galeruca (Adimonia) Tanaceti. (Nagon noggrannare bestämning skedde ty värr icke, emedan jag ej misstänkte att någon annan liknande art häromkring förc- fanns !) | År 1891 den 7 juli. anträffades några få exemplar sä- dana skalbaggar pa sandäsens sluttning mot Fyrisan bland dir växande gras och örter, hvarvid ej da fästades någon särdeles uppmärksamhet, emedan denna skalbagge ofta nog och ärligen ses förekomma vid garden. Men den 11 juli iakttogs ater, att de dar förekommo i en högst märkvärdig mängd. Pa en areal af omkr. 3 tunnland uppskattade jag de synliga till 1—5 stycken pr DJ-meter, men de voro säkerligen manga flere, ty endast sa- dana, som syntes uppe pa grässträen eller örterna, räknades. Någon skada pa gräset eller de här befintliga örterna kunde jag ej upptäcka. Jag träffade dem ej heller på andra marker, där jag framgick denna tid. Den 3 september annoterades: »Hela sommaren hafva dessa skalbaggar uppträdt och vistats på samma ängsbacke (hvilken ej betas eller afslås) och har deras antal flere gånger uppskattats till 5 à 10 stycken pr []-meter, utan synbar minskning.» Ännu senare på hösten — till början af oktober — funnos de kvar. Under den tid, som skalbaggarna anträffades denna sommar, eftersökte jag flere gånger, hvilket växtslag, som larverna eller skalbaggarna skulle kunna hafva hemsökt. Jag trodde möjligen att de skulle haft sitt tillhåll på Stellaria graminea, hvilken i stor mängd förefinnes bland gräset; men jag kunde ej finna något bevis för, att denna växt utgjorde deras tillhåll. Lika så såg jag icke skalbaggen själf förtära nâgot af ört- eller grässlagen, utan den sågs dagligen sitta overksam på grässtråen eller på de högre Orterna, hvarifrån den vid mitt annalkande, såsom vanligt, släppte sig till marken. Någon förhärjelse på gräsväxten eller örterna kunde, oaktadt den stora mängden af skalbaggar, ej iakttagas på denna mark. 2 d 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 892 : Möjligen kunde man anse, att de blott under natten uppsökte och förtärde unga plantor eller blad nere vid marken, samt endast till hvila uppsökte de högre sträen och dar tillbringade dagarna. Emellertid torde andra iakttagare bättre kanna denna skal- bagges härjningssätt. Ulltuna i januari 1892. Hampus von Post. En missbildning. Förliden sommar fängade jag vid Gimo bruk i Upland en Halygia quatuordecimpunctata Lin., som föreföll mig sä egendomligt tecknad, att jag ansett mig böra här om- nämna densamma. Fä djur äro sà symmetriskt bildade som in- sekterna, och särskildt hvad angär skaibaggarnas täckvingar, finna vi pa dem bäda fullkomligt samma teckningar in i de minsta detaljer. Äfven den allra minsta lilla punkt på den ena återfinner man vanligen lika stor och lika place- rad på den andra. Så mycket mera förvånad blef jag därför, när jag bland annan fångst i häfven påträffade den a bredvidstäende figur aftecknade skal- wy baggen, dar täckvingarna äro fullkom- ligt olika tecknade. Den högra är ty- pisk med sina svarta, nästan fyrkan- tiga fläckar, af hvilka två utgå fran den likaledes svarta suturen. Den vänstra täckvingen åter har tre svarta, i triangelform ställda, olikstora fläckar, af hvilka en är placerad nära den svarta suturen, men utan att på minsta sätt sammanhänga med densamma, samt en mindre fläck vid sutural- vinkeln och en liten punkt utanför den bakre af de tre först- nämnda fläckarna. Claës Grill. Sitodrepa panicea Lin. och Gracilia minuta Fas. upp- trädande sasom skadedjur à apotek. Föreningens nyinvalde ledamot, hr apotekaren OLOF WILNER i Kalmar, meddelar i bref följande om ofvanskrifna skalbaggar: 4 SMÄRRE UPPSATSER. — 53 — — »Jag har för öfrigt särskildt riktat min uppmärksamhet pa sådana insekter, som äro farliga gäster bland vara droger, därtill föranledd genom att larver till den sa kallade brödbaggen, Sitodrepa panicea L. en gång på apoteket härstädes (i Kalmar) alldeles uppäto 25 kilo spiskummin (Fructus Cymini), som för- varades ı en låda i ett lådfack, så att endast skalen äterstodo.» I ett senare bref tillägger apotekaren WILNER ytterligare rörande samma skalbagge: »Såsom exempel på, huru lätt denna skalbagge förökar sig och trifves, äfven under förhållanden, som med skäl kunna tyckas vara mycket ogynnsamma, kan jag anföra följande iakttagelse. Förlidet år (1891) på våren anlände till apoteket i Kalmar en del droger fran den välbekanta firman HASCHE & WoGE i Hamburg. Bland dessa äfven ett parti Spanska flugor i en med papper väl igenklistrad bleckdosa. När jag öppnade densamma befanns hon innehålla, jämte sönderfrätta spanska flugor, en mängd individer af ofvannämnda skalbagge, färdiga att gifva sig af ur fångenskapen.» »Jag har vid flera andra tillfällen funnit huru högst besvärlig denna skalbagge är i drogkammaren.» Apotekaren WILNER skrifver vidare: »En annan skalbagge, som roade sig med att söndermala korgarna omkring de dame- jeanner (innehållande .syror o. d.), hvilka stodo ı apotekets labo- ratorium, fann jag vara en sällsynt »länghorning», Gracilia minuta FAB., förut ej tunnen här på orten.» Rörande dessa i mer än ett hänseende rätt intressanta iakt- tagelser må det tillåtas undertecknad att tillägga några ord. Först och främst vill jag då framföra ett tack till hr apote- karen WILNER för det han meddelat sina iakttagelser och icke underlåtit detsamma. Det vore önskvärdt om entomologiens gynnare och vänner ville såsom hr WILNER meddela hvad de iakttagit och icke — säsom allt för ofta sker -— tänka att den gjorda iakttagelsen är utan värde. Mången iakttagelse kan vis- serligen vara tämligen alldaglig, men andra återigen kunna vara af stort intresse. — Det är visserligen sant, att Anobzum-arternas härjningar inom hus, särskildt bland droger väl icke är något sällsynt, men det är då vanligen Anobium pertinax Lın., som är skadegöraren; här åter var det den mera sällan förekommande A. (Sitodrepa Tous.) paniceum LiN., som anställde förödelsen I 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. bland spiskummin och spanska flugor i st. f. »i gamla bröd- kakor», efter hvilka han har sitt namn. Det är egendomligt nog, att en skalbagge kan utvecklas och trifvas sa val med endast spanska flugor till kost (obs. att kantharidinet, det bläsdragande ämnet, just finnes i spanska flugors mjuka delar, de enda som larven kan spisa!), och därtill i ett väl tillslutet kärl! Hvad beträffar Gracilia minuta Fas., (Callidium pygmaeum GYLL.) är det ett mycket rart fynd. Både GYLLENHAL och THOMSON nämna endast Esperöd i Skåne såsom fyndort och FALLÉN såsom finnaren af detta sällsynta djur, som nu tagit sig det orådet för att gnaga sönder damejeannekorgarna å apoteket i Kalmar. Ou 8.28. Halmstekeln (Cephus Pygmaeus Lin.) i Nordamerika. Som kändt torde vara, införas allt emellanät insekter frän Europa och andra världsdelar till Förenta Staterna, där de ofta nog blifva ovanligt lätt acklimatiserade, emedan förhällandena synas vara särdeles lämpliga för emigranter, äfven af sädant slag. Om till och med de födoämnen, hvartill dylika insekter förut vafit hänvisade, skulle saknas i det nya hemlandet, tillgripa de nägon gäng helt andra, som förut varit för dem obrukbara eller ätmin- stone mindre begärliga.. Härigenom inträffar under stundom det märkliga förhällande, att en insekt, som i sitt ursprungliga hemland anses såsom tämligen oförarglig, i det nya uppträder säsom ett oroinjagande skadedjur. Dä det synes nästan höra till regeln, att de insekter, som dit utvandra, hastigt förökas och utbreda sig, om lifsvilkoren äro nägorlunda tillgodosedda, sà fär man ej förundra sig öfver, om amerikanarne se äfven detta slags »kineser» med oblida ögon och helst skulle önska importförbud, om en sädan ätgärd kunde medföra ett praktiskt resultat. En af de förnämsta orsakerna till sadana invandrares van- ligen starka förökning torde vara den, att de vid flyttningen fran det gamla hemlandet lämna sina fiender »bakom sig», och att deras kamp för tillvaron i det nya säledes ej störes af mord- lystna vedersakare. I längden torde dock denna frid ej äga be- stand, ty parasiter komma nog förr eller senare att installa sig I PPS ae SMÄRRE UPPSATSER. 55 äfven under de nya förhällandena, för att ästadkomma den i naturens hushållning erforderliga jämnvikten. Den praktiske amerikanaren saknar dock tälamod att invänta denna oberäkneliga tidpunkt, och ingriper därför på egen hand med de medel, som stå honom till buds. Han afsänder t. ex. någon assistent från en af sina många försöksstationer till det invandrade skadedjurets förra hemland, för att där uppsöka dess naturliga fiender och insamla af dem så många som möjligt, för att lefvande hemföras. Skulle det sålunda erhållna antalet vara för ringa att genast utplanteras i det fria, införas parasiterna till en början uti en härför inrättad glasbyggnad e. d., där de erhålla, all möjlig omvårdnad, på det en talrik afkomma må så fort som möjligt kunna uppstå. Då denna hunnit föröka sig sa | mycket man önskar, befrias hon ur sitt fängelse och får flyga åt alla väderstreck för att göra sin plikt. Så går det till i den nya världen, i den gamla tager man ännu i allmänhet saken lugnare och föredrager att se sina fält sköflade emellanåt, i stället för att underkasta sig några nämnvärda uppoffringar för möjlig- görandet af skadornas förebyggande. Efter denna kanske nägot länga inledning, vilja vi äter- komma till den skadeinsekt, hvarom frägan är, nämligen halm- stekeln. Dess larv lefver inuti halmen till vära sträsädesslag och drager sig pà eftersommaren nedät till rotstocken eller dess när- het för att Ofvervintra. Det är naturligtvis här, som larven lät- tast kan förstöras. - Uti tidskriften »Insect Life», vol. II, n:o 6, sid. 164 (1880) omnämnes halmstekeln säsom en nyförvärfvad sädesförstörare i Nordamerika, ehuru man. svärligen kan förstä pä hvad sätt en insekt med sådant lefnadssätt har kunnat 6fverkomma till ett sa aflägset land. Möjligen ligger förklaringen däruti, att den ameri- kanska halmstekeln är inhemsk och samma art som vär, eller ätminstone honom mycket närstäende, men att han ej förr än under senare ären blifvit uppmärksammad. Professor COMSTOCK 1 Ithaca, staten Newyork, upptäckte honom först, och uppgifver att dess lefnadssätt liknar vär halmstekels, med den skillnad, att den amerikanska skall lefva uteslutande pa hvete. 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Ytterligare om Dofrytis tenella, Firman J. Frivourc & Hesse i Paris tillverkar, som förut är omnämndt, ett förstörings- medel för: ällonborrelarver och har utsändt ett tryckt cirkulär ‘ rörande detta, hvarur vi vilja anföra det viktigaste. De på senaste tid af herrar PRILLEUX och DELACROIX, med- lemmar af landtbruksakademien i Paris, samt GIARD, professor i Sorbonne, till franska Vetenskapsakademien inlämnade arbeten hafva ådagalagdt, att det finnes en parasitsvamp, som dödar ällonborrelarven. Man har iakttagit, att på de fält, där denna. svamp förefinnes, ällonborrelarverna dö, hvarefter växtligheten snart återvinner sin fulla kraft. Parasiten angriper endast ållon- borrelarver och är oskadlig för öfriga djur. Ofvannämnda firma följer PASTEURS vetenskapliga metod att renodla denna parasit- svamp, Botrytis tenella, och detta i så vidsträckt skala, att spo- rerna (groddkornen), inneslutna i tuber eller rör, kunna utbjudas åt åkerbrukare. Tubernas innehåll användes på följande sätt: 1. I ett större flatbottnadt lerkärl lägges ett lager jord af ungefär en cm. ' tjocklek. Jorden fuktas lindrigt med vatten och ofvanpå henne läggas omkring ett hundratal ållonborrelarver. 2. Innehållet af en tub pulveriseras fint mellan fingrarna och utströs sedan öfver larverna, så att alla komma i beröring därmed. Det som ej kan söndersmulas medelst fingrarna, blandas med något fuktig jord och får ej sönderkrossas med hammare e. d., emedan sporernas groningskraft härigenom skulle förstöras. 3. Lerkärlet täckes med ett trälock, hvaröfver lägges fuktig mossa, och nedgräfves i jorden på ett skuggrikt ställe. 4. Efter förloppet af ungefär 6 timmar äro larverna an- gripna och sjuka samt fördelas jämte den jord, hvarpå de legat, i lerkrukor eller dylikt, som fyllas med jord och nedgräfvas i marken. Efter förloppet af omkring 14 dagar finner man larverna döda, uppsvällda och ljust rödaktiga. 5. De nedföras nu en och en till ett djup af omkring 20 cm. i jorden på af larver hemsökta ställen. FRIBOURG & HESSE'S pris per tub är 6 francs och för mindre dylika, afsedda till försök, l/2 franc. 26 Rue des Ecoles, Paris. S. L. 57 ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGÄR AF C. H. NEREN. 1. Ytterligare om Sägstekelsläktet EMPHYTUS. Under juni manad ar 1890 bekom jag fran med. kand. Mor- TONSON en samling af nära 200 sagsteklar, tagna i Jamtland pa fem olika ställen inom provinsen, de allra flesta fran Lillviken. Bland de sistnämnda har jag funnit en hittills obeskrifven Zrm- phytus-art, hvilken jag här gär att beskrifva under det af adj. THOMSON föreslagna namnet: | Emphytus arcticus %. sp. Niger, nitidus, fere glaber, tegulis albidis: scutello levi, nitido; alis hyalints, nervo trans- verso marginali haud interstitial; pedibus maxima parte nigris, coxis apice albidis, femoribus anticis apice cum tibis tots sordide testaceis, posterioribus nigris, tibiis annulo basalt albido. Femina: long. 7 mm. Emph. teneri FALLÉN affinis, sed paullo major; tegulis albidis, magnis, antennis longioribus, coxis apice albidis, tibiisque posticis albo-annulatis et nervo transverso-marginali haud inter- stitiali mox discedens. Funnen vid Lillviken i Jämtland af med. kand. ALB. Mor- TONSON sommaren 1888. Arten synes vara sällsynt, dà bland ‚de 76 ex. af sägsteklar, som tagits à nämnda plats, samt bland de öfriga 120 à andra lokaler i Jämtland funna sägsteklar i remissen, endast detta exemplar kunnat uppletas. Som jag förut anmärkt i en afhandling rörande detta släkte (se pag. 5 i ı2:te årgången af Ent. Tidskr.) är detta ursprungligen af Kruc bildade I LÅ 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. släkte talrıkast representeradt inom jordens kallare trakter, sä att numera 32 europeiska arter äro kända och beskrifna, af hvilka jämt halfva antalet är funnet inom Sveriges gränser. Af dessa äro 2:ne, nämligen Æ. fulvipes FALL. och den nu beskrifna Z. arcticus, högnordiska och hittills, sävidt jag vet, ej funna annan- städes än i värt land. Af den förstnämnda fanns jämväl i re- missen 2:ne exemplar, funna vid Pilgrimstad i Jämtland. Rörande en annan art af samma släkte, näml. Zmphytus Kluge Tuoms., hvars lary, hittills okänd, först af mig beskrifvits i den förut citerade afhandlingen (sidd. ır och 14), har jag äfven nägra iakttagelser af senare datum att tilägga. Som jag nämnt à anförda ställe, insatte jag den 12 juni 1890 omkring 20 fullvuxna larver, mätande 25 mm. i längd, hvilka alla genomgätt näst sista hudömsningen före sin förpuppning, i en kläcknings- bur, hvars botten var betäckt med ett tvä tum djupt lager af fuktig jord. Jag hade jämväl iakttagit, att larverna lefde i större sällskap uteslutande pa hvitblommiga törnrosbuskar med undertill graludna blad, hvilka de ato fran kanten, mestadels en larv pa hvarje smäblad, samt att de helt och hället försmädde andra slag af törnrosor med mera glatta blad, hvarjämte jag iakttagit dem à 3 olika ställen inom Skeninge stad. Under juni—juli ma- nader är 1891 var jag genom en längre resa, som varade fyra veckor, urständsatt att fortsätta mina iakttagelser frän fjoläret, och det var först efter min hemkomst d. 8 juli, jag märkte, att larverna jämväl i är härjat à samma ställen som i fjol, särdeles i den trädgård, där jag i början af juni 1890 första gången sag dem, och där de jämväl i ar nästan aflöfvat samma törnrosbuske, a hvilken de i fjol frassade. Emellertid hade samtliga larver nu försvunnit och nedkrupit i jorden. Da mina kläckningar under ar 1890 ägde rum mellan den 29 sept. och 4 oktober, föresatte jag mig att vid samma tid 1891 söka zmagznes pa de platser, där larverna jämväl nu härjat. Jag spanade nägra dagar förgäfves efter dem, till dess jag vid middagstiden den 5 oktober päträffade 2 hanar i min trädgärd, pa bladen af en Cornus alba, som var hem- sökt af flera Ap/zs-arter; följande dag fann jag ytterligare en & pa samma törnrosbuske, som härjades i fjol och som växte pa ungefär tio meters afstånd från sagda Cornus-buske. Ett besök, jag gjorde den 7 oktober i rådman WILLDEs trädgård, där jag i fjol först 2 NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 59 funnit larven, medförde ett ännu bättre resultat, i det jag dels ä den nämnda nära aflöfvade törnrosbusken och dels i dess grann- skap tog fem st. hanexemplar samt sag minst lika manga andra i närheten, hvilka \jag dock lämnade i fred. Den 8 sistl. oktober tog jag i min trädgärd och i duggregn kl. 3 e. m. en hona, som satt orörlig pa den törnbuske, som härjades af lar- verna i fjol, och en timma senare ytterligare en hona pa samma buske. Bagge voro synbarligen nyss utkläckta och uppkrupna ur jorden, men under det fina regnet förblefvo de, som naturligt var, stilla vid själfva kläckningsplatsen. De följande dagarna, som voro gynnade bade af sol och varm väderlek, sökte jag à bägge de ofvannämnda lokalerna efter flera honor — men för- gäfves. Jag kunde ej förklara för mig denna otur pä annat sätt, än att honorna, lockade af det vackra vädret, företagit utflykter och uppsökt andra lekplatser, följda af de förut j stort antal framkomna hanarna, — alltnog, jag kunde ej finna en enda hona trots ifrigt sökande under flera dagar; en eller annan hane kunde | jag fa se nägon gang pa törnrosbuskarna, men honorna tycktes rent af hafva försvunnit. Häraf synes emellertid klart framgå, att denna arts honor, i likhet med sina närmaste samslägtingar E. tibialis Panzer och Æ, serotinus Kıuc, flyga ganska sent på hösten, samt att äggen då läggas, sannolikt på de ännu späda bladknopparna, där de förblifva hvilande till följande vår, då larverna utkomma vid löfsprickningen. Detta är, åtminstone hvad angår de 2 sistnämnda arterna, CAMERON's mening enligt hans »Mo- nograph» Vol. I, pag. 275—278, där det jämväl framhalles, tt dessa bägge arters larver i England lefva på det späda eklöfvet under maj—juni månader, hvarjämte det heter rörande den sist- nämnda arten, hvars zmagines han sett flyga ännu den 17 oktober: »Zhe eggs must be laid then, and remain probably unhatched till May, for I have found newly emerged larvæ on the budding leaves then». Hvad särskildt angär den säväl i England som annanstädes sällsynta Zmphytus Klugii Tu., kände CAMERON ännu är 1882 (l. c. pag. 276) intet om dess lefnads- sätt, oaktadt THOMSON redan är 1871 framhällit, att den lefver pa tôrnrosor ehuru sällsynt, dä endast anträffad i Upland och Vestergötland. Alldenstund artens beskrifning hos bägge dessa förff. ar tämligen kortfattad och hos CAMERON delvis oriktig, vill 2 d 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. jag, med stöd af mina iakttagelser a tillsammans 10 Yo och 6 99, i några delar söka fullständiga densamma. Kroppens färg är svart och företrädesvis å hufvudet samt främre delen af Zhorax beklädd med korta, mörka hår, som äro längst kring ögonen (»Zempora pilosa» TH.) särdeles hos hanarna, under det abdomen är glatt och glänsande svart, ofvan och undertill hos bägge könen. Antennerna, som hos & äro svarta och tillsammans med hufvudet af hela den öfriga kroppens längd, äro hos 9 något kortare. Vinglocken äro /vita (ej gula som CAMERON säger 1. c.). Vingarna klart genomskinliga med svart märke och rödgul costa samt för öfrigt med rödgula ribbor vid basen; nervus transversus ordinarius infaller nästan 1 första tredjedelen af cellula furcata, med tydlig förtjockning hos bägge könen af den korta nervstam, som utgör början af furcans nedra gren. Samtliga hanar hafva första tarsleden röd på de bägge främsta fotparen, men honorna endast på det första (konstant!); öfriga tarsleder äro svarta. ‘Tibierna röda äfvensom låren, med undantag af det främsta benparets, som äro svarta vid basen i något större utsträckning hos honorna, hos hvilka baktibiernas vidgade ändar jämväl äro svartkantade; core och Zrochanteres svarta hos bägge könen. Sågen hos honan är ovanligt stor och bred vid basen, med rödgul, mot spetsen afsmalnande midt- nerv och ljusare, gula tvärribbor, hvilka skarpt begränsa melian- rummens genomskinliga fält eller hinnor. Hvad angår honornas antenner, så äro hos de tvenne nu i fritt tillstånd fångade exem- plaren */3 af 6:te antennleden samt hela 7:de, 8:de, och 9:de lederna hvita med mörkare spets, i likhet med den 9, som först utkläcktes hos mig den ??/9 1890, och öfverensstämmande med THOMSONS beskrifning (»antennis femine articulis 6—9 albis») blott med den skillnad, att 6:te leden är svart vid basen. De af mig å pag. 12 af föregående årgång beskrifna afvikelserna hos tre af de fyra hon-exemplar, som i fjol utkläcktes hos mig, torde med skäl kunna anses bero på speciella undantagsförhållanden, liknande dem CAMERON iakttagit hos honor af Emph. tibialis, hvilka enl. beskrifningen å pag. 275 1. c. synas variera ungefär på samma sätt. SU TEA RESON cc CMON EE mer Te EN © i OUT a Sal OR) Sa NA Lens Mey as bah TEE A ur | al nr x FA y fr é RN, i N et : NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 61 2. Kläckning af några Nemarus-arter jämte deras parasiter. I medlet af augusti mänad ar 1889 fann jag pa en ung björk, ursprungligen planterad pa en gard har i staden, flera 1 sällskap lefvande larvkolonier i olika utvecklingsstadier, De minsta, larverna, hvilka knappast matte ro mm. i längd, sutto tätt invid hvarandra längs bladkanten, hvilken de fast omfattade med sina 3 par bröstfötter, under det att kroppen var starkt böjd uppåt och framåt, Så att stjärtspetsen vanligen sträckte sig framför larvens hufvud, hvarigenom bladet syntes kantadt af ett slags rörliga fransar. De fullvuxna larverna, hvilka mätte 26 mm., sutto alla på samma sätt med framåtriktad bakkropp och med det glänsande svarta hufvudet stötande mot företrädarens 4:de eller 5:te buksegment, glupskt ätande bladen fran den af deras bröstfötter stadigt omfattade bladkanten. Jag hemtog ett par fullvuxna larver, hvilka några dagar hurtigt åto af björklöfvet, som ombyttes hvar eller hvarannan dag, men inom en vecka voro de alla nedkrupna och gömda i det omkr. 3 tum djupa jordlagret å kläckningsburens botten. Enär larverna voro försedda med 3 par bröst- och 7 par buk-fötter, ansåg jag sannolikt att de tillhörde Nematus-slägtet, och fann då i första tomen af THOMSONS »Hymenoptera Scand.» sid. 85 — som på den tiden utgjorde min enda litteratur i ämnet — en. beskrifning, som för- träffligt passade in på mitt fynd. Beskrifningen, sammandragen efter DE GEER hufvudsakligast, men jämväl med åberopande af BERGMAN, har jag sedermera blifvit satt i tillfälle att jämföra med dessa våra stora landsmäns original-arbeten. Den fôrst- nämnde beskrifver i sina »Memoires» Tom II, Bd. 2, pag. 995, nr 16 såväl larv som ago af denna sägstekel under LINNÉS namn Zenthredo (nu: Croesus) septentrionalis samt à sid. 999 l. c. den nära stående arten Croesus varus (sa benämnd först af VILLARET 1832 i »Annales de la Soc. Ent. de France») säsom ‚lefvande pä al. Beskrifningen pä larven är helt kort, men nägot omständligare för zızago, hvars hona DE GEER lyckats utkläcka, men om hvars artberättigande han dock synes vara oviss. TOR- BERN BERGMAN äter har i sina till Vet. Akad. är 1763 inläm- nade »Anmärkningar om Vild-skrapukar och Säg-flugor» med vanlig noggranhet och skarpsynthet beskrifvit en larv, som han 5 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ej lyckades bringa till utveckling, men hvilken jag är benägen anse tillhöra den sistnämnda, af VILLARET först i bägge könen beskrifna arten. Enär BERGMANS beskrifning pa larven är sär- skildt för oss, hans landsmän, af intresse, vill jag här citera densamma. »Af alla larver, som lefva i sällskap», heter det à pag. 162, »har jag nogast och nästan frän ägget fölgt en tjugu- fotad art pa al, som ej har nagon rand under magen: säledes är atskillig fran den herr REAUMUR afritat Tab. XI fig. 1, 2, ehuru mycket de annars komma Ofverens. De fangades helt sma pa första löfvet, varande tjugusju till antalet, den 18 augusti. De trifdes val pa qvistar, som sattes i vatten, och voro den 9 september färdige att krypa ned i jorden. 7 början voro de grönaktige med mörkare ryggar och beckfärgadt hufvud. Färgorna ombyttes efterhand med skinnen och de blefvo ändte- ligen smutsigt gulgröne, med tre rader svarta fläckar pa hvar sida, af hvilka de öfversta äro störst och mest hophingande*. De sitta endast fästade med framfötterna, ryggen af fjärde och femte leden är concav, men det öfriga hålles convext och inkrökt. De putsa med munnen hvarandras hufvud. Af hela samlingen dogo elier omkommo endast nio. När de ömsa läger, och några börjat sätta sig ned på tjenligt ställe, skrapade de med bakdelen gemenligen tre gånger å rad och helt tätt vid minsta rörelse, och isynnerhet om någon kamrat ännu kröp i granskapet omkring, utan att hafva funnit behaglig plats. — Trivialnamnet kan blifva Skrapare». Så långt BERGMAN. Ehuru jag flera gånger under åren 1889 och 1890 studerat detta slags larver i naturen har jag dock ej kunnat iakttaga de af BERGMAN beskrifna »skrap- ningarna», Möjligen äro de egendomliga för den uteslutande på al lefvande arten, hvilken jag ännu ej lyckats påträffa. Emellertid synas BERGMANS larver ej hafva utvecklats till zwagznes, allden- stund de ej finnas upptagna bland de 12 arter »Sägflugor», hvilka förf. lyckats få utkläckta (pagg. 170--172 1. c). — Men jag återvänder till de kläckningsresultat, jag vunnit rörande dessa larver, och för hvilka jag nu går att redogöra. Redan den 7 maj följande ar (1890) utkläcktes den första J' af 7. septentrionalis Lin. och dagen därpå en & och en 2; den 9 fram- + Kursiveringen gjord af mig, enär den noggranna beskrifningen väl passar in på larven till C. varus, men ej på den till C. septentrionalis. 6 NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 63 ‘ kommo 2 oo och I 2 och fran d. 10—12 maj 1 & och 3 22, samt slutligen den 3 juni den sista ® för året: tills. 5 oo och 6 PQ. Hos DE GEER ägde kläckningarna rum först den 22 maj (l. c. pag. 997) eller en half manad senare. De äggformiga kokongerna, hvilka i allm. tillvaratogos, voro ganska fasta, af mörkbrun färg, utvändigt ojämna af gröfre sand- och jord-partiklar, men invändigt med en ljusbrun och glättad, dock nägot ojämn yta; de mätte 12 à 14 mm. i längd och voro enkla, med en cirkelrund öppning i den trubbiga ändan, invid hvilken vanligen det af stekeln afskurna runda locket anträffades. En af honorna hade till en början gjort öppningen af kokongen alltför trång, hvadan hon nödgats fortsätta sin utskärning af locket ytterligare ett halft hvarf, men de öfriga hade alla skurit sin cirkel korrekt. Den 24 maj öppnade jag försiktigt en kokong och fann därvid en Nympha med ljusgul kropp och tydligt be- gränsade kroppssegmenter och honliga könsdelar, men med rudi- mentära vingar; Ögonen voro ovala, till färgen mörkbruna; an- tenner, palper och fötter hvita eller rättare färglösa och genom- skinliga, de senare med väl utvecklade tarsleder. Jag ansåg härmed kläckningarna i allo afslutade, men öfverraskades året därpå — det var d. 27 april — att ytterligare få se en nyut- kläckt © spatsera på kläckningsburens tylltak. Den 29 i s. m. framkom ytterligare en © jämte en /chneumon Q (Ich. albicin- clus GRAV.) samt den 30 en ® af den sällsynta Schizopyga Jlavifrons HGN.; den 4 maj en ® af Croesus septentrionalis och 3 månader därefter, eller den 5 aug. ytterligare en 9 af samma art. Det märkliga härvid är, att alla dessa kläckningar härrörde frän larver, som jag hällit inspärrade frän augusti mänad 1889, hvadan dessa zmagines tillbragt 17/3 ar, ja, den sista honan nära 2 ar i puppstadiet — hvilket jag någon gang iakt. tagit vid kläckningar af andra sägsteklar, t. ex. Lophyrus Pini Lin. — hvaremot det sannolikt är ytterst sällsynt, att endopara- siter (här en /chneumon och en Pimpla-hona), hvilka alltid lägga sina ägg i larvens kropp före dess förpuppning, så länge som öfver 2:ne vintrar dväljas inom värdens bostad”. * CAMERON upptager i sin »Monograph», Vol. 2, pag. 40, elfva st. andra parasitsteklar hos denna art, däribland 1 77yfhon-art, 3 arter Mesoleius, 2 dito Limneria, I art Pımpla 0. s. v. 7 64 _ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Det af LEACH redan ar 1817 uppställda undersläktet Croesus af det stora /Vematus-sligtet ager numera 4 arter inom Europa, hvilka alla utmärka sig genom ovanligt langa bakben, med ut- plattade tibial-indar och hälar(—metatarser), de senare längre än de öfriga tarslederna tillsammans, paminnande enligt DE GEERS träffande anmärkning om biens bakfôtter. Af dessa äga vi inom Skandinavien 2 arter, kända och beskrifna redan af DE GEER, hvilken dock hyste tvifvel om deras berättigande säsom skilda arter. Först VILLARET skilde dem at ar 1832. Den nya arten, som han kallade Nemafus varus, har hvit munsköld, klara vingar och glänsande mesopleure under det den äldre Linnéiska arten, Vematus septentrionalis, har svart munsköld, framvingarnas spets alltifrån stigmat rökskuggad samt skrynkligt punkterade mesopleura, hvarjämte den först nämnda ar af betydligt mindre storlek, bade såsom larv och zmago. De 2 andra europeiska arterna, som saknas hos oss, äro: Nematus latipes (VILLARET), nägot mindre än den sistnämnda, som den mycket liknar äfven däri, att den lefver företrädesvis pä björklöf, men skiljes lättast genom framvingarnas mörka fascza, som hos denna art är helt smal; samt NMematus Brischkei (ZLADDACH), upptäckt af BRISCHKE 1872 den °°/; nära Danzig på afvenbok, som är mycket lik latipes fast något mindre, dock val skild genom larverna, hvilka hos samtliga arter äro hvarandra mycket olika sa till storlek som färg och fläckar. N. latipes är hittills blott funnen i mellersta Europa, men utbredd fr. Ural till v. Frankrike. Den 8 sistl. juli intog jag i kläckningsburen omkring ett dussin fullvuxna larver af Nematus Ribesii Scor., hvilka under hög- sommaren anställt svåra härjningar på krusbärsbuskarna inom flera af stadens trädgårdar. Härjningarna visade sig dock mycket olika på olika ställen; på somliga stodo buskarna alldeles kala, med vissnade frukter, under det på andra ställen larverna endast spar- samt kunde anträffas; men de funnos dock nästan i hvarje trädgård. Redan den 3 augusti utkläcktes en äggstinn hona (väl görande skäl för det Hartigska namnet: »ventricosa») samt den 6 åter en, likaledes äggstinn, och den 8 ytterligare en hona. Dä jag nu på en gang uttog dessa tre honor till undersökning, be-, funnos de redan hafva lagt sina ägg på baksidan af några friska krusbärsblad i perlbandlika rader på ömse sidor om bladnerverna. 8 NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 65 - Somliga af äggen voro tydligen mera svällda an andra, hvaraf jag drog den slutsats, att de blifvit lagda på skilda tider under dessa fem dagar, då jag varit hindrad att iakttaga honornas arbete. Emellertid förelåg här otvifvelaktigt ett fall af partheno- genesis, enär ingen hane visat sig inom kläckningsburen. I den omständliga utredning CAMERON egnar detta ämne i 1:sta tomen af sin »Monograph of the British Phytophagous Hymenoptera» pag. 26, framhåller han att SIEBOLD tydligen bevisat, att denna arts honor förmå lägga obefruktade ägg, hvilka konstant gifva hanar, samt att dessa ägg läggas »omedelbart efter det honorna lemnat sina kokonger.» De undersökta honorna »hafva aldrig visat några spår af spermatozoer», hvilka dock äro lätta att upptäcka hos befruktade honor. Det är värdt att minnas det ROBERT THORN redan 1820 i sina »Memoirs of the Caledonian Horticult. Society» omtalar denna egendomlighet för Nematus Ribesi. Han synes hysa den mening, att här föreligger en förening mel- lan han- och hon-larver; »ty jag har ofta sett dem», heter det, »hopflätade (»twisted together») för en stund, sedan de upphört att äta och kort innan de afpälsa sig för att ingå i puppstadiet». CAMERON sammanfattar den kunskap, man för 10 år sedan (1882) ägde rörande parthenogenesis hos sagsteklarna, på föl- jande sätt: 1:mo. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga ägg, som endast frambringa hanar: Vematus Ribesii Scor., pavidus LEP. (= aurantiacus TH.) curtispina THons., miliarıs Panz. (= mt- crocercus Tu.), glutinose CAMERON (engelsk), palliatus Dem o. Salicis Cam. (= inflatus Tu.). 2:do. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga ägg, som gifva bade hanar och honor: Nematus curtispina THoms. och Hemichroa (= Leptocercus) rufa Panzer. 3:tio. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga agg, som endast gifva honor: //emichroa rufa Panz., Eriocampa ovata Lin., Poecilosoma pulverata Des. och Croesus varus HARTIG. 4:to. De arter, hvars obefruktade honor lagt agg, utan att ungar därur blifvit utkläckta: Phyllotoma nemorata FALL. och vagans FALL, Taxonus glabratus FALLÉN, Strongylogaster cingulatus Far. och Nematus salicivorus CAMERON (engelsk). Annu en larv tillhörande det stora Nematus-slägtet togs af Entomol. Tidskr. Arg. 13. H. I (1892). 9 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. mig pa ett lärkträd (Pinus Larix) vid Skeninge järnvägsstation den 10 sistl. juli. Nagra smärre kolonier i olika utvecklings- stadier lefde i skilda sällskap, hvilka dä redan hunnit sköfla barren ganska märkbart. Larverna, hvilka delvis voro fullvuxna och mätte 15 å 18 mm. i längd, sutto på hvar sitt barr, om- fattande detta med de 3 främsta fotparen, med hufvudet uppåt samt kroppen merendels framåtböjd och buken uppåtvänd, dock med nedböjd spets. Hufvudet var svart och glänsande; bröst- fötterna svarta vid basen och i spetsen, men grågröna kring den knäböjda midten; ryggen blågrön eller dragande i grått, med mörkare midtstrimma, som börjar på andra segmentet. Krop- pens öfriga segmenter med täta och tämligen djupa tvärskrynklor, besatta med korta svarta har; buksidan samt kroppens sidor ofvan bukfötterna, liksom dessa opalfärgade eller ljusgrå. Af ett dussin larver, .som insattes på lärkträdskvistar 1 ett vattenglas, befunnos nio hafva drunknat efter fyra dagar, och de öfriga lågo döda ofvanpå jorden i kläckningsburen. Att larven just ej är så sällsynt inom Östergötland är jag benägen att tro, enär jag vid ett besök på Helgeslätt, 2 mil härifrån, sistl. 23—25 juli på- träffade å ett äldre lärkträd några kolonier med 12, högst 20 individer i hvarje, af samma slags larver, men var då ej i till- fälle att hemtaga desamma för närmare undersökning. Otvifvel- aktigt anser jag dock, att larverna tillhöra Mematus Erichsoni Harrıc, hvilken art, hos oss sällsynt enligt "THOMSON, hittills endast blifvit funnen i Ångermanland, Småland och Skåne samt alltid på lärkträd: detta ehuru larverna så till färg som storlek äro något olika med dem, som finnas atbildade i BRISCHKES und ZappAcHS »Beobachtungen über die Arten der Blatt- und Holz-wespen» 1875—83, Taf. ı fig. 8, hvilket dock torde kunna bero pa, att de därstädes blifvit aftecknade 1 ett tidigare skede af larv-stadiet. BRISCHKE hade nämligen erhållit larverna : under en senare årstid (sept. 1855) »då de nedgingo i jorden, men dogo, utan att sedan kunna återfinnas» (l. c. pag. 61). Djurets fullständiga utvecklingshistoria är skrifven af RATZEBURG i hans »Forstinsekten» af år 1844 pag. 21, med afbildningar af ägg, larver cch 22090; men redan ar 1835 har var flitige lands- man DAHLBOM i sin »Clavis Novi Hymenopterorum Systematis» pag. 27—36 beskrifvit larven under namn af Vematus Leachiz, Io > NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 67 hvilket namn saledes, med stöd af prioritetslagen, borde hafva företräde framför det två ar yngre Hartigska namnet Zrichsont, som först förekommer i dennes »Familien der Blattwespen und Holzwespen» af år 1837. DAHLBOM, som själf studerat dess lefnadssätt i Skåne, säger, att »larven spinner sin kokong i jord- ytan under nedfallna barr; den förfar härvid på samma sätt som larven af N. Azdeszz, i det att den första fäster sin kokong vid den andras, den 2:dra vid den 3:djes, denna vid den 4:des och så vidare, så att till slut 20—30—40 kokonger bilda ett sam- manhängande conglomerat.» Med ledning af dessa iakttagelser, samt den lilla erfarenhet jag genom kläckningsförsök hittills för- värfvat, hoppas jag, att ett annat år kunna anordna mina mått och steg på ett mera ändamålsenligt sätt, om jag skulle lyckas päträffa ytterligare några kolonier af »Lärkträds-larven.» 3. Om Ichneumon firmipes WESM. I 7:e årgången (1886) af denna Tidskrift har jag lämnat en slutredogörelse för mina då under 3 år fortsatta parasit- kläckningar ur puppor af gräsflyet (Chareas Graminis), be- komna fran Burträsk 1 Vesterbottens län, dari a sid. 47 at kläckningsjournalen framgår, att fran och med den 5s:tet. o. m. den ır:te augusti 1885 utkläckts inalles io exemplar af /chneu- mon gradarius WESM., däraf halfva antalet hanar och halfva dito honor. À sid. 49 har jag närmare redogjort för dessa fynd, hvarvid jag kommit till det resultat, att honorna visserligen till- höra den nämnda Wesmaelska arten, men att hanarna längt bättre Öfverensstämma med descriptio maris molitorii i HOLM- GRENS »Ichn. Suec.» pag. 53 än med hans beskrifning pa /chn. gradarius og 1.°c. pag. 82, samt allraminst med den i Ent. Tidskr. ı:sta ärg. pagg. 76, 77 af HOLMGREN jämväl beskrifna »Mas verus Ichn. gradarii». Da jag emellertid den 6 augusti vid middagstiden anträffade ett par zz copula, var det for mig otvifvelaktigt, att de bägge könen tillhörde samma art, hvadan jag ôfverlämnade frågans vidare utredning at »descriptores ex professo», förvissad som jag var, att fragan därigenom inom kort skulle vinna nöjaktig utredning. Denna förutsättning har II 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ock gätt i fullbordan, ty omkring ett är därefter, den 8 dec. _ 1886, har THOMSON, i sina till »Annales de la Société Entomo- logique de France» dä inlämnade »Nötes Hyménoptérologiques», ställt frågan på det klara pa sa sätt, att alla to exemplaren, som af mig tillsändts honom till benäget paseende, befunnits tillhöra en närstående art, /chneumon firmipes WESM., som finnes be- skrifven i dennes »Otia». Första kvartalet af nämnda annaler för år 1887 kom mig först tillhanda den 6 juni s. å., men redan den 26 mars hade jag i bref från framlidne d:r G. F. MÖLLER blifvit upplyst om frågans lösning genom följande citat ur W:s »Otia» rörande Jchn. firmipes: »Forma et proportio omnium partium earumque sculptura sicut in Ichn. gradario, a qvo non nisi statura paullo minore et tibiarum colore differt». 'THOMSONS descriptio för de franska annalerna, som finnes à anförda stället, vill jag här meddela till deras tjänst, som ej äga denna Tidskrift, men dock möjligen kunna vara i frägan intresserade. Den lyder sålunda: »44 Zchn. firmipes Wesm. — Obs. I. Femina Ichn. gradario simillima, sed corpore minore, tarsis minus fortiter dilatatis, intermediis articulo penultimo haud cordato sed triangu- lari, capitis genis magis buccatis, orbita frontali haud rubra, tibiis intermediis sæpe annulo stramineo medio ornatis discedens; Mas mari Ichn. crassifemur ita similis, ut vix nisi corpore minore, genis magis buccatis, flagelli articulis brevioribus, clypeo apice truncato distingui possit. — Ods. 2. Hanc specim. e pupis Lapponicis ÂVoctuæe Graminis obtinuit et marem cum femina descripta junctum vidit Doctor H. NERÉN.» 12 FORTEGNELSE OVER NOGLE FOR NORGES FAUNA NYE ARTER AF PHYTOPHAGE HYMENOPTERA VED HANS KIZER. 1. Schizocera melanura Kuiuc. THOMSON, Skand. Hym. p. 43, no. I. Taget ved Kristiania d. 13 Juli 1888, ı expl. 9. 2. Lophyrus eremita THOMS. p. 62. no. Io. Hvalôerne d. 20. aug. go, Risör d. 22. aug. 91, larver. 3. Mesoneura opaca HART. THOMS. p. 81. no. 2. Aas (Dröbak) d. 24 mai 89, ı expl. 9. 4. Nematus obductus HART. THOMS. p. 114. n:0. 30. Rakkestad i Smaalenene 1890 9. 5. N. humeralis ZETT. THoMS. p. 132. no, 58. Rakkestad 1890. larver. œ. 9. Anm. Forskjellig fra Universitetssamlingens expl. af » JV. fallax.» 6. N. acuminatus THOMS. p. 138. no. 68. Fiskum. (Kongsberg) 1886. 1 expl. ©. 7. N. pallicercus Harr. THoMs. p. 148. no. 70. | Fiskum 1886. 1 expl. 9. 8. Cryptocampus angustus THOMS. p. 167, no. 102. Rakkestad d. 3 juni go, ı expl. ©. 9. Phyllotoma ochropoda Tuoms. p. 177, no. 2. Rakkestad d. 16 juni go, ı expl. ©. 10. Llennocampa tenuicornis Kıuc. THOMS. p. 209, no. 7. Ved Kristiania d. 3 juni 91, 2 expl. 9. I 79 ID, m2 19. 20. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892, B. fuliginosa KLUG. THOMS. p. 215, no. 16. Kristiania d. 2. juni 88; Aas d. 24 mai 89. 2. B. geniculata Hart. THOMS. p. 218, no. 21. Aas d. 24. mai 89, Kristiania d. 19. mai 91. Vikersund d. ro. juni 91, Jarlsberg d. 19 juni 91.2 ©. B. cinereipes Kiuc. THOMS. p. 219, no. 24. Aas d. 19. mai 89. Kristiania d. 5 juli gr. Jarlsberg d. 20 juni 91. 9. Poecilosoma candidata FALL. THOMS. p. 230. no. 3. Rakkestad, larver, 1800. 9. Eniscia arctica THoMs. p. 263. no. 2. Foldalen (Dovre) d. 9. juli 91. 1 expl. 9. Tenthredo olivacea Kiuc. Thoms. p. 273, no. 6. Jérkin (Dovre).d.w4. juli 91. 8%. 2Wexpl. I. moniliata Kiuc. THOMS. p. 275, no. 9. jerkin .d. 17. juli '91,,9..r’’expl. T. lachlaniana Cam. A Monogr. of Brit. Phyt. Hym. Bd. DA p.484; n0.9. Lier (Drammen) 1850. 1 expl. & (Proprietair Hofgaard). LT dispar. KLUG. "CAM. D.286, no. Tr. Rakkestad medio juni 89. Fiskum 85. 9. Dolerus tristis Kıuc. THOMS. p. 283, no. 8. Rakkestad d. 12. juni go. 1 expl. 9. D, gessneri ANDRE. CAM. p. 168, no. 10. Fiskum 1886. 1 expl. 9. Cephus pilosulus THOMS. p. 323, no. 8. Kristiania d. 6. juni 89. 9. Fiskum 1885. 9. D 71 LITTERATUR. Danmarks Större Sommerfugle (Macrolepidoptera). Systematisk-beskrevne af V. Ström. Ajöbenhavn. LEHMANN & STAGES Forlag 1891. I en kort notis i sista häftet af Entomol. Tidskrift för 1891 (Arg. 12, sid. 231) omnämnes ofvanskrifna arbete, såsom varande under rask utgifning. Det har nu fullständigt utkommit i 7 häften och skall enligt i notisen gifvet löfte blifva föremäl för en välförtjänt anmälan. Danmark har hittills saknat en systematisk beskrifning öfver de inom landet funna fjärilarna, sä att den, som ville studera denna insektordning, var nödsakad att begagna utländska, ofta dyrbara och svärt tillgängliga arbeten. Denna brist är nu lyck- ligen afhjälpt, hvad de »Större Sommerfuglene» eller Macrolepi- doptera beträffar, genom V. STRÖMS nu föreliggande arbete. Efter mängärigt studerande af Danmarks fjärilfauna har förf. gätt väl rustad till det svära värf, han af kärlek till vetenskapen har företagit sig och lyckligen fullbordat. Arbetet omfattar en systematisk uppställning och beskrifning af 702 i Danmark iakttagna Macrolepidoptera, dä man säsom tillbôrligt ar medräknar den i »Rettelser og Tilföjelser» upptagna Melittea Maturna L. Detta antal »Större Sommerfugie» under- stiger visserligen med inemot 200 det antal arter (897), hvilka S. Lampa upptagit i sin »Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera» (1885), sasom tillhörande Skandina- viska halfön, och man skulle salunda i första ögonblicket kunna _tycka, att Danmarks fjärilfauna vore i viss man fattig, men en närmare eftertanke visar att så ingalunda är händelsen. När man besinnar, huru i det hela föga omväxlande Danmarks natur är, där icke några fjällbygder finnas och där klimatet ingenstädes har någon I . Pag 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. | arktisk prägel och där landets ytinnehall är så begränsadt mot Skan- dinaviska halföns — sa ma man snarare förvånas öfver, att skillna- den i artantal inom lepidopterfaunan icke är större, än hvad den i verkligheten är. Detta har naturligtvis sin förnämsta grund däruti, att de talrika skandinaviska låglandsarterna inom fjärilarnas ordning vanligen tillhöra äfven Danmark, samt vidare däruti, att en del mellaneuropeiska former utbredt sig till Danmark till er- sättning 1 någon man för de saknade egentligen nordiska arterna, af hvilka endast å Danmarks torfmossar en eller annan skulle kunna finna ett tillhåll, såsom en s. k. relikt från en längesedan förgången geologisk period. Vid ordnandet af detta material har förf. förnämligast följt LEDERERS uppställning, likväl med vissa ändringar, isynnerhet rörande äldre författares Dombyces, hvars talrika familjer blifvit samlade i större, enligt författarens åsikt, naturliga grupper, samt rörande Mätarna (Geometride), hvilka han med begagnande af vingribbornas förhållanden gifvit en annan uppställning än den af LEDERER lämnade. För vingarnas kanter och deras ribbor begagnar förf. en annan nomenklatur, än vi här i Sverige på senare tid blifvit vanda vid. Sa benämner han framkanten > Kanten», ytterkanten »Sömmen» och inkanten eller bakkanten »Randen». De olika namnen på ribborna och vingfälten är det här icke utrymme att redogöra för. Den tid är tyvärr säkerli- gen aflägsen då lepidopterologerna kunna enas om en likformig nomenklatur i detta hänseende! I en tämligen kortfattad Inledning har förf. gifvit en fram- ställning af fjärilarnas särskilda organ med deras terminologi samt af utvecklingens gång. Vid den allmänna karakteristiken af de större grupperna har förf. meddelat utförligare beskrifning öfver vingarnas märken och linier, t. ex. under /Voctuzd@, hvarigenom inledningen kompletteras. Man saknar dock har den vanliga anvisningen -— för nybörjaren så välkommen — rörande fjärilar- nas uppsökande, infängande, preparering och förvaring, -hvilket synes anmälaren vara en brist. I beskrifningarna öfver de särskilda arterna har förf. sökt hålla den gyllne medelvägen mellan för mycken vidlyftighet och för stor korthet, hvilka lätt led till otydlighet. Synonymer hafva medtagits så få som möjligt, allt under hänvisning till STAUDIN- 2 Lu a AD QE SICH ES ÄN »** Vv nt _Æ TU he ah a Yo Fr 2 a x Kurt À À w a) 4 { . SANDAHL, 0. TH.: STRÖMS DANMARKS ST. SOMMERFUGLE. 73 GERS välbekanta katalog, hvars nomenklatur i de allra flesta fall har blifvit följd, likväl med undvikande af det egendomliga Staudingerska bruket att skrifva äfven adjektiva artnamn med stor begynnelsebokstaf. Vid de större grupperna äro meddelade öfversikter af släktena, men man saknar Ofversikter af arterna inom de stora släktena, hvilka äro en så god hjälpreda vid en arts uppsökande. Det är väl sant, att detta skulle i någon mån hafva ökat arbetets omfång och pris, men dess värde hade äfven ytterligare höjts. Detsamma kan ock sägas därom, att förf. icke begagnat de goda, ja ofta i öfverraskande grad utmärkta karak- terer för nära stående arters särskiljande, som deras analklaffars form lämnar. Dessa få anmärkningar förringa ingalunda det för öfrigt framstående arbetets värde, — lika litet som de anmärkta korrektur- felen, hvilkas lista väl kunde ökas ytterligare i någon mån, hafva någon väsentlig betydelse. Det synes anmälaren, som om alla fjärilvänner, Danmarks lepidopterologer i synnerhet, böra vara den åldrige författaren tacksamma för hans för öfrigt gedigna och välkomna arbete, som därjämte af förläggarne erhållit en värdig utstyrsel. Stockholm den 7 Febr. 1892. . Oskar Th. Sandahl. Alucita dodecadactyla Hb. funnen äfven i Sverige. Med anledning af den notis, som i tidskriftens sist utkomna häfte (ärg. 1891 sid. 175) lämnas angående denna fjärils före- komst i Norge, vill jag upplysa om, att också jag anträffade densamma under förra året, nämligen i augusti månad, på mitt landställe Ekholmen, där äfven den uppgifna näringsväxten, Lonicera xylosteum, finnes i riklig mängd. Kristianstad, januari 1892. I. Ammitzböll. Oo 74 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM ÄRSSAMMANKOMST DEN 14 DECEMBER 1891. Ordföranden prof. O. SANDAHL hälsade de talrikt församlade och särskildt de nya ledamöterna välkomna samt afgaf följande ärsberättelse. Sedan den 14 dec. 1890 har Entomologiska Föreningen genomlefvat sitt 12:te ar, som för densamma varit mer än vanligt händelserikt. Smärtsamma förluster, hvilka kasta sin skugga längt framät, hafva drabbat föreningen under detta är. Under julnatten 1890” afled efter långa plågor en af föreningens högt värderade medlemmar, provinsialläkaren i Lojo distrikt i Finland, M. Dir J. M. J. ar TENGSTRÖM. I en utförlig dödsruna, med pietet och noggrannhet ristad af prof. JOHN SAHLBERG samt införd i det i dag utkomna dubbelhäftet (3 o. 4, sid. 177) af Entomol. Tid- skrift, skildras TENGSTRÖMS ofantligt stora betydelse för natur- forskningen i Finland i allmänhet samt särskildt för entomologien och allra synnerligast för småfjärilarnas studium. Hans betydelse i dessa hänseenden är långt större, än hvad man i allmänhet torde hafva föreställt sig. Under februari månad d. å. afgingo med döden från För- eningen icke mindre än 4 ledamöter, nämligen i Sverige: lektorn I. L. STENBERG, apotekaren J. F. TH. LILJENBERG och hofjäg- mästaren C. FOLLIN, samt i Söndre Aurdal i Norge sognpresten G. SANDBERG, en flitig medarbetare 1 tidskriften, och hvars lefnads- * Härmed rättas en ofullständig uppgift om tiden för detta dödsfall, lämnad — enligt en tidningsnotis — i redogörelsen för Föreningens samman- komst den 28 febr. 1891. Se Ent. Tidskr. 1891. H. 2, sid. 93. I SANDAHL, 0. TH.: ENT. FOREN. ÄRSSAMMANK. D. 14 DEC. 1891. 75 saga är varmt skildrad af hans landsman, konservatorn V. M. ScHÖöYEN (se Ent. Tidskr. 1891, H. 2, sid. 71), framhällande SANDBERGS stora förtjänster om kännedomen om den arktiska fjärılvärldens utveckling. Ett personligen ännu mera smärtsamt slag drabbade en stor krets af Föreningens ledamöter genom WILHELM Meves’ plötsliga bortgång den 10 april d. à. till följd af en hjärnblödning. Den aldrige, men ändock ungdomsliflige vännens bild och lefnads- teckning äterfinnas i Ent. Tidskr. 1801, H. 2, sid. 81. Men dödslistan är icke ännu slut; vi hafva att anteckna förlusten af jägmästaren P. F. M. von WEDDERKOP (den 7 april) och af tandläkaren A. DAHLIN samt af Föreningens hedersledamot af andra klassen, fältläkaren m. m. P. A. EDGREN, som afled den 3 juli d. à., i en älder af nära go är. Hans lefnadsteckning är införd i Ent. Tidskr. H. 3 0. 4, sid. 233. Men vi mä icke längre uppehälla oss vid denna sorgliga, långa dödslista. Lätom oss hellre i dag lyssna till den för- stärkning af Ent. Föreningens leder, som uppstätt genom en väl- kommen tillslutning af 45 nya ledamöter, hvilka välvilligt be- hjärtat ett af Föreningens styrelse utsändt cirkulär, framhällande vikten af att sätta Föreningen i ständ att allt mera kunna utvidga sin verksamhet, särskildt studerandet af skadeinsekters utveckling och lefnadsvanor, för att därigenom fä en utgängspunkt för be- kämpandet af dessa skadedjur. De nya ledamöternas namn äro följande: y Länsveterinären C. ANDERSSON, Fil. D:r A. ATTERBERG, agronomen G. BERG, landtbruksingeniören J. E. BERGGREN, generalmajoren ©. M. BJÖRN- STJERNA, kaptenen C. J. N. BROMAN, friherre ANDERS CEDERSTRÖM, friherre G. €. U. CEDERSTRÖM, bildhuggarep C. J. DYFVERMAN, brukspatronen CARL E. EKMAN, Fil. D:r C. G. Fant, redaktören W. FLACH, grosshandlaren O. FRANKE, ingeniören G. Fris, apotekaren E. FRÖGREN, studeranden G, GRON- LUND, handelsföreständaren G. GÖTHNER, tandläkaren L. HAGLUND, direktören FR. HAMNsTROM, konsuln O. HEILBORN, konsuln A. HÖGLUND, landtbruks- direktôren P. JONSSON, notarien R. KARLSON, pappersmästaren C. G. KJELLIN, . ingeniören J. KÄLLSTRÖM, handelsläraren C. G. LENNEP, prosten H. W. LINDE- BERG, professoren J, A. LUNDELL, grosshandlaren C. A. LINDROTH, bruks- patronen C. G. LôWENHJELM, godsegaren A, VON MÖLLER, direktör J. L. NATHORST, banktjänstemannen H. NILSSON, postexpeditören L. PETTERSSON, kabinettskammarherren C. L. REUTERSKIÖLD, jägmästaren N. SJÖBERG, grefve N. G. A. SPARRE, landtbruksingeniören H. STEINMETZ, brukspatronen H. P. 2 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. P. TAMM, löjinanten O. TAMM, grosshandlaren C. C. THORMÄHLEN, jägmä- staren OÖ. WESTERLUND, posttjänstemannen N. J. WIBERG, fabrikören W. WIK- LUND och spräkläraren A. ZORNOW. Föreningen har under äret rönt den stora uppmuntran, att Kongl. Majt nädigst beviljat ett anslag för ar 1891 af 1,000 kronor till understöd för utgifvandet af en särskild afdelning af tidskriften, innehällande uppsatser 1 praktisk entomologi, af hvil- ken afdelning det för äret beräknade häftet I utkommit, inne- hållande omkring 41/2 ark text samt I färgtryckt plansch och flera träsnitt. Föreningen har ingått till Kongl. Maj:t med underdänig anhällan om ett dylikt understöd äfven för 1892. Föreningen har äfven haft under öfverläggning den viktiga frägan om möjligheten af att erhälla en entomologisk-biologisk försöks- och undersökningsanstalt i värt land efter mönster frän utlandet, i synnerhet frän Nordamerika, hvilket land i detta hän- seende tagit försteget längt framom det gamla Europas länder. En komite är tillsatt för utredandet af denna fräga, och denna komite är tillsvidare sysselsatt med förberedande arbeten. Föreningens Tidskrift har med detta ärs början haft Landt- bruksstyrelsens Entomolog hr Sven Lampa till ansvarig utgifvare och redaktör; med honom samarbeta Föreningens ordförande och sekreterare. Den t12:te årgången afslutas med ett i dag utkom- met dubbelhäfte (n:ris 3 & 4), hvilket är rikt illustreradt med planscher i stentryck, koppargravyr och färgtryck, förutom talrika träsnitt 1 texten. Efter ärsberättelsens uppläsande företogs val af ämbetsmän för nästa är, hvarvid genom sluten omröstning ätervaldes de förutvarande, nämligen: ordförande prof. O. SANDAHL, sekreterare prof. CHR. AURIVILLIUS: ledamöter af styrelsen: lektor K. FR. THEDENIUS, Landtbruksstyrelsens entomolog SvEN Lampa och byrachefen J. Meves (efter aflidne W. Meves) samt till suppleanter i styrelsen: löjtnant CLaes GRILL och direktör C. G. HOLMERZ (efter J. Mrves), Till revisorer utsagos de förutvarande, kansli- : sekreteraren d:r S. NORDSTRÖM och kassören G. J. HOFGREN samt till deras suppleanter apotekaren H. ENELL (efter apotekaren H. THEDENIUS, som afflyttat till Göteborg). Till distributör af tidskriften återvaldes kassören G. J. HOFGREN, som äfven väl- 2 fo} SANDAHL, 0. TH.: ENT. FOREN. ARSSAMMANK. D. 14 DEC. 1891. 77 villigt ätog sig att ombesörja de ekonomiska bestyren vid Före- ningens sammankomster. Därefter höll dir H. Scaôrr ett längre föredrag om Collem- bola, eller »Hoppstjärtarna», denna föga uppmärksammade grupp bland Zhysanura hvarunder han redogjorde för dessa sma, ofta prydliga djurs historia, utveckling och systematik. Föredraget var en sammanfattning af ett större arbete, som i den närmare framtiden blifver offentliggjordt i fullständig form, hvarför det samma här icke närmare refereras. Föredraget illustrerades rikt genom förevisning af talrika specimina, dels i sprit och dels lagda under mikroskopet samt medelst planscher och ritningar pa taflan. “Dir CARL AURIVILLIUS, som nyligen hemkommit fran en forskningsresa i Ostindiens övärld, gaf sedan en sakrik skildring af Javas och kringliggande öars rika insektlif, hvarunder han före- visade en mängd insekter, deras larver och puppor och äskädlig- gjorde denna tropiska övärlds öfverväldigande rikedom och yppig- het genom tairika planscher och fotografier. Efter föredragen intogs en gemensam enkel sexa, hvarunder skälar utbragtes för Föreningens framtid, dess nya ledamöter och ämbetsmännen. Oskar Th. Sandahl. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. FORTEGNELSE OVER I EN HAVE I CHRISTIANIA BEMAERKEDE LEPIDOPTERA AF HARTVIG HUITFELDT-K AAS, Et sidestykke til St. Hanshaugen, der i aargang 1890 af tidsskriftet er omtalt af conservator SPARRE SCHNEIDER som et særdeles rigt tangstfeldt for lepidoptera, er en have 1 Oscarsgade i vestkanten af Christiania, hvor nedskriveren heraf har gjort sine lagttagelser. Mængden af de paa dette sted bemærkede arter er vistnok færre end paa St. Hanshaugen; men saa er for det förste denne have langt mindre, kun omtrent et maal stor; dernæst maa det mindre udbytte delvis ogsaa skrives paa den begyndende samlers regning, der som saadan har haft liden ôvelse i insam- ling og præparering, hvorunder mange lepidoptera er blevne öde- lagte uden at vere bestemte. Desuden indsamledes ınicrolepi- doptera, der paa dette sted forekom i forholdsvis stor maengde, ialfald hvad individer betræffer, næsten kun tilfældigvis. Endelig sluttede fangsten hvert aar ved feriernes indtrædelse omtr. Io juli og fortsattes först i slutningen af august, saaledes at en god del af den bedste tid af sommeren gik tabt. Nævnte haves vegetation bestaar hovedsagelig af nogle större . og mindre frugttrær, forskjellige slags buskvækster som syriner, rosenbuske, ribs-, stikkelsbærbuske o. s. v., forresten af saa mange sommerplanter, som dens indskrenkede plads tillader; blandt disse sidste skal nævnes en större samling dagvioler (Hesperis matronalis), som viste sig meget indbringende. Paa naboeien- dommene findes haver af en lignende udstrekning og med om- trent samme flora. De faa endnu ubebyggede jordstykker i nær- heden indskrænkes desværre for hvert aar af en hurtig fremad- skridende bebyggelse, hvorved lepidopterne paa dette sted snart vil gaa en lignende skjabne imöde som paa St. Hanshaugen. I Na ee Pi Sate VS Sa es : nö 4 J ARS + A Oy sr Å | HUITFELDT-KAAS: FORTEGNELSE OVER LEPIDOPTERA. 79 De nedenfor opregnede 139 arter lepidoptera er alle fangne eller sikkert iagttagne ı ovennævnte have i de 3 aar 1888—00. Heraf blev omtr. */4 indsamlede i 89, der i Christiania omegn var et paa lepidoptera rigt aar. Af Rhopalocera iagttoges 26 arter, af bombycider 9, af noctuer 40, af geometrer 49, af micros 15. Af disse er 2 Gnophos ' obscuraria og Zanclognatha emortualis, der begge blev fangne Desuden findes heriblandt flere, der tidligere kun er fangne en eller nogle faa gange i landet f. eks. Plusia moneta, Aventia flexula, Zonosoma punctaria og Cidaria cuculata. De bemærkede lenient er folgende: nye for Norges fauna, nemlig i et eksemplar vaaren 89. Papilio machaon Aporia cratægi Pieris brassicæ P. rapæ P. napi P. napi var. bryoniæ Antocharis cardamines Leucophasia sinapis Gonepteryx rhamni Thecla w album T. rubi Polyommatus hippotho& P. virgaureæ Lycæna ægon L. optilete L. eumedon L. icarus Limenitis populi Vanessa c album V. urticæ V. antiopa Argynnis aglaja A. lathonia Epinephele janira Coenonympha pamphilus Syrichtus malvæ Hesperia sylvanus Sphinx ligustri S. pinastri Deilephila elpenor D. porcellus Macroglossa fuciformis M. bombyliformis Lithosia lurideola Hepialus humuli Lophopteryx camelina Acronycta rumicis A. ligustri Agrotis augur A. baja A. plecta A. exclamationis A. corticea Mamestra dissimilis M. brassicæ M. oleracea M. dentina M. reticulata Dianthoecia nana Hadena adusta H. rurea H. r. var. alopecurus H. strigilis Trachea atriplicis Neenia typica Hydroecia nictitans Leucania impura L. comma L. conigera Caradrina morpheus C. alsines Tzniocampa gothica 2 T. g. var. gothicina Calymnia trapezina Dyschorista suspecta Plastenis subtusa Plusia tripartita P. triplasia P. chrysitis P. gamma P. pulchrina P. moneta Euclidia mi E. glyphica Aventia flexula Zanclognatha emortualis Pechypogon barbalis Hypena proboscidalis Geometra papilionaria Acidalia similata À. aversata A. a. var. spoliata A. incanata Zonosoma punctaria Abraxas marginata Cabera pusaria Numeria pulveraria Ellopia prosapiaria Selenia bilunaria S. tetralunaria Odontopera bidentata Rumia luteolata Boarmia repandata 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT Gnophos obscuraria Ematurga atomaria Halia wauaria H. brunneata Scoria lineata Ortholitha limitata Anaitis plagiata Cheimatobia brumata Eucosmia undulata Lygris prunata L. populata Cidaria dotata . fulvata a . ocellata . bicolorata . truncata . viridaria SEES EHE . didymata Frän Hallandsäs. . fluctuata . montanata ferrugata cæsiata cuculata galiata . albicillata . alchemillata . bilineata . trifasciata . corylata comitata OG CO -GrAtO Grereraicrare . silaceata Eupithecia rectangulata E. succenturiata E. exiguata E. absinthiata 1892. Eurrhypara urticata Botys prunalis Eurycreon verticalis Pionea forficalis Orobena extimalis Crambus pinellus Aphomia sociella ‘Yortrix xylosteana T. ribeana Penthina ochroleucana Grapholitha tripunctana G. cynosbana Carpocapsa pomonana Hyponomeuta evonymel- la Cnæmidophorus rhodo- dactylus, Under vistelsen förlidet ar pa denna mellan Halland och Skane belägna höjdsträckning användes en och annan ledig stund till insamling af insekter, dock blef ingen annan trakt än Ostra Karups by och dess omgifningar för detta ändamål genomströfvad. Utbytet blef jämförelsevis helt ringa, oaktadt jag hade flere medhjälpare, som ifrigt sökte under stenar och på allehanda ställen efter coleoptera. Om detta härledde sig därifrån, att trakten i sig själf är ovanligt fattig på andra skalbaggar än ållonborrar, eller om så var förhållandet blott nämnda år, detta vågar jag ej afgöra. Hvad, som likväl frappe- rade mig, var den ovanliga rikedomen på arter af släktet Carabus, som trakten ägde. Mina unga samlare lämnade mig nästan dag- ligen flera exemplar af C. Nemoralis och Cancellatus, hvilka förekommo i stor ymnighet, samt en och annan Hortensis; mindre allmän var Glabratus, och af Nitens, Granulatus, Clathratus samt Violaceus erhöllos endast högst få individer. Af den sällsynta Arvensis anträffades blott ett enda exemplar, dock icke på sluttningen af åsen, utan i det nedanför belägna låglandet. Ej mindre än nio arter förekommo således inom det lilla området och det är ej osannolikt, att äfven de båda öfriga af släktet, Catenulatus och Convexus, åtminstone den sistnämnda, där äro till finnandes. Cychrus Rostratus och Calosoma Inqui- sitor saknades ej häller pa platsen. S. L. 81 MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. FÖREDRAG VID ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1892 AF FILIP TRYBOM. En dag i slutet af sistlidne oktober, da jag vistades vid statens nyanlagda fiskodlingsanstalt och station för studiet af söt- vattensbiologi vid Finspang i Östergötland, besökte jag sjön Glan och kom där att göra några iakttagelser, som jag har trott mig böra meddela föreningen. Men innan jag gör detta, bör jag kanske redogöra för, hvad man hittills lyckats utforska om de maskar, man förr brukade kalla insekts-filarier, och om deras utvecklingshistoria. Kännedomen om dessa så talrikt förekommande och så in- tressanta insektparasiter var mycket sväfvande till långt in på detta århundrade. Det var då framför andra C. TH. VON SIEBOLD och G. MEISSNER, som bragte reda i ämnet. Dessa båda för- fattare hafva i sina arbeten också sammanställt, hvad som förut var bekant om »insekts-filarierna». I den edition af LINNÉsSs »Systema Nature», som GMELIN 1788 utgaf!, blefvo alla i vatten fritt lefvande »gordier» sam- manförda till ett släkte under namnet Gordius och skarpt skilda fran »intestinalgordier» eller sådana hit hörande trädmaskar, som parasiterade hos insekter och ryggradsdjur, hvilka senare alla inberäknades under släktnamnet /7/arza. Härmed afklipptes det rätta sammanhanget mellan Gordius, inbegripet det seder- 1 Se »Beiträge zur Anatomie und Physiologie der Gordiaceen» von G. MEISSNER i »Zeitschrift für Wissenschaftliche Zoologie». B. VII (1856), sid. 3. Entomol. Tidskr. Ärg. 13, H. 2 (1892). I 6 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. mera afskilda släktet Mermis, och deras i diverse insekter para- siterande larver. De hos ryggradsdjur parasiterande, inkapslade, än yngre larver, som man kände till, kommo att bilda ett tredje, ocksä ur sitt rätta sammanhang bragt släkte, med namnet Capsu- laria. VON SIEBOLD säger sig 18427 ej varit i tilfälle att göra egna iakttagelser pa »insekts-filarier». Han förmodade, att insek- ternas filarier voro andra än de hos ryggradsdjuren förekommande, men förhöll sig dock ännu tviflande mot det af flere foregaende forskare gjorda antagandet eller påståendet, att »insekts-filarierna » skulle vara släkt eller identiska med Gordius aquaticus. Man hade emellertid hållit ur insekter utkomna »filarier» månader i vatten och sett, huru lika de voro eller blefvo nyss nämnda mask. På samma gång ger Vv. SIEBOLD en uppmaning till entomologerna, att de skulle vara uppmärksamma hvad ifrågavarande maskar beträffar och ej låta några iakttagelser öfver dem gå för veten- skapen förlorade, en uppmaning, som äfven jag ansett mig böra efterkomma, oaktadt så mycket blifvit utforskadt i detta ämne sedan 1842. Men man är, såsom vi skola se, ännu långt ifrån framme vid önskvärd klarhet. Släktet Mermis beskrefs 1842 af DUJARDIN” såsom ett fran Gordius säkert skildt släkte efter fullt utvecklade, i fuktig jord funna maskar, som han förmodade vara utkomna ur ållonborr- larver, och v. SIEBOLD hade 1849 funnit dels Mermis dels Gor- dius aguaticus i insekter, sedan han förut genom CREPLINS och Diesics iakttagelser blifvit fullt förvissad om, att den sistnämnde också verkligen lefde parasitiskt hos insekter, både hos vatten- och landskalbaggar, samt en fullt utvuxen, omkring 45 mm. lång individ. hos en Zocusta*. Förut hade man enligt v. SIEBOLD endast känt fritt lefvande, fullt utvecklade individer af släktet Gordius. VON SIE- BOLD säger, liksom öfriga författare efter honom, om Mermais- arterna, att de såsom larver företrädesvis lefva hos landinsekter och såsom utvecklade i fuktig jord, om Gordius-arterna att de, 2 »Ueber die Fadenwürmer der Insekten» von VON SIEBOLD i »Entomo- logische Zeitung, herausgegeben von dem entomologischen Verein zu Stettin». 3 Jahrg. (1842), sid. 148. 3 Se v. SIEBOLD: »Ueber die Fadenwürmer der Insekten» (I:ster Nach- trag) ı Stettiner Ent. Zeit, 4 Jahrg., 1843, sid. 79. 4 Vv. SIEBOLDS 2:ter Nachtrag i samma tidskrift, 9 Jahrg. 1848, sid. 297. 2 \g CA Le a 2 N) rey Ade Lat re SET ns ee eee” TIER N, wir \ a ar a Wr = rd f wi i Er vor FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 83 ehuru äfven ofta parasiterande hos landinsekter, dock i regeln slutligen pa ett eller annat sätt komma i vatten. En hos vissa smäfjärilar samt hos Meloé proscarabeus funnen, af Gorze beskrifven, och af v. SIEBOLD Mermis acumt- nata benämnd”? larv, anser jag mig redan nu böra fästa uppmärk- samheten vid. Den blef sedan af VON SIEBOLD, när han blef be- kant med dess vidare utveckling, kallad Mermis albicans®. Både MEISSNER och VON SIEBOLD anse, att Mermis- och Gordius-larverna frivilligt utvandra ur sina värddjur. VILLoTt säger också på ett ställe”, att hypotesen om en passiv migration är föga antaglig. Om sättet huru landinsekter, djur- eller växt- ätande, som "hysa i andra utvecklingsstadiet varande Gordius- larver, komma i vattnet, har han strax förut? yttrat, att, då de fleste af dessa insekter lefva på sidländta platser, hvilka ofta öfversvämmas, så dränkas de, och man begriper lätt, hvilka ut- märkta tillfällen, som därvid erbjudas för Gordius-larvernas migra- tion. I bergstrakter, där vattendragen ofta svämma öfver vidt och bredt, rycka de då massor af Gordius-larver hysande insek- ter med sig. Hos en del insekter (skalbaggar, rätvingar m. fl.) sker utvan- dringen ur de fullt utvecklade, hos andra (företrädesvis fjärilar) ur larverna. År 1850 kunde v. SIEBOLD redogöra” för af honom utförda, fullt lyckade försök att få nykläckta larver af Mermis albicans att invandra i diverse unga fjärillarver. De egentliga försöken utfördes med larver af malfjärilen Hyponomeuta cognatella eler just den larv, ur hvilken han ett föregående år erhållit larver af Mermis, som nu blifvit könsmogna, fortplantat sig och lämnat de vid ifrågavarande försök använda masklarverna. Han hade således följt utvecklingen af Mermis albicans, om också ej, som han säger, från början till slut, så åtminstone från dess parasi- tism i slutet af larvstadiet, tills den åter börjat parasitera, och det 5 Stett. Ent. Zeit., 4 Jahrg. (1843), sid. So och 82. 6 Jämför Zeitschr. f. Wiss. Zoologie, 7:ter B. (1855). H. ı u. 2, sid. 7. 7 A, VILLOT: »Nouvelles Recherches sur L'Organisation et le Dévellope- ment des Gordiens», Ann, des Sc. Nat. 7ème Ser. Zoologie, T, XI n:o 5 et 6 1881), sid. 19. 8 Sid. 17 och 18 i samma arbete, 9 Stett. Ent. Zeit., 11 Jahrg., sid. 330. + 2 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. var vackert sa. I manga af de sma mallarver, han i slutet af april insamlade pa de utsprickande bladen af Zvonymus, fun- nos redan Mermis-larver. Att de kunnat komma upp till bladen, synes nästan oförklarligt. Von SIEBOLD uttalar några år senare! den gissningen, att de små masklarverna krypa upp på buskar och träd, när dessa, synnerligast värtiden, äro allt igenom be- klädda med fuktighet. Von Linstow uttrycker i ett 1889 utkom- met arbete: »Ueber die Entwicklungsgeschichte und die Anatomie von Gordius tolosanus Dur. = G. subbifurcus v. SiEBorp» !, sin förvåning öfver, huru Gordzus-larverna kunna taga sig fram mellan fjärillarverna och vattnet. j Efter v. SIEBOLDS nyss relaterade upptäckt kunde han påstå såsom säkert, att Gordius- och Mermis-arterna blott såsom out- vecklade!? lefva parasitiskt samt sedan utvandra allt efter omstän- digheterna till vatten, slam eller fuktig jord, det senare oftast. Denna utvandring sker enligt VON SIEBOLD hufvudsakligast höst- tiden. Enligt v. Linstow komma Gordius-larverna vanligast in ı skalbaggarna hösttiden samt ut i vattnet värtiden, då deras värddjur drunkna '?, I bukhålan !t af värddjuren finna masklarverna riklig näring och tillväxa rätt fort. Värddjuren lida naturligtvis mycket och dö ofta häraf!5, Fastän de kunna nå full utveckling, antager jag, att åtminstone smärre insekter aldrig eller högst sällan blifva fortplantningsdugliga, när de en gång råkat ut för de för dem så besvärliga parasiterna. Dessa inverka under alla förhållanden ofta i hög grad hämmande på en mängd insektarters förökning. På jordytan under mossa, blad, stenar och på dylika fuktiga platser finna de nykläckta Mersmis-larverna lätt unga insektlarver, 10 Stett. Ent. Zeit., 15 Jahrg. (1854), sid. 106. 11 Arch, für Mikr. Anatomie, 34 B., H. 2, sid. 248, 12 VILLOT säger 1886, att de fall, dä Gordius aguaticus blifvit funnen såsom parasiterande i utveckladt tillstånd (»adulte») ännu dro fa; han uppgifver tre fall. Jämför sid, 13! 13 Nyss citerade arbete, sid. 253. 14 Hos Coditis fossilis och Petromyzon fluviatilis hafva Gordius-larver äfven anträffats i kraniet, hos Aara temporaria äfven i ryggradskanalen, (Se VILLOT'S förut anförda afhandling, sid. 17!) 15 Att larverna af //yponomeuta cognatella omkomma till följd af denna parasitism, uppger V. SIEBOLD bestämdt. (Stett. Ent. Zeit. 1848, sid. 295). 4 FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 85 i hvilka de kunna invandra!®. Huru de ur äggen utkläckta lar- verna af de säsom fullt utvecklade, företrädesvis eller kanske ute- slutande i vatten lefvande Gordius-arterna, kunna inkomma t. ex. i landskalbaggar, är däremot svarare att förklara. En fråga, som fortfarande synes mig sta öppen, är den, huruvida nägon eller nägra verkliga Gordius-arter i öfverensstäm- melse med Mersmis-arterna såsom könsmogna kunna en längre tid lefva och fortplanta sig pa land i fuktig jord. Da v. SıeBoLD säger!”, att gordiaceer »jahrelang» kunna lefva på det sättet, sa framgär det emellertid ej, att han däri ocksä inbegripit det verk- liga släktet Gordius. Att de i insektlarver invandrande Mermis- och Gordius- larverna icke välja sina värddjur, visar redan v. SIEBOLD oveder- sägligen!®, i det han anfôr Mermis albicans sisom parasit hos en massa skalbaggar (af rof eller växtdelar lefvande), hos dipterer och hos fjärillarver samt hos en lungsnäcka. Med t. ex. gräshoppor, som räka falla i vatten, Chzronomus- larver o. s. v., hvilka sväljas af foreller, abborrar, sikar, aspar och väl äfven andra fiskar, komma larver i andra utvecklingsstadiet af de här ifrägavarande bäda masksläktena in i dessa vertebra- ters matsmältningskanal, där de, efter alla anförda exempel att döma, ej smältas, utan länge lefva. Detta kallar v. LiNsrow en pseudoparasitism !”, liksom dä nämnda larver eller de utvuxna maskarna anträffas i varmblodiga djurs, t. o. m. i människans matsmältningskanal. Pä det sistnämnda fallet hafva mänga för- fattare anfört exempel. I första larvstadiet äro de unga gordierna genom sina bäda hakkransar vid främre kroppsändan säsom bekant mycket lätta att skilja fran Mermis-larverna”’, som sakna dessa hakar. Vi hafva sett, huru v. SIEBOLD observerade de senares invandring i 16 VON SIEBOLD, Stett. Ent. Zeit., 11 Jahrg., sid. 330. 17 Stett. Ent. Zeit., 15 Jahrg., sid. 118. 18 Samma årgång i nämnda tidskrift, sid. 104. 19 Förut citerade afhandling, sid. 251 samt samme fürfattares uppsats »Ueber die Zwischenwirthe des Gordius aguaticus» i »Zoologischer Anzeiger», VI Jahrg. (1883), N:o 143, sid. 374. 20 VON SIEBOLD sammanförde släktena Gordius och Mermis i en ordning — »die Gordiaceen» — (Stett. Ent. Zeit., 15 Jahrg., sid. 104), men VILLOT skiljer pa grund af den nämnda m. fl. karakterer, i öfverensstämmelse med 5 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. fjärillarver. MEISSNER”! har gjort liknande, ej mindre intressanta iakttagelser öfver, huru första stadiets larver af Gordius aquaticus och G. Zolosanus (subbifurcus) invandrade i ephemerid- och phry- ganidlarver**, företrädesvis i de förstnämnda. Dessa masklarver hafva enligt honom svårt att förflytta sig i vatten och kunde ej uppsöka sina blifvande värddjur. Äggen sjönko alltid till botten, och de, som voro lagda i medlet af juni, kläcktes efter något mer än en månads tid. Matades insektlarver med de nyligen ur äggen framkomna masklarverna, så dogo och smältes de senare i de förras tarmkanal, en omständighet, som ju tyder på, att de, när de träffas såsom trädformiga, i andra stadiet varande larver, i bukhålan, t. ex. hos rofskalbaggar, antingen direkt och från början invandrat i dessa skalbaggar, antagligast under dessas larvstadium, eller ock att de nödvändigt behöfva en längre tids uppehåll eller en inkapsling hos ett första värddjur, t. ex. en ephemeridlarv, innan de kunna motstå matsmältningsvätskornas inverkan. Den af MEISSNER iakttagna invandringen i insektlar- verna skedde genom dessas ben och under nätterna, när de blif- vande värddjuren längre stunder förhöllo sig stilla. Ända till 40 Gordius-larver observerades invandrade i en enda ephemerid- larv. De begäfvo sig till de större fett- eller muskelpartierna, där de inkapslade sig. Rofskalbaggar fodrades nted ephemerid- larver, hysande sådana inkapslade Gordius-larver, men ingen påföljd kunde häraf förmärkas, ej heller kunde de sistnämnda larvernas vidare utveckling följas. Om könsmogna Mermis säger MEISSNER, att de visserligen länge nog kunna lefva i vatten, men att de synas vilja begifva sig därur tör äggläggningen *. Redan 1808 anför RUDOLPHI, enligt V. SIEBOLD #4 att »insekts- BÜTSCHLI, släktet Gordius bestämdt fran den närmare frändskapen med Mermis och bildar af det förra en ny ordning — »les Gordiens» bland nemathelmin- terna. Olikheterna dessa bäda släkten emellan äro, säger han, sä stora, att det ej är nog att blott hänföra dem till skilda familjer (Nouv. Rech. sur V'Org, et le Dev. des Gordiens», sidd. 7, 8 och 42). 21 Förut anförda arbete, sidd. 123, 131 och följande. 22 I mindre antal fick han larverna att också invandra i andra insekt- larver (dipterlarver) samt i foten af snäckor. 23 Anförda arbete, sid. 9. 24 Stett. Ent. Zeit., 3 Jahrg., sid. 149. 6 I FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 37 filarier» träffats i 28 insektarter förutom i 2 spindlar och ı kru- stacé. Genom v. SIEBOLDS afhandlingar i Stett. Ent. Zeitung åren 1842—1858”° ökas nämnda insektantal till öfver 200, hvar- vid dock bland annat är att anmärka, att mänga, dessa maskar härbergerande insekter, blott angifvits med sitt släktnamn. Där den parasiterande maskarten kunnat säkert bestämmas, har den i de flesta fall varit Mermis albicans. VıLLoT uppgifver 1881 7°, att Gordius-arter dä träffats i 126 insekter (ej mindre än 34 däraf Carabici), detta emellertid med mycken reservation, emedan en stor del uppgifter härröra från den tid, då man hade svårt att skilja släktena Mermis och Gordius från hvarandra. Antalet spindlar och snäckor, i hvilka Gordzus- och Mermis-larver blifvit funna i det första och andra utvecklingstadiet, har ock ökats, och VILLoT säger i ett senare arbete”‘, att en könsmogen (»adulte») hona af Gordius aquaticus 1885 blef funnen i en myriapod- (Lithobius forficatus). Hos en carabicid och en gräshoppa hade ocksä könsmogna individer af samma mask dä träffats. A. VILLOT och O. v. Linstow, hvilka varit de författare, som under de senaste ärtiondena lämnat de viktigaste bidragen till kännedomen af släktet Gordius’ utvecklingshistoria, äro i ät- skilligt af delade meningar. Striden har hufvudsakligen rört sig om, huruvida larverna normalt hade, hvad v. Linstow såsom förut nämnts kallar »Zwischenwirthe», eller ej. Enligt v. LIN- srow* var VILLOT, då han 1874 utgaf sitt arbete »Monographie des Dragonneaux», af den åsikten, att Gordius-larvernas egent- liga”? värddjur utgjordes af fiskar, att de inkapslade, med diverse vatteninsekters larver i fiskarna inkommande masklarverna, ånyo inkapslade sig i sina nya värdars tarmväggar, samt att de slut- 25 3 Jahrg., sid. 146—161, 4 Jahrg., sid. 78—84, 9 Jahrg., sid. 290— 300, 11 Jahrg., sid. 329—336, 15 Jahrg., sid. 103—121 och 19 Jahrg., sid. 325— 344. Ch 26 Förut anförda afhandling, sid. 15. 27 »Revision des Gordiens» i Ann, des Sc. Nat. 7:me Ser. Zoologie T. 1 (1886), sid. 293. 28 »Ueber die Entwicklungsgeschichte» etc., sid. 250. VILLOTS »Monogr. des Drag.», som finnes inférd i »Arch, de Zool. expér. et genér.», T. III, har jag ej varit i tillfälle att se. 29 Hos fiskar »parasites propres», — VILLOT: »Nouv. Rech, sur "Org.» et sd 7. | 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ligen blefvo fria och med exkrementerna kommo ut i vattnet. I sitt 1881 utgifna arbete*° uttalar emellertid VırLor den åsikten, att Gordius-larverna i regeln genomginge hela sin parasitism hos samma värddjur (»dans un seul et même hôte»). Att fiskarna voro deras »hötes normaux» ansåg han emellertid äfven nu?!, oaktadt masklarverna ju också äro så ytterst talrika hos insekter. Att unga Gordius- liksom Mermis-larver** redan från början, eller när de första gången borra sig in i ett värddjur, ätmin- stone rätt ofta göra detta t. ex. i vissa rofskalbaggars larver och sedan vidare utvecklas i dessa värdar, eller att de redan i första utvecklingsstadiet komma direkt in i fiskar och således ej i dessa senare behöfva inkapsla sig för andra gången, är ju emellertid både möjligt och antagligt. VILLOT påpekar (sist citerade ställe), att fiskar äfven lefva af vegetabilisk näring, och att de i första utvecklingsstadiet varande Gordius-larverna med växtdelar likasom med bottenslamm lätt kunna komma in i fiskgapen och i tarmen. Detta måste ju då antagas ske, medan larverna ännu äro oin- kapslade. Men de kunna ju ändå hafva nått en sådan kraft och ålder, att de bättre motstå matsmältningssafternas inverkan, än hvad fallet var, när MEISSNER matade ephemeridlarverna med nyss ur äggen kläckta Gordzus-larver””. Von LINSTOW, som i mot- sats mot VILLOT är mera böjd för den meningen, att Gordius- larverna (åtminstone vissa arters) normalt hafva »Zwischenwirthe», får ju antagas vara än mera främmande för den tanken, att de ej sällan skulle direkte och från början invandra i de insekters larver, som sedan härbergera dem i ett mera framskridet utveck- lingsstadium. I förbigående torde jag böra nämna, att de maskar, man träffat vid s. k. maskregn, oftast utgjorts af Mermis nigrescens. Man antager, att de vid sådana tillfällen spolats fram ur jorden eller utkommit ur insekter... Förutom nämnda mask kunna ju dock dels den andra, vanliga Mermis-arten, dels Gordius-arter 30 Samma arbete, sid. 19. 31 Sist citerade arbete, sid. 11. Phoxinus levis, Cobitis barbatula och Petromyzon planeri äro de fiskar, hos hvilka VILLOT funnit inkapslade Gor- dius-larver. $2 Jämför hvad härom efter v. SIEBOLD blifvit anfördt a sidan 84! 33 Jämför sid. 86. FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 89 pa samma sätt uppträda. Själf har jag endast en gang iakttagit ett sädant, mera massartadt uppträdande af dessa maskar, näm- ligen i Visby pä försommaren 1871, men jag vet ej, hvilket af de bäda här nämda släktena, de dä funna maskarna tillhörde. Mina iakttagelser skedde den 23 sistlidne oktober, da C/z- ronomus annularis MEIG. mycket talrikt svärmade vid nordöstra delen af sjön Glan, såväl ute öfver vattnet som inne bland vassen vid land. Någon hane stod knappast att upptäcka bland alla dessa myggor. En stor mängd, synnerligast af dem, som fänga- des ute öfver sjön, var såsom dess veka chitinhylle och den ljust-dunkla färgen utvisade, alldeles nyss framkommen ur pupporna, men att upptäcka nägra tomma puppskal eller själfva utkläck- ningen lyckades mig ej. Enligt MEINERT skola också Chzronomus- arterna helt hastigt komma fram ur de från botten uppflutna pupporna®!. Talrika röda, 18 till 25 mm. långa larver, högst sannolikt tillhörande den svärmande myggarten, upphämtades från botten på 21 meters djup. De liknade närmast de af MEINERT afbildade larverna af Ch. plumosus FABR., hvilken ju är nära besläktad med Ch. annularis. Jag tyckte mig t. o. m. af den tröga flykten märka, att en del af de talrika myggorna voro på ett eller annat sätt besvä- rade. Händelsevis kom jag att krama sönder en af dessa och märkte då, att en gordieartad mask till en del kom ut ur dess abdomen. Af 17 individer, som hemfördes i sprit för närmare undersökning, befunnos ej mindre än 7, eller 41 %, hysa hvar sin mask i bukhålan. De största af dessa grågula maskar höllo 30 mm. i längd, de öfriga voro något mindre. Än lågo de spi- ralformigt hoprullade, än i några få större slyngor. I larverna träffades icke några af i fråga varande parasiter, men det var dock endast ett mindre antal larver, som kom att undersökas. Hörde nu dessa maskar till släktet Gordius eller till Mer- mis? Enligt VizLor* böra de fullt utvecklade, i vatten lefvande Gordius-arterna ej gärna förväxlas med några andra maskar, än 84 ER. MEINERT: »De encephale Myggelarver», Vidensk. Selsk. Skr., 6te Rekke, naturv.- og mathem. Afd., 3dje Bd. IV, Kjobenhavn 1886, sid. 444. 85 VILLOT: »Revision etc.», sid. 271. 9 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. några pa samma sätt lefvande arter af släktet Mersmis, och ätven beträffande dessa parasiterande, mera utvecklade larver, hade man ej att välja pa några andra. Af yttre karakterer dr det allra minst lätt att skilja de bada släktenas äldre larvformer, men MEISSNER har i sitt förut nämnda arbete?” noga afbildat och beskrifvit den för släktet Mermis egendomliga bildning, som han kallar »Zuleitungsapparat», och som »är inskjuten mellan munnen och det egentliga matsmältningsorganet» samt »dels spelar en till- förande, dels en för matsmältningen förberedande rål». Fastän de funna masklarverna voro för sitt utvecklingsstadium tämligen små, visade sig dock nämnda »Zuleitungsapparat» så fullkomligt öfver- ensstimmande med den hos Mersmis, att jag icke alls behöfde tveka, till hvilket släkte mina masklarver hörde. Äfven vid art- bestämningen ansåg jag mig ej behöfva vara villrådig. Det var alldeles pätagligen v. SIEBOLD's Mermis acuminata eller albicans. Det spetsiga eller trådlika utskottet, som ytterhuden bildade i masklarvernas bakända, häntydde säkert härpå. VON SIEBOLD har ju ock kallat denna larv för Mermis chironomi efter det värddjur, i hvilket det en gång påträffades?”. Att det nämnda utskottet hos de af mig funna larverna var mycket tydligt begrän- sadt eller afsatt, och att i närheten af deras fram- och bakändar en segmentering ännu kvarstod, lik den MEISSNER afbildar hos i ephemeridlarver invandrade unga Gordius-larver, tycktes antyda, att dessa förra larver, som bibehållit åtminstone en egendomlig- het från ett yngre utvecklingsstadium, blifvit på ett eller annat sätt fördröjda i utvecklingen. Det är ju nämligen ganska möjligt, att det äfven för Mernzs-larvernas normala utveckling verkligen har en stor vikt, att de få tillfälle från sina första värdar (CXz- vonomus-larverna) inkomma i andra (ex. rofskalbaggar), sa att de, vare sig de inkapslat sig eller ej, vid en bestämd grad af utveckling blifva utsatta för inverkan af andra insekters mag- safter, eller med andra ord, att den af v. Linsrow represen- terade asikten om »Zwischenwirthe» har en vidsträcktare bety- delse, än han ännu bestämdt påstått. Det är nämligen blott om 36 MEISSNER: »Beiträge zur Anatomie» etc., sid. 6 samt 29 och följande, af sheNerrssloch7. 37 Stett. Ent. Zeit., 19 Jahrg. (1858), sid. 343. 3S VON LINSTOW: »Ueber die Entwicklungsgeschichte» etc., sid. 248 0. 252. Io 4 FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. gt Gordius tolosanus, han bestämdt yttrat, att larverna i regeln hafva »mellanvärdar». Detta synes mig dock ej fa fattas sa, att det utesluter möjligheten af, att Gordius- eller Mermis-larver äfven mycket ofta genomga bada sina parasitstadier hos samma värd. Det är ju t. ex. högst antagligt, att de af mig i Chiro- nomus funna Mermzs-larverna skulle i fuktig jord utvecklats till könsmogna, likasom samma larver funna hos //yponomeuta cogna- tella göra. Men hade de redan med CXironomus i dess larvstadium inkommit t. ex. i rofskalbaggar, skulle de dock antagligen vid mot- svarande tidpunkt, som de nu iakttogos, redan varit långt större samt aflagt de från första larvstadiet kvarvarande egendomlig- heterna, till hvilka jag åtminstone anser mig kunna räkna den nämnda segmenteringen. Den enda fullt säkra uppgift, jag sett, om att larven till Mermis albicans eller någon Mermis-art blifvit funnen i en utvecklad Chzronomus, är meddelad af v. SIEBOLD 1858°°. Den dä iakttagna masklarven var 39 mm. lång och hade fortfarande svansutskottet kvar samt förekom i Ch. plumosus. Redan 1842 anför emellertid v. SIEBOLD *°, att en »insektsfilaria», således ovisst om Mermis- eller Gordius-larv, blifvit funnen i samma myggart, om i dess larv eller imago upplyses ej. Sex år senare”?! lämnar han en bestämd uppgift om, att en trådmask, som han höll för en outvecklad Mermzs albicans, blifvit funnen i larven af en Chironomus-axt. VırLor har observerat inkapslade, till släktet Gordius hörande larver hos Chzronomus-larver*. Det är sålunda konstateradt, att ej blott Mermis- utan äfven Gordius-larver parasitera hos C/hzronomus-arter. Beträffande särskildt Âermis-arterna, hvilka ju enligt den allmänt stadgade åsikten bland zoologerna, såsom könsmogna lefva i fuktig jord, så kan man ju lätt tänka sig, att de i sitt andra larvstadium**® med de utvecklade myggorna kunna komma ur vattnet på land, men annat blifver förhållandet, när man skall söka förklara, huru de ur äggen utkomna första stadiets*® larver 39 Stett, Ent. Zeit., Jahrg. 19, sid. 343. 40 Samma tidskrift, Jahrg. 3, sid. 161. #1 Samma tidskrift, Jahrg. 9, sid. 299. FA Anne des ce Nat ye sere Zool, EL, ‘sid, To. 43 Om eller huru dessa stadier till sin byggnad äro olika synes vara ovisst. II O2 À ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. skola finna sin vag till de i vattnet lefvande Chzronomus-larverna. Antingen mäste dessa masklarver dä fôrflytta sig ett ätminstone för dem icke obetydligt afständ, och det kunna de ju, säsom vi af det föregäende sett, dä det var fräga om deras parasitism i fjärillarver, eller ock måste Mermis albicans äfven fortplanta sig i vattnet. Huru harmed än må förhålla sig, så ar det ju mycket egendomligt, att samma maskarts larver dels uppsöka fjärillarver, som lefva pa höga växter, dels alltid i vatten sig uppehällande mygglarver. Mycket återstår härvid ännu att förklara, och det skulle ett kommande år blifva af ett specielt intresse att se, huru- vida de i Chironomus lefvande Mermis-larverna lika väl kunna utveckla och fortplanta sig i vatten som i jord utanför detsamma, eller om detta blott kan ske i det senare mediet. NOTISER. Odontura punctatissima Bosc. som jeg tog i Bakkelaget 1888 (ny for Norges fauna), har jeg senere fundet paa Hvalöerne i 1890, hvor den hoppede i mængde om paa bladene af Rubus fruticosus — samt ved Risör 1891. I Bækkelaget kan den om hösten temmelig hyppig rystes ned af Berberisbuskene. Den synes at vere en af de almindeligste bladgræshoppere i det sydlige Norge. Den store og smukke Gravehveps, Scolia unifasciata CYRIL, som blev taget ved Risör medio Juli 1855 af sogneprest SANDBERG (cfr. Ent. Tidskr. for 1888 hefte 2 pag. 109), er des- uden taget af sagförer GRIMSGAARD ved Sarpsborg omtrent sam- tidig — senere fundet af mig paa Hvalöerne d. 21 Aug. 1890. H. Kier, Kristiania. RE Zee 12 LE ds) el N re RES a PTE, FR “ [ES L 93 BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM NAGELSPINNARENS (AGLIA TAU L.) UTVECKLINGSHISTORIA. I afsikt att förskaffa mig felfria exemplar af denna fjäril, hvars honor dessutom icke ofta anträffas ens här i trakten, där man annars pà gynnsamma dagar kan se hanarna flyga i hundra- tal, beslöt jag att försöka lata en hona, som jag fann våren 1890, lägga agg, pa det jag af dessa matte fa larver, som kunde upp- födas till fjärilar. Min afsikt lyckades förträffligt och dess genom- förande vällade föga svärigheter. Ur de anteckningar, jag där- under gjorde, vill jag meddela följande och tager därunder sär- skild hänsyn till den egendomliga och vackra larvens olika stadier, emedan jag ej sett dessa förut utförligt beskrifna. Fjärilen fångades den 17 maj zz copula, sittande pa en lag bokbuske. Saval af egen som af andras erfarenhet kan jag sluta till, att honan företrädesvis bör sökas pa smäbuskar, när icke skogen utgöres uteslutande af större trad, da hon naturligtvis måste taga plats på stammarna. Fångsten skedde omkring kl. ir f. m., vid hvilken tid jag äfven annars alltid funnit hanarna som lifligast flyga omkring. Efter middagen ser man endast undantagsvis en och annan, hvarför det väl kan anses som visst, att denna fjärils kopulation i regeln sker under förmiddagens senare hälft. Fjärilparet var, då jag anträffade det, kringfladd- radt af flera hanar, som dock snart nog lämnade platsen, sedan de gifvit mig en välkommen vägledning, utan hvilken man endast genom en slump kan finna honan. Kopulationen räckte 11/2 timma. Försök, som följande dags förmiddag i skogen gjordes, att med samma hona på nytt locka hanar, misslyckades. Samma ‚dag, eller den 18 maj på aftonen, började honan lägga ägg, hvilka af henne placerades i grupper om 2—s5 i hvarie. Den 22 be- fanns hon vara död. Hon hade då lagt tillsammans 29 ägg och . hade dessutom 3 kvar i kroppen; af de förstnämnda utkläcktes 25 stycken larver. 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Äggen äro ej klotrunda, utan ganska tydligt ovala; större genomskärningen är 21/2 och den mindre 2 mm. Färgen var hos de flesta rödbrun, men hos nägra fà gulbrun; min förmodan, att de senare ej skulle vara befruktade, visade sig oriktig, ty de ena säväl som de andra lämnade larver. De befruktade äggen erhöllo snart den för sädana egendomliga fördjupningen, men undergingo alls ingen färgförändring. Äggens kläckning försiggick den 4— 7 juni. Für att komma ut, mäste larverna af skalen uppäta ett stycke, som för deras länga tornars skull är försvarligt stort; men att de, säsom jag sett uppgifvas, förtära hela skalet, var ätminstone här icke fallet, ty sedan de väl blifvit fria frän sitt fängelse, rörde de icke skalen. Däremot dröjde det icke länge, förrän de med ganska god aptit grepo sig an med de bokblad, som jag bjöd dem. Under deras fortsatta uppfödande undfägnade jag dem med både bok och björk; intetdera ratades, men jag tyckte mig finna, att de nästan föredrogo björk. De sitta i allmänhet på bladets undersida, äro under hela larvtiden mycket tröga och byta icke oftare om plats, än nöden tvingar dem därtill. Omedelbart efter kläckningen hade larverna en längd af 5 mm. Färgen nästan hvit, men snart öfvergående till ljusgrön. Hufvudet med en ljusbrun kant och öfver mundelarna en vinkel- formig teckning af samma färg. Det mest karaktäristiska är de 5 länga tornar, med hvilka kroppen är försedd, och af hvilka 2 sitta på första, 2 på tredje och den z:te på elfte kroppsringen. De mellersta, som äro något längre än de öfriga, äro omkring 3 mm. Nedersta tredjedelen och den tudelade spetsen äro på samtliga röda, mellanstycket hvitt. De äro beklädda med större och mindre grenar, som sluta med ett borst och i regeln hafva samma färg, som den del af hufvudtornen, hvarifrån de utgå. Utom dessa långa tornar finnas en mindre sådan af röd färg i bakändan samt längsefter ryggen 2 rader hvita, greniga småtornar, 2 på hvarje segment, som saknar stora. För öfrigt är kroppen beklädd med glesa, ljusa hår, som å sidorna bilda tvärrader med. tornarna och längsrader inbördes. Första hudömsningen ägde rum den 15 juni och följande dagar. (Liksom många andra larver tycktes dessa efter de respek- tive hudombytena icke få riktig aptit, förrän de restaurerat magen 2 PIE D ag VE tp A ANI Lg ET PR ads SPRIT BREI Ba) Er SED EEE EEE TER A # » 1) Ms Le: Ve FR ÖL À UN a ei wa L en tai x 1} f m, Yun N ed » ur LEP A } SEN 4 1 jet 4 J. ANDERSSON: BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM NAGELSPINNAREN. 95 med ett mål på sina gamla skinn; icke ens tornarna befunnos för hårdsmälta, utan fingo i allmänhet göra sällskap med det öfriga.) Kroppslängden hade nu stigit till 10 à 11 mm. Färgen är i detta stadiet tydligare grön; de bruna teckningarna på hufvu- det äro borta. De fem långa tornarna äro lika tecknade som förut (alltså icke enbart gula), sammaledes analtornen och de smärre ljusa ryggtornarna. På sidorna framträda 7 ljusa sned- streck (ungefär som hos Smerinthus-larver), utgående ett från hvarje af de ljusa ryggtornarna à segmenten 4—10 och hvartdera sträc- kande sig öfver 2 segment. Kroppen är nu på både öfver- och undersidan chagrinerad af större och mindre våglika upphöjningar, ljusare än grundfärgen. Längsefter hvardera sidan löper en hvit, veckrik kant, som börjar vid hufvudet, afbrytes mellan segmenten och mynnar ut vid analtornen. Bröstfötternas spetsar röda, sug- fötternas ändar hvita, andhålen rödaktiga. Den 26 juni började andra hudombytet. Larverna hade nu uppnått en längd af 18 å 20 mm. Färgteckningen företedde till en början föga nytt. De 5 långa tornarna, som ej längre voro klufna i spetsen (undantag funnos dock), förändrades så småningom under detta stadiet, i dess början var spetsen fort- farande klart röd och äfven den nedersta delen skiftade i samma färg, men mot slutet hade den röda färgen nästan helt och hållet öfvergått till gult. Detsamma var förhållandet med analtornen. Samtliga dessa tornar voro nu dessutom kortare i förhållande till kroppslängden. Äfven de ljusa, numera tydligt ljusgröna rygg- tornarna voro proportionsvis mindre, men de gröna knölar, från hvilka de utgå, framträdde däremot skarpare. På 4:de segmentet började ett rödgult streck framträda omedelbart ofvanför den veckrika sidokanten. Den 7 juli hade en del larver uppnått den storlek, att de undergingo det tredje och sista hudombytet, efter hvilket deras längd var omkring 30 mm. Öfversidan är nu gulgrön, hufvudet och undersidan mera rent gröna. De karakteristiska tornarna äro alldeles försvunna, såväl de 5 längre som analtornen och de mindre ryggtornarna. I stället äro segmenten 3-11 starkt upp- svällda, så att längsefter ryggen bildas 9 upptill tillplattade eller något fördjupade knölar; uppsvällningen å tredje segmentet är betydligt både bredare och högre än å de öfriga. En obetydlig 3 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. upphöjning finnes äfven à tolfte segmentet. Segmentet 2 är för- sedt med 4 oafbrutna, hvitaktiga längslinier (antydda redan i närmast föregäende stadium). Kroppen tätare chagrinerad, och det rödgula strecket pä 4:de segmentet tydligare. De hvita, veckrika sidokanterna begränsas à segmenten 2—ıı pä bäda sidor af en svagt rödviolett skuggning, som äfven utbreder sig pa undersidan; framtill sammanlöpa dessa sidokanter à första segmentet, där de, framifrän sedda, bilda öfre hälften af en regulier sexhörning och stöta à tolfte segmentet tillsammans i en spets. Hufvudet, som är jämförelsevis litet, kan till största delen indragas i första kroppsringen. Den 23 juli började en af larverna att reda sig till förpupp- ning och de andra följde exemplet under loppet af en eller tvä veckor. 66 dagar utgjorde alltsa den kortaste tiden för utveck- ling fran ägg till puppa och af dessa hade 17 tillbragts i ägget, 11 1 hvartdera af de tre första och 16 i det sista larvstadiet. För bedömande af utvecklingstiden i det fria, måste naturligtvis hänsyn tagas därtill, att dessa larver uppföddes inomhus, där de voro skyddade för blåst och rusk, men å andra sidan bör äfven anmärkas, att temperaturen under juni och juli månader förra året betydligt understeg den normala. Utom den vanliga färgförändringen vid slutet af larvtiden iakttog jag äfven, att huden öfverdrogs af en vätska såsom den varit glaserad, och att en eller ett par stora droppar afsöndrades från kroppen, innan larven lämnade sin näringsplanta för att till- reda sitt läger. Detta utvalde han åt sig antingen på jordytan under mossa eller i något hörn af larvburen, men ingen larv undergick förpuppning z sjelfva jorden. Rörande puppans utseende med mera, som kunde höra till en utförlig beskrifning öfver denna fjärils utveckling, har jag intet att tillägga till hvad, som meddelas i våra fjärilfaunor. Färlöf 1891. Josef Andersson. > 97 ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER AF C. H. NEREN. Ibland de vid studiet af insekternas lefnadsvanor mest under- bara och fängslande företeelser, som vär nordiska, oftast alltför korta sommar har att bjuda en intresserad iakttagare af lifvet i naturen, intaga otvifvelaktigt de, som röra parasitlifvet inom insekt- världen ett utmärkt, om än i de flesta fall föga beaktadt rum. Det är särskildt AYymenoptera eller steklarnas ordning, hvilken härvid otvifvelaktigt erbjuder det största och mest omväxlande intresset, hvadan ock denna ordning 1 var tids litteratur blifvit anvisad första rummet bland de egentliga insekternas sju ord- ningar. Den har ock redan häfdat denna sin hedersplats, ej blott genom starkt tillväxande artrikedom — för närvararande inom Skandinavien uppgående till mer än 4,500 beskrifna arter — utan äfven och företrädesvis genom den höga intellektuella begäf- ning, som är utmärkande för denna ordnings representanter inom alla dess underafdelningar och familjer. Den indelning af nämnda ordning, som numera allmänt gjort sig gällande, uppställer först tvenne stora hufvudgrupper: Monotrocha \. Aculeata samt Ditrocha l. Lerebrantia. en = Den 1:sta gruppen, som kännetecknas af enledad trochan- ter eller lärring samt honor med stickande gadd, bestär af 2 divisioner: Apides (med 215 arter) och Sphegides (med 275 arter), af hvilka den förstnämnda utgöres af det Linnéiska. släktet Apzs, och den senare omfattar LINNÉS fem släkten: For- mica, Mutilla, Vespa, Sphex och Chrysis. Den 2:dra gruppen, Ditrocha 1. Terebrantia, med tväledad trochanter eller lärring samt honor med äggläggningsrör eller sag (Zeredra), består äfven af 2 divisioner: Säg- och Borr- Entomol. Tidskr. Arg. 13, H. 2 (1892). ı 7 BAR AN CAE en BU HER SEE AS A AT ESS ENTE RE N CR SU ESS à nr 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. steklar, motsvarande de bägge Linnéiska släktena Tenthredo och Sirex, äfven kallade Växtsteklar 1. Phytospheces, hvilkas larver uteslutande lefva af växternas blad och barr, eller i veden af barr- och löfträd (400 svenska arter), samt Parasitsteklar l. Entomospheces. "Dessa, hvilka utgöra den ojämförligt artrikaste gruppen inom hela ordningen, sönderfalla i 2 stora och naturliga underafdelningar nämligen: /chneumones leptogastri med mjuka, hinnartade bukringar samt /chneumones cratogastri med hårda, läderartade buksegmenter. Den förra af dessa underafdelningar omfattar trenne familjer, motsvarande släktena /chneumon (med 2000 sv. arter), Bracon (med mer än 300) och Evanıa (med 12 arter, fördelade pa tre släkten), och den senare fem familjer, motsvarande släktena Agriotypus (1 art), Proctotrupes (omkr. 300 arter), Cynips (omkr. 170), Pteromalus (650) samt Mymar, och är denna indelning, som altmer och mer gör sig gällande inom den vetenskapliga världen, för nu 30 ar sedan, eller ar 1862, först upställd af var landsman och frejdade systematiker, adjunkten, dir C. G. THOMSON i Lund, i hans da utgifna arbete »Skandinaviens Insekter, en Handbok i Entomologi». Det är nu endast en viss afdelning af denna stora och vidt- omfattande ordning, som utgjort det hufvudsakliga föremälet för mina anspräkslösa iakttagelser under de tva sistförflutna somrarna, men denna afdelning, om än relativt fattig pa arter, omfattar dock företrädesvis representanter bland tvenne af de förnämsta och högst begäfvade divisionerna inom akuleaternas hufvudgrupp: Afz- des och Sphegides. Det ar for oss alla välbekant, att de till denna grupp hörande Formiciderna eller Myrorna i sina be- undransvärdt ordnade samhällen med rätta räknas såsom de högst begåfvade medlemmarna af denna ordning. Det har jämväl och i 6fverensstimmelse härmed konstaterats, att myrorna äga den relativt största hjärnmassan bland sina ordningskamrater samt bland insekter i allmänhet, och detta både med hänsyn till vikt och volym. Näst efter dem komma emellertid otvifvelaktigt öfriga sociala eller i samhällen lefvande steklar, näml. Bin och Getingar, öfver hvilka en rik litteratur af mer speciell natur finnes förhanden, hvilken jag dock ej har för afsikt att nu sys- selsätta mig med. Om än individernas antal inom alla dessa samhällen ensamt 2 TEN NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 99 hos oss inom Skandinavien skulle kunna täfla med stjärnornas myriader, sa ar dock själfva artantalet inom dessa grupper ej sär- deles stort. Sålunda hafva vi af släktet Afzs endast en ursprung- ligen skandinavisk art, men däremot af Humlorna, eller släktet Bombus, tillsammans 22 arter, hvartill komma de egendomliga Parasithumlorna, sammanförda i släktet Apathus (Newman) eller Psithyrus (S:r Farcav), som räknar 7 svenska arter, de fleste utmarkta genom sin tjocka päls- eller härbeklädnad, sina mörka, rökskuggiga vingar, sina långa och starka gaddar, samt genom saknaden af de vanliga apparaterna för polleninsamling, s. k. harkorg, fotborste och »vaxhake» — obehöfliga för dessa röfvare, som jämte sitt yngel lefva pa de flitiga humlornas honungsförrä- der, hvilka insamlats af dessas honor och arbetare. En art bland parasithumlorna och tillika den största i släktet, nämligen Apathus rupestris FABR., har jag under juni och början af juli månad år 1890 sett i stor mängd (dock endast honor) i min trädgärd, da jag förut under omkring 10 ars tid aldrig sett mer dn ett eller annat exemplar därstädes, hvilket tyckes mig vara anmärkningsvärdt. Till utseendet liknar denna röfvare rätt mycket en stor hona af den vanliga stenhumlan, som äfven är svart med röd abdomi- nalspets, men skiljes lätt frän henne genom sin ovanliga storlek samt genom de rökskuggiga, knappast halfgenomskinliga vingarna. Stenhumlan, Bombus lapidarius Lin., är eljest hos mig den allra vanligaste, möjligen med undantag af B. hortorum Lin., hvilka bägge arters hanar, honor och arbetare flitigt besöka trädgärdens blommande växter; men under ar 1890 visade sig den först- nämnda ytterst sparsamt, » hvaremot en tredje Linneisk art, D. hypnorum, som förr aldrig visat sig pa denna plats, infann sig i stor mängd, särdeles honor och arbetare. Af öfriga mer och mindre vanlıga humlearter, som ärligen bruka här förekomma i större eller mindre antal, nämligen Bombus distinguendus Moraw., subterraneus Lin., Scrimshiranus Dem. och agrorum FABRR., samt de sma särdeles vackra Linnéiska arterna pratorum och sylvarum sag jag aret förut ej ett enda exemplar härstädes, hvilket jämväl har synts mig anmärkningsvärdt, da jag härför ej kunnat finna nagon antaglig förklaring, sa framt det ej far antagas, att de blifvit bortskrämda af de nämnda parasithumlorna. Öfvergä vi nu till de i samhällen lefvande Getingarna, 3 | > aga 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. så äga vi inom Skandinavien sju arter af släktet Vespa Lin. samt en art af släktet Polzstes LATR. Af det förstnämnda släktet finnes en art, V. Austriaca PANZER, af hvilken man endast påträffat hanar och honor. Detta finnes anmärkt af THOM- SON redan år 1874 1 3:e delen af hans »Hymenoptera Scan- dinaviæ», där det à pag. 24 under denna art heter: »Ope- raria mihi ignota». Tillfrägad at framlidne lektor HOLMGREN om sin tanke härom, framkastade THOMSON en förmodan, att detta förhållande endast kunde förklaras så, att den nämnda Panzerska arten vore »2nkv2lın» hos någon annan art. Detta tog HOLMGREN ad notam och lyckades verkligen år 1882 på Ingarön nära Stock- holm päträffa arten såsom snyltgäst hos den närstående V. Ger- manica FABR. I referatet härom, intaget i Ent. Tidskr., 4:de ärg., pag. 60, heter det rörande denna vackra upptäckt: »Den (näml. V. Austriaca) får fria husrum hos en god vän och behöfver således icke några arbetare att bygga eget hus. Emellertid be- tungas icke värdfolket med omsorger om inhysingarnas afföda, såsom däremot händelsen är med vissa parasithumlor, hvilka icke blott begagna sig af fri bostad, utan äfven låta värdarna uppföda den främmande afkomman». Öfvergä vi nu till parvis lefvande Bin och Getingar — Åpides et Vespe solitarie — vanligen kallade Jordbin och Vägg-getingar, så äga vi af de förstnämnda inom Skandinavien ej mindre än . 162 arter, fördelade på 19 släkten, hvilka uppföda sitt yngel med honung och frömjöl, samt mer än 50 arter, fördelade på 8 släk- ten, som lefva parasitiskt hos de förstnämnda. De förra indelas med hänsyn till insamlingsverktygen: och de ställen å kroppen, där dessa företrädesvis finnas anbragta, 1 3 serier, nämligen: 1:0) Släkten försedda med borstar å de bakre sken- benen samt à ı:a tarsleden 1. hälen: Megzlla, Eucera, Ma- cropis, Dasypoda och Cilissa. ; 2:0) Släkten med borstar å bakbenens lår och höfter (i synnerhet i spetsen och å yttersidorna) samt å skenben och hälar äfvensom å sidorna af metathorax: släktena Andrena, Panurgus, Rhophites, Hylaus*, Halictus, Colletes och Ceratina. = Honorna hos /y/eus sakna apparater för pollensamling pa metathorax, abdomen och ben, men lefva ej parasitiskt, utan förfärdiga sina bon i stjälkar af Rubus, Rumex etc. (THoms, Hym. Scand., Tom. II, pag. 122.) 4 NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. TOL, 3:0) Släkten med täta och styfva, bakåt riktade borst ä buksegmenterna: Anthidium, Megachile, Diphysis, Osmia, Chelostoma, Gyrodroma och Heriades. Härbeklädnaden à den sista gruppens bakben är obetydlig, hvilket äfven är fallet hos parasitbien, som jämväl sakna borst à buksegmenterna. Dessa bins 51 arter äro, som ofvan blifvit nämndt, fördelade pa 8 släkten, af hvilka Melecta luctuosa Scor. lefver hos Megilla (är funnen af d:r HAGLUND vid Åby nära Norrkö- : ping); Sphecodes (med 8 arter) lefver hos det stora släktet Ha- lictus, som har 20 arter; Phileremus punctatus FABR., en liten sällsynt art från Skåne, besläktad med följande; Momada med 25 arter, som lefva hos det stora släktet Ardrena, med 40 arter. N. Solidaginis Panzer lefver hos A. fuscipes samt hos A. nigriceps, > guingue-spinosa THOMS. » > » albicrus, » deta THoMs. » > » argentata, » ruficornis LIN. » » » helvola, » borealis, ZETT. » » > Clarkella, > punctiscuta THOMS. > » » convextuscula, > armata HERR. SCHAFFER » > » Hattorphiana, > minuta Farr. > > » parvula. Sl. Æpeolus, med tre arter, lefver hos Ces och Osmia. > Stelis, med fyra arter, hos buksamlare, däribland Sz. pusilla hos Heriades truncorum Kirey. Dioxys, med en art, och Coelioxys, med 8 arter, hos sliktena Megachile och Megilla. De har ofvan uppräknade parasitbiens värdar äro antecknade ur THomsons ofvan åberopade innehållsrika arbete med undantag för tvenne, som först af mig blifvit observerade, nämligen Az- drena nigriceps och Heriades truncorum, den förra hysande Nomada Solidaginis och den senare den sällsynta Stelis pusilla SPIN., hvarom mera längre fram. Jag vill nu öfvergå till de solitära getingarna, af hvilka vi inom Sverige äga 31 arter, fördelade på 7 släkten. Deras biologiska förhållanden äro på senare år flitigt studerade af THOM- SON, FABRE och REUTER (»De lägre djurens själslif») samt af AURIVILLIUS och dansken Herm. BorRIES, och gar jag nu att i korthet anföra hufvudsumman af deras iakttagelser. AURIVILLII 5 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. undersökningar, som äro offentliggjorda i »Bih. o. Öfvers. Sv. Vet.- Akad. Handlingar» 1886, 88, omfatta arter af Eumenes, Hoplome- rus, Lionotus och Odynerus. Det förstnämnda släktet bygger konst- rika bon samt fängar företrädesvis fjäril- och skalbaggelarver, som honan delvis förlamar med sina styng, för att tjäna till föda ät hennes ungar. De, liksom Odynerus-honorna, sticka dem dock endast svagt, hvadan modren mäste iakttaga särskilda anordnin- gar, för att den späda larven ej skall lida skada af de döfvade larvernas alltför häftiga rörelser (REUTER 1. c. pag. 88). Enligt GEOFFROY äter skall honan i det af sandpartiklar murade, runda boet, som har en Öppning 4 sin ôfre sida, lägga sitt ägg först sedan hon fyllt boets nedre del med honung till föda ät larven (THomson Hym. Scand. III, p. 35). Det vore af intresse att fa detta närmare utredt, ty sannolikt bygger den hos oss sällsynta och närbesläktade Dirscoeltus-arten* sina bon och uppföder sina ungar pa liknande sätt. Arterna af släktet //oplomerus bygga vanligen i lera och i åt ena sidan böjda rör och föda sina ungar med vifvellarver, företrädesvis af släktet Piytonomus. Prof. AURI- VILLIUS iakttog år 1888 vid Häfverö i Roslagen att H. spinipes LIN. insamlade 7 å 8 st. fullvuxna, eller 15 å 17 stycken min- dre larver af Phytonomus polygoni för hvarje larvkammare. Utan- för boet uppvaktade ofta 2 mindre vanliga Chrysider: Hedy- chrum roseum Rossi och Chrysis viridula Lin. Lionotus pube- scens TH. iakttogs jämväl af honom somrarna 1886 och 1888 byggande i en stallvägg a nämnda ställe 1 utgräfda, mot venster böjda rör, med 2 larvkammare, invändigt beklädda med ett gul- brunt, pergamentartadt öfverdrag och provianterande ungarna med gröna, omkring 12 mm. långa 7ortricid-larver, hvarjämte A. det senare året observerade en flugart, Anthrax @thiops FABR., hvars larv lefde säsom inhysing hos denna art. I samma vägg gräfde jämväl Odynerus murarius Lin. liknande gångar, hvilka dock invändigt saknade beklädnad; dess ungar uppföddes med delvis förlamade larver af Lina populi L., vanligen 3 till anta- let 1 hvarje cell; ar 1888 anträffade A. pa samma ställe blott ett enda bo af denna vackra art, som synes vara egendomlig för barrträdsregionen i norra och mellersta Sverige (THOMSON). * Jag äger af denna art en hona, tagen vid Dufnäs nära Stockholm, aug. 1887 af Med. Kand. DAHLBERG. ee oy sai LM eee a |S atl a a a a a a re CET D kr ’ À ve af, 7 Fr tn kok - NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. | 103 Odynerus bifasciatus Lin. fanns s. à. byggande sitt bo i vassrör af Phragmites communis, som tjänade till taktäckning, samt matande sina ungar med larver af Phyllodecta vulgatissima (eller vitelline), 6 à 12 stycken för hvarje unge; i deras bo anträffades en Pteromalin af släktet Medttobra Westw., möjligen tillhörande den Thomsonska arten Osmze (Hym. V., pag. 204). Det art- rikaste släktet inom gruppen, Anczstrocerus WESM., närmast be- släktadt med Odynerus bygger sina bostäder pa samma sätt i väggar eller ihåliga ställen samt gamla träd. I »Sartryk af Entomol. Medd.», ı B., 5 Heft. har Herm. BORRIES omständligt beskrifvit boet hos Hoplomerus levipes SuuCK., en jämväl hos oss funnen, ehuru sällsynt art. B. har funnit densamma byg- gande i stjälkar af Rudus fruticosus, Cirsium arvense och Arte- - misia vulgaris, alla nästan träartade och med tjockt märgrör, men äfven i stjälkar af vanliga hallonbusken. Han beskrifver mycket noga boets byggnad, hvars väggar invändigt äro beklädda med lera, samt cellernas dimensioner. Antalet celler i hvarje stjälk kan uppgå ända till 11, men utgör i medeltal 5 à 6. Den ljus- gula larven, som födes med Phytonomus-larver, har den vanliga Odynerus-formen och mäter fullvuxen 8 mm. i längd och 3 mm. i bredd; den äter ro à 12 dagar innan den spinner in sig. Bland funna parasiter hos larven uppgifver han Plectocryptus curvus- GRAV., hvaraf dock de fleste voro hanar (= rufipes Grav., hvilka senare oftast äro större och mörkare till färgen än honan), och förmodar Han, att denna lagt äggen utifrån och att hon stuckit in sitt äggläggningsrör genom stjälken in i lar- vens kropp. I ett annat rede med blott en cell fann han denna ödelagd och skiljeväggen genomgnagd och med ett rundt hål, samt utanför en stor Zachina-puppa, som sannolikt vållat förödelsen; författaren betraktar dessa flugor mer som ett slags röfvare, än som äkta parasiter, enär de gå igenom hela redet och förstöra larverna för att sedan återvända till utgången och där förpuppa sig. Ofvannämnda sällsynta getingart anträffade jag den 23 aug. år 1890 vid Helgeslätt, 2 mil från Skeninge, invid en utgräfd lervägg vettande mot söder nära orangeriet, sittande i en Hiera- _ cium-blomma vid middagstiden, och just då solen hade börjat lysa efter ett par dagars regnväder. Exemplaret var en hona, Samtidigt fann jag äfven en stor ® af Odynerus crassicornis = 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ‚Panz. ( = alternans ZETT.) pa reine-claude-träd, växande i espa- lier à samma ställe, där flere mera vanliga getingarter ofta hade sitt tillhäll. Till de solitära getingarna sluta sig pa det närmaste de med dem närbesläktade Gräfsteklarna 1. Hymenoptera fossoria hos THOMSON, motsvarande de bägge Linnéiska släktena Sphex och Mutilla. Dessa gaddsteklar lefva liksom getingarna af blommornas nektar såsom 7/agines, men uppföda, som kändt är, liksom dessa, sina ungar med röfvade och förlamade, ej dödade, larver af alle- handa slags insekter, hvarför de äfven benämnas Rofsteklar. De kända skandinaviska arterna äro till antalet 166, fördelade pa ej mindre än 43 släkten. Det artrikaste bland dessa släkten utgöres af de s. k. Silfvermunsteklarna eller släktet Crabro FABR. Vi äga inom Sveriges gränser ej mindre än 40 arter af detta vackra och väl begränsade släkte, som dock redan af LE PELLETIER DE S:T FARGAU och DAHLBOM sönderdelats i 7 subgenera, hvilka THOMSON funnit nödigt att öka till 12. Jag har i min trädgård under loppet af sex år tagit många arter i bägge könen näml. C. leucostomus, palmipes, 4-maculatus, cribrarius, spinicollis och 4-cinctus, samt endast hanar af 3 arter, näml. C. peltarius, chrysostomus och guttatus. Bland dessa har jag flera gånger sett C. palmipes Lın., särdeles hanarna, begärligt uppsuga den klibbiga saften à växter, hemsökta af bladlöss, un- der det att deras honor sysselsatte sig med att röfva mjuka insek- ter, mest sma flugor, åt sina ungar, pa sätt DAHLBOM skildrar under C. Wesmaeli i sin »Hym. Eur.» L, 313, 192. Honorna af C. leucostomus lära fånga Sceva menthastri FALL., de af C. 4- maculatus Anthomyia scalarıs MEıG. samt de af C. peltarius TH. Anthomyia impuncta FALL. och Aricia lucorum FALL. till föda at sina ungar. Samtliga arter trifvas bast fran juni till sept. pa umbellater samt pa solbelysta ställen a väggar och trädstammar etc.. Honorna bygga helst 1 sandjord, och har jag ej sällan sett honan af C. cribrarius, da hon kommit till boet, medförande en fluga mellan käkarna at sina ungar. | Närbesläktade med Crabronerna är de sma släktena R%o- palum, Entomognathus och Lindenius. Det sistnämndas enda art i Sverige, näml. albzlabrıs FaBr., har SHUCKARD sett gärna bygga sitt bo vid gängstigar, i sällskap med Cercerzs ornata g ah a ah A yy , NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 105 Fapr. Närmast dessa kommer det med Cradro à ena sidan samt. med Vespa à den andra närbesläktade 77ypoxylon med sina 3 svenska arter, bildande en egen familj. LINNÉ anför i sitt »Syst. nat.» 2, 942, 11, följande observation af TORB. BERGMAN rörande 7. figulus, som han kallar »memoratu dignissima: »Bor i af andra insekter gjorda, men lämnade hål i träväggar, som den först rensar och kringgnager samt sedan öfversmetar med lera, hvari den nedlägger en spindel, på hvilken den lägger sitt ägg, hvarpå boet tilltäppes med lera. Den fotlösa, bleka larven liknar biens yngel och spinner, sedan spindeln är förtärd, en gulbrun väfnad, passande för den fina puppan. En hona bygger flera bon, men använder merendels ej mer än två dagar till boets förfärdigande.» Släktet Oxybelus, med 4 sv. arter, står jämväl mycket nära Crabronerna. En af dess arter och därtill snart sagdt den allmän- naste af alla gräfsteklar är O. wniglumis LiN., hvars honor under juli och augusti månader utveckla den lifligaste verksamhet för att skaffa föda at sina ungar. LINNÉ, som räknar den till genus Vespa, säger härom i sin »Fauna Suec.> Ed. II, 1681: »Licet minima sit sepe tamen Muscam domesticam se triplo vel qva- druplo majorem, occisam secum trahit uti Sphex». Den rykt- bare fysiologen SIEBOLD, som skrifvit en monografi öfver detta djur, har samlat 14 st. namngifna flugarter, hvilka DAHLBOM upp- räknat, l. c. pag. 277, och hvilka han funnit i dess bon. En författare gär till och med sä längt, att han pästär det honan endast fängar flughanar, »liksom fruktade hon att utrota rofvet, genom att taga äfven honorna», (REUTER |. c. häft. 34, 74.) Af det vackra släktet Cercerzs (med 5 sv. arter), som jämte Alyson (med ı art) bildar en egen familj, fangar den allmän- naste arten, Cercerzs ornata FABR., flera olika slags jordbin, näml. Rhophites dentiventris (enl. THOMSON) samt 3 Halictus-arter: rubicundus, cylindricus och leucozonius (enligt SHUCKARD), äfven- som Panurgus ursinus (enl. DAHLBOM) för sina ungar, under det en annan art, C. arenaria, fångar en hard vifvel, S/ropho- somus faber (enl. THomson) för samma ändamäl. Representanterna af fam. Mellimde (2 arter) bo sällskapligt i sandig jordmån och bygga greniga gångar; de fånga Musca rudis FABR. och äro ej skygga (Dem). Fam. Nyssonide omfat- g 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. tar släktena: Nysson, Gorytes, Hoplisus och Harpactus, med tillsammans 12 arter, som mestadels bygga i sand- och lerjord. Sliktet Gorytes gar jämte Nysson spinosus längst upp mot norden; dess arter skola enl. TASCHENBERG lefva som inkviliner hos sl. Crabro».” Af detta släktes fem, i allmänhet sällsynta arter har en, N. ¢rimaculatus, funnits bygga bo i gamla trad (Dem). Fam. ZLarride, med 2 släkten, Tachytes och Miscophus (med tillsammans 5 arter), ,bygger i sandjord. 7. pectinipes Lin. föder sina ungar med Gryllus rufus enl. DAHLBOM. Fam. Philanthide representeras hos oss af blott en art, Ph. triangulum eller »Bivargen», som lefver i sällskap pa sand- marker och röfvar tama bin, ett factum, kändt redan af VIRGI- rivs (enl. Dem), men äfven ZAalictus-arter och andra jordbin. Fam. Astatide förekommer hos oss blott med 2 representan- ter, A. boops och A. stigma, boende i torr lera och sand, den förstnämnda föder sina ungar med Palomena dissimilis Far. enl. Dem. Af fam. Lembecide äga vi endast en representant, »men ett lejon» kan man frestas att säga. Det är nämligen Dembex rostrata, som LINNÉ upptäckte pa Gotland den 7 Juli 1741, »dà resan lag fran Burs till Rane och Gröttlingebod». Han beskrif- ver här noga bägge könen äfvensom ynglet, »som ännu lag 1 sin hölsa till skapnad och storlek af ett ällon» (Gotl. Resan, pag. 246). »Själfva Bien voro stora som Bolgettingar» heter det vidare. Under ett besök pa Gotland 1884 reste jag den 13 aug. fran Hemse till Rane enkom för att, efter LINNÉS anvis- ning, taga reda pa denna stätliga gräfstekel, som jag da aldrig sett. Jag valde efter nagon tvekan vägen norrut mot Burs och hade ej rest 1/1 timme, dä vi passerade en mot sydost sluttande sandbacke, dir halt gjordes, och jag jämte tvä ynglingar, som deltogo i exkursionen, steg ur akdonet. Vi hade blott gätt nagra fa steg nedät backen, dä en geting med starkt surrande flog upp med stor hastighet framför oss. Inom kort blef upp- standelsen allmiin, det surrade rundt om oss, och hafvarna, 2 till antalet, voro i liflig verksamhet. Jag insamlade ett dussin, alla honor, i fangstburken, dir de snart domnade af, men under tiden * Gorytes mystaceus L. är ej inkvilin, utan fängar fjärillarver, se Ent. Tidskr., arg. 5, s. 186. Red:s anm. Io - NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 107 hade en och annan hona, med lefvande flugor mellan käkarna, hemkommit, och vi sägo dem sparka bakut i sanden likt hundar för att vidga ingängsöppningarna till sina bostäder. Med häf- skaften gräfde vi en stund flitigt i backen, sökande efter nägot yngel, men getingarna surrade sä ilsket omkring oss, att vi snart mäste upphöra med det fruktlösa sökandet. Ingen hane hade vi heller fått, men jag blef fullt Gfvertygad om, att det var samma ställe, där var store LINNÉ för 143 år tillbaka hade funnit det ståtliga djuret. Jag är lika förvissad, att den stora kolonien ännu bor kvar och är outrotlig i sin sterila sandbacke, som jag är öfvertygad, att djuren fortplantat sig på platsen i mer än 1!/2 århundrade. DAHLBOM var jämväl genom sina observationer vid Lackalänga 1837 på hösten öfvertygad, att djuren lefva i ett slags samhällen (»¢ arena gregatim») likasom Mellinus och andra gräfsteklar. Han säger sig visserligen i ett uppgräfdt bo hafva funnit 3 hanar och 2 honor, men något yngel har han lika litet som jag lyckats påträffa. Den förklaring han antager härför, som skulle bestå i ett flertal af ut- och ingångar, som han påträffat, kan jag ej anse tillfredsställande (Dem I. c. pag. 174—175)*. Fam. Pemphredonide med släktena Mimesa (6 arter), Psen (3 arter), Pemphredon (8 arter), Diodontus (3 arter) och Pas- saloecus (5 arter), Stigmus (2 arter) samt Spzlomena och Ni- tela, hvardera med en art, bygga bo dels i sandbackar (Dio- dontus m. fl.). dels i gamla träd, plank, fönsterposter etc. (Pem- phredon m. fl.) samt i gamla timmerväggar (Passaloecus). Af släktet Mimesa lefva de svarta arterna hos Pemphredoner och Crabroner i allsköns endräkt säsom inkvilina, samt de rödspräck- liga hos Ammophila pa samma sätt enligt TASCHENBERG. Af Passaloecus har jag tagit 4 arter, som svärmade kring en stall- vägg, bebodd af flera slags väggbin (se längre fram). Cemonus unicolor (= Pemphredon) bebor jämväl galler af en diptér, Zz- para lucens, som bygger säväl i stjälkar af Arundo phragmites som af Rosor och Fläder, men blir i sin tur offer för en para- * Enligt FABRE'S och andras undersökningar matar honan sin lary undan för undan med flugor och samlar ej på en gång ett tillräckligt förråd. Ingån- gen till boet täckes för hvarje gång, hon lemnar det, med sand. Red:s anm. II 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. sitisk diptér, Macronychia anomala ZETT. (> Annales de France», Bull., 28 maj 1890). Af fam. Sphegide äga vi blott 4 arter, fördelade pa släk- tena Miscus, Ammophila och Psammophila. Miscus campestris är mest sällsynt, dock funnen af mig pa flygsandsasen vid Högby nära Skeninge samt vid Kisa under högsommaren, fast sparsamt; de öfriga, täml. allmänna, lefva äfven på sandmarker och upp- föda sina ungar mest med fjärillarver; så har t. ex. DAHLBOM sett en A. sabulosa Lin. bortsläpa till boet en larv af Plusia chrysitis L., som fallit ned fran en nässla, härvid förföljd af en fluga, Meltogramma murina, som han trodde jämväl vilja lägga ägg på larven, under det LInnÉ i sin »Fauna Suecica» omtalar, att honan nedgräfver spindlar för samma ändamål. Denna familj utgör så att säga typen för gräfsteklarna. DE GEER, som i 14:de memoiren af sitt stora arbete »Mem. pour servir à l’histoire des insectes» kallar dem »Guépes-Ichneumons»>, indelar dem i 2 familjer, hvardera representerad af 3 arter, näml. den första af Crabro 4-cinctus FABR. (= »Guépe-Ichneumon à trois ban- des interrompues», hvaraf Dahlbomska namnet C. znterruptus), Crabro cribrarius L. och Mellinus arvensis L., samt den andra, hvilken ungefär motsvarar fam. Sphegide, af Priocnemis fusca Lin, Ammophila sabulosa L. -och Psammophila viatıca Lin. (F. Suec. 65 sczlicet descriptione, då samma ställe zu diagnose afser Pompilus viaticus »hvarom alla svenska entomologer äro ense» enl. DAHLBOM I. c. pag. 19 och 57.) Vi komma nu till den största familjen näml. Pompihde med släktena Ceropales, Salius, Pompilus, Pogonius, Agenia, Priocnemis och Calicurgus, med tillsammans öfver 40 arter, af hvilka 24 tillhöra det släkte, som gifvit familjen sitt namn. De fleste arter af detta stora släkte, såsom: rufipes, niger, trivialis och vzaficus, bo i sandjord och föda sina ungar med färskt byte, bestående af flugor, spindlar och smärre fjärillarver; den mindre vanliga PL. cinctellus bor äfven i maskstunget virke likaväl som i steniga jordvallar. Den ytterst sällsynta P. albo-notatus WESM. 92 togs i sept. 1884 på Omberg af Med. Kand. MORTONSON; den 23 sept. tog jag vid Helgeslätt en stor 9 af P. niger FAB., som gick baklänges uppför en backe och siäpade till sitt bo en spin- del, större än hon själf. Släktena Priocnemis och Pogonius 12 NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 109 lefva pa samma sätt. Den 26 sept. 1891 tog jag vid nämnda ställe i V. Hargs sin Pog. varzegatus Lin., just som den skulle krypa in i sitt bo, beläget i en jordskärning invid en körväg. Släktet Ceropales, med 2 arter, som alltid synas sysslolösa, anses af DAHLBOM lefva parasitiskt, och LEP. S:T Farcav_ har sett honan ga baklänges in i vassrör, bebodda af närbesläktade Hy- menoptera. ‘THOMSON har sedan funnit, att den allmänna arten parasiterar hos Pompilus-arter. Fam. 77phide har 2 ej sällsynta arter, som lefva pa sand- marker i södra och mellersta Sverige". Fam. Sapygide räknar 3 mer och mindre sällsynta arter, hvilka enl. THOMSON troligen lefva parasitiskt på trädinsekter. De 2 sista dagarna af maj månad 1891 tog jag några hanar af Sapyga clavicornis Lin. och 5-punctata FABR., som, tämligen skygga, snabbt flögo omkring några små cirkelrunda hål, tydligen gjorda af någon Ånobzum-art i bräd- fodret kring ett takröste ı trädgården, utan att jag dock fick fatt i någon hona**. Fam. Scoliete med släktena Myrmosa och Methoca, med hvar sin art, lefver på sandmarker och möjligen parasitiskt hos apiarier (THOMSON). Af Fam. Mutillide med släktena Mutilla och Smicromyrme, med hvar sin art, lefver JM. Europea Lin. parasitiskt i humlebon i mellersta och södra Sverige, samt Swzcromyrme rufipes på sandmarker i södra Sverige. Den 26 juni år 1890 fann jag en hane i min trädgård; hanarna äro i allmänhet större än ho- norna i dessa begge sistnämnda familjer; de senare sakna vingar och likna, vid hastigt påseende, vanliga myror. Slutligen finnes bland Proctotruperna en afdelning, hvars honor äfven äro för- sedda med gaddar och som lefva på samma sätt som de fyra sist härofvan uppräknade familjerna. De kallas af Haripay Dryinoide och utgöras af Dryinini (med 19 sv. arter fördelade på 4 släkten) samt Zpyrin? (5 arter på 4 släkten). Den för två år sedan aflidne, inom entomologien högt förtjänte doktor MÖLLER säger härom i bref till mig af den */12 1882: »Onekli- * 7. jemorata lefver troligen parasitiskt 4 larven till Rhizotrogus solstitialis. (Jmf. Ent. Meddel. ı, p. 125). Red:s anm. ** En vacker © af den sällsynta S. variegata DBM (= Sirex Similis FABR.) togs i aug. 1885 vid Helgeslätt af fröken AUGUSTA v. ROSEN och fin- nes i min samling, 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1 892 5 gen ha vissa af dessa smådjur (näml. Proctotruperna) t. ex. Dryz- nus och Æpisemus rätt mycken likhet med en Ceraphron, (eller 3:dje gruppen inom nämnda familj) säväl i det platta hufvudet, det utbildade stigmat samt kroppens rörelser, men --- olyckligt- vis äro de ej parasiter, utan rofdjur och honorna akuleater, i hvilket fall de närma sig 7zphza och Myrmosa bland rofstek- larna. De bilda sålunda en öfvergäng fran dessa till Proctotru- perna, men hvar man bäst bör ställa dem, är svärt att afgöra». Om nu dessa djur af ofvan anförda, ur biologisk synpunkt tungt vägande skäl, böra räknas till »Spegzdes» skulle dessas nuva- rande artantal 166 ökas med ytterligare 24, hvadan vi skulle äga 190 arter skandinaviska gräfsteklar. Med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, kunna de knappast anses omfatta några i egentlig mening, d. v. s, såsom »endoparasiter» lefrande individer, utan blott s. k. inkviliner eller ett slags hyresgäster, lefvande i sam- dräkt och godt förstånd med sina värdar. Detta är dock icke fallet med den sista, ännu återstående familjen, de efter GEOFFROY hos DE Geer 1 den ofvan citerade 14:de memoiren jämväl upp- tagna »Guepes-dorees», hvilka Linné då helt nyligen gifvit nam- net Chrysis. I olikhet med alla förut omnämnda oäkta para- siter äro denna familjs medlemmar att räkna såsom äkta para- siter, i det att deras, ungar uppäta larven till den stekel, i hvars bo deras ägg blifvit lagda. Den unga Chrysis-larven synes vara en »ektoparasit», eller en sådan, som angriper sitt blifvande offer utifrån, i motsats mot »endoparasiten», hvars ägg från början utvecklats inom larvens egen kropp. Herr BORRIES synes hafva specielt studerat dessa parasiter, och jag vill därför anföra hans egna ord, lånade ur en. »Oversigt over de danske Guldhvepse», som han för en kort tid sedan haft godheten sända mig. »Guldhvepsehunnen», säger han, »skjuler /Egget mellem Foderet i vedkommende Celle, og Larven kommer forst frem af Ægget, naar Værtlarven er færdig med at fortere Foderet, altsaa er udvoxen; det er derfor ikke sjældent, at Vært- larven, med den lille Guldhvepselarve fæstet til sin Ryg, naaer at spinde sin Kokon, inden den bliver udsuget af Snylteren. Da Guldhvepselarven saaledes ikke er afhængig af Cellens Foder- masse, er der ingen Modsigelse i, at treffe densamme Guldhvepse- art udviklende sig i Biers og Gravehvepses Boer, hvor Forradet 14 RE AL CL | PR SR LION AS oer KV EN SU PURE KE 7 bu L Fe \ aire si 4 4 k ÿ étre R 3 : i SN ] : | ART. Gr d y 5 ; I 2 4 | ps: NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. TEE dog er af saa forskjellig beskaffenhed (vegetabilsk og animalsk.). Westwoop’s Tvivl om Rigtigheden af LEPELLETIER'S Meddelelser, som senere bestandig ere blevne bekræftede ved Erfaringen, skriver sig fra, at man dengang endnu kun kjendte Entoparasiter blandt Snyltehvepsene; han mente derfor, at Ægget maatte afleg- ges i selve Værtlarven, hvis Guldhvepsene skulde vere ægte, Parasiter, hvilket var i Strid med, at de flyve og legge æg sam- tidig med deres Værter. I Valget af Vert tage ialfald de hyp- pigere Arter det ikke saa noje, tilmed synes de rent ydre Forhold ofte at vere bestemmende; saaledes lægger den Sydeuropæiske Stilbum calens Ag i de paa Mure o. s. v. frit siddende Ler- reder af Chalicodoma, Pelopeus og Eumenes; Chrysis cyanea holder sig nærmest til Bi- og Gravehvepse-Boer i gammelt Træ- verk o. s. v. Slægten Cleptes alene synes at danne en Undta- gelse, idet den, ifolge af forskjællige Iagttagelser, skal legge Eg paa Larver af Bladhvepse-slegten Mematus». Detta faktum är grundadt på LEPELLETIER’S intressanta iakttagelser öfver kläcknin- gen af Cleptes semiaurata Lin. från en mängd larver af N. Rz- besiz, som han iakttagit mellan kl. 10 och 11 f. m. flere da- gar å rad (se Dem. Hym. Eur. II. 16, 3). 1 morfologiskt hän- seende gör BorrIEs följande anmärkning, som jämväl förtjänar uppmärksammas: »En Familjekarakter, som hidtil er overset be- treffende Chrysiderne», säger han, »er den, at Pronotener bevæ- gelig; det gjenfindes bl. a. hos Metalhvepsene (Pteromalini), med »hvilka Guldhvepsene maäaske ogsaa ere. nærmest beslægtede.» Angående honornas gaddar hos denna val begränsade familj har under 1889 en tvist pågått mellan några medlemmar af »Soc. Entomologique de France», som finnes offentliggjord i dess annalers bulletiner; tvenne aktade medlemmar af Societen, Mrr LEVEILLÉ och POUJADE, hafva, i förening med redaktören af »L’en- tomologiste Genevois», Mr HENRI TOURNIER, fönekat möjligheten af att de kunna stickas, under det Mr CLEMENT pästär sig själf haft erfarenhet däraf och framdrager bevis för detta sitt pästäende från BREHM, GIRARD och PERÉzZ. Den senare, som är professor i Bordeaux och medlem af Societen, gifver i skriftligt svar Mr CLEMENT rätt i sak, tilläggande »att dessa honor äro försedda med en tub, liknande en kikare, i fyra afdelningar (motsvarande lika mänga bakkroppsleder), i hvars spets en fin, spetsig gadd, skyd- - 15 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. dad af 2 valvler, är synlig för lupen, men de sakna gift- bläsa, och detta har gifvit anledning till det ofta upprepade pästäendet, att de ej kunna stickas» — ett förhällande, som redan var kändt af DE Geer, och hvilket à planscherna 28 och 29, tillhörande den ofvan citerade 14:de Memoiren i Zome II blifvit aftecknadt och omständligt beskrifvet. Vi äga i Sverige 28 arter af dessa praktfulla och lifliga parasiter, fördelade pa sex släkten, under det att för Danmark blott 20 arter pa fem släkten finnas upptagna i den ofvan citerade »Oversigten» af Köpenhamns Zoologiska musei material. Släktet Holopyga, som helt och hållet saknas i Danmark, är hos oss representeradt af en sällsynt art, 7. ovata DAHLBOM, som funnits i Skane, pa Gotland och Omberg, pa senare stillet 27 copula den = 1 8356 Af släktet Omalus har jag flere somrar sett O. auratus ständigt vistas i närheten af Cemonus unicolor pa blad och stjäl- kar af Helanthus tuberosus i min trädgård, samt ett ar (aug. 1888) den sällsynta och större De Geerska arten, O. coeruleus = violaceus Scop.) på samma sätt uppvaktande Pemphredon lugubris LATR. à samma växt. BORRIES har i den förstnämndas reden flera gånger påträffat en Prmpla-art, Perithous mediator FABR., hvilken stundom lagt sitt ägg på Omalus-larven och säle- des skulle vara en verklig dubbelparasit. Zlampus Panzeri, som jag tagit i mängd på »Högby-mon» (en sandås nära Skeninge) i juni 1886, är sannolikt parasit hos Cerceris arenaria eller hos någon Crabro-art. Hedychrum nobile Scop. ( = lucidulum Panz. och Dem) skall enl. BORRIES lefva hos Halictus- och Cerceris- arter, samt mznutus Ler. hos den i Danmark liksom hos oss sällsynta Zachytes unicolor Panzer. Af släktet Chrysis har han funnit den rara neglecta (SHuCK.) i reden af Hoplomerus spint- pes. Chr. bicolor Dem, äfven sällsynt, är af ZETTERSTEDT enl. DAHLBOM anträffad hos Osmza nigriventris ZETT. pa Gotland den **/; (årtalet ej utsatt); Chr. cyanea LAN. parasiterar hos Chelostoma maxillosa samt hos de i trä byggande gräfsteklarna Pemphredon och Trypoxylon. Borries har endast funnit arten hos I. figuli reden i Aubus-stjälkar. Chr. virtdula Lin. är allmän i reden af Hoplomerus spinipes enl. samme man. Chr. zgnita Lın., påträffas ofta i bon, tillhörande Odynerus bifascia- 16 4 MT M À! Lee PA AE ETC REX, ANT RL Ar 7 EL RUE FRE FN A De oo onde oc ae tr, FESO TE mat EAN ER SES TH Se LOS TEE AS s mate 4 aut nn 4 a 4 + Sh + a ble | Pere 4 + + , 4 NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. I? tus Lin. samt flere Anczstrocerus-arter i min trädgård. Chr. auri- pes Wesm. träffas i reden af Æwmenes, Odynerus och Osmia (BoRRIES), samt Chr. fulgida Lin. hos samma värdar som Chrysis zgnita (se ofvan). En utmärkande egenskap för detta släkte, tydligen gemen- sam för flere af dess arter i större eller mindre grad, är den. högst betydligt varierande storleken hos en och samma art, san- nolikt beroende af rikare eller knappare näring. Tydligast visar sig detta förhållande hos den allmännaste arten, Chrysis ignita, hvars längd kan variera mellan 6 och 12 mm. (2—4 dec. lin. enl. DAHLBOM), så att om man ser ett par af dessa ytterligheter bredvid hvarandra, man knappast kan öfvertygas om, att de till- höra samma art. Då denna därjämte är den allmännaste arten inom släktet, torde orsaken härtill ligga i en öfverlägsen förmåga att lämpa sig efter sina ofrivilliga värdars vilkor eller, som ord- språket säger, på förmågan »att rätta mun efter matsäcken». Som ofvan blifvit sagdt, äro denna familjs samtliga med- lemmar äkta parasiter, ej inkviliner, och det är högst intressant att iakttaga honornas kloka och försiktiga sätt att gå till väga, då äggläggningstiden nalkas. De vänja långt förut sina blifvande offer vid sin åsyn och följa dem därför nästan öfverallt — såsom ett slags polis eller detektiver. Det är högst intressant att obser- vera slugheten och ihärdigheten hos dessa små parasiter, hvilka — likasom deras bevakade offer — instinktmässigt hängifva sig åt den högsta uppgiften inom djurlifvet: omsorgen för afkomman, hvar inom sin art, under det båda söka, hvar på sitt sätt och efter bästa förmåga, lösa sina ofta ganska mödosamma uppgifter. Detta gäller | företrädesvis honorna, som ådagalägga den största omsorgen för släktets bevarande och härvid visa långt större för- siktighet än hanarna, hvilka, om de härunder anträffas, äro långt mindre på sin vakt, under det att de mera synas spela rålen af nyfikna eller eljest intresserade åskådare. Det är hos oss före- trädesvis högsommaren — juli och augusti månader — som bäst ägnar sig för dylika slags studier. De flesta honorna af bin och steklar lägga vid denna tid sina ägg på omsorgsfullt valda, ofta af honorna med eller utan hanarnas hjälp byggda och inredda platser, eller syssla de nu som bäst med anskaffandet af föda åt sitt yngel. Det var den 24 juli: 1890, jag kom i tillfälle Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 2 (189). 17 8 IT4 °° ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT" 1892. att observera ‘nagra smäbin, gula under buken, tillhörande »buk- samlarna» eller den 3:dje ofvan omtalade gruppen, som flitigt flogo -ut och in, medförande proviant ät sina yngel, hvilka voro loge- rade i en mängd cirkelrunda häl ı en gammal, omälad, mot söder vettande stuguvägg nära Helgeslätt, 1 V. Hargs socken. Bien igenkände jag snart såsom tillhörande en i dessa trakter sällsynt art,. Heriades truncorum KirBY. De voro så ifrigt upptagra at sitt arbete, att jag utan svårighet med blotta händerna tog flera exemplar i en händelsevis medförd tomflaska och dessutom ett par mindre vanliga MHalictus-arter, som bodde i samma vägg, men härvid fick jag äfven sikte på några andra smärre, helt svarta bin, hvilka liksom väntade på, att de förstnämnda He. riades-honorna skulle flyga ut. Jag iakttog nu, att en hona af dessa’ smäbin, hvilken till sin byggnad liknade den af mig förut i Östergötland funna Stelis pheoptera, ehuru synbart mindre an denna, flög in i det för henne rymliga Heriades-boet, hvars hona jag annekterat, men då hon skulle flyga ut, knep jag äfven detta lilla djur och därjämte ett par sysslolösa hanar af samma slag, hvilka sutto på väggen och fingo med lifvet plikta för sin otidiga nyfikenhet. Jag iakttog därjämte en liten gräfstekelhona, som bodde ı samma vägg och som uppvaktades af en ovanligt liten hona af Crysis ignita. Äfven den förstnämnda lyckades jag bemäktiga mig med blotta händerna i 2 exemplar. Vid närmare undersökning af fynden befanns parasitbiet vara den sällsynta Stelis pusilla SriNorA, hittills endast funnen i Vestergötland, samt 2 honor af den jämväl i Sverige sällsynta gräfstekeln Crabro (Crossocerus) anxius WESM., utförligt beskrifven i DAHL- BOMS »//ym. Eur.» I, 320, 214, synonym med C.\/ransversalis Dem. 1. c. 317, 197, bägge sålunda goda fynd. Under juli mänad har jag äfven aren 1884—1887 observe- rat en Andrena-art, A. nigriceps Kirpy, som är ett hos oss säll- synt och ganska vackert djur, hvars hanar jag merendels sag under nämnda månad pa blommande Aszrantia major, och ho- norna för det mesta i början af augusti pa Solidago canadensis 1 min trädgård. Da jag under dessa ar snart sagdt dagligen sag dem vid sagda tidpunkt, antog jag, att de hade sina bostä- der i närheten, men kunde ej upptäcka platsen, tills jag sist- nämnda ar (1887) fick se en Nomada-art (N. solidaginis PANZER) 18 5 NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. Its tämligen talrikt sitta pa vakt kring en mangd i den harda sand- gangen gräfda, cirkelrunda hal af en vanlig blyertspennas omfäng, hvilka gingo rakt ned i jorden. Halen, omkring 10 stycken pa ett par kvadratalnars yta, stodo mestadels öppna, ehuru lig- gande midt i sandgången. Snart varsnade jag en Andrena-hona af nämnda art flyga upp ur ett af hålen, då genast en Vomada- hona med lätthet kröp ned i boet, där hon dröjde en god stund. Det fängslande skådespelet förnyades flere gånger och alltid fanns en af parasiterna tilhands, som kröp ned, då Andrena-honan hade flugit bort. Med tillhjälp af en liten spade undersöktes ett af hålen, som gick några tum rakt ned i den hårdt tilltrampade sandgången, grenande sig åt bägge sidor i 2 à 3 grenar. Efter detta år har jag förgäfves spanat efter några reden, till dess jag mot slutet af augusti månad 1891 helt oväntadt påträffade flera stycken hål mellan gatstenarna, tätt utanför en trädgårdsport, som leder ome- delbart utåt gatan. Jag tog ett af bien för att kontrollera arten, som befanns vara den rätta, men kunde ej upptäcka några snylt- gäster i närheten; måhända var det dock dessa, som skrämt bort de flitiga djuren från sina bostäder i trädgården. De hade då säkerligen bott här flera veckor, alldenstund den gulbruna täta hårbeklädnaden å thorax var sliten och urblekt, hvarjämte de sirliga gulgrå härkanterna i nedre kanten af de svarta abdomi- nalsegmenterna voro på ryggsidan nästan totalt förslitna under omsorgerna för ungarnas proviantering. Under de första dagarna af augusti 1890 fann jag å en mer än 50 år gammal rödfärgad stallgafvel af timmer, vettande mot söder och belägen utåt nämnda trädgård, vid middagstiden under lugna och solvarma dagar, flera honor af solitära bin, alla tillhörande »buksamlare», näml. Chelostoma maxillosa Lin., och Gyrodroma nigricornis NYL., samt florisomnis Lın., en och annan hona, men flere hanar af Osmia coerulescens Lin. och fulvr- -ventris Panz. samt flera hanar af Térnrosbiet, Megachzle cen- tuncularis. De senare bodde ej pä stället, sävidt jag kunde märka, hvilket dock var händelsen med Osmierna, af hvilka jag tog en & tillhörande ©. fulviventris, under det han höll pa att krypa in i ett af halen, till stor del tillkomna genom mälskjut- ning med salongsgevär, men äfven gräfda eller apterade för sitt ändamäl af invanarna. Af gräfsteklar fann jag tvenne arter af 19 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. det med Vespa och Crabro närbesläktade genus /rypoxylon, näml. figulus Lin. och clavicerum LEPELLET., samt af soli- tira getingar honor till Odynerus bifasciatus Lin. samt till ett par Ancistrocerus-arter. Dessa uppvaktades nu af en mängd parasiter af flera slag, nämligen Chrysis cyanea, ignita och ful- gida samt Omalus auratus och @neus, ej mindre än tre arter af det vidunderliga släktet Foenus, näml. jaculator Lin., assec- tator Fapr. och den minsta, sällsynta arten zzewztarsis THOMS.*, äfvensom af ett par Æphzaltes-honor, tillhörande den allmännaste arten carbonarius. CHRIST., ifrigt trefvande med sin långa terebra, i tydlig afsikt att lägga sitt ägg hos nägon stôrre innebyggares yngel. Vid en af dessa parasiter, Foenus jaculator, finnes an- markt i Linnts À, Suec., Ed. II, 1726: »Habitat in Apis trun- corum, florisomnis, Sphegisque figuli larvis; antennis perqvirit ubi larva latet, avolat, redit et imponit ei ovum T. BERGMAN». Denna beskrifning slär bokstafligen in med hvad jag här varit i tillfälle att iakttaga. De af mig förut observerade djuren voro just honorna af Chelostoma samt Gyrodroma nigricornis NYL., (hvilken senare enligt THomsons utredning i hans »Opusc. Entom.» pagg. 1217—1218 just motsvarar Linnés Apzs Zruncorum), Trypoxylon figulus och Foenus jaculator, hvilken senare jag dä sag flitigt hemsöka dessa arters bostäder. Hvad angär den andra Gyro- droma-arten, florisomnis Lin, som är mindre an den förstnämnda, har jag tidigt pà morgnarna mer än en gäng päträffat denna, sofvande i blommor (unde nomen Linneanum!) af Campanula rapunculoides, hvilken växt är ett svärt ogräs i trädgärden. Utom ofvan uppräknade tvenne gräfstekelarter fann jag ä samma vägg dren 1889 och 1890 mest under juli, men äfven i början af augusti mänad vid olika tillfällen, honor af. 3 arter Passaloecus, näml. corniger Suuck., monzlicornis Dem. och gracilis Curtis samt hanar af den sistnämnda äfvensom en hane af drevicornis Moraw. (?), i hvars sällskap. jag dä ofta påträffade Omalus aneus PANZER, som jag därför misstänker vara parasit hos dessa smä gräfsteklar. + Den 1883 af THOMSON beskrifna arten, förut endast funnen inom Skane, Blekinge och Vermland (TH. »Opusc. Ent.» pag 850) fann jag redan 1884 pa blommor af Astrantia major Lin. i samma trädgård. 20 117 AGROMYZA LAPPAE LOEW. EN FÖR SYERIGES FAUNA NY FLUGART. I april 1891 hemfördes frän Svartviks stärkelsefabriks om- räde invid Ulfsundasjön i närheten af Stockholm ett par torra kardborrstjälkar, hvars märg skulle användas vid uppsättning af = ren 8 4 ps9 pa + 3 1 Larven: 2 dess bakersta kroppsring; 3 den- samma sedd frän sidan; 4 hufvudet; 5 pup- pan: 6 dennas sista kroppsring; 7 densam- ma frän sidan; 8 hufvudets undersida; 9 ryggsidan af en kroppsring. smäfjärilar. Inuti denna märg, isynnerhet den del däraf, som befunnit sig närmast roten, märktes smala gängar, förorsakade af insektlarver, och vid närmare undersökning päträffades därstädes sma puppor, hvilkas utseende tillkännagaf, att de tillhörde nagon I 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. dipterart. Den 28 ı ofvannämnda mänad framkom ocksä ur en af pupporna en liten svart fluga och den 30 ytterligare tvenne dylıka ur ett par andra puppor. Kardborrstycken, som af prof. AURIVILLIUS tillvaratagits fran annat ställe i Stockholmstrakten, lämnade äfven sådana flugor, men dessa utkommo ej förrän i medlet af maj. Larverna synas förekomma äfven i stänglarna till andra växter; ty KALTENBACH fann dem i Angelca Sylvestris, SCHOLTZ i Centaurea Fecea och RONDANI i Carduus Nutans. Pa ZETTERSTEDTS tid synes denna flugart ej varit känd, all- denstund hvarken han, MEIGEN eller någon annan af den tidens dipterologer omnämna henne. Den förste, som observerat saval den utbildade insekten som dess larv och puppa, är prof. H. Loew, och äfven han fann de båda sistnämnda under enahanda forhallanden, som ofvan angifvits. Hans beskrifning pa arten är af följande lydelse: »Agr. Lappae & & 2 nov. sp. — Magna, nigroviridis, ni- tida; capite cum antennis et palpis, halteribus pedibusque atris; alis cinereo-hyalinis; antennarum seta basi distincte incrassata. Long. corp. 1 5/,,—1 ?/,. lin.» Loew Stett. e. Zeit. XI. p. 380 (1850)». — SCHINER Faun. austriaca II, p. 308. Hufvudet mattsvart, en tresidig fläck omkring ocellerna nä- got glänsande. Antenner nägot nedät lutande, 3:e leden liten, rund, borstet gröfre mot roten, och dess behäring synlig blott vid starkare förstoring. Vid munkanten nägra uppät krökta borst. Palperna svarta, sugröret brunt. Thorax och scutell grönaktigt svarta, med obetydlig glans. Abdomen mer grönglänsande, i synnerhet femte segmentet; det sjette svart, hos hanen litet, af- rundadt och föga märkbart, hos honan längre, tjockare och ko- niskt. .Svingkolfvarnas knappar svarta, skaftet brunt. Benen svarta. Vingarna vattenklara, obetydligt graskuggade, ribborna svarta. Ribban mellan kostan och första längsribban fin, när- mad till den sistnämnda och förenad med henne vid kostal- kanten. Första längsribban utåt tjockare och svart, böjer sig starkt mot kostalkanten och utlöper i denna något innanför vin- gens midt. Kostalribban från första ribbans utlopp tjock, svart, mot vingspetsen smalare. Lilla tvärribban snedlöpande och be- lägen midt för första ribbans utlopp. Fjärde längsribbans af- delningar förhälla sig till hvarandra som 3:2: 7. Andra, tredje 2 LAMPA: AGROMYZA LAPPAE LOEW. 119 och fjärde längsribbornas läge liksom hos den närstående: Agr. Aeneiventris FALL. Beskrifningen på imago är, som. af ofvanstaende utdrag kan synas, sà tydlig och fullständig, att just intet därvid är att tillägga, och samma är förhällandet angäende puppan. Larven, fig. ı,är däremot af LorEw mer i förbigående omnämnd, och mycket kan ej heller vara att säga om honom, emedan han liknar manga. andra fluglarver, säväl till form som färg. Dä han uppnätt sin fulla storlek ar längden 5 mm., kroppsformen cylindrisk, afsmal- nande framät; kroppsringarna äro ı2, förutom hufvudet; färgen gulaktigt hvit, pa de mellersta segmentema gra eller grönaktig. Un- der den genomskinliga huden visa sig vid starkare förstoring egen- domliga bildningar, bestäende af olikstora, oregelbundet rundade, hvitaktiga plättar, nästan liknande stenläggningen pä en gata. Längs undersidans midt sammanflyta dessa plättar, men bilda pä sidorna snedlöpande och parallela linier. Hufvudet ar betydligt smalare än nästföljande segment och har några fa, mycket korta borst; men det hos fluglarver vanliga, svarta och i ändan klufna ätverktyget är omärkbart. Nagra utstående, vartlika trakémyn- ningar äro ej synliga pa första segmentet. Det sista eller baker- sta segmentet är rundadt och har i spetsen upptill tvenne trub- biga knölar, en pa hvardera sidan, hvilka dro försedda med ett litet cylinderformigt bihang; under dessa knölar är ytan tvärs- öfver starkt konkav, och därunder befinna sig tvenne trakémyn- ningar, hvilka ej hafva dén vanliga formen, utan äro koniska, något uppåt. böjda och af brun färg. Puppan, fig. 5, är grågul, 4,; mm. lång, och en dryg mm. tjock, cylindrisk, men något afsmalnande bakåt, i båda ändarna afrun- dad. På hufvudet sitta två små svartaktiga knölar eller stigmata och på dess undersida är en aflång fördjupning, med något upp- svällda kanter, på samma ställe, der munöppningen befunnit sig hos larven. På bakersta segmentet finnes ett mycket litet bihang à hvardera sidan, och trakémynningarna äro svarta samt nästan klolika och fästade på låga knölar af samma färg. Puppskalets yta är sträf, genom små och kornlika borst, hvilka sitta tätast omkring segmentkanterna samt pa hufvud och sidor. Ett par kardborrstjälkar hemfördes äfven under september månad fran Stallmiistargarden och dessa voro mycket skadade 3 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. invändigt, isynnerhet uti rotändarna, där larvgängarna samman- Nöto och bildade gröfre kanaler. De undersöktes den 21 ı samma mänad, och pupporna voro 1 gängarna ganska mänga, isynnerhet i den ena stjälken, där ej mindre än 28 stycken päträffades. Uti en större larvgäng befunno sig fem stycken puppor nästan bredvid hvarandra. Afven en larv, som tycktes vara fullväxt och färdig till förvandling, erhölls ur hvarje stjälk. I ar (1891) pa hösten tyckas kardborrstjälkarna vara mindre skadade genom fluglarver, och synes det därigenom som om äfven denna fluga vore mer talrik vissa är. Märkvärdigt nog mäste det förefalla, att en insekt, som nu- mera tycks vara sa allmän, icke förut anträffats hos oss, hvarken af ZETTERSTEDT, FALLEN, BOHEMAN, WAHLBERG eller HOLMGREN, oaktadt dessa voro, som hvar och en vet, flitiga diptersamlare; men samma är förhållandet med manga andra arter, såsom t. ex, hvetemyggan, hvilken af dem ej heller blifvit upptagen som svensk, fastän hon numera förekommer nästan öfverallt, ibland uti stor myckenhet. Hvad flugorna beträffar, är sannolikt hos oss mycket, som återstår att utforska, icke allenast angående deras lefnadssätt och metamorfos, utan äfven till och med rörande nya arter, och önsk- ligt vore, om en och annan af våra entomologer ville mer, än hvad på senare årtionden skett, egna sin uppmärksamhet åt dem, ty vi kunna intyga, att de erbjuda mycket af stört intresse, fast de till utseendet kunna vara mindre tilltalande. Sven Lampa. Psyche hirsutella Hürn. har förut i de nordiska länderna anmirkts endast i Norge och Finland, men förra sommaren (juni månad) anträffade jag en hane af denna sällsynta fjäril vid Elfs- backa bruk i Vermland, hvadan den numera kan inregistreras äfven bland de svenska fjärilarna. Färlöf, mars 1892. Josef Andersson. i), u NND RT RN FA AIT CETTE ME PR a AT | 4 121 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM VINTERSAMMANKOMST den 27 februari 1892. Ofvannämnda sammankomst, den första för innevarande är, hölls sasom vanligt a Hôtel Phoenix enligt stadgarnas föreskrift »den sista lördagen i februari». Sedan ordföranden, professor O. SANDAHL, hälsat de talrikt församlade medlemmarna, däribland flere nyinvalda, välkomna och tillönskat dem god framgång i deras arbeten å entomologiens vidtomfattande fält, tillkännagaf han, att döden sedan senaste sammankomsten den 14 december 1891 bortryckt 4 ledamöter, af hvilka 2 hörde till de nyss nämnda dag invalda, nämligen staty- bildhuggaren och ridd. CARL JOHAN DYFVERMAN (afliden genom influensa i Sundbyberg den 10 januari detta år i en ålder af närmare 48 ar) och länsveterinären hr CASPER ANDERSSON (plöts- ligen död af hjärtförlamning under utförandet af en operation den 21 januari i Linköping, 58 år gammal) samt föreningens heders- ledamot af andra klassen, fru professorskan CAROLINA GUSTAFVA LEONORA WAHLBERG, född WESTERBERG, som afled på julaftonen | 1891 i sitt 84:e år. Hon var sedan många år änka efter den berömde entomologen professor P. F. WAHLBERG, hvars minne hugfästs genom den af henne till föreningen skänkta och efter mannen uppkallade Wahlbergska fonden. Den fjärde bortgångne var f. d. revisorn och ridd. J. W. ANKARCRONA, som varit med- lem af föreningen allt sedan dess stiftande och nu afled i Karls- krona den 22 sistlidne januari vid 68 års ålder efter en genom- gången stenoperation. Hans med största nit och ifver samman- bragta rikhaltiga samlingar af skalbaggar och fjärilar befinna sig sedan flera år tillbaka lyckligen i föreningens ägo. Det var i I 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Karlskronas trädgärdar och parker samt i dess omgifningar, som han hufvudsakligen gjorde sina skördar af insekter, hvilka med ifver fortsattes äfven sedan han säsom pensionerad dragit sig till- baka till sitt vackra Tusculum, den ı Lyckebydalen naturskönt belägna egendomen Hessleborg. Dä synförmägan under sista de- cenniet af hans lif började svika, mäste han Ofvergifva sina kara skalbaggar och sysselsatte sig i stillet med konkylierna, af hvilka han sammanfört en praktfull och värderik samling. Pa Följande nya ledamöter anmäldes: ASPELIN, O., Stud., Gustafsfalt, Färlöf, 'GYLLENKROOK, F. G., Friherre, Kab.-kammarherre, Sinclairsholm, Vinslöf, PERS- SON, G., Förvaltare, Ovesholm: anmälda af kyrkoh. J. ANDERSSON; BERGMAN, A. M. Stud., Og. Nat., Upsala, FrisrEDT, C., Fil. D., Adjunkt, Karlstad: af H. ScHöTT; Bore, C. J., Med. D., Distriktsläkare, Stockholm, STUXBERG, A., Fil. D., Museiintendent, Göteborg, WILNER, O., Apotekare, Kalmar: af O. TH. SAN- DAHL; CARLSSON, G, A., Bokhandlare, Stockholm, JOHANSSON, C., Kassör, Sthlm, NEIJBER, E., Revisor, Sthlm, LANDGREN, W., Kassör, Sthlm; SCHULD- HEIS, W., Vinhandlare, Sthlm: af herr G. HOFGREN; EKEKRANTz, T., Apote- kare, Mölndal, PETERSON, J. E., Kontorschef, Mölndal: af I. B. ERICSSON; REUTERSKIÖLD, C. A. F., Bruksägare, Norrgarn, Knutby: af C. GRILL; Ro- SENÖRN-LEHN, FR., Baron, Rösjöholm, Engelholm: af Herr EHLERS; FLODERUS, M. O., Fil. K., Upsala: af CHR. AURIVILLIUS och H. SETH; CNATTINGIUS, A. T., Jägmästare, Marma skogsskola, EKBLOM, A. R., Artist, Sthlm, FORSSELL, G. V., Xylograf, Sthlm, GERNANDT, C. L., Boktryckare, Sthlm, LINDWALL, A., Disponent, Visby, PALMER, J. E., Agronom, Göteborg, REDELIUS, O. W., Kon- traktsprost, Led. af 2:a kammaren, Hallingeberg, TIBERG, H. V., Grufdispo- nent, Längbanshyttan: af S. LAMPA. Frän Danmark: BERGSÖE, W., Fil. Doktor, Köpenhamn: af S. LAMPA. Sedan protokollet för ärssammankomsten den ı4 december 1891 blifvit uppläst och godkändt, föredrogs den af revisorerna, kanslisekreteraren d:r S. NORDSTRÖM och kassören hr G. HOFGREN afgifna berättelsen öfver verkställd granskning af föreningens rä- kenskaper och förvaltning under 1891, och erhöllo styrelsen och kassaförvaltaren full ansvarsfrihet för nämnda förvaltning. Revisionsberättelse för är 1891. Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 sistlidne december utsägos att revidera räkenskaperna för är 1891, fä efter verk- ställdt uppdrag afgifva följande berättelse. i A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS, hvarifrån räntorna öfver- > SANDAHL: ENT. FÖRENINGENS SAMMANTR. D. 27 FEBR. 1892. 123 förts till Allmänna kassan, hade under äret icke vunnit nägon ER LER samt utgjorde hvardera 2,000 kronor. Ständiga Ledamöters fond, hvarifrån räntan äfven öfverförts till Allmänna kassan, hade under året vunnit en förökning af 100 kr., i det att Jägmästaren O. E. GYBERG och Byråchefen J. MEVES inträdt som ständiga ledamöter, hvar- emot en ledamotsafgift afförts ur fonden. Den utgjorde vid årets slut 1,500 kronor. Oskar SANDAHLS fond, hvarifrån räntan likaledes öfverförts till Allmänna kassan, hade under året genom gäfvor af sällskapet Fauna samt hrr IAMPA, HOLMERZ och R. A. ROESLER vunnit en förökning af 118 kr, och seen vid ärets slut 2,618 kronor. Af det sagda framgår, att de fyra fôrenämnda fonderna vid årets slut tillsammans utgjorde 8,118 kronor. Ställningen i Allmänna kassan utvisas af följande öfversikt: Debet DAT tives ted “ere CUS DORT DE IR TE NR 770: 63 Inkomster : Under âret influtna ärsafgifter: 27 0%I0,2.180WalGakr (ae EME = 1,656: — Dr hie LON trans Ve enr. ent 6: 89 1,662: 89 Räntor fran förenämnda 4 fonder... 406: 30 Statsanslag för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk CULOMOLO Oy Bee zT a ye en ee ie ee 1,000; — Behällning 4 försälda exemplar af tidskriften .......-- 208: 34 Försälda exemplar af Debray’ska planscherna till arg. ODE BE ee LE ER ne (oe Dito af »Uppsatser i praktisk entomologi I» ......... 2: — Försälda separater ur biblioteket .......................- 10: — För län af en träsnittsstock till Jägareförbundets tid- SORA ER PER a latte et Te ehe I I a I 3,359: 53 I 2 Summa 4,264: 58 Kredit. Utgifter : For framställandet af » Alfabetiskt Register» till arg:na 1880 —1889 af Entomologisk Tidskrift: tryckning, papper och häftning. 393: 76 Für framställandet af arg. 1891 af tidskriften och af »Uppsutser ı praktisk entomologi I»: Tryckning, papper och haftning ..................--- 1,202: 15 IDOSIrATIQREE ee nn RAR NR RE 667: 04 Författarearvoden -_...... SS ee Si BE SK 215: — 2,084: 19 Transport 2,477: 95 we 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. : Transport 2,477: 95 Planscher (8 st.) till arg. 1883 af tidskriften fran Debray i Paris 1,218: 14 Omkostnader för separataftryck ur arg. 1889 af tidskriften....... 56: 75 Utsändning af tidskriften till in- och utlandet .............-..--..- 135: 07 För sammankomsterna ....-..-..- BERN N ees ARTE A! 64: — Kuverter till ledamotsdiplom och tidskriftsdistribution samt porto tor. diplomen- SA tres Ba RU ER ob nt OUR NE ea 79: 35 Arvotehtnllidistmbutörenny re are Mo Ss AR AN ENA Onaga 50: — För Biblioteket: | Bokinkopit.. 00s es IN. RAR EN N REN? 33.150 Inbindninss af bockerpo: do sae ee ee Ta 86: 25 Frakter, transporter m. m. „mean 23: 57 143: 32 Kransar yid-3) ledamGters begrafning... 2822) e nn RÔLE 40: — Summa 4,264: 58 Det statsbidrag, hvaraf föreningen under äret varit i ätnjutande, har möj- liggjort dels utgifvandet af det häfte af »Uppsatser i praktisk entomologi», som utgjort ett villkor för detta bidrag, dels, enär detta häftes innehäll äfven influtit i tidskriften, framställandet af en särdeles värderik ärgäng, pä hvilken kunnat päkostas vida dyrbarare illustrationer, än eljest varit förhållandet. Till minskning af föreningens omkostnader för framställandet af dessa illustrationer hafva äfven medverkat Kongl. Vetenskaps-akademien, som bekostat ritning och litografering af planscherna I och 2, samt föreningens ledamöter, Artisten A. R. EKBLOM i Stockholm och Kyrkoherden J. ANDERSSON i Färlöf, af hvilka den förre kostnadsfritt verkställt ritning och gravering till planschen 3 och den senare bekostat planschen 5. Säsom nyss lämnade redogörelse för Allmänna kassans ställning utvisar, förefanns vid ärets början en behällning af 770 kr. 63 öre, men däremot vid ärets slut en skuld af 134 kr. 42 öre, hvadan ställningen försämrats med 905 kr. 5 öre. Men detta resultat har uppkommit därigenom, att under äret hafva sammanträffat betydliga utgifter, som alldeles icke afse det löpande äret, och af hvilka den största aldrig bör kunna i framtiden fa nägon motsvarighet. Dessa utgifter utgöras af omkostnaderna för ofvannämnda »Alfabetiska Register», om- kostnaderna för de Debray’ska planscherna, med afseende hvarpä ma hänvisas till föreningens protokoll för den 28 februari 1891, samt kostnaden för separat- aftrycket ur årgången 1889, hvars betalande af) tillfälliga anledningar blifvit fördröjdt. ; Antalet ledamöter utgjorde den 14 december 1890, såsom af förra revi- sionsberättelsen inhämtas, 286, vid 1891 års slut 308, hvaraf 277 betalande, samt denna dag 332, hvari — såsom den tryckta katalogen utvisar — äro in- räknade 4 hedersledamöter, 12 ständiga ledamöter och 15 utländska. Den be- tydande tillökningen i ledamotsantalet, oaktadt mångas död och utgång ur före- eningen, beror väsentligen på utsändandet — jämlikt styrelsens beslut den 8 november 1891 — till ett mycket stort antal personer af ett cirkulär med upp- maning till inträde i föreningen. Omkostnaderna för detta cirkulär hafva helt och hållet bestridts af ledamöter i föreningen, 4 / "SANDAHL: ENT. FORENINGENS SAMMANTR. D. 27 FEBR. 1892. 125 Såsom behållning vid ärets slut förefinnas, ehuru ej af oss inräknade i föregäende räkenskapsöfversikt, restupplagorna af tidskriften, tio-ärs-registret och . GRILLS ordbok samt för försäljning afsedda, men ännu ej realiserade separater ur biblioteket, I sammanhang härmed kan äfven nämnas, att de ofvan nämnda kuverterna till ledamotsdiplomen m. m. för det mesta äro i förråd till framtida behof. Fôreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits vara i vederbörligt skick samt üfverensstimma med de i styrelsens protokoller därom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhörande verifikationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkställd granskning tillstyrka Entomologiska Föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för dess förvaltning under år 1891. Därjämte få vi, på grund af tagen kännedom om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom föreningens arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och uppoffrande nit, som förut, vårdat föreningens angelägenheter, hvilka af flera orsaker, såsom utgifvandet af »Uppsatser i praktisk entomologi» samt utsändandet af det nyss nämnda cirkuläret, under år 1891 tagit ännu mera tid och arbete i anspråk än vanligt. Stockholm den 26 februari 1892. Gottfried Hofgren. Simon Nordström. Fiskeriassistenten d:r F. TryBoM höll sedan ett längre, sak- rikt föredrag om »parasitmaskar hos insekter», hvilket föredrag är infördt i tidskriften (se sid. 81 i detta häfte). Prof. O. SANDAHL demonstrerade sedan en af prof. MEINERT i Köpenhamn beskrifven vinglös flugart, som blifvit funnen af kand. ScHLick i ett myrbo under en sten i Geel-skov ej långt frän Köpenhamn och hvilken fluga är snarlik en liten kakerlacka samt visar ytterst märkvärdiga afvikelser frän den darwinistiska regeln, att organ, som icke behöfvas, förkrympa eller försvinna. Löjtnant GRILL förevisade ett exemplar af Coccinella (Ha- lysia) quatuordecimpunctata Lin., som hade alldeles osymmetri- ska och olika teckningar à de bäda täckvingarna. Se Ent. Tidskr. 7892 H. L:, Sid: 52. Prof. AURIVILLIUS förevisade teckningar öfver. en art af stri- tarnas familj, som har en mycket tunn bladlik grön ryggkant och därigenom förkläder sig till en förvillande likhet med den ameri- kanska parasollmyran, som afskär ett stycke af ett blad och bär det upprest pa kant utefter ryggen. Oskar Th. Sandahl. UPPMANING. Af Länsstyrelsen i Norrbotten har undertecknad hos Kongl. Landtbruksstyrelsen blifvit rekvirerad för att under instundande sommar genom vetenskapliga iakttagelser taga kännedom om gräs- maskens (Characas Graminis) och renfanebaggens (Adımonza Tanaceti) förekomst och lifsvillkor samt söka upptäcka medel till dessa skadeinsekters utrotande, eller till skydd mot de ska- dor, hvilka af dem förorsakas. Med anledning häraf kommer jag att företaga en forskningsresa till Norrbotten i ändamäl att göra undersökningar rörande dessa båda insekter, för att seder- mera kunna framlägga upplysningar i ämnet för den större all- mänheten. Då det emellertid vore af både intresse och vikt, att till dessa upplysningar kunna foga äfven sådana erfarenheter, som af andra personer blifvit gjorda, både angående dessa in- sekters periodiska eller tillfälliga uppträdande och utbredning m. m. inom hela landet, äfvensom om de utrotningsmedel, som till äfventyrs blifvit använda, vågar jag härmed uppmana alla dem af Entomologiska Föreningens ledamöter, som hafva något af egen eller andra trovärdiga personers erfarenhet att med- dela rörande någon af omskrifna båda insektarter, att godhetsfullt sätta sig i skriftlig förbindelse med mig. På det att underrättelser rörande såväl ofvannämnda som andra skadeinsekter ej skola un- der befordringen med posten råka på afvägar och deras fram- komst fördröjas, i följd däraf, att min vistelseort under somma- ren ej kan på förhand bestämmas, torde de böra sändas till mig under adress: Kongl. Landtbruksstyrelsen. Stockholm i april 1892. Sven Lampa. NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 13891. BIERNE OG HAVEN, Tidsskrift for Udbredelse af Kjendskab til Birögt og Ha- vedyrkning og en fordelagtig Anvendelse af begges Produkter. Aarg. 1—2, Laurvik, 7890—91 à 24 n:o, Redaktör: P. A. Larssen. BRUNCHORST, J., Planter og Plantelus. (Referat efter Prof. M. BÜSGEN.) — Naturen, II Række, 5:te Aarg. Bergen, 1891. p. 225—233. HAGEMANN, A., Vore norske Forstinsekter eller de for Skovene skadelige og nyttige Insekter, deres Optræden og Udbredelse i Norge. En Haandbog for Skovejere og Forstmænd. — Christiania og Kjöbenhavn. ALB, CAM- MERMEYERS Forlag. 1891. 144 p. 8:vo. HELLIESEN, T., Bidrag til Kundskaben om Norges Coleopterfauna. — Stavanger Museums Aarsberetning for 1890. Stavanger, p. 7—33. (Deronectes maritimus, LHydroporus münsteri, Hydrop. montanus, n. sp.) , Fortegnelse over Coleoptera (Carnivora, Palpicornia og Amphibia), fandne pa Jæderen i 1890, -— Stavanger Museums Aarsb. for 1890 p. 34—46. SCHÔYEN, W. M., Rhagium bifasciatum F. som skandinavisk Insekt. — En- tom. Tidskr. Ärg. 12, p. I—2, , Georg Sandberg +. — Entom. Tidskr. Arg. 12, p. 71—76. , En for Skandinavien ny A/ucita. — Entom. Tidsk, Ärg. 12,p. 175—176. , Hundens udvendige Parasiter. — Norsk Jæger- og Fiskerforenings Tid- skrift for 1891. Kristianja. , Fjeldbirkemaaleren (Cidaria dilutata, S. V.) — Den norske Forstfor- enings Aarbog for 1891, p. 74—86. Kristiania. ———, Litteratur. A. HAGEMANN, Vore norske Forstinsekter. — Den norske Forstforenings Aarbog for 1891. , Litteratur. V. STRÖM, Danmarks större Sommerfugle. — Aftenposten. Kristiania, 1891. N:o 809. ————, Insekter paa Sneen. — Morgenbladet, Kristiania, 1891, N:o 108 & 110. , Om Udryddelsen af Larver paa Frugttræer. — Morgenbladet, Kristiania 1891. N:o 212. (Gjengivet i >For Landmænd», Drammen, 1891. N:o 35.) TIDSKRIFT FOR BISKJÖTSEL. Aarg. 7, Kristiania 1891, 12 n:o. Redaktör: HARALD HoviNp. W. M. Schöyen. 128 NOTISER. Vesternorrlands läns Hushällsingssällskap samt Allm. sven- ska Utsädesföreningen i Svalöf hafva genom sina sekreterare lätit anteckna sig säsom ledamöter i den Entomologiska Föreningen ı Stockholm, en ätgärd, som mäste anses efterföljansvärd; ty om alla dylika sällskap äfven som andra för det allmännyttiga arbe- _ tande korporationer ville följa exemplet, skulle Föreningen, utan att dessa sällskap betungades med nägon nämnvärd utgift, genom deras samfällda bidrag sättas i stand, att ännu mer utvidga sin verksamhet pa det praktiska och för den större allmänheten af- sedda området.” Då ett samfund, som bland annat äfven har till sin upp- gift att befordra allmän upplysning, inträder som ledamot i En- tomologiska Föreningen, befordrar det därigenom äfven egna syf ten, då det bidrager till utbredandet af kännedomen om våra skadeinsekter samt med sin för egna ledamöter tillgängliga bok- samling införlifvar ett arbete, som på grund af innehållets be- skaffenhet, numera ej där torde böra saknas. Vi hafva ansett oss böra särskildt omnämna saken ri fall någon ledamot af Föreningen, som tillhör annat sällskap, möj- ligen skulle vilja göra något för exemplets efterföljd. Professor CHR. AURIVILLIUS, som erhållit Letterstedtska rese- stipendiet, kommer att den 1 juni afresa till utlandet, för att hufvudsakligen i Tyskland och Schweiz eller Tyrolen göra studier öfver vissa insekters utveckling och lefnadsvanor. Hans vistelse utrikes blir i år fyra månader. Ss wee 129 HISTOLOGISKA STUDIER ÖFVER NÄGRA LEPIDO- PTERLARVERS DIGESTIONSKANAL OCH EN DEL AF DERAS KÖRTELARTADE BILDNINGAR. AF EMIL HOLMGREN. De undersökningar, för hvilka härmed en kortfattad redo- görelse framlägges, hafva af mig blifvit utförda under förflutna läsår på Karolinska Institutets histologiska afdelning, där härdnings-, inbäddnings- och färgningsmedel, äfvensom mikrotom, välvilligt lämnats till mitt förfogande. Ehuruväl på grund af det jämförelsevis ringa undersöknings- material, 'som jag under sistlidne sommar lyckats förskaffa mig, nämligen ett 20-tal lepidopterlarver, många af de gjorda iakt- tagelserna behöfva upprepas och skärpas genom flera olika be- handlingsmetoder, än det begränsade materialet hittills tillåtit mig använda, har jag dock redan nu velat i korthet redogöra för en del sakförhållanden, som tyckas mig hafva vid de mikroskopiska under- sökningarna framstått allt för påtagliga, för att man skulle be- höfva befara, att den uppfattning, jag vunnit om desamma, skulle genom andra undersökningsmetoder befinnas vara i hufvudsak felaktig. Dock vill jag på samma gång, som jag nu framlägger resultaten af mina undersökningar, såsom jag kunnat utföra dem, förbehålla mig att vid ett annat tillfälle få återkomma, sedan jag genom rikligare material samt genom användandet af flera och kanske tillf6rlitligare metoder, blifvit satt i tillfälle att an- ställa mera ingående och äfven mera omfattande undersökningar. Förutom till undersökningar på färskt material, har det begrän- sade antalet larver tillåtit mig begagna endast tre härdnings- metoder, och dessa hafva utgjorts af alkohol, MULLER’s lösning och Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 3 (1802). I 9 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. en halfprocentig kromsyrelösning. De -larver, som härdats i de tvenne senare reagenserna, hafva vid därefter anstälda undersöknin- gar lämnat synnerligen otillfredsställande resultat, da däremot de, som härdats i successivt 70 %, 95 % och absolut alkohol, gifvit mycket goda bilder. Bland färgningsmetoder hafva pröfvats flera olika. Sa hafva begagnats karminfärger, företrädesvis boraxkarmin och alunkarmin, hämatoxylin, anilinfärger-samt dubbelfärgningar med eosin och hämatoxylin (RANVIER’S), hvilka senare lämnat de redigaste och klaraste bilderna, hvarför jag till hufvudsaklig del betjänat mig af sistnämnda metod. Jag har härvid gatt så till väga, att jag utspädt hämatoxylinet med en lika volym vatten samt lätit de gjorda snitten ligga ı denna vätska ett dygn eller något därutöfver, hvarefter jag sköljt ur dem i vatten och lätt ‘efterfirgat med eosin. Afvensa har jag anställt injektioner med metylenblatt på lefvande larver till SpA. Zgustri och Phragmatobia fuliginosa (efter afskärande af den extra-epider- mala delen af haren) i och för studier öfver hudsinnesorganen. Hvad slutligen beträffar de larver, hvilkas byggnad jag varit i tillfälle att studera, hafva dessa utgjorts af‘ Vanessa urticé, 3 ex. Sphinx ligustri, 8 ex. Bombyx rubi, 2 ex. Harpyia bifida, 2 ex. Phragmatobia fuliginosa, 3 ex. Agrotis segetum, 1 ex. Amphidasis betularius, x ex. Sälunda hafva representanter för alla större hufvudgrupper bland makrolepidoptera användts. Da det största antalet tillgängliga larver hört till Sphinx ligustri, har jag utfört hufvudundersökningarna pa denna art och sedan jämfört de gjorda iakttagelserna med förhällandena hos de ôfriga undersökta arterna; och har jag därvid funnit en anmärkningsvärd genomgäende likformighet 1 dessa larvers- byggnad. Med ämnet för denna afhandling hafva nog redan förut en del forskare varit sysselsatta, men dels hafva de, säsom det vill sy- nas, vid redogörelser öfver insekters inre anatomiska byggnad en- , 2 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 4133 dast mera i förbigäende nämnt nägot om särskildt lepidopterlar- vernas- finare strukturförhällanden, dels har vid mera ingående «undersökningar af de histologiska förhållandena hos dylika larver uppmärksamheten varit fästad synnerligast vid generationsorganen, under det att flerfaldiga förhällanden i digestionsvägarnas och en del med dessa i mer eller mindre direkt samband stäende kört- Jars struktur lämnats obeaktade. För särskildt den allmänna histologien. bör emellertid städse studiet af dessa leddjurs skilda organ vara af det största in- tresse, då de celler, som uppbygga dem, oftast äro af en ansen- lig storiek och därför relativt lätt åtkomliga för iakttagelser öf- ver många af deras lifsförhållanden och de under dessa försig- gående större eller mindre förändringarna. Men lepidopterlar- verna äro äfven i det hänseendet ett tacksamt undersökningsma- terial, att deras skilda organ erbjuda en så synnerligen primitiv och enkel byggnad, i följd hvaraf man genom deras studium i mångt och mycket kan vinna en klar och enkel uppfattning om en del af de grundlagar, efter hvilka cellerna ändra form och afpassa sig med hänsyn till sina olika lifsförrättningar. Med afseende på den gröfre anatomiska anordningen af de organ, åt hvilka jag ägnat någon uppmärksamhet, är redan för längesedan så mycket skrifvet och taladt, att jag därtill i af- handlingen ej tagit någon vidare hänsyn. A. »Hudkörtlar» eller »Hautdriisen» (Leypic). Redan i sin »Lehrbuch der Histologie» omtalar och afbildar LEYDIG några organ hos larven till Bombyx rudz, hvilka han fann inlagrade i epidermis, men tydligt skilda frän angränsande cellgrupper genom sina cellers storlek och greniga kärnor. Frän hvarje sädant organ fann han att genom kutikulan ledde en utförsgäng, hvilken slutade i ett mer eller mindre utdraget har. Lrypic sag i dessa egendomliga bildningar ett körtelartadt organ, och han hade med KARSTEN iakttagit dem endast hos hariga larver, icke hos glatta eller tor- niga. Deras betydelse är ej sa svar att fatta, da det ju är all- maint bekant, hurusom en del håriga fjärillarver äga uti sina spröda och giftiga har ett skydd mot sina manga fiender. 2 , I 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Vore emellertid dessa organ af en sä enkel byggnad, som den Leypic dä trodde sig hafva funnit, skulle man ju också med. denne forskare a priori kunna tänka sig, att deras förekomst borde vara inskränkt endast till de häriga lepidopterlarverna. Sa är emellertid icke förhållandet, likaså visst som den noggran- nare undersökningen af dessa bildningar ger vid handen en vida mera komplicerad byggnad. i Redan af den omständigheten, att, så vidt jag funnit, dessa egendomliga hudbildningar icke saknas hos någon enda larv, vare sig hårig, tornig eller slät, torde man kunna lätt för- stå, att deras betydelse ej kan vara endast den, att utgöra gift- afsöndrande körtlar, utan de stå ock helt säkert på samma gång i ett känselsinnes tjänst. Äfven hos de släta larverna, såsom hos larven till Spheva ligustri, finner man utlöpare från ifrågavarande organ tränga in genom en porkanal uti kutikulan för att därefter sluta i ett, dock synnerligen kort hår. Genomgående finner man äfven dessa organ vara sam- mansatta, om ock än det ena, än det andra af deras ele- ment blifvit relativt kraftigare utveckladt, allt efter som deras hufvuduppgift. ar antingen att vara sensibla eller afsöndrande. Efter injektion med metylenblått på en lefvande larv, till- hörande t. ex. SpA. ligustri, finner man utan undantag fina nerv- trådar löpa till hvar och en sådan porkanal uti kitinskelettet, genom hvilken ifrågavarande organs utlöpare söka sig en väg till sitt re- spektive hår, och där, efter att förut hafva bildat ett större eller mindre antal ansvällningar, (varikositeter), sluta i en cellliknande ansvällning, hvilken städse ligger excentriskt uti den runda eller ovala, med en större cellkärna i midten försedda bild, som po- ren företer sedd från ytan (se tafl. I, fig. 1). Granskar man åter dessa organ på ett tvär- eller längdsnitt genom samma larv, | finner man dem sammansatta af tvenne celler, helt olika till sin form och utsträckning. GRABER uttalar antydningsvis beträffande dessa organs uppkomst sin mening vara den, att de skulle hafva uppstått genom en sammansmältning af flera af de celler, som bilda epidermis eller matrix till den kutikulariserade delen af larvernas hud. Möjligtvis skulle man kunna hysa en slik upp- fattning om den ena af de celler, som ingå 1 bildandet af ifrågavarande organ, för så vidt man nämligen uteslutande be- 4 : HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. | 133 _ traktade dessa senare sådana de visa sig hos Spå. ligustri; men granskar man samma bildningar hos en hårig larv, såsom t. ex. af Bombyx rubi, så måste man i alla händelser anse dem såsom från epidermis-cellerna fullkomligt skilda organ, i det att man finner den ena af ifrågavarande organs celler äga de säregna strukturförhållanden, som för secernerande celler äro nära nog genomgående karakteristiska (se tafl. I, fig. 3). Sannolikt är, att den kutikula man iakttager utanför den en- lagriga, af oftast kubiska eller lågt cylindriska, med en rundad central kärna försedda celler bestående epidermis, är en sekre- tionsprodukt i form af med hvarandra sammansmälta trikom- el- ler hår-bildningar af de kubiska cellerna. Detta förhållande antydes dels genom den radierande strimmigheten i kutikulan, en strålig- het, som utgår från epidermis-cellernas spetsar, dels äfven däri- genom, att man finner dessa till sin hufvudsakliga utsträckning sins emellan förenade trikombildningar vara fria i sina spetsar, vare sig att dessa senare gifva larvens yta ett luddigt eller ock en- dast ett chagrineradt utseende. Omedelbart omkring ifrågavarande organs porkanal, sådan man ser den hos Sp. ligustri (se taf. I, fig. 2), finner man epider- mis-cellernas form något förändrad. De hafva trängts tillsammans samt blifvit tillplattade och högre genom de i epidermis inträn- gande s. k. »Hautdrüsen», hvilka nå mer eller mindre djupt ned un- der epidermis’ inre begränsning. Den homogena basalmembran, hvilken utgör fästet för epidermis-cellerna, fortsätter sig öfver den inåt kroppshålan inbuktade delen af dessa körtlar, bildande deras grundhinna, £unica propria, på hvilken sålunda hvila de båda täm- ligen tydligt skilda celler, som ingå i bildandet af ifrågava- rande organ. Af dessa finner man den ena vara tillplattad och bägarliknande, under det att den andra cell-liknande bildnin- gen blifvit mer eller mindre förskjuten åt sidan och uppåt mot epidermis. Emellertid kan det ömsesidiga läget af dessa båda celler variera rätt ansenligt, beroende i hufvudsaklig mån på, i hvilket tillstånd den större, den — om jag genomgående får så benämna den — secernerande (afsöndrande) cellen befinner sig. Förvisso återfinner man i den mindre, åt sidan förskjutna cell-lik- nande bildningen det sinnesorgan, uti hvilket den fina, till poren löpande nervtråden synes sluta. 134 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Granskar man sekretionscellens struktur sadan den visar sig hos de larver, hvilkas hud saknar för blotta ögat synliga har, fin- ner man cellkärnan vara tämligen stor, rund och ı likhet med själfva cellen tillplattad, under det att densamma hos häriga lar- ver företer den karakter, som för flertalet af lepidopterlarvernas secernerande celler är nära nog genomgäende, nämligen att vara mer eller mindre förgrenad. Det synes” sålunda, som om hos de släta larverna de ifrägavarande organen frän att vara afsön- drande i stillet blifvit endast häralstrande (tzchogena), under det att känselcellen nätt en större utveckling. Hos de häriga lar- verna äter, har den sekretoriska verksamheten nätt en relativt högre utbildning. Den secernerande cellens protoplasma skickar en ut- löpare genom den förut nämnda kanalen, hvari den själf omger sig med en kutikularbildning. Det sålunda bildade håret sitter därför endast infattadt uti porkanalen, och detta mer eller mindre rörligt, och själft ihåligt innesluter det en från den secernerande cellen utgående protoplasmautlöpare. Hvad åter angår den känselförmedlande delen af organet, finner man sinnescellen mer eller mindre aflång och löpande in uti hå- rets centralkanal, för att där med sina ändtrådar tränga in 1 den sammas sidoförgreningar. Det är icke svårt att uti ett dylikt förhållande finna en ej så onaturlig anordning för förmedlingen af tryck- eller beröringskänsel. För öfrigt har LEYDIG gjort un- gefär likartade iakttagelser hos t. ex. larven till Corethra plu- micornis, om han också icke samtidigt funnit det sensibla orga- net stå i så nära samband med ett mer eller mindre utprägladt secernerande organ. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att den nervtråd, som man konstant funnit löpa till hvarje dylikt hudorgan, uteslutande vore en sekretionsnerv; men, oafsedt de iakttagelser jag gjort beträffande nervträdens vidare öde inom själfva hudorganet, synes det mig dock, som om dels förekomsten i huden af uteslutande sådana nervtrådar, som löpa mot porka- nalerna, dels deras afslutande genom en cell-liknande bildning vid poren, dels också de så synnerligen korta, ja nära nog en- dast mikroskopiska, och sålunda föga afbrytbara håren på »hud- körtlarna» hos släta larver, borde vara ägnade att ensamt jäfva en dylik uppfattning och i stället tala för riktigheten af den för- modan jag hyser, nämligen att LEYDIGS »Hautdrüsen», på samma 6 Er OPE AR RR EE Te a RS LS RNS ge poe ee RU OR RE NS TO ER iy a À i FE tac y = ) . x > HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 135 gang de utgöra mer eller mindre utpräglade körtelbildningar, äfven dro till för att förmedla känsel. Man skulle sälunda uti härets centralkanal kunna spära huru nervelement inginge en mer eller mindre direkt förbindelse med en cellsubstans eller protoplasma. Dessutom hafva undersökningarna öfver ifrågavarande organ hos larver till Phragmatobia fuliginosa lämnat de klaraste bilder öfver det intimare sambandet mellan körtelcellen och sin- nesorganet (se tafl. I, figg. 4 och 5). Jag har nämligen fun- nit, hurusom den secernerande cellen, hvilken på ett ytsnitt fö- reter ett njurlikt utseende, vid sin inbuktade yta delvis omsluter känselorganet. På ett tvärsnitt åter visar sig denna senare bildning ligga ansenligt nedanför körtelcellen samt vara lång och utdragen och med sin yttersta ände skjutande upp. mot den secernerande cellens midt, för att tillsammans med en pro- toplasmautlöpare från denna senare tränga in genom den nedre fria mynningen af håret och därifrån sätta igenom dess centrala kanal. Byggnaden af sinnesorganet har jag dock ej så fullstän- digt lyckats undersöka, att jag skulle våga uttala mig öfver arten af dess struktur. 'Det färgas emellertid synnerligen starkt af hämatoxylin samt företer dels en längdstrimmighet, hvilken tyckes lösa upp sig i ett knippe af fina trådar, då organet når hårets nedra ändmynning, dels en riklig kornighet. | Den grundhinna eller tunica propria, som omgifver det yttre om- fanget af den skälformigt ufhälkade secernerande cellen, fortsätter sig ned pa sinnesorganet, bildande ett hölje för detta senare; och bäda organen komma sälunda att ligga inneslutna i samma kap- sel. Härets centralkanal företer uti sin spets talrika sidoutlöpare, uti hvilka sinnesorganets tradlikt fördelade protoplasma synes intränga. Nägot innanför porkanalens yttre mynning finner man häret bilda en ringformig vall, hvilken hvilar uti en motsvarande ringformig utvidgning af porkanalens öppning. Fran detta ställe fortsätter sig häret tunnare, med mindre fasta väggar ned 1 den skälformiga fördjupningen af den secernerande cellen, där det mottager sinnesorganets och den secernerande cellens utlöpare. Den »membran péripilaire», som Foret beskrifver och QO. vom RATH gillande citerar — för sa vidt jag ej missuppfattat 7 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892.\ dessa bäda forskare — har jag ej kunnat päträffa, utan synes håret, åtminstone hos Pr. fuliginosa, äfvensom hos Spå. ligu- stri och Bombyx rubi, med sin nedersta del vara insänkt i den skalformiga sekretionsceilen. Det torde därför ej lida något tvif- vel, att sekretionscellen är härets matrix på samma gang hon utgör den säck, uti hvilken håret delvis sitter insänkt. Se- kretionscellens skalformigt bildade protoplasma beklädes af en kutikula pa sin konkava yta, salunda härvid erinrande om de i tar- men befintliga bägarcellernas s. k. theca eller sekretionsbläsa. LEY- pics. »Hautdrüsen» äro sålunda sammansatta organ, och den be- nämning GRABER gifvit desamma, nämligen »Trikogena» eller harbildande celler, torde ej vara fullt lämplig, da snart sagdt hvarje. epidermis-cell funktionerar sasom sadan. Den beskrifning VIALLANES offentliggjort ôfver liknande bildningar hos en del dipterer, synes i nägon män samstämmig med de iakttagelser jag ofvan sökt skildra. Slutligen kan jag, med afseende pa harets infattande uti porkanalen, papeka en skiljaktighet, som förefinnes mellan glatta och håriga larver, eller rättare sagdt mellan sådana larver, hos hvilka ifrågavarande organ hafva till hufvuduppgift att förmedla sensibiliteten och sådana, där de tjäna såsom ett slags nässel- organ. Hos de senare finner man nämligen, att från kutikulans yta utgår . omkring poren en hålkliknande bildning, hvarigenom hå- rets rörlighet ı högst väsentlig mån förminskas, så att håret därför vid beröring lätt afbrytes (se tafl. I, fig. 3), under det att hos glatta larver en sådan anordning fullkomligt saknas, ı följd hvaraf håret vid beröring endast pressas ned mot huden utan att springa af. B. Digestionskanalen eller Tractus intestinalis. I det föregäende har jag nämnt, att epidermis-cellerna ägde en i allmänhet kubisk eller lägt cylindrisk form. Pä hufvudet äter och specielt ned- emot munöppningen finner man desamma nägot förändrade, ı det att de blifvit mera tillplattade och pa samma gäng erhällit en jäm- förelsevis något större kärna. Kutikulan ater är af ungefär samma 8 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 137 utseende, om också äfven den blifvit i någon man förminskad till sin tjocklek. Under ett sådant utseende finner man huden i sin helhet böja sig om de fria kanterna af larvens läppar in mot kroppshålan, för att därefter, förenad med en muskelhinna, bilda den främre afdelningen af tarmkanalen. Allt efter som seder- mera samma epitel jämte åtföljande muskellager successsivt ge- nomdrager larvkroppens främre segment och därvid med sina skilda afdelningar är olika verksam med afseende på den in- tagna födans tillgodogürande för kroppens behof, omgestalta sig såväl epitelet med sin kutikula som ock de detta omgifvande muskellagren. Pa samma sätt som man sålunda finner epidermis vid munöppningen stjälpa sig in uti kroppshåligheten för att deltaga i bildandet af digestionskanalen, ser man den också vid samma kanals bakre mynning direkt öfvergå i analsegementets. epidermis. Den del af tarmkanalen, som under utvecklingen stjälper sig in genom munöppningen, och den, hvilken intränger i kroppshålan ge- nom analöppningen, förena sig med hvarandra i kroppens mellersta och bakre del genom mellanliggande tarmafdelningar, ehuruväl kommunikationsförbindelsen mellan särskildt den främre af dessa senare och öfriga afdelningar relativt sent blir öppen. Granskar man strukturförhållandena hela digestionskanalen igenom, tyckes den sönderfalla uti sex tämligen tydligt skilda af- delningar. Den första svarar mot kanalens förlopp genom huf- vudet; den andra äger en utsträckning af ungefär de två första segmenten; den tredje sträcker sig från det tredje t. o. m. det åttonde segmentet; den fjärde svarar mot det nionde; den femte mot det tionde och den sjätte mot det elfte till och med trettonde. Af de med hänsyn till embryonala förhållanden gjorda tre hufvudindelningarna af digestionskanalen, nämligen framtarm, mellantarm och baktarm, svara de tvenne första af ofvan nämnda sex afdelningar mot framtarmen, den tredje mot mellan- tarmen och de trenne öfriga mot baktarmen. Vid den beskrifning jag här nedan lämnar såväl af digestions- kanalens olika afdelningar som ock af en del af de i fjärillarven förefintliga körtlarna, har jag haft framför mig preparat af Sphinx ligustri. Jag skall längre fram ange de viktigaste skiljaktighe- terna i struktur, som förefinnas mellan ofvannämnda fjärilart och 9 4 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. de öfriga, hvilkas histologiska förhållanden jag varit i tillfälle att närmare granska. | 1. Mun och svalg 1. Os et pharynx. (Tafl. I, fig. 6 och II, fig. 1.) Redan vid munöppningen kunna vi innanför epitelet urskilja den anordning af muskelhinnan, som är egendomlig för hela framtar- men, nämligen i två lager: ett.inre med longitudinela och ett yttre ined cirkulära bundtar, ehuruväl dessa skikt ej ligga så typiskt an- ordnade, som man finner förhällandet vara inom den senare hälften af den första och inom den andra afdelningen af digestions- kanalen. Detta äger sin orsak däruti, att samma muskelknippen tjäna icke allenast till att vidga och tillsluta själfva munöppningen utan äfven till att röra läpparna. Sa finner man en del af de longitudinela muskelträdarna frän sitt ursprung vid kitinbalkar : skallens inre halighet konvergerande löpa nedät mot munöpp- ningen, för att först vid sitt fäste sluta sig till munnens epi- tel, under det att de cirkulära muskelträdarna sprängts frän hvar- andra genom de snedt förlöpande longitudinela. Först ungefär ı nıva med det öfre svalggangliet finner man de cirkulära muskel- tradarna mera hopade intill hvarandra, för att samedelst bilda konstriktorer af digestionskanalens lumen och jag kan salunda där tala om ett svalg.. (Se tafl. I, fig. 6.) I samband med denna nagot olika anordning af muskel- skikten inom de bäda afdelningarna af digestionskanalens första stycke finner man ocksa de veck, hvilka slemhinnan bildar, för- lopa i den förra afdelningen till hufvudsaklig del transverselt, i den senare, eller i svalget,. longitudinelt. Alltigenom förete epitel- cellerna pa tvärsnitt ett lågt, ovalt eller tillplattadt samt vid ytsnitt ett flerkantigt utseende, och kutikulan är relativt val utbildad, här och hvar, synnerligast uti munafdelningen, be- satt med rader af spetsiga, något bakåt riktade taggar. Cell- kärnan är stor och rund, och cellerna afgränsas från hvarandra genom tydliga intercellulära mellanrum. (Se tafl. II, fig. 1.) 2. Matstrupen 1. Oesophagus. (Tafl. I, figg. 7 och 8.) Ma- hända är ofvanstående benämning på följande afdelning i digestions- apparaten ej så fullkomligt tillfredsställande, då den, såväl med af- seende på sina histologiska förhållanden som ock med hänsyn till sitt allmänna utseende och sin utsträckning, ej till fyllest svarar emot de begrepp, som man ställer på ett organ med en dylik Io HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 139 benämning. Man skulle mähända snarare kunna kalla den en kräfva, (z4g/uvies), da den förvissso (åtminstone att döma af struk- turförhällandena) torde i hufvudsaklig män tjäna endast sasom ett förvaringsrum för upptagen, oberedd föda. Emellertid afgränsar sig denna, afdelning pa ett synnerligen utmärkande sätt frän föregäende del af digestionskanalen. De kraftiga, cirkulära muskelknippen, som omgifva svalget för- minskas helt plötsligt i högst betydlig grad, pa samma gang som muskelringarna komma att ligga pa betydliga afständ fran hvarandra. Lumen af intestinalkanalen vidgas väsentligt, hvarvid väggarna utspännas och förtunnas. Man finner sålunda ett yttre tunnt cirkulärt lager och ett inre, af spridda muskelbundtar be- stäende, longitudinelt skikt. Nagra bindväfselement, hvilka skulle kunna tolkas såsom en submukös väfnad,. har jag, likasom inom den förra afdelningen af tarmkanalen, ej kunnat upp- täcka. Däremot har jag funnit en nätlik mukös bindväf, hvilken förenar bundtarna i det yttre cirkulära muskellagret med hvar- andra. Epitelcellerna hafva ökats till sin storlek, men ôfvergätt till ett nära nog endotelliknande (skiflikt) utseende med en stor, ofta något grenig kärna (se tafl. I, fig, 7). Cellerna aga fort- farande en kraftigt utvecklad, inemot kanalens lumen vettande kutikula, och de talrika äsar, som slemhinnan bildar, äro läga samt ställda transverselt, och oftast finner man därvid cellernas kärnor liggande i äsarnas fria kanter. (Se tafl. I, fig. 8.) Vid öfvergängen till nästföljande afdelning af digestionska- nalen, är tarmväggen pa tvenne närliggande ställen djupt in stjälpt mot tarmens lumen, därigenom bildande liksom ett dub- belt diafragma mellan denna del af kanalen och mellantarmen. I dessa ansenliga dubbelveck af slemhinnan medföljer äfven muskelhinnan, och man iakttager på det bakre af dessa veck äfven en öfvergång mellan den typ för epitelet, som jag funnit i matstru- pen och den, som karakteriserar nästföljande tarmafdelning, i det att den sida af vecket, som vetter mot matstrupen företer ut- bredda, tillplattade celler, under det att dessa förändras på dub- belveckets andra sida till ansenligt mindre, och därför mera tättstående, lågt kubiska celler. 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 3. Mellantarmen 1. Ventriculus. (Magsäcken). (Tafl. I, fig. 9 och II, figg. 2 och 3.) Jag har ofvan nämnt, hurusom det bakre dubbelvecket, som deltog i afgränsningen mellan matstrupen och mellantarmen, genom sina epiteliala cellers byggnad förmed- lade en öfvergäng mellan de strukturförhällanden, som befunnos vara karakteristiska för den förra intestinalafdelningen och dem, som äro utmärkande för den senare. Emellertid ar denna ôfver- gang, säsom ju ocksa af de embryonala förhällandena lätt kan förklaras, icke sä successiv, att mellantarmens epitel utan afbrott skulle öfvergä 1 de celler, som bilda magens slemhinna, utan af- gränsa sig fastmera dessa bäda afdelningar genom sina epi- telcellers form tydligt och distinkt ifrän hvarandra, pa samma gäng, som man därjämte iakttager en annan anordning med af- seende pa de bäda skilda muskellagren i tarmväggen, De grundelement, som sammansätta mellantarmens slemhinna, utgöras af prydliga, höga med en central kärna försedda cylinder- celler, hvilka uti sin protoplasmamassa förete en tydligt framträ- dande längsgäende strimmighet. Inskjutna mellan dessa cylindercel- ler finner man talrika af J. FRENZEL benämnda slemceller (»Schleim- zellen») inlagrade, hvilka tydligt skilja sig fran de öfriga genom sitt bläsformiga utseende. De äro till sin form päronliknande, men hafva sin smalaste del riktad inemot magens lumen, under det att den bredare delen kan na mer eller mindre längt nedan- för cylindercellernas basalrand, eller ock sträcka sig endast till epitelets halfva höjd eller mindre, alltefter detta senares mäktig- het. Emellertid består denna bildning ej af den egentliga cel- len, utan utgör endast en sekretblasa, (7%eca), vid hvilkens bot- ten den jämförelsevis obetydliga cellprotoplasman med den äf- venledes lilla kärnan sitter fistad. Ar epitelet enkelt och där- med ej af större höjd, än att sekretbläsan till sin längd svarar mot denna senare, finna vi — såsom förhållandet är ı början af tarmen — bläsans botten klockformigt instjälpt och med denna instjälpning omfattande säsom en kupa slemcellens protoplasma och kärna (se tafl. II, fig. 2). Ar däremot epitelet lagrigt och därmed af ansenligare höjd, har protoplasman tänjt ut sig till en smal stjälk, som vid epitelets basis innehäller den lilla cellkärnan; — sa- som fallet är 1 större delen af tarmens utsträckning (se taf. I, fig. 9). Dessa s. k. slemcellers struktur tyckes sälunda nära nog fullstän- I2 “ FES HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 141 digt sammanfalla med de karakterer, som utmärka bägarcellerna. — Jag har i bägarcellernas »theca», synnerligast hos Harpyia br- fida och Phragmatobia fuliginosa, ofta funnit gula, rektangulära kristaller; och fråga är väl också, om dessa celler verkligen af- söndra något mucin (slemämne), utan fast heilre ett för digestionen viktigt ferment. Men utom af dessa cellformer, finner man epitelet sammansatt af äfven andra, ännu odifferentierade celler. Epitelet är nämligen, såsom ofvan antydts, till större delen flerlagrigt och består af element, tillhörande skilda, om man så får säga, ålders- klasser. Närmast grundhinnan (Zunzca propria) hviiken, dä den fin- nes, synes bestä af en homogen membran utan kärnor, befinner sig ett lager af kubiska, med kärnor, som äro stadda i delning, försedda ersättningsceller. Ur dessa framgä kilformiga celler, hvilka med sina spetsar sà smäningom nà den mot tarmens hälighet vända ytan af epitelet och bilda cylinderceller. (Se tafl. I, fig. 9.) Inom denna intestinalafdelning finner man icke nägon kuti- kula, men i dess ställe ett af oftast synnerligen länga och prydliga cilier sammansatt bräm pä cylindercellernas mot mellantarmens lu- men vettande rand. Utanför den jämförelsevis tunna, här — i mot- sats mot föregäende tarmafdelningar — af ett yttre longitudinelt och ett inre cirkulärt lager bestäende muskelhinnan, finner man mukös bindväf sammanbindande de längsgäende muskelbundtarna med hvarandra. Mellantarmens bägarceller hafva mynningar (s/omata) inåt tarmens halighet. Men utom det sekret, som dessa celler afgifva, finner man i mellantarmens hälighet en ytterst stor mängd af korniga bollar, hvilka synas så småningom lösa upp sig. Dessa bollar utgöra sekret från cylindercellerna, och förloppet vid denna sekretion har jag varit i tillfälle att iakttaga och har funnit de intressanta moment, som därvid komma i fråga, delvis sammanfal- lande med de iakttagelser, som VAN GEHUCHTEN nyligen publicerat. Cylindercellerna (se tafl. II, fig. 3) svälla nämligen upp, blifva stora och voluminösa, och vid detta utvidgande af cellen fram- träder protoplasmans trådiga textur allt tydligare, sträckande sig i cellens längdriktning. Så småningom finner man den del af cel- lens protoplasmamassa, som ligger närmast cellens nu balonglikt utspända ciliebräm, genom det tryck de angränsande cellerna så småningom måste utöfva, pressas ut eller kanske rättare afsnöras 15 À mie dur PR à RES AS RU ART år AE ARENT TUE 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. 1 form af en boll omgifven af det starkt uttänjda brämet, hvar- efter, i den händelse att cellkärnan kvarstannat inom cellen, denna senare fortfar att lefva; i annat fall har cellen slutat sitt lif och ersättes dä tämligen snart af en annan närliggande ung cylinder- cell. Huruvida kärnan pà nägot sätt deltar vid denna sekretions- process, kan jag ej med bestämdhet uttala mig om; men att döma af det förändrade utseende, kärnan företer efter sekretio- nen, i det att den blifvit mer eller mindre tillplattad och sam- mandragen, vill det dock synas, som om detta vore förhållandet. Slemhinnan bildar i mellantarmen synnerligen talrıka och djupa veck, och muskellagret skjuter äfven in i densammas länga och därjämte slingriga dubbelveck med sina relativt tätt staende cir- kulära bundtar. Det tyckes säledes, som om en viss rörlighet slemhinnevecken emellan skulle kunna försiggä — ett moment, som mähända ej är utan sin stora betydelse vid mellantarmens digestionsarbete. — De longitudinela muskelbundtarna däremot äro mera spridda och genom talrika förgreningar sins emellan bildande liksom ett muskelnätverk utanpa det cirkulära inre lagret. Muskelhinnan äger dock icke öfverallt och uteslutande den vanliga anordningen 1 ett yttre longitudinelt och ett inre cirku- lärt lager; 1 det att man ej så sällan finner längsgående muskel- bundtar tränga in i luckorna mellan de cirkulära och därifrån fort- sätta sig upp i slemhinnans dubbelveck, för att där fästa sig — en anordning, som äfven tyckes vara ägnad att förmedla slem- hinneveckens läge- och form-förändringar. Att för öfrigt inom denna intestinalafdelning en synnerligen stor lifaktighet äger rum, ser man dels uti den talrikhet af andningsrör (trakéer), som här utbreda sig, dels ock på den städse försiggående förstörelsen och nydanelsen af epiteliala celler. I jämnhöjd med det bakre af de slemhinneveck som afgränsa matstrupen från mellantarmen, har jag iakttagit instjälpningar el- ler fickliknande bildningar (diverticula, crypta) och har på dessa ställen funnit de epiteliala förhållandena vara mer än annanstädes gynnsamma för studier öfver cylindercellernas förändringar vid Sekretionen {se tal IL figs .3.) 4. Tunntarmen 1. Ileum. (Tafl. Il, fig. 4 och VI fig. 1.) Med denna benämning har man velat belägga nästföljande afdelning af matsmältningskanalen, vil därfür, att man i densamma har att finna 14 + HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 143 inmynningsstället i tarmen för en del s. k. malpighiska körtlar. Ofver- gangen fran mellantarmen till tunntarmen utmarker sig genom de olika väfnadselementens struktur pa nära nog fullkomligt analogt sätt med det, som man finner förhällandet vara mellan matstru- pen och mellantarmen. Endast de i matsmältningskanalens inre djupt inträngande slemhinnevecken saknas har. Muskelhinnan är relativt tunn och svag, och de för mellantarmen karakteri- stiska cylindercellerna öfvergä fran ett lågt kubiskt till ett skiflik- nande utseende med tunn, men tydlig samt med porer försedd kutikula. Emellertid bildar slemhinnan en liten tvärgående ås vid öfvergången mellan ifrågavarande afdelningar af matsmältningska- nalen, sålunda i någon mån erinrande om de diafragmaliknande valvler eller klaffar, som afgränsa matstrupen från mellantarmska- nalen. Epitelcellerna uti denna tvärgående as äro cylindriska, höga och smala på den mot meliantarmen vettande ytan, under det att desamma mot tunntarmens lumen förete en öfvergång till det för ileum karakteristiska utseendet. Äfven här iakttager man en lagring i muskelhinnan af i all- mänhet ett inre cirkulärt och ett yttre longitudinelt lager. Mu- skelbundtarna i det cirkulära lagret ligga tämligen tätt slutna intill hvarandra, under det att de, som tillhöra det yttre, longitudi- nela, äro mera spridda, såsom också förhållandet var hos mel- lantarmen. Vid den bakre änden af den relativt korta tunn- tarmen finner man såväl epitelet som muskelhinnan förändrade. Epitelcellerna blifva nämligen ovala eller runda och försedda med en äfvenledes oval och stor kärna, samt bilda en eller tvenne ansenliga dubbelveck, hvilka skjuta in i tarmkanalen och därigenom åstadkomma en afgränsning mellan tunntarmen och nästföljande tarmafdelning, nämligen groftarmen (se tafl. VI, fig. 1). Äfven muskelhinnan tilltager här i storlek och styrka och skjuter in i slemhinnans djupa veck såväl med sina longitudinela som ock med sina cirkulära muskelbundtar. Vid denna bildning, som sålunda uppstår mellan tunntarmen och groftarmen och lik- har en slutmuskel (sphzncter), ingå de båda lagren i muskelhinnan de intimaste sammanfiltningar med hvarandra, i det att de lon- gitudinela knippena löpa in i slemhinnevecken och fästa sig på epitelets kutikula emellan cellerna och därvid skjuta in i alla möjliga riktningar mellan de tvärgående bundtarna. 4 15 Mascaro A AN eS Sa ae 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 5. Groftarmen 1. Colon. (Tafl. II, fig. 5, och III, figg. 4 och 5.) Vid bakre kanten af den sfinkter, som nyss i korthet skildrats, fin- ner man epitelet till sin struktur i väsentlig män förändradt. Cellerna bibehälla visserligen i mer eller mindre hög grad det för tunntarmen karakteristiska skiflika utseendet, men cellkärnan ôfvergär, ifrån att vara oval eller rund, till den för secernerande celler karakteri- stiska greniga typen (se tafl. II, fig. 5). Pa samma gang finner man ocksä cellens protoplasma pä ett tvärsnitt vara synnerligen tydligt strimmig vinkelrätt mot epitelets yta, och säväl vid basal- randen som ock in mot kutikulan, hvilken är genomsatt af talrika, ytterst fina porer, är protoplasman försedd med s. k. »vakuoler» (sma saftfyllda rum) under det att densamma omkring cellkärnan företer ett mera kompakt utseende. De greniga cellkärnorna ligga liksom inneslutna i håligheter af protoplasman, hvilka de mer el- ler mindre fullständigt utfylla. Vid ett ytsnitt visar sig protoplasman stralformigt anordnad utefter cellens viiggar, under det att centrum företer ett kornigt utseende, beroende pa knutpunkter ä proto- plasmatradarna. Pa vissa bestämda ställen har emellertid detta egendomliga epitel, efter att ha astadkommit höga, i tarmens inre inträngande longitudinela dubbelveck, hvilka i detta fall ligga två och två bredvid hvarandra, förvandlat sig till ett slags stödje- eller fästeorgan för en del muskelbundtar. Så finner man cellerna hafva tilltagit i storlek i högst väsentlig grad på de sidor af de respektive dubbelveck, som stöta till hvarandra, och i samband med denna ansenliga tillväxt af cellerna har också följt ett för- tjockande af kutikulan (se tafl. III, fig. 4). I dessa cellers proto- plasma urskiljer man en relativt obetydlig striering, och den i sin hålighet inneslutna kärnan är rund, ej förgrenad. De båda ifrå- gavarande kutikularbrämen kunna mer eller mindre fullständigt sammansmälta med hvarandra och bilda på detta sätt i tarmens ' lumen inträngande longitudinela åsar. Man finner emellertid härvid, hurusom de mot hvarandra vettande förtjockade kutikularbrämen vid åsarnas proximala (främre) delar äro sins emellan fria (se tafl. III, fig. 4), under det att de vid samma åsars distala (bakre) del hafva intimt smält tillsammans. I samband härmed finner man ock, huru- som de dubbelveck, hvilka utgöra ursprunget för åsarna, äro tyd- ligt utpräglade i den främre delen, där de ej heller med sina kanter utgöra muskelfästen, under det att dessa slemhinneveck 16° HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. — 145 © framstå i äsarnas bakre del, detta här beroende på en samman- smältning i äsarnas kanter af de båda mot hvarandra vettande kutikularbrämen. Vid denna bakre del af åsarnas högsta hvälf- ning, taga kraftiga muskelbundtar sitt fäste. (Se tafl. III, fig. 5.) Åsarna äro sex till antalet och konvergera strålformigt mot midten af lumen. Vid deras basis fästa sig såväl det yttre som det inre lagret af tarmens muskelhinna, och från deras kanter taga äfvenledes, såsom ofvan blifvit nämndt, muskelbundtar sitt ur- sprung, hvilka delvis löpa bakåt för att deltaga i den af synner- ligt rika muskelknippen karakteriserade sfinktern mellan grof- tarmen och ändtarmen. (Se tafl. III, fig. 5.) Groftarmens utskott sitta sålunda närmast fästade vid tarmens muskelhinna, och utgöra själfva med den distala delen af sina fria kanter fästet för en del af de muskler, hvilka bilda sfinktern mellan grof- och ändtarmen, under det att den slemhinna, som be- kläder groftarmens väggar, är liksom upphängd på nyssnämnda kan- ter, och därifrån stjälper sig ned mellan ifrågavarande utskott. Det stora lumen, som groftarmen företer vid den proximala änden, äger sin direkta fortsättning uti den kanal, som bildas af de muskler, hvilka utstråla från den bakre delen af utskottens kanter, under det att de håligheter, som man finner mellan utskotten, utgöra endast säckformiga utstjälpningar bakåt af groftarmens främre gemensamma hålighet. Dessa utstjälpningar sluta bakåt med blinda ändar, bildande sålunda groftarmens blindtarms-utskott. Hvad beträffar de muskler, som utgå från kanterna af grof: tarmsutskotten finner man en del bestå af cirkulära knippen; an- dra, mera isolerade, löpa longitudinelt i dubbelveck af slutmuskelns epitel. Sålunda finner man städse på ett tvärsnitt af ifrågavarande sfinkter sex tvärskurna muskelbundtar, på bestämda afstånd från hvarandra inlagrade i slemhinnans dubbelveck. Från bakre om- fånget af groftarmsutskottet finner man muskelbundtar, hvilka slingra sig om bottnen af tjocktarmens blindsäckar. Det epitel, som bekläder groftarmens blindsäckformiga utstjälp- ningar, sänker sig vid den distala (bakre) änden af groftarmens åsar in i sfinktern för att bilda dess epitel, och såväl på detta senare ställe som ock i groftarmens säckformiga utstjälpningar, finner man slemhinnan bilda synnerligen talrika och äfvenledes djupgående veck, för att såmedelst tillåta nödvändiga, ansenliga utvidgningar Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 3 (1892). 17 10 146 ‘ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. af ifrägavarande intestinalafdelningar, pa samma gang som dar- jämte groftarmens absorberande yta ansenligt förstoras. Förvisso torde den omständigheten icke vara utan sin stora betydelse, da det gäller att söka utforska det fysiologiska värdet af denna intestinalafdelnings rätt invecklade byggnad, att man fin- ner en stor del af ofvan nämnda dubbelveck sakna medföljande muskelbundtar, i följd hvaraf mellan tarmens muskelhinna och slemhinnan uppsta ganska ansenliga klyftor, hvari kroppsvätskan strömmar och därvid sålunda kommer i direkt beröring med slemhinnecellernas relativt tunna basala begränsningsytor. Granskar man nägot närmare den sfinkter, som afgränsar grof- tarmen fran ändtarmen, finner man densamma till sina strukturför- hällanden bestä af trenne skilda delar: en främre, en mellersta och en bakre. Vid den främre afdelningens proximala (främre) mynning, såsom redan förut är nämndt, sänker sig groftarmens slemhinna in i sfinkterns lumen för att bekläda detsamma. Den lägger sig därvid i djupa, längsgående veck och dess celler förete i hufvudsak ett ana- logt utseende med det, som karakteriserar tjocktarmens epiteliala element (se tafl. III, fig. 5). Af muskulaturen kan man urskilja trenne lager. Det innersta består af sex från hvarandra isolerade longitudinela bundtar, hvilka ligga inlagrade i hvar sitt längs- gående slemhinneveck, och vid slutet af denna första sfinkter- afdelning fästa sig på epitelets kutikula mellan cellerna, efter att ha delat upp sig i flera smärre knippen. Man skulle sålunda kunna betrakta dessa bundtar ss. en Zumica muscularis mucos@ l. en slemhinnans muskelhinna. Slemhinnan à sin sida omgifves af ett synnerligen kraftigt utveckladt inre cirkulärt muskellager. De yttre longitudinela muskelbundtar, som omgifva groftarmen, fort- sätta sig äfven ut på sfinktern, bildande dennas yttersta hylle. Vid den distala änden af denna främre afdelning finner man sfinktern utvidga sig och förtunnas med afseende på sina mu- skelväggar. Epitelet bildar synnerligen djupa, nästan transver- selt stående veck, och dess celler öfvergå från det förut mera skifformiga utseendet till en rundad typ. Alltefter det olika till- stånd, uti hvilket dessa celler befinna sig, finner man än protoplas- man utfyllande större delen af cellens inre, än, såsom oftast, starkt hopträngd, vanligtvis åt den mot tarmlumen vettande si- dan, under det att cellen i öfrigt bildar en sekretbläsa (se tafl. 18 TE ee CEE re dt at ave À f : s i 3 y in Å $ Yr À 4 CRE] HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 147 II, fig. 6). Cellkärnan är rundad, sällan nägot förgrenad. Kuti- kulan är försedd med tydliga porer. Den sista afdelningen af sfinktern markerar sig genom det inre cirkulära lagrets ojämförligt kraftigare utveckling, under det att det yttre longitudinela är relativt tunnt och bestär af endast spridda muskelbundtar. Slemhinnan bildar längsgäende veck, och dess till- plattadt rundade cellers kärnor äro äfvenledes runda, ej förgrenade. 6. Ändtarmen 1. Rectum. (Tafl. II, figg. 7 och 8 och - III, fig. 2.) Denna, den sista afdelningen af matsmältningskana- len, utmärker sig genom sina relativt tunna väggar och sina epi- teliala cellers egendomliga byggnad. Det yttre longitudinela muskellagret är af jämförelsevis stor styrka och utgör, dels en di- rekt fortsättning af de längsgäende bundtarne à ofvannämnda sfinkter, dels ock af »skelettmuskler», som sälunda tagit sitt ur- sprung fran larvernas hudlager, samt är ordnadt i sex knippen, hvilka svara mot lika mänga dubbelveck pä slemhinnan. Det inre cirkulära lagret äter bestär af tämligen tunna muskelbundtar. Det epitel, som bekläder ändtarmens insida, utgöres af tillplat- tade, oftast sexkantiga celler, hvilkas protoplasma vid ett ytsnitt fö- reter, i likhet med förhällandet hos föregäende tarmafdelnings cel- ler, ett strälformigt utseende vid cellkanterna, under det att den- samma i midten är kornig (se tafl. II, fig. 7). Vid ett tvärsnitt visar sig protoplasman strimmig (se tafl. IV, fig. 2) fran basalran- den mot kutikulan, där protoplasmaträdarna sins emellan sam. manflyta för att bilda ett »ectoplasma» (den förtätade randdelen af en cells protoplasma), hvilket täckes af kutikularbrämet. Cel- lernas kärnor, som dro inneslutna i håligheter af protoplasman, förete talrıka och regelbundna förgreningar. Hos kutikulan, som äger ungefär samma tjockiek som den uti föregäende tarmafdel- ning, har jag ej kunnat spära nägra porer. Slemhinnan bildar sex tämligen djupgäende longitudinela dubbelveck, hvilka orsaka det refflade utseendet à larvens exkre- menter och svara till sitt läge mot de sex longitudinela bund- tarna af muskelhinnan. I ingen föregäende afdelning af digestionskanalen har jag kunnat spära nägra nämnvärda väfnader mellan muskelhinnan och siemhinnan. Här finner man dock mellan dessa delar af tarmväg- gen, utom en ovanlig rikedom pà andningsrör, de yttersta terminala 19 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. förgreningarna af vissa malpighiska körtlar (se tafl. VI, fig. 2), hvilka under synnerligen talrıka slingringar förlöpa mot analöppningen, för att därstädes mynna ut vid Ofvergangen mellan ändtarmens slemhinna och det fran epidermis i anus instjälpta epitelet, med sma af kutikularvallar omgifna porer. (Se tafl. II, fig. 8.) Dessa malpighiska körtlar intränga i ändtarmens väggar i vec- ket mellan ofvan beskrifna sfinkter och ändtarmen, och skjuta där- vid in i klyftor mellan de longitudinela och cirkulära muskelbund- tarna. Detta egendomliga förlopp af slutförgreningarna på ifrå- gavarande malpighiska körtlar torde vara af stor betydelse med af- seende på utdrifvandet af dessa körtlars innehåll, i det att de helt naturligt i framskridande följd sammanpressas mot sina mynnin- gar, då ändtarmens muskulära väggar sammandraga sig, för att ur kroppen aflägsna de i ändtarmen inneslutna, oftast rätt ansen- ligt fasta exkrementen. Vid denna akt måste sålunda äfven de malpighiska körtlarnes innehåll tömmas. Men utom dessa slutliga utbredningar af malpighiska körtlar, finner man därjämte mellan slemhinnan och muskelhinnan en sam- manhängande väfnad af — såsom jag tror mig hafva funnit — orga- nisk 1. glatt muskelväf (se tafl. VI, fig. 2), hvars trådar synas med fina fibriller sitta fast vid ofvan nämnda körtlar och specielt vid des- sas af ett synnerligen lågt epitel utmärkta, ändslyngor. Detta mu- skulära lager tager sin början vid sfinkterns distala (bakre) mynning och fortsättes därifrån oafbrutet till det ställe, där de malpig- hiska körtlarna mynna ut. Detta är det enda ställe af digestions- kanalen, där jag varit i tillfälle att iakttaga någon organisk l. ej strierad muskelväf, och antagligt är, att äfven denna väfnads- anordning — om jag tolkat arten af densamma riktigt — äger något inflytande på det småningom fortgående utdrifvandet af innehållet i de malpighiska körtlarna. Dessa torde sålunda förete någon lägeförändring, betingad icke allenast af kontraktionerna i tarmväggarnas strierade muskulatur, hvarigenom ändtarmens exkret utdrifves, utan äfven af den här förefintliga organiska muskulatu- ren, hvarigenom — något som ju också ej ligger alldeles ur vägen att förutsätta — de malpighiska körtlarna erhålla en mera aktiv rörelse. Ett säreget förhållande, som tyckes vara genomgående för lepidopterlarvernas tvärstrimmiga inälfsmuskulatur, och hvarigenom 20 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 149 denna skiljer sig frän de vid hudskelettet fästa musklerna, är att muskelcylindrarna i sin midt bilda en hälighet, i hvilken en stor oval kärna ligger innesluten (se t. ex. tafl. V, fig. 7). FRENZEL omtalar i förbigäende detta förhällande, men, om jag fattat honom rätt, har han spärat detsamma endast inom de longitudinela mu- skelbundtarna. Tydligast har jag emellertid iakttagit denna egen- domliga struktur i det cirkulära muskellagret vid sfinkterbild- ningarna. Det tillgängliga materialet har emellertid ej tillåtit att med lämpliga undersökningsmetoder specielt studera dessa förhållanden. Jag kan därför ännu ej afgörande yttra mig om, huruvida ifrågavarande kärnor tillhöra några nervelement eller utgöra egendomliga muskelkärnor. LEYDIG omnämner i kort- het dylika bildningar i tarmen hos Bombyx neustria, och tyc- kes anse dem utgöra muskelkärnor. | C. Spottkörtlar. (Tafl. IV, fig. ı och V, fig. 3.) Inom huf- vudet och de främre segmenten finner man på hvardera sidan om digestionskanalen rörformiga körtlar anordnade, hvilka utmynna på larvens underläpp. De utgöras af tämligen stora celler, som vid ytsnitt visa en i centrum kornig och utefter de fria kanterna radierad proto- plasma. Kärnorna äro ansenligt, men jämförelsevis mindre re- gelbundet förgrenade. (Se tafl. V, fig. 3.) Sedda från ytorna äro cellerna fem- eller sexsidiga, under det att de pä ett tvär- snitt förete ett vagigt utseende, betingadt däraf, att cellerna mot körtelns lumen bilda djupgäende äsar, uti hvilka kärnan med sina olika förgreningar inskjuter (se tafl. IV, fig. 1). Pa tvär- snitt visar sig protoplasman dessutom mer eller mindre tydligt strierad i körtelcellernas höjdriktning, pa samma gäng som man finner de tämligen starkt framträdande cellgränsernas basala del genomdragen af, cellerna förenande, protoplasmasträngar, samt af fina trakeala ändförgreningar. Äfven här iakttager man, såsom ock inom mellantarmens cylinderceller, protoplasmasträngarna mer eller mindre aflägsnade frän hvarandra, beroende pä det olika funktionstillständ, hvaruti körtelcellerna befinna sig. Proto- plasman synes därjämte vara tätast omkring kärnan, under det att den säväl vid cellernas basaldel som ock vid deras 21 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. mot körtelns hälighet vända yta förete mer eller mindre tydliga vakuoler. Körteln är omgifven af en fin, men dock med tydlig, af- lang kärna försedd tunica propria, l. grundhinna under det att haligheten närmast beklädes af en tämligen ansenlig, kutikulari- serad »27»7zma» (innerhinna). Kutikulan synes emellertid ej vara sa synnerligen tät, utan är genomdragen af talrika håligheter och kanaler, och särskildt finner man en gång leda från spetsen af hvarje större protoplasmaås in mot körtelns lumen, där kutikulan brukar förete talrika små taggar. (Se tafl. IV, fig. 1.) Ned emot utförsgängen och därifrån mot utmynningsstället på underläppen finner man att cellerna blifva småningom allt mindre, och där öfvergå i de epidermisceller, som stjälpt sig in från larvens hud, för att bilda körtelns utförsgång, hvarest cellerna äro jämförelsevis låga och försedda med en stor rundad kärna. Omedelbart innanför själfva mynningen finna vi skelettmuskler lagrade omkring utförsgången, för att såmedelst bilda dess sfinkter. D. Spinn-körtlar. (Tafl. IV, fig. 6 och V, fig. 1.) Dessa körtlar, hvilka äfven hafva sin plats inom hufvudet och de främre segmenten, -besta af celler, som , utmärka. sig fran alla öf- riga körtelceller genom sina kärnors egendomliga, regelbundna och prydliga förgreningssätt (se tafl. IV, fig. 6). Cellerna äga en sa ansenlig utsträckning, att de omfatta nära nog hälften af den rörformiga körtelns omkrets. De äro därtör också synner- ligen längsträckta med parallela begränsningsytor; endast vid de bäda ändarna af cellen, där flera celler mötas, finner man densamma tvä- eller tresidiga. Vid ett ytsnitt visar sig protoplasman kornig i centrum och strimmig mot cellens fria kanter, och kärnan är smal, synnerligen rikligt och prydligt förgrenad. På ett tvärsnitt åter, företer cell- protoplasman ett strieradt utseende, och de äfvenledes här tyd- liga cellgränserna genomdragas af luftrörsgrenar samt af fina pro- toplasmabryggor, hvilka förena angränsande celler med hvarandra (se tafl. V, fig. 1). Såväl utåt som ock in mot körtelns lumen finner man skarpa afgränsningar för cellerna. Deras tunica propria 22 i HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. I51 är försedd med små aflånga kärnor, och den kutikula, som be- kläder den mot körtelns hålighet vettande ytan af cellerna, bildar ett, såsom det synes, fast samt af talrika porer genomdraget bräm. I körteln ligger inneslutet dess sekret, utgörande dels en slem- artad massa, dels en trådliknande bildning. (Se tafl. V, fig. 1.) Äfven denna körtel mynnar ut på larvens underläpp, och man finner också här de från epidermis instjälpta cellerna be- kläda utförsgången. j Körtelns kutikula tilltager ansenligt i styrka ned mot myn- ningen, och en del skelettmuskler anordna sig kring utförsgån- gen, för att bilda dennas sfinkter. E. Malpighiska körtlar. (Tafl. IV, figg. 2, 3, 4, 5 och V, figg. 4 och 6.) Af dessa organ kan man, med afseende på struktur- förhållanden, urskilja tvenne slag, likasåväl som de, med hänsyn till sin gröfre anatomiska anordning, synas tydligt tillhöra tvänne hufvudgrupper. Den ena mynnar nämligen ut i digestionskanalen och torde sålunda afgifva något sekret, som är af betydelse vid digestionen, under det att den andra tömmer sig i analmynnin- gen, och därför helt säkert utgör något exkretionsorgan. Båda grupperna utmärka sig genom sina stora, med greniga kärnor försedda celler, men förete för öfrigt så talrika och väsentliga skiljaktigheter, såväl med afseende på det allmänna utseendet som ock i synnerhet med hänsyn till de finare strukturförhållandena, att de egentligen ej borde sammanföras under en gemensam benämning. 1. Malpighiska körtlar, hvilka utmynna i tarmkanalen. (Tafl. IV, figg. 2 och 3.) De celler; som ingà i bildandet af ifrägavarande organ, äro af en betydlig storlek och förete vid ytsnitt ett kornigt utseende med rikligt förgrenade kärnor (se tafl. IV, fig. 3). Äfven här finner man cellgränserna genomdragna af protoplasmasträngar, samt af luftrörsförgreningar, hvilka tyd- ligt kunna följas in i cellerna, där de sluta i vakuolerna mel- lan protoplasmasträngarna. (Se tafl. VI, fig. 5.) Kärnornas ore- gelbundna förgreningar sträcka sig företrädesvis i körtelrörets längdriktning, i följd hvaraf tvärsnittet visar bilden af talrika, längsträckt ovala kärnor, liggande mer eller mindre tätt in- 23 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. till hvarandra (se tafl. IV, fig. 2). Pä ett likartadt snitt visar sig protoplasman tydligt strimmig, och alltefter det funktions- tillständ, uti hvilket cellen befinner sig, stà protoplasmasträn- garna mera tätt slutna intill hvarandra, eller ock uppträda mel- lan dem större eller mindre vakuol-liknande bildningar. Omkring kärnan företer protoplasman städse ett mera kom- pakt utseende, under det att densammas trädar, säväl vid cel- lens basalrand som ock i synnerhet mot den till körtelhälan vet- tande ytan, äro mer eller mindre sprängda frän hvarandra genom i vakuolerna hopad interfilarmassa (mellanträdsmassa). Synnerligen tydligt visa sig protoplasmasträngarna sins emellan sammansmälta mot körtelns lumen, för att bilda en af ett kutikularhölje täckt innerhinna. Emellertid är detta hölje icke kompakt, utan företer vid ytsnitt ett nätlikt utseende; och genom detta näts maskor tömma sig vakuolerna ut i körtelröret. Cellerna hvila pa en grund- membran, uti hvilken man kan spära smä ovala cellkärnor. Dessa körtlar mynna ut i digestionskanalen vid üfvergängen mellan magdelen och tunntarmen, eller rättare vid denna senares början. Därvid bildas bryggor af ı längdriktning förlöpande och in i tunntarmen inträngande dubbelveck af mellantarmens eller magens slemhinna. Det sekret, dessa malpighiska körtlar afsöndra, samlar sig ofta till rundade bollar eller droppar i körtelns halighet. Jag nämnde, att ifrågavarande cellers kärnor äro förgrenade, och att förgreningarna till hufvudsaklig del förlöpa 1 körtelrörets riktning. Emellertid genomdraga de talrika förgreningarna af kärnan protoplasman i alla möjliga riktningar, i följd hvaraf man aldrig på ett ytsnitt kan erhålla bilden af kärnan i hela dess utsträckning, utan framträder densamma 1 form af strödda småkärnor öfver hela cellens snittyta (se tafl. IV, fig. 3). Proto- plasman färgas starkt af hæmatoxylin. 2. Malpighiska körtlar, som mynna ut vid analöppnin- gen. (Tafl. IV, figg. 4, 5, och V, figg. 4 och 6.) Kunde man på föregå- ende malpighiska körtlar här och hvar urskilja förgreningar af körtel- röret, finner man de här ifrågavarande körtlarne karakteriserade ge- nom talrika såväl förgreningar som ock sinuösa utbuktningar. Den secernerande körtelytan blir härigenom rätt ansenligt ökad, men man finner densamma därjämte i högst väsentlig grad förstorad genom den säregna relief körtelcellerna förete på sin mot lumen vända yta. 24 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 153 Vid ett ytsnitt visar nämligen cellens protoplasma ett galler- verksliknande utseende (se tafl. IV, fig. 4), och maskorna i nätet » utfyllas af körtelns sekret. På ett tvärsnitt åter bildar protoplas- man talrika mot körtelns lumen riktade åsar, mellan hvilka väg- gen till körteln insänker sig (se tafl. V, fig. 6). Cellerna äga så- lunda en protoplasma, hvilken utgöres af med hvarandra kom- municerande åsar, mellan hvilka körtellumen med talrika instjälp- ningar i själfva cellen bildar vakuoler. Dessa senare kunna nu äga en större eller mindre utsträckning, allt efter cellens funk- tionstillstånd. Så bilda de än blåsformiga håligheter, under det att protoplasmaåsarna förete ett nästan cylindriskt utseende och kärnan har ryckt upp mot de tunna åsarnas kanter, — än endast sprickformiga instjälpningar från körtellumen, då åter protoplas- maåsarna äro relativt breda, och då den äfven jämförelsevis stora kärnan svarar till sitt läge mera mot åsarnas midt. Den syn- nerligen rikligt, tämligen oregelbundet och företrädesvis i körtel- rörets riktning förgrenade cellkärnan utbreder sig, såsom helt naturligt är, i nämnda protoplasmaåsar, men tillhör därvid såsom ofvan synes mera dessa senares kanter än deras basala delar. Vid de ställen, där protoplasmaåsarna förena sig med hvar- andra, är cellkärnan relativt stor och rundad, samt skickar häri-- från smala utlöpare till närliggande åsars kanter. Cellprotoplasman, är strierad i cellens höjdriktning, och äf- ven här, såsom förhållandet var hos de malpighiska körtlar, hvilka mynna i tarmkanalen, utgöres innerhinnan af ett af en kutikula beklädt nätlikt bräm, genom hvars rätt ansenliga maskor cellens vakuoler mynna in i körtelkanalen med dess utbuktningar ned i cellens skålformiga, mer eller mindre djupa och breda in- stjälpningar. Körteln omklädes af en grundhinna, hvilken äfven här äger små ovala cellkärnor. Körtelcellerna synas vara af en rätt ansenlig storlek, men genom deras intima förbindelse sins emellan, såväl med afseende på anastomoser mellan cellkärnorna som ock genom talrika protoplasmautlöpare, hvilka draga igenom cellgränserna, är det svårt att särskilja cellerna. Vi hafva redan förut, på tal om ändtarmen nämnt, hurusom en del malpighiska körtlar, hvilka just utgöra de nu ifrågavarande, tränga in i den sista afdelningen af tarmkanalen mellan dennas slemhinna 25 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. och muskellager. Innan de emellertid taga denna väg, för att na sitt mynningsställe vid analöppningen, finner man dem bilda ut- bredda utbuktningar, där körtelcellerna äga en relativt liten höjd, men dar också pa samma gang cellkärnorna dro jämförelsevis stora och mindre förgrenade. Från dessa utbuktningar afga de körtelrör, som vid början af ändtarmen tränga in mel- lan dennes slemhinna och muskelvägg, för att dir under tal- rika slingringar och bukter fortsätta till den inre mynningen af anus, där de tömma sig genom sma af kutikulära vallar omgifna porer (se tafl. II, fig. 8). Innan de emellertid na denna sin mynning, finner man körtelepitelet allt mer förändras, 1 samma man som körtelns lumen förminskas. Protoplasmaäsarna blifva allt lägre (se tafl. V, fig. 4) tills de slutligen upphöra, och endast pa de ställen, där den jämförelsevis stora cellkärnan skickar ut sina fåtaliga förgreningar finner man några mot dessa svarande upphöjningar å protoplasman in mot körtelhålan. Ej heller kan man närrhare intill körtelporen iakttaga samma korniga eller strierade utseende af protoplasman som inom de större afdel- ningarna af körteln, utan företer den ett mera homogent utseende (se tafl. IV, fig. 5). Man har sålunda härvidlag framför sig en syn- nerligen intressant och vacker öfvergång från rent typiska sekre- tionsceller till icke secernerande celler, hvilka endast ha till upp- gift att bilda de afledande vägarna till ett bestämdt ställe för sekretionsprodukterna. De undersökningar för hvilka jag här ofvan redogjort, hän- föra sig, utom dem beträffande hudkörtlarna, till Sphinx ligustri. Hos öfriga af mig undersökta arter har jag återfunnit till hufvud- saklig del likartade förhållanden med dem hos ofvan nämnda skymningsfjäril. Dock gifves hos en eller annan af dessa mindre strukturskiljaktigheter, hvilka kunna vara värda att något påpekas. Af digestionskanalens olika afdelningar visar sig framtar- men hos alla iakttagna arter äga en genomgående likformighet med de strukturförhållanden, för hvilka jag ofvan redogjort, och samma diafragmaliknande valvler mellan matstrupen och mel. lantarmen har jag kunnat spåra öfverallt. Hos en del former visar sig emellertid nästföljande intestinalafdelning, nämligen mel- 26 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. La lantarmen, med föga veckad slemhinna och därmed ocksä med en enklare anordning af muskelhinnan, under det att slemhinnan alle- städes företer en likformig anordning af cylinder- och bägarceller jämte de ännu icke särskildt formade ersättningscellerna; sa hos Phragmatobia fuliginosa och Amphidasis betularius; da ater hos Bombyx rubi och Harpyıa bifida man iakttager en relativt starkt utpräglad veckning af mellantarmens inre yta. Har man uti de bäda främre afdelningarna af digestionskanalen, — uti framtarmen och mellantarmen, — trots nägra olikheter med hänsyn till den gröfre anordningen af slemhinnan, funnit en genomgående likformig- het med afseende pa byggnaden af de dessa intestinalafdelningar sammansittande elementen, skönja vi dock ej sa sällan uti baktar- mens bäda hufvudafdelningar, grof- och ändtarmen, nagra för- ändringar af cellernas struktur. Hos Bombyx rubi och Phrag- matobia fuliginosa, finner man sälunda visserligen stora och ut- bredda kärnor, men de äro relativt föga förgrenade och inneslutna i häligheter af cellkroppen. Särdeles tydligt kan man uti dessa arters celler, tillhörande baktarmen, iakttaga protoplasmans struk- turförhällanden, samt porkanalerna, säväl uti grof- som ändtarmens kutikula. Ingendera af dessa sist nämnda arter har vidare före- tett de for Sphinx ligustri så säregna kitinbalkarna à groftarmens inre yta. Hos flertalet undersökta arter visar sig slutklaffen eller sfinktern mellan grof- och ändtarmen synnerligen muskulös, och hos särskildt Bombyx rubi och Phragmatobia fuliginosa Visar sig muskelhinnan sammansatt af ett yttre enkelt samt af ett inre flerdubbelt lager. Därjämte är hos dessa ett rikligt slemhinnan tillhörande muskellager fôrhanden. Amphidasis betularius ater företer lika förgrenade cellkärnor i groftarmens slemhinna, som förhållandet var hos SpA. ligustri, under det att de synnerligen stora cellerna i ändtarmen erbjuda fätaliga och oregelbundna förgreningar af sina kärnor. (Se tafl. VI, fig. 6.) Hvad slutligen körtlarna vidkommer, finner man de malpig- hiska körtlar, hvilka mynna i digestionskanalen, mer än andra kört- lar vara likformiga till sina strukturförhällanden, under det att de, som tömma sig vid analmynningen, ofta, såsom hos Bombyx rubi, Harpyia bifida och Phragmatobia fuliginosa, afvika fran den byggnad, jag ofvan skildrat, genom sina cellers mindre buktiga inre begränsningsytor och sina därjämte relativt breda 27 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. och ännu mindre regelbundet förgrenade cellkärnor. (Se tafl. V, fig. 5.) Hos Amphidasıs betularius ater Ofverensstimma äfven dessa körtlar alldeles fullkomligt med dem hos SpA. ligustri. Samma strukturskiljaktigheter gent emot Sp. ligustri, som jag nyss framhällit med hänsyn till en del malpighiska körtlar hos t. ex. Phragmatobia fuliginosa och Bombyx rubi, spårar man äfven, da fragan gäller spottkörtlarna. Man finner nämligen hos dessa senare arter en relativt foga buktad inre begränsningsyta pa ifrägavarande körtlars celler, pa samma gang som man ock iakt- tager en jämförelsevis mindre utgrenad, men icke desto mindre utbredd: kärna. Hos Amphrdasis betularius ater göra sig ena- handa förhällanden äfven ı detta hänseende, gällande med dem hos Sp. ligustri. Spinnkörtlarna äro till sin struktur tämligen ensartade, om man ock beträffande dem hos Vanessa urtice och Harpyia bifida finner ceilkärnorna relativt breda och därjämte mycket oregelbundet förgrenade. (Se tafl. V, fig. 2.) Tager man en allmän öfverblick öfver grundelementen i de or- gan hos fjärillarverna, hvilkas skapnad jag ofvan nägot granskat, finner man bland annat, hurusom de secernerande cellerna, vare sig de samla sig till eller ensamma uppträda sasom körtelartade bild- ningar, städse utmärka sig genom mer eller mindre rikligt för- grenade kärnor. Betydelsen häraf har jag egentligen ej kunnat utforska, men att denna säregna omständighet stär i nägot be- stämdt förhällande till dessa cellers funktion, torde väl ej vara tvifvel underkastadt, da densamma utgör en så genomgående och utmärkande karakter. Man finner nämligen aldrig några andra cel-. ler än dessa, hvilka äga en secernerande betydelse, utmärka sig genom detta egendomliga strukturförhållande. Nu har jag emel- lertid funnit inom de skilda körtelartade bildningarna dessa kär- nor äga några sins emellan skiljaktiga egenheter med afseende pa utseendet. Sa finner man dem hos t. ex. celler, där man har att formoda en relativt liten sekretionsförmäga, säsom förhällan- det ar hos de celler, hvilka bilda den epiteliala beklädnaden af matstrupen, vara pa samma gang jämförelsevis obetydligt förgrenade, under det att de hos cellerna i t. ex. spinn- och spott-körtlar samt malpighiska körtlar, förete talrika och vidt ut- bredda förgreningar. 28 . ARZT EN Pe. Se, ET AAA, LUI À tir på re. ay AT Fra" 4 a Ele Re Ba EE RE ; yy! yay | Vy ! ny + « | 7 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 157 Det lider intet tvifvel att de genom sina förgrenade kärnor karakteristiska cellerna uti grof- och ändtarmen secernera. Härtill kan man sluta dels rédan à priori, dels ocksa ex analogia, om man erinrar sig öfriga secernerande cellers strukturförhällanden med afseende pa kärnans utseende. Nu gifves det ju, såsom det redan förut är visadt, celler med enkla, rundade kärnor, hvilka, äfven de, pà sätt och vis äga en sekretorisk förmäga, säsom bägarcellerna och cylindercellerna uti mellantarmen, men arten af dessas funktion är dock otvetydigt en helt annan än den, som karakteriserar de körtelartade bildningarna, och torde väl ocksä dessa celler, med afseende pa sin secernerande verksamhet, böra ställas inom en helt annan kategori. Härvid ma också erinras om, hurusom i samband med sekretionen i mellantarmen en oaf- bruten förstörelse och nydaning af cylinderceller äger rum, un- der det att de med greniga kärnor försedda körtelartade bildnin- garnas celler — detta ma nu gälla malpighiska körtlar, spott- och spinn-körtlar eller epitelcellerna i grof- och ändtarmen — äro per- manenta och secernera, sä länge körtlarna i sin helhet äga beständ. Endast pä ett enda ställe har jag funnit encelliga körtel- bildningar med mer eller mindre tydligt förgrenade kärnor, — för sa vidt nämligen man ej säsom sadana vill uppfatta de enskilda cellerna i matstrupen, grof- eller ändtarmen, — och detta är i epi- dermis, där de tillsammans med ett sinnesorgan hänföra sig till härbildningarna. Härvid finner man det intressanta förhällan- det, hurusom den körtelartade typen framträder tydligast hos de larver, där hären tjäna säsom nägra slags nässelorgan (se tafl. I, fig. 3), under det att de reducerats till enklare cellformer utan förgrenade kärnor hos de larver, där hären genom sin längd och utbredning endast kunna göra tjänst säsom förmedlare af känsel- eller tryck-förnimmelser, och där sälunda den secernerande cel- len spelar rälen endast af en trikogen cell. (Se tafl. I, fig. 2.) Öfverallt hos de cellbildningar, som karakteriseras genom förgrenade kärnor, och hvilka jag skulle vilja benämna permanenta körtelbildningar, finner man utförsgängar i form af porer genom det nätlika bräm, som bekläder cellernas fria ytor (se tafl. VI, fig. 3 och 4). Hos cylindercellerna i mellantarmen äter, för- siggär sekretionsförloppet, efter hvad jag trott mig finna, i mänga hänseenden olika, i det att sekretionsprodukten aflägsnas pä ett 29 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. helt annat satt än genom porkanaler, pa samma gang som man ock finner dessa cellers sekret äga ett annat utseende. Ett slags förmedlande form mellan ifrägavarande typer för sekre- tionscellerna bilda bägarcellerna, hvilka uti sin theca äga ett slags behållare för sekretet, hvilket så småningom aflägsnas ge- nom en på deuna befintlig mynning, ut i tarmen. Såsom nägon- ting egendomligt med afseende på cellkärnans struktur, torde man ock böra erinra om, hurusom kärnan ofta ligger innesluten i en kapsel-liknande bildning af protoplasman. Detta förhållande fram- träder flerstädes hos epitelet i fram- och baktarmen; någon gång kan man spåra det äfven hos de malpighiska körtlarna, under det att det saknas i mellantarmen. Någonting härifrån vä- sentligt skildt äro de sekretblåsor, hvilka utmärka en del cel- ler, t. ex. de i den mellersta afdelningen af sfinktern mellan grof- och ändtarmen (se tafl. II, fig. 6). Man finner härvid, huru- som protoplasman blifvit förträngd åt en eller annan sida af cel- lens omfång, bildande endast ett mer eller mindre tunnt lager om- kring sekretblåsans väggar, under det att den öfriga, den vida större delen af cellkroppen, hvilken innesluter cellkärnan, kan liksom en papill skjuta in ı bläsans hålighet med den kärnan närmast omgifvande protoplasmamassan. Fråga är väl härvid ock, om ej den mer eller mindre tunna protoplasmahinna, som be- gränsar sekretbläsan, kan utveckla ett skyddande kutikularbräm. Jag har på några preparat trott mig finna detta, och i så fall skulle man sålunda i dessa celler finna en typ, som ej så obetydligt erinrade om bägarcellerna. Från de protoplasmatiska väggarna af bläsan skjuta synnerligen fina trädar in i sekretrummet, hvilka kunna nätlikt förena sig med hvarandra. Detta dock endast hos de celler, där jag ej kunnat spära nägon ännu inledd kutikulari- sering. Nägra om dessa bläsor erinrande bildningar finner man äfven pa flera andra ställen, säsom hos t. ex. de i tarmen mynnande malpighiska körtlarna, där protoplasmasträngarna kunna rätt an- senligt aflägsnas fran hvarandra genom de 1 vakuolerna hopade sekretionsprodukterna. Nagra förhällanden synas emellertid vara genomgaende säväl for de permanenta körtelcellerna som ock för cylindercellerna vid deras sekretion. Man finner nämligen, huru- som cellens protoplasma sväller an genom sekretion fran pro- 30 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 159 toplasmasträngarna, under det att dessa senare härigenom allt mer sprängas frän hvarandra (se tafl. III, figg. ı, 2, 3 och VI, fig. 3.) Det torde ej lida nägot tvifvel, att äfven cellkärnan deltager i sekretionsakten, da den städse efter densamma företer ett nägot skrumpnadt eller pà annat sätt förändradt utseende. Denna inening torde ocksa kunna äga ett stöd 1 det förhällandet, att de permanenta körtelcellerna äro samtliga karakteriserade genom | rikligt i protoplasman utgrenade kärnor. Hvad åter beträffar sät- tet för sekretionsproduktens bortförande från cellen, råder, såsom jag ofvan nämnt, väsentliga skiljaktigheter mellan cylindercellerna och de permanenta körtelcellerna, detta i samband med den olika skapnaden af de respektive cellernas kutikula. Hos körtelcellerna bortföres nämligen sekretet genom dessas utförsgångar, porkana- lerna (se tafl. VI, figg. 3 och 4). Hos cylindercellerna åter finner man brämet spännas ut balonglikt genom den från cellen på- trängande sekretionsprodukten (se tafl. VI, figg. 1, 2, 3) till dess brämet slutligen, efter att hafva tänjts ut till en ytterligt tunn homogen hinna, brister vid sitt fäste vid cellen, hvarefter sekretet i form af en, af en tunn hinna omgifven boll aflägsnas från cellen. Omedelbart efter sekretets aflämnande finner man därför protoplasmasträngarna fria, utan något som helst hölje strålande in mot tarmens lumen, för att dock snart, i den hän- delse att cellen vid »förlossningen» ej genom förlusten af sin kärna dött, omge sig med ett nytt skyddande kutikularhölje, erin- rande om särkorkens bildande hos växterna. Cellernas form finner man underkastad talrika förändringar ; men tillnärmelsevis kan man dock säga, att cellernas mot den respektive tarm- eller körtelhälan vettande yta är parallel med basalranden. Ett märkligt undantag frän denna allmängiltiga regel utgöra hos en del fjärilarter de celler, som sammansätta dels spottkörtlarna, dels äfven de vid anus mynnande malpighiska körtlarna. Vi finna nämligen hos dessa den mot körtelhälan vet- tande ytan vid ett tvär- eller längd-snitt vaglikt böjd för att sa- medelst öka sekretionsytans storlek. Alla celler förete pa sin fria yta kutikulariserade skyddande bräm, hvilka efter all sannolikhet utgöra nagon sekretionspro- dukt af de respektive cellerna. Emellertid vill det synas som om denna kutikula stode i nagot slags förhällande särskildt till a 31 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. cellernas protoplasmasträngar. Sa finner man synnerligen tydligt hos de celler, som sammansätta de i tarmen mynnande malpi- ghiska körtlarna, hurusom mot cellernas fria ytor protoplasmasträn- garna flyta tillsammans, för att genom det nätverk, de genom sin ömsesidiga förening bilda, delvis omkläda sig med skyddande kutikula (se tafl. VI, figg. 3 och 4). Med en dylik uppfattning af kutikulans uppkomst och förhållande till specielt vissa ele- ment i cellens massa, nämligen protoplasmasträngarna, är det ej heller svårt att förstå, dels porernas uppkomst i det fall, där pro- toplasmasträngarna med sina mot respektive tarm- eller körtel- lumina vettande ändar sins emellan förenats för att bilda ett nätlikt ektoplasma; dels också ciliernas uppkomst hos cylindercellerna, där protoplasmasträngarna med sina ändar icke flyta tillsammans, utan skjuta, sins emellan fria, fram mot cellens blottade yta. Klart är ju också, att där protoplasmasträngarna med sina än- dar sins emellan förenats,, de vakuoler, som förefinnas mellan strängarna, och hvilka kunna fyllas med sekretionsmassa, måste mynna ut i nätverkets maskor, där man också har att söka po- rerna. Så blir det ej heller svårt att fatta, hurusom cylinder- cellens bräm kan balonglikt spännas ut, då sekretionsmassan är i färd att aflägsnas ur cellen. Jag vågar också framkasta den me- ningen eller måhända rättare väntar jag svaret på det spörjsmålet, huruvida icke cilierörelsen, åtminstone hos med cilier försedda celler, hvilka förekomma inom någon afdelning af digestionska- nalen,* skulle kunna förorsakas af en olika fyllnadsgrad och däraf föliande olika volymförändring af de vakuoler, hvilka förefinnas mellan de innersta delarna af de protoplasmasträngar, som bilda cilierna, eller med andra ord vara föranledd af en mekanisk följd af protoplasmasträngarnas vexlande sekretion. | Man har trott sig uti bägarcellernas theca skönja en longitu- dinel striering och därvid äfven förmodat, att denna skulle or- sakas af protoplasmasträngar från den underliggande cellen. Denna uppfattning tyckes också vinna stöd i den mening jag hyser beträffande kutikulans uppkomst, nämligen att den utgör en sekre- tionsprodukt från specielt de protoplasmatiska strängarna. Hos * Om cilierörelsen inom luftvägarna kan jag naturligtvis ej uttala mig, Dim .. . a je} da jag därutinnan ej eger nägon erfarenhet. 32 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 161 de epidermala bildningar, hvilka betecknas med det Leydigska namnet »Hautdriisen», finner man icke enstaka protoplasma- strängar skjutande upp i den theca-liknande bildning, som man äfven här iakttager, utan bildar protoplasman i sin helhet en se- kretionsbläsa, hvilken pa sin inre yta är beklädd af en skyddande kutikula. Under den protoplasmatiska bägaren ligger den mer eller mindre tydligt förgrenade cellkärnan (se tafl. I, fig. 4), om- gifven af en, i förhällande till sekretionsbläsans tunna protoplas- matiska väggar, ansenlig protoplasmamassa. Med afseende pa strukturförhällandena är det sålunda, såsom det synes mig, ej sa fa Ofverensstimmelser med dem, som karakterisera bägarcellerna; typerna synas vara likartade, om man ock måste erinra sig, att dessa »Hautdrüsen» därjämte utgöra sammansatta organ. Man skulle af det ofvan nämnda måhända kunna 'draga den slutsatsen, att porer, endast förefinnas i det fall, att pro- toplasmasträngarna sins emellan sammansmält med sina ändar till ett nätverk. Af ett dylikt förhållande mellan protoplasma- strängarnas ändar måste helt naturligt uppkomma en talrikhet af porer, tillhörande en och samma cell. Ofta, såsom t. ex. hos spottkörtlarna (se tafl. IV, fig. 1), finner man emellertid en enda stor por utgå från den inåt körtelns lumen vettande protoplasmako- nens spets. Här hafva sålunda protoplasmasträngarna förenat sig med hvarandra utefter sin längd, utom på ett ställe, där poren uppstått i den också relativt tjocka kutikulan. På samma gång finner man också hos dessa körtler, hurusom kutikulans fria yta är försedd med talrika små taggar, i följd hvaraf kutikulan till sin uppkomst och struktur tyckes sammanfalla med den, som bekläder epidermis. Spottkörtelns por äger sålunda också sin fulla mot- svarighet i de porkanaler i huden, hvarigenom hårbildningarna träda ut på kroppsytan. Hos bägarcellerna åter finner man en -annan anordning af protoplasmasträngarnas ömsesidiga förening och ställning. Nu kan den enskilda cellens kutikula förhålla sig olika gent emot angränsande cellers hölje. Så finna vi mellantarmens celler vara sins emellan fria i berörda hänseende, under det att kuti- kulan i öfriga afdelningar af digestionskanalen bildar en mer eller mindre oafbruten mantel, beklädande tarmens inre väggar, och såmedelst tjänande att delvis ersätta de bindväfselement, som, Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 3 (1892). 33 II 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. där de hos andra djur förefinnas, tjäna såsom en sammanhållande och stödjande stomme för specielt de epiteliala bildningarna. — I samband härmed erinrar jag äfven om, hurusom flerstädes muskel- trådar löpa till den cellerna förenande kutikulan för att där fästa sig. , Med de fa undersökningsmetoder jag hittills haft tillfalle att använda, har jag helt naturligt ej kunnat egna nägra grundligare studier at speciela cellstrukturer. Emellertid har jag dock kunnat iakttaga ett och annat, som icke alldeles torde sakna sitt värde, om ock en del däraf redan förut är nogsamt känd. Trots det, att cellkärnan. säsom bekant, i viss mening tager sitt ursprung ur cellprotoplasman, synes dock cellkroppens bety- delse träda något i bakgrunden för vissa strukturer inom cell- kärnan, och helt säkert kommer kärnan vid en vidgad kännedom om cellens byggnad och lifsfenomen visa sig äga ett allt mera genomgående värde såsom utgörande det egentliga centrum för cellens vegetativa förrättningar. Så känner man de sällsamma förändringar och delningar kärnan undergär vid t. ex. dens. k. mitotiska (FLEM- MING) kärndelningen. Enligt nyaste undersökningar sker denna lifsyttring så att kärnan liksom drages ı sär af s. k. polkroppar. Så har jag ofvan hos mellantarmens epitel påvisat, hurusom nå- gon förändring i cellkärnans utseende eger rum vid sekretionen, och att äfven cellen dör, då vid sekretionen cellkärnan aflägsnats med afsöndringsprodukterna. Så har jag också ermrat om den om- fångsrika, typiskt förgrenade kärnan hos permanenta sekretions- celler. Detta på samma gång, som man iakttager, hurusom afsön- dringsprodukterna samla sig i cellkroppen mellan protoplasma- trådarne och hurusom härvid denna senare kan i högsta grad ut- spännas och förtunnas genom hopade sekretionsprodukter — hvil- ket tyckes häntyda på cellkroppens underordnade värde. Jag har ofvan på tal om kutikulans uppkomst nämnt, hurusom protoplasmasträngarna sins emellan förena sig till bildandet af cellens ektoplasma. Men äfven inuti själfva cellen förena sig trå- darna med hvarandra, hvarvid uppstå i knutpunkterna förtjock- ningar af dessa strängar, hvilka gifva cellprotoplasman delvis dess korniga utseende. I de celler, där kärnan visar sig innesluten i en afgränsad hålighet af cellprotoplasman, har jag icke kunnat iakttaga några 34 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 163 protoplasmatiska förbindelser mellan kärnan och cellkroppen. Fraga är väl icke desto mindre, om ej LevpIG torde hafva tolkat sina iakttagelser riktigt, då han trott sig finna den kär- nan omgifvande håligheten genomdragen af protoplasmatiska för- bindelser mellan kärna och cellkropp. Man torde väl i annat fall hafva svårt att fatta de vägar, på hvilka kärnan reglerande inverkar på cellen i dess helhet. Flera andra auktoriteter, syn- nerligast bland yngre forskare, tyckas icke vilja taga någon vi- dare hänsyn till dessa förbindelser mellan kärnan och eellkroppens öfriga strängformiga massa. Visserligen har jag hos t. ex. en del malpighiska kärl och äfven hos mellantarmens cylinderceller, då dessa varit starkt ansvällda af hopade sekretionsprodukter och cellkärnan företett ett skrumpnadt utseende, iakttagit fina strängar, hvilka från cellkärnan sammanhängt med den trådiga massan. Detta förhållande kan måhända dock bero på vilseledande sammanställ- ningar, hvarför jag ej vågar uttala mig med bestämdhet i denna fråga. Allt efter kärnans mer eller mindre kontraherade tillstånd, beroende på det verksamhetstillstand hvari cellen befinner sig, fram- träder den ofvan nämnda, kärnan omgifvande, hålan olika tydligt i form af en ljusare ring kring kärnan. Såväl i mellantarmens epitel som ock i synnerhet hos körtlarna har jag iakttagit tydliga intercellulära rum, genomdragna af protoplasmabryggor cellerna emellan, och rummen mellan strän- garna vid cellernas ytterkanter mynna ut ij omgifvande håligheter. Så har jag ock iakttagit, såsom jag ofvan beträffande de malpighiska körtlarna omnämnt, hurusom de trakealförgreningar, hvilka tränga in i de intercellulära rummen, därifrån mynna ut i cellvakuoler (se tafl. VI, fig. 5). — Betänker man hurusom cellens proto- plasma bestär af en svampaktig massa med vakuoler mellan strängarna, och hurusom trakéernas ändförgreningar sluta just i dessa vakuoler, är det ej heller svärt att fatta huru den uti- fran upptagna luften kan omedelbart verka pa cellens substans, Protoplasmatiska förbindelser mellan cellerna i ett organ tyckas också böra förutsättas, då ju cellerna icke arbeta isolera- de eller fullkomligt oberoende af hvarandra, utan samverka enligt hela organets ändamål i det ena eller andra hänseendet. 35 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. I flertalet fall har jag funnit, hurusom vid de cellgränser, där jag ej kunnat iakttaga nägra protoplasmatiska förbindelser celler- na emellan, filarmassan (strängmassan) vid cellernas fria ytor varit strälvis anordnad, under det att den del af samma massa, som omgifvit cellkärnan, företett ett kornigt, eller vid starka försto- ringar fint nätlikt utseende (se t. ex. tafl. VI, fig. 6). Sa gestaltar sig strängmassans strukturförhällanden, säsom sagdt, vid. cellernas fria kanter äfvensom, t. ex. hos ändtarmens epitel, mot de intercellulära rummen. Hos de celler äter, hvilka säsom kört- larna, sins emellan äro förenade genom protoplasmabryggor, har _ jag ej kunnat spåra en dylik radierad zon, utan cellerna förete, utom mot sina fria kanter, ett alltigenom kornigt eller fint nät- likt utseende (se t. ex. tafl. IV, fig. 3). Det tyckes sälunda, som om det förhällandet vore allmängiltigt, att nära de cellytor, dir en absorption eller en sekretion försiggår, förete protoplas- maträdarna ett radierande utseende, mähända delvis beroende af de à dessa ställen relativt starkt utvidgade vakuolerna. Hos de celler, hvilka karakteriseras af greniga kärnor, äro vissa delar af dessa senare klubblikt ansvälda, under det att andra äro smala, endast bildande liksom föreningsband mellan de förra (se t. ex. tafl. IV, fig. 3 eller 4). I de klubblika an- svällningarna, hvilka, hos spottkörtlar och de vid anus mynnande malpighiska körtlarna svara mot cellernas uti de respektive körtel- hälorna inträngande protoplasmaäsar, finner man kärnorna bilda relativt ansenliga knutpunkter, under det att desamma hos för- eningsbanden utgöra mera längslöpande strängar. Det förefaller som om de greniga kärnorna egentligen utgjorde flera kärnor, hvilka anastomosera med hvarandra. Om jag af strukturförhällandena hos de organ, hvilka jag stu- derat, skulle vaga sluta nagot med afseende pa dessa senares fy- siologiska betydelse, så torde man uti framtarmen med dess olika afdelningar hos fjärillarverna skönja ett organ, hvilket har till uppgift att endast upptaga och förvara den ännu oberedda födan, och för detta ändamål är också epitelet beklädt med en relativt 36 ch | re HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 165 fast och resistent kutikula. Visserligen erbjuder den afdelning, som jag benämnt matstrupen eller oesophagus, pä sin inre yta talrika transversela och ofta tämligen skarpkantade veck, sä att man i detta hänseende kunde förmoda, att denna intestinalafdelning äfven skulle — såsom förhållandet är hos åtskilliga andra insekter — tjäna såsom någon slags tuggmage (»Kaumagen»); men den relativt tunna och svaga muskulaturen tyckes jäfva en sådan uppfattning. Matstru- pens epiteliala celler förete en svag antydan till förgrening af sina ganska stora kärnor (se tafl. I, fig. 7), hvarför man nog kan äga skäl förmoda, att ifrågavarande celler i någon mindre mån secernera; men om så är, torde det sekret de afge, hafva till upp- gift endast att luckra upp och förbereda den upptagna födan till. vidare bearbetande i nästföljande tarmafdelning, nämligen mellan- tarmen (ventrikeln). I denna senare försiggår förvisso den egent- liga digestionen. Här finner man också den rikligaste sekretion från de celler, som bekläda tarmväggen, och här utmynna äfven, ehuru 1 slutet af ventrikeln, en del malpighiska körtlar, hvilkas sekret utan allt tvifvel har något inflytande på själfva digestionen. I tunntarmen och synnerligast i groftarmen åter torde den egentliga absorptionen försiggå. Så finner man här, åtminstone i groftarmen, mer än annanstädes, ansenliga rum mellan tarmafdel- ningarnas slem- och muskelhinna i hvilka kroppsvätskan strömmar (se tafl. III, figg. 4 och 5), på samma gång som man också finner groftarmens väggar äga en synnerligen stor utsträckning, såväl genom talrika och djupgående dubbelveck som ock genom blind- säckliknande utstjälpningar. Eftertänka vi denna för groftarmens slemhinna egendomliga anordning, dels att bilda talrika och djupgående dubbelveck, dels hurusom i desamma ej ingå några andra väfnadselement, utan att kroppsvätskan fritt kan omspola epitelcellernas basala ytor, kan man ej undgå att i nämnda veckbildningar se, om också ej till fullo morfologiskt, dock åtminstone fysiologiskt, en likar- tad anordning i och för förmedlandet af absorptionen, som man påträffar i de högre djurens tarmludd (vz//z), där visserligen bindväfs- element af retikulär (nätlik) beskaffenhet förefinnas, men hvilka äro så ytterligt luckra och föga utbildade. Groftarmen hos fjärillar- verna torde sålunda till sitt fysiologiska värde svara mera mot de högre djurens tunntarm än mot deras groftarm. 37 » 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Jag har emellertid ofvan vid beskrifningen af ändtarmens epitel nämnt, hurusom dess celler förete greniga kärnor, ett förhäl- lande, som jag angifvit sasom ett kännetecken för permanent secer- nerande celler, under det att jag nu vill framhålla samma celler sasom förmedlare af absorptionen. Härutinnan tyckes det mig dock som om knappast i nägot afseende läge nägon egentlig motsä- gelse, i det att de secernera, om ocksä ej mot tarmens hälighet, sa dock mot de rum, som förefinnas mellan slem- och muskel- hinnan och hvilka genomströmmas af kroppsvätskan. Öfriga sekretionsceller absorbera frän kroppsvätskan och secernera ut i respektive tarm- eller körtel-hälor. Man kan härtill lägga, huru- som det icke kan lida nägot tvifvel, att cellernas basala rand företer enahanda porbildningar som den gent emot liggande, till tarmhalan vettande ytan, pa samma gang som jag erinrar om, att cellernas strängmassa är likartadt anordnad, såväl mot tarmhälig- heten som mot basalranden. Sa skulle afven absorptionen blifva en sekretionsprocess med hansyn till de celler, hvilka fatt sig den absorberande verksam- heten tilldelad sasom en af sina vigtigaste lifsförrättningar. Jag vägar uttala en dylik uppfattning pà den grund, att de absorberande cellerna förete den för sekretionsceller genom hela kroppen i Ofrigt — om vi undantaga de till sina lifsyttringar själfständiga och fristäende cylinder- och bägarcellerna i mellan- tarmen — egendomliga karakteren af en förgrenad cellkärna. For Ofrigt har man ju sedan länge frängätt den gamla uppfatt- ningen, att absorptionen endast utgjorde ett endosmotiskt fenomen, i det att man tillskrifver denna djurkroppens lifsfunktion, säväl som hvarje annan, specifika cellers verksamhet; och i det sär- skilda fall, hvarom här nu är fräga, kan väl aldrig förmedlingen af absorptionen genom vissa cellers verksamhet uppfattas pä an- nat sätt, ätminstone i ett senare stadium af denna process, än säsom en sekretionsakt. De celler, som hos fjärillarverna ha sig denna förrättning älagd, tyckas vara ganska väl egnade att stärka en sädan uppfattning, da de ju, med afseende pa flera af sina strukturf6rhalianden, ansluta sig till den secernerande cellens typ. I ändtarmen slutligen samlar sig exkretet säväl fran tarmkana- len i öfrigt som ock, vid tarmens bakre ända, fran en del malpig- hiska körtlar. För att emellertid halla de fasta exkrementen 1 ett 38 HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 167 ej allt för härdt tillständ äro ändtarmens väggar beklädda af ett secernerande epitel. Dess celler äro försedda med rikt förgrenade kärnor; och i ingen afdelning af digestionskanalen finner man (ät- minstone hos SpA. bgustri) en sa synnerligen rikt förgrenad cellkärna som hos ändtarmens epitelceller. Visserligen kan man pà flera andra ställen än i groftarmen iakttaga, hurusom cellkärnan ligger innesluten i en skarpt afgrän- sad häla; men ingenstädes framträder detta förhällande tydligare än i denna tarm, Huruvida äfven denna strukturegendomlighet står i något samband med den funktion, som man tillskrifver groftarmen kan jag naturligen ej yttra mig om. Men troligt är väl icke desto mindre, att äfven detta förhållande har någon . fysiologisk betydelse. FÖRTECKNING PÅ I AFHANDLINGEN ANFÖRDA FÖRFATTARE. LEYDIG, FRANZ. Lehrbuch der Histologie 1857. Untersuchungen zur Anatomie und Histologie der Thiere, Bonn 1883. GRABER, Denkschr., Wien. Akad. XXXVI 1876. RATH, O. VOM Zeitschr. f.- Wissensch, Zool. Heft. 14, 1888. FOREL, A. Expériences et remarques critiques sur les sensations des Insectes. Recueil Zoologique Suisse T. IV, N:o I et 2, 1886—87. Geneve—Bäle. FRENZEL, JOH. Einiges über den Mitteldarm der Insecten, sowie über Epithelregeneration. Arch. f. mikr, Anat. Bd. 26, 1885. GEHUCHTEN, VAN, Anat. Anzeig. Heft. I, 1891. 168 Fig. Fig. - « G2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. FORKLARING PA FIGURERNA * atte. Sphinx ligustri. Epidermis med porkanaler till hvilka nervtrådar löpa (nervfärgning med metylenblätt). (VERICK. ocul, 3, obj. 6.) » > Tvärsnitt genom epidermis — »Hudkürtel», (V. oc. 3, obj. 6.) Bombyx rubi. Tvärsnitt genom epidermis — »Hudkörtlar». (V. oc. 3, obj. 6.) : Phragmatobia fuliginosa. "Tvärsnitt genom epidermis — »Hudkörtel»>. (V. oc. 3, obj. 6.) » » Häret med sin infogning i porkanalen. (V_ oc. 3, obj. 8.) Sphinx ligustri. Pharynx (svalget). (V. oc. 3, obj. 2.) » > Epitelceller från matstrupen (ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 6.) » » Epitelceller frän matstrupen (längdsnitt) med under- liggande muskellager. (V. oc. 3, obj. 6.) > » Epitelceller frân den distala (bakre) delen af mellan- tarmen (tvärsnitt). (En af bägarcellerna innehäl- lande ett kristallkorn.) (V. oc. 3, obj. 2.) Tafl. II. Sphinx ligustri, Epitelceller fran munhälan (ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 6.) > > Epitelceller fran proximala (frimre) delen af mellan- tarmen (tvärsnitt). (V. oc. 3, obj. 2.) » » Epitelceller fran en crypta i mellantarmen. Olika sta- dier af sekretion. (V. oc. 3, obj. 2.) > » Epitelceller vid öfvergängen mellan mellantarmen och tunntarmen (längdsnitt). (V. oc. 3, obj. 2.) » » Epitelceller frän groftarmen (ytsnitt). » » Epitelceller frän den mellersta afdelningen af sfinktern mellan grof- och ändtarmen. (V. oc. 3, obj. 6.) » > Epitelceller fran ändtarmen (ytsnitt), (V. oc. 3, obj. 6.) » » Por för en vid anus mynnande malpighisk körtel. (V. oc. 3, obj. 2). * Tyvärr har vid reproduktionen af planscherna en oegentlig fördelning af figurerna egt rum, 40 nr PE FA MAR Ne Moe AT RAN STÄRK ANY AD Tao ee 4 för er UN ow ene NS SAS SE DATE Ce y - ; y HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 169 4 Tats IN. Figg. 1, 2 och 3. Sphinx ligustri, Epitelceller fran en crypta af mellantarmen Olika sekretionsstadier. (V. oc. 3, obj. 6.) Fig. 4 » > Ett utskott från groftarmens slemhinna roximal del). (V. oc. obj. 6. À P 3, Ob) we » » Ett utskott från groftarmens slemhinna (di- stal del), lemnande ursprung för muskler, hvilka ingå bildandet af sfinktern mel- lan grof- och ändtarmen. Öfverst epitel frän samma sfinkters slemhinna. (V. oc. 3, obj. 2.) Tall. IV: Fig. 1. Sphinx ligustri. Tvärsnitt af spottkörtel. (V. oc. 3, obj. 6.) Tvärsnitt af en i digestionskanalen mynnande mal- pighisk körtel. (V. oc. 3, obj. 2.) v N ¥ vu US. > > Ytsnitt.af samma kürtel. > 4. » » Längdsnitt af en vid anus mynnande malpighisk körtel (proximal del). (V. oc. 3, obj. 2.) » 5. > » Längdsnitt af samma körtel nära dess utmynning. (Vi ac. 35 10bj, 05) » 6. > » Ytsnitt af spinnkörtel. (V. oc. 3, obj. 6.) ‚Tafl. V. Fig. 1. Sphinx ligustri. Tvärsnitt af spinnkörtel (håret ini körtelns lumen). ” (Ve oe. 35, obj, -6.) » 2. Harpyia bifida. Spinnkörtel (delvis ytsnitt), (V. oc. 3, obj. 8.) > 3. Sphinx ligustri. Spottkörtel. Ytsnitt. De öfre cellerna träffade af snittet närmare lumen; de undre träffade närmare basalranden. (V. oc- 3, obj. 6.) » 4. > » Tvärsnitt af en vid anus mynnande malpighisk körtel (under körtelns fürlopp i ändtarmens vägg). (V. oc. 3, obj. 6.) 5 » 5. Phragmatobia fuliginosa. En vid anus mynnande malpighisk körtel, (MELO ab}. 8) > 6. Sphinx ligustri. Tvärsnitt af en vid anus mynnande malpighisk körtel (proximal del). (V, oc. 3, obj. 6.) Sur, > > Muskelcylinder fran sfinktern mellan grof- och änd- tarmen. (V. oc. 3, obj. 8.) 41 170 Fig. Le) ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT. Mad. VT. Sphinx ligustri, Tvärsnitt genom en del af sfinktenr mellan tunn- och groftarmen. (V. oc. 3, obj. 6.) » » Tvärsnitt genom ändtarmens vägg. Invid muskel- lagret en glatt muskelträd fästad vid den distala delen af en malpighisk körtel. (V. oc. 3, obj. 6.) Bombyx rubi. Tvärsnitt af i digestionskanalen mynnande malpi- phisk körtel. (V. oc. 3, obj. 6.) » » Porer i samma körtels kutikula. (V. oc. 3, obj. 8.) Phragmatobia fuliginesa. Malpighisk körtel. Intercellulärt rum med en i den ena cellen inträngande trakeal förgrening. (V. oc. 3, obj. 8.) Amphidasis betularius. \tsnitt af ändtarmens epitel. (V. oc. 3, obj. 8.) 42 1 171 LEDDJURENS SYNFORMAGA. FOREDRAG I ZOOLOGI VID K. VETENSKAPSAKADEMIENS HÖGTIDSDAG DEN 31 MARS 1892. AF CHR. AURIVILLIUS. Ehuru leddjuren i artantal uppga till mer an fem sjättedelar af hela djurriket och i flera fall med afseende pa artvanor ‘och samhällslif nätt en utveckling, som ställer dem högt öfver alla andra ryggradslösa djur och i jämnbredd med många af rygg- radsdjuren, aga vi dock ännu en högst ofullständig och bristfäl- lig kunskap om deras sinnesorgan och det sätt, hvarpa de upp- fatta den yttre världen. Att sa är förhållandet beror i främsta rummet därpå, att leddjuren i allt äro byggda efter en plan, som så helt och hållet skiljer sig från ryggradsdjurens, att nästan hvarje verklig jämförelsepunkt mellan dessa afdelningar af djurri- ket saknas. Så länge vi sysselsätta oss med ryggradsdjuren, kunna vi i allmänhet ganska lätt komma till rätta med de olika organens byggnad och förrättningar, emedan vi alltid kunna gå tillbaka till oss själfva och från likheten i byggnad mellan våra egna kroppsorgan och ryggradsdjurens sluta till likhet med af- seende på organens funktioner. Men då vi hafva att göra med leddjuren blir detta tillvägagående omöjligt eller vilseledande. Försöket att hos leddjuren återfinna samma eller likartade bild- ningar som hos människan och ryggradsdjuren har i själfva ver- ket oftast varit mera till skada än till gagn och under långa ti- der stått hindrande i vägen för en riktig uppfattning af leddju- rens sinnesförmögenheter, Ehuru således inga af leddjurens sinnesorgan äro byggda på samma sätt som ryggradsdjurens, och -många hafva en så af- I 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. vikande byggnad, att det ej ens är möjligt för oss att säga, hvilka slags förnimmelser som af dem förmedlas, finnas dock à andra sidan nägra, om hvilkas uppgift man svärligen kan hysa mer än en mening, äfven om man ej fullt förstär det sätt, hvarpä. de äro verksamma. Bland dessa senare” organ intaga de sammansatta ögonen, de s. k. facettögonen, ett framstående rum. Ingen betviflar, att dessa organ äro synorgan, men frägan om deras finare bygg- nad och det sätt, pa hvilket de uppfatta den yttre världen, har gifvit anledning till mänga olika och mot hvarandra stridande asikter. Redan för nio ar sedan framlade jag för k. Vetenskaps- akademien de resultat, till hvilka man da hufvudsakligen genom, professor GRENACHERS undersökningar kommit med afseende pa facettögonens anatomiska byggnad och redogjorde äfven för sam- me mans åsikt om dessa ögons synförmäga. Under det sista artiondet har man ifrigt fortsatt att stu- dera dessa organ. Med afseende pa deras anatomiska byggnad har man emellertid haft föga eller intet att tillägga till det, som förut var kändt. Men Zolkningen af de olika delarnas betydelse och uppgift har däremot i väsentlig mån förändrats, och vår kun- skap om facettögonens synförmåga därigenom förts ett stort steg framåt. Förtjänsten att först hafva riktat uppmärksamheten på några för facettögon egendomliga, högst viktiga förhållanden till- kommer SIGM. EXNER, professor i fysiologi vid universitetet 1 Wien. För att fullt förstå betydelsen af hans upptäckter är det nödvändlgt, att vi först erinra oss det viktigaste af facettögonens byggnad och huru de olika delarnas betydelse tolkats af GRE- NACHER och hans efterföljare. Facettögats sferiskt konvexa yta täckes af en mer eller mindre tjock, men glasklar öfverhud, den s. k. hornhinnan. Denna är oftast pa ytan tydligt uppdelad i sma, sexkantiga ru-. tor eller facetter, hvilkas antal hos olika djur kan växla fran en- dast några tiotal till flera tiotusenden. Hvarje ruta à hornhin- nan motsvaras af en afdelning i Ggats inre, och dessa afdelningar äro alla riktade radiärt mot ögats medelpunkt och blifva natur ligtvis därigenom smalare i sin inre del. De na dock ej anda fram till ögonklotets medelpunkt, utan begränsas dessförinnan 2 . AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFORMAGA. 173 allesammans af en hinna, som vanligen har samma böjning som hornhinnan och följaktligen öfverallt ligger på samma afständ från denna. — Denna hinna bildar ögats inre eller bakre be- gränsning och är genomborrad af en mängd små hål, genom hvilka grenar af synnerven samt andrör kunna inkomma i hvar ‚och en af ögats afdelningar. Man kan således i största korthet föreställa sig facettögat såsom ett halfklot, hvarur ett annat half- klot med långt mindre radie, men samma medelpunkt blifvit borttaget. Vidare är att märka, att alla afdelningarna i samma öga alltid innehålla samma beståndsdelar, så att hvad man fin- ner i en alltid återfinnes i alla de andra, huru många tusende de än må vara. Däremot har den jämförande anatomiska un- dersökningen visat, att formen och beskaffenheten af dessa be- ståndsdelar kan växla betydligt hos olika djur, hvarigenom äfven i facettögats byggnad uppkommer en långt större omväxling, än man förr trott vara möjlig. I hvarje afdelning påträffas först närmast hornhinnan en starkt ljusbrytande, glasklar, kägelformig kropp, den s. k. Aristallkäglan, hvilken vänder sin bas mot hornhinnan och sin spets mot ögats medelpunkt. Kristallkäglan är på sidorna omgifven af ett svart ogenomskinligt färgämne, som af Exner kallas irispigment och, som vi snart skola se, i vissa fall har en alldeles särskild betydelse. I botten af hvarje afdel- ning ligger tätt bredvid hvarandra 4---8 mycket långsträckta cel- ler, hvilka i sin nedre ända stå i förbindelse med de nervtrådar, som genomtränga ögats inre gränshinna. Dessa celler bilda en ihålig cylinder, hvars midt upptages af en glasklar stafformig bildning, som i allmänhet har samma längd som själfva cellerna. Denna staf anses på goda grunder vara analog med stafvarna i människans näthinna och således vara det organ, som måste träf- fas af ljuset för att någon ljusförnimmelse skall kunna uppstå. De stafven inneslutande cellerna äro omgifna af svart pigment. Slutligen må anmärkas, att denna synstaf i vissa ögon når ända ut till kristallkäglans spets, men i andra är skild från densam- ma genom ett längre eller kortare mellanrum, som kan jämföras med glaskroppen i vårt öga. Redan LEEUWENHOEK hade visat, att ljusstrålarna, då de gå genom en af hornhinnans facetter, strax bakom den sammanbry- tas till en upp- och nedvänd bild af det föremål, hvarifrån de 3 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. utga. Da emellertid denna bild lag helt nära hornhinnan och således föll inuti kristallkäglan, samt ingen kunnat visa, att denna kunde uppfatta bilden, och det dessutom var mycket svårt att förstå, huru insekten kunde få någon föreställning om den yttre världen, då den i ögat var sönderdelad i en mängd upp- och nedvända bilder, kommo först J. MÖLLER och sedermera GRE- NACHER till den åsikt, att denna bild ej hade någon betydelse för insektens syn, utan att hvarje afdelning af ögat endast upp- fattade de strålar, som parallelt med afdelningens axel hunno in till synstafven. Alla de olika intrycken från de skilda afdelnin- garna bilda tillsammans insektens uppfattning af synfältet. Då nu EXNER, som till en början anslöt sig till denna teori, företog sig, att i ett gifvet fall, med kännedom om bildens af- stånd från facetten samt dennas böjning å främre och bakre si- dan beräkna facettens brytningsindex, fann han ett tal så stort, att han genast insåg, det vara omöjligt, att hornhinnan i och för sig skulle äga en sådan brytningsförmåga, och då han slutligen fann, att hornhinnan äfven då den afskars så, att dess båda änd- vtor blefve fullkomligt plana, gaf upphof till en bild, så var det klart, att denna bild ej uppkom på det vanliga sättet, utan att här förelåg ett nytt, förut ej kändt sätt för ljusstrålars hopbryt- ning till en bild. Orsaken till bildens uppkomst befanns vid när- mare undersökning ligga däruti, att den af hornhinnan bildade cylindern, genom hvilken ljusstrålarna gå, består af lager, som hafva olika brytningsförmåga så, att brytningsförmågan är störst långs cylinderns axel, men sedan jämnt aftager mot omkretsen. En cylinder af denna byggnad ger på samma sätt som en lins upphof till en bild enligt optiska lagar, för hvilka här ej är lämpligt att närmare redogöra. Vid därefter företagen undersök- ning af kristallkäglorna fann EXNER, att äfven dessa äro byggda enligt samma lag och således kunna inverka på ljusstrålarnas gång, oberoende af ändytornas beskaffenhet. För att vidare öf- vertyga sig om riktigheten af sin åsikt sökte EXNER att å mikro- skopiska preparat se den bild, som uppkom bakom kristallkäg- lornas spetsar. Svårigheten därvid ligger hufvudsakligen däruti, att kristallkäglorna hos de flesta leddjur ej äro fast förenade med hornhinnan, utan ligga så löst, att det vid preparatets förfärdi- gande ej är möjligt att bibehålla dem i deras naturliga läge, 4 ; K, AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFORMAGA. 175 Till all lycka finnas dock nägra former, hos hvilka kristallkäg- lorna äro fast sammanväxta hvar och en med sin hornhinne- facett. Detta är bland annat förhällandet hos de skalbaggar, som fätt namn af »lysmaskar» och »eldflugor». EXNER utskar ett stycke af ett sädant öga sà, att hornhinnan och de vid den- samma fästa kristallkäglorna blefvo oskadade, samt betraktade detta preparat i mikroskopet sä, att käglornas spetsar voro vända mot mikroskopets objektiv d. v. s. mot iakttagarens 6ga, men hornhinnefacetterna mot det föremäl, som skulle betraktas genom facettögat. Han fann dä, att en ganska tydlig, #pprät bild af de yttre föremålen uppstod bakom kristallkäglornas spetsar. Sä- som ett prof på en dylik bild har han i sitt arbete lämnat en fotografisk afbildning af ett bågfönster och en genom fönstret synlig kyrka, sådana dessa afteekna sig i det nämnda insektögat. Denna bild är visserligen ej synnerligen skarp, men dock vida bättre, än man förr trott sig böra antaga. Det är dessutom så godt som säkert, att bilden inuti insektögat är vida skarpare än den visar sig i mikroskopet och i det fotografiska aftrycket, enär det är nästan omöjligt att hindra, att en eller annan omständig- het vid preparatets förfärdigande störande inverkar på bildens skärpa. I lysbaggens ögon äro käglornas spetsar och synstafvarna åtskilda af ett ganska betydligt glasklart mellanrum, och häri- genom blir det möjligt för ljusstrålar, som gått genom olika fa- cetter att mötas i en punkt. Den bild, som synes bakom ett visst antal kristallkäglor är således i själfva verket sammansatt af ett stort antal småbilder, som bildas en af hvarje afdelning och som delvis täcka hvarandra, hvarigenom totalbilden blir långt ljusstarkare än hvar och en af dess delar. Med anledning häraf kallas en sådan bild af Exner en sSuperposilionsbild. Om däremot synstafvarna nå ända fram till kristallkäglornas spetsar, finnes intet dylikt mellanrum, och ljusstrålar, som ingå genom en facett, kunna ej inkomma i en bredvidliggande afdel- ning af ögat, enär det pigment som omgifver synstafvarnas cel- ler i så fall möter irispigmentet, hvarigenom ögats afdelningar utefter hela sin längd blifva fullständigt afstängda från hvarandra. En sådan byggnad har ögat hos de flesta daginsekter, t. ex. hos dagfjärilar, trollsländor och flugor. I dylika ögon hafva kristall- käglorna mycket fina spetsar och äfven, om bakom dessa spet- 5 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. | sar (i synstafven) uppstår en bild, så är densamma ytterst liten och torde af djuret uppfattas som ett enkelt intryck, men alla de intryck, som uppfattas i de olika afdelningarna af ögat, åstad- komma då tillsammans en bild. Exner kallar en sådan bild en appositionsbild. Det är hos leddjur med dylika ögon, som man träffar de minsta och talrikaste facetterna. Frågan om ap- positionsbildernas beskaffenhet är ännu den minst utredda, och det kräfves ytterligare undersökningar, innan man kan sägas hafva full klarhet med afseende på dessa bilders uppkomst. Det vill synas, som om den bild af synfältet, hvilken uppkommer 1 ett dylikt öga, skulle blifva ofullkomlig, därigenom, att delar af syn- fältet ej deltoge i bildens daning. Genom EXNERS upptäckt af hornhinnans och käglornas egenskap af linscylindrar hafva emel- lertid de områden af synfältet, från hvilka måhända inga ljus- strålar kunna komma fram till synstafven, betydligt reducerats. Men äfven om man i vissa fall skulle nödgas antaga, att de särskilda facetternas synfält ej fullt beröra hvarandra, så torde detta dock ej behöfva menligt inverka på djurets synförmäga, enär den allra obetydligaste rörelse, vare sig af föremålet eller facettögat, måste omflytta dessa synfält så, att de punkter, som förut ej eller obetydligt inverkade på näthinnan, nu framträda fullt skarpt, och man har därför alit skäl antaga, att leddjuren af denna omständighet ej hafva större olägenhet än vi af den blinda fläcken å vår näthinna. Däremot är det tydligt och be- kräftas af erfarenheten, att facettögonen måste vara mycket käns- liga för intryck af föremål i rörelse och detta i högre grad ju större antalet af ögats facetter äro. Detta stämmer äfven väl öfverens med det kända förhållandet, att rofinsekter, som jaga och fånga sitt byte, under det att detta är i rörelse, hafva myc- ket små och talrika facetter. En annan upptäckt, som gjorts af EXNER, är den, att såväl irispigmentet kring kristallkäglorna, som ock näthinnepigmentet kring synstafvens celler företaga vandringar, som äro af bety- delse för ögats verksamhet. Irispigmentet omgifver enligt regeln kristallkäglornas sidor, men lämnar naturligtvis själfva spetsen fri. Denna ställning intager pigmentet alltid och oföränderligt i ögon med appositionsbild, men i ögon med superpositionsbild kan man hos djur, som äro i rörelse både om dagen och om 6 ph. 4, via a4 vv NE WER Ad, De ma AR RUE 2 M AL TG a QE Vol LE SA x 4 ER BE tes 4 dj a BÖN é j ; 4 QU AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFORMAGA. 177 natten lätteligen finna, att irispigmentet, endast da ljuset ar helt svagt, bibehäller sin plats kring käglorna, hvaremot största delen af pigmentet, da ögat utsättes för fullt dagsljus, vandrar inåt sa, att det som en ihålig och ogenomskinlig cylinder omsluter den del af hvarje afdelning i ögat, som ligger omedelbart innanför kristallkäglan. Följden af denna irispigmentets vandring blir na- turligtvis den, att en stor del af de snedt gående ljusstrålarna hindras att komma fram till det ställe där bilden uppstår. An- talet af de hvarandra täckande småbilderna blir härigenom mindre, och bilden i dess helhet betydligt ljussvagare. Irispigmentets vandring i ögat hos nattfjärilar, lysbaggar och många kräftdjur, har således samma betydelse, som pupillens utvidgning och sam- mandragning i ryggradsdjurens ögon, och gör det möjligt för en mängd leddjur att se lika bra om dagen som om natten. De leddjur, som hafva ögon med appositionsbild, kunna däremot ej förändra ljusstyrkan i ögats inre, utan hafva ögon, som endast äro : byggda för att se vid fullt dagsljus. Da skymningen inträ- der, ja, ofta redan då solen går bakom ett moln, sätta de sig genast alldeles stilla och se då antagligen lika litet som ett rygg- radsdjur, hvilket sluter sina ögonlock. Det andra pigmentet, som finnes i facettögat, omsluter, så- som redan är nämndt, synstafvens celler så väl på sidorna som i själfva botten af ögat. Förutom det svarta pigmentet finnes hos många insekter kring dessa celler äfven ett lager af fina andrör. Hos natt- och skymningsinsekter lägger sig pigmentet, så länge det är skumt, utanför andrören, hvarigenom dessa komma att ligga omedelbart intill synstafvens celler. Andrörs-lagret verkar då alldeles så som det s. k. Zapetum i vissa däggdjurs ögon, d. v. s. det reflekterar ljuset så, att detta två gånger kommer att gå långs genom synstafven samt ger djurets ögon, då de ses i mör- ker, en grannt lysande färg. När däremot en sådan insekts ögon utsättas för dagsljuset, vandrar pigmentet in emellan synstafcel- lerna och .andrörslagret och förhindrar därigenom all reflexion. Ögonen förlora då sin lysande glans. Hos kräftdjuren, som sakna andrör, finnes ett egendomligt finkornigt lager, hvilket gör sam- ma tjänst som andrörslagret i insekternas ögon. Hos några kräftdjur finnas ögon af en så egendomlig och afvikande byggnad, att de förtjäna att särskildt omtalas. Phro- Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 3 (1892). 7 12 178 ’ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. nina är en amfıpod, som tillhör gruppen HyPERIDÆ, hvars egen- domliga former oftast träffas säsom inhysingar eller halfpara- siter hos fritt kringsimmande, mer eller mindre glasklara hafs- djur såsom maneter och salpor. /hronima har ett i förhållande till kroppen jättestort hufvud, som uppbär fyra stycken samman- satta ögon, af hvilka tvä äro riktade ät sidorna och tvà uppät. Hufvudet liksom kroppen i öfrigt är nästan genomskinligt, och man kan därför utan svårighet se, att de kristallkäglor, som fin- nas i de öfre ögonen, äro inåt utdragna i mycket fina trådar, som nå en längd af ända till femton gånger käglans egen längd. Med sin inre spets stöta dessa trådar intill näthinnans synstafvar. Såväl på grund af dessa trädars oerhörda längd och finhet, som på grund däraf, att de ej alltid äro fullkomligt raka, är det tyd- ligt, att ljuset ej på vanligt sätt kan komma fram genom dem. Enligt ExneErs undersökningar är käglan äfven här byggd såsom en linscylinder och förstärker därigenom ı hög grad antalet af de ljusstrålar, som kunna inkomma i tråden. Det ljus, som in- kommit i denna, fortplantar sig sedan ända in till synstafven medels total reflexion. Enär trådarnas inre spetsar alltid intaga samma relativa läge som facetterna, låter det ganska väl tänka sig, att äfven med denna egendomliga apparat en, om ock ofull- komlig appositionsbild kan uppstå på näthinnan. Hos Copilia, en liten glasklar hinnkräfta af klyffotingarnas (Copepodernas) grupp, som lefver fritt ı världshafven och ej blir större än några få millimeter, finnes ett öga, som är så egen- domligt bygdt, att det saknar motsvarighet inom djurriket och hittills varit en fullständig optisk gåta. Hos detta lilla diur ser man på hvardera sidan af hufvudet en jättestor, utmärkt vackert formad lins, som tydligen är starkt ljusbrytande. Närmast bak- om linsen kan man dock ej upptäcka några bildningar, som kunna tolkas såsom synorgan. Först då man kommit så långt bak som till midten af djurets kropp upptäcker man midt bakom hvardera linsen en kort kägelformig kropp, som med sin bakre, spetsigare ände är fäst vid ett litet pigmentbeklädt organ, hvilket till sin inre byggnad fullständigt öfverensstämmer med en synstaf. Det är lätt att öfvertyga sig om, att linsen ger upphof till en stor och vacker bild, som ligger lika långt bakom linsen som den nyss omtalade käglan. Men hvad skall djuret hafva för 8 AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFORMAGA. 179 nytta af den vackra bilden, da näthinnan endast bestar af en enda synstaf? Hvilken brist pa Öfverensstämmelse mellan ögats ljusbrytande och ljusuppfattande del, den ena i hög grad full- komnad, den andra reducerad till ett minimum! Pa denna fråga har Exner gifvit ett likaså enkelt som tillfredsställande svar. Då han betraktade det lefvande djuret, fann han till sin förvå- ning, att käglan och synstafven ej voro stilla, utan i ständig rö- relse, dock alltid så, att de höllo sig på samma afstånd från linsen och rörde sig i bildens plan. Vid närmare granskning finner man lätteligen, att kristallkäglan är upphängd i fina tra- dar, som gå från linsens kanter, och att en från sidan kom- mande muskelträd fäster sig vid synstafvens hölje. Med tillhjälp af denna muskel flyttar sig den af endast en synstaf bestående näthinnan fram och åter öfver bilden och uppfattar således bil- den successivt i stället för att uppfatta den på en gång. Ett sådant sätt att se företer visserligen någon likhet med vårt för- faringssätt, då vi närmare granska olika delar af synfältet, i det vi låta dess bilder efter hvarandra falla å näthinnans känsligaste del, den »gula fläcken», men skilnaden är dock så till vida myc- ket stor, som gula fläcken innehåller en stor mängd näthinneelement, men Copilian däremot endast har ett enda element i sin näthinna, och således får sammansätta en bild af flere successiva enkla ljusintryck. Man har på senare tid äfven pröfvat andra metoder för att undersöka leddjurens synförmåga. Belgiern PLATEAU har experi- menterat med lefvande djur «och af deras beteenden och rörelser under vissa gifna förhållanden sökt draga slutsatser med afseende på deras uppfattning af omgifningen *. De fleste af hans slutsat- ser synas dock oaktadt all den omsorg, han nedlagt pà själfva försöken, mycket tvifvelaktiga, och detta väsentligen därför, att man vid sädana försök äfven mäste räkna med andra faktorer, som kunna inverka pa djurets uppförande. Bland dessa faktorer må i främsta rummet framhållas djurets egen urskiljnings- eller omdömesförmåga, som i väsentlig grad synes vara beroende af djurets instinkter. Om man t. ex. vid ett sådant försök finner, att djuret under vissa förhållanden ej låtsar om ett gifvet föremål, så är man ingalunda berättigad att däraf draga den slutsatsen, + Ett referat af PLATEAU'S undersökningar finnes infördt i Ent. Tidskr, Årg. 10, p. 224. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. att djuret ej ser detta föremäl eller ej af detsamma har en tyd- lig bild i sitt öga. | FABRE'S märkvärdiga försök med en del insekter visa näm- ligen på det tydligaste, att insekterna under vissa förhållanden, då de uteslutande ledas af artvanor, kunna vara så fullständigt omedvetna om allt annat, som försiggår omkring dem, att man på grund däraf skulle kunna påstå, att de ej såge något alls. Bland dylika af FABRE gjorda försök vill jag här endast omnämna ett enda. Pelopeus är en tämligen stor getinglik stekel, som i Me- delhafstrakterna bygger sina bon af lera på murar, helst inuti boningsrum. Boet består af flera, tätt intill hvarandra liggande, små kammare och 1 hvar och en af dessa inlägger stekeln ett ägg samt ett större eller mindre antal förlamade spindlar, som skola tjäna till föda åt den ur ägget kläckta larven. Sedan kammaren på detta sätt blifvit fylld, tillstänges den med ett lock af lera och till sist, då alla kamrarna äro färdiga, öfvertäckas de med ett gemensamt lager af lera, så att ojämnheterna dem emellan försvinna och det hela ser ut som en oregelbunden upp- höjning på murbrukets yta. Om man nu passar på och bortta- ger den första i en kammare inlagda spindeln, vid hvilken äg- get alltid är fäst, bryr stekeln sig ej därom, utan fortfar att lägga in spindlar i kammaren, och om äfven dessa undan för undan borttagas, fortfar han dock att föra hem ett visst antal spindlar och tillstänger slutligen på vanligt sätt den alldeles tomma kammaren med ett lerlock. Ja, hvad mer är: om man passar på, då alla kamrarna äre färdiga och stekeln just börjat att täcka öfver dem med det för dem alla gemensamma lagret af lera, kan man borttaga alla kamrarna från muren och ändock få se, huru djuret, såsom om intet händt, med den största omsorg täcker öfver den nu tomma och jämna ytan med ett lager af lera. Talrika sådana af FABRE anställda försök, som kasta ett skarpt ljus öfver egendomligheterna i insekternas själslif, mana till den största försiktighet, då man från insekternas beteende vill. sluta sig till beskaffenheten af deras sinnesförmögenheter. Insek- terna synas nämligen, huru än deras sinnen i Ofrigt ma vara be- skaffade, oftast ej kunna fasthalla mer än ett intryck i sänder och ledas då, oberörda af allt annat, ensamt af detta. u Tan TO AN dE A RAGE DE ZU En 181 VERZEICHNISS EINER VOM HERRN FRITZ THEORIN AUS GABUN UND DEM GEBIETE DES CAMERUNFLUSSES HEIMGEBRACHTEN SCHMETTERLINGS- SAMMLUNG. VON CHR. AURIVILLIUS. LR Heterocera. Fam. Sphingidæ. 227. Choerocampa gracilis BUTLER Proc. Zool. Soc. 1874 p. Sut 72) Camerun. 2 Stücke. Diese Art ist mit Ch. Eson Cram. sehr nahe ver- wandt; die von BUTLER 1. c. angegebenen Kennzeichen passen vollkommen auf unsere Stücke. Von der wahren Ch. Eson besitzt unser Museum ein Stück aus dem Kaffern- lande (WAHLBERG) und ein ganz übereinstimmendes aus Sierra Leona (AFZELIUS). 228. Choerocampa Celerio L. Syst. Nat. ed. X p. 491 n:0 10 (1758). — HÜBNER Samml. Eur. Schmett. Sphing. f. (59, 146), 167, 168. Camerun. Acanthosphinx n. gen. Lingua brevis, debilis. — Palpi mediocres, frontem parum superantes. — Frons inter antennas breviter sub- fasciculata. — Antenne valide; maris crassiusculæ, serrato. pilosæ; feminæ tenuiores, ciliate. — Ale antice, elongate, ! Se Entomol. Tidskrift. Arg. 12. p. 193. _ 37 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. apice acute, fere ut in generibus Amblypterus et Ambulyx formatæ, margine costali apicem versus convexo, margine exteriore recto aut leviter concavo, margine postico angu- lum posticum versus excavato; ale posticæ apice rotundatæ angulo anali subhamato-producto. — Abdomen validum, conicum, — Tibiæ anticæ breves, late, apice breviter spinulosz; intermediæ bicalcaratæ calcare longiore metatarsi medium superante; tibiæ posticæ calcaribus 4 aegualbus, longissimis et validissimis, apice aculeatis instructæ. — Tarsi breviter spinulos&; articulus primus elongatus reliquis simul sumtis longior. Durch die kurze, weiche Zunge unterscheidet sich diese Gattung sofort von Ambulyx WALK. und Amblypterus (Hügn.) Moore, mit denen sie nahe verwandt ist, und von Amblypterus auch durch die viel kürzeren Stacheln an den Hintertarsen. Acanthosphinx Güssfeldtii Dewirz var. gigas AURIv. Ent. Tadski1 2. 1802-P..228 tat Tr 10. Camerun, 1 9. (Ein & aus Bibundi, Camerun: SJÖSTEDT). Die vorliegende Form stimmt in der Zeichnung des Körpers und der Flügel so genau mit Dewrrz’ Beschreibung und Abbildung von Ambulyx Giissfeldtic' überein, dass ich ungeachtet der weit bedeutenderen Grösse (Länge des Vorderfliigels beim & 62 m. m., beim Q 70 m. m.) und der dunkleren Farbe des Saumfeldes sie bis auf Weiteres nur als Varietät von Güssfeldtii betrachte. Das helle Saumfeld der Vorder- und Hinterflügel ist bei gzgas hell olivgrünlich, etwas in’s Gelbe ziehend, aber nicht ockergelb wie bei der Hauptform. Der Flügelschnitt des 6? unterscheidet sich von dem des 2, dadurch dass bei jenem der Saum des Vorderflügels schwach konkav, bei diesem aber fast gerade ist. Rhadinopasa Hornimani Drucke Ent. M. Mag. 16. 1880 Pp. 268. — HÖLLAND. Trans. Amer. Ent. Soc. 16. 1889 D... 66 t..3 f. 5, 6. — KARSCH Ent. Nachr. 17. T8ozyp: 296. — Udei Karscu Ent. Nachr. 17. 1891 p.15 t. 1 f 4. Camerun. 1 ©. ' Mitth. München. Ent. Ver. 3. 1879 p. 27 t. 2 f. 1. 38 SET. 232. 234. AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 183 Amphonyx Morganii WALKER List Lep. Het. 8. 1856 p. 206. — KarscH Ent. Nachr. 17. 1891 p. 297. Camerun. I æ von 120 Mill. Flügelspannung. Diese Art gehört ohne alle Zweifel in dieselbe Gat- tung wie Antœus Drury und C/uentius CRAMER, und ich kann nicht verstehen, warum BUTLER sie in die Gattung Protoparce gestellt hat. Wenn Boisduvals A. Morganii nicht das 9 von Wal- kers Art ist, so muss sie eine verschiedene Art sein. Von den von Borspuvar erwähnten Glasflecken der Hinterflügel findet sich beim © keine Spur. Protoparce convolvuli L. Syst. Nat. Ed. X. 1758 p. 490. — Hüsner Eur. Schmett. Sphing. t. 14 f. 70. Camerun. | Nephele accentifera BEAUV. Ins. Afr. et Amer. p. 264 t. 24 f. 1 (1805). — Zridyma HorvEn Tijd. nat. Gesch. 7. 1840 p. 278 t. 5 fi 2 a, 2 b. — Boısp. Spec. Gen, Lep. Het. 1 p. 141. — Ranzani BERTOLONI Mem. Bologna. 2. TN ONps 1034 OO Gabun; Camerun. Nephele infernalis Kirsy Trans. Ent. Soc. 1877 p. 244. WATER: ATOM ter tat jf) 4: Camerun. Fam. Agaristidæ. Diese Familie ist durch folgende Kennzeichen von den anderen Bombyciden und den Noctuiden recht scharf begrenzt: 1) Stirn aufgeblasen oder mit einer hornigen Erhabenheit. 2) Rippe 1 der Vorderfliigel wurzelwärts nicht gegabelt, einfach. 3) Rippe 5 der Vorderflügel nahe an der Rippe 4 entspringend. 4) Rippe 2 der Hinter- flügel nahe an der Hinterecke der Mittelzelle entspringend. 5) Rippe 3 und 4 der Hinterflügel aus einem Punkte (der Hinterecke der Mittelzelle) oder mit sehr kurzem gemein- schaftlichen Stiel entspringend. 6) Rippe 5 der Hinterflügel aus der Mitte der konkaven Querrippe ausgehend. 7) Rippe 8 der Hinterflügel nahe an der Wurzel mit der vor- 39 184 235. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. deren Mediana vereinigt und daselbst mehr oder weniger verdickt. 8) Hinterflügel mit Haftborsten. ,9) Die Fühler gewöhnlich vor der Spitze mehr oder weniger verdickt. Metagarista triphænoides WALKER List. Lep. Het. 1. p. 61 (1854). Camerun. I ©’. Das vorliegende, etwas beschädigte Stück stimmt mit WALKERS Beschreibung gut überein und ist ohne Zweifel die wahre /Zrrphencides WALKER. Bezüglich dieser Art sind WALKER und nach ihm BUTLER in einem eigenthümlichen Irrthum befangen. Auf Pag. 1529 seiner »List» zieht WALKER Phegorista leuco- mela(!) HERR. SCHEFF. Samml. aussereur. Schm. f. 22, 23 zu seiner Met. triphenoides. Die Figuren 22 und 23 im Scheefferschen Werke stellen aber eine kleine, schwarze und weisse Art dar, welche gar nichts mit der Gattung Meta: garista zu thun hat. Dagegen ist in den Figuren 21 und 22 eine Form abgebildet, welche mit Mezagarista triphe- notdes nahe verwandt ist; diese Art nennt aber HERRICH SCHEFFER Aegocera Manas. WALKERS Aegocera Manas (List. 7 p. 1588) ist aber Phegorista leucomelas HERR. SCH. (l.>c.) und’, Boispy "Rev. Zool. (3)2.0P> 108 EON — Um die Verwirrung vollständig zu machen hat endlich BUTLER in »lllustrations of typical specimens of Lepid. Heterocera in the collection of the British Museum» P. 1. 1877 Pp. 12 t. 5 f. 7 als WALKERS Metagarista tripha- noides nicht WALKERS sondern HERRICH SCHÆFFERS Art beschrieben und abgebildet. BUTLER sagt zwar (l. c.): »Phegorista leucomela (sic!) of Herrich Scheffer is a di- stinct but allied species.» BurrLer's Beschreibung passt doch vollständig auf SCHAFFERS Figuren und zwischen den Abbildungen von der Oberseite kann ich wenigstens keine nennenswerthe Unterschiede entdecken. Es scheint mir darum wahrscheinlich, dass BUTLER mit Pheg. leuco- mela HERR. SCH. die wahre Mer. triphanoides WALK. be- zeichnet hat. Die Synonymie von Metagarista Menas HERR. ScH. wird also die folgende: Aegocera Manas HERR. SCHAFFER Sammi. aussereur. Schmett. f. 20, 21 1853. 40 AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 185 — Boisp. Rev. zool, (3) 2. 1874 p. 55. — Metagarista triphenoides BUTLER (non WALK.) Ill. Lep. Het. Br. Mu- SEN Es FLO PE DANS fee Sot. JA 236. Eusemia niveosparsa Westwoop Oates Matabele Land App. p- 355 (1881). Camerun. 1 ©, 2 9. Westwoods Beschreibung passt gut auf die vorliegen- den Stücke, ausgenommen dass die Flecke der Vorderflügel gelblich weiss und nicht schneeweiss (»niveis») sind. Wenn ich Westwoods Art recht gedeutet habe, so steht sie der E. pallida Waik. und longipennis WALK. sehr nahe, indem sie sich von jener durch die rothen Hinterflügel, von die- ser durch die Form der Vorderflügel und die Farbe der Hinterfliigel und von beiden durch die helleren, . weiss- gelblichen Flecke der Vorderfligel unterscheidet. Unser Museum besitzt ein mit den Stücken aus Came- run ganz übereinstimmendes Exemplar aus Sierra Leona. Obs. Aus dem Festlande Afrikas sind bisher etwa 30 Arten der Gattung Zusemia beschrieben. Einige von WESTWOODS und MABILLE’S Arten sind doch ohne Zweifel Synonymen. Ich vertheile sie in folgende Gruppen: Zuphemia Gruppe (Aazthospilopteryx WALLENGR), 1. Zuphe- mia CRAM.:345 A, BUTLER An. N. H. (4) 15 p. 142 = Geryon FABR. Ent. syst. 3:2 p. 28. — 2. Nugatrix WESTW. Oates Matabele Land p- 356. Wahrscheinlich = n:o I. — 3. Africana BUTLER An, N. H. (4) 15. p. 142 = Geryon 2 WALLENGR. Vet. Ak. Handl. 5: 4 p. 7. — 4. Meretrix WESTW. lw c. p. 355. = n:0 3? — 5. \/ndecisa BUTL. An. N. H. (6) 7. p. 50. — 6. /ncongruens BUTL. Proc. Zool. Soc. 1878 p. 381. — 7. Superba BUTL. An. N. H. (4) 15 p. 141 t. 13 f. 3. = Geryon g' WALLENGR. Vet. Ak. Handl. 5: 4p.7.— 8. Thruppi BUTL. Proc. Zool, Soc. 1885 p. 775. — 9. Pentelia DRUCE Pr. Zool. Soc. 1887 p. 668. — 10. Adulatrix WESTW. 1 ce. p. 355 t. G. f. 1, t. H, f. 3, 3 a, 3b. — 11. Xanthopyga "MAB, An. Ei Fr. (6) 10 Bull p. 124 = n:0 10? — 12. Pallida WALK. List 1 p. 52; Bunt. Ill. ‘Lep. Het. 1. p. 10 t. 5f. 3. — 13. Miveosparsa WESTW. 1. c. p- 355. — 14. Zongipennis WALK. List. I p. 51; BUTL. Ill. Lep. Het. Ip. 10 t. 5 f. 5. — 15. igridorsa Mas, An. E. Fr. (6) 10 Bull. p- 123. — 16. Pardalina WALK. Tr. N. H. Soc. Glasgow I. p. 229 t. 5 f. 1. = Ochracea BUTL. An. N. H. (4) 15 p. 142. — 17. Perdix DRUCE Pr, Zool. Soc. 1887 p. 668. — 18. Æoa Mas. An. E. Fr, (6) 10. Bull. p, 123 = n:o 17? — 19. Mozambica MAB. An. E, Fr. (6): 10. Bull. p. 123. — 20. Contigua WALKER List. I p. 50, BUTL. Ill. Lep. Het. 1. p. ro, t 4 f 8. 41 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. II. Zea-Gruppe. 21. Zea Herr. SCH, Samml. aussereur. Schm. f. 34, 35; BoIsp. Monogr. p. 99. — 22. Grandis DRUCE Ent. M. Mag. 16. p. 268; WATERH. Aid. t. 155 f. 3, 4. — 23. Buchholzi PLÔTZ Stett. E. Zeit. 41. p. 81. | III. Medeba-Gruppe. 24. Medeba DRUCE Ent. M. Mag. 16. p. 269; WATERH. Aid. t. 172 f. 4. — 25. Æornimani DRUCE Ent. M. Mag. 16. p. 166; WATERH. Aid. t. 155 f. 5. IV. Poggei-Gruppe. 26. Poggei Dewrız Mitth. Münch. E. Ver. 3. p. 31 t. 2 f. 3. — 27. Falkensteinii DEWITZ Nov. Acta Ac. Nat. CurW422 9.2000. 2, 7210 À Anhang: Gruppe? 28. Aemulatrix WESTW. 1 c. p. 355. — 29. Glossatrix WESTW. 1. c. p. 356. ÆEus. metallica MAB. ist eine Massaga und Æ. xovemmaculata MAB, An. E. Fr. (6) 10 p. 54 ist mit Amazela echione BOISD. nahe verwandt oder identisch.! 237. Massaga delicia BUTLER Proc. Zool. Soc. 1868 p. 224 ty ah 2 Camerun. 2 Q. Von den vier bekannten Arten (//esparza CRAM.; maritona Burt; delicia Butt. und vzresccns Bury.) wurden bisher nur AG beschrieben. Ich ziehe darum mit grossem Zau- dern die vorliegenden Weibchen zu Butlers delzcza. Sie weichen nicht nur durch bedeutendere Grösse (Flügelspan- nung 48—50 mill.) und breitere, mehr abgerundete Vor- derfliigel, sondern auch durch die breitere, auf den Vor- derflügeln stark gebogene weisse Querbinde der Flügel und die schneeweissen Franzen der Spitze der Hinterflügel vom of ab. Dazu kommt, dass die Palpen der 9° ein langes cylindrisches Endglied haben, wogegen das Endglied der männlichen Palpen, wie schon WALKER sagt, sehr kurz ist. Im Geäder und in der Bildung des Stirnfortzatzes stimmen jedoch die QQ mit den Yo vollständig überein. Die Gattung Massaga gehört ganz sicher zu den Agaristiden; durch Farbe und Zeichnung ähneln die Arten sehr einigen der asiatischen Chalcosiiden. 238. Massaga metallica MABILLE Bull. Soc. Zool. Fr. 3. 1873 pice: ! Erst nachdem die vorhergehende Uebersicht geschrieben war hatte ich Gelegenheit von Kirby’s Abhandlung über die Gattung Aazthospllopteryx (Trans. Ent. Soc. London 1891 p, 279—292) Theil zu nehmen, 42 AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 187 Camerun. 1 Q. MABILLE führt diese Art zu Zusemia, sie gehört jedoch offenbar zur Gattung Massaga. 239. Eudryas? liturata n. sp. Corpore pedibusque posteriori- bus ochraceo flavis, capite supra, palpis, dorso thoracis fasciculisque dorsalibus segmentorum 1—4 abdominis ob- scure purpureis; alis anticis supra flavo-viridibus lituris parvis argenteis, dimidio fere apicali purpurascente-nigro atomis niveis consperso, margine posteriore vitta lata pur- purea a basi usque ad angulum posticum ducta; alis posti- cis ochraceis margine exteriore latissime nigro ad angulum ani purpurascente; alis subtus ochraceo-flavis, anticis dimi- dio apicali, posticis margine lato nigris. ©. Long. al. exp. 35. Diese ausgezeichnete Art stimmt in Rippen-und Kör- perbau mit den Agaristiden ganz überein, weicht aber durch das sehr kurze geneigte Endglied der Palpen von den übrigen afrikanischen Gattungen der Agaristiden ab und nähert sich der nordamerikanischen Gattung Eudryas Botsp. Wahrscheinlich muss man für /z/urata eine neue Gattung aufstellen, da aber der X noch unbekannt ist, ist es nicht rathsam dieses zu thun. Die grünliche Wurzelhälfte der Vorderfliigel bildet ein rechtwinkliges Dreieck, welches sowohl gegen die schwärzliche Flügelspitze als gegen den purpurfarbenen Hinterrand scharf ‘und gerade abgegrenzt ist. Auf der grünen Grundfarbe stehen besonders auf den Rippen viele kleine, weisse, silberglänzende Punkte und Strichelchen, von denen das grösste die gebogene Schlussrippe der Mit- telzelle bedeckt. Auch längs dem Hinterrande und dem Saum finden sich weissliche Schuppen, welche hin und wie- der zu unregelmässigen Zeichnungen gehäuft sind. Die Palpen sind ziemlich lang und erreichen beinahe die Höhe des abgestuzten Stirnfortsatzes, Die Hinterschenkel haben vier lange Spornen; die Vorderbeine sind oben schwärzlich gefärbt. «Mila n. gen. Frons latiuscula, trapezoidea, paullo supra medium tu- berculo obtuso armata. — Palpi squamosi, adscendentes, 43 LS LOS al PY NV 8 2" 4 LD … CPL. 11°C 12e 12 À ß var de 5 + | h Er DR RN A : ' N, 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. tuberculum frontis vix attingentes: articulus 3:us minutus articulo 2:0 lato plus sextuplo brevior. — Antennæ maris simplices, basin versus crassæ, apice tenuiores. — Abdo- men gracile, subeonicum aut subeylindricum, alas posticas plus triente superans. — Pedes squamosi; tibiæ posticæ quadricalcaratæ; unguiculi subtus dente minutissimo ar- mati. — Ale anticæ latiusculæ, apice obtuse rotundate, margine exteriore æqualiter convexo, angulo postico obtuso, alis posticis vix triente longiores. — Alæ posticæ apice late rotundatæ. — Costæ alarum fere omnino ut in gene- ribus Agaristidarum (e. gr. Manthospilopteryx WALL. chf. Westwoop Oates Matabele Land t. H f. 3 a) dispositæ. — Typus: Hypsa concinnula Maire. Die systematische Stellung der Gattung Mala ist schwie- rig zu bestimmen; nach meiner Ansicht muss sie doch entweder unter den Agaristiden oder unter den Noctuiden ihren rechten Platz haben. Welche dieser Familien die richtige ıst, wird davon abhängen, wie man in Zukunft die Grenze zwischen diesen beiden einander sehr nahe- stehenden Familien ziehen wird. Die Gattung Apsarasa Moore! scheint mir wirklich mit Mila verwandt zu sein, ist aber durch die viel längeren Vorderflügel und die lange, zugespitzte, kegelförmige, tiefer gestellte Erhabenheit der Stirne verschieden. 240. Mila concinnula MABILLE Bull. Soc. Zool. Fr. 3. p. 85 tree); AR AS N Fr (so ms NORD zone (Hypsa) — Zfurata BUTLER An. N. H. (5) 7. 1881 p. 37 (Apsarasa) — febraica Auriv. Ent. Tidskr. 12. 1891 Pp. Br Bw take 133 1 Go’; Camerun. Fam. Syntomide. Subfam. Zuchromiine. 241. Euchromia Lethe FaBr. Syst. Ent. p. 553 (1775). — MaeıLLr An. E. Fr. (6) 10. 1890 p. 36. — eumolphus CRAM. Pap. Exot. 3. p. 8 t. 197 f. D (1779) — fulvida ' Proc. Zool. Soc. 1867 p. 665; typus: Noctua radians WESTW. Cab Or? Ent: | t28i fy 4 44 242. : AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 189 BUTLER Tr. Ent. Soc. London 1888 p. 112 t. 4 f. 5. Camerun. | Euchromia splendens BUTLER Tr. E. Soc. 1888 p. 113 PT ie TA € Camerun. Subfam. Automolidinæ. Diese Unterfamilie entspricht Wallengrens Fam. //exa- neuridæ und umfasst einige unter einander nahe verwandte und durch ihren eigenthümlichen Habitus ausgezeichnete afri- kanische Gattungen, welche bisher bald zu den Syntomiden, bald zu den Arctiiden geführt wurden. Da ihnen aber stets die Costalrippe der Hinterflügel fehlt, stelle ich sie ohne Bedenken unter die Syntomiden als eine besondere Unterfamilie, welche in manchen Beziehungen eine Ueber- gangsgruppe zu den Arctiiden bildet. Als typische Arten der Gattung Aw/omolis HUBN: wurde Meteus Cram. und lateritia H. Sch. 1855 und 1856 von HERRICH-SCHÆFFER angeführt. WALKER hatte zwar schon 1854! den Namen Automolis verwendet, aber für 6 siidamerikanische Arten, von denen keine von HÜBNER erwähnt oder mit seinen Arten congenerisch ist. In Part 7 (1856) von seinem Verzeich- nis der Lepid. Heteroc. änderte WALKER seine Ansicht und gebrauchte Hübners Namen Automolis für einige Arten, von denen A. sthingidea nach BUTLER? in dieselbe Gattung wie der von HÜBNER angeführte Sphinx Syprlus Cr. gehört. Sich hierauf stützend, erklärt BUTLER Sypilus als den wahren Typus der Gattung Automolis. Da aber, wie ich schon erwähnt habe, HERRICH-SCHEFFER seine /aferitia schon 1855 als Automolis abgebildet hatte und diese /aferitia von Me- Zeus CRAMER generisch nicht zu trennen ist, und HERRICH- SCHÆFFER noch dazu in den 1856 erschienenen Texte Me- Zeus Cr. als erste Art der Gattung Awtomolis aufführt, - halte ich es richtiger mit SNELLEN und anderen den Me- Zeus als Typus der Gattung Aufomolis zu erklären. Zu den Automolidinen stelle ich folgende afrikanische Gattungen: 1 Automolis Hüpn.; H Scu. (= Decimia Wat- ' List. Lep. Het. 1..p. 213. 2 Journ. Linn. Soc. 12. p. 420. 45 190 to > As D + un HJ AN 6) ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. KER (1856) = Hexaneura WALLENGR. (1860)) mit den Arten: Meteus Cram. (= bicolora WALK.); lateritia H. ScH (= cinnamomea WALLENGR.; ? = rubra WALK.), Kel- lent SNELLEN; wnicolor ÖBERTH. und warscheinlich auch syntomia PLöTz und szlacea PLÔTZ. — 2. Hebena WALK. mit venosa WALK. — 3. Metarctia WALK. mit rufescens Walk. (= maculifera WALLENGR.) und erubescens WALK. — 4. Balacra WALKER mit caéruleifascia WALK., flavi- macula Waık., ochracea WALK. und elegans n. sp.! — 5. Pseudapiconoma AURIV. (1881) mit Zeszacea Auriv. — 6. Meganaclia n. gen. für Nacka! Sippia Prôrz. — und wahrscheinlich auch Anace WALK. mit perpusilla WALK., znvaria WALK., incensa WALK., herona DRUCE, ? herpa Druce und Zagaris Watk. mit Meteus WALK. (non Cram.) und crassa Feld. Balacra coeruleifascia WALKER Lep. Het. 7. 1856. p. 1721. Ein Weib. Camerun. Stimmt mit Walkers ungewöhnlich guter Beschreibung genau überein. Balacra flavimacula WALKER Lep. Het. 7. 1856 p. 1722. 2 So. Camerun. Fam. Arctiidæ. Alpenus æqualis Walker Lep. Het. 3. p. 686 (1355) — indeterminata WALKER |. €. p. 697 — macularia |. c. 31 p- 314 (1864). ı 2. Camerun. Fam. Hypsidæ. Eligma hypsoides WALKER. — Beistehende Figur. 1 a. Synon. Surina hypsoides WALKER Tr. N. H. Soc. ' Balacra elegans n. sp. Cinerea, collari niveo, sangvineo-marginato; capite, coxis anticis, femoribus supra, lateribusque pectoris sangvineis; abdo- mine supra cinereo fasciis nigris medio interruptis et fasciculis basalibus utrinque 2—3 rufis, in lateribus ochraceo-hirto et infra albo maculis sangvineis biseriatis; ale anticæ cinereæ gutta basali sangvinea et maculis 5 indetermina- tis limpidis (una prope apicem cellulæ discoidalis, reliquis plus minus conflu- entibus in cellulis 2—5); alis posticis minutis dilute ochraceis, longitudine tr. latioribus. — Long. ale antice 18'', posticæ 5’’’; latitud. ale posticæ 6”. — Camerun (Y. Sjöstedt). 46 247. 248. 249. AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 191 Glasgow 1. p. 333 (1869) — Panglima gloriosa BUTLER Tr.'E. Soc. London 1875 p. 325 — Auriv. Ent. Tidskr. Leo LOgn pr 22800 1.2, 1 ©. Gabun; ı 2 Camerun. Nach Butler’s gütiger Mittheilung gehört der Typus von Butlers gloriosa zu dieser von mir abgebildeten Art und nicht zu der sehr nahestehenden, aber durch die breiten, anders geformten Vorderflügel, durch die weniger gebrochene innere und die doppelte äussere, schwarze Quer- linie der Vorderflügel ausgezeichnete Art, deren Vorderflügel ich in Figur I b abgebildet habe nach einem von Y. Sjo- STEDT in Camerun gezogenen Stücke. Diese neue, bisher ohne Zweifel mit Zypsoides verwechselte Art nenne ich Eligma duplicata. Der Typus von Walkers ae scheint leider verloren gegangen zu sein. Fam. Lithosiidæ. Soloe trigutta WALKER Lep. Het. 2. 1854 p. 557 — sexmaculata Pare UE. ZI 47 p.82 (1880). E An. E. Fr. (6) 10. 1890 P%32-. Nov. ibeps. tg 1.3,(1892)): Obs. Nudaria? tosola PLorz l. c. ist = Soloe guttivaga WALK. erg ee aa Vorderflügel. Fam. Nyctemeridæ. Aletis Helcita L. Cent. Ins. p. 22. 1763 — CLerck Ic. Imst: 301.1. Camerun. Nyctemera apicalis WALKER Lep. Het. 2 p. 395 (1854). — Warern. Aid. t. 178 f. 4. — fuscipennis WALLENGR. Wien. E. Mon. 4. 1860 p. 161. — Antinoril OBERTH. AnnwiMus:..Geney, 75,.77880: p, waits: uf x. Gabun, Camerun. Nyctemera perspicua WALKER Lep. Het. 2. p. 398 (1854). Gabun. 47 261: 252. / ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Nyctemera Fulleri Drucz Ent. M. Mag. 20 p. 157 (1883) Camerun. 1 Jg‘. Das vorliegende Stück weicht von Druce’s Beschrei- bung dadurch ab, dass die Hinterfliigel oben ganz tief orangenroth sind mit einer ziemlich schmalen, an der Spitze nur wenig erweiterten schwärzlichen Saumbinde. Otroeda Hesperia Cram. Pap. Exot. t. 257 f. A. B. (1779). — SHARPE An. N. H. (6) 7. 1891 p. 134. Gabun, Camerun. Die Eier sind kurz elipsoidisch, beinahe kugelich mit sehr fein reticulirter Schale. « Pirga n. gen. Caput parvum, breve, ut in genere Ofroeda formatum. — Palpi? — Antennæ longæ, usque ad apicem pectinatæ, articulo primo tumidiusculo. — Lingua brevis et tenuis. Abdomen fere omnino cylindricum, apice deflexum. — Pe- des squamosi; tibiæ posticæ calcaribus duabus parvis api- calibus tantum armatæ. — Ale magnæ, modice late. — Retinaculum distinctum, tenue. — Alæ anticæ ad costam rectæ, apice rotundatæ angulo postico obtuso; cellula discoidalis longissima apice medio obsolète clausa; costa ı:a ad basin simplex; costa 2:a, 3:a et 4:a late distantes, costa 5:a prope 4:am oriens; costa 6:a prope angulum anteriorem cellulæ, costa 7:a e cellula appendiculari prope ejus apicem, costa 8:a et 9:a trunco communi ex apice cellule appendicularis, costa to:a e latere antico ejusdem cellulæ et costa ıı:a libera e latere antico cellule discoida- lis exeuntes. — Alæ postic ad costam fere rectæ; costæ 6:a et 7:a trunco longo communi ex angulo antico cellulæ orientes; costa 8:a usque ad basin libera, in medio ad cellulam discoidalem valde approximata et ibi costa brevis- sima transversa cum cellula conjuncta. Durch den Bau des Kopfes, der Fühler und des Hin- terkörpers erinnert diese Gattung sehr an Ofroeda, von der sie sich doch anderseits sogleich durch den Rippenverlauf und die mit nur zwei Spornen bewaffneten Hinterschienen 48 254. Diss) 256. 257: V+ 258. Entomol. Tidskr. Ärg. 13. H. 3 (1892). 49 i] AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 193 unterscheidet. Wie Ofroeda kommt auch Gzrpa den Or- gyiiden sehr nahe. Pirga mirabilis AUkiv. Ent. Tidskr. Arg. 12. 1891 p. 228 tete Fusca, capite, thorace supra cingulisque 7 abdominis ochraceis; collari fascia transversa fusca ornato; alis sub- hyalinis, sordide albidis marginibus omnibus, exterioribus latissime, costisque fuscis. X. — Long. corporis 29'", long. al. exporr. 83°”. Gabun. Pitthea famula Drury Ill. Ex. Ins. 2. 1773 t. ar f. 3. — decisa WALKER Tr. N. H. Soc. Glasgow ı. 1869 p. EN A 2 Camerun. Famula Dr. ist keine Nyciemera, passt aber ziem- lich gut in die Gattung /2tthea Wak. Diese Gattung stelle ich nur provisorisch unter den Nyctemeriden, sie gehört wahrscheinlich wie auch Alezs eher zu den Geo- metriden. Pitthea continua WALKER Lep. Het. 2. 1854 p. 462. Camerun. Pitthea? Doleris PLÔTz Stett. E. Z. 41. 1880 p. 82. — Dewitz Nov. Acta Ac. N. Cur. 42. p.:33 t. 3 f. 1. Camerun. Fam. Orgyiide. Aroa obliqua WALK: Lep. Het. 7. p. 1734 (1856). — sulphurea Pıörz S. E. Z. 41. 1880 p. 84 — ? = ampla Wark. Lep. Het. 31. p. 346 (1864). Camerun. ı 9. Obs. Choerotriche orestes Druce (Pr. Zool. Soc. 1887 p. 674) = Aroa? Xanthospila PLÔTZ S. ER Z. 41. 1880 p. 84. Lymantria manicata n. sp. Femina: Sordide lutescente-albida, stipite antennarum, margine inferiore frontis, palpis supra et summo apice, geniculis, tibiis tarsisque atris; tarsorum articulo ultimo late ochraceo; tibiis lateraliter alboconspersis; dorso abdominis 15 194 250. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. sordide ochraceo; alis anticis costis et fascia media obso- letissima fuscescentibus; alis posticis albis, subhyalinis. — Long. corp. 24", long. al. exporr. 71'". Mas (hujus speciei?): Sordide albidus; capite thora- ceque luteo-virescentibus; palpis roseis; tibiis pilis longis lutescentibus vestitis; geniculis et articulo primo tarsorum basi nigris; articulo ultimo tarsorum læte ochraceo; abdo- mine supra (ut videtur) lutescente; alis anticis virescente- glauco-cinereis, costa fasciisque 2—3 indeterminatis vires- tibus, subtus albidis dimidio apicali roseo; alis posticis. albidis, infra versus apicem roseo conspersis. — Long. n corp. ı8'"', long. al. exporr. 42'"". Camerun.- 1 9,3 Ad. Die Rippen haben bei beiden Geschlechtern denselben Verlauf wie bei Lymantria dispar L. Die Vorderflügel haben aber einen besonders beim & gegen die Spitze mehr konvexen Vorderrand, eine scharfe, beinahe rechtwinklige Spitze und einen geraden Saum. Lymantria? Preussi Mar. Vuitt. Nov. Lep. p. 57 t. 9 f. 5. — Beistehende Fig. 2. Nigra, subtus ochracea, pedibus ex partealbescenti- bus; abdomine su- pra fasciis 6 albidis et fasciculo apicali ochraceo ornato; alis supra nigris plaga magna di- scali alba; anticis Fig. 2. Lymantria Preussi Mas. VULIL. plus minus griseo- irroratis et macula magna discali atra; alis subtus albis apice et marginibus plus minus late nec non macula discalı nigris, posticis adhuc vitta lata nigra in cellula 1 c.@. — Long. corp. 29”, long. alar. exporr. 56""—58"". Camerun. 2... Bei dieser ausgezeichneten Art entspringen die Rippen 3 und 4 der Hinterflügel aus einem Punkte ganz nahe der à) 50 260. 261, 262. AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN. 195 Rippe 5, die Rippen 6 und 7 auf gemeinschaftlichem Stiel und auf den Vorderflügeln die Rippe 10 aus 7. Die Hinterschienen haben 4 lange Spornen. Fam. Janide. a Jana gabunica n. sp. Brunneo-cervina, capite, palpis pedibusque brunneo- fuscis; antennis maculaque magna frontis inter antennas albescentibus; alis supra olivescente-brunneo-cervinis mar- ginem exteriorem versus paullo dilutioribus magisque olive- scentibus; anticis macula parva nigra in costa ı:a prope basin, linea transversa angulata et puncto albo ad apicem cellulæ, pone medium lineis 4 repandis marginem posticum versus confluentibus fuscis, ultra has linea recta, obliqua, a margine interiore versus apicem ducta, apicem haud attin- gente, sed utrinque punctis pallidis in costis sitis ornata; alis posticis in medio lineis 4 transversis fuscis, tribus pri- mis repandis, quarta omnino recta, marginem anteriorem haud attingente, parte exteriore ale olivescente costis ob- solete obscurioribus; alis omnibus subtus brunneo-cervinis lineis 4 nigris repandis in medio lunulisque aliqvot bise- riatis versus marginem exteriorem. @. — Long. corp. 34", alarum exporr. 86" Gabun. 1 J. Fam. Thaumetopeine. Anaphe infracta WALSINGHAM. Pr. Linn. Soc. (2) 2. 7885 1p. 1422141 45 Gr, Camerun. Anaphe venata BUTLER. Ann. N. H. (5) 2. p. 459 (1878). — Moloneyi DrucE. Pr. Zool. Soc. 1887 p. 673 t. 55 f. 5. Camerun. Moloneyt Druce scheint von venxata BUTLER nicht verschieden zu sein. Anaphe Carteri WALSINGHAM. Tr. Linn. Soc. (2) 2. 1885 p. 423 t. 45 f. 9. — Druce. Pr. Zool. Soc. 1887 D. 674 — parva AURIV. Ent. Tidskr. 12. 1891 p. 228 t. 2 f. 5. SI 196 264. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. Gabun. 1 æ. Der von mir abgebildete Mann weicht von WALSING- HAM’s Figur durch die gleichbreite schwach gebogene und in der Mitte nicht abgebrochene, braune Querbinde der Vor- derfliigel ab, stimmt aber dadurch mit dem von Druck beschriebenen Weib überein. Wenn WatsincHams Figur nicht eine nur zufällige Aberration darstellt, kann meine Form den Varietätsnamen parva behalten. [Zatrephes?!] biseriata Prörz S. E. Z. 41. 1880 p. 84. Camerun, 3 99; Gabun 1 go’, welcher wahrschein- lich zu dieser Art gehört. Warum PLÔTz diese Art, welche entweder hierher oder unter die Notodontiden zu stellen ist, der südamerika- nischen Gattung Zatrephes zugesellt hat, kann ich nicht ver- stehen. Der vorliegende Mann hat schmälere und hellere, mehr gelbliche Vorderfliigel, welche mit einer röthlichen Querlinie und einigen rothen Flecken gezeichnet sind, und rothe Hinterflügel. Der Körper ist haariger als beim Weibe, und der Hinterkörper hat oben an der Wurzel einen rothen Haarschopf; die Fühler haben längere Kammzähne. Bei beiden Geschlechtern entspringt die Rippe 5 an allen Flügeln näher der Rippe 6 als der Rippe 4; die Rippen 6 und 7 der Hinterflügel sind lang gestielt und die Rippe 2 der Hinterflügel ist bis zur Wurzel frei. Die Vorderfliigel haben keine Anhangszelle und die Rippen 6 und (8+9)+ 10 kom- men aus Rippe 7. Die Hinterschienen sind mit 4 Spor- nen bewaffnet. Es ist mir bisher nicht gelungen diese Art in WAL- KER'S List zu entdecken, wenn sie wirklich nicht vor PLöTz beschrieben jst, ist für sie wahrscheinlich eine neue Gattung zu bilden. Fam. Notodontidæ. Notodonta? argenteomaculata n. sp. — Beistehende fig. 3 a—c. Rufo-brunnea, thorace supra obscuriore, pedibus pallide brunneis; abdomine supra fusco, subtus lutescente; alis an- 52 5 | pre FAN ) RN HERRN a Pia; N A mn Le à ‘ Pi Cee à 266. AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN. 107 ticis supra læte rufobrunneis, medio ad marginem posticum infuscatis, prope apicem macula parva trigona costali argentea ornatis, lineis duabus undulatis prope basin, maculis tribus rotundatis lunulisque prope marginem exteriorem fuscis, a margine postico pone medium ad maculam argenteam linea pallida fusco-marginata subrecta, subtus pallide ochraceis, medio late infuscatis; alis posticis supra fuscis unicoloribus, subtus pallide ochra- ceis, fascia media angusta fusca. 2. — Lone. corp.) 277, alarıllexporrt, so. Durch haarige Fig. 3. Notodonta argenteomaculata AUR. Augen, vier Spornen an den Hinterschienen, den Verlauf der Flügelrippen (fig. 3 c) und die ganzrandigen Flügel stimmt diese Art mit der Gat-! tung Notodonta überein. Durch den hohen Haarschopf des Mittelrickens und den Mangel eines Schuppenzahnes am Hinterrande der Vorderflügel ist sie doch so verschieden, dass sie ohne Zweifel in eine neue Gattung zu stellen ist. Da der & mir noch unbekannt ist, kann ich die Gattung nun nicht vollständig begrenzen und will sie darum auch nicht benennen. Fam. Saturniidæ. Antheræa Dione Fagr. Ent. syst. 3: 1 p. 410 (1793). — KirBy Tr. E. Soc. London 1877 p. 16. — MAASSEN & WEYDING Beitr. z. Schmett. 5. 1885 f. 94 2 — simplicia MAASEN, ly 16,023, 2872: fr 20:01 Gabun. Gonimbrasia obscura BUTLER An. N. H. (5) 2. p. 462 (1878). — Maassen & WEYDING Beitr. z. Schmett. 5. f. 84, 85 (1885). Camerun. , 9. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Fam. Lasiocampide. Trabala Burchardi Dewrrz Nov. Acta Ac. Nat. Cur. 42. B.774.112:2.6.%5,.08817), Camerun. 1 2. Lasiocampa proboscidea GUÉRIN Ic. R. An. p. 508 t. 86 f. 6 (1846?) Camerun 1 æ. Lasiocampa Knoblauchi DEwitz Nov. Acta Ac. N. Cur. 42. DEN 2,14 (1881), Camerun. 1 9. Lasiocampa (Chrysopoloma) 7/eorzni Auriv. Ent. Tidskr. E2UTOON D...228,.-1.2 fe ae Gabun. Diese ‚Art. "ist mit Z.. 7udis.. WArk.> (Lep. Het. 32. 1865 p. 561 — Dewirz Nov. Acta Ac. Nat. Cur. 42. p. 79 t. 3 f. 24) aus Natal nahe verwandt. Sie scheint mir doch durch die folgenden Kennzeichen hinreichend ver- schieden zu sein um als eine besondere Art betrachtet zu werden. Die Fühler sind ganz ockergelb und viel kürzer als bei »zdis. Beim vorliegenden Manne von T7%eorinz sind sie kaum 8°” lang und bei einem nur 40'" grossen Manne von rudıs aus Natal mehr als 0” lang und ganz schwarz- grau. Die Vorderflügel sind bei 7eorznz nur wenig (in meiner Figur sind sie in der Mitte etwas zu dunkel) oder gar nicht mit grau überzogen; der Saumfleck zwischen den Rippen 5 und 8 ist jedoch stets vorhanden. Alle Flügel haben eine reinere ockergelbe Farbe und schärfere Zeichnungen als bei 7wdis; der schwarze Querstreif ist wenigstens an den Vorderfliigeln nach aussen scharf gezäh- - nelt, geht auf den Hinterflügeln weiter vom Saume und auf den Vorderfiügel mehr schief nnd länger nach aussen. Die Vorderflügelspitze ist breiter und mehr abgerundet. Ein Weib von Z%eorin: in Staudingers Sammlung misst 55"", hat eintönig hell ockergelbe Flügel, welche über- all (mit Ausnahme an der Wurzel der Hinterflügel vor dem Querstreife) schwarz gesprenkelt sind. Die Fühler sind kurz gezähnt. 54 ; | AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 199: 272. Gastropacha audea Druck Proc. Zool. Soc. 1887 p. 677. DS: 274. 275. Camerun. Mehrere Yo und QQ. Gastropacha gabunica Aurıv. Ent. Tidskr. 12. 1891 p. RAS as eae Speciei præcedenti simillima, alis anticis apice fuscis, vix pallido-conspersis, alis postieis utrinque obscure fuscis margine summo brunnescente, alis anticis infra et abdo- mine supra fuscis tantum distincta. Gabun. 1.0’, 1 8. Diese Form ist wahrscheinlich nur eine geographische oder von der Jahreszeit abhängige Varietät von Azdea DRUCE. Obs. Gastropacha obliquata WALLENGR. ist nicht = obliquata Kıuc. (sordida ErscH.) sondern eine beson- dere Art, die ich Zabea Wallengreni nennen will. — Trichtura albiplaga WALK. ist = Mesocelis montana Cram. — Taragama carinata WALLENGR. ist nicht, wie WALLENGREN selbst angiebt, = 7aragama cristata CRAM. sondern eine ganz verschiedene Art, welche neulich von Druce als Megasoma polydora beschrieben. wurde. Fam. Limacodidæ. Cosuma rugosa Watk. Lep. Het. 5. p. 1113 (1855). Camerun. Natada undina Druce. Pr. Zool. Soc. 1887 p. 683. Camerun. Anhang. Ich benutze die Gelegenheit die folgenden Arten, die neulich von Y. SJÖSTEDT in Camerun gefangen wurden, zu beschreiben: ly I. Gonometa Sjöstedti n. sp. Tota læte pallide ochracea, uni- colora signaturis nullis; alis anticis elongatis apice acumina- tis margine exteriore recto, angulo postico late rotundato; capite parvo; antennis breviter pectinatis. 9. — Long. corpo- ris 60", ale ant. 74”, ale posticæ 49'", alarum exporr. 157". Diese Art kann nicht das 2 von Gonometa nysa DRUCE sein, denn die mir vorliegenden Raupen sind ganz verschieden. 55 200 nn ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. "Harmilla n. gen. Rippenverlauf von Cymothoe, Farbe und Zeichnung der Gattungen Zuphedra und Euryphene. A. elegans n. sp. Alis supra viridi-metallicis; anticis dimi- dio apicali nigro-fusco macula subapicali nivea fasciaque lata ochraceo-fulva transversa a medio marginis antici versus angu- lum analem ducta, posticis pone medium fascia lata transversa coerulescente ad marginem exteriorem nigricantibus; alis sub- tus late ochraceis posticis ad angulum analem latissime ci- nereo-albidis, maculis tribus magnis albo-cinctis submarginali- bus et macula rotundata atra in cellula discoidali, anticis: macula maxima rotundata cellulæ discoidalis atra serieque submarginali punctorum et macularum albescentium et nigres- centium ornatis; palpis cinereis. — Long. alar. exporr. 77 m.m.Q. Ekundu, Camerun. — Y. SJÖSTEDT. Pseudacrea Warburgi n. sp. Mit Ps. Hostilia Dr. sehr nahe verwandt, aber durch die wenig verbreitete rothbraune Farbe der Vorderflügel, (welche vom Hinterrande nur bis zur Rippe 3 ausgebreitet ist und in der Mittelzelle nur einen schmalen Strich längs dem Hinterrande bildet), durch zwei weisse Flecke am Ende der Mitteizelle der Vorderflügel und besonders durch die breitere, nach innen ganz edene dunkle Saumbinde der Hinterfliigel verschieden. — Long. al. exporr. Gore: Camerun. — Y. SJÖSTEDT. Lalacra pulchra n. sp. Nivea, fascia transversa verticis, coxis anticis femoribusque supra late sanguineis; alis posticis mi- nutis. — Long. al. exporr. 38”. J. Camerun. — Y. SJOSTEDT. Balacra? croceipes n. sp. Nigra, coeruleo-micans, abdomine supra maculis utrinque 4 (Q) aut 5 (>) rotundatis ochraceis ornato, subtus ochraceo, segmentis 2 primis croceis; pedibus croceis et ochraceis; alis posticis maris minutis difformibus. — Long. al, exporr. 48"—54". Camerun. — Y. SJOSTEDT. 201 NAGRA ORD OM KORNFLUGANS FOREKOMST OCH UPPTRÄDANDE I DALARNE SOMMAREN 1891. Under det jag en del af föregående sommar i och för geo- logiska arbeten vistades i Dalarne, blef jag i tillfälle att kon- statera kornflugans förekomst därstädes, och efter som man hit- | tills saknat kännedom om denna skadeinsekts uppträdande i pro- vinsen, har jag ansett mig böra i korthet meddela mina iakt- tagelser häröfver. Då jag den 6 augusti uppehöll mig i området närmast norr om sjön Rogen och på f. m. gick förbi den lilla Rogsbyn, ob- serverade jag, att nära byn i några åkrar, som voro besådda med blandsäd (korn och hafre), en stor del kornstånd ej gått i ax, utan stodo som små gula krymplingar bredvid de höga gröna hafrestånden. Jag företog därför en närmare undersökning, och. hvad jag misstänkte visade sig vara fallet, i det att samtliga kornstånd, som ej gått i ax, voro angripna af larven till korn- flugan (Chlorops teniopus MxıG). Straen voro nämligen skadade på det karakteristiska sättet, i det att en ränna bildats på ena si- dan, vanligen från öfversta leden till axet, och inom det om- slutande bladet hittades antingen en larv, puppa eller ett tomt puppskal. För att utröna, om kornflugan äfven här, såsom på Gotland, kunde göra någon större skada, räknades alla kornstånd på en kvadratfots yta, tagen på måfå utmed dikeskanten af en bland- sädsåker. Resultatet af denna räkning blef, att af 48 kornstånd voro 33 angripna af kornflugelarver. Jag blef i själfva verket ej förvånad däröfver, ty kornet stod så dåligt, att det vid flyktigt påseende såg ut, som om åkern endast vore besädd med hafre; en del af de friska kornstånden hade nämligen dessutom låg växt och små ax, alldeles som om äfven de varit utsatta för skade- insekter. Några sådana kunde dock ej iakttagas. Ett stycke närmare byn voro några åkerlappar besådda med enbart korn. Sädens utseende var där något bättre, och en före- tagen räkning visade också, att kornflugelarverna i dessa åkrar ej uppträdde fullt så talrikt som i blandsädsäkrarna. I 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Sedan jag sälunda fätt min uppmärksamhet fast pa korn- flugan, ansäg jag mig böra se efter, om den äfven uppträdde lika ymnigt pa Ofriga trakter, som under sommaren af mig komme att besökas. ; ; Då jag de närmast följande dagarna vistades nära Bjursås kyrka, företogs därför flera räkningar från kornåkrarna äfven där- städes. I allmänhet var sädens utseende här betydligt bättre, och det syntes genast, att kornflugan ej gjort så stor skada där som vid Rogsbyn. De flesta räkningarna företogos utmed åker- kanterna, och antalet angripna stånd växlade ganska mycket på olika åkrar. Än hittades intet skadadt stånd, än ända till 15 och därutöfver, och var det vanliga antalet 4—6 skadade stånd på kvadratfoten. Att förhållandena här voro bättre, tillskrifver jag den om- ständigheten, att åkrarna voro bättre skötta, och att kornet ge- nom ymnigare gödsling bragts till kraftigare växt. Erfarenheten har ju visat, att i sådana åkrar kornflugelarverna ej förmå göra någon större skada. Vidare gjordes den iakttagelsen, att där kornet stod mera tunnt, såsom exempelvis i blandsädsäkrar eller utmed äkerkanterna, var antalet angripna stånd större, än där det stod tätare. I några af de vid Bjursås undersökta kornstånden hittades torra. puppor, hvilket väl torde få tillskrifvas ogynnsam väder- lek (?), och i ett par puppor tyckte jag mig genom skalet skönja parasitsteklar. | Under den äterstäende tiden af min vistelse i Dalarne ge- nomvandrade jag delar af följande socknar: Kopparberg, Al, Leksand, Rättvik, Sollerön, Mora, Orsa, Ore och Boda. Ofver- allt varseblefs kornflugan 1 olika utvecklingsstadier, men da min tid var knapp, företog jag ej vidare några räkningar. Jag ur- aktlat detta äfven af den orsaken, att korn- och blandsäds- åkrarna i dessa socknar ingenstädes, för sa vidt jag var i till- fälle iakttaga det, företedde det utseende, som de vid Rogsbyn, samt att till följd däraf ej någon egentlig härjning var att miss- tänka. Af det anförda framgär sälunda, att kornflugan äfven i Da- larne gör mer eller mindre skada och till och med därstädes, såsom sistlidne sommar var fallet vid Rogsbyn, kan uppträda ‘ 2 N . KORNFLUGANS FÖREKOMST OCH UPPTRÄDANDE I DALARNE 203 härjande. En jämförelse mellan de à sistnämnda AE erhällna "siffrorna och sådana, som i liknande fall erhållits pa Gotland, visar detta. « Om härjningsäret 1883 pa Gotland meddelar herr M. J.ars- SON (i Entomol. Tidskr. 1885, sid. 179), »att kornflugan dä upp- . trädde i sa stor mängd, att dess larver kunde beräknas till mel- Jan 3 och 4 millioner pa hvarje tunnland». En beräkning med omkring 30 kornflugelarver pa kvadratfoten vid Rogsbyn gör mellan 3 och 4 millioner pa en hektar och mellan ı och 2 mil- lioner pa tunnlandet. — Ar 1886 förekom kornflugan pa Got- land visserligen ej så ymnigt som ar 1883, men dock talrikare än de närmast föregående aren. Enligt räkningar, som jag nämnda år företog å herr M. LARSSONS egendom Skäggs därstä- des, erhölls ett medeltal af omkring 4 kornflugelarver på -kva- dratfoten vid kornåkrarnas kanter, eller något mindre, än hvad jag förra sommaren erhöll i Bjursås i Dalarne. Då min tid i Dalarne var ganska knappt tillmätt, och jag endast kort tid bodde på ett och samma ställe, kunde jag ej utröna parasitsteklarnas talrikhet, emedan inga kläckningar före- togos. Jag kan därför ej yttra mig om, huruvida kornflugan i år därstädes kommer att göra skada. Lika litet var jag i till- fälle att göra några iakttagelser öfver, huru kornflugan öfvervint- rar. Att döma af vissa förhållanden anser jag dock, att den för vintern ej är uteslutande hänvisad till höstsädet (här råg) (?). För att emellertid Landtbruksstyrelsens entomolog skulle kunna hinna göra undersökningar häröfver, lät jag ganska tidigt anmäla resultatet af mina iakttagelser för länsstyrelsen. Det var ock i förlitande på, att nämnda entomolog skulle ditkomma, som mina undersökningar mot slutet af vistelsen i Dalarne blefvo mera fragmentariska än önskligt varit. I sammanhang härmed ber jag att få meddela såsom bidrag till kännedomen om kornflugans utbredning, att jag sommaren 1890 fann henne vara ganska allmän i socknarna Wickleby, . Thorslunda och Algutsrum pa Öland, då jag för geologiska kartläggningsarbeten uppehöll mig därstädes. Upsala i mars 1892. Herman Hedström. QU) PAL 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. Vanessa Polychloros säsom skadedjur. I Tidskrift för Skogshushällning, tjugonde ärg., sid. 9, 1892, är en liten, af A. VAHLGREN undertecknad uppsats införd, hvari omnämnes, att of- vannämnda dagfjärils larver 1 slutet af maj 1889 uppträdde pa almar à en egendom ı Kalmartrakten och voro där sä talrika, att mänga af träden blefvo i hög grad vanställda genom angrep- pet. Da detta hos oss torde vara ett mindre vanligt förhållande. hafva äfven vi trott oss böra omnämna detsamma. Enligt berät- taren uppåto larverna nästan hela skifvan af bladen och kvar- lämnade endast de gröfre nerverna. De lefde i kolonier om 30—40 individer och sedan alla eller de flesta bladen à en gren blifvit förtärda, vandrade sällskapet i tämligen sluten trupp till en annan, för att därstädes fortsätta förstöringsarbetetet. I medio af juni lämnade de träden och uppsökte för sig passande stäl- len, å det närbelägna boningshuset, för att undergå förvandlin- gen till puppor, och snart sags på undre sidan af fönsterblec- ken, källargluggarnas träramar m. fl., rader af puppor. Förfat- taren framhåller, att de vuxna träden genom bladens förstöring vis- serligen ej lida någon lifsfarlig skada, men anser, att unga träd därigenom 1 betydlig mån sättas tillbaka i växtkraft och påpekar, att almarna, som merendels planteras i alleer och parker, få ett synnerligen missprydande utseende, då de äro behängda med de, särskildt för kvinliga promenerande afskyvärda, taggbeklädda larverna. Följande vår visade sig åter larver på samma ställe, men voro mindre talrika och angrepo då äfven ett körsbärsträd i en trädskola. S. L. a RER + ug ea 0 2249 a NT \ MAD ET AE | eee 205 ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST den 30 April 1892, Föreningen höll sin andra talrıkt besökta sammankomst för året ofvannämnda dag såsom vanligt à Hôtel Phcenix under pro- fessor SANDAHLS ordförandeskap. | Sedan senaste sammankomsten hade föreningen genom dö- den förlorat jägmästarena O. E. GYBERG och N. A. LEIJONFLYCHT samt en norsk ledamot, d:r S. f. SÖLSBERG i Laurvik. Oscar EMANUEL GYBERG var född den 16 juli 1839 pä Hunneberg, der hans fader L. GYBERG var kronojägare. Redan fran barnaär lärde han sig sälunda att älska naturen, som à Hunneberg företer så manga egendomliga drag och blef redan tidigt förtrogen med det yrke, inom hvilket han sedan med lif och lust utförde sin dugande lifsgerning, som gjort honom känd och erkänd inom hela vårt land. Det var han som på lands- höfding E. SPARRES initiativ med kraft tog itu med skogsplan- tering à de förr så ödsliga »Svältorna» i Elfsborgs län. Här- under gjorde han många rön med afseende på de insekter som angripa våra skogsplanteringar och enligt hvad han i bref upp- gifver, då han ingick som ständig ledamot i Ent. Föreningen, var det hans afsigt att i Entom. Tidskrift meddela dessa rön, men en lunginflamation kom imellan och döden afklippte hans verksamma lif i Göteborg den 16 april 1892. NILS ARVID LEIJONFLYCHT, en intresserad naturvän, och nu senast anstäld som jägmästare i Gellivara, där han efter lång varig sjuklighet hastigt afled den ro sistlidne mars i en ålder af 47 ar. D:r SAMUEL JAKOB SÖLSBERG, praktiserande läkare i Laurvik I 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. (Norge) var en ifrig lepidopterolog, som alltid under sina resor och vandringar 1 tjenstärenden var beväpnad med en fickhäf till infängande af möjligen mötande fynd. Han afled till följd af influensa i början af innevarande är. Följande nya ledamöter hade invalts i föreningen, nämligen: grosshandlaren CARL HEDSTRÖM, farm. stud. K. K. KINNMAN, gross- handlaren JOHAN AXEL LINDROTH, direktören OTTO SAMSON, justitierädet ANDERS VIKTOR ABERGSSON, direktören OLOF STJERNQVIST (alla i Stockholm) poststationsföreständaren JOHAN SALMONSSON (Alanäset), stud. af Söderman- lands och Nerikes nation G. A. RINGSELLE (Upsala) samt fru SIGNE NORDEN- SKJÖLD à Virqvarn nära Oskarshamn, den första kvinliga ledamoten af Ento- mologiska foreningen, Därjämte hade Vesternorrlands läns hushällningssäll- skap och Allmänna svenska utsädesföreningen i Svalöf ingätt i föreningen. D:r Schörr höll ett längre föredrag om »Snöformer bland Collembola», hvarunder redogjordes för en hel del äldre och nyare arter af dessa vanligen förbisedda smä insekter bland de ‚Ss. k. »hoppstjertarne» (Zhysanura), hvilka sällan eller aldrig af allmänheten observeras, sä vidt de icke uppträda i oerhördt an- tal och ôfvertäcka stora ytor af snöfält samt dä gifva upphof till berättelser om »maskregn». Man känner berättelser om dylika »maskregn» med säker- het sa långt tillbaka som midten af 1600-talet, de äldsta fran Ungern, där de, såsom väl öfverallt under den tiden, ansägos be- båda stundande olyckor af pest och krig eller dylikt. Dessa små kräk kunna fortlefva endast i låg temperatur. Om glaciala Col- lembola förvaras i ett varm rum, dö de på 24 timmar, men i kallt rum kunna de hålla ut en hel vecka. Underbar är dessa djurs framkomst då och då i ofantliga massor, och många försök till förklaringar af detta fenomen hafva gifvits, men någon tillfredsställande är ännu ej funnen. D:r SCHÔTT har iakttagit, att dessa Collembola ega förmåga att borra sig ganska snabbt ned i snö och is, åtminstone flere bland de glaciala arter, som äro funna å de skandinaviska likasom å de sydeuropeiska fjällen. Det skulle därför måhända vara dem möjligt att på liknande sätt från marken tränga upp genom snön. Han förevisade många arter af dessa små intressanta, ofta vackert tecknade djur. Hr Sven LAMPA visade och redogjorde sedan för »en pa snö lefvande dipter» af ett högst egendomligt utseende, hvilken 2 ENTOMOL. FÖRENINGENS SAMMANKOMST D. 30 APRIL 1862 207 blifvit honom tillsänd fran Norrland af jägmästaren ©. WESTER- LUND. Den ifrägavarande insekten, som mer liknade en spindel än en fluga, var känd i 2 hittills ytterst sällan funna arter, af hvilka DaLMANN beskrifvit den ena under namnet Chzonea ara- neoides och BOHEMAN den andra benämnd Ch. crassipes med anledning af dess ytterst tjocka lar. Hr WESTERLUND hade nu funnit flere individer af bada könen, dock talrikast af honorna af den sist nämnda arten. Den hör till 77##/derna (Harkran- karne), saknar vingar, men har kvar svingkolfvarne eller de bakre förkrymta vingarne, kryper pa värsidan omkring pa snön och ar fullt liflig ännu vid — 8 C. Rörande den frägan, hvarifran dessa sma kräk komma pa ytan af ett 3 fot tjockt snölager, likasom om förekomsten mass- vis af Collembola pà snön, uppstod en liflig diskussion inom föreningen, och därunder framstäldes ätskilliga formodanden om sättet for dessa »snömaskars» och flugors framkomst pa ytan af snön. Sä antogs af somlige, att de kunde hafva krupit upp ut- med trädstammar och stenar eller dylika föremäl 1 det mellan- rum som finnes mellan dem och snön. Men härigenom kunde icke förklaras det massvisa uppträdandet af Collembola à mid- ten af ett större snöfält längt frän alla träd och stenar. Kunde man antaga, att de frän andra häll blifvit förda med vinden och med nyfallen snö kommit ut pa snöfältet? Intet säkert resultat kunde framgå af diskussionen, emedan afgörande iakttagelser ännu icke förelägo. I diskussionen härom deltogo Herrar CHR. och CARL AURIVILLIUS, SCHÖTT, HOLMERZ, LAMPA, KULLBERG, SCHMIDT och NORDIN. D:r TrRYBOM omtalade en ny akarid af mycket märkvärdigt utseende och hvars lefnadsvanor äro i hög grad beaktansvärda. Han är iakttagen förut i Amerika och England samt af d:r TRY- BOM i Halland. Akariden är benämd Heteropus ventricosus för den stora magens skull, och den förtär skadeinsekter på hvete samt äfven andra skadliga larver och kan sålunda vara en bunds- förvandt till landtbrukarne å deras sädesfält mot fiender ur in- sektverlden. : Geologen D:r O. Horst, som tillfälligtvis deltog i förenin- gens sammankomst, hade medfört ett högst intressant paleontolo- giskt fynd, nämligen aftryck af en insektvinge i graptolitskiffer 3 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. fran Skane, en af de äldsta undersiluriska geologiska aflagrin- garne. Alla entomologer, som sett detta fynd, ansago det samma” vara en insektvinge, och adjunkten THOMSON i Lund hade hän- fort den samma till skinnbaggarnes ordning (Hemzptera) och stält denna ?rofocimex siluricus Mos.! i granskapet af slägtet Phytocorts. Apotekaren Isıpor NORDIN, som beredt föreningen tillfälle att få se det märkvärdiga fyndet, delade icke adjunkten THom- SONS äsigt, att vingen tillhörde en nära P/hytocoris stående he- miptér utan ansåg den snarare, ifall det öfver hufvud var en he- miptér, böra hänföras till de högsta Hemiptera heteroptera eller Pentatomiderna. Professor AURIVILLIUS ansåg, att vingen sanno- likare tillhörde ett djur af en äldre insektordning såsom rätvin- garne och möjligen kunde vara af en kakerlacka, som hör till de allra äldsta insekttyperna, men förklarade på samma gång, att han för sin del ansåg det omöjligt att med någon grad af sä- kerhet bestämma, till hvilken insektordning vingen rätteligen hörde. Professor AURIVILLIUS visade slutligen ett underbart exempel pa »förklädnad» eller »skyddande likhet», i det han framlade en i svart och hvitt af lafvar brokig kvist, å hvilken satt en med lika färgade hårtofsar beklädd skalbagge, Lithinus nigrocri- status, hvars närvaro å kvisten knappt det mest vanda och skarpa öga kunde upptäcka. Oskar Th. Sandahl. En för var fauna ny vifvel. Orthochetes setiger BECK ar af postexpeditör B. Warenius nyligen funnen uti en trädgärd vid Malmö. SL. ' Se Geol. Fören. i Stockholm Förhandl. B. 14 1892. p. 121. MTA Bee ERNA 209 OM SLOKORNFLUGAN (Oscinis frit L.). ETT GIF-AKT TILL SVERIGES KORNODLARE ¥ AF CHR. AURIVILLIUS. ! Redan 1750 fäste LINNÉ i en i Vetenskaps-Akademiens Hand- + lingar införd uppsats med titel: »Rön om slökorn» den jordbruks- idkande allmänhetens uppmärksamhet pa ett litet skadedjur, som af honom kallas slökornmasken. Hvad han i denna uppsats yttrar om ifrägavarande djur är af sà stort intresse, att jag här tilläter mig ätergifva det viktigaste däraf. Han skrifver: »Slökornsmasken kallar jag ett nytt insekt, pa hvilket ännu ingen sett med öppna ögon, fast det är en af de största fiender för värt äkerbruk. Da rägen blommar, blifva axen trappiga och ej fullsatta, om nägot regn kommer i blomman, som förhindrar foecundation.? Detta kan icke ske i kornaxen, som blomma inom sin hölsa, dit intet regn kan tränga sig, men i dess ställe infinner sig en liten mask, som utmärglar kornaxet. Pä en äker, der jag i är sätt skallös Gumring, fann jag axen, ehuru säden frodigt växte, ofta icke ega öfver 4 à 5 rigtiga korn, utan voro de mesta kornhölstren väl gröna, men magra, smala och liksom förtvinade. Da jag öpp- nade dem, fann jag kornen inuti uppätna och uppfyllda med groft pulver med en deruti liggande mask, inom sin egen hölsa eller puppa och den samma beständigt, inom hvart och ett förskämdt korn. Dä jag sedermera gick till värt allmänna korn, fann jag detsamma mer eller mindre i hvart ax angripet af denna mask. 1 Ur kongl. Landtbruks-Akademiens Handlingar och Tidskrift for 1892, sid. 168. 2 = befruktning. Entomol. Tidskr. Ärg. 13. H. 4 (1892). ı 14 RR har" D UT A RATE LES UNE [RE Ara et 7 | Bae hr: Te LRO ER 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. En, som är okunnig om dessa maskar och pa vanligt sätt anser kornaxen, skulle föreställa sig den batsammaste gröda, da han räknar hela 50 till 60 kornen uti ett korn-ax; men far ansenlig afkortning, sedan kornet blifvit uttröskadt, igenom en myckenhet slösäd. Jag tog axen af kornet och lade dem uti ett glas val tilltäppt, da jag efter 14 dagar vid den 16 juli, fick en hel svärm förvandlade och utflugna insekter — — — — — : de blefvo ett slags oändeligen sma flugor, dem jag ofta sett flyga pa Orternas. blad, men hällit dem ovärdiga att anteckna, emedan de voro sa sma och sa ringa. Nu finner jag dem vara af stor vigt till den stora skada de göra landet, som väl kan stiga i Sverige arligen till 10,000 tunnor korn»,*? — — — — »Flugan är ogement quick, så att, da jag hade hela svärmen uti ett glas, kunde jag dock icke fanga en enda, förrän jag maste sätta hela glaset uti ett vatten-käril och der öppna detsamma, att vingarne blefvo vata, så att de icke kunde flyga; men da jag släppte dem seder- mera pa papperet hoppade de nästan som läppor, fastän bak- föttren till hoppande icke tycktes vara skapade». »Allt hvad vi kalla slékorn är intet annat än förtvinade korn, som äro smalare och lättare samt gå icke fram under kast- ningen i sädesbingen, ty de hafva ingen kärna. Öppnar man dessa, finner man inom kornet i stället för kärna allenast ett groft mjöl, hvilket är intet annat än exkrementer af denna mask, som uppätit kärnan, så att om denna mask ej skadade kornet, blefve ej mera slö-korn än slö-råg. Regnet kan icke skada kor- net i dess blommande utan blifva alla korn uppfyllda med kärna, ehuru ringa den då må vara, äfven 1 missväxtår, derest ej en ovanlig torka alldeles upptorkar kornet, då det går utur holk; men allt annat slö-korn är af denna lilla fluga fôrorsakadt». »Således har jag här först föreställt ett nytt eller förr obe- kannt insekt, som gör åkermannen den största skada. Den gör vårt fädernesland stor nytta, som kan lära oss att utestänga detta kreaturet ifrån våra kornåkrar». 3 Här följer dels en beskrifning af själfva flugan dels en betraktelse öfver de små organismernas ofantligt stora betydelse i naturens hushållning, hvarvid LINNÉ med profetisk blick uttalar den tanken, att många sjukdomar bero på dylika organismer. En sanning, som det först i våra dagar lyckats vetenskapen att verkligen bevisa. u AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 211 Da man läser denna LINNÉS noggranna och lifliga skildring af slökornflugan och dess härjningar, skulle man kunna taga för gifvet, att det endast behöfts detta päpekande af ett för jord- bruket sà ytterst skadligt djur för att inom kort pà offentlig eller enskild vig skulle hafva vidtagits alla nödiga åtgärder för att undersöka djurets lefnadsvanor och bekämpa dess härjningar. Sa är dock, märkvärdigt nog, ingalunda förhällandet, utan ännu den dag som i dag dr, nära 150 år efter det, att Linn&s afhandling offentliggjordes, finnes trots landtbruksinstitut, landtbruksskolor m. m. knappt en enda landtbrukare i vart land, som ens hört talas om slökornflugan, och ännu mindre har man dä kunnat tänka pa att i nagon man stäfja dess framfart. Kornodlaren kan visserligen ej undgå märka, att vid tröskningen en stor procent af kornen endast äro tomma agnar, men okunnig om den rätta orsaken skyller han detta på ogynnsam väderlek, frost o. d. eller antar, då annan förklaring saknas, att det ligger i naturens ord- ning, att ett visst antal korn skola vara tomma; en förklaring, som ju skenbart bekräftas däraf, att han en lång följd af år iakt- tager samma mängd af slökorn. Såsom redan LINNÉ framhåller och hvarje noggrannare undersökning genast bekräftar, är detta dock ingalunda förhållandet, utan kornen felslå tvärtom ytterst sällan utan en direkt yttre anledning. Man må dock ej i detta fall döma den stora allmänheten allt för strängt, ty den saknar ju i de flesta fall förutsättningarna för att göra noggranna iakttagelser med afseende på dylika växt- skador. Långt märkvärdigare är det däremot, att de två enda läroböcker, som hittills i vårt land utkommit rörande jordbrukets skadedjur, lämna så godt som inga upplysningar om slökorn- flugan. I den ena” af dessa läroböcker finnes à sidan 324 en- dast ett kort referat af LINNÉS uppsats, men i den andra” långt senare utgifna läroboken finnes, märkvärdigt nog, ej ett ord om slökornflugan. Under sådana förhållanden må det ej förefalla underligt, om den allmänhet och de elever vid våra jordbruks- * DAHLBOM, G., Kort underrättelse om skandinaviska insekters allmän- nare skada och nytta i hushållningen. En handbok för landtbrukare och natur- forskare. Lund 1837. 5 HOLMGREN, A. E., Om äkerns vanligaste skadeinsekter. Stockholm 1873 Prisbelönt af K. Patriotiska sällskapet). 2 J 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. skolor, som använda denna lärobok, äro i okunnighet om slökorn- flugans tillvaro. Det hela är ett sorgligt vittnesbörd om det all- deles bakvända sätt, pa hvilket man hittills i vart land gatt till- vaga med afseende pa vara odlade vaxters sjukdomar; en sak till hvilken vi närmare skola återkomma härnedan. Den förste, hvilken, savidt jag känner, efter LINNÉS tid offent- liggjort några pa egna 1akttagelser grundade meddelanden om slokornflugan är prof. H. von Post vid Ultuna landtbruksinstitut. I en 1 Landtbruks-Akademiens Handlingar och Tidskrift för ar 1885 sid. 257—266 införd uppsats redogör v. Post för sina under sommaren 1884 vid Ultuna gjorda iakttagelser om denna arts härjningar 4 korn och andra sädesslag. Vi skola framdeles aterkomma till denna förtjänstfulla uppsats och nöja oss därför här med att endast omnämna densamma. Under åren 1885—00 vistades jag någon del af sommaren 1 olika trakter af Roslagen och blef därvid 1 tillfälle att taga flera kornprof såväl från trakten af Vaxholm och Furusund, som från Häfverö i norra Roslagen. Öfverallt fann jag, att slökorn- flugan förekom i så stor mängd, att åtminstone ro proc. af kor- nen voro förstörda. Äfven på andra håll har under dessa år liknande rön gjorts. Så har t. ex. professor J. ERIKSSON munt- ligen underrättat mig om, att slökornflugan å försöksrutorna vid Landtbruks-Akademiens experimentalfält härjat så, att han mänget år nästan alldeles gått miste om en duglig afkastning, och i sin berättelse till K. Landtbruksstyrelsen för år 1890" omtalar S. LAMPA arten såsom förekommande på Gotland. Då emellertid nästan alla de ofvan anförda iakttagelserna äro gjorda i Upland, anmärktes ofta, att man ej visste något om flugans utbredning ı öfriga provinser och att det vore möjligt, att hon där ej uppträdde såsom skadedjur, För att i någon mån afhjälpa denna brist, tillät jag mig att i augusti månad förlidet år hänvända mig till bekanta eller för saken intresserade personer i en stor del af våra landskap med anhållan om prof à korn. Till alla dessa här nedan nämnda personer anhåller jag att få framföra min hjärtliga tacksamhet för den beredvillighet, hvarmed de villfarit min begäran. Enär såväl genom professor v. Posts 6 Se Uppsatser i praktisk entomologi. I, 1891, sid. 12 och Entomol. Tidskrift, Årg. 12, 1891, sid. 44. AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 273 som genom mina egna iakttagelser tydligen framgatt, att det 2-radiga kornet i längt mindre grad än det 6-radiga angripes af slökornflugan, har jag sökt att savidt möjligt erhalla prof a bada kornslagen fran hvarje ställe. Detta har dock ej alltid lätit sig göra, enär a flera trakter endast endera sorten odlas. Vid undersökningen af skadadt korn kan man förfara pa flera sätt. Ett af de enklaste och bekvämaste är att, såsom re- dan LINNÉ föreslår, inlägga ett visst antal ax i ett slutet glaskärl och sedan räkna de flugor, som framkomma. För att denna metod skall vara någorlunda tillförlitlig fordras dock, att axen skola intagas så tidigt, att ännu ej några flugor hunnit utkläckas, men att därvid träffa den rätta tidpunkten, så att ej en del af djuren dö af torka, ifall axen aftagits för tidigt, är ej så lätt. Dessutom händer nog alltid, att en och annan larv eller puppa dör utan att förvandlas till fluga, och man kan därföre med sä- kerhet påstå, att det procenttal af skadade korn, som på detta sätt erhålles, blir för lågt. Då de af mig emottagna profven dess- utom försändts längre väg i papperspåsar eller trälådor, ur hvilka nog en eller annan fluga kunnat leta sig ut, ansåg jag kläcknings- metoden oanvändbar och har i stället användt det långt besvär- ligare och mera tidsödande sättet att undersöka hvarje korn sär- skildt och räknat de skadade och oskadade kornen i hvarje ax. Denna metod bör, för såvidt man kan skilja de korn, som ska- dats af slökornflugan, från dem, som af annan anledning felslagit, vara så godt som absolut säker. För såvidt jag kunnat utröna, möter det också ej några svårigheter, att igenkänna de af flugan angripna kornen från dem, som alldeles felslagit eller skadats af någon annan insekt. Hvad först de korn beträffar, som alldeles felslagit, så att ingen kärna utbildats, så äro de redan till utse- endet tunnare än de af slökornflugan förstörda och kännas, då man klämmer på dem, fullständigt tomma, och om man slutligen med en fin sax klipper dem tvärs af, finner man mellan blom- fjällen (agnarna) endast lämningar af ståndarna. Sådana korn äro emellertid ganska sällsynta och fåtaliga och förekomma van- ligen endast i axets nedersta del. De af slökornflugans larver angripna kornen äro än tjockare (stundom lika tjocka som de oskadade kornen) än tunnare, men kännas alltid, då man kläm- mer på dem, mjuka och eftergifvande, dock alltid så, att man 5 S d \ “fy Pe PT at? =. Kun Pw 2 NET Se u ‘ cd \ À | 2 ; La “ 4 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. tydligen marker, att nagot finnes kvar mellan blomfjällen, och om man klipper dem tvärt af, ser man med förstoringsglaset lätt, att deras inre är fylldt af ett hvitgult eller gulbrunt pulver, som hufvudsakligen bestär af exkrementer samt af lämningar af pupp- skalet. Detta pulver är vanligen fullständigt omslutet af den en- dast i spetsen genomborrade fruktväggen, hvilken säledes kvarstär sasom ett skelett och tydligen visar att kornet ernätt den fulla storleken, ehuru dess inre senare förstörts af flugiarven. Jag har aldrig påträffat någon annan insekt, som på samma sätt lefver i fröen af vårt vanliga korn, och anser mig därför fullt berättigad att antaga, att alla de på detta egendomliga sätt fördärfvade kor- nen äro uppätna af slökornflugans larv. Någon gång har jag funnit korn, som från sidan varit urätna af någon insekt, men dessa innehålla aldrig något »maskmjöl» och hafva således urätits af en större insekt, som ej lefvat inuti dem. För den, som ı större skala vill undersöka den skada, som slökornflugan förorsakat honom under ett visst år, vill jag föreslå ett annat förfaringssätt, som bör lämna ett ganska godt resultat. Sedan sädan tröskats, uppmätes så väl det strida kornet, som agnarna och slökornet; af detta senare tager man sedan ett mindre prof t. ex. en liter och räknar efter, huru många af slökornflugan skadade korn, som finnas i denna liter. Sedan blir det ej svårt att med kännedom, om huru många oskadade korn, som i medel- tal gå på en liter, räkna ut, huru många hektoliter genom slö- kornflugans åverkan gått förlorade. Resultatet af mina undersökningar framgår af den tabella- riska Ofversikten à sid. 216—217. Af densamma ser man för det första, att en ofantlig skillnad förefinnes mellan sexradigt och tvåradigt korn med afseende på deras mottaglighet för skada af slökornflugan. Hvarpä detta egentligen beror är ej så lätt att säga, men troligen kan det ej bero på någon olikhet hos blomfjällen eller hos själfva kornet, utan sannolikt därpå, att axen hos det tvåradiga kornet fram- komma något senare och på en tid, då flugan redan lagt sina ägg. Huru än härmed förhåller sig, så visar detta fall tydligen, huru två mycket närstående växtformer genom en ringa olikhet i byggnad eller utveckling kunna vara olika mottagliga för skador af en och samma insekt, och häraf framgår vikten af att i hvarje 6 AURIVILLIUS! OM SLÖKORNFLUGAN. 215 fall noga pröfva de olika varieteternas och arternas motständskraft mot den ena eller andra sjukdomen. Hvad ater det sexradiga kornet beträffar, så synes det mig genom dessa undersökningar vara tillfullo bevisadt, att LINNÉ hade fullkomligt rätt, da han i Fauna suecica” säger, att slokornflugan förstör minst hvart tionde korn af hvarje ars skörd, ty medeltalet af skadade korn i alla profven fran Skane till Norrbotten utgör ej mindre än 12 procent. Om man ater tager de elfva profven fran de mellersta pro- vinserna, Gestrikland, Upland, Vestmanland och Vermland, för sig, så springer talet upp till icke mindre än 20,; proc. Atmin- stone för dessa provinsers och sannolikt äfven for Södermanlands och Nerikes kornodlare borde det därför vara en lifsfräga att sätta en gräns för slökornflugans härjningar eller ock öfvergä till odlingen af tväradigt korn. Om man nämligen tager slökornflugans härjningar med i räkningen, sä sjunker medeltalet af oskadade korn 1 axet hos sexradigt korn för hela omrädet ned till 29 och skill- naden mellan tväradigt och sexradigt blir säledes ej sà stor som den annars skulle vara. Det skulle emellertid vara väl, om slökornflugans skuldregi- ster vore afslutadt med hvad vi härofvan omtalat, men sà synes tyvärr ej vara förhållandet. Såväl professor H. von Post som landtbruksstyrelsens entomolog, herr S. LAMPA, anse sig nämligen hafva funnit, att det är samma flugart, som angriper sädesbrod- den och lefver sa vil i höstsäden om hösten, som i värsäden om vären. Hos de unga plantorna träffar man nämligen ofta innerst i det späda sträet eller i själfva stamknoppen smä hvita fluglarver (maskar), som där förstöra de inre delarna samt göra att en del af bladen och stundom hela plantan gulnar och viss- nar. Äfven om ej hela piantan dör, förstöres dock anlaget till det blifvande sträet och nya strän kunna därefter endast utbildas pa sidorna, förutsatt att roten förblifver oskadad. Afven pa detta sätt förorsakas ärligen stor skada à alla vära sträsädesslag, och om 7 P. 456. »Musca frit, Habitat intra glumas hordei, granum facile decimum quodque destruens, unde Frit seu grana hordei viliora levioraque prognascuntur, maximo damno agricolorum», Här må i förbigående anmärkas att »frit» är ett gammalt latinskt ord, som betyder slökorn; det har således ej, säsom utländska författare och äfven v. POST antagit, svenskt ursprung. 7 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 216 JIA g Joong CAUIEL | — |s’gz |vg |zzz Dar OL RER DEE USLENBFLONN Tue Sense PUSIWISA I yniq s.tofSozz “ay [VI 41 \4°6b |Lor|Srz |€€—zjo1 |--- « $i VIPERS Soaks nano eer ae Her « « |£r bz |r'6z 168 |z0€ OEL OT sen « CET NEUTRE MV eee = Se gee Te: « « |zı — Gilg CL | OOO mG oc Ocean NOSSNYHO MENÉS) LO TON Reese EC SD19/524 ‘a |11 — Lo |Sz joL€ |lot—6£lor |------ « « Fes « « « « |OI — Ep NIE See Pr Croire ISOq NOA 'H 10853J014 |" IIEJSYOS10J STUINSUISYnIqIpur] 2227777 ‘ay |6 BIS Bd | — HE rg [9 loo€ |4E—gElor |" « « aller: « « pia dgpus ‘a |8 ‘elo] pepurjgpues eg = or 61 |161 hee = Kot Ses « « En = « « PIA 2p4n5010g ‘a |L ‘proof vq | — |Sfrr [SE |zo£, |HE—EElor | THUD ‘O yueujfoy ws |--------- pueldf I yniq own PIA aSwsry ‘ay |9 ”perew elr |oS—obl5 Lz [64 |Lge |L£—0€lor |wouLsTHY "y uetusugfouorg | puejyinsan) vssou 1 0978430 ‘ay |S I Cir Op love EST On | Naaowıvg AP WeTEIE|[ONS: EEE SE purvlsursjayy viszou I stog ‘ay |Ÿ z zu oe ek Se. [ee NATHYW ‘O ‘D "yoyuky | purjdurspppg EuOu 1 ofsmvy ‘ag |E Yodou my fq | — fe |g |gız |Ez—zzlor |" « « € [77 UazOqUON BIONSSYNIAIPUT] ALLS GSC = Oo |— |10z OG = O7 | a VaNV'T 'S ‘Alasuoy ws |". van] wo mou [Im € *wopuns ‘ay I Eee 5 FE | ES le Se pe! o 3.0 | à . Belege ED | © 5 as SE 54|5|83. og |e Iesuluyigwuy we 3059| & ao arlepursuy JSUOHIEU SJ2AJOI = SEIS Gre) laced te teens 3 HS ° s 3 Z Se ea RS eta ce ae SR ral sete | eee le < ‘UIOY JS8IPPIX9S ‘vy ‘U9AJOId eH0S12pun ap Je JAISISAJO ‘ = = | so sr 12262 12 lott N = to. |=-|Soz |1z—ozlor | Nossuqany ‘f "yoyuky [777777777777 "7" ux] Sprysurysiy I /07.107 “ -- o |— |zır |ız--ozloz |" « CS are ee ‘ 2 our (ehr or rlor |=" « Sagi || eh aa a Se ae nag < EI = Soho" lin lege “|er—ecion | NESHC = Te MOMIE Æ la ie PR ae RS ADUDY 4 — |s'z lg jo1z |z2—12lo1 |" owaaxnıs “y uajuapuazuy | = III yejsnyog 1 U2Y20S 25/7 2 : =~ Oo |— |ozz ze ol sar VAIO TATE OBDRUeUUIDTS | ee RU Sundoyuoß i £ == Oi Gr eee Ne OL ee NEIN: SEE EHI tee: ae ae a SE Ze 2SWIHU2YS 2 — "| 6forlz lozz |Ez—zzloı | NVUTINS ES ALONE Eee ee ee S2107 a "eko yayokur uaxy | — OF |= EL Mer ATION je NOSAIMG We tol a ee TEE ousjty 1 AQAOJU 2 — 206597 \2:.,07% Ta OS TASSMOU lese SAONE oes OT ee PDISJAD ie = oO |= lez za 0) eee as SOT AE SETS TORSSOI els ARS col ca ape CA re DUNN n = “profit ta — |1ı |b |Lzz 6e Ol nance « « QT TT gq, omg pla asursry 2 © |-e1a] pepuejqpues gg | — |6o |e |goz | 12 [or | TTT) QUENTIN ees | 5 ee puerdA I ynıq own) = = 'UIOY JdıpereaL ‘{ = co =) = — a Jo5e|6sz'o|ee—zE tre = 6 |e eee is OTO 5 Nossugany '[ "yoyuky |" uz, Spejsuensuusgp I feng = Va |Site SENSE NIST On Ua} V1} voy I dar leer “lof —6zclox. |>uvuod AOC asıyunfpyalr re eo Surgoyuol, — o |— |£oz |1ÿ—otlS | « CO RES ange Teener me ne 5.109910 | — {sl |6z 166€ Er — zrloı |” ouaaxais ‘y uojuopuajuy [7777-77 ugjsnyog T uaxoos 2517 3} NUL PILOT 793770 Iz oz 61 gi LI LT 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. dessa larver verkligen också tillhöra slökornflugan, så kan man sannolikt beräkna den skada, som af henne förorsakas, till tre gånger det belopp, som ensamt uppkommer i kornaxen. Att saken förhåller sig så, som nyssnämnda högt aktade författare påstå, blir sannolikt äfven därigenom, att de flugor, som i augusti utkläckas i kornaxen omöjligen kunna tänkas lefva ända till nästa sommar för att då först lägga sina ägg i kornaxen, utan de lägga utan tvifvel ägg redan före vinterns inbrott. De ägg, som då läggas, måste läggas på annat håll, och de ur dem utkläckta larverna lefva sannolikt på annat sätt än de larver, från hvilka flugorna utkläckts, och det ligger därför nära tillhands att antaga, att dessa ägg läggas å höstsädesbrodden. De i denna brodd lef- vande larverna kunde därpå hinna förpuppa sig och lämna flugor, till den tid, då vårsäden uppkommer, och därpå skulle då slut- ligen de flugor, som i juni—juli lägga sina ägg i kornaxen, här- stamma från larverna i värsädesbrodden. Flugan skulle således årligen hafva tre generationer, alla högst skadliga för våra sä- desslag. Ehuru jag anser det ganska sannolikt, att detta kan vara slökornflugans verkliga lefnadshistoria i dess hufvuddrag, anser jag mig dock böra påpeka, att detta ännu ej är verkligen bevi- sadt, utan att det vore möjligt, att. den ena eller båda af de for- mer, som lefva i sädesbrodden, vore skilda arter och att man hittills på grund af flugornas stora likhet förblandat dem och ansett dem såsom en och samma art. Ett afgörande svar på denna fråga kan först lämnas därigenom, att man verkligen följer slökornflugans hela utveckling år efter år, ser huru hon om hösten lägger sina ägg, iakttager när dessa kläckas och hur de ur dem framkomna larverna lefva m. m. En sådan undersökning kräfver emellertid en längre tids mödosamt arbete samt nödiga hjälp- medel och kan därför svårligen utföras annat än på en för ända- målet särskildt inrättad försöksstation. Det första, som måste göras, ifall man önskar uppträda mot slökornflugans härjningar, är emellertid just att på det noggran- naste och i hvarje enskildhet taga reda på djurets e/a utveck- lingshistoria och alla dess lefnadsvanor. Utan kännedom härom. famlar man omkring i mörkret och kan omöjligen föreslå några botemedel, som hafva utsikt att gagna. Erfarenhet visar däremot, 10 AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 219 att dä man verkligen ordentligt känner ett skadedjurs lefnadsvanor, så far man också därigenom vanligen kännedom om någon svag punkt, mot hvilken man med hopp om framgång kan rikta sina an- grepp. Hvarje rationelt bekämpande af kulturväxternas sjukdomar måste därför ovilkorligen börja med ett studium af sjukdomen och sjukdomsorsakerna, sedan följer i andra rummet att genom noggranna försök pröfva nyttan af de medel, som kunna komma i fråga att användas, och till sist återstår därpå att bringa till allmänhetens kännedom de medel, som verkligen blifvit pröfvade och befun- nits ändamålsenliga. Detta förefaller så solklart, att det ej ens skulle behöfva framhållas, men jag har dock trott mig i sammanhang med redo- görelsen för slökornflugan böra betona denna sak, enär det före- faller mig, som om man hittills i vårt land med afseende på det Zilla man gjort, för att bekämpa kulturväxternas sjukdomar, delvis gått en alldeles motsatt väg. Man synes nämligen hafva förut- satt, att vetenskapen i vårt eller i andra (!) land sutte inne icke allenast med noggrann kännedom om skadeinsekternas lefnads- vanor, utan ock med medel mot deras härjningar, och att allt, som behöfdes, därför endast vore att sprida denna kunskap bland allmänheten. Man har därför utdelat pris till böcker om skade- insekterna, utan. att besinna, att dylika böcker, så länge inga nämnvärda undersökningar skett i vårt land, omöjligen kunnat innehålla stort annat än Öfversättningar af i andra land gjorda iakttagelser, som för oss varit af föga eller intet värde. Och då på senare tiden årligen lämnats ett anslag af 1,000 kronor för anställandet af en landtbruksentomolog, synes man äfven därvid så godt som uteslutande tänkt på, att denne skulle vara till, för att meddela råd och upplysningar om skadeinsekter, hvaremot man ej gjort något för att sätta honom i tillfälle att göra de studier och försök, som bort föregå dessa råd och upplysningar. Att det oaktadt en del viktiga undersökningar blifvit gjorda af denne landtbruksentomolog, vill jag vara den förste att er- känna, men detta beror så godt som uteslutande på oegennyt- tigt och uppoffrande arbete af den, som på senare åren erhållit ifrågavarande uppdrag. Af hans berättelser till K. Landtbruks- styrelsen för 1890 och 1891 framgår emellertid tydligen, att många och kanske de viktigaste undersökningarna ej kunnat och 11 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. ej kunna utföras, utan att hela denna sak anordnas pä ett helt annat och ändamälsenligare sätt än nu. Om vi nu återgå till slökornflugan, sa är jag alldeles öfver- tygad om, att vara korn- och sädesodlare, sa snart de mera all- mänt kommit till insikt om, att slökorn hvarken bero pa vader och vind eller pa en olämplig jordman, utan pa denna lilla flu- gas härjningar, lika kraftigt skola yrka pa att något göres för att utreda denna sak, som de nyligen yrkat på undersökning af de för sädesslagen skadliga rostsvamparna. Därför kan jag ej annat än uppmana hvar och en, som möjligen ännu hyser något tvifvel om slökornflugans skadlighet för det sexradiga kornet, att själf på sina fält och i sin hemtrakt utföra några ordentliga un- dersökningar och således med egna ögon öfvertyga sig om san- ningen af det, som jag här ofvan sökt framhålla. Ännu återstår att säga några ord om ett par egendomlig- heter i slökornflugans lefnadshistoria, som bidraga att göra henne till ett så svårt skadedjur, som hon i själfva verket är. Man får ofta höra uttalas den åsikten, att människan är täm- ligen redlös mot skadeinsekterna, men att naturen själf genom åtskilliga henne till buds stående medel vet att bevara en viss jämvikt så, att skadeinsekterna ej alldeles taga öfverhand. Detta påstående innebär visserligen mycket som är sant och bekräftas af den dagliga erfarenheten, men man glömmer vanligen, att det just är människan, som stör jämvikten och som därför också har att tillse, att den genom hennes försorg återställes, och inga- lunda kan lägga armarne i kors och lita på att denna jämvikt af sig själf återkommer, samtidigt med att hon oupphörligen rub- bar den. Hvarje böljande sädesfält är 1 själfva verket ett exempel på en störd jämvikt, ty i den fria naturen förekommer vanligen ej samma växtart på detta sätt öfver en större yta, utan att vara. uppblandad med andra. I samma mån man nu odlar en växt ı stor skala, i samma mån hjälper man också de skadedjur, som lefva pa denna växtart, i striden för tillvaron, underlättande deras spridning och förökning. Sanningen häraf har man med afseende på skogen redan genom en dyrköpt erfarenhet lärt sig att inse i Tyskland och man föredrager därför numera blandade skogsbestånd framför rena. Häraf framgår också orimligheten af det stundom uttalade påståendet, att skadeinsekterna skulle blifva färre och af 12 AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 221 sig själfva försvinna i samma män som jordbruket blefve mera in- tensivt och uppdrifvet. Den dagliga erfarenheten frän alla länder visar tvärtom, att den högre och mera specialiserade kulturen vanligen medför en större strid mot växtsjukdomarna, hvilka all- deles sasom de mänskliga sjukdomarna snarare tyckas blifva flere än färre för hvarje är, eller ätminstone skola blifva det, om man ej gör nagot för att hämma dem. Man har utan tvifvel att söka anledningen till den falska förhoppningen om skadeinsekternas försvinnande af sig själfva i det faktum, att det verkligen finnes några insektformer, som pa grund af alldeles särskilda lefnads- vanor förminskas eller utdö i trakter, där all jorden blir uppodlad, men detta gäller naturligtvis icke alls om dem, som i larvstadiet lefva af kulturväxterna och följaktligen ej heller om slökornflugan. De krafter, som naturen vanligen använder för att hälla skade- insekterna inom vissa gränser och till hvilka man därför ocksä vid insekthärjningar sätter stora förhoppningar, äro insektätande fåglar och framför allt parasitinsekter. Det är ju en känd sak, att det knappt finnes en enda insekt, som ej förföljes af någon parasitstekel, som lefver pa dess bekostnad. Förunderligt nog ser det emellertid ut, som om slökornflugan skulle vara sa godt som fredad för dessa bada fiender. Att det ej finnes nagon fagel, som kan leta reda pa de sma slökornfluge-larverna inuti kornen, därom är jag Öfvertygad, och jag har ej heller någon anledning tro, att själfva flugan just är utsatt for nagon förföljelse fran fagel- världens sida, och slutligen har jag aldrig under alla de är jag utkläckt flugan ur kornax lyckats erhalla en enda parasit, som lefvat pa dess bekostnad. Jag vagar ej därför pasta, att slökornflugan ar fullkomligt fri för angrepp af parasitsteklar, men om det finnes nägon parasit, som angriper larven inuti kornet, sa mäste den atminstone i Upland vara sa sällsynt, att den ej kan hafva nagon betydelse såsom bundtsförvandt i striden mot slökornflugan. Det behöfver ju knappast påpekas, att detta ovanliga förhållande i hög grad skall bidraga till att göra slökornflugan så allmän, och då jordbrukaren härvidlag ej synes hafva att påräkna någon hjälp från vanligt håll, har han så mycket större anledning att söka hjälpa sig själf. En förhoppning återstår dock och det är den, att de generationer, som troligen lefva i sädesbrodden, kunna vara utsatta för några fiender. A 13 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. En annan sak, som slutligen äfven med afseende pa slökorn- flugan förtjänar framhällas är, att jordbrukaren vid denna skada ej ens har den trösten, att jorden fätt behälla de näringsämnen, som skulle funnits i slökornen, ty det lider intet tvifvel, att flug- Jarven vid sin utveckling förbrukat fullt sa mycken näring, som annars skulle funnits 1 kornet. Vid andra insektskador, dä sträet eller axet förstöres ınnan det blommat eller satt frukt, kan man ätminstone finna en tröst däruti, att jorden fätt behälla en del af de näringsämnen, som annars skulle förbrukats. Af allt hvad jag här ofvan anfört, bör det vara tydligt, att det ej kan falla mig in att nu föreslä nagot botemedel mot slö- kornflugans härjningar. Svårt vore visserligen ej att framkasta ett eller annat forslag ı den vägen, men om man kunde beräkna, hvad dylika omogna och opröfvade förslag kostat och årligen kosta allmänheten, skulle man blifva långt försiktigare i deras. framställande och 1 stället yrka pa, att staten genom sakkunnig person läte utföra alla de undersökningar, och pröfva de bote- medel, som i hvarje fall kunde komma 1 fråga. Jag är äfven lifligt öfvertygad om, att den obetydliga utgift, som staten därvid årligen skulle behöfva vidkännas, ej skulle uppgå till den summa, som nu årligen af enskilda inom landet bortkastas på onödiga och ändamålslösa försök, för att nu ej säga ett ord om den vinst, för det allmänna, som uppstode, ifall undersökningarna ledde till ett godt resultat och således verkliga och användbara medel mot växtsjukdomarna blefve upptäckta. Om utrymmet medgåtve det, skulle det ej vara svårt att anföra åtskilliga exempel på, huru ej allenast enskilda utan äfven myndigheter åtskilliga gånger 1 vårt land med afseende pa insekthärjningar vidtagit mått och steg, som ej allenast varit ändamålslösa utan rent af skadliga; något som nog skall fortfara, ända tills man verkligen inser, att det ej är tillfyllest att väl bruka och gödsla jorden, utan att det äfven är af vikt att studera de sjukdomar, som detta oaktadt kunna an- gripa grödan. Ett fall för dagen kan jag ej underlåta att i detta sammanhang omnämna. Under förflutet år har man i Frankrike upptäckt en parasitsvamp, som skall lefva på och förstöra ällon- borrelarven, och sedan man nu renodlat densamma, utbjuder man dess sporer i handeln till alla dem, som äro besvärade af ållon- borrelarverna. Såsom bekant äro äfven vissa sträckor af vårt land 14 LÅ EP EN 4 ‘ : F > Pr Gode d an a tag! © MILE, UE à per we Pee | ah ml LERNT MINUTE FA" M 4 i LE kr pte : . a a ee Que 4 , 2 AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. | 223 så svårt hemsökta af ållonborrarna, att staten för senaste härjning beviljade ett anslag af ej mindre än 60,000 kronor i och för skalbaggarnas insamling. Om nu detta medel skulle vara af något värde, har saken således äfven för oss den största betydelse. Emellertid finnes nu i Sverige ingen enda, som kan besvara denna fråga, och ingen kommer heller att kunna göra det, så länge ej en enda försöksstation finnes i hela landet. I fall nu medlet är värdelöst, kommer troligen en hel mängd enskilda personer att blifva lurade, men skulle det åter verkligen duga till något, så fa vi troligen först långt 1 framtiden några verkliga bevis därför, och staten har under tiden antagligen många gånger hunnit ut- betala en lika stor summa, som vid sista härjningen, något som den måhända ej behöft, i fall man sörjt för, att vi i detta fall följt med vår tid. Konkurrensen är äfven på jordbruksområdet ı våra dagar så stor, att det sannerligen ej duger att i något fall blifva efter. Den, som af liknöidhet eller okunnighet ej bryr sig om att i något fall följa med, har sig själf att skylla, om han därigenom utsätter sig för förlust. Som tryckningen af denna uppsats i Entomologisk Tidskrift på grund af flera skäl betydligt fördröjts hade jag hoppats, att äfven kunna meddela några uppgifter för år 1892 angående slö- kornflugans härjningar 1 Sverige, men detta har blifvit omöjligt därigenom, att jag vistats utrikes så länge, att efter min hemkomst inga prof vidare kunde erhållas. I stället begagnar jag tillfället att här meddela en liten notis om flugans uppträdande i Holland. Notisen är författad af Dr. J. Rirzema Bos och intagen 1 »Zeit- schrift für Pflanzenkrankheiten» sid. 347. Den har följande lydelse: »Slökornflugan förekommer vanligen i tre generationer ärligen, och dess larv kan utveckla sig i nästan hvilket sädes- och gräslag som helst, förutsatt att detta vid äggläggningen befinner sig pa ett lämpligt utvecklingsstadium. Manga ar utvecklar sig värgenerationen säsom larv i unga hafreplantor, isynnerhet dä - 15 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. hafren sås sent eller sent börjar att växa. Om första generatio- nens larver på våren hafva utvecklats i hafreplantorna, hvarige- nom många af dessa upphöra att växa och alldeles förstöras, så framkomma flugorna vanligen för sent för att kunna lägga sina ägg i hafrens blommor. Den andra (sommar-) generationen ut- vecklar sig därföre i Holland vanligen ej i bafren, utan i åtskil- liga vilda gräs. Våren 1891 var emellertid på grund af den ogynsamma väderleken hafrens utveckling så försenad, att hafren ännu ej blommat, då flugorna framkommo. Häraf blef det en följd, att både vår- och sommargenerationen lefde i hafren å samma åker, något som hittills ej observerats 1 Holland.» Af denna notis framgår, att slökornflugan i Holland visat sig skadlig äfven för hafren och detta bekräftar således de af VON Post och Lampa gjorda iakttagelserna, försåvida man får taga för gifvet, att den af RITZEMA omnämnda flugan verkligen är samma art som LINNÉS Oscrisis frit. RITZEMA synes märkvärdigt nog ej hafva någon kännedom om sommargenerationens förekomst 1 kornaxen. OO -—ta— ooo 16 225 UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA BRACHYCERA I JARLSBERG OG LAURVIGS AMT SOMMEREN 1891 AF OLAF BIDENKAP. Siden vor dygtige entomolog H. SIEBKES död er der, saavidt mig bekjendt, her i Norge kun udkommet et eneste arbeide, der omhandler dipternes geografiske udbredelse ı landet, nemlig et af hr conservator W. M. SCHÔYEN forfattet supplement till SIEBKES: »Enumeratio Insectorum Norvegicorum», Fasc. IV. (Chr. Vid. Selsk. Forh. 1890, nir 12), væsentlig grundet pa ældre under- sôgelser. Denne omstændighed har bevæget mig til at offentlig- gjöre en fortegnelse over de arter af dpéera brachycera, der danner resultatet af en sommers undersögelser i Grevskabernes amt. Mit ophold der strækte sig over maanederne juli og august samt en uges tid i juni maaned. Veiret var mig imidlertid ikke synderlig gunstigt, dels var temperaturen gjennemgaaende temmelig lav, en omstændighed, der virker meget hemmende paa forekom- sten af diptera, dels var der under mit ophold ikke saa ganske faa regndage. Alligevel tror jeg for enkelte slægter vedkommende at burde være tilfreds med det indvundne resultat, især hvad Anthomyiinerne angaar, en gruppe, der baade hvad arts- og in- dividantal angaar, maatte siges at være særdeles rigt repræsen- teret. Mine exkursioner foretoges med badestedet Aasgaardstrand til udgangspunkt opover i landet, dels till Jarlsberg hovedgaard, hvor der baade er en rig vegetation og et for dipterne gunstigt terræn, vekslende med gran-, birk- og egeskov, dels til Stigaardene omkring Augedal station i nærheden af Barre, hvor der findes en bögeskov, der leverede mange interessante fund. Entomol. Tidskr. Ärg. 13, H. 4 (1892). ı 15 APR a Vie YS, TE A BERN „N SOHN IND. 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Terrænet omkring Aasgaardstrand er ogsaa særdeles gun- stigt for dipterfangst, iser viste en sumpig strekning bevokset med Spirea ulmaria sig uudtômmelig paa Anthomyiiner. I systematisk henseende har jeg anvendt SCHINERS fortræffe- lige værk »Fauna Austriaca (Diptera) B. I.», de övrige citerede ‚vaerker er ZETTERSTEDT »Diptera Scandinaviae» og MEIGENS klas- siske »Systematische Beschreibung der bisher bekannten Europæi- schen zweiflügeligen Insekten». De for faunaen nye arter er mærkede med en stjerne. Desværre har jeg ingen adgang haft til at benytte nogen af de udmærkede monografier, som i den senere tid er leverede af saa mange fremragende dipterologer. Dette har i icke ringe grad haft indflydelse paa dette mit arbeide, især for Dolicho- pidernes vedkommende, hvor man kun vil finde nogle ganske faa arter, en gruppe, som jeg anser det for meget vanskeligt at kunne med sikkerhed bestemme uden speciallitteratur, ialfald for hunexemplarernes vedkommende, noget der ogsaa er tilfældet med slægten . PR CE 7e De I BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 233 5. Chr. bicinctum Linn. — Scuin. I, p. 254. — ZEIT. II, 638, 7. — Meic. III, 164, 1. — 2 hanexemplarer. Syrphus Farr. 1. S. glaucius Linn. — SCHIN. I, p. 302. — ZETT. II, 725, 28 (Sceva). — Mec. III, 316, 62 (nobilis). — Temmelig talrig paa enge. 2. S. venustus Meıc. III, p. 299, 38. —- Scuin. I, 302. — ZETT. II, 728, 30 (Scæva). — Hyppig paa blomster. 3. S. macularis ZETT. II, p. 730, 32 (Sceva, S). — SCHIN. I, 302. — Meıc. III, 301, 42 (implicatus 2). — Sjelden. Tidlig om vaaren (hanner og hunner). 4. S. albostriatus FALL. — SCHin. I, p. 303. — ZETT. Il, 727, 29 (Sc@va). — Meıc. III, 317, 63. — En enkelt 9. 5. S. annulipes ZETT. II, p. 702, 4 (Sceva). — SCI. I, 304. — Almindelig paa blomstermarker. 6. S. corollae FABR. — Schin. I, p, 306. — ZETT. II, 720, 23 (Sceva). — Meıc. III, 304, 46. — Et hunexemplar. 7. ŸS. luniger Meıc. III, p. 300, 40. — Scuin. I, 306. — ZETT. I, 718, 21 (Scæva). — En hun. 8. S. bifasciatus FABR. — Scuin. I, p. 309. — ZETT. II, 713, 15 (Sceva). — Meıc. III, 309, 52. — Almindelig paa skjærmplanter. 9. S. lineola ZETT. II, p. 714, 16 (Sceva). — Scuin. I, 309. — Temmelig sjelden. | 10. S. grossulariæ MEIG. III, p. 306, 48. — SCHIN. I, 309. — ZETT. II, 706, 7 (Sceva). — Almindelig paa blom- sterenge. 11. S. ochrostoma ZETT. VIII, p. 3133, 12—13. — SCHIN. I, 310. — Sjelden paa enge. 12.1 "59." ribesii Linn. — SCAN. I, p. 310. — ZETT. IG 707, 8 (Sceva). — Mric. III, 306, 49. — Overordentlig talrig. 13. S. vitripennis Merc. III, p. 308, 50. — SCHIN. I, 310. — ZETT. II, 708, 9 (Scæva). — Ligesaa hyppig som S. ribesit. ls 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 14. S. excisus ZETT. VIII, p. 3136, 13—14. — Sci. I, 311. — Et enkelt hunexemplar. 15. S. cinctellus ZETT. Il, p. 742, 45. (Sceva). — SCHIN. I, 312. — Talrig paa enge. Leucozona SCHINER. 1. L. lucorum Linn. — Scuin. I, p. 299. — Zert. Il, 718,0 (Zristalis). — Merc. All, 313; 58; T.,36, f 27.2 (Swe plus). — Et hunexemplar taget paa Spirea ulmaria. Rhingia Scor. 1. R. campestris Mec. III, p. 259, 2. — SCHIN. I, 326. = Zerr, II, 685, 2. — Forekommer enkeltvis. paa Space ulmaria. Sericomyia Mec. 1. S. lappona Linn. — SCHIN. p. 330. — ZETT. II, 646, 4. — Merc. III, 344, 3. — Et hanexemplar tagen paa sandig jordbund. Spilomyia Mec. 1. Sp. vespiformis Linn. — Scum. I, p. 366. — ZEIT. IL, 857, 3 (Milesia). — Meıc. III, 232, 5 (Milesia). — 1 han- exemplar. Helophilus Meic. ¥.. H. floreus Linn. — ScHin.-], px 338. — Zerr. II, 669, 15 (Syrphus). — Meıc. Ill, 399, 21 (Ærzstalis). — Over- ordentlig talrig paa blomstrende enge. 2. H. pendulus Linn. — Scuin. I, p. 339. — Zerr. Il, 676, 1. — Mele. III, 373, 6. — Meget hyppig overalt. Volucella Gerorrr. 1. V. bombylans Linn. — SCHIN. I, p. 328. — ZETT. II, 650, 3 (Gombylans); Il, 648, 1 (plumata). — Meıc. III, 402, I (éombylans); Il, 403, 2 (plumata). — Temmelig almindelig, Io BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 235 iser paa törre steder; var. Zlumata Meric. forekommer hyppigere end hovedformen. 2. V.pellucens Linn. — SCHIN. I, p. 329. — ZETT. II, 651, 4. — Meiıc. III, 404, 3. — Talrig, iser paa compositeblomster. Bacha Farr. 1. B. elongata FaBr. — SCHIN. I, p. 324. — Zert. I, 893, 1. -— Meıc. II, 197, 1 (elongata); III, 199, 5 (tabzda); III, 200, 6 (abbreviata); III, 198, 2 (scutulata, 2); III, 200, 8 (vi- tripennis, 9), Ill, 198, 3 (sphegina). — Et enkelt hunexemplar. Brachyopa Meıc. 1. B. vittata Zerr. Il, p. 687, 2. — Flere hunexemplarer. Cheilosia Metc. 1. Ch. variabilis Panz. — SCHIN. I, p. 276. — ZETT. II, 790, 14 (Zristalis). — Meıc. Ill, 281, 6; III, 282, 7 (Syr- phus nigrinus), 9. — Talrig paa skjærmplanter. 2. Ch. antiqua MErc. III, p. 291, 24 (5) & Ill, 282, 8 (Syr- phus nigripes). — Scuin. I, 278. — ZETT. Il, 813, 38 (A7z- stalis Schmidtiz) & VIII, 3175 (vzcina). — I Meget talrig, især om vaaren. 3. Ch. pulchripes Low. — Scuin. I, p. 281. — ZEIT. II, 787, 12 (Zristalis means). — Meıc. Ill, 292, 28 (o7, Syr- plus paganus) (?). — Et enkelt hanexemplar. 4. Ch. albitarsis Merc. III, p. 290, 22 (Syrphus) & VII, 126, 25 (ffavimana). — Scuin. I, 282. — Zerv. II, 793, 18 (Eristalis flavimana). — AP. Meget almindelig. 5. Ch. flavicornis Fasr. — SCHIN. I, p. 285. — ZEIT. II, 784, 9 (Zristalis flavipes). — Mec. III, 285, 14 (Syrphus) & III, 288, 19 (Aavipes, 2). — Et enkelt hunexemplar. 6. Ch. vernalis FALL. — Scuin. I, p. 287. — ZETT. II, 797, 21 (Lrzstalis). — of. Meget almindelig. 7. Ch. precox ZETT. II, p. 801, 25 (Zrzstalis). — SCHIN. I, 287. — AQ. I massevis paa skjærmplanter. II 236 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 8. Ch. gigantea ZETT. Il, p. 791, 6 (Zristalis). — Et en- kelt hunexemplar. Platycheirus Sr. FARGEAU et SERVILLE. 1. Pl. albimanus FABR. — SCHIN. I, p. 294. — ZEIT. II, 752, 56 (Scæva). — Meiıc. II, 333, 87 (Syrphus). — à Q. Temmelig sjelden paa skjærmplanter. 2. Pl. clypeatus Meiıc. III, p. 335, 90 (Syrphus). — SCHIN. I, 296. — Zerr. Il, 748, 51 (Sceva). — AY. Sammesteds, men talrigere end foregaaende. 3. Pl. peltatus Meıc. III, p. 334, 89 (Syrphus). — SCHIN. I, 295. — ZETT. II, 747, 50 (Scœva). — 0. Sjeldnere end de to foregaaende arter. Melanostoma SCHINER. 1. M. mellina Linn. — SCHIN. I, p. 291. -— ZETT. IT, 760, 63 (Sceva scalaris). — Meic. II, 331, 85 (Syrphus mel- linus) & 320, 67 & 328, 81 (S. mellarius) & II, 329, 82 (S. melliturgus). — of. Meget talrig. MUSCIDAE. GYMNOSOMINAE. Gymnosoma Meıc. 1. G. rotundata Linn. — Scuin. I, p. 410. — Zerr. III, 2220,17. — Mec. IV, 204) 157239 fet Co — 0 heme melig almindelig paa törre agre. OCYPTERINAE. Ocyptera Larr. 1. QO. brassicaria FABR. — \Scuin. I, p. 416. — ZETT. III, 1220, 1. /—" Meic. IV 2117, eT) 39.82 — a ON wae mindelig paa torre enge. Var. b. ZETT. o 9, sjeldnere end hoved- formen. BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 237 2. "A. cylindrica Faër. — Scum. I, p. 416. — ZEIT. Il, 1221, 2. — Meıc. IV, 213, 4, 4; T. 39, f. 28. — En en- kelt hun paa Angelica silvestris. Ny for faunaen. DEXINAE. Dexia Mic. 1. D. canina Farr. — Scuin. I, p. 560. — ZErT. III, 1263, 1. — MEIG, V, 47, 24. — oo Q. Meget talrig paa bladene af Spirea ulmaria. Thelaira Ros. Desv. 1. Th. leucozona Panz. — Scuin. I, p. 554. — ZETT. Ill, 1266, 4. — AP. Meget almindelig paa törre enge, sten- gjærder o. s. v. Prosena Sr. FARGEAU & SERVILLE. 1. P. siberita FaBr. — Scuin. I, p. 558. — Zerr. III, 984, 1. — Misc. IV, 160, 2; T. 38, f. 2, o% (Stomoxys). — Et enkelt hunexemplar. MUSCINAE. Graphomyia Ror. Desv. 1. G. maculata Scop. — Scuin. I, p. 582. — Zerr. IV, 1355, 10 (Cyrtoneura). — Mric. V, 78, 48 (Musca). — 8. Talrig vaar og höst paa skjermene af Angelica. Mesembrina Metc. I. M. mystacea Linn. — Scuin. I, p. 583. — ZETT. IV, 1341, I. — MEIG. V, 12, 2. — o 2. Forekommer enkeltvis paa affaldsdynger o. s. v. 2. M. meridiana Linn. — Schw. I, p. 583. — ZETT. Berg, 3s MEIGA (VAL TE, a Delen o 2. Sammesteds, men sjeldnere end foregaaende. 13 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Calliphora Ros. Desv. 1. C. vomitoria Linn. — SCHIN. I, p. 584. — ZETT. IV, 1328, 1. — MeEıc. V, 60, 21 (Musca). — & 9. Overalt. 2, C. erythrocephala Meıc. V, p. 62, 22. — Zxrr. IV, 1329, 2 (Musca). — ScHin. I, p. 584. — AQ. Ligesaa talrig som foregaaendc. Pollenia Roe. Desv. 1. P. vespillo Fasr. — SCHIN. I, p. 586. — Zert. IV, 1340, 12 (Musca nitens). — Meıc. V, 65, 27 (Musca). — & 2. Sjelden, paa affaldsdynger o. 1. 2. P. rudis Fagr. — Scuin. I, p. 586. — ZETT. IV, 1339, 11. — Mec. V, 66, 28 (Musca). — oY. Sammesteds, men talrigere end foregaaende. 3. P. atramentaria Meiıc. V, p. 65, 26. — ZETT. IV, 1337, 9 (Musca). — Scuin. I, 586. — oY. Udbredt overalt. Lucilia Ros. Desv. I. L. cesar Linn. — Scuin. I, p. 590. — ZETT. IV, 1312, 1. — Meıc. V, 51, 1 (Musca). — oY. Almindelig overalt. 2. *L. ruficeps MeEıc. V, p. 55, 8 (Musca). — SCHIN. I; 590. — Zert. IV, 1314, 2. — oY. Da denne art forekom meget talrig blandt Z. cesar i Jarlsberg, men ikke er indtagen i SIEBKES »Enumeratio Insectorum Norvegicorum iV» formodede jeg, at arten, der er temmelig vanskelig at skjelne fra L. cesar, af vore entomologer er sammenblandet med denne, hvilket ved en nærmere undersögelse af SIEBKES og ESMARKS gamle exem- plarer fra Kristianiakanten ganske rigtig viste sig at vere til- fældet. 3. L. cornicina Farr. — Scuin. I, p. 590. — ZETT. IV, 1316, 5. — Mic. V, 57, 14 (Musca cesarion). — S 2. Fore- kommer sammen med ZL. cesar, men ikke saa talrig. 4. L. Sylvarum Mec. V, p. 53, 4 (Musca). — Scan. I, 591. — ZETT. IV, 1318, 7. — o Q. Temmelig almindelig. 14 BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 239 Pyrellia Ro». Desv. 1. P. cyanicolor Zerr. IV, p. 1323, 4. — 7 Q. Temmelig talrig. 2, P. lasiophthalma' Maco: — Zerr. IV, p. 1325,06, — Meıc. VII, 299, 9, ©. — AQ. Sjeldnere end foregaaende. Musca Linn. 1. M. domestica Linn. — Scuin. I, p. 593. — ZETT. IV, 2332.77. —~ Muic) V, 67, gu = 1 9: Overalt: 2. M. corvina Fapr. — Scuin. I, p. 594. — ZETT. IV, 1336, 8. — Mric. V, 69, 32. — & 2: Overalt. Cyrtoneura Maco. 1. C. hortorum FALL. — Schi. I, p. "596: — ZETT. IV, Foto. — Mic. V, 73,030 Tr 4333 2 Masca): of SA Overalt almindelig. 2. C. cæsia Mec. V, p. 76, 43, 9 (Musca). — Scuin. I, 597. — ZETT. IV, 1350, 5. — oY. Meget almindelig. 3. C. stabulans FALL. — Scuin. I, p. 597. — ZETT. IV, 1354, 9. — Meic. V, 75, 42 (Musca). — & Q. Almindelig. 4. C. pabulorum FALL. — Schi. I, p. 597. — ZEIT. IV, 1352, 7. — Merc. V, 75, 41 (Musca). — op 2. Denne sjeldne art fandt jeg i adskillige han- og hunexemplarer paa sol- beskinnet birkelüv. ANTHOMYIINAE. Aricia Ros. Desv. I. A. lardaria Fasr. — SCHIN. I, p. 600. — ZETT. IV, 1387, 1. — Meıc. VII, 313, 1; V, 83, 1 (Anthomyia), S' 9. — Meget almindelig paa törre, solvarme steder. 2. A. albolineata FALL. — SCHIN. I, p. 601. — ZEIT. IV, 1388, 2. — Meic. VII, 313, 2; V, 83, 2. (Anthomyta). == o' 2. Talrig overalt. 3. A. incana Wien. — Scuin. I, p. 601. — ZETT. IV, 15 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 1389, 3.. =~. Merc) VIE 383, 3; Dias Tr; Yen ne thomyta). — A 9. Talrig paa umbelliferer. 4. A. lucorum FALL. — Scuin. I, p. 599. — Zerr. IV, 1391, 4. — Mekıc. VII, 313, 4; V, 85, 4. (Anthomyia). — 92. Paa Angelica, hannen temmelig sjelden. 5. A. annosa ZETT. IV, 1393, 6. — 2. Bestemmelsen er baseret paa den bagerste tvernerves mere centrale beliggenhed og manglende beskygning 1 sammenligning med A. /ucorum FALL. 6. A. serva Mkıc. V, p. 86, 6 (Anthomyia) & VII, 314, 6;;— Scuin. I, 601. — ZETT. IV, 1307, 10. — En en: kelt hun. 7. A. nivalis ZETT. IV, p. 1393, 7. — 2 hanexemplarer. 8. A. morio ZETT. IV, p. 1399, 2. — Nogle hunexemplarer. 9. A. marmorata ZETT. XIV, p. 6197, 4—5. — SCHIN. I, 601. — En enkelt han. 10. A. obscurata MEIc. V, p. 89, 12, & (Anthomyia) & VI, 314, 12, ©. — ScHiN. I, 600, fd. — ZETT. IV, 1394, ‘8, 9. — Sjelden. 11. A. variabilis FALL. — Scuin. I, p. 602. — ZETT. IV, 1402, 16. — Meic. VII, 314, 10; V, 87, 9. (Anthomyia). — o 2. Overalt paa umbelliferer. 12. A. longipes ZETT. IV, p. 1403, 17. — Scuin. I, 602. — o' 2. Sammesteds men mindre talrig end foregaaende. 13. A. errans MEıc. V, p. 112, 50 (Anthomyza) & VII, 314, 17. — SCHIN. I, 604. — ZETT. IV, 1636, 1 (Anthomyza), ©. — Talrig, iser paa birketreer. 14. "A. signata MEG. V, p. 113, 52 (Anthomyza) & VII, 314, 19. — Scuin. I, 603. — ZETT. IV, 1638, 2 (Antho- myza). — En enkelt han. Ny for faunaen. 15. A. vagans FALL. — SCHIN. I, p. 604. — ZETT. IV, 1638, 3 (Anthomyza). — Meıc. VII, 314, 18; V, 112, 51 (An- thomyza). — En han og 2 hunner. ! 1 Anm. ZETTERSTEDT siger (IV, p. 1639. anm.) angaaende sine han- exemplarer af denne art: »Palpi in nostris speciminibus iisque plurimis semper toti nigri et interstitium frontale in g non tenue, unde dubium oritur de iden- 16 ii AS BIDENKAP: UNDERSOGELSER OVER DIPTERA. 241 Var. a. @,9 mihi. Vitta frontali rufo-brunnea. — Sammen med hovedformen, der har sort pandestribe. 16. SÅ. erratica FALL. — Schim. I, p. 603. — ZETT. IV, 1693, 65 (Anthomyza). — Meıc. VII, 314, 6; V, 111, 49 (An- thomyia). — AP. Af denne store, pragtige art, der er ny for faunaen, besidder jeg flere hunner og en han, tagne paa Ange- Lica silvestris. 17. A.basalis ZETT. IV, p. 1695, 67. (Anthomyza). — IL. Temmelig sjelden. Hos en af mine hanexemplarer er bagerste tvernerve ikke beskygget. 18. A. scutellaris FALL. — Scuin. I, p. 605. — ZEIT. V, 1743, 125 (Anthomyza). — o 8. Sjelden. 19. "A. populi MEIG. V, p. 115, 55 (Anthomyia) & VII, 314, 22. — ZEIT. V, 1742, 124 (Anthomyza). — En han, ny for faunaen, . 20. A. umbratica MEIG. V, p. 88, 10, & (Anthomyia) & VII, 314, 9. — SCHIN. I, 605. — ZEIT. IV, 1405, 19. — o 2. Paa umbelliferer. 21. A. perdita Meıc. VI, p. 376, 216, © (Anfhomyia) & VII, 314, 14. — Scuin. I, 604. — ZETT. IV, 1640, 4 (An- thomyza). — ©. Spilogaster Maca. 1. Sp. semicinerea WIED. — SCHIN. I, p. 606. — ZETT. IV, 1500, 111 (Aricia). — MEic. V, 108, 43 (Anthomyza); VII, 315, 5 (Hylemyia). — GG. Meget almindelig, iser omkring lindetrer, hvor hannerne om sommeraftenerne svæver ofte saa txt som myg. Denne art forekommer mig daarlig at passe ind i den Macquart’ske slegt Spz/ogaster, der, som bekjendt, karakteriserer sig ved sine fuldstandig nögne dine og langt fjedrede fölerbörste. Hos mine, saavelsom efter ZETTERSTEDT alle andre skandinaviske exemplarer, er imidlertid Ginene tet behaarede og fölerbörsten titate speciei Fallenianae & Meigenianae.» For palpernes vedkommende stemmer denne angivelse godt overens med mine hanner fra Jarlsberg, men hvad mellem- rummet mellem Ginene hos disse angaar, bestaar det af en yderst fin, sort linie og de sædvanlige hvide sidebaand, altsaa »tenue». Entomol. Tidskr. Arg. 13, H. 4 (1892). 17 16 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. kort fjæret, hvorfor de da vel nærmest burde henföres til slægten Lasiops MEIG. 2. Sp. vespertina FALL. — SCHIN. I, p. 608. — ZEIT: IV, 1406, 20 (Aricia). — MEIG. V, 107, 41 (Anthomyza); VII, 315, 13 (//ylemyia). — 5%. Sjelden paa umbelliferer. 3. Sp. nigrinervis ZETT. IV, p. 1407, 21 (Aricia). — ScHin. I, 608. — 3 hanexemplarer. 4. Sp. carbonella Zerr. IV, p. 1414, 26 (Aricia) ©. — Scuin. I, 608. — En han. — Staar opfört 1 SIEBKES »Enu- meratio Ins. Norv.» IV fasc. p. 104, som tvivlsomt taget ved den botaniske have i Christiania. =. . Sp: duplaris ETT: IV, pi 1411, 24 (Aria) ee: Talrig paa umbelliferer. 6. Sp. ambigua FALL. — SCHIN. I, p. 612. — ZETT. IV, 1415, 27 (Aricia), 9. — Meıc. V, add. 192, 191 (Anthomyta), (1826), V, 99, 27, I (Anthomyia divisa); VIL, 315, 11 (Hyle- myta. — 2 hunner. 7. *Sp. sordidiventis ZETT. IV, p. 1416, 28 (Aricia). — Ny for faunaen, en enkelt hun. 8. Sp. angelicae Scop. — Scuin. I, p. 612. — ZETT. IV, 1643, 8 (Anthomyza). — Metc. V, 117, 59 (Anthomyza); VU, 316, 61 (Aylemyia). — 2. Temmelig almindelig paa umbelli- ferer. 9. Sp. urbana Meıc. V, p. 118, 60 (Anthomyza) & VII, 316, 62 (Hylemyia). — Scuin. I, 612. — ZETT. IV, 1651, 17 (Anthomyza). — A 2. Sammesteds og vel saa talrig som fore- gaaende. 10. Sp. quadrum Fasr. — Scuin. I, p. 607. — ZEIT. IV, 1661, 27 (Anthomyza). — MEıc. V, 93, 18 (Anthomyta), VII, 316, 48 (Æylemyia). — En enkelt han. 11. Sp. anceps ZETT. IV, p. 1666, 3, 28 (Anthomyza). — Scuin. I, 612. — Kun i hunexemplarer. 12. Sp: impuncta PALL. — SCHIN 1, p. 611.2 Zee IV, 1698, 69 (Anthomyza). — Meıc. V, 118, 61 (Anthomyza), VII, 316, 63 (Æylemyia). — SR. Paa skjærmplanter, hannen temmelig sjelden. 18 2 BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 243 13. "Sp. dignota Mini. — Ent. Tidskrift, Stockh. ı8gc, P. 199. — 2 hunexemplarer. 14. Sp. pagana FABR. — SCHIN. I, p. 611. — ZETT. IV, 1696, 68 (Anthomyza). — MEIG. V, 116, 58 (Anthomyta); VII, 316, 60 (Hylemyia). — SR. Paa umbelliferer. an Sp. demigrans ZETT. IV, p. 1699, 70 (Anthomyza). — Scuin. I, 610. — 95. Sparsomt paa Spirea ulmaria. Hylemyia Ros. Desv. 1. Hy. variata FALL. — Scum: J,..p..628, = ZEerr "IN, 1418, 29 (Aricia). — MEIC. V, 97, 24 (Anthomyia); VI, 315, 18. — o 2. Meget almindelig. 2. *H. flavipennis Fatt. SCHIN I, p. 628. — ZETT. IV, 1420, 31 (Aricia). — MEıc. V, 107, 42 (Anh. crassirostris); VII, 315, 14. — En hun. Ny for faunaen. 3. H. coarctata FALL. — Scuin. I, p. 629. — ZETT. IV, 1644, 10 (Anthomyza). — Mec. V, 130, 85 (Anthomyza); VII, 316, 44. — AY 2. Meget almindelig. 4.) HH. -conica’ "WIED, —- Scum: J, ps 631. — ‚ZETr. "IM, 1652, 18 (Anthomyza). — MEIG. V, 97, 25 (Anthomyza); VI, 316, 42. — AP. Meget talrig overalt. 5 JH. -aperosay, Mnic: Vp. T0243, (Anthomyia) & VI, 316, 45. — Zerr. IV, 1657, 22, (Anthomyza). — o (9 ?). Sjelden. Hunnen er ubekjendt. jeg har imidlertid et hunexem- plar, der passer godt til artdiagnosen, og vel neppe kan vere andet end denne art. | 6. H. nigrimana Mic. V, p. 132, 88 (Anthomyza) & VII, 316, 41. — SCHIN. I, 630. — Zert. IV, 1656, 21 (Antho- myza). — I 9. Overalt almindelig. 7. H. strigosa FABr. — SCHIN. I, p. 630. — ZETT. IV, 1654, 20 (Anthomysa). — MEIG. V, 131, 87 (Anthomyia); VII, 316, 41. — 9. Overalt. 8. *H. coronata Zerr. IV, p. 1658, 23 (Anthomyza). — SCHIN. I, 631. — SQ. Ny for faunaen. Jeg har været saa heldig at faa fat i nogle par 22 copula, saa at beskrivelsen af den ubekjendte han her kan leveres: 19 244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. Fronte nonnihil prominente cinerascens, thorace lineis 4, intermediis per lineolam brunneam divisis, abdominisque unica dorsali, pedibusque nigris, tibiis obscure piceis, fere nigricantibus, alis cinereis, basi squamisque leviter flavicantibus; mas: oculis subcohærentibus, macula supra antennas rufa, tuberculo anali in- flexo, cinereo opaco. o long. 7 mm. Adskiller sig fra 77. conica WıED., hvem den forövrig er ganske lig ved fölgende: pandestriben har over antennerne en utydelig begranset, blodröd plet; hos nogle exemplarer er den aldeles röd. Vingerne er mere glasklare og vingeskjællene hvidere end hos den omtalte art. Funden i flere han og hunexemplarer blandt 77. conzca. Hydrotaea Ros. Desv. 1. H. dentipes Farr. — Scuin. I, p. 615. — ZETT. IV, 1426, 36 (Aricia). — MEıC. V, 144, 105 (Anthomyza); VII, 324, 12. — 92. Overalt. 2. *H. curvipes FALL, — SCHIN. I, p. 616. — ZETT. IV, 1433, 42 (Arzcia). — MEıc. V, 136, 95, © (Anthomyia). — 2 hanexemplarer. Ny for faunaen. 3. H. ciliata Fasr. — Scuin. I, p. 614. — ZETT. IV, 1484, 93 (Aricia spinipes). — MEIG. V, 159, 139 (Anthomyia); VII, 324, 1; V. 160, 135, 2 (dimaculata). — Nogle faa hun- exemplarer, 4. H. meteorica Linn. — SCHIN. I, p. 616. — ZETT. IV, 1429, 39 (Aricia). — MEIC. V, 137, 96 (Anthomyza); VII, 324, 9. — œ 9. Overalt. 5. .H. irritans FALL. == SCHIN: Lp. 617..— ZEIEIDG 1431, 40 (Aricia). —- MEIC. V, 134, 91 (Anthomyia); VI, 324, 4. — AP. Overmaade talrig. 6. *H. velutina Rog. DESv. — Scuin. I, p. 617. — ZETT. IV Ny for faunaen. , 1432, 41 (Aricia). — MEic. VII, 325, 18, o. — En han. Ophyra Ros. Desv. 1. ©. leucostoma WIED. — SCHIN. I, p. 620. —- ZEIT. 20 + + „USE ¥ 4 TE Ze ET | EE PR à. a à. ha. Di m} say SEE Ve tye fe eee ies, SVT | ba Way MS hie Bay | SROM IS EU Da a RU \ ACTA DRE ees , J i BPR OM ¢ 7 à ; re a * { BIDENKAP: UNDERSOGELSER OVER DIPTERA. 245 IV, 1436, 46 (Aricia). — MEIG. V, 160, 136 (Anthomyia) , VII, 326, ı (Anthomyia). — oY. Meget talrig. Drymeia Mic. 1. D. hamata FALL. — Scuin. I, p. 630. — ZETT. IV, 1368, 1. — Muic. V, 204, 1; T. 44, f. 14 & 15 (D. obscura). — gg. Temmelig sjelden. Eriphia Merc. 1. *E. Billbergi ZETT. IV, p. 1528, 138 (Arzcia). — ScHin. I, 626. — En han. Ny for faunaen. 2. E. silvestris FALL. — Scuin. I, p. 626. — ZETT. IV, 1527, 137 (Aricia). — MEIG. V, 198, 202 CEE — SO. Var. a. mihi œ. Vitta frontali rufa. Temmelig sjelden paa umbelliferer. Limnophora Ror. Desv. 1. *L. consimilis FALL. — Schm. I, p. 622. — ZEIT. IV, 1669, 35 (Anthomyza). — MEIG. V, 201, 209, & (Antho- myta). — cf. Almindelig paa skjermplanter. Ny for faunaen. 2. L. pertusa Mrıc. V, p. 119, 64, © (Anthomyia) & NII, 316, 83, © (Aylemyia). — Scuin. I, 623. — ZEIT. IV, 1671, 36 (Anthomyza). -— o. Sammesteds og vel saa almin- delig som foregaaende. 3. L. quadrimaculata FALL. — SCHIN. I, p. 622. — ZETT. IV, 1477, 87 (Aricia). — Meiıc. V, 92, 16 (Anthomyza); NII, 316, 24 (Æylemyia). — AP. Almindelig paa umbelliferer og lavere planter. 4. *L. consors Zerr. IV, p. 1674, 40 (Anthomyza). — En hun. Ny for faunaen. 5. *L. Zetterstedti n. sp. — Fronte parum prominente cinerascens, capite argenteo-micante, antennarum seta microsco- pice pubescente, thorace lineis duabus abbreviatis, abdomine maculis 6 obsoletis, pedibus anticis tarsisque omnibus nigris, femoribus tibiisque posterioribus testaceis, alis subfumato-hyalinis, bası squamisque mediocribus flavidis, nervis transversis non in- 21 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. fuscatis, ordinario subobliquo, subrecto, costa nuda, spinula nulla; mas: oculis subcohærentibus, AY. Long. 8 mm. S&S. Ligner Z. consimilis FALL., men adskilles let fra denne ved den næsten ganske nögne antenbörste, ved baglivets mere udviskede pletter, ved det fuldstændig sortfarvede forreste benpar, samt endelig ved den manglende beskygning af tvernerverne. Antennerne temmelig korte, ved spidsen noget afrundede. Minene adskilte ved en smal, sort, fortil noget udvidet stribe og smale, sölvfarvede sidebaand. Underansigtet perpendikulært, sölv- hvidt, gaaende meget lidet ned under Ginene. Palperne sorte, bebörstede. Rygskjoldet blaalig-askefarvet med to afkortede, sort- brune, kun fra en kant synlige linier. Smaaskjoldet af samme farve som rygskjoldet. Baglivet aflangt ægformet, hvælvet, aske- graat, med udvisket ryglinie og 3 par mörke, temmelig utyde- lige aflange pletter paa 2:den, 3:die og 4:de ring. 3:die og 4:de længdenerve næsten parallele. Vingeskjællene gulhvide, med gul rand. Svingkolberne gule. Benene stærkt bebörstede. Kjöns- organerne hos hannen askegraa, indböide under sidste segment. — Exemplaret er taget ved Aasgaardstrand g:de Juli. 40 22 247 MUTILLA ERYTHROCEPHALA FABR. SOM PARASIT HOS CRABRO (SOLENIUS) RUBICOLA D. & P. VED HERM. BORRIES. Med Mutilla-S\ægtens vide geografiske Udbredelse og Arter- nes store Antal (henved 600 Arter ere beskrevne) er det mær- keligt, att der endnu foreligger saa yderst lidt om Mwutilla-Lar- vens Levevis. CHR. DREWSEN fandt Pupperne af Mutzlla Europea L. i Humlebiernes lukkede Celler og senere har Professor HoFFER i Graz givet lidt nærmere Oplysninger (Zool. Jahrbücher von Spengel, ı Bd, Juni 1886), uden dog at klare Spörgsmaalet om, hvorvidt Mxtzlla-Hunnens lange Braad anvendes til at paralysere Humle-Larven med og om Mutilla-Æggets Anbringelse og Larvens Udvikling. I övrigt foreligger kun en Notis af SICHEL (i Ann. Soc. Entom. de France, Ser. 2., t. x., p. 561, 1852) om »Muztilla erythrocephala», som han antager for at snylte i Boerne af Halictus fulvocinctus og FH. morio, da han gjentagne Gange har truffet den i stort Antal löbende om paa en Mur, ved hvis Fod de nævnte Bier byggede Reder. Den fölgende Meddelelse kan da maaske have nogen Interesse. Blandt en Samling friske Reder i törre Aubus-Staengler, som jeg 1 Foraaret 1891 modtog fra Triest, i hvis Omegn de nylig vare indsamlede, fandtes en Rede af Crabro (Solenius) rubicola Durour & PERRIS. Boet indeholdt kun 2 Celler, der vare ad- skilte ved en tynd Væg af Marvsmul, og den foran Cellerne lig- gende Del af Gangen var tilfyldt med det samme Materiale; i hver af Cellerne fandtes en Solenzus-Kokon af den sædvanlige Form og Byggning og ved en meget nöje Undersögelse overbe- viste jeg mig om, at de vare fuldkommen ubeskadigede. Reden I 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. blev derefter anbragt i en med en Bomuldsprop lukket Glas-Tube og henlagt til Kla&kning under passende Fugtighetsforhold. Af Cellerne fremkom i den fölgende Juli Maaned imod min Forvent- ning i Steden for Gravehvepsen Mutilla erythrocephala Farr. i to Exemplarer, begge Hanner, en af hver Kokon. Ved Under- sögelsen af de forladte Kokon’er fandtes i hver af dem to af- skudte Larvehude, hvoraf den ene laa sammenpresset 1 Bunden, og den tilhörte en Solenzus-Larve, medens den anden laa frit i Kokon’ens Midte; denne sidste var nylig afskudt og maatte altsaa tilhGre den nævnte Mutzlla; Kindbakkerne vare forsynede med 3 smaa spidse Tender, som er det sædvanlige Forhold hos ektoparasitiske Hymenopter-Larver. Efter det forefundne at dômme, synes man at veere berettiget til at slutte, at J/utz//a-Aigget er blevet aflagt paa den fuldvoxne Solenzus-Larve, forinden Indspin- dingen fandt Sted, og at Værtlarven altsaa ikke har været para- lyseret? Ved Undersögelsen af den sammenpakkede Marvsmul, foran i Redens Gang, bemærkedes en endnu aaben Kanal, igjen- nem hvilken den æglæggende uiilla-Hun maa vere trængt ind til Cellerne, og Væggen imellen disse havde synligt været ned- brudt. Da Prof. Horrer omtaler, at Mutilla Europæas Larve spinder sin egen Kokon, saa at den udkrybende Mutilla »maa gjennemgnave en dobbelt Kokon», dens egen og Humlebi-Lar- vens, fortjener det at bemerkes, at der i So/enzus-Kokon’en ikke fandtes Spor af noget Spind af nogen som helst Art. — Vi have her altsaa en Maurzlla-Art, der opsöger Hymenopter-Reder paa Planterne, for at legge sine Æg paa de udvoxne Larver i de for- laengst ferdigbyggede Celler; 1 övrigt synes ialfald de hjemlige Mutiller att legge Æg hos i Jorden byggende Former. En af disse Arter, Myrmosa melanocephala YABR. har jeg i en lengre Aarrække iakttaget 1 Juli og August Maaneder færdes paa Sand- jord, omkring de færdigbyggede Reder af Halictus, Sphecodes og navnlig Thyreopus; den löber paa varme Solskinsdage ivrigt sögende omkring, med Antennerne i uafbrudt Bevægelse, ledende efter Redernes tillukkede Indgange. Her graver den sig lodret ned og forsvinder, for först efter en halv til en hel Times Forlôb. atter at komme frem af Gangen; men det lykkedes mig aldrig at faa saadanne Reder saa velbeholdne frem, at en Konstatering af Eglegningen kunde finde Sted. Jeg gjorde da i Sommeren 1891 2 BORRIES: MUTILLA ERYTHROCEPHALA SOM PARASIT. 249 - et Forsög med at anbringe den omtalte Myrmosa-Art paa et delvis raadent Frugt-Træ, hvori der fandtes færdige Reder af Cradro (Crossocerus) leucostoma L. Mutillen opsögte virkelig en af Ind- gangene og forsvandt 1 Reden, trengende ned gjennem Smullet, og kom efter omtrent en kvart Times Forlöb frem igjen, for at söge videre om paa Trestammen. Men ikke heller denne Lejlighed, til at forvisse mig om Æglægningen, gav noget Udbytte, da Re- derne icke kunde naas med Stemmejernet, uden at Træet maatte Odelegges derved. I de tropiske Egne, hvor den store Skare af Mutilla-Arter, oftest af betydelig Störrelse, forekommer, skulde man vere til- böjelig til att antage, at de tildels kæmpemæssige Gravehvepse, navnlig Pompiliderna, maatte vere Mutillernes Veerter. COLIAS WERDANDI ZETT. AB. IMMACULATA OCH FHECLEATAB: SANDAHLI. I förteckningen öfver Skandinaviens ocb Finlands Macrole- pidoptera (se Ent. Tidskr. 1885) uppfördes under nya namn dessa båda utmärkta aberrationer efter blott ett enda kändt exemplar af hvardera. Först innevarande år har det lyckats mig att er- hålla ännu några sådana uti en fjärilremiss från Luleå lappmark. Hvad båda formernas utseende beträffar, är föga att tillägga, se- dan prof. CHR. AURIVILLIUS i »Nordens Fjärilar» kompletterat mina korta beskrifningar. Af ab. /mmaculata erhölls två exem- plar, liksom förut endast hanar. Bland de många individer af C. Werdandi ZETT., som jag sedan 1876 erhållit från sistnämnda land, hafva funnits högst fyra af ifrågavarande aberration, hvadan den synes vara ytterst sällsynt. C. Hecla ab. Sandahli beskrefs efter en hona. Sedermera erhöll framlidne konservator W. Meves flera dylika, af hvilka ett par stodo så nära Werdandi Zerr., att man hade svårt att afgöra, till hvilken af de båda hufvudformerna de rätteligen borde hänfôüras. I år har det lyckats mig att få ett par hanar, och dessas färg och teckning angifva genast tydligt nog, till hvilken hufvudform de torde höra. [#2] 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Grundfärgen är liksom hos honan blekt ockragul, och den svarta bärden 1 utkanterna är inät skarpt begränsad pä säväl bak- som framvingarna, hvilket sä godt som aldrig är fallet hos hanarna till Werdandi. Frågan huruvida dessa exemplar dro aberrationer, hybrida former eller egen art star ännu Gppen och torde knappast utan ett rikligare material, samt observationer pa platsen, där de vistas, kunna med säkerhet afgöras. Herr A. BANG Haas omnämner i bref, att d:r O. STAUDINGER under sin resa 1 Finmarken anträffat ab. Sandahlz, men ej om det varit blott ettdera af könen eller båda. Det säkra är emellertid, att hanen måste vara ytterst sällsynt. Af den särdeles vackra Werdandi ab. Christiernssoni med- följde denna gång blott ett enda par. Sven Lampa. OM STRIDULATIONEN HOS ACHERONTIA ATROPOS LIN. Den 12 sept. 1879 erhöll Zoologiska mus. 1 Lund ett lef- vande ex. af ofvannämnda fjäril, inneslutet i en ask. Vid den- nes öppnande kom djuret att ligga på ryggen samt sparkade med benen för att komma rätt igen, hvarvid ett ganska starkt ljud, liknande vissa Longicorners, framkom. Jag observerade då, att så snart benen voro stilla, hördes intet ljud, hvarföre jag tog för gifvet, att ljudet berodde på benens articulation. För att afgöra detta fattade jag djuret först om bakbenen, sedan om mellanbenen, utan att någon förändring i ljudet då inträffade, men så snart frambenen höllos stilla kunde ej mera något ljud förnimmas. Så fort frambenen släpptes, hördes ånyo samma ljud, och märkte jag då slutligen, att det berodde på framhöfternas rörelser i sina ledhålor. Som jag ej ville förstöra exemplaret genom att utrycka fram- benen, synnerligast som djuret ej var mitt eget, kunde jag då ej beskrifva stridulationsorganets närmare beskaffenhet, men hop- pades att framdeles kunna erhålla flera ex., hvilket dock hittills ej inträffat. Jag har emellertid ej längre velat undanhålla ento- mologerna denna observation. Lund den 25 mars 1392. C. D. E. Roth. oo ee 250 OM NAGRA SKALBAGGARS LEFNADSVANOR AF C. H. NEREN. Sa snart snön pa värsidan börjar hos oss försvinna för den allt högre pä fästet stigande solen, kan man, stundom med ovän- tad framgäng, börja titta under bark, mossa, lafvar och stenar efter Ofveryintrande larver och puppor, insamla gallknölar, tistel- hufvuden, stjälkar af hallon och fläder, vassrör, kottar etc. och belönas med sedermera utkläckta, vanligen mer eller mindre sällsynta fjärilar och steklar m. fl. Redan den 18 februari sistl. är, som var en solvarm dag, tog jag under den lossnade barken pa ett gammalt och sjukligt äppelträd ett par ljusrüda, mer än tumslänga fjärillarver, hvilka inredt ät sig ovala, väl ombonade bostäder mellan barken och trädet, där de lägo krum- böjda 1 dvala; de voro fjolärslarver af allmänna trädödaren, Cossus ligniperda, sådana jag ej förr påträffat, ehuru jag ej sa sällan sett den 2-ariga fullvuxna larven pa hösten oroligt ströfva omkring efter passande plats för sin förpuppning. Därjämte fann jag ett par Staphylinide: Quedius fuliginosus Gray. och Mi- crosaurus xanthopus ER. samt en vacker Coccinella, som jag ej förr sett. De befunno sig i ett dval-likt tillstand, men intagna 1 varmt rum blefvo de snart fullt vakna och lifliga. Coccinellan befanns vara den för mig hittills obekanta: /dala obliterata Lin. (= M nigrum FABR., sa benämnd efter teckningen pa dess halssköld), ett djur, som jag länge förgäfves spanat efter och som jag nu fann invid min bostad. GYLLENHAL säger om denna art: »hibernat sub cortice truncorum Abietis», men ehuru den lefver pa detta trädslag, hade dock denna individ, en felfri 9, tagit vinterkvarter pa en apel i stället. -- Den zo sistl. april skulle jag kl. 8 f. m. afläsa föregående dygnets maxima och mznzma à meteorologiska stationen härstädes och fann da under den af mig upplyftade minimitermometern en länghorning, med starkt sågade antenner, påminnande om Criocephalus ru- sticus L., sitta orörlig i ett slags dvala. Temperaturen var kring fryspunkten, och nattens minimum aflästes till 2,5 C. Sedan jag närmare granskat mitt fynd, som snart var fullt lifligt, befanns det ej tillhöra Tetramererna, utan vara en Heteromer och därtill I x 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. en ganska sällsynt sådan, stående närmast fam. Oedemeride, näml. Calopus serraticornis L. Exemplaret var en &, och jag trodde ı början att djuret tillbragt vintern i en nära observatoriet växande äldrig Pinus Picea, men kort därefter, eller den 2 maj, löstes gätan, da jag, vid rifning af ett äldre murket staket 1 när- heten, fann ett bo med flera större och mindre ex. af samma art, däraf 2:ne honor, hvilka sutto orörliga under en halfmurken rigel a staketet, där familjen synbarligen haft sitt vinterkvarter. Hanen, som jag funnit ı2 dagar förut, hade troligen lämnat boet tidigare än den ôfriga familjen. Nägra larver har jag ej sett, men har antecknat GYLLENHALS utförliga beskrifning pä den tums- långa, hvita larven, med litet och brunt hufvud samt 2:ne_ bak- ätböjda sma, svarta hornspetsar pa sista segmentet — i den hän- delse jag framdeles skulle fa sikte pa nagon sädan. Under ett besök vid det förut nämnda Helgeslätt 1 V. Hargs socken i början af sistl. juni mänad förevisades mig nagra exem- plar af en liten svart vifvel, som angripit bladen pa en i när: heten växande ung bok. Jag igenkände genast det lilla djuret såsom LRhynchites Betule L., ehuru jag endast sett detsamma angripa björk och al. Det unga bokträdet stod helt nara gardens Corps de logis, nederst i en brant backsluttning, beväxt med björk och barrträd och sluttande mot söder. En stor mängd boklöf, afbitna nägot nedom midten intill midtnerven, med den afskurna delen af bladskifvan hoprullad i strutform och hängande rätt nedät, anträffades, men de i närheten växande frodiga björ- karnas löf voro ej angripna. Det var uppenbart, att det späda boklöfvet var mera passande för djurets behof än björklöfvet. Jag päträffade snart ett par honor, sysselsatta med omsorgen för sin blifvande afföda, af hvilka den ena höll pä att nedifrän till- sluta sin strut, efter verkstäld äggläggning, under det att den | andra höll pa att med sitt skarpa snyte afskära en bladskifva, därvid börjande fran midtnerven at höger, pa sätt HOLMGREN askadliggjort à pag. 82 af sin handbok om nyttiga och skad- liga insekter. Sedan hon afskurit bladskifvan à ömse sidor om midtnerven samt sidonerverna till höger och hoprullat den af- skurna högra halfvan af bladskifvan 1 strutform, afskar hon äfven den vänstra sidans 3 sidonerver, hvilket snabbt verkställdes, men då störde jag operationen och tog med mig bägge djuren 2 NERÉN: OM NÄGRA SKALBAGGARS LEFNADSVANOR. 253 jämte deras bladrullar till undersökning. Det befanns dä, att bägge honorna gnagt hvar sitt hal genom bladskifvans öfversida in i cellväfnaden, där ägget befanns liggande pa den först in- rullade högra bladfliken, på sätt HOLMGREN beskrifvit à anförda stället, blott med den skillnad, att vifveln där å den bifogade figuren angripit ett alblad. MERE OM GRACILIA MINUTA F. OG SITO- DRBPAPANICEA LUE Af Skolbestyrer AXEL C. ULLMANN, Kragero. Til hvad der fortælles i ı:ste Hefte af Entomologisk Tids- skrift, XIII Aargang, S. 53 om Fundet af Gracilia minuta F. paa Apotheket i Kalmar, kan jeg füie en supplerende Oplysning. Her paa Skolen i Kragerö tog jeg den ıo:de Juni 1882 en liden Træbuk. Den kröb paa Indersiden af en Vinduesrude, som oplyser en 'Trappegang, og viste sig at vere et Hunexemplar af Gractlia minuta. Hvordan dette Dyr var kommen did, kunde dengang slet ikke forklares. Men et Par Aar efter löstes Gaaden. I et ubrugt Blækhus fandt jeg da Stumper af et Hudskelet, atter af et Exemplar af den samme Art. Blækhuset viste sig at höre til et Parti af saadanne, som, nedpackade i en stor Kurv, gjem- tes i et Kot under Skoletrappen. Kottet faar sin Lysning fra samme Gangvindue, hvorpaa det levende Exemplar i sin Tid var bleven seet krybende. Dette Parti Blækhuse var införde fra et Glasverk i Holland i 1877. Det synes mig klart, at det er Pilekvistene, hvoraf Kurven var flættet, som har afgivet Billerne. Det er ju noget, som of- tere hænder, at Imagines af sydligere Arter udkryber af Træ, hvar- med de i Larve- eller Puppetilstand er indförte til os. Jeg har f. ex. engang af en Baadmodel af blöd kanadısk Gran, der kom hjem med et Skib fra England, faaet flere levende Exemplarer af Lyctus unipunctatus Hest, (canaliculatus F.), der ellers ikke vides funden i Norge. 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Paa samme Maade, mener jeg, tör det være de Kurve, som omtales fra Apotheket i Kalmar, og hvari Balloner med Syre nedpakkes, som har været Bærerne for Larverne eller Pupperne af Gracilia paa Reisen mellem Tyskland og Kalmar. Nogen Berigelse af den indenlandske Fauna bliver selvföl- gelig desse Fund ikke, for det godtgjöres, at Dyret fortplanter sig her. At Szodrepa panicea L. foruden »gamle Brödkager» ogsaa angriber döde Insekter, er sikkert nok. I en ældre, noget for- sOmt Insektsamling har jeg fundet flere Exemplarer af denne Art döde paa Bunden af Kasserne, saaledes som man ju saa ofte fin- der Anthrenus museorum eller Ptinus fur. Ytterligare om Sitodrepa Panicea Lin. Med anledning af en 1 Ent. Tidskrift, 13 arg., 1 häftet, sid. 52—-3 införd upp- sats om Sztodrepa panicea LIN, anser jag mig böra omtala, att nämnda insekt stundom kan förorsaka betydlig skada pa »her- barier». Så t. ex. inträffade i början af 5o-talet, att spridda ex. af ofvannämnda skalbagge visade sig 1 mitt herbarium, hvar- est de, såsom rariteter uppsamlades med största omsorg medelst flitigt genomgående af samlingen, hvarför jag också trodde mig med säkerhet hafva utrotat desamma. Men saken förhöll sig annorlunda. Som min håg för entomologien vid denna tidpunkt tog öfverhand, kom botaniken att hvila på »hyllan», hvarigenom jag numera ej gaf mig tid att genomse herbariet. Efter några (5—6) års förlopp beslöt jag mig för, att fram- taga och genomse det fordom så kära herbariet, hvarvid jag möttes af en hemsk anblick, i det att knappast någon enda växt af de cirka 3,000 arter, herbariet innehöll, befanns vara oskadd. Isynnerhet voro Orobanche, Monotropa, Epipogium och Viscum illa åtgångna, ja bokstafligen pulveriserade. På senare tider har samma djur förgripit sig på lakrits och förstört ett parti af nämnda vara, hvaraf prof komma att framdeles insändas till »pre- paratsamlingen». C. D. E. Roth. — — we D 205 EN GAGNELIG FÖRENINGSVERKSAMHET. Emedan de varelser, som skada våra kulturväxter, oftast hvad storleken beträffar äro ytterst oansenliga och såsom enskilda indi- vider ofarliga, ägnar den stora jordbrukande allmänheten upp- märksamhet åt dem endast vid de tillfällen, då de uppträda i sådana massor, att deras ödeläggelser blifva allt för påtagliga. Man finner likväl, om häråt ägnas tillbörlig uppmärksamhet, att dessa smådjur icke allenast emellanåt äro orsaken till klena eller mindre lyckade skördar, utan äfven att de å sådana fält, som kunna tyckas vara oberörda af dem, tillägna sig en icke obetydlig del af nationell egendom. Välbetänkt och nyttigt måste man anse det vara, då veder- börande myndigheter göra något för åstadkommandet af ett utrot- ningskrig mot dylika snyltgäster; men kampen mot dem måste äfven förläggas till landtmannens eget led, och härtill fordras i första rummet, att den större växtodlande allmänheten får insikt om vidden af de skador, som densamma eljest omedvetet tillskyn- das samt sedermera ett mera vaket intresse för att bemöda sig om, att lära känna ifrågavarande smådjurs utveckling och lefnads- vanor. En föreningsverksamhet inom spridda kretsar kunde utan tvifvel blifva af stort gagn i detta hänseende, och vore det därför af intresse att få del af något förslag i den vägen. En sådan verksamhet som den ofvan omnämnda, torde kanske kunna for- läggas äfven till landtmannaföreningarna och andra mindre sam- fund, bestående af personer, som af själ och hjärta äro intresserade af saken, hvilka föreningar borde vara fördelade öfver snart sagdt hvarje område, där växtodling äger rum. Ville dessa äfven syssla med svampsjukdomarna, blefve deras verksamhet af dubbel nytta. PL Mycket borde kunna uträttas för den goda saken, om för- fattarens förslag på ett eller annat sätt blefve realiseradt, och vi I a > A? ae Pe \ N le" \ USER “ x ' \ ET : 1 ; + 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. fà därför ej underläta att särskildt fästa uppmärksamhet därpä samt Onska detsamrna all framgäng. Annu i denna dag har den jordbrukande allmänheten en helt ringa eller ingen kinnedom om de sma fiender, som mangen gang beröfva henne en större eller mindre del af det dagliga brödet. Nekas far dock icke, att pa senare tiden mycket blifvit atgjordt, ej minst genom den Entomo- logiska Föreningen, för att åstadkomma ett bättre förhållande härutinnan, men ofantligt mycket återstår ännu att göra. Smärre föreningar, fördelade på vårt lands alla områden, skulle otvifvel- akiigt kunna verka mycket godt genom att med vaken biick följa skadeinsekternas uppträdande, bekantgöra vidden af den skada de åstadkomma och härigenom fästa ortbefolkningens uppmärksamhet därpå m. m. Särdeles önskvärdt vore emellertid, om sådana lokala föreningar komme att samarbeta med Entomologiska För- eningen samt den eller de sakkunniga personer, som vi hoppas skola genom statens försorg snart anställas för utbredandet af kännedomen om de för landtbruket skadliga insekterna samt med- delandet af råd och upplysningar angående dessa insekters oskad- liggörande. Ett af de förnämsta vilkoren för framgång 1 striden mot skadeinsekterna är dock — såsom redan ofta blifvit framhållet — upprättandet af en entomologisk försöksstation, där sådana an- ordningar vore vidtagna, att en insekts alla förvandlingar, dess lefnadssätt mellan dessa, verkningarna af utrotningsmedel m. m. kunde iakttagas och studeras under förhållanden, som så långt det är möjligt öfverensstämma med dem, hvilka hos oss före- komma uti den fria naturen. Redaktionen. SEX KORNFLUGAN, CHLOROPS PUMILIONIS Brerx. AF SVEN LAMPA. (Med en tafla.) Musca Pumilionis BIERKANDER, K. Vet. Ak. Handl. 1778, s. 240—41, Ragdvergsmasken; 1. c. 1789, s. 232. — Oscinis Pumilionis FALL., DAHLBOM, Skand. Ins. nytta etc. s. 325 (1837): anför lefnadssättet efter BIERKANDER, men beskrifningen pä flugan tillhör en art af släktet Oscznzs (Siphonella). — Lampa, Ent. Tidskr. 1888, s. 33—39. — Farréns Oscinis Lineata ar san- nolikt SCHRANKS Nasuta, men i den förres, à härv. riksmuseum förvarade typsamling, stå exemplar af Pumzlionis (Taeniopus Mic.) äfven under samma etikett som hans Zzneata. — Chlorops Taniopus Meıc., Syst. Beschreib. 6, s. 144, 9 (1830). — Mac- QUART, Hist. nat. Dipt. 2, 593, 13,07. — ZETTERSTEDT, Dipt. Scand. VII, s. 2623, 20 (1848). — SCHINER, Faun. Austr., Die Fliegen, II, Ss. 215 (1864). — Nowickı, Ueber die Weizenverwiisterin C/l. Teniopus Meıc. etc. — Curtis, Farm Insects, s. 234 (1883). — H. v. Post, K. Landtbr. Ak, Handl. o. Tidskr. 1884,.s. 299. — M. Larsson, Ent. Tidskr. 1885, s. 179. — Lampa, K. Landtbr& Ak: vHandl. » och: Tidskr;: ‚1887, s. 3645: Ber. .t. i. Landtbruksstyrelsen för 1890 i Ent. Tidskr. 1891, s. 33; 1. c. 1892, Ss. 24. — SCHÔYEN, W. M. Indberetning fra Landtbrugs- entomologen 1891, s. 6 —- HeEpström, H., Ent. Tidskr. 1892, s. 201. — C. Taen. Gotlandica HoLmcr., K. Landtbr. Ak. Handl. o. Tidskr. 1887, s. 82. — Som -ofvan synes, kallar BIERKANDER larven för »rägdvergs- masken», emedan den af honom första gängen anträffades 1 räg- brodden (vintergenerationen), men DAHLBOM förkortar detta namn Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). I 17 258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. till »rägdvergen» — en mindre lyckad benämning. Von Post föreslär ett tredje, nämligen »dvergkornflugan», emedan han blott anträffat henne i ofullkomligt utbildade kornsträn (sommargenera- tionen). För min del använder jag helst det numera mest gängse namnet »kornflugan» säsom varande kort och, hvarför icke, lika betecknande som något af de nämnda. Skälen, hvarför jag använder BIERKANDERS latinska artnamn och icke det mer vanliga Meigenska, äro uppgifna i arg. för 1888, s. 33—39 af Ent. Tidskrift. Mina då uttalade åsikter hafva sedan dess icke förändrats, utan tvärt om än mer stadfästats genom en vidgad erfarenhet. | Beskrifning. Ljusgul. Nacken, en glänsande, triangelfor- mig flick, hvars framåt riktade spets sträcker sig föga öfver mid- ten af pannan och de korta, treledade pannspröten (antennerna) svarta; de sistnämndas yttersta led störst, bredt äggformig och på ryggsidan försedd med ett krökt, slätt, vid basen något tjoc- kare borst. Längs ryggen tre bredare, jämnlöpande svarta band, det mellersta framtill helt, de båda andra afbrutna, men framom dem en liten mörk punkt; framför vingroten, helt nära de båda yttre banden, befinner sig en kortare och smalare svärt linea. På bröstet, strax bakom framhöfterna två större, bakom dessa två mindre, samt ofvanför dem på hvarje sida vanligen ett par nästan punktformiga svarta fläckar. Den nästan halfmånformiga, upp- höjda plåten bakom ryggskölden (skutellen) är gul, och bakre delen af ryggen svart. Bakkroppen fyraledad, ofvan brunaktig, med mörkare tvärband vid sömmarna och vid dess bas en mörk punkt på hvardera sidan. Tarserna (de femledade fötterna) van- ligen mörkbruna, de främsta nästan svarta, med ljusare ledfog- ningar; frambenens skenben i spetsen svarta eiler mörkbruna. Vingarnas tre främre längsribbor, sammanlöpa i framkanten (ko- stalkanten), hvilken efter sin förening med tredje ribban blir sma- lare och föga märkbar. Längd 3—4 mm. Fig. 1—2 à taflan. Hanen har vanligen andra och tredje lederna på framtar- serna gulaktiga, och bakkroppen mer aflång. Honan är oftast något större, har bredare bakkropp, hvars undersida i lefvande tillståndet stöter i grönt. Ägget är jämförelsevis långt, nästan som fjärdedelen af flugans kropp, tämligen cylindriskt, mjölkhvitt, utan glans och 2 sa er LAMPA: KORNFLUGAN. 259 har nära hvarandra belägna, oregelbundna och langsgaende refflor, som dro afdelade genom tämligen närstäende, smala och upp- höjda linier. Längd I mm. (Se närstående fig 1, samt fig. 3 à taflan.) Larven slät, gräaktigt gulhvit, cylindrisk, men nägot sma- lare mot ändarna, i synnerhet den främre, som pä undersidan är försedd med det hos en del fluglarver vanlıga svarta, utsträckbara och i spetsen klufna ätverktyget, hvilket äfven frän öfre sidan är synbart i följd af kroppens genomskinlighet. De bakre andrörs- mynningarna äro smä och föga utstäende, samt belägna tämligen nära hvarandra pà ôfre sidan af sista kroppsringen. Längd om- kring 7 mm. Fig. 4 à taflan. Puppan cylindrisk, mer eller mindre plattad, till färgen röd- eller gulbrun, andrörsmynningarna à Be - . 5 : =. - BRY sista kroppsringen små, men tydliga. Längd omkring et mie, 5. HE ae € Jag har ansett mig böra meddela en utförligare beskrifning pa själfva flugan, da hon blott helt obe- tydligt skiljer sig fran närstäende arter och med dem ofta af säväl entomologer som andra blifvit Fig. 1. förväxlad, hvilket föranledt till felaktiga och vilse- "fryser 38s ledande uppgifter. bete fate Utbredning och skada. Genom CLAS BIERKAN- ae DER veta vi, att kornflugan uppträdde och förorsakade betydlig skada pa ragbrodden i Vestergötland vid slutet af 1770-talet samt omkring ett tiotal år senare äfven pa kornet. Pa en kvadratalns yta a rägäkern kunde upplockas 8—14 gulnade och torra plantor, som voro angripna af denna skadeinsekts larver. Härefter dröjde det omkring ett ärhundrade innan nägra underrättelser om dylika härjningar hos oss blefvo lämnade. ZETTERSTEDT uppgif- ver visserligen i sitt stora arbete öfver Skandinaviens tvävingade insekter år 1848 (band VII), att arten är allmän i södra och mellersta Sverige, synnerligast i Skåne, men sällsyntare i Norr- land; dock nämnes intet om dess skadlighet för säden, och detta emedan han missuppfattat BIERKANDERS beskrifning och tillskrif- ver de af denne omnämnda skadorna en helt annan flugart. Samma var förhållandet med DAHLBOM år 1837. Så vidt det är mig bekant, har intet väsentligt eller nytt blifvit hos oss 3 fö ns 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. offentliggjordt om kornflugans lefnadssätt sedan BIERKANDERS tid förr än 1884, dä likväl ej mindre än två uppsatser om henne blefvo synliga i Kongl. Landtbruksakademiens Handlingar och Tidskrift. Den ena af dessa är författad af professor H. VON Post, och däri säges, att förf. varseblifvit -kornflugans härjningar mångfaldiga gånger ända sedan 1850, både i Upland, Söder- manland och Östergötland. Han beräknar de skadade kornstråens antal 1882 till 1—2 procent, samt à Ultuna Kungsäng 1883 till 10 procent. Den andra af de omnämnda uppsatserna utgöres af en berät- telse, afgifven till K. Landtbruksakademien af dess d. v. ento- molog, lektor A. E. HOLMGREN, som med anledning af en nyss- föregående härjning erhållit uppdrag att besöka Gotland, för anställandet af vetenskapliga iakttagelser öfver kornflugans lef- nadssätt. ; Kort därefter, eller 1885, infördes en märklig uppsats i Ent. Tidskrift, hvars författare var den framstående jordbrukaren Mac- NUS Larsson på Skäggs å Gotland. Enligt hans beräkning, stödd på gjorda undersökningar, skulle de förluster, som 1883 —84 tillskyndades öns jordbrukare genom kornflugan, ej kunna beräknas lägre än till en summa af två millioner kronor. Under mina resor åren 1887—89 på Gotland fann jag korn- flugan där ej så allmän, att det kunde bli fråga om någon s. k. härjning, men 1890 befanns hon vara talrikare, och 1892 var hennes antal åter igen så ringa, att det erfordrades mycket sökande, innan man kunde påträffa något af larven skadadt korn- strå. Så var åminstone fallet å egendomen Skäggs i Vestkinde, det enda ställe, där noggrannare undersökningar då gjordes. Från våra andra landskap känna vi knappast mer om detta skadedjurs uppträdande, än hvad tillfälliga undersökningar gifva vid handen. Nära Furusund i Stockholms skärgård var korn- flugan ganska talrik 1887 och 88, och ett par år förut såg jag en mängd angripna kornstånd på Fogelbrolandet å Vermdön. År 1889 träffades en mängd skadade strån i Färlöf af Kristian- stads län, och 1890 syntes flugan vara allmän i Sönnarslöfs soc- ken af samma län, där den af larverna förorsakade skadan var rätt betydlig. Är 1891 anträffades på en liten försöksruta, beväxt 4 LAMPA: KORNFLUGAN. 261 med chileniskt korn vid Landtbruksakademiens experimentalfält ej mindre än 34 totalt förstörda stand, och a de öfriga manga rutorna var förhållandet föga bättre. I Skeningetrakten lämnade kornflugan samma år tydliga spår efter sin närvaro enligt herr P. JACOBSONS utsago och likaledes i Dalarne enligt meddelande af direktör H. JUHLIN-DANNFELT samt kand. HERMAN HEDSTRÖM. Den sistnämnde fann henne där öfverallt, hvarest kornet odlades, äfvenså året förut på Öland. Hur förhållandet kan vara i våra nordligaste orter, där kornet utgör hufvudsädet, är ännu okändt, enär ingen sakkunnig där gjort undersökningar. Under min vistelse i Norrbotten sommaren 1892 märktes intet, som angaf kornflugans närvaro därstädes, men kornet var vid min afresa så litet försig- kommet, att tillförlitliga slutsatser i den vägen voro ogörliga. Efter min återkomst från Gotland på eftersommaren samma år, inberättade kand. HEDSTRÖM, att han funnit kornfluge-larven äfven i Helsingland och å en del ställen i sådan mängd, att öfver hälften af korngrödan vore förstörd, och är detta det nordligaste område vi känna, inom hvilket härjning hittills blifvit observerad. Genom Kongl. Landtbruksstyrelsens förordnande kom jag sedan i tillfälle att i slutet af september göra undersökningar vid Bollnäs, Arbrå, Offerberg, Jerfsö, Ljusdal, Forsa och Hudiksvall inom Gefleborgs län och fann å alla dessa ställen talrika spår efter kornflugan, hvarom mer längre fram. I England iakttogs kornflugans härjningar redan 1791, hvarom en utförlig berättelse af WILLIAM MARKWICK upplästes inför Lin- neanska sällskapet i London den ı november samma år. Detta anförande citeras af JoHN Curtis i hans »Farm Insects», och vid genomläsandet af detta citat, synes det ovedersägligt, att larverna, som sägas hafva på våren angripit hveteplantorna i närheten af Battle, tillhörde samma flugart, som BIERKANDER ej långt förut beskrifvit och funnit i rägbrodden. Enligt miss ORMEROD angreps kornet i Lancashire af kornflugelarver i hög grad 1841, och 1846 blef hälften eller kanske två tredjedelar af detta sädesslag förstörda i vissa delar af Lincolnshire, Norfolk, Essex och Middlesex. I Frankrike rådfrågades 1812 Societé d’Agriculture de la Seine officielt af inrikesministern med anledning af de stora förö- delser, som öfvergingo flera delar af landet, synnerligast om- 5 t 202 0%, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. gifningarne af Paris, och förorsakades af insekter, hvilka under vin- tern uppehöllo sig mellan bladen pà sädesplantorna; och voro dessa skadedjur antagligen kornflugelarver, kanske 1 förening med lar- ven till slökornflugan (Oscinis Frit Lin.) eller någon närbe- släktad art. I Polen uppträdde kornflugan 1847—49, och de förödelser hon dä anställde utsträcktes öfver Mähren, Ungarn och Sydryss- land samt utgjorde där en verklig landspläga. Är 1851 blef förhällandet enahanda ı Schlesien och Posen, samt ı Galizien fran och med 1863 uti flera år. Om flugans framfart i Nordame. rika föreligga äfven underrättelser, bland andra i WILDA's och KROCKER's landw. Centralblatt 1865, sidan 30, där hennes härj- ningar i staten Ohio omförmälas. Hennes utbredning omfattar alltså ett ganska vidsträckt område, som af Löw uppgifves vara norra och mellersta Europa, Sibirien och vissa delar af Nord- amerika. Förvandlingar och lefnadssätt. Man påstår såväl i Eng- land som i flera andra europeiska länder, att kornflugan genom sin sommargeneration äfven angriper hvetet på samma sätt som kornet, men någon sådan erfarenhet har aldrig blifvit gjord hos oss, ej ens på Gotland, där hon på senare tiden visat sig talri- kast och mest uppmärksammats. Äggläggningen på försommaren inträffar hos oss ungefärligen samtidigt eller kort före hösthvetets blomning och axens framkomst, och detta förhållande torde vara nog att då omöjliggöra larvernas utveckling i detta sädesslag. För- modligen är det förnämligast vårhvete, som 1 utlandet angripes, men sådant odlas hos oss endast undantagsvis, och inga observationer äro ännu gjorda rörande kornflugans angrepp på detsamma. Upp- gifterna att arterna Lineata FALL. = Nasuta SCHRANK och Strz- gula Fa». skulle åstadkomma förödelse pa sädesslagen äro i vårt land ej heller bestyrkta, och detsamma är förhållandet rö- rande den rätta kornflugans (Chlorops Pumilionis BIERK. = Tae- niopus Meıe.) förekomst uti vilda grässlag, såsom 772ficum Re- pens m. fl. Jag fann visserligen vid Arbrå i Helsingland 1892 en kvickrotsplanta bland rågbrodden, på samma sätt angripen som denna, men vid nogare undersökning funnos två larver däri, dock icke efter kornflugan, utan sannolikt efter Oscinis Frit. Vid Offerberg påträffades likväl flera sådana plantor, som voro angripna 6 LAMPA: KORNFLUGAN. 263 af larver, och ett par af dessa liknade ganska mycket kornflugans, men jag vågar ej afgöra, om de voro atkomlingar efter henne eller någon närstående art, t. ex. /Vasuta, förrän fullbildade flu- gor en gang blifvit erhållna fran kvickrotsplantor. Chlorops Nasuta förekommer ibland hos oss mycket talrikt pa en del lokaler, men ännu aldrig har jag funnit henne bland säd, utan ständigt på ängsgräs, där hon synes tillbringa sitt lif och antag- ligen undergår sina förvandlingar. Hennes stora likhet med korn- flugan, hvarigenom båda arterna lätteligen kunna förväxlas, är kanske när allt kommer omkring förnämsta orsaken till de många olika uppgifterna rörande dessa båda arters förekomst och lef- nadssätt, och noggrannare undersökningar af kompetenta personer äro ännu erforderliga för att få hittills dunkla frågor här- utinnan fullständigt utredda. Denna åsikt delades äfyen af den utmärkte tyske dipterologen Löw. Att kornflugan har en sommar- och en vintergeneration, detta visste redan BIERKANDER. Med den förstnämnda genera- tionen har man äfven sedermera varit tämligen på det klara, men ej så rörande vintergenerationen, då nämnde naturforskares iakttagelser angående denna blifvit missuppfattade eller helt enkelt förbisedda. De som det synes mindre tillförlitliga uppgifterna om denna generation, som på senare tider blifvit lämnade, vill jag, så vidt möjligt är, förbigå och hufvudsakligen vidröra det, som jag varit i tillfälle att själf undersöka och iakttaga. Den första af mina undersökningar rörande densamma ägde rum på Eknö i Roslagen i augusti månad 1887. Äggen efter sommargenerationen hade, som jag tror, aldrig förut hos oss blif- vit funna ute i det fria, ej ens af professor von Post under hans mångåriga iakttagelser. HOLMGREN uppger visserligen i en upp- sats, införd i Kongl. Landtbruksakademiens Handlingar och Tid- skrift för år 1887, att han året förut sett kornflugor lägga ägg uti ett af hans terrarier på dikesgräs och hafre, och i ett annat på hvete, samt att äggen äfven anträffats på gräs å dikesrenar; men hvad observationerna rörande äggläggningen i terrariet be- träffar, torde dessa vara helt och hållet betydelselösa, då flugorna där ej hade valfrihet, utan tvingades afsätta äggen endast på de växter, som där stodo dem till buds eller på glasrutorna. Obe- gripligt måste det dessutom förefalla, att vid experimentet an- 7 264 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1892. vändes plantor af hafre i stället för af hösträg, dä de förstnämnda aldrig forekomma à fälten pa hösten i sädant utvecklingstillstand, att kornflugan pa dem skulle frivilligt lägga sina ägg. Angående den uppgiften, att äggen förekommo pä gräset à dikesrenar, sak- nas ej skäl för antagandet, att ett misstag är begänget, och att möjligen det är fråga om agg efter Chl. Nasuta, hvilka lätt kunna förblandas med kornflugans. Afven under min vistelse i Helsingland 1892 undersöktes en stor mängd timotej- eller andra gräsplantor, men ej en enda af dem syntes vara angripen, hvarför jag mäste helt och hället betvifla kornflugelarvens vistelse 1 dylika, ätminstone tills verkliga fakta blifvit framlagda. Vid Eknö voro skadade kornplantor 1887 nästan talrikare än på Gotland, och flugpupporna började att kläckas redan den 3 augusti, hvilket fortfor ända till den 28 i samma månad. År 1888 däremot framkommo flugorna betydligt senare, eller först den 24:de. I en större glasburk insattes plantor af råg, hvete och kvickrot (Zrzticum Repens), och flugor inspärrades där efter hand, så snart de utkommo ur pupporna. Efter skedd parning började en af de äldsta honorna lägga ägg den 13:e och snart äfven de andra, samt fortsatte de härmed i flera dagar. Blott som genom ett misstag afsattes ett och annat ägg på kvickrotsplan- torna eller till och med på glasväggarna, men de öfriga uteslu- tande på råg- eller hveteplantor. Såväl flugornas utkläckning som äggläggningen torde ute på fälten ske hvarken så regelmässigt eller så tidigt som i fångenskapen, och detta af lätt insedda skäl. Ej förr än den 26 augusti upptäcktes heller några ägg ute i det fria, men följande dagar allt flera på en åker, som då på långt håll lyste grön af rågplantor. På närbelägna, gräsbeväxta ställen kunde dock inga ägg uppletas. Att honan skulle lägga ett för insekter ovanligt litet antal ägg förmodade man, emedan äggen äro jämförelsevis mycket stora. Likväl har det visat sig, att de hos en enda individ kunna vara ganska talrika; ty en sådan, som blifvit fångad på rågbrodd, och hvars bakkropp var starkt uppsvälld, lade på plantor i en burk 36 stycken ägg. Ett annat ännu märkligare exempel må äfven anföras. Ett par flugor, hane och hona, utkläcktes i fångenska- pen mellan den 25 och 27 angusti samt parade sig flera gån- ger före den 3 september. Den 5 i sistnämnda månad afsatte 8 LAMPA: KORNFLUGAN. 265 honan ett ägg och den 7 dog hanen; den 8 tillkommo minst 3 äge, den g flera och däribland 4 stycken efter mycket korta mellantider, hvarefter ett uppehäll inträdde. Härunder infördes en frisk och nyss utkläckt hane, och parning försiggick äter den wale. Aggliggningen fortsattes sedermera, sa att ej mindre än 73 ägg kunde räknas den 23:e; men nu maste jag resa till Stockholm och införde därför bäda flugorna i ett profrör för att medtagas. Hanen dog under vägen, men honan förblef vid lif och infördes under glas pa hveteplantor, där hon afbördade sig ytterligare 7 ägg. Den 28 var hon dock död, efter att hafva lefvat 1 öfver en månad och lagt 80 stycken ägg. Denna stora mängd ägg hade omöjligen på en gång såsom fullt utbildade kunnat rymmas i hennes bakkropp, utan hade de helt säkert tillväxt och utbil- dats efter hand. Flugorna fingo sockervatten att äta och kunde därigenom lefva en så lång tid. Äggen afsättas i regel ej i bladvecken, som en del författare påstått, utan hvar som helst på plantorna, vanligen ofvanpå bladen, stundom äfven på stjälken helt nära roten. Härigenom blir det antagligt, hvilket jag äfven genom iakttageiser funnit, att många larver, synnerligast sådana, som utkläckts långt från ingången till en bladslida, mäste omkomma, emedan deras förflyttning sker mycket längsamt och tyckes äga rum utan nägon plan. En nyut- kläckt larv observerades nämligen noga under sin vandring pä ett blad, och visade det sig, att han behöfde tre timmars tid för att till- ryggaligga en väglängd af blott 25 mm. Hade hans framätskri- dande fortgätt i en nägorlunda rät linea, skulle ej sa lang tid ätgätt, men detta var ej händelsen, ty ibland rörde han sig mot bladets snets eller befann han sig än pa den ena, än pa den andra sidan af detsamma. En och annan larv uppnadde aldrig nagon bladslida, utan omkom pa vägen. Skulle ett häftigt regn inträffa under denna larvernas färd, är det mycket troligt, att manga af dem omkomma. Da en kornfluga afsätter ett agg pa t. ex. stjälken af en ragplanta, sitter hon helt stilla, med hufvudet uppät och närmar bakkroppen till stjälken, da det mjuka och nägot klibbiga äggets bakre ände fastnar vid dennes yta; därpä sammandrages bak- kroppen nägot litet, hvarvid hela ägget blottas och dess insida fast- nar vid stjälken. Äggomhöljet är dä sa löst och mjukt, att det for- 9 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. mas efter den yta, pä hvilken det hvilar, hvarför de ägg, som afsättas pa t. ex. en glasskifva, pa den däremot vända sidan blifva plana som glaset, och sädana, som fästas pä ett blad, fà under- sidan refflad liksom detta. Man har visserligen pästätt, att äggen ej alltid skulle kunna äggas pa brodden af höstsäd, emedan denna ibland ej ännu är uppkommen, dä flugorna verkställt sin parning; men sistnämnda omständighet bör ej vara af stort inflytande, da honornas lifstid kan räcka sa länge som en hel mänad. Dock kan det ju vara sannolikt, att en sädan för tidig framkomst kan tvinga dem att afsätta en del af sina ägg pa kvickrotsplantor eller helt olämp- liga föremäl, och att härigenom en förminskning af individantalet i nästa generation äger rum. Nagra iakttagelser rörande detta, äfvensom åtskilliga andra omständigheter, äro dock ej ännu gjorda. Larvernas utveckling uti äggen kan försiggå på en vecka, och utkläckas de i allmänhet under de sista dagarna af augusti eller i början af september. Redan under hösten uppäta de späda larverna så småningom sädesplantornas inre delar, hvarigenom det öfversta bladet gulnar och dör, men rötterna förblifva vanligen oskadade och kunna utsända nya skott. Att Jarverna, i förening med slökornflugans afkomma, kunna förorsaka mången plantas fullständiga undergång, därpå saknas dock ej talrika bevis. Uti en och samma planta har man ännu aldrig lyckats finna mer än en kornflugelarv, och skulle där flera larver påträffas, torde dessa alltid tillhöra slö- kornflugan (Oscinis Frit el. Pusilla). Larven tillväxer under vintern naturligtvis helt ringa, och följande vär fortsättes därför förstöringsarbetet i sädesbrodden, tills han uppnätt sin fulla stor- lek. De skadade plantorna äro vid denna tid vanlıgen kortare och knubbigare än de friska. Fig. 10. I slutet af maj eller nägot senare, om väderleken varit kylig, förvandlas larverna inuti plantorna, där de vistas, till puppor, och ur dessa framkomma de fullbildade flugorna fran medio till slutet af juni. Parningen börjar vanligen sa snart de båda könen: råkas och äger förmodligen rum redan på kläckningsplatsen eller å blommande umbellatväxter, hvilka flugorna uppsöka för att erhålla föda. Det är dock högst sannolikt, att hanarna inställa sig äfven 10 RAA EL RDA OR Up EU À a Re ER A ARE € 5 ben | LAMPA: KORNFLUGAN. 267 ä kornfälten för samma ändamäl, dä parning synes äga rum flera gånger och äfven sedan äggläggningen börjat. Äggen till sommargenerationen afsättas efter hand på kornplantorna, antagligen på samma sätt som på sädesbrodden om hösten, och tiden härför brukar infalla under senare delen af juni månad. Då den nyss utkläckta larven lyckats praktisera sig in i en bladslida, angriper han plantans inre delar, först det närmast befint- liga, inuti själken ännu varande bladet, går igenom detta, hvarvid en springa uppstår i bladskifvan, och fortsätter vidare inåt tills han råkar axämnet. Man finner härför nästan alltid, att ett eller kanske flera af de öfre bladen å en af larven skadad kornplanta, äro ituklufna vid spetsen. Det späda axet utgör dock i de flesta fall larvens förnämsta föda, och då han efter sitt inträngande i plantan päträffar axspetsen, uppätes eller skadas vanli- gen såväl borst som fjäll utmed axets hela ena sida ända ned till strået, hvilket sedan i sin tur angripes, hvarvid en djup ränna bildas på dess ena sida, som ofta fortsättes ända ned till öfversta leden. Se fig. 11. En gång har jag till och med funnit själfva leden genombruten, och rännan fortsättas äfven en bit nedanför på strået. Ibland sker förvandlingen till puppa i denna ränna, men oftare drager sig den fullvuxna larven tillbaka uppåt bladslidan för detta ändamål. Därigenom att stråets öfversta del sålunda skadas, upphör plantan att tillväxa uppåt, och axet stannar meren- dels kvar i bladslidan. Hon blir i stället ovanligt grof samt får en mer blåaktig färgton under senare delen af växttiden och är härigenom, äfvensom i följd af sin ringa höjd, lätt märkbar bland de normalt utvecklade stånden. Se fig. 9. Omkring medlet af juli äger förpuppningen rum och efter vid pass tre veckor, eller vanligen under förra hälften af augusti, utkläckas flugorna. Parasiterna utkomma äfven i början af nämnda månad eller kanske något senare. Utrotningsmedel. Kornflugan är en bland de rätt många skadeinsekter, mot hvilka man ännu ej lyckats upptäcka något medel, som i praktiken visat sig hålla profvet och motsvarar alla förväntningar. Så äro t. ex. all stöpning af utsädet i skarpa eller starkt luktande ämnen, plantornas besprutning med giftiga II 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. vätskor etc. foga tänkbara, dä man vet under hvilka förhällanden larverna lefva, samt det sätt, hvarpa de angripa sädesväxterna. Det enda tillfälle, dä en sädan besprutning skulle kunna medföra nytta, vore, dä äggen kläckas pa bladen, och de späda larverna företaga sin langsamma vandring till bladslidorna; men larverna utkläckas ej alla pa samma dag, ej heller skulle jordbrukarna komma sig för med att företaga de erforderliga undersökningar, som måste föregå medlets användande. Jag trodde mig visserligen hafva hunnit ett stycke närmare målet, då det visade sig, att flugorna 1887 lade sina ägg på ragbrodden, och blef än mer öfvertygad därom, då så skedde äfven året därpå. Redan innan några undersökningar företogos i den vägen, hade jag hyst en förmodan att så kunde vara för- hållandet, emedan man mången gång hört jordbrukare beklaga sig öfver, att den förstsådda, gamla rågen ofta går ut efter att hafva vackert uppkommit på hösten, då däremot den nya, något senare sådda, förblifver oskadad. Orsaken härtill kunde ju mån- gen gång vara den, att kornflugorna passat på att lägga sina ägg på den sädesbrodd, som därtill först var lämplig. Med anledning häraf låg det antagande nära till hands, att vintergenerationen skulle kunna ansenligt reduceras, om man å trädan, helst i när- heten af ett kornfält, där larver varit talrika, besådde ett mindre stycke med råg en eller ett par veckor tidigare än vanligt, för att dymedelst tillhandahålla en passande plats, dit flugorna genast efter sin framkomst kunde begifva sig för att lägga ägg. Sedan äggläggningen här försiggått, blefve det lätt att genom en grund- lig plöjning förgöra såväl ägg som larver. Under vistelsen på Eknö 1888 hoppades jag komma i till- fälle att göra några egna iakttagelser härutinnan, ty kornflugorna voro då ganska allmänna därstädes. Trädan befann sig på två ställen, det ena beläget invid kornfältet, det andra ett godt stycke därifrån, och var matjorden här lösare och magrare än på det först nämnda. Sådden kom dock att äga rum i vanlig tid och med blott en dags mellanrum å de båda små fälten, ty ägaren ville ej riskera något genom arbetets fördröjande. Detta blef naturligtvis ett streck i räkningen för mig, då jag sålunda beröfvades möjligheten af att studera verkningarna af tidig och sen sådd å samma lokal. Den något oväntade iakttagelsen 12 LAMPA: KORNFLUGAN. 269 gjordes dock vid nämnda tillfälle, att rägbroddens närhet till kornfältet ätminstone dä ej spelade nägon ràl hvad valet af ägg- läggningsplats beträffar, ty à den träda, som läg alldeles invid kornet, kunde hvarken flugor eller ägg upptäckas pà rägbrodden, men à den längre bort belägna voro däremot äggen talrika. Or- saken härtill torde blifva svärt att nöjaktigt förklara innan flera undersökningar blifvit gjorda. Det sannolikaste synes vara, att flugorna voro utkläckta och spridt sig vidare omkring innan räg- brodden blef färdig för mottagandet af äggen. Jag har trott mig finna, att denna ej uppsökes af flugorna förrän den erhällit sin rent gröna färg. Mindre sannolikt torde det vara, att jordmänens beskaffenhet kan sà inverka pa sädesbrodden, att denna blir mer tilldragande för flugorna. Hvad som mest talar härför, ar dock den omständigheten, ifall den håller streck, att de flesta af flug- larver angripna plantor äro att söka vid dikeskanter, vändtegar och mer upphöjda ställen, af åkern, där matjorden är grundare och plantorna af svagare beskaffenhet. Sistlidna sommar (1892) var kornet flerstädes i Helsingland tämligen betydligt angripet af kornflugelarver, och det borde där- för bliva ett gynnsamt tillfälle att där studera flugornas vinter- generation i dess första stadier. Efter erhållet vederbörligt till- stånd, afreste jag följaktligen dit den 21 september. Uppehåll gjordes först vid Bollnäs och sedan på flera ställen under vägen mellan denna station samt Ljusdal och Hudiksvall, och därvid företogos undersökningar å rågbrodden. Denna tycktes öfverallt vara utmärkt vacker och lofvande, men vid nogare undersökning af plantorna upptäcktes snart, att en rätt betydlig mängd af dem var angripen af larver, både efter korn- och slökornflugor. De flesta höllo dock till i den rågbrodd, som inom ett visst område var den mest försigkomna, och följaktligen där rågen blifvit tidi- gast sådd. Af åtgärder, som i öfrigt blifvit föreslagna för att motverka kornflugans härjningar, må här anföras. Att afslå det starkt angripna kornet så fort ske kan, d. v. s. då de skadade plantorna kunna observeras bland de friska. Detta förfaringssätt har nog varit påtänkt på Got- land, men ej blifvit utfördt på sådant sätt, att något omdöme angående dess lämplighet kan ifrågakomma. Då plantorna afslås, 13 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. innan larverna blifvit fullvuxna, skola dessa snart dö af brist pa näring; men medlet bör dock begagnas endast med stor urskill- ning, sävida ej mer skada än gagn därmed skall ästadkommas. I fall äterväxt skall kunna äga rum, bör slättern naturligtvis ske mycket tidigt och helst åtföljas af lämplig öfvergödning, pa det nya skott snart ma uppväxa och ersätta de förlorade. Noggranna undersökningar à brodden böra dock alltid föregä, synnerligast dä kornet eller rägplantorna äret förut varit angripna och härjning befaras. Af stor vikt äro årliga undersökningar af ett visst antal korn- strån, som äro angripna af larver, på det man må kunna få ut- rönt förhållandet meilan friska och af parasiter hemsökta larver eller puppor. Visar det sig därvid, att öfver halfva antalet af dessa äro angripna af de små fienderna, så behöfver man ej gerna befara någon härjning nästkommande ar. Att under sådant förhållande afslå kornet i förtid bör ej ifrågakomma, då därigenom äfven parasitlarverna skulle förstöras, och med dem de förnämsta medhjälparna i striden mot det onda. De nämnda undersökningarna, äfvensom dylika rörande andra skadeinsekters förekomst och hvad därmed äger samband, kan man dock ej begära, att jordbrukarna själfva skola kunna utföra, utan vore det önskligt, om de kunde blifva gjorda genom lämpliga personer och på allmän bekostnad. Att sådana undersökningar böra vara af stor betydelse för jordbruket, och att kostnaderna därför skulle väl betala sig, därom torde meningarna numera ej vara delade. Att så i lagom tid, pa väl brukad och i god växt- kraft varande jord är visserligen ej något utrotningsmedel, men måste i alla fall högeligen rekommenderas, då växternas motståndskraft därigenom ansenligt ökas. Den jord, som i ett eller annat afseende är mindre lämplig för ett sädesslag, borde aldrig därtill upplåtas, då erfarenheten lärt oss, att skadeinsek- terna i sådant fall lätteligen taga öfverhand. På en passande och kraftig jord utvecklas plantorna fortare; erhålla flera och krafti- gare skott från roten, hvilka rikligen ersätta dem, som fluglar- verna förstöra, och skörden blir följaktligen ej märkbart sämre än eljest. Sådana fläckar i åkern, där matjorden är grundare och magrare, böra gödas rikligare och efter hand djupare bearbetas, på det äfven dessa må blifva fullt lämpliga för växterna. Gödning 14 LAMPA: KORNFLUGAN. 271 “med obrunnen gödsel kort före sädden bör undvikas, emedan därigenom uppkomma sjukliga plantor, som företrädesvis angripas och lättare duka under. Konstgjorda gödningsämnen kunna ej nog förordas, helst såsom öfvergödning för svag eller af skade- insekter angripen sädesbrodd, hvars rötter äro friska. Att väl afdika jorden är äfven en nödvändig sak, ty man har funnit, att där dikningen är ofullständig, kornflugans framfart varit mer förhärjande än à väl torrlagda fält. I sä kal- lade svackor eller fördjupningar i marken, dar jorden häller sig sur och vid torka tillhärdnar, är säden vanligen mycket utsatt för härjning. Ett fullgodt utsäde bör alltid anskaffas, dä- detta ut- gör ett af hufvudvilkoren för framkallandet af ett kraftigt KORS stem hos plantorna. Såningstiden torde i flera afseenden utöfva inflytande på flugornas äggläggning; dock är, som nämndt blifvit, så godt som ingen erfarenhet vunnen i vårt land rörande denna sak, och utländska uttalanden härom äro dels hvarandra motsägande, dels af föga värde för oss, i följd af olika klimatiska förhållan- den. En lycka är det emellertid, att vårt vinterhvete ej synes blifva angripet äfven af flugans sommargeneration. Att den ena hvetevarieteten lider mer genom korn* flugan än en annan, tror man sig i utlandet hafva erfarit, och har därför förordats användandet af endast den sort, som visat sig bäst emotstå hennes angrepp. Enligt mitt förmenande, torde det dock vara såningstiden, som egentligen orsakat förhållandet, ty då flugorna äro färdiga till att lägga ägg, uppsöka de sanno- likt de plantor, som då för tillfället äro i den härför lämpligaste utvecklingsgraden. Om alla landtbrukare inom ett område sådde den beprisade hvetesorten, skulle helt säkert dess företrä- den i nämnda fall försvinna. Det vore emellertid väl, om ät- minstone de mest upplysta bland jordbrukarna ville själfva göra observationer under en följd af år rörande de omständigheter, som stå i samband med kornflugans uppträdande och härjningar; ty en enda person kan omöjligt hinna med och räcka till öfver- allt, synnerligast då fullt säkra upplysningar rörande en och annan fråga vanligen äro, åtminstone för närvarande, snart sagdt omöjliga att erhålla. 15 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Att för ett eller ett par är afstä frän odlingen af korn är visserligen en utväg, som helt säkert kunde leda till mälet, och därför vid vissa tillfällen borde tillgripas, för att undgä kommande härjningar, säsom t. ex. da man hösten förut markt att vintersäden starkt angripits af vintergenerationen. Härvid gäl- ler dock samma anmärkning, som blifvit gjord, da det var fraga om att afslà det starkt angripna kornet innan larverna förvand- lats till puppor. Att borttaga och förstöra de angripna plantorna innan de inneboende larverna hunnit förpuppa sig, hvil- ket redan BIERKANDER rekommenderade och försökte, eller kanske ännu bättre, att bortslita öfversta bladslidan, sa att axet blir fritt, ifall det nått någon utveckling, är ett verkligt utrotningsmedel, som ätven föreslagits af utländska författare och mycket väl låter sig utföra, åtminstone på mindre fält. Professor NoOwIiCKIiI i Kra- kau, hvars förträffliga uppsats om kornflugan jag rådfrågat, säger härom: Man besinne blott, att genom dödandet af en honlarv eller puppa, en flughona undanröjes, hvars afkomlingar skulle förstöra minst 200 kornsträn. Enligt denna beräkning komme 100 dödade honor att åt odlaren bevara 20,000 kornax. Skall detta utrotningsmedel blifva verksamt, måste dock alla kornodlare inom ett visst område använda detsamma. Å stora fält blifva svårigheterna större, men man får komma ihåg, att det är bättre göra något för att söka förminska ett ondt, än att låta detta utan vidare helt och hållet taga öfverhand. Hvad höstsädesbrodden beträffar, blir en utgallring af de skadade plantorna nästan out- förbar, då det är svårt att upptäcka dem, åtminstone på hösten. Att medelst lämpliga håfvar infånga flugorna under äggläggningstiden vår och höst torde ej medföra så stora svårigheter, som man troligen föreställer sig. En olägenhet där- vid är det dock, att med de fångade flugorna äfven följa deras fiender, och att afskilja och skona dessa, kommer nog att ej falla sig så lätt. Om parasiternas närvaro bland sädesplantorna kan man dock snart genom håfning öfvertyga sig och sedan må man rätta sig efter omständigheterna. Plöjning redan pä hösten eller tidigt om vären där plantor efter spillsäd eller kvickrot förefinnas. Dear dä säden mognar tidigt, och väderleken gynnar och päskyndar 16 LAMPA: KORNFLUGAN. 273 spillsädens groning samt plantornas utveckling, blifva stubbäkrarna särdeles passande äggläggningsplatser, där flugorna säkerligen ej skola underläta att infinna sig, och en plöjning skulle dä ästad- komma äggens eller larvernas fullständiga förstöring. Där klöfver- och gräsfrö insäs bland höstsäden, kommer detta utrotningsmedel dock troligen aldrig att användas. Utrotandet af kvickroten (777- cum Repens). Den för undersöknin- ningar rörande kornflugans lefnadssätt bekante polske godsägaren KONOPKA kunde ett är, trots ifrigt sökande, ej upptäcka nägra kornflugelarver 1 höst- sädesbrodden i den trakt, där hans egen- dom var belägen, men fann dem till sist 1 kvickrotsplantorna. A en annan Jandt- gard nära Krakau funnos de dock sam- tidigt i mängd i höstsäden. Under min Fig. 2. Coelinius Niger. resa i Helsingland fann äfven jag flera skadade kvickrotsplantor, men de flesta inneslöto larver till Oscz- nis Frit. Blott ett par innehöllo sådana, som tycktes vara af- komlingar efter kornflugan. I följd af var ringa kännedom om utseendet hos de manga Clorops-arternas larver, är det dock omöjligt att konstatera artens namn, förrän flugor blifvit ut- kläckta från plantorna. Emellertid torde det på grund af detta, äfvensom af andra orsaker blifva skäl, att söka så vidt möjligt är utrota detta besvärliga ogräs. Slutligen återstår för mig blott att nämna några ord om de hjälptrupper, naturen själf sänder oss för bekämpandet af kornflugan, nämligen de små parasit- steklarna. Att här redogöra för, eller ut- förligare beskrifva arterna, torde dock Fig. 3. Pteromalin. = bata föga, da det i alla fall blir hufvudsak för jordbrukaren att blott kunna skilja vänner från fiender. Den förnämsta parasiten torde vara Coelinius Niger NEES, af Braconidernas familj. Denna är svart och har det utseende, som ofvan stående fig. 2 visar. Hans larv lefver inuti kornflugans, och ur dennas puppa framkommer den fullbilade insekten. Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). 17 18 274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Ett par andra, ännu mindre steklar, tillhörande Pteromalinerna, fig. 3, som präla i guldgröna färger, lefva i larvstadiet utanpa kornflugelarverna och utsuga dessa sa, att blott skinnet till sist återstår. Vid undersökning af ett skadadt kornstra, finner man ofta kornflugelarven död och hopsjunken, samt vid densamma fastsittande en liten, smutsigt hvit, framtill tjockare och bakat starkt afsmalnande larv, fig. 12. Denna är efter en Pterormalin, och dess puppa, fig. 13, träffas sedan inom ôfre bladslidan pa kornet och igenkännes lätt därpå, att ögon och extremiteter dro. tydligt framträdande. En pa sädesfälten högst vanlig skinnbagge, Leptoterna (Mi- ris) Dolabrata L., äfvensom de bladlusätande nyckelpigorna, Coccinella, lära äfven anställa nederlag bland kornflugorna, och ehuru det kan förefalla något märkvärdigt, att dessa tämligen tröga insekter skola kunna be- mäktiga sig de mycket rörligare flugorna, måtte det verkligen för- hålla sig så, då KONOPKA påstår sig hafva observerat sådant äga rum både inne under glas och ute i det fria. Skinnbaggen, fig. 4 b,är svart, med hvitgula eller rödaktiga teck- ningar, täckvingarna smutsigt gula a puppa, b fullbildad insekt. eller tegelbruna med gula utkan- ter. Nyckelpigorna äro så allmänt bekanta, att någon beskrifning på dem ej här torde vara nödig. Förklaring öfver taflan: ı kornfluga, nat. storlek; 2 densamma förstorad; 3 ägget; 4 lar- ven; 5 puppan; 6 framsidan af hufvudet; 7 ett pannspröt (an- tenn); 8 ett framben; 9 angripen kornplanta; 10 rågplanta på våren med puppa; 11 ett af larven på ena sidan skadadt kornax; 12 rest af en larv, på hvilken sitter en pteromalinlarv (parasit) samt 13 puppan efter en dylik. N 7 on N.'G. MOE: Nestoren blandt Norges Entomologer, botanisk Gartner Nits GREEN Mok, der var Medlem af »Entomologiska Foreningen» fra dens Stiftelsesaar af, afgik ved Döden den 16 September d. A. i en Alder af vel 80'/2 Aar. Stille og bramfrit, som denne Mands Liv og Virken var, kan det med Sandhed siges, at han har ud- rettet meget baade for den botaniske og den entomologiske Vi- denskab hos os, og mange er det blandt begge disse Videnska- bers Dyrkere og Velyndere, som har »gamle Moe paa Töien» meget at takke for Veiledning og Bistand baade med Raad og Daad. Mindet om hans beskedne og elskvardige Personlighed og hans varme Kjerlighed til Naturen vil sent eller aldrig glem- mes af den talrige Vennekreds, som han nu har forladt. Moe var födt den 26:de Januar 1812 paa Modum, hvor I 276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. hans Fader var Kirkesanger ved Hæggen Kirke. Som 15 Aars Gut kom han den 6:te Mai 1827 1 Lære ved Universitetets bo- taniske Have paa Tôien, hvortil han senere uafbrudt har været knyttet, altsaa 1 hele 65 Aar, deraf de sidste 35 Aar som bota- nisk Gartner, hvilken Stilling han overtog i Aaret 1857 efter da afdöde Gartner SIEBKE, Fader till den bekjendte Entomolog, Konservator SIEBKE. Omtrent samtidig blev han af Prof. E. Frirs tilbudt Gartnerposten ved Upsala botaniske Have, hvilken han dog afslog, Töienhaven har under den lange Aarrække, hvori Mor arbeidede der, havt 3 forskjellige Bestyrere, nemlig Profes- sorerne RATHKE, M. N. BLYTT og SCHÜBELER, hvilken sidste og: saa vandrede bort för MoE den 20:de Juni d. A. Allerede fra den förste Tid han kom til Töienhaven, fölte Moe sig stærkt hendraget til det botaniske Studium, for hvilket hans Interesse först vaktes af Prof. H. RASCH, og som han senere fortsatte under Prof. M. N. Bryrr's kyndige Veiledning. Hans aabne Blik for Naturen hendrog ham imidlertid ogsaa ved Siden heraf til zoologiske Studier. Navrlig udövede Entomologien en særegen Tiltrækningskraft paa ham, saavel ved de mange interes- sante Sider, Insekternes Liv og Virksomhed frembyder, som ved deres store praktiske Betydning for Jordbrug og Havestel. I denne Retning var det Prof. L. Esmark, der ydede ham den fornödne Veiledning og i Begyndelsen hjalp ham tilrette med Bestemmel- sen af de indsamlede Insekter, m. v. Senere foretog Mor til forskjellige Tider med Stipendium dels af Universitetet og dels af Videnskabsselskabet 1 Trondhjem mange Reiser, for fra de forskjellige Kanter af Landet baade sönden- og nordenfjelds at indsamle Frö og levende Planter til den botaniske Have. Fra disse Reiser medbragte han de fleste og vigtigste Arter af alpinske, arktiske, Sump- og Skovplanter, dels i levende Exemplarer og dels i Frö, ligesom han ogsaa af Lavlandsplanterne har indflyttet og ombyttet i Systemerne 1 Ha- ven alle Arter med viltvoxende Exemplarer. Navnlig for Höi- fjeldsplanternes Vedkommende, hvis Kultur i de lavere og sydli- gere Egne altid har vist sig forbundet med store Vanskeligheder, har det i Töienhaven lykkedes at opnaa særdeles gunstige og interessante Resultater, idet flere af disse Planter, der aldrig för med Held havde veret dyrkede i nogen Have, her for förste 2 Sy oe SCHÖYEN: N. G. MOE Tf. 277 Gang bragtes til at trives og sætte baade Blomst og Frö. Exem pelvis kan neeynes: Phrppsia algida, Primula norvegica, Phaca Srigida, Ranunculus hyperboreus, Andromeda hypnoides, Rho- dodendron lapponicum, Artemisia norvegica, Nardosma frigida, Veronica alpina, Rubus arcticus, m. fl. Kulturen af disse vore Alpeplanter har for vor botaniske Have veret af den störste Be- tydning i flere end en Henseende. I Dygtighed som Samler baade 1 botanisk og entomoloyisk Henseende var det ikke let at finde Gartner Mor’s Lige. Hans saavel af Naturen usædvanlig skarpe, som gjennem lang og flittig Ovelse i denne Retning end yderligere skjærpede Syn, -i Forbin- delse med en medfödt sjelden lagttagelsesevne, samt hans Ihær- dighed og Utrættelighed i sine Undersögelser satte ham istand til at opdage meget nyt og interessant, og skaffede ham ögsaa blandt Sveriges Botanikere og Entomologer Anerkjendelse, hvilket bl. a. fik sit Udtryk derved, at enkelte af dem beskrevne nye Arter er blevne opkaldte efter Mor, saaledes af Planter F/zera- cium mocanum, LinDEB. og Salix moëana, ANDERS. (samt af Insekter Platynotus moti, THoms., der dog tidligere har været beskrevet under Navnet Jantherinus, SavEn.) Udbyttet af Moe's Undersögelser og Indsamlinger af vore Lavarter, der för var lidet paaagtede, faar man et Begreb om gjennem Prof. TH. M. Frirs's Verk »Lichenographia Scandinavica», hvor Moe's Navn citeres jevnlig.! — Ogsaa af Insekter har Mor indsamlet en stor Mængde, navnlig af Coleoptera, som han særskilt interesserede sig for, og hvoraf han efterlader sig en af de rigeste Samlinger her i Landet. Denne sin flittige og alsidige Samlervirksomhed sögte han ogsaa at gjöre nyttig i videre Kredse ved Udgivelsen af forskjel- lige Slags Naturaliesamlinger, saasom »ekonomiske Herbarier for Landmænd», Skoleherbarier, större og mindre Insektsamlinger etc., altsammen nyttige Ting som Undervisningsmateriel ved Skolerne, hvor de derfor ogsaa efterhvert blev mere og mere eftersôgte. 1 Som et lidet Kuriosum kan anföres, at Prof. FRIES sammesteds, til “re for sin Ven Moe’s Skarpsynthed — paa Grund af hvilken for en ivrig Samler saa uskatterlige Egenskab han havde givet Mor Tilnavnet Lynx —- har opfört en af denne funden, for Videnskaben ny Lavart under Navnet Zecidea lynceola, samt benævner Finderen: Oculatissimus N, G. Mor. a 3 278 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. Ogsaa som Forfatter har Moe udgivet forskjellige Skrifter m. v. af praktisk naturvidenskabeligt Indhold, saasom: »De nor- ske Fodervæxter, med et Anhang om Fröblandinger, Skovtræer, levende Hegn, Mærkeplanter, Ugræsplanter, Giftplanter m. v.»; »Veiledning ved Dyrkning af glaciale, arktiske og alpinske Plan- ter, med Anhang»: »Nogle Ord om Betydningen af Smaafuglenes Virksomhed samt om disses Fiender»; »Nyttige og skadelige Insekter» (Katalog til Insektsamling for Skolerne), foruden for- skjellige Opsatser i Aviserne af lignende Indhold. Særlig kan nævnes hans Deltagelse 1 en Avisstrid om Barkebillerne i »Mor- genbladet» 1876, hvor han gjennem et Par Artikler hævdede Billernes Uskadelighed. Desuden har han i en lang Aarrække forfattet Katalogerne over den botaniske Haves Fröarter, hvilken aarlig uddeles til de övrige botaniske Haver i. Europa. Med en sjelden Beredvillighed og Forekommenhed, der altıd har udgjort et Grundtræk ved hans jevne og elskværdige Person- lighed, var Moe altid rede til at yde sin Hjælp og Bistand, og han gjorde sig stedse en Glæde ved at kunne være til Nytte, saavel for Videnskabsmanden eller Samleren, ved at afgive Exemplarer af sine righoldige Samlinger og meddele Oplysninger om Plante- og Insektarternes Forekomst etc., som for andre, der sögte hans Raad i mere praktisk Retning. Intet skjænkede ham stôrre Glæde end ethvert Tegn paa en voxende Interesse for Naturfagene hos os, og hans eneste Sorg var, at den botaniske Have, som han med saa megen Kjærlighed pleiede og stelte med, ikke blev saa flittigt benyttet af de Studerende, som han kunde have Onsket det. Foruden af »Entomologiska Föreningen» 1 Stockholm var MoE ogsaa Medlem af »Entomologischer Verein» 1 Stettin, af » Sällskapet Pro Fauna et Flora Fennica» 1 Helsingfors, samt Æresmedlem af Selskabet »Hortikulturens Vänner» i Göteborg. Han dekoreredes i 1887 med H. M. Kong Oskar Ils Guldme- dalje til Belönning for fortjenstfuld Virksomhed. Den gamle Hædersmand, der siden 1841 var gift med en Datter af Kaptein og Divisionschef Markus GJOE ROSENKRANTZ BANG, feirede ifjor under stor Deltagelse sit Guldbryllup om- givet af en talrig Familie- og Vennekreds fra fjern og ner, og bortgiftede samme Dag sin yngste Datter, den sidste 1 Ræk- 4 4: SCHÖYEN! N. G MOE T. 279 ken af 14 Börn. Han var da endnu lige rask og rörig, men angrebes tidlig ivaares af Influenza, och det var denne lumske Sygdom, som knækkede hans Krefter og bibragte ham en al- vorlig Svækkelse, som han i sin höie Alder ikke mer kunde forvinde. Kræfterne svandt efterhaanden mere og mere, og om Aftenen den 16:de September indsovnede han til den evige Hvile stille og fredelig, som han havde levet. Hans Enke og de fleste af Börnene overlever ham. W. M. Schöyen. En af Föreningens medlemmar, spräkläraren ADOLF ZorNow, afled | i Göteborg den 22 oktober i en ålder af 30 år. Född den 13 okto- ber 1862 i Ystad flyttade han, efter att hafva studerat i Lund, 1887 till Göteborg, där han sedan varit en mycket anlitad lärare i tysta och latinska språken, i hvilka han, isynnerhet i det först- nämnda, ägde mer än vanligt stora kunskaper. På lediga stun- der sysselsatte han sig dels med målning, dels med entomologien och hade under årens lopp samlat ett rätt stort antal arter cole- optera i Göteborgstrakten. En tärande sjukdom, lungsot, bort- ryckte honom emellertid i blomman af hans ålder, innan han hunnit realisera sin älsklingsidé att hopbringa en samling af pale- arktiska Longicorner. Hans efterlämnade samlingar hafva öfver- gått i undertecknads ägo. Emil Sandin. FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1890— 1891. I FINLAND TRYCKTA UPPSATSER. EHNBERG, K. J., Lepidopterologiska iakttagelser, gjorda varsommaren ar 1889 pa Karelska näset. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1891, p. 58—82. Faust, J., Beiträge zur Kenntniss der Coleopteren-Fauna Südwest-Sibiriens. Verzeichniss der auf einer Reise in dem Minusinskischen Kreise und dem angrenzenden ‘Theil der Mongolei von den Herren K. EHNBERG und R. HAMMARSTRÖM gesammelten Curculioniden. — Öfv. af Finsk. Vet. Soc. förhandl. XXXII, 1890, p. 53—106. (30 n. sp.) LEVANDER, K. M., Mikrofaunistiska anteckningar. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1891, p. 129— 143. NORDQVIST, O., Bidrag till kännedomen om Bottniska vikens och norra Öster- sjöns evertebratfauna, — Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 83—128. Med 1 tafla. REUTER, E., Bidrag till kännedomen om Macrolepidopterfaunan i Âlands och Âbo skärgärdar. — Västra Finland V. 1890. III pp. , Nykomlingar för Ålands och Åbo skärgärdars Macrolepidopter- fauna, — Medd. Soc. Faun, et FI]. fenn. XVII, 1890, p. 29 —47. —, Bombyx lanestris L. var. Aavasaksae TEICH och dess utvecklingshi- storia. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 48—54. REUTER, O. M., Hemiptera Gymnocerata Europae. Tom. IV. Helsingforsiae 1891. 4:0. 179 pp. Cum 6 tabb. —. Monographia generis Z/olotrichius BURM. — Act. soc. scient. fenn. XIX, 1891, n:o 3. 40 pp. Cum 2 tabb. (10 n. sp.) , Monographia Ceratocombidarum orbis terrestris, — Act. soc. scient. fenn. XIX, 1891, n:0, 6.228 pp. Cum; I tab. (3 n'#g, Ton. sp») zi _, Hemiptera Heteroptera fran trakterna kring Sajanska bärgskedjan. — Öfv. af Finsk! Vet. Soc. förhandl. XXXIII, 1891, p. 166—208. (8 n, Sp.) -, Podurider från nordvestra Sibirien. — Öfv. af Finsk. Vet. Soc. fürh. XXXIIT, 1891, p. 226--229. (1 n. sp.) __, Collembola in caldariis viventia. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 17—28. Cum 1 tab. (6 n. sp.) I RENE GES AGN ST EE ~* A I « BERGROTII: FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR I 890—9 Loar Zor REUTER, O. M, De skandinaviskt finska Acanthia-(Salda-) arterna af saltatoria- gruppen. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1891, p. 144—160. Thysanoptera funna i finska orangerier. — Medd. Soc. Faun. et Fl, fenn, XVII, 1891, p. 161—167. (1 n. sp.) SAHLBERG, J., Nya bidrag till kännedom om solitära biarters arkitektur. — Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn. XVII, 1890, p. I—4. , Om hanen till Sirex Fantoma FABR — Medd, Soc. Faun. et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 5—6. —, Nya finska Staphylinider. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 7—13. (4 n. sp.) — , Cecidomyia strobi WINNERTZ, en skadeinsekt uti nordens granskogar. — Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 14—16. WESTERLUND, A., Några från Savolax förut icke kända bi-arter-(pà finska). — Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn. XVII. 1890, p. 55—57- I UTLANDET TRYCKTA UPPSATSER: BERGROTH, E., Deux Reduviides nouveaux paléarctiques. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 56—58. _______, Nouvelle espèce paléarctique du genre Coprosoma Lap. —- Revue d’Ent. IX, 1890, p. 355. , Notes hémiptérologiques. — Bull. soc. ent. Fr. 1890, p. 65—67 et 119, | ____, Note on the genus Caridophthalmus Assm. — Ent. Monthly Mag. XXVI; 1890, p. 132—133. , Note on the genus Profenor STÅL, — Ent. Amer. VI, 1890, p. 217. , Note on Zepisma domestica PACK. — Ent. Amer. VI, 1890, p. 233. , Contributions à l'étude des Pentatomides. — Revue d’Ent. X, 1891, p. 200—235. (36 n. sp.) m > Beitrag zur Tipuliden-Fauna der Schweiz. — Mitth. d. Naturf. Ges. in Bern 1891, p. 131—138. (1 n. g., 8 n. sp.) , Eine neue Saldiden-Gattung. — Wien, ent. Zeit. X, 1891, p. 263 — 267. , On the new Australian Vine pest. — Ent. Monthly Mag. XXVII, 1891, p. 68—7o. (1 n. sp.) , Nouvelle espéce du genre Zeptopus LATR. — Bull. soc. ent. Fr. 1891, PSE 162; 3 BONSDORFF, A. VON, Über die Ableitung der Sculpturverhältnisse bei den Deckflügeln der Coleopteren, — Zool. Anzeiger XIII. 1890, p. 342 — 346. Reuter, £., Nya fjärilaberrationer. — Ent. Tidskr. XI, 1890, p. 201—202, REUTER, O. M., Description d'un Lygeide nouveau appartenant à la division Lethacaria. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 192. 4 , Notes géographiques sur les Hétéroptères paléarctiques. — Revue d’Ent. IX, 1890, p 237—245. 1 LM SRE RT 4 4 TE Kater \ ANS ‘ 7 FL ! be 282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. REUTER, ©. M., Capsidae novae e Rossia meridionali. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 246—248. (1 n. g., 3 n. sp.) , Adnotationes hemipterologicae. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 248 — 254. , Capsidae novae ex Africa boreali. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 255 — 260. (1 n. g., 6 n. sp.) _______, Notes sur quelques Hémiptères de Madère, — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 260—262. (1 n. g., I. n. sp.) , Conspectus specierum generis Mustha, — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 262—264. (I n. sp.) ______, Ad cognitionem Nabidarum. — Revue d’Ent. IX, 1890, p. 239— 309, (6 n. sp.) ______, Capsidae Sicilianae novae et minus cognitae. — Nat. Sicil. X, 1890, p. I—4. (2 n. sp.) EN Species novae generis Acanthia F., LATR. -- Revue d’Ent. X, 1891, p. 21-—27. (6 n. sp.) ______, Ad cognitionem Capsidarum. 1. Capsidae juvanicae. — Revue d’Ent. X 1391..P.,130-136..4(3 in. ©.,/8,n. Spr) A -, Hétéroptères de Suez. — Revue d’Ent. X, 1891, p. 137—142. (6 n. Sp.) EE Griechische Zeteroptera. — Berl. ent. Zeitschr. XXXVI, 1891, p. 17— 34: -, Ein falscher und ein echter S/ezarus. — Wien. ent. Zeit. X, 1891, P: 49-51. E. Bergroth. SVENSK ENTOMOLOGISKLITTERATUR 71897. I SVERIGE TRYCKTA UPPSATSER. ANDERSSON, JOSEF, Annu ett ünskningsmäl för entomologien i Sverige. — Ent. Tidskr. Ärg. 12. sid. 283— 32. ______, Larvburar af glas; Ljusfälla för fjärilfängst; Modell till spännbräden; Ny metod för fjärilfängst. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 87— 92, tafl. 5. ______, Nagra rad angående frostfjärilens insamlande. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 137—140. AURIVILLIUS, CHR., Nordens fjärilar. Haft. 9—ıı. Stockholm. 4:0. Sid. 129— 224, tafl. 33—44. , Svensk entomologisk litteratur 1890. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 7118: _, Notis. Zeugophora Zurneri, — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 96. 2 J Kern AURIVILLIUS: SVENSK ENTOMOL. LITTERATUR 1891. 283 AURIVILLIUS, CHR., Neue Coleoptera Longicornia. III. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 97— 106. , Kandidat SJÖSTEDTS första sändning. Zemimerus talpoides, — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 174. , Die mit Oxyopisthen THoMS. verwandten, afrikanischen Calandriden, — Öfvers. Vet. Akad. Förhl. Ärg. 48, n:o 6, sid. 361— 371. — Verzeichniss einer von Herrn FRITZ THEORIN aus Gabun und dem Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetterlingssammlung. I. — Ent. Tidskr. Arg, 12, sid. 193— 228, tafl. 1—3. Fredberg, L. J., Förteckning öfver af undertecknad funna Nicrolepidoptera inom landskapet Dal. — Ent. Tidskr. Arg, 12, sid. 111—112. GRILL, C., Entomologiska anteckningar fran Fjällnäs i Härjedalen. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 145—154. x , Notis. Caleruca xanthomelæna. Ent. Tidskr. Arg. 12s sid. 15% HOFGREN, G., Thecla rubi L, — Ent. Tidskr, Årg. 12, sid. 95—96. HOLMERZ, C. G., Om tallmätarens uppträdande i Nerike 1889— 1890. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 49—53, figg. LAMPA, S., Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående resor och för- rättningar under år 1890. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 33—48. , (Smärre Notiser). — Ent. Tidskr. Ärg. 12,151d..53,.54, 08,10%, 136, —_____, Sädesknäpparne. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 55—61, fig. , En parasit funnen på ällonborrelarver. — Ent. Tidskr. Arg, 12, sid. 62—63. , Skydds- och utrotningsmedel. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid 63—64, 158, 236. — — , Hvetemyggan, Cecidomyia (Diplosis) tritici KIRB. Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 113—135, tafl. 6. — — , Smärre uppsatser. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 141—144. — > Resande svenska naturforskare. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 160. ______, Gafvor till (entomologiska) föreningens insektsamling. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid 176. — —, En landtbruksentomolog. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 140. NEREN, C. H., Bidrag till kännedomen om lefnadssättet hos nägra skandinaviska arter af sägstekelslägtet Æwmphytus. — Ent. ‘ïidskr. Arg. 12, sid. 5—14. NORDIN, I., Anteckningar öfver hemipterer. III. — Ent. Tidskr. Arg, 12, sid. 17—21. OHLSON, N. C., Kälfjärilar till siös. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 3—4. OHLSON, P. E., En historia om en bisvärm. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 159. PEYRON, J., Ett par nya fyndorter för tvenne svenska mätarefjärilar, — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 160. SANDAHL, O, TH., J. L. STENBERG +. — Ent. Tidskr. Arg, 12, sid. 16. _, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomster den 14 decem- ber 1890, den 28 februari 1891, den 25 april 1891 och den 10 okto- ber 1891. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 23—27, 93—95, 107—110, 229— 231. 284 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1891. SANDAHL, O. TH., F. W. Meves +. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 81-—86, med portr. —, Litteratur. Danmarks större Sommerfugle, af V. STRÖM. — Ent. . o 5 . Didskrs Are, 2,2std22 31: ‚ Hemipteren Picromerus bidens L. såsom larvdödare. -— Ent. Tidskr. Ärg. 12, side 232) IST P,-A, EDGREN +. Ent, Tidskr, Arg. 12, sid. 233236) ScHÖTT, H., Nya nordiska Co//embola. — Ent. Tidskr. Arg. 12, sid. 191— 192, fig. , Beiträge zur Kenntniss kalifornischer Co/embola. — Bih, Sv. Vet. Ak. Handl. 17, 4, N:o 8. 25 pg., 4 tab. SJÖSTEDT, Y., Resebref. — Ent. Tidskr. Ârg. 12, sid. 161—174. THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasc. 15. Lunde. 8:0, pg. 1535— 1656. — Innehåller: 45. Bidrag till Phryganeernas systematik och synonymi. (74 sp. däraf 2 nya); 46. Bidrag till Sveriges insektfauna. (Coleoptera 3 sp., Hymenoptera ı sp.); 47. Bidrag till kännedomen om Ichneumones pneustici. (102 sp. däraf 24 nya). THORELL, T., Nova species brasiliana ordinis scorpionum. — Ent. Tidskr. Ârg. 12, sid. 65—70, tafl. 4. Spindlar fran Nikobarerna och andra delar af södra Asien till större delen insamlade under K. danska korvetten Galateas resa omkring jor- den fren 1845—1847. — Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 24, n:o 2, 1891, 150 pg. VARENIUS, B., Tvä nya svenska skalbaggar. — Ent. Tidskr. Ärg. 12, sid. 22. WERMELIN, J. H., Nägra svenska fjärilars fyndorter — Ent. Tidskr. Årg. 125 SITES WESTERLUND, C. G., Bidrag till kännedomen om Ronnebytraktens Fauna och Flora, Stockholm, 1890. 8:0., 173 pg. -- Innehåller, sid. 95—102, en förteckning öfver 53 arter dagfjärilar under titel: Ronnebytraktens Macrolepidoptera, 1. Rhopalocera. I UTLANDET TRYCKTA UPPSATSER. THORELL, T., Opilioni nuovi o poco conosciuti del Arcipelago Malese, Genova 1891. 8:0. 106 pg. — Ann. Mus, Civ. Stor. Nat. Genova (2) 10, p- 669— 770. (30 n. sp., 7 nov. gen.) Chr. Aurivillius. to EINE NEUE PAL/EARKTISCHE EULENGATTUNG VON CHRISTOPHER AURIVILLIUS. In meiner Arbeit über die nordischen Schmetterlinge! habe ich die Ansicht ausgesprochen, dass für die von HERRICH-SCHATF- FER zuerst beschriebene und abgebildete Dranthoecia Skrelingia eine neue Gattung aufzustellen wäre. Nachdem ich nun Gelegen- heit gehabt habe auch einen unbeschädigten Mann dieses selte- nen Thieres zu sehen, sehe ich mich dadurch veranlasst die neue Gattung zu benennen und zu beschreiben. Lasionycta nov. gen. Caput parvum, subretractum. — Oculi parvi, subelongati, hirsuti. — Lingua spiralis cornea, modice longa. — Palpi por- recti, subhorizontales, breves, pilosi articulo ultimo minuto. — Frons simplex, lata, pilosa. — Antennæ maris breviter ser- rate et ciliat&, feminæ simplices. — Thorax undique pilis sim- plicibus dense vestitus absque squamis; collare æqualiter leniter convexum angulis humeralibus haud prominentibus; mesonotum et metanotum haud distincte fasciculata. -— Alæ anticæ latæ, mar- gine exteriore ciliisque integris, haud undatis; lineis maculisque ordinariis distinctis; linea undata signo W destituta absque macu- lis sagittatis. — Abdomen supra convexum et fasciculatum. — Tibiæ haud aculeatæ. — Oviductus feminæ haud exsertus. Typus: Phlogophora Skrelingia H. Sch. HERRICH-SCHEFFER?, welcher nur einen & gesehen hatte, 1 Nordens Fjärilar. Stockholm. 1888—91, p. 131. 2 Syst. Bearb. der Schmett. Europas. 6, p. 57. I 5 = 286 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. stellte diese Art in die Nähe von /zgustrz in seiner Gattung Phlogophora. Es ist nicht zu läugnen, dass Skrelngza im Habitus an die Acronyctiden erinnert; durch die haarıgen Augen ist sie doch sofort sowohl von Acronycta als von Craniophora zu trennen. LEDERER? stellte Skrelingia unter Mamestra und STAUDINGER? unter Dranthoecia; beide kannten jedoch die Art nur nach HERRICH-SCHEFFERS Abbildung. Nachdem jetzt das Weib. bekannt ist und sich als ohne hervorstehendes Legerohr erweist hat, ist es unmöglich die Art unter Dranthoecıa beizubehalten. Von den Mamestra-Arten unterscheidet sich Skrelingia durch den kleinen, zurückgezogenen Kopf, die /aarige (gar nicht schuppige) Bekleidung des Kopfes und des Mittelkörpers und endlich durch den ganzrandigen Saum der Vorderfliigel so be- trächtlich, dass es unnatürlich wäre sie in diese Gattung auf- zunehmen. Die Gattung Zasionycta scheint mir am besten vor Ma- mestra gestellt zu werden. Hinsichtlich der Artbeschreibung verweise ich auf meine oben angeführte Arbeit und gebe hier nur die Citaten. 1. L. Skrelingia HERRICH-SCHEFFER Syst. Bearb. Schmett. v. Eur. 6. p. 57, T. 121, F. 624, 9. — AuURIVILLIUS Nordens fjäri- lar.p: 13%, n. 18; fig. 26 9, fie. 27 41 (Analklappe). Die Art scheint sehr selten zu sein und fliegt Ende Juni und Anfang Juli auf den grossen Torfmooren im nördlichen Schweden, wo sie bisher in den Provinzen Helsingland und Jämtland und in Lulea Lappmark beobachtet wurde. In Farbe und Zeichnung erinnert Z. Skrelingza recht viel an Mamestra glauca Hüsn., und wenn die Stücke nicht rein sind, kann man sie leicht für diese Art halten. 3 Die Noctuinen Europas. p. 32, 90. 4 Catalog der Lepidopteren des europ. Faunengebietes p. 93. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM HÖSTSAMMANKOMST DEN 8 OKTOBER. 1892. Såsom vanligt hölls denna sammankomst à Hôtel Phoenix. Ordföranden, Prof. OÖ. SANDAHL, hälsade de talrikt församlade medlemmarne välkomna äter efter sommarens arbeten i skog och mark. 2 : Föreningen hade sedan senaste sammankomsten förlorat genom döden två ledamöter, nämligen ingeniören C. G. BoLIn- DER, som afled till följd af lunginflammation den 21 maj detta ar i en alder af omkring. 73'/2 ar, samt bot. gartnern N. G. Mo, anställd vid botaniska trädgården 1 Töien invid Kristiania, vid uppnådda 80 ar. Han var nestor bland Norges entomologer och medlem af Entomologiska Föreningen i Stockholm allt ifrån dess stiftande. För hans stilla och flärdlösa lif satte döden sin slutpunkt den 16 sistlidne september. Under sin långa lefnad har han uträttat mycket för både den botaniska och entomolo- giska vetenskapen i Norge, och mången bland utöfvare och vän- ner af dessa naturvetenskapens grenar har »gamle Mor på Töien» att tacka för god vägledning och kraftigt bistånd både med råd och dåd. Minnet af hans stillsamma och älskvärda personlighet samt af hans varma kärlek till naturen skall sent eller aldrig glömmas af den talrika vänkrets, som han nu har lämnat, yttrar en minnestecknare bland hans landsmän, hvilken minnesteckning jämte den bortgångnes porträtt finnes införd i föreliggande häfte af Entomol. Tidskrift sid. 275. Ordföranden anmälde, att följande nya ledamöter invalts i föreningen: ingeniören JOHN LAGERGREN! (Gellivare), apotekarne P. N. FRIDÉN och C. A. NORDQVIST, borgmästaren C. TH. LENN- VALL, stadsfiskalen A. E. Jansson, stadsläkaren J. H. ÄKERBERG 1 Sedermera afliden. 288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. (alla i Trosa), kyrkoherden A. EKSTRÖM (Hällsviken), possessio- naten F. T. Fresx (Älsänge, Arboga) och kaptenen J. E. WaL- LANDER (Stockholm, Norrtullsgatan 39), samtlige pä förslag af hr G. HOFGREN. Vidare brukspatronen C. HOLMQVIST (Stockholm, Bellmansgatan 2), handlanden A. P. BERG (Vara i Vestergötland), föreslagne af landtbruksentomologen S. LAMPA; provinsialläkaren H. V. ROSENDAHL, på förslag af ordföranden; frih. A. KLINCKOW- STRÖM genom prof. AURIVILLIUS samt folkhögskoleföreståndaren C. Wozrr, på förslag af hr SANDIN (Göteborg). För aftonen voro införde såsom främlingar provinsialläkarne J. L. NAUMAN (Hörup), P. SÖDERBERG (Östhammar) samt grosshandlaren G. VAL- DAU från Kamerun. Fil. kand. YNGVE SJÖSTEDT meddelade en sakrik och särde- les intressant skildring af insektlifvet i Kamerun, hvarifrån hr S. hemfört mycket rika samlingar af insekter, tusenfotingar, m. fl., samt bland högre djurordningar, i synnerhet af fåglar. Han redo- gjorde för landets naturbeskaffenhet i allmänhet och växtvärldens egendomligheter och deras inflytande på insekternas utbredning och förekomst. I lifliga drag tecknade han de stora svårigheter, hvilka en naturforskare under sin verksamhet i Kamerun har att öfvervinna, dels för sin personliga del och dels för att bevara de skatter han funnit och insamlat, hvilket tager mycken tid och omtanke i anspråk. Bland de fiender man har att bekämpa är vandringsmyran, Anomma arcens, en af de svåraste. Dessa myror vandra fram i stora massor, ordnade i ett långsträckt här- nadståg, med arbetare i midten och »soldater» vid sidorna, samt anfalla allt hvad som kan anfallas. Deras bett aro mycket smärtsamma, och för denna fiende fly alla på marken krälande djur. Då en sådan myrkolonn kommer till en mera öppen plats, breder densamma ut sig på en större front, och framför denna ser man då råttor, skorpioner, tusenfotingar och andra dylika djur ängsliga skynda sig undan i alla riktningar under fruktan för den ohejdlige fienden. Det enda krälande djur, som vågar angripa denna fruktade myra, är en ödla (af släktet A/ethe), hvilken djärft springer in midt i kolonnen och skyndsamt fyller sitt gap med så många myror, hon på några ögonblick kan hinna få fatt i, hvarpå hon hastigt aflägsnar sig från myrkolonnen för att på en tryggare plats förtära sitt rof. Dessa myror tränga 2 SANDAHL: ENT. FÖRENING. SAMMANKOMST D. 8 OKT. 1892. 289 in i bostäderna och anställa stor skada; säsom skydds- och utrotningsmedel mäste man tillgripa fotogén och eld. Kand. SJÖSTEDT förevisade en mängd vackra specimina af insekter ur olika ordningar, mest fjärilar och skalbaggar, samt äfven fäglar. Landtbruksentomologen S. LAMPA redogjorde för sina senaste under denna höst i Gefleborgs län företagna undersökningar an- gäende den mycket fördärfliga kornflugans utveckling. Det har därunder lyckats hr LAMPA att vinna bekräftelse pa sin förut gjorda iakttagelse, att kornflugans vintergeneration lefver på höst- säden. Ägg af kornflugan hittades nu å rågbrodden, vanligast blott ı à samma planta, Hr L. förevisade ett antal unga råg- stånd inplanterade i en låda, inuti; hvilka funnos larver af korn- flugan, 1 afsikt att försöka följa deras utveckling. Det oafvisliga behofvet af en entomologisk försöksanstalt, för att särskildt taga reda på skadeinsekternas lefnadsförhållanden och därigenom möj- ligen finna medel till förebyggande af insekthärjningar, hvilka årligen vålla förluster, uppgående till många millioner — detta behof träder allt mera klart i dagen enligt referentens och alla entomologers erfarenhet. Hr LAMPA förevisade larver och full- bildade exemplar af flere för säden skadliga insekter, såsom Hylemyia coarctata, Agriotes lineatus, Agrotis segetum m. fl. En utförlig uppsats om »Kornflugan, CÆ/orops Pumilionis BIERK. af Sven Lampa» finnes införd i detta häfte af Ent. Tidskrift Erbe 357. Grosshandlaren B. FRANKE förevisade en stor myrart, For- mica herculeana L., »hästmyran», som sa i grund söndergnagt en trädgärdsbyggnad vid en sommarlägenhet inät Mälaren, att man nödsakades nedrifva och ombygga densamma. Hästmyran är ett svärt skadedjur, särskildt därigenom att hon angriper och söndergnager äfven alldeles friskt trävirke. Säsom skydds- och utrotningsmedel rekommenderas fotogén. Oskar Th. Sandahl. re Entomol. Tidskr. Arg. 13, H. 4 (1892). 5 19 AGROTIS COLLINA Boısp. en for nordens fauna ny nattfly-art AF JOHN SAHLBERG. Redan under den resa förf. sommaren 1884 tillsammans med kandidaten K. J. EHNBERG fôretog omkring Ladoga sjö fangade vi vid Kirjavalaks och i Jaakkimvaara nagra exemplar af en nattfjäril, angående hvars bestämning stor ovisshet varit rådande. Herr EHNBERG ansåg, att den möjligen kunde vara en varietet af A. recussa HEN., men sände den för närmare gransk- ning till numera aflidne doktor J. M. J. AF TENGSTRôM. Denne, som dä redan hade försvagad synförmäga, aterlimnade exem- plaret till finska museum bestämdt sasom Zaemocampa gothica L. var gothicina H.-Scu. En blick på fjärilns ögon 6fvertygade mig dock genast, att TENGSTRÖM misstagit sig, och en närmare undersökning gaf vid handen, att fjäriln hade intet att skaffa med släktet Zaenzocampa, utan helt säkert hade sin rätta plats inom släktet Agrotis. Min första förmodan, att den möjligen kunde vara en nordisk form af A. #riangulum. Hurn., visade sig vara alldeles oberättigad, da den rätta A. trzangulum icke långt där- efter första gängen fanns fran värt faunaomräde. Sedermera ställdes exemplaren upp säsom en obekant art närmast efter A. festiva HÜBN. Da emellertid AURIVILLI utmärkta arbete Nordens fjärilar utkom, innehållande så många nya artkaraktärer samt belysning af förut ej beaktade strukturförhållanden särskildt för Noctuer- nas familj, företog jag en ny granskning af ifrågavarande fjäril. Härvid "fanns, att den var väl skild fran alla hittills kända I SAHLBERG, J.: AGROTIS COLLINA BOISD. 291 nordiska arter, särskildt genom byggnaden af hanens genitalklaf- far, hvaruti den öfverensstämde med den pa Alperna funna À, ‚rhaetica STAUD. Professor AURIVILLIUS, at hvilken jag medde- lade resultatet af dessa undersökningar, uttalade i bref den för- modan, att arten kunde vara Agrotis collina Boisp., hvilken, enligt hans undersökning af ett i den Meveska samlingen befint- ligt exemplar frän Riesengebirge hade hanens genitalklaffar byggda ungefär såsom hos A. rhaetica. Vid jämförelse med förhanden varande beskrifningar pa nämnda art samt den af HERRICH SCHAF- FER meddelade utmärkta figuren befanns vär fjäril otvifvelaktigt vara identisk med denna, som förut veterligen endast var känd fran nägra bergstrakter 1 mellersta Europa. For att fasta vara lepidopterologers uppmarksamhet pa denna nattfjäril, hvilken mähända förekommer äfven annanstädes inom den skandinaviska norden, ber jag att här fà lämna en kort be- skrifning pä densamma. Agrotis collina Boisp. Framvingarna rödbruna, nägot stötande i grâtt, tvärlinierna tandade och otydligt, vid framkanten nägot bredare mörkkantade, utfyllda med gulhvitt eller blekgult likasom ring- och njurfläcken, den senare dock i midten mörkare; pyramidfläcken och tappfläc- kens omkrets rent svarta; vid vingroten finnes en kort, bred sträle eller längsgäende fläck af samma färg; ringfläcken sned, mot framkanten öppen, för resten tydligt begränsad; väglinien tandad, gulhvit, något otydlig, utkanten smalt brun med hvit- aktiga punkter på ribborna. Bakvingarna ljust brungrå, ofvan utan diskfläck. Undertill äro framvingarna i disken rökgrå, bak- vingarna med en bred båge samt tydlig diskfläck af samma färg. Kroppens behåring är rödaktigt grå utan några teckningar på halskragen, denna utan tofsar, jämte vinglocken yfvigt hårig och beklädd endast med ytterst smala, hårlika fjäll. Benen brungrå- håriga, tarserna med smala hvitaktiga ringar vid spetsen af lederna; framtibierna utan tydliga borsttaggar på ut- och insidan. Agrotis collina Boisp, Genera et Index methodicus Lepid. eur. p. 105, not (1840). — HERRICH SCHÄFFER, Syst. Bearb. der Schmett. von Eur., Band II, p. 358, nr 542, fig. 142. (1845). 2 292 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1892. ' — Heinem. Die Schmett. Deutschl. und der Schweiz, p. 497, nr 322 (1850) Hanen: genitalsegmentets sidoklaffar pa undre sidan strax bakom midten rundadt afsneddade och fürsedda med ett längt och smalt utskott, hvilket utgär frän undre kanten, strax bakom dess afrundnings början och vid spetsen korsar frän motstäende sidoklaff utgäende utskott; antennerna med korta pyramidtänder, pa undre sidan cilierade, med hären ungefär af samma längd som antennernas bredd. Vid första päseendet har denna art en stor likhet med Agrotis festiva och A. brunnea, men skiljes lätt därigenom, att framvingarna vid roten hafva en tydlig, kort men bred längs- gäende svart strimma eller sträle och tydligt svartkantad tapp- flick och mot spetsen mera jämnt rödbrun färg, utan skillnad mellan utkantsfältet och vägrandsfältet samt isynnerhet därigenom, att hanens sidoklaffar äro beväpnade med ett längt bihang vid undre kanten, och att framtibierna pä insidan sakna tydliga borst- taggar. Fran A. Zriangulum skiljes den genom mindre storlek, enfärgad halskrage samt genom framtibiernas byggnad och annan form pa hanens genitalklaffar. Fran A. Dahl skiljes arten lätt genom härbeklädnaden pä halskrage och vinglock. De finska exemplaren Öfverenstämma ganska noga med den figur HERRICH- SCHÄFFER lämnar af exemplar frän Alperna, utom att färgen är mera stötande 1 grätt. Af denna fjäril har jag hittills sett endast 5 han-exernplar, hvilka fängades pa »köder» i Ladoga-Karelen sommaren 1884 af K. J. EHNBERG och undertecknad, nämligen vid Kirjavalaks den 7 juli 2 exemplar samt vid Jaakkimvaara kyrkoby den ı2i samma månad 3 exemplar. For öfrigt är denna art veterligen funnen endast i södra Frankrikes bergstrakter, 1 Schweiz och pa Riesengebirge. [#2] Ag < Sy her La x LD iv Wire th Entomol.Tidskrift Ara. 13. E.Hgn. del. 11-W- Silfversparre - Stockholm: Entomol.lidskrift Arg. 13.1892. = | roa = = = À = ne = = D os oa LJ Entomol.Tidskrift Arg. 13.1892. i gan | a Se" re Bere { : j wu mn | i PEN il fy SE = _ Vion ” | > # S en holm.- "1 C y 1 1 arre - otock p ilfvers 92. mol.Tidskrift Arg. 13.18 we a 2 ee . sn nn a u ON À a ee Entomol.Tidskrift Arg. 13.1892. Tail. ¥ 7. E.Hgn. del. 1}-W- Silfversparre - Stockholm. = PTE wee 4 Teig SRE - ET ré ™ ae — ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FJORTONDE ÄRGÄNGEN 1893 MED 6 TAFLOR MU STOCKHOLM IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1893 INNEHÄLL: ADLERZ, GOTTFRID, I hvilken ordning tager djurvärlden en ur hafvet ppd yickandes Oeil Des iti ate se er Sid. DERIVIBEIUS, CHR. Bin Wundérbock= #22. + 2 7m 22 DOUCHE Bemerkunbene es en men nn ——, Verzeichniss der von den Herren C. LUMHOLTZ und C. FRI- STEDT im nördlichen Queensland gesammelten Cerambyciden ——, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia, 4 .-..-..-- =, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika._..._....--------.----- ———, Svensk entomologisk litteratur ___....-. - 2... ———— , Beiträge zur kenntniss der Insektenfauna von Kamerun. 2. BEHERSTERÖM, GC. U., Om vara Cyclopsformer __........-..2..2..2... , Tillägg till afhandlingen om Cyclopiderna ..................... ee allstekeln. pl, Vermdon. ons 2. 1 0." = ea u (OR = ee ——, Notes synonymiques ®ur quelques coléoptères décrits par DE HEURE are ER SRE TETE NAN a EEE Le a er UP IP OT US TIM CUT IG UIS SR ABR, 2... 2..22222. 2.220.220 22. Krer, H., Indberetning om en i det sydlige Norge foretagen ento- moloeıskreisessummeren USOT) ae LAMPA, SVEN, Berättelse till kongl. Landtbruksstyrelsen angäende re- sor och förrättningar under år 1892 af dess entomolog......... — — Notiser: Landtbruksentomolog för 1893. Statsanslag till En- tomologisk Tidskrift. Fridlysning af staren................-....... —, Ätgärder för ästadkommandet af en entomologisk försöksstation — — Catocala Adultera MEN. 78. Odontœus Mobilicornis FABR.... —,, Litteratur: Angsmasken, II, af ©. M. REUTER ............... ———, Beretning om Skadeinsekter og Plantesygdomme i 1892. Af W. M: SCHÔYEN, Landbrugsentomolog ....-.....-.---.--.--.-..-- ———, Rekvisition af landtbruksentomologen till Gotland .......-..- ———, Utrotningsmedel: Mot roffjärillarver. Mot bisting. Medel mot ee ee „enge Be SP ern — — Frågan om verksammare skydd för insektätande småfåglar... COOP Circumdata EIG. 2... Ne ———., Geotrupes Typhoeus ..........-.--..---- EEE fra RE Ne mr Ch ism lacerata LOEWE... 2... a. un * » II IV INNEHÄLL. LAMPA, SVEN, Statsanslag till Entomologisk Tidskrift MEVES, J., Antinonnin NILSSON, ALB., Följderna af tallmätarens och röda tallstekelns upp- trädande.ı Nerike under"de senare aren, „2 2... er NORDIN, ALBAN,D/afs Mucronata LATR REUTERS (Oy Mess Latteraturis ee ENT Re LEE ne RoTH, C. D. E., Nagra ord om strykninets förhällande till insekter — — , Nytt sätt att genom utkläckning erhålla zmagizes af Bupresti- der, Longicorner och flera andra trägnagare SANDAHL, OÖ. TH., JOHN OBADIAH WESTWOOD + — — , Entomologiska Föreningens i Stockho]m ärssammankomst den 14 december 1892 — — Entom. Föreningens i Stockholm sammankomst den 11 mars ——, Entomologiska Föreningens i Stockholm, varsammankomst 4 hotell@Phoenıx..den 29, aprily1Sg3 Re — , Entom. Föreningens i Stockholm höstsammankomst lördagen dene Zo septembent8g8.-22.2r set AL TE By net EEE VENEN En SCHÖTT, HARALD, Zwei neue Collembola aus dem indischen Archipel SCHÖYEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1892 SJÖSTEDT, YNGVE, Frän Kamerun TRYBOM, FILIP, Physacarus ventricosus NEWPORT, funnen under egen- domliga förhällanden » BERÄTTELSE TILL KONGL. LANDTBRUKSSTYREL- SEN ANGÄENDE RESOR OCH FÖRRÄTTNINGAR UNDER AR 1892 AF DESS ENTOMOLOG. UNDERSOKNINGARNA I VESTER- OCH NORRBOTTEN. I. Gräsfiyet eller gräsmasken (Charaeas Graminis Lin.) Med anledning af den svära gräsmaskhärjning, som 1891 hemsökte Norrbottens fruktbaraste omräden och där, enligt verk- ställd uppskattning, förorsakade en totalförlust af omkring 500,000 kronor, samt följaktligen stor foderbrist under sistförflutna vinter, hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i linet uti skrifvelse af den 29 december s. a. hos Kongl. Landtbruksstyrelsen hemställt om föranstaltande af vetenskapliga iakttagelser för vinnande af kännedom om förekomsten, lifsvillkoren samt utrotningsmedlen, i första rummet hvad gräsmasken angär och vidare beträffande den s. k. renfanebaggen (Adimonia Tanaceti Lin.), som äfven visat sig skadlig à gräsmarken. I följd häraf erhöll undertecknad Sty- relsens uppdrag att besöka Norrbottens län och afreste fran Stockholm den 17 maj pa järnväg till Vännäs. Härifrån fort- sattes resan medelst gästgifvareskjuts genom Vesterbotten till Luleä. Färden har blef bade lang och besvärlig, men det var nödigt att fà taga 1 betraktande lokala förhällanden äfven inom sistnämnda landskap, dä gräsmaskhärjning likaledes där för icke sä länge sedan förekommit. Enligt hvad man nu päminde sig i de orter, som passerades, hade sädan härjning ägt rum senast ären 1883 och 84 utmed stränderna af nedre delen äf Ume älf, ända till ofvanför Vännäs, samt à en omkring tre mil bred sträcka utmed hafskusten, bäde söder och norr om Umeä stad. Inom Nordmaling voro skadedjuren dä särdeles talrika. Entomol. Tidskr. Ärg. 14, H. 1 (1893). I 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Är 1854 hade en ännu betydligare härjning ôfvergatt dessa trakter, och man hyste härför den föreställningen, att gräsma- skarna återkomma hvart trettionde ar. 1891 visade sig larverna (maskarna) likväl änyo, fastän i mindre antal, en half mil söder om Byske gästgifvaregärd, samt vidare norr ut till Norrbottens- gränsen. Stränderna vid nedre loppet af Ume älf utgöras förnämligast af ganska vidsträckta, själfbärande eller för länge sedan odlade ängar, s. k. lindor, som i allmänhet fa ligga oberörda af plog eller annan äkerredskap sä länge de förmä lämna nägot foder. Skulle sä fà fortfara äfven hädanefter, torde det ej dröja rätt manga ar, innan gräsmasken pa nytt uppträder och orsakar fo- derbrist. Här hade emellertid ej visat sig några larver under förlidet år, och anledning för mig att göra uppehåll förefanns. således icke. Sedermera erfor jag dock, att härjning verkligen kom att äga rum vid Brattby i Vännäs och Norrfors 1 Umeå landsförsamling. Under det korta uppehållet i Umeå inlämnades till redaktionen af tidningen »Vesterbotten» en uppsats med om- nämnande af ändamålet med min resa till de norra orterna, samt uppmaning till allmänheten att inkomma med upgifter om gräs- maskens förekomst m. m. Första egentliga uppehållet gjordes vid Ånäset i Nysätra socken, som är belägen ungefär midt emellan Umeå och Skel- lefteå, och hvarest gräsmasken var mycket talrik år 1884, dock icke å egendomen Stenfors, där ett rationellare jordbruk bedrifves. Å de angränsande mindre gårdarna saknades ej de för Norrland säregna gamla lindorna, hvarifrån grästorfvor och tufvor upptogos och noga undersöktes inne i rummet, utan att några gräsflylarver kunde upptäckas. Sådana stodo ej heller att finna vid under- sökningar ute å fälten, ej ens tomma puppskal från föregående år. Någon härjning var således ej att förvänta härstädes under denna sommar, ehuru man på platsen, på grund af »vissa tec- ken», hade förmodat motsatsen, Vid Jefre, den sydligast belägna gästgifvaregården inom Norrbotten, inträffade äfven härjning 1884, och man påstod sig där hafva sett gräsmaskar äfven förlidet år, men nu lyckades det ej för mig att finna några Öfvervintrande larver pa de invid gården belägna lindorna. Tämligen stora och släta fluglarver ertappades LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 3 bland gräsrötterna, men deras vidare utveckling förblef obekant, dä de ej tälde resans hesvärligheter. I Ojebyn berättade man äfven, att gräsmasken skulle hafva visat sig föregäende höst pa en gammal linda, tillhörande det närbelägna bostället Gran. Det blef därför angeläget att när- mare taga reda pa denna sak, äfvensom att undersöka lindorna omkring byn. Sa snart larverna af boställsinnehafvaren upp- täcktes, lat han upplöja lindan, för att därigenom oroa eller döda dem. Vid undersökning pa platsen anträffades visserligen nägra larver bland gräset, invid jordytan, men deras storlek (150-—200 mm.), äfven som andra kännetecken Öfvertygade mig snart, att de tillhörde en annan nattfjärilart. De voro dock pa det hela taget mycket lika den verkliga gräsmasken, hvarigenom misstaget blir lätt förklarligt. I hemförda grästorfvor fran andra lindor spärades inga gräsflylarver. Med stöd af läroverksadjunkten FERDINAND ÂGRENS kläck- ningsförsök förlidet är, hvarom han afgifvit en berättelse, som kommit mig till handa, blef det tämligen pätagligt, att gräsmask- härjningar skulle komma att fortfara äfven denna sommar i Neder- Luleå socken; ty ur 50 gräsflypuppor, som han insamlat, fram- kommo ej mindre än 46 fjärilar, ett tecken till, att parasiter ännu ej fätt erforderlig öfverhand för att ästadkomma härjningens upphörande. Med anledning häraf beslöt jag att taga mitt huf- vudkvarter i Luleä stad, hvars närbelägna, talrika lindor syntes erbjuda ett förträffligt undersökningsfält. Utgången visade till- räckligt, att jag härutinnan ej misstagit mig. Väderleken var under förra hälften af juni icke ägnad för undersökningar ute å fälten, ty kyla, regn och blåst tycktes hafva ingått förbund med hvarandra för att försena såväl växtligheten som de lägre djurformernas utveckling. Oaktadt ifrigt sökande, lyckades det mig först den 3 juni att upptäcka verkliga gräsflylarver eller gräsmaskar vid byn Gädd- vik, en half mil ofvanför Luleå stad. Denna rätt ansenliga by är belägen på båda sidor om den här ganska breda Lule älf, och dithörande åker och odlingsmarker äro tämligen vidsträckta, samt hafva en för grundlig afdikning passande lutning mot älfven, äf- vensom en bördig och lättbrukad jordmån. Det var hufvudsak- ligen på södra älfstranden, som gräsmasken förlidet år uppehöll % 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. sig, och där var han dä sä talrik, att nästan allt gräs blef totalt förstördt. Icke ens de yngre och jämna gräsvallarna skonades, ty dä föda började tryta pa de äldre, vandrade larverna öfver till de förstnämnda och fortsatte där sitt förstöringsarbete. Å fälten kunde man ännu varseblifva hvar larverna framgått, och märk- värdigt nog tycktes det, som om förtrupperna samtidigt upphört att äta, emedan gränsen mellan den sköflade och den skonade marken var i ögonen fallande och bildade en nästan rät linea. Nu visade sig likväl gräset å den förlidet år kalätna marken ganska lofvande, hvilket alltid lär vara fallet kort efter en härj- ning, i fall gräsrötterna förblifvit oskadade, ty de kvarlämnade exkrementerna, äfvensom kropparna af döda larver tillföra jorden en försvarlig öfvergödning, som kommer efterföljande gröda till godo. Flera lindor undersöktes nu härstädes, men något annat spår efter skadedjurens förra närvaro än ett och annat puppskal eller tomt ägg, kunde ej anträffas, icke häller lefvande larver. Herr ÅGREN hade visserligen här funnit lefvande puppor förliden sommar, men äfven en myckenhet döda larver, antagligen an- gripna af bakterier eller mögelsvampar. De puppor, som und- sluppit parasitsteklar eller sjukdomar, hade naturligtvis lämnat fjärilar, men dessa synas ej hafva lagt ägg på den sköflade och förpestade marken, utan hade begifvit sig till nya och mer in- bjudande platser eller områden. Därför förekom härjning ej i år på södra sidan om älfven, och en dylik af svårare beskaffenhet torde helt visst aldrig förekomma två år å rad på en och samma plats. På norra sidan om älfven hade man varsnat gräsmasken endast å ett par, delvis starkt mossbelupna lindor vid nordliga ändan af byn, och det var här som jag efter åtskilligt sökande fann de första, ännu i sitt vinterkvarter befintliga gräsmaskarna. Då man uppryckte hvitmossan, påträffades nämligen en och an- nan därunder, liggande på jordytan, med kroppen hoprullad och troligen i samma ställning, den intagit under vintern. De voro alla nu, den 3 juni, blott från 5—7 mm. långa och mycket smala, samt ganska svåra att upptäcka för det ovana ögat. Jag fann vid nästan samma tid gräsflylarver på flera andra ställen, såsom nära Mjölkudden vid Luleå, Sunderbyn m. fl., och dessa hade ungefär samma storlek som de vid Gäddvik anträffade. # LAMPA: BERÂTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 5 De uppgifter man hör om förekomsten af ända till tumslänga gräsmaskar om hösten, pa vintern, ofvanpa eller under snön eller ock tidigt om vären, torde säledes vara oriktiga och beroende pä okunnighet om den verkliga gräsmaskens utseende. Vid ett besök à Marieberg i Sunderbyn den 10 juni anträf- fades ännu mycket smä larver, men här likaledes blott under hvitmossan pä en gammal linda. Äfven af ett par amdra natt- fjärılarter erhölls exemplar, men de voro mycket smä och obe- stämbara samt dogo snart i fångenskapen. Först den 15 juni inträffade ett omslag i väderleken, i det att luften redan pa morgonen kändes ljum och sommarlik. Jag reste därför till Gäddvik för att efterse hur larverna nu befunno sig. Pä den plats, där jag första gängen upptäckte dem under ınossan och i vinterkvarter, var nu ett rörligt, lif bland det tunna gräset, ty luftvärmen hade framlockat larverna, och de befunno sig 1 liflig rörelse, antingen krypande ofvanpa mossan eller uppät grässtrån för att förskaffa sig föda. Sedan den 3 juni hade de vuxit till 15 mm. och voro säledes nu dubbelt sä stora som dä, oaktadt kylan i marken torde hafva hindrat dem frän att krypa fram för att ata af det gröna gräset. Färgen ofvanpa kroppen hade blifvit betydligt mörkare hos de flesta individerna. Nä- stan å alla äldre lindor på norra sidan om älfven vid Gäddvik visade sig små larver, oaktadt det förut ej lyckades mig att å samma ställen uppleta några medan de lågo i vinterkvarteret. Några exemplar medtogos till min bostad i staden och insläpptes till förut fångade kamrater i en glasbur, 1 hvilken en tåteltufva (Aira Cespitosa) var inplanterad. De visade sig ganska lifliga och matfriska om dagen, men höllo sig mer i stillhet om natten. Den 21 juni besöktes åter Gäddvik, och då voro larverna nästan fullvuxna samt kröpo omkring snart sagdt öfverallt, äfven bland säden på åkrarna, utan att dock göra denna någon märk- bar skada. De med frodigt gräs beväxta yngre lindorna ledo äfven föga, hvarigenom grässkörden å dem kunde blifva åtmin- stone fullt medelmåttig. Larvens beteende då han äter, synes mig nog egendomligt, för att böra här i korthet beskrifvas, och det påminner något om sädesbroddflyets. Innan måltiden börjar, klättrar han upp för ett gräsblad, afbiter detsamma ofvantill, ett stycke från spetsen och 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. later den afskilda öfre delen falla till marken. Därpå angripes det kvarsittande bladet i den afskurna kanten af och bearbetas med käkarna tills det blifvit helt och hållet förtärdt. Ej sällan griper han med bröstfötterna ett närsittande blad, afbiter detta, men kvarhåller den frånskilda öfre delen och äter på afskärningen tills hela bladstycket strukit med. De af mig redan omnämnda mossbelupna lindorna, där jag först upptäckte larver, och på hvilka dylika äfven förlidet år vi- sade sig, undersöktes åter den 21 juni. Larverna voro nu ej så talrika som vid föregående besök, emedan många sedan dess hade dött. Härom vittnade de ännu på grässtråna kvarsittande, i för- ruttnelse stadda eller förtorkade individerna, och större delen af de ännu kvarlefvande gick sannolikt ett lika öde till mötes. Å andra gräslindor, där härjning icke ägde rum förlidet år, och larvpesten (parasitsvampar och bakterier) ännu fått föga insteg, var däremot dödligheten bland larverna obetydlig. Ett af gräsfälten, som var beläget 1 sydöstra kanten af byn och omgafs af barrskog på alla sidor samt stod i förening med närgränsande större fält blott genom en smal passage-vid ena hörnet, hade legat oberördt af plog, Gud vet huru länge, och var nu nästan helt och hållet beröfvadt sin grönska. Då jag besökte platsen, voro otaliga larver stadda på vandring mot det angrän- sande fältet och passerade därunder en bar fläck af omkring 10 kvadratmeters vidd, invid en lada, i den nyss omnämnda pas- sagen. På denna lilla sterila jordyta voro några hål upptagna i marken ooh uti dessa krälade en stor mängd larver, som ned- fallit under sin vandring och ej förmådde praktisera sig upp. För att utröna hur många larver skulle kunna fångas under en viss tid i ett dylikt hål, uppgräfde jag med tillhjälp af en trä- sticka ett nytt sådant, som hade 30 cm. i diameter och var 10 cm. djupt. Detta skedde kl. omkring 8 på aftonen. Natten blef sval, och larverna höllo sig då stilla, hvarför någon egentlig fångst ej kunde äga rum förrän följande morgon, då det blifvit varmare. Kl. 9 f. m. den 22:e var jag äter pà stället för att vittja mina fängstgropar. Frän en af de äldre af dem hade nä- stan alla larver aflägsnat sig och därvid begagnat en vid dess ena kant befintlig trästicka säsom brygga. I den af mig upp- tagna gropen voro alla som nedfallit kvar, och efter verkställd LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 7 räkning befanns att de utgjorde ej mindre än 580 stycken. So- len sken nu varmt, hvarför larverna voro 1 liflig rörelse, och det var intressant att observera hur de betedde sig i närheten af groparna. Det föreföll mig nästan som om de uppsökte dessa och ej nedföllo tillfälligtvis, ty fastän deras vandring i allmänhet riktas mot ett visst hall, kröpo de mot groparna fran alla sidor, dä de kommit i deras omedelbara närhet. Efter sex timmars tid, undersökte jag åter min fångstgrop och fann däri nu 1,700 innevånare. Fångsten blef alltså i en enda grop 2,280 larver under 18 timmar, om äfven den tid af natten, som de hållit sig stilla, medräknas, och i de öfriga groparna var den ungefär lika stor. I de gropar, som upptagits i själfva gräsvallen, nedföllo äfven många larver. Af detta enda försök kan man lätt göra sig en föreställning om, hvilka oerhörda massor af gräsmaskar kunna på nämnda sätt fångas och oskadliggöras, om man blott vill göra sig litet besvär. Detta synes dock ej vara fallet i Norrbotten, och man får väl där utstå ännu en och annan gräsmaskhärjning, innan man kom- mer sig för att med kraft motarbeta dem. Mina uppmaningar, såväl genom tidningar som enskildt, att gräfva fångstgropar, upp- taga fåror eller diken, skedde i allmänhet för döfva öron eller föranledde blott till ofullständiga åtgärder, som ej vidare blefvo fullf6ljda; ty att uppsamla och döda de fångade skadedjuren kom, som jag tyckte mig finna, aldrig i fråga, mycket mindre att tillse och underhålla de upptagna groparna och färorna. Den oro och vandringslusta, som mot tiden för deras för- vandling till puppor synes gripa larverna, får troligen ej alltid tillskrifvas bristen på föda, ty jag har sett dem öfvergifva den ursprungliga vistelseorten, innan denna blifvit fullständigt afbetad, och begifva sig ut på områden, där inga lämpliga födoämnen stått till buds. Förnämsta orsaken till vandringen kan möjligen ligga uti deras instinktmessiga åtrå att i tid lämna sina fiender bakom sig eller att uppsöka lämpliga ställen, där förvandlingen till puppor skall försiggå. Uti larvtågen befinna sig vanligen många individer, som äro till storleken mycket mindre än de andra, och sådana äro väl antingen småväxta eller kanske blott halfvuxna exemplar, hvilka möjligen blifvit utkläckta först på 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. vären och nu medfölja blott för sällskaps skull, sedan de smittats af de ôfrigas vandringsbegär. Pa släta fält synes förpuppningen ske endast undantagsvis, ty larverna uppsöka för detta ändamäl helst sädana ställen, där det är godt om täteltufvor, hvari såväl de själfva vid förvand- lingstillfället, som de sedermera utbildade pupporna äro sä längt ske kan skyddade mot vidriga yttre inflytanden, angrepp af faglar etc. Den 28 juni anträddes en färd öfver Boden och vidare till Aminne landtbruksskola för att undersöka förhällandena pa älf- vens stränder, där gräsmaskhärjning ägde rum pä flera ställen. Afven Önskade jag taga reda pä, om man nägonstädes i dessa trakter hade infört växel- eller koppelbruk och ı sä fall, hvilken erfarenhet, som vunnits rörande gräsmaskens uppträdande, där en ordnad växtföljd, med tätare ombyten af gräsvallar. vore för han- den. Mina förväntningar rörande det sist nämnda Onskningsmalet blefvo dock besvikna, ty ej ens vid landtbruksskolan hade man ännu kunnat slita sig ifrän det traditionella brukningssättet, eme- dan den nuvarande föreständaren blott för tre är sedan tillträdde egendomen. En ordnad växtföljd hade, da den ej förut satts 1 verket, icke pa denna korta tid hunnit införas öfver hela äker- arealen ; men de flesta gamla lindor voro dock upplöjda, och det var antagligen i följd häraf, som ingen härjning här ägt rum på senare tiden. Gräsmask hade visserligen visat sig tämligen talrik föregående sommar å en mindre och gammal linda, hvarför denna npplöjdes, hvarefter skadedjuren ej vidare syntes till. Som sko- lans föreståndare befann sig på en utländsk resa vid mitt besök, kunde inga utförligare underrättelser erhållas rörande det tillär- nade brukningssättet, hvarför jag redan följande dag afreste från Åminne och återvände till Svartlå gästgifvaregård, där ett några dagars uppehåll skulle göras. Till byn af samma namn hörde” ganska vidsträckta och mycket gamla lindor, men det var egentligen blott på två så- dana, en på hvardera sidan om älfven, som gräsmaskhärjning ägt rum. Pä den ena. af dem läg ett mindre boningshus, uti hvilket larverna gjort pähälsningar, hvarför man, för att skydda sig mot dessa, tillgripit utomordentliga ätgärder. Smä gropar voro nämligen uppgräfda vid ena sidan af stugan och dessa LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 9 fylldes snart med larver, som dödades medelst pägjutning af tjära. Omkring väggarna hade man dessutom utslagit tjära pa marken, och härigenom nägorlunda skyddat sig mot pähälsningar inom hus. Andamalet hade dock mycket bättre vunnits, om ett min- dre dike, med lodräta väggar och nägot djupare fangstgropar har och diir, upptagits rundt omkring bostaden eller atminstone mot det hall, hvarifran larverna framryckte. Pa det andra, angripna fältet, norr om älfven, hade man visserligen kört upp en fara, men försummat att halla henne ren samt att upptaga fangstgropar, hvadan alla däri nedfallna larver naturligtvis kröpo upp igen. Ofver den härjade marken flögo nu helt nära jordytan manga större parasitsteklar, bland hvilka P2mpla Arctica Zerr. syntes vara förhärskande. De sökte ifrigt efter gräsflylarver, för att 1 dessa lägga sina agg och härigenom bereda deras undergång. Under återresan till Luleå stannade jag några timmar i den likaledes invid älfven belägna byn Bredåker, där en ganska vidt- omfattande härjning nyss pågått och mot hvilken man ej sökt lägga det ringaste hinder, hvarom de totalt sköflade lindorna nu buro ett sorgligt vittnesbörd. Som vanligt i dylika fall voro alla ängsgräs uppätna, och återstoden utgjordes blott af ranunkler, syror och möjligen någon annan till kreatursföda oduglig växt. Nu började tiden vara inne för anställandet af undersöknin- gar rörande gräsmaskens lefnadsförhållanden under en af dess vik- tigare moment, nämligen öfvergången från larv till puppa. Som förut omnämnts, visa sig larverna mycket oroliga dagarna före denna förvandling och vandra omkring snart sagdt öfveralit i närheten af de platser, där de uppvuxit, helt visst för att upp- söka lämpligare tillflyktsorter. Sådana blifva för dem nu särde- les behöfliga, emedan pupporna i början äro mycket mjukskaliga och ömtåliga för yttre inflytanden. Larverna uppsöka därför in- stinktmässigt lösa stenar, trä- eller barkstycken o. d. och krypa intill eller under dessa, för att tillreda en håla af lagom storlek att kunna hysa den blifvande puppan. Man synes förr hafva antagit, att dylika skyddade ställen äro puppornas förnämsta hvilo- rum, men så var ej förhållandet i år, hvarom mer längre fram. Återkommen till Luleå, började jag att söka efter puppor den 7 juli och vände mig då, att börja med till på marken liggande föremål, helst i närheten af lador å sådana lindor, där härjning 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ägt rum. Här lyckades jag dock ej päträffa mer an tre stycken nyss bildade puppor, men flera larver, som voro färdiga till för- vandling och lago nagot hopkrupna under sina skyddsvärn. Den 8 fortsattes sökandet, och jag fann snart, att man mäste vända sig till andra ställen för att kunna insamla puppor i mängd. Pa de jämna akrarna eller tegarna blef letandet nästan fruktlöst, men till sist föll det mig in att vända mig till de pa dikesrenarna befintliga tateltufvorna, och här lyckades det bättre. Pa kanterna af ett nästan igenväxt dike, beläget invid en gärdesgård, funnos en myckenhet stora och åldriga tufvor, och där slog jag mig ned för att söka mellan grässtråna invid jordytan, och mitt bemö- dande kröntes nu med nästan oväntad framgång, då uti endast tre större, nära hvarandra befintliga tufvor, under en kort stund kunde uppsamlas go stycken puppor och många fullvuxna larver. De flesta pupporna hvilade i upprätt ställning, med den smala, bakre änden mot marken och erhöllo stöd af de närmaste gräs- stråna, hvarigenom fjärılens framkrypande sedermera betydligt underlättas. I anseende till inträffande, högst ogynnsam väder- lek kom puppsökandet att fortsättas först den 14:e och då insam-' lades 130 stycken, som nu hade sitt yttre omhölje af normal fasthet och betydligt mörkare. Doktor BJÖRKMANS båda unga söner plockade följande dag à annat ställe 150 puppor inom en half timme under enahanda förhållanden, sedan de blifvit underrättade om, hvar sökandet helst borde ske. Ännu kunde en och annan larv ertappas, till och med sådana, som tycktes. vara blott half- vuxna, och dessa hade medföljt de öfriga under vandringen till förpuppningsstället. Sedan ett tillräckligt antal puppor blifvit insamladt, återstod för mig att genast lämna Norrbotten och begifva mig till Got- land, där maktpåliggande undersökningar rörande en annan skade- insekt förestodo. Pupporna måste därför inpackas bland mossa i en låda för att medfölja till Stockholm. Deras kläckning började just då jag skulle resa därifrån, och resultatet blef härigenom föga upplysande, i följd af bristande tillsyn. Jag vill dock här omnämna detsamma. Den 23 juli utkläcktes 12 hanar och 9 honor = 21 24 ? » 14 > » 7 » = 21 Transport 26 hanar och 16 honor = 42 LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. DL Transport 26 hanar och 16 honor — 42 Den 25 juli utkläcktes 17 » APE PR 39 DR AOPE D » Ge, 0 Pa iBT Bere ITS » 8 » » 3 DET » 2 9 » » I 4 » » I 7 » = 3 I Summa 71 hanar och 66 honor = 137. Under min bortovaro pa Gotland hade dessutom utkläckts ett mindre antal, hvilket ej tillvaratogs, utan gick förloradt; men största delen af pupporna, eller omkring 300, dog, dock ej så mycket i följd af angrepp genom parasitsteklar, ty sådana ut- kläcktes i blott ringa antal, utan förnämligast genom mögelsvam- pars eller bakteriers närvaro. Mitt ofullständiga kläckningsförsök visar ett långt större antal honor i förhållande till hanarna, än man hittills antagit. Angående äggens antal hos honorna äro uppgifterna något olika, och jag gjorde därför försök att räkna dem hos tre indi- vider. Uti en fann jag go, 1 en andra 140 och i en tredje 190, eller i medeltal 140. Tiden medgaf ej att undersöka flera honor, ej häller fick jag tillfälle att räkna äggen hos befruktade indivi- der eller sadana, hvaruti aggen voro fullt utbildade, hvadan re- sultatet ej blir fullt tillfredsställande, dock Öfverensstämmer det tämligen med äldre iakttagelser. Enligt erhällna meddelanden förekom denna sommar gräs- maskhärjning ätminstone inom följande omräden i Norrbotten: Lulea stads mark vid och omkring Mjölkudden, Fjällstugan m. fl., Gäddvik, norr om älfven, Sunderbyn, Smedsbyn, Rosvik, Antnäs, Bredäker, Heden och Framnäs, Skogsän, Buddbyn, Svartlä, Elfs- byn, Storsand och Råneå kyrkoby, samt 1 Vesterbotten: vid Brattby i Vännäs och Norrfors i Umeä landsförsamling. Dels för att söka uppväcka ett allmännare intresse för iakt- tagelser rörande gräsflyet och dess lefnadssätt, men äfven för att möjligen erhälla nâgra sammanstämmande upplysningar om sädana i de nordliga landskapen redan gjorda rön i den vägen, som kunde vara värda att taga fasta pa, infördes i norrländska tid- ningar nedanstaende fragor, tillika med en anhallan, att hvar och en, som kunde lämna pa erfarenhet grundade svar a nagon eller nagra af dem, skulle insända dessa till mig. Frägorna voro 12 och hade följande lydelse: 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. 1) Kunna nägra föregäende gräsmaskhärjningar till ärtalet med säkerhet uppgifvas? 2) Visade sig gräsmasken göra skada äfven under 1890— 91, och hur har förhällandet ı detta hänseende varit inneva- rande àr? 3) Varseblefs han redan hösten förut eller pà vären kort efter snösmältningen det är, dä härjning inträffade, och hafva verkliga gräsmaskar bevisligen anträffats pa snön eller isen? 4) Har härjning nägonsin observerats tvä eller tre är ä rad pa en och samma gräslinda? 5) Ar nägot anmärkningsvärdt iakttaget rörande väderleken kort före eller under ett härjningsär? 6) Hvilka iakttagelser aro gjorda rörande tiden för larvernas utkläckning ur äggen, deras förvandling till puppor, fjärilarnas framkomst och flygtid, och pa hvilken tid af dygnet dro de sist- nämnda mest ı rörelse? 7) Har gräsmasken angripit nägra andra växter, innan gräset à de äldre lindorna blifvit uppätet, eller förstört äfven gräsrötterna? 8) Har han visat sig föredraga nägon viss jordmän, eller en torrare belägen jord framför en fuktig? 9) Visar han sig vid första uppträdandet under en härjnings- period endast helt nära stränderna af sjöar eller andra vattendrag och sprider han sig först sedermera till längre därifrän belägna områden? 10) Hafva döda gräsmaskar visat sig på marken, och i så fall endast under sista året af en härjningsperiod? 11) Hafva några parasiter uti larver eller puppor iakttagits? 12) Hafva några utrotningsmedel användts och med hvad framgång? Blott ett enda utförligare svar härpå erhölls, nämligen från magasinsförvaltaren J. RuTH i Rutvik. Däri meddelas följande: Om ej stark härjning äger rum redan första året maskarna visa sig, pläga de uppträda två år å rad på samma ställe. Angående väderleksförhållandena under den föregående, i början af åttitalet inträffade härjningen, anmärkes, att hösten 1881 var medelmåttigt varm och våt, 1882 (första härjningsåret) var våren kall, mid- sommaren 'het och hösten mild ända in i oktober; 1883 blef det tidig vår och varmt redan efter 18 maj, sommaren var varm och LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 13 torr, men redan den 5—6 september blef det stark nattfrost; 1884 var vären nägot sen, och mänga döda larver syntes hän- gande pä grässträna, men nägra fjärilar syntes ej till. Detta var sista året i den härjningsperioden. Fjärilarna visade sig mest i rörelse om morgnarna mellan kl. 7—9, da de i stor mängd upp- flögo fran gräset framför slatterkarlarne. Har aldrig sett att lar- verna angripa sädesslagen, men tror att gräsrötterna ibland af dem skadas i jordytan. Hvad lokalen beträffar, förekomma lar- verna helst på medelmåttigt torr jord. De flesta af ofvanstående frågor äro visserligen tämligen till- fredsställande besvarade genom mina nyligen gjorda och här an- förda observationer, men då dessa ägt rum under blott en enda sommar, har jag trott mig böra ännu en gång upprepa de förra, för att ihågkommas vid framtida härjningar. Enär jag till en. början trodde, att en för ändamålet affattad folkskrift rörande »gräsmasken« skulle komma att utdelas bland befolkningen i de delar af Norrland, där härjningar pläga äga tum, ärnade jag ej belasta denna berättelse med beskrifningar på skadedjuret i dess olika utvecklingstillstånd, men då det be- slutats, att själfva berättelsen skulle sålunda användas, och en färglagd tafla densamma bifogas, torde det vara på sin plats, att här lämna en utförligare redogörelse först och främst för larver- nas utseende under öfvervintringen, hvilket hittills varit så godt som okändt. Hvad de öfriga utvecklingsstadierna beträffar, torde figurerna göra vidlyftigare beskrifningar obehöfliga. Äggen äro runda, på undersidan nästan platta, rödbrunak- tiga eller pärlfärgade med en brunaktig fläck i midten, ytan nä- stan slät, ej refflad, fig. 1—2. Larven, på våren i vinterkvarteret, nästan glatt, ofvan brun- eller grönaktigt grå, med sju smala, ljust gulgråaktiga längslinier, af hvilka en är belägen midt på ryggen samt två på hvarje sida och skilda genom ett något bredare mellanrum, som är ljusare och vanligen mer grönaktigt än grundfärgen. Ofvan- för fötterna dessutom på båda sidor en tämligen bred, gulaktig linea, vid hvars öfre kant de ovalt punktformiga luftrörsmynnin- garna (andhälen) äro belägna. Hufvudet är gulaktigt, ofvan 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. med tvä bruna fläckar, bildade af här och där sammanflytande punkter, och pä sidorna tre dylika punkter, som äro svarta. Första kroppsringen är vanligen mörkbrun och genomdragen af de ljusa linierna. Bukfôtterna hafva en liten svart fläck pà yttre sidan. Grundfärgen varierar fran smutsigt gulgra till gräbrun, mörkt grägrön eller nästan kopparfärgad. Ju yngre larverna äro, desto ljusare brukar grundfärgen vara. Längd 5—7 mm. Fig. 3—4. Da larven blir äldre, mörknar han vanligen pä ryggen, sä att denna blir nästan svartbrun med nägon kopparglans, och de ljusa längs- linierna blifva otydliga eller nästan utplänade. Första kropps- ringen ofvan nästan svart, glänsande och genomdragen af de ljusa linierna, de följande ringarna eller lederna mattare, med fina tvärskrynklor eller hudveck. Längd omkring 30 mm. Fig. 7—8. Puppan mörkbrun, yngre ljusgul till rödbrun, här och där rödaktig, bukringarna vid basen punkterade, bakåt ofta tvärstrec- kade, vid bakkanten släta och något matta. Det tomma skalet rödbrunt. Bakkroppen slutar i en skrynklig, refflad, undertill knöl- likt uppsvälld spets, som är försedd med två smala, i spetsen nå- got krökta taggar. Fig. 9. Fjäriln varierar betydligt till färgen, från smutsigt ockragult till grå- eller rödbrunt. Fig. 12—13. Teckningarna à vingarna äro stundom nästan utplånade, så att blott den runda samt den njurlika, hvita, tvåuddiga fläcken vid vingens midt återstå. Ögonen starkt ludna, och pannspröten (antennerna) hos hanen försedda med två rader smala kamtänder, hos honan nästan släta. Det återstår nu blott att nämna något om de skydds- och botemedel, som kunna för närvarande föreslås mot de allt oftare återkommande gräsmaskhärjningarna ı Norrland. De verksamma- ste af dessa medel äro troligen redan kända af de fleste mer framstäende jordbrukare, men hafva ännu ej som sig borde blifvit uppmärksammade och insedda af den större allmänheten. Äkerbruket eller rättare landthushällningen är i nordliga de- len af värt land, som hvar och en kanske vet, fotad pa boskaps- skötsel, och gräsodlingen blir därför ı hög grad 6fvervagande. Häremot vore intet att anmärka, om gräset ej emellanät sloge fel i följd af gräsmaskens uppträdande. Klimatet medgifver dock, LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 15 säkert mer än mången tror, åtminstone pa flera områden, såsom t. ex. i floddalarna, en långt större utsträckning af sädesodlingen, än som nu är fallet. Låt vara att kylan en och annan sommar hindrar sädens mognad, men ett värdefullt kreatursfoder återstår dock, om det tillgodogöres 1 tid. Minsta arbete och utgifter erfordras visserligen, om jorden skötes såsom hittills, men då gräsmasken infunnit sig, måste kreaturen svältfödas eller utmag- rade nedslaktas kanske till mer än halfva antalet, och därför borde väl en öfvergång till något, som vore bättre, icke allenast påtänkas, utan ju förr desto hällre sättas i verket. Det torde väl numera knappast af någon kunna förnekas, att införandet af en växtföljd, som medför en ofta åter- kommande plöjning af gräsvallarna, skulle blifva det verk- sammaste medlet mot gräsmaskhärjningar, och för min del måste jag, efter den i år vunna erfarenheten, på det allvarligaste fram- hålla detsamma. Såsom stöd för denna åsikt skulle kunna an- föras flera exempel på, att de egendomar, där en ändamålsenlig omväxling af växter ägt rum, undgått nästan all åverkan genom gräsmasken, då grannarnas gamla lindor däremot blifvit totalt förhärjade. En som det kan tyckas ganska berättigad invändning mot en oftare återkommande bearbetning af jorden göres nästan all- tid, då denna fråga kommer på tal. Den grundar sig därpå, att tiden för åkerarbetenas utförande är allt för kort under en så nordlig breddgrad, samt att arbetskrafterna blifva otillräckliga i ett område, där befolkningen är så gles som fallet är i Norrland. Dessa olägenheter synas mig likväl ej så oöfvervinneliga som man vanligtvis låter påskina, ty vidden af den odlade jorden är van- ligen jämförelsevis ringa på hvarje gård, och om ifvern för åker- arbeten vore lika stor i Norrland som i våra öfriga landsdelar, skulle mycket mer kunna uträttas, än som nu är fallet, syn- nerligast då man har de ljusa och behagliga sommarnätterna till bundsförvandt. Om litet öfverarbete blefve gjordt på sommaren, kunde ju skadan tagas igen under den långa vintern. Gödselns utkörning till åkern medan tjälen sitter kvar i marken besparar tid för sommararbetet, och tjärbränning med flera bigöromål kunde väl äga rum vid andra tillfällen, än då åkerbruket kräfver alla befintliga arbetskrafter. De nu vanliga 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ängsgräsen borde sa längt ske kan utbytas mot andra grässlag, såsom t. ex. timotej och ängskafle, hvilka gräsmasken i regel tör- smär. Om timotej- eller ängskaflefrön insäddes ı säden, skulle de lämna foder redan följande är, och man blefve dä befriad fran att se den blifvande gräsvallen under första äret beväxt med allt annat än till foder lämpliga växter, som fä stä och fröa af sig till stort men för kommande fodergrödor. Om gräsvallarna mindre sällan plöjas, uppstå oftare lämpliga tillfällen till dikenas iståndsättande och underhåll, och uppkomsten af tufvor på dikesrenarna samt mossa såväl där som inuti åkrarna förebygges, hvarigenom gräsmasken förlorar sitt förnämsta skydd och käraste tillhåll. Det vore förmätet af mig att i öfrigt lämna föreskrifter hur ett för Norrland lämpligt omloppsbruk borde vara beskaffadt för att tillfredsställa alla berättigade anspråk, synnerligast då min erfarenhet rörande en del lokalförhållanden ännu är tämligen knapphändig, och då högst få upplysningar, grundade på praktik från jordbrukarnes sida kunde erhållas inom orten. Tillgång på kompetentare personer att afgöra denna fråga saknas dock icke, om man blott vill anlita dem och ställa sig deras råd och före- skrifter till efterrättelse. Näst efter införandet af en lämplig växtföljd, hvarigenom gräsmarken kommer att oftare plöjas, torde böra framhållas ett allvarligare bemödande att utrota gräsmasken öfverallt hvar han visar sig. Svårigheterna härvidlag kunna visserligen ibland vara ganska stora, men äro dock, enligt min tanke, icke omöjliga att öfvervinna, om man blott vz// göra något därför och ej uppskjuter härmed till härjningarna äro fullbordade. Man borde tyckes mig mer än hvad hittills skett söka utforska hvar de plat- ser äro tillfinnandes, där gräsmasken håller till samt därstädes för- göra honom så att säga i hans linda, redan innan han hunnit föröka sig till sådan grad, att härjning kan äga rum. På ett något liknande sätt har man förfarit i Nordamerika för att få bukt med ett af dess plågoris, nämligen gräshopporna. Man gör sig skyldig till ett stort misstag, om man tror, att gräsmasken kan framkomma massvis och så att säga med ens; ty näst föregående generationer hafva naturligtvis uppträdt och allt mer förökat sig, om icke på samma lindor, där härjning LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 17 sedermera utbryter, sa atminstone ej särdeles längt därifrän, fast, ingen observerat detta. Lika säkert är det äfven, att skadedjuren ej genom regn eller oväder pläga nedfalla fran luften. Enligt hvad erfarenheten tycks visa, torde det mer sällan eller kanske aldrig vara fallet, att härjning inträffar pa samma linda, där en sådan föregående året ägt rum. För att larver skola kunna upp- sta pa ett ställe; dr det ju nödvändigt, att. fjärilar hafva förekommit där kort förut och lagt sina ägg. Om man således i slutet af juli eller början af augusti finner ymnigt med gräsflyn (gräsmaskfjärilar) på någon plats, antagligen en gammal linda, så är det nästan gifvet, att man där skall finna äggen, och det erbjuder ringa svårigheter att förvissa sig om, att så är fallet, då man vet, att de afsättas i klumpar eller flera tillsammans på gräset invid jordytan. Man bör då ej försumma att söka till- intetgöra dem, ty skulle detta lyckas, blefve kanske en kom- mande härjning förebyggd. Kan gräset afbrännas, komma äggen äfven att stryka med. Likaledes blefve många af dem förstörda genom tramp af kreatur under betning. Det bästa medlet: för att oskadliggöra såväl ägg som larver blir dock alltid. att plöja upp det fält, där de äro tillfinnandes, synnerligast om springorna mellan tiltorna igenharfvas för att hindra larverna att krypa upp. Själfva fjärilarna skulle nog, i fråga om små lokaler, kunna betydligt förminskas till antal genom insamling med passande håfvar om morgnarna, då de flyga, eller genom vältning med tunga vältar, då de sitta stilla i gräset efter att nyss hafva blif- vit utkläckta. Jag har redan visat hvad resultat, som kan vinnas genom att upptaga mindre diken eller fåror, försedda med fångstgropar; men .om man begagnar sig af sådana, blir det ett hufvudvillkor att dagligen, hälst om aftnarna, under larvtiden vittja dem, döda fängsten samt afhjälpa uppkomna fel eller ojämnheter ä farornas eller groparnas väggar, pa det larverna ej skola fa till- fälle att undkomma. Kostnaden härför blir jämförelsevis en obe- tydlighet, dä arbetet kan utföras af hvem som hälst. Färorna eller dikena böra vara omkring 30 cm. djupa och lika breda: samt hafva lodräta väggar. Fängstgroparna anbringas först och främst i farans båda ändpunkter samt dessutom här och där Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 1 (1893). 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. mellan dessa, och böra naturligtvis göras: djupare än fåran samt vara fria frän nedhängande rötter etc. De fängade larverna kunna visserligen dödas i groparna medelst trästötar, men böra hällre uppösas med smä skoflar uti säckar, som sedan doppas i kokhett vatten, och innehållet kan därpå användas till föda at svin och fjäderfä eller läggas bland dyjord i komposter, för att komma till nytta. Gräsmaskens vandringar från det ena fältet till det andra kunna afbrytas genom dylika fåror eller diken. Sådana användes förlidet år inom 43 socknar i Finland och i 36 af dessa sattes härigenom en gräns för hans vidare utbredning. Här torde äfven böra omnämnas några andra medel, som föreslagits, senast uti tvenne folkskrifter rörande ängsmasken, ut- komna i Finland 1892 och författade af professor O. M. REUTER. Hos oss äro dessa medel ännu knappast kända, än mindre pröf- vade. De äro följande: Fältens öfversilning med vatten om våren, där terräng- förhållandena sådant medgifva. Nyssnämnde författare anser detta böra ske först när larverna blifvit utkläckta och hälst då de byta om hud, ty äggen torde kunna uthärda en längre tid under vatten, utan att förlora lifskraften. Bränning af grässtubben. Detta förut omnämnda utrot- ningsmedel kan naturligtvis endast verkställas då gräset på våren är vissnadt och torrt, eller eljest endast under starkare torka. För att de i sitt vinterkvarter ännu befintliga, eller nyss utkläckta små lar- verna skola komma i beröring med hettan och dödas, är det nödvändigt att förut upprifva mossan på fältet, hvarigenom de förlora sitt förnämsta skydd. Äfven under härjningen skulle brän- ning nog göra nytta, om den då kan försiggå. Prof. REUTER anser, att den bör hälst ske om natten, emedan larverna då skulle vara mest i rörelse och vistas högre upp på grässtråna, men detta öf- verensstämmer ej med min erfarenhet, ty åtminstone under kyliga nätter såg jag aldrig i Norrbotten några larver krypa upp, men väl på dagen under solsken, då jag äfven fann dem lifligast. Utströende af kalk, koksalt m. m. Desssa medel hafva nog blifvit använda, men uppgifterna om resultaten äro hvaran- dra alltför motsägande, för att de skola kunna rekommenderas annat än till försök i mindre skala. En person i Svartlå hade utstrött koksalt på en liten fläck af en härjad linda, och där LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 19 syntes visserligen inga larver till vid mitt besök några dagar efterät, men gräset var brunbrändt af saltet, och dess rötter voro troligen äfven dödade. Pulveriserad jernvitriol har användts pa ett ställe i Finland, och man påstår, att larverna ej gått öfver det därmed beströdda fältet. Vid härjning gör dock en lämplig fära samma nytta, är billigare att ästadkomma samt medför dessutom den fördelen, att gräset ej göres odugligt eller tager skada. Att beströ gräset, vare sig med nämnda ämnen eller andra ännu kraftigare, säsom t. ex. kopparvitriol, parisergrönt m. fl., upplösta eller blandade med vatten och afsedda att för tillfället förgifta säväl larver som gräset, hvaraf de taga sin föda, torde 1 praktiken blifva af foga nytta, sà vida det ej utföres à sädana mindre platser, där gräs- masken häller pä att starkt förökas, för att sedermera vidare ut- breda sig. Att medelst en tung vält eller bult krossa larverna later sig nog göra, där marken är fast och jämn, men pa tuf- viga ställen medför det naturligtvis en ringa eller ingen verkan. Betning, hälst genom tjudrade kreatur pä angripna gräs- vallar, är ett medel, som ej borde förbises, ty kreaturen ihjal- trampa en myckenhet larver. Det bör dock användas i tid, in- nan larverna uppitit gräset, och om möjligt efterföljas af plöj- ning och harfning. Svinen kunna göra mycken nytta, emedan de med begärlighet förtära gräsmasken, men de borde tjudras à fältet, liksom man gör i Skäne. De larver, som af kreaturen söndertrampas och blifva liggande pä marken, skola vara mycket emottagliga för larvpesten, och blifva härigenom en förmedlande orsak till att sprida densamma till friska individer. Angäende gräsmaskens fiender kunde mycket anföras, men jag mäste denna gäng inskränka mig till det nödvändigaste. Det är emellertid dem vi hafva att tacka för, att härjningarna hafva kort varaktighet och ej äterkomma hvarje är. En del af dessa fiender tillhöra samma insektordning som bin, myror, ge- tingar m. fl. och utgöres af tämligen stora, länga och smala fyr- vingade insekter (steklar), med länga och spensliga ben och till färgen svarta eller delvis rödgula. Dessa s. k. parasitsteklar visa sig ymnigt de ar, da härjningar pågå samt äro pa väg att upp- höra, och man ser dem da flyga utefter marken, sökande gräs- 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. maskarna, för att i deras kroppar införa sina ägg. Aggen för- vandlas snart till sma larver, hvilka slutligen döda sina s. k. värdar. Man kan ej göra nägot bättre, än att läta dessa bunds- förvandter fa i fred utföra sin nyttiga förrättning. Af de parasit- steklar, som man hittills funnit vara gräsmaskens fiender, vill jag blott utförligare omnämna den förnämsta, nämligen Prmpla Arctica ZETT. Fig. 14. Denna, så vidt man hittills känner all- männaste parasit. på gräsmasken, är svart med gulröda ben, de bakersta i yttre hälften svarta. Honan har i bakre ändan ett ut- stående tredeladt s. k. äggläggningsrör, knappast så långt som halfva bakkroppen. Ännu tre till fyra stekelarter, som i larv- tillstånd lefva inuti gräsmasken, äro kända, men de synas hos oss vara sällsyntare än den nyss nämnda och torde därför vara af mindre betydenhet. Parasiterna utkomma ur gräsflypupporna nästan vid samma tid som fjärilarna, men en mycket liten art (en Hemiteles), som är svart, med frambenen, de båda bakre benparen utåt, pannspröten vid basen samt 2:a och zie bak- kroppsringarna gulröda, har jag fätt pa varen ur puppor, som legat döda öfver vintern. Till gräsmaskens fiender höra äfven vissa bakterier, som orsaka larvpest (fr. Zacherie) och mögelsvampar, hvilka ytterst små organis- mer intränga i larverna äfvensom pupporna, som till sist dö och ruttna eller förtorka. När eller hvar dessa organismer först uppkomma, om de ständigt fortlefva i jorden i ringare mängd eller fortplantas och spridas endast genom gräsmasken och andra insektlarver, därom är man så vidt jag vet ännu icke förvissad. Som redan blifvit omnämndt, observerades bakteriesjukdomen af adjunkten F. ÅGREN vid Luleå 1891, och jag hade rikliga tillfällen att varseblifva dess uppträdande och verkningarna däraf i år, men saknade medel att få den närmare undersökt. Professor REUTER gjorde samtidigt en resa till Österbotten för att närmare studera larvpesten, och en intressant berättelse om resultaten finnes i hans senaste uppsats om ängsmasken. Jag tager mig friheten att här nämna några ord. om hans erfarenhet i ämnet, men vill i öfrigt hänvisa till det nämnda lilla arbetet. Han införde ett stort antal larver uti glasburkar tillsammans med fuktig mossa och gräs, hvarpå bur- karna öfvertäcktes med papper. Allt efter som gräset förtärdes, infördes nytt, men orenligheten efter larverna fick vara kvar. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. Zar Inom en vecka voro 75 procent af larverna dödade, och endast högst. fa ôfvergingo till puppor. Ett annat försök utföll ännu bättre, emedan sjukdomen dä visade sig kunna framkallas betydligt fortare, nämligen inom tre dagar. Det tillgick sälunda, att en hop döda larver lades i ett glas, innehällande vatten, och efter två dagars förlopp användes detta vatten till Ofversprutning af grä- set, hvarefter pest utbröt på där varande larver inom ofvannämn- da tid. Att uppsamla döda larver och behandla dem på nyss- nämnda sätt, samt spruta vattnet på gräset här och där å de angripna lindorna, där pesten ännu ej tagit öfverhand, skulle så- ledes blifva ett både lätt och billigt utrotningsmedei, om det kommer att i praktiken hålla hvad det nu synes lofva. Sändningar af sjuk gräsmask skickades af prof. REUTER till doktor C. LUNDSTRÖM 1 Helsingfors, som upptäckte ej mindre än tre slag af bakterier uti larvernas blod. Dessa renodlades i nä- ringsgelatin och förökades där mycket hastigt. Prof. REUTER an- ställde flera försök med den allmännaste arten af de renodlade bakterierna på andra fjärillarver, då gräsmaskar ej vidare funnos att tillgå, och det visade sig, att äfven dessa angrepos och dogo. Dessa bakterier skulle därför möjligen kunna användas mot flera andra skadeinsekter. Märkvärdigt är det emellertid, att larver till parasitflugor lefde inuti pestsmittade och döda gräsmaskar, utan att taga skada, och det ser härigenom ut som om pesten angriper själfva skadedjuren, men icke deras fiender bland flugorna. Ett stort steg framåt rörande kunskapen om de medel, som stå oss till buds mot flera af våra skadeinsekter, synes emellertid vara taget genom upptäckten af sådana fiender till dem, som genom mänskliga åtgärder kunna förökas i snart sagdt hvilken grad som helst. Ännu återstår likväl åtskilligt att undersöka och pröfva, innan nyssnämnda medel kan uppskattas så högt, som det kanske förtjänar; men nog synes det mig, som om detsamma vore af större värde, genom att verka både hastigare och säk- rare, än det man upptäckt och fabriksmässigt tillverkar för att tillintetgöra ållonborrelarverna, ty det är vida svårare att sprida ett smittämne bland dessa, som vanligen lefva isolerade under jordytan, än till den ofvanpå henne i sällskap lefvande gräsma- sken. I synnerhet skulle det vara välkommet, om det visar sig, att smittämnet kan bibehålla lif och förstörelseförmåga, sedan det 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. en längre tid förvarats uti torrt tillständ, t. ex. i torkade larver, hvarigenom längvariga renodlingar kunde blifva obehöfliga. Om man under en gräsmaskhärjning upptäcker en mycken- het sjuka eller döda larver, är det klart, att där dessa finnas, några ätgöranden för att ytterligare öka pesten icke dro behöf- liga, ty da är naturen själf pa god väg att utjämna missför- hällandena. Saken ställer sig likvisst helt annorlunda, dä det är fräga om platser, där gräsmasken häller pà att föröka sig, för att till sist frambryta förhärjande, till följd däraf, att hans fien- der ännu ej hunnit infinna sig eller äro för fâtaliga, att göra honom tillräckligt afbräck. Af största vikt är det emellertid, att man knappast nägot år förlorar gräsmasken ur sikte, pa det dess alstringshärdar ma blifva i tid kända, sa att verksamma ätgärder ma kunna pa för- hand vidtagas, för att hindra hans förökning och spridning. Naturligtvis borde hvarje jordbrukare själf vaka öfver sina gräs- lindor och vidtaga lämpliga åtgärder mot gräsmasken, så ofta sådana behöfvas; men detta lärer väl knappast kunna gå för sig förr, än man fullkomligt känner igen honom och vet hvad som är att göra, eller så länge en af ålder häfdvunnen sorglöshet rö- rande jordbruket och hvad därtill hörer, är för handen. För min del anser jag därför önskligt, om vederbörande korporationer eller myndigheter med allvar toge saken om händer. I sa fall torde det vara nödigt, att genom enderas försorg årligen i april månad utfärdas en uppmaning till alla jordbrukare inom de län, där gräsmaskhärjningar pläga äga rum, att under maj, så snart varmare väderlek inträffar, åtminstone ett par gånger i veckan noga undersöka sin gräsbärande mark, och om där någonstädes finnes gräsmask, genast anmäla detta hos närmaste kronobetjänt, hvil- ken borde vara ålagd att genast inrapportera saken till vederbörande, på det åtgärder från dess sida må i tid kunna vidtagas mot det onda. En dylik uppmärksamhet borde äfven riktas åt gräsfälten i slutet af juli och början af augusti, då fjärilarna svärma om morgnarna. Vore nu så väl stäldt, att nämnda myndighet hade en sakkunnig person att på allmän bekostnad sända till det ställe, hvarom rapporten handlar, kunde troligen mången, om ej alla kommande härjningar förebyggas. Några andra utgifter för den enskilde än sådana, som erfordras för själfva utrotningsarbetet, borde kanske LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 23 ej ifragakomma, da alla öfriga omkostnader lämpligast tillhöra det alimänna, emedan det snart nog kan komma att gälla ett annat och vida större omräde — man kan ej pä förhand veta hvilket -— om skadedjuren fa i fred fortplanta sig. En sädan person bör vara bosatt inom länet, helst sä centralt som möjligt, och kan det ej blifva särdeles svärt att finna nägon lämplig, som pà billiga villkor vill ätaga, sig upp- draget, dä till hans befattning ej erfordras nägra djupare insikter i entomologien, utan blott förmäga att studera och sätta sig in i de förhällanden, som röra gräsmasken, samt nägon energi, Hans aflöning blefve ı alla fall försvinnande liten i jämförelse med de förluster, som gräsmasken förorsakar länets innevänare. Rörande omständigheter, som kunde päfordra större vetenskapliga kunskaper, stode ju alltid den utväg Gppen, att anlita eller räd- fräga den af staten anställde entomologen. Att man i de norr- ländska länen mer än annanstädes är i behof af en sädan sak- kunnig, som är bosatt inom sitt verkningsomräde, är tydligt nog, dä man tager 1 betraktande det stora afständet mellan dem och det sydliga Sverige, där den enda person, som är skyldig att rörande skadeinsekter betjäna myndigheter och allmänheten, är boende. Numera är denne dessutom sä strängt anlitad, att han ej kan vara till hands när och hvar som hälst, kanske ej ens under det ar, da hans närvaro vore Önskvärdast. Han kan dessutom aldrig komma i tillfälle att sa sätta sig in i norrländska förhällanden, som en därstädes ständigt boende bör kunna göra. Hvad specielt gräsflyet beträffar, ir det dessutom ännu en och annan sak, som tarfvar närmare utredning, innan man kan säga, att dess lefnadsomständigheter äro fullständigt kända, och hvem skulle lättare och bättre förmä verkställa en dylik, om ej den, som i en följd af är bor inom ett af de förnämsta härj- ningsomrädena. Funnes inom värt land en forsöksstation, där undersökningar rörande skadeinsekternas lifsvillkor kunde äga rum under de mest gynnade förhällanden, skulle mänga hithörande frägor där kunna fä en snar lösning, som eljest kräfver en läng tid för att blifva besvarade, hälst om inom hvarje län anställdes en person, som hade till uppgift att där närmare följa och utreda t. ex. skade- insekternas utbredning, de förluster de förorsaka m. m., samt ZA a: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. uppsamlade material för undersökningarna vid stationen. Kost- naderna härför, vare sig de utginge frän Landsting eller Hus- hällningssällskap, kunde ej blifva sà stora, att de vore nämnvärdt betungande för nägondera. II. Renfanebaggen (Adzmonia Tanaceti Lıin.). I min ärsberättelse för 1891 omhandlades denna insekt na- got utförligare, och det omtalades att dess larver uppträdde 1887 pa Stigtomta 1 Björkviks socken af Nyköpings län och förstörde bladen pà rofplantor. Likaledes omnämndes den fullbildade skal- baggens förekomst i stor mängd pa gräslindor 1 närheten af Lulea Gamlestad under eftersommaren förlidet ar. Vid undersökning den 2 sistlidne juni à nyssnämnda lindor märktes intet annat än en och annan död skalbagge, som troligen tillbringat vintern 1 detta tillstand. Härigenom vill det synas, som om honorna skulle lägga äggen pa hösten och därefter dö. Vid Svartla 1 Norrbot- ten anträffades under de första dagarna af juli en stor mycken- het af denna skalbagges larver, hvilka alla höllo till pa röllekor (Achillea Millefolium), hvars blad de förtärde, och hvilka har tycktes utgöra deras enda föda. De svartgra, med sex fötter försedda larverna Ofvergingo till ljusgula puppor den 11 juli. En af de sistnämnda lämnade fullbildad insekt den 25 i samma månad, d. v. s. efter 14 dagar. Förmodligen lefva larverna äf- ven på andra växter, som hafva en. besk smak, emedan man ofta om höstarna ser fullbildade renfanebaggar krypa omkring i stor mängd, där röllekan blott sparsamt växer. Il. Gulhäriga skinnarbaggen [Silpha (Oiceoptoma) Opaca Lin.]. I slutet af juni 1889 kom jag 1 ullfälle att i tidningen »Östersundsposten» läsa en notis, som ådrog sig en viss upp- märksamhet, hvarför följande utdrag af densamma ej torde sakna intresse : LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 25 »Ett skadedjur af farlig beskaffenhet uppträder i Klöfsjö och trakten däromkring. Det är en liten svart skalbagge af 3 à 9 millimeters längd och 3 à 4 mm. tjocklek, hvaraf ett par exemplar insändts till redaktionen. Den objudna gästen synes vara en främling. Åtminstone har lektor Orsson, till hvilken vi lemnat exemplaren, icke kunnat bestämma arten pä grund af bristande litteratur om dessa djur. För sa vidt exemplaren dro typiska finnes skalbaggen icke i lektor HOLMGRENS arbeten om skadeinsekterna. Att han mäste räknas bland svärare skadeinsekter framgär emellertid af den beskrifning, som ätföljer exemplaren. Enligt denna har insekten uti stor myckenhet slagit sig pa de nysadda kornakrarna och angriper den spirande brodden. Pa kortare tid än 2 timmar hinner han afbeta en betydlig äkeryta. Natten är hans egentliga arbetstid. Han visar en karakteristisk skygghet i det han, om man t. ex. klappar i händerna, ögonblickligen skyn- dar att gömma sig i jorden. I Kyrkbyn, där insekten åstad- kommit ganska betydlig skada, är man orolig för den eljest lof- vande grödan.» Genom red:s af Östersundsposten tillmötesgående kom jag slutligen i tillfälle att undersöka en larv från Klöfsjö och såg då genast, att den måste tillhöra en Sz/pha eller s. k. asbagge, men att bestämma arten blef omöjligt, emedan exemplaret bestod blott af ett par torra bitar efter larven. Att en insekt, hvars samsläktingar nästan uteslutande lefva af ruttnande djurämnen, skulle tillgripa lefvande växter såsom föda, föreföll något egen- domligt, men var dock icke alldeles oväntadt, då d:r CARL AU- RIVILLIUS 1884 berättat (Ent. Tidskrift) att han fann larver till, som han då trodde, lappska skinnarbaggen, Sz/pha (Thanato- philus) Lapponica FAB., göra skada på potatisblasten i dalarna vid Kvænangenfjorden i Norska Finmarken. Vid en nyligen gjord jämförelse mellan. larver af den nyssnämnda arten, insamlade i Herje- dalens fjälltrakter af C. GRILL och gulhåriga skinnarbaggen från Luleå samt den af d:r AURIVILLIUS fran Norge hemförda, visade det sig, att denna tillhörde gulhåriga skinnarbaggen, och är det sålunda bevisadt, att dess larver kunna göra skada äfven på potatisblasten. Samma år, som de växtätande larverna visade sig i Klöfsjö, erhöll jag ett bref från herr JOHN SALMONSSON i Alanäset, Jemt- 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. land, hvari omnämndes, att äfven han samtidigt i en trädgård därstädes funnit liknande djur, som frassade pa kalarter och andra kôksväxter, men höllo sig förnämligast till bladstjälkarna. Han lyckades fa puppor och slutligen fullbildade skalbaggar, hvilka visade sig vara en annan Sz/pha-art, nämligen svarta skinnarbaggen (Phosphuga Atrata LiN.). Utan att dä erinra mig, att konservator SPARRE SCHNEIDER i Entom. Tidskrift for 1885 omnämnt att han funnit gulhäriga skinnarbaggen (O. Opaca) säsom skadedjur pa löfkojor vid Moen i Mälselvdalen, antog jag, 1 följd af herr SALMONSSONS uppgift, att klöfsjöbaggen skulle vara den förstnämnda (P. Atrata) och trodde sa ända till mitt senaste besök i Norrbotten. I ut- landet hade man äfven observerat samma arts angrepp pa betors m. fl. rotfrukters blad, och HOLMGREN upptager honom med an- ledning häraf bland äkerns skadeinsekter samt anser honom kunna blifva skadlig för sockerbetsplanteringar. Gulhäriga skinnarbaggen var i ar mycket allman pa äkrar och vägar 1 Norrbotten. Den 20 juni fangades tre exemplar och insläpptes lefvande i en glasbur, som stod ofvanpa jord i en ler- kruka. Nagra kornstand voro har inplanterade, och baggarna började genast äta pa kornbladen, först 1 spetsen och sedan i kanterna, hvilka därpä rullade sig inat och förlorade sin gröna färg. De förtärde således ej hela bladmassan, utan nöjde sig med den gröna saften. Efter att hafva ätit sig mätta, parade sig två af dem, och dagen därefter låg ett något aflängt rundadt, hvitaktigt ägg ofvanpå jorden i buren, men om en kort stund var det försvunnet och hade sannolikt blifvit uppätet af skalbag- garna själfva. Dessa voro i allmänhet tröga djur, utom då solen sken på dem, då de visade mycken liflighet. Å en kornåker vid Gäddvik ertappades en sådan skalbagge sittande på ett blad, och denna betedde sig på samma sätt i det fria, som de i fångenskap lefvande. Till dem, som voro i glasburen, inlades ett par döda gräsmaskar, och dessa förtärdes med begärlighet, omväxlande med kornbladen, hvaraf framgår, att djuren lefva af både animaliska och vegetabiliska födoämnen. Den 24 juni syntes tre stycken ägg ofvanpå jorden i buren och hade dessa troligen blottats under plantornas vattning. För att skydda dem mot föräldrarnas rofgirighet, betäcktes de med ett tunnt jordlager, och härigenom tycktes de få vara i fred. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 27 Ännu flera lefvande skalbaggar insläpptes i buren, och parning ägde rum mellan dem allt som oftast, men var alltid af ovanligt kort varaktighet. Hanen hade därunder den nägot egendomliga vanan att gripa och kvarhälla ett af honans pannspröt mellan sina käkar. | Aggläggningen tillgick sålunda, att honan inborrade sin ut- stående bakkroppsspets något litet i den lösa jordytan,och ned- lade där ägget, hvarefter hon medelst bakfötterna krafsade litet jord öfver detsamma och tillpackade denna med bakkroppen, hvarigenom alla spår efter operationen utplånades. Den 5 juli visade sig ett par små svarta larver i buren och voro dessa då högst ett par dagar gamla. Äggen hade således legat omkring tio dagar i jorden innan de kläcktes. I det fria såg man samtidigt både mycket små och nästan fullvuxna larver, och det är därför antagligt, att äggläggningen äger rum under minst 14 dagar eller kanske ännu längre tid. Larverna äro nästan gråsuggliknande, men mer och blott små- ningom afsmalnande bakåt, till färgen glänsande svarta, framtill med gulaktiga sidokanter, samt hafva sex ben, belägna på bröst- ringarna. Den 25 juli såg jag en larv, som hade en mer matt och gråaktig färg och var omkring 9 mm. lång. Om denna nyss bytt om hud eller var behäftad med någon sjukdom, kunde icke afgöras. Vid bristande föda uppåto larverna hvarandra, hvilket tillgick så, att den starkare bet hål på en annan samt däri utsög dess inre delar, tills blott skinnet blef kvar. Då larven ville förtära vegetabilisk föda, kröp han upp på ett kornblad, gnagde sönder dess öfverhud och utsög saften samt uppåt de gröna beståndsdelarna, hvarigenom genomskinliga fläckar uppstodo på bladet. Den 18 juli hade ingen larv ännu förvandlats till puppa, och som jag då skulle lämna Luleå och återresa till Stockholm, måste de kvarlefvande larverna införas i en bleckburk, där de fingo ett par sallatsblad till reskost. Här dogo likväl de flesta under vägen, men två voro vid lif vid framkomsten den 21 juli. En af dem kröp under ett sallatsblad och den andra borrade sig ned i jorden. Den förstnämnda hade den 26 förvandlats till en blekgul, 8 mm. lång puppa, som hade nästan den utbildade in- 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ektens form och skapnad, den andra dog i jorden. Resan till Gotland afbröt mina vidare observationer, och puppan dog, kan- ske i brist på nödig omvårdnad, men jag är icke destomindre fullt säker på, att de svarta larverna på kornet voro efter gul- håriga skinnarbaggen, först och främst emedan likadana erhöllos från ägg, som voro lagda i fångenskapen efter honor af nämnda art, och slutligen emedan ingen annan Sz/pha-art anträffades där samtidigt med larverna eller kort före deras framkomst. Klöfsjö- larvernas härkomst hoppas jag således nu hafva härmed fullstän- digt utredt. Om denna insekt kan en gång i tiden blifva en fara för kornodlingen i Norrland, eller om den skada han förorsakar hä- danefter som hittills blott skall förblifva obetydlig och snart öf- vergående, detta är en fråga, som ej torde vara lätt att nu be- svara. För min del lutar jag mest at den senare: åsikten, pa grund af den hittills inom vårt land vunna erfarenheten; men jag vill dock ej betvifla, att detta skadedjur en eller annan gång kan uppträda på lika sätt eller ännu våldsammare än i Klöfsjö 1889. Tyvärr saknas alla uppgifter om samma slags larvers förekomst därstädes ett följande år, äfvensom om den angripna kornbrodden sedermera repade sig. Man kan svårligen här vid lag nöja sig med den ofta använda förklaringen, hvarför en insekt kastar sig öfver ett födoämne, som borde för honom vara främmande, nämligen att brist på den vanliga och naturligaste födan tvingar honom härtill; ty mina fångna larver tycktes med lika begärlighet för- tära såväl gräsmaskar som kornblad, då båda samtidigt servera- des dem. I Amerika är det mindre ovanligt, att insekter liksom byta om näringsämnen och härigenom kunna blifva fruktansvärda skadedjur, särskildt har detta varit händelsen med åtskilliga så- dana, som blifvit dit införda. Englands landtbruksentomolog, miss ELEANOR A. ÖRMEROD, ägnar den nu i fråga varande skalbaggen tre sidor i ett af sina förträffliga arbeten rörande skadeinsekter och säger däri, att flera fakta äro behöfliga för att skrifva dess fullständiga lefnadshistoria samt kunna motverka hans angrepp. Nämnda författarinna anta- ger, att han lägger äggen i ruttnande ämnen, och att det således vore kreatursgödseln, som droge honom till åkern, .samt föreslår, att man därför hälst bör använda konstgjorda gödningsämnen för LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 29 kornet, eller, om ladugärdsspillning skall begagnas, denna mä blandas med jorden redan föregående höst. Efter att nu hafva sett hur honan lade äggen i själfva den lösa jordytan inne i bu- ren, där inga oförmultnade gödselpartiklar funnos, och att full- bildade skalbaggar vistades i kornåkrarna, sedan plantorna voro uppkomna, samt naturligtvis äfven då lade ägg på enahanda sätt; och då ej häller där syntes till några större eller mindre gödsel- klumpar: så tror jag för min del, att det är den späda kornbrod- den som ditlockar skalbaggarna, då denna för såväl dem själfva som deras larver utgör en begärlig föda. Om kreatursspillning nedplöjes i jorden redan på hösten, skulle skalbaggarna lika väl draga sig dit och där återfinnas om våren, eftersom de tyckas öfvervintra 1 fullbildadt, tillstånd. Vare dock härmed huru som helst, så måste man likväl taga för gifvet, att en öfvergödning med t. ex. superfosfat, chilisalpeter e. d., skall komma till stor nytta under en härjning, då skadedjuren ej synas angripa rötterna, utan endast bladen, hvilka lätt kunna ersättas genom nya blad eller rotskott, om blott jorden sättes i tillräcklig växtkraft. Miss ORMEROD förordar dessutom spridning af kalk, gaskalk, sot och svafvel på jorden, hvilka medel ju möjligen kunna vara till någon nytta. Vid svårare härjning å mindre lokaler, vore dock att rekommendera användandet af parisergrönt, blandadt med vatten, 52 gram af det förra till 45 liter af det senare, hvilken bland- ning strilas öfver plantorna och förgiftar dem för tillfället, så att djuren dö, då de äta däraf. Detta medel har i Nordamerika på senare tiden fått en stor användning mot skadeinsekter. Vältning med en tung vält kort efter sedan kornet uppkom- mit, kan möjligen vara gagneligt och skadar dessutom aldrig, då jorden är nog upptorkad. Norges landtbruksentomolog, konservator V. M. SCHÖYEN, omnämner i sin årsberättelse för 1891, att larverna till den gul- håriga skinnarbaggen förekommo i stor mängd vid midsommar- tiden på en kornåker i Graven, Hardanger, men att de där åstad- kommo ringa skada. Han omtalar äfven, att man i Frankrike med stor fördel användt öfversprutning med kolsvafla och vatten, 1 del kolsvafla mot 10—20 delar vatten, ty larverna dö då ögonblick- ligen, men växterna taga ingen skada däraf. Emellertid må jag nu afsluta berättelsen om undersökningarna 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. i Norrbotten med en uppmaning till dess jordbrukande innebyg- gare att med uppmärksamhet iakttaga äfven sist nämnda insekt, ty, som antydt blifvit, ingen kan ännu bestämdt förutsäga, att den zcke skall kunna någon gang uppträda och taga 6fverhand pa kornäkrarna, liksom gräsmasken emellanät har gjort pà ängar och lindor. UNDERSÖKNINGARNA PÄ GOTLAND. Den 27 juli anträddes en resa till Gotland, pa grund af rekvisition till Kongl. Landtbruksstyrelsen fran Kongl. Maj:ts Be- fallningshafvande därstädes, för anställande af undersökningar rö- rande en under sommaren uppträdande skadeinsekt. Den i följd af myrarnas torrläggning uppblomstrande rapsodlingen hotades nämligen ıned fullständig undergäng genom en liten bläsvart skal- bagge, som angriper rapsens blommor och fruktämnen, hvilka sistnämnda härigenom förstöras sà grundligt, att ingen skidsätt- ning kan äga rum. Säsom prof hade jag redan pà vären er- hällit nägra exemplar af denna skalbagge, och befanns dä, att de voro den i hvarjehanda korsblommor allmänna rapsbaggen (Meligethes Æneus FABR.). Denna ansågs visserligen redan förut såsom ett skadedjur, men någon allvarsam härjning från hans sida hade, som det vill synas, aldrig förr här i landet observerats. Mitt hufvudkvarter förlades som vanligt till den efter ortens förhållanden betydande egendomen Skäggs, belägen invid den vidsträckta Martebo myr, som nu är föremål för ett storartadt odlingsföretag. Här var å den redan torrlagda delen af myren vinterraps utsådd förliden höst å ett större fält, och plantorna visade sig från början mycket lofvande, men under blomningen hade millioner rapsbaggar inställt sig och hotade att i hög grad förorsaka afkastningens förminskande. Ännu voro de likväl ej nog talrika för att åstadkomma en ödeläggande härjning på detta fält, men den förlust de skulle tillfoga ägarne af egendomen, vän- tades dock blifva ansenlig, och man fruktade dessutom att faran kunde bli större ett kommande år, då en ännu betydligare areal skulle besås med rapsfrö. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 31 Den 2 augusti reste jag till Ihre i Hangvar, emedan en verklig härjning pä rapsen där ägt rum. För ett par är sedan, dä denna välskötta egendom af mig besöktes, växte pà dithörande blekemyr den härligaste raps man kan fa se, men nu var förhäl- landet ett helt annat. En stor del af rapsfältet stod nämligen sköfladt, i det nästan alla rapsskidor, som nu skulle innehälla mogna frön, voro felslagna eller förkrympta. Rapsbaggarna hade nämligen redan vid sommarens början förstört blommorna eller skadat fruktämnena. Blommor hade visserligen helt nyligen sla- git ut i de förras ställe, men för sent att gifva någon förhopp- ning om kommande skörd. De voro dessutom snart sagdt upp- fyllda med små larver, som angrepo dem på samma sätt, som själfva baggarna gjort med de förut varande blommorna. Ägaren uppskattade sin förlust på den del af fältet, där härjning ägt rum, till 2,500 kronor, en summa, som kanske var snarare för lågt än för högt tilltagen. Om dessa små larver voro de närmaste afkomlingarna efter de på försommaren uppträdande rapsbaggarna, eller om de till- hörde en tredje eller fjärde generation, detta var för mig omöj- ligt att afgöra, likaså om de verkligen tillhörde samma art eller någon annan af de 20 olika arter af släktet Meligethes, som hafva sitt hemvist inom vårt land. Den sistnämnda frågan kunde dock blifva besvarad genom att uppföda larver och studera deras förvandlingar. Larverna voro af olika ålder och storlek, de största endast 4 mm. långa och omkring ı mm. breda. Deras vanligaste plats i blommorna var mellan kronbladens nedre del och fruktämnet, och de angrepo såväl bladen som ståndare och fruktämnen. De äro något plattade, blekt grågulaktiga och hafva sex fötter, be- lägna på de tre främsta kroppsringarna. På öfre sidan af den främsta kroppsringen finnas två större, svartbrunaktiga fläckar samt några mörka punkter; nära hvardera sidokanten af kroppen löper en linea, bestående af en liten mörk punkt på hvarje kropps- ring samt en rad dylika, men mindre, längs midten. Kroppsytan är ofvan fint och tätt punkterad, och i sidokanterna sitter ett litet svart borst på hvarje kroppsring. Larvens rörelser äro täm- ligen tröga, men det tycks, som om han kunde förflytta sig från 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ‚en blomma till en annan eller fran dem till de outslagna knop- parna, i hvilka han bereder sig inträde. Vilseledd af en tysk författare sökte jag till en början lar- verna uti rapsskidorna, men förgäfves naturligtvis, dä de aldrig vistas där. Mina lädor och glasburar voro uppställda pà Skäggs, och det blef därför nödvändigt att ätervända dit, sedan jag vid Ihre insamlat ett tillräckligt antal lefvande larver. Vid det förstnämnda stället fanns likväl nu inga rapsblommor, utan inplanterades därför en planta af gotlandssenap (Sinapis Nigra) i en låda, och larverna üfverfürdes till denna plantas blommor. De flesta larverna voro nu, den 9 augusti, fullvuxna och nedföllo efter hand till jorden, i hvilken de genast nedkröpo. Några infördes äfven i profrör fyllda med jord och nedträngde 1 denna så djupt de kommo eller omkring 8—9 cm. Den 19 augusti voro ett par larver förvandlade till mjölkhvita puppor, hvilka hade nästan samma form som den utbildade insekten. Då jorden i lådan undersöktes, påträffades där larver vid ett djup af några cm., men pupporna lägo ofvanpå ytan. Den 30:de voro två skalbaggar utkläckta, och under de påföljande dagarna framkommo flera. Pupptillständet varade således blott omkring tio dygn. De ut- kläckta skalbaggarna dogo efter några dagar, sannolikt af brist på föda, som ej stod att erhålla i Stockholm. På grund af den korta pupptiden synes det sannolikt, att flera generationer uppstå under sommarens lopp. Larverna lefde äfven i blommorna till den vanliga äkersenapen (Sinapis Arvensis), hvilken blommar senare än rapsen, hvarigenom det blir troligt, att det just är på denna växt, som rapsbaggens sista generation på året har sitt till- håll. Om denna generation öfvervintrar som utbildade skalbaggar hvar hälst det finnes ett passande vinterkvarter, eller om det sker i larvtillståndet och följaktligen i jorden på det fält, där larverna uppstått, därom är man, som jag tror, ännu i okunnighet. Att få denna sak utredd, vore dock kanske af ganska stor betydelse, då det. ar fraga om att uppfinna utrotningsmedel mot skadeinsekten. Som det är antagligt, att mer omfattande och langvarigare undersökningar rörande rapsbaggens uppträdande och lefnadssätt komma att företagas under 1803, och dessa i sinom tid blifva föremål för ett utförligare omnämnande, vill jag nu öfvergä till hag | LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 33 några andra skadeinsekter, som vid undersökningen af rapsplan- tor ådrogo sig min uppmärksamhet. Då man i början af augusti öppnade baljorna, funnos i som- liga af dem ett eller flera frön skadade och bruna. Deras kärna var nämligen förtärd af en 4 mm. lång, fotlös och tvärskrynklig larv, som var hvitgul till färgen och hade brunaktigt hufvud. Denna larv är rätt liflig i sina rörelser och gnager slutiigen ett hål på skidans ena vägg, hvarigenom han utkryper för att sedan falla till jorden, däri nedkrypa och förpuppa sig. Flera sådana larver tillvaratogos, men ingen af dem gick i puppa, emedan de voro angripna af små parasiter. Jag tror mig dock kunna med säkerhet antaga, att de tillhörde den blygrå rapssnytbaggen (Ceutorhynchus Assimilis Payk.), emedan dennes lefnadssätt skall vara sådant, som nyss beskrifvits, och flera individer af arten medföljde den sändning af rapsbaggar, som jag på försom- maren erhöll från Gotland. Parasitlarverna höllo sig utanpå skalbaggslarverna och togo sin näring genom att utsuga deras kroppssafter. Den 3 augusti undergick en sådan parasit sin förvandling till puppa och efter 3 dagar framkom ur denna en fullbildad stekel. En annan ut- kläcktes ej förr än den 20 i samma månad. Vid Ihre voro rätt många procent af rapsfröet skadade af nyss nämnda skalbaggs- larver. Förutom dessa, lefde i skidorna andra larver, tillhörande en gallmygga, förmodligen Cecidomyia Brassice Winn. I följd af dessa larvers närvaro blefvo skidorna krokiga och missbildade och fröna odugliga. På rapsens rötter märktes en och annan gång utvidgningar eller rundade knölar, försedda med ett rundt hål på sidan, hvilka åstadkommits af larven till en annan skalbagge, nämligen blå- vingade rapssnytbaggen (Ceutorhynchus Sulcicollis GYLL.). Äfven denna larv utkryper genom ett litet hål och undergår inom en i jorden bildad hylsa sin förvandling till puppa. Vid undersökning af den afskurna rapsen visade det sig, att en och annan af de grofva stjälkarna var nedtill ihålig samt hade ett litet rundt hål på ena sidan, hvarigenom något djur utgått. Något sådant kunde numera ej ertappas, hvarför jag Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. ı (1893). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ej med säkerhet kan angifva dess namn, men förmodar att det varıt larven till nedannämnda jordloppa. Sedan rapsen blifvit tröskad, visade sig bland fröet en mängd grön- eller bläglänsande smä skalbaggar, som befunnos vara ett slags jordloppor, hvilka man skulle kunna kalla strimmiga raps- jordloppan (Psyllodes Chrysocephala Lin.). De äro aflängt ovala, svarta med bla glans, hufvudet framtill, pannspröten vid basen, skenbenen och tarserna rödgula, täckvingarna punktstrimmiga, bak- laren tjocka, langden 3,5 mm. En stor del af det vid Skaggs erhållna rapsfröet infördes genast efter tröskningen till Visby för att utlaggas till torkning pa ett magasinsgolf, och där upptäckte man sistnämnda skalbag- gars närvaro. Man telefonerade genast till mig om saken och begärde skyndsamt svar, emedan det befarades, att fröet vore skadadt af dessa insekter, hvarigenom försäljningen af -det- samma kunde komma att försvåras. Jag var dock 1 tillfälle att lämna den välkomna upplysningen, att de ej hade någon annan gemenskap med fröet än att de tillfälligtvis medföljt detsamma först genom- tröskverket och sedan i säckarna, samt att de nu så fort ske kunde skulle aflägsna sig därifrån, hvilket ock skedde. Slutligen får jag ej underlåta att med några ord omnämna en liten malfjäril, som visade sig bland såväl raps som senap, nämligen kälmalen (Plutella Cruciferarum ZeuL.). Denna fjäril, som 1891 väckte sà stort uppseende 1 England, att skrifvelser utgingo frân »the Board of Agriculture» till flera af beskicknin- garna i utlandet, innehällande begäran om underrättelser om dess uppträdande i andra iänder, visade sig under augusti månad i larvtillståndet ganska allmän på rapsplantornas blad, likaledes de af en nätliknande väfnad bestående hvita kokongerna, inne- slutande pupporna. Den genom dessa larver på rapsen förorsa- kade skadan var dock nu så godt som ingen. Ehuru ej egentligen, åtminstone så vidt man ännu vet, till- hörande rapsens värsta fiender, må dock omnämnas ytterligare en skadeinsekt, som 1 år uppträdde på Gotland i ovanligt stort antal. Vid ankomsten till Skäggs den 28 juli berättades mig, att vid Viis gård i Vestkinde betplantorna å en åker angripits af fjärillarver, strax sedan den närbelägna klöfvern blifvit afslagen. Man trodde därför, att larverna till en början lefvat på klöfvern, 4 LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 35 men sedermera, dä detta näringsämne beröfvats dem, 6fvergatt till betorna. Af ägaren till stället erhöll jag nägra larver, som voro gröna, med fina hvitgula ränder pa ryggen, men de hade ty värr blifvit skadade och dogo. Ett liknande förhällande hade äfven ägt rum pa Ihre, men vid mitt besök därstädes i början af augusti, kunde inga larver vidare anträffas. De hade äfven här börjat sitt förstörelsearbete i den kant af en med betor beväxt äker, som stötte intill ett klöfverfält, och uppätit hvartenda betblad öfverallt, ända till äkerns midt, där skadan tvärt upphörde. Pä de âter- stående, oskadade plantorna fann jag blott här och där en puppa, inspunnen i en tunn väfnad, men på de i närheten växande raps- plantorna syntes långt flera, stundom ända till tre stycken på en och samma planta. Ur de tillvaratagna pupporna utkläcktes den första fjäriln den 6 augusti, samt sedan dagligen flera, och befanns det, att de voro det högst vanliga sockerärts- eller gammaflyet (Plusia Gamma Lin.) Jag är därför förvissad om, att det var denna nattfjärils larver, som härjat å betorna både vid Viis och Ihre. Gammaflyet visar sig alla somrar ganska allmänt om aft- narna, surrande omkring välluktande blommor samt äfven om dagen 1 solskenet, da det flyger mycket hastigt och kastar sig hit och dit i luften, men aldrig har jag förr sett detsamma upp- trdda i sadan mängd som nu pa Gotland. Ur de vid pass femtio puppor, som insamlades vid Ihre, utkom ingen enda parasitstekel, hvadan man ej utan skäl kan frukta, att larverna skola komma att uppträda nästa ar 1 langt större myckenhet och förorsaka betydlig skada, sävida inga oförutsedda omständigheter mellan- komma och sätta en gräns för förökningen. Den 20 augusti var rapsen tréskad, hvarefter intet aterstod att iakttaga rörande densammas fiender, hvarför jag da lämnade Gotland och äterreste till Stockholm. UNDERSOKNINGARNA I HELSINGLAND. Geologen HERMAN HEDSTRÖM hade under sina resor i Helsingland tidigare pa sommaren observerat att där, liksom i 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Dalarne föregäende är, en ovanlıg mängd kornsträn voro an- gripna af kornflugelarver. Detta hade varit förhållandet synner- ligast hos landtbrukaren NILS ÖFFRELL 1 Offerberg. Denne an- mälde saken hos sekreteraren i Gefleborgs läns Hushållningssäll- skap, och från honom erhöll jag ett meddelande därom. I följd häraf beordrades jag af Kongl. Landtbruksstyrelsen att företaga undersökningar inom Gefleborgs län. Kornflugehärjningen var redan Ofverstanden, da jag slutat mina undersökningar på Gotland, och därvid var således föga eller intet att göra. Men en sak af icke ringa intresse återstod likväl att uträtta nämligen den, att vid ett så lämpligt tillfälle, som yppar sig kort efter en härjning, uppsöka äggen och larverna till kornflugans vintergeneration. Den mest omtvistade punkten i detta skadedjurs lefnadshistoria har nämligen varit den, som rör denna generations vistelseort under vintern. Man har visserligen påstått, "att Ofvervintringen sker uti såväl odlade som vilda grässlag, men hittills hade det aldrig lyckats för mig att upptäcka larverna an- nanstädes än i råg- och hvetebrodd. . Den 21 september, då jag antog, att höstsädesbrodden borde vara för undersökningar tillräckligt försigkommen, afreste jag från Stockholm. Första uppehållet gjordes i Bollnäs, men då här ej syntes till några spår efter kornflugan på de små med råg be- sådda åkerlapparna, och de anträffade skadade plantorna voro angripna endast af sädesknäpparelarver, så fortsattes resan följande dag. Andra uppehållet ägde rum 1 Arbrå. Här liksom öfverallt i Helsingland, där rågen såtts i god tid, var brodden tät och fro- dig samt hade en frisk grönska, hvadan skadedjurs närvaro vid flyktigt påseende knappast kunde förmodas; men om man nogare undersökte fiera bredvid hvarandra växande plantor, påträffades ej sällan sådana, hvars öfversta blad gulnat i följd däraf, att nå- gon larv skadat eller uppätit deras inre, nära roten belägna delar. Vid Arbrå voro skadade plantor ganska ymniga, utom å ett litet fält helt nära gästgifvaregården, där blott två anträffades, den ena af dem angripen af en kornflugelarv. Här hade nämligen rågen blifvit senare sådd än på andra fält. Å den mer försigkomna och tidigare sådda rågen voro de skadade plantorna vida talri- kare, hvilket jag sedermera fann vara händelsen nästan öfverallt, LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 37 dar jag fick tillfälle göra iakttagelser. Har anträffades äfven ägg efter kornflugan, ännu kvarsittande pa rägbladen. Vid Offerbergs gästgifvaregärd uppehöll jag mig nägra dagar, emedan en verklig kornflugehärjning där ägt rum, hvarefter tyd- liga spar förelägo uti de korta och förkrympta kornstran, som ännu stodo kvar i faror och vid dikesrenar, dar de varit oät- komliga för lien. , Å ett åkerstycke, där kornet varit mest angripet, undersök- tes en mängd spädare timotejplantor, äfvensom andra gräsarter, utan att några larver kunde upptäckas uti dem, och samma blef resultatet vid granskningen af de gröfre och starkare timotejplan- torna å en närbelägen äldre vall. På ett litet rågfält invid bo- ningshusen voro särdeles många plantor skadade, såväl genom larverna efter korn- som slökornflugan (Oscinis Frit Lin.). I akerkanterna växte ymnigt med kvickrotsplantor, och äfven bland dessa voro flera skadade pa samma sätt som ragplantorna, dock mest genom slökornflugelarver. Jag fann äfven ett ägg pa ett sadant blad, och flera af de i plantorna lefvande larverna liknade visserligen kornflugans, men det var för tillfället omöjligt att af- göra, om de verkligen voro sådana eller tillhörde någon 1 gräs lefvande, närstående art. En larv påträffades, som hade handlika utskott på andrörs- mynningarna å andra kroppsringen, och en annan var nästan orangegul till färgen. Att utröna till hvilka arter sådana okända larver höra är nästan omöjligt, så vida man ej har tillfälle att öfverflytta dem i andra växande plantor och sedan kan följa ut- vecklingen, tills den slutliga förvandlingen ägt rum. Detta makt påliggande arbete kan dock aldrig utföras under resor, utan till- hör helt och hållet en försöksstations uppgift. Vid Jerfsö voro skadade rågplantor äfven allmänna. Från en första årets klöfver- och timotejvall, belägen invid ett korn- fält, där larver , varit talrika, afskars en stor mängd timotejplantor, men jag kunde däruti ej upptäcka en enda fluglarv. En sådan efter Hylemyia Coarctata FALL. anträffades i en rågplanta. Uppehåll och undersökningar ägde sedermera rum äfven i Ljusdal, Forsa, samt under vägen mellan sistnämnda socken och Hudiksvall. I Högs socken befanns rågbrodden mer angripen än på något förut besökt ställe. Jag hade ämnat att resa lands- 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. vägen mellan Hudiksvall och Söderhamn för att studera förhäl- landena äfven i denna trakt, men ett illamäende, som förföljt mig nästan under hela resan, hindrade mig frän att fullfölja detta uppsåt. I stillet skedde äterfärden samma väg jag kommit, och ankomsten till Stockholm ägde rum den ı oktober. Herr ÖrrreLL lofvade att insamla skadade plantor af säväl räg som kvickrot nästa vär och sända dem till mig, pä det jag skulle komma i tillfälle att utröna, till hvilka flugarter de i dem lefvande larverna höra; men vid den tid, da detta skall aga rum, torde jag vara pa Gotland, och da blir det sannolikt ogör- ligt att kunna mottaga vid lif och uppföda larver, som under- kastats en sa lang resas besvärligheter. De här redan omnämnda insekterna äro likväl ej de enda, som under år 1892 antingen uppväckt farhågor hos jordbrukaren för kommande tider eller i mer eller mindre grad bidragit till att förminska hans inkomster för närvarande. Ållonborrarna hafva inom Gärds härad af Kristian- stads län tillställt en extra svärmning, hvilken ej varit obetydlig uti det inskränktare område, där den pågick, då man ensamt inom en kommun, nämligen Östra Sönnarslöf, kunnat af dem in- samla 9,645 kilogram. Hindrad genom den förut bestämda resan till Norrbot- ten från att ställa mig till efterrättelse Kongl. Maj:ts Befall- ningshafvandes i länet rekvisition, hade jag dock förmånen att nu kunna föreslå lämplig person i mitt ställe. På grund häraf an- modades kyrkoherden J. ANDERSSON i Färlöf af Kristianstads läns Hushållningssällskaps Förvaltningsutskott att besöka Gärds härad under svärmningen för att tillhandagå med råd och upplysningar. Af hans berättelse till Förvaltningsutskottet framgår tydligt nog, att ortens befolkning — ehuru den ej numera bör vara obekant med den fara för framtiden, som ållonborrarna framkalla, synnerligast om de, som här synes blifva fallet, hota med två härjningar i stället för en under fyraårsperioden — visade sådan likgiltighet för insamlingen, att A. ansåg sig böra besöka hvar och en af de socknar, där svärmning ägde rum, för att »söka uppväcka intresse för ett kraftigt ingripande». Här föreligger LAMPA: BERÂTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 39 ater ett bevis pa nödvändigheten af fortsatta bemödanden, för att i vissa afseenden fa den större allmänheten att inse sitt eget bä- sta och handla därefter. Da det ej var utan intresse och vikt att fa utrönt, hvilken- dera af vara bada skadligaste allonborrearter det kunde vara, som nu svärmade sa att säga i olaga tid, företog herr ANDERSSON un- dersökningar härutinnan och kom till den öfvertygelsen/ att båda arterna, som vanligt ar 1 södra Sverige, uppträdde gemensamt, men att kastanieborren (Melolontha Hippocastani Fax.) var till den grad öfvervägande, att den utgjorde mellan 67 och 98 proc. Har hafva vi säledes ännu ett talande bevis för den flera gänger framhällna äsikten, att detta skadedjur icke är att förakta, utan bör ägnas tillbörlig uppmärksanıhet nar och hvarhälst det uppträder. Frän nägon annan landsdel hafva underrättelser om ällon- borresvärmningar icke ingätt, men detta hindrar ej, att sädana kunnat hafva ägt rum, fastän de icke tillbörligt uppmärksammats. I tidningen »Karlshamns Allehanda» förekom en kort notis från Mjellby i Blekinge, omnämnande att en ofantlig mängd ållon- borrelarver under höstplöjningen kommit i dagen. Dessa hade på senhösten börjat angripa rötterna till rågbrodden, så att man befarade »att i vår ej få se mer än hvart 20:e rågstånd grönska». Här synes möjligen ännu ett fall föreligga, som visar, att ållonbor- rarnas svärmning ej alltid är beroende af ett visst årtal, ty de i Blekinge härjande larverna äro kanske resultatet af en svärmning 1890, som alltså inträffade året före den eljest vanliga. Sädesknäpparen (Agriotes Lineatus Lin.) har under det gangna aret som vanligt astadkommit större eller mindre skador, synnerligast a lösare jordman. Förfrägningar rörande densamma hafva inkommit frän Blekinge, Gotland m. fl. Mest utsatt för denna larvs, äfvensom andra rotmaskars angrepp, synes man dock hafva varit i Vermland, hvarför begäran om undersökningars astadkommande ingifvits fran länets Hushällningssällskap. I an- seende till förrättningar på annat hall kunde jag likväl ej göra någon resa dit under den rätta tiden, men Förvaltningsutskottet lärer emellertid vidtagit den åtgärden att vända sig till Länssty- relsen för insamlandet af uppgifter rörande skadornas utbredning samt beloppet af därigenom uppkomna förluster. Hvetemyggan (Cecidomyia Tritici KirB.) har sannolikt för- 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. orsakat ej obetydliga förluster äfven 1 är, men nägra omfattande undersökningar har jag ej haft tillfälle att företaga. Vid Skaggs pa Gotland stod hvetet a ett ganska stort falt ovanligt vackert, och ägaren trodde, att ingen fara för detsamma nu var för handen. En undersökning dagen innan jag reste därifrån visade likväl en minskning af 10 procent i följd af mygglarvernas närvaro. To- talforlusten à hela fältet torde gatt upp till ej mindre än mellan 30-och 50 tunnor. Ett prof fran Hästnäs myr, likaledes pa Gotland, visade en forlust af 24 procent och ett annat fran Tveta gard, Resville 11,54 procent. Timotejflugan (Clezgastra Armillata Zert.). Redan för flera ar sedan observerade jag 1 Vestmanland, att timotejax voro skadade pa det sätt, att blommorna gulnat och dött samt flack- vis bortfallit, vanligen i toppen af axet, och tvckte jag mig märka, att denna sjukdom smaningom tilltog under en följd af ar. Samma observation gjordes äfven vid Skepparviken pa Vermdön, där jag sedermera vistades om somrarna under atta ars tid. Jag kom pa lange ej underfund med hvad det var, som förorsakade äkom- man, ty pa de skadade axen syntes aldrig till nagon insekt, som kunde misstänkas säsom valdsverkaren. Till sist tog jag mig för att undersöka en bladslida kort efter det skadade axets framkomst och fann da dir några sma vaxgula fluglarver, hvilka det således maste hafva varit, som angripit axet medan det befann sig inne uti slidan. Dessa larver inlades i en glasburk tillika med den del af straet, dir de befunno sig, men alltsammans torkade snart, och larverna dogo. Under vistelsen i Ostra Karup vid foten af Hallandsäs 1891 såg jag äfven ganska ymnigt med skadade timotejax och beslöt att åter försöka utröna hvilket skadedjuret kunde vara. En mängd strån insamlades således, men denna gång behandlades larverna på annat sätt. Då bladslidorna ej voro märkbart skadade inuti, var det tydligt, att larverna upphört att äta och voro fullvuxna, innan axet lämnade dem, och då åtskilliga sådana slidor, som innehållit larver, voro tomma, blef det för mig klart, att de små djuren begifvit sig frivilligt därifrån för att i jorden undergå sin förvandling. De larver, som insamlades, lades därför denna gång i en glasburk på jord, uti hvilken de snart nedkröpo. Detta LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 41 skedde den 26 juni och redan den 28:e började den ena larven efter den andra att öfvergå till puppa. Pupporna inlades sedan i jord uti ett glasrör och här förblefvo de oförändrade ända till följande vår, fastän röret förvarats inne i varmt rum. Den 13 mars 1892 syntes en liten fluga lifligt spatsera omkring inne i glasröret och den 16:e en annan, som likväl ännu befann sig kvar vid pass 5 cm. under jordytan och ifrigt arbetade på att komma upp. Detta ville emellertid ej lyckas, icke därför att det späda djuret ej förmådde flytta sig uti jorden, ty detta gick bättre, än jag någonsin kunnat vänta, utan emedan rörelserna skedde i vågrät riktning i stället för uppåt, kanske i följd däraf, att det befann sig tätt invid glaset och följaktligen i dagsljuset, som tro- ligen förvillade dess omdöme. Förflyttningen i jorden skedde som det tycktes med tillhjälp af den mjuka blåsa, som finnes i pannan på en mängd flugarter kort efter sedan de förvandlats till fullbildade insekter, och hvilken kan utspännas eller indragas efter behag. Da hon utspändes, skötos jordpartiklar undan, och efter hennes indragning bildades ett tomrum, hvarı flugan med tillhjälp af benen framflyttade sig. Där se vi kanske ändamålet med denna, endast hos nyss utkläckta individer förekommande apparat. Då det sist omnämnda flugexemplaret ej fort nog kunde själf leta sig upp till jordytan, måste jag komma det till hjälp, för att få ännu ett dylikt i min samling. Vingarna voro ännu outveck- lade, men efter en halftimmes flitig bearbetning med bakbenen, fick flugan dem slutligen i brukbart skick. De båda utkläckta flu- gorna insläpptes i en glascylinder, som stod på jord i en blomkruka, hvari timotejplantor insatts, och fingo sockervatten till föda, hvar- igenom den ena hölls vid lif till den 26 mars, den andra till den 11 april; men som båda voro honor, kunde ingen fortplant- ning äga rum. I min förra berättelse uppgafs, att arten hette C/eigastra Flavipes MEIG. på den grund, att jag då ej sett något fullbildadt exemplar, samt att utländska författare uppgifvit, att denna lefde på ett liknande sätt; men mina båda utkläckta flugor tillhörde ej den nämnda arten, utan en närstående, nämligen CZ. Armillata ZETT. Herr V. M. SCHÖYEN omnämner i sin årsberättelse rö- rande undersökningar af skadeinsekter och växtsjukdomar CZ. 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Flavipes säsom den där angriper timotejaxen i Norge, och torde det säledes vara icke ett, utan tvä slag af flugor, som hos oss därvid äro hvarandra behjälpliga. Crioceris Merdigera Lis. Andra representanter af detta skalbaggesläkte anses af utländska författare sasom skadliga, sär- skildt för sparrisplantor, hvilkas blad och bark de uppäta. Denna art synes dock hittills hafva betraktats sasom oskadlig, ätminstone omnämnes den ej af KIRCHNER i hans arbete öfver skadeinsekter. Under mitt besök vid Änäset i Vesterbotten 1892 berättade doktorinnan SJÖBLOM att hon äret förut anträffat flera röda skal- baggar vid rötterna pa gräslök och förmodade, att de där gjorde skada. Den 22 maj undersöktes en gräslökstufva pä stället, och där hittades mycket riktigt en skalbagge, som befanns vara ofvanskrifna art. Häraf torde framga, att denna ôfver- vintrar, och att hans äggläggning försiggår om våren. Någon skada på lökplantornas rötter kunde nu ej förmärkas, men insekten torde dock böra uppmärksammas något mer än hvad hittills skett. Phedon Cochlearie Farr. I årsberättelsen för 1891 om- nämnes denna skalbagge för första gången som skadeinsekt samt hur han ödelade ett roffält om 8 tunnlands vidd vid Mörby, Kilsmo i Nerike. Äfven detta år har han låtit sig afhöras, ty skrifvelse rörande dess uppträdande vid Margaretelund, Lännäs, åtföljd af prof erhölls därifrån den 23 augusti genom herr B. NORDSTRÖM. Nämnda egendom är belägen på ett afstand af blott en half mil från Mörby. Afven här angrepos rofvorna à ett fält, som nyligen vunnits genom Hjelmarens sänkning. Skade- djuren visade sig först utmed ett stort och nyränsadt afloppsdike och utbredde sig småningom öfver hela roffältet. Då ingen un- derrättelse i år afhörts från Mörby, så förmodar jag, att de där ej uppträdt i år i samma mängd som i fjor, hvaraf det synes som om de förflyttat sig därifrån till Margaretelund. Artsmygen eller ärtbaggen (Bruchus Pisi Lin). Fran föreståndaren för kemiska stationen i Hernösand, herr C. G. STROKIRK, erhölls exemplar af denna söderifrån importerade skal- bagge, jämte en anhållan om utlåtande angående dess lefnadssätt m.m. Anledningen härtill var den, att en grosshandlare i nämnda stad i sistlidne maj månad mottagit ett parti om 2,500 kilo gröna LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 43 ärtor fran en spannmalsfirma i Stockholm, hvilket man Onskade återlämna, emedan ärtorna kasserats vid Sånga hed, där de sko- lat användas till föda ät manskapet vid Vesternorrlands bataljon under mötestiden. Vid kokning af dessa gröna ärtor hade näm- ligen en hop »flygfän» framkommit ur kittlarna »och i hög grad förskräckt kocken». Leverantören i sista hand fick ätertaga va- ran och yrkade ätergäng af köpet äfven hos stockholmsfirman, hvilken dock vägrade detta, pa den grund, att hon ansäg skadan uppstätt genom vanskötsel af varan, all den stund den efter mot- tagandet förvarats i säckar under tre veckors tid. Artorna voro pa varen importerade fran Tyskland och hade antagits vara fri- ska, dä i det förut erhällna profvet intet misstänkt förmärkts. Da man känner, att nyss omnämnda skadedjur i larvtillstän- det lefva inuti ärtorna under hela sin utvecklingstid och först pä hösten, sedan ärtorna mognat, uti dem undergä sin sista förvand- ling, hvarefter de fullbildade skalbaggarna kvarstanna till följande var, da de utkrypa för att para sig och pa ärtplantor lägga ägg, blef det ej svärt att lämna intyg om, att ärtorna voro an- gripna redan 1891, innan de afsändes frän Tyskland, och att säledes skadan ej kunnat uppsta under den tid emottagaren haft dem under egen värd. För den med skadedjurets lefnadssätt min- dre bekante, torde dock sälunda angripna-ärtor lätt undgà upp- märksamheten, dä intet annat tecken till djurets närvaro är syn- list, än en liten cirkelrund, mörkare, men ibland otydlig fläck ä skalet. Denna fläck uppkommer därigenom, att djuret gnager en ring pä skalets insida och dymedelst bildar liksom ett lock, som lossnar, dä den fullbildade skalbaggen tränger pä för att komma ut. I följd af det inuti ärtan uppkomna tomrummet, blir hon lättare än en frisk och flyter nästan alltid, om hon lägges ı vatten. Härigenom har man ett enkelt hjälpmedel till hands vid undersökning af ärtprof- ver, samt om man vill afskilja angripna ärtor frän friska äfven ı fräga om större partier. Jag har med flit velat nägot utförligare redogöra för denna sak för att möjligen fasta importôrers upp- märksamhet pä nödvändigheten af, att läta nägon sakkunnig undersöka icke allenast frän utlandet erhällna profver, utan äfven hufvudpartierna af ärtor, bönor och frön af andra baljväxter, in- nan de utlämnas till köpare, om man önskar undvika obehag och kännbara förluster. 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Tallmätaren (Dupalus Piniarius Lin.) och röda tallste- keln (Lophyrus Rufus Kıuc.). Som man kunnat vänta, hafva dessa bäda skadeinsekter ej visat sig pa nägot oroande sätt un- der är 1892, och torde det dröja nägon tid, innan deras härj- ningar hos oss komma att upprepas. Den verkliga skada, som förorsakas genom blad- eller barrätande insekter, läter sig för närvarande ej bestämmas det ar, da en härjning äger rum, utan först efteråt. Någon sådan efteruppskattning har dock hittills aldrig eller åtminstone högst sällan ägt rum. För att en dylik skulle blifva vidtagen och möjligen framkalla flera, inlämnade jag till Kongl. Domänstyrelsen en anhållan om, att genom dess försorg, en sakkunnig person skulle sändas till Nerike, för att undersöka verkningarna af nyligen timade härjningar inom vissa delar af länet. Styrelsen fann äfven för godt att anmoda lektorn vid Kongl. Skogsinstitutet, herr ALBERT NILSSON, att företaga den föreslagna undersökningen, och resultatet blef en sakrik berättelse, hvilken kommer att införas i Entomologisk Tidskrift samt dess praktiska afdelning år 1893, för att därigenom spridas till vidare kretsar. Undersökningar och meddelandet af upplysningar och råd rörande flera andra skadeinsekter än dem, som redan hlifvit om- nämnda, hafva under året förekommit, men de måste här förbi- gås för undvikande af allt för stor vidlyftighet. Af samlingar af skadeinsekter hafva ej under året utlämnats mer än en och denna af mindre omfattning, nämligen till Aas högre landtbruksläroverk i Norge. Korrespondensen rörande skadeinsekter samt utbredandet af kännedomen om dem har varit af samma omfattning som under förlidet år, då af mig utfärdade skrifvelser uppgå till ett antal af 127. Häri äro dock inbegripna flera utlåtanden till myndigheter och Hushållningssällskap, föredrag, tidningsuppsatser samt besva- randet af enskilda förfrågningar, åtföljda af prof på skadedjur, hvilka föranledt till många undersökningar såväl under resor som i hemmet. Resorna hafva erfordrat 103 rese- och förrättningsdagar. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 45 Färglagda teckningar öfver skadeinsekter hafva utförts sä ofta material kunnat erhällas, och mä särskildt omnämnas dylika öfver gräsflyet och dess förvandlingsstadier samt rapsbaggen, m. fl. skadedjur pä raps, hvilka komma att användas för de färglagda taflor, som numera ärligen kunna framställas, tack vare det för ändamälet utgäende statsbidraget till Entomologisk Tidskrift och dess praktiska afdelning. , För dessa båda publikationer har jag nu liksom förlidet år varit anställd som redaktör och ansvarig utgifvare, och innehöllo de 1892, förutom mycket annat af praktiskt innehåll, en utförli- gare uppsats om kornflugan, åtföljd af en färglagd tafla, fram- ställande den fullbildade insekten, dess förvandlingsstadier, af larven skadade växtdelar m. m. samt träsnitt, visandé utseendet af dess allmännaste parasiter. Den utländska litteraturen rörande skadeinsekterna har upp- märksammats så långt tiden medgifvit, men dess tillväxt årligen inom många länder, erfordrar mer tid för studium, än som för närvarande står mig till buds, samt ganska kännbara uppoffrin- gar för dess anskaffande. Att den praktiska entomologien allt mer rycker fram i ledet bland andra vetenskapsgrenar, som arbeta för mänsklighetens nytta, och att ett allt större intresse för densamma börjat vakna, därom kunna tankarna numera knappast vara delade. Mycket återstår likväl, innan man hunnit därhän, att den kan hålla sina löften för framtiden; ty lika litet som någon annan därmed jäm- förlig vetenskap, kan denna utvecklas och gå framåt under en styfmoderlig omvårdnad och utan det understöd, som står 1 ett någorlunda rimligt förhållande till fordringarna på densamma. En af dess allra största behof är för närvarande en försöks- station, där skadeinsekternas lefnadssätt kan planmässigt och ostördt studeras, samt användbara utrotningsmedel omsorgs- fullt till sina verkningar pröfvas. Behofvet af en sådan institu- tion, om ock att börja med tilltagen efter en något anspråks- lösare måttstock, kommer att bli allt kännbarare, ju mer den praktiska entomologien blir anlitad, och i följd häraf anspråken på densamma komma att höjas. Att denna fråga under året gått framåt och snart skall få sin lösning, därom kunna vi hysa de bästa förhoppningar, sedan såväl Kongl. Landtbruksakademien 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. som Kongl. Landtbruksstyrelsen, Hushällningssällskapen och En- tomologiska Föreningen hvar i sin stad börjat arbeta för den- sammas utredning och förverkligande. Förklaring ôfver taflan. 1) Ägg af gräsflyet sedt frân sidan; 2) d:o d:o ofvanifrän; 3) larv, som nyss lämnat vinterkvarteret; 4) densamma mycket förstorad; 5) hufvudet af en larv; 6) en kroppsring sedd ofvan- ifrån; 7 & 8) vuxna larver; 9) puppa; 10) ôfversidan af en af dess bakkroppsringar; 11) bakkroppens båda sista ringar, 12) ett gräsfly, hane, af vanlig färg, 13) hona af den rödbruna formen, var. Brunnea Lpa.; 14) en parasit (Pimpla Arctica ZETT), hane; 15) bakkropp af d:o, hona; 16) bakkropp af en annan parasit (Ichneumon Firmipes WESM.). Stockholm i december 1892. Sven Lampa. UEBERSICHT. Bericht des landwirtschaftlichen Entomologen SvEN LAMPA an die Königl. Centralverwaltung für Landwirtschaft für das Jahr 1892, über Untersuchungen und Beobachtungen auf Reisen in den Provinzen Norrbotten, Gotland und Helsingland, und der wich- tigsten schädlichen Insekten erwähnend, welche im Laufe des Jahres auch in übrigen Theilen Schwedens aufgetreten sind, u. a. Br ù fy te NOTISER. Landtbruksentomolog för 1893. Sedan Kongl. Maj:t ge- nom nädigt bref af den 22 nästlidne oktober anvisat ett belopp, numera höjdt till 1,500 kronor, att af Kongl. Landtbruksstyrelsen användas för fortfarande anställande af sakkunnig person för med- delande af upplysningar i fräga om de för landtbruket skadliga insekter och medlen att förekomma de förödelser, sådana insekter åstadkomma, har Styrelsen ånyo uppdragit åt entomologen SVEN LAMPA, att för år 1893 vara statens instruktör för ofvannämnda ändamål, med rätt att uppbära det af Kongl. Maj:t beviljade an- slaget. Statsanslag till Entomologisk Tidskrift. Kongl. Maj:t har funnit för godt, att äfven för 1893 mot vissa villkor bevilja 1,000 kronor för att sätta Entomologiska Föreningen i stånd att fortsätta med sina »Uppsatser i praktisk entomologi» samt förse denna publikation med en färglagd tafla, nu den tredje i ordnin- gen i den serie af sådana öfver skadeinsekter, som för ett par år sedan påbörjades. Den för i år afsedda taflan framställer gräs- fiyet (Charaeas Graminis Lin.) med utvecklingsstadier samt ett par parasiter. De båda föregående hafva framställt hvetemyggan och kornflugan. Fridlysning af staren. Malmöhus läns Kongl. Hushåll- ningssällskap har genom sitt Förvaltningsutskott ingått till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om fridlysning af staren uti de af ållonborrarna mest besvärade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Förslaget är välbetänkt och godt, men borde omfatta äfven de angränsande länen, såsom Kalmar, Vexiö, Jönköpings och Elfsborgs, för att möjligen hindra ållonborrarna från att ut- breda sig öfver än större områden. I Elfsborgs län hafva de, 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. som vi veta, redan fattat fast fot i de områden, som gränsa intill Halland. Vi skulle likväl ej hafva nägot emot, om staren blefve fridlyst öfver hela riket. Nästan ännu viktigare än fridlysning vore dock, om man kunde älägga hvarje jordinnehafvare, ätmin- stone inom och 1 närheten af allonborredistrikten, att anskaffa bo- stider at denna nyttiga fagel, ty 1 manga trakter saknar han sa- dana nästan helt och hållet, och där torde en fridlysning gagna till föga. Ätgärder för astadkommandet af en entomologisk för- söksstation. Redan för ett par är sedan tillsatte den Entomo- logiska Föreningen i Stockholm en kommitté för att ävägabringa en närmare utredning af denna fraga, och 1891 ingick Kongl. Landtbruksstyretsen till Kongl. Maj:t med en anhällan om för- bättrade löneförmäner at sin entomolog, i samband med ett min- dre anslag, för att sätta denne i tillfälle att astadkomma en för hans arbeten nödvändig station, om ock af anspräkslösare dimen- sioner. Denna framställning föranledde ej till nagon ätgärd fran regeringens sida. Nu har emellertid afven Kongl. Landtbruksakademien ansett sig böra arbeta för saken och vid sista januarisammankomsten, pa sekreterarens framställning beslutat remittera frägan om en station till sin Förvaltningskommitte för vidare behandling. Slutligen mä, i sammanhang med ofvanstäende omnämnas, att sekreteraren i Östergötlands läns Kongl. Hushällningssällskap väckt en motion, hvars syfte är, att Sällskapet skulle ingä till Kongl. Landtbruksakademiens Förvaltningskommitte med anhållan om ätgärders vidtagande för inrättandet af en ent. försöksstation, hvilken motion af Förvaltningsutskottet tillstyrktes, och af Säll- skapet vid sammankomsten den 28 sistlidne januari utan menings- utbyte bifölls. Den för föga längt tillbaka kanske blott af entomologer sä- som viktig ansedda fragan om en entomologisk försöksstations inrättande, synes sälunda under de tvä sista ären hafva betydligt klarnat, och torde följaktligen snart blifva fullständigt utredd och finna en pa manga hall efterlängtad lösning. Sven Lampa. m 0 4 4 — — 49 FÖLJDERNA AF TALLMÄTARENS OCH RÖDA TALL- STEKELNS UPPTRÄDANDE I NERIKE UNDER DE SENARE ÄREN. UTDRAG UR RESEBERÄTTELSE TILL KONGL. DOMÄNSTYRELSEN AF ALB. NILSSON. 3 Pa grund af de upplysningar om lämpligaste utgangspunkten för ifrägavarande undersökningar, jag genom direktôr C. G. Hor- MERz godhetsfulla bemedling erhållit af jägmästare C. LALLER- STEDT i Laxå, afreste jag den 19 oktober till Hallsberg. Efter att hafva Gfvernattat därstädes, reste jag följande morgon till skogvaktarebostället (vid Hardemo och östra Grimstens allmän- ning) Sumpen, där skogvaktaren AUG. ANDERSSON var mig till mötes kl. 8 f. m. och sedan hela denna dag och följande dags förmiddag var mig behjälplig vid undersökning af de inom nämnda allmanningar af tallmätaren härjade skogsbestanden. Dessa under- sökningar bestodo hufvudsakligen i upptagandet af profytor för bestämmandet af procenttalet torkade träd etc.; vidare i insam- ling af prof för närmare bestämning af tillväxtförlusten hos an- gripna, men ej dödade träd. Ifragavarande prof utgjordes af 1) stamafskärningar och borrprof med Presslerska tillvaxtborret för bestämning af tjocklekstillväxten; 2) kvistar, samlade pa olika höjd hos fällda träd, för bestämning af skottens längdtillväxt, bar- rens storlek m. m. Under f. m. den 21 oktober gjordes äfven en del liknande undersökningar pä intill nämnda allmänningar gränsande delar af Wissboda skogar, där följderna af tallmätarens uppträdande varit ännu svårare än pa de nyssnämnda allmännin- garna. Äfven åt öfriga trädsjukdomar ägnades såväl här som på Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. r (1893). ı 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. andra under resan besökta ställen all den uppmärksamhet tiden medgaf. Pa Kumla häradsallmänning, dar de af tallmätaren angripna beständen redan voro afverkade, gjordes pa grund af den knappa tiden ej nägot besök. Vid middagstiden den zo äterreste jag till Hallsberg och därifrån pa järnväg öfver Pålsboda till Svennevad samt vidare med skjuts till Skogaholm. Denna afvikelse från den framställda planen ansåg jag mig böra göra, då jag af skogvaktaren A. G. EKBLOM, som dels i tidskriften »Skogvaktaren» lämnat en del upplysningar om röda tallstekelns uppträdande, dels ock skriftligen meddelat konservator LAMPA upplysningar om samma sak, hoppades erhålla närmare underrättelser om röda tallstekelns uppträdande. Följande dag ägnades åt undersökning af de yngre tallbestånd omkring Skoga- holm, hvilka 1890 hemsöktes af tallstekeln. Den 23 på morgonen afreste jag med skjuts till Svennevad, därifrån på järnväg till Hjortkvarn och vidare med skjuts till Bo. Där fortsattes samma dag undersökningen öfver verkan af tallstekelns uppträdande. Dessa undersökningar försvårades dock i hög grad af snöslask, som hela dagen fortfor. Såvidt jag kunde finna, hade dock de yngre tallbestånden här varit betydligt min- dre angripna än vid Skogaholm. Detta bekräftas af de talrika mätningar, skogvaktaren C. E. ANDERSSON i enlighet med af mig uppgjordt formulär sedermera verkställt, och af de prof jag från honom erhållit. På kvällen samma dag återreste jag till Hjort- kvarn och därifrån vidare till Pålsboda. Som äfven den 24 oktober snöslasket fortfor, kunde ej vidare undersökningar före- tagas, hvarför jag från Pålsboda återvände till Stockholm. IT: Tallmätaren och röda tallstekeln öfverensstämma däri, att deras larver uppäta tallens barr. För att erhälla en fast utgängspunkt fOr en undersökning af deras inverkan pa tallen och tillika pa förhand kunna bestämma, hvarpa hufvuduppmärksamheten vid en dylik undersökning bör riktas, är det af vikt att teoretiskt under- söka, hvilket inflytande en bladförlust utöfvar, och på: hvilket sätt 2 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 51 detta inflytande till det yttre möjligen skulle kunna framträda. En dylik undersökning maste naturligtvis grunda sig pa var nu- varande kännedom om trädens normala lifsföreteelser. En ökad vikt erhäller densamma därigenom, att resultaten hafva tillämp- ning ej blott pa de af ifrägavarande insekter förorsakade ska- dorna, utan naturligtvis gälla alla skador och sjukdomar pa bla- den, vare sig dessa äro förorsakade af djur eller växter,eller äro af annat ursprung. Då bladen äro näringsberedande organ, blir den direkta verkan af en förstöring af en större eller mindre del af blad- massan en minskning i näringsberedningen eller med andra ord en näringsförlust. Denna näringsförlust blir dock ej under alla förhållanden proportionell mot bladförlusten. Till en viss grad kunna växterna skydda sig häremot, där- igenom att under normala förhållanden ej bladens maximalarbets- kraft tages i anspråk. Verkan af måttlig bladförlust kommer därför att till större delen motverkas därigenom, att de återstå- ende bladens produktionsförmåga ökas. Hafva bladen däremot uppnått sin största produktionskraft, åstadkommer tydligen en ytterligare bladförlust en förlust af den näring, som de förlorade bladen i annat fall kunnat bereda. Tydligt är, att näringsförlu- sten ökas ju större bladförlusten blir. Därvid inverka dock flera faktorer. Så t. ex. är det tydligt, att näringsförlusten. blir större om en viss mängd barr på skottets sista årsafdelning förstöras, än om en motsvarande mängd af fjorårets barr går förlorad, dels emedan årets barr under normala förhållanden kunnat funktionera ett år längre än fjorårets, dels ock emedan de äfven under lika lång tid producera mera än fjorärets barr på grund af att de växa under gynnsammare belysningsförhällanden. Likaledes inses utan vidare, att förlusten af en viss mängd blad medför större näringsförlust ju tidigare under vegetationsperioden den inträffar: I korthet torde man kunna säga, att näringsförlustens storlek be- stämmes af bladförlustens storlek, bladens ställning och den tid bladförlusten inträffar. Att direkt bestämma näringsförlustens stor- lek låter sig dock näppeligen göra. Däremot är det att vänta, att följderna af en näringsförlust lättare kunna bestämmas. Den beredda näringen användes dels till skottens utveckling och bladens tillväxt, skottens längdtillväxt och tjocklekstillväxten, 2 2 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. dels upplagras den ı stam och rot för att följande vär användas vid den första utvecklingen. Dessutom användes en del af nä- ringen vid biomningen och fruktbildningen. Tydligt ar att en näringsförlust skulle kunna utöfva inflytande pà alla dessa för- hällanden eller med andra ord medföra en nedsättning af ı) bla- dens storlek, 2) skottens längd, 3) ärsringarnas bredd'!, 4) frö- sättningen samt 5) en minskning af reservnäringen och 6) möjli- gen en förändring af det antal sıdoskott, som kommer till ut- bildning.” Af dessa kunna 1, 2, 3, 4 och 6 med lätthet bestämmas. Äfven en minskning af reservnäringen kan, om än med större svårighet, direkt bestämmas. Detta är dock ej nödvändigt, ty reservnäringen användes för utvecklingen af följande års skott, och därför bör en minskning af densamma äfven framträda som en minskning af dessa skotts tillväxt. Sträcker sig skadan så långt, att alla blad förstöras, är reservnäringen nödvändig för drifvandet af knopparna. Förminskas densamma genom uppre- pade angrepp så mycket, att ej tillräcklig näring finnes att ut- veckla bladen så långt att de kunna bereda ny näring, blir följ- den häraf växtens död. Då, under normala förhållanden, träden 'ej använda all sin reservnäring årligen, utan en större eller min- dre del finnes på lager, och detta förråd är större hos utvuxna träd än hos yngre, är det tydligt, att träden genom förlust af reservnäring, duka under förr, ju mindre de äro. Däraf förklaras, att plantor ha mindre motståndskraft än äldre träd. Förutom nedsättning i fruktsättningen och olikheten i sido- skottens antal, blir sålunda följden af bladskador en tillväxtför- lust. Känner man tiden för bladskadans uppkomst, är det möj- ligt, att närmare bestämma på hvilket eller hvilka skott minsknin- gen af längdtillväxten och bladens storlek bör framträda, samt i hvilken eller hvilka årsringar nedsättningen af tjocklekstillväxten bör visa sig. Uppkommer skadan på våren, innan ännu skotten nått sin fulla längd och bladen sin fulla storlek, är det möjligt att tillväxtförlusten kommer att framträda redan under härjnings- 1 Äfven en minskning af den från kambiet utåt bildade väfnaden skulle kunna ifrågasättas, ehuru den på grund af leptomets ringa ärstillväxt blir svår att påvisa. 2 En likartad tillväxtnedsättning träffar naturligtvis äfven roten. 4 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 53 äret och fortvarar följande ar, sa vida ej, sasom fallet kan vara med löfträden, nya blad hinna utbildas sa tidigt under harjnings- äret, att trädet genom deras arbete erhäller sin normala närings- mängd. Uppkommer bladförlusten däremot under högsommaren eller senare, såsom fallet är vid angrepp af här ifråga varande insek- ter, har hos flertalet träd bladens utveckling och skottens längd- tillväxt redan hunnit afslutas, och i så fall kan bladförlusten ej i dessa hänseenden utöfva inflytande. Möjligt skulle dock vara, att årsringens utveckling under härjningsåret röner inverkan, och i så fall bör denna naturligtvis i främsta rummet visa sig i en minskning af höstveden. Mest påverkas dock ı detta fall reserv- näringen. Af denna anledning kommer tillväxtförlusten att star- kast framträda året efter härjningen och fortfar naturligtvis tills normala förhållanden ånyo inträdt. Äfven på virkets godhet skulle tillväxtförlusten kunna tänkas utöfva inflytande, antingen därigenom, att cellväggarna ej erhålla sin normala tjocklek eller därigenom, att det kvantitativa förhål- landet mellan vår- och höstved förändras. Slutligen förtjänar äfven framhållas, att genom den nedsätt- ning ı tillväxten, som ofvan blifvit närmare belyst, äfven trädens motståndsförmåga mot andra sjukdomar minskas. Åtminstone beträffande vissa svampar och insekter, är det ett faktum, att en strid mellan dem och träden äger rum. I denna strid kan under vissa förhållanden trädet, under andra åter svamparna eller insekterna bli segrare. Hvilka faktorer som inverka på utgången, är här ej platsen att närmare undersöka. Blott så mycket må här framhållas, att ju kraftigare trädet växer, desto större är ut- sikten för detsamma att segra och tvärtom, ju mindre tillväxten är desto förr dukar det under. Vid hvarje undersökning af träd- sjukdomar är det därför af vikt att ha uppmärksamheten riktad på, om följdsjukdomar uppträda eller ej, och, om det förra är fallet, att undersöka deras beskaffenhet och verkningar. Då emellertid äfven andra faktorer t. ex. väderleksförhållan- den, markbeskaffenhet och belysningsförhållanden kunna inverka på samma sätt som en bladförlust, borde redan under härjnings- året utväljas likåldriga och under samma yttre förhållanden vä- xande träd, af hvilka somliga äro angripna, andra icke, för att 5 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. sedan genom en direkt jämförelse dem emellan bestämma blad- förlustens verkan. Där detta ej är möjligt och till och med vid undersökning af skogsbeständ sà läng tid efter härjningen, att de direkta sparen af densamma redan försvunnit, kan genom en in- siktsfull undersökning äfven resultat ernäs. Klimatiska förhällanden och markbeskaffenhet inverka 1 regel pa närstäende träd i samma riktning, och genom när- eller fran- varon af stubbar kan afgöras om, och 1 sa fall pa hvilket sätt belysningsförhällandena förändrats. Finner man sälunda hos tvenne närstäende likäldriga och under lika yttre förhällanden växande träd en tydlig nedsättning af tillväxten under ett visst är hos det ena trädet men ej hos det andra, är det all sannolikhet för, att denna tillväxtnedsättning förorsakats af en sjukdom hos ifrägava- rande träd. Kan i detta fall vid undersökningen intet direkt spär af sjukdomen påvisas, återstår knappt något annat an att förlägga sjukdomen till bladen, då en direkt verkan af sjukdom på stam och rot äfven flera år efter dess uppträdande i allmänhet bör kunna påvisas. Visar sig däremot en tillväxtnedsättning hos samtliga träd af samma art inom ett bestånd, torde man genom jämförande ‚undersökningar af andra träd kunna komma till resultat. Som bekant är största delen af insekter och svampar, som an- gripa bladen, strängt bunden till ett bestämdt trädslag. Visar sig sålunda en tillväxtnedsättning för ett visst år hos alla tallar inom ett mindre område, under det att t. ex. granarna inom samma område ej visa någon nedsättning, tyder detta på, att or- saken ej är att söka i klimatiska förhållanden, markbeskaffenhet eller belysningsförhällanden, då dessa förhållanden kunna antagas i samma riktning påverka tall och gran. Naturligtvis kan också inträffa, att det efter en längre tids förlopp ej är möjligt att med någon större grad af sannolikhet påvisa, hvari orsaken till en tillväxtnedsättning under ett visst år ligger. I flertalet fall torde dock genom omsorgsfulla och till- räckligt omfattande undersökningar kunna afgöras, om en iaktta- gen tillväxtnedsättning är förorsakad af djur- eller svampangrepp eller ıcke. Af det föregående framgår, att det ar môjligt att rent teore- tiskt bestämma, på hvilka. olika sätt följderna af skador och sjuk- 6 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 55 domar pa blad kunna framträda. Däremot är det ej sa säkert att följderna af hvarje bladförlust komma att visa sig på alla dessa sätt. På hvilket eller hvilka sätt de framträda i hvarje särskildt fall, liksom ock storleken af den förlust, som förorsakas, måste i hvarje särskildt fall genom direkta undersökningar när- mare bestämmas. En dylik bestämning är från praktisk synpunkt af stor betydelse, då de åtgärder, som i hvarje särskildt fall kunna företagas till sjukdomens motarbetande, naturligtvis äro förbundna med större eller mindre kostnader, och endast, om man känner den förlust, som sjukdomen kan åstadkomma, är det möjligt att afgöra, huru mycket med ekonomisk fördel kan uppoffras på dess motarbetande. Såsom af den teoretiska utredningen framgår, äro vid en dylik undersökning följande punkter särskildt förtjänta af upp- märksamhet: 1) Procentantalet döda träd, 2) sidoskottens antal, 3) skot- tens längd, 4) bladens storlek, 5) årsringarnas bredd, 6) virkets kvalitet, 7) frösättningen och 8) följdsjukdomar. IH. Om tallmätarens uppträdande i Nerike 1889—go har Hot- MERZ 1 Entomologisk Tidskrift 1891 sid. 49—53 samt i Skogs- vännen för samma är lämnat en skildring, hvaraf här mà meddelas: 1) Att det härjade omrädet utgjorde 200 h.ar; 2) att svärmningstiden inträffade under juni, hvadan larverna antagligen ej kunde vara utvecklade förr än fram 1 juli eller nà- got senare; 3) att de angripna tallarna kalätos. Pa denna grund är att vänta, att de 1 föregäende afdelning framställda följderna af angrepp pa blad här skulle visa sig starkt utpräglade, och att tillväxtnedsättningen skulle visa sig aret efter härjningen. De af mig besökta trakterna inom härjningsomrädet erinra i hög grad om de nordtyska tallhedarna, t. ex. de under förra sommaren af nunnan hemsökta skogarna i Biesenthaler-revier, om- kring en mil fran Eberswalde, hvilka jag i midten af juli under prof. ALTUMS lärorika ledning hade förmänen att närmare studera. 7 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Marken jämn och slät som ett golf, utgjordes af fm, torr mosand. Skogen bestär af likäldriga tallbeständ, (här och där med nägon insprängd gran) dels äldre och ‚medelälders, dels ock yngre, 25— 30-ariga. Markbetäckningen bildas af ett mosstäcke hufvudsakli- gen af Hypnum Schreberi och, fast något sparsammare, Hyloco- mium splendens, jämte spridda mindre fläckar af Dicranum un- dulatum. Inblandade i mosstäcket och på vissa ställen förhär- skande uppträda Cl/adonia rangiferina och silvatica. Under- ordnadt uppträda därjämte Cetraria 1slandica och Peltigera aphthosa. Af fanerogamer förekomma Vaccinium vitis idea och Calluna vulgaris spridda, något sparsammare Myrtillus nigra. Ofriga arter spela en mera underordnad ral. Allmän- nast bland dessa synes Lycopodium complanatum och Azra flexuosa vara. Da man pa vägen fran skogvaktarebostället Sumpen närmar sig det härjade omrädet, uppträda först enstaka tallar, som genom sin glesa barrdräkt och understundom genom sina torra toppar redan pa afstand afvika fran de Ofriga, och genast visa, att följ- derna af härjningen ännu äro tydliga. Den glesa barrdräkten förorsakas af att en del af skotten torkat, att sidoskotten endast sparsamt kommit till utveckling, och af skottens ringa längd och därmed sammanhängande ringa antal barrpar. Kommer man närmare det egentliga härjningsområdet bli dessa talrikare, och inom detsamma äro de öfvervägande. Dessutom uppträda här fullkomligt torra tallar, hvilka dock under de närmaste fjorton dagarna före mitt besök blifvit till största delen fällda, då såväl detta som föregående år alla under närmast föregående år full- ständigt torkade träd blifvit utgallrade. För att närmare lära känna följderna af härjningen togs en profyta på ı h.ar på Hardemo allmänning, hvilken torde i det närmaste ge en trogen bud af förhållandena på de ställen, där följderna af härjningen närmast kunna hetecknas som medelsvåra. Profyta N:r 1. Storlek ı h.ar. Omgifningarna af samma beskaffenhet som profytan. Marken jämn, utan lutning, torr mosand. Skog: om- kring 130-åriga tallar, tämligen glest och. jämnt fördelade öfver hela ytan. Underväxt: yngre, till 30-ärig gran, glest spridd, sär- 8 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 57 skildt mot profytans gränser, enbuskar och unga tallplantor spar- samma. Markbetäckning: 1) mossor: Hypuum Schreberi och Hylo- comium splendens, spridda till täckande, Dicranum undulatum, spridd pa smärre fläckar; 2) lafvar: Cladonia rangiferina och silvatica, spridda till fläckvis täckande, Cetrarza islandıca, fläckvis spridd, Peltigera aphthosa, enstaka; 3) fanerogamer: Vaccinium vitis idea, Calluna och Lycopodium complanatum spridda, Myrtillus nigra, sparsamt spridd. En närmare undersökning af tallarna gaf till resultat: 1) Topptorka, förorsakad af Peridermium Pont... .- 12. 2) Topptorra och glesbarriga i följd af tallmätarens angreppr me Fre Be Maren ROR EN 88. 3) Ej topptorra men glesbarriga 1 följd af tallmätarens | CS RTC PRE RENE ER PR ls: 94. Ay Nacortunda normal :barrdtakt.). 22.02 seen -1 45. 5) Tvifvelaktiga, d. v. s. mellanformer mellan 3 och 4... 43. 6) Stubbar efter under året fällda, fullt torra träd...... 210: 7) Stubbar efter under förra äret fällda, fullt torra träd 21. Af träden hade sälunda 12,9 % torkat. I fråga om dessa uppgifter är att märka: 1) Att antalet af de under 2) upptagna träden antagligen ar nagot för lägt uppskattadt, da en mindre topptorka ej alltid ned- ifran kan iakttagas. 2) Att af de under 6) nämnda träden voro ro tallar angripna af Agaricus melleus, under det att hos 9 tallar och ı gran intet angrepp konstaterades. Möjligen är antalet angripna träd äfven har för lågt, då angreppet på de yttersta delarna af roten och stub- barna endast ofvan och närmast under markens yta undersöktes. Samtliga af de torkade träden hade så stark blåyta, att vir- ket endast var användbart till kolning och ved. Däremot voro de endast i ringa grad angripna af insekter, nämligen: //ylesznus minor, Lomicus stenographus samt Rhagium-larver. Ännu starkare framträda följderna på yngre skog, såsom föl- jande profyta visar. Profyta N:r 2. Wissboda skog på gränsen intill Hardemo allmänning. Storlek goo []:m. Omgifningar af samma beskaffenhet som 9 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. profytan. Marken jämn, utan lutning, torr mosand. Skog: tall, so-arig, gles. Underväxt: gran sparsamt 8—20-àrig. Markbetäckning: 1) //ypnum Schreberi torkande, Dicranum, smärre spridda fläckar; 2) Cladonia rangiferina spridd; 3) Vac- cénium, Calluna och Myrtillus nigra spridda; Aira flexuosa enstaka. 1) Tallar, alla med gles barrdräkt m. e. m. topptorra 21. 2) Stubbar efter under äret fällda träd angripna af Aga- PACUS MOLIONRS =. rent ENS MEET AN RR 27% 3) (Dre: utan: konstateradt angreppiiatt d:0s a er 8. Pa ett annat ställe af Vissboda skog undersöktes 23—30- ärig tallskog med god slutenhet och före härjningen äfven god tillväxt, såsom nedanstående tab. 1 utvisar. Tab. 1 Längden af skottens årsafdelningar i cm. hos 30-åriga torra tallar. N:o I. N:o 2. Sidoskott | Sidoskott | Hufvud- [Sidoskott | Sidoskott| Hufvud- Ar nära längre nära | längre toppen. ned. skott. | toppen. | ned. skott. cm. cm. cm. cm. cm. cm. 1891 12,5 10 — 3 6 5 RE 1890 I I Sa es 6,5 5 9,5 1889 12 13 18 10 6 14,5 1888 [2 21 8,5 16 1887 15 | 20 | 8,5 16 1886 16.219.226 re 22 1885 | | 10 17 1884 | 26 1883 | 11.106273 1882 | | | 28 1881 | | 22 1880 25 Antalet torkade tallar bestämdes efter ungefärlig uppskattning till 90 %. Af dessa undersöktes 20, utan urskillnad tagna har och där i beståndet och visade sig samtliga angripna af Agari- cus melleus. 3 Ifrägavarande arsafdelning af skottet bortfallen. 10 NILSSON: RESEBERATTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 59 För att ytterligare utreda förekomsten af Agaricus melleus undersöktes pä Hardemo allmänning närmast gränsen ät Grimstens östra allmänning och Vissboda skogar stubbarna efter samtliga inom ett begränsadt område, sedan förra året torkade och inom närmast föregående 14 dagar fällda tallar. Af 61 undersökta träd voro 50 angripna, under det att hos 11 intet angrepp iakt- togs. Af skäl, som under profytan 1 blifvit anförda, är det möj- ligt och t. o. m. troligt, att antalet angripna träd är för lågt uppgifvet. Om samtliga undersökta angrepp af Ag. melleus för- tjänar framhållas, att myceliet hos de allra flesta uppträdde som en hvit hinna och endast hos ett fåtal såsom rhizomorpha strän- gar. Däraf framgår, att barken under svampens utveckling varit fastsittande eller m. a. o., att trädet ej i afsevärd grad varit ut- torkadt. | Som bekant anses Agaricus melleus såväl i Tyskland som Danmark som barrskogens värsta fiende och uppträder dar i all- mänhet fullt primärt, ehuru den äfven förekommer som saprofyt. Hos oss förekommer den, sävidt kändt är, i allmänhet saprofy- tiskt pa m. e. m. multnade stubbar. Dock har jag flera fall antecknade, dels fran Upsalatrakten, dels fran Grönbo kronopark, där jag pa nyligen torkade träd ej kunnat upptäcka någon annan dödsorsak än Agarzcus melleus och följaktligen måste anse dess uppträdande primärt. Såsom af de följande tillväxtundersöknin- garna framgår, visar sig nedsättningen af tillväxten inträda ome- delbart efter tallmätarens uppträdande. Under sådana förhållan- den synes det åtminstone mycket antagligt, att Agarzcus mel- Zeus här uppträder sekundärt, d. v. s. såsom följdsjukdom efter tallmätarens uppträdande. Under normala förhållanden skulle sålunda tallen inom ifrågavarande område ha tillräcklig motstånds- kraft att hindra svampens angrepp, men genom följderna af den barrförlust, tallmätaren förorsakat, har motståndsförmågan blifvit så nedsatt, att träden duka under för angreppet. För studiet af tillväxten och därmed 1 samband stående för- hållanden, fälldes på profytan N:r ı tre tallar, hvilka kunna be- traktas såsom typer för de under samma profyta anförda grup- perna 2, 3 och 4. Om dessa tallars allmänna tillväxtförhållan- den lämna tab. 2 och 3 upplysningar. Resultaten af de företagna mätningarna äro sammanställda II 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. i tab. 4. Angäende planen för dessa mätningar, mä följande anfôras. För bestämmande af kransgrenarnas antal och skottens medellängd äro pa hvarje trad utvalda 5 grenar, tagna pa unge- fär lika afstånd från hvarandra, utefter den friska kronans hela längd och så valda, att de kunna anses representera medeltill- växten på de respektive delarna af kronan. Från hvardera af dessa grenar mättes ett skott, som ansågs representera medel- tillväxten. Siffrorna uttrycka sålunda medeltal för 5 mätningar. abe — = = = DN 3. 5 | Höjd där tjocklekstill- = ® — — A Se ê = | os | #8 | 55 | växten blifvit uppmätt. o | zo | 100 | oor = on | ré | FI | — NES 3 S IND 8 a | 8 b c d e | 5 Bol m m m. m m m. m. m. N:o I topptorr med gles | banrdrakte re re DS OM) TT 5,20] 2 | 0,25 | 6,25 |10,75| 13,6) 16 N:0 2 ej topptorr med gles barrdräkt -........- 1340013 8 o | 0,25 | 6,25 |12,75| 17 19.6 N:o 3 ungefär normal | 5 DATTATAK ER KSK SSI Se 1208) 13 9 0,5 | 0,25 | 6,25 |12,75| 17 | 20 För utrönande af barrens antal pa hvarje barrbärande ärsafdel- ning af skottet, räknades dessa pa 2 medelstarka skott hos hvar och en af de ofvan anförda grenarna. De anförda siffrorna ut- göra sålunda medeltal af ro mätningar. Barrens medellängd be- stämdes genom mätning af 2 barr från hvarje barrbärande års- afdelning af de nämnda skotten, och siffrorna utgöra sålunda medeital af 20 mätningar. Årsringarnas bredd är under mikro- skopet uppmätt i o,oor mm., och de anförda talen utgöra medel- värdet af 2 mätningar, nämligen efter den största och minsta radien. Såsom allmänna resultatet af de i tab. 4 anförda talen må framhållas: i Årsringarnas bredd visar längs hela stammen en utpräg- lad nedsättning från och med 1890, hvilken under 1891 och 1892 ytterligare ökas med undantag af närmast toppen, där hos N:o 2 och 3 en ökning inträdt hos 1892 års ring. I2 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 61 2. Barrlängden visar pa 1802 ars afdelning af skottet en utpräglad nedsättning i jämförelse med 1891. 3. Med hänsyn till kransgrenarnas antal och skottens medel- längd äro förhållandena mindre regelbundna. Framhållas må en- dast den relativt starka ökningen i skottens längdtillväxt 1892 hos N:o 3. Tab: 3, Medelbredd för 10 ärsringar uppmätt i mm, # 1889 — 1880 9 8 10,5 6 | 4,25 5,75 9 12 9;5 1879—1870 8 FRE A re se 10,5 Gral vi 17,5 | 12 11,5 1869—1860 8,5 was |) O55 9 | 6,5 6,25] 16 |13 13 1859-—1850 | 8 8 7,5 5 7 204 1,03 12,5 1849—1840 | 9,5| 75| 7 6,5 | 3504 5:25] 200) 13 | 14 1839—1830 7 8 8,5 6 5,5 12 9 II 1829—1820 85 LOS kOe) EL 9,5 | 12 12 855°; 1811 1819— 1810 | 10,5 | 19 13,56) 9 9 18 14,5| 17,5 1809-1800 | 12,5 | 19 | S tro [25° 1: 20,51 19,50 1799— 1790 | 14 65 | 8 12) 16,5 17 1789—1780 | 17,5 | $12) 27 12 1779—1770 | 19 | 20,5 | 355 8 1769—1760 22,511 Summa 1133 101 | 74,5 | 132,5| 106 | 84,2. | 178,5 | 117,5| 89,5 nn | me 131,5) 101 | 74 | 134 | 107 | 82,5 | 178 | 117 | 90 | Dä under ifrägavarande förhällanden den ekonomiska bety- delsen hufvudsakligen ligger i tillväxtförlusten af stammen nedan- för kronan, lämnas i tab. 5 en Gfversikt häraf. I denna är àrs- ringarnas bredd uttryckt i % af 1889 ars ärsring, och för jäm- förelses skull är ärsringarnas medelbredd för 1880—89, uttryckt pa samma sätt, medtagen. = Arsringarnas bredd för 1890—92 ses i tab. 4. 5 1799—1796. 6 1819—1813, 71769—1761. 8 1779—1778. ? 1809 —1802. 19 1809—1801. t+ 1829—1821. 12 Den stora olikheten emellan 2 a och 2 b beror delvis pa att 2 a endast blifvit uppmätt längs en radie. En mät- ning längs en annan radie ger för 1799—90 15 mm. och för 1789—80 18 mm. 2 13 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Tab. 4 = Bear) = se 2 a a po 2 | ge = 5 Arsringarnas medelbredd i 0,oor mm, = | 7 [ES Se) 28 | Be Z Pp 3 mec A. LATE : d & BER AR: a AS 3 i mm. mm. 1802 14:08, 2721,55... 032 162 108 289 350 280 91| 0,81 29 60,2 | 40 280 431 539 631 595 Te 90! 12| 28 | 5,5 539 | 647 | 808 | 932 | 781 89 I 25,8 1159 970 | 1089 | 1159 732 88| 1 38 1186 | 1078 | 1725 | 1051 658 87.7 71,7. 207 1873 | 1132 | 1132 | 1024 727 1892 | 0,6 | 20,2 | 66,8 | 33,3 162 TIS 108 216 539 91 152 | 26 68,4 | 41,8 | 216 129 145 270 183 2. 90} 0,8 | 34,8 | 26,4 393 | 258 | 323 |, 566 | 539 89} 3,2 | 25 765}. 318 | 36112647 7235 88; 0,8] 30 808 340 485 808 943 87| 0, | 28 873 42C 404 70I | 1024 1892| 1 | 39 | 98,3 | 29,5 | 350 | 216 | 297 | 323 | 997 O1 1,4 | 26,2 | 49,2 | 40,8 501 431 269 323 259 3. 90 1,6 28,8 | 0,3 970 808 889 943 1244 | 89| 0,6 | 38,4 | 27190 129437374 722942 515008 SS ON Zp | 1880 | 1374 | 1880 | 1743 | 2102 Sy) rescore 1461 | 1428 | 1743 | Tab. 5. Årsringarnas medelbredd nedanför kronan, uttryckt i % af 1889 års årsring. Trädets N:o |1880—89 89 90 91 92 I 8613 100 74 46 17 2 110 100 69 36 21 3 70 100 60 27 20 13 Se noten à sidan 64. 63 TILL: DOMÄNSTYRELSEN. RESEBERÄTTELSE NILSSON ‘UdIPRI 27S1075 SSur] epzwddn jsepus o1g 9 z Yoo q Z ON Pr co] oo(€ 6€—L£gr 8L‘0 I SAN 95—gheı SL‘ co‘9 gP— 1er | £gto SZ 9£—+£gr al‘o oS, 9v—ofg1 Core) oof€ oP—gegı 9 CS 00g €€--o£g1 00% 00g S£—o£gr 26° oS! S£--o£g1 Thott | of | 60e | oO Te nn oo! I oof € 6€—L£gr glo oof / 95—Lrgı 1g‘0 og st—ırgı Eeto oo] 9€ —H£gr gE‘o oo‘ 9ÿ—9£g1 S89 sh'z ot—gegı q Sey oo § €€—ofer 26°90 ostç S€—ofg1 260 of G S£-—o£gr PE ON 4 0 0 Sz'1 NES EAS 6€—L£gr $60 096 9S—Lbgi fofy Sz‘ gbhb—itel 99'0 oo'z 9£—+£gr st‘o oo(G gr—ofgı ob oofz ob—o€er e SLI oof / ££—o€gr SL‘o osth Se—o£gı ot] Set), S€—ofer a À ee EEE AAA ee ee | FE RES “WU “WUE "wu | "ww "tu wu "Wu Pperqjepou pperq Ty Ppeiqjepow Pp21q IV Ppe1qrepou PP21q IV suasulisay seumsdulsiy suadunisıy seumsdunisiy susdunisıy SEUTESULISIY 43 CENT 51° ON ‘I ON ‘9 'geL 15 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Som af tab. 4 och 5 framgår är tillväxtförlusten ganska betydlig. Dä emellertid ännu ej normala tillväxtförhällanden in- trädt, är det för närvarande ej möjligt att bestämma hela den tillväxtförlust, som uppträdandet af tallmätaren kommer att föror- saka. Af denna anledning anser jag det ej nödigt, att här an- föra mätningarna fran de tagna borrspanen, i synnerhet som dessa lamna ungefär likartadt resultat. Dä jag ännu ej haft tillfälle att genom bestämning af spe- cifika vikten utröna, om, i sammanhang med nedsättningen af arsringarnas bredd, äfven en kvalitetsförändring af virket äger rum, har jag försökt fä kännedom härom genom att undersöka höstvedens relativa bredd och cellväggarnas absoluta tjocklek hos densamma. Säsom resultat af de ı tab. 7 meddelade mätnin- garna framgär otvetydigt, att kvantitetstillväxtens nedsättning ät- följes af en kvalitetsförsämring hos virket. Tab go Höstvedens medelbredd uttryckt || Cellväggarnas medeltjocklek hos höstveden i % af hela ärsringens bredd. uttryckt i 0,oor mm. | Tangential-vägg. Radial-vägg. 1888| 89 | 90 | 91 | 92 1888| 89 | 90 | or 89 | 90 | 91 185$) 89 | 90 | OI 23121020 ©2||79,210.85 Ba 10,4| 10,4| 9,1 | 7,8 TD 2811137 5 2b Io | 281 25 1°30 1 5 117,8 | 16,5. 5,21] 4.6.1 10,21 som Ne 3b #29 | 29 | 20 122 rot 7753. | 7:3 | 5:5. eset RES INTENSE Af föregäende undersökning framgär, att den skada tallmä- taren inom detta område åstadkommit, är högst betydlig. I äl- dre bestånd har sålunda årligen ett ganska stort antal, i följd af härjningen torkade tallar måst afverkas, och dessa hafva på grund af blåyta ej kunnat användas som timmer. I yngre bestånd hafva 15 Det låga medelvärdet på årsringarnas bredd hos N:o I och 3 beror på en stark nedsättning af vissa årsringar. Då denna nedsättning icke finnes hos N:o 2 och är öfvergäende, är den antagligen förorsakad af någon bladsjuk- dom. Säsom af tab. 6 framgär, visa alla tre en dylik, antagligen af samma orsak föranledd nedsättning, som börjat pa midten af 1830-talet och fortfarit olika länge hos olika träd. 16 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 65 följderna varit ännu svärare, sà att totalafverkning mäst äga rum. Hos de kvarlefvande tallarna har en betydlig tillväxtnedsättning, ätföljd af en kvalitetsförsämring hos det efter härjningen bildade virket ägt rum. Under sädana förhällanden är det pätagligt, att de af Hor.- MERZ i Entomologisk Tidskrift och »Skogsvännen» föreslagna ät- gärderna, att hämma tallmätarens utbredning, af hvilka atrninstone användandet af larvlim torde vara fullt effektivt, med god ekono- misk fördel kunnat användas. Särskildt skulle detta ha varit för- hällandet, om detta skyddsmedel blifvit användt, innan ännu härj- ningen nätt nagon större utsträckning. Rörande den härjade skogens öde vågar jag ej af de gjorda undersökningarna draga nagon bestämd slutsats. Dock förtjänar framhällas, att af de undersökta träden tjocklekstillväxten hos N:o 2 och 3 äter börjat ökas mot toppen, hvilket mähända ty- der pä, att tillväxtnedsättningen hos dessa nätt sitt maximum. Ä andra sidan bädar dock den starka nedsättningen af sista ärets barr föga godt. Mycket beror säkerligen ock pa den ral Aga- ricus melleus spelar. Denna fräga har emellertid under förhan- denvarande förhällanden ej kunnat utredas. Skulle det komma att visa-sig, att Agaricus melleus griper omkring sig, torde det bli nödvändigt, att vid skogskultur inom detta område taga hänsyn härtill och använda trädslag, som äro mera härdiga mot dess an: grepp än tallen. Måhända skulle därvid lärkträd kunna komma i fråga, ej 1 rent bestånd, utan i blandning med andra trädslag eller gruppvis. Jag föranledes till denna förmodan däraf, att vid Bo, där de ganska mycket användas på de torraste backarna, trifvas de utmärkt, äro snabbvuxna och utveckla en rak, växt- fyllig stam. Dock förtjänar det att tagas i betraktande, att vid Bo utgöres marken af morängrus, här af mosand. IV. Enligt meddelande af A. G. EKBLOM i »Skogvaktarens» prof- nummer, uppträdde röda tallstekelns larver i stor mängd somma- ren 1890 pa 10—3o-ariga tallar inom Hallsbergs, Svennevads och Bo socknar. Inom hela det omrade, dir de uppträdde — om- kring 15—20,000 har — voro högst fa af de yngre tallarna Entomol. Tidskr. Arg. 14, H. x (1893). 17 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. orörda. Sedermera har S. Lampa i Entomologisk Tidskrift 1892, sid. 41—44, lämnat en skildring af denna stekels uppträdande. Däri framhalles, att den 189, icke uppträdde i något större an- tal. Detsamma var äfven förhållandet förliden sommar. Endast på enstaka tallar iakttogs vid mitt besök färska angrepp. Orsa- ken till att dess massuppträdande inskränktes till ett år, synes. vara att tillskrifva någon af parasitsvampar förorsakad sjukdom, som dock ej blifvit närmare undersökt. Innan närmare redogörelse för mina iakttagelser öfver den inverkan larverna utöfvat på tillväxten meddelas, torde det vara lämpligt, att i korthet anföra hufvuddragen af denna stekels ut- vecklingshistoria och särskildt larvernas sätt att äta. Flygtiden synes i allmänhet inträffa ganska tidigt, innan ännu tallens årsskott hunnit utvecklas. Äggen läggas i allmänhet nära spetsen af fjorärets afdelning af skotten och många tillsamman. Det vill synas som om de behöfva ganska lång tid till sin ut- veckling, ty enligt mina under sommaren gjorda iakttagelser så väl i Stockholmstrakten som vid Grönbo träffas unga larver först i början på augusti, och säkert torde åtminstone vara, att de ej blifva utvecklade innan årsskottens längdtillväxt hunnit fullt af- slutas. De lefva många tillsammans och börja sitt ätande där de framkommit, nämligen på öfre delen af fjorårets afdelning af skotten och fortsätta sedan nedåt längs skotten. I början äta de ej hela barren, utan kvarlämna medelnerven. Sedermera äta de ej blott hela barren ända till slidan, utan gnaga äfven på barken, dock ej synnerligen djupt. I följd häraf äro de angripna tallarna, äfven sedan larverna lämnat desamma, lätta att igenkänna därpå, att närmast under årsskotten kvarsitta barrens medelnerver såsom borst rundt omkring stammen, längre ned kvarsitter blott själfva basaldelen af kortskotten, och dessutom finnas smärre sår här och där på stammen. Aro de äldre barren uppätna, utan att larverna hunnit sin fulla utveckling, bege de sig åter uppför stammen för att äta af årsskottens barr och börja därvid, såsom naturligt är, vid skottens bas och fortsätta uppåt. Emellertid torde det vara tämligen sällan de förhålla sig på detta sätt. Något vanligare synes vara, att de, då skottens ställning gör det möjligt, öfvergå från de äldre delarna af det skott, på hvilket de börjat, till ett annat skott och i-så fall kunna de börja på årsskottet äfven från 18 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 67 spetsen och understundom t. o. m. uppäta alla barren pä det- samma. I allmänhet torde dock ärsskottens barr bli helt och hället skonade. Sedan larverna äro fullvuxna lämna de trädet och förpuppas i marken, hvilket i mellersta Sverige synes ske tämligen längt fram pä hösten. I sydligare trakter utvecklas un- der gynnsamma förhällanden 2 generationer ärligen, och i sä fall förpuppas den första i träden och den sista i marken. ”' Af det föregäende framgär, att den af angreppet förorsakade barrförlusten vanligen träffar endast de äldre barren och börjar först tämligen sent pa sommaren. Söker man bilda sig en före- ställning om, huru förhållandet skulle gestalta sig hos ett starkt angripet träd, torde man komma rätta förhällandet närmast ge- nom att antaga, att i slutet pa augusti alla äldre barr dro för- störda, under det att ärsskottens barr äro orörda. Under nor- mala förhällanden kan man för mellersta Sverige anse, att hos yngre tallar ungefär samtidigt barren pa tredje arsafdelningen af skottet fran spetsen räknadt affalla eller genom angrepp af Lo- phodermium pinastri blifvit dödade!®. Barrförlusten blir sålunda lika med samtliga under äret före larvernas uppträdande bildade barr. Pa grund däraf kan man pa förhand vinta sig, att äfven ullväxtfôrlusten ej bör bli sa synnerligen stor. I üfverensstäm- melse med hvad som förut är anfördt, är det tydligt, att om en tillväxtförlust uppkommer, denna hufvudsakligen bör visa sig i längd- och tjocklekstillväxten äret efter härjningen, särskildt som de angripna träden dä ännu icke erhällit sin normala barrmängd. Att säsom här är fallet tvä är efter en härjning bestämma denna tillväxtförlust möter sä till vida svärigheter, som de direkta spären efter härjningen redan försvunnit, och man endast pä in- direkt väg kan afgöra, huruvida en iakttagen tillväxtförlust här- leder sig frän insektangreppet eller har annan orsak. De yngre tallbeständ vid Skogaholm, hvilka undersöktes, växte samtliga pà smäkuperad moränmark och voro tämligen glesa. De efterföljande mätningarna äro gjorda pà nästan fristäende träd, 16 Denna svamp, som i plantskolor förorsakar den sväraste form af skytte, uppträder under början pa hösten, särskildt hos yngre tallar ganska regelbundet pä barren af skottens tredje ärsafdelning. Redan i midten af augusti äro bar- ren pa nämnda skottafdelning röda och falla lätt af vid skakning. Nägon egent- lig skada förorsakar knappt svampen, dä den uppträder pä detta sätt. 19 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. tagna ur olika beständ och ganska längt ifrän hvarandra samt sä valda, att belysningsförhällandena för desamma ej kunna anses vara under de senare aren 1 nämnvärd man förändrade. Säsom af dessa mätningar framgar, visar sig en utpräglad nedsattning af hufvudskottets längdtillväxt för 1891. Tab. 8. Längden af hufvudskottets arsafdelningar i cm. N:o Ålder. 1892 OI 90 89 88 cm cm cm. cm cm 1 12 43 29 33 3 18 2 12 52 39 Ban 1 36 3 12 47 40 54 40 31 4 12 49 33 41 5 20 21 21 26 21 6 15 41 25 48 33 28 7 15 49 29 48 92 31 8 16 43 26 46 34 38 Denna nedsättning, som äfven vid en flyktig granskning var i ögonen fallande, uppträdde hos flertalet tallar inom de undersökta bestånden. Äfven i 15 —2o-äriga bestånd à Grimstens allmän- ning uppträdde en liknande nedsättning allmänt. Tab. 9. SSS = = en a2 & 5 Medellängden af = ©) = =S À A é Nr eS DS as sidoskottens ärsafdelningar. SES Se as} I 4 | > ae 1892 91 90 89 88 cm. cm. cm. cm. cm, cm. 1892 41 7 24 | 91 25 6 24 16 90 48 7 21 19 26 | LE 33 ON BRUT 15 16 22 i) a 88 28 2 II 14 18 182.020 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 69 Afven sidoskottens tillväxt visar en utpräglad nedsättning för 1891 såsom framgår af i tab. 9, ro och 11 anförda mera de- taljerade mätningar af n:r 6, 7 och 8 i tab. 8. Tab. Io. BE a oh ; Sv = = u a PR > a 2 à 5 Medellängden af , | | S= - + = = . o | N Zz =| 25 sidoskottens årsafdelningar. | Sas 6« SES] x : He e| 1892 OI 90 89 88 =o cm. cm. | cm. cm. cm. cm. : 1892 49 6 SE OI 29 8 23 18 90 48 5 22 20 32 89 32 6 16 | 17 Ae URL 88 31 3 OK EE 25 18 20 Att denna allmänna nedsättning af längdtillväxten under 1891 ej kan förklaras af markbeskaffenhet eller belysningsförhål- landen är otvifvelaktigt. Däremot skulie möjligen kunna ifråga- sättas, om ej ogynnsamma väderleksförhållanden förorsakat den- samma. Att ej häller detta är förhållandet, framgår dels af att Labs, 41: — — = .0 ats 2 c li Medellängden af = © ds > = Ve 3 SEE sidoskottens årsafdelningar. Peo! és ki a & T = | > IQ Is 3 Ê 7 1892 | 91 90 89 88 “= 08 I cm. cm, Cie ih eels cm, cm. 1892 43 oe oT 91 26 8 23 18 90 | 46 9 16 17 21 = > I ! | 89 | 34 9 10 12 19 15 | 88 | 38 5 6 IL | 20 20 | 21 de 1 tallbeständen inblandade, med tallarna likäldriga granarna i regel hade 1891 ars afdelning af skottet något längre än 1890 och 1892 ars, dels af i tab. 12, 13 och 14 anförda mätningar pa 3 sjuäriga, 1 närheten af hvarandra och under lika yttre för- hällanden växande plantor. 21 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. En sa olika inverkan pa närstäende plantor, som t. ex. tab. 13 och 14 utvisar, kan omöjligen väderleken utöfva. Resultaten af undersökningarna vid Bo bekräfta än ytterli- gare äsikten, att här ej kan vara fräga om en tillväxtnedsättning Tab. 12. — a te — =. Cee + kk n =r sea 5 Medellängden af 5 ® = = ac % ° : Re SS) LE sidoskottens ärsafdelningar. bn = + ns £ 5 © & ue œ ae) = 2 in 1892 91 90 39 = OM cm. cm, cm. cm. cm. 1892 3 7] 12 91 17 6 14 II 90 18 4 10 II 12 | 39 17 6 6 8 8 Io förorsakad af ogynnsam väderlek. Afven där växte tallbeständen pa kuperad moränmark, men i motsats mot förhällandena vid Skogaholm visade sig här endast undantagsvis en nedsättning 1 Tab. 13. Tue Gore = nn Bes 2 BREIT, S 2 &| € Medellängden af g 0s D : e Är ER sidoskottens ärsafdelningar. ; DT el! ME ss TT o 4 2 a| I mr = 3 £ in 1892 91 | 90 | 89 cm cm. cm. cm, cm. 1892 25 4 18 | 91 10 5 17 8 go 18 5 15 7 12 89 17 3 II 7 12 9 tillväxten för 1891. De mätningar, som skogvaktaren C. E. An- DERSSON enligt min anvisning utfört pa 5 ro-ariga, 5 15-ariga och 5 2o-äriga tallar, af hvilka i tab. 15—20 ett urval meddelas, bekräfta denna iakttagelse. Af dem framgär. att samtliga, med undantag af en ro-arig tall, visa ingen eller svag nedsättning af 22 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. Tab. 14. AS Sle bcs T ETUI a £ & 5 Medellängden af EO SE) are = 3 Är ME ee sidoskottens ärsafdelningar. be © v n & E29 9,8 ics Z a = ee A 1892 91 90 89 cm. cm. cm. cm. em. I 1892 a ee 23 | 91 24 3 19 12 90 14 5 16 13 7 i So II 4 14 15 Tasse 8 Tab. 15. 10 år, glest bestånd. RT, 2 = nel] FRE sen 5 Medellängden af o.El es = = po! N #5 ; HT ur At 225 cs sidoskottens arsafdelningar. uns| 2a ess Oy eels 1892 I o 8 88 ES| 2 9 9 9 9 ! cm. cm. cm. cm. cm. cm. 1892 42 MUC 27 91 34 8 22 22 90 50 5 20 20 28 89 30 4 20 21 30 22 88 ZU ES 15 12 21 14 12 Tab. 16. 10 är, glest beständ. Ve Fe Sst] 5 Medellängden af Ons 3. arts ra ugs sidoskottens ärsafdelningar. BO ses BE es SRE RON) DRE ase nw 1892 | 91 90 89 88 Sod A : cm. cm. cm. cm. cm. | cm, | 2 | 1892 38 5 25 | 91 32 5 21 24 | 90 31 4 18 20 20 | Sl 89 16 5 14 17 18 10 SONT ST ARS eee Pasa ak Lon 16 17 13 I I © 2 vid Bo och Skoga- Att väderleken ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. llvaxten under 1891. 1 c längdt 7 ts = Tab. 17. Tab. x8. a TD 15 är, slutet beständ, 15 ar, slutet bestånd. = À nn n wu NL oo nn nnhHhHh OI— = —..—.::m— ÅT SE Bo] 5 Medellängden af le S| 5 Medellängden af ‘ =) Srey) ee - 2 SP res ? 5 À = Å DAME | © Bo sidoskottens arsafdelningar, ome OS sidoskottens arsatdelningar. — AT TIS TD os 5 Cot À = > io) ws TJ D seg | on 5 n a és ae og ED 4 2 > es hog = > CRE HO =: in 1892 OI 90 89 88 = 25 in 1892 91 90 89 88 ~ — = | | 8 © cm cm. em. EM. cm. cm, cm, cm. cm. cm cm. cm, zes ~ & Ss 8 a ae 1892 45 5 30 46 4 30 = oO 91 44 7 22 34 40 4 22 20 8 90 56 8 16 23 34 39 5 18 20 22 Kan! a F 89 46 5 10 15 30 26 31 4 14 18 19 21 = = ss 44 5 14 18 21 26 20 26 4 16 17 20.217219 13 = TS Tab. 19. 20 år, slutet bestånd. Tab. 20. 20 år, slutet bestånd, He E r 217 AIS 1802108 KESO 7 30 20 3 817 o 5 91 43 4 24 22 2 4 25 34 LE go | 36 zo 54 4 |. 20 25 [234 eh 89 40 4 15 23 27 22 45 5 15 21 25 27 = © 88 34 4 14 19 24 23 18 58 4. | ato 15 20 24 22 eZ oO = TI 17 Den ringa tillväxten af dessa skottafdelningar beror pa, att toppskottet blifvit förstördt af Zortrix turionana. aes 8 g pa, PP 5 a I de ı5- och 20-åriga bestånden vid Bo voro 8—10 % af tallarna angripna på samma sätt. Den däraf föranledda E = tillväxtförlusten blir sålunda rätt betydlig. 24 2 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 3 7 Af alla ofvan anförda förhällanden synes mig endast den slutsats kunna dragas, att nedsättningen af skottens längdtillväxt under 1891 beror pa den barrförlust tallstekelns larver 1890 - förorsakat. Afven tjocklekstillväxten visar en nedsättning under 1891, sasom framgär af nedanstäende mätningar, hvilka visa ärsringar- nas medelbredd pä olika ärsafdelningar af hufvudskottet hos de i tab. 8 under n:r 7 (tab. 21) och nr 8 (tab. 22) anförda. trä- den. Däremot finnes icke någon nedsättning i ärsringen för 1890. Tab. 21. — — — Arsaf- Âr delning, | 1892 91 90 89 88 87 86 I min. mm. mm, mm, mm. mm. mm, 1890 3,2 1,8 2,0 | 1889 gro 2,8 SE 2,0 Q Oo I o 1887 2,5 2,8 3,8 1,25 1,8 1,5 | 1886 2,0 2,6 IE sea 22 2,2 1\1,.355 |Medeltal 2,68 2,50 | 3,20 | 1,52 | I ,00 I 85 | 1,50 Tab. 22 | o Oo | Ars- Ar afdelning. | 1892 | 91 90 89 88 87 S6 85 84 83 | | | | | mm mm mm. mm. mm mm. mm mm. mm, mm. | | 1891 2,60 | I,60 | | | | | 90 2,80 2,70 1,80 | | | | 89 2,75 3,10 | 3,35 2,20 | | | 88 2.70) Ih 2520 0 8,80 3 e454) 9,55 | | ie | | | | 87 2,35 2,25 3,95 3,50 | 2,35 1,60 | | y $6 2.50 2,25 3935 3,75 | 3,05 2,50 | | 84 Dachieelesomil Sya56 le 2es5u LES 2,40, | 1332501 2,05 | I 00 | | 83 2,25 1,55 2,55 2,80 | 1,55 2,00 2,25 2,00 | 1,80 0,35 | Medeltal 2,53 2,19 5519 3,09 | 2,05 2,13 2,03 2 02 | 1,40 | 0,85 För att afgöra hur det förhäller sig med barrens utveckling, har jag uppmätt barr, tagna vid midten af 1892 och 1891 års arsafdelningar pa säväl hufvud- som sidoskott af 10 tallar med 25 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. utpräglad tillväxtnedsättning under 1891, men valda pä större afstand fran hvarandra och inom olika bestånd: Resultatet af dessa mätningar ses i nedanstående tabell, i hvilken medelbarr- längden är beräknad efter mätningar af 30—40 barr för hvar särskild skottafdelning. Det framgår däraf, dels att såväl A RE ND hos hufvudskottet som sidoskotten Barrens medellängd i mm. frän midten af en nedsättning af barrlängden ägt a ae An rum 1891, dels att DEL ärsafdelning. | ärsafdelning. barr äro starkare utvecklade än si- Med hänsyn till sidoskottens an- | 1892 1892 | ı 1891 | 1892 | 1891 doskottens. I ee 53 | 49 | 51,3 4755 tal har ej nagon utpräglad skillnad mellan 1892 och 1801 kunnat påvisas. Ej häller aro några följdsjukdomar, framkallade af tallstekelns uppträdande, iakttagna. Af det anförda framgår: 1) att såväl med hänsyn till skottens längd- och tjockleks- tillväxt som med hänsyn till barrens storlek en tydlig nedsättning förorsakats af tallstekelns uppträdande, och att denna nedsättning ägt rum året efter härjningen; 2) att någon följdsjukdom icke har uppträdt, och att under andra året efter härjningen tallarna redan hafva återtagit sin normala till- växt, hvadan någon framtida tillväxtförlust ej är att befara. De medel man hittills känner mot tallstekeln äro dels in- samling af puppor på vanligt sätt, dels dödande af själfva lar: verna. Det senare utföres lättast genom att krossa dem medelst två med handtag försedda brädlappar af lämplig storlek. Da larverna äro samlade klungvis och hufvudsakligen angripa yngre träd, möter detta ej någon synnerlig svårighet. För att lättare komma åt högre upp sittande larver, kan man af 2 smärre stän- ger göra en tång och vid dess käkar fästa de ofvannämnda bräd- lapparna. Då den skada tallstekeln anställer, om, såsom här är fallet, dess uppträdande är inskränkt till ett år, är relativt ringa, kan dock ifrågasättas, om någon särskild åtgärd är nödvändig. Annorlunda kan naturligtvis förhållandet gestalta sig, om den skulle uppträda flera år å rad. NILSSON: RESEBERATTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. ~~ un V. Af föregående framställning framgår, att den skada, som svampar och insekter under vissa förhållanden tillfoga våra skogs- träd, kan vara ganska betydlig. Det har framhållits, att dels vårt lands relativt kalla klimat och dels (särskildt beträffande en del skalbaggar), att kvarliggandet af skogsaffallet i skogen skulle så starkt bidraga att minska denna skada, att vi ej skulle hafva något synnerligt att frukta af trädsjukdomar. Detta är dock näp- peligen riktigt. Orsaken till att trädsjukdomar hos oss mindre låtit tala om sig ligger, enligt min åsikt, dels däri, att de min- dre uppmärksammats, dels och framför allt däri, att våra skogar hittills till största delen utgjorts af olikåldriga blandbestånd. I samma mån genom en rationell skogskötsel kulturskogar eller m. a. o. mera likåldriga och rena bestånd få större utbredning inom vårt land, dess större betydelse torde trädsjukdomar erhålla. Såväl om svampar som insekter gäller nämligen, att hvarje art ofta är bunden vid ett bestämdt trädslag och ofta äfven hufvud- sakligen till en viss åldersklass af detta trädslag. Följden häraf blir tydligen, att i ett likåldrigt rent bestånd en af dessa förorsakad sjukdom lättast kan gripa omkring sig och förorsaka en härjning. I ett olikåldrigt rent bestånd är en starkare förökning af en del svampar och insekter försvårad därigenom, att de åldersklasser, som icke angripas, komma att till viss grad isolera dem, som angripas. Exempel härpå lämna snytbaggarna, hvilka i allmänhet endast angripa yngre plantor och därför i olik- åldriga bestånd ej anställa så stor förödelse som 1 likäldriga rena skogsbestånd. I ett blandadt bestånd är en starkare förökning af ett ännu större antal svampar och insekter försvårad, nämligen för alla, som äro bundna vid ett bestämdt trädslag. Här kommer tydligen det trädslag, som ej angripes af en viss svamp- eller insektart, att verka hämmande på dess utbredning och sålunda till viss grad skydda det trädslag, som kan angripas. Lätt inses, att ett olikåldrigt blandbestånd är ännu mera egnadt att inskränka af svampar eller insekter förorsakade sjukdomar. Då emellertid olikåldriga bestånd i allmänhet medföra olägenheter i 27 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. andra hänseenden, synes det som likäldriga blandbestand vore att foredraga. Att blandbestand äfven 1 andra hänseenden kunna vara fördelaktiga, t. ex. därigenom att markens näringshalt bättre tillgodogöres och stormfastheten blir större, 1 det fall beståndet består af trädslag med djupgående och ytligt rotsystem, ligger i öppen dag. Af det anförda torde framgå, att trädsjukdomar i vårt land efter all sannolikhet komma att spela en större rål än hittills. Att en fullständig kännedom om en sjukdoms orsak och förlopp utgör en nödvändig förutsättning för att med framgång bekämpa densamma, torde numera få anses som ett allmänt erkändt sak- förhållande. ‘lillika är kännedomen om storleken af den skada, hvarje särskild sjukdom förorsakar, nödvändig för att kunna be- stämma huru mycket med ekonomisk fördel kan uppoffras på dess motarbetande. Att en kännedom om trädsjukdomarna ı dessa hänseenden endast genom planmässigt bedrifna omfattande under- sökningar kan ernäs är otvifvelaktigt. Därför är det ock af vikt, att ett planmässigt och omfattande studium af trädsjukdomarna inom vårt land så snart som möjligt komme till stånd. Därvid ınäste 1 första rummet förekomsten af de för skogen skadliga svampar och insekter i vårt land närmare undersökas, och den inverkan hvar särskild art utöfvar i detalj pröfvas. Vidare måste äfven undersökningar öfver de särskilda arternas utvecklingshistoria anställas, dels för att pröfva i hvad mån de 1 andra land i detta hänseende vunna resultat äga tillämpning på vårt land, dels ock för att utveckla kännedomen om ännu ej kända arter.: De sistnämnda undersökningarna, särskildt hvad svam- parna beträffar, kräfva i allmänhet, för att på ett fullt tillfreds: ställande sätt utföras, ett särskildt anordnadt laboratorium med därtill hörande försöksfält. De förstnämnda åter måste till stor del utföras ı själfva skogen och kunna fullföljas på insamladt lämpligt material, äfven utan tillgång till särskildt laboratorium. På denna grund synes uppmärksamhetén i första hand böra rik- tas härpå. Lättast torde en öfversikt af trädsjukdomarnas upp- trädande i vårt land vinnas genom en detaljerad undersökning af några härför lämpliga kronoparker, belägna inom olika delar af landet och sà valda, att de representera typer af de i vårt land mäst utbredda skogsbestånden. Utan stora medel torde på 28 NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL. DOMÄNSTYRELSEN. 77 detta sätt, såväl i vetenskapligt som praktiskt hänseende, ganska betydelsefulla resultat kunna ernås, och särskildt skulle detta blifva fallet, om dessa undersökningar sattes i samband med un- dersökning af markbetäckningen i olika skogsbestånd inom skilda delar af vårt land. Härigenom kunde ock en ökad kännedom om våra skogar vinnas, hvilken, 1 förening med undersökningar öfver hvarje särskildt trädslags utveckling och tillväxt, ‚kunde ge en totalbild af skogarnas förhållanden i vårt land. Jag har ansett mig här böra påpeka detta Onskningsmal, då jag anser det vara af stor vikt för vår skogshushållnings fram- tida utveckling, att dylika undersökningar snart komma till stånd. UEBERSICHT. Zum Studium über die Einwirkung der Blattkrankheiten der Bäume wird, von unserer bisherigen Kenntniss der normalen Le- benserscheinungen ausgehend, zuerst rein theoretisch untersucht, wie eine Blattkrankheit resp. ein Blattverlust wirkt. Diese Unter- suchung ergiebt, dass durch eine Blattbeschädigung zuerst die Assimilationsthätigkeit der nicht geschädigten Blätter bis zur maximalen Leistungsfähigkeit gesteigert wird; sodann tritt ein Nahrungsverlust ein, dessen Grösse hauptsächlich von der Grösse des Blattverlustes, der Stellung der angegriffenen Blätter und der Zeit der Blattbeschädigung abhängig ist. Dieser Nahrungsverlust kann einen Zuwachsverlust, eine Verminderung der Samenproduk- tion und der Reservenahrung verursachen. Die Verminderung der Reservenahrung kann einen ferneren Zuwachsverlust oder, bei Kaalfrass, auch den Tod der Bäume herbeiführen. Unter Umständen ruft der Zuwachsverlust auch Folgekrankheiten hervor. Während der Jahre 1889 und go wurden etwa 200 Har. Kiefernwald in der Provinz Nerike von Dupalus piniarius ver- heert. Durch die Untersuchungen des Verf. in Herbste 1892 hat sich herausgestellt, dass von bis dahin kräftig gewachsenen Bäumen (vergl. Tab. 1—3) in 130-jaéhrigen Beständen etwa 12,9 %, und in 3o-jährigen bis go % abgestorben sind. 29 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 893. Diese Bäume waren grösstentheils von Agaricus melleus befallen, wahrscheinlich als Folgekrankheit. Die angegriffenen aber nicht getödteten Bäume hatten, laut Tab. 4 und 5, eine ganz erheb- liche, von Qualitätsverschlechterung des Holzes bagleitete {vergl. Tab. 7, S. 64) Zuwachsverminderung erlitten, die jedoch noch nicht ihr Maximum erreichte. Hervorzuheben sei noch, dass simmtliche getödteten Bäume zufolge Blauwerdens nicht als Nutz- holz verwendet werden konnten. In derselben Provinz trat 1890 in 10-~30 jährigen Kiefer- Beständen eine sehr ausgedehnte Verheerung — 20,000 Har — von Lophyrus rufus auf. Auch durch dieses Insect wurde ein nicht unerheblicher Zuwachsverlust verursacht, der, wie Tab. 8—22 und S. 74 zeigen, die Nadeln, die Sprossen und die Jahresringe von 1801 betraf. Das Massenauftreten des In- sects war auf das Jahr 1890 beschränkt; schon 1892 waren wieder normale Zuwachsverhältnisse eingetreten. Schliesslich wird darauf aufmerksam gemacht, dass reine, gleichalterige Bestände am meisten, ungleichalterige Mischbestände am wenigsten von Insecten und Pilzen befallen werden, und dass eine baldige, planmässige Untersuchung der Baumkrankheiten Schwedens im Interesse des Waldbaues sehr erwünscht wäre. Catocala Adultera MEN., som af A. von NORDMANN och hans son ARTUR först 1855 upptäcktes i Finland, men sedermera ej blifvit äterfunnen, fängades där pà lockbete förliden sommar af prof. JOHN SAHLBERG, som benäget länınat underrättelse härom. 5.0L. 30 19 Ein JOHN OBADIAH WESTWOOD. Den 2 jan. d. a. slocknade stilla efter nagon tids sjuklighet denne berömde veteran bland entomologerna »rik pa ar och ära», såsom det heter om honom i en engelsk dödsruna. W, var född i Sheffield den 22 dec. 1805 och var saledes nagot öfver 87 ar gammal, da döden träffade honom. Det var meningen att han skulle ägna sig at advokatyrket och han blef verkligen antagen som advokat och delägare i en juridisk firma, men hans hag drog honom oemotständligt till entomologien, och inom denna veten- skap gjorde han sig snart bemärkt genom talrıka monografier öfver en mängd insektsläkten och familjer. Grundläggande för hans anseende som entomolog var isynnerhet hans 1838— 1840 utkomna, stora och utmärkta arbete Introduction to the modern classification of insects founded on the natural habits and cor- responding organization of the different families, 2 digra band med 2,500 fig., i hvilkas tecknande han ägde en oöfverträffad säkerhet och noggrannhet, och denna fullkomligt artistiska talang skänkte just WESTwoops arbeten alltid ett framstående värde. Några få af hans mera betydande arbeten mä för öfrigt här an- föras: British moths and their transformations (2 bd med 114 färglagda tafl., 1843—1845), Arcana entomologica (2 bd, 95 färgl. tafl., 1843), Zhe genera of Diurn. Lepid. (tillsammans med Epw. DouBLEDAY, 2 bd, 86 färgl. tafl., 1852), Zhe butterflies of Great Britain (ny uppl. med färgl. tafl., 1854). Säsom belöning »för langvariga undersökningar i entomologi, omfattande alla fa- miljer af insekter frän alla trakter af jorden» tillerkändes W. 1855 af Royal Society en af de kongl. guldmedaljer, som detta vetenskapssällskap ager att utdela, och 1861 kallades han till innehafvare af den för hans räkning af hans vän och gynnare, I 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. the reverend mr Hopr, upprättade Hopeanska professuren i zoologi vid Oxfords universitet. WESTWOODS författareverksamhet är all- deles öfverväldigande. Redan 1862 steg antalet af hans utgifna arbeten till 378, och han var fortfarande verksam intill sista tiden. Sa utgaf han 1874 Thesaurus entomologicus oxontensts och 1889, vid 84 ars alder, Xevisio Insectorum familie Mantida- rum. Äfven med kräftdjuren har W. arbetat, hvarom hans i förening med SPENCE Barr 1861— 1869 utgifna /77story of british sessil-eyed Crustacea bir vittne. Vid sidan af sina zoologiska forskningar har han äfven idkat arkeologiska studier och sasom en frukt af dem utgifvit »Paleographta sacra pictoria» (1845), Illuminated illustrations of the Bible (1849) och Facsimilies of the miniatures and ornaments of Anglosaxon and Irish MSS, — WESTwOoD var sedan 1872 hederspresident 1 Entomological So- ciety 1 London och för öfrigt hedersledamot af talrika naturveten- skapliga sällskap samt inkallades 1883 säsom sadan äfven i Ent. Föreningen i Stockholm. Han var medlem af Linnean Society, men lat sig aldrig inväljas 1 the Royal Society. OTS: Odontzus Mobilicornis Farr. Denna för vårt land ytterst sällsynta Geotrupid har, enligt postexpeditören B, VARENIUS, anyo blifvit anträffad, denna gang vid Malmö. ‘THOMSON uppgifver, att den först blef funnen pa svedjefält nära Kalmar af LiLJEBLAD och sedermera vid Anneberg i Småland af BoHEman. Den sist- nämndes exemplar finnes 1 riksmuseum, tillika med ett annat fran Blekinge. Det Bohemanska anträffades flygande 1 skymningen, och samma var äfven förhällandet med det, som nu senast fan- ades. ya SSK — 00 + + 81 ERSTER TTUR: Den säsom entomologisk skriftställare flitige professor O. M. REUTER i Helsingfors har under ett ars tid redan hunnit offent- liggöra sin tredje afhandling, förutom en pa tyska språket, an- gående ängsmasken. Da den senast utgifna kommit mig tillhanda först sedan min berättelse om undersökningarna i Norrbotten blif- vit tryckt, och dess intressanta innehåll antagligen ej på annat sätt kommer till svenska allmänhetens kännedom, så tager jag mig friheten att här i möjligaste korthet redogöra för detsamma. Afhandlingens titel är följande: Ängsmasken II. Berättelse öfver en på K. Finska Hushållningssällskapets bekostnad sommaren 1892 företagen resa i och för studium af ängs- masken och de naturliga medlen till dess utrotande af O. M. REUTER. Den är 28 sidor stark och indelad i två afdelningar, af hvilka den första behandlar »Undersükningar om maskens härjningar». Har underrättas man om, att dylika, delvis af myc- ket allvarsam beskaffenhet, förekommo äfven år 1892 uti många trakter af Finland, dock företrädesvis på sådana ställen, som förut under härjningsperioden blifvit skonade. Den regniga försommaren hade haft föga inverkan på gräs- masken, icke ens en öfversvämning, som på våren lagt en trakt under vatten i tre till fyra veckors tid, kunde hindra skadedjuren från att sedermera uppträda på samma ställe. Författaren anta- ger därför, att äggen, icke larverna, där öfvervintrat, då de sist- nämnda ej skulle kunna motstå en längre tids vistelse i vatten. I likhet med undertecknad hyser författaren den åsikten, att »den egentliga härden för gräsmaskens utveckling äro tåtel- tufvorna», och man börjar äfven bli allt mer öfvertygad om, att tuftäteln (Azra Cespistosa) bör utrotas och ersättas med timotej Entomol. Tidskr. Årg. ı4. Hy 2 (18093). x 6 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. eller ängskafle. — Gödning med latrinspillning tros vara ett medel mot gräsmasken. För ôfrigt framhäller äfven författaren nyttan af de angripna fältens plöjning, dock hälst pa varen, pa det man ma hinna i tid besa dem med hafre. Sker plôiningen först efter härjningens upphörande, bätar den föga, ty masken skall naturligtvis uppträda följande är pä närbelägna gräsvallar, som förut gätt fria för härjning, om den föregäende generationen fätt ı fred utveckla sig. Den omständigheten att gräsrötterna efter en härjning stundom befunnits skadade sä, att till och med täteltufvorna förlorat sitt fäste i marken, har man vanligen tillskrifvit gräsmasken. Für sin del har undertecknad alltid betviflat, att detta skadedjur kan vara orsaken härtill, men jag kom ej ı tillfälle att se nägra pä så sätt angripna gräslindor under vistelsen i Norrbotten. Detta lyckades likväl för förf, som således kunde undersöka dylika, hvarvid han ôfvertygades om, att skadan åstadkommits, icke genom gräsmask, utan af grå och fotlösa larver till de tvåvingade och myggliknande insekter, som vanligen benämnas harkrankar (Tipula). Den andra och intressantaste afdelningen handlar om »Un- dersökningar om maskens förgörande», hvilka här behandlas ut- förligare än i de föregående afhandlingarna om ängsmasken. Däri omnämnes först, att en hr K. G. BERGSTRÖM i Tammerfors upp- täckt ett medel, bestående af ett pulver, som ovilkorligen skulle döda maskarna, om det utströddes på fältet i ett tunnt lager. Länsagronomen M. BREMER hade försökt medlet med god fram- gång, men ansåg det nog dyrt, då en »tunna» sådant pulver kostade 4 mark (2,88 kr.) och »5 à 10 tunnor» behöfvas till 1/2 hektar. Uppfinnaren håller medlets fabrikation hemlig, och om det är oskadligt för gräset eller ej, omnämnes icke af författaren. Bland larvsjukdomar anföras två slag, nämligen sådana, som förorsakas af svampsporer (muscardin) och de som uppkomma af bakterier (flacherte och pebrin). Sporer till den svamp, som angriper ållonborreiarverna, nämligen Botrytis Tenella, utströddes såväl af förf, som andra bland gräsmaskar i försökskärl, utan något säkert resultat. Enligt LECOEUR skola de dock angripa larven till frostfjärilen (Cheimatobia Brumata L.) Hos herr G. DURCHMAN uppstodo parasitsvampar i försöks- 2 LAMPA: LITTERATUR. 83 kärl bland dir instängda gräsmaskar, hvilka af prof. ELFvING förklarades tillhöra släktet /savza. Förf. uppmanar till fortsatta försök med denna svamp, äfvensom med den hos vanliga hus- flugan förekommande Empusa Musce, hvars sporer genom luften kunna öfverföras från angripna individer till friska. Angående bakteriesjukdomen eller larvpesten (flacherien) har författaren efter flera experimenter vunnit den erfarenheten, yatt flacherien utan svårighet kan framkallas bland ängsmasken», och »att sjukdomen hastigt griper omkring sig, sedan den en gång utbrutit». I blodet hos sjuka larver upptäcktes af d:r C. LUNDSTRÖM i Helsingfors två stafformiga baciller, en större, den allmännaste, och en mindre samt en rund mikrokock. Några experimenter ute å fälten på lefvande gräsmaskar med de ren- odlade bakterierna ägde ej rum, emedan de förra redan voro borta, då de senare erhöllos, utan företogs i stället försök med andra larver. Dessa försök äro af sådant intresse, att jag anser mig böra något utförligare omnämna dem. Resultaten blefvo som följer. 1. Larvpestbaciller inympades på ena sidan af en roffjäril- larv (Pieris Napi L.), och efter omkring ett och ett halft dygns förlopp var larven död af pesten. 2. Larver af kålmottet (Plutella Cruciferarum ZELL.) be- strökos medelst en pensel med den bacillförande lösningen och blott en del af dem förvandlades till puppor efter ett par dagar, men de andra dogo af pest. 3. Två larver af samma harkrankart (77pula Oleracea L.), som skadar gräsroten, ympades pa enahanda sätt och dogo inom fyra dagar. 4. Sex larver af nyssnämnda art doppades i den bacillfö- rande lösningen och infördes i en burk med grästorf pä botten den 10 august. Den 30 voro två af dem döda af pest, två lefde och två hade öfvergätt till puppor. Den 12 sept. var ytter- ligare en död, men en parasitsvamp (Cordyceps) hade uppskjutit ur dess kropp. Enligt d:r KARSTEN befanns denna svamp vara uppfylld med bakterier i stället för sporer, men om dessa bakterier hade någon gemenskap med pesten eller ej, blef dock icke utrönt. 5. Två kålfjärillarver (Pieris Brassice L.) ympades och voro döda efter 36 timmar. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 6. Dylika larver infördes äfven 1 en burk, tillika med käl- blad, pa hvilka gjutits en med vatten utspädd bacillhaltig lösning, men frän alla utkommo Pteromalinlarver (?), som strax förpuppade sig. Nägon annan sjukdom kunde ej märkas, och parasiterna syntes ej lida nägot men af bacillerna. 7. Larver af nässelfjäriln (Vanessa Urtice L.), inlades i fyra burkar, i den ena burken (a) 2 larver, som voro stuckna pa samma sätt som vid ympningen, men medelst en fullkomligt ren platinanäl, för att utröna om stinget 1 och för sig själft kunde vara för larven lifsfarligt; i en annan burk (6) tvä larver, ym- pade med bacillförande lösning, och dessutom en, som var full- komligt orörd; i en tredje (c) tvà larver, bestrukna med lösning medelst pensel, samt en alldeles orörd; och slutligen i en fjärde (d) tre larver, hvilkas foder begjutits med vattenblandad, bacill- förande lösning. Alla utom de sistnämnda erhöllo friska nässlor till föda. Redan följande dag voro de ympade larverna döda i burken 5 och‘ dagen därpå äfven den oympade, som således smittats af de andra. Samma dag syntes äfven larverna ic och d sjuka, men de i a, som stuckits med den rena nålen, voro alla lifliga och friska. 8. Den 27 augusti ympades larven till en växtstekel (Czm- bex), den 29:e visade han teeken till sjukdom och den 30:e var han död. 9. En fullvuxen larv af trädödaren (Cossus Cossus L.) ym- pades den 28 augusti, och den 1 december visade denna sig ännu kry, men dagen därpå var han död af pest. Dess färg förändra- des snart fran rödbrun till blägredelin, utom pa de två bakersta kroppsringarna. to. Larven af syre-aftonflygaren (Acronycta Rumicis L.) dog inom fa dagar efter ympningen. 11. Den 5 september upprepades försöket n:0 7, men nu med 6 larver i hvarje burk. Resultatet blef detsamma, ty de, som voro 1 burken a förblefvo friska, och de öfriga dogo efter 1—>3 dygn. Liksom hos oss har pest varseblifvits äfven hos tallsiekel- larver (Lophyrus). Af ofvanstående försök drager förf. följande slutsatser: »Att den i renodlingar bevarade flacheri-bacillen, antingen den direkt 4 ae ee + LAMPA: LITTERATUR. 85 inympas i larvernas kropp eller inkommer i denna genom and- hälen eller förmedelst näringen införes i munnen eller till och med blott fästes vid huden, förmär inficiera larver af olika famil- jer — ja till och med af olika ordningar — samt att den snabbt förökar sig i larvkroppen och inom ett till nagra fa dygn föror- sakar dess död.» Huru länge bakterierna genom renodling bibehalla-formagan att sprida död bland de insektlarver, med hvilka de komma 1 beröring, är ännu obekant, da försök under en längre tid icke kunnat anställas. Lämpligaste sättet att sprida pesten bland lar- verna ute på fälten är ännu ej funnet, men förf. tänker detta skall kunna försiggå genom att utblanda den i kakor af stelnad buljong erhållna bacillförande lösningen med vatten, hvilket sedan medelst en vanlig, med stril försedd tunna utsprides öfver de af gräsmaskar besökta fälten, Huru stor vattenmängden kan vara i förhållande till lösningen, för att denna ej skall förlora sin kraft, måste först genom försök utrönas. Författaren tror, att billigare renodlingsmaterial än buljong eller gelatin, skall kunna uppfinnas, blott försök blifva gjorda. Som författaren anser, att åtskilliga betydelsefulla försök ännu återstå, innan man vågar tillmäta dessa utrotningsmedel någon större praktisk betydelse, önskar han att äfven under som- maren 1893 få komma i åtnjutande af Kejs. Finska Hushållnings- sällskapets understöd för att fortsätta och afsluta experimenten. Prof. REUTERS sista afhandling är liksom sina föregångare väl värd att studeras af hvar och en, som är intresserad af gräs- masken och dess utrotande. Beretning om Skadeinsekter og Plantesygdomme i 1892. Af W. M. SCHÔYEN, Landbrugsentomolog. Den andra ärsberättelsen af Norges landtbruksentomolog har nyss blifvit syn- lig i »Aarsberetning angaaende de offentlige Foranstaltninger til Landbrugets Fremme i Aaret 1892». Den redogör icke allenast för de växtskador, som förorsakats af insekter, utan äfven för sädana sjukdomar, som uppkommit i följd af parasitsvampar. Man har nämligen i Norge ansett sig kunna, ätminstone till en 5 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. början, förena bäda dessa hvar för sig vidlyftiga och maktpälig- gande forskningsomräden i en enda persons hand. Vi tro oss böra här ı korthet redogöra för denna intressanta ärsberättelses inne- häll (dock med förbigäende af det, som rör parasitsvamparna), emedan det kan vara tillämpligt äfven pa vara förhållanden. Af berättelsen framgår först och främst, att ett allmännare intresse för att erhålla någon kännedom om de små fiender, som arbeta på att förminska jordens afkastning och vålla ekonomisk förlust, börjat uppstå äfven i Norge hos landtmän och trädgårds- odlare. Författaren hyser äfven han den ofta uttalade åsikten, att ju mer man får ögonen öppna angående betydelsen af en sådan kännedom, ju mer kommer man att inse behofvet af råd och vägledning för upptagandet af kampen mot »otyget», istället för att hopplöst och med slö likgiltighet låta fienderna obestridt behålla fältet; samt att ju intensivare jordbruket kommer att drif- vas, desto nödvändigare skall det för landtmannen blifva att vara på sin vakt och att i tid begagna sig af de medel, som kunna stå till buds, för att minska den ekonomiska förlust, som åstad- kommes genom skadeinsekter och växtsjukdomar, till den minsta möjliga. Författaren framhåller äfven det stora behofvet af en landt- bruksvetenskaplig försöksstation, där nödvändiga undersökningar och försök angående verkningarna af de medel, som föreslås till användning mot skadeinsekterna, kunna verkställas, då man för närvarande är nästan uteslutande hänvisad till de erfarenheter, som gjorts i utlandet, där förhållandena i många afseenden äro olika våra. Sädesknäpparens larver hafva äfven i Norge gjort skada på brodden af korn och hafre, men afkomman efter en annan art, metallfärgade knäpparen [Corymbites (Elater) Æneus L,| har äfven visat sig vara ett skadedjur, och prof pa larven hade er- hällits frän Kristianssund. Författaren har funnit, att denna larv borrar sig in i potatisknölarna på samma sätt som sädes- knäpparens. Ett längre omnämnande ägnas nu, liksom i en föregäende berättelse ett slags hoppstjärt (Zipura Armata), hvilken uppträdt talrikt och vanligen haft sitt tillhåll inuti de sadda och mäitade kornen af hafre och korn. Tillsammans med detta djur har man 6 LAMPA: LITTERATUR. 87 dock alltid anträffat knäpparelarver, hvarför fragan om dess skad- lighet för friska korn eller plantor ännu kan anses oafgjord. Äfven om harkrankslarvernas skadlighet har man tvistat, dä mängen ansett, att dessa taga sin föda endast frän växtmyllan i jorden. Man har lıkväl pa senare tiden kommit till full visshet om, att dessa grä och fotlösa larver göra skada pä de flesta kulturväxters bade rötter och blad samt att de förekomma ymni- gast pa Gar och i kusttrakter. I Norge hafva de uppträdt i västra delen, men icke sa vidt man vet uti den östra. Den all- männaste arten är käl-harkranken (Tzpula Oleracea), hvilken tal- rikast vistas om hösten pa gamla och fuktigt belägna ängar, dar honan i augusti och september lägger sina 2—300 ägg vid gräs- rötterna, och larverna sedan förekomma den följande sommaren. Pa gräset göra dessa larver föga märkbar skada (se likväl refe- ratet öfver »ängsmasken» å sidan 82), men efter gräsvallens plöj- ning och besåning, lida vårsädesplantorna mången gång betydligt genom deras angrepp. Författaren lämnar utförlig beskrifning på såväl larven som den utbildade insekten samt uppmanar till uppmärksamhet rörande de många arterna i släktet, på det man må få utredt, hvilken eller hvilka af dessa, som äro skadliga för något visst växtslag. Såsom utrotningsmedel anbefalles vältning, hälst med något slags järnvält, vid den tid på dygnet, då larverna befinna sig ofvan jord för att äta af sädesbroddens blad, hvilket äger rum om natten eller äfven på dagen under mulet väder. De larver, som då ej krossas af välten, få svårt att nedkrypa igen sedan jorden till- packats och blifva ett lätt byte för sina fiender. Genom en för- nyad vältning blifva många af de kvarlefvande dödade. Såsom medel att förekomma skadedjurets uppträdande rekommenderas att plöja de gamla gräsfälten innan harkrankarna hunnit på dem lägga sina agg; att låta kreatur afbeta fälten eller att beströ dem med gaskalk eller koksalt vid tiden för äggläggningen. Då det van- ligen är på fuktig mark, som harkrankarna hafva sitt förnämsta tillhåll, tillrådes densammas fullständiga afdikning och för öfrigt ymnig gödning samt omsorgsfull skötsel. Kornflugan (Chlorops Teniopus) äfvensom kornbladflugan (Hydrellia Griseola) hafva under är 1892 uppträdt äfven uti Norge i högre eller mindre grad. Den sistnämndas larver minera 7 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. bladen af säväl korn som hafre. Mot deras angrepp tillrädes öfvergödning med t. ex. chilisalpeter, för att göra plantorna mer motstandskraftiga, samt möjligen grundlig vältning. En annan tvävingad skadeinsekt omnämnes äfven utförligare till såväl utseende som lefnadssätt, nämligen en gallmygga, som af författaren kallas kornmyggan, till skillnad fran hvetemyggan, och hvilken han anser vara tyskarnas »Getreideschänder» (Cecz- domyia Cerealis Saut.) Den beskrefs redan af SAUTER 1817, och dess larver gjorde under aren 1813—18 stora förödelser pa korn och spelt i flera trakter af Baden och Würtemberg. Seder- mera visade de sig äfven i Schlesien och senast i England 1885. Larven liknar hvetemyggans till storlek och utseende, men är mer plattad och af ljust mönjeröd färg. Den lefver mellan sträet och bladslidorna pä kornplantor och förorsakar deras död kort efter sedan de gätt i ax. De sjuka plantorna fà snart en brunaktig färg och se ut nästan som om de vore svedda genom eld. Undertecknad upptäckte dylıka mygglarver uti kornsträn pà Eknö, ı närheten af Furusund, sommaren 1887, och var där en ganska hög procent af sträna skadade ı följd af deras angrepp. Detta omnämndes uti en ärsberättelse till Kongl. Landtbruksaka- demien, men som denna aldrig blifvit tryckt, har fyndet ej blifvit allmännare bekant. Jag misstänkte äfven, att larverna härstam- made fran Cecidomyia Cerealis, men vågade ej med säkerhet pasta detta, da deras aterstaende förvandlingar ej blefvo iakttagna 1 brist pa lämpligt förvaringsrum för vintern. Jag vill minnas att mig förevisats kornsträn, som hade samma svedda utseende som deras, hvilka voro angripna af nämnda myggas larver, och att man ansett parasitsvampar vara orsaken därtill, i följd hvaraf jag blef villrädig angäende den rätta förklaringsgrunden till sjuk- domen. Här föreligger troligen ett fall bland de manga, dar en planta angripits af tvà helt olika sjukdomar, utan att man ännu lyckats afgöra hvilken af dessa, som egentligen är första orsaken till hennes aftyning och död. För min del är jag benägen antaga, att mygglarverna uppträdt först och att, ifall parasitsvampar dro tillfinnandes, dessa insmugit sig i den redan sjuka plantan och sedan 1 hög grad paskyndat hennes undergäng. Författaren yttrar sig ganska utfôrligt rörande orsaken till att gulnade och döda smäax sà ofta anträffas nederst à axen pà 8 LAMPA: LITTERATUR. 89 vära sädesslag, förnämligast hafren, och anför de förklaringsgrun- der, man sökt angifva härför, utan att dessa likväl äro fullt öfver- tygande. Man har nämligen trott, att skadan uppkommer dels genom åverkan af bladlöss, kvalster (Phytoptus) eller bläsfoten (Thrips), dels af ofullständig befruktning eller genom kylig väder- lek, som hindrar blomdelarnas utveckling medan smäaxen ännu befinna sig inom bladslidorna. Att omfattande och omsorgsfulla undersökningar erfordras, för att kunna komma till full klarhet i denna sak, är pätagligt. Dä det visat sig, att bladlössen göra största skadan pà sen sådd säd, tillrädes tidig sådd, samt dessutom Ööfvergödning med gödningssalter. Den i sydligare belägna länder allmänna artbaggen (Bru- chus Fist Lin.) har anträffats äfven i till Norge importerade ärter, utan att dock hafva vidare fortplantat sig. Faran för densammas acklimatisering anser förf. vara så godt som ingen i anseende till klimatets hårdhet. Det har ej häller visat sig, att denna insekt besitter några sådana giftiga egenskaper, att olägenhet af dess förtärande tillsammans med ärterna uppstått hvarken hos människor eller kreatur. Att kålfjäriln (Pieris Brassice Lin.) lägger agg på käl- plantor redan innan dessa blifvit utplanterade, synes ofta vara fallet, och författaren råder därför till att noga granska plantorna före omflyttningen, på det äggen må kunna i tid dödas eller aflägsnas. Kalmottet (Plutella Cruciferarum Ze...) hade under ar 1892 varit allmänt pa flera ställen i Norge och förorsakat ganska stor skada pa kal, äfvensom pa pepparrot, rättikor m. fl. Att ut- rota de pa undersidan af bladen sittande sma, gröna larverna är ej lätt, såvida man saknar lämplig duschapparat och den i Amerika mycket använda petroleumemulsionen, hvarom vidare här nedan. Mot jordloppor föreslås följande botemedel: 1) att hålla jorden fri från korsblommiga ogräs; 2) att bearbeta jorden om- sorgsfullt och befria henne från kokor, samt att undvika halm- blandad gödsel; 3) att så eller plantera, då jorden är fuktig eller då luften bebådar regn, på det plantorna må hastigt utvecklas. 4) Vid uppdragandet af rofvor måste fröet sås tjockt, och på sådana ställen, där jordlopporna bruka vara mycket talrika, kan 2 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. man med fördel utsa frö af något billigare slag, som fort gror, nederst i drillfärorna, hvarest skadedjuren hälst halla till och där de dä förses med tillräckligt med föda, medan själfva rofplantorna utvecklas och sa att säga växa ifrån dem. 5) Att använda sä- dana medel, som djuren sky, sasom t. ex. kolstybb, sagspan, som fuktats med karbolsyra eller petroleum (fotogen), kalkmjöl, sot, aska etc., hvilka utsas öfver plantorna medan de dro vata af dage eller regn, eller öfverstrilning med petroleumemulsion, dekokt pa malört, starkt utspädt kalkvatten m. m. eller slutligen vattning med sodalut, aska och vatten, hvilket medel ökar plan- tornas växtkraft och håller jordlopporna borta. Den i Amerika numera mycket använda petroleum-emulsionen, bestående af petroleum och såpa, jämte apparater för använd- ningen, kunna nu erhållas hos firman S. H. Lunpx & Cio i Kristiania. Mindre handsprutor kosta från 6—8 kronor och assuranssprutor för större behof 25 kr., samt därtill nödig fransk stril eller duschapparat 3 kronor. En liter emulsion med kärl lamnas för ı krona, i större Partier till So Gre. Vill man tillaga emulsionen själf, kan detta ske pä följande sätt: I 44/2 liter vatten upplöses under kokning !/ı kgm såpa, hvarefter tillsättes 9 liter petroleum sedan vätskan aflägsnats fran elden. Denna blandnings olika ämnen införlifvas med hvarandra med tillhjälp af sprutan, genom att kokheta pumpas ut och in under 5—10 minuter till dess de bilda en gräddliknande emul- sion, som vid användningen utspädes med vatten. Riktigt till- lagad kan emulsionen förvaras pa ett kyligt ställe en lang tid utan att förändras. Användes emulsionen tidigt om vären, innan bladen slagit ut, lär den döda själfva äggen bäde efter bladlöss och fjärilar. För att döda äggen mäste dock blandningen vara mer koncentre- rad an eljest, t. ex, ı del emulsion till) 8 4 9 delan vatten. Sedan äggen blifvit kläckta kunna de späda larverna dödas medelst en svagare blandning. Dä träden blomma, böra de ej öfversprutas, emedan blommorna dä taga skada, men val fore och efter blomningen. Mot bladlöss kan emulsionen utspädas med 12—15 delar vatten, men är det fråga om larver, bör den vara nägot starkare. Författaren omnämner skador à blommor och fruktämnen 10 LAMPA. LITTERATUR. 91 pa körsbärs- och fruktträd, förorsakade af flugbaggen (Cantharis), hvilket är desto anmärkningsvärdare, som man hittills antagit, att dessa skalbaggar voro rofdjur och endast lefde af andra insekter. Larverna till häggmalen (Z/yponomeuta Padi och Variabilis) hafva äfven fördrifvits medelst petroleumemulsionen. Däremot har detta medel ej visat sig verksamt mot röda tallstekeins larver (Lophyrus Rufus), hvilka uppträdt i skogsplanteringar uti Norge under flera ärs tid. Kastanieborrens (Melolontha Hippocastani) larver hafva vid plantskolan i Sandnæs m. fl. ställen härjat betydligt, och man uppskattar förlusten endast vid nämnda plantskola till 50,000 stycken 2-ariga plantor. Försök hafva gjorts med den mycket omtalade parasitsvampen Dofrytis Tenella, utan att Önskvärdt resultat blifvit uppnädt. Märkvärdigt nog angrepos ej alla de larver af sjukdomen, som blifvit i karl med jord och smittämne behandlade pä det föreskrifna sättet, ty flera af dem förblefvo friska. I Amerika lär man äfven experimenterat med frän Frank- rike erhällen svamp pa en med ällonborren närbesläktad skal- bagges larver, likaledes utan tillfredställande utgäng. Hvaraf detta berott är dock svärt att afgöra, sävida man ej fär antaga, att en del individer har större motständskraft, eller att parasit- svamparnas lifaktighet försvagas genom fortsatt renodling eller under en längre förvaringstid. Sven Lampa. Fran Kon. Befallningshafvande pa Gotland har framställning aflätits till Kongl. Landtbruksstyrelsen om fortsättning af de für- liden eftersommar päbörjade undersökningarna rörande rapsbag- gens (Mehgethes Æneus) uppträdande och lefnadssätt, och kom- mer undertecknad antagligen i följd häraf att uppehälla sig vid Skäggs, Visby, i närheten af den nyodlade Martebo myr, under förra delen af sommaren. Prof pä skadeinsekter och angripna växter äro nu som förut synnerligen välkomna, men torde böra sändas under nämnda adress frän början af maj tills vidare, för att ej längre än det är nödvändigt blifva fördröjda pa vägen. Sven Lampa. 92 UTROTNINGSMEDEL. Prof. LAWRENCE BRUNER omnämner i sin »Report on Insect Depredations in Nebraska» för 1891 ett af honom försökt medel mot larverna till den i Amerika importerade roffjärilen (/verzs Napi L.) Hos oss synes dess larver ej göra pa långt när sa stor skada som i sitt nya hemland, men vi hafva de närbesläktade kälfjärillarverna (P. Lrassice L.) 1 stället, som nästan årligen förorsaka vara trädgårdsmästare och husmédrar bade besvär och bekymmer. Da det dr högst troligt, att ett botemedel mot den ena af dessa fjärilarter skall vara verksamt äfven mot den andra, vill jag omnämna prof. Bruners medel, ifall någon skulle vilja pröfva detsamma mot vara s. k. kälmaskar. Det är mycket enkelt och bestär blott däruti, att kälplantorna öfverpudras med majsmjöl da de äro vata af dagg eller regn, så att mjölet kan fastna pa dem öfverallt. Fa dagar efter denna operation dö larverna, svartna och blifva hängaude pa bladen. De domna först, blifva sedan orörliga och förtorka till sist. Prof. B. kan ej afgöra, om de dö däraf, att mjölet fastnar pa deras hud och tilltäpper andrörsmynningarna eller om det verkar som ett gift. Kanske vart vanliga rägmjöl kan göra samma nytta. Ett försök därmed kostar ju föga och är lätt att göra. Mot bisting. I »British Bee Journal» för juni 1892 om- nämnes, att en biskötare i mer än fyratio år mot detta onda användt jodkalium (Potassium zodide), hvilket botar svedan ögon- blickligen, om det genast begagnas. Därvid erfordras blott att trycka en bit af nämnda ämne mot det skadade stället. Medel mot plommonsnytbaggen. I »New York Tribune» har blifvit omnämndt ett medel mot denna, i Förenta Staterna ytterst skadliga skalbagge, som dir kallas »The Plum Curculio» (Conotrachelus Nenuphar). Just som plommonblommorna börja affalla, upphängas i trädet omkring ett halft dussin smä bleckkärl, t. ex. tomatoburkar, till tvà tredjedelar fyllda med en blandning af vatten och sirap samt ett skedblad vinättika. Denna sôtsura dryck synes vara sä tilldragande för snytbaggarna, att de glömma bäde blommor och fruktämnen och i stillet uppsöka vätskan för att 1 al is ee NE)? MEVES: ANTINONNIN. 93 densamma tillfredställa sin törst och — drunkna. I fräga varande skadedjur finnes dess bättre ej hos oss, men vi hafva besläktade ställföreträdare, mot hvilka det enkla utrotningsmedlet borde försökas. Sven Lampa. . Antinonnin. I den vetenskapliga bilagan till »Münchener allgemeine Zeitung» n:o 98 för 1892 redogöra professorerna d:r C. O. Harz och d:r W. v. MILLER uti en högst intressant artikel, » Till nunnefrågan», för resultaterna af deras omfattande forsk- ningar i och för nunnelarvens tillintetgörelse, hvilken larv synner- ligast uti de bayerska och wirtembergska skogarna sedan några år orsakat oerhörda förluster. | Sedan ätskilliga infektionsförsök 1 det fria med klyf-, mögel- och andra svampar misslyckats, försöktes en mängd olika kemi- kalier 1 vattenlösning. Bland dem visade sig blott ett enda pre- parat, orthodinitrokresolkalium, (som af fabrikerna f. d. BAYER & C:o i Elberfeld benämnts antınonnin) såsom fullkomligt verksamt emot nunnans larv. Det användes till en början enbart löst i vatten, i en utspädning af 1: 400 à 1: 300. Senare befanns, att en tillsats af helt litet såpa (os —2 %) väsentligt ökade verk- ningarna, så att under denna form en mängd insekter, såsom många bladlöss och dylika parasiter dödades till ock med genom lösningar af 1: 1500 à I: 1200. För nunnelarvens utrotande var en lösning af 1: 750 à 1: 500 fullt tillräcklig, utan att skogsväxterna ledo men däraf. Till sist har ock utrönts, att en salva, tillredd af 1—y 1/, delar antinonnin och 100 delar svinister, margarin eller vaselin, rikligt ingniden på hästar, nötkreatur etc., ofelbart skyddar mot bromsar. Stor betydelse har antinonnin äfven såsom medel mot hus- svamp, hvarjämte det lärer hindra utvecklingen af typhus-, kolera-, difteri-, mjältbrand- m. fl. baciller. (Ur »Zeitschrift für das gesammte Brauwesen», XVI: 1, Mün- chen 1893.) ; J. Meves. 94 NOTISER. Tallstekeln pa Vermdön 1892. Förliden sommar berät- tade mig en trädgärdsmästare vid ett landtställe pa Vermdön, som jag frägade, om han sett nägra larver 1 grannskapet, att pa tallarna sutto ett slags gulgröna larver massvis tillsammans. Länge behöfde jag ej söka, förrän jag upptäckte den ena larv- kolonien efter den andra och fann arten vara Lophyrus Pini Lin., eller den s. k. »vanliga tallstekeln». Larverna sutto till- sammans i kolonier af 30 à 60 stycken pa de yttersta skotten af de nedre grenarna pa större träd; pa yngre tallar under ett par meters höjd kunde jag ej finna några larver. Deras tillvaro upptäcktes lätt genom de afgnagda barren. Larven till L. Pin: förekommmer årligen i två generationer, den första i maj och juni, den andra 1 augusti och september. Som det var i sep- tember jag fann larverna, hörde de sålunda till den andra gene- rationen, men den första tycktes hafva varit föga talrik, då bar- ren i allmänhet buro spår af att vara nyligen afbitna. Insamlade larver började efter några få dagar spinna sina kokonger. Lophyrus Pini har på senaste åren väckt en obehaglig upp- märksamhet i Danmark, och i »Entomologiske Meddelelser», tredje häftet 1892, finnes aftryck af en »Indberetning til Finantsmini- steriet» af HERM. BORRIES, afgifven efter en undersökning 1 syd- vestra Jylland i september 1892. Det säges däri, att af försom- margenerationen sågs äfven här föga spår, så att man nästan kan se bort från densamma. BorriEs meddelar ı slutet af sin upp- sats om Z. Pini, att den har många fiender. Sa hafva parasit- steklar förtärt en stor del af larverna, och själfva äggen byste ofta larven till en mycket liten parasitstekel. Till förstöring af kokongerna bidrogo rätt mycket möss; största delen af de på marken liggande kokongerna voro bitna af mössen, som behän- digt hade förstått att göra en liten öppning och genom denna NOTISER. 95 draga ut den tjocka larven. »Man bör därföre kunna hoppas», säger BORRIES, »att stekelns förökning, såvida det ej inträffar syn- nerligen varma och torra somrar, bör hällas sa mycket tillbaka, att det mä vara lätt att bekämpa skadedjuret. Om larverna upp- sökas med allvar och dödas, bör det lyckas att undertrycka ett paborjadt angrepp och förebygga insektens vidare framträngande mot norr, där förhällandena nog ställa sig gynnsammare för den- samma.» C. Grill. Frägan om ett verksammare skydd för insektätande smäfäglar synes ändtligen hafva ryckt ett steg närmare sin lös- ning, i det franska regeringen, med anledning af en resolution vid en kongress 1 Haag förlidet är, sändt skrifvelser till sina beskickningar vid de europeiska hofven med anmodan att göra förfrägan hos de särskildta ländernas regeringar, om dessa vore hugade att sända representanter till den internationella kommission, som man vore sinnad att snart sammankalla ı Paris. Denna kom- missions ändamäl skulle blifva att fastställa grunderna för likartade bestämmelser, afsedda att skydda de för äkerbrukshandteringen nyttiga fäglarna, och skrifvelse angäende de förenade rikenas del- tagande 1 dess arbeten har redan ankommit till härvarande utri- kesdepartement, hvars chef remitterat fragan till vederbörandes behandling. Vi kunna ej annat än uppriktigt önska, att denna kommission må blifva en verklighet — hvilket naturligtvis ej kan ske, om de intresserade länderna skulle visa sig ljumma för saken — och att intet hinder må möta, åtminstone för vårt lands värdiga representerande uti densamma; ty dess ändamål är sådant, att icke allenast jordbrukarne utan äfven trädgärdsidkare och skogs- odlare samt dessutom hvarje vän af dessa små, bevingade varel- ser, som om sommaren befolka och gifva lif åt våra fält, parker och trädgårdar, måste känna stor tillfredsställelse, om den kunde komma till stånd och utföra sitt syfte. Då man läser berättelser eller får höra resandes intyg om det ohejdade utrotningskrig, som föres mot smäfäglarna under deras flyttningstäg vär och höst genom sydligare belägna länder, 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. synnerligast i närheten af eller pa öarna 1 Medelhafvet, och vet att dessa fåglar da äro pa väg antingen till eller fran nordligare belägna omraden, maste man inse, att de mest verksamma ätgär- derna till deras fredande böra vidtagas just där de sma resenä- rerna efter langa och tröttande farder massvis sla sig ned för att söka föda och njuta en behöflig hvila. Hvilket skydd som hälst, dir de under sommaren vistas och häcka, maste bli af föga nytta, om de ej fä vara i fred under flyttningstägen. Det ligger i sakens natur, att befolkningen 1 de länder, där utrotningskriget äger rum, och hvarest man har en pekuniär för- del af detsamma, ej vill afsta fran en sadan inkomstkälla, och det är därför angeläget, att norra och mellersta Europa blifva så väl som möjligt representerade i kommisionen. Sven Lampa. Blaps Mucronata Larr. en för Skandinavien ny skalbagge. I Göteborgs tullpackhus har jag tagit denna Heteromer, som egentligen tillhör södra Europa. Tydligen inkommen med gods utifrån har den sedermera fortplantat sig härstädes och kan väl nu anses bofast, enär jag under ro års tid tagit flera exemplar årligen och särskildt våren 1888 tjugo exemplar, då packhusgolfvet uppbröts för repara- tion. Äfven på packhusplatsen har jag påträffat densamma, tro- ligen ute för att uppsöka andra lokaler. REDTENBACHERS beskrifning på arten 1 »Fauna Austriaca» är 1 öfversättning följande: Prothorax mycket bredare än lång med rundade sidor, bakåt något afsmalnande, tätt och fint punkterad; sidorna efter längden skrynkliga; de rätvinkliga bakhörnen 1 spetsen afrundade. Täck- vingarna starkt hvälfda, glest punkterade och skrynkliga, med spår af punktstrimmor, baktill utdragna, hos hanen i en lång och smal, hos honan i en kort, trekantig spets. Första bukringen saknar hos båda könen härborste i midten af bakkanten. L. 22—26 mm. Alban Nordin. FRAN KAMERUN. NÄGRA DRAG UR INSEKTLIFVET KRING BONGE VID TIDEN MOT TORRPERIODENS INTRÄDANDE. AF YNGVE SJÖSTEDT. Regntiden 1 Kamerun i det ekvatoriala Väst-Afrika infaller nästan samtidigt med var nordiska sommar. Landet är rikt pa nederbörd. Den starka torka, som med december inträder och i januari och februari når sin kulmination, härskar icke ständigt under denna tid, utan afbrytes emellanåt af häftiga åskväder, tornados, hvilka, åtföljda af stark blåst, som ofta växer ut till orkan, draga fram öfver landet, nedvältrande väldiga regnmas- sor, som för några timmar komma floderna att svälla upp och marken att uppmjukas; men dessa oväder försvinna lika hastigt som de frambryta, och inom kort är himlen åter klar. I slutet af april blifva dessa störtregn allt häftigare och mera ihållande; tunga moln lägra sig i allt djupare massor på den förr så rena himlen för att dock ännu under några veckor då och då låta sig af den brännande solen genombrytas och skingras; men dessa moln blifva för hvarje dag allt ogenomträngligare, allt oftare frambryta skurarna till dess i juni ett ihållande regn vidtager, som knappast afbrytes under någon timme på dygnet. Härmed börjar en i sanning dyster och tråkig tid, då man är urståndsatt att företaga vare sig marscher, exkursioner eller jakter och är dömd att utan omväxling tillbringa dag efter dag inom faktoriets väggar. Det var därför med allmän glädje vi hälsade solen, då hon i slu- tet af augusti åter bröt fram och därvid spred nytt lif i naturen. Ehuru vattnet ännu forsade fram öfver marken och, betäc- kande stora sträckor, nästan omöjliggjorde hvarje försök att taga Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 2 (1893). I 7 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. sig fram, drefs man dock oemotständligt ut frän det fängelse, som sa länge hällit en inspärrad. Af insektvärlden var dock ännu ej mycket att se; öfver den öppna planen framför faktoriet fladdrade längsamt en och annan Amauris Hecate, i närheten af det höga elefantgräset, Pennisetum (macrostachyon?), några Precis Sophia. Flugor och steklar började äfven röra pa sig. Nagra stora spinnarelarver, svart- och gulbrokiga, med bruna taggar, hade af regnet spolats ned frän en trädkrona, hvars sönderätna löfverk tydde pä, att flera där troligen funnos att fä — en förmodan, som vid under- sökning bekräftades. Dessa sparsamma fynd tycktes dock vilja visa, att en gynn- sammare tid stod för dörren, och med första bät beredde jag mig därför att lämna det pä insekter sä fattiga Bibundi vid haf- vet, för att gifva mig in i landet till gynnsammare omräden. Det var trakten kring Bonge, svenska firmans stôrsta faktori, jag denna gäng valde till operationsfält, och efter ett par dagars färd, först pa hafvet till Ekundu, därifrän i kanot uppför floden Meme, nädde jag den 4 sept. min bestämmelseort. Hela landskapets vegetation kring Bonge dr s. k. dush-skog, ej typisk urskog. Den förra karaktäriseras af svärgenomtränglig, ofta af talrika lianer och andra slingerväxter genomvafd under- skog, hvarur spridda silke-bomullsträd (Zrzodendron anfractuo- sum), mer eller mindre smalstammiga andra träd, sasom Spato- dea, Ficus, Anthocleista m. fl, blandade med talrika olje- palmer (Æ/œis guzneensis), uppskjuta. Den typiska urskogen finnes icke här, men säges taga sin början tre dagsmarscher längre inät, och karaktäriseras af de höga, tjockstammiga skogs- jättarna, som utan underskog höja sig sida vid sida, bildande med sina täta kronor ett enda af pelare uppburet löfhvalf. På stora sträckor utbreder sig ett eget slags underskog af höga, tätt växande Scitamineer: Zingiberaceer, näml. mest Avzmomum gra- num paradist och en väldig Marantacee, hvars stora, spadformiga blad uppbäras af ett ända till 10 fot högt bladskaft. Zingiberaceens röda, spolformiga frukter sitta lågt vid rotstocken; de däri va- rande fröna omgifvas af ett syrligt, läskande kött, som man un- der marscher begärligt förtär. Att intränga i en sädan »bush» möter vanligen de största hinder, om det ej rent af är omöjligt 2 SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. 99 med de medel, hvaröfver man 1 vanliga fall förfogar, och man far under exkursionerna i de flesta fall nöja sig med att följa de stigar, som negrerna upptrampat mellan sina byar och farmer. Skulle det äfven lyckas att intränga i dessa snärjen, finnes för öfrigt knappast nagonting att fa därinne, da äfven insekterna hellre ty sig ut till nagot finare terräng. Ibland träffas dock gles och tämligen ljus »bush», som tilläter att man, om an med svårighet rör sig därinne, och denna är fyndort för en hel del dag- och skymningsfjärilar, sländor, stora tunnvingade gräshoppor, phasmider o. s. v. Vid Bonge hade redan sedan ett par veckor solljusa dagar visat sig, dock emellanät afbrutna af häftiga regnskurar. Den vidsträckta farmen af kakaoträd (Zheobroma Cacao), som den svällande floden ställt under vatten, började allt mer att torr- läggas, hvilket tillät mig att ätminstone tämligen torrskodd kunna kryssa mig fram fran tufva till tufva. Nagra längre exkursioner voro till en början ej möjliga, icke häller lönade det mödan att ströfva omkring, då endast högst få och därtill vanliga arter vi- sade sig. Däremot var tiden lämpligare för sökande efter Po- durider och Mollusker, som ej fordra direkt solljus och stark värme för att ymnigt framträda. Podurider träffades bland ned- fallna löf, under lossnade barkstycken o. dyl., men rikligast bland de högar af plantanskal, som utkastades från negrernas bostäder. Fångsten skedde med ett inuti fuktigt profrör, som hastigt sattes öfver djuren; däraf skrämda gjorde de då ett språng för att komma undan, men foro därvid emot rörets sida, som var tillräckligt klib- big för att fasthålla dem. Allt emellanåt sköljdes de fångade insekterna ned från kanterna med sprit, hvarpå allt sammans hälldes i ett förvaringsrör. På detta sätt blefvo de ömtåliga djuren fullkomligt oskadade. Vattensamlingarna voro som vanligt ytterst fattiga; ett par arter Hydrophilus, Gyrinus och Notonecta samt några väldiga Hydrometrider voro, utom sländlarver och grodyngel, allt hvad håfningarna lämnade. Ännu hade fjärilarna ej mycket visat sig; några Hesperider och Lycænider voro dock i rörelse, hvaremot inga Hypolycænider kunde påträffas. Vid öppna ställen bland slingrande Convolvulaceer och Cucurbitaceer, äfvensom vid skogs- stigar sågs en och annan /Veptis Melicerta, hvilken art seder- 3 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. mera anträffades under hela torrtiden. Här kunde man ocksä fà se något sönderslitet, fult exemplar af Salamis Anacardü; äfven i Bibundi hade jag under regntiden sett ett par sadana, ehuru ej sa utnötta. Flygtiden infaller i oktober och november, da äfven manga larver togos. Äfven den stora, svarta och gula Papzlio Hesperus visar sig, styrande kosan bortåt farmhuset, där denna art gärna håller till bland utkastadt afskräde. Under lätt och ledig flykt stryker den gulbandade Papilio Cypreophila fram mellan trädens öfre och mellersta grenar, sökande efter blommor; äfven på öppna platser kan man få se denna art, ehuru ej så ofta. Den blef sedermera allt allmännare, så att den i november och början af december nästan dagligen visade sig. I Kitta sågs den sparsamt i april, allmännare 1 maj. Skogsvägen var mörk och fuktig, och knappast ett lif rörde sig på eller utmed densamma. Öfver allt pölar och dammar. Här fann jag till min belåtenhet första exemplaret af en liten klogroda, Dactyletra, som jag hittills förgäfves sökt efter; fyndet åtföljdes snart af flera. För öfrigt funnos bland de fuktiga ned- fallna löfven en del Mollusker såsom Pupa, langbenta Phalan- gider, platta Myriopoder (Polydesmider) och några andra. Följande veckor gåfvo ej just något annat än vanliga former. Skalbaggar blefvo dock allt allmännare. Pä bladen sutto små praktfulla Coccinellider, Cassidider och Galerucider, hvaraf den vanligaste arten något påminner om Chrysomela populi; de Öfriga till släktet hörande hade oftast glänsande mörkblå skalvingar, rödaktigt hufvud och thorax samt voro af varierande storlek. I det inre af fällda palmstammar söktes sällan förgäfves efter en stor Curculionid, Aynchophorus phoenicis, hvars hvita, tjocka, med brunt hufvud försedda larv begärligt uppletas och ätes af infö- dingarna, huru vedervärdig den än förefaller. En mindre art af samma grupp uppehöll sig med förkärlek på en Composité, med hvars gula frömjöl han omgaf sig helt och hållet. Copropha- gerna voro talrika och träffades regelbundet under spillning; i synnerhet lämnade elefanternas rik fangstplats. Hela marken un- der och omkring kunde vara nästän fullsatt af djur, så att en enda plats vid ett tillfälle lämnade öfver hundra exemplar. De representerade flera arter, hvaribland en stor, helt svart samt en 4 SJÖSTEDT: FRÄN KAMERUN. 101 nagot mindre, Copris, med grönglänsande hufvud och thorax voro de allmännaste, ehuru flera andra arter voro längt ifrän sällsynta. Af Longicornia erhöll jag en Prionid af gigantisk storlek. Den fördes till mig af en inföding, som tjudrat den med en smal lina, däri han bar den af fruktan att räka ut för dess bett. En Lucanid, Homoderus Mellyi, hvars kolossala hufvud nästan utgör en tredjedel af djurets hela längd, utom käkarna, fångades några gånger. Arten är nästan helt grågul och pämin- ner mycket om vår ekoxe, Lucanus cervus. I farmen, där fällda trädstammar lågo kringspridda, funnos ett par Passalus-arter i mer än önskvärd mängd; under hvarje barkstycke man lyfte bort, brukade någon eller några af dessa sitta, och högg man sedan i den murkna trämassan, kunde man vara viss på att få se deras hvita puppor och larver i alla möj- liga utvecklingsstadier. Dock var det endast vissa tider de före- kommo i så stor mängd; dessemellan sågos de ej så mycket till. Rätt svåra fiender för boningshusen äro de ymnigt före- kommande Bostrychiderna; de genomborra bjälkar och dörrposter från alla sidor och röja sin närvaro genom massor af stoftfint söndermalet trä, som samlat sig nedanför på marken eller stannat ı omgifvande spindelväf. Det var i allmänhet helt små arter, af svart till brun färg; den största jag sett, var cirka 1,5 cm. lång och borrade alltid sina gångar snedt uppåt, då däremot de andra borrade vinkelrätt in. En cirka 2 mm. lång, gulbrun art lockades om aftnarna af lampljuset och fastnade massvis på oljehuset. Cerambycide torde vara områdets artrikaste coleopterfamilj. Hithörande former träffades så väl vid skuggiga skogsvägar, där åtskilliga mer tröga arter långsamt surrade fram eller sutto på stam- mar och stjälkar, som på heta, solljusa platser bland fällda träd. Endast en Staphylinus träffades denna tid; af C7cindela två arter. Märkvärdigt nog tycktes dödgräfvarna, Necrophorus, helt och hållet saknas; deras rål i naturen fylles i stället af myrorna. I Bonge insamlades omkring 6,000 skalbaggar, representanter för en massa grupper och släkten. Under den dystra regntiden, synnerligast under dess värsta period, juli. och augusti, voro fjärilarna så godt som försvunna, och endast några af de allmännaste arterna kunde man i enstaka, 5 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ofta söndriga och utnötta exemplar finna pä stigar eller vid skogs- bryn. Men äfven i september och större delen af oktober visade faunan en ytterlig fattigdom, och nägra sällsynta arter voro knap- past att finna. Dessa mänader voro däremot, tillika med de för- sta veckorna i november den ypperligaste larvtiden. Vid sökandet efter larver gäller det först och främst att veta Jıvar man skall söka, ty endast pa vissa platser kan man hoppas pa nägot bättre resultat. Sa har bushskogen visat sig vara högst larvfattig och äfven vid skogsstigar, där en del fjärilar, såsom Cymothoe-, Aterica- och Euryphene-arter, regelbundet uppehälla sig, blir skörden alltid klen. Öppna, soliga platser vid sidan af skogen, farmer med glest stående träd och slingerväxter, dessa äro däremot platser, som sällan lämna sökaren utan lön. Larver och puppor träffas hufvudsakligen på blad och grenar, men äf- ven fällda trädstammar o. dyl. få ej förbigås, och lämna stun- dom goda skördar, i synnerhet af puppor, hvilka genom sin med omgifningen Ofverensstimmande färg — mimicry — först vid noggrannaste undersökning kunna upptäckas. Jag har sett och äfven medfört hem exempel på, att så väl larv som puppa af Hewitsonia Kirbyi kunnat så fullständigt äga underlagets färg, att ej blott dettas allmänna färgton, utan äfven många dess finaste ny- anseringar hos dem återfinnas. Larvuppfödningen fordrade, för att lyckas, rätt mycken om- sorg; dagligen skulle nytt foder inläggas i alla burarna, och då detta ofta måste hämtas långt borta, där larverna blifvit tagna, åtgick en rundlig tid, innan alla burarna blifvit genomgångna. En ständig oro förorsakade myrorna, hvilka voro ytterst svåra att afhålla från burarna, där de visste att vid hvarje obevakadt ögonblick intränga. Andra skadedjur voro flug- och stekellar- ver, hvarom mera vid tal om dessa längre fram. Sedan larverna blifvit uppblästa, inlades de omedelbart i en bleckdosa; denna torkades först vid låga, hvarefter något naftalin inströddes och betäcktes af ett bomullslager. För att hindra minsta fuktighet att intränga, hvilket i så fall mjukade upp hu- den och kom den att förlora åtminstone de mera ömtåliga fär- gerna, tilltrycktes locket därpå genast och stearin smältes rundt kring fogen. På detta sätt, som jag först började använda sedan jag praktiskt fått erfara den fuktiga luftens förstörande inverkan, 6 - SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. 103 lyckades det mig att kunna bibehalla larverna tämligen bra. I början förvarades de i en insektlada, till dess det blifvit ett till- räckligt antal att fylla en dosa, men härunder ledo de stor skada af fukt och mögel. Sista dagarna af oktober bildade en vandpunkt 1 fjärilarnas uppträdande. Dag fran dag ökades de brokiga skarorna; kring skogens höga kronor, vid stigar och bäckar, farmer och öppna platser fladdra lekande hopar omkring eller smyga fram 1 den glesa bushen. Öppna, sandiga platser vid flodstranden, svagt skuggade af högt däröfver sig hvälfvande trädkronor, äro särdeles omtyckta samlingsplatser för en hel del arter. Här ser man hela moln af den hvita och gulröda Mylothrıs fladdra omkring med den citrongula Zerzas och Atella Eurytis, eller i massor samlade pa marken. Med hastiga vingslag kommer Paprlio Po- licenes eller P. Nireus öfver vattenytan och sinker sig ned bland de öfriga; allt flera infinna sig, till dess hela kvadratfots ytor salunda betäckas af ifrigt sugande fjärilar. Här infinna sig äfven P. Hesperus, P. Menestheus, P. Leonidas, P. Theorini, och kan- ske äfven en ståtlig P. Zalmoxis synes ibland dem med något utbredda, dallrande vingar. Skygg störtar en liten Cyrestis Camillus ned mellan bladverket, far hastigt nägra slag hit och dit för att ı nästa ögonblick äter vara försvunnen. Pä solljusa, heta ställen flyga brokiga Charaxes-arter, hvaraf den röda och svarta Ch. Lucretius är allmännast. Äfven Ch. Brutus och den lilla grönaktiga, ytterst lifliga Ch. Zupale äro ej sällsynta. De- ras flykt ôfverträffar alla andras i snabbhet, och sällan lyckas man att länge med blicken följa dem i deras svindlande lopp. De älska framför alit solen, och endast under middagens hetaste stunder kan man hafva hopp om att fänga nägra af dessa prydliga fjärilar. Deras kraftiga byggnad och spänstigheten hos vingarna göra, att de flesta, som komma i häfven, nästan ögonblickligen slitas sönder, och det fordras att med ett hastigt grepp göra dem all rörelse omöjlig, om man vill hoppas att fä dem felfria. Nästan samtliga arter fångas bist på exkrementer. Charaxes Tiridates slår hälst ned på stammar, där han såsom nästan alla Charaxes-arter hvilar med hopfällda vingar. Något senare, nämligen i januari, påträffades några exemplar af den: skygga, blå och svarta Ch. Mycerina. I flera dagar så- 7 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. gos de pà samma ställe, men gäckade länge alla försök att fanga dem. Som pilar sköto de hvirflande fram och voro 1 nästa 6gon- blick ur synhäll för att dock snart ater visa sig pa sin vanliga plats, som de ej tycktes vilja Ofvergifva. Terrängen var öppen — en plantanfarm — och marken beväxt med slingrande Con- volvulaceer, och en stark hetta rädde där under middagstimmen. Det är en anmärkningsvärd egenhet, att vissa därvarande fjärilar hafva sitt bestämda område, fran hvilket de ogärna vika och dit de, om de blifvit bortskrämda, snart återvända. Hit höra flera Cymothoé-arter nämligen: C. Oemilius, C. Beckeri, C. Theobene, Kallima Rumia, Euphedra Ruspina m. fl. Eu- phedra-arter, Diadema Salmacis, Aterica Opis m. fl. Dag fran dag kunna samma exemplar af dessa arter visa sig pa en och samma plats, somliga pa stigar, andra pa buskar och träd, ja därvid hafva de till och med utvalt en viss gren eller ett löf, dar de ständigt sla ned. Vi lämna nu flodstranden och vika af pa en därifrän ledande smal stig in 1 bushskogen. Har möter man en helt annan fauna. En liten svart och blekgul Cazuna angustatum kommer här vanligen först till mötes, följande stigen pa ringa höjd. Den hör just till de omtalade arterna, som ha sitt bestämda område, hvarifrån de ej gärna vika. Att fånga honom möter inga svårig- heter; bit för bit skrämmes han framför på vägen, vid hvars sida han ofta slår ned på blad o. dyl., tills han hunnit gränsen för sitt område. Helt hastigt vänder han nu och söker komma förbi; då är rätta ögonblicket att med ett raskt grepp fånga honom. Euphedra Fohnston! stryker hastigt fram öfver vägen; den är skygg och svår att fånga, då den ofta vet att i sista ögon- blicket komma undan, i det den vigt smyger in mellan de tätt stående Zingiberaceer och Marantaeeer, som på de flesta ställen resa sig som murar vid stigens båda sidor. Äfven enstaka exemplar af en annan fjäril-art sitta på dessa blad med utbredda vingar, men gifva sig skrämda i väg under snabb, kastande flykt: Euryphene Gambie slår gärna till på nedfallna frukter, såsom fikon o. dyl. i sällskap med Euphedra Ruspina, E. Ceres, E. Themis, E. Xypete och flera Euryphene-arter: E. Sophus, E. Oxione, E. Tentyris m.fl. På utskjutande kvistar sitta små prälande Hypolycæna-arter eller tumla omkring med hvarandra, hvarvid 8 SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. 105 bakvingarnas hvita fladdrande bihang göra en sällsam effekt och komma dem att likna sma rullande klot. Da de sitta röra de bakvingarna som en sax. Här och hvar ser man den ståtliga Cymothoé Fumana än skjuta fram öfver vägen, än hvilande pa ett blad med utbredda vingar. Pa soliga platser sitter den hel- röda Cymothoé Sangaris; den är liflig och rätt svar att fa. Sa är äfven den ljusbandade, stora Cymothoé Atmilius; denna föredrager solig, något öppen terräng inuti skogen, dar den slår ned på blad, ej för nära marken. Den är orolig, hvilar ett ögon- blick och ger sig åter i väg under snabba, kraftiga slag, spänner ut vingarna och seglar sirligt fram mellan bladverket. Cym. Theobene är häller icke ondt om. Den under torrtiden så vanliga Cymothoë Cenis var ännu i november ej allmän. Den kommer eljest i stora tåg, som under timmar i ständigt nya skaror draga fram genom luften förbi åskådaren. Dessa tåg hafva dag för dag samma riktning: i Bibundi från N. till S, ı Itoki N.—S., i Kitta NV.—SO. Bland den skuggiga »bushen» sitta tröga Mycalesis- arter, såsom Neneas, Sanaos och Sandace. De sky allt skarpare ljus och ty sig in i dunklet. Detta är äfven fallet med den hvita, tunnvingade Pséudo- pontia calabarica, som allmänt träffas vid stigarna, där den myc- ket långsamt sväfvar omkring, än höjande, än sänkande sig på sträckta vingar. Den är i rörelse redan mycket tidigt på morgonen, då dess flykt är ännu makligare. I början af mars torde den hafva sin flygtid, ty alla exemplar, jag i Kitta fångade och såg under denna tid, voro vackra och arten allmän; i slutet af må- naden voro de flesta fläckiga och fula. Efter regntiden upp- trädde den allmänt i oktober och var sedan allmän ännu, då jag i januari lämnade Bonge. På liknande lokal träffas Ållotinus similis. Dess flykt är ej hastig, och ofta svänger den fram och åter på ungefär samma plats och slår gärna till på spetsen af torra grenar i likhet med Lzptena Lircea, som träffas sittande där i flera exemplar med hopslagna vingar. Två par af Ålloti- nus similis togos i kopula i medio af mars. I farmer och på andra röjda platser uppväxer nästan alltid en vegetation af lägre, krypande och slingrande växter: Convol- vulaceer, Cucurbitaceer m. fl. Äfven en sådan terräng har sin typiska fjärilvärld. Här ser man den gulbandade Precis Terea 9 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. och dess släkting, den sammetsbruna Pr. Ethyra fladdra omkring med den blågrå, under brunbrokiga Ergolis Enothrea; vidare de allmänna Precis Sophia och Acrea Bonasia. Synnerligt egendomlig flykt har Danazs Chrysippus (var. Dorippus), ty den sker nästan vägformigt, under det att vingarna äro 1 stark dallring. Vid skogsbryn eller vid sidan af det höga elefantgräset träffas Mycalesıs Resaces och den hvita Pontia. Den förra kan äfven ofta visa sig bland gräset vid låg, fuktig terräng. Tillsammans med den håller sig Precis Sophia. Talrika Hesperider tumla lekande omkring bland blommorna. På de omtalade, af slingerväxter bevuxna öppna platserna kan man någon gång få se den i samlingar så sällsynta Salamis Temora draga fram under afmätta vingslag eller hvilande på ett blad, då och då uppslående sina praktfulla, 1 blått och violett skiftande vingar. En annan art af samma släkte, Salamis anacardi, ungefär lika stor, hvit och mörk, med små röda, af gult och svart be- gränsade solar och i viss belysning äfvenledes violettskimrande, är däremot vida allmännare och föredrager gles skog. Vid klart solljus svingar han sig behagfullt upp bland trädkronorna, utbre- der sina prålande vingar, sänker och höjer sig, kretsande fram och tillbaka på sträckta vingar. Därpå slår han ned på något blad, eller oftare på dess undersida, där han hvilar med ned- vändt hufvud och hopfällda vingar. Ej sällan uppskrämmes han fran sin hviloplats, da man gar pa bredare skogsstigar, vid hvil- kas sida han gärna sitter. Är det vackert och solljust, blir äf- ven den stätliga Dradema Salmacis synlig och stryker fram ej högt öfver vägen; däremot har jag aldrig sett den liksom före- gående, höja sig upp bland trädens kronor, då den är mer trög och sätter sig på bladens undersida. De här nämnda arterna höra i allmänhet till de vanligare, som därför gifva en viss karakteristisk prägel åt det område, där de uppträda. Dessemellan ser man en och annan sällsyntare form, som dock här ej kan angifvas. De stora nattfjärilarna stå knappast att få utan genom larvuppfödning, åtminstone har jag sällan lyckats få se dem ute. Bland de ståtligaste, som utkläckts, vill jag nämna en Saturnid, stor ljusgul. med solar, nämligen Antherea Dione. Larverna Io SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. 107 voro svarta med ljusgula taggar och insamlades under nagon vecka i närmare ett hundratal samt förpuppade sig till största delen. Mycket talrik var samtidigt en brun och svart, ljus- luden Gastropacha-larv, som blef ända till S—ıo cm. lang. Intressanta genom sina tag äro processionsspinnarna, Anaphe, hvaraf jag i okt.—dec. fick en ansenlig mängd. De spunno se- dermera in sig i ett gemensamt, gulbrunt hölje och kläcktes 1 februari. Bland Sphingider ar Acherontia Atropos den största. Ett par vackra Dezlephila finnas äfven i fullständig serie, likaså den praktfulla Gonometa Nysa m. fl. Med den tilltagande värmen började snart Orthopterernas högljudda skaror att ökas; pa gängar och gräsmattor, buskar och slingerväxter — öfverallt sägos vimlande skaror af Acridider och Locustider, talrika sà väl till arter som individer. En vär Locusta viridissima mycket lik art var allman. I skogen träf- fades ofta en mycket stor art med tunna bladgröna vingar. Nägra arter med härda, uppblästa täckvingar höra äfven till skogen. Vid nägra tillfällen erhöll jag genom infödingarna en ofantligt stor Gryllid, men blott i fà exemplar. En afton fick jag vid passerandet af faktoriplanen plôtsligt hôra ett fran marken kommande, gällt brusande ljud; framatlutad gick jag, steg för steg lyssnande, för att upptäcka hvarifrän det kom. Det allt starkare danande ljudet var absolut detsamma, som höres fran ett i hastig gang varande tröskverkshjul. Mitt närmande oroade djuret och det blef hastigt tyst; men efter några Ögon- blick var musiken åter i gång och blef, då jag kommit närmare, så intensiv, att den häftiga vibrationen gjorde örat nästan okänsligt under några ögonblick efter sedan den upphört. Slutligen upp- täcker jag i månljuset ett hål i marken och däröfver en uppka- stad jordhög, på hvilken den ifriga musikern satt. I nästa ögon- blick var han som ett skott försvunnen i gången, men tycktes vara för sånglysten att kvarblifva där, hvarför han snart tittade fram och blef så gripen. Understödd af mina svarta medhjälpare fångade jag under nattens lopp närmare ett tjugutal af de präk- tiga djuren genom att hälla vatten i gångarna, då de begåfvo sig upp. Äfven följande aftnar fortsattes jakten framgångsrikt. Det var dock endast någon vecka de afhördes. En Gryllotalpa, något mindre än vår Gr. vulgaris, mullvadsyrsan, lefver i san- If 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. den vid flodstranden och flög mot ljuset om kvällarna. Högst egen är en stor taggig /Zetrodes, som ej sällan träffades pa blad bland Scitamineer. Det är förnämligast den stora prothorax, som är välbeväpnad, men äfven benen bära nälhvassa spetsar, sa att det nästan är omöjligt att vidröra det eljest oskadliga djuret. Märkvärdigast bland Orthoptererna äro de genom sin #2#1- cry eller skyddande likhet beryktade Phasmiderna, spökgräshop- porna, som man ibland upptäcker bland torra grenar o. dyl. Den största — en Palophus — som mätte 24 cm., bragtes mig i en korg af en neger. I början undrade jag hvad han egentligen hade att sälja, dä ingenting annat än en torr kvist, som sträckte sig tvärs öfver korgen, fanns att se. Han tillfrågades, hvad han hade att lämna. Synbarligen beredd härpå föll han i ett skal- lande skratt och vidrörde »grenen», som till min förvåning ut- bredde ett par stora vingar. I hög grad egendomlig föreföll en orthopter med phasmidernas karaktäristiska habitus, men hvars första benpar med dess taggbesatta femur och tibia samt det ut- märkande, trekantiga hufvudet och den tindrande, roflystna blic- ken tydligen visade sig vara en Mantid. Djurets längd var 15 cm., en anmärkningsvärd storlek för en hithörande art. Liknade denna nu en spenslig Phasma, påträffades äfven en annan mantid af alldeles motsatt ufseende, med den platta bladliknande form, som utmärker Phyllzum, den andra af de vidt skilda typer, man finner inom phasmidernas egendomliga grupp. Vingarna voro stora, bredt kantade, och hela djuret förvillande likt den gråhvita stam hvarpa det satt. Skrämdt sprang det hastigt uppåt som en ödla och stannade åter orörligt. För öfrigt funnos där ytterligare några arter, alla glupska, kvicka och äfven obehagliga varelser, som om kvällarna stundom kommo infarande mot ljuset och då alltid väckte uppståndelse, emedan de plägade fara midt på en och ilsket hugga sina hvassa taggar i ansikte och händer — ett till- tag, som vanligen kostade dem lifvet. Mantidernas äggsämlingar, som äro omgifna af ett frasigt, poröst hölje, fästas på grenar, stammar och strån; de nyss utkomna ungarna äro grå. Under bark, nedfallna frukter och fällda palmer träffades talrika Forficulider; så äfven Blattider på passande lokaler. De af dessa senare, som lefva på bladens öfversida, glänste ofta i skimrande färger. Under nedfallna blad o. dyl. lefva mer enkelt 12 SJÖSTEDT: FRAN KAMERUN. 109 färgade svarta eller gra former. Orthoptererna, isynnerhet Gryl- lider och Locustider, höra jämte nagra Hemipterer, nämligen Cicaderna, till de outtröttliga musikanter, hvilkas konserter dyg- net om genljuda i skogen, och som hos den nyss utkomne euro- peen alltid väcker sà stor uppmärksamhet. Ingen stund sent eller bittida räder tystnad, men mot solnedgängen inträda de egent- liga konserttimmarna; det gnisslar, drillar och gnäller, i hvarje vinkel och vra fran underskogens täta gömmen upp till de sky- höga kronorna, och sà fortgär det hela natten, tills den gryende dagen kommer en del af musikanterna att tystna. Midt bland det enformiga surret, hvarvid örat slutligen så vänjes, att det ej utan att särskildt lyssna vidare uppfattar det, höres här och hvar, i synnerhet vid middagen en allt annat öfverröstande, gäll stämma. Den kommer från någon Czcada, som slagit sig ned på ett blad eller en stam, och där musicerar af alla krafter. Att exakt upp: fatta hvarifrån ljudet kommer, lyckas mer sällan, ty det tycks komma från alla håll. Ibland kan man däremot få se djuren komma flygande och slå ned på stammarna, då de lätt fångas. Den största påträffade arten är omkring 6 cm. lång, med prakt- fulla, genomskinliga och bruna vingar, hvaröfver liksom strötts ett fint guld- och grönskimrande stoft. För öfrigt voro Hemipte- rerna talrikt representerade så väl af land- som vattenformer, de senare af släktena /Votonecta, Nepa och Hydrometra. Allmänna äro också Pseudoneuroptera. Flera sländor, i synnerhet Calopteryx-arter höra typiskt till urskogen, där de sitta vid sidan af stigarna. Öfver dammar och andra vattensamlingar i skogen flyga lifligt färgade -#schna- och Libellula-arter fram och åter, och äfven vid boningshusen kan man, i synnerhet mot solnedgången se några metallskimrande sländor, oroligt fara fram under ifrig jakt. Till denna grupp plägar man äfven räkna de beryktade 'Termiterna. Redan under första exkursionen i den afrikanska skogen väcktes min uppmärksamhet på deras omkring alnshöga, svamp- formiga jordnästen, som talrikt träffades, i synnerhet i fuktig »bush». Man finner äfven bon af klubblik form, men dessa torde vara sädana, som ej äro fullfärdiga, en förmodan, som be- kräftas däraf, att de svampformigas »fot» upptill visar en betyd- lig uppsvällning, och att de fä de andras form, om dessas skärm 2 13 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. formiga tak borttages. Nästena äro till hela sin längd genom- satta af större eller mindre kamrar, vanligen 1—2 cm. i genom- skärning och skilda genom helt tunna väggar. Genom små cirkelrunda hål, ett eller två till hvarje kammare, står hela la- byrinten i kommunikation. Äfven under jorden sträcker sig ett komplex af kamrar och gångar. Under nästan ett års tid hade jag vid upprepade tillfällen undersökt dem i hopp att finna någon »drottning», krossat dem bit för bit utan att lämna ett rum oundersökt, men alltid för- gäfves. Endast arbetare, soldater, larver och puppor 0. s. v. sågos i enorma massor; icke häller några bevingade könsindivi- der funnos, och hoppet att någonsin få en »drottning» blef allt svagare. Äfven strax efter regntiden blef resultatet detsamma, tills slutligen en dag i november ett helt moln af svartvingade indi- vider fladdrade fram ur ett krossadt bo. Detta gaf hopp om, att rätta tiden nu vore inne; negrerna fingo tillsägelse att hämta bon och bära ned dem till en bredare och tilltrampad väg, för bättre kontroll, att inga kröpo sin väg utan undersökning. Glädjen blef äfven stor, då vid öppnandet af en cell en gulhvit, masklikt krypande varelse visade sig — det så länge sökta djuret. För- siktigt hackades det fram och lades först på marken, där det med största svårighet kröp omkring, släpande sin otympliga kropp efter sig. Jag ville nämligen se, hvad de andra skulle taga sig till, om de skuile samlas omkring sin drottning liksom bina kring visen, men detta var ej förhållandet. De bekymrade sig icke ens om henne; endast några »arbetare» kommo fram och sökte hjälpa henne undan, men tycktes snart ledsna och kröpo sin väg. De kring drottningens närmast varande kamrarna voro ofta fullstän- digt fyllda med ägg; dessa blefvo sällsyntare ju längre därifrån rummen voro belägna, hvilken omständighet var ett gif akt att förfara varsammare i den mån äggen blefvo talrikare, så att den ömtåliga varelsen ej skulle skadas, då hennes cell öppnades. Ofta är hos termiterna denna senare af ett särskildt utseende och storlek, men så var här icke fallet. Icke häller var drottningens plats bestämd, i det hon ibland träffades i något högre beläget rum, ibland lägre ned. Under samma och följande dagar erhöllos ytterligare 25 st., däribland äfven af två andra termitarter, den 14 SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. III ena med klotrunda, pà grenar fästa bon, den andra med läng- sträckta, sittande utmed tridstammen. Fran termiternas byggnader, vare sig dessa dro särskildt uppförda eller endast bestå af gångar under bark eller i tra, leda alltid en mängd täckta kanaler ut i alla riktningar. Tyd- ligast iakttages detta, då boet är fäst utanpå en stam, som då omspinnes af dylika gångar, hvilka framför allt ställa det i för- bindelse med jorden, men äfven sträcka sig uppåt kronan. Ämna termiterna angripa något föremål, t. ex. en tygbal i ett varu- magasin, ser man täckta gångar, som leda från deras bo till denna, därvid löpande långa sträckor på väggarna och upp till den hylla, där tygbalen är; icke nog härmed, utan de uppföra dylika inuti denna, allt efter som den sönderätes. Hos inga ar- ter kunde jag finna matförråd. | Termiterna äro ljusskygga varelser, som om dagen hälla sig dolda i sina bon och gängar och endast under natten ströfva omkring eller arbeta pa sina byggnader. Sönderslär man en sä- dan försvinna de hastigt eller söka, om skadan ej är för stor, att hastigt reparera den och afstänga det förhatliga ljuset. De samla sig salunda i de sönderbrutna rummen och börja byggan- det rundt kring kanterna. Materialet är deras exkrementer. Hastigt löper en »arbetare» fram till randen, hvarest han utstöter en liten jordklimp af ett knappnälshufvuds storlek, hvilken sedan bearbetas med käkarna till en plastisk massa, som utjämnas öfver den förutvarande; rester af de krossade väggarna o. dyl. inmuras bland det öfriga sedan det först blifvit sönder- smuladt med käkarna och uppblandadt med saliv. Äfven tror jag mig hafva märkt, att de uppkasta jordbollar genom munnen, men det viktigaste materialet förblir dock exkrementerna. Så länge de måste hålla sig i ljuset går arbetet trögt; ofta försvinna de därvid i sina gångar och tyckas tveka att komma upp, men då de väl fått ett värn färdigt att hålla sig bakom, går det allt raskare, och man ser den ena bollen efter den andra skjutas fram och utbredas öfver kanterna. Ar hålet för stort, nöja de sig för tillfället med att täcka blott rundt kring sidorna, så att ett smalt rum bildas mellan den nya och gamla väggen. Härvid börja de fylla dels från golfvet dels från taket, och då murarna närmat sig hvarandra tillräckligt, afsluta de arbetet genom 15 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. en murning tvärs öfver den smala springan. Under arbetarnas ifver stå soldaterna tröga vid gångarna och titta fram ur dem med gapande käftar; de visa ingen öfverdrifven djärfhet, utan smyga sig vanligen bort, om de för mycket oroas, till stor skill- nad mot vandringsmyrornas soldater, hvilka i så fall blifva allt ilsknare. Mot sina döda eller sårade visa de ej häller samma ömhet som myrorna; en nödställd njuter ingen hjälp, och ligger en död i vägen under arbetet, inmuras han utan vidare och kan ju äfven med sin stora jordfyllda abdomen vara rätt passande till fyllning. Termiterna äro värnlösa djur och synnerligen ömtåliga; en liten tryckning är tillräcklig att krossa den späda organismen, och äfven solstrålarna, om de direkt falla på dem, uthärda de ej länge. Krossar man ett bo och utsprider djuren på marken, infinna sig genast massor af myror, som börja ett fråssande ka- las; , puppor, larver, allt bortföres och uppätes, och de ömkliga termiterna bjuda ej till att försvara sig, utan släpas i väg till och med af de obetydligaste småmyror, som om de vore liflösa ting. Hvad här blifvit yttradt om termiterna gäller speciellt den art, som bygger de svampformiga bona, men mycket däraf är gemen- samt för dem alla. Den största af de påträffade arterna tyckes mindre sky lju- set och ströfvar omkring nästan som vandringsmyrorna. Första gången jag lyckades få se ett sådant tåg var i Kitta, sedan äf- ven i Bonge 1 februari. Flera andra arter funnos allmänt; en del bygga klotrunda bon, som hänga på trädgrenar, andra lefva i trä, som de alldeles sönderäta, utan att skada ytan. Dessa senare äro för människan de förargligaste och göra ofta skada i magasin och boningsrum. Bland Neuroptera kan nämnas ett par Myrmeleon, som hålla till i skuggig underskog och äro rätt svåra att se, där de sitta bland torra grenar eller längs nedhängande lianer. Larverna, myrlejonen, hafva ej mycket visat sig i Bonge, däremot voro de allmänna i Ekundu. Till Diptera höra några af landets värsta plågoinsekter, moskiterna, hvilkas elaka rykte spridt sig öfver hela världen. De äro på många platser, i synnerhet i mangrove-regionen ytterst talrika och förbittra ens tillvaro. Då solen gått ned börja de infinna 16 SJÖSTEDT: FRAN KAMERUN. 113 sig och förkunna genast sin närvaro genom sitt enerverande pip och sina smärtsamma sting. Därmed är all trefnad förbi, all hvila pä den svala verandan omöjlig, och sä äterstär icke annat, än att antingen sä snart som möjligt krypa in under moskitnätet eller marschera fram och äter, sa att de ej fa ro att sla ned. I Bonge voro de dess bättre fataliga, men i Ekundu, som just ligger vid mangroveskogen, desto talrikare. Lika plägsamma, om ej värre, därför att de uppträda om dagen och vanligen i ofantlig mängd, äro sandflugorna.. De yt- terst smä varelserna — de uppnä ej ett knappnälshufvuds storlek — förorsaka med sina sting, hvilka liksom moskiternas svullna upp till en hvit hårdnad, en pinsam klåda, som varar i flera timmar. Vid lämplig dager och god observation kan man se dem som ett fint stoft fara omkring i luften; rofgirigt slå de därefter ned på händer, hals och ansikte, där man i samma ögon- blick får känna deras pinsamma bett. Under kanotfärder på flo- derna får man, isynnerhet under heta dagar göra bekantskap med en annan plågoande, en stickfluga, både till storlek och utseende mycket lik vår Hematopota pluvialis. Den kommer alldeles ljudlöst farande, slår ned på kanotkan- ten ett stycke bort och sitter där så stilla och oskyldig, som om dess hela önskan vore att endast få en hviloplats efter re- san från land. Men där förblir hon ej länge, utan gör några ha- stiga kast hit och dit, försvinner utmed kanotens sida och kom- mer så obemärkt tillbaka för att slå ned på något tryggt ställe, där man ej har blicken fäst, ty för denna hyser hon en märk- värdig fruktan och gör aldrig något ofog, så länge man fixerar henne. Kläderna skydda ej säkert mot stinget, om de ej äro mycket vida, men äfven då vet hon att träffa på någon punkt, där de sitta spända mot kroppen, i hvilken hon ej är sen att sänka sin hvassa snabel. En besläktad gul form, Glossina, skall gifva ännu värre bett; den är dock lyckligtvis långt sällsyntare och visar sig endast i enstaka exemplar, liksom förhållandet är med en stor Zabanus-art. Negrerna med sina nakna kroppar plågas af dessa djur ännu grymmare och hata dem ock därefter. De kunna aldrig se en stickfluga på hvarandra utan att söka döda den, hvilket de äfven stundom söka göra, då den slagit ned på en hvit. Ofta kan man under kanotfärder helt oförmodadt få Entömol. Tidskr. Årg. 14, H. 2 (1893). 17 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ett väldigt slag 1 ryggen af en bakom sittande paddlare, nägot hvaröfver man i början blir ursinnig, okunnig om hvilken stor tjänst han tror sig göra därmed, och man blir kanske sedan ännu mer uppretad efter att hafva vändt sig om och fätt se honom grinande, med en fluga i handen. I den dunkla, fuktiga skogen kan man ofta iakttaga en säll- sam dans af stora, spensliga myggor, Tipulider, antingen samlade i klunga pa en trädstams nedre del eller under gungande fiykt tumlande som bollar upp och ned utmed dess sidor. Detta se- nare sker endast da de oroas; lämnade at sig själfva sla de ned, och hela sällskapet börjar nu utföra ett egendomligt ska- despel. Därvid fasta de sig endast pa första och tredje ben- paren; hela djuret sättes 1 en darrande, djupt gungande rörelse, i det de langa benen höjas och sänkas, sa att kroppen nästan slar emot underlaget; det mellersta benparet svänges under hela tiden som ett par väldiga armar. Själfva kroppen ser man knap- past, endast de hvitbandade benen, som ibland längsamt och af- mätt, ibland med feberaktig ifver röra sig ı ett oredigt virrvarr. Af synnerligt intresse är den till Aphaniptera hörande, myc- ket beryktade sandloppan, »djiggas» eller »djinga», Sarcopsylla penetrans, som är en stor pläga för människorna. Sandloppan är något mindre än sin vanliga europeiska släkting och till fär- gen som denna. Den hoppar kvickt och rätt långt, men plägar 1 allmänhet ej gifva sig upp på kroppen, utan angriper förnäm- ligast fötterna. Det är egentligen endast honan, som väcker uppmärksamhet; hanen lefver ständigt fri i sanden. Då honan skall lägga ägg, borrar hon sig in i huden, den äggfylida, hvita abdomen sväller där upp till en ärtas storlek eller mera, sönder- sliter därvid underliggande väfnader och förorsakar en obehaglig klåda. Hufvud och thorax synas i midten som en liten svart punkt. Ett par veckor torde åtgå innan äggen kläckas. På hemresan fann jag nämligen, efter att hafva varit denna tid på hafvet, tre exemplar, som sutto i ena foten och då voro af "betydande storlek. Jag hade med säkerhet fått dem, då jag lämnade Ekundu några dagar före afresan. Negrerna lida be- tydligt af dem, och ofta ser man deras fötter alldeles söndertra- sade, då efter hvarje djur, som uttages, ett större eller mindre hål kvarblifver, hvars kanter ofta blöda och kunna värka upp till 18 es SJOSTEDT: FRAN KAMERUN. BLS sar. Krypa djuren in under naglarna, medför deras borttagande dessutom stor plåga. Arten, som har sitt hemland i Sydamerika, säges hafva blifvit öfverförd till Afrika med slafskepp. Bland Hymenoptererna gjorde sig parasitsteklarna, Ichneu- monider och Braconider, obehagligt bemärkta genom sina förö- dande sköflingar i larvburarna. Nästan dagligen dödades larver och puppor, icke allenast i enstaka exemplar, utan hela kullar dukade under för dessa djur. Så snart en larv började krypa tillsammans och ej ville äta, oaktadt man såg, att den ej nått sin utveckling för inpuppning, visste man hvad som fattades honom, och någon räddning fanns icke: dag för dag blef han allt tunnare och mjukare till dess han liksom upplöstes af de alltjämt tillväxande och frätande parasiterna. Ibland syntes han däremot alldeles frisk, växte och förpuppades, men i stället för fjäril sågos ibland flera, ibland en enda parasitstekel flyga på gallret af buren någon tid därefter. På skogsstigar surrade ofta en stor, svart, rödbent gräfstekel fram med stor snabbhet. Hans gångar, som med förkärlek an- läggas midt på den tilltrampade vägen, gå nästan lodrätt ned. Står man stilla vid en påbörjad gång, kan man få se det lifliga djuret slå ned vid dess mynning, oroligt springa fram och åter, och så krypa in för att i nästa ögonblick åter visa sig. Synes ingen fara vara för handen, dröjer det allt längre tid nere, emel- lanåt visande sig för att undanskaffa den jord, det lösgjort. Den fullfärdiga gången är omkring en fot djup och fylld med rof för larverna. Jag har flera gånger uppgräft sådana bon och aldrig fun- nit annat än stora gräshoppor såsom rof. En annan art, en Pelopeus, som bygger sina af jord uppförda bon på väggar o. dyl., ofta nog inuti rummen, föder däremot sina larver alldeles uteslutande med spindlar. Dessa stickas så, att de blott förlamas och äro till det yttre fullkomligt oskadade, hvarför de kunna med fördel användas för samlingar. Också betjänade jag mig af denna oväntade hjälp och plundrade alla nästen jag såg på det välkomna bytet. I regel finnas omkring femton spindlar i hvarje cell. Larven har sin plats innerst och angriper under sin tillväxt den ena spindeln efter den andra; då alla äro förtärda, inpuppar han sig i en rödbrun pergamentartad kokong. Den utbildade stekeln är svart och gul. Trähumlor blefvo 19 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. vid torrtidens början allmännare än nägonsin förut. Det var de utsläende blommorna, som lockade fram dem, och där dessa bil- dade större grupper, rådde lifligt buller. Pa öppna ställen, ofta utmed flodvallen, sågs en stor art, med sammetsbrun thorax och metallglänsande svarta vingar och abdomen, ideligen fara fram och åter inom ett bestämdt område, som den sällan lämnade, om ej för att med svindlande fart göra några volter och så åter fort- sätta sin förra bana. i ! Bland de talrika myrorna vore först att nämna en liten, yt- terst spenslig röd art, som redan visade sig under resan frän Europa. Den var allmän om bord och hade valt sockerkistorna till bostad, sa att vi dagligen hade nöjet att se den 1 socker- skälen pa bordet. Den uppträder vid kustplatserna i massor och är synnerligen besvärlig, da den ofelbart infinner sig, hvar helst na- got ätbart är åtkomligt. Att skydda sina samlingar mot dessa myror är nästan omöjligt, ty den minsta springa lämnar dem tillräcklig ingång och deras uppspåringsförmåga trotsar all beskrifning. Till Bonge hade den ej hunnit, men ersattes af en mörkare art, som var en nästan lika svår förstörare, hvilket tillräckligt syntes i larvburarna. En del Formicider, små och svarta, bygga på träden ända till 5—6 fot långa bon, som se ut att vara hopfogade af en massa små tegellagda flikar af gråpapper. Så komma slutli- gen vandringsmyrorna, Anomma arcens, Afrikas renhällningshjon, men tillika ett af dess värsta plagoris. Det ar svärt att fa färger nog mörka att skildra all den pläga, det gränslösa obe- hag och oro, dessa — mä vara oumbärliga, men icke dess min- dre afskyvärda — kräk förorsaka under vandringar i skogen. I millioner och äter millioner genomströfva de skog och öppna platser, slukande allt ätbart, som kommer i deras väg, och an- gripande icke allenast döda ting och mindre djur, utan med ett exempellöst mod och dödsförakt äfven de största. Intet djur gar fritt for deras angrepp, om det ej viker bort; men detta veta de flesta att göra, om det finns nagon môjlighet dartill. Blifva de en gang fast, ga de en kvalfull död till mötes. Men äfven myrorna ha sina fiender, som, utan att bry sig om deras bett och förtviflade for- svar, massvis döda och förtära dem. Hit hafva vi först att räkna en liten skogsödla, J/adouza sp.?, som vid ett myrtags annalkande bereder sig pa en god fångst. Det är ett nöje att se, med hvilken 20 SJÖSTEDT: FRAN KAMERUN. 17 smidighet de kvicka ödlorna springa omkring i den myllrande ho- pen, proppa munnen full med myror, hvarpa de löpa till ett säk- rare ställe, där de förtära sitt byte. Ifrigt upptagna med sin jakt, springa de under tiden utan fruktan rundt omkring den orörligt staende betraktaren, ja, tveka ej ens att springa upp för hans ben, under det den lifliga blicken granskande far hit och dit for att utforska, om möjligen nägon fara kan vara för handen. En annan förföljare är den vanliga Agama colonorum. Pa stammar och stenar, på väggar och tak, öfver allt löper denna vackra ödla med samma ledighet, samma behagliga rörelser, hvarvid dess vackra teckning framträder till sin fulla styrka. Det är dock endast hanen, som prålar med lysande blodröda och blå färger; honan bär en mera anspråkslös teckning af gråbrunt och grönt. Flera fåglar följa äfven regelbundet myrtågen och hämta, som det synes, nästan uteslutande sin föda från dem. Här böra först nämnas de till Pycnonotide hörande harfaglarna, Criniger, särskildt Cr. nofatus, som är ungefär af en talltrasts storlek, ofvan olivgrön, under gul, samt en Timeliid, Aletha castanea, något mindre till storlek samt hvit och kastanjebrun. Båda dessa utstöta under jakten egendomliga, lätt igenkänliga, vemodiga lä- ten, hvarigenom man göres uppmärksam och sålunda kan und- vika att komma in bland myrorna. Vidare, ehuru ej sa regelbundet, följas tågen af hackspettar, Campothera-arter, och af den om vår rotgel påminnande Stiphror- nis gabonensis. Dä myrorna svärma upp ur jorden, och täget tager sin bör- jan, strömma de fram i ett omkring tumsbredt band, som dock snart delar sig i flera, för att äter sammansmälta och delas. Äro de riktigt under vandring och ej behöfva sprida sig för att söka föda, bilda de en enda oafbruten ström, som hastigt rör sig framät. Arbetarna utveckla en rent af feberaktig ifver och täga fram med en snabbhet, som är förvänansvärd, da man betänker, huru länge de sälunda äro i rörelse, innan de söka hvila; med nedböjdt hufvud täga de framät i de föregäendes spär, som det tyckes obekymrade om hvart det bär. Hafva de, som ofta är fallet, en puppa att föra med sig, bära de denna under kroppen, sedan de gripit ett fast tag om dess ena ända. Pä bäda sidor om tä- get paradera soldaterna, som dä och dä framila nägra steg, stanna 21 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ater, sänka abdomen och höja framkroppen; det väldiga huf- vudet med dess fruktansvärda käftar sträckes nästan rakt uppät, och sa sta de orörliga, stirrande i vädret, med vidöppet gap, firdiga att angripa hvarje varelse, som söker oroa täget. En 1 sanning präktig vakt! Dä de allt efter som täget skrider framät behöfva ändra plats, gifva de sig in bland de öfriga och löpa helt fredligt, till dess de funnit en ny plats att besätta, och stanna då åter. Skulle man oroa dem, t. ex. kasta en sticka 1 deras väg, eller själf vara nog olycklig att omedvetet stå midt ibland dem, uppstår en förfärlig oreda, och inom några ögonblick är hela platsen öfversvämmad af myror, som ursinnigt rusa hit och dit och i senare fallet massvis äntra upp för benen, och snart bebada sin närvaro genom smärtsamma bett. Har man ej märkt dem, förr än de hunnit så långt, är man i en af de obe: hagligaste situationer, man gärna kan komma. Att skaka af sig dem lär icke lyckas; de bita sig fast i kläderna, krypa in i skorna och skaffa sig alltid väg in till kroppen, där deras sting blifva så plågsamma, att man vanligen rusar till ett säkrare ställe, af- kastar kläderna och börjar en grundlig syning af hvarje plagg för sig; men ändock får man kännas vid dem stund efter annan, ty de veta att så gömma sig i veck och sömmar, att alltid några blifva kvar, hvilka man upptäcker först när de åter börja sina anfall. Det skulle vara någon tröst, om myrorna ständigt hölle sig i skogen och läte boningshusen vara i fred, men äfven här göra de påhälsningar, så att man måste lämna bädd och allt, tills de tågat bort, hvilket dock kan dröja hela dygn, om man ej använ- der särskilda medel att fördrifva dem. Mången gång har jag vid hemkomsten funnit hela golfvet som en enda krälande massa — en allt annat än behaglig syn, då man väntat sig hvila efter en tröttande dag. Så måste utrotningskriget börja, hvarvid eld och salt äro de verksammaste vapnen. Vid ett tillfälle hade jag köpt ett slags små oljerika kärnor, rätt goda och i smaken kanske mest påminnande om valnötter, och lagt dem i ett plantanblad på en blecklåda. Fram på kvällen kom jag ihåg dem och gick bort för att taga några stycken, men griper i stället i en hel klump af myror, som ögonblickligen beto och höggo i handen. Väl befriad från dem finner jag vid lampskenet, att ett helt 22 SJÖSTEDT: FRÄN KAMERUN. 119 myrtäg kommit in, och att de vedervärdiga djuren i tumshöga lager betäckte kärnorna och hela lädan. Denna var lyckligtvis af bleck och tom, hvarför jag stänkte pä litet fotogen, antände alltsammans och var sa befriad fran en del af plagoandarna. Instängda husdjur anfallas regelbundet, och om man har en apa eller papegoja, mäste buren sättas pä tjärade stolpar. Da ett myrtäg kommit fram till en öppen terräng, en afröjd plats eller dylikt, sprida sig djuren vanligen för att söka föda. Framför ett sådant tag är ett rörligt lif; spindlar och insekter, grodor och andra smådjur röra sig här om hvarandra, hoppande och löpande för att komma undan den fruktade fienden. Liksom branden på slätten väcker oro bland de större djuren, som oemot- ståndligt drifvas framför den härjande eldslinien, och slukar allt, som ej hinner undan, så väcker äfven de framvältrande myrska- rorna fruktan bland de mindre och lämna för öfrigt lika litet kvar af rofvet som elden. Intet ställe lämnas oundersökt; de krypa upp på stammar, ut på löfven, löpa ned i jordgångar och remnor, hvarur de uppjaga råttor, näbbmöss, skorpioner, maskar, med ett ord allt, som dit tagit sin tillflykt. Så smånin- gom uppstår, där myrorna samlade ga fram, en djup vag; den af fötterna lösgjorda mullen kastas åt sidan, allt mer stiger den så bildade vallens höjd, de båda sidorna närma sig upptill hvar- andra och sammanstöta, så att en tunnel bildas, hvari de sedan ostördt kunna framtåga. I största mängd förekommo vandringsmyrorna i november, sedermera aftogo de något i antal. UEBERSICHT. Aus Kamerun. Einige Züge aus dem Insectenleben in der Gegend von Bonge zur zeit nahe vor dem Anfang der Trocken- period, von Y. S. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. EIN WUNDERBOCK. In der Berliner Entomologischen Zeitschrift B. 37, p. 17 —24 (1892) liefert Herr A. F. NONFRIED eine »monographische Uebersicht der Prionidengattung Callipogon SERV.» und beschreibt, p. 21— 22, eine angeblich neue Art aus Central Honduras, welche Call. Friedländeri genannt wird. Als ich die Formen dieser Gattung in unserem Museum nach der Monographie bestimmen wollte, wurde ich natürlich auch veranlasst die Beschreibung von C. Friedländeri durchzu- lesen und fand da unter anderem auch folgende Kennzeichen: »Kopf eigenthümlich geformt; denn während alle übrigen Arten ihn mehr breit haben, ist es hier umgekehrt. Denn er ist sehr lang, stark convex, so dass von oben gesehen die Augen ES aw und Fühlergruben nicht sichtbar werden» Was ist das? Kann in der Gattung Ca//ipogon eine Art existiren, die von allen anderen bekannten Prioniden so abwei- chend ist, dass die Augen und Fühlergruben von oben nicht sichtbar sind? Die Art ist glücklicherweise abgebildet und ich beeilte mich die Figur 6 auf der Tafel 3 zu Rate zu ziehen. Aber wie wurde ich enttäuscht! ! Die Figur stellt einen Käfer dar, dessen Kopf offenbar in umgekehrter Stellung angeklebt ist, und um allen Zweifel zu heben ist auch der linke Oberkiefer (Fig. 6 b) in umgekehrter Stellung abgebildet, wodurch ganz einfach die in der Beschrei- bung erwähnten grossen Eigenthümlichkeiten der Mandibeln erklärt werden. Wenn einem die Kenntniss über den Bau der Käfer so gänz- lich fehlt, dass er nicht sehen kann, ob der Kopf eines riesigen Käfers in umgekehrter Stellung angeklebt ist, thut er wahrlich am besten, wenn er sich von der Speciesmacherei abhält. Chr. Aurivillius. 1 Von mir gesperrt. 121 PENSACARUSEMENTRICOSUS, NEWPORT, FUNNEN UNDER EGENDOMLIGA FÖRHÄLLANDEN. MEDDELANDE AF FILIP TRYBOM. Pa sin väg fran sjön Lygnern till Kongsbackafjorden genom- flyter Rolfsan den tämligen djupa Stensjön. Da jag den 23 sept. 1889 var sysselsatt med att insamla entomostraceer fran denna senare sjö, erhöll jag, såsom jag för tillfället antog, åtskilliga ägg af ett eller annat djur rätt långt ut från land. Närmare in- till stränderna eller längre ned i vattnet stodo dessa äggliknande små kulor ej att upptäcka. Bland ett par hundra entomostraceer räknade jag efter min hemkomst 7 stycken af dessa kulor, hvilka i diameter höllo o,2 till 0,6 mm. Redan med en vanlig lup syntes ett till formen tardigradlik- nande litet djur fästadt vid hvarje kula. Starkare förstoradt vi- sade sig detta i verkligheten akaridartade djur aga ett organiskt sammanhang med de nämnda kulorna; de utgjorde en utväxt fran eller en del af djuret. Deras diameter var emellertid fran un- gefär lika med, till fullt tre ganger sa stor som hela djurets langd för öfrigt, hvilken utgjorde 0,16 till o,2 mm. I »The Transactions of the Linnean Society of London» vol. 21, part. 2, 1853, pag. 95—102, tab. ro, fig. 5—9 har G. NEWPORT i en uppsats med öfverskriften: »Further Observa- tions on the Habits of Monodontomerus; with some Account of a new Acarus (Heteropus ventricosus), a parasite in the Nests of Anthophora retusa» beskrifvit och afbildat det djur, hvarom 1 Då såväl NEWPORTS släktnamn //eferopus som ock Physogaster LICH- TENSTEIN (An. E. F. (4), 8, Bull. p. 80, 1860) blifvit tidigare använda för andra djursläkten, föreslår jag att kalla detta akaridsläkte for Physacarus, I 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 893 ö här är fråga?. De förhållanden, under hvilka NEwPORT fann Heteropus, voro så vidt skilda från dem, under hvilka jag träf- fade densamma, att jag icke kan underlåta att redogöra för hans iakttagelser. Under det NEWPORT studerade de på larverna af den biar- tade Anthophora retusa parasiterande larverna af Monodontome- rus, insamlade han i medlet af sept. 1849 massor af båda dessa stekellarver. Anthophora-larverna lefva som bekant i slutna, i lerjord förekommande celler. När han fört hem de parasiterande små stekellarverna, voro dessa att börja med fullt friska och kraf- Heteropus ventricosus NEWP.: a fullvuxet djur; b dräktig hona; c ett bakben; efter NEWPORTS figurer; d ett framben efter svenskt exemplar. tiga, och intet främmande märktes på dem. Men efter fem da- gar fann han dem betäckta af små runda, blåslika kroppar, som visade sig just vara vår Physacarus. Om ytterligare ett par da- gar voro icke allenast samtliga Monodontomerus-, utan också t. o. m. alla de af dessa oangripna Anthophora-larverna dödade af Physacarus. Förut hade NEWPORT iakttagit bilarvceller, i hvilka larverna syntes liksom upplösta i stora massor af små sferiska 2 Uppsatsen i fråga hade blifvit delgifven »Linnean Society» redan den 5 mars 1850 och står, tillika med beskrifningen på Physacarus ventricosus i korthet refererad i sällskapets »Proceedings» (vol. II, pag. 70—71) för detta ar. 2 TRYBOM: PHYSACARUS VENTRICOSUS. 123 gryn — Physacarus. En cell hade han ock träffat, hvilken inne- höll ett af detta djur bestående fint stoft, som alltigenom lifligt rörde sig. Det var djur, hvars bakre kroppsända ännu ej svällt ut till den omtalade, klotlika bildningen. De voro i detta sta- dium mycket rörliga, lämnade till allra största delen snart nog sin bilarvcell och spridde sig till de af Physacarus förut oangripna stekellarverna, ur hvilka de sedan insögo riklig näring. ' De ba- kersta kroppssegmenten utsvällde sedan ända till djurets tjugudubbla volym,?” och ägg utvecklade sig i ansvällningen. Omkring tre veckor efter det att denna börjat bildas, vimlade det i de prof- ror, dar NEWPORT förvarade sina Physacarus, af smärre, mera genomskinliga, lifliga individer, detta i sådana rör, som hållits mera utsatta för solljus och hetta. Honorna hade således, säger NEWPORT, antingen varit befruktade, innan de uppnådde och an- grepo stekellarverna, eller också sker en fortplantning utan be- fruktning. Hanar lyckades han nämligen ej påträffa. Redan då de unga Physacarus först varsnades, hade de 4 benpar och icke 3, såsom eljest är vanligt hos akariderna i ett yngre stadium. Det fanns stora skäl att antaga, att honorna ej gäfvo ifrån sig ägg, utan redan utkläckta ungar. NEWPORT fram- håller, hvilken stor betydelse temperaturen spelar i detta afseende, och att Physacarus-honorna vid jämförelsevis lägre värmegrader måhända lägga ägg. Han fann, att de, uppbevarade på svalare ställen, ej fortplantade sig samma höst. Äggen förblefvo då syn- barligen oförändrade, åtminstone under fem månader. Djuren lefde godt vintern öfver. Sedan Physacarus-honorna samlat en mängd reservnäring i sin uppsvällda bakkropp, äro de, säger NEWPORT, måhanda blott »nidi» för ungarna, hvilka där möjli- gen undergå en förändring, få 8 1 st. f. 6 ben. NEWPORT placerade sitt nya släkte i KocHs familj Sarco- Ptides. Han säger detsamma vara närmast besläktadt med det af Koch beskrifna släktet Dermaleichus fast dock alldeles skildt från alla, förut beskrifna släkten. Af det anförda torde framgå, att Physacarus, där den vun- 3 À NEWPORTS figur af en dräktig Physacarus-hona, hvaraf här bifogas en kopia, har segmenteringen blifvit oriktigt afritad à kroppens uppsvällda baker- sta del. De af mig undersökta individerna hade icke häller någon märkbar segmentering därstädes.” Le) 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. nit insteg, kan utöfva ett enormt inflytande pa insektvärlden, 1 det den äger förmäga att tillintetgöra snart sagdt alla i jorden lefvande insektlarver och puppor. Den angriper visserligen ocksa nyttiga, pa skadliga insektlarver parasiterande steklar och väl äfven andra insekter, men da den sa att säga gör rent hus ge- nom att skoningslöst döda de skadliga insekterna med de nyttiga, synes den vid manga tillfällen kunna vara af ovärderligt gagn. Jag har därför tillåtit mig att här ofvan 1 korthet referera NEw- PORTS iakttagelser om dess lefnadsförhällanden, hälst som jag med den begränsade tid, jag haft att ägna at saken, ej kunnat 1 litteraturen finna några utförligare nyare observationer öfver det mycket egendomliga djuret. Af ett nyligen lämnadt medde- lande af F. M. WEBSTER med ôfverskriften: »Early published References to some of our injurious Insects» i »Insect Life», edi- ted by C. V. Rırey and L. O. Howarp, U. S. Dep. of Agri- culture, Div. of Entomology, Periodical Bulletin, Vol. IX, Nis 7 and 8», pag. 263 och 264, synes det emellertid framgä, att Physacarus ventricosus efter all sannolikhet redan 1845 blifvit iakttagen i nordamerikanska staten Michigan, men förväxlad med äggen af Meromyza americana Firca. Larverna af denna di- pter lefva i hvetestran, hvilka de afgnaga samt med dem ofta falla till marken, där de lätt blifva ett byte for Prysacarus, hvil- ken WEBSTER 1884 fann parasiterande pa J/eromyza-larver vid Oxford i Indiana. I den uppsats med titel: »Insects, affecting Fall Wheat» (»Report of The Commissioner of Agriculture‘ for The year 1884», Washington 1884), i hvilken WEBSTER à sidan 390 omnämner detta, redogör han ocksä (sid. 387) för, huru han samma ar vid Bloomington i Illinois iakttog, att /Xy- sacarus ventricosus angrep och dödade de äfvenledes i hvete- sträen lefvande larverna af den till familjen Chalcidide hörande Isosoma tritici RILEY. Men det var ej nog med, att dessa lar- ver föllo offer för den sa obetydliga, lilla acariden, utan denna dödade ocksa pa dem parasiterande, sma stekellarver samt de 8 mm. långa larverna af en carabid, Leptotrachelus dorsalis FABR., som eljest nere i hvetestubben äta upp såväl /sosoma-larverna som de dem angripande stekellarverna. »Ehuru sä ojämförligt liten», säger WEBSTER, »afgär Heteropus till slut med segern öf- ver alla de nämnda larverna. Han är en synnerligen verksam 4 Ra TRYBOM: PHYSACARUS VENTRICOSUS. 125 parasit, som fullbordar sitt värf, äfven där alla andra skulle vara otillräckliga, blott det finnes den allra minsta utväg för honom att nå sina offer »? De amerikanska iakttagelserna bekräfta således, att Piysaca- rus angriper insekter af vidt skilda grupper samt under mycket olika förhållanden; de bekräfta, att den för landtbrukaren kan vara af synnerligen stor betydelse. / Hvad beträffar den af mig funna Prysacarus, sa ir den möj- ligen en ny art, fast den mycket liknar Newporrs afbildning af ventricosus. Denna art synes emellertid vara betydligt större an de af mig anträffade individerna. NEWPORT matte nämligen den kulformiga ansvällningen att vara ända till omkring 1,6 mm. i genomskärning (1/16 engelsk tum) eller bortåt 3 gånger sa stor som hos de största exemplar, jag fann, och de unga djur, som framkommo i hans glasrör, voro o,+ mm. (!$/1000 eng. tum) långa eller jämt dubbelt sa stora som de största af mig träffade, med jämförelsevis stor ansvällning försedda djuren. Ifall Newport af- bildat frambenen rätt à sina figurer (6 och 7), sa afvika de af mig funna individerna (fig. ı d) äfven därutinnan, att de hafva en kort men grof, starkt krökt klo 1 spetsen af dessa bens yttersta led. Härigenom blifver det lättare forklarligt, att de kunna halla sig fast vid de larver, pa hvilka de parasitera. Lefde de i fråga varande Physacarus individerna i vattnet, dar jag fann dem? Pa hvad sätt hade de kommit dit? Detta ar frågor, som jag tyvärr icke annat än gissningsvis kan besvara. Innan jag fick dem i sprit, hade jag ingen tanke på, att de små kulorna kunde vara af den natur, de sedermera visade sig vara. Af deras yttre utseende kunde efteråt inga slutsatser dragas om, huruvida de left i vattnet, eller huru länge de befunnit sig där. De sågo dock åtminstone ut att vara alldeles oskadade. Hos ingen af de individer, jag närmare undersökte, kunde jag träffa några tydliga ägg. Hufvudinnehället i bakkroppens klotlika an- svällning utgjordes af en mycket finkornig massa. I en af de halfstora kulorna lågo dock dessa korn på flera ställen ordnade * I »The twelfth Rep. of State Entomologist of Illinois» pag. 144—154, hvilken finnes intagen i »The Trans. Depart. of Agriculture of Illinois>», Vol. XX, 1880, har WEBSTER också beskrifvit Physacarus’ lefnadsvanor. Denna rap- port har jag emellertid förgäfves sökt att fa se. 5 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. kring runda fläckar, som möjligen torde hafva varit ägg. Om djuren, såsom troligast är, tillfälligtvis kommit i vattnet samt legat där något längre, är det ju antagligt, att äggen, tillika med andra mjukare, inre delar, råkat i upplösning. Sannolikast hade de af mig funna Physacarus-individerna kommit i vattnet på det sätt, att någon bäck genom det ymniga regnfall, som rådde i början af hösten 1889, stigit upp öfver platser, där den para- siterande akaridens värddjur haft sitt hemvist, samt sköljt ut en del af de små djuren ända ut i sjön. Äfven om denna enkla förklaring af förekomsten 1 vattnet skulle vara den rätta, så har jag ändå trott mig böra meddela i fråga varande fynd af Physa- carus. Det synes nämligen böra vara af icke så litet intresse att få förekomsten i vårt land konstaterad af en i många insek- ters lif och bestånd på ett så förhärjande sätt ingripande parasit, som vi sett, att denna akarid är. VEBERSICHT: Physacarus ventricosus (NEWPORT) wurde vom Verfasser am 23 September 1889 im See Stensjön im nördlichen Theile der Provinz Halland angetroffen. Das Thier wurde nebst Ento- mostraceen draussen auf dem See nahe an der Oberfläche ein- gesammelt. Ob es da noch lebte, wurde nicht festgestellt. Kurz vorher war ein anhaltender und starker Regen gefallen, wesshalb sich der Verf. zu der Annahme berechtigt glaubt, dass der Phy- sacarus durch denselben von irgend einem niedrig gelegenen, lehmi- gen Boden in den See hinaus gespült worden ist. Die nun gefundenen Individen waren im Ganzen nicht ein- mal halb so gross als die von Newport beschriebenen im ent- sprechenden Entwickelungsstadium. Da sie ausserdem an der Spitze der äussersten Glieder des ersten Fusspaares (siehe Fig. ı d) eine verhältnissmässig starke, sehr gebogene, in NEWPORTS Figuren nicht abgebildete Klaue hatten, so gehörten sie mög- licherweise einer neuen Art an. Da der Gattungsname /eteropus einer Arthropodengattung gegeben wurde, ehe NEWPORT denselben diesem Acariden zutheilte, ist er hier gegen Physacarus vertauscht. u Ze ee ee A 127 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM ÄRSSAMMANKOMST DEN 14 DECEMBER 1802. I den vanliga lokalen a Hôtel Phoenix i Stockholm samlades ofvannämnda dag kl. 7 e. m. ett stort antal af Föreningens leda- möter, för att pa Ofligt sätt högtidlighälla arsdagen af Föreningens stiftande. Sedan ordföranden, Prof. ©. SANDAHL, hälsat ledamö- terna välkomna, meddelade han följande Ärsberättelse. Under det nu gängna äret, det 13:de af Föreningens tillvaro, har den samma, oaflatligt säsom förut, sträfvat att söka utbreda kunskapen om insektvärlden i värt land. För detta ändamäl har Föreningen först och främst utgifvit »Entomologisk Tidskrift», ärg. 13, som nu svällt ut frän de vanliga 12 arken till 18 och ett halft ark text, illustrerad med 6 taflor i ljustryck och en färg- tryckt tafla samt talrika xylografiska afbildningar af insekter, deras puppor och larver m. m. Vidare har Föreningen hugnats äfven för detta är med ett statsbidrag af 1,000 kr. och därigenom satts ı tillfälle att utgifva ärshäftet II af »Uppsatser i praktisk ento- mologi», innehällande afhandlıngar och meddelanden om skade- insekter och deras lefnadssätt samt rad och anvisningar, sa vidt möjligt är, till bekämpande af dessa skadedjur. Uppsatserna äro förtydligade dels med en färgtryckt plansch öfver den 1 sa hög grad skadliga kornflugan (Chlorops teniopus Mric.), framställande dess utveckling, och dels med mänga träsnitt. Dessa »Uppsatser 1 praktisk entomologi If» utgöra ett häfte om 6 ark, hvilket säljes i bokhandeln för det billiga priset af ı kr. 25 öre. Under äret hafva ı2 ledamöter med döden afgätt, bland hvilka 2 i Norge, nämligen d:r Med. SAMUEL JACOB SÖLSBERG i Laurvik och Bot. Gartn. Nits GREEN Moe vid Bot. Trädgärden i 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. i Töien vid Kristiania. En dödsruna öfver Mor af en hans lands- man äterfinnes i ärg. 13, sid. 275. Bland de senast bortgängna var landtbruksinspektören CHARLES JACOBSON, som var varmt in- tresserad 1 synnerhet, mä man säga, af landtbrukets entomologi och pa grund häraf var en varm gynnare af Föreningens verksamhet. Han afled den 22 sistlidne oktober ı en älder af 46 är. Ä andra sidan hafva under aret 63 nya ledamöter inträdt 1 Föreningen, bland hvilka märkes den första kvinliga ledamoten, fru SIGNE NORDEN- SKJOLD à Virkvarn nara Oskarshamn. Ett mera brinnande nit och lefvande intresse för var vetenskap, an hvad fru NoRDEN- SKJÖLD visat, torde sällan kunna träffas. Föreningen kan icke annat än med glädje och tacksamhet omnämna och vägar tolka sasom ett tecken till erkännande af Föreningens sträfvan att verka till gagn för det allmänna, att Kongl. Hushällningssällskapen i följande län inträdt i föreningen nämligen: Vesternorrlands, Stockholms, Vestmanlands, Verm: lands och Kronobergs län samt att Gotlands läns Kongl. Hus- hallningssällskap ingått såsom ständig ledamot, hvarjämte Göfe- borgs och Bohus läns Kongl. Hushållningssällskap låtit anteckna sig såsom prenumerant å 2 ex. af Entomologisk Tidskrift. I Örebro och Norrbottens Vins Kongl. Hushållningssällskap hafva förvaltningsutskotten tillstyrkt de resp. sällskapens inträde i För- eningen, hvilken tillstyrkan afvaktar dessa sällskaps beslut. Här- jämte har Svenska allmänna Utsädesföreningen i Svalöf tecknat sig som medlem af Entomologiska Föreningen. Sedan höstsammanträdet den 8 oktober detta år hade för öfrigt i Föreningen invalts följande nya årsledamöter: provinsial- läkarne J. L. NAUMANN (Hörby) och P. L. SODERBERG (Östham- mar) på förslag af ordföranden; grosshandlaren D. A. MALMROS (Ihre, Stenkyrka a Gotland), C. G. HOFFSTEIN (Runmarö) och grosshandlaren G. VALDAU (Stockholm) på förslag af landtbruks- entomologen Sv. LAMPA. Såsom hedersledamot hade invalts den belgiske senatorn baron EDOUARD DE SELYS-LONGCHAMPS, en hyll- ning åt den berömde entomologen och arkeologen, då han den 15 maj detta ar fyllde 80 ar. En annan hedersledamot invaldes vid ärssammankomsten, nämligen lektor K. F. THEDENIUS, som var en af Föreningens 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 129 stiftare och hela tiden varit ledamot af dess styrelse, men nu pà grund af framskriden alder bestämdt anhöll att icke komma 1 atanke vid dagens val af styrelse. En annan ledamot, herr GOTTFRIED HOFGREN, som allt sedan Föreningens tidigaste är med ospard möda och varmt nit varit verksam i Föreningens tjänst, såsom distributör af Tidskriften, sa- som revisor af våra räkenskaper och såsom ordnare af våra sam- kväms materiella angelägenheter, har dessvärre af hälsoskäl nöd- gats afsäga sig sina hittillsvarande funktioner inom Föreningen och sålunda undanbedt sig återval. Ordföranden frambar å För- eningens och egna vägnar det hjärtligaste tack för allt det ar- bete, som herr HOFGREN af kärlek till vetenskapen nedlagt till Föreningens bästa och uttryckte allas varma Önskan, att hans hälsoförhållanden måtte för framtiden gestalta sig så, att man icke vid sammankomsterna skulle nödgas sakna den värderade kamraten och vännen. Efter dessa afsägelsers tillkännagifvande för Föreningen skred denna till val af styrelse och revisorer med deras suppleanter. Resultatet af valet blef, att den förra styrelsen: hrr SANDAHL, AURIVILLIUS, LAMPA och J. MEVvES återvaldes, och i lektor THE- DENIUS’ ställe insattes förre förste suppleanten, löjtnant C. GRILL, samt till styrelsens suppleanter utsågos direktör G. HOLMERZ och fiskeriassistenten F. TRysom. Till revisorer valdes d:r S. Norp- STRÖM och apotekaren H. ENELL med jägmästaren J. H. WERMELIN såsom suppleant. Ordet lämnades sedan åt kandidat EMIL HoLMGREN, som höll ett längre, om synnerligen goda studier och forskningar vitt- nande och i formelt hänseende utmärkt föredrag om nyare under- sökningar af fjärillarvernas histologiska byggnad, illustreradt med en större, särdeles väl af föredraganden utförd väggtafla, visande den skildrade histologiska byggnadens detaljer. Föredraget häl- sades med lifligt bifall. Sedermera intogs en enkel supé, och därunder samt efteråt utbragtes skålar för Föreningens fortgående utveckling, för styrel- sen, nya ledamöter, föredraganden för aftonen, samt framfördes bref och hälsningar från Tromsö museidirektor d:r SPARRE-SCHNEI- DER samt från d:rna NERÉN och LINDEGRÉN. NERÉN meddelade en iakttagelse rörande uppkomsten af det starka knarrande ljud, Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 3 (1893). 3 9 130 SANDAHL: ENT. FOREN. ARSSAMMANKOMST D. 14 DEC. 1892. som frambringas af dödskallefjärilen (Acherontza atropos), da han oroas, och den sistnämnde redogjorde för fyndet af tvä för Sverige nya fjärilformer. En telegrafisk hälsning genom kyrkoherden J. ANDERSSON framfördes af d:r AMMITZBÖLL och friherre F. Bar- NEKOW fran Kristianstadstraktens entomologer, samlade för att fira föreningens ärsdag. : Oskar Th. Sandahl. SYNONYMISCHE BEMERKUNGEN. Der von J. Weıse (Deutsche Ent. Zeitschrift 1893, p. 68) beschriebene Pterothorax Korbi aus Amasia ist ohne Zweifel mit Herpes porcellus Lac. identisch. In CHEVROLATS Sammlung steckt ein Stück, das eben aus Amasia stammt. Die Art kommt auch in Bulgarien vor. Tragocephala sulphurata Distant (A naturalist in Trans- vaal, p. 202, T. 1 F. 9, 1892) wurde schon 1872 von FÂHRÆUS als Rhaphidopsis vittata beschrieben. Die Art ist keine XLaphi- dopsis, scheint mir aber ohne Schwierigkeit mit Zragocephala vereint werden zu können. Chr. Aurivillius. — ~@=— + or I HVILKEN ORDNING TAGER DJURVÄRLDEN EN UR HAFVET UPPDYKANDE Ö I BESITTNING? AF GOTTFRID ADLERZ. Ett af den geologiska vetenskapens märkligare resultat är utan tvifvel pävisandet, att de flesta delar af jordskorpan befinna sig i en ständig rörelse, antingen längsamt stigande eller lika läng- samt sjunkande. Särskildt 1 värt land har man genom inhuggna vattenmärken sedan förra ärhundradet, äfvensom medelst andra bestämningsmetoder, kunnat direkt mäta storleken af denna s.k. sekulära höjning och därvid funnit, att densamma växlar ganska betydligt pa olika delar af var kust, att den pa vissa ställen är ganska betydlig, belöpande sig till flera fot, på andra ställen där- emot knappt märkbar eller ingen. Exempelvis må nämnas att Hécrom ! uppgifver flera fall, i hvilka höjningen vid Vesterbot- tens kust påvisats vara 5 a 6 fot eller ännu mera på ärhundra- det. Följden af detta egendomliga förhållande blir naturligtvis betydliga förändringar i kustliniens form. Men enär hafvets bot- ten liksom fasta landet har sina berg och dalar, uppstiga, i den mån hafsbottnens höjning fortgår, på större eller mindre afstånd från kusten undervattensbergen i form af skär, som under tider- nas lopp växa till holmar och öar för att till sist, då höjningen pågått tillräckligt länge, sammansmälta med fastlandet. De tal- lösa skären och småöarna i våra skärgårdar hafva sålunda allt- sedan sin uppkomst genom smalare eller bredare vattenytor varit skilda från fasta landet, och ju ensligare de äro belägna, särdeles 1 Om den sekulära höjningen vid Vesterbottens kust (Geol, Foren. förhandl. 1887). Uppgifter öfver höjningen i olika delar af landet kunna föröfrigt in- hämtas i FORSSMANS »Observationer öfver vattenhöjden vid Sveriges kuster» [K. V. Akad. Handl. 1874 (1876)]. I 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. om afständet fran kusten är stort, desto större svårigheter hafva naturligtvis upprest sig mot en invandring af fastlandets djurvärld. I all synnerhet mäste detta gälla sädana djurformer, hvilka ej med vingars tillhjälp kunna förflytta sig långa sträckor, samt sådana, hvilka tillbringa vintern i dvala och därför ej kunna invandra, ens då under stränga vintrar kölden slår isbroar äfven öfver de bredare sunden mellan öarna. Största intresset knyter sig naturligtvis vid de hundratals mil från närmaste fastland belägna oceanöarna, hvilka oftast, trots sitt ensliga läge, kunna uppvisa en fauna af äfven obevingade landdjur, men äfven undersökningar öfver de förflyttningar i min- dre skala af vinglösa djur, hvilka äga rum mellan fastlandet och öarna eller mellan öarna sins emellan i våra skärgårdar, borde kunnna gifva åtskilliga antydningar om, hvilka transportmedel här varit verksamma. Hufvuduppgiften skulle här vara att först och främst undersöka de låga och all växtlighet saknande skär i yt- tersta hafsbandet, på hvilka de öfverspolande vågorna blott med- gifva en tillfällig förekomst af enstaka landdjur. En sådan un- dersökning borde fälla utslag i frågan, huruvida vissa djurformer företrädesvis lätt transporteras, det må nu vara på hvad sätt som hälst. En öfvergång till de något högre skären, 1 hvilkas springor en sparsam växtlighet för ett tynande lif, skulle bringa oss känne- dom om landfaunans yttersta förposter, hvilka förmå uthärda kam- pen äfven mot de ogynnsammaste omständigheter, och genom att gradvis förflytta oss till allt större och med rikare växtlighet ut- rustade öar, skulle vi kunna erhålla ett tillfredsställande svar på den fråga, med hvilken jag inledt denna lilla uppsats. Under några somrar har jag ägnat någon tid åt undersök- ningar af ifrågavarande art vid olika delar af våra kuster, och då jag nu i det följande meddelar de anteckningar, jag därvid fört, är det ingalunda därför, att jag betraktar mina ännu alltför litet omfattande undersökningar såsom afslutade, utan fastmer för att fästa entomologernas uppmärksamhet på den intressanta frågan och måhända lyckas förmå en eller annan att genom insända meddelanden i tidskriften söka bidraga till dess lösning. De trakter, i hvilka jag gjort undersökningar öfver skärens fauna, äro: i Bohuslän utanför Gullmarsfjordens mynning samt vid 2 ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 133 Väderöarna, i Östergötland utanför Slätbakens mynning, i Medel- pad utanför Sundsvallsfjärden samt i Älands skärgärd trakten sö- der om Mariehamn. Härtill skulle kunna läggas en flyktig un- dersökning at Gotska Sandön, hvilken dock förut blifvit vida grundligare undersökt af Eisen och STUXBERG.? Föröfrigt hafva icke, sa vidt jag känner, nägra undersökningar i liknande syfte blifvit foretagna inom vårt land, om jag fränser nägra'af Höc- BOM i hans ofvan citerade arbete lämnade uppgifter om växt- och djurvärlden pa Holmön, en af talrika större och smärre öar be- stående ögrupp i norra Kvarken, en mil fran fastlandets kust. Från nordligaste Norge skildrar SPARRE-SCHNEIDER ? ett besök på Nordfuglö samt uppräknar en del af dess djurvärld. Hvad an- går de tre senare lokaliteterna, Sandön, Holmön och Nordfuglö, så äro de dock af jämförelsevis alltför hög ålder för att ägna sig till utgångspunkter för undersökningar rörande djurvärldens invandring. Såsom jag förut antydt, förefaller det mig som om de mindre skären, af yngre datum, skulle utgöra de bästa ut- gångspunkterna. De större öarna besökas oftare af människor, hvilka i sina farkoster lätteligen kunna medföra en eller annan liten passagerare, som stiger i land och glömmer sig kvar. Sär- skildt torde vid det i skärgårdarna ofta förekommande öfverföran- det af kreatur på sommarbete en samtidig transport af smärre djur kunna äga rum. De kala och låga skären besökas däremot endast undantagsvis af människor, och dit invandrade djur måste därför i regeln ej haft andra transportmedel att tillgå, än dem naturen 1 allmänhet erbjuder. Hvilka dessa transportmedel äro, torde, då det gäller vinglösa djurformer, blott mera sällan kunna med visshet afgôras. Man nödgas här stanna vid mer eller min- dre sannolika gissningar, med sällsynta undantag för de fall, då förflyttningen skett under så direkt iakttagelse, att intet tvifvel kan äga rum. Jag återkommer till detta ämne efter att ha läm- nat en redogörelse för de djurformer, jag insamlat eller iakttagit på ofvan uppräknade lokaliteter. Dess värre har jag ännu ej haft tillfälle att till arten bestämma en del af de insamlade djuren. De i det följande meddelade uppgifterna om afstånden mellan 2 »Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön», Ofvers. af K. V. Akad, Förhandl. 1868, n:o 5. 3 »Nordfuglö, en zoologisk skizze», 1885. 2 3 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. öarna och närmaste fastland grunda sig, i fråga om Bohuslän och Östergötland på generalstabens kartor i de fall, då skären där varit utmärkta, i öfriga fall på en ungefärlig uppskattning. Bohuslän. A. Väderöarna, en ögrupp bestående af flera tämligen stora klippöar samt talrika större och mindre skär. Af- ståndet till närmaste fastland är en mil. 1. Szorön, den största i gruppen, torde väl vara bortåt 50 meter hög och således sannolikt af hög ålder. Också äger den en frodig växtlighet i de skyddade dalarna och bergsskrefvorna, öfverensstämmande med den på de närmare kusten belägna bo- huslänska öarne. Som den sedan länge varit bebodd af män- niskor, och ganska liflig trafik med fastlandet äger rum, kunna inga slutsatser dragas om, till huru stor del det föröfrigt tämligen fattiga djurlifvet invandrat utan människans ofrivilliga hjälp. Jag ägnade af denna anledning ingen långvarig uppmärksamhet åt dess djurvärld. Enligt uppgift af invånarna funnos där inga dägg- djur, icke häller några kräldjur eller groddjur. Af insekter fann jag 3 myrarter, nämligen Zasius niger och flavus samt Tetra- morium caespitum, enstaka individer af Bombus hortorum, Apion spec., Cetonia aurata, Coccinella bipunctata, Thrips spec. (i blommor), Vanessa cardui, Satyrus semele (talrik), en stritart, talrika gräshoppor af släktet Szenobothrus, den i bohuslänska kusttrakter särdeles allmänna Machilis polypoda samt den i myrornas bon lefvande Deckra albinos. Af myriopoder iakttogos Lithobius forcipatus samt Polyxenus lagurus; af spindlar tvenne arter, en Æperra och en Lycosa; af gråsuggor likaledes två arter, Oniscus murarius och Porcellio scaber; af landsnäckor blott en art, Dalea perversa. Tydligtvis är denna förteckning att betrakta såsom högst ofullständig. Sannolikt skulle en närmare undersökning gifva vid handen, att särskildt de bevingade insekternas antal är vida större. Man känner ju exempel på, att gräshoppor och andra insekter träffats flygande ute öfver öppna hafvet mer än 60 svenska mil från Afrikas kust, möjligen drifna af någon stark blast. Ett af stånd af endast en svensk mil bör således vara en småsak äfven för en med medelmåttig flygförmåga utrustad insekt, och äfven vissa af de med spinnförmåga utrustade spindlarna torde vid sina bekanta luftseglingar kunna föras med vinden snart sagdt obe- 4 ADLERZ: DJURVÄRLDENS- BESITTNINGSTAGANDE AF OAR. 135 gränsade sträckor. Men i fråga om t. ex. en sådan liten üm- tålig, vinglös och blind insekt som Aeckza albinos, hvilken ai- drig frivilligt kommer fram i dagsljuset, utan ständigt vistas i underjordiska gangar, kan jag för närvarande ej tänka mig, hvil- ket förflyttningsmedel som varit verksamt, savida ej människan i detta fall varit den förmedlande, t. ex. genom att fran fastlandet öfverföra jord, innehallande nagra individer af den nämnda hopp- stjärten. For jämförelses skull ma nämnas, att SPARRE-SCHNEIDER uppräknar fran Nordfuglö 65 skalbaggar, 27 fjärilar samt 6 land- mollusker. HÖGBOM uppgifver att pa Holmön i Nordliga Kvar- ken »förekomma, utom de däggdjur, som med lätthet färdas öfver vintertiden, såsom hare och räf, ekorre, råttor, sorkar, huggormar, snokar, Gdior, grodor, de vanligaste insjöfiskarna mört, gädda, abborre, alla fastlandets myrarter och i öfrigt en rik insektfauna». 2. Undersökningen af trenne vester om Storön belägna mindre skär gaf följande resultat. a. Pä ett omkring 300 m. frän Storön aflägset skär af omkring 6 m. höjd öfver vattenytan, utan all vegetation och vid hög sjö Öfverspoladt af hafvet, träffades enstaka indivi- der af ett litet kvalster, Bdella arenaria, krypande omkring. Måhända kunde de lifnära sig af sjöfåglårnas exkrementer, ty de vistades just på högsta punkten, där spår af sjöfåglarnas vistelse voro talrika. b. Ett skär på samma afstånd från Storön som det före- gående, men af omkring 10 meters höjd öfver vattenytan, befanns på högsta delen i på läsidan belägna springor hafva en torftig vegetation af Sedum acre, Lepigonum salinum samt Æestuca spec. Här träffades Oniscus murarius, Che- lifer cancroides, Bdella arenaria, ett ex. af en Æperra spec. samt åtskilliga individer af den egendomliga, lilla myrio- poden Polyxenus lagurus. c. Tvenne holmar af ungefär samma höjd som det sist- nämnda skäret, men belägna längre vesterut, på omkring 600 meters afstånd från Storön, befunnos hysa samma växt- och djurvärld som skäret b, med undantag däraf, att Epeira saknades och att af de öfriga individantalet, i förhållande till holmarnas storlek, var mindre. 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. B. Utanför Gullmarsfjordens mynning. 1. Flatholmen, en tämligen stor holme, visade en fauna, som liknade de närmare kusten belägna Garnas, hvilken föga torde skilja sig fran fastlandets. Afständet till närmaste fastland torde ej häller vara mer än omkring 800 meter. Dessutom kunna möjligen nägra mellanliggande mindre holmar hafva förmedlat öfver- gången. Märklig är likväl förekomsten af för saltvatten sa 6m- tåliga djur som groddjur. I en sötvattenstjärn anträffades några groddjurslarver, möjligen tillhörande den på det närbelägna Skaftö- landet, äfvensom på andra bohuslänska öar förekommande stink- paddan (Dufo calamita). 2. Byxeskär, ett omkring 500 meter utanför Flatholmen beläget isoleradt skär, med en ytterst sparsam växtlighet af gräs och Armeria elongata ı skyddade springor på läsidan. Här träffades Salda (litoralis ?), trenne vinglösa honor af Laszus niger, flera hoppstjärtar, åtskilliga ex. af en Zhrzps spec. (bleka till färgen, vistades bland gräsrötterna), mygglarver i en sötvatten- samling samt myggor och flugor. Af spindeldjur träffades den förut omnämnda Bdella arenaria samt en Tetranychus och en Oribates. Grasuggorna representerades at Porcellio scaber. 3. Harpeskär, ett i yttersta hafsbandet beläget, omkring 4 m. högt skär, 2,000 m. utanför Flatholmen, befanns äga en torftig vegetation af lafvar, mossa och ZLepigonum salinum, hvilken senare var den enda fanerogama växten och uteslutande växte i några skyddade springor på läsidan. Här funnos flugor och myggor (ej ännu bestämda till arten) samt de senares larver i sötvattenssamlingar, där äfven träffades Corixa- och Hydroporus- arter. Bland Lepzgonum salinum träffades små svarta Podurider samt mellan rötterna exemplar af en gul Zhrips-art. Såsom re- presentant för spindeldjuren fanns en Zycosa förutom de små röda kvalstren, Bdella arenaria och Tetranychus spec. Myrio- podernas grupp företräddes af Polyxenus lagurus. 4. Ett längre söderut, äfvenledes i yttersta hafsbandet be- läget skär befanns, såsom jag af dess betydligare höjd väntat, vara utrustadt med en rikare vegetation. De fanerogama väx- terna utgjordes af Sedum acre, Silene maritima, Potentilla rep- tans, Armeria elongata, Cochlearia officinalis, Anthemis cotula, Sonchus arvensis, Äster tripolium, Atriplex hastata och Rumex 2 Oo ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 137 crispus. Äfven djurlifvet var här rikare. Af skalbaggar funnos Amara trivialis, Bembidium (lampros?), Byrrhus pilula, Chryso- mela staphylaea samt Coccinella 7-punctata. Af Lasius niger träffades ett samhälle. Mellan växternas rötter träffades samma gula Zhrips-art och samma svarta Podurider som på förutnämnda skär. Pa växtrötterna funnos bladlöss. Vidare träffades Polyre- nus lagurus, Bdella arenaria, Tetranychus spec. samt en liten spindel (Zz//a°). Sparsamt förekom äfven en liten landsnäcka, Balea perversa. I sötvattensamlingar vimlade vattenloppor (Daphnia) samt Corixa- och Hydroporus-arter. 5. Strax utanför det sistnämnda skäret låg ett mindre, om- kring 3 m. högt skär, öppet för hafsvågorna och utan annan vegetation än helt litet mossa på öfversta toppen. Att hafvet dock ofta spolade öfver, syntes däraf, att lefvande exemplar af Litorina sutto i springorna på skärets högsta del. Sannolikt hade det dock helt nyligen regnat, ty små sötvattensamlingar med mygglarver funnos äfven, och öfver deras yta dansade myggorna själfva. Bland. mossan kröp det vanliga kvalstret Bdella are- naria, och äfven ett exemplar af samma lilla spindel, som på föregående skär anträffades. Östgöta-skären utanför Slätbakens mynning. De sex här undersökta skären befunno sig endast på ett afstånd af 1500 — 2000 m. från närmaste fastland. Som de dessutom lågo skyd- dade för hafsvågornas våldsamhet genom utanför belägna större öar, hafva omständigheterna för djurvärldens öfverflyttning varit gynnsammare. 1. Litet skär, af omkring 40 kv. m. areal, ı m. högt öfver vattenytan och synbarligen mycket besökt af sjöfåglar (ejdrar enl. uppgift). Blott mycket sparsam mossa bildade växtligheten. För- utom talrika flugor och myggor träffades här Bdella arenaria samt ett ex. af en spindel (Linyp/hia”). 2. Mindre skär, omkring 70 kv. m., 2 m. högt, fläcktals beklädt af lafvar och mossa. I springor var Bdella arenaria talrik. Dessutom funnos flera spindlar (Lycosider). I en söt- vattensamling funnos mygglarver. 3. Mindre holme, med en yta af omkring 2,000 kv. m., 8 m. hög, bevuxen med lind, gran, tall och en, förutom en spar- sam undervegetation at hufvudsakligen gräs och mossa. Bevingade 7 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. insekter voro här rätt talrika. Af obevingade träffades flera arter Podurider, arter af myriopodsläktena Zz/hobius och Geophilus, flera landsnickor, såsom /Zelix-, Succinea- och Pupa-arter, samt i den tämligen djupa myllan, som bildats under lindarna, dagg- maskar. Sannolikaste förklaringen pa de sistnämndas förekomst är val, att de ursprungligen införts sasom nägon fiskares agn- förräd. 4. Mindre skär, med omkr, 80 kv. m. yta, 3 m. högt och bevuxet med nägra alar och tallar. Här träffades flera myrsam- hällen af Camponotus herculeanus, Lasius niger, L. flavus (i hvars bon Beckia albinos), Formica fusca och Tetramorium caespitum Föröfrigt funnos Oniscider, myriopoder och landsnäc- kor af de förutnämnda släktena. 5. Litet skär med en utsträckning af omkring 50 kv. m. samt en höjd af 2 m. pa högsta punkten, öfverspoladt till större delen vid hög sjö af vagorna, som ända till dess midt uppsväm- mat sma skal, af Myztilus och Cardium samt tang; bevuxet af albuskar, Valeriana, Tanacetum, Angelica m. m. Talrika land- snäckor af släktena Succinea och Palea under stenar bland täm- ligen färska skal af Mytilus och Cardium. Häraf vill det synas, som om öÖfverspolningar af det bräckta vattnet föga skulle be- komma de nämnda landmolluskerna. Dessutom funnos samhällen af Lasius niger och flavus samt isolerade honor af Camponotus herculeanus och Formica fusca, af hvilka inga arbetare träffades pa skäret. Talrika gräshoppor af släktet SZenobothrus träffades. Myriopoderna representerades af en Geophilus, spindlarna af na- gra Lycosider äfvensom af en väfspinnande art samt af Ddella arenaria. Af gråsuggor träffades Onzscus murarius 6. Ett mycket litet skär, som med blott 1 kv. m. yta höjde sig knappt 1/, m. öfver vattnet. Pa denna 6 i miniatyr fanns dock ett rofdjur, en spindel, som under en sten hade anordnat sin silkestapetserade kammare. Den enda varelse, som för till- fället möjligen kunnat falla offer för hans roflystnad, var en Salda litoralis, som sannolikt vistades blott pa tillfälligt be- sök fran en 20 m. aflägsen holme. Dessa tva voro de enda invånarna pa det lilla skäret, som lag väl skyddadt, i lä för en holme och därför sannolikt, trots sin ringa höjd, sällan 6fverspo- lades af vågorna. ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF OAR. 139 I Medelpads skärgärd, omkring 3 km. s. o. om Alnö och 6,5 km. fran närmaste fastland undersöktes trenne skär, belägna tämligen nära den skogbevuxna Storholmen. 1. Ett stôrre skär med tämligen rik ört- och busk-vege- tation befanns äga en ganska rik djurvärld, af hvilken jag vid mitt hastiga besök antecknat vanliga grodor, säväl en större som flera sma (oaktadt ingen sötvattensamling syntes till pa skäret), Podurider, talrika spindlar och kvalster, däribland della, en Phalangium samt en landsnäcka, Succinea. 2. Ett litet skär af omkring 40 kv. m. utsträckning, 1 m. högt och utan spär af vegetation, härbergerade smä svartblä Podu- rider (sannolikt Achorutes viaticus), Bdella arenaria samt en vingad hona af Laszus niger. 3. Ett litet, längre ut och för Bottniska vikens stormar helt oeh hållet öppet skär, hvilket i likhet med det föregående vid hög sjö måste hafva till hela sin utsträckning öfverspolats af haf- vet, att döma däraf, att båda saknade hvarje spår af vegetation, och att icke ens i springorna samlat sig någon sand eller mylla.? Vid min ankomst uppskrämde jag talrika sjöfåglar, ejdrar, knipor, måsar m. fl, och en myckenhet exkrementer tydde pa, att de ofta plägade vistas på denna plats. Det vanliga röda kvalstret, Bdella arenaria, träffades här äfvensom honor af Lasius niger samt arbetare af Formzca rufa. I exkrementerna af landfäglar, sannolikt af kråkor, träffades lämningar af Formica rufa och Lasius niger. Häraf torde man kunna sluta, att kråkorna dit- fört äfven de arbetare af stackmyran, som där kröpo omkring. Att de ej blifvit födda på platsen framgår däraf, att på skäret ej fanns det ringaste gömställe, där en möjligen ditflugen hona skulle kunnat uppföda sina larver. För öfrigt voro arbetarna allt- för stora för att kunna tillhöra något litet begynnande samhälle med dess torftiga existensmedel. Att den myrätande fågeln varit en kråka förefaller sannolikt, dels på grund af exkrementernas storlek och öfriga innehåll af lämningar af tordyflar m. m., dels i betraktande däraf, att kråkor äro bekanta för att besöka skären för att där öfverkomma ägg 4 Detta skärs utsträckning har jag antecknat till »40 kv. famnar», hvil- ket sannolikt bör vara kv. m. Angående höjden har jag ingen anteckning, men jag erinrar mig ännu, att den var mycket obetydlig. 9 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. och ungar af sjöfäglar. Sälunda kan det väl nästan tagas för afgjordt, att myrorna i detta fall hakat sig fast vid kräkornas fjädrar, där de hällit sig fast med käkar och klor, under det de försökt pa myrmaner skada sin fiende, som kort därefter anländt till skäret och där aflämnat sina passagerare. Frän Äländska skärgärden, där jag undersökte sex i yt- tersta hafsbandet, 4—5 km. fran Äländska landet belägna, träd- lösa och läga skär, har jag endast i fräga om myrorna gjort nägra speciella anteckningar, i det jag konstaterade förekomsten af myr- samhällen af flera arter. Rörande vinglösa landdjur i öfrigt säga anteckningarne endast, att där funnos talrika oniscider, några myriopoder samt några spindlar och kvalster. Gotska Sandön erbjuder genom sitt aflägsna läge, nära 4 mil norr om Fårö samt 10 mil från närmaste fastland, ett syn- nerligt intresse, enär bristen på inhemska landdäggdjur tyda på att denna 6 ej stått i förbindelse med fastlandet. Såsom jag redan framhållit, är dock en ö af denna ålder och storlek och med en så rik fauna ej någon lämplig utgångspunkt för studier öfver djurvärldens förflyttning, särskildt då de på senare åren i dagen komna, förut af flygsanden betäckta forngrafvarna bära vittnesbörd om, att ön redan i forntiden besökts och kanske be- botts af människor. Af särskildt intresse är dock den en och annan gång konstaterade förekomsten af ormar äfvensom af pad- dor. Ormarna, såväl snok som huggorm, ha blott blifvit träffade på strandremsan eller i hafvet därutanför, men ha aldrig kunnat öfverskrida de höga sandåsarna. En snok uppgafs ha blifvit an- träffad simmande långt ute i hafvet. I allmärhet tilltror man ej dessa ormar så stark simförmåga, att man anser dem i stånd att simmande tillryggalägga 4 mil, alla onödiga afvikelser från raka vägen oberäknade. Kanske en förklaring kunde vara den, att de blifvit infångade på Fårö af roffåglar, exempelvis ormvräkar, som under flykten tappat dem i tämligen välbehållet skick i när- heten af Sandö. Annu egendomligare är förekomsten af pad- dorna, hvilka man känner såsom svaga simmare. Gåtlik är äf- ven de senares konstanta fürekornst i öns inre, såsom redan EISEN och STUXBERG påpeka, då inga vattensamlingar där före- komma. De senare påträffade endast en individ. Enligt med- delande af Fyrmästaren BoURGSTRÖM erfor jag, att de företrädes- 10 ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF OAR. I41 vis uppehöllo sig under boningshusens stenfot, pätagligen därför, att fuktigheten där bäst bibehölls. Man skulle nästan vara frestad till antagandet, att de i likhet med vissa landsalamandrar för- värfvat förmägan att föda fullt utvecklade ungar. Hvad beträf- far djurvärlden föröfrigt hänvisar jag till den förteckning, som blifvit upprättad af Eisen och STUXBERG, hvilken jag blott vill komplettera genom fyndet af flera myrarter, ätskilliga Thysanurer, bland hvilka Machilis polypoda, samt en, hvad individerna be- träffar, oerhörd mängd Oniscider, särskildt Porcellio scaber. Det material, som jag i det föregående uppräknat, är syn- barligen allt för litet för att tillåta några allmännare slutsatser. Men en sak framgår åtminstone däraf, nämligen att en förflytt- ning af smådjur till äfven de aflägsna skären ganska ofta måste äga rum. Förekomsten af sådana djur äfven på de af höstens och vinterns stormar alldeles renspolade skären vittnar härom. De på skären mest konstant anträffade smådjuren äro kval- ster, sannolikt ditförda af sjöfåglar, af hvars exkrementer de möj- ligen lefva. Närmast dem i allmän förekomst komma tusenfotingar, därefter gråsuggor, hoppstjärtar och vargspindlar (Lycosa). Dessa skulle sålunda i våra trakter vara att betrakta såsom djurvärldens pionierer vid dess nya eröfringar. Finnas några sötvattensam- lingar, infinna sig snart myggor, och i samma mån som en upp- kommande växtlighet möjliggör vistelsen på skäret, kvarstanna och förökas åtskilliga bevingade insekter, hvilkas förekomst på det sterila skäret eljest blott kan betraktas såsom tillfällig. Till sist några ord om de transportmedel, hvilka man kan tänka sig hafva varit verksamma vid de små djurens förflyttning. I tidningarna ser man ofta notiser om »maskregu», hvar- med väl i de flesta fall torde menas ett massuppträdande af in- sektlarver, hvilka dock ej »regnat» ned, utan utkläckts på platsen i ovanligt stor mängd till följd af gynnsamma omständigheter. Detta utesluter dock ej möjligheten af, att smärre vinglösa djur, liksom större bevingade, kunna af en häftig hvirfvelstorm föras långa vägar. Genom tidningarna gick i somras en notis? om ett »fiskregn», som iakttagits vid meteorologiska observations- stationen vid Bjelina i Bosnien. Under ett orkanliknande ovä- 5 »Vårt Land», 10 aug. 1892. 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. der den 23 juli hade samtidigt med det starka regnet en mängd sma lefvande fiskar fallit till marken, och till och med 1 statio- nens regnmätare fann man fullt med sma fiskar, som helt lifliga simmade omkring. En hvirfvelvind, som kan uppsuga och sprida omkring en tung vattenmassa med fiskarna däri, måste med vida större lätthet kunna i det upphvirflade dammet medföra en mängd smadjur, som pa detta sätt sannolikt kunna transporteras bety- dande sträckor. Att flygande insekter äfven af måttligt vald- samma vindar kunna drifvas långt till hafs, känner man många exempel på. Beträffande fjärilar så har jag vid bohuslänska kusten iakttagit en kålfjäril, som under en mycket lång sträcka åtföljde en ångbåt långt ut till hafs, till dess den försvann vid en holme, som passerades. Det ser sålunda ut, som om fartygen skulle kunna locka åtminstone fjärilar att förflytta sig från ö till ö, så att de sålunda till sist möjligen hamna på de aflägsna öar, till hvilka kanske eljest ingen fjäril skulle förirra sig. En del spindlar äro bekanta för att ha löst luftseglingsproblemet utan vare sig vingar eller ballong. Men den vanligast förekommande transporten af vinglösa djur genom luften är väl sannolikt den, vid hvilken fåglar tjänstgöra såsom bärare. Jag har i det före- gående omnämnt ett fall, i hvilket sannolikt kråkor burit myr- arbetare öfver till ett skär, som visserligen i detta fall ej var någon lämplig vistelseort. Att äfven andra smådjur, som af en tillfällighet krupit upp på någon fågel, på samma sätt kunnat transporteras, är ju tydligt, och att vattenfåglar tjänstgjort som öfverbärare af de i det föregående omnämnda vattenlopporna i sötvattensamlingar på ett aflägset skär, är sannolikt. Ett annat förflyttningsmedel, hvilket man gärna vill före- ställa sig såsom medverkande till smådjurens spridning, är drif- ved eller annat i hafvet med vind och ström flytande drifgods. Till min öfverraskning fann jag nere vid vestkusten, likasom pa den östra, att dylikt drifgods var mycket sällsynt att få se i själfva hafvet. På stränderna här och där låg väl sådant upp- kastadt på vissa därtill tjänliga ställen, men äfven detta jäm- förelsevis sällan. Såsom LINDMAN anmärker i sin athandling om drifved på den norska kusten, äro icke alla stränder så bil- dade, att de kunna »fästa drifgods», och de merendels klippiga stränderna på öarna i våra skärgårdar synas sällan ägnade där- 12 ADLERZ: DJURVARLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF OAR. 143 till. Bast afpassade därtill har han funnit langgrunda, sandiga stränder, och detta 6fverensstimmer äfven med min erfarenhet. Sälunda fann jag Gotska Sandüns laga strandremsa, atminstone pa västra sidan, formligen beströdd med vrakspillror och de mest olikartade drifprodukter, bland hvilka tydligen ofta finnas döda sälkroppar, att döma af de talrika mer eller mindre fullständiga sälskelett, som man finner pa denna kust. Afven vid, klippöar kunna dock träffas drifprodukter, synnerligast om ett lugnare vatten afstänges fran hafvet genom en utskjutande udde, bakom hvilken man da kan fa se en mängd drifgods samladt. Men i allmänhet är detta drifgods af sådan beskaffenhet, att man ej kan vänta sig några passagerare därpå. Vanligen bar det så länge flutit i hafvet, att det blifvit fullständigt vattendränkt och vid minsta dyning öfverspolas. Däremot förefaller det mig san- nolikt, att utanför mynningen af floder, som vid öfversvämningar medföra en mängd drifgods, åtskilliga smådjur kunna föras med strömmen tämligen långt ut i hafvet i ett välbehållet skick och därvid stundom stranda på någon ej alltför aflägsen 6. Till belysande häraf vill jag anföra några iakttagelser, som jag en gång gjort vid ett tillfälle, då ett häftigt regn kommit de vatten- fyllda dikena att stiga öfver sina bräddar, hvarvid det med stark fart framrusande vattnet från åkrar och fält medförde en mycken- het växtdelar, pinnar, stickor, grässtrån, blad o. s. v., med ett ord allt, som var löst och kunde flyta. På ett ställe, där terräng- förhållandena åstadkommo bildningen af en hvirfvel, hade en massa dylikt slam drifvit tillsammans och det befanns inne- hålla en stor mängd smådjur, till större delen visseriigen åtmin- stone skenbart liflösa, men också till en del lefvande och lifliga. För att få ett ungefärligt begrepp om, huru stor mängd af sådana djur vid dylika tillfällen våldsamt förflyttas från en trakt till en annan, upphämtade jag en del af slammet till en vikt af 1,25 kg., blandade det omsorgsfullt för att åstadkomma en någor- lunda jämn fördelning af de däribland inmängda smådjuren samt afskilde därefter en kvantitet, som utan hårdare packning rymdes i ett mått af 10 kbtm. Vikten af denna afskilda mängd var 60 gr. Nedanstående tabell utvisar antalet arter och individer för de olika grupperna af de inblandade djuren. 2 13 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Antal Antal arter individer Steklar HH MENGE NIIT IE 28 226, hvaraf 167 myror. Skallbag LATE ee RES 108 690, hvaraf 400 Staphylinider. AVAVIN DATE eee eee oe LE ER Bun: 22 52 Sinn bag Gal peas RENE Be 18 47 Sand OF esa ee Rae ee ee ee ee ee 1 I Hoppstjartar era wesen re een 4 190 usentotim CAT RE 2 2 Spindel/dy wry EE eee at tee eee ER 25 38 Larver och puppor af diverse grupper 47 Summa 208 1,288. Häraf bör man kunna sluta, att hela den upphämtade slam- kvantiteten innehållit öfver 26,000 smådjur af minst 208 arter. Tänker man sig nu, att en stor flod måste medföra en i för- hållande till dess storlek större mängd dylika, vid öfversvämningar lösryckta och bortsvämmade drifprodukter, och att flytande grenar och pinnar jämte grässtrån och blad ofta kunna bilda en liten flotte, på hvilken smadjuren kunna dväljas tämligen helbrägda under en kortare tid, så är det ej otänkbart, att en dylik flotte med sina passagerare stundom kan, om strömmen har tämligen stark fart, föras ett stycke ut i hafvet och kanske där inom kort stranda på något skär eller någon holme. Slutligen skulle det väl kunna förekomma, att sådana djur, hvilka, i likhet med en del hoppstjärtar, om vintern träffas på snö och is, skulle med ett lösryckt stycke drifis kunna föras till en långt aflägsen strand. UEBERSICHT. In welcher Ordnung nimmt die Thierwelt eine aus dem Meere emportauschende Insel in Besitz? von GOTTFRID ADLERZ. Der Verf. erörtert die Untersuchungen über diese Frage, welche von ihm in drei Schären Schwedens sowie auch auf Äland und Gotska Sandön gemacht worden sind. 14 145 OM VÄRA CYCLOPS-FORMER AF G. C. U. CEDERSTROM. Vid forskningar rörande entomostraceer och deras lefnads- förhällanden ar det en bland de brydsammaste uppgifterna, att tillförlitligt urskilja de mängtaliga Cyclops-arterna, oaktadt dessa djur otvifvelaktigt representera den mest utbredda familjen inom hela denna djurordning, ja kanske bland alla vattendjur. De traffas nämligen 1 nästan alla, vare sig större eller mindre, nägot varaktiga vattensamlingar, med undantag endast af mineral- och kallkällor. Ofvanberörda förhällande föranledes dock icke ute- slutande af de visst icke obetydliga svärigheter, som möta vid den under dessa förrättningar oundgängliga mikroskopiska gransk- ningen af dessa smä varelsers beundransvärda kroppsbyggnad. Saknaden af en någorlunda omfattande inhemsk afhandling öfver ämnet; svärätkomligheten och granskningen af de pä flera euro- peiska spräk, däribland ryska, ungerska etc. mer och mindre ut- förligt affattade diagnostiska uppgifterna därom; den godtycklig- het, som icke sällan gjort sig gällande vid arternas identifiering och nomenklatur: allt detta är icke häller ägnadt att underlätta dylika forskningar, men det vittnar om befintligheten af ett tom- rum i den inhemska naturalhistoriska litteraturen, hvars komplet- tering jag trott vara päkallad af ett beaktansvärdt bäde veten- skapligt och industriellt intresse. { Sedan jag bekommit Kongl. Landtbruksstyrelsens förordnande att anställa forskningar rörande de till fiskyngelsföda tjänliga smä- kräftornas lefnadsf6rhallanden, har jag för att kunna verkställa ifrägavarande uppdrag, särskildt hvad angär de mest utbredda bland dem, nämligen cyclopiderna, mäst uppgöra följande förteck- Entomol. Tidskr. Ärg. 14, H. 3 (1893). ı 10 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ning öfver de kända arterna och deras synonymi jämte en kort- fattad diagnostik öfver desamma, utgörande utdrag af hvad LILLJE- BORG, SARS, CLAUS, VOSSELER och nu senast SCHMEIL offentliggjort rörande de hufvudsakliga detaljerna för arternas igenkännande. Den sistnämnde har uti en förlidet år i Halle a. d. Saale utgif- ven inauguraldissertation för doktorsgradens erhållande, med titeln » Beiträge zur Kenntniss der freilebenden Copepoden mit beson- derer Berücksichtigung der Cyclopiden» beskrifvit 20 tyska arter, hvarvid han förordar till synnerligt afseende i och för arternas urskiljande ett organ, som han kallar receptaculum seminis och om hvilket han yttrar: »Die Form des receptaculum seminis ist für jede Art charakteristisch und durchaus constant. Genau den Bau dieses ausserordentlich wichtiges systematisches Organ wieder- zugeben ist nur durch gute Abbildungen möglich.» Som nägon annan af mig känd författare öfver ämnet icke uppgifvit ifräga- varande organ vara af sà väsentlig vikt för arternas urskiljande, har jag icke häller hittills därät ägnat särskild uppmärksamhet, och uti SCHMEILS nyssberörda yttrande har jag funnit en anled- ning att icke söka i svensk öfversättning återgifva hvad han rö- rande detta organs utseende hos hvarje af honom beskrifven art anfört, detta så mycket hellre, som han om sitt arbete tillika yttrat: »Diese Beiträge sind ein Auszug einer grösseren Abhand- lung, welche in nächster Zeit mit circa 12 Figur-Tafeln als ge- sonderte Arbeit in der von LEUCKART und CHUN herausgegebenen »Bibliotheka zoologica» erscheinen wird». Professor LILLJEBORG lär också nu ämna från trycket utgifva ett större, mer omfattande arbete rörande entomostraceerna, affattadt på något af de mer allmänt bekanta europeiska språken, men när det kan blifva fär- digt lär ännu icke vara bestämdt, och huruvida SCHMEILS nyss- berörda iakttagelser kunna komma att föranleda dröjsmål, kan jag icke bestämma. Jag hoppas likväl att intill dess nyssnämnda författares ifrågavarande arbeten blifvit här tillgängliga, hosgående förteckning och kortfattade diagnostik kunna blifva användbara både såsom hjälpreda vid forskningar och vid uppgörandet af mer omfattande afhandlingar öfver ämnet. Det har lyckats mig att iakttaga, hur Cyclopiden bär sig åt vid skalömsningen. Djuret böjer sig därvid så, att dess ryggdelar bilda en utåtvänd halfcirkel, rätar därpå ut sig och förnyar dessa 2 z CEDERSTROM: OM VARA CYCLOPSFORMER. 147 rörelser 3 à 4 gänger, hvarefter det hoppar ur sitt gamla skal lıka lätt som en fägel frän en till en annan kvist. Mot den af senare tiders författare yttrade förmodan, att Cy- clopider kunna af fäglar och insekter förflyttas frän en till annan lokal kan invändas, att de ı allmänhet ej länge uthärda torkning. Beröfvade vatten pä objektivglaset medelst sugpapper skrumpna och dö somliga inom 5, andra inom ıo minuter; men de tor- kade och därigenom dödade djurens ägg uthärda en längre tid och kläckas om de änyo införas ı vatten. Somliga Cyclopid- arter lämna ibland äggkapslarna ifrän sig, innan dessas ägg äro kläckta. Den förmodan att dessa djurs andning försiggär genom pan- saret, som hos somliga befunnits poröst, har jag nägon anledning förmoda böra för somliga arter justeras därhän, att andningen hos dem försiggår icke genom det egentliga pansaret utan genom fogningarna mellan kroppssegmenten och föranledes af muskler vid tarmens peristaltiska rörelser, men denna förmodan, som hos mig uppkommit efter åsynen af djurets beteenden vid skalöms- ningen, torde likväl erfordra mer upplystas granskning. Kortfattad diagnostik öfver kända nordeuropeiska Cyclops-arter. 1. Strenuus FiscHer (= quadricornis L. enl. LiLcy.; lucidulus et Dodanensis VOSSELER, brevicaudatus CLAUS, pulchellus Brapy). 17-ledade antenner, hvilka räcka knappt till 3:dje kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad med ett borst och en liten tagg. Furcan så lång som de 2 eller 3 föregående ab- dominalsegmenten. Grenarnas inre sidor cilierade. 2. Scutifer Sars. 17-ledade antenner, som räcka öfver andra kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, yttre leden lang, den inre kortare, försedd på yttre sidan med fina cilier, på inre med en cilierad tagg och ett långt borst. Furcan längre än de två föregående abdom.-segmenten. De båda sista kroppssegmenten hos honan mycket utliggande. 3. Abyssorum Sars. 17-ledade antenner, som räcka nästan till 3:dje kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, basalleden = I LEUR ane ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. kortare och bredare än den andra. Furcan läng, smal och utätriktad, längre än de 3 föregäende abdom.-segmenten. Lacustris Sars. 17-ledade antenner, som räcka knappt längre än till 2:a kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, ytterleden mycket mindre och smalare an basalleden, pa insidan med en rudimentär tagg. Furcan nägot längre än de 2 före- gäende abdom.-segmenten. Leuckartii Sars (= Szmplex PoppE, Leeuwenhoeki HOEK). 17-ledade antenner, som räcka nara 4:de kroppssegmentet. site foten 2-ledad, ytterleden med ett borst och en lang tagg pa insidan. Furcan kort, uppnar icke de tva föregä- ende segmentens längd. 2:dra segmentet af yttre maxillar- fotens bakrand korttandad. Oithonoides Sars. 17-ledade antenner, som räcka sa langt som framkroppen. site foten liten, ytterleden med 2 borst af nära lika längd. Furcan kortare än de tvà föregäende segmenten, grenarna utätriktade. Signatus HoEK (= coronatus CLAUS, fuscus JURINE). 17- ledade antenner, som räcka sa långt som framkroppen. site foten 2-ledad, basalleden med fina spetsar och ı borst, ytter- leden med 3 borst. Furcan kort, invändigt härbeklädd. Vissa leder af 1:sta paret antenner kamtaggade. Tenuicornis. 17-ledade antenner, hvilka räcka lika långt som framkroppen. 5:te foten 2-ledad, lik den hos nir 7 (signa- Zus). Furcan kort, mörkfärgad tillika med föregående abdom.- segmentet. g:de och 10:de lederna af 1:sta paret antenner äro också mörka. Annulicornis HoEk. De 17-ledade antennerna lika långa som framkroppen. 5:te foten 2-ledad, yttre leden med 3 borst. Furcan kort och tjock med utåtriktade ändborst. 2 mörk- färgade knippen på den ena antennens 2:dra och. 3:dje, samt på den andra antennens 10 och 11 led. Viridis Jur. (= gzgas CLAus.). 17-ledade antenner, som räcka knappt till bakranden af hufvudsegmentet, de 3 sista lederna breda och korta. 5:te foten 2-ledad, basalleden sär- deles bred, med ett långt borst, ytterleden liten med ett borst och en tagg. Furcan lika lång som de 3 föregående segmenten. Abdom.-ledernas bakränder tandade. 4 IT. INR cz. 14. Ee HE 18. CEDERSTROM: OM VARA GYCLOPSFORMER. 149 Gigas CLaus. 17-ledade antenner, som äro något längre ain föregäende arts. 5:te foten 2-ledad, basalleden smal och kort, ytterleden med ett borst. Furcan lika lang som de 3 föregående abdom.-segmenten. De främre abdom.-segmen- ten fint tandade och det sista fint fjäderbelagdt. Robustus Sars. 17-ledade antenner, korta och tjocka, kor- tare än 1:sta kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, ytterle- den kort, med en mycket kort tagg. Furcan längre än de 2 föregäende abdom-segmenten. Andborsten mycket grofva. Lucidulus, Horx (= elongatus CLaus?). 17-ledade antenner, som räcka till 1:sta kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, ytter- leden smal, med r borst och 1 tagg. Furcan längre än de 2 föregäende segmenten. Pulchellus Koch. 17-ledade antenner, lika långa som 1:sta kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, basalleden liten, ytter- leden med ett borst och en tagg. Furcan längre än de 3 föregående abdom.-segmenten. Bicuspidatus CLaus. 17-ledade antenner, som räcka knappt öfver ı:a kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, ytterleden med 2 borst, det ena 4 gänger längre än det andra. Furcan lang och smal, grenarna närmade intill hvarandra. ı:sta abdom.-segmentet bredt, med en djup inbuktning à ömse sıdor. Insignis CLaus. 14-ledade antenner, som räcka knappt till 2:dra kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, med i borst och ı tagg pä ytterleden. Furcan lika läng som de 3 sista abdom.-segmenten enl. CLAUS. Capillatus Sars. 12-ledade antenner som dro tjocka och ej räcka öfver s:sta kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, grof, ytterleden äggformig, med ett längt borst och en kort tagg. Furcan lika lang som de 3 föregående abdom.-seg- menten. Crassicaudis Sars. 12-ledade antenner, knappt längre än 1:sta kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, ytterleden liten med ett borst och en tagg, basalledens borst kort. Furcan lika lang som de 2 föregående segmenten. Cephalothorax med utliggande segmenthörn. t:sta abdom.-segmentet pa sidorna urringadt. un 150 19. 20. 21. 23. 24. D UL ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Langvidus Sars. 16-ledade antenner, mattligt langa, litet längre än ı:sta kroppssegmentet enl. SCHMEIL. 5:te foten 2-ledad, ytterleden liniesmal med ett borst och en tagg. Furcan längre än de två föregående segmenten; första fot- parets båda grenar blott 2-ledade. Nanus Sars. 11-ledade antenner, som räcka knappt till ı:sta kroppssegmentets bakrand. 5:te foten 2-ledad, ytter- leden liten, med ett borst och en tagg. Furcan mycket längre än de två föregående segmenten. Sidoborstet vid midten af furcalgrenen; 1:sta fotparets båda grenar 2-ledade. Varicans Sars. 12-ledade antenner, korta och tjocka, räcka ej 1:sta kroppssegmentets bakrand. 5:te foten en-ledad, liniesmal, med ett långt borst. Furcan knappast så lång som de två föregående segmenten. Simfötterna 2-ledade. Bicolor Sars. 12-ledade antenner, något buktade. 5:te foten aflägsen från kanten af 5:te thoracalsegmentet, enl. SCHMEIL. Furcan lika lång som de två föregående segmenten. 2-ledade simfötter. ı:sta paret antenner och abdomen af gulröd färg. Serrulatus FISCHER. 12-ledade antenner, som räcka midten eller framranden af 3:dje thoracalsegmentet. site foten en- ledad med ett borst och tvà cilierade här. Furcan 2 à 3 gänger sà läng som föregäendes. Abdom.-lederna à yttre si- dorna fint sägtandade. Macrurus Sars (= maarensis VOSSELER). 12-ledade anten- ner, räcka knappt till 1:sta kroppssegmentets bakrand. site foten enledad med tre borst. Furcans grenar langa, smala, ricka betydligt längre än de tre foregaende abdom.-segmen- ten. Sidoborstet aflägset fran ändan och därofvanför en kort rad sma taggar. Sista kroppssegmentet med korta taggar à sidorna. Phaleratus KocH. 1o-ledade antenner, korta. s:te foten sammanvuxen med 5:te kroppssegmentet, den fria randen försedd med tvä cilierade och en slät tagg. Furcan bred och kort med flera sma taggar vid sidoborstets plats samt med en sned rad taggar pa ryggsidan. Djuret kan krypa ur vattnet pa fasta föremäl. Affinis Sars (= pygmeus RCHBRG). 11-ledade antenner, kortare än ı:sta kroppssegmentet. 5:te foten en-ledad, med 6 ZT. 28. 29. 30. SE, CEDERSTROM: OM VARA CYCLOPSFORMER. ISI 3 borst, däraf det innersta längst och cilieradt. Furcan bred och kort utan sidoborst, men med en nära midten utbildad rad af smä taggar. Crassicornis MÜLLER (= fimbdriatus FISCHER). 8-ledade an- tenner, korta och tjocka, tjockleken minskad mot slutet. 5:te foten enledad med tre borst eller taggar, af hvilka den yttre är längst. Furcan utätriktad, längre än de tvà före- gäende abdom.-segmenten. Hyalinus RCHBRG. 17-ledade antenner, som räcka knappt till bakranden af 2:dra kroppssegmentet. 5:te fotens andra led med ett borst och en läng tagg. Furcan med sidobor- stet vid slutet af */3 af furcans längd. Pentagonus VOSsELER. 12-ledade antenner, som räcka till 4:de kroppssegmentet. site foten en-ledad, bred, plätfor- mig, med tva cilierade har och en tagg. Furcan knappt längre än sista abdom.-segmentet. Hufvudsegmentet bildande en femhörning mot bakranden. Diaphanus FISCHER. 11-ledade antenner, som räcka öfver bakranden af 4:de kroppssegmentet. ‘site foten en-ledad, kort och smal, med ett längt cilieradt här och en mycket liten tagg. Furcans utätriktade, korta, breda grenar med sidoborst pa midten af yttre randen. Canthocarpoides FISCHER. 10-ledade antenner, som ej räcka bakranden af 1:sta kroppssegmentet. s:te foten rudimentär, med tre borst pa tre upphöjningar. Furcan kort och bred, med tre sneda rader spetsar och en krets af spetsar kring ändborsten. Abdom.-segmenten i undre brädden sagtandade. Aeqvoreus FISCHER. 6-ledade antenner, som ej räcka bak- randen af ı:sta kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, ytter- leden handformig, tandad ä sidorna med tre borst eller med ett borst och tva taggar. Furcan kortare än sista abdom.- segmentet. Aurantius FISCHER. 17-ledade antenner, som räcka bakran- den af 2:dra kroppssegmentet. 5:te foten 2-ledad, basal- leden med ett borst, och yttre leden med ett längre dylikt samt tvä taggar. Furcan lika läng som, eller längre än de tre föregående abdom.-segmenten. Abdom.-segmentens bak- ränder tandade. I 35- 37: 38. 39 40. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Prasinus FISCHER. 12-Jedade antenner, lika långa som fram- kroppen. site foten 2-ledad, kort, basalleden lang och smal, yttre leden med tvä borst. Furcan kort, knappt längre än föregående abdom.-segmentet. Minutus CLaus. 11-ledade antenner, som räcka ungefär till ı:sta kroppssegmentet. 5:te foten en-ledad, kort, trubbig, borstbärande; ett borst är skildt fran de öfriga och star ut fran pansaret. Furcan dubbelt sa lang som sista abdom.- segmentet. Elongatus CLaus (?— /ucidulus Koch & Sars). 18-ledade antenner, som räcka ej långt öfver främre afdelningen af framkroppen. 5:te foten 2-ledad, med smal basalled och lang yttre led, samt med ett långt och ett kort borst. Fur- can längre an de tva föregäende abdom.-segmenten. Fram- kroppens sidopartier bakät förlängda. Spinulosus CLaus. 12-ledade antenner. Angifves af CLAUS identisk med n:r 30 (diaphanus FıscH.), men enligt SCHMEIL har denne blott 11 leder i ı:sta parets antenner. Skall mycket likna n:r 23 (serrulatus Fıscn.), men hanarnas an- tenner ej lika dennes. Enligt Craus’ teckning är furcan ofvantill beklädd med oregelmässigt ställda spetsar. Magniceps LILLJEBORG. 8-ledade antenner, som ej räcka slu- tet af det länga ı:sta kroppssegmentet. 5:te foten ej be- skrifven. Furcan kort, med blott tva ändborst, af hvilka det yttre har glesa taggar 1 ytterkanten. Gracilis LiLLJEBORG. 11-ledade antenner, som räcka öfver 2:dra kroppssegmentet; ı:sta och 3:dje lederna framtill, samt 8:de och ro:de lederna baktill hafva hvardera ett långt — cilieradt borst. 5:te foten ej beskrifven. Furcan kort med 5 ändborst, af hvilka de båda längsta aro nära lika långa. Vid yttre rändernas midt ett litet sidoborst. Helgolandicus RCHBRG (= odessanus SCHRK). 14-ledade antenner. Anses numera som blott varietet af nir 15 (ÿz- cuspidatus), sedan SCHIMANKEWITSCH på artificiell väg fram- bragt denna form af sistnämnda art. ' [9.0] 153 ’ VERZEICHNISS DER VON DEN HERREN C. LUMHOLTZ UND C. FRISTEDT IM NÖRDLICHEN QUEENSLAND GESAMMELTEN CERAMBYCIDEN VON CHR. AURIVILLIUS. Der norwegische Naturforscher D:r CARL LUMHOLTz besuchte in den Jahren 1881—1883 Queensland, wo er theils eine 800 englische Meilen lange Reise von Rockhampton nach dem west- lichen Queensland unternahm theils längere Zeit in der Gegend des Herbert Flusses verweilte!. Die von ihm gesammelten Ce- rambyciden gehören dem zoologischen Museum in Kristiania und wurden mir vom Konservator W. SCHÔYEN gütigst zur Be- arbeitung übersandt. Ich konnte leider nicht genau ermitteln, "wo die einzelnen Stücke gefangen waren, glaube aber dass die allermeisten in der letzgenannten Gegend gesammelt sind. Die mit ARCHER bezeichneten stammen doch sicher aus der Gegend von Rockhampton. Auch der schwedische Zoolog Dr. CONRAD FRISTEDT hielt sich während 1889 einige Zeit in Queensland auf. Er sammelte hauptsächlich in der Gegend von Cardwell nur wenig nördlich vom Herbert Flusse?. Seine entomologische Sammlungen sind Jetzt im Besitz des Reichsmuseum zu Stockholm. 1 Eine interessante Schilderung seiner Reise wurde von ihm gleichzeitig in schwedischer, deutscher, englischer und französischer Sprache veröffentlicht unter dem Titel: »Bland Menniskoätare». Stockholm 1889. 2 Näheres über seine Reise findet man in seinem Buche: »Pä Forsk- ningsfärd». Stockholm 1891. 8. 256 pg. I 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Prionidæ. 1. Eurynassa australis Boısp. Voy. Astrol. 2, p. 465 (1885) — LumHoLtz Bland Människoätare p. 193 fig. 50, 51. I J' und 4 PP (LUMHOLTZ). Boıspuvar’s Beschreibung seiner Mallodon australis ist lei- der so kurz, dass es, wenn der Typus nicht vorhanden ist, un- möglich sein möchte zu entscheiden, welche Art er vor sich ge- habt hat. Von den drei mir vorliegenden Formen männliches Geschlechtes betrachte ich die hellere Form, deren Flügeldecken a. Halsschild des © von Zurynassa australis ıBoısp.) m. b. » » 16h bs » figurata (Pasc.) m. Cc. » » © » Servillei (THoMs.) m d. » OURS » australis (BoISD.) m. e. » » 2 » » igurata (Pasc.) m. fe > » 9a » > Servillei (THOMS.) m. g. Letztes Bauchsegment des © von Eurynassa australis (Boisp.) m. h. » » MES » figurata (PASC.) m i. » » » À » » Servillei (THoms.) m. an der Basis glänzender und weit weniger punktiert sind, als Eur. australis und gebe hier eine ausfithrlichere Beschreibung nebst Abbildung des Halsschildes und des letzten Bauchsegments. œ. Fusco-brunnea, macula maxima nitida trianguları me- asterni, abdomineque opaco castaneis et dimidio apicali elytrorum sensim pallidiore testaceo; capite rude, inter oculos fortius sed 2 AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 155 parcius punctato, inter antennas profunde transversim sulcato vertice linea angusta longitudinali impresso; gula nitida, antice medio excavata; scapo antennarum obconico, leviter curvato, ocu- lorum marginem posteriorem longe superante angulosque anticos prothoracis (fere) attingente; prothorace (fig. ı a) transverso, dense punctulato, opaco, plagis plus minus connexis, nitidis et parce punctulatis ornato; scutello opaco-punctato, margine toto nitido; elytris ad basin nitidis sparsim punctatis et vix rugosis, apicem versus fortius densiusque punctatis et distincte vermiculato-rugosis, apice late rotundatis et spina brevissima suturali armatis; sternis (macula jam memorata excepta) abdominisque segmentis 1—4 densissime punctulatis, opacis; segmento 5:0 abdominis (fig. 1 g.) apice profunde emarginato, nitido plagis tribus magnis opacis, plaga media transversa postice leviter emarginata; sterno pubescente processibus pro- et metasterni omnino opacis, latera- liter subpilosis; pedibus nitidis punctatis, scabris, anticis nigris, posticis castaneis; femoribus subtus biseriatim aculeatis, tibiis anticis et intermediis subbiseriatim, posticis uniseriatim spinosis. — Long. corporis 52 mm., lat. max. ad humeros 16 mm. Das hier beschriebene Stück ist dasselbe, welches von Lum- HOLTZ in seiner Reise abgebildet ist. Das Weib, das ich als zu dieser Art gehörend betrachte, ist vom Manne ziemlich abweichend und muss darum ausführlich besprochen werden. ©. Obscure brunnea, capite nigrescente, elytris totis multo pallidioribus, pallide brunneo-testaceis; capite toto opaco, supra dense punctato et granulato-rugoso sulco medio angusto, labro clypeoque fulvo-setosis; antennis medium elytrorum vix superan- tibus, scapo recto, quam in mare magis compresso, margine an- teriore acuto, apice nitido et vix punctato, quam articulo tertio vix longiore, articulis 3—5 nitidis, subcylindricis, sparse pun- ctatis, articulis 7—11 opacis, strigulosis, paullulum complanatis; prothorace (fig. ı d) valde transverso, longitudine fere duplo la- tiore, apice quam basi multo angustiore, trapezoidali, supra valde punctato-rugoso in medio area irregulari longitudinali nitida et ele- vatione obtusa utrinque rugosissima in loco plagium maris, mar- ginibus lateralibus spinis vel spiculis sæpe furcatis 8— 11 (ultimo maximo), margine basali utrinque spinis 3—-4 armatis; scutelli 3 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. dimidio basali punctato-opaco, apice nitido; elytris fere ut in mare sculpturatis, basi autem fortius punctatis, apice late rotun- datis et spina parva suturali armatis; sterno punctato, opaco, pubescente et piloso, area postica metasterni male definita sub- nuda et nitidiore; mesosterno brevissimo coxisque anticis in- termediis fere contiguis; abdomine nitido, medio obsolete, ad latera distinctius sparsim punctato, margine basali segmenti 1:1 (et 2:1), tenue piloso, segmentis 1—-4 utrinque depressione lata plus minus distincta (in segm. 4:0 semper majore et magis di- stincta) ornatis; segmento 5:0 transverso apice truncato et levis- sime emarginato; femoribus quam in mare longioribus et tenui- oribus, cum tibiis eodem modo, sed minus fortiter spinulosis. — Long. corp. 39—50 mm., lat. max. 14—18 mm. 2. Eurynassa Servillei THOMSON Syst. Ceramb. pag. 304 (1864)? co. Mari speciei præcedentis similis et affinis, colore multo obscuriore, nigro-piceo, versus apicem elytrorum tantum paullo pallidiore, castaneo, vertice fronteque multo latius sulcatis, gula tota convexa, obsolete transversim sulcatula, prothorace paullo longiore et supra alio modo (vide fig. ıc) plagiato, elytris ad basin quoque rugosis et dense punctatis, processibus pro- et metasterni nudis et linea media longitudinali nitida paullo elevata instructis nec non structura omnino diversa segmenti 5:1 abdo- minis (cnfr. fig. 1i) facile distinguenda. — Long. corporis 56 mm., lat. max. ad humeros 17 mm. ı Stück (LUMHOLTZ). ®. Statura et colore mari similis, sulco capitis angusto, scapo antennarum breviore, marginem posticum oculorum haud superante; prothorace (fig. ıf) apicem versus paullulum angustato, supra lateribus inæquali, rude punctato, sed vix rugoso, disco ni- tido sparsim punctulato, obsolete definito; scutello fere toto ni- tido sparsissime punctulato; sternis magis pilosis, processu pro- sterni haud, mesosterni obsolete lineato; abdomine nitidissimo vix punctulato segmento ultimo ventrali longiore, apice late ro- tundato; tibiis intermediis unispinosis, anticis posticisque inermi- bus facillime distincta. — Long. corporis 52 mm., lat. max. ad humeros 17 mm. ı Stück (LUMHOLTZ). AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 157 3. Eurynassa figurata PAscoE Trans. Ent. Soc. London, (2) 5, p. 14 (1859). o. Nigro-picea, elytris apicem versus paullulum pallidiori- bus, fronte inter oculos medioque verticis nitidis, elevatis, punctis aliquot magnis impressis, vertice postice dense granulato; pro- thorace (fig. ıb) transverso apicem versus vix angustiore et margine antico medio vix emarginato, plagis elevatis nitidis fere ut in Zur. australis formatis; scapo antennarum oculorum marginem posticum parum superante, articulis 1-—9 supra nitidis, punctatis, 10, 11 striolatis, opacis; scutello medio dense punctulato, mar- gine late nitido; elytris ad basin modice punctatis vix rugulosis, apicem versus densius fortiusque punctatis et valde vermiculato- rugosis, apice late rotundatis et spina parva suturali armatis; gula nitida subplana; prosterno subnudo, processu subcarinato, lateraliter piloso; meso- et metasterno pilosis, hoc plaga media triangula nitida et subnuda; processu mesosterni apicem versus profundissime longitudinaliter sulcato quasi fisso; segmento ultimo ventrali (fig. ıh) apice rotundato-truncato, plagis opacis fere ut in specie præcedente formatis; femoribus latis, subtus biseriatim dentatis; tibiis 4 anticis extus biseriatim, posticis uniseriatim spinosis. — Long, corporis 48 mm., lat. max. ad humeros 16 mm. ı Stück (LUMHOLTZ). 9. Feminæ Zuryn. Servillei supra descriptæ valde similis, lateribus prothoracis valde inæqualibus, fortissime rugosis et pun- ctatis, area nitida disci minore et aliter formata (fig. re), pro- cessu mesosterni apice profunde sulcato, subfisso, nec non tibiis omnibus extus spinis 1—3 armatis fere unice distincta videtur. — Long. corporis 55 mm., lat. max. ad humeros 19 mm. 1 2 (LUMHOLTZ). Die drei hier beschriebenen Männer gehören Zweifelsohne zu drei verschiedenen Arten, ob sie aber wirklich die beschriebenen Arten, mit denen ich sie identifiirt habe, sind und ob die Weiber mit ihren wirklichen Männern vereinigt worden sind, ist weit schwieriger zur entscheiden. Die Sammlung enthält noch ein kleines, nur 37 mm. langes Weib, das von den übrigen he- schriebenen Weibern abweichend ist (doch mit dem Weibe von E. figurata deutlich sehr nahe verwandt), und das ich, da: wir 5 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. die Veränderlichkeitsgrenzen dieser Arten noch nicht kennen, hier nicht in Betracht nehme. Um meine Auffassung der drei vorliegenden Arten deutlicher darzulegen, gebe ich hier eine analytische Uebersicht derselben in beiden Geschlechtern. Dadurch und durch die beigefügten Figuren hoffe ich, dass es auch für andere möglich sein wird, meine Arten richtig zu beurtheilen und sie mit den Typen der schon beschriebenen, wenn sie noch: vorhanden sind, zu vergleichen. UEBERSICHT DER MÄNNER. A. Das letzte Bauchsegment am Ende tief und breit ausgeschnit- ten; sein mittleres mattes Feld dreimal so breit als lang, am. Ende ausgeschweift. Flügeldecken an der Wurzel kastanien- braun, gegen die Spitze gelb-oder lederbraun. Die Kehle im vorderen Theil mit einem breiten Längseindruck °. — Die glatten Diskalflecken des Halsschildes dreieckig, nur an der Innenecke zusammenstossend. Die Vorderbrust zwischen den Hüften ohne erhabene Längslinie; die Mittelbrust am Ende nicht gefurcht. Eurynassa australis (Boisp.) m. B. Das letzte Bauchsegment am Ende nur leicht ausgebuchtet oder beinahe abgerundet; sein mittleres mattes Feld nur zweimal so breit ais lang, am Ende breit gerundet. Flügel- decken an der Wurzel schwarzbraun, an der Spitze nur wenig. heller, tief kastanienbraun. Die Kehle gleichmässig gewölbt ohne Eindruck. a. Die glatten Diskalflecken des Halsschildes dreieckig, ziemlich schmal zusammenstossend. Die Flügeidecken. an der Wurzel kaum runzelig. Nur das ıo:e und ır:e Glied der Fühler oben längsrissig. Vorderbrust ohne erhabene Längslinie. Mittelbrust am Ende mit einer sehr tiefen Furche, wie gespalten. Eurynassa figurata (Pasc.) m. b. Die glatten Diskoidalflecken des Halsschildes unregel- mässig viereckig, in der Mitte breit zusammenstossend. 3 Dieses ist nur dann sichtbar, wenn der Kopf vorgestreckt ist, und ich konnte es leider bei keinem der Weiber sehen. 6 on AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. | 159 Die Flügeldecken auch an der Wurzel runzelig. Die drei letzten Fühlerglieder oben längsrissig. Vorderbrust mit einer glatten, erhabenen Längslinie. Mittelbrust am Ende nicht gefurcht, aber mit einer deutlichen Längslinie, Eurynassa Servillei (Taoms.?) m. UEBERSICHT DER WEIBER. Flügeldecken hell gelbbraun. Der Halsschild oben überall grob runzelig punktiert, nur in der Mitte mit einem kleinen unregelmässigen Längsfelde. Das erste Abdominalsegment an der Wurzel haarig. Eurynassa australis m. Flügeldecken kastanienbraun. Der Halsschild oben nur an den Seiten matt und grobpunktiert, in der Mitte glänzend und zerstreut punktiert. Das erste Abdominalsegment an der Wurzel nicht haarig (oder nur mit einzelnen Haaren). a. Die Seiten des Halsschildes sehr uneben und grobrunzelig. Mittelbrust schmaler, am Ende mit einer tiefen Furche. Eurynassa figurata w. b. Die Seiten des Halsschildes grobpunktiert, aber kaum runzelig. Mittelbrust breiter, am Ende ohne Furche. Eurynassa Servillei m. Cerambycidæ. Pachydissus nubilus Pascor. Trans. Ent. Soc. London (3): I, p. 558 (1863). — GAHAN An. N. H. (6) 7, p. 25 (1891). 1 5 (LUMHOLTZ). Pachydissus sericus NewM. Ent. Mag. 5, p. 494 (1838). — Ganan An. N. H. (6) 7, p. 25, 28 (1891). 1 Queensland (ARCHER). Phoracantha semipunctata Fasr. Syst. Ent. p. 180 (1775). — Donovan Ins. N. Holland, t. 6, f. + (1805). Mehrere Stücke. (LUMHOLTZ, FRISTEDT). Phoracantha fallax Pascor Trans. Ent. Soc. London (3): 1, p. 549 (1863). 1 ©, I 2 (LUMHOLTZ). 160 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Obs, Phor. imbellis NEWM. (Entomol. p. 352, 1842) ist eine Epithora und ganz sicher dieselbe Art, welche von LACORDAIRE (Gen, Col. 8, p. 306) erwähnt und beschrieben, aber nicht benannt wird. Das Reichs- museum in Stockholm besitzt ein Stück aus N. S. Wales, 8. Coleocoptus n. gen. sexmaculatus Hope. Synon. Coptocercus sexmaculatus Horr. Proc. Zool. Soc. 8, 4p. 51 (1840), = An.) Mag, IN. ERS (1) 7, 0p rös KRA) = rans: ZOOL. SOC. 18) Ps. 19501543). Phoracantha senio Newman. Entomol. p. 4 (1840). ı Ex. (LUMHOLTZ). Diese von Hope ziemlich gut beschriebene, weitverbreitete Art ist gar keine Varietät von Coptocercus biguttatus DONOV. und nicht einmal ein Coptocercus. Nachdem ich vergebens ver- sucht habe sie in eine der schon bekannten Gattungen einzureihen, sehe ich mich genöthigt für sie eine neue Gattung aufzustellen. Die Gattung Coleocoptus ist durch die nur allmählig und nicht sehr stark verdickten Schenkel näher mit Phoracantha, Tryphocaria, Xypeta, Epithora, Atesta und Allotisis als mit Coptocercus und Thorzs verwandt. Sie unterscheidet sich jedoch leicht von Phoracantha und Aypeta durch die am Ende ge- stuzten unbewaffneten Flügeldecken und den verlängerten Hals- schild, von Zryphocaria noch durch die nur an der äusseren (hin- teren) Ecke bedornten Fühlerglieder 3—7, von Zpzthora durch die geraden Vorderschienen, die kürzeren Fühler des Mannes und den seitlich, kurz, aber deutlich gedornten Halsschild, und von Atesta und Allotisis besonders durch die gedornten Fühlerglie- der 5—7. Der Halsschild ist bei C. sermaculatus oben deutlich flach- gedrückt, sehr grob und tief, beinahe wabenartig punktiert mit einer glatten länglichen Erhabenheit in der Mitte und mit An- deutung der vorderen Seitenerhöhungen der Scheibe, aber ohne jede Spur der hinteren, der Seitendorn ist sehr klein und etwas hinter der Mitte des Halsschildes eingefügt. Hinsichtlich der Zeichnung der Flügeldecken ist zu bemerken, dass der Apical- fleck die Spitze selbst einnimmt, und nicht wie bei Coplocercus biguitatus (sehr deutlich in Donovans Figur) und anderen Copto- cercus-Arten vor die Spitze verlegt ist. In der Zeichnung stimmt C. sexmaculatus darum sehr nahe mit Phor. fallax überein. 8 AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 161 9. Coptocercus rubripes Boısp. Voy. Astr. 2, p. 477 (1835). 1 Ex. (LumHoLtz). Die Synonymie der Coptocercus-Arten ist sehr verwickelt und es ist mir unmöglich nach den Beschreibungen zu entschei- den, ob die Arten unter sich wirklich verschieden sind. Es liegen mir drei Arten vor, von denen eine durch den deutlichen Sciten- dorn des Halsschildes, durch die drei gleichgrossen Seitenhöcker der Oberseite des Halsschildes und durch den die Spitze selbst umfassende Apicalfieck der Flügeldecken so abweichend ist, dass sie wahrscheinlich in eine andere Gattung zu stellen ist. Ich be- trachte diese Art als die von Hope beschriebene Phoracantha undulata, welche von Hope in die erste Abtheilung der Gattung (»Antennis thoraceque spinosis») gestellt wird und unmöglich mit der Phoracantha rubripes Horr (p. 194; t. 12 f. 4) identisch sein kann. Ph. rubripes Hore scheint mir dagegen wahrschein- lich dieselbe Art wie »zÖrzpes Boisp. zu sein. 10. Coptocercus sp. 1 Stiick (FRISTEDT). Diese Art ist von rubripes Boisb. ganz sicher getrennt, da ich aber die Beschreibung von €. fraternus BLacke. aus Cape York leider nicht vergleichen kann, wage ich die Art nicht zu benennen. Von rubripes unterscheidet sie sich durch dunklere, schwarz- braune Grundfarbe, durch längeren Halsschild, welcher mit einer deutlichen, weissschimmernden Pubescens bekleidet ist, durch an der Wurzel gröber punktierte Flügeldecken, welche jede mit zwei glänzenden, gelben, sehr unregelmässigen, beinahe zusammen- stossenden Makeln vor und in der Mitte und einem ovalen Fleck vor der Spitze geziert sind, Die gelben Makeln sind deutlich und weit mehr als bei rubripes erhaben und nur mit einigen wenigen, zerstreuten, grossen Punkten versehen, und also nicht so dicht und regelmässig wie die Grundfarbe punktiert. Die Schenkel sind noch mehr verdicht und die hinteren überra- gen den Körper recht bedeutend. Der Halsschild ist beinahe doppelt so lang wie breit. Ob und wie diese Art sich von Donovans drguttatus un- terscheidet, kann ich nicht entscheiden; in Donovans Figur sind die gelben Makeln vie! kleiner, weiter getrennt und von anderer Form. Pascoe’s Beschreibung von dzgu¢tatus (Trans. Ent. Soc. Entomol. Tidskr. Arg.14. H. 3 (1893.) 9 II 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. (3) 3, P- 535) passt ziemlich gut, da sie aber beinahe ebenso- gut auf rubripes Boisp. passt, ist es mir ohne Stücke aus Bat- schan, Kaioa oder Buru unmöglich zu entscheiden, welche Art er vor sich gehabt hat. 11. Strongylurus Lumholtzi n. sp. Fig. 2. Obscure brunneus, elytris macula pone scutellum et fasciis duabus mediis, prima latissima, secunda anfractuosa, pallide te- staceis, parte apicali pallide brunnea, humeris fere nigris; corpore undique pilis adpressis albidis adsperso, oculis infra valde approxi- matis; prothorace piloso, subcylindrico quam latitudine basali sesqui longiore, rude punctato-rugoso, area parva media longitudinali impunctata, nitido, immaculato; scutello albo-hirto; elytris basi fortiter, apicem versus sensim levius punctatis, apice rotundatis, omnino inermibus; femoribus basi pallidi- oribus; antennarum articulis 1— 5 cylindricis pilosis, reliquis compressis pubescentibus apice subdentatis, articulo 4:0 reliquis æqua- libus breviore. — Long. corporis 19 mm., lat. max. 4, m. m. ı Stück (LUMHOLTZ). Scheint mit S#ongylurus orbatus Pasc. nahe verwandt zu sein, ıst aber durch die Fig. 2. Strongylurus Lumholtzi AURIV. unbewaffneten, anders gefärbten Flügeldec- ken, durch den grob runzelig-punktierten Halsschild und die Epipleuren der Hinterbrust, die nicht dichter als der übrige Körper behaart sind, leicht zu erkennen. 12. Clytus Curtisi Lap. & Gor. Mon. p. 49, t. 10, f. 56 bis. (1841). 3 Stücke (LUMHOLTz, FRISTEDT). Var. Fristedti n. var. Fig. 3. Prothorace paullo minus convexo, apicem versus minus an- gustato, maculis tribus nigris in serie transversa dispositis, media multo majore, ornato elytrisque fasciis 4 flavis ornatis, quarta inter basin et fasciam primam formæ typicæ intercalata, facile distinguenda. Nur ein Stück. — FRISTEDT. Vielleicht eine ‚selbstständige Art. Die erste gegen das 10 AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 163 Schildchen aufgebogene Querbinde, welche bei der Hauptform beinahe am Rande der Flügeldecken anfängt, ist bei Fristedti weit kürzer und erstreckt sich nicht auf die niedergebogenen Seiten der Flügeldecken. 13. Xylotrechus reginæ n. sp. Elytris fasciis pallidis transversis quinque, prima basali, 2:a et 3:a cum vitta suturali connexis, omnino rectis et a margine, quem non attingunt, versus suturam oblique retro ductis, fascia 4:a omnino transversa (haud obliqua) ad suturam paullulum in- crassata, 5:a brevi obliqua maculam parvam triangulam in singulo elytro formante. sy. Brunneo-niger, capite parce, prosterno et mesosterno (epimeris nudis exceptis), margine antico et postico (ad latera latissime) metasterni nec non maculis lateralibus abdominis (in seg- mento 2:0 maximis) dense albo-villosis, pedibus sparsim breviter albido-pilosis; prothorace dense aureo-villoso, vitta lata longitudinali nigro-brun- nea, medio utrinque cruciato-dilatata ornato; elytris brunneo-nigris, pone scutellum et ad vit- tam suturalem brunneis, fasciis vittaque albido- sericeis; scutello virescente-albido. — Long. corporis 13 mm. Fig. 3. Clytus Fristedti Aurıv. 2. Brunnea, capite, sternis abdomineque sicut in mare villosis, sed hic citrino-villosis, pedibus breviter lutescente-villosis; prothorace nigro-brunneo, margine antico (medio excepto), vitta utrinque abbreviata basali lateribusque ad basin sordide citrino villosis; elytris brunneis signaturis scutello pygidioque flavido-villosis. — Long. corporis 13—ı5 mm. 3 SS, 2 292. — LUMHOLTZ. Diese Art ist mit À. australis Lap. & Gor. nahe verwandt. LAPORTE und Gory geben an, dass ihre Art aus Neu Guinea stamme und beschreiben den Halsschild einfach als »cendré sur les cotes» und das ganze Thier als »cinereo-niger», was weder auf das Weib noch den Marn passt. Wer zuerst australis aus Queensland angeführt hat, weiss ich nicht, wahrscheinlich hat er jedoch die hier beschriebene Form vor sich gehabt. A. Phzdias Ei 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. NEwM., von dem ich ein typisches Stück vor mir habe, ist, wie schon WATERHOUSE (Proc. Ent. Soc. London 1874, p. 29) an- giebt, eine verschiedene Form, welche wie auch der von PASCOE aus den Molukken etc. (1 Stück aus Amboina liegt mir vor) beschriebene A. australis dadurch von regzn@ sofort zu trennen ist, dass der Halsschild unten und an den Seiten dünn grau pubescent ist und die dritte und vierte Querbinde der Flügelde- cken nach innen gegen die Wurzel aufgebogen sind. In LAPORTE’S und Gory's Figur ist dies nur wenig merkbar; aber die vierte Querbinde ist am Sutur sehr nach vorne erweitert. Die Form aus Neu Guinea, die ich leider nicht gesehen habe, steht also hinsichtlich der Querbinde ın der Mitte zwischen den Formen aus den Molukken und aus Queensland. 14. Aridæus thoracicus Donovan. Ins. N. Holl. t. 5, f. ee (1805). I o'. — ARCHER. 15. Purpuricenus quadrinotatus WHITE Stokes Discov. App. 1, Port. 2,-1.6, (7846): 3 do. — LUMHOLTZ, FRISTEDT. 16. Purpuricenus Angasi WuiTE Angas S. Austr. Ill. t. 50, f., 17. (1847). — Longic. Br. Mus. 7:1, p. 140 (1559: 2 PQ. — LUMHOLTZ. Könnte nicht diese Art das Weib von guadrinotatus sein? Lamiide. 17. Monochamus estheticus OLLIFF Proc. Linn. Soc. N. S. Wales (2) 5, p. 8 (1890). 2 Stücke. — LuMHOoL1z. Beim Weibe sind die Fühler nur anderthalb mal so lang wie der Körper, und nicht wie OLLIFF angiebt mehr als zweimal so lang. Er hat ohne Zweifel nur Männer gesehen. 18. Hebesecis australis Borsp. Voy. Astrol. 2, p. 489 (1835). — GERMAR Linn. Ent. 3, p. 228 (1848). 1 Stück. — LUMHOLTZ. 19. Hebesecis anisocerus PascoE An. N. H. (4) 15, p. 67 (1875). ı Stück. — LUMHOLTZ. 12 20. 2I. NN (o>) AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 165 Hebesecis cristatus PascoE An. N. H. (4) 15, p. 68 (1875). ı Stück. — LUMHOLTZ. Hebesecis sp. ı Stück. — LUMHOLTZ. Eine wahrscheinlich neue, mit cristatus verwandte Art, die ich jedoch nicht nach einem einzigen Stück beschreiben will. Die Arten dieser Gattung sind nämlich sehr veränderlich in Farbe und Zeichnung. Bei allen mir bekannten Z//edesecis-Arten (ausser den vor- hergenannten, auch margznzcollis, varicornis und crocogaster) hat das erste Fühlerglied an der Spitze eine deutliche, auf der einen Seite durch eine scharfe Leiste begrenzte Narbe. Die Gattung /Zebesecis gehört demnach zu der ersten Ab- theilung der Lamiiden und scheint mir in die Nähe der Mesosiiden und Metoniden eingereiht werden zu müssen. Von diesen unterscheidet sich jedoch Hedeseczs durch die ausgesperrten (»crochets divariqués») Klauen. Bucynthia spiloptera PASCOE Trans. Ent. Soc. London (3) 1, P. 542 (1863): — LAcorD. Gen) Col. 9, p. 651; t. roo, f. 2. Mehrere Stücke. — LUMHOLTZ. Diese Form ist mit //ebesecis nahe verwandt, und ich kann nicht verstehen, warum LACORDAIRE sie zu den Pogonocheri- den und nicht zu den Hebeseciden führte. Wie PASCOE ganz richtig angegeben hat, ist das erste Fühlerglied mit einer zwar undeutlichen, aber doch durch eine kleine Leiste begrenzten Narbe versehen. LACORDAIRE hat diese Narbe übersehen (vergl. 1. c. p. 651, note 1). Alle die mir vor- liegenden Stücke weichen von PascoEs Beschreibung und LACORDAIRES Figur durch die viel dunklere, schwarzbraune (nicht gelbbraune) Grundfarbe ab und können als eine nörd- liche Varietät (var. f#scobrunnea m.) betrachtet werden. Olenecamptus bilobus FABR. Syst. El. 2, p. 324 (1801). I Stück. — LUMHOLTZ. 24. Zygocera pruinosa Boısp. Voy. Astro]. 2, p. 489 (1835). I Stück. — LUMHOLTZ. 13 166 26. 28. 30. aie D OD ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Disterna plumifera PascoE Trans. Ent. Soc. London (2) 5 D 331 (1350). ı Stück. — LUMHOLTZ. Thyada barbicornis PASCOE Trans. Ent. Soc. London (2) By Paw 34) (1850) (8) Lye De 544,00 022, AMP OR) Mehrere Stücke. — LUMHOLTz. Die Körperlänge wechselt von 11--17 mm. Lychrosis luctuosus PascoE Trans. Ent. Soc. London (3) 1 SDs 5405 ats 20,805 (1805): 4 Stücke. — LUMHOLTZ. Micracantha sp. 1 Stück. — LUMHOLTZ. Das Stück ist abgenutzt, gehört aber wahrscheinlich zu Woodlarkiana. Menyllus maculicornis Pascor Trans. Ent. Soc. London (3) 3 p. 87; t. 5, f. 6 (1864), I 0; 1 9. — FRISTEDT. LACORDAIRE sagt von den Flügeldecken »arrondies en ar- riere»; die mir vorliegenden Stücke aus Queensland haben die Spitze der Fliigeldecken gerade abgeschnitten oder schwach ausgebuchtet mit einem deutlichen Zahn an der äusseren Ecke, beinahe wie es in Pascor’s Figur abgebildet ist. Ein anderes Stück aus Australien im Museum zu Stock- holm hat beinahe abgerundete Deckenspitzen ohne Zahn an der äusseren Ecke, uebrigens kann ich jedoch keine speci- fische Verschiedenheit der Stücke auffinden. Symphyletes nigrovirens Donov. Epitome Ins. N. Holl. CN AGr8 05); 1 Stück. — LUMHOLTZ. Symphyletes satelles PasCoE Journ. of Ent. 2, p. 357 (1865). ı Stück. -— LUMHOLTZ. Symohvletes nodosus Newm. Entomol. p. 262 (1842). I Stück. — LUMHOLTZ. | BoispuvaLs Beschreibung von Lamia pulverulens passt gar nicht auf diese Art. Siehe unten N:o 35. Mr GaHan hat mir gütigst diese und die folgende Art mit den Typen in British Museum verglichen. 14 33: 34. AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 167 Symphyletes pedicornis Fagr. Syst. Ent. p. 170 (1775). 3 do, 3 PP. — FRISTEDT, LUMHOLTZ. Durch genaue Untersuchung der Männer habe ich mich davon überzeugt, dass ihr zweites Abdominalsegment stets jeder- seits mit einem Filzflecke ausgestattet ist. PASCOE behauptet (Ann. N. H. (4) 15, p. 72) dass diese Filzflecken, welche LACORDAIRE als nur die Gattung Penthea auszeichnend er- wähnt hatte, bei derselben Art bald vorhanden und bald abwesend sein könnten und darum ohne systematischen Werth seien. Dieses ist jedoch ein Irrthum, welcher da- durch entstanden ist, dass das zweite Segment sehr beweg- lich ist und bald eingezogen bald ausgestreckt werden kann. Wenn das zweite Segment ganz eingezogen ist, sind die Filzflecke bei vielen Arten durch das erste Segment und die langen Haare, mit denen dieses befranzt ist, so bedeckt, dass man sie nicht sehen kann. Wenn aber die Filzflecken, wie z. B. bei Penthea vermicularis, sehr gross sind, sind sie wahrscheinlich immer sichtbar. Ferner muss ich be- merken, dass diese Filzflecken secundäre Geschlechtskarak- tere sind, die immer nur bei den Männern vorhanden sind. Aus Mangel an Material kann ich jetzt nicht entscheiden, welche von den als Symphyletes beschriebenen Arten, mit Filzflecken ausgestattet sind oder nicht, ich glaube aber nicht, dass es überhaupt richtig ist Gattungen allein auf sekundäre Geschlechtskaraktere zu begründen. Als Artkenn- zeichen sind sie jedoch sehr wichtig, und es wäre ein in- teressantes Studium sie bei den australischen Formen näher zu untersuchen. Symphyletes cinnamomeus Pascoe Trans. Ent. Soc. Lon- don (2) 5, p. 59 (1859). ı 9. — LUMHOLTz. PascoE’s Beschreibung passt ziemlich gut. Saperdopsis pulverulens Boısp. Voy. Astrol. 2, p. 501 (1835). Syn. Symphyletes vetustus PAScoE An. N. H. (3) 9, p. 464 (1862). Syn. Saperdopsis armatus THOMSON Syst. Ceramb. p. 53 (1864). ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1802. 8 SS, 3 PP. — ARCHER, LUMHOLTZ. BoispuvaLs kurze und unvollständige Beschreibung von pul- verulens scheint mir nur auf diese weitverbreitete Art bezogen werden zu können. Die Art variirt sowohl in Farbe als in Grösse recht bedeutend. Die grössten der mir vorliegenden Stücke sind 30 mm. und das kleinste nur 22 mm. lang. Penthea pardalis NEwM. Entomol. p. 414 (1842). — WATERE: Aid 2, ÉTAT, 15: I @. — FRISTEDT. Dies Weib ist nicht weniger als 35 mm. lang. Ein Mann im Reichsmuseum misst nur 16 mm. Beim Weibe sind die schwarzen Scheitelflecke deutlich getrennt und länglich oval, beim Manne dreieckig und zusammenstossend; sonst finde ich keine Differenzen. Rhytiphora argus PASCOE Journ. Linn. Soc. 9, p. 302 (1867). — WATER: Aide, t. 154, 122. ı 9. — LUMHOL1Z. Rhytiphora albospilota n. sp. Nigra, supra tenuissime, subtus densius cinerascente- et fla- vescente- pubescens, genis macula magna dense albescente- pilosa; antennis nigris articulis 3—8 basi (sensim brevius) cinereis, plus minus nigro-conspersis; prothorace transverso, cylindrico, subirregulariter transversim sulcato; scutello apice late rotundato; elytris latis, apice subflexuoso-truncatis, basi granulis nigris conspersis, humeris lævibus nigris, undique guttis niveo-pilosis, distinctis dense conspersis; metasterno marginibusque segmentorum abdominis flavescente-pilosis; pedibus griseo-pubescentibus geniculis nigris. — Long. cor- poris 26 mm.; lat. max. ad humeros ıo mm. ı 9. — LUMHOLTZ. Mit Ah. rugicollis Daum. nahe verwandt, durch die schwarze Grundfarbe aller Körpertheile, durch die breiteren, dünn grau-pubescenten Flügeldecken, deren weisse Punktflecke viel grösser als bei ‚zgzeolks sind, und durch die grau gerin- gelten Fühler unschwer zu erkennen. Von Odewahni durch die Farbe und die deutlich granulirten Flügeldecken ver- schieden. Der Scheitel und die zwei ersten Fühlerglieder sind beim vorliegenden Stücke ganz nackt ohne Zeichnung. 16 LAMPA: CHLOROPS CIRCUMDATA. 169 39. Rhytiphora sannio NEWM. Ent. Mag. 5, p. 498 (1838). I 2. — LUMHOL12Z. | Wenn Mr. GaHan nicht die Güte gehabt hatte, das vorlie- gende sehr abgenutzte Stück mit Newmans Typexemplar zu vergleichen, würde ich das Thier nach der Beschreibung nicht haben bestimmen können. 40. Zygrita diva THomson Class. Long. p. 69 (1860) und var. nigrozonata THOMSON |. c. p. 70. Mehrere Stücke. — LUMHOLTZ. Bei einigen (verfärbten?) Stücken ist das Toment nicht roth, sondern gelbgrau. 41. Mycerinopsis arida Pascor An. N. H. (3) 9, p. 466 (1862). 4 SO, 2 22. — LUMHOLTZ. Chlorops Circumdata Meic. En högst egendomlig vistel- seort för denna anförvandt till den vanliga kornflugan (C/lorops Teniopus MeıG.) upptäcktes förlidet ar af professor V. B. Wrrr- ROCK. I mars mänad erhöll han nämligen frän Gunnarsnäs i Dalsland en s. k. »häxkvast», som setat 1 toppen af en omkring 15,5 meter hög gran (Picea Excelsa). Pa dess egendomligt bil- dade kvistar funnos skrumpna kottar, hvilka efter ankomsten till Bergiilund afplockades och intogos i varmt rum. Sedan de legat blott en half timmes tid i rumsvärmen, visade sig i det glas- kärl, hvarı de förvarades, en myckenhet smä och lifliga flugor tillhörande släktet CÆ/orops, hvilka haft sitt tillhåll under kottar- nas fjäll. De exemplar, jag sedermera erhöll, skilde sig från de i riksmuseum befintliga af Chl. Circumdata endast därigenom, att deras skutell till större delen var brun i stället för gul. Då detta dess- utom ej var antydt i tillgängliga beskrifningar, sändes några indi- vider till konservator ROTH i Lund för att jämföras med exemplaren i ZETTERSTEDTS samling, och fälldes af honom det utslag, att de tillhörde nyss nämnda art. 17 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Nu aterstar att förklara anledningen till dessa flugors före- komst i grankottarna, en sak, som likväl för närvarande torde blifva kinkig nog. Att de öfvervintrat där uti fullt utbildadt till- stand synes vara tämligen säkert, da sa manga af dem ej kunnat framkomma fullfardiga sa godt som pa en gang under den korta tid, kottarne lago inne i rummet. Vid en noggrann undersökning af en kotte kunde ej häller nägon enda puppa eller lamningar däraf upptäckas. Denna arts Ofvervintring synes således äga rum på helt annat sätt än kornflugans, då den sistnämnda som man vet tillbringar den kalla årstiden i larvtillståndet. När och på hvad sätt flugorna inkommit i vinterbostaden, lär ej nu kunna med säkerhet afgöras, då en del omständigheter ej kan som sig bör undersökas. Två förklaringsgrunder kunna väl uppgifvas, den ena att larverna lefvat och förpuppats inne i kottarna den föregående hösten, och den andra, att flugorna före vinterns början begifvit sig dit. Ingendera af dessa förklaringsgrunder synes mig likväl vara fullt tillfredställande, allra minst den sistnämnda. Ett nästan lika märkvärdigt förhållande rörande en annan, till samma familj hörande fluga, Elachiptera Cornuta MEıG., omnämnes af SCHINER i hans »Fauna Austriaca» II, sid. 233. Han säger sig nämligen hafva fått exemplar af denna art utkläckta ur puppor, som på- träffats under aspbark. Dess larv finner man eljest ibland uti af kornflugelarven skadade kornplantor. Frågan om utvecklingen och lefnadssättet för Chlorops Circumdata står följaktligen ännu öppen, och vore det därför önskligt, om den person, som här- näst lyckas påträffa en »häxkvast» på någon gran, ville på stället företaga noggranna undersökningar för att kunna bidraga till en närmare utredning af saken. Sven Lampa. 171 ZWEI NEUE COLLEMBOLA AUS DEM INDISCHEN ARCHIPEL BESCHRIEBEN VON HARALD SCHÖTT. Mit einer Tafel. In der reichhaltigen zoologischen Sammlung, welche sich der Docent an der Universität zu Upsala D:r CARL AURIVILLIUS während einer wissenschaftlichen Reise im Indischen Archipel verschafft hat, befinden sich auch 2 bisher unbekannte Collem- bola-Formen, welche der Inhaber mir bereitwilligst zur Bestim- mung anvertraute. Die eine Form gehört zur Gattung /soZoma BOURLET, während die zweite eine neue Gattung innerhalb der Familie der Lipuriden konstituiert. | Mehrere Collembola vom Indischen Inselmeere sind bereits bekannt durch Herrn D:r J. T. OUDEMANS, welcher die Samm- lungen von 7hysanura und Collembola bearbeitet hat, die Prof. Max WEBER auf seiner Reise in Niederländisch—Ostindien errungen. OUDEMANS Aufsatz führt den Titel: »Apterygota des Indi- schen Archipels» und bildet das erste Heft eines 1890 von Max Weber herausgegebenen Sammelwerkes: »Zoologische Ergebnisse einer Reise in Niederländisch —Ost-Indien». Von den 12 Formen, die hier beschrieben werden, gehört keine irgend einer neuen Gattung an, wogegen die aufgenomme- nen Arten bis auf zwei sämmtlich für die Wissenschaft neu sind. Nur zwei Familien, Æntomobryidæ und Lipurzde, sind in dem bearbeiteten Material repräsentiert. Die erstgenannte umfasst folgende Gattungen: J/acrotoma I 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 893. Bourter mit der Art montana; Lepidocyrtus BOURLET mit den Arten wvariabilis und javanicus; Entomobrya RONDANI mit den Arten florensis und longicornis: Stra LuzBock mit den Arten annulicornis und sumatrana, sowie Templetonia LusBock mit einer seiner Art nach unbekannten Form. Was die Lipuriden betrifft, so wird die Gattung Achorutes (TEMPLETON) genannt mit den Arten armatus NICOLET und cras- sus n. sp. nebst den Gattungen Zzpura BURMEISTER und Anura TEMPLETON, jede mit einer Art resp. fimetaria BURMEISTER und fortis n. Sp. Fam. Entomobryidæ. Gen. Isotoma BOURLET. Isotoma crassicornis n. sp. Livida. Segmentum abdominale tertium quartum longitu: dine equans. Antenne crasse capıte parum longiores, articulis tribus ultimis longitudine equalibus. Unguiculus superior mu- ticus. Pili clavati in tibus nulli. Denticuli mucronum qua- tuor, alius post alium insertus, ultimus minimus, intimus spint- formis, retro directus. Long. 2 mm. Die Antennen sind ziemlich kurz, wenig länger als der Kopf, und haben die drei äusseren Glieder unter einander gleich lang und ungewöhnlich dick. Die Ocellen sind auf schwarze Flecke verlegt. Über deren Anzahl u. dem Aussehen eines mög- licher weise vorhandenen Postantennalorgans kann ich mich leider nicht äussern, aus dem Grunde, weil mir nur 2 Individuen zur Verfügung stehen. Von diesen ist das eine so maceriert, dass eine Behandlung mit kochendem Alkali voraussichtlich vollkommen fruchtlos wäre; und die gut erhaltenen Individuen der Dissektions- nadel preiszugeben, halte ich ebensowenig für zweckmässig, da ich glaube, dass die Art durch andere Charaktere, in Bezug auf die Bildung der appendiculären Theile, genügend leicht zu erken- nen ist. Von den Abdominalsegmenten sind die vierte u. fünfte ungefähr gleich lang. to SCHÖTT: ZWEI NEUE COLLEMBOLA. wy Bei den Tibien fehlen keulenförmige Fühlhaare, und die Krallenglieder des Tarsus sind geschmeidig gebaut, an den Ty- pus erinnernd, der unsere kurzgegabelten Formen kennzeichnet. Die von einer zieml. breiten Basis hastig sich verschmälernde Oberkralle hat keine Denticulation. Dies gilt auch von »unguz- culus inferior», welcher äusserst dünn ist u. stark konvexe Innen- kanten hat. : Die Furcula, die in das fiinfte abdominale Segment inseriert, erreicht in zusammengelegter Lage den Ventraltubus, u. hat ein sehr kurzes Manubrium. Dentes sind der ganzen Länge nach zieml. ebenmässig dick u. die #ucrones sind vierzähnig. Von diesen » Zähnen ist der äusserste sehr klein u. der zweite, von aussen gerechnet, der grösste. Von der Mitte des letztern geht der dritte leidlich dicke Zahn fast winkelrecht aus, während der innerste durch einen feinen, nach hinten gerichteten Dorn reprä- sentiert wird. Das ganze Thier ist mit äusserst kurzen, dicht sitzenden Haaren bekleidet. Die Körperfarbe ist hellgrün, u. die Antennen sind mit einem schmutzig violetten Farbenton belegt, der nach den Gliedern zu fast zu schwarz übergeht. Wollte man versuchen, den Platz der Art in der Kette der bereits bekannten Formen zu bestimmen, so scheint mir dieser am treffendsten zwischen /sotoma palustris MÜLLER u. JL. ti- grina (NICOLET) TULLBERG zu sein. Mit der ersteren hat sie die homonome Segmentierung der Antennen gemein sowie theilweise die Bildung vom Mucronalsegment der Furcula; an die letztere erinnert sie ebenfalls etwas in ebenerwähnter Hinsicht. Zwei Exemplare von der Westküste Sumatras, in Pontes, zur Zeit der Ebbe gewonnen. Fam. Lipuridæ. Gen. Oudemansia! n. g. Instrumenta cibaria ad sugendum accomodata. Ocelli 16; S in utrogue latere capitis. Organa pcstantennalia nulla. 1 Herrn D:r J. F. OUDEMANS zu Ehren habe ich diese neue Gattung Oudemansia genannt. 2 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Antenne conice, articulo quarto gracillimo. Unguiculus infe- rior abest. Pili clavatı in tibiis null. Furcula ad tubum ventralem non pertinens. Spine anales quattuor magne, parum arcuate, alia juxta aliam in linea arcuata papillis minimis affixe. Oudemansia cœrulea n. sp. Rubro-violacea, pilosa. — Long I—I,; mm. Der Kopf ist oval mit etwas ausgedehntem Buccaltheil. Die Mund- theile sind bedeutend reduciert. Die Mandibeln sind an der Spitze mit 5—6 äusserst kleinen Zähnchen versehen u. die Maxillen sind zu feinen Borsten verwandelt. Hinsichtlich des Baues des Kau- apparats scheint die Form sich also zumeist der Gattung Anura GERVAIS zu nähern. Was die Lage der einzelnen Theile im Ver- hältniss zu einander betrifft, so sei auf die Abbildung hingewiesen. Die Ocellen sind auf trapezförmige schwarze Augenflecke verlegt u. der Anzahl nach 16; — 8 auf jeder Seite. Dieselben sind in zwei nahegelegene Gruppen vertheilt, von denen die obere 5 u. die untere 3 enthält. Von den oberen sind 4 so zu einan- der gestellt, dass sie ein (Quadrat bilden, und etwas seitlich unter dieser Figur. liegt die fünfte. Die Ocellen der unteren Gruppe finden sich in eine bogenförmige Reihe geordnet. Die Antennen zeigen sich bei den beiden inneren Gliedern am kräftigsten entwickelt u. am wenigsten beim Endglide. Der Tarsus entbehrt der Unterkralle u. die obere ist völlig unbewaff- net. Bei den Tibien fehlen keulenförmige Fühlhaare. Der segmentale Bau des Rumpfes ıst gänzlich übereinstim- mend mit demjenigen der übrigen zur Familie Zzpuridæe gehöri- gen Formen. Die Analdornen machen durch ihre gegenseitige Anordnung u. ihr Aussehen einen der wichtigsten Charaktere der Gattung aus. Der Zahl nach sind es 4, welche in gleicher Breite so geordnet sitzen, dass die Verbindungslinie zwischen deren Befesti- gungspunkten eine Bogenlinie bildet. Die Dornen sind beson- ders lang u. schmal u. von gleicher Breite, sowie gelinde nach vorn gebogen u. ihre Basalpapillen sind fast unmerklich. Die Furcula ist bedeutend entwickelt u. erinnert an dasselbe 4 SCHOTT: ZWEI NEUE COLLEMBOLA. 175 Organ bei etlichen Ackorutes-Formen. Deren Manubrium kat eine zieml. breite Basalfläche u. ist ungefähr von derselben Länge wie Dentes; Mucrones sind Kurz u. an der Spitze leicht schnabel- förmig gekrümmt. Die Haut ist granuliert und dünn mit kurzen Haaren besetzt. Fundort: in den Höhlungen eines Korallenstockes auf Nord- vachter, einer der sog. Tausendinseln. ; Lipuriden mit mehr als 2 Spine anales werden in der Col- lembologischen Literatur verschiedentlich erwähnt. Einer wurde schon 1842 in »Ann. de la Soc. Ent. de France» (Tom XI, p. 246) von dem russischen Zoologen M. WaGa behan- delt. Der Verfasser nennt seine Form Ackorutes bileanensis u. widmet derselben eine ausführliche Beschreibung, aus welcher unter anderm hervorgeht, dass das Thier blind ist u. mit nicht weniger als 6 Analdornen versehen sei. In den »Mitth. der Schweiz. Ent. Ges.» Band 6. Heft ı stellt D:r G. HALLER eine Gattung Namens Lubbockia auf, an welcher man gleichfalls Ocellen vermisst, u. welche 4 Analdor- nen hat, die zufolge ihrer Anordnung u. ihres Aussehns bedeutend von der vorliegenden Form abweichen. Dieselben sind mit deut- lich erkennbaren Basalpapillen versehen, nach unten beträchtlich breit u. in der Weise in 2 Gruppen vertheilt, dass 2 grössere gleichseitig am Ende des Apicalsegmentes sitzen u. 2 kleinere, vor diesen. Ferner mag der von TULLBERG aufgestellten Gattung Zrzena gedacht werden, das normal mit 3 apicalen Dornen bewaffnet ist. Mitunter kan doch, einer Beobachtung von GEORGE BROOK gemäss, noch ein — ja sogar 2 überzählige Dornen zur Aus- bildung kommen. Mit dieser Gattung zeigt unsere Form Über- einstimmung in Bezug auf die Anzahl u. Vertheilung der Ocellen, sowie auf die Form der Analdornen, weicht hingegen von ihr ab in der Bildung der Mundtheile u. Furcula. Die Reduktion der Mundtheile scheint näml. bei genannter Gattung nicht so weit gegangen zu sein, u. der Bau der Gabel ist höchst eigentümlich, indem dieselbe aus einem Basalstück u. zwei beinahe warzenähn- lichen Zähnen mit äusserst kleinen undeutlichen Endsegmenten besteht. 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. REUTER nennt auch einen Lipuriden mit 4 Spinæ anales, den Professor LATZER auf den Alpen, den Karpathen u. Sudeten angetroffen. Der Verfasser hat für denselben eine neue Gattung Tetrodontophora aufgestellt und die Art gzgas benannt wegen ihrer ausserordentlichen Grösse, die sich bisweilen bis auf 6 mm. belaufen kann. Es ist dies also die grösste bis dahin bekannte Collembola-Form. Dieselbe unterscheidet sich von der unter Behandlung ste- henden ausser ihrer Grösse durch folgende Charaktere: »Ocelli nulli» und »furcula ad tubum ventralem pertinens.» Schliesslich sei noch die von mir in der entomologischen Zeitschrift für 1891 aufgestellte Gattung Tezrachantella hinzuge- fügt, bei welcher die 4 Analdornen paarweise vertreten sind u. welche normal entwickelte Mundtheile aufzuweisen hat. Erklärung der Abbildungen der Tafel 2. Oudemansia cerulea (Fig. 1—7). Fig” 2.) "Antenne. » 3. . Mundtheile. a. Mandibel. » b. Maxille. » c. Hypopharynx. » d. Oberlippe. >" 4 OKoralle. »..)355, Ocellen: » 6. Apicalsegment. 17. Hüpfgabel. /sotoma crassicornis (Fig. 8—10). Fig. 8. Ende der Hiipfgabel. >) (D. .NAarse: > 10. Antenne. 6 NEUE ODER WENIG BEKANNTE COLEOPTERA LONGICORNIA. 1 4. VON CHR. AURIVILLIUS. 21. Macroeme n. gen. Palpi fere æque longi, articulo ultimo apice truncato. — Gene breves angulo inferiore acuminato. — Oculi profunde excisi, lobo inferiore majore, fere semigloboso. — Caput breve, sub- quadratum. — Antennz maris plus tertia parte, feminæ vix cor- pore longiores, articulus primus brevis, gubcylindricus apice paullulum incrassatus, 3%, 4% et 5% subæquales, reliqui sensim paullo breviores, omnes subtus pilosi, non autem denticulati, supra pubescentes. — Prothorax supra planatus, subcylindricus, basi for- titer strangulatus. — Elytra elongata, parallela, apice singulatim rotundato-acuminata. — Coxe anticæ extus valde angulate anguste, intermediæ modice distantes. — Femora antica brevia, compresso- dilatata, intermedia et postica longiora et minus compressa. -— Tibiæ anticæ leviter curvate et compress, posticæ rectz et sub- teretes, plus elongate. — Tarsorum articulus primus in tarsis anterioribus articulis 2° et 3° simul sumtis haud, in tarsis posticis evidenter longior. — Unguiculi divaricati, basi intus pauliulum dilatati. -— Prosterni processus intercoxalis angustus, haud tamen laminiformis, apice arcuatus. — Processus mesosterni 1 Siehe Entomol. Tidskrift. 12. p. 97—106, 1891. Entomol. Tidskr. Ärg. 14. H. 3 (1893). 25 12 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. \ modice latus, subparallelus, apice truncatus, basi subdepresso- foveolatus. — Episterna metathoracis postice acuminata, — Ab- domen segmentis 5 subæqualibus compositum. 7 Typus! Sclerocerus priapicus THOMSON. Zu dieser Gattung gehört auch Sclerocerus Chabrillact THoms. und wahrscheinlich auch die übrigen in GEMMINGER & Harorps Catalogus (p. 2792) aufgeführten sädamerikanischen Oeme-Arten, die mir leider noch unbekannt sind. Von der Gat- tung Oeme NEwM. (1840) = Sclerocerus (DeEj.) LECONTE (1850), deren Typus Oeme rigida Say ist, unterscheidet sich Macroeme sofort durch die unten nicht gezähnelten dritten bis fünften Fühler- glieder, durch das zwischen den Vorderhüften breitere Prosternum und das noch breitere Mesosternum. 22. Sphagoeme Sahlbergi n. sp. Sphagoeme” n. gen. — Palpi breves, subæquales, apice truncati. — Frons subverticalis. —- Genz brevissimæ. — Oculi nudi, prominuli, rude granulati; lobi superi parvi, angusti, late separati; lobi inferioredg maximi, valde convexi, subglobosi. — Antennæ graciles, corpore tertia parte longiores, basi late distantes, ıı-articulati; articulus 1% brevis, leviter obconicus, apice oblique truncatus; articuli 3% et 4% subæquales, 5% ceteris paullulum longior, sêquentes sensim parum breviores. — Prothorax subquadratus, lateribus medio angulato-dilatatis, supra deplanatus, parum inæqualis. — Scutellum subtriangulare, apice obtuse rotun- datum. -— Elytra omnino parallela, apice conjunctim late rotun- data, inermia, supra subplana. — Prosternum inter coxas modice angustatum, apice deflexum. — Mesosterni processus intercoxalis latus, apice incisura profunda metasterni processum excipiente praeditus, — Metasternum elongatum, episternis angustis, postice acuminatis. Abdomen elongatum, segmentum primum reliquis paullo longius. — Coxe anticæ valde, intermediæ modice extus angulatæ, — Femora apicem versus modice compresso-dilatata, postica segmentum tertium abdominis haud vel parum superantia. — Tibiz graciles, apice paullulum compresso-dilatatæ., — Tarso- 2 2 Von ogayn Halsgrube und Veme. 26 AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 179 rum articulus 1%, 2° et 3° simul sumtis vix brevior. — Ungui- culi divaricati. œ. Prosternum utrinque ante coxas depressione magna, opaca, rhomboidali instructum. Abdominis processus intercoxalis acutus, triangularis, segmentum 4” transversum, 3° haud longius. 9. Prosternum simplex. Abdominis processus intercoxalis latus, apice rotundato-obtusus, segmentum 4"™ elongatum, 3° evi- denter longius. Nach LACoRDAIRES Uebersicht der Oemiden-Gattungen gehört Sphagoeme zur Abtheilung II cc, ist aber von den dahin gehö- ‚rigen zwei Gattungen (Malacopterus und Xystrocera) durch die nicht rauhen Fühler und den ganzen Habitus weit verschieden. Sphagoeme Sahlbergi n. sp. Tenuissime pubescens, testa- cea, capite prothoraceque saturatioribus; apice mandibularum, oculis, antennis (basi pallida articulorum omnium excepta), apice elytrorum, dimidioque apicali tibiarum nigris; elytris etiam sæpe macula humerali vittaque ab ea usque ad apicem ducta nigris ornatis; tarsis infuscatis; capite prothoraceque leviter punctatis, hoc supra fere plano, subnitido; elytris basi fortius, apicem versus levius punctatis, linea elevata parum distincta, ab humeris fere usque ad angulum suturalem ducta setisque brevi- bus sparsis instructis. — Long. corporis 8(o”) — 12(2) mm. Patria: Brasilien, Provinz Bahia, Santa Rita; im August 1850 von F. SAHLBERG in Mehrzahl gesammelt. --- Collectio SAHLBERG ; Museum Helsingfors; Museum Holmiæ. NO 3. Temnopis nigripes n. sp. Fig. TJ'enue pubescens, ferruginea, supra sub- nitida, subtus sericea, apice mandibularum, margine summo apicali elytrorum, antennis Fig. 7. Zemnopis nigripes pedibusque nigris aut nigro-brunneis; coxis u et tarsorum articulis duobus ultimis ferrugineis; prothorace supra medio lævigato et sulcato, sulco in medio subinterrupto, in lateribus 27 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. levissime striguloso ; elytris coriaceo punctatis. œ — Long. corp. 18 mm., lat. max. 4,5 mm. Brasilia; Provinz Bahia, Santa Rita im August 1850, — F. SAHLBERG. — Collectio SAHLBERG. Hinsichtlich der Gattungs- karaktere stimmt unsere Art mit 7. megacephala GERM. genau überein. Der Halsschild ist jedoch etwas kürzer, in den Seiten vor der Einschnürung mehr bauchig gerundet und hat einen kaum merkbaren Seitenzahn. In Yemnopzs bildet sowohl die Vorder- als die Mittelbrust zwischen den Hüften eine äusserst dünne, kaum merkbare Lamelle. Diese Art möchte mit 7. fuscipes DEJ. i. litt. identisch sein. 24. Temnopis? rufithorax n. sp. Fig. 8. Chalybescente-nigra, gula, mento prothoraceque rufo-ochraceis, hoc supra macula magna basali nigra, prothorace densissime et minutissime punctulato, depresso-cylindrico, iner- mi; elytris dense grisescente-pubescentibus, levi- ter coriaceis et sparsim punctatis. — L. 14—20 mm. Brasilia: Petropolis. — F. SAHIBERG. -— Collectio SAHLBERG; Museum Holmiæ. Diese ausgezeichnete Art stelle ich bis auf weiteres zu der Gattung Zemnoprs. Sie weicht nämlich von Zemnopis nur durch das ein wenig grössere, beinahe dreieckige Schildchen und den weit kleineren unteren Teil des Auges ab. Hierdurch werden die Backen beinahe eben so lang wie Fig. 8. Temnopis i iF ho Auriv, der Durchmesser des unteren Augenteiles, während sie dagegen bei 7. megacephala GERM. und 7. nigripes beinahe ganz verschwunden sind. 25. Hypomares vittatus n. sp. Brunneo-ferrugineus, pedibus dilutioribus ochraceis, lateribus prothoracis sternorumque obscurioribus, fuscis; elytris subnudis vittis laterali et suturali, postice abbreviatis nigricantibus, sat dense et profunde punctulatis; prothorace subquadrato, basi con- 28 / AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 181 stricto, supra inæquali, lateribus medio convexis et subnodosis. — Long. corp. 10,5 mm. &: Gabun. — Museum Holmiæ. Mit Aypomares brunneus Tous. sehr nahe verwandt, aber durch die Farbe und die kaum pubescenten Flügeldecken ver- schieden. 26. Gnatholea liturifer WALK. Hesperophanes liturifer WALK. gehört ohne Zweifel zu der Gattung Gmatholea, obgleich die Mandibeln des Mannes ganz normal gebildet sind. Unser Museum besitzt diese Art aus Rhodus (HEDENBORG), Egypten und Bahr el Abiad. Im Damara Lande an den Flüssen Svakop und Kuisip fing J. WAHLBERG auch zwei Stücke, die ich von /urifer WALK. durch keine zuverlässige Kennzeichen trennen kann. Diese sydafrikanische Form wurde von FAIRMAIRE als G. pécicornis (An. E. Fr. (6) 8, p. 200) be- schrieben. Die Art variirt ein wenig indem sie bald dunkler bald hel- ler braun ist. Der kleine gelbliche Strich an der Basis der Flügel- decken ist mehr oder weniger deutlich und bisweilen ganz ver- schwunden. Die Grösse wechselt von 13 mm. bis 21 mm. Bei den mir bekannten Gwmatholea-Arten ist das dritte Fühlerglied cylindrisch und merklich länger als das erste Glied. Bei den echten /Zesperophanes-Arten ist dagegen das dritte- Glied nicht länger als das erste, und bei den südafrikanischen H. bzmaculatus und amicus noch dazu ein wenig flachgedrückt. 27. Eburodacrys Stahli n. sp. Fig. 9. Pallide ochracea, supra tenue, subtus densius ochraceo-pube- scens; prothorace subtransverso, opaco, dense transversim punctato tuberculis duobus dorsalibus ante medium nigris, spina parva tuberculoque lateralibus concoloribus ochraceis; elytris subnitidis, dense et profunde punctatis, punctis in tertia parte apicali minus profundis, singulis apice spina externa ochracea et costis duabus apicem versus evanescentibus nec non maculis subæqualibus tri- bus eburneis longe separatis ornatis; geniculis brunneo-fuscis; 29 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. femoribus intermediis et posticis apice intus spina longa nigra armatis. — Long. corporis 18 mm., lat. max. 5,5 mm. ) ARR 4 Ne PRAT up IN Eburodacrys Stahli AURIV. Patria: Sao Leopoldo, Brasilia merid. (J. W. STAHL) — Museum Homie. Durch Stellung und Anzahl der gelben Flecken der Flügeldeeken mit E. sexmaculata OL. und #zocellata STM. (Fig. 10)? nahe verwandt, aber durch den kür- zeren, matten und beinahe ganz einfarbigen (nur die zwei Höcker der Oberseite sind schwarz) Halsschild, die tiefer punktierten Flügeldecken und die kleineren, anders gebildeten Makeln verschieden. Alle drei Makeln sind besonders am Hinterende durch einen schwarzbraunen Schatten begrenzt. Die Nahtspitze der Flügel- decken ist unbewaffnet. Prosternum hat vor den Hüften eine deutliche Querfurche. Eburodacrys triocellata STÅL (1857) muss mit mexzcana Tuoms. (1860) sehr nahe verwandt sein. ‘THOMsoNS Beschreibung passt sehr gut auf STÅLS Art, da ich aber kein Stück aus Mexico gesehen habe, wage ich nicht die Arten zu vereinigen. In Bares Figur (Biol. Er Amer Col 515 77, #. 27) sind: alle Beine deutlich und ziemlich lang behaart, bei STÅLS Typus kann ich nur einzelne Haare entdecken. Obs.! Æburia sexnotata Bou. stammt nicht aus Californien, sondern von der Insel Puna, welche an der Küste von Ecuador im Busen von Guayaquil liegt. — Eburia tetrastalacta WHITE ist ganz sicher dieselbe Art, welche von DRURY (11. Ex.‘ Ent. I. Sparta 7 ais) als: Creme byx maculatus (Index p. 2) abgebildet und genau beschrieben wird. Es scheint mir sehr fraglich, ob diese Art, wie Drury selbst und andere geglaubt haben, mit LINNÉS guadrimacu- latus identisch ist, denn mann kann nicht sagen, Fig. 10. Æburo- dacrys triocellata STÄL, 3 Diese Art ist eine Zöwrodacrys, bei der jedoch wie bei einigen anderen Arten die Furche der Fühlerglieder 3—5 sehr eng und seicht ist. 30 AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 183 dass der Halsschild bei maculatus Drury »scaber»* ist. Bares sagt, (in Tr. Ent. Soc. London ı870, p. 266, note), dass der Halsschild von Æburia 4-maculata 1. seitlich ohne Dorn: ist. Diese Behauptung muss jedoch auf einem Irrthum beruhen, denn LINNÉ führt seinen C. 4-maculatus zu der dritten Ab- theilung der Gattung Cerambyx, welche eben durch den seitlich bewaffneten Halsschild ausgezeichnet ist. Cerambyx rhamphygeus L. hat dagegen einen unbewaffneten Halsschild und kann darum nicht, wie GEMMINGER und HAROLD gewollt haben, dieselbe Art wie 4-maculatus sein. — Der von Forster in FuEsstLy’s Archiv 6, p. 13, t. 32, f. 3 beschriebene und abgebildete Ceramb. 4- maculatus hat eine abweichende Körperform und dornige Fühler und kann folglich, wenn die Fühler echt sind, nicht einmal eine Eburtide sein. 28. Erosida trilineata n. sp: Eier, oar. Ochraceo-brunnea, subnitida, leviter pube- scens et parce pilosa; antennis (scapo rufo excepto), tibiis tarsisque nigris, pallide pilosis; prothorace subquadrato, punctato et transversim subsulcato, supra elevatione media elongata, nitida tuber- culisque duobus anterioribus fusco-brunneis, jateraliter spina parva et tuberculo anteriore subobsoleto concoloribus armato; elytris basi dense et profunde, apicem versus sensim levius punctatis, apice truncatis et bispinosis, spina suturali minutissima, singulis lineis tribus, crassis, convexis, eburneis ornatis, una basali et duabus medianis, externa quam interna fere duplo longi- ore, sed pone apicem ejus basalem incipiente; femoribus 4 posticis apice intus spina longa nigra armatis. — Long. corporis 11 mm., lat. gie. 11. Zrosida 5" ; = win max.-ad humeros 2,5 mm. trilincata AURIV. # Ich kenne nur eine Art, Æ, ocfogutfata GERM., bei welcher man sagen kann, dass der Halsschild »scaber» ist; bei oc/ogutlata sind jedoch die gelben Flecken selten »terminat® atra macula». 21 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Patria: Sao Leopoldo, Brasilia meridionalis (J. W. STAHL). — Museum Holmiæ. Mit Zroszda lineola FABR. nahe verwandt, aber kleiner, mit viel kiirzerern, oben unebenerem Halsschilde. Der aüssere gelbe Strich der Flügeidecken überragt bei Æ. /neola, den inneren sowohl vorn als hinten und ist sanft gebogen; bei trilineata wird dagegen dieser Strich vorne von dem inneren überragt. Bei „/Zneola sind die gelben Striche auf allen Seiten von tief schwarzer Grundfarbe umgegeben, bei /rz/neata ist der Grund um die Striche nur wenig verdunkelt und nur zwischen den beiden hinteren Strichen schwärzlich. Die Gattung Zroszda ist nicht nur durch das verlängerte vierte Fühlerglied, sondern auch durch das kurze, gegen die Spitze sehr angeschwollene, birnförmige erste Glied der Fühler ausgezeichnet. Zu Erosida gehören nebst den drei in GEMMING. & HAROLD auf- geführten Arten, von denen e/egans Lac. nach der schlechten Abbildung kaum sicher zu erkennen, aber wahrscheinlich mit einer der anderen identisch ist, auch Aburza lineola FABR. und E. formosa BLANCH. 29. Eburia nigrovittata n. sp. Rigen: Testacea, pube cinerea densissime tecta; tuberculis antenniferis distincte sulcatis; an- tennis pallidis articulis 1—5 subtus densius ciliatis; vertice simplice; prothorace sub- quadrato, basi quam apice paullo latiore, lateribus leviter rotundato et spina acuta nigra armato, undique dense pubescente et ad angulos anticos piloso, intra basin api- cemque transversim bisulcato, disco vermi- culato rugoso, vix punctato, supra tuber- culis 7, 4 anterioribus nigris nitidis, tribus posterioribus, quorum una mediana, fundo concoloribus, tuberculis anterioribus laterali- Fig. 12. Æburia nigro- 3 > vittata AURIV. bus transversıs, quam spina altius positis; elytris stramineis basi leviter, apicem versus densius cinereo-pubescentibus, basi fortius apicem versus leviter 32 AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 185 punctatis, singulis apice bispinosis, spina suturali multo breviore, et maculis duabus elongatis, geminis, eburneis, una basali, altera mediana, vitta lata brunneo-nigra connexis ornatis, macula externa basalium paullo breviore et paullo pone basin incipiente, externa mediarum quam interna fere duplo longiore et apice vitta nigra fere ad angulum suturalem continuata prædita, vitta altera nigra a spina externa juxta marginem ducta mox evanescente; pedibus pallidis parum pilosis, femoribus 4 posticis apice bispinosis, spina posteriore(interna) multo longiore, apice infuscata. — Long. corporis 31 mm., lat. max. ad humeros 9 mm. Patria: Venezuela (FISCHER) — Museum Christianiæ. Mit Æ. octoguttata Germ. und Æ. pedestris WHITE durch Habitus, Grösse und die deutlich gefurchten Fühlerhöcker nahe verwandt. Diese Furche ist zwar nicht so tief und deutlich wie bei octoguttata, aber doch viel deutlicher als bei pedestris, wo sie ganz seicht ist. Für diese und wahrscheinlich auch einige anderen, mir nicht bekannten Arten wäre vielleicht wegen der eigenthümlichen Bildung der Fühlerhöcker eine besondere Gattung aufzustellen. Hierdurch wäre es auch möglich die Schwierigkeit zu vermeiden, welche dadurch entsteht, dass das dritte und vierte Glied der Fühler bei grossen, gut entwickelten Männer von Æ. octoguttata beinahe wie bei einigen Zburodacrys-Arten schwach gefurcht sind während ich bei den Weibern keine Furchen ent- decken kann. Von £. octoguttata GERM. unterscheidet sich unsere Art sofort durch den unbewaffneten Scheitel, durch den nicht grob- punktierten Halsschild, durch die weit blasseren Flügeldecken, die kürzeren, nicht schwarzen Schenkeldornen u. s. w Von £. pedestris WHITE, mit der sie grössere Ähnlichkeit hat, weicht E. nigrovittata ab durch die mehr deutlich hervortretenden drei hinteren Höcker des Halsschildes, durch die hellere Grund- farbe der Flügeldecken, durch die weit kürzeren und mehr ver- schieden langen Dornen am Ende der hinteren Schenkel, und besonders durch die schwarzbraune Längslinie der Flügeldecken, welche zwischen den Makeln am breitesten ist und sich dann vom Hinterende des äusseren Mittel-Fleckes beinahe bis zur Nahtecke fortsetzt. Unsere Art scheint auch mit der neulich beschriebenen und 33 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. abgebildeten Eburia Baroni Bares (Trans. Ent. Soc. 1892, p. 148, t. 5, f. 3) sehr nahe verwandt zu sein; ist aber durch ihre bedeuten- dere Grösse und den dicht grau tomentirten Halsschild verschieden. 30. Romaleum procerum Lec. In »Entomoligica Americ» 1., p. 30 führt LENG eine briefliche Mittheilung von Horn an, dem zufolge À. procerum Lxc. und simplicicolle HALDERM. dieselbe Art sein sollten. Da ich nur 9 Stücke vor mich habe und Dr Horn dagegen warscheinlich eine grosse Serie gesehen hat, mag es vermessen erscheinen, wenn ich ihm widerspreche. Von den amerikanischen Verfassern wurde früher angegeben, dass das dritte und vierte Fühlerglied bei pro- cerum auf beiden, bei szmplicolle dagegen nur auf der äusseren Seite bewaffnet wären. Bei acht der mir vorliegenden Stücke ist das dritte Glied auf der inneren (vorderen) Seite nicht oder kaum merkbar bewaffnet, beim neunten dagegen mit einem kleinen Dorn ausgestattet. Das 4—6(—8) Glied ist dagegen bei 5 SS aus Arizona und I 2 aus Mexico am Ende deutlich zweidornig, wogegen der innere Dorn bei 1 5 und 1 ® aus Texas und 1 o aus Arizona undeutlich oder ganz verschwunden ist. An und fiir sich wiirde diese Verschiedenheit in der Bewaffnung der Glieder 4—6 wenig bedeuten, da sie aber wenigstens bei meinen Stiicken immer von einigen anderen Differenzen begleitet ist, glaube ich, dass man À. procerum wenigstens als eine westliche Lokalrasse von simplicolle betrachten könnte, Bei den drei letzterwähnten Stücken, die ich als szmplzcolle betrachte, sind die Flügeldecken an der Spitze scharf zweidornig, und der äussere Dorn ist wenig- stens halb so lang, bisweilen beinahe eben so lang wie der innere, der Halsschild ist weit dichter behaart und beim ® sind die Erhabenheiten kleiner und die Punktierung schwächer. Bei den sechs zuerst erwähnten Stücken, die ich als procerum LEC. gedeutet habe, sind die Flügeldeckenspitzen nur an der Naht gedornt, und die äussere Ecke ist nur mehr oder weniger scharf vortretend, aber ohne einen wirklichen Dorn zu bilden, der Hals- schild ist bei den 7 viel dünner bekleidet, mehr schwärzlich, und beim Weibe viel gröber, runzelig punktiert und mit grösseren und deutlicheren Höckern versehen. Romaleum operarium Wire ist nach der Beschreibung offenbar = szmpltcolle HALD. 34 187 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCK. HOLM SAMMANKOMST DEN 11 MARS 1893. Föreningen hade lördagen den 11 mars à Hôtel Phoe- nix sin vintersammankomst, hvilken pa grund af sjukdomsfall för ordföranden blifvit uppskjuten frän den ordinarie dagen, som är sista lördagen i februari månad. Ordföranden anmälde, att Föreningen förlorat en af sina yngre ledamöter, apotekaren R. O. I. WALLENGREN, som afled i Höganäs den 2 dennes af hjärtslag nära 30 år gammal. En Föreningens hedersledamot »professor zoologiæ Hopea- nus» i Oxford, JOHN OBADIAH WESTWOOD, slutade den 2 januari detta ar efter någon tids sjuklighet sin långa lefnad.’ I sam- manhang härmed meddelades, att flere framstående entomologer under senare tid aflidit, såsom den utmärkte kännaren af de s. k. småfjärilarna mr STAINTON i England; professorn HERMAN BUR- MEISTER, född den 16 jan. 1807 och död den 2 maj 1892 ge- nom följderna af en olyckshändelse i Buenos Ayres, där han var direktör för det naturhistoriska museet alltsedan 1861, då han flyttade ut från Tyskland; den bekante dr. C. A. DOHRN, som var under nära 40 år ordförande i Stettins Entomologiska Före- ning och under samma tid utgifvare af »Stettiner Entomol, Zeitung». Han sysselsatte sig särskildt med skalbaggarnas ordning, men var för öfrigt en man med vidt omfattande kunskaper. Han var vid sin död i juni 1892 i sitt 86:te àr; slutligen generalmajoren F. OÖ. QvEDENFELDT, som nyligen afled vid 75 ars alder i Berlin. Han hade i synnerhet sysselsatt sig med skalbaggsfaunan i Afrika. Sedan föregående sammankomst hade följande nya med- 1 En kort minnesteckning öfver denne märklige man är införd i före- liggande häfte af Ent. Tidskr. sid, 79. I 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. lemmar ingatt 1 Foreningen: säsom ständiga ledamöter: Hushällnings- sällskapen i Elfsborgs (norra), Örebro och Norrbottens län; sasom ärligen betalande ledamöter: Hushällningssällskapen i Kalmar (södra), Linköpings och Blekinge län, anmälda af statsentomolo- gen S. Lampa; vidare landshôfdingen, R. o. K. af K. M. O. m. m. OSKAR ROBERT ‘THEMPTANDER, anmäld af direkt. S'IJERN- Quist; med. lic. HJALMAR AGNER (Stockholm) samt distriktslege d:r med. ANDREAS BREDAL WESSEL (Kirkenæs i Sydvaranger, Norge) anmäld af hr konservator SPARRE-SCHNEIDER. Pa förslag af styrelsen invalde Föreningen två nya heders- ledamöter: d:r OTTO STAUDINGER, den berömde lepidopterologen i Blasewitz nära Dresden, och d:r HERMAN HAGEN, en varm van af Skandinaviens insektfauna och af nordens entomologer, boende i Cambridge, Massachusets, N. Amerika. Därefter upplästes revisorernas berättelse om verkställd gransk- ning af Föreningens räkenskaper och förvaltningen för Ofrigt, hvar- efter fullständig ansvarsfrihet beviljades. (Se sid. 190.) Fôreningen beslöt sedan att, enligt ett af kapten GRILL vid föregäende sammankomst väckt och dä bordlagdt förslag, anslà 60 kronor att, pa sätt styrelsen finner bast, användas till ett entomologiskt »vandringsstipendium» ät nägon lämplig skolyng- ling dels för att lifva hägen för entomologiens studium vid vara högre elementarläroverk och dels für att, om stipendiet fortfarande kan komma att utdelas till elever 1 olika läroverk, pa detta sätt sma- ningom erhalla kännedom om insektvärlden 1 olika delar af vart land, hvarjämte sädane stipendiater möjligen kunde efter hand utbildas till sakkunnige iakttagare af skadeinsekter och deras härjningar. Ett af byråchefen J. MEVES à decembersammankomsten väckt och bordlagdt förslag till ändring af $ 3 1 Föreningens stadgar, hvilket blifvit tillstyrkt af styrelsen, antogs af föreningen. (Ses. 192.) Professor CHR. AURIVILLIUS redogjorde sedan för en på Ma- dagaskar, i den högbergiga Ons inre delar, af Hova-stammen sedan urminnes tider odlad och använd egen silkesspinnare, Do- rocera madagascariensis, hvars larv lefver på en ärtväxt, en art af släktet Cajanus, hvarför denna spinnarefjäril äfven bär namnet L. Cajani. Fjäriln är blekt gulbrunaktig och har för öfrigt det för spinnarna karaktäristiska utseendet. Larven, som är tämligen 2 = SANDAHL: ENT. FOREN. SAMMANK. D. II MARS 1893. 189 tjock och klumpig, utmärker sig pa andra och tredje kroppsrin- garna genom grupper af svarta, styfva, nalhvassa borst- eller tagg- har, hvilka uppresas pa ända och utspärras, da larven oroas. Dessa har fästas sedan spridda pa ytan af den stora silkesko- kong, hvarmed larven omgifver sig, da han skall öfvergä till puppstadiet. Kokongerna kastas, nar de blifvit fullt fardiga, 1 kokhett vatten, hvarigenom puppan dödas och de stickande haren lossna. Man har icke funnit pa att, sasom det sker med den vanliga mullbärsfjärilens silkeskokonger, haspla upp de trådar, som bilda kokongerna, utan dessa torkas sedan puppan dödats och borttagits och kardas såsom ull, som sedan spinnes till trad, hvaraf tyg väfves. Detta silkes naturliga farg ar grabrunaktig, men man färgar det ock i andra färger. Väfnader af detta silke hafva icke nagon sidenglans och kännas sträfva. Hr A. förevi- sade larven, kokongen och tyg af denna spinnares silke, nyligen erhället direkt frän Madagaskar. I sammanhang härmed förevisade professor A. en annan ny spinnarefjäril med dess larv, hemförd fran Kamerun af kand. SJö- STEDT och efter honom benämnd Gonometa Sjöstedti Aur. Larven är af ovanlig storlek och har kroppen starkt beväpnad à alla segmenten med talrika, spridda, svarta, nälhvassa borsthär. Man har icke i Kamerun ännu funnit pa att tillgodogöra sig silket ur de mycket stora kokongerna, men man kan tänka sig möjlig- heten, att man genom dessa kokongers användning skulle kunna erhälla ytterligare en produkt af värde frän detta land. Hr A. förevisade EDWARDS vackra arbete »Vorth-American butter flies» och påpekade det egendomliga förhållandet, att en för Skandi- naviens fjälltrakter och N. Amerika å myrar gemensam dagfjäril, Œneis Futta He. företer i vissa hänseenden olika lefnadsvanor i de olika hemorterna, bland annat däruti, att den amerikanska fjärilen aldrig sätter sig att hvila på trädstammar, hvilket fjärilen i Sverige efter regeln gör. Kaptenen C. GRILL förevisade ett behändigt, portativt »uni- versal-instrument för entomologer,» afsedt i synnerhet för åtkom- sten af i ved, under bark och i jorden befintliga skalbaggar och larver. Instrumentet kunde användas såsom bila, hammare, mej- sel, bräckjärn, spade och såg. Statsentomologen S. LAMPA redogjorde för en liten flugart, 3 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Chlorops circumdata Meıc., som i stor mängd framkommit ur en af professor WITTROCK tillvaratagen s. k. »häxekvast» à gran, och uppmanade till undersökning af dylika missbildningar, hvilkas uppkomst icke vore med säkerhet känd. Möjligt kan vara, att dessa smä flugors eller mähända andra insekters angrepp äro orsaken till s. k. »häxekvastar», »marvasar», och dylika miss- bildningar. Fiskeriinspektören LUNDBERG framhöll, huru skadliga för fiskyngel och småfisk åtskilliga i vatten lefvande insekter äro, såsom bland skinnbaggarna i synnerhet Vofonecta glauca (rygg- simmaren), hvars sting äro ytterst smärtsamma, samt äfven Vepa cinerca (klodyfveln), hvilka äro allmänna i vara sötvattensam- lingar och föröda smäfisken. Byråchefen J. MEVES hade iakttagit, att den såsom rofdjur bekanta vattenskalbaggen Dytiscus marginals (den gulkantade dykaren) vågade angripa t. o. m. så stora fiskar som fullvuxna rudor. Oskar Th. Sandahl. Revisionsberättelse för ar 1892, Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1892, få efter verkställdt uppdrag afgifva följande berättelse. A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS fond, hvilkas räntor öfver- förts till allmänna ksssan, hade under året icke vunnit någon förökning samt utgjorde hvardera 2,000 kronor. Ständiga ledamöters fond, hvarifrån räntan äfven öfverförts till allmänna kassan, hade under året vunnit en förökning af 300 kr., i det att tre nya leda- möter tillkommit. Den utgjorde vid årets slut 1.800 kronor, OSKAR SANDAHLS fond, hvarifrån räntan likaledes öfverförts till allmänna kassan, hade under året vunnit en förökning af 190 kr. genom gäfvor af säll- skapet »Fauna» (50 kr.), professor AURIVILLIUS (50 kr.) och statsentomologen LAMPA (90 kr.) samt utgjorde vid årets slut 2,808 kronor, Af det sagda framgår, att de fyra förenämnda fonderna vid årets slut tillsammans utgjorde 8,608 kronor, Ställningen i allmänna kassan utvisas af följande öfversikt: 4 SANDAHL: ENT. FOREN. SAMMANK. D. 11 MARS 1893. 191 Debet. Inkomster : - Under äret influtna ärsafgifter: ı för 1891 3 Raye ss 18092, a Ones. NO kit. En -.-. SD ADB EN 1,848: — Rantorsfranforenammdasatonder 0.00.00... 397: 29 Statsanslag för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk entomologi» 1,000: — Gäfva af kassaförvaltaren, professor SANDAHL........................ ‘2002 Behallning ä försälda exemplar af tidskriften, » Uppsatser i praktisk entomologi» och GRILLS ordbok.___.. oso oc D ae as wd 103: 97 Horaldayseparaten tm Diplloteket wer. ern en ar 41: 10 DIVERS lee = ss. Eee wie (Peer ayaa EEE RESET, 4: — Summa kr, 3.594: 36 Kredit. Utgifter : Betalning af skuld till kassaförvaltaren från OO) Re en ee ed RON ie 134: 42 Tillständsbevis för utgifvandet af Entomologisk Birds Kr fe ae ee ee sd 25: — För framställandet af ärg. 1892 af Tidskriften och af »Uppsatser i praktisk entomologi II». Tryckning, papper och häftning __.......... 1,628: 80 KUNSKA KORET a Say as a ee 696: 25 SS DEIR LR Pen. 38: 65 Författarearvoden (hvaraf 140 kr. skänkts till OSKAR SANDAHLS fond) ---....--....-.... 300: — 2,663: 70 Utsändning af tidskriften till in- och utlandet 221: 42 För biblioteket (bokinköp, inbindning och boktrakten) =. Sm ee ME ne 64: 50 Honsammankomstemare un 2 sos så 53:94 ONE ee AR an . 36:45 3,199: 43 Beppe iil Teg pe I! ee ee aa 394: 93 Summa kr. 3,594: 36 Det statsbidrag, hvaraf Föreningen äfven under 1892 varit i åtnjutande, har möjliggjort dels utgifvandet af det häfte af »Uppsatser i praktisk entomo- logi», som utgjort ett villkor för detta bidrag, dels, enär detta häftes innehåll äfven influtit i tidskriften, framställandet af en särdeles värderik årgång, på hvilken kunnat påkostas vida dyrbarare illustrationer än eljest varit förhållandet. Till minskning af Föreningens omkostnader för dessa illustrationer har kassa- förvaltaren medverkat genom den gåfva af 200 kr., som han lämnat såsom bi- drag till kostnaden för de planscher, som åtfölja E. HOLMGRENS uppsats. Såsom nyss lämnade redogörelse för allmänna kassans ställning utvisar, förefanns vid årets början en skuld af 134 kr., 42 öre, men däremot vid årets 5 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. slut en behällning af 394 kr, 93, öre, hvadan ställningen förbättrats med 529 kr. 35, i hvilket belopp 200 kr. utgöras af kassaförvaltarens nyssnämnda gäfva. Om man äfven medräknar de 490 kr., hvarmed Föreningens räntebärande fon- der undet äret vuxit, finner man ställningen vara i sin helhet förbättrad med icke mindre än 1,019 kr. 35 öre, hvaraf 390 kr. i gäfvomedel. Antalet ledamöter uppgick vid slutet af är 1892, fürutom 4 hedersleda- möter och 14 ständiga, till 334, hvaraf 317 betalande. Af sagde 334 voro 288 svenskar, 13 norrmän, 12 finnar, 6 danskar och 15 frän utlandet. Säsom behällning vid ärets slut förefinnas, ehuru ej af oss inräknade i föregående räkenskapsöfversikt, restupplagorna af Föreningens publikationer samt för försäljning afsedda, men ännu ej realiserade separater ur biblioteket. Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits vara i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller därom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhö- rande verifikationer försedda, hvadan vi pä grund af sälunda verkställd gransk- ning tillstyrka Entomologiska Föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för dess förvaltning under âr 1892. Därjämte fa vi, pa grund af tagen känne- dom om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhälla, hurusom För- eningens arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och upp- offrande nit, som förut, vårdat Föreningens angelägenheter. Stockholm den 10 mars 1893. 3 H. G. O. Enell. Simon Nordström. Förslag till ändring af S 3 i Föreningens stadgar. Den alltjämt fortgäende utveckling i verksamhet, at hvilken Entomologiska Föreningen allt sedan sin stiftelse haft att glädja sig, torde kanske icke minst hafva berott pa den kontinuitet, med hvilken hennes angelägenheter hittills kunnat skötas, och torde bibehällandet af en viss kontinuitet äfven för framtiden vara så mycket viktigare, sedan Föreningen, understödd af staten, kunnat bringa till verklighet det önskemålet, att till den stora allmänheten sprida kunskapen om entomologiens praktiska bety- delse. Likväl innefatta Föreningens stadgar icke för framtiden någon borgen för en sådan kontinuitet, enär möjlighet finnes för, att hela styrelsen kan på en gang besättas med ya och så- ledes åtminstone till en början mindre erfarna krafter. För undvikande af en sådan eventualitet föreslås därför, att styrelseledamöterna ordföranden och sekreteraren inbegripne — 6 SANDAHL: ENT. FÖREN. SAMMANK. D. II MARS 1893. 193 väljas zcke såsom nu för endast eft, utan för ¢vd ar, sa, att för hvarje är förrättas val af blott vissa ledamöter. Härvid synes därjämte böra anordnas sä, att ordföranden och sekreteraren icke afga samtidigt, vidare torde böra införas bestämmelser, som hafva till följd, att den i förenämnda syfte en gang införda ordningen icke rubbas genom ledamots afgäng under loppet af den tid för hvilken han valts. Nuvarande stadgar förutsätta icke möjligheten af tillfälligt förfall för sekreteraren, hvilken möjlighet dock är tänkbar och torde denna brist böra afhjälpas. Slutligen synes ock lämpligt vara, att stadgarna ätminstone antyda, hvad styrel- sens äligganden i allmänhet äro. Pa grund häraf hemställes att $ 3 i Föreningens stadgar mätte erhälla följande förändrade lydelse. 5 3: Föreningens angelägenheter handhafvas af en bland För- eningens medlemmar vald styrelse, bestäende af ordförande, se- kreterare samt tre andra ledamöter, hvilka, tillika med tvä supp- leanter, pa sista sammankomsten under äret med sluten omröst- ning och medelst enkel pluralitet väljas för en tid af tva ar sälunda, att ena äret sekreteraren äfvensom, första gangen efter lottning, tva andra ledamöter och en suppleant, samt päföljande äret ordföranden, en annan ledamot och en suppleant (nämligen de som icke valts året förut) i sin tur afga och val till fyllande af deras platser förrättas; de afgäende kunna äterväljas. Styrelsens ordförande och sekreterare äro tillika Föreningens. Afgår styrelseledamot eller suppleant under -det första af de två år, för hvilka han blifvit vald, inväljes å Föreningens näst- påföljande decembersammankomst efterträdare för blott det åter- stående året. Vid uppkommen ledighet, intill dess val ägt rum, och vid tillfälligt förfall inträda för ordföranden och sekreteraren annan ledamot och för annan ledamot suppleant. Styrelsen utser kassaförvaltare. Styrelsen äger icke att fatta beslut med mindre än att tre ledamöter äro närvarande. Viktigare ärenden underställas För- eningens beslut. ; Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 3 (1893). 7 2 194 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM VÄRSAMMANKOMST Ä HOTELL PHCENIX DEN 29 APRIL 1893. Ordföranden professor O. SANDAHL meddelade, att ärshäftet 3 (för 1893) af »Uppsatser i praktisk entomologi» nu redan utkommit, samt att det af K. M:t beviljade statsanslaget af 1,000 kr. blifvit uppburet. Följande nya ledamöter hade invalts i Föreningen: ränt- mästaren 1 Kgl. Statskontoret FAHLE FOUGBERG pa förslag af ordföranden; föreståndaren för Kolleberga skogsskola i Kristian- stads län jägmästaren JAMES MAURITZ Paurı, anmäld af hr J. MEVES, och studeranden vid Stockholms högskola OTTO EKSTAM på förslag af kand. H. HEDSTRÖM. Det af Föreningen anslagna entomologiska vandringsstipendiet, stort 60 kr., hade genom en rundskrifvelse af den ı april kun- gjorts för alla högre elementarläroverks rektorer med anmodan, att de senast den 24 april ville anmäla för Föreningens styrelse, om vid de respektive läroverken fanns någon elev i de högre klasserna, som kunde förtjäna att uppmuntras med det nämnda understödet till undersökning af någon viss trakt i entomologiskt hänseende. För Föreningens styrelse, som icke vågat ställa sina förhoppningar högt i synnerhet första året, var det en sann till- fredsställelse att få emottaga från 3 läroverk skrifvelser med an- mälan om elever, som voro lämpliga kandidater till det utfästa stipendiet. På samma gång erfor Föreningens styrelse, huru svårt det var, att zcke äga mer än ett stipendium till sitt för- fogande, då styrelsen gerna skulle velat tilldela de tre sökande hvar och en sitt stipendium. Då icke någon delning af den lilla stipendiesumman kunde vara lämplig, så måste styrelsen med sitt val stanna vid em af kandidaterna, och efter noggrant öfver- vägande beslöts sålunda enhälligt, att de anslagna 60 kr. skulle öfversändas till rektorn för Venersborgs högre elementarläroverk, I ENT. FÖRENINGENS SAMMANKOMST DEN 29 APRIL 1893. 195 för att af honom vid värterminens afslutning tilldelas studeranden i sjette klassen af nämnda läroverk C. O. G. NoRÉN, för att understödja hans uttalade afsikt att under sommaren i entomolo- giskt afseende undersöka Halle- och Hunneberg, hvilket under- sökningsfält sannolikt kan erbjuda ätskilligt af intresse sà väl i biologiskt hänseende som för kännedomen om vissa insekters förekomst och utbredning. Ordföranden uttalade i sammanhang härmed - önskvärdheten af att äga flera dylika stipendier och att här vore ett synnerligen lämpligt tillfälle för naturvänlige mece- nater att uppmuntra särskildt till studium af entomologien, den vetenskap, som LINNÉ kallade »den käraste» och hvilken i prak- tiskt hänseende är af den allra största vikt, emedan endast ge- nom att noggrant känna skadeinsekternas lif och vanor man kan hoppas att med framgång bekämpa deras härjningar, hvilka, utan ringaste Ofverdrift sagdt, kosta vårt land många millioner kronor årligen. För att uppmuntra de båda andra af vederbörande lä- rare i naturalhistoria och rektorer anmälda stipendiesökande, nämligen ynglingen J. LINDQVIST i 7:de klassen af Vexiö läroverk och ynglingen NILS APPELBOM i 6:te klassen i härv. Norra Latin- läroverk, hvilka båda detta år gingo miste om stipendiet, beslöt styrelsen att tilldela den förstnämnde 2 årgångar af Entomologisk Tidskrift och den sistnämnde 1 årgång af samma tidskrift. Härefter höll kand. HERM. HEDSTRÖM ett föredrag »om in- sektlämningar, funna i våra torfmossar», hvilket föredrag förtyd- ligades genom företeende af insektlämningar från nämnda lokaler samt profiler, utvisande torfmossarnas olika lager från äldre och yngre perioder. Af föredraget framgick ett ytterligare bestyr- kande af, att under olika geologiska perioder betydlig växling af klimat ägt rum, och föredraganden framhöll hvilka viktiga resultat man kunde vinna af dylika specialundersökningar med afseende på djur- och växtlifvets småningom framskridande ut- veckling i vårt land. Statsentomologen Sv. Lampa redogjorde sedan för den s. k. Rapsbaggen, som förliden sommar våldsamt härjade å Gotland och förstörde: den rikt lofvande fröskörden af den à en s. k. »blekemyr» vid Ihre odlade rapsen. Ensamt vid nyss nämnda egendom anses den i rapsblommorna lefvande skalbaggen och dess larver hafva förstört rapsfrö till ett värde af minst 2,500 kr. 2 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Hr LAMPA förevisade exemplar af detta skadedjur, likasom äfven af flera andra för rapsen farliga insekter, t. ex. »rapsjordloppan», som lefver 1 rapsstjälkarna och fräter sönder dem. Byråchefen J. MEvEs hade förliden sommar vistats någon tid i trakten vid Kallsjön i Jämtland och där funnit flera exem- plar af en varietet af den lilla vackra guldskimrande dagfjärilen Polyommatus Phleas L., som genom färgen och teckningen å bakvingarnas undersida betydligt afviker från hufvudformen. Denna för Sverige nya fjärilform är först upptäckt i Canada, och därför kallad var. americanus, men är sedan funnen i norska Finn- marken och nu i Sverige. Från samma trakt förevisade hr MEVES flera andra fjärilar, som förut endast påträffats 1 sydligare delar af Skandinavien, såsom Agrots corticea H»., Spilosoma Men- thastri Esp., Hadena ochroleuca Esp. o. s. v., hvarefter kand. HEDSTRÖM redogjorde för fyndorter å Gotland och Öland för en hel mängd för dessa öars fauna nya fjärilar och skalbaggar. Sedan förhandlingarna för aftonen afslutats, uppfördes till den talrikt församlade Föreningens stora förnöjelse ett litet god- modigt entomologiskt lustspel: » Hemkomsten fran bröllopsresan», efter en tysk idé, lokaliseradt i Stockholm af en af Föreningens mest verksamme ledamöter och med liflighet speladt af 2 andra medlemmar af Föreningen. = En enkel gemensam supé intogs sedan. Oskar Th. Sandahl. UPPMANING. Som undertecknad sedan en tid är sysselsatt med utarbe- tandet af en förteckning öfver Skandinaviens skaibaggar, anhäl- les vördsamt, att de medlemmar af Ent. Föreningen, som lyckats upptäcka nya, 1 THomsons arbeten eller i Ent. Tidskrift ej upp- tagna lokaler, matte godhetsfullt därom meddela underättelse. Stockholm i maj 1893. Claes Grill. Adr.: 2 Drottninggatan. u 27 NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1892. I NORGE OG SVERIGE TRYKTE OPSATSER AF NORSKE FORFATTERE. BIDENKAP, OLAF, Undersögelser over Diptera brachycera i Jarlsberg og Laur- vigs Amt Sommeren 1891. — Entom. Tidskr. Ärg. 3, P. 225— 246. BIERNE OG Haven. Tidsskrift for Udbredelse af Kjendskab til Birögt og Havedyrkning og en fordelagtig Anvendelse af begges Produkter. Aarg. 3, Laurvik, 1892, 24 n:o. Redaktör: P. A. LARSSEN. | ELLINGSEN, Epv., Bidrag til Kundskaben om de norske Myriopoders Udbre- delse. — Christiania Vidensk. Selsk. Forhandl. 1891, n:o Io. (12 p.) HELLIESEN, Tor, Bidrag til Kundskaben om Norges Coleopterfauna (II). — Stavanger Museums Aarsberetning for 1891. Stavanger 1892. p. 57— 94. , Fortegnelse over Coleoptera, fundne paa Jæderen i 1891. — Stavanger Museums Aarsberetning for 1891. Stavanger 1892, p. 95—113. HuITFELDT-KAAS, H., Fortegnelse over i en Have i Christiania bemærkede Lepidoptera. — Entom. Tidskr. Ärg. 13, p. 78—80. Kier, Hans, Fortegnelse over nogle for Norges Fauna nye Arter af phyto- phage Hymenoptera. — Entom. Tidskr. Ärg. 13, p, 69—70. Odontura punctatissima Bosc, og Scolia unifasciata CYRIL. — Entom. Tidskr. Ärg. F3; D: 102, SCHNEIDER, J. SPARRE, Sommerfuglelarver, som lever under Vand. -— Naturen, II Række, 6:te Aarg. Bergen, 1892, p. 69—72. SCHÔYEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1891. — Entom. Tidskr. Ärg. 13, p. 127. ‚N. G. Moe +. — Entom. Tidskr. Arg. 13, p. 275—279. , Husfluen, — Folkevennen, Ny Række, 16:de Bind, 1892, p. 28—39. , Om Lopperne. — Folkevennen, Ny Række, 16:de Bind. 1892, Pp. 207— 223. , Indberetning fra Landbrugsentomologen om de i Aaret 1891 modtagne Forespörgsler og anstillede Undersögelser angaaende Skadeinsekter og Plantesygdomme. — Aarsberetning angaaende de offentlige Foranstalt- ninger til Landbrugets Fremme i Aaret 1891. Udgivet af Landbrugs- direktören, p. 56—85. (Ogsaa separat, p. 1—32). , Bistik som Kur mod Rheumatisme. — Folkebladet, n:o 4, 1892, p. 50—52. , Et underligt chinesisk Medikament. — Folkebladet, n:o 14, 1892, p. 215—218. , Seiglivethed hos Insekter. — Aftenposten, 1892, n:o 69. , Det bedste Middel mod Myg. Et Raad for Sommeren. — Aften- posten, 1892, n:0 273. 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. SCHÔYEN, W. M., Om Petroleums-Emulsion som Middel mod Skadeinsekter. — Aftenposten, 1892, n:o 305. , Brug af Elektricitet mod Skadeinsekter. — Aftenposten, 1892, n:o 434. _______, Selvlemlæstelse hos Insekter. — Aftenposten, 1892, n:o 435. ______, Skadeligt Insekt. — Aftenposten, 1892, n:o 506. — — , Det billigste Lys. (Lysende Insekter). — Aftenposten, 1892, n:o 559. Skjoldlus-Kvarantæne i Kalifornien. — Aftenposten, 1892, n:0 587. Insekternes Levealder. — Aftenposten, 1892, n:0 592. ______, Middesygdomme hos Husdyr. — Aftenposten, 1892, n:o 615. — >, Om Insektangreb. — Norsk Landmandsblad, 1892, n:0 36, p. 406—7. , Kainit som Middel mod Kjölmark. — Norsk Havetidende, 1892, p. 51—52. , Den hvidbenede Rosenbladhveps (Zriocampa rose, HARRIS). — Norsk Havetidende, 1892, p. 165—167. , Anmeldelser: A. HAGEMAN, Vore norske Forstinsekter; N. FRITZ, De danske skadelige Naaletræinsekter; A. C. JENSEN-HARUP, Danmarks Löbebiller. — Naturen, 1892, p. 252 —254. Tidskrift for Biskjötsel. Udgivet af den norske Biavlsforening. 8:de Aarg,, Kristiania 1892. 12 n:o. Redaktör: HARALD HovınD, Tvedestrand. ULLMANN, AXEL, Mere om Gracilia minuta F. og Sitodrepa panicea L. — Entom. Tidskr. Arg. 13, p. 253—4. OVERSETTELSER EFTER FREMMEDE FORFATTERE: STABY, Lupw., Fra Myrernes Liv. — Naturen, 1892, p. 135—153. STINDE, J., Myrernes Melkekjör. — Folkevennen, 1892, p. 46—48. I UDLANDET TRYKTE REFERATER: ScHöven, W. M.: Borrres, HerM., Bidrag til Danske Insekters Biologi. Diptera 1. 1. Asphondylia sarothamni LoEw. — Centralblatt für Bak- teriologie und Parasitenkunde, B. XI, p. 216. , BoRRIES, Herm., Om Hvepselarver som Ektoparasiter paa frit om- streifende Edderkopper. 1. c., p. 216—217. , Borrtes, HERM., Oversigt over de danske Guldhvepse (Chrysidide danicæ). — 1. c., p. 217—218. , BORRIES, HERM., Om Slegten Yöalia LATR. — 1. c., p. 218. ______, L[ampa], S., En parasit funnen pa ällonborrelarver. 1. c., p. 315. , SCHOYEN, W. M, Hundens udvendige Parasiter. — 1. c. p. 18. TILLÆG. OPSATSER AF UTLÆNDINGE OM NORGES INSEKTFAUNA. WALKER F. A. Lepidoptera in the neighbourhood of Roldal, Norway. — Entomologist. Vol. 25. p. 36—30. W. M. Schôyen. MERIDEN, The Meriden Scientific Association, Proceedings and Transactions. Vol. 4, 1889— 1890. ; MINNEAPOLIS, The Geological and Natural History Survey of Minnesota. Annual Report 17, 1889; 19, 1892. Bulletin 5, 1889. MODENA, Societa dei Naturalisti. Atti. 9, 1890; Io, 1891; II: I—3, 1892. Moscou, Société Imperiale des Naturalistes. Nouv. Memoires 15: 6, Bulletin Ser. 2, Tom. 3: 4, 1889; 4, 1890; 5, 1891; 6: 1—3, 1892. NaPoLI, Societa Reale delle Scienze. Rendiconti. Ser. 2, Vol. 3: 7—12, 1889; 4: 5—12, 1890; 5, 1891; 6, 1892. NEW Haven, Connecticut Academy of Art and Sciences. Transactions 8: I, 1890. New York, American Museum of Natural History, Bulletin Vol. 2: 3, 4, 1889—1890; Vol. 3: I—2, 1890— 1891. , New York Academy of Sciences. Annals. Vol, 5: I—2 + extra n:o I—3, 1889—1891; Vol. 6: 1—6, 1891—1892. Nimes, Société d'Etude des Sciences naturelles de Nîmes. Bulletin. Année 20: I—3, 1892. ODESSA, Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Sapiski 15, 1890; 16% 1591.77. IE, 1892. PALERMO, Reale Accademia Palermitana delle Scienze & Lettere. Bullettino. 7, 1890; 8: I—3, 1891; 9: 1—3, 1892. PARIS, Société Philomatique. Bulletin. Ser. 7, Tom. 5—12, 1880—1888; Ser. 8, Tom. 1 —4, 1889— 1892. PHILADELPHIA, Academy of Natural Sciences, Proceedings. 1888: 2, 3; 1889— 1891; 1892: I, 2. PRAG, Gesellschaft der Wissenschaften. Jahresberichte 1890. Sitzungsberichte 1890. PRESBURG, Verein für Natur- und Heilkunde. Verhandlungen. Ser. 2, Heft. 7, 1887—91. RALEIGH, Elisha Mitchell Scientific Society. Journal. 6: 2, 1889; 7—8, 1890—9I; 9: I, 1892. Rica, Naturforscher Verein. Korrespondenzblatt. 32—35, 1889— 1892. REGENSBURG, Naturwissenschaftlicher Verein, Berichte. 3, 1890—1. ROCHESTER, Academy of Science. Proceedings. Vol. I: ft, 1890; 2, 1891. Roma, Società Romana per gli Studi Zoologici. Bolletino, 1, 1892. , R. Accademia dei Lincei. Transunti. Ser. 4, Vol. 6—7, 1890—91. Ser: 5, Vol. 1, 1802. St. Louis, Academy of Science. Transactions, Vol. 5: 3, 4, 1888—91; 6: 1, 1892. 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. SALEM, Essex Institute. Bulletin. 21, 1889; 22, 1890. SAN FRANSISCO, California Academy of Sciences. Bulletin. Ser. 2, Vol. 1 —2 1888—9; 3: I, 1891. — Occasional Papers. 1, 2, 1890. STAVANGER, Stavanger Museum. Aarsberetning for 1890—1891. SYDNEY, Linnean Society of New South Wales. Proceedings. Ser. 2, Vol. 4: 3, 4, 1889; 5—6, 1890—91. ToPEKA, Kansas Academy of Science. Transactions 11, 1887—8. TOULOUSE, Société d’Historie Naturelle. Bulletin. Année 22: 2—4, 1888; 23—25, 1889—-91. TRENTON, New Yersey Natural History Society. Journal. Vol. 2: 2, 1891. ? Troms6, Tromsö Museum. Aarsberetning for 1889. Aarshefter 13—14, 1890—9I. WASHINGTON, Smithsonian Institution. Annual Report f. 1886—1889; 1890: I. WIEN, Verein zur Verbreitung naturwissenschaftliche Kenntnisse. Schriften. B. 29—31, 1889—1891. , Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen B. 39—42, 1889 — 1892 , K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen. 5—7, 1890—92. WIESBADEN, Verein für Naturkunde in Nassau. Jahrbücher. 45, 1892. (Forts.) Hos Entomologiska Föreningen finnes till salu: Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift arg. I-—10, 1830— 1889 Ke Taflorna 1—8 till arg. 4 (1883) öfver insekter fran Novaja Semlia; för medlemmar u för allmanhetent 4.— Entomol. Latinsk-Svensk Ordbok af CLAES GRILL 2.— Uppsatser i praktisk entomologi, med statsbidrag utgifna af Ent. Föreningen i Stockholm. 1. (1891). Med färglagd tafla (Hvetemyggan). 1.25 IL (1892). Med färglagd tafla (Kornflugan). 1.25 III. (1893). Med färglagd tafla (Gräsflyet). 1.25 Reuter, ©. M., Finlands och den skandinaviska halfons. Flemiptera Lleteropteras Ts 2 HOLMGREN, A. E. & AURIVILLIUS, CHR., Insecta ... in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta. Tabulis 8 æneis 225 INDBERETNING OM EN I DET SYDLIGE NORGE FORETAGEN ENTOMOLOGISK REISE ° SOMMEREN 1891. VED Cand. phil. H. KIÆR. For at indsamle aarevingede insekter foretog jeg med sti- pendium at det RATHKESKE legat en reise i det sydlige Norge sommeren 1891. | Jeg havde specielt til hensigt at indsamle phytophage Hy- menoptrer, en gruppe, hvis udbredelse her 1 landet er forholdsvis lidet kjendt. Jeg agtede ogsaa at indsamle andre sorter aarevin- ger, saasom Bombi, Ichneumonide etc. Heri hindredes jeg imidlertid i en vesentlig grad, da indfangsten og behandlingen af bladvepselarverne optog min meste tid. Desuden var sommeren yderst regnfuld i det söndenfjeldske, hvilket betydelig hæmmede insektfangsten. Min plan var at tilbringe en 14 dages tid ı trakterne om- kring Risör, hvor jeg haabede at finde endel sydlige insektformer, der muligens ikke optraeder langer oppe i landet. Paa Hvalöerne havde jeg det foregaaende aar fundet endel sjeldne Lophyrus- arter, og jeg ventede derfor ogsaa i de store skovtrakter omkring Risör at gjöre endel fund. Men ogsaa mange andre interessante insektformer mentes at kunne paatreffes 1 disse forholdsvis lidet undersögte egne. De oven omtalte bladvepse indsamles dog lettest som larver i aug. maaned. Jeg agtede derfor först at besöge et par andre trakter, der begge med hensyn til flora og fauna hörer til de rigeste 1 vort land, nemlig Jarlsberg og Dovre. Men först skal jeg tillade mig at omtale en reise, som jeg foretog i fölge med hr konservator W. M. SCHÔYEN. Reisen Extomol. Tidskr. Arg. LANCE (COs OF 15 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. gjaldt trakterne om Vikersund, hvor vi opholdt os et par dage i begyndelsen af juni. Begunstigede af tört veir gjorde vi daglig excursioner omkring elven samt op over aasen paa Ostre bred, saa langt de opdyrkede flekker vexlede med smaabirk og silje langs bækkene. Endnu langer op gik oren, 1 det en hel bestand af dette lövtre paatræffes oppe 1 naaleskoven. Orens stadige ledsager Nematus ventralis HART. sværmede her i massevis. Af larver toges en maengde specielt af slægten Nematus. Af blad- vepse noteredes fölgende: Nematus Kirbyi Dem., N. ventralis Hart., N. viduatus ZETT.,, Emphytus grossularie Kiuc., E. tener FALL., Dlennocampa geniculata Harr., DI. pusilla KLuG., Selandria temporalis Tus., Pectlosoma submutica Tus., Peri- neura excisa Tus., Dolerus palmatus Kıuc., D. palustris Kıuc., D. cenchris HART., — i alt 13 arter, hvoraf 1 ny for faunaen, nemlig Bl. geniculata Harv. Den 18:de juni afreiste jeg fra Kristiania til Aasgaardstrand. I nærheden af Augedal station findes en frodig skov af ung bög, hvor en art bladminerer optraadte i mængde, desværre lykkedes det mig ei at klække den. Formodentlig Orchestes fagi. Selve smaaskoven fremböd dog lidet af interesse. Paa bög lever ogsaa særdeles faa larver. Til gjengjeld herjes siljebuskene paa en efter- trykkelig maade. Langs en liden bæk paa skjærmplanter og lavt buskads toges Zenthredo mesomela Lin. i mængde, ligesaa nogle expl. af Nem. ventralis Hart. De fölgende dage foretoges flere længre eller kortere excursioner, saaledes til Slagen, en indelukket, venlig dal med en blank elv og flere maerkelige, isoleret belig- gende fjeldknauser. Ligesaa foretoges en excursion til Jarlsberg herregaard. Paa sydsiden af Jarlsberg park er der et vildnis, med en mængde forskjellige slags væxter, hvor jeg ventede en rig fangst, men det blev næsten udelukkende siljebuskene, der fremböd noget af interesse. I de vidstrakte marskenge, der breder sig i bunden af Tönsberg fjord, toges nogle Dolerus-larver. Af fuldt udviklede bladvepse toges i Jarlsberg 1 tiden fra d. 18 til d. 24 juni fölgende: Cladius difformis Panz., Nem. ventralis Harr., Bl. fuscipennis Farı., Bl. albipes Kuuc., Bl. geniculata Hart., Zax. glabratus Fair, Macrophya neglecta Kuuc., M. 12-punctata Lin., M. ribis Kiuc., M. albicincta Kuuc., Allan- thus nothus Kıuc., Perineura brevispina Tus., P. sordida Kıuc,., 2 See ee eS KIZR: ENTOM. RESA I NORGE I 89 Ie 227 P. lateralis Fair, P. viridis Lin., P. scalaris Kiuc., Tenthredo mesomela Lin., 7. atra Lin., Dolerus palustris Kıuc., D. cenchris Hart., D. lateritius KLUG. — altsaa 21 arter blad- vepse, hvoraf en ny for faunaen. 2 Den 7:de juli reiste jeg til Jerkin paa Dovre, hvor jeg til- bragte nogle uger. Bergarten i Foldalen og de midterste trakter af Dovrefjeld er efter prof. KyjEruLrs geologiske kart Throndhjems- og Rôraasskifer med et glacialt og postglacialt overdække langs Folla. Vegetationen er som bekjendt rig og insektfaunaen eien- dommelig, men af bladvepse fandtes paa denne tid faa. Dog toges endel, saaledes 7. balteata Kiuc., og T. oltvacea Kiuc. paa de frodige enge i Foldalen mellem Follas bugtede löb. Her er ofte en mangfoldighed af evjer og mere eller mindre udtörrede elvelejer, der udstykker dalbunden i öer og halvöer. Ufrugtbare flader bevoxede med dvergbirk og ener i tuer aflöses af ager og eng samt havnehager med aabent buskads og et rigt blomsterflor paa de gr&sbevoxede aabninger. Her er et rigt insektliv. Blandt andet toges 7Zenfhredo picta KLuG., ny for faunaen. Af larver toges en mængde 1 Foldalen og paa Dovre, især paa fladerne nedenfor Jerkin, hvor store, tildels fugtige strækninger er be- voxede med krat og birkeskov. Længre ude optræder dvergbirk og ener i tuer med en enkelt birk indiblandt. Terrainet blir mer og mer sumpigt, indtil man længst ude kommer til et tjern med sorte, nögne bredder, det er den bundlöse hengedynd. Paa disse flader gjorde jeg min rigeste fangst af larver, især paa salix, birk, dværgbirk og i gras. Oppe under Jerkinhö voxer endel lave aspeskud, hvorpaa fandtes bladvepselarver, maaske JV, umbri- pennis EVERSM. Paa salixbuskenes blade observeredes en mængde galdannelser, foraarsagede af bladvepse, formodentlig Ve». zschno- cerus THS. og veminals CaM., samt ogsaa mange foraarsagede af andre insekter. Paa Dovre indsamledes i midten og slutningen af juli fölgende bladvepse: Cladius padi Lin., Nem. fraxini Hart. N. puncti- ceps Tus., N. mollis Harr., N. Kirbyz Deo., N. rufescens HART., N. striatus Harr., N. papillosus De GEER., N. brevivalvis Tus., N. virescens Harr., N. valisnieri Harr., N. dolichurus Tus., N. saliceti FaıL., Emph. carpini HART. Eriocampa adumbrata Tus., Per. punctulata Kuuc., 7. olivacea Kıuc., T. ignobilis 2 I 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Kıuc., Z. dalteata Kiuc., T. picta Kıuc., Dol. palustris Kauc., Lyda pallipes Zevr., L. nemoralis Lın., ialt 23 arter, hvoraf 4 nye for faunaen. D. 18 aug. tiltraadtes den egentlige reise, nemlig til Öster- risOr. Desværre var veiret yderst uheldigt, thi det regnede hver dag i de 11 dage jeg opholdt mig i Nedenes. Dog lod larverne sig godt indsamle. Bergarten i det sydlige Nedenes er grund. fjeld, der i forbindelse med et mildt klima betinger en rig vege- tation. Langs veiene og opover knauserne slynger sig de fro- dige björneba&rranker. Ask og eg optræder af og til i mindre, sluttet bestand, egen undertiden som lavt krat. Naaleskoven gjör sig dog gjældende overalt og det er mest flekkevis, at egnen er opdyrket, medens de talrige vand, elve og havbugter gir tragten et yderst vexlende preg. Mine undersögelser gjaldt fornemmelig naaleskoven, og det viste sig ogsaa, at de unge ‘trer af og til var særdeles angrebne af larver. Det var dog blot Lophyrus pine Lin., der optraadte i masse, saa man endog paa afstand opdagede de store gule larvehobe i grenhjörnerne. ÅL. frutetorum var heller ikke sjelden, dog forekom den blot enkeltvis. De Ovrige arter var meget sjeldne og toges blot i nogle faa expl. Af Lophyrus-arter toges i Nedenes fölgende: L. pin?! Lin., L. /rutetorum Kıuc., L. pallipes Faıı., L. similis Kiuc., L. ne- morum KıuG., hvoraf de 2 sidstnævnte nye for faunaen. Desuden toges enkelte fuldt udviklede bladvepse, samt mange larver paa Dirk, pil, asp, ask og 1 gres. Bladminerere fandtes 1 eg, birk og asp. Særdeles faa af disse larver bragtes dog til forpupning og udklakning. Mine bestrebelser denne sommer maa i flere henseender betragtes som mislykkede. Specielt hvad larverne angaar. Jeg indsamlede saaledes flere hundrede larver, hvoraf det ikke lykke- des at bringe flere end c:a 100 til forpupning; deraf udklække- des neste vaar c:a 50 stykker, hvoraf 30 expl. Z. Zn: Lin. Grunden til dette daarlige resultat maa for en stor del söges i det besværlige og langvarige arbeide med at behandle saa mange larver specielt paa reiser, og naar hver art og varietet skal være isoleret for at kunne iagttages under udviklingen, samt for at man ved udklekningen skal faa fuld vished for, hvilken art det er man har for sig. KIÆR: ENTOM. RESA I NORGE 1891. 229 De galdannende og minerende larver er næsten umulig at ud- klekke. Af de sidstnevnte forsögte jeg med at fodre nogle birk- minerere. Larven maa da, naar det afplukkede blad efter nogle dages henliggen er bleven tört, bringes over i et andet udmineret blad ind mellem over- og underhuden, hvor den da 1 regelen strax giver sig ivei med at fortære klorophyllen. Saaledes har jeg drevet det en tid, men altid er larverne tilslut kröbne uden mindste tegn til at ville forpuppe sig, hverken i jorden eller i bladet. Formodentlig er de ikke naaede fuld udvikling. Ander- ledes er det med de bladminerere, der forpupper sig inde i selve bladet. Saaledes med en aspminerer Phyllotoma ochropoda Kıuc.,(?), hvoraf jeg fandt larver baade i Jarlsberg og Nedenes, og den som er meget villig til at forpuppe sig. Den danner et cirkelrundt hylster. Næsten paa alleslags planter lever der phytophage Hyme- noptrer. Paa de forskjellige sorter pil og silje gjorde jeg hele sommeren igjennem en rig fangst af larver, saavel faa fod over havfladen, som oppe paa höifjeldet ved randen af den evige sne, hvor der vel er en kjendelig aftagen i arter, men til gjengjeld en forbausende mængde expl. En uendelighed af larver indsam- ledes paa or, birk, furu og i græs, enkelte ogsaa paa gran, dverg- birk, asp, ask og i blaabærslyng. Bladminerere bemærkedes paa birk, or, silje, bög og asp, galdannelser paa silje, asp, birk. FORTEGNELSE OVER PHYTOPHAGE HYMENOPTERA, INDSAMLEDE ELLER IAKTTAGNE VED VIKERSUND, I JARLSBERG, PAA DOVRE, VED RISÖR JUNI—AUG. 1891. Hylotoma Larr. 1. H. rosarum KiuG. Larver bemærkedes 1 talrig mængde ved Risör i slutningen af aug. - 5) in 6. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Lophyrus KLuG. L. nemorum Kruc. Ny for faunaen. Af denne smukke og sjeldne bladveps toges 2 larver paa ung furu ved en myr i nærheden af skydsskiftet Sunde d. 21 aug. Larverne var fuldt udvoxne og c:a 3 cm. lange og 4 mm. tykke. Grundfarven var rôdlig brun. Den ene var forsynet med talrige rynker fra ryggen nedover siderne. Mellem hver trachè dunkle tverstriber. Tracheerne gule med en sort prik over. Bugen gulagtig. Hovedet: övre del brun, nedre gul- agtig, Ginene sorte. Den anden larve havde 2 brune ryg- og 2 sidestriber. Bugen smudsgraagul. Hoved og bryst- födder sortagtige. De var saaledes noget forskjellige fra de larver, der -omtales af HARTIG, page tre Begge larver forpuppede sig i slutningen af aug. Co- conen er sort med löse trevler omkring, indi lys graagul. Den ene cocon leverede neste vaar et stort, smukt hunexpl. Af den anden kom der en snylter. L. frutetorum K£iuG. Temmelig mange larver toges paa furu ved Risör i aug. De varierede betydelig i kulör, spe- cielt var rygstriberne af vexlende bredde. Blot 3 expl. udklekkedes, 2 9, I æ. Ligesaa toges en veps af denne art ved Risör 1 aug. L. pini Lin. En mængde larver observeredes hist og her ved Risör ultimo aug. Næsten alle indfangne larver le- verede vepse. L. similis Harr. Ny for faunaen. Er ellers fundet i Sverige (Smaaland) og i Tydskland. I fölge THomson er det blot var. 3, som er fundet i Sverige. Mine expl. fra Risör og Kirkö hörer nærmest til var. 4. Paa furu toges 3 expl. af denne sjeldne bladveps i nærheden af gaarden, Braatene, 1 mil fra Risör. Blot ı expl. udklækkedes, en liden hun. Et expl. sattes paa spiritus, da denne arts larver let lader sig adskille fra alle andre, medens vepsen er skuffende lig TS; pint Lin. L. pallipes Fart. 2 larver toges ved Risör. De var röd- liggraa eller graaagtige iser under bugen og forsynede med en dunkel ryg- og d:o sidestribe. Hoved graabrunt. Den 6 FOS 23. 24. KIÆR: ENTOM. RESA I NORGE 1891. SUR ene cocon er hvidgraa, uldet, den anden rödgul. Næste vaar fremkom begge bladvepse 2 og J. Cladius Irrıc. C. difformis PANZ. Jarlsberg og Risör 5 2 2 Oo.” C. padi Lin. 2 hunner toges ved Jerkin d. 45 juli og ved Risör d. 24 aug. Leptocerus HART. L. luridiventris Fart. En maengde larver toges ved Risör. Tidligere har jeg fundet den overalt, hvor jeg har under- sOgt oren. Nematus JURINE. N. fraxini Harr. Et lidet hunexpl. toges paa Jerkin d. 18 juli. N. puncticeps Tus. Jerkin d. 15 juli o’, 1 expl. N. mollis Harr. Jerkin d. 12—15 juli 2, 3 expl. N. Kirbyi Dem. Han og hun toges i Jarlsberg d. 19 juni og ved Vikersund d. 9 d:o. Ligesaa toges 2 expl. paa Jer- kinhö d. 11 —ı4 juli paa dvergbirk. . rufescens Harr. Jerkin dj 15 juli æ, ı expl. . striatus Harv. 2 hunner toges paa Dovre d. 15—-16 juli. N N N. viduatus Zerr. Vikersund d. 9, 6. 9. Jarlsberg d. 23, Oy MOF eo. 7expl: N. papillosus DE GEER. 3. expl. 2 o toges i Jarlsberg og paa Dovre. N. croceus FALL. Jarlsberg og Risör, 2 expl. N. brevivalvis Tus. Jerkin. N. virescens Harr. Jarlsberg og Jerkin. N. valisnieri Hart. N. dolichurus Tus. De to sidste toges paa Jerkin d. 14-—15 juli, ı hunexpl. af hver art. N7.sp: ‚Jerkin ‚18,7. 290; x ‘expl. N. saliceti Fart. 5 hunner toges paa Jerkin. ~ 7 232 -ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Athalia LEacu. 25. A. rose Lin. Han og hun toges 1 Jarlsberg d. 21 og 3 juni. Phyllotoma Fatt. 26. P. ochropoda Kiuc. Ny for faunaen. Hvor den er fundet ved jeg ikke. Dog er vis paa, at jeg har taget den her 1 landet sommeren 1891. Adskillige bladminerende larver fra Jarlsberg og Risör hörer formodentlig til denne art. De udklækkedes desveerre ikke. Dette expl. er en 2. I Smaalenene fandt jeg ligeledes en 9 i 1890. Ellers er den fundet i Sverige. Emphytus Kiuc. 27. E. grossularie Kruc. Vikersund d. 10 juni 9, 1 expl. 8. E. carpini Harr. En hun toges paa Jerkin d. 11 juli. 29. E. tener Fatt. Vikersund d. ıo juni 9, 1 expl. Blennocampa Harr. 30. B. fuscipennis FALL. Jarlsberg 23, 6. 9, 1 expl. 31... B. albipes KLUG Jarlsber2727, 0220 2 exp 32. B. geniculata Harr. Ny for faunaen. Vikersund d. 10 juni &, 1 expl. Jarlsberg d. 19—23 juni X 9, 2 expl. 33. B. pusilla Kiuc. Vikersind 10,6, 22. Eriocampa Hart. 34. E. cinxia Tas. Jerkin 28, 7.6, 1 expl. “Ny for taunaeme Selandria Kı.uc. 35. S. temporalis Tus. Vikersund 9, 6. 9, ı expl. Poecilosoma Den. 36. P. submutica Tas. Vikersund) 10, 0. 29 STsexpl Mange larver toges ved Risör. 8 a3 54. Oe Ow KIÆR : ENTOM. RESA I NORGE 1891. 2 Taxonus Harr. ar Plabratuıs. FALL, 2 Tarlsberg 24,6. 0, 1 exp. Macrophya Dem. M. neglecta Kruc. Jarlsberg 22, 6. cf, I expl. M. ı2-punctata Lin. Jarlsberg 24, 6. co, 1 expl. M rıbis Kruc. "Jarlsberg 21,6. 97 1- expl. M. albicincta Kıuc. Jarlsberg 22, 6. 9, ı expl. Allanthus Jurixe. Arnothus KruG. + Jarlsberg, 24,6. 2, 2’expl. Perineura Harv. excisa Tins, Vikersund 19, 6. ©, mm expl. *sordiıda Rrue. "Jarlsberg 24,6. 9, v.expl: brevispina Tus. Jarlsberg 19—24, 6. 298,3 lateralis Fatt. Vikersund og Jarlsberg, juni, 3 expl. expl. . Solitaria SCHRANK. Jarlsberg 23, 6. ©, 1 expl. “swarıdıs Eın. —jarlsbers) 24-6." oc 9, 16 expl. = punetulata Rrus;, jerkin: 12—22, 7.8, ro: expl. a a "a tg tg 0 a) scalaris Kiue. 0 Jarlsberg 24, 6.. ©, r expl. Ténthredo Lin. T. mesomela Lin. Jarlsberg 19—23, 6. #9. Mange expl. T. olivacea Kruc. Ny for faunaen. 2 hanner toges paa Jerkin d. 14—19 juli. Ellers er den fundet i Sverige. T° atra Lin: Jarlsberg d:.22 juni, I hunexpl. T. ignobilis Kruc. Ny for faunaen. En han toges paa Jerkin d. 17 juli. : Anm. I min fortegnelse over nogle for Norges fauna nye arter af phytophage Hymenoptera i »Ent. Tid- skrift» er den anmeldt som 7. monzliata Kıuc. Efter CAMERON synes det ogsaa, at dette expl. maa være T. mo- niliata Kıuc. Efter THOMSON maa dog 7. zgmobalis fore- trækkes. 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 55. T. balteata Kıuvc.. Jerkin 22-14, 7. 9,2 expl: 56. T. picta Kruc. Ny for faunaen. Om det virkelig er denne art, er höist tvivlsomt. Muligens er det blot en varietet af Perineura viridis Tin. Den kan maaske bedst beskrives ved fölgende udtryk: Pallide virescenti-flava, frontis et mesonot! maculis magnis nigris, abdomine vitta lata dor- salt concolore. Species antennis subtus tarsisque-latis nigris mox discedens. Alıs nervo transverso-marginal haud interstitiali. Antennis longiusculis. Pectus lateribus striga nigra distincta. Pedibus nigro lineatis tarsısque anterto- ribus nigroannulatıs. Et hunexpl. toges ı Foldalen d. 9 juli. Dolerus Leacu. 57. D. palmatus Kruc. Vikersund d.- ro juni, ı hunexpl. 58. D. palustris Kruc. Vikers., Jerkin, Jarlsb. juni—juli, & ©, 10 expl. 59. D. pratensis Lin. Vikersund ro 6. ®, ı expl. be. "D. Hateritins Krve.. Harlsbers77170,40.. 2, a exp 61. D. chenchris Harr. Vikersund, Jarlsberg, juni, 7 2, 8 expl. Lyda Fapr. 62.°L, nemoralis lin: Foldalen d, 9 juli, 9, 2 expl: 63. L. pallipes ZETT. ‘Jerkm d. 77° juli, 2, 1. expl: Geotrupes Typhoeus Lin. ater funnen i Sverige. Post- expeditören, herr B. VARENIUS meddelar, att denna skalbagge blifvit funnen under spillning vid Engelholm. Nägon annan upp- gift rörande dess förekomst hos oss, än den GYLLENHAL lämnar i sin Fauna Suecica, torde vi ej äga. Han säger, att arten päträffats i södra Sverige af DE GEER och FALLEN. SL 10 N Geo On LITTERATUR. Alfred Möller: Die Pilzgärten einiger südamerikanischer Ameisen. Mit 7 Tafeln und 4 Holzschnitten im Text. Jena. Verlag von G. FISCHER 1893. Naturforskare och äfven andra resande, som besökt södra Amerika, hafva sedan lang tid tillbaka med förvåning omtalat de därstädes allmänt bekanta sä kallade »parasollmyrorna». Dessa myror vandra 1 stora skaror pa sina vägar, bärande mellan kä- karna upprätt riktade bladstycken, hvilka de utskurit frän trädens och plantornas blad och nu pä detta sätt transportera till sitt näste. Stundom bära de äfven ett stycke af ett bladskaft eller dylikt, och bördorna kunna nagon gang vara nära tiodubbelt tyngre 4n de sma bärarna själfva. I motsatt riktning draga ater talrika individer utan last fran nästet till de träd eller växter, hvilka utsetts i och för plundringen och hvilka ofta ligga pa flera hundra meters afstand. Andra ater löpa af och an pa vägen utan nägon bestämd riktning, men om man rubbar eller skadar chausseen, som stundom Ofverbygges i form af en tunnel, finner man snart, att dessa individers särskilda uppgift ar att genast iständsätta det skadade. Till följd af sina egendomliga bördor —— de 1 luften upprätt burna bladstyckena —- hafva dessa myror erhållit sitt namn »parasollmyror». På afstånd förete de det egendomliga skåde- spelet af en otalig mängd vandrande bladstycken, i det myrorna nästan helt och hållet döljas af dessa. Länge har man sväfvat i okunnighet om ändamålet med insläpandet i bona af denna oerhörda bladmängd. Och icke ringa uppseende, blandadt med tvifvel och misstro, väckte den tolkning häraf, som år 1874 gafs af den engelske naturforskaren I 236 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. THOMAS BELT 1 hans intressanta bok »The Naturalist in Nica- ragua». Man kände dä icke ännu Lincecums och Mc Cooks märkvärdiga upptäckter om den sä kallade äkerbrukande myran i Nord Amerika. BELT undersökte nämligen åtskilliga bon, men fann i intet enda någon större mängd blad. Däremot fann han, att de olika kamrarna i det underjordiska nästet, hvilka ofta voro stora som ett människohufvud, till ®/ı voro fyllda af en brunprickig, flockig, lätt och löst hophängande massa af svampartadt utseende. I denna funnos larver, puppor och talrika små myror, hvilka aldrig deltogo 1 bladbärandet. Vid undersökning befanns massan bestå af fint sönderdelade, vissnade bladbitar, som öfvervuxits och sam- manbundits af ett hvitt, i alla riktningar filtartadt, grenigt svamp- mycel. Då boet skadades eller förstördes, visade myrorna sig lika måna om att rädda bitarne af detta ämne, som sina larver och puppor. BELT antog därför, att myrorna lefde af svamp- myceliet, och att bladen infördes 1 boet endast för att tjäna till svampväfnadens framalstrande. Boet stod nämligen med talrika ror 1 förbindelse med luften och genom dessa rörs omsorgsfulla öppnande och slutande bemödade sig myrorna synbarligen att underhålla en jämn temperatur och fuktighet i boet, gynnsam för deras svampkulturer. Att de aldrig äto själfva bladen, därom öfvertygade sig BELT. ‘Ty 1 närheten af de bebodda kamrarna fann han andra, fyllda med resterna af blad, hvilka utsugits af svampen, till hvars näring de tjänat. Myrorna äro, enligt BELTS förmodan, ı själfva värket svampodlare och svampätare. En tysk mykolog, ALFRED MÖLLER, har under de senaste åren ägnat detta intressanta ämne en ingående undersökning och i ett detta år utkommet, 127 pag. digert och med många afbild- ningar försedt arbete, »Die Pilzgärten einiger südamerikanischer Ameisen», offentliggjort resultatet af sina forskningar Och därmed lämnat ytterligare ett högst anmärkningsvärdt bidrag till myrornas underbara biologi !. ! Arbetet utgör sjette häftet af den förtjänstfulla serien »Botanische Mit- theilungen aus den Tropen». Det tredje häftet (1888) upptages af ett för zoo- loger och botanister icke mindre intressant arbete, »Die Wechselbeziehungen zwischen Pflanzen und Ameisen» af prof. dr A. F, W. SCHIMPER, 2 REUTER. LITTERATUR. 237 Han har i Biumenau ı Brasilien undersökt talrika bon till- hörande fyra olika arter bladskärande myror af släktet A//a. En arts bon påminde mycket om de af BELT beskrifna och bestodo af talrika 1 jorden utgräfda, med gångar förenade kamrar, 1 hvilka svampodlingarna- bedrifvas. De öfriga arternas nästen däremot lågo tämligen flackt under jordytan i naturliga gropar och hålor, hvilka tillbörligen utvidgats och hvilka ofvantill täckts åf torra blad. I dessa hålor bilda svampodlingarna ett enda samman- hängande lager, som stundom kan uppnå en längd af ett par meter. Så väl hos dessa arter som hos den först nämnda, stå svampodlingarna fullkomligt fria i kamrarna eller i hälan, utan att beröra väggarna eller det skyddande taket. Hos alla arterna hafva de samma utseende och beskaffenhet. Och öfverallt i den lösa svampväfnaden finnas talrika larver, puppor och små myror. MÖLLER har observerat myrorna och deras bon så väl ute i naturen, som i fångenskap, och gjort svampodlingarna till före- mål för ett långvarigt och ytterst noggrant studium. Myror, lagda 'tillsamman ı skålar med de afskurna blad- styckena, åto aldrig af dem, äfven om de i flere dagar nödgades undvara föda. Betrs uppgift att bladen icke släpades till bona sasom näring är härigenom bekräftad. Myror, satta 1 kärl tillsamman med bitar af svampodlingarna, börja genast att sammanföra och sorgfälligt återuppbygga dem, ytterst noggrant rensande dem från hvarje jordbit, hvarje föro- rening, som råkat falla bland dem. Därpå sörja de för ljusets utestängande genom att öfverdraga genomskinliga väggytor med för handen varande material. Efter några dagar blir detta skyd- dande vägglager allt tjockare, svampodlingen åter minskas allt mer och mer. Såsom redan BELT anförde, består nämligen denna odling af det hvita svampmyceliet och i detta liggande helt små bladbitar, som utgöra myceliets näring. Men allt efter som dessa utsugits, borttagas de af myrorna och aflagras vid väggytorna. För att svampkulturen skall underhållas, är det därför nödigt att densamma ständigt förses med ny näring. Den måste med ens liksom gödslas genom tillsats af nya bladdelar. Detta äger äfven stundligen rum ute i naturen. Hvarje af de bladskärande myrorna uppträder med tre olika slags individer: stora, medelstora och små. De stora individerna, 3 2 PÅ 5 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ~ re utföra bladskärningen ute pa fältet och transporten af bladstyc- kena. De medelstora mottaga dessa ı boet och bearbeta dem där ı och för svampgödslingen. MÖLLER har sett huru de af honom fängslade myrorna i detta fall bete sig. Först sönderskära de ytterligare de mottagna blad- styckena ı talrıka smä skifvor och fortfara härmed ända tills det återstående stycket icke är större än deras hufvud. De affallna styckena upptagas af andra individer. Dessa små bladbitar tuggas och knådas ytterligare mellan käkarna och framfötterna på det sorgfälligaste, tills de bilda en liten mjuk kula. Ofta åtgår till detta arbete för hvarje myra en kvarts timmes tid. Då den lilla klumpen nu en gång är färdig, infogas den af myran på något lämpligt ställe i svampkakan. Och dennas fina svampträdar intränga, såsom MÖLLER funnit, med en anmärkningsvärd lätthet i den på detta sätt omsorgsfullt för- beredda näringen. Undersöker man svampkulturerna mikroskopiskt, finner man att de bestå af talrika sammanväfda fina trådar, hyfer, hvilka allmänt i de yttre lagren i sina fria ändar äro kulformigt an- svällda, bildande hvad MÖLLER kallar myrornas kålrabbihufvuden. Dessa äro redan för blotta ögat synliga såsom små hvita punkter 1 myceliet och saknas icke i någon enda af Affa-arternas svamp- odlingar. Genom talrika försök har MÖLLER bevisat, att de ut- göra myrornas hufvudsakligaste, om icke enda näring. Dessa bildningar äro de enda, man kan upptäcka vid under- sökningen af svampmyceliet. I svampkulturerna finner man däremot aldrig någon konidiebildning, icke ens minsta spår däraf, lika litet som något främmande mycel bland dessa kålrabbi bil- dande trådar. Om man föreställer sig den väg, bladtransportörerna hafva att tillryggalägga öfver fältet, förr än de nå nästet, måste denna odlingens fullkomliga renhet förefalla nästan oförklarlig. Blad- styckena bäras visserligen upprätt, men intet kan hindra, att de otaliga gånger strykas mot längs marken utbredda, såväl anima- liska som vegetabiliska kvarlämningar och från dem upptaga tal- rika bakterier, sporer och svamptrådar af alla slag, hvaribland säkert sporer af de allmännaste mögelsvamparna. För dessas vidare utveckling kan icke gärna finnas en lämpligare plats, än 4 REUTER: LITTTERATUR. 239 i myrornas bo med dess ständigt jämna, tempererade fuktighet, dess skydd mot torkande solsträlar och dess rikedom pä närings- ämnen. Det synes alldeles oundvikligt, att nästet snart skulle förvandlas i ett ogenomträngligt virrvarr af ätskilliga främmande svampmycel. Och dock finnes här myceliet uteslutande af en och samma svampart, ej ett spar af annat. Äfven. da MÖLLER öfverförde detta i näringslösningar, erhöll han däraf i ‘mer än tvåhundra fall fullkomligt rena kulturer, icke ens förorenade af några bakterier! Enhvar, som försökt sig på dylik artificiel kultur af mycel- stycken eller konidier, tagna i fria naturen, känner nogsamt huru det - är nästan omöjligt att på detta sätt erhålla rena kulturer. Bakterier och vanliga mögelsvampar kväfva i de allra flesta fall inom kort den svamp, man vill odla. | Den enda förklaringen af den utomordentliga renheten i de bladskärande myrornas svampkulturer är en ständigt fortgående verksamhet hos myrorna, ett oafbrutet rensningsarbete. Och MÖLLER har lyckats genom flera försök uppvisa, att detta arbete förrättas af det minsta slaget individer 1 nästet. Under det de största ditsläpa bladstyckena, de medelstora vidare preparera dem och uppbygga själfva svampodlingen, lämnas åter dess vidare vård och omsorgsfulla renhållning åt de minsta bland boets invånare, hvilka äro nog små att kunna tränga in i odlingens minsta vrår och skrymslen. 3 Det är ganska lätt att äfvertyga sig om betydelsen af dessa myrors verksamhet genom att helt och hållet befria svampod- lingarna från myrorna och låta dem därefter fritt utveckla sig. MÖLLER gjorde detta och fann att kålrabbibildningarna upphörde och svampodlingen snart uppsköt i ett yppigt lufttrådsmycelium, hvarvid inom kort konidiealstring inträdde. Råkade af misstag några myror kvarlämnas inne i odlingen, så fördröjdes alltid bildningen af luftmycel och konidier. Men var antalet mycket ringa, begynte dock, till en början ställvis, luftmyceliet uppskjuta och bildade slutligen en så ogenomtränglig skog af svamptrådar, att myrorna måste rädda sig genom flykten, för att icke fångas och kväfvas af sina egna, dem numera öfvermäktige odlingar. Af allt detta anser MÖLLER otvetydigt framgå, att de små myrorna genom att ständigt afbita mycelietrådarna förhindra deras 5 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. vidare utväxt, men däremot framkalla de högst egendomliga käl- rabbibildningarna, hvilka utgöra dessa myrarters föda. MÖLLER har vidare funnit, att alla de af honom undersökta fyra Arta-arternas bon innesluta fullkomligt samma slags svamp- mycel. Han har fullföljt dess utveckling utom myrboet genom talrika kulturer och därvid gjort 1 mykologiskt hänseende synner- ligen intressanta iakttagelser. Slutligen har han äfven lyckats upptäcka, att dess högsta fruktifierande form är en hattsvamp, tillhörande riskornas familj, hvilken han beskrifvit under namnet Rosites gongylophora. | Men MÖLLER upptäckte vidare likartade odlingar äfven i bon af fyra Afpterostigma- och två Cyphomyrmex-arter, hvilka alla visade samma vård om sina svampgårdar, som Affa-arterna. Dock iakttogs bland dem ingen skillnad i storlek mellan de olika individerna af-samma art. Icke häller använda de bladdelar till näringsbotten för sina svampkulturer, utan kulor af murkna trä- fibrer. Men i öfrigt företedde odlingarna samma renhet, samma frihet från luftmycelium, gonidier, m. m. Likväl visade sig my- celiet hos Åtta, Apterostigma och Cyphomyrmex-myrorna tillhöra tre skilda svamparter, men utgöras af samma svamp hos alla de olika arterna af samma släkte. Vid anställda försök fann MÖLLER äfven, att samma släktes arter väl förtärde sina samsläktingars svampkulturer, men däremot icke ens i hungersnöd kunde förmås att smaka på svampföda, hämtad från de andra släktenas odlingar. Kälrabbibildningen befanns för öfrigt vara 1 olika grad ut- bildad hos olika arter. Fullkomligast är den hos AzZa-arterna, där den, såsom nämnts, bildar runda protoplasmarika hufvuden i spetsen af svamptrådarna. Mindre skarpt framträda dessa bild- ningar hos Apterostisma Wasmanni, hos hvilken myrart trä- darna äro mer smäningom klubblikt utvidgade mot spetsen; hos Cyphomyrmex strigatus äro trådarna äfven mer jämnt tilltjocknade. Hos de öfriga Apferostigma-arterna och hos Cyphom. auritus däremot äro dessa bildningar mindre påfallande och spridda i det öfriga myceliet; i oregelbunden blandning finnas här ı alla slags öfvergångar från vanliga trådar till starkt uppsvällda. Denna omständighet, att samma slags svampmycel hos skilda myrarter företer olikartade tillsvällningar, karaktäristiska för hvarje myrart, utgör väl äfven i sin mån ett indicium för, att dessa så 6 cs LP SS REUTER : LITTERATUR. 241 kallade kälrabbibildningar frambragts genom myrornas direkta inverkan. Häri kunde möjligen uppspäras en analogi med gall- bildningen hos högre växter. Särskildt egendomlig är svampkulturen hos Apferostigma- arterna. Svampkakorna äro här hängande, fästade blott i några punkter vid boets vägg. Dessutom äro de, isynnerhet hos A. pilosum, inneslutna i ett sammanhållande nät eller hylle, som utgöres af de i omkretsen belägna svamptrådarna, hvilka myrorna- för detta ändamål ombildat genom att tilltrycka och uttänja dem på bredden. ; MÖLLERS undersökningar, af hvilka vi endast kunnat gifva ett kortfattadt referat, hafva sålunda ådagalagt icke blott riktig- heten af BELTS så Ofverraskande antagande beträffande använd- ningen af de bladstycken, parasollmyrorna släpa till sina bon, utan äfven i detalj följt utvecklingen af dessa märkvärdiga svamp- kulturer och ledt till en noggrann kännedom om deras hela natur. Den tyske forskaren har därjämte uppvisat, att dessa myror icke äro de enda svampodlarna och svampätarna, utan att sådana fin- nas äfven inom andra icke bladskärande släkten. Af intresse är emellertid att dessa släkten, Åtta, Apterostigma och Cypho- myrmex, hvilka förut varit åtskilda i systemet, af professor FOREL på morfologiska grunder bevisats stå i nära förvandtskap och sammanförts till en och samma grupp, ett resultat till hvilket FoREL kommit utan kännedom om den likhet, de förete med hvarandra äfven i biologiskt hänseende. O. M. Reuter. SDD — Tephritis Dilacerata Low. Linn. entom. 1, 500 (1846); Zeit. Dipt. VIII, 3346; Lorw. Monogr. Trypet. 107,16, Taf. XXII, 2; SCHINER Faun. Austriaca II, 160. — Hyoscyami FALL. Ort. 9, 12, v. 2; ZETT. Ins. Lapp. 745. — Dardan«@ Mic. MID 55. 349; SETT) Wipt. VI, 2223. Fran herr M. Larsson pa Skaggs à Gotland erhöll jag den 2 september 1893 en knippa gula mjölktistlar (Sozchus Arvensis) jämte en skrifvelse, hvari omnämndes, att dylika, à Gotland pa Entomol, Tidskr. Arg. 14. H. 4 (1893). 7 16 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. äkrar och renar allmänna blommor, voro angripna af maskar, hvilka man befarade äfven kunde blifva skadliga för rapsen. Vid undersökning af det sända befanns, att blomkorgarna voro pä sà sätt missbildade, att de antagit en turbanliknande form. I deras botten päträffades antingen gulhvita fluglarver eller ock svarta, tunnlika puppor, till ett antal af ända till tio ı en enda blom- korg. Da ur sädana puppor sedermera utkläckts flugor, hvari- genom arten kunnat bestämmas, kan det kanske vara lämpligt att här något närmare beskrifva larverna, emedan detta, sa vidt jag vet, ej ägt rum förut, åtminstone icke i svenska arbeten. Larven gulaktigt hvit, tämligen tjock, trind, andrörens utstående mynningar på första kroppsringen försedda med fem vårtlika utväxter. På sista kroppsringen äro de utstående traké- mynningarna försedda med tre lameller. I främre kanten af kroppsringarna löpa flera oregelbundna tvärrader af mycket små, svarta, något borstliknande punkter. Sugapparaten som vanligt klufven och svart. Längd 4 mm. Puppan aflångt oval, svart, glänsande, tätt besatt med tvär- skrynklor och streck. Längd omkr. 3 mm. Höstgenerationens utvecklingstid torde infalla i augusti månad, åtminstone var fallet så på Gotland år 1893. Enligt ZETTERSTEDT förekommer en första generation på våren, men hvad dennas larver lefva -på för växter uppgifves ej. De flugor, jag fick ut- kläckta i augusti, lefde i fångenskapen ända in i oktober och synes det mig därför troligt, att de öfvervintra ute i det fria. Kanske det kunnat vara öfvervintrande flugor, som Z. funnit i juni. De växter, på hvilka larverna vistas under eftersommaren, näm- ligen tistel, kardborre och gul mjölktistel, blomma ej så tidigt, att larver kunna lefva i deras blomkorgar redan i maj, utan måste de uppehålla sig på andra växter, ifall de verkligen då finnas till Åtminstone en art af det stora släktet Zephritis kan betrak- tas som skadedjur, nämligen 7. Arnzce Lin., hvilken under sin utveckling lärer lefva inuti samt förstöra blomhufvudena på medi- cinalväxten Arnzca Montana. Sven Lampa. D TILLÄGG TILL AFHANDLINGEN OM CYCLOPIDERNA. AF G. C. U. CEDERSTROM. Sedan tillfälle beredts mig att taga kännedom om doktor SCHMEILS, i »Bibliotheca Zoologica» af LEUCKART och CHUN intagna, utförliga afhandling om Tysklands Cyclopider, tror jag det vara nyttigt, ja kanske till och med angeläget, att hans äsik- ter och teckningar öfver det organ, som han kallat receptaculum seminis blifva här i landet kända. Redan ar 1863 tillkännagaf CLaus i »Die frei lebenden Copepoden», p. 65, att 1 första bak- kroppssegmentet hos Copepoderna förekommer ett organ, som tjänstgör, dels säsom kittkörtel för beredning af de ämnen, af hvilka de sä kallade äggsäckarna bildas, dels ock som behällare af sperman efter parningen, samt att detta organs formförhällan- den bland Cyclopiderna varierade hos skilda arter, men visade sig hos dessa konstanta, sa att de kunde användas till arternas urskiljande. Craus redogjorde likväl icke för detta organs form- förhållanden i diagnostiken öfver de Cyclops-arter, som han sedermera beskref. Nu tillkännagitver SCHMEIL, p. 31 |. c., att receptaculum seminis bör anses icke blott såsom det enklaste, utan jämväl såsom det säkraste medlet till arternas urskiljande. Jag är alls icke i tillfälle att kunna bedöma, huruvida denna doktor SCHMEILS åsikt är fullständigt riktig. Mig förefaller den vara vågad, då antagligen hvarken alla till Cyclopid-familjen hän- förliga former, ej häller deras utvecklingsförhållanden kunna anses ännu vara med visshet kända, och doktor SCHMEIL dessutom själf tillkännagifvit, att man för att kunna riktigt uppfatta organets byggnad "måste granska detsamma hos lefvande djur, med använ- dande af betydlig förstoring, ibland därjämte med lindrigt tryck 244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ä täckglaset, och att hos en art organet visat olika formförhäl- landen allt efter som det varit mer eller mindre fylldt med sperma : men om än framdeles skulle visa sig, att doktor SCHMEILS äsikt om organets allmänna användbarhet i det uppgifna syftet behöfver nägot modifieras, är det likväl mycket sannolikt, att man genom kännedom därom bör kunna päräkna mycken lättnad och väg- ledning till de svarstuderade Cyclops-arternas urskiljande. Det är likväl icke endast i detta afseende jag trott det kunna vara angeläget, att doktor SCHMEILS iakttagelser om detta organ blifva här i landet kända, utan det är isynnerhet därför, att vi genom bekantskapen med detsammas varierande utseende fà inhämta, hur mängsidigt verksam naturen är vid Cyclopidäggens frambringande; och da vi därvid erinra oss hur träget och 1 hvilken vidsträckt män naturen ombesörjer Cyclopidernas utbredning (de eller deras ägg hafva ju träffats i takrännor, i vattentunnor, i dikespölar, 1 djupa brunnar, i grufvor, i vattenledningscisterner, i blöt och torr dy) samt öfver hufvud taget i nästan alla stagnerade vattensamlin- gar, sà innebära väl dessa företeelser en pätaglig hänvisning därom, att Cyclopiderna fått åt sig anvista alimänviktiga uppdrag i naturens hushällning; men rörande rätta beskaffenheten af dessa uppdrag, samt de medel och utvägar, naturen därvid anlitar, därom äro insikterna ännu mycket ringa, och i flera dithörande hänseenden äro vi hänvisade blott till gissningarnas irrgängar. Doktor SCHMEILS iakttagelser och teckningar öfver den varierande byggnaden af receptaculum seminis hos skilda Cyclops-arter hafva därför synts mig väl ägnade att lifva intresset bland de natur- kunniga för forskningar om, och uppmärksammande af dessa smä kräftors lefnadsförhällanden, sa att därigenom ökade insikter om deras lifsuppgifter och användbarhet mä kunna ernäs. För att underlätta öfversikten af organets variationer har jag sammanfört teckningarna däröfver à tabeller och fär därvid erinra, att Cyclopidernas spermatoforer äro formade lıkt bönor och fästas vid organet, hos en och annan art tvärs för (se fig. 3), men i allmänhet mer och mindre längs med djurets bakkropp. Uti ett bihang till sin afhandling anmäler SCHMEIL 3:ne af von Praız ar 1866 beskrifna, i Münchens brunnar anträffade subterrana Cyclops-former, nämligen coecus, subterraneus och serratus, men tillkännager tillika, att fastän von PRATZ synes 2 CEDERSTROM: OM CYCLOPIDERNA. 245 hafva mycket sorgfilligt studerat ifragavarande former, vore det likval utomordentligt svart att bestämdt afgöra, om dessa böra anses såsom själfständiga eller hänförliga till andra redan kända arter, men att han hoppas, att vid snart skeende undersökningar i brunnarna vid München, frägorna skola kunna lösas. Det torde därför vara tillräckligt att förhällandet härom framhälles med hänvisning till SCHMEILS däröfver anställda, mycket omständliga reflexioner. Frän Finland har genom herr doktor E. BERGROTH erinrats, att i den af mig uppgjorda afhandlingen om vara cyc/ops-former förbisetts 2:ne af O. Norpevist beskrifna nya arter, nämligen Fennicus och longisetosus, hvarför utdrag af Norpevisrs om dem afgifna diagnostik här införes. | 41. Fennicus NOrpQvist. Antenner rı-ledade, långa och spens- liga, räcka tillbakaböjda nära 3:dje kroppssegmentet. site foten 2-ledad, basalleden bred, rektangelformig, något kor- tare, men dubbelt så bred som efterföljande led och utrustad på inre sidan med ett särdeles långt borst. Yttre leden aflångt äggformig, med ett långt ändborst och å inre sidan en tagg, som räcker till ledens spets. Furcan lika lång som de 2 föregående segmenten. Första abdominalsegmentet lika långt som det efterföljande och på sidorna utrustadt med 3 borst, fästa vid en tydlig knöl. I öfrigt yttrar NORD- Qvist om denna art, att emedan han aldrig funnit äggbärande honor däribland, vore det möjligt att hans fennzcus endast är ett utvecklingsstadium af Cyclops abyssorum SARS. 42. Longisetosus Norpevisr. Antenner ıı-ledade, korta och tjocka, ej räckande till första kroppssegmentets bakrand. 5:te ‚foten 2-ledad, basalleden bred, med ett långt borst, ytterleden kort, med ett långt borst och en mycket liten tagg. Furcalgrenarna sins emellan paralella och lika långa som de 3 föregående segmenten. Båda grenarna af de 4 främre fotparen 2-ledade. 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. FÖRKLARING ÖFVER FIGURERNA. Receptaculum seminis (utmärkt genom mörk skugg- ning) hos: Fig. 1. Cyclops fuscus YURINE (signatus KOCH); i upp- satsen 4 sid. 147, N:o 7; 2. C. albidus JurınE (tenuzcornis Craus), N:o 8; 3. C. insignis CLaus, N:o 16, med vidfästade spermatoforer; 4. C. Öiselosus REHBERG (dzcuspidatus Sars), N:o 151; 5. Detsamma sedt fran sidan; 6. C. vernalis FISCHER 1 C. bicuspidatus SARS anses af SCHMEIL ej vara identisk med bicuspidatus CLAUS, utan = disefosuts REHBERG, I min ä sid. 149 lämnade, korta öfversikt ar bicuspidatus CLAUS = bisetosus REHBERG och palchellus KOCH = bieuspidatus CLAUS. 4 CEDERSTROM: OM CYCLOPIDERNA. 247 (elongatus Craus), N:o 36; 7. C. strenuus FISCHER, N:o 1; 8. C. languidus SARS, N:o 19; 9. C. otthonotdes Sars, N:o 6; 10. C. Dybowski LANDE; 11. C. prasinus FISCHER, N:o 34; 12. Detsamma sedt fran sidan. Im ww \ «al, qi IT) u hat Mg Du 13. Cyclops serrulatus Fiscuer, N:o 23; 14. C. macru- Tes Hoes N-o# 24. una. variants Sars, N'o 21: 16. C. bicolor Sars, N:o 22; 17. Detsamma sedt fran sidan; 18. €. gracilis LiL1JEB. jämte hela bakkroppen, N:o 39; 19. C. bicu- spidatus Craus (pulchellus Sars, Koch), N:o 14; 20. C. affinis Sars, N:o 26; 21. C. fimbriatus Fiscuer [crassicornis (MÜLLER) VARS No 24° 22, LC. phaleratus. KOCH, N:0 25: 23. - C: 23: viridis JURINE, N:o 10; 24. C. Leuckarti CLAUS, Sars, N:o 5 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. GÄFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS BIBLIOTEK 1890—-92. : (Forts.) B. Gäfvor fran enskilda personer. ! AURIVILLIUS, Leddjurens synförmäga. Sthlm 1892, 12:0, I5 pag. . Cureulionides recueillis par M. PAVIE dans l’Indo-Chine. Paris, 1892. „Die mit Oxyopisthen THOMS. verwandten, afrikanischen Calandriden. Sthlm 1891. BERG, C., Sobre la Carpocapsa saltitans WESTW. Buenos Ayres 1890, 16 pg. , Dyscophus onthophagus un nuevo grillo Uruguayo cavernicola. 1891, 4 PS- , Acolus pyroblaptus BERG un nuevo destructor del Trigo. 1892, 3 pg- _, Enumeracion sistematica y sinonimica de los Formicidos Argentinos, Chilenos y Uruguayos. 1890, 43 pg. BERGROTH, E., Om Finlands Péychopteride och Dixide, Helsingfors 1890, 8 pg. BORRIES, H., Oversigt over de danske Guldhvepse. Kiöbenhavn 1891, 13 pg. , De danske Loffyrus-Arter og deres Udbredelse. Kiöbenhavn 1892, 28 pg., I tafla. ____, Om slegten /dalia LATR. Kiöbenhavn 1891, 5 pg. BRUNNER v. WATTENWYL, C., Addidamenta zur Monographie der Phanero- pteriden. Wien 1891, 196 pg., 2 tab. Comstock, J. H. & SLINGERLAND, M. O., Insects injurious to Fruits. 24 pg. DISTANT, W. L., Descriptions of four new species of the genus Fulgora. London 1891, 2,pag., I tab. , Descriptions of four new species of Seztellerine. London 1892, 2 pg. On some undescribed Cicadide, with synonymical notes. London 1892, 15 pg. ERIKSSON, ie Was ist in den europäischen Staaten von Seiten derselben bis jetzt gethan worden, um die Erforschung der in Jandwirthschaftlicher und forstlicher Hinsicht wichtigen Pflanzenkrankheiten zu befördern und die zerstörenden Wirkungen derselben zu reduciren und was kann und muss in solcher Richtung noch gethan werden? Wien 1890, 6 pg. 1) Da ingen särskild gifvare är nämnd är arbetet skänkt af författaren. (Forts.) NOTES SYNONYMIOUES SUR QUELQUES COLEOPTERES DECRITS PAR DE GEER PAR CLAES GRILL. Pendant que j'ai travaillé à faire un »Catalogus Coleoptero- rum Scandinaviæ, Daniæ et Fenniæ» avec la synonymie et lé- tendue geographique des especes, qui va paraitre le printemps prochain, jai parcouru entre autres collections celle des types qui ont servi à M. le Baron DE GFER pour son grand ouvrage »Memoires pour servir à l'histoire des Insectes» tomes I—VII, 1752—1778. Il paraît que cette collection a été presque oubliée. C'est vrai qu'elle a été longtemps gardée au château de Leufsta, le domaine de M. DE Geer, situé au nord de la province d’Up- land; mais depuis qu'elle fut transportée au Musée d’histoire na- turelle de l’État à Stockholm c’est bien étonnant qu’elle a été si négligée. par tant d’entomologistes qui ont écrit sur les insectes de Suede. Un très grand nombre d'insectes portent le nom que M. DE GEER fut le premier a leur donner, mais il y a aussi plusieurs espèces qui ont été mal comprises par ceux qui n'ont eu l'occasion d'étudier que son ouvrage, sans avoir accès à la collection des types, ce qui se comprend facilement quand on se rappelle qu à l'époque de M. DE Geer seulement un nombre très restreint d'insectes était connu et que l’on n'avait naturellement pas besoin alors de tant de caractères pour distinguer les diffe- rentes espèces l’une de l’autre comme aujourd'hui. C'est à cause des erreurs que j'ai eu l’occasion de constater que je me suis proposé de les corriger ici pour rendre justice à l’éminent travail du Baron DE GEER. 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Il y a des auteurs qui disent que les types ne valent rien et que ce n'est que les diagnostics écrits dans les ouvrages qui ont de la valeur. Ils ont parfaitement raison, surtout quand la description ne correspond avec le type, qui peut avoir été changé avec Je temps; mais quand la description s'accorde avec les ty- pes comme ici dans les cas mentionnés dans la suite, et l'on est parfaitement sûr que personne n’a touché a la collection depuis le temps de M. DE GEER, c'est tout à fait une autre chose et il faut bien donner raison aux facta. Chrysomela violaceonigra. DE GEER Mém. V. 1775. p. 298. Cette espèce de M. DE Geer fut interprété par M. GOEZE dèja en 1777 d'être synonyme avec Chrysomela gocttingensts L., et ce n'est qu'en 1882 que M. WEIsE a rendu le nom vzola- ceonigra DE GEER à l'espèce, qui appartient maintenant au genre de Timarcha arr. Mais il semble que l'on ait encore de bien fortes doutes sur la vérité de l'interprétation de WEISE. Ainsi dit par ex. M. SeipLitz dans sa »Fauna Baltica», Ed. II. 1891. p. 689. note 1: »Der GEER beschreibt als Chr. vzolaceonigra ganz unverkennbar (sogar mit Angabe der braunen Tarsen *) die Chrysomela goettingensis und hierfür hat seine Art, seit sie 1777 von GOEzE gedeutet wurde, bisher mit Recht gegolten. Warum sie jetzt auf Zzmarcha coriaria, auf die sie nicht passt, bezogen werden soll, ist unerfindlich. Sollte Wetsr vielleicht dem Haroldschen Catalog zum Opfer gefallen sein?» Un coup d’oeil sur la collection des types de M. DE GEER, qui se trouve, comme je viens de le dire, au Musée de Stock- holm, vous fait voir tout de suite que l’espece en question est la même que Z/zwmarcha coriaria LAICHARTING, FABRICIUS, THOM- son et d’autres. La description de M. DE GEER s’accorde aussi tout A fait avec 7. corzarza Latcu., et je ne puis m'expliquer comment une erreur ne puisse avoir eu lieu jusqu'à 1882, quand l'explication de M. WEISE a paru, si ce n'est que M. DE GEER lui-même a cru l'espèce synonyme avec Chr. goettingensts L., Les caractères en gros par nous. 2 GRILL, C.: NOTES SYNONYMIQUES. 251 dont il donne au commencement de sa description le court dia- gnostic dans la »Fauna Suecica», Ed. 2. p. 160. N:o 506, et »Systema Nature», Ed. 12. p. 586. N:o 4:» Chrysomela goet- tingensis ovata nigra, pedibus violaceis.» La description de LINNE: »corpus magnitudinis mediz, nigrum vel atro-violaceum absque punctis conspicuis, palmæ pedum et infimus antennarum articulus ferruginea», qui suit le diagnostic, peut aussi bien s’ap- pliquer à l'une et à l’autre des deux espèces en question. Je ne comprends pas non plus ce que M. Sriprirz dit des tarses bruns (braunen Tarsen), parceque DE GEER dit au juste dans sa description: ».... sa couleur est entièrement noire et luisante, avec une légere teinte de violet, qui est plus forte en dessous du corps et sur les pattes qu'ailleurs ...»; mais il dit aussi: »les pelottes des tarses sont d'un brun pâle “», ce que l’on remarque chez la plupart des coléoptères a : ‘1 que chez T. coriaria LaıcH. M. SEIDLITZ dit dans une autre page de sa »Fauna Baltica» qu'il n'a pas eu entre ses mains l’ouvrage original en francais de M. DE GEER, mais seulement la traduction de GOEZE de 1781. A cause de cet aveu j'ai cru d’abord que M. SEIDLITz avait été la victime d’une erreur dans cette traduction, mais ce n'est pas le cas, car dans le tome IV—V, p. 391 du travail de GOEZE se trouvent les mots de DE GEER ainsi tra- duits: »Uebrigens ganz glänzend schwarz, mit einem leichten violetten Anstrich, der unter dem Bauche und an dem Füssen am stärksten ist. Die Fussblattballen blassbraun“». La traduction allemande ne parle ainsi non plus de tarses bruns, et rien n'empèche que l'espèce en question reprenne son ancien nom: Timarcha violaceonigra DE: GEER. coriarıa LAICH. Curculio Urticae. DE Geer Mem. V. 1775. p. 219. Cette espèce a été regardée depuis longtemps comme iden- tique avec Phyllobius argentatus L., probablement pour la même raison que Zzmarcha violaceonigra DE GEER a été mise comme * Les caractères en gros par nous. > Fo | 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. synonyme avec Chrysomela goettingensis L.: le recit de M. DE GEER après son diagnostic de celui très court de LINNE: »Cur- culio (argentatus) brevirostris, femoribus dentatis, corpore viridi- argenteo», ce qui peut se dire des deux especes. : M. BEDEL a interprete dernierement le nom de DE GEER tout juste et prouvé que C. Urticae DE GEER n'est pas syno- nyme avec Ph. argentatus L., mais identique avec l'espèce qui plus tard a été décrite par Faprıcıus sous le nom Ph. Alneti, une interpretation que M. SEIDLITZ dans sa »Fauna Baltica» Ed. II. a accepté: et je ne puis que constater que le type dans la collection de DE GEER donne parfaitement raison à M. BEDEL. Ainsi aucune doute sur le nom Urtzcae DE GEER ne peut plus exister. Phyllobius Urticae DE GEER. Alneti Farr. Curculio tereticollis. DE; Grrr, Mem. Ve 1775. PL 240. L'interprétation de M. Gozis 1882 est la seule vraie, car le type de DE GEER est l'espèce qui jusqu'à présent a porté géné- ralement dans les ouvrages entomologiques le nom Phvllobius undatus FAR. M. SEIDLITZ dit dans sa »Fauna Baltica», Ed. IL p. 584, note 6: »Dagegen kann Curculio tereticollis DEG. 1775 nicht mit Sicherkeit auf unsere Art bezogen werden, da die charakteristische Qverbindenzeichnung gar nicht erwähnt ist. Ebenso gut könnte man ihn z. B. auf #Ÿ. ruficornis beziehen, namentlich die worte wegen: antennis pedibusque rufis». Que DE GEER na rien dit sur les bandes des élytres s’ex- plique par ce que son ex. appartient à la variété que ‘THOMSON décrit dans »Skand. Col.» VIL. p. 108: ZÆlyéris fere unicolori- bus, wel obsoletissime tantum fasciatis; et avec cette variété s'accorde aussi ce que dit DE Grrr dans sa description. Quant à »antennis pedibusque rufis» que cite SEIDLITZ, je me permets de faire l'observation que DE GEER dans son dia- gnostic ne dit pas précisement ainsi, car il écrit: »antennis fractis pedibusque rufis», mais il dit plus bas dans sa description: »les 4 NP y mL jä Lä GRILL, C.: NOTES SYNONYMIQUES. 253 pattes et les antennes sont d'un brun roussåtre» qui peut bien se dire de l'espèce en question, surtout quand les exemplaires sont tres jeunes. Le nom de M. DE Geer doit ainsi être le nom de l'espèce, lequel REITTER a adopté aussi dans son »Cat. Col. Eur.» 1891; et comme var. il faut mettre umdatus Far. Polydrosus tereticollis DE GEER. var. undatus FABR. Curculio sanguineus. Des GRER MEME. Tepe Ici se trouve un cas assez étrange. Quand je voulais comparer un ex. de l'espèce qui dans tous les ouvrages d’au- jourd'hui porte le nom Apron sanguineum DE GEER — inter- prété comme le vrai par REDTENBACHER — avec le type dans la collection de M. DE Geer, j'ai fait l'observation étonnante qu'il n'est point la même espèce du tout, mais que l'espèce que GERMAR et SCHÖNHERR plus tard ont appélé Apion miniatum est identique avec ce type de Curculio sanguineus DE Geer. Apion miniatum GERM., SCH. doit ainsi porter le nom sanguimeum DE GEER. Quant à l'espèce qui jusqu'à présent a porté faussement le nom sanguineum DE GEER, il faut naturellement lui donner un autre nom; et comme je nai pas voulu inventer un nom tout neuf, je propose d'employer un synonyme dans le »Cat. de Harold»: rubiginosus Dej. »Cat.» I ed. p. 80, et d’attribuer à ce nom la description de REDTENBACHER et de WENCKE, ce qui peut se faire comme le nom de DEJEAN n'est qu'un nom de catalogue. Alors il faut mettre: Apion sanguineum DE GEER. mintatum GERM., SCH, Apion rubiginosum DI. sanguineum REDTB., nec DE GEER. : 5 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. en Chrysomela chrysocephala. DE IGEER Men. Ver uns. pente L'espèce que nous connaissons généralement sous le nom de Cryptocephalus punctiger Payk. est synonyme avec cette espèce de M. DE GEER. Et le type et la description s’y accordent. DE GEER emploie dans sa description une expression qui a probablement été la cause de l’incertitude qui prévaut sur cette espèce. Il dit: »le corcelet est lisse et très poli»; mais le type de DE GEER, d'après lequel il a fait sa description, a bien le thorax distinctement ponctué, ce que l'on ne peut voir qu avec la loupe. C'est probablement aussi à cause de cette expression que M. Tuomson dans »Skand. Col.» VIII. p. 306 a placé Chr. chrysocephala DE GEER comme synonyme avec Cryptocephalus pallifrons GYLL., ce qu'il n'aurait pas fait, s’il avait eu l'occasion de voir personellement le type de DE GEER. Nous mettons ainsi: Cryptocephalus chrysocephalus DE GEER. DPunctiger PAYK. Chrysomela exoleta. DE GEER Mem. V. 1775. P. 338. Le type dans la collection de M. DE GEER nous montre la même espèce que celle que nous connaissons généralement sous- le nom de Cryptocephalus minutus Fawr. La description de DE GEER s’accorde aussi parfaitement avec celle que FABRICIUS. a donné sur son C. minutus, dont suit qu'il faut employer le nom de M. DE GEER. Quelques auteurs ont adopté le nom de C. fulvus GORZE, apres l'interprétation de M. WEISE, mais le nom fulvus de GOEZE ne peut être employé pour notre espèce en question, ce qui a été parfaitement montré deja par M. KIESENWETTER dans »Berl. Ent. Zeit.» 1874. p. 73—74. Et du reste, même si c'était la même espèce, il faut donner la préférence au nom de M. DE GEER 6 GRILL, C.. NOTES SYNONYMIQUES. 255 qui date de 1775, tandis que M. GOEzE n'a écrit ses »Entomo- logische Beiträge» qu'en 1777—-1779. Cryptocephalus exoletus DE GEER. minutus FABR. fulvus WEISE nec GOEZE. Curculio griseopunctatus. DE Geer Mem..V. 1775. p. 217, et p..24a, Une chose tres remarquable est que M. DE GEER dans ses mémoires, du reste écrites avec une exactitude scrupuleuse, a employé le même nom pour deux espèces différentes du même genre. Dans le tome V. page 217 on trouve un Curculio griseo- punctatus ainsi qu'à la page 244. Les descriptions ainsi que les types sont identiques, le premier avec Oforkynchus sulcatus FaBr. (aussi de 1775) et le second avec Otiorhynchus scaber BonsD. (1785) nec L. O. sulcatus Far. doit naturellement garder son nom, et la question est s’il faut échanger ©. scaber Bons». contre grzscopunctatus DE GEER; mais le mieux est, je crois, de laisser les deux noms de M. DE GEER à côté pour éviter toute méprise. En supposant que cette erreur de DE GEER est peutêtre la suite d’une faute d'impression, j'ai fait des recher- ches au château de Leufsta, où DE GEER a écrit ses mémoires et où sa bibliothèque a été pieusement gardée par sa famille jusqu'à nos jours, pour savoir si par hasard le manuscrit existe encore, mais malheureusement il n'en reste que quelques feuilles. Alors nous avons: Otiorhynchus scaber BONSDORFF 1785, nec LINNÉ. griseopunctatus DE GEER Mem. V. 1775. p. 244. multicolor GMELIN 1780. septentrionalis HERBST 1795. echinatus HERBST 1795. Setosus FABRICIUS 1801. O.(Dorymerus SEIDL.) sulcatus FABRICIUS 1775. griseopunctatus DE GEER MEm.V.1775.P.217. strictus GMELIN 1789. ~ N un Oo TROPIPHORUS MERCURIALIS Fark, D:r GEORG SEIDLITZ visar i den 1891 utkomna andra upp- lagan af hans synnerligen förtjänstfulla arbete: »Fauna Baltica die Käfer» att den art, som 1 ‘FHOMSONS »Skandinaviens Coleoptera» beskrifves under namn af Zropzphorus mercurialis FABR., egentligen utgör en sammanblandning af tvenne skilda arter: 7. obtusus Bonsp., Fauv. och 7. carinatus MÖLL., Fauv. Af dessa passar BONSDORFFS oûfusus in pa THomsons beskrifning af honan, under det MÜLLERS carinatus är en äldre synonym till FABRICI mercurealis De båda arterna skiljas lätt medelst de af SEıpLırz anförda kännetecknen: T. obtusus Bonsp., Fauv. (/epidotus Hersst, mercurialis 8 THOMS.) — Elytra vid basen ej bredare än thorax; skulder- hörnen ligga an emot bakvinklarna af thorax, och mellan- rummen äro ej ribbformigt upphöjda. L. 6 mmi. T. carinatus Mürrt., Fauv. (elevatus HERBST, lapidarius PAYK., mercurialis FABR., abbreviatus STIERL.) — Elytras bas tyd- ligt insvängd, bildande en vid båge, och de spetsvinkliga skulderhörnen utstående, öfverskjutande thorax åt sidorna; flera af mellanrummen, äfven de yttersta, tydligt kölade. Ie 6—7 mm. Claes Grill. ———— 3% Lis | N \ 237 BEITRÄGE ZUR KENNTNISS DER INSEKTENFAUNA VON KAMERUN. 2. TAGFALTER VON CHR. AURIVILLIUS. Die hier verzeichneten Rhopaloceren wurden vom Herrn Kandidaten YNGVE SJÖSTEDT im nordwestlichen Kamerungebiete während eines Aufenhaltes von 14 Monaten in den Factoreien der schwedischen Firma KNUTSSON, VALDAU und HEILBORN ein- gesammelt. : Die wichtigsten von SJÖSTEDT besuchten Stationen sind: Bibundi, Hauptstation der Firma an der Küste am Fusse des kleinen Kamerungebirges (December 1890, Juni 15—-September 1891); Ponge am Flusse Meme (September 15 1891—Februari 1892); /toki am Flusse Massake (Januar—Februar 1891); Katta nicht weit vom Massake (Mars—Maj 1891); Ekundu NV’ Dene, in der Mangrowe-Gegend; N’Dian am Flusse desselben Namens (Mai 21—Juni 11 1891). Die von SjOstepr heimgebrachte Schmetterlings-Samm- lung liefert nicht nur durch ihren Reichthum an Arten und In- dividuen einen guten Beitrag zur Fauna dieses Gebietes, sondern ist auch durch die Zucht mehrerer Arten von grosser Bedeutung für die Systematik und für unsere Kenntniss der Entwicklungs- stadien der afrikanischen Schmetterlinge. Die Raupen sind nicht nur in Spiritus, sondern wenn möglich auch aufgeblasen vor- handen. Das Aufblasen der Raupen bietet in den Tropen viele Entomol. Tidskr. Arg. 14, H. 4 (1893). 1 27 258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Schwierigkeiten und die Raupen miissen so bald sie fertig sind in Blechdosen aufbewahrt werden, um nicht von der Feuchtigkeit verdorben zu werden. Von den Puppen sind sowohl die leeren Schalen als auch Stiicke in Spiritus aufbewahrt. Ausser den von SJÖSTEDT eingesammelten Arten habe ich in diesem Verzeichniss auch einiger von anderen in demselben Gebiete aufgefundenen Stücke erwähnt. Die Herren, welchen ich diese Stücke zu verdanken habe, sind Herr Grosshändler K. KNUTSSON und Herr LÖFDAHL, welche dem Reichsmuseum mehrere gute Arten überlieferten, Herr Ingeniör P. Dusen und Dr. JunG- NER, von denen ich einige Arten für das Museum erworben habe. Es ist mir schliesslich eine angenehme Pflicht den Mitglie- dern der Firma, den Herren K. KNUTSSON, G. VALDAU und O. H. HEILBORN meinen besten Dank auszusprechen für die Freigebig- keit und das Wohlwollen, welche sie dem Reichsmuseum erwie- sen haben. Der Fleiss, die Umsicht und die ungewöhnliche Energie womit Kandidat SJôsTEpT seinen Auftrag ausgeführt hat, werden durch das Verzeichniss selbst am besten bewiesen. Fam. Nymphalide. Subfam. Danaidine. 1. Danaida Chrysippus L. Syst. Nat. ro p. 471 (1758). Bonge. — December. — Nur zwei Stücke. Var. Alcippus Cramer Pap» Exot: 2, f. 127, 1. Ee EP Goa Bibundi, Bonge, Itoki. — Nov.— Febr. — In Mehrzahl. Die Varietät scheint im Camerungebiet viel häufiger als die Hauptform zu sein. Alcıppus wurde von SJÖöstEDT auch gezogen; die Raupe stimmt am besten mit TRIMEN’S (Rhop. Afr. ' Austr.'t.2, 2f.(3) Und MOORES (Lep-Ind' #6 ren) Abbildungen überein. Die Figuren in HorsrIELps Cat. of Lep. Ins. (t. 3, f. 9) und in Moore’s Lep. of Ceylon (t. 3, f. ıb) sind dagegen etwas abweichend. Bei den Kamerun- Raupen sind die gelben Rückenflecken stets in der Mitte getheilt und also paarig und ihre vordere tiefbraune Grenz- linie läuft auf den Seiten bis zur braunen Farbe der Unter- seite hinunter. ty AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 259 Der Gattungsname Danazda Latr. (1805) (typus plexzp- pus) wird von LATREILLE nur im Singularis gebraucht, ist ganz korrekt gebildet (von dem klassischen Wort Danaide, arum; die Danaiden) und ist demnach wie BUTLER irgendwo behauptet, keine. Pluralisform. Warum sollte er dann nicht eher als die jüngeren Namen Zzmnas Hüsn. (1806 oder 1810) und Danaıs Larr. (1819) gebraucht werden? Moo- RES Bemerkung dass Danaus L. für die Weisslinge zu brau- chen ist, bedeutet nichts, denn Danazda ist nicht = Danaus. Die sogenannten Stirps-Namen in HÜBNERS Tentamen schei- nen mir überhaupt keinen Anspruch auf Priorität haben zu können, theils weil es nicht sicher ist, ob das Blatt jemals publicirt wurde, theils weil die Artnamen ohne Verfassernamen sind. Ein Artname aber, welcher ganz ohne Verfassername ist, bedeutet an und für sich gar nichts. Dazu kommt, dass HÜBNnER selbst später in seinem Verzeichniss die Namen der Coitus und nicht die der Stirpes als Gattungsnamen be- trachtet hat. Tirumala Petiverana Dover. & Hew. Gen. D. Lep. p. 93, ose «a, (1847). Kitta. — April, — Nur 1 Stück. Cadytis Vashti BUTLER Cist. Ent. 1, p. 1 (1869); Lep. Brats (ty) 2,05, 1. 1) (1877). Itoki. — Januar. Amauris Niavius L. Syst. Nat. ed. 10, p. 470 (1758). — Creer, lcones ‚Ins...t. 138,8. 2,(2764). Kitta und N’Dian. — März und Juni. — Nur ein Päärchen. Beim Manne sind die Falte in Zelle ıb der Vorderflügel in ihrem inneren Theil und die zwei Falten der Mittelzelle der Hinterflügel in ihrem äusseren Theil scharf schwarz. Bei unseren Stücken aus Sierra Leona findet sich keine Spur dieser Färbung, bei Stücken aus anderen Gegenden ist sie mehr oder weniger angedeutet. Amauris Psyttalea Prörz Stettin. E. Z. 41, p. 189 (1880) — Enceladus Brown, Ill. Zool. p. 18, t. 9 (1776) (non LINNÉ) — Damocles BEAUV. Ins. Afr. Amer. p. 239, t. 6, f. 3a, 3b (1805) (non FaBr.). Itoki, Bonge. — Januar und November. a ÿ 260 6. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Amauris Bulbifera SMITH. — Fig ı und Taf. 3. Fig. 1, HA ED: Synon. Amauris Bulbifera SmitH An. N. H. (5) 19, p. 369 (1887). Bonge. — November. — ı Sundern 9, Diese Form wurde von SJö- STEDT aus der Raupe gezogen, doch leider nur in zwei Exemp- laren, die unter sich und mit einem Stücke aus Gabun! über- einstimmen. A. Bulbifera ist : mit Psyttalea Prôrz sehr nahe verwandt und nur durch fol- gende Eigenthümlichkeiten in 1. Amauris bulbifera SMITH. ©. der Zeichnung der Vorderflü- gel zu unterscheiden. Der Fleck m’ Zelle 3 Zstzdureh einen weissen, gebogenen Streifen mit der hinteren Innen- ecke der Zelle 3 verbunden, die drei Mittelflecke sind grös- ser und darum von einander nur durch die Rippen getrennt, der hinterste in Zelle ıb ist besonders vergrösst und streckt sich entweder bis zur Rippe ı oder ist von einem vierten Fleck an Rippe ı begleitet und endlich findet sich in Zelle, 1 b nahe der Wurzel ein weisser Strich, der sich der Rippe ı anlegt. Der weisse Discus der Hinterflügel ist bei unsern Stücken ziemlich gross, erreicht aber nicht die Spitze der Mittelzelle. Die Raupe (Taf. 3, Fig. ı) ist als klein rothbraun, aus- gewachsen braunschwarz, überall fein behaart mit 4 Paaren von gleichlangen, fleischigen Zapfen auf den Gliedern 2, 3,5 und 11. Auf jeder Seite des Rückens, läuft eine Reihe von kleineren oder grösseren, ovalen, gelblichen Flecken, welche an den ersten und letzten Gliedern grösser sind; auch an den Seiten sieht man eine Reihe solcher Flecke, nebst anderen kleineren und undeutlichen. Der Kopf und die Füsse sind tief schwarz. 1 Vergl. Ent, Tidskr. 12, p. 198 (1891). 4 10. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 261 Die Puppe (Fig. ra, ıb) ist sehr schön, ganz silber- oder perlmutter-glänzend mit rothbraunen Zeichnungen, Bisher wurden, so viel ich weiss, nur die Entwicklungs- stadien von Awauris (Nebroda) Echeria Stou beschrieben, Die Raupe von Zcheria hat aber 5 Paar Fleischzapfen (an den Gliedern 2, 4, 6, 11 und ı2) und .weicht also nicht unbedeutend von der Raupe von bulbifera ab. Die Gattung Vebroda MooRE möchte also aufrecht zu er- halten sein. Es ist jedoch zu bemerken, dass die mit ganz- randigen Flügeln und ungefleckten Franzen versehenen Arten, welche die Nzavzius- und die Psyttalea Gruppen bilden, viel- leicht nicht mit den übrigen Arten congenerisch sind. Die Egialea-Gruppe stimmt dagegen in den Zeichnungsanlagen so nahe mit Zcheria überein, dass es mich nicht verwun- dern würde, wenn sie auch im Baue der Entwicklungssta- dien einander ähnlich wären. Amauris Egialea CRAMER Pap. Exot. 2, t. 192, f. D. (1777). —Auriv. Ent. Tidskr, 12, p: 196 (1895). Itoki, N’Dian. — Januar und Juni. — 3 Jg. Bei dem im Juni gefangenen Stücke aus N’Dian sind die zwei weissen Flecken in den Zellen 4 und 5 der Vorder- flügel etwas verlängert und berühren sich darum mehr als gewöhnlich. — Bei Zgzalea sind die Filzflecken des &:s nur 2 mm. vom Saume entfernt. Amauris inferna BUTLER Proc. Zool. Soc. 1871, p. 79; ep. Exot! Prr:86, 6 33, f.,.27 (1992): Bibundi, Itoki, Kitta, Bonge. — November—Januar, März, Mai. Mehrere Stücke. Amauris Hecate BUTLER Proc. Zool. Soc. 1866, p. 44. — Niavius DousL. Hew. Gen. D. Lep. t. 11, f. 3 (1847). Itoki, Ekundu, Kitta, N’Dian, Bonge. — Januar— März, Mai, Juni und November. Amauris ({Vebroda) Echeria SToLL. Suppl. CRAMER. t. 29, 25° 2b (07:90): Bibundi, Bonge. — Mai, Juli. — 2 Stücke. Ich habe leider kein Stück von der sydafrikanischen Echeria und kann deswegen nicht sagen, ob die Stücke 2 TRIMEN S. Afr. Butt. 1, p. 58 (1887). 5 TTC Får T4. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. aus Kamerun damit identisch sind oder nicht. Mit STOLLS und Trimens Figuren stimmen sie doch gut überein. Bei den Männchen aus Kamerun sind die Filzflecke der Hinter- flügel klein, gerundet und wenig deutlich; bei aldomaculata BUTLER aus Natal sind diese Flecke dagegen lang und sehr deutlich. Die Zelle ıc der Hinterflügel ist auch bei den Stücken aus Kamerun mit längeren und zahlreicheren Haa- ren als bei albomaculata geziert. Subfam. Satyrinæ. Elymnias Phegea Fasr. Ent. syst. 3:1, p. 132 (1793). Bonge. — November und December. Elymnias Bammakoo, Westw. Gen. D. Lep. p. 405 note, t. 680543 (TS: Itoki, Bonge. — Oktober und Januar. Melanitis Leda, L. Syst. Nat. ed. 12. p! 773 (1767): Bibundi. — Mai. I &A und i 9, die von einander ganz verschieden sind. Der > misst nur 60 m. m., hat einen geraden Saum der Vorder- flügel, unten stark gewässerte Flügel und gut entwickelte Ocellen und gehört demnach der Hauptform an. Das 2 dagegen misst 75 m. m., hat einen an der Rippe 5 stark vorspringenden Saum der Vorderflügel, eine gelbgraue, etwas in Violett ziehende, nicht gewässerte aber stellenweisse schwarz- punktierte Unterseite und keine Ocellen. Statt der Ocellen sieht man einige weisse von schwarzen Atomen umgegebene Punkte; in den Mittelzellen und in Zelle 4 der Hinterflügel nicht weit hinter der Spitze der Mittelzelle steht ein schwar- zer Fleck. Oben sind die Flügel gelbbraun mit einem gros- sen schwarzen, gerundeten und mit zwei weissen Pupillen gezierten Subapicalfleck der Vorderflügel. Diese Form stimmt auf der Oberseite beinahe ganz mit MapırLes Figur (Hist. Mad. Lep. 1. t. 2, f. 6) von var. fulvescens GUEN. überein. Die Unterseite ist jedoch ziemlich verschieden. Da beide For- men im Mai gefangen sind, können sie nicht Zeitformen sein. Gnophodes Parmeno Dover. Hew. Gen. D. Lep. t. 61, f. 2, o (1851). — Parmeus Lucas in CHENU Enc. Hist. Nat. Pap. 1. p. 184, fig. 294 A (1853). 6 AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 263 Itoki, Bonge. —— Januar, Februar und November. — 4 oo’, 2120" Das 9 ist bisher weder abgebildet noch genau beschrieben. Von G. diversa BUTLER (Parmeno Staup. Ex. Schm. t. 78) 2 unterscheidet es sich durch die schmalere und hellere, nach hinten sogar mehr oder weniger verloschene Querbinde der Vorderfliigel. Die Querbinde ist jedoch bei den Stücken aus Kamerun nicht, wie TRIMEN® sagt, weisslich, sondern am Vorderrande hellgelb und nach hinten allmahlig dunkler. — »Im Schatten an heruntergefallenen Feigen» (SJÖSTEDT). Die Gattung Gnophodes ist zwar mit Melaniris sehr nahe verwandt und wurde von TRIMEN und KARSCH damit verei- nigt. Da aber bei Grophodes die Costalrippe der Hinter- flügel sich erst nach oder beim Ansatz der Præcostalrippe von der Subcostalrippe entfernt, bei Melanztis aber deutlich ehe sie die Pr&costalrippe entsendet, scheint es mir berech- tigt zu sein die Gattung Gnophodes beizubehalten. Gnophodes Chelys FaBr. — Taf. 3, Fig. 3—-3d. Synon. Chelys Far. Ent. syst. 3:1, p. 80 (1793) — Q Pythia Far. 1. c. p. 116 (1793) — Morpena BUTLER Cat. Satyr. p. 7 (1868). Itoki, Kitta, Bonge. — Januar, Februar, Mai. — 4 oo’, 6 9. Das Weib von Che/ys ist grösser und heller als der o und hat eine weisse Subapicalbinde der Vorderflügel. BUTLER beschreibt jedoch (l. c.) die Geschlechter als einander gleich; wenn dieses nicht auf einem Irrthume beruht, muss das 2 dimorph sein. Den Typus von Pyzthia Farr. habe ich im zoologischen Museum zu Kopenhagen gesehen. Ueber die Entwicklungsstadien theilt SJÖSTEDT folgendes mit: »Raupe hellgrün mit feinen, kurzen, weisslichen Haaren auf kleinen Warzen. Kopf dunkelbraun mit weissem Stirn- fleck und oben mit zwei haarigen Fortsätzen; wurden in N’Dian auf einem rauhen, breitblättrigen Grase gefunden; verpuppten sich **/6. Puppe grün». Jedes der Glieder 5—10 ist auf dem Rücken durch 7 Querfurchen getheilt, die übrigen Glieder haben weniger Sess TATfr. Butt, I p. 117. 1 16. IR ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Querfurchen. Die Kopfhörner sind dick und stumpf, etwas kürzer als der Kopf und senkrecht aufgerichtet, hierdurch weicht diese Raupe von den Abbildungen der Raupe von Melanitis Leda (HorsFietp Cat. Lep. Ins. t. 8, f. 9; MOORE Lep. Ceylon 1. t. 10 f. 2a) und noch mehr von TRIMENS Beschreibung ab. Bicyclus Hewitsonii Doumer Rev. zool. (2) 13. p. 175, ties, sat Som): Itoki; Love (Dus£n). — Januar und Juni. — 2 SS, 1 Q. Bicyclus Medontias Hew. Taf. 3, Fig. 2, 2 a, 2 b, 2 ec. Synon. Miycalesıs Medontias Hew. Exot. Butt. Myca- Vesisit. 9, EN SG, 59 (1874) Va AMP LORS läg dn ER p. 196 (1880) — HOLLAND Psyche M6 Mb. 274 teaser MPuppe (1892): Kitta; Bonge. — April, Mai, Oktober, November. — 2 60’, PP. Die Raupe (Fig. 2) wurde von SJÖSTEDT auf einer grasähn- is) [GE lichen Pflanze (Zingiberacé?) entdeckt. Sie ist oben ganz nackt und glatt, an den Seiten sehr kurz und fein behaart, grün mit zahlreichen, dunklen Querlinien, welche durch die obere Seitenlinie abgebrochen sind. Am Hinterrande jedes Segmentes stehen 4 dunkle Rückenpunkte in einer Querlinie. Der Kopf ist rauh, feinkörnig und feinhaarig mit 4 grossen schwarzen Flecken, von denen die zwei mittleren mit einer medianen Längslinie verbunden sind; hinten im Nacken stehen zwei kleinere, schwarze Flecke. Die Kopfhörner sind stumpf und haben zwei dunkle, hinten schmalere oder sogar abgebrochene Ringe. Die Endgabel ist rudimentär und besteht nur aus zwei, schief nach oben gerichteten, stumpfen Warzen. Die. Puppe, (Fig. 20; 2c). ist einfarbig, grün mit vier eckigem, sehr scharfkantigem Cremaster. Obs! Von SJÖSTEDT wurde auf einer ähnlichen Pflanze eine andere Raupe gefunden, die ohne zweifel auch zu der Gattung Pzcyclus gehört. Diese Raupe hat längere und schmalere Kopfhörner, die ganz wie die Tentakeln einer Limax gebildet sind, und eine gut entwickelte, beinahe aufrecht stehende Endgabel. Ueber die Farbe schreibt SJö- s 18. 19. 18. 19. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 265 STEDT : »Oben hell grasgrün, die Bauchseite in violett ziehend; Kopfhörner auf der Vorderseite hellblau mit schwarzen Spit- zen; Endgabel gelb». Der Kopf hat vier ganz runde, dunkle Flecken,. die alle getrennt und kleiner als bei Me- dontias sind; keine Nackenflecken. Bicyclus Iccius Hew. Exot. Butt. /diomorphus t. 1, f. 4, 5 (1865) ; Bibundi. — September. — 1 +. Bicyclus Italus Hew. Exot. Butt. /dzomorphus t. 1, f. I—3 (1865) — Sraup. Exot. Schm. 1, p. 224, t. 80 (1886—7) — Massalıa Pıörz S. E. Z. 41, p. 195 (1880). Itoki, Kitta, Ekundu (Lörpanr), N Dian. — Januar, April UD — dl oo ch SN Mycalesis Xeneas Hew. Exot. Butt. Mycalesis t. 7, f. 48 (1865). Itoki, Kitta. — Januar— April. — 4 0, 2 99. Mycalesis Phalanthus Sraup. Exot. Schm. 1. p. 229, t. 82 (1887) — Aeneas Hew: Exot. Butt. Mycalesis t. 8, f. 49 (1866). Itoki, Kitta, Bonge, Mokundange (P. DUSÉN) — Januar März, Mai, Oktober. — 7 So, 4 PY. Diese beiden Arten sind mit einander sehr nahe verwandt und werden oft verwechselt. Die oo haben einen schwar- zen Haarpinsel an der nahe hinter der Wurzelanschwellung stark gebogenen Rippe 1 der Vorderfliigel, und auf den Hinterflügeln theils zwei vom Hinterrande der Vorderflügel gedeckte Pinsel, theils einen schwarzen Pinsel an der hinte- ren Mittelrippe zwischen den Rippen 2 und 3. Bei Pha- lanthus steht im innersten Theil von Zelle 2 der Vorder- flügel noch ein Pinsel, von dem bei Xeneas keine Spur zu sehen ist. Uebrigens unterscheiden sich die Yo immer dadurch, dass die äussere helle Querlinie auf der Unterseite der Hinterfliigel bei Aeneas uneben und an Rippe 3 ge- brochen ist, wogegen sie bei Phalanthus völlig gerade ist. Auch bei den Weibern ist diese Querlinie bei Aeneas mehr uneben als bei Phalanthus, bei deren 2 sie jedoch nicht so gerade wie beim g' ist, sondern oft mehr oder weniger gebrochen. Uebrigens unterscheiden sich die Weiber nur 9 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. durch die Grösse und dadurch, dass die Grundfarbe der Vorderflügel in Zelle ıb hinter dem grossen Augenfleck der Zelle 2 bei Xeneas nicht, bei Phalanthus aber deutlich erhellt ist. Die Länge eines Vorderflügels ist beim æ von Neneas 30,5 mm., von Phalanthus 28 mm., beim 2 von Xeneas 35 mm., von Phalanthus 30—31 mm. 20. Mycalesis agraphis Karscu. B. E. Z. 38, p. 207 (1893). Itoki, Kitta, Bonge. — Januar, Marz, Oktober, December. Sareea Diese Art ist mit MM. nebulosa FELD. sehr nahe verwandt und gehört wie sie in die Saffza-Gruppe. Die eigenthüm- lichen, secundären, männlichen Sexualcharaktere sind bei agraphis ganz wie bei nebulosa entwickelt und bestehen aus einem länglichen, nach aussen in eine lange Spitze aus- gezogenen Mehlflecken* in Zelle 1a der Vorderflügel, aus einem braunen Pinsel im vorderen Wurzeltheil der Mittelzelle und einem schwarzen Pinsel in Zelle 6 der Hinterflügel; dieser streckt sich oft sehr weit nach aussen längs der Rippe 6 und sieht wie ein schwarzer Haarkamm aus. Das Weib (? = rhanzdostroma KarsCH 1. c. t. 5 f. 6), ist oben heller, graubraun mit einem noch helleren Apicaltheil der Vorderfliigel und hellerem Saume; die Vorderflügel führen gewöhnlich in den Zellen 2 und 5 je einen Augenfleck, von denen der vordere (in Zelle 5) weissgekernt ist. Diese Augen- flecke sind jedoch bei einigen Stücken ganz verschwunden. Die Unterseite ist viel heller als beim ©, grau, und der Wurzeltheil ist durch eine deutliche nach aussen weissge- säumte Querlinie vom Saumtheile getrennt. Diese Querlinie ist deutlich gebogen (nicht gerade wie. bei Safitza). Die Augenflecke sind grösser als beim & und von einer gemein- schaftlichen, wetsslichen Schattenlinie umgezogen. Beim Manne geht die tiefbraune Grundfarbe des Wurzel- theils ohne scharfe Grenze in die kaum hellere Farbe des Saumes über; bei einem im Januar gefangenen Stücke ist die Querlinie jedoch deutlich, nach aussen heller gesäumt * Dieser Fleck ist bisweilen und bei gewisser Beleuchtung undeutlich und wurde von KARSCH übersehen. 10 23. Mycalesis: Golo n. sp. — D AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. i 267 und hat ganz dieselbe Biegung wie beim 9. Dieser Mann bildet dadurch auch einen Uebergang zu M. nebulosa, welche hauptsächlich nur durch das noch hellere Saumfeld und die sehr kleinen, gleichgrossen Augenflecke von agra- phis unterschieden ist. Mycalesis Martius Farr. Ent. syst. 3:1 p. 219 (1793). 3 — Sanaos Hew. Exot. Butt. Mycalesis t. 8, f. 54, 52. (1866). Itoki, Kitta, Itoki Na N’Golo, Bonge. — Januar—Juni, Oktober, December. — 8 oo’, 5 PY. Mycalesis rhanidostroma Karscu Berl. Ent. Zeit. 38. p. 207, t. 5, f. 5 (Mm) (non Q) (1893) —? = I/staris Prôrz Stett. E. Zeit. 41 p. 197 (1880). Kitta, Bibundi (JUNGNER). — April. — 2 (oo. Die beiden æ aus Kamerun weichen von Karscu’s Figur nur dadurch ab, dass der schwarze Wisch der Vorder- flügel viel grösser und undeutlich begrenzt ist. Er bedeckt nämlich nicht nur die ganze innere Hälfte der Zelle 2 und 3, sondern auch einen Theil der Zelle ıb. Bei dieser Art ist der von den Vorderflügeln bedeckte Wurzeltheil der Zel- len 6 und 7 der Hinterfliigel weisslich. Bei einem Besuch im vorigen Sommer in Greifswald hatte ich durch die Giite des Herrn Professor GERSTAECKER Gele- genheit die von PLOrz beschrie- benen afrikanischen Schmetter- lingstypen zu sehen. Da ich aber nicht genügendes Vergleichungs- material hatte, bin ich jedoch leider nicht ganz sicher, ob Istaris Puorz diese Art ist oder nicht. Jedenfalls sind /staris Prötz und rhanidos- Fig. 2. Aycalesis Golo 5‘. Die Unterseite der Flügel. {roma sehr nahe verwandt. Bigs où o. Alis supra unicoloribus brunneis, signaturis nullis; anticis in cellula ra ad medium costæ 1:2 macula parva ovali farinosa; posticis fasciculis duobus ad marginem anticum. LI 268 26. Fig. ©. Die Unterseite der Flügel. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Alis subtus a basi ultra medium obscure brunneis, deinde pallidioribus, area marginali ab area basali linea subrecta extus violascente separata; ocellis fere omnino ut in specie præcedenti dispositis, 4 in alis anticis, 7 in posticis, at 7:a (in cellula 6:a) obsoleta et quam 6:a minore. -— Long. ale antice 22 mm., alar. exporr. 42 mm. Itoki Na N’Golo. — Juni. — 1 Jg. Mit der vorigen Art sehr nahe verwandt, aber durch den an (nicht vor) der Mitte der Rippe 1 gelegenen Mehlfleck® der Vorderflügel, die swez (in Zelle 7 und der Mittelzelle ausgehenden) Pinsel der Hinterflügel und die ganz einfarbige Oberseite der Vorderflügel sicher unterschieden. Mycalesis Madetes Hewirson An. N. H. (4) 13. p. 381 (1874). Kamerun (ohne nähere Localangabe). KNÔPPEL. — 1 1. Mycalesis Technatis Hrwirson Exot. Butt. Mycalesis t. 20,.1.907 167877): Itoki. -— Januar. — 1 ©. Der % ist von allen anderen mir bekannten, afrikanischen Mycalesis-Arten durch einen nahe der Wurzel der Zeile re der Hinterflügel ausgehenden, und längs der Rippe ıb nach aussen gerichteten Haarpinsel ausgezeichnet. Mycalesis Anisops KarscH — Fig. 3. ©. Synon. JM. Anzsops Karscu Ent. Nachr.. 78, p.Jr704 (7892) Itoki Na N’Golo. — Juni. — 4 Po, 1 2. Diese seltene Art unterscheidet sich sofort von allen anderen afri- kanischen Mycalesis-Arten dadurch, dass der gelbe Ring der Augenflecke auf der Innenseite mehr oder weni- ger vollständig mit tief rother Farbe 3. Mycalesis anisops KARSCH. .. : ER ; überzogen ist. KARSCH erwähnt nicht diese eigenthümliche Färbung, 5 Dieser Fleck ist nur wenig heller als die Grundfarbe und darum nur in gewisser Beleuchtung ganz deutlich, 12 27. 28. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN, 269 ich habe aber den. Typus (ein 2) im Berliner Museum ge- sehen und fand auch bei ihm diese Farbe angedeutet. Die Hinterflügel des A haben zwei schwarze Pinsel am Vorderrande in der Wurzel der Mittelzelle und der Zelle 7. Auge nackt. Fühler ziemlich stark weissgeringelt; ihre Kolben auf der einen Seite mit rothgelbem Wurzeltheil. Auch in Zelle 5 der Oberseite der Vorderflügel steht nicht selten ein kleiner schwarzer, weissgekernter Punkt. Der Saum der Hinterflügel ist deutlich wellig. _ 1 Mycalesis Sciathis Hewirson Exot. Butt. Mycalesis t. 8, fe 15155. 56 (28.66). Itoki, Ekundu, Kitta. — Januar—Mai. — 4 Se, 6 99. Der 5 hat einen grossen, schwarzgrauen Filzfleck in Zelle tb der Hinterfliigel nahe am Afterwinkel und einen grossen Pinsel im vorderen Wurzeltheil der Mittelzelle. Mycalesis nobilis n. sp. — Taf. 6, Fig, 1 œ, 2 9. Ale breves, late. Oculi nudi. o. Ale supra obscure fuscæ, subviolascente-micantes; anticæ fascia subapicali lutescente, ocellisque duobus, uno in cellula 5 minore et albopupillato, altero in cellula 2 magno et coeco; posticæ macula atra sericea in tertia parte exteriore costæ ıb et fasciculo pallido in basi cellulæ discoidalis. —- Ale subtus fasciis duabus, communibus pal- lide violascentibus, subrectis, una subbasali, altera prope medium, ocellisque submarginalibus nigris, albopupillatis et cingulo flavo cinctis ornatæ; anticæ ocellis duobus primo in cellula 2 maximo et antice cum fascia subapicali connexo; posticæ ocellis 8, quarto in cellula 2 maximo, quinto in cellula 3:a minimo, interdum obsoleto, cæteris subæqvalibus, primo in cellula 1b, 2:0 et 3:0 in cellula ıc positis. — Long. alar. exporr. 29—33 mm. 2. Ale anticæ apice obtusæ et margine exteriore magis convexo, fascia subapicali latiori, alba atque cingulo ocelli posterioris connexa. Als subtus ut in mare signatæ et colo- rate, paullo pallidiores fasciisque nonnihil latioribus. — Long. alarum exporr. 35 mm. Itoki, Kitta, Ekundu (LÖFDAHL). — Januar, Februar, April, Mai. — 5 do, 2 Pe 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Diese kleine Art steht in der Mitte zwischen Sciathis Hew. und zgnobzlis BUTLER. 29. Mycalesis ignobilis BUTLER Trans. Ent. Soc. 1870, p. 124% EepExot.at. ZA STE): Itoki, Kitta. — Januar—März. — 2 yo, 2 99. Der N von zgnobilis hat keinen Mehlfleck am Afterwin- kel der Hinterflügel, aber in Zelle ıc längs der Mitte von der Rippe Ib einen schwarzen Haarkamm. 30. Mycalesis Asochis HEwITSON Exot. Butt. Mycalesis, t. 7, f. 46, 47 (1866). — Sraup. Exot. Schmett. p. 220, t. 82 (18817). Bonge. — December. — 1 d. 31. Mycalesis dubia n. sp. — Fig. 4. 9. 2. Ale margine fortiter undatæ, supra brunneofuscæ; anticæ fascia brevi suba- picali obsoleta et male definita lutescente ocellisque duobus nigris coecis in cellula 2:a et 5:a. — Ale subtus violascentes basi fasciaque lata, media, valde irregu- lari et extus dentata nigro-fuscis; pone fasciam in anticis linea angulata, in posti- cis fascia lunata fusca; inter has et lineas Fig. 4. Mycalesis dubia. 2. submarginales ocelli duo in alis anticis, Die Unterseite der Fliigel. 5 ok dia: Re 8 in posticis; ocelli nigri, albopupillati, cingulis luteo et fusco cincti; ocellus cellulæ 2:æ alarum anticarum et ocelli cellulæ 2:æ et 3:æ posticarum reliquis majores; macula in cellula 4:a al. anticarum inter ocellos (nec non margo exterior inter hanc maculam et angulum posticum) sulphurea. Oculi nudi. Long. ale anticæ 23—24 mm.; alarum exporr. 40—45 mm. Itoki Na N’Golo. — Juni, — 3 99. Ich glaubte zuerst, dass diese Form das © von aurzcruda BUTLER sein möchte. Die Zeichnung der Unterseite zeigt sich jedoch bei genauem Vergleich so verschieden, dass ich diese Weiber bis auf weiteres als eine selbständige Art, deren œ noch unbekannt ist, betrachte. Uebrigens sagt 14 32, 34. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 271 Hewirson, dass das 9 von Mandanes (= auricruda) vom œ nur wenig verschieden ist. - Mycalesis auricruda BUTLER Cat. Satyr. p. 131, t. 3, f. 6 (1868). Itoki Na N’Golo; Kamerunberg: Buea (JUNGNER). — Juni. rd fer. Unsere Stücke stimmen in Flügelform und Zeichnung sehr gut mit Butlers Figur überein. Wenn aber Hewitsons Man- danes wirklich dieselbe Art ist, so sind seine Figuren sehr schlecht. Für diese und einige verwandte Arten stellt KarscH (B. E. Z. 38, p. 203) die Gattung Dichothyris auf. Es scheint mir jedoch unmöglich -eine scharfe Grenze zwischen Dicho- thyris und Mycalesis zu ziehen; es giebt nämlich Arten, welche, wie z. Beisp. Sandace HEW., in der Mitte zwischen Dichothyris und Mycalesis stehen. Es wäre auch unnatür- lich, wenn mann Sandace zu Dichothyris und die sehr nahe verwandte vz/garıs BUTLER (Zolosa PLÔTZ) zu Mycalesis bringen wollte. Mycalesis Sandace HEWITSON Exot. Butt. Mycalesıs t. 041.205 (1877% Itoki; Kitta. — Januar, Februar, April. — 2 Yo, 2 QQ. Der @ hat zwei Pinsel am Vorderrande der Hinterflügel, einen in der Mittelzelle und den anderen in Zelle 6, und dazu noch einen schwarzen Sammetfleck in der Wurzel der Zellen 2 und 4; dieser Fleck wird von einem Pinsel am Ende der Mittelzelle bedeckt. Hierdurch, durch die bedeu- tendere Grösse und durch den scharf hervortretenden, weiss- gekernten Augenfleck an der Spitze der Vorderflügel unter- scheidet sich Sandace sofort von vulgaris BUTLER. Das 9 hat auf der Oberseite der Vorderfliigel zwei gleichgrosse, weissgekernte Augenflecke. Mycalesis Dorothea CRAMER. — Taf. 3, Fig. 4, 4 a, 4 b. Synon. o Dorothea CRAMER Pap. Exot. 3. t. 204, f. E, ‘F. (1779) — co Melusina Far. Mant. Ins. 2. p. 43 (1787) — © Miriam FABR. Ent. syst. 3:1, p. 242 (1793) — D. Resaces HEWITSON Exot. Butt. Mycalesis t. 8, f. 51, 52° (1866). 15 30. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Bibundi, Bonge, Kitta. — März, April, September—Decem- ber. — 14 Sg 6289. Diese Art wurde von SJÖSTEDT in copula gefangen und auch gezüchtet. Er beschreibt die Raupe als »grasgrün mit graubraunem Kopf und kastanienbraunen. Zeichnungen». »Puppe grasgrün». — Der Körper ist überall mit feinen und kurzen Haaren besetzt. Die kastanienbraunen Zeichnun- gen des Kopfes bestehen aus einem bogenförmigen Bande auf der Vorderseite (Fig. 4a), das in der Mitte am schmal- sten und an den Seiten am breitesten ist; die Scheitelhörner sind kurz und spitzig, braun; von ihnen-geht nach aussen und hinten ein schmaleres, braunes Band, welches sich unten mit dem zuerst erwähnten Bande vereinigt. Die Endgabel (Fig. 4b) ist kurz und aufgerichtet. Die Puppe ist mit den Afterhaken an einem Grasblatte aufgehängt. Ypthima Asterope KLuG Symb. Phys. t. 29, f. 11—14 (1832). — TRIMEN S. Afr. Butt. ı, p. 66 (1887). Bonge, Kitta, Itoki Na N’Golo. — April, Juni, September — November. — 12 Jo, 4 99. Subfamilia Acræinæ. Acræa Kraka n. sp. — Taf. 6, Fig. 3. ?. Ale late, apice obtusissime rotundatæ, hyaline; anticæ tertia parte basali, posticæ dimidio basali ochraceis et nigro- punctatis; corpus nigrum; dorsum abdominis biseriatim albo- : punctatum; palpi pallidi, sparsim et breviter nigro-pilosi. Long. ale antice 32 mm., alar. exporr. 58 mm. o. Ignotus. Bibundi (JUNGNER), Bonge. — Mai, Juli. — 3 99. Die ockergelbe Farbe der Fliigelwurzel erstreckt sich auf den Vorderflügeln nur bis zur vorderen Mittelrippe; der Vorderrand ist nämlich durchsichtig und an der Wurzel nur etwas dunkler, schwärzlich bestäubt. Die Vorderfiügel haben nur drei schwarze Punktflecke, zwei in Zelle ıb und einen in der Mittelzelle; sie sind bei einem Stücke beinahe ver- 16 37: 55: 39. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 273 schwunden. Die Hinterflügel führen 15 schwarze Punktflecke, eins Zellenr,a; 2 injZellecin bi sin Zelleszic rein: Zelle: 2 (die äussersten der Zellen 1 c und 2 stehen im durchsichtigen Theil des Flügels), ı in jeder der Zellen 3—5, 2 in der Mittelzelle und 2 in Zelle 7. Der Innenrand ist oben bräun- lich angeflogen. Kraka ist offenbar am nächsten mit Qwirina verwandt, aber durch bedeutendere Grösse und den sehr breiten durch- sichtigen Aussenrand der Hinterflügel verschieden. Acræa Quirina Far. Spec. Ins. 2, p. 36 (1784). — Dice Drury: ii, Eretins 3, ta Öja, LENS) Kitta, Ekundu, N’Dian. — April—Juni. — 5 SS, ı Q. Acræa Orestia Hewırson Exot. Butt. Acrea t. 7, f. 47 (1875). | Bonge, Itoki. — Oktober— Februar. — 6 oo’, 8 99. Alle unsere Stücke weichen von HewiTsons Figur dadurch ab, dass die Vorderflügel immer in den Zellen 1b und 2 und oft auch in Zelle 1a und in der Mittelzelle mehr oder weniger mit rothgelb überzogen sind, wogegen die Wurzel der Vorderflügel nicht so dunkel wie in Hewirsons Figur ist. Das © ist etwas grösser und viel heller als der ©. Acræa Fenelos Stau». in litt. — Fig. 5. , 8. o. Ale anticæ fusco nigræ, medio (i. e. cellula discoidali tota cellulisque tb—6 ad maximam partem) subhya- lino, plus minusve infuscato; cellulæ ıb a. et 2 prope marginem exteriorem macu- lis duabus rotundatis fulvis vel pallide fulvis; ale posticæ supra fere omnino ut in Acræa Peneleos WARD signatæ et coloratæ, margine exteriore in medio paullo magis convexo. — Alæ anticæ subtus marginibus lutescentibus costis b & lineisque intercostalibus nigris, disco ut supra subhyalino, non autem infuscato; posticæ subtus flavescentes ad basin pal- _ ae Le da Fig. 5. . ezcisa BURDER: 2. Die Querbinde der Vorderflügel berührt die Spitze der Mittelzelle und füllt wenigstens beim & auch den innersten Theil der Zelle 3 vollständig aus oder ist nur am Innen- rande angedeutet oder fehlt gänzlich. Ge- ‚schlechter sehr verschieden. a. Vorderflügel einfarbig ohne Querbinde 10 Zu dieser Abtheilung gehört auch ?. guadricolor ROGENH. und /atı- Jasciata SHARPE, AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 289 oder mit einer nur am Innenrande deut- lichen Querbinde. 8. P. Vestalis FELDER. b. Querbinde der Vorderflügel gut ent- wickelt. =, Die Flecken der Querbinde in den Zellen ı b und 2 auf der’äusseren Seite tief und breit eingeschnitten, oft wie gespalten. Beim © hat die Querbinde in der Spitze der Mit- telzelle einen scharf begrenzten, oft beinahe getheilten Fleck, welcher einen rundlichen, schwarzen Fleck einschliesst. | y. Die Hinterflügel ohne Mittel- binde. 9. P. Macarioides Auriv. TT. Die Hinterfliigel mit einer deutlichen, gelblichen (47) oder weissen (9) Mittelbinde. 10. P. Macaria Farr. += Die Flecken der Querbinde in den Zellen ı b und 2 auf der äusse- ren Seite quer abgeschnitten oder abgerundet, selten (beim 9) mit enger Spalte. Die Querbinde hat zwar beim & in der Hinterecke der Mittelzelle einen kleinen Fleck; dieser fliesst aber, weil die Schluss- rippe gelb ist, mit dem Flecken in Zelle 4 zu einem Flecken zusammen. 11, /. Alcinoe und Varr. Die bisher bekannten Entwicklungsstadien der Acræinen zeigen, dass dieselben eine sehr natürliche Gruppe bilden. Die Raupen zeichnen sich durch den haarigen, unbewaff- neten Kopf, die haarigen Füssen, die nackte Oberseite des Körpers und besonders durch die eigenthümlich angeordneten Entomol. Tidskr. Ärg. 14, H. 4 (1893). 33 19 290 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. Dornen aus. Die Dornen stehen auf den Gliedern 4— 511 in 6 Längsreihen (jederseits ein subdorsaler, ein supra- und ein infrastigmaler, vergl. Taf. 4, Fig. 1 a), das erste Glied hat nur die zwei subdorsalen, das zweite und dritte zwei sub- dorsale und einen seitlichen, welcher ganz am Vorderrande des Gliedes und etwas niedriger als die suprastigmalen be- festigt ist, das 12“ Glied hat nur zwei subdorsale und das 13° nur zwei seitliche Dornen. Diese Anordnung der Dor- nen findet sich bei allen Acræinen und die Raupen liefern demnach keinen Anlass zu einer Eintheilung der Arten in Gattungen. Die Puppen sind auch sehr charakteristisch. Sie sind hell gefärbt mit schwarzen oder dunklen Zeichnungen. Die Flü- gelrippen, zahlreiche Punkte und Striche am Kopfe und Thorax und 5 Reihen von Flecken am Hinterleibe sind dun- kel gefärbt. Von den 5 Fleckenreihen des Hinterleibes stehen zwei auf dem Rücken, eine an jeder Seite und eine breitere an der Bauchseite. Uebrigens sind einige Arten durch Dor- nen auf dem Rücken des Hinterleibes und durch zwei aus- gesperrte Kopfhörner ausgezeichnet. Diese Eigenthümlich- keiten scheinen mir, nach unserer gegenwärtigen Kentniss wenigstens, gute Merkmale für die Eintheilung der Acræinen in natürliche Gruppen oder Gattungen zu liefern, Uebersicht der Acræinen-Puppen. A. Kopf ohne Horner. a. Rücken des Hinterleibes ohne Dornen. 1. Acr@a (die meistenafrikan. Arten)und Pareba. B. Rücken des Hinterleibes mit Dornen bewaffnet. ı. Drei Paar kurzer Dornen an den Gliedern 2—4. 2. Acrea (Lycoa- und Esebria-Gruppe). 2. Fünf oder sechs Paar mittelmässiger Dor- nen an den Gliedern 2—6. | 3. Actinote ‘1. 11 Beschrieben oder abgebildet sind die Puppen von: Thalia, Pellenca,. Anteas und Mamita. AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 291 B. Kopf mit zwei ausgesperrten Hôrnern. Rücken mit 3—-4 Paar langer Dornen. 4. Planema. Obs.! Folgende Arten scheinen mir identisch zu sein: Acræa Areca Mas. (1888) = (Khara SMTH 1889). — Acrea Alicia SHARPE (1890) = (Cappadox OBERTH. 1893). — A. Düttneri Ro- GENH. (1889) =? (Guzllemez OBERTH. 1893). — Planema confusa ROGENH. (1891) = (Profezna OBERTH 1893). — Pl. Telekiana ROGENH. (1891) = (Proteina OBERTH. var. semifulvescens und fulvescens OBERTH. 1893). — fl. fallax ROGENH. (1891) = (Krlimandjara OBERTH. 1893). — Acrea Lresia Govm. (Octob. 1885) = (leucosoma Staup. Nov. 1885). — Ombria WEYMER (1892) =? (Chaeribula OBERTH. 1893). — Safie FELDER (1864) =? (Antinorii OBERTH. 1880). | ERKLÄRUNG DER TAFEL. Tafel 3. “ Fig. 1. Raupe von Amauris bulbifera SMITH. — ye ma 1b Puppe von, » » » » 2. Raupe von Sicyclus Medontias HEW. » 2a. Kopf derselben von vorn gesehen, » 2b, 2c. Puppe von Dicyclus Medontias Hew. » 3. Raupe von Grophodes Chelys FABR. » 3a. Kopf derselben von vorn gesehen. » 3b, 3c. Puppe von Grophodes Chelys FABR. » 3d. Endgabel derselben. » 4. Raupe von Mycalesis Dorothea CRAMER. » 4a. Kopf derselben. » 4b. Endgabel derselben. 35 Ta: I b. rc 2a a 4a D Noe [#2] 32 4. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Tafel 4. Raupe von Acræa Pharsalus WARD. Durchschnitt eines Gliedes derselben. Kopf derselben. , Id. Puppe von Acræa Pharsalus WARD. Raupe von Aer@a Peneleos WARD. ‚2b. Puppe von » » » Raupe von Acrea Vinidia HEW. 3b. Puppe von » » » Acræea Zetes L. ‚4b. Puppe von » DEE) , Raupe von Tafel 5. Raupe von Acraa Bonasia FABR. » » » Lycoa GOD. a, 2b. Puppe von » » » Raupe von » Alciope HEW. var. ‚3b. Puppe von » » » » Raupe von a b. Puppe von » » » » » > PP Bi _ aw N 5a. Puppe von dAcrea umbra HEW. Tafel 6. Myealesis nobilis AURIV. I. » » » oF Acrea Kraka AURIV. 9. Planema Alcinoe FELD. var. camerunica AURIV. d. » » » » » » ©. D © (um 36 Planema Alcinoe FELD. var. Camerunica AURIV. » ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM HÖSTSAMMANKOMST LÖRDAGEN DEN 30 SEPT. À HOTEL PHCENIX. Ordföranden, Prof. SANDAHL, hälsade de ganska talrikt för- samlade ledamöterna välkomna frän sommarens ströftäg och ut- talade sin förhoppning om, att rikt material för kommande med- delanden rörande insekternas lefnadssätt och vanor m. m. där- under insamlats. Sedan förra sammankomsten hade Föreningen att beklaga för- lusten af tvä intresserade medlemmar, bäda jägmästare, nämligen Orro ROBERT HEDERSTRÖM och ANDERS JOHAN RUDOLF ÄKER- MAN. Den förre, som var född d. ı2 juli 1844, omkom genom kullsegling och drunkning den 9 augusti 1893 1 Stadsviken vid Luleä, i hvars revir han varit anställd de senaste 4 ären. Han var en ifrig naturvän och hade bland annat sammanbragt en ägg- samling af stort värde, hvilken han fôrärat till k. Skogsinstitutet. Inom entomologien hade han äfven ästadkommit rikhaltiga sam- lingar. Under sin verksamhet i Norrbottens län hade han varit i tillfälle att göra tjänster ät ryska gränsmyndigheter, för hvilka han erhällit ryska St. Stanislaiorden. Han var en varm idrotts- vän och var vid sin bortgäng endast 49 är gammal. Den senare var jägmästare i Malmöhus revir och afled i Malmö den 1 juni detta är ı en älder af 44 är. Fôljande nya ledamöter hade invalts i föreningen: pà an- mälan af f. d. regementsläkaren dir C. H. NERÉN: Fru Grefvin- nan PAULINE BIELKE, född d’OTRANTE (Sturefors, Linköping) och I 294 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Fru Friherrinnan ANNA von ROSEN, född BARNEKOW (Helgeslätt, Sya); pa anmälan af byrachefen J. Meves: Kyrkoherden, fil. dir GEORG FRIEDRICH STERZEL och Bryggmästaren ROBERT GUSTAF RUDOLF PABST samt pa anmälan af direktören O. STJERNQUIST: hofrättsnotarien HJALMAR ALMGREN. Det af Entomologiska Foreningen för senaste aret anslagna »vandringsstipendiet» för undersökning af nägon särskild trakt af värt fädernesland i entomologiskt hänseende har slagit an pä ett särdeles uppmuntrande sätt, i det att en synnerligen varm vän af denna vetenskap, Fru SIGNE NORDENSKJÖLD pa Virqvarn, till Föreningen öfverlämnat 50 kr. att nästa var eller sommar utdelas såsom ett understöd för att undersöka vissa af gifvarinnan nämnda omräden, dock med frihet för Föreningens styrelse att pä bästa sätt bestämma öfver detta »SIGNE NORDENSKJÖLDS tillfälliga van- dringsstipendium«, hvilket det var för sent att i år med fördel använda. Detta vackra föredöme manar till efterföljd af våra för naturvetenskap, särskildt entomologien, intresserade mecenater, i det att ett dylikt stipendium är till fröjd och nytta för de yng- lingar, som lyckas erhålla det, och till gagn för vårt fosterland, som härigenom småningom kan erhålla en väluppfostrad stab, duglig till att undersöka inträffande insekthärjningar under led- ning och anvisning af statens entomolog, som själf icke räcker till att besöka alla härjade ställen eller kan hinna med alla så- dana undersökningar. Professor AURIVILLIUS redogjorde sedan för lefnadsvanorna hos en honungsstekel, hvilken synes i dessa hänseenden stå på öfvergången mellan de solitära steklarna och de i stora sam- hällen lefvande. Statsentomologen Lampa meddelade flera iakttagelser från Gotland rörande egendomliga vanor hos insekterna, såsom att larverna till vissa arter af skalbaggsläktet Casszda söka att skydda sig genom att å ryggen placera liksom en skärm af sina exkre- menter o. s. v., något som professor AURIVILLIUS äfven iakttagit. Sedermera uppstod en lång och sakrik diskussion om »flugor såsom spridare af smittsamma sjukdomar». Frågan väcktes af d:r CARL NYSTRÖM, som fått sig uppgifvet, att de koppsjuke å Axvall, af hvilka en afled af svåra smittkoppor, hade vårdats för isole- rings och väderväxlings skull i ett särskildt tält, men att det icke 2 SANDAHL, O. TH., ENTOM. FOREN. SAMMANK.D. 30 SEPT. 1893. 295 varit möjligt att, trots alla försök, hindra flugor frän att talrikt in- tränga 1 tältet, krypa omkring och lägga ägg pa de koppsjuka. Först framkastades den frägan, om dessa flugor voro af samma slag som den vanliga husflugan (Musca domestica), en fråga, som icke kunde med säkerhet afgöras, da icke nägon närmare artbestäm- ning hade ägt rum och inga flugor voro tillvaratagna, inlagda i sprit; men det ansägs möjligt, att andra arter än den vanliga husflugan kunnat vara bland dem, som oroade de sjuka. Det egendomliga förhällandet med spridandet af kopporna i Vester- gôtland stämde üfverens med det antagandet, att flugorna môjli- gen varit Ofverbringare af smittämnet, när fall af smittkoppor in- träffade pa vidt skilda orter, där man icke kunde utforska nagon beröring med andra koppsjuka. Säsom i viss man ett stöd für detta antagande anförde ordföranden, att han ar 1852 (eller möj- igen 1851) hade varit kommenderad sasom bataljonsläkare vid Skaraborgs regemente och därunder vardat 2 beväringsynglingar fran Vadsbo härad (norra Vestergötland) i smittkoppor. Ingen mer än ordföranden erhöll smittkoppor, och inga fall inträffade vidare såsom följder af smitta, sedan de på den tiden brukliga reningsåtgärderna verkstälts, hvilka naturligtvis voro högst ofull- ständiga före bakteriernas och den nyare hygienens tid. Dessa koppsjuka vårdades i ett särskildt rum i en af de s. k. officers- flyglarna i Axvalls park, och där var det inga flugor, som i mängd oroade de sjuka, och inga sådana funnos därför då såsom kringförare af smittämnet. Hvilken sannolikhet kan finnas för antagandet, att flugor kunna kringsprida sjukdomsbakterier, må nu lämnas därhän i anförda fall, men alldeles omöjligt torde det icke vara. I diskussionen härom deltog en stor mängd af för- eningens närvarande ledamöter. Sedermera meddelade många ledamöter sina iakttagelser un- der sommaren rörande förekomsten af vissa insektgrupper å olika trakter af landet, och jämförelser anställdes mellan förhållandet föregående år och sistlidna sommar. Hr J. MEVES, som väckte förslag om anförande af sådana meddelanden, hade i allmänhet iakttagit, att dagfjärilar i sommar varit jämförelsevis sällsynta, men nattfjärilar talrika. Härmed sammanstämde d:r LINDEGRENS iakttagelser från Vrigstad, att t. ex. Lycaena Argiolus. som i fjor var mycket ymnig, i vår förekommit särdeles sparsamt; Vanessa 2 2 296 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. Atalanta och Argynnis Aglaja, talrika i fjor, saknades i är. Ytterst talrikt representerad var däremot Leucoma Salicis; denna hvita fjäril täckte allt som med ett snötäcke. Studeranden Rınc- ZELLE hade funnit förlidet ar larver af Vanessa Antiopa i stor mängd à en sälgbuske, i år inga. Hr ÖSTERBERG hade lyckats fånga flera exemplar af Zzmenitis Populi, men endast honor. D:r LINDEGRÉN hade däremot endast fått hanar af denna sällsynta fjäril. Hr HOFGREN omtalade fyndet af Acherontia Atropos eller »dödskallefjäriln» så långt nordligt som vid Umeå. Kaptenen GRILL hade ej långt från Rånäs i norra Upland lyckats fånga den i getingars bon lefvande sällsynta och egendomliga skalbag- gen Rhipiphorus Paradoxus samt hade iakttagit härjningar dels nära Rånäs och dels å Vermdön af Lophyrus-arter, sannolikt L. Fint och L. Rufus, och redogjorde för dessa skadedjurs sätt att angripa tallskotten. STATSANSLAGTIIEBETENTOMOEOGISK TIDSKRIFT. Kongl. Maj:t har, i likhet med hvad förut skett, beviljat Entomologiska Foreningen ett statsbidrag af ett tusen kronor for utgifvande under nästkommande ar af »Uppsatser 1 praktisk ento- mologi», med villkor bland annat att 300 exemplar üfverlämnas till civildepartementet för att utdelas till Hushällningssällskapen, landtbruks- och skogsskolor m. fl. Sven Lampa. ne RAS _ NÄGRA ORD OM STRYKNINETS FÖRHÄLLANDE TILL INSER TER: I Entomologisk Tidskrift, 13 argangens r:sta häfte, pag. 34, omnämnes huruledes Sz/odrepa panicea Lin., utan vidare olägen- het kan förtära spanska flugor jämte deras för andra djur sä gif- tiga Cantharidin, och troligen undergätt sin metamorfos i detta för andra djur sa giftiga ämne. Att samma förhällande kan sägas inträffa med var vanliga »Fläskänger» (Dermestes lardarius Lin.) i förhållande till det för varmblodiga djur sà ytterst giftiga strykninet, visar följande lilla historia, som mer än tillräckligt kan illustrera ifräga- varande sak. Vid skelettering af en delfin (Zagenorhynchus albirostris Gray 9), fangad i sillgarn vid Raa, ej längt fran Landskrona, d. 22 maj 1871, tillvaratogs och upptorkades ryggfenan af ofvan- nämnda hval. Följande sommar befanns nämnda fena starkt an- gripen af den här ofvan omnämnda Dermestes lardarius, som företrädesvis tycker om feta saker. Dävarande professorn vid zoologiska institutionen, med. doktorn FR. WAHLGREN, som nog- samt kände till strykninets verkningar i form af medikament, föreslog att grundligt genomdränka denna fena i en koncentrerad lösning af strychnin, för att, sasom han säkert trodde, härigenom döda alla möjliga däruti befintliga odjur, vare sig larver, puppor eller imagines af hvarjehanda skadedjur, samt för framtiden omöj- liggöra alla angrepp af dylika för museerna objudna och högst ogärna sedda gäster, som ofta grassera i högsta grad och ,knap- past kunna utrotas. Sa t. ex. dödade jag första äret (1863) vid min ankomst till museum, genom att spritlägga dem, öfver en liter dylika skadedjur, dock nu öÖfvervägande af Affagenus Pellio Tin. Följande sommars skörd, fran maj juli, inbringade endast hälften sa stor kvantitet, men 3:dje äret ökades änyo stam- men, sa att °/s liter kunde hopsamlas, och gjorde jag för detta I 298 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. ändamäl 3 gänger daglıgen en tur genom hela museum, hvaraf följden blef, att följande ars insamlingar nedgingo till ett mini- mum, d. v. s. circa 1 kubiktum djur, och hafva dessa med hvarje ar allt mer och mer minskats till antal, fastän det ej stär i mänsk- lig makt att utrota sadana smädjur, som veta att lägga sina agg i de minsta springor, ja 1 själfva nyckelhälen, sa att de dar ut- klackta larverna genast kunna inkrypa uti skapen. Med den er- farenhet, jag 1 dylika saker förut ägde, ansag jag dock att detta, såväl som andra gifter, föga uträttar pa kallblodiga djur och sär- skildt pä insekter, hvilka stundom förtära ı arseniklösningar ge- nomdränkta här, fjädrar eller andra hornbildningar, säsom sim- huden hos »/Vatatoria» m. m., men ville dock, af lätt insedda skal, ej motsätta mig experimentet. — Alltså lades den omskrifna fenan i en starkt mättad strykninlösning, hvari den förblef lig- gande i 8—10 dagar. Efter denna tids förlopp upptogs fenan och lades att torka på en hylla nära taket i ett rum, som aldrig eller högst sällan eldades, och kvarblef liggande där till följande års höst, då den tillfölje af en tillfällig omflyttning i rummet, ånyo framdrogs och undersöktes. Vid en sorgfälligare granskning af densamma, befanns den alldeles genomäten, ja nästan uppäten af Dermestes lardarius, Attagenus Pellio och andra, såsom An- threnus museorum Lin. och Piinus fur LIN. samt flera arter Cryptophagus och Lathridius, hvilka 2:ne senare genera och familjer vanligen lefva 1 svampar, nämligen det mögel, som bildar sig på fuktiga väggar m. m. De förstnämnda 4 arterna hade här tydligtvis undergått sin metamorfos, också vimlade det af larver i alla storlekar, före- trädesvis af Dermestes lardarius och Attagenus Pellio, den förra arten var äfven talrıkt representerad af imagines, som i alla rikt- ningar sökte sig fram ur hålen och springorna på fenfragmentet samt ogeneradt parade sig och mådde väl. — Beviset för vissa gifters oskadlighet i insekternas tarmkanal anser jag mig här- igenom till fullo ådagalagdt, trots gamla inrotade åsikter i mot- satt riktning. Lund 1 oktober 1893. C. D. E. Roth. D ML NYTT SÄTT ATT GENOM UTKLÄCKNING ERHÄLLA IMAGINES AF BUPRESTIDER, LONGICORNER OCH FLERA ANDRA TRÄGNAGARE. Vid huggning af ved och klyfning af trädstammar fram- komma stundom larver och puppor af hvarjehanda träätande in- sekter, hvilka jag med framgång pa följande sätt lyckats fa kläckta. Man utväljer ett mindre trästycke, passande för ändamålet, af samma trädslag, hvaruti ifrågavarande larv eller larver förut gjort sina gångar samt borrar däruti ett eller flera hål allt efter behof. Dessa hål måste göras något större än ifrågavarande larvs eller larvers kropp, så att denna går lätt ner däruti, samt 3—5 cm. djupare än larvernas kroppslängd. I hvarje sådant hål in- slippes I larv med hufvudet före, hvarefter hålet tillslutes med en passande korkbit, för att hindra möjligen befintliga parasiter att innästla sig. På hvarje sådant trästycke sätter man en etikett, innehål- lande uppgift på antal ex., som här förvaras, samt tid och ort m. m. och möjligen namnet på den blifvande insekten, om man så kan, samt inlägger det uti en lämplig glasburk med öfver- bundet, fint, s. k. »skirt» tyg eller 1 brist däraf papper, hvaruti man sticker lufthål med en ej för grof nål, ty i annat fall kunna vissa små parasiter därigenom lätt bana sig väg ur burken. Genom dylikt tillvägagående kan man följande vår eller sommar — men stundom åtgår för larvernas utveckling ett eller annat ar, ja till och med kan det dröja 10—fera år — få rätt säll- synta arter jämte deras parasiter utkläckta. En gång gjordes försök med att insläppa parasiter uti hål, hvaruti några larver till vårt vanliga, för timmer uti husen far- liga skadedjur, Hylotrupes Bajulus Lix., befunno sig. Uti ett stycke tallved hade jag insläppt 5 dylika larver samt tilltäppt de respektive hålen med kork; från 3 af dessa hål borttogos korkarna I 300 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. och uti hvarje inkvarterades en larv af Opz/o mollis Lin., hvar- efter hälen änyo tillslötos med sina korkbitar. Efter cirka 8 dagars förlopp borttogos ånyo korkarna, dels emedan jag antog att Oprlo- larverna redan ätit sig in uti Dajulus-larverna, dels emedan de möjligen behöfde friskare, förnyad luft inuti halen. För öfrigt brukade jag minst en gång i månaden neddoppa hvarje trästycke i kallt friskt vatten samt därefter torka detsamma, innan det ånyo inlades i. burken. I april insläpptes Opzlo-larverna och i juli samma år utkläcktes 2 ex. af Opzlo mollis, den 3:dje Æ. Ba- Julus-\arven var liksom larven till Ofz/o död, af orsak som jag ej kunde utforska, ty han hade 2:ne gånger ömsat hud, hvilket syntes af de förtorkade resterna af larvskinnen — de 2:ne äter- stående, af parasiter orörda Fyl. Bajulus larverna utvecklades till imagines, som i form af 2:ne 9? några dagar senare utkröpo. Puppor förvaras äfvenledes i glasburkar, öfverbundna med papper och bomullsbitar omvexlande. De böra äfven stundom doppas i vatten, annars torka de vanligen bort och dö. Vill man samla puppor och fullbildade larver af sådana trä- ätare, kan man genomsåga trästycket, hvari larvhålen äro ställda i rader, samt med band eller hängslen hopfoga bägge halfvorna, hvarigenom de tid efter annan kunna öppnas, för att man, om så Önskas, må kunna efterse huru fort tillväxten sker samt när larven ôfvergär till puppa, m. m., hvilket kan hafva sitt stora intresse. Dock bör man ej för ofta vara nyfiken här vid lag, ty då äta larverna sig längre in uti veden och undersökningen för- sväras. — Opzlo mollis har jag äfven fått utkläckt ur larver till Callidium variabile, som lefva uti ek- och boktimmer, men stundom parasiterar den på Anobrum striatum wm. fl. arters lar- ver, hvilka annars hafva en stekel, Sfathzus clavator, en till Bra- conidernas grupp hörande insekt, till sin vanligaste parasit. Lund i okt. 1893. C. D. E. Roth. NN Entomologisk Tidskrift Årg. 14 1898. Tail. Sven Lampa & A.Ekblom del. Central-Tryckeriet Stockholm. Gräsflyet (Charaeas Graminis L) Er EU SAR Ad: AT » au Mi IE Dr A en ca | Par 4 #7 Es AF TFT Fixe hee TE EN So a= NS SA en Pr H. Schött del. A. Ekblom lith Central Tryckeriet, Stockholm. er Ps | | N à it DEAR CE 1. = ar ? Entomologisk Tidskrift Arg. 14. 1898. A. Ekblom. delin. et sculp. Tare. 4. Tat. Tidskrift: Arg. 14. 1895. Entomologisk Asda bes A. Ekblom delin. et sculp. Tat. 5. Entomologisk Tidskrift Arg. 14. 1893. But Ny Se MW RG förrn Co = Ra mice: ' ; À: ONE! ae a A. Ekblom delin.et sculp wi ka te To TafL. 6. Entomologisk Tidskrift Arg. 14. 1893. A. Ekblom. delin. et sculp. omg 0 ROUE Ante rs i | ENTOMOLOGISK ~ TIDSKRIFT | UTGIFVEN AF an z ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE : = PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1892 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT os kommer att under 1892 af Entomologiska Föreningen 1 Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig -att, så långt omständigheterna det medgifva, äfven tillgodose den praktiska 'entomologiens kraf på ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehåll mottagas med tacksamhet och införas i den ordning de till redak- tionen inkomma. Redaktionen utgöres nu mera af en af styrel- sen utsedd redaktionskomité, som består af följande tre ledamöter: O. Th. Sandahl, professor, Vasagatan 8, Stockholm. Chr, Aurivillius, professor, Vetenskapsakademien, Stock- holm. S. Lampa, landtbruksstyrelsens entomolog, redaktör och ansvarig utgifvare. Vetenskapsakademien, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskomiten. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. | Annonser à omslaget betalas med ro kr. för hel sida, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 % af ofvanstäende pris för hvarje gång de ånyo införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång er- hålles 20 % rabatt; Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separater till salu efter ett pris af 2—3 Öre per sida.” Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna ej redan erlagts, sän- des första eller andra häftet för 1892 under postförskott. Ständig ledamot, som vid erläggandet af afgiften (100 kr.) beställer . minst 10 af de äldre årgångarna, erhåller 8 af dessa gratis. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att så fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören, ENTOMOLOGISK a TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE : PUBLIÉ PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1892 Ättöljes af en bilaga! er ENTOMOLOGISK TIDSKRII tionen inkomma. Redaktionen utgöres nu mera af en af st) sen utsedd redaktionskomité, som består af följande tre ledami O. Th. Sandahl, professor, Vasagatan 8, Stockholm Chr. Aurivillius, professor, Vetenskapsakademien, “holm. | x 3 S. Lampa, landtbruksstyrelsens entomolog, redak SEN pour ar dera af ledamöterna i A efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. | Annonser ä omslaget betalas med 10 kr. för hel sida, Vf för Kalt sida oe 20 Öre py rad; for ea annonser erlag: x Häkkriften intagna uppsatserna finnas ännu separater a efter ett pie af 2—3 Öre Pele sida. ; | 5 re tidskriften sig gratis. tillsänd. Om An ej redan erlagt, ; des första eller andra häftet för 1892 under postförskott. ande ledamot, som vid a af. afgiften (oo gratis. : LAS RR Ledamöter, som ändrat og uppmanas ete He pes En ny, me 1eddhotsiörteckning medföljer, 4 utbytas mot den förra. | h 4 Hoplaggbara ringställningar en insekthäfvar kunna erhållas genom kassör G. Hoigren, Uplandsgatan 13 B, Stockholm. Mindre modellen a 1: 50, den _ stôrre à 2 kronor. Till salu. Aflidne D:r J. M. J. af Tengströms samling palæark- tiska ZLeprdoptera (Rhopalocera, Sphingides, Bombycides och . Noctuæ; tillsammans omkring 1,200 arter.) Närmare underrät- _ telser lämnas af professor J. Sahlberg, Helsingfors. Hos entomologiska föreningen finnes till salu: Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift årg. | 30, 1800-1880: et Oe Kr. u Taflorna 1—8 till arg. 4 (1883) öfver insekter fran Novaja Semlia; för medlemmar ............ Bi för allmänheten ...._. 4.— Entomol. Latinsk-Svensk Ordbok af CLAES GRILL 2.— Uppsatser i praktisk entomologi, med statsbidrag utgifna af ent. foreningen i Stockholm I. Med D di if, ses 1.25 Coleoptera finnas till salu hos B. XARENIUS. Postexpeditör. Adress: Helsingborg. Torfskifvor à 5 öre pr st., om minst 100 tagas, eljest 8 Gre hos Sven Laura, Ad. Fredr. Kyrkog. 15, Stockholm. INNEHALL: TRYBOM, - FILIP, Mermis-larver hos Chironomus... 52" =". KJÆR, H., Odontura punctatissima Bosc och Scolia unifasciata CYRIL. ANDERSSON, JOSEF, Bidrag till kännedomen om, nagelspinnarens (Ag- ha Tau) -ütyecklingshistona., a a er ee ee NERÉN, C. H., Entomologiska sommarstudier ................ u. LAMPA, SVEN, Agromyza Lappae LOEW {träsnitt) ....---------.-- N ANDERSSON, JOSEF, Psyche hirsutella HÜBN. 27) 2". roade SANDAHL O, T., Entomologiska Föreningens i Stoekholm vintersame mankomst den 27. februari 1802.42 bov RUES En ee = -LAMPA, SVEN, Uppmaningy 3352525205 2 ee ee SCHÔYEN, W. M., Norsk a Litteratur ris SE SER, BES STEH NOEISER. Sa ES RE EEE CR ae I mn Emi, Histologiska studier etc. (6 taflor) _........ RÉ RUES anis, CHR., Leddjurens synfôrmäga, föredrag-vid K. Vet, Ak. högtidsdag de 31 Mars LÖO RU ee ee und dem Gebiete des Camerunflusses - heimgebrachten Schmetterlingssamlung (träsnitt) 2. HEDSTRÖM, HERM., Nagra ord om kornflugans förekomst och apptre-— dande i Dalarne, sommaren I89I .....-.-- nennen LAMPA, SVEN, Vanessa polychloros såsom skadedjur ..........--......... , Verzeichniss einer vom Herrn Fritz THEORIN aus Gabun SANDAHL, OÖ, TH., Entomologiska Föreningens i Stockholm samman- komst den 30 april 18021-52080 SR EI FIR EI TRE LAMPA, SVEN, En för var fauna ny vifvel ....... ee RR DR ec ae 117 120 121 126° 127 128 129 Tidskriftens distributör: Hr G. Hofgren, adress: Kongl. Vet. Akad., Stockholm. Utgifvet den 1 juni 1892. a Le ENTOMOLOGISK — TIDSKRIFT UTGTEVEN _ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA =, SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1892 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT: _ kommer att under 1893 af Entomologiska F6reningen.i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills-och vill bemöda sig att, sä längt omständigheterna det medgifva, äfven. tillgodose den praktiska entomologiens kraf på ett organ i vårt land; Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehåll mottagas med tacksamhet och införas i den ordning de till redak- tionen inkomma. Redaktionen utgöres nu mera af en af styrel- we sen utsedd redaktionskommité, som består af följande tre ledamöter: — O. Th. Sandahl, professor, Vasagatan 8, Stockholm. Chr. Aurivillius, professor, ee Sn Kg: holm. SD. Tampa, FBandibriiksstyrcisons entomolog, redaktör och | ansvarig utgifvare. Vetenskapsakademien, Stockholm. > For tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till nägon- - dera af ledamöterna i redaktionskommiten. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. -Annonser à omslaget betalas med +0 kr. för hel sida, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges — 25 % af ofyanstäende pris för hvarje gang de ånyo införas: Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris | af 5 kronor pr årgång, om minst 10 årg. tagas på en gang er | 4 hålles 20 % rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en dekaf de — i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separater till salu. LE efter ett-pris af 2+—3 öre -per- sida/ ; Föreningens ledamöter erhälla, sedan arsafgiften | blifeie erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna ej redan erlagts, sän- i des första eller andra häftet för 1803 under postförskott. Dee Ständig. ledamot, som vid erläggandet af afgiften (100 kr.) beställer minst 10 af de An ärgängarna, erhåller 8. a gratis. | 3 | e Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att så - fort som möjligt därom REN, redaktionen eller distributören. À ANNEES SS Sa ne S A Förteckning öfver Lepidoptera. — För- > Madagascar! teckning. öfver djur, mikroskop. prepa- — rater, fågelägg etc. . Förteckning öfver! > växter, frön, friska Orchideer, vetenskapliga fotografier, fotogra- fier för amatörer och stereoskopet. Mycket af allmänt intresse.' ves Hvarje förteckning ‚mot ins. af. 10 Pfennige i alla länders ~ frimärken” (helst tyska), hvilka inberäknas vid beställning. © Tysk och fransk korrespondens. ; FE: Sikora, Naturaliehändlare. — Se Q Annanarivo, N (via Marseille). Hos Entomologiska Föreningen finnes till salu: Alfabetiskt ‚Register till Entomologisk Tidskrift år oO Lo: 1880-1889. TE 7 (à Kr. = | - Taflorna 1—8: till Arg) 4 (1883) öfver insekter | 3 = ran Novaja Gein. för medlemmar =. FE | för allmänheten ___- 4— FÖ Latinsk-Svensk Ordbok af CraEs GRILL 2.— en i praktisk entomologi, med statsbidrag utgifna af Ent. Föreningen 2 stockholm,. 1. 2 (1891). Med färglagd tafla (Hvetemyggan). -1 25 < I: (1892). Med färglagd ‘tafla (Kornflugan). 1:25 - Reuter, O.-M., Finlands och den skandinaviska” = half6ns. Hemiptera. Heteroptera. E 7 _.= 2 HOLMGREN, ASE: Aurivinrius,: CHR., Insecta-. in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno. 1875 collecta. Tabulis 8 æneis KE Coleoptera finnas till salu hos N B. MARENIUS. FE Postexpeditör. Adress: Helsingborg. - Torfskifvor à 5 öre pr st, om minst 100 tagas, ~ eljest 8 öre, hos Sven Laura, Ad. Fredr, Kyrkog. 15, = Stockholm. IN NEHÅLL: Br nee ei: CAs ENT x = AvRIVILLWws, "CHR, Om aan (Oscinis fit = HS if al t SE ar) + till Sveriges kornodlare........- EEE: ER LAINE AA NES ES af "BIDENKAP, - OLAF, Undersögelser : over Diptera Brach hycer ai i Jarlsberg | RE og Laurvigs Amt sommeren 1891 CE SE Be NI ae eet HERM., Mutilla- er ythrocephala FAR. som Parasit tex Crabr. 0 IT - ee pe ea - (Solentusy rubicola D.&B ne RO Se re is ve ees SVEN, : Colias Werdandi “ZETT. ab, Immac ulata ‚och Hecla nate ie ; EX ab. Sandahli BEE nee ies ESP EEE > Er RoTH, C: D. E., Om stridulationen hos:Acherentia Atr öpos- Lin) 2 ? = > == _ NEREN, C. H., Om några skalbaggars lefnadsvanor EHE EN Es KS oo ae pe ULLMAN, Axel, Ga Mere om Gracilia minute) Fi DER pani 7 ea Se ed RSR REES TE En, "Rom, CD ES; “Yitenligare om Sitodrepa Panic Lin... le oe SRE _ Könson), P(ER), En gagnelig féreningsverksamhet 2" oo ; Fees = HR -LAMPA, SVEN, Kornflugan, Chlorops Pumilionis BERRA a SER = a at A: = SeHOyEN; WEM... NOG. Moe} 220 ae Se ee. TE | SANDIN, Emm, AZORNOW Pe Pate BERGROTH, EN Finsk; entomologisk litteratur 1896291 ENTE = AAUBIVILLIUS, CHR., Send entomologisk litteratur 1891 2». € ; er , Eine neue palsarktische Eulengattung 2: : un 2... +2 we u ee OT, Entomologiska Föreningens i Stockholm höstsam- er AT — mankomst den 8 oktober ROR ae a Nc EEE Be "SAHLBERG, JoHN, Agrotis collina Borsd, en för nordens fauna ny = _ 2 nat yuu eee es ee ses a I oon ae i EEE a”, pe 7 Er lokaler, matte godhetsfullt don meddela ie = | < : a Stockholm i november Be _ ae - = > > re re Be Claes Grill. 2 er 3 | Adr.: re } 5 = Be — j - > % 4 As g , ie PES. Fa 2 ry 5 ; ja Tidskriftens distributör: Hr A. LUNDIN, =. + PRE DR are - Adress: Kongl, Vet, Akad, Stockholm. = 2 Utgifvet den 1 december 1892. en = fö = a= “i ec 1 2 x EN, = Arg. 14 1898 Haft. 1-8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF : ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM STOCKHOLM IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1892 a - S. ae Landtbruksstyrelsens entomolog, » re E ansvarig utgifvare. Vetenskapsakadenmen, Stockholm. o a "tidskriften ae gratis tillsänd. _ des ie Mer andra häftet Br eg under pero gratis. En, som ändrat ee uppmanas vänlige I 1898 Häft. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIEVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM AN a ATA STOCKHOLM IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1893 . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT ES & kommer att under 1894 af Entomologiska Föreningen i Stock: : holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig att, så långt omständigheterna det medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf på ett organ i vårt land. Alla lämp- : es liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll. SE, mottagas med tacksamhet och införas i den ordning de till redak- _ tionen inkomma. Redaktionen utgöres nu mera af en af styrelsen utsedd redaktionskonimité, som består af följande tre ledamöter: ©. Th. Sandahl, professor. Vasagatan 8, Stockholm. Chr. Aurivillius, professor. Vetenskapsakademien, Stock-. holm. ae S. Lampa, Landtbruksstyrelsens entomolog, redaktör och ansvarig utgifvare. Vetenskapsakademien, Stockholm. + För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- ER dera af ledamöterna i redaktionskommiten. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. Annonser à omslaget betalas med ro kr. för hel, 5 kr. för half sida och 20 Gre för rad; för stående annonser erlägges 25% af ofvanstaende pris för hvarje gang de ånyo införas. Äldre ärgängar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr ärgäng; om minst Io arg. tagas pa en ging er-' hålles 20 % rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de. i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separater till salu efter ett pris af 2—3, Ore per sida, | Föreningens ledamöter erhälla, sedan ärsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsänd. Om denna afgift ej redan erlagts, — sändes första eller andra häftet för äret under postförskott. Ständig ledamot, som vid erläggandet af afgiften (roo kr.) beställer minst 10 af de äldre ärgängarna, erhäller 8 af dessa gratis. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen. att sa fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. A EE M fran bia : AN er Hal L | Ke MAY 1961 4 CE 101E inne