PONS MORIN ILE Få Fub a ERRANG FORE ER EIERN id Mov fe { pi? A) \ L M à ’ N 4 At NND AA NOR EEE YEN Lt, UME IND MT RE Ta EE N on % RN! Ka UN \ > NIT N a ua 4 nea At, ¥ : i} WAN N an N an Lg HA HA DB RNETU, IV 11 Wine NEIN RENNEN UNE Habe ANNUM ONE [HA fo RTE qu HA HET RN VHS RS EE Nil DRE +} AE ME vin Un MONT) tunes PAGE EMA EE RO AE aS: N HÖRA Aie i pi RS m ii sk ii HN a Ferse = ee Pt pas oe W Karate qi \ u REC 0) hf a rn ern REZ aes VR AS re FREE er ae OVE | 3144, is ut hats oe HE SE ee Der eh Fe ann er SE ya ee rer Er rer FRE: = Sak Told ee nn Pea ND i VÄTE GREN re dial ( Fern ee ee a == N pal pl ya ‘a al SERRE: ALI FRE = au aah (2 i aan ty Hat CN i x fl ; mn L ih A 1; oe ? in a (A ME A 4 an | ) it H KAN KÖNIG mt A a al ur au Ey TR. à EUR L ID ii i; Tu Ar Bi BE A VAL AN ABA a) 7 eeu I à i‘ 4 { ee | NY { | i dy A if N | \ 7 ; } i | | a. . { j U | N At if | ji if if | 7 f N a ij y : ay i | À 1 ih ri | \ LT À i tl | LE | A | ie } | i) } bi t I f i { | VU N “4 | 1 i Ay CN | | 6 } if | | \ ri il 7 ti [ { wer PA | | [ER it a a) IN, ie ia i | } Å | [| MV | | ar | | 5: Al | > ~ oe N) fife 1} | | | ( | ie Sn 4 i U ' | if) I Pie I if | u i | Fi q % ja | & i A u A VE | Py 1 | Så i i N | Û | N } wes 11 EU "US { i u | es ah I i H 5 L i 7 i f a oc a N i fl A | N i . il | JA | = | u ny aa i | Lek A Å | ' ) ti) 30 : | } 2 i) i, | | À Th hh : AA“ j i HN på 0 Tai N AR ; A I ' if 7 Ål {! ia | x i IE my ‘i = | | | : | a A À a i! | À i A cp un) VA! ig! | | RATE | IR 7 , Ey ih N | pu | fd ti I i" | In 4 +. à i | 5 pu an 1144 FE ' NL: KN | FREU a ax FN) 4 RS Å ö neal (0 var u À or M | NE U À al A i y ayy | ur 14 fin i ui ine hi rl | N ne hu i 1) || ti Mh À DN ni i : N ' Fn { Yu DS True Din À ie Sul | vå | | \ LER, | A |, pi id ; ? Bi à a Nå | ff nl À yy | fu 4 ji Daa QU W hy a Åh i 6 UM Lyi MN | N nt LA À iv M HAUT RES on At | D Te CP | RIM mit Ha | ni ne N tr ji Fate Lie ~~ (= re aS ver NSP Lt Vo Re I i ee. u 12,9% Aa u ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM TJUGOFEMTE ÂRGÂNGEN 190 4 MED TVÄ TAFLOR or ++ c= e 19 10bo STOCKHOLM AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET 1904 Häftet ı utgafs den 23 april 1904. » 2-8 » De Se2 Sept » » A » » Ta ec: » ° = | ; 3 INNEHÄLL: rr \ - ADLERZ, GOTTFRID, Utvecklingen af ett Zoästes-samhälle ........... 2, Om cellbyggnad och tjufbin hos 77achusa serratule PANZ. .. + AURIVILLIUS, CHR., Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika........ IE — —, Cerambyciden aus Bolivien und Argentina, gesammelt von IE Freiherrn- ERLAND NORDENSKIÖLD ............ ............. à Pr Biiteratur iin: RE REF RAD PEC. CSS MOL ÉTAT TEE Tr 2 — —, Svensk Insektfauna. 13. Mymenoptera. I. Gaddsteklar. II. 3 BR ENS EEE A Re Ders de au. Re et td AXELSON, W. M., Verzeichniss einiger bei Golaa im südôstlichen | oF Norwegen eingesammelten Collembolen ....:............... | à ENELL, H. G. O. & ROESLER, E., Revisionsberättelse för år 1903 .. © FELSCHH, C,, Berichtigung................................................ | Heırer, K. M., Rüsselkäfer aus Kamerun gesammelt von Prof. D:r KIEFFER, J. J., Beschreibung einer neuen Cynipide aus Kamerun LAMPA, SVEN, Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående verksamheten vid Statens Entomologiska anstalt är 1903 — —, Entomologiska Föreningens högtidssammankomst à Grand 13 | VINGMERESTOSSTEEIITE IND ee Fr V Restaurant National den 14 december 1903 ....... SD Son Nagra af vara för trädgärden nyttigaste insekter .............. = —, Anslag till Entomologiska "EOFeningeh-..= sees ss see besk q NUOBERG.SBIRTG, ‚Bine Neue’ Korfieulide 2.) evden ceeds rr ann fila Nagral for var fauna nya. nsekter.. ..nu.2u2.0 sec der See ven cans MUCHARDT, HARALD, Nya fyndorter för Coleoptera ..................... — --, Bidrag till humlornas och snylthumlornas utbredning ......... T Eiitomologisks Istinendienr ES asker in oe eme TSEK R/V SETS, ann este LS , Entomologiska Föreningens. 25-Ars dag ........................ ER, O. M., Ännu några ord om herr EMBR. STRANDS » Norske UNE A RlERIPTETLESL ers röra se ns Suger sele) se eva ön bsr ee eee k ROMAN, A., Nagra svenska Ichneumonid-fynd .......................:.. (4 in: Sibirische Ichneumonen im schwedischen Reichsmuseum .... 4. SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde 4 Grand K ; Restaurant National den 27 februari 1904 ................ i Trypom, F., Entomologiska Föreningens sammmanträde a Grand a Restaurant National den 26 sept. 1903] ................... I21I 205 239 241 ninge nt National den. ——, (Öm? ett Dr ne pä as Ro — , Om sic. shomuingsdapg TS ee de oes B., Nagra nya ales for Sehr re =, Några Coleopterfynd . PU a TS SN ART UE Tr. En fOr Skandinavien ny Sralbagge Lar livida Fan. ‚rg. 25 1002: EN Hatt. 1 PEAR AE cr é 3 ne ENTOMOLOGISK fö TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE Å STOCKHOLM | tae Se eae” . z = F2 = He STOCKHOLM | AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET = 1904 MES ein NES 2303 FT RE eye. | Ms | Pre bs CEA FEL okt, ee DE EN Ka ARS i x cd RSS Mie MEME SE ” Poe 2 i 4 say UD ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT kommer att under år 1904 at Entomologiska Tôreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, Så långt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den … praktiska entomologiens kraf pä ett organ i värt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll À mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf för riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitté, som består af följande fem ledamöter: : Chr. Aurivillius, professor, Kongl. Vetenskapsakademiens = sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska | Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utgif- vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Albano. Redaktör för tidskriftens praktiska af- delning. Claes Grill, major, fortifikationsbefälhafvare, Göteborg. Filip Trybom, fil. d:r, fiskeriinspektör, Karlavägen 41, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskommittén. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. Annonser à omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erläggas 25 % af ofvanstäende pris för hvarje gång de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er- halies 20 % rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af Tidskriften, erhäller en betydlig ytter- ligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tid- skriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2—3 öre pr sida. Föreningens ledamöter erhälla, sedan ärsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för äret under postförskott. Ständig ledamot erhäller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre ärgängarna gratis. BERÂTTELSE TILL KONGL. LANDTBRUKSSTYRELSEN ANGÄENDE VERKSAMHETEN VID STATENS ENTO- MOLOGISKA ANSTALT UNDER ÄR 1903. Hvad insekternas uppträdande i allmänhet beträffar, har det nu gängna äret liksom sina bäda föregängare haft att upp- visa betydliga afvikelser från vanliga förhållanden, i följd af den säregna väderleken. 1901 var denna ovanligt torr och varm under hela sommaren, och insekterna förekommo då i stort antal, synnerligast hvad arter beträffar; 1902 års ovanligt låga tem- peratur under nämnda ärstid samt ofta äterkommande neder- börd synes dock hafva hämmat de flesta insekters förökning och utveckling, hvarigenom mänga arter tycktes liksom för- svinna, hvilket nog de flesta insektsamlare torde hafva funnit. Sä var förhällandet äfven under sist förflutna sommar. Till och med den besvärliga husflugan förekom under de bäda sista somrarna i ovanligt ringa mängd, och på vissa ställen äfven myggorna, troligen i följd af torkan 1901. Att dock vissa af våra skadligaste insekter, t. ex. frostfjäriln, björkfrostfjäriln, lindmätaren och kanske flera, ändock kunnat uppträda till- räckligt manstarkt för att åstadkomma svåra härjningar, visar alltså tydligt nog dessa arters större motståndskraft och för- måga att uthärda väderleksförhållanden äfven under kalla och våta år. Hvad åkern angår, hafva just inga anmärkningsvärda insektangrepp afhörts, utan blott sådana i mindre skala och af mer lokal natur. Växtligheten har under året i allmänhet varit god, nästan yppig, i följd af nederbörden, men det, som är vanligt under sådan väderlek, har äfven inträffat, nämligen en i hög grad försvårad inbärgning af den rika grödan, syn- -nerligast som mognaden betydligt försenats. På många håll Entomol. Tidskr. Arg. a5, ur. > (1904). I } 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. hafva frostnätter dessutom inställt sig och grusat landtmannens förhoppningar. De vackra och för årstiden ovanligt varma dagarna i sista hälften af september bidrogo dock helt visst mycket till, att äfven vårsäden kunde skördas mogen, och därmed minskades en del af jordbrukarens bekymmer. Âllonborren (Melolontha Vulgaris L.), skulle i år enligt vanliga förhållanden hafva svärmat, men den uteblef nästan helt och hållet, efter hvad underrättelser från Skåne och Hal- land förmäla. Att bestämdt uppgifva orsakerna härtill blir svårt nog, och torde förhållandet bero på flera samverkande omständigheter. I första rummet kan man medtaga i räkningen den under flera föregående svärmningar utförda insamlingen, hvilken dock ej bedrifvits med kraft öfverallt, hvarför äfven andra orsaker måste medräknas, förnämligast någon sjukdom, som uppstått och under det föregående årets våta väderlek tagit öfverhand. Mögelsvampen Botrytis Tenella (Isaria Densa) är sannolikt den fiende, som mest bidragit till larvernas under- gång. För att om möjligt få någon visshet härutinnan insändes till tidningsredaktioner i Halmstad och Kristianstad en uppma- ning, att de personer, som tilläfventyrs under de båda före- gående åren funnit stela och torkade ållonborrelarver i jorden, skulle därom lämna underrättelse till Anstalten, äfvensom om verklig svärmning i någon trakt ägt rum. Några uppgifter härom hafva dock tyvärr ej ingått. En meddelare ville förklara, att ållonborrarnas uteblifvande å hans egendom berott därpå, att han skyddat råkorna och deras koloni på stället; men sådant kan ju ej vara orsaken till fenomenet, alldenstund detta inträffat på andra ställen, där dessa fåglar ej åtnjutit mer skydd än under föregående åren, och där de till och med alldeles saknas, t. ex. mellersta och norra Halland. Att räkor och starar m. fl. fäglar Kraftigt bidraga till att hälla skadeinsekter inom tillbörliga gränser är ju allmänt antaget, dock må man ej påstå, att de förmå hindra en härj- ning, när naturförhållandena blifva särdeles gynnsamma för en insekts ovanligt starka förökning, ty då är deras antal alltför ringa för ändamålet. Hvaraf skulle det då erforderliga milliontal fåglar lefva under de år, då t. ex. ållonborrar och LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 3 deras larver för dem äro oatkomliga? En stor del af dem komme då nog att svälta ihjäl. Om en del öfriga skadliga insekter, som förekommit, lämnas upplysningar längre fram. à Bjôrkarna hafva i manga trakter härjats i stor skala, och man har vanligen trott, att frostfjäriln äfven här varit orsaken. Att han hjälpt till därvid, är mycket sannolikt, men den förnämsta skadegöraren har nog utgjorts af björkfrost- fjäriln (Cheimatobia Boreata H.), ty de prof på larver, som sändts för undersökning, hafva tillhört den sistnämnda arten. Bäda äro dock i alla stadier mycket lika hvarandra, och lef- nadssättet är ungefärligen detsamma. Det är förnämligast honorna och de mer utväxta larverna, som lämna tillförlitli- gare skiljemärken för de båda arterna. Björkfrostfjärilns hona har nämligen längre vingstumpar än frostfjärilns, och den förras larver hafva mycket mörkare (nästan svarta) hufvu- den än den senares. Björkfrostfjärilns larver lefva egentligen på björkar och torde endast undantagsvis träffas på fruktträd. Detta bestyrkes af herr N. G. Hansson, Hakunge, Brottby, som i bref omta- lar, att i en nära hans bostad befintlig björkhage 6—8 st. nu ättaäriga fruktträd blifvit planterade, och att dessa gätt all- deles fria fran larvangrepp, fastän de kringstaende björkarna, hvilkas grenar hängt öfver en del fruktträd, blefvo alldeles kalätna. Efter en härjning brukar en och annan gren torka (LANTHEN). Enligt inkomna underrättelser, synes det, som om björkarna ej taga sådan skada af en härjning, att de dö -ut, men om stark torka omedelbart inträffar, kan utgången bli en annan. Enligt lämnade meddelanden har härjning af björkskogen förekommit i nedannämnda trakter, dock är det högst sanno- likt, att den varit mer utbredd, än hvad däraf framgår. I Kristianstads län: Röetved (svårt), omkring sjön Immeln och i Kristianstadstrakten. (N. KARLSSON.) Östergötland: Vånga och flerstädes. Stockholms län: Södertörn, Brottby, mellan Stockholm och Südertelje, utmed Mälaren m. fl. st. (C. G. BJÖRKLUND.) 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Västmanlands län: Orresta, Strömsholmstrakten. Jönköpings län: Lyckas. Älfsborgs län: Borästrakten. Godsägaren CL. CARLING meddelar, att härjning förekom äfven förlidna äret, fast ej sa svart som i ar, och att de dä aflöfvade träden blott i en mindre björkdunge torkat. Härjningen började vid löfsprick- ningen och fortfor till nära midsommar. De kalätna träden fingo så småningom nya blad, men visade ett sjukligt ut- seende. Äfven ekarna voro på flera ställen kalätna. Värmlands län: Från konungens befallningshafvande där- städes ingick ett par skrifvelser till Domänstyrelsen jämte prof på fjärilar, som antogos vara orsaken till löfvens gulnande på björkarna à en areal af 200 tnd inom Silleruds socken. Skrifvelserna hade tillkommit i anledning af en rapport från kronolänsmannen J. P. Lunpin i Nordmarks härads nedra distrikt och remitterades af nämnda Styrelse till undertecknad för svars afgifvande. I dem begärdes uppgift på skadedjurets namn samt de medel, som kunde anses användbara mot det- samma. Vid undersökning af de sända och mycket illa med- farna exemplaren befunnos dessa vara björkfrostfjärilar (Chei- matobia Boreata Hp.). Sädana fjärilar hade visat sig talrikt bland björkarna säväl föregäende som sistlidna höst och försvunno, dä kylan inträdde på allvar. Att deras larver varit orsaken till skadan synes högst sannolikt, men om de haft medhjälpare, såsom t. ex. metallgröna löfvifvlen (Phyllobius Argentatus L.) eller andra, var ej möjligt att afgöra, då intet prof under själfva härjningen tillvaratagits. Hvad botemedel vidkommer, kunna dessa ej vara andra än sådana, som begagnas mot frostfjäriln, då ifråga varande art har samma lefnadssätt som denna. Att använda limning eller besprutning med kejsargrönt skulle dock bli alltför besvärligt och kostsamt à en större areal. Limning eller nedhuggning af träd på vintern skulle kunna föreslås i gränserna af den angripna skogen, om man befarar, att skadedjuren skola ut- breda sig till närbelägna, ännu oberörda områden. I öfrigt torde för tillfället ej annat återstå att göra, än att iakttaga härjningen och dess följder, hvilka äro svåra att a Sy hat = -LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 5 beräkna förut, da vi ännu sakna nödig erfarenhet i den vägen. Noggranna undersökningar nästkommande försommar och kanske äfven ett par följande är vore därföre ünskvärda, hvilket antyddes i det till Kon. Befallningshafvande i Värm- lands län ställda utlatandet samt i särskild skrifvelse till läns- man LUNDIN. Kalmar län. Mörlundatrakten och för öfrigt i länets södra del litet hvarstädes. Fruktskörden. Där frostfjärilarna härjat, blef som van- list ingen fruktsättning, och äfven pä de flesta andra ställen inträffade samma förhällande, äfven om träden stätt gröna hela sommaren. Att vid bladens förstöring på försommaren, synnerligast om detta fortfar ett par eller flera år à rad, ett svag- hetstillstand måste uppstå hos träden, är ju helt naturligt; kom- mer härtill den omständigheten, att sommaren är så kylig, att årsskotten ej hinna få den stadga, de behöfva för att motstå - vinterkylan, och att fruktknopparna ej blifva utbildade i rätt tid, sa har man, som det kan tyckas, förklaringen gifven öfver, att fruktskörden felslär. Dock har det märkliga intrat- fat, att äfven i sydligare belägna länder, såsom Danmark, norra Tyskland och kanske flera, där en mildare temperatur brukar hålla i sig längre på hösten än i meliersta Sverige, frukt- skörden äfven varit dålig, enligt hvad i tidningarna uppgifvits. I västra delen af Malmöhus län och södra Halland, där man vanligen har en längre vegetationsperiod, skall förhållan- det dock hafva varit bättre, enligt hvad ett par af Anstaltens korrespondenter, folkskolläraren C. V. PRAMBERG i Röetved, Gårrö och fröken E. Karısson i Ö. Karup meddelat. Vid trädgårdsutställningen i Helsingborg kunde därför flera perso- ner uppvisa sådana vackra prof på flerahanda fruktsorter, att t. o. m. medaljer kunde utdelas. Nordligare måste större all- männa fruktutställningar inhiberas, emedan skörden nästan slagit fel, sasom t. ex. Pomologiska föreningens i Stockholm äfvensom fruktutställningen i Göteborg. Såsom bevis för, att frukt dock ej saknades, må anföras, att vid nämnda förenings sammankomst den 26 oktober förekom en rikhaltig utställ- ning, som visade många prof på vackra och väl utbildade frukter af både äpplen och päron m. m. D OMS ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. I Karlstad hade man en utställning, som, i betraktande af förhållandena, lär varit ganska vacker. å Vid Anstalten var ej att vänta någon anmärkningsvärd fruktskörd i anseende till trädens ungdom, fast år 1902 kunde plockas några liter äpplen, som dock voro nästan oätbara i följd af den ogynsamma väderleken under sommartiden. 1 år skördades ej mer än ett enda äpple, oaktadt träden i följd af förut skedda besprutningar stodo vackert gröna hela som- maren. Jordmånen på platsen är kall och ej den lämpligaste för fruktodling, emedan under ogynnsamma år årskottens och knopparnas utbildning mycket försenas. Den soliga och för årstiden ovanligt varma väderleken under sista hälften af september bör, som vi hoppas, fördel- aktigt inverka på nästa års fruktsättning och skörd. I Stockholms län har fruktskörden i allmänhet slagit fel, beroende hufvudsakligast på den låga temperaturen, samma har förhållandet varit med krusbären (C. G. BJÖRKLUND). I Kalmar läns norra del skall fruktskörden hafva varit jämförelsevis god, nästan sammaledes på Dalsland. Frostfjärilsvärmningen. Den jämförelsevis tidiga frosten 1902 ars höst hindrade visserligen fortplantningens jämna gång ganska betydligt, men ett snart följande blidväder föranledde, att den åter började och fortsattes så länge, att rätt ymnigt med ägg kunde blifva lagda, hvarigenom larvantalet följande vår blef tillräckligt stort att på många ställen åstad- komma fullständig härjning. Någon minskning förekom nog, där träden förut kalätits, innan larverna hunnit blifva fullvuxna, och sedan saknade tillräcklig föda för att uppnå sin fulla ut- bildning. Där besprutning eller limning, hälst bådadera, ägt rum i rätt tid och på ändamålsenligaste sätt, blef man i all- mänhet befriad från härjning. De år, då kyla och snö inställa sig redan i slutet af ok- tober, och marken sedan förblir tillfrusen i ytan, äro högst ogynnsamma för frostfjärilns förökning, och det torde därför bero på de milda höstarna under senare åren, att härjningen kunnat blifva så utbredd, långvarig och våldsam, som den varit. Parasiter synas ej hafva mycket bidragit till den för- minskning i fjärilarnas antal, som på många ställen inträffat per” LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. IR under det gängna äret, ätminstone har blott ett litet fätal sä- dana utkläckts ur de vid Anstalten förvarade pupporna. Man hade på något hall fått för sig, att svärmningen . skulle i år inträffa tidigare än förut — redan i medio af sep- tember — emedan förpuppningen skett tidigare, men detta synes ej hafva besannats, ty förhållandet har, som det tycks, varit omvändt. Uppgifter om, att frostfjärilar 1903 visade sig redan i medlet af september, kunna ej utan reservation uppta- gas, då de möjligen bero på misstag, alldenstund åtskilliga mätarefjärilarter genom sin gråa färg af en mindre fjärilkun- nig iakttagare lätt kunna förväxlas med hvarandra. Först den 8 oktober visade sig fjärilar enstaka vid Ex- perimentalfältet, enligt uppgift af direktör G. LIND, vid en tem- peratur af — 2 à 4 grader om natten. Underrättelse härom jämte en uppmaning att man skulle göra limgördlar i ordning, spreds, efter anmodan från Anstalten, genom Svenska Tele- grambyrån öfver nästan hela landet. Härefter blef väderleken ostadig, med frost om nät- terna och vanligen mer eller mindre stark bläst om dagarna, hvilket fördröjde den egentliga svärmningen i hög grad; men blåsten bidrog kanske till någon spridning af fjärilar från det ena trädet till det andra. Den 16 oktober inträffade ett omslag i vädret, ty termometern visade då —- 10° midt på dagen, efter regn vid sydlig vind den föregående natten. I skymningen visade sig många fjärilar flygande omkring träden, men någon stark svärmning kom ej heller då till stånd, möjligen emedan himlen var klar och lindrig frost inträdde. Troligen är förhål- landet med frostfjäriln detsamma som med de flesta nattfjärilar, att den är mest i rörelse under mulen himmel. Sedan blef det åter ett afbrott i följd af en nattkyla af — 1 à — 2 grader anda till den 23, då temperaturen ej understeg —- 2 och om dagarna uppgick till + 8 à 10 grader. Nu tilltog äfven svärmningen och fortfor till inemot medio af november under de lugna och blidare nätterna. Honorna fingo då god tid till att lägga äggen. Vi torde härigenom kunna frukta härjning äfven nästa år, där verksamma utrotningsåtgärder icke vidta- gits. Den starkaste svärmningen inträffade i det närmaste vid samma tid som föregående år eller kanske något senare 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. enligt de meddelanden, som länsträdgärdsmästarne sändt. Jag lämnar här en sammanställning af de fä uppgifter om tiden för fjärilarnas framkomst, som kunnat erhällas. Svärmningen började den 10 (?) oktober i Bohuslän. — Troligen visade sig , fjärilar redan dä, men egentliga svärmningen torde infallit först senare. — Den 16 oktober och följande dagar till in i november i Södermanland, Nerike och Östergötland samt i Stockholmstrakten, men den blef här afbruten genom kyla och började pä allvar först den 23. Den 18—30 i Kristian- stadstrakten, den 22 till 10 november i södra Halland, den 25 ı Kronobergs län, i södra delen först den 30 oktober och nägot tidigare i Kalmar län. Som man ser, var tidskillnaden a dessa, fran hvarandra vidt skilda landsdelar, jämförelsevis obetydlig och kan möjligen bero pä nägon fösummelse vid observationerna. Härjningen. Hvad denna beträffar, hänvisas till de upp- gifter. därom, som lämnats genom länsträdgärdsmästarne m. fl. i de olika länen, och längre fram komma att anföras. Rörande larvernas framkomst synes det, som om denna skett tämligen samtidigt, dock äro uppgifterna härom allt- för få och osäkra för att lämna ett säkert omdöme. Från Stockholms län uppgifves den 20 maj, eller samma dag då äggen började kläckas vid Anstalten, från Bohuslän medio af maj, Södermanland 24 maj och från Kronobergs län den 20 i nämnda månad. I nämnda meddelanden uppgifves, att härjningen är i af- tagande i Kristianstadstrakten, Marks, Bollebygds och Vedens härader af Älfsborgs län, södra Halland, Kronobergs (där ut- rotningsåtgärder vidtagits), Örebro och Bohuslän, Kalmar län med Öland, Blekinge, Malmöhus samt större delen af Öster- götland och Skaraborgs län. Härjningen anses vara i tilltagande inom Trögds härad i Upsala län, i östra Södermanland, särskildt öarna i Mälaren, Stockholms läns södra del, Gotland samt Åtvidabergstrakten och Skärkinds härad i Östergötland. På Dalsland står härjningen på samma punkt som förlidet år. Om noggranna och mer omfattande undersökningar kunnat utföras, hade resultatet kanske blifvit något annorlunda. LAMPA: BETÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 9 Uppgifter från länsträdgårdsmästarne m. fl. Dessa äro anförda länsvis, i allmänhet i den ordning de inkommit. Västmanlands län, Strömsholmstrakten. Genom limning och besprutning lyckades meddelaren, skogsplantören G. F. LANTHÉN, Strömsholm, få fruktträden tämligen befriade från angrepp, och af sommarfrukter hade erhållits ganska rikligt. Närbelägna ekar äro dock fortfarande härdar, hvarifrån skade- djuren utbreda sig, hvarför dessa träd äfven limmats under hösten. Frostfjäriln uppträder i mer eller mindre grad öfver hela Västmanland, och på många ställen har man limmat. Mången har sökt efter fjärilarna om dagen och då naturligt- vis ej fått se dem, hvarför man trott, att inga funnos, fastän träden i våras voro starkt angripna af larverna. Upsala län. Genom länsträdgårdsmästaren J. J. EKSTEDT, Upsala. Distriktet utgöres af hela länet. Bro härad är ej be- sökt de båda sista åren, och känner meddelaren därför ej till förhållandet därstädes. Frostfjärilarnas antal har tilltagit i Trögds härad. Användandet af limning har möjligen något ökats. Vet icke utaf något bruk af kejsargrönt. Har anskatfat sprutor åt några personer, men tid att använda dem tycks saknats. Känner intet fall, då praktiska jämförelser gjorts med limsorter. A. P. SJöBErGs i Malmö lim har i en trädgård användts med god framgång och visat sig vara vida bättre än hans äldre brumatalim. Har ej varit i tillfälle göra några iakttagelser rörande tiden för larvers och fjärilars framkomst. Några andra skadeinsekters uppträdande har ej observe- rats i af honom besökta trakter. Cirkulär med anvisningar och råd rörande frostfjärilns bekämpande är infördt i Hushållningssällskapets förhandlingar, och har dessutom utdelats för att uppsättas i kommunalrum. Kristianstads län genom folkskolläraren Nits KARLSSON, Algustorp, Balingslöf. Den kalla väderleken de båda sista åren syntes mycket ogynnsam för de flesta insekter, ty det har varit ytterst fattigt på sådana i allmänhet. Till och med frostfjärilarna hafva ej varit så talrika som förlidet år. Ringspinnaren lär dock ha visat sig allmän i Yngsjö och Åhus. En och annan lind- 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. q mätare observerades i midten af oktober, frostfjäriln den 18 och var talrikast mellan den 22 till slutet af månaden, men i november syntes knappast någon till. Inga honor iakt- togos, hvadan härjning troligen ej kommer att äga rum nästa är (?). Genom länsträdgärdsmästaren C. EKENSTAM, Stenshufvud, Kivik. Verksamhetsfält hela Kristianstads län. Frostfjärilns angrepp har aftagit under de bäda sista ären. Så fri fran skadeinsekter och svampar à fruktträd och rosor som i år har man, för så vidt som kunnat uppmärksammas, knappast förut varit. Så snart regnig väderlek inträffar, får dock Fusicladium framsteg. På flera ställen, såsom Hessleholm, Hästveda etc. ledo fruktträden äfven i ar, dock ej i sa hög grad som fôrut. 1901 stodo nästan alla fruktträd aflöfvade vid midsommartid. Värst har frostfjäriln huserat i själfva fruktdistriktet, nämligen Villands härad, och klagan hördes frän alla häll och kanter. I våras såg man frostfjärilhanar fladdra kring buskarna liksom på hösten, fast ej så allmänt!. Tror ej härjningen blir. svår nästa år. Såväl limning som besprutning hafva ägt rum ganska allmänt, men svårigheten ligger uti att bekomma det parisgröna, samt att allmänheten har svårt för att fatta saken. Ibland kan man få se de mest befängda tillvägagångssätt med limgördlar. Anser att trädgårdsmästare, åtminstone de publika, skulle vara mer berättigade att erhålla »grönt» än kommunal- ordförande ?. Af andra skadeinsekter hafva uppträdt vecklare och rönn- bärmalar (?). Södermanlands län genom länsträdgardsmästaren O. BERGSTRÖM, Nyköping. — ' Troligen misstag; skada att ej prof på insekterna vid dylika tillfällen insändas till Anstalten för att bestämmas, då man kunde bli fullt säker på, hvilka de äro. > En kommunalordförande måste väl på grund af sin befattning som publik förtroendeman anses vara en »välkänd och pålitlig person» och ej be- höfva lämna särskildt intyg därom. För andra i sin ort välkända personer borde icke någon svårighet förefinnas att skaffa sig det nödiga intyget, då de begära bemyndigande att använda kejsargrönt mot insekter. rr LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. II Verksamhetsomrädet utgöres af södra delen af länet, eller Jönäkers, Rönö samt en del af Oppunda härader. Frostfjärilarna synas vara i tilltagande i östra delen af länet, men möjligen något i aftagande i distriktets öfriga de- lar, dock hafva de längt ifran upphört att härja. Limning har i höst ganska omfattande ägt rum med Ermischs \arvlim m. fl. samt med en sammansättning af tjära och ra vaselin, hvilket lim blir billigare än andra tillredda sor- ter, som i handeln utbjudas, men synts lika gagnande som dessa. Larverna observerades omkring den 14 maj och fjaril- svärmningen den 16 oktober. En mindre eftersvärm syntes den 3 och 4 november. De ätgärder, som vidtagits for frostfjarilns bekämpande, hafva utfürts pa enskildas bekostnad. Genom skolläraren Nis HALLSTEN i Öfverselö. Härjningarna i fjol kunna knappast jämföras med dem i år. De största trädgårdarna på Selaön och i trakten i öfrigt äro i grund härjade. Tynnelsö trädgård med bortåt 1,000 fruktträd står till största delen kal, på många träd återstår ej ett bladskaft, och larverna börja se förtviflade ut i brist på föda. Till och med barken på årsskotten afätes. Där tjärades'i höstas, hvilket dock ej tycks gjort någon verkan. Lar- verna anfalla nu äfven bärbuskar, och lindarna äro illa angripna. I fjol” sprutade jag de flesta af mina 60 träd, och i ar förekomma larverna blott tämligen sparsamt å dem, värst på melonäpplen och bigarrå. Limgördlar användes ej. Så länge lindarna i närheten äro fulla af larver, smittas äfven frukt- träden, om man ej hindrar äggläggningen genom limgördlar. Om de i två år härjade träden, som genom ogynnsam väder- lek dessutom försvagats, ej dö ut, återstår att se. Genom länsträdgärdsmästaren J. M. HÄGGLUND, Valla. Verksamhetsområdet omfattar Oppunda härad, där frost- fjärilarna synas ökats. Kejsargrönt har användts mindre, men limning mer än förra året. Kan ej gifva företräde åt någon viss limsort, emedan resultatet mycket berott på, hur limringarna anbringats och sedermera blifvit skötta. 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Larverna visade sig fran sista dagarna i maj och början af juni, och mänga fruktträd blefvo kalätna inom nägra dagar. I midten af oktober voro ofantliga massor af fjärilar 1 rörelse. Hushällningssällskapet har ej vidtagit några ätgöranden til skadedjurens bekämpande, utan Ofverlamnat till länsträd- gärdsmästarne att göra, hvad de kunnat. Älfsborgs län, Södra Hushällningssällskapets omräde, ge- nom länsträdgärdsmästaren A. RUNDGREN, Borås. Distriktet ut- göres af Marks, Bollebygds och Vedens härader och för större arbeten äfven Kinds, Gäseneds, Äs och Redvägs härader. Frostfjäriln har aftagit i antal, användning af kejsargrönt och limning har ökats. I början af juni visade larverna sig (d. v. s. skadan började då bli synbar). Hushällningssäll- skapet har gratis utdelat Lampas bok om fruktträdens och bärbuskarnas skadligaste insekter. Norra Hushällningssällskapets område genom länsträd- gårdsmästaren WERNER JONSON, Gamla Lödöse. Distriktet ut- göres hufvudsakligen af Dalsland. Där frostfjäriln förekom föregående år, har den äfven härjat i sommar, hvarför det synes, som om förhållandet ej blifvit bättre. Besprutning med kejsargrönt och limning hafva ej skett till den utsträckning, som varit behöfligt. Den i år erhållna frukten har varit jämförelsevis fri från skadeinsekter samt bra utbildad. Bärbuskarna voro mindre angripna än föregående år. Hallands läns södra del genom fröken EMELIE KARLSSON. Vid Stjernhof i Ö. Karup har fångsten af frostfjärilar varit ringa emot föregående båda åren, hvilket ju tydligt bevisar, att man medelst kraftigt och energiskt arbete slutligen kan ut- rota denna för trädgårdarna så skadliga insekt. Ihärdighet är dock af nöden, om man skall lyckas i sin sträfvan. Som fjärilarna de båda föregående åren ej börjat gå upp i träden förrän i medio af oktober, utsattes ej limkransarna förrän den 12 och 13 i nämnda månad. Hösten var frostfri tills natten mellan: den’'10-.0och "VI ‘samt 1220ch.13, dasinest md hvarpa limningen genast företogs. Nägra fjärilar syntes dock LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 13 ej till förrän den 15, dä 3 honor och en hane hade krupit upp på vidt skilda träd. Fångsten blef som följer: Frostfjärilar: Lindmätare: hanar honor hanar honor Nattflyn. Oktober 18 — 2 1 » 22 6 2 » 23 46 26 ah 4 4 » 26 95 ial 3 2 » 31 122 215 l 2 4 Novemb. 2 376 140 3 » sco 1608) l 2 » 92199 159 » 10 30 28 » br ALAS 20 2 » 19 41 S » 23 1 I Summa 1,210 821 12 9 16 Jämför man dessa siffror med de tva föregäende ärens, far man ju se den ofantligt stora skillnaden. De frostfjärilhonor, som kröpo upp mot svärmningens slut, voro nästan tomma pä ägg, men de, som gingo upp i början, hade bakkroppen full af sådana. Man kan därför ej förundra sig öfver, om limkransarna sägas göra ingen nytta, då de utsättas sent. I år har man i trakten haft ett jämförelsevis godt frukt- år, ty de fruktbärande träden hafva varit så belastade som grenarna kunnat bära. Många af de träd, som frostfjärilarna härjade svårt 1901, hafva dock sedan dess icke alls burit frukt. Detta gäller isynnerhet päronträden, ty flera af de största sådana hafva ej ens blommat, fastän de fått både sköt- sel och gödsel i rikligt mått. Fjärilarna gå upp i hvilka träd som helst, hvilket bevisas däraf, att ett i trädgården växande lärkträd äfven fick besök af dem, så att å den därpå utsatta limringen lika mycket fjä- rilar fastnade som på fruktträden. Därför är det nödvändigt 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. att skydda i trädgården växande parkträd lika väl som fruktträden. Många äro de personer, som velat ha råd och anvisnin- gar, huru de skola bära sig åt för att skydda sina träd mot larvernas härjningar. Sådana hafva äfven gifvits, men då de rådsökande sedermera råkats, och man frågat dem om fång- sten, har svarats: Ack, vi hafva ingenting. gjort åt träden! Det är ledsamt att se, huru eljest vackra fruktträd kunna så år efter år få blifva kalätna af larver för att slutligen dö ut, som här i trakten säkerligen kommer att ske. Troligtvis blir det, af allt att döma, ett dåligt fruktår 1904 på åtskilliga håll. Under en resa nedåt Kristianstads län, då vagn an- vändes å en sträcka af tre mil, märktes ingenstädes att man bjudit till att skydda träden. Vid ett besök i en trädgård på aftonen syntes fjärilar svärma öfverallt omkring träden i, som det tycktes, lika stor mängd som första året limning ägde rum vid Stjerneholm. Det är dock svårt att endast efter en aftons iakttagelse bestämma svärmningens styrka, då fjärilarna kunna vara talrika den ena och fåtaliga den andra aftonen. Äfven i år har SJÖBERGS i Malmö brumatalim på buteljer användts. Jag har ej kunnat underlåta att äfven denna gång lämna 1 utförligare redogörelse för fröken KARLSSONS meddelande, då det är upplysande i sak och lämnar ett ytterligare bevis på hennes uthållighet vid det besvärliga limningsarbetet samt sinne för observationer. I föregående berättelse är resultatet af hennes förra bemödanden anfördt. Ett par omständigheter, som i sista brefvet omnämnas, äro af särskildt intresse. Den ena af dem är, att de senast fångade honorna ej som vanligt hade bakkroppen uppsvälld af ägg. Om dessa redan hade aflagt äggen och sedan gått ned samt åter krupit upp, eller om de sistnämnda ännu voro obetydligt utvecklade, kan ej afgöras nu, utan måste frågan öfverlämnas till vidare undersökningar ett annat år, för att môiligen kunna utredas. Den andra observationen rörde honornas uppstigande äfven i träd, hvarpå larverna ej torde erhålla lämplig föda. Detta bekräftar en sak, som jag länge antagit, nämligen att honan, dels för att parningen skall lättare försiggå, och dels e m . N pe LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 15 för att äggen skola kunna placeras närmare knopparna, söker komma uppåt, och att hon därtill begagnar sig af hvarjehanda uppstående föremål, utan att veta, om dessa äro lämpliga till vistelseort för afkomman eller ej. Talet om urval af den eller den fruktträdsorten för äggläggningen får härigenom än ringare betydelse. Genom länsträdgårdsmästaren N. A. LinppLap, Laholm. Tjänsteområdet innefattar södra delen af länet: Höks, Tönner- sjö, Halmstads och Årstads härader. ‚ «I Höks och Tönnersjö härader? har frostfjäriln ej för- orsakat nämnvärd skada, men i Halmstads och Årstads härader stodo på många ställen fruktträden på försommaren kalätna, på andra voro de ej angripna. Kejsargrönt har mycket litet användts, men limning ägde rum i många större trädgårdar med god verkan, där den blif- vit riktigt skött. Kalklösning användes till besprutning för att hålla träden fria från mossa. — I höst iakttogs frostfjäril- svärmningen sent, fjärilarna voro talrikast från den 1 till 10 november‘. — En liten gulbrun skalbagge har på många ställen uppätit bladen på Körsbärsträden ”. Hushällningssällskapet har ej vidtagit någon åtgärd mot frostfjärilhärjningen, och en stor del trädgårdsägare visa själfva mycket litet intresse för sakan. Genom länsträdgärdsmästaren JoH. A. JOHANSSON, Varberg. Distriktet omfattar Fauräs, Himle, Viske och Fjäre härader: Frostfjäriln har i år icke visat sig i någon nämnvärd grad. Förra året fanns den visserligen på några få ställen," men där det i rätt tid blef besprutadt med kejsargrönt och kalk, har den icke visat någon vidare framfart. Det ser nästan ut, som om den ej trifdes här vid kusten — kanhända de sista två, efter hvarandra följande våta och kalla höstarna varit orsaken härtill, > Skogsbygd. * Se fröken KARLSSONS berättelse. > Lilla ällonborren? $ Detta stämmer ej riktigt med meddelandet förlidet år, hvari det bland annat heter: Frostfjäriln har i norra Halland i de flesta fall förstört äppleskörden och troligen skadat träden för flera år, då de därstädes stodo utan blad och blommor till efter midsommaren. ' 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Frostfjärilim hade användts på många ställen under ar - 1902, men resultatet blef dåligt. Såväl besprutning som limning hafva minskats i år, då de ej synts behöfliga. På hösten 1902 observerades på många ställen frostfjäril- svärmar, men på våren hafva inga observerats. Ringspinnaren och rönnbärmalen” hafva visat sig och gjort skada. Genom hushållningssällskap eller annat samfund har intet särskildt åtgjorts för att stäfja frostfjärilhärjningen, utan har det ôfverlämnats at länsträdgärdsmästarne att under sina resor framhålla och påpeka, hvad som borde göras. Kronobergs län genom länsträdgärdsmästaren H. PETTERS- son, Vexiö. Länet ar indeladt i tva länsträdgärdsmästaredistrikt. Emedan våren blef sen, visade sig frostfjärillarverna ej förr än omkring den 20 maj, då bladknopparna började öppna sig. Man kunde räkna 3—4 larver i en enda knopp, och inom två veckor var förödelsen fullständig. Man kunde knap- past se någon skillnad hvad larvantalet beträffar, där förra hösten limmats och där intet blef gjordt. Medelst af Hushåll- ningssällskapet inköpta sprutor och kejsargrönt, som medför- des på resorna, besprutades träden på många ställen, men fann man, att 50 gram grönt till 100 liter vatten ej gjorde önskvärd verkan, hvarför giftet ökades till 80 gram, då det redan dagen efter besprutningen tydligt märktes, att larverna fått nog. En andra besprutning efter några dagars mellan- rum gjorde träden helt rena, hvadan en tredje sådan blef obe- höflig. Att giftet gjordes starkare syntes ej inverka skadligt för träden, af hvilken sort de an voro, och detta oaktadt hvarken kalk eller vitriol tillsattes. (!) Limning användes äfven, men vanligen päströks limmet för tidigt och torkade bort, innan fjärilarna framkommo. Sedan hade man vanligen ej mer kvar däraf och brydde sig ej om att anskaffa nytt. Såväl besprutning som limning hafva till- tagit. Fjärilarnas flygtid inföll omkring den 25 oktober och fortfor in i november, men de voro ej sä talrika i höstas som förlidet år. " Troligen 1901. LÄMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 17 Af andra skadeinsekter hafva blott krusbärstekelns larver visat sig, fast i ringare mängd, och hafva dödats medelst en enda besprutning med kejsargrönt. Af här försökta medel mot frostfjäriln m. fl. har kejsar- grönt befunnits billigast och bäst, hvarför det framhållits fram- för andra. Det maste dock användas: i rätt tid och riktigt handhafvas. Hushällningssällskapet har, utom tillhandahällandet af sprut- apparat och gift, i tidningar och cirkulär utbredt kännedom om sätten att minska härjningen. Genom länsträdgärdsmästaren P. Brunstrom, Lyckeby. Distriktet omfattar Sunnerbo och delar af Albo och Konga härader. Det kejsargröna har lämnats gratis genom Hushällnings- sällskapet till hvar och en inom länet bosatt person, som därom anhållit (!). De första frostfjärilhanarna visade sig den 30 oktober, men ej sä talrikt, att man kan kalla det für svärm- ning. Tror att svärmningsperioden nalkas sitt slut. Skaraborgs län genom länsträdgärdsmästaren VICTOR STRANDBERG, Sköfde. Det lakoniska svaret införes här i sin helhet tillika med de framställda frågorna. l. Tillhör hela länet Edert verksamhetsomräde? — »Ja!» 2. Hafva frostfjärilarna till- eller aftagit? — »Aftagit.» 3. Har användandet af kejsargrönt och limning ägt rum och ökats den sista tiden? — »Ja!» 4. Hvilken limsort har ansetts bäst? — »Vagnsmörja.x 5. När började larver eller fjärilar visa sig? — Septem- ber.»? ® 6. Hafva andra insekter i päfallande grad uppträdt och gjort skada? — Utan svar. 7. Har någon åtgärd från Hushållningssällskap eller annat samfund vidtagits för att stäfja frostfjärilhärjningen? — »Nej.» Frostfjäriln bärjade först 1902. Då utsattes fånggördlar och limringar, hvarefter härjningen minskades 1903. Hos grannarna, som ej vidtagit någon åtgärd, voro träden kalätna. (Henr. LEMAN, Salaholm, Vilske härad). > Frostfjärilar nämligen, troligen för tidigt att vara sådana. Entomol. Tidskr. Årg. 25 H. 1, (1904). 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Gotlands län genom länsträdgärdsmästaren P. LÔFSTEDT, Visby. Verksamhetsomrädet är hela länet. Frostfjärilarna synas ej vara i aftagande. Limning har börjat användas på rätt många ställen, och hafva på gördlarna många hanar och honor fångats, de sistnämnda alldeles fulla med ägg. Likaså börjar besprutning med kejsargrönt allt mer att införas, fast det går långsamt, då allmogen ej så snart öfvertygas om nyttan af nymodiga arbeten. Blott tyskt raupenleim från Svenssons fröhandel i Stockholm har an- vändts, och detta har synts bättre än det, som tillhandahäl- lits förut. Insekthärjningar för öfrigt hafva ej i år varit af svårare art. De felslagna skördarna få ej tillskrifvas enbart skadein- sekterna, utan mest ogynnsam väderlek. Hushällningssällskapet bekostar resor, hvarvid föredrag om fruktodling och därvid förekommande skadeinsekter hållas. Göteborgs och Bohuslän genom länsträdgårdsmästaren C. M. LInDeBÄCK, Lysekil. Verksamhetsområdet omfattar hela länet, och sonen biträder, då arbetena ej kunna medhinnas af en person. Frostfjärilhärjningen . synes vara på retur, ty pa manga platser, där densamma under förra året ägde rum, och fjäriln uppträdde i massor, hafva träden i år varit befriade därifrån, och en del trädsorter, såsom Säfstaholm, Cellini, Charlamow- sky, Gylling och Ribston hafva till och med burit ganska god skörd af vacker och alls icke maskstungen frukt. Detta dock a platser, hvarest besprutning under senare aren företagits samt limringar anbringats. Där intet gjorts, blefvo” träden äfven i år helt och hållet kalätna. ; Både kejsargrönt och lim hafva à flera platser användts, och där detta verkställts som sig bör och under lämpliga tider, har naturligtvis ernåtts bästa. resultat. : À endel ställen ‘har endast limning begagnats, à andra besprutning med kej- sargrönt, kalk och kopparvitriol, eller kalkmjölk i november och i mars eller april. Sa väl det ena som .det. andra har visat god verkan. Väl skötta limringar äro utmärkta. An- vändningen af utrotningsmedel har nog under året ökats, och hoppas man att ökningen blir ännu större nästa år. VV TN] HF SS ESSEN SSI EE SS Fn We LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 19 Af limsorter hafva hufvudsakligen användts dels bruma- talim, dels finsk tjära, blandad med ra linolja och nagot sapa, och hafva bada slagen lämnat ett godt resultat. Larverna började visa sig i medio af maj och fjärilarna omkring den 10 oktober. En motion till Hushällningssällskapet om beviljande af medel till inköp af 10 successprutor samt anställandet af lika mänga personer, som efter vederbörlig instruktion skulle resa omkring och bespruta träden, bifölls blott sä tillvida, att pä Sällskapets bekostnad skulle inköpas två sprutor och 10 kg. kejsargrönt samt så mycket kalk och kopparvitrol som be- höfdes. Länsträdgårdsmästaren och hans biträde skulle, efter slutade öfriga förrättningar, utföra besprutningar, men blefvo först den 2 juni i tillfälle därtill, hvilket var för sent för ett så viktigt arbete; ty träden hade då blommat ut, n. b. där blom- morna ej förstörts af larver, hvilka voro många. Man arbe- tade på hvar sitt håll, och en otrolig mängd larver förstördes, isynnerhet under l'a och 2:a veckan, men sedan syntes allt mindre larver å nya platser, och till sist alls inga, emedan de hade begifvit sig till jorden. Det kommer att bli intres- sant att nästa år få se, hvad nytta arbetet medfört. Anser 50 gram grönt till 100 liter vatten vara för svag blandning, till och med 75 gram är. för litet. Mycket god verkan gjorde 100 gm grönt, 500 gm nysläckt kalk och 500 gm kopparvitriol till 100 liter vatten, ty larverna nedföllo döda en eller ett par dagar efter besprutningen därmed. Oaktadt en så stark dosis hafva träden ej alls lidit skada däraf. Om svärmningen i höst kan ej något säkert omdöme lämnas. Stockholms län genom länsträdgardsmästaren C. G, BJÖRKLUND, Södertelje. Ensam som länsträdgårdsmästare, hvar- för området sträcker sig från Landsort till Geflebukten och be- står af 114 socknar. Frostfjärilarna synas nästan hafva tilltagit i mängd, värst i länets södra delar, och oaktadt upplysningar ej saknats, har man ej alltid utfört bekämpandet på rätta sättet, i det från färghandlare, för billighetens skull, inköpts parisergrönt, som icke visat sig verksamt. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Limgördlar användas af mänga, och ehuru flera personer anse hela saken förlorad, arbetas dock därmed mer än förut. Åtskilliga limsorter hafva begagnats, mest från SVENSONS frö- handel, och vagnssmörja. Enligt uppgift af flera började fjärilarna svärma i slutet af september (?). Flerstädes har det varit mycket bladlöss. Några andra åtgärder mot härjningen hafva ej af sällskap eller föreningar vidtagits, än att sprida upplysningar och råd vid hvarje tillfälle som därtill erbjudit sig. Af årets 90 för- rättningsställen hafva blott 15 haft fruktträdgårdar af någon betydelse. Då litet hvar vet, att människor i allmänhet skola till hälften bringas till nya saker, förefaller det lämpligt, att någon, utan särskild rekvisition, kommer att resa omkring i länet för att utdela vissa tryckalster och söka förmå trädgärdsinnehaf- vare att systematiskt förfölja skadeinsekter och svampar etc. Genom N. G. Hansson, Hakunge, Brottby. De första frostfjärillarverna upptäcktes den 20 maj 1903 (8 juni 1902) och voro då 1—2 mm långa samt hade angripit de nyss öppnade bladknopparna. Redan den 6 juni var en del frukt- träd kalätna. Mellan den 15—19 släppte sig larverna ned till marken för att gå i puppa (i början af juli 1902). Fjärilar visade sig den 6 oktober till den 17 november 1902. Träden förseddes med limringar förliden höst, och bestod Jimmet af vanlig tjära samt sältran, och visade dessa ringar (»skärmar») god verkan. Då pappgördlarna borttogos (först i midten af mars), fanns i den under dem befintliga vadden en stor mängd ägg af rödgul färg. À en barkflisa om en kv.cm räknades 70 stycken sådana. Sedan skrapades de äldre träden, och de yngre borstades med en styf kvast. Talgoxar och nötväckor plockade flitigt bort de honor, som stannat nedan- för ringarna. Besprutningen med gift gjorde god verkan, fast den före- togs för sent i brist på arbetskrafter. Tror, att man kan be- tydligt hämma härjningarna genom infångning (limning) af honorna på hösten, trädens grundliga rengöring om vintern och giftbesprutning i rätt tid på våren. "ALAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 2H Värmlands län genom jägmästare O. G. NorBÂCK, Ar- vika. Fängsten hade detta är dess bättre blifvit mycket skral, nämligen: den 6 oktober första fjäriln, 1 hane, ee A > 1 » | » 2 honor, ‘M PE l hane, ei 2 nove 12 honor, » CRUE" 5 » , 8 hanar, Sle » 3 TT » sa DA: » 1 SANNE 5 Alltså blott 20 hanar och 23 honor eller tillsamman 43 fjärilar. Att detta resultat åstadkommits mest genom före- gående duschningar med kejsargrönt, därom är jag fullt öfver- tygad, om ock fångsten af honor förliden höst därtill med- verkat ej så obetydligt. Endast en gång förbättrades limmet, nämligen den 24 oktober, och då pappgördlarna aftogos, hade det bibehållit sig ganska väl, var fett och klibbigt, så att vi fingo en stor del - i behåll till nästa ar. Jag tycker det bästa af alla slags lim jag haft är det mörka, som begagnats för nunnan och föror- dats af jägmästaren Gust. RAMSTEDT samt säljes af K. Knut- son, Döbelnsgatan 9. En del lim hade visserligen fallit ned, men stannat på träullkransarna, och den dubbla pappen i gördlarna hade det ej förmått genomtränga, allt egenskaper, som jag tycker tala till förmån för detta lim, om det blott kunde fås billigare. Örebro län genom länsträdgårdsmästaren O. F. Horn- STEN, Örebro. Verksamheten omfattar hela länet. Frostfjärilarna börja minska i antal, enligt hvad i höst kunnat märkas. Kejsargrönt har börjat ganska allmänt användas, sedan å baksidan af Hushållningssällskapets cirkulär rörande biträde af länsträdgårdsmästaren anvisning meddelats om det grönas an- vändande. Fröhandlare LInDAHLS i Stockholm lim har rekom- kommenderats och användts. Fjärilarna visade sig i medio och slutet af oktober. Andra skadeinsekter hafva ej uppträdt i anmärkningsvärd grad. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. to [97 Någon åtgärd har ej af Hushällningssällskapet eller annat samfund vidtagits för att stäfja härjningen. Kalmar län, södra delen, genom länsträdgärdsmästaren Auc. Ericsson, Kalmar. Verksamhetsomrädet omfattar Södra och Norra Möre, Stranda, Hanbörds och Aspelands härader samt Öland. Frostfjärilarna hafva aftagit, och deras uppträdande har i år varit mer lokalt. I trädgårdar, där de under senare tvänne åren härjat svårt, hafva de i år uppträdt sparsamt. I vissa delar af Aspelands härad var stark härjning äfven i år, äfven andra löfträd såsom hassel, björk och ek voro där nästan kalätna. Omkring Kalmar och vid kusten uppträdde larverna mycket lokalt, och planteringarna omkring staden hafva ej på många år varit så skonade af insekter som sista somma- ren. Lindmätaren uppträdde visserligen en kort tid, men utan att göra nämnvärd skada. Hagtornhäckarna hafva i år blifvit helt och hållet skonade, då de däremot de två föregående åren varit kalätna. Häggmalens väfnader med larver eller puppor bruka vanligtvis alla år hänga i stora knippen samt nästan helt och hållet inspinna Evonymus Europeus-buskarna, så att man varit nödsakad att låta uppsamla och förstöra dessa larvknippen, men i år har, ovanligt nog, nämnda buskar varit fullständigt förskonade. Kälmalen, som uppträdde här på orten så allmänt å kålväxterna för två år sedan, har i år ej mycket visat sig, och den vanliga »kälmasken» var äfven ytterst sparsamt förekommande. | Besprutningen med kejsargrönt synes ej hafva företagits så allmänt som förlidet år. De personer, som besprutat under tjänliga tider och med verksamt kejsargrönt, hafva däraf haft påtagligt godt resultat; limning har äfven företagits, men ej häller så allmänt som förra hösten. Ermischs larvlim har visat sig vara bland de bästa. Fjärilarna började visa sig i slutet af oktober, men ej så talrikt som föregående år. Såg i början af november i en trädgård, där man utsatt limkransar, 6 à 10 honor och dub- belt så många hanar på flera af dessa. Hushållningssällskapet har ej vidtagit någon direkt åtgärd mot härjningen, men det gör årligen stora uppoffringar för XY R .. LAMPA: BERATTELSER TILL: LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 23 tradgardsodlingen och fruktträdskötseln. I sällskapets perio- diska skrift har meddelaren lämnat korta anvisningar, om hvilka atgarder man borde tillgripa for nämnda insekts bekämpande. I ortens trädgärdsförening, hvars ordförande han är, har frågan ofta varit på tal, då råd och upplysningar meddelats. Kalmar läns norra del genom länsträdgardsmästaren Arvip Brom, Gamleby. Frostfjärilhärjningen synes ej varit fullt så stark i ar som i fjol. Orsaken härtill beror delvis på de kraftiga åtgärder, som vidtagits, dels från Hushållningssällskapets sida, som in- köpt en successpruta, hvilken varit mycket anlitad för besprut- ning af fruktträd och förtjänar allt erkännande, dels emedan trädgårdsägare anbringat lim- och tjärkransar på träden, be- sprutat. dem med kalkvatten och bordeauxvätska samt kalkat jorden omkring träden. Men tyvärr får man allt för ofta se, att dessa medel oförståndigt användas och härigenom falla i misskredit. På de platser, där fruktträden varit befriade från ohyran, har fruktskörden blifvit ganska god, både till kvalitet och kvan- titet. Särskildt har detta varit fallet omkring Valdemarsvik, Tryserum, Lofta och Gamleby. Daremot i södra delen af länet, t. ex. Kristvalla, Tuna och Hultsfred, har under de sista tvänne ären fruktskörden varit ytterst dälig i följd af frostfjärilhärjningarna. Päron- och körsbärträden synas hafva varit mindre angripna än äppleträden. Hur ett kommande är kan gestalta sig, är svärt att säga, men sa länge björk- och ekskogen äro härdar för ohyran, är knappast tänkbart att kunna skydda sig mot densamma. Gefleborgs län genom länsträdgärdsmästaren C. E. LUND: GREN, Arbrå. Verksamhetsomrädet är hela västra Helsingland och en del af södra, nämligen socknarna Voxna, Ofvanåker, Alfta och Bollnäs; i västra delen af länet: Arbrå, Undersvik, Jerfsö, Ljusdal, Ramsjö och Färila med Kärböle kapell samt Loos socknar. Fruktodling förekommer endast i södra och sydvästra delarna af Helsingland. Frotstfjärilarna synas vara i aftagande. 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Förra äret torde ingen mer än meddelaren begagnat be- sprutning eller limning, men i är ha de försökts pä några ställen. Andra skadeinsekter hafva ej uppträdt mer än under van- liga ar. Kålfjäriln har i år ej fortplantat sig i trakten, men däremot grönlusen (?), hvilken dock ej var så svår som un- der de torra åren. Hushållningssällskapet har uppdragit åt länsträdgårds- mästarne att undervisa dem, som kunna draga nytta däraf, samt spridt små skrifter om frostfjärilns bekämpande m. m. Helsinglands trädgårdsodlareförening har äfven gjort, hvad den kunnat, och ofta upptagit frågan till diskussion vid sina sam- mankomster. Genom länsträdgårdsmästaren VILH. CEDERPALM, Delsbo. Verksamhetsområdet utgöres af norra Helsingland, socknarna Delsbo, Norrbo och Bjuråker. Har blott en gång, 1901, sett ett tjugutal fyratioåriga vild- aplar härjade. I september påströks kalkvatten, och följande år syntes blott några larver. Dä förnyades operationen. I : år fanns det ej några sådana. Tror dock, att den kalla våren 1902 kunnat lika väl vara orsaken härtill. Såg blott två kalfjarilar den nyss- gångna sommaren, och någon skada genom sådana har ej afhörts. Erhöll sex böcker af Hushällningssällskapet till utdelning. Genom länsträdgärdsmästaren L. J. HôcBerc, Gefle. Di- striktet utgöres af en del af Gestrikland, nämligen socknarna omkring Gefle. Det enda ställe, hvarpå frostfjäriln anträffats, har varit å en gård i Hedesunda: socken, ty där härjades en gammal fruktträdgård. På många ställen, hvarest man lyssnar till goda råd, har man till förekommande af härjningar utsatt fånggördlar, upptill bestrukna med larvlim, äfvenså har man i en och annan trädgård försökt besprutning med kejsargrönt, hvilket torde vara bästa medlet, om det användes i rätt tid. Men vi hafva en annan insekt här, hvars larv uppäter blommor och blad på unga planteringar, och torde vara gröna \ u. LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 25 malmätaren. Mot denna. är besprutning med kejsargrönt bästa utrotningsmedlet. Hushällningssällskapet utsände i väras cirkulär rörande behandlingen af fruktträden, men alla lyssna ej till de rad som gifvas. Meddelaren tillhäller alltid fruktodlare att hälla sina träd fria fran mossa och skrafvelbark. Genom länsträdgärdsmästaren A. P. ANDERSSON, Ströms- bro. Distriktet omfattar södra Helsingland, utom Hanebo, Segerstads och Bollnäs, och norra delen, utom Delsbo, Norrbo och Bjuräkers socknar, för hvilka pä senare ären varit an- ställd en handledare (plantör) i trädgärdsskötsel. Distriktet utgöres af 21 socknar eller 4 tingslag och i det närmaste två härader. Frostfjäriln har ej uppträdt härjande, och af andra skade- insekter hafva blott anträffats: björkrullvifveln i 4 honexem- plar på päronträd. Krusbärstekeln uppträdde vid Lingbo i ringa mängd, men dess verksamhet afbröts snart genom ett par mycket kalla nätter och tre dagars regnväder, ty därefter syntes ej några till. | Hushållningssällskapets Förv. Utskott har låtit trycka och utdela en mängd cirkulär enligt förslag från Entomolo- giska anstalten. Från den bekante insektsamlaren JOHAN RUDOLPHI i Delsbo ingick ett meddelande, hvaraf följande var det viktigaste. Någon åtgärd till förgörande af skadeinsekter har ej ve- terligt förekommit i trakten. Den 29 sept. varsnades en lef- vande frostfjärilhane, inkrupen under barken på en stubbe, Frostfjärilar hafva aldrig varit talrika i norra Helsingland. Den gångna sommaren har varit ogynnsam för fjärilar. Mina Argynnis Ossianus-larver hunno ej utvecklas, utan öf- vervintra för andra gången. På blommande syrener syntes i år ej en enda Splunx eller Cucullia, hvilka eljest bruka vara allmänna. Däremot hafva bladlössen varit mycket talrika. Blekinge län genom länsträdgärdsmästaren J. P OHLSSON, Lugnadal, Gullberna. Distriktet utgöres af hela länet. Frostfjärilhärjningen har aftagit, där den var värst under förra året, och isynnerhet i de trädgårdar, där besprutning i rätt tid företagits. Utrotningsmedel hafva begagnats ungefär- LÄ u 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Kan | ligen i samma skala som förra året. Limning har användts mest, och mångenstädes har man nedlagt stor omsorg på larvernas dödande. Såväl brumatalim som det af Soraver rekommenderade limmet hafva användts, äfvensom ganska allmänt vanlig vagnsmörja. Denna senare har visat sig vara ett både bil- ligt och utmärkt medel, blott man iakttagit att tillsätta. något olja, om smörjan varit för fast, eller litet tjära, om den varit för tunn, och vid påstrykningen noga tillsett, att pappremsan blifvit väl genomdränkt, ifall den bestått af otjärad papp. Sker detta, erfordras: sällan mer än en efterstrykning. Redan i början af maj (?) voro de första larverna synliga och företräddes af en större, knubbig larv, som tycktes vara af ett annat slag. Omkring den 30 oktober: observerades i skogstrakterna de första frostfjärilarna pa limkransarna, men voro de ej så talrika som 1902, och i skärgården, där limning och besprut- ning vidtagits, voro de till och med sällsynta. | Att medelst åtgärder från något håll få besprutning ut- ~ förd öfver hela länet under den korta härjningstiden låter sig ej göra. Hushällningssällskapet har därför måst inskränka sina åtgöranden, liksom förlidet år, till att föranstalta om un- dervisning vid limkransars uppsättning, anvisning hvar kejsar- grönt kan erhållas samt utdelning till folkskolor m. fl. af broschyren »Vära för fruktträd och bärbuskar skadligaste insekter». Ekarna voro blott obetydligt härjade af larver, men björk, hassel m. fl. angrepos rätt betydligt, i motsats till förhållandet förlidet år. Att våra vanliga medel mot frostfjäriln äro verksamma, när de användas rätt, visade följande förfarande i trädgårdar, som 1902 svårt härjades. I slutet af Juni, då larverna bör- jade söka marken, beströddes denna tjockt med kalk®, och pa sommaren omgräfdes jorden. I oktober päsattes limkran- sar och träden kalkströkos. Följande vår aftogos limkran- sarna och förstördes. | _ Se vidare direktör ROSENGRENS meddelande längre fram. + x N LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 27 Under sommaren 1903 förekommo inga larver pä löf- träden (?) . Malmôhus län genom länsträdgärdsmästaren B. KJELLSSON, Åkarp. Verksamhetsomrädet är hela länet. Besprutningen har ökats och kommer nog att så göra än mer, sedan boken om »Vära för fruktträd och bärbuskar skadligaste insekter» - blifvit, genom meddelaren spridda, på bekostnad. af Hushäll- ningssällskapet. Limning äger äfven rum 1 större trädgårdar, men har troligen ej ökats. Frostfjäriln synes i år hafva af- tagit i antal. Har limmat i egna trädgården, men blott ett fåtal fjärilar hafva fastnat, mest hanar. Har höns, som fått gå i trädgården och antagligen bortsnappat många honor. Af lim användes A. P. SJjöBErGs i Malmö. Sprutade i trädgården före blomningen och har sedan dess ej haft olägenhet af insektangrepp. Hade någon frukt, hvilket ej var fallet i allmänhet. Ärnar i vinter bespruta med kalkvatten. | Kopparbergs län genom länsträdgärdsmästaren KARL LINDEROTH, Emaus, Hedemora. Länet är indeladt i tre distrikt, nämligen i norra, med GUSTAFSSON, mellersta med KLInG och södra med K. LINDEROTH som länsträdgårdsmästare. Frost- fjäriln har farit skonsamt fram inom länet. Enligt uppgift af GUSTAFSSON har den ej förekommit inom norra distriktet, en- list Kring obetydligt i mellersta, och i södra blott här och där, men icke i någon större utsträckning, och åtgärder hafva där vidtagits mot densamma, såsom trädens . kalkstrykning, be- sprutning med kejsargrönt och limning med brumatalim. Krusbärmasken (stekeln) har uppträdt på rätt många stäl- len och kalätit buskarna, och har man där med god framgång användt som medel kejsargrönt !/; gram och alun 7 gram pr liter vatten. Boken om fruktträdens skadligaste insekter har genom Hushållningssällskapets försorg utdelats till de flesta trädgårdsägare inom länet. Östergötlands län genom länsträdgårdsmästaren PETER Linve, Linköping. Distriktet utgöres af Åkerbo, Hanekinds, Bankekinds, Skärkinds, Hammarkinds, Aska, Dals och Lysings härader. Frostfjärilhärjningen var betydligt lindrigare 1903 än året 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. förut, dock ganska svår i vissa delar af Bankekinds (Åtvida- berg) och Skärkinds härader. Såväl limning som besprutning hafva användts i mycket ökad skala och med synbart godt resultat. Linköpings trädgårdsförenings lim har, rätt användt, visat sig bra. Påpasslighet är vida viktigare än limmets kvalitet. Den senare kan aldrig göra den förra öfverflödig, utan ett särdeles godt lim kan snarare fresta till försumlighet. Tiden för larvernas framkomst var mycket olika för skilda trakter, största svärmningen var i höst i medio af oktober, då ovanligt många honor visade sig. Äpplebladloppor uppträdde mycket talrikt, men på grund af den för växtligheten gynnsamma väderleken, blef deras skadegörelse icke så stor. De inom distriktet anställda trädskötarna hafva varit verk- samma med besprutning och limning. Under sista året har Hushållningssällskapet icke vidtagit några särskilda åtgärder till härjningens hämmande. Genom länsträdgärdsmästaren Cur. F. Monr, Linköping. Verksamhetsfältet utgöres af Östkinds, Björkekinds, Lösings, Bråbo och Memmings härader, mest slättland i länets norra del, samt Kinda och Ydre härader, förnämligast bärgs- och skogsbygd i södra delen af länet. Frostfjärilarna hafva aftagit och nästan försvunnit, där åtgärder vidtagits och skötts väl. På några ställen har dock förödelsen varit total, delvis beroende på att intet gjordes i fjol och delvis därpå, att trädgårdarna varit kringväxta af vilda löfträd, som ej limmats. Limning har flitigt användts och besprutning likaså, huf- vudsakligast inom fruktodlareföreningarna. Trots varningar har besprutningen skett för tidigt, redan i mars, dä den ingen nytta gör. Är af Pomologiska Föreningen utsedd som prisdomare rörande larvlim och har gjort en grundlig undersökning i en stor trädgärd, där alla träden varit kalätna och limning ej ägt rum i fjol. Bland 12 limsorter visade sig HENR. GAHNS i Upsala bäst och L. PFANNSTIELS i Malmö därnäst, men detta har det N . LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 29 felet, att det mäste värmas vid pästrykningen. Verkningarna voro storartade. Flärilarna började flyga i sista veckan af oktober. En begäran om anslag för en resa till Entomologiska Anstalten afslogs af Hushällningssällskapets förv. utskott. » Äpplebladloppan (Psylla Mali) har varit talrik på sina ställen. (senom länsträdgärdsmästaren G. LiNDÉN, Linköping. Di- striktet omfattar Gullbergs, Bobergs, Valkebo, Vifolka, Göstrings och hela Finsponga läns härader. Anser att frostfjärilarna aftagit öfver hela linien, som till- skrifves den gynnsamma väderleken under löfsprickningen sistlidna maj (?). Kejsargrönt har användts pa 60 à 70 ställen, och som- liga säga, att de funnit det nyttigt, andra icke!®. Att det dock manga fall gagnat är otvifvelaktigt. Limning har under innevarande höst tillämpats blott på några få ställen och skötts kanske något bättre än i fjol. På ett ställe räknades ända till 1,000 honor å ett (gammalt) träd, å andra erhölls i medel- tal 30—35 o. s. v. À vissa ställen har honornas antal varit stort och å andra hanarnas. De, hvilka med något intresse vårdat limkransarna, anse den hopkokade råa linoljan med circa 10 4 vaselin bäst, andra föredraga vagnsmörja. I medlet af oktober observerades första frostfjärilarna, de flesta hanar, men andra trodde sig sett dem 2—3 veckor tidigare (?). Bladminerare och Fusicladium hafva i år skadat blad- verket minst lika mycket som frostfjäriln, hvarför meddelaren under eftersommaren och hösten förklarat dessa krig och föreskrifvit 1) löfvets bränning och 2) besprutning nästa vinter. Hushållningssällskapet har utlämnat en bordeauxspridare till hvarje länsträdgårdsmästare att visas under resorna. Frostfjäriln finnes äfven å holmar i skärgården (D:r N. O. Holst). 1% Orsaken härtill omnämnes ej. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Genom direktör KARL ROSENGREN, Adelsnäs trädgårdar, Åtvidaberg, som ingifvit berättelse af den 22 dec. 1903. Under sommaren 1901 visade sig frostfjärillarver vid Åt- vidaberg på almar, ekar och obetydligt å björkar, men gjorde då blott obetydlig skada, hvarför man knappast reflekterade öfver hvad sorts maskar de voro. På våren 1902 började däremot härjningen på allvar. Å en areal af flera kilometers omkrets blefvo bladen uppätna, allt efter som de slogo ut å ofvannämnda m. fl. löfträd, äfvensom på fruktträden. An- stalter vidtogos nu för att bekämpa skadedjuren, isynnerhet i Adelsnäs park och fruktträdgärdar samt à de löfträd, som stodo nära fruktträden. Besprutning med kejsargrönt verk- ställdes pä en del ställen, dock nästan sent, eller dä larverna i det närmaste kalätit träden. Strax innan de voro färdiga att sänka sig ned till jorden för att ga i puppor, päströddes under en del parkträd. ett lager: af 5—8 cm. nysläckt kalk för att dymedelst förgöra skadedjuren. Detta tycktes ej göra någon verkan, ty larverna kröpo, omkring i kalken i högönsklig välmäga och togo sedan vägen rätt igenom den- samma. Att kalken vid nederbörd etc. skulle hindra förpupp- ningen höll ej heller streck, då massor af fjärilar under. dy- lika träd uppträdde på hösten. | Följande höst, sä snart fjärilar blifvit synliga, börjades med limkransningen af alla fruktträd, en stor del träd i par- ken samt vidare ‚alla löfträd på ett band af omkring 15—20 meters bredd omkring fruktträdgärdarna och trädskolorna. Limmet sköttes, mycket noga och blef. rätt kostsamt, dä här på platsen åtgick 800 kg. lim. Ingen försökt limsort befanns riktigt bra, ty under sol- varma dagar förtunnades det och rann ned på stammarna, och om vädret var regnigt, bildades å dess yta en hinna, och vid någon köldgrad stelnade det fort. Mest användes A. P. SJÖBERGS i Malmö lim, vidare försöktes s. k. brumatalim (lik- nande vanlig vagnsmörja), samt ett annat, hopkokt ‚pä stället af tjära, rofolja och något grönsåpa. Fjärilar af båda könen fångades oerhördt, isynnerhet på de större löfträden, där t. o. m. en ny ring måste påsättas ofvanpå den första. På marken, tätt intill stammarna, kunde man längre fram på hösten å K = LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 3I somliga ställen ösa upp ända till 2—3 liter honor. Pa fruktträden fångades mindre med fjärilar och på de minsta knappast någon. På våren 1902, innan knopparna börjat svälla, gjordes på ett par hundra yngre fruktträd försök med fullständig kalk- ning. Detta visade sig ej göra minsta nytta mot frostfjäriln. En vecka innan knopparna började slå ut, företogs första besprutningen. Blandningen bestod af 2 kg. kalk, 1 kg. kop- parvitriol, 250 gram grönsåpa och 65 gram kejsargrönt till 100 liter vatten. Denna besprutning syntes ej göra någon nytta mot nämnda fjärillarver ‘4. Sa snart bladbildningen skulle begynna, företogs andra besprutningen, något svagare, nämli- gen | kg kalk, | kg. kopparvitriol, 250 gram grönsåpa och . 0 gram kejsargrönt pr 100 liter vatten. Denna besprutning gjorde stor nytta, i det att de framkläckta larverna dogo, men om en vecka. voro larver åter i antågande, hvarför besprut- ning åter företogs, ännu något svagare, då vitriolen minskats till 500 gram. Besprutningarna i plantskolorna och fruktträd- garden företogos 3—4 gånger, och tycktes, hvad larvarna beträffar, göra stor nytta. Å andra sidan hafva vi efter besprutningarna gjort sorg- liga erfarenheter denna sommar. Det har nämligen visat sig, att vissa sorter af fruktträd ej tåla lika stark besprutning. Detta gäller i hufvudsak de yngre äppleträden, enligt de här gjorda försöken. . De sorter, hvilkas frukter mogna tidigt,. tyc- kas i allmänhet ej tåla så stark besprutning som vintersorterna. Detta hvad bladverket beträffar, då någon frukt ej funnits på träden denna sommar. I rader, där flera sorter förekomma och blifvit besprutade med samma vätska och på samma tider, har stor olikhet yppats. A en del sorter ha de unga skotten och bladen svartnat, à andra återigen har bildats rost !?, som haft till följd, att växten afstannat och bladen forr eller senare fallit af. En del äterigen har ej det minsta tagit skada. De löfträd, som förlidet ar voro mest angripna, hafva i ar lidit mindre, fruktträden hafva däremot varit mer utsatta, ™ Skedde antagligen något för tidigt. ™ Här menas någon sorts s. k. korkrost. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. kanske emedan härjningen ä dem bürjade ett är senare. Un- der nyss gångna : höst hafva fjärilar funnits, men i betydligt mindre antal. Af andra insekter, som rätt talrikt uppträdt på platsen, nämnes blåhufvan (Diloba Coeruleocephala L.), hvars larv nog på många ställen ansetts vara frostfjärilns. Bladlöss hafva äfven förekommit, fast ej i stor skala. Till deras bekämpande har användts 1—2-procentig lysollös- ning, som bästa medel. Kvassia har äfven försökts, men med mindre godt resultat. I ett senare bref lämnas några ytterligare upplysningar. I det första omnämndes nämligen bland annat, att smärre granar, som växte bland löfträden, anfallits af frostfjärillarver, sedan de sistnämda blifvit kalätna !?. 1 Skadan genom besprutningen ä en del träd syntes vara individuell och visade sig förnämligast på Astrakaner, på Parmän och Ribston helt obe- tydligt. Det är i alla fall bättre att döda larverna, än att dessa skola uppäta blad och knoppar. Ett annat märkligt förhållande omnämndes, nämligen att ekarnas knop- par voro öfverhöljda af små larver, men att dessa på en gång liksom för- svunno, äfven a obesprutade träd. Att förklara detta synes svårt, hälst dä man ej vet, hvad slags larver de voro — månne ej af bladloppor (Psylla)? På ett tjugutal ekar försöktes limringar om våren, hvilka höllos klibbiga en tid, men kunde ej märkas några fjärilar på dem. Då sedermera äfven från ett annat håll meddelats, att granar, som växa bland löfträden, blifvit skadade af frostfjärillarver, vände jag mig till fröken E. KARLSSON på Stjerneholm i Halland för att få höra hennes åsikt om det märkliga förhållandet, alldenstund hon i ett föregående bref omnämnt, att larver kröpo upp i lärkträd, som därför äfven blefvo limmade. Hon skrifver härom ungefärligen följande: Här i trädgården hafva vi granar på flera ställen äfvensom en plantskola af dylika träd. Jag har dock aldrig sett, att frostfjärillarver angripit dessa, hvarken de stora eller små, utan de hafva stått lika gröna och vackra. För min del tviflar jag på att sådana träd angripas af dessa larver, då sådan föda troligen är för hårdsmält. Så illa som frostfjärillarver härjade här i våra trädgårdar 1901, tycker jag de då skulle angripit granarna äfven, om de hade smak därför. Hvad lärkträden angår, har jag de sista åren fångat larver äfven på dessa, men aldrig sett, att några af deras barr varit skadade. Som man ser synas tankarna vara delade rörande denna sak, hvarför man torde böra uppskjuta med ett slutpåstående tills framtida närmare under- sökningar blifvit företagna. 0 N = LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 33 Jämtlands län genom länsträdgärdsmästaren J. ÖBERG i Östersund. Verksamhetsområdet sträcker sig öfver hela länet. Blott i ytterst få fall förekomma fruktträd där. Har häri- genom ej kommit i tillfälle göra iakttagelser rörande frost- fjäriln och anser denna vara af ytterst ringa betydelse för länet. Bärbuskar odlas mer allmänt, och hafva insekter ej i pa- fallande grad gjort dem skada. Någon besprutning med kej- sargrönt har i följd häraf troligen ej förekommit. Vid ett trädgårdsodlaremöte i Stockholm förliden vinter framkastade en person, som antagligen ej kände frostfjärilns lefnadssätt, den förmodan, att de frostfjärilar, hvilkas ägglägg- ning genom inträffad kyla förhindrats på hösten, skulle föl- jande vår vid töväder krypa fram, para sig och sedan lägga ägg i träden. För att bidraga till bemötandet af detta hug- skott, ombads fröken EMELIE KARLSSON i Östra Karup i Syd- halland, som visat ovanlig energi vid användandet af limkran- sar, att följande vår anlägga dylika på några träd, hvarunder frostfjärilar kunde förmodas finnas kvar. Enligt uppgift i bref af den 5 mars hade inga fjärilar visat sig, och detta var ju att vänta # Om det i verkligheten förhåller sig sa, som tro- värdig person efter egen erfarenhet uppgifvit, att frostfjärilägg, som icke varit utsatta för vinterkyla, ej gå till, synes faran af en äggläggning på våren vara ingen. Af förestående meddelanden erfar man, att en del upp- gifter, särskildt angående besprutningens och limningens ver- kan och nytta, äro hvarandra motsägande, hvilket nog ej får räknas dessa utrotningsmedel till last, så framt materialet varit af bästa beskaffenhet, utan häröra de dåliga resultaten säkerligen från ett mindre ändamålsenligt tillvägagående, dåligt material etc., hvilket äfven framhålles och bestyrkes i flera af de lämnade meddelandena. j Besprutningen med kejsargrönt har, som man kurde vänta, ganska afsevärdt tilltagit, om man får döma af de många skrifvelser med begäran om bemyndigande att använda giftet mot insekter, som inkommit. Antalet sådana bemyndi- ganden, utlämnade till slutet af år 1903, har utgjort åtta- 4 Se vidare direktör K. ROSENGRENS vid Åtvidaberg meddelande. Entomol. Tidskr. Årg. 25 H. 1, (1904). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. es" hundraätta, och den kvantitet schweinfurtergrönt, som, med iakttagande af laga former, utlämnats från Anstalten och ge- nom firman. G. Sséstept ét C:o i Göteborg, belöper sig tll närmare 500 kg under nu gängna är. Hur mycket man på andra håll olagligt utlämnat och användt, kan naturligtvis ej här uppgifvas. Om den goda verkan besprutning i rätt tid med starkt arsenikhaltigt kejsargrönt medfört, hafva numera så många intyg från trovärdiga personer erhållits, att klagomål öfver motsatsen, som en eller annan gång förspörjas, kunna lämnas utan afseende. Fel hafva då blifvit begångna hvad tiden och sättet för besprutningen beträffar, eller ock har materialet va- rit mer eller mindre odugligt. Många personer sprutade för tidigt, redan i mars eller april, eller ock för sent, först sedan träden blifvit nästan kal- ätna. I förra fallet hann giftet bortblåsa vid stormar eller af- sköljas genom slagregn, hvilka ej sällan förekommo förliden vår, innan larverna utkläcktes. De senare utvecklade bladen voro ej förgiftade, utan sköflades efter hand, ända till en ny besprutning stäckte larvernas framfart. Då en kommande väderlek ej kan förutses, och äggens kläckning ej kan ske samtidigt öfver hela landet, blir det nästan omöjligt, att från Anstalten angifva tiden, då besprut- ningen borde börja inom hvart och ett område, men detta skulle mycket väl kunna hjälpas på det sätt, att intresserade personer i landsorten, hvar och en på sin trakt, anställde vissa under- sökningar rörande äggen. Att i en trädgård söka upp frost- fjärilägg på träden har sina svårigheter med sig, isynnerhet om de ej äro mycket allmänna, och misstag kunna lätt där- vid begås, efter hvad erfarenheten visat. Saken skulle emel- iertid falla sig betydligt lättare, om man under flygtiden in- samlade ett antal honor och i skymningen släppte dessa på ett helt litet träd med blott få kvistar, hvarigenom de därpå lagda äggens upptäckande betydligt underlättades; tv man skulle sedan med blotta ögat finna de små, rundade, i början ljusgröna, därefter rödgula äggen i närheten af knopparna eller med ena ändan instuckna mellan lafvar eller andra ojämn- heter, om sådana finnas på barken. Sålunda förfors i höstas LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 35 vid Anstalten, och jag hoppas, att däraf skall kunna dragas stor nytta nästa vär. Förliden vinter upptäcktes efter rätt mycket sökande några ägg på en knappast meterhög apel, och dessa underkastades sedan noggranna observationer. De bibehöllo sin rödaktiga färg hela vintern. I april företogos undersökningarna oftare, till sist dagligen, och befanns det då, att äggen ej förlorade vinterfärgen förrän få dagar före kläck- ningen, då den ôfvergick till mörkare grön- eller blåaktig, med något glasartad glans. Just då denna färgförändring försiggår, bör första besprutningen ske, på det att knopparna skola vara förgiftade på ytan, då de små larverna äro redo att äta sig in i dem. Om undersökningar af ifrågavarande art blefve gjorda litet hvarstädes i landet, och om det tillkännagäfves i or- tens tidningar, då äggen visa tecken till kläckning, skulle, som jag tror, mycket kejsargrönt och ej så ringa arbete be- Sparas, som eljest kunna komma att förspillas utan märk- bar nytta. För min del har jag uppmanat flera personer, som jag vet vara intresserade för saken och ej sky litet besvär, att företaga dylika undersökningar; men sådana borde, som nämndt är, göras på skilda platser inom hvarje landskap, då kläck- ningstiden kan vara ganska olika och ej är beroende endast af polhöjd och läge öfver hafsytan, utan äfven på jordmån, solsken eller skugga, varm eller kall belägenhet etc. Några klagomål öfver, att småfåglar blifvit förgiftade efter besprutningen, hafva dess bättre ej afhörts i år. Det torde visserligen vara blott ett fåtal personer, som anställa några om- sorgsfullare undersökningar rörande denna sak, men det tycks likväl, att åtminstone någon af de många, som hafva hålkar utsatta, skulle märkt, om några af de i dessa boende fag- larna strukit med genom förgiftning. Detta borde förnäm- ligast skett vid den tid, när ungarna äro kvar i boen och stundligen matas, ty då är det ej särdeles svårt att komma under fund med, ifall antingen dessa eller föräldrarna om- kommit. Godsägaren E. TÖRNEBOHM på Ingetorpslund, som an- vändt besprutning med kejsargrönt de båda sista åren, skrif- ver härom: Glädjande att omtala, har hvarken här eller på en À: Er ie 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. F Vesslö förmärkts nâgon enda död smäfägel, fast jag har godt om hälkar och bon, alla bebyggda. I höstas voro talg- oxarna här mycket talrika». Efter hvad hittills förekommit, borde alltså faran för förgiftning vara tämligen ringa. Äfven vid Anstalten voro förliden höst talgoxarna ovan- ligt allmänna, och de uppsökte träget det lilla kärl utanpå köksfönstret, där de varit vana att finna läckerbitar utlagda för sin räkning. Här bultade och knackade de dagen i ända samt voro så orädda, att de flögo in i rummet, så snart ett fönster var öppet, för att noga undersöka på bordet stå- ende kärl, i hvilka de väntade finna något ätbart. Att mata vinterns småfåglar är ju både vackert och nöj- samt, dock tror jag, att detta bör ske måttligt, endast för att skydda dem mot svält; ty om födan blir riklig, kan det ju hända, att de underlåta att så som sig borde uppsöka den, naturen bereder dem på trädstammar och grenar. Limningen. Att sätta limmade pappersgördlar omkring träden, för att hindra fjärilhonorna att uppstiga, har alltmer kom- mit i bruk, och medlet är nog förträffligt, men det fordrar stor. påpasslighet och noggrann eftersyn, om det skall bli tillfyllest- görande, och är lämpligast å större träd, som med vanlig red- skap ej kunna fullständigt besprutas. En högst viktig sak är emellertid, att kunna erhålla ett i allo lämpligt lim, hvilket hittills ej varit så lätt. De limsorter, som äro så fasta, att däraf lätt bildas ring, kunna vara bra vid högre temperatur, men blifva vanligen för hårda, då termometern sjunker under 0; andra åter, som vid denna temperatur visa sig mjuka, rinna vanligen bort, då termometorn stiger till — 6 a 10 grader, hvilket ej är ovanligt, särskildt vid svärmningens början. Till Anstalten lämnades många sorter, af hvilka några synts täm- ligen lämpliga, andra däremot sämre eller t. o. m. odugliga för ändamålet. Allt för många fabrikanter och säljare hafva i år utbjudit lim, både af svenskt och tyskt fabrikat, för att man skulle så snart önskvärdt varit kunnat Jämna ett nägor- lunda säkert omdöme om dem alla. Det synes emellertid, som om en eller annan fabrikant tagit sig före att utan sak- kunskap röra ihop ämnen, snart sagdt af hvad slag som helst, blott de äro klibbiga till en viss grad, för att sedan "RAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 37 släppa ut smörjan i handeln. Detta har ock gjort, att mängen kommit att köpa lim af usel eller oduglig beskaffenhet och sedan förklarat limning till ingen nytta. Profning af larvliim. Mänga klagomäl hafva försports rörande det lims beskaffenhet, som utbjudes i handeln: än har det runnit ned pä stammen, torkat och bildat hinna vid mil- dare väderlek, eller blifvit för fast, da termometern närmat sig fryspunkten. Att fa köpa ett lim, som motsvarar alla anspräk, äfven ur billighetssynpunkt, torde för närvarande knappast vara möjligt. Tyskt fabrikat är i parti mycket billigt och torde knappast här kunna framställas till samma låga pris, men då det utminuteras hos handlande, blir det vanligen fem gånger dyrare. Att hemtaga det fatvis från Tyskland ställer sig så- ledes billigast, men man riskerar därvid att få en sort, som ej passar för våra förhållanden. Förlidet år tillverkade en och annan person själf sitt lim, antingen efter eget eller tyskt recept, och ansåg detsamma vara godt, om icke det bästa. Detta har dock ej besannats vid de prof, man vid Anstalten och på andra håll haft tillfälle anställa. Ett lim kan visa sig förträffligt till fångst af fjärilar i bästa fall under några dagar, men bildar snart hinna eller rinner bort, hvarför det ofta måste förnyas, hvilket ju blir be- svärligt, då det är fråga om många träd. Det hårdare bibe- håller ringen tämligen oförändrad nästan i hvilket väder som hälst, men blir fastare i ytan efter en kort tid eller vid ky- ligare väderlek, och måste då äfven detta bättras eller förnyas, antingen genom strykning med sticka eller genom tillförande af nytt, hvilket medför samma olägenhet genom att öka ar- betet som det först nämnda. I betraktande af dessa olägenheter, beslöt Pomologiska Föreningen att anskaffa lim från flera fabrikanter och för- säljare för att på olika orter pröfvas, hvarefter resultatet skulle offentliggöras. Detta skedde i behaglig tid, då marknaden började Öfversvämmas af en mängd sorter, den ena sämre än den andra. Fastän Anstalten f. n. ej kan anses som riktigt lämplig plats för pröfning af larvlim, då inga därför passande frukt- träd ännu finnas på stället, och då frostfjärillarvernas antal 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. re ii senom föregäende besprutningar reducerats till ett minimum, ville man dock där göra hvad man kunde för saken, sedan prof erhällits af de limsorter, Pomologiska Föreningen an- skaffat. Dessutom erhöllos frän fabriker ätskilliga andra lim- sorter, hvarigenom antalet uppgick till omkring 40. Af ut- seendet att döma voro dock ett par eller kanske flera prof af samma tillverkning och lika beskaffenhet. Gördlarna gjor- des af en tunnare, asfalterad papp, som fåtts från Munksjö och bestod af 15 meter långa och 10 el. 15 cm breda remsor. De lindades omkring de på platsen växande löfträden, och träull anbringades vid öfverkanten, på det att de insekter, som kröpo uppför stammarna, skulle under gürdlarna söka vinter- kvarter. Såväl alar, aspar, rönnar och sälgar som. stora ekar fingo gördlar omkring stammen. ; Sex limsorter, som funnos i förvar sedan förra året, an- vändes att börja med och utströkos på gördlarna i medio af september, dels för att utröna hur limmet förhöll sig under : då rådande högre temperatur, hvilken om dagarne uppgick ända till -- 18 grader och dels för att se, om fjärilar redan då voro i rörelse. Ny bestrykning ägde rum den 9 oktober, efter lindrig frost om nätterna. Rörande temperaturen efter sistnämnda dag är omnämndt å annat ställe. Den 12 nov. inträdde vintern på allvar, och blott högst få fjärilar visade sig sedan. Man kunde då träffa blott någon enda, som kru- pit upp till en ring, fast minimitemperaturen om natten varit omkring — 4. Den 16 föll något snö, och marken hade nu kälat i ytan, och då var det slut med svärmningen alldeles, äfvensom sedermera då töväder inträffade. Vid undersökningarna af gördlarna visade sig limmets beskaffenhet vara följande: |. Fran Joan Lisa i Linköping genom Pomologiska föreningen och länsträdgärdsmästaren G. Lmpen. Limmet hade tillverkats i nämnda stad och användes rätt mycket i orten förlidet är samt lärer ansetts godt. Det bestod af rä linolja, kokad vid sakta eld i 2—3 timmar. Vid användandet — tillblandades omkring 10% sâpa eller vaselin. Den 8 oktober hade limmet torkat eller runnit bort i följd af den varma väderlekens inflytande, hvarför nytt päströks. "LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 39 Luften hade nu blifvit svalare, + 0 på natten och högst — 5 om dagen. Den 17 hade limmet dock nästan åter för- svunnit från gördeln. Var för tunnt att bilda ring, men kan användas, om det ofta förnyas. 2. Fran ©. G. NorBACKk, Arvika. Efter tyskt recept: | del rofolja, 3 d. harts och 6 d. tjära. Hvartdera af dessa ämnen hade uppvärmts i särskildt kärl och därefter blandats med hvarandra. Vid kyla tillsättes enligt föreskrift ytterligare något rofolja, ifall limmet stelnar. Kostar blott 30 öre litern. Behandlades liksom föregående och var detsamma tämli- gen likt till sina egenskaper, möjligen något bättre. Var dock bortrunnet den 8 och efter förnyelse äter den 17. 3. Fran HEINRICH Ermisch, Burg Magdeburg, genom grossh. K. Knutson i Stockholm. Svart, stark luktande af kreosot e. d. Bildade lätt ring, som dock visade benägenhet att rinna pa solsidan. Vid lägre temperatur hårdnade det i ytan, men blef mjukare efter omstrykningar med spateln (stickan). 4. Fran A. P. SjöBERG i Malmö, gulbrunt, med ringa lukt. Bildade ring, som dock ej bibehöll formen pä solsidan. Skinnade sig nägot och härdnade, men blef änyo segt efter strykning. Vid kyligare luft höll det sig segt, men ringen bibehöll sig ej riktigt bra. Myggor och frostfjärilar fastnade rätt ofta, men det måste förnyas och strykas emellanåt. En annan sort af gammal tillverkning och på halfbuteljer rann snart bort. Troligen samma sorts lim, som fröken E. KarLssoN i Karup användt. 5. Fran fröhandlare Linpaxz i Stockholm, troligen tyskt fabrikat. Svart, starkt luktande. Strôks på undersidan af en pappring från H. Gann & C:o i Upsala och fångade fjä- rilar utmärkt i början, men bildade skinn, trängde genom pappen och måste förnyas. En annan sort från samma ställe, se längre fram. 6. Fran Svensons frühandel i Stockholm. Brunt, rann något, klibbigt men bildade hinna pa solsidan. Ringen bibe- höll sig ej och måste vid behof formas på nytt. Af de från Pomologiska Föreningen erhållna profven ut- strökos ringar den 14 oktober vid + 4°. Den 16 blef det 10, den 17 4 och den 19 + 2°, 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 7. Från Aurrep Koster i Hernösand. Brunt, svag ter- pentinlukt, segt och mjukt, men bildade ej ring. Den 19 äter- stod blott en tunn och något klibbig hinna, som sedermera torkade. Alltså mindre lämpligt. 8. Från Joux Lisa i Linköping, ett andra prof frän- samma ställe, se N:o 1. 9. Fran A. P. SJöBERG i Malmö. Af ungefär lika egen- skaper som N:o 4, troligen samma sort. 10. Från Lupw. P. PFANNSTIEL i Malmö. Brunt, obetyd- list luktande. Bildade ring, som dock snart förändrades, emedan limmet hade benägenhet att rinna. Var den 17 nästan bortrunnit och blott en tunn och svag hinna kvar. Måste ofta förnyas och är därför mindre lämpligt. 11. Från H. Hansen (P. J. BECKS. kem. tekn baies Falkenberg). Svart, ringa lukt, mjukt, såpartadt, bildade ring, som bibehöll sin form, men stelnade i ytan och hårdnade snart. Är därföre föga lämpligt. 12. Från apotekaren Z. OLsson (HENR. GAHNS bolag) i Upsala. Svart, stark lukt, mjukt, bildade ring, som dock gärna förändras på solsidan. Härdnar något vid kyla. En af de bästa sorterna, flera fjärilar fastnade därpå. 13. Från H. JunccLausen, Frankfurt a. d. Oder. Svart ringa lukt, mjukt, säpartadt, bildade ring. Härdnade nägot vid + 1° men fångade många fjärilar. Ratt bra sort. 14. Från Cart Pritzxer, Billwärder, Bergedorf. Brun- svart, starkt luktande, mjukt, säpartadt, bildande ring. Härd- nade nägot vid frost, men var oljigt i ytan. 15. Från EMIL SANDBERG, Stockholm. Liknar föregående, är nog för hårdt vid frost, men blir bättre efter omstrykning, liksom nästan alla andra sorter. 16. Från S. Knott i Leipzig. Brunt, ringa lukt, rinnande, men segt och torkar snart. Måste ofta förnyas och är därför mindre lämpligt. 17. Från Heinrich Ermiscu, Burg Magdeburg. Nunnelim, som användes med god framgång under somrarna vid nunnehärj- ningen i Östergötland. Svart, stark lukt, mjukt. Ringen for- mades med någon svårighet vid svalare temperatur, då den "LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 41 olef väl hard. Bra för sommarbehof. Fjärilar fastnade lätt nog därpå. 18. Från samma man. Raupenleim genom grosshandlaren Kk. Knutson i Stockholm. Likt föregående, men kanske ännu hårdare, syntes därför något sämre. 19. Från Svensons fröhandel i Stockholm, ej samma sort som N:o 6. Svart, ringa lukt, mjukt och något segt vid + 2°, bildade ring och blef brunt i luften. Flera fjärilar fastnade därpå. Rätt bra. 20. Från SELLBERGS fröhandel i Stockholm. Svart, stark lukt, mjukt och något klibbigt, bildade ring, men hårdnade. 21. Fran U. KRreeseE, Rafnäs, Norrköping. Svart, starkt luktande, mjukt och såpartadt, bildade ring, men blef snart för hårdt. Sedermera inlämnades till Anstalten prof från följande fabrikanter och försäljare. 22. Skånska färgfabriksaktiebolaget i Malmö genom K. D. NaraHorstr. Nästan svart, segt, men bildade ej ring. Fångade bra ett par dagar men hårdnade sedan i ytan, hvar- för omstrykning ofta måste företagas. Blef något bättre efter tillsättning af 20 4 vaselin, men var snart odugligt, om flitig päbättring underläts. Många fjärilar fastnade, medan limmet var mjukt och utan hinna. 23—25. Sedermera erhölls prof, bestående af tre sorter, af hvilka den ena hade stor benägenhet för att rinna och de båda andra voro för hårda. 26. ”TJÄDERS fröhandel i Stockholm. Svart, starkt luk- tande, bildade ring, efter väta gråaktigt. Kanske något för hårdt, men många fjärilar fastnade. 27. SELLBERCS fröhandel, annan sort än N:o 20. Svart, starkt luktande, bildade ring. Härdnade snart och måste ofta strykas om. 28. Linpaurs fröhandel, annan sort än N:o 5. Svart brunt, starkt luktande, dälig ring, klibbigt, men troligen för hardt vid lägre temperatur. 29. GRUMME Ct Son. Svart, föga luktande, mjukt, bildade ej ring, vatten stannade länge på ytan efter regn eller dagg. Rann ned och måste ofta förnyas och därför mindre lämpligt. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 30-34. Ytterligare fem prof från H. Ganns fabrik. Af ~ dem syntes det, som betecknades med B? bäst, men hade — benägenhet för att rinna, hvarför det förändrades något och À fick sedan namnet B‘. 35. Bt Höll sig mjukt vid + 4° efter nattfrost och 2 tycktes vara mycket bra. 36—37. Åter två prof, B® och B®, som skulle utgöra 7 förbättrade upplagor af B!. Af dessa syntes B° för fast, men B® var bättre och bibehöll sig i ring vid ända till + 12 à 14, dä det först började rinna, och var ännu mjukt och tämligen klibbigt vid — 10°. Torde alltså böra vara ett godt larvlim, fast något fullt tillförlitligt omdöme ej kan gifvas, da det er- hölls så sent, att inga frostfjärilar vidare förekommo. Apote- kare Z. OLssons i Upsala många bemödanden att framställa M ett godt lim hafva skett med sakkännedom och förtjäna allt beröm. Ännu en förbättrad sort, som sändes efter jul, syntes vara mycket bra. Slutligen sändes ett prof på en svartaktig vagnsmörja från trädgärdsmästaren Knut ÖHRMAN, Tumba. Den köptes hos WaHLiN & C:o, Blasieholmshamnen, Stockholm, für. jämförelsevis mycket billigt pris och ansågs i afsändarens — hemort såsom ett mycket godt larvlim. Det visade sig ej alls oäfvet, och därför hemtogos från nämnda firma prof på de båda sorters smörja, den för i handeln, nämligen en svartaktig och en gul. Den förstnämnda tycktes dock ej vara alldeles samma slag, som den herr ÖHRMAN sändt, utan var något för hård, hvaraf det synes, som om man vid smör- jans tillverkning ej är så noga med, att den alltid är af samma beskaffenhet. Den gula sorten visade sig, som det tycktes, utmärkt, ehuru inga frostfjärilar då funnos till hands för försöken, men kvarnmott och flugor fastnade därpå vid första beröring. Den ut- ströks liksom den andra i sträng på ett bräde och bibehöll formen sanska bra ända till + 12? samt höll sig mjuk vid mycket lägre temperatur, men efter någon vecka hårdnade den allt mer och mer och kunde därför ej anses god, samt innehöll en del - fastare, vaxliknande, smärre klumpar. Min tro är likväl den, att detta slag af vagnsmörja kan lätt göras likformig och A SORT TT \ Held + LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 45 genom tillsättning af något ämne (kanske fett eller såpa) bli af sådan beskaffenhet, att klibbigheten bibehålles vida längre. Skulle detta kunna ske, vore mycket vunnet, ej minst genom det billigare priset, då däraf beredt larvlim -ej borde kosta mer än !/, eller högst !/; af det, som nu i handeln utbjudes. Utdelning af cirkulär och skrifvelser. Ett af de erkändt verksammaste medlen för att indirekt motarbeta insekthärj- ningar torde vara, att så långt ske kan utbreda kännedomen om ifråga varande skadedjurs utseende och lefnadssätt samt lämpliga medel till deras förgörande. Bästa metoden är väl härvidlag, att kostnadsfritt sprida eller för mycket billigt pris tillhandahålla lättfattliga skrifter i ämnet. Detta hafva några af våra Hushållningssällskap till fullo insett och tillämpat på så sätt, att cirkulär med upplysningar tryckts och utdelats i tusentals exemplar. Östergötlands Hushällningssällskap tog initiativet, hvarefter ett och annat af de öfriga på uppmaning från Anstalten följde exemplet. Härom nämndes något redan i förra arsberättelsen. Då cirkulären egentligen berörde blott en enda insekt, nämligen frostfjäriln, gick undertecknad i författning om, att en billig hjälpreda, rörande bekämpandet äfven af andra för fruktträden skadliga insekter, blef utgifven fran trycket. Den hade titeln: »Våra för fruktträd och bärbuskar skadligaste insekter» och utgjorde tre tryckark samt var för- sedd med 39 i texten intryckta figurer. Bokhandelspriset sattes till 60 öre, men detta blef betydligt reduceradt, i visst fall ända till hälften, om ett större antal rekvirerades från samma hand. Profexemplar sändes gratis och i god tid till en mängd skolor äfvensom till Hushållningssällskapens sekre- terare, på det man skulle hinna fatta beslut om utdelning, innan frostfjärilhärjningen började i våras. Flera Förvaltnings- utskott insågo äfven, att skyndsamhet vore af nöden, och ställde sig därefter, andra åter lämnade ej svar förrän efter en påminnelse. Genom Hushållningssällskapen blefvo inalles 2,728 exem- plar gratis utdelade bland fruktodlare, och detta tal kan ju anses ganska stortartadt, men kunde hafva blifvit betydligt större, om alla Förvaltningsutskott haft samma uppfattning, rörande lämpligheten af att sprida allmännyttiga skrifter bland 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. ‘ Meg allmänheten. Då det ej är utan ett visst intresse att erfara — de olika Utskottens ställning till fruktträdsodlingen, särskildt beträffande spridandet af upplysningar rörande en af denna näringsgrens för närvarande viktigaste frägor, anser jag mig kunna här nägot närmare redogöra för deras ätgöranden härutinnan. Tre Sällskap, nämligen i Älfsborgs Norra, Blekinge och Västmanlands län utdelade hvardera 500 exemplar. I Kopparbergs län 200 ex. Af nio Sällskap, nämligen Stockholms (128), Upsala, Östergötlands, Kalmar Södra och Norra, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus samt Gotlands och Gefleborgs län, 100 ex. hvardera till utdelning. Af tvä, nämligen Västernorrlands och Älfsborgs läns Södra, 50 ex. hvardera. Afslag på framställningen om inköp för utdelning läm- nades genom Sällskapens sekreterare i Södermanlands och Örebro län utan motivering. Förut skedd spridning af cirkulär rörande frostfjäriln an- sågs tillräckligt inom Värmlands län. På grund af tillgångarnas anlitande för viktigare ändamål kunde ingen åtgärd vidtagas af Sällskapen inom Hallands och Jönköpings län. é Skaraborgs läns utskott »fann ej skäl föreligga» för in- köp af skriften. Detta oaktadt att på hela Kinnekulle samt i många andra områden inom länet frostfjärilns med flera larver kalätit de flesta trädgårdar. Böcker inköpas ej af Kristianstads Hushållningssällskap. Jämtlands, Väster- och Norrbottens Hushållningssällskap hembjödos ej boken, alldenstund fruktodlingen där är högst obetydlig. Ökadt anslag till Anstalten. Det är nu sex år sedan Regering och Riksdag bestämde tjänstemännens löner och anslaget till institutionens underhåll och drift. Till följd af ökadt arbete och prisstegring inom alla områden hafva ut- gifterna ej så obetydligt stigit sedan dess, och det blef där- för nödvändigt att söka få anslaget höjdt, om arbetena vid Anstalten skulle kunna fortgå obehindradt och utan afbrott. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 45 Hvad assistentens lön beträffar, var denna beräknad för högst sju månaders tjänstgöring årligen och därför ej större än ett tusen kronor. Erfarenheten hade dock visat denna tid vara för kort tilltagen. Arbetsbiträdets eller vaktmästarens lön bestämdes äfven vid samma tid efter ett förslag, förut uppgjordt af Landt- bruksakademien, då arbetslönerna ej voro så höga som nu, och det blef därför nödigt att bereda honom sådana inkomster, att de kunde jämföras med likställda personers i orten. Slutligen hade behofvet af ett extra biträde under de må- nader af året, då arbetena hopas, och föreståndaren tidtals måste ensam utföra dem, i anseende till assistentens tjänste- resor, gjort sig alltmer gällande. Utgifterna för underhåll och drift hafva äfven vuxit årligen, hvarför någon ökning af anslaget äfven härtill blifvit af be- hofvet påkalladt. For att i nagon man fa dessa olägenheter afhjälpta, ingick undertecknad till Kongl. Maj. med underdanig an- hallan om löneförhöjning med 1,000 kronor åt assisten- ten, emot skyldighet for honom att hela aret tjänstgöra vid Anstalten. Vidare att anslaget till underhall och drift matte höjas med sexhundra kronor, hvarigenom detta anslag skulle efter nästa års ingång komma att uppgå till tvåtusen ett hundra kronor. Sedan denna framställning vunnit Landtbruks- styrelsens understöd, behagade Kongl. Maj:t upptaga densamma som proposition till Riksdagen. Här gick ärendet igenom - utan meningsskiljaktighet och blef sedermera af Kongl. Maj:t fastställdt. De medel, som af Kongl. Maj:t beviljats förlidet år till cementgolf i källaren, tätning af innerväggar därstädes sam iordningsställandet af pumprummet och ett särskildt vinterrum för inläggning af sådana materialier, som ej tåla kyla, hafva under hösten blifvit använda för sitt ändamål. Utplantering af träd och buskar från trädskolan har skett, så långt tillgång på sådana medgifvit. Plantor af Py- rethrum roseum hafva utlämnats gratis till de personer, som anmält sig vilja odla denna vackra och nyttiga växt. Af s. k. gagnväxter har som vanligt omkring ett hundratal olika arter 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. uppdragits, för att föda på nära håll ej skulle saknas för er- … hållna försöksdjur. En särskild afdelning af åkerjorden inom området har indelats i smärre rutor, hvarå planterats en del giftiga örter samt sådana växter, hvilkas blommor lämna föda åt åtskilliga _ insekter. Enligt diariet är antalet skrifvelser under året ett tusen ett hundra femtioåtta, hvilket öfverskrider förra årets med ett hundra sextioen. Många af dessa skrifvelser hafva innehållit begäran om bemyndigande att använda kejsargrönt mot insekter, hvilka skrif- velsers besvarande tagit mycken tid i anspråk. Insända prof på skadeinsekter för artbestämning och förfrågningar om medlen mot dem hafva som vanligt varit rätt många. Prof på skade- insekter och parasitsvampar hafva äfven mottagits och för- frågningarna besvarats efter omständigheterna. Af skol- och skadeinsektsamlingar hafva under året ovanligt få blifvit beställda och ordnade, nämligen blott en till en skogsskola och två till andra skolor. Antalet besök vid Anstalten i och för att taga del af dess arbeten äfvensom att erhålla upplysningar och råd har upp- gått till ett hundra ett, däribland af fyra utländingar, nämligen en norrman, en finne, en österrikare och en engelsk miss. Besöken hafva alltså varit betydligt flera än under föregående aren. Samma har förhållandet varit med antalet telefonbud rörande önskade upplysningar. För Anstaltens ändamål och verksamhet intresserade per- soner hafva äfven detta är ihägkommit densamma med gäfvor, hvilka här med tacksamhet omnämnas: Entomologiska Föreningen i Stockholm: 23 argangar af dess tidskrift samt ett för byten erforderligt antal exemplar af »Uppsatser i praktisk entomologi“. Hr G. HOFGREN: Behöfliga kalendrar. Hr KNUT Bovin: Diverse prydnadsväxter. Hr E. ROESLER: Mörkrum för framkallande af fotografier. Hr G. LinD: Diverse försöksplantor etc. Hr L. TRAFVENFELT: Nordiska fjärilar. 4 re, À LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTERUKSSTYRELSEN 1903. 47 Hr E. MJÖBERG: Äkerns skadeinsekter af A. E. HOLMGREN samt sällsyntare insekter. Hr H. MUCHARDT: Diverse smäskrifter samt preparat af insektlarver, puppor m. m. A. TULLGREN: Diverse böcker och insekter. _ Riksmuseets Entomologiska Afdelning gen. prof. Y. SJÖ- STEDT: En samling svenska hemipterer. Undertecknad: En samling nordiska fjärilar för byte mot smafjarilar till Anstaltens samling, samt åtskilliga arter för komplettering. Löjtnant C. LUTTROPP: Nematus-larver. Dessutom hafva flera personer beredvilligt sändt diverse lefvande insekter för uppfödande och undersökningar. Anstaltens insektsamlingar hafva ganska betydligt ökats under året, och har deras ordnande försiggått så långt tiden medgifvit. Härmed har studeranden ERIC MJÖBERG biträdt under nära tre månader af sommaren, hvarvid Anstaltens stora coleoptersamling blifvit ordnad enligt nutidens fordringar. Assistenten A. TULLGREN har genomgått mindre kurser i praktisk entomologi med trädgårdseleverna vid Landtbruks- akademiens Experimentalfält och Bergianska trädgården samt hållit föredrag om skadeinsekter, där sådant påkallats. Anstaltens boksamling har betydligt ökats genom byten, skänker och inköp. Vaktmästaren E. J. SELLBERG har utfört smärre besprut- ningsarbeten i några närliggande trädgårdar. Tjänstemännens resor. Undertecknad har ej haft tillfälle att företaga mer än två kortare resor under sommaren, nämligen till: l. Gripsholms slott den 16 juli enligt särskildt förord- nande för att komma i tillfälle därstädes undersöka verknin- garna af besprutning med kejsargrönt å en större, för några år sedan utförd fruktträdplantering. Ett besök skedde därstädes för samma ändamål äfven förlidet år, för hvilket redogöres när- mare i årsberättelsen till Landtbruksstyrelsen för 1902 å sid. 36. Då hade man äfven sprutat, men för sent, så att större 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. delen af de mänga träden redan voro mer eller mindre kal- ätna, dä arbetet företogs. Nu hade man börjat detsamma i god tid, och verknin- — garna däraf voro, som man kunde vänta, påtagliga, ty vid be- söket kunde knappast ett enda märkbart skadadt träd upp- täckas, dä däremot de närbelägna, inom staden Mariefred be- fintliga trädgärdarna varit kalätna, emedan där intet ätgjorts. Träden där hade visserligen nu börjat få nya blad, men deras utseende. visade allt för väl, hur illa ätgängna de varit. Manga inom orten boende fruktodlare hade vid ett sammanträde på stället haft det bästa tillfälle att öfvertygas om besprutningens stora nytta, då den sker i rätt tid och med lämplig redskap. 2, Skepparviken à Värmdön efter rekvisition af ställets innehafvare, f. d. landtbrukaren C. A. WAHLSTRÖM. Af füre- gäende berättelser framgär, att de af nämnda person för mänga ar sedan egenhändigt planterade fruktträden artat sig särdeles väl och emellanät lämnat rika fruktskördar, men att de pâ senare tiden varit mycket utsatta für angrepp af moniliasvam- pen. Först angrepos astrakanträden och sedermera äfven de andra. I år hade de flesta träden saknat blommor, och svamp- angreppet var därför lindrigare på det hela taget; blott några astrakanträd, som hade blommat och nu buro tämligen ymnigt med frukt, visade torra ändskott här och där. Frostfjäriln hade ännu ej visat sig allmän, hvarför träden stodo gröna och vackra. Ett af dem, äfven detta en astrakan, hade haft rik- ligt med blomknoppar, men några utvecklade blommor kommo ej till stånd. Man hade antagligen trädgårdens isolerade läge att tacka för, att frostfjärilhärjning ännu ej fått insteg därstä- des. Några andra skadeinsekter förekommo ej häller i an- märkningsvärd myckenhet. Trädgården är nämligen på tre sidor omgifven af barrskog och på den fjärde af vatten, hvilket måste i hög grad hindra en del insektarter att ditkomma, isynnerhet frostfjärilhonorna, som ej på egen hand kunna passera en längre väg. Undervisning i besprutning med mera lämnades. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 49 Assistenten A. TULLGRENS tjänsteresor. l. Till Strängnäs för att vid Strängnästraktens Träd- gardsodlarefürbunds sammankomst den 18 januari hålla ett föredrag rörande trädgårdens viktigaste skadeinsekter samt ut- rotningsmedlen mot desamma. 2 och 4. Till Kalmar och Blekinge län för undersök- ningar samt ledning af utrotningsarbetet mot löfskogsnunnan. ! — »Redan 1840 iakttogs trädgärds- eller löfskogsnunnan, som den också plägar benämnas, i trakten af Karlskrona, där man har och hvar anträffade den, företrädesvis i träds gardarna. Sedermera visade den sig blott i mindre antal ända till är 1898, dä den uppträdde i större mängd i närheten af Kalmar och i Gullabo socken i södra Kalmar län. Fyndet meddelades till Statens Entomologiska Anstalt och för att närmare utforska insekternas utbredningsomräde be- ordrades Anstaltens dävarande assistent att besökä de härjade platserna. Vid den undersökning, som sälunda samma höst företogs, framgick, att fjärilh förekom i stor myckenhet ut- bredd öfver ett synnerligen vidsträckt område. Talrikast var den i norra Bleking i trakten rundt Hallasjön och i Gullabo socken af Kalmar län, företrädesvis å Hästmahults ägor. Till följd af dessa undersökningar, som ådagalade att faran för ytterligare spridning och härjning af skadeinsekten var syn- nerligen stor, beviljade Riksdagen på anhållan af Kongl. Maj:t ett anslag pa 10,000 kr. för bekämpandet af skadedjuren, och uppdrog Kongl. Landtbruksstyrelsen at En- tomologiska Anstaltens assistent att leda utrotningsarbetet. Detta bedrefs praktiskt och med stor energi, hvarför också resultatet, som det syntes, vid årets slut var synnerligen godt. ? En förnyad granskning af det härjade området sommaren 1900 bekräftade detta, i det endast ett fåtal larver påträffades. Arbetet vår och sommar 1899 hade kostat sammanlagdt 4,904: 90 kronor, och hade ejmindreän 2,290,5 dagsverken utförts. Man trodde sig nu efter utrotningsarbetet 1899 ha för den närmaste framtiden befriat trakten från dessa skadedjurs härj- Det följande är från A. TULLGRENS rapport till Landtbruksstyrelsen. ” YNGVE SJÖSTEDT, kampen mot trädgärdsnunnan (Ocnerza dispar L.) 1899. Rapp. till K. Landtbruksst. Ur Medd. fr. K. Landtbruksst. N:o 1. 1900 (N:o 60). Entomol. Tidskr. Arg. 25 H. 1, (1904). 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. i + ningar, men sä visade sig ej vara fallet. Redan hösten 1902 ingick meddelande om, att larverna af trädgärdsnunnan ånyo ~ visat sig i afsevärd mängd, och att en förnyad granskning af omrädet i dess helhet vore af behofvet päkallad. Underteck- nad fick i uppdrag sälunda att besöka de härjade platserna i Småland och Bleking. Resultatet af denna undersökning blef, att åtminstone i norra Bleking på ett par ställen i Långe- måla och öfverallt i Bjurabygget, båda gamla härjningsplatser, äggsamlingar af fjärilar anträffades i sådan mängd, att ett för- nyadt utrotningsarbete vore nödvändigt, för att insekterna ej skulle hinna vidare föröka sig och tilläfventyrs än en gång anställa sådana härjningar som 1898. På förslag af Entomologiska Anstaltens föreståndare pro- fessor LAMPA fick undertecknad af Kongl. Landtbruksstyrelsen i uppdrag att leda arbetet, och ställdes till mitt förfogande nödiga medel utaf anslaget för trädgårdsnunnans utrotande. Resultatet och gången af arbetet vill jag här i korthet framlägga. Det första, jag företog mig, var att försäkra mig om bi- träde af någon af de personer, som i egenskap af förmän för ett arbetslag deltagit i utrotningsarbetet 1899. Jag vände mig då redan tidigt i mars till landtbrukarne K. J. GUSTAFSSON och C. J. PETTERSSON, hvilka båda förklarade sig villiga deltaga. Åt GUSTAFSSON gaf jag dessutom i uppdrag att anskaffa till- räckligt med arbetsfolk, till dess jag kom ner till härjnings- området. Villkoren vore nu desamma som under arbetet 1899, nämligen en daglön af 1.50 kr. för vuxna och 0.75 kr. för minderåriga. Från början var det blott meningen använda fullvuxna, men måste jag mot slutet af arbetet äfven antaga några stycken pojkar till handtlangare åt de äldre. Enligt de undersökningar, som gjorts af SJÖSTEDT, skulle äggens kläckning sammanfalla med löfsprickningen och den första grönskans uppträdande. I början af april voro träden här i Stockholmstrakten ännu i knopp, men på grund af den intensiva värvärme, som då rådt omkring en månads tid, kunde man befara, att längre söderut vegetationen vore mera utvecklad, och sålunda borde kläckningen af nunneäggen vara nära förestående. Jag afreste därför den 17 april från Stock- holm till Kalmar som närmaste mål. Vid mitt besök sistlidna LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 51 höst därstädes anträffades ej några äggsamlingar, men då jag hade anledning befara, att äggläggningen blifvit fördröjd, ville jag vidtaga en förnyad granskning af området. Resulta- tet blef emellertid negativt, några ägg stodo ej att finna, oak- tadt larverna enligt uppgift förflutna sommaren varit mycket talrika. Några som hälst åtgärder voro således ej här af be- hofvet påkallade, man finge afvakta sommaren för att se, om några larver ånyo skulle visa sig. Följande dag, söndagen den 20 april, var det emellertid slut med det vackra vårvädret. En häftig snöstorm, som varade hela dagen och större delen af natten till måndagen, strök öfver större delen af sydöstra Sverige, åstadkom stora vindfällen i skogarna och tornade upp stora snödrifvor längs stenmurar och byggnader. Att på måndag fortsätta till Rå- bäcksmåla var sålunda ingen mening med. Att företaga en undersökning af stenmurar, som helt eller delvis voro täckta af snö, var lönlöst. Pa tisdagen afreste jag emellertid, i hopp att snön söderut skulle vara mindre, och att solen skulle sticka fram och smälta snön. Vid ankomsten till Råbäcks- måla fick jag emellertid veta, att snön låg fotsdjup i skogen, och dessutom hade jag under vägen dit, då vi åkte stundom genom drifvor af ett par fots djup, fått se att någon under- sökning af situationen ej var att tänka på under de närmaste dagarna. Enligt kyrkovärden ISRAELSSONS utsago var det dess- utom nära nog omöjligt taga sig fram till nunnehärden uppe i Hästmahult, spärrad som vägen var genom drifvor och kull- fallna träd. Onsdagen den 22 april föll ånyo snö till ett par tums djup. Torsdagen var mulen och kall, under det att fre- dagen och lördagen medförde ett ljumt och rikligt regn, som tillika med starkt solsken under söndagen gjorde slut på snön i det allra närmaste. Den 27 april genomgick jag i sällskap med ISRAELSSON det härjade området å Hästmahults och Råbäcks- målas ägor. Vid min resa i höstas befarade jag nämligen, att äfven här äggläggningen blifvit fördröjd. Granskningen af området visade emellertid, att några nya äggsamlingar ej kunde påträffas. Talrika fjolarsgamla äggsamlingar funnos däremot i mängd. Något arbete härstädes var sålunda öfverflödigt, och jag fortsatte därför samma e. m. resan till Brändahall för 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. att så fort som möjligt få i gång arbetet i Bleking. Och för att eventuellt kunna börja arbetet redan följande dag, sökte jag upp K. J. GUSTAFSSON i Långemåla samma afton för att närmare komma öfverens om arbetet. Under min vistelse i Kalmar hade jag gjort uppköp af åtskillig material. Viktigast var tjäran till bestrykandet af äggsamlingarna. Vid det föregående arbetet 1899 hade an- vändts “black varnish*. Da denna tjärsort af SJösTEDT fram- hållits som den bästa, inköptes ett fat af denna sort, men då den ställde sig tämligen dyr, 36,30 kronor per fat, beslöt jag äfvenledes på prof försöka med ett fat af s. k. gasverkstjära, hvilken blott betingade ett pris af 15 kr. pr fat. Utom tjära inköptes bleckpytsar, tjärborstar m. m. Allt hade sändts i förväg till Spjutsbygd och skulle vara afhämtadt till Länge- måla af GUSTAFSSON. Vid besöket hos denne nämnda afton fick jag veta, att allt var klart till arbete; tjäran etc. var kom- men och ett 50-tal arbetare funnos att tillgå. Det beslöts där- för, att bud skulle utgå till arbetarna följande morgon, att de kl. 12 middagen skulle infinna sig i Bjurabygget till arbete. Den 28 april börjades således arbetet på allvar. Arbets- styrkan fördelades på två lag, af hvilka det ena under C. A. PETTERSSONS ledning skulle granska nunnehärden i Bjurabyg- get, det andra, hvars förman K. J. GUSTAFSSON blef fick i uppdrag att genomga Langemalaomradet pa andra sidan Halla- sjön. Da de emellertid nu alla voro samlade i Bjurabvgget, fingo de samtlige arbeta dar under fürsta dagen. Som ett synnerligen gynnsamt faktum ma nämnas, att flertalet af de antagna arbetarna hade varit med om arbetet 1899 under SJOSTEDTS ledning. De kände säledes till huru äggsamlingarna sago ut och visste, hvar man borde söka dem. Nägon un- dervisning häruti behöfdes därför knappast; hufvudvikten var, att det under arbetets gang sags till, att inga murar eller rö- sen blefvo férbigangna eller slarfvigt genomsökta. Arbetarne fordelades nu i smärre partier, vanligtvis gingo de samlade tre och tre, af hvilka da en hade i uppdrag att smörja. Ur- sprungligen hade jag tänkt blott använda vuxet folk till arbe- tet, enär det 1899 visade sig ofördelaktigt tilläta en mängd mer eller mindre svärhandterliga pojkar deltaga i det- å VEN LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 53 samma. Emellertid frångick jag litet längre fram denna plan, ‘dA det visade sig nödvändigt att öka arbetsstyrkan nagot för att i tid kunna hinna afsluta arbetet, och tillät jag därför nägra poj- kar deltaga. Dessa placerades emellertid ej tillsammans, utan en gosse med uppgift att bestryka äggsamlingarna med tjära fick gä tillsammans med tvänne äldre, hvilka dä hade uppsikt öfver honom och ej tilläto nägot ofog med kamraterna. Under sädana förhällanden ut- rättade de ganska myc- ken nytta och voro en billig arbetskraft. Redan under första arbetsdagen päträffades massor af nya äggsam- lingar eller “bon“, som folket brukade kalla dem. Antalet syntes vara än- nu större, än da jag i höstas besökte orten. Talrikast voro de i smärre stenrösen, 1 hvilka ek- eller videbuskar växte, och icke minst talrika i närheten af vattensam- Imesar. .1:de större (ri stående stenmurarna vo- ro de mindre allmänna Ypperligt gömställe för larver, som skola för- och uti nyupplagda sten- puppas, och för äggsamlingar. rösen pä en del äkrar kunde man fä söka länge och väl, innan nägra anträffades. Ofta kunde man pä lämpliga lokaler finna stenar belagda med bortät ett 20-tal äggsamlingar, och uti spruckna block var antalet ännu stôrre. Uti ett dylikt fanns, när efter mycket besvär det tillräckligt bräckts isär, på en sprickyta om unge- fär en kvadratmeter nära nog hela ytan fullständigt täckt af tomma puppskal och larvhudar samt spridda äggsamlingar. Sprickan var blott nätt och jämt tillräckligt bred för en larv att komma emellan, och på grund af att den lutade något, var 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. den ju väl skyddad för regn, säledes i alla afseenden ett vp- perligt gömställe. Arbetet gick fram tryggt och ordentligt, och jag insäg genast, att jag kunde hysa förtroende för de bäda förmännens såväl duglighet som förmåga att arrangera arbetsfördelningen, en åsikt, som bestyrktes under arbetets fortskridande. Följande dag, den 29 april, skildes de båda arbetslagen, och GUSTAFSSONS ôüfvergick till Långemåla. Här voro ägg- Stenrös med talrika äggsamlingar. Från Kallgärdsmäla. samlingarna i allmänhet ej så talrika som i Bjurabygget, men dock tillräckligt många för att motivera ett grundligt genom- sökande af området. Vi proberade nu den inköpta gasverks- tjäran. Denna visade sig vara mera lättflytande, men ägde en något skarpare lukt. Till det afsedda ändamålet visade den sig vara förträfflig, och det enda klagomålet öfver den var, att under starkt soliga dagar den intensiva gasen starkt an- grep den tunnare huden, särskildt i ansiktet, en olägenhet, som för öfrigt äfven vidlådde »black varnish.» N LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTVRELSEN 1903. 55 Af några arbetare fick jag höra, att "massor" af ägg- samlingar anträffats pa stenmurarna i Ledja. För att taga närmare kännedom härom reste jag dit upp den 30. Först genomsöktes några af de gamla fyndorterna, men utan att anträffa mer än ett fatal äggsamlingar. Sa stannade vi vid en mindre gard och tillsporde folket, om de kände till nagot om nunnan. Jo, den fanns det godt om — uppe pa vinden! Har krälade i fönstren massor af c. 3 mm Rikt äggbelagd lokal vid Kallgardsmala. långa larver, och sökte man under stenar i närheten, borde man också kunna finna larver, påstods det. Att larver på- träffades inom hus redan vid denna tid var ju mindre underligt. Några fjärilhonor hade krupit in under det tämligen bristfälliga spåntaket och lagt ägg, som sedan af rumsvärmen kläckts något i förtid. Sådana företeelser voro rätt vanliga... Under arbetet synades därför noga taklister och utstående bjälkar. Vi sökte nu äfven under stenar i murar och rösen samt påträffade därvid ett ganska stort antal larver, men blott en- staka okläckta äggsamlingar. I allmänhet sutto larverna rätt 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. djupt dolda. De voro 6 à 7 mm länga, och deras utseende gaf vid handen, att de befunno sig uti det andra utvecklings- stadiet. Tydligen voro de flera veckor gamla, sannolikt kläckta redan i början af april. Allt eftersom vår undersökning fort- gick, hittade vi här och hvar dylika larver. Att emellertid nu vidtaga några särskilda åtgärder lönade sig ej. Jag måste tyvärr lämna dem i fred, i hopp att stararna skulle göra slut på dem litet längre fram. Tillräckligt med okläckta äggsam- lingar fanns ej heller för att motivera ens ett mindre ar- betslag härstädes. Under lop- pet af utrotningsarbetet pa- träffades äfven på några an- dra ställen larver, som tyd- — ligen voro kläckta före snö- stormen. Dock påträffade jag dem ingenstädes i sä stor mängd som i Ledja. Den 1 maj anträffades de första ny kläckta äggsam- lingarna i det fria. Larverna sutto ännu kvar, hvarför de också genast fingo göra be- kantskap med tjäran. Sten belagd med 11 äggsamlingar. I midt- Under veckans lopp hade linien en död hona och strax nedom Er : o ett tomt puppskal. Äggen om- man berättat mig, att Be. randade med hvitt. Mästaremäla ägor, sydväst om Hallasjün, skulle finnas en myckenhet äggsamlingar i stenrösen. För att taga reda på hur härmed förhöll sig reste jag dit på söndag eftermid- dag. Oaktadt vi genomsökte talrika stenrösen och andra länıp- liga lokaler, funno vi blott ett ringa antal äggsamlingar, hvar- för jag ansåg ej lämpligt göra något vidare åt saken. I Långemålatrakten voro äggsamlingarna mindre talrika, men å andra sidan mera spridda. Det var därför nödvändigt härstädes låta folket genomgå hela trakten. Större åkrar med nylagda stenrösen undersöktes blott flyktigt, då fjärilarna i all- menhet undvikit dylika. Hufvudsakligen koncentrerades arbe- tet på sådana lokaler, där man visste nunnelarverna varit tal- | | | | SLAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 57 rika under den sistförflutna sommaren. Här hade man också fullt upp att göra, och arbetet var desto drygare, som man måste genomsöka stenrösena ofta ända till botten. Som ett allmänt omdöme torde man kunna påstå, att äggsamlingarna under det pågående arbetet i de större stenrösena i allmänhet träffades djupare än under arbetet 1899. En annan iaktta- gelse var den, att man blott mycket sällan träffade äggsam- lingar på fristående stenblock. Äfven härutinnan var det en Från utrotningsarbetet i Kallgårdsmåla. afsevärd skillnad mot förr, ett faktum, som var tämligen en- kelt att konstatera, då ju tjärfläckarna sutto kvar sen arbetet 1899. Dessa olikheter får man väl tillskrifva väderleken un- der föregående höst. Denna var nämligen i hög grad både kall och våt, och till följd häraf hafva fjärilarna sökt skydd så mycket som möjligt. Utmärkta platser voro större flata block, som ej lågo tätt till marken. På sådana kunde man ofta räkna ett 20-tal äggsamlingar. En sten med enc. !/, kvmtrs flat yta var besatt med 20 äggsamlingar, och i midten 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. satt en död fjärilhona; en annan sten (jfr fotografien) mätte c. 16 kvdm i yta och var belagd med 11 äggsamlingar, äfven | här satt honan kvar. Att tillskrifva en enda hona att hafva lagt alla dessa ägghopar torde likväl vara nära nog orimligt. Den 7 maj var Längemälaomrädet så pass väl genom- gänget, att jag lät därvarande arbetslag öfvergä till Bjura- bygget, där det ännu fanns åtskilligt att göra. Båda lagen arbetade gemensamt den 7 och 8, hvarefter Bjurabygget läm- nades såsom fullständigt genomgånget. Den 9 maj återgick GUSTAFSSONS arbetslag till Långemåla oeh Buggamåla, under det C. A. PETTERSSONS vände sig till Kallgårdsmåla, där en myckenhet äggsamlingar funnos, fast lyckligtvis på ett mera begränsadt område. Äfvenledes Bökegöl och Granemåla skulle genomsökas. Särdeles allmänna voro äggsamlingarna i en liten ekdunge i Kallgardsmala. Onsdagen den 13 maj arbe- tade båda styrkorna åter gemensamt i Granemäla, och afslu- tades vararbetet samma dag. På sista tiden hade allt flera nykläckta äggsamlingar börjat påträffas. I medeltal fann man c. 20 st. om dagen, De nykläckta larverna hade likväl ännu ej satt sig i rörelse, utan voro ännu samlade, hvarför de också lätteligen dödades. Att ej större mängder larver framkommit får man väl tacka den tämligen fuktiga och kyliga väderle- ken under större delen af arbetstiden. En öfversikt af tem- peratur- och väderleksförhållandena torde framgå af vidstå- ende tabell. Temperaturen aflästes hvarje afton. Som synes af denna tabell. ägde inga nattfroster egentligen rum, men höll Sig temparaturen om nätterna i allmänhet ganska låg. Da- garna voro däremot ganska varma. Under hela tiden nära nog var det mer eller mindre mulet och fuktigt. Under 1599 ärs vårarbete voro nattfrosterna talrika, dagarna måttligt varma och nästan hela tiden vackra och soliga. Enligt hvad jag hörde af förmännen voro nykläckta larver, när vårar- betet 1899 den 13 maj afslutades, betydligt talrikare än nu, när vi slutade arbeta Nu är det visserligen sant, att ägg- samlingarna 1899 voro betydligttalrikare än nu, men å andra si- dan skulle man möjligen kunna tänka sig, att skillnaden skulle kunna delvis orsakas af den fuktiga väderleken. Att natt- ‘x LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 59 froster ej fördröja äggens kläckning tyckes framgå af SJÖSTEDTS undersökningar (jfr temperaturöfversikten 1. c. p. 12). | | Celsius” | Månad | Dag |—— | Väderleken. | | Maximum | Minimum | | | | | | | April | 28 | + 16° — 1° | Solsken. | > 29 | Seo el 1 Regn större delen af dagen. | zo a MTS EMI => bee) Solsken: Maj Tee Lecter. Solsken: » 2 | + 12,49 | + 5.° | Mulet. > Or Ör — 3.,° | Regn och dimma. ne ETES + 5.,° | Mulet större delen af dagen. > Be te LOs uk 6° Mulet större delen af dagen; äskregn. COR re | Toe | Reon ochs hagel. Toca! Se msk I Regn. on Br Am a BO Mulet större delen af dagen. > 9, 04,88 + 3° Mulet hela dagen. 10, | tre le" 40 Mulet hela dagen. re | ES? Su Te Solsken. 12 | + 21,9 | + o.:° | Regn och stundtals klart. Beträffande den arbetsmetod, som under hela arbetet till- lämpades, var den mycket enkel. Hela tiden följdes den prin- cipen att koncentrera arbetet pa just sädana ställen, där lar- verna under sistförflutna sommar varit mycket talrika. Pa sadana ställen undersöktes stenkummel och murar synnerligen omsorgsfullt. Att kringgärda stenmurar eller större rösen med limbestrukna läkten kom ej i fråga, dels af den anledningen, att man nästan alltid kunde utan för mycken tidsförlust genom- söka respektive lokaler, dels emedan nämnda metod är syn- nerligen svårskött och näppeligen kan lämna fullt tillförlitligt resultat. Ty blifver nämligen innanför den limbestrukna rib- ban kvar någon vegetation, kunna ju larverna lifnära sig, tills de blifva så stora, att de kunna taga sig öfver limgördeln. Att fullständigt hålla vegetationen borta under några veckors tid fordrar äfven en noggrann och pålitlig tillsyn, dessutom tillkommer, att terrängen mången gång är sådan, att det är nära nog omöjligt att lägga ut en gördel. Svarast är arbetet 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. otvifvelaktigt i obruten terräng, där marken ligger öfverhopad med större och mindre stenblock, och där ekbuskvegetationen är så kraftig, att svårigheterna att noggrannt undersöka alla stenrös o. s. v. blifva nästan oöfvervinneliga. Lyckligtvis ha larverna hitintills varit fåtaliga på dylika ställen. Fjärilarna tyckas ha sina älsklingslokaler på mera öppna platser, och rikligast har man därför också träffat äggsamlingarna kring gårdarna, i de små trädgårdstäpporna och kring åkrarna. En föreställning om arbetsstyrkans fördelning och kost- naderna för densamma torde framgå af bifogade öfversikt. Antal ar- |Antaldags-| Aflö- | | . = r re . | ev. . Plats och tid för arbetet betare _ verken | ning Anmärkningar. I Äldre Yngre Äldre Yngre! Kr. | 28 april—2 maj Wancemeala, svenk 25 EMO] eG 1158: 27| 1 | | | BjUrabyggeb: nennen: 30 Summa | 55 | 6 253. II 1405: 77| 479 may Långemåla, Buggamäla | 27 6 78| 16..1131: 63| Båda lagen arbetade | ur: 7 a 2 2 IaRQn: | Bjuvabyoget ne ne. 58 9 | 230, 30 |380:25| gemensamt 3 dagar i 7 o Le . | Kallgärdsmäla............ au 3 31| 3 | 50:25| Bjurabygget. | Summa | 58 991023010.49.,15 02:73 | LINAC UY Langemala reger 24 | 6 | 45 12 | 80: —| Båda lagen arbetade Kallgärdsmäla, Bökegöl 31 | 3 | 62, 6 |100: 50| gemensamt ‘/. iGra-| (TAN SMALA ee 55 04010 84: 25 nemala. Summa | 55 9 1156. 27 BR Under hela värarbetet utfördes sälunda af vuxna arbetare 749 och af minderåriga 87,; dagsverken, för hvilka kostna- derna belöpte sig till kr. 1,232: 65. Utom denna summa har jag gifvit ut kr. 205: 79, utgörande kostnader för tjära, trans- porter, extra arbetshjälp m. m. Samtliga utgifter för hela ar- betet uppgä säledes till kronor 1,438: 44. *, LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 61 Att exakt uppgifva huru mänga meter stenmurar och huru stort antal rösen, som under arbetet undersökts, är mig ej möjligt, då jag ansåg det vara en onödig kostnad ånyo låta göra en beräkning häraf. Enligt hvad förmännen försäkrat, hafva uti Långemåla och Bjurabygget undersökts samtliga de platser, som genomgingos 1899 samt dessutom i Långemåla c. 930 stenrösen och c. 1,800 meter murar, i Buggamäla c. 150 stenrösen och i Granemäla c. 40 rösen och c. 50 meter murar, samtliga lokaler, som är 1899 ej voro äggbelagda. Till bestrykningen af äggsamlingarna har ätgätt c. 3 1/, fat tjära, utgörande c. 800 kg. Skulle man i likhet med SJÖ- STEDT (l. c. pag. 11) vilja göra en kalkyl öfver huru mänga millioner ägg som dödats, och begagnar man samma metod, borde man komma upp till en summa af c. 129,600,000 ägg. Jag för min del tror man godt kan nöja sig med en mindre summa och likväl anse resultatet vara tillfredsställande nog. Den 14 maj lämnade jag Bleking för att afvakta hög- sommaren och dä se, om nägra nunnelarver skulle komma att visa sig, och om i sä fall nägra ytterligare ätgärder skulle behöfva vidtagas. Genom bref fran K. J. GUSTAFSSON erhöll jag i juni underrättelse om, att larver funnos, fast sparsamt. Ännu voro de likväl ej fullvuxna. Den 1 juli reste jag emel- lertid äter till härjningsomrädet för att själf öfvertyga mig om resultatet af värarbetet. I förbigäende besökte jag den gamla fyndorten vid Kalmar, men ej häller denna gäng säg jag nä- got spär af trädgärdsnunnan. Den 4 juli befann jag mig äter i Bjurabygget och genomsökte pä egen hand nägra plat- ser, där jag visste att äggsamlingarna varit talrika. Men för- gäfves. Inga larver stodo att finna. Pä mändagen gjorde jag änyo ett besök därstädes i sällskap med C. A. PETTERSSON, som i egenskap af förman förestätt arbetet därstädes. Härvid päträffades en till utseendet frisk larv och 8 stycken, som voro angripna af en braconid. Följande dag begaf jag mig till Fjärdsjömäla, där man pästod att ekarna voro förstörda af, som man trodde, nunnelarver. Det visade sig emellertid, 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. att det varit larver af frostfjäriln. Dagen därpå genomsökte vi Granemåla utan att finna några larver, och samma var för- hållandet i Ledja, dit jag skickat K. J. GUSTAFSSON för att spana efter odjuren. Likaledes erbjöd jag mig köpa upp ett antal larver, men utan resultat. Jag återreste därför den 9 till Stockholm fullt öfvertygad om, att innevarande sommar ej skulle kunna uppvisa ringaste spår af larvhärjning. På samma gång resultatet af denna undersökning var i hög grad glädjande, var det äfvenledes synnerligen förvånansvärdt. Att under sistförflutna sommaren larverna varit mycket talrika, anser jag höjdt öfver allt tvifvel. Dels konstateras detta ge- nom folkets intensiva klagomål, då jag hösten 1902 besökte trakten, dels ock genom den på sina ställen oerhörda mängd äggsamlingar, som under vårarbetet anträffades. Att ej alla äggsamlingar under detta arbete blifvit tillintetgjorda är en na- turlig sak, då terrängen ofta är svår att genomsöka. Lika- ledes voro ju en hel mängd larver framkläckta, när arbetet afslutades. Hvart ha nu alla dessa larver tagit vägen? Frost eller synnerligen ogynnsam väderlek kan ej ha tillintetgjort dem. Det måste således ha varit larvernas naturliga fiender, som ödelagdt dem och särskildt, tror jag, stararna gjort syn- nerligen stor nytta. Enligt uppgift af ortens befolkning ha dessa i våras varit ovanligt talrika. Man har sett dem i ska- ror om flere hundra stycken stryka ikring i trakten och sär- skildt hålla till i ekbuskarna. Efter stararna ha parasitsteklar infunnit sig och bidragit till larvernas decimering. Slutresul- tatet har blifvit, att larverna reducerats till ett minimum. Möj- ligen kan man ju också tänka sig, att den kalla och våta hösten 1902 varit ogynnsam för äggen eller bidragit till att honorna ej blifvit befruktade. Af de äggsamlingar, som jag i vår hemförde för kläckning, har en del utkläckts, åter andra, som det syntes fullgoda ägg, och hvilka af en bekant sändes til Finland, kläcktes icke. Möjligen kan ju packningen af äggen ha på något sätt skadat dem. Att således fälla ett säkert omdöme härutinnan är ju omöjligt. LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1903. 63 \ De erfarenheter, jag under den korta tid, jag haft tillfalle observera tradgardsnunnan. i naturen och leda arbetet mot densamma, vunnit, torde kunna sammanfattas i följande punkter: l:o. Beträffande tiden for fjärilarnas framkomst kan den genom ogynnsam väderlek i hög grad förskjutas. SJÖSTEDT (1 c. p. 26) framhäller, att hanarna kläckas till större delen i slutet af juli och honorna under första delen af augusti. I slutet af september 1902 anträffades i Långemålatrak- ten mängder af okläckta puppor. Blott i det något högre belägna Bjurabygget voro fjärilarna allmänt utkläckta. 2:0. De öfvervintrade äggen kunna om syn- nerligen gynnsamma temperaturförhällanden inträffa, kläckas redan så tidigt som i slutet af mars eller början af april. 3:0. Om hösten är för fjärilarna ogynnsam, söka de sina äggläggningsplatser djupt i stenrö- sen, och äggsamlingar på öppet belägna stenytor äro mycket sällsynta. 4:0. Stenkolstjära är som utrotningsmedel sannolikt det bästa och enklaste, som kan tänkas. Tjärans kvalite spelar härvidlag mindre rol, hvar- för ock betydligt billigare sorter än “black varnish“ kan med samma goda resultat användas.» 3. Till Kristianstads län. Efter skrifvelse till K. Landtbruksstyrelsen från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län beordrades assi- stenten att resa dit. Anledningen. var den, att innevarande sommar väntades den sedvanliga ällonborresvärmningen, och till följd häraf önskade hushällningssällskapet biträde af tjänste- man frän Entomologiska Anstalten, särskildt med afsikt, att denna skulle söka inverka pä vederbörande i en del socknar, hvilka dittills ej gjort något anslag för ällonborreinsamlingen. Efter besök i Kristianstad den 15 maj uppsöktes kommunalordfö- randena i Fjelkinge, Trolle-Ljungby, Ifvetofta, Gualöf, Östers- löf och Kiuge socknar. Därjämte gjordes besök i Ekestad (Helmershus) och Färlöf. På flera ställen hade man redan 04 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. beslutit anslag, å andra däremot, t. ex. Fjelkinge, Trolle-Ljung- bv och Österslöf, hade intet gjorts. Kommunalstämman hade diskuterat frågan, men hade man egoistiskt nog resonnerat som så, att vi ha för närvarande ej synnerligen ondt af skadedjuren, grannen får sköta sig själf. Visserligen är t. ex. Fjelkinge socken mycket fattig på löfträd, blott enstaka smärre dungar ute på fälten. Men till dessa kunna ju äfven massor af ållonborrar samlas. s Larver i sista stadiet anträffades på sina ställen rikligt vid plöjning. Ållonborrar syntes däremot ej till, och någon svärmning hördes sedermera ej heller af. Här må ytterligare tilläggas några ord om besöket å Hel- mershus hos grosshandlaren HJ. ÖRTENGREN. Med största tillmötesgående demonstrerades den storartade trädgårdsanlägg- ningens skötsel och de metoder, som tillämpats rörande in- sekters utrotande. Härvid hade så godt som uteslutande be- sprutningsmetoden följts. Att förse alla träden med limgörd- lar skulle varit nästan en otänkbar sak. Besprutningens nytta har grosshandlaren ÖRTENGREN ju själf i skrift så lifligt framhållit, att härom ej torde ordas vidare. Beträffande kork- rosts uppträdande å frukten som en följd af besprutning med kejsargrönt och bordeax-vätska hyste han vissa dubier, men däremot trodde han sig understundom ha iakttagit skador å bladverket, möjligen framkallade af besprutningsvätskan. Ska- dorna voro emellertid af underordnad betydelse, och ansåg han att de hittills använda medlen utan risk allt fortfarande böra anvädas, dock med försiktighet och noggrannhet, att ej en vårdslöst tillredd besprutningsvätska måtte åstadkomma några skador. >. Till Upsala. Skadedjur hade visat sig i därvarande ängkvarn. Besök gjordes den 22 oktober, hvarvid insekternas verksamhet närmare studerades. Då undersökningarna rörande desamma ännu på långt när ej äro afslutade, kan någon när- mare redogörelse för desamma för närvarande ej meddelas. Statens Entomologiska Anstalt 1903. Sven Lampa. VERZEICHNISS EINIGER BEI GOLAA, IM SÜDÖSTLICHEN NORWEGEN EINGESAMMELTEN COLLEMBOLEN VON WALTER M. AXELSON MAG. PHIL. HELSINGFORS, FINLAND Der einzige Forscher, welcher meines Wissens Special- arbeiten über norwegische Collembolen publiziert hat, ist O. J. Lie-PETTERSEn. Im Jahre 1896 erschien in »Bergens Museums Aarbog» seine Arbeit »Norges Collembola, Fortegnelse over de i Norge hidtil observerede arter». Diese wertvolle Arbeit enthält, wie auch ihr Titel angiebt, ein Verzeichniss aller bis dahin in Norwegen angetroffenen Collembolen-Formen, welche dem Verfasser aus der Litteratur bekannt waren, nebst den von ihm selbst bei Bergen gemachten zahlreichen Funden. In Allem sind in dieser Arbeit nicht weniger als 67 Arten und einige Varietäten verzeichnet. Zwei Jahre später (1898) finden wir in demselben wissenschaftlichen Jahresbericht als N:o F7 von Lie-PETTERSEN einen Aufsatz mit dem Titel » Apterygogenea in Sogn und Nordfjord 1897 und 1898 eingesammelt». Von der Apterygoten-Fauna der erwähnten Gegenden hat der Ver- fasser 39 Collembolen und 4 Thysanuren gefunden. — Diese zwei Arbeiten von Lig-PetrerseN enthalten meines Wissens alle Angaben, welche wir über die Collembolen-Fauna Nor- wegens überhaupt besitzen, und demgemäss steigt die Anzahl der bisjetzt bekannten norwegischen Collembolen auf 73 Arten und einige wenige Varietäten. Während ihres Aufenthalts in dem bekannten norwegischen Hochgebirgssanatorium Golaa im südöstlichen Teile des Entomol. Tidskr. Ärg. 25, H. ı (1904.) 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Landes (Gudbrandsdalen), brachte Studentin Fräulein ELMA LÖFGREN im Sommer 1903 eine nicht unbedeutende Col- lembolen-Kollection zusammen, um sie mir zur Verfügung zu stellen. Weil die Kenntniss von der Verbreitung auch der all- emeinsten Collembolen in verschiedenen Teilen Norwegens hr mangelhaft ist, und da die oben erwähnte Sammlung nicht wenige für die norwegische Collembolen-Fauna und einige sogar für ganz Skandinavien früher unbekannte, interessante Arten enthält, hielt ich die Veröffentlichung eines Verzeich- nisses der bei Golaa eingesammelten Collembolen für gerecht- fertigt. Dass dieses Verzeichniss jedoch keineswegs für eine vollständige Liste aller bei Golaa auftretenden Collembolen- Formen angesehen werden kann, geht aus demselben sogleich hervor. Jedenfalls dürfte diese Publikation einen kleinen Bei- trag zur Kenntniss der bisher ziemlich unbekannten Collembo- len-Fauna des südwestlichen Norwegens liefern. Bei der Untersuchung des Materials habe ich im Ganzen ! 37 Arten, 13 Varietäten angetroffen. Von diesen sind ? 14 Ar- ten und 9 Varietäten neu für Norwegen, 5 Arten, 3 Varietäten für ganz Skandinavien. Eine Varietät ist zum Rang einer Art erhoben, nämlich /sofoma mucronata mihi, die von mir früher als Varietät der I. violacea Touts. aufgefasst wor- den ist. Die Anzahl der norwegischen Collembolen beläuft sich nunmehr durch diesen Zuwachs auf 89 Arten und nicht we- nigen Varietäten. © ES Ss N : : : : Von drei Arten fehlt die Hauptform, so dass die Ait also bloss durch eine Varietät repräsentiert ist. Die für die Fauna Norwegens neuen Formen sind in dem Verzeichniss mit einem Stern * bezeichnet. es LE PS LME, D ‘4 AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 67 Ord. Collembola Luss. Subord. Arthropleona CB. Fam. Achorutidae CB. Subfam. Achorutinae CB. Gen. Achorutes TEMP1. + Achorutes nivicola FITcH Syn. A. socialis UzeL, Thysan. Bohem. 1890. Diese ohne Zweifel weit verbreitete Winterform, die schon in mehreren europäischen Ländern und in Amerika angetrof- fen worden ist, wurde bei Golaa dreimal gefunden, nämlich am + und 25. Juli unter Holzstücken sowie am 28. Juli beim Streifen auf Myrtillis nigra im Walde; im Ganzen bloss circa 10 Exemplare. Die Art ist neu für die norwegische Fauna, früher aber sowohl aus Schweden als aus Finland bekannt. Das Vorkommen dieser typischen Winter-Art mitten in der Sommerzeit ist bemerkenswert und wohl dadurch zu erklären, dass die Sommertemperatur in dieser Höhe! des Hochgebirges sich ziemlich niedrig hält. Gen. Xenylla Turcs. = Xenylla brevicauda Turıe. Ein einziges Exemplar wurde in einem verwesenden Baumstumpf im Walde? bei Golaa am 28. Juli zusammen mit /sotoma cinerca, Lepidocyrtus lanuginosus und Entomobrya nivalıs gefunden. Bisher unbekannt aus Norwegen. Gen. Friesea DazLa Torre. = Friesea mirabilis (TULLB.). Zusammen mit mehreren Collembolen-Formen unter Holz- stucken auftretend, fand ich in einer Probe (Golaa, 7. VII. 03) " Golaa liegt ungef. 900— 1000 M. ii. d. M. Alle Proben, welche nicht besonders erwähnt werden, sind in dieser Höhe eingesammelt worden. ” Der Wald bei Golaa besteht hauptsächlich aus Fichten. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. : ein einziges Individuum dieser, wie es scheint, überall selte- nen Art. Früher nicht in diesem Lande angetroffen. Subfam. Onychiurinae CB. Gen. Onychiurus Gerv. Onychiurus armatus (TULLB.). Diese weit verbreitete Onychnurus-Art scheint bei Golaa gemein zu sein, wie folgende an verschiedenen Lokalitäten gemachten Funde zeigen: Golaa, zwischen Moos im Walde 3. VI. 03. 2 Ex. 7 unteriSteinena MI OS RS EX Valsfjeldet — etwa 1,100 M. üb. d. Meer —, unter Steinen beim Schnee 14. VII. 03. 1 Ex. Golaa, zwischen Moos 17. VII. 03. 3 Ex. » auf Myrtillus nigra im Walde 21. VII. 03. 2 Ex. » unter Moos und Holzstücken 25. VII. 03. 1 Ex. » zwischen Moos 2. VII. 03. 2 Ex. unter der Rinde von Abies excelsa 5. VII. 03. 2 Ex Gen. Tullbergia Luss. = Tullbergia krausbaueri (CB.). Von dieser, meines Wissens aus ganz Skandinavien bisher unbekannten Collembole liegen mir zwei Exemplare vor, bei Golaa unter Steinen und zwischen Moss am 7. und 17 Juli gesammelt. Subfam. Neanurinae CB. Gen. Neanura Mac GILL. Neanura muscorum (TEMPL.). Unter Holzstiicken und Baumrinde wurden wenige Exem- plare bei Golaa angetroffen. Fam. Entomobryidae Tomosv. Subfam. Anurophorinae CB. Gen. Anurophorus (Nıc.) Tutte. Anurophorus laricis Nic. | Diese Art wurde bloss einmal, und zwar in drei Exem- ‘, AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 69 plaren, unter Moos im Walde bei Golaa am 2. August 1903 erbeutet. Subfam. /sofominae SCHÄFF. Gen. Isotoma Bourt. + Isotoma anophthalma Axers. Diese interessante /sofoma-Form, welche ich zum ersten Mal beim See Koutajärvi in Russisch-Karelien fing und als neu beschrieb !, fand ich nun zu meiner Überraschung in der nor- wegischen Kollektion, wenn auch bloss durch ein einziges Individuum vertreten. Das Exemplar wurde bei Golaa unter Baumrinde am 5. Aug. gefunden. Durch ihre weisse Farbe und fehlende Ommatidien ist die Form leicht von /. quadrioculata zu unterscheiden. Übrigens sind alle anderen Charaktere bei obengenannten zwei Arten übereinstimmend. Ob man es hier mit einer — so zu sagen — albinos’-Form? von /. quadrioculata TuLrs. oder wirklich mit einer- verschiedenen Art zu thun hat, kann erst in der Zukunft entschieden werden, wenn ein reicheres Material von dieser jedenfalls interessanten Form erbeutet worden ist. Isotoma quadrioculata TULLB. Diese Form wurde im Juli mehrmals an verschiedenen Lokalitäten, wie unter Baumrinde, zwischen Moos (//ypna und Sphagna) im Walde, und unter Holzstücken angetroffen und eingesammelt. ! AXELSON, WALTER M. Diagnosen neuer Collemb. aus Finland und angrenz. Teilen des nordwestl. Russlands. Medd. Soc. pro F. & Fl. Fenn. h. 28. 1902. * In diesem Zusammenhang ist hinzuzufügen, dass ich unter finnischen Exemplaren von einer anderen Collembole, Xenylla grisea AXELS. ganz weisse, das Pigment völlig entbehrende Exemplare angetroffen habe. Auch von dem Augenpigment war keine Spur bei dieser eigentümlichen Form wahrzuneh- men. Die Tiere waren übrigens völlig normal ausgebildete, ausgewachsene und sogar besonders grosse Individuen. Diese abweichende Form, welche ich in einer grösseren Arbeit über die Collembolen Finlands näher beschrei- ben werde, bezeichne ich hiermit vorläufig mit dem Namen Xeny//a grisea AXELS. var decolor n. var. 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Isotoma cinerea Nic. Unter der Rinde verwesender Baumstiimpfe zweimal im Walde bei Golaa in der Nähe des Sanatoriums in wenigen Ex. angetroffen. *Isotoma westerlundi REUT. Unter der losen Rinde eines Baumstumpfes wurden 3 Exemplare am 5. Juli bei Golaa gefunden. Die Art, von REU- TER 1897 als neu beschrieben, ist früher bekannt bloss aus Finland, wo sie ziemlich häufig vorkommt und als eine ty- pische Winterform auf dem Schnee sowie unter Baumrinde fast ausschliesslich im Winter auftritt. Doch habe ich 7. westerlundi auch in Sommer unter Baumrinde, dann aber als eine grosse Seltenheit, angetroffen. In einer grösseren Arbeit über finnische Collembolen, mit deren Vollendung ich zur Zeit beschäftigt bin, werde ich eine vollständige Diagnose dieser Art geben. Hier mag es genü- gen, wenn ich die wesentlichen Differenzen zwischen dieser und der ihr am nächsten stehenden Form /. cinerea Nıc. kurz hervorhebe. Die letztere in Europa weit verbreitete, ziemlich gemeine /sotoma-Art ist durch ihre langgestreckte, schmale Kör- perform, ihre, kurzen konvergierenden Dentes und mit Keu- lenhaaren versehenen Tibiotarsen, sowie durch die graublaue Körperfarbe charakterisiert. I. westerlundi Reur., im Gegensatz zu jener eine Winterform, unterscheidet sich äusserlich gut von ihr durch die viel breitere und dickere Körpergestalt sowie durch die schwach violette oder rötliche, an den Segmentgrenzen und Antennen dunklere Färbung. Ich habe viele hundert Exemplare untersucht und stets dieselbe Farbe bei allen Individuen angetroffen. Die Unterschiede in der Furca, im Mucro, in den Klauen, im Postantennalorgane u. s. w. sind im Allgemeinen nicht leicht zu bemerken und als Artcharaktere nicht gut anwendbar. Auf den Anteapical- zahn im Mucro will ich dennoch die Herren Collegen auf- ' REUTER, O. M. Meddel. Soc. F. & Fl. Fenn. XXIII. 1896—97 (Helsingfors 1898) p. 45—46. ER AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 71 merksam machen. Er scheint mir bei I. westerlundi REUT. merkbar kürzer zu sein als bei /. cinerea Nic. = Isotoma minor SCHÄFF. Das Vorkommen auch dieser bemerkenswerten, sicher- lich weit verbreiteten /sotoma-Form in den Collembolen-Proben aus Golaa war von hohem Interesse. Sie ist neu für Nor- wegen. Die Fundorte dieser Art sind: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03. 7 Ex. » yi NOOS CPL MIT OS. 5 4 Ex: » > AVE TAN 208 le ‘Be #Isotoma notabilis SCHÄFF. Zusammen mit der vorigen Form fand ich auch diese Art, welche nunmehr aus Deutschland, Finland, Russland und Schweden bekannt ist. in Finland ist /. notabihs eine der allgemeinsten auf Blumentöpfen vorkommenden Formen, tritt aber auch frei in der Natur nicht selten auf. Die Proben aus Golaa, in welchen /. nofabilis anzutreffen war, wurden unter Steinen und zwischen Moos im Juli eingesammelt und enthielten von dieser Form im ganzen bloss 7 Exemplare. Isotoma viridis BOURL., SCHÖTT. Es war zu vermuten, dass diese überall in Europa ge- meine /sofoma-Art, eine von den verbreitetsten Collembolen, auch bei Golaa allgemein vorkäme. Dies war auch der Fall. Nicht nur die Hauptform (in mehren Exemplaren) sondern auch v. violacea Lie-Periers und v. pallida CB., die letzgenannte neu für die Fauna, befinden sich in der Sammlung. Im Fol- genden sind die Fundorte für die resp. Formen aufgezählt: f. principalis. Golaa, zwischen Moos 3. VII. 03. 5 Ex. » unter Holz und Steinen 4. VII. 03. 8 Ex. am Ufer des Golaa-Sees (circa 850 Met. ti. d. M.) unter Holzstucken ity v1: 03... 1. Ex. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 72 Golaa, unter Moos und Holzstücken 25. VIT. 03:2 Ex » unter Moos im Walde 2. VII. 03. 5 Ex. var. violacea LIE-PETTERS. Golaa. am Ufer des Golaa-Sees 15. VII. OS » unter Holz und Steinen 4. VII. 03. 17 Ex. + var pallida CB. Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03.7.2 ize unter Moos 17. VII..08. 2 Ex. Isotoma violacea TULLB. f. principals AXELS. Golaa, im Walde zwischen Moos 2. VII. 03. 1 Ex. = Isotoma mucronata AXELS. Syn. 1900 /. violacea Turıe., var. mucronata AXELS. Im Jahre 1900! beschrieb ich eine neue Collembolen- Form aus Finland unter dem Namen var. mucronata, als eine der /sotoma violacea Turn. zugehörige Varietät. Die Auf- stellung dieser Form gründete sich bloss auf zwei Exemplare, welche ich bei Esbo, Löfö (Nyland) im August 1899 ge- funden hatte, und war ich schon damals im Zweifel darüber, ob die Form nicht eher fiir eine verschiedene Art angesehen werden könne. Wegen der Unzulänglichkeit des Materials stellte ich jedoch die Form vorläufig als eine Varietät von /. violacca Tutte. auf, da es mir schien, dass die „Individuen eine sehr nahe Verwandtschaft mit dieser Art zeigten. Später aber, nachdem ich die Form mehrmals auf meinen Exkursionen in verschiedenen Teilen Finlands gefunden hatte, habe ich mich davon überzeugt, dass wir es hier mit einer guten Art zu thun haben. Es war für mich von Interesse diese Form auch unter den norwegischen Collembolen aus Golaa zu finden, was es wahrscheinlich macht, dass /. mucronata mihi eine weiter verbreitete Form ist, als sich zuerst vermuten liess. " AXELSON, WALTER M. Vorläufige Mitteilung über einige neue Collembolen-Formen aus Finland. Medd. af Soc. pro F. & Fl. Fenn. h. 26. 1900. ‘L AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 73 Wenn ich nun diese Form für eine selbständige, von /. vio- lacea wohl gesonderte Art zu halten wage, so geschieht dies hauptsächlich auf Grund ihrer weit längeren und sicherlich (wenn auch nicht besonders deutlich) bewimperten Behaarung des Körpers sowie auch wegen der kürzeren und dickeren Dentes der Furcula. Die Farbe ist auch bei /. mucronata mihi heller blau und ziemlich gleichmässig über den ganzen Körper verteilt. Die im Vergleich zu /. violacea viel grösse- ren Mucrones, welche eben den ursprünglichen Varietätsna- men veranlasst haben, sind als Artkennzeichen doch nicht be- sonders charakteristisch. Dass sich auch andere minder wich- tige Merkmale vorfinden, welche die Erhebung dieser Form zu einer selbstständigen Art rechtfertigen, sieht man aus folgen- der Artdiagnose über I. mucronata!. Die Art ist in mehre- ren Exemplaren bei Golaa gefunden, wie die folgenden Fund- orte zeigen: Golaa, zwischen Moos 3. VI. 03. 4 Ex. »4 unter Holz. und Steinen 4. VII. 03. 1:Ex. » MMOG SEE VIE FOS 100 Ex: > »unter Moos und Holzstücken 25. VI: 03. 8 Ex. » an.einem verwesenden Baumstumpf 28. VII. 03. 1 Ex. Diagnose: Körperfarbe blau, heller oder dunkler gefärbt. Beine und Furca von gleicher Farbe, etwas heller als der übrige Körper. Abd. III gleich lang oder wenig länger als ae ne TE STE IV (ungef.) 723 13.1207 15m, Antennalorgan lUlltypisch. Ant. IV ohne Riechhaare. Behaarung des Körpers mehr als gewöhnlich ausgespreizt. Ausser dieser kürzeren Haarbekleidung auf allen Körpersegmenten vertical abstehende lange, gebogene Borsten, die auf den Abdominalseg- menten eine bedeutende Länge erreichen (etwa gleich lang wie Abd. II oder IV). Die langen Borsten spärlich bewimpert. Tibiotarsen ohne Keulenhaare. Klaue mit deutlichem Innen- zahn und starken Lateralzähnen. Empodialanhang mit scharf vorspringender Ecke und einem deutlichen Eckzahn. Ommati- dien 84-8, von denen die 2 hinteren kleiner sind als die übri- " Meiner nächsten Arbeit über finnische Collembolen werde ich Zeich- nungen über diese Form beifügen. LE CT UPP 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. gen. Postantennalorgan klein, elliptisch, kaum von der Länge der grösseren Ommatidien. Ventraltubus mit 4 Kerbzähnen und mehreren starken Borsten am Corpus. Furca lang, bis zum Ventraltubus reichend. Dentes nicht besonders stark ver- schmälert (im Vergleich mit /. violacea TULLB.), ohne »pilus mucronalis». Dens + Mucro = 2. Manubrium oder wenig länger. Mucrones (im Vergleich mit der I. violacea TULLB.) gross, lang, mit 4 Zähnen. Apicalzahn am grössten, Proxi- malzahn kleiner, 3:ter und 4:ter klein, gleich gross, fast neben- einander liegend. — Länge circa 2 mm. Isotoma olivacea TULLB. Von dieser Art wurden mehrere Exemplare unter Steinen und Holzstücken auf feuchten Stellen und zwischen Sphagna an einem Sumpf bei Golaa sowie auf dem Berge Valsfjeldet unter Steinen am Rande des Schnees im Juli 1903 eingesammelt. Die meisten Individuen waren heller oder dunkler braun gefärbt, besassen also die für diese Art charakteristische Körperfarbe. Nur sechs Exemplare zeigten eine in’s Violette spielende Färbung, stimmten aber sonst mit der typischen /sofoma olivacea so- wohl hinsichtlich der Mucrones und der Behaarung als der Klauenbezahnung u. s. w. ganz überein. Sie kamen zusam- men mit der Hauptform vor. Neuerdings hat ÄGREN! diese Art als Varietät von der /. tigrina Turis. aufgefasst. Mit dieser Ansicht kan ich mich nicht vereinigen, da ich noch keine Übergänge zwischen den genannten Arten angetroffen habe, obgleich ich mehrere hundert Individuen von /. olivacca TULLB. aus verschiedenen Teilen Finlands gesehen und untersucht habe. Ich vermute, dass jenes von Schott als /. tigrina bestimmte Exemplar, auf welches die Ansicht ÄGRENS sich stützt, aus Versehen unrich- tig bestimmt wurde. — Ob die schon früher von CARL BÖRNER verfochtene Ansicht, dass /. olivacea Tuzrs., I. grisescens SCHÄFF. und /. affinis AXELS. Formen derselben Art seien, berechtigt ist, ist auch meines Erachtens nicht definitiv kon- statirt worden. In meiner zu veröffentlichenden Arbeit werde ich 1 FES = > 3 2 = AGREN, HUGO, Zur Kenntniss der Apterygoten-Fauna Süd-Schwedens, Stett. entomol. Zeit. 1903. S. 113—176. LE. ‘4 AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 7 ut meine Ansicht in dieser schwer zu lösenden Frage näher erklären. Subfam. Zomocerinae SCHÄFF. Gen. Tomocerus Nic. Tomocerus niger (Bourt.) !. Fundorte: Golaa, zwischen Moos, 3. VI. 03. 1 Ex. Golaa, unter Holz und Steinen, 4. VII. 03. 1 Ex. » 32, wBautnnrindes-o Vile 09. y) 25 Ex: » oe) (otemen und, Holzstiecken,. 7.. Vil. 03-- 1. Ex. » zwischen Sphagna in einem Sumpf, 10. VI. 03. L,Bx. » > Moos (Æypna) 17. VII. 03. : 1 Ex. Subfam. Entomobryinae SCHÄFF. Gen. Orchesella Temp . Orchesella rufescens (\VULF.) var. pallida REUT. Diese Varietät traf ich in den folgenden Proben: Golaa, zwischen Moos 3. VII. 03. 1 Ex. » » Moose I? VIK 03.502 Ex: > an Myrtillus mgra im Walde 21. VII. 03. 1 Ex. » unter Moos und Holzstücken 25. VI. 03. 1 Ex. » » A Walde 2 VIL 03:14 Ex. var. melanocephala Rev. Zusammen init der vorigen Form wurden zwei Individuen bei Golaa zwischen Moos am 3. Juni erbeutet. Orchesella bifasciata Nic. Die Art findet sich in zwei Gläsern mit folgender Auf- schrift: Gola unter Baumrnde 5. VI. 03.3. Ex. >» im Walde unter Moos, 2. VIII. 03. 2 Ex. 1 Ich bin mir dessen noch nicht klar, ob die von ÅGREN vertretene Ansicht, dass diese Art 7. plumbeus (TEMPL.) heissen muss, Berechti- gung hat. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Gen. Entomobrya ROND. Entomobrya nivalis (L.) TULLB. Diese Form scheint eine der allgemeinsten unter den bei Golaa auftretenden Collembolen zu sein, und kommt an den verschiedensten Lokalitäten vor. Folgende Fundorte bestäti- gen dieses: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 4. VI. 03. 5 Ex. » Baumrinde 5. VIL 03: 2 Ex. » gwischen-Moos 17. VIT: 03. 2 Ex. » auf Myrtillus nigra im Walde 21. VIL 03. & 28: WAU OS CCE an Baumstümpfen, im Walde 28. VII. 03. 1 Ex. zwischen Moos im Walde 2. VIII. 03. 1 Ex. # var. macklata SCHAFF. Zusammen mit der Hauptform, wurden im ganzen 10 Exemplare dieser charakteristischen Varietät angetroffen. Die var. maculata SCHÄFF. kam in allen oben erwähnten Proben mit Ausnahme einer einzigen (5. VII. gesammelten) vor. Die Aufstellung dieser Form als eine Varietät ist meiner Ansicht nach völlig berechtigt. Sie scheint in Norwegen recht häu- fig zu: sein, obwohl sie früher aus diesem Lande nicht be- kannt ist. Gen. Lepidocyrtus (Bourt.). Lepidocyrtus lanuginosus TULLB. Scheint die allgemeinste der bei Golaa vorkommenden For- men zu sein, da ich die Art in den meisten mir vorliegenden Proben gefunden habe. Es ist meines Erachtens unnötig, alle Fundorte hier aufzuzählen; ich will nur kurz erwähnen, dass diese Art allgemein ist und bei Golaa in mehreren Exempla- ren unter Holzstücken und Steinen, an Baumstümpfen, zwischen Hypna in den Wäldern und Sphagna in den Sümpfen, unter Baumrinde sowie beim Streifen von Myrtillus nigra im Walde und an verschiedenen Gras-Arten und Sträuchern auf Wiesen eingesammelt wurde. Endlich wurde die Art auf gem “= AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. - 77 Berge Valsfjeldet »unter Steinen am Rande des Schnees» an- getroffen. | Die von einigen Forschern als verschiedene Arten ange- sehenen L. /anuginosus TuLLB. und L. fucatus UZEL habe ich vergeblich zu trennen versucht; ich vermag durchaus keine stichhaltigen Unterschiede zu finden. Deswegen habe ich alle Exemplare als L. lanuginosus TULLB., welche Art die Priorität hat, bezeichnet. + Lepidocyrtus rivularis BOURL. Unter Moos und auf Myrtillus mgra im Walde beim Sanatorium Golaa wurden im Juli 3 Exemplare einer ZLepi- docyrius-Art erbeutet, welche ich dieser ziemlich seltenen Form zurechne. Als Unterschied von der vorigen Art, mit welcher zusammen diese auftritt, besassen diese Exemplare eine schmut- zig braune gleichmässig verteilte Farbe, und an dem Körper konnte ich keine oder höchst wenige Schuppen wahrnehmen. — Diese Art ist meines Wissens neu für die Fauna. Nor- wegens. Lepidocyrtus cyaneus TULLB. Es liegen mir von dieser Art nicht viele Exemplare aus Golaa vor. Im Vergleich mit L. lanuginosus ist L. cyaneus Tue. viel seltener, wie aus folgendem Verzeichniss der Fund- orte erhellt: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03: : 1 Ex. » zwischen Moos (Sphagnum) in einem Sumpfe 10. MEROSRANERN) man Uler unter: Steinen: (880° Mol; VIL2032 2. Ex, » zwischen Moos (/Zypna), 17. VII. 03. 5 Ex. x zwischen Moos im. Walde, 2. VIII. 03. 2 Ex. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Subord. Symphypleona CB. Fam, Sminthuridae TULLB. Subfam. Sminthurinae CB. Gen. Sminthurides CB. Sminthurides malmgreni (TULLB.). # var. elegantula (REUT.). Diese hübsche Varietät, welche von Fräulein LOFGREN mehrmals bei Golaa auf der Oberfläche kleiner Wassersamm- lungen und an deren Ufern eingesammelt wurde, ist merk- würdigerweise bisher ganz unbekannt aus Norwegen. Dies muss ohne Zweifel auf Vernachlässigung beruhen, weil die Form sowohl in Schweden als in Finland zu den allgemein- sten der auf Wasser lebenden Arten gehört, man trifft die var. elegantula sogar. überall an feuchteren Orten, unter Holzstüc- ken, zwischen Moos in Sümpfen u. s. w. sehr allgemein und in grossen Mengen an. Fundorte: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VI. 03. 1 Ex. in einem Sumpf zwischen Sphagna 10. VII. 03. 2 Ex. unter Holzstücken am Ufer des Golaa-Sees (850 M.) Wee, Valle OS SUR » auf der Wasserfläche einer kleinen Pfütze 15. VIE 03. DAME: an einer feuchten Stelle im Walde 23: VII 0372222 beim Streifen auf einer feuchten Wiese 30. VII. 03. HE Valsfjeldet, unter Steinen beim Schnee 14. VII. 03. Einige Ex. Sminthurides aquaticus (BOURL.) # var. levanderı REUT. Alle Exemplare dieser Art, die ich in den norwegischen Sammlungen fand, gehören zu der var. /evanderi REUT. Mei- nes Wissens ist diese Varietät bisher nicht in diesem Lande beobachtet worden. Es liegen mir Exemplare aus folgenden Lokalitäten vor: Golaa, auf der Wasserfläche einer kleinen Pfütze 15. VIL 03. 4. Ex: an einer feuchten Stelle im Walde 23. VII 03. 2 Ex. "Xx AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 79 + Sminthurides violaceus (REUT.). Zusammen mit S. aureus (LUBB.) CB. und S. pruinosus TULLB. wurden 7 Exemplare dieser überall seltenen Art bei Golaa am 5. August beim Streifen von Gras-Arten und Sträu- chern in einem feuchten Walde erbeutet. Bloss I Exemplar von ihnen ist 2 Geschlechts. .S. violaceus war bisher unbekannt in der Collembolenfauna Norwegens. = Sminthurides globosus AXELS. ? = 5. punulio (KRAUSB.). In der Sammlung befinden sich ein Paar Exemplare dieser von mir 1901 ! als neu aufgestellten Smzinthurides-Art. Von der nahestehenden S. pumilio (KRAUSB.)? u. * ist die finnische Form durch bezahnte Mucrones und durch eine andere Farbe unterschieden. Leider besitze ich keine Typenexemplare von der Krausbauer’schen Art um durch Vergleich definitiv kon- statieren zu können, ob die beiden Formen wirklich verschie- dene Arten repräsentiren. .S. globosus mihi wurde zweimal bei Golaa am 29. Juli und am |. August beim Streifen auf einer feuchten Wiese in zwei Exemplaren erbeutet. Die Art ist neu für ganz Skandinavien. + Sminthurides schötti AXELS. f. principalis AXELS. Von der Hauptform dieser interessanten Art der Gattung Sminthurides wurde ein einziges Individuum am Ufer des Golaa-Sees unter Holzstücken am 11. Juli gefunden. # var. bilineata AXELS. Beim Streifen auf einer feuchten Wiese bei Golaa wurde ein Sminthurides-Exemplar gefunden, welches sich bei näherer Untersuchung als dieser Varietät zugehörig sich erwies. * AXELSON, WALTER M. Diagnosen neuer Collembolen aus Finland und angrenzenden Teilen des nordwestl. Russlands. Medd. af Soc. pro F. & El. Fenn: h. 28. No: I9., 1902. ? KRAUSBAUER, TH. Neue Collembola aus der Umgebung von Weil- burg a/Lahn. Zool. Anz. Bd. XXI. N:o 567. 1898. Die Art müsste wohl S. pumilio heissen und nicht S. pumzZs, wie ihr Name in der Abhandlung lautet. ? KRAUSBAUER, TH. Collembola der Lahngegend. Dissert. Mar- burg. 1902. I 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Sminthurides schötti mihi ist von anderen Arten dieser Gattung leicht erkennbar durch ihre Mucrones, die im Ver- gleich mit denen von S. aquaticus und S. malmgreni u. a. viel schmäler sind. Von den genannten gemeinen Formen unterscheidet man diese Art wohl auch durch das IV Anten- nalglied, welches sekundär gegliedert ist. In dieser Hinsicht stimmt .S. schötti mit den Krausbauer’schen Arten S. sig- natus, S. parvulus und S. assimilis überein, welche sich aber im Bau ihrer Mucrones S. malmgreni nähern. Bisher ist die Art nur aus Schweden und Finland bekannt. Gen. Sminthurinus CB. Sminthurinus aureus (LUBB.) Von dieser, wie es scheint, in der Umgebung von Golaa gemeinen Art, habe ich folgende Formen in der Sammlung angetroffen, nämlich: f. principalis KRAUSB. Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03. Einige Ex. » an Gras-Arten auf einer feuchten Wiese 1. VIII. 03. 8 Ex. » auf’ einer Wiese 30. VII. 03. 1 Ex » in einem feuchten Walde, zwischen Gras und Sträu- chern, 9.7 MIN. OS SE » auf einer Wiese 29. VII: 03." 5 Ex. + var. alba KRAUSE. \ Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03. Ein Paar Ex. + var. signala KRAUSE, Golaa, auf einer Wiese an Grasarten und Sträuchern am 20. VII and ts) WAS SE + var. ochropus REUT. Golaa, unter Steinen und Holz, 4. VII. 03. 1 Ex. » > » » 7. VIL 03. . Einige’ Ex. » am Ufer des Golaa-Sees, unter Holzstiicken 11. VII. 08: | Ex. auf Myrtillus nigra im Walde 23. VI. 03. 3 Ex. + \ AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. SI Golaa, auf einer Wiese 29. VII. 03. 2 Ex. » an Grasarten und Sträuchern auf einer feuchten Wiese BEVOR Ex: » auf Steinen am Grase 3 VII. 03. 1 Ex. am Grase in einem feuchten Walde 5. VIII. 03. 3 Ex. Nicht wenige von diesen Ex. sind dunkler oder heller violett gefärbt. var. atrata CB. Einige Exemplare mit schwarz gefärbten Beinen wurden zusammen mit f. principalis und var. ochropus unter Steinen und Holzstücken am 7. Juli erbeutet. Von den vielen Formen dieser, wie es scheint auch in Norwegen gemeinen Sminthurinus-Art, ist bloss die Haupt- form früher in diesem Lande angetroffen worden, nämlich prope Bergen bei Tvedteraas, Isdalen und Askoen, als »tem- melig sjelden om hosten blandt vissent lov». (LIE-PETTER- SEN, Norges Collembola.) Gen. Sminthurus (LATR.) CB. Sminthurus repandus ÄGR. Kand. HUGO ÄGREN hat mir gütigst Typenexemplare von dieser von ihm aufgestellten Art zugesandt, so dass die Identifizierung der norwegischen Individuen mit dieser Form völlig sicher ist. Die Art ist ja auch sehr leicht erkennbar nicht nur durch ihre charakteristischen »appendices anales», sondern auch schon äusserlich durch die sehr deutliche sat- telförmige Einsenkung des grossen Abdominalsegmentes. S. repandus wurde bei Golaa dreimal im Juli beim Streif- fen am Gras auf feuchten Wiesen sowie auf Myrtillus nigra in feuchtem Walde erbeutet. Im ganzen wurden circa 20 Exemplare eingesammelt. Sminthurus pruinosus TULLB., AGR. Zwischen Moos, sowohl Hypna als Sphagna in Wäl- dern und in Sümpfen, sowie auf Myrtillus nigra wurde die Art bei Golaa im Juli und August in wenigen Ex. eingesam- Entomol. Tidskr. Årg. 25 H. 1, (1904). 6 A UPS ANSE , i N & 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. melt. Die Analanhänge aller Exemplare, die ich in Kalilauge näher untersuchte, besassen die langgestreckte Form, welche nach den Untersuchungen ÄGRENS diese TULLBERG'sche Art charakterisiert, und waren sogar 6—7 mal länger als breit. Fundorte: Golaa, in einem Sumpfe, zwischen Sphagna 10. VI. 03. 1 Ex. » auf der Wasserfläche einer Pfütze 15. VI. 03. 4 Ex. » "zwischen Moos 17. VI. 03.7 1 Ex. » auf Myrtillus nigra im Walde 28. VI. 03. 1 Ex. >, in feuchtem Walde am Gras 5. VIII. 03. 1 Ex. Sminthurus bilineatus BOURL. Scheint eine der allgemeinsten bei Golaa-Sanatorium vor- kommenden Sminthurus-Formen zu sein. Fundorte: Golaa, unter ‚Steinen und’ Holz 7: VI. 037 727 Ex » auf Myrtillus nigra im Walde 21. VII 03. 1 Ex. » an Gras und Myrtillus nigra im Walde 23. VII. 03. SEX. » auf Myrtillus nigra im Walde 28. VII. 03. 1 Ex. >. auf feuchter Wiese 29) Vile O37 215% » > » » SO VII OS are an Grasarten auf einer Wiese 1. VIII. 03. 11 Ex. SIN ‚auf Steinen. im. Gras 3 VII 032 MIRE Sminthurus insignis REUT. Es liegen mir an folgenden Stellen eingesammelte Exem- plare vor: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 7. VII. 03. 8 Ex. Valsfjeldet, unter Steinen am Rande des Schnees 14. VII. 03. 4 Ex. Golaa, auf Myrtillus nigra im Walde 21. VI. 03. 2 Ex. Golaa, an Grasarten und Sträuchern 23. VII. 03. 2 Ex. auf feuchter Wiese 30. VII. 03. 2 Ex. > + auf Steinen im-Gras”3.. VI: 03. M2 EX Ich habe mich in dieser Arbeit an die ältere Auffassung der Arten S. Ödilineatus BOURL. und S. insignis REUT. ge- halten, da wir noch keineswegs volle Klarheit in dieser Frage ‘& AXELSON: COLLEMBOLEN VOM SÜDÖSTL. NORWEGEN. 83 besitzen. Der Auffassung von BÖRNER, der sie als zwei Subspecies aufstellt, kann ich mich vorläufig nicht anschliessen Übergangsformen zwischen den obengenannten Arten und S. 70- vemlineatus TULLB. habe ich niemals beobachtet, und wenn keine solche existieren, wie ich zu glauben geneigt bin, ist es mei- nes Erachtens zweckmässiger, dass die BORNER’schen Sub- species als verschiedene Arten beibehalten werden. Dasselbe gilt auch für die als Varietäten dieser Subspecies aufgefass- ten, früher für verschiedene Arten gehaltenen Formen S. oblongus major und S. oblongus minor. Diese Auffassung wird gestützt durch die Resultate der neuesten Untersuchungen ÄGRENS. Der schwedische Forscher hat nämlich konstante Differenzen nicht nur zwischen S. znsignis REUT. und S. bilineatus BOURL., sondern auch zwischen der ersteren und S. novemlineatus TULLB. wahrgenommen. Wenn die Beobachtungen des erwähnten Forschers sich wirklich als stichhaltig erweisen, müssen auch die übrigen dieser Gruppe zugehörigen Formen einer neuen genaueren morphologischen Prüfung unterworfen werden. Sminthurus viridis (L.) LUBB. var. migromaculala (TULLB.). In der Kollektion giebt es Exemplare nur von dieser Varietät der gemeinen, weit verbreiten Art, und wie es scheint, kommt auch diese nicht besonders häufig vor. Die Fundorte sind: Golaa, auf einer Wiese 29. VII. 03. 7 Ex. » 3 y » SOE NMIE LOS. cB. Ex. » » » an Grasarten und Sträuchern 1. VIII. 03773 BE. Subfam. Dicyrtominae Born. Gen. Dicyrtoma BouRL., BANKS. Dicyrtoma minuta (O. FAB.). Es liegen mir Exemplare von folgenden Lokalitäten vor: Golaa, zwischen Moos 17. VII. 03. 2 Ex. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Golaa, an Grasarten und auf Myrtillus nigra im Walde 23. VI: OS) ea yx » auf feuchter Wiese 29. VII. 03. 2 Ex. > » » » eo WANE “OS. yl Bes Alle Exemplare gehören zu der f. principalis KRAUSB. Dicyrtoma fusca (LUCAS, LUBB.). Ich habe nicht entscheiden Können, ob die Exemplare, welche mir in der norwegischen Sammlung zum Bestimmen: vorliegen, zu der f. principalis oder var. silvatica (TULLB.) zu rechnen sind. Dies ist bei in Alcohol conservierten Tieren sehr schwer, ja fast unmöglich, wie schon TULLBERG betont. Die Exemplare sind an folgenden Lokalitäten eingesam- melt: Golaa, unter Steinen und Holzstücken 4. VII. 03. 2 Ex. » unter Baumrinde 5. VII. 03. 6 Ex. » „unter Steinen und Holz ’17. VI: 032 2102: > zwichen Moos im Walde AY VINS Eee » unter Moos und Holzstücken 25. VII. 03. 2.Ex. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Ä GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 26 SEPTEMBER 1903. Sedan, säsom vanligt, protokollet frän näst föregäende sam- mankomst blifvit uppläst och godkändt, anmälde ordföranden prof. AURIVILLIUS, att styrelsen till medlemmar af Föreningen invalt: fil. stud. E. MJÖBERG, konservator B. BERG, Kalmar, doktor O. L, Horm, Upsala, jägmästare A. HEIDENREICH, Hamar, Norge, och, vid dagens sammanträde, assistenten vid de internationella hafsfiskeundersôkningarna kand. Arr. WOLLEBEK, Stockholm, hvarjämte Statens Entomologiska Anstalt vid Albano af styrelsen intagits i Fôreningen. En af Lunds universitets rektor, professorerna därstädes QUEN- NERSTEDT och BERGENDAHL samt docenten S. BENGTSSON un- dertecknad anmodan om teckning af bidrag till en grafvård åt den framstående entomologen C. G. THOMSON hade till Föreningen ingått och framlades af ordtöranden. Assistenten vid Statens Entomologiska Anstalt fil. kand. A. TULLGREN höll härefter föredrag »Om de sjukliga företeel- serna hos växterna, speciellt sådana, som äro framkal- lade af arthropoder», och har han af detsamma själf benäget lämnat följande sammandrag: Föredraget utgjorde i hufvudsak ett referat af KUSTERS Pa- thologische Pflanzenanatomie, hvilket arbete torde vara det första, som söker på ett fullt vetenskapligt sätt sammanställa och klassifi- cera de olika sjukdomsfenomenen hos växterna. Härvid ha stora svårigheter gjort sig gällande, dels emedan växternas anatomie är så enkel, och dels emedan olika slag af sjukdomar hos växterna ofta öfvergä i hvarandra eller på annat sätt försvåra ett bestäm- mande af sjukdomsarten. Den första kategorien bilda restitutionsfenomenen, som äro ett direkt eller indirekt återställande af förlorade organ. Ett van- ligt exempel är att, om en birot afskäres, framskjuter en ny bred- vid, eller om ett skott borttages t. ex. genom beskärning, utveck- las ett annat skott till hufvudskott. Hypoplastiska sjukdomsföreteelser äro rena hämningsbild- ningar af normala yttre organ eller i väfnaderna. Hit räknas dvärg- former och genom brist på ljus orsakade skuggbildningar, hvarvid cellerna till antal och stcrlek väsentligen minskas. 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Metaplastiska äro sädana progressiva förändringar, som ej äro orsakade af tillväxt eller delning. Till cellinnehället fogas nya ämnen eller cellmembranen förtjockas pä ett eller annat sätt. Hit räknas t. ex. en abnormt stark klorofylibildning, orsakad af besprut- ning af bordeauxvätska eller uppkomst af fürvedade celler i Jug- lands-blad till följd af angrepp af Lachnus. Bland de patologiska fenomenen äro de hypertrofiska, hvilka alla ha gemensamt, att cellerna i volym utveckla sig utöfver den för individen normala nivån, mycket talrika, och särskildt gäller detta de s. k. gallhypertrofierna, Dylika äro orsakade af kemisk retning af ett animalt eller vegetabiliskt gift. Karaktäristiskt är äfven att de äro åtföljda af en abnormt rik tillförsel af närings- ämnen såsom ägghvita, stärkelse etc. Bland de vanligaste gall- hypertrofierna må nämnas erineum-bildningarne, som utgöras at abnormt utbildade hår. Fenomenen bero på giftretning af acarider, speciellt Eriophyes-arter. Haren antaga många gånger de mest bisarra former. Erineum-bildningar förekomma på bladen af de flesta löfträd, vanligen på undersidan. Gallhypertrofier kunna äfven- ledes anträffas t. ex. i märgen på hvetestrån, orsakade at Chlo- rops teniopus. Likartade med de hypertrofiska bildningarne äro de hyper- plastiska, men dessa äro ätföljda af cellbildning. De hyper- plastiska äro de allra talrikaste och äro till sin art hvarandra mycket olika. Bland de vanligaste äro callusbildningarne, som, orsakade af särretning, utgöras af bildning af homogena paren- kymmassor af tunnväggiga, odiffrentierade celler. »Callus» kan bildas 4 hvilken växtdel som hälst, som sårats af insekter eller på annat sätt skadats. Sarkork är likaledes en vanlig företeelse inom denna kategori af patologiska fenomen. Till dessa höra slutligen ett oerhördt stort antal gallbildningar. Dessa senare grupperas uti kataplasmer och prosoplasmer. Kataplasmer äro väfnader med abnormt Stora celler, som bilda ett homogent tunnväggigt parenkym med regressiv karaktär. Bland »zoocecidierna» må nämnas sådana, som äro orsakade af: l. nematoder (Tylenchus, Heterodera) på rötter och stjälkar; 2. acarider: bladkantrullning på Tilia, Crategus m. fl. eller erineum-galler ; flugor: bladrullning på Polygonum, Populus etc. 4. skinnbaggar (bladlöss eller bladloppor): rullade och ansvällda blad, galler pä rötter (Phylloxera) etc. (SS Prosoplasmer-väfnader stadda i progressiv utveckling, nya väfnadselement kunna tillkomma t. ex. stödjeväfnader. Nästan uteslutande zoocecidier; nära nog alla slags insekter kunna förorsaka dem. Bland de vanligaste typerna må nämnas: TOR C4 TRYBOM: ENTOMOL. FÖREN. SAMMANTRÄDE D. 26 SEPT. 1903. 87 bladveckningsgaller ; punggaller, orsakade af eriophyider, bladlôss eller flugor; omväxningsgaller, som vanligen orsakas af cynipider; märggaller: omslutna (inre) af t. ex. Mematus Valisnieri eller fria (yttre) af t. ex. Diorrhisa aptera. Föredraget illustrerades at teckningar och lefvande växter. Rom — Sedan ordföranden framfört Föreningens tack till assistenten TULLGREN, : lämnades ordet åt byrachefen J, Mrvrs, som med- delade ett intressant anförande »Om tallspinnaren», belyst af en större utbredningskarta och af en samling, innehållande fjäriln i alla dess utvecklingsstadier. I trakten af Elverum i Norge hade den mest intensiva härj- ningen ägt rum. Där i landet leddes åtgärderna mot dessa härj- ningar af jägmästaren HEIDENREICH. I Värmlands finnskogar och i Dalarne blef farhägan för skadefjäriln mycket stor; emeller- tid hade den i allmänhet där uppträdt mera sporadiskt utom pa några ställen i Värmland, där den öfverskridit riksgränsen i betyd- ligare mängd. Byråchefen Mreves besökte nämnda orter i maj 1903. Af puppor från Norge hade likväl 25 procent afgifvit parasitsteklar, Exochilum circumflexum. Skulle det visa sig, att steklarna i all- mänhet uppträda så talrikt hos tallspinnarlarverna, torde man ej behöfva oroa sig eller lägga ned synnerligen mycket arbete för att motverka tallspinnarens härjningar. »Larvrevisioner», d. v. s. un- dersökningar öfver, huru talrikt de hufvudsakligast under renlaven öfvervintrande larverna förekomma i de mest hotade trakterna af Värmland, komma att företagas nu i oktober af e. o. jägmästaren H. Worrr. Har hos oss skulle omedelbart därefter d:r GRÔN- BERG vid Skogsinstitutet och i Norge statsentomologen SCHÖYEN komma att undersöka, i hvad mängd parasitstekellarver eller ägg förekomma i insamlade, från vinterkvarteret under mossan upptagna tallspinnarlarver från båda rikena. Af resultatet får man se, huru- vida och i hvad omfång limning eller andra åtgärder behöfva vid- tagas mot tallspinnaren. Limning är mot denne ett osvikligt medel. Vid byrächefen Merves’ undersökningar öfver tallspinnarens lefnadssätt hade det visat sig, att nu i är larver, som utkläckts i bur, redan i eller något före medlet at september begäfvo sig ned i vinterkvarter, och detta hade bekräftats af d:r GRÖNBERG och enligt ett senare yttrande äfven af prof. Lampa vid Entomologiska Anstalten. Äfven ute i det fria i Norge hade, efter hvad som kunde förmodas med anledning af ett meddelande från hr Her- DENREICH, tallspinnarlarverna gått till hvila ungefär vid samma tidiga skede, d. v. s. ovanligt tidigt mot i Tyskland, och detta oaktadt en hög temperatur under förhösten 1903. I Tyskland hade man i regel en generation hvarje år; hos oss och i Norge 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. tydde iakttagelserna ganska bestämdt därhän, att tallspinnaren i regel behöfver två år för att utvecklas från ägg till fjäril. I Tysk- land komma larverna upp och börja frossa på tallbarren under första hälften af mars, här och i Norge först i medlet af april; i Tyskland blifver den årliga »frattiden»» nästan dubbelt så lång- som här. Hos oss voro 99 % af larverna i fjol höst nästan full- växta, men innevarande år endast 2 cm. långa, när de gingo i vintersömn. De sistnämnda kunde säkerligen ej hinna bli fjärilar nästa år, utan komme nog att öfvervintra såsom larver en gång till för att blifva fjärilar år 1905. Är det nu verkligen regel i Sverige och Norge, att tallspin- naren där har tväärsgeneration, så skulle i likhet med 1902 ätven år 1904 blifva ett starkt »fratär», om ej parasiterna (steklarna) da gjort tillräckligt för att förhindra detta, eller ätgärder i män af be- hof vidtagits till förekommande af härjning. Emellertid hoppades föredraganden med anledning af steklarnes närvaro, att man hos oss ej komme att behöfva tillgripa nägra särskilda medel mot tall- spinnaren, i hvilket afseende de blifvände undersökningarna borde gifva utslaget. Prof. AURIVILLIUS yttrade i sammanhang med byrächefen Meves’ anfôrande, att han i Hälsingland funnit tvåårig generation at den tallspinnaren närstående ekspinnaren, och att äfven detta talar för Sannolikheten af, att den förre i vårt land vanligen be- höfver två år för sin fulla utveckling. D:r HJ. BÄCKSTRÖM meddelade, att han i september funnit fullt utvecklad larv af tallspinnaren, hvilket borde varit omöjligt, om ej generationen varit tvåårig. Filip Trybom. NÅGRA NYA FYNDORTER FÖR COLEOPTERA. Demetrias atricapillus Lın. är af undertecknad återfunnen i Skåne, Pederus littoralis Grav. anträffad i Blekinge vid Ron- neby, Bolitobius trimaculatus FAB. och Synaptus filiformis Fap. vid Pählsjö, Helsingborg. B. Varenius. Revisionsberättelse för är 1903. Undertecknade, utsedde att granska Entomologiska Föreningens räken skaper för är 1903, fa härmed afgifva följande berättelse: Ställningen i allmänna kassan framgär af följande: Die brett: Inkomster : Influtna ärsafgifter: 1 för 1902 och 261 för 1903 ..........:.......... 1572 Statsanslag för utgifvande af »Uppsatser i praktisk entomologi»...... 7,000 — Räntortochthutdelnmeamanalkhien „nn... denen dan en 092: 50 Behällning à sälda exemplar af Föreningens förlagsartiklar............ 565: 76 Saldasseparatenun biblioteketinsr.. eme sehe does are ca tobe’ mob — Summa kronor 3,980: 26 =) Kerlerdiit: Utgifter : Ingaende balans: Skuld till redogôraren .....................:.. 1. 75: 40 Framställandet af årgång 1903 af tidskriften och häftet 13 af nUppsatsemets pralctisk wentomologi> Piaget ssesun leases teen eee. 3,106: 86 Wisandnine rat tidskriiten till im- och utlandet "mn odlar 243: 62 Habbo dSkOS trader tant aya nese Eee leis Eno te eee Moore 22: 80 För biblioteket (bokinköp, inbindning, brandförsäkring) ............... 331.825 Ro nan OMS UC TIN Alig as are Le een nente eee seen rhone 76: 70 Diverse: däribland kronor 44: 04 differens och provision vid inköp ae Hoblieationernas TE M OO SR ee ee 64: 23 Beira c TO ER RE nn PR cc cera ire 59: 40 Summa kronor 3,980: 26 Af Föreningens fem fonder hafva tva, nämligen A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS fond, under äret ej undergätt nagon förändring. STÄNDIGA LEDAMÖTERS fond har genom en ledamots afgift vunnit en tillökning af 100 kronor och OSKAR SANDAHLS fond ükats med 129 kronor genom gäfvor af professor SVEN LAMPA med kr. 82: 50, fiskeriin- spektören F. TRYBOM med kr. 21: 50 och kassaförvaltaren kr. 25. Räntorna fran ofvannämnda fyra fonder hafva tillgodoförts allmänna kassan till utgifters bestridande. 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. CLAES GRILLS stipendiefond, hvars ändamål är, att af sin ränteafkast- ning bekosta vandringsstipendium a 60 kronor för skolungdom har, sedan densamma nu uppnätt den storlek, att sagda afkastning för äret uppgått till något öfver 60 kr., kunnat för första gängen uppfylla detta ändamål. Fonden har ändock dels genom försäljningsmedel för Grills »Catalogus Coleopterorum» och »Lampas förteckning öfver Macrolepidoptera», dels något ränteöfverskott ökats med kronor 36: 49. | Dessutom må nämnas, att Professor CHRISTOPHER AURIVILLIUS uti Tidskriften bidragit med 5°/, tryckark öfver, »Svensk insektfauna» (bin) utan anspråk på författarearfvode, hvarigenom kostnaden för tidskriften betydligt inskränkts. Föreningens tillgångar utgjorde vid årets början: AKTIE. RE GNELLS fomd rite re ire ae cer CT 2,0002 Sa BERAWAHEBERGS fond Nr ee PER 2,000: — StandıpaBedamöters Onde" te ae EEE et EEE ET TE 3200: (OSKAR SANDAHLS' fond Eee see ELA ee EN 6,675° 28 CLABSTERTIELS stipendiefond =... re sena ee EEE ee MIO à Kronor 15,390: 44 hvarifran dock afgick allmänna kassans skuld till redogöraren...... 75: 40 sa att tillgangarne utgjorde Summa kronor 15,315: 04 samt vid årets slut: AT EF SREGNEBELS fond >... signs sees or art Re ee ER 2,000. RE WAHLBERGS TOnd! rer... MENT ste dej la ee RE 2,0003 Standıeanledamöters; fonde ER 2 en ECTS 3,300 Yu OSKAR SÄNDAS HONDA RE NE NE AIN EE CITE RENE 6,804: 28 CLAES" GRILLS stbipendiefon dan pc. vag cree I eee EEE ee I 157.205 Behällnnenallmannankassanı nr RE PE 59: 40 Summa kronor 15,715: 33 Föreningens fonder hafva saledes under äret ükats med kr. 400: 29. Härtill kommer Föreningens ytterligare ökade och för Föreningens medlem- mar tillgängliga, a Riksmusei entomologiska afdelning uppställda bibliotek, astadkommet genom bokinköp och gäfvor samt ej minst genom utbyte af en- tomologiska tryckalster med Föreningens korresponderande ledamöter och andra föreningar i utlandet. Biblioteket jämte lagret af egna förlagsartiklar är brandförsäkradt för 30,000 kronor. Ledamôternas antal är enligt matrikeln vid 1903 års utgang följande: Hedexsledamöter, 1:a klassen. m ES Io D:o Et A SORIA br oa SOS son Ada ounce sng 2' 12 ‘Transport 12 "\ ENELL & ROESLER: REVISIONSBERÄTTELSE FOR ÅR 1903. 91 Transport 12 Korresponderande ledamöter 1 utlandet.............................. 12 Standica ledamoter MROTPOTANIONEN ES. mere era: 4 D:o PERSON EIEREER Se slets ern ern uni dunn sil To" 55 Arsledaméter i SVEMCE AROGDOTRAIION EEE EE CE ee II D:o > PETS OR SKISS ost TS TR rn 216 227 D:0 i Norge OMR RES tee cd nor D:o i Finland CE OU PR A A Ate re (Uh Se 18 D:o MD) ana O RC er QU 5 Summa 307 Af ärsledamöterna i Sverige voro 2 befriade från afgift. Allmänna kassans medel voro, i den mån de löpande utgifterna det medgåfvo, för Föreningens räkning insatta i Stockholms Handelsbank och Stockholms Inteckningsgaranti Aktiebolag samt därå upplupna räntor till- godoförda kassan. £ Fondernas medel voro vid arets utgang placerade: A. F. REGNELIS fond: 2 pref. aktier a 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag ............ 210005 em P. F. WAHLBERGS fond: 2 pref. aktier à 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag .......... 2,000 Ständiga ledamöters fond: I pref. aktie à 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag 1,000! — Stockholms Pantaktiebank, deposition........................ EN one 2001 OSKAR SANDAHLS fond: Sandö Sågverks Aktiebolags 5 °/, obligationer af 1903 à TP OO OW YE eee A eee ee Mara stadia cee eae 4,000; — Stockholms Pantaktiebank, deposition........................ 2,800 — Stockholms Handelsbank, sparkassa nia RE ua MORE 4: 28 6,804: 28 CLAES GRILLS stipendiefond: Aktiebolaget Stockholms Diskontobank, sparkassa......... le I > Handelsbank, DER Era 36-710 1,551: 65 Summa kronor 15,655: 93 Föreningens värdehandlingar, äfvensom den af kassaförvaltaren ställda säkerheten, en obligation i Stockholms Intecknings Aktiebolag, äro i öppet förvar hos sistnämnda aktiebolag, enligt det för oss företedda beviset. Räkenskaperna äro förda med synnerlig noggrannhet och öfvensstämma med oss företedda verifikationer, hvarför vi tillstyrka full och tacksam ansvars- frihet för styrelsens och kassaförvaltarens förvaltning under ar 1903. Stockholm den 22 Februari 1904. H. G. O. Enell. Ernst Roesler. 92 DIAGNOSEN NEUER LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA VON CHR. AURIVILLIUS. 7. 108. Acraea leucopyga n. sp. — Fig. 32. ©. Cor pore nigro, collare, tegulis verticeque rufis, infra pallido-macu- lato, palpis pallidis, apice nigris; abdominis articulis 1—4 supra nigris, infra albidis vitta media nigra, 3:0 et 4:0 supra utrin- que puncto albo notatis, articulis 5—8 totis albis; alis fulvis plus minus roseo-tinctis, anticis supra apice circiter 6 mm. lato nigro et punctis ordinariis nigris, puncto discali nigro areæ Ib quam puncto areæ 2° a margine multo propius posito, punctis discalibus arearum 3—6 in linea recta obliqua positis; alis posticis supra ad basin plus minus infuscatis fascia mar- ginali 2—4 mm. lata, immaculata nigrofusca; punctis discali- bus omnino ut in A. stenobea et A. bresia ordinatis; alis posticis infra maculis rubris inter punctis nigris plus minus ornatis, fascia marginali albomaculata et intus albomarginata. — Long. alar. exporr. 48—55 mm. ?. A mare vix differt nisi segmentis 1—4 abdominis supra apice niveo-marginatis et 2—4 utrinque macula rotun- data majore niveo ornatis, sequentibus ut in mare fere totis niveis, at linea laterali serieque duplice macularum ventra- lium nigris. Nyassaland: Kigonsera. — Museum Holmiæ et Collectio Ertli. * Siehe Ent. Tidskr. 22 p. 113—128 (1901). . N AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 93 Diese schöne Art kann leicht mit A. br«- sia oder mit den For- men der ÆAcrita-Grup- pe verwechselt werden. Durch die Stellung des Diskalfleckes Poder Vorderflügel weicht sie von A. bræsia und die übrigen Arten meiner Fig. 32. Acrea leuco vga. siebenten Untergruppe AURIV.. ©. ab und muss in die sechste Untergruppe gestellt wer- den. Von allen bekannten Arten dieser Gruppe mit Aus- nahme von A. omrora TRIM. ist sie aber durch die weisse Farbe des Hinterkörpers so fort zu trennen. Diese weisse Farbe tritt auch beim Weibchen sehr ausgeprägt auf, wodurch dasselbe sich auch vom Weibchen der A. bræsia unterscheidet. Die Vorderflügel sind vollständig beschuppt ohne Spur des glashellen Feldes, welches für A. braesia aus- zeichnend ist. 109. Acræa Mairessei n. sp. — Fig. 33. — Nigro-fusca, pectore albido-maculato, abdomine supra biseriatim flavo-ma- culato, infra vittato, pedibus flavis basi femorum nigra; alis supra nigris anticis fascia subapicali maculis tribus in areis 4—6 sitis composita, macula magna areæ 2:æ, macula elon- gata prope apicem cellule maculaque irregulari areæ 1"b albis, subpellucidis, posticis fascia discali (maculis septem are- arum Ib, lc, 2—5 et cellule discoidalis composita) sulphurea; alis anticis infra nigro-fuscis maculis albis ut supra dispo- sitis et maculis 9 margina- libus arearum 2 — 10 (in areis apicalibus elongatis) late sul- phureis; posticis infra totis sulphureis ad basin et mar- ginem levissime virescenti- bus, maculis basalibus et di- Fig. 33. 6: — Exemplar tryckta pä endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1:20 kr. dyrare. MEVES, J., Tallspinnaren (Lasiocanıpa pini L.). En ffotande- Tara’ for. Vard SKODA oot. ia vedi een aes »y—: 30 REUTER, O. M., Finlands och den Skandinaviska halfons Hemiptera Heteroptera. 1. ............. Monae Svensk insektfauna: 2. Ratvingar. Orthoptera af CHR. AURIVILLIUS —: 50 3. Sländor. Pseudoncuroptera, 1. Odonata al SAYING WH SHIA DEDE ES ne ve dame promenade —: 50 13. Steklar. Hymenoptera. |, Gaddsteklar. Acze- leata. 1. Bin, Apidæ af CHR. AURIVILLIUS » I: on oc ‘> VARENIUS, B., Nagra nya fyndorter för Coleoptera .... INNEHÄLL: AURIVILLIUS, CHR., Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika RON AXELSON, W. M. Verzeichniss einiger bei Golaa im sie His Norwegen eingesammelten eier T'AS et + Dt 5, Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående ns u is à sammanträde a Gran FF Trysom, F., Entomologiska Restaurant National den 26 sept. 1903 ................. Föreningens‘ Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Adress: Riksmiseum; Stockholm. Sn ALL RAR fort som möjligt därom uinderrätte en, eller u 1904 Haft. 2—3 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT ‘ / UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE Ä STOCKHOLM STOCKHOLM : AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET 1904 RE Fy Comes à kommer att under är 1904 af Entomologiska Föreningen i | holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda ! om att, så långt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose der ene BENS praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt inneh mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar sjalf for riktig heten af sina meddelanden, Redaktionen utgöres af en af styrels utsedd redaktionskommitté, som bestar af foljande fem ledamôter: Chr. Aurivillius, professor, Kongl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordföranc Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska — Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utg vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelning. logiska Anstalt, Albano. Redaktör för tidskriftens praktiska af delning. : ” Claes Grill, major, fortifikationsbefälhafvare, Göteborg. Fa = Filip Trybom, fil d:r, fiskeriinspektör, Karlavägen 41 Js Stockholm. $ | För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till nägon- dera af ledamöterna i redaktionskommittén. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. : Annonser à omslaget betalas med 10 kronor for hel. à 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stäende annonser erlägga | 25 % af ofvanstående pris för hvarje gång de ånyo under året införas: = A Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris. af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er hålles 20 % rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- - plettera sin serie af Tidskriften, erhåller en betydlig ytter: | ligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tid-7 F skriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter : ett pris af 2—3 öre pr sida. - Föreningens ledamöter erhälla, sedan ärsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej redan cag sändes första eller andra häftet för året under postförskott. = =" Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften oo. kr.) 10 af de äldre ärgängarna gratis. —— OO 97 UTVECKLINGEN AF ETT POLISTES-SAMHÄLLE AF GOTTFRID ADLERZ. Släktet Polistes intager en säregen ställning ibland de sociala vespiderna och erinrar säväl i sitt allmänna utseende som i vissa morfologiska detaljer mer om de solitära arterna af familjen än om släktet Vespa. Hufvudets ställning, det långsluttande mediansegmentets form, det klocklika 1 abdo- minalsegmentet, den smärta, framåt afsmalnande abdomen, den klolikt böjda yttersta antennleden hos hanen, alla dessa och ännu flera detaljer äro lika många afvikelser från släktet Vespa och likheter med vissa Odynerider. Den synnerligen enkla bobyggnaden, hvilken släktet Polistes delar med flera exotiska släkten, bidrager också att stämpla släktet i fråga såsom en i sin utveckling efterblifven gren på de sociala vespidernas stamträd. Ehuru Polistes biglumis L. inom vårt land ej hör till de större sällsyntheterna, äro dock tillfällena att iakttaga den vid boet så ovanliga, att hvarje meddelande därom torde kunna påräkna intresse. I Medelpad har jag hvarje sommar haft tillfälle att iakt- taga Polistes-individer, och särskildt under den varma som- maren 1901 uppträdde arten ganska talrikt, synnerligast under förra hälften af augusti, då äfven hanar sågos. De flesta iakttogos pa tistelblommor (Circium arvense) och på alarnas blad vid hafsstranden. De voro föga skygga, utan tvärtom mycket lätta att fånga. Oaktadt ihärdigt sökande kunde jag emellertid icke finna något bo. Detta lyckades mig först sommaren 1902. - Den 8 augusti nämnda sommar träffades detta bo fästadt Entomol. Tidskr. Arg. 25 H. 2, (1904). 7 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. vid ungefär 1}, meters höjd öfver marken på en mot söder vänd, i det närmaste lodrät klippvagg’. Boet utgjordes af en enda cellkaka, hvilken, såsom vanligt hos detta släkte, utan ringaste skyddshölje var med sitt upphängningsband fästad parallellt med klippväggen, i vertikal ställning, hvarigenom cel- lerna sålunda få ett i det närmaste horisontellt läge, med utåt riktade mynningar, i motsats till förhållandet hos släktet Vespa med dess horisontella kakor och nedätriktade cellmynningar. Det 5 mm. långa upphängningsbandet var från sidorna starkt hoptryckt, så att det knappt nådde en tjocklek af 1 mm. , hvaremot dess bredd i vertikal riktning var 4 mm. Det måste ha stor styfhet och seghet, då boet utan ringaste skydd är blottställdt för regn och bläst. Det var fästadt på öfversta : fjärdedelen af kakans baksida och hade således ett betydligt excentriskt läge. Bredvid boet satt på klippväggen ett annat upphängningsband, förmodligen härrörande från något bo sedan föregående år. Vädret var disigt, och klockan var 7—8 på kvällen. Stammodren satt sofvande på boets baksida. Hon var ännu ensam, ty de synnerligen ogynnsamma väderleksförhållandena denna sommar hade påtagligen fördröjt atkommans utveck- ling. Hennes slitna vingspetsar vittnade om hennes ålder. Getingen infångades i en ask. Boet lossades försiktigt och fördes hem, där det underkastades en närmare undersök- ning. Cellkakans vertikala diameter var 39 mm., den hori- sontella 37 mm., hvilka båda mått tagits på kakans framsida från yttersta cellkanten på ena sidan till den motstående på andra sidan. På baksidan däremot voro måtten mellan de yttersta cellernas baser respektive 25 mm. och 22 mm. Fullt horisontellt läge hade således blott de i samma nivå som upp- hängningsbandet fästa cellerna, medan de senare tillbyggda, särskildt de nedersta, mer eller mindre afveko från den hori- sontella riktningen. Cellernas antal var 45, då de små, ännu ofullbordade i kakans utkant medräknades. De mellersta cellernas djup 1 > = ne B . ) Redan LINNÉ omtalar denna getings benägenhet att bygga sitt bo på klippornas sydsida. Han säger därom (Syst. Nat. Ed. XII. Tom. I. Pars. II, pag. 951): ad latera australia lapidum conficit nidum e fistulis aggregatis>. ADLERZ: UTVECKLINGEN AF ETT POLISTES-SAMHALLE. 99 var 24—30 mm., deras diameter vid mynningen 5,$ mm.; formen sexkantig. Endast de yttersta cellernas fria hälft hade ännu kvar den ursprungliga cylinderformen, hvilken, sasom man känner, tillkommer den första vid upphängningsbandet fästa cellen, sa länge den ännu är ensam. MarcHAL!, som haft tillfälle att iakttaga bobyggnaden i detta tidiga utvecklings- stadium, beskrifver denna cell såsom alldeles cylindrisk. Då den 2 cellen byggdes, uppstod en plan yta vid beröringen med den 1, och denna 2 cell var äfven i öfrigt mindre regel- bundet cylindrisk. Då den 3 cellen byggdes i vinkeln mellan de två första, uppstodo äfven där plana ytor på beröringsstäl- lena. Den 1 cellen blir sålunda hexagonal först »sous l’in- fluence du tiraillement exercé sur elle par les cloisons des cellules adjacentes». Säsom synnerligen instruktivt i denna fräga vill jag framhälla iakttagandet af den likartade inverkan, som de närliggande bubblorna i säplödder utöfva pä hvaran- dras form. Cellernas väggar voro förfärdigade af grätt, synnerligen tunnt och glest, florlikt material, med en mängd större och mindre häl. Endast bottnarna voro af tätare beskaffenhet. Jag förmodar, att denna boets luftiga beskaffenhet kan bidraga att minska dess vindfäng, så att det därigenom mindre lätt lösslites af stormen. De 7 äldsta, d. v. s. närmast upphängningsbandet be- lägna, cellerna voro slutna af hvälfda lock, som dock ej sutto i själfva mynningen, utan djupt in, 7—12 mm. innanför myn- ningen. Dessa lock hade ett helt annat utseende än de hvita, höghvälfda lock, som larverna af släktet Vespa spinna vid själfva cellkanterna och som nå högt öfver cellernas myn- ningar. De äro till färgen mörkt gråbruna, men visa eljes samma struktur som Vespa-larvernas kokonger. Äfven den cellväggarna beklädande spånaden hade samma mörka färg. Af de öfriga cellerna innehöllo 3 fullvuxna larver samt några helt små larver. I några af dessa senare samt i några föröfrigt tomma celler fanns en hvitgul, fast massa af söt ! PauL MARCHAL: Observations sur les Polistes (Bull. de la Soc. Zool, de France 1896, p. 15). 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. smak fästad vid cellens vägg, nära dess botten. Det var utan tvifvel stelnad honung. Bland sociala vespider är det sydamerikanska släktet Nectarinia särskildt kändt für att liksom honungsbin insamla honung i sina celler. I helt liten skala försiggår däremot honungssamlingen hos Poflistes och tjänar förmodligen andra ändamål. Redan LEPELETIER DE SAINT FARGEAU omnämner ! denna honungsinsamling, och sedermera har den iakttagits af bland andra v. SIiEBoOLD ?, Roucer ?, MarcHar * och v. BUTTEL- REEPEN ?. LEPELETIER Säger därom: »A l'époque où le gâteau en construction contient des cellules propres à l’éducation des mâles et des femelles fécondes, les ouvrières Polistes commen- cent à faire des provisions de miel apparemment nécessaires dans la préparation alimentaire qui developpe dans ces indi- vidus la faculté d’engendrer». En annan mening uttalar v. SIEBOLD, i det han anser honungen tjäna till näring för ima- gines, medan larverna skulle matas uteslutande med animalisk kost. Samma åsikt uttalar v. BUTTEL-REEPEN. MarcHAL har iakttagit honung i flera bon, som insamlats redan i slutet af april och som ännu blott innehöllo ägg eller nykläckta larver. I 5—8 celler af boen fanns honung. Dessa celler voro belägna i den från upphängningsbandet mest af- lägsna delen af boet, och honungen var fästad i form af en klar droppe af sirupskonsistens på cellens yttervägg (d. v. s. den utåt periferien belägna), halfvägs mellan botten och den fria kanten. De bon, som innehöllo honung, hade i de flesta fall mer än 30 celler (det minsta 25, det största 59). Fastän honungen vanligen befinner sig i celler, som redan innehålla ett ägg, är den dock tydligen att betrakta som insamlade för- råd och ej inlagd till näring åt larven i samma cell, ty den fanns endast i de yngre cellerna, medan de äldre cellerna (närmast upphängningsbandet belägna), som innehöllo larver ! Hist. Nat. des Insectes. Hyménoptères. Tome 2. Paris 1841. p- 496. * Beiträge zur Parthenogenesis der Arthropoden. Leipzig 1871, p. 31. * Sur les Coléoptères parasites des Vespides. Dijon 1873. p. 37. AE ° Die phylogenetische Entstehung des Bienenstaates (Biol. Centralbl. 1903, s1d'#147, not.) ADLERZ: UTVECKLINGEN AF ETT POLISTES-SAMHALLE. IOI eller nära kläckfärdiga ägg, ej voro försedda med honung. Då sålunda honung insamlas redan i början af koloniens till- varo, medan stammodern ännu är ensam, sluter MARCHAL, att honungssamlingen ej står i något samband med produktionen af fruktsamma honor. Dessa MARCHALS invändningar mot LEPELETIERS äsikt om en relation mellan honungsinsamlingen och produktionen af frukt- samma hönor förlora sin kraft därigenom att, såsom jag seder- mera skall visa, såväl arbetare som hanar och fruktsamma honor uppstå ur de första, af stammodren ensam uppfödda larverna. Dock är jag på grund af nedan anförda skäl benä- gen att med v. SIEBoLDP anse den insamlade honungen ätmin- stone hufvudsakligen tjäna imagines själfva till näring. För att kunna följa utvecklingen af samhället fästade jag med en liten metallklämmare boets upphängningsband vid en träskifva, hvilken under den närmaste tiden fastgjordes vid en grindstolpe. Stammodern, som redan inomhus åter fått tillträde till sitt bo och undfägnats med socker, satt därvid lugnt kvar, hvartill möjligen bidrog, att den nya placeringen af boet skedde på natten. Följande dag, den 9 augusti, var mulen, och stammodern satt kvar på boet, då och då inspekterande sina celler. Men hon var nu ej längre ensam, ty under nattens lopp hade en ny medborgare framträdt ur en af de förut slutna cellerna, hvars lock nu var brutet. Det var en arbetare, något mindre än stammodern. Han hade ännu bleka, gröngula färgteck- ningar i stället för stammoderns kromgula. I teckningen af- vek han äfven något från modern, i det han saknade den osymmetriskt belägna gula fläcken, som stammodern bar på vänstra sidan af abdomens 2dra dorsalsegment, samt likaledes den gula strimman bakom ögonen nos den senare. Stammodern visade sitt intresse för sin afkomma genom att då och då beröra Honom med antennerna. Den nye ar- betaren gick ibland omkring och undersökte olika celler, men för det mesta satt han inkrupen i en cell med hufvudet inät. Ingendera sägs pä hela dagen lämna boet, hvilket an- tagligen berodde på den mulna och kyliga väderleken. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Den 10 augusti stannade ocksä bäda getingarna kvar pà boet, där de ibland gingo omkring. Dä de möttes, brukade stammodern göra hotande rörelser med de utspärrade käkarna mot arbetaren. Erbjudna flugor högg hon tag i för ett ögon- blick, men kastade genast bort dem. Först den 12 augusti, en vacker solskensdag, aflägsnade sig stammodern något från boet, i det hon en stund gick ner för att äta af det lösta socker, som lagts på ett bräde ett tiotal cm. under boet. Därifrån gick hon öfver till de mellan sta- ketspjälorna slingrande humlerankorna, på hvilka hon långsamt vandrade omkring utan något tydligt syfte. Sedermera befanns hon ha afsatt en klar droppe af sockerlösningen nära botten af flera tomma celler samt i en, där en helt liten larv fanns, men ej så långt ner, att larven kunde nå den. Det var så- ledes tydligt, att sockret magasinerades, men ej afsågs till föda åt larven i samma cell. Den 13 augusti sågs ingendera af getingarna aflägsna sig från boet, fastän väderleken ej borde ha lagt hinder i vägen. Den 14 augusti, dä det regnade hela dagen, sutto bäda stilla på boets baksida, medan arbetaren under de föregående dagarne . vanligen suttit med hufvudet före inkrupen i na- gon cell. Den 15 augusti sken solen stundtals varmt, hvilket för- anledde stammodern till en kort utflykt, från hvilken hon äter- vände med en foderboll mellan käkarna, nästan så stor som hennes hufvud. Den tycktes bestå af söndertuggade delar af någon spindel eller möjligen af någon insekt. Denna foder- boll fördelades på de tre nästan fullvuxna larverna, medan däremot de små ej fingo något med däraf. Under tiden mellan den 16—23 augusti sågs stammodern endast en kort stund lämna boet under den varmaste tiden af förmiddagen den 18, då solen sken hela dagen. Hon sågs dock ej medföra någon föda hem. Den 24 augusti, en solig dag, var stammodern under för- middagens lopp flera gånger ute för att hämta byggnadsma- terial. Hon kom hem med en ur munnen långt nedhängande, Ae ADLERZ: UTVECKLINGEN AF ETT POLISTES-SAMHALLE. 103 ljust färgad trästrimla, som hon först pa boet började sam- manveckla och bearbeta med käkarna till pappersmassa, hvar- med hon skarfvade vid kanten af nagra af de yttre ofullbor- dade cellerna, börjande därvid med en af de üfre och sedan öfvergäende till den diametralt motsatta i kakan. En af de tre fullvuxna larverna hade nu spunnit in sig. | Den 26 augusti hade under nattens lopp en arbetare, nägot större än den förra, kommit fram ur en af de slutna cellerna. Till färgteckningen öfverensstämde han med sin äldre kamrat och afvek sålunda något från modern. Han matades af den äldre arbetaren. Den 29 augusti hade under nattens lopp en hane kläckts i det lilla samhället. Han hade en liten gul fläck på hvardera sidan af 2 abdominalsegmentet, där modern hade en sådan på ena sidan. Den 31 augusti hade ännu en hane kläckts. Han var utrustad med större fläckar på 2 abdominalsegmentet. Under föregående dag och natt hade boet för det ruskiga vädrets skull flyttats inomhus. Om man närmade handen till boet eller vidrörde det med något föremål, sågos getingarna hota med sin gadd, i det de förde sin upplyftade abdomen starkt åt ena sidan. Sitt missnöje tiilkännagäfvo de äfven genom att starkt och ihållande surra med vingarna. Stundom var det blott en, stundom alla samhällsmedlemmarna, äfven hanarna, som gingo omkring på boet med surrande vingar, hvarmed de ofta höllo på länge äfven utan att de förut hade blifvit ofredade. Då boet samma dag sedermera utsattes på sin vanliga plats, flög den äldsta arbetaren för första gången bort och hade ännu följande dag ej återvändt. Den 2 september flyttades samhället in till staden, ge- tingarna i en flaska, boet för sig. Då vid framkomsten ge- tingarna släpptes på det utanför ett fönster fästade boet, kröpo de i början lifligt ur cell och i cell för att visitera larverna. Efter en stund gjorde stammodern en utflykt i en utanför fönstret belägen trädgård. Frampå eftermiddagen var hon åter hemma. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Den 3 september hade en af hanarna flugit bort. Den 4 september, den varmaste dagen pä hela somma- ren, hade en stor hona, större än stammodern, och en ny hane utvecklats. Hanen hade 2 stora fläckar pä 2 abdominalseg- mentet, där modern hade en sädan. Den nya honan sak- nade däremot dessa fläckar. Stammodern gjorde denna dag en längre utflykt, hvaremot ingen af de andra sägs lämna boet. Den 6 september på kvällen funnos blott stammodern och den yngste hanen kvar pä boet. Den 8 september flög äfven den yngste hanen bort för att ej ätervända, och stammodern var nu äter ensam. Den 9 september hade äfven stammodern flugit bort för att ej mera ätervända. Den 10 september hade en ny stor hona blifvit utkläckt. Hon saknade fläckar på 2 abdominalsegmentet. Hon visade dock ingen lust att uträtta något för boet Ännu fanns dock en oinspunnen larv kvar att vårda, sedan de förut omtalade fullvuxna larverna spunnit in sig, och de minsta försvunnit på något mystiskt sätt. Redan två dagar därefter begaf sig denna hona bort för alltid. Därmed är boet fullständigt öfver- gifvet. De tre sist inspunna larverna utvecklades ej, fastän boet inflyttades i rumsvärme, och den halfvuxna larven lycka- des jag ej länge hålla vid lif, fastän han i början begärligt förtärde de flugor och den sockerlösning, hvarmed han ma- tades. Genom en gynnsam tillfällighet hade jag emellertid fått bevittna kläckningen af alla de individer i det lilla samhället, hvilka såsom larver blifvit uppfödda af honan ensam. Jag kunde därför konstatera, att stammodern producerar såväl ar- betare och befruktningsskickliga honor som hanar, och att således hanäggen åtminstone ej uteslutande läggas af arbetare, hvilket dock ej utesluter, att äfven dessa af stammodern lagda hanägg utvecklas parthenogenetiskt, såsom v. SIEBOLD påvisat vara fallet med de af arbetare lagda äggen, hvilka alltid gåfvo upphof till hanar. Den ordning, i hvilken den fåtaliga afkomman utveckla- des, var följande; $, 8, di ©, 2, ©, 2. Hanarne visade 4 _ ee ee eee re 7 * ADLERZ: UTVECKLINGEN. AF ETT POLISTES-SAMHÄLLE. 105 färgteckningen mera likhet med stammodern än arbetare och honor. Päfallande var dessa getingars obenägenhet att aflägsna sig fran boet för att proviantera, hvilket visserligen till stor del kan bero pä den mestadels ruskiga väderlek som rädde. Men äfven i vackert väder sägs stammodern högst sällan flyga bort. Under den mänad, som jag iakttog samhället, inträffade detta blott sex gånger. Därtill kommer, att då de inom sam- hället utvecklade arbetarna, honorna och hanarne sent om- sider lämnade boet, var det för att ej mer ätervända. Stam- modern var säledes inom detta samhälle den enda arbetande individen. Af denna anledning förefaller det sannolikt, att honungen liksom sedermera sockerlösningen magasinerades till näring åt imagines själfva, hvilket äfven framgår däraf, att den förlades i tomma celler utom i ett fall, då en mindre larv fanns i samma cell, fastän sockret i denna cell placerades så, att han ej nådde det. Den under gynnsamma väderleksförhål- landen hopsparade näringen sätter således kanske samhället i stånd att uthärda en längre tids ogynnsam väderlek, då några utflykter ej kunna komma ifråga. Det är visserligen också möjligt, fastän jag ej direkt iakttagit det, att äfven larverna delvis kunna matas af honungsförråden, men det ofvan om- talade försvinnandet af de små larverna mot slutet af måna- den kommer mig att misstänka, att dessa uppoffrats till näring at de inera försigkomna, såsom jag påvisat äga rum inom myrsamhällen. Under den långt framskridna årstiden fanns i alla fall inga utsikter för att dessa små larver skulle hinna full utveckling, medan åter de, för hvilka de uppoffrats, åt- minstone hunno fram till kokongspinningen och kanske under en varmare höst skulle hunnit utvecklas till imagines. MarcHaL har funnit 19 Polistes-honor üfvervintrande till- sammans och tror, att de kunna slå sig tillsammans om att bygga ett bo pa våren. FERTON bekräftar detta, hvilket han anser vara ett vanligt förhållande under de gynnsamma klima- tiska omständigheterna vid Frankrikes medelhafskust. Han anför också! ett särskildt iakttaget fall. Förmodligen är det * Notes détachées sur l'instinct des Hyménoptères mellifères et ravis- seurs: Ann. de la Soc. Ent. de France 1901, p. 128. =f HS TERRES ANA ’ pr SÅ rå FAR , ir Sal rel aera 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. I under sådana omständigheter, som två cellkakor medhinnas i samma bo på en sommar, medan åter under vanliga förbål- landen afkommans utveckling försiggår så långsamt i dessa bon utan värmande skyddshölje, att individantalet i jämförelse med Vespa-samhällenas förblir mycket oansenligt. \ NYA FYNDORTER FOR COLEOPTERA. Amara littorea THoms. 1 ex. vid Helsingborg under sten ' maj 1903. Brachinus crepitans L. 1 ex. vid Markaryd i Småland juli 1902. Omophron limbatus Farr. Allman vid smäsjöarnes stränder vid Markaryd i Smaland juli 1903. Helophorus laticollis Taoms. 1 ex. i en damm vid Pålsjö nara Helsingborg juni 1903. Cryptopleurum minutum Heresr, Allmän vartiden i torr spill- ning 1 Helsingborgstrakten. Agathidium piceum Tuoms. 1 ex. Roeskilde (Boserup skoo) Danmark ?1/; 1903. Lathridius Bergrothi Rerrr. Tämligen allman i Helsingborg framför allt a torkade skelett, som blifvit uthängda till blek- ning. Uloma Perroudi Murs. Ej sällsynt i ruttnade sägspänshögar vid sägverken i Markarydstrakten i Smäland juli 1902. Tribolium confusum Duv. Allmän i sädesmagasinerna i Hel- singborg. Calandra oryzæ L. 2 ex. i ett magasin i Helsingborg. Hylobius pineti Farr. 1 ex. vid Engelholm genom häfning augusti 1903. Catops longulus Keun. I mängd vid Helsingborg den 17 mars 1904, Lelmatophilus Schönherri Gyu. Pålsjö skog vid Helsing- borg under häfning den 20 aug. 1903. Cryptophagus subfumatus Kraaız. I källare i Helsingborg 1 Stor mängd under vintern 1903—4. Baryodma levigata Gy. 1 ex. under en sten i Engelholms kronplantering den 17 mars 1904. Harald Muchardt. 107 BEITRÂGE ZUR KENNTNISS DER INSEKTENFAUNA VON KAMERUN. N:o 26. BESCHREIBUNG EINER NEUEN CYNIPIDE AUS KAMERUN VON J. J. KIEFFER (Bitsch). Eine seltsame Cynipiden-Form hat HENRI DE Saussure im Jahre 1890 in »Histoire de Madagascar par ALFRED GRANDIDIER, vol. XX, Hyménoptères, pl. 20, fig. 8, 2» abgebildet und mit dem Namen Oberthürella lenticularis belegt; eine Beschrei- bung derselben wurde jedoch nicht gegeben. Der Genfer En- tomologe war so freundlich mir später das typische Exemplar zur Ansicht zu senden, so dass ich eine ausftihrliche Beschrei- bung desselben veröffentlichen konnte. (Marcellia, vol. II, 1903, p. 87—89). Ein zweites Exemplar dieser Art befindet sich im Reichsmuseum zu Stockholm, wahrscheinlich von Wanr- BERG im Kaffernlande eingesammelt. Durch die Güte des Herrn Prof. Dr. Sjosrepr wurde es mir nun möglich noch eine zweite zur Gattung Oberthürella Sauss. gehörende Art kennen zu lernen, deren Beschreibung hier folgt. Oberthürella tibialis n sp. Körper schwarz; Hüften, Beine und Abdomen kirschrot und glänzend; die vier vorderen Hüften dunkelrot; Mund und 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Abdomenstiel schwarzbraun; Endglied der Antennen apical rotbraun. Von O. lenticularis durch folgende Merkmale zu unterscheiden: l:o Endglied der Antennen mehr als doppelt so lang als das vorletzte, bei /enticularıs dagegen fast dop- pelt so lang als das vorletzte. 2:0 Pro- und Mesonotum mit tiefen, groben, sich nicht berührenden Punkten, die zwischen- räume matt und sehr fein quergestrichelt; bei /enticularis sind dagegen Pro- und Mesonotum sehr grob netzartig ge- runzelt. 3:0 Propleuren grob längsgestreift, mit zerstreuten tiefen und groben Punkten; bei /enticwlaris netzartig gerun- zelt. Beide Arten haben den Hinterrand des Pronotums tief winkelig ausgeschnitten, und am Mesonotum, zwischen den Parapsidenfurchen eine im vorderen Drittel erloschene Mittel- längsfurche; ebenso haben beide, ausserhalb der drei Metano- tumleisten noch je einen starken, unten zapfenartig vorstehen- den Längskiel, vor welchem ein deutlicher Höcker liegt. 4:0 . Flügel braun aber überall durchscheinend, die drei Basalzellen und die Hinterflügel viel heller, die Radialzelle, die zwei ersten Cubitalzellen und der obere Teil der dritten Cubitalzelle dunk- ler braun; Areola (2. Cubitalzelle) ziemlich deutlich, 2. Cubital- querader sehr dick. Bei /enficularis sind die vier Flügel ganz dunkelbraun, die vorderen zum Teil undurchscheinend. 3:0 Hintere Hüften an der Aussenseite sehr fein und dicht punk- tirt; bei /enticularis überall glatt und glänzend wie die Femora. 6:0 Hintere Tibien grob und fast netzartig punktirt-runzlig; bei /enticularıs glatt und glänzend, nur mit zerstreuten Punk- ten, in denen eine Borste ‚steht. 7:0 ‘Sporn dem vorderen bien am Ende zweispaltig, bei /enticularıs aber ungeteilt. 8:0 Grosses Abdominalsegment (5.) sehr fein und wenig dicht punktirt, im hinteren Viertel aber sehr dicht und fein punk- tirt, im vorletzten Viertel beiderseits mit zerstreuten groben Punkten; bei /enticularıs gleichmässig sehr fein und wenig dicht punktirt. 9:0 Körperlänge 9: 10 mm.; bei /enticularis 13 mm. Vorkommen: Kamerun, wo ein Exemplar von SJÖSTEDT erbeutet wurde. O. lenticularis wurde bei Tananarivo in Madagascar sowie in Liberia und, wie gesagt, wahrscheinlich im Kaffernlande beobachtet. à 3 : . a KIEFFER: EINE. NEUE CYNIPIDE AUS KAMERUN. 109 Gattungsmerkmale. Kopf von oben gesehen breiter als lang; von vorne, länger als breit;. Augen stark hervortre- tend, kahl, verhältnissmässig klein, elliptisch, kaum so lang, wie die Wangen; Scheitel fast flach, mit einem seichten von einer Langsleiste durchzogenen Eindruck; Hinterhauptsrand scharf; der ganze Kopf ziemlich grob netzartig gerunzelt, am Gesicht fast quer gerunzelt. Antennen beim 2 13-gliedrig, so lang als Kopf und Thorax mitsammen, der Augenmitte gegentiber inserirt; 1. Glied so lang wie das 4.; 2. so lang als dick, halb so lang wie das 3., welches etwas ktirzer als das 4. ist; die folgenden allmählig kürzer und sehr wenig dicker werdend, alle walzig; Endglied länger. | Pronotum mitten verengt, hinten tief ausgeschnitten; Para- psidalfurchen durchlaufend, zwischen ihnen eine in der vorde- ren Hälfte erloschene Mittellängsfurche. Scutellum vom Me- sonotum durch eine gerade Querfurche getrennt; am Grunde mit einer grossen, fast seine ganze Breite einnehmenden, tiefen und von drei Längsleisten durchzogenen Grube; hinten drei- zähnig, mittlerer Zahn stumpf und so lang wie das Scutellum; die zwei anderen kaum länger als breit. Postscutellum quer und sehr schmal. Metanotum sehrabschüssig mit drei starken Längsleisten; Mesopleuren mit einem Höcker unter dem Flügel- schüppchen, und einem unten höckerartig hervortretenden Längskiel neben dem Metanotum. Der ringförmige Fortsatz an dem das Abdomen entspringt, ist längs gerippt. Flügel schwach behaart, unbewimpert; Vorderflügel mit langer, spitzerund ge- schlossener Radialzelle; Cubitus am oberen Ende der Basala- der entspringend; Areola vor der Basis der Radialzelle liegend; Hinterflügel mit drei Frenalhäckchen, ohne geschlossene Zelle. Vorder- und Mittelbeine von gewöhnlicher Form; Sporen 1, 2, 2; Hintere Femora etwas verdickt, unterseits im oberen Drittel mit einem starken spitzen Zahn; Metatarsus so lang wie die vier folgenden Glieder zusammen; zweites Glied so lang wie die zwei folgenden mitsammen; drittes und viertes höch- stens so lang als dick; Endglied etwas länger als die drei vorigen mitsammen; Krallen gross, am Grunde mit einem wenig deutlichen Zahn. Abdomen nicht, wie bei den Zvantidae, hoch oben am 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Metanotum entspringend, sondern, wie bei den Stephanidae etwa in gleicher Entfernung vom Vorderrande des Metano- tums und der Hinterhüften, deutlich gestielt; Stiel 11}, mal so lang wie dick, schräg nach oben gerichtet, von Längslei- sten durchzogen; der übrige Hinterleib eirund, kaum merk- lich comprimirt; 2. Segment schmal zungenförmig; 3. und 4. breit zungenförmig; 5. das längste; 6. und. 7. sehr kurz. Hypopygium ohne Bauchdorn und nicht hervorstehend. BERICHTIGUNG. In meiner kleinen Arbeit über die von Herrn Professor SJÖSTEDT in Kamerun erbeuteten Coprophagen, (Arkiv för Zoologi 1904. p. 399—405) finden sich einige Fehler, welche der Berichtigung bedürfen. p. 400. In der Beschreibung von Pseudopedaria ist Zeile 5 von unten statt »schlank» »scharf» zu setzen. p. 401. Catharsius Eteocles Cast. Hier ist mir ein Irrthum untergelau- fen, der mir unerklärlich ist. Die Thiere, welche mir vorgelegen, sind nicht die genannte Art, sondern die ebenso häufige als weitverbreitete, welche als C. Pithecius FABR. bekannt ist. Es hat nun aber O. WATERHAUSE in den Proc. of the Zool. Soc. London 1888 p. 86 mitgetheilt, dass das im British Museum befindliche typische Exemplar des C. Pithecius FABR. ein unreifes Stück des ostindischen C. Sabaeus FABR. ist, und vorgeschlagen, die africa- nische Art mit Dejeans Namen »Sesoszris» zu belegen. Es wird also p. 401 zu setzen sein: 7. Catharsius Sesostris (DEJ. i. 1.) WATERHAUSE, Proc. Zool. Soc. Lond. 1888 p. 86. — C. Pithecius auctor. Über die ganze afric. Region verbreitet. p. 402. Copris camerunus; hier ist hinter confusus Bow. einzuschalten ähnlich». p. 403. Diastellopalpus noctis, hier ist statt (on Q proce?) zu lesen (an 2 praeced.?). Diese Bemerkung erledigt sich aber, da HENRI D’ORBIGNY in seinem Mémoire sur les Onthophagides d’Afrique, Annales de la Soc. Entom. de France 1902 p. 306 bereits festgestellt hat, dass Oxthophagus (Diastello- balpus) ebeninus BATES mit nocts THOMS. identisch ist. Leipzig, April 1904. Carl Felsche. ÄNNU NÅGRA ORD OM HERR EMBR. STRANDS »NORSKE FUND AV HEMIPTERA » AF QU Yi; REUTER. Herr E. Srranp har icke varit nöjd med den belysning, jag i Entomologisk Tidskrift 1903 gifvit hans därsammastädes offentliggjorda fynd af norska Hemiptera. Han förebrär mig — fullkomligt obefogadt — att hafva framkommit »med per- sonligheder og uartigheder» och framkastar den lindrigt sagdt puerila insinuationen, att mitt upptradande skulle förestafvats däraf, att han i sin uppsats vagat göra mig uppmärksam pa »en undiagtighed» i min afhandling »Finlands och den Skan- dinaviska halföns Heteroptera», eller däraf, att han icke sändt sitt material att bestämmas af mig, utan af min van dr Hor- varH!! Jag har svårt att tänka mig, att en mogen man pa allvar kan förutsätta en dylik simpelhet och narraktighet sa- som motiv för en fortfarande enligt min tanke berättigad och saklig kritik. I alla händelser utgöra dessa invektiv ett bi- drag till belysningen — denna gang ej mer af herr STRANDS fynd, utan af hans egen personlighet, om hvilken jag hittills, oaktadt hans pastaende, icke yttrat ett enda ord. Sa motbjudande det under sädana förhällanden än är, nödgas jag dock ännu aterkomma till hans ofvan berörda uppsats. Herr S. säger i sitt polemiska inlägg, att jag offentlig- gjort »Finlands och Skandinaviska halföns Heteroptera» för att, såsom jag i företalet uttryckte mig, » sporra intresset für denna 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. insektgrupp» och förebrär mig, att jag nu, dä »det særsyn indtræffer», att en man uppstär äfven i Norge, som ocksä där ägnar uppmärksamhet ät Hemiptera, »overfalder» honom för att, säsom det synes, vilja göra honom »umulig blandt kollegaer». Denna förebräelse ber jag att fä bemöta med nägra frägor. Huru skulle t. ex. vära ornitologer betrakta en författare, som företoge sig att i en vetenskaplig tidskrift berätta, att han under sina mänga resor i Norge lyckats tillvarataga ett exemplar af gräsparfven, kräkan, göken, gräsanden o. s. v.? Eller hvad skulle lepidopterologerna säga om, att nässelfjärilen, coleoptero- logerna om att vanliga tordyfveln proklamerades såsom för Norges fauna nya arter? Icke behöfde en förf., som gjorde sig saker härtill, »öfverfallas» för att göras omöjlig bland kolleger. Det är emellertid just liknande eller snarliknande barockheter herr S. publicerat. Jag har nödgats belysa dem med dessa exempel, då han icke själf tyckes hafva någon aning om, att han på detta sätt förplumpat sig. Det är icke den omständigheten, jag förebrått honom, att han »skal ha angit som ny for faunaen en del arter, som allerede tidligare var kjendte herfra», utan att han såsom sådana anfört en mängd sedan långliga tider väl bekanta, alldeles vanliga arter, att han med andra ord utan ringaste fackkunskap anser sig kunna uppträda såsom författare. Cicadula sexnotata t. ex., af hvilken »för faunan nya art» han lyckats finna »ett un- icum>, är en art, som förekommer ytterst talrikt ända högt upp i Finnmarken och helt visst i Norge likasom hos oss i antal individer betydligt öfverträffar vår vanliga vägglus. Jag har ingalunda genom min, af herr S. åberopade af- handling önskat sporra ett intresse, som ger sig ett dylikt okritiskt uttryck. Väl sannt, »qvod non est in litteris, non est in mundo». Men vid sidan af notiser af värde har herr S. publicerat en massa sådana, hvilka ej äro värda trycksvär- tan. Hvarför har han ej låtit någon fackman utarbeta upp- satsen och publicera densamma? Eller har hufvudvikten legat därpå, att hr S. själf skulle uppträda såsom dess för- fattare? Man kunde tro något dylikt, då man erinrar sig, huru han skyndar sig att i utländska tidskrifter referera sina ER REUTER: E. STRANDS »NORSKE FUND AV HEMIPTERA”. 113 små entomologiska utkast — en literär verksamhet, som icke undgått att på flera håll väcka en uppmärksamhet af annat slag, än den antagligen afsett. Med på samma sätt tillkomna afhandlingar, som herr S:s »Norske fund av Hemiptera», kunde vära unga studenter och skolelever utan svärighet fylla en volym af Entomol. Tidskr. Att hopbringa en insektsam- ling, lata den bestämmas af en fackman och sedan till nam- nen foga en mängd lokaluppgifter jämte alldeles okritiska an- märkningar är ju den enklaste sak i världen! Men jag tror icke, att Ent. Tidskr. i längden vore synnerligen smickrad af att trycka dylika »vetenskapliga» alster. Och icke heller tror jag, att vära studenter vore nog lättsinniga att insända dem till publikation, innan de genomgätt tillräcklig fack-kritik. Hvarför har herr S. ej vändt sig till de fackmän, som finnas i Norge, t. ex. herrar WarLoe och W. M. SCHÔYEN? Att fordra, det Red. för Ent. Tidskr. skall vara i ständ att göra nödiga rättelser inom alla områden af entomologin, vore absurdt!. Herr S. säger visserligen, att jag »ikke har noget hver- ken med udgivelsen eller redaktionen av tidsskriftet at gjöre». Om jag det oaktadt tagit hans uppsats till tals, beror detta äfven därpå, att jag allt ifrån tidskriftens grundande varit varmt intresserad för densamma och äfven en lång tid såsom flitig medarbetare stått redaktionen nära. Slutligen ber jag att få bemöta herr S:s inkast beträffande min »prætenderede kjendskab til Norges Hemipterfauna». Om en art förekommer allmänt t. ex. i det sydliga Sverige — säger han — gär det icke utan vidare an att sluta till, att den är utbredd öfver »tota Scandinavia». En lärdom, som blott har det lilla felet, att den meddelas orätt person — minst ett par decennier innan herr S. begynte sin entomologiska verksamhet har den satsen varit mig väl bekant —; intres- sant är denna lilla läxa dock med hänsyn till det öfverlägsna sätt, hvarpa den gifves. Den är för öfrigt alldeles omotive- rad, ty nägra sädana slutsatser har jag alls icke dragit i min kritik öfver herr S:s hemipterfynd. Mina åsyftade anmärk- 7 RARE denna sak far Red. för öfrigt hänvisa till, hvad som i an- mälan på omslagets andra sida, raden 6 och 7, blifvit anfördt. Entomol. Tidskr. Arg. 25, H. 2 (1904.) 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. ningar beröra, såsom hvarje hemipterolog finner, rena ubi- quister, om hvilkas talrikhet och vidsträckta utbredning ofta långt upp i norden jag varit fullt underkunnig icke blott genom de förteckningar, som redan i Norge publicerats, utan äfven genom egna där gjorda fynd och mig meddelade enskilda, ännu otryckta notiser. Herr S. ber till sist mig »feie for egen dör» innan jag tänker på min nästas, och han förebrår mig, att i min af- handling »Finlands och Skandinaviska halföns Heteroptera» »mangler enhver angivelse av norske lokaliteter for Sehirus morio L., Drymus sylvaticus Fas. och Scolopostehtus poda- gricus Faıı., der alle staar i Sırske». Beträffande Sehirus morio L. saknas uppgiften därför, att den af SIiEBkE anförda arten alls icke är S. morio, utan S. luctuosus M. et R., så- som äfven SCHÖYEN med ledning af min afhandling senare ut- redt i Christ. Vidensk. Selsk. Forh. 1889, N:o 5, p. 4. Da jag ej ägde tillgång till Sırskes exemplar, kunde jag ej med visshet afgöra hvilken art, han åsyftade. Emellertid förebrår mig nu herr STRAND, att jag ej anfört S. morio bland norska Hemiptera, okunnig om att denna fråga redan för länge sedan af SCHÖYEN fått sin rätta belysning. .Scolopostethus poda- gricus Farr. åter är en kollektiv-art — och då jag ej sett SIEBKES samling, kunde jag ej anföra någon norsk lokal för de arter, den möjligen omfattade. Ett yrkande på att anföra lokalen för FALLÉNS podagricus ar i våra dagar ett nonsens; lokalerna måste ju hänföra sig till någon af de arter, af hvilka den är sammansatt. Hvad beträffar den tämligen allmänna Drymus sylvaticus Far. har uppgiften »Norge» verkligen af förbiseende bortfallit. Må herr S. nu blott icke åter tro, att jag varit så sensi- bel för denna hans anmärkning, att den framkallat ofvanstå- ende »uartigheder». Det gör mig sannerligen ledsen att hafva nödgats föra dem till torgs, men jag hoppas, att den opartiske läsaren skall finna, att skulden härtill icke är min. Jag hoppas emellertid att dessa »uartigheder og person- ligheder>, framkallade af herr S. själf, harmed a ömse sidor skola vara afslutade, ty nägon direkt nytta hafva de alls icke for vetenskapen, om än m öjligen för en del »vetenskapliga» författare. NÄGRA SVENSKA ICHNEUMONID-FYND AF A. ROMAN. Nedanstående bidrag till landets insektsfauna vilja i sin mån fylla några af luckorna i vår kännedom om densamma: Visserligen ar Sverige det kanske bäst undersökta land i Europa med afseende på parasitsteklarne, men dessa under- sökningar hafva hufvudsakligen gällt landets sydliga delar, hvarför mycket nytt kan väntas från norra Sverige. De här meddelade formerna härstamma nästan alla från Uppsala-trak- ten, hvilken lokal därför ej kommer att särskildt omnämnas. Fam. Ichneumonidæ. Subfam. /chneumoninae. Coelichneumon derasus Wesm. var. pictus n. var. 2. A Specie genuina pronoti collare supra calloque utrinque ante te- gulas albidis, stigmate alarum nigricante, anguste ferrugineo marginato discedens. Ett ex. på en hagtornshäck i bot. trädgården d. ??/, 1902. Granskad af dr H. Norpenstrom, Linköping, som äfven anser arten vara derasus WESM. Ichneumon hematonotus Wesm.: 2 © funna i en gran- stubbe d. 1f/,, 1901. Ar möjligen identisk med ZI. alpesiris Hen fran fjälltrakterna. EL eo or NE 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. I Ichneumon amphibolus Kriecue.: ® tagen öfvervintrande flera gånger i barrskog under åren 1902—08, isynnerhet 1902. KRIECHBAUMERS beskrifning efter ett under tallbark vid Wien hittadt ex., stämmer i allmänhet väl, men behöfver utvidgas för att passa till ett flertal ex. Antennæ apicem versus attenuatæ apice ipso subacuto, flagelli articulo 6:0 quadrato, annulo albo extus vix infuscato; mesonotum antice subopacum, scutellum nitidulum; abdomen postpetioli area media distincte aciculato, areis lateralibus rugoso-punctatis, gastrocoelis iisdem Stenichneumonum mino- rum similibus, transversis; postpetiolo ¢t segmento 2:0, inter- dum etiam 3:0 magis minusve, obscure rufis, rarissime abdo- mine toto nigro. — /. stigmatorio ZETT. proximus, sed antennis validioribus dimidio basali non rufo-tincto, area supero- media metanoti subelongata, femoribus anticis semper seg- mentoque 3:0 abdominis sæpissime nigris, colore rufo obscu- riore bene discretus. Long. 7,,—10 mm. Ny för Sverige; ett ex. frän Helsingland, märkt «nova sp.» 1 Riksmusei samlingar. Ichneumon didymus Grav. © (verosimiliter). Syn. Z. crassorius DEsv. (verosimiliter). Ett ex. flygande kring buskar d. 17% 1902. Som beskrifningen på /. crassorius (enl. BERTHOUMIEU) ej till fullo stämmer och dessutom blott an- ger färgen, meddelas här nedan en utförligare beskrifning af det svenska exemplaret. Corpus magnum, sat robustum, nigrum, flavo-pictum. L. 19 mm. Antennæ haud breves, crassiusculæ, ad medium ocu- lorum insertæ, tote nigræ; flagellum brevissime pube- scens, articulis apicalibus subnodosis, ceteris cylindricis, arte contiguis, Carina nulla transversa munitis, 4:0 quadrato, 8—17 (18) extus linea brevi elevata instructis. Caput nitidum, punctatum, tenuiter griseo-pubescens, thorace fere angu- stius, pone oculos distincte angustatum, genis mandibu- larum basi fere brevioribus, illis supra mandibulas con- cinne punctatis, clypeo margine truncato. Flava sunt la- tera faciei Ct clypei late, mandibulæ medio palpique maxil- lares. Thorax robustus, altudine vix duplo longior, sculp- A. ROMAN: NÂGRA SVENSKA ICHNEUMONID-FYND. LEZ tura ct pubescentia capitis; mesonotum crebre punctatum, minus nitidum, sat distincte pubescens; mesosternum epicne- miis integris, callum sub alas non attingentibus; scutellum æqualiter convexum, subtiliter punctatum, longitudine vix latius; metathorax longitudine et altitudine æqualibus, postice haud abrupte declivis, supra rugosus, pleuris crasse punctatis, areis superomedia fere quadrata, antice rotundata, posteromedia tri- partita, lateralibus confluentibus, apice utrinque subdentato. Flava sunt scutellum lineolæque ante ¢tsubalas. Abdomen ovato-elongatum, capite cum thorace dimidia parte longius, opacum apice nitidulo, segmento 3:0 subquadrato; postpetiolus area media fortiter aciculata, adapicem elevata, areis lateralibus om antice striolatis, postice punctatis; deuteron (segm. 2") gastro- coelibus mediocribus, subtriangularibus, spatio interjacente aci- culato, segmenta 2—5 creberrime punctata, hoc apicem versus nitidiore; venter segmentis 2—4 plicatis, valvula ventrali apice late rotundato. Flava sunt: guttæ duæ elongate deuteri, in di- midio anteriore site et ad medium extensæ, segmentum 3:m totum preter triangulum apicalem nigrum, anguli segmenti 4:1 basales cum lateribus anguste atque segmenta 2—4 ventralia tota. Pedes mediocres coxis subtus crebre punctatis. Flava sunt: trochanteres pro parte, femorum omnium ime bases, anteriorum apices anticorumque latera antica atque tibiæ ét tarsi anteriores, horum omnium articulo ultimo, illarum posti- carum apice late infuscatis. Alc sat ample, flavescenti-fumate, areola costam versus haud late aperta, radii abscissa 3:a solito ma- gis sinuata; nervi obscuri, versus basin alæ pallidi, costa tota cum stigmate flava, tegule rufo-flavo-variegate limbo interiore infuscato. Ny för Sverige, sävida ej /. batis Hen i enlighet med TuHomsons förmodan ar synonym. Platylabus uranius Darm. 9. Ett ex. i barrskog d. 7°/, 1901. Denna art, den största och elegantaste i hela slägtet, ar nu känd i 3 svenska ex., alla fran olika landskap (Smal., Vasterg., Uppl.). Ej med säkerhet funnen utom Sverige; BER- THOUMIEN (1896) uppger Preussen, men SCHMIEDEKNECHT (1903) nämner intet därom, utan säger i stället: »Nur in wenigen Exemplaren aus Schweden bekannt». Hannen är okänd, men 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. det är ganska troligt att P. cyaneo-viridis THoms., beskrifven efter ett J-ex. från Uppsala, skall visa sig vara den sökte. Subfam. Cryptinae. Hemiteles longisetosus ScHMIEDEKN. 9. Ett ex. löpande pa en ekstam d. !7/, 1903. Närmast släkt med 7. inimicus Grav. Ny för Sverige. Hemiteles oxyphymus Grav. gg. Ett ex. Nerike, Laxå, d. %/, 1900. ‘Ny för Sverige. Tropistes rufipes KriecHB. 9: hösten 1902 massvis, löpande pä trädens stammar och undersökande barkspringorna. — Släktet Tropistes liknar med sin efter döden knifformigt hoptryckta bakkropp en Ophionid och har äfven af GRAVEN- Horst (som uppställde släktet), FÖRSTER och ASHMEAD placerats bland dessa, under det KRIECHBAUMER, med hvilken SCHMIEDE- KNECHT instämmer, anser det mera besläktadt med Pimplerna. Af både strukturella och biologiska skäl anser jag 7 ropistes stå nära Hemiteles och hänvisar för närmare upplysning till Zeitschr. f. Hymenopt. u. Dipterol., Heft 4, 1904. Ny för Sverige, såvida ej Hemit. falcatus Tuoms. 9 fr. Skåne är denna art (den tillhör säkert släktet Zropistes). Bland Riksmusei obe- stämda material har arten påträffats fr. Småland (BoHEman), Östergötland (Hacıunn) och Dalarne (BoHEMAN), men öfverallt blott i ?-ex., sa att o& fortfarande är okänd. Phygadeuon pimplarius THoms. 9. Två ex. d. !°/, och ?/ 1902. Af THOMSEN funnen i Skåne, men är troligen ganska utbredd. Arten står isolerad bland Phygadeuonerna och har af KRIECHBAUMER gjorts till typ för släktet Lochetica, som af ASHMEAD förenas med Panargyrops FÖRSTER (= Leptocryptus Tuoms. p. p.). Kroppsbyggnaden ställer djuret som en mellan- form mellan sistnämda släkte och zuzmicus-gruppen af släk- tet /Zemiteles. Microcryptus sericans Grav. I barrskog den :?/, 1901. Subfam. Pimplinae. Theronia levigata (TscHEK) KRIEGER. 9. Ett ex. på en buske i. botaniska trädgården d. */, 1902. Denna art beskrefs A. ROMAN: NÂGRA SVENSKA ICHNEUMONID-FYND. 119 först som en Pimpla, sedan (af KRIECHBAUMER) som eget släkte, Pseudacoenites (moravicus Kre.) och igenkändes slutligen för ett par år sedan af R. KRIEGER som en äkta 7 *eronia Horn. oaktadt den svarta färgen, som totalt afviker fran öfriga ar- ters. Den gula 7h. atalantw Pova (= flavicans Fer) är flera gånger funnen i Sverige, under det Th. lœvigata är ny für värt land och pä samma gäng för hela norra Europa. Artens utbredning är stor (Österrike—Belgien—Sverige), men dess före- komst mycket sparsam. Xylonomus rufipes Grav. 9. Ett ex. i tallskog d. °/, 1902. Af Förster gjord till eget släkte, Moerophora, på grund af den långsträckta kroppsbyggnaden, som påminner om Xo- rides. Ett 9-ex. utan angifven lokal, etiketteradt »/schnoce- ros, befinner sig dessutom i Riksmusei svenska samlingar. Ny för Sverige. Subfam. Tryphoninae. Microplectron (= Smicroplectrus Toms.) jucundum Hormc. 9. Ett ex. flygande bland örter i löfskog d. '4/, 1901. Förut blott känd frän Lappland. Bassus varicoxa THoms. 9. Ett ex. Uppl., Wänge d. 21]; 1901. THomsons ex., det enda förut kända, var från Norrland. Subfam. Ophioninae. Pyracmon xoridiformis Horn. 5 var.: Coxis anteriori- bus totis albidis, posticis rufis. Ett ex. Uppl. Lurbo d. !?/, 1901. Af HoLMGREN är arten beskrifven från södra Lappland; THOMSON uppger »norra delen af halfün». Eusterinx basalis Först. o7, Ett ex. d. 2%/, 1901. Ny för svenska fastlandet; förut funnen pä Öland. Megastylus (Dicolus) excubitor Först. 9. Ett ex. d. d. ?/; 1901. Den Tmonsoxska diagnosen är för ofullständig att med full säkerhet kunna afgöra, om föreliggande art är densamma som Thomson menat; jag tror så vara förhäl- landet, och den är säkert ej M. incubitor Först. Ny för Sverige. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Fam. Braconide. Meteorus albitarsis Mars. 9. Ett ex. Bohuslän, Kri- stineberg d. 1/, 1900. Förut funnen i Skane och södra Hal- land. Rhogas dimidiatus Spin. © 9. Tagen flera gånger pa Uppsala-äsens syd-sluttning. THomson uppger arten för »sand- marker i södra Sverige», dr NORDENSTRÖM har funnit den i Östergötland. Troligen ganska utbredd. Exothecus (Æhysipolis) varicoxa Tnons. 9. Ett ex. d. ?°/, 1901. Funnen af THOMSON i Skåne. ENTOMOLOGISKA STIPENDIER. Entomologiska Föreningens resestipendium för inne- varande ar har tilldelats studeranden HILDING BERGSTRAND vid Jönköpings h. a. läroverk, sjunde klassen, för studier och in- samlingar särskildt af fjärilar och sländor. Af Vetenskapsakademien hafva följande entomologiska understöd utdelats: | Till amanuensen Huco Acren, Lund, 150 kr. för fortsatta studier öfver apterygotfaunan i Skåne. Till studeranden vid Stockholms högskola Eric MJôBERG 175 kr. för att på Fårön i biologiskt hänseende undersöka insektfaunan och särskildt studera skalbaggarnes utveckling och lefnadssätt. Red. a ; OM CELLBYGGNAD OCH TJUFBIN HOS TRACHUSA SERRATULAE Paz. af GOTTFRID ADLERZ. De egendomliga celler, som förfärdigas af denna biart, ha först efter 1890 börjat bli mera allmänt kända. Nämnda år beskrefvos de såsom förut obekanta dels af PEréEz!, dels af J. SAHLBERG ?. - Emellertid faster Prof. CHR. AURIVILLIUS min uppmärksamhet på ett alldeles förbisedt meddelande af Bonr- MAN så långt tillbaka som 1852*, hvari lämnas en god be- skrifning och afbildning af dessa celler på grund af iaktta- gelser af studeranden RIDDERBJELKE i Uppsalatrakten nämnda år. Cellernas karaktäristiska klubbform framhälles, likaså deras sammansättning af virade bladremsor, sammanklibbade med färsk tallkåda, som steklarna sågos hemföra och som i ym- nigare mängd placerades i botten och vid mynningen. Där- emot tycks iakttagaren ha förbisett, att mynningen också slutes af bladbitar, hvilket ej heller nämnes af SAHLBERG. Denne senare framhåller däremot, att bladremsorna äro ställda så, att den naturliga bladkanten är riktad mot cellens tjockare ända. Det är just genom denna anordning af öfver hvarandra ut skjutande, fria bladkanter, som cellens klubbform, d. v. s. för- tjockning bakåt, uppstår. ! Actes de la Soc. Linn. de Bordeaux, t. XLIV 1890. ” Nya bidrag till kännedomen om solitära biarters arkitektur. (Meddel. af Societas pro Fauna et Flora Fennica. 17. 1899.) ? Utvecklingen af en bi-art (Trachusa serratulae). (Ofvers. af K. Vet. Ak. Förh. 1852, sid. 187.) 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Jag har sedan längre tid tillbaka haft goda tillfällen att iakttaga Trachusa serratulae säväl i Östergötland som i syn- nerhet i Medelpad, i hvilket senare landskap nämnda art tycks vara det allmännast förekommande af alla bin och gräfver sina hälor i de flesta soliga skogsbryn, där marken är af lös och sandig beskaffenhet. Omkring midsommar tycks arten i van- liga fall börja sin flygtid, som pägär ett stycke in i augusti, sävida ej en ovanligt ihällande värme under försommaren pä- skyndat utvecklingen, säsom inträffade 1901, dä flygtiden upp- hörde redan före slutet af juli. Hanar har jag iakttagit sedan början af juli, och parningsscener pågå sedan under hela flyg- tiden. Såsom vanligt hos de solitära bien, kasta sig hanarna öfver de med sina arbeten vid hålorna sysselsatta honorna, och parningen äger rum på marken. I likhet med många andra solitära biarter bygger 7ra- chusa »kolonivis», d. v. s. på lämpliga boplatser kvarstanna år efter år de på hvarandra följande generationerna för att gräfva sina hålor i samma mark, där de själfva hvilat såsom puppor, hvarigenom individantalet på en gammal boplats till sist kan bli högst betydligt. På de sandiga älfniporna vid Ljungan och Indalsälfven har jag sett sådana kolonier på många hundratal individer af Trachusa serratulae och Eucera longicormis. Vid en sådan koloni är det ett ständigt hem- kommande och bortflygande, och de yppersta tillfällen till iakttagelser erbjudas där. Marken är tätt minerad, och vid Trachusa-kolonierna finner man vid gräfning, utom de färska cellerna, äfven gangna års cellbyggnader i olika stadier af förvittring. Hos de äldre har bladhöljet försvunnit, och endast kådstommen återstår, numera skör och bräcklig. Vid en sådan stor Zrachusa-koloni på Ljungans strand nära Vattjom i Medelpad tillbragte jag ganska mycken tid med att iakttaga denna biart, som visserligen, i likhet med andra Solitära steklar, arbetade lifligast då solen sken varmt, men som dock fortsatte sin verksamhet äfven i ganska mulet väder, blott det ej regnade. Det är endast de sociala steklarna som trotsa regnet, blott det ej är för häftigt. Från kringstående unga sälgträd hämtade bien sina blad- remsor, och från kvistarna af unga tallar och granar afskafde ADLERZ: CELLBYGGN. OCH TJUFBIN HOS TRACHUSA: 123 de kada, som hembars mellan käkarna i form af oregelbundet formade, mycket klibbiga klumpar, mer 4n hälften sa stora som stekelns hufvud. Bladremsorna hämtades hufvudsakligen pa förmiddagen, medan pa eftermiddagen och isynnerhet framat solnedgangen nästan uteslutande kada hemfürdes. Bladremsorna lösklipptes pa samma- sätt som af Mega- chile-arterna, d. v. s. på det sätt, att biet, stående grensle öfver bladkanten, så småningom flyttade sig baklänges, i samma mån som remsan lossades. Den fullständigt lösklippta bladremsan bars omedelbart hem i flykten och fasthölls där- vid med käkarna, i de flesta fall rakt utsträckt, men stundom hopvikt. Steklarna tycktes på denna plats vara synnerligen granntyckta i valet af blad. På samma buske kunde man se, hurusom det var blott ett mindre antal blad, som ansågos tillfredsställande och beröfvades den ena remsan efter den andra, medan dock bien i mängd vandrade från det ena bladet till det andra, pröfvande och förkastande, utan att motivet kunde genomskådas. Föröfrigt använder detta bi hvarjehanda slags blad till byggnadsmateriel. RIDDERBJELKE iakttog, att remsorna hämtades från Betula och Salix. De af SAHLBERG iakttagna cellerna byggdes af bladremsor från Epilobium angustifolium. Fer- ron! såg Trachusa i Poitiers hämta sitt byggnadsmateriel från bladen af ett körsbärsträd. Själf har jag i Östergötland sett arten använda så olika bladmateriel som af Æosa canına, Fagus silvatica och Betula alba, i Medelpad åter Betula och flera Salix-arter. Om man öppnar en Trachusa-håla, i hvilken cellbygg- naden nyligen påbörjats, finner man bladremsorna ännu ligga lösa, men till följd af det friska. bladets spänstighet slutande sig till väggarna i den ordning de komma att intaga i den färdiga cellen. I botten ligga i de flesta fall några ögleformigt böjda remsor, som korsa hvarandra och på sidorna omslutas af de öfriga, spiralformigt och mer eller mindre tätt anbragta ! Nouvelles observations sur l'instinet des Hyménoptères gastrilégides de France et de Corse. (Actes de la Soc. Linn. de Bordeaux. T. LII. 1897. pag. 11.) 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. remsorna, som vanligen med den bakre kanten öfverskjuta hvarandra. Anordningen är säledes en helt annan än den hos Magachile-arterna. Sedermera hopklibbas de sålunda ordnade bladremsorna med den färska kädan, som ofta kan ses mellan fogarna äfven pä cellens yttersida, och hela cellens inre be- klädes med ett tjockt och sammanhängande kädlager. Den med mycket frömjöl uppblandade honungen, som insamlas i cellen, fär däraf en stark smak af harts. Sedan ägget lagts i den fullständigt provianterade cellen, slutes dess mynning med 3—5 oregelbundet kantiga små blad- stycken, äfven de hopklibbade med kåda. Cellerna äro 20—25 mm. långa, framåt afsmalnande och vanligen något krökta. I en medelstor cell räknades bladrem- sornas antal och befanns vara 12, hvartill kom de 5 små bladbitar, med hvilka mynningen var sluten. Den största bladremsa, som jag iakttagit i någon cell. var 32 mm lang; den minsta, som jag uppmätt, var 10 mm, Längden af remsorna är emellertid vanligen 15—20 mm.; bred- den 3—5 mm. De kantiga sma bladstycken, med hvilka cellens mynning tillslutes, ha en storlek af omkring 3—4 Kv.-mm. Jag kan ej erinra mig ha sett mer 4n två celler i rad, och sådan radanordning är ej heller vanlig, såsom hos Mega chile-arterna. Men däremot inträffar det stundom, att tvä- celler dro T-formigt fästade vid hvarandra beroende därpå, att de anlagts i hvarandra korsande gångar. SAHLBERG uppgifver cellerna vara ställda så, att de bilda en klyka eller ett Y. Detta är emellertid icke, såsom han tycks anse, regel, utan undantagsfall, och orsaken torde äfven här vara den ofvan an- tydda, nämligen korsande gångar eller att gångarne gräfts från en gemensam utgångspunkt, hvarigenom cellernas yttre ändar tillfälligt blifvit sammanbyggda eller blott sammanklibbade. På den ifrågavarande platsen iakttogs vid flygtidens början i många fall nygräfningen af hålornas hufvudgång,' utefter hvilken sedermera, de särskilda cellerna skola anläggas. Gräf- ningen afbröts stundom af en kortare orienteringsflykt, under hvilken stekeln sväfvade några cm. öfver marken med huf- vudet vändt mot ingången. Ett annat slags afbrott förekom . \ ADLERZ: CELLBYGGN. OCH TJUFBIN HOS TRACHUSA. 125 ocksä, hvarvid stekeln kröp upp pä nägot närstäende styft grässträ, ofta ända till toppen, där han härdt grep om sträet med käkarna och släppte taget med alla fötterna, hvarvid kroppen stod rätt ut fran sträet. I denna egendomliga ställ- ning putsades hela kroppen med de nu fria benparen. Jag tror mig ha sett äfven andra bin utföra putsningsprocessen på samma sätt. Sedan hålan gräfts färdig, gjordes en grundligare oriente- ringsflykt, hvarunder äfven närbelägna hålor tycktes vara före- mål för stekelns iakttagelse på omkring en kv.-meters yta. Orienteringsflykten slutade därmed att stekeln hastigt flög bort åt någondera sidan. Hemkommande steklar styrde i början vanligen ej raka vägen till sin håla, utan sväfvade i sakta flykt i mer eller mindre vidlyftiga svängar lågt öfver marken (ofta blott några få cm.), påtagligen granskande den med ögonen för att finna sin egen ingång. Dock tyckte jag mig finna, att säkerheten äfven här, liksom hos rofsteklarna, tilltog i samma mån som lokalitetens enskildheter nötts in i minnet, ty, särskildt under senare delen af flygtiden sågos många styra kosan rakt till sin håla och först omedelbart ofvanför denna hejda sin flykt. Däremot ses en mängd individer sökande intränga i den ena hålan efter den andra, hvilket lätt kan föranleda iakttagaren att tro deras lokalsinne vara dåligt utbildadt. Såsom seder- mera skall omtalas, är emellertid ändamålet med dessa besök i främmande hålor ett helt annat än sökandet efter det egna boet. För att pröfva orienteringsförmågan hos ett af dessa bin strödde jag under dess frånvaro sand till en tjocklek af ett par cm öfver dess håla, så att ingången var alldeles osynlig. Då ägaren återkom med sin bladbit, flög han en stund fram och tillbaka öfver platsen och gjorde därefter kortvariga be- sök i de närliggande hålor, som på 4—5 cm afstånd på tre sidor omgåfvo hans egen öfvertäckta. Han trängde dock ej in i dessa, utan vände redan i mynningen, och det såg ut som om han på detta sätt endast ville kontrollera att han kommit till rätta platsen, ty om några minuter gräfde han sig rakt igenom sandlagret just midt öfver ingången till sin håla. Såsom fallet uppenbarligen är hos rofsteklarna, kände han så- 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. ledes antagligen sin egen hälas läge i förhällande till omgif- vande föremäl. Särskildt tycktes grannarnas hälor här vara hans ögonmärken. Då han sedan åter kom ut, gjorde han en stunds orienteringsflykt ett par cm öfver marken och med hufvudet vändt mot sin egen ingäng. v. Burrer-REEPENS Uppgift, att samma bi endast plägar besöka ett visst slags blonunui, äger helt visst icke giltighet för Trachusa (och icke heller för humlor). Jag har sett samma Trachusa omväxlande besöka så olika blommor som Hieracium pilosella, Dianthus deltoides, Viola tricolor och Vicia silvatica. Det skulle vara ett tacksamt företag att Öfversiktligt sam- manställa de otaliga skiftningar 1 djurens inbördes relationer, som man plägar beteckna såsom parasitism i ordets vidsträck- tare mening. Häri kan äfven inbegripas den tendens till tjuf- veri, som vissa individer lagga 1 dagen mot individer af samma slag. Rofsteklarna t. ex. visa denna tendens i olika grader af utbildning ända fran den öppna kampen om bytet under själfva jakten till utpräglad stöld af hvarandras redan hem- förda förråd. Därifrån är steget ej sa synnerligen långt till den verkliga parasiten, som på en annans insamlade förråd anbringar sitt eget ägg. Hos vårt tambi är det bekant, att vissa individer intränga i främmande samhällen för att stjäla honung. Att något motsvarande kan äga rum äfven hos so- litära bin, har däremot hittills ej varit kändt. Ett sådant tjuf- veri pågår emellertid ständigt i alla större Trachusa-kolonier, visserligen ej af honung, utan af byggnadsmaterial. Redan länge hade jag sett Trachusa-individer göra hastiga besök i den ena hälan efter den andra, men då jag trodde att de därvid sökte sina egna hålor, ägnade jag dem i början ingen uppmärksamhet. Emellertid fick jag se ett med sin bladremsa hemvändande bi börja intränga i en håla, men strax draga sig tillbaka och vänta vid ingången af den anledning att ett annat bi just kom upp ur samma håla med en blad- remsa i munnen. Det sistnämnda blef synbarligen förskräckt vid anblicken af det utanför väntande, tappade i brådskan blad- remsan och flög bort. Den tappade bladremsan bar en kåd- klump vid ena ändan och härrörde således från cellbyggnaden N ADLERZ: CELLBYGGN. OCH TJUFBIN HOS TRACHUSA. 127 därnere. Dä den rättmätiga ägaren aflämnat sin hemförda bladremsa och sedermera utanför hälans mynning anträffade den af den obehöriga besökande tappade, bar han äfven ner denna. Det var sålunda här fråga om stöld af byggnadsmaterial, och jag trodde i början, att det var själfva bladremsorna som eftertraktades. Jag gräfde därför ur ett annat bo upp en cell- rad och lade några af de färska, ännu ej kopklibbade blad- remsorna framför ingångarne till några andra hålor. De hem- vändande bien brydde sig emellertid ej om dem. Då däremot några bladremsor med vidhängande kåda ditlades, försökte några af bien att med käkarna lossa kådan från bladbitarna. Det var sålunda kådan som var begärlig. Detta föranledde mig att noggrannare aktgifva på de bin, som flögo från håla till hala. I somliga dröjde de heit kort,.i andra längre. I åtskilliga fall såg jag dem komma upp med en kädklump i munnen, hvarvid stundom en vidhängande grön bladbit vitt- nade om att den var stulen. Tjufven kunde sedan i många fall ses flyga med sitt byte till någon på längre eller kortare afstånd därifrån belägen håla. Sedan sålunda uppmärksamheten blifvit väckt, var det lätt att konstatera, att hvad jag fått bevittna ej var några un- dantagsfall, utan att tvärtom stölderna från grannarna pågingo i största skala hela dagen i hvarje större Zvrachusa-koloni. Kådans insamling från kvistarna är både tidsödande och mö- dosam, och detta föranleder vissa förslagna individer att på nämnda lättvindiga sätt förskaffa sig den kostbara varan. Det kunde vara af intresse att utröna, huruvida samma individer växelvis använda båda metoderna för att skaffa sig kåda eller om, hvilket förefaller mig troligare, de som en gång slagit in på den oärliga vägen alltjämt fortsätta därmed. Jag har ät- minstone sett uppgifvas, att tambin, som fått vanan att stjäla honung från andra samhällen, ej gärna vilja sedermera afstå därifrån. Stundom sågs ett bi frånrycka ett annat en på ärligt sätt förvärfvad kådboll, medan bäraren med flåsande andedräkt hvilade ut på marken efter den tydligen mödosamma trans- porten fran träden. De färska, direkt från träden hemförde 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. kådbollarna ha en ren, hvitaktig färg. Den stulna kådan åter igenkännes på den grumliga, grågula färgen samt stundom på någon vidhäftande bladbit. Några häftiga sammandrabbningar inträffa sällan, äfven om ägaren vid hemkomsten ertappar tjufven inne i hålan. Ofta sågs den förre blott helt lugnt stiga åt sidan och vänta vid ingången, medan den senare skyndsamt lagade sig undan. Stundom går dock ägaren anfallsvis tillväga. Af den brådska att döma, med hvilken ett med tjufgods belastadt bi skyndar i väg, skulle man kunna sluta, att det vet ait skilja mellan de båda sätten att skaffa sig kåda och vet att det ena sättet är förenadt med en viss risk. Stundom tappade den öfver- raskade tjufven i brådskan sitt kådstycke och lämnade det i sticket. De af tjufbien uppburna kådklumparna voro stundom så stora, att bien ej förmådde flyga bort med dem, utan länge släpade dem omkring i sanden, hvarigenom tyngden af fast- klibbade sandkorn ökades. De sågos då med käkarna söka dela kådstycket och flögo hem med den ena delen. Åtmin- stone i ett fall såg jag biet kort därefter komma tillbaka och hämta återstoden, hvilket särskildt intresserat mig att få se. Utan tvifvel var det samma bi, ty kådstycket låg så doldt, att det ej gärna kunde iakttagas af någon, som ej visste hvar det fanns, och det låg ej heller nära ingången till någon håla. Ett annat bi, som bitit itu ett för stort kådstycke och höll på att bära hem det ena stycket, tycktes, innan det läm- nade platsen, göra orienteringsslag för att kunna återfinna det kvarlämnade stycket, ty det kretsade några ögonblick där- öfver, med hufvudet vändt mot det på marken liggande styc- ket. Detta bi sågs dock ej återvända. Äfven då en större bladbit häftade vid det stulna kådstycket, sökte tjufven med käkarna afskilja den. Man kan inför sådana företeelser som de ofvan skildrade stå helt tveksam, om man bevittnar ett medvetet och afsikt- ligt handlande eller ett blott instinktmässigt, och detta såväl i fråga om själfva stölden af kådan som vid de för stora kåd- klumparnas sönderdelning. Afgörandet är mycket svårt, om Ce Ni ADLERZ: CELLBYGGN. OCH TJUFBIN HOS TRACHUSA. 129 det ens ar möjligt. Dock tyckas mig vissa skäl tala for det förra alternativet. För det första tycks tjufvens brådska att bortföra det stulna tyda såväl på medvetande om att befinna sigien annan situation, än då kådan hämtas på det typiska sättet, som på erfarenhet om att denna situation innebär en viss fara i hän- delse af öfverraskning. För det andra vill man gärna föreställa sig en medfödd instinkt såsom en drift att handla i en för arten i dess helhet nyttig riktning, ej, såsom här, uteslutande för individen för- delaktigt. Vare sig emellertid handlingssättet i fråga är instinktmäs- sigt eller ej, så är det dock påtagligen ett degenerationsfeno- men af samma art, som under andra omständigheter kan leda till parasitism. För arten i dess helhet bör det vara skadligt att vissa individer exploatera de öfriga och genom fördröjan- det eller kanske förstörandet af deras cellbyggnader förminska artens individantal, ehuru det visserligen å andra sidan skulle kunna invändas, att cellbyggnadens fördröjande för den ena uppväges af dess påskyndande för den andra. En sådan vana som den ofvan omtalade kan knappast väntas uppstå annat än hos djur, som lefva i kolonier, och förhållandet erinrar i någon mån om den kända vanan hos vissa kolonivis lefvande sjöfåglar att, då tillfälle yppar sig, stjäla ägg från sina grannar. Entomol. Tidskr, Arg. 25, H. 2 (1904.) 9 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS HÖGTIDSSAMMAN- KOMST Ä GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 14 DECEMBER 1903. Då sekreteraren var förhindrad att närvara, blef undertecknad anmodad att för aftonen töra protokollet. Ordföranden, professor AURIVILLIUS, tillkännagaf, att Föreningens ledamot bruksägaren C. HOLMQVIST aflidit samt att från major CLAES GRILL i Göteborg hade ankommit lyckönskningar på högtidsdagen äfven- som en vacker gåfva, bestående af en, efter ritning af gifvaren, rikt utsirad ordförandeklubba jämte tillhörande städ, försedt med namnen på Föreningens sex stiffare. Ordföranden anmodades att till major GRILL framföra Föreningens förbindligaste tack för den för henne mycket värdefulla gåfvan. Härefter förrättades följande val. I tur att afgå voro: sekreteraren dr F. TRYBOM, ledamöterna professor S. LAMPA och byrächefen J. Meves, hvilka samtliga äter- valdes. I stället för direktör G. HOLMERZ, som efter mångårigt arbete i styrelsen nu afsagt sig äterval med anledning af en spar afflyttning från Stockholm, utsågs professor Y. SJÖSTEDT. Till suppleant i styrelsen återvaldes kassör G. HOFGREN. Till revisorer utsågos de afgående: apotekaren H. G. O. ENELL och grosshandlaren K. KNUTSON samt till suppleant fotografen E. ROESLER. Till klubbmästare återvaldes konservator O. ROTH. Sedermera höll ordföranden ett intressant föredrag: »Några iakttagelser rörande biens orienteringsförmåga», hvilka, med anslag från Vetenskapsakademien, af föredraganden gjorts förliden sommar vid Entomologiska Anstalten, där bisamhälle och erforderliga hjälp- medel varit uppställda. Undersökningarna torde komma att fort- sättas nästa sommar och sedan offentliggöras, hvarför de här blott omnämnas. I därpå följande diskussion deltogo A. ÖSTERBERG och undertecknad. Sven Lampa. LE 131 EINE NEUE FORFICULIDE BESCHRIEBEN VON ERIC MJÖBERG. Anisolabis peregrina n. Sp. Kastanienbraun, sehr glänzend; Mundteile und Clypeus smutziggelb; Antenne wenigstens 19-gliedrig, ziemlich dünn, dicht mit feinen, abstehenden Haaren besetzt; die drei ersten Glieder, das 16. an der Basis und das 17. gelb; Augen mäs- sig grob facettirt; Kopf fast glatt, hinter den Augen mit pa- rallelen Seiten; Pronotum mit stumpfen Vorderecken, jede Ecke mit einigen abstehenden Börstchen, Seitenrand ein wenig erhöht, ringsum, an der Seiten hinter der Mitte breiter gelb gesäumt, der Quere nach mit einem deutlichen Eindruck, Hinterecken und Hinterrand abgerundet, auf der Scheibe etwas hinter der Mitte mit zwei kurzen, feinen, nach vorn sich fast berührenden Kielen, die durch einen grubenförmigen im Grunde glänzenden Eindruck begrenzt sind; von diesem Eindruck geht nach vorn eine feine Mittelfurche; Mesonotum mit den Late- ralteilen von dem Medianteile abgesetzt, mit feiner Mittellinie; Metanotum am Hinterrande stark bogenförmig ausgeschweift; Sternum und Beine blassgelb; Schenkel des ersten Beinpaares kurz und auffallend stark verdickt, die übrigen von mittelmäs- siger Länge und Verdickung, alle mit einigen langen braunen abstehenden Haaren; Vordertibien nach aussen mit zwei langen Börstchen; Elytren fehlend; Abdomen nach hinten swach verbreitert, oben nach vorn fein, nach hinten gröber 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. punktiert, die Seitenfalten undeutlich; das Analsegment grob punktiert, am Hinterrande stark runzelig, mit einer tiefen, deut- lichen Mittelfurche; Pygidium rötlich braun; Zaugenarme kurz, kräftig, Innerrand ziemlich deutlich gekerbt, an den Spitzen gleich gekrümmt, linker Arm ein wenig länger. L. t. 9 23 mm. BT 2,3 mm. Durch die Behaarung der Antennen, die Bildung des Thorax, die stark verdickten Vorderschenkel, das Analsegment und die Zange eine sehr ausgezeichnete Art. "Weicht in mehreren Hinsichten von der Gattung Anzsolabis Fırser ab und bildet vielleicht den Typus einer neuen Gattung; so lange aber der & nicht bekannt ist, erscheint es mir nicht ratsam eine neue Gattung aufzustellen. Dieses Weibchen habe ich im Gewäschshause des Bergianschen Garten bei Stockholm am 24. Sept. 1903 gefangen, wo es unter einigen aus Südainerika (Matto Grosso, S:t Anna) importierten Orchideenwurzeln ange- troffen wurde. Warscheinlich ist die Art mit denselben nach Schweden hereingekommen. NÂGRA COLEOPTERFYND. Acidota quadrata Zerr. funnen under sällning vid Norr- köping nära Motala ström; Alnzophagus wneus Ricur. (coe- ruleus Warrr) anträffad tämligen talrikt under barken af en fälld björk vid Hagens komministerboställe i Västergötland; Engis glabra Scuair. (sanguinicollis Far.), 1 ex. taget på en hvit trädsvamp vid Pählsjö, Helsingborg. B. Varenius. NÂGRA FÔR VÄR FAUNA NYA INSEKTER AF ERIC MJÖBERG. Agathidium Brisouti Reirr. Stockholm (Skanstull) 1 ex Anträffadt under en sten våren 1903. Denna, art, som förut är känd frän Ungarn och Siebenbürgen, stär nära À. varians Beck., men skiljes lätt fran denna genom frånvaron af fron- talimpressionen samt genom sculptur och färg. Att den ej anträffats pa mellanliggande lokaler torde fa tillskrifvas bristande undersökning. Dermestes hæmorrhoidalis Küsr. Flera ex. anträffade pa Stockholms Högskolas zootomiska institut på skelettdelar och dylikt i oktober 1903 och april 1904. Antagligen har denna art blifvit införd, möjligen med dr Hepıns skelettsamlingar fran Asien. Arten beskrefs först af Küster 1853. Två år senare beskrefs samma djur mycket utförligt af MULSANT under namn af gulo. Den senare författaren nämner om dess förekomst: »Cette ‘espèce se trouve assez rarement à Lyon, dans les habitations». Enligt Reirrer (1880) skulle denna art vara synonym med peruvianus Lar. och vara »über die ganze Erde verbreitet», något som dock Sriprirz drager i tvifvels- mal. Sjalf har jag pa grund af bristande material ej varit i üllfälle att undersöka saken. Angäende artens biologi m. m. har jag däremot gjort en del iakttagelser, och skola dessa en annan gang meddelas, da de ännu icke dro afslutade. Jag anser det ganska troligt, att denna art, som för ungefar ena- handa lefnadssätt som var vanliga D. lardarius L., uti vart land kan acclimatiseras. Sa har visat sig vara fallet med en 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. annan införd, likaledes inomhus förekommande skalbaggart, nämligen Necrobia rufipes DE GEER. Denna, som med hudar från Kaschgar blifvit införd till Sverige, förekommer ännu rätt allmänt på Zootomiska Institutet i Stockholm. Den har äfven blifvit anträffad uti Lund på skelettsamlingar och dylikt och tyckes nu på allvar ha bosatt sig här i landet. Angående D. haemorrhoidalis Küsr. måste man dock medgifva, att den vid en jämförelse med vår bekanta art D. lardarius L. ej på långt när visar sig vara så väl rustad i kampen für till- varon som denna, hvilken som bekant uti förställningskonst, förmåga att uthärda svält och umbäranden af alla slag m. m. synes vara synnerligen väl rustad för alla eventualiteter. Scolopostethus pictus SH. var. antennalis Horw. Af denna varietet, som förut är iakttagen uti Ungarn, anträffades flera ex. april 1903 vid Årstaviken under på stranden uppkastade vassrör, växtdelar m. m. Af hufvudformen iakttogs ej några ex. (determ. O. REUTER). Stålia boops Scuioprr. 1 @ (f. macroptera) anträf- fadt vid Statens Entomologiska Anstalt på en Salix-buske 4 juli 1903. Denna art, som öfverallt är en sällsynthet, uppta- ges af Puron bland annat från Skandinavien. Enligt benäget meddelande från Prof. O. REUTER är den emellertid honom veterligen inom Skandinaviens område funnen endast uti Dan- mark och i södra Finland (Helsingfors och södra Karelen). Forma brachyptera, som är afgjordt sällsyntare, är anträffad i trakten af Berlin. À 135 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Ä GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 27 FEBRUARI 1904. Sedan vid sekreterarens fränvaro undertecknad anmodats att för aftonen föra protokollet, och redogörelsen för Föreningens sista sammankomst blifvit uppläst och godkänd, meddelade ordföranden professor AurivirLıus, att Föreningen genom döden förlorat tre af sina medlemmar, nämligen öfverjägmästaren F. W. BERG, brukspatron C. E. EKMAN och grosshandlaren C. HEDSTRÖM. På styrelsens framställning beslöt Föreningen att äfven i år utdela ett vandrings- stipendium, hvilket skulle utgå från Grillska fonden, och hvartill ansökningarne borde till styrelsen inlämnas före Föreningens april- sammankomst. Herr E. ROESLER uppläste revisionsberättelse tör det förflutna årets förvaltning, och beviljades på revisorernas framställan full och tacksam ansvarsbefrielse åt styrelsen och skattmästaren. Från förra sommarens stipendiat Ivar LAGERBERG vid Norr- köpings läroverk, hvilken i Torneå lappmark studerat fjärilfaunan, hade berättelse ingått, liksom äfven från 1902 års extra stipendiat V. KAUDERN, som först nu varit i tillfälle att efter bestämning af hemförda samlingar lämna en Ofversikt öfver sin till Jämtland före- tagna resas resultat. Den senare berättelsen innehöll äfven en serie teckningar visande Abraxas marginata var. nigrofasciata's stora föränderlighet. Båda stipendiaterna hade visat sig vara väl förtjänta af det dem tilldelade anslaget. Därpå redogjorde undertecknad för några drag ur Trichopte- rernas eller Phryganeidernas biologi och utveckling. Genom sitt oansenliga yttre, sin ringa omväxling till färg och form, liksom ätven till följd af den ofta stora svårigheten att skilja de likartade formerna, hafva dessa insekter at entomologerna blifvit rätt styfmoderligt behandlade, och sällan finner man hos våra natur- älskare någon mer omfattande samling af denna grupp. Och dock 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Fe visa de vid närmare granskning mycket af intresse. Sä väl den utbildade insekten, nattsländan, hvilken under bätfärder, i synnerhet lugna, varma sommarkvällar, med yrande hast vinglande flyger fram Öfver vattnet för att slå ned på bätkanten, tryckande de mörka vingarna tätt intill kroppen, under det att de långa, tråd- smala spröten sträckas framåt, som kanske ännu mer de i vattnet lefvande larverna, »husmaskarna», som där krypa omkring, släpande på sitt af pinnar, sandkorn, bladbitar och dylikt förfärdigade rörliknande hus, äro säkerligen för de flesta väl bekanta. Lätom oss nu i korta drag följa deras utveckling och lif i naturen. Efter afslutad svärmning lägger honan sina af ett i luften stelnande, i vattnet gelatinöst uppsvällande sekret omgifna ägg, an- tingen direkt i vattnet eller på ur detta uppskjutande föremål, vid stränderna o. s. v. ej långt fran vattnet. Kläckta börja de sma mörka larverna att se sig om efter föda, och denna består under de första dagarna af den äggen omgifvande gelatinösa massan, lik- som en del fjärillarver, nunnans och andra, strax efter kläckningen börja förtära det äggskal, de nyss lämnat. Nu är det en lifssak för den lille världsmedborgaren att komma till vattnet. Ligga äggen: där, är han redan i sitt element, hvarom icke, söker han sig snart dit, och redan från första stunden börjar sedan kampen för tillvaron. Omgifven af mångahanda fiender, som trakta efter hans unga lif, såsom en del vadare, larver af trollsländor, dykare (Dytiscider) 0. Ss. v., skyndar han att förse sig med ett skyddande hölje; hvil- ket han sedermera hela lifvet som larv släpar med sig och vid fara drager sig tillbaka uti liksom snäckan i sitt skal. Hur går det då till att bygga detta vanligen rätt konstlösa men stundom prydligt, symmetriskt och omsorgsfullt hopkonstruerade bo? Då larven nedkommit till botten, uppsöker han ett par intill hvarandra liggande gruskorn, små träbitar eller dylikt, beroende på hvad ma- terial han kommer att uppföra boet af, hvilket är olika för olika arter. Placerad mellan dessa förenar han dem upptill med silke- trådar, bildande ett litet hvalf, hvarunder han sitter skyddad. Nya partiklar gripas och fästas med trådar vid de andras främre kant och rundt omkring, hvarvid ett rör uppstår, som allt mer förlänges. Larven har tre, i det hela rätt lika benpar, hvilka dock vid arbetet hafva helt olika funktioner. Det andra, som är längre, kastas fram för att gripa byggnadsdelarna och tjänstgör som griparmar; första benparet är vida rörligare och verkar därför mer som verkliga armar, hvaremot det bakre paret endast tjänar som stöd. Under tillväxten förstoras röret framtill så väl i längd som bredd, den bakre, numera för smala delen afbites däremot. Vanligen hålla sig larverna under vattnet krypande på botten eller på i detsamma varande föremål. Stundom kan man dock finna en larv flytande vid ytan. Men hur förklara detta egendom- N = = SJÖSTEDT: ENTOMOL. FÖREN. SAMMANTRÄDE D. 27 FEBR. 1904. 137 liga förhällande dä säväl larven i och für sig som huset, bildadt ‚af på botten varande föremål, sjunker? Som nämndt, atskär larven under tillväxten rörets bakre för smala och obehöfliga del, därvid öfverdragande öppningen medelst en tunn, med ett eller flera små hål försedd hinna. Då larven sträcker sig fram ur röret, uppstår ett tomrum mellan kroppens bakre del och denna membran, hvilket fylles med vatten, som in- rusar genom dessa hål samt framifrån mellan djurets kropp och rörets insida, förande en frisk vattenström till de från kroppens sidor utgående trädfina trachégälarna, larvens andningsorgan. Vill djuret röra sig vid ytan, kryper det på något stöd upp öfver vattnet, drager sig till en del ut ur hylsan, hvarvid luft i stället inkommer i nämnda rum. Nu har han genom denna den nödiga lättheten, släpper sitt fäste och flyter så omkring med hufvudet nedåt. Dålig simmare trifs han dock vanligen ej länge i denna ställning, skjuter sig åter in i röret, luften utprässas, och djuret sänker sig sakta ned till botten. Det är emellertid icke alla Phryganeidlarver, som bygga sådana hus. Några, synerligast de som lefva i starkt forsande vatten och med sina rörliga bostäder kunde bortföras af strömmen, uppföra små rum i håligheter mellan stenar o. dyl. eller spinna af trådar vid sidan af större föremål glesa väfnader, mellan hvilka de söka skydd. Äfven dessa förtärdiga dock, då tiden för förpuppning inträder, fria hus, tillstänga dessa och afbida där sin förvandling tör att strax före sitt framträdande som fullbildade insekter spränga höljet och uppkomma till ytan, där de lifliga pupporna röra sig som ryggsimmare (Notonecta). Ännu en kort tid och den i början nästan färglösa, mjuka sländan framkommer, hårdnar efter några timmar för att snart hvirfla omkring i bröllopsdans, efter slutad svärm- ning lägga sina ägg, grunder till en ny generation — och krets- loppet är fullbordadt. Ordföranden fäste därpå uppmärksamheten på lektor G. AD- LERZ’ i -Vetenskapsakademiens handlingar nyligen utgifna, intressanta arbete öfver vissa svenska rofsteklar, hvilkas biologi ofta mycket ingående af författaren blifvit studerad, och byrächefen J. Mrves visade några träförstörare Xyloteres domesticus, som påträffats svärmande i stor mängd. Utom de föredragande yttrade sig under förhandlingarne pro- fessor S. LAMPA. och fil. stud. E. MJÖBERG: Yngve Sjöstedt. SIBIRISCHE ICHNEUMONEN IM SCHWEDISCHEN REICHSMUSEUM VON A. ROMAN. Unter den unbestimmten Sammlungen des schwedischen Reichsmuseums befindet sich eine nicht unbedeutende Menge sibirischer Insecten, vom Herrn Dr F. TryBoM während der schwedischen Jenissei-expeditionen in den Jahren 1876—77 ge- sammelt. Bei der Prüfung der darunter befindlichen Ichneu- monen haben sich zwei Arten als neue erwiesen, und mehrere der übrigen stellen bisher unbekannte Varietäten dar. — Die sibirische Schlupfwespen-fauna ist eine noch beinahe unbe- kannte, wenn man auch annehmen muss, dass die westlichen Teile des Landes hauptsächlich von europäischen Formen be- wohnt sind, welche nach Osten mehr und mehr durch fremde Elemente ersetzt werden. Ein erhöhtes Interesse erhalten die vorliegenden Formen durch den Umstand, dass sie zum Teil aus arktischem Gebiete (d h. nördlich von der Baumgren- ze) stammen. Früher waren aus ganz arktisch Asien nur zwei Ichneumonen bekannt; dieselben wurden von MiDDENDORF beim Taimyrflusse (74—75° nördl. Br.) gefunden und von ERICHSON Kurz beschrieben. Ausser der Trysom’schen Aus- beute besitzt das Museum noch einen neuen sibirischen Ich- neumon, dessen Ursprungszettel leider nur das Wort »Sibiria» enthält. Im Ganzen werden 12 Formen (in 19 Exemplaren vorhanden) aufgezählt und wenn nötig beschrieben. A. ROMAN: SIBIRSCHE ICHNEUMONEN. 139 Genus Amblyteles WESM. Amblyteles chalybeatus Grav. Diese Art stimmt im ganzen Körperbau mit der Unter- gattung Stenichneumon Toms. überein. Dasselbe gilt von mehren anderen Amblyteles-Arten, welche jetzt unter die gemeinsame Benennung » Ambly- teles macrosticti» (= Gruppe divisorius BER- THOMIEU's) mit der Untergattung Cfenichneu- mon THous. zusaminengeworfen sind. Schon Tuomson wollte A. sputator Fer. und A. ho- mocerus Wesm. nach Sienichneumon ver- setzen, und von den mir bekannten Arten gehört nebst A. chalybeatus auch A. coeru- leator Zevr. dahin. Um diese unechten Am- Kopf von Ambly- blyteles-Arten von Ctenichneumon zu tren- “4S chalybeatus. nen, braucht man nur den Kopfform zu be- 5 achten; ausserdem ist bei ihnen der eigentliche Amb/vyteles- Charakter, die Abstumpfung des Hinterleibsendes beim Weib- chen, nur halbweg vorhanden. Was die Männchen betrifft, so sind ihre Fühler niemals gesägt wie bei den Ctenichneu- monen. Bekanntlich ähneln sich ungemein die Männchen von Amblyteles sputator und Stenichn. culpator. Novo: Saljevsk(lat652. 109.218: Genus /chneumon L. Subgen. Ichneumon s. str. Ichneumon sibiricus n. sp. Robustus, punctatus, niger, orbitis frontalibus anguste ferrugineis, antennis filiformibus, albo-annulatis, scutello rufo, ano albido-bimaculato, tibiis tarsisque rufo-fusco-variegatis, illis posticis apice late infuscatis; area superomedia elongata costula nulla, coxæ posticæ subtus opacæ, crebre punctatæ scopula nulla vel parum indicata, ale flavescenti-fumatæ, stig- mate ét nervis pallidis, tegulis rufis. Long. 12—13 mm. Novo Saljevsk (lat. 65° 10’), Dudinka (lat. 69° 25"). 5 9. pa f | PA N - , 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904.. | jet Species I. Haglund: HornG. proxima, sed magni- tudine paullo minore, scutello rufo, area superomedia elon- gata et maculis analibus tan- tum duabus abunde differt. Caput mediocre, vix thora- cis latitudine, pone ocu- los modice, curvatim, os versus nonnihil angusta- tum. Facies subprotu- berans, crasse, os ver- sus parcius, punctata, ferrugineo-pilosa, clypeo vix di- screto, polito, punctis paucis obsito, margine truncato, ne minime quidem rotundato, labro exserto, polito, rufo, margine ferrugineo-piloso. Frons inferne excavata, polita, superne crebre punctata, opaca, mox ante ocellum anteriorem plana, orbitis anguste, juxta basin antennarum latius, ferrugineis. Occiput haud abrupte declive margine postico modice rotundato-emarginato, cum temporibus crebre punctatum. Gene mandibularum basi longiores, oculorum latitudine breviores, nitidæ, parce punctate, costa genali inflexa, orali haud vel parum elevata. Peristo- mium latitudini faciei inter oculos fere æquale; man- dibulæ sat angustæ, rufæ apice nigro, dente superiore acuminato, inferiore discreto. Antennæ robustæ, breviusculæ, filiformes dimidio apicali in- voluto, nigræ albo-annulatæ, sat longe infra medium ocu- lorum insertæ, 38-40-articulatæ. Scapus latus, modice excisus, punctatus, postannello paullo longior. Flagellum supra medium non dilatatum, apicem versus attenuatum, apice ipso non acuminato, postannello latitudine apicali et articulo sequente paullo tantum longiore, articulo 5:0 qua- drato, annulus albus fere in medio situs, articulos 8—13,. 14 occupans, latere externo vix obscurato. | Thorax mediocris, altitudine circiter duplo longior. Prothorax epomiis parvis, punctatus lateribus rugosis, collo medio sepissime ferrugineo, callis ante tegulas rufis. Mesotho- A. ROMAN: SIBIRISCHE ICHNEUMONEN. IAI rax dorso subopaco, confertim punctato, notaulis non indicatis, pleuris cum pectore fortiter minus crebre punc- tatis, nitidulis, hoc transverso, planiusculo, breviter fusco- pubescente, mesolco postice costa haud brevissima occlu- sa; epicnemia integra, lateribus fere ad callum subalas assurgentia, spatio ante ea nitido, subtilius sed non par- cius quam pleura punctato. Scutellum planiusculum, rufum, nitidum, antice vix, postice crebrius punctatum, latitudine vix brevius; postscutellum nigrum. Metathorax retrorsum leniter angustatus, mesothorace cum scutello vix humilior, longitudine basali paullo altior, supra et postice opacus, punctato-coriaceus, lateribus magis nitidis, crasse sat confertim punctatis, tenuiter albopubescens; areæ fere completæ, costula tamen omnino nulla; area basalis ab ar. superomedia elongato-rectangulari et ar. coxalis ab ar. pleurali bene discrete, ar. posteromedia vage tripartita, a latere visa medium nonnihil superans; spiracula costæ laterali appropinquata, carina nulla cum costa pleurali juncta. Abdomen longitudine mediocri, lanceolatum, mesothorace paullo latius, capite cum thorace vix dimidio longius, supra totum præter anus, subtus maxima parte nigrum, incisuris 2:a et 3:a sat profundis. Petiolus coxis posti- cis cum trochanteribus circiter æquilongus, area media elevata, inter spiracula non excavata, his elongatis, subre- niformibus, non prominentibus; postpetiolus transversus, ‘ haud abrupte discretus, area media fere ad apicem elevata, subtiliter striolata, apice sæpe punctis paucis immixtis, quam areæ laterales concinne punctatæ duplo latiore. Deuteron quadratum vel subtransversum, apice quam basi vix sesqui latiore, opacum, crebre punctatum, inter gastrocoelos sæpe rugulosum, his mediocribus, triangula- ribus, crenulatis, thyridiis rufescentibus, spatio interjacente areæ mediæ postpetioli æquali, spiraculis parvis, sat alte supra marginem lateralem paulloque ante medium (solito modo) sitis; segmenta reliqua sensim læviora et nitidiora, quin- tum sæpe puncto, 6:m et 7:m macula magna citrina or- nata, 6:1 haud transversa. .Venter segmentis 2—4 plica- 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. tis, 2:0 et 3:0 lateribus et apice, ceteris interdum margine apicali, rufescentibus, valvula segmento præcedenti æquali apice truncato, basin terebræ vix tegente, hac mediocri apice nonnihil exserto. Pedes mediocres, posterioribus sensim longioribus, nigri rufo- tincti. Coxe et trochanteres nigri, his apice rufo, illis anterioribus subtus nitidulis, parcius punctatis, posticis subtus opacis, creberrime punctulatis scopula nulla vel vage indicata. Femora sat robusta, nigra ima basi rufa, niti- diuscula, anteriora apice extremo rufescente, posteriora extus crebre punctata. Tibie validiuscule, anticæ fe- morum longitudine, latere antico sat crebre spinuloso, posteriores sensim longiores, omnes fusco et rufo-varie- gatæ, posteriores apice late fusco, calcaria postica rufa, medium metatarsi non attingentia. Tarsi tibiis nonnihil longiores, rufi, postici vel posteriores fusco-imbuti meta- tarso postico articulis 24-3 vix longiore, ungue fere arti- culi tertii longitudine. Alæ mediocres, flavescenti-hyalinæ nervis et stigmate flavidis, postcosta fusca, radice et tegulis rufis, areola nervum recurrentem paullo pone medium excipiente, radii abscissa 3:a apice incurvata. I. Haglundi Horuc. var. guttatus n. var. Differt colore magis variegato. Collare supra punctumque apicale segmentorum 2-—4, 2:i parum distinctum, alba; deuteri basis medio et lateribus dimidiumque basale tibiarum posteriarum rufa. Long. 13 mm. Ad confluentes Ob et Irtysch, Ar SÖ i I. Thomsoni Hormc. var. connectens n. var. Ichneumon Haglundi Varietas a specie genuina scutello albo et var. guttatus Magnitudine minore discedens; maculæ anales tan- n. var. ?. tum due. Area superomedia nonnihil elongata, deu- teron distincte transversum, segmentum 3:m longitudine plus duplo latius. Long. 9 mm. Karasino (lat. 67°). 1 9. N A. ROMAN: SIBIRISCHE ICHNEUMONEN. 143 Diese Varietät zeigt eine un- erwartete Annäherung des I. Thom- som an I. ruficollis, welche beide Arten sonst in der Färbung gut verschieden sind. Nach dem skan- dinavischen Materiale des Museums (4 Thomsom, 2 ruficollis, alle Weibchen; 5 Typen HOoLMGRENS) zu beurtheilen, scheint, I. Thom- sont die hauptsächlich variirende Art zu sein. Dass die strukturel- len Unterschiede sehr schwach sind, geht aus der folgenden Vergleichung hervor, die alle mir auffindbare Charaktere aufnimmt. I. Thomsoni: area superomedia sæpissime (3 Ex.) sub- transversa, raro (1 Ex.) nonnihil elongata. Deuteron distincte transversum, minus crebre punctatum; segm. 3:m longitudine duplo (2 Ex.) vel paullo magis (2 Ex.) latius. I. ruficollis: area superomedia distincte elongata. Deuteron quadratum (1 Ex.) vel subtransversum (1 Ex.) sat crebre, præsertim medio punctatum; segm. 3:m longitudine vix (1 Ex.) vel plus (1 Ex.) duplo latius. Die grosse körperliche Übereinstimmung deutet darauf hin, dass diese beiden Arten relativ spät auseinander gingen. I. ruficollis repräsentirt wohl dann die ältere, mehr erstarrte, I. Thomsoni die jüngere, noch plastische, Form. Ichneumon Thomsoni var. conneclens N. var. Q. I. gravipes Wesm. var. pictus n. var. Varietas orbitarum facialium triangulo utrinque parvo cly- peique angulis apicalibus flavidis, tarsis posticis basi rufis, articulis 3 ultimis fere totis fuscis, distincta. — Ceterum nullo modo a specie genuina differe videtur. Pons mm... Karasino lat. 62. )..1.c. I. melanobatus Grav. Var. obscurior n. var. A specie genuina segmento 4:0 toto nigro, subtus mar- gine tantum apicali rufo, segmentis 2—3 solis plicatis, dis- cedens. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Long. 16 mm. Inter Krasnojarsk et Jenisseisk d. 16718/, TO ME: Ichneumon fuscipictus n. sp. Parum nitidus, punctatus, niger, antennarum semianulo 3-arti- culato, scutello preter apicem extremum maculisque analibus duabus albidis, mandibularum medio, abdominis. segmentis 2:0 fere toto et 3:1angulis ba salibus, femoribus anticis pro parte, posterioribus ima basi, tibiis tarsisque rufis, illis posti- cis apice fusco, stigmate rufo; antennæ setiformes, apicem versus distincte dilatatæ sub- tusque deplanatæ, area supe- romedia subhexagona, fere transversa costula discreta, postpetiolus medio aciculatus, gastrocoeli transversi, spatio inter- jacente angusto, coxæ posticæ subtus opacæ, crebre punctatæ scopula nulla. Long. 7,; mm. Sibiria jenisseiensis, ad confluentes Kureika et Jenissei CS SAC UNS: Specimen magnitudine et structura corporis I. multipicto Grav. valde affinis, sed pictura satis distincta. Caput transversum, pone oculos nonnihil rotundato-angusta- tum, a fronte visum subrotundum, nigrum, thorace paullo angustius. Facies brevis, crasse confertim punctata, lon- gius tenuiter griseo-pilosa, versus os et genas lævior, epistomate nonnihil protuberante sed lineis nullis impres- sis discreto; clypeus nitidus fere levis, a facie parum discretus margine truncato, labro vix occulto, rufescente margine rotundato; peristomium latitudine fere faciei inter oculos, mandibulis basi ct apice nigris, hoc dente supe- riore acuminato, inferiore parvo. Frons longiuscula, con- vexa, Opaca, rugoso-punctata, inferne pone scapos anten- narum abruptius impressum et politum, media fere al- titudine utrinque tuberculo minimo, ocelli instare, munita N A. ROMAN: SIBIRISCHE ICHNEUMONEN. 145 (an semper?), inter sese circiter triplo longius quam ab oculis distantibus; occiput pone ocellos sat declive, cum temporibus rude sculpturatum; genæ nitidæ, parce punc- tatæ, basi mandibularum vix longiores, sulco indicato, costa genali distincte inflexa, orali vix elevata. Antennæ longe infra medium oculorum insertæ, sat gra- ciles, haud fortiter involutæ, setiformes. Scapus for- tius excisus, punctatus, pubescens, postannello paullo- longior. Flagellum nigrum, albo-semiannulatum, dimidio apicali medio dilatato & subtus deplanato, apice ipso acuminato; postannellus latitudine apicali vix duplo, ar- ticulo sequente paullo tantum longior, articulis 6:0 vel 7:0 quadrato, 9—11 albis, extus infuscatis. Thorax subrobustus, altitudine vix duplo longior. Prothorax niger, punctatus, nitidulus, epomiis parvis instructus. Mesothorax niger, nitidulus, dorso antice crebre, postice paullo remotius punctato, notaulis vix indicatis, pleuris dorso parcius, pectore adhuc remotius punctatis, hoc ni- tido, planiusculo, longitudine fere duplo latiore; scutellum planiusculum, nitidulum, parcius punctatum, longitudine vix latius, totum preter apicem flavidum. Metathorax scutello vix humilior, breviusculus, longitudine basali plus quam dimidio altior, superne coriaceus, Opacus, pleuris crebre punctatis, nitidiusculis; areæ omnes præter coxales discretæ, posteromedia simplex, superomedia subtrans- versa, fere hexagona -(costula presente), postice subaperta areis lateralibus latior; spiracula elongata, leniter curvata, carina brevi minus distincta cum costa pleurali conjuncta; scrobes frenales bene discretæ. Abdomen robustum, subovatum thorace fere latius, capite cum thorace paullo longius. Petiolus coxis posticis cum trochanteribus nonnihil longior, petiolo ipso distincte de- presso (an normaliter?), area media inter spiracula lenis- sime excavata, his ovalibus, non prominentibus; postpe- ticlus latiusculus, haud abrupte discretus, transversus, niger apice rufescente, area media sat crasse aciculata, usque ad apicem discreta, quam laterales vix duplo la- tiore, his rugoso-punctatis, angulis apicalibus subacutis. Entomol. Tidskr. Ärg. 25, H. 3 (1904.) 10 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Deuteron subtransversum, rufum ‚apice medio infuscato, creberrime punctulatum, opacum, apice quam basi vix dimidio latiore, gastrocoelis transversim elongatis, sub- crenulatis, spatio interjacente quam area media post- petioli angustiore, spiraculis minimis, normaliter positis; segmentum 3:m valde transversum, longitudire fere tri- plo latius lateribus parallellis, sicut deuteron punctatum, nigrum angulis basalibus rufis; segmenta sequentia sen- sim læviora, nigra, macula 6:i semicirculari, 7:1 sub- quadrata albidis. Venter niger, segmentis 2—3 maxima parte rufis, 2—4 plicatis, ultimo brevi, terebræ spiculis rufis, valvulis nigris, apicem abdominis parum super- antibus. Pedes mediocres, posteriores sensim longiores, nigri, rufo- vari. Coxe ét trochanteres nigra, hi articulo secundo rufo, ille anteriores subtus nitidule, minus crebre, po- sticæ confertim punctate, subopacæ, scopula nulla. Fe- mora nigra, antica apice ét latere antico, intermedia basi ét apice, postica apice solo rufis, hæc latere externo non- nihil crebius quam interno punctato, latitudine fere 5:plo longiora. Tibiæ valide, anteriores tote rufæ, externe setulosæ, anticæ quam femora non, intermediæ parum, po- sticæ distincte longiores, hæ apice latius infuscato, calca- ribus rufis, medium metatarsi non attingentibus. Tarsi omnes rufi, tibiis circiter 3:a parte longiores, postici me- tatarso articulis duobus sequentibus, ungue articulo 3:0 æqualibus. Alæ hyalinæ, vix infumatæ, longiusculæ, stigmate, nervis ét costa rufis, radice ct tegula fuscis, areola nervum recur- recurrentem paullo pone medium excipiente. I. incomptus Hormc. Novo Saljevsk, Worojawa (»390 Werst. nördl. von Jenisseisk»), d. ?/, 1876. 2 2. Subgen. Cratichneumon. /6 I. annulator Farr. Worojawa d. 2/, 1876. 1 ©. Subgen. Melanichneumon. (?) Ichneumon cæsareus n. sp. RS A. ROMAN: SIBIRISCHE ICHNEUMONEN. 147 Melanichneumon niger, robustus, punctatus, pube- scens, antennis apicem ver- sus dilatatis, apice acuminato albo-semi-annulatis, orbitis frontalibus anguste, punctis verticinis ét scutello albidis, angulis apicalibus segmento- rum 1—4 citrinis, tibiis ét tarsis rufis, posticis apice infuscato; area superomedia, subhexagona, vix elongata fere levis, postpetiolus me- dio concinne punctatus, coxæ posticæ subtus crebre punc- tulatæ, scopula distincta fusca munite. Long. 18 mm. Sibiria, (collector ignotus). 1 28. Species maxima Melanichneumo num adhuc descripta, I. #1e- lanario Wesm. rroxime affinis, sed tibiis & et tarsis fere totis rufis, segmento 4:0 abdominis maculis haud minimis ornato, gastrocoelis profundioribus et præsertim scopula distincta certe discedens. A Coelichneumonibus abdomine guttato ornatis Vix nisi postpetiolo punctato nec aciculato dissimilis. Caput mediocre, latitudine non longius, pone oculos et os versus nonnihil angustatum, thorace paullo angustius. Facies planiuscula, crasse sat crebre, os versus remotius, punctata, griseo-pilosa, epistomate lineis longitudinalibus impressis subdistincto, clypeo vix discreto, nitido, parce punctato, margine truncato medio leniter subelevato-pro- ducto, labro non prominente, mandibulis sat validis, medio cum palpis puberulis rufescentibus, dente supero multo longiore, acuminato. Frons inferne sat profunde excavata, superne rugoso-punctata, mox ante ocellos posteriores plana, orbitis anguste albolineatis, colore albo cum punctis par- vis verticinis non coherente. Occiput minus abrupte de- clive, sat crebre, tempora versus subtilius, punctatum, mediocriter rotundato-emarginatum. Gene nitidæ, parce ne spn LD 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. subtiliter punctatæ, mandibularum basi paullo breviores, sulco distincto impresso; costa genalis fere continua, cum orali mox pone mandibularum basin conjuncta, illa (orali) nullo modo elevata. Peristomium magnum, quam facies inter oculos paullo latius. Antenne valide, breviusculæ, paullo infra medium oculo- rum insertæ, dimidio apicali fortius dilatato,subtus plano, apice ipso acuminato, plus quam 40-articulatæ. Scapus ovatus, punctatus, opacus, quam postannellus fere duplo longior, hic latitudine apicali vix duplo longior, quam ar- ticulus sequens vix longior. Flagellum articulo cireiter 6:0 quadrato, semiannulo albo articulos 6:m apice, 7—11 totos, 12:m dimidio basali occupans. Thorax robustus, altitudine duplo longior, breviter griseo-pu- bescens. Prothorax niger, opacus, crebre punctatus epo- miis distinctis. Mesothorax dorso crebre punctato, opaco notaulis indicatis, pleuris cum pectore remotius sat crasse, speculo subtiliter punctatis, nitidulis; epicnemia integra, lateribus haud alte assurgentia, spatio ante ea nit'do, sub- tiliter punctato. Pectus planiusculum, margine postico sensim ante coxas intermedias subelevato (ut in Profich- neumonibus). Scutellum planum, latitudini anticæ fere æquilongum, crebrius punctatum albidum, basi apiceque anguste nigris; postscutellum nigrum. Metathorax medio non angulatus, scutello parum humilior, longitudine ba- sali nonnihil altior, rugoso-punctatus areis basali €t su- peromedia nitidulis, fere lævibus; areæ subcomplete, ba- Sali a superomedia ét coxali a pleurali vage discretis, posteromedia medium superante, 3-partita, superomedia parva, subhexagona, vix elongata, areis lateralibus angu- stiore, costula minus valida; areæ dentipare longe de- descendentes (ut in Prof- & Coelichneumonibus). Spi- racula longa, carina nulla cum costa pleurali juncta; scro- bes frenales profunde. Abdomen mediocre, lanceolatum, capite cum thorace circiter 3:a parte longius, incisuris 2:a & 3:a sat profundis. Petiolus coxis posticis cum trochanteribus vix longior, subbicarinatus, scaber, area media inter spiracula non ex- A. ROMAN: SIBIRISCHE ICHNEUMONEN. 149 cavata, hæc subreniformia, non prominentia; postpe- tiolus minus abrupte discretus, transversus, angulis api- calibus acutis subrotundatis, area media crebre con- cinne punctata, apicem non attigente, areis lateralibus minus fortiter punctatis, gutta cuique subtriangulari citrina ornatis. Deuteron latitudine apicali fere longius, apice quam basi plus quam dimidio latiore, margine apicali medio curvatim producto, apice utrinque macula subro- tunda citrina ornatum, opacum, confertissime punctula- tum, in ipsa basi inter gastrocoelos aciculatum, his tri- angularibus, sat profundis, vage crenulatis, spatio interja- cente areæ mediæ postpetioli subæquali, spiraculis in medio sat alte supra marginem lateralem sitis. Segmen- tum 3:m transversum, lateribus parallellis sculptura præ- cedentis, margine apicali medio subproducto utrinque gutta subtransversa, præcedentis vix minore, ornato, spiraculis (solito modo) longe ante medium sitis; segmentum 4:m nitidiusculum guttis apicalibus minoribus, sed non punc- tiformibus; apex abdominis nitidus, fere cyanescens. Venter niger basi €t segmentorum anteriorum limbo api- cali rufescentibus, segmentis 2—4 plicatis, valvula seg- mento 5:0 paullo breviore, truncata, terebra vix exserta. Pedes breviusculi, sat valid. Coxe nigræ, pubescentes, sub- tus anteriores minus crebre, posticæ confertim punctatæ, hæ scopula haud magna sed distincta, elongata, fusca instructæ ; trochanteres omnes articulo secundo rufo. Fe- mora nigra, griseo-pubescentia, ima basi rufa, anteriora apice antice testacea, postica externe opaca confertissime, intus nitidula minus crebre punctata geniculis vix rufe- scentibus. Tibie pubescentes, rufe, anticæ femorum longitudine vix setulosæ, latere antico testaceo, postico infuscato, posticæ femoribus paullo longiores, apice latius infuscatæ ; calcaria brevissime pubescentia, postica medium metatarsi non attingentia. Tarsi tibiis vix 3:a parte lon- giores, rufi; posticorum articuli 2 ultimi infuscati, meta- tarsus longitudine articulorum 3 sequentium æqualis, un- guis articuli circiter 3:1 longitudine. Alæ mediocres, leniter infumatæ stigmate ct costa flavis, hac 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. basi ét apice extremis, illo basi ét margine exteriore in- fuscatis; nervi ceteri fere toti nigri, radix fusca, teguli nigri, apex radii solito magis sinuatus. I. monostagon Grav. Das einzige Ex. ist viel kleiner als gewöhnlich, scheint aber keine sonstige Unterschiede von I. monostagon zu bieten. Long. 10,5 mm. Antsiforowa (»70 Werst nördl. von Je- misseisk»)) d. 24, 1810. loan I. saturatorius L. Sibiria, Jenisseisk d. 2!~2%/, 1876. aot Genus Phaeogenes WESM. Ph. nanus Wesm. Diese Art liegt in zwei habituell sehr verschiedene Formen vor. Die eine (Krasnojarsk) ist nur 4 mm. lang und hat die helle Farbe des Hinterleibes mehr gelblich; die zweite (2 Ex.) ist viel grösser (6—6,; mrn.), das Hinterleib ist matter und die helle Farbe desselben trüb- rot. Trotzdem stimmen doch die strukturellen Merkmale zu gut überein um eine Trennung in zwei Arten zu erlauben. Krasnojarsk "ad." +2/,. (1. Ex.), Fatjanovsk «(ai 62 = ome Dp Maron on Genus Diadromus WESM. Ein Männchen aus Novo Saljevsk (lat. 65 ', 10') ist dieser Gattung zuhörig und stimmt ziemlich gut mit D. subtilicornis Grav., steht jedenfalls demselben sehr nahe. Hüften, Troch- anteren und Schenkel sind grösstenteils schwarz, Segm. 2—3 und Basis des 4:n rot; Körperlänge 4,; mm. DREI NEUE ACARIDEN AUS KAMERUN VON IVAR TRÄGÄRDH, UPSALA. Mit ı Tafel und 2 Textfiguren. Unter den von dem Herrn Professor YNGVE SJÖSTEDT in Kamerun zusammengebrachten Sammlungen befanden sich auch drei Acariden, die er mir gütigst zu Bestimmung über- liess. 4 Alle drei Arten sind für die Wissenschaft neu, was ja zu erwarten war, da keine Acariden vorher aus Kamerun be- schrieben worden sind; sie gehören aber schon bekannten Gattungen an, nämlich Grenia Oupus. Trichotarsus und Trombidium Farr. von der erstere wahrscheinlich der Subfa- milie Zælaptinæ der Pararasitiden (Gamasiden), die zweite der Subfamilie Zyroglyphine der Acariden (Sarcoptiden) und die dritte der Subfamilie 7rombidiinæ der Trombidiiden an- gehört. Fam. Parasitidæ. Greenia Oups. 1901. Greenia. Oupremans. Notes on Acari. Third series. in Tijdschrift d. Nederl. Dierkundige Ver- Cem cine. + 2.-Serie.. Wil. i, H...2...S 5-60. 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Greenia sjöstedti n. sp. Textfig. ı und 2 und Fig. 11—15, Taf. 2. Die Gattung Greenia scheint eine ausschliesslich tropische Verbreitung zu haben. Sie wurde im Jahre 1901 von Oupe- MANS für eine Acaride, G. perkinsi aufgestellt, die auf Java in dem sog. »acaridchamber» ! von Xylocopa (Coptorthosoma) tenuiscapa Westw. gefunden wurde. Im Jahre 1903 wurde von demselben Autor noch eine zu dieser Gattung gehörende Art, G. alfkeni beschrieben, die dem »acaridchamber» von Aylocopa æstuans L. in Indien ge- funden wurde. Die Gattung Greenia ist dadurch karaktärisiert, dass die Stigmata Peritremata entbehren. Sie nähert sich dadurch nach Oupemans der Gattung /phiopsis, von welcher sie sich je- doch durch die Anwesenheit von Klauen an dem ersten Bein- paare unterscheidet. Die Stellung der Gattung unter den Pa- rasitiden ist noch nicht möglich zu ermitteln, da bisjetzt nur Weibchen gefunden sind. Vorliegende Art wurde auf Aylocopa nıgrita Far. in einer Anzahl von 16 2 Nymphen und 3 erwachsenen Weib- chen gefunden. Die Länge des erwachsenen Weibchens beträgt ungefähr 3 mm, die grösste Breite etwa 1,, mm. Die Art erreicht also die Grösse der G. perkinsi und gehört wie diese zu den grössten bisjetzt bekannten Parasitiden. Die Farbe der Nymphen ist licht gelb, die des erwachsenen Weibchens ist wie bei den meisten Parasitiden hell kaffe- braun. Auf der Dorsalseite ist jederseits der Medianli- nie ein Streifen von dunklen, unregelmässigen Flecken vorhanden, die jedoch nicht durch eine besondere Farbe der Chitindecke hervorgerufen sind, sondern ihren Ur- " Diese Acaridkammer ist 1899 von PERKINS beschrieben: »On a spe- cial Acarid chamber formed within the basal abdominal segment of bees of the genus Coptorthosoma (Xylocopinæ) in The Entomol. Monthly Magazine ser. 2. v. 10. 5. 37. Sie scheint aber seit lange bekannt gewesen zu sein (Vergl. OUDEMANS, Symbiose von Coftorthosoma und Greenia. Eine Prioritätsfrage Zool. Anz. Bd. 27. No. 4. Dez. 1903. ‘LU TRÂGÂRDH: DREI NEUE ACARIDEN AUS KAMERUN. 153 sprung der Inserierung von zwei Längsreihen von dorso- ventralen Muskeln verdanken. Die Gestalt des Körpers ist länglich oval, mit fast parallelen Seitenrändern. Bei den Nymphen liegt die grösste Breite in der Schultergegend zwischen dem ersten und zweiten Drittel des Körpers und von diesem Punkte laufen die Seitenränder nach vorn in eine wohl abgerundete Spitze zusammen. Hinten ist das Tier breit abgerundet. Beim erwachsenen Weibchen ist zufolge der Aus- dehnung des unbedeckten Teils des Hinterleibes die grösste Breite nach hinten verschoben, so dass sie zwischen dem zweiten und dritten Drittel der Körperlänge liegt. Die Oberseite des Körpers wird von einem ovalen ungeteil- ten Schild zum grössten Teil bedeckt; nur an den Seiten hinter der Schultern und am Hinterende bleibt ein weiss schimmernder Randsaum unbedeckt. Die Chitindecke zeigt sich bei genügender Vergrösserung sehr fein punktiert; ihre Textur ist durch erhabene Leist- chen, die polygonale Felder einschliessen, retikuliert. Die Seitenränder des Dorsalchildes haben auf der Höhe des zweiten Beinpares einen schmalen, fingerförmigen, nach vorn sich erstreckenden Einschnitt und weiter nach hinten auf der Höhe des vierten Beinpaares eine kleine Aus- buchtung. Die ganze Oberseite des Tierchens ist gleichmässig dicht mit langen Haaren besetzt. Auf der Unterseite sind drei getrennte Schilder vorhanden: der Sternal-, der Genital- und der Analschild. Die Chitin- decke des unbedeckten Teils der Unterseite besitzt Trans- versalstriierung und dieselbe netzförmige Textur wie die Oberseite. Der Sternalschild (sts. Textfig. 1) ist pentagonal mit ausge- rundeten Seiten und trägt zwei Paar nach hinten ge- richteter Borsten. Der Genitalschild (gs. Textfig. 1) ist lang und triangulär. Zwischen diesen Schildern sitzen zwei Paar Borsten. Der Analschild (Fig. 15. Taf. 2.) ist verhältnissmässig gross, oval, nach hinten schmäler und trägt jederseits der Anal- : \ a Te FE: x a Wire BANN 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. öffnung eine Borste; etwas hinter der. Analöffnung in der Medianlinie sitzt auch eine Borste. Die Stigmata (Fig. 13. Taf. 2.) ähneln am meisten den- jenigen von G. alfkeni, insofern als sie in einer ovalen Grube sich öffnen, deren Ränder nach innen gebogen sind. Die von ÖOupemans erwähnte Radialstreifung ist auch vorhanden, wird aber durch die die Wände der Grube bekleidenden centripetal gerichteten Borsten hervorgerufen. Wahrscheinlich beruht die Radialstreifung bei G. alfkem auf dieselbe Ursache. | & | e3 = Will rn } de N | 5 a Fig. 1. Siernal- und Genitalschild. 0X1. Fig. 2. Zypostom. OX3. Ein grosser Unterschied zwischen G. sjyöstedti und den anderen Greema-Arten besteht darin, dass bei ersterer die Stigmata auf der äusseren Seite von einem schmalen, verdick- ten Chitinstreifen umgesäumt wird, der sich nach vorn in einen ovalen unregelmässiger Schild fortsetzt, der bis dem Hinterrand der Coxa 2 reicht. Es dürfte dieser Schild allem Anschein nach als ein Rest des sonst bei den Parasitiden vor- kommenden sog. Peritrema aufzufassen sein. In dieser Hinsicht weicht also G. sjöstedti weniger als die anderen Greenia-Arten vom dem gewöhnlichen Typus ab. Die Mandibeln (Fig. 12. Taf. 2) sind im Verhältniss zu. dem grossen Körper sehr klein, indem sie nur 0,63 mm. Das Das Die Das TRÄGÄRDH: DREI NEUE ACARIDEN AUS KAMERUN. 155 lang sind (wovon die Scheere 0,18 beträgt), was wohl auf die parasitische Lebensweise zurückzuführen ist. Der bewegliche Teil der Scheere ist kräftiger und mit zwei kurzen, stumpfen Zähnen bewaffnet. Der unbeweg- liche Teil ist mit einer spitzen Zahn und dahinter mit einer scharfen Schneide versehen. Zu gleicher Höhe wie die Mitte der Schneide ist auf der Innenseite ein spit- zes, hyalines, und, wie es scheint, sehr zerbrechliches Haar eingefügt. Das sog. Flagellum ist nur durch einige Härchen vertreten. Epistom ist breit zungenförmig mit ungezähnten Seiten- rändern. Hypostom (sts. Textfig. 2) stimmt mit demjenigen von G. perkinsi überein, indem es hyaline, stumpfe Hörner und lange, gefiederte Unterlippentaster (»mala maxillæ in- ferior» BERLESE) hat. Drei Paar Borsten sind vorhanden. Taster haben ein langes Basalglied und sind reichlich mit Borsten besetzt. Sie zeigen keine besondere Merk- ende. erste und zweite Beinpaar sind wie bei den anderen Greenia-Arten teils mit langen kräftigen Borsten, von de- nen die am Genu und Femur befindlichen am längsten sind, teils mit kurzen, stumpfen, perpendikulär abstehen- den Dornen bewaffnet. Am ersten Beinpaar (Fig. 11. Taf. 2) sind, hauptsäch- lich auf der äusseren und oberen Seite, folgende Dornen vorhanden: drei am Tarsus, von denen ein nach unten gerichtet ist, drei an der Tibia und am Genu und an der Unterseite der Femurs ein. Der Tarsus läuft in eine nach unten gerichtete, stark chitinisierte Spitze aus. Am zweiten Paar (Fig. 14. Taf. 2) sind die Dornen auf der Unteren und äusseren Seite placiert: am Tarsus sind drei vorhanden, von denen der grösste so weit nach vorn gerückt ist, dass er an der einen Seite der wie beim ersten Beinpaar kräftig chitinisierten Tarsalspitze einge- fügt ist. An der Tibia und am Genu sind drei Dornen vorhanden und am Femur ein. 156 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Die Coxalglieder (c?, c?, ct Textfig. 1) sämmtlicher Bein- paare tragen nach hinten gerichtete, kräftige, zugespitzte Borsten von denen auf der Coxa 1, 2 und 3 zwei und auf Coxa 4 ein vorhanden sind. Das dritte und vierte Beinpaar sind länger als die vorderen und entbehren Dornen, sind dagegen mit langen Borsten versehen. Ihre Tarsalglieder laufen nicht in eine stärker chitinisierte Spitze aus. Sämmtliche Füsse sind mit zwei Klauen von gleicher Grösse bewaffnet, zwischen denen ein in vier Falten geteilter Haftlappen vorhanden ist. Fam. Sarcoptidæ. Trichotarsus Can. 1888. Trichotarsus G. CANESTRINI I Tiroglifidi. studio critico. Padua. Trichotarsus simplex n. sp. Bien sund (Ss latte. Vorliegende Art, wovon nur ein einziger Hypopus mir zu Verfügung steht, wurde auf einem Exemplar von Greenia sjö- stedti gefunden. Da sie sehr charaktäristisch ist, lässt es sich wohl rechtfertigen sie nach dem einzigen Exemplar zu be- schreiben. Sie gehört der Gruppe D (nach OupeMaxs) unter den Trichotarsus-Arten, die durch das Vorhandsein von nur einem Dorsalschild sowie durch die kräftigen Klauen gekennzeich- net ist. Die Länge beträgt 0,208 mm. Die Körpergestalt ist die bei der Gruppe gewöhnliche. Die Oberseite des Körpers zeigt bei starker Vergrösse- rung in dem vorderen Teil wie bei 7. hipposiderus und I. coptorthosome kleine wellenförmige, concentrische Furchen. Die Borsten sind genau wie bei 7. japonicus! placiert, indem nur vier Paar auf der Oberseite sitzen, das fünfte Paar ein wenig auf die Unterseite verschoben * Vergl. OUDEMANS, Further Notes on Acari. Tijdschr. v. Ent. 1900. BAFA TAPEZ Fe. 46: ‘, TRÂGÂRDH: DREI NEUE ACARIDEN AUS KAMERUN. 157 ist. (Das dieses Paar von der Oberseite stammt, ergiebt sich aus einem Vergleich mit 7. hipposiderus?. Der Hinterrand des Körpers ist stärker chitinisiert und zeigt eine von zwei Höckern begrenzte Einbuchtung, die in einen in der Medianlinie hinziehenden Chitinleistchen sich fortsetzt. Durch dieses Merkmal nähert sich unsere Art zu T. japonicus. Die Unterseite. Uber der Bau der hinteren Epimeren kann ich keine vüllig sichern Angeben geben, da das Tier beim Einschliessen im Glycerin zum Teil mit Luft gefüllt wurde, so dass die Unterseite zum Teil dunkel wurde. Den Bau der vorderen Epimeren zeigt Fig. 17. Auf Grund der- selben Ursache bin ich nicht ganz sicher, ob sich nicht mehr Borsten auf der Unterseite sich befinden, als die ich beobachtet habe. Es sind vier Paar deutlich zu sehen, deren Placierung Fig. 17 zeigt. Im Hinteren Teil ist eine Saugscheibenplatte vorhanden, deren Grenzen jedoch ziemlich schwach markiert sind. Auf derselben habe ich vier Paar Saugscheiben bemerken können, von denen das zweite Paar von vorn gerechnet das grösste ist. Auf der Unterseite der am Hinterrande befindlichen Höcker- chen sitzt ein Paar nach unten hakenförmig gebogenen Borsten. Die Beine entbehren der sonst bei dieser Gruppe vorkom- menden blattförmigen Haare. An den Tarsen der drei ersten Beinpaare sind lange, äusserst feine Haare vorhanden, denen wohl eine Tasterfunktion zu- zuschreiben ist. Besonders am dritten Beinpaar sind sie wohl entwickelt. An der Tibia der ersten und zweiten Beinpaares sind auch eine lange Borste vorhanden. Ausser den Borsten sind die zwei vorderen Beinpaare mit kurzen, kräftigen Dornen bewaffnet, von denen zwei am Tarsus des ersten, ein am Tarsus und ein am Genu des zweiten Beinpaares sitzen. * OUDEMANS, Notes on Acari. Fifth Series. Tijdschr. v. Ent. Bd. AS lati 12. Big. 46: 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Das vierte Beinpaar trägt am Grunde der langen Endborste, die 0,26 mm lang ist, zwei äusserst kleine Haare. Die Klauen sind von dem in der Gruppe gewöhnlichen Typus. Fam. Trombidiidæ. Trombidium bipectinatum n. sp. Fig. 1-10 und Fig. 16. Taf. 2: Von dieser Art liegen mir 4 Exemplare vor, von denen zwei o und zwei ® sind. Die Weibchen sind grösser und von plumperen Gestalt als die Männchen und erreichen eine Länge von 3 mm. Die Farbe wahrscheinlich im Leben rot. Die vordere Hälfte des Abdomens ist breit, mit aus- springenden, abgestumpften Schulterecken; die hintere Hälfte dagegen verschmälert mit abgerundetem Hinterrande. Die bei- den Hälfte sind von einander durch zwei quer hinüberziehen- den Eindrücke abgetrennt. Jederseits der Stirnleiste sind zwei Augen vorhanden, die ungestielt sind. | Die Stirnleiste (Fig. 16. Taf. 2) ist lang und schmal, nach vorn nicht ausgebreitet; nach hinten teilt sie sich in eine mediane und zwei laterale Leisten, die neben der. Mittel- linie je eine Ösenartige Figur bilden, in derer hinteren, äus- seren Ecke die beiden langen, einfachen Fühlhaare stehen. Die Taster sind nach dem gewöhnlichen Trombidium- Typus (Fig. 1. Taf. 2) gebaut, zeigen aber eine überaus kräf- tige Bewaffnung. Das vierte Glied (Fig. 9. Taf. 2), das in eine kräftige Kralle ausläuft, trägt jederseits eine Nebenkralle, von denen die auf der äusseren Seite befindliche am grös- sten ist. Ausserdem ist das vierte Glied mit kammförmigen Reihen von 20—25 steifen, stecknadelförmigen Borsten versehen, von denen die eine auf der inneren Seite nahe dem Dorsal- rande des Gliedes eingefügt ist und nach innen und unten gerichtet ist, während die andere auf der äusseren Seite eben- falls nahe den Dorsalrande sitzt und nach innen und oben umgebogen ist. & \ TRÄGÄRDH: DREI NEUE ACARIDEN AUS KAMERUN. 159 Die beiden Reihen konvergieren nach hinten und gehen in einen Büschel von langen, kräftigen, nach unten geboge- nen Borsten über. Der ganze Taster ist ausserdem mit langen, gefiederten Borsten bekleidet. Das fünfte Glied ist länglich oval und überragt die Endkralle des vierten Gliedes ein wenig. Die Mandibeln sind von den Seiten zusammen- gedrückt und überall von gleicher Breite. Die Mandibelklaue ist ungezähnt. Der ganze Körper ist dicht mit kleinen, kolbenförmig auf- geblasenen, dicht gefiederten Haaren bekleidet (Fig. 5 und 6, Taf. 1) zwischen denen besonders an Hinterende grössere Haare von demselben Typus eingestreut sind. (Fig. 4. Taf. 2). Die Beine sind im Verhältniss zu dem Körper grob und kräftig, vor allem das vierte Beinpaar. Die Längeverhältnisse sind aus der beigefügten Tabelle ersichtlich. Längeverhältnisse der Glieder. | | | | | | Breite DE ae | 2 | 3 | AN RS 6 des 4 Glie- | | | | des a EM BEE One |h, 2 +! | a 2,2 158 2 te oo ||". ONE AE) | 2 I | 1,2 1,2 1,4 1,64 2 | | | 3 | ul De Io | Is Teg Ait 2e | Chale 202 | Re a pete | o,8 | ? 2 mm ee et: enr: | 2,5 3,2 I,2 | Die Haare der Beine (Fig. 7. Taf. 2) sind spulenförmig und dicht zweiseitig gefiedert. Auf der Oberseite der 4 dista- len Glieder sind bemerkt man lichtere Streifen, auf denen die Haare bedeutend kleiner und fast einfach sind. Diese Streifen nehmen distalwärts an Grösse zu und sind auf den Tarsen des 1 Beinpaares am besten entwickelt, fehlen dagegen bei- nahe auf den Tarsen des 2 und 3 Paares und sind auf den- jenigen des 4 Paares schwach entwickelt. Die Haare des vierten Beinpaares weichen von dem gewöhnlichen Typus vollständig ab (Fig. 2 una 3 Taf. 2). Sie sind nämlich haken- förmig, nach vorn umgebogen, in einer Papille fest einge- fügt und in eine kräftige, ohne Ausnahme 6-gezähnte Scheibe 160 erweitert. die obenerwähnten Streifen umsäumend, sitzen Haare von dem gewöhnlichen Typus. An jedem Beinpaar sind zwei kräftige Klauen vorhanden, die in tiefe Ausbuchtungen der Tarsalenden zurückgeschlagen werden können. (Fig. 10, Taf. 2.) ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Zwischen ihnen, auf der Oberseite der Glieder, Tafelerklärung. Sämmtliche Figuren sind mit Hilfe von ABBE'S Zeichenapparat gezeichnet. I 2. 2 3: Trombidium bipectinatum n. sp. Taster. Vergr. 30 X 1. Borste des 4 Beinpaares. Seitenansicht. Vergr. 620X 1. » » » Von oben gesehen. Vergr. 620 X I. 4, 5, 6. Kôrperhaare. Vergr. 620X 1. 2° 3. 15. 17. 18. Haar der 1—3 Beinpaare. Vergr. 620 X 1. Totofigur. Verg. 8x 1. 4 und 5 Tasterglied von innen gesehen. Vergr. 150X I. Tarsus des 2 Beinpaares. Vergr. 75X1. Stirnleiste. Vergr. 60X 1. Greenia sjöstedti n. sp. I. Bein von innen gesehen. Vergr. 30 X 1. Mandibel. Vergr. 75 x1. Stigma mit Peritrema. Vergr. 30% 1. 2. Bein. Von innen gesehen. Vergr. 30 X 1. Analschild. Vergr. 30 X 1. Trichotarsus simplex n. sp. Ventralansicht. Vergr. 150X 1. Dorsalansicht. Vergr. 150 X 1. X 161 BEITRÄGE ZUR KENNTNIS DER INSEKTENFAUNA VON KAMERUN. NEO 2776 RUSSELKÄFER AUS KAMERUN GESAMMELT VON PROF. D:r YNGVE SJÖSTEDT. BEARBEITET VON PROF. DR. K. M. HELLER (Dresden). Sammlungen von Käfern aus dem æquatorialen Westafrika sind wiederholt im Zusammenhange bearbeitet worden, in Be- zug auf Rtisselkafer wären besonders die Arbeiten von J. THOMSON, Faust, Duvivier und KorBE, die im Verlaufe der Arbeit noch genauer angeführt werden, zu erwähnen; dennoch ist unsere Artkenntnis von erwähnter Familie aus diesem Ge- biete noch eine relativ geringe wie jede neue Sendung von dorther beweist. Auch vorliegende Sammlung von 928 Exem- plaren in 92 Arten enthält eine Reihe von bisher unbekannten Arten, von welchen 14 als neu beschrieben werden konnten; weitere mutmassliche neue Arten konnten, weil entweder nur in einem Exemplar vorhanden, oder weil zu defect nicht be- schrieben werden. Um bei den allmählig durch Einzelnbe- schreibungen artreich gewordenen Gattungen die bereits herr- schende Unübersichtlichkeit nicht zu vergrössern, schien es Entomol. Tidskr. Ärg. 25 H. 3, (1904). Il 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. erwünscht, die beschriebenen Arten einiger Gattungen in Ta- bellen zusammenzufassen. Wenn die zur Trennung benutzten Merkmale zum Teil willkürlich herausgegriffen erscheinen, so erklärt sich dies dadurch, dass oftmals die Einreihung der Arten nur auf Grund von Beschreibungen erfolgen Konnte, die naturgemäss ohne Voraussicht auf die später entdeckten Arten, wichtige Merkmale, die zu einer natürlichen Gruppierung hät- ten benutzt werden können, unerwähnt lassen. Durch das liberale Entgegenkommen seitens des Natur- historischen Reichsmuseums in Stockholm wurden mir durch Vermittlung von Herrn Prof. Cur. AurivirLıus und Prof. SJÖSTEDT eine Reihe Chevrotlat'scher Typen zugänglich gemacht und dadurch die Möglichkeit geboten, die unzulänglichen Beschrei- bungen dieses Autors richtig zu deuten; es sei daher für diese wesentliche Förderung meiner Arbeit auch hier den genannten Herrn mein Dank ausgesprochen. Bei der folgenden Aufzählung der Arten ist auch die Zahl der gesammelten Stücke angegeben, da sie einen Anhalt für die relative Häufigkeit der Art giebt und später für den Ver- gleich mit anderen Gebieten von einigem Interesse sein dürfte. Curculionides adelognathes. Blosyrides, 1. Blosyrus obliquatus Duv. Ann. soc. ent. Belg. XXXVI; 1892, 164 DRE Naupactides. 2. Ischnotrachelus dorsalis Curve. Berl. ent. Zeit. XXVIII, 1884, 184 1.3 Si nf longicollis CHEvR. 1. c. EP 4, an crux Faust. Deutsche ent. Zeit. XXX 1886, 347 Lies 5; i alternans sp. n. Mae 6. ? elegans sp. n. Une Je a ischnomias sp. n. UE 8. a thomsoni Faust. Deutsche ent. Zeit A898 pl 3 K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 163 Cyphides. 9. Ochthartrum aurivilliusi sp. n. rt. Ex 10. Ischnomias! nobilis Faust. Entom. Nachr. XI, 1885, 88 po 11. Catamonus suffusus Pasc. Journ. Linn. Soc. XIX, 1886, 324 Se Episomides, 12. Demenica semipolita Faust. Deutsche ent. Zeit. 1898, p. 10 (sub Chaunoderus beschrieben) 7 ,, 13. Isaniris gerstäckeri Faust. Ann. Soc. ent. Belg. XXXVI, 1894, 517 SO 14. A thomsoniviAusr Icy p. 316 Zr 15. Platyomicus pedestris Pasc. Journ. Linn. Soc. RS DE Wy lets A, 16. Bryochaeta nigrita CHEvr. Rev. mens. d’Ento- mologie par Dokhtouroff. 1883 INES PSS Deas live + quadrimaculata Faust. Deutsche ent Ze 1898,20 Fe 18. xe sjöstedti sp. n. 10 19. = sellata sp. n. JO 20. = apicalis sp. n. Sone Phyllobiides. 21. Myllocerus sp. FERNE Phytoscaphides. 22. Phytoscaphus sp. (die Gattung ist bisher für Afrika noch nicht nachgewiesen) Sr Curculionides phanerognathes. Cleonides. 23. Lixus avuncularius Korpr. Archiv. f. Naturg. 1898, LXIV, 260 48 ,, * Faust giebt für diese Gattung irrthümlicher Weise: »unguiculi connati» an und stellt sie zu Dermatodes, die Gattung gehört aber zu den Cyphiden mit freien Klauen. 99: 34. 30. 39. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Lixus rhomboidalis Bou. Schönh. Gen. Cure. VIL, 1, 462 (cf. Deutsche Ent. Z. 1895 DSi frater Faust. Deutsche Ent. Zeit. 1895, 230 severini Faust. Ann. soc. ent.Belgique 1899, XLHI, 405 itimberensis Duv. Ann. soc. ent. Bel- gique 1892, XXXVI, 311 a querulus Faust. |. c. 1899, XLIIT, 404 en compressicollis THoms. Archiv Ent. II 1858 p. 131 3 sp. (orientalis Dry. Cat.) 3 Sp. Le sp. (defect) ” SP Hyperides. Cepurus toridus Ouıv. Ent. V, 83 p. 34748 f. Ola D: Hylobiides. .. Aclees senegalensis Faırm. Ann. soc. ent. France 1891, LX, p. 267 Cylades. Cylas femoralis Faust. Deutsche ent. Zeit. 1898, 24 Attelabides. Apoderus seminiger Faust. Ann. soc. ent. Belg. 1894 p. 526 u. 1899 p. 435 2 seminiger v. partitus Faust |. c. + miniatus Faust. Deutsche ent. Zeit 1882 p. 295 à sp. Rhinomacerides. Rhynchites castaneus JEKEL ” Sp. 48 Ex. 84 GE 99. K. M. HELLER: RÜSSELKÂFER AUS KAMERUN. Trigonocolides. Megarhinus sp. (gabonicus Faust. i coll.) | Alcidides. Alcides olivaceus Gerst. Monatsber. Berl. Ac. 1855585 15 3 aschanticus Faust, Deutsche ent. Zeit. orientalis CHEVR. Ann. soc. ent. Belgi- que XXV, 1881, p. 90 | mf rhomboidalis Fausr. Novitatis Zoologi- ede le 1894, py 593 12 trilobus PF Systema, El "Il" pi) 505." Bos hem: Schon Gen: Cure Vlei pr 60115 A sp. bei trilobus (od. var. von #1/obus) 4 5 brevirostris BoH., SCHÖNH. Gen. Cure. Ile (AM 5 x interruptus bilineellus subspec. nov. 40 x haemopterus Box. SCHÖNH. Gen. Curc. III, 624 30 5 sp. (lituratus Faust. i. c) senex SAHLBG. Toms. Archiv, 1, 1). 18295 p°23 8 fs Sp. l Ithyporides. Palaecorynus (Faust. Ent. Zeit. Stettin 1893 p. 233) femoratus Tous. Arch Ent Le teas. 07158 3 5 Sp. 3 Mecocorynus loripes CHEvR. Ann. Soc. ent. France 1833 p. 64, t. 3 fig. 2 a (= Wester- manni Bou.) 2 ~ Cryptorrhynchides. Mechistocerus quedenfeldti Fausr. Ent. Nachricht. 1885 XI p. 94 2 sp. (unkenntlich) 1 Rn (Rhadinomerus) miser Faust. Deutsche ent.’ Zeit. 1898- p. 30,1 = (Rhadinomerus) vulgaris sp. n. 289 bo 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 63. Mechistocerus (Rhadinomerus) sp.! TAG 64. > 7 Sp. LT 65. 2” ” Sp. 2 DE) 66. Pseudostromborhinus (g. n.) dorsalis sp. n. 4 ,, 67. Neotocerus sp. Le 68. Phemida aequatorialis Faust. Deutsche ent. Zeit. 1898, p. 38 EN Zygopides. 69. Dichelotrox (g. n.) bimbianus sp. n. SENS 70. Metialma neptis sp. n. Le 71. Faustiella? (Aenia olim) modesta Faust. Nov. Zoological I 1894, p. 558 Ih 72. Cyllophorus pustulatus Faust. 1. c. p. 556 oes JOG bs Sp. ] 74. Tyriotes cuncipennis Pasc. Ann. Nat. Hist. (5) X, 1882, p. 454 T.. XVIII, fig. 7 SR Campyloscelides. 75. Amorbæus gabonicus Faust. Ann. Nat. Hist. (5) RE1SE2- p. 454 pl eX MINE 7 SANNA Calandrides. 76. Rhynchophorus phoenicis F. Syst. El. II, 430. Gyllh. Schönh. Gen. Cure. IV, 825 O ahs, 77. Oxyopisthen westermanni Auriv. Ent. Tidskr. 1886 p. 97 JA 78. is funebre Irc. Mag. I, 1802 p. 177 13; 79. Anoxyopisthen clavatum Rorrors Notes Leyd. Mus. XIII, 169 An 80. Dolichopisthen togoense Faust. Deutsche ent. Zeitschr. 1895 p. 254 oP aes 81. Cryptocordylus IV-maculatus Faust. Ent. Zeit. Stettin LVI, 1895 p. 222 1.78 * J. THOMSSON beschreibt (Arch. Ent. I 1857 p. 135— 137) eine Reihe von Cryptorrhynchus-Arten die möglicherweise zu Rhadinomerus gestellt werden müssen, es ist daher ohne Kenntniss dieser Typen nicht möglich alle Rha- dinomerus als neu zu erkennen und zu beschreiben. > BERG, Com. Mus. Buenos Ayres 1898 p. 18. He K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 167 82. Aphanomastix (g. n.) cryptophodus sp. n. Ex 83. ? Rhinocles modestus sp. n. fe 84. Cercidocerus albicollis Oriv. Ent. V. 83 p. 91 t. 28 f. 414 lois 85. is 3 var. rubromaculata Faust. Ent. Zeit. Stet- to 18953;4ps 181 86. Cyrtorhinus squamosus Bon. Schönh. Gen. Curc. VII, 2 p. 245 (= squamiger Faust. Deutsche Ent. Zeit. 1895 J Dab2ois Les SM: 9 Sp: l 29 88. Tennoschoita IV-maculata GyLLH. Schönh. Gen. (Cue: NV 010 Sai Sipalides. 89. Sipalus guineensis F. Ent. Syst. Suppl. p. 165 6 90. Hf squalidus Koree Berl. ent. Zeit. XXVII P=r38 RE 91. Rhina afzeli Fanrs. Schöxn. Gen. Curc. IV, p. 797 16 Cossonides. 92. Cossonus camerunus sp. n. 50 Ischnotrachelus ScHONH. Von der schon von SCHÖNHERR auf granulicollis errich- teten Gattung wurden im Laufe der Zeit eine beträchtliche Anzahl von Arten, meist jedoch einzeln, beschrieben, so dass jegliche Übersicht über die Gattung verloren ging. 1883 er- richtete KoLBE die neue Gattung Astycomerus auf zwei Arten, spurius und privignus (Berl. ent. Zeit. 1883 p. 28). 1886 zieht Fausr die Berechtigung der Gattung Astycomerus, die /schnotrachelus sehr nahe steht, in Zweifel und erwähnt, dass sich /schnotrachelus namentlich durch die an der Basis un- gerandeten Decken und die innen nicht gezähnelten Vor- derschienen unterscheide, beschreibt aber später Arten unter die sem Gattungsnamen, denen letztere Merkmale zukommen. 1899 kommt Faust (Annales soc. ent Belg. p. 391) nochmals auf Astocymerus zu sprechen, betont abermals die ausserordent- er Te LE 7 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. lich nahe Verwandtschaft mit /schnotrachelus und giebt als unterscheidendes Merkmal für ersteren die lang ovalen Augen und die den Augenunterrand tangierende Fühlerfurche an. Nachdem mir u. a. auch die Chevrolaf schen Typen, mit Ausnahme des nicht mehr vorhandenen /. calochloris, zur Verfügung standen, bin ich zu dem Schluss gekommen, dass Astycomerus von /schnotrachelus höchstens als subgenus ab- getrennt werden kann, während für ein von Faust beschrie- benen mutabilis (Ann. Soc. Ent. Belg. 1899 p. 391) mit var. inconstans consequenter Weise eine neue Gattung oder minde- stens Untergattung errichtet werden muss. Leider zählen die /schnotrachelus-Beschreibungen Che- vrolat's zu den letzten Arbeiten des damals 85 jährigen Nestors und sind daher meist recht ırangelhaft und irreleitend. Ab- gesehen davon, dass in den Beschreibungen eine Reihe von nichtssagenden, allen Arten zukommenden Merkmalen erwähnt werden, finden sich Angaben, die bei directem Vergleich mit dem Typus als unzutreffend bezeichnet werden müssen, so heisst es z. B. bei /. aspericollis: oculis exertis, während die Augen gerade bei dieser Art, im Gegensatz zu den anderer, sehr flach sind; bei scutellaris: oculis rotundatis, während sie elliptisch sind etc. In der folgenden Tabelle habe ich alle bisher bekannten Arten der Gattung zu vereinigen getrachtet, in natura unbekannt und daher nur mit Fragezeichen oder gar nicht untergebracht sind: cnerarius Tuoms., dissimulator Tuoms., ligneus THOMS., viridipallens Quevr., major KoLse und calochloris CHevr. Tabelle zur Bestimmung der /schnotrachelus-Arten. Halsschild am Hinterrande, vor dem Schildchen, mit einem kräftigen Tuberkel, Seitenrand des Halsschildes unterhalb der Augen winkelig vorgezogen und etwas abstehend; diese Bildung kommt dadurch zustande, dass der Aussenrand der Vorder- hüften sich in Form einer Leiste fortsetzt die, sich nach aussen biegend, über den Halsschildrand hervorragt. Schenkel unbe- wehrt, Schienen gedörnelt, Augen flach, oval, oben in eine kurze Spitze ausgezogen, frontalständig, d. h. ihr Hinterrand RL K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 169 bei der Ansicht des Kopfes von vorn sichtbar: Anasticome- rus subg. n. für Ischnotrachelus mutabilis Faust. Halsschild am Hinterrande in der Mitte ohne Tuberkel, Seitenrand des Halsschildes unterhalb der Augen nicht win- kelig abstehend, Schenkel bewehrt oder unbewehrt (Astzicome- rus), Augen seitenständig, flach, oder gewölbt hinten (respective oben) nie in eine Spitze ausgezogen Ischnotrachelus s. str. I. Vorderschenkel unterseits mit einem, wenn auch zuweilen klei- nen so doch spitzen Zahn oder Dorn bewehrt. 1’. Augen sehr wenig gewölbt, flach. 2', Alle Geisselglieder vom 3. ab quer, Fühlerschaft stark geschwungen Vorderschienen in den unteren zwei Dritteln ihrer Länge gedörnelt, Oberrand der stark gekrümmten Fühlerfurche den Vorderrand des Auges tangierend, Oberseite schmutzig grün, viridipennis Faust}. 2. Höchstens die letzten Geisselglieder quer. 3". Flügeldecken ohne grobe abstehende Borsten. 4'. Flügeldecken einfarbig grau. (2 abnormis KoLbE?.) 4. Flügeldecken mit schwarzbrauner Dorsal- makel. anchoralis Faust.” 3. Fliigeldecken mit abstehenden Borsten oder Bor- stenschüppchen, Rüssel ohne dorsale Längskiele, Fühlergeissel sehr kurz, Halsschildvorderrand ohne Vibrissen, Vorderschienen nicht gedörnelt. 5’. Flügeldecken gestreckt eiförmig, Rüsselrücken flach, äusserst kurz beborstet, Oberseite schwarz mit grünen Randmakeln ischnomias sp. n. 5. Flügeldecken länglich, parallelseitig, Rüssel und Stirn mit dicken steifen Borsten, grau mit braunen Makeln. setosus * Faust. I. Augen mehr oder weniger halbkugelig gewölbt. 6'. Flügeldecken auffallend lang beborstet oder mit abstehenden Borstenschüppchen, Rüssel ohne Dorsalleisten. 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 1’. -Flügeldecken gestreckt elliptisch, Schultern in Form eines kleinen stumpfen Zahnes abgesetzt; Schup- pen auf den Decken breit spatelformig. thomsoni Faust}. 1. Flügeldecken länglich, parallelseitig, aufrechte Bor- stenschüppchen schmäler. 2", Rüsselrücken in der vorderen Hälfte ein- gedrückt, 7. Geiselglied fast kugelig, Oberseite höchstens mit grünlichen Strei- fen und Makeln, Flügeldecken mit Bor- stenschüppchen. crux Kausie: 2, Rüsselrücken eben, mit feiner Mittelfurche, 7. Geisselglied kurz konisch, Decken mit groben Borsten. 3'. Oberseite grau, Seitenrand der Decken und Beine schwach goldig be- schuppt. marginipennis THOMS. 3. Oberseite ganz grün beschuppt. var. argentatus Faust.” 6. Flügeldecken nicht auffallend, höchstens fein und kurz, oder anliegend, beborstet, oder ganz un- beborstet. 7'. Flügeldecken mit je 2 Tuberkeln auf dem 2. und 4. Spatium, Augen mässig gewölbt. Russel mit schwach convergierenden Dorsal- leisten, Geissel kurz, ihre Glieder vom 3. ab ungefähr quadratisch. tuberculifer Faust >. 1. Flügeldecken höchstens an der Spitze des 4. Spa- tium mit einem Tuberkel. 8’. Rüsselleisten, wenn überhaupt deutlich, parallel, hinten niemals deutlich convergierend. 9". Stirn vor den Augen aufgetrieben, hinter den Augen abgeflacht oder leicht der Quere nach ein- gedrückt, keine gleichmässig gebogene Profiel- linie mit dem Rüssel bildend, sondern stumpf- winkelig gebogen. K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. TOT 10'. Schüppchen auf dem Halsschild rings um eine Borste zu je einem schwachen Tuber- kel gruppiert, Stirn mehr als doppelt so breit wie die Augen lang sind, Halsschildseiten schwach gerundet, Oberseite einfärbig, bräunlich weiss, Unterseite metallisch grün. uniformis THOMS ®. ? (calochloris Chevr ?)". 10, Schuppen auf dem Halschild keine Tuberkel bildend, Vorderschienen nicht gedörnelt. 11”. Rüssel ganz ohne Dorsalleisten, 2. Geisselglied kaum so lang wie das erste, die zerstreuten grün- lichen Schuppen der schwärz- lichen Decken sind zu je zwei Makeln verdichtet, Schenkeldorn sehr scharf. viridisparsus Faust ?. 11’. Rüssel vorn mit Dorsalleisten, 2. Geisselglied länger als das erste, Flügeldecken ganz grünlich be- schuppt. viridanus Tous‘. 11. Rüssel mit schwach angedeuteten Dorsalleisten, 2. Geisselglied höchstens so lang wie das erste, die grünlichen Decken schwärz- lich marmoriert, Halsschild mit dunklem Mittelstreifen. vicinus Faust à. 9', Stirn und Rüssel im Profiel eine gerade Linie bil- dend, Augen elliptisch, ihre Längsachse parallel zur Rüssellängsachse, Rüssel gleich breit, ohne Längs- leisten, Halsschild eben mit kleinen metallisch grünlichen Schuppen bedeckt, 7. Geisselglied ke- gelförmig, wenig länger als breit, die Keule lang gestreckt, deutlich 4-gliedrig, ihr 1. Glied so lang wie breit und so lang wie das 2. scutellaris CHEvR. ? = ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 9, Stirn mit dem Rüssel eine im Profiel fast gleich- mässig gebogene Linie darstellend. 12". Flügeldecken fein abstehend beborstet. 13'. Rüssel mehr als doppelt so lang wie der Längsdurchmesser eines Auges, Vorderschienen nicht ge- dörnelt, Oberseite mit grünlichen Schuppen. winaceus Faust.’ hieher gehört auch wohl: viridi-pal- lens QUEDENF. ? 13. Rüssel höchstens doppelt so lang als der Längsdurchmesser eines Auges, Vorderschienen deutlich gedörnelt, Halsschild fast cylin- drisch, länger als breit, Spitze des 4. Spatiums mit Tuberkel, Punktreihen der Decke auf der Scheibe infolge der grossen bor- stentragenden Punkte verworren. longicollis CHEVR.! 12. Flügeldecken nicht abstehend beborstet. Stirn mindesten 3 malso breit als der Durchmesser des schwach in die Länge gezogenen Auges, zweites Geisselglied wenig Kürzer als das erste, 4. und 5. kugelrund, das 7. kegelförmig, etwas breiter als lang, 3. Spatium in der vor- deren Hälfte mit weisslichem Punkt. humeralis Faust.’ S. Rüsselleisten hinten deutlich convergierend. 14'. Bräunlich graue Arten zuweilen mit grünlichem Deckenrand. 15’. Stirn mit Längsrunzeln (entschuppt?) Schild- chen rundlich, Halschild vorn und hin- ten gleich stark verengt. Deckenspatien mit Börstchenreihen. plicatus Faust. N K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 173 Deckenspatien ohne Börstchen. elongatus QUEDENFT.” 15. Stirn ohne Längsrunzeln, Schüppchen länglich, Halsschild vorn mehr als hin- ten verengt, Augenhinterrand etwas nach hinten ausgezogen. solitus Faust.” 14. Weisslich beschuppte od. ganz grüne Arten. 16'. Halsschild mit feiner Mittelfurche. 17'. Augen kreisrund, Beschuppung schmutzig weiss, 5. Streifen nicht eingedrückt. fastidiosus Tuoms.® und cinerarius THoms.® 17. Augen kurzelliptisch, 5. Deckenstrei- fen an der Wurzel eingedrückt. 16. Halschild ohne Spur einer Mittel- furche. nanus FAUST. II. Vorderschenkel unbewehrt, höchstens vor der Spitze stark aus- gerandet, so dass eine stumpfwinkelige, aber nie spitze Er- weiterung gebildet wird. 1’. Stirn vor den Augen gewölbt, dahinter leicht der Quere nach eingedrückt, so dass das Rüsselprofiel vor den Augen aufgetrieben erscheint, Vorderschienen innen meist nur undeutlich gedörnelt. 2'. Halsschild nur wenig länger als breit, Flügeldec- ken mit schwarzer x-förmiger Zeichnung dorsalis Cuevr.’ (inermis KOLBE?).? 2. Halsschild deutlich länger als breit, Flügeldecken mit Basalwulst unregelmässig braun gefleckt, 5. Spatium an der Wurzel eingedrückt. granulicollis Bon.!! (= immundus CHER.) | Flügeldecken einfärbig, ohne Basalwulst, 5. Spa- tium an der Wurzel nicht eingedrückt, Hals- schild mit 3 bräunlichen Längsstreifen. trilineatus CHEVR.' 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. I 1. Stirn mit dem Rüsselrücken eine Flucht bildend, oder in gleichmässigem Bogen verlaufend. L subgenus Astycomerus KOLBE.“ 2! 3". Augen sehr flach, Vorderschienen gedörnelt. 4'. Rüsselleisten parallel, 2. u. 3. Spatium an der Wurzel erhaben, Geissel kurz, perlschnurför- mig, Vorderschienen gedörnelt. aspericollis CHEVR." 4. Rüsselleisten hinten convergierend. 5’. Decken mit erhabenem Basalrand, Ober- seite braun fleckig. variegatus FAUST.? 6. Decken ohne erhabenen Basalrand, einfar- big, weisslich. spurius KOLBE ? auf der Scheibe braun scheckig. privignus KOLBE.? 3. Augen mehr oder weniger halbkugelig gewölbt. 6'. 2. und 4. Spatium an der Wurzel und hinter der Mitte deutlich erhabener als die anderen Zwischen- räume, Halsschild in der hinteren Hälfte mit glatten schwarzen Körnern, 7. Geisselglied länger als das 1. Keulenglied. alternans sp. n. (hieher gehört vielleicht auch ligneus THOMS.) 6. 2. und 4. Spatium nicht gewölbter als die anderen Zwischenräume, 7'. 1. und 2. Geisselglied lang, jedes mindestens so lang wie der kürzere Augendurchmesser, 7. Geisselglied deutlich länger als das erste der spindelförmigen Keule, Schildchen halbelliptisch, so lang wie breit, Körperlänge 10 mm. gentilis Faust.” ~ l. und 2. Geisselglied kürzer als der kürzere Augen- ry durchmesser, das 7. Geisselglied höchstens so lang wie das 1. Keulenglied, Schildchen punktformig, meist deutlich langlich. S. Fühlerschaft die Augenmitte nicht erreichend, 1. Geisselglied kürzer und dicker als das 2., * Berliner Ent. Zeit: XXVI, p. 28. K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 175 Vorderschienen deutlich gedörnelt, Rüsselsei- ten vor dem Auge mit scharfer, den Augen- rand tangierender Randleiste. satelles Faust.? 8. Fühlerschaft die Augenmitte erreichend, oder etwas überragend. 9', Basalrand der Decken erhaben, diese röt- lichbraun mit einzelnen metallisch gol- dig grünen Schüppchen, Augen nicht umfurcht, Vorderschienen gedörnelt. concinnus Faust.® 9, Basalrand der Decken nicht erhaben, diese schwarz mit grünen Randmakeln, Augen umfurcht, Vorderschienen nicht gedörnelt. elegans sp. n. Anmerkung. Die in der Tabelle erwähnten Zschnotra- chelus sind an folgenden Stellen beschrieben: 1, Deutsche Ent. Zeitschr. 1898 p. 17—18, Kamerun. — 2. Berliner Ent. Zeitschr. XXVI, 1883 p. 27—28, Westafrika, Chinchoxo. — 3, Annales Soc. Ent. Belgique XXXVIII 1894 p. 509—912 Quango, Loanda, Gabun. — *. Deutsche Ent. Zeit- schr. 1895 p. 226, Togo. — °. Deutsche Ent. Zeitschr. XXX, 1886 p. 346—352 Gabun und Chinchoxo. — ®. Archiv d’Ento- mologie II 1858 p. 123—126. Gabun. — 7. Berliner Ent. Zeitschr. XXVIII, 1884 p. 183—185 Gabun, Old Calabar, Guinea. — 28.0 Annales’%50e. Ent.” Belgique XLIII, :1899: p. 392 — 393 Congo. — °. Berliner Ent. Zeitschr: XXXII, 1888 p. 276—277 Angola. — 10, ScHONHERR Genera Curc. VI, 1, 1840 p. 289 Senegal. Ischnotrachelus ischomias sp. n. Niger, subter elytrisque macula apicali, altera laterali, in dimidia parte anteriore, postice suturam versus curvata, viridi- metallico-squamosis; rostro aequelato, haud carinulato, medio sulcato, lateribus ultra oculos acutis; antennis scapo squamoso, oculi marginem posteriorem vix attingente, funiculi articulo secundo primo multo breviore, tertio-sexto fere quadratis, sep- 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. timo subtransverso, clava elliptico-acuminata, funiculi articulis tres ultimis paulo longiore; oculis planiusculis, subellipticis; prothorace sub-cylindrico, rude deplanato-granuloso; scutello punctiforme; etytris oblongo-ovatis, convexis, basi elevato- marginatis et hic thorace vix latioribus, humeris obliquis, parum prominulis, spatiis seriato-setulosis; femoribus acute spinosis; tibiis anticis aequaliter curvatis, margine interno subtiliter den- ticulatis. Long. 5—5.5, lat. 2.3—2.; mm. Die eiförmigen, habituell an die Gattung /schnomuas erinnernden, an der Basis nicht gemeinsam ausgerandeten Decken, der ebene, ungeleistete Rüssel, dessen rechtwinckelig abfallenden Seitenkannten sich bis über die Augen hin erstrecken, so wie das kurze zweite Geisselglied lassen die Art ganz isoliert stehend in der Gattung erscheinen und würden wohl ausreichen eine generische Abtrennung zu recht- fertigen, die, weil nur eine Artin 3 teilweise defecten Stücken vorliegt, vorläufig unterblieb. Die Zeichnung der Decken erin- nert etwas an die von /schnomias opulentus Faust und lässt sich kurz wie folgt beschreiben: Decken mit Ausnahme einer schwarzen kreisrunden Makel, in der vorderen Hälfte, die den 5. Punktstreifen tangiert und hinten von einer breiten schwar- zen Deckenquerbinde tangiert wird, metallisch grün, Kopf, Thorax (ein dunkler Mittelstreifen ausgeschlossen) mehr rosa- farbig beschuppt. Deckenspatien mit einer Reihe von weiss- lichen Börstchen, Geisselglieder mit einzelnen, relativ langen, wirtelständigen weissen Wimpern. Ischnotrachelus alternans sp. n. Niger, fuscescentigriseo-squamosus, elytris interdum nigro- maculatis; rostro latitudine sesqui longiore, utrinque carinulato; antennis rufescentibus, funiculo gracile, articulo secundo primo aequilongo, septimo oblongo-conico; oculis modice convexis; prothorace latitudine longitudine aequali, lateribus paulo ro- tundatis, linea mediana tenui, impressa, granuloso, granulis dorso glabris; scutello subtransverso-rotundato; elytris basi ele- vato-marginatis, interstitio secundo quartoque elevatioribus, spa- tiis omnibus seriato-setosis; spatio tertio interdum in primo (rare ne K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 177 etiam in secundo) triente macula albicante, maculis parvis irro- ratis aut figuram x-formae formantibus; femoribus anticis in- ermibus, posticis medio fusco-fasciatis; tibiis anticis spinolosis. EOnBR el lat. 35-4 mm. Einfärbig grau, oder bräunlich grau beschuppt, die Flügel- decken mit kleinen, zuweilen zu einer x-förmigen Figur ver- einigten schwarzen Makeln, auf dem dritten Spatium in der Regel im ersten Drittel, seltener auch im zweiten Drittel mit einer weisslichen Makel. Rüssel 14 mal so lang wie breit mit feiner über die Augen hinausreichender Mittelfurche und bei- derseits mit einer Längsleiste, Augen mässig gewölbt, etwas in die Länge gezogen. Fühlerschaft die Augenmitte erreichend, Geissel schlank, rotbraun, das 2. Geisselglied so lang wie das erste, die folgenden gestreckt elliptisch, das 7. gestreckt kegelförmig, so wie die Keule fein grau pubescent. Halsschild mindestens so breit wie lang, mit sehr feiner Mittellinie, über- all gekörnelt, einige der Körner auf der Scheibe kahl, glän- zend. Flügeldecken mit Basalwulst und erhabenem zweiten und vierten Zwischenraum, auch die Wurzel des 6. Spatiums an der Schulter etwas wulstartig vortretend, entweder ganz einfärbig grau, oder bräunlich mit schwärzlichen Makeln, das 2. Spatium im 1. Drittel, seltener auch im 2. Drittel mit einer weisslichen Punktmakel. Ein Exemplar zeigt auf der Scheibe jeder Decke eine mit der Spitze der Naht zugekehrte V-förmige dunkle Figur, die den Nahtstreifen freilässt. Schenkel unge- zähnt, die hinteren in der Mitte mit dunkler Querbinde. Ischotrachelus elegans sp. n. Niger, viridi-aurato-squamosus, elytris dorso maxima parte nigricante; rostro planiusculo, antrorsum paulo attenuato, ut- rinque carinulato, medio usque in fronte sulcato, fronte haud - pulvinato; oculis convexis, breviter ellipticis, circumsulcatis; scapo oculi medium attingente, funiculi articulo secundo primo paulo longiore, articulis reliquis oblongis, septimo clavae articulo primo longiore; prothorace longitudine latitudine aequali, in di- midia parte basali sulcato; elytris oblongis, pone medium sub- ampliatis, basi utrinque subcallosa, punctato-striatis, stria quinta basi profundiore, spatiis brevissime seriatio-setulosis, Entomol, Tidskr. Arg. 25 H. 3, (1904). 12 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. regione circumhumerali macula triangulari laterali, altera ante- apicali viridi-squamosis, reliquis nigris, parce cupreo-squamosis; femoribus inermibus, tibiis vix crenulatis. Long. 6,5—, lat. 2-3 mm. Schwarz, metallisch grün beschuppt, Flügeldecken mit schwärzlicher, beiderseits zweimal winkelig ausgerandeter Dorsalfärbung. Rüssel eben, mit der Stirn im Profiel eine Flucht bildend, in der Mitte vor den Augen kaum merklich concav, beiderseits mit je einer, zur anderen parallelen, vor dem Auge abgekürzten Längsleiste und mit bis über die Augen hinaus reichender Mittelfurche. Augen kurz elliptisch, umfurcht, mit circa 6 weisslichen Supraorbitalbérstchen. Fühlerschaft die Augenmitte etwas überragend, zweites Geisselglied etwas länger als das erste, die übrigen länglich, das 7. länger als das erste Keulenglied. Halsschild so lang wie breit, beiderseits gleich- mässig gerundet, an der Basis etwas breiter als vorn, der ab- geschnürte Hinterrand beiderseits etwas winkelig vorspringend, in der hinteren Hälfte mit Mittelfurche, oberseits klein höcke- rig, jeder Höcker mit rosettenartig angeordneten Schuppen be- deckt. Schildchen elliptisch, punktförmig. Flügeldecken ge- streckt, parallelseitig, hinter der Mitte leicht erweitert, mit an der Wurzel sehr wenig vertiefter Naht, ohne erhabenen Basalrand, etwas beulenartig an der Basis aufgetriebenen 1. und 2. Spatium und mit sehr kurzen gereihten Börstchen in den Zwischenräu- men. Beschuppung der Decken in der vorderen Hälfte an den Seiten grün und nach der Naht hin gerichtete dreieckige Zip- fel bildend, ausserdem eine Makel vor der Deckenspitze grün, im übrigen kupferig und mässig dicht beschuppt, so dass eine schwärzliche Rückenfärbung zustande kommt. (Schüppchen bei stärkerer Vergrösserung, etwa 40, gekörnelt.) Schenkel unbe- wehrt, die hinteren den Hinterrand des vorletzten Bauchsegmen- tes erreichend. Vorderschienen an der Spitze nach innen ge- bogen, am Innenrand kaum gekerbt. Ochtharthrum aurivilliusi sp. n. O. humerali Faust! subsimilis, margaritaceo-squamosus, 1m Die : ; à Entomolog. Zeit. Stettin 1890, 41, p. 171. Ausser der aus GABUN beschriebenen Art: speciosum, beschrieb FAUST noch humerale in der Deut- + K.. M. HELLER: RUSSELKAFER AUS KAMERUN. 179 squamulis auratis adspersus et nigro-setosus, elytris dorso infuscatis; antennis horride nigro-setosis, scapo valido (ut in genere Platyomico) dilatato, oculi marginem posticum vix attin- gente, funiculi articulo primo maxima parte albo-squamoso, secundo primo vix longiore ut reliquis nigris, 5., 6., 7. sphae- ricis, clava albicante; rostro dorso antrorsum paulo angustato, latitudine duplo longiore, carina mediana glabra; prothorace transverso, medio subtiliter sulcato, sat parce rudeque punc- tato, punctis setuliferis; scutello longitudine latitudine aequali, antice truncato, postice rotundato; elytris oblongis, lateribus parallelis, regione basali depressiuscula, striato-punctatis, spatio quinto basi subimpressa, spatiis setulis errectis nigris, irregu- lare biseriatis, squamulis subinfuscatis in elytrorum medio fascia transversa obsoleta formantibus; corpore subter pedi- husque albicantibus. Long. 12.5, lat. 48 mm. Die Art ist von allen 3 bisher bekannten durch die, ähn- lich wie bei gewissen Platyomicus- und Dryochaeta-Arten be- borsteten Fühler ausgezeichnet, auch die schwarze abstehende Beborstung der Oberseite kommt ihr allein zu. In der Färbung nähert sie sich etwas der humeralis Faust, ohne aber deren vortretenden Schultern, noch die grossen anliegenden gelb- lichen Schuppen, die neben der kleinen Grundbeschuppung sich auf den Spatien finden, aufzuweisen. Die Fühler sind bis auf das grösstenteils weiss beschuppte erste Keulenglied und die weissliche Keule, schwarz. Die perlgrauen, hier und da goldig-rot schimmernden Schüppchen der Decken bilden auf dem vorderen Teil der Oberseite einen bräunlich grauen Dor- salflecken, der in der Deckenmitte beiderseits zu einem undeut- lichen Querband erweitert ist und da ungefähr bis zum 6. Punkt- streifen reich. Das mir vorliegende Unicum hat noch die rechte Abortivmandibel erhalten, sie ist auffallend lang (so lang wie die 6 proximalen Geisselglieder) stiletförmig, gerade, ober- seits mit starkem Mittelkiel, unterseits mit zwei flachen Längs- furchen. schen Ent. Zeit. 1896, p.116 und fossulatum 1. c. 1899 p. 321 aus Deutsch Ost-Afrika. ER ST TN NE at 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Bryochaeta Pascoe. Journal Linnean Soc. 1871 p. 160. Alter als die Gattung Dryochaeta ist die von THOMSON (Archiv. ent. II 1858 p. 128) aufgestellte Gattung Syntapho- cerus, deren Typus S. /ispidulus Toms. ist. Sie unterschei- det sich von erst genannter Gattung dadurch, dass die Fühler- gruben oberseits zusammenstossen und nur durch eine haar- feine Lamelle getrennt sind. Die von Pascor an gleicher Stelle errichtete Gattung Zupiona ist von Bryochaeta und Sytapho- cerus nur durch die schlanke Fühlergeissel unterschieden. Da es mir möglich war, auch von der Gattung Synthaphocerus Cuevrorars Typen zu untersuchen, dürfte die in der folgenden Tabelle zum Ausdruck gebrachte Synonymie allgemein ange- nommen werden. So ist Syniaphocerus cubcruciatus CHENR. = Bryochaeta palliata Pasc., Synthaphocerus nigritus CHEyR. = Bryochaeta viridis Pasc., die Beschreibung CHEvRoLATS wurde nach einem ganz abgeriebenen Exemplar abgefasst, das aber doch stellenweise die früher vorhandene grüne Beschuppung erkennen lässt. Synthaphocerus opthhalmicus Curve. = Eupio- na attalica Pasc. Es haben in allen Fällen die erwähnten CHEvRoLAT' schen Artnamen für die Pascor’schen einzutreten, und nur die Gattungsnamen des letzteren Gültigkeit. Der Typus von Syntaphocerus semiviridis CHEYR. ist leider nicht mehr im Museum von Stockholm vorhanden und daher die Art nicht mit Sicherheit zu deuten, sie muss, vor- ausgesetzt, dass sie auch zu Dryochaeta gehört, der hier als neu beschriebenen se//ata nahe stehen, wie aus der Decken- zeichnung hervorgeht, die wie folgt beschrieben wird: »ely- tris... dorso postico nigre unicostatis, fascia dorsali nigra ante marginem abbreviata». Stände statt dorso postico : dorso antico, so Könnte die Synonymie mit einiger Sicherheit ange- nommen werden. Fühlergeissel scheinbar sechsgliedrig, das siebente Glied mit der Keule verschmolzen, I. Fühlergeissel siebengliedrig. IT: I a’. Fühler einfärbig, graubraun. K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 181 b'. Rüsselrücken durch die nierenförmigen, am oberen Ende genäherten Fühlergruben stark eingeengt, so dass er beiderseits eine kurze tiefe Ausrandung aufweist, Fühlerschaft die Mitte des Halsschildes erreichend. Halsschild beiderseits hinter der Mitte am Seitenrande, mit einem stumpfen Höcker. Oberseite des Kopfes graubraun, mit schwärzlichem nach dem Schildchen zu erweiterten Querband, nahe der Deckenbasis und einem eben so gefärbten, aber breiteren Deckenquerband hinter der Mitte, acanthoides OLw. b. Rüsselrücken zwischen den mehr gestreckten Fühlergruben nur mässig eingeengt, seine Seitenränder daher nur im flachen Bogen ausgerandet oder ganz geradlinig. Q Pterygien nur mässig vorspringend, so dass die Breite eines Pterygiums der Rüsselbreite zwischen der Füh- lerinsertion nicht gleichkommt. d'. Halsschild ohne hell beschuppten Längsstreifen, Flügeldecken grünlich grau, auch in den Punkt- streifen beschuppt. pascoei Faust. d. Halsschild mit heller beschuppten Seitenrandstrei- fen, Punktstreifen der Decken unbeschuppt. ce. Seitenkanten des Rüsselrückens vor der Fühler- insertion leicht gebuchtet. Das schwarze dor- sale Deckenquerband ist nur durch die schwarze Naht mit der Deckenbasis verbunden, Decken ohne Apicalmakel. sellata sp. n. (= semiviridis CHEVR.??) c. Pterygien beiderseits weit vorspringend, so dass die Ent- fernung je einer ihrer Aussenränder von Rüsselseiten- rand der Rüsselbreite, zwischen der Fühlerinsertion, gleichkommt, oder jene übertrifft. f. Seitenkanten des Rüsselrückens bis an das Ende der Fühlergruben hin geradlinig und conver- gierend. g’. Das schwarze dorsale, bis zum vorletzten Streifen reichende Deckenquerband vorn durch eine über die Naht und zwei Spatien sich erstrecken- 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. de streifenartige Erweiterung mit der Dek- kenbasis verbunden. subcruciata Curve. (= palliata Pasc.) g. Das schwarze dorsale Deckenquerband reicht bis zum letzten Deckenstreifen nach aussen, Dek- ken ausserdem mit schwarzer Apicalmakel, sonst wie bei voriger Art gezeichnet. apicalis sp n. a, Zweites Geisselglied an der Spitze, das dritte, vierte, fünfte und sechste ganz weiss, Decken mit grünem Querband und grünen Längsstreifen. sjöstedti sp. n. II a’. Augen mehr oder weniger gewölbt, am Hinterrande nicht scharf abgesetzt, Spatien unter sich gleichmässig gewölbt. b'. Spatien breiter als die kahlen Punktstreifen. c'. Rüsselrücken unterhalb der Fühlerinsertion kaum verbrei- tert, die Ränder daselbst nach vorn leicht divergie- rend, 3. Geisselglied etwas länger als breit, die hell bräunlich grauen Decken an der Wurzel und vor der Mitte mit schmalen, unterbrochenen, grünlichen Quer- binden, im Spitzendrittel mit einigen ebenso gefärbten Längsstreifen. Suturalstreifen durchaus gleich breit. (sufflata Pasc.? =) sulcipennis THOMS. c. Rüsselrücken unterhaib der Fühlerinsertion verbreitert, der verbreiterte Teil mit parallelen Seitenrändern, 3. Geis- selglied etwas breiter als lang, Saturalstreifen im zwei- ten Drittel etwas verbreitert (viridis Pasc. =) nigrita CHEYR. b. Spatien schmäler als die kahlen Punktstreifen, 3. Geis- selglied quer, Halsschild mit feiner hell beschuppter Mittellinie und breiter Seitenrandlinie, ausserdem eine feine Längslinie unterhalb des Seitenrandes und die Unterseite der Vorderbrust hell beschuppt. lineata Faust. a. Augen am Hinterrande scharf abgesetzt, eine rechtwinkelige Ecke bildend. Decken an der Basis schmal mit grün- lichen Schüppchen gesäumt, vor der Mitte mit einer unregelmässigen Querreihe von grün beschuppten Punk- (A Kr gi K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 183 ten und einige Spatien im Spitzendrittel mehr oder weniger grünlich längsgestreift. interrupta Faust. Bryochaeta sellata sp. n. B. subcruciate Pasc. similis, cinerea, subroseo-lavata, ely- tris viridis, subaurato-squamulosis, sutura in dimidia parte ba- sali fasciaque lata, marginem lateralem haud attingente, nigris, setis supra-orbitalibus quatuor; antennis funiculo clavaque nigri- cantibus; prothorace fuscescenti, subter vittisque utrinque dor- salibus margaritaceis; elytris punctato-striatis, striis dorsalibus antice posticeque angustioribus, in fascia obscura fere spatiis aequilatis; corpore subter pallide aurato-pedibus roseo-squamo- sis, femoribus in medio infuscates. Long. 7—10.s, lat. 2.8-4.2 mm. Rüsselrücken vor der Fühlerinsertion mässig verbreitert, ohne Mittelfurche. Stirn eingedrückt, vorn in der Mitte mit tiefen strichartigem Eindruck. Fühler einfärbig braun, Keule schwärzlich grau. Der braune Thorax sehr wenig breiter als lang, mit hellen Längsstreifen und zerstreuten gröberen Punk- ten. Flügeldecken grünlich oder gelblichgrün beschuppt, mit groben glatten schwarzen Punktstreifen, diese auf der schwar- zen Querbinde so breit, vorn schmäler als die Spatien, die vordere Hälfte der Naht und eine mit ihr zusammenhän- gende Querbinde, die aussen bis zum 9. Streifen reicht, schwarz tomentiert. Unterseite, so wie die Vorderbrust, hell grünlich die Beine mehr rosenfarbig schillernd, Hinterschenkel an der Aussenseite mit bräunlichem Nebelfleck. Bryochaeta apicalis sp. n. B. suberuciatae Curve. simillima, sed thorace utrinque et in medio pallide vittato, funiculi articulo secundo primo longiore; elytris fascia transversa nigra, striam decimam attin- gente, macula apicali subtriangulari nigra. [CONGO Der Briochaeta subcruciata CHEvR. sehr ähnlich, aber das Halsschild kaum abgeflacht, der discoidale Querwulst an den 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Seiten nicht höckerartig vortretend, in der Mitte mit feinem, beiderseits mit breiterem hellen Längsstreifen (bei subericiata einfärbig). Zweites Geisselglied länger als das erste, fast doppelt so lang wie an der Spitze breit, 5. und 6. Geissel- glied zusammengenommen etwas kurzer als das 7. und die Keule. Flügeldecken hellgrün beschuppt auf der Naht und den ersten zwei Spatien schwarz und mit einer breiten, den 10. Streifen erreichenden schwarzen Querbinde, die mit dem dunklen Suturalstreifen rechtwinkelig zusammenstösst, ausserdem jede Decke an der Spitze mit einer ungefähr dreieckigen Apical- makel. Des Deckenquerband ist so breit wie der grüne Basal- teil der Decken lang ist, letzterer ist quer und trapezförmig. Briochæta sjöstedti sp. n. Cinerea-squamosa, partim rosaceo-lavata, elytris viridi- signatis; rostro dorso longitudinaliter impresso, antennis fusco- cinereis, funiculo articulo secundo apice quatuorque sequentibus totis albo-margari- taceis; oculis modice convexis, setis supra- orbitalibus tribus; prothorace transverso, in dimidia parte apicali transverse, in parte , basali utrinque foveolatim subimpresso, vittis dorsalibus quinque pallide rosaceis, mediana tenuissima; elytris punctato-stria- tis, spatiis dorsalibus subconvexis, remote seriato-setulosis, striis glabris circiter qua- truplo latioribus, spatio octavo toto, se- É & cundo tertioque basi, medio apiceque, tertio Briochaeta jöstedi solum in medio, quinto et septimo solum NER" in apice viridi-squamosis; corpore subter pallide, interdum fere aurato-squamoso. Long. 7—8 mm. Eine durch die grösstenteils weisse Fühlergeissel sehr ausgezeichnete Art, bei welcher das 7. Geisselglied von der schwarzen Keule nicht abgesetzt ist. Grundfärbung wie bei den meisten Arten der Gattung aschgrau, zuweilen etwas mehr ins Bräunliche ziehend, mit schwach rosafarbigem Anflug. Flügeldecken an der Wurzel und Spitze mit grünlichen Längs- ER eee N K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 185 streifen und eben solcher kurzen Querbinde vor der Mitte. Rüssel der Länge nach breit und flach eingedrückt, durch eine stumpfwinkelig gebrochene Furche von der Stirn getrennt, diese mit tief eingedrückter Mittellinie. Augen (wie bei /ineata Faust) gleichinässig und nicht sehr stark gewölbt. Halsschild quer, an den Seiten uneben und entfernt grob punktiert, oberseits in der vorderen Hälfte etwas niedergedrückt und beiderseits in der Basalhälfte mit undeutlichem Eindruck, ausserdem mit 5 hellen rosenfarbi- gen Längslinien, von welchen die äusseren mit dem Seiten- rande zusammenfallen und die mittelste sehr schmal ist. Flügeldecken eiförmig gewölbt, mit 10 unbeschuppten nach aussen zu feiner werdenden Punktstreifen, deren Punkte auf der Deckenscheibe quadratisch und etwas grösser als die zwischen ihnen liegenden Zwischenräume sind und am Grunde ein Schüppchen tragen, Spatien leicht gewölbt, mit einer Reihe von entfernt stehenden bräunlichen Börstchen 5. Spatium im Basalteil viel mehr verschmälert als die anliegenden Spatien. Die charakteristische Deckenzeichnung besteht aus je einem die ganze Spatienbreit einnehmenden, blass grünen Längsstreifen an der Wurzel des 2. und 3. Spatiums, von welchem der äussere kürzer ist als der innere, der 4 der Deckenlänge ein- nimmt, aus einer von 3 Längsmakeln auf dem 2. 3. und 4. Spatium gebildeten Querbinde, kurz vor der Deckenmitte, ferne: aus den in den Spitzenteilen grünlich beschuppten 2. 3. 5. und 7. Spatien und endlich aus dem der ganzen Länge nach grünen 8. Spatium. Bei Spatium 2. und 7. reicht die grüne Spitzen- färbung weiter nach vorn wie bei 3. und 5. Der Randstreifen ist meist hell, wie die Unterseite beschuppt. Als Abänderung kommen auch kleine nach aussen zu kleiner werdende Punkte auf der Mitte des 5. 6. und 7. Spatiums vor, so dass die dorsale Querbinde nach aussen zwar verschmälert aber bis zum 8. Spatium verlängert erscheint. Unterseite hell perl- mutterartig, zuweilen selbst goldig beschuppt, Seiten unterhalb des Seitenrandes mit bräunlichen Längsstreifen. Hinterschen- kel kurz vor und nach der Verdickung aussen mit braunem Nebelflecken. Letztes Bauchsegment des Männchens am Ba- salrand in der Mitte mit tief eingedrücktem Längsstrichelchen. 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Alcides interruptus bilineellus subspec. n. Differt a specie typica: spatio secundo quintoque totis, septimo in medio albo-tomentosis, pedibus nigris. BoHEMAN beschreibt in SCHÖNHERRS Gen. Curc. III p. 623 den Alcides interruptus mit vorn und hinten abgekürztem weissen Streifen auf dem fünften Spatium und mit einer Punkt- makel über den Schultern. Die var. B. unterscheidet sich von ihr dadurch, dass die Decken hinter der Mitte zwei weisse Quermakeln und an der Spitze des zweiten Spatium einen weissen Punkt aufweisen. Mir sind ausser solchen Stücken solche (aus Senegal) bekannt, bei welchen die Decken hinter der Mitte eine unregelmässig gezackte Querbinde aufweisen, andere, (von Sierra Leone) bei welchen das ganze 5. Spatium und die hintere Hälfte des 2. weiss tomentiert sind. Bei der als bilincellus bezeichneten, durch etwas grössere Körpergestalt ausgezeichneten Subspecies ist das zweite und 5. Spatium der ganzen Länge nach, das 7. in der Mitte weiss tomentiert. Diese Form scheint in Kamerun ziemlich constant zu sein, nur einzelne Stücke zeigen die weissen Tomentstreifen auf dem 2. Spatium vor und hinter der Mitte unterbrochen, oder neben den gewöhnlichen auch noch in der vorderen Hälfte auf dem 4. Spatium eine weisse Linie. Mechistocerus und Rhadinomerus.! Auf den von Pascor beschriebenen Mechistocerus master- st errichtete Faust 1892 (Ent. Zeit. Stettin LIII, p. 215) die neue Gattung Arhadinomerus, die sich namentlich durch die linearen, nicht Keulenförmigen Schenkel, ausserdem aber auch durch die mit einander nicht verwachsenen ersten zwei Bauchsegmente und den breiteren Intercoxalfortsatz des Abdomens unterschei- den soll. Über das erste Merkmal dürfte man wohl nicht leicht in Zweifel kommen, was jedoch die beiden anderen betrifft, so sind sie keineswegs so in die Augen springend, um die Gat- tungen leicht und sicher trennen zu können. Bei Mechistoce- 1 : ; = 3 Man vergleiche auch die Gattug Camptorhamphus Faust, (Deutsche Ent. Zeit. 1898 p. 32) aus Kamerun. Xe K. M. HELLER: RUSSELKAFER AUS KAMERUN. 187 rus sind in der Regel die zwei vordersten Segmente in der Mitte etwas abgeflacht, die sie trennende Naht sehr fein, bei Rhadinomerus masterst sind diese Segmente gleichmässig ge- wölbt, die Segmentränder deutlicher, sie sind aber bei Mechr- stocerus hildebrandti QuEvenr. (Berl. Ent. Zeit. XXXII, 1888 p. 299) der keulenförmige Schenkel hat, ebenso deutlich, was dartut, dass auf dieses Merkmal kein besonderes Gewicht zu legen ist. Was die Breite des Intercoxalfortsatzes betrifft, so sind die Verschiedenheiten beider Gattungen in diesem Punkte so gering, dass er sich selbst, wenn man Bezug auf den Querdurchmesser der Hinterhüften nimmt, nicht præcisieren lässt. Faust beschrieb u. a. als Æhadinomerus auch eine Art, vigilans aus Sumatra (Ent. Zeit. Stettin LIT, 1892 p. 215) die sich durch die Kürze des zweiten Bauchsegmentes, das nur so lang als das dritte ist, von allen Mechistocerus und Rhadinomerus-Arten auszeichnet, leider wurde vom Autor dieses Merkmal übersehen, das mir im Verein mit den linearen Schenkeln zu einer generischen Abtrennung viel mehr Berech- tigung zu geben scheint. Aus dem Gesagten geht hervor, dass eine Revision der Sophrorrhiniden Gattungen wohl sehr erwünscht wäre, sie würde aber an dieser Stelle zu sehr über den Rahmen der Arbeit herausgehen und so begnüge ich mich vorläufig damit von afrikanischen Arten auch die mit nicht keulenartigen Schenkeln als Mechistocerus-Arten anzuführen und Rhadino- merus in der Begrenzung wie sie Faust gegeben hat, nur als eine Untergattung von Mechistocerus aufzufassen. Wer die Arten: M. quedenfeldti Faust, hildebrandti Qurpenr. und Rh. mastersi mit einander vergleicht, wird zu dem Schluss kommen, dass die bisherige generische Trennung keine glück- liche sei, sie schien ursprünglich mit der geographischen Ver- breitung der Arten im Einklang zu stehen, nun man aber neben dem australischen Masters: auch afrikanischen Arten mit line- aren Schenkeln und nicht verschmolzenem 1. und 2. Segment kennt, ist Ahadinomerus als Gattung unhaltbar geworden und ich führe sie daher in folgender Tabelle, die alle beschriebenen Arten des afrikanischen Festlandes zu vereinen sucht, als Sub- genus auf. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. I. Schenkel keulenförmig: Mechistocerus s. str. a’. Halsschild mit bis zur Basis reichender feiner Mittelleiste. b'. Schildchen in der Mitte tief eingedrückt, zweiteilig. c'. Deckenspatien ohne gereihte, glänzend schwarze Körner, Fühler in der Rüsselmitte inseriert. d'. Punktstreifen stellenweise makelartig weis- lich beschuppt, Naht im Spitzendrittel mit grösseren, schwärzlichen, gereihten Schuppen. quedenfeldli Faust. (Ent. Nachr. 1885, XI p. 94). d. Punktstreifen ohne weissliche Punktma- keln, Decken nur wolkig heller und dunkler braun beschuppt, Naht ohne einer Reihe grösserer Schuppen. planidorsis THoms. (Archiv Ent. Il, p. 135). | c. Deckenspatien mit gereihten, glänzend schwarzen Körnern, Fühler vor der Rüsselmitte inseriert. Jauveli Faust. (Ent. Zeit. Stettin 1895, p. 308). b. Schildchen ungeteilt, Decken lang gestreckt, parallel- seitig, Fühler kurz hinter der Mitte des Rüssel inseriert. Zudificator Faust (D. E. Z. 1885,p.239). a. Halsschild ohne Mittelleiste, meist dicht beschuppt. e'. Schildchen unbeschuppt. f'. Rüssel mit feiner Mittelleiste. g. Decke in der Mitte mit einer scharf begren- grenzten, den Seitenrand erreichenden dunklen Querbinde. transverso-fasciatus Faust. (D. E. 2.1895, 24) g. Decken höchstens mit wolkenartigen Discoidal- lecken, der den Seitenrand nicht erreicht. h’. Halsschild auf der Scheibe jederseits mit weissem Punkt, Decken ohne grössere Discoidalmakel. serenus Faust. : (D. E. X. 1895, p. 240). N K. M. HELLER: RÜSSELKÄFER AUS KAMERUN. 189 h. Halsschild ohne solche weisse Punkte, Decken mit dunkler Discoidalmakel. i. Abdomen einfarbig hell beschuppt. socius Faust. (D. E. Z. 1895, Priz 38): i. Abdomen am Hinterrande des 2. 3. und 4. Segmentes, das letzte fast ganz dunkel beschuppt.! k'. Halsschild mit weisser pfeil- artiger Mittellinie. apicalis: Faust: Dyk. 7k SOS 2 ps- 29). k. Halsschild ohne helle Mittel- linie. maculipes Faust. (Ent. Z. Stettin 1895, p. 306). f. Rüssel ohne Mittelleiste, Decken mit heller Api- calbinde. adumbratus Faust. (D. E. Z. 1895, p. 241). e. Schildchen dicht beschuppt, Rüssel ohne Mittelleiste. rüralis- FAUST... (Ent. Z. Stettin 1895, p. 307 II. Schenkel ziemlich gleichbreit, linear, nicht keulenförmig: sub- gen. Rhadinomerus. l'. Stirn zwischen den Augen ohne, oder nur mit un- deutlichem Grübchen, Spatien gleichmässig gewölbt. ! m. Halsschild ohne Mittelleiste, Fühler gelbrot, 2. Geisselglied nicht länger als das erste, Schildchen etwas länglich und punktiert. EZCUF Faust. (Ds E.2.:1898; modes- tis; elytris thorace paulo latioribus ac fere duplo us sp. n. _ongioribus, tenue decies punctulato- striatis, stria decima ante medium abbreviata, spatio tertio basi latissimo, nigris, basi tota maculaque anteapicali sanguineis : pygidio ob- longo, declivi, nigro-velutino, remote punctato, punctis setuli- geris, margine elevato, fusco setoso; corpore subter nigro, la- teribus in metasterno, in epimeris, in episternis ac segmentis ab- dominalibus duabus primis, sanguineis. 200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Long. (sine rostro) 17, rostri 6 mm. C. A. Donrn stellt in der Entomolog. Zeitung Stettin XXXVIL 1876 p. 86—90 eine Calandriden-Gattung /thznocles auf, die er zu den Rhynchophoriden wegen der Grösse der Episternen und Epimeren des »Mesothorax», stellt. Mir ist die typische Art, RA. nasica Dourn unbekannt, vermuthe je- doch, dass die oben charakterisierte Art auch dieser Gattung angehört, die ich jedoch im Gegensatz zu Dourn zu den Sphe- nophoriden in die Nähe von Cyrtorrhinus (Liocalandra) stelle. Die oben abgestutzten Epimeren des Mesothorax die beilför- mige, compresse Fühlerkeule, das sichtbare Schildchen, der fast gerade Rüssel, die ungeteilten Schwammsohlen der Füsse, das zwischen den Mittelhüften breit abgestutzte Mesosternum würden anderenfalls die Errichtung einer neuen Gattung er- heischen, die ich, da mir nur ein Exemplar vorliegt, gerne ver- meiden möchte. Cossomus camerunus sp. N. Depressus, niger, scapo tarsisque plus minusve fuscenti- bus, nitidus, C. varipedi Faust! similis; funiculi articulo primo secundoque breviter conicis, latitudine longioribus, reliquis trans- versis ; fronte distincte punctultato; prothorace elongato-quadrato, lateribus subrotundatis, disco haud sulcato, manifeste, latera versus subtilius punctato, vitta mediana laevi; scutello sub- transverso, rotundato; elytris striato-punctatis, spatiis striis vix latioribus, inpunctatis. one: 3——3.54Tam. Ganz von Gestalt des C. varıpes Faust und eben so wie bei disem die Vorderhüften von einander fast gleich weit wie die Mittelhüften abstehend. Rüssel einhalb mal so lang wie das Halsschild, seine Apicalverbreiterung in dem vor der Füh- lerinsertion gelegenen Teil kaum merklich quer, wie bei varipes nach hinten zu an Breite abnehmend und kaum + der Rüssel- länge betragend, so wie die Stirn fein, aber deutlich punktiert, letztere in der Mitte mit eingedrücktem Strichelchen. Hals- schild etwas länger als breit, mit schwach gerundeten Seiten * Deutsche Ent. Zeitschrift 1895, p. 250: N K: M. HELLER: RUSSELKÄFER AUS KAMERUN. 201 und glattem abgeschnürten Vorderrande, ohne Längseindrücke auf der Scheibe, sondern neben der glatten Mittellinie grob nach den Seiten zu feiner weitläufig punktiert. Basalrand, die Mitte ausgenommen, eingedrückt und punktiert, so dass der glatte Mittelstreifen an der Basis zuweilen fältchenartig vor- tritt, die Halsschildseiten sind, so wie die Körperunterseiten dicht punktiert. Die Thoraxpunktierung ist bei den zahlrei- chen mir vorliegenden Stücken ziemlich veränderlich bald mehr, bald weniger dicht, steht aber unregelmässig und so vertheilt dass entlang der glatten Mittellinie die grössten Punkte stehen. Schildchen etwas quer, rundlich. Decken mindestens doppelt so lang wie breit und etwas mehr als 24 mal so lang wie der Thorax, punktiert-gestreift, die Punktstreifen ungefähr so breit wie die Spatien, letztere ganz glatt (bei varıpes mit feiner Punktreihe). Prosternum mässig dicht und grob, Meta- sternum in der Mitte etwas feiner und weitläufiger punktiert, in der hinteren Hälfte mit tief eingedrückter Furche. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS 25-ARS DAG. Den 14 instundande december hafva 25 är förflutit, sedan Entomologiska Föreningen stiftades, och kommer för hög- tidlighallandet af denna dag en enkel fest att anordnas à Grand Restaurant National i förbindelse med den ordi- narie sammankomsten. Närmare upplysningar lämnas genom de i vanlig ordning utfärdade kallelsekorten. Red. ne i ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Ä GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 31 APRIL 1904. Sedan protokollsjustering ägt rum, meddelade ordföranden, prof. CHR. AURIVILLIUS, att Föreningen efter sitt sista sammanträde genom dödsfall förlorat sin medlem sedan öfver tjugo år tillbaka förste hofjägmästaren J. AF STRÖM. Till årets entomologiska vandringsstipendium hade fyra sökande anmält sig. Till innehafvare af stipendiet utsågs bland dessa på styrelsens förslag studeranden i klass 7:1 af Jönköpings högre allmänna läroverk HILDING BERGSTRAND. Assistenten vid Statens Entomologiska Anstalt, fil. kand. ALB. TULLGREN, höll därefter föredrag »om experimentell-statistiska ar- betsmetoder, tillämpade inom entomologien». Föredraget utgjorde reterat öfver arbeten, utgifna af FRIEDR. DAHL — dessa forsknings- metoders kanske främste förkämpe — af KuLGATz med flere. Den experimentell-statistiska metoden har bland annat till mål att bilda en fast grund för djurgeografiska studier, och torde se- kundärt lämna synnerligen viktiga upplysningar rörande insekternas inbördes förhållanden, deras samlif, näringsmedel o. s. v. Genom noggranna statistiska undersökningar kommer man till en säkrare kunskap om insekternas talrikhet å bestämda lokaler, och man be- höfver då mindre än eljest lita till den ene eller andre insektsam- larens subjektiva omdöme. Och att detta är ett trängande behof . för en djurgeografisk forskare, inses lätt, då man ju väl känner, huru äfven våra tiders entomologer oftast låta leda sig af begäret efter s. k. rariteter, därvid försummande sådana, som i deras tycke äro allt för vanliga djur. | För dem, som hade intresse för ämnet, hänvisade föredragan- den bland Dants arbeten särskildt till: »Experimentell-statische Etho- logie» (Verhandl. der Deutsch. Zool. Gesellschaft, 1898) och »Stufenfänge echter Spinnen am Riesengebirge» (Sitzungsber. der Ges. naturf. Freunde zu Berlin, 1902). I sammanhang med detta föredrag uppstod en mycket liflig öfverläggning, hvari deltogo: undertecknad TRYBoM, prof. LAMPA, kand. Roman, byrächefen MEveEs, tjänstemannen i järnvägsstyrelsen TRYBOM: ENTOMOL. FÖREN. SAMMANTRÄDE D. 31 APRIL. 1904. 203 ÖBERG, doktor BÄCKSTRÖM, ordföranden prof. AURIVILLIUS och före- draganden. Härunder framhölls i allmänhet, att likasom hittills försökta fangst- och undersökningsmetoder kunna lida af flera brister och längt ifrän alltid kunna tillämpas, sä behöfver ock arbetet med Danis fängstapparater kompletteras och kontrolleras genom okulär besiktning och andra fängstsätt. Undertecknad framhöll, hurusom Dans apparater ej gärna kunde användas, da det t. ex. gällde iakttagelser öfver de olika utvecklingsstadierna af smärre insekter, som lefva innanför gräsens slidor o. s. v. Prof. Lampa och byrä- chefen Mrves med flera riktade uppmärksamheten på betydelsen at upprepade observationer ej blott under dagar med olika väderleks- förhållanden utan ock under skilda år och t. ex. (prof. LAMPA) rörande hvetemyggan på olika samt under olika förhållanden be- lägna delar af åkerfälten. Under det att vissa fjärilar massvis sökte sig till äppelbitar vissa dagar, försmådde samma fjärilar detta bete andra dagar (byrachefen MEves). Prof. AURIVILLIUS framhöll be- tydelsen af den gamla »slaghåfven», som dock ej dugde för in- sekter, som lefva på marken, för hvilka, om de äro vinglösa, THOMSONS metod att till jämnhöjd med mynningen nedgräfva glas- burkar vore förträfflig. Kand. TULLGREN refererade därefter lektor GOTTFR. ADLERZ’ stora biologiska arbete: »Lefnadsförhällanden och instinkter inom familjerna Pompilide och Spegide» (K. V.-Akad:s Handl. Bd. 37, 025 21903). Prof. AURIVILLIUS yttrade sig med anledning af detta referat, särskildt påpekande, att många af exemplen på de behandlade in- sekternas intelligens och läraktighet ej voro så öfverbevisande, som det af det refererade arbetet möjligen kunde synas. Vid slutet af sammanträdet framvisade ordtöranden den ny- utkomna åttonde delen af H. FABRES »Souvenirs entomologiques» och omnämnde några hufvuddrag at dess innehåll. Därefter visade ordföranden ett af doktor BÄCKSTRÖM i handeln inköpt prof af ett torkadt fodermedel för akvariefiskar, hvilket kostade 3 kr. för kg och så godt som uteslutande bestod af vatteninsekter, mest af släktet Corisa. Till sist beslöts att på dag, som skulle bestämmas af ord- föranden, sekreteraren och prof. Lampa företaga en varutflykt, en- likt den senares benägna erbjudande till Entomologiska Anstalten. Filip Trybom. - at + 204 BIDRAG TILL HUMLORNAS OCH SNYLT- HUMLORNAS UTBREDNING. NV == Bombus hortorum L. forma ruderatus Far. Ej sällsynt i nordvästra Skâne, anträffas vanligen bland hufvudformerna på Lamium album, Galcopsis och Galeobdolon. Bombus subterraneus L. Anträffad våren 1904 i Jord- bodalen vid Helsingborg i mänga ex. samt vid Grefvie i södra Halland i Aug. 1903. Alla exemplaren infångades på Zamium album samt Centaurea scabiosa och C. jacea. Bombus agrorum Fasr. var. tricruspis KRriecH. 10 ex. anträffades under Augusti—September 1903 i Pålsjö backar vid Helsingborg pa Trifolium. Bombus agrorum FABR. var. mmiorum FABR. 4 ex. i Juli 1904 på samma växter som föregående. — Bombus arenicola TH. Allmän i Råå torfmosse söder om Helsingborg sommaren 1904. Anträffades talrikast på Cir- sium oleraceum. Bombus soræensis Fagr. 9. Allmän i Pålsjö vid Hel- singborg pa Rubus idœus i Juni och Juli 1904. 3 och © lefva mest å blommorna på Campanula rotundifolia. Bombus soræensis FABrR. var. proteus GErst. Anträffad jämte hufvudformen samt på samma lokal. Bombus hypnorum L. Ej sällsynt i Helsingborgstrakten under Juli och Augusti 1904, träffades vanligen på Campa- nula och Cirsium. Bombus jonellus Kirs. 1 % funnen i Augusti 1903 i Pålsjö backar vid Helsingborg. Psithyrus vestalis Fourcr. Mycket allmän i nordvästra Skane. Lefver pa Cirsium. Psithyrus globosus Eversm. Anträffad i Jordbodalen pa Rubus i Juli 1904. Harald Muchardt. CERAMBYCIDEN AUS BOLIVIEN UND ARGENTINA GESAMMELT VON FREIHERRN ERLAND NORDENSKIÖLD. BESTIMMT UND BESCHRIEBEN VON Gh AURSIVIELLUÜS. Prioninæ. l. Stenodontes spinibarbis L. — Lam. Revis. p. 135. I 2. Tatarenda, Bolivische Chaco. Cerambycinæ. Erlandia n. gen. Erlandia inopinata. AURIV. Corpus depressum, supra subplanum, setosum. — Caput rotundatum, postice in collare breve constrictum, prothorace paullo latius temporibus magnis tumidis; frons brevis, subverti- calis; vertex magnus, latissimus, fere planus; genz breves, infra in dentem validum producte. — Mandibulæ magne, curvatæ, sub- porrectæ, apice acute et intra apicem dente parvo obtuso ar- matæ. -— Palpi maxillares palpis labialibus fere duplo longiores; articulus ultimus omnium ob- conicus. — Oculi rude granulati, intus sat profunde emarginati; lobus inferior multo major. — Tuberculi antenniferi subde- pressi, sulco lato separati. — Antenne inter oculos insert, sed ab oculis longe distantes, medium elytrorum vix attin- gentes, 11-articulatæ; scapus fere obconicus, levissime curvatus, articulis 3:0 et 4:0 simul sumtis vix brevior; articulus 2:us subtransversus, tertio quadruplo brevior; articuli 3—6 obconici sensim paullo breviores, setosi; articuli 7—11 lineares, longi- tudine æquales; septimus apice setosus. — Fovez antennales 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. a vertice linea elevata obliqua separate. — Prothorax latitu- dine paullo longior, deplanatus, ad basin abrupte profunde con- strictus, apice levissime emarginatus, ad basin recte trunca- tus, utringue pone medium tuberculo laterali minutissimo in- structus. — Scutellum valde transversum, apice obtuse rotun- datum. — Elytra supra plana, apice conjunctim obtuse rotun- data, abdomine breviora. — Prosternum subplanum, ante coxas valde elongatum; processus intercoxalis sat latus, apice de- flexus. — Processus mesosternalis omnino planus, longus, latus, apice emarginatus. — Metasternum longum, prosterno fere longius; episterna metathoracis angusta elongata, postice acuminata. — Abdomen infra convexum segmentis sex ven- tralibus compositum (o7?), segmento ultimo parvo reliquis multo angustiore. — Pygidium sat magnum, haud deflexum. — Ace- tabula antica rotundata, postice breviter aperta; intermedia extus clausa. — Femora compressa, breviter petiolata, extus clavata. — Tibiz leviter compressæ, apicem versus paullulum dilatate, breviter bicalcaratæ; anticæ apice extus lobatæ. — Tarsi me- diocres, 4-articulati, infra spongiosi; articulus primus basin versus valde angustatus, subpetiolatus, 2:0 et 3:0 simul sumtis vix brevior; tertius profunde bilobatus; quartus elongatus reli- quis simul sumtis vix brevior, nodulo basali fere destitutus; unguiculi divaricati paronychio nullo. — Genus valde singu- lare, generi Dynamostes Pascoe forte affine. Die hieher gehörende Art erinnert beim ersten Anblick an einer kleinen Passandra oder Parandra, weicht aber von diesen Gattungen in allen wichtigen Kennzeichen sehr erheb- lich ab. In mehreren Kennzeichen scheint sie aber mit der mir nur durch Pascors und LacorpaIREs Beschreibungen be- kannten Gattung Dynamostes übereinzustimmen und muss vielleicht in der Nähe von dieser gestellt werden. Wegen der gerundeten Vorderhüften Kann sie nicht zu den Prioniden ge- stellt werden. 2. Erlandia inopinata n. sp. — Nitida, setosa, castaneo- brunnea capite obscuriore; vertice medio nitidissimo ‘et sparse punctato, lateraliter dense rude punctato, temporibus infra stri- gosis; antennarum articulis 5—11 pube sericea flavicante vestitis; prothorace supra disco nitidissimo impunctato vittis N AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS BOLIVIEN UND ARGENTINA. 207 duabus punctorum, lateraliter dense rude punctato, opaco; prosterno nitido, transversim sulcato parum punctato; elytris nitidis subseriatim punctatis; metasterno nitido parce punctato; abdomine subopaco, pube sericea grisescente induto. — Long. corporis 17 mm., lat. ad humeros 3,; mm. Bolivia: Chaco, Tatarenda. — Nur ein Stück; wahrschein- lich X. Mus. Holmie. 3. Chiorida festiva L. Ein Pärchen. 4. Eburia octoguttata GERM. Ein 2. — Die erhabenen Flecken der Flügeldecken sind kleiner als bei Stücken aus Brasilien. D. Periboeum inerme WHITE? Argentina: Salta. Wuite’s Beschreibung passt gut; das vorliegende Stück hat aber eine Länge von 20 mm. und gehört möglicherweise einer anderen Art an. 6. Holopterus longipes Burm. Argentina: Puna de Jujuy. — 1 ©. 7. Clytus (Cyllene) spinifer New. Argentina: Quinta; Bolivia: Tatarenda — 1 ©, 2 99. 8. Dorcacerus barbatus OLiv. Bolivia. 9. Trachyderes sulcatus Burm. Bolivia: Tatarenda. — 1 2. Die goldene Behaarung ist sehr kräftig und schön entwickelt. Lamiine. 10. Bisaltes bimaculatus n. sp. — Elongatus, brunneo- pubescens, griseo-variegatus; fronte, vittis duabus verticis et 5—7 prothoracis griseis; elytris brunneo-pubescentibus nigrosetosulis, ante medium dense griseo-lineatis, pone medium fere unicolori- bus brunneis, apice oblique truncatis angulo exteriore dentato; metasterno obscure brunneo; abdomine pallidiore grisescente segmento primo utrinque macula magna, ovali nigrotomentosa ornato; tibiis posticis valde compresso-dilatatis; prothorace elytrisque leviter punctatis, punctis vestimento occultis. — Long. corporis 11 mm. Bolivia: Tatarenda. — 1 Ex. (7°?) Mus. Holmiæ. M RATER NE SÅ 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. : 11. Desmiphora grisea n. sp. — Olivascente-, cinereo- et griseo-hirsuta, undique pallido-pilosa; fronte obscure grisea; prothorace crista media pilorum griseorum, antice nigrorum et longiorum ornato; lateribus prothoracis, humeris et fascia obliqua media elytrorum olivascentibus; elytris crista obliqua pilorum albi- dorum ante medium fasciculisque binis albis ante apicem ornatis ad humeros rude punctatis; antennis griseo-fuscis infra longe pilosis, articulis 4—11 basi pallidis. Long. corporis 8—9 mm, Bolivia: Tatarenda. — 4 Ex. 12. Aerenea quadriplagiata Bou. (= pulchella Tuoms.), Bolivia; Tatarenda. — Ex 13. Oncideres stillata n. sp. — Parva cylindrica, cine- reo-tomentosa; fronte subquadrata fulvo-tomentosa macula magna fusca utrinque sub antennis; antennis fuscis et fusco- tomentosis, infra ciliatis, scapo brevi, basi late distantibus; prothorace transverso, fere cylindrico basi leviter constricto, utrinque tuberculo minutissimo nigro instructo supra fulvoto- mentoso maculisque 5 nudis nigris ornato; scutello cinereo- pubescente; elytris cylindricis, cinereo-pubescentibus, ad basin late nigricantibus, subnudis et granulis parvis nitidis sat dense. obsitis, ima basi et pone fasciam guttis fulvis (cireiter 30 in singulo) conspersis; usque ad apicem punctis nudis valde sparsis impressis; corpore infra toto cinereo-tomentoso; pedibus fuscis parte basali femorum fulva. — Long. corporis 11 mm. Bolivia: Tatarenda. — 1 Ex. Mus. Holmie. Von der am nächsten verwandten ©. guttulata Tuoms. durch das kleinere, an den Seiten sehr schwach bewaffnete Halsschild, die an der Wurzel mit kleineren Körnchen verse- henen und bis zur Spitze sehr deutlich, aber weitläufig punk- tierten Flügeldecken, die an der Wurzel breit rothen Schenkel, sowie besonders durch die breitere Stirn zu unterscheiden. 13. Dorcasta (Bebelis) lignosa THoms. | Argentina: Quinta. — 1 Ex. 15. Psapharochrus jaspideus Germ. Bolivia: Tatarenda. —- Ein Weibchen, welches viel dunkler als unsere Stücke aus Südbrasilien ist und vielleicht einer be- sonderen Lokalrasse angehört. NÄGRA AF VÄRA FÖR TRÄDGÄRDEN NYTTIGASTE INSEKTER. Med en tafla. Rätt mycket är pä värt spräk redan skrifvet rörande de skadliga insekterna, men däremot högst obetydligt om de nyttiga. Alla insekter, som ej tillhöra de förra, kan man ju anse såsom mer eller mindre nyttiga och lämna dem i fred så godt sig göra låter; ty äfven sådana, hvilkas direkta nytta man ej känner, kunna gagna genom att utgöra föda för andra djur. De nyttigaste, till hvilka man kan räkna sådana, som ödelägga kolonier af sköld- och bladlöss eller lefva parasitiskt i skadeinsekternas puppor eller larver, hvilka därigenom dödas, kan det ju ej skada att känna till, ifall man en eller annan gång skulle kunna lämna dem något skydd. Då ett träd eller en lägre växt är utsatt för bladlössens angrepp, bör man se efter, om bland angriparna finnas nyc- kelpigor och deras larver eller flug- och sländlarver i sådan myckenhet, att man kan antaga, att dessa skola kunna för- göra bladlössen. I så fall böra de få i fred förrätta sitt ut- rotningsarbete, och besprutning eller dylikt undvikas, på det att man ej skall döda vänner på samma gång som fiender. I gördlar, som utsättas för fångst af äpplevecklarelarver (äpplemasken), samlas isynnerhet mot hösten flera nyttiga insekter för att där öfvervintra. Under sådana förhållanden kan det vara mindre välbetänkt att, såsom vanligen tillrådes, på vintern eller våren uppbränna gördlarna, hvarigenom äfven de nyttiga insekterna skulle dödas. Jag har redan förut fram- Entomol. Tidskr. Årg. 25 H. 3, (1904). 14 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. hållit detta på grund af de iakttagelser, som gjorts vid Ento- mologiska Anstalten, och füreslagit ett annat förfaringssätt, för att, så långt ske kan, skydda de i gördlarna befintliga nyttiga insekterna mot en förtidig undergång. Ur gördlar, som suttit på träden till hösten samt sändts för undersökning och inlagts i glascylindrar, framkommo redan följande april och maj, så snart luften blifvit varmare, flera nyttiga insekter, såsom t. ex. nyckelpigor (Coccinella) och florsländor (Hemerobius), hvilka öfvervintrat i fullbildadt tillstånd, och dessa utsläpptes i det fria. Applevecklarens larver och puppor, som voro mycket talrika i gördlarna, läm- nade ej fjärilar förrän i början af juni. Alltså först i slutet af maj, sedan de nyttiga insekterna aflägsnat sig, och innan vecklarefjärilarna utkläckts, kunna gördlarna utan skada ned- doppas i hett vatten och skadedjuren förgöras. Sålunda kan förfaras utan nämnvärdt besvär, om man aftager gördlarna vid vinterns. början och lägger dem i hög under tak, i t. ex. en bod eller något skjul, och låter dem där förbli orörda till sista dagarna i maj och först då behandlar dem med hett vatten, hvarigenom blott vecklarnas larver och puppor dödas. Att undersöka, om gördlarna äro bebodda, låter sig ej göra utan att skära sönder dem, hvilket ju ej bör ske, då de kunna användas mer än en gång. Här må nu i korthet anföras blott några af de allmännaste och nyttigaste insekterna, då utrymmet ej medger att ens uppräkna de flesta af dem. | Skalbaggarna. Till denna ordning höra många nyttiga insektarter, hvilka alla äro omgifna af ett mer eller mindre hårdt skal. Bland dem må omnämnas: Sandjägarna (Cicin- dela), tämligen stora insekter med starkt utvecklade och skarpa käkar. På sandmarker och vägar i skogsmark träffas ofta dessa lifliga insekter sittande på marken, men de flyga hastigt upp, då man nalkas dem, för att snart åter slå ned. Den allmännaste är vackert grön med hvita prickar på skalvingarna och observeras lätt till följd af sin färg. Larvmördarna (Calosoma) likna något de förra till formen, men äro större, och kroppen är mycket bredare och kraftigare byggd. Träffas ofta i träden, där de uppsöka och förtära larver. 2 < x LAMPA: NÄGRA FÖR TRÄDGÄRDEN NYTTIGA INSEKTRR. 211 Jordlôparna (Carabus) äro stora skalbaggar, som träffas under stenar, på vägar med flera ställen, där de löpa omkring. Täckvingarna bilda en aflångt oval figur, äro svarta med me- tallglänsande, uppvikta kanter eller koppar- och bronsfärgade med rader af upphöjda lister eller glänsande gropar. »De an- falla äfven större insekter. Jag såg en gång en sådan i färd med att förtära en ållonborre. Kortvingarna (Staphylinus), som hafva långsträckt kropp och mycket korta skalvingar. Nyckelpigorna (Coccinella) hafva en nästan halfklotfor- mig kropp. Deras uppgift är i allmänhet att i trädgårdar, på åkrar etc. hålla efter de besvärliga bladlössen äfvensom en del sköldlöss, och detta ej allenast i larvstadiet utan äfven som fullbildade insekter. En enda larv kan ödelägga. en mindre bladluskoloni och detta på rätt kort tid, emedan dess aptit är förvånande god. I Nordamerika har man gått så långt, att personer utskickats till aflägsna länder för att infånga och hemföra vissa arter nyckelpigor, hvilka sedan utsläppts, där sköldlöss härja. Framgången synes dock ställvis hafva blifvit sämre än man väntat. En af de allmännast bekanta arterna är Sjuprickiga nyc- kelpigan (C. Septempunctata L.). Se tafl. 1 fig. 12. Såväl denna som dess larv, fig. 13, äro så lätta att igenkänna efter figurerna, att någon beskrifning ej torde behöfvas. Larven sökes sällan förgäfves på bladens undersida, där de många bladlus- skinnen tillkännagifva . dess; närvaro. Puppan, fig. 14, är klumpig och tjock samt sitter orörlig, fästad vid ett blad, tills dess förvandling till en gulröd, svartprickig skalbagge inträffar. Denna är dock i början blek och mjuk, men blir snart hård. Det fullbildade djuret öfvervintrar under torra löf, i barkspringor med flera ställen. Från dess knän utsipprar en gul, skarp vätska, som påstås lindra tandvärk. Flugorna eller Två-vingarna. Inom denna mycket artrika insektordning finnas många nyttiga, bland hvilka blott några få af de viktigaste här kunna omnämnas och dä i första rummet Gers ok Sväfflugorna (Syrphus e. Scæva), af hvilka mänga under hela sommaren träffas i trädgårdar eller på fälten, hvarvid > D 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. de stundom besöka blommor, synnerligast à umbellater. Sitt namn hafva de fâtt, emedan de under soliga och varma dagar hastigt flyga omkring i kretsar och emellanät stanna samt hälla sig stilla pä en enda fläck i luften, dä de frambringa ett skarpt pipande ljud. De flesta äro metallfärgade med gula tvärband eller fläckar på bakkroppen. Larverna, figg. 4, 5 och 6, äro mjuka, något påminnande om sniglar, afsmalnande bakåt och vanligen gulaktiga, grå eller gröna med röda, hvit- grå eller mörkare linier eller i vinkel ställda tvärstreck. Med sina svartaktiga ätverktyg hugga de efter bladlössen, och då en sådan träffas, blir hon snart utsugen tills blott skinnet är kvar. Pupporna äro päronformiga, med utstående andrörs- mynningar å den bakre, smalare ändan. De sitta fästade på bladen, äro vanligen bruna, ibland med spår efter larvens teckningar på ryggen. Hit hör den mycket allmänna Trädgårdssväfflugan (Scava Ribesu L.), fig. 1. Fig. 2 larven och fig. 3 puppan. Mänfläckiga sväfflugan (Sc. Pyrastri L.) är längre och jämförelsevis smalare samt har tvä rader halfmänformiga fläckar, tre i hvarje, pa bakkroppen. Ett annat släkte är Sphærophoria, hvars arter hafva lang och smal bakkropp. Den allmännaste torde vara Sph. Scripta Ieee: a Sara Parasitflugorna (Tachina) utgöra en mycket artrik grupp, och deras hvitaktiga, fotlösa larver lefva inuti andra insekters, mest fjärilarnas larver, hvilka da aro dömda till undergang. Flugornas larver förtära det inre af sina värdar dock endast sadana delar, som äro af mindre vikt för lifvets bibehällande, pa det att de icke skola dö, innan parasiterna äro färdiga att forvandlas till puppor. Dessa äro som man kallar tunnlika, af aflangt oval form, skalet bildadt af larvhuden och vanligen mörkbrunt samt hvilande i jorden. Flugorna äro merendels svarta eller gra med svarta fläckar och streck; bakkroppen ar vanligast svart med hvitgräaktigt skimrande fläckar och streck eller ock i sidorna rödgul Det mest karaktäri- stiska hos dem är de långa och styfva borsten pa krop- pens Ofversida. Har ma blott omnämnas ett par af de 252 4 ‘, LAMPA: NÅGRA FÖR TRÄDGÅRDEN NYTTIGA INSEKTER. 203 arter, som Zerrerstepr beskrifver i sin Diptera Scan- dinavie. Bandade parasitflugan (Tachina Fasciata Fair), fig. 8. Fig. 9 puppan. Dess larver har man funnit i larverna till björnspinnaren (Arctia-Caja L.) och löfskogsnunnan (Ocneria Dispar L.). Vanliga parasitflugan [Zachina (Echinomyia) Fera L., fig. 10, som har bakkroppen rostgul med svart ryggstrimma. Den största af våra arter, Zachina Grossa L., är svart med gult hufvud och .sa stor som en liten humla. En del arter äro däremot ej större än husflugan. Rofflugorna (Asilus) äro bland de största inom ord- ningen och hafva en tämligen smal Kropp. De vistas vanli- gen i skogsmark och sitta på trädstammar eller stubbar, hvar- ifrån de göra kortare utflykter för att fånga sitt rof, hvilket består af hvarjehanda insekter, till och med smärre skalbag- gar, hvilka de utsuga med sina snabelliknande mundelar. Då de synas hålla sig ej endast till skadeinsekter utan äfven andra, som kunna vara af nytta, torde de böra betraktas som mindre viktiga i ekonomiskt hänseende. Larverna lefva i sandjord af växtämnen och blifva därigenom af ingen be- tydelse. Gula rofflugan (Laphria Flava L.), fig. 11, är allmän i barrskog äfvensom Stora rofflugan (L. Gibbosa L.), som är svart med gulraggigt hufvud samt hvithårig på de tre sista bakkroppsringarna. Den uppnår ända till 30 mm. längd. De mindre arterna, tillhörande släktet Åsilus, äro vanligen grå till färgen och vistas mer i trädgårdar och å fälten samt komma någon gång in i husen. Florvingarna eller Florsländorna kallas de insekter, hvilkas fyra vingar äro indelade i en myckenhet små fält. Lar- verna äro aflånga, plattade, sexfotade och afsmalnande mot båda ändar, samt försedda med långa, krökta och tånglika käkar. Dessa äro dessutom smala och ihåliga samt kunna användas både såsom sug- och bitverktyg. De äro mycket rofgiriga och ut- suga en myckenhet bladlöss. Sländorna flyga blott långsamt medelst sina tunna och stora vingar, hvilka under hvilan äro takformigt hoplagda. 5 . En Le TS ; eT Er CE 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. De lägga äggen på ett något egendomligt sätt på bladen, i det de fästa dem i ändan af trådar eller skaft, fig. 18, hvar- för man fordom trodde, att de voro svampar. Vi hafva egentligen blott två släkten, hvilkas öfvervä- gande nytta är obestridd, nämligen: Stinksländorna, äfven kallade Guldögon (Chrysopa), eme- dan ögonen äro guldfärgade och starkt glänsande. Fig. 17. Nam- net stinksländor hafva de fått i följd af den vidriga lukt, de vid beröring afgifva. Deras vingar äro långa och vattenklara, hvarigenom de små och mycket talrika vingfälten starkt fram- träda. Larvernas utseende synes af.fig. 16. En art träffas ofta under den kallare årstiden inne i rummen och plägar flyga omkring ljuslågan, tills den bränner sig till döds. Bladluslejonen (Hemerobius), fig. 15, äro mindre än föregående och hafva vattenklara, marmorerade eller bruna, till och med nästan svarta vingar. Larverna likna stinkslän- dornas, men äro vanligen betäckta af bladlusskinn, som de hopsamlat på ryggen till en sorts beklädnad. Till denna insektordning höra dessutom flera släkten, så- SOMMES Klosländorna (Panorpa), som hafva en snabelformig mun samt bakersta kroppsringen klumplikt utvidgad, med ett par mot hvarandra böjda utskott. Vingarna tämligen genomskin- liga med tre bruna tvärband och fläckar. Ormsländorna (/vap/idia) hvars hufvud är fästadt på en läng hals samt slutligen de bekanta trollsländelika Myrlejonen (Myrmeleon). Hur deras larver lefva i af dem förfärdigade, trattformiga gropar i sanden, i hvars botten de ligga gömda och med sina länga käkar gripa nedfallande insekter, torde af de flesta vara kändt. Nu äterstär blott att omnämna ännu en insektordning, men denna mycket artrik, nämligen: Steklarna, inom hvilken finnas säväl skadliga som nyttiga djur. De hafva nästan alltid fyra genomskinliga, af ribbor eller nerver genomdragna vingar. De s. k. Parasitsteklarna äro mycket nyttiga, i det de lägga sina ägg utanpä eller inuti skadeinsekters larver. Deras larfver lefva vanligen i värd- djurets kropp under liknande förhällanden som parasitflugornas. 6 ÅS i DES. Xx LAMPA: NÅGRA FÜR TRÄDGÅRDEN NYTTIGA INSEKTER. 215 Förpuppningen sker antingen utanför eller inuti den döende larven. Kälfjärilns larver t. ex. angripas och dödas slutligen af larverna till en liten parasitstekel, af Wanreom kallad “Gulbenta smabuken* (Microgaster Glomeratus L.). Värddjuret lefver så att säga med litet lif tills de manga parasitlarverna uttränga ur dess kropp. Dä detta skett, samlas dessa pä ett ställe à ett blads undersida i en klunga och bilda smä, svafvelgula kokonger, hvilka af mången tros vara kälfjärilns ägg och följaktligen dödas. Detta är, som man ser, ett stort misstag, som länder till skada, då de små kokongerna, ofta ett femtiotal, komma att lämna kanske hälften så många förstörare af kålmaskar. Andra, lika små parasitsteklar, lefva uti fjäril- eller andra puppor, t. ex. Puppmördaren, (Dauts.), Pferomalus Puparum Swep., ibland i hundratal. De angripna pupporna få en mör- kare färg än vanligt och böra ej förstöras. Pteromalinerna äro lätt igenkända därpå, att deras framvingar sakna den mörka fläcken i framkanten äfvensom alla längsribbor. De äro vanligen gröna och metallglänsande samt utgöra en mång- fald arter. De s. k. Äkta parasitsteklarna äro ofta ganska stora insekter, som lägga ett eller flera ägg inuti eller utanpå andra insekters larver, hvilka därigenom synas föga lida, utan fort- sätta att äta och växa samt gå i puppa. Då parasiten för- puppats, dör likväl värddjuret. Många arters honor hafva en mer eller mindre lång äggläggningsapparat, medelst hvilken de kunna ätkomma och »sticka» värddjuren, äfven då dessa äro gömda i springor och dylikt. Den å taflan befintliga fig. 19 framställer en art af släk- tet Pimpla, nämligen P. Arctica Zerr., hvars afkomma träf- fas i pupporna af nunnan (Ocneria Monacha L.) samt gräs- flyet eller »gräsmasken» (Charaeas Graminis L.) och är myc- ket allmän, isynnerhet mot slutet af dessa skadedjurs härj- ningar. ; En annan familj består af de s. k. Rofsteklarna, bland hvilka märkas: | Sandsteklarna (Mellinus), som hafva kort bakkropp, fästad genom ett päronformigt skaft, och lägga sina ägg i af dem själfva utgräfda gångar i jorden eller gammalt trä, 7 nas RO Retest i a 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. dit de släpa larvfödan, bestaende af insekter, larver eller spind- lar, som genom ett sting förlamats, sa att de ej vidare kunna forflytta sig fran stället. Gräfsteklarna (Pompilus) hafva aflangt äggformig bak- kropp, fastad medelst ett smalt skaft, och vistas pa sandmar- ker, där de lefva ungefärligen pa samma sätt som de füre- gaende. Larvödaresteklarna (Sphex) hafva smal bakkropp, fästad medelst ett langt, smalt och stjalkliknande skaft, och äro ganska stora insekter, som füda larverna med fjärillarver, eller spind- lar, flugor, gräshoppor etc. Fig. 20 framställer Vanliga larvôdarestekeln (Ammo- phila Sabulosa L.). Förklaring öfver taflan. Fig. 1. Allmänna trädgårdssväfflugan (Sceva [Syrphus| Ribesi L.). » 2. Larven och 3 puppan. » 4, 5 och 6. Sväfflugelarver. 7. Spherophoria Scripta L. 8. Bandade parasitflugan (Tachina Fasciata FALL.).- 9. Puppan. 10. Vanliga parasitflugan [7 (Zchinomyia) Fera 1. » 11. Gula rofflugan (Zaphria Flava L.). » 12. Sjuprickiga nyckelpigan (Coccinella Sepiempunctata L.). 13. Larven och 14 puppan (förstorad). 15. Bladluslejonet (Hemerobius). 17. Stinkslända (CÆrysopa). 16. Larven. 18. Äggen. 19. Parasitstekel (Pzmpla Arctica ZETT.). 20. Vanliga larvödarestekeln (Ammophila | Sphex] Sabulosa L.). Sven Lampa. UR DEN MODERNA, PRAKTISKT ENTOMOLOGISKA EFFFERATUREN:. » I. AF ALBERT TUEEGREN: I likhet med füregäende ar sammanfüras har under denna rubrik en del smärre referat af entomologiska uppsatser med praktiskt syfte. I. Besprutningar, utrotningsmedel m. m, Kolsvafla är ett välbekant och mycket användt medel mot alla slags insekter och har användts särskildt für att ut- rota sadana,som i större mängder förekomma inomhus, t. ex. skadliga skalbaggar eller smafjarillarver uti sädes- eller mjül- magasiner. Resultaten ha i allmänhet prisats som synnerligen goda, och särskildt har Kolsvaflan användts pa grund af det relativt ringa besvär, som genom användandet af densamma till- skyndas. Man har tillslutit rummen så noga som möjligt samt i förhällande till dess kubikinnehäll inställt en afvägd kvantitet af vätskan, som sedan lämnats att förgasas. Ett kraftigt be- vis på medlets stora duglighet skulle följande lämna. Utbredd inom alla Nord-Amerikas stater förekommer allmänt en liten skalbagge, Lasioderma serricorne, amerikanernas »tobacco beetle». Arten päminner till utseendet och storleken om vär lilla brödgnagare (Sıtodrepa panicea). Den förekommer i to- baksmagasinen stundom i oerhörda mängder och genomborrar och förstör såväl råmaterialet som färdiga och förpackade I 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. tobaksprodukter t. ex. cigarrer. Äfven andra vegetabiliska produkter lär den för öfrigt ej försmå. I ett rum om circa 2,000 kbmtr, berättar Hinps, inställdes 35 st. bleckskälar och placerades så nära taket som möjligt. Hvarje bleckkärl fylldes med i medeltal nära 2 kg kolsvafla, hvarpå magasinet tillslöts under 22 timmar. Efter denna tid öppnades det åter och fick lufta ut under circa tre kvarts timma. En granskning af varu- lagret gaf vid handen, att på hundra döda baggar anträffades en lefvande. Detta till och med i tjocka packor eller i lådor, som till större antal stodo packade på hvarandra. Resultatet förefaller lysande och kostnaderna relativt ringa! i förhållande till den sålunda skyddade varans värde. Huruvida Hınps till- räckligt noga gjort förstudier rörande skalbaggarnas frekvens i packorna och speciellt, om före »rökningen» några döda skalbaggar anträffats, framgår ej af hans uppsats. Resultatet förefaller öfverdrifvet glänsande. Kopparhaltiga besprutningsvätskor. Oaktadt dessa vätskor äro att betrakta som uteslutande fungicida d. v. s. svampdödande, torde det dock vara lämpligt med några örd omnämna dem här. I allmänhet användas de ju i förening med kejsargrönt. Talrika försök ha under de senaste åren gjorts för att utfinna ett ämne, som kunde ersätta kopparvitriolen, och sär- skildt ha dessa förorsakats af stegring af priset på ämnet. Så har man ersatt medlet med kadmium-, zink- och nickelvitriol. Härvid framgick, att ej något af dessa ämnen kunde jämföras med kopparvitriolen. Blott nickelsulfatet lämnade ett tämligen godt resultat. Särskildt då det gällde besprutning mot Pere- nospora. I sammanhang med dessa undersökningar fram- hålles, att om till en 0,75 %-ig kopparvitriollüsning tillsättes 0,1 Kaliumpermanganat, resultatet af besprutningen blir i manga afseenden bättre. S. k. sockrad kopparkalkvätska användes :stundom, hvar- vid sockret tillsatts hufvudsakligen för att förläna vätskan 2 | u. ra) . . x . i Circa 66 kg ätgick = kostnad circa 175 à 200 kr. (inberäknadt ar- betskostnad). Kostnaden kan möjligen nedbringas ännu mera, dä väl kol- svafla i större parti torde kunna levereras till ett pris af 50 à 75 öre pr kg. 5 TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 219 större vidhäftningsförmäga. Man hade misstänkt, att en dylik sockrad lösning skulle locka till sig bin och på grund af kop- parhalten skada desamma. Jacky anställde med tanke härpå en serie experiment, som tydligen afvisade denna misstanke. I hvilken form sockret än bibragtes vätskan, lämnade bien den orörd. Försöken lämnade äfven som resultat, att sockret ingalunda hade den förmåga, som man åsyftat. Hvarken vid- häftningsförmågan ökades, ej heller kunde någan annan för- del påvisas. För beredandet af bordeaux-vätska torde man uteslutande böra begagna sig af sött vatten. I Dalmatien, där man under- stundom i kusttrakterna lider brist på denna vara, har man gjort försök med hafsvatten. Resultatet blef ogynnsamt, i det bladen af därmed besprutade vindrufvor torkade ut och blefvo ljusröda. Resultatet förklaras af vattnets relativa rikedom på klornatrium och klormagnesia. Blad, besprutade med enbart klornatrium, koksalt, blefvo efter regn likadana. Gentemot insekter har i några fall användts uteslutande besprutning med kopparkalk-vätska. Man har därvid trott sig finna ett tämligen godt resultat gentemot Yponomeuta-arter, diverse fjäril- och stekellarver m. fl. I det stora hela taget torde medlet anses vara i detta syfte tämligen obetydligt, hvar- för en användning af enbart detta ämne eller t. ex. bordeaux- vätska torde afrädas. Arsenikhaltiga besprutningsvätskor. Kejsargrönt torde väl fortfarande få anses vara ett af de kraftigaste insekticida medlen. Dock torde andra arsenikhal- tiga ämnen vara af fullt ut, om ej af större betydelse än detta. Bland dem träder i främsta rummet ett ämne, som blifvit be- nämndt »disparin» eller »gypsin» på grund däraf, att man till en början använde medlet i Amerika gentemot trädgårds- eller löfskogsnunnan (Lymantria dispar). En synnerligen nog- grann och på statistiska beräkningar stödd redogörelse öfver medlets användbarhet gentemot äpplevecklaren (Carpocapsa pomonella) lämnas af E. D. SANDERSSON, föreståndare för den entomologiska försöksstationen i Delaware, U. S. A. Och af särskildt komparativt intresse är, att han samtidigt beräknat ei I NS LTE ER ANS dr 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. verkningsresultatet af besprutning med kejsargrönt. Dispari- net tillverkas af natriumarseniat och blynitrat eller blyacetat, af hvilka blynitrat är att föredraga. Proportionerna bestäm- mas af blyoxiden och arsenikpentoxidens kvantitativa samman- sättning, hvarför tillredandet af ämnet fordrar ganska nog- granna manipulationer. En föreställning om disparinets förträfflighet lämnar nedan- stäende tabell: o © Disparin, tva gånger besprutnin Disparin, en gang besprutnin I D d I , Plockad frukt Fallfrukt | Plockad frukt Fallfrukt | Frisk | Stungen || Frisk | Stungen Frisk | Stungen F | | Frisk | Stungen | | | | 82% ”/o | 335 for] 95. Jo |" dis 2/0 | 66 "lo | 72 Vo | 204 Vo | 164 Vo | | | | Ingen besprutning | Kejsargrönt, 2 gänger besprutning | | | Plockad frukt | Fallfrukt Plockad frukt Fallfrukt | | | | 0 | 0/ | 29 lo PS VOL | 414; ie | 64 Sö | Frisk nee Frisk | Stungen Frisk | Stungen Frisk | Stungen | a | | I 10, fö 12,5 oe 12,7 i Af denna tabell framgar ju tydligt, att en besprutning med detta medel fullt uppväger tvänne besprutningar med kejsargrönt, och att tvänne besprutningar med disparin faktiskt reducerat den stungna frukten till ett minimum. Kommer så härtill, att detta medel visat sig mycket mera motståndskraf- tigt mot regn än hvad fallet är med kejsargrönt. Medlet lider af det felet, att det är åtskilligt dyrare än kejsargrönt, men à andra sidan uppväges ju denna olägenhet därigenom, att man törhända kan bespara sig en andra besprutning. Relativt goda resultat har man äfven uppnått genom be- Sprutning med blyarseniat plus en mindre kvantitet melass. Af detta medel användes 100—240 gr. blyarseniat med 1 liter melass pa 100 liter vatten. Medlet har med stor fördel användts gentemot en Galeruca-larv på almblad. TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 221 I. Skadedjur på fruktträd, Apelglasvingen (Sesia myopæformis BKH.). — Orsaken till kräftskador a fruktträd har man ofta tillskrifvit larverna af s. k. glasvingar, men lika många gånger har man oppo- nerat sig mot detta antagande. REICHELT har emellertid 1901 i Pomologische Monatshefte framhållit hurusom åtminstone i vissa fall apelglasvingen kan vara den första direkta orsaken. Larven af denna lilla fjäril lefver som bekant under barken på äpple- mera sällan päronträd och gör under denna utanpå knappt iakttagbara gångar. Efter tvänne öfvervintringar för- puppas densamma i juni eller juli. Om nu puppan framtränger på ett ställe, där barken förut varit alldeles frisk, plägar såret vanligen växa ihop, annorlunda om den framkommer på stäl- len, som förut varit skadade genom t. ex. snitt och nu äro öfvervuxna. Pa dylika ställen lägga honorna nästan omedel- bart sina ägg, hvarefter de unga larverna borra sig in i üf- verväxningsväfnaden och framkalla därvid särbildningar, som i hög grad påminna om kräfta. Denna fjärilart lär förekomma tämligen allmänt i Kristianstadstrakten. Sköldlöss. ALLEN har proberat åtskilliga medel mot sköld- löss, hvarvid han funnit varm hartsblandad fiskolja vara verk- sammast. Blandningen utgöres af 1,92 kg harts, 3,7; liter fiskolja, 0,96 kg natronlut och 100 liter vatten. Före använd- ningen förtunnas lösningen med 1,000 liter vatten. Natron- luten löses i kokande vatten, hvarefter hartsen tillsättes pul- veriserad och slutligen fiskoljan. MarcHar har gjort en del liknande försök. Han förordar som verksammast en bland- ning af följande sammansättning: 150 gr. sesamolja, 100 gr. fotogen, 200 gr. såpa och 600 gr. vatten. Det hela utspädes före användandet med 1,050 gr. vatten. Clercks minerarmal (Lyonetia clerckella L.). — Denna lilla fjäril förekommer ju rätt ofta och är ganska välbekant på grund af de slingrande gångar larven åstadkommer i blad af äpple- eller päronträd. Understundom kunna rätt svåra härj- ningar uppkomma, hvilka äfvenledes äro bland de svåraste att motarbeta. Fjärilen har åtminstone i England trenne ge- nerationer om året. Larver efter öfvervintrande honor på- 5 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. träffas där redan så tidigt som i april. Sedermera kommer andra generationen i juli och augusti samt den tredje i sep- tember och oktober. Mot en insekt, som uppträder så inten- sivt hela vegetationsperioden, har man enligt THEOBALD, för så vidt ej enbart plockning af angripna blad är tillfyllest, blott tvänne utvägar, antingen att sent på hösten, då sista genera- tionens larver och puppor ännu finnas i bladen, förstöra löf- verket alldeles genom en kraftig arsenikhaltig vätska (!) eller ock att tidigt på våren bespruta träden med fotogen-emulsion. Det förra medlet torde lida af det felet, att det för en tid nedsätter trädets växtkraft, det senare kan blott användas, om ej regn kommer och förstör medlets verkningar. Äpplebladloppan (Psylla mali Försr.). — Det medel, som hufvudsakligen användts mot detta ofta mycket svåra skade- djur, har varit såpvatten och kvassia. Men under alla är tycks ej medlet ha samma goda verkningar. Skulle det visa sig, att en vår- eller sommarbesprutning med detta ämne ej hjälper, torde en besprutning på hösten? med fotogen-emulsion vara af god nytta, då en mängd fullbildade individer, som skulle ötvervintra(?), då gå om intet. Besprutning vintertid med kalilut, kaustikt kali, torde vara af synnerligen god verkan. Beträffande Päronbladloppan (Psylla pyricola Först.) framhåller Britton åtskilliga tänkvärda förhållanden. Äggen ha visat sig nästan alldeles ınotständskraftiga mot fotogen- emulsion. Till och med om äggen doppats i denna vätska, ha larverna framkläckts. För att en besprutning härmed mot larverna eller de fullbildade skall göra nytta, bör den äga rum antingen tidigt på våren eller efter ett starkt regn. Som be- kant afsöndra dessa insekter i likhet med bladlössen’ en s. K. honungsdagg, en sötaktig klibbig vätska (exkrementer!), som bre- der ut sig öfver djuren själfva och öfver de angripna växtsdelarna. Denna vätska hindrar fotogen-emulsionen antagligen till en del åtminstone tränga in i växtdelarna. På våren medan larverna äro små, är afsöndringen af honungsdagg relativt obetydlig och efter ett regn torde detta ha löst eller afsköljt större delen af densamma. Äfven besprutning med såpvatten 2 "0 NE EEE f Er . u... Från THEOBALDS Report 1904. Hos oss i augusti eller början af september. 6 KE TULLGREN: UR DEN! MOD.-PRAKT. SENT. EITTERATUREN. II. 223 (/, kg såpa på cirka 15 liter vatten) har visat sig vara ett brukbart medel. lll. Skadedjur på köksträdgårdsväxter. Ärtbaggen (Bruchus pisi L.). — Angående denna vidt spridda och synnerligen obehagliga snyltgäst på ärter fram- håller FLETCHER några synpunkter värda ta i betraktande. Det vanligaste utrotningsmedlet torde numera vara ärternas »bet- ning» med kolsvafla. I allmänhet göres detta på våren före sådden. FLETCHER anser däremot proceduren böra företagas omedelbart efter skörden, dels emedan kolsvaflan är betydligt verksammare under den varma årstiden, dels emedan ju even- tuellt en del skalbaggar kunna hinna komma fram på våren före ärternas behandling med kolsvafla. För att ärtbaggarna radikalt skola utrotes fordras en behandling af 100 kg ärter med 60 gr. kolsvafla under 48 timmar. Mycket sent utsäde, som af många förordats, anser han vara olämpligt, enär är- terna då lätt utsättas för att bli angripna af mjöldagg. Att under en sommar förvara ärterna i tätt slutna säckar, anser han vara ett godt sätt, emedan ärtbaggarna då kläckas men ej komma ur säckarna utan dö, detta särskildt som ärternas groningsförmåga ej minskas genom ett dylikt förfaringssätt. Sparrisbaggen (Crioceris asparagi L.). — Gentemot detta skadedjur, som ju är tämligen vanligt i Tyskland och annorstädes, rekommenderar en författare plantornas »besprut- ning» med följande: pulveriserad kalk 74 kg dito svafvel 25 kg och 1 kg insektpulver. »Besprutningen» sker medelst den välbekanta guttaperkasprutan tidigt på morgonen medan bladen äro fuktiga. Upprepas trenne gånger med tre dagars mel- lanrum. Enligt samma författare, ZACHAREWISCH, kan detta medel med fördel användas äfven mot Kålfjäriln (Pieris brassicæ L.). — Enligt en annan för- fattare, BourGEoïs, kan mot detta skadedjur användas trenne medel. l. Plantornas beströning regniga dagar med pulveriserad osläckt kalk, ett längsamt men godt medel; 7 EL OLS TT PORTO ee ee I Lu de 224. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 2. Besprutning med tobaksdekokt till. 10 liter vatten och 300 gr. säpa. 3. Besprutning med en blandning af 50 gr. svafvellefver, 300 gr. säpa och 10 liter vatten. Harkrankar (77pula sp.). — Bland skadelarver, som lefva under jordytan, äro harkranklarverna bland de vanligare. Flera arter äro kända som svära skadedjur. Som bekant angripa de säväl fina som grofva rötter och underjordiska stamdelar, hvilka de strax under jordytan afbita eller genomborra, men understundom har man iakttagit dem i verksamhet ofvan jord, i färd med att afbita utlöpare fran jordgubbplantor, detta sär- skildt nattetid och vid ljumt väder. Larverna föda sig hela äret om, undantagandes när marken är frusen. Gräsvallar och rotsaksland äro de mest omtyckta platserna. Ur THEOBALDS »First report on Economic Zoology» har jag hämtat följande framställning af de vanligaste medlen mot dessa skadedjur. Att totalt utrota dem i gräsvallar torde vara omöjligt, men åt- skilligt kan göras för att minska deras talrikhet. I trädgårds- land kan man däremot komma till bättre resultat. Först och främst kan åtskilligt göras för att hindra och minska äggläggningen: 1) genom att hålla borta under hösten allt långt gräs och höga växter på de ställen, man vill skydda; 2) genom skarp och tung vältning af gräsvallarna vid den tiden, då insekterna svärma; härigenom dödas stora mängder honor; 3) genom att väl utdika fuktiga lokaler, ty sådana äro särdeles omtyckta, och.4) genom upplöjning tidigt på hösten, efter det gaskalk strötts ut och fått ligga några dagar. Radikalast är den gamla metoden att bränna af grässtub- ben och plöja. På grund af att larverna nattetid ta sig upp till jordytan, rekommenderas körning med ringvält. I trädgårdsland kan man använda som fångstmetod torf- plattor, hvilka äro synnerligen omtyckta äggläggningsställen. Gräskanter kring rabatter eller köksväxtland äro därför härdar för skadedjuren. : I blomsterrabatter m. m. kunna larverna lätt utrotas med tillhjälp af kolsvafla, som sprutas in i marken. Härtill åtgår ungefär 15 gr. kolsvafla till I kvmtr. Detta medel bör an- vändas sent på hösten eller tidigt på våren. 8 å NN TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 225 Kålflugan (Anthomyia [Phorbia) brassicæ Boucht). Be- träffande denna art, som äfven gjort sig rätt kännbar i vårt land, framhåller samme författare åtskilliga användbara utrot- ningsmetoder. Svårast angripna äro tydligen sådana lokaler, där kålarter odlats under en följd af flera år. Det vanligast använda medlet är utströning af kalk, men resultatet är i allmänhet tvifvel- aktigt, då ena gången insekten försvinner, andra kanske fort- lefver i oförminskad mängd. Bättre är att djupplöja fältet och under några års tid odla andra än korsblomstriga växter på detsamma. Alla angripna kälplantor böra naturligtvis - brännas. I Amerika har börjat användas en metod, som är föga dyrbar och som hittills lämnat det bästa resultatet. Af tunn tjärad papp låter man förfärdiga rutformiga eller runda plattor om en decimeters diameter eller något mera. Dessa klippas upp från ena kanten till centrum, där ett litet hål klippes ut. Så sättes denna skifva omkring växten nere vid marken. På detta sätt få flugorna ej tillfälle lägga sina ägg på roten, och de nykläckta larverna kunna ej krypa så långt- I trädgårdar kunna plantorna med fördel vattnas med en blandning af Karbololja och såpa. !/, kg hård och !/, kg mjuk såpa! lösas i 3 å 4 liter kokande vatten och omkring 1/, liter karbolsyra blandas häri. Det hela utspädes med 30 gånger så mycket vatten. ; IV. Skadedjur på vindrufvor. Vindrufvecklaren (Conchylis ambiguella H.). — Denna lila fjäril, som är utbredd öfver störte delen af Europa, är onekligen ett af de svåraste skadedjuren på vindrufvor. Den uppträder ofta periodvis. Efter en fyraårig härjning minskas eller rent af försvinna insekterna. Larverna, som lefva inuti bären, synas vara nära nog oåtkomliga med besprutningsvät- skor. Därför praktiseras i allmänhet fångst af fjärilarna. Denna äger rum nattetid medelst fångstlampor, eller ock fångas * Antagligen menar författaren med hård och mjuk såpa respektive grön- och kärnsäpa. Enbart grönsåpa torde göra bättre nytta. Entomol. Tidskr. Årg. 25. H. 3 (1904). I5 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. de på med sött lim 6fverdragna ytor. Bland besprutningsvät- skorna rekommenderas särskildt sädana, som äga stark lukt, hvarigenom fjärilarna hindras att lägga ägg. Särskildt rekom- menderas en vätska af följande sammansättning: Kopparviitol..en ne zer 1 Kg RARE 29... ra WB »RUDINAD. ee ern 1,5 Vatten 2:2. Re os ees 100 liter. Kopparvitriolen och kalken lösas som vanligt vid tillre- dandet af bordeaux-vätska uti 90 liter hett vatten och »rubi- nan» uti 10 liter, hvarefter de olika vätskorna blandas samman. Rubina är det italienska namnet pä ett ämne, som tillredes af lika delar trätjära och mättad natronlut. Ämnena kokas sam- man och lösas sedan i vatten, som antar en brunröd färg, hvaraf namnet har sitt ursprung. Besprutningsvätskan användes: 1) sä snart de unga skotten blifvit 10—12 cm länga, men bör dä blott vara hälften sä stark, 2) några dagar före eller efter blomningen och 3) under förra hälften af juli (detta i mellersta Europa). Spinn (Tetranychus). Dessa uppträda mycket ofta på drufvor, hvarvid förorsakas rödfärgning af bladen jämte de- formationer på de gröna delarna. Under förutsättning att skadedjuren öfvervintra på stam och grenar rekommenderas bortskärning och bränning af alla m. el. m. lösa barkflisor, hvarefter bepenslas med 10 %-ig svafvelsyra eller 40 % järn- vitriol. Behandling med kokhett vatten torde äfven vara för- delaktigt. Vin-gallkvalstret (Eriophyes vitis TaAND.). På vindruf- blad uppträder understundom liksom på t. ex. lind och andra löfträd en slags gallbildning, som fordom antogs vara en svamp och som därför erhöll det vetenskapliga släktnamnet Erineum. Gallbildningen består däruti, att på bladets undersida, mera sällan dess öfversida, uppstå små hvitaktiga fläckar liknande sammetsdynor. Dessa utgöras emellertid af hår, som vuxit till i hög grad och antagit synnerligen abnorma former, blifvit greniga, blåslika o. s. v. Orsaken till denna abnormitet är att söka hos en mängd mikroskopiskt små djur, tillhörande Io TULLGREN : UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 227 de gallbildande acariderna. Dessa suga ur bladets safter och härvid uppkommer äfvenledes en slags giftretning à hären. Erineum-bildningen har äfven som följd, att bladen bli för- sedda med bläsliknande upphöjningar, som ofta starkt rödfär- gas. Mot detta skadedjur har särskildt i Frankrike med stor framgång användts rökning med svafvel under slutet på våren och början af sommaren. Under vintern brukar man behandla stammarna med kokande vatten. Sticklingar sättas under 10 minuter i 68-gradigt vatten, hvarigenom ägg och på dem be- fintliga acarider dödas. V. Skadedjur på sädesslagen. Sädesjordlöparen (Zabrus lenchrioides Gorze = gibbus Fagr.). Beträffande detta skadedjur — ej alla carabider få så- ledes räknas till de nyttiga insekterna — har nyligen italiena- ren Porta lämnat värdefulla upplysningar. I Italien framkom- mer skalbaggen ur marken i slutet af juni. Om dagarna håller den sig dold i jorden, men om nätterna går den upp och äter sönder axen. När säden är slagen, går den åter ner i marken till ett djup af anda till 40 cm. Här förblir den till midten af september, dä höstregnen börja. Den angriper nu höstsäden och fortsätter därmed till midten af november, da parningen äger rum. Äggen läggas i jorden och efter 10—12 dagar kläckas dessa, hvarefter larverna angripa sträna ofvan jord. Under hela vintern till inemot april fortsätta larverna sitt förstörelseverk och i maj förpuppas de. Stundom är skal- baggen 2-arig (Italien). Porra rekommenderar följande utrotningsmetod. De an- gripna fälten begränsas af i jorden nerstuckna bleckremsor. Därinnanför placeras på 4 a 5 meters mellanrum glacerade krukor eller glasburkar, som till randen nergräfvas i jorden. Sådana ställen, som begränsas af t. ex. vattenfyllda diken, behöfva ej omgärdas med bleckremsor. Under sina nattliga ströftåg falla skalbaggarna i krukorna och kunna ej komma därifrån, då de sakna flygvingar. Insekten är dess bättre mycket sällsynt i Sverige. 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Spannmälsvifeln (Calandra granaria L.). Gentemot detta skadedjur meddelar HOFFMANN några nya råd. Alla säckar, förrådskärl, siktar o. s. v. böra behandlas med kolsvaflegas under 24 timmar. Säden tål emellertid ej en så lång behand- lingstid. Efter 6 timmar inverkar gasen ofördelaktigt på sädes- kornens groningsförmåga, därför bör efter denna tid alla skal- baggar, som nu äro afdomnade eller skendöda, samlas upp medelst sikt eller aspirator och därefter brännas. Därefter kan säden värmas upp till 50 à 60 grader, hvarvid afkomman förstöres. I stället för kolsvafla kan med fördel användas anilinvatten, kloroform eller koiklorid. Spannmålsvifveln dör efter 24 timmar i en med anilinångor mättad luft. Väggar, tak, pelare o. s. v. böra. bepenslas med 1 kg anilin löst i 30 liter vatten. Dvärgstriten (Jassus sexnotatus FALL.). Denna lilla in- sekt har äfven i vårt land gjort sig känd som skadedjur på sädesbrodd, rotfrukter och baljväxter. För att döda ägg och larver rekommenderar STEGLICH följande förfarande. Vid mulet väder eller på morgnarna medan daggen ligger på besprutas angripna platser med 5 kg såpa, 1 kg lysol på 100 liter vatten. Ungefär 1 liter vätska bör användas till 1 kvmtrs yta. Där- efter djupplöjes platsen, till dess inga gröna växtdelar Synas, hvarefter den öfverköres med en lätt vält. Efter 8 à 10 dygn kan ny sådd utan fara äga rum. VI. Skadedjur på prydnadsväxter. Rosenskottstekel (Monophadnus elongatulus KLuG.). — Beträffande detta djurs lefnadssätt meddelar SCHLECHTENDAL åtskilliga iakttagelser. I maj uppsöka honorna ännu ej ut- vecklade rosenskott. Hon borrar uti undersidan af blad- skaften utan att såra kärlsträngen. I såret lägges ett ägg. Efter några dagar uppträder en liten dyna eller upphöjning på det angifna stället. På tionde dagen kläckes ägget, och den lilla snöhvita larven borrar sig nu in i årsskottet, företrädesvis invid de ännu mjuka taggarna. Här äter den sig en gång rätt upp i skottet och här tillbringar den en tid af 2 till 3 12 *{ULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 229 veckor, hvarefter den borrar sig ut och förpuppas i jorden, Stundom byter den om plats, gar öfver till ett nytt skott. I april och maj följande ar framkomma steklarna. Pa samma sätt ungefär lefver en annan växtstekallarv (Ardis plana KREUc:). VII. Skadedjur på löfträd. Almlöfbagge (Galeruca xanthomelena L.). Denna i mel- lersta Europa allmänna och i värt land äfven funna skadeinsekt har MENEGAUX gjort till föremål för en del undersökningar. I allmänhet är Ulmus campestris mest utsatt for åverkan, men äfven andra arter angripas. I Frankrike framkommer skalbaggen i slutet af april, och i slutet af maj läggas äggen till antalet 15 å 20 i 2 à 3 rader pa ôfver- eller undersidan af bladen. Första dagarna i juni framkomma larverna. När dessa nätt en längd af ungefär 7 mm. gä de ner i jorden att förpuppas. Efter atta dagar framkommer skalbaggen, som sedermera üfvervintrar. Författaren rekommenderar att kring trädets fot pa marken utbreda mossa eller hö, som tid efter annan borttages och brännes med däri befintliga larver. | Mot en amerikansk art (Galerucella luteola Mürr.), som antagligen är densamma som föregående, rekommenderar FER- NALD besprutning med: He Natniumarsemat: Kanal: 120 gr. Blyaceratına ma ar 330 » VENEN ee ET ANT. RE Se lOGPHEeller DHSETSALSTONE er EN EA QOS Er. Black RATER en 240 » MATE LL ARR UE ee 100 lit. eller 3) Säpa BARON OT LAS AN 25-280 kg BORN PUR 200 lit. Werten N AR an 100 » eller LINBDIO DEEE M Mn AR «PAS me, Po 1 del Wien See, TERRASSER 3 delar. to Go io) OM ETT NYTT SKADEDJUR PA JORDGUBBAR AF ALBERT TULLGREN. Den 18 maj vären 1903 erhöll Statens Entomologiska Anstalt ett meddelande från Hofjägaren Åsbrink å Djurgården, att ett honom tillhörigt jordgubbland var illa medfaret af in- sektlarver. Vid ett besök i hans trädgård visade det sig, att nästan samtliga jordgubbsplantor voro mer eller mindre skadade af en stekellarv, som. förefanns i stor mängd. Plantornas blad voro delvis förstörda af dem, så att många gånger blott skaftet plus en liten del af bladskifvan och midtnerven voro kvar. I allmänhet anträffades blott 1 à 2 larver à hvarje angripet blad. De sutto antingen grensle öfver sårkanten i färd med att äta eller lågo raklångt utsträckta på bladet i bladkanten. De voro synnerligen karakteristiska, till följd af att hela kroppen var beklädd med tättsittande, grofva, mer eller mindre klufna taggar. I allmänhet angripa larverna i början bladspetsen, hvar- efter de sedermera undan för undan göra inskärningar i bladet längs sidonerverna ända in till hufvudnerven. Angripna blad bli därför vanligen ganska karakteristiska, i det de från spetsen räknadt få en djup, bred, mer eller mindre vinkelformig in- skärning, som ofta blott lämnar en fjärdedel eller mindre kvar af bladytan. Hvilken art stekellarven tillhörde kunde med till buds stående litteratur ej utredas, och i de tillgängliga praktiska handböckerna fanns ej heller omtalad någon enda sågstekel såsom skadedjur I *, TULLGREN: OM ETT NYTT SKADEDJUR PÄ JORDGUBBAR. 231 på jordgubbar. Af stort intresse var således att få reda på insekternas namn och något om deras lefnadssätt, hvarför jag tog hem till Anstalten en mängd larver för uppfödning. De utpla- cerades nu på några jordgubbsplantor i kruka och syntes trifvas utmärkt väl. Redan omkring den ?{/, började larverna krypa ner i jorden för att öfvergå till puppa. Blott några få cm. under jorden spunno de en 8 mm. lång oval kokong af svartbrun färg, på ytan tätt belagd med jord- och gruspartik- lar, till följd hvaraf kokongen var fullkomligt osynlig. Jag väntade nu få se steklar framkomma under loppet af juli, då det ju kunde antagas, denna art i likhet med flere andra stekel- arter frambringade tvenne generationer om året, detta så mycket mer, som sommaren var gynnsam och förpuppningen ju ägde rum ganska tidigt. Emellertid . väntade jag förgäfves, först den 4 maj innevarande år visade sig de första steklarna. En närmare granskning af djuren gaf vid handen, att de tillhörde arten ; Blennocampa geniculata STEPH. Arten, som jag för att konstatera riktigheten af min be- stämning låtit granska af den framstående specialisten på såg- steklar, Pastor Fr. Konow i Mecklenburg, är enligt denne iden- tisk med D/. alternipes Tuoms. och Bl. confusa KNw. och är ej att förväxla med D/. geniculata (Hrc) THoms., hvilken nu- mera föres till annat släkte, Monophadnus Hrc. Beskrifning. Den fullbildade stekeln är omkring 5 mm. lång, till färgen helt och hållet glänsande svart med undantag af de båda främre benparens knän och skenben, som äro mörkt gråhvita. Vingarna äro tämligen mörka, svartgrå. I öfrigt vill jag blott hänvisa till C. G. THomson Hymenoptera Scan- dinavie Tom. I, pag. 219 och till FR. W. Konow Tenthredini- de Europee (Deutsche Entomol. Zeitschrift, Jahrg. 1890, p. 234 och 249). Larven är som nykläckt till färgen nästan hvit med ljus- brunt hufvud. Hela ryggen är besatt med smä utväxter, ord- nade i dubbla rader, transversellt ä hvarje kroppsring. Hvarje utväxt (tagg) var delad i tvenne korta, liklänga, i spetsarna > 232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. PAST kulformigt afrundade grenar, hvilka voro riktade framät och bakåt i kroppens längdriktning. Utvaxterna på sista kroppsringen voro enkla. Hufvudet var finludet med korta uppstående hår, starkt glänsande. Fullvuxen blir larven ljus- grön med en mörkare, fin ryggstrimma. Hufvudet är fortfarande ljusbrunt, fast svagare, delvis grönt. Ryggens utväxter bli taggar, som i spetsen delas i tvenne ytterst fina, skarpspet- sade grenar. Sista ryggringen bär hufvudsakligen enspetsade taggar och den första 1—5-klufna dylika. L. omkring 15 mm. Biologi. Som nämndt började steklarna framkomma den 4 maj innevarande år. Kanske något tidigare än i det fria. De hade under vintern stått ute och intogos i insektariet i medio af april. Temperaturskillnaden mellan det fria och insektariet torde vara synnerligen obetydlig, så att steklarna i alla hän- delser ej ha kunnat komma så särdeles många dagar för tidigt. För att kunna observera äggläggningen m. m. insläpp- tes de genast på en jordgubbsplanta under en glascylinder. De voro alla honor. Nästan omedelbart började de under- söka bladen, sprungo lifligt omkring, med antennerna i stän- dig rörelse. Här och hvar gjorde de en liten undersökning med sågen, tydligen i afsikt att lära känna bladytans fasthet. Slutligen tycktes de bestämma sig för ett ännu ej utvuxet blad och några bladknoppar, och på dessa höllo de sig seder- mera så godt som uteslutande. Blott en och annan lade ägg på de större bladen. Orsakerna till att de unga bladen voro mest "frekventerade torde kunna bero på tvenne omständig- heter. Dels hade på dessa ôfversidans ‘epidermis ännu ej blifvit så fast, och dels voro dessa ännu hopvecklade blad synnerligen lämpliga att få fotfäste på. När en stekel syntes vilja såga i något af de större bladen, skedde detta alltid längs kanten af bladet, aldrig midt på ytan. Med ena sidans ben grep stekeln ett fast tag i själfva kanten, och med andra sidans ben arbetade insekten sedan länge och väl, innan den fick ett säkert grepp i någon liten upphöjning eller spricka i ytan. Som regel sågade steklarna i bladets öfversida och längs kan- terna. Blott i ett enda fall iakttog jag en stekel såga i undersidan. 5 2 1 combats dns fé EST YI ‘, TULLGREN: OM ETT NYTT SKADEDJUR PÅ JORDGUBBAR. 233 Sä snart steklarna orienterat sig, började de pa allvar med äggläggningsarbetet. Hos denna art liksom hos mänga andra sägsteklar syntes äggläggningen således äga rum utan föregående befruktning. Äggläggningen tar en tid af circa 4 å 5 minuter och fort- sättes med korta mellanrum större delen af dagen. När en stekel ämnar förrätta denna viktiga akt, skaffar den sig först och främst ett kraftigt fotfäste, hvilket är af vikt för en effek- tiv sågning. Därefter höjes den främre delen af kroppen så mycket som möjligt och böjes bakkroppen i en båge mot bladytan. Sågen genomborrar så ytan, och kroppen börjar göra sågande rörelser upp och ned. När sågen trängt in en smula ‘bli rörelserna mera riktade bakifrån och framåt i båge, så att sågspetsen kommer att gå mellan bladets båda epidermislager. Samtidigt härmed lyftas analklaffarna rätt upp. Så småningom skjutes sågapparaten in, tills ändtligen allt är klart. Den så- gande rörelsen afstannar, och insekten sätter sig så att säga för att »värpa». Kroppsidorna utföra nu komprimerande rö- relser, hvarvid ägget sakta och varligt utprässas. Ägglägg- - ningsapparaten drages därpå sakta tillbaka, hvarefter en liten rengöring (?) af könsdelarne vidtar. Stekeln prässar ut en liten hvitgrön slemmassa, som med bakbenen småningom afskrapas. Detta upprepas vanligen ett par gånger. Sannolikt utgöres väl detta slem af bladingredienser, som fastnat på ägglägg- ningsapparaten. Så fort denna lilla procedur är förbi, är stekeln åter pigg och liflig. Flyger kring i buren några slag, orien- terar sig och börjar ånyo lägga ägg. När man med mikroskop undersöker en bladbit, i hvilken stekeln lagt ett ägg, synes blott en ytterst svag upphöjning på undersidan, pa ôfversidan märks knappast såret förr än dagen efter, då särkanterna blifvit bruna. Såret kontraherar sig antagligen i någon mån. Under alla förhållanden synes det vara nödvändigt, att ägget sammanprässas något för att kunna komma genom sårmynningen. Äggläggningen började den 5 maj och var afslutad den 9, dä alla steklarna — 10 till antalet — träffades döda på burens botten. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Le) eo rs Den 14 maj üppnades en ägghäla i bladet och ägget fram- togs. Det var till fargen alldeles hvitt och nästan genomskin- ligt. Till formen ovalt-äggformigt, nagot plattadt — och lag i bladet, med spetsen vänd mot bladspetsen. I denna ända af ägget syntes genom skalet embryots ögon och mundelar såsom små brunfärgade fläckar. Embryot ligger krumböjdt på sidan. Det framtagna ägget tycktes i det närmaste kläck- färdigt, enär embryot gjorde ganska starka rörelser, hv arigepgm till och med ägget förflyttades ett stycke. Samma dag den 14 maj iakttogos de första larverna. De syntes omedelbart lämna sin plats inuti bladväfnaden och borra sig ut genom undersidan. Den 16 voro omkring ett tjog larver framkläckta och hade nu börjat göra åverkan å bladen. Härvid angripes bladens undersida, och smärre hål uppstå här och hvar i bladskifvan. Ofta lämnas dock öfverhuden kvar som en tunn genomskinlig hinna. | Mellan den 17 och 24 maj hade jag ej tillfälle observera larverna. Sistnämnda dato befunnos de emellertid ha tillvuxit afsevärdt i storlek, och den skada djuren gjort å jordgubbs- plantan var rätt betydlig. Plantan ägde tre större blad. Af dessa var ett i det närmaste oskadadt. Ett som tydligen varit mycket rikt äggbelagdt, var synnerligen illa åtgånget. Hela bladytan var perforerad och nätverket hängde visset kvar. De tämligen starkt ludna sågtänderna i bladkanten voro orörda. Larverna hade sedan lämnat bladytan för att öfvergå till ett nytt blad. I förbifarten hade bladstiälken ganska illa massa- krerats. Oaktadt dess tjocklek var den på ett ställe i det närmaste afbiten, och här och hvar syntes stora urätna gropar. Af det tredje bladet återstod egentligen blott skaftet, i hvars topp larverna sutto tätt samlade. Larvernas längd utgjorde vid denna tidpunkt ungefär 8 mm. Den 6 juni voro larverna fullvuxna. Förstörelsen af plan- torna går allt raskare undan, och till och med blomknopparna afätas. Bladen ha nu i allmänhet den karakteristiska form med djupa vinkelformiga inskärningar i spetsarne, som i början af denna uppsats omnämnts. Om dagarna ser man aldrig larver i verksamhet, men hvarje morgon synas nya spår af deras glupskhet. ul * TULLGREN: OM ETT NYTT SKADEDJUR PÅ JORDGUBBAR. 235 Gifvet är, att man under uppfödningsförsök ej alltid kan fä larverna fördelade i normalt antal pa plantorna. Förstörelse- verket blir därför i allmänhet större, men sättet hvarpä detta sker, bör dock kunna vara det samma, som i det fria, sär- skildt om man bemödar sig hälla säväl växter som djur under omständigheter sa lika naturen som möjligt. Den 8 iakttog jag sista stadiet i larvens utveckling. Den hade nu bytt om skinn och hade därvid förlorat alla taggarna a ryggen. Till färgen var den enfärgadt grön. Den 15 juni började larverna krypa ner i jorden i och för förpuppning och den 25 samma mänad hade samtliga försvunnit. Ofversikt af pa /ragaria lefvande växtsteklar. A. Larven saknar fötter pa buken. Lyda lucorum F. B. » med » » » a. Inalles 20 fötter; larven tämligen platt och tätt härig. Cladius difformis Paxz. b. Inalles 22 fötter. *, Ryggen med långa greniga taggar. Blennocampa geniculata Srevu. Ryggen utan taggar. l. Ryggen med tre rader svarta fläckar och mellan dessa tva rader orangegula dylika. L. 20—23 mm. Abia sericea L. 2. Blekgrôn, ryggen med nätformiga bruna teck- ningar: 15-18" mm. Poecilosoma liturata GoNEL. KK ~ Ofversikt af hittills kända taggförsedda Blennocampa-larver. A. Endast tväspetsade taggar. Larven lefver pa hallonbuskar. Ljusgröon med mörkare, korthärigt hufvud; hjässan svartaktig; mellan Ogonen tre svarta fläckar. Hvarje ryggsegment med tva transversella rader tuklufna taggar. L. 9—10 mm. BI. alternipes Ki. ; (= BI. cinereipes THoms.) 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. B. Taggar 1— 5-spetsade. a. Lefver pä jordgubbsplantor. Ljusgrön med mörkare fin längsstrimma à ryggen. Hufvudet svagt stö- tande i ljusbrunt med tre mer eller mindre tydliga ljusbruna fläckar på pannan. Svarta ögon. Huf- vudet korthårigt. Hvarje ryggsegment med undan- tag af det första med en dubbel tvärrad taggar. Dessa äro i allmänhet tuklufna. De längst åt si- dorna belägna äro antingen treklufna eller ock sitter en tuklufven och en enkel tagg intill hvarandra. Sista kroppsringen bär i första ledet trenne taggar, af hvilka den mellersta är tvåklufven, de båda andra enkla. I andra raden sitta sex taggar, af hvilka de fyra mellersta aro enkla; de öfriga tuklufna. Första ryggsegmentet bär enkla till 5-klufna taggar. C5 mm: Bl. geniculata STEPH. (= Bl. alternipes Tuons.) b. Lefver pa daggkäpa (Alchemilla vulgaris) och älg- gräs (Spiræa ulmaria). Ljusgrün med mörk rygg- strimma. Hufvudet ljusbrunt med svarta ögonfält. Hvarje ryggsegment med tvä rader tuklufna -taggar utom a första segmentet, som bär fyrspetsade och det sista, som bär hufvudsakligen enspetsade taggar. L. 12—13 mm. BI. tenuicornis Kv. (= Bl. uncta Tuons.) c. Lefver pa blähallon (Rubus cesius) och andra hallon- arter. Ljusgrön med mörk ryggstrimma. Huf- vudet grönaktigt rödgult med svarta ögon. Första ryggsegmentet med tre- till femklufna taggar, hvarje följande segment med två rader tuklufna taggar. Sista ringen med enkla taggar. L.-15 mm. Monophadnus geniculatus Hrc. (= Bl. geniculata Tuons.) NI Ltd SST +. À, Se À à i} Oa SI OM S. K. HONUNGSDAGG. Fä äro de personer, som ej med undran innevarande sommar iakttagit den ovanligt starka klibbighet, som vidlädit bladen af vära buskar och löfträd, företrädesvis ek och lind. Bladverket har redan på långt håll lyst i solskenet, som om det varit starkt fernissadt, och har man djärfts taga i bladen, ha de fastnat vid fingrarna, och när man velat lösgöra dem, har man kunnat draga ut den klibbiga vätskan i långa trådar. Värst torde detta fenomen varit i lindalléerna. På sandgångarna har man kunnat få se stora mörka fläckar af klibbig vätska, som sipprat ner från träden, och har man stått under ett träd och spejat efter den mystiska orsaken till allt detta, har man kunnat känna liksom ett fint duggregn från träden. Sen gammalt benämnes detta naturfenomen honungsdagg, och åsikterna rörande dess uppkomst ha under de gångna tiderna varit af högst växlande art. Redan Prinius omnämner honungsdaggen i sin Naturalis historia, och förfäktade han den åsikten, att luften genomgick en reningsprocess, hvarvid de obrukbara ämnena i denna form utsvettades från firmamen- tet. GALENUS åter antog det vore jordens dunster, som kon- centrerades till denna klibbiga vätska. Sedermera varierade åsikterna något. En del tillskrefvo honungsdaggen ett meteo- riskt ursdrung, andra åter kommo fram med den mera natur- liga åsikten, att växterna själfva utsvettades densamma. Genom ett pris, som af Svenska Vetenskaps Akademien 1741 utfästas för frågans definitiva lösning, blef det ändtligen klar- het. Genom Rearmur’s (1742) och Lecue’s (1765) undersök- ningar blef det uppdagadt, att honungsdaggen var af animalt I 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. ursprung. Det var helt simpelt exkrementerna af en oändlig mängd bladlöss, som hålla till pa bladens undersida. Och om man gör sig besvär med en liten noggrannare undersökning, kan man lätt öfvertyga sig om, att denna lösning är den enda riktiga. På undersidan af ekbladen finner man i stor mängd en liten platt gul eller grå bladlus, Myzocallis quercus Katr., och på lindbladen en annan med svartfläckiga vingar, Calli- pterus tie Lin. I ar ha dessa förekommit i ovanligt stor mängd. Med ett förstoringsglas kan man vidare se, huru som från dessa afsöndras en alldeles glasklar liten droppe, som ofta slungas bort med stark fart. Detta upprepas myc- ket ofta. Dropparna falla ner på de undervarande bladen, samla sig småningom i större mängder, rinna utför bladen och ner på marken. Naturligt är, att en så stark ansamling af s. k. honungsdagg ej kunnat äga rum i år, om sommaren ej varit så torr. Regnet skulle eljest Sköljt af den undan för undan. Honungsdaggens betydelse för växterna kan sägas vara i hufvudsak skadlig. Därigenom att bladen öfverdragas med denna klibbiga vätska tilltäppas alla klyföppningar, hvarigenom en normal transpiration förhindras. Vidare bildar honungs- daggen den allra präktigaste jordmån för alla slags svamp- sporer. Och slutligen locka ju som bekant den till sig en mängd myror, hvilka, om de infinna sig i lagom mängd, nog kunna vara af nytta, därigenom att de döda fjärillarver och andra skadedjur, men snarare väl skada växterna, om de, som ofta är fallet, infinna sig i tusental. Albert Tullgren. ANSLAG TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN. Kungl. Maj:t har liksom under föregående år och med samma villkor beviljat Föreningen för 1904 ett anslag af ett tusen kronor, för att sätta den i stånd till fortsatt utgifning af sina »Uppsatser i praktisk entomologi». Sven Lampa. to ex © EEITBRATUR. low. uno Breish>Lepidoptera.. - Vol-~ 4. London 1904. 8:0. 535 sid. och fôrfattarens porträtt. Efter blott ett och ett halft ars mellantid har ater ett digert band af detta förtjänstfulla arbete utkommit. Detsamma omfattar fortsättningen och slutet på de i England förekommande Sphingiderna och behandlar stellata- rum, elpenor, porcellus, celerio, livornica, gallii, euphorbice, nerii, pinastri, ligustri, convulvi och alropos. Hufvudvikten är i detta arbete lagd pa fram- ställningen af arternas lefnadsförhällanden och utvecklingsstadier, och man finner därföre noggranna och utförliga fran alla häll hopsamlade uppgifter om allt, som man i detta hänseende kan önska veta. För att gifva läsaren en bättre föreställning om arbetets innehåll må anföras, att under hvarje art utförligt behandlas följande hufvudpunkter: imago; könsskilnader; gynandro- morphism; variation; äggläggning; ägget; larvens lefnadssätt; larvens lifstid och tillväxt; beskrifning af larven i alla dess olika stadier; puppan; närings- växter; vistelseort; lefnadsvanor; flygtid; fyndorter inom Storbrittanien (mycket utförligt angifna) samt utbredning utanför Storbrittanien. Äfven i senare fallet lämnar förf. med stor flit från alla håll sammanförda uppgifter, så att några fullständigare nog ej finnas inom litteraturen. Sverige och Norge sam- manfattas under titeln »Scandinavia», och uppgifter anföras ur Entomologisk Tidskrift samt WALLENGRENS, LAMPAS, SIEBKES, SCHÖYENS och flere andras arbeten. Förf. synes dock äga något oklara föreställningar om Skandinaviens geografi, ty man finner sådana uppgifter som »Uplandia—Stäket (SANDAHL); Upsala (TRYBOM); Lyngör (STRAND)» och »Norway— Christiania, Odalen, Hede- markia (SIEBKE), Hunneberg (LAMPA)». Det enda i Sverige anträffade exem- plaret af Zivornica omtalas sålunda: »CEstergothland, one (AURIVILLIUS), Hofby, one (THEDENIUS), Eneby (KINDBERG)», hvaraf man får det intryck, att tre exem- plar skulle tilivaratagits hos oss. Det stora intresse, som förf. hyser för utvecklingsstadierna, och de nog- granna studier han i detta fall gjort, synes hafva förledt honom att lägga så stor vikt vid mindre afvikelser i larvernas och puppornas byggnad, att han ansett sig böra upprätta skilda släkten, så snart någon olikhet förefinnes emel- lan två arters utvecklingsstadier, äfven om de utbildade insekterna ej kunna skiljas annat än genom teckningen, som hittills ej ansetts tillräcklig såsom 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. släktkarakter. Följden af denna allt för långt gående sträfvan är, att hvarje släkte blott får en art, samt att släkt- och artbegreppen nästan komma att samman- falla. Enligt min åsikt kan detta ej vara af någon vetenskaplig nytta, men väl i hög grad verka afskräckande på hvar och en, som vill studera en grupp. När härtill lägges, att förf. hör till dem, som anse, att de i HÜBNERS Tenta- men! anförda, men ej med ett enda ord kännetecknade familje-namnen (»stirpes») skola anses såsom prioritetsberättigade släkt-namn, så må man ej undra på, att hans namn à våra välbekanta svärmarefjärilar förefalla oss främ- mande. I sammanhang härmed må erinras om, att W. ROTHSCHILD och K. JORDAN nyligen utgifvit »A revision of the Lepidopterous family Sphingidæ», ett arbete af synnerligt hügt vetenskapligt värde, som utfôrligt behandlar alla hittills kända (772) arter af denna familj. I detta i öftigt så förtjänstfulla arbete hafva förf. uppställt en alldeles ny princip för bestämmandet af ett släktes typ. De förklara, att den först i hvarje släkte upptagna arten skall vara släktets typ, och lyckas genom denna godtyckligt antagna princip, som bland annat står i strid mot LINNÉS tydligt uttalade åsigter och mot de be- stämmelser, som senast blifvit gillade af den zoologiska kongressen i Berlin, alldeles omkasta betydelsen af några af våra vanligaste släktnamn. Mot denna egendomliga princip uttalar sig TUTT på det bestämdaste i förordet till sitt arbete, och det är mig ett nöje att instämma i hvad han där säger. Det är ej här platsen att närmare behandla denna viktiga fråga, till hvilken jag vid annat tillfälle torde få återkomma, utan jag vill endast här lämna en öfversikt af de namn, som enligt TUTT samt ROTHSCHILD & JORDAN skulle tillkomma ° “i ; : a ee vara svenska svärmare. Reflexionerna torde göra sig själfva. Tutt. (1904). ROTHSCHILD & JORDAN. (1903). Hemaris fuciformis I. Heemorrhagia fuciformis I. Hemaris tityus L.(= bombylif. Aucr.) » tityus L. Sesia stellatarum IL. Macroglossum stellatarum IL. Daphnis nerii L. Deilephila nerii I. Eumorpha elpenor I. Pergesa elpenor IL. Theretra porcellus L. » porcellus IL. Phryxus livornica ESP. Celerio livornica ESP. Celerio gallit ROTT. » gallii RoTT. Hyles euphorbiæ L. > euphorbie I. Hyloicus pinastri L. Hyloicus pinastri I. Sphinx ligustri I. » ligustri L. Agrius convolvuli JT. Herse convolvuli L. Manduca atropos L. Acherontia atropos I. Mimas tilie IL. Mimas tilie IL. Smerinthus ocellata I. Sphinx ocellata I. Amorpha populi L. Amorpha populi |. | 1 Ett arbete à 2 sid. 4:0, som väl blifvit tryckt, men säkerligen aldrig funnits till salu i bokhandeln. Chr. Aurivillius. I trädgården nyttiga insekter. I : 7 & , ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT ARG. 25, 1904. TAF. 2. N Fig. 1—%, 10—18 Autor delin. Fig. 8, 9 S. Olhsson delin. Sv. Tr. Bol. E. & Co. J. Cederquist, Auto. Hos Entomologiska Fôreningen i Stockhoim RL finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Ärg. I; Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, 11. Hvitax- o. Slokornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt tvä okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nägra af-vära för trädgärden nyttigaste RAR OR EN NA AR NER ER 0 Kreti25 Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Al- bano, lämnas enskilda ärgängar à 1 kr. och 75 öre, dä minst tio tagas pa en gang. Svensk insektfauna: 2. Rätvingar. Orthoptera af CHR. AURIVILLIUS » —: 50 3. Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af NNGVEISIOSTEDT FACES ran chen >» =, 50 13. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar, 1. ADAG al (CHRS AURIEVIERIDSE EISEN et — Till Salu: Ett antal i bästa skick varande insektlädor från d:r LL FE. HAGLUNDS samlingar, dels af papp med inre glas- lock (storlek 23 X 32 cm), dels dubbla, synnerligen väl gjorda, af trä (24,, X 36 cm), à resp. 2 och 2: 75 kr. Närmare upplysningar lämnas från Riksmuseets entomologiska afdelning. I Västafrikas Urskogar. Natur- och djurlifsskildringar från en zoologisk resa i Kamerun af YNGVE SJÖSTEDT. Med talrika illustrationer efter fotografier, laveringar och akvareller samt I karta. Det är jägarens, och zoologens lif i den tropiska urskogen, iakttagelser vid exkursioner och marscher under denna färd, som här framläggas, de intryck, som fängslat sinnet vid anblicken af de skiftande bilderna fran en främmande, storslagen natur. Arbetet är affattadt i en populär och lättfattlig form, så att det allt- igenom blir njutbart och underhållande för hela den stora allmänheten. I Västafrikas Urskogar blir försedt med talrika illustrationer efter hufvudsakligen fotografier, visande scener ur infödingarnes lif o. s. v., landskaps-, vegetations- och djurbilder m. m. Det prydes dessutom af ej mindre än 10 st. planscher, tryckta i färger efter akvareller och utförda enkom för detta arbete. En större karta öfver den del af den afrikanska kontinenten, som denna resa gällde, skall äfven ätfölja ar- betet. Med ett ord: inga kostnader hafva sparats för att göra arbetet så läro- rikt och underhållande samt i fråga om den yttre utstyrseln så värdigt som möjligt. Arbetet utkommer i omkring 18 på hvarandra raskt följande häften till ett pris af 50 öre pr häfte om minst 32 sidor. Subskription mottages i alla boklådor, där äfven de första häftena nu finnas tillgängliga. Stockholm i sept 1904. Fröléen & Comp. INNEHÅLL: IEEE ADLERZ, GOTIFRID, Utvecklingen ör ett Poliszes-samhälle ............... $ — —, Om cellbyggnad och tjufbin hos 77achusa serratule. Panz.... AURIVILLIUS, Cur., Cerambyciden aus Bolivien und Argentina, gesam- melt von Freiherrn ERLAND NORDENSKIÖLD ...... ale SS NGN en , sitter ER PRE nn ae ee FELSCHE, CARL, Berichtigung , Era een. ee a NUS HeLLeR, K. M. Rüsselkäfer aus Kamerun gesammelt von Eh DE. er YNGVE SJÖSTEDT 1. un ne ae OS TI STRESS KIEFFER, J. J., Beschreibung einer neuen Cynipide aus Ramee Lamps, Sven, Entomologiska Föreningens högtidssammankomst 4 Grand Restaurant National den 14 december 1903......... — — —, Några af vara för trädgården nyttigaste insekter .......... sede ae — =, Anslag till Entomologiska: Föreningen............ u Re MJÖBERG, ERIC, Eneneue-Forficulide’ Vi. 0.1022 sier ER EEE — —, Nagra för var fauna. nya’insekter...,.... CCR h MUCHARDT, HARALD, Nya fyndorter för Coleoptera......... FAN ee REITER — —, Bidrag till humlornas och snylthumlornas utbredning ......... » Rep., Entomologiska stipendier.................................. — —, Entomologiska Föreningens 25:ärs! dap. eS ee eee REUTER, O. M., Annu några ord om herr EMBr. STRANDS »Norske _ fundavFlemiptera>= „u... war on San oe geen PASE nn Roman, A., Nagra svenska Ichneumonid-fynd................... DE LE ee ÈCÉe Ichneumonen im schwedischen Reichsmuseum...... > SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde å Grand Restorder National den..27. februari” 190440 TrYBOM, F., Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Resta National den 31° april 004 1. een TRÄGÄRDH, Ivar, Drei neue Acariden aus Kamerun..................... TULLGREN, ALBERT, Ur den moderna, praktiskt littera- LANGE A CAP À MERE ee nee ee Ra EEE PAS , Om ett nytt skadedjur på jordgubbar .............. EN: me > re Oss oe _honungsdagg RSS Re AG Batic: sate Eee RTE VARENIUS, B., Nagra Coleopterfynd .......:..........2. EES SFR OS! gies Föreningens kassaförvaltare: Byråchefen J. MEVES, Kungl. Domänstyrelsen. KU Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Adress: Riksmuseum, Stockholm. Fete à som ändrat ae ee te at så ENTOMOLOGISK _ a me TIDSK RIFT SUTGIFVEN AF Fer __ ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM + JOURNAL ENTOMOLOGIQUE Ps PUBLIÉ PAR LA | ; SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM Pris Fe ss me Pen RSs Age N Magers On NX REDE \ af a 4 af LÉ RE oj f | ; (4 I0be ”, Ma ah see > Hong. ? "STOCKHOLM AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET 1904 holm utgifvas efter. samma ‚plan som hittills om att, så långt omständigheterna. meee a, praktika entomologiens ER pä ett organ i mottagas med: tacksamhet. Hvarje Fr date svarar aa för r heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres. af en f st utsedd redaktionskommitté, som bestär af följande Chr. Aurivillius, professor, Kongl. Vet sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens Yngve "Sjöstedt, professor, intendent : vid ie Riksmuseum, * Vetenskapsakademien, | Stockholm, vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga. ste ER Sven Lampa, professor, föreståndare. för Statens Entor 0 logiska Anstalt, Albano. Redaktör för tidskriftens. ee af- delning. : er Claes Grill, major, fortifikationsbefalhafvare, Göteborg. Filip Trybom, fl d:r, | fskeriinspektör, A 4, Stockholm. TEE BEE a à Fôr tidskriften afsedda manuskript. ne a till nag Or dera af ledamôterna i redaktionskommittén. Stafningssättet rättas efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. = Annonser. ä omslaget betalas- med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser. erläggas 25 % af ofvanstäende pris Br Be gång de ånyo. “under år införas. Te Äldre ärgängar af tidskriften finnas. tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas pa en gang, € hâlles 20 % rabatt. Medlem af Fôreningen, som önskar kom plettera sin serie af Tidskriften; erhåller ‘en. betydlig — ytter 5 ligare "rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en’ del af de i tid- skriften” intagna uppsatserna finnas ännu separat: til salu. efter ett ee af Le öre pr sida. : Re | tidskriften sig gratis tillsänd. sändes första eller andra häftet för året ue shot) 5 Ständig ledamot erhäller vid Mn | af. seen (10 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. SYENDN INSENTFAUNA. 13. STEKLAR. HYMENOPTERA. 1. GADDSTEKLAR. ACULEATA. ANDRA FAMILJEN. ROFSTEKLAR. SPHEGIDÆ, AF CHR. AURIVILLIUS, Rofsteklarne utmärkas af följande kännetecken: Hufvudet medelmättigt eller stort. Ögonen oftast nakna, mycket sällan håriga (Entomognathus), på insidan vanligen hela, sällan med en inskärning (Plhilanthus, Trypoxylon); de äro oftast så stora, att de nå ned till mandiblernas rot, hvar- igenom kinder komma att saknas; de stå antingen parallella eller närma sig hvarandra uppåt eller nedåt. Punktögonen tre ställda i trekant, vanligen halfklotformiga, de öfre sällan otyd- liga och långsträckta (Tachytes). Öfverläppen är oftast liten och mer eller mindre dold under munskölden, sällan (Bembex) mycket stor och inslagen under mandiblerna. Mandiblerna äro vanligen skärformiga, enkla eller tandade. Underkäkarne och tungan äro korta och bilda således endast en föga utveck- lad sug- eller slickapparat. Käkpalperna hafva 6 och läpp- palperna 4 leder utom hos Bembex och några Crabro-arter. Antennerna hafva 12—13 leder och äro fästa vid eller nedan- Entomol. Tidskr. Arg. 25, H. 4, (1904). 10 242 ENTOMOLOGISK KRIFT 1904. för pannans midt. Mellankroppens första led (fig. 25 mkr') utmärker sig därigenom, att halsskölden (fr) upptill bildar en smal ryggkant (rk), som pä hvardera sidan genom en tyd- lig inskärning (x) ge mha" är afskild från sido- ed en knölen (si); genom denna inskärning i halssköldens bak- kant skilja sig rof- steklarne genast ES från alla andra pm gaddsteklar utom hi he bien ; halsskölden ar Fig. 25. Mellankroppen af en rofstekel. Första orörligt förenad med (mkr') och tredje (mkr'') mellankroppslederna äro mellanryggen. Mel- ARC tecknade svarta, den andra (mkr ) grä, och efter- ryggen (er) samt höfterna hvita. fb. frambröstet; lanryggen är stor, FÖR | HS har mer eller mindre fr. framryggen; rk. framryggens (halssköldens) rygg- R kant); si. sidoknélen; vid x synes den för rofstek- tydliga längsfäror larne egendomliga inskärningen i ryggkanten; mr. och baktill en genom mellanryggen; mb. mellanbröstet med dess lodräta en djup tvärfara af- sidofara; sk. skutellen; bb’ bakbröstets sidoplät; skild skutell (sk). bb” bakbröstet; rf. efterryggens rotfält; ers. efter- & For Me ers Mellanbröstet har of- ryggens sida; h, h, h , fram-, mellan- och bak- re tast på hvardera si- dan en lodrät fära (fig. 25), fran hvilken bakåt utgå en eller två vågräta färor. Bakryggen (mkr'”) är som vanligt helt kort och bakbröstets sidor smala (bb', bb"). Efterryggen är än kort och tvärt slut- tande, än stor och lång (fig. 25 er) med vågrätt rotfält (rf). Bakkroppen består af 6—7 synliga leder, af hvilka den främsta stundom framåt afsmalnar till ett skaft, som antingen är bildadt bade af ledens ryggplåt och bukplät (Mellinus, Trypoxylon) eller endast af bukplåten (Ammophila, Mimesa, Psen m. fl.). Framvingarne hafva ett radialfalt samt 1—3 kubitalfalt och tva eller sällan blott ett diskfalt; de dro aldrig veckade pa längden säsom hos getingarne. Bakvingarnas rotflik ar af växlande storlek, och deras tvärribba än belägen före an efter bakre midtribbans förgreningspunkt. Vingribbornas an- ordning ar af största betydelse för släktenas ätskiljande. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; Il. 243 Benen äro kraftigt utbildade och ofta rätt långa; mellan- tibierna hafva i spetsen 1 eller 2, baktibierna alltid 2 sporrar; fötterna äro alltid femledade; bakfötternas första led är trind och ej plattad såsom hos bien. De honor, som gräfva i lös sand, hafva styfva borst eller taggar i kanten af framfötterna. Fötternas sista led bär två klor, som ofta hafva en tand i kanten och häftflik mellan klorna. Kroppen är fint hårig eller nästan naken, mera sällan tätt hårig å hufvudet och mellankroppen, till färgen är den svart, ej eller knappt metallisk, och har ofta gula, hvita eller röda teckningar. Hären äro enkla, ogrenade. Hanen: Antenner 13-ledade utom hos några arter af släktet Crabro, som blott hafva 12 leder. Bakkroppen består af 7 synliga ryggleder och lika många bukleder. Honan: Antenner 12-ledade. Bakkroppen bildad af 6 syn- liga leder. Framfötterna hafva i kanten styfva borst eller taggar (gräfborst) hos alla de arter, som gräfva i lös sand (se nedan!). Larverna äro oftast bleka, hvitaktiga, sällan violetta (Mellinus), sakna benpar och lefva uteslutande af den föda, hvarmed den af modern byggda larvkammaren blifvit försedd. De spinna oftast före förpuppningen kring sig en fast hylsa. Föda: Rofsteklarne lefva i utbildadt tillstånd af honung, som de suga i öppna blommor. De träffas därfôre ofta, isynnerhet hanarne, pa umbellater och några andra växter med öppet liggande honung. Larverna lefva däremot endast af andra insekter eller af spindlar. Lefnadssätt: På grund af sina egendomliga lefnadsvanor höra rofstek- larne till de mest intressanta bland steklarne. Honorna insamla till föda åt sina larver andra insekter, som de först förlama eller döda med tillhjälp af gadden eller mandiblerna och sedan inlägga i en särskild i ordning ställd hålighet, hvarefter på bytet fästes ett ägg. Liksom hos bien kan man således äfven här tala om två sidor af honornas verksamhet, bobyggnaden och pro- vianteringen. Vi lämna här en sammanträngd framställning af det, som i dessa båda afseenden hittills är kändt angående våra svenska rofsteklars lef- nadsvanor. . Dem, som önska närmare taga reda på dessa lefnadsvanor, hän- visa vi till att göra iakttagelser i naturen samt till lektor Adlerz’ här nedan an- förda arbete. 244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 1. Ofversikt af bobyggnaden. I. Larvkamrarne gräfvas i marken. A. Pä hvarje ställe anlägges blott en larvkammare. «a. Bytet fångas först och hälan gräfves sedan: Ammophila hirsuta. Hålan gräfves först och bytet fångas sedan. #, I hvarje hala inlägges blott ett exemplar af bytet: Poa churus och vanligen Ammophila sabulosa. **, I hvarje hala inläggas flere exemplar af bytet. T- Ingången till hålan står öppen, till dess alla exemplar af bytet blifvit inlagda: Mimesa, Diodontus, Tachytes, Lindenius. TT. Ingången stänges för hvarje gång stekeln aflägsnar sig för att skaffa byte att inlägga i hålan. ~ I. Ägget lägges innan alla bytena blifvit infangade, och rofstekelns larv kan därföre, när de följande bytena . .. o .. « © inläggas, vara ganska stor och säledes sägas i man af behof blifva matad af stekeln: Ammophila sabulosa Fig, 26, Bo och campestris, Bembex. af Rhopalum 2. Agget lägges eller kläckes först sedan alla bytena clavipes. blifvit inlagda: Nzscophus, Oxybelus. B. Flere larvkammare anläggas i anslutning till en gemensam hufvud- gäng, som stär öppen, ätminstone till dess alla larvkammare äro pro- vianterade: As/ata, Gorytes?, Mellinus, Philanthus, Cerceris, Alyson?, flere Crabro-arter, Trypoxylon. II. Larvkamrarne anläggas i ved eller i märgen af fina grenar och kvistar, stun- dom i gallbildningar. Flere kammare byggas nästan alltid på samma ställe ofta i enkel rad (fig. 26.), men äfven i från en hufvudgång utgående sidogångar. A. Kamrarne åtskiljas genom mellan- väggar af träsmulor eller af sön- dergnagd märg: Psen, Pemphredon, Passaloccus, Spilomena, Nitela, Rho- palum och flere Crabro-arter. B. Kamrarne atskiljas genom mellan- väggar af lera: 77ypoxylon. C. Kamrarne ätskiljas . genom tunna Fig. 27. Hartsgall med kammare mellanväggar af käda och anläggas i gallerna af hartsgallvecklaren 7o7- trix (Evetria) resinella L. — Pas- saloecus turionum. (Fig. 27.) gjorda af Passaloecus turionum. - AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. Tigran leg wee 24 PA 2. Ofversikt af provianteringen. Bytet utgöres af: f. Spindlar: Miscophus, Trypoxylon. II. Insekter: A. D. GC tale Rätvingar. @. lappska kakerlakan (Blatta lapponica): Dolichurus. ß. värıbitarelarver: Sphex maxillosa. y. gräshopplarver: 7'achytes. Gnagareinsekter: stöfsländor (Psocus): Rhopalum clavipes. Bläsfotingar (Zhysanoptera): >? Spilomena. Halfvingar. 1. Sköldlösslarver: Spzlomena. 2. Bladlôss: Psen; Pemphredon,; Diodontus; Passaloecus; Stigmus; Nitela. Smästritar: ios) a. Spottstritens larver: Goryzes mystaceus och campestris. b. Jassider: Mzmesa,; Alyson; Gorytes. 4. Heteroptera. a. Capsider: Zindenius albilabris,; Crabro anxius. b. Pentatomider: Aszafa. Skalbaggar (utbildade). 1. Viflar: Cerceris arenaria, truncatula, quinguefasciata och labiata 2. Adoxus obscurus: Cerceris labiata. Fjärilar. 1. Fjärillarver: Ammophila. 2. Utbildade små fjärilar: Crabro subterraneus, alatus. Tvävingar. 1. Myggor: Crabro guadrimaculatus; Rhopalum coarctatum och clawipes. 2. Flugor: De flesta Crabdro-arter, Zindenius; Oxybelus, Mellinus ; Bembex. Steklar. 1. Smäbin af släktena Prosopis, Andrena, Halictus: Cerceris ry- biensis. 2. Tama biet: Philanthus. Sa vidt kändt är, finnas inga svenska rofsteklar, som lefva säsom snylt- gäster hos andra insekter. Om släktet Mysson vet man dock ännu intet an- gäende dess lefnadssätt. Fiender : Rofsteklarnes fiender äro ännu ofullständigt kända och under- sökta. Man vet också ej säkert, om en del fiender angripa rofstekelns larv eller endast lefva af det förråd, som Stekeln insamlat. Resultatet blir dock detsamma nämligen, att stekellarven ej kommer till utveckling. Fienderna kunna indelas i följande hufvudgrupper: 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. A. Fiender, som angripa de utbildade rofsteklarne. I. Arter af vridvingarnes (S/cpsiptera’s) märkvärdiga grupp. Vrid- vingar hafva anträffats hos Ammophila, Sphex och några andra rofsteklar, men äro ännu mindre kända än de arter, som lefva hos bin. 2. Rofsteklar finnas, hvilka såsom byte använda andra rofsteklar. Intet sådant fall är dock kändt från 'värt land. B. Fiender, som angripa rofsteklarnes förråd eller deras larver. 1. Guldsteklar. Flere arter af denna grupp lefva såsom parasiter i rofsteklarnes larvkamrar. 2. Parasitsteklar af flere grupper förekomma i synnerhet hos de rofsteklar, som bygga i trä och kvistar. 3. Parasitflugor af familjerna Anthracde, Tachinide m. fl. träffas mest hos de rofsteklar, som bygga i marken. Indelning: Ehuru de underfamiljer, i hvilka man plägar indela rofsteklarne, ej torde kunna skarpt ätskiljas, ifall man tager hänsyn till alla kända slägten, upptaga vi dem dock här, enär de med afseende pä de svenska formerna äro lätta att begränsa och för nybörjaren kunna underlätta bestämningen samt befordra öfverskädligheten. Enär ribbförgreningen lämnar utmärkta kännetecken för släktenas ätskiljande, meddelas här figurer öfver alla viktigare vingformer. Ger man blott noga akt på ribbförgreningen, äro våra rofsteklar lätta att bestämma åtminstone till släktet. Öfversikt af underfamiljerna. I. Bakkroppen skaftad på det sätt, att första ledens bukplåt framåt är förlängd till ett smalt skaft, hvaremot samma Fig. 28. Bakkropp af Ammophila sa- Fig. 29. Bakkropp af Bembex. 9. 1 d—6 d: bulosa. 2. 1 d—6 d: första—sjätte första—sjätte ryggplåten; 1 v—6 v: första— ryggplaten; I v—6 v: första — sjätte sjätte bukplåten. bukplåten. leds ryggplåt ej är förlängd framåt och således ej når fram till efterryggen; bakkroppens skaft består således endast af första bakkroppsledens bukplåt (fig. 28). ir i AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 247 a. Bakkroppens skaft trindt utan kanter. Mellantibier med 2 sporrar. 1. Sphegine. F. Bakkroppens skaft kantigt. Mellantibier endast med | sporre. 2. Pemphredonine. II. Bakkroppens första led af vanlig byggnad, så att bade rygg- och bukplåten nå fram till efterryggen (fig 29). A. Mellantibier med två sporrar. a. Halsskölden ovanligt bred och högt uppstäende. Mellanhöfterna hopstäende. 3. Dolichurine: 8. Halsskölden bildar sä- som vanligt endast en smal kant, som ligger betydligt lägre än mel- lanryggen. *, Ögonen upptill hop- stötande eller uppät närmande sig hvar- andra, sa att de ned- till äro mycket bre- dare ätskilda än upptill (fig. 30). 5. . Astatine. Fig. 30. Hufvud af Asza/a boops. SI. ** Ögonen sta ej hvarandra närmare upptill an nedtill. a. Mellanhöfter atskilda. 7. Nyssonine b. Mellanhöfter hopstaende. 8. Mellinine. B. Mellantibier endast med en sporre! eller alldeles utan sporrar. a. Ögonen utan inskärning pa in- sidan eller endast med en grund inskärning (i sistnämnda fall hafva framvingarne tre kubital- fält). *, Öfverläppen mycket stor Fig. 31. Hufvud af och lång (föga kortare nen, a. ae ögat), mot spetsen kägelfor- läppen. migt afsmalnande (fig. 31). 4. Bembicine. 1) Nybörjare akte sig att förväxla sporrarne med de orörliga taggar, som ofta finnas å tibierna! 248 > ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. **, Öfverläppen af vanlig storlek. +. Ögonen tydligt närmande sig hvarandra uppät (fig. 32). [0] 00 Fig. 32. Hufvud af Philanthus Fig. 2. Trypoxylon figulus. triangulum. Framvingar med tre kubitalfalt. a. Ogonen med en grund trekantig inskärning pa insidan (fig. 32). Mellanhôfter nästan hopstaende. 9. Philanthine. b. Ögonen utan inskärning på insidan. Mellanhöfter åtskilda. Mandiblerna med en djup inskärning i undre kanten. 6. Larrine. Framvingar med två (fig. 55) eller ett (fig. 56) kubitalfält. 12. Niteline. ++. Ögonen parallella eller nedåt närmande sig hvarandra. [0] 00 Framvingarne med tre kubitalfält. Ögo- nen nästan parallella. a. Bakkroppen ofvan med en djup tvärinskärning vid hvarje ledgäng. 10. Cercerine. b. Bakkroppen ofvan utan djupa in- skärningar mellan lederna. 11. Alysonine. Framvingarne blott med ett kubital- fält. Framvingarnes radialfält i spetsen tvärhugget (fig. 58). 14. Crabronine. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I, II. 249 B. Ögonen på insidan med en djup inskärning, som nästan när till ögats midt (fig. 33). Framvingar blott med ett, tydligt kubitalfält (fig. 57). 13. Trypoxyline. För ytterligare Kontroll och för att underlätta bestämnin- gen för den, som möjligen känner sig oviss om, till hvilken underfamilj en gifven gräfstekel hör, lämnas här en lätt öfver- sikt af alla till familjen hörande släkten. Släktöfversikt. I. Ögonen utan inskärning på insidan eller endast med en grund inskärning. kubitalfält. A. Framvingarne med tre kubitalfält. Öfverläppen mycket läng och stor (fig. 31). Stor, a. ß. Framvingarne i sistnämnda fall med tre 12—16 mm. läng art. ll. Bembex. Öfverläppen af vanlig byggnad, alltid kortare än munskölden. * . Framvingarnes andra kubitalfält skaftadt, d. v. s. ej naende upp till radialfältet (fig. 48,52 kf”, 54). +. Efterryggen oväpnad. Ögon nästan parallella. a. TT. Bakkroppen ofvan utan djupa inskär- ningar. Halssköldens sidor och mellan- bröstet framtill med en väl begränsad fördjupning, hvaruti frambenens lar kunna läggas. Framvingarnes radialfält spetsigt. 19. Alyson. Bakkroppen ofvan vid hvarje ledgäng med en djup tvärfära. Mellankroppens sidor framtill utan särskild fördjupning för framlären. Framvingarnes radial- fält med trubbigt afrundad spets (fig. 52skf)); 18. Cerceris. Efterryggen på hvardera sidan med en tagg. Ögon nedåt starkt närmande sig hvarandra. 14. NNysson. **, Framvingarnes andra kubitalfält nar upp till radialfaltet (fig. 35—38, 44, 46, 47, 49, 50). ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. +. Ögonen med en tydlig och spetsig, men grund inskärning på insidan (fig. 32). — Ögon uppåt närmande sig hvarandra. Mellantibier med en sporre. 17. Philanthus. UT Ögonen utan inskärning pä insidan. Bakvingarne med stor rotflik, som när längt utanför tvärribban (fig. 35). 1. Bakkroppen med långt skaft, som endast är bildadt af första ledens bukplät (fig. 28). Pannan jämnbred. Mellantibierna med tvä sporrar. a. LD Framvingarnes andra disktvärribba mynnar i andra kubitalfältet (fig. 35). 2. Ammophila. Framvingarnes andra disktväribba mynnar i tredje kubitalfältet. 1. Sphex: Bakkroppen oskaftad. Pannan nedät myc- ket bredare (fig. 30). Framvingarnes ra- dialfält i spetsen tvärt afhugget, med bi- hang. a. Mellantibier med tva sporrar. Alla punktögonen tydliga och halfklotfor- miga. 12. Astata. Mellantibier blott med en sporre. Blott det nedre punktögat tydligt och rundt; de båda üfre mycket otydliga, långsträckta. 13. Tachytes. $$. Bakvingarne med liten rotflikt, som ej når till tvärribban (fig. 37, 38). Pannan jämnbred eller nägot smalare nedät. l. Mellantibierna endast med en sporre. a. b. Bakvingarnes tvärribba belägen bort- om bakre midtribbans förgrenings- punkt (fig. 37). 3. Mimesa. Bakvingarnes tvärribba belägen in- nanför bakre midtribbans förgrenings- punkt (fig. 38). 4. Psen. AURIVIILIUS: SVENSK INSEKTFAUNA 13: I; II. 251 2. Mellantibierna med två sporrar. a. Enfärgadt svart. Framvingarnes för- sta disktvärribba mynnar i andra kubitalfältet och den andra i det tredje (fig. 44). Mellanhöfter hopstäende. 10. Dolichurus. b. Svarta med gulröda, gula eller gul- hvita teckningar. a’. Mellanhöfter åtskilda. Framvin- garnes disktvärribbor mynna båda i andra kubitalfältet (fig. 49). 15. Gorytes. b'. Mellanhöfter hopstaende. Fram- vingarnes första disktvärribba mynnar i första och den andra i tredje kubitalfältet (fig. 50). 16. Mellinus. Framvingarne med tvä kubitalfält (fig. 39, 41—43). Mellantibier blott med en sporre. a. Framvingarnes andra kubitalfält skaftadt, d. v. s. ej näende upp till radialfältet (fig. 55). Vingmär- ket litet. Bakkroppen ej skaftad. 20. Miscophus. p. Framvingarnes andra kubitalfält når upp till radi- alfältet. Vingmärket medelmattigt eller stort. Bak- kroppen oftast skaftad. *. Framvingarne med yttre disktvärribba och sä- ledes med tvä diskfält (fig. 39, 41). +. Hufvudet och mellankroppen utspärradt ha- riga. Framvingarnes andra kubitalfält kva- dratiskt eller füga högre 4n bredt. Bak- kroppen tydligt skaftad. 5. Pemphredon. ir. Hufvud och mellankropp nakna eller till- tryckt håriga. Framvingarnes andra kubital- fält smalt, mycket högre än bredt. a. Bakkroppen knappt skaftad. Baktibier tandade. 6. Diodontus. b. Baktibierna oväpnade. Bakkroppen med kort skaft. 7. Passaloecus. 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 7% **, Framvingarne utan tydlig yttre disktvärribba och säledes med blott ett diskfält. Vingmärket myc- ket stort (fig. 42, 43). a. Bakkroppen tydligt skaftad. Baktibierna tan- dade. 8. Stigmus. b. Bakkroppen nästan oskaftad. Baktibierna oväpnade. 9. Spilomena. C. Framvingarne blott med ett’ enda tydligt begransadt kubitalfält och ett diskfält (ig. 56-58, 61). a. Efterryggen utan tagg. Framvingarnes kubitalfält och diskfält ätskilda af en tydlig tvärribba. *, Pannan uppåt afsmalnande. Bakvingarne utan tydliga ribbor. 21. Mitela. **. Pannan uppåt mycket bredare, nedåt starkt af- smalnande, på grund af att ögonen där äro mycket bredare. Bakvingar med tydliga ribbor. S. Bakkroppens första led lång, trind, fram- till afsmalnande till ett skaft, baktill klubb- likt uppsvälld och genom en djup inskär- ning skild från den andra leden (fig. 34). 23. Rhopalum. SS. Bakkroppens första led ej lång och trind, baktill ej uppsvälld. I. Ögon håriga. 24. Entomognathus. 2. Ögon nakna. 7 b a. Punktögonen ställda i en trubb- Fig. 34. Bakkropp vinklig triangel. Pannan mellan ee 2 ai ehapanunescdd sot antennerna med ett litet horn. vanifran och fran : 9 25. Lindentus. sidan. b. Punktögonen stå i en rätvinklig eller spetsvinklig triangel. Pannan utan horn. 26. Crabro. B. Efterryggen upptill i midten med en lång tagg. Framvingarnes kubitalfält och diskfält endast ät- skilda af ett otydligt blekt veck (fig. 61). Pannan nästan jämnbred. 27. Oxybelus. II. Ögonen på insidan med en djup inskärning, som nästan AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; Il. 253 når till ögats halfva bredd (fig. 33). Framvingarne blott med ett tydligt kubitalfält (fig. 57). 22. Trypoxylon. Litteraturöfversikt. ADLERZ, G., Lefnadsförhällanden och instinkter inom familjerna Pompilidæ och Sphegidæ. Stockholm. 1904. 4:0. 181 s. } Borrigs, H., Bidrag till de danske Gravehvepses Biologi. Kébenhayn. 1897, DAHLBOM, C. G., Hymenoptera Europea. I. Sphex. Lunde. 1843—45. 528 pg. Kour, F. F., Die Gattungen der Sphegiden. Wien. 1896. 284 S. 7 Taf NIELSEN, I. C., Biologiske Studier over Gravehvepse. Köbenhavn 1900. 26 s. THOMSON, C. G., Hymenoptera Scandinaviæ. T. III. 1874. 291 pg. 1. Underfam. Sphegine. Framvingar med tre kubitalfält. Bakvingar med mycket stor rotflik, som nar langt utanför tvarribban. Mellanhöfter atskilda. Mellantibier med två sporrar. Bakkroppen med langt skaft, som endast ar bildadt af bukplaten. Honans framben med kraftiga gräfborst. Vingar korta, betydligt kor- tare 4n bakkroppen. Svarta med delvis röd bakkropp. Släktöfversikt. A. Klor på undre sidan nära roten tandade. Framvingarnes andra disktvärribba mynnar i tredje kubitalfältet. Bak- kroppens första ryggled ej längre än i spetsen bred. l. Sphex. B. Klor enkla. Framvingarnes andra disktvärribba mynnar i andra kubitalfältet (fig. 35). Bakkroppens första rygg- led mycket längre än bred. 2. Ammophila. 1,2 SiktiesSphex I. 1. S. maxillosa Fasr. Svart; bakkroppens andra led jämte bakkanten af den första röda; benen hos & svarta, hos 2 delvis röda. 17—25 mm. — Ett ex. finnes i Riksmuseum, som möjligen är taget i södra Sverige. Gräfver i sand och intångar larver af vårtbitare. 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. to 2. SIkt. Ammophila Kirs. Sandsteklar. Bakbenens inre sporre med langa kamlika tander, som motsvaras af dylika vid fürsta fotledens rot. Hanen har 13- ledade antenner och mindre bred, nedat afsmalnande panna, framfötterna sakna gräfborst. — Honan har 12-ledade, i spet- sen tvärhuggna an- tenner, bredare, nedät afsmalnande panna, och kraftigt utveck- Bokstäfvernas betydelse säsom lade gräfborst à fram- i fig. 52. fötterna och fram- tibierna. Gräfva i lös sand och insamla fjärillarver till föda ät sina larver. Fig. 35. Vingar af Ammophila hirsuta. Artöfversikt. A. Första bakkroppsledens bukplät när ej fram till andra bukpläten utan slutar bakät i en spets, som omslutes af den starkt hoptryckta första ryggleden (fig. 28). @. Framvingarnes tredje kubitalfält trekantigt, skaftadt (fig. 36). Bak- kroppen i spetsen nästan utan blå glans. — Undersl. Miscas JUR. 1. À. campestris. B. Framvingarnes tredje kubitalfält fyrkantigt, ej skaftadt. Bakkroppen i spetsen med tydlig blåaktig skiftning. 2. A. sabulosa. B. Första bakkroppsledens bukplät är bakät jämnbred, när fram till andra bukpläten och omslutes ej af första ryggleden, som ej är hoptryckt. — Undersl. Psammophiia DAHLB. «. Efterryggen ofvan fint tvärstrimmig, ej punkterad. Hona med häft- flik mellan klorna. 3. A. affinis. Efterryggen ofvan groft punkterad. Hona utan häftflik mellan klorna. 4. À. hirsuta. l. A. campestris Larr. Svart, bakkroppens andra led samt första ryggled rödgula, första och andra ryggleden hos > längs midten svarta. 11—13 mm. — Sk. — Lapl. Honan fängar fritt lefvande fjärillarver. 4) 2. A. sabulosa L. Svart, bakkroppens första ryggled 3 PP. Le AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. SLR. 255 samt hela andra leden och delar af den tredje hos bäda könen rödgula. 12—15 mm. — Sk.—Lpl.; a. Honan fangar pä eller i marken undangömdt Fig. 36. Framvinge af lefvande fjärillarver, isynnerhet af slägtet Agrozis. Ammophila campestris. 3. A. affinis Kıre. Svart, bakkroppens första led i spetsen, hela andra leden samt den tredje vid roten rödgula. 10—14 mm. — Sk. — Ög. +. A. hirsuta Scor. Svart och svarthärig, bakkroppens första ryggled, hela andra leden samt större eller mindre del af den tredje gulröd. 12—15 mm. — Sk. — Medelp.; a. Fängar fjärillarver, som lefva pä eller i marken. 2, Underfam. Pemphredoninæ. Denna familj üfverenstimmer med den föregående däruti, att bakkroppen äger ett, dock ofta mycket kort, skaft, som endast är bildadt af fürsta ledens bukplät. Skaftet är dock här tydligt kantigt, och mellantibierna hafva blott en sporre. Framvingarnes radialfält med utdragen skarp spets. Sävidt kändt är, insamla alla hithörande steklar homopterer till föda åt sına larver. Släktöfversikt. A. Framvingarne med tre kubitalfält. Antennerna fästa midt på pannan, mot spetsen tydligt förtjockade. a. Bakvingarnes tvärribba belägen utanför bakre midt- ribbans förgreningspunkt (fig. 37). 3. Mimesa. 8. Bakvingarnes tvärribba belägen innanför bakre midt- ribbans förgreningspunkt (fig. 38). 4. Psen. B. Framvingarne endast med två kubitalfält (fig. 39). An- tennerna fästa vid pannans nedre kant, strax ofvan « munskölden, i spetsen ej eller knappt tjockare. a. Framvingarne med tvä diskfält (fig. 39). Vingmärket medelmättigt. *, Baktibier med tydliga taggar eller tänder. 1. Bakkroppen tydligt skaftad. Framvingarnes 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. andra kubitalfält kvadratiskt eller föga högre än bredt. Mellankropp härig. 5. Pemphredon. 2. Bakkroppen nästan oskaftad. Framvingarnes andra kubitalfält mycket högre än bredt. Mel- lankropp ej härig. 6. Diodontus. Baktibier oväpnade. Bakkroppen med kort skaft. Mellankropp ej härig. xx 7. Passaloecus. 5. Framvingarne blott med ett diskfalt. Vingmärket stort, ungefär så långt som radialfältet. *. Bakkroppen med långt skaft. Framvingarnes ra- dialfält langt utdraget, mycket spetsigt. 8. Stemus. ”*, Bakkroppen nästan oskaftad. Framvingarnes ra- dialfält Kortare och mindre spetsigt. 9. Spilomena. 3. Sikt. Mimesa. ShHuck. Baktibierna med tjocka sporrar, som ej nå utöfver första fotledens midt. Hanarne utmärkas därigenom, att bakkroppens sista bukplät utskju- ter i en fin uppätböjd tagg, som man ej bör förvexla med honornas ofta Fig. 37. Vingar af utskjutande gadd. Honorna äga ett PRE tydligt begränsadt, elliptiskt fält à bak- kroppens sista ryggled och fina gräfborst ä framfötterna. Gräfva i jorden och insamla smä stritar. Artöfversikt. I. Bakkroppen i midten mer eller mindre röd. Antennerna på undre sidan rödgula. «. Bakkroppens skaft ofvan platt utan tydliga sidofåror. Mellanbröstets sidor punkterade. ; *. ©. Bakkroppens första led i bakkanten rödgul. Antennerna under släta. — 9. Bakkroppens tredje led åtminstone vid roten rödgul. I. M. equestris. * AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 257 ++ oy. Bakkroppens första led helt och hållet svartaktig. Anten- nernas femte—nionde led pa undre sidan med en upphöjd list. — 9. Bakkroppens tredje led helt och hållet svart. 2. M. Shuckardr. Ê. Bakkroppens skaft ofvan med en djup fara på hvardera sidan. Mellan- bröstets sidor ej punkterade, fint strimmiga. — ©. Antennleder 3—7 på undre sidan med en fin list. — ®. Bakkroppens tredje led mer eller mindre rödgul. 3. A. bicolor. IT. Kroppen enfärgadt svart. «, Framvingarnes andra disktvärribba mynnar liksom den första i andra kubitalfältet. Pannan utan horn mellan antennerna. — &. Anten- nerna mot spetsen föga förtjockade, af vanlig byggnad. | *. co’. Antennerna i spetsen på undre sidan rödbruna; deras leder > 3—10 på undre sidan med upphöjd list. — 9. Sista ryggledens ryggfält bredt, matt och groft punkteradt. 4. M. unicolor. *#, Antennerna enfärgade, svarta, deras 10:e och 11:e leder på undre sidan med en långsträckt knöl. — 9. Sista ryggledens rygg- fält smalt, glänsande med några få punkter vid hvardera sidan. 5. M. Dahlbomi. 2. Framvingarnes andra disktvärribba mynnar i tredje kubitalfältet. Pannan med ett litet horn mellan antennerna. — &. Antennerna starkt plattade, skaftet mycket bredt och flere af lederna på undre sidan urhälkade. 6. M: ater. 1. M. equestris Faer. Ansiktet nedanför antennerna med silfverglänsande (%) eller gulaktig (2) behåring. 6—8 mm. — Sk:—Medelp.; a. 2. M. Shuckardi Wesm. Ansiktet nedanför antennerna silfverglänsande. 6—8 mm. — Sk.—Upl. 3. M. bicolor Jurıne. Ansiktet nedanför antennerna med silfverhvit (o7) eller grähvit behåring. 6—8 mm. — Sk. —Södra Lapl. 4. M. unicolor Linv. 6—8 mm. — Sk.—Ög., Gotl.; s. 5. M. Dahlbomi Wrsm. 6—8 mm. — Ög. —södra Lapl.; s. 6. M. atra Fasr. 8—10 mm. — Södra Sverige?; mycket s. 4, Sikt. Psen Larr. Baktibierna med fina sporrar, som nå bortom första fot- ledens midt. Pannan har mellan antennerna en köl, som nedtill är klufven i två nästan vinkelrätt mot ögonen riktade Entomol. Tidskr. Årg. 25, H. 4 (1004.) 17 to un 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. grenar. Hanens sista (sjunde) ej synliga bukled liksom hos föregående släkte med en uppåtböjd tagg. Ho- nans sista ryggled saknar tydligt be- gränsadt ryggfält eller har ett sådant N endast i spetsen; hennes framfötter Fig. 38. Vingar af utan gräfborst. Hanens antenner äro EN jämntjocka och svagt pärlbandslika. Alla vära arter äro enfärgadt svarta med framtibier och fötter mer eller mindre bleka. bygga i trä och insamla bladlöss. Artöfversikt. A- Bakkroppens andra bukled har i midten vid roten ett stort, tydligt be- gränsadt, nästan trekantigt och något fördjupadt fält. &. Framvingarnes andra disktvärribba mynnar i tredje kubitalfältet helt nära dess inre hörn (fig. 38). Hjässan fint punkterad, glänsande, knappt märkbart strimmig. Mellanbröstets sidor glänsande, ej märkbart punkterade. Vingar klara. — Honans bukleder utan grofva borst i bakkanten. I- Ps. pallipes. #. Framvingarnes disktvärribbor mynna båda i andra kubitalfältet. — Hjässan groft strimmig. Mellanbröstets sidor matta, punkterade. Vingar något rökiga. — Honans fjärde och femte bukled i bakkan- ten med talrika styfva bruna borst. 2. Ps. fuscipennis. B. Framvingarnes första disktvärribba mynnar i det trapezformiga andra ku- bitalfiltet och den andra i tredje kubitalfältet. Andra bukleden utan tydligt fält vid roten. Hjässan och mellanbröstets sidor glänsande, utan punkter eller strimmor. — Honans sista ryggled mot spetsen med en smal af två tydliga upphöjda linjer begränsad midtfära. 3. Ps. concolor. l. Ps. pallipes Panz. Hanens antenner under brungula. 6—7 mm. — Sk.—Ög., Bohusl. 2. Ps. fuscipennis Daunte. Efterryggen hos båda könen groft rynkig. Hanens antenner svarta. 7—8 mm. -—- Sk. Up 3. Ps. concolor DauiB. Efterryggen hos & groft ryn- kig, hos @ fint strimmig. 7—8 mm. — Sk.—Stockh.; s. - 5. Slkt. Pemphredon Larr. Hufvud och mellankropp hariga. Hufvudet ar ofvanifran sedt mycket stort och längt, enär hjässan bakom ögonen är Ex AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 259 kraftigt utvecklad. Bakkroppens skaft är åtminstone af samma längd som bakhöfterna. Baktibiernas taggar äro = stundom isynnerhet hos hanarna fa “= och mycket fina, sa att de kunna for- bises. Fran Passaloecus skiljas de dock genom längre skaft pa bakkrop- pen, större hufvud, bredare andra Ku- bitalfält samt lättast pä den häriga mellankroppen. Alla vära arter äro enfärgadt svarta. Bygga i trä eller torra stjälkar. Honan saknar därföre gräfborst à fram- Fig. 39. Vingar af Pem- phredon umnicolor. fötterna. Insamla bladlöss till föda ät sina larver. Artöfversikt. I. Framvingarnes första kubitalfält mottager båda disktvärribborna (fig. 39). A. Efterryggens rotfilt utmed bakkanten glatt utan skulptur och mer eller mindre glänsande. «. Hona: Munskölden i framkantens midt utdragen i en något ut- böjd spets, som, när hufvudet ses från sidan, synes ofvanför den äfvenledes utskjutande öfverläppen. Hufvudet något afsmalnande bakåt bakom ögonen. — Hane: Antennerna enkla. 1. LP. unicolor. 3. Hona: Munskölden i framkantens midt urringad, ej utböjd. Huf- vudet ej afsmalnande bakom égonen. — Hane: Antennlederna 6—9 med en upphöjd kant à undre sidan. 2. P. Wesmach. B. Efterryggens rotfält ända till bakkanten med grof rynkig skulptur. Mellanryggen groft men glest punkterad. — Hane: Antenner enkla. CTI ee II. Framvingarnes första kubitalfält mottager den första, och andra kubital- fältet den andra disktvärribban. A. Pannan utan utskott mellan antennerna. Honan: «, Bakkroppens sista ryggled med ett af tva skarpa kanter begrän- sadt längsträckt ryggfält. *. Munskölden i framkantens midt något utskjutande och af- rundad. Mellanryggen med bägböjda strimmor. Bakkrop- pens skaft när utanför bakbenens lärring. I. Sista ryggledens ryggfält smalt, ej bredare i spetsen, till nära roten tydligt begränsadt. Fötter svarta. 4. P. lugubris. 2. Sista ryggledens ryggfält i spetsen nägot utvidgadt och afrundadt, dess sidokanter redan vid ledens midt otydliga. Fötter bruna. 5. P. montanus. 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. ==, Munskôlden i framkantens midt djupt, halfcirkelformigt urringad. Ofverlippen bred, halfcirkelformig. Sista rygg- ledens fält smalt, jämnbredt, i spetsen afrundadt, ända till roten skarpt begränsadt. Mellanryggen ej strimmig. Bak- kroppens skaft när ej sä längt som bakbenens lärring. 6. P. flavistigma. B. Bakkroppens sista ryggled längs midten med en skarp upphöjd köl men utan ryggfält. Bakkroppens skaft knappt längre än bak- höfterna. Munskölden med tre tänder i framkanten. Öfverläppen i spetsen tvär, knappt bredare än lång, kvadratisk. 7. 2. Zugens. Hanen : «. Bakkroppens skaft åtminstone så långt som bakbenens höft och lårring tillsammantagna. +, Fötterna svarta. 4. P. lugubris. **, "Fötterna bruna. 5. 7. montanus. ß. Bakkroppens skaft kortare än bakbenens höft och lärring ull- sammantagna. 7 In LUBENSs B. Pannan mellan antennerna med ett litet hornlikt trubbigt utskott. Bakkroppens skaft nästan kortare än bakhôfterna. Munskölden i framkantens midt djupt urringad. Öfverläppen med trekantig spets. «, Hane: buklederna 3—5 utan härfrans i bakkanten. — Hona: munsköldens inskärning utan tand i midten. 8. P. morio. 5. Hane: buklederna 3—5 i bakkantens midt med härfrans. — Hona: munsköldens inskärning i midten med en liten tand. 9. LP. clypealis. 1. P. unicolor Farr. (Shuckardi Mor.) 7—8 mm. — Sk.—Upl. 2. P. Wesmeli Moraw. (lethifer THoms.) 7—9 mm. — Sk.—Stockh. 3. P. rugifer Dante. 7—8 mm. — Sk.—Stockh., Gotl.; 4 P. lugubris Latr. (fig. 40) eS 8—12 mm.— Sk.-—Lapl. 5. P. montanus Dares. 8—12 mm. — Gotl.; Smal.— Lapl.; s 6. P. lugens Dante. 10—11 Fig. 40. P. Jugubris. ©. mm. — Sk.—Lapl. 7. P. flavistigma Tuoms. Vingar tydligt gulaktiga. 10-13 mm. — \Sinäl. O6: 8. P. morio Van D. eo (carinatus Tere 5—6 mm. — Smal. — Stockh.: s 9. P. clypealis Tuoms. 5—6 mm. — »Södra Sverige»; s TS et a ey ee ee CS ye ‘ Abc: TA AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 261 6. Sikt * Diodontus CURTIS. Ofverläppen i spetsen med en djup, trekantig inskärning och därigenom tvatandad. Munsköldens framkant hos hanen tvatandad, hos honan tretandad. Framvingarnes första kubi- talfalt upptager den första, och andra kubitalfältet den andra disktvärribban. Bakkroppens skaft mycket kort, bredare än långt. Bakkroppens sista ryggled hos båda könen med ett af skarpa kanter begränsadt ryggfält. Små svarta arter, som vistas pa sandmarker. Honan anlägger sina bon i marken och äger ytterst fina grifborst à framfötterna; hon infangar bladlöss till föda åt sina larver. Hanens ansikte nedanför antennerna silfverhärigt. Artöfversikt. A. Mandiblerna svarta. Större arter, 6—9 mm. — Hane: mellanbenens första fotled jämnsmal. «@. Hane: Halssköldens sidoknölar svarta. Hona: skenben och fötter rost bruna. I. D:. medtus: 2 8. Hane: Halssköldens sidoknölar gula. — Hona: skenben svarta. IB WARE: B. Mandiblerna till största delen gula. Skenben, fötter, halssköldens sido- knölar samt vinglocken gula eller brungula. Liten art, 4—5 mm. — Hane: mellanbenens första fotled mot spetsen starkt utvidgad pa insidan 3. D. minutus. 1. D. medius Dante. — Sk.—Medelp. 2. D. tristis v. d. Linp. — Sk.—Stockh. 3. D. minutus Farr. — Sk.—Og., Gotl. 7. SIkt. Passaloecus Shuck. Öfverläppen med nägot utdragen enkel spets. Mandib- lerna smala med snedt afhuggen spets. Vingribborna (fig. 41 ordnade säsom hos föregäende slägte. Bakkroppen med mycket kort skaft. Bakkroppens sista ryggled hos bäda könen kullrig utan ryggfält. Efter- ryggen är längsträckt och saknar à tydligt afsatt rotfält Sma, 5—7 SS = Z mm. långa, svarta steklar med man- IS diblerna, ett streck à .antennskaftet, Fig. 41. Vingar af Passa: ie - we 5 lœcus turionum. halssköldens sidoknölar, vinglocken A 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904, samt delar af benen ofta ljusa, gula eller bruna. Honorna sakna gräfborst å framfötterna. Bygga i murken ved eller i stjälkar och gallbildningar samt infånga bladlöss till föda åt sina larver. A. B. Artöfversikt. Från den nästan lodräta fåra, som finnes på mellanbröstets sidor framtill, utgå vinkelrätt bakåt två, i botten gropiga fåror. ce. Pannan mellan antennerna med ett litet hornlikt utskott. Halssköl- dens sidoknölar gula. Mandiblerna hos & gula, hos ® rödbruna — svartbruna. L'ONPCO rip Pannan utan horn mellan antennerna. Fe. ellanryggen matt; dess längsfäror äro hos & nästan fullständiga, nå hos ® nästan till midten och äro tydligt gropiga i botten. Halssköldens sidoknölar mörka. Mandibler mörka eller med ett gult streck. 2. P. insignis. ==, Mellanryggen något glänsande, dess längsfäror helt korta, jämna. Halssköldens sidoknölar och mandiblerna nästan helt och hållet gula. 3. LP. turionum. Fran den lodräta faran a mellanbréstets sidor utgar vinkelrätt bakat blott en enda tvärfara (den öfre saknas). Mandiblerna och ett streck på an- tennskaftets undre sida gula. €. Or + W bo 42 Bakkroppen tydligt hopsnörd mellan första och andra ryggleden. Öf- verläppen svart. Halssköldens sidoknôlar svarta eller gula. Bakkroppen ej märkbart hopsnörd mellan första och andra ryggleden. Halssköldens sidoknölar gula. Ofverläppen blekgul, sällan mörk. 5. LP. monilicornis. P. cormger Suuck. — Sk.—Lapl. P. insignis v.v.LinD. (brevicornis Mor.), — Sk.—Upl.; s. P. turionum Danis. — Sk.—Lapl. P. gracilis Curr. — Sk.—Upl. P. monilicornis Danie. — Sk.—Upl. 8. SIkt. Stigmus Jur. Honans sista ryggled mot spetsen med tydligt ryggfält. Smä, 4—5 mm. länga, svarta ar- ter, som hafva antennerna (till största. = delen), mandiblerna, skenbenen och fötterna gula eller rödgula. Vingar af Stigmaus l. 5. pendulus Panz. Halssköl- pendulus. dens sidoknölar svarta. Mellanbröstets \ AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; II. 263 sidor upptill under vingarna med ett stort trekantigt, af ryn- kiga fåror begränsadt glänsande slätt fält. — Sk.—Upl.; s. 2, S. Solskyi Mor. Halssköldens sidoknölar gula. Mellanbröstets sidor upptill under vingarne groft nätlikt ryn- kiga utan eller med helt litet slätt fält. — Sk,; Öl; Gotl.; Nes Uo as. | 9. SIkt. Spilomena SHUCK. Ribbförgreningen såsom hos föregående släkte, endast af- vikande därigenom, att bakvingarnas tvärribba ligger innanför bakre midtribbans förgreningspunkt. 1. S. troglodytes v. D. Lino. Svart, nästan naken, ben och mandib- ler blekgula. — cf. Munskülden, pan- nans nedra sidohörn och antennskaf- ras tet citrongula. — 2. Sista ryggleden Nein medeskarp RO MS Amm. Sk - s. Lapl. Är den minsta af alla svenska rofsteklar. Honan insamlar larver af sköldlöss till föda åt sina larver och bygger i Fig. 43. Vingar af Spilo- mena troglodytes. märgen af fina kvistar. 3. Underfam. Dolichurinæ. Afviker från alla öfriga underfamiljer genom halsskölden, som ofvan är ovanligt stor och väl utvecklad, men dock är smalare än mellanryggen och på hvardera sidan i öfre kanten har den djupa inskärning mellan midten och sidoknölarne, som är utmärkande för alla rofsteklar. Blott ett släkte. 10, Sikt. Dolichurus Lark. Pannan ofvan och mellan antennerna med ett bredt skif- likt utskott, som täcker öfver antennernas fästpunkt. Anten- nerna trådlika, med skaftet något plattadt; lederna 3—12, (13) långa. Vingribbornas anordning synes bäst af figuren. Mel- lanryggens längsfäror djupa, fullständiga. Efterryggen först vågrät, sedan starkt sluttande. Bakkroppen hos & äggfor- 264 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. mig med lederna 1—3 stora och de följande helt korta (de kunna helt indragas i tredje leden), hos 2 kägellik med en djup tvärfåra vid = roten af andra bukleden. Lären vid Ne roten förtjockade. ee Werne l. D. corniculus Spin. Svart, corniculus. hufvud och mellankropp punkterade. — Hona: bakkroppen glänsande, utan punkter. Hane: bak- kroppen glänsande, men tydligt punkterad; munsköldens och halssköldens bakkant vanligen å hvardera sidan med en hvit Hack, J— 0 I > sm. LENA Honan infängar lappska kakerlakan (Plata lapponica) till föda åt sina larver, en åt hvarje, och förvarar dem i en hålighet i marken eller i en murspringa. 4. Underfam. Bembicinæ. Hjässan något urhålkad mellan ögonen. Mellanhöfterna åtskilda. Mellantibier med en sporre. Genom den långa, stora öfverläppen (fig. 31) skiljer sig denna underfamilj genast från alla andra. Hit höra stora ståt- liga rofsteklar, som dock mest tillhöra varmare länder. Hos oss finnes blott en art, som är den största af våra rofsteklar samt till storlek och färg liknar en geting. Honan äger å framfötterna mycket kraftiga och långa gräfborst. ll. Slkt. Bembex Farr. 1... B. rostrata: “Swart med gulgra beharing; munskülden, üfver- lappen, antennernas undre sida, flackar a mellankroppen, benen och breda tvärband a bakkroppens ryggleder (det första afbrutet i midten) gula. — Hona: lären vid roten och ofvan svarta. — Hane: laren gula; andra och sjätte bukleden med en skarp tand i midten; mellanlaren under med skarpa sägtänder. 12—16 mm. — Sk.—Upl. Fig. 45. Vingar af Bembex rostrata. N AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; Il. 265 Honorna gräfva sina hålor i sand och infånga flugor, som de inlägga till larven dag efter dag, for hvarje gang tillslutande halans ingang. 5. Underfam. Astatinæ. 12. Sikt. Astata Larr. Bakkroppens ryggleder. tydligt nedtryckta i bakkanten. Mellanhöfter åtskilda. Bakvingarnes rotflik mycket stor, hos «' dubbelt bredare an hos 2 (fig. 46). Hanen skiljer sig dessutom lätt frän honan därigenom, att ögonen stöta tillhopa på hjässan (fig. 30). Båda våra arter äro svarta med bakkroppens leder 1 —2 —3 lifligt röda. Bygga sina bon i sanden och infånga Fig. 46. Vingar af Åstata larver af skinnbaggar, isynnerhet af pentato- boops. oO. mider till föda åt sina larver. BE boops SCHRANK. Efterryggens rotfält groft nät- likt rynkigt. — Hona: hjässan glänsande, glest punkterad. — Hane: pannan utan ljus fläck nedanför punktögonen. 8—12 MM; — Sk.—Angml. 2. A. stigma Panz. Efterryggens rotfält mycket fint läderartadt rynkigt. Hona: hjässan matt, knappt punkterad. — Hane: pannan nedanför punktögonen med en ljus fläck. — 7—11 mm. — Sk.—Medelp. 6. Underfam. Larrinæ. Skiljer sig från Åstatine endast därigenom, att mandib- lerna i undre kanten nära midten hafva en djup inskärning, att mellantibierna hafva blott en sporre, och att de bakre punkt- ögonen äro långsträckta, platta och otydliga. 13. Slkt. Tachytes Panz. Alla våra arter tillhöra undersläktet Zaschysphex Kour, som utmärker sig därigenom, att kroppen ej är långhårig ; 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. utan endast beklädd med en fin siden- skimrande pubescens, att hanens fram- lår på undre sidan nära roten hafva en tydlig inskärning, och att honans rygg- fält à sista ryggleden är naket samt hennes framfötter försedda med långa Fig. 47. Vingar af ges böjliga gräfborst. Ribbfôrgrening se figuren! Alla vära arter gräfva i sandmark oeh infänga larver af rätvingar, van- ligen af gräshoppor, till föda ät sina larver. Artöfversikt. A. Bakkroppen vid roten mer eller mindre röd. Mellanryggen fint punk- terad. I. Hane: ansiktet nedtill med silfverglänsande behåring. — Hona: fram- tibierna helt och hället svarta; sista ryggledens ryggfält smalt. 1. TZ. pectinipes. 2. Hane: ansiktet nedtill guldglänsande. — Hona: framtibierna på undre sidan rödgula; sista ryggledens ryggfält bredare. 2. T. lativalvis. B. Bakkroppen enfärgad svart. Mellanryggen groft punkterad. 32 DIE NEMARS l. 7. pectinipes L. 6—8 mm. — Sk.—Medelp. 2. T. lativalvis Tuoms. 9=-10 mm. — Sk.—Og. 3. I. mitidus Spin. (= unicolor Panz.). 8—10 mm. — Sk.—Medelp. 7. Underfam. Nyssoninæ. Ansiktet ej bredare nedät. Bakkroppens ryggleder ej ned- tryckta vid bakkanten; dess första led ej utdragen till ett skaft. Hithörande djur äro svarta med gula eller mera sällan med rödbruna teckningar. Släktöfversikt. A. Efterryggen på hvardera sidan med en skarp tagg. Fram- vingarnes andra kubitalfält når ej upp till radialfältet (fig. 48). 14. Nysson. B. Efterryggen oväpnad. Framvingarnes andra kubitalfält nar upp till radialfältet (fig. 49). 15. Gorytes. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13; 1: II 26 SI 14. Sikt. Nysson LATR. Ögonen nedåt starkt närmande sig hvarandra. Pannan med en knölformig upphöjning mellan antennerna. Anten- nerna korta och tjocka. Bakkroppens andra bukled är vid roten starkt upp- svälld och stupar brant: mot den första. Vingar se figuren! Hanens bakkropp har blott 6 synliga buk- leder; sista ryggleden i spetsen två- tandad. Honans sista bakkroppsled Fig. 48. Vingar af Nysson interruplus. är kägelformig med trekantigt ryggfält. Några arter likna i hög grad små getingar af släktet Odynerus. Om deras lefnadssätt känner man ännu intet med visshet. A. Artöfversikt. Upphöjningen vid roten af bakkroppens andra bukled bildar i midten en regelbundet kägelformig eller något hoptryckt skarp spets. — Hanens sista antennled rak. — Hona: ben till största delen rödbruna; bakkrop- pens första ryggled med svart grundfärg. — Större arter, 8—12 mm. «. Halssköldens sidoknölar svarta. Bakkroppens ryggleder 1—3 hvar- dera med ett gult tvärband, det första stundom i midten- afbrutet. — Hanens lår och skenben till största delen svarta. Dien Weebıdens: 3. Halssköldens sidoknölar blekgula. Bakkroppens ryggleder I—3 med i midten afbrutna, hvitgula tvärband. Hanens lär och skenben till största delen rödbruna. 2. N. interruptus. Upphöjningen vid roten af bakkroppens andra bukled är aldrig i midten regelbundet kägelformig, utan tvärliggande eller trubbigt afrundad. — Hanens sista antennled något böjd. — Hona: ben svarta eller ock bak- kroppens första ryggled med rödgul grundfärg. ce. _ Upphöjningen vid roten af andra bukleden är ganska hög och bildar en tvärliggande valk. Alla skenbenen svarta. Bakkroppen ofvan med tre i midten bredt afbrutna gula tvärband. — Hanens näst sista antennled på undre sidan starkt utvidgad, den sista knappt böjd. — Honans första ryggled med svart grundfärg. é 3. N. trimaculatus. 3. Upphöjningen vid roten af andra bukleden låg och trubbig, ej tvär- liggande. Alla eller åtminstone de främre skenbenen rüdgula. Bak- kroppen ofvan med ett gulhvitt streck å hvardera sidan af ryggle- derna 1—2 (—3). — Hane: näst sista antennleden ej utvidgad; den sista på undre sidan tydligt ursvängd. — Honans första ryggled oftast med rödgul grundfärg. 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 1. Bakbenens skenben och fötter rodgula. — Hane: första ryggle- den svart; antennernas sista led pa undre sidan med en stor odelad inskärning. 4. N. maculatus. ty Bakbenens skenben och fötter mörka, svartaktiga. — . Hane: första ryggleden rödgul; antennernas sista led på undre sidan med två genom en liten knöl skilda inskärningar. 5. N. dimidiatus. 1. N. bidens L. (spinosus Forst.) Halsskölden ofvan med ett gult tvärstreck, som dock stundom saknas hos hanen. 9—12 mm. — Sk.—Upl.; a. 2, N. interruptus Fasr. Svart med hvitaktiga teck- ningar; halsskölden med tvärstreck. 8—10 mm. — Sk.— Angerml. 3. N. trimaculatus Rossi. Svart med tre lifligt gula, i midten bredt afbrutna tvärband à rygglederna 1—3; hos ho- nan äro dessutom ett tvärstreck à skutellen och halsskôlden samt dennes sidoknölar gula. 7—9 mm. — Sk.—Upl. 4. N. maculatus Farr. Halsskéldens sidoknölar samt ett tvärstreck à dess ryggkant och à skutellen hvitgula liksom äfven bakkroppens sidostreck. 6—7 mm. — Sk.—Stockh. 5. N. dimidiatus Jur. Lik föregående art; förutom genom de i öfversikten upptagna kännetecknen äfven skild därigenom, att de blekgula tvärstrecken å halsskölden, skutellen samt å första och tredje ryggleden nästan alltid saknas. 6—7 mm. — Sk.—Og.; Gotl.; s. 15. - Sikt: Gorytes LAT. Vingar se figuren! Honorna infanga smä stritar eller strit- larver och gräfva sa vidt kändt är sina bon i sandmarker. Artöfversikt. \. Bakkroppen med gula teckningar. Fig. 49. Vingar af Gorytes «@. Bakkroppens andra bukled vid ro- i ve mystaceus. ten uppsvälld, tvärt stupande mot den första leden; dess första ryggled med tydlig upprätt hårbeklädnad och med i midten afbrutet gult tvärband. Bakvingarnes tvärribba mynnar innanför bakre midtribbans förgreningspunkt (fig. 49). — Hane : antenner mycket långa, nående till bakkroppens andra ryggled. — Hona : skutel- ae = AURIVIELIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13; 1. II. 269 len nära bakkanten med enliten hårig grop; framfötterna utan grärborst i kanten. +, Bakkroppens andra bukled vid roten med mycket stora och djupa punkter. I. G. mystaceus. => Bakkroppens andra bukled med mindre och föga djupa punkter vid roten. 2. G. campestris. Bakkroppens andra bukled ej uppsvälld vid roten, sakta sluttande mot den första leden; dess första ryggled ej eller obetydligt hårig och med ett helt gult tvärband. Bakvingarnes tvärribba mynnar utanför bakre midtribbans förgreningspunkt. — Hane: antennerna nå högst till bakkroppens början. — Hona: skutellen utan grop vid bakkanten ; framfötterna med långa gräfborst i kanten. — Undersläkt. Hoplisus. T. Bakkroppens första ryggled vid roten helt och hållet (S) eller ät- minstone på hvardera sidan (®) med djupa längsfåror. Bakkrop- pen ofvan med 4 gula tvärband. #, Efterryggens rotfält med grofva, nästan raka, längsgående åsar. Bakkroppens andra tvärband ej bredare än det första. — Hona: bakfötter rödgula. 3. G. quadrifasciatus Efterryggens rotfält groft nätformigt rynkigt. Bakkroppens andra gula tvärband bredare än det första. — Hona: bak- fötter mörka, svartaktiga. 4. G. laticinctus. TT. Bakkroppens första ryggled slät utan längsfåror, endast med två upphöjda åsar. Bakkroppen ofvan med 5 (2) — 6 (S) gula tvär- band. 6. G. quinquecinctus. B. Bakkroppen med hvita teckningar. Bakvingarnes tvärribba mynnar innan- för bakre midtribbans förgreningspunkt. — Hona: framfötter med långa gräfborst. — Undersläkt. Zarpactus. «@. Bakkroppen helt och hållet med svart grundfärg. Skutellen svart. 7. G. lunatus. 3. Bakkroppens första och andra led samt tredje bukled rödgula. Sku- tellen vanligen med en stor hvit fläck. 8. G. tumidus. I. G. mystaceus L. Svart, vanligen med två fläckar à munskölden, ett tvärstreck a halsskölden, dennas sidoknölar, ett tvärstreck a skutellen samt tre tvärband a bakkroppen (det fürsta i midten afbrutet) gula; skenben och fötter helt och hållet (Q) eller delvis (5) brungula. 10—12 mm. — Sk.— Up; Insamlar larver af spottstriten. 2. G. campestris L. Mycket lik föregående art; skenben och fötter hos bada könen rödgula; hanen med 4 gula tvär- band a bakkroppen och kortare antenner. 10—12 mm. — Sk.—Medelp.; a. Denna och föregäende art hafva stor yttre likhet med sma getingar och 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. blefvo till och med af LINNÉ förda till släktet Vespa. Insamlar liksom #2ys#a- ceus larver af spottstriten. 3. G. quadrifasciatus Farr. Svart; öfverläppen, ett tvär- band à munskölden, en fläck à hvardera sidan af pannan, antennskaftets undre sida, ett tvärstreck à halsskölden och à skutellen, en fläck à mellanbrüstet strax under framvingarne samt fyra hela tvärband à bakkroppen lifligt gula; antennle- derna 3—7 (—9) under rödgula; lärens yttre del, skenben och fötter rödgula. Hanen afviker genom svart skutell och svarta antenner (utom en gul fläck à skaftet) samt mörkare bakben; den saknar stundom äfven nägra andra af honans gula teckningar. S—12 mm. — Sk.—Upl. | 4. G. laticinctus Ler. Mycket lik föregående art och endast skild genom de i öfversikten anförda kännetecknen. 10—13 mm. — Sk.—Upl. och Verml. 5. G. quinquecinctus Farr. Svart med ungefär samma gula teckningar som hos quadrifasciatus. Hos hanen är hela munskölden och antennskaftet gula. 10—12 mm. — SUISSES; 6. G. lunatus Danre. Svart; ôfverläppen, munskölden, ansiktets nedre del, antennskaftets nedre sida, ett pä hvardera sidan starkt utvidgadt tvärband à andra ryggleden och ett jämnbredt tvärband à femte ryggleden hvita; lär, skenben och framfötter rödgula; hanens antenner under rödbruna. 6—8 mm. Sk:—Medelp: Gräfver sina bon i sand och infangar små stritar (47Aysanzs-arter) till föda at sina larver. 7. G. tumidus Panz. Svart, bakkroppen vid roten röd- gul; en fläck a hvardera sidan af munskölden, ett streck a pannan invid ögat, en fläck å skutellen, en fläck å hvardera sidan af andra ryggleden och en i midten af femte ryggleden hvita; benen till största delen rödgula. Hanens antenner under rödbruna, honans stundom i spetsen hvita. 6—8 mm. — Sk.—Medelp. Gräfver sina bon i sand och infångar sma stritar af släktet Acocephalus till föda åt sina larver. 8. Underfam. Mellininæ. Bakkroppens första led vid roten afsmalnande till ett skaft, som åtminstone är lika långt som bakhöfterna. = AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13; I. II. ZT 16. Sikt. Mellinus Farr. Munskölden med tre små tänder i kanten. Pannan näs- tan jämnbred. Efterryggens rotfält väl begränsadt, slätt, i midten med en stor men grund, rynkig fördjupning. Hanen har längre antenner än honan, som à sista ryggleden har ett tydligt begränsadt trekantigt rygg- fält. Honans framfötter med helt korta gräfborst. Svarta med gula eller hvita teckningar, hvilka hos våra arter utgöras af tvärband å mandiblerna och munskölden (sak- nas hos honan), ett streck invid ögat å hvardera sidan af pannan, antennskaftets undre sida, ett tvärband à hals- skölden, en fläck å hvardera sidan af mellanbröstet tätt under framvingen, ett tvärstreck å skutellen samt tre tvärband å bakkroppens öfre sida. De båda första af dessa finnas å andra och tredje rygglederna samt äro hos o7 i midten af- brutna; det tredje finnes hos hanen på sjätte och hos honan på femte ryggleden, dessutom finnas ofta hos hanen ljusa sidofläckar à fjärde ryggleden. Lefva på sandmarker, där de gräfva sina bon i sanden och infånga flu- Fig. 50. Vingar af Mellinus 8.5 5 ATVENSIS. gor till föda ät sina larver. Den utväxta larven är violett till färgen. l. M. arvensis L. Svart med gula teckningar; anten- nerna hos hanen under rôdgula. 6—12. — Sk.—Lapl.; a. 2. M. sabulosus Far. Svart med hvita teckningar ät- minstone 4 bakkroppen; antennerna hos båda könen till stör- sta delen rédgula. 6—12. — Sk.—Ög.; a. 9. Underfam. Philanthinæ. Genom inskärningen på ügonens insida (fig. 32) skild från alla andra, som hafva tre kubitalfält. 17. Slkt. Philanthus Farr. Antennerna korta och tjocka. Bakkroppens ryggleder med tydligt begränsad afplattning baktill. Munskölden hos 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. hanen pä hvardera sidan af fram- kanten med en tofs af länga styfva här. Sista ryggleden utan ryggfält. Bäda könen med länga grätborst i framfötternas kant. J. Ph. triangulum Farr. — Fig. 51. Vingar af Philanthus “Bivargen“ — Svart; munskölden, en RITES stor del af pannan, breda band à tinningarne, halssköldens sidoknölar och ryggkant, ett streck a bakryggen, 5—6 tvärband à bakkroppen samt lårens spets, skenben och fötter gula — rüdgula. 10—12 mm. — Sk.; s. Bivargen gräfver sina bon i jorden och infangar det tama biet till föda \ K SI er åt sina larver. 10. Underfam. Cercerinæ. 18. Slkt. Cerceris. Antennerna fästa högt upp nära ügonens midt. Pannan med en skarp köl mellan antennerna. Efterryggen kort, nästan från roten sluttande; dess rotfäst litet tre- kantigt. Bakkroppens fürsta led kKnappt längre än bred, näs- tan kvadratisk, myc- ket smalare än andra leden. Baklären i spet- sen tvärhuggna med Fig. 52. Vingar af Cerceris arenaria. rf. främre EN stor kantad flik rotfältet; rf.” bakre rotfältet; df. diskfältet; bdf. på hvardera sidan om bakre diskfältet; ydf. yttre diskfältet; kt', kf”, skenbenets rot. Bak- kf’, första, andra och tredje kubitalfältet: : kroppens sista rygg- led hos bäda könen med väl begränsadt ryggfält. Genom de djupa och skarpa inskärningarne mel- lan bakkroppens leder skiljer sig detta släkte fran alla andra. Efterryggens rotfält är hos alla våra arter groft strim- rf. radialfältet; vm. vingmärket; tvr. bak- vingarnes tvärribba; rfl. deras rotflik. AURIVILLIUS SVENSK INSEKTFAUNA.. 13: I; II. | 273 “a migt. Hane: munsköldens framkant pa hvardera sidan med en rad af styfva borst, som sta sa tatt, att de synas bilda en "sammanhängande skifva. Hona: framfötterna med kraftiga men korta gräfborst; sista bukleden i spetsen djupt urringad, ~ tvaspetsig. A. Grafva sina bon i sandmarker. Artöfversikt. Bakkroppens andra bukled nära roten med en låg tvärgående valkformig upphöjning” (synes bäst, dä leden betraktas från sidan). Bakkroppen of- van med högst tre ljusa tvärband, af hvilka det à tredje leden, ätmin- stone på sidorna, upptager hela ledens bredd. — Hane: antenner enkla, sista leden rak. — Hona: munsköldens midtplät i spetsen ej uppviken, ofvan något fördjupad. Mier Os bzens2s. Bakkroppens andra bukled utan tvärupphöjning vid roten. Bakkroppen ofvan med 4—6 ljusa tvärband. — Hane: antennernas sista led något böjd och på undre sidan urhålkad: — Hona: munsköldens midtplåt åt- minstone i spetsen uppviken och mer eller mindre utstående (synes bäst, om man betraktar hufvudet från sidan). Hanar. «. Munsköldens midtplat med tvär och alldeles jämn framkant. Bak- kroppens näst sista bukled i hvartdera bakhörnet med en liten af styfva Jjusa hår bildad tofs. Sista ryggledens ryggfält nästan rek- tangulärt med raka sidokanter. 4. C. quinquefasciata. 8. Munsköldens midtplåt i framkanten mer eller mindre tydligt tretan- dad. Sista ryggledens ryggfält med mer eller mindre böjda sido- kanter. +, Bakkroppens näst sista bukled i hvartdera bakhörnet med en ofvanifrån väl synlig, tät, styf, gulbrun härtofs, men utan hår- frans i bakkanten. 5. C. labiata. #*, Bakkroppens näst sista bukled utan härtofsar, men i bakkanten med en tät, tilltryckt, d. v. s. bakätriktad harfrans. 1. Rygglederna 3—5 matta, groft och tätt punkterade (punkter- na äro större än mellanrummen mellan dem). 2. C. arenaria bo Rygglederna 3—5 glänsande, glest men rätt djupt punk- terade (punkterna äro mindre än mellanrummen mellan dem, . sa att plats kunde finnas för minst dubbelt sa mänga lika stora punkter). 3. C. twuncatula. i Honor. «. Munsköldens midtplat endast i spetsen fritt utstående. *, Munskéldens midtplät nästan platt, i spetsen ej eller föga utskuren 1. Munsköldens midtplät med svagt uppböjd, bredt afrundad framkant. 2. C, arenaria. Entomol. Tidskr. Årg. 25, H. 4, (1904). 18 274 - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT tea 2. Munsköldens midtplät med tvär eller svagt urringad fritt u skjutande framkant. Be Ge truncatula. ## Munsköldens midtplat framtill starkt hvälfd och djupt, halfeirkel- = formigt urringad, bildande ett hvalf, som täcker öfver en hälighet. 4. C. quinquefasciata. 3. Munsköldens midtplat ända till roten fri, bildande en stor, jämnbred, i spetsen tvär, ganska kullrig skifva, som i omkring Se vinkel ut- skjuter frän pannan. 5.2 C. Tobit 1. Cerceris rybiensis L. Svart; ansiktet nedanför ana tennerna, skenben och fétter gula; bakkroppens tredje ryggled med bredt gult tvärband, och den andra med två gula fläckar, — hos hanen har äfven sjätte ryggleden gult tvärband; antenner- S na hos 5° svarta, hos 2 under rödbruna; bakfötterna svart- aktiga. 7—12 mm. — Sk.—-Medelp.- 7 Infangar bin af släktena Hadictus, Rhophites, Andrena wm. fl. till föda at sina ve : ; a. 9. C. arenaria L. Svart, groft punkterad; ansiktet ne- , danför antennerna helt och hållet hvitgult (>) eller med tre — gula fläckar (9); mellankroppen — mer eller mindre gulflackig; bak- kroppen ofvan med 4 Sous la tvärband a lederna 2—5 och hos & stundom äfven à — 6:e leden; ben till stor del gu- ~ la; antenner delvis rödgula. 7— 14 mm. —: Sk. —Medelp. Infangar medelstora cureulionider = Fig. 53. Cerceris arenaria 2 såsom Brachyderes incanus, Strophoso- mus faber och coryli, Otiorrhynchus-arter m. fl. till föda at sina larver. Ea, 3. €. truncatula Danı». Skild fran föregående genom dei öfversikten upptagna kännetecknen; bakkroppen vanligen med tre smala gula tvärband hos @ (4 lederna 2—4) och fyra hos o (à lederna 2—5). 8—10 mm. -— Sk.—Medelp. Insamlar mindre viflar såsom arter af släktena Phyllobius, POE D Anthonomus, och Otiorrhynchus till föda åt sina larver. 5 4. €. quinquefasciata Rossi. Till fargteckningen lik de bade föregående, men lätt skild genom munsköldens midtplat, — som hos o’ är jämn utan tänder och hos @ i spetsen bildar 7. ett hvalf; bakkroppen ofvan med 4—5, i midten ofta afbrutna — tvärband. 8—10 mm. — Sk.—Upl.; s HS AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 275 Fångar sma viflar af släktena Apzon, Tychius och Sitones. 5. C. labiata Faer. Afven denna art är svart med gu- "la teckningar såsom hos de föregående. Honan är lätt skild från de andra genom munsköldens alldeles fritt utstående midtplåt och hanen genom i öfversikten angifna kännetecken. "Hanens sista bukled är djupt urringad med länga sidohörn. 8—12 mm. — Sk:—Medelp. Insamlar viflar och enlig ADLERZ äfven Adoxus obscurus. ll. Underfam. Alysoninæ. 19. Sikt. Alyson Jur. Framvingarnes andra kubi- talfält mottager bäda disktvärrib- borna. Efterryggen lang, baktill nästan lodrätt afskuren. Baklä- « ren i spetsen på främre sidan SF med en stor nedböjd flik. Föt- SN 2 = ee terna mycket langa. Klorna enk- : rs la. Kroppen spensligt byggd. Fig 54 Hane: sista antennleden böjd, på undre sidan urringad; sista bukleden med två taggar i spetsen. — Hona: sista ryggleden med tydligt ryggfält; framfötterna med korta gräfborst. 1. A. Ratzeburgi Danis. Glänsande, Svart, bakkrop- pens andra ryggled på hvardera sidan med en rund citrongul fläck; framvingarne med en mörk tvärskugga; benen till Vingar af Alyson. största delen rödgula; efterryggens rotfält strimmigt. — Hane: mandiblerna, öfverläppen, munskölden, pannans nedre del och antennernas undre sida gula. 6—8 mm. — Sk.—Lapl.; s. Gräfver sina bon i sand och infangar små stritar till föda at sina larver. -12. Underfam. Nitelinz, Antennerna fästa tätt intill munskölden. Pannan nägot smalare uppät. Framvingarnes andra kubitalfält är skaftadt eller saknas. Bakkroppens sista ryggled hos båda könen utan rygefalt. Mellanhöfter åtskilda. Mellantibier med en sporre à = Ç 4 3 276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. = Släktöfversikt. A. Framvingar med skaftadt andra kubitalfält och spetsigt = radialfalt. Mandiblerna med en djup inskärning i undre ~ kanten nära roten. 20. Miscophus. == B. Framvingar blott med ett kubitalfält; deras radialfält i spetsen snedt tvärhugget med ett litet bihang. Mandib- lerna utan inskärning. 21. Mitela. 20. SIkt. Miscophus Jur. Munskölden kort och bred, i framkanten pä hvardera sidan med en inskärning. Framfötterna hos ho- nan med korta gräfborst. Päminna till utseendet om små Pompilus-arter. Gräfva i sand och infånga små spindlar Fig. 55. Vingar af Miscophus. sina larver. + o a Artöfversikt. A. Pannan rent svart. Bakkroppen åtminstone hos honan vid roten rödgul. Munskölden i framkantens midt nästan tvärhuggen. 1. 4. concolor. B. Pannan grönaktigt svart. Bakkroppen hos båda könen enfärgad svart. @. Ofverläppens midtflik med bredt afrundad eller nästan tvär framkant. Efterryggens rotfält deladt af en alldeles rak upphöjd midtlinje och pa sidorna med tätt ställda strimmor. 2. M. spurius. 8. Öfverläppens midtfik med i midten tydligt vinkligt framskjutande framkant. Efterryggens rotfält med oregelbundna längsäsar, men utan rak äs i midten. 3.0 MW. niger. 1. M. concolor Darxe. Svart, bakkroppens första led oftast rödgul eller rödbrun; mandiblerna och antennskaftets undre sida rödbruna. 4—7 mm. — Sk.—Gestr.; s. 2. M. spurius Dane. Enfärgadt svart, mandibler och fötter brunaktiga. 5—7 mm. — Sk.—Gestr. 3. M. mger Dante. Endast skild från föregående ge- nom de i Ofversikten upptagna kännetecknen. 5—7 mm. — Sk.—Gestr. 21. SIikt. Nitela Later. I Framfötterna hos båda könen utan gräfborst. tennerna silfverharigt och med en gens rotfält nätädrigt rynkigt. Bee. Al ed a Ke Y ET = E er 4 ; 3 O35, - \ - AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I: II. 277 1. N. spinolæ Late. En- färgad svart; ansiktet nedanför an- skarp längsköl i midten; efterryg- 9 Gm. Sm emLapl; ‘Ss. Bygger i torra kvistar och stjälkar samt insamlar bladlöss till föda åt sina Fig. 56. Vingar af Nitela spinole. larver. De prickade linjerna utmärka outvecklade ribbor. 13. Underfam. Trypoxylinæ. Ögonen med en djup inskärning pä insidan och därige- nom njurlika (fig. 33). 22. Sikt.. Trypoxylon Larr. Framvingarne endast med eft tydligt begränsadt kubitalfält och eff diskfält; de andra antydda genom fina veck. Bakkroppen läng och smal; dess första led afsmalnande mot roten till ett skaft; sista rygg- leden utan ryggfält, hos o tvär, hos 2 spetsig. Benen nästan oväpnade; framfötterna utan gräfborst. Enfärgade, svarta steklar, som bygga i rör och gångar i trä, afstänga cellerna med mellanväggar af lera och insamla spindlar till föda at sina larver. Fig. 57. Vingar af 77ypoxylon figulus. De outvecklade rib- borna äro prickade. Artöfversikt. A. Bakroppens första led når ungefär till baklårens midt och är ej dubbelt så - lång som andra leden. «. Ben enfärgade, svarta. Ögonen lika bredt åtskilda nedtill som upptill. 1. ZT. figulus. 8. Framtibier delvis gulaktiga; framfôtter rödbruna. Ogonen nedtill mycket närmare hvarandra än upptill. 2. T. clavicerum. B. Bakkroppens första led är mycket lang och smal. når till baklarens spets och är dubbelt längre än andra leden. Ben svarta. 3. 7. attenuatum. 1. F. figulus L. »Lersmetaren». — Bakkroppens rygg- leder vid bakkanten samt ansiktets nedre del (i synnerhet hos hanen) med fin hvitglänsande behåring. 8—10 mm. — Sk.— Lapl.; a. 278 ENTOMOLOGISK TIDSKRI FT 1904. 2. F. clavicerum Levey. - Till behåring lik 2 art. Antenner kortare och mera förtjockade mot ar 5—10 mm. — Sk—Upl ; DE 3. À attenuatun ne Antenner nästan jämntjocka, + 6-10 mm. Ske Ups ad 14... Underfam. Craboninæ, Framvingar med tvärhugget radialfält samt blott ett a bitalfalt och ett diskfält Mellantibier med en eller ingen ° sporre. Honans sista ryggled med väl begränsadt TySekal, Släktöfversikt. A. Efterryggen utan tagg i midten. Framvingarnes kubitalfält : och diskfält skilda genom en fullt utbildad ribba. Pannan — nedåt starkt afsmalnande. — Sılfvermunsteklar. a. Bakkroppens första led lang, trind, framtil afsmal- nande till ett skaft, baktill klubblikt uppsvälld och — genom en djup inskärning skiljd fran den andra leden (fig. 26). 7 1 283 Rhopalum. 5. Bakkroppens första led ej läng och trind, De er uppsvälld. : $. Ogon håriga. Mandiblerna pa undre sidan nära = roten med en tydlig inskärning.. er 24. Entomognathus. $$. Ögon nakna. Mandiblerna utan inskärning på Br undre sidan. *. Punktégon ställda i en trubbvinklig triangel. : Pannan mellan antennerna med ett litet horn. - 25. Lindenius. Punktögon ställda i en rätvinklig triangel. Pan- nan utan horn. ; +96. -Crabro > B. Efterryggen med en tagg i midten. Framvingarnes ku- bitalfält och diskfält förenade med hvarandra, emedan ribban mellan dem är otydlig. Pannan ej smalare nedät. 27. Oxybelus. À 23. Sikt. Rhopalum Kırpy. areas Se Baktibierna mot spetsen starkt klubblikt förtjockade. Små steklar, som påminna om Trypoxylon-arterna och liksom dessa _ sakna fläckar å bakkroppen. = se ~.-AURIVILLIUS: ‘SVENSK; INSEKTFAUNA. 13: I; II. 279 Anlägga sina celler i ihäliga grenar eller i murket trä uti enkla eller förgrenade rader, l. Rh. coarctatum Scor. (tibiale FaABr.) Svart, bakti- biernas och bakkroppens spets röda, knälederna samt fram- tibierna och de främre fötterna gula. Hufvudet med ett litet horn mellan antennerna. Munskölden i framkantens midt med en lång tand. — œ. Antennernas 2—4 leder utvidgade, de följande omvexlande svarta och hvita; framfötternas första led utplattad, mellanfötternas första led i midten tandad. 5—6 Dior, SRE ST Kapl: Insamlar myggor till föda åt sina larver. 2. Rh. clavipes L. Svart, bakkroppen delvis rödbrun; benen till stor del samt antennskaftet gula; baktibierna i spetsen svarta; pannan utan horn; munskölden afrundad. — «. Antenner och fötter af vanlig byggnad: 4—6 mm. — Sk. — Jämtl. Insamlar svamp- och gallmyggor samt stöfsländor (Psocider) till föda åt sina larver, 24. Sikt. Entomognathus Dante. | Bakkroppen kort och bred. Munskülden i spetsen med en glansande halfcirkelformig intryckning. Lefnadssätt okändt. 1. E. brevis v. d. Lip. Svart; antenner och ben del- vis gula; sista bukleden rödbrun. 4—5 mm. —Sk.—Dal. 25. Sikt. Lindenius Lrrrr. Mandiblerna med enkel spets. Bakkroppen kort och bred, svart och utan gula teckningar. Bygga sina bon i marken. r 1. Z. albilabris Faer. Svart (äfven mandiblerna och antennerna) med grönaktig skiftning à bakkroppen, som har - en fin grå behåring; munskölden med hel kant. — 2. Fram- tibiernas framkant och de öfrigas rot gul; sista ryggledens ryggfält i spetsen gult med guldglänsande behåring. — . 280 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. Skenben, fötter, halssköldens sidoknölar och ett i midten af- brutet streck à dess öfre kant gula. 5—7 mm. — Sk.—s. Lapl. Infängar små flugor och äfven ?) enl. NIELSEN små skinnbaggar (Capsus Thunbergi) till föda åt sina larver. ‘ i eee 26. Sikt. Crabro Farr. Mandiblerna ofta i spetsen tandade. Läpp-palper fyrle- … dade, käkpalper sex-ledade. Hithörande talrika arter hafva - 4 antingen bakkroppen enfärgad svart eller svart med gula teck- = ningar. De fürete så många egendomligheter i sin byggnad, 7 att de blifvit indelade i tae undersläkten. För att under- lätta deras bestämning lämna vi har dels en öfversikt af undersläk- tena, dels en af denna oberoende — öfversikt af hanar och honor för sig. Hanarne afvika nämligen ofta i hög grad från honorna genom egendom- _ = Fig- 58. Vingar af Crabro 4 à À = quadricinctus. lig utbildning af antenner och fötter. Då antennerna eller fötterna ej afvika från den vanliga byggen naden, kallas de här nedan för enkla. Äfven i sitt lefnadssätt förete Crabro-arterna stora afvikelser sinsemellan, så att intet för alla gemensamt kan angifvas. De flesta synas insamla tva- M vingar. Öfversikt af undersläkten. A. Mellanbrüstet utan upphöjd list framför mellanhôfterna; dess -sidor ej, strimmiga. Framvingarnes disktvärribba. 3 inmynnar i midten eller föga bortom midten af kubital-. M fältet. — o*%. Antennerna med 13 leder. or a. Mellankroppen glänsande med svag skulptur. Po ryggen utan grof skulptur, vanligen med tydligt afsatt — rotfalt. Punktôgonen stå nästan i en liksidig triangel. $i *. Framvingarnes disktvärribba inmynnar i midten af kubitalfältets bakkant. Bakkroppen utan gula teck- ningar. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; Il. 281 l. Hona: sista ryggledens ryggfält smalt, pà längden urhälkadt. — Hane: sista ryggleden ej med gröfre punkter än den näst sista. — Bak- tibierna hos båda könen mer eller mindre klubb- likt förtjockade. — Undersläkt. Coelocrabro. THons. NEO I Hona: sista ryggledens ryggfält bredare, tre- kantigt, slätt eller kullrigt. — Hane: sista rygg- leden med gröfre punkter än den näst sista. — Undersläkt. Crossocerus THoms. . No 12 219. Framvingarnes disktvärribba inmynnar utanför mid- ten af kubitalfältets bakkant. Bakkroppen nästan all- ' tid med gula teckningar (om dessa saknas, har hufvu- det på undresidan bakom mandiblerna en tydlig tand). 1. Mandiblerna utan tand på insidan, i spetsen enkia (©) eller tvatandade (5). Hufvudet på undre sidan med en tand bakom hvardera mandiblen. — Undersläkt. Hoplocrabro. N:o 20. Mandiblerna pä-insidans midt tandade, i spet- sen med två (o) eller tre (9) tänder. Tin- ningarne utan tand. — Undersläkt. Dlepha- ripus. ? Nos 215-23. jos Åtminstone efterryggen med grof rynkig skulptur och utan tydligt rotfält. Punktögonen stå i en rätvinklig triangel. Bakkroppen alltid med gula teckningar. "Dess andra bukled på hvardera sidan nära roten med en DD KK ~ rund svartharig flack. Hanens antenner och ben enkla. — Undersläkt. x Anothyreus Danrs. N:o 24. ** Hanens antenner och framben utvidgade. — Un- derslakt. Thyreopus Lxrer. N:o 25—27. Mellanbröstet pä hvardera sidan med en bägböjd list fram- för mellanhöfterna; dess sidor oftast strimmiga. Fram- vingarnes disktvärribba inmynnar i yttersta tredjedelen af kubitalfältets bakkant (fig. 59). — cf. Antennerna en- dast med 12 leder. J LR SR 82 “ENTOMOLOGISK TIDSKREFT. 1904. 2 gr a. Bakkroppen glatt eller otydligt on ST Mellanryggen tätt punkterad, matt, ei mie $. Mellanryggen ej hårig. — Undersläkt. Ee temnius Dante. N:o 28-830... 0 © | SS. Mellanryggen tätt härig.- xa ar 1. Mandiblerna på insidan nära roten med en M tand. Mellanbröstet framtill i midten kan- Be tadt. Bakkıoppens tredje a svart eller blott med en gul punkt à hvardera sidan. — Hona: munskölden silfverglän- sande. — Undersläkt. Solenius LEPEL. NEO OR Se Mandiblerna utan tand på insidan. Mel- " lanbröstet framtill ej kantadt. Bakkrop- = ee. rt lo pens tredje led gulfläckig. — Hona: mun- > skölden guldglänsande. — Undersläkt. — Ta Clytochrysus Moraw. N:o 33—35. | *". Mellanryggen strimmig, framtill på tvären, baktill - på längden. — Undersläkt. Crabro. N:o 36, 37 >. Bakkroppen groft punkterad; dess andra” bukled med stor sidenhärig fläck. Mellankroppen kraftigt punk- : 4 terad, nästan naken. Hane: mellantibier utan sporre. ; Hane: framfötternas första led sköldformigt ut- plattad. — Hona: sista bakkroppsledens ryggfält rännformigt. — Undersläkt. Zhyreus LEPer. N:o 38. j ** Hane: framfötterna ej eller föga utplattade. — Hona: bakkroppens sista led med trekantigt — 5: ryggfält. — Undersläkt. Ceratocolus. N:o 39, 40. Artöfversikt. Hanar. I. Bakkroppen enfärgad svart. A. Framtibier och framfötter enkla eller Re försfa led något — plattad men dock alltid längre än bred. «. . Baktibierna släta, oväpnade, mot spetsen starkt förtjockade, vid roten gula. Efterryggen med glänsande ej begränsadt rotfält, _ Bakfötternas första led förtjockad, men trind. Antennernas sista led kägelformig. Munsköldens framkant i midten starkt utskju- tande. Mellankroppen utan gula teckningar. is, TUE, AT à „ur r > 7 N eg ie ESS ER |» Kar i = 7 a : à \ N LA er ei _ AURIVIELIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; II. 283 Tv ; "I. Munsköldens utskott smalt, längre än bredt. Fram- och mel- x lanfötter samt framtibiernas framsida hvitgula. 1. C. capitosus, ; 2. Munsköldens utskott- bredt, nästan kvadratiskt. Fram- och mellanben helt och hållet mörka. 2% C. cinxius, Bate ae 6. Baktibierna med tinder eller fina taggar. Bakfötternas första led ej eller knappt förtjockad. *. Efterryggens rotfält saknar begränsning bakåt och öfvergär således där utan gräns i den bakre delen af eftertyggen. Mellankroppen enfärgad svart utan några gula teckningar. §. Lar och skenben enfärgade, svarta; fötterna svartbruna. Munskölden med mycket bred, grundt treflikig midtflik. 3 3. C. leucostoma. $$. De främre låren på undre- sidan samt framtibierna på framsidan brunröda. Munskölden med smalare tretandad R midtflik. > I. Antennskaft och baktibier svarta. 4. C. inermis. 2. Antennskaft pa undre sidan och baktibierna vid roten gula. | 6. C. migritus. CE Efterryggens rotfält väl begränsadt af en djup, gropig fära. \. Nackens sidolinjer utlöpa ej nedtill i en skarp tagg. °. Bakkroppens båda sista ryggleder likartadt punkterade. 1: Alla lar och skenben enfärgade, svarta. Mellan- - kroppen svart utan gula teckningar. Efterryg- gen groft rynkig. Munskölden med afrundad midtflik. Fötterna svartbruna, de främre pa midten ljusa; deras första led utplattad. 7 €. carbonarius. 2 Fram- och mellantibier helt och hället eller till största delen gula, baktibierna svarta, vid roten © gula. Halssköldens sidoknölar oftast gula. Fram- é och mellanfétter gula. a. Munsskölden svart med bredt afrundad fram- kant. Mellantibier mycket kortare än laren, kägellika utan sporre. Sista ryggleden mot spetsen med tydlig midtfara. Mellanbröstet samt framlarens undre sida tätt beklädda med hvita uppstaende har. Baktibier mot spetsen starkt förtjocknade, klubblika. 3 10. C. podagricus. b. Munskölden gul, i framkantens midt trekan- tigt förlängd, spetsig. Mellantibierna af lärens längd, ej kägellika, men med sporre. Sista ryggleden utan fåra. Mellanbröstet och fram- benen utan utstående hår. Baktibierna af vanlig form, ej förtjockade. 11. C. aphidum, 1 [ \ way SA , Se Cee aes TIDSKRIFT 1904 Zz SNES AT En Bakkroppens sista ryggled med större och gles: FRERES spor ljusa. Pak) £ punkter än den näst sista. +. Mellanlaren utan tand vid roten. - S. Mellanryggen baktill framför twärfäran m skutellen slät utan fåror. Bakkroppens - sista ryggled pa hvardera sidan med en upphöjd list och säledes med begränsadt ryggfält. 1. Framfötterna med svart fläck. Mellan- bröstet urhälkadt och tätt hvithârigt, på hvardera sidan framför mellanhöf terna med en tydlig tagg. 3 ; , 14. C. varius. : 3 2. Framfötterna enfärgade, ljusa” utan svarta fläckar. Mellanbröstet föga ure hälkadt och föga härigt samt med otyd- lig tagg. Fjärde bukleden i bakkanten grundt, den femte djupt urringad. — 3 DE ansxius. “a $$. Mellanryggens bakkant (omedelbart framför tvärfåran mot skutellen) tätt tvärstrimmig. Bakkroppens sista ryggled utan ee I. Antennernas sista led ej tvärhuggen. a. Mellanlären bredast på midten, mot roten afsmalnande, svarta, nästan PAL: kortare än skenbenen- — sort 16. Gå Wesmaeli. b. Mellanlären pa undre sidan vid roten utvidgade och. där bredare än på midten, på framsidan gul- aktiga, nästan längre i än skenbenen. LANCE elongatulus. iS) Antennernas sista led tvärhuggen. Laren | under rödbruna, ofvan med gult streck. Palper mörka. LC Ge mucronatus. ae. Mellanlaren pa inre sidan vid roten med en hvass tand. Mellantibierna på insidan snedt afhuggna och svartborstiga. Mandiblerna, an a tennskaftets framsida, fôtterna (utom i spetsen), baktibierna vid roten, framtibierna och fram- | lären delvis, gula. 2 19. c dentierus.. $$. Nackens upphöjda sidolinjer utlöpa nedtill i en skarp nedätriktad tagg, som är belägen ungefär midt bakom NA AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; Il. 285 ögats nedre hälft. Framvingarnes disktvärribba inmyn- nar i kubitalfältet något bakom dess midt. = 20. C. guadrimaculatus. B. Framtibierna starkt sköldformigt utbredda och plattade, stundom mindre breda, men i detta fall är framfötternas första led starkt utvidgad, nästan så bred som lång. «, Baktibierna enfärgade, svarta. Framtibierna svarta eller endast i bakkanten gula. Mellankroppen svart utan gula teckningar. Antennerna i spetsen tvärhuggna. I Efterryggen utan tydligt afsatt rotfält. Framlären något utbredda, under gulbruna och rännformigt urhålkade. Fram- tibiernas bakkant hvit. 5.. C. cetratus. Efterryggen med baktill genom en bägböjd rynkig fära tydligt afsatt rotfält. Framtibierna i kanten härfransade. Framfötterna hvitaktiga, i spetsen mörka. 8. C. barbipes. 8. Baktibierna vid roten gula. Efterryggens rotfält tydligt begrän- sadt. Framtibierna ätminstone i framkanten, vanligen till största delen gula. ie Mellankroppen utan gula teckningar. Bakkroppens bada sista ryggleder likartadt punkterade. Antennernas sista led i spetsen tvärhuggen. 9. C. gonager. Skutellen och halssköldens ryggkant gula. ” Bakkroppens sista ryggled med glesare och gröfre punkter än den näst sista. Antennernas sista led spetsig. a. Munskëlden, mandiblerna, frambrôstet, mellanbrôstets framsida och frambenen (nästan helt och hället) gula. Framtibierna mycket breda, äfven framlären nägot ut- plattade., 12. C. palmarius. b. Munskölden, mandiblerna, frambréstet och framhöfterna svarta. Framtibierna föga utplattade, gula, i bakkanten svarta. Framfötternas första led mycket bred, mot roten afsmalnande. 13. C. palmipes. ll. Bakkroppen ofvan med gula tvärband eller gula sidofläckar. A. Antenner 13-ledade. Mellanbröstet utan upphöjd list framför mel- lanhöfterna; dess sidor ej strimmiga. Bakbröstets sidor glänsande, ej eller knappt strimmiga. «. Framtibierna utan skiflikt bihang på baksidan, enkla eller obe- tydligt förtjockade; framfötterna enkla. Antenner trinda; deras leder ej eller föga bredare än långa. cd Er Nackens upphöjda sidokanter sluta nedtill i en skarp nedät- riktad tagg. Antennernas sista led i spetsen tvär med inre hörnet utdraget. Munskölden i framkanten med 4 tänder, af hvilka de mellersta äro större och bredare. 20. C quadrimaculatus Nackens upphöjda sidokanter utlöpa ej nedtill i en tagg. 286 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. - + - : A LEE Antennernas sista led ej tvär i spetsen. > Munskölde 3 framkant i midten bredt afrundad eller tvär. |. Antennlederna 3—7_ på undre sidan Seat 1. Framlären oväpnade. Framtibierna oregelbundet tör- tjockade och något plattade, i bakkanten före mid. ten vinkligt utböjda. Sista bukleden vid roten med två små taggar. Bakkroppens första led lång och starkt afsmalnande mot roten. Baktibierna förtjockade. 4 a. Baktibierna till största delen svarta, tydligt tan- dade. Tredje oeh fjerde bukleden med rak bakkant. - 21. C. dimtdiatus.~ b. Baktibierna gula; oväpnade. Tredje ‘och fjirde bukleden med svagt insvängd bakkant. Mel- lantibierna i spetsen på utsidan med en tagg. DRE Ce signatus. 2. Framlären på undre ee fore midten med en tand. Framtibierna enkla. Sista bukleden utan taggar men med en upphöjning i midten. Bakkroppens första led af vanlig byggnad. Baktibierna ej för- förtjockade. À 23. C. vagabundus. $$. Antennerna ej håriga pa undre sidan. Baktibierna mot spetsen starkt förtjockade. Sista bukleden slät, oväp- nad. Antennskaftet svart. 24. & lapponieus... glänsande, brunaktigt bihang, som stöder sig mot ett net, -ore- gelbundet utskott à framlären. Framfötterna starkt plattade : med korta och breda leder; den främre klon ombildad till ett stort, oregelbundet utskott. Antennerna mer eller mindre plat > tade; lederna 3—7 mycket bredare än långa, på undre sidan hvithåriga. >2 ES +, Mellanryggen punkterad, ej strimmig. Efterryggens rotfält groft rynkigt, ej begränsadt bakät; dess lodräta del be | gränsad af upphöjda sidokanter. Framtibiernas sköldformiga bihang ätminstone i yttre hälften med ljusa genomskinliga strimmor. Mellanbröstets sidor nedtill med en vågrät, rynkig långsfåra. + AT I. Framtibiernas sköldformiga bihang i utkanten med ljusa 5 tvärstrimmor, inåt med genomskinliga punkter. Mellan- ryggen. glest punkterad, glänsande. Bakhöfterna utan = bihang. Ay 25. C. peltarius. | Framtibiernas skéldformiga bihang endast med ljusa D tvärlinjer. Mellanryggen tätt punkterad, matt. Bakhöf- > terna med ett litet bihang på insidan. 26. C. scartellätus. E À | Mellanryggen groft strimmig pà längden. - Efterryggen ned- ull utan upphöjda sidokanter. Framtibiernas sköldformiga eo AURIVILLIUS: SVENSK ENSEKTFAUNA. 13: I; II. 287 72e) RES bihang endast med ljusa genomskinliga punkter, men utan strimmor. (Fig. 60). Mellanbröstets sidor utan vågrät fåra. | ; 27. C. cribrarius. - B. Antenner 12-ledade; en eller flere af lederna på undre sidan ur- ringade och tandade (utom hos no 36). Mellanbröstet ett stycke rakt framför mellanhöfterna med en upphöjd, rak eller bågböjd tvärlist; dess sidor oftast strimmiga, sällan endast groft punkterade. Bakbröstet och efterryggens sidor alltid groft strimmiga. Halsskül- dens ryggkant oftast med skarpa, tagglika sidohörn. «. Bakkroppen glänsande, ej eller otydligt punkterad. *. Mellanryggen med helt kort och fin, föga märkbar behåring. Framlären på undre sidan nära roten trubbigt utvidgade och därifrån småningom afsmalnande mot spetsen. Framfötterna platta, mycket tunna, nästan hinnaktiga, men ej eller föga bredare än skenbenen. I. Antennernas tredje led på undre sidan urringad och därigenom tydligt afsmalnande mot roten. a. Antennernas fjärde och sjätte led obetydligt, femte djupt urringad. 28. C. spinicollis. = b. Antennernas fjärde och femte leder hela, sjätte djupt urringad. 30 3G. EVS: 2. Antennernas tredje och fjärde leder hela, ej urringade ; femte djupt, sjätte grundt urringad. 29. C. guttatus. : Le Me ces med lång och tydlig behåring. Framlären mot roten afsmalnande. Framfötterna enkla eller föga plattade. §. Antennernas tredje led hel, ej eller, föga längre än den fjärde. °. Antennernas sista led ej tvärhuggen i spetsen., Någon af lederna på undre sidan urringad. Mellanfötternas första led jämnbred. I. Antennernas fjärde led hel; deras femte led grundt och sjätte led djupare urringad. Bakkroppens tredje ryggled enfärgad, svart. Mellanryggen groft punkterad. a. Mellanfôtternas första och andra leder i spetsen på framsidan utdragna i en lång tagg. > 31. €. vagus. b. Mellanfôtterna nästan oväpnade. 32. C. rubicola. 2. Antennernas fjärde och sjätte leder pa undre sidan djupt urringade. Bakkroppens’tredje ryggled gul- fläckig. Mellanryggen framtill-pä tvären, baktill på längden strimmig. Hufvudet starkt förlängdt 288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. bakom ögonen. Fôtternas "första led mycket lång. 2 37... C. fossorins * °°. Antennernas sista led i spetsen tvärhuggen; ingen at lederna på undre sidan urringad. Mellanfôtternas > första led i midten på framsidan utvidgad. 36. C. guadricinclus. $$. Antennernas tredje led på undre sidan två gånger urrin- gad, nästan dubbelt längre än den fjärde; fjärde och femte på undre sidan urringade; de öfriga hela. Mellanfôtternas : första led mot spetsen något utvidgad. | 9. Antennernas tredje led på undre sidan med två tydliga tänder, som äro lika stora som tanden å undre sidan af fjärde leden; mellan dessa båda tänder synes ofta en liten knöl. Dä hufvudet ses snedt bakifrån, synes pannan mellan ögonen tydligt urhålkad. 33. C. cephalotes. °°, Antennernas tredje led på undre sidan med två små tänder, som äro betydligt mindre än tanden 4 fjärde leden. Pannan upptill mellan ögonen föga urhålkad. | 34. €. planifrons. 6. Bakkroppen tydligt, nästan groft punkterad. Mellanbröstets sidor groft punkterade. *. Framfétterna mycket starkt utplattade; deras första led bildar en mycket stor, sköldlik skifva. Framtibierna knappt utvid- gade, men tätt håriga i bakkanten. Hufvudet framifrån sedt mycket högre än bredt, bakom punktögonen hastigt afsmal — nande till en hals. Mellanbröstet urhälkadt och tätt hvitha- rigt. Mellanlaren vid roten och bakbenens lårring med en tagg. 38. C. clypeatus. 2 ++. Framfötterna ej eller föga utplattade. Hufvudet ej bakåt af smalnande till en hals. 2 I. Framfötternas första led ej utplattad. Mellanbröstets sidor glänsande med glesa, grofva punkter. Bakkroppens andra ryggled med tydlig tvärintryckning vid roten. 39. C. sublerraneus. = D Framfötternas första led tydligt utplattad, lansettlik, gul- hvit till färgen. Mellanbröstets sidor matta, tätt punkte- rade. Bakkroppens andra ryggled utan tvärintryckning — vid roten. 40. €. alatus. | ' 2. Honor. I. Bakkroppen enfärgad, svart utan gula teckningar. A. Sista ryggledens ryggfält mot spetsen hastigt afsmalnande och ränn- formigt urhålkadt. : Lit > AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I: IL 289 @. Mellankroppen utan gula teckningar enfärgad, svart. *. Efterryggens rotfält är ej bakåt begränsadt af en djup fåra, men delas af en längslinje i två hälfter. T- Baktibierna vid roten ljusa, gula eller hvita. I. Baktibierna mot spetsen starkt förtjockade, klubblika, oväpnade (utan tänder eller taggar). Hufvudet ofvan- ifrån sedt lika långt som bredt. Mellanbröstet oväpnadt. a. Fram- och mellanfötter samt framtibiernas fram- kant blekgula. Munskölden i framkantens midt med ett smalt utskott. I. C. capitosus. b. Fötter och främre skenben enfärgade, svarta. Munsköldens utskott bredare än längt. 2. C cinxius. Baktibierna mindre starkt förtjockade mot spetsen, bo beväpnade med taggar eller små tinder. Mellan- bröstet pa hvardera sidan framför mellanhöfterna med en liten tand. 6. C. nigritus. TT. Baktibier enfärgade, svarta. Mellanbröstet pa hvardera sidan framför mellanhöfterna med en liten knöl eller tand. I. Nackens sidolister försvinna nedåt smäningom utan att bilda nagon tvär afsats. Hufvud och mellanrygg med rätt lång -beharing. a. Munsköldens midtplät i spetsen bredt tvärhuggen eller något ursvängd. Framvingar mot spetsen - tydligt rökiga: Större, 8—10 mm. 3. C. leucostoma. b. Munsköldens midtplat i spetsen mindre bred och "med tre sma tänder. Framvingar ända till spet- sen klara: Mindre, 6—7 mm. 4. C. inermis. 2- Nackens sidolister sluta nedåt med en tvär afsats. Hufvud och mellanrygg med ytterst kort och fin be- häring. 5. C. cetratus. Efterryggens rotfält begriinsas bakät af en djup, bägböjd ryn- kig fara och delas af en längsfära i tvä hälfter. Hufvud och mellanrygg med mycket kort och fin behäring. Een I. Baktibierna enfärgade, svarta. Nackens sidolister nedåt småningom försvinnande. Fötter svartbruna. a. Efterryggen nedtill groft nätlikt rynkig. Mellanbröstet på hvardera sidan med en knöl framför mellanhöf- terna. 7. € carbonarius. b. Efterryggen nedtill ej eller obetydligt tvärrynkig. Mellanbröstet oväpnadt. É 8. C. barbipes. N Baktibierna vid roten gula. Nackens sidolister sluta nedat med en tvär afsats. Framfötterna vid roten hvita. 7 / 9. C. gonager. Entomol. Tidskr. Arg. 25, H. 4 (1904.) à 19 290 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. 8. Mellankroppen med gula teckningar. ~ (Das ie ac 1g kunna förekomma på halssköldens ryggkant och sidoknölar ‘pa skutellen). Frambenens och mellanbenens skenben och fötter gula. = : 1. Munskölden svart: Bakfötter mörka. Mellanbröstet på hvar- dera sidan med en tand. Nackens sidolister sluta nedtill med en tvär afsats. Bakkroppens sista ryggled naken. = = 10. (Cz podagricus. Munskölden gul. Bakfotter vid roten gula. Mellanbröstet bo ovipnadt. Nackens sidolister férsvinna smaningom nedät utan afsats. Bakkroppens sista ryggled tätt borstig.- rt MCE Ds Bakkroppens sista ryggled med regelbundet trekantigt, plant: eller något kullrigt ryggfält; dess sidokanter äro således raka och spetsen — u är ej rännformigt urhälkad. Efterryggens rotfält baktill tydligt be- | a gränsadt af en bägböjd rynkig fara. Mellankroppen pa halssköldens ryggkant och ofta äfven a skutellen med gula fläckar. - vå «. Mellanryggens bakkant (omedelbart framför tvärfåran mot sku- ke tellen) slät utan strimmor. Mellanbrüstet på hvardera sidan fram- = for mellanhéfterna med en liten knél eller tand. : AS *, Munskölden gul. Nackens sidolister sluta nedtill i en tand eller vinkel. Bakryggen med ett gult tvärstreck. Skutellen ra oftast enfärgad, svart. DER RER palmarius. 5 ##,_ Munskölden svart. Nackens sidolister nedåt småningom for- a svinnande. Bakryggen utan gult tvärstreck. ; 5 ae I. Framtibiernas sporre mörk, svartaktig. Skutellen svart. 13. C. palmipes. - 2. Framtibiernas sporre ljus, hvitaktig. DE a. Bakryggens sidor fint strimmiga. Skutellen ofta med gul fläck. Mellantibiernas framsida delvis gul.. ; 14. C. varius. b. Bakryggens sidor glänsande glatta utan strimmor. 3 Skutellen svart. Mellantibiernas hela framsida gul: oo — Seog 15. C. anxius. 3 5. Mellanryggens bakkant (omedelbart framför tvärfåra mot skutellen) tydligt strimmig. Mellanbröstet oväpnadt. | ae +, Skutellen gul. Fram- och mellantibier helt och hallet eller” Er till största delen gula: Bakkroppens yttersta spets rödbrun. 4 16. C. Wesmaeh. “=. Skutellen > svart. Framtibierna delvis, mellantibierna endast | = vid roten gula. Bakkroppens spets svart. RD, © 3 I. Mandibler svarta. ati ; eRe ETS a. Palper gula. | 17. @ clongatulus, b. Palper svartaktiga. TINO: mucronatus. — Mandibler till största delen gula. 19. G. denficrus. — D x AURIVILLIUS:LSVENSK INSEKTFAUNA: -13: I; II. 291 - II.” Bakkroppen med gula tvärband eller sidofläckar. A. Bakkroppen ofvan glänsande, ej-eller otydligt punkterad. han «. Mellanbrôstet utan tvärlist framför mellanhöfterna, dess sidor ej strimmiga. Lo Bakbröstets sidor glänsande, ej strimmiga. Nackens sidolister sluta nedtill tvärt med en kraftig tand (synes lätt, då hufvudet ses rakt från sidan). Sista bak- kroppsledens ryggfält plant, trekantigt med raka sidor. An- tenner~ svarta med skaftet i spetsen och vid roten brunkan- tadt. Benen delvis gula. Mellankroppen med eller utan gula teckningar. Bakkroppens första ryggled ofvan vid roten med en trekantig fördjupning. 20. C. quadrimaculatus. ##,_ Nackens sidolister försvinna småningom nedåt utan att bilda någon tand eller afsats. Benen delvis gula. \. Efterryggens rotfält genom en tydlig midtfåra deladt i två släta, glänsande halfvor och bakåt begränsadt af en bågböjd fåra. Andra bukleden utan matta runda fläckar. Antennskaft under gult. Punktögo- nen stå i en liksidig triangel: Te Första bakkroppsleden mycket längre än sin bredd i spetsen (fig. 59 a;) sista ledens ryggfält bredt trekantigt med raka sidor och afrundad spets. Huf- vudet ofvan mellan ögonen tydligen intryckt; in- tryckningen framtill mot pannans lodräta del på hvardera sidan begränsad af en bågböjd valk. a. Baktibierna åtminstone med en svart fläck på nedre sidan, tätt taggiga. Hufvudets för- djupning ofvan odelad. 21. C. dimidiatus. b. Baktibierna enfärgade, gula, mindre tätt tag- taggiga. Hufvudets fördjupning på hvardera sidan delad af en snedgående list. 22. C. signatus. Första bakkroppsleden knappt längre än sin bredd i spetsen (fig. 59 b); sista ledens ryggfält bredt vid roten, men därpä hastigt afsmalnande till en jämn- bred, rännformig yttre del; dess sidokanter alltså insvängda. Hufvudet ofvan platt, men a hvardera sidan mellan ögat och främsta punktögat med en äggrund grop. Första ryggleden ofvan med en trekantig fördjupning vid roten. 23. C. vagabundus, $$. Efterryggens rotfält groft rynkigt, ej baktill omgifvet af någon fåra. Andra bukleden på hvardera sidan nära- roten med en rundad, matt, svartaktig fläck. Punktögonen stå i en rätvinklig eller något trubb- ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. vinklig triangel. Sista bakkroppsledens ryggfält stort ER med räta sidokanter, afrundad spets och plan yta. °, Mellanryggen punkterad, ej eller otydligt strimmig. Efterryggens nedre lodräta del med upphöjda sido- kanter. | 1. Hufvudet och mellankroppen med lång svart- aktig behåring. Efterryggen äfven nedanför rotfältet groft rynkig; dess nedre fält matt och skrofligt. 24. C. lapponicus. 2. Hufvudet och mellankroppen med tät och fin, — men helt kort behåring. Endast 4 pannans öfre del äro håren längre, men ljusa, hvitaktiga. Efterryggens af upphöjda lister väl begränsade nedre fält glatt och glänsande, endast med 1—4 tvärrynkor, a. Bakkroppens teckningar lifligt gula. Efter- ryggen oregelbundet rynkig. 25. C. peltarius. b. Bakkroppens teckningar blekgula-hvitgula. Efterryggen med stora, nästan regelbundet kantiga smäfält. * 26. C. scutellatus. °°. Mellanryggen med grofva längdstrimmor. Efter- ryggens rotfält helt litet, genom sina grofva ryn- - kor väl skildt från den finstrimmiga nedre delen, som saknar tydligt begränsadt fält. Hufvudet, ny I mellankroppen och första bakkroppsleden med lång : | svartbrun behåring. 27. €. cribrarius.- Mellanbröstet ett stycke framför mellanhöfterna på hvardera sidan med en rak eller bågböjd, upphöjd tvärlist; dess sidor (utom hos rubicola) tydligt strimmiga. Bakbröstets och oftast äfven efter- ryggens sidor strimmiga. Halssköldens främre sidohörn vanligen —- skarpa. Efterryggens rotfält aldrig bakåt begränsadt af en bäg- böjd fåra. + Hufvud och mellankropp ofvan nästan nakna; behåringen är (utom å pannans öfre del) ytterst kort och äfven vid förstoring föga tydlig. Sista bakkroppsledens ryggfält med insvängda sidokanter och smal, rännformig yttre del. Munskölden med starkt utskjutande nästan fyrkantig midtflik och en tand på hvardera sidan om denna. Efterryggens rotfält bredare än långt, nästan rektangulärt, på längden rynkigt, bakåt begrän- sadt af spetsfältets öfre tvärlister. I. Sista bakkroppsledens ryggfält glänsande, ej eller otydligt punkterad. Munskölden med silfverglänsande behåring. Bakfötternas första led svartaktig. 28. C. spinicollis. |: 2 2. Sista bakkroppsledens ryggfält med grofva punkter. Mun- | AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13; I. II. 293 skölden ätminstone i midten med guldglänsande behäring. Bakfötternas första led gul. a. Halssköldens främre sidohörn med kort tagg. 29. C. guttatus. b. Halssköldens främre sidohörn med lång tagg. 30. C. dives. ++, Hufvud och mellankropp med lång, mörkbrun behåring, Sista bakkroppsleden starkt hoptryckt; dess ryggfält därföre smalt och i yttre delen rännformigt med svagt inböjda sidokanter, som på utsidan åtföljas af långa, styfva, gula borst. Om sista ryggleden ses från sidan, visar sig dess öfre kontur ej rak utan mer eller mindre ursvängd (konkav). $. Mellanryggen tätt och fint, läderartadt punkterad, ej eller blott baktill otydligt strimmig. °, Munskélden med silfverglänsande behåring. Bakkrop- peas tredje ryggled enfärgad, svart eller endast med en liten gul punkt à hvardera sidan. 1. Mellanbröstets sidor matta, strimmiga och punkte- rade. Efterryggens rotfält strimmigt och rynkigt. 31... C. vagus. 2. Mellanbrôstets sidor glänsande, punkterade, men ej strimmiga. Efterryggens rotfält glänsande, punkteradt. 32. G. rubicola, °°, Munskölden med guld- eller messingsglänsande be- häring. Bakkroppens tredje ryggled med stor gul sidofläck. 1. Efterryggen nedtill på hvardera sidan utan upp- höjda kanter. Punktögonen stå i en nästan liksidig triangel. a. Munsköldens framkant på hvardera sidan nästan jämn utan tand. Pannan upptill mellan ögonen tydligt urhålkad. 33. C. cephalotes. | b. Munsköldens framkant på hvardera sidan un- gefär midt emellan dess yttre hörn och midten med en tydlig svart knöl eller tand. Pannan mellan ögonen föga urhälkad. | "1734. C. planifrons. 2. Efterryggen nedtill på hvardera sidan med en tyd- lig upphöjd list, hvarigenom ett begränsadt nedre fält bildas. Punktögonen stå i en rät- eller nästan trubbvinklig triangel. 35. C. chrysostomus. $$. Mellanryggen tydligt/strimmig, framtill på tvären, baktill på längden. 294 its “ifalsekoleiaas främre Sichörn trubbiga. 256 23 Halssköldens främre sidohörn Ven tandlika Ct. ryggens sidor rel fint strimmiga. Lar svarta. CG. _elypeatts, Lar, enden och fötter LÉ diam ai I.. Mellanbréstets sidor glänsande, glest, men djupt punkterade. nästan LER rygefillt. Efterryggens sidor tätt och fint strimmiga. Andra ryggleden med tydlig tvärintryckning vid roten. 39. C. subterraneus. Mellanbréstets sidor groft, rynkigt punkterade. Efterryggens bo = sidor glest men groft strimmiga. Andra ryggleden utan wär intryckning vid roten. = / 40. C: alatus. 1. €. capitosus Smuck. Med undantag ar de delvis gula benen enfärgadt svart. 6—8 mm. —-Sk.—Upl. |. (Empidider) eller myggor. | ; = 2. C. cinxius Dante. Med undantag af en hvitgul ring. vid baktibiernas rot enfärgadt svart. — 6—8 mm. — Norrl. Lapl.; | Be Lefnadsvanor ej kända. | pee 3. 0. leucostoma L. Svart med brunaktiga bakfötter. Hanens sista bukled med en trubbig knöl vid roten. EM Sk.—Lapl.; : ee Bygger i murken ved och i pails af Serge populnea ; ler flugor af släktet DoZchopus. : 2 | 4. C. inermis Tuoms.. Svart; frambenen delvis rödbruna. 9—7 mm. — Sk.—Upl.; s. = ee Lefnadssätt okändt. , - 5. C. cetratus Suuck. Svart; fötterna svartbruna; frambe- nen hos hanen delvis gula. 7—9 mm. — Smäl.—Jämtl.; s. Lefnadssätt okändt. 6. C. mgritus Lereı. Svart; antennskaftets undre sida samt baktibierna vid roten gula, framben delvis rödbruna. 6—8 mm. ; delete Sc: Lefnadssätt okändt. f eee = AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 11. 295 = 7. C. carbonarius Danie. Svart; fötterna brunaktiga, “de främre hos hanen med en ljus ring. 8— 10 mm. — Gotl.; EP Bohusl.; Og.-—s. Lapl. x Lefnadssätt okändt. — 8. C. barbipes Danie. Svart med svartbruna. fötter; framfötterna hos hanen hvitaktiga utom i spetsen; hanens . framlär med en ljus linje och på undre sidan tätt håriga. - 7-9 mm. -—- Jämtl. ; Lapl.; s. Lefnadssätt okändt. 9. C. gonager LEPEL. Svart; antennskaftet, framtibier- nas framkant och baktibiernas rot gula; framfötterna vid roten hvitaktiga. — 6—8 mm.. — Sk:; Ss.“ Lefnadssätt okändt. 10. C. podagricus v. D. LIND: Svart med gula teck- ningar à mellankroppen och benen (se 6fversikten).. 7—9 mm. — Sk.— Os. ; Gotl:;-s. Bi & Lefnadssätt okändt. 11. €. aphidum Lxrer. Svart med gulaktig munsköld - samt gula teckningar a mellankroppen och benen. 8—9 mm. — Sk.; Smäl.; Bohusl.; s. Uppgifves insamla bladlöss. C. cloévorax NIELSEN: Svart; antennskaftet, palper, halssköldens sidoknö- > = lar samt två fläckar a dess ryggkant, skutellen och bakryggen gula; bakbenens höfter och lärring 'i spetsen, de främre lårens spets och en liten fläck i spet- sen af baklåren gula; skenben gula, de främre med en svart linje, de bakre med svart spets; de främre fötterna gula med svart spets, bakfötterna svarta, _ vid roten gula. Hufvud, mellanrygg och mellanbröstets sidor, tätt punkte- rade. Efterryggens rotfält upptill punkteradt, nedtill rynkigt. Sista bakkropps- leden med lång svartbrun behåring. Denna i Danmark funna art finnes troligen äfven i södra Sverige. Den infängar sma dagsländor (C/oë diptera) och bygger i torra bok- och alkvistar. 12. C. palmarius Schrer. Svart; munskölden, antenn- skaftets framsida samt teckningar a mellankroppen och benen gula. 7—9 mm. — Sk.—Og.; Bohusl. Bygger i sand och infängar flugor. 13. C. palmipes L. Svart; mellankroppen och benen . mer eller mindre gulfläckiga. 5—7 mm. — Sk.—Upl.; Gotl. Lefnadssätt okändt. | 14. C.. varius Lerer. > Endast genom de i öfversikten / 296 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. + 7 à upptagna kännetecknen skild från föregående art. 5—7 mm. — Sk.—Dalarne; a. re Lefnadssätt okändt. | =f fe was 2 15. C. anxius Wesm. Mycket lik varius; se öfversikten. 5—7 mm. — Sk.—Lapl. = Bygger i sand och infangar en liten hemipter: Plagdognathus proie 7 mi WOLFF (enligt ADLERZ). À 16. C. Wesmaeli v. » Lip. Svart; antennskaftets fram- >= sida och skenbenen till större delen gula; mellankroppen hos SA hanen oftast enfärgad svart, hos honan med skutellen och två . fläckar ä halsskölden gula. 5—7 mm. — SkiVe.; Gotik 4 Bygger i murken ved och skall insamla små stritar (7yphlocyba 7052) = eller fjädermyggor (Chironomus) till föda åt sina larver. 3 a 17. €. elongatulus v. d. Linp. Lik föregående art men E skutellen hos-honan svart och skenbenen blott till mindre del E gula. 5—Z mm. — Sk.—Ög.; a. zi Lefnadssatt okändt. | à 18. C. mucronatus THoms. Endast genom de mörka à palperna och hanens tvärhuggna sista antennled skild frän 4 föregäede art. 5—7 mm. — SK.; Lefnadssätt okändt. + 19. C. denticrus H. ScH. Svart; antennskaftets fram- = sida, mandiblerna, delar af skenbenen och fötterna gula. oS Tae mm. Sk: -)'s Lefnadssatt okändt. 20. C. quadrimaculatus Fawr. Svart; bakkroppen och benen gulfläckiga; den förra hos hanen nagon gang enfargadt Svart. 7—9 mm. —‘Sk!-=Upl. | Bygger i jorden och insamlar tvävingar (myggor och flugor). 21. C. dimidiatus Far. (serripes Tuoms.). Svart, ne Pe je ar RL hf) Bp M OP ET a Pa PNR WY LUE ARS tae IR kroppen ofvan ätminstone hos honan med rik, gul teckning; “4 mellankroppen med eller utan gula fläc- & kar; benen delvis gula; denna och füljan- © de art skiljas fran alla andra genom att "4 bakkroppens första led är så långsträckt. — — 7—10 mm. — Sk.—Lapl. : | a b Lefnadssätt ej kändt. Br hoc Cabo dm; 22 C. Signals, Pasa, Endast u Crabro cribrarius. genom de i öfversikten upptagna kän- 3 Ane.” per 4 Te "LE \ — Sk.—Lapl.; a. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. BIETE CLÉS 297 netecknen skild fran dimidiatus. 7—10 mm. — Sk— (Og.; s: Lefnadssätt okändt 23. C. vagabundus Panz. Svart; bakkroppen och benen Bulllacktea: 77 it mm. Sk.— Up Lefnadssätt okändt. 24. C. lapponicus Zrrr. Svart, hårig; bakkroppen och benen med gula teckningar. 8—10 mm. — Lappl.—Dalarne; Medelp. Bygger i sand och infangar flugor. 35. C. peltarius Scures. Svart; bakkroppen gulfläckig; skenben och fötter gula. 8—10 mm. — Sk.—Upl. Bygger i sand och infängar flugor. 2 26. C. scutellatus. SCHEVEN. Svart; bakkroppen med hvitgula fläckar; skenben och fötter gula. 7—-10 mm. — Sk.—Gestrikl. 271-6. eribrarius-L: Svart; bakkroppen gul- fläckig, skenben och föt- ter sula. — 10—14 mm. Bygger i sand och infäng- Fig. 60. Framben af C. cribrarius. I. ar flugor. 28. C. sprmcollis H. Sch. Svart; bakkroppen med gula fläckar; benen delvis gula.. 6—10 mm. — Sm.—Lapl. Lefnadssätt okändt. = 29. - C. -guttatus v. D. Lip. Till färgen lik föregående ~ art. 7— 10. mm Sk.—Upl:; s. 30. Ci dives Lerer. Svart; bakkroppen och benen med gula teckningar. 7--10 mm. Sk.—-Dalarne; s. 31. C. vagus L. Svart; bakkroppen gulfläckig (tredje leden dock enfärgad, svart); ben delvis gula. 7—12 mm. — Sk Lapl;; a. _ Bygger i murken ved eller i kvistar och insamlar flugor, isynnerhet af släktet 7%ercva. 32. C. rubicola Dur. Svart; bakkroppen och ben såsom hos vagus; mellanbröstets sidor punkterade, ej strimmiga. — 7—9 mm. — Ög.; s. Bygger i torra björnbärsstjälkar och infängar flugor. 298 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1904. -— 33. C. cephalotes Far. Svart; bakkroppen med i [ ten afbrutna gula tvärband; skenben gula med svart linje fötter gula, i spetsen mörka: : 8—12 mm. — Sk. —Upl. > Bygger i marken och insamlar flugor, isynnet af > familien Sofia & 34. €. planifrons Tous. Ytterst lik föregående: art; se Ofversikten. 8—12 mm. — SK. En 2 Lefnadssätt okändt. | 35. C. chrysostomus, LePEL. : Svart; bakkroppen a fläckig; skenben gula med svart linje; fötter su i spetsen EL mörka: : 810: mm: — Sk = Upl. KT ANSE Bygger i murken ved och insamlar flugor End 36. C. quadricinctus Fasr. Svart; antennskaften, 'sken- x Br benen och fötterna mer eller mindre gula; bakkroppen med — : gula sidofläckar; halskragen stundom med två gula ‚Näckar bs = POS 4 um Ske pe \ a ee Bygger i ved. 5 os ne : 37. C. fessorius L. Lik föregående, men lätt skild genom == halssköldens tagglika sidohörn; den största af vara arter; honans” hufvud är mycket stort. . 12—16 mm. — Sm, “ipl a 3ygger i ved. ; 38. C. clypeatus L. Svart; bax ease med gula acess : ningar, skenben och fötter ljusgula (5), brungula (9), äfven låren a hos hanen mer eller mindre gula; hanen ar pa grund af. huf- = vudets form olik alla andra arter. 8—10 mm. Sk: ples 3 Wärml., - 4 i kvistar och stjälkar samt insamlar fjärilar. AE 39. C. subterraneus Fagr. Svart; bakkroppen med 4 hvitgula fläckar; benen till största delen rödgula; liksom före- ae gaende art lätt igenkänd därpä, att bakkroppen ofvan ar tyd- "=. ligt punkterad. 8—10 mm. — Sk. Medelp. Ta Gräfver i marken och insamlar fjärilar, säsom sma mätare (ES och mätt-fji ärilar (Crambus). ; a naren, 14. Några af våra för trädgården ny EEA ÉTERNEL Coby we Su Re ete de 1 rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Al- 10, lämnas enskilda årgångar à 1 kr. och à 75 », da minst tio tagas på en gång. REN, À: E. & AURIVILLIUS, CHR. Isecta in sulis- Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 llecta. Tabulis 8 zneis...... EEE TER NE RE a SVEN, Förteckning öfver Skandinaviens och zu MUCKQLeEe PIA OPECS: ee , Nunnan (Lymantria Monacha L.). Med en tafla . Lofskogsnunnan (Ocneria. Dispar LIN.). Med FA AT LUE OMR AE PDP ES Tee (EVE APTE SNS AE GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok ........ —, Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. Tvä delar, häftad .... För ledamöter at Entomologiska Föreningen........ « Exemplar tryckta på endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1:20 kr. dyrare. REUTER, ©. M., Finlands och den Skandinaviska halfons Hemiptera Heteroptera. IE: See dre Svensk insektfauna: x 2. Rätvingar. Orthoptera af CHR. Aus 3... Sländor, Pseudoneuroptera, 1. Odonata af NNGVE- SIOSTEDT Eee N 13. Steklar. Hymenoptera.‘ 1. " Gaddsteklar af CHR: SAURIVIELIUS. EN RL ED, ; “Hos Entomologiska Fö öreningen i. | Stockholm u to [9.0] SO) ED Auıv LIUS, ; Cun, seb ı Adress: Rilsmuseumy $ s os | Ledamöter, s som 1 ändrat adress, u ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM TJUGOSJETTE ÅRGÅNGEN 1905 MED EN TAFLA o—= I — 194060 STOCKHOLM AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET 1905 x . 1905 april Haft. 1—3 utgafs den 20 S "INNEHÄLL: AURIVILLIUS, CHR, Hymenoptera. ‘1. Gaddsteklar. Aculeata. RÉ RRS OM CT RE DR nee ra LAMPA, S., Berättelse till Kungl. Landtbruksstyrelsen angående verk- samheten vid Statens Entomologiska Anstalt under är 1904 > EIER OST NOTIEREN Wr ee ee PE era — ---, Lökflugan (Athomyia antigua MG.) Med en tafla ........... — —, Apelmärgstekeln (Zaxonus glabratus FALL., agilis KLUG) — —, Prisnedsättning a Uppsatser i praktisk Entomologi ............ cee ae Sal Svinte skal bay ee aces re, Sr a aaa een — —, Några af Östergötlands sällsyntare dagfjärilar .............. ... — —, Ceuthorrhynchus chrysanthemi (GERM.) GYLL. .................. MJÖBERG, E., En för Skandinavien ny Æyaromefra-art.................. no Nasra tor wart tand laud mya Cooper... RE — —, Über Crvptophagus pubescens STRM. und seine Variationen... NORDENSTRÖM, H., Om nägra fynd af sällsyntare parasitsteklar frän Hallandsäs och sydöstra Östergötland ären 1903 och 1904 IPAS NARROW A) SF ARKORS EN era Tre es een N, RED., Statsanslag till Entomologiska Föreningen ........................ =; JG Sandals an ee en RAR ee aeg senasterledamotsforteckunge m nn een ROESLER, E., och ENELL, IH. G. ©. Revisionsberättelse.............. ROMAN, A., Om Lapplands alpina Ichneumonidfauna .................. SJÖSTEDT, Y., Några ord om en förestående zoologisk resa till Ost- AT LR AA MAR met A NS RER Ryd ha oe ce, Re aa D IS en ee STRAND, E., Faunisuk og kritik, et sidste ord til Hr O. M. REUTER TRYBOM, F., Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Re- Stauranty National denw2 4 sept. LOOMS san cer — —, Entomologiska Föreningens tjugofemarsfest à Grand Restau- tan Nat ON DIETEN TANT CCrRlO OAs ee En eee — —, Entomologiska Föreningens sammanträde ä Grand Restaurant Nationaltdent2 7e bu armel OOS er een en keinen: — —, Entomologiska Föreningens sammanträde ä Grand Restaurant Nationale den? 298aprilt OCR An Renommer BANJO —- —, Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restaurant National den 30 september LOOS =: ss. ar nde nn 244 245 EE oe at Entomologisches Taktbuch ss 14 Jahrg. 1905 NO an Hymenopterologiska notiser...............-- Far © VARENIUS. B., En för Sverige ny skalbagge .... LS 0 =, (Fynd af sällsynta skalbaggar)............ — ED See fauna ny skalbagge 2 oh Hot == aa VENISE Tesla. Lr 27: An Diptera Ex " : fi . ; 2 cera. ” >= x 2 5 ay a t * £ » 2 z E - a @ Årg. 26 1905 Haft. 1-3 AY AY AV IN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM 3eNReRmS=S$$==Eo JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM Te SRE ET I nnd nn men nn o——s 3: a—— de STOCKHOLM * AKTIEBOLAGET NORDISKA BOTRYCKERIET 1905 144061 om att, så långt omständigheterna me praktiska entomologiens kraf på ett org liga uppsatser af vare sig Pace le 'mottagas med tacksamhet. heten af sina meddelanden. utsedd redaktionskommitté, | Chr. Aurivillius, professor, SE sekreterare, Stockholm. Entomologiska | B | Yngve Sjöstedt, professor, . Riksmuseum, ; Vetenskapsakademien, : Schott vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelning. © Sven Lampa, professor, föreständare för Statens logiska Anstalt, Albano. Redaktor för tidskriftens pra delning. Filip IMPR fil. d:r, fiskeriinspektôr, Karlav Stockholm. För tidskriften alsedde‘ manuskript kunna insändas 1 dera af ledamöterna i redaktionskommittén, Stafningssi efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stafning. Annonser å omslaget betalas med 10 kronor 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annons . 25 % af ofvanstäende pris för hvarje gäng de änyo : införas. SÅ Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga | af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på er hålles 20 % rabatt. Medlem af Föreningen, som 61 plettera sin serie af tidskriften, erhäller en bety: ligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del & skriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till ett pris af 2—3 öre pr sida. | Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften bl tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej re sändes första eller andra häftet för året under postförsk : * Ständig ledamot erhäller vid erläggandet Ar af kr.) 10 af de äldre ärgängarna gratis. ME Claes Grill, major, fortifikationsbefälhafvare, Götebe un. - . a BERÂTTELSE TILL KUNGL. LANDTBRUKSSTYRELSEN ANGÂENDE VERKSAMHETEN VID STATENS ENTO- MOLOGISKA ANSTALT UNDER ÀR 1904. o ~ Om frostfjäriln lämnas a sido, så hafva några svårare och vidt utbredda insekthärjningar dess bättre ej förekommit under året, utan hafva sådana varit af mer lokal natur. Detta gäller isynnerhet hvad åkern beträffar. Bladlöss på hafre, skinnarbaggelarver på rofvor och betor, bläsfotingar och flug- larver å timotejaxen, renfanebaggen å klöfver, larver till morot- och kålflugan, knäppare- och jordlarver etc. hafva dock för- anledt profs afsändande till Anstalten samt begäran om upp- lysningar och råd. En svår skadeinsekt, nämligen kornmyggan, har dock börjat uppträda och kan möjligen komma att göra mycken skada ett kommande år. Den har ej afhörts sedan dess första bekanta härjning på Gotland 1898, där den då skadade kornet i hög grad nästan öfverallt på ön, och man hoppades där- för, att härjningen var tillfällig och att den ej vidare skulle återkomma i vårt land. Detta har tyvärr ej slagit in, ty i ett bref af den 8 sistlidne april omnämner lektor E. HENNING vid Ultuna, att han, vid undersökning af år 1903 på försöksfältet därstädes odladt korn, observerat små bruna puppor uti blad- slidorna invid nedersta ledknutarna, eller någon gång inuti själfva strået. De angripna stråens ax hade fällt borsten, redan medan de voro gröna och gingo dåligt ur holk. Puppor lades i ett glasrör, och den 17 april i år observerades i detta ett litet djur, som sändes hit till påseende och befanns Entomol. Tidskr. Årg. 26, H. 1, (1905). I 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. vara en liten grönglänsande stekel (Pteromalin), hvilken i larv- a stadiet lefvat som parasit uti en mygglarv. Pa ett par hvete- parceller observerades äfven liknande myggpuppor. Att ee set puppor voro af kornmyggan var tydligt nog. Sedermera erhölls ett bref fran herr M. Unser à Torpunga i Oster-Tibble af Västmanlands lan jämte några rag- och hvete-. stran, hvilka äfven innehdllo puppor af nyssnamnda gallmygg- art. Isynnerhet hvetet skulle vara skadadt ganska betydligt, och en mängd ständ kullfallna, hvilket äfven varit händelsen föregående ar. Ragen var något angripen, men kornet föga — | och hafren icke. Skadedjuret hade uppträdt omkring Kuss Eskilstuna och Arboga. Redaktören af Enköpings tidning uppgaf, att i trakten om- kring nämnda stad hvetet var skadadt äfven på enahanda sätt, och anhöll om upplysningar och föreskrifter, hur man borde gå tillväga, för att motarbeta skadedjuret. ; Prof visade, att det var nämnda myggart, som huserade äfven där. En, kort redogörelse för insektens förekomst, lefnadssätt och ut- rotningsmedlen insändes till redaktionen och blef införd i tid- ningen. | Herr W. Ärtunp, Nykvarn, Tillinge socken af Upsala län, insände äfven prof på hvete- och kornstran, som .voro skadade och legat afbrutna på marken vid egendomen Frössvi, 14 km. frän Enköping. Han uppskattar skadan ä hvetefältet till omkring 5 och a kornfältet till 2 procent och omnämner, att ett hvetefält vid Längtibble i Frösthult, äfven inom Upland, var svårt skadadt. Vid undersökning af sträen befunnos dessa afgängna helt nära roten, men blott 3 rödaktiga larver voro kvar i nedra ändan af ett strå, de öfriga hade sanno- likt stannat i stubben. ; Af axen voro några fullmatade, andra (mindretalet) ej halfmatade, hvaraf synes, att ej alla angripna strån lämna tomma ax efter ett angrepp; möjligen hade angriparna varit för få, för att kunna åstadkomma kornens totala förstöring. Kornet torde lida mer skada af angrepp än hvetet, emedan dess utveck- ling sker senare. För att å fälten närmare undersöka skadorna erhöll assi- stenten TULLGREN förordnande att besöka några af de uppgifna LE MS ~ » à u LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 3 - egendomarna två särskilda gånger, nämligen först medan säden ännu stod kvar på åkern och sedermera, da höstsäden upp- kommit, för att se, om brodden var angripen af en vinterge- neration, hvilket är vanligt i andra länder. Närmare upplys- ning om resultatet af dessa undersökningar meddelas i hans redogörelse längre fram under »Tjänstemännens resor». Om ållonborrarna har ej afhörts något, hvilket ju kunnat väntas, då året varit hvarken svärmnings- eller härjningsår, och de vid sista svärmningen voro ovanligt fåtaliga. Då den sista fyraråsperiod, hvarunder statsbidrag varit anvisadt till insamlingen, med detta år går till ända, har anmälan härom gjorts till Landtbruksstyrelsen, på det ny framställning må göras till Statsmakterna att besluta om medels tillhandahällande under nästkommande period, ifall sådana skulle någonstädes blifva behöfliga, hvilket dess bättre kan vara mindre troligt, dock ej alldeles säkert. "Trädgården. Den i allmänhet rika och vackra fruktskör- den, hvarpå flera fruktutställningar lämnat lysande prof, är det bästa beviset för insekthärjningarnas mindre betydenhet under året. Oaktadt väderleken vid ett par tillfällen ingaf bekymmer rörande fruktens mognad, inträffade slutligen ett bättre för- hållande, än man kunnat vänta, äfven hvad kvaliteten beträf- far. Liksom föregående år var det förnämligast frostfjäriln, som ådrog sig största uppmärksamheten, men å de trakter, där denna härjat ut eller blifvit behandlad med tjänliga medel i rätt tid, har den i allmänhet åstadkommit jämförelsevis mindre skada: På- en och annan ort, där dess härjning ännu är i sin början, har den dock uppträdt förödande nog, hvarför jag kommer att längre fram utförligare omnämna förhållandet, enligt de underrättelser som ingått. S För öfrigt har krusbärsstekeln förekommit på flera håll och ödelagt krusbärsbuskarna, där man ej brytt sig om att bekämpa larverna med tjänliga medel. Tillsammans med denna har en liknande, något mindre art uppträdt och hjälpt till vid härjningen, hvilken i år ovanligt nog varit starkast på eftersommaren. Rörande andra trädgårdsinsekter, t. ex. spinn- malar, bladloppor, Clercks minerarmal etc. har blott föga af- “ hörts. Bladlüssen hafva varit ovanligt allmänna, men några 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. större skador tycks ej förekommit, da man pa mänga häll användt tjänliga utrotningsmedel, och den ostadiga väderleken mot höstsidan hindrade deras alltför stora förökning. Hvad skogen beträffar, hafva inga underrättelser om större härjningar af tallsteklar m. fl. ingätt. Nunnornas tid tycks vara förbi, och tallspinnaren synes ej hafva förökats så, att härjningar, liknande dem i Norge, ännu åtminstone förekommit. | Bjôrkfrostfjäriln. (Cheimatobia boreata He.) har dock fortfarande i många trakter kalätit björkarna. Af erhållna meddelanden härom omnämnas här de viktigaste, hvilka dock ej på långt när äro nog, för att få ett begrepp om härjningens utbredning. Om man tager hänsyn till dessa underrättelser, ser det ut, som om härjningen haft största omfånget i Öster- götland. I Kvarsebo socken blef en vacker björkskog om flera tunnlands vidd kaläten, och det påstods, att granar, tallar, enar och MFosa-arter äfven blefvo skadade och öfverdragna med spinntrådar. Äfven Östkinds härads allmänning var an- gripen. Starar och mindre fåglar höllo till godo med lar- verna. D:r J. HuLTInG i Norrköping, som lämnat medde- landet, hade äfven vänligheten att låta fotografera några an- gripna träd vid Klintedal i Kvarsebo och ställde en afbildning till förfogande, hvarigenom denna kunnat här intagas. Med anledning af nämnda härjning förordnades assistenten af Landtbruksstyrelsen att besöka området, hvarom särskild be- rättelse af honom lämnas. I Kinda härad har björkskogen nästan allmänt aflöfvats, och härjningen sträckte sig öfver en och en half mil söder ut. Angrepp ägde rum i ar för första gången i Ydre: härad. Här och där i Dalsland voro björkarna äfven mer eller mindre skadade, likaså i Boråstrakten, flerstädes i Kronobergs län, i Näsums och Vånga m. fl. socknar af Kristianstads län, i Vingåker och annanstädes i Södermanland samt omkring Mälaren, i Södertörn m. fl. områden i Stockholms län. Vid Hakunge, Brottbytrakten, var björkskogen mindre angripen 1903 än 1902 och ännu mindre 1904, då träden stodo gröna med undantag af en del kvistar, som efter föregående kalät- x = LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 5 ningar torkat. Larverna angrepo ej barrträd eller gräs och ürtartade växter, men väl Spiræa aruncus (N. G. Hansson) Fig. 1. Af larver härjade björkar i Kyarsebo. Omkring Strömsholm i Västmanland har härjning äfven förekommit, 4 vissa platser till och med under flera år à rad, men björkarna hafva åter löfvats, och högst 5—10 % af dem 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. hafva dött ut, enligt uppgift af skogsplantör G. F. LANTHEÉN. Det vore lyckligt, om ej en större procent af björken sälunda dödats pä andra häll, dä det torde vara nästan ogörligt att förekomma eller ens minska dylika härjningar genom konst- lade medel, sedan de utbrutit öfver större områden. Skadan blir nog stor ändå, emedan trädens tillväxt under härjningsären måste bli betydligt nedsatt. Frostfjärilhärjningen. - Utom hvad som på andra ställen. härom anföres, må följande tilläggas, såsom utgörande en kort resumé af de jämförelsevis fåtaliga meddelanden, som i följd af uppmaningar ingått rörande larvhärjningens utbred- ning och styrka förliden vår. Östergötlands län. Larverna uppträdde blott här och där, och fruktskörden blef därigenom i allmänhet god. Dock äro ej skadedjuren försvunna någonstädes (LINDEN). På Vikbolandet med Norrköpingstrakten samt södra delen af Ydre härad har föga skada skett, då besprutning där ägt rum genom trädskötarna. I Kinda härad, där intet medel an- vändts, hafva träden kalätits (Monr). En annan meddelare utmärker särskildt Vårdnäs och Brokinds socknar. m. fl. så- som härjade. I Upsala län har härjningen aftagit, ty larver hafva före- kommit i blott ringa mängd, där de förut varit talrika, men på en del platser, där de ej observerats förut, synas de nu börja förekomma. Besprutning har just ej användts utan mot- — arbetats genom talet om, att fåglar därigenom kunde förgiftas (3.7J.2ExXTeEpr). | I Södermanlands län synes angreppet varit starkare, t. ex. vid Skalunda, Kantorp (Ars. Ericsson), Tistad, Larslund (ÅKERSTRÖM), Säby, Strängnäs (H. WRANGEL). Länsträdgärdsmästaren O. Brercstrom, Nyköping, säger, att härjningen i år varit »ganska lindrig» i små trädgårdar, där frukten ock varit riklig. I de stora däremot har frost- fjäriln härjat äfven i år, så att på många ställen skörden blef ganska ringa. Larverna observerades omkring den 20 maj. LAMPA: BERÂTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 7 À öarna i Mälaren var härjningen delvis svar (HALLSTEN). Stockholms län. Pä det hela taget ingen minskning i härjningen. I meddelarens trädgärd gjorde larverna ätskillig skada, oaktadt de afplockades från de mindre träden (BJÖRK- LUND, Södertelje). _ Vid Stora Vilunda, V asby, voro de flesta af de 600 träden angripna, oaktadt limning och besprutning med kalk ägt rum. Förre agaren hade ej gjort nagot alls mot skadedjuren (A. TAMM). | Vid Hakunge, Brottby, varsnades de första larverna 1902 den 8 juni, då några dagar gamla, 1903 den 20 maj och 1904 den 18. Härjningen i starkt aftagande. (N. G. Hansson). Kronobergs län. I motsats till förlidet är har frostfjä- riln gjort ringa skada, men varit allmännast i äldre trädgärdar, och skörden blef riklig och vacker. (PETTERSSON, Vexiö.) Kristianstads län. Härjningen har ej varit på långt när "så våldsam i södra delen af länet som förut och mer spora- disk (N. KARLSSON). Västmanlands län. Vid Tidö börjad härjning, men häm- mad genom besprutning (ALF. Ericsson). Vid Fiholmsvik nära Strömsholm vo:o fjärilarna i höst fåtaliga i följd af utrotnings- åtgärder ett par år, men i grannträdgårdarna, där intet gjorts mot dem, funnos de i mängd (LANTHÉN). Flera mindre träd- gårdar, där sprutning ej ägt rum, blefvo äfven i år grundligt kalätna: (JOHANSSON, Västerås). Dalsland. Larverna synas ej hafva gjort någon större skada i år (W. Jonson). Värmlands län. Vid Strand, Arvika, syntes inga fjärilar till (NorBäcK). Anm. Utrotningskrig har af meddelaren förts i flera ar. Hallands län. 1 norra delen nästan ingen härjning (Jo- HANSSON). I södra blott angrepp à enstaka trad (LINDBLAD, Laholm). Kristianstads län. I vissa trakter af norra delen funnos nog larver, men ej sà rikligt, att fruktsättningen hindrades eller löfven skadades. I mellersta och södra delarna voro skog och trädgårdar ovanligt friska (C. Exenstam, Kivik). I Balingslöfstrakten funnos frostfjärilar äfven i höst på många 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ställen, pa det hela taget dock ej pa långt nar sa ymnigt som - de tre föregäende aren. De bürjade visa sig den J8 oktober och upphörde att flyga i början af november. Lindmätaren förekom dock talrik omkring den 22 oktober (N. KARLSSON). Älfsborgs läns södra del. Larverna hafva aflöfvat träden blott på få ställen. Svärmningen i höst ringa (RUNDGREN, Borås). Kopparbergs län. I norra delen hafva hvarken härjning eller svärmning iakttagits (G. H. GUSTAFSSON). Svärmningen. Västmanland. I större trädgårdar, där inga medel användts, svärmade fjärilar i mängd. (LANTHEN). Samma förhållande har det varit i Västeråstrakten, där man ej sprutat (F. JOHANSSON). Södermanland. På flera ställen i Vingåker hafva såväl hanar som honor visat sig i stor mängd (LÖWENHIELM). I Nyköpingstrakten började svärmningen den 31 oktober. (Anm. troligen förr.) y Östergötland. Den 13 oktober var svärmningen i full gång (LINDÉN). I Kisa började den i medio af månaden, och den 22 ertappades 22 honor pa en limgördel (Mon). Kronobergs län. Svärmningen började i medio af okto- ber, men då sägos blott hanar, honorna först den 25, men i mindre antal (PETTERSSON). Halland. I norra delen visade sig en och annan fjäril i slutet af september, men inga i oktober (?) (J. A. JOHANSSON). Den 27 oktober hade- ännu inga fjärilar erhållits på limringar vid Laholm (LinpeLan). Kristianstads län se ofvan. Stockholms län. Första nattfrosten inträffade den 15 september, men var lindrig, då termometern under natten ej sjönk mer än till omkring — 3 grader (här menas mini- _ mum under natten). Sedan var det blidt en tid, mellan + 3 och 10 grader, hvarunder frostfjärilar ej] syntes til. Den 8—11 oktober blef det nagot starkare frost, — + 1—1 grad, och den 12 syntes några hanar. Vädret blef sedan ater mildt, vanligen — 5 grader till och med den 20:de. Den 21 och 22 var det ater frost (+0), och honor anmärktes den 23. Sedan höll sig temperaturen mellan + 2 N .. LAMPA: BERÄTTELSE TILL TANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 9 och + 5 till den 30, dä 2 graders kyla inställde sig, och nu "såg det ut, som om fjärilantalet ökades, särskildt honornas. Kylan afbröts den 9 november genom snöslask, som följande dag öfvergick till yrväder, och den 11 var det 7 grader kallt. ' Kölden höll i sig till den 14, dä termometern steg till + 4 för att sedan sä smäningom falla under fryspunkten. Den 30 var det 16 grader kallt, men 2 december blef det äter blidare, ända till + 8 den 6. Nu syntes det likväl, som om fjärilarna svärmat slut, ty ingen kunde upptäckas vidare (Entom. An- stalten). i Vid Hakunge, nära Brottby, iakttog man den 3 oktober 2 hanar och | hona, men före den 13 syntes blott få fjärilar och först mellan den 14 och 19 ägde någon ökning rum. Hufvudsvärmningen antogs hafva försiggått mellan den 13 och 27 oktober. Efter snöyran den 10 nov. förblef marken frusen, var täckt af 12—15 cm. djup snö, och några fjärilar voro naturligtvis ej i rörelse, men vid tövädret den 14 blef marken åter bar, kälen gick ur, och den 16 syntes åter rätt många fjärilar, dock blott hanar, som märkvärdigt nog öfverlefvat snö och köld. Sista lefvande fjärilarna observerades den 17 no- vember eller ungefär vid samma tid som de båda föregå- ende åren. Såsom en egendomlighet omnämnes, att i trädgården vid Margretelund å ett träd en af de nedersta grenarna, som hade riktningen nedåt, ej blef kaläten som de andra 1903, likaså 1894, då den till och med bar frukt. 1902 visade sig fjäri- larna den 6 och 1903 den 5 oktober, fast förpuppningen ägt rum det ena året 20—23 dagar senare än det andra. År 1903 visade sig på trädstammarna många hanar med skrynkliga och outbildade vingar (HANSSON). Anm. Då en fjäril, sedan den krupit ur puppskalet, ej snart kan skaffa sig tillräckligt utrymme för vingarnas utbred- ning, eller om de på något sätt blifva klämda eller skadade, stanna de i växten och blifva missbildade. Ibland tår man därför se fjärilar, som hafva ett par vingar fullt utbildade, men det andra paret skrumpet och odugligt för sitt ändamål. Frost- fjärilhonornas vingar hafva likväl ej stannat i växten af nämnda orsak, utan blifva aldrig annat än stumpar, som äro 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. oanvändbara till flykt, och ar det flera arter bland de s. K.mä- tarfjärilarna, hvars honor äro utrustade pa enahanda sätt. Lind- mätarens sakna dock all tillstymmelse till vingar. Undersökningar af frostfjärilns ägg. I början af mars infördes i trädgårdstidningen Viola en uppmaning till de personer, som vid limringarnas borttagande funnit frostfjäril- ägg på trädstammarna och medelst borstning lösgjort dem, så att de fallit till marken, att tillkännagifva, om man märkt, att larver efter dessa ägg kunnat krypa längs stammen upp till knopparna eller bladen. Detta kunde lätt nog observeras genom att anlägga limgördlar på de borstade träden kort före äggens kläckning. Något meddelande härom har dock ej inkommit. Ett försök i den vägen och i liten skala gjordes vid Anstalten. I ett kärl, hvari en äppleplanta var insatt, ströddes ut på jor- den en myckenhet frostfjärilägg, och ofvanpå dessa lades torrt gräs. I maj anbringades å denna planta en limgördel, för att man på denna skulle kunna se, om någon larv komme upp för stammen. Den 25 i nämnda månad ertappades verkligen ett par små larver uti limmet, hvilka alltså hade sökt att komma upp i trädet — men detta var allt. Deras väg blef ej lång, och det var därför ej så underligt, att de hittade och förmådde ga upp i det lilla trädet. Hur saken kan ställa sig i det fria, där afståndet från kläckningsplatsen till träd- kronan blir mångdubbelt större, är en annan fråga, som vore önskvärdt att få besvarad. Den 14 maj, det vill säga kort innan man hade att vänta larvernas utkläckning, infördes en uppmaning i tidningarna, denna gång för att man skulle genast börja bereda sig för besprutningen. Vid Gripsholm rättade man sig efter tillkänna- gifvandet och hade stor fördel däraf. (Se berättelsen om min resa dit). Ft De ägg, som vid Anstalten blifvit lagda på ett i kruka planteradt, litet äppleträd, hvilket sedan stått ute under vintern under ett ståltrådsgaller, började mörkna den 18 maj och kläckas omkring den 24, alltså blott fyra dagar senare än LAMPA: BERÂTTELSE TILL LANDTBRURSSTYRELSEN 1904. II förlidet är. I varmare lägen torde kläckningen skett nägot tidi- _ gare och i mot norr eller nordligare belägna trädgårdar senare. a Den nyss utkläckta larven är till storleken mycket obetydlig och lätt att förbise. Till färgen är den blekt grågrön med svartbrunt hufvud samt föga öfver I mm. lång. Han för- flyttar. sig redan då på det för mätarelarver karaktäristiska sättet. De kläckta äggen igenkännas därpå, att skalen äro glas- artade och genomskinliga. De späda larverna börja snart krypa uppåt, tills de anträffa någon knopp, hvars blad de se- dermera sönderbita och efter hand uppäta. à Jakttagelser a äggen vid kläckningstiden, vanligen kort efter medio af maj, är en högst viktig sak, isynnerhet under härjningsär, dä därigenom rätta tiden för fürsta besprutningen _kan fastställas, och borde sådana därför ske uti hvarje om- råde, som har likartade klimatiska förhållanden. Att få denna sak till stånd i erforderlig omfattning, synes dock för närva- rande vara ogörligt, men ej så litet skulle dock kunna uträttas, om början gjordes vid trädgårds- och landtbruksskolorna, och isynnerhet om länsträdgärdsmästarna kunde förmås att taga den om hand och söka intressera folkskolelärarna därför. Be- sväret vid dylika undersökningar är så ringa, att ingen, som vistas hemma vid den tid, de böra företagas, kan undskylla sig med bristande tid därtill. Vid Anstalten komma under- sökningar att göras hvarje år, då erforderligt material kan er- hållas, och resultatet att bekantgöras, ehuru detta naturligtvis ej kan blifva lika gällande för hela landet. De goda verkningarna af besprutning med kejsar- grönt. Då det synes, som om man ännu ej lyckats öfver- tyga besprutningens vedersakare om nyttan och nödvändig- heten af detta arbete, ifall fruktskördarna ej emellanåt skola uteblifva, till stor förlust för hela landet, torde det icke vara öfverflödigt, att åter till allmännare kännedom öfverlämna en del af de uttalanden, som, efter vunnen erfarenhet, gjorts af "kompetenta personer rörande detta arbetes utförande och verkningar. Jag tager mig därför friheten att här rela- 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. tera de skriftliga meddelanien, som välvilligt ställts till förfo- gande, och gör då en början med en skrifvelse från inspektor C. PETTERSSON, Stafsund i Stockholms närhet, emedan den- : samma är af sådan beskaffenhet, att den bör läsas af alla, som befatta sig med fruktodling. Han skrifver ungefärligen följande: »Jag anser, att det kanske har sin betydelse att omnämna trädens antal, trädgårdens läge samt dess skötsel. Trädgården omfattar en areal af 1 tunnland, däraf 10 kappland lerjord och resten grusbacke. Mot väster är den skyddad af en lindallé (ej så bra, då det finns frostfjärilar). Vid mitt tillträde af inspektorsbefattningen 1887 funnos på nämnda areal 15 st. äpple- och päron, 2 bigarrå- och några plommonträd. Våren 88 bortfröso 1 äppleträd och de två bigar- råträden, och borthöggos alla plommonträd. Under årens lopp har planterats, så att trädgården nu innehåller 114 äpple-, 7 päron- och 21 bärträd, de flesta bigarrån, samt buskar. Träd- gården gödslas årligen med 20 4 fosforsyra, 37 4 kali och kväfve i form af gödselvatten, då så anses behöfligt kalkas jorden. Träden besprutas, då mossa visar sig, med nysläckt kalk samt skrapas rena. I slutet af nittiotalet observerades de första frostfjäril- larverna, och kunde då märkas, att ett och annat blad var uppätet. Masken ökades år efter år, utan att något vid- togs för att hämma densamma, hvilket synes af här angifna ; skörderesultat: år 1900 skördades 24 tunnor 18 kappor äpplen, 1901 14'/, tr, 1902 2 tr 6 kpr, 1903 12 kpr, men efter tva ärs bekämpande lämnade trädgärden 1904 en skörd af 40 tunnor och 6 Kappar äpplen. Bekämpandet ar 1902. ‘I juni månad började larverna uppäta bladen, men nedskakades på en pressenning och ka- stades sedan i varmt vatten. Vi dödade sälunda en stor mängd af dem. Genom upprepade skakningar och maskarnas dödande räddades träden frän att kalätas. Pä hösten limkransades alla , träden efter alla konstens regler med lim från SELLBERGS, och uppoffrade jag en timme, mellan kl. 7—8 hvarje kväll, för att se, om limmet var tillförlitligt. Jag observerade ganska snart, att vid regn och disigt väder blef limmet glatt, så att honor "LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 13 öfvergingo detsamma, och satte dä papphufvar öfver limmet, som hindrade regnet att komma pä detsamma; men trots denna | försiktighet och uppfriskning af limmet märkte jag ändock ofta parning uppe i träden, och min tilltro till limmet rubbades. Vid sagda tid vimlade det i trädgården af flygande hanar, men honornas antal var då för mig okändt. Då det visat sig mycket svårare, att fa se honor än hanar, beslöt jeg att söka på något sätt upptäcka dem, hvilket lyckades på följande sätt. Kring stammen på ett trettioårigt äppleträd göt jag en form af lera, som fick torka. I den därpå bildade rännan, som ovillkorligen af honorna måste ôfverskridas, då de skulle gå upp i trädet, lades osläckt kalk, och vid den sagda kväll rådande fuktiga väderleken släcktes kalken så småningom. Döm om min förvåning, då jag i sagda kalk plockade 105 st. honor, som lago på rygg i den under släckning varande kalken. Ehuru jag vidtog alla försiktighetsmått, fann jag, som nämndt är, såväl honor som hanar ofvanför limkransarna. Jag kom då ihåg en gammal sägen, att hanen tar honan på ryggen(?) och uppflyger i trädet. Jag ägnade däråt mycken uppmärksamhet, men kunde icke få den bekräftad. Finnes ej stöd för ett sådant påstående, tillgår förflyttningen på annat sätt. Ett par kvällar märkte jag hanar, som syntes flyga med släp efter sig. Jag kom då att tänka: kan en kraftig hane para sig på marken med en mindre hona och under parningstiden uppflyga i ett träd. Detta var något, som jag tyckte mig märka, men vågar ej påstå att det är riktigt. Jag har nu anfört, hvad som åtgjordes 1902 till frostfjärilns be- kämpande, men ehuru det medförde stor kostnad och mycket arbete, blef resultatet dåligt. Bekämpandet 1903: På våren, då det blef varma dagar, och fruktknopparna började svälla, framkommo äfven löf- maskarna och anställde förödande härjningar; men bredvid och under träden funno de undertecknad, försedd med en ny- köpt successpruta, en 12 liters hink fylld med vatten, hvari upplösts 6 gram kejsargrönt och 12 gram nysläckt kalk. Masken åt, och jag sprutade (dagligen om så behöfdes) till medio af juli månad, då det visade sig, att alla träd stodo gröna, och jag skördade 12 kappar äpplen på hösten. I gårdens trädgård 14 -ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. _ med minst 1,000 fruktträd fanns icke ett löf den 14 juni, men där sprutades ej heller. På hösten vidtogs ingen annan ät- gärd med träden, än att på de större sattes halmband, som tjärades. Vid skymningen fanns mänga hanar i trädgärden, men dä jag kl. 7 på kvällen sag efter, kunde ingen upptäckas. eZ Jag drog då den viktiga slutsatsen, att här fanns inga honor, och friarna hafva kommit från längre bort belägna härdar. Mycken förebråelse fick jag uppbära af grannarna, då jag började bespruta med grönt, jag skulle döda träden m. m. i Fat oändlighet. Att icke på något område fara förefinnes, är all- deles säkert, och allra minst att-träden dödas. I medio af juni, då för tillfället det från Anstalten erhållna kejsargröna tagit slut, och nytt sådant ej på några dagar kunde därifrån - erhållas, kastade sig masken på ett alexanderträd och började kaläta detsamma. Jag köpte då i färghandeln !/; kg grönt och lagade till en stark sats, kanske allt för stark, och be- sprutade trädet därmed. Efter några dagar blefvo alla blad bruna, och efter en tid föllo de af, men i år, 1904, har detta träd burit rikligt med frukt och har ej besvärats af mask samt ser friskt ut. Bekämpandet 1904. Den 24 april, då knopparna på astrakanträden började svälla, besprutades dessa med’ {}, gm grönt och 1 gm kalk till hvarje liter vatten. Arbetet fortsattes i den män de olika sorternas knoppar började svälla. Vid denna besprutning har jag kommit till insikt om, att den icke bör företagas för tidigt, utan låt knopparna svälla duk- tigt förut, ty dess bättre verkan gör den. Den andra besprutningen med samma blandning företogs, - ; då träden blommat ut. Denna och sista besprutningen för året anser jag ej böra uppskjutas tills. alla blommorna affallit, ty då är en del kart för stor (?). Huruvida det inverkar menligt att bespruta, då träden stå i full blom, vill jag ej yttra mig om. Ett rosenhägerträd blommade mycket sent här, och af oförklarlig anledning angreps det under blomningen af maskar, som just förut kalätit några närstående björkar. Trä- det hade besprutats en tid förut, men det var ej annat att göra, än att åter bespruta detsamma, fast det stod i full blom, och ändock lämnade det mycken och vacker frukt. "LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 15 I höst har jag icke upptäckt någon fjärilhona, men en och annan hane frän närliggande parkträd. Nägon annan ät- gärd än päsättande af tjärade halmband vidtages icke i höst. Olägenheter af besprutning. Det har bäde talats och skrifvits mycket om, att smäfäglar skulle dö efter förtärandet af masken, som ätit kejsargrönt. Ehuru jag begagnat kejsargrönt till besprutning af träd - de två sista åren, har jag ej förmärkt något sådant, utan har som vanligt funnits fåglar i trädgården och ungar i hålkarna. Ett hackspettpar bodde i ari ett surbärträd, och drog flitigt till ungarna. Honan tog sina maskar i den besprutade träd- gården, och hanen i en kaläten björkhage. I medeltal äter- kommo de med näbbarna fulla af mask hvar 7:de minut, och kunde vi på ungarnas kvitter höra, att de mådde bra. Den 29 juli utflögo de ur boet vid full vigör. I gårdens stora trädgård Ofvervintrade sex bisamhällen, och da där i år ej fanns någon äppleblomma, fick jag hela sommaren bisamlingen hit, hvarigenom min trädgård formligen öfversållades med bin. Någon skada eller något dödt bi hafva vi icke sett, och hafva = bien svärmat ordentligt och matt väl. Däremot har korkrost förekommit på Arvids- och Läderrenettäpplen, och om kej- sargrönt varit ensamt orsaken därtill, vill jag låta vara osagdt. Jag har talat vid trädgårdsägare, som icke användt någon be- sprutning, men ändock haft rost på sina äpplen, hvilken de ansett härröra från den intensiva torkan i juli: Fördelen af besprutning behöfver jag icke vidare orda om, då den är så påtaglig, att den talar för sig själf. Gläd- jande att nämna, lyckades min vackra trädgård i somras üf- verbevisa de argaste motståndarna till besprutningen. Till vären hoppas jag fä höra sprutornas rassel i hvarje trädgärd här pä orten. | Stafsund den 16 november 1904. C. PETTERSSON.» Herr PETTERSSON har haft vänligheten sända närstäende foto- grafi öfver äppleträd, som blifvit behandlade med kejsargrönt, och är för jämförelses skull en annan afbildning bifogad, för att visa skillnaden mellan besprutade och obesprutade träd. Den senare dr från Lyckäs gård i Jönköpings lan. Handelsträdgårdsmästaren FRANS JOHANSSON, Stensborgs ‘SU 24 -F061 inf €1 uop ‘oi ‘punspeis Pra uapıeSpe.nsıoyyadsut 1 penordde apuewworg 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. trädskolor, Västeräs, meddelar, att härjningen hos honom sä godt som upphört, emedan besprutning med kejsargrönt flitigt användts. Några enstaka träd, dömda att borttagas, hafva ibland försummats, och därför äfven i år delvis skadats af frostfjärilarna. Det har emellertid varit ett sant nöje att se fruktträden fria från ohyra. Äpplevecklaren har varit högst sällsynt och nästan hvarje äpple fritt. Försommarens torka 7} : .. 4 LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 167 hindrade fruktens utveckling, så att de flesta frukter uppnådde ‘ endast half storlek. Från skolläraren Nits HALLSTEN i Öfverselö, Söderman- lands län, erhölls en skrifvelse, hvilken jag äfven tager mig friheten här anföra i förkortad form, emedan den kan vara af intresse för litet hvar. »Efter hvad man redan i fjol höst kunde förutspå med stor visshet, kom insekthärjning äfven i år öfver de större Fig. 3. Obesprutade träd vid Lyckås gard den 21 juni 1902. >: 9 F y 5 1 trädgärdarna à Selaün, men märkvärdigt ojämnt. Under det att vissa trädgårdar stodo fullkomligt kala, voro andra helt och hållet skonade, så att knappt en larv kunde uppletas. Värst ansatt var äfven i år Tynnelsö trädgård, där fruktskör- den också blef minimal. För att »göra något» tog man sig i höstas för att med oljeblandad tjära bestryka trädstammarna, men oaktadt kolossala massor fjärilar fångades i dessa tjär- ringar, hade dock tillräckligt många sluppit öfver hindret Entomol. Tidskr. Årg. 26, H. 1 (1905) 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. på ett eller annat sätt, för att larverna, när våren kom, skulle … kunna befria träden från både blad och blommor. Det är alldeles märkvärdigt, hvad motståndet mot ane för frostfjärilns bekämpande är segt. Här är man fullkomligt fatalist. Först sta fackmännen, trädgärdsmästarna, af hvilka en del är mycket okunnig och alldeles oemottaglig för upp- lysning i detta stycke. Mänga tro fullt och fast, att tre år måste härjningen räcka, sedan den börjat, men därefter maste den ofelbart sluta. All limning och sprutning är blott onödigt arbete och bortkastad tid, äfven om man på ett och annat ställe ej fäster sig vid kostnaden. En och annan tror til och med, att fruktskörden blir så mycket rikare efteråt! Trädgårdsägarna, som i vanliga fall äro jordbrukare, be- trakta ofta trädgården som ett tämligen dyrbart bihang, hvilket man väl inte precis kan taga bort, men som då heller inte bör kostas på något. Blir det rikligt med frukt, så är det nog bra, men exempel finnas, huru likgiltigheten kunnat vara så stor, att man skakat ned densamma och öst den i tunnorna med skyfflar, för att det skulle gå undan. Att en dylik inne- hafvare af en god trädgård ej fäster sig vid sådana obetydlig- heter som frostfjäriln, faller af sig sjalft. Att trädgården kan betala gårdens arrende, när hafreåkrarna kanske stå med en skörd, knappt så stor som utsädet, fäster han sig lika litet vid. 3 Vid en gard har, Algö, har man en visserligen ej stor, men särdeles god trädgård, som också skötes väl. Här har man haft den stora lyckan att helt och hället slippa frostfjä- riln. Agaren tror, att detta beror pa god gödsling, och möj- ligen kan ju en kraftig växtlighet, framkallad häraf, i sin man forhindra en kalätning, men svärligen lar val den feta jorden i och für sig vara mindre lockande, ej heller de güdda tra- dens löf mindre välsmakande för ohyran endast af denna an- ledning. Att spridningen af frostfjäriln här företer ganska stora märkvärdigheter, är emellertid uppenbart. Knappt !/, mil fågelvägen från Algö ligger Janslunda med sin trädgård kal- äten och tillhörande samma ägare, men kanske ej fullt så väl gödslad. Emellan de båda gårdarna ligga emellertid en hög skogbevuxen sandås och en vik af Mälaren. Jag skulle ry . x [2 LAMPA: BERÄTTEISE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 19 vara nästan böjd att tro, det barrskogen med sina kraftiga ängor verkar hindrande för frostfjäriln, under det att lindar och andra löfträd befordra dess utbredning.!) Det senare är jag säker på, men det förra behöfver nog undersökas närmare för att ledas i bevis. Där man har godt om stora lindar kring trädgården, måste man hålla ögonen öppna, om man ej vill släppa fienden lös. I min trädgård limmades ungefär hälften af träden 1903 med lim från Svensons fröhandel, hvilket ju ej erhållit de allra bästa vitsorden, men som jag tror nog kan skötas så, att det lämnar effektivt resultat. Jag fångade ganska många fjärilar, men måtte ej hafva skött mina kransar riktigt, ty när våren kom, och kläckningen inträffade, visade sig ej flera larver på de träd, som ej åsatts kransar, än på dem, som kransats. De förekommo lyckligt nog till tämligen ringa antal och ströko till stor del med för en besprutning, företagen i bladsprick- ningen. I höst har jag åter haft kransar på mina allra flesta träd, med resultat, att i flertalet fångats ett tämligen stort an- tal fjärilar, -öfvervägande hanar. Nästan alla träden hafva i sommar burit rik fruktskörd. Utom mina limkransar och Tynnelsö trädgårds tjärkran- sar finnes mig veterligt icke den minsta anordning mot frost- fjäriln för nästa ar pa hela ön. Fa se om detta blir bättre för trädgårdarna eller för ohyran. Af ännu större intresse blir att erfara, om traditionen rörande treårshärjning skall visa Sig äga någon grund, eller om fjäriln skall visa sig nog kraf- tig och oblyg att uppträda äfven fjärde året. Blifva förhål- landena gynnsamma och parasiterna ej alltför ödeläggande, kommer han väl ej att frivilligt draga sig tillbaka, hvarför jag antar, att både kransar med godt lim, god eftersyn och besprutningar, verkställda i rätt tid, ej äro så alldeles obe- höfliga.» | Besprutningen och smäfäglarna. Denna fräga har äfven i är berörts af författare till uppsatser i tidningarna, och man har sökt framställa besprutningen säsom synnerligen far- lig för de smäfäglar, som bo och vistas i trädgärdarna. 1) Anm. En kvarts mil blir nog en väl-läng promenad för de ving- lösa honorna att tillryggalägga krypande på marken eller simmande på vattnet. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Några verkliga bevis hafva dock ej framdragits, utan har man refererat till hörsagor eller framkommit med blotta förmodan- den, som ej kunnat på något sätt styrkas. För att få något mera ljus i saken utfärdades från Anstalten uppmaningar, dels skriftligen och dels i tidningar, till hvar och en, som funnit döda fåglar i grannskapet, där besprutning ägt rum, att med- dela detta. Det är nu tre år, hvarunder hundratals kilo kej- sargrönt användts till besprutningar, och ännu har intet säkert bevis på dess skadlighet för fåglar hit inkommit, hvilket borde verka lugnande på hvar och en, som af en eller annan orsak varit rädd för giftets begagnande. / I medio af maj träffades en död stare på vägen helt nära Anstalten, men besprutning ägde ej rum före den 21, alltså kunde ej denna fågel vara förgiftad af kejsargrént. Den 8 juni hittades en annan pä en läg gräsplan nära sjön. Ledsamt nog blef den ej inlämnad, utan Kastad i vattnet. Jag kan dock ej antaga, att han blifvit förgiftad af det gröna färgäm- net, emedan fjärillarverna då ännu voro för små att.vara mat- nyttiga för en sä pass stor fägel, och besprutning andra gängen äfven skett endast ä de smä fruktträden i trädgärden, där fäglar högst sällan syntes till, och ej à ekar eller andra större träd eller gräsvallar, där de nästan alltid uppehöllo sig för att söka föda. Regn afsköljde giftet strax efter andra be- sprutningen. Den 12 augusti, nära två månader efter sista besprutningen, upphittades en trädgårdssångare, efter hvad man tycktes finna dödad genom yttre orsak, och ej förgiftad, ty då funnos icke några förgiftade larver kvar. Kand. Cart Dani omnämner, att i trädgårdarna pa Kinnekulle, oaktadt rätt sena besprutningar där företogos förra året, ingen minskning i det synnerligen rika fågellifvet kunde iakttagas, och att ej heller några döda fåglar hittades. Att intet bekant fall af fågelförgiftning förekommit i trakten för- säkras af C. W. BEnGtsson, Mellerud, Länsträdgärdsmästarne J. A. Jonsson, Varberg, G. A. GUSTAFSSON, Bro, Borlänge, N. A. LInDBLaD, Laholm, A. RUNDGREN, Borås, O. BERGSTRÖM, Nyköping, VERNER JONSON, Gamla Lödöse, C. EKENSTAM, Stens- hufvud, Kivik. Denne anser kattorna vara de största ni- dingar mot fåglarna man kan tänka sig, och borde de ej få { a Re MT N LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTVRELSEN 1904. ae ga lösa under sommaren. Trädgärdsmästaren N. G. Hansson, ‚Hakunge, Brottby, har ej sett någon förgiftning af småfåglar efter besprutning, oaktadt denna ägde rum sa sent som den 8 juni. Ungstararna bôürjade plocka larver i träden redan 5 dagar därefter, men ingen hittades död. Vid besprutning i rätt tid, torde faran vara ingen. F. d. länsträdgårdsmästaren H. PETTERSSON i Vexiö vill framhålla kejsargrönt som det kraftigaste medlet mot de flesta skadeinsekter, om det rätt begagnas, samt dess oskadlighet för insektätande fåglar. Trädgärdsmästaren Jon. Lirja, Österås, Ekerö, skrifver att besprutningen med kejsargrönt varit till belåtenhet. Mot krusbärsmask användes 70—75 gm till 100 liter vatten, utan att buskarna skadades däraf, men larverna voro efter 3—4 dagar dödade och lågo på marken. »Vid genomseende af härvarande hälkar, 50—60 st., har, 7 likhet med föregående åren, då ingen besprutning skett, anträffats två gamla fåglar och tre ungar döda samt några öfvergifna ägg och 5 hälkar obebodda. I en hålk, uppsatt i ett besprutadt päronträd, häckade ett flugsnapparepar och syntes ej vara det minsta besväradt af giftets närvaro. Bisamhällena hafva i år varit starkare och mer lifvade att svärma än under de fyra föregående ären.» — Ej heller skogsplantören G. F. LanNTHEN, Fiholmsvik, Strömsholm, har funnit bien taga skada genom besprutningen, »hvilket ej kan vara fallet, då arbetet företages före eller efter blomningen». - Bisamhällena här vid Anstalten hafva ej heller lidit af be- sprutningen med kejsargrönt, eftersom de svärmat ovanligt flitigt i år. Trädgårdsmästaren J. F. EHNBERG, Ekhamra, Södertelje, vill på det högsta protestera emot, att småfåglarna blifva för- giftade genom trädens besprutning med kejsargrönt, då hans erfarenhet är, att »besprutningen verkar blott för det ändamål hvartill den är ärnad, nämligen utrotandet af frostfjäriln, men att den förgiftar småfåglar är osanning, tillkommen af någon, som icke har lust att erkänna vätskans goda egenskaper för utrotning af skadeinsekter. Jag har nu enligt anvisning an- vändt besprutning i två ar och haft glädjen segra öfver dessa 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. glupska maskar. Förlidet är stodo fruktträden här gröna och friska, och en del bar god skörd, i är äro träden fulla af frukt. — (både vinter- och sommarfrukt), så att de digna under bördan». Frukten har sedan besprutningen infördes ej varit maskäten. »Här har småfågelstammen ökats år efter år, och nu är det fullt af småfåglar af alla vanliga sorter, hvarför de, som sä- ga, att sådana dö af besprutning, vilseleda allmänheten röran- de ett säkert medel.» Jägmästaren O. G. NorBäcr, Arvika, har »aldrig sett nå- SED gon skada på trädens löf eller eljest af besprutning med kej-- sargrönt. Detta medel tycker jag är både så billigt och lätt att använda, att jag är fullt belåten med detsamma och har alls ingen åtrå efter nya, dyrare och mer inveckladt beredda för-" göringsvätskor.» Länsträdgärdsmästaren Cur. F. MoHr i Linköping anser fäglars förgiftning genom besprutningen som humbug, sävida arbetet sker som sig bör, samt att medlet är det enklaste och bästa mot frostfjärillarver. Alla fruktskötare under hans led- ning skola fürses med sprutor nästa àr. | Direktür J. Joxssox, Gripsholm, skrifver rörande nu före- liggande frâga: Med anledning af de farhägor, som frän djurskyddsvanligt hall uttalats, att fruktträdens besprutning med kejsargrönt skulle verka förödande på småfåglarna, vill jag härmed förklara, att jag med stor uppmärksamhet akt- By) y Te ee iat. Oy Mame gifvit pa, om något dylikt förhållande skulle existera, men. hvarken jag eller mina biträden och arbetare hafva märkt na- gon död fägel pa det synnerligen stora omräde, som frukt- trädgården upptager och ej heller i kringliggande trakt. Detta ar enligt min tanke anmärkningsvärdt, da Gripsholmstrakten_ lämnar särdeles lämpliga häckplatser för smäfäglar. Ocksa vimlar vär fruktträdgärd af sädana, hvilka jag ej märkt lida nägon minskning under de tre är besprutning utförts. Som härvarande fruktträd, trots sin ungdom, visa en växtlighet och en fruktsättning, som är mycket glädjande, för hvilket goda” förhållande jag med största säkerhet har de verkställda be- sprutningarna att tacka, kan jag ej finna annat än, att så länge ej säkra bevis finnas för småfåglarnas förgiftande genom be- sprutningen, det ej är rädligt att afstä från densamma. x. . © LAMPA: BERATTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 23 - Skogsplantéren G. F. LANTHÉN, Strömsholm, omnämner, att hos honom. finnas sädesärlor, flugsnappare, rödstjärtar och trädgårdssångare, som varit vid lif, och hönsen hafva plockat larver under träden och mått väl. Larverna voro mycket små vid besprutningen och undgingo därför delvis fåglarnas upp- märksamhet. . Redan för 6 à 7 ar sedan inkom frostfjäriln i trädgården, och de första åren nedskakades larverna på lakan och dödades. Skadedjuren ökades dock ända tills limning och besprutning infördes, och nu stå träden — med undan- tag af 4, som icke tålde en andra besprutning — synner- ligen frodiga och gifva godt hopp om god skörd. Jag är därför mycken tack skyldig för de råd jag fått rörande ska- dedjurens utrotande och kommer äfven att i höst limma trä- den, för hvilket jag har stort förtroende, om limmet skötes väl. Ekarna i närheten af trädgården limmades direkte på barken, utan att denna skadades därigenom. Länsträdgärdsmästaren G. Linpen, Linköping, har ej fun- nit någon fågel, som kunnat anses dött af förgiftning efter besprutning, men har tänkt på, att om så kan ske genom en senare besprutning, fallet kan bli likadant vid vinterbesprut- ning, om blottade ägg af frostfjäriln m. fl. samt puppor, göm- da i barkspringor, blifva förgiftade. Vi veta ju, att våra me- sar äro under vintern ifriga att söka efter dylik fångst. Då någon gång i tidskrifter eller tidningar anföres, att besprutning med kejsargrönt medför fara för bin och fåglar; och man stöder detta påstående på uppsatser i amerikanska skrifter, vill jag omnämna, hvad en författare, E. P. SANDSTEN, i Wisconsins försöksstations Bulletin N:o 110 har för åsikt om saken. Han skrifver nämligen: »Hvad faran för bin och fåglar genom blommornas besprutning beträffar, är denna mer inbillad än verklig.» Häraf framgår, att man äfven i Förenta Staterna, åtminstone ej enstämmigt, beskyller sprutningen för att döda fåglarna och därigenom minska deras antal, och om det vore annorlunda, skulle nog medlet där ej så allmänt brukas, som nu är fallet. Se vidare inspektor C. PETTERSSONS. med- delande. »Många här på orten tro, att fåglar förgiftas, ungarna isynnerhet, till "följd af besprutningen, men ingen har mig 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. veterligt kunnat bevisa detta. Faktum är emellertid, att pa den plats jag arbetar, småfåglarnas antal alldeles ofantligt af- tagit sedan besprutningen började. Skillnaden är så stor, att äfven den minst intresserade har märkt det. Förgiftning be- höfver därför ej vara orsaken. Det skulle möjligen kunna bero på, att fåglarna till följd af besprutningarna lida brist på föda och flyttat till andra trakter. Jag saknar dem emellertid och är besluten att i vinter uppsätta en mängd hålkar för att i någon mån befordra de kära vännernas återkomst (FR. JOHANSSON, Västerås).» Jag har ansett mig ej böra underlåta att här något ut- förligare redogöra för de meddelanden, som lämnats af för- ståndiga och praktiska personer, för att i någon mån lugna dem, som genom tidningsartiklar eller hörsagor blifvit upp- skrämda rörande användandet af det giftiga kejsargröna mot skadeinsekter. Emellertid vill jag ännu än gång framhålla, — att man bör undvika att begagna det mot andra än bladätan- de insekter eller larver, eller vid olämplig tid, t. ex. under blom- ningen eller då karten är halfvuxen, och ständigt bemöda sig att bespruta i tid, medan larverna ännu äro för små att kun- na utgöra passande föda åt småfåglarna, att ej använda för stark vätska, hvarigenom blad och späda skott kunna taga skada, och ej underlåta, att i vätskan blanda något kalk, helst så. nysläckt man kan komma öfver. En besprutning på knopparna, äfven då de börja slå ut små blad, förgiftar blott de delar, som vid arbetet äro åtkom- liga, men icke dem, som sedan framkomma, eller de bladdelar, som utvuxit efter besprutningen. En andra besprutning blir därför oftast nödvändig. För blomknopparna torde den tidi- gare besprutningen verka på så sätt, att den hindrar många larver från att bita sönder dem eller att intränga och förstöra blomdelarna. Under vanliga år torde dock knappast mer än en besprut- ning behöfvas, och bör denna ske just då knopparna öppna sig. Vill man spruta en gang till, bör den andra vidtagas just när blombladen affallit, då den äfven kan göra nytta mot äpplemasken. Flera besprutningar behöfvas blott, om härjning utbrutit, eller ifall några sommarlarver skulle visa sig talrika, hvilket dock blott sällan plägar förekomma. { . TAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTVRELSEN 1904. 25 Besprutningen åtföljande olägenheter. Utom det att fåglar och bin skulle dö efter besprutning med kejsargrönt, efter hvad en del personer velat påstå, hafva andra olägenhe- ter framhållits, som kunna vara mer beaktansvärda, då de stödas på erfarenhet i vissa fall. Hit hör, att en del träd- sorter, synnerligast som plantor, ej tåla en vätska, innehållan- de ett halft gram grönt på en liter vatten. Några fler med- delanden härom, än de nedan anförda, hafva dock dess bättre ej i år afhörts. Det ena är från skogsplantör G. F. LANTHEN, som besprutade några få träd två gånger, nämligen först då blombladen affallit och karten började framträda samt andra gången fem—ätta dagar därefter, med en vätska, bestående af en tesked grönt till ett ämbar vatten samt kalk, som legat släckt i 10 år, och något kopparvitriol. Om några dagar vi- sade sig bruna fläckar på bladen, och efter hand torkade nästan alla och afföllo. Nya skott uppstodo dock och fingo blad. En del kart blef kvar och utvecklades någorlunda, men de flesta föllo ned. De träd, som mest skadades, voro Ross- vik, och Gravensteiner. Den andra besprutningen kom an- tingen för nara den första?) eller var det oriktigt, att den ut- fördes på morgonen vid starkt solsken. Samma träd hade de förra åren liksom nu tält en besprutning. I grannträdgär- den, där intet medel användts, kalåtos en del träd totalt; där löfven ej afätits fullständigt, har frukt erhållits. Vid Anstalten sprutades de unga träden i två repriser, nämligen första gången just då äggen började kläckas. Se- dermera sprutades, dä karten börjat tillväxa, emedan larver funnos kvar. "Ett regn kom kort efter- och sköljde bort en del af giftet, men larvangreppet blef obetydligt och orsakade ingen skada. En föregående kall sommar bleivo äpplena obe- tydligt utbildade och sönderspruckna å de två här växande ribstonträden, och man hyste farhågor för, att det kejsargröna kunnat vara orsaken därtill, eftersom man läst så i tidningar- na. I år besprutades ändock såväl Ribston- som Oranie-träden två gånger, och ej den ringaste skada kunde å äpplena för- märkas. Alltsä kunde det ju näppeligen vara besprutningen, *.) Regn hade ej fallit mellan båda besprutningarna, 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905, som det föregående året orsakade deformeringen, utan troligen _ väderleken. - Vid Adelsnäs trädgärdsskola blefvo trädskoleplantorna efter besprutning med kejsargrönt skadade pä sä sätt, att bladen à en del plantor äfvensom de yngsta skotten svartnade, och de förra. föllo af eller angrepos af rost, de senare stannade i växten. Vidare är härom anfördt i föregäende ärsberättelse. Nägot liknande hade äfven förekommit i somras. Skolans föreständare, kandidat Carr Dax, skrifver härom: »att det varit barken på ärsskotten, som skadats af - ; besprutningarna, och icke på fjolårsskotten. I somras voro inga blad så svårt skadade, att de föllo af, utan skadan på bladen visade sig hufvudsakligen i fläckar af svartnad, död bladsubstans. Om till följd af gynnsam väderlek eiler af andra orsaker kan jag ej afgöra, men alltnog repade sig skotten ganska snart efter besprutningen detta år, och de uppkomna fläckarna af korkrost voro i höstas ganska svåra att upptäcka. Jag har hört uppgifvas, att man i den Tigerschiöldska fruktträdgården vid Öfre-Malma lidit rätt mycken skada af be- sprutningen med kejsargrönt. Dock har jag ej denna uppgift direkt från ägaren och kan naturligtvis ej garantera för riktig- heten däraf. ?) Det föreföll i somras, som om just de unga, starkt skju- tande träden skulle vara mer utsatta för skadan af-besprut- ningen än äldre träd, med mindre kraftigt växande skott. Samtidigt med de omnämnda besprutningarna använde vi för- söksvis ända till 100 gram för något äldre träd med korta skott, utan att någon mer framträdande skada kunde iakttagas.» 4 Det är för närvarande knappast möjligt att nöjaktigt för- a klara orsaken till de omnämnda skador, som uppstätt efter besprutning, da man ej i minsta detaljer känner, hur densamma tillgätt. Fallen äro, de allmännare kända åtminstone, lyckligtvis högst få och af jämförelsevis ringa betydenhet, då däremot sådana som medfört en lycklig utgång, snart uppgå till ett tusentai. Det kan emellertid ej vara otänkbart, att vissa trädvarieteter, särskildt under säregnare väderleksförhållanden och med stark ".) Någon underrättelse härom har ej ingått till Anstalten. & N LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 27 växtlighet, äro mer känsliga för beröringen med kopparoxider eller arsenikhaltiga ämnen än andra. Men detta kan ej i någon högre grad nedsätta dessa ämnens värde såsom insektdödande medel, utan blott mana till någon försiktighet vid användandet. I fråga om ömtåligare träd och unga plantor böra alltså kända regler efterföljas, t. ex. att begagna en svagare vätska, att ej taga för litet kalk därtill, att ej spruta vid solsken eller med korta mellanrum om väderleken är torr, och slutligen att tillse, att vätskan under arbetet hålles i ständig rörelse, så att bot- teninnehållet i kärlet ej blir flera gånger starkare än det öfriga. Hvad unga plantor i trädskolan beträffar, torde deras besprut- ning med gift blott mer sällan ifrågakomma, då larvangrepp på dem vanligen äro så beskaffade, att skadedjuren lätt nog kunna bortskaffas på annat sätt. Hotas de däremot af undergång i följd af kalätning, blir det ju alltid en vinst för ett kommande år, att döda larverna om ock någon skada skulle därigenom tillfogas plantorna för tillfället. En kalätning kan i alla fall, helst om den upprepas, blifva till större skada än giftet. Undersökningar af rönnbär. För att få kännedom om, huruvida: de i år ymnigt förkommande rönnbären innehöllo larver i sådan mängd, att man kunde ha anledning befara, att äpplena nästa ar skulle i högre grad angripas af sådana, ifall bären - kommo att felsla, utfärdades uppmaning till trädgårds- innehafvare att sända bärprof för undersökning. Som vanligt hörsammades uppmaningen af ett jämförelsevis ringa antal personer, och endast af elfva af de öfver trettio länsträdgårds- mästarne, som väl borde vara mest intresserade af en sådan sak. Oaktadt meddelandena därigenom äro alltför få för att lämna en säker öfverblick af skadedjurets utbredning m. m., anser jag mig dock böra i korthet anföra resultatet af under- sökningarna. Stockholms län. Omkring Anstalten växa många rönnar, och bären voro i år mycket angripna, dock allra mest å träd, som stä vid ett skogsbryn på Experimentalfältets område; ty nästan alla bär, som där afplockades, voro genomdragna af gångar, fyllda af larvexkrementer, och kärnorna mer, eller mindre urätna. Äfven å en liten rönn med stora och sötsura bär, som -växer vid Anstalten, voro dessa maskätna.. I bären 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. - funnos, utom de grägula och nägot rödaktiga mallarverna, andra, som voro hvita och mindre, antagligen efter steklar. Af dessa hade några bildat hvita, täta kokonger, utan nätlikt 6fverdrag, som lägo inuti fröen eller i gångarna för att där öfvervintra. Rätt många kokonger och larver tillvaratogos för öfvervintring för att möjligen erhålla fullbildade exemplar i vår. Ett prof från Södertelge innehöll betydligt med skadade bär. Nyköpings län. Bär från Bagartorp, Nyköping, voro mycket skadade (C. -M. BERGGREN), men andra från samma. trakt be- funnos nästan oskadade (O. BERGSTRÖM). — Rönnbärmalen synes förekomma sällsynt. Den finnes dock som larver, om man undersöker bärklasarna noga. Måtte vi åtminstone slippa den! (N. HALLSTEN). Västmanlands län. I prof från Västerås genom FR. JOHANS- son i början af december voro bären något skadade, men, som de varit frusna och därefter blifvit mycket lösa och mosiga, för- svårades undersökningen betydligt. Ett par parasit-kokonger . anträffades i larvgångar. Värmlands län. Bären ganska mycket angripna af mal- larver och äfven af stekellarver enligt prof fran O. G. NORBÄCK. Dalsland. -Bären mycket skadade. (Prof från. W. Jonson, Gamla Lödöse). Älfsborgs läns södra del. Lika som föregående. Hallands län, södra delen, skadade, enligt prof från N. A. LINDBLAD, Laholm. Norra delen, genom J. A. JOHANSSON, Varberg, mycket skadade. Jönköpings län, Hvetlanda, två prof, högst obetydligt skadade. (J. CEDERSTRÖM). Kronobergs län. Bären något skadade. (PETTERSSON, Vexiö). — Östergötland. Från en hagmark, obetydligt skadade bär. (Monk). Flera gånger hafva larver anträffats i rönnbär (LINDEN). Sådana obetydligt skadade från Adelsnäs hemfördes af assi- stenten, men oxelbären voro däremot så tillvida angripna, att nästan hvartannat bär hade fröen urätna af hvita stekellarver af okänd art. Malmöhus län. Bär frår Åkarp voro blott obetydligt an- gripna (KJELLSSON). Från Kivikstrakten, Kristianstads län, voro bären rätt betydligt angripna (EKENSTAM). LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 29 Hälsingland, Harmänger i N. Ö. delen af landskapet. Prof från skolläraren M. BERGMAN visade högst få angripna bär. Bären frusna och svåra att undersöka. Angripna äpplen. Fast rönnbären voro så talrika, att kvistarna knappast kunde bära upp dem, hafva mallarver visat sig i äpplen på flera ställen såsom på Dalsland (V. Jonsson), Stenshufvud, Kivik i Kristianstads län (Exenstam), där äpple- träden växa i skogsmark, och rönnar äro allmänna. Af på Stockholms torg saluhållna äpplen öfverlämnades af artisten A. EKBLOM ett par, som voro mycket angripna, men i gän- garna hittades blott ett par hvita parasitkokonger (december). Från Torpunga i Västmanland hemförde assistenten ett mycket angripet äpple, och utkröpo därifrån fem mallarver, men dessa spunno ej in sig och voro försenade, af hvad orsak kunde då ej utrönas (november). Förvaring af larver och puppor under vintern. Under föregående vinter insattes larver och puppor, som befunno sig i jorden uti krukor, i en större bur af järntrådsnät, hvilken fiek stå ute under alla väder ända till våren. Det hade näm- ligen visat sig vara nästan omöjligt att förvara sådana lef- vande under tak, äfven om det skedde i kallrum, emedan de angrepos af mögel. Resultatet af det sist använda förvarings- sättet syntes blifva bättre, åtminstone hvad stekellarver be-- träffar, ty rätt många sådana blefvo puppor och slutligen full- bildade insekter. Vanliga blomkrukor med hål i botten, hvari- genom Öfverrlödigt vatten kan bortrinna, torde vara de lämpligaste förvaringskärlen. Man måste dock se till, att regn- eller snö- vatten, som samlas ofvanpå den kälade jorden, aflägsnas, på det att is ej skall bildas och spränga sönder kärlen. Undertecknad har jämte vid Anstalten förekommande andra göromål, som nämndt är, utfört omständliga undersök- ningar af rönnbär från alla platser, hvarifrån material insändts, 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. samt tillvaratagit de i bären förekommande insektlarverna, för att =) om möjligt fa utrönt deras art och förhällande till odlad frukt. Det ganska rikhaltiga materialet ôfvervintrar nu ute i fria luften uti kärl och burar. Assistenten har biträdt vid förekommande arbeten, före- tagit de flesta tjänsteresorna, hållit föredrag om skadeinsekter, _ : där så önskats, samt genomgått mindre kurser i praktisk entomologi vid trädgärdsskolorna à Landtbruksakademiens Experimentalfält, Bergiilund och Rosendal. Dessutom har han bland annat fortsatt bestämmandet och ordnandet af Anstaltens stekelsamling samt gjort förberedande insamlingar och studier af våra bladlöss, hvilka i ekonomiskt hänseende särdeles viktiga insekter hittills varit alltför mycket försummade af svenska entomologer. Såsom biträde under den brådaste tiden af sommaren har studeranden PER GEUER varit anställd. Anstaltens vaktmästare har, då tiden tillåtit, utfört be- sprutningar i några grannträdgårdar. Utplantering af träd och buskar kunde ske endast i mycket liten skala, emedan området numera är nästan fullplanteradt. : Som vanligt hafva uppdragits nästan alla våra odlade gagn- växter, för att ej sakna föda pa nara hall at de larver; som insamlats pa stället eller under resorna samt sadana, som in- sändts för undersükningar. Flera arter hafva visserligen förut blifvit uppfödda, iakttagna och beskrifna, men sädant maste upprepas, dels für kontroll och dels für iakkttagelser under olika fürhällanden. Utfürligare redogörelse härfür kommer att efterhand offent- liggöras. Liksom föregäende är äro nästan alla ôfvervintrande för- söksinsekter i sina kärl utställda under bar himmel, utsatta för alla väder, hvilket, som nämdt är, synes hafva ett godt in- flytande på deras lif och utveckling. = Endast några folkskolor hafva under året begärt och er- hållit mindre insektsamlingar för undervisningen. ‘ Arsberättelsen für 1903 äfvensom »Uppsatser i praktisk entomologi» hafva utdelats kostnadsfritt till flera personer, som daraf kunnat draga nytta. ie pe LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 31 __ Antalet besök för erhållande af upplysningar har uppgått till 66, dessutom hafva två tyska vetenskapsmän hedrat An- stalten genom sin närvaro. Af kejsargrönt har härstädes utlämnats 82 kg., det mesta i mindre poster, samt dessutom genom firman G. SJö- STEDT & C:1 i Göteborg 254,5 kgm. Hur mycket som genom färg- handlare blifvit såldt, är icke bekant. Förlidet år utlämnades från anstalten 205,5 och från G. Sjosrepr blott 59 kg. Bemyndigande att använda detta giftiga ämne mot in- sekter har härifrån lämnats till 226 personer under år 1904, hvarigenom deras antal, som äga författningsenligt tillstånd, numera uppgår till 1028. Något olycksfall, förorsakadt genom ovarsamt handhafvande af giftämnet har, som var att vänta, ej afhörts. Enligt diariet hafva skrifvelsernas antal under året uppgått till 713, hvilket visserligen är mindre än för de två nästföre- gående åren, men skillnaden är mer skenbar än verklig, emedan skrifvelserna om bemyndigande i de flesta fall blifva två från hvarje sökande, och båda förut intagits i diariet under särskilda nummer, men i år med endast ett. Manga skrifvelser hafva åtföljts af prof på insekter och begäran om upplysningar om dessas namn samt medel mot dem. Äfven skogsinsekter och parasitsvampar hafva utgjort föremål för förfrågningar, som besvarats så godt ske kunnat. Telefonbuden hafva varit många, men endast undantagsvis bokförts. Af den förlidet år till allmänhetens tjänst utgifna »Våra för fruktträd och bärbuskar skadligaste insekter» har tryckts en tredje genomsedd upplaga. Flera uppsatser om skadeinsekter hafva lämnats, till all- männa tidningar, såväl af assistenten som undertecknad. Bland gåfvor till anstalten må här med tacksamhet om- nämnas: Entomologiska Föreningen: Tillräckligt antal af Uppsatser i praktisk entomologi för byten med institutioner och enskilda. Direktör O. STJERNQUIST: Stockholms läns kalender. 1903. Redaktör G. Bovin: »Viola». Direktör G. Linn: » Trädgården» samt diverse försöksplantor. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. = Konservator H. MucHaArpt, Helsingborg, stud. E. MJöBERG och HELGE Rosen: Insekter. Regementsläkaren d:r L. TRAFVENFELT, Umeå: Smäfjärilar från nordliga lokaler. Professor Y. Sjöstepr! Sveriges Statskalender för 1903 m. m. Undertecknad: Böcker m. m. Direktör E. Linpcren: En bok om Löfskogsnunnan i N., Amerika m. m. Herr EUGEN JOHANSSON, Dannemora: en Dödskallefjäril. Dessutom hafva flera personer välvilligt sändt försöks- material. För Riksmusei entomologiska afdelning har afsatts ät- skilliga preparerade smäfjärilar, bland hvilka mänga blifvit in- samlade eller utkläckta vid Anstalten. Tiänstemännens resor. Undertecknad har gjort tvä kortare resor i tjänsteärender samt en af mer privat natur, hvartill ej söktes förordnande. l. Till Oscarshöjd vid Floda järnvägsstation i Alfsborgs län, på grund af rekvisition från major Craes Grit. Insekt- larver förekommo säväl à nämnda villas omräde som i träd- gärdarna i grannskapet, och man önskade erhälla upplysningar och räd för deras utrotande. Resan anträddes den 20 juni under vackert och varmt väder, hvilket dock snart slog om till regnbyar och lägre temperatur, hvarigenom undersökningarna ganska mycket hin- drades. Egendomen utgöres af omkring 6 h:ar jord och är, som namnet antyder, belägen mycket högt samt skiljes frän det ungefär lika belägna Floda gods endast genom en smal och mycket djup dalgäng. Hela omrädet bestär af gärdsplan, träd- gärd och park, den senare bevuxen med höga björkar, ekar, almar m. fl. träd, hvilka nu voro nästan kala, synnerligast nedtill, genom fjärillarvers angrepp. Frostfjärillarver syntes nu ej till, emedan de redan begifvit sig till jorden för att där är \ LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN‘ 1904. 33 gå i puppa; men af lindmätarens larver voro ännu tusentals kvar förnämligast å de nedersta grenarna. Några utmärkt vackra hängbjürkar å gårdsplanen voro särdeles illa åtgångna. Besprutning med kejsargrönt hade nog här gjort god verkan och lätt kunnat utföras, i anseende därtill, att blott högst få larver klättrat högre upp i de stora träden. Detta arbete påbörjades äfven under mitt uppehåll på stället, men kom nu för sent att skydda löfskruden; då likväl larverna ännu voro kvar i träden, var det antagligt, att besprutningen skulie döda många af dem till nytta för kommande år. Några fruktträd i dvärgform voro alldeles kalätna, helt säkert genom’ frostfjärillarver. Andra skadeinsekter syntes ännu ej i nämnvärd grad hafva gjort sig påminda. Äfven vid Floda saknades ej bevis för besprutningars goda verkan, ty af tvenne trädgårdar, som skildes blott genom uppkörsvägen till Oscarshüjd, var den ena besprutad, den andra icke. I den förra stodo träden vackert gröna, men i den senare voro de kalätna och liksom brunbrända. Stararna hade infunnit sig på platsen i stor mängd och hindrades ej af regnet att ifrigt borfplocka en mängd larver, dels från kvistarna och dels från marken under träden. Skada blott att de uppträdde allt för sent för att göra nämnvärd nytta vid denna härjning. Hälkar, som hyst innebyggare, funnos många, men detta oaktadt blefvo träden sköflade. Un- der vanliga förhållanden kunna fåglarna kanske hålla larverna inom tillbörliga gränser, men om insekterna någon gång af en eller annan orsak omåttligt förökas, blifva fåglarna mot dem nästan vanmäktiga, emedan deras ökning i antal ej kan äga rum i samma grad som insekternas. I Sköfde gjordes ett uppehåll på hemvägen, då ett par trädgårdar togos i närmare betraktande och anvisningar läm- nades. 2. Till Gripsholm den 11 augusti. Efter anmodan af ståthållaren på slottet infann jag mig därstädes nämnda dag för att åter taga fruktträdplanteringen i skärskådande. Alla träden hade besprutats med ett halft gram kejsargrönt per -liter vatten såväl denna som föregående sommar. Medlet Entomol. Tidskr. Årg. 26, H. 1 (1905). : 3 34 ENFOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. hade begagnats äfven -1902, men da något för sent, eller först när flera träd voro kalätna, hvilket nu ej varit fallet, I den mindre, nära slottet belägna trädgården, i hvilken — träden äro äldre och i utmärkt skick, var frukten så ymnig, att grenarna knappast förmådde uppbära densamma, och samma var förhållandet med bärbuskar och bigarråträd. Här hade. besprutning ägt rum; men i en alldeles bredvid liggande träd- gård var detta arbete försummadt, hvarför frostfjärillarverna där fått fullgöra sitt förstöringsarbete. Följden häraf var den, att knappast en enda fruktkart kunde upptäckas inom denna trädgård: Den större, längre bort från slottet belägna trädgården, som blott för få år sedan anlades och lär innehålla omkring 3,500 — fruktträd, togs sedan 1 betraktande. Första besprut- ningen hade i är verkställts något för tidigt för att göra syn- bar nytta. ‘lroligen hade dock många vecklarelarver, som tidigt äta sig in uti knopparna, därigenom blifvit dödade. Den andra besprutningen hade vidtagits, då knopparna började öppna sig, och i följd af enitidningarna införd uppmaning från | Anstalten. Den sista besprutningen hade haft en utmärkt verkan, ty man. fick nu leta efter ett af larver skadadt blad, och träden, äfven de knappast meterhöga dvärgarna, buro ymnigt med frukt af vacker och god beskaffenhet. Till och med sådana slag som t. ex. oranie, gravensteiner, ribston m. fl;, hvilka ansetts ömtåliga för besprutning, syntes ännu åtminstone full- komligt felfria, om man undantager en eller annan liten brun fläck, liknande: sådana efter Fusicladium, hvilka voro utan betydelse. 3. Till Skepparviken à Värmdön den 19 augusti, en- skild resa för att undersöka frukttrâdens tillständ därstädes. I flera föregäende ärsberättelser framhälles, att monilia- svampen. under en följd af år mer och mindre härjat frukt- träden a nämnda lägenhet, och att flera försök blifvit gjorda, att genom besprutning. med bordeauxvätska sätta en gräns för sjukdomen, hvilka dock ej visat önskvärdt resultat. Äfven i år voro rätt manga af fruktträden ganska starkt angripna. En af orsakerna härtill kan möjligen bestå däruti, att träden \ orne BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTVREISEN 1904. 35 -planterats för tätt, så att kronorna nu beröra eller tränga in i hvarandra, hvarigenom luftväxlingen minskats. Nästan inga spår efter skadeinsekter syntes till, ej ens efter frostfjäriln, hvartill trädgårdens isolerade läge torde få anses som orsak. Fruktsättningen hade varit tämligen normal. | Assistenten Tullgrens tjänsteresor hafva varit flera, nämligen: I. Till Uppsala. Redan under sistlidna är (1903) hade "Anstalten erhållit meddelande om, att i en därvarande ängkvarn sedan åtskilliga år tillbaka det s. k. kvarnmottet (Fphestia kuehmella Zri1.) innästlat sig och nu förökat sig till sådan mängd, att stora olägenheter däraf förorsakades. Assistenten erhöll då förordnande att samma höst besöka nämnda kvarn für att studera skadedjuret närmare. Da emellertid kvarnen då befann sig i full gång, kunde blott några smärre försök anställas, hvilka ej utfüllo med godt resultat. I början af detta år skulle emellertid kvarnen stå en tid i och för allmän rengöring, och var det då af stort intresse att änyo få besöka densamma för att ytterligare studera skadeinsekterna. Nytt förordnande erhölls, och den 14—19 februari besöktes änyo Uppsala. Kvarnen befanns synnerligen starkt infekterad, sär- skildt i de våningar, som innehöllo trämaskiner. Särskildt uti transportrören, såväl de vanliga uppfordringarna som de hori- sontella s. k. sniglarna, påträffades ovanligt stora mängder larver, inspunna i ofta tumstjocka kakor. Gifvet är, att alla rörled- ningar erbjuda de största svårigheterna för rengöring. Särskildt äro sniglarna, som befinna sig omedelbart under taket, svåra att komma åt invändigt, då de sakna öppningar i botten och på sidorna samt blott kunna öppnas med lock upptill, omedel- bart under tak och bjälkar. I de större dubbelsiktarna var utom trävirket äfven sidenduken så godt som täppt af »spinst». Den horisontella plansikten var däremot ännu fri från ohyran. I en synnerligen invecklad putsmaskin påträffades äfven massor af larver, dessutom sutto öfverallt i springor i golf och tak mängder af fullvuxna larver, inspunna i kokonger eller ock för- vandlade till puppor. Lyckligtvis voro de egentliga mjölma- gasinen nästan alldeles fria, samma var förhållandet med sä- . 36 - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. desmagasinen eller i de i rum, i hvilka säden maldes: Under 3 rengöringsarbetet tog man sönder alla maskiner, öfverallt … skrapades och borstades. Utan tvifvel blef på detta sätt- 3 största delen af skadedjuren förintad. Dock, så länge en ak - drig så liten stamtrupp finnes kvar, kan man ej hoppas bli — kvitt ohyran, då dess förökningsförmåga är synnerligen stor. Vid detta liksom föregående besök anställdes några smärre - utrotningsförsök, hvilka dock nu liksom då misslyckades: Bland försöken vill jag här blott omnämna ett par dylika. En putsmaskin om c:a 7 kmtrs rymdinnehäll tätades så noga som möjligt. På vattenbad om c:a 30 insattes 8 skålar med sammanlagdt 125 gram kolsvafla. Apparaten tillstängdes, tä- tades ytterligare och lämnades orörd under 24 timmar. Efter denna tid framtogos larverna. Dessa sågo alldeles. döda ut, klämdes och vredos med en pincett, men när man värmt dem en liten smula, kvicknade de till, trots den ovarsamma behandlingen. . Orsaken till att kolsvaflan här ej verkat, var nog den låga temperaturen. I rummet hade under natten varit c:a — 10, och temperaturen var blott föga mindre under dagen. Kylan hade tydligen också varit orsaken till larvernas orörlighet: Försöket gjordes om i ett uppfordringsrör af c:a 1 meters längd. En tämligen” stor kvantitet inhälldes. Följande dag anträffades visserligen många döda, men äfven åtskilliga lef- vande larver, hvadan resultatet var otillfredsställande. En af orsakerna till att försöken öfver hufvud taget miss- lyckades var nog också, att larverna voro vid tiden för be- söket inspunna i täta kokonger, färdiga till förpuppning. Ett rikt material larver hemfördes till Anstalten, hvilket sedermera föranledt talrika experiment och » undersökningar. Resultatet af dessa kommer att publiceras i en särskild uppsats. à SEN done it À fr edit ef le: re are a à dm 2. Till Kinnekulle. Från grefve G. HawzLrox à Hjelm- | säter hade till Anstalten ingått meddelande, att ett klöfverfält flera år varit mer eller mindre förstördt, i det gula fläckar här och hvar uppkommit, jämte anhållan om upplysning rörande dennå egendomliga »klöfversjuka», som förmodades uppkom- mit genom någon skadeinsekt. Uti skrifvelse till Landtbruks- styrelsen anhölls om förordnande åt assistenten, att genom undersökning pa platsen söka utröna orsakerna till sjukdomen, ¢ WIE RENNEN A ler à 4 4 LE AT 3 > “ ER L LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 37 samt att samtidigt företaga undersökningar i trädgårdarna i trakten, hvilka föregående somrar varit starkt angripna af frostfjärillarver. Den 17 maj afreste assistenten till Blomberg för att af där boende - förvaltaren E. Herrström inhämta närmare upp- lysningar rörande det sjuka klöfverfältet. Det upplystes då, att det angripna fältet var l:sta årets vall, hvilken regelbundet varit mer eller mindre förstörd, under det 2:dra årets: vall däremot varit grön och tät. I år var förhållandet äfven så, oaktadt de båda vallarna blott voro skilda åt genom en smal körväg. Under de följande dagarna verkställdes några under- sökningar. Klôfvertufvorna a årets vall voro i öfvervägande mängd gula eller visade tendens att gulna. Några skador à blad och stjälk kunde ej skönjas, och ej heller tycktes man kunna tillskrifva några under marken varande insektlarver eller nematoder sjukdomsorsaken. Däremot gjordes den iakttagel- sen, att flertalet af de "sjuka bladen voro bevuxna med en mögelsvamp, som förmodligen var den egentliga sjukdoms- orsaken. Ett prof medtogs hem, och vid bestämning af svampen, som välvilligt utfördes af amanuensen T. VESTERGREN, visade den sig vara Perenospora trifoliorum DE By, en på klöf- verarter och lucern ofta uppträdande svår parasitsvamp. När- mare upplysningar rörande denna svamp återfinnas i en upp- sats af prof. Jakop Erıksson i Meddelanden från Kongl. Landt- bruks-Akademiens Experimentalfält N:o 11, 1890. I planen för resan. ingick äfven, som ofvan nämnts, att besöka trädgårdarna kring Kinnekulle. Den 20 afreste assi- stenten till Råbäck, och samma dag besöktes Råbäcks träd- gård samt trädgårdarna vid Hönsäter och Hellekis. 'Svår härj- ning hade de sista aren ägt rum, och äfven nu på vären tycktes man kunna skönja förposterna till sommarens insekt- harjning, i det talrika knoppar à träden voro maskstungna samt innehöllo sma larver, antagligen af frostfjäriln. Föl- jande dag besöktes trädgärdar i Medelplana, Österplana, Törn- säter och Gössäter. Den sistnämnda nyanlagda och välskötta trädgården tillhörde ingeniör ©. Unven. Äfven här hade »masken» slagit sig ner, men rationell besprutning, som äfven nu skulle företagas, gaf hopp om godt resultat. På sist- 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. nämnda ställe iakttogs en mängd Phvllobius pyri L., som: höll till, i stundom ett 20-tal exemplar, på de yttersta kvi- starna af några nyplanterade träd. Samma dag på aftonen återvände assistenten till Stockholm. 3. Till Kvarsebo. Sedan några år tillbaka, under hvilka svår härjning å björkskog genom björkfrostfjäriln (Cheima- tobia boreata Hürn.) ägt rum, har alltsomoftast framkommit . påståendet, att denna art jämte den vanliga frostfjäriln, stun- dom angriper äfven granar. Ett liknande meddelande ankom till Anstalten genom d:r HurrixG, Norrköping, hvilken iakttagit massor af larver i smärre granar i den af nämnda fjäril här- jade björkskogen väster om Kvarsebo å Östkinds härads all- männing. För att klargöra denna fråga erhöll assistenten förord- nande att besöka nämnda plats. Redan under järnvägsresan kunde man här och hvar spåra härjningar i björkskogen. De märktes lätt därigenom, att träden voro kala och risiga utom i själfva toppen, som ännu var grön och löfvad. Vid Stig- tomta järnvägsstation erhölls tillfälle på nära håll iakttaga lar- verna och resultatet af deras verksamhet. Nu hade den egentliga härjningsperioden slutat, blott enstaka larver funnos kvar, som feta och frodiga sutto i hvila mellan sammanspunna | eller hopvikna blad, afvaktande tidpunkten att lämna träden och förpuppa sig i jorden. Träden voro öfver allt totalt kala utom själfva topparna. Omedelbart efter ankomsten till. det härjade området vid Kvarsebo företogs en första undersökning. Platsen, där man trott sig iakttaga härjning å granar, utgjordes af en tämligen liten, af gran- och tallskog. begränsad björkhage, i hvilken bland undervegetationen växte smärre granar om ett par meters höjd. Björkarna voro fruktansvärdt kala (jämför fo- tografien a annat ställe). I granarna under björkarna sutto talrika larver, som emellertid i de flesta fall voro döda af någon oförklarlig anledning, och dessutom voro granarna öfverdragna med ett tätt nät af spindelväfslika trådar, tyd- ligen härrörande från frostfjärillarverna. Vid en närmare gransk- ning befunnos här och hvar barren delvis förstörda, dock ej af- eller söndergnagda, utan blott sin yttre hälft vissnade LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRURSSTYRELSEN 1904. 39 och gula. Några verkliga gnagspär anträffades ej. På grund häraf och emedan de misstänkta granarna i regel stodo all- deles under härjade björkar, är det omöjligt för närvarande bi- träda den åsikten, att larverna skulle förstöra barren. När larverna sänkt sig ner från björkarna för att i marken spinna sig kokönger och fürpuppas, ha de fastnat i granarna samt under arbetet att komma därifrån allt mera trasslat in sig, grantoppen har blifvit öfverdragen med otaliga spinntrådar, och slutligen har larven alldeles blifvit fast. Talrika döda larver anträffades också öfverallt i granarna. Några verkliga farhågor för att larverna sålunda skulle angripa barrträd före- ligga tydligen ej för närvarande. 4. Till Forsse försöksfält i Ångermanland. Från fil. d:r E. ©. Arenanper, länsagronomen i Västernorrlands län, hade ingått begäran till Landtbruksstyrelsen om biträde af Statens Entomologiska Anstalt för undersökning och utrö- nande af skadeinsekters förekomst vid Forsse försöksfält. Assistenten erhöll förordnande att utföra detta uppdrag. Den 27 juli besöktes försöksfältet. Detta anlades 1901 på Väster- norrlands läns hushållningssällskaps bekostnad och har till uppgift. dels att vara ett försöksfält för praktiska fältförsök, dels ett demonstrationsfält för länets jordbrukare. Anordnin- garna voro i allo synnerligen praktiska och lämpade för kom- parativa studier. Beträffande skadeinsekters förekomst är ej mycket att säga. Ingenstädes kunde upptäckas något, som med minsta fog kunde kallas härjning. De enda, som kunna vara värda ett omnämnande, voro bladlopporna, som dock ej förekommo i sådan mängd, att verklig skada uppkommit. Här och hvar syntes äfven en del »hvitax», orsakade af blåsfo- tingar. Däremot gjordes den iakttagelsen, att i den närbelägna barrskogen larvkolonier af Lophyrus rufus Revz. voro ytterst vanliga. Dock torde de ännu ej ha utvecklat sig till sådan mängd, att någon fara för skogen kan komma på tal. Blad- löss voro äfven rätt allmänna, men tycktes ej uppträda på några af försöksväxterna, Att ett intimare samarbete mellan statens entomologer och detta försöksfält skulle vara bäde af praktiskt och vetenskap- ligt intresse är otvifvelaktigt. Dock fordras, för att ett verk- 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ligt resultat skulle kunna vinnas, upprepade undersökningar - under vegatationsperiodens lopp. Så t. ex. skulle har lämp- ligen kunna göras studier öfver »hvitaxigheten» och öfver — fjärillarver, som angripa våra sädes- och grässlag m.m. Det trängande behofvet af arbete å andra orter och med andra praktiskt mera betydelsefulla frågor -synes dock tills vidare lägga hinder i vägen för ett sådant samarbete. 5. Till Torpunga och Enköpingstrakten. Uti skrif- velser till Statens Entomologiska Anstalt hade meddelats, att hvete och korn på flera ställen inom Uppland och Västman- land vore angripna af en skadeinsekt, som vid närmare un- _ dersökning befanns vara kornmyggan (Cecidomyia destruc- tor Say.). Da denna är att räkna bland vara för sä- den skadligaste insekter, var det af stor vikt närmare fa kannedom om dess fürekomst och frekvens, och fürordnades assistenten därför att besöka de hittills kanda fyndorterna inom nämnda landskap. Först besöktes Torpunga i Torpa socken, Västmanland. Här befanns företrädesvis kornet rätt illa an- gripet. Af denna orsak och andra klimatologiska skäl ansågs skörden komma att bli under medelmåttan. Öfverallt på korn- fältet anträffades talrika kullfallna strån, och undersöktes dessa närmare, påträffades inom den nedersta bladslidan ofta talrika cuppor, af hvilka en del voro alldeles nybildade.. I regel voro stråna bräckta vid denna ledknut. Från Torpunga hemfördes samtliga strån a en kvadratmeters yta, men oaktadt talrika angripna stran befunno sig bland dem, framkläcktes sedermera under hösten inga myggor. Från Torpunga ställdes färden till Enköping via Kvick- sund, där en utflykt till Sundbyvik företogs. På sistnämnda egendom hade man ej någon kännedom- om kornmyggan men hade försport, att den sannolikt förekommit à Tumba och Råby egendomar. I Enköping besöktes Enköpings-tid- ningens redaktör, hvilken meddelade, att kornmyggor äfven uppträdt i Grillby. Från Enköping företogs först en utflykt - till Nykvarn. Under vägen dit undersöktes några andra plat- ser. I Hansta anträffades a en kornäker rikligt med mygg- puppor, däremot syntes ej till nägra i Dorsilla eller Gunstigbo. A en ingeniör Aruxp i Nykvarn tillhörig kornaker förekom \ LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDIBRUKSSTYRELSEN 1904. 41 myggan relativt sparsamt. Ätminstone torde man ej kunna ‚ uppskatta de kullfallna sträens antal till mer är 5 %. Följande dag ställdes färden till Längtibble till landtbru- karen LE. V. Larsson. I förbifarten erfors att kornet skulle vara ganska illa medfaret 1 Viggeby. - Å herr LARSSON tillhörig kornåker voro kornmyggornas antal synnerligen stort. Man skulle nästan våga uppskatta de kullfallna strånas antal till c:a 25 4. Härtill kommer dessutom de för växtligheten syn- nerligen ogynnsamma omständigheter, som innevarande som- mar rådt å nämnda plats, samtliga medverkande, till att skör- den torde bli synnerligen underhaltig. Äfven på de senast omnämnda lokalerna påträffades Nyss bildade puppor samt en och annan ännu ej förpuppad larv. Från samtliga lokaler hemfördes puppor, men under hösten framkläcktes egendomligt nog blott en enda mygga. Af vikt var, att framdeles under hösten erhålla tillfälle ånyo besöka härjningsområdena för vidare studier, och återfinnes redogö- relsen för detta andra besök under tjänsteresan n:o 7. 6. Till Stora Vrems landtbruksskola i Bohuslän. Från nämnda landtbruksskola hade insändts prof på korn- och hafre- stånd, hvilka af någon oförklarlig anledning blifvit afbitna strax under jordytan. Med anledning häraf erhöll assistenten «förordnande att på ort och ställe verkställa behöriga under- sökningar. | : Omedelbart efter ankomsten undersüktes de skadade fäl- ten, särskildt ett hafrefält, omedelbart intill garden. Öfverallt sägos mer eller mindre kullfallna strân, och när man tog i dem, befunnos de lösa, knappt kvarhällna genom en eller ett par smala rötter. R6tterna voro i regel afbitna c:a 1 cm. under rothalsen. Gräfningar . anställdes pa flera ställen. Af skade- djur anträffades endast nagra knäpparelarver. Afven uti gräs- vallen i en dikesren företogs gräfningar. Har erhölls en be- tydligt stôrre mängd larver. Genom füreständaren for skolan upplystes äfven, att knäpparelarver under flere ar härjat när- belägna akrar i ovanligt hög grad. Det är säledes tämligen antagligt, att dessa varit orsaken till förödelsen. Möjligen. skulle äfven blåst kunna ha varit orsaken. På våren stodo åkrarna sura som välling, och därefter kom en intensiv torka, 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. som gjorde jorden härd som sten. Det är därför ej omöjligt, att den starka blästen under sommaren bräckt af rötterna. Härför talar, att rötterna voro jämnt afskurna och stumparna likalånga. 7. Mälaren rundt och till Adelsnäs trädgårdsskola På grund af kornmyggans uppträdande förliden sommar i Mälartrakterna, frostfjärilns fortsatta härjning därstädes samt rönnbärmalens ovanliga talrikhet detta år i Stockholms om- gifningar, erhöll assistenten förordnande besöka nämnda och andra närbelägna trakter i ändamål att: 1:o fortsätta under- sökningarna rörande kornmyggan, för att om möjligt utröna, huruvida dess larver förekomma äfven på höstsädesbrodden, det vill säga i en andra generation; 2:0 söka utreda, hvilka orsakerna kunde vara till de skador å blad och årsskott, som påståtts uppkomma efter besprutning med kejsargrönt, hvarför besök borde göras vid Adelsnäs och möjligen flera i trakten däromkring belägna trädgårdar, samt 3:0 undersöka rönnbären, där så ske kunde, enär nuvarande förhållanden syntes antyda, att rönnbärmalen komme att anställa härjning på äpplen näst- kommande år. Den 10 november afreste assistenten från Stockholm med Södertelje som närmaste mål. Ej långt från nämnda stad ligger en större egendom, Hanstavik, tillhörig herr S. HAMMAR-/ STRÖM. Da trädgården, enligt hvad som upplystes i Södertelje, under den gångna sommaren varit svårt härjad af skadein- sekter, var det af intresse därstädes göra ett besök. Träd- eärdsmästaren J. A. Nırsson lämnade välvilligt alla nödiga upplysningar. Det var nu fjärde sommaren frostfjärillarverna ödelagt träden. Men då ägaren ej ville kosta på något (!) för utrotandet af skadeinsekterna, hade heller intet blifvit gjordt. Träden voro visserligen till. större delen gamla och delvis torra, men det fanns en hel mängd träd, som stått att rädda: Här, liksom i de flesta äldre trädgårdsanläggningar, träffades gamla parkträd i fruktträdgården, och omedelbart intill den låg björk- skog, som äfven varit starkt härjad af sannolikt Cheimatobia boreata. Angående besprutningen och trädens kransning -be- klagade trädgårdsmästaren, att de inträffade under tider, då man hade stort behof af arbetskraft för annat ändamål. Detta Ss LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 43 är en vanligt äterkommande anmärkning och visar, hurusom ‚ detta arbete i trädgården ännu betraktas som en bisak. Det vore väl tvärtom naturligt, att alla åtgärder, som kunna bi- draga att gifva en god fruktskörd, betraktas som de förnämsta arbetena i trädgården, hvilka af inga anledningar finge för- summas. Men ännu ha vi tyvärr ej kommit så långt, att folk, inte ens trädgärdsınästarne, förstå att uppskatta fruktträden som en af de härligaste och bästa gåfvor jorden skänker oss, och hvilka vi därför böra, vårda oss om, så långt i vår makt står. Detta vare emellertid ej sagdt som någon speciell insi- nuation mot trädgårdsmästaren å Hanstavik. Utom frostfjärilar hade ätkilliga andra skadeinsekter härjat trädgården. Särskildt voro några äldre päronträd illa utsatta. Utom af myriader blad- löss voro grenarna här och hvar tätt besatta med Psy//a- larver. Resultatet af alla dessa djurs sugningar visade sig à skott och blad. De förra voro svaga och med öfverallt för- störd bark, de senare voro svarta och abnormt böjda och rullade. Träden företedde dessutom en sorglig anblick genom mängden af torra risiga grenar. Bladlössen voro dessutom talrika å äpple- och plommonträd. Gurkorna hade äfvenledes varit starkt besvärade af desamma, något som varit ytterst vanligt under denna sommar. Till trädgården hörde äfven ett gammalt och högst opraktiskt växthus, i hvilket spinn och s. k. ullöss fritt fingo hålla till godo med aprikoserna. Man skulle godt kunna påstå, att trädgården var ett härligt skade- insekternas eldorado, där de tills vidare fritt kunde utveckla sig och tillväxa i välmåga. Samma dag gjordes äfven ett besök hos trädgårdsmästa- ren EHNBERG à Ekhamra. Hos honom var förhållandena dia- metralt motsatta. Denne var en ifrig förkämpe för be- sprutningen och fick också genom en präktig skörd en riklig lön. Äfven andra i orten, som i likhet med honom skyddat fruktträden genom besprutning, hade i år kunnat glädja sig åt synnerligen god skörd. Men en af de viktigaste orsakerna till det goda resultatet var, enligt herr Ehnbergs utsago, att han besprutat i rat tid samt med största omsorg. Betraf- fande kejsargrönts förmodade skadliga inflytande på småfåglar hade intet märkts, och detta oaktadt såväl han själf som Ek- ek . - te > 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. = hamras ägare, fabrikör EKENBERG, lagt sig särskildt vinn om, att taga reda på, om verkligen smäfäglarna ledo men af be- sprutningen. Fåglarna voro äfven ytterst talrika i trädgården, | hvarför man också har anledning fästa särskildt afseende vid detta uttalande. Inga skador på frukt eller gröna delar hade heller iakttagits. Bladlöss hade varit allmänna, särskildt på gurkor, men till följd af omsorgsfull besprutning och beskäring hade de dödats. Besprutning med kvassin ansågs vara det bästa medlet. EHNBERG berättade ett par ganska betecknande historier. På ett stäile hade man ej sprutat, emedan frun i huset var rädd för förgiftning, på ett annat hade man ansett medlet för dyrbart! Herr EHNnBERG ansåg kransningen vara af mindre betydelse, en omsorgsfull besprutning i rätt tid var det enda, som hjälpte. En person i trakten hade underlåtit alla åtgärder, då han ansåg, att härjningen skulle vara slut gången kaläten. Rönnbären voro i trakten kring Södertelje, så vidt assi- . stenten hade tillfälle se, blott lindrigt angripna. Följande dag den 11 oktober besöktes Mariefred och fö- retogs därifrån en utfärd till Hernön och till Näsby egendom. Först besöktes Hernön, hvars arrendator hade talrika både äldre och yngre fruktträd, men alla syntes mer eller mindre vanskötta. Här hade ej varit nägon skörd pä tre ärs tid, men »nästa ar skulle det bli frukt», det var hans fasta 6fver— tygelse. Nagra moderna hjälpmedel mot »masken» hade han ej proberat. Det var för besvärligt, och dessutom trodde han hvarken pä den ena eller andra metoden, och här liksom män- genstädes var det den oförfalskade, naiva »tron», som var den bestämmande. - Äfven i mänga andra afseenden tycktes man här vara behärskad af 6fvertygelsen, att om blott väx- terna finge sköta sig själfva, skulle de nog gifva skörd ändä. Frän Hernön ställdes färden till Näsby stora gods, hvars trädgårdsmästare, C. J. AxrING, däremot var lifligt intresserad för allt, som kunde göras för fruktodlingen. Men här äter- funnos de gamla stötestenarna. Midt i fruktträdgärden stodo höga lindar och lummiga buskager, de svåraste hindren för — ett effektivt besprutningsarbete. Dessutom var frukten uteslu- efter tre år. I år stod emellertid hans trädgård för fjärde - & LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 45 tande afsedd för gärdens eget behof, och till följd däraf var det ej så noga med de friplanterade fruktträden, frukthusen skänkte alltid tillräckligt af den nüdvändiga dessertfrukten. _ Nagra omfattande åtgärder hade af dessa anledningar ej vid- "tagits af trädgårdsmästaren. Han hade gjort några halm- kransar och tjärat dem, likaledes pappgördlar med tjära, men samtliga voro odugliga, då tjäran naturligtvis torkat. Lim an- sags af vederbörande vara för dyrt, hvarför han ej fått till- fälle pröfva dylikt. Frostfjärilarna hade ännu ej synts till i parken, då de däremot vid Gripsholm varit ytterligt talrika enligt direktör Joxssoxs utsago. Till anläggningen vid Näsby hörde en mängd växthus, nästan alla af äldre typ, men såväl vindrufvor som persikor, aprikoser, tomater och dylikt hade gifvit en synnerligen riklig skörd och dittills varit i det närmaste fria från skadedjur. Egentligen blott ett persiketräd var något angripet af spinn och sköldlöss. Bärbuskarna hade varit relativt fria från skadeinsekter, blott en och annan krusbärsbuske hade besvärats af krus- bärsteklar. l Såväl å Hernön som kring Näsby undersöktes rönnarna. Bären tycktes vara tämligen rikligt angripna, men dock ej i så hög grad som i trakten kring Stockholm. Den 12 oktober besöktes Gripsholms storartade fruktträd- gård. Besprutningsresultatet ansågs vara synnerligen tillfreds- ställande. Fruktskörden hade blifvit öfver förväntan stor i förhållande till anläggningens ålder. Några som helst skador till följd af besprutningen hade ej förmärkts. Nu på hösten för- märktes just inga skadeinsekter. Endast plommonträden voro fortfarande delvis infekterade af en bladlus, Hyalopterus prumi FaBrR., och ett par mindre päronträd af Erioplyes piri PAGENST. Rönnbären voro helt obetydligt angripna. Samma dag afreste assistenten till Strengnäs, hvarifrån pa eftermiddagen gjordes en utflykt till Ulfhäll. Trädgården, som var ganska stor, låg inbäddad mellan höga och gamla parkträd, till följd hvaraf besprutning var alldeles omöjlig. Limning med vagnsmörja och tjära hade försökts, men utan märkbart resultat, de gamla parkträden levererade ständigt nya trupper. Och trots upprepad begäran om gallring af träden > 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. | ville ägaren af pietet mot de åldriga "stammarna ej gå in därpå. Någon skörd hade man ej fått. Äfven här voro rönnarna blott lindrigt angripna. Af särskildt intresse var en upplysning om, att korn- myggan grasserat i trakten. Några mera detaljerade upplys- ningar om /var den uppträdt kunde likväl ej erhållas. Följande dag företogs en längre utfärd till några egen- domar å de stora mälaröarna Tosterö, Tynnelsö och Selaön. Tynnelsö gamla trädgård är ganska vidtomfattande. In- alles torde den räkna c:a 800 fruktträd. Flertalet af dessa träd voro relativt gamla. Under de senaste åren hade skör- den varit ringa till följd af stark frostfjärilhärjning. Visser- ligen hade man sökt skydda träden genom tjärringar, direkt anbringade på stammarna, men utan resultat Och mindre underligt var väl det. Tjäran torkar ju mycket snart, och intet hindrar då fjärilarna passera upp för stammarna. Mycket ofta var det äfven så, att krusbärsbuskar eller vinbärsbuskar stodo nära träden och bildade brygger upp till de nedersta grenarna. Några besprutningar hade ej vidtagits, då man an- såg, det skulle bli för kostsamt. Detta är en ganska vanligt återkommande invändning. Om man beräknar, att i en träd- gård pa SOO träd hvarje trad besprutas med 10 liter kejsar- sröntblandning, hvilket säkerligen ar för mycket tilltaget, atgar inalles 8,000 liter, innehållande 4 kg. kejsargrünt à 3.50 = 14 kr. Kommer sa till nysläckt kalk 8 kg., lat oss säga 50 Gre. Tva arbetare, hvardera aflönade med 2 kr. pr dag, behöfva säkerligen ej üfver 6 dagsverken att bespruta 800 trad. Kost- nad för dem således 24 kr. Utgiften inalles uppgår sålunda für en besprutning till högst kronor 38.50. For tvenne be- sprutningar kr. 77. Detta vore val värdt riskera für möjlig- heten att få en något så när skaplig fruktskörd. Och när man betänker, att i Amerika, där man pa sina ställen har fruktträdsodlingar på tiotusentals träd, aldrig underlåter ett par besprutningar, är det väl sannolikt, att utgifterna ej äro utan märkbar valuta. KRönnbären voro i trakten kring Tynnelsö endast obetydligt angripna af larver. Hade man på Tynnelsü ej brytt sig om några verkliga åtgärder mot frostfjärillarverna, så tycktes däremot folkskole- Are ter TE TAMPAS BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904, 47 läraren. Nits Hatisren i Öfver Selö begagnat sig af och till fullo insett värdet af dem. I sin lilla trädgärdsanläggning hade han såväl sprutat som limmat träden och som belöning varit så godt som fri från »mask». Äfven hos ortens trädgärds- odlare: hade. han sökt inpränta vikten. af att på detta sätt vårda träden, men i de flesta fall utan någon synnerlig fram- gång. Några skador uppkomna efter besprutning hade han ej förmärkt. Härifrån fortsattes färden till Algö. Några som helst åt- gärder hade här ej vidtagits, men icke desto mindre kunde man glädja sig åt en synnerligen rik skörd. Stället låg täm- ligen isoleradt, hvarigenom man möjligen kan förklara frän- varon af frostfjärilar. Att denna förklaringsgrund ej är till- räcklig framgår däraf, att omkring en fjärdingsväg från Algö låg en annan, ännu mera isolerad egendom, Johanneslunda eller Janslunda, hvilken flera somrar å rad: varit totalt kaläten. Här hade inga som helst åtgärder vidtagits, och sannolikt skulle man ej heller bry sig om att framdeles vidtaga sådana. »Det hjälper inte», »det tror inte heller den eller den träd- gärdsmästaren», och dylika invändningar voro de enda svar, som. lämnades på de råd och upplysningar, som meddelades. Trädgården -syntes i alla afseenden vara ganska illa skött. Trädgårdsmästaren tycktes genom ortens aktoriteter i yrket blifvit öfvertygad om särskildt sprutningens oduglighet. Det är just ingen angenäm uppgift att söka agitera för en god sak inför personer, som behärskas af okunnigheten, parad med: blind tro på lika kvalificerade kamrater och bundna af en tyvärr alltför vanlig åkomma, oföretagsamheten, för att be- gagna ett lindrigt uttryck. Följande dag besöktes Torpunga, för att ånyo studera kornmyggan. Hufvudsaken var, att undersöka om hvetebrod- den innehöll några mygglarver. Undersökningen utföll ‘sa till vida med negativt resultat, att några larver, hvilka kunde till- höra kornmyggan, ej anträffades. Däremot förekom i ganska stor myckenhet en liten några millimeter lång, hvit, glänsande larv med svart hufvud. Denna hade: perforerat strået strax ofvan. rothalsen. Resultatet blef, att de ofvan jord varande delarna. vissnade, och att man med lätthet kunde rycka upp 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. brodden. Härvid gick strået i regeln af vid angreppspunkten. | à Stundom lâgo bladen nära nog lösa på marken. Omöjligt är” 3 ej, att denna larv tillhör någon af halmsteklarna, i-sa fall an- ° tagligen Cephus pygmeus L. Äfven den gamla stubben à under sommaren angripna 4 korn- och hvetefält undersüktes. I denna sutto fortfarande pup- por i mängd. Flertalet syntes vara okläckt, men många i ena ändan uppspruckna, lämnande utgång vare sig för en mygga eller någon parasit. I ett par okläckta puppor anträffades . parasitlarver. Puppor af kornmyggan anträffades äfven rik- — ~ ligt på rågstubben. : . | À ett pâ gärden växande äppleträd var frukten lindrigt angripen af rönnbärsmalen (Argyresthia conjugella Zr11.). Den 15 oktober besüktes egendomarna Grönö, Ostuna och Västra Eknö i närheten af Köping. Fruktskörden var här relativt god.. Frostfjärillarverna hade varit mindre talrika under sommaren, än fallet varit föregående år. De rünnbär, som under färden undersöktes, voro så godt som fria fran Jarver. Följande dag vistades assistenten i Västerås, där bland annat sent på kvällen gjordes en rond genom några af stadens planteringar för att taga kännedom om rikligheten af svär-. mande fjärilar. På ett ställe, som uppgafs under sommaren ha varit synnerligen illa härjadt af larver, befanns antalet fjä- rilar nu synnerligen ringa. Oaktadt kvällen var synnerligen lämplig för fjärilarna, påträffades blott i medeltal 5 à 6 hanar på hvarje träd. Några sågos i kopulation med honor. Ej en enda ensam hona kunde däremot anträffas: Några kopulerande par lossades varsamt från träden, men föllo omedelbart till marken på grund af honans tyngd. Uppgifterna om, att ko- = pulerande par kunna af hanarna flygande transporteras upp i 3 träden, synas af denna och andra orsaker synnerligen tvifvel- aktiga. Den 17 oktober gjordes besök i Fullerö trädgård. Har _ var fruktskörden mycket god. Frostfjäriln hade ej förorsakat =~ någon svårare härjning under den gångna sommaren. Där- emot uppgafs den ha varit utomordentligt svar i den närbelägna Tidö trädgård. Vid Fullerö hade Argyresthia conjugella ZE. \ LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYREESEN 1904. 49 i nägon män angripit äpplena. Särskildt märktes nägra gragylling- och melonäpplen, som voro starkt maskstungna. På det hela taget hade trädgården varit ganska fri från skade- djur. Endast gurkorna hade varit svårt ansatta af bladlöss. Någon besprutning eller annan åtgärd hade ej behöft vidta- gas. På Tidö hade man däremot sprutat utan något resultat. Från Västerås begaf assistenten sig till kornmyggans härj- ningsområde vid Enköping. Först besöktes Dorsila där myg- gan under sommaren visat sig. På höstsädesbrodden kunde emellertid ej påträffas några larver, som kunde misstänkas tillhöra detta skadedjur. Däremot iakttogs knäpparlarver i stora mängder såväl på hvete- som rågåker. Detsamma var förhållandet vid Frössvi, tillhörigt ingeniör ÅLuUNnD À Nykvarn. Hvetebrodden var här utmärkt vacker och jämn, men här och hvar voro stråna afbitna under jordytan, sannolikt äfven af knäpparlarver. Rönnbären undersöktes äfven här, men syntes mindre angripna, däremot hade rönnbärmalens larver -träffats mycket talrikt i äpplen å ett några meter högt träd vid Nykvarn. Från Ultuna landtbruksinstitut hade äfven ingått medde- lande om härjning af kornmyggan. Pä grund häraf gjordes äfven ett besök därstädes. På hvetebrodden iakttogs här samma larver, som träffades vid Torpunga. Några verkliga mygg- larver syntes däremot ej till. Rönnbären i trakten voro så godt som fria från larver. Samma var förhållandet vid Jälla egendom öster om Upsala. Här borde rönnbärmalen kunna trifvas utmärkt, då på en längre sträcka landsvägen var kan- tad med höga, planterade rönnar. De förut omtalade larverna anträffades äfven här i hvetebrodden. Från Landtbrukaren Larsson i Längtibble i Frösthult hade under tiden meddelats, att hvetebrodden var mycket illa an- gripen af larver. Med anledning häraf ställdes resan åter till Enköping och därifrån till Långtibble för att närmare under- söka förhållandet. Det befanns då, att såväl hvete- som råg- brodden var mycket illa medfaren. Öfverallt sutto bruna vissnade strån, som alla voro mer eller mindre lösa. Om- kring 30 % af hvetet syntes häraf komma att gå ut. Sär- skildt anmärkningsvärdt var, att ett fält, som blifvit gödt med Entomol, Tidskr. Ars. 26, H. 1 (1905) 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. superfosfat och till följd däraf gifvit kraftigare växt, syntes vara afsevärdt mindre angripet. 5 2 Talrika strän undersöktes, men inga larver svntes till, oaktadt de blott för några dagar sedan visat sig i stor myc- kenhet. Slutligen anträffades dock några, hvilka med säker- het voro fluglarver, dock antagligen ej larver af kornmyggan. Så många, som kunde anträffas, medfördes hem till Entomo- logiska anstalten för att uppfödas. Inga larver, som kunde antagas vara af kornmyggan, uppspårades: Den 27 oktober afreste assistenten åter från Stockholm för att besöka Adelsnäs trädgårdar vid Åtvidaberg. Har hade 3 man sedan en tid tillbaka profvat några sorter frostfjärillim. - Af dessa syntes blott ett användbart, tillverkadt af Lenn- — MALM & C:o; i Linköping, ett par sorter från Sjopercs i Malmö och Ganns, i Upsala fabriker föreföllo däremot underhaltiga, i det de ytterligt lätt runno vid regnväder. Också bibehöllo de ej sin klibbighet så länge. | Egentliga orsaken till besöket vid Adelsnäs var att få kännedom om de skador å unga fruktträd, som uppkommit enligt. uppgift som följd af besprutning med kejsargrönt. Dessa bestodo i hufvudsak däri, att bladen på unga skott skadades och slutligen föllo af, hvarigenom skottet stannade i växten under cirka 14 dagar till 3 veckor. Särskildt tycktes det vara den 3:dje besprutningen, som menligt inverkade på bladen. Utom detta slags skada bildades ett slags frätskada, som snart öfverdrogs med korkväfnad på själfva skottaxeln. Äfven detta bidrog till hämmandet af längdtillväxten. Mera om dessa skador återfinnes på annat ställe i denna redogörelse. Äfven uttalades misstankar, att kvassia skulle kunna skada i vissa fall. Dessa skador skulle bero dels på lösningens styrka, dels på kvas- sians kvalitet. Af andra insekter, som varit föremål för skriftväxling och undersökning vid Anstalten, må här nämnas följande. Gulhäriga skinnarbaggen (Oiceoptoma opaca L.) skadade foderbetor vid Stensjöholm i Kronobergs län, hvarifrän prof x LS LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 51 sändes genom agronomen Herman Fropkvisr. Han omnämner, ‘att de svarta larverna i tre ar à rad Ödelagt foderbetfälten ä egendomen. I anseende till torkan förliden vär kunde de späda betplantorna ej repa sig efter angreppet, hvarför fältet maste omsäs med roffrö. Han hade ej märkt, att andra växter blifvit angripna. Fälten voro två, pa ett afständ af 200—300 meter från hvarandra, det ena hade güdslats med kreaturspillning, det andra med konstgjorda gödslingsämnen, men bäda hade utsatts för sköfling. Det gamla antagandet, att dessa insekter skulle uppträda endast där ladugärdspillning användts, synes sälunda ej hälla streck, utan fär möjligen an- ses som författarepähitt. Äfven från Hamra gård vid Tumba gjordes förfrågningar rörande _namnda skadedjur. Har hade äfven rotfrukter an- gripits. Angreppet utgick från fältets ena sida, hvilket ju an- tyder, att djuren invandrat från ett närbeläget ställe. Brefskrifvaren tillråddes, att låta gräfva ett smalt dike med lodräta väggar just i gränsen mellan den angripna och den orörda delen af fältet, hvari larverna skulle nedfalla och kunna dödas med lätthet. En besprutning med kejsargrönt i nämnda gräns torde varit af god nytta. Någon vidare under- rättelse afhördes som vanligt ej. Rapsbaggen (Meligethes @neus F.) förstörde kälblom- morna vid Halmstad samt i Västernorrlands län vid Indal. Lilla ällonborren. (Phyllopertha horticola L.) var ovan- ligt talrik vid Ryedal i Blekinge. Trogosita mauritanica L., af tyskarna kallad Brotkäfer och som därför pä svenska kunde heta brödbagge, har an- träffats talrıkt i Halmstad i en hvetelast frän Amerika. Mera härom à annat ställe. Sädesknäpparen (Agriotes lineatus L.) har uppträdt och skadat säden à åkern på flera ställen, såsom vid Marma i Uppsala län, Forshaga i Värmland m. fl. Apellôfvifveln (Phyllobius pyri L.) har härjat à äpple- träden vid Gärdhem i Skaraborgs län och vid Karlshamn. Märgborren (Hylurgus piniperda L.). En mindre furu- dunge, kanske 100 meter i kvadrat och belägen i N. Sandby socken af Kristianstads län, skadades starkt förliden sommar 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. gs af denna skalbagge. Nästan alla arsskott angrepos, och har troligen sa skett i flera ar, emedan träden ej vaxt nagot pa senare tiden samt hade ett fürkrympt utseende, och manga af dem hade årligen dött ut. Vid en flyktig undersdkning den 2 sept. af ett närbeläget yngre skogsbestand tillhörande egendo- men Lien befanns detta afven allmant angripet, dock vanligen a enstaka topp- och grenskott. Nu traffades barkborrarna i de halfvissnade skotten, men hafva ej senare synts till (Nits Karısson, Balingslöf). — Barkborrarna tillbringa eftersomma- ren i tallskotten och uräta märgen, men utkrypa sedermera för att öfvervintra på annat hall, och följande var para de sig, hvarefter honan lägger äggen i en af henne utgräfd gång mellan barken och veden, hälst å sjuka träd, vindfällen eller under vintern upphuggna stockar. Renfanebaggen (Ådimomia tanaceti LL.) har visat sig som skadedjur på klöfver vid Krokek i Östergötland. Kälfjäriln (Pieris brassicæ L.) var talrik, och larverna gjorde mycken skada på kålarter i trakten af Balingslöf i Kristianstads län, Indal i V. Norrlands och Bagartorp i Ny- köpings län. Rofvefjäriln (P. rape L.). Larven angrep rofplantorna och gjorde skada vid Jäthsbergs gård i Kronobergs län. Dödskallefjäriln (Acherontia atropos L.). Denna i vårt- land ytterst sällsynta och ståtliga svärmarefjäril, som tillhör sydligare länder, har i år fångats vid Dannemora af herr E. JOHANSSON, som välvilligt öfverlämnat exemplaret till Anstal- tens samlingar. Ringspinnaren (Bombyx neustria L.). Larvsamhällen hafva observerats i norra Halland. I Ahustrakten voro lar- verna ganska allmänna 1903, men lära ej ha synts till i år: Nästenas förstöring och besprutning med kejsargrönt äro lätt utförda och verksamma medel mot larverna. Bläfläckiga träfjäriln (Zeuzera pyrina L.) En ganska sällsynt spinnarefjäril, som i år visat sig kunna vara ett verk- ligt skadedjur äfven i vårt land. Dess larver hafva nämligen genomborrat och förstört ett äppleträd i Villands Vånga af Kristianstads län. N LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. 53 Liadspinnaren (Phalera bucephala L.) sändes från Ba- gartorp, Nyköping (BERGGREN). Sädesbroddflyets (Agrotis segetum L.) och kléfverflyets (Mamestra trifolii Rorr.) larver erhöllos från Sandbäck i Ble- kinge, där de angripit rofplantor. Larven af trapeziumflyet (Calymnia trapezina L.) var all- män pä fruktträden vid Adelsnäs i Östergötland. Anisopteryx @scularia Scuirr. Förlidet år inberättades af en person i Blekinge, att frostfjärilar anträffats på våren. Att detta var ett misstag, var att förmoda och bestyrkes af direktör ULRIKSEN vid Alnarp, som uppgifvit, att fjäriln till- hörde förstnämnda art och ej frostfjäriln. Lindmätarens (Flibernia defoliaria L.) larver hafva varit synnerligen skadliga på ekarna å Visingsö. Kålmottets (Pionea forficalis 1.) larver hafva tillsammans med kålfjärilns anställt stor skada på kålplantorna i norra (Jo- HANSSON) och södra Halland (Lmperan). De hafva äfven varit talrika i Varbergstrakten och omkring Nyköping. Klagomål öfver knoppvecklarnas (Olethreutes (Pentina) variegana He. cynosbatella L., HEIN.) larver hafva ingått sär- skildt fran Hakunge i Stockholms län. | Applevecklaren (Carpocapsa pomonella L.) synes hafva varit ovanligt sällsynt i år, hvartill missväxten å äpplen före- gående året synes vara förnämsta orsaken. Herr Cart M. BERGGREN i Bagartorp omnämner i bref ett medel, som före- faller nästan för enkelt, men torde böra pröfvas, emedan där- med gjorts ett lyckadt försök. Han skrifver: »I en Magde- burgertidning såg jag för några år sedan omnämndt, huru en person iakttagit, att de fruktträd, i hvilkas närhet han hade sina nät torkhängda, alltid lämnade maskfri frukt, äfven då frukten annanstädes var mycket angripen. På försök köpte jag i fjol kabeljo, lade den i blöt och besprutade äppleträden med det starkt fiskluktande vattnet. På de så besprutade träden var frukten maskfri, men på träd, som stodo i närhe- ten af vårt älsklingstillhåll, och som jag därför ej velat gifva fisklukt, voro åtskilliga äpplen maskiga. Efter ett enda för- sök tilltror jag mig ej att fälla något bestämdt omdöme; det kunde ju bero på något annat lika väl som på besprutningen, 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1903. att resultatet blef godt, men jag anser saken värd upprepade försök. Det är ju ej omöjligt, att en för insekterna vidrig lukt afhåller dem från besök för äggläggning. 5 Såväl de vackert gröna ekvecklarna (Tortrix viridana is doh by L.), hvilka i flera ar aflöfvade ekarna pa Djurgården, som de -- hvita, svartprickiga spinnmalarna (//yponomeuta), hvilka manga ar ä rad härjat slän- m. fl. buskar och ôfverspunnit dem med sina gråa och fula nat, hafva ej nu pa två ars tid visat sig i nagon myckenhet 1 Stockholms omgifningar. En sa vidt man vet sasom skadedjur okänd stekel har i ar uppenbarat sig vid Mälsäker a Yttersel6 i Mälaren. Dess namn är apelmärgstekeln (ZTaxonus glabratus Fair), och larven lefde i toppskotten af apelplantor i en trädskola, hvilkas märg han åt ur, så att det bildades en ihålig gang i skotten. Härom mera å annat ställe. Krusbärstekeln (MNematus ribesii Scop.) har härjat pa rätt många hall, som det synes denna gang mest på hösten. Uppgift härom har lämnats af länsträdgårdsmästaren G. H. Gustarsson, Bro, Borlänge i Kopparbergs län, den nordligaste plats man hittills, så vidt jag vet, observerat skadedjuren i sådan mängd, att härjning förekommit. I Kronobergs län hafva larverna varit allmänna och af- löfvat krusbärbuskarna, där intet medel begagnats. De hafva lätt kunnat dödas genom besprutning med kejsargrönt eller salt- vatten (PETTERSSON, Vexiö). 2 | Löjtnant C. Lurrrorr, Singö i Östhammars skärgård, omtalar, att han hade mycket krusbärmask 1903, och att den uppträdde i två repriser nämligen den 20 juli och åter den 11 september, då larverna ännu voro sma och bortploc- kades, så godt ske kunde. I år ströddes koksalt på jorden omkring buskarna enligt en hisingebos råd, och larverna visade sig blott på några få kvistar. — Om det var saltet eller plock- ningen föregående år som åstadkom denna goda verkan, kunde ej afgöras. Det syntes dock märkvärdigt, att gran- narna, som äfven bortplockade larver 1903, ändock fingo härj- ning 1904. Kanske de plockade mindre omsorgsfullt eller för sent. I Brottbytrakten hafva larverna äfven härjat på flera ställen. För öfrigt hafva de enligt hit komna underrät- I K LAMPA; BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1904. — FR telser uppträdt i Arbol och Bonarp i Älfsborgs, Knutby i Stock- holms län samt i trakten omkring hufvudstaden m. fl. st. Vid Anstalten anställdes uppfödningsförsök saväl med larver af denna som af den mindre krusbärstekeln och mä i korthet här anföras resultaten. Det vanliga torde vara, att försommargenerationen är talrikast och åstadkommer största skadan, men enligt ingångna meddelanden ser det ut, som om en senare sommar- eller höstgeneration i år härjat värst. Detta kan möjligen bero på, att den mindre artens larver, åt- minstone på många ställen, deltagit i härjningarna. Så var åtminstone fallet vid Anstalten. Uppfödningsförsöken lämnade följande resultat. Krusbärstekeln. Ofvervintrade kokonger från den 15 september” 1903 lämnade steklar den 5 maj 1904. Dessa lade ägg den 8 maj, som kläcktes den 18 i samma månad, och larverna förpuppades den 6 juni. Steklar framkläcktes den 17 juni och lade ägg genast, som kläcktes den 27, och larverna förpuppades den 14 juli. Den 1 aug. framkommo steklar, som dock alla syntes vara hanar. Mindre krusbärstekeln (Nematus appendiculatus Hartc.). Ur öfvervintrade kokonger af 18 september 1903 erhöllos steklar den 25 april 1904, som lade ägg den 27 samma ma- nad, ur hvilka larver utkläcktes den 4 maj. Dessa förpup- pades den | juni. steklar framkommo den 11 juni, som lade ägg den 13, hvarur kommo larver den 18. Sedan blef ett uppehäll med de dagliga observationerna, men steklar fram- kommo pä nytt den 10 juli samt ännu en gäng den 6 augusti. Larven visade sig slutligen äter den 9 september. »I Uppsala län hafva larver uppträdt här och där, och man fruktar för härjningar nästa är. Allmänheten börjar lita till de varningar och råd, som utgå från Anstalten. (J. J. EKSTEDT).» Timotejflugan (Cleigastra flavipes Mxic. el. Armillata Zerr.). Uppträdde på flera ställen, kanske i förening med bläsfotingar (T/hrips), och förstörde timotejaxen delvis. De sända profven ankommo för sent, för att man skulle kunna be- stämdt afgöra skadedjurens art. Meddelanden erhöllos från Alvik, | > ran ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1905. _ Bromma i Stockholms län, Djursnäs i Ösmo, Stafsund à Eker- ön, Karby, Brottby och Alnarp med flera ställen. Skadedjuret hör till dem, för hvilka man svärligen kan föreslå andra utrotningsmedel, än att afsla timotejen tidigt, innan de i öfre bladslidan befintliga, saffrangula larverna äro fullvuxna, så att de må dö i brist på näring under gräsets torkning. Detta är för sent, då axen framkommit, hvarför undersökningen af bladslidorna måste göras förut, för att man skall kunna förvissa sig om, att larverna äro närvarande i sådan mängd, att den tidiga -slättern är af nöden. Kort efter axens framkomst gå larverna till jorden, där de äro så godt som oatkomliga, och stanna där öfver vintern för att gå i puppa. - Flugorna framkomma följande år. Morotflugan (Psila rosæ Far.) har förekommit och skadat morötterna här och där i norra delen af Kopparbergs län (GUSTAFSSON) och troligen flerstädes. Puppan öfvervintrar i jorden, och flugan framkommer om våren samt lägger äggen vid morotens öfre ända, hvarefter larverna inkrypa och bilda gångar, riktade mot spetsen. Man bör gallra antingen då plantorna äro 2!/,—5 cm. höga, vid mulet vader och sedan öfvergödsla med flytande spillning, sot, alunlösning, karbol- lösning eller gaskalk etc. och sedan packa till jorden; eller ock först då plantorna äro matnyttiga, hvarefter de angripna genast förstöras. Ombyte af säde plägar rekommenderas. Säkrare torde vara att upphöra med morotodling något år. Statens Entomologiska Anstalt 1904. Sven Lampa. TROGOSITA MAURITANICA L. I Tyskland kallas denna skalbagge Brotkäfer och i Frank- rike Cadelle (larven). Är en i Sverige ganska sällsynt insekt, som vanligen där uppehåller sig under bark på träden och anträffats i södra delarna at landet ända till Stockholm. Orsaken till dess omnämnande här är den, att från direktör E. LYTTKENS i Halm- stad sändes ett prof på hvete, taget ur en från Amerika kommen last, hvari larver, som antagligen tillhörde omnämnda insektart, voro talrika. Jag är dock ej alldeles säker pa bestämningens riktighet, emedan en mycket liknande art, 77. dubia MisH., på samma sätt uppträder och skadar mais och boknötter i Nordamerika. Insekten tros vara inhemsk i Amerika, där den skall hafva blott en generation. Fullbildad är den svartbrun med afläng och mycket plattad kropp, af 7—9 mms längd. — Larven är gråhvit, hufvudet, två triangeiformiga fläckar på första kroppsringen samt yttersta spetsen af bakersta ringen och ett par därpå sittande, hornartade utskott, svartbruna. Pä hvardera af de två första ringarna ligga två runda, gråaktiga fläckar. I sidorna af hvarje ring sitta 2--4 och på den sista flera tämligen korta hår. En del författare hafva betviflat, att djuret, som vanligen an- setts lefva af rof, äfven håller till godo med vegetabilier, men Mr F. H. CHITTENDEN, assistent vid entomologiska försöksanstalten i Washington, har genom experiment ådagalagt, att så är fallet så- väl rörande larven som den fullbildade skalbaggen, och att båda kunna blifva mycket skadliga genom att uppäta groddämnet i sä- deskornen; men de angripa äfven i säden lefvande skadliga insek- ter och kunna således vara på sätt och vis till någon nytta. De förnödenhetsvaror m. fl, som af djuret angripas, äro: bröd, mais, hvete m. fl., isynnerhet då dessa äro skalade. Larven har till och med anträffats i pudersocker, och visat sig kunna lefva i en flaska en längre tid tillsammans med den för insekter dödande roten af Veratrum album. Sä vidt kändt är, har den dock ej ännu uppträdt som inhemskt skadedjur uti kallare länder, utan an- träffats bland säd endast i fartygslaster från sydligare belägna orter. 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. De utrotningsmedel, man föreslagit eller användt mot denna skadeinsekt, äro äfven brukbara mot andra, i säd och produkter däraf förekommande skadedjur, såsom ärtviflar, kornmal, spann- mälsviflar, mjölbillen, Zribolium m. fl. Det verksammaste medlet anses vara kolsvafla, hvilken skall döda alla djur, som komma i tillräcklig beröring med den därifrån utvecklade gasen. En mindre kvantitet af gasen skall ej vara farlig för människan, men i något större mängd blir den dödande äfven för henne. Den är äfven explosiv och får ej komma i beröring med elden, t. ex. brinnande ljus eller cigarrer, eldgnistor etc. och måste alltså handhafvas med stor försiktighet. 2 Kolsvafla kan äfven användas som besprutningsmedel och upp- blandas dä med tolf gänger sä mycket vatten. Mot insekter, som lefva bland säd och andra matvaror, kan besprutning dock ej iträgakomma. Som den däraf utvecklade gasen är tyngre än luften, släs kolsvaflan i ett öppet, platt kärl, som placeras ofvanpä säden, hvar- efter giltet sjunker nedåt och fyller rummen mellan kornen. Säden bör hälst vara inlagd i en tat binge, tunna eller annat kärl, och sedan kolsvaflan införts, täckes med lock, mattor eller vaxduk. Säden bör sedan stå orörd i 24 timmar eller ännu längre, om den skall malas till mjöl eller gryn, och blir ej skadlig till för- täring, då den väl luftats. Groningsförmägan förstöres ej, äfven om säden utsättes för gasens inverkan i 36 timmars tid. Innan täckel- set borttages, öppnas dörrar, fönster eller luckor, så att luften får spela genom rummet, och någon dag senare företages grundlig skofling. ; I Amerikanska skrifter uppgitves att 30 gm kolsvafla räcker till insekters dödande i 50 kg. säd, då den förvaras i slutet kärl, men giftmängden måste fördubblas, om detta är utan betäckning, och tredubblas om den ligger i hög, eller om ett rum skall desinfi- cieras, i synnerhet om detta är dragigt, Vill man vara nog för- siktig, bör ställas vakt utanför huset, där kolsvaflan användes i större mängd, för att aflägsna rökande personer därifrån och se till, att inga besökande få inkomma. Ett annat godt och mindre riskabelt medel i fråga om mindre partier säd, bröd eller dylikt är, att utsätta dem under några tim- mar för hetta. En uppvärmning till 50 à 60° C. dödar insekterna, men förstör ej kornens grobarhet. Hvete skall kunna tåla ända till 64 grader. Insläppandet af het ånga i rummet eller kärlens desinfektion därmed, hälst i förening med svafvel, skall vara ett godt medel, likaså sädens flitiga omskofling vid stark kyla. Benzin, naftalin, gasolja, terpentin m. fl. äro i vissa fall äfven användbara medel, men kunna ej brukas i fråga om varor, som skola LAMPA: TROGOSITA MAURITANICA. | 59 begagnas till föda, ej häller äro de tillräckligt verksamma mot in- ‚sekter, som befinna sig inuti kornen. Man har hört föreskrifvas såsom dödande medel, att neddoppa säden en kort stund i hett vatten, men dess groningsförmäga torde dä omintetgöras, tillika med insekterna, hvilket varit fallet vid Entom. Anstalten. Efter sådana neddoppningar i 1—5 minuter grodde kornen ej, men om de lades i kallt vatten, som så småningom upp- värmdes ända till — 70 grader C., togo de just ingen skada. Man kan sammanfatta skydds- och utrotningsmedlen mot så- dana insekter, som angripa säden eller däraf beredda födoämnen, sålunda: l. Från den plats, där frisk säd skall förvaras, aflägsnas all angripen eller misstänkt sådan, äfvensom kärlen hvari den förvarats, såvida de ej grundligt desinficierats. 2. Skörden tröskas så fort ske kan, hälst ute å fältet, hvar- igenom em mängd skadedjur dödas eller hindras från att medfölja till förvaringsrummen. 3. Magasinen böra vara täta, hvarigenom insekters inträn- garde hindras eller åtminstone försvåras. Alla springor eller andra smyghål i tak och väggar böra därför fyllas med gips- eller kalk- bruk, hvari blandats karbol, vitriol, koltjära o. d., och ytorna jämnas för att kunna lättare och bättre rengöras. . 4. Den största renlighet och flitig vädring bör iakttagas, och alla sopor eller öfverflödiga redskap aflägsnas, särskildt gamla säc- kar, hvari skadad säd eller angripet mjöl förvarats. 5. Mot sädana insekter, som hälla sig mer i ytan, t. ex. kornmalen, kan det vara af nytta, att sädeshögarna göras stora, och att luckor och dörrar ej få stå öppna från kort före skym- ningen tills det blifvit full dager på morgnarna, emedan fjärilarna äro mest i rörelse under den mörkare delen af dygnet. 6. Förvaringsrummet bör vara ‘sa svalt som möjligt. Sven Lampa. 60 2% LOKFLUGAN (Anthomyia care Mc.) (Med en tafla.) i MEIGEN, Dipt. 166, 145. — A. ceparum MG., BOUCHE, Garteninsekten, 129. — Aricia antigua ZETT., Dipt. IV, p. 1566. 180. Gulaktigt grå, spröten, ben och borst svarta. Sprötborstet små- ludet, vingarna genomskinliga, gråaktiga, i framkanten med en rad korta borst, af hvilka ett, i närheten af vingens midt, är längre och starkare än de öfriga. Den inre tvärribban rät, kort och snedt liggande, den yttre längre, i midten något inåtböjd. Längd 5—6 mm. Hanens ansikte hvitt, ögonen hopstötande i midten, rummet mellan dem framtill triangelformigt, svart, med hvita kanter. Ryggen något blekare i närheten af vingarna, och de mörkare längslinierna otydliga. Bakkroppen nästan jämnsmal, något plattad, längs mid- ten med en svart, vid kroppsringarnas bakkant afbruten linie. Könsdelarna pa underssidan nära spetsen utestäence. Honan är mer gulgrå, ögonen vidt åtskilda, ansiktet af nästan samma färg som kroppen, men längs midten med en bred, rödgul linie. Bakkroppen aflångt äggformig, spetsig och nästan utan teck- ningar. Larven saknar fötter, är gulhvit, bredare bakåt, i den tvära ändan försedd med köttartade tänder och två knappformiga and- rörsmynningar. Främre ändan är spetsig och har en tramtill klufven, svart sugapparat, som synes i det något genomskinliga hufvudet. Längd 9 mm. Puppan nästan cylinderformig, smalare mot ändarna, röd- eller gulbrun, baktill med tydliga spår efter tänder och andrör. Längd 6 mm. Ägget långsmalt, spetsigt i ändarna, hvitt och i ytan försedt med fina åsar, som ligga i oregelbundna linier. Utbredning. ZETTERSTEDT uppger år 1845, att flugan före- kommer i våra flesta landskap söder om norra Jämtland, och att larverna lefva uti svampar. Om detta är öfverensstämmande med verkliga förhållandet eller beror på något misstag, är svårt att \ LAMPA: LÖKFLUGAN. 61 afgöra, men det senare synes ej vara osannolikt, då han dessutom säger, att larven skall på sidorna hafva en serie af svarta punkter. ' Senare, 1849, beskrifver han åter larven men något annorlunda, de svarta punkterna omnämnas ej; han uppger då, att den träffats i Allium cepa vid Elmhult och Lund. Det kan ej vara tvifvel om, att denna beskrifning gäller den verkliga lökflugans larv. Hans äldsta uppgifter om fyndorterna: Gotland, Jämtland, Dalarne och Lule Lappmark blifva dock härigenom osäkra. Att flugan åtminstone vissa år kan vara mycket allmän i Skåne har jag själf observerat, äfvensom att den finns vid Stockholm, dock som jag tror mindre allmänt. För öfrigt hafva prof insändts till Anstalten från Keflinge, Bjersjölagård och trakten däromkring, (Skåne), Marma i Gefleborgs län, Råda i Värmland samt Strömsör, Nordmaling, i Västerbotten, hvaraf ytterligare bestyrkes, att arten har en ganska stor utbredning inom landet. Lefnadssätt. Flugorna visa sig i början af juni eller något tidigare, om väderleken är för dem gynnsam. De lägga då äggen mellan bladen, helt nära roten på de ännu späda lökplantorna. När lar- verna blifvit utkläckta, då vanligen blott två eller tre uti samma planta, bereda de sig gångar till den inre och nedersta delen af loken där de sedermera efter omkring 14 dagar äro fullvuxna, samt begifva sig till den omgifvande jorden för att gå i puppor. Under 10--12 dagar ligga pupporna oförändrade, men sedan kläckas de, flugorna krypa ur skalet och arbeta sig upp till jordytan. De para sig snart, lägga ägg på kvarvarande friska lökplantor, och sålunda uppstår den ena generationen efter den andra under sommarens lopp, så länge vädret är tjänligt och lökplantor ” finnas att tillgå. Da plantorna blifva större, afsättas äggen sannolikt på eller invid löken och icke mellan bladen; ty man kan sedan se, hur larverna inträdt på lökens öfversida och bildat gångar till dess nedersta del, hvilken i följd af angreppet snart ruttnar. De puppor, som ej kläckas på hösten, öfvervintra och lämna flugor följande vår. Skada. Herr FR. BRÖMMER på Bjersjölagård berättar i bref 1889, att larven under fem års tid ödelagt hans löksängar, och att så äfven varit fallet hos andra lökodlare i trakten. Han hade af en trädgårdsmästare i Dresden fått lära ett medel, bestående däri, att fröet före sådden stöpes under 48 timmar i kall saltlake. Detta hade försökts, men visat sig overksamt, som man väl kan förstå. Genom att förstöra de inre delarna af lökarna förorsaka lar- verna plantornas död. De plantor, som på våren gått fria, blifva sedermera äggbelagda af kommande fluggenerationer, hvarigenom tiil sist knappast någon enda undgår förstörelsen, och detta kan, som vi sett, fortfara i flera år. Skydds- och utrotningsmedel. Larvernas närvaro i en 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. planta märkes lätt därpå, att bladen gulna. Drager man upp en starkt angripen sådan, stannar vanligen den nedre ruttnade delen af löken kvar, För att söka hindra de flugor, som utkläckas ur de i jorden öfvervintrade pupporna, att komma upp, bör löklandet antingen på hösten eller tidigt om våren djupgräfvas samt sedan, så godt ske kan, hållas tillpackadt i ytan. Fröet bör ej sås tjockt, så att gallring blir nödvändig, ty jorden luckras därigenom i ytan, och detta underiättar flugornas äggläggning och de späda larvernas rörelser. ; Jag anför här ett exempel på, hur man i England går tillväga för att hindra insektens angrepp å plantorna. Väl brunnen krea- turspillning utbredes öfver det blifvande löklandet antingen på hösten eller tidigt om våren och nedgräfves, hvarefter beredningen för sådden företages vid lämplig tid. Fröet nedlägges i rader med vid pass en fots mellanrum, och sedan utströs ymnigt en blandning af 4 del. gammal drifbänkjord, två delar sot och lika delar spisaska, hvarefter jorden tillpackas. Man uppger ätven, aft spillning efter Me gödselvatten och urin, hälst efter svin, skola vara utmärkta gödslingsmedel for lök, emedan de afhålla flugorna från att lägga äggen på plantorna, som för dem blifva motbjudande, äfvensom att de i löken befintliga larverna ej tåla nämnda ämnen. Sot, kolstybb och isynnerhet gaskalk, som legat i fria luiten någon tid, äro äfven skyddande, likaså öfverstrilning med såpvatten. Öfvergödsling kan äfven rekommenderas, då plantorna därigenom få ökad växtkraft och bättre motstå angrepp. Ett verkligt och dödande utrotningsmedel skall parafinolja vara. Den kan användas antingen blandad med sand, som utströs på lök- sängarna och efterfoljes af grundlig vattning, eller ock blandad med vatten, som under fuktig väderlek strilas öfver jorden ett par gånger. Säkraste medlet, om ock något besvärligare, blir dock att gräfva upp och förstöra alla gulnade och angripna lökplantor, innan larverna lämnat dem och inträngt i den omgifvande jorden. Plantorna må ej med handen uppryckas, ty då kvarstannar den nedersta och ruttna delen af löken jämte en mängd larver i jorden, och arbetet blir till ringa nytta. Genom detta förfarande minskas eller i bästa fall tillintetgöres nästa generation af flugor, och löksängen lår vara i fred, såvida ej påhälsningar at flugor från närliggande trädgårdar komma att äga rum. I trakter, där lökflugan är besvärlig, borde därför alla lökodlare Gfverenskomma om, att vidtaga utrotningsät- gärder eller i värsta fall för ett eller ett par år afbryta all odling af denna växt. LAMPA: APELMÄRGSTEKELN. 63 FÖRKLARING OFVER TAFLAN. I. Lökfluga (Anthomyia antigua MEIG.), hane, ej fullständigt utförd, den inre, korta tvärribban på vingarna vid tryckningen bortfallen. 2. Yttersta fotleden. 3. Hanens yttre fortplantningsorgan. 4. Ägghopar i honans bak- kropp. 5. Ägg, mycket-förstorade. 6. Äggets ytas struktur. 7. Del af en lökplanta, belagd med agg. 8. Klufven lök med larver. 9. Larv. 10. Larvens bakersta ring med de köttartade tänderna och de två luftrörsmyn- ningarna. II. Puppa. 12. Skadad lökplanta. | Sven Lampa. APELMÄRGSTEKELN (Taxonus glabratus Fair, agilis Kıuc). Denna stekel är visserligen länge känd säsom svensk, men man synes ej hafva haft sig bekant hvarken i Sverige eller annanstädes, att den kan uppträda som ett ganska beaktansvärdt skadedjur. I medio af december 1903 lämnade redaktör K. Bovin till Anstalten nägra. toppskott af apelplantor frän en trädskola vid Mälsäker à Vtter Selö i Södermanlands län, hvilka i spetsen voro urhälkade af larver. Ett af skotten klöfs, och visade sig däri en puppa, sannolikt af en skalbagge (Pogonoch@rus fasciculatus DG.), eftersom jag en gång fått en sådan utkläckt från en apel- kvist, tagen i en trädgård vid Tomarp i Skåne. Puppan dog ty- värr, hvarför arten ej med säkerhet kunde bestämmas. Jag an- tog på grund häraf, att det var larver af denna skalbagge, som lefde uti skotten och alldeles förstörde dem. Då flera skadade skott sedermera erhöllos, lades dessa i glas- rör, som utsattes i kallrum öfver vintern. Under tiden undersöktes några af dessa skott, och befanns det då, att skadegöraren egent- ligen ej tillhörde någon skalbagge utan en stekel. Larven var ofvan smutsigt gräsgrön, på undersidan mycket blekare och gulbrunaktig. Ögonen voro nästan runda, brunsvarta; hjässan hade två stora bruna fläckar och pannan en grop med en knöllik upphöjning i midten. På sista kroppsringen fanns en tvär- gående köl. Kroppen var försedd med täta tvärveck och 22 fötter. Längd 10 mm. Han satt med hufvudet uppåt i urhålkningen. Puppan var gräsgrön med blekgulaktiga vingslidor. I ett skott befann sig larven i midten af urhålkningen, som för öfrigt A 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. var nästan fylld af exkrementer. Ofverst fanns dock en parasit- kokong och strax nedanför denna resterna af värddjuret. Förpuppningen försiggick mellan den 10 och 16 juni, och - steklar utkläcktes mellan den 16 och 23. Pupptiden var således ganska kort, nämligen blott omkring 7 dagar. Ett par larver blefvo - ej puppor då, utan voro oförändrade till följande år. Artnamnet torde vära det ofvan angifna, och lefnadssättet ger anledning till det föreslagna svenska namnet. THOMSON anser arten vara allmän öfver hela Sverige, och det törefaller desto märkvärdigare, att trädgårdsmästare ej varsnat lar- verna i trädskolorna. Enligt Konow lefva de på Polygonum bi- storta, Lythrum salicaria, Viola tricolor, Bidens etc. La- BOULBENE säger, att de träffas i vassrör (Arundo). ANDREES be- skritning, på larven passar just ej pa de här omnämnda, men Koxows något bättre. Som det synes, äro de sist nämnda fo- derplantorna helt andra än apelskott, men SE hindrar ej, att ste- keln kan vara antörda art. Ur skotten kommo tre arter parasitsteklar, som legat i grä- hvita kokonger och troligen lefvat på apelmärgstekellarvernas be- kostnad. = Sven Lampa. - Sedan Entomologiska Föreningen, for astadkommandet af en allmännare spridning af »Uppsatser i praktisk entomologi», ned- satt priset för hvarje årgång till 50 öre, om minst tio sådana pa en gang rekvireras fran Statens Entomologiska Anstalt, blir detta nyttiga och populärt hållna arbete tillgängligt jämförelsevis mycket billigt. Hvarje årgång innehåller minst 6 ark text med intryckta figurer och en vacker färglagd tafla med naturtrogna bilder af någon eller några af våra skadligaste insekter. Arbetet torde här- igenom blifva särdeles lämpligt för sockenbiblioteken, töreningar och skolor äfvensom för enskilda personer, som intressera sig för och kunna draga nytta af en närmare kännedom om våra skadligaste insekters utseende och lefnadsförhållanden. Hittills äro 14 årgångar utkomna och fortsättes utgifvandet årligen, så länge statsbidrag där- till kan påräknas. Rekvirent bör om möjligt uppgifva, om han önskar sig härefter utkommande årgångar tillsända med liknande prisberäkning. Statens Entomologiska Anstalt, Albano. Sven Lampa. , Pr ' Parse" ne CP eee ee ee ae 65 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE À GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 24 SEPTEMBER 1904. Sedan protokollet frän sammankomsten den 30 april upplästs och godkänts, tillkännagaf ordföranden prof. AURIVILLIUS, att Föreningen sedan dess genom döden mistat sin hedersledamot af andra klassen professorskan JENNY SANDAHL, sin ständige ledamot frih. C. L.-G. VON PLATEN och ledamoten prof. CHR. LOVÉN, samt att styrelsen till medlemmar af Föreningen invalt: biträdande jäg- mästaren Huco Worrr, Kristinehamn, och grefve CLARENCE VON Rosen, Wäsby, As, på förslag af byråchefen J. Meves och direk- tor ADOLF VON POST. Assistenten vid Statens Entomologiska Anstalt fil. kand. Are. TULLGREN höll därefter föredrag om: »Bladlössen och deras bety- delse för växterna». Etter en redogörelse för dessa insekters all- männa organisation, fortplantningsförhållanden och utveckling öfver- gick föredraganden till de olika slag af skada, de åstadkomma på växterna dels genom direkt sugning, dels genom afsöndrande af »honungsdagg». Sina mycket långa och böjliga, ytterst fina sug- borst äga de en rent af underbar förmåga att sticka in i växternas mjuka, saftrika väfnader och kärl, hvarvid mycket ofta åstadkom- mas gallbildningar eller andra sjukliga förändringar såsom bladrull- ningar 0. s. v. Kandidat TULLGREN visade talrika exempel härpå både i lefvande, friskt tillstånd och isprit, såsom från ek-, alm- och vindrufblad, kotteliknande missbildningar från gran, rotsugande bladlöss, hveteax angripna af dessa insekter m. m. Han framhöll vidare, hurusom nu är bevisadt, att den s. k. honungsdaggen ut- göres af bladlössens exkrementer, som i små droppar, ofta stötvis, utslungas och efter ihållande torr väderlek komma att betäcka bladens öfversida med det bekanta klibbiga öfverdraget. Detta åstadkommer skada bl. a. genom att bilda en härd för svampar. Den Entomol. Tidskr. Årg. 26 H. 2, (1905.} 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. vätska, som afsöndras ur bladlôssens båda å bakkroppen sittande rör, anses nu mer tjäna såsom ett försvarsmedel. Föredraget illustrerades äfven af större teckningar. Efter det- samma lyckônskade ordföranden föredraganden särskildt till att hafva gripit sig an med studier ötver detta, ehuru i manga af- seenden så betydelsefulla, dock i vårt land hittills försummade om- råde inom insektsvärlden. Ordföranden, prof. AURIVILLIUS, lämnade sedan ett meddelande om det synnerligen intressanta »bisläktet Halictus», hvaröfver han gjort en följd af undersökningar, som nu kompletterats genom ett nyligen utkommet arbete af J. FABRE. Släktet ifråga hör till de solitära biens grupp, men under loppet af den varma årstiden uppstår dock en mindre koloni på så sätt, att en ôfvervintrad hona utan befruktning frambringar några andra, som bo kvar i det af den förstnämnda i jorden gräfda röret. FABRE har visat, att mot hösten äfven hanar uppstå. En hona sitter alltid som vakt, med sitt hufvud tilltäppande det nämnda röret eller gångens smalare mynning, hvarför föredraganden kallar dem »portvaktarbiv. Dessa iakttagelser öfver Halictus belysa uppkomsten af kolonier hos getingar och humlor. Prof. S. Laura redogjorde slutligen för »husflugans uppträ- dande vid Entomologiska Anstalten under senaste sommaren och det sätt, som befunnits lämpligast att göra sig af med flugsvär- marna». Oaktadt värme och torka hade flugorna ej uppträdt i afsevärd mängd på högsommaren, men de kommo sedan i så mycket större skaror, efter det att hästspillning förts ut på åkrar i trakten “4 utan att fa tillfalle att, som man säger, brinna. Bast hade visat sig vara att sätta härduksfönster innanfôr de vanliga fönstren och sedan, nar dessa senare tillslutits, spruta insekspulver, vaxt vid an- stalten, pa flugsvärmarna. Att rôka med »aphytoxin» hade visat sig odugligt. I sammanhang härmed yttrade sig kapten J. W. KULLBERG. Filip Trybom. 67 EN FÖR SKANDINAVIEN NY HYDROMETRA-ART AF ERIC MJÖBERG. Under en exkursion, som företogs till Nacka den 12 maj innevarande år, observerades af mig uti ett mindre dike med kalkbotten flera ex. af en liten vacker Hydrometra-art, som lugnt promenerade på vattenytan. Jag fäste mig genast vid den ovanligt smala och långsträckta kroppsforinen, men antog dock till en början, att det var H. stagnorum L., som jag påträffat. Vid hemkomsten underkastade jag fyndet en när- mare granskning. Jag fann då, att beskrifningen på H. stag- norum L. ej riktigt passade in pa den af mig infängade arten. Som jag ej uti min samling ägde ex. af vår svenska art, medförde jag några ex. af den infångade arten till Riks- museum i och för granskning. Det visade sig genast, att det var en helt annan art, jag anträffat. Händelsevis kom jag att visa densamma för Prof. Aurivirrius och delgaf honom resultatet af min granskning. Med sitt vanliga goda minne erinrade han sig genast, att för ej länge sedan en ny //vdro- metra-art blifvit uppställd, och anskaffade mig separat af en uppsats af prof. REUTER, hvari just den nya arten eller Hy- drometra gracilenta HorwatH beskrefs med angifvande af skillnaderna fran H. stagnorum L. Det visade sig snart, att den af mig funna arten var 7. gracilenta Horw. Anled- ningen till prof. REEUTERS uppsats var, att alla uti Finland an- träffade och som F. stagnorum L. uppgifna ex. vid hans 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. granskning befunnits tillhöra H. gracilenta Horw. Prof. AvrmwirLıus underkastade med anledning häraf de svenska ex. af H. stagnorum L. en närmare granskning, men det befanns, att de verkligen tillhörde denna art och sålunda voro rätt be- stämda. I vårt land äga vi sålunda båda arterna af släktet. Till sina rörelser tyckes H. gracilenta Horw. vara synner- ligen trög. Så var åtminstone förhållandet den dag, då jag - infångade densamma. Sakta skred den fram öfver vattenytan och lät lugnt infånga sig utan att visa den minsta rädsla. På land rörde den sig ännu långsammare. Närmare efter- forskningar torde nog gifva vid handen, att arten förekommer på flera ställen uti vårt land. b STATSANSLAG TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN. I likhet med förhållandet under föregående år har Kungl. Maj:t äfven 1905 beviljat Föreningen ett anslag af ett tusen kronor för fortsatt utgifvande af »Uppsatser i praktisk ento- mologi.» | Red. 4 DEREN TREE EEE ERBETEN RES | 69 DIAGNOSEN NEUER SCHWEDISCHEN POLYNEUREN. VON EINAR WAHLGREN. Auf meine Bitte hat Dr. E. BErRGRoTH, Tammerfors, die Güte gehabt, eine kleine Sammlung schwedischer Polyneuren, über deren Bestimmung ich unschlüssig war, einer näheren Prüfung zu unterwerfen, wofür ich ihm hiermit meinen herz- lichen Dank ausspreche. Unter diesen waren auch die folgen- den Arten, die sich als für die Wissenschaft neu erwiesen. Die Typen befinden sich im Reichsmuseum, Stockholm. Linmophila robusta n. sp. 2. Kopf oben schwärzlich, unten gelb; Fühler und Taster braunschwarz. Fühler kurz mit kugelförmigen, langhaarigen Gliedern. Rückenschild fast schwarz, glänzend. Hinterleib dunkelbraun. Beine kurz, dick, dicht behaart; Schienen mit kräftigen Endspornen. Schenkel und Schienen dunkelbraun mit schwarzen Spitzen. ‘Tarsalglieder schwarz. Flügel bräun- lichgelb, Kurz und breit, am Hinterrande gefränst. Flügeladern dunkel, braungesäumt. Die Gabel der 2. Längsader mit kurzem Stiel. Die Querrader zwischen den 1. und. 2. Längs- adern an der Mitte der vorderen Gabelbeine der letzteren. Die Gabel der ersten Diskoidalader sehr kurz; ihr Stiel wenig- 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. d stens doppelt länger als die Gabelbeine. Hintere Querader an der Mitte der Diskoidalzelle. Körperlänge 8—9 mm. Flügel- länge 7—8 mm. Von dieser besonders durch die robusten Beine gut ge- kenntzeichneten Art befinden sich in der Sammlung des Reichs- museums mehrere Exemplare aus Uppland, Östergötland, Smä- land und Öland. Dicranota gracilipes n. sp. of. Kopf aschgrau, Fühler und Taster dunkel. Fühler kaum länger als Kopf und Hals zusammen. Fühlerglieder Kugelig- Rückenschild gelblichgrau mit drei dunkelbraunen Längsbän- dern. Brustseiten grau. Hinterleib braun. Beine lang, schlank, bräunlich. Vorderschiene kürzer als vorderer Metatarsus. Flügel ganz hyalin, viermal länger als breit. Pterostigma blass. Hinterrandszellen fünf. Diskoidalzelle offen. Körperlänge 7 mm. Vordertibia 6 mm.; vorderer Metatarsus 7,, mm. Flü- gellänge 8 mm., Flügelbreite 2 mm. | Ex. aus Östergötland (HAGLUND). z Die Art steht der im südlichen Mitteleuropa gefundenen D. subtilis Löw sehr nahe, scheint aber noch kürzere Fühler zu haben. Tipula mutila n. sp. cd. 2. Kopf und Schnauze hellgrau. Taster braun. Fühler kurz, beim Weibchen an die Flügelbasis nicht reichend, beim Männchen etwas länger. Die Geisselglieder sind kurz, beim Männchen zweimal länger als breit und an der Basis schwach verdickt, beim Weibchen kürzer. Die zwei ersten Basalglieder und die proximale Hälfte des dritten Glieds bei dem Männchen gelb, die übrigen braun. Bei dem Weibchen sind die sechs bis sieben proximalen Glieder gelb, die zwei bis drei folgen- den gelb mit verdunkelter Basis, die äussersten braun. Thorax oben hellgrau mit vier graubraunen Längsbändern ohne dunk- leren Säumen. Brustseiten hellgrau. Schenkel und Schienen braungelb, die Spitze der ersteren dunkel; Tarsen braun. 4 4 > 7 A [ER 4 yeaa a id ins ea oe Mee ee bass. SA de Pa SPE NE > 1 ee Elan du Zn bite? À, nd d +4. | : lue nie A à "hs A } au ch" el bei rl u Bm el aaa à baden au dd x WAHLGREN: DIAGNOSEN NEUER SCHWEDISHEN POLYNEUREN. 7I Hinterleib gelb bis gelbbraun mit dunklen Rückenflecken, die _ ein abgebrochenes Längsband bilden. Flügel schwach mar- moriert. Die Basis der 2. Längsader dunkel; dahinter über der Mitte der Flügel einige schwache Flecke, die zusammen mit dem Basalflecke der 2. Längsader eine undeutliche Quer- binde bilden. Pterostigma und eine Binde über den Quer- adern dunkel. Flügelspitze _verdunkelt. Der vordere Zweig der 2. Längsader fehlt gänzlich. Diskoidalzelle ausserordent- lich klein. Die Spitze der 5. Längsader scharf gekrümmt. Die 6. Längsader mündet nahe der 5. Die 7. kurz. Körper- linge. 9 (S)—11 (2) mm. Flüggellänge 10,512 mm. Mehrere Exemplare aus Stockholm, Blekinge, Gotland (BOHEMAN). Durch das gänzliche Fehlen des vorderen Astes der 2. Längsader gleicht diese Art der 7. fasciata Löw, von welcher ich Dank der Güte des Dr. BErGRoOTH ein Exemplar aus Fin- land gesehen habe. Die hellen Felder zwischen den dunkeln Längsstriemen des Rückenschilds sind aber nicht wie bei 7. fasciata mit dunkeln Punkten bestreut, und die thorakalen Mittelstriemen sind deutlich von einander entfernt, während sie bei fasciafa zu einem breiten von einer dunkeln Linie getheilten Längsbande vereinigt sind. Die dunklen Querbinden der Flügel sind auch bei fasciata viel schärfer markiert. Tipula obscurinervis n. sp. ?. Kopf und Schnauze grau, der erstere mit einer schwar- zen Längsstrieme. Taster dunkelbraun. Fühler kurz mit kurzen, dunkelbraunen, fast schwarzen Geisselgliedern. Das erste Basalglied dunkel, das zweite gelb. Rückenschild grau mit vier braunen ungesäumten Längsstriemen, von denen die mittleren deutlich von einander entfernt sind. Brustseiten und Hüften grau. Hinterleib dunkelbraun. Beine dunkelbraun; Schenkel an der Basis lichter. Flügel deutlich marmoriert. Alle Adern dunkelbraun, braungesäumt. Pterostigma bräun- lich, obgleich undeutlich markiert. An der Basis der 3. Längs- ader ein brauner Fleck, der die vordere Querrader umfasst 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. und mit der Pterostigmaverdunkelung zusammenfliesst. An der Basis der 2. Längsader ein brauner Fleck; ein anderer in der Mitte der hinteren Basalzelle; auch die Mitte der Anal- zelle etwas wenn auch schwächer verdunkelt. Vorderast der 2, Längsader vollständig. Diskoidalzelle klein, etwas länglich. Die Gabelbeine der vorderen Diskoidalader fast parellel. Kör- pérlänge c. 15 mm. Flügellänge 10 mm. | Ex. aus Gotland (P. WAHLBERG). TILL VÄRA ENTOMOLOGER! Oaktadt bladlössen bäde genom sin biologi och sin ut- veckling erbjuda sä ofantligt mycket af intresse, och deras. förhållande till växtvärlden i många fall är af icke ringa eko- nomisk betydelse, hafva de hos oss ej varit föremål för några ingående studier. Antalet i vårt land hittills kända arter utgör sannolikt blott en bråkdel af dem, som finnas hos oss, och om dessa arters lefnadsförhållanden, utvecklingstider, nä- ringsväxter o. s. v. känna vi blott föga. Sedan tvänne: ar tillbaka sysselsatt med att i någon mån söka afhjälpa denna brist vill jag härmed, för vidsträcktare kännedom om de olika arternas utbredning inom vårt land, i hopp att det hos någon skall väcka intresse till våra entomologer rikta en vänlig anhållan om understöd i dessa studier genom insändande af prof på anträffade bladlöss. Insekterna kunna antingen sändas lefvande, löst förpackade tillsammans med näringsväxten eller konserverade i svag sprit eller formalin i glasrör eller mindre burkar. I senare fallet torde alltid rikligt med exemplar in- läggas och hälst böra bevingade former medfölja. Alltid bör värdväxtens namn med säkerhet uppgifvas. Dyur fran olika kolonier fa ej -sammanblandas 1 ett kärl. Mottagna samlingar öfverlämnas till Entomologiska Anstalten, för sa vidt de ej önskas tillbaka, sedan de blifvit bestämda. Albert Tullgren. Assistent vid Statens Entomologiska Anstalt, adr.: Albano. SI (os) ENTOMOLOGISKA FORENINGENS TJUGOFEMARSFESY A GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN: 14 DEC. 1904. Med anledning däraf att ett kvartsekel förflutit, sedan Entomologiska Foreningen stiftades, var dess samlingssal smyckad med svenska flag- gor, hvaraf midtpartiet blif- vit anordnadt kring Forening- ens stora porträtt af dess förste ordförande prof. O. SANDAHL. Ena kortvaggen kläddes af ett jättestort fest- program, mäladt af artisten ” AXEL EKBLOM, och som synes À A närstående bild på ett hu- %& moristiskt sätt pyntadt med fantastiska insektsfigurer. = I festsammankomsten del- togo följande föreningsmed- | Foie ac pr Le De + grof USjéstedt. N ARONZON, professor AURIVIL- ~~ | ed een ee ; ‘ € À Rn aes à Th Biolog deras ENDE Y LIUS, direktör Bovin, artisten wo Er EKBLOM, apotekare FRÖGREN, & ae kassör HOFGREN, direktör Hor- MERZ, grosshandlare JosEPH- SON, revisor AF KLINTBERG, kapten KULLBERG, professor miomolggiske 5 58 ee À =: 5 Sey Y a ) AXES A FI > > en seek 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Lampa, direktör Linp, landtbruksinspektör LYTTKENS, byräche- fen Meves, fil. stud. MjößBERG, öfverste MUNTHE, doktor PEYRON, direktör Prat, fotograf RoESLER, kand. Roman, konservator RoTH, apotekare SCHILLBERG, professor SJÖSTEDT, fil. d:r, SVENSSON, fiskeriinspektör TryBom, assistenten TULLGREN, teknologen WIDMARK och tjänstemannen i järnvägsstyrelsen ÖBERG. Då Föreningens ordförande prof. CHR. AURIVILLIUS i egenskap af Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare på grund af akademiens samtidigt pågående sammanträde först senare kunde infinna sig hos Entomologiska Föreningen, leddes förra delen af tjugofemårsfesten eller de mer ordinarie förhandlingarna af styrelsens äldste medlem prof. S. LAMPA, som att börja med hälsade de närvarande väl- komna och framhöll dagens betydelse för Föreningen. Därefter meddelade prof. Lampa, att Föreningen sedan dess näst föregående sammanträde genom döden mistat sina ledamöter generalkonsul J. W. Smirr, kamrer C. H. RRANDEL och friherre FABIAN BARNEKOW. Vid de minnesrunor, som öfver dem tecknades, omnämndes särskildt generalkonsul Smirrs till Föreningen lämnade donation å 5,000 kr. I Föreningen hade af styrelsen denna dag invalts: teknologen GUSTAF WIDMARK, Stockholm. Enligt stadgarna voro nu i tur att från sina befattningar afgå: ordföranden prof. CHR. AURIVILLIUS, styrelseledamoten prof. YNGVE SJÖ- STEDT och suppleanten i styrelsen landtbruksinspektör A. LYTTKENS, hvilka alla enhälligt återvaldes. Till revisorer återvaldes med ackla- mation apotekare H. ENELL och grosshandlare K. KNUTSON, till revisorssuppleant fotograf E. ROESLER och till klubbmästare konser- vator C. ©. RoTH. Härefter lämnade undertecknad, Föreningens sekreterare, en Kort öfversikt öfver Entomologiska Föreningens verksam- het under dess första 25-arsperiod, af i hufvudsak följande innehåll: I dag för jämt 25 år sedan sammanträdde på kallelse af prof. ÖSCAR SANDAHL och i hans hem jämte honom fem andra, lik- som han för entomologien hängifne män här i Stockholm för bil- dande af vår förening. De voro: prof. SANDAHL, doktor CHR. AURIVILLIUS, doktor J. SPÅNGBERG, lektorerna K. FR. THEDENIUS och A. E. HOLMGREN samt herr S. LaMPa, såsom titlarna då lyd- de. Fyra af dem har döden för länge sedan skördat. Jag tillåter mig anföra första paragrafen ur Föreningens första protokoll, skrifvet nyssnämnda dag at Föreningens förste sekreterare prof. AURIVILLIUS. % TRYBOM: ENT. FÖREN. TJUGOFEMÄRSFEST DEN I4 DEC. 1904. 75 »Sedan Herr Professor O. TH. SANDAHL omnämnt, att han sammankallat undertecknade» (här nämnda sex herrar) »denna dag for att ofverlagga om bildandet härstädes af en entomologisk före- ning samt utgifvandet af en entomologisk Tidskrift, och dä alla de närvarande lifligt delade hans Öfvertygelse om, att en sådan före- ning Kunde medföra stort gagn för insektskännedomens vänner här i landet, samt Professor SANDAHL meddelat, att en entomologisk Tidskrift numera vore i ekonomiskt hänseende lättare att ästadkom- ma, sedan nägra för saken intresserade personer lofvat att genom penningebidrag till en början understödja densamma, så beslöts en- hälligt, att en förening under namn af »Den Entomologiska Före- ningen i Stockholm» redan denna dag skulle konstitueras, och att en Entomologisk Tidskrift borde utgifvas.» Det förslag till stadgar, som den enhälligt valde, sjelfskrifne ordföranden prof. SANDAHL föredrog, antogs också enhälligt, och hafva dessa stadgar alltjämt med några förändringar ägt bestånd. De hufvudsakliga af dessa förändringar äro, att Föreningen skall fira sin årshögtid på stiftelsedagen, att Föreningen fått ständiga le- damöter, hvilkas afgifter skola bilda en särskild fond, att styrelse- ledamöterna väljas för två år, så att hälften afgår hvartannat år, att 2 styrelsesuppleanter väljas i st. för en, att hedersledamöternas antal begränsats, och att de numera räknas till 2 klasser. Föreningen var ju, som naturligt, i allra första början ringa, hvad dess ledamôters antal beträffar, men redan vid andra sam- manträdet den 21 jan. 1880 invaldes såsom hedersledamôter stats- rådet ©. J. FAnræus och doktor A. F. REGNELL och 7 svenska jämte 3 norska och lika många danska samt finska ledamöter. Dessa båda hedersledamöter äro som bekant för länge sedan döda; af de 73 första svenska ledamöterna äger Föreningen nu inom sitt sköte 23, at de 9 utländska 4. Två tredjedelar af hennes första 84 ledamöter hafva sålunda under det första kvartseklet förlorats, hvarat de flesta skördats af döden. Redan 1884 hade Föreningen 182 medlemmar; nu är den sist invaldes nummer 7,417, men den nya katalogen visar ett medlemsantal af 286, fördelade på följande sätt: det bestämda maximiantalet 10 hedersledamöter af första klassen samt en af andra; 10 korresponderande, alla utländska medlemmar, 21 ständiga leda- möter, hvaraf 4 korporationer. Ledamöterna utgöras af 11 korpo- rationer, 200 svenskar, 11 norrmän, 4 danskar, 17 finnar och 1 amerikanare. Tretton af våra hushållningssällskap stå såsom till- hörande Föreningen. Föreningen har haft den lyckan, att tjänstemannabefattningarna och styrelseledamotsplatserna inom densamma ovanligt sällan bytt om innehafvare. Ordforandeplatsen har allt hittills blott bekladts af tvenne män, båda om Föreningen högst förtjänta och — själf- 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. skrifna pä sin plats Det var som bekant den 22 juni 1894, som professor SANDAHL kallades bort af döden; sedan har Före- ningens verksamhet ledts af professor AURIVILLIUS. Efter honom blef då major GRILL sekreterare, kvarstod som sådan till 1897, dä jag på Föreningens kallelse fick intaga hans plats. Sekreterarne hafva således varit 3. Samma antal redaktörer af tidskriften har Föreningen ägt: SPÅNGBERG, LAMPA, SJÖSTEDT. Lektor SPÅNGBERG frånträdde befattningen 1891, professor Lampa lämnade den veten- skapliga afdelningen 1901, då den öfvertogs af professor SJÖSTEDT; redaktionen af den praktiska afdelningen befinner sig fortfararde i prof. Lampas händer. I den allt mera ansvarsfulla skattmästarebefatiningen efter- träddes prot. SANDAHL 1894 af byrächefen Mrves. Var ordförande har nu i det närmaste under 20 är (sedan 6 april 1885) gjort Föreningen den ovärderliga tjänsten att vara dess bibliotekarie. Ett mycken möda och ordning fordrande uppdrag har hvilat pä kassör HOFGREN, i det han, med en mellantid 1892--1896, varit distri- butör af Föreningens tidskrift. Under mellantiden sköttes befatt- ningen af herr A. LUNDIN. Föreningens klubbmästare hafva varit kassör HOFGREN, herr LUNDIN och konservator C. ©. ROTH. Att Före- ningen vid val af sina styrelsemedlemmar träffat rätte män torde få slutas däraf, att de en lång följd af år hedrats med omval. De äro lätta att uppräkna: SANDAHL, AURIVILLIUS, SPÅNGBERG, lekto- rerna K. FR. THEDENIUS och A. E. HOLMGREN, Lampa, konservator W. Meves, J. Merves, GRILL direktör G. HOLMERZ, TRYBOM och prof. SJÖSTEDT samt styrelsesuppleanter HOFGREN, landtbruksinspek- tör A. LYTTKENS och åter HOFGREN, alltså — sex och sedan sju platser under 25 år beklädda af blott 14 personer. Vända vi oss från Föreningens tjänstemän, styrelse och med- lemmar till dess verksamhet, finna vi, ati denna varit både liflig och fruktbringande. I det upplästa första protokollet hette det, att Föreningen borde kunna medföra stort gagn för insektskännedomens vänner här i landet. Detta mera blygsamma mått har dock Fö- reningen, det kan tryggt påstås, vida öfverskridit; dess verksamhet har varit gagnande för hela vårt land långt utom kretsen af insekts- kännedomens vänner, och väl äfven i icke obetydlig mån äfven för utlandet. Föreningens protokoll utvisa, att under de gångna 25 åren, med deras 4 ordinarie sammanträden hvarje år, hållits tillsammans 190 längre eller kortare originalföredrag eller meddelanden, ofta inledande lifliga och grundliga 6fverlaggningar, hvaraf 111 haft mera teoretiskt och 79 mera praktiskt innehåll. Att skilja mellan dessa båda slag af ämnen har emellertid icke alltid varit just så lätt, synnerligast när biologin — lefnadstörhällandena — afhandlats. En och annan gång hafva spindlar, myriopoder, ja t. o. m. acarider OM De SRE dd. à fi De ile, Ant ré öra m a vr ee Du ri TEEN Ya es ui GAR WERTE ENT % TRYBOM: ENT. FÖREN. TJUGOFEMÄRSFEST DEN 14 DEC. 1904. 77 varit föremäl för behandling. De allra flesta utaf oss minnas väl, hurusom de praktiska föredragen rört sig om äkerns, ängarnas, skogens och trädgärdens skaceinsekter, hurusom de behandlat icke mot blott husdjuren utan ock mot människan fiendtliga dipterer 0. s. v. Ett af de sista föredragen i den praktiska afdelningen hade t. ex., som vi minnas, till föremål de af våra entomologer väl mycket för- summade bladlössen. Under Föreningens första decennium var det något vanligare än sedan, att vid dess sammankomster intressantare, nyutkomna entomologiska arbeten refererades. Allt som allt har jag i protokol- len funnit 41 egentligen refererande föredrag omnämnda. Långt talrikare hafva »förevisningar» af insektsgrupper, biologiska föremål 0. s. v. varit, åtföljda at förklaringar och ofta af utläggningar. Tillhopa omnämna protokollen 121 sådana förevisningar. Att många af Föreningens medlemmar arbetat synnerligen in- tensivt, behöfver jag knappast påminna om. Vår förste ordförande hann före sin död hålla 29 föredrag eller referat och förevisningar inför Föreningen, och huru ofta prof. AURIVILLIUS med flera upp- trädt, har jag ej hunnit räkna. Föreningens andra hufvuduppgift var och är utgifvandet af »Entomologisk Tidskrift,» hvars första hälte utkom i febr. 1880, och hvaraf vi i dag fått oss tillsändt det nyaste häftet — det fjärde och sista af 25 årgången. Byråchefen Mrves’ så värdefulla register öfver innehållet i tidskriftens 10 första årgångar visar, huru rikhaltigt och omväxlande detta innehåll var, och när vår ifriga önskan, att genom någon Föreningens medlem få ett liknande re- gister öfver sedan dess utkomna årgångar, såsom vi hoppats, gått i fullbordan, skola vi finna, hurusom tidskriften allt jämt varit oss en heder. I det sist utkomna häftet ingår en fjerde del af »Svensk Insektfauna», behandlande stekelfamiljen Sphegide. Det var i sept. 1898, som förslag uppkom i Styrelsen om att i tidskriften införa och för intresserade tillhandahälla kortfattade systematiska beskrif- ningar öfver sådana insektsgrupper, som icke för vårt land förut funnos beskrifna i lättare tillgängliga specialafhandlingar. Betydel- sen af detta företag är uppenbar för en hvar. Prof. AURIVILLIUS utarbetade den första, normerande af dessa förhandlingar, öfver Orthoptera, så en athandling öfver Apid@, och prof. SJÖSTEDT har i samma fauna beskrifvit våra Odonata. Ett annat betydelsefullt steg för att uppmuntra entomologiens studium inom vårt land togs först 1892, då major GRILL i styrel- sen föreslog, att ett entomologiskt stipendium måtte utdelas till nå- gon elev vid högre allmänt läroverk. Redan i mars följande år kunde ett »O. Sandahls entomologiska vandringsstipendium» à 60 kr. utdelas. An genom sammanskott inom Foreningen, än genom gåfvor till extra stipendier, än genom anslag från Föreningen kunde 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. sedan vandringsstipendier — under fyra är tvä sädana — utdelas. 1897 skänkte major GRILL sin »Catalogus Coleopterorum» att försäljas till en särskild fond för detta stidendium, en fond som han sedan vid upprepade tillfällen ihäghommit med gäfvor. Fon- den växte genom gäfvor från flera hall. Prof. Lampa var dess andre välgörare, och direktör HOoLMERZ, i viss mån äfven undertecknad m. fl. hafva lämnat bidrag till densamma. Föreningen har 1899 tillskjutit 250 kr, och 1903 kunde af fondens räntemedel för första gången ett stipendiat à 60 kr. utdelas. Fonden kallas »Grillska stipendiefonden», med tacksam hägkomst af dess upp- hofsman. Verkningarna af detta vårt stipendium komma, därom kunna vi redan vara öfvertygade, att blifva både goda och sträcka sig långt framåt i tiden. Föreningens, vi kunna med skäl säga, mycket goda blick att såsom en hufvudpunkt på sitt program upptaga äfven den prak- tiska entomologien har ock på ett synnerligen framstående sätt kom- mit till uttryck i dess tidskrift och öfriga tryckalster. Första början härtill synes hafva varit styrelsens 1886 fattade beslut att föreslå Föreningen tryckningen af tvenne väggplanscher ötver sädesslagens skadeinsekter och att anskaffa och utdela typsamlingar af skadliga och nyttiga insekter, detta senare efter förslag af generalkonsul J. W. Smitt. Här kommo då dessa förslag ej till utförande, men vi hafva nyss hört, hurusom nämnde förslagsställare var minnesgod. Ar 1890 beslöts söka ett statsanslag à 1,000 kr. » Till Entomologisk Tidskrift för att i densamma upptaga praktiskt entomologiska upp- satser.» Saken vann som bekant ett mycket välvilligt mottagande af Statsmakterna. Allt från och med 1891 har Föreningen upp- burit ärsanslag 4 samma summa, och följden har blifvit våra » Upp- satser i praktisk entomologi», om hvilka vi tro oss kunna hoppas, att de till gagnet väl motsvara de medel, som på desamma ned- lagts. De af Föreningen utgifna öfriga uppsatserna med praktiskt innehåll hafva genom författaren professor Lampas praktiska syn på saken och osparda möda ej blott varit till stort gagn utan ock tillfört Föreningen goda ekonomiska fördelar. Att äfven af andra Föreningsmedlemmar särskildt tryckta värdefulla praktiskt ento- mologiska athandlingar föreligga, känna vi. Med största tillfredsställelse kan Föreningen tänka på den del, hon haft i tillkomsten och utvecklingen af Statens Entomologiska Anstalt. Som vi minnas, tillsattes 1891 en af professorerna SANDAHL, AURIVILLIUS Och JACOB ERIKSSON samt major GRILL och direktör HOLMERZ bestående kommitté för att utarbeta förslag till en prak- tisk entomologisk anstalt. Landtbruksakademien och hushållnings- sällskapens ombud togo 1893 upp denna sak; vår Förening kunde i en skrifvelse förklara sin anslutning till Akademiens förslag. För- \ TRYBOM: ENT. FÖREN. TJUGOFEMÄRSFEST DEN 14 DEC. 1905. 79 eningsmedlemmar verkade ock enskildt synnerligen kraftigt och framgångsrikt för saken. Visserligen föll ett i motionsväg 1895 i Riksdagen af doktor C. NYsTRÖM och kontraktsprosten REDELIUS framställdt förslag, men Föreningen uppvaktade samma år genom sin ordförande dåvarande civilministern; förslag om försöksanstalten framkom i Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1896 års Rikssdag, och samma år vid sitt februarisammanträde kunde Ent. Föreningen jubla öfver den framgång, saken då hade fått i riksdagen. Pa sitt sammanträde i sept. samma år godkände Ent. Föreningens styrelse ett inom styrelsen uppgjordt förslag till instruktion för den ento- mologiska försöksanstalten. Ritningar till samma anstalt utarbetades af Föreningens sekreterare; föreståndare blef vår LAMPA, och arbe- tet mellan Föreningen och Anstalten har sedan, som vi alla så väl känna, icke blott ländt dem bäda till gagn och heder, utan ock Föreningsmedlemmarne till synnerlig glädje. Bland annat har det ju varit till Anstalten, som Föreningen sedan ofta fått ställa sin vårutflykt, och där, tack vare föreståndaren, njutit vårfröjd. Rörande Föreningens nu synnerligen värdefulla och rikhaltiga bibliotek kommer dess högt förtjänstfulle vårdare prof. AURIVILLIUS att till vår tidskrift lämna en särskild redogörelse. Intresset för och välviljan mot vår förening har äfven fått ett högt talande bevis genom de delvis synnerligen värdefulla gäfvor af insektsamlingar, som skänkts till Föreningen; så af hennes förste ordförande prof. SANDAHL, först valde hedersledamot statsrådet FAHRÆUS, doktor P. A. EDGREN m. fl. Dä emellertid dessa sam- lingar kräfde ej blott särskild vård utan ock lokal, hvartill Före- ningen svårligen i längden skulle kunnat finna medel, öfverlämnades dess samlingar till Entomologiska Anstalten. Jag borde i detta sammanhang redogöra för de stora pen- ningegåtvor, som efter hand, och synnerligen i Föreningens första skede, lämnades densamma. De ädla gitvarna hafva bidragit ej blott till att ställa vår tidskrift utan ock Föreningens ekonomi i dess "helhet på säkra fötter. Emellertid får jag i detta afseende inskränka mig till att hänvisa till de i tidskriften år för år tryckta revisionsberättelserna. Nu och alltid, då dessa berättelser oss före- dragas, gå våra tacksamma känslor till dem, som i detta afseende så kraftigt stödt vår Förening. Till sist hafva vi att minnas, att Ent. Föreningen varit kraf- tig nog att väcka till lif filialer. Jag säger ordet i pluralis, ty jag råkar på sätt och vis hit ötver de tillfälliga afläggare, som bestått i särskilda afdelningar för entomologi vid naturforskaremötena. Re- dan för 1880 tala protokollen om åtgärder från Föreningens sida härför. Den 26 febr. 1898 bildade Föreningens förutvarande se- kreterare major GRILL »Entomologiska Föreningens Göteborgskrets», hvarom Föreningens protokoll från 30 april samma år innehåller so ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ett officiellt tillkännagifvande. Väl är det i jan. 1903 stiftade Entomologiska Sällskapet i Lund» en fullkomligt själfständig före- ning, men sannolikt är väl dock, att vår förening stått såsom en förebild för detta sällskap. i Icke att förglömma är vidare sällskapet »Fauna», för närva- rande bestående af ett tjugutal medlemmar ur: Ent. Föreningen hvilka, utom sommartiden, samlas första torsdagen i hvarje månad,- hvarvid ofta ärenden förberedas och diskuteras, innan de föreläg- gas Föreningen. Mycket mer skulle vara att tillägga om Ent. Föreningens verksamhet under det gångna kvartsseklet, men tiden medgifver det ej. : De första 25 åren utgöra ju en afslutad, högst betydelsefull epok i en mans lit, så ätven i denna förenings tillvaro. Mannen står där stark och kraftig men ännu ung och spänstig. Sä äfven vår förening. Men en lång utveckling af tankar och lefnadsplaner liksom i gerningar ligger i framtiden. Entomologien såsom vetenskap — tänker nog mången — bör söka nya fakta, fenomen och förklaringar däraf, oberoende af hvart det bär. Men vår förening, därom kunna vi vara öfver- tygade, går den riktiga vägen, då hon i så många afseenden sätter sig vissa mål före, dit hon vill fram; då hon riktar en god del af sina sträfvanden på frågor, hvilkas lösning bringar mer allmänt och närmare tillhands liggande praktiskt gagn. Härigenom får hon styrka och kraft, hvarförutan hon kanske otta skulle stappla och nödgas stanna på sina mera teoretiskt vetenskapliga vägar. Måtte Ent. Föreningen äga bestånd in i en långt aflägsen framtid och alltid vid tillfällen sådana som detta med oblandad tillfredsställelse kunna blicka tillbaka! Högtidssammankomstens föredrag hölls af prof. SJÖSTEDT och handlade om det intresseväckande ämnet: De afrikanska vandringsgräshopporna, deras utveck- ling och biologi. Genom sitt massvisa uppträdande och’ den ända till hungersnöd framkallande förödelse de afrikanska vandringsgräshopporna ofta åstadkomma, hafva dessa insekter från äldsta tider ådragit sig män- niskans uppmärksamhet och omtalas, som bekant, redan i gamla testamentet. Då deras namn och det allmänna” begreppet om deras uppträdande sålunda för hvar och en äro välbekanta, torde ett °F +. TRYBOM: ENT. FOREN. TJUGOFEMÄRSFEST DEN I4 DEC. 1904. 81 närmare ingående pa deras lifsforhallanden och utveckling just där- for mer än de flesta dylika fragor vara ägnadt att fängsla vârt intresse. : Det ligger i sakens natur, att da de trakter af den afrikanska kontinenten, som dessa stappdjur bebo, annu i dag i stort sedt bi- behallit sin kala prägel och endast i mindre utsträckning omvand- lats till odlad terräng, betingelserna för dem äfven fortfarande i hufvudsak äro de samma som förr, och deras skaror ännu periodvis uttöra sitt förödande verk. I Atrika — de förekomma äfven i de öfriga världsdelarne — ha de pä senare tiden väckt uppmärksam- het genom de i tyska Ostafrika 1894—95 gjorda invasionerna, som bragt förmögna jordbrukare till tiggarstafven och spridt tryc- kande hungersnöd bland den fattigare befolkningen. Så här lyder t. ex., enligt Dr SANDER, som utförligt skildrat detta ämne, ett bref från dessa trakter 1895, hvilket i all sin enkelhet träffande skild- rar den djupa nedslagenheten bland den åkerbrukande befolkningen i ett af gräshopporna ödelagdt område: » Under hela året voro gräshopporna allmänna i Pangani. Särskildt i december kommo stora svärmar, så att himlen skymdes af dem såsom af svarta moln. Gräshopporna hafva uppätit allt, som växer på marken framför allt lins, ärter och bananer. Då vi på detta sätt ha förlorat hela skörden, äro vi i ett olyckligt läge. Alla araber och suaheli, som äga jord, klaga öfver de dåliga tiderna. Det fordras år för att godtgôra, hvad gräshop- porna nu anstiftat. För det första måste vi omgräfva hela landet, ty gräshopporna ha uppätit allt till roten. Vidare måste vi åter köpa utsäde, och det kostar mycket pänningar, och slutligen måste vi taga våra förnödenheter från köpmännen, ty vi hafva ingenting att lefva af. Allt arbete har varit förgäfves. Våra största egendomsägare ha lämnat sina landtställen i Kofkof, Manja och Pombve och bo nu i staden Pangani, under det att deras fält ligga öde. Hvar och en af dem har dessutom hundratals arbetare att föda. Under närmaste tiden är ej att tänka på något aftagande af djuren, Jag säger Er, vi kunna, då en svärm kommer, ofta knappt se solen. Gräshopporna äro förfärligt glupska; Ni kan ej göra Er en föreställning därom. En europé hade på sin gård i Pangani i solen utlagt bomull och kaffe till torkning; då han sedan kom för att se till det, hade gräshopporna uppätit t. o. m. de täcken, hvarpå det låg. Vi undra på, att vi ännu ha turbanen i behåll, och att den ej redan vandrat i magen på dessa kreatur.» Men vandringsgräshopporna omfatta icke blott en utan många arter, i Afrika tillhörande tre olika familjer, och finnas där å lämp- lig lokal i hela världsdelen från norr till söder, om de ock äro mer utbredda i de subtropiska delarne. Den i bibeln omtalade »egyptiska» gräshoppan (Schistocerca peregrina) är en bland Entomol. Tidskr.. Arg. 26, H. 2. (1905). 6 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1903. de största, 7-—8 cm. lång, med fläckiga vingar, och utbreder sig österut ända till Ostindien, åt väster till Nord- och Sydamerika; i Afrika har den sin hufvudsakliga utbredning mellan Röda hafvet och Atlanten samt nedåt Senegal. Kanske mest hemsökta af dessa djur (Pachytylus-arter) äro de ödsliga vidderna i sydväst där kriget nu pågår, vidare i söder, öster och norr, under det att det västafrikanska skogsområdet genom sin natur är mer befriadt från dem. Som stäppdjur älska dessa insekter i allmänhet torr terräng, delvis beväxt med lågt gräs, örter och spridda buskar, och sådana uppsöka de isynnerhet för äggens läggning. Det är ej blott såsom bevingade, dessa djur företaga sina beryktade vandringar utan äfven såsom flygförmåga saknande larver och under olika tider för olika ändamål. De benämnas »modersvärmar», då de äro på väg att uppsöka platser för ägg- läggningen, »vintersvärmar», då de uppsöka vinterkvarter och »nä- ringssökande svärmar», då de blott äro på vandring för att nå bättre näringsplatser. Vi vilja nu i korta drag följa insekten i dess utveckling börjande med äggläggningen. Då denna är förestående, rör sig honan oroligt hit och dit på marken, undersöker jorden med spetsen af abdomen stickande här och hvar för att finna någon lämplig plats. Torr men ganska fast sandjord, gärna beväxt med glest -lågt gräs, som genast lämnar de kläckta larverna föda, väljes härtill med förkärlek, och då en gynnsam plats funnits, skrider hon till verket, borrande en för äggen afsedd håla. Härvid tjäna de i spetsen at abdomen varande klaffarne som verktyg, i det de slutna som en yxa huggas i marken för att därpå utspärras, hopträngande marken och for- mande gångens fasta sidor. Redan på få minuter kan hålan ha nått det bestämda djupet motsvarande abdomens utdragna längd. Riktad snedt framåt är gången nedåt något bredare och afrundad, under det att den öfre delen afsmalnar mot öppningen. Därpå är allt i ordning att mottaga äggen, men innan dessa läggas, öfvergjutes hålans nedre del med en skumliknande brun vätska, hvaraf slut- ligen abdomens hela nedre del är omgifven; ett ägg framprässas, placeras med hjälp af vissa abdominalbihang bland skummet, hvarpå nya ägg folja för att symetriskt placeras, ordnade i fyra rader, alla omgifna af den bruna vätskan, som, då de 20—-50 äggen blifvit lagda, vidare utgjutes öfver det hela och skyddande fyller gångens halslika öfre del. Nämnda i luften poröst stelnande vätska är af stor betydelse; svärgenomtränglig för fukt, skyddar den de i jorden liggande äggen för mögel samtidigt med att den sedermera underlättar de små larvernas uppträngande till jordytan, då de lät- tare taga sig fram genom den än genom jorden. Äggen själtva äro omkring 3 mm. långa — olika fôr skilda arter — med svag böjning, ytan är fint nättormigt upphöjd; de & / LS TRYPROM: ENT. FÖREN. TJUGOFEMÄRSTEST DEN 14 DEC. 1904. 83 äro ordnade i de fyra raderna så, att de yttre på ryggsidan något böja sig öfver de andra, Slutligen är proceduren efter 2—5 tim- mar öfver, honan täcker med sand gångens mynning och begifver sig därifrån för att efter en vecka på samma sätt lägga en ny sådan ägghög och sedermera kanske en tredje. I jorden ligga äggen en längre eller kortare tid — i regnlösa trakter stundom flera år -- och först då ett uppfriskande regn uppmjukar den torra marken om- gifvande dem med en varm fuktighet, få de impuls till vidare ut- veckling, det under tiden mognade embryot spränger det yttre äggskalet och höljd i en genomskinlig tunn säck (amnion) börjar den lille nyfödde världsborgaren sin första kamp i lifvet, den att från sin cell i jorden nå den lifgifvande solen. Men detta är ingen lätt sak och tar ofta flera dagar. Dålarven kommit upp, skall äfven amnion sprängas, för attlarven skall blitva fri, och härtill har denne ett eget organ, som likt en blåsa skjuter fram mellan nacken och pro- thorax och allt mer fyllande sig med i densamma inspärrad kropps- vätska genom sitt tryck kommer amnion att brista. Äfven på larvens färd upp till ljuset är denna utskjutbara blåsa till hjälp, stödjande under arbetet genom jorden. Vägen tages ofta genom den sträng af stelnadt sekret, hvarmed honan fyllt ägghålans hals, och hvari mindre hinder möter än i den omgifvande marken. Skulle amnion gå sönder, medan larven är i jorden, upphör med ens förmågan till vidare framträngande, och larven är dömd till undergång. Ändt- ligen har den lilla varelsen efter kanske flera dagar kämpat sig fram den besvärliga vägen af några centimeter och omstrålas af det lifvande ljuset. Men nu äro krafterna uttömda, och under en stund blir han liggande orörlig i sin säck för att dock snart med nack- blåsans hjälp komma äfven detta hölje att brista, därvid nående sitt första stora mål — frihet. Inom kort söker han sig om efter föda, och naturen har härvid varit honom gurstig. Samma kraft — det varma, upplifvande regnet — som kom de i den torra jorden liggande äggen och kläckas, har äfven kommit marken att täckas af en saftig matta af uppspirande gräs och örter, och så ser sig den späda larven med ens försatt till dukade bord, dignande af säsongens sista och läckraste rätter. Den först ljusa larven mörknar snart och genomgår under sin utveckling fyra stadier utan flygförmåga för att först vid det femte framträda som utbildad in- sekt. med kraftiga, stora vingar. Hvarje hudömsning är en kritisk period i insektens lif, mängahanda fiender lura da-pa den hjälplösa varelsen icke minst hans egna kamrater, som med begärlighet fråssa på den sönderslitne medbrodern. Under det första stadiet hålla sig de unga larverna tillsam- mans i små troppar, motsvarande det antal, som framkommit från i hvarandras närhet lagda ägg. Ömtåliga för köld samla de sig om natten i hopar kring örter o. dyl., gömma sig vid dåligt väder 04 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. under jordklimpar, löf m. m. och förbises dä lätt. Knappt har dock solen spridt ljus öfver trakten, fôrr än de äter visa sig, ätande af den omgifvande grônskan. Med andra stadiet blifva de lifligare, skarorna tillvixa genom tropparnes sammanslagning och kunna redan nu vara oerhörda, hungern tilltager, och hvad som förut ofta försmätts, blir dem nu en välkommen föda. Dock ty de sig nu fort- farande under natten gärna tillsamman för ömsesidigt skydd. Med tredje stadiet inträffar en stor förändring, i det att larverna efter att hafva sköflat allt kring sig börja sina beryktade vandringar, som vidare fortsättas under det fjärde. Ännu utan flygförmåga tåga de fram halft hoppande, halft löpande. Tåget rör sig med en hastighet af ända till 1,7 kilom. i timman, under ogynnsamma förhållanden åtminstone 3,; km. om dagen. Det är förnämligast under de heta timmarne på dagen de äro i rörelse, och skarorna kunna nu täcka hela mils ytor; de äro på sina ställen hopade i flera tums lager öfver hvarandra och lämna efter sig ett kalt, öde land, den nakna marken. Plågade af hunger äta de ej blott verkliga födoämnen, gräs, blad och dylikt utan angripa nästan allt, hvad deras käkar kunna krossa: bark, hudar, gamla skor, filtar, gardiner, täcken o. s. v. samt till icke ringa grad sina egna svagare kamrater. Det är synnerligen terrängens beskaffenhet, temperatur och-ljus samt larvernas storlek, som inverka på dessa tågs hastighet. Ju ödsligare det land är, som larverna ha att passera, ju hastigare påskynda de marschen för att uppnå bättre trakter samtidigt med, att de med större lätthet förflytta sig. Varmt och soligt väder gor dem därvid lifligare och mer begifna att hastigt röra sig, och deras större utveckling gör det mekaniskt möjligt att hastigare förflytta sig. Deras förmåga att uppspåra föda är dock ej stor, och de passera stundom helt nära frodiga fält för att, då sådana sedan af en händelse komma i deras väg, med glupskhet kasta sig öfver dem. Slutligen är larven färdig för sin sista förvandling, till be- vingad insekt, och uppsöker i känslan af den fara han härun- der är utsatt för, ej minst från de omgifvande kamraterna, en skyddad plats, vanligen uppkrupen på något utskjutande föremål, detta äfven för att vingarne skola fritt kunna utveckla sig; och så en vacker morgon vid frisk bris höja de sig i ständigt växande skaror, kretsa kring i luften, stiga allt högre och styra så bort från sin fosterbygd för att aldrig mer återse den. Som nämndt hafva gräshoppornas vandringar under olika för- hållanden olika karaktär, hafva sin grund i olika förutsättningar och åsyfta olika mål. De skaror, som nu gifva sig af, och hvilkas tåg tagit sin egentliga början vid äggens kläckningsplatser och in- ledts med de ännu ej flygkunnige larvernas allt mer sig förenade skaror, kallas »vintersvärmar», och färden gäller uppsökande af PRE A puree nl iR, + me Nie \ TRYBOM: ENT. FOREN. TJUGOFEMARSFEST DEN 14 DEC. 1904. 85 lämplig terräng för öfvervintring, dä de utbildade insekterna ännu ej på 9 månader äro mogna till fortplantning. Dessa vintertäg, som således bestå af yngre, ännu ej könsmogna djur, då de gamla efter äggläggningen dött, röra sig utan brådska, i början hit och dit. Framkomna till de torra trakter, de välja till vinterkvarter, hopa de sig här i oerhörda massor och ligga otta i fotdjupa högar. De intaga nu ringa föda och äro föga rörliga. Till vinterkvarter välja de torra grässlätter omväxlande med buskager och lägre träd. I Sydafrika öfvervintra de i buskageartad terräng ofta i sådana massor, att människor ej kunna intränga bland dem. En vida större liflighet råder, då de sedan vid tiden mot ägg- läggningen bryta upp för att som »modersvärmar» uppsöka de ofta på ofantliga afständ belägna äggläggningsplatserna. De i Algier inträngande skarorna hafva sålunda sitt vinterkvarter söder om Sahara och behöfva 2—21/, månader för att nå detsamma. Man har i Amerika följt sådana svärmar och funnit dem tillryggalägga 150 geografiska mil på 6 veckor. De kunna hafva en utsträck- ning af flera mil, ett djup af 40 meter och höja sig 100 meter och mer i luften. »Modersvärmarne» ha den största uthälligheten och kunna flyga hela dagen utan hvila. Det ligger i sakens natur, att talrika varelser skola förfölja dessa tåg och nära sig at gräshop- porna. Från människan, de infödde, som i stor utsträckning fångar, rostar och förtär dem, och ned till de minsta parasiter arbetar en hel skara på djurens decimering; talrika fåglar förtära dem med begärlighet så äfven de flesta däggdjur ej minst den tama boskapen, hästar och svin, fiskarfolket använder dem till agn och jordbruka- ren till markens gödning. Men denne senare, som stundom ruineras af deras glupskhet, kan efter deras framfart se värdefullare växter spira upp, där de dragit fram, och somliga herdar vilja af denna orsak ej deltaga i kampen mot gräshopporna, emedan »de äro så nyttiga». I Sydafrika finnes ett af alla får- och getvaktare illa anskrif- vet stickgräs, som gärna förtäres af gräshopporna, och på sina ställen af de anryckande skarorna så till roten uppätes, att det följande år ej går till, utan lämnar plats för värdefullare bete. Det är att vänta, att med tilltagande odling dessa djurs eko- nomiska betydelse blir allt större. Torra gräsvidder komma i denna världsdel att finnas i oöfverskådliga tider framåt, och med odlingen kunna de framryckande skarorna under sina tåg finna riklig och omtyckt föda för kraftig och utbredd förökning. Festens högtidstal vid den efter själfva sammanträdet följande supén hölls af ordföranden prof. AURIVILLIUS, som härvid framhöll det viktigaste af hvad Föreningen uträttat, talade för minnet af de hädangångne, som stått i spetsen 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. bland hennes ledande män, och utbragte den af alla närva- rande med varma känslor omfattade skålen för Entomologiska Föreningens framtid. Följande hälsningstelegram, som ankommit från vidt skilda håll, upplästes af sekreteraren, hvilken utbragte en skål för Föreningens alla frånvarande medlemmar: Sundsvall. »De bästa välönskningar för den tjugofem- åriga föreningen och dess framtida blomstring! ADLERZ, Ljung. »Pä kvartsekeldagen sändas vürdsamma häls- ningar till morföräldrarnas gamla vänner! Oscar BAER.» Lund. »Entomologiska Sällskapet i Lund. sänder pa tjugofemarsdagen de basta välönskningar om fortsatt fram- gängsrik verksamhet! BENGTSSON |, ordförande.» Göteborg. »Med glädje biickande tillbaka pâ Entomolo- giska Föreningens tjugofemäriga, för hela landet gagnande verksamhet, tillönskar. jag förtröstansfullt densamma fortfa- rande framgäng i sina välsignelsebringande sträfvanden! CLAES GRILL.» Borås. »Vivat, vigeat, floreat Societas entomologica! NEUMAN.» Helsingfors. »Härvarande finska medlemmar sända hjärt- liga hälsningar till märkesdagen! NORDENSKIÖLD, POPPIUS, SILFVENIUS, JÄRVI, AXELSON, FEDERLEY, ELFvING, LUTHER, Enzıo REUTER.» Helsingfors. »Hindrad 'närvara önskar hjärtligt För- eningen, som frän sin stiftelse stätt mig sa nära, läng fram- gängsrik verksamhet! Lefve vär präktiga vetenskap! Vae obnoxiis! Ono REUTER.» Helsingfors. »I välgängsönskningarna i anledning af dagens betydelse förenar sig af fullaste hjärta JOHN SAHLBERG!» \ TRYBOM: ENT. FÖREN. TJUGOFEMÄRSFEST DEN I4 DEC: 1904: 87 Kristiania. »Vivat Societas entomologica! Collegis om- nibus hodie collectis plurimam salutem dico. SCHOYEN. » Göteborg. »Till Föreningens Kkvartsekel bringas mina bästa Iyckönskningar. Vivat, crescat, floreat. SANDIN. » Helsingfors. »Emottag varma, broderliga lyckönskningar till qvartsekelsjubileet! Lifskraftig och framgångsrik blifve allt framgent Eder verksamhet! Gemensamma mål förene städse nordens forskare! Societas pro Fauna et Flora fennica genom PALMEN. Upsala. »Samlade i gladt lag på KortHorrs Granbacken hälsa vi entomologerna och tömma en bägare för Föreningens framtida väl. Länge lefve Entomologiska Föreningen! Hurra! TULLBERG, WIRÉN, ÖSTERGREN, KOLTHOFF.> Malmö. »Entomologiska föreningen, dess styrelse och ärade ordförande bringar jag min hyllning och helsning på högtidsdagen! WERMELIN. » Ronneby. »Varmaste lyckönskningar till Entomologiska föreningen pä högtidsdagen och välönskningar till en läng och lika lycklig framtid! WESTERLUND. » Norrköping. »Till samtliga medlemmar af Entomolo- giska föreningen, i dag samlade till firande af dess tjugofem- års jubileum, sändes härmed min hjärtliga hälsning! JOHN AGARDH WESTERLUND.» Helsingborg. »Hindrad att deltaga i högtidsfesten sänder jag Föreningen min varmaste välönskan om lyckosam framtid! VETTERHALL.» Under det efter supen följande »nachspielet» förevisade fil. kand. Ars. TULLGREN ett af artisten Exsrom och honom ritadt festnummer af Föreningens tidskrift i mycket stort format och innehällande »lindrigt» Karrikerade och i karakte- ristisk sysselsättning framställda föreningsmedlemmar. Denna förevisning mottogs med mycket bifall och stor munterhet. Filip Trybom. 88 JENNY SANDAHL. / Den 1 Juni förflutna ar bortgick med déden genom lunginflammation professorskan JENNY SANDAHL, hedersledamot af andra klassen i Entomo- logiska Föreningen sedan 1894. Hvarje i Stockholm boende ledamot hade under Föreningens första och bekymmersammaste tid tillfälle att bevittna hennes stora välvilja mot Föreningen, främst hennes obegränsade gästfrihet, och få en inblick i, huru hon städse var sin man, Föreningens förste ordförande, be- hjälplig vid hans många åligganden i Föreningens tjänst, särskildt under hans senaste år, då krafterna började svika; och alla skola lätt förstå de varma känslor, hvarmed hennes minne bevaras af alla dem, som härunder hade glädjen att närmare lära känna hennes hjärtevinnande person. JENNY MAGDALENA FREDRIKA Huss, född den 26 juli 1832 i Marie- stad, var dotter till provincialläkaren JoH. AXEL Huss och hans muka MALIN OLDENBURG. Vid 17 år af en äldre tante, enkefru RATH, erbjuden ett hem hos denna i Stockholm, stiftade hon där genom sin barndomsvän fru SVANSTRÖM, född LAMPA, bekantskap med dennas släkting OSKAR SANDAHL och ingick med honom äktenskap den 13 juli 1854. På våren r856 var fru S. sin make följaktig på dennes första färd till Egypten, dit han begaf sig att söka bot för sin börjande lungtuberkulos. Senare tider var familjen bosatt på Stäket, där professor S. 1894 afled. Under de sista åren plågad af reumatism förde hon dock ett verk- samt lif under uppoffrande ömhet och kärlek för barn och barnbarn. Det är ej många, som gått ur tiden så aktade och älskade som fru S.; hon var ej blott för sin sjuklige make den ömmaste och-mest själfuppoffrande värdarinna, utan i hela hennes lif framträdde detta älskliga drag att hjälpa och lycklig- göra andra. Af makarnes båda döttrar är den äldre, ANNA, gift med general- stabschefen friherre AXEL RAPPE, den yngre, MARIA, med musikhandlaren G. BEER. En broder till fru S. är Faunas mångårige ledamot, redaktören för Svensk Musiktidning FRANS Huss. Red. SVENSK INSEKTFAUNA. 11. ELFTE ORDNINGEN. TVÄVINGAR. DIPTERA. Tvävingarna utgöra en mycket artrik men tämligen lik- artadt organiserad insektsordning. I Sverige torde öfver 3,000 arter vara bekanta. Hufvudet är mycket rörligt, försedt med stora facettögon, ofta äfven med punktögon. Antennerna äro af växlande be- skaffenhet. Mundelarna äro sugande och ofta äfven stickande. Hufvudsakligen af underläppen bildas ett ränn- formadt sugrör, i hvilket de öfriga mundelarna, hos former där sådana finnas, ligga inneslutna, bildande fina stickborst. Mellankroppens tre leder äro sammansmälta med hvar- andra till en ryggsköld. Stundom antyda tvärfåror, hvar sam- mansmältningen ägt rum. Mellan vingarnas bas finnes en kullrig, tresidig eller halfmånformig bildning, som kallas sku- tellen. Vingarna äro två, hinnaktiga, motsvarande öfriga insekters främre par. Det bakre paret har hos tvåvingarna förvandlats till de s. k. svängkolfvarna, små knopplika, skaftade bildningar, som sannolikt äro något slags sinnesor- gan. I ett fatal fall saknas vingar alldeles. Bakkroppen består af 9 leder, af hvilka sällan alla äro synliga. Tvâvingarna underga fullständig förvandling: Larverna äro af olika utbildning. Några äro försedda med tydligt hufvud; flertalet saknar hvarje antydan till sådant. Egentliga ben saknas hos larven och ersättas af borst eller borstklädda vårtor. Puppan är antingen naken eller innesluten inom larvhuden. Det är hufvudsakligen genom olikheter i för- puppningen, som tvåvingarnas båda underordningar utmärka sig från hvarandra. 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Nästan alla tvåvingar äro såsom fullbildade fritt lefvande, och de äro i allmänhet goda flygare. Endast ett fåtal till- bringa som stationära parasiter hela sitt lif på värddjuret. Litteratur. j J. W. MEIGEN 0. H. LoOEW, Systematische Beschreibung der bekannten europäischen zweiflügeligen Insekten. 10 band. Aachen o. Halle 1818— 1873, J. W. ZETTERSTEDT, Diptera Scandinaviæ disposita et descripta.- 14 band. Lund 1842 —1S60. J. R. SCHINER, Fauna Austriaca. Die Fliegen. 2 band. Wien. 1862—1864. Öfversikt af underordningarna. I. Antenner mer än 3-ledade eller, om blott 3-ledade, med ändborst à tredje leden.! Hufvud utan mänfält och båg- söm? ofvan och pä sidorna om antennerna. — Vingar- nas diskfält vanligen 5—mängkantigt eller saknas. Sväng- kolfvar obetäckta. 1. Orthorapha. II. Antenner högst 3-ledade, 3:dje leden med ryggborst. Hufvud med mänfält ofvan antennerna. — Vingarnas diskfält van- i ligen snedt fyrkantigt eller saknas. Svängkolfvar mer eller mindre täckta af de stora fjällen under vingarna. 2. Cyclorapha. l. UNDERORD. Orthorapha. Larver med eller utan egentligt hufvud. Puppan fri eller innesluten i larvhuden, som öppnar sig genom en T-formad spricka bakom hufvudet “eller, sällan, genom en tvärspricka mellan sjunde och åttonde bakkropps- lederna. ÖFVERSIKT AF GRUPPERNA. I. Antenner med mer än 6 leder, som med undantag af de två första äro mer eller mindre likformiga. Sista leden utan ändborst. Palper vanligen långa, 4—5-ledade. 1. Myggor. Nemocera. II. Antenner sällan flerledade och då med olikartade leder, oftast 3-ledade; sista leden ofta med ändborst. Palper korta, 1—2-ledade. 2. Flugor: Brachycera. " Ryggborst endast hos en del Dolichopodide. > Mänfältet är en halfmånformig upphöjning ofvan antennerna. Denna begränsas stundom från pannan genom en fåra, bågsömmen, som fortsätter nedåt på sidorna om antennerna. “ Täckta hos den lilla fam. Acroceride. DIE-FERA: 1. FÖRSTA UNDERORDNINGEN. ORTHORAPHA. FÖRSTA GRUPPEN. MYGGOR. NEMOCERA. PAN: AF EINAR WAHLGREN. Genom sina langa antenner, ofta langsmala vingar och långa ben äro hithörande former i allmänhet mer eller mindre mygglika. I öfrigt af- vika de olika afdelnin- garna betydligt fran hvarandra. Vidstående bild (fig. l) af vingen hos en genom sitt rika ribb- system utmärkt har- Fig. 1. Vinge af en harkrank (Zimnophila). krank (Limnophila) kan I—VII. = Férsta—sjun- b. b. = bakre basfiltet. tjana som exempel pa de längsribban. a. f. = analfältet. ribbförgreningen ien hj. r. = hjälpribban. ax.f. = axillarfaltet. molensinee s. c. = sucostala tvär- b. f. = bakhörnfältet. Po ae ribban. I, 2. = första och andra I sjalfva. framkan- f. r. = främre tvärribban. submarginalfältet, ten och ofta rundt om b.r. = bakre tvärribban. 3—7.= férsta—femte bak- vingen löper kantrib- f. k. = framkantfältet. kantfältet. ban (costalis). f. b. = främre basfältet. d. = diskfält. 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Mellan framkanten och första längsribban gär hjälprib- ban (auxiliaris, mediastinalis), som stundom betraktas såsom främre grenen af första längsribban (swbcostalis). Hjälp- ribban och första längsribban äro förbundna medels subco- Stala tväribban. Därpa följer andra längsribban (ra- dialis), som utgår från den första och ofta är gaffelklufven. Fran denna utgår i sin tur tredje langsribban (cubifalis), utgörande den bakersta grenen af främsta ribbstammen. Främre tvärribban (/ransversahs ordinarius) förbinder tredje längs- ribban med den fjärde längsribban (prebrachialis), som ofta är rikt förgrenad. Genom bakre tvärribban (#ansver- salis secundus) fürbindes den med femte längsribban (po- brachialis). Så följa sjätte längsribban (analıs) och sjunde längsribban (awillaris). De viktigaste vingfälten äro följande. Mellan främre längsribban och framkanten ligger fram- kantfältet. Viktigare dro de pa bäda sidor om fjärde längsribban belägna främre och bakre basfälten samt det där utanför liggande diskfältet. Mellan andra och tredje längsribborna ligger submarginalfältet; är andra längsrib- ban tväklufven, uppkomma två submarginalfalt. - Mellan tredje och femte längsribborna ligga bakkantfälten. Mellan femte och sjätte längsribban ligger analfältet och mellan den se- nare och sjunde längsribban axillarfältet. Där bakom ligger bakhörnfältet. Endast hos afdelningen Polvneura finnes sa kompliceradt ribbförlopp som det nu beskrifna. Litteratur. F. M. van DER Wurp, Diptera Neerlandica. Haag 1877: Figurerna i förevarande arbete äro till största delen hämtade ur här citerad litteratur. Öfversikt af familjerna. I. Mellankroppens ryggsida med tydlig, V-formad tvärsöm mellan vingarna. Sju längsribbor finnas. — Harkran- kar (Polyneura). A. Hjälpribban utmynnar enkel i vingens framkant eller är i spetsen tvågrenad, mynnande både i framkan- ten och i första längsribban. (Vingar saknas hos , EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 93 Chionea.) Palpernas sista led ej gisselformigt för- längd (und. Pedicia). 1. Limnobide. B. Hjälpribban utmynnar i första langsribban och är ej utom vid vingens bas genom nagon tvärribba für- bunden med vingens framkant; eller ock slutar hjalp- ribban med fri spets och är genom en tvärribba ett stycke innanför spetsen förenad med första längs- ribban. | 1. Hjälpribban mynnar endast i första längsribban. Palpernas sista led gissellikt förlängd. 2. Tipulidæ. 2. Hjälpribban slutar med fri spets och är genom en tvärribba förbunden med första längsribban. Palpernas sista led ej gisselformigt förlängd. 3. Cylindrotomida. Mellankroppens ryggsida vanligen utan tydlig, V-formad tvärsöm mellan vingarna. Om tvärsöm finnes, saknas 6. längsribban. A. Vingar vanligen med talrika ribbor. Äro längsrib- borna fåtaliga, äro ej antennerna långa, pärlbandslika. Myggor (Eucephala). l. Vingar med talrika ribbor. Diskfält finnes eller "saknas. Främre tvärribban står mer eller mindre vinkelrätt mot längsribborna. a. Diskfält saknas. Punktögon saknas. a. Mellankropp ej framskjutande öfver huf- det. Alla vingribbor ungefär lika tyd- liga. Kantribban går rundt om hela vingen. < Vingar ej håriga eller fjälliga. +. Mellankropp med grund tvärfåra. Vinge, se fig. 43. 4. Glansmyggor. Ptychopteride. ++. Mellankropp utan tvärfåra. Vinge, se fig. 45. 5... Dixide. Vingar starkt häriga eller fjälliga, ät- minstone pä ribborna. ** 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. +. Vingar håriga eller fjälliga endast på ribborna. Basfälten långa, så att tvärribborna stå vid eller utan- för vingens midt. Antenner hos o plymformade. Ben länga, slanka. 6. Egentliga myggor. Culicide. Vingar häriga eller fjälliga äfven pa själfva vingytan. Basfält korta, sa att tvärribborna sta nära vingens bas. Antenner hos bäda könen pärlbandslika. Ben ‚..kKorta. 7. Fjärilmyggor. Psychodide. 5. Mellankropp mer eller mindre starkt fram- skjutande öfver hufvudet. Vingens främre ribbor tydligare än de bakre. Kantrib- ban sträcker sig ej längs vingens bak- kant. Antenner hos o plymformiga. Vingar nakna eller häriga. 10. Fjädermyggor. Chironomide. b. Diskfält finns. Punktögon finnas. 9. Foénstermyggor. ÆAyphide. Vingar med fätaliga ribbor. Främre tvärribban oftast i spetsig vinkel mot längsribborna. Disk- fält saknas. a. Punktögon saknas. Antenner med tätt intill hvarandra tryckta, skifformiga leder. 8. Knott. Simuliide. —|- ——- i b. Punktögon finnas. a. Antenner korta med skifformiga leder. Ben korta, utan starkt förlängda höfter. Skenben utan sporrar. ll. Härmyggor. Dibionide. pP. Antenner vanligen langa med tydligt skilda leder. Ben vanligen med starkt förlängda höfter. Skenben med sporrar. 12. Svampmyggor. Mycetoplilde. | EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 95 B. Vingar med fåtaliga längsribbor, få eller inga tvär- ribbor och utan diskfält. Antenner långa, pärlbands- lika. Punktögon saknas. Höfter ej förlängda. Sken- ben utan sporrar. — Gallmyggor. Oligoneura. 13. Gallmyggor. Cecidomyide. HARKRANKAR. Polyneura. Harkrankarna äro myggliknande tvävingar med mycket långa, smala, bräckliga ben. Några arter äro några få mm. långa, andra äro de största bland våra tvåvingade insekter. Vingens byggnad framgår af figurerna. Larverna hafva ofullständigt hufvud men utbildade, bitande käkar. Litteratur, R. OSTEN-SACKEN. Monographs of the Diptera of North America. Part IV: Smithsonian Miscellaneous Collections 219. 1869. H. D. J. WALLENGREN. Revision af Skandinaviens Tipulide, Ent. Tidskr. 1881—82. G. H. VERRALL. List of British Tipulidæ. The Entomol. Monthly Magazine 1886—88. I. Fam. Limnobiidæ. Öfversikt af underfamiljerna. I. Andra längsribban enkel (= 1 submarginalfält). A. Antenner 14-ledade. l. Linmobtine. B. Antenner 16-ledade. 2. Ramphidine. Il. Andra längsribban gaffelgrenad (= 2 submarginalfält). A. Skenben utan ändsporrar. 3. Eriopterine. B. Skenben med ändsporrar. l. Tvarribban mellan hjälpribban och första längs- ribban star utanför andra längsribbans ursprung. a. Antenner 16-ledade. 4, Trichocerine. b. Antenner 6—10-ledade. 5. Anisomerine. Tvärribban mellan hjälpribban och första längs- ribban stär innanför andra längsribbans ursprung. 6. Pedicinæ. No 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 1. Underfam. Linmobiinæ. Öfversikt af släktena. I. Sjätte och sjunde längsribborna ej förbundna med en tvärribba. A. Antenner enkla. a. Hjälpribban förbunden med första längsribban in- nanför eller midt för, sällan något utanför andra längsribbans ursprung. Hanens griptång består af två »köttiga» flikar. 1. Dicranomyia. b. Hjälpribban förbunden med första längsribban mer eller mindre långt utanför andra längsrib- bans ursprung. Hanens griptång består af två hornartade skänklar. ; 3. Limnobia. B. Antennerna kamlika (5) eller enkla med skaftade leder. 2. Rhipidia. II. Sjätte och sjunde längsribborna förbundna med en tvär- ribba. 4. Discobola. 1. Sikt. Dicranomyia STEPH. EN Medelstora till smä arter med matta >= es _Z x färger. Vingarna vanligen ofläckade. Vinge, ; > se figs 2: Fig. 2. Vinge af Larverna till vissa arter äro funna i multnande Dicranomyia modesta. tra. Artôfversikt. I. Hjälpribban mynnar ett stycke utanför andra längsribbans ursprung. A. Vingytan, särskildt utanför tvärribborna starkt hårig. + 1. D. pilipennis. B. Vingar blott pa ribborna svagt håriga. 2. D. meridiana. II. Hjälpribban mynnar midt för eller innanför andra längsribbans ursprung. A. Hjälpribban mynnar ungefär midt för andra längsribbans ursprung. I. Vingar (utom vingmärket) med en eller flera mörka fläckar eller punkter. a. Ryggsköld rostgul. 3. D. dumetorum. b. Ryggsköld grä-gräbrun-svart. «@. Vingar med 3—4 bruna fläckar (vingmärket inberäknadt) i framkanten. Re EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I;.I. 97 + Bakre tvärribban ej längre innanför diskfältet än dess halfva längd. Vingar gråaktiga. + Vingar med fläckar i bakkanten vid ribbornas spetsar. 4. D. consimilis. TT. Vingar utan fläckar i bakkanten. 5. D. didyma. ++ Bakre tvärribban fäst längre in. Vingar rent hvita. +. Framkantfläckar skarpa och tydliga. Vinglängd 9, vingbredd 2 mm. 6. D. decora. ++. Framkantfläckar mattare. Vinglängd 8, ving- bredd I,, mm. 7..D. tenuipes. 8. Vingar med en brun punkt i midten af vingens fram- kant pä tvärribban mellan hjälpribban och första längs- ribban, en brun punkt på andra längsribbans bas samt brunt vingmärke. 8. D. chorea. to Vingar utan bruna fläckar eller punkter (utom vingmärket); ät- minstone ej nagon mérk punkt pa tvärribban i midten af vingens framkant. | a. Ryggsköld ej glänsande svart. @. Ryggsköld gulaktig. *, Antennernas yttre hälft med långsträckta leder, bä- rande hår tre gånger så långa som ledernas längd. | 9. D. modesta. ++ Antennleder ej långsträckta, deras hår högst två gånger ledernas längd. T- Ryggsköld gul utan längsband. Bakkropp gul. Lär helt gula. 10: D. maris. Ryggsköld brungul med längsband. - Bakkropp | ES brungul. Lar bruna med mörkare spets. Ving- ribbor tydliga, mörka. 11. D. autumnatts. 8. Ryggsköld gråaktig. *, Vingmärke fyrsidigt, mörkt. x x +. Ryggsköld med tre mer “eller mindre samman- flytande längsband; bakkropp gråaktig eller mörk- brun. 12. D. murina. Ryggsköld med ett längre och tvä kortare mörka ate ot + längsband; bakkropp blekgul med bred brun rygglinje. 13. D. stematica. **, Vingmärke otydligt. +. Tvärribban genom vingmärket förmörkad. T4. DS Grsts. +. Tvärribban genom vingmärket ej mörk. 15. À. Ahyalinata, b. Ryggsköld glänsande svart. 17. D. morio. B. Hjälpribban utmynnar sä längt utanför andra längsribbans ursprung som afständet mellan denna punkt och första längsribbans spets. Diskfält öppet. 16. D. aperta. Entomol. Tidskr. Årg. 26. H. 2, (1905). 7 QI 9. 10. 11. 12. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. D. pilipennis Ess. Ryggsköld mörkbrun med otydliga längsband. Bakkropp mörkbrun. Vingar gräaktiga. Längd 6—7 mm. — Smal. s. D. meridiana Srxc. Gulbrun. ea — Ög. Mes D). dumetorum Meic. Ryggsköld rostgul med 3 boda längslinjer, som dock ofta äro otydliga. Bakkropp med bruna tvärband. Panna silfverhvit. Vingar med en brun punkt vid midten af framkanten och brunt vingmärke; tvärribbor brunskuggade. Längd 7—9 mm. — S. Sv. (58). D. consimilis Zeıt. Ryggsköld med tre breda, sam- manflytande langsband. Vingar töckniga. Alla ribbor skuggade. Ben mörkbruna, lären bredt ljusa vid basen. Längd omkr. 9 mm. — Sk.—Lpl. : (6—9), D. didyma Mesıc. Tämligen lik föregående. Fläckarna i vingens framkant mindre. Vingens spets förmörkad. Ben ljusgula utom lårens spets.” Längd 7 mm. — S. SV : D. decora Svc. Ryggsköld med tre tydliga längsband. Ben gulhvita med lärets spets mörk. Längd som före- gaende. — Sk.—Lpl. D. tenuipes Zxrr. Mycket lik-föregäende men vingarnas teckning mattare, sa att framkantsflackarna ej aro skarpt begränsade. Längd 6 mm. — Sk.—Lpl.; s D. chorea Wien. Ryggsköld ofvan brun, på sidorna mer eller “mindre gulaktig. Ben brunaktiga, lären gula med svart spets. Tvärribbor något skuggade. Vingspets klar. . Längd 6—9 mm. — Sk.—Jämtl. (6—9). 5 D. modesta Wiep. Mellankropp ofvan rostgul, pa si- dorna- ljusare. Bakkropp gul. Ben ljusa. Längd 6—7 mm. Sk.—Lpl. (7—10); a. ; D. mitis. MEG. Längd 4 mm. — Og. (7) s. D. autumnalis Srxc. Längd 8 mm. — Okt. — S. Sv. D. murina Zxrr. Gra. Ryggsköld med 3 mörka längs- band. Ben mörka, lårens bas gul. Längd 7 mm. — - Lpl., Jämtl., ‘Smal. (8). *) Siffrorna inom parentes angifva mänaderna för flygtiden. f Ar ONE © AN EINAR WAHLGREN: SVENSK INSERTFTAUNA, XI‘, 1:11. 99 13. D. stigmatica Mric. Längd som föregående. — Sk. (8). 14 D. tristis ScHumm. Mellankropp grå med tre breda, bruna ryggband. Bakkropp mörkbrun. Vingar med brun punkt vid andra längsribbans ursprung och svagt brunt ving- märke. Ben mörka. Längd omkring 8 mm. — Sk.— Jämtl: =); s. 15. D. hyalinata Zerr. Skiljes fran föregående utom genom hvad i üfversikten säges därigenom, att vingbasens tvär- ribba ej alls är förmörkad, hvilket den ar hos fristis. — Og.—Jamtl. (7—8); s. 16. D aperta Water. (delvis hyalinata +). Ryggsköld gra- brun med tre bruna längsband. Mallankroppens sidor grå. Bakkropp mörk. Ben 6fvervagande mörka. Vingmärke blekt, otydligt. Längd 5 mm. Og., Gotl. 17. À). morio Fasr. Glänsande svart; pannan och mellan- kroppens sidor silfverglänsande. Bakkropp svartbrun, stundom med gula tvärband. Längd 5—6,; mm. Sk.— Ep): 2, Sikt. Rhipidia Meic. Medelstora arter med mer eller min- __# FRE as dre fläckiga vingar. Vinge, se fig. 3. Se Larverna lefva i spillning eller bland mult. Sa nande ämnen. Fig. 3. Vinge af Rhipi- dia maculata. Artöfversikt. I. Vingar med större framkantsfläckar och dessutom hela ytan nätformigt öfverdragen med smärre fläckar. 1. À. maculata. II. Vingar med större ffamkantsfläckar, men för öfrigt utan fläckar. 2. À. uniseriata. 1. R. maculata Meic. Grä. - Ryggsköld med tre bruna längslinjer. Hufvud och antenner brungrå. dis anten- ner med tvä rader utskott. Bakkropp mörkbrun. Längd 6,.—8-mm. — S:-o. m. Sv. (6—10). 2. FR. uniseriata Scan. Lik föregående. Tvärribbor brun- skuggade som hos föregående. Antenner hos o med en rad kamlika utskott. Längd 7 mm. — Ög.; s. * De inom parentes stående artnamnen användas af ZETTERSTEDT i Diß- tera Scandinavie. 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 3. Sikt. Limnobia Mic. Et Medelstora arter med ofta lifligt teck- — nade vingar. De mindre likna mycket Fig. 4. Vinge af förenats. Vinge, se fig. 4. Limnobia quadrinotata. Larverna lefva i multnande trästubbar, löf o. d. Artöfversikt. I. Hjälpribban mynnar nära andra längsribbans urpsprung. 1. L. macrostigma. II. Hjälpribban mynnar längt förbi andra längsribbans ursprung. A. Bakre tvärribban vid eller nära basen af diskfältet. - 1. Vingar mellan ribborna töcknigt eller galleraktigt brunskuggade. a. Mellankropp med tre ryggband. «, Laren med tre bruna ringar. 2. L. nubeculosa. B. Laren endast med brun spets. _ SZ flavipes. b. Mellankropp med ett ryggband. 4. Z. sylvicola. 2. Vingar ej töckniga. a. Vingar intensivt gula. = 5. L. bifasciata. Vingar glasklara eller mycket svagt gulaktiga. ce. Vingar med tre, ofta otydliga punkter i framkanten. Ryggsköld med tre längsband. 6. Z. trivittata. 8. Vingar med tre tydliga punkter i framkanten. Rygg- sköld med ett längsband. 7. L. tripunctata. B. Bakre tvirribban ett stycke innanför basen af diskfältet. 1. Vingar (vanl.) med 5—6 fläckar i framkanten. ~ 8. L. guadrinotata. 2. Vingar med fyra fläckar i framkanten. 9. Z. guadrimaculata. 1. L. macrostigma Scuumm. Ryggsköld med tre glänsande, mörkbruna, ofta sammanflytande band. Hufvud svart med gra panna. Antenner svartbruna. Laren med svart- brun ring nära spetsen. Vingar ofläckade med undantag af det mörka vingmärket, som genomskäres af en tvär- ribba. Längd 9—9,5 mm. — S; o. m. Sv. (6—8). L. nubeculosa Mric. Vingar med 4—5 bruna framkant- fläckar. Längd 8—9 mm. — Sk.—Lpl. (6—8). 3. L. flavipes Farr. Lik föregående. Vingar med tre framkant- fläckar. Längd 10—10,, mm. — Sk.—Lpl (6—8). bo 4. L. sylvicola Scuumm. Antenner bruna, 1—2 basleder svarta, 3:dje gul. Vingar med tre bruna framkantflackar Dicranomyia-arterna, med hvilka de förr 9. EINAR WAHLGREN: SVENSK INSERTFAUNA. XI: I, I. 101 och svagt skuggade tvärribbor. Längd 9 mm. — N.Sv. till Ångermanland (7—8). L. bifasciata Scurxx. (xanthoptera). Ryggsköld glän- sande gul med två mörka längsband. Bakkropp gul med mörka ryggfläckar. Vingmärket fortsättes ofta bakät af de skuggade tvärribborna, så att ett smalt tvärband bildas. Längd 12 mm. — S. o. m. Sv. (7—8). L. trivittata Scuumm. Rostgul; hufvud med mörk pan- na. Antenner, bruna, mot basen gula. Vingar mycket svagt gulaktiga. Längd 10 mm. — S. o. m. Sv. (7—8). L. tripunctata Faer. Lik föregående. Antenner gula, i spet- sen ljusbruna. Längd 9—11 mm. — S. o. m. Sv. (5—8). L. quadrinotata Mxic. (inbegr. elegans). Vingar töckniga med brunskuggade ribbor. Framkantfläckarna kunna stundom inskränka sig till fyra, dä arten liknar följande. Lären med brun spets och nedanför midten en otydlig brun ring, som kan upptaga lärets hela mellersta tredje- del. ‘Längd 11—17 mm. — S: o.:m. Sv. (6—9). L. quadrimaculata L. (inbegr. annulus). Liknar föreg- gäende men betydligt större och gröfre. Lären med brun spets och tydlig brun ring nedanför lärens midt. Längd 21 mm. —-'S... Sv. (88). 4% Sikt! Discobola. ‘O.-S: Tämligen stora arter med egen- domliga ögonfläckar och ringliknan- de teckningar på vingarna. Vinge, se fig. 5. Fig. 5. Vinge af Discobola annulata. Artöfversikt. I. Vingar gulaktiga med ringformiga fläckar; mellanrummen mellan dessa ofläckade. I. D. annulata. II. Vingar hvita med ringformiga fläckar, mellan dessa beströdda med smärre fläckar och punkter (särsk. tydligt i bakre basfältet). 2.- D, cœsarea: 1. D. annulata L. Ryggsköld brungul med sammanflytande mörka längsband. Hufvud svart. Bakkropp mörkbrun. Vingar med 5—6 mörka fläckar i framkanten, dessutom 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. stora ringformiga, ocell-liknande fläckar. Längd omkr. 10 mm. — Og. (7—8); s. 2. D. cœsarea O.-S. Lik föreg. men. lätt skild genom i öfvers. angifva kännetecken. — Og. (7—8); s. 2. Underfam. Rhamphidiine. Ofversikt af slaktena. I. Sugrör minst två gånger längre an hufvudet. 5. Rhampludia. fl. Sugrör kortare än hufvudet. | Ett tydligt, ribbliknande längsveck utgår från midten af sjätte längsribban och löper i midten af analfältet. Diskfält finns. 6. Dicranoptycha. B. Ofvan omtalade längsveck saknas. Diskfält saknas. > 7. Orimarga. 5. Slkt. Rhamphidia Meıc. a Medelstor art med ofläckade vingar. a Vinge, se. fig. 6. |. À. longirostris Wirv. Ryggsküld rostgul-brun med tre bruna linjer. An- tenner svartaktiga. Bakkropp svartbrun. Ben svarta; lårens bas gul. Längd omkr. 6 mm. — S. 0. m. Sy. (6—7). Fie. 6. Vinge af > > Rhamphidia longirostris. 6. Slkt. Dicranoptycha O.-S. nn Tämligen stor art med jämförelsevis SE smala vingar. Se fig. 7, peas I. À). cinerascens Mec. (fuscescens.) Fig. 7. Vinge af Di Gulbrunaktig; ryggsköld med tre bru-- cranoptycha cinerascens. na längslinjer. Bakkroppen ofvan brun- aktig, under gulaktig. Vingar blekt gulbrunaktiga, grôn- skimrande. Ben bruna, lårens bas gulaktig. Längd omkring 10 mm. — Sk.—Lpl. (7—8) s. k < 3 u 7 SJ | 1 = EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: LET: 103 1.=Sikt2..Orimarga-0;-S: Tämligen smä arter. Vinge, se fig. 8 och 9. Artöfversikt. I. Bakre tvärribban ungefär vid vingens midt. Främre tvärribban utanför fjärde längsribbans förgrening. A. Mörkgrå. Vingar ej hvitaktiga. I. O. alpina. B. Ljusgra. Vingar hvitaktiga. Fig. 8 (den 6fre) och 9. Vingar af Orimarga alpina (8) och O. virgo. 2. O. suvenilts. II. Bakre tvärribban utanför vingens midt. Främre tvärribban innanför fjärde längsribbans förgrening. 3. Ow virgo. 1. ©. alpina ZeTT. Längd 8 mm. — Jämtl. (7). 2. ©. juvemlis Zerr. Mycket lik föreg. men till alla delar ljusare, Ofver vingribbor och ben. Längd 5 mm. — SK., Gotl. (6—7). 3. O. virgo Zerr. Mörkgrå. Ben gula utom ledernas spet- sar. Längd 7 mm. — Gotl. . (7). 3. Underfam. Eriopterinz. Öfversikt af släktena. I. _ Vingar finnas. A. Vingar tydligt håriga, åtminstone på ribborna. 1. Vingar håriga öfver hela ytan. 8. Rhypholophus. 2.. Vingar håriga endast på ribborna. a. Bakre basfältet mycket kortare än främre. 9. Molophilus. b. Basfälten ungefär lika långa. a, Sjunde längsribban bägböjd, sa att axil- larfältet är bredare vid midten än mot vingkanten. ll. Zrioptera. P. Sjunde längsribban nästan rak, diverge- rande från den sjätte, så att axillarfältet är bredast mot vingens kant. Hjälprib- ban ett långt stycke innanför spetsen förenad med första längsribban. 10. Acyphona. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. B. Vingar nakna eller obetydligt håriga. 1. Första submarginalfältet mer än hälften så långt som det andra. i a. Hjälpribban är ett långt stycke innanför sin spets: förbunden med första längsribban. a. Sjunde längsribban ej S-formigt krökt. - 4 a 3 = E *. Antennernas tre sista leder betydligt smalare än de föregäende. É 12. Trimacra.: **, Antennernas tre sista leder ej olika de närmast föregående. 7. Antennleder kulrunda. 14 Psiloconopa. +}. Antennleder (hos våra arter) ova- la-aflänga. 16. Gnophomyia. ~ p. Sjunde längsribban S-formigt krökt. 19. Symplecta. b. Hjälpribban vid sin spets förbunden med första längsribban. 12. . Lipsothrix. 2. Första submarginalfältet ej hälften så långt som det andra. : a. Tvärribba mellan första och andra längsrib- borna saknas. : 17. Gonomyia. b. Tvarribba mellan första och andra längsrib- borna finnes. 18. Empeda. II. . Vingar saknas. | 13. Chionea. 2 S. Sikt. Rhypholophus Korrn. Smärre, gräa eller undantagsvis gula arter, som ofta sväfva i svär- mar i luften. Vinge se fig. 10. Fig. 10. Vinge af Rhypho- pus lineatus, Larver i multnande löf. Artöfversikt. I. Diskfält finnes. 1. À. fascipenni I. Diskfält saknas. A. Antenner af vanlig beskaffenhet, trådformiga. Sjunde längsribban lång, vinkligt krökt. Sn 2 LE 4 £ EENAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTIAUNA. XI: I; I. 105- 1. Ryggsköld med fyra tydliga längslinjer. Vingar utåt brunfläc- kiga. Qi RR: CAIUS. to Ryggsköld utan tydliga längslinjer. Vingar utåt ej brunfläckiga. 3. BR. hamorrhoidalis. B. Antenner (co) med knutformiga leder. Sjunde längsribban kort, rak eller svagt och jämnt bägformig. 1. Kroppsfärg gra. a. Ryggsköld med mörk linje. «@. Ben ljusa; bakkropp mörkbrun. 4. À. lineatus. 3. Ben mörka; bakkropp ljusbrun. 5. À. ruficauda. b. Ryggsköld utan mörk linje. - 6. À. nodulosus. 2. Kroppsfärg gul. Ta (RNE 1. R. fascipennis Zeit. (inbegr. Limn. sororcula). Grå. Vingar med brun skuggning och ett mörkt smalt band öfver tvärribborna. Längd 6—S mm. — Lapl., Jämtl., Og. (7—8). 2, À. varius Mec. Brungra. Vingar gråbruna. Svängkolf- var ljusbruna, i spetsen hvita. Langd 6—7 mm. — 8. Sv. (8—9). 3. R. hemorrhoidalis Zerr. Graaktig. Vingar gulbruna med brunt vingmärke. Svängkolfvar hvitgula. Längd 7—8 mm. — Sk.—Lpl. (6-9). A. RP. lineatus Mric. Gra. Vingar ofläckade. Längd 5—7 mm. — Sk.—Lpl. (5—11). i 5. R. ruficauda Zetr. Askgrä. Vingar ofläckade. Längd 5 mm. — Lapl. (8). Endast $-känd. 6. R. nodulosus Macc. Ryggskôld gra (07) eller rédgra(Q), ljusare än hos /ineatus. Vingar som föreg. Längd 4—5 mm. — S. Sv. (5—9). i 7. R. similis Src. Mellankropp på ryggen rostbrun, på sidorna gul. Antenner brun- eller gulaktiga. Vingar som fôreg. Längd’ 3—4 mm. — S. Sv. (7—9). 9. Sikt. Molophilus Curr. Smä svarta, gräa eller gula ar- ter. Sväfva i svärmar vid bäcksträn- der, pa sanka ängar o, d. Vinge, = se fig. LI. fig. ; Mite Fig. Iı.. Vinge af Molophilus Larverna lefva i fuktig jord. appendieulatus. 106 IT. ~ I. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ; Artôfversikt. Ljusgula-gulgra arter. å à A. Panna gul. Bakkropp gul. I. o med 4 långa, svarta, tradlika bihang i bakänden. = 1. JW. apperdiculatus. 2. o med 2 korta, ofta dolda, svarta, trädlika bihang. 2. MM: ochraceus. B. Panna gråaktig. Bakkropp mörk. ; 1. Ryggsköld brungul. Antenner bruna. _ 3. M. propinguus. 2. Ryggsköld gulgrå, pa sidorna gul. Antenner bruna med gul bas 4. M. griseus Gräa-svartbruna-svarta arter. : A. Svängkolfvar med hvit knopp. 1. Djupsvart. A:s vingar mycket korta. os el ERLE 2. Mörkt askgra. 5. MW. obscurus. B. Svängkolfvar med svart knopp. 6. M. murinus. M. appendiculatus Srxc. Vingar gulaktiga. Längd 3,5—5. mm. — Sk:-—Lpl.’(6—9). M. ochraceus Mric. Vingar gulaktiga. Mycket lik föreg. Honorna knappt möjliga att skilja at. — S. Sv. (6—7). M. propinguus Ecc. Vingar gråaktiga. Vingbredd större än de bäda füreg. Längd 5 mm. — Smäl. (6). M. griseus Mric. Vingar gråaktiga. Ben gula; lårens och skenbenens spets mörk. Längd 4 mm. — S. Sy. (7—8). M. obscurus Mvic. Bakkropp svartaktig. Ben mörkbruna; laren bas gul. Längd 4-8 mm. — Gotl., Og., Stockh. (6—7). M. murinus Meic. Svartaktig, glanslés. Vingar hos båda könen längre än bakkroppen. Längd 4 mm. — Sk., Og., (6—7). M. ater Mic. os vingar kortare än bakkroppen. Längd 3—4 mm. — Sk.—Lpl. (6—9). 10. Slkt. Acyphona O.-S. Vinge se fig. 12. co —————— — Artöfversikt. ~ Vingar med diskfält. A. Vingar med ri | ä i 7 ingar med ringformiga, bruna flic- Fig. 12. Vinge af Acyphona Ak I. A. maculata, maculata. EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA, - XI: I, I- 07 B. Vingar ofläckade. 2. À. areolafa. II. Vingar utan diskfält. 3. A. obscuripes. l. À. maculata Mxic. Brungul. Bakkropp med mörka si- dostrimmor. Ben gula; låren med brun ring nära spet- sen; framlåren med ännu en ring ofvan midten. Längd 6 mm. — Sk.- Lpl. (6 —8). 2, A. arcolata Sekr. Ryggsköld brungrå. Bakkropp brun. Ben ljusa. - Längd 4—5 mm. — Lpl. sälls. 3. A. obscuripes Zerr. Askgrä. Ben bruna; lårens bas gul. Längd 6—7 mm. Lapl., VB., Jämtl. ll. Sikt. Erioptera MErc. Smä grä, grägula eller gula ar- ter, som ofta, flyga i svärmar i när- heten af fuktiga ställen. Vinge, se fig. 13. | Fig. 13. Vinge af Zrroßzera Larver under lof och multnande ämnen flavescens. pa fuktiga platser. Artöfversikt. I. Kroppsfärg grä-brunaktig. A. Vingens längsribbor endast mot spetsen håriga. Diskfält finnes oftas. = I. 2. tmviahs. B. Längsribbor i hela sin längd håriga. Diskfält saknas. I. Ryggsköld utan eller med en längslinje. a. Ben gula. 241) Æ sordida. b. © Ben mörka. À 3. Æ. fuscipennis. 2. Ryggsköld med fyra längslinjer. 4. Æ. quadrivittara. U. Kroppsfärg gul. A. Vingar gulaktiga med gula ribbor; främre gaffeln längre än den bakre (= främre gaffelns skaft kortare än den bakres). 5. E. flavescens. B. Vingar graaktiga med gula ribbor; gafflarna (och gaffelskaften) unge- fiir lika langa. 6. Lev leuteax 1. E. trivialis Mric. (inbegr. cinerascens, Limn. ciliaris.) Askgrâ. Ryggsküld med mörk längslinje. Bakkropp brungra. Diskfält saknas sällan. Längd 6—7 mm. Sk. —Lpl. (5—9.) E. sordida Zerr. Ryggsköld gråaktig. Mellankroppens sidor rédgra. Antenner smutsgula. Vingar ljust grä- aktiga. Längd 6 mm. IS bo 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. . E. fuscipennis Mric. Ryggskéld grå. Mellankroppens = sidor grå. Antenner bruna. Vingar bruna. Längd 5—6 . mm. — Sk.—Dir. (6—9). | 4. E. quadrivittata Sixskr. Ryggsköld askgrå med tydliga längslinjer. Antenner svarta. Vingar gråbruna. Längd 6 mm. — Lapl., n. VB. (7) 5. E. flavescens L. Mellankropp, bakkropp, ben och vingar ljusgula.. Längd 5,5 —6,5 mm. — Sk.—Lpl. (5—9) 6. E. lutea Metc. Mörkare än föregående. , Ben fusbruna. Längd 4,5 —5,5 mm. — S. o. m. Sv. (5—8.) 12.:- Sikt. Trimicras0;-S. SSS Stor art med langa, smala vingar. ar Diskfältet kan undantagsvis saknas. Fes 14:2" Vinse af 7 Nee, ee ane: 14. micra pilipes. Larven lefver i slamm vid bäckstränder. |. 7. pilipes Fasr. Ryggsköld svartbrun med ljusare kant. Bakkropp svartbrun med ljusa sidoränder och ledgränser. Ben bruna; laren med otydlig ring nära spetsen. Vingar ° med svartbruna, brunskuggade ribbor. Skenben hos & långhåriga. Längd 6--10 mm. — S.o. m. Sv. (4—9.) 13: . Sikt.. Chionea’ Daum, Tämligen sma, vinglösa, spindelliknande arter. Antenner O-ledade. Ryggsköldens tvärfära endast pa sidorna tyd- lig. Ben starka, langa, tämligen tätt hariga. Skenben utan ändsporre. Djuren anträffas om vintern på frusen snö eller tidigt pa våren och sent på hösten under mossa och stenar. Larverna lefva i fuktig jord. Artöfversikt. I. Baklåren obetydligt tjockare än de öfriga benens. 1. C. araneoides. II. Baklären dubbelt tjockare än de öfriga benens. 2: C. crassipes. I. €. arancoides Daim. Ryggsköld gulbrun, hufvud och bakkropp något mörkare. Baklären afsmaina småningom mot basen. Längd 4—5 mm. — Hela landet, åtm. sö- dernt tl AVE, S. x N. u < EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. “XI: I; I. 109 2. O. crassipes Bou. Hela kroppen; svartbrun. Baklären = tvärt afsmalnande till smal, skaftlik bas. Längre och tätare hårig än föregående. — 4 mm. — Torne lappm. 14. Slkt. Psiloconopa ZETT. Tämligen små arter, hvilkas ribbförgrening nära üfver- ensstämmer med Trimicras. Artöfversikt. I. Diskfält finnes. I. 2. Meigenz. II. Diskfält saknas. 2. - P. sonata. l. P. Meigeni Zerr. Glänsande svart. Ryggsköld med gul linje på skuldrorna. Skutell och bakkroppens ledgränser gula. Längd 6 mm. — Lappl., n. VB. (6—7). 2. P. sonata Zerr. Ryggsköld mycket mörkt grå med fyra svarta band. Bakkropp svart, vid ledgränserna ljusare. Längd 7—9-mm. — Jämtl., Lapl. 15 Sikt. Gnophomyia O.—S. Vinge, se fig. 15. Artôfversikt. q Fig. 15. Vinge af Gropho- I. Vingar grönskimrande. Afven antennernas myia viridipennis. inre hälft med längsträckta leder, 3—4 gänger längre än breda. I. G. viridipennis. II. Vingar ej grönskimrande. De inre (3.—8.) antennlederna ungefär dub- belt sa långa som breda. 2. G lugubris. 1. G. viridipennis Giun. Svart. Bakre tvärribban vid slutet af diskfältets inre tredjedel. Längd 6 mm. — Og. 2. G. lugubris Zerr. Svart. Bakre tvärribban nära disk- fältets midt. Längd 6 mm. — Jämtl., Lappl. (7). 16 Sikt. Symplecta Meta. Tämligen smä arter med mörk- prickiga vingar. Vinge, se fig. 16. Larverna lefva i fuktig jord vid bäckar | och dylikt. Fig. 16. Vinge af Sym- plecta punchpenn:s. 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Artöfversikt. I. Andra längsribbans båda grenar förenade med tvärribba. I. S. punctipennis. II. Andra längsribbans båda grenar ej förenade med tvärribba. A. Lär gula med bred, brur ring nära spetsen. Dine TN SALLE B. Lar gula, mot spetsen bruna. Bee ore ES 77/2212 l. S. punctipennis Mec. Ryggsköld gra med tre bruna linjer. Bakkropp brun. Antenner bruna: Ben bruna, lärens bas gulaktig. Vingar med tvärribborna och nägra framkantspunkter bruna. Längd 4,;—6 mm. Sk.=Lpl. (5—8). 2, S. stictica Mric. Till fargteckningen lik föregående, ehuru mera gulaktig. Antenner gulbruna med de tva första : lederna svarta. Vingar som föregående. Längd 4,;—6 mm. — S. 0. m. Sv. (5—9). 3. S. similis Schumm. Brunaktig. Antenner bruna. Eljes som "föregäende..: Längd 5=6 6 mm. S" 0. mes (5—7). 17. Sikt. Gonomyia O.-S. Vinse; se fis 217: Larver ı slam och bäckar. Artöfversikt. Fig. 17. Vinge af Gonomyia 1, Svafvelgul. 1. G. tenella. tenella II. Mörkgrå. 2. G. gracilis. l. G. tenella Mric. Ryggskéld svafvelgul med tre, oftast sammanflytande langsband. Bakkropp ofvan mörk, pa sidorna gul. Längd 5—6 mm. — S. Sv. (7—8). 2. G. gracilis Zett. Ryggsköld framtill med mörkt rygg- band. Bakkropp grå. Längd 4 mm. —~Lapl. (7)- 18.:: Sikt: - Empeda OS Vinge, se fig. 18. Artöfversikt. Fig. 18. Vinge af Æwpeda 1. Gul. 1. 2.7, flava. nubila. [IE GTA. 2. Æ. nubila. NA " EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I} I. 1Ift 1. E. flava ScHumm. Halmgul. Ben och svängkolfvar blek- gula. Vingar med gula ribbor. Diskfält finnes eller Saknas Lane, sims ==. Sk. (AS: 2. Æ. nubila Scuunm. (diluta). Askgrä med gulaktig strimma pa sidorna. Bakkropp brun. Ben ljusbruna; svängkolf- var blekgula. Vingar matt brunaktiga med mörkbruna Ribbon, Band 3,..Mmin. - ‚S..0., My ove, (8 8) 8: 19. Sikt. : Lipsothrix Lw. Tämligen stor art med utomor- . dentligt smala, länga ben. Vinge, se fe. 119: 1. Z. remota WNarx. Ljust gul Fig. 19. Vinge af Zipsothrix med undantag af knäna samt ALTER spetsen af bakkroppen. Vingar ljusgula med gula ribbor. — Längd 8—9 mm. — Og. (6—7). 4. Underfam. Trichocerinæ. Öfversikt af släktena. I. Sjunde längsribban nästan rak. A. Vingar med tydligt härig yta och fransar i kanten. Hären mot vingspetsen borstlika. 20. Adelphomyıa. B. Vingar ej eller otydligt håriga. l. En extra tvärribba mellan hjälpribban och vingens framkant. 21. Epiphragma. 2. Ingen extra tvärribba i vingens framkant. a. En tvärribba genom midten af bakre bas- fältet. a: » Antenner långa och smala. 22. Ldioptera. p. Antenner korta, vid basen tjocka. ; 237 Ephelia. b. Ingen tvärribba i bakre basfältet. a. Den främre af de tre fran diskfältet utgående ribborna gaffelklufven (und. 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. _Limnophila pilicornis). Tvarribba mel- lan första och andra längsribban finnes. * Ben ovanligt tjocka, täthäriga. - 25. : Eutoma. ** Ben af vanlig beskaffenhet. ' 7. Vingar med talrika fläckar. 24. Poecilostola. yy. Vingar nästan utan fläckar. 26. Limnophila. 8. Från diskfältet utgå tre enkla ribbor. Tvärribba mellan första och andra längs- ribban saknas. 27. Phyllolabis. ll. Sjunde längsribban starkt bagformigt böjd. A. Sjunde längsribban läng, tva gänger bägformigt böjd. Vingar hâriga. 28: Diazoma. B. Sjunde längsribban kort, en gang böjd. Vingar nakna. 20, Trichocera. 20. Sikt. Adelphomyia BERGR. HäR Vinge, se fig. 20. l.e A. wmitidicollis Meıc. Lergul. — S. Sv. Längd 4—5 mm. (7—8); s. FI œ. ‚5 20. Vinge af Adelpho- mya nitidkcollis. 21. Sikt. Epiphragma O.-S. Tämligen stor art med fläckiga vingar. Vinge, se fig. 21. i > Larver i multnande trä. Fig: 21. ‘Vinge af Hp l. Æ. ocellaris L. (picta).. Ryge- Phragma. sküld brungul-med tre mörkare rän- der. Bakkropp brungul med mörkäre rvgglinje och sido- linjer. Ben gulaktiga; lären med tvä mörka ringar. Vingar med bruna, delvis ringformiga fläckar. Längd 11,5—13 mm. — S. 0. m. Sv. (6—7). EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 113 22. Sikt. Idioptera Maca. Medelstora arter med mer eller mindre fläckiga vingar. Vingar, se MO I. Vingar med fyra bruna tvärband. Fig. 22. Vinge af Idioptera A. Vingarnas tvärband sammanhängande. fasciata. Låren gula med brun spets. 1. J. fasciata. B. Vingarnas tvärband fläckformiga, ej sammanhängande. Lären bruna med gul bas. 2. L. pulchella. Il. Vingar med tre mörka punkter i framkanten samt skuggade tvärribbor. 3. L. tripunctata. l. JL. fasciata L. Ryggsköld gra. Bakkropp orangegul med bruna ledgränser och sidoränder (>) eller helt brun (9). Längd S—10 mm. — Sk.—Lpl. (6—7}s. 2. L. pulchella Mric. (fasciata). 2 med förkrympta vingar. Längd 8 mm. — Sk.—Lpl. (6-—8). 3. I trimaculata Zerr. Längd 7—8 mm. — Smäl., Lapl. 23. Slkt. Ephelia SCHIN. Medelstora arter med fläckiga vingar och ribbförgrening som hos föregäende släkte. Artöfversikt. I. Längsribbor med flera eller färre små runda fläckar. A. Längsribborna beströdda med talrika fläckar. Skuggningen kring extraribban i bakre basfältet breder ej ut sig åt sidorna längs femte längsribban. 1. E marmorafa. B. Längsribborna med ett fåtal fläckar. Skuggningen kring extraribban i bakre basfältet breder ut sig åt sidorna längs temte längsribban och bildar en upp- och nedvänd T-formig figur. I. E. submarmorata. II. Längsribbor utan fläckar. | 3. £. miliarıa. 1. E. marmorata Mric. Ryggskéld grå med två bruna linjer. Bakkropp brunaktig. Vingar med flera stora bruna flackar i framkanten, brunskuggade tvärribbor och längs- ribborna till större delen bruna af den täta brunpunkte- ringen. Längd 8—10 mm. — Sk.—Lpl. (6—8). 2, _E. submarmorata Verr. Mycket lik föregående. Langs- ribborna till större delen ljusa till följd af den glesa punk- teringen. Längd 7 mm. — Og. s. Entomol. Tidskr. Arg. 26. H. 2. (1905). ‘ 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 3. E. miliaria Ecc. Ryggsköld utan tydliga längslinjer. 5—6 större fyrkantiga fläckar i vingens framkant. Längs- ribbornas spetsar och tvärribborna mörka. Längd 8 mm. —- Jämtl -s. 24. Sikt. Poecilostola Sci. Tämligen stora arter med tättfläckiga vingar. Ribbför- grening ungefär som hos Limmnoplula. Artöfversikt. I. Antenner gulaktiga. Lar gula, blott i spetsen bruna. A. Vingar längs framkanten med 6 större och mörkare fläckar. 1. 2. pictipennis. B. Vingar utan större fläckar längs framkanten. | 2. P. angustipennis. II. Antenner svartbruna. Lär bruna, mot basen gula. 3. P. punctata, 1. P.. pictipennis Mric. Ryggskéld askgrå med otydliga, mörka längsband. Vingar hvitaktiga, öfversållade med talrika ljusbruna små punkter. Längd 11,5—12,; mm. _ S. o. m. Sv. (5—9). 3 2. P. angustipennis Meic. Liknär föregående, äfven till storleken. Vingar smalare, mer gulaktiga. -— Sk. (5—7). 3. P. punctata Scarxk. Ryggsköld askgrå med tre mör- kare längsband, af hvilka det mellersta kan vara dub- belt. Vingar gulaktiga med talrika bruna fläckar och punkter; längs framkanten 4—5 större fläckar. Längd 12,5—13,; mm. — Sk.—Jamtl. (5—7). 25. SIkt. — Eutonia: vp. NV. Stor art. Ribbférgrening i hufvudsak som ZLimnophila; diskfaltet dock mindre aflangt. 1. £. barbipes Mric. Ryggsköld gulgrå med fyra otydliga bruna linjer. Bakkropp gulbrun med ofullständig brun rygglinje. Vingar rostbrunaktiga, i framkanten med 3—4 _ bruna fläckar. Längd 20—30 mm. — S. o. m. Sv. (6—8). (1 an eee ee ee POS ae MON u EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 115 26. SIkt. Limnophila Maca. Medelstora till smä arter med vingar i hufvudsak som ip. FT. Larver i fuktig jord. Artôfversikt. I. Frän diskfältet utgä tre ribbor, af hvilka den främsta är tväklufven. A. Denna ribbas gaffelgrenar lika långa med eller längre än gaffelns skaft. 4 1. Tvärribban mellan första och andra längsribban vid eller innan- för den senares förgreningsställe. a. Kroppsfärg rostgul; ryggsköld med tre eller fyra mer eller mindre sammanflytande längsband. «@. Vingarnas tvärribbor ej brunskuggade. *, Första antennleden gra eller svartaktig. I. 2. discicollis. **, Första antennleden gul. 2. L. fuscipennis. 8. Tvirribbor brunskuggade. 3. L. sublincta. b. Kroppsfärg (brun eller) grå. @. Ryggsköld brun utan märka rygglinjer; mellankroppens sidor gulaktiga. AL Ndecolor. 8. Ryggsküld gra med bruna längsband. +. Sjunde längsribban i spetsen krökt. 5. Z. Zucorum. ++ Sjunde längsribban i spetsen ej krökt. 6. L. placida. Tvärribban mellan första och andra längsribban utanför den se- Nv nares förgreningsställe. a. Ryggsköld gra. ct, Bakkropp mörk. +. Vingmärke tydligt. Mellankroppens sidor grå. 7. Vingar utan skarpt brun punkt vid andra längs- ribbans bas. Bakre tvärribban ej brunskuggad. 7. L. pheostigma. ++. Vingar med brun punkt vid andra längsribbans bas. Bakre tvärribban brunskuggad. 8. L. squalens. **, Vingmärke otydligt. Mellankroppens sidor gulaktiga. 9. L. sebium. z 8. Bakkropp rostgul. 10, L. abdominalıs. b. Ryggskéld rostgul. @. Ryggsköld med längslinjer. #, Ryggsköld med en svartbrun linje. 116 IT: — Lo a on ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. “+. Lar till största delen mörka, endast vid basen ljusa. Vingmärke tydligt, mörkt. TT. Lar ljusa, endast själfva spetsen mörk. Ving- märke ljust, otydligt. 12. Z. lineola. *#, Ryggsküld med två svartbruna linjer. 13. L.. ochraceai 8. Ryggsköld utan längslinjer. + Vingar utan svart punkt vid andra längsribbans ur- sprung. Tvärribbor ej skuggade. 14. Z.ferruginea. - I S J gs S *#, Vingar med svart punkt vid andra längsribbans ur- sprung. Tvärribbor skuggade. 15. L. punctum. B. Första ur diskfältet utgaende ribbans gaffelgrenar betydligt kortare än gaffelns skaft. 1. Tvärribban mellan första och andra längsribban ligger innanför den senares föreningsställe. 16. Z. hyalipennis. 2. Tvärribban mellan första och andra längsribban ligger utanför den senares förgreningsställe. 20. Z. robusta. a. Vingar brungula; ben kraftiga. b. Vingen nästan färglös; ben smala. «. Ryggsköld grå med tre-fyra längsband. *. Antennernas basleder gula. 17. L. nemonals. ++ _ Antennerna enfärgadt gråa. 18. Z. leucophea. 8. Ryggsköld glänsande lergul, utan ryggband. 19. L. nitidicollis. Från diskfältet utgå tre enkla ribbor: 21. Z, fpilicornis. L. discicollis Mric. Mellankropp ofvan glänsande mörk- brun-svart, på sidorna gul. Bakre tvärribban ungefär vid midten af diskfältet. Längd 10—11 mm. — Sk.—Lpl. (6—8). L. fuscipennis Mic. Mellankropp rostgul. Bakre tvä- ribban nära diskfältets bas. Längd 10—13 mm. — SEE L. subtincta, Zerr. Mellankropp ofvan gulbrun med 3—4 mörka längsband, på sidorna gråaktig. Bakkropp gulbrun med mörka rygg- och sidolinjer. Längd 8—9 mm. — S. 0. m. Sv. (6—9). L. decolor Zxrr. Längd 8 mm. Eplse(l sex ema L. lucorum Mric. Ryggsköld grå med tre bruna längs- band, af hvilka det mellersta stundom dubbelt. Mellan- kroppens sidor rent grå. Vingar blekbruna. Längd 9 mm. — Sk., Smal. (7—8). | L. placida Mri. Färg och teckning som föregående. "Vingar klarare. Längd 7=-8 mm. So tm sv. (#8). Je 9. 10. 14. 16. 17. EINAR WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 117 L. pheostigma Scuumm. (arctica). Mörkt grå, nästan svart. Antenner hos & kortare än ryggskölden med run- dade leder. Vingar grågula. Vingmärke (oftast) svart- brunt. Längd 10—12 mm. — Lpl.—Og. (6—8). L. squalens Zerr. (inbegr. Er. denudata). Ljusare grå. Antenner hos © längre än hufvud och mellankropp till- sammans, med aflånga täthåriga leder. Vingar färglösa; vingmärke ljusbrunt. Längd 7—10 mm. — Lpl.— Ög. (6—7). L. sepium VERR. (lucorum var. b.). Liknar mycket /uco- rum, men mellankroppens sidor äro gulaktiga. — SK. L. abdominalis Sræc. Mellankropp ofvan glänsande svartgra, på sidorna ljusare. Bakkropp med svarta sido- linjer. Antenner hos © längre än mellankroppen med långsträckta leder. Vingar med brun punkt i vingmärket samt svagt skuggade tvärribbor. Längd 9 mm. — Smal, Tele) L. dispar Meic. Längd 1? mm.— S.o.m. Sv. (6—8). L. lineola Mric. Vingar något gulaktigare än föregående. Längd 10—12 mm. — Sk.—Jämtl. (7—9). L. ochracea Meıc. Kropp och ben smutsgula. Rygg- sköld med två starkare brungula längsband; på sidorna om dessa antydningar till sidoband. Vingar nästan färg-. lösa med tydligt vingmärke. Längd 8—9,; mm. — Sk. (7). L. ferruginea Mric*. Ryggsküld glänsande rostgul. Ben ljust bruna. Vingar gula. Längd 9—11,; mm. — S. o. m. Sv. (5—9). L. punctum Mric. (glabricula). Ryggsköld ljusgul. Vin- gar nästan färglösa. Längd 10 mm. — Sk.—Lpl. (7—8) L. hyalipennis Zrrr. Ryggsköld askgrå med 3—4 bruna längsband. Antenner svartaktiga. Sjunde längsribban rak. - Tvärribban mellan hjälpribban och första längs- ribban sitter i den förras spets. Längd 7—8 mm. — S. Sv. (7—8) s. L. nemoralis Mec. Ryggsköld som föregående. Sjunde * Linmobia bifurcata ZETT. är sannolikt endast ett ex. af denna art med abnorm ribbförgrening. 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. / längsribban buktig och i spetsen krökt. Tvärribban mel- lan hjälpribban och första längsribban sitter innanför den förras spets. Längd 6—8 mm. — Sk.—Smål. (7—8) s. 18. L. leucophea Mric, Mycket lik föregående, från hvilken den knappt är tydligt skilld. — Sk.—Lpl. (6—8). 19. L. nitidicollis Mric. Längd 6—8 mm. — Sk. (7). 20. L. robusta Wanicr. Ryggsköld nästan svart, glänsande. Bakkropp mörkbrun. Ben korta, tjocka, tätt häriga. Skenben med starka sporrar. Vingar i bakkanten fran- sade. Längd 8 —9 mm. — Si SV3 Ss: 21. L. pilicorms Zxrr. Mörkbrun. Vingar brunaktiga. Längd 6—8 mm. — Lpl., Ög., Gotl. (7—8). 27. SIikt. Phyllolabis O.-S. l. P. macrura Sıeske. Brungra. Vingar gräaktiga med grått, otydligt vingmärke. Längd 6 mm. — Lpl. 28. SIkt. Diazoma WALLENGR. Vinge, se 33223 l. D. hirtipenne Sırske. Brun. Vin- sar med häriga ribbor. Längd 7 mm. — Ög. (1 ex.). (7). Fig. 23. Vinge af Diazoma hirtipenne. 29. SIkt. Trichocera MEic. Vinge, se fig. 24. Sma — medelstora, fina, grafärgade arter, som ofta sväfva i svärmar i luften, stundom midt i vintern vid stark sol. Fig. 24. Vinge af Trichocera regelationis. Larver i svampar, ruttnade växtdelar o. d. Artöfversikt. I. Vingar med en eller flera mörka fläckar. A. Vingar med mörk fläck vid basen af andra längsribban. 1... 7. maculipennzs. B. Vingar utan mörk fläck vid basen af andra längsribban. 2. T. regelationis. II. Vingar ofläckade. A. Bakkropp enfärgad. hiemalis, TE I à Bs B. Bakkropp med mörka tvärband. 4. . annulata. IX EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: J; I. 119 l. 7. maculipennis Mric. Ryggsköld brungrå med fyra, ofta otydliga längslinjer. Bakkropp brungul. Vingar med mörka fläckar: vid basen af andra längsribban, på främre och bakre tvärribborna och vid andra längsribbans del- ning; femte längsribban beskuggad. Längd 9—10 mm. — S.o. m. Sv. (5—38). T. regelationis L. Ryggsköld som föregående. Bak- kropp brun. Vingar med svaga fläckar på tvärribborna och spetsen af femte längsribban. Längd 6—9 mm. — Sk.—Jämt. (8—10). 3. T. hiemalis Dec. (inbegr. parva). Ryggsköld som före- gående. Bakkropp grå. Vingar endast pa. bakre tvär- ribban stundom med svag beskuggning. Längd 4—8 mm. - Sk.-—-Lpl. (5—11) a.” 4. T. annulata Meic. Ryggsköld som föregående. Vingar nästan utan skuggning. Längd 4—5 mm. — Ög. (8); s. = — 5. Underfam. Anisomerinæ. 30. Slkt. Anisomera Mrıc. Vinge, se fig. 25. Larv i fuktig jord. A. Burmeisteri Löw. Fram- kropp man svart, hvitharig nn FE dee fyra gra ryggband. Bakkropp långt Burmeisteri. långt ljushärig. Vingar längre än kroppen med mörka ribbor. Laned aan sej SE à 6. Underfam. Pediciinæ. Öfversikt af släktena. I. Antenner 16—17-ledade. A. Vingar glatta. 1. Mindre arter (ej öfver 20 mm.); vingar utan teckning. 31. Zricyphona. 2. Stor art (öfver 25 mm.); vingar med bruna band, bildande en stor triangel. 32. Pedicia. B. Vingar hâriga. 9352 U le I. Antenner 13-ledade; vingar utan diskfält. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. A. Tvä tvärribbor mellan fürsta längsribban och andra längsribbans främre gren. 34. Dicranota. B. En tvärribba mellan första längsribban och andra längsribbans främre gren. 35. LPhaphidolabis. a 30. - Slkt. Tricyphona Zerv. N/ = 77 YA re Medelstora former. Vinge se fig. 20. phona immaculata. Larver under multnande löf. o. d. Artöfversikt. I. Tredje längsribban utgår fran andra längsribbans bakre gaffelgren. 1. 7. zmmaculata. II. Tredje längsribban utgår (som vanl.) från andra längsribban, innan denna grenat sig. DK RHS SEHZMER?S l. 7. immaculata Meic. Mörkgrå. Diskfält saknas. Längd 6—8 mm. — Sk.—Lpl. (6—9.) 2. 7. Schineri Kor. Ljust gul med undantag af lärens, skenbenens och 'tarsernas — spetsar. Vingar gulaktiga. Diskfält finnes. Längd 10—12 mm. — ÖL, Ög. (6—8.) 32. Slkt. -Pedicia LA. Mycket stor art. Till utseendet lik <> en Tıpula. Vinge, se fig. 27. SS SoS Larverna lefva i och vid bäckar och källor Å : samt i allmänhet pa fuktiga ställen i slam och jord. Fig. 27. Vinge af [Pee L Ro ET Daa pone . P.. rivosa: le Langa. 2320 mms Sk.—Lpl. (6—9.) 33: Sikt: “Ula ERE D: ae _— Vinge, se fig. 28. E- SÄS ag nee Larver i svampar. RUES TEA Artöfversikt. Fig. 28: Vinge af Ula macroptera. I. Vingar fläckiga. U. bolitophila. II. Vingar ej fläckiga. U. macroptera. l. U. bolitophila Low. Ryggsköld grå. Bakkropp mörk. Tvärribbor mörkskuggade. Längd 5 mm. — Smal. s. Il. 6 Vingar med skuggade tvärribbor; df's Vingribbor ej skuggade; &:s antennle- a EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI. I; I, 121 Ula macroptera Maco. (pilosa.) Ryggsküld gra med otydlig langsteckning. Bakkropp mörk. Ribbor bruna, bakre tvärribban svagt brunskuggad. Langd 6—7 mm. — Jamtl., Og. 6—7.) SIT Dieranota..ZErT: Vinge, se fig. 29. Larverna och pupporna (se fig. 30 och lefva i vatten. Artöfversikt. antennleder långsträckta. I. D. bimaculata. der runda. 2. D. gracihpes. D. bimaculata Schunn. (inbegr. Guerini.) Ryggsköld grå med tre bruna ryggband. Tvärribbor svagt skuggade. Vingmärke brunt, inåt och utåt begränsadt aftvär- _, 2 ; 5 Fig. 29—31. Vinge, larv och ribbor. Längd Sa OF mm. — puppa af Dicranota bimaculata. Epl: Jamil: Op (6-0) D. gracilipes Wautcr. Ryggsköld som föregäende. Ving- märke otydligt. Antenner hos X mycket korta. Längd 7 mm. l ex. o Og. 34. SIKt. Rhaphidolabis O.-S. Vinge, se n® 32. Bes re Case ie fe CS regående art, men vingmärket är ljusare och endast utåt begränsadt Fig. 32. Vinge af Rhaphi- af tvärribba, och tvärribborna äro ej LISS TLE brunskuggade. Längd 5—7 mm. — Jämtl., Og. (7—8.) 2. Fam. Tipulidæ. Ofverslakt af underfamiljer och släkten. Diskfält saknas. — Und.-fam. Dolichopezine. — 1. Dolchopeza. i 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1903. Il. Diskfält finnes. A. Antenner hos 5 kamlika. — Und.-fam. Cfenopho- ring. — l. Antenner hos & blott på insidan med kamlika utskott. © med smalt, rödgult eller becksvart äggläggningsrör. 2. Dictenidia. 2. Antenner hos o bade på utsidan och insidan med kamlika utskott. > a. æ med kamlika utskott äfven på undersidan. ® med långt sabelformigt äggläggningsrör. 3. Aiphura. b. & utan kamlika utskott på undersidan. 2 med kortare, ej sabelformigt äggläggningsrör. 4. Ctenophora. B. Antenner hos ej kamlika. Äggläggningsrör aldrig långt 1. Antenner 13-ledade. £ a. Andra längsribban lång, utgående från första längsribban ett betydligt stycke innanför hjälpribbans utmynning. Från diskfältet två ribbor, den främre gaffelgrenad. a. - Antenner med undertill längre (5) eller - kortare (9) sagformigt nedskjutande le- der. 5. Prionocera. 5. Antennernas leder rundade — cylindri- ska, stundom knutigt uppsvällda. 6. Tipula. b. Andra längsribban kort, utgående från första längsribban just vid eller knappt !/;, mm. innanför hjälpribbans spets. Frän diskfältet tre enkla ribbor, af hvilka de. tva första kunna vara förenade vid basen. 7. Pachyrrhina. 2. Antenner 19-(S') eller 15-(Q) ledade. 8. Nephotoma. 1. Underfamiljen Dolichopezinæ Curr. l. Sikt. Dolichopeza. Stor art med länga, härfina ben. Vinge, se fig. 33. EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 123 Larven, som är grön, lefver med förkärlek i eller under fuktiga mossor; stundom anträffas den i ' fuktig jord utan mossvegetation. ‘ f : à "Pie ae pe Ab M, ) :C € = >. Per). albipes STRÖM (3) lvicola) Mörk Be rn AR brun. Vingmärke mörkt. Tarser länga lichopeza albipes- härfina, hvita, i själfva spetsen mörkare. Längd 13,;—16 mm. — Og. (6—7.) 2. Underfamiljen Ctenoporinæ. 2. SIKkt: Dictenidia Brute. Stor art. Vingarnas ribbor ungefär som hos Tipula. Larven lefver i murken ved. 1. D. bimaculata L. Mellankropp svart. Bakkropp svart (©) eller på sidorna och undertill gulflackig (9). Vingar med, mörk spets, mörkt vingmärke och ett mörkt tvär- band. > Längd 11—19 mm. — Sk. —Ep!: -(6—9;:) 3. Sikt Xiphura Brute. Stora arter. Vingar som föregäende. Artöfversikt. I. Antenner gulaktiga; 1—2 basleder svarta. A. of med svart bakkropp. Q:s bakkropp svart med första tredjedelen rundt om röd, hvilken röda färg på buken ej sträcker sig längre bakåt än till bukens midt. I. X. alrafa. B. © med rödgul bakkropp. Q:s bakkropp svart, första tredjedelen och hela buken rödgul. 2. À, ruficornis. II. Antenner helt svarta; stundom första leden smutsgul. 3. A. nigricornis. l. X. atrata L. Längd 18—26 mm. — Sk.--Lpl. (6—7. X. ruficornis Mric. Längd som föregående, af hvilken den kanske endast är en ljus varietet. Man har sett de båda formerna para sig med hvarandra. S. o. m. Sv. (6.) 3. À migricornis Meıs. Bakkropp svart; andra och tredje lederna på sidorna (+) eller helt och hållet (2) gulröda. — var. guttiventris ZETT., o, har bakkroppen rödgul med ett svart tandadt längsband. — Längd 12—19 mm. —-Sk.—Lpl? (6—7.) 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905: 4. SIkt. Ctenophora MEIG Stora arter. Vingar som föregående. Artöfversikt. I. Antenner svarta, vid basen gula. A. Bakkropp rödgul med svarta fläckar. I. C. pectinicornis. B. Bakkropp svart med gulhvita sidofläckar. 2. C. guttata. II. Antenner gula, hos X' med bruna kammutskott. 3. C. flaveolata. 1. €. pectinicornis IL. Mellankropp- på sidorna gulfläckig. Längd 16—23 mm. — Sk.—Lpl. (6—7.) 2, C. guttata Mric. Mellankropp på sidorna svart med hvitaktig strimma. Längd 18—20 mm — Västm. (4—7.) 3. C. flaveolata Farr. Mellankropp svart med gul kant. Bakkropp svart med gula tvärband. Vingar gulaktiga. Längd 15—20 mm. — S. 0. m. Sv. (5—6.) 2} 3. Underfam. Tipulinæ. 5. Sikt. Prionocera Lw. Stora arter med ribbförgrening ungefär som följande släkte. Artöfversikt. I. Antenner nakna (endast första leden hårig.) A. Ryggsköld med fyra mörka längsband. I NSI ART AR B. Ryggsköld med tre mörka längsband, af hvilka det mellersta delas af en svart linje. 2, PSC PT ACONTIESE II. Antenner håriga. 3. P. salicetorum. l. P. turcica Far. (Diana, subserricornis.) Gra. Bak- kropp med mörkt ryggband. - Vingar gråaktiga med hvit fläck innanför vingmärket. Längd 11,5—16 mm. — SK EE pl (6287) ‘ > NIE pr oa (ig Reh ETS VED .. 2. P. serricornis Zerr. Gra. Bakkropp utan mörkt rygg- band. Vingar som föregående. Äfven storleken. — N. o. m. Sv. (5—8.) 3. P. salicetorum SıEske. Ryggsköld grå med fyra mörka längsband. Vingar utan hvit fläck innanför vingmärket. Längd ungefär som föregående. — Upl. s. KE 4 EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA.. XI: I; I. 12 si ÖF Sit ae Ipula "LIN: Stora till mycket stora arter. ee = Vingar, se fig. 34. == Larv lefva under löf och mossa, i se > arverna V un I Oo Cc moss eek mer eller mindre fuktig jord, vid trädrötter och Bie. 347 > Vinge af Toutes bäckkanter, 1 gödsel m. m. Artöfversikt. I. Vingar marmorerade eller fläckade med hvitt och brunt (hos en art obe. stämdt töckniga, skuggade med grätt eller gult och med en tydlig mörk fläck i bakre basfältet). A. Vingar grä- (S) eller gul- (Q) töckning med en mörk fläck i midten af bakre basfältet. Stor art. I. 7. fulvipennis. B. Vingar på annat sätt tecknade. | I. Vingar med tre stora trekantiga fläckar som sträcka sig öfver hela vingens längd och främre hälften af dess bredd. Mycket stor art. 2. T°. maxima. 2. Vingar på annat sätt tecknade. a. Ryggsköld med tre breda mörka längsband, af hvilka det mellersta stundom är deladt af en mörk linge. &. De tre ryggbanden utan mörka kanter och så breda, att de upptaga hela ryggen. Vingar med afbrutet hvitt längsband. 3. T. villata. 8. De tre längsbanden måttligt breda, brunkantade. +, "Antenner med 2—3 basleder gula eller första gra, andra gul. °F. Vingar med skarpt markerad marmorering af hvitt och brunt. En tydlig mörk fläck vid an- dra längsribbans ursprung. 4. TZ. truncorum. TT. Vingar otydligt marmererade. Fläcken vid andra längsribbans ursprung saknas eller är blott punkt- formigt antydd. \. Vingar med ett fåtal större, ehuru otydliga hvita fläckar. Ryggsköldens midtband i hela sin längd deladt af en mörk linje. 5. I. pabulina. Vingmarmorering ytterst svår att se. Rygg- (Fi wa . sköld ljusgrå med något mörkare ryggband, af hvilka det mellersta saknar svart längs- linje men har en antydan till delning genom % en ljus strimma. is antenner minst 17/, gånger hufvud och mellankropp tillsammans. 6. 7. macrocera. 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ++, Antenner svarta, andra basleden brun. 7... I. crassicornis. b. Ryggsköld med fyra mörka längsband. «. Ryggbanden brunkantade. *. De två mellersta ryggbanden sta sa nära intill hvar- andra att deras inre kantstrimmor ofta sammanflyta till en bred, mörk strimma. fs antenner med djupt utskurna leder. SEEN ee LESC ##, De två mellersta ryggbanden endast framtill eller möjligen också baktill förenade. A:s antenner med leder af vanlig beskaffenhet. T- De två mellersta ryggbanden baktill konverge- rande och stundom sammanstötande. 9. 7. scripta. F. De två mellersta ryggbanden bakåt parallella. 10. 77. nubeculosa. 8. Ryggbanden ej brunkantade. +. Andra längsribbans främre gren saknas eller är af. bruten, innan den når framkanten. T- Andra längsribbans främre gren saknas alldeles. It mure. TT- Andra längsribbans främre gren afbruten. $. Vingar med tydlig marmorering. Antennernas första led svartaktig, den andra gul. 12. 7. variipennis. a \.. Vingar med otydlig marmorering. Antennernas tva första leder gul. 13. I. hortulana. **. Andra längsribbans främre gren näende framkanten. T- Vingens hvita fläckar bilda två sammanhängande tvärband och en stor hvit fläck utanför ving. märket. 14. 7. zrrorata. FT. Vingens hvita fläckar bilda ej två sammanhäng- ande tvärband. \. Vingens spets mörkskuggad, så att ett tydligt, hvitt band bildas mellan vingmärket och den mörka vingspetsen. ©. Det utanför vingmärket belägan hvita bandet fyller äfven fjärde bakkantsfältet. os antenner ej. längre än mellankrop- pen. 15. 7. hortenszs. Det utanfôr vingmärket belägna hvita bandet när endast basen af fjärde bak- kantsfältet. of':s antenner längre än hut- vud och mellankropp tillsammans, 16. 77. longicormis. 20 EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 127 $$. Vingens spets knappt förmörkad; intet hvitt tvärband utanför vingmärket. co. Den främsta ur diskfältet utgående ribban båda grenar (= andra bakkantfältets långsidor) nästan parallella. 0. Marmorering otydlig; ribbor ej sär- skildt mörka. 17. 72. obsoleta. OO. Marmorering tydlig; ribbor mörka, brunskuggade; öfver vingens midt ett otydligt tvärband. 18. 7. obscurinervis. ~+ Andra bakkantfältets långsidor bägböjda, vid vingkanten närmande sig intill hvar- andra. OD. Vingar tydligt marmorerade med talrika, små, hvita fläckar. 19. 7. marmorata. OO. Vingar otydligt marmorerade med fä otydliga, hvita fläckar. 20. TZ. signata. II. Vingar ej marmorerade eller fläckade af brunt och hvitt. A. Vingar strimmiga af brunt därigenom att ätminstone femte längs- ribban och bakre tvärribban, stundom äfven framkantsfaltet äro brun- skuggade. ; 1. Den främre från diskfältet utgående ribban nästan från roten gaffelklufven; de båda grenarna stundom utgående skilda från diskfältet. 21. TZ. varticornis. 2. Den främre diskribban utgår (som vanligt hos 77#w/a) enkel och klyfver sig först längre ut gaffelformigt. a. Ryggsköld med tre längsband; det mellersta odeladt eller med fin mörk längslinie. «@. Bakkropp med mörka-sidoband men utan mörk rygg- linje. *. Framkantsfalt svartbrunt. 22. TZ. marginata. ++ Framkantsfält brungult. 23. TZ. lateralis- 8. Bakkropp gul med mörk rygglinje. 24. -7. vernalis. b. Ryggsköld med tre längsband; det mellersta oftast deladt af en fin ljusgrå linje. Antenner hos %' med knutigt upp- svällda leder. 25. I. sabnodicornis. B. Vingar ej strimmiga, enfärgade, möjligen med undantag af ett mörkt vingmärke och innanför detta en klar, hvitaktig, stérre eller mindre fläck eller med framkantsfältet mörkt. I. Vingar ej i sin helhet svartbruna. .a. Framkantsfält mörkbrunt. Ryggsköld med tre mörka, mörk- kantade band. b. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. «, Vingar med en bred, tydligt hvit strimma bakom det mörka framkantsfältet. Antenner med fyra—fem leder ljusa; fjärde leden blott vid basen förmörkad. Q med vanl. gräaktig bakkropp, kortare än vingarna. 26. 7. oleracea. 8. Vingar med otydlig eller ingen ljus, åtminstone ej rent hvit, strimma bakom det mörka framkantsfältet. Antenner mörka från och med tredje leden. P2 med rödgul bak- kropp, som är längre än vingarna. 27. TI. paludosa. Framkantsfält ej i sin helhet mörkbrunt. «, Vingar innanför vingmärket med en klar, hvitaktig flack, som baktill nar diskfältet eller stracker sig ännu längre. *, Bakkropp gra. Ryggskéld gra med fyra ljusbruna langsband. 28. TZ. /unata. += Bakkropp rostgul. +. Ryggskéld ofvan rostgul med mörka längsband. §. Den hvita fläcken innanför vingmärket nar hos & knappast och hos ® obetydligt ut i fjärde bakkantsfältet. 209... Zen ochracen: $$. Den hvita vingfläcken når hos & något ut i och fyller hos ® en tredjedel af fjärde bakkantsfältet. 30. 7. letabilis. ++. Ryggsköld ofvan (rostbrunaktigt) gra. \. Ryggsköld med 4 tydliga, bruna band. Bhi TR WILT $$. Ryggsköld med 3 otydliga band. 32.. 2. fascipennis. ß. Vingar innanför vingmärket med liten, ofta otydlig hvit fläck, som baktill ej når diskfältet. + ÖS med långsträckta, vid båda ändar uppblasta an tennleder. ® med bakkroppen lång, betydligt längre än de ej förkrympta vingarna. 33.0 1. INCE ** ÖS med antennleder af vanlig form. Q:s bakkropp föga längre än vingarna, såvida dessa ej äro för- krymta. +. Ryggsköld med fyra mörka band. $. Antenner mörka, 2—3 basleder gula. co. Mellersta ryggbanden väl skilda; palper mörka. @:s antenner längre än hufvud och mellankropp tillsammans; antenn- leder ovanligt långa. 34. 7. flavolineata. Mellersta ryggband närstående; palper 22 bruna, första leden gul. 35. 7. quadrivitiata. AN a Antenner mörka, andra leden gul. Mellersta ryggbanden närstäende. 36. TZ. pagana. \ 1 BINARY WAHLGREN.? SVENSK, INSEKRTFAUNA. XI:’T;.T. 129 TT. Ryggskôld med tre mörka band, af hvilka det mellersta vanligen deladt af fin mörk linje. Ÿ. Bakkropp gra med svartbruna sidoband, utan ryggband. 37. I. pruinosa. I. Bakkropp gul. | co. Palper gula med brun spets. Vingar gulaktiga. 38. I. luteipennis. Palper helt bruna. Vingar gråaktiga. 39. I. melanoceros. 2. Vingar svartbruna, korta; hos 2 kortare än bakkroppen. 40. 7. nigra. 1.-7. fulvipennis Dec. (lutescens). .Langd 21-—30 mm. — S. o. m. Sv. (7—9). 2. IT. maxima Pova- (gigantea). Längd 27—32 mm. — S. o. m. Sv. (6—7). 3: T. vittata Metc, Längd 18—27 mm. —: S. 0. m. Sv. (5—6). 4. 7. truncorum Mec. Längd 13,,—19 mm. — Sk.—Lpl. (6—7). Hela landet. De I. pabulina Meıc: Längd 13,,—18 “mm: — S.-0.m. Sv (36): 6. - 7. macrocera Zerr. (inbegr. grisescens). Längd 15—18 mm. Sk.—Lpl. (4—8). 1. T. crassıcorms Zety.. Vingar tydligt marmorerade. En svart fläck vid andra längsribbans ursprung. Längd 15 —22 mm. Lpl. > (6—7). 8. I. excisa Scuumm. (speculum). Marmorering tydlig; en stor, vanligen fyrkantig, hvit flack i bakre basfältet. Längd 15—27 mm. — Lpl. (7—8). 9. T. scripta Mric. Vingar som, föregående. Längd 17— 23 mm. — Sk.—Lpl. (6—9). 10. 7. mubeculosa Mxric. . Mycket lik föregående. Antenner mörkare, tydligt mörknande åtminstone från tredje leden. Längd 17—30 mm. — Sk.—Lpl. (5—8). ll. 7. mutila WAHLGR. Vingar svagt marmorerade med otyd- ‚. liga mörka tvärband. Längd 9—11 mm. S. Sv.; s. 12-7. varüupennts, Meic. Wingd 15-23 mm: — Sk.—Lpl, (S—8). 13. 7. hortulana Mec. Längd 13,,—18 mm. — Sk.—Lpl. (6—9). Entomol. Tidskr. Arg. 26, H. 3. (1005). 9 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 14. 7. irrorata Maco. (micans, pictipennis). Längd 16 —20,,. — S. 0. m. Sv. (6-9). 15.. 7. hortensis Mric. Längd 13, Sv. (6—7). 16. 7. longicornis ScHumm. Längd som föregående. — S. SEHON): T. obsoleta Mric. (limbata). Längd 13,;—16 mm. — OT! 18. 7. obscurinervis Wauucr. Längd 15 mm. — Gottl., I ex. 7: iff T: —]7 mm. — $S. o. m. marmorata Mric. (inbegr. obsoleta). Längd 10—13,,. Sk.—Lpl. (6—9). . signata Sræc. (inbegr. Ceres). Längd 14,,—17 mm Lpl.°Nortrb:;::SKk: vartlcornis Scan MM. (picticornis, Pac hyr rh. varticornis). Langd 11 >= 13,'"mm; 7 SKk=LplLe (62) 22. T. marginata Mric. Längd omkr. 15 mm. — Ög. 23. 7. lateralis Meıc. Längd 13—20 mm. — Sk.—Lpl. (5—8). Larven lefver hufvudsakligen af gräsrötter. 24. FZ. vernalis Meıc. Längd 12,,—15 mm. — S. o. m. SW 19 ©: 25. 7. subnodicornis ZETT. Längd 9—14 mm. — N. Sv. (6—7). 26: T. oleracea L. Fig.- 35 —36. "dis a nas se fig. 36 1). Längd 15—23 mm. — Sk.—Lpl. : (6—8). Larverna af denna och följande art anställa ofta svåra härjningar i träd- gårdar och åkerfält genom att förtära växtrötter. 27. T. poludosa Metc. os parningstang, se fig. 36. Längd 15—30 mm. — S. 0. m. Sv., allmännare an fôregäende. (7—8). 28. T. lunata L. Längd 15—18 mm. — Sk.—Smal. (5—6). 29. T. ochracca MriG. Längd 15—19 mm. — Sk.—Lpl. (5—6). 30. T. letabilis Zerr. Mycket lik föregående, från hvilken den kanske ej är till arten skild. Längd som föregående. Norrb., Gotl. (7—8). 31. 7. Selene Mric. Längd 18--27 mm. S.o. m. Sv. (7—3). ") För att få se den hanliga parningstangen måste man bryta loss den tunna skifva som sitter på sidan af parningsorganet. Man finner därinnanför en tång, som på hvarje sida består af tre flikar, af hvilka den understa (a) är mörk klolik; den mellersta ljus, mer eller mindre plattad (b), och den öfre (c) helt eller delvis mörk, hos o/evacea tillspetsad, hos fa/udosa mera trubbig. IS: 34. 36. tye EINAR WAHLGREN:-SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 151 T. fascipennis Mric. Den hvita vingfläcken når hos © ned i halfva fjärde bakkantsfältet, hos @ till vingens bak- kant.. Längd 15—18 mm. Sk.—Lpl. (6—9). T. juncea Mic. (nodicornis). Längd: © 18—23, 2 27 —30 mm. — S. o. m. Sv. (6-8). T. flavolineata Mec. kansd 17-29 mm — Sk.—Jamtl. (6). T. quadrivittata Srxc. Vingar brunaktiga. Längd 15—20 mm. — Smål. (8) T. pagana Mric. Vingar gräaktiga, hos 2 für- krympta. Längd 10; hie mite = 40:20, 0. Sie (O10): T. pruinosa Wiep. Vin- gar brunaktiga. Längd .14—16 mm. — S. 0. Fig. 35. Tipula oleracca. 1 larv, 2 38. 39. 40. ?- ende m. SV. (6—7). puppa, 3 imago, 4 ägg. T. luteipennis Mxic. ') Lane hoe 195. - 3 821 ov (S10). T. melanoceros SCHUMM. (lineata). Längd 9—15 mm.—Sk.—Lpl. (8—9). a b : | Fig. 36. Hanens vänstra tang sedd Le mgra L. Svartbrun; utitran af Tipula paludosa (vänster) och bakkropp vid basen „FT oleracea. stundom gulaktig. Längd 10,,—14 mm. SKO: m. Sv. 68). Sikt. Pachyrrhina Macc. Större arter, tämligen lika föregä- Sve EE gap slakte. Vinge, se fig. ,3/. Fig. 37. Vinge af Larver i multnande trä, blad o. d. Pachyrrhia lineata, 1) Pachyrrhina picticornis ZEIT. är ett ex. 7. /nteipennis med abnorm ribbförgrening. = ies) bo ENTOMOI.OGSIK TIDSKRIFT 1905. + Artöfversikt. I. Bakkropp svart med gula tvärband eller gulaktiga sidoflackar.~ A. Bakkropp med tre gula tvärband. | I. ?. crocata. B. Bakkropp med gulhvita sidofläckar. 2. P. pratensis. II. Bakkropp gul med mörk rygglinje. A. Vingar med svartbrunt tvärband. 3. P. quadrifaria. B. Vingar utan tvärband. 1. Vingmärke svartbrunt. a. Ryggsköld med tre raka, svarta längsband. & med långa antenner, hvilkas leder pa undersidan äro rundt utskurna. 4. - 2. lunulicornis. b. Ryggsköld med tre svarta längsband, af hvilka de yttre äro framtill nedböjda- e@. Vingspets beskuggad. Vingmärke stort. Mellankrop- pens sidor fläckiga. ER: 6. Vingspets klar. Vingmärke punktformigt. Mellankrop- pens sidor ofläckade. "6. P. cornicina. bo Vingmärke brungult eller blekt. a. Ryggsköld med tre raka ıyggband. iste tea) SCRE b. Ryggsküld med de yttre banden nedätkrökta. «. Sidoknölen pa mellankroppen framför svängkolfvarna pa tre sidor omgifven af en hästskoformad svart fläck. Bakkroppens ryggband sammanhingande. 8. P. maculata. SD 8. Sidoknölen framför svängkolfvarna endast baktill svart- kantad. Bakkroppens ryggband upplöst i fläckar. 9. P. lincata. 1. P. crocata L. Ryggsköld svart med gula fläckar. Vingar med svart vingmärke och skuggade tvärribbor. Längd 13620 mam. SON Sy: 18 8) 2 Larven förstör rötter af unga skogsplantor. 2, P. pratensis L. Ryggsköld som föregående; Tvärribbor ej brunskuggade. Vingmarke mörkt. Längd ungefär som föregående. — S. o. m. Sv. (5—38). | 3. P. quadrifaria Mec. (dentata, fascipennis). Ryggsköld med tre längsband; de yttre framtill krökta. Vingmärke mörkt. Längd 12—14,; mm. — S. o. m. Sv. (5—8). 4. P. lunulicornis Scuumm. Längd 13,,—20 mm. — Ög., VEG 5. P. analıs Scuumm. (cornicina). Längd 11—19 mm. — Sk.—Lpl. (5—9). ~ = N-EINAR WAHLGREN?! SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; /I. 135 6. P. cornicina IL. (sannio). Längd 12—15,5 mm. — Sk. —Lpl. (6—8). he” PR.=scurra Mers, Längd’15 —2Es: — Sk.=Lpl. (68). 8. P. maculata Mric. (maculosa). Längd 9,,—17 mm. — S.o. m. Sv. (5-8). Larven förtär rötter af sallat, ärter, kal, gräs m. m. 9. P. lineata Scor. (histrio). Längd 11—15,;. — S. o. m. Sv. (6-9). 8. Sikt. Nephrotoma Mric. En enda art, som i utseende och vingarnas byggnad myc- ket liknar föregäende släkte. I. - N. dorsalis Fasr. Gul. Ryggsköld med tre räta, svarta längsband. Bakkropp med svart ryggband. Vingmärke brunt:= Fäned 11 15: mm: SK Lp 3. Fam. Cylindrotomidæ. Öfversikt af släktena. I. Ryggsköld gul med tre svarta längsband. A. Fran diskfältet utgå tre ribbor, af hvilka den främsta är gaffelklufven. _ 1. Cylindrotoma. B. Fran diskfältet utgå tre enkla ribbor. 2. Liogma. II. Ryggsköld askgrä-svartgrä. A. Ryggsküld med tre längsfäror. 3. Triogma. B. Ryggsköld utan längsfäror. 4. Phalacrocera. l. Sikt. Cylindrotoma Maca. Mingel serie. 38. Larven är grön, försedd med tornar, och lefver pa blad af åtskilliga växter (Stellaria, Fig. 38. Vinge af Cylindro- Anemone, Allium.) toma distinctissima, 1. 0. distinctissima Wien. Gul. Ryggsköld med tre oftast matta, svarta längsband. Längd 11,;—13.; mm. — Sk. — Lpl. (6—7). 134 : ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 2.: Sikt. Liogma OS. TEE er Vinge, se fig. 39. ; SS - ; SSS 1. L. glabrata Wien. Lik fôre- gående, men mellankroppens Fig. 39. Vinge af Liogma ryggband äro alltid glänsande. glabrata. Längd- omkring 3-13: ma Og.—Upl. (6). 3. Sikt. "Triogma' Scans. Fig. 40. Vinge af 7rzogma. Vinge, se fig. AO. 1. 7. trisulcata Scuumm. Svartgrä. = x sa SS Bakkropp brun med mörk rygg- linje. Vingar brunaktiga. Längd 12=15rmme So mes 77 LE (5—7). ee 4: SIkt. Phalocrocera SCHIN. Fig. 41—42. Vinge och : Vinge, se fig. #1. larv af Phalacrocera. ae ha to = Larven (fig. 42), som är ofvan brungrön, under ljusgrön, med talrika utskott, finnes i smärre vattensamlingar med Fontinalis-vegetation. 1. P. replicata L. Ryggsköld askgrå med tre mörka längs- band. Bakkropp gulbrun med svartbrunt ryggband. Längd 15 mm. — Sk.—Lpl. (6-9). myGGor. Eucephala. Larver med väl utbildadt hufvud och mot hvarandra rör- liga käkar: 4. Fam. GLANSMYGGoR. Ptychopteridæ. Hithörande former äro framför allt LAS si ==> genom de langa smala benen mycket lika #. +=" harkrankar, och likasom dessa hafva de à en ganska tydlig tvärfära på mellankrop- Fig. 43. Vinge af_ pen. De skiljas emellertid med lätthet Pöychoptera contaminata. © fran “dessa. penom’ ‘saknaden af sjatte längsribban, fig. 43. ‘A7 EINAR WAHLGREN: SVENSK. INSEKTFAUNA. . XI: I; I. — 135 De äro medelstora, glänsande svarta, gulbenta och ofta försedda med brokiga vingar. Antennerna äro långa, 16- ‘ledade med aflänga leder. Palperna långa, 4-ledade: Rygg- skölden är starkt hvälfd och har utom tvärfäran tvänne tyd- liga längsfäror. Bakkroppen är tämligen lang, framtill smärt, baktill ansvälld och slutar hos o med en komplicerad vid- haftningsapparat, hos 2 med ett spetsigt, från sidorna hop- tryckt, hornartadt äggläggningsrör. Vingarna äro beklädda med glesa fina hår. Skenbenen äro beväpnade med starka sporrar. Glansmyggorna anträffas vid stränder af åar och bäc- kar, där de med sina långa ben klättra omkring på väx- terna. Larverna (fig. 44) äro hvita, långsmala och försedda med ett långt andningsrör i bakändan; vid basen af detta sitta ett par aflånga bihang. De anträffas stundom i stor mängd i grunda vatten- samlingar, där de ligga på botten eller oftare nedkrupna i | slammet med andningsrörets spets i vattenytan. Figs 447 Büppa Puppan (fig. 44) ar framtill försedd med (u hoger) och två andningsrör, af hvilka. det ena är kort, larv af Piyckoptera rudimentärt, det andra är dubbelt så långt som palndosa. hela kroppen. Puppan ligger vanligtvis på slambotten. I vårt land finnes endast ett släkte. l. Slkt. Ptychoptera Mer: Artôfversikt I. Vingar ofläckade. 1. LP. scutellaris. II Vingar fläckade. A. Första tarsalleden hvit. 2. PL. albimana. B. Första tarsalleden brun eller brungul. 1: Bröstets sidor silfverglänsande. 3. LP. contaminata. 2. Bröstets sidor ej svartglänsande. - a. Bakkropp (vanligen) med två gula tvärband. 4. P. lacustris. b. Bakkropp helt svart. 5. LP. paludosa. l. PP. scutellaris Mric. Mellankroppens sidor askgrä. Sku- tell gul: : Längd 7—"9 mm. — Sk:—Lpl. (6—9); t. a. 2. P. albimana Farr. Mellankroppens sidor askgrå. Sku- tell gul. Bakkropp med två gula tvärband (+) eller gula 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. sidofläckar (2). Vingar i jämförelse med de följande med matta fläckar. Lang 9—11 mm. Sk.—Jämtl. (5—9); s. 3. P. contaminata L. Bakkropp som föregående. Skutell gul. Vingar med mörka tvärband och fläckar. Längd 7—10,; mm. — Sk.—Lpl. (5—9). 4. P. lacustris Meıs. Skutell svart. Vingar tecknade un- gefär som föregäende, men enär andra längsribban börjar längre ut pa vingen, sammansmälter dess basalfläck med bandet öfver tvärribborna vid vingens midt. Ej så hos contaminata. Flackarna vid tredje och fjärde längsrib- bornas gaffelförgreningar sammansmälta nästan till ett tvärband. Längd 7—10 mm. — S. Sv. (6—7); s. 5. P. paludosa Meic. Skuteil svart. Vingar som föregående, men fläckarna vid tredje och fjärde längsribbornas gaffel- förgreningar sammansmälta ej. — S. Sv. (7-58); s. Be han: Dixide, Tämligen sma, myggliknande former med länga smala ben. Antennerna äro länga, mängledade, med härfina leder, Palper 4-ledade. Ryggskölden är starkt hvälfd utan tvär- eller u. Jängsfäror. Bakkropp smal, hos © bak- w= ~~) till uppsvälld; hos © afslutad med ett kort (IN HM ur äggläggningsrür. Skenbenen sakna-sporrar. vegan Vingarna likna rätt. mycket ptychopterider- Fig. 45. Vinge af nas, men här tyckes det vara sjunde längs- RE ribban, som saknas, fig. 45. Dixiderna anträffas stundom vid häfning i kärr- och strandvegetation, och om kvällarna flyga de dansande omkring i solnedgängen säsom en del smärre harkrankar. Larverna, fig. 46, äro masklika, jämnbreda, försedda med två par fotlika bildningar. De äro märlelikt krökta at sidan och lefva vid randen af vattensamlingar, där de ligga med den konvexä sidan uppät land och hufvudet och bakändan i själfva vattenbrynet. ~ Puppan, fig. 46, liknar en mygg- puppa och är liksom denna fürsedd Fig. 46. Larv och puppa med tvä andningsrör bakom huf- af Dixa. vudet. ER EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI; 1; I. 137 Den hänger i lodrät ställning i vattenytan eller ligger i den fuktiga ve- getationen i vattenkanten. Familjen omfattar blott ett släkte. 1. Sikt. Dixa Metc. Artöfversikt. I. Vingar fläckade. 1. LD. maculata. II. Vingar ofläckade. A. Ryggsköld gul eller gulbrun med tre mörka längsband. 1. Ryggsköld gulbrun; längsbanden tämligen smala, väl skilda fran hvarandra. 2 ND @stiwalss. 2. Ryggsköld svafvelgul; längsbanden breda, framtill förenade. 3. D. autumnalis. B. Ryggsköld svartbrun, baktill med antydan till något ljusare längs- band. 4. D. Zneata. 1. D. maculata Meıs. (inbegr. nebulosa). Ryggsköld rost- gul med tre mörka längsband, af hvilka det mellersta ofta ar deladt af en ljus strimma. Vingar med brunt band öfver tvärribborna, andra och fjärde längsribbornas gafflar vid basen fläckade och analfältets basalhälft brun- skuggad. Stundom är teckningen inskränkt till att endast tvärribborna aro brunkantade. Längd 3 mm. — Sk.— Lol. (4, 8—9); ta. 2. D. estivalis Meıc. (aprılina). Längd 3: mm. — Sk.— Lpl. var och höst. 3.7 D. autumnalıs Mric.- Längd 3—4 mm. — Sk.—Lpl.;s. 4, D. lineata Mace. Längd 2 mm. — Ög. 6. Fam. EGENTLIGA MYGGOR. Culicidæ. Samtliga hithörande former likna i hufvudsak den vanliga myggan: smärt kropp, längsmala vingar och länga, smala ben. Antennerna äro mängledade, hos o besatta med kransar af långa hår, hos 2 med kortare hår. Alla delar af kroppen äro klädda med fjäll, som likna fjärilarnas, och likasom hos dessa betingas djurets färg af fjällbeklädnaden. Äfven . vingarnas ribbor äro fjällklädda. Af vingribborna märkas särskildt an- dra och fjärde längsribborna, som äro gaffelklufna. Klorna, som äro ett par på hvarje fot, erbjuda äfven genom: sin olik- artade beväpning. goda artskillnader. Hos o äro de båda klorna på fram- och mellanbenen olika, på bakbenen liksom pa alla benparen hos @ äro de båda klorna lika hvarandra. - bo oA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Myggorna lefva som fullbildade af växtsafter; endast honorna af några släkten (Culex, Anopheles) suga dessutom blod. Särskildt i Lappland, i trak- terna kring de stora myrarna, äro myggen mycket besvärliga. Större skada göra myggen i varmare länder såsom sjukdomsöfverförare, i det att de sjukdomsalstrande organismerna ej blott spridas genom de blod- sugande myggorna utan äfven i dessa genomgå en del af sin utveckling. På sådant sätt utbredes malaria genom Anopheles-arter (särskildt A. claviger), Fila- riasjukdomen genom vissa Culex- och Anopheles-arter och gula febern genom en myggart tillhörande släktet S/gomyza. Myggorna lägga sina ägg i stillastående - eller sakta rinnande vatten. Culex-arterna lägga äggen i form af ovala, båtformiga paket som flyta på vattenytan. Anopheles-äggen läggas däremot ett och ett, ehuru de på vatten- ytan kunna häfta vid hvarandra eller vid andra föremål. . SIC => Culexala Hufvud, se fig. 49. Larv och puppa, se fig. 50. RE: Fig. 48. Lary (öfre) och puppa af Anopheles. Artöfversikt. I. Vingar fläckiga. Und.-sl. Z%eodaldia NEVEU-LEMAIRE. 1. C. annulatus. II. Vingar ej fläckiga. A. Tarser hvitringlade. i. Tarser hvitringlade endast vid ba- sen af hvarje led. a., larsalleder med‘ breda. hvita ae, band. @. Bakkropp svartbrun med NS RUES hvita tvärband. : - BEE ECOREANS: Sr P. > #5. Bakkropp Jjusbrun-rostgul Big 20 Huet an utan tydliga tvärband. 3. C. annulipes. b. Tarsalleder med smala hvita band. 4.- Cx vexans: 2. Tarsalleder hvitringlade bade vid basen och spetsen. a. Bakkropp tydligt tvärbandad. 5. C. morsitans. r Å EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: 1; I. I41 b. Bakkropp med ljus midtlinje och mörka sidofläckar. Und.-sl. Grabhamia THEOK. 6. C. dorsalıs. B. Tarser ej hvitringlade. ı. Bakkropp mörkbrun med silfverhvita sidofläckar, som ej i midtlinjen sam- manflyta till tvärband. Tena Ge tOUMALUS. 2. Bakkropp pa annat sätt tecknad. a. Andra längsribbans gaffel minst fyra gän- ger längre än sitt io tro Wary. (öfre) och puppa skaft. af Culex. 8. C. pipiens. b. Andra lingsribbans gaffel ej fyra ganger längre än sitt skaft. «@. Bakkropp enfärgadt mörk eller med gula sidofläckar. 9. C. fusculus. 8. Bakkropp mer eller mindre tydligt tvärbandad. =, Bakkroppens hvita band bredast i midtlinjen, stun- dom ej naende kanterna. 12. C. mgritulus. ==, Bakkroppens hvita band, åtminstone de bakre, bre- dast mot kanterna. +. Äfven de främre banden bredare mot kanterna 10 C. nemorosus. “+. Endast de bakre banden bredare mot kanten. 11. C. magrißes. C. annulatus SCHRNK. Ryggsköld mörkbrun, guldglän- sande. Bakkropp mörkbrun med hvita tvärband. Ben mörkbruna, hvitbandade. Vingar med 4—5 mörka fläckar. Pan Sn NNE C. cantans Mric. Ryggsköld mörkbrun, metallglänsande. Vingar smed mörkbruna ribbor. Längd 6—9 mm. — Sk.—Lpl.; a. C. annulipes Meic. Ryggsköld ljust guldglänsande. Hela djuret ljusare än föregående: Äfven vingribborna gula. Eansd 8 —9’mm? 78.0. "m. SNS C. vexans Meic. Ryggsköld mörkbrun, metallglänsande. Fig. 51. Vinge af Culex fjäll > \ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Bakkropp tydligt hvitbandad. Klor bade hos o och © entandade. Längd 5-6 mm. — Öl. C. morsitans Turon. Ryggsköld mörkbrun med ljust guldglänsande fjäll. Genom tarsernas smala hvitband- ning lik föregände, fran hvilken den dock bland annat afviker genom klornas beväpning. Hos &' äro fram- och mellanbenens större klor tvåtandade, de mindre entandade, bakbenens otandade. @ har alla benparens klor otandade. Längd.6—7 mm. — Og. (8). C. dorsalis Meıs. Ryggsköld ungefär som föregående. Fotleder bredare hvitbandade. Längd 5—6 mm. S. Sv. (6—9). C. ornatus Horrm. Ryggsköld gråaktig med två mörka, bruna längsband. Mellankroppens sidor med silfverglän- sande fläckar. Längd 4,;-6 mm. — S. Sv. (7). 8. C. pipiens L. (inbegr. C. ciliaris L.). Fig. 51. Ryggsköld mörkbrun med roströda-mörkbruna bronsglänsande Bakkropp hos mörka exem- plar tydligt, hos ljusa otydligt tvär- bandad. Ben ljusbruna. Längd 4,,—6 mm. Sk.—Lpl.; a. C. fusculus Zerr. Ryggsköld svart med bronsglänsande fjäll. Knä med hvit flack. Ben ljusa. Längd 4,,—6 mm. Jämtl., Vg. (6—7). C. nemorosus MEG. Ryggsköld som föregående. Ben mörka ; knä med silfverhvit fläck. Klor både hos © och ® entandade. Längd 6—7 mm. — Sk.—Lpl. (5—9); a. C. nigripes Zxrr. Ryggsküld som föregående. Bak- kropp svart. Klor åtminstone hos 9 som hos föregående. Längd 4,66 mm. — Sk? — Ar en rent artisk art (Grön- land, Alaska o. Ss. v.). C.nigritulus Zeit. Ryggsköld mörkbrun med bronsfärgade fjäll. Bakkropp brunaktig. Ben bruna; knäna med hvit- aktig fläck. Klor hos o på fram- och mellanbenen en- tandade, på bakbenen enkla, hos ® alla otandade. Längd JF = pl; Upl. pipiens. Q. 3. - Sikt. Aëdes MEIG. Endast en svensk art. 1e Il. =" bo SG) NO EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: 1; I. 145 A. cinereus MeıG. - Ryggsköld mörkbrun med metallglän- glänsande fjäll. Bakkropp mörkbrun, ej tvärbandad, bak- till med stundom otydliga hvita sidofläckar. Ben mörka. Langd 422 6"mm./- SK Lpl: (6). >. Underfam. Corethrinz. ar Slkt. Corethra MEI6. OO Hufvud, se fig. 52. Larv och puppä, se fig. 5: Artöfversikt. Vingar ej fläckiga. A. Ben nästan hvita med talrika bruna, ringformiga band på lår och skenben. 1. C. pallida. Sker Fö RT \ I =e, PR > ver Fig. 52: Hufvud af Corethra. Fig. 53. Larv (öfre) och puppa SA (vänster) och 9. af Corethra. B. Ben enfärgade. I. Ljusbrun-gulaktig. 2. C. plumicornis. 2. Môrkbrun. 35° C.. fusca. Vingar fläckiga. 4 C. Nybler. C. pallida Fasr. Ryggskôld blekt grå med 3 mörka, stundom otydliga längsband. Bakkropp genomskinligt hvit med en smal svart tvärlinje på hvarje ring. Längd 4—6 mm. — S. Sv. (5—6). C. plumicornis Farr. Ryggsküld blekt gulbrun med 3—4 stundom sammanflytande, mörkbruna längsband. Bakkropp blekbrun med hvita gränser mellan ringarna. Ben blekgula. Längd 6 mm. — Sk.—Lpl. (5—9); a. C. fusca Sræc. Liknar mörka ex. af föregående, men bakkroppen är mörkbrun. Längd som föregäende. — Uppl. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 4. C. Nyblei Zrrr. Ryggsköld gul med 4 bruna, mörkkantade längsband. Bakkropp gul med svarta sidofläckar. Ben gula. Vingar med mörka fläckar vid de flesta ribbförgre- ningars ans 7 mmy-—— ap); 5. Sikt Mochlonyx Loew. Larv och puppa, se fig. 54. Artôfversikt. = I. Ryggsköldens bottenfärg svartbrun- = E Pr EEE = svart. 1. AL. culiciformis. IT. Ryggsköldens bottenfärg rödgul. 2. MMe ups: 1. M. culiciformis Dec. Bak- kropp tvärbandad af svart och hvitt. Langd 7 mm. = Sa OF Mi Sve salls 2» . M. - rufus Zeit. ~Ryge- sköld rödgul med 4 mörk- bruna, mörkkantade längs- aller } Fig, 54. Larv (öfre) och puppa band. sakkropp enfärgadt af Mochlonyx. mörk. — pl, n. VB: 7. Fam. FJÂRILMYGGOR. Psychodide. Genom sitt synnerligen karakteristiska utseende aro fjäril- myggorna lätt igenkänliga. Kroppen är endast ett par tre millimeter lang, beklädd med långa har. Vingarna, som i hvila läggas takformigt mot hvarandra, äro ovala, tätt klädda med långa hår och fjäll både på själfva vingytan och sär- skildt på ribborna. I sitt allmänna utseende likna fjärilsmyg- gorna ganska mycket nattflyn i miniatyr. För att med någon säkerhet kunna bestämma hithörande arter måste man först affjälla vingen så att man kan, helst under mikroskop, följa ribbornas förlopp. Lämpligast lägger man då den fritagna vingen i en droppe sprit under täckgla- SN EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: PRIS 145 set och gnuggar detta mot vingen, hvarvid fjällen afbrytas och lätt kunna undanspolas genom att man tillsätter nägra "droppar sprit vid täckglasets kant. Viktigast på vingen äro basfältens område nära vingroten samt de båda gaffelklufna längsribbornas förlopp och utse- ende. Den främre gaffeln är i själfva verket andra längsrib- ban (Psychodinæ) eller dennes främre gren (Phlebotomine). Den bakre gaffeln är bildad af fjärde längsribban. Hjälpribban är kort och når ej vingkanten. Pericoma-larvens såväl som puppans utseende framgår af fig. 55. Larven af Pericoma canescens är 8 mm., puppan 3,5 mine lang: = Fjärilmyggorna sitta eller springa omkring på blad och andra växtdelar hälst i närheten af vatten, en del anträf- RAN. ELLES fas rätt ofta på fönster och väggar i när- heten af afträden eller dylika ställen. Larverna lefva i rent, flytande vatten eller i spillning, ruttnande växtdelar och dylikt. af Pericoma canescens. Litteratur A. E. EATON: A synopsis of British Psychodidæ. I The Entomolo- gists Monthly Magazin. 1893—97. Öfversikt af underfamiljer och släkten. I. Mellan de två gaffelklufna längsribborna befinna sig (skenbart) två enkla längsribbor: 1. und.-fam. Psychodine. A. De gaffelklufna längsribborna grena sig nära vingens bas. o med en ogenomskinlig, Knutformig uppsväll- ning strax utanför vingens midt. 1: . Ulomyia. B. De gaffelklufna längsribborna grena sig ungefär vid vingens midt. & utan ogenomskinlig uppsvällning på vingen. l. Vingar rundade. eller tillspetsade. Främre gaffel- ribban utgår ifrån eller är genom en tvärribba förenad med främre basfältet, eller, om främre gaffelribban utgår från närmast bakre längsribba Entomol, Tidskr. Arg. 26, H. 3, (1905). 10 146 I. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT -1905. (andra längsribbans bakre gren), utlöper ej tredje längsribban i själfva vingspetsen. 2... Periconia. 2. Vingar tillspetsade och tredje längsribban ut- löper i själfva vingspetsen. Främre gaffeln utgär ej från basfältet utan från närmast bakre längs- ribba. 3. Psychoda. Mellan de två gaffelklufna längsribborna befinner sig endast en enkel längsribba: 2. und.-fam. Phlebotomine. 4. Trichomyia. Öfversikt af de olika släkternas larver. Larv blek, sista kroppsleden smal, mycket förlängd. . Lefver på land, i ruttnande organiska ämnen. | Psychoda. Larv svartaktig, sista kroppsleden föga förlängd, i spetsen tandad och försedd med strålformigt ordnade hår. Lefver i eller åtminstone invid vatten. A. Larv med två dubbelrader bladlika utskott på ryg- gens sidor. Lefver i rent, rinnande vatten. Ulomvyia. B. Larv med två band af krökta hår på ryggens sidor. Pericoma. |. Underfam. Psychodine. 1. Slkt. Ulomyia Waix. Främre gaffeln utgär fran främre basfältets framkant. Femte, sjätte och sjunde längsribborna mötas i bakre bas- Fig. 56. Vinge af Ulo- myia fuliginosa. fältets yttre bakre hörn. Hit hör endast l. U. fuliginosa Mic. Fig. 56. Svart- brun med svartgrä härdräkt. Vingar svartgrä. Vingens längd 3—3,; mm. 2,208 "LC EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: 1; I. 147 2. ,SIKkt.: Pericoma Wark. Artöfversikt. I. Främre gaffelns skaft utgär frän eller är med en tvärribba förenad med främre basfältet. A. Femte och sjätte längsribborna sammanstöta med hvarandra. I. Femte och sjätte längsribborna sammanstöta med hvarandra och med sjunde längssribban antingen just i bakre yttre hörnet af bakre basfältet eller mycket nära därintill. a. Vingar hvita med brun spets och brunt bägformadt tvär- band. Ben ljusa. 1. 2. palustris. b. Vingar mörkbruna med otydliga hvita flickar. Ben mörk- bruna. é 2. P. nubila. to Femte och sjätte längsribborna förenas med hvarandra atminstone sa längt utanför bakre bakfältet som dettas bredd. a. Fransar i vingens bakkant mörka. 3. LP. canescens. b. Fransar 1 vingens bakkant omväxlande ljusa och mörka. 4. FL. trifasciata. Femte och sjätte längsribborna ej förenade med hvarandra, ty den femte utgår från tvärribban, som utåt begränsar bakre basfältet. Sjunde längsribban oftast ofullständig vid basen. ite B. Vingen tillspetsad just vid spetsen af andra längsribbans bakre © gren. 5. ?. ocellaris. 2. Vingen tillspetsad just vid tredje längsribbans spets eller afrun- dad mellan spetsarne af denna och andra längsribbans bakre gren. a. Vingfransar fläckiga. 6. b. Vingfransar enfärgade. a. P. albomaculata. Främre gaffeln klufven innanför spetsen af sjunde längs- ribban och närmare vingens bas än den bakre gaffelns. klyfning. Vingspetsen just vid tredje längsribbans spets- 7. LP. notabilis. 8. Främre gaffeln klufven utanför sjunde längsribbans spets och utanför bakre gaffelns klyfning. Vingspetsen mellan andra längsribbans bakre gren och tredje längst ribban. 8. P. soleata. skaft utgår ej från främre basfältet utan från närmas bakre längsribba (andra längsribbans bakre gren). Vingar hos & ovanlig breda. OP, fuscaz 1. P. palustris Mric. Vingens längd 3=4 mm. — S. Sv. | Fig. 57. Vinge af Peri 2, P. nubila Mec. Fig.57. Vingens EE Ie. längd 3,5—4 mm. — Sk.—Jamtl. ll. Främre gaffelns 148 on Fig. 60.. Vinge af Ze- - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. P. canescens MEIG.' Vingar brungrå med svarta fläckar i längsribbor- nas spetsar och vid gaffelribbornas klyfning. Vingens längd 3—-3,75 mm. — Norge, fjällen. P. trifasciata Mic. Fig. 58. Vingar grahvita med ät- minstone antydan till tre mörka tvarband. Ben mörka. es 2,7; mm. — Sk., Lpl. = Fig. 58. Vinge af Perico- Fig. 59. Vinge af Perzco- ma trifasciata. SI. ma ocellaris. P. ocellaris Meıc. Fig. 59. Vingar brokiga af svart- brunt och hvitt. Vid längsribbornas spetsar svarta fläckar omgifna af hvitt, hvarigenom ett slags ögonfläckar uppstå. Vingfransar fläckade af hvitt och brunt. Vin- gens-längd 22,25 3 mm Sk: P. albomaculata WaniGr. Vingar brokiga af hvitt och mörkbrunt. Det hvita bildande trenne tydliga fläckar eller tvänne hvita tvärband. Vingfransar som hos föregäende. Vingens längd 2,; mm. — Smal. P. notabilis Eat. Vingar mörka med tre svarta fläckar, bildande ett ofullständigt tvärband à vingens midt; där- utanför ett smalt hvitt tvärband. Längsribbornas spetsar svarta. Fransar mörka utom i vingspetsen. Vingens längd 3—4 mm. — ÖL, Upl., Ângerm. P. soleata Watx. Vingar ungefär som föregående men | ljusare. Vingens längd 2—2,; mm. — Smal. 9. P. fusca Maca. (calceata, tristis) Fig. 60, Vingar breda, rundade, svartbruna med mörkare fläckar. Vingens längd 3—4 mm. — S. o. ”icoma fusca. M SV. * Som arten sannolikt äfven finnes i Sverige upptages den här. mt z EINAR WAHLGREN SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 149 , 9. SIkt. Psychoda WALK: Artöfversikt. I. Vingar men svarta fläckar vid längsribbornas spetsar. 1. L. alternata. II. Vingar utan svarta fläckar. A. Vingfransar utom innerst vid framkanten svartaktiga. 2. P. humeralis. B. Vingar enfärgade, gulaktiga eller hvita. I. Vingar med grä-grägula hår. 3. P. Phalenoides. 2. Vingar hvithåriga. 4. P. albipennis. l. P. alternata Say. (phalenoides). Brungul med gulgrå * _hardrakt. Vingens längd 2—3 mm. — Sk.—Lpl.; a. P. humeralis Meıc. Svartbrun med gräbrunt, gulskimrande här. : Vingens langd 1,;—2,; mm. — = SK. 3. P. phalenoides L. (nervosa). Fig. 61. Ljusare än följande men med Fig. 61. Vinge af Psy- gulbrun härdräkt. Vingens längd Rn 322° mir Sk (NG) 4. P. albipennis ZETt. Svartbrun, tätt hvithårig. Vingens läned1, 2, 2 mm SK —Jämtl: 2. Underfam. Phlebotominæ. 4. Sikt. Trichomyia Harin. Enda arten: l. 7. urbica Curr (aurea). Fig. 62. Brun med guldgul harvaxt. Vingar blek- grå med guldgula—guldbruna har och tva mörkare tvärstrimmor. Vinglangd 2,75, Fig. 61. Vinge af 7% =e mm. — S. Sv. chomyia urbica. ÉÉO = ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. = 8. Fam. xxorr. Simuliidæ. Familjen omfattar tämligen sma till mycket sma arter. Antennerna äro korta, tämligen tjocka, 10-ledade. Utom de tva första, baslederna, aro lederna korta, skifformiga, tätt tryckta intill hvarandra. Ögonen äro stora, i lifvet vanligen röda. Ryggskölden är högt hvälfd. Bakkroppen jämförelse- vis kort. Benen äro korta, starka; första tarsalleden förlängd. Vingarna, fig: 63, äro jämförelsevis stora, breda. Ribborna i vingens framkant äro starkare och tydligare än de öfriga, som stundom endast med svårighet kunna iakttagas. Af längsribborna saknas den andra. Fjärde längsribban är gaffelklufven. Mellan fjärde och femte ribborna fin- nes en svag öfvertalig ribba eller ett ribbliknande veck, som nara spetsen bildar en gaffel. Vingens bakhörn är starkt ut- _ veckladt. Som de yttre könsorganen äro svåra att se, skiljas könen lättast därigenom, att hanarna äro sammetsvarta och hafva ögon som stöta samman, medan honorna äro gråsvarta med åtskilda ögon. 5 Fig. 63. Vinge af Sinvulium. Knotten förekomma ofta i stora svärmar, särskildt i fuktiga trakter och äro äfven i vårt land, synnerligast i Lappland, mycket besvärliga genom de svidande sting honorna åstadkomma. Till knotten hör äfven den beryktade kolumbaszermyggan, som vid nedre Donau anställer svåra härjningar i häst- och boskapshjordarna. Äfven hos oss, i Skåne, har en art knott (Simulium reptans) visat sig farlig för hästar. Larverna, fig. 64, äro mörka till fär- gen, hafva två par benliknande bihang och vid hufvudets sidor egendomliga pariga organ, bildade af solfjäderformigt anordnade - hår, som äro i ständigt virflande rörelse. De lefva i strömmande vatten, där de sitta Fig.-64, Larver af med bakändan fästad vid stenar, trädgrenar, vatten- Sımulium. växter o. d. 7 D EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. > XI: 1; I. 151 Vid förpuppningen bildar larven medels slem ur spottkörtlarna en strut- lik kokong, som sedermera kommer att omgifva puppan. Den fästes vid nägon vattenväxt, och ur kokongstrutens öppning sticker hufvudet och tvänne gältofsar fram. Se fig. 65. Hithörande former, som tillhöra ett enda släkte, äro del- vis mycket svära att ätskilja, och arternas begränsning är ännu ganska osäker. A. Ben åtminstone delvis hvitringlade. ive Färg svart eller gräaktig. Ryggsköldens kanter eller ätminstone tvänne glänsande (stundom ganska otydligt). _ a. Stôürre arter. (845 l. Sikt. :Simulium: LATr. Artöfversikt. fläckar pa skuldrorna silfver- Ryggsköldens silfverhvita kant- teckning smal, i framkanten bredt afbruten. Skenbenet och första tarsalleden på &':s bak- Fig. 65. Puppor i sina à 7 kokonger samt en ben nästan enfärgadt gulbruna. ee 2 puppa utan kokong af Q:s vingar vid basen ej gul- ; i ; Simulium. aktiga. I. S. 7epéans. Ryggsköldens silfverhvita kantteckning bredare, 1 fram- kanten smalare afbruten. @:s bakre skenben och första . tarsalled vid basen bredt hvitgula, mot spetsen mörkare Q:s vingar vid basen gulaktiga. 2. S. ornatum. b. Mindre arter. Ü. o& med tydliga silfverhvita, bredt åtskilda, halfmänfor- miga skulderfläckar och 3 par silfverhvita fläckar på ab- domen. ® med bakbenens skenben nästan helt och hället samt bakbenens första tarsalled till midten hvita. 3. S. argyreatum. &' med sma, stundom rätt otydliga, bredt åtskilda, ej halfmänformiga skulderflickar; de hvita abdominalfläc- kärna otydligare än hos föregående. ® endast med bak- benens skenben, ej första tarsalled, hvita. 4. S. minutissimun. Ryggsköld framtill med tät, kort, guldglänsande behåring, hvar- igenom den silfverhvita kantteckningen döljes. 5. SE latipes. B. Pen enfärgade. I. Ben mörka. 152 II. he ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. a. Fjärde längsribbans gaffelgrenar starkt divergerande, så att af- ståndet mellan deras spetsar är betydligt större än mellan bakre grenens och femte längsribbans spetsar. 6. C. hirtipes. b. Fjärde längsribbans gaffelgrenar svagare divergerande, så att afstandet mellan deras spetsar är ungefär lika med afstän- det mellan bakre grenens och femte längsribbans spetsar. 7. S. maculatwm. 2. Ben ljusa. 8. S. pallipes. Färg röd- eller gulbrun. 9. S. ferrugineum, . S. reptans L. Hane. Ryggsküld sammetsvart med korta, glesa, guldskimrande hår. Ryggsköldens kanter smalt silfverskimrande, framtill bildande tvänne silfver- fläckar på ett afstånd från hvarandra större än fläckarnas diameter. Antennernas två första leder i allmänhet ej ljusare än de öfriga, svarta, lederna. Bakkropp med tre par silfverglänsande sidofläckar, af hvilka det främsta paret vid bakkroppens bas, de båda andra paren intill hvarandra längre ut. Hona. Ryggsköld gråsvart med tätare guldgul behåring, dess silfverskimmer otydligare än hos A och hos följande arts 2. Kroppens längd ungefär 3, vingens likaledes ungefär 3 mm. — Sk.—Lpl., all- männast i de nordliga delarna. (5—9). S. ornatum Mric. Hane. Ryggsköld som hos före- gående, men den bredare silfverglänsande kantteckningen bildar framtill (i viss belysning) två stora fläckar, hvilkas diameter är större än afståndet dem emellan. I lämplig belysning synes hela främre hälften af ryggskölden silf- vergrå. Antennernas två första leder rödbruna, de öfriga svarta. Bakkroppen som hos föregående. Det bakre benparets skenben nästan till midten och första tarsal- led nedom midten hvita. Hona. Ryggsküld som hos föregående art; den silfverskimrande kanten åtminstone i viss belysning bred och tydlig. Kroppens längd ungefär +, vingens likaledes ungefär 4 mm. — Sk.—Lpl. (4—6, 8). S. argyreatum Meic. (nanum). Kroppens längd 1,75—2 inm..—-Lpl., n- VB::Jaämtl 778). 2 S. minutissimum Zevr. (inbegripet humeralis?). Krop- pens.. längd 1-1 mm; > vingens 25mm Lappe VB., (Öl?) (6): | NY" EINAR WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; I. 153 un S. latipes Meic. (aureum, annulitarsis ?, pusillum). Hane. Den sammetsvarta ryggskölden särskildt framtill tätt be- klädd med guldglänsande hår, mellan hvilka stundom en antydan till silfverskimrande fläckar framträder. Hona. Ryggsköld mörkt gråsvart med guldglänsande hår. (De guldgula håren affalla lätt, särskildt hos 9.) Längd 2—2,5 MEN = OK. pl. 6. S. hirtipes Fr. Fjärde längsribbans gaffel kort men tyd- ligt skaftad. o%:s bakben. långhåriga. Längd 4 mm. Vingens längd 4—5 mm. — Lpl.—Jämtl. (6-8). 7. S. maculatum Mric. (fuscipes, pygmaum). Fjärde längs- ribbans gaffel nästan oskaftad. Längd 2—4 mm., vingens langd 33,5; mm: — Sk— Epil (6-8). 8. S. pallipes Fr. Vingar, åtminstone hos 9, gråaktiga. Längd ungefär 3 mm. Vingens längd ungefär 3 mm. — Lpl. (6-8). 9. S. ferrugineum Wants. Ryggsköld rödbrun (07) eller gul (2). Vingar med alla ribbor lika tydliga. Ben gula. Längd 3,5—4 mm. Vinglängd 5—6 mm. — Lpl., Jamtl. (6—8). 9. Fam. FÖNSTERMYGGOR. Rhyphide. Medelstora arter. Antenner af mel- lankroppens längd, 16-ledade med korta | cylindriska leder. Palper 4-ledade med andra leden längst. Ryggsköld hvälfd, bakrygg väl utvecklad. Bakkropp cy- lindrisk.- Ben jämförelsevis länga. Höf- ter starkt utvecklade. Skenben med sporrar. Vingar, fig. 66, tämligen stora och breda, mer eller mindre fläckiga. Sju längsribbor finnas. Basfälten nå ungefär till vingens midt. Diskfält slutet. Från detsammas spets utgå tre ribbor. Femte längsribban är tydligt S-formigt krökt. Tydligt vingmärke i framkanten. Fig. 66. Vinge af Riyphus punctatus. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19035. Hanen har smärtare bakkropp än honan och ögonens inre kanter äro sammanstötande eller åtminstone vinkligt när- made intill hvarandra, hos honan äro ögonens inre kanter nästan parallella. Fig. 67. Larv samt larvens tre mellan- De fullbildade djuren träffas rätt ofta på fönstren men äfven i skogar, trädgårdar m. m. på träd och örter. Larverna (af À. fenestralis) lefva under barken på träd eller oftare i ruttnande vegetabiliska ämnen, såsom potater, pumpor o. d. Larverna äro 10 mm. långa, hvita, med mörkare teckningar på mellankroppslederna, glatta, utan spår till extremiteter. Vid förpuppningen krypa de ut till | 2 ; à nägot häl i barken eller lämna de kroppsringar jämte puppor af 3 ; ruttnande vegetabilierna och fästa Rhyphus fenestralis. sig vid nägot föremäl i närheten Puppans likasom larvens utseende framgår af fig. 67. lis IE BR wu Endast ett släkte finnes hos oss. l. Sikt. Rhyphus Lark. Artöfversikt. Vingens spets med en brunaktig fläck.: 3 A. Ryggsköld brungulaktig med tre svarta längsstrimmor. 1. À. fenestralis B. Ryggsköld enfärgadt brungul. 2. À. cinctus. Vingens spets utan brunaktig fläck, glasklar. 3. À. punctatus. IR. fenestralis Scor. - Vingar med tydliga bruna fläckar, isynnerhet på tvärribbor och ribbförgreningar; den mör- kaste fläcken i vingmärket. Längd 6—7 mm. — S. o. m. Sv. (6—10); a. : FR. cinctus Fasr. Mycket lik föregående, men i allmän- het ljusare och vingfläckarna otydligare. Längd omkring JMS LS SAS VEN: PR. punctatus Fase. (inbegr. minor). Ryggsküld med tre svarta längsstrimmor, af hvilka den mellersta stundom är tudelad af en fin, ljus strimma. Längd 4—7 mm. — Sk.—Lpl. (5—9). NÄGRA ORD OM EN FÖRESTAENDE ZOOLOGISK RESA TILL OSTAFRIKA. Åren 1890-92 företog jag, som för tidskriftens läsare torde vara bekant, på uppdrag från Naturhistoriska Riksmu- seet en zoologisk resa till Kamerun-områdets nordvästra, dit- tills i nämnda hänseende oundersökta trakter. Belägna i den västafrikanska skogsregionens centrala kustgebiet voro dessa områden nästan öfver allt betäckta af en ytterst tät och ofta nästan ogenomtränglig urskogsvegetation, hysande en rik, om- växlande och egendomlig djurvärld. Detta senare drag trädde i all synnerhet i dagen vid stu- diet af det nära 4,000 meter uppskjutande Kamerunbärget, hvars högre belägna skogar och där ofvan vidtagande gräs- slätter visade sig hysa en från omgifvande trakter i många hänseenden afvikande och själfständig fauna. Ett egendomligt drag hos dessa bärgstrakters djurvärld är dennas stundom påfallande öfverensstämmelse med den på Central- och Ostafrikas bärg — områden belägna inom det »östligt-sydliga stäppomrädet» —, utan att ifrågavarande djur- former anträffats i de vidsträckta lägre trakter, som skilja dessa bärg. ~ Det var nämnda förhållande, som först riktade min upp- märksamhet på de ostafrikanska bärgen, synnerligen de högre, mer isolerade, och deras djurvärld. Främst af dem framstod då Kilimandscharo (egentligen Kilima-Ndjaro!), hvilket från omgifvande solbrända stäpper nära ekvatorn höjer sig upp öfver den eviga snöns råmärke, på sin © j läses som i det franska »jour». 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. hjässa betäckt af gletscher och snöfält. Få platser synas lämna så rika möjligheter för studiet af djurvärldens föränd- ring från tropiska till arktiska förhållanden som Kilimandscharo, där man från den ekvatoriala stäppen på kort tid kan genomforska faunan ända upp till snögränsen. Det är till detta märkliga, i zoologiskt hänseende, synnerligen hvad den lägre djurvärlden beträffar, blott föga kända bärg med dess rika omväxling af terräng, klimat och vegetation och i samband därmed stående förändringar inom djurvärlden, jag länge hyst en liflig önskan att företaga en zoologisk, sär- skildt entomologisk färd. Och då denna nu står för dörren att realiseras, torde en kort redogörelse öfver bärgets naturför- hållanden af våra naturvänner kanske omfattas med intresse. Till sin natur en vulkanisk kägla, uppskjutande till en höjd af öfver 6,000 meter, med en genomskärning vid basen af 8 sv. mil samt beläget mellan ostkusten och Victoria Njansa, 30 sv. mil från den förra visar Kilimandscharo en serie -rundt omkring det- samma sig sträckande zoner af vidt skiftande natur och vegetation och i samband därmed förknippade olikheter i faunan, hvilken har sitt uttryck i de förra förhållandena och förändras med dem. Då man från söder närmar sig Kilimandscharo, beträder man dess område, så snart man öfvergått den här vid Papyrusträsken och Jipe-sjön upprinnande Panganifloden. Framför blicken utbre- der sig ett flackt landskap, där den fria vyn endast här och hvar skymmes af någon uppskjutande kulle. Denna rundt bärget sig sträckande zon, som under en 5—-6 timmars marsch kan genom- vandras, och hvilken från 750 meter — den kringliggande trak- tens höjd öfver hafvet — helt sakta och stundom nästan omärk- ligt höjer sig till 900—1,000 meter, består till sin grund af vul- kanisk aska uppblandad med från bärget genom regn och smäl- tande is nedförda förvittringsprodukter af basalt och lava. Bortsedt från enstaka oaser och vattendragens stränder saknar denna gördel helt och hållet humus. Trakterna närmast kring Kilimandscharo äro synnerligen regntattiga och sakna ofta utom den korta regn- tiden nederbörd hela året om, så att man från maj till slutet at februari här kan vandra fram och åter utan att någon enda gång träffas af regn, om än trakterna i sin helhet därvid icke sakna sådant. Som nämndt är denna lägsta zon en stäpp, med på vissa sträckor glest spridda träd. På stora områden utgöres ' vegetationen af grässlätter, i sin mest typiska form milsvidt utbredda nedanför bärgets östra delar. - Hufvudsakligen bestående af till slutligen öfver manshöjd upp- ‘. SJÖSTEDT: ZOOLOGISK RESA TILL OSTAFRIKA. 157 skjutande Andropogon, hvaraf olika arter betäcka olika omräden, skiljas dessa höga gräsöar af andra under och strax efter regntiden uppspirande spädare snart bortdöende grässlag, en hel här legu- minoser och med dem samtidigt blommande convolvulacéer, hvilka genom sin färgprakt förläna taflan en ansläende prägel. Jämte grässtäpperna spela trädstäpper en framstäende roll inom bärgets lägsta zon. j De på dessa områden glest spridda, till utseendet likartade träden, mellan hvilka stäppen med sitt här knappt brösthöga gräs fortfarande utbreder sig, stå på regelbundna, tämligen ansenliga afstånd trån hvarandra liksom planterade af människohand. Deras höjd är ringa, 4—6 meter, och det hela erinrar om en förvildad park eller trukt- trädgård. Dar är botanisternas eldorado, och på ingen annan plats i dessa trakter möter ögat en sådan blomsterprakt som här. Den ena växtgenerationen följer efter den andra växlande under de olika årstiderna: först skjuta lökväxterna upp med det inbrytande regnet, hvarpå gräs, örter och slutligen buskartade växter följa, alla bildande en allt högre, sammanhängande matta, smyckad af den brokigaste färgprakt. Men allt mer brännande och utpinande falla solens strålar på den, örterna förvissna, och endast gula, torkade hopar af samman- fallet gräs kvarstå, hvaröfver träden höja sina glesa, spridda kronor. En annan för vissa områden inom denna zon karaktäristisk växtformation är buskstäppen bildande liksom en låg urskog, i det att kronorna tätt hopstående ej blott fläta sig in i hvarandra utan äfven genom lianer äro förbundna till täta massor. Då man genom denna långsamt stigande zon nått omkring 1,000 meter Öfver hafvet, uppträder en vegetation af typiskt olika beskaffenhet, sträckande sig till omkring 1,250 meter, det är Kili- mandscharos andra zon: »blandskogen». Grunden till denna förändring synes vara den starkare neder- börd, som här härskar, uppgående till omkring 1,165 mm. Mer än halfva himlen är här i medeltal ständigt betäckt med moln till och med vid middagstiden, och ofta äro täta dimmor lägrade öfver trakten. Taga vi denna zon i närmare betraktande, finna vi, att den, såsom det var att vänta, utvecklat sig från den underliggande träd- stäppen, i det att träden under de förändrade klimatiska förhållan- dena kommit till rikare utveckling, växt tätare tillsammans för att dock mellan sig gifva plats för bladrika buskager. På vägen uppåt mötas först lägre träd af förut kända slag, med glesare bladverk; därpå skjuta resligare träd i höjden, kronorna blifva tätare, mera saftigt gröna och man inträder så i verklig skog med genom de ‚öfverhängande kronorna beskuggad mark. Stäppens torniga under- skog liksom det höga gräset ha försvunnit för att lämna plats åt 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. trädens smala länga rotskott och mörkgröna buskar, hvilkas rika bladverk sträcka sig ut öfver knähöga örter. Här träffa vi för första gängen verklig humus, en svart jord, ur hvilken växterna lifskraftigt uppspira. Denna växtformations namn, blandskog, (Mischwald) härrör - sig däraf, att dessa skogar i hela sin utsträckning uppvisa ett icke ringa antai stäpptyper, synnerligast akacior och andra, under det att vissa andra träd äro för densamma egendomliga. Här ofvan möter oss bärgets fruktbaraste zon, det s.k. »kul- turlandet», med en medeltemperatur af 13—20", den förra, lägsta, under juli-aug., den senare under februari, och med ett absolut maximum af 30,5 och ett minimum af 7,5". Denna gördel, inom hvilken infödingarnes hyddor och egent- liga odlingar äro belägna, synes förr ha varit betäckt af skog, hvaraf rester här och hvar kvarstä i mindre odlade delar, där de nä en tropisk skönhet och yppighet, som för öfrigt är utan motsvarighet på Kilimandscharo. Utan att växa så tätt tillsammans som i den ofvan varande »gördelskogen» äro träden här vida högre och kraftigare, kronorna sammanbindas af lianbryggor, under det att akacior och andra stäpptyper alldeles försvunnit. Här och hvar synas enstaka träd eller trädgrupper, som skonats vid odlingen, ofta på uppskjutande åsar och kullar, för att, som nämndt, på enstaka områden bilda verkliga skogspartier. Utom dessa spridda träd och skogsbeständ synes inom denna zon så godt som intet återstå af den ursprung- liga vegetation, som före det åkerbrukande folkets invandring här betäckte bärget. Nästan alla växtformationer spira upp ur en för kortare eller längre tid tillbaka odlad mark, och då de infödde i regel ej förstå att göda jorden utan idka växelbruk, vandra de omkring, uppodlande ena året ett stycke land här, under ett an- nat där. Sålunda anträffas vid marscher områden, som varit odlade för kanske ett tjugutal år sedan, andra för blott några få. Bland förnämsta kulturväxter kunna nämnas bananer, sötpotatis, majs, bö- nor och jam. Ofvan denna kulturzon möta vi mellan 17—1900 till 2600— 3000 meter åter ett skogsband, benämndt »gördelskogen». Tempe- raturen är har lägre och stiger sällan öfver 20 , om nätterna ned- gående till + 4—5', och stundom ända till fryspunkten. Neder- börden är rikare och jordytan aldrig uttorkad. Samma vegetations- bild med böljande bladmassor och svällande gröna gräsmattor härskar öfver hufvud taget året om. Karaktäristiskt för denna gördelskog är, att den från marken upp till de öfre kronorna visar ett oafbrutet bladverk, som ej blott förhindrar all genomblick, utan äfven nästan fullständigt döljer alla grenar och stammar. Då man närmar sig gördelskogens öfre gräns n'a SJÖSTEDT: ZOOLOGISK RESA TILL OSTAFRIKA. 159 förändras nägot dess utseende. Träden och buskarne blifva vida färre till artantal, och enstaka nya former uppträda, underskogen blir lägre, de smalstammiga träden försvinna, syniäitet mellan de gröfre blir friare, och det hela ger ett visst intryck af en nordisk skog. Öfvergången trån den skuggande skogen till de där ofvan sig utbredande solljusa »bärgsängarne», den femte af bärgets växt- zoner, är helt plötslig, om än gränslinjen här och hvar tungformigt skjuter ut, och enstaka skogspartier finnas spridda inom bärgsängarnes nedre region. Här ofvan gränsen är terrängen vida flackare och stupar brantare nedåt gördelskogen. Dessa bärgsängar, som sträcka sig till omkring 4,400 meter, likna mycket våra nordiska. Ofver hela ytan betäckta af gräsmattor, ofta bildade af knähöga Andropogon- arter, blandade med talrika solälskande örter samt spridda buskar öfvergå de utan skarp gräns i bärgets sista formation, »lafsonen» som slutligen fortsättes af kala bärgsmassor. Den högsta af Kili- mandscharos spetsar, Kibo, är ständigt täckt af gletscher och isfält. Sådan är i sina allmännaste drag detta märkliga bärgs natur, klimat och vegetation. Den stora omväxling, vi funnit i nämnda hänseenden, tyder äfven på ett skiftande djurlif, och kommer studiet af detsamma att framstå som en mer än vanligt tacksam och vacker uppgitt. Resan går den 29 april från Hamburg till kustplatsen Tanga, där bärare engageras, med hvilka marschen anträdes til det som nämndt omkring 30 sv. mil inät kontinenten be- lägna bärget. Pä äterfärden frän detta, enligt beräkning efter omkring ett års förlopp, kommer den rent tropiska sträckan af Usambara mellan bärget och kusten att äfven blifva före- mål för undersökningar och studier. Jag hade först tänkt att ensam företaga färden, men har sedan beslutit att medtaga en ung konservator, Gunnar Sand- berg, särskildt med tanke på den ej ringa tid som åtgår för tillsyn af folket samt för de tidsödande prepareringsarbetena. Då jag nu inom några veckor för andra gången anträder färden till de svartas världsdel är det med den lifliga förhopp- ningen att än en gang under insamlingar och studier i fulla drag få njuta af den tropiska naturens prakt och rikedom, att er- hålla en om ock ringa inblick i den väldiga kontinentens djurlif på dess bärg och soliga slätter, så afvikande från det jag lärt känna i Västafrikas täta skogar. Yngve Sjöstedt. 160 NOTIS. Under min resa i Ostafrika har prof. Lampa godhetsfullt lofvat öfvertaga redaktionsskapet af tidskriften, och torde sa- lunda för denna afsedda manuskript nämnda tid insändas till honom, under adress Albano. TS EN FÖR SVERIGE NY SKALBAGGE, Phlocobium clypeatum Mürr., anträffades förra året af under- tecknad i Pählsjö skog vid Helsingborg. Arten, som förut är känd frän Danmark, lefver i jordsvampar. B. Varenius SntomologiskTidskrift. arg. 25. 1905. | ÄR ar 71 PETER ; EEE ET TT | Sv. Lampa pinx. tiqua MEIG. = Sa 1 ALLE Lökflugan {Anthomyia ee | Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm - Ro finnas till salu: | pei) Alfabetiskt Register till Ent. Tidskrift, arg. 1— 10, CESS OSA LSS OY UN SRE Nata EN ee Kr. 1: — Taflorna 1—8 till årg. 4 (1883) öfver insekter fran Novaja Semlia. Fôr medlemmar af Ent. Foren. » D:o för allmänheten ...... DE Poe ENT ASS RO » Uppsatser. i Praktisk, Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Ärg. 1. Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- - lar, 8. Frostfjarilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, 11. Hvitax- o. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt tvä okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nägra af vära för trädgärden nyttigaste INSORTOT N ENDEN SID ANNE Pee LEE Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Al- bano, lämnas enskilda ärgängar a 1 kr. och à 75 öre, dä minst tio tagas på en gång. HOLMGREN, A. E. & AURIVILLIUS, CHR. Isecta in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1873 Tee | CHUECHA. sea DUSK 8 eneis un LH EN er » 5 — LAMPA, SVEN, Förteckning öfver deniers och Finlands Macrolepidoptera .................. tur... » 2155 50 ~——, Nunnan (Lymantria Monacha L.). Med en tafla » —: 45 — —, Lôfskogsnunnan (Ocneria Dispar LIN.). Med EN BER ARE ARR AE ra RER ARCS Br AM DEN » —: 30 GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok ........ 149 — — —, Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. Två delar, häftad .... » 8: — För ledamöter at Entomologiska Föreningen........ » 6! — Exemplar tryckta pä endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1:20 kr. dyrare. " REUTER, O. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera. 1............... » 2: — Svensk insektfauna: 2. Ratvingar. Orthoptera af CHR. AURIVILLIUS >: 50 3. Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af |. YNGVE SJOSTEDT...... RL DTA NER ERBEN » —: 50 ll. Tvävingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Nemocera af EINAR WAHLGREN ..........-. yo 75 13. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar af HERE REV IL US A Re hhc tears i Mes SSS f de "GUBBAR", som, tecknade för Entomologiska Föreningens 25- E ärsfest, omnämnas à sidan 87, finnas ännu nâgra exemplar kvar frän den i SO. omsorgsfullt utförda er häften omfattande tryckta upplagan och kunna till ett pris af 5 kr. pr ex. erhållas hos Justus Cederquist, LER, : Kemigraf, Po dee : Mästersamuelsgatan 32, STOCKHOLM. u ws SJÖSTEDT, Y., Några ord om en förestäende. zoologisk à resa ER Ost. atnika) ie RUE 0: SRE VÄ CT ab ay MAL BA PART HAUTE Re dre { Rigs FOE Notes EN N Rh RER), Kae F., Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Re- rie staurant National den 24 sept. 1904 ..... Bue Fete RAS 3% > — —, Entomologiska Föreningens tjugofemarsfest a auth ARES tA Us nah rant National den 14 dec. 1904 :......... .. PRE Sa M an de RR TULUGRENS AH Tall våra entomolomer PE HI Eee tae ae oe ER WAHLGREN, E., Diagnosen neuer schwedischen Polyneuren REN Le — —, Svensk Insektfauna. XI: I; I. Diptera. Myggor. Nemo- ttes vid Statens Aa aide, veut as är 190 — —, Trogosita mauritanica L........ PACE Le MORE SOR eee Satie, PIERRE — + -, Lökflugan (Anthomyia antigua MG.) Med en mn ja = EN (Taxonus la ag FALL., agzlıs KEUG.) .. cr SE NOS RR ET PRINTER Fie eae des Ser sane tics ae one E., »En‘för SA env ny Hydrometra- arte ats Les RED., Anslag till Entomologiska Foreningen ........... SR LA Go NR —, Jenny Sandahl Wk. cece EUR EERE. eae tee! Bs eee , cera, Bam rg Sea us as soe RE RESET arg VARENIUS, B., En för Sverige ny skalbagge :................. SE, Sat Gen ee i Föreningens kassaförvaltare: Byråchefen J. Meves. GT «Kungl. Domänstyrelsen. Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN, Adress: Riksmuseum, Stockholm. tören. Utgifvet den 20 april 1905. . OMOLOGISK — © TIDSKRIFT UTGIFVEN ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM BEN. JOURNAL ENTOMOLOGIQUE ee EN PUBLIE PAR LA ; SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM f ¥ ~ : y \ > TE etd ee ; — KK oe NE x 1 | 3 SES > WIE Dt en DRE Ur + STOCKHOLM : CC AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET 1905 holm. utgifvas efter samma lan sc om. alt, så le omständigheterna. medgi mottagas ‘med tacksamhet. heten af sina meddelanden. > utsedd redaktionskommitté, som består. sä - Chr. Aurivillius, professor, Kungl. sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens Yngve Sjöstedt, professor, intendent \ Riksmuseum. _Vetenskapsakademien, - "Stockholm. % -vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelnin ; "Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens | atom "logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör r för tidskriftens pr tiska afdelning. = Se SRE + EEE Claes Grill, major, fortifikationsbefälhafvare, Göteborg. Filip Tatoos fil. dr iskerlinspektör, Karlavägen - 3 Stöesholm.- | RS = ee 7 dera at ledamôterna i rédaktionskommittén. | aimait rätta efter Sv. Akad. nya ordlistas mera avancerade stalning. — Annonser À omslaget . belalas ne 10. kronor “far 25 % af Dire pus for hvarje à gång. de ånyo. under införas. : = EST EN af = hafles 20 -% ba plettera sin serie af: tidskriften, erhåller en. betydlig ira rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de as ee intagna uppsatserna finnas ännu "separat till salu efter. ett Pp s. 2—3 ore PE sida. tidskriften sig gratis tillsänd. Er denna eh ej redan erla ts, sändes första eller andra me för året under - ee N ; 161 UR DEN MODERNA, PRAKTISKT ENTOMOLOGISKA LIPTERATUREN. Il. AF ALB. TULLGREN. Bland den praktiska entomologiens mälsmän och icke minst bland dem, som tillgodogöra sig frukterna af dessas arbeten, trädgärdsodlarna, fällas ju ofta kategoriska domar öfver insekters skada eller nytta, öfver utrotningsmedlens bruk- barhet eller oduglighet o. s. v., och detta ofta utan att veder- börande kunna prestera verkliga, på noggranna och talrika observationer grundade skäl, ja kanske ej ens äga de allra nödvändigaste vetenskapliga förutsättningarna för ett omdöme öfverhufvudtaget. Man må blott erinra sig, huru omdömena rörande besprutning med kejsargrönt växlat, huru den ena berömmer detta medel öfver höfvan, den andra förkastar det som komplett odugligt, den tredje intager en mellanställning och säger det kan verka till nytta, men äfven till skada. Ett annat exempel. Huru omtvistad är ej frågan rörande tve- stjärtarnas och myrornas nytta eller skada. Det är nu ett faktum, att åsikterna variera och skola så göra i alla tider, till dess en gång de vetenskapliga” grun- derna blifvit säkert fastställda. Då skall man åtminstone kunna bygga på fastare grundvalar, än hvad nu ofta är fallet. Entomol. Tidskr. Årg. 26 H. 4. (1905.) II 162 2% ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Uti ett arbete 19021 har den tvske phytopathologen d:r L. Ren i Hamburg bland mycket annat af värde anställt at- skilliga allmänna betraktelser öfver insekters skadlighet, mot- taglighet för insektangrepp samt utrotningsmedlen, hvilka ka- pitel torde vara värda ett kortfattadt omnämnande härstädes. Beträffande insekternas skada eller nytta påpekar förf. bl. a. huru lättvindigt oftast insekterna bestämmas, och hurusom man ofta såsom följd häraf på felaktiga grunder drager fel- aktiga slutsatser. De frågor man i främsta rummet bör ställa sig äro: hvilken insektart är det fråga om och i hvad förhål- lande står detta djur till oss? Vid besvarandet af den första frågan bör man gå så grundligt tillväga som möjligt och helst öfverlåta den saken åt en fackman eller ännu bättre åt en specia- list. Beträffande den andra skall man i främsta rummet aflägga all auktoritetstro. I sammanhang härmed framhåller förf. just en mängd exempel på, hurusom insektarter, hvilka af alla författare betraktas som svåra skadedjur, i vissa fall åtminstone ingalunda göra skäl för detta namn, snarare för ett diametralt motsatt Så t. ex. anföres om äppleblomvifveln (Anthonomus pomo- rum L.), hvilken ju som bekant i alla handböcker uppgifves - vara ett svårt skadedjur, att förf. år 1900 iakttog, att i de trakter, där äppleblomvifveln varit talrikast, skörden blef afse- värdt bättre, än där samma insekt förekommit sparsamt. Att denna skulle vara den enda orsaken till detta förhållande, är naturligtvis omöjligt att påstå, men att den genom gallring af blommorna bidragit i hög grad därtill, torde vara tämligen säkert. Att fruktträden aldrig kunna bära lika mycken frukt som blommor är ju klart. På större träd kan människan omöjligen själf hjälpa till med gallringen och den, som till följd af regn, blåst, obefruktade blommor m. m. äger rum, är relativt ringa. Följaktligen måste insekter göra största nyttan härvidlag, och då i främsta rummet äppleblomvifveln. Endast då det gäller formträd, på hvilka människan anställer gallring själf, måste man anse denna insekt vara öfvervägande skadlig. På samma sätt är det ej omöjligt, att äppleveckla- * Phytopathologische Beobachtungen etc. Jahrb. d. Hamburg. Wissensch. Anst. XIX. 1901. TÜLLGREN : UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. III. 163 ren (Carpocapsa pomonella_L.) verkar. Att åtskilliga andra »svära skadedjur» oaktadt intensiva angrepp ej alltid för- hindra en god skörd påvisas äfven, så t. ex. beträffande de svarta lössen på bondbönor, bokbladmineraren (Orchestes fagi L.) samt blodlusen. Ännu intressantare är kapitlet om anlag hos växterna och däraf följande mottaglighet eller predisposition för insekt- angrepp. Nutidens phytopathologer torde vara delade i tvenne vidt skilda läger. De teoretiskt bildade, som anse utan vidare, att hvarje växt, som angripes af en insekt, blir häraf mer eller mindre skadad, samt de med praktisk erfarenhet, som hålla på, att växterna blott skadas, då de äro därför af en eller annan anledning disponerade. Den senare riktningen bi- träder utan tvekan förf. Man skulle kunna skilja på tre slags anlag, af hvilka ras- eller sortanlagen "kanske böra ställas i främsta rummet. Exempel härpå lämnar t. ex. vinrankan, i det den europeiska formen är betydligt mera utsatt för phyl- loxeran än den amerikanska... I Amerika känner man vidare blodlusimmuna äpplesorter, och likaledes angriper San José- sköldlusen ej alla slags äppleträd. Svarta körsbär angripas ofta mer än de röda af körsbärflugan, många andra exempel att förtiga. Möjligt är, att rasanlagen variera på olika lokaler. Individuella eler pathologiska anlag äro äfven att beakta. Sådana uppkomma genom ålder, yttre skador, olämpliga göds- lingsmedel eller växplatser m. m. Exempel lämnar: t. ex. blodlusen, som hellre angriper kräftsjuka träd än friska sädana, vidare spaljerträd, som i regeln äro mera utsatta för insekt- parasiter än fristående, normalt vuxna träd. Lokala anlag äro betingade af växplatserna och därmed sammanhängande klimatologiska olikheter samt olikheter i jordmånen. Det är emellertid klart, att det oftast möter synnerligen stora svårigheter att bedöma, i hvad mån dessa »anlag» äro medverkande i en insekthärjning och desto svårare, som mycket väl samtliga dessa anlag kunna vara med i spelet. Men att man ej får lämna dessa frågor obeaktade är natur- ligt, då det gäller att bedöma utrotningsmedlens verkan m. m. Lika tydligt är också, att ej alla insekter stå i beroende eller röna inflytande af dessa »anlag», hvarpå t. ex. kalfjariln väl 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. torde kunna tjäna som exempel. Ty ingen skulle väl väga pästä, att dess larv skulle fästa sig vid de eventuella olikhe- terna hos kälsorterna, eller göra afseende på, om kälplantorna äro fullkomligt friska eller något sjukligt angripna. Hyllar man nu läran om anlag för parasitära angrepp hos växterna, är det klart, att innan man kan tänka på ett effektivt utrotningsarbete mot parasiten, man först bör tänka på att om möjligt aflägsna mottagligheten för dennes angrepp hos växten i fråga. Hur detta skall gå till, torde hvarje träd- gårdsman med en smula erfarenhet själf bäst inse. Härpå kommer förf. in på de brukliga direkta utrotningsmedlen, biand hvilka han framför andra sätter besprutning med tobaksde- kokt, hvilken synes vara den minst riskabla metoden af alla. I det följande lämnas några kortfattade referat af åtskil- liga andra uppsatser, hvars innehåll i viss mån beröra våra förhållanden. I. Besprutningar och andra utrotnings- medel m. m. Parasitära svampars och insekters betydelse vid insekt- härjningar af större omfattning är af många underskattad, af andra åter i hög grad öfverskattad. En mängd trädgårdsod- lare af den senare kategorien underlåta att vidtaga några som hälst åtgärder gent emot skadedjuren i tro, att parasitsteklar och flugor snart skola infinna sig i tillräckligt antal för att göra slut på härjningen. Att detta »låt gä»-system är något alldeles barockt framhålles bland annat af FRoGATT, som, för att dessa insekthärdar ej skola infektera närbelägna, genom omsorgsfullt arbete skyddade platser, lifligt rekommenderar vissa lagbestämmelser, som för sådana eventualiteter numera fattats inom åtskilliga stater i Nord-Amerika. Dylika pest- härdar betraktas nämligen som »farliga för den allmänna säkerheten», och därför, om till vederbörande myndighet in- lämnas ansökan från minst 25 trädgårdsägare, är denna skyl- dig utse och aflöna tre personer, hvilka skola inom 20 dagar undersöka insekthärjningar på föreslagna platser samt därstä- des vidtaga mått och steg för skadedjurens utrotande. Det TUBLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. - III. 165 är ej utan,att man i värt land kunde ünska sig nägon liknande bestämmelse, dä det ju här ofta inträffar, att af tvänne gran- nar den ena till stort men för den andra totalt underläter nägra som helst utrotningsätgärder gentemot t. ex. frostfjäriln. Klorbarium. MokrscHErzkı har anställt några besprut- ningsfürsôk med detta ämne mot bland annat Cheëmatobia brumata, Himera pennaria och Yponomeuta malinellus. Re- sultaten af dessa experiment äro af ganska stort intresse. En 2—3-procentig klorbariumlösning framställdes. Genom vattnets kolsyrehalt föranleddes en utfällning af kolsyrad baryt, hvilken bidrager till, att medlet fastnar pä bladen. Om man till 100 liter lösning sätter 200 gr. soda, ökas i ännu högre grad denna egenskap. Redan efter 4 à 5 timmar gör besprut- ningen verkan på larverna, således mycket-fortare än vid en besprutning med kejsargrönt, hvilken först efter ett dygn eller ännu längre synes utöfva någon effekt. På fruktträdens blad eller frukter åstadkommas inga som hälst skador! Medlet ställer sig något dyrare än kejsargrönt och är liksom detta ganska giftigt. Bordeauxvätska. Att denna understundom kan förorsaka rätt afsevärda skador på bladen är en känd sak. Denna och andra Kopparhaltiga vätskors inflytande bero 1:o på de olika bladens specifika mottaglighet eller känslighet, 2:o på den mängd koppar, som på en bestämd tid intränger i cellerna och 3:0 på temperaturen. Kopparns inträngande i bladen stegrar klorofyllproduktionen och den därpå beroende assimilationen. En alltför långt gående stegring härutinnan medför slutligen skada. För att undvika denna rekommenderas att några dagar före be- sprutningen öfverstrila träden med kalkmjölk. II. Skadedjur på fruktträd och bärbuskar. Körsbärflugan (Spilographa cerasi F.). Denna art, hvars förekomst i vårt land ej är med säkerhet konstaterad, har gjorts till föremäl für speciella studier af Prof. Saj6 i "Ungern. Oaktadt det bestamdt i litteraturen uppgifves, att insekten äfven skall förekomma på Zomcera- och Berberis- bär har förf. ej lyckats framkläcka denna art ur sådana, men 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. väl andra närstäende flugarter. Körsbärflugan behöfver för sin utveckling fran ägg till fullbildad hela två år. Häraf för- klaras det faktum, att körsbären stundom förstöras regelbun- det hvartannat är. Förhöjd temperatur, fuktighet eller torka inverkar ej på utvecklingen. Som utrotningsmedel anbefalles: l:o noggrann rengöring af alla kärl, i hvilka körsbär förvaras, 2:0 jorden kring träden borttages till ett spadtags djup och nedkastas i en metersdjup grop, hvarpå denna täckes med ett 20—30 cm. djupt lager lera, som starkt tillpackas. Denna plats får man sedan under tvänne år ej begagna för andra ändamål. Spinnmalar (Yponomeuta sp.). Gentemot dessa skade- djur rekommenderar fransmannen Larorpe följande medel: FI ÄTS 23S. CNRS Bere cart APR AN l,; kg. Natriumhydrat, kaustikt natron. .... 0,2 kg. Ammoniak (22-procentig) ............ 1» “liter; Velten sinless eee ae ee c:a 100 » Man löser natriumhydratet i 3 liter vatten, tillsätter hart- set och upphettar lösningen. Därpå tillsätter man ytterligare 3 liter vatten, silar vätskan genom ett metallträdsnät, till- sätter ammoniaken och utspäder med vatten till 100 liter. Vill man framställa medlet utan kokning, löser man hartset och natriumhydratet i en liter denaturerad sprit och tillsätter därefter ammoniak och vatten. Vätskan blir klar och utan fällning. En stor fördel med detta medel är, att det lättare än vatten genomtränger malarnas väfnader. Ammoniaken bedöfvar lar- verna och, när vätskan afdunstar, beklädas deras kroppar med fernissa, som tilltäpper andhälen, hvarigenom djuren snart aflida. Helst bör denna besprutning göras medan larverna ännu äro små och utföras tvänne gånger. Medlet verkar emel- lertid äfven gynnsamt längre fram, då larverna blifvit större. Om man. på detta sätt vill döda större fjärillarver, bör och kan utan skada för växten hartskvantiten ökas till 2 kg. Vinbärlusen (Myzus ribis L.). Som bekant astadkom- mer denna bladlusart stora blåsformiga, ofta rödfärgade blåsor på bladen 4 vinbärbuskar. Egendomligt nog lära blasorna aldrig bli rödfärgade på svarta vinbärbusken. Ofta antaga dessa blåsor stora dimensioner, och därvid bli bladen svagt TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. II. 167 utvecklade och naturligtvis i hög grad vanskapliga. Vissa tider äro dessa blåsor stora, men inga löss synas till. Längre fram på sommaren bli stundom lössen oerhördt talrika, men icke desto mindre tilltaga ej blåsorna i antal eller storlek. På grund af dessa och andra fakta sluter sig Rex till, att bla- sorna bildas uteslutande af den första generationens löss, som direkt från äggen krypa in i knopparna på våren. Vill man därför söka förhindra eller minska blåsbildningen, lönar det sig ej bespruta under sommaren, utan utrotningsarbetet måste riktas mot äggen. . För detta ändamål rekommenderar han att på våren bestryka kvistarna med fett eller olja. Besprutning med VON SCHILLINGS medel »halali» gifver äfven ett godt re- sultat. Otvifvelaktigt torde äfven enligt Ren besprutning med fotogenemulsion kunna med fördel användas. Pärongallmyggan (Cecidomyia pirivora Ru). Denna art uppträder understundom äfven hos oss svårt härjande på päronkarten. I vår litteratur anföres den under namn Cec- pyricola NörpL., men denna af NÖRDLINGER beskrifna art är en annan och sannolikt blott en kommensal eller ett inhyses- hjon hos den verkliga skadegöraren Cec. pirivora Ru. En på noggranna studier grundad framställning af den verkliga pärongallmyggans lefnadshistoria m. m. lämnas oss helt nyli- gen af V. Ferraur. Denne förf. framhåller skadeinsekten sa- som en af päronträdets farligaste fiender inom storhertigdömet Luxemburg. Särskildt synes arten trifvas inom trakter med starkt kalkhaltig jordmån. Puppornas kläckning på våren sammanfaller ungefär med trädens blomning. Med sitt långa äggläggningsrör instucket i den ännu ej utslagna blomknoppen aflagga honorna direkt på ständarknapparna 10—20 stycken små ägg. Efter circa 8 dagar kläckas äggen, och larverna borra sig in i blombottnen. Härifrån sprida de sig kring öfverallt i fruktköttet, och småningom blir karten förstörd. Af larver bebodda kartar äro vanligen i sin nedre hälft något uppsvällda. Sä snart de inre delarna af fruktköttet äro konsumerade, äro larverna vanligen fullvuxna och ämna Sig nu ut för att förpuppas i jorden. Om väderleken är fuktig, krypa larverna vanligen ut genom den öppning, som då finnes i blombottnen, vid torr väderlek är emellertid frukten sluten 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. och larverna förbli inuti densamma, när den faller af trädet, hvarefter de snart lämna sin bostad och krypa ner i marken. Detta inträffar vanligen i slutet af juni (i Luxemburg). Puppan bildas alltid i jorden vanligen först framemot hösten. Myggan uppträder i blott e generation årligen. Ferraur anser, att företrädesvis de senblommiga päron- sorterna angripas. Han tillräder, att dagligen kraftigt nedskaka karten och omedelbart förstöra densamma. Att uppsamla och förstöra af sig själf nedfallen kart är ej tillräckligt, enär man då löper risken att blott förstöra saprofyter?, sådana som t. ex. päronsorgmyggan (Sciara pyri ScHuipe.). Pärongall- myggans larver ha dä i de flesta fall lämnat karten och gätt ner i jorden. lll. Skadedjur pa köksväxter, rotfrukter m. m. Morotflugan (/si/a rose FaBr.). Amerikanaren CHITTENDEN sammanfattar utrotningsmedlen mot denna skadeinsekt i följande punkter: 1:o vattning med fotogenvatten i proportion 1 : 10 eller 1 del rå karbolsyra på 40 delar vatten en gång i veckan längs med plantraderna, 2:0 sen sådd, 3:0 rationell växtföljd, 4:o förstöring af puppor i jorden (genom djupgräfning och jordens vändning och tillpackning), 5:0) iaktagelser af och motsvarande behandling af selleriplantor, på hvilka samma flugart äfven förekommer. _ Kalfjariln (Pieris brassice L.). Aver konstaterade under åren 1896—1901, att kålfjäriln i Tyskland uppträdde regel- bundet i tvenne generationer, af hvilka den första hade sin egentliga flygtid i slutet af maj och början af juni, den andra numeriskt starkare generationen uppträdde däremot i slutet af juli och början af augusti. Första generationens larver be- höfde för sin utveckling i medeltal 24 dagar, den andra gene- rationens däremot 28 dagar. Sommarpuppstadiet varade 14 dagar. Schweizaren Fars framhåller, att larverna trifvas bäst i relativt fuktig väderlek. I mycket torr luft blir afdunst- ningen hos larverna så stor, att de slutligen dö. Bland utrotningsmedlen förtjäna isynnerhet följande att omnämnas: 1:o 100 liter vatten, 3 kg. såpa och 4, kg. svaf- 9 = a som lefva af förmultnande ämnen. TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT, ENT. LITTERATUREN. II. 169 _vellefver, 2:0 100 liter vatten, 3 kg. såpa och 11/, kg. insekt- pulver, 3:0 100 liter vatten, 2'/, kg. såpa och I liter amyl- alkohol. Rapssägstekeln (Alhalia spinarum Fas.). Denna stekel, hvilken ej ännu. hos oss men väl i värt grannland Finland uppträdt härjande pä rofvor, anställde hösten 1901 synnerligen svära härjningar pa kälodlingarna kring Paris. Som utrotnings- medel rekommenderar P. Marcnat följande besprutningsvätskor: ET Sapa nee. 400 gram TOPOS EM nt ur. 1,000» WAVER mesure 99003 Denna emulsion utspädes vid användningen med 10 gänger sa mycket vatten. A SAH ee eer ee 2 ke. Soda Pe. sete l » FOOT 3 liter Ndbbe tt mere ne 100 » rane ROLOM A, cen: re: 15 kg Sapa Soa aaa ee NES Vatten In at 84 liter. Dessutom kan äfven växternas beströning med osläckt kalk användas. Ett godt sätt är äfven att begränsa det an- gripna omrädet genom att omgifva det med 20 cm. djupa, med lodräta väggar försedda grafvar. I dessa kunna sedan larverna, när de på grund af hunger, sedan kälblasten afätits, utvandra, lätteligen dödas. Skinnarbaggar (Silpha sp.). Enligt HorırunG uppträda dessa skalbaggar, som ju egentligen äro asätare, mycket tal- rikt på sockerbetor i Schlesien, Sachsen och Mecklenburg. De skador, som af dem åstadkommas, äro understundom syn- nerligen beaktansvärda. Besprutning med fotogenemulsion, ut- ströning af kalkpulver, chilisalpeter eller Kalisalter äro fullkom- ligt lönlösa medel. Däremot rekommenderas besprutning med kejsargrönt (200 gr. kejsargrönt, 500 gr. kalk-och 100 liter vatten). Vidare anbefalles nedgräfning af fångstkärl med glatta väggar, och i hvilkas botten lagts litet köttaffall. Kärlen ut- placeras på fem meters afstånd från hvarandra i utkanten af 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. = fälten. En annan fürfattare, REMER, afräder besprutning med kejsargrönt för undvikande af förgiftningsfall® samt anser, att fängstkärlens nytta üfverskattas. Han tillräder däremot ut- släppandet af fjäderfän pä de härjade omrädena. IV. Skadedjur på sädesslagen och foderväxterna. Tarsonemus spirifex Marcu. Detta lilla kvalster, ett nytt skadedjur pa hafre, är beskrifvet af MarcHaL. Skadan yttrar sig däruti, att det öfversta ännu inom bladslidan befintliga in- ternodiet vrider sig korkskrufartadt och härigenom föranleder en ofullständig utbildning af axet. Särskildt synes sådan hafre angripas, som genom häckar eller dylikt ej blir utsatt för direkt solljus, utan större delen af dagen står i skugga. Fritflugan (Oscinis frit Lin.) och Kornmyggan (Cecido- myia destructor Say). Ett af de viktigaste medlen mot dessa bäda arter 4r, att säningstiden ställes sa sent som möjligt (under den förutsätt- ningen, att det finnes tvänne generationer, hvilket beträffande kornmyggan ej synes vara fallet i värt land). Meningen med denna ätgärd är, att de insekter, som pä hösten kläckas, ej skola få tillfälle aflägga sina ägg på sädesbrodden. For att beräkna tidpunkten, då man kan tidigast så, måste man å andra sidan veta, när ungefär insekternas äggläggningsperiod på hösten med säkerhet är afslutad. För att få klarhet härutin- nan anställdes af REMER i trakten af Breslau åtskilliga försök. Dessa fastställde, att efter den 7 oktober ingen äggläggning var att befara. Sådd kunde således utan risk utföras från ! Oktober. Meromyza cerealium E. Reuter. Detta lilla skadedjur bland flugorna påträffades 1901 i Finland af Enzıo REUTER. Larverna göra skada på hvetet, därigenom att de som unga lefva inuti stråen, gnagande på insidan af desamina. Som äldre angripa de stråets yttre sida på en sträcka af 2—3 cm. > Nagra förgiftningsfall torde väl ej behöfva befaras, då dels larverna ju förekomma på våren, således långt före skördetiden, dels kvantiteten kejsargrönt i den vanligen använda blandningen enligt gjorda undersökningar är för obe- tydlig för att dylika olycksfall skulle behöfva fruktas. TULLGREN: UR DEN MOD. PRAKT. ENT. LITTERATUREN. IH. 171 Stundom blir strået nära nog afbitet. I regeln träffas larverna innanför bladslidan ofvan den öfversta ledknuten. Genom larvernas gnagningar förorsakas en utpräglad total hvitaxighet, i det sträet och axet ofvan angrepps- punkten i förtid gulna. Pä den platsen, där skadeinsekten päträffades, hade pä detta sätt c. 30 % af hvetet blifvit för- stördt af denna art. Äfven pä hafre synes denna fluglarv förekomma under liknande förhällanden. | Kornjordloppan (Phyllotreta vittula Revr.). Denna art är sedan gammalt känd i värt land, men synes blott ett par gånger vara iakttagen i större massa och som svårare skadegörare. De gånger, den som sådan anträffats, har det alltid varit den fullbildade skalbaggen, som gjort skada på kornbrodden. Några iakttagelser rörande larvens lefnadssätt har man ej gjort. I Finland har däremot på sista tiden Rev- TER gjort några iakttagelser, som fullkomligt öfverensstämma med förut af LINDEMAN gjorda rön rörande larven. Denna tyckes vara minst lika farlig för sädesslagen som skalbaggen. Larverna, som äro rätt rörliga och lifliga, gå från strå till strå och afgnaga eller urhålka dem vid jordytan. Stråna bli lutande eller falla helt omkull och gulna. Sä snart strået full- ständigt vissnat, lämnar larven det och angriper ett nytt. Så- väl råg, hvete som korn angripas. REUTER uppskattar skadan å kornet (1900, på ett af de angripna ställena) till 10 4 för korn- och 5 4 för rågåkern. Angrepp af den fullbildade in- sekten äro i Finland ännu ej kända. Cledeobia moldavica Esp. Denna lilla sydeuropeiska fjäril, tillhörande pyralidernas eller mottens familj och till hvil- ken vi i vårt land ha en nära släkting, har på senaste tiden visat sig vara ett svårt skadedjur på fårsvingel (Festuca _ ovina L.) i södra delarna af Ryssland. På hösten och våren träffas strax under jordytan massor af larver, gnagande på växtens underjordiska delar, hvarigenom här och hvar på stora fläckar farsvingeln dör bort. ‘Tvenne generationer uppträda år- ligen. Talrika fåglar bland annat tofsvipan (Vanellus crista- Zus L.) höra till skadeinsektens naturliga fiender. OM FLUGLARVER-PÄ SPENAT. AF ALBERT TULLGREN. Sen gammalt är det kändt, att spenaten angripes af flug- larver, hvilka genom sina gängar i bladen stundom alldeles förstöra plantorna eller ätminstone' göra en mängd blad oan- vändbara till föda. Redan i början af 1880-talet gjorde lektor À. E. HOLMGREN några studier rörande dessa skadedjur. Re- sultatet af hans arbete blef en kortare beskrifning af insekten, hvilken han ansåg vara för vetenskapen förut okänd och som han till följd deraf benämnde: Anthomyza spinacie. Tyvärr ha emellertid inga exemplar af denna art blifvit bevarade till efter- världen. Beskrifningen är alltför torftig, för att man skall kunna igenkänna arten. Och då man betänker, att HOLMGREN oaktadt sitt vedernamn ingalunda var specialist på flugor, torde man väl för all framtid komma att sväfva i okunnighet om, hvilken art denne förf. i-själfva verket haft framför sig. Under de sist förflutna somrarna var spenaten i Stock- holmstrakten rätt illa angripen af fluglarver. Angreppen voro _ ofta så intensiva, att man på många ställen knappt kunde finna ett blad, som ej innehöll en eller annan larv. For att utröna, hvilken flugart dessa larver tillhörde, gjorde jag några uppfödningsförsök. Dessa lyckades visserligen ej så bra som önskvärdt varit, men resultatet blef i alla händelser af en viss be- tydelse, då jag därigenom lyckades få arten bestämd och med TULLGREN: OM FLUGLARVER PÄ SPENAT. 173 säkerhet konstateradt, att den förekom i tvenne generationer ärligen. De fä flugor, som utkläcktes, sände jag till den fram- stående specialisten pa anthomyider P. Stein i Genthin, som välvilligt stod mig till tjänst. Arten, som han lyckats själf blott fånga i ett par individer, och som för öfrigt ej tyckes vara så särdeles talrikt utbredd i Tyskland, ansåg han vara Pegomyia bete Curtis, hvilken högst sannolikt ar synonym med Anthomyia dissimilipes Zev. Anthomyia (Pegomyia) dissimilipes ZETT. 1849. Zerrerstent. Diptera Scandinavie. T. 8, p. 3311. 1860. Curtis A. (Pegomyia) bete. Farm Insects, p. 397. Beskrifning. Hanen: Till färgen askgrå, glest beklädd med långa, svagt bakåtböjda, uppstående svarta hår eller borst. Ögonen stora, sammanstötande, mörkbruna. Ansiktet hvitt, sidenglän- sande med en brun fläck nedom midten. Antennerna mörk- bruna och mundelarna nästan svarta. Thorax med tre längs- gående föga tydliga band; skutell grå, ofläckad. Abdomen något nedtryckt, med ett längsgående, mörkare till nästan svart band i midten, som når det 5:te segmentet; bandet stundom afbrutet, bildande nästan triangulära fläckar vid basen af 1—4 segmentet. Vingarna glasklara, svagt gulfärgade vid basen. Benen svarta, knäen och skenbenens öfre ändar mörkbruna. TGN ; Honan: Ögonen bredt åtskilda. Partiet mellan dem grå- hvitt med en stor gulröd fläck i midten. Thorax ljusgrå med ett mörkare midtband. Abdomen bredare, afsmalnande mot båda ändarna, enfärgadt ljusgrå. Vingarna vid basen tydligt ljus- gula. Ben gula med grä höfter och svarta tarser. Lären ofvan svartaktiga. I öfrigt lik hanen. L. c. 5 mm. Puppan: Omkring 5 mm. lång, till färgen mörkt gulbrun, något tillspetsad i bakändan. Larven: Fullvuxen omkring 7 mm. lång, till färgen hvit, stundom svagt grönaktig. Nästan cylindrisk, fotlös, tillspet- sad mot framändan. Mundelarna utgöras af ett par starka kloliknande med kamlikt anordnade tänder försedda käkar, 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. kunna skjutas ut och dragas in, hvarigenom de tjänstgüra som borr- och gnagapparat. à Ägget: Cirka 2 mm. långt, till färgen snöhvitt, ej glän- sande. Till formen är det långsträckt ovalt, i ena ändan något mer aftrubbadt. Hela ytan är försedd med små ovala intryc- ningar, hvarigenom skalet förlänas en nätformig skulptur. Lefnadssätt. I början af juni månad 1903 iakttog jag här och hvar på spenatplantor ägg af denna art. De träffades alltid på bladens undersida och voro oftast placerade midt på det bre- _daste partiet, sällan enstaka, i allmänhet 3 à 4 tillsammans, stundom. bortåt ett tiotal. På hvarje blad träffades samman- lagdt sällan flera än 6—10 stycken. De sutto alla tillsammans med långsidan intill bladytan, i vanligen mer eller mindre sneda rader. Den 16 juni inplanterades i kruka åtskilliga äggbelagda- plantor. Den 25 samma månad kläcktes äggen. Larverna borrade sig därefter omedelbart invid äggskalet in i bladets mjuka väfnad. Larvgängen var i början föga märkbar, men i samma mån, som larven växte till, ökades den i vidd, och slutligen bildades vanligen en blåsliknande hålighet gemensam för några larver. På ett dylikt ställe kan man lätt iakttaga larverna, om bladet hålles mot ljuset. De sitta alltid med hufvudena intill den gröna väfnaden, hvilken de med de klo- liknande käkarna oupphörligt skrapa i sig. Regelbundet sträf- var larven mot bladspetsen. Först när håligheten nått denna, vänder den sig mot de basala delarna. Efter omkring en veckas tid voro larverna nära nog fullvuxna, och stundom hade ett helt blad på denna relativt korta tid fullkomligt ur- ätits. Resultatet blef, att det vissnade ned och hängde allde- les. som ett tomt skinn längs stjälken. När ett blad blifvit så mycket förtärdt, öfvergingo larverna tydligen till ett annat. De praktiserade sig in i ett nytt ganska fort, på några minu- var saken klarerad, och detta hvar som helst på öfver- eller undersidan. Småningom fürsvunno larverna från plantorna. När förpuppningen ägde rum, fick jag tyvärr ej tillfälle iakt- taga, men flugor erhöllos egendomligt nog redan den 12 juli. Sannolikt gick denna serie af någon anledning abnormt hastigt. TULLGREN: OM FLUGLARVER PÄ SPENAT. 178 En annan torde vara mera tillförlitlig. Nykläckta larver erhöl- los den 1°/;.~ Dessa förpuppades den ?/,, och den 12 juli er- höllos flugor. Jag försökte nu få de nykläckta flugorna att lägga ägg, men förgäfves. I tolf dygn hade jag dem inom en cylinder öfver spenatplantor och matade dem med socker, men omöj- ligt, de dogo. I början af augusti iakttog jag på nytt mängder af ägg på plantorna. Dessa representerade sålunda andra generatio- nen. Den 14 aug. framkläcktes larverna och den 29 samma månad hade de lämnat biaden och förpuppat sig i jorden. Dessa puppor öfvervintrade sedermera och kläcktes den 25 april 1904. Af de gjorda iakttagelserna framgår att: 1:o) larverna behöfva omkring två veckor för sin ut- veckling; 2:0) puppan ungefär samma tid och att 3:0) flugans första generation uppträder under juni och början af juli samt den andra under augusti månad. (En för- skjutning härutinnan kan naturligtvis lätt inträda på grund af väderleksförhållandena. Utom på spenat anträffades denna art rikligt på hvitmålla (Chenopodium album). Utrotningsmedel m. m. Den förste, som iakttog, eller rättare omnämner denna fluga som skadedjur, torde väl vara J. Curtis, som uti sitt verk Farm Insects 1860 beskrifver Anthomyia (Pegomyia) bete som ett förut okändt skadedjur pa betor. Han kände emellertid blott hanen och tyckes ej haft tillfalle närmare stu- dera insektens lif. Nagra utrotningsmedel omnämner han ej. Nagra ar senare, 1869, omnämner H. NÖRDLINGER uti sin hand- bok: Die kleine Feinde der Landwirthschaft, en fluga hvars larver pa flera ställen i Tyskland gjort skada pa blad af äfvenledes i dessa fall betor. Han anför den under nam- net nthomyia conformis Fair. men anser den vara syno- nym med Curtis art Anth. bete. Nagra utrotningsmedel om- nämnas ej heller af denne. Andra senare tyska författare 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. tyckas ej heller ha nägot användbart medel att rekommendera, utom det, att man bör sä tätare för att ej alla plantor skola angripas. Vänder man sig äter till den engelska litteraturen finner man i ELEANOR Ormerops Skrifter talrika upplysningar rörande insektens förekomst i England, och äfven anföras åtskilliga ut- rotningsmetoder, fast äfven dessa lida af brister och blott i vissa fall kunna användas uteslutande för växter, hvilkas öfver- jordiska delar ej användas till föda. Sa t. ex. för att döda larverna användes en besprutning med fotogenemulsion af fül- jande sammansättning: 10 liter fotogen, !/, kg. såpa pa 100 liter vatten. Detta medel kan gifvetvis ej användas för larver på spenat. Här får man sålunda använda andra medel. Bäst men besvärligast är, att under larvtiden bortnypa hela blad, som äro angripna, eller blott de angripna styckena. Vidare bör man genom tät sådd försäkra sig om en rikligare skörd. Plantorna böra genom jordens gödsling beredas en kraftig. växt, och, då pupporna öfvervintra i marken, bör denna på hösten djupgräfvas och vändas, att pupporna komma så långt ned som möjligt. Jordens beströning med sot (aska), guano eller superfosfat rekommenderas äfven. Slutligen torde det förtjäna omnämnas, att man i Nord- amerika känner en närståendende art, Pegomyra vicina LiNTN., som äfvenledes är ett svårt skadedjur på spenat. Liksom den svenska arten uppträder den allmänt äfven på Chenopodium album. 1 Report of the New York Agric. Experiment Station för 1896 finnes en utförlig redogörelse för denna art. Beträffande utrotningsmedlen framhälles såsom omöjligt att genom besprutning med nägot dödande medel förgöra lar- verna. De besprutningsvätskor, som användts, ha alla visat sig ytterst farliga för bladen. Larverna ha i regeln blifvit vid lif, men krupit ut ur bladen och uppsökt obesprutade blad. Utom bortplockning af blad innehällande larver rekommende- ras därför att, sedan spenaten är skördad, på hösten djup- plöja fältet. Men härvid bör erinras om, att det visat sig möjligt för flugor, hvilkas puppor legat 2 dm. djupt i jorden; att taga sig upp i det fria. 177 OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA AF A. ROMAN. Den högre floran och faunan i Europas bergstrakter är ganska noggrannt studerad bäde i systematiskt och biologiskt afseende, men för de lägre formerna vänta ännu de flesta frågor på sin lösning. Till dessa lägre former höra äfven steklarna, som visserligen äro de högst stående insekterna, men likväl ej förmått väcka det entomologiska intresset i samma grad som de större och praktfullare fjärilarna och skal- baggarna. Att äfven dessa djur ha att erbjuda en speciellt alpin fauna är kanske ej så allmänt kändt och torde därför : förtjäna någon uppmärksamhet. Min kännedom om saken har förvärfvats under uppehåll i två skilda lappska fjällområ- den, nämligen trakten mellan Torneträsk och Riksgränsens järnvägsstation (sommaren 1903) och södra delen af Sarjek- fjällen. i Lule lappmark (hösten 1904). Den förra resan skedde med understöd af Vetenskapsakademien och med hufvudkvarter i den nya naturvetenskapliga stationen vid Vassijaure, den se- nare bekostades af docenten d:r AxEL HAMBERG och utgjorde ett led i hans mångåriga Sarjekforskningar. Till alla som understödt mig framföres härmed mitt vördsamma tack. Innan jag ingår pa det egentliga ämnet, torde det vara skäl klargöra, hvar gränsen för det alpina området bör dragas i våra fjälltrakter. Som bekant går barrskogen hos oss ej Entomol, Tidskr. Årg. 26 H. 4, (1905). : 12 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. vidare högt i fjällen, utan ersättes snart (vid Torneträsk pä c. 350 m. höjd öfver hafvet) af björkskog, hvilket bälte efter en ringa vertikal mäktighet (i medeltal ungefär 100 m.) bildar trädgränsen och uppåt fortsättes af en zon med videsnär. Videzonen är ännu smalare än björkskogen och efterträdes af fjällheden, hvars nedliggande, till största delen risiga växtlig- het uppåt glesnar för att slutligen kvarlämna bara marken i form af en ödslig, äfven på sommaren snöfläckad stenöken. _ Det är klart, att denna växttäckets sortering skall ha djup- gäende verkningar pä insektlifvet, som ju i allmänhet redan i första hand beror pä floran. I Lappland ställa sig förhäl- landena nägot olika mot i de sydligare bergstrakterna, i det den höga breddgraden ästadkommer ett närmande till arktiska förhållanden. Detta märkes särskildt i björkskogens utbred- ning, som här kan vara betydlig (t. ex. kring sa godt som hela Torneträsk), medan den i Jämtland-och Härjedalen blott bildar en smal ring omkring hvar bergstopp. — Af de nämnda vegetationsbältena är det blott björkregionen, hvars tillhörighet till det alpina området kan diskuteras. Botaniskt är den ett mellanting (regio subalpina WAHLENBERG), men entomologiskt synes den mig böra räknas som alpin, dels emedan faunan blir betydligt förändrad genom. frånvaron af tall och gran, dels emedan hon ofvanför trädgränsen med få undantag blott är ett fattigt extrakt af björkfaunan. Undantagen ut- göras, så vidt jag vet, af några fjärilar samt åtminstone en humla (Bombus hyperboreus Scuu.), hvilka sällan eller aldrig. — komma nedanför trädgränsen. Gränsen för det i entomolo- giskt afseende alpina området i Skandinavien och länder med liknande skogsgräns (Island, Sydgrönland) synes mig alltså böra dragas i öfre barrskogsgränsen. Nedanför denna gräns sträcker sig det boreala skogsområdet. Ordningen Hymenoptera omfattar till största delen värme- och ljusälskande former. De olika afdelningarna förhålla sig dock olika. Mest värmeälskande äro gaddsteklarna, som där- för på alpint område äro ytterst fåtaliga, i Lappland blott 10—12 arter humlor. Med gaddsteklarna öfverensstämma i värmebehof de flesta braconider, parasitsteklar närbesläktade med ichneumoniderna. Isynnerhet afdelningen Cyclostomi utmär- A. ROMAN: OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA. 179 ker sig i detta fall och synes i vära fjäll saknas, ätminstone enligt min erfarenhet. Däremot torde afdelningen Æxodontes, små former med vanligen tjockt hufvud och alltid korta, mot ändan bredare käkar, som ej nå hvarandra, hafva sitt utbred- ningscentrum förlagdt till kallare klimat och äro därför de i fjälltrakter talrikaste braconiderna. De parasitera alla på Diptera och förekomma mest i bottenvegetationen på fjäll- ängarna. Öfriga alpina braconider äro fätaliga och tillhöra clidostomernas och aphidiinernas afdelningar; alla äro af ringa storlek. — Bäst tillpassade för Lapplands kallfuktiga klimat är underordningen Phytophaga och af parasitsteklarna famil- jen /chneumomidæ. De förra, växtsteklarna, representeras i fjällen hufvudsakligen af gruppen Nematides, som förekommer i betydligt artantal och nästan utan undantag lefver pä de mänga videarterna. I själfva verket äro Salix-arter och ne- matider sà intimt förbundna med hvarandra, att man funnit de senare så långt upp mot nordpolen som öfverhufvud taget videbuskar påträffats. Belysande är äfven, att det antarktiska området, som synes sakna Salices, äfven är totalt utan växt- steklar. Om våren, dä videna blomma, kläckas äfven de öfver vintern förpuppade växtsteklarna och. bilda en mycket stor del af hängenas besökare, såsom jag hade tillfälle att: öfvertyga mig om våren (d. v. s. midsommaren) 1903 i trak- ten kring Vassijaure-stationen. Detta område är under den öfriga delen af sommaren mycket insektfattigt på grund af den enformiga vegetationen (videsnår, Empetrum-hed och starrkärr), men under videnas blomningstid finner man sådana mängder af växtsteklar, att det förefaller oförklarligt, hvar- ifrån alla komma, ända tills man kommit underfund med, att deras kokonger funnits gömda i allehanda skrymslen i marken. Växtsteklarna och förnämligast nematiderna afgifva den stora hufvudmassan af värdinsekter ät de alpina ichneumoniderna, som följaktligen förekomma lika längt upp i den arktiska re- regionen som de fürra. Det är i synnerhet tryphonidernas underfamilj som så godt som uteslutande lefver på nematidernas bekostnad; af ichneumonidernas öfriga underfamiljer begagnas i stor utsträckning Diptera som värdar. — Rikast gestaltar. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. sig den alpina insektfaunan i björkregionen, där skydd ‘finnes för den kalla och uttorkande blästen, och därför en rik undervegetation af viden och storväxta, saftiga örter forekom- mer på bättre jord, isynnerhet kalk- och skifferjord. Här gör entomologen sin bästa skörd och behöfver, om vädret är nä- gotsänär gynnsamt, aldrig frukta för brist på material af Diptera och ichneumonider samt naturligtvis äfven, fastän i mindre mängd, en hel del andra insekter. Mest gifvande är undersökningen af den ståtliga Angelica Archangelica’s gul- gröna blomhufvuden, som på sensommaren utgöra det rikt dukade matbordet för fjällvärldens bevingade insekter. De alpina ichneumoniderna äro ännu i det stora hela ganska litet bearbetade. Skandinaviens arter äro de bäst kända, tack vare arbeten af J. W. ZETTERSTEDT, A. E. HOLM- GREN och C. G. THOMSON. De förra ha själfva berest Lapp- land och därifrån hemfört ett betydligt material, den senare samlade något i Jämtland, men beskref äfven en del honom tillsända former från Lappland. Emellertid gjordes deras flesta insamlingar inom barrskogsomrädet, och i lokaluppgif- terna saknas ofta närmare detaljer om fyndorten (gäller isyn- nerhet THOMSON), hvarför det är omöjligt att af litteraturen särskilja de alpina arterna från de boreala. En stor del äro visserligen gemensamma, men desto angelägnare hade det varit att alltid omtala fyndorternas botaniska karaktär. Från Alperna ha vi först i nyaste tid fått en utförlig redogörelse för ett områdes ichneumonidfauna, nämligen »Die Ichneumo- niden Steiermarks» af G. Strosı (1900—1904). I detta ar- bete äro lokaluppgifterna vanligen goda. Spridda arter frän andra delar af Alperna ha beskrifvits af A. FÖRSTER, J. KRIECH- BAUMER Och V. BERTHOUMIEU, af den sistnämnde äfven nägra arter från Kaukasus och Ural, men äfven för dessa förfat- tare gäller ofta anmärkningen om ofullständiga lokaluppgifter. Största delen af Europas, för att ej tala om andra världsde- lars fjällomräden, är sälunda i här behandlade afseende okänd. — Mitt eget material är uteslutande samladt i den alpina re- gionen, mest i björkzonen, ehuru i allmänhet nära trädgränsen. Mycket äterstär ännu att bestämma däribland, ej fa former Synas vara nya, men de allmännare arterna äro identifierade, A. ROMAN: OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA. 181 så att en Ofversikt af faunan kan lämnas. For några be- stämningar har jag att tacka provinsialläkaren dr H. NORDEN- STRÖM i Linköping. För vår alpina ichneumonidfauna gäller som allmän regel att den består af lågt stående former. Som fortsättningen kommer att visa, finnas alla de fem hufvudgrupperna repre- senterade i morfologiskt mera indifferenta former. Ännu ett allmänt drag är den ringa kroppsstorleken, som relativt sällan öfverstiger 10 mm i längd. Orsakerna härtill kunna knappt vara andra än det kalla klimatet och den korta utvecklings- tiden. Hvad den senare beträffar, må man ihågkomma, att den 9 månader långa vintern redan i sin början stelfryser alla öfvervintrande insekter, så att larver och puppor ligga absolut oförändrade ända till snöns afsmältning; först då är det dem möjligt att fortsätta utvecklingen. Som ofvan nämndes finnas alla de fem ce hufvudgrupperna, af W. H. AsHmeap (Classification of the Ichneumon flies, 1900.) uppfattade som underfamiljer, repre- senterade i de lappska fjällen. Deras inbördes formrikedom torde bäst framträda i en mera detaljerad öfversikt, som tillika för kännaren ger den möjligast konkreta bilden af ifrågava- rande fauna. Början göres då enligt bruket med underfam. Ichneumonine, som i de tropiska skogsomrädena, särskildt Amerikas, är rikt och elegant representerad. Äfven de tem- pererade skogarna hysa en mångfald former, men på alpint område finnas blott få. Den största jag funnit, tillika den största alpina ichneumoniden, är /chneumon luteipes WWsm. (Amblyteles alpestris Hon); mitt enda exemplar, en hane, som fångades på Nuoljafjället vid Torneträsk, strax ofvan träd- gränsen, är 15,; mm. långt. Honan till denna sannolikt ute- slutande alpina art (enligt BERTHOMIEU'S monografi funnen i - Frankrike, Schweiz, Tyskland och Tyrolen) tror jag vara den från Dovre (Kongsvold, alltså i björkregionen) beskrifna 7. Nordenströmi Tun. Den minst sällsyrita arten är /. vulne- ratorius ZETT., isynnerhet hanen. Jämte dessa har jag blott funnit ett par former af de små s. k. Pneustici. De flesta af HOLMGRENS och Tuomsons nordliga arter af denna under- familj tillhöra tämligen säkert barrskogen. 182 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Underfamiljen Cryptine uppträder med långt flera arter än den föregående och är i själfva verket näst tryphoniderna den artrikaste gruppen. Af de högre cryptinerna fann jag blott en art, Crvptus infumatus Tun, som ej var sällsynt vid Torneträsk; men för : öfrigt ar ganska vanlig i hela Sverige. Den fran »Norrland» beskrifna C. borealis Tun är kanske äfven alpin, särskildt om den, som Hormcren (Ent. Tidskr. 1886) anser; är synonym med C. obscuripes ZETT., beskrifven från norska Finnmarken, »in inferalpinis». Af lägre cryptider anträffas större former af släktena Microcryptus, Cratocryptus och Stenocryptus. Det första släktet företrädes af en hel rad arter, hvaribland jag funnit M: lapponicus Tun och septentrionalis Tun (äfven den senares obeskrifna hane) vara minst sällsynta. De kortvingade Microcr.-arterna (Aptesıs Försr.), kända. äfven från Novaja Semlja, representeras i Sar- jekfjällen af en troligen ny art, som togs helt bekvämt inuti tältet, springande på »väggen». SI. Cratocryptus synes ej uppvisa några särskildt alpina former, men 4 af de nedifrån landet kända arterna äro ej sällsynta, nämligen C. furcator Gray., leucopsis Gr. (ruficoxis Tun), anatorius Gr. och pleu- ralıs TEN; vanligast är C. anatorius. De utvecklas: troligen hos träfrätande skalbaggslarver, ty en art har i Danmark kläckts ur barrved, och själf har jag dels i Sarjek (Rapadalen) sett ett par honor springa sökande omkring på björkstammar, dels vid Upsala denna vår sett hanar af ett par arter svärma kring trädstammar (Salix fragilis), där äfven en dag en hona fanns sittande. Samma lefnadssätt har förmodligen äfven Stenocryptus migriventris Tun, den enda alpina arten, som dock sparsamt förekommer äfven nere i landet, men i fjällen är mycket allmän; hanar har jag märkvärdigt nog aldrig sett. Vid Murjeks järnvägsstation iakttogs på hösten en hona på en tallstam, sökande och vädrande med antennerna i bark- springorna. Smäcryptinerna tillhöra släktena Lepfocryptus, Phygadeuon, Hemiteles, Pezomachus, Stilpnus och Atracto- des. Leptocr. claviger Tascu. företräder ensam sitt släkte i fjällen och är rätt sällsynt, men funnen bade i Torne och Lule lappmarker. Phygadeuon har åtskilliga alpina arter, hvaraf Ph. liogaster Tax och ¢trichops Tun aro vanligast, A. ROMAN: OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA. 183 den förra äfven tagen pä pilhängen nägot ofvan trädgränsen. Hemiteles är likaledes ett ganska artrikt släkte, hvaraf dock _ ingen form synes vara särskildt allmän; jag har funnit bland annat H. inimicus Gr., nigriventris Tux, rubripes THN och longulus Tux, de tre första med samma lefnadsvanor som Cratocryptus. Pezomachus-arterna lefva i bottenvegetationen; 3—4 arter äro hvad jag lyckats samla, bland dem troligen den öfverallt allmänna P. agilis Gr. Stilpnus har gifvit ett par arter, den ena ny; Åtractodes är ett formrikt släkte, hvars alpina arter dock väl behöfva en utredning. Allmänna äro 4 arter, A. picipes Hen (i Sarjekfjällen), tenebricosus (Gr.) Tan. (en större form än i Upland), A. (Asyncrita) sp. och en tyd- ligen ej urskild art, som liknar den sista. Därtill kommer bland annat en märklig form från Sarjek, hvars hona har ben af samma grofva proportioner som de s. k. 7ryphonides prosopi och därför vid hastigt påseende liknar en mindre Exochus. Högst af alla ichneumonider jag tagit går Atr. picipes, som ertappades i Kätokjokks dalgång (Sarjek) c. 850 m. öfver hafvet, springande bland Salix herbacea i ett »snö- lage». Ännu -högre ha visserligen ichneumonider anträffats, isynnerhet på glaciärer, men då äro de drifna dit af vinden, under det att den nämnda Afractodes tydligen sökte efter till- fälle att lägga ägg; exemplaren voro nämligen alla honor. Underfamiljen Pimpline ar fataligt företrädd, men bade art- och individrikare än ichneumoninerna. Mest gör sig släktet Glypta bemärkt. Arterna äro ej många, men en af dem, G. ceratites Gr. (eller kanske Hotmcrens var. lapponica), är mycket allmän, särdeles i hankönet. Öfriga släkten jag anträffat äro Pimpla (undersl. Pimpla s. str., Epiurus och Delomerista representerade), Lampronota och Lissonota. Lampronota nigra Gr. är näst ofvannämnda Glypta den vanligaste arten, med starkt öfvervägande antal hanar. Pimpla (Del.) mandibularis Gr. kommer därnäst. Af släktet Lisso- nota fångades endast en form, som stämmer väl med HormM- GRENS L. gracilenta och har den relativt längsta äggläggaren (drygt så lång som kroppen) i faunan. Gruppen Xoridini och öfriga större former med lång äggläggare tyckas fullkomligt saknas, ehuru flera arter äro funna i den lappska barrskogen. 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Den fjärde underfamiljen, 7ryphomne, som med skäl kan benämnas ett upplagsmagasin för osäkra former, har först genom THomsons utredningar i hans Opuscula Entomo- logica erhållit så pass stor stadga, att man något sånär efter deras naturliga släktskap kan fördela dithörande former. Som | ofvan nämndes, är den på grund af sin nästan uteslutande parasitism hos växtsteklar den artrikaste ichneumonidgrup- pen i fjällen: Den är tillika den enda, där man träffar former med brokig färgteckning. Högst ibland dem synas Metopii- ni stå, hvilka tydligen äro ganska nära släkt med de egent- liga pimplerna. Det är därför ej Ofverraskande, att denna grupp synes sakna alpina representanter, fastän en närbesläktad form, Tylocomnus scaber Gr. (Chorineus lapponicus Hen) förekommer i det lappska barrskogsomradet. Fjällens trypho- nidfauna börjar med gruppen Æxochini (Tryphonides prosopi Hen pro.p.), som räknar ett fatal former, hvaraf ingen 4r all- män. Närmast dem komma antagligen Cfemiscini (sl. Exen- terus Hen), som aro nagot mera formrika, men ej heller ha någon allmän art att uppvisa. Fran mitt material kunna nämnas Cteniscus-pictus Gr., en nara släkting till den söder- ut i trädgårdar allmänna Cf. limbatus Hon, Ct. quadrinota- tus Tux, flavilabris Hen, preustus Hen och Diaborus litu- ratorius L. De egentliga tryphoninerna (¢r7b. Tryphonina Tuy) företrädas tämligen talrikt af släktena Monoblastus, Po- lyblastus och Tryphon; dessutom erhölls en enda hona af släktet Erromenus. Allmänna äro några Polyblastus-arter, nämligen À. stenocentrus Hen, gilvipes Hen (blott honor) och mutabilis Hox samt Tryphon incestus Hen. Bland mindre allmänna former må nämnas: Monoblastus longigena Tun och Polyblastus-gruppen Ctenacmus Tun; af den senare har jag funnit flera former, däribland C7. senilis Hen, som har mel- lankroppen réd pa undersidan hos honan, men ej hos hanen. Arten finns äfven sdderut pa laglandet, men synes liksom gruppen i sin helhet vara koncentrerad i fjällen. De lägre tryphoninerna (/rib. Mesoleptina Tun) erbjuda en förvänande rikedom pä arter, som uppträda i särdeles växlande färgdräkter. Af THomsons 8 hithörande grupper A. ROMAN: OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA. 185 fattas + i mitt material, men en af dessa (Catoglyptides) är troligen representerad; de 4 återstående (Perilissides, Mesolep- tides, Euryproctides och Mesoleïides) bilda emellertid mesolep- tinernas hufvudmassa ej blott i fjällen. Gruppen Perzlissides omfattar pä läglandet hufvudsakligen vär- och försommarformer och innehäller kanske äfven i fjällen dylika. Jag hade emel- lertid blott en vär (1903) tillfälle att söka dem och fann dä inga, utan de få arterna i mitt material äro alla tagna på hösten. Blott en art var allmän, den rikt färgprydda Eclytus ornatus Hen, hvaraf begge könen förekommo ungefär lika talrikt. Hufvudsläktet Perilissus anträffades ej, men däremot flera små arter af släktet Lathrolestus, i begge könen blott ee pleuralis Tun, af de öfriga enstaka hanar, däribland ZL. macropygus Hon. — Mellan Perilissides och de i fjällen ej representerade paniscinerna star gruppen Mesochorini, hvaraf Lapplands alpina omräde hyser nägra arter. Bland de fa former jag funnit är den mest anmärkningsvärda Mesochorus (Astiphrommus) leucogrammus Hen, en vacker art, som till "storlek och färg påminner om Æclytus. Hithörande arter äro liksom släktet Pegomachus bland cryptinerna i allmänhet dubbelparasiter. — Gruppen Mesoleptides är liksom de begge föregående fattig på arter. Från Torne lappmark har jag blott ett exemplar, från Sarjekfjällen däremot en mängd exemplar, fastän blott ett par arter. Alla tillhöra släktet Hadrodactylus och de allra flesta arten H. vulnerator Zerr., som visade sig i Rapadalen otroligt allmänt. Båda könen voro ungefär jämn- starka och honorna företedde flera variationer i bakkroppens och bakbenens färg. Denna art är utan tvekan den allmän- naste ichneumonid jag samlat i Lappland. Gruppen Zury- proctides räknar bland sig de största alpina tryphoniderna och representeras i mitt material af flera släkten. Denna och följande grupp äro ännu tämligen osäkert ordnade, så att släktenas omfång i flera fall är mer eller mindre obestämdt. I framtiden kommer helt visst deras antal att betydligt för- ökas, om man också bortser från materialets utvidgning, ty de nuvarande släktena äro i vissa fall betydligt heterogena. Så är fallet med släktet Vofopygus, af hvilket jag funnit ett par alpina arter, som af nyare författare med rätta ställas i 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. olika släkten. Främst af dem märkes N. emarginatus Hen såväl genom sin storlek (intill 12 mm.) som genom sin före- komst. Den är nämligen ett karaktärsdjur för björkregionen och väcker genast uppmärksamhet där den, trögt rörande på sina hvitringade antenner, kraflar omkring på Angelicahuf- vudena. Vid första anblicken tar man djuret lätt för någon Amblyteles-art, ett släkte, som ej enligt min erfarenhet har någon alpin skandinavisk form, men honans märkvärdiga, rätt uppstående äggläggare upplyser snart om rätta förhållan- det. Hanarna äro 4—5 gånger sällsyntare än honorna. Den andra alpina f. d. Nofopygus-arten är den glänsande svarta Erigloca resplendens (Hen) Kriecue., något mindre och sma- lare än föregående, men dock en af de största formerna. Af hufvudsläktet Zuryproctus fann jag två arter, Æ. alpinus Hon och arbustorum Hen, begge med hanarnas antal öfverträffande honornas. På gränsen till nästa grupp står det Thomsonska, svagt begränsade släktet Syrdipnus med åtskilliga fjällarter, ingen dock särskildt framträdande. Fjällens största ichneumo- nidgrupp är Mesoletides, som innehåller en mängd sinsemel- : lan mycket närstående former, stundom vackert färgprydda, hanarna mer än honorna. Artrikast är släktet Mesoleius, hvars, för björkregionen mest karaktäristiska art torde vara M. ru- ficollis Hex; hanen är egendomligt nog okänd. Öfvervägande nordliga äro arterna med bade på öfver- och undersidan svart — bakkropp, och har jag af dem funnit bland annat M. spurius Hen, caligatus Grav. och astutus Hen. Brokigare arter i mitt material äro MM. perturbatus Hen, facetus Hen, albopictus Hen, aulicus Gr. och furax Hen. Vid Torneträsk erhölls all- mänt Lagarotus ustulatus (Hex) Tun (mest hanar), men i Sarjekfjällen kunde blott en enda hane anträffas. Af den längre söderut allmänna Alexeter ruficornis Gr. (el. fallax Hen) insamlades 3 hanar vid Torneträsk. Släktet Spudaus _ uppträder med flera arter, men ingen är allmän; ett par andra släkten, 7rematopygus och Saofus, ha i mitt material för- blifvit orepresenterade, fastän jag är ôfvertygad om, att ät- minstone det förstnämnda har alpina arter. — Sist bland try- phoniderna må gruppen Bassini (Tryphonides schizodonti Hen) omtalas. Dess arter parasitera på Syrphus-arter (sväfflugor A. ROMAN: OM LAPPLANDS ALPINA ICHNEUMONIDFAUNA. 187 och äro .genomgäende små; färgen är ofta brokig. Af de al- pina. formerna är Bassus annulatus Fer. den enda allmänna, men flera arter af släktet Homotropus finnas äfven. Underfamiljen Ophiomnæ afslutar den häfdvunna GRAVEN- HORSTSKA indelningen af ichneumoniderna. De skandinaviska formerna indelas af THOMSON i © grupper, af hvilka de 4 första förefalla att saknas i fjällen; den fjärde, Anomalina, torde dock möjligen kunna påträffas i någon art. Femte gruppen Cre- mastina har på låglandet en del vackert tecknade former, men på alpint område finner man endast små, enformigt fär- gade Porizon och Thersilochus. Gruppen Campoplegina, som i sydligare" delar af landet är en bland de artrikaste, träder i fjällen tillbaka för föregående grupp och representeras af arter tillhörande limneriernas släkten; någon äkta Cam- poplex har jag ej funnit, och HoLMGREns C. lapponicus torde tillhöra barrskogen. — Den ursprungligaste gruppen af alla ichneumonider synes vara plectiscinernas, och jag placerar den därför i sista rummet såsom »less liable to create a di sturbing element in the present arrangement» (AsHMEAD, Classif.). De visa släktskap med flera ofvan afhandlade grupper och à andra sidan, såsom THOMSON påpekat, äfven med braconiderna. Alla deras former äro små och de flesta dystert färgade. Såsom alpina har jag tagit några former af släktena Ade- lognathus, Blapticus, Proclitus och Megastylus. Följande arter kunna nämnas: Ad. difformis Hon, Bl. (Entelechia) Suspiciosus Först. (i bägge könen) och Meg. (Dicolus) bore- alis Hex. Till plectiscinerna sluta sig orthocentrerna nära, - men pläga i allmänhet ställas närmast exochinerna, hvilka de likna i det utstående ansiktet. Deras egentliga tummelplats‘ synes just vara det arktiskt-alpina området, där de utveckla en betydlig art- och framför allt individrikedom. Enligt THOM- son skola de parasitera pa Microlepidoptera och till någon del på svampinsekter, och så förhåller sig väl saken söderut. I fjällen äro emellertid både de förra och de senare för fåta- liga för att kunna vara de enda värdarna åt dessa myriader af orthocentrer, som svärma åtminstone i björkregionen; jag förmodar därför, att flertalet alpina former parasitera hos smärre Diptera. De synas liksom Zxodontes bland braconiderna 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. füredraga att lefva i undervegetationen pâ ängsmark. Bely- sande härför äro några häfningar, som företogos på en huf- vudsakligen af Azra cespitosa bevuxen, für längesedan öfver- gifven ängslapp kallad »Karvenkeddi» i Rapadalen; bytet blef först och främst en hel värld af surrande flugor, men därnäst i ordningen kommo just de bägge nämnda grupperna, och i den obetydliga resten funnos en del smä cryptiner samt nägra former, som antagligen mera tillfälligt varit i vägen för häfven. Bland allmänna alpina arter kunna nämnas Orthocentrus pro- tuberans Grav., O. (Picrostigeus) recticauda THN (anoma- lus Hen), och former af undersläktet Stexomacrus, hvilket sistnämnda uppträder med den största individrikedomen. Säll- synta synas ©. stigmaticus Hen och attenuatus Hen vara. Enligt den nu gifna ôfversikten kunde det nästan före- falla, som om Lapplands alpina ichneumonidfauna mindre ut- märkte sig för nägra speciella former än för sädana, som redan förut äro kända nedifrän landet eller ätminstone frän det boreala barrskogsomrädet, men i fjällen ha förändrade fre- kvensförhällanden. En sådan slutsats är blott delvis berätti- gad, emedan den obestämda delen af mitt material torde inne- hålla en hel del sådana specialiteter. Ty såvidt jag vet ha tidigare entomologer som besökt Lappland blott i förbifarten samlat inom det alpina området, under det mina resor haft detta områdes undersökande till sitt särskildta mål. EN SÄLLSYNT SKALBAGGE. Calodera protensa Mannu. är förliden vår funnen vid Färjestaden på Öland af tandläkaren L. Hacrunp i Kalmar. Enligt Grits katalog är den förut blott anträffad i Skåne (THOMSON) och ji Finland (SAHLBG). S. L. L89 ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Ä GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 27 FEBRUARI 1905. Vid början af sammankomsten upplästes och godkändes protokollet frän Föreningens tjugufemärsfest den 14 decem- ber 1904. Till ledamot hade invalts: Öfverjägmästaren, direktören för. Kungl. Skogsinstitutet, KARL WILHELM ASTLEY FREDEN- BERG, på förslag af byrächefen J. Meves. Fotograf E. RoEsLEr föredrog revisionsberättelsen för 1904, hvilken berättelse ingär pä annat ställe i denna tidskrift. Pa revisorernas förslag beviljade Föreningen full och ovillkor- lig ansvarsbefrielse åt styrelsen och kassaförvaltaren. Härefter höll kand. E. MJÖBERG föredrag: Om myrliknande insekter, hvaraf han själf benäget lämnat följande samman- drag. Föredragaren demonstrerade en mängd sådana tillhörande flera olika insektordningar, dock mest skal- och skinnbaggar. Myrlik- heten kan vara beroende på konvergens eller på mimicry. Visar det sig, att inom flera grupper eller släkten af insekter myrlikhet finnes, torde denna i regeln vara att hänföra till konvergens; om däremot inom en grupp eller ett släkte en form plötsligt uppträder, som starkt afviker i utseende från sina närmaste släktingar och påminner om en annan icke närbesläktad art, är mimicry att misstänka. I vissa fall är det endast honan, i andra 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. larverna eller de outvecklade insekterna, som äro myrliknande, och det kan till och med vara förhällandet, att ett tidigare stadium liknar en myrart, ett äldre en annan. Föredragaren hade pa Gotska Sandön och pa Färön särskildt ingäende studerat förhällandet mellan en synnerligen myrliknande högre skinnbagge, Alydus calcaratus L.,och dels den vanliga stackmyran, dels andra mindre myrarter. Härvid hade han genom experiment lyckats fastslå, att skinnbaggen, som lefde på klöfverblad, höll sig bestämdt afskild från den förra mot honom mycket fientliga myrarten. De myrmecophila insekterna visa ofta rätt stor likhet med värdmyran. I regeln åsyftar deras förklädnad att bedraga myrorna, med andra ord att komma myrorna att tro, att de äro varelser af deras egen art, och ej främmande insekter. Hos myrmecophi- lerna händer det stundom, att ätven en del arters larver visa så frap- pant likhet med myrornas egna larver, att myrorna själfva ej upp- täcka sveket utan vårda dessa fientliga larver lika väl som sina egna. Det är i regeln ganska lätt att påvisa det biologiska ända- målet med maskeringen. Däremot känna vi så godt som intet om själfva fenomenets natur. Genom jämförelse med vissa högre djur- arter, t. ex. flundror, kameleonter, bläckfiskar m. fl., som genast eller på relativt kort tid tillpassa sig efter omgifningen, sökte före- dragaren visa, att den tillpassning efter andra djur, som benämnes mimicry, först uppkommit på grund af förnimmelse och därefter inträffande reaktion... Man måste därvid tänka sig, att de vuxnas intryck återverkat på afkomman redan i det tidigaste stadiet, ägget. Under de stora tidsperioderna hade det så småningom gått därhän, att de fått myrliknande utseende. Till belysning af föredraget visades talrika myrliknande insekter. I sammanhang härmed yttrade sig assistenten TULLGREN, som talade om myrliknande spindlar, och professor AURIVIL= LIUS, som. anförde ex. på intressanta myrliknande insekter och liksom föredragaren framhöll svårigheten att förklara fenomenet genom naturligt urval. Häradshôfding HULTGREN framhöll, att man måste gå mycket långt tillbaka i de geolo- giska tidsperioderna för att finna förklaring på så stora för- ändringar hos vissa insekter, som gjort dem till det yttre myrliknande. Dagens andra föredrag hölls af byrächefen J. Merves och handlade »om tallspinnarhärjningen». Följande sammanfatt- ning häraf har benäget lämnats af föredraganden: / - TRYBOM: ENT. FÖREN. SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBR: 1905. I9I Sommaren 1902 uppträdde larver af skadeinsekten tallspin- naren, som tillhör de s. k. spinnarefjärilarnas grupp, plötsligen i oerhörda massor, afätande tallarnas barr och förstörande tallskogen på stora områden af Hedemarkens amt i Norge. Genast vidtogos där energiska ätgärder för insektens bekämpande. Dä emellertid vissa härjningstrakter voro belägna nära riks- gränsen, och dä just på dessa den norska regeringens önskan att be- kämpa insekten strandade mot skogsägares obenägenhet att deltaga i arbetet, greps Värmlands befolkning af fruktan för en invasion. Genom kungörelser och spridande af en god tafla i 700-exemplar inhämtades anvisningar för djurets påträffande, och föredraganden be- sökte våren 1903 såväl de norska härjningstrakterna som de mest hotade delarna af Värmland. Detaljundersökningar anordnades på hösten, sedan larverna gått i vinterkvarter på marken, och resul- tatet blef, att på två trakter, nämligen i Södra Finnskoga och på en kyrkoskog, Långsjöhöjden i Lekvattnets socken, åtgärder borde vidtagas för tallträdens förseende med ringar af larvlim, på det förra stället endast i inskränkt mått, men på Långsjöhöjden, där insekten fanns À oroväckande mängd, öfver en ytvidd af omkring 200 hektar. Hos Regeringen begärdes och erhölls genast behöfligt anslag; lim sändes från Magdeburg öfver Hamburg och Kristiania till skogs, och jägmästaren H. Worrr sattes som höfvidsman för fält- tåget. Detta Iyckades ock fullkomligt. När larverna våren 1904 väcktes till lif af solvärmen och upp efter trädstammarna sökte sig väg till de inbjudande tallkronorna, möttes de af limringarna, som de ej kunde öfverskrida, och ljöto en ömklig hungers- eller för- giftningsdôd. Antalet larver hade i en del af området visat sig så betydligt, att stor fara förelegat, om intet åtgjorts. Vid en af föredraganden verkställd inspektion följande sommar och närmare detaljundersökningar på hösten befanns, att på Lång- sjöhöjden inom en mindre trakt, som ej blifvit limmad, visserligen ännu förekommo en del larver, men till så ringa antal, att någon härjning icke vidare var att befara, helst som genom undersökning, utförd vid skogsinstitutet af d:r G. GRÖNBERG, befanns, att ganska många af de tillvaratagna larverna uti sig hyste parasitinsekter, tallspinnarens farligaste naturliga fiender. Sålunda kan detta hotande tillbud till en farlig skogsförödelse numera anses kväfdt i sin linda, innan någon märkbar skadegörelse hunnit åstadkommas. Föredraget, som dessutom behandlade vissa nu upptäckta biologiska egendomligheter hos insekten i motsats till dess syskon på kontinenten, illustrerades af kartor och en samling exemplar af djuret i dess olika utvecklingsstadier, nämligen 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. ägg, larv, puppa och fjäril, liksom ock af dess fiende, para- sitstekeln. I sammanhang med sitt föredrag framvisade byråchefen Meves det nyutkomna arbetet: »Berättelse öfver nunnans härj- ningar 1898—1902» af jägmästaren C. G. RAMSTEDT. Filip Trybom. NÂGRA AF ÖSTERGÖTLANDS SÄLLSYNTARE DAGFJARILAR. Lektor N. Conr, Kinpperc har meddelat en förteckning Ofver de dagfjärilar, som honom veterligt anträffats i ofvan nämnda landskap, utgörande ett upprepande och en komplet- tering af hans uppsats i Ofv. af K. Vet. Ak. Förhandlingar för ar 1867. Da vi ej gärna intaga lokalförteckningar, med. mindre än att de kunna anses fullständiga, omnämnas här endast de intressantaste och sällsyntare arterna jämte angifna lokaler, hvilket kan utgöra en komplettering till Lampas Förteckning öfver Skand. och Finlands Macrolepidoptera (1885) samt Aurmwırır Nordens fjärilar, hvilka arbeten förf. ej synes hafva rådfrågat. Papilio Machaon L. S:t Anna s:n (TRYBOM). Parnassius Mnemosyne L. Västra Eneby (KInDBERG). Pieris Daplidice L. (Kec). Lycaena Alcon Far. Linköping, t. ex. vid Eklund (? Se Auriv. Nord. Fjärilar); Cyllarus Rorr. Korsnäs i Skällvik (TrYB.); minima Fursst. Tomta i Ledberg (Kbg); Orion PALL. Åby nära Norrköping (LUNDBORG). Nemeobius Lucina L. Ekhult nära Linköping (Kec). Limenitis populi L. Ej ovanlig vissa år, t. ex. i Grebo sin och vid Husbyfjöl (Kec). Argynnis Aphirape He. Troligen var. Ossianus Hesr. Vid Åby (Lunpgorc). Hittills sydligaste fyndort i Sverige. Pararge achine Scor. Tinnerängen vid Linköping (Hurr- KRANTZ), Sturefors (C. E. KInpDBErRGc). Förut endast anträffad vid Vadstena och i Skåne; Megera L. Korsnäs i Skällvik (TRYB.) S. L. 193 FAUNISTIK OG KRITIK. E.-7,SIDSTE,ORB/ TIL: HR.: ©. M.-REUTER AV EMBR. STRAND. Jeg skal være enig med hr. REUTER i, at det er »motbju- dande» at skrive mere om denne sag, men hans sidste indlæg nöder mig dog til endnu en gang at »belysa» hans eien- dommelige opfatning av entomologisk faunistik og hans op- træden likeoverfor mig personlig. Jeg konstaterer först og fremst, at hr. REUTER har ikke, hverken i sin kritik nr. | eller 2, »paavist» nogen anden »feil» 1 min opsats end at et par arter var betegnede som ny for faunen uden at vare det og et par andre som »sjeldne», mens de efter hr. REUTERS mening skulde være hyppige, samt at ogsaa almindelige arter har faaet plads i fortegnelsen. Hvad næstsidste punkt angaar, saa maa man kunne, eller rettere sagt man kan ikke andet end anse en art for sjelden inden et vist faunistisk omraade, saa længe den kun faa gange er paatruffet der og er fundet sjeldnere end andre arter; »sjel- den» og »hyppig» er jo kun relative begreber. Hvis man er enig heri, saa vil man ogsaa vere enig med mig i, at alle de av mig som sjelden betegnede arter ogsaa virkelig fortje- ner dette attribut, forsaavidt som de var kjendte kun fra faa norske lokaliteter. Hvad arternes hyppighed paa de enkelte Entomol. Tidskr. Årg. 26. H. 4. (1905). 15 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. lokaliteter angaar, saa kan hr. Reurer aldeles ikke ha noget positivt kjendskab hertil, da de allerfleste av mine lokaliteter tidligere ikke eller næsten ikke var undersögte hemipterolo- gisk; det er derfor kun löse förmodninger og intet andet, som ligger til grund for hr. Reurers beskyldninger. — Hvad det förste punkt angaar, saa har jeg allerede i mit forrige tilsvar paavist, at berettigelsen eller ikke-berettigelsen av hr. REUTERS paastande her ikke har nogen indflydelse paa min opsats’ vi- denskabelige værd, det nemlig at give nye bidrag til kundska- ben om hemipternes udbredelse og om sammensætningen av Norges hemipterfauna. Mod denne sats har heller ikke hr. REUTER havt noget at sige i sit nye angreb, hvor han dog. ellers aabenbart gjör sig möie med at hegte sig ved saa me- get som muligt i mit tilsvar. Det eneste, som kunde beröve opsatsen dens værd, maatte være, at arterne havde været galt bestemte eller lokaliteterne falske. Nogen saadanne beskyld- ninger har dog hr. REUTER vogtet sig for at komme med. — Tilbage staar den »feil», at ogsaa almindelige arter er optagne, og at i enkelte tilfælde antallet av de samlede eksemplarer er anfört. At disse opgaver er likefrem skadelige, uden forsaa- vidt som de optager plads i tidsskriftet, kan dog selv hr. Reuter ikke kunne paastaa. Men de skal vere unyttige. Det er lidt paafaldende, at hr. Reurer ikke tidligere har fundet sig beföiet til at agitere mod lokalfaunaer og samleno- titser, hvori ogsaa almindeligere arter nevnes. Saadanne er dog ikke sjeldne i den entomologiske litteratur; selv i hr. REu- - TERS eget land er der i tidens löb publiceret adskilligt av den- slags. Det kunde derfor været likesaa berettiget, om hr. R. hadde givet sine formaninger en anden adresse. — Jeg ved kun altfor godt, at hr. R. ikke er den eneste, som anser »lister» som overhovedet alt hvad der hörer med til lokalfau- nistik for at være av lidet værd, men jeg kan ogsaa smigre mig med, at jeg ikke er allene om at nære den modsatte an- skuelse. Hvad publiceres der vel ikke f. eks. i England av lister endnu den dag i dag? Man behöver kun at gjennemse en aargang av »Entom. Month. Mag.» for at overbevise sig. om, at de praktiske englændere ikke betragter listerne som et overvundet standpunkt til trods for, at Englands entomologiske EMBR. STRAND: FAUNISTIK OG KRITIK. 195 fauna dog allerede er saa udmerket godt kjendt. Og i disse engelske fortegnelser finder NB. netop alle arter, selv de al- mindeligste, plads, og man angiver ogsaa hyppig, om man har paatruffet flere eller kun et eksemplar. Det kan vel ikke waere tvivi om, at det netop er disse talrige samlenotitser, hvori ogsaa tilsyneladende lidet værdifulde iagttagelser er medtagne, at takke for at Englands fauna er saa godt kjendt. At man fremdeles, efter at den biologiske retring er blevet saa frem- tredende, ikke har opgjvet samlenotitserne, beviser, at man ogsaa er overbevist om, at disse kan ha vard for lösningen av rent biologiske spörsmaal. For kun at nævne flyvetiden, saa er den som bekjendt forskjellig for de forskjellige lokalite- ter; den maa bestemmes særskilt for hver enkelt lokalitet, saavel for de almindelige som sjeldne arters vedkommende, og det Kan jo kun ske ved at man samler eller med sikker- hed iagttar arten. — Man maa ogsaa erindre, at fortegnelser med opgaver over arter, som nu er almindelige, kan faa be- tydning i fremtiden, naar eventuelle forandringer i faunaens sammensætning har fundet sted; inden ethvert faunistisk om- raade er jo denne i tidens löb underkastet forandringer, idet endel arter forsvinder, andre optræder isteden. Kun ved at man paa et givet tidspunkt med mest mulig ndiagtighed faar bestemt arternes udbredelse, kan det være muligt efter et större tidsrums forlöb at redegjöre for de indtrufne forandringer. — Det er da ogsaa nok av eksempler paa, at arter som anden- steds er hyppige, paa visse steder ganske mangler, selv om tilsyneladende alle existensbetingelser er forhaanden. Jeg vil i den anledning erindre om nogle bemerkninger av SPARRE SCHNEIDER | et av hans nyeste arbeider, hvori han netop be- klager sig over, at forfatterne saa ofte undlader at medtage lokalitetsangivelser for arter, som engang har faaet ord for at være »almindelige», hvorav fdlgen er, at materialet til belysning av deres udbredelse blir saa ufuldstændigt, at en paalidelig over- sigt derover ikke kan gives. (Det var, saavidt jeg husker, netop under omtalen av de av hr. REUTER saa dybt foragtede »nässelfjärilar», at hr. SCHNEIDER kom med disse bemerkninger Jeg har ikke vedkommende avhandling for mig). Et par ek- sempler paa almindelige arters ikke-forekomst paa tilsynela- 1060 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. - dende gunstige lokaliteter kan jeg her anföre fra min egen praksis. Jeg har i sommer under et par maaneders ophold i Stuttgart i denne bys omegn ivrigt sögt efter Agelena labyrin- thica (L), hvorav jeg trængte materiale for embryologiske stu- dier. Tiltrods for at arten ifölge forfatterne skal være al- mindelig i hele Tyskland, tiltrods for at der ved Stuttgart var nok av lokaliteter, der skulde synes gunstige for den, idet jeg her ved Marburg f. eks. paa saadanne steder har kunnet finde den i massevis, og tiltrods for at det var i den tid, da den skulde være lettest at finde, fordi dens spind da er mest iöinefaldende, saa lykkedes det mig ikke at finde et eneste ek- semplar. Liknende erfaringer gjorde jeg i sin tid i Hatfjeld- dalen i Nordland med Æpeira cornuta (CL.), en art, som man der kunde ventet at finde meget hyppig efter dens forekomst og -optreden andensteds i Norge at dömme. Og jeg kunde nævne talrige andre liknende eksempler fra min egen samler- virksomhed for ikke at tale om, hvad man i litteraturen Kan finde om saadanne eiendommeligheder i arternes udbredelse. Men det kan vere nok. Enhver, der virkelig indgaaende har befattet sig med faunistiske studier, vil vide, hvor forsigtig man bör være med at overföre de paa et sted gjorte erfarin- ger til ogsaa at gjælde for andre, mindre kjende steder. — At den virkelige eller tilsyneladende ikke-forekomst i mange tilfælde maa være at före tilbage til en periodicitet i arternes optræden, gjör ikke sagen mindre interessant, men er meget mere nok en grund til at tilveiebringe paalidelige og nöiagtige samlenotitser selv for almindelige former. Hr. REUTER siger, at det var »obefogadt», naar jeg i min forrige opsats talte om personligheder og uartigheder fra hans side. Hvad der manglede av den slags i hans forrige opsats, kommer saa vist med i hans sidste, hvor udtryk som »pueril», »insinuation», ironiske udtalelser om »mogen man» etc. breder sig. Hr REUTER legger nu ikke langer skjul paa, at det ikke bare er mine fund, men ogsaa min personlighed, som skal belyses — den sidste ikke mindst. Hr. REUTER gjör »frägor»: Hvad vilde ornitologer sige om 0. S. v. — Med disse sine spörsmaal vil det dog ikke lykkes ham at kaste fornuftige folk blaar i üiene. De av hr. R. EMBR. STRAND: FAUNISTIK OG KRITIK. 197 nævnte eksempler er nemlig paa ingen maade tilsvarende til hvad jeg har offentliggjort om hemipterne av den simple grund, at kundskaben om fuglenes udbredelse er langt fuld- stændigere end om hemipternes, ikke mindst for den norske faunas vedkommende. Hvad der gjælder paa ornitologiens omraade behöver ikke at gjælde paa hemipterologiens og gjör -det -slet ikke i disse tilfælde. Mens det vel neppe gives et eneste prestegjeld i Norge, hvor der ikke er gjort ornitologiske observationer, er der hele amter, hvorfra der knapt er -kjendt en eneste hemipter-art. Det forandrer dog sagen ganske be- tydelig og gjör at hr. REUTERS udtalelser herom blir »barock- heter» og intet andet. Endvidere har han ikke været ubetin- get -heldig med sine ornitologiske eksempler. Det er ingen tvivl.om, at den som kunde give en nölagtig fremstilling av graaspurvens udbredelse i det arktiske Norge, vilde dermed leverere et arbeide, som vilde være av stor interesse for orni- tologer. Hr. Reuter er her kommet i skade for selv at nævne et udmerket eksempel paa, at »almindelige» arter i mange tilfælde faktisk mangler, hvor de kunde ventes at findes og ovenikjöbet at være hyppige. Vi faar den oplysning av hr. R., at Cicadula sexnotata i Norge er talrigere end — væggelusen. Det tror jeg saa gjerne; jeg kan forsikre hr. REUTER, at vi i Norge slet ikke holder sidstnævnte husdyr synderlig talrig, tvertimod maa den ube- tinget henregnes til de »sjeldne» arter. At det kan være an- derledes i Finland, tör være ganske sandsynlig. Hr. Reuter kommer derpaa med en del spörsmaal og nærgaaende bemerkninger av denslags, som rolig kan lades ubesvarede. — At en forfatter ikke skal ha lov til at referere sine egne arbeider, er en lere, som vistnok flere end jeg hid- til ikke har kjendt til. Hr. Reuter vil visselig ikke undlade at give f. eks. medarbeiderne av »Zoologisches Zentralblatt», en formaning i saa henseende; der er det som bekjendt nok- saa hyppig, at referent og forfatter er en og samme person. — Endvidere snakker hr. R. endel om hvad »vära unga » studenter och skolelever» unde gjüre. Man fristes derved til at tenke paa Kolombus’s eg — hvad man kunde gjöre, er 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1005. | en ting, hvad det kommer an paa er, hvad man gjör eller har gjort. ER At hr. R. varmt interesser sig for »Entom. tidskrift» er tydeligt nok, naar han atter finder sig beföiet til at poe 4 av dets sider med saadant indhold. Hr. REUTER indrömmer til slut ganske likefrem at have fört uartigheder til torvs. Men han »nödgas» til det, arme mand! . Likesaa tilstaar han, at hans uartigheder og personligheder ikke vil vere av direkte nytte for. videnskaben. Denne til- staaelse,‘ sammenholdt med hvad han andensteds skriver om sin varme interesse, tar sig noget eiendommelig ud. »Re- flexionerna göra sig själfva!». Om hr. Reuter skulde finde nogen særlig fornöielse’i at faa beholde det sidste ord!, saa maa han saa gjerne det faa. Jeg agter ikke at ofre mere blæk paa denne sag. Marburg i H. Oktbr. 1904. 1 Sedan båda författarne tvenne gånger haft tillfälle att yttra sig torde diskussionen i E. T. få afslutas. Red. Cantharis oculata GEL. är af undertecknad funnen vid Tägaborg nära Helsingborg. Förut anträffad i Danmark. Anthicus setulosus BoHrm. är fångad under hafning vid Schelderviken nära Engelholm. Förut anmärkt frän Gotland och Öland. Pissodes piniphilus Hrrest har anträffats vid Helsing- borg. Förut funnen frän Lappland till och med Halland och Smäland. B. Varenius. 199 NÄGRA FÜR VÄRT LAND NYA COLEOPTERA. Oxypoda induta Rey. Af denna art, som förekommer uti Tyskland och Frankrike, anträffade jag hösten 1903 I ex. vid Dufnäs i Stockholms närhet. Den vistades under en sten på sandig mark. Då jag misstänkte, att det var en för var fauna ny art, sände jag densamma till prof. SAHLBERG; 1 och för granskning. Enligt hans utsago var det ©. induta Rev. Jag har senare noga granskat detsamma och funnit, att det : gifvetvis maste vara denna art. Smicrus filicornis Farm. Af denna sällsynta art, som förekommer- i Frankrike, Tyskland och Österrike, anträffade jag sommaren 1903 1 ex. vid stranden af N. Brunnsviken under ruttnande vegetabilier. I augusti samma är aterfann jag densamma uti eft bo af Bombus lapidarius. Arten lar ha blifvit anträffad uti vårt land redan 1898, da I. B. ERICSSON skall hafva funnit densamma uti älgspillning i Södermanland. Cartodere filum Ausr. Prof. G. LAGERHEIM har af denna” art anträffat flera ex. på. Stockholms Högskolas botaniska institut uti mjölprofver. Troligen har den blifvit införd til Sverige med herbarieväxter. Själf har jag funnit flera ex. af densamma uti ett från Upsalas botaniska institut anländt her- barium. Enligt hvad prof. -J. SAHLBERG i bref meddelat, är arten ej sällsynt på Helsingfors »Botanicum». Det tycks som skulle den med förkärlek angripa pressade växter, särskildt om dessa skulle råkat mögla eller blifvit unkna. Emeller- tid håller den äfven till godo med mjöl, rutten svamp och - dylikt. 200 3 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Nacerdes rufiventris Scor. Af denna sällsynta art an- träffade jag sommaren 1904 talrika ex. på Färön. De uppe- höllo sig på sandomrädet uti nordöstra delen af ön, där de fram mot skymningen lifligt flögo kring, då och dä släende sig ned på axen af Psamma arenaria. Egendomligt är, att © till denna art är långt sällsyntare än ©. Enligt gjorda be- räkningar utgjordes på Fårön ej mindre än 85 % af I: Äfven uti Östersjöprovinserna, där arten har sin nordgräns, är o vida allmännare än 9. Antagligt är, att den på ett eller annat sätt österifrån blifvit införd till vårt faunområde. Eric Mjöberg. ÜBER CRYPTOPHAGUS PUBESCENS STRM UND SEINE VARIATIONEN. Von dieser seltenen Cryptophagusart, die in unserem Lande nur in Schonen angetroffen ist, hat man bisjetzt zwei Varie- täten aufgestellt. Beide sind von dem verstorbenen dänischen Entomologen Lövenpar entdeckt worden. Die eine dieser Va- rietäten zeichnet sich durch dunkle Flügeldecken und rotes Halsschild aus, sie ist also nur eine Farbenvarietät. Die an- dere, die man var. Lövendali benannt hat, weicht von der Hauptart durch die deutlich dreigliedrige Fühlerkeule ab. Im Sommer 1903 wurde von mir in Stockholm ein Ex. von dieser Art erbeutet. Ich konnte es weder als die Haupt- art noch als eine der Varietäten identifiziren. Das eingefan- gene Individuum hat nämlich die für die beiden Varietäten charakteristischen Eigenschaften in sich vereinigt: die Flügel- decken dunkel, das Halsschild rot und die Fühlerkeule deut- lich dreigliedrig. Das neunte und das elfte Glied sind gleich- breit, das zehnte Glied nur unbedeutlich breiter, wodurch die Keule deutlich abgesetzt und dreigliedrig erscheint. Bei der Hauptart ist die Keule scheinbar zweigliedrig, indem ihr neun- tes Glied um die Hälfte schmäler ist als das zehnte. Ich erachte es durchaus unnötig diese »neue» Varietät mit Namen zu belegen. Eric Mjöberg. OM NÅGRA FYND AF SALLSYNTARE PARASITSTEKLAR FRÄN HALLANDSÄS OCH SYDÖSTRA ÖSTER- GÖTLAND ÄREN 1903 OCH 1904. AF H. NORDENSTRÖM. Under är 1903 vistades jag vid Hallandsäs frän 1—30 juli, dessutom en vecka i slutet af augusti, under 1904 från 15 juni till 2 aug. och fran 23 aug. till 3 sept.; området för exkursionerna hufvudsakligen norra sluttningen af äsen jämte närmast nedom liggande slättland inom Woxtorps, Hasslöfs och Ö. Karups socknar samt Bästadstrakten, men äfven äsens södra sluttning inom Förslöfs, Grefvie och Hjernarps socknar i Skäne besöktes nägra gänger. Inom Östergötland utgjordes jaktmarken hufvudsakligen af Stängädalen närmast söder om Linköping och trakten kring Kindasjöarna (Rengen, Jernlunden). Exkursionerna fortgingo här ända till slutet af oktober, da ännu fynd kunde göras under solskensdagar. Under 1903 var väderleken kall och regnig, sä att nära halfva tiden af vistelsen i Sydhalland blef oanvändbar, under 1904 betydligt gynnsammare, särskildt de vackra, lugna eftersommardagarna i slutet af aug. och början af sept. — Vid diagnosen af flera arter har en värdefull hjälp lämnats af herr filos. stud. A. Roman. Ichneumonides, Säsom det mest intressanta fyndet bland dessa torde i första rummet böra nämnas ett för Sveriges fauna nytt släkte 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. inom denna grupp, nämligen Oronotus (Wesm.), hvilket från . närstående släkten bland Pneustici utmärker sig genom 2:dra abdom. segmentets - skulptur (segm. 2 tertia parte anter. tota impressa, basi striolata, thyridiis longe pone basin sitis), huf- vudets starka punktur, de mycket oliklanga mandibulartänderna m. m.; den nu funna arten är: Oronotus coarctatus (Wesu. Tent. p. 214) 9 (Phygadeuon _ binotatus I Gray.). Caput c. thorace fortiter punctatum, — mandib. longis, antennæ flagello tenui, metathorax areola longa, area petiolari nulla, postpetiolus parum dilatatus. — Niger, palpis rufis, antennis 3-coloribus, abdomine rufo, apice nigro, pedibis pallidis, posticarum femoribus et tibiis apice late nigris, anterioribus basi albidis; longit. 9 millim. Hall.: Hasslöf 24, 8. 1904. — Funnen i båda kônen:1 Belgien enligt WesM., © en gang i Tyskland enligt Grav. Af THOMSON är arten beskrifven i Opusc. Entom. pag. 1626. Misetus oculatus (WesM.) & Hall.: Karup 25. 7. — Enligt THous.: Sparsamt i s. och mell. Sv. = Diadromus ustulatus (Horncr.) &. OG.: Bjärka, pa blad af ekar 9 okt. x D. 4 gutlatus (Wesm.) (D. rubellus Grav.) ©, 2. Hall: Hasslöf juli 1904. — Tuoms.: Sällsynt i Sk. — Hornuer.: Holmie rariss. Platylabus iridipennis (Gray.) 0%, = Hall.: Karup, juli aug. — Tuoms.: En lokal i Sk. och pa OI. Ichneumon pisorius (Lin) &: ÖG.: Bjärka, på blad af ekar 9 okt. à I. natatorius (Far) (/. xanthozosmus Grav.) fd. Hall: Karup, Äsen 30. 6. Cryptidæ. Habrocryptus alternator (Grav.) ©, 9. Hall: Karup 26. 6. — Tuoms.: Tämligen sällsynt. re Gambrus tricolor (Grav.) $. Hall: Hasslöf 25. 7. — Taous.: Sällsynt. Plectocryptus perspicillator (Grav.) ©. Hall: Hasslöf 5. 7. — Tuoms.: Sällsynt vid Ringsjön i Sk. a5 NORDENSTROM, H.: NÅGRA SÄLLSYNTARE PARASITSTEKLAR. 203 P. digitatus (Grav.) ©. ÖG.: Bjärka. 10. 6. — Tuons.: Sällsynt (2 lokaler i Sk.). Cratocryptus ruficoxis (Taous.) 5. Hall: Hasslöf, Åsen 5. 7. — Tuoms.: Sällsynt i Sk. Microcryptus erythrinus (Grav.) 2. Hall.: Hasslöf, Åsen A. 7. —-THome: Sk, VG. M. perspicillator (Grav.) 9. OG.: Bjärka 5. 6. — Tuoms.: Sällsynt. ; M. cretatus (Grav.) 9. OG.: Åtvid 9: 8. .— Enligt Tuoms. är ett ex. funnet i Sk. vid Ofvedskloster. Stylocryptus senilis (Grav.) ©. Hall: Karup, Âsen 2.7; - OG.: Ätvid. 17. 6., Linköping 1. 6. Enligt Tuoms. sällsynt i Sk. — Ett ex. af Phygadeuon plagiator (Grav.); enligt THoms. möjligen identisk med 2 af denna art, af mig anträffadt i d:r NERÉNS samlingar; fyndorten obekant. S. parviventris (Grav.) ©. Hall.: Karup, Åsen 25. 7. — Tuoms,: Sällsynt, Pålsjö i Skane. S. clypealis (Tuoms.) 2. Hall.: Skottorp 20. 7. — Tuoms.: Sällsynt. Phygadeuon submuticus (Tuoms.) 2. ÖG.: Bjärka 4. 9. — Tuoms.: Stehag i Skåne. PE grandiceps (Tuoms.) ©. ÖG.: Karna 16. 8, S:t Lars 26. 9. — Tuoms.: Pålsjö i Skåne. P. ovatus (Grav.) 2. Hall.: Karup 30. 6. — Tuoms.: Lund. P. heteropus (THoms.) 2 = P. nychtemerus (Tuoms.). ÖG.: Bjärka 16. 9. — Tuoms.: Pålsjö. P. punctigena (Taous) 9. Hall: 24. 7. — Tuoms.: Alnarp. Atractodes ripicola (Grav.) o. Hall.: Hasslöf 11. 7. — Tuoms.: En lokal i Skåne. r | Tryphonidæ. Mesoleptus Holmgreni (Tuoms.) $. Hall: Karup 1417. — Tuoms.: Pålsjö. Euryproctus mundus (Grav.) 2. Hall.: Hasslöf 5. 7. — Hormer.: Sk.: Kullen. 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. cee Perilissus subcinctus (Hoimcr.) 9. Hall: Karup 15. 6. — Hoıncr.: Tärna, Lappl. Trematopygus Lethierryi (Tuons.) I, 2. ÖG.: S:t Lars, Wist 27—30. 5. Arten ny för Sverige. — Enligt THOMSSON funnen i Frankrike vid Lille. (THoms. Opusc. pag. 2016). Spudeus confusus (Tuons.) 9. ÖG.: Sturefors 31. 5., Atvid 9. 8. — Tuoms.: Skane. N Syndipnus erythropalpus (Grav.) 2. ÖG.: Bjärka 30.5, . Hall: Karup, 16. 6. — Hormcr: Dal., OG:, Boh. ~~ i Barytarbus virgultorum (Gray.) 2. ÖG.: St. Lars 19. 6 på Aegopodium podagraria), Hall: Karup 16. © (pa hag- torn). — HoruGr.: Scania (BoHEMAN). Scopesus nigricollis (Grav.) &. Hall: Karup, på vinbärs- buskar. — THoms.: Tämligen sällsynt i s. och mell. Sverige. Mesoleius Hamulus (Grav.) 2. ÖG.: Bjärka 30. 5., o Hall.: Hasslöf 23. 6. — Tuoms.: Sällsynt i Skåne. M. gracilicornis (Hoıncr.) 9. Hall.: Karup 27. 7. — Tuoms.: Tämligen sällsynt. M. incidens (THoms.) 9. Hall.: Karup 13. 7. — Tuoms.: Skåne: Mölle, Pålsjö. M. Pusio (Hormcr.) 29. Hall: Karup 28. 6, ÖG.: Bjärka. 11. 9. — Tuoms.: Pålsjö. M. Pineti (Tuoms.) o: .Hall.: Karup 25. 6. — THoMs:: Skane. M. sincerus (Hotmcr.) 9. Hall.: Hasslöf 18. 7. — Tuoms,: Norrl. — Hoıner.: Dal. rarius. M. filicornis (HOLMGR.) ©. ÖG.: Bjärka 29. 5. — THoms.: Sällsynt i mell. Sverige. — Hormcr.: Suec. med. et merid. min. frequens. Polyblastus grammicus (Horucr.) 9. Hall.: Karup 25. 6. — Hormcr.: VG., Blek., Lappl. P. femoralis (Horncr.) o& var. clyp. nigr. Hall.: Karup 30. 6. — HoLMGR.: Lappl. Monoblastus ad palustris (Howncr.) X. Hall: Hasslöf 1—5 juli, 2 Karup 30. 6. M. longicornis (Hoimcr.) o var. fem. postic. nigr. Hall.: Karup 23. 7. — Horucr.: Suec. merid. rarius. NORDENSTRÖM, H.: NÄGRA SÄLLSYNTARE PARASITSTEKLAR. 205 Delotomus ad binolatus (Tuoms.). Hall.: Hasslöf 23. 6. = THoms::. Öl; D. auriculatus (THoms.) ©. OG.: Sturefors 22. 9. — Tuoms.: Skane. Excenterus apiarius (Grav.) ©. Hall: Karup 15. 7. — Hormer.: Suec. merid. a DAHLBOM ef BoHEMAN rarius ob- servaltus. | Cteniscus flavilabris (Houmcr.) ©. Hall.: Karup 28. 6. — Hormcr.: Lappl., Dal. rarius. C. ustulatus (Hormer.) ©. Hall.: Karup 3. 7., 25. 6. — Tuoms.: En lokal i Skane. C. hostilis (Hotmcr.) ©. Hall.: Karup 29. 6. — Horuer.: Smäl.: Anneberg; Lappl. Prometheus festivus (Grav. nec Homer.) 9. Hall.: Ka- rup 19. 7. — Tnoms.: Mindre allmän i s. Sverige. Scolobates auriculatus (Fasr.). Hall.: Hasslöf 10. 7. — HoLMGR.: Suecia passim. Ophionidæ. Campoplex circumspectans (Forrst.) = C. pcrvulus (HormGr.) ©. Hall: Karup 28. 7. — Enligt THoms.: Sällsynt (Bökeberg, Sk.). — Hormer.: Kinnekulle. Limneria nigritella (Tous) ©. Hall: Hasslöf 23. 6. —TuHoms.: Sjobo-1i SK. Olesicampa patellana (Tuoms.) &, 9. Hall.: Karup 27. 7, l. 8. — Tuoms.: Sällsynt, Torekow. Nepiesta marginella (Tous) 2. ÖG.: S:t Lars 21 och 28. 5. — Tuoms.: Sällsynt. OG., Sk. Anilasta albicrus (THoms.) ©, $. Hall.: Hasslöf medio juli. — Tuoms.: Tyskland, kläckt ur 7%ecla Betule. Ny för _ Sveriges fauna Holocremna annulitarsis (Tuoms.) 2. ÖG.: Bjärka 30. 5. \.— Tuoms.: Sk. vid Ringsjön. Schizoloma amictum (Fapr.) ©. Hall.: Karup 20. 7. — Hormcr.: Hall.: Karup 12. 8 1854. 206 - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Pimplariæ. Pimpla flavicornis (THoms.) 9. Hall: Karup 25. 7. Ephialtes Gnathaulax (Tuoms.) 9. Hall: Karup, ÖG.: Bjärka 23. 6. - Lissonata unicincta (Hormcr.) 9. Hall: Karup 6. 8., 93:18; — Hoimer.:. Smal. ett. 2. ex. -af Boneman;—— THoms:, Sällsynt i Sk. vid Ringsjön. L. variabilis- (Hoıncr.) ©. ÖG.: Bjärka 2 till 16. 8., Hall.: Karup: 8 och 10, 7. — Enligt Horner. funnen i Sk. vid Ringsjön och i Smäl. L. leptogaster (Hotmcr.) ©. Hall.: Karup i juli och aug. _tamligen rikligt, 2: Hall.: Karup 30. 8., 2. 9. — Hormcr: œ Gotl. Smal. rarıss. — Tuoms.: Sk.: Kjeflinge. Braconide. Helcon ruspator (Lix.) 2. Sk.: Hjernarp, pa södra slutt- ningen af Hallandsäs (pa holmar i en back) 16. 7. Leiophron Saxo (Reıs#.) 9. Hall: Karup 23. 6., © Hall.: Karup, klöfveräkrar 26. 8. — Hanen ej sällsynt i s. Sv., af 2 blott ett ex. sedt af THoms. Aleiodes nigricornis (Wesm.) o, 2. Hall: Hasslöf 4. 7, Karup 24. 6. | Under sommaren 1904 fann jag å Hallandsås en parasit- stekel 9 med habitus af Tryphonid men med lång terebra — påminnande om Pimplarie — och sådan jag aldrig sett den hos den förstnämnda gruppen, hvarföre jag i början, trots det motsägande i habitus, sökte den bland Pimplarie, sedermera åter bland 7ryphonide, bland hvilka den syntes mig möjligen kunna få plats i sl. Lathrolestus, men äfven denna tanke öfvergafs, då jag fått kännedom om, att terebran hos åtmin- stone en art (från Lappland) af detta släkte ej alls hade någon likhet med det ifrågavarande exemplarets; själf hade jag hit- tills ej sett någon Lathrolestus-art. Fyndet fick nu hvila en tid, remitterades slutligen till herr docenten BENGTSSON, som LUN NORDENSTRÖM, H.: NÂGRA SÄLLSYNTARE PARASITSTEKLAR. 207 “godhetsfullt meddelat mig, att han, efter jämförelse med ex. i Lunds zool. museum, funnit det tydligen tillhöra samma art som ett i samlingarna därstädes befintligt o’-ex., etiketteradt Lathrolestus dilatatus (THoms.) fran OG, Descr.: Lathrolestus dilatatus (THoms. in coll.). 2. Coarcta- tus, parum nitidus, caput buccatum, facie lata, clypeo elevato, oculis brevibus, vertice lato, mandib. dente inferiore multo -longiore, antennis scapo brevi, fere transverso, pedicello lon- gissimo WE longit. scapi æqvante), postannello lineari. Thorax mesonoto notaulis brevibus, mesopleuris nitidis, subtilissime alutaceis, sulco medio obliquo, metathorace brevi, subtilissime alutaceo, areis fere nullis (postica vage determinata); abdomen breve, ovatum, subtilissime punctatum, segm. 1:mo brevi, la- tit. apicali haud longiore, carinulis parum conspicuis, segm. 2:do transverso, basi utrinque foveis parvis obliquis impressis, segm. ceteris transversis, Zerebra longa (circ. 5 mm.), abdomine lon- giore, longe antice (sub segm. 2:do ventrali) inserta, sursum curvata; pedes femoribus sat validis, tarsis unguiculis pec- tinatis; — niger, orbitis in- et externis, mandibulis (apice excepto, clypei maxima parte, facie linea longitudinali media nigra excepta, apice genarum, angulis prothoracis, lineis ante alas lata hamata, duabus infra radicem alarum, duabus dorsi mesothoracis, duabusque dorsalibus, transversis, parallelis inter radicibus alarum inferiorum, scutelli apicem et postscutellum tangentibus, scutello, tegulis, radiceque alarum anteriorum, coxis anterioribus apiceque coxarum posticarum /flavis; postscutello testaceo-rubro, pedibus testaceis; ale hyalinæ, stigmate fusco, costa flava, areola magna, fere 3-angulari, vix petiolata, nervulo obliquo interstitiali, nervello fere opposito, infra medium fracto, abdomine testaceo, segm. 1:0 maculaque transversa basali segm. 2:i dorsique medii segm. 7:i nigris. — Longit. fere 7 mm. Hall: Karup, på sluttningen af Hallandsås, 30. 6. 1904. . Sedan ofvanstäende var satt, mottogs i bref från d:r NORDENSTRÖM en af docenten S. BENGTSSON författad beskrif- ning på det ofvan omnämnda hanexemplaret i Lunds univer- sitets samlingar, hvilken hade följande lydelse; 4 ‘ 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Lathrolestus dilatatus. THoms. © (in collectione). Vertice evidenter marginato. Metathorax non areolatus, costa transversa nulla, mesopleuris lævibus, nitidis. Niger, pedibus, facie, genis et temporibus, basi antenna- rum subtus, maculis pro- et mesothoracis flavis; abdomine subtus fulvescente, segmentis dorsalibus 2—5 fulvopictis. Long. 8 mm. L. marginato Tuoms, affinis, sed fere duplo major. Ostrogothia: 1 ©. Ceuthorrhynchus chrysanthemi (GERM.) GYLL. I den till Entomologiska Anstalten skänkta Ankarcronska samlingen, numera inforlifvad med den Fahreiska, antraffades ett par skalbaggar, etiketterade af ANKARCRONA med namnet chrysanthemi. De syntes tillhöra: Rhynchenus rugulosus var cc GyLe. Ins. Suec:” T Wi -p::231 = den senarc a Pie p. 596 säsom egen art anförda chrysanthemi GERM. THOMSON anför denna dock som var. 6 till rugulosus Hest och citerar nam- net chrysanthemi GYLL. — GYLLÉNHAL säger (om hufvudformen?): Habitat in plantis, præcertim oleraceis, non infrequens, och THOMSON: Ej sällsynt på härdvall i mellersta och södra Sve- rige. — I Grıtıs katalog uppgifves, att chrysanthemi blott är funnen i Finland och varieteten figuratus i Danmark. Äfven de anförda, så: olika lokaliteterna, synas” antyda en art- skillnad, ty på hårdvall är det väl mer undantagsvis, som »plantis oleraceis» förekomma. i Sven Lampa. AYTVENOP TERA. 1. GADDSTEKLAR. ACULEATA. FAM. 3—6 AF CHR. AURIVILLIUS. TREDJE FAMILJEN. GETINGAR. VESPIDE. Getingarne skiljas genom följande kännetecken med lätt- het fran ôfriga gaddsteklar. Ögon stora, långsträckta och mjurlika (fig. 66) pa grund af en djup inskärning pa insidan (ögonviken). Punktögon tre, ställda i trekant. Ofverläppen är liten och smal samt ofta fullständigt dold under den stora munskölden. Mandibler breda och kraftigt byggda med mot spetsen tandad tuggkant. Käk- palperna sexledade. Läpp-palperna med fyra eller sällan blott 3 (Pterochilus) leder; tungan i spetsen tväklufven med väl utbildade bitungor (synes härigenom fyrflikig). Antennerna äro brutna, hafva 12—13 leder samt äro fästade ungefär midt på pannan. Mellankroppens första ryggled (halsskölden) är mycket djupt urringad så, att den framtill i midten endast bildar en smal kant (fig. 62, 63), men dess sidoflikar äro stora och breda, nå fullständigt upp till vinglocken (fig. 63 sfl.) samt Entomol. Tidskr. Årg. 26 H. 4 (1905). 14 210 hafva öfre kanten jämn Andra mellan- kroppsleden är kraftigt ut- vecklad och har en stor £7 By och hel. skutell (fig. Bakryggen (fig. rektangulär 62 sk). 62 br) är äfven ganska stor, ofta helt och hället eller delvis starkt sluttan- de eller nästan lodrät; den är ofta baktill i midten ut- dragen i en spets, som skjuter ned mellan efter- ryggens bäda sidohalfvor. Efterryggen (fig. 62 er) är af växlande form, än slut- tande än mera vägrät; den saknar tydligt afsatt rot- fält och är pa sidorna otydligt stär af 6—7 leder och ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. skild från bakbröstets sidoplåtar. Fig. 62. sedd från sidan. Mellankropp af bålgetingen, Första och tredje mellan- kroppslederra äro skvggade; den andra samt fb. fram- bröstet; fr. framryggen eller halsskölden med efterryggen och höfterna hvita. dess stora ända upp till vinglocket (vl) na- ende sidoflik; mr. mellanryggen; mb. mel- lanbröstet; sk. skutellen; br. bakryggen; bb’ och bb” er. efterryggen; och bakhôfter. fram- och bakvingens fästpunkt. bakbröstets öfre och nedre del; ha ee De svarta fläckarne beteckna h’’ fram-, mellan- Bakkroppen be- är vid roten genom ett helt smalt skaft förenad med efterryggen; dess första led är af mycket olika form hos olika släkten och därföre af stor betydelse för stl Fig. 63. Mellankroppens främre del hos en bålgeting, sf. halssköl- vinglocket ; sedd ofvanifrån. sidoflik; vl. mr. mellanryggen, som pä hvar- dens dera sidan har en fin sidofära, hvilken ej när fram till mel- Janryggens framkant. deras ätskiljande; andra bukleden har en tydlig tvärfära nära roten (fig. 73.). Framvingarne äro under hvilan hoplagda genom ett längsgående veck och se följaktligen helt smala ut; de hafva litet vingmärke, ett radialfalt, tre kubitalfalt och två diskfält; det längsgäende vecket gär omedelbart bakom det inre diskfältet, men delar det yttre diskfältet i tva olik- stora delar. Bakvingarnehafvai fram- kanten kraftiga hällhakar, som, dä ving- arne hopläggas, kvarhälla framvingar- nes bakkant och därigenom bidraga till framvingarnes hopveckning på längden. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6. 211 Benen äro af medelmättig längd; fötterna femledade; bak- fötternas första led är trind och sä läng som de fyra följande lederna tillsammantagna. Hanen: Antenner 13-ledade. Bakkroppen med 7 leder. Honan: Antenner 12-ledade. Bakkroppen med 6 leder. Larverna äro oftast bleka, hvitaktiga, sällan gula. De sakna benpar och lefva af insekter. Indelning: Våra getingar tillhöra två naturliga under- familjer, som isynnerhet äro hvarandra väsentligt olika med afseende på lefnadssättet. Öfversikt af underfamiljerna. A. Klor enkla. Mandibler på utsidan släta, utan fåror. Tvär- fåran vid andra bukledens rot slät, utan åsar. Lefva i samhällen. 1. Sociala getingar. Vespine. B. Klor med en tand nära spetsen (fig. 64). Mandibler på utsidan med en eller flera Les fåror. Tvärfäran vid andra bukledens rot forsedd med sma upphöjda äsar eller lister. Lefva ej i samhällen. Fig. 64. Klo af Eumenes. 2. Solitära getingar. Zumenine. Litteraturöfversikt. ADLERZ, G., lakttagelser öfver Hoplomerus reniformis WESM. — Ent. Tidskr. 23, S. 241—260. 1902. AURIVILLIUS, CHR., Bidrag till kännedomen om vâra solitära getingars lef- nadssätt 1. 2. — Bih. K. Vet. Akad. Handl. 19: 4 n:o 5 1886 och Öfvers. K. Vet. Akad. Förhandl. 45, p. 605—611, 1878. FABRE, J. H., Souvenirs entomologiques. 2. Paris. 1882, p, 57—98. THOMSON, C. G., Hymenoptera Scandinaviæ. 3. Lundæ. 1874. 8:0. l. Underfam. Vespinæ. Sociala Getingar. Lefva i samhällen, som bestä af hanar, honor och arbetare utom hos ‘espa austriaca, som saknar arbetare och lefver såsom snyltgäst hos V. rufa. Arbetarne öfverensstämma till kroppsbyggnaden alldeles med honorna och kunna endast genom sin mindre storlek skiljas frän dessa. Samhällena äro blott ettåriga och grundläggas om våren af en öfvervintrad, befruktad hona 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. som till en början ensam utför allt arbete, bygger boet och matar larverna. Först framkomma endast arbetare, sedermera mot hösten äfven hanar och honor. På senhösten” dö hanarne och arbetarne, men de befruktade honorna uppsöka något skyddadt ställe för att öfvervintra. Föda: De utbildade getingarne lefva af söta vätskor, som de uppsuga i blommor, på trädstammar och frukter m. m. Till föda åt larverna infånga de andra insekter, som de söndertugga och sedan i form af en gröt lämna åt arverna. De flesta fånga för detta ändamål flugor, men bålgetingen ofta det tama biet. Bobyggnaden: Boen byggas af fint söndertuggad trämassa, som formas till tunna blad eller hinnor. Boen bestå antingen endast af en kaka med celler eller dessutom äfven af ett hölje, som omsluter kakorna. Kakorna sitta ej lodrätt såsom hos biet utan vågrätt; hvarje kaka består endast af ett lager sexkantiga celler; cellernas öppning vetter nedåt och larverna hänga alltså i cellerna med hufvudet nedåt. Alla cellerna äro afsedda för-larver och inga för magasinering af föda. När larven är fullväxt spinner den före sin förpuppning ett kullrigt lock öfver cellens mynning. Boens olikhet hos våra svenska arter framgår bäst af följande Öfversikt af bobyggnaden . I. Cellkakan fritt upphängd (vid en gren, sten eller dylikt) utan hölje. Polistes gallicus. II. Cellkakorna inneslutna i ett hölje. A. Boet fritt hängande under ett tak eller vid en gren. Boen byggda af grå trämassa; ämnet härtill tages från gärdesgårdar, omålade hus- väggar, gamla stubbar o. s. v. Höljet består af sammanhängande, koncentriska lager. «, Boets mynning ofta förlängd såsom halsen pa en flaska. Vespa media 8. Boets mynning ej förlängd, bildar blott ett hål på undre sidan. V. silvestris och saxonica. B. Boet hvilar i en hålighet (i jorden, i en ihålig stam eller dylikt). «. Hôljet består af stora, med hvarandra förbundna, buckliga fjäll. 1. Cellerna mycket stora, 10 mm. i genomskärning. i | Vespa crabro. 2. Cellerna mindre, ej mer än 7 mm. i genomskärning. a. Höljet grått till färgen. Vespa germanica. b.. Höljet gult, mycket skört. Vespa vulgaris . 8. Boet är grått, och höljet består ej af buckliga fjäll. Vespa rufa. Fiender: Oaktadt honornas och arbetarnes fruktansvärda gadd (ha- narne äro naturligtvis ofarliga) äga getingarne flere fiender, som lefva på deras bekostnad. Dessa fiender kunna indelas sålunda: AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA: 13: I: 3—6. 213 A. Fiender, som angripa de utbildade getingarne. 1. Fåglar: bivräken, falkar. 2. En art af vridvingarnes (Strepsipterernas) egendomliga grupp har an- träffats lefvande hos Posts gallicus. Den har fått namnet Xenos vesparum. B. Fiender, som angripa biens larver. 1. Coleoptera: larven till Rhipiphorus paradoxus L. lefver i bon af Vespa vulgaris och germanica och förtär getinglarverna, larven till den stora staphyliniden Ved/ejus dilatatus lefver hos bälgetingen, men förtär troligen ej dess larver utan endast deras exkrementer. 2. FParasitsieklar: bland dessa är en tryphonid Sphecophaga vesparum RATZ. en farlig fiende till de getingar, som. bygga i jorden. 3. Diptera: Larver af Volucella-arter (t. ex. zonaria, inanis och pellu- cens) lefva i kakorna, äta sig frän den ena cellen till den andra och förstöra getingpupporna. — Conops scutellatus MEIG. är äfven parasit hos getingar. C. Fiender, som angripa det material, hvaraf kakorna äro byggda. Den med vaxmotten besläktade A/elissoblaptes anellus H. SCH. lefver i kakorna, men torde ej angripa de lefvande djuren. Förutom här nämnda snyltgäster anträffas en mängd andra insekter såsom flugor af släktena Anzhomyia och Phora, staphylinider af släktena /o- malotæ och Oxypoda, Cryptophagus-arter samt flera andra djur i getingbon. Alla dessa lefva dock sannolikt endast af diverse affall i boet eller af döda djur och äro säledes att anse säsom renhällningshjon. Släktöfversikt. A. Bakkroppens första ryggled kort, men lika bred som den andra och framtill tvär, lodrätt afhuggen och alldeles plan eller svagt urhälkad. Munsköldens framkant tvär eller svagt urringad med ett hörn pä hvardera sidan, sällan trubbigt afrundad. — Hanens antenner ej omböjda i spetsen. l. Vespa. B. - Bakkroppens fürsta ryggled smalare än den andra, framät kullrig och smäningom afsmainande. Munsköldens fram- kant i midten spetsigt afrundad utan hörn. — Hanens antenner i spetsen starkt omböjda. 2: Polistes. l. Slkt. Vespa L. Egentliga Getingar. Hithörande arter äro så väl bekanta för alla, att någon närmare beskrifning ej är behöflig. Från alla andra getingar skiljas de lättast genom första bakkroppsledens ovanliga form. ‘ 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I905. Alla vara arter dro svarta med lifligt gula eller stundom rödbruna teckningar. De gula teckningarna äro i hufvudsak desamma hos alla arterna. Mandiblerna, munskölden, skenben och fötter äro helt eller delvis gula; gula eller rödbruna äro dessutom fläckar å pannan och bakom ögonen, streck å hals- skölden, fläckar å skutellen och stundom äfven å bakryggen, lårens spets samt breda, ofta tandade eller fläckade tvärband å bakkroppen. Kroppen är långhårig. ; Artöfversikt. I. De båda bakre punktögonen ligga betydligt framom facettögonens bak- kant. De gula teckningarna delvis rödgula. Stor art, 19—35 mm. — Hane: Antennlederna 4—13 pa undre sidan .tväknöliga.. Munsköldens framkant bredt afrundad utan hörn. 1.: V. crabro. Il. De båda bakre punktögonen ligga i rät linie med facettögonens bak- kant. Mindre arter, 10—20 mm. A. Kinderna (d. v. s. afständet mellan ögats nedre ända och mandib- lernas rot) länga, ungefär sä länga som mandiblernas bredd vid roten. Halsskölden framtill på hvardera sidan med en upphöjd lod- rätt gäende list. Bakkroppens gula tvärband smalare och mera jämna. «. Halssköldens list i sin öfre del lifligt gul. Ögonviken helt och hället eller till största delen gul. 2. V. media. 8. Halsskéldens list svart och föga tydlig. Ogonviken svart, endast i undre kanten med ett gult streck. I. Munskölden i midten med ett bredt svart band eller med en stor svart fläck. ; a. Bakkroppens första och andra ryggled utan rödgula fläckar. 3. V. norvegica v. Saxonica. b. Bakkroppens första och andra ryggled på hvardera sidan med en rödgul fläck. 3. F. norvegica. D Munskölden enfärgad, gul eller endast med en svart punkt i midten. 4. V. silvestris. B. Kinderna korta, endast bildande en smal kant mellan ögats nedre ända och mandiblerna. Halsskölden utan lodrätt gående lister. Bakkroppens gula tvärband bredare och mera ojämna. «. Ogonviken helt och hållet gul. 1. Ögonvikens gula färg är inät mot pannan tvärt afskuren eller svagt utskuren. Munskölden med en stor, svart fläck i midten. Halssköldens gula sidokantstreck jämnbredt. 5... Ve wulcarıs: 2. Ögonvikens gula färg är inät mot pannan uskjutande och berör nästans pannans gula midtfläck. Munskölden med AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6. 215 I—3 svarta punkter. Halssköldens gula sidokantstreck van- ligen i undre kanten utvidgadt. 6. V. germanica. 8. Ögonviken endast delvis (nedtill) gul. 1. Antennskaftet med ett gult streck på undre sidan. Bak- kroppen ej gulröd vid roten. Munskölden gul, vanligen med I—3 svarta punkter. Ögonvikens gula streck tjockt. 7. TV. austriaca. 2. Antennskaftet svart. Bakkroppens första och andra rygg- leder mer eller mindre gulröda. Munskölden med en stor svart fläck. Ögonvikens gula streck smalt. 8. V. rufa. 1. V. crabro L. Balgetingen. 19—35 mm. — Sk.— Hels.; sällsynt i norra delen. 2. V. media Retz. Mellangetingen. 15—20 mm. — Sk.—Upl.; ej allmän. 3. V. norvegica Fasr. Norska getingen. 11—17 mm.; var. saxonica saknar röda fläckar vid bakkroppens rot och förekommer bland hufvudformen. — Sk.—Lapl.; a. 4. V. silvestris Scor. Skogsgetingen. 13—20 mm. —— Sk.—Lpl.; a. 5. V. vulgaris L. Vanliga getingen. 11—20 mm. — SE.—-Lapl.; a 6. V. germanica Fager. Tyska getingen. 13-19 mm. — Sk.—Lapl.; a. 7. V. austriaca Paxz. Snyltgetingen. Denna egendom- liga art, som i det yttre fullkomligt liknar öfriga arter, afviker från de andra väsentligen till lefnadssättet. Den saknar näm- ligen arbetare; bygger inga egna bon, utan lefver såsom snylt- gast hos 1olande-art.. 13—17mm. — Sk.— Upl;; s. 8. V. rufa L. Rüdbandade getingen. 10—20 mm. — SK.-—Lapl.; a. 2. Sikt. Polistes Larr. Pappersgetingar. Genom sin smärtare kroppsform paminna detta släktes arter mera om de solitära getingarne än om arterna af släktet Vespa. Hufvudet och mellankroppen äro korthäriga, och bak- kroppen endast klädd med en tilltryckt sidenskimrande pube- scens. Vi äga blott en art. 1. P. biglumis L. Svart; skenben och fötter rödgula; antennernas undre sida, munskölden helt och hållet (>) eller 1 216 _ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. delvis (2), fläckar å pannan och bakom ögonen, halssköldens framkant, vinglockens bakkant, två punkter å bakryggen och två å andra ryggleden samt smala tvärband vid bakkropps- ledernas bakkant vanligen gula. 10—16 mm. — Sk.—Me- delpad; tämligen sällsynt. ; 2. Underfam. Eumeninæ. Solitära Getingar. Vära solitära getingar äro mindre och spensligare byggda än de sociala, men likna dem till färgteckningen, i det de alle- sammans äro svarta med gula eller gulhvita teckningar. Öf- verläppen är större och. bredare än hos släktet Vespa. Larverna äro bleka, hvitaktiga, sällan brandgula (Hoplo- merus). Föda: Säsom utbildade lefva vära solitära getingar af honung, som de suga i blommor. Larverna lefva däremot uteslutande af det förräd af förla- made insektlarver, som modren inlagt i larvkammaren. Lefnadssätt: I afseende på sina lefnadsvanor öfverensstämma de so- litära getingarne fullständigt med rofsteklarne. Honorna fänga nämligen och förlama med sin gadd insektlarver, som de sedan inlägga i den af dem i ordning ställda larvkammaren. Lefnadssättet är ännu okändt för flere af vära arter, men följande öfversikt, af hvad hittills blifvit kändt, bör vara af intresse. l. Öfversikt af bobyggnaden. I. Boen byggas i det fria af jord eller lera och fästas vid stenar, murar eller dylika föremål, med hvilka de till färgen nära öfverensstämma. De äro mer eller mindre halfklotformiga med en förlängning midt på öfre sidan (fig. 65). Discoelius, Eumenes. Fig. 65. Bo af II. Larvkamrarne anläggas i håligheter i jorden, i trä, : ' : Æummenes. i vassrör eller dylikt. A. Larvkamrarne utgräfvas i marken eller 1 murar. a. i los sand. Pterochilus. 8. i hard mark eller i murbruk. Hoplomerus. B. JLarvkamrarne anläggas i håligheter, i trä, i vassrör eller i stjälkar. «. Mellanväggarna mellan larvkamrarne hinnaktiga. Ancistrocerus. 8. Mellanväggarna mellan larvkamrarne byggda af lera. 1. Boets ingång stängd med en propp, som endast består af lera. Lionotus. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. I3: I; 3—6: 217 2. Boets ingang stängd af en propp, som pa ytan bestär af trdmassa och därunder af lera. Odynerus murarius och bifasciatus. 2. Ofversikt af provianteringen. Bytet utgöres af: I. Skalbaggslarver. A. Curculionidlarver af släktet PAylonomus.: Hoplomerus reniformis och | spinipes. B. Chrysomelidlarver. a. Chrysomela (Lina) populi, (tre stycken): Odynerus murarius. 8. Chrysomela (Phyllodecta) vitellinæ, (6—12 stycken): Odynerus bifasciatus. II. Fjärillarver. Æumenes,; Discoelius,; Ancistrocerus. Fiender: Många insekter lefva på de solitära getingarnes bekostnad, i det deras larver inkomma i getingens larvkammare och förtära dess förråd eller själfva getinglarven. Bland dylika fiender må anföras: "A. Guldsteklar: > I. Chrysis ignita, hos Zionotus Pubescens och andra, som bygga i tra. 2. Chrysis viridula hos Hoplomerus spinipes. | 3. Chrysis nilidula hos Odynerus murarius. B. Flugor. à 1. Anthrax sinuata hos Odynerus murarius. 2. Anthrax æthiofs hos Lionotus pubescens. Släktöfversikt. I. Bakkroppens första led med längt skaft, baktill smal med parallella sidor och genom en djup inskärning skild frän andra leden, som är minst dubbelt så bred (fig. 67). — Hane: antennernas sista led hakformigt omböjd. A. Mellantibierna i spetsen med två sporrar. Mellan- kroppen betydligt längre än bred. — Hane: anten- nernas sista led trubbig, svart. — Hona: antennerna korta, nå ej till vinglocken. 3. Discoelius. B. Mellantibierna i spetsen med blott en sporre. Mel- lankroppen rundad och kort, föga längre än bred. — Hane: antennernas sista led med skarp klolik spets, gul. — Hona: antennerna nå åtminstone till vinglocken. 4. Eumenes. 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. II. Bakkroppens första led utan långt skaft, bakåt smäning- om bredare och aldrig dubbelt så smal som andra leden (fig. 74, 75). A. Läpp-palperna mycket länga, treledade och beklädda med länga här (fig. 68). Framvingarnes yttre disk- tvärribba mynnar i andra kubitalfältets yttre hörn. Ögonviken i botten gul. Tungan mycket lång, når till bakhöfterna. 5. Pterochilus. B. Läpp-palperna korta, 4-ledade, ej långhåriga. Fram- vingarnes yttre disktvärribba mynnar i andra kubi- talfältet utanför dess midt. Ögonviken svart. Tungan kortare. 6.. Odynerus. 3. Sikt. Discoelius LATR. Framvingarnes yttre disktvärribba står vinkelrätt mot andra kubitalfältet samt inmynnar midt emellan inre disktvär- ribban och andra kubitalfältets yttre hörn. 1. D. zonalıs Panz. Svart med brungrå, utstäende be- häring; första och andra bakkroppslederna med smalt, gult tvär- band i bakkanten; munskölden med framkanten (9) eller en rund fläck (>) gula; stundom äfven nagra andra gula punkter eller streck; fötter brunaktiga, 10—15 mm. — Sk.—Lapl.; i skogstrakter; s. Säges hygga fria bon af lera och insamla pyralidlarver. 4. Slkt. Eumenes LATR. Framvingarnes yttre disktvärribba stär snedt mot andra kubitalfältet och inmynnar nära dess yttre hörn. Äfven af detta släkte äga vi blott en, mycket föränderlig art. 1. Eumenes coarctata L. Svart, groft punkterad med ut- ” spärrad gulbrun behåring; vanligen med följande gula teckningar: en fläck å pannan mellan antennerna, ett streck å halssköl- den, vinglockens kant, två streck eller punkter å bakryggen, en punkt å hvardera sidan af efterryggen upptill, första och andra ryggledens bakkant, två små fläckar å andra ryggleden AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3—6. 219 före midten, skenben och fötter delvis gula; hos hanen äro dess- utom antennernas sista led, en större eller mindre del af mun- skölden samt ett streck a antennskaftet gula. Hos hufvud- formen är andra bakkroppsleden beklädd med tydliga uppräta hår, hos var. pomiformis endast med en fin tilltryckt pube- scens. 11—14 mm. — Sk.—norra Upl. Bygger halfklotformiga, enrummiga bon af lera (fig. 65) och insamlar larver af mätare och smäfjärilar. Boen fästas vid stenar, stjälkar eller stammar, Fig. 66. Hufvud af Fig. 67. Bakkropp af Eumenes Eumenes sedt framifrån. sedd ofvanifrån. 5. Slkt. Pterochilus Kruc. Halsskölden med tydliga, skarpa sidohörn. Mellanryggen utan längsfåror. Efterryggen med midtfåra och afrundade sidor. Första bakkropps- leden ofvan afrundad, kullrig och slät (utan tvär- list). Fig. 68. Läpp- : palp af Diero- Hanens antenner i spetsen spiralformigt in- chilus. rullade. 1. P. phaleratus Panz. Hufvudet kortharigt, kroppen i Ofrigt nästan naken; svart, en punkt mellan antennerna, ett streck i ögonviken, en punkt bakom ögonen, vinglocken, en flack under vinglocken, två streck 4 bakryggen samt första— fjärde eller femte ryggledens bakkant vanligen gula; läpp-palper och ben rödgula; hôfter, lärringar och larens rot svarta. 8 mm. — Sk., OL; s. Bygger kolonivis i sandmarker; byte okändt. to ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 6. Slkt. Odynerus Larr. De 4-ledade, nakna läpp-palperna äro kortare an den tva- klufna tungan. ; Detta artrika släkte uppdelas ofta i flera särskilda släkten, hvilka har endast upptagas såsom undersläkten. _Dessa un- dersläkten synas dock vara ganska naturliga, enär arterna, så vidt hittills är kändt, äfven öfverensstämma med afseende på lefnadssättet. Flera af våra arters lefnadssätt är dock tyvärr ännu okändt. i Öfversikt af undersläkten och arter. 1. Hanar. Antennerna i spetsen spiralformigt inrullade (fig. 69); sista leden plattad, trubbig. Bakkroppens första ryggled slät, utan tvärlist. — Munskölden gul med djupt urringad framkant. Antennskaftet under gult. Bak- kroppen ofvan med 5—6 smala gula tvärband. Mandiblerna, utom i spetsen, gula. Halssköldens ryggkant med gult tvärstreck. — Undersläktet Hoplomerus WESTW. > A. Mellanhöfterna på insidan samt kinderna i bakre hörnet med en lång, gul tagg. Bakryggen med gult streck. 1. O. reniformis. B. Mellanhôfter och kinder oväpnade. Bakryggen svart. «, Mellanbenens lar på undre sidan med tre tänder och två djupa inskärningar mellan dem (fig. 70); deras skenben i nedre delen starkt utvidgade på insidan. Antennlederna 2—7 under rédgula. - 1. Mellanlarens andra tand i spetsen tvär; mellantibiernas ut- vidgning med böjd profil (fig. 70 a). Antennernas inrullade spets svart. 2. O. spinipes. 2. Mellanlärens andra tand ej tvärhuggen; mellantibiernas ut- vidgning med vinkligt böjd profil (fig. 70 b). Antennernas inrullade spets delvis gul. 3. O. melanocephalus. 8. Mellanbenens lår utan tänder; deras skenben af vanlig form. Antennleder 2—7 svarta. 4. O. lœvipes. Antennerna ej spiralformigt inrullade i spetsen; deras sista led trind: Efterryggen baktill med två tydligt begränsade fält i midten. A. Antennernas sista led smal, spetsig, klolik och inslagen mot den elfte leden (fig. 71). «. Bakkroppens första ryggled slät, utan tvärlist. — Undersläktet Lionotus Sauss. — Munskölden gul. Antennskaftet på undre sidan med gult streck. Pannan med en gul fläck ofvan anten- nerna. “+ TPE AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3—6. 220 +e. - Efterryggens skarpa sidokant utlöper upptill i en lang tand, som genom en djup inskärning är skild fran bakryggen (fig. 72). Antennernas sista tillbakaböjda led när till petsen af nionde leden (fig. 71). Bakryggen med skarpt tandad tvärlist. Mellan- och bakfötterna brungula med sista leden svartaktig. Skenbenen, åtminstone på framsidan, citrongula. Bakkroppen ofvan med 4—5 gula tvärband. Mellanhöfter gula. 1. Munsköldens framkant med grund, ej halfcirkelformig inskärning. a. Mandiblerna vid roten med en liten trekantig gul fläck, som ej når till midten. Bakkroppens andra bukled vanligen med fullständigt gult tvärband. Bakryggen med gult tvärstreck. 5. O. pubescens. b. Mandiblerna till nära spetsen gula. Bakkroppens andra bukled endast med en trekantig gul flick pa hvardera sidan. Bakryggen oftast svart. 6. O. tomentosus. 2. Munskéldens framkant med mycket bred och djup, mer än halfcirkelformig inskärning i spetsen och långa, tagg- lika sidohörn. Fötterna gula. 7. O. clypealas. Efterryggens sidokant är upptill fôga tydlig eller saknas alldeles och har aldrig någon tand invid bakryggen. Bak- kroppen ofvan endast med 2—3 SER tvärband. Bakryg- sens kant ej tandad. Bakkroppen ofvan med tre gula tvärband. Spetsen af antennernas sista, tillbakaböjda led när knappt till roten af tionde leden. Ögonviken nedtill gul. SION tAseS- Bakkroppen ofvan endast med tvä ljusa tvärband. Spet- sen af antennernas sista led när endast till roten af elfte leden. Ögonviken svart. 00 1. Vinglocken ej enfärgadt svarta. Bakkroppens tvär- band hvitaktiga. Hufvud och mellankropp utan längre här, endast fint pubescenta. a. Vinglocken i kanten mer eller mindre bredt gula. Munskölden nästan helt och hället gul med smal och djup inskärning. 9. O. minutus. b. Vinglocken enfärgade, rostbruna. Munskölden med svarta kanter, i spetsen bredt, men grundt urringad. 10. 0. picticrus. 2. Vinglocken enfärgade, svarta. Bakkroppens tvär- band lifligt gula. Mellankroppen enfärgad, svart. N N \ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Halsskôldens sidohörn skarpa, tandlika. Anten- nerna pa undre sidan rüdgula. Hufvud och mel- lankropp med ganska lang, mjuk behäring. 11. ©. xanthomelas. Bakkroppens första ryggled med en tydlig tvärlist (fig. 74, 75). Spet- sen à antennernas sista led når högst till II:e ledens rot. — Un- dersläktet Ancistrocerus WESM. — Munskölden och öfverläppen van- ligen enfärgade, gula. Antennskaftet under gult. *. Bakkroppens andra bukled visar sig, sedd från sidan, närmast tvärfåran tydligt kullrig eller stupar nästan lodrätt mot tvärfåran (fig. 73.a, b) 8. SS. Andra bukleden bildar mot tvärfäran en skarp, nästan lodrät afsats (fig. 7 a), men är i öfrigt nästan alldeles plan. Bak- kroppen ofvan med (4—) 5—6, under med 3—-5 gula tvär- band. Skenben och fötter gula; framtibierna med en svart fläck pa baksidan. Antennlederna 2—12 under rödbruna. 1. Munskölden i spetsen med en grund inskärning, som är bredare än djup. 12. O. callosus. 2. Munskölden i spetsen med en djup, halfelliptisk inskär- ning, som är djupare än bred. Mandiblernas innersta tand genom en bred inskärning skild frän den andra tanden. 13. .O. excisus- Andra bukleden mot tvärfäran kullrigt afrundad, men ej tvärt stupande (fig. 73 b). 9. Bakryggens och efterryggens sidor samt efterryggens midtfält matta, mer eller mindre strimmiga eller rynkiga. 1. Bakkroppen ofvan med 5—6 gula tvärband. a. Bakkroppen under med 1—2 gula tvärband. Antenner under endast i spetsen rôdgula. Bak- låren åtminstone i yttre tredjedelen (röd)gula. 14. 0. oviventris. b. Bakkroppen under med 3—4 gula tvärband. Antennerna längs hela undre sidan rödgula. Baklåren ända till den yttersta gula spetsen svarta. 17. O. parietinus. 2. Bakkroppen ofvan endast med (2—)3(—4) ljusa tvärband. a a. Mellankroppen kortare, ej dubbelt sä lang som bred. Skenbenen enfärgade gula, endast framtibierna med en svart punkt pa baksidan. Bakkroppens tvärband hvitgula. 15. O. frimarginatus. b. Mellankroppen smal, dubbelt så lång som bred. Skenbenen gula, de främre med ett brunt streck . på baksidan och baktibierna på utsidan vid roten ++ AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6. 223 svartaktiga samt i spetsen mer eller mindre svarta. Bakkroppens tvärband rent gula. 16. O. trifasciatus. a Bakryggens och efterryggens sidor samt efterryggens midtfält glänsande, nästan glatta. Skenben (ätminstone på utsidan) och fötter citrongula. Bakkroppen ofvan med 4—5 gula tvärband. 18. O. antilope. Bakkroppens andra bukled är, dä den ses från sidan, ända fram till tvärfåran fullkomligt plan eller nästan något konkav; vid tvärfårans bakre sida finnes alltså intet spår af någon kant eller upphöjning (fig. 73 ce). Mandiblerna till största delen gula. Halssköldens ryggkant med gult tvärband. §. Bakkroppen ofvan med 4—6, under med 2—5 gula tvär- band. Halssköldens sidohörn tagglika. 1. Efterryggens midtfält fint och otydligt strimmigt. För- sta ryggledens tvärlist i midten med tydlig, vinklig in- skärning. Bakkroppen ofvan med 5—6, under med 3—5 gula tvärband. Skenben vanligen enfärgade citrongula. 19. O. parietum. D Efterryggens midtfält tydligt strimmigt. Första ryggle- dens tvärlist i midten ej, eller endast grundt och bäg- formigt utskuren. a. Bakkroppen ofvan med (4—)5 under med 2—4 gula tvärband. Munskölden strax bakom inskär- ningen med en tydlig fördjupning. Skutellen ofta med två gula punkter. Skenben enfärgade gula. \ 20. O. claripennis. b. Bakkroppen ofvan med 4, under med 1—2 gula tvärband. Munskölden utan fördjupning bakom in- skärningen. Skutellen enfärgad, svart. Åtminstone de främsta skenbenen med en svart fläck på bak- sidan. 21. 0. pictipes. §§. Bakkroppen ofvan med 3, under med ett gult tvärband. Halssköldens sidohörn korta, trubbiga. 22. O, gazella. Antennernas sista led tjock och trubbig (fig. 76), ej omböjd mot de föregående; de 4 eller 5 sista lederna med en upphöjd linie på undersidan. Mellanryggen med tydliga och nästan fullständiga längs- fåror. Mellankroppen lång och smal. Bakkroppens första ryggled med tydlig längsfåra i midten och vanligen äfven med tydlig tvär- list. — Undersläktet Odynerus. a. Antennernas sista led kägelformig, betydligt längre än bred (fig. 76 a) och ej kortare än näst sista leden; deras första led knappt längre än den tredje. Första ryggledens tvärlist på grund af den grofva punkteringen ganska otydlig. Bakkroppen ofvan med 4—5 gula tvärband. Munskölden gul med svarta kanter och 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRITF 1905. ofta äfven med tvä svarta punkter. Mandibler ofvan med en gul- fläck. Antennskaftet vanligen under gult. 23. O. murarius. B. Antennernas sista led trubbig, ej längre än bred (fig. 76 b), kortare än näst sista leden; den första betydligt längre än den tredje. Första ryggledens tvärlist fullt tydlig. +, Första ryggledens tvärlist belägen ungefär vid ryggledens midt. Munskölden gul med svarta kanter. Skenben gula och svarta. °, Bakkroppen ofvan med 3—6 gula tvärband. 1. Halsskölden enfärgad svart eller endast med två, gula punkter; dess sidohörn föga utstående. Anten- nernas sista led svart, lederna 9—13 på undre sidan med en upphöjd gul linie. a. Bakkroppens andra och tredje ryggled tätt och delvis mycket groft punkterade. Antennskaftet på undre sidan med en gul punkt. ï 24. O. crassicornis. b. Bakkroppens andra ryggled i bakre hälften samt tredje ryggleden fint och otydligt punkterade. Antennskaftet enfärgadt, svart. 25. O. swecieus. 2. Halsssköldens ryggkant på hvardera sidan med en trekantig gul fläck; dess sidohörn skarpa, tagglika. Antennernas sista led åtminstone på undre sidan rödgul. 27. O. gracilis. °°. Bakkroppen ofvan endast med två gula tvärband. An- tennernas sista led mycket liten, knölformig, rödgul. Halsskölden svart utan gula fläckar. 26. O. bifasciatus. **, Första ryggledens tvärlist belägen långt framom ledens midt. Mellankroppen enfärgad svart. Bakkroppen ofvan med tre (eller två) ljusa tvärband. Antennskaft enfärgadt, svart. Munskölden vanligen gul i midten. I. Bakkroppens ljusa tvärband gula. Baktibierna vid roten ljusa. Antennernas sista led åtminstone på undre sidan rödgul. 28. O. angustatus- 2. Bakkroppens tvärband hvitaktiga. Baktibierna ända till roten svartaktiga. Antennernas sista led svart. 29. O. fuscipes. 2. Honor. I. Bakkroppens första ryggled slät, utan tvärlist, aldrig mycket groft punk- terad. Mellanryggen utan tydliga längsfäror, kort. A. Efterryggens sidokanter afrundade. Hjässan slät utan grop bakom punktögonen. — Undersläktet Æoplomerus. — Bakkroppen ofvan med 4—5 ljusa tvärband. Halsskölden med gult tvärstreck. «@. Munskölden med tvär eller grundt urringad spets. II. AURIVILLIUS SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6. 225 Munskölden vid roten med ett gult tvärband eHer med två gula fläckar. Bakryggen med gult streck. Efterryggen van- ligen med en gul flick upptill på hvardera sidan. Lärens yttre hälft, skenben och fötter rödgula, enfärgade. Antenn- skaftet under gult. I. O. reniformis. * **. Munskôlden enfärgad, svart. Efterryggen utan gula fläckar. Bakryggen svart. 1. Hufvud, mellankropp och första ryggled med svart eller mörkbrun behåring. Låren ända till spetsen svarta; skenben gula med svarta teckningar. Antennskaftet van- ligen svart. Bakkroppens tvärband gula. 2. O. spinipes. to Hufvud, mellankropp och första ryggled med gra be- häring. Lärens yttre del, skenben och fötter enfärgade, rôdgula. Antennskaftets undre sida rödgul. Bakkrop- pens tvärband blekgula. 3. ©. melanocephalus. 8. Munskölden i spetsen djupt, halfcirkelformigt urringad. Lärens spets, skenben och fötter rödgula. Bakkroppen ofvan med 3—4 blekgula tvärband. 4. 0. levipes. Efterryggen med tydliga, vanligen skarpa sidokanter. Hjässan med en tydlig fördjupning i midten bakom punktögonen. — Undersläktet Lionotus. «. Hjässans grop stor, tätt filthärig. Bakkroppen ofvan med (3—) 4 gula tvärband. Halsskölden med gult tvärstreck. - >. Skenben och fötter svarta eller svartbruna. 5: O. pubescens. ++, Skenben och fötter helt eller delvis rödbruna. 6. O. tomentosus. 8. Hjässans grop naken. +. Bakkroppen ofvan med tre gula tvärband. 8. O. trists. ++, Bakkroppen ofvan endast med två ljusa tvärband. Skenben och fötter rödbruna. I. Vinglocken ljusa. Bakkroppens tvärband hvitaktiga. a. Vinglocken med bred gul kant. Halsskölden med två gula punkter. 9. O. minutus. b. Vinglocken enfirgade, rostbruna. Halsskölden en- färgad, svart. 10. O. pictecrus. _2. Vinglocken svarta. Bakkroppens tvärband rent gula. 11. O. xanthomelas. Bakkroppens första ryggled med en tydlig tvärlist (fig. 74, 75) eller nä- gon gång så groft och rynkigt punkterad, att tvärlisten blir otydlig. A: Mellanryggen med otydliga och ofullständiga längsfäror (de nå ej till midten); dess punktering grof och likformig d. v. s. alla punkter nästan lika stora. — Undersläktet Ancistrocerus. Enrtomol, Tıdskr. Årg, 26, H. 4 (1905). I5 D iS) [ON ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Bakkroppens andra bukled visar sig sedd från sidan, närmast tvärfäran tydligt kullrig eller tvärt stupande (fig. 73 a, b). 8. un un Andra bukleden bildar mot tvärfäran en skarp, nästan lodrät afsats (fig. 73 a). Bakkroppen ofvan med 4 gula tvärband. Skenben citrongula med eller utan svarta teckningar. Fötter gulbruna. Munskölden vanligen enfärgad, svart. Antenn- skaftet under gult eller rödbrunt. 1. Munskôlden med nästan tvär spets. 12. O. callosus. 2. Munskülden med tydligt, nästan vinkligt utskuren spets. 13 110. 22623208. Andra bukleden mot tvärfäran kullrigt afrundad, men ej tvärt stupande (fig. 73 b). o. Bakryggens och efterryggens sidor samt efterryggens ER midtfält matta, mer eller mindre strimmiga eller rynkiga. | 1. Bakkroppen ofvan med 5—6 gula tvärband. Hals- sköldens ryggkant vanligen med gult streck eller gula fläckar. Bakkroppen under med 1—3 gula tvär- band. Skutellen och mellanbröstets sidor under vin- — garne ej sällan med gula fläckar. a. Skenben, fötter och lärens yttersta fjärdedel gul- bruna. Antenner och munsköld enfärgade svarta. Första ryggledens gula tvärband jämnbredt, ej utvidgadt pa sidorna. 14. O. oviventris. b. Skenben åtminstone på utsidan citrongula. Fötter ofvan svartaktiga, under rödbruna. Laren en- dast i yttersta spetsen ljusa. Antennskaftet under gult, lederna 2—12 under rödbruna. Munsköl- den nästan alltid med gula fläckar. Första rygg- ledens tvärband vanligen på hvardera sidan starkt utvidgadt. 17.2200: parielinus. to Bakkroppen ofvan endasf med 2—3 (—4), under med 1—2 ljusa tvärband. Halssköldens ryggkant vanligen med gult tvärband. Munskölden svart, sällan med 2—4 små gula fläckar. Fötter rödbruna. Antenner svarta, endast skaftet på undre sidan mot spetsen gult. a. Skenben rödbruna; de bakersta ej svarta vid roten. Mellankroppen föga längre än bred. 15. O. trimarginatus. b. Skenben åtminstone delvis rent gula, de bakersta på utsidan vid roten svarta. Mellankroppen dub- belt så lång som bred. 16. O. trifasciatus. 03. Bakryggens och efterryggens sidor samt efterryggens midtfält glänsande, ej eller endast glest punkterade. An- tennerna längs hela undre sidan gulbruna. Bakkroppen AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3—6. 227 ofvan med (3—)4, under med I gult tvärband. Sken- benen åtminstone på utsidan gula, de bakre vid roten svarta. Fötter svartaktiga. Munskölden vid roten med två gula fläckar. 18. O. antilope. ++. Bakkroppens andra bukled är sedd fran sidan ända ifrån tvär- fåran alldeles plan eller nästan något konkav; vid tvärfårans bakre sida finnes alltså intet spår af någon kant eller upphöj- ning (fig. 73 c). Tvärfårans lister helt korta. Antennskaftet under gult. Fötterna rödbruna. ©. Bakkroppen ofvan med 4—6 gula tvärband. Skenben åt- minstone delvis rent gula. I. Första ryggledens tvärlist i midten med en djup, spets- vinklig, skarpt begränsad inskärning. Bakkroppen ofvan med 5 gula tvärband; det första ät hvardera sidan smä- ningom (d. v. s. bägformigt) utvidgadt. Efterryggens sidor och midtfält ej eller otydligt strimmiga. Antenn- lederna 2—12 under brungula. Munskölden med gula fläckar. 19. O. parzetum. 2. Första ryggledens tvärlist utan eller med en obetydlig inskärning i midten. Tvärbandet 4 första ryggleden på hvardera sidan plötsligt, nästan rätvinkligt utvidgadt. Efterryggens sidor och midtfält fint men tydligt strim- miga. Munskölden enfärgad, svart eller med gula fläckar. a. Bakkroppen ofvan med 5 gula tvärband och en gul flick à sjätte leden. Antennlederna 2—12 enfär- gade, svarta. 20. O. daripennis. b. Bakkroppen ofvan endast med 4 gula tvärband. Ät- minstone de sista antennlederna under rödbruna. 21. O. paictipes. 00. Bakkroppen ofvan endast med 3 gula tvärband. Munsköl- den svart. Skenben rödbruna. 22. O. gazella. Mellanryggen med tydliga och fullständiga längsfäror, glänsande; dess punktering olikformig, dels bestäende af större, glest ställda punkter, dels af helt små punkter mellan de stora. Hjässan bakom punktögonen med två håriga gropar. — Undersläktet Odynerus. «. Hjässans gropar stora, mycket större än punktögonen, tätt svart- håriga. Antenner svarta. Munskölden vanligen med gult tvär- band vid roten. Bakkroppen ofvan med 4—5 gula tvärband. Första ryggledens tvärlist ganska otydlig. 23. O. murarius. 8. Hjässans gropar små, ej större än punktögonen. Första ryggle- dens tvärlist tydlig. +. Första ryggledens tvärlist belägen ungefär vid ledens midt. 8. Halssköldens sidohörn ej tagglika. Antenner enfärgade, svarta. 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 1. Bakkroppens första ryggled tydligt hårig. Bakkrop- pen med 3 gula tvärband (& 1:a, 2:a och 4:e leden), sällan med gult band äfven à tredje leden. Hals- sköldens ryggkant på hvardera sidan med en gul fläck. a. Bakkroppens ryggleder 3—5 groft punkterade. Skenben åtminstone delvis rent gula. Munsköl- den vid roten med en stor gul fläck. 24. 0. crassicornis. b. Bakkroppens ryggleder 3—5 fint punkterade. Skenben rödbruna med svarta teckningar. Mun- skölden enfärgad, svart eller endast med två gula punkter. 25. ©. suecicus. 2. Bakkroppens första ryggled nästan naken. Bak- kroppen ofvan endast med två gula tvärband, sällan äfven med ett tvärband ä fjärde leden, men aldrig med något å den tredje, under med -ett gult tvär- band. Efterryggens midtfält glänsande, nästan slätt: _ Halsskölden svart utan gula fläckar. Skenben rüd- bruna och svarta. 26. O. bifasciatus. §§. Halssköldens sidohörn utdragna, hvassa, tagglika. An- tennskaftet under gult eller ätminstone med en gul punkt. Munskölden med en stor gul fläck vid roten. Halsskölden på hvardera sidan med en stor, gul fläck. Mellanbröstet med en gul fläck under vingarna. Bak- kroppen ofvan med 3—4 gula tvärband. Skutellen ofta med gul teckning. 27. O. graalis. ++ Första ryggledens tvärlist belägen långt framom ledens midt. Munskölden enfärgad, svart. - Bakkroppen ofvan med tre ljusa tvärband. Antenner svarta. s 1. Bakkroppens tvärband gula. Skenben åtminstone vid roten gula. Hufvud och mellankropp med flera eller färre gula teckningar. 28. O. angustatus. 2. Bakkroppens.tvärband nästan hvita. Skenben och fütter enfärgade, svartbruna. Hufvud och mellankropp enfär- gade, svarta. 29, 0. fuscipes. 1. ©. reniformis Guer. Båda könen vanligen med en gul fläck under vingarne och en ä hvardera sidan af efter- ryggen upptill. 8—12 mm. — Sk.—Medelp. Bygger i härd lermark och uppfür öfver ingängen till rören gallerlikt genombrutna, böjda rör af små lerklumpar; dessa rör äro så sköra, att de förstöras vid hvarje regnskur, men förnyas snart igen af stekeln. Infängar små vifvellarver till föda åt sina larver. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. >» 13: I; 3—6. 229 2. O. spinipes L. Bakkrop- pens gula tvärband smala, jämnbre- da. 8— 12 °’mm.. =. Sk--Lplia. Bygger säsom föregäende art. Insamlar larver af vifvelsläktet /’v/onomus, isynnerhet af Ph. polygoni, 7—17 stycken i hvarje kam- mare allt efter deras storlek. Säsom parasiter hos denna art lefva Chrysis viridula L. och Fig. 69. Odynerus spinipes Hedychrum roseum. L. Hane. 3. ©. melanocephalus Gur. Andra ryggledens tvär- band på sidorna utvidgadt. S—12 mm. — Sk.—Upl. Uppgifves bygga i björnbärsstjälkar. 4. O. levipes SHUCK. .8—10 mm. — Sk.—Sm.; Gotl.; s. Bygger celler af sand och lera i stjälkar af. björn- bär, fläder m. m. Insamlar larver af Phytonomus. 5. ©. pubescens ‘THOMS, Bakryggen vanligen med gult tvär- streck. 10—15 mm. ask -Eapl.; a. a. b. Bygger 1 träväggar och ; ; ETES ANS Fig. 70. Mellanben af tillstänger ingangen med en propp af lera. Infängar a. Odynerus spinipes IL. larver af vecklarefjärilar. b. » melanocephalus GMEL. 6. O. tomentosus Toms. Hufvudets och mellankrop- pens behäring längre än hos föregäende art. Bakryggen oftast enfärgad, svart. 10—15 mm. — Sk.—Lapl. Lefnadssätt okändt. 7. O. clypealis Tuons. Hufvudet och mellankroppen med tät, men fin, grähvit be- häring. Honan okänd. 10 mm.:— Sk.—Upl.; s. Fig.-71. Odynerus pubescens THOMS. Lefnadssätt okändt. Hanens antenn. 230 EIN Fig. 72. » Del af bak- ryggen och efterrryg- gen hos Odynerus pu- descens. Till venster synes bakryggen med sin sågade kant, till höger efterryggens länga sidotagg. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 8. O. tristis THoms. _Hufvud och mel- lankropp med tät, gräaktig behäring. Ha- nens munsköld i spetsen ganska djupt ur- 10 mm. — Sk.; s. Lefnadssätt okändt. 9220, THons.). ringad. minutus Faër. (dentisguama ). Halssköldens ryggkant med två gula fläckar. 6—8 mm. — Sk.—Gl.;'s. Lefnadssätt okändt. 10. ©. picticrus Tuoms. Halsskölden enfärgad, svart. 7—8 mm.:-— Sm., Og., Upl.; Gl.; s. Säges bygga i torra trädstammar. ES OO: kropp mjukhäriga. Fig. 73. Bakkrop- pens första och andra led hos: a. Odyrerus callosus THOMS. 6b. Odynerus pariett- nus L. c. Odynerus — parie- tum I. Andra olika profil hos de tre bukledens arterna synes tydligt o på figurerna. xanthomelas H. SCHxrr. Hufvud och mellan- 6 mm. — Og. (HAGLUND); s. 12. ©. callosus Tous. Halssköldens ryggkant med ett gult, stundom i midten af- brutet tvärband. Första ryggledens gula tvärband än jämnbredt, än mycket starkt och nästan rätvinkligt utvidgadt å hvardera sidan. 8—12 mm. — Sk.—Upl. Anträffad med larv af frostmätaren (Cheimatobia); lefnadssätt 1 öfrigt okändt. 13. O. excisus THoms. Mycket lik före- gående art och endast skild genom de i öf- versikten upptagna kännetecknen. En ännu föga känd art. 8—12 mm. — Sk.—Stockh.; s. Lefnadssätt okändt. 14. lankropp samt de första bakkroppslederna med ganska lång, grå behåring (fig. 74). 8—13 mm. — Sk.—Lapl. Lefnadssätt okändt. 15. ©. trimarginatus mm. — Sk.—Lapl. Lefnadssätt okändt. ZETT; 16. O. trifasciatus FaBr. Smalare och smärtare till kroppsformen samt mindre hå- O. oviventris Wesm. Hufvud, mel- 142% AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3-6. : 231 rig an Ofriga arter af undersläktet Ancıstro- cerus (fig. 75). 6—11 mm. — Sk.—Lpl.; a. Lefnadssätt okändt. / 17. O. parietinus L. 9—15 mm. — | | Sk.—Upl: N pi Lefnadssätt okändt. No 18. ©. antilope Paxz. Halssköldens —E ryggkant vanligen med två gula fläckar. Fig. 74. Bakkropp af Dr mm. —: Sk —Lapl. Odynerus oviventris Lefnadssätt okändt. En, 19. ©. parictum L. 10—14 mm. — ER Sk.—Lapl.; a. [ Insamlar larver af smäfjärilar och bygger i alle- handa förut färdiga, till storleken passande rör och | häligheter; cellernas mellanväggar hinnaktiga. 20. ©. claripennis THoms. 9—14 mm. SZ — Sk.—Dalarne. Fig. 75. Bakkropp af Lefnadssätt okändt. Odynerus trifasciatus. 21. O. pictipes Tous. 8—12 mm. — Farr. Första ledens Sk.—Ög. z fina tvärlist synes tyd- à = = ligt i bad: Lefnadssätt okändt. gt i båda figurerna. 22, O.: gazella Panz. 8—12 mm. —Öl.; s. Lefnadssätt okändt. 23. O. murarius L. Halssköldens ryggkant hos honan alltid, hos hanen ofta med +två gula fläckar; skenben gula med svarta teckningar; fötter guia—gulbruna. 10—15 mm. — Sk.—Upl.; endast i barrskogstrakter. Insamlar larver af Chrysomela . \ 33 2 : Er = i 2% (Lina) PU: bygger i trä eller i vass- EN K rör och atskiljer cellerna med mellan- N : väggar af lera, bekläder den yttersta ler- proppens yta med trämassa. 24. * ©. crassicornis Paz. 10—15 mm. — Sk.—Ög.; s. Lefnadssätt okändt. a, b. 25. O. suecicus Sauss. (levi- ventris Tuoms.). 8—14 mm. — antenn hos Vg., Ol., Lapl.; S. a. O. murarius L. Lefnadssätt okändt. b. ©. crassicornis PANZ. Fig. 76. Spetsen af hanens . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. i>) ies) to 26. O. bifasciatus L. (allobrogus Sauss.). 8—12 mm. — Sk.—Lapl. ) i Insamlar larver af Phyllodecta vulgatissima och vitelline,; bygger i vass- rör och belägger liksom ©. 227arius lerproppens yta med träspänor. 27. ©. gracilis Bruxy. (elegans THomMs.). 8—12 mm. SKU på, Lefnadssätt okändt. 28. O. angustatus Zevy. 6—10 mm. — Sk.—Lpl.; a. Lefnadssätt okändt. 29. O. fuscipes H. Sch. 6—8 mm. — OL, Ög., Upl.; s. Lefnadssätt okändt. FJÄRDE FAMILJEN. DOLKSTEKLAR. SCOLIID/E. Ogon längsträckta och rätt stora; kinderna darfore mycket korta. Punktögon tre, ställda i en rät- eller spetsvinklig tri- angel. Mandiblerna smala, böjda, spetsiga, sikelformiga och utan tänder på insidan. Antennerna äro kraftigt byggda. Halssköldens sidohörn nå liksom hos getingarne ända till vinglocken, men dess bakkant är ej så djupt urringad som hos dessa, hvarigenom halsskölden blir bredare i midten och stundom lika lång som mellanryggen. Efterryggen är väl ut- bildad och ganska långsträckt samt består af en främre våg- rät del och en nästan lodrätt stupande bakre del. Mellan- bröstet är ovanligt bredt och mellanhöfterna därföre långt åt- skilda. Framvingarne äro ej veckade på längden, hafva ett radialfält samt 2—3 kubitalfält; vingmärket är litet eller saknas. Bakvingarne med stor rotflik. Benen äro utvecklade till gräf- ben; lar och skenben äro korta och tjocka, fötterna långa och spensliga; skenben och fötter äro åtminstone hos honan be- väpnade med kraftiga taggar. Bakkroppens andra bukled skiljes från den första genom en mycket djup tvärfåra och äfven ofvan mellan första och andra ryggleden finnes en tyd- « AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3—6. 233 lig, ehuru grund tvärintryckning. Kroppen är oftast ända ut pä fötterna beklädd med grofva, borstlika här. Dolksteklarne tillhöra hufvudsakligen varmare länder och äro hos oss endast företrädda af tre arter. Hane: Antenner med 13 leder, deras första led kortare än hos honan. Bakkroppen bestär af 7 synliga leder. Krop- pen är mindre härig samt benen spensligare och mindre tag- giga än hos honan. Hona: Antenner med 12 leder. Bakkroppen bestär af 6 synliga leder. Benen äro groft byggda och starkt taggiga. Larverna äro bleka, hvitaktiga och lefva på i jorden före- kommande skallbaggslarver. Föda: Dolksteklarne lefva såsom utbildade af honung och träffas där- före, isynnerhet hanarne, på blommor. Lefnadssätt: Dolksteklarnes larver lefva liksom rofsteklarnes af andra insektlarver, hvilka blifvit förlamade af stekelhonan. Dolksteklarnes honor bygga dock inga bon, hvaruti de förlamade larverna inläggas, utan gräfva sig i stället ned i jorden, där de uppsöka sitt byte, förlama det och lägga ett ägg på detsamma. Benens utbildning till kraftiga gräfben står således i sam- band med detta lefnadssätt. Sa vidt kändt är, angripa dolksteklarne endast larver af den stora skalbaggsfamiljen Scarabezide. Öfverensstämmelsen i gräf- benens byggnad hos dolksteklarne och hos vissa Scarabæider, t. ex. tordyf- larne, är i hög grad anmärkningsvärd. Litteratur: THOMSON. Hymenoptera Scandinaviæ T. III. p. 122—126. 1874. FABRE, H. Souvenirs entomologiques. 3. p. I—69. 1886; 4. p. 234244. 1891: Släktöfversikt. A. Ögon hela, utan inskärning på insidan. Framvingarne med två diskfält samt ett eller två kubitalfält, som äro af vanlig form (fig. 77). Halssköldens sidor samt mellan- bröstets framsida med en glänsande fördjupning, hvaruti frambenen kunna inläggas. Vingmärke tydligt. 1. 7iphia. B. Ögonen på insidan ofvan midten med en stor och djup inskärning. Framvingarne med blott ett diskfält, men två smala, snedt liggande kubitalfält och litet, oregelbundet ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. tN [#2] 5 radialfalt (fig. 78). Mellankroppens sidor utan fördjup- ning framtill för frambenens upptagande. Vingmärke saknas. 2. Scoha. | Sikt. Tiphia Farr. Halsskölden stor, baktill grundt urringad. Antennernas första led hos honan med ett knippe borst nära spetsen; sista leden hos hanen trubbig och kort, Knappt , längre än näst sista leden, hos honan spet- ” sig och mycket längre än näst sista leden. Efterryggen ofvan i midten med tre fina längsgående åsar. Bakkroppens sista buk- led hos hanen med en uppåtböjd tagg. Fig. 77. Ziphia femo- Framvingarnas radialfalt och stundom äfven vata Fanr. Hona. "> deras yttre kubitalfält hos honan öppet i spetsen. Kroppen är glänsande, svart med gles, men rätt grof punktering. 1. 7. femorata Farr. Stôrre; de bakre benen hos honan alltid, hos hanen sällan brunröda; hanens första ryg gg- led på midten med en tydlig tvärlist. 7—13 mm. — Sk. ope Lefver troligen på larven af pingborren (Rhizotrogus solstitialis). 2. T. minuta Lixp. Mindre; alla benen hos båda könen svarta; hanens första ryggled utan tvärlist. S—6 mm. — Sk.—Og., Veg. Lefnadssiitt okändt. > SIkt. Scolia Farr. Halsskölden baktill djupt, halfcirkelformigt urringad. An- tennernas sista led hos bäda könen med tvärhuggen spets. Efterryggen ofvan med tva längsgäende faror. Bakkroppens sista bukled hos hanen med tre långa, nästan raka taggar. Framvingarnes radialfalt och kubitalfalt af mycket oregelbun- den form, alltid fullstandigt slutna (fig. 78). 1. S. unifasciata Cyr. Svart, groft punkterad och ganska. tätt borstharig; bakkroppens tredje ryggled med ett bredt gult tvärband, den andra enfärgad svart eller med 1—2 gula AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 3 —6. 235 fläckar; framvingarne isynnerhet vid fram- kanten brunskuggade, vingribbor gulbruna. 17—20 mm. — Hall.: Särö (WESTRING); S. — Lefnadssätt okändt. Förekomsten hos oss af denna, annars endast i Medelhafsländerna funna art, Fig. 78. Framvinge är -af synnerligt stort intresse (fr ScHövEn, Ent. af en Scola. Tidskr. 9. p. 109—118. 1888). FEMTE FAMILIEN. = SPINDELSTEKLAR. MUTILLID/:. Ögon jämförelsevis smä, korta, rundade; kinderna därför oftast långa. Mandiblerna i spetsen med 2—3 tänder. Hals- sköldens sidohörn nå hos hanen fullständigt upp till de stora vinglocken; dess bakkant är vinkligt eller bågformigt urringad. Efterryggen tämligen kort. Framvingar ej veckade, försedda med 2—3 kubitalfält. Bakkroppens andra bukled genom en djup tvärfåra skild från första leden. Hanar: Vingade; antenner 13-ledade, långa. Bakkroppen består af 7 synliga leder. Honor: Ovingade, mycket lika myror, från hvilka de dock genast skiljas genom första bakkroppsleden, som är af vanlig form. Antenner 12-ledade, på torra exemplar vanligen mer eller mindre inrullade. Bakkroppen består af 6 synliga leder. Äfven spindelsteklarne tillhöra egentligen varmare länder och äro hos oss endast: företrädda af fyra arter. : Föda: Hanarne träffas pa blommor, där de suga honung, men honorna torde såsom utbildade knappast förtära någon föda. Lefnadssätt: Man känner ännu föga om spindelsteklarnes lefnadssätt, men hvad man vet synes visa, att de på liknande sätt som dolksteklarne upp- söka sitt byte, där det lefver, samt lägga sitt ägg därpå utan att föra det med sig till någon af stekelhonan gräfd kammare. Detta förfaringssätt betingas ock af, att spindelsteklarnas honor sakna vingar. Bytet förlamas, innan ägget lägges. Med undantag af A/e/hoca synas alla öfriga parasitera hos gadd- steklar. 3 236 AS B. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Släktöfversikt. Mellanhöfter bredt ätskilda. Kroppen borsthärig. — Hane: Framvingar utan vingmärke, i stället med ett litet fält. Bakvingar utan rotflik. — Hona: Mellankroppens alla afdel- ningar äro pa ryggsidan fullständigt sammanväxta till ett stycke utan antydan af någon gräns dem emellan. Punkt- ögon saknas. 1. Mutilla. Mellanhöfter hopstående. Kroppen föga hårig eller naken. — Hane: Framvingar med stort, ogenomskinligt ving- märke. Bakvingar med rotflik. — Hona: På mellankrop- pens ryggsida finnes åtminstone mellan halsskölden och mellanryggen en tydlig tvärfåra. Punktögon finnas: a. Bakkroppens andra bukled med en tydlig knöl i midten nära roten. — Hane: Sista bukleden utan tagg i spetsen. — Hona: Mellankroppen bildar ett enda, ofvan nästan alldeles jämnt stycke. 2. Myrmosa. pg. Bakkroppens andra bukled slät, utan knöl. — Hane: Sista bukleden med en lang och grof, klolikt upp- åtböjd tagg. — Hona: Mellankroppen genom två in- snörningar afdelad i tre knutformiga stycken. 3. Methoca. 1:,Sikt- = Mutillane: Ögonen, hos hanen med en grund inskärning på insidan. Antenner hos &%- )hanen längre och föga böjda, hos ” honan kortare och dubbelböjda. Andra bakkroppsleden mycket längre och bredare än de öfriga. l: Mi europæa L. —- Figs 79 79. Mutilla europea 1. 2 80 9. — Svart (9) eller bläsvart SER (); första, andra- och tredje bak- ZART ER RE se en ke AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6 237 kroppslederna i bakkanten med ett af hvitgrä- gulgrä här bildadt tvärband; hos hanen äro mellanryggen och skutellen, hos honan nästan hela mellankroppens ryggsida rödbruna. 12—18 mm. — Sk. —Vg., Boh. Lefver i humlebon på bekostnad af humlornas larver och anställer ej sällan stor förödelse bland humlorna. 2.’ M. rufipes Fasr. — Hane: Enfärgad | svart (eller med i midten rödbrun mellankropp); Fig: 80. Mazilla 1—3 ryggleden i bakkanten med hvitskimrande * 7“ 1: Hona. behåring, hjässan med 3 tydliga längsfåror, en i midten och en bakom hvardera sidopunktögat; 6—12 mm. — Hona: Röd- gul, hufvud och bakkropp till största delen svartbruna; tredje ryggleden samt en rund fläck å midten af andra ryggleden med hvitglänsande behåring... 4—7 mm. — Sk.—Upl.; a. Träffas pa sandmarker och lefver som parasit hos där gräfvande gadd- ( steklar. 2 Sikt. -Myrmosa Latr. Bakhôfterna pa ôfre sidan nära roten med ett kraftigt utskott. Framvingar med tre kubitalfält. Fig. 81. A/yrmosa me- Fig. 82. AMyrmosa lanocephala. melanocephala. Hane. Hona. 1, MM. melanocephala Farr. — Fig. 81 &, 82 2. — I bäda könen lika Mut. rufipes. Hane: Enfärgad svart; dess sista ryggled med en stor fördjupning i midten och grundt kluf- ven spets. 7+11 mm. — Hona: rödgul; hufvudet upptill samt 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. 2—6 ryggleden till största delen svartaktiga; behäringen är gles och bildar inga tydliga tvärband. 5—7 mm. — Sk-— Medelp. Lefver på sandmarker och snyltar antagligen hos där boende gaddsteklar. 3 Sikt: Methoca LATR. Bakkroppens andra led ej större än den tredje. Fram- vingarne endast med två kubitalfält. Genom sin egendomliga i tre afdelningar delade mellankropp skiljer sig honan genast från alla andra svenska gaddsteklar; första afdelningen mot- svarar första mellankroppsleden, andra den andra och den tredje består af tredje mellankroppsleden samt efterryggen, hvar och en afdelning bär således sitt benpar. _ Fig. 83 Methoca ich- Fig. 84. Methoca neumonides. zchneumonides. Hane. : Hona. 1. M. ichneumonides Larr. — Fig. 83 ©, 84 9. — Hane: Enfärgad svart; hufvudet starkt, bakkroppen fint punk- terad. 10—12 mm. — Hona: Brunröd; hufvud och bakkropp starkt glänsande, svarta. 5—8 mm. — Sk.—Medelp.; s. Angriper och förlamar med sin gadd larver af sandjägare (Cicindela) hvilka lefva i öppna, lodrätt gäende rör i marken och förtära insekter isynner- het myror, som komma inom räckhäll för deras fruktansvärda käkar. Den myrliknande JZethoca-honan kastar sig såsom ADLERZ visat (Arkiv f. zoologi B. 3 n:o 4) själfmant i gapet pä sandjägarlarven och förlamar den, innan den hunnit sluta sina käkar. Czcindela-larven sjunker därpå ned i sitt rör och Methoca-honan lägger endast ett ägg på densamma. Röret tillstänges sedan af Methoca-honan. : ied ee See ae, Star ee ne rt Ae PER RE iu TELE AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 3—6. 239 SJÄTTE FAMILJEN. PLANKSTEKLAR. SAPYGIDE. Antenner ganska länga, groft byggda, mot spetsen mer eller mindre förtjockade, föga böjliga, fästade nära pannans midt. Ögonen med ganska stor inskärning pä insidan. Kin- derna korta. Halsskölden stor, framtill tvär, baktill svagt ur- ringad; dess sidohörn blifva därföre korta, men nä fullstän- digt upp till vinglocken. Efterryggen är medelmättigt stor och sluttar sakta bakät. Bakkroppen är bredast vid eller något bortom midten, hålles rakt utsträckt och kan ej såsom hos de flesta andra gaddsteklar böjas nedåt mot undre sidar af kroppen; dess buksida är starkt kullrig och saknar tvär- fåror. Framvingarne med ett radialfält, 3 kubitalfält, 2 disk- fält -och stort vingmärke. Bakvingarne med tydlig rotflik. Höfterna hopstående. Benen släta, oväpnade; mellantibierna med 2 sporrar. Arterna af denna lilla familj hafva ett så egendomligt ut- seende (fig. 86), att de ej kunna förväxlas med några andra gaddsteklar. : Hane: Antenner längre, 13-ledade. Bakkroppen med 7 synliga leder. Munskölden gul. Hona: Antenner kortare, 12-ledade. Bakkroppen med 6 synliga leder. Munskölden svart eller endast med gula fläckar. Larven är ej känd. Lefnadssätt: Planksteklarne träffas dels på blommor dels på grind- stolpar, plank och väggar, i hvilka bin af släktena Osmza och Herzades hafva sina bon, och lefva helt säkert på bekostnad af dessa bins larver. Blott ett släkte. l Sikt. Sapyga Larr. Artöfversikt. 1. Hanar. A. Antennernas bäda sista leder svarta, starkt uppsvällda, betydligt tjockare än de föregäende (fig. 85); den sista lika stor som den näst sista, bada med en djup fara på undre sidan; lederna (3—)4—11, under gula. Ogonviken enfärgad, svart. Rygglederna 2—4 med gula sidofläckar. Halsskölden enfärgad, svart. 1. S. -elavicornis. } al QUE 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. B: Antennernas båda sista leder ej eller knappt tjockare än de närmast föregående, den sista (trettonde) leden helt liten, mycket mindre än den tolfte leden. Ogonviken med ett gult streck i undre kanten. a. Antenner på öfre sidan enfärgade svarta. Skenben och fötter svarta. 2. S. quinguepunctata. B. Antennledersa (3—)4—7(—8) helt och hållet rödgula. Skenben och fötter rödgula. Bakkroppen antingen enfärgad svart med två breda = = gula tvärband (a 3:e och 4:e leden) eller med andra ryggleden rödbrun: 3: Senate eee 2. Honor. A. Skenben och fötter svarta; de förra ofta guia vid roten pa utsidan. An- tenner atminstone pa öfre sidan enfärgade svarta. «. Bakkroppen svart med gula sidofläckar eller gult tvärband a rygg- lederna 2—4 och 6 samt buklederna 2—4. Halsskôlden med en gul punkt i hvartdera hörnet. I. S. clavicornis. Q 8.— Bakkroppens andra och tredje led röda, utan gula fläckar; 4°e—6:e rygglederna med gula teekningar. 2. S. quinquepunctata. B. Skenben och fötter rödbruna, Antennernas mellersta leder vanligen helt och hållet gulbruna. Bakkroppens leder 1, 2 (och 3) vanligen rödbruna; rygglederna 3, 4 (och 5) med vanligen i midten afbrutet gult tvärband, ~ den 6:e med gul fläck. 35 = NS SUMMAE € Fig. 85. Antenn af Sapıga Fig. 86. Sapyga quinque- davicornis I. punctata FABR. Hane. Hona. 1: S. clavicornis. Le -8—10: mm. — ‘Sk. —Üpl 3 2. S. quinquepunctata Farr. — Fig. 86. — Hane: Svart med en gul fläck på hvardera sidar af lederna 2—4(—5); an- tennleder 3—11 under rödgula. Honan vanligen med en gul - fläck på hvardera sidan af halsskölden. 8—11 mm. — Sk. ~— = Upl. S 3. S. similis Farr. Halsskölden hos 9 alltid, hos © sällan med en gul fläck i hvartdera hörnet. 9—14 mm. — = Sk.—Lapl.; s. Fe Uppgifves lefva hos Osmia nigriventris. Revisionsberättelse: Efter fullgjordt uppdrag att granska Entomologiska Föreningens räken- skaper för år 1904 få vi undertecknade härmed lämna följande berättelse: Ställningen i allmänna kassan framgår af följande: Debet. ÉD ROSES = HOON em A Une ovat en ce SEN EEE 59: 40 Inkomster : ian ATS often 2A FÖR | LOO4 io een nenne - sehen dence AO es -Statsanslag för utgifvande af »Uppsatser i praktisk entomologi ...... 1,0002 = Räntor och, utdelningar. 4 preferensaktier .............................. .. 760: 65 Salda- exemplar af Föreningens förlagsartiklar ......................... 184: 33 Pelldassenarater ur biblioteket.- 24... 00. sans DI AO MS EI Mee tASK TILES 8 svaja orig na best ee ernennen 8: 60 Postprenumeration BISIERÜH ENGE Sen se ERE Edi ale durer = Summa kronor 3,550: 98 Kredit. Utgifter : Framställandet af ärgäng 1904 jämte separater af Svensk insekt- NER A an Sd EEE BEER Se AT 1,540: 60 D:o af »Uppsatser i praktisk entomologi», häftet 14 ..... re 1,289: 25 Utsändning ARTS ROUTE Dee ER ES PL CRT RA ot Lay 133: 90 Lohan a. ee Senne ee RE ee 23: 90 För biblioteket (bokinköp, inbindning, brandförsäkring) ............... 427: 46 ES DID ANR OMSLERN ASE ee ee Puce» asin bape een ee 60: 95 Mn ne Ne ir Ve 61: 79 NEE TH? i MEMS UG OS Re EEE 13903 Summa kronor 3,550: 98 Af Föreningens fem fonder hafva tre, nämligen A. F. REGNELLS, P. F: WaHLBERGS och STÄNDIGA LEDAMOTERS fond under året ej undergätt nägon förändring. ; OsKAR SANDAHLS fond har däremot ökats med 125 kronor genom gäfvor af professor S. LAMPA och fiskeriinspektéren I. TRYBOM. CLAES GRILLS stipendiefond har under året för andra gången kunnat uppfylla sitt ändamål att af sin ränteafkastning bekosta ett vandringsstipen- dium ä 60 kronor at en skolyngling. Entomol.-Tidskr. Arg. 26, H. 4. (1005). 16 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIIFT 1905. Fonden har ändock, hufvudsakligen genom försäljningsmedel för GRILLS »Catalogus Coleopterorum», ökats med kr. 36: 96. : Dessutom mä nämnas, att professor CHR. AURIVILLIUS uti Entomolo- gisk tidskrift bidragit med 3 ”/, tryckark »Svensk insektfauna» (rofsteklar) utan anspräk pä författarearfvode, hvarigenom besparats en utgift för Föreningen af 187 kr. 50 öre. Föreningens tillgångar utgjorde vid årets början: ASP. CREGNELDSMONA ra. ee Bee SA SSD SA SO OO 2,000 BE WAHTBERGSHONG LIRE NA ae RE D aed nee PET 2,000: — Standieasliedamdters fonde: mr. ee Ce 95900 m OSCARESANDAMLSAONTAE tos ns) SE MORE ME RE 6,804: 28 BIRES/GRILLS: stipendiefond kn ur NL ee AE 1,551: 65 Behallnimg, 13 allmänna kassan st tu ae RE tn ne 59: 40 samt vid avets slut: APR EGNÉELS HONG oe Ged nce RTE aie PONS SE OP eee 2,0002 PAPE RDBERGS fond lsc: re ee Re SE NER 2,000 Standigæ ledamoters: fond (fy 4 ok uk bass nt INR Re See 3,300 4 OSKARISANDAHLS on di ite ieee 0 career A canne ee OR ec ACTE 6,929: 28 CEAES (GRInLSstipendiefond: 25 0.22.0208 Sem Re CNP SE 1,588: 61 Béballnnemrallmannaskassan een meer en SE ne 13: 13 Summa kronor 15,831: 02 Föreningens tillgångar hafva alltså under året ökats med kronor 115: 69. Härtill kommer Föreningens ytterligare ökade och för Föreningens medlem- mar tillgängliga, à Riksmusei entomologiska afdelning uppställda bibliotek, ästadkommet genom bokinköp och gåfvor samt ej minst genom utbyte af en- tomologiska tryckalster med Föreningens korresponderande ledamöter och andra föreningar 1 utlandet. Biblioteket jämte lagret af egna förlagsartiklar är brandförsäkradt för 32,000 kronor. Ledamôternas antal är enligt matrikeln vid 1904 års utgång följande: Hedersledamöter,. 1:auklassen <2 Re ME Res 10 D:o 2:a DEN En ER ELSE LEHE I 11 Korresponderande ledamöter i utlandet ..........*.....: ........ Io Ständiga ledamöter, korporationen Me ee st 4 D:o personer...... EN er de IS 552 ees Ärsledamöter i Sverige, korporationer,................... ser II D:o » PETSONET en re ee ee 200 211 D:o i Norge, sO Mare en SET II D:o à: Finland does ee 17 D:o 1 Danmark 4:0 Fun. Er 4 32 Summa 286 ROESLER & ENELL: REVISIONSBERATTELSE FÖR ÅR 1904. 243 Af ärsledamöterna i Sverige voro 2 befriade fran afgift. Allmänna kassans medel voro, i den män de löpande utgifterna det medgäfvo, för För- eningens räkning insatta i Stockhalms Handelsbank och Stockholms Inteck- _ningsgaranti-Aktiebolag, samt därä upplupna räntor tillgodoförda kassan. Fondernas medel voro vid ärets utgäng sälunda placerade: A. F. REGNELLS fond: 2 pref. aktier & 1,000 kr. ı Söderfors Bruks Aktiebolag ............ 2,000: — P. F. WAHLBERGS fond: 2 pref. aktier à 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag............ 2,000: — Ständiga ledamöters fond: I pref. aktie à 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag 1,000: — Stockholms Pantaktiebank, deposition ................. se 23,300: — 3,300: — OSKAR SANDAHLS fond: 4 Sandö Sågverks Aktiebolags 5 % obligationer af 1893 AALOGO KE st dc OH A ENTE EL SE =. 4,000; — Stockholms pantaktiebanks deposition ..................... 258008) == Stockholms Handelsbanks sparkassa oeh kontant..... 829,428 6,929: 28 CLAES GRILLS stipendiefond: Piskontobankens-Ssparkassa 2... MN neue eeserceresoce 1,576: 16 Stockholms Handelsbank, sparkassa ....................... 12: 45 1,588: 61 Summa Kronor 15,817: 89 Föreningens värdehandlingar, äfvensom den af kassaförvaltaren ställda säkerheten, en obligation ä kr. 2,000 i Stockholms Inteckningsgaranti-Aktie- bolag, äro i öppet förvar hos sistnämnda Aktiebolag enligt för oss företedt bevis. Räkenskaperna äro äfven för detta är förda med synnerlig reda, ord- ning och tydlighet och öfverensstämma med af oss förevisade verifikationer. Styrelsens och Föreningens protokoller äro vederbörligen attesterade. Vi föreslä alltsä, att styrelsen beviljas tacksam decharge för 1904 ärs förvaltning. Stockholm den 17 Februari 1905. Ernst Roesler. H. G. O. Enell. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE À GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN 29 APRIL 1007. > Sedan att börja med protokollet från näst föregående sam- — mankomst justerats, meddelade ordföranden, prof. AURIVILLIUS, alt af styrelsen till medlemmar af Föreningen invalts direktören för Skogsinstitutet, öfverjägmästaren K. V. A. FREDENBERG och - e. o. jägmästaren N. F. H. KLEIN, Stockholm, vidare. att skän- ker lämnats till Föreningen af dess medlemmar, bokbindaremästa- — ren K. ARONZON och kemigrafen JUSTUS CEDERQUIST. Härefter tillkännagaf ordföranden, att underrättelse ingätt från utredningsmännen i aflidne generalkonsul J. H. SMITTS sterb- hus därom, att den af Föreningens styrelse föreslagna förändringen å villkoren för donationen a 5,000 kronor af samtliga arfvingarna gillats, hvarigenom medlen lättare kunde komma entomologien till godo. -Donationen var nu att när som helst lyfta. Första föredraget för aftonen hölls af kand: Erik MJÖBERG och behandlade: »Biologiska iakttagelser om Ergates Faber L.» Talrika exemplar i olika utvecklingsstadier af denna intressanta skalbagge förevisades, alla hämtade af föredraganden från Fårön vid Gotland. Dä han dels i en uppsats i »Archiv für Zoologie», bandet 17, N:o 2, dels i Stockholms Dagblad för den go okt. 1904 redogjort für detta ämne torde detsamma här ej behöfva afhandlas. Kand. MJÖBERGS antagande, att stora insekter i allmänhet vore nattdjur, och detta emedan desamma företrädesvis behöfde det skydd mot sina fiender, som nattens mörker erbjöde, gaf an- ledning till en synnerligen liflig öfverläggning, hvari — So RÉ anden — deltogo: prof. LAMPA, assistent TULLGREN, doktor BÄCKSTRÖM, professorerna AURIVILLIUS och LAGERHEIM, landtbruks- inspektör LYTTKENS; docent GRÖNBERG, underteckad, konservator RotH och kapten KULLBERG. Härunder lämnades åtskilliga in-. tressanta bidrag till belysning af den nämnda, svårlösta frågan. Assistenten file kand. ALB. TULLGREN lämnade härefter ett meddelande om en liten fluga Phytomyza affinis, hvilken visat - Te Fe TE COIN ET NEE RD \ de JS > PRET LT ARR € se GS Al > U TRYBOM, F.: ENT. FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE D. 29 APRIL 1905. 245 sig äfven i vårt land vara en för odlingen af Chrysanthemum frutescens farlıg fiende. Den hade under de senaste aren uppträdt i växthusen a Rosendal. Skadorna visa sig bestå däruti, att bladverket vissnar ned. Flugans larver äro nämligen »minerare»; de göra gångar i bladsubstansen under huden. Arten är utbredd öfver hela Europa, och i Nordamerika känner man en mycket närbesläktad art med liknande lefnadsvanor. Vidare redogjorde assistent TULLGREN för några »undersök- ningar rörande vaxkörtlarnas förekomst hos bladlusgruppen My- zoxylidæ, speciellt hos släktena Zetrancura och Pemphigus. Nax- körtlarna hos nämnda insekter äro synnerligen talrika och regel- bundet ordnade gruppvis i längs- eller tvärrader. På integumen- tet motsvaras körtlarna af de s. k. vaxplattorna, i hvilka de förra mynna ut. Genom de af assistent TULLGREN verkställda under- sökningarna har framgått, att dessa vaxplattors antal och anord- ning är af en viss betydelse för bedömandet af släktskapen mellan hithörande insektformer. Särskildt spela de en stor roll för ut- redandet af systematiska frågor inom släktet Pemphigus HART. Bland annat visade det sig nödvändigt att återupprätta det af C. L. KocH uppställda släktet Szagona for Penephigus xylostei DE GEER. Utfôrlig redogörelse för dessa studier komma framdeles att publiceras 1 sammanhang med en monografisk bearbetning af våra svenska aphider. Till slut beslöt Föreningen att som vanligt företaga en vår- utflykt, och antogs med stor tacksamhet prof. Lampas välvilliga inbjudan till Föreningen att, liksom under många föregående år, ställa denna utflykt till Statens Entomologiska anstalt. Filip Trybom. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE Å GRAND RESTAURANT NATIONAL DEN. 30 SEPT. 1905. Sedan protokollet från Föreningens senaste sammanträde upplästs och godkändts, meddelade ordföranden, prof. AURIVIL- LIUS, att Föreningen efter detta sammanträde genom dödsfall för- lorat sina medlemmar, generalmajoren m. m ©. M. BJÖRNSTJERNA och grosshandlaren G. SJÖSTEDT samt att styrelsen till ledamöter af Föreningen invalt studeranden Nits Bruce och tandläkaren FRITHIOF NORDSTRÖM, Stockholm. 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Kandidat Eric MJÖBERG höll därefter föredrag »om Niptus hololeucus FALD.», en liten rund, flygförmåga saknande skalbagge, hvars mycket fasta skalvingar äro hopväxta och bilda en kraftig ” sköld öfver bakkroppen. Upptäckt och beskrifven på 1830-talet från Mindre Asien, hade denna skalbagge omkring tre årtionden därefter visat sig, eller påträftats i Sverige, där han sedan 1860- och 1870-talen varit spridd ända upp till Uppland, ja till Helsingland (enligt prof. AURIVILLIUS). Att börja med väckte denna skalbagge icke någon särskild uppmärksamhet, men så småningom fick man erfara, hvilken stor. och mångsidig skadegörare han 1 själfva verket kunde vara. Han är ett nattligt djur, som lefver i magasin, garderober, skänkar, skåp, butikernas kryddlädor o. s. v. samt där angriper och för- stör kläder, lädervaror, specerier, tobak, ja, han skall t. o. m. förgripa sig på sifversaker. I Tyskland hade han t. ex. vid spin- nerier i Apolda förstört stora bomullslager, i Münster ett stort c- garrlager o. s. v. Hos oss hade man ännu ej iakttagit några af Niptus förorsakade nämnvärda skador, men sådana kunna ju vara att vänta, och därför borde man vara på sin vakt mot denna lilla skalbagge. E Föredraganden hade funnit honom bland kli häri Stockholm och studerat hans hittills så godt som obekanta utveckling, hvar- vid bland annat konstaterats, att utvecklingstiden i medeltal tager omkring 18 veckor i anspråk. Alla utvecklingsstadierna före- visades. I sammanhang med föredraget yttrade sig professorerna LAMPA och AURIVILLIUS, doktor BÄCKSTRÖM, byrächefen MEVES och föredraganden. ; . Professor S. Lampa lämnade efter nämnda föredrag en ut- förlig redogörelse för sina »Undersökningar öfver rönnbärmalen CArgyresthia conjugella ZELL.). Föredraganden ansåg numera sä- kert vara, att den mallarv, som oftast vistas i rönnbär och, då dessa uteblifva eller äro sällsynta, åstadkommer härjningar å äpp- len af allahanda slag, tillhör samma fjärilart, nämligen just Ar- gyresthia cogjugella, och detta af följande skäl: 1:0. Att härjning à äpplen sedan 1898 förekommit just de år (tre gånger), då rönnbär saknats eller varit mindre allmänna. 2:0. Att arten utkläckts i Nordamerika 1897 ur äpplen och här vid Entomologiska anstalten 1905 ur rönnbär samt 3:0. Att i år infångade fjärilar, som i larvstadiet måste hafva lefvat i rönnbär, alldenstund larverna 1904 endast anträffades i sådana, lade ägg på äpplen, och att de små larverna sedan in- trängde i frukten, alldeles på samma sätt som varit fallet ute i det fria, då rönnbär saknades på platsen. TRYBOM, F.: ENT. FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE D. 30 SEPT. 1905. 247 Föredraganden visade synnerligen vackra taflor öfver rönn- bärmalens utvecklingsstadier och uppträdande. I sammanhang med detta föredrag uppstod en rätt läng öf- verläggning, som bland annat rörde sig om hvar äggen läggas pä äpplet, och huruvida lika mänga larver finnas som ingängshäl genom äppleskalet. I denna öfverläggning deltogo, förutom före- draganden, doktor PEYRON, prof. AURIVILLIUS, kapten KULLBERG, assistenten TULLGREN och fotograf ROESLER. Filip Trybom EN FÖR SVERIGES FAUNA NY SKALBAGGE. Phyllobius viridiaeris Laicu. är af undertecknad funnen vid Herrevadskloster, Skäne. Skall vara allmän i Danmark. B. Varenius. TILLÄGG TILL SENASTE LEDAMOTSFÖRTECKNINGEN: Ständiga ledamöter: Löwen, Fritz. Grefve, Godsägare, Gerstaberg, Järna, Stockh. län. 1900. Red. 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Entomologisches Jahrbuch. 77 Jahrg. — Kalender für alle Insektensammler auf das Fahr 1905. Att denna lilla publikation uppnätt sin fjortonde ärgäng och endast betingar det ringa priset af 7.60 MZ pr år visar mer än väl, att den inom entomologiska kretsar erhållit en vidsträckt spridning. Och detta resultat torde äfvenledes vara välförtjänt, ty för den entomologiska samlaren erbjuder den en rikedom på för honom värdefulla råd och upplysningar. Särskildt finner coleo- pterologen i föreliggande årgång värdefulla månatliga anvisningar, författade af H. Kraus. Större delen af boken innehåller ento- mologiska smäuppsatser, af hvilka flertalet torde vara af intresse äfven för oss. Sä t. ex. skrifver F. von LÜHMANN om insekter- nas syn- och luktsinne, M. ALTÉ behandlar frågan, hur amatören skall inrätta sin samlarverksamhet och preparera sina djur så, att han samtidigt tjänar vetenskapen och bereder sig själf nöje; PABST framlägger sina studier rörande en mängd fjärilars, spinnares, ut- vecklingshistoria, H. GAUCKLER har en uppsats om varieteter och aberrationer hos Agrotis comes HB., G. JÄNNER en om Thüringens carabider, och oaktadt ämnet ju behandlar sydtyska arter, inne- häller uppsatsen mänga biologiska notiser rörande arter, som fin- nas hos oss; A. H. KrauszE meddelar några biologiska studier rörande Zasius flavus LTR., Tetramorium cespitum L. och Formica nigra 1., 0. s. v. Dessutom finna vi i slutet af volymen smärre referat af entomologisk litteratur samt en förteckning pä mera be- märkta entomologer, som under äret aflidit. Entomologisches Jahrbuch utkommer i början af hvarje är och torde, dels på grund af sitt värdefulla innehåll, dels på grund af sin prisbillighet och praktiska utstyrsel, förtjäna spridning äfven inom vårt land. ATT PARARGE HIERA F. Denna i mellersta och norra Skandinavien allmänna, i det öfriga Europa, säsom det vill synas, endast pa enstaka orter förekommande fjäril, torde till sina utvecklingsstadier hit- tills vara endast ofullständigt känd. Larven liknar i sa hög grad de öfriga arternas af samma släkte, att den blott med svarig- het later sig skilja fran dessa. Da den dessutom om dagen sitter fullkomligt stilla och, om möjligt, haller sig val dold, ar det lätt förklarligt, att den sa länge kunnat undandraga sig uppmärksamheten. Sistlidne sommar erhöll jag genom vänligt tillmötesgående af Herr J. Ruporrxi i Delsbo en sändning lefvande ägg, af- satta af en af honom infångad hona, och som dessa ägg seder- mera hos mig kläcktes, kom jag därigenom i tillfälle att följa och iakttaga arten genom alla dess utvecklingsstadier. Äggen afsättas af honan enstaka på näringsväxtens blad och kläckas efter omkring 8 dagar. De äro till formen ut- draget halfsferiska med den a underlaget fästa ytan lätt skäl- formig. Till färgen dro de blekt hvitgröna, närmast fore kläckningen gräaktiga med en stor, diffust begränsad fläck i den fria polen, betingad af embryots genomlysande mörka hufvud. — Äggets hela yta är något glänsande, utan försto- ring jämn och glatt. Vid starkare förstoring företer den en svag skulptur af låga, längsgående åsar, tiN antalet omkring 50, mellan dessa gå vinkelrätt sammanbindande korta tväråsar. Mot äggets fria pol samt mot basen upplösas längdåsarna i ett oregelbundet nätverk af rundade, olikstora maskor. Larven lefver på gramineer och äter endast nattetid. - Huruvida han föredrager någon viss art, har jag ej undersökt. 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. I Hormanns »Die Raupen der Gross-Schmetterlinge Europas» (sid. 284, Nachträge) uppgifves den i en mycket kortfattad notis — för öfrigt den enda beskrifning af larven, som är mig bekant — lefva af Festuca. Jag uppfödde den genom alla stadier med Phleum pratense. Den undergår, liksom de öfriga arterna af Pararge, före förpuppningen endast trenne hudömsningar, och tiden för dess utveckling från ägg- till puppstadiet omfattar omkring 6 veckor. Den ur ägget framkomna larven är mörkgrön, med ett ännu en nyans mörkare grönt ryggband, å hvardera sidan begränsadt af en otydlig, hvitaktig längdlinie. Sidorygglinier och sidolinier äro smala, hvitaktiga, föga markerade. Hufvu- det svartbrunt. Hela kroppen glest, fint och kort svarthårig. Efter första hudömsningen förändras hufvudets färg till grön. Färg och teckning bibehålla sig sedermera oförändrade genom de tre följande åldersperioderna, tills larven är fullväxt. Den fullvuxna larven är omkring 35 mm. lång, lätt spol- formig. Den är till färgen gräsgrön. Ett mörkare grönt rygg- band sträcker sig från hufvudet oafbrutet till basen af den med tvänne korta, divergerande utskott försedda analplåten. Det är tydligast och bredast (omkring 1 mm.) öfver lederna 4—9, smalare, men fullt tydligt markeradt på de sista lederna. på 1—2 leden otydligt och nästan utplanadt. På ömse sidor begränsas det af en tämligen skarp, smal, gröngul, lätt vågig längdlinie, äfven denna framåt förlorande sig. Sidorygglinien är smal, gröngul, inåt med diffus, mörkgrön begränsning. Sido- linien förhåller sig i öfrigt som sidorygglinien, men är skarpare markerad och af mera rent hvit färg. Ofvanför och väl skilda från densamma stå de gulbruna andhälen. Hufvudet är run- dadt, något bredare än första leden, till färgen grönt, glest be- satt med fina och korta, svarta hår; mundelarna gråaktiga. Alla fötter samt analutskotten gröna. Hela kroppen med gles, fin, svart behåring, utgående från hvita, endast under försto- ring synliga vårtor. Puppan är fritt upphängd med hufvudet nedåt; den torde i Skandinavien öfvervintra. Till färgen är den gräsgrön. eller mörkt svartgrå. En liten tuberositet vid vinglockens rot, en smal, tresträlig linie utefter de trubbiga palputskottens TULLGREN A.: HYMENOPTEROLOGISKA NOTISER. 251 kanter samt en skarp, längsgäende köl à thorax’ ryggsida nästan rent hvita. Bakkroppens ringar äro pä ytan tätt finknottriga, men sakna, till skillnad frän ôfriga arter inom släktet, alla tydliga utskott eller knölar. Dess ryggsida i längdriktning starkt konvex, dess. buksida konkav. Analspetsen trubbig, riktad nästan vinkelrätt mot puppans längdaxel. Dess talrika och ytterst korta borsthakar lätt rödaktiga. J. Peyron. HYMENOPTEROLOGISKA NOTISER. Kännedomen om vära växtsteklars lif och utveckling är ännu synnerligen ofullständig. ‘Till följd däraf böra äfven de minsta notiser vara af ett visst värde. Under de senaste åren har jag vid Entomologiska Anstalten följt utvecklingen af rätt många ar- ter, af hvilka åtskilliga varit att räkna till våra kulturväxters far- ligaste fiender. Några fragmentariska meddelanden om arter utan praktisk betydelse vill jag härmed framlägga. 1. Cladius pectinicornis Fourcr. — Denna stekel är myc- ket vanlig i Stockholmstrakten på rosor. Under en vegetations- period hinna sannolikt minst två generationer till utveckling. Lar- ver af första generationen intogos den 1 juni. Den ro juli hade flera förpuppats. Larverna hade 1 burens tak — således ej i jorden eller jordytan — spunnit kokonger af guldgul färg. In- nerst kring puppan en tätare hylsa, som utikring omgafs af en glesmaskig, luftig väfnad. Den 22 juli, efter 12 dygn, framkommo zmagines, som parade sig, och den följande dagen började ägg- -liggningen. Äggen läggas i rader i små fickor i väfnaden längs bladskaftets öfversida. Den 3 aug. framkommo larver af andra generationen. Nykläckta angripa larverna bladens undersida, hvarvid epidermis och den underliggande gröna väfnaden förtäras. "Härigenom uppstå på bladens öfversida ovala bruna fläckar af den kvarsittande torra öfverhuden. Som nykläckta äro larverna ljusgröna med mörkbrunt eller svartaktigt hufvud, men efter första hudömsningen blir hufvudet gult med små bruna fläckar och en större brun framfläck. Redan som nykläckta äro larverna rikt klädda med uppstående, fina borst. 2. Eriocampoides æthiops F. — Den 8 juni iakttogs en hona i färd med äggläggning på ett vertikalt ställdt rosenblad. 252 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1905. Honan satt på bladets ôfversida, men med bakkroppen vriden så, att hon kunde borra in sågen rätt in i bladkanten, 1 detta fall spetsen en bladtagg. I denna obekväma ställning sågade hon ut en liten ficka ı bladtaggen, hvarefter ägget prässades in i den samma. Hela proceduren tog några minuter i anspråk. Det äggbelagda stället utmärktes nu genom en svag upphöjning på bladets undersida. Efter 9 dygn framkläcktes larver, som an- grepo bladet på samma sätt som nyssnämnda art. 3. Blennocampa subcana Zapp. — En hona af denna art anträffades ?'/; pa Geum pallidum i Bergianska trädgården i färd med äggläggning. Hon infångades och släpptes i bur på skott af samma växt. Aggläggningen fortsattes. Härvid fortfor — hon på samma sätt som Blennocampa geniculata STEPH. (jfr. min uppsats om denna art i Ent. tidskr. 1904). Sågen borrades in i väfnaden frän bladets öfversida, en liten hålighet utvidgades och ett ägg inprässades närmast bladets undre epidermis. Till skillnad från nyssnämnda ari lades äggen i regeln på de utvuxna bladen och vanligen midt på ytan intill någon grof nerv, ej i bladkanten, Stundom kan i samma ägghäla iakttagas tvenne ägg — liggande jämsides hvarandra. — Den.7 juni framkommo de första larverna, hvilka angrepo bladet omedelbart intill det ställe, där de voro födda. De framtränga genom undre epidermis. Flera gingo snart nog upp på bladens öfversida, där de ato hali blad- skifvan. — Larven, som förut ej är beskrifven, är så lik larven af Bl. geniculata STEPH., att jag näppeligen kan skilja dem at. Ljusgrön med mörkare ryggstrimma och ett grönt hufvud med svag, brunaktig fläck i pannan samt svarta ögonfält. Hufvudet bär korta upprättstående hår. Kroppen är 1 öfrigt klädd med 2—5-klufna taggar, hvilkas anordning i detalj öfverensstämmer mefi den hos #7 gericu'ata. Möjligen skall jag vid fortsatta stu- dier lyckas finna ett konstant skiljemärke. 4. Tenthredo atra L. — Larven af denna art lär egent- ligen lefva på Menyanthes, Lamium album mm, fl. Hittills har man dock ej funnit den på Sedum telephium, à hvilken växt den är: ytterst allmän i-Stockholmstrakten. Aggen läggas i fickor i blad- väfnaden. Larverna, jag höll i fångenskap, kröpo ner i jorden >s/.. Den !/, följande är, 1905, hade de ännu ej förvandlats till puppor. Detta observerades först 15/5. ?5/:—1/, framkommo zmagines. — Larverna, som om dagen sitta spiralformigt hoprul- lade på bladens undersida, äro c. 20 mm. långa, ljusgröna med. hufvudet, med undantag af mundelar och ansikte, svart, Förut många gånger utförligt beskrifven. Alb. Tullgren. STADGAR OC LEDAMOTSFORTECKNING ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM 14 DEC. 1904 STOCKHOLM 1505 AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET STADGAR FÖR ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN i: STOCKHOLM: Antagna den 14 december 1879, med ändringar och tillagg af den 4 mars 1882, den 24 februari 1883, den 27 februari 1886, den 23 februari 1889 och den 11 mars 1893. NE - Den Entomologiska Föreningens uppgift är att efter bästa för- måga söka främja det entomologiska studiet i vårt land samt att åstadkomma ett samband mellan entomologiens idkare, vänner och gynnare. 22 i Föreningen håller ordinarie sammankomst den sista lördagen i februari, april och september. Dessutom hålles sammankomst den 14 december, årsdagen af Föreningens stiftande, samt under maj månad å dag, som särskildt bestämmes vid en föregående sammankomst, hälst i samband med en utflykt i Stockholms om- gifningar. Dock vare styrelsen obetaget, att, då omständigheterna så föranleda, bestämma andra dagar för sammankomsterna. Ÿ 3: Föreningens angelägenheter handhafvas af en bland Förenin- gens medlemmar vald styrelse, bestående af ordförande, sekreterare samt tre andra ledamöter, hvilka, tillika med två suppleanter, på sista sammankomsten under året med sluten omröstning och me- delst enkel pluralitet väljas för en tid af två år sålunda, att ena året sekreteraren äfvensom, första gången efter lottning, två andra ledamöter och en suppleant, samt påföljande året ordföranden, en annan ledamot och en suppleant (nämligen de som icke valts äret förut) i sin tur afgå och val till fyllande af deras platser förrättas. De afgående kunna återväljas. Styrelsens ordförande och sekreterare äro tillika Föreningens. ; Afgär styrelseledamot eller suppleant under det första af de tva är, för hvilka han blifvit vald, inväljes a Föreningens näst- påföljande decembersammankomst efterträdare för blott det äter- stående året. Vid uppkommen ledighet, intill dess val ägt rum, och vid tillfälligt förfall inträda för ordföranden och sekreteraren annan ledamot och för annan ledamot suppleant. Styrelsen utser kassaförvaltare. 2 « II _ ENTOMOLOGISK TIDSKRIET 1905. Styrelsen äger icke att fatta beslut med mindre, än att tre ledamöter äro närvarande. Viktigare ärenden underställas Före- ningens beslut. | i Ÿ 4. Mom. a. Till föreningens kassa inbetalar hvarje ledamot vid årets början en arsafgift af sex kronor. Mom. b. Ledamot, som till en fond, benämnd »Ständiga ledamöters fond», erlägger ett Aundra kronor, är från ärsafgift befriad. Denna fond skall särskildt bokföras, och endast räntan af densamma till Föreningens utgifter användas. Ÿ 5. För granskning af Föreningens räkenskaper utses vid arets sista sammankomst tva revisorer och en revisorssuppleant. Ÿ 6. Vid sammankomsterna böra föredrag hällas och kortare med- delanden eller redogörelser för iakttagelser och rön inom insekt- världen lämnas, hvarjämte entomologisk litteratur refereras. | $ 7: Föreningen utgifver en Ærwtomologisk Tidskrift, hvars redak- tör och ansvarige utgifvare af styrelsen utses och entledigas. Tid- skriften bör utkomma i tvängfria häften (önskningsvis fyra häften om äret, om tre ark i hvartdera) och utdelas kostnadsfritt till hvarje ledamot, som erlagt arsafgiften. Skulle redaktören finna en för tidskriften ämnad artikel för ändamålet olämplig, under- ställes densamma styrelsens ompröfning, och skall dess beslut linda till efterrättelse. § 8. Till ledamot af Föreningen antages af styrelsen, efter skrift- _ - ligt förslag af någon Föreningens medlem, in- eller utländsk per- son, som teoretiskt eller praktiskt sysselsätter sig med entomolo- giens studium. På framställdt förslag af styrelsen kallar Förenin- gen hedersledamöter af första och andra klassen. De förra skola vara tio. | Ÿ 9. Öfver Föreningens medlemmar skall af sekreteraren föras. matrikel. \ 10. Förslag till ändring af dessa stadgar bör väckas pä december- sammankomsten och afgôras på nästa års första sammankomst, a — LA III ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM LEDAMÖTER DEN 14 DEC. 1904. Styrelse. Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Kgl. Vet. Akade- miens Sekreterare, Stockholm. Invald ı styrelsen 1879. Ordförande. Trybom, Arvid Filip, F. L., Fiskeriinspektör ı Kgl. Landtbruksstyrelsen, | Karlavagen 41, Stockholm. Inv. 1892. Sekreterare. Lampa, Sven, Professor, Föreståndare för Statens Entomologiska Anstalt, Albano. Inv. 1879. Redaktör för tidskriftens praktiska afdelning. Sjöstedt, Bror Yngve, F. D., Professor, Intendent vid Riksmusei Entom. - Afdeln., Kgl. Vet. Akademien, Stockholm. Inv. 1903. Tidskrif- tens redaktör och ansvarige utgifvare. Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kgl. Domänstyrelsen, Observatoriegatan 8, Stockholm. Inv. 1886. Kas- saforvaltare. Lyttkens, August, Landtbruksinspektör i Kgl. Landtbruksstyrelsen, Engel- brektsgatan 5, Stockholm. Iny. 1894. Suppleant. Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Odengatan 47, Stockholm. Iny. “1897. Suppleant. Distributor for tidskriften. Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Distributionsadress: Riksmusei Entom. Afdeln., Stockholm. 1880. Hedersledamöter. - Af i:a klassen. Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Kgl. Vet. Akademi- À ens Sekreterare (se styrelsen), Stockholm. Invald 79. Hedersl. 1902. Brauer, Friedrich Moritz, Dr. Phil. Professor, Direktor am Kais. naturh. Hofmuseum, Wien, Österrike. Inv. 82. Hedersl. 98. - Brunner v. Wattenwyl, Carl, Hofrath, Lerchenfelderstrasse 28, Wien, 82. Hedersl. 98. Iv ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Fabre, Jules Henri, M. D., Insektbiolog, Serignan, Departementet Vau- cluse, Frankrike. 08. Howard, Leland O., Chef för Entom. Afdeln. i Förenta Staternas Landt- bruksdepartement, Washington D. C., U. S. A. 98. Lilljeborg, Wilhelm, M. o. F. D., Professor Emeritus, Järnbrogatan 26, Upsala. 80. ‘H.]. 89: Meinert, Frederik Wilhelm August, F. D., Inspektor v. Zool. Museum, Kong Georgs Vei 19 F. Köpenhamn. 80. H. 1. 94. Saussure, Henri F. de, Tertasse 2, Genève, Schweiz. 1902. Seidlitz, Georg von, F. D., Schwindstrasse 27, München, Bayern. 95, Snellen, Pieter Carl T., Mikrolepidopterolog, Köpman, Redaktör van de Tijdschrift voor Entomologie, Wijnhaven 45, Rotterdam, Holland. 1900. Af 2:dra klassen. Wahlberg, Anna Sophia, Fröken, Stockholm. 94. Korresponderande Ledamöter. Bolivar, Ignacio, Professor, Paseo de Recoletos 20, Madrid, Spanien. 82. Distant, William Lucas, Esq., Steine House, Selhurst Road, South Nor- wood, Surrey, England. 82. Gestro, Rafaéllo, Doctor, Museo Civico di Storia Naturale, Genova, Italien. 82. Horvath, Geza von, Doctor, M. Director der Zool. Abtheilung des National Museums, Budapest, Ungarn. 82. Mayr, Gustav, M. D., Professor, Hauptstrasse 75, Wien. 82. Packard, Alpheus Spring, Professor, Brown University, Providence R. I., U.S. Amerika. 98. : Reuter, Odo Morannal, F. D. e. 0. Professor i Zoologi, Helsingfors, Finland. 8o. Ritzema Bos, J., Doctor Philos., Professor, Roemer Visscherstraat 3, Amsterdam. 08. Sahlberg, John Reinhold, F. D., e. o. Professor i Entomologi, Helsing- "fors. 80. Saunders, Edward, Esq., St. Ann's Mount Hermor, Woking, Surrey, England. 82. Ständiga Ledamöter, Korporationer. Elfsborgs Läns Norra Hushällnings Sällskap, Venersborg. 93. Gotlands Läns Hushällnings Sällskap, Wisby. 92. Norrbottens Läns Hushällnings Sällskap, Luleä. 93. Örebro Läns Hushållnings Sällskap, Örebro. 93. LEDAMOTSFÖRTECKNING, Vv : Enskilda Personer. Aurivillius, Per Olof Christopher, F:D., Professor, Kgl. Vet. Akademi- ens Sekreterare (Se styrelsen o. hedersledamöter) Stockholm. 70. ; St... 83. Cronvall, Johannes Magnus; Med. Fil. Stud., Upsala. 96. De Geer af Leufsta, Carl Louis Emanuel, Friherre, Leufsta, Tobo. (AS) Go: Dusen, Karl Fredrik, F. D., Lektor, Kalmar. 89. Enell, Henrik Gustaf Olof, Apotekare, Apoteket Örnen, Stockholm. 80. Str 1-97: Ericson, Isak Birger, Fabriksverkmästare, Mölndal. 86. St. 1. 95. Grill, Claes Erik, Major, Kommendant & Fortifikationsbefälhafvare å Elfs- borgs fästning, Göteborg. 86. Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, (Se styrelsen), Stockholm. So. Dao Lampa, Sven, Professor, Statens Entomologiska Anstalt (Se styrelsen), Albano. 79. St. |. 83. Lyttkens, August, Landtbruksinspektôr i Kgl. Landtbruksstyrelsen (Se styrelsen), Stockholm. 93. St. 1. 1903. Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kgl. Domänstyrelsen, (Se styrelsen), Stockholm. 80. St. I; 91. Quennerstedt, August Wilhelm, F. D., Professor, f. d. Rektor vid Lunds Universitet. 95. Sjöstedt, Bror Yngve, F. D., Professor, Intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum (Se styrelsen), Stockholm. 89. St. I. 1902. Sjöström, David, Notarie, Stockholm. 96. Stjernquist,. Olof, Direktör, Sekreterare i Stockholms Läns Hushållnings Sällskap, Stockholm. 92. St. I. 95. Theorin, Fritz G., Grosshandlare, Deutsche Westafrikanische Handels- gesellschaft, Papenstrasse 47, Hamburg. 82. St. I. 83. Wachtmeister, Axel Fredrik Cl:Son, Grefve, Generaldirektör i Kgl. Do- mänstyrelsen, Kabinettskammarherre, Stockholm. 98. Ordinarie ledamöter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Svenska Ledamöter. Korporationer. Allmänna Svenska Utsädesföreningen, Svalöf (Malm. 1.) 92. Blekinge Läns Hushällnings Sällskap, Karlskrona. 93. Göteborgs och Bohus Läns Hushällnings Sällskap. (Göteborg. 92. Kalmar Läns Södra Hushallnings Sällskap. Kalmar. 93. Kronobergs Läns Hushållnings Sällskap, Vexjö. 92. Statens Entomologiska Anstalt, Albano. 1903. Stockholms Läns Hushällnings Sällskap, Stockholm. 92 VI ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1905. Värmlands Läns Hushällnings Sällskap, Karlstad. -92. Västernorrlands Läns Hushällnings Sällskap, Hernösand. 92. Västmanlands Lins Hushallnings Sällskap, Västerås. 92. Östergötlands Lins Hushällnings Sällskap, Linköping. 93. - Enskilda personer. Adelsköld, Claës Adolf, Major i Kgl. Väg- och Vattenbyggnads-korpsen, Stockholm. 86. Adelswärd, Axel Theodor, Friherre, Bergsingeniör, Disponent, Åtvidaberg = (Östg. L) 96. Adlerz, Ernst, F. D., Lektor, Örebro. 95. Adlerz, Gottfrid Agathon, F. D., Lektor, Sundsvall. 80. : @Albedyhll, Christer Henrik Filip Maximilian, Friherre, f. d. Jägmäs- tare, Vexjö. 96. Ammitzböll, Ivar Frederik Christian, M. L., Bat. läk., Lasarettslakare, Grönhult, Kaffatorp (Malm. 1). 80. Andersson, Adolf Josef, Kontraktsprost, Färlöf (Krist. 1.). 87. Aronzon, Axel Konrad, Bokbindaremästare, Stockholm. 97. Asklund, Carl Georg, Apotekare, Apoteket Biet, Göteborg. 96. Barthelson, Erik Herman, bitr. Jägmästare, Mariestad. 1900. Beer, Oscar, Skogselev, Ollestad, Ljung (Elfsb. 1.) 1900. ~ Bengtsson, Simon Fredrik, F. D., Docent, Lund. 95. Bergendal, David. ED. eo, Erofessor, Lund ot: Berggren, Johannas Emil, Landtbruksingeniör, Neder-Lulea (Nbt.1.). 91. Bergman, Arvid Mathias, F. K., Direktör,t. f. Lektor v. Alnarp Malmö. 92. Bielke, Pauline Ernestine Fouche, - Grefvinna, född d’Ötrante, Sturefors, Linköping. 93. Björkbom, Thure Hjalmar, M. L., Stadsläkare, Piteå. 83. Björnstjerna, Oscar Magnus Fredrik, Generalmajor, Kammarherre, Led. af 1:a Kam; f. d. Envoyé och Utrikesminister, Stockholm. 91. Bohlin, Knut Harald, F. D., Lektor, Stockholm. 1901. Bonde, Julia, Grefvinna, Kjesäter, Vingäker. 1902. Borg, Karl Hjalmar, F. K., Adjunkt, Linköping. 83. Boström, Eric Gustaf, Statsminister, Excellens, Stockholm. 93. Bovin, Knut, Direktör, Kräftriket, Albano. 1901. Brorström, Carl Jacob Walfrid, Jagmastare, Helsingborg. 84. Brundin, Gustaf Ragnar Waldemar, Postexpeditör, Gefle. 97. Bäckström, Ernst Hjalmar, Tandläkare, Stockholm. 1900. Bäärnhielm, Georg Mauritz, Häradshöfding, Kungelf (Gbgs. 1.). 98. Carpelan, Gustaf Theodor, Apotekare, Apoteket Kronan, Linköping. 80, Cavalli, Bror Gustaf Julius, Apotekare, Sköfde. 87. ; Dahlstein, Herman, F. D., Läroverkskollega, Skôfde. 99. Edelstam, Fritz Fabian, Horjägmästare, Intendent, Stockholm. 99. = LEDAMOTSFORTECKNING, VEL Ehnbom, Carl Fredrik Laurentius, Jagmastare, Nyteboda (Blek. 1), 96. Ekblom, Axel Richard, Artist, Stockholm. 92. Ekman, Peter Wilhelm, Jagmastare, Lärare v. Kgl. Skogsinstitutet, Stock- holm. 1902. Elfstrand, Per Fredrik, Jagmästare, Karlstad. 84. Fahlerantz, Erik Gustaf, e. Jagmästare, Amanuens, Stockholm. 99. ‘Falck, Johan Torsten Leonard, M. L., Bat. läk., Stadsläkare, Kristian- stad, -84. Feilitzen, Carl Melcher von, F. D., Öfverdirektör och Chef i Kgl. Landt- bruksstyrelsen, Stockholm. 1900. 5 Fleetwood, Carl Edvard, Eriherre, f. d. Jägmästare, Lundby, Rasbo (Ups. 1). 86. Francke, Eduard, Grosshandlare, Stockholm. 99. Francke, Johan Robert, Grosshandlare, Stockholm. 99. Francke, Otto, Grosshandlare, Stockholm. 99. Franke, Bernhard, Grosshandlare, Stockholm. 91. Fredberg, Lars Johan, Veterinär, Mellerud (Elfsb. 1.). 89. Fredlund, Erik, Kyrkoherde, Järläsa, Aland (Ups. 1.). 1900. - Fris, Gösta Axel, Ingeniör, Direktör, Stockholm. 91. Frögren, Carl Emil Abraham, Apotekare, Tumba (Stockh. 1.). or. Fahreus, Ivar, Jägmästare, Västerås. 86. Grönberg, Güsta, F. D., Docent, Lärare v. Kgl. Skogsinstitutet, Stock- holm. 1901. - Gunnarsson, Nils, Landtbrukare, Kattarp (Malm. 1). 93. Gyllenkrok, Carl Axel Fredrik, Öfverjägmästare, Hagelsrum (Kalm. 1.). 96. Hackwitz, Gustaf Olof David von, F. K., Adjunkt, Venersborg. 80. Haglund, Leonard, Tandläkare, Kalmar. 91. Hahr, Anders Wilhelm Theodor, f. d. Öfverjägmästare, Domänintendent, Västerås: 84. Haij, Julius Bernhard, F. D. Lektor, Vexjö. 80. Hamilton, Hugo Erik Gustaf, Grefve, Landshöfding, Gefle. 95. Hammar, Sven, F. K., Föreståndare för kemiska stationen, Skara. 95. Hamnstrüm, Johan Fredrik Magnus, Direktör, Skara. 91. Hanström, Karl, Jagmastare, Notarie i Kgl. Domänstyrelsen, Stock- holm. 1902. Hasselblad, Carl Fredrik, Disponent, Direktör, Sprangsviken (Vstnrl. 1.) 98. Hedström, Herman Oskar, F. L., Statsgeolog, Stockholm. 80. Hegardt, Johan Henrik Bernhard, Löjtnant v. Kgl. Lifreg. Husarer, Ir- vingsholm, Örebro. 1902. Henning, Ernst Johan, F. D., Lektor vid Ultuna Landtbruksinstitut, Upsala. 98. Hollgren, Carl Axel, Jagmästare, Halmstad. 83. Holm, Otto Leonard, F. D., Lärare vid Jacobs läroverk, Stockholm. 1903. 4 - VIII ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Holmer:, Conrad Georg Gottfrid, f. d, Direktör vid Kgl. Skogsinstitutet, Upsala. 8o. Hultgren, Johan Albert, v. Häradshöfding, Auditör, Örebro. So. Häggström, Carl, M. L., Direktör och Öfverläkare, Stockholm. 93. Höglund, Otto Magnus, F. D., Grosshandlare, Stockholm. 89. — Hök, Adolph Fredric, Possessionat, Forsnäs, Flen (Sdml. 1.). 96. Johansson, Carl Hans, F. D., f. d. Lektor, Västeräs. So. Jonsson, Johan Wilhelm, F.L., Skolföreständare, Käfversta, Sköllersta. 80. Josephson, Axel, Grosshandlare, Stockholm. 94. ‚Jägerskiöld, Axel Krister Edvard Leonard, F. D., Intendent vid Muse- um, Göteborg. 86. Kaudern, Walter, Stud. v. Stockholms Högskola, Stockholm. 1903. Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar, M. o. F. D., Professor, Stockholm. 80. Kindberg, H. C., Grosshandlare (firma Fröodlingens Fröhandel), Gôte- borg. 98. Kjellin, Carl Gustaf, Apotekare, Söderåkra (Sm.) 91. Kjellin; Daniel, f. d. 1:ste Landtmätare, Köpmannebro (Elfsb. 1.). 84. Kjellström, Maurits Herman, Apotekare, Gäddede (Jmtl. 1.). : 87. Kjerulf, Peter, Bergsingeniör, Kristinedal, Uddevalla. 34. Klintberg, Ludvig Ferdinand af, Revisor, Stockholm. 98. Kolthoff, Gustaf, Konservator vid Zool. Museum; Upsala. 80. Kopp, Anders Frithiof, Jägmästare, Gislaved (Jkpg. 1). 84. Knutson, Knut Wilhelm August, Grosshandlare, Stockholm. 89. Kramer, Jules Henri, F. L., Schweizisk Konsul, Stockholm. -85. Kullberg, Johan Wohlrath, f. d. Kapten i Kgl. Väg- och Vattenbygg- nadskorpsen, Stockholm. 85. i Lagerheim, Nils Gustaf, F. D., Professor vid Stockholms Högskola, Stockholm. 96. Landin, John, Handelskemist, Civilingeniör, Stockholm. 1902. Larsson, Magnus, Possessionat, Ackkärn, Nässundet (Vrml. 1.). 83. Lewenhaupt, Carl Axel, Grefve, Kammarherre, Ryttmästare, Örebro. 1902. Liljegren, Otto Alfred, Bokhandlare, Stockkolm. 98. E Lind, Gustaf Herman, Direktör, Experimentalfältet, Albano. 1903. Lindahl, Wilhelm Nils Andreas, F. D., v. Häradshöfding, Auditör, Karls- krona. 82. x Lindberg, Martin S., Tandläkare, Stockholm. 99. Lindegrén, Johan Fredrik August, M. L., Provinsiallakare, Seftle (Vrml. I (elle Lindman, Carl Axel Magnus, F. D., Lektor, Stockholm. 87. Lindner, John Severin, e. Jägmästare, Assistent, Göteborg. 1902. Ljungström, Ernst Leopold, F. D., Stockholm. 94. Lovén, Fredrik, F. D., Skogschef, Jägmästare, Uddeholm. 80. Lindberg, Fredrik, F. D., Adjunkt, Strängnäs. 89. Lundberg, J. Bernhard, Komminister, Elgaräs (Skarab. 1), 80. Lundell, Johan August, F. D., Professor, Upsala. 91. - \ LEDAMOTSFÖRTECKNING. IX Långström, Hakon, Folkskollärare, Göteborg. 1900. Lönnberg, Axel Johan Einar, F. D., Professor, Intendent vid Natur- historiska Riksmuseum, Kgl. Vet. Akademien, Stockholm. 90. Maas, Paul, Konsulatsekreterare, Stockholm. 95. Mjöberg, Erik Georg, Stud. vid Stockholms Högskola, Stockholm. 1903. Muchardt, B. M. Harald, Konservator, Helsingborg. 1900. Munthe, Carl David Ludvig Wilhelm W:son, Ofverste, Stockholm. 83. Müllern, Fredrik Otto, Apotekare, Södertelje. 83. Mörner, Robert Fredrik, Grefve, Löjtnant, Föreständare för Jemtlands läns folkhögskola, Hof, Tang (Jmtl. 1). 99. Nathorst, Johan Louis, Direktör vid Malmöhus Hns landtbruksskola, Vestraby, Löberöd. 91. Nauman, Johan Leonard, M. L.. ı:ste Provinsialläkare, Jönköping. 92. Newman, Carl Julius, F. D., Rektor, Boräs. 80. Nobel, Ludvig J., Ingeniör, Djursholm. 1903. Nordenskjöld, Signe Adelaide Virginia Maria, Fru, Virgvarn, Oskars- hamn. 92. Nordenström, Henning, M. D., Provinsialläkare, Linköping. 80, Nordin, Alban Emanuel, Kontrollör 1 Tullverket, Göteborg. - 84. Nordström, Simon Erik Theodor, F. D., f. d. Kanslitekreterare, Stock- holm. 80. Nyström, Carl Ludvig Hippolit, M. o. F. D., Led. 1:sta Kam., Stock- holm. 84. Odelberg, Albrecht Theodor, Statsräd, Stockholm. 83. Ohlson, Nils Conon, Kapten vid Kgl. 2:dra Göta Art. Regm. Jönköping. 90. Ohlsson, P. E., Landtbrukare, Kristineberg, Färlöf (Krist. 1.). 87. . Palmer, J. E., Direktör, Göteborg. 92. ' Palmstierna, Nils Otto Magnus, Friherre, Löjtnant vid Lifreg, Husarer, Skenäs, Vingåker (Sdm. 1.). 1901. Pauli, James Mauritz, Jägmästare, Föreståndare för Klotens skogsskola, Kloten (Öreb. 1.). 93. Persson, John, Apotekare, Södertelje (Malm. ].). 89. = Peyron, John Adam, M. L., Stockholm. So. Pihl, Axel Gustaf, Direktör, Rosendal, Stockholm. 50. Porat, Carl Oskar von, F. D., Lektor, Jönköping. So. Porat, Ernst Fredrik August von, e. Jägmästare, Sekreterare i Hall. Hushälln. Sällskap, Halmstad. 94. Post. Ernst Jakob Lennart von, F. K., Amanuens, Upsala. 1902. Post, Hampus Adolf von, F. D., Professor, Upsala. so. Post, Stafs Adolf von, Disponent, Asgard, As (Sdml. 1.). 95. Ramstedt, Carl Gustaf, e. Jägmästare, Assistent, Karlsby (Östg. 1). Go. Redlund, Otto Frans Oscar, Direktör, Husby (Stockh. 1.) 95. Reuterskiöld, Bror Ernst Gerhard Casimir, Apotekare, Stockholm. 95. Reuterskiöld, Carl Axel Fredrik, Brukspatron, Norrgarn, Knutby (Stockh. 192,202: X ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Reuterskiöld, Carl Leonard, Kabinettskammarherre, Gimo (Ups. 1.). gr. Ringselle, Gustaf Alfred, F. K., Rektor, Hedemora. 92. ; | Roesler, Ernst, f. d. Fotograf, Stockholm. 91. ? Roman, Per Abraham, F. Stud., Upsala. 97. Rosen, Anna Euphrosyne von, Friherrinna, Helgeslätt, Sya (Östg. Lye 22,93, | Rosen, Carl Clarence von, Grefve, Löjtnant vid Lifreg. Husarer, Wäsby, As (Sdml. L) 1904. Roth, Carl Oscar, Konservator vid Stockholms Högskola, Stockholm. or. Sandbergh, Carl Adam, Häradsskrifvare, Bredsättra, Roslagsbro (Stockh. les": Sandgren, August; Länsträdgärdsmästare, Varberg. 95. Sandin, J. Emil, Bankbokhällare (Skand. Kreditaktiebolaget), Göteborg. 82. Schillberg, Axel Jacob, Apotekare, Apoteket Bäfvern, Stockholm. 89. Schotte, Gunnar Viktor, e. Jagmastare, Assistent, Stockholm. 1900. ? Schuldheiss, Wilhelm, Grosshandlare (firma J. D. Grönstedt & C:o), Stockholm. 91. Schött, Harald Gerhard, F. D., Lektor, Linköping. 80. Seth, Karl Adam Theodor, Konservator, Upsala. 86. Sjöblom, Magnus August, M. L., 1:ste Provisialläkare, Hernösand, 93. Sjégréen, Carl Magnus, f. d. Skogsinspektör och Jagmastare, Svanhals (Östg; 1). 80. Sjöstedt, Gustaf, Grosshandlare, Göteborg. 98. Sjöstedt, Sten, Grosshandlare, Göteborg. 98. £ Sparre af Söfdeborg, Nils Gustaf Alexander, Grefve, Kammarherre, Tal- man i ı:sta Kam., Mariedal; Lundsbrunn (Skarab. 1.) 91. Strömman, Per Hugo, F. D.,-Köping. 91. Svensson, Anders Teodor' Alfred, F.D., Läroverksadjunkt, Stockholm. 99: Tamm, Claes Oscar Sebastian, Domanintendent, Stockholm. 91.. Tamm, Hugo Petrus Percival, Brukspatron, Led. 1:sta Kam., Fano, Grillby (Ups. 1.) 91. Tedin, Hans, F. K., Svalof (Malm. 1.). 87. 2 Thedenius, Carl Gustaf Hugo, Apotekare, Apoteket En Göte- _ borg. 80. Thott, Tage Alexis Otto, Grefve, Förste hofjägmästare, Skabersjö (Malm. . l.). 80. Tiberg, Hugo Viktor, Grufdisponent, Längbanshyttan (Vrml. 227928 ; Tottie, Carl Gustaf, Landtbrukare, Lindsbro, Osterväla ‘Vstml. Bees ot Trafvenfelt, Reinhold Ludvig, M. L., Regementslakare, Umea (Vstbt. 1.). 81. Trolander, Anders Sebastian, Apotekare, Herrljunga (Elfsb. 1.). 82. Trybom, Arvid Filip, F. L., Fiskeriinspektör i Kgl. Landtbruksstyrelsen (Se styrelsen) Stockholm. 80. å Trägårdh, Ivar Oskar Herman, F. D., Upsala. 97. Tullberg, Tycho, F. D., Professor, Upsala. 80. : ne | 4 ~ = à LEDAMOTSFORTECKNING. XI Tullgren, Hugo Albert, F. K., Assistent vid Statens Entomologiska An- stalt, Albano. „97. Ulriksen, Fredrik, Direktör, Alnarp, Åkarp (Malm. 1). 81. Wahlgren, Einar Otto, F. L., Lärare vid Högre Allm. Läroverket, Västerås. 98. Wahlstedt, Lars Johan, F. D., Lektor, Sekreterare i Kristianstads läns Hush. Sällskap, Kristianstad. 84. Varenius, Benjamin, Postexpeditör, Helsingborg. 82. Wermelin, Johan Henrik, Öfverjägmästare, Malmö. 81. Westberg, Claes Gottfried Hugo, Jägmästare, Föreståndare for Ombergs skogsskola, Alvastra (Östg. 1.). 95. Westerlund, Carl Agardh, F. D., Ronneby. 80. Westerlund, Ernst Otto Theodor, M. L., Fördelningsläkare, Enköping. So. Westerlund, John Fredrik- Agardh, Apotekare, Apoteket Kronan, Norr- köping. go. Westman, Abraham Henrik, M. L., Fördelningsläkare, Göteborg. 98. Wetterhall, Johan Erland Wilhelm, F. K., Läroverksadjunkt, Helsing- borg. So. Wedmark, Gustaf W. Elev v. Tekniska Högskolan, Stockholm, 04. Wibom, Otto, Stud., Hufvudsta (Stockh. 1.). 96. | Wijkstrém, Oskar Laur. Ferd., F. K., Kollega, Lidköping. 81. Wilner, Olof P:son, Apotekare, Apoteket Lejonet, Kalmar. 92. Wingborg, F. August, F. K., Redaktör, Stockholm. 1901. Wittrock, Veit Brecher, F. D., Professor, Bergielund, Albano. 80. Wolff, Hugo, bitr. Jägmästare, Kristinehamn. 1904. Wollebek, Alf, F. K., Fiskeriassistent. Stockholm. 1903. Ågren, Hugo Andreas, F. K., Amanuens, Lund. 97. Oberg, Hugo L., Tjänsteman i Järnvägsstyrelsen, Stockholm. 99. Öhrström, Carl Adolph, e. Jagmastare, Skogsingeniör, Stockholm. 96. Örtenblad, Veit Thorsten, Öfverjägmästare, Umeå. 84. Ürtengren, C. Helmer, Godsägare, Helmershus, Ekestad (Krist. 1.). 95. -Österberg, Johan August, Folkskollärare, Lilla Frescati, Albano. 83. Östrand, Carl Hjalmar, Trafikinspektör, Göteborg. 95. Norska Ledamöter. Heidenreich, Albert, Skogforvalter, Hamar. 1903. _Huitfeldt-Kaas, Valentin Wilhelm Hartvig, Konservator, Kristiania. 90. Lysholm, B. M. D., Trondhjem. 97. Miinster, Thomas, Bergskandidat, Kongsberg. 84. Schüyen, Wilhelm Maribo, Statsentomolog, Kristiania. So. Sparre-Schneider, Hans Jacob, Bestyrer och ı:ste Konservator vid Zool. Museum, Tromsö. So. Storm, Wilhelm Johan, Konservator vid Zool. Museum, Trondhjem. 81 KIN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1905. Strand, Embr., Cand. Philos, Kristiania. 98. - Ullman, Axel Conradin, Overlærer, Christianssand. S. 86. Warloe, Hans, Skolbestyrer, Risör. 80. Wessel, Andreas Bredal, M. D. Distriktsloge, Kirkenæs, Sydvaranger,- Ost Finmarken. 93. es ~ Danska Ledamöter. Budde-Lund, Gustav, Kand., Köpman, Köpenhamn. 80. / Hansen, H. J., F. D., Assistent vid Zool. Museum, Köpenhamn. 80. Lundbeck, Wilhelm, Kand., Köpenhamn. 98. Sörensen, William, F. D., Zool. Museum, Köpenhamn. 8o. Finska Ledamöter. Aæelsson, Walter M., F. K., Zool. Museum, Helsingfors. 1903. Bergroth, Ernst Evald, M. L., Stadsläkare, Tammerfors. 8o. Bonsdorff, Adolph, von, Friherre, F. Dr., Folkskoleinspektör, Helsingfors. 82. Ehnberg, K. J., Kand., Forstmästare, Soanlaks, Sordavala. 99. Elfving, K. O., Forstkonduktör, Helsingfors. 1900. Federley, Harry, F. Mag. Zool. Museum, Helsingfors. 1903. Helenius, A. G., M. D., Prov.-läkare, Haapavesi. 08. Järvi, T. H., F. K., Helsingfors. 1903. Luther, Alexander Ferdinand, F. Mag., Amanuens vid Zool. Museum, Helsigfors. 99. Nordenskiöld, Nils Erik, F. D., Docent, Helsingfors. 99. - Palmen, Johan Axel, Friherre, F. D., Professor i Zoologi, Helsingfors. 80. Poppius, Karl Alfred, F. D., Lektor, Äbo. 88. Poppius, Bertil Robert, F. K., e. o. Amanuens vid Entom. Museum, Helsingfors. 99. Reuter, Enzio Raphaël, F. D., Statsentomolog, Helsingfors. _ 90. Sandman, Jonas Albert, F. Mag., Fiskeriinspektör, Helsingfors. 97. Silfvenius, A. J., F. K., Helsingfors. 1903. Wasastjerna, Björn Rudolph, Häradshöfding, Helsingfors. 82. Utländska Ledamöter. Busck, August, Assistent, U. S. Dep. Agric. Div. of Entomology, Washington, D. C. 98. a ah a ne ce Monte så salu: » - an re ist on ae Bah, i gern a ur io, bi lo EN rg. ÅR ae er. Tran. oe: ie Sonia. “hore mediemmar al Ent: Kören. Dro för: ‚allmänleten ER ER ee N RUE 1 jppsatser. ae “Praktisk.. Sr te, nel statsbidrag üt- inde: förglagda” taflor: Årg. |; Hvetemyggar, a Flat, 78, Gd ‘samt 9 “efor ötver Entom. Bape st 4 Nunnan, Lo. Lotskogsnunnan, | ti. oe a + Lokilugan, a oe PRESSE TE SEEN Mid, At ion hos. Entomole siska- Anstalten, AL or, da "minst tio tagas på en gång. HÖLMGREN, A.B. & AURIVILLIUS, CHR. Iseeta it -& i Ba TahulisSeneis m2 4. en AMEA, SV EN, Förteckningsöfver fökaninaviens. och = Kintands Matrslepidopiera Sale NER. = REX Nünnän: fövnmantria Monachu tig Med en ‘tala Mau: ULB ieee se tag (Ornenia Dispar L INSE Med N eh ‘en tafla Dr ec SET JE RI cee ci gee DE SE RO 2 ’ RTL CLAES,/ von Latinsk FRE ER TER Ri er dedamöter. at Entomologiska Föreningen:ai san. "Exemplar tryckta. på endast cna sidan, afsedda’ ; ‘4 EN extzettering, eller interfolierade, 1:20 ker dyrare. i | RUTER, "I... Fiolands odch den Skandinaviska > | haltäns Hertipiera Heteroptera. LATE El 2 eet vie | RE ie RAIN ar. Ortho; bléra af CHR, Acta FEB muss if © Sländor Pre one pren E Odonata a af en. ae abi Orikorabia. ei, Pan à Kr, REN Pam. Pins af Rat, Föreningen i Stockholm. Med fol: x a nr inom sous : Dena: Jämias. enskilda årgångar a I: kr ‚och, à 503 insulis Waigatsch. et Novaja Semlia anno 1875 | ~ 23) Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks ‘ och Finlands: -Coteo ptera. Två delar, häftad a. 2 NE SJOSTEDT : ae a gt as i Gaddsteklar. à N er AURIVILLIUS. , 1 Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4 Rapsbaggen mfl, 5. i Skinnarbaggar, Wie Jordioppor, 7. Krusbärsägstek à Kan FH ess 2: ee M i me: : x CM A Hive ONE EN ih » E 25 i L $ x ‘4 Al AF ye Se + OTS Sg J NÉS d=: 50 4 Se es ae ei Då aya es ” : ©: AT Be a Ma 2 24 pri 50 Siem 5Q - | RME | ie DE | je. & LA Fra > + x ‚ Uber Crop Pubeseens STRM und sine va at one ROMAN, Na On nd alpina. ichneumonidfausa a SERN, ay Faunistik og kritik. enr National äch 30 sept. TOO HIA IRAS coke RE ji (à | TULLGREN, A., Ur den moderna es entomolog. litteraturen. ER. 7 ue Om fluglarver pa spenat RR Rene ; Mu ayes re = Entomologisches Jahrbuch. 14 Jahrg. & lg x) Be = Hymenopterologiska BOLISET EN PL le = oy ego oe à 23 © VARENIUS, Br; (Fynd af sällsynta skalbaggar) RATS Se "RL ME ACT > En för Sverige ny ee er : SCORE nests iccssuforvaltare: Byrächefen J = Kungl. Domänstyrelsen. Ledamöter, som ändrat Kies, uppmanas vänlig "fort som möjligt därom underrä itta redaktionen eller _toren. | ==