N I HIS Wat IR | KR in Rh} tay ) \ 4 AY SS SA Se EEE == FE TEE I en en Fe KERN i AN diet INN) Pal es” Pa => - = = - = ge ae ee een en ec == = 54 : => = 2 = > Ei, 3 = oe ar = SS RAS LEE à AU He 41 : MTD MRE | He ; ANNE AT UNE HN si) (tu) 1 | 4 Li me Vv = —— Le i uth A N it N i i ui == 3 = SFAI RS ES FR eae new nee EPS = ee z ee sx Rs, = 25 ie ee u AN I Li Fe j WE TaN AN i ue HN ae À u art D Kenn an ea ) LEE Re; IH OR. nu N a Hit i . ee Hi pi Hy N} in 5 a ee IM nt 1! iv ai N i ; PEN i NE i LA aS a nt i fi i a 3 u > en er Bere Be N i i ale ie if > i A i iy Mi ae fl ii ii A ANT HAN CR" i Ae k dt 1 RENE ahi ak auntie ay Wea NAEH ARE Mars i HA i uhr iia ut MODO i ee oy ju, pu de En ink ee RE i 4 i iyi . eu nu N # I i fe ) pt : Pen it i ante ih HY NE Hu Le un Mi ii a à 1: fu? sä a u WAI SI a RW) 1! | ah a FAN fe KT fay abate u DATE TER NES ENTOMOEOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM TRETTIOFEMTE ÅRGÅNGEN 1914 231467 UPPSALA 1914 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet 1—2 tryckt den 29 juni 1914. » 3-4 » » 14 dec. 1914. INNEHÅLL ALM, GUNNAR, Bidrag till kännedomen om de nätspinnande 777- ROIS EN AS ADIOIODIES RES an ee EE AURIVILLIUS, CHR., Filip Trybom + — —, Eine neue Bienen-Art aus Nord-Schweden ....._................ ‘ENGTSSON, S., Bemerkungen über die nordischen Arten der Gattuno Coco PACH ee ts mt rer» REY, R., Nva svenska empidider (Diptera) {aGLUND, L., Nytt från riksgränsen - —, Intressanta skalbaggfynd ANSSON, ANTON, Abisko nationalpark i coleopterologiskt hän- seende - —, Argynnis Frigga Tuxs. var. improba BTLR, funnen i SET Cue ened eS BSR EO ARR SEA ae a —, Cylas formicarius F. utbredning - —, Gottlands Carabus-arter EMNER, A., Ein Fall von Prothetelie nebst Bemerkungen über pränymphoide Stadien in der Käferentwicklung LEFBECK, E., lakttagelser angaende Cerura vinula._....------------ iNDEGREN, A., Nytt monteringsmedel för insektlädor._...........- jUNGDAHL, D., Nagra fjärilsfynd jämte puppbeskrivningar ...... UNDBLAD, O., Haplophthalmus danicus B.-LUND, en för Sverige ny landisopod —, Some new localities for Polyartemia forcipata FISCHER and Branchinecta paludosa (OÖ. F. MÜLL.) in Sweden EVES, Ja bepidopterologiska anteckningar == .5 sosse SE ST —, Macrolepidopterers fångst och preparering -_.._...-.-.---.--.-- JÖBERG, E., Preliminary description of a new representative of the family Zermitocoridæ SV. ooo = Axel EkKDIOME Rs re en, ORDENSTRÖM, H., Anteckningar om några fynd av parasitsteklar Winder 1912 Gehgransmer tat sists re Zr. eee ei RAT, C. O. von, Odonatfynd, mest från Jönköpingstrakten ... a NES ATS 4105 (6 = nr == ASIMMANAENNALSIANC lo meee een u re! He —, Ruvande myriopoder - Redaktionen, Statsanslag till ett arbete i skogsentomologi ........ Sid. 115 — —, Av Kungl. Vetenskapsakademien utdelade reseunderstöd » 115,231 , Dr. E. MJÔBERGS andra expedition till Australien .....- » 115 —, Entomologisk forskningsresa till Amazonfloden __....... » 115 — —, »Klipp»-katalog över svenska skalbaggar.............--.-.--- » 230 = DOS ANR. ee RS NEN ER er » 231 — =, Skossentomologbefattning _ 2... an » 231 RING DAS ©. Pyndorter for Diptera 2s ee 7 7 72. » 69 — —, Bidrag till kännedomen om våra anthomyider ...........- » 142 TRAGARDH, I., Sovstallningen hos Heriades maxillosa L....... » 109 ——— En for Sverige my skalbagge. - __.._.. m essen. » 112 — —, Skogsentomologiens närmaste framtidsutsikter ............ » 113 — —, On the new genus Ceraloacarus EWING (Acarina) ...... » 186 — —, Skogsentomologiska bidrag 1-5 -_-._..--.-..--.-..----------- » 158 =, ÜPDROp sn Selen en Be peo ee cee » 230 IVELGREN: Ars. ‚Iutressanta arılstynd. sr ere, 2. » 108 VARENIUS, E., Bidessus delicatulus SCHAUM. :-.. » III WAHLGREN, E., Fåglar och fjärilar. -- Ee iA ee M » 179 Litteratur och Referat. Hoffman, A., Coleopterologen Adressbuch. Ay Cur. AURI- VIRUS 2 EST ee al fee alo an ER ey ee » 100 Sertz, A., Die Gross-Schmetterlinge der Erde. I. Av E. WAUGREN, © 83s Ag me en Be ee » 223 Trägärdh, I., Sveriges skogsinsekter. Av E. WAHLGREN = » 227 Tullgren, Alb., Våra snyltgäster inomhus och i ladugården bland insekter och spindlar. Av E. WAHLGREN ...... » 226 Ur »The Lancet»: Praktiskt entomologiska forskningar inom Englands besittningar. Av. H. NORDENSTROM ......... » 100 Föreningsmeddelanden. Entomologiska Föreningen i Stockholm: Sammankomsterna den 14 dec. 1913 och den 28 febr. 1914 » 116 Sammankomsterna den 23 maj 1914 och den 26 sept. 1914 > 232 Entomologiska Sällskapet i Lund: Sammankomsterna den 22 febr., 11 april, 3 okt. och 29 NOV. AOL nn » 117 Årg. 35 1914 Hatt. 1-2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM > 2005 0008029 tå NN OcKk HOM = UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1914 Entomologisk Tidskrift som utgifves av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Kgl. Vetenskaps-Akademien, Stockholm, prof. Sven Lampa, Stockholm, överste CI. Grill, Örnäs, Kungsängen, samt föreningens sekreterare, undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. — Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ef. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris av 2 a 3 Gre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsavgiften (6 kr.) bli- vit erlagd, tidskriften gratis tillsänd. Om ej ärsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott å tidskriftens första häfte. | Ständig ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) 10 äldre årgångar gratis. Annonspris 10 kr. pr hel, 5 kr. pr halv sida, pr rad 20 öre. För stående annonser erlägges 25 °/o av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar ! Lepidopterologiska anteckningar. Av J. Meves. Sedan jag numera efter avskedstagande frän statstjänsten fatt tillfalle att sasom amatör mera än förr ägna tid och kraf- ter ät entomologien, har jag tagit mig för att kritiskt genom- ga min samling av skandinaviska macrolepidoptera och där- vid uppteckna dels sadana fyndorter, som möjligen kunna vara nya och därför av intresse för kännedomen om arternas geografiska utbredning inom vårt land, dels ock vissa avvikelser från normala former, därvid jag, i den mån dessa äro mera avsevärda, men icke finnas beskrivna i den för mig tillgäng- liga litteraturen, vågat att förslagsvis giva dem namn, även med fara för att en del av vad som antecknats såsom nytt i verkligheten är känt och namngivet förut, mig ovetande, men i sistnämnda fall är ju ingen stor skada skedd; mina namn förfalla då helt enkelt. Där jag funnit exemplar, vilkas flygtid eller avstånd mel- lan vingspetsarna ej fullt överensstämma med uppgifterna härom i AURIVILLII »Nordens fjärilar», har även sådant an- tecknats. Redan förr har jag emellanåt fått i denna tidskrift in- förda smärre meddelanden om fynd, som kunde hava intresse i fråga om fjärilars geografiska utbredning m. m.; där sådant här äterupprepats för sammanhangets skull, har hänvisats till motsvarande meddelanden. Till ledning har jag bland andra arbeten haft mycken nytta även av engelska entomologen TUTTS utförliga bear- betning av Sphinges, Lombyces och Noctuae. Entomol. Tidskr. Ärg. 75. Wor (1914). I Les] ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Den här nedan använda ordningsföljden mellan släkten och arter torde nog ej i allo gillas av nutida entomologer, men då jag ordnat min samling redan på 1880-talet efter LAMPAS »Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Ma- crolepidoptera», har jag bibehållit det där följda systemet, vilket väl ej torde vålla någon olägenhet av betydelse. Bland här nedan upptagna fyndorter förekomma ofta namnen Väddö, Rådmansö, Vaxholm, Varmdö, Spånga, Ro- sersberg och Svartsjö, på vilka ställen jag tillbringat som- marmanader. Såsom bekant tillhöra alla dessa ställen Uppland, varför landskapets namn ej varje gång särskilt upprepas. De fyra förstnämnda orterna ligga i skärgården, den nordligaste, Väddö, vid 60-de breddgraden; med Rädmansö avses för- nämligast den lilla ön Gräddö-Asken vid inloppet till Norr- täljeviken och med Vaxholm den lilla Skarpön. På Värmdön äro de flesta fynden gjorda vid öns nordliga del omkring Velamsund. De för Spånga antecknade äro huvudsakligen tagna i trakten av Räsundasjön. Rosersberg och Svartsjö ligga båda inom Mälarens område, det förra nordväst och det senare väster om Stockholm. Rhopalocera. Parnassius apollo, L. En d och en 2 från Värmdön äro prydda med röd kärna i den svarta fläcken i fältet 2 å bakvingarnas översida. Två honor från samma trakt hava dylik kärna ovan à bakvingarnes fält 1 b. — En den 28 juli 1891 på Värmdön infångad, i övrigt fullt normal $ höll en- dast 62 mm. mellan vingspetsarna och liknar således den tyska formen. P. mnemosyne, L. Ej sällsynt funnen åren 1884 och 1885 vid Rådmansö. Colias palaeno, L. Såsom kompletterande bidrag till G. TURESSONS meddelande i »Entomol. tidskrift» årg. 33 sid. 257 må anföras, att denna art tagits vid Stehag i Skåne. C. palaeno, L. ab. 9 werdandi, H. S.; en hona från Häl- singland, med svavelgul grundfärg liksom hannarne, men med de svarta teckningarna lika honans, har jag fått genom herr RUDOLPHI. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 3 C. hyale, L. har jag från Öland, vilket bekräftar E. WAHLGRENS uppgift i »Ent. tidskr.» 29: 137. Polyommatus virgaureæ, L. En hona från Hälsingland har ovan, innanför bakvingens svarta utkant, en tvärrad röd- gula, av svart omgivna ovala fläckar och därinnanför i fälten 2—6 en rad små, men mycket tydliga, ljusblåa, rundade fläckar; undersidans däremot svarande vita flackar äro jäm- förelsevis matta. För denna vackra aberration tillåter jag mig föreslå namnet ab. caeruleocincta. — En annan & fran Södertälje har ovan å bakvingarna tjocka svarta tvärstreck i stället för punktraderna. — En ¢ utan lokaluppgift håller endast 23 mm. mellan vingspetsarna; den har på bakvingens undersida blott två vita fläckar. Är möjligen v. oranula, FRR., enligt Wallengrens beskrivning. P. hippothoë, L. En & från Kloster (Skane?) har ving- arnas undersida likformigt gulbrun med de vanliga svarta vitkantade fläckarna; det rödgula bandet på bakvingarna saknas ovan och nedan med undantag av en liten fläck vid analhörnet på undersidan. — Fjärilns flygtid synes börja re- dan i mitten av juni. P. hippohoë, v. eurybia, O. En 8 tog jag den 18 juli 1888 i Spånga. P. hippothoé, v. stiebert, GERH. lyckades jag den 4 juli 1886 i ett honexemplar fanga sa sydligt som vid Stockholm. Som den mater 31 mm. mellan vingspetsarna kan den möj- ligen (?) hänföras till v. candens H. S. P. phlaeas, L. v. americanus, D'URB. Hyra exemplar togos i Kall, Jämtland, i augusti 1892. P. amphidamas, Esp., ab. obscura, LPA. En d och en ® tagna av RUDOLPHI i Hälsingland. (Se »Ent. tidskr.» 9: 48.) Lycaena astrarche, BERGSTR. En d från Rosersberg (Uppl.) saknar den vita kilformiga fläcken i fälten 3-4 pa bakvingarnas undersida och har där i stället fullt ubildade oceller. Lycaena tcarus, ROTT. En d fran Svartsjö, har fram- vingens undersida prydd med ett längsgäende, bägformigt, tjockt svart streck i fält ıb. Skulle kunna benämnas ab. nigro-arcuata. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. L. icarus, v. coerulea, SCHILDE. En 2 tog jag vid Stockholm d. 5 juli 1886. Varieteten torde ej förut vara an- tecknad säsom svensk. L. amanda, SCHN. Flygtiden börjar åtminstone i Upp- land redan i senare hälften av juni. L. donzelii. BoIsb. Sex exemplar har jag fått från Häl- singland. L. argiolus, L. En % från Värmdön har på undersidan fläcken i fälten 6 av bakvingarnas inre fläckrad belägen nå- got utanför fläcken i fältet 7. L. semiargus, ROTT. Flygtiden är i Uppland juni— juli. Vanessa c-album, L. En d, som jag tog vid Södertälje den 29 augusti 1912, är på framvingarnas Övre sida prydd med vitgula kantiga fläckar, nämligen i fältet I b dels — den ljusaste och största — i fältets mitt, dels ock nära ut- kanten, samt en i fältet 2 nära utkanten. Föreslås att kallas ab. gilvomacula. V. urticae, L. En d, fångad vid Stockholm, håller en- dast 37 mm. inberäknat uddarna i fält 5. Flera honor hålla efter samma mättagning 48—52 mm. V. urticae,v. nubilata, RAYN. Denna övergängsform före- ee ganska allmänt i såväl Jämtland som Uppland. (Jämf. . WAHLGRENS uppsatser i »Ent. tidskr.» 33: 77 och 34: 22.) V. urticae, v. polaris, STDGR. En typisk 2 av denna nordiska form togs vid Stockholm 1895; dess s. k. skugga är i det närmaste lika mörk som vingarnas normala svarta fläckar. V. io, O., ab. toides, O. Två honor, tagna i Spånga (Uppl.) 1889, mätte mellan vingspetsarna blott 46 mm., mellan uddarna 50 mm. Melitaea cinxia, L. En @ från Värmdön saknar den rödgula fläcken i innersta hörnet av fält 2 på bakvingarnas undersida, varigenom de vitgula rot- och mittbanden här sam- manflyta. M. athalia, ROTT. v. parthenie, BORKH. 2 honor har jag från Hälsingland. — En hona från Väddö, Uppl., som jag tog den 26 juli 1890, är större än de lappländska, nämligen 36 mm. mellan vingspetsarna, ävensom ovan betydligt ljusare, men bakvingarnas undersida stämmer med v. parthenie, sa- J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 5 dan den beskrives och avbildas i AURIVILLII »Nordens fjä- rilar» ävensom beskrives av E. WAHLGREN i »Entom. tidskr..-23::1:77. M. athalia v. parthenoides, KEFERST. En hona av denna lappländska varietet tog jag den 26 juli 1890 pa Väddö (Uppl.). Argynnis aphirape, HB. v. ossianus, HERBST. 6 exem- plar, tre av vartdera könet, fran Östergötland. De äro na- got större än mina exemplar från Hälsingland och Lappland. I »Ent. tidskr.» 8: 24 omnämnes den såsom funnen pa Ingar- ön (Sdml.), av E. HOLMGREN. — Av denna form, som ju i allmänhet varierar högst betydligt, torde nu få anföras två exemplar med mera i ögonenfallande avvikelser. De äro från Hälsingland. Det ena, en d, är ovan helt och hållet sa mörk- pudrat, att de rödgula teckningarna försvunnit så när som på svaga antydningar därav dels i framvingarnas mittfält, dels såsom ringar omkring de runda svarta fläckarna utanför alla vingarnas mitt, dels såsom punkter innanför utkanten; under- sidan är normal. Den är till utseendet så avvikande, att den nog förtjänar särskild benämning, ad. fusca. — Det andra exemplarets framvingar äro ovan starkt mörkpudrade utmed framkanten intill den brutna tvärraden av svarta fläckar, och de eljest runda svarta fläckarna nära utkanten bilda genom sam- manflytning med de trekantiga fläckarnas inre spetsar tjocka långsgående streck i fälten I b-6. Sådan sammanflytning framträder även på bakvingarna, dock endast genom fina linjer. Framvingarnas undersida är brunsvart på den del, som motsvarar översidans mörkpudring. A. aphirape ab. rudolphü, ab. basalıs, ab. discalis, ab. limbalis, ab. cultrimacula, ab. decorosa, ab. inops och ab. se- lenoides, miht, äro närmare beskrivna och avbildade i min uppsats i »Ent. tidskr.» 75: 179—180. A. selene, SCHIFF. En vid Stockholm tagen & har stora vitgula, starkt framträdande fläckar på framvingarnas ovan- sida, därav två i fält 1 b och en i fält 2. Denna form skulle kunna benämnas ab. lucimacula. — En & från Stockholm håller endast 29 mm. mellan vingspetsarna, en d från Hälsing- land 30 mm. — Två honor, den ena från Värmdön, den andra från Hälsingland, hava de eljest gulröda utkantsfläckarna gula. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. A. selene ab. thalia, HB. Av denna vackra aberration lycka- des jag taga en d vid Stockholm och en 2 på Väddö (Uppl.). A. selene ab. marphisa, HBST., är tagen vid Stockholm, en a: A. euphrosyne, L. En d fran Södertälje har ovan pa framvingarna ett tjockt langsgaende svart band, fyllande falt 1 b fran bakre diskribban halvvags till utkanten genom sam- mansmaltning av tva normala svarta fläckar. A. euphrosyne v. fingal, HERBST. À en d fran Hälsing- land saknas pa bakvingarnas undersida rotfältets rödgula fläckar, och silverfläcken i fält 1 c är långt utdragen. — En annan d från samma trakt saknar alldeles de rödgula kant- fläckarna på framvingarnas ovansida, utom i vingspetsen. — En ©, denna fran Jämtland, har alla vingar ovan starkt svartpudrade; de rödgula kantfläckarna äro visserligen an- tydda, men kantfälten i övrigt äro mörkbruna nästan ända intill de svarta runda fläckarna utanför vingens mitt. — I övrigt ma, med anslutning till T. LAGERBERGS uppsats i » Ent. tidskr» 32:18, anföras, att exemplar fran Jämtland, som finnas i min ago, tillhöra såväl huvudformen euphrosyne som v. fingal, att ett exemplar från Ovickjock (Lappl.) visar huvudformen, och att övergängsformer ej äro sällsynta. En d från Södertälje star t. ex. fingal ganska nära. A. pales, SCHIFF. v. arsilache, ESP. En @ fran Åre (Jämtl.) är ovan ovanligt mörk, med mycket stora svarta fläckar; de rödbruna teckningarna äro mörkpudrade med svagt violett skimmer. Den är likväl betydligt ljusare än ab. inducta, SANDB., sådan denna beskrives i »Ent. tidskr.» 4: 129. Den håller emellertid 33 mm. mellan vingspetsarna. J och © fran Kall i Jämtl. hava de svarta teckningarna i framvingens mitt förenade till ett brett tvärband; endast bakom diskfältet små röda fläckar. A. frigga, THNBG. En @ från Hälsingland har grund- färgen ovan sotbrun. A. frigga, ab. ahti, SAHLB. En £ från Enafors (Jämtl.) har inre hälften av bakvingarnas undersida vitgul, utom i fälten 1 a och b. (Ent. tidskr. 75: 95.) A. thore, HB. (ab. borealis, STDGR.). En 2 fran Äre (Jämtl.) har ovan ovanligt stora svarta fläckar; den liknar troligen den pa Alperna förekommande formen. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 7 A. mo, ROTT. En & från Hälsingland har ovansidan mörkpudrad; på bakvingarnas undersida är det mörkpudrade tvärbandet markerat svartbrunt. — I motsats härtill är en d från Värmdön ovan ovanligt blek i grundfärgen med jäm- förelsevis små svarta teckningar. A. aglaja, L. v. aemilia, ACERBI. En © fran Jämtland. G. ADLERZ omnämner denna varietet vara funnen 1876 i Östergötland (»Ent. tidskr. 7: 200). Mitt exemplar torde dock ovan ej vara fullt så mörkt som hans, att döma efter hans beskrivning; möjligen endast en övergång. Erebia ligea, L. v. adyte, HB. En d av denna nordiska form tog jag i Rosersberg den 19 juli 1887. E. embla, THNB., är ganska föränderlig i fråga om ögon- fläckarna på framvingarnas ovansida, såsom deras antal, med eller utan vita punkter, m. m. Hos en d från Mattmar (Jämtl.) saknas fläckarna alldeles i fälten 1 b— 3. E. disa, THNB. À en & från Karesuando (Lappl.) äro ögonfläckarna på framvingarnas ovansida endast antydda. Oeneis jutta, HB. En d och en 2 från Jämtland hava ovan 3 ögonfläckar pa framvingarna, men ingen dylik pa bakvingarna; äro väl närmast att hänföra till ad. balderi, HB. O. norna, THNB. Ogonfläckarna på framvingarna ovan synas vara mycket variabla med avseende både på antal och storlek. O. norna, ab. lampana, SANDB. Från Hälsingland har jag fått en J. Pararge maera, L. v. monotonia, SCHILDE. Å Väddö tog jag en d den 10 juli 1890, vid Rosersberg en $ den 27 juni 1887. — En d, som jag den 7 juli 1887 fångade vid Rosersberg, liknar i övrigt denna varietet, men är à fram- vingarna i fält 3 ovan och undertill försedd med en extra mindre, på undersidan i mitten vitpunkterad ocell, förutom den vanliga stora 1 fältet 4 och den lilla i fältet 5. Denna aberration synes möjligen vara förtjänt av särskilt namn, som föreslås tilll ab. triocellata. P. hiera, F. En d från Rosersberg och en © från Häl- singland hava framyingarna ovan och under prydda med en rätt stor, vitpunkterad fjärde ocell i fältet 3, förutom den stora ocellen i fält 5 och de två små i fälten 4 och 6. Ab- 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. errationen kunde möjligen erhålla namnet ad. quadri-ocellata. — En % från Hälsingland saknar ovan pa framvingarna de gula skuggfläckarna i fälten 1 b—3 och är sålunda ett mot- stycke till P. maera v. monotonia. P. egeria, L. v. egerides, STDGR. En 2 från Södertälje har framvingarnas ljusa fläckar ovanligt stora, även für att tillhöra en hona. Coenonympha tiphon, ROTT. Av den hos oss sällsyntare huvudformen äro två exemplar, d och $, 1888 tagna vid Spånga. C. tiphon, v. isis, THNBG. Bland 87 exemplar, som jag 1888 tog vid Råstasjön i Spånga, voro knappast två fullkom- ligt lika varandra med avseende på ocellernas antal och be- lägenhet. Syrichtus alveus, HB. I min samling finnes ett exemplar, d, fran Skåne, vilket bekräftar AMMITZBOLLS uppgift i »Ent. tidskr.» $: 67 om artens förekomst i denna provins. S. malvae, L. Två hannar från Väddö torde böra hän- föras till ad. Zaras MEIG.; de vita fläckarna på framvingarnas översida äro nämligen stora och sammanstötande. Hesperia comma, L. En hona fångad den 10 augusti 1886 vid Svartsjö har ovan på framvingarna de eljest rödgula fläckarna i fälten 1 b och 2 gulvita och konformigt utdragna ända till utkanten, i spetsarna dock något gråaktiga. Sphinges. Sphinx pinastri, L. En hanne, tagen vid Södertälje den 14 juli 1913, är i färgton betydligt avvikande från den van- liga formen. Thorax, abdomen och framvingarna äro näm- ligen ovan mycket mörkare, starkt skiftande i blått; bak- vingarna äro nästan svarta. Jag skulle vilja kalla den ab. caerulescens. Zygaena meliloti, ESP. Åren 1896—1897 fick jag tillfälle att på Värmdö tillvarataga ett åttiotal av denna art jämte några andra Zygaena-arter. Detta möjliggjorde för mig att mera ingående studera nu ifrågavarande art. Ej så sällan påträffades individer, rörande vilka man, med hänsyn till stor- lek, vingfransarnas färg samt förhållandet mellan bakvingar- nas subcostalribba och främre mittribba kunde stå tveksam, J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 9 huruvida man hade selzloti eller den pa samma lokal lika- ledes förekommande Zygaena lonicerae, ESP., framför sig; detta tyder säkerligen på en croasering av dessa båda arter. ; En god karakter hos meflott har jag trott mig finna hos hannen; om man nämligen framklämmer analklaffarna, upp- reser sig vid vardera utsidan av dessa en eljest alldeles dold, plymlik och tämligen lång pensel av gula hår. Åtminstone har jag icke funnit denna prydnad hos /onzcerae. Bland de infangade exemplaren lyckades jag upptäcka ej mindre an 13 st., hannar och honor, av v. stenzü, FRR., som utmärker sig genom ett karminrött tvärband över bak- kroppens ovansida, vilket band stundom framträder brett och tydligt, stundom äter svagare (se »Entom. tidskrift» 77: 300, 20: 206). Ej förut omnämnd såsom svensk. Bland särskilda individuella konstigheter må nämnas, att av huvudformen en ® har den röda fläcken 3 ovan nästan alldeles försvunnen, endast antydd genom en otydlig prick. — En annan @ har fläckarna 3 och 4 sammanflytande på samma sätt som Z. ¢rzfolzz, ESP.; dess fransar äro dock tyd- ligt bruna i spetsarna, varför den ej kan tillhöra sistnämnda art, som ej heller förekom på denna lokal och således icke kunnat åstadkomma någon hybrid. — En hanne har på bak- kroppens högra sida bestått sig med ett längsgående karmin- rött band, som sträcker sig över 3 segment, men intet rött tvärband ovan. — En ® har sista abdominalsegmentet under- till karminrött, och dessutom spridda röda, hårlika fjäll där och var på bakkroppen ovan och nedan. — En d och en % av v. stenzii hava en sjätte fläck ovan antydd genom en röd- aktig skuggning, ehuru de enligt föreskrift bort hava endast 5 röda fläckar på vardera framvingen. Zygaena lonicerae, ESP. En d har de eljest högröda fläckarna gulröda. Exemplaret ej urblekt. Zygaena filipendulae, L. En d av även denna art visar samma brist i utvecklingen av den röda färgen som ovan- nämnda /onzcer@-exemplar. Zygaena hippocrepidis, HB. Av denna mycket sällsynta art, som förut lärer vara tagen i Sverige endast en gång, näm- ligen vid Lund av ZETTERSTEDT, har jag lyckats fånga en 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. + pa Värmdö den 18 juli 1897 och en ¢ vid Södertälje den 21 juli 1912 (se »Ent. tidskr.» 77: 300). Bombyces. Sarrothripus revayanus, SCOP., v. glaucanus, LAMPA.(?) En d tog jag vid Rosersberg den 6 augusti 1887; förut fun- nen i Bohuslän i 2 exemplar av BOHEMAN. (Ent. tidskr. 5: 147). Sarrothr. revay., v. degeneranus, HB. Är av mig funnen pa Värmdô. -° Nudaria mundana L. Förekommer vid Stockholm och i Värmland. Setina irrorella, CL. En hanne från Rådmansö bildar övergång till den nordiska formen freyer?, WALLENGR., i det att bakvingarna sakna mörka punkter och framvingarnas punkter äro mycket matta. Lithosia lutarella, L., v. pygmaeola, DOUBLD. Av denna varietet, förut funnen på Gottland av BOHEMAN, tog jag en d i Spånga den 26 juli 1889. Gnophria quadra, STPH. Förekom på Rådmansö 1884. Arctia caja, L. Såsom kuriositet ma antecknas, att jag den 26 juli 1898 fick en hona utkläckt i fangenskap av föl- jande utseende: Framvingar ovan mattgula, utan andra teck- ningar än brunaktigt gråa, matta, sinsemellan ej samman- hängande, rundade skuggfläckar, därav 3 vid framkanten, en i fält 5 och en i fält 2 nära utkanten, samt en vid bakkan- tens mitt. Bakvingarna äro rostgula, med 2 dylika skugg- fläckar nära utkanten samt en svag grå skuggning utmed inkanten. Huvud och mellankropp ovan olivbruna, bakkrop- pen av samma färg som bakvingarna. — Möjligen har denna brist på pigment sin orsak i temperaturförhällanden under puppstadiet? (»Ent. tidskr.» 20: 206, 220). Phragmatobia fuliginosa, L. Av denna art har jag fått saval huvudformen som wv. borealis, STGR. vid Stockholm, däremot endast varieteten i Mälaretrakten. — En Stockholms- hona håller endast 25” mellan vingspetsarna; den är kläckt i bur och möjligen svältfödd. Spilosoma mendica, CL. En &, erhållen 1895 av larv, tagen vid Vaxholm året förut, är prydd med många fler J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. iti svarta prickar pa sina snövita vingar än vanligt, nämligen på framvingen en liten långsträckt prick i framkanten innan- för dennas mitt, en rund och en långsträckt nedanför bakre diskribban, en rund vid diskfältets bakhörn, en långsträckt i fältet 5 nära utkanten, en mycket liten ovanför bakkantens mitt, varförutom en liten otydlıg prick är antydd i diskfaltets främre hörn. Å bakvingarna stå följande prickar: en matt prick i diskfältets utkant, 3 prickar i tvärrad nära utkanten från fält 5 upp mot framkanten, av vilka den bakersta är störst och den främsta minst, samt slutligen en större och en mindre prick helt nära utkanten i fält I b och 2. — Denna ganska avvikande form förtjänar möjligen namnet ab. multi- Puncta. Spil. urticae, ESP. Denna sällsynta art förekom ar 1891 på Värmdö. Hepialus humuli, L. En % fran Södertälje håller ej mindre än 76” mellan vingspetsarna. Psyche opacella, H. S. Flog på Värmdö ar 1890 sa sent som den S—14 juli. Orgyia gonostigma, FAB. Förekom 1885 på Lidingö. WERMELIN fann den även på samma. ö (Entom. tidskr. 91.90)‘ Dasychira abietis, SCHIFF. En larv av denna sällsynta art päträffade jag vid Vira i Södermanland nedanför en ring av larvlim; förgiftad av limmet, kunde den dock ej utvecklas. Arten är ock av O. SANDAHL tagen vid Stäket (Entom. tidskr. 7: 48). Das. pudibunda, L. Paträffades av mig vid Ulriksdal och Vaxholm samt pa Värmdö. E. HOLMGREN uppger den vara funnen pa Ingarö (Ent. tidskr. 7: 36), och i Vallentuna socken i Uppland (Ent. tidskr. #: 23), samt WERMELIN pa Hunneberg i Västergötland (Ent. tidskr. 72: 15). Limantria monacha, IL. ab. eremita O. Denna form fann jag sparsamt bland huvudformen pa Värmdö samt vid Vira och Stafsjö i Södermanland under härjningsäret 1899. Är även tagen av J. ANDERSSON vid Åhus (Ent. tidskr. zz: 84). Trichtura crataegi, L. Såväl huvudformen som v. arzae, Hp., har jag erhållit pa Värmdö, samtliga i augusti månad. Lachnocampa rubi, XL. Isynnerhet honan tyckes mycket \ 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. ombytlig i fräga om färgval. Jag har exemplar frän mörkt brungrå färg med stark brun skugga dels i mittfältet som en stor trekantig fläck med hela framkanten som bas och inre tvärlinjen som sida, dels utanför yttre tvärlinjen, ända till ljust gulgrå grundfärg utan nämnvärd brunskuggning; med övergångar mellan dessa ytterligheter. Lasiocampa tlicifolia, L. Larven påträffades i tämlig myckenhet är 1892 a ett inskränkt omräde pa Värmdö, för- tärande asptelningar. De voro lätta att få kläckta till fjärilar. Las. pini, L. Allmän ar 1903 i Värmland vid gränsen mot Norge, där en förödande härjning av fjärilns larver på- gick (se Ent. tidskr. 24: 61, 229, 26: 190). Att märka är, att insekten åtminstone i Värmland liksom ock i Norge be- hövde 2 ar till sin utveckling, i det att larven två vintrar à rad gömmer sig under mossan, innan den blir fullväxt. Att detta torde vara fallet även i Skåne synes framgå därav, att J. ANDERSSON i Ent. tidskr. för 1891, sid. 31, uppger sig hava i mars manad funnit larver, vilkas storlek varierat mel- lan 20 och 65". Dessa måste otvivelaktigt hava varit dels larver från föregående året, och dels sådana, som redan hade tva vintrars sömn bakom sig. Genom uppfödning av ett större antal larver erhöll jag en hel del olika former, av vilka följande torde förtjäna sär- skild beskrivning såsom representanter för olika grupper, vilka dock inom sig förete en eller annan olikhet. Förut- skickas bör, att inom varje grupp hannen i allmänhet är mörkare än honan. Utgår man från det antagandet, att hu- vudformen är sådan arten vanligen beskrives: framvingarna askgråa med svarta tvärlinjer och vit diskfläck, rotfältet och yttre mellanfältet rostbruna, samt bakvingarna enfärgat bruna, så framstå följande till aberrationer hänförliga grupper: a) Rotfält och mittfält à framvingarna likfärgade, askgraa, innanför den utpräglat svarta våglinjen löper ett band av starkt framträdande vita eller (hos 2) gråvita pilfläckar, trak- ten omkring den vita diskfläcken vanligen förmörkad med gråbrunt. Genom dessa teckningar far fjäriln ett mycket brokigt och vackert utseende. Hannar förekommo rätt all- mänt, av honor fick jag blott ett exemplar. Ab. formosa. b) Lika formosa, men både rot-'och mittfält till större J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 13 delen mörkt rödbruna, eljest gramelerade; bakvingar svart- bruna. Sällsynt, endast en ¢ erhållen. Ad. fusca. c) Alla vingarna ljust isabellfärgade, obetydligt mörk- skuggade mot basen, stundom något stötande i grått i ut- kantsfältet, utan andra teckningar än de något mörkare tvär- linjerna oeh den vita diskfläcken. Sällsynt, 2 honor från Värmland 1903, en ® från Vreta i Östergötland 1890. Ab. zsabella. Avståndet mellan vingspetsarna varierar mellan 53 och 81°”. Drepana curvatula, BKH. Av denna ganska sällsynta art fick jag en d på Rådmansö 1885 (Ent. tidskr. 7: 103). E. HOLMGREN uppger den vara tagen i Vallentuna socken i Uppland (Ent. tidskr. &: 23). Drep. lacertinaria, L. v. scincula, HB. Förekom i Ro- sersberg och pa Lidingö. Cerura bifida, HB. En i bur kläckt d från Värmdö saknar på framvingarnas vita grundfärg alla mörka teckningar utom de svarta tvärlinjerna, som dessutom äro mycket fina. Pheosia -tremula, CL. Denna tjäril, vars flygtid uppgives vara maj —juli och i de södra landskapen även augusti, flög så nordligt som i Spånga (Uppland) ännu i augusti. Notodonta ziczac, L. Härav har jag exemplar, som mel- lan vingspetsarna hålla 31—42" Notodonta tritophus, ESP. = torva, HB. Av denna hos oss ytterst sällsynta fjäril fick jag en d kläckt i fångenskap i Spanga 1890 (Ent. tidskr. 75: 95). Notod. dromedarius, L. En i bur kläckt ® håller ej mindre än 44” mellan vingspetsarna. Notod. camelina, L., v. giraffina, HB. Av denna mörka varietet har jag fått utkläckta 3 hannar och 2 honor från Svartsjö, Vaxholm och Värmdö. Pterostoma palpina, L. Efter larv från Värmdö fick jag utkläckt en märklig d av följande utseende: Framvingarnas grundfärg ovan mörkt rödgul, mot utkanten askgrå, tvär- linjerna tydliga särskilt genom de på vingribborna stående di- stinkta svartbruna dubbelprickarna, fransarna på bakkantens tand svartbruna; bakvingarna svartbruna med ljusare tvär- strimma, fältet därutanför mörkare än rotfältet. Den skulle med hänsyn till framvingarna kunna hänföras till v. lappo- 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. nica, EICH, men bakvingarna, som hos sistnämnda varietet skulle vara vita, gör detta omöjligt. Jag föreslår benämningen ab. fusca. Pygaera anastomosis, L. En d av denna sällsynta art lyckades jag fänga på Värmdö den 13 juli 1898. W. MEVES fann den på Dalarö 1884 (Ent. tidskr. 5: 189), och J. PEYRON 1890 i Uppsalatrakten (Ent. tidskr. zz: 139). Thyatira batis, L. v. juncta TUTT, med de två röda fläckarna ovan vid framvingens framkant sammanflytande. Hit är att hänföra en hanne, som 1892 togs på Värmdö. Den är ej så avvikande fran huvudformen som ab. confluens, E. REUTER (Ent. tidskr. 77, 201). Cymatophora octogesima, HB. v. rosea, TUTT, med fram- vingarna ovan rikt rödpudrade. En d togs på Värmdö 1890. Cymat. flavicornis, CL., ab. unimaculata, mihi, utmärkande sig genom ringfläckens förlust. En d togs vid Spånga den I juni 1889, en på Väddö den 16 juni 1890 (Ent. tidskr. 75: 95) samt en 2 på Värmdö den 5 augusti 1808. Diloba coeruleocephala, L. Hos en 6 fran Torreby i Bohuslän och 2 honor från Martebo på Gottland äro de bada 8-formade vita fläckarna ovan à vardera framvingen förenade till en enda med två gråa kärnor. Denna form torde lämp- ligen kunna benämnas ab. coalita. Acronycta aceris, L., ab. candelisequa, ESP. En d fran Värmdö 1892 torde kunna hänföras till denna sällsynta form, atminstone star den sagda form synnerligen nära. Acron. tridens, SCHIFE., v. rosea, TUTT., med hela fram- vingarna rödpudrade. 4 och 2 togos 1892 på Värmdö. Acron. psi, L., v. Juncta, TUTT, med ring- och njurfläc- karna sammanstötande med varandra. En & från Österåker i Uppland 1890. | Acron. auricoma, F., v. menyanthidis, HAW. (ej VIEW.), med svarta rotstrecket och langsstrecket pa ribban 2 starkt för- tjockade. En d från Södertälje 1913. Acron. auricoma, FR. similis Haw., grundfärgen mera askgrå utan brunaktiga skuggningar. 2 honor från Värmdö 1897 och Södertä'je 1913. Acron. rumicis, L., v. salicis, CURT., som har framving- arna starkt pudrade med svart, sa att njurfläcken är nästan J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 15 bortskymd. Två honor, därav en fran Torreby i Bohuslän 1891 och en fran Södertälje 1913. En hanne fran Väddö, tagen i augusti 1890, har pa framvingarna ovan väglinjens vita fläckar utsträckta inat ända till yttre tvärlinjen, varigenom yttre mellanfältet synes vit- streckat; för övrigt äro exemplarets framvingar långsträck- tare och smalare samt deras grundfärg ljusare än vanligt. Torde kunna benämnas ab. striata. Bryophila raptricula, HB. Av denna sällsynta fjäril lyc- kades jag taga två hannar, nämligen i en Spånga den 21 augusti 1888 (Ent. tidskr. z5: 95) och en vid Vaxholm den 25 jul: 1894. . Den är enligt E. WAHLGREN funnen även i Karlstads- trakten (Ent. tidskr. 29: 138). Bryophila perla, F. v. flavescens, TUTT, vars framvingar äro starkt pudrade med rostgult. En d och en ©, tagna av H. Rosen i Nosaby i Skane, finnas nu i min samling. Noctuae. Agrotis polygona, F. Denna art varierar i fraga om fram- vingarnas yttre mellanfält, som hos fem exemplar i min sam- ling hava detsammas yttre hälft utmed vaglinjen ljusare gul- grått, varemot endast en & har hela mellanfältet mörkt ända till vâglinjen. — En 4 saknar den ljusare bakkanten i mitt- fältet. Agrotis subrosea, SYPH. Det enda exemplar, en Ÿ,som jag lyckats infånga i Spånga den 7 augusti 1889, torde böra hänföras till wv. subcoerulea, STGR. Den färgnyans 1 rosen- rött, som huvudformen skall äga, är nämligen tillfinnandes endast strax innanför och utanför ringfläcken, ävensom svagt antydd i yttre mellanfältets främre del. Agrotis fimbria, L., v. solani, FAB., mörkgrön; en £ funnen på Värmdö. Agrotis fimbria, v. brunnea, Turvy. Av denna mörkt mahognybruna form hava tagits 3 hannar vid Färjestad på Öland 1882, vid Vaxholm 1894 och på Värmdö 1898. Agrotis sobrina, GN. Af denna art, som enligt AURI- VILLIL »Nordens fjärilar» är »mycket sällsynt 1 områdets södra delar, något allmännare norrut, troligen utbredd över 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1014. hela området åtminstone upp till polcirkeln», har jag lyckats fånga 7 hannar och 4 honor vid Rådmansö, Vaxholm, Värmdö, Rosersberg och Spånga. De torde samtliga när- mast tillhöra TUTTS v. suffusa, med obetydlig, hos somliga nästan ingen grapudring i rotfältet, utan nästan enfärgat mörkbruna — honorna dock något ljusare rödbruna — med tämligen tydliga mörkare tvärlinjer av samma färgton; bak- vingar brungrå, ljusare vid basen ochinkanten. 3 af hannarna från Vaxholm och Värmdö hava dock grundfärgen över hela framvingen mera brunaktigt askgrå än rödbrun, och även bakvingarna ljusare gråaktiga än de övriga exemplaren. — De flögo mellan den 28 juli och 10 augusti. Agrotis augur, F. 2 hannar och en hona från Vaxholm, Fjällbäck (Bohuslän) och Kinnekulle äro blekt rödaktiga med mycket skarpt framträdande, svartkantade ring- och njurfläc- kar. Den förra fläcken är förbunden med inre tvärlinjen ge- nom en smal linje eller, såsom hos ¢ från Fjällbäck, därige- nom att fläcken egendomligt nog blivit kilformig, med sin spets berörande sagda tvärlinje; njurfläcken har en starkt utpräglad fläck vid sin utkant. Även tappfläcken är ganska tydlig. — Dessa exemplar torde vara att hänföra till ESPERS v. omega. Agrotis obscura, BRAHM. En @ från Vaxholm har ring- fläckens yttre, nedre del så långt utdragen, att den nästan berör njurfläcken. — En &, tagen vid Rosersberg, saknar framkantens röda färg, grundfärgen är på framvingarna grå- brun, av tvärlinjerna samt ring- och njurfläckarna synes en- dast den ljusa fyllningen, och mellan berörda fläckar står en något mörkare skuggning. Detta exemplar synes vara ESPERS v. obducta. Agrotis pronuba, LE. Denna allmänna och synnerligen variabla nattfjäril har TUTT sökt indela i en del varieteter förutom TREITSCHKES v. zunuba. Vid granskning av min samling har jag utom LINNÉS huvudform, den på framvin- garna nästan enfärgat ljusgråa, och förenämnda v. zunuba, den enfärgat svartbruna, funnit: TUTTS v. ochrea, enfärgat rostgra; v. rufa, enfärgat roströd; v. brunnea, enfärgat röd- brun; subv. grisea-brunnea, rödbrun med grå framkant samt mörka fläckar framför och bakom ringfläcken; ». coerulescens, J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 17 skiffergra, nästan enfärgad; subv. distincta-coerulescens, skif- fergra, med mörka fläckar framför och bakom ringfläcken, mörk njurfläck samt ljusare, grå framkant; ävensom subvar. ochrea-brunnea. Ett ovanligt praktfullt han-exemplar, som jag tagit på Skarpön vid Vaxholm den 28 juli 1893 och hänfört till sistnämnda subvarietet, torde kanske förtjäna en särskild beskrivning: Thorax ovan brunaktigt mörkgra, halskragen vid basen rödgul, däröver står en vit linje och ovanför denna ett mörkbrunt band, överst kantad med vitt. Framvingen är svartbrun, ett rödgult, utåt gulrött längsband löper helt nära framkanten från roten till något bortom ring- fläcken, som beröres därav; ringfläcken rödgul, svartkantad, med mörk dubbelkärna, njurfläcken mycket fint kantad med mörkt rostrött, inuti svart med en mycket, fin ljusgrå tvär- strimma i mitten; tvärlinjerna äro starkt markerade, den inre dubbel med svartbruna kanter och ljust grågul ifyllning, den yttre verkar såsom en enkel, tandad, svart linje stående i ett brett, ljust grågult tvärband, vilket sträcker sig över hela vingens bredd; innanför ringfläcken står en svart kilfor- mig fläck, som med sin spets når inre tvärlinjen; mellan ring- och njurfläckarna befinner sig en svartkantad, brunsvart, spetsvinklig trekant, med sin bas stödjande sig mot njurfläc- ken; i vingens mitt står en ljusare skuggfläck, på sin inre del nedanför ringfläcken rödpudrad; i mittfältet äro ribborna svartpudrade, isynnerhet I b och 2; våglinjen tydlig, grågul, begränsad inåt av ett brett, mörkt gråbrunt band, nära framkanten dessutom av ett skarpt svart streck, som är sam- manhängande och ej, såsom vanligt, uppdelat i två fläckar; pa utsidan begränsas våglinjen av ett ljusare, askgratt band, som sträcker sig ända till utkanten; båda dessa band äro ge- nombrutna av ljusare ribbor med dära stående sma svarta punkter; utkanten har tydliga svarta, trekantiga fläckar; fran- sarne med 2 mörka delningslinjer, i innersta delen äro fran- sarne mörkare gråbruna, mellan de båda delningslinjerna lju- sare askgräa, i deras spets vitaktiga. Bakvingarna hava ovan vanlig teckning och färg. På undersidan märkes stark röd- pudring på framvingens fram- och utkanter samt på bakvin- gens främre fjärdedel; bakvingarna äro undertill försedda med tydlig diskpunkt. Entomol. Tidskr. Årg. DEN 7072) 1) 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQ14. Säsom kuriositet ma anföras, att vid fängst pa äpple- hängen ett exemplar, väl igenkännligt genom en stor avskavd fläck pa ena framvingen, observerades såsom nattlig stam- gäst under ett par veckors tid. Den kom alltid först till hängena och lämnade dem såsom sista man. Slutligen var den borta; den hade kanske dukat under av delirium tre- mens, ty spirituosa fanns i tillräcklig mängd på hängena. Agrotis orbona, HUFN. En d tagen vid Fjällbäck i Bo- huslän tillhör v. vzrgata, TUTT, prydd som den ar med mörk mittskugga över hela vingens bredd. Agrotis comes, TR., ab. prosequa, TR. En d av denna aberration togs i Martebo på Gottland den 3 augusti 1885. Agrotis castanea, ESP. Av denna mycket sällsynta art, vilken först i Sverige av W. MEVES år 1883 upptäcktes på Dalarö i Södermanland (Entom. tidskr. 5: 71), sedan av Wer- melin togs vid Erstavik, likaledes i Södermanland (Entom. tidskr. 9: 96), fångade jag 1896 två exemplar på Värmdö, av vilka det ena, ©, tillhörde v. laevis, Haw, och det andra, likaledes en ©, en ovanligt mörk, förut ej beskriven form (Ent. tidskr. 78: 62). Är 1897 lyckades jag taga ytterligare en 82 av v. laevis på Värmdö (Ent. tidskr. 20: 220). Före- nämnda mörka exemplar, som togs den 6 augusti 1806, är a alla vingarna mörkt sotgrätt, med à framvingarna högst otydliga svarta tvärlinjer och begränsning av njurfläcken, samt mycket svaga spår av en ljusare våglinje. Jag skulle därför vilja kalla denna form ab. fumosa. [ Agrotis hyperborea, ZETT. En 2 från Rosersberg och en 2 från Hälsingland, liksom ock en av mig i Hardanger (Norge) tagen d synas tillhöra huvudformen, varemot 2 dd från Kall i Jämtland stämma med ZETTERSTEDTS beskriv- ning på v. alpicola ZETT. Av v. carnıca, HERING, har jag 2 exemplar tagna av RUDOLPHI i Jämtland. "Agrotis baja, FAB. Denna art, som i »Nordens fjärilar» uppgives såsom tämligen sällsynt och av LAMPA i »Förteck- ning över macrolepidoptera» såsom rar, har jag funnit vara allmän på Värmdö, där jag utom huvudformen tagit alla de av TUTT benämnda varieteterna, nämligen: purpurea, pur- purröd; grisea, blekt gråbrun samt coerulescens, roströd med dragning åt skiffergrått. Dessutom fick jag vid Rosersberg J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 19 den 20 augusti 1887 en $, som utmärker sig genom mycket matta teckningar pa gulgrå botten, men har innanför fram- vingens hela, knappt skönjbara våglinje en rad väl markerade svarta punkter. Jag har därför kallat den ab. punctata (En- tom. tidskr. 8: 177, 9: 17). — En annan ® fran Södertälje, den 22 augusti 1913, är iögonenfallande genom den yttre tvär- linjens ovanliga form; den vanliga dubbellinjen är nämligen förenad till en enda och består av sammanhängande svarta bågar, som stå på den yttre försvunna delen av dubbellinjen och med sina valv nå intill den likaledes försvunna inre de- len. Grundfärgen är densamma som hos coerulescens. Jag föreslår att den kallas ad. rysti. — En enstaka %, likaledes från Södertälje och tagen den 31 juli 1913, är nästan enfär- gat mörkt brungrå; blott 3 i tvärrad ställda svarta punkter vid våglinjens främre början, några små svarta punkter i framkanten, markerande tvärlinjernas begynnelse, samt den mörka fläcken i njurfläckens nedre del framträda tydligt. Den kunde benämnas ab. monachz. Agrotis rhaetica, STDGR. Av denna i »Nordens fjärilar» ej såsom svensk upptagna art har jag av RUDOLPHI förvär- vat en d, tagen i Hälsingland 1894. STAUDINGER upptar i sin katalog av 1881 denna fjäril visserligen såsom en va- rietet av A. sincera H. S., men analklaffarnas ej obetydliga olikhet (jfr AURIVILLII »Nordens fjärilar» sid. 116) synes berättiga den att upptagas såsom själfständig art. Agrotis c-nigrum, L. En % från Vaxholm är att hän- föra till TUTTS v. suffusa; den är nämligen djupt violettsvart på framvingarna, och även bakvingarna äro något mörkare än vanligt mot utkanten. Agrotis xanthographa, F., v. cohesa, H. S. Av denna ljusgråa varietet har jag lyckas fånga 3 exemplar vid Vaxholm. Agrotis rubt, VIEW. En vacker form av denna art er- höll jag på Väddö den 1 juli 1890. Den skiljer sig från den vanliga genom mycket starkare mörkskuggad inre tvär- linje och utpräglad mittskugga, varjämte den yttre tvärlinjen är på utsidan begränsad av ett svartbrunt band; våglinjen är ljus, utkantsfältet svartbrunt; i övrigt är grundfärgen ljust kastanjebrun. Med anledning av dess tvärbandade utseende torde den kunna benämnas ad. fasciata. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Agrotis dahlii, HB. har jag påträffat så långt norrut som vid Rosersberg och på Rådmansö. På Värmdö var den alls- icke sällsynt i augusti månad, såväl huvudformen som TUTTS v. rufa, den senare djupt rödbrun med dragning åt purpur. Agrotis brunnea, F., v. lucifera, ESP., mörkt purpurfärgad, med rödaktigt mittfält. d och $ fångades på Värmdö i juli 1898. Agrotis brunnea, v. nigricans, HOM. Av denna svart- aktiga varietet fick jag d och 2 på Värmdö i juli 1808, samt en d vid Södertälje i juli 1913. Agrotis festiva, HB. Med ledning av AURIVILLII och TUTTS beskrivningar har jag sökt inrangera de av mig er- hållna exemplaren av denna mångskiftande art efter dess olika former, och antecknar dem nu sålunda: Huvudformen: mörkt purpurfärgad eller rödbrun med ljust rotfält, utan mörk kvadratfläck mellan ring- och njur- fläckarna; v. subrufa, HAW.: rödbrun grundfärg, med mörk kva- dratfläck ; v. conflua, H. S.: ljust roströd, utan kvadratfläck; v. mendica, F.: ljust roströd, med kvadratfläck; v. primulae, EsP.: ljusgul, med kvadratfläck; subv. quadrata, TUTT: skiffergra, med starkt markerad kvadratfläck och dylik fläck innanför ringfläcken; ab. diducta, ZETT.: enfärgat rödbrun, tvärlinjerna nästan enkla, inga gränsfläckar vid ringfläcken. Av ovanstäende former synes ätminstone i Uppland hu- vudformen vara mindre allmän, däremot szdrufa den vanli- gast förekommande. Av den ganska avvikande @ducta har jag erhållit endast ett exemplar, en ®, vid Vaxholm den 9 juli 1894. Agrotis depuncta, L. förekom ej sällsynt vid Vaxholm. En därstädes den 6 augusti 1894 tagen $ med rödbrun grundfärg torde kunna hänföras till v. mendosa, HB. Agrotis simulans, HUFN. En ® togs så sent som den 14 augusti i Spanga. Agrotis simulans, vw. suffusa, TUTT. 2 LS fran Söder- tälje, med framvingarna mörka, svartaktiga, men med tydliga tvärlinjer och stigmata, med även bakvingarna J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 21 svartaktiga, ljusare mot roten, kunna hänföras till denna form. Agrotis recussa, HB. Denna sällsynta art har jag i 7 exemplar lyckats fånga vid Rosersberg och Vaxholm samt på Rådmansö åren 1883—1893. Är även av J. PEYRON fun- nen pa Lidingön 1905 (Ent. tidskr. 32: 125). Agrotis exclamationts L. Följande avvikande former hava tagits, förutom den allmänna huvudformen: v. picea, Haw.: svartgrä grundfärg, en 8 tagen vid Sö- dertälje den 12 juli 1913; v. pallida, TUTT: blekt vitgrä, en 2 från Vaxholm den 6 juli 1894; samt v. brunnea, TUTT: mörkt rödbrun, 3 exemplar fran Väddö, Rådmansö och Vaxholm. Agrotis nigricans, L. Följande från huvudformen av- vikande former torde få antecknas: v. rubricans, ESP.: ljusare, framvingarna rödaktigt mörk- bruna, från Rosersberg och Vaxholm; v. quadrata, TUTT: rödaktigt mörkbrun, med utpräglad svart kvadratfläck mellan ring- och njurfläck, från Vaxholm och Värmdö; samt v. ursina, GOD.: svartbrun, tvärlinjer, ring- och njurfläc- kar mörkare, den senare stundom vitkantad; en d och en ® från Södertälje och Vaxholm. Agrotis islandica, STDGR, v. rossica, STDGR. På Skarpö nära Vaxholm hade jag den 7 augusti 1893 lyckan att fånga denna fjäril, en oskadad d, varav huvudformen är känd fran Island, Labrador och Grönland samt nämnda avart från Si- birien, men bäggedera voro då okända för svenska faunan (Ent. tidskr. 75: 95, 123.) Lämpligt vore! kanske att har lämna en fullständig beskrivning av det fångna exemplaret: Huvud och halskrage ljust rödaktigt brungula, på hjäs- san mellan antennerna en mörkbrun fläck, vinglock och mel- lankropp mörkbruna, den senare baktill med ljusgråa tofsar försedda med två mörka tvärband. Bakkroppen askgrå. Framvingarnas grundfärg ljust rödaktigt gulbrun, inre och yttre tvärlinjerna vågiga, den förra med 3 stora bågar, den senare, ehuru tämligen långt avlägsnad från njurfläcken, gör närmare framkanten en skarp sväng inåt, så att den slu- 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. tar framom nämnda fläck; tvärlinjerna äro dubbla, mörkare, fyllda med grundfärgen; ring- och njurfläckarna blågråa, gul- kantade, mycket tydliga; tappfläcken stor, svartkantad, fylld med mörkgrätt, vilken färg, ehuru något ljusare, även upp- tar fältet 1 b från roten till yttre tvärlinjen; i framkanten av sagda fält, innanför tappfläcken, star ett grönsvart Jangs- streck, som inåt når intill den ofullständiga rottvärlinjen; en kilformig fläck innanför ringfläcken och fältet mellan ring- och njurfläckarna äro likaledes grönsvarta; utanför ringfläc- ken befinner sig en stor, trekantig, grönaktigt brun skugg- fläck, med njurfläcken till bas, framkanten till sida och med spetsen nående till våglinjens utgångspunkt vid framkanten. Våglinjen är fin, sammanhängande, vid ribban 7 med en in- gående vinkel, av grundens ljusa färg, men på insidan smalt mörkskuggad; utkantsfältet är mörkt gråbrunt, med otydliga trekantiga svarta kantfläckar mellans ribbornas ändpunkter. Fransarna äro bruna och delas av en otydlig, fin, ljus linje. Bakvingen är gulgrå med mörkare utkantsfält, månfläck och ribbor, dess fransar vita med bred, brun delningslinje. An- tennerna med tofsiga pyramidtänder; analklaffarna långa, mycket smala, jämnbreda. Agrotis tritici, L. Av denna art har jag utom huvud- formen — mörkt gråbrun grundfärg, med ljus framkant och tydliga teckningar — erhållit: v. detorta, EV.: blekt gulbrun, med något ljusare fram- kant, teckningarna mer eller mindre tydliga; från Borgholm och Ottenby på Öland samt Hällekis i Västergötland; v. valligera, HAW.: rödbrun, utan ljus framkant, med tydliga tvärlinjer; en ¢ från Södertälje; v. vitta, HB.: skifferbrun med ljus framkant och mer eller mindre tydliga tvärlinjer; fran Vaxholm; samt v. obelisca, HB.: blekt skiffergra, utan ljus framkant, teck- ningarna otydliga; en ® från Spånga. Agrotis segetum, SCHIFF., v. subatratus, HAW. Av denna ganska avvikande varietet, svart, med en rad små ljusa fläc- kar pa våglinjens plats, fick jag en d på Rådmansö 1884 och en 2 på Väddö 1890. Agrotis corticea, HB. Bland huvudformen är att märka en d från Vaxholm, som har den eljest hos denna art starkt J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 23 utvecklade tappfläcken endast punktformig; en £ fran Väddö bred svartpudring av bakre diskribban, skenbart utdragen anda till den stora svarta njurflackens nederkant, varigenom uppstar en starkt markerad teckning av en svart bila med eggen vänd mot framkanten och skaftet mot roten. Dessutom ma antecknas följande förut beskrivna former: v. subfuscus, HAW,: grundfärg mörkbrun, tvärlinjer och stigmata nästan försvunna i den enfärgade grunden; en © från Vaxholm; samt v. brunnea, TUTT: rödbrun, svartpudrad, tvärlinjer och stigmata tydliga, fran Rådmansö och Väddö. Agrotis praecox, L. Denna sällsynta och vackra art har jag fran Ingarö i Södermanland, 1882, och Södertälje, 1913. Agrotis occulta, L. En ovanligt vacker 2, tagen vid Sö- dertälje den 30 juni 1913, utmärker sig fran den vanliga huvudformen genom betydligt starkare blapudring över hela framvingarna, varjämte bakvingarna äro sotsvarta, mycket mörkare än vanligt, saknande huvudformens gulaktiga an” strykning och i färg bjärt avstickande mot de snövita fran- sarna.: Alla vingarna äro dessutom något bredare än van- ligt. Avståndet mellan vingspetsarna är 62”. Framvingarnas alla teckningar äro fullt tydliga. Då ej ens TUTT synes ha fått denna avart i sikte, tillåter jag mig föreslå benämningen ab. caerulescens. Charaeas graminis, L., v. albipunctata, LrA. En vid Dufed i Jämtland tagen @ tillhör denna av LAMPA såsom sällsynt uppgivna varietet. Mamestra nebulosa, HUFN., har jag tagit så nordligt som Väddö. Mamestra thalassina, ROTT. Av denna art har jag fått följande avarter: v. achates, HB.,' som är mera enfärgat rödaktig än hu- vudarten; en d från Stockholmstrakten 1883, 2 22 fran Värmdö 1892 och Spänga 1889; samt v. humeralis, Haw.: gråbrun; en d från Södertälje 1913 och en @ från Värmdö 1808. Mamestra dissimilis, Knoch. Av denna allmänt före- kommande art äger jag följande avarter: 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQI4. v. snasa, BKH.: ljusbrun, svartfläckig; d fran Dalarö, Södermanland 1885, 2 från Vaxholm 1894; v. w-latınum, Esp.: mörkbrun med blandning av ask- grått, nästan enfärgad; ® från Värmdö 1892; samt v. confluens, ESP.: svartgrå, nästan enfärgad; d från Värmdö 1892, $ från Spånga 1889. Mamestra pisi, L., v. splendens, STEPH.: rödbrun, näs- tan enfärgad utom den vita våglinjen; en 2 från Värmdö 1892. Mamestra brassicae, L., v. decolorata, STDGR.: ockragra, mörkfläckig, med vit njurfläck och väglinje; en 4 fran Räd- mansö 1884; v. albicolon, ST.: grä, fläckad med gult, väglinjen tyd- lig; den hos oss allmännaste formen (se Entom. tidskr. 33: 87); fran Spanga, Vaxholm och Stockholm, samt v. albidilinea, Haw.: svart med vit njurfläck och vag- linje; 4 från Södertälje 1913. Mamestra glauca, HB. En starkt blågrå ®, kläckt 1891 ur en larv tagen så sydligt som vid Torreby i Bohusläns kustland, skiljer sig iögonenfallande från uppländska exemplar, i det att våglinjens ovanligt grova svarta kilfläckar samman- hänga med varandra och med den likaledes ovanligt förtjoc- kade halvmånformiga svarta fläcken nära inkanten, varige- nom fjäriln erhåller ett synnerligen prydligt utseende. Upp- märksamhet borde fästas därå, huruvida ej denna avvikande form möjligen är konstant i södra delen av landet, åtmin- stone i dess lågland, där arten ju emellertid torde förekomma mycket sparsamt. I så fall skulle huvudformen utgöra en mellanform mellan den lappländska v. /appo, DUP. och den nu beskrivna, vilken jag skulle vilja benämna ad. ornata. Av förenämnda v. lappo har jag ar 1890 fått kläckt en 2 från en larv, som jag tagit i Spånga (Ent. tidskr. 75:95). Mamestra dentina, HB., v. latenai, PIER. Denna mörka varietet fann jag pa Rådmansö 1884 (Ent. tidskr. 7: 103). v. dentina, FAB. (ej HB). Âtminstone i Uppland sy- nes denna mera rostfärgade form var lika allmän som HÜB- NERS huvudform. v. hilaris, ZETT. (= leucostigma, Haw.) En d tagen pa Rådmansö 1885 torde närmast vara att hänföra till denna nordiska form (Ent. tidskr. 7: 103). J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 25 En © från Hälsingland har ett egendomligt utseende. Färgtonen är gulbrun med jämförelsevis otydliga teckningar; de eljest uti ett mörkt fält liggande vita »tänderna» äro bort- fallna, så att mittfältet nedanför bakre diskribban består av en stor mörkbrun fläck, som sträcker sig till nära bakkan- ten, endast genomskuren av den något ljusare ribban 2 och den nästan omärkligt ljusare ribban 3. Jag föreslår benäm- ningen ab. edentata. Dianthoecia proxima, HB., ab. ochrostigma, EN. En £ av denna avart är tagen i Spånga. Ammoconia caecimacula, F. En ® fran Svartsjö håller endast 35" mellan vingspetsarna, en annan från samma trakt däremot 45". En vid Svartsjö d. 11 september 1886 fångad ®, som mellan vingspetsarna håller 43”, har framvingarna påfallande ljust gulaktigt gråa och saknar såväl den mörka skuggfläc- ken utanför njurfläcken, som den bruna beskuggningen in- nanför vaglinjen. Den kunde benämnas ab. pallida. Polia polymita, L. En ® från Värmdö håller ej mindre än 42" mellan vingspetsarna. Miselia oxyacanthae, L. En stor d från Värmdö mäter mellan vingspetsarna 45". En d, tagen vid Svartsjö den 11 september 1886, en 2 från samma trakt och år av den 10 september, ävensom en 2 från Södertälje den 3 oktober 1913 äro på framvingarna prydda med silvervita tvärband innanför våglinjen, med eller utan svaga mörkare pilfläckar inom bandet. Den torde kunna kallas v. argentea. Hadena porphyrea, ESP., var ej sällsynt pa Värmdö och vid Södertälje. Hadena adusta, ESP., v. baltica, HERING fann jag vid Södertälje den 3 juli 1913; v. duplex, Haw.: svartbrun, nästan enfärgad; en d från Dalarö den 25 juni 1884, en ® från Vaxholm den 13 juli 1894; v. satura, ST., liknande duplex, men med det svarta längs- strecket vid tappflacken starkt utbildat i längd och bredd, en © från Väddö. Hadena lateritia, HUFN. En svartbrun d, utan andra 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. teckningar än njurfläckens vita utkant och en svag antydan av den ljusare vaglinjen, påträffades vid Södertälje den 19 juni 1913. Jag föreslår benämningen ab. nigricans. Hadena sublustris ESP. Samtliga exemplar jag fått från Vaxholm, Dalarö och Öland likna mera HÜBNERS ljust ockrafärgade “thoxylea, än ESPERS mörkt ockrafärgade med framvingarnas inre två tredjedelar mörkpudrade och yttre tredjedelen ljusare. Hadena rurea, FAB.,v. putris, HB., som betydligt skiljer sig fran FABRICII 7#rea genom sitt mörka tvärband, vilket når över framvingens hela bredd; en 2 från Väddö 1890; v. ochrea, TUTT: gulaktig grundfärg, teckningarna ty- piska; synes vara den i Uppland vanligaste formen; v. intermedia, TUTT: rödaktig grundfärg, med de van- liga teckningarna; en 2 funnen på Väddö 1890. Hadena remissa, HB., har jag tagit så nordligt som på Väddö. Hadena secalis, L. (= didyma, Esp.) Av denna allmänna och ytterst variabla art har jag förutom huvudformen över- kommit följande varieteter, enligt TUTTS utredning och be- skrivningar: v. nichtans, ESP.: roströd eller rostbrun, tvärlinjer tyd- liga, njurfläcken vitaktig; från Spånga, Värmdö, Vaxholm och Rådmansö; v. secalina, HB.: lika med föregående, men njurfläcken av grundens färg; en d från Värmdö; v. furca, HAW.: grundfärgen lika med föregående, men en stor trubbvinklig triangel, vars bas bildas av framkanten och vars spets icke når bakkanten, ävensom utkantsfaltet äro betydligt mörkare, njurfläcken är vit eller rostfärgad; från Stockholm, Värmdö och Rådmansö; v. nigra, TUTT: svart, enfärgad, njurfläcken vit eller rostfärgad; från Vaxholm och Rosersberg; v. lugens, Haw.: svartaktig, tvarlinjerna dock synliga, men utan svart längsstreck dem emellan, njurfläcken vitaktig eller rostfargad; fran Rosersberg och Vaxholm ,likväl blott honor; v. leucostigma, Esp.: svartaktig, tvärlinjerna dock syn- liga, ett svart längsstreck mellan dem, njurfläcken vit eller gulaktig; från Värmdö och Spånga; samt J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 27 v. oculea, GN.: Till teckning lika furca, men grundfärgen är ljust gulgrå; en 2 från Svartsjö. Hadena literosa, HB. Denna lilla vackra och sällsynta art har jag funnit vid Vaxholm (Ent. tidskr. 75: 96) och på Värmdö, inalles en d och 5 22. Av dessa dro 4 honor fran nämnda platser av åren 1894— 1897 avvikande i sa mätto, att vinglock och mellankropp i stället för graa äro rödbruna, starkt avstickande mot den graa halskragen, var- jämte yttre mellanfältet är mycket starkt rosenrött, ej blott med röd anstrykning. Jag skulle vilja kalla denna vackra form v. delicata. Hadena strigilis, CL. Följande avarter torde få anteck- nas såsom funna hos oss: v. praeduncula, HAW.: ljust askgrå grundfärg med grå- vitt yttre mellanfält, till utseende och storlek vid flyktigt på- seende något liknande Hadena literosa, Haw; en d på Värmdö 1897; v. suffuruncula, FREY.: askgrå, med rödaktigt grått yttre mellanfalt; från Vaxholm, Värmdö och Södertälje, 1893— 1913; v. aerata, ESP. = ab. latruncula, LANG.: enfärgat mörk- grå, den yttre tredjedelen något ljusare; från Värmdö 1896 och 1897; v. rufa, TUTT: Inre ?/s svarta, yttre '/s3 mörkt rödgrä, teckningarna tydliga; en @ från Södertälje 1913; samt v. aethiops, Haw.: enfärgat brunsvart, teckningarna näs- tan försvunna; en @ från Halland 1886. Dipterygia scabriuscula, L., v. pinastri, L. Djupt svart, ej svartbrun; från Värmdö och Södertälje. Hyppa rectilinea, ESP., v. semivirgata, TUTT. Av denna vackra varietet, utmärkt därigenom att hela fältet mellan rottvärlinjen och yttre tvärlinjen nedom njur- och ringfläc- karna ända till bakkanten är svartbrunt, har jag fått en d på Värmdö 1896 och en 2 vid Vaxholm 1894. Naenia typica, L. Vid Södertälje erhöll jag år 1913 två något avvikande honor med djupt svart grundfärg, nå- got litet ljusare dock i yttre mellanfältet och i utkanten; ribborna vita. Helotropha leucostigma, HB., ab. fibrosa, HB. Av denna form har jag fått två hannar och två honor vid Rosersberg 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. och Svartsjö, varjämte jag har 2 honor från Ottenby på Öland. Overgangsformer förekommo emellertid vid Sö- dertälje. Hydroecia nictitans, BKH. I sitt arbete »The british noctuae and their varieties» har TUTT från denna art skilt den eljest vanligen såsom varietet därav uppförda /ucens, FRR. och av anförda skäl upptagit den sistnämnda såsom en sär- skild art. Som den redan genom sin storlek mycket avvi- ker från 2nzctitans — av de i min samling befintlign znzctitans håller ingen över 31” mellan vingspetsarna, medan ingen lucens understiger 34 —, och i synnerhet då, så vitt jag kunnat se på torra exemplar, även analklaffarna visa olikheter, i det att /ucens har dem betydligt bredare bilformiga, har jag ej tvekat att här nedan uppföra /ucens såsom egen art; detta även med hänsyn därtill, att även Zzucexnrs i likhet med nictitans inom sig innesluter åtskilliga olika färgvariationer. Såsom lokalform kan /vcens ej anses, enär den åtminstone enligt min erfarenhet förekommer på samma lokaler som nictitans. | Av den sistnämndas variationer har jag funnit: v. auricula, HAW.: med vacker djupröd grundfärg och vit njurfläck; 5 exemplar från Rosersberg, Värmdö och Vaxholm; v. erythrostigma, HAW.: ungefär lika auricula, men med röd njurfläck; 5 exemplar från Rådmansö, Vaxholm, Stock- holm, Rosersberg och Spånga; samt v. obscura, TUTT: mörkt rödbrun, med gul eller vit njur- fläck; 4 exemplar från Södertälje. Hydroecia lucens, Frr. Utom huvudformen: mörkt brun- röd i grundfärg, en d tagen i Rosersberg den 21 aug. 1887, har jag fått v. pallida, TUTT: mattgrå med svag dragning till rött, njurfläcken vit; en 2 från Rådmansö den 10 augusti 1884'; samt v. rufa, TUTT: klart ljusröd; tre exemplar från Rådmansö, Vaxholm och Dalarö. Hydroecia micacea, ESP. Huvudarten har jag funnit vid 1 Detta är samma fynd, som omnämnes i Entom. tidskr. 7: 103 un- der namn av Hydroecia nictitans, v. lucens, FRR. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 29 Vaxholm, Värmdö och Södertälje. En ® mäter ej mindre än 42” mellan vingspetsarna. — Avarter har jag två, nämligen v. grisea, TUTT, vitgrå med någon dragning åt köttfärg; en hona från Spånga 1889; samt v. brunnea, TUTT, framvingarna bruna; två hannar från Värmdö 1896 och 1898. Nonagria typhae, THNBG. Tagen så nordligt som Rimbo i Uppland af W. MEVES. Tapinostola musculosa, HB. Denna art uppgives i »Nor- dens fjärilar», 1888—1891, dittills vara funnen endast i Jyl- land. Vid närmare granskning av mina under signaturen T. hellmanni placerade exemplar fann jag emellertid, att tre av dem, nämligen en d och en $ tagna på Skarpön vid Vaxholm den 8 och 5 augnsti 1893, ävensom en 9, fångad på Värmdö den I augusti 1896, måste tillhöra wwsculosa. Då dessa båda arter äro mycket lika varandra, är det ej omöjligt att flera svenska exemplar av usculosa finnas i samlingar under orätt namnbeteckning. Hos hannarna är väl säkraste igenkänningstecknet analklaffarnas form, ty ej alltid framträda framvingarnas två vitaktiga längsstreck fullt tydligt, särskilt om exemplaret råkar vara något slitet. Tapinostola hellmanni, EV., jämte dess ab. saturata \yc- kades jag få i 13 exemplar vid Rådmansö, Vaxholm, Värmdö och Södertälje; båda formerna förekommo på samma lokaler och tider (Entom. tidskr. 7: 103, 75: 96). Även WERMELIN har funnit arten i Södermanland (Entom. tidskr. 72: 15.) Jag har exemplar, som ej hålla mer än 21—22" mellan vingspetsarna, utan att därför tillhöra 7° furva; de äro hannar, vilkas analklaffar giva utslaget. Leucania impura, HB., v. fuligosina, HAW. Till denna varietet, vilken har ett mindre antal svarta punkter på fram- vingarna än HÜBNERS huvudform, höra alla de av mig tagna impura-exemplaren från Rådmansö, Stockholm, Spånga, Vax- holm och Södertälje. De sakna den ena av dubbelpunkterna ovanför mittribban och punkten nära inkanten på framvingarna. Leucania pallens, L. Exemplaren av höstgenerationen, augusti—september, synas vara påfallande mindre, 29— 30", än de från sommaren, juni—juli, som mäta 32—38" mellan vingspetsarna. Av 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. v. ochracea, ST., — som har framvingarna ljust rostfär- gade med svagt rödaktig anstrykning, mörkare streck mellan ribborna, de mörkaste vid bakkanten, samt bakvingarne något gråpudrade — har jag två honor från Vaxholm 1893, och Stafsjö i Södermanland 1898. Leucania comma, L., v. ochracea, TUTT. Av denna form, vars grundfärg på framvingarna är brunaktigt ockra, dragande i rött, har jag exemplar från Hälsingland, Råd- mansö och Vaxholm. En vid Södertälje den 6 juli 1913 tagen 8 har hjässa, halskrage, vinglock, thorax, bakkropp, framvingar och bak- vingar enfärgat ljusgråa, utan andra teckningar än detsvarta rotstrecket och en ytterst liten svart punkt vid diskfältets utkant. Den torde kunna benämnas ab. pallida. Grammesia trigrammica, HUFN., v. evidens, BORG, med roströd grundfärg på fram- och bakvingarna. En d togs vid Vaxholm 1893. Caradrina morpheus, HUFN., v. sepii, HB. I motsats till HUFNAGELS gulgråa huvudform skall HÖBNERS sepii vara blekt rödbrun. Den senare formen synes nästan vara den vanligare i Uppland, jag har den från Stockholm, Rådmansö och Södertälje. Caradrina quadripunctata, FAB., v. albina, EV., som är ljust rostgul på. framvingarne i stället för mörkare askgrå eller gulbrun såsom huvudformen. Funnen vid Vaxholm samt på Gottland och Öland. Caradrina menetriesi, KRETSCHMAR. Denna sällsynta art har jag fått på Rådmansö och Värmdö samt vid Spånga och Södertälje (Entom. tidskr. 7: 103). Caradrina grisea, EV., har jag lyckats få på Väddö och Värmdö samt vid Södertälje och Stockholm (Entom. tidskr. 72 TE OO): Caradrina taraxaci, HB. Utom den rödbruna huvud- formen med tydliga tvärlinjer har jag fått v. sordida, HAW., rödbrun, utan tydliga teckningar; vid Vaxholm 1893, samt v. redacta, HAW., askbrun, med otydliga tvärlinjer; från Rådmansö, Vaxholm och Värmdö. Rusina umbratica, GÖTZE, v. obscura, TUTT: framvingarna J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 31 enfärgat svartbruna, utan tydliga teckningar, endast njur- fläcken stundom svagt antydd. Avstånd mellan vingspetsarna 27—34". 5 exemplar tagna vid Södertälje 1913. Amphipyra tragopogonis, L., v. tetra, HAW. Grundfärgen svartbrun. Flera exemplar fran Södertälje 1912 och 1913. Taentocampa gothica, L. Av denna synnerligen variabla art har jag tillvaratagit ett stort antal exemplar, till nagon del ock genom uppfodning av larver. Jag har sokt ordna dem med ledning av TUTTS bearbetning. Da möjligt är, att en eller annan av hans former aro lokalvarieteter hos oss, har jag for en tillaventyrs blivande narmare utredning harom uppgivit fangstorterna for varje form. LINNES hufvudform go/kzca, grundfärgen mörkt svartgra med svart karaktarsflack (den ringflacken pa sidorna och bak- kanten omgivande mörka fläcken), har jag fran Väddö, Värmdö och Södertälje. Var. pallida, TUTT, blekt vitgrå, med svart karaktärs- fläck, från Södertälje och Martebo pa Gottland. — En 4 från sistnämnda ställe har på vänstra framvingen karaktärs- fläcken avbruten nedanför ringfläcken. Var. rufescens, TUTT, rödaktigt grå, fläckig, karaktärs- fläcken svart; från Kall i Jimtland(28'"), Värmdö, Södertälje, Mar- tebo. — En d, tagen pa äpplehängen vid Södertälje den 3 maj 1913, har högra framvingen 3,5" kortare än den vänstra, med nedtill avbruten karaktärsfläck på den förra. Var. suffusa, TUTT, rödaktig, enfärgad, utan andra tyd- liga teckningar än den svarta karaktärsfläcken och det svarta längsstrecket i fält 1 b innanför yttre tvärlinjen. En ¢ från Värmdö, en ® från Delsbo i Hälsingland. Var. rufa, TUTT, ljusröd, med svart karaktärsfläck. 5 dd, men blott 1 $; en d är från Hälsingland, alla övriga från Martebo och Södertälje. Var. brunnea, TUTT, djupt rödbrun med dragning till purpur, och svart karaktärsfläck; från Värmdö, Södertälje och Martebo. Var. obsoleta, TUTT, mörkt svartgrå, utan tydlig karak- tarsflack; en J från Hälsingland. Var. gothicina, H. S., rödaktig, karaktärsfläcken blek eller otydlig; från Hälsingland, Värmdö och Södertälje. NN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. o>) Var. obsoleta-rufescens, TUTT, rödaktigt gra, med blek eller otydlig karaktärsfläck; tva par fran Hälsingland. Slutligen torde jag böra anteckna en egendomlig aberra- tion, som jag icke sett beskriven förut. Det ar en 3, kläckt 1898 i fångenskap efter en på Värmdö tagen larv. Efter grundfärg m. m. tillhör den wv. obsoleta, men fältet mellan yttre tvärlinjen och utkanten är genomdraget av längsgående vita streck, som ligga på eller invid ribborna 2—7. Jag skulle vilja kalla den ab. albostriata. Taeniocampa pulverulenta, ESP., v. nanus, HAW., rödak- tigt grå, betydligt ljusare än huvudformen; en 4 fran Upp- land utan närmare angiven fyndort, två honor från Värmdö 1898. Taeniocampa incerta, HUFN., v. pallida, LPA; en d från Södertälje; v. nebulosa, HAW.: mörkt skiffergrå med rödaktig an- strykning och med mittskugga; från Rådmansö, Vaxholm, Värmdö och Torreby i Bohuslän; v. subcetaceus, HAW.: mörkt skiffergra, nästan enfärgad, med en fin gulaktig våglinje, men med övriga teckningar otydliga; en ¢ från Väddö; samt v. fuscata, HAW.: djupt brunsvart; en d från Värmdö. Taeniocampa opima, HB., har jag från Värmland och Häl- singland; dessutom v. firma, HB.: glänsande skiffergrå, med mittlinje (ej band); 3 hanar från Hälsingland, Södertälje och Martebo på Gottland; v. grisea, TUTT: ljusgrå, mittskuggan nästan borta; en 2 från Spånga; samt v. intermedia, TUTT: gråbrun, nästan enfärgad; en d fran Hälsingland. Panolis griseovariegata, GÖZE, v. grisea, TUTT, är grön- grå i grundfärgen i stället för röd. En ¢ från Värmland 1884. Pachnobia rubricosa, FAB., v. pilicornis, BRAHM, är skiffer- grå över hela framvingen, i stället för rödbrun med grå framkant; en 2 från Hälsingland. Calymnia trapezina, L., v. rufa, TUTT, ljusröd i stället för vit- eller ockragrå; med tydliga tvärlinjer. Från Stock- holm, Vaxholm, Värmdö och Borgholm aren 1882— 1897. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 33 En fg, tagen på Värmdö den 28 juli 1897, utmärker sig genom mörkt roströd grundfärg, pudrad med brunt, och en brunaktig mittskugga, som nedom njurfläcken utsänder en bred gren till framkanten vid våglinjens början; utkantsfältet är brunt, tvärlinjerna tydliga. Kunde måhända benämnas ab. badia. Cosmia paleacea, ESP., v. angulago, HAW. Rikt orange- färgad, teckningarna roströda. Av denna praktfulla form har jag fångat exemplar vid Spånga, Vaxholm, à Värmdö och vid Södertälje, ävensom övergångar från densamma till den ljusgula huvudformen, vilken sistnämnda i sin rent typiska form synes vara mindre allmän i Uppland och Södermanland. Dyschorista fissipuncta, HW., v. corticea, ESP., mörkt rost- röd i grundfärgen; en d från Borgholm, Öland. En ganska avvikande ® tog jag vid Södertälje den 25 juli 1913. Framvingarnas grundfärg är ljust askgrå, där och var mörkskuggad, ring- och njurfläckarna av grundens färg, den sistnämnda fläcken i mitten något förmörkad. De van- liga teckningarna mellan sagda fläckar, tappfläckens spets, rotstrecket och kilfläckarna framför våglinjen djupt svarta och skarpt framträdande. Bakvingarna äro även ljust ask- gråa, mot utkanten något förmörkade. Den kunde benämnas ab. pallida. Plastenis retusa, L., förekom på Väddö och Värmdö, dock erhöllos endast 3 honor (Entom. tidskr. 75: 96). Plastenis subtusa, L. Av denna rätt sällsynta fjäril togos 8 exemplar på Värmdö. WERMELIN uppger sig (Entom. tidskr. 9: 96) hava funnit den vid Erstavik i Södermanland. Cleoceris viminalis, FAB. Bland de många exemplar jag fått av denna art passa blott 2, en d och en Ÿ, från Rosers- berg och Värmdö, in på FABRICII huvudform: framvingarnas inre hälft mörkare, brunaktig, den yttre hälften grå. Alla övriga exemplaren, de flesta från Värmdö, tillhöra HÖBNERS scripta, med ljus silvergrå grundfärg över hela framvingen. Den senare formen synes alltså vara den vanligaste i Uppland. Orthosia lota, CL., v. pallida, TUTT. Alla vingar ljust gulaktigt gråa, den mörka fläcken i njurfläckens nedra del ävensom väglinjen starkt framträdande. En d från Stock- holm; samt Entomol. Tidskr. Årg. DEIN 22 (IGTA). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. v. rufa, TUTT. Framvingar rödaktiga. Tagen vid Stock- holm, Svartsjö och Södertälje. Orthosia circellaris, HUFN., v. ferruginea, HB., med gul- röda framvingar, tagen vid Vaxholm, Värmdö, Rosersberg och Södertälje. Orthosia helvola, L. Av denna vackra fjäril har jag lyckats erhälla följande fyra frän huvudformen avvikande varieteter, vilka fynd omförmälts redan förut i Entom. tid- skrift 78: 62, nämligen v. rufina, L. = catenata, Esp.: lysande röd, tvärbanden med dragning till purpur; en d frän Svartsjö; v. punica, BORK.: rostgul med mörka, purpurfärgade tvärband; en ® från Värmdö; v. ochrea, TUTT: grundfärgen skiftande i grönt; från Värmdö, Svartsjö och Södertälje; samt v. rufa, TUTT: ljusröd, tvärbanden otydliga; från "Svartsjö. Orthosia nitida, FAB., som i »Nordens fjärilar» uppgives vara inom Sverige funnen endast i Skåne, Småland och vid Stockholm, var på Värmdö ej synnerligen sällsynt. Utom huvudformen fick jag tre hannar med grundfärgen i ljus se- pia, med de ljusa ribborna ändock starkt framträdande. Över- gångar till huvudformen förekommo emellertid. — WERMELIN har funnit arten i Erstavik i Södermanland (Entom. tidskr. 9: 96). : Xanthia fulvago, L., v. suffusa, TUTT = cerago, NEWMAN, utmärker sig därigenom, att framvingarnas teckningar, mörkt purpurbruna, sammanflyta till en bred, Y-formig tvärteckning. En $ påträffades vid Södertälje 1913. Orrhodia vau punctatum, Esp., skall enligt »Nordens fja- rilar» vara funnen endast i Skåne och Blekinge samt vid Västerås. Mycket glad blev jag därför, när jag i april och maj samt i oktober 1913 på äpplehängen vid Södertälje lycka- des få ej mindre än 9 exemplar, därav 5 hannar och 4 honor. De synas stöta något mera i rött än de få skåningar jag äger. — J. PEYRON uppger den ock vara funnen på Lidingö två gånger (Entom. tidskr. 32: 126). Orrhodia vaccinii, L. Bland de omkring 100 exemplaren av denna art, vilka jag tagit huvudsakligen vid Södertälje, J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 35 har jag lyckats återfinna samtliga av TUTT i » The british noctuae» upptagna varieteter, och dessutom ett par därtill. De äro, utom LINNÉS huvudform, som lär vara mörkröd och nästan enfärgad, följande: v. ochrea, TUTT: rostgul med rödaktiga tvärlinjer; en enda @ från Södertälje; v. variegata, TUTT: rostgul, marmorerad med rött och med gulaktiga ribbor; en från Stockholm, 12 från Södertälje; v. rufa, TUTT: ljusröd eller kastanjefärgad, nästan en- färgad; I från Stockholm, 1 från Hällekis i Västergötland och 7 frän Södertälje; v. spadicea, HB.: rödaktig eller kastanjefärgad, med mörka tvärband; 3 från Stockholm, 13 från Södertälje, varibland en 2, tagen vid Stockholm den 12 september 1882, utmärker sig från andra vaccni genom sina långsträckta framvingar, som halla 16°” i längd och 7” i bredd; v. mixta, STDGR: rödaktig, med framkant och tvarlinjer mörkbruna, bandet utmed vaglinjen samt ring- och njur- fläckarna ljust rodgula; I fran Stockholm, 4 fran Södertälje, bland vilka sistnämnda en synnerligen praktfull d har fram- kanten, rotfältet samt ett brett band innanför det ljusa ban- det djupt svarta; v. unicolor, TUTT: rödaktigt svart, nästan enfärgad; I från Stockholm, 8 från Södertälje; v. suffusa, TUTT: rot- och mittfält gråsvarta, bandet ut- med våglinjen rostrött; av denna form, som TUTT säger vara sällsynt, har jag fått endast I 2 vid Södertälje; samt v. obscura, TUTT: helt gråsvart, med ljusa ribbor; 5 från Södertälje. Denna form torde lätt av misstag kunna hänföras till ©. Zgula, Esper, vilken senare art, om den nu verkligen är en självständig sådan, jag aldrig fångat, att döma efter vingarnas form. En avart, som jag ej lyckats inrangera bland ovannämnda former, men som är ganska uttycksfull, har grundfärgen mörkt askgrå, tvärbanden och mittskuggan otydliga hos de mörkaste exemplaren, bandet över våglinjen ljusgrått, ej rödaktigt. Ett exemplar från Stockholm, 6 från Södertälje. Jag före- slår namnet v. cznerea. En annan form, som jag ej heller funnit hos TUTT, ehuru 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. den avsevärt skiljer sig från alla övriga, har hela framvingen ända till utkanten sepiabrun, med något mörkare tvärlinjer och mittskugga samt något ljusare ribbor. 1 exemplar från Stockholm och 5 från Södertälje. Benämningen v. sepiae vore kanske lämplig. En egendomlighet hos O. vaccinii har jag uppmärk- sammat och funnit även hos de flesta varieteterna, men ingalunda konstant, nämligen att en del exemplar, hannar sival som honor, hava bakkroppens undersida mer eller min- dre betäckt med breda, blåsvarta, glänsande fjäll. Dessas betydelse förstår jag ej; till art- eller varietets-kännetecken duga de uppenbarligen icke, huru utpräglade de än äro. Att jag icke erhållit några vaccinziz på Värmdö och andra orter, där jag samlat mina flesta fjärilar, har sin enkla för- klaring däri, att jag ej kunnat kvarstanna på dessa ställen så sent på hösten som till fjärilns flygtid. Scopelosoma satellitia, L., v. rufescens, TUTT, utmärkt genom sin röda grundfärg; åtskilliga exemplar tagna vid Södertälje, där även v. drunnea, LPA, erhölls. Scoliopteryx libatrix, L., v. suffusa, TUTT; grundfärgen ljusgrå, utan röda fläckar utanför yttre tvärlinjen. 2 honor från Södertälje. Xylina socia, ROTT., är ej synnerligen sällsynt vid Söder- tälje; nordligast har jag funnit den vid Rosersberg. 2 hannar från Värmdö och Södertälje tillhöra v. umbrosa, ESP., som är blekt rostgul med mörk mittskugga nedom njurfläcken. Calocampa solidaginis, HB., har påträffats vid Södertälje. Plusia moneta, FAB., v. esmeralda, OBERTHUR, är tagen vid Hönssäter i Västergötland; dess grnndfärg är gulvit. Plusia chrysitis, L., v. juncta, TUTT, vars två metall: band pä framvingen äro sammanbundna genom ett band ut- efter ribban 2, har jag funnit vid Spånga, en d, à Rådmansö, en ®, och vid Stockholm, en ©. Plusia jota, L., togs så långt norrut som vid Norrtälje- viken (Entomol. tidskr. 7: 103). Anarta cordigera, THNBG, v. vartegata, TUTT, framvingar med grått tvärband mellan ring- och njurfläckarna; en g från Ovickjock; samt J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 37 v. suffusa, TUTT, framvingar helsvarta ända till våglinjen, så när som på den vita njurfläcken; en $ från Hälsingland. Anarta melanopa, THNBG, v. ruprestalis, HB., med bak- vingarnas vita partier mycket förminskade; 2 hannar fran Qvickjock. Anarta funebris, HB., funnen af W. MEVES så sydligt som på Dalarö i Södermanland år 1884. En d därav finnes i min samling. Erastia uncula, CL. En d togs på Rådmansö 1885 så sent som den 26 juli. Catocala promissa, ESP. Av denna vackra och sällsynta art, vilken uti »Nordens fjärilar» uppgives vara inom Sverige funnen endast i Skåne och Hälsingland, fångade jag på äpple- hängen å Värmdö mellan den 22 juli och den 16 augusti åren 1896 och 1897 ej mindre än 6 exemplar, hälften av vart- dera könet (Entom. tidskr. 20: 220). Ophiusa (=Toxocampa) pastinum, TR., v. pallida, TUTT: mycket ljusare, gulaktig. Togs på Väddö samt i Spånga och Rosersberg. Ophiusa (=Toxocampa) viciae, HB., om vilken AURI- VILLIUS i »Nordens fjärilar» skriver: »sällsynt, skall enligt WALLENGREN vara funnen i södra Sverige från Skåne till Uppland; något svenskt exemplar har jag ej sett», lyckades jag den 18 juli 1888 och den 2 juni 1889 att fånga i Spånga (Entom. tidskr. 75: 96). Laspeyria (= Aventia) flexula, SCHIFF., förekom vid Ro- sersberg 1887 (Entom. tidskr. 9: 17). En $, tagen den 1 augusti, mäter endast 21°” mellan vingspetsarna. Zanglonatha tarsipennalis, TR., v. bidentalis, HB., med askgrå, ej gulaktig grundfärg; en d och en @ äro funna vid Sôdertälje den 14 och 11 juli 1913. Herminia tentacularia, L., v. modestalis, HEYD., utan tvär- streck. Uppgives i »Nordens fjärilar» vara funnen i Norges fjälldalar. En d fann jag på Rådmansö den 11 juli 1885, en annan d i Kall, Jämtland, den 7 augusti 1892 (Entom. tidskr. 75: 96). Herminia (=Pechypogon) barbalis, CL., v. pectttalis, HB.: Framvingarna môrkare graa med brunaktig ton, inre tvarlinjen starkt bagig, vaglinjen gulaktig; bakvingarna ljusare graa an 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. hos huvudformen med en vitaktig tvärlinje kantad med mörkgrätt, såsom fortsättning av framvingens vitaktiga väg- linje. En d erhölls på Värmdö den 22 juni 1891. Hypena proboscidalis, L. En 2 mäter blott 29” mellan vingspetsarna. Brephidae. Brephos nothum, HB. En d av denna sällsynta fjäril erhöll jag år 1899 kläckt efter en larv, tagen på Värmdö (Entom. tidskr. 20: 221). På Lidingö var den förut funnen rätt ymnigt av J. PEYRON (Entom. tidskr. 77: 79). (Fortsättning följer.) Auszug. Rhopalocera. Polyommatus virgaureae, L. Ein Weibchen aus der Provinz Hälsing- land zeigt oben, innerhalb des schwarzen Aussenrandes jedes Hinterflügels, eine Querreihe rotgelber, schwarz eingefasster Flecke, und innerhalb dieser in den Zellen 2 bis 6 eine Querreihe kleiner, aber sehr deutlicher hellblauer, rundlicher Flecke; die dementsprechenden weissen Flecke der Unterseite sind verhältnismässig matt. — Für diesen schönen Falter erlaube ich mir den Namen ab. caeruleocincta vorzuschlagen. Lycaena icarus, Rorr. Ein Jg, in Svartsjö, Provinz Uppland, gefangen, hat die Unterseite der Vorderflügel mit einem bogenförmigen, dicken, schwarzen Längsstrich in Zelle ı b verziert. Es könnte ab. nigroarcuata benannt werden. Vanessa c-album, L. Ein 9, gefangen bei der Stadt Södertälje in der Provinz Södermanland im Jahre 1912, ist auf der Oberseite der Vorderflüge mit weissgelben eckigen Flecken versehen, nämlich in Zelle 1 b sowohl ein — der hellste und grösste — in der Mitte der Zelle, als auch einer nahe am Aussenrande, und ferner noch einer in Zelle 2, ebenfalls nahe am Aussenrande. Ich schlage vor diese Form ab. gilvomacula zu benennen. Argynnis aphirape, Hp. Ein der Ossianus, HErBST, nahestehendes 5 aus der Provinz Helsingland ist oben so stark verdunkelt, dass die rotgelben Zeichnungen verschwunden sind bis auf schwache Andeutungen im Mittel- felde der Vorderflügel, Ringe um den runden schwarzen Fleck ausserhalb der Mitte aller Flügel, und Punkte am Aussenrande, während die untere Seite mit ossianus stimmt. Es hat ein so abweichendes Aussehen, dass es wohl einen Namen, ab. fusca, verdient. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 39 Argynnis aphirape, HB., ab. rudolphii, mihi; ab. basalis, mihi; ab. dis- calis, mihi; ab. limbalis, mihi; ab. cultrimacula, mihi; ab. decorosa, mihi; ab. inops, mihi; und ab. selenoides, mihi. Alle diese Aberrationen sind näher beschrieben und abgebildet in meinem Aufsatz in dieser Zeitschrift Jahrg. 15, S. 179— 189. Argynnis selene, Scuirr. Ein bei Stockholm gefangenes 9 hat grosse, weissgelbe, sehr hervortretende gelbe Flecke auf der Oberseite der Vorder- flügel, von welchen Flecken zwei in der Zelle ı b und einer in der Zelle 2 stehen. Ich möchte diese Form ab lucimacula nennen. Pararge maera, L. Ein bei Rosersberg, Provinz Uppland, erhaltenes I gleicht sonst der v. monotonia, SCHILDE, aber unterscheidet sich dadurch, dass die Vorderflügel sowohl oben wie unten in der Zelle 3 mit einem extra, auf der Unterseite weissgekernten Augenfleck versehen sind, ausser dem gewöhnlichen grossen Augenfleck in Zelle 4 und dem kleineren in Zelle 5. Könnte vielleicht einen eigenen Namen verdienen, den ich zu ab. trio- cellata vorschlage. Pararge Mera, F. Ein go’ von Rosersberg, Uppland, und ein 9 aus der Provinz Hälsingland zeigen an den Vorderflügeln oben und unten je einen recht grossen, weissgekernten Augenfleck in der Zelle 3, ausser dem grossen Augenfleck in Zelle 5 und den beiden kleineren in den Zellen 4 und 6. Diese Aberration könnte wohl ab. quadriocellata genannt werden. Sphinges. Sphinx pinastri, L. Ein bei Södertälje 1913 gefangenes ' ist im Farbenton bedeutend abweichend von der gewöhnlichen Form. Mittel- und Hinterkörper sowie auch die Vorderflügel sind nämlich oben viel dunkler, stark in bläulich ziehend; die Hinterflügel sind beinahe schwarz. Ich möchte ihn ab. caerulescens nennen. Zygaena meliloti, Esp. Unter einer grossen Anzahl dieses Falters, zu deren Fang sich mir in den Jahren 1896—97 auf der Insel Värmdö in der Nähe Stockholms die Gelegenheit bot, hatte ich das Vergnügen 13 Stücke, Männchen und Weibchen, der v. stenzii, Frr., mit roter Querbinde auf dem Hinterkörper, anzutreffen. Diese Varietät war früher noch nicht in Schwe- den beobachtet worden. Bombyces, Spilosoma mendica, CL. Ein 9, gezüchtet bei der Stadt Vaxholm, Pro- vinz Uppland, zeichnet sich durch seine vielen schwarzen Punkte aus. Auf jedem Vorderflügel steht ein kleiner, länglicher Punkt am Vorderrande innerhalb deren Mitte, ein runder und ein langlicher unter der hinteren Mittelrippe, ein runder an der Hinterecke der Mittelzelle, ein länglicher in Zelle 5 nahe des Aussenrandes, und ein sehr kleiner über der Mitte des Innenrandes; ein kleiner verwischter Punkt ist ausserdem an der Oberecke der Mittelzelle angedeutet. — Auf dem Hinterflügel stehen folgende Punkte: ein matter am Aussenrande der Mittelzelle, 3 in einer Querreihe in der Nähe des Aussenrandes von Zelle 5 an nach dem Vorderrande zu, von denen 49 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. der hinterste am grössten und der vorderste am kleinsten ist, und schliess- lich ein grösserer und ein kleinerer Punkt dicht beim Aussenrande in den Zellen xr b und 2. — Für diese auffällige Form wäre wohl der Name ab. multipunctata bezeichnend. Lasiocampa pint, L., trat um das Jahr 1902 und folgende Jahre massen- haft in Norwegen auf und überschritt auch die Grenze der schwedischen Provinz Värmland. Zu bemerken sei, dass hier die Entwicklungszeit 2 Jahre dauerte. Auch im südlichsten Schweden scheint diese Zeit erforderlich zu sein, welches daraus zu schliessen ist, dass der Prediger und Entomologe J. Andersson im Jahre 1891 berichtete, er habe dort im März Raupen ange- II variirte. Es mussten unzweifel- troffen, deren Länge zwischen 20 und 65 haft sowohl Raupen vom vorhergehenden Sommer gewesen sein, wie auch solche, die schon zwei Winter durchgeschlafen hatten. Durch Zucht einer Menge Raupen erhielt ich manche verschiedene Formen, von denen die folgenden besonders verdienen eingehender be- schrieben zu werden als Repräsentanten verschiedener, bestimmter Gruppen, welche jedoch in sich kleinere Variationen aufweisen. Voraus sei erwähnt, dass in allen Gruppen die Männchen gewöhnlich dunkler als die Weibchen sind. Geht man von der Voraussetzung aus, dass die Hauptform sei wie der Falter meistens beschrieben wird: Vorderflügel oben mit aschgrauer Grund- farbe und schwarzen Querstreifen, das Wurzelfeld und eine Binde hinter der Mitte rotbraun, die Hinterflügel einfarbig braun, so finde ich nun fol- gende Gruppen, die als Varietäten oder Aberrationen anzusehen sind. a) Wurzelfeld und Mittelfeld der Vorderflügel gleichgefärbt aschgrau; innerhalb der tiefschwarzen Wellenlinie läuft ein Band stark ausgeprägter weisser oder (beim ©) grauweisser Pfeilflecke; die Umgebung des weissen Mittelflecks gewöhnlich graubraun verdunkelt. Hierdurch erhält der Falter ein sehr buntes und schönes Aussehen. Männchen kamen recht oft vor, von Weibchen dagegen erzielte ich nur ein Stück. Ab. formosa, mihi. b) Der formosa ähniich, aber sowohl Wurzel- als Mittelfeld zum grössten Teil dunkel rotbraun, sonst graumeliert; die Hinterflügel dunkel schwarz- braun. Selten, nur ein & erhalten. Ab. fusca, mihi. c) Alle Flügel hell isabellfarbig, wenig verdunkelt gegen die Wurzeln, bisweilen am Aussenrande etwas grau bestäubt, ohne andere Zeichnungen als die etwas dunkleren Querstreifen und den weissen Mittelfleck. Selten, nur 99 erhalten. Ab. isabella, mihi. Pterostoma palpina, L. Durch Zucht einer Raupe von der Insel Värmdö in der Provinz Uppland erhielt ich ein bemerkenswertes & folgenden Aus- sehens: Die Grundfarbe der Vorderflügel oben dunkel rotgelb, gegen den Aussenrand aschgrau, die Querstreifen sehr verdeutlicht durch die auf den Rippen stehenden, ausgeprägt schwarzbraunen Doppelpunkte, die Franzen des Hinterrandzahnes schwarzbraun, die Hinterflügel schwarzbraun mit hellerem Querstreif, das Feld hinter diesem noch dunkler als die Wurzel- hälfte. Dieses interessante Stück würde, den Vorderflügeln nach, der v. lapponica Teıcun zugeführt werden können, wären nicht die Hinterflügel letzt- genannter Varietät weiss. Ich schlage deshalb den neuen Namen ab. fusca vor. Cymatophora flavicornis, Cr., ab. unimaculata, mihi, die sich dadurch aus- J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 41 zeichnet, dass die Ringmakel ganzlich verloren gegangen ist. Ich habe sowohl Männchen wie Weibchen in verschiedenen Gegenden, aber nur selten, gefangen. Diloba coeruleocephala, L. Bei einem go aus der Provinz Bohuslän und zwei 99 von der Insel Gottland sind die zwei 8-förmigen Flecke oben auf dem Vorderflügel zu einem einzigen Fleck mit zwei grauen Kernen verschmolzen. Könnte ab. coalita benannt werden. Acronycta rumicis, L. Ein ©, gefangen auf der Insel Väddö, Provinz Uppland, im August 1890, hat oben auf den Vorderflügeln die weissen Flecke der Wellenlinie nach innen bis zum hinteren Querstreif verlängert, wodurch die gewässerte Binde weissgestreift erscheint; ausserdem sind die Vorderflügel langgestreckter und schmaler als bei andern Exemplaren der- selben art. Ab. striata wäre wohl ein passender Name. Noctuae. Agrotis castanea, Esp. Ausser der v. laevis, Haw. fing ich auf der Insel Värmdö, nahe bei Stockholm, am 6. August 1896 eine ungewöhnlich dunkle Form dieser Art, ein ® von folgendem Aussehen: Alle Flügel dunkel russ- grau, auf den Vorderflügeln mit höchst undeutlichen schwarzen Querstreifen und Umfassungen der Nierenmakeln; nur sehr schwache Spuren einer helle- ren Wellenlinie sind sichtbar. Ich möchte diese meines Wissens noch nicht vorher beschriebene Form ab. fumosa nennen. Agrotis baja, Fas. Bei Rosersberg, am nördlichen Mälarsee, erhielt ich am 20. August 1867 ein 9, welches sich durch sehr matte Zeichnungen auf gelblich grauem Grunde und dadurch, dass innerhalb der ganzen, kaum sichtbaren Wellenlinie eine Reihe gut markierter schwarzer Punkte steht, auszeichnet. Ich habe deshalb diese Abart ab. punctata- genannt. Ein anderes @ derselben Art, am 22. August 1913 bei der Stadt Söder- tälje, Provinz Södermanland, gefangen, fällt auf durch die ungewöhnliche Bildung des äusseren Querstreifs; der sonst doppelte Querstreif ist näm- lich zu einer einzigen Linie verändert, die aus zusammenhängenden schwar- zen Bogen besteht, welche auf dem verschwundenen äusseren Teile des Doppelstreifs ruhen und mit ihren Wölbungen an den ebenfalls ver- schwundenen inneren Teil stossen. Die Grundfarbe der Vorderflügel ist wie bei v. coerulescens, TUTT, also rostrot mit schiefergrauem Anflug. Ich schlage den Namen ab. xysti vor. Noch ein anderes 9, am 31. Juli 1913 ebenfalls bei Södertälje ge- fangen, ist fast einfarbig dunkel braungrau, nur 3 in einer Querreihe ste- hende schwarze Punkte bei dem vorderen Anfang der Wellenlinie, einige kleine schwarze Punkte am Vorderrande, welche die Anfänge der sonst fehlenden Querstreifen markieren, und der dunkle Fleck im unteren Teile der Nierenmakel sind deutlich sichtbar. Diese Form könnte wohl ab. monacht genannt werden. Agrotis rubi, View. Eine schöne Form dieser Art erhielt ich am 1. Juli 1890 auf der Insel Väddö, etwa unter 60° n. Br. Sie unterscheidet sich von der gewöhnlichen Form durch die viel stärkere Dunkelbeschattung des inneren Querstreifs und den ausgeprägten Mittelschatten; ferner ist der A2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. äussere Querstreif nach aussen von einer schwarzbraunen Binde begrenzt; die Wellenlinie ist hell, das Saumfeld ausserhalb dieser schwarzbraun. Im übrigen ist die Grundfarbe hell kastanienbraun. Des bebänderten Aussehens wegen könnte diese Form den Namen ab. fasciata verdienen. Agrotis occulta, L. Ein auffallend schönes 9, am 30. Juni 1913 bei Södertälje gefangen, unterscheidet sich von der gewöhnlichen Hauptform durch bedeutend stärkere blaue Bestäubung der ganzen Vorderflügel und durch die ungewöhnlich dunklen Hinterflügel, die den gelblichen Ton der Hauptform vermissen und grell gegen ihre schneeweissen Franzen abstechen. Ausserdem erscheinen alle Flügel verhältnismässig etwas breiter als gewöhn- lich. Alle Zeichnungen der Vorderflügel sind vollkommen deutlich. Ich erlaube mir diese Abart ab. caerulescens zu nennen. Mamestra glauca, HB. Ein auffallend blaugraues 9, gezüchtet aus einer Raupe, die so südlich wie Torreby, Provinz Bohuslän an der Westküste Schwedens, gefunden wurde, unterscheidet sich sehr von den Stücken aus der Provinz Uppland, indem die ungemein dicken schwarzen Keilflecke der Wellenlinie unter einander und mit dem ebenfalls aussergewöhnlich verdickten schwarzen, halbmondförmigen Fleck vor dem Innenrande zu- sammenhängen, wodurch der Falter ein besonders schönes Aussehen erhält. Die Aufmerksamheit wäre vielleicht darauf zu richten, ob nicht diese Form möglicherweise im südlichen. Schweden konstant sei, wenigstens in den Nie- derungen daselbst, wo die Art indessen äusserst spärlich vorzukommen scheint. In solchem Falle wäre wohl die Hauptform als Zwischenstufe zwischen der lappländischen v. lappo, Dur. und der oben beschriebenen, die ich ab. ornata nennen möchte, anzusehen. Mamestra dentina, HB. Ein @ aus der Provinz Hälsingland hat ein eigentümliches Aussehen. Der Farbenton ist gelblich braun mit verhältnis- mässig undeutlichen Zeichnungen. Die sonst in schwarzem Felde sitzenden weissen »Zähne» sind fortgefallen, so dass das Mittelfeld unterhalb der hin- teren Mittelrippe aus einem grossen, dunkelbraunen Fleck besteht, der sich bis nahe an den Innenrand erstreckt, nur durchzogen von der etwas helleren Rippe 2 und fast unmerklich helleren Rippe 3. Ich schlage den Namen ab. edentata vor. Ammoconia caesimacula, Fas. Ein bei Svartsjö am Mälarsee am 11. September 1886 erbeutetes 9, dessen Spannweite 43!!! beträgt, hat die Vor- derflügel auffallend hell, gelblich grau, und ermangelt sowohl des dunklen Fleckes ausserhalb der Nierenmakel, als auch des braunen Schattens inner- halb der Wellenlinie. Es könnte ab. pallida genannt werden. Miselia oxyacanthae, L. Ein & vom Iı September 1886 und ein Q vom Tage zuvor, beide bei obengenanntem Svartsjö gefangen, sowie auch ein 9, erhalten bei der Stadt Södertälje am 3. Oktober 1913, sind auf den Vorderflügeln verziert mit silberweissen Querbinden innerhalb der Wellen- linie, bisweilen mit schwachen, dunkleren Pfeilflecken in der Binde. Ich möchte sie v. argentea nennen. Hadena lateritia, Hurn. Ein schwarzbraunes &, ohne andere Zeich- nungen als den weissen Aussenrand der Nierenmakel und eine schwache Andeutung der helleren Wellenlinie, fing ich bei Södertälje am 19. Juni 1913. Wäre wohl nigricans zu nennen. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 43 Hadena literosa, HB. Von dieser kleinen, schônen Art erhielt ich bei der Küstenstadt Vaxholm, östlich von Stockholm, in den Jahren 1894— 1897 vier Stücke, die sich von der Hauptform dadurch unterscheiden, dass die Flügeldecken und der Thorax — anstatt grau — rotbraun sind, stark ab- stechend gegen den grauen Halskragen, und dass die »gewässerte Binde» sehr intensiv rosenrot, nicht nur rot angeflogen ist. Ich möchte diese rei- zend zarte Form v. delicata nennen. Leucania comma, L. Ein bei Södertälje am 6. Juli 1913 gefangenes 9 hat Kopf, Halskragen, Flügeldecken, Mittelkörper, Hinterleib und alle Flügel oben einfarbig hellgrau, ohne alle andere Zeichnungen als den schwarzen Wurzelstrich und einen äusserst kleinen schwarzen Punkt am Querast. Könnte wohl ab. pallida heissen. Taeniocampa gothica, L. Eine merkwürdige Aberration zeigt ein 5), aus einer Raupe von Värmdö 1898 gezüchtet. Der Farbe nach gehört das Stück zur v. obsoleta, Turr, da es dunkel schwarzgrau ist, ohne deutlichen dunklen Fleck vor, unter und hinter der Ringmakel, aber das Feld zwischen dem äusseren Querstreif und dem Saume ist quer durchzogen von weissen Strichen, die auf oder neben den Rippen 2—7 liegen. Ich möchte den Namen ab. albostriata vorschlagen. Calymnia trapezina, L. Ein auf Värmdö am 28. Juli 1897 gefangenes JF zeichnet sich aus durch dunkel rostrote, braun bestäubte Grundfarbe und bräunlichen Mittelschatten, der unter der Nierenmakel einen breiten Zweig bis zum Vorderrande am Anfang der Wellenlinie entsendet. Das Saumfeld ausserhalb der Wellenlinie ist braun, die Querstreifen sind deutlich. Könnte vielleicht ab. badia genannt werden. Dyschorista fissipuncta, Haw. Ein abweichendes Q bekam ich bei Södertälje am 25. Juli 1913. Die Grundfarbe der Vorderflügel ist hell asch- grau, hier und dort dunkel beschattet, die Ring- und Nierenmakeln haben die Grundfarbe, die letztere Makel ist in der Mitte etwas verdunkelt. Tief schwarz und scharf hervortretend sind die gewöhnlichen Zeichnungen zwi- schen den Makeln, die Spitze der Zapfenmakel, der Wurzelstrich und die Keilflecke vor der Wellenlinie. Die Hinterflügel sind ebenfalls hell asch- grau, nach aussen etwas verdunkelt. Ab. pallida, mihi. Orrhodia vaccinü, L. Eine Abart, die ich nicht in die vielen von Turt beschriebenen Variationen habe hineinbringen können, die aber recht ausdrucksvoll ist, habe ich in 7 Exemplaren bei Södertälje und Stockholm gefangen. Die Grundfarbe ist dunkel aschgrau, die Querstreifen und der Mittelschatten sind bei den dunkelsten Stücken undeutlich, die Binde der Wellenlinie entlang ist hellgrau, nicht rötlich, Var. cinerea, mihi. Eine andere Form derselben Art, die ich ebenfalls nicht unter Turrs Varietäten herausfand, sich aber auffallend von allen übrigen unterscheidet, hat den ganzen Vorderfliigel bis zum äusseren Saume sepiafarbig, mit etwas dunkleren Querstreifen und Mittelschatten, nebst etwas helleren Rippen. Ich fand 6 Stücke davon bei Södertälje und Stockholm. Der Name v. sepiae wäre wohl zutreffend. (Fortsetzung ist in Aussicht genommen.) Bidrag till kännedomen om de nätspin- nande Trichopter-larvernas biologi. ad Gunnar Alm. Med en plansch. Som bekant bygga flertalet Trichopter-larver ett slags ror eller hus, med vilka de krypa omkring, och som van- ligen aro bekladda med i omgivningen allmänna föremål, sa- som bladbitar, pinnar, barr, snäckor, sandkorn o. s. v. Dessa egendomliga byggnader voro redan langt tillbaka i tiden upp- marksammade, och talrika iakttagelser och undersökningar gjordes häröver. Smaningom fann man emellertid, att inga- lunda alla Trichopter-larver byggde dylika hus, utan att det fanns en stor grupp, omfattande de s. k. campodeoida for- merna, vilka antingen fritt krôpo omkring utan att spinna vare sig hus eller nagra andra slags vävnader, eller ocksa förfärdigade de stora orediga vävnader, vari de emellanåt uppehollo sig. En tredje typ ater utgjordes av former, vilka av spinntradar och slem uppmurade langa slingrande gangar pa stenar och andra i vattnet liggande föremål. Man fann dock snart, att denna uppdelning av de skilda larvtypernas olika biologiska levnadssätt ej höll fullt streck, i det transportabla hus även anträffades inom de campodeoida larverna, och genom flera under slutet av 1800-, men i syn- nerhet under 1900-talet gjorda fynd förändrades den forna åsikten alltmer därhän, att även de campodoida larverna hade förmågan att spinna rör och hus, och att dessa larver stundom ställde sin spinnförmåga i näringsfångstens tjänst genom att tillverka fångstnät av olika typer. Dylika fångst- nät äro i synnerhet noggrant undersökta och beskrivna av WESENBERG-LUND, och huvudsakligen föranledd av hans pu- ALM: TILL DE NÄTSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 45 blikationer häröver, har jag under senaste tiden börjat sys- selsätta mig med dessa intressanta djurformer. Detta av sa mycket större skäl, som vart land med sina otaliga rinnande vattendrag utmärkt bra lämpar sig för studiet av de campo- deoida Trichopter-larverna, av vilka flera familjer uteslutande träffas i rinnande vatten. Underligt nog ha i Finland av den nu döde, framstående trichopterologen SILTALA inga fynd av ovan omtalade fångstnät gjorts, och för övrigt kunna de spridda upp- gifter, som hittills finnas, ej ens i någon nämnvärd grad anses tillfyllestgörande för en säker kännedom om dessa djurs bio- logi. Som jag på annat håll har för avsikt att närmare skildra några av mig gjorda iakttagelser, kommer jag här endast att, i den händelse det möjligen kan intressera tidskriftens läsare, lämna en kortfattad redogörelse häröver. De av mig hittills funna fångstnäten hänföra sig til Neureclipsis bimaculata (L.) Polycentropus flavomaculatus PICT. och Hydropsyche sp. De tvenne första arterna äro varandra tämligen närstående och förekomma på liknande lokaler, helst i ej alltför starkt strömmande bäckar och större vatten- drag. I Uppsala-trakten har jag funnit fångstnät av bägge ar- terna i den vid Fundbo kyrka framflytande Fundboån och dessutom av den förstnämnda arten vid Delsbo i Hälsingland och Smedjebacken i Dalarne, båda lokalerna tämligen stora och klara strömmar. Vid första upptäckten av Neureclipsis- larvens fångstnät faller man i förvåning över de regelbundna, tratt- eller trumpetliknande, i vattnet slängande näten, vilka ofta i stora mängder sitta fästade på stenar, pålar o. d. De största näten ha en längd av närmare I dm., och deras ut- seende framgår av figur I b Pl. I. Alltid sitta de med mynnin- gen mot strömmen, och det här inströmmande vattnet fit- reras genom nätet, varefter de medföljande organismerna i allsköns ro förtäras av den i nätets smalare ända sittande larven. Upptagna ur vattnet hopfalla näten genast till smut- siga, orediga vävnader, och deras bestående ute i vattnen torde vara tämligen periodiskt. Av stark ström sönderslitas och bortföras de naturligen, men troligen bygger larven snart ett nytt. I nätet fastna medföljande föremål, varigenom det får en vid olika årstider varierande färg, beroende på arten av det plankton, som medföres. 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Av en annan typ äro de fangstnät, som träffas hos Poly- centropus. De ha, sasom figur 2 utvisar, formen av ett svalbo, vars bakre, åt strömmens nedre lopp vettande del övergår i en på underlaget utbredd vävnad, vari larven har sin plats. Nätets verkningssätt och uppträdande i övrigt är detsamma som hos Neureclipsis. Nu framställer sig genast den frågan, varför aro dessa nat sa sällsynta, och varför uppträda de endast under vissa tider? Da nämligen larverna äro synnerligen allmänna pa alla passande lokaler och under hela året, är det ju förvå- nansvärt, att fångstnät så sällan anträffats. Under vanliga förhållanden spinna de nämligen endast stora på stenar och andra föremål o. d. utbredda vävnader, varifrån de göra ut- flykter för att förskaffa sig näring. Denna utgöres av alle- handa mindre djur, såsom maskar, Chironomid- och andra insekt-larver. Man tycker då, att de på detta sätt bra borde kunna uthärda »kampen för tillvaron», men stark ström och motverkande förhållanden i övrigt tvinga dem till andra ut- vägar, och en sådan är enligt min mening förfärdigandet av fangstnät. Om nämligen det vattendrag, vari larverna leva, är rikt på medföljande plankton och andra smärre organismer, och tillika strömstyrkan är så stor, att de ha svårt att krypa omkring utan att ryckas med av vattnet, vore det ju av stor vikt, om denna sista olägenhet kunde undvikas och den förra egenskapen hos vattendraget utnyttjas. Detta är just, vad som här skett, och de båda förhållandena stå, som lätt inses, i växelverkan. Är nämligen strömmen stark, hindras larverna att krypa omkring, men de få då i stället genom uppsättande av fångstnät så mycket rikligare näring. Denna sistnämnda måste ju nämligen bli avsevärt större, ju starkare strömhas- tigheten är. Nu äro emellertid olika vattendrag i hög grad olika beskaffade med avseende på det medförda planktonets talrikhet, och häri, såväl som i de förut berörda, växlande strömförhållandena, tror jag man får söka förklaringen till fångstnätens spontana och periodiska uppträdande. Under vintern och förvåren träffas ej dylika nät, och under dessa årstider är även tillgången på plankton minst. Vad nu åter de olika nättyperna vidkommer, måste dessa olikheter bero på förhållanden hos larverna själva. ALM: TILL DE NÄTSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 47 Att de yttre faktorerna härvidlag ej spela nagon roll, fram- går av att jag funnit nät av såväl Vewreclipsis som Polycentropus på samma lokal och således under samma yttre betingelser. Nagra mera i Ggonen fallande skiljaktigheter hos larverna aro emellertid svara att upptacka — med undantag av vissa olikheter i benens byggnad och borstbekladnad — vadan val även instinkten har har stor betydelse. Att utreda dessa förhållanden, liksom även fangstnätens förfärdigande torde anses som de för närvarande viktigaste frågorna, vilka här förtjäna att lösas, och möjligen kunna mina obetydliga iakttagelser något bidraga härtill. För att närmare studera djuren och dess spinnande har jag haft tal- rika exemplar i akvarier, där de trots det stillastående vattnet levt länge — då detta skrives ungefär 4 månader — och endast förtärt ibland insläppta mygglarver. Dock måste ut- tryckligen framhållas, att olikheterna mot djurens vanliga uppehållsorter äro mycket stora, och främst spelar då natur- ligtvis saknaden av rinnande vatten en viktig roll. För att närmare studera, huru larverna gå tillväga vid spinnandet, insläppte jag dem, endast en i taget, i urglas, vari de stundom funno sig väl tillrätta och kunde iakttagas under mikroskopet. Vanligen spinna de blott under nätterna, men understundom lyckades jag även få tillfälle att se detta under dagen och vid lampbelysning. Då dessa förhållanden, för så vitt jag vet, ännu ej blivit undersökta, vill jag i kort- het relatera larvernas tillvägagångssätt. Dessa undersöknin- gar hänföra sig till Vewreclipsis, av vilken det oftast lycka- des erhålla under dagen spinnande individer. Då larven ämnar börja spinna, ligger den på sidan, hop- rullad och med bakre delen av kroppen och de s. k. fast- hållshakarna inslagna mot buksidan. Främsta benparet hålles rätt framåtriktat, parallellt med huvudet och främre kropps- ringarna, vilka hållas i rak linje. De båda bakre benparen däremot hållas uppdragna, tryckta till sidorna. Under livligt darrande rörelser i mundelarna ser man därefter en fin, 1 början korkskruvartat vindad tråd frampressas ur den långt framskjutande underläppens spets. Detta, att den nyspunna tråden är fast och upprullad, spelar, såsom jag längre fram 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. kommer att visa, en viktig roll för tydandet av vissa organs funktioner vid spinnandet. Sedan nu en tråd av ovannämnda utseende spunnits, skall den uträtas och fästas, vilket allt, efter vad jag kun- nat finna, sker med frambenens tillhjälp. Under hastiga i fram- och tillbakaled gående sträckningar av dessa ben på- skjutes den upprullade tråden och utdrages småningom. Tro- ligen glider tråden under denna procedur mellan ändleden och de vid dennas bas befintliga m. |. m. starkt sågade eller tandade borsten. Dessa borst synas just ha till uppgift att hindra tråden att glida undan inåt benet, vilket annars lätt kunde inträffa, och varvid ej det åsyftade resultatet komme att uppnås. Vad det härefter kommande fästandet av tråden angår, kan jag tyvärr ej säkert besvara frågan, huru detta tillgår. Dock tror jag ej, såsom vanligen antages, och vil- ket även WESENBERG-LUND uppgiver, att detta skulle ske med labiallobens spets och genom från denna, alltså ur spinnapparaten, utströmmande sekret. Da ju nämligen tråden ej fästes direkt, utan först en stund hänger fri från labium, vore det högst svårförklarligt, om fästandet, som ju borde ske i trådens spets, skedde med labium. Man kunde ju vis- serligen tänka sig, att tråden fästes vid sin bas, och att där- efter spinnandet fortsatte, varefter återigen samma procedur upprepades, men detta överensstämmer ej med mina iakt- tagelser. Jag håller därför för antagligt, att det fastklibbande sekretet avsöndras från de i benen belägna körtlarna, vilkas utföringsgångar mynna vid basen av ändklorna och de där sittande borsten. Då nämligen dessa körtlar, varpå jag här nedan närmare kommer att ingå, saknas hos de »raupen- formiga» larverna jämte familjen Hydropsychide, hos vilka de nyspunna trådarna äro av ett helt annat utseende och själva synas äga den fastklibbande förmågan, ligger det, så vitt jag kan förstå, nära tillhands att antaga, att hos de med tunna, stela spinntrådar försedda larverna denna funk- tion övertagits av de här förekommande benkörtlarna. Men, låtom oss återgå till den spinnande larven! Då denna väl fått tråden stadigt fäst, drager den densamma un- der energiska knyckningar på kroppen med sig bakåt och fäster den ånyo på en annan punkt, och på liknande sätt, ALM: TILL DE- NÄTSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 49 under omväxlande spinnande, utsträckande och fästande, fort- går larven, till dess ett nätverk av i alla riktningar löpande och varandra korsande trådar uppstår. Detta nätverk ligger nu platt utbrett på botten, endast fästat i periferierna, och larven kryper härefter in under detsamma, som således kom- mer att bilda ett tak över denna. (Pl. 1, fig. 3a.) Redan vid flyktigt påseende märker man, att detta är mera utdraget i den riktning larven intager, och småningom blir detta allt tydligare, därigenom att larven drager de på ömse sidor utåt gående trådarna inåt mitten och här liksom flätar ihop dem. Detta sista sker genom växelvisa inslagningar med i synner- het frambenen, på vilkas innersidor finnas rader av starka borst, som härvid ingripa i varandra och sammanfläta tra- darna. Sedan detta fortgått en stund, så att verkliga väggar bildats på sidorna, dragas dessa allt närmare mittlinjen och vikas även inåt något, vilket allt resulterar däri, att ett i bägge ändar m. |. m. öppet rör uppkommer (Pl. 1, fig. 3 b). Dock utgöres nog ofta bottnen till detsamma delvis av glas- skalens botten, varför möjligen benämningen rör är oriktig, men stundom förefaller det vara tämligen rörligt på mitten, och i så fall är naturligtvis röret fullkomligt slutet. Vid bägge ändarna ar detta ror, som har en en längd av c:a 2 cm. starkt fästat vid underlaget genom de här kvarstäende de- larna av det ursprungliga platta nätet. Dock förändras och förstärkas fästetrådarna i vissa riktningar, varigenom de båda in i röret ledande öppningarna förstoras och utvidgas. I detta rör sitter nu larven, ofta slängande med kroppen i vågformiga rörelser, för underlättande av respiration och cirkulation, och han kan även bekvämt så att säga rulla sig över sig själv, så att han kommer att intaga ett omvänt läge mot det förra, d. v. s. med huvudet åt den ända, där förut bakkroppen med fasthållarne voro. Dessa sista, i bak- kroppens spets sittande, synnerligen rörliga klor erhöllo först namnet pådrivare (»Nachschieber»), men då en sådan verkan befanns vara omöjlig, förändrades namnet till fasthållare (»Fest- halter»). : Med dessa hakar sig nämligen larven fast i trådar, växter, skrovliga och slemmiga ytor o. d., varigenom han lättare undgär att bortspolas av vattenströmmen. Dock ha de även betydelse sasom lokomotionsorgan, men i omvänd rikt- Entomol. Tidskr. Årg. 35. H. 1—2 (1914). 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. ning, d. v. s. vid förflyttning bakåt. Vill larven hastigt und- fly en fiende drager han sig med tillhjälp av fasthållarne ge- nom ryckvisa knyckar på kroppen och nya tag med de förra synnerligen hastigt bakåt, och denna rörelse går betydligt fortare än krypningen framåt, då han mera släpar hela krop- pen efter sig. Komma nu några matnyttiga smådjur, t. ex. en Chirono- midlarv i närheten, rusar larven blixtsnabbt ut och griper densamma för att sedermera inuti röret i lugn och ro förtära sitt byte. Även mot varandra äro de ytterst fientliga, och vid ett tillfälle, da en ur sitt rör utdriven larv försökte in- tränga i ett annat redan upptaget rör, utspann sig en häftig kamp, som resulterade i att den främmande larven utmotade rörets rättmätige ägare och själv installerade sig i detsamma. Då jag en stund senare observerade akvariet, var emellertid förhållandet åter omvänt, men huru detta hade tillgått, hade som sagt undandragit sig mina blickar. Troligen äro dessa rör mycket lätt förfärdigade, ty en larv, för vilken jag regel- bundet varje dag förstörde röret och borttog alla vävnads- delar och trådar, byggde lika ofta upp nya sådana, vilket skedde icke mindre än fem gånger. I fråga om rörets utseende och dess biologiska uppträ- dande i övrigt överensstämma de båda formerna Neureclipsis och Polycentropus tämligen väl. Dock är röret hos den se- nare försett med talrikare och på längre avstånd från röret sig sträckande trådar än vad fallet är med den förra, och stundom blir på så sätt det ursprungliga röret nästan dolt av en åt alla sidor, men i synnerhet åt ändarna utbredd väv- nad. Att de i naturen förekommande vävnaderna, som av alla forskare iakttagits, uppkomma på liknande sätt, är väl antag- ligt, och troligen tjäna dessa såväl till skydd genom sitt på grund av slamimpregnering med omgivningen överensstäm- mande utseende, som också till att fånga smärre djur. Tra- darna äro nämligen, såsom man lätt kan förvissa sig om, m. l. m. klibbiga, troligen beroende pa avsöndringar fran benkörtlarna, och på stenarna kringkrypande djur fastna där- för lätt, varvid de bliva ett lättfånget byte för den under vävnaden lurande larven. På så sätt behöver denna ofta ej företaga några längre strövtåg, utan kan hålla sig till sin, ofta Le ALM: TILL DE NATSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 51 tämligen utbredda vävnad. Huru man därför skall söka för- klara uppkomsten av de egendomliga fångstnäten är svårt att veta, men för närvarande tror jag att man med stöd av mina förut framdragna iakttagelser och spekulationer kommer frå- gans lösning närmast. Vad det egentliga förfärdigandet av ett dylikt nät angår, kan man, då iakttagelsen i vattnet här- över äro nästan omöjliga att utföra, endast yttra sig med stor tvekan. Det förefaller mig likväl som om det, vad Neureclipsis angår, ej skulle möta några oövervinneliga hin- der att tänka sig detta. Härvid får man naturligen utgå från det enkla röret och från detta söka härleda det större, trum- petformiga fångstnätet, och jag skall här i korta drag visa, hur jag tänker mig denna övergång. Vi antaga då, att en larv börjar spinna pa en i ej alltför stark ström liggande sten. Först kommer han då att, sedan det platta ytnätet spunnits, börja förfärdiga sitt rör i samma riktning som strömrörelsen, då härigenom, såvida det ej beror på vissa taxis-företeelser, rent fysiskt taget, motståndet kommer att bli minst. I det med sin ena öppning mot strömmen vettande röret kommer nu vattnet delvis att inströmma och i många fall åtminstone genom sitt tryck utspänna dess främre del åt sidorna. Häri- genom blir denna del trattformigt utvidgad, men samtidigt ökas även ytan, varför de från kanten utgående fästetrå- darna måste förstärkas, och hela röret således i sin främre del säkrare förankras, än vad på de bakåt och åt sidorna vettande delarna är nödvändigt. Nu har således en slags kombination av rör och fångstnät uppkommit, och dylika har jag även funnit på en sten i den förut omtalade Fundboån. Dessa rör (Pl. 1, fig. 1 a) sutto nämligen helt och hållet fäs- tade på stenen, övergingo bakät och åt sidorna i en svagt utbildad vävnad, varemot de framtill voro utvidgade och med trattlika, öppna mynningar riktade mot det inströmmande vattnet. Att ur ett dylikt rörnät sedermera tänka sig upp- komsten av ett större, fritt sittande fångstnät, vållar ej alltför stora svårigheter. Vid starkare ström, då larven ej kan lämna röret för att krypa omkring och söka näring, finner man då nämligen rörnätet genom lossande av sidotrådarna bli fritt och rörligt, sålunda bättre avpassande sig efter strömmens rörel- ser, samtidigt som det genom tillspinnande av de främre fäste- 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. trådarna och deras hopflätande får en större och vidare öpp- ning. Härigenom ökas ju även den filtrerande ytan, och således indirekt näringstillgången för larven. Vi se således, hur de yttre faktorerna samverka vid dessa förhållanden. I en sakta rinnande ström skulle ett fangstnät vara av mycket ringa nytta för larven, då den härigenom er- hållna näringen ingalunda kunde räcka till. Även möter det i detta fall intet hinder för larven att fritt krypa omkring och bemäktiga sig andra av samma skäl rikligt förekommande små- djur. Blir strömmen hastigare, ökas den förstnämnda möjlig- heten, samtidigt som den andra minskas, — en üvergangs- form här är troligen det av mig funna, nyss omnämnda kom- binerade nätröret, där såväl den genom strömmens filtrering erhållna näringen tillgodogöres, som även larven kan krypa omkring. Vid den starkaste strömmen ater försvåras detta senare i hög grad, då däremot näringstillgången i själva nätet ökas och ensamt för sig blir tillräcklig för larven. Det plötsliga uppträdandet och lika hastiga försvinnandet av fångstnät får även härigenom sin förklaring, nämligen be- roende pa växlande vattenmängd och därav framkallade än- dringar i strömstyrkan, samtidigt som väl även den m. I. m. rikliga förekomsten av plankton spelar in. Jag hoppas 1 fram- tiden genom fortgående iakttagelser häröver fa tillfälle att säkrare kunna avgöra dessa frågor. Vad uppkomsten av fangstnätet hos Polycentropus angar, får man väl antaga, att detta sker på liknande sätt genom strömmens utspännande verkan i förening med det ursprung- liga rörets tillbyggande och förstärkande genom larven. Det högst olika resultatet måste, såsom jag förut framhållit, anses bero på skiljaktigheter i djurens organisation och instinkter. WESENBERG-LUND har i sin avhandling om dessa larver även några spekulationer angående uppkomsten av Vewre- clipsis-näten, som jag dock ej kan gå med på. Han antager nämligen, att larverna spinna nätet bakifrån och framåt, en askadning som överensstämmer med den allmänna uppfatt- ningen om Trichopterlarvernas spinnsätt. Så säger t. ex. WESENBERG-LUND i en nyligen utkommen uppsats om vatten- insekter, att alla Trichopter-larver med undantag av familjen Hydroptilide spinna bakifrån och framåt. Såsom jag förut ALM: TILL DE NÄTSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 53 haft tillfälle påpeka, är denna uppfattning ej riktig, enär de här berörda larverna spinna hela röret samtidigt, och där man ej kan urskilja någon fram eller bakända, enär larven oupp- hörligt byter om ställning. WESENBERG-LUND's åsikt anga- ende dessa larvers spinnsätt är nog därför felaktig och beror naturligen på, att han ej lyckats få se larverna spinna några rör, då de, enligt vad han själv i sin avhandling säger, en- dast spunno under natten. Det ligger ju då närmast till hands att antaga ett liknande spinnsätt som hos de i dessa avseenden väl kända »raupenformiga» larverna. Vi skola nu övergå till den tredje av de i början om- talade nätspinnande larverna, nämligen Hydropsyche sp. Denna art skiljer sig genast till utseendet från de föregående, i det den är mycket kraftigare byggd, med starkt chitinserad hud, korta, kraftiga ben och klor, yttre busklika gälar och ett par stora borst- eller hårknippen på fasthållarne (PI. I, fig. 4). Dessa egenskaper sammanhänga till stor del med djurens uppehållsorter. De föredraga nämligen starkt forsande bäckar, vari man ofta träffar dem i oerhörda mängder. Här upp- mura de på stenar eller andra föremål synnerligen fasta och hårda rör, vilka därjämte stundom äro kombinerade med ett slags vid mynningen utspända fångstnät. Fangstnaten hos Hydropsysche-larver voro de först upp- täckta och beskrivna näten hos campodecida Trichopter-larver, och detta redan på 1880-talet, då de i ett par uppsatser om- nämndes från Amerika. Sedermera ha sådana även funnits i Europa, nämligen i det i sötvattensbiologiska hänseenden så väl kända Danmark, där de på många ställen och hos trenne arter träffats av PETERSEN, USSING och WESENBERG- LUND. Märkligt nog omnämnas de ej av SILTALA från Fin- land, ett land, där man dock borde vänta sig att finna dylika. Dessa fakta tala liksom förhållandet var med föregående arter för, att larverna endast under vissa bestämda förhållan- den använda fangstnät, och troligen spela väl härvid de yttre förhållandena samma roll som för de förra larverna. I olik- het mot dessa förändras dock icke här hela det ursprungliga röret, utan larven påbygger endast detta åt ena hållet och uppsätter därvid sitt fangstnät. Utseendet av detsamma fram- 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. gar av fig. 5, Pl. I. Det egentliga röret är mycket fast, be- klätt med slam, halvruttnade växtdelar, friska dylika, isyn- nerhet Lemna-blad, små pinnar o. d. I sin främre, mot ström- men vettande öppning är det utvidgat till en större förgärd, och en del av dennas yttre och bakre vägg upptages av fångst- nätet. Detta sitter således utspänt i en ram av förgårds- väggen, är så fast, att det tämligen heit kan borttagas och har en genomskärning av c:a 10 mm. Hela röret är ungefär 25 mm. långt. Funktionen hos denna apparat är ju lätt att förstå. Vattnet virvlar in i förgården, slås tillbaka mot väggarna och pressas ut genom nätet, därvid kvarlämnande medförda pank- tonorganismer och växtdelar, vilka sedermera bli ett lätt byte för larven. Nätet sitter snett mot vattenströmmen, varigenom trycket minskas, och hela denna byggnad är, så- :som WESENBERG-LUND påvisat, på det mest snillrika sätt avpassad för de yttre förhållanden, varunder den befinner sig. Under vintern och förvåren finner man ej några fångst- nät. Larverna ligga då spiralformigt hoprullade på under- sidan av större stenar i ett slags små, av spinntrådar och sandkorn hopmurade kamrar. De förefalla synnerligen troga och livlösa och göra ett helt olika intryck mot de även under dessa årstider livliga Neureclipsis- och Polycentropus-larverna. En olikhet mot flertalet föregående uppgifter om fängst- nätens utseende och uppförande är, att jag träffat dem på .djupare vatten eller åtminstone fullkomligt nedsänkta, da det i allmänhet uppgives, att de skulle sitta på stenar i själva vattenytan. Jag har t. o. m. funnit dem långt ner på sidorna av större stenar, där de knappast till följd av ändrade vatten- ståndsförhållanden någonsin kunnat nå upp till ytan. Då lar- verna ej förfärdiga fångstnät, leva de i rör av samma utse- ende som det förut omtalade med nätet kombinerade. Jag har även lyckats påträffa en vacker övergångsform mellan ett vanligt, enkelt rör och ett dylikt med förgård och fångst- nät. Detta var till utseendet mest likt ett vanligt rör, sak- nade varje spår till förgård, och det var endast vid närmare påseende, som skillnaden märktes. I främre delen fanns näm- ligen utspänt ett litet nät av vanlig typ, ehuru endast några mm. 1 genomskärning, och att det verkligen hade funktionen av ett fångstnät får man antaga därav, att nätet var alldeles ALM: TILL DE NÄTSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 55 rent och med mot den omgivande fasta ramen skarpt mar- kerade kanter. Denna övergängsform synes mig vara syn- nerligen viktig för förklaringen av det typiska fångstnätets uppkomst. Innan jag ingår härpå, vill jag emellertid nämna några ord om de finare strukturförhällandena i fangstnätet. Detta består här ej av ett virrvarr av hoptrasslade tunna trådar, såsom fallet var hos de förut beskrivna nättyperna, utan nätet är på ett utmärkt vackert sätt uppdelat i tydliga fyrsidiga maskor (Pl. I, fig. 6), alldeles av ett vanligt fisknäts utseende. Själva trådarna äro betydligt starka, dubbla och i korsningspunkterna utbredda. Genom mikroskopiska under- sökningar av nät finner man, att de nertill och åt sidorna gående trådarna äro dragna först. Dessa äro nämligen all- deles raka och jämnlöpande, varemot de över dem spunna trådarna kännetecknas av böjningar och utplattningar vid kors- ningspunkterna. Man får härvid tydligt den uppfattningen, att dessa trådar själva varit mjuka och lämpliga att fast- klibbas vid de undre, förut i annan riktning spunna. Detta, trådarnas fasthet och tjocklek, deras dubbelnatur samt deras, såsom det förefaller, omedelbart efter spinnandet, klibbiga och formbara beskaffenhet, är allt egenskaper, som skarpt skilja dem från de hos de förut beskrivna larverna förekom- mande, och står i stället, efter vad jag kunnat finna, i full överensstämmelse med trådarnas beskaffenhet hos de »raupen- formiga» Trichopter-larverna. Dock är det, på grund av tra- darnas stora tunnhet hos Polycentropiderna omöjligt att säkert avgöra, om dubbelheten verkligen här saknas. WESENBERG- LUND säger att trådarna hos Hydropsyche-larvens nät i kors- ningspunkterna äro förstärkta med ett särskilt sekret. Detta har jag dock omöjligt kunnat finna, utan den därstädes syn- liga förtjockningen beror endast på trådens utplattning. På samma sätt fästas de även på ett underlag, varom jag ge- nom undersökning av från akvarie-larver erhållna trådar kun- nat förvissa mig. Vad nätets spinnande angår, tror jag mig genom under- sökningar av trådarnas olika ålder hava erhållit vissa upp- lysningar. Som jag nyss nämnde, äro de nertill och snett at sidorna löpande trådarna säkerligen de först spunna. Se- dermera spinnas och fastklibbas andra trådar i motsatta rikt- 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. ningar, och så fortgår det troligen, till dess nätet är färdigt. Det betydelsefulla härvid är således, att olika delar av nätet spinnas så att säga var för sig, i det först de nedre de- larna fullbordas, och härefter växelvis nya partier tillfogas. I olika delar komma därför trådarna att gå på olika sätt, så att på ett ställe de först dragna trådarna gå i olika riktning mot de på ett annat ställe först dragna, o. s. v. Såsom är att vänta vid ett dylikt spinnsätt, träffas även de minsta och mest regelbundna maskorna i nätets nedre .delar, varemot de övre och perifera maskorna ofta äro mera oregelbundna. Genom denna metod vinnas även vissa yttre fördelar. Så blir nämligen nätet färdigt så småningom och kan hela tiden till mindre eller större del användas, än om först alla trådar i det blivande nätet dragas i en riktning och därefter i en annan. Vidare blir nätet något kupigt samt starkast i sin nedre del, vilken just genom nätets sneda ställning kommer att möta det största motståndet vis à vis de av vattnet medförda föremålen. Det kanske viktigaste teoretiska stödet för en dylik byggnadsmetod är emellertid överensstämmelsen häruti med de, rörformiga, transportabla hus byggande, »raupenformiga» larverna. Här har rörbyggandet särskilt studerats av OSTWALD och WESENBERG-LUND, och den senare har noggrant beskrivit förloppet hos Phryganea. Denna spinner såsom även alla övriga »raupenformiga» Trichopter-larver, bakifrån och framåt, och, då röret skall för- längas, spinnes mellan de främsta, fasta kanterna av röret, som här är spiralformigt sammansatt, en nätmembran av var- andra, visserligen oregelbundet korsande trådar, på vilken sedermera de föremål, varmed röret beklädes, fästas. En liknande byggnadsmetod hos //ydropsyche synes mig högst sannolik. Ty att även här larven bygger bakifrån och framåt och ej förfärdigar hela röret samtidigt, förefaller på grund av rörets byggnad i det starkt strömmande vattnet antagligast. Det skulle i annat fall, innan det i hela sin ut- sträckning hunnit beklädas med stödjande föremål, alltför lätt hotas att bortföras eller åtminstone förstöras av strömmen. Om man härvidlag tänker sig tillvägagångssättet på samma sätt som hos PAhryganea, skulle den hos den sistnämnda ny- spunna, ännu obeklädda nätmembranen motsvara Hydropsyche- ALM: TILL DE NATSPINNANDE TRICHOPTER-LARVERNAS BIOLOGI. 57 larvens fangstnät. Dettas slutliga utbildning sammanhänger naturligen då med dess användning såsom planktonfangande nät, varfor det ju maste vara obetäckt och få en för de yttre förhållandena avpassad, största möjliga fangstyta. Att röret här är fastsittande spelar vid ovanstående jämförelse ingen roll, dä nämligen detta är beroende på larvens i fråga uppehållsort. Även hos »raupenformiga» larver har OST- WALD vid sina experimentella undersökningar stundom funnit fastsittande rör. Skulle den nu anförda jämförelsen mellan dessa båda Trichopter-grupper verkligen visa sig vara riktig — och jag tror, att starka skäl finnas, som tala härför — vore detta en ganska egendomlig överensstämmelse mellan dessa varandra för övrigt ingalunda genetiskt närstående familjer. Slutligen vill jag påpeka den egendomligheten, att nätets maskor nästan alltid äro rena och fria från smuts o. d., som ju lätt borde fastna i trådarna. Enligt min uppfattning om- besörjes denna putsning av benen, vilka på sin insida ha en eller flera rader korta, kraftiga borst, bildande en utmärkt rensningskam för nättrådarna. WESENBERG-LUND antager, att denna putsning skulle ombesörjas av det på fasthållarne sittande borstknippet (PL I, fig. 4), men denha uppfattning kan jag ej förstå. Da nämligen, efter vad W.-L. själv säger, larven alltid intager samma ställning i röret, vore det ju syn- nerligen obekvämt, då han vid putsningen vore nödsakad krypa ut ur röret framåt. Benens läge och borstbeväpning däremot är ju i högsta grad lämplig för utförande av nätets putsning utan några Overdrivna ansträngningar fran larvens sida. Vartill det omtalade borstknippet användes, vet jag ej. Kunde det ej möjligen tänkas vara ett slags spärrinrätt- ning för undvikande av inträngande i rörets bakre del. Jag vill blott påpeka, att liknande, bakåt riktade borstknippen även uppträda hos andra i rör och gångar levande insekt- larver, t. ex. Trichopter-familjen Psychomyide, Chironomider, Elmis, Limnius. Vad spinnkörtlarnas anatomi och spinnapparatens be- skaffenhet i övrigt vidkommer, skall jag här ej närmare inga därpa. . Jag hoppas emellertid att i framtiden fa tillfälle när- mare undersöka ddssa forhallanden och det samband, som 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. val troligen later påvisa sig mellan larvens spinnmetod och de härvid samverkande morfologiska och anatomiska faktorerna. Figurförklaring. PL Fig. 1. Fångstnät af Neureclipsis bimaculata (L), a) rörformigt, fast- sittande, b) trattformigt, fritt slängande nät. Fig. 2. Fängstnät af Polycentropus flavomaculatus Picr. Fig. 3. a) nyspunnet ytnät af Vewreclipsis,; b) nyspunnet akvarierör af samma. Fig. 4. Fasthällare af Hydropsyche. Fig. 5. Rör och fängstnät af Zydroßsyche. Fig. 6. Nätmaskor från fängstnät af Æ/ydropsyche. Nagra fjarilsfynd jämte puppbeskriv- ningar. Av David Ljungdahl. Under somrarna 1910—1013, vilka tillbringats vid Säby i Ska socken, Svartsjölandet, Uppland, har författaren gjort en del fynd av mindre vanliga arter av de stora grupperna Noctuæ och Geometræ. Detta har skett dels genom kläck- ning av i det fria, under tunt mosslager på berghällar och stenar uppletade puppor, dels genom infangande av imagines. I den litteratur, som funnits att tillgå, finnas inga eller ofullständiga uppgifter rörande nedan omnämnda arters puppor, varför här förutom uppgift om kläckningstiden lämnas be- skrivningar av desamma och till förtydligande en del av för- fattaren utförda avbildningar av puppornas tre sista segment sedda underifrån, jämte cremaster och dess beväpning. Där så varit nödvändigt, har även en och annan profi- ritning utförts. I sammanhang härmed må nämnas, att det som bekant i puppstadiet förefinnes en tydligt framträdande könsmarkering. Det honliga märket är alltid beläget å det 8:de segmentet, det hanliga a det g:de. Dess utseende hos nyssnämnda grupper framgår bäst av avbildningarna. Vid kläckning av i det fria uppletade puppor undgår man som bekant icke att en och annan gång ur sådana er- hålla parasitsteklar, och anföras här nedan de arter, som här- vidlag kommit förf. till godo. Bestämningen av dessa har gjorts av D:r ABRAHAM ROMAN. 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1014. Caradrina Menetriesi, Kretschmar. Agrotis grisescens, Zreif Bryophila role Hübn| Hadena sublustris, sp. Förstoring 5, gänger D. Ljungdahl del. Fig. I—14. D. LJUNGDAHL: NÅGRA FJARILSFYND JÄMTE PUPPBESKRIVNINGAR. 61 Nomenklatur och uppställning är den, som användes av A. Kock i hans »Raupen und Schmetterlingskalender» 2 Auflage, Berlin 1908. Noctuæ. Agrotis, O. A. polygona, FABR. Imago funnen d. !?/s 1911. A. fimbria, L. Puppor, 2%, kläckta.d. *3/7 och 1° 1912. Längd 26 mm. Färgen klart kastanjebrun. 3:dje och 4:de segmentets framkant med en rad djupa intryckningar, 5:te och 6:te segmentets fint punkterad. Puppan i övrigt blank. Cremaster kort, blankt med 2 grova, vid basen ätskilda, i spetsen utböjda taggar samt 2 sidoställda och 2 ryggställda, i spetsen krökta borst. g:de segmentet pa hanmärkets plats med en svagt antydd, päronformig förhöjning. Se fig. I. A. xanthographia, FABR. Imagines infangade i mängd (endast SS) en afton i aug. 1910 strax efter solnedgången, då de flögo i och omkring en fritt liggande rishög. Puppa, d, kläckt d. *5/s 1912. Längd 15 mm. Färgen mörkbrun, 4ide segmentets framkant svagt, 5:te, 6:te och 7:des starkt punkterade, i övrigt blanka. Sugtung- och benslidor glest gropiga, vingslidor ärriga. Cremaster kort, i spetsen obe- tydligt kornigt, på sidorna med antydan till en torne samt med 2 grova, spetsiga, vid basen åtskilda, divergerande tag- DA SE. 0. 5. A. simulans, HUFN. Imago funnen d. !?/7; och ?°/; 1912. A. grisescens, TREIT. Puppor, dd 8%, kläckta d. 3%, —®/s 1972 same ds =. >)91913. -Bangd°18:mm. argent! jus brun. Till formen något långsträckt cylindrisk. Segmenten 4—7 1 främre hälften finpunkterade. Cremaster kort, brett, vartliknande, rynkigt och med två vid basen brett åtskilda, konvergerande, i spetsen utatböjda taggar. Se fig. 12. A. recussa, HÜBN. Imagines funna d. °/s 1912 och d. Jz 1913. 29 Epineuronia, RBL. E. cespitis, FABR. Puppor dd2Q kläckta d. 157257, 1912. Längd 21 mm. Färgen mörkt brunröd. Segmenten 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. 4—7 grovt punkterade; puppan i övrigt fint rynkig. Cre- master utdraget, grovt langsrynkat och under något skåligt, med två grova, vid basen åtskilda, något divergerande, i yttre hälften genomskinliga, vassa taggar. Se fig. 9. Dianthoecia, BOISD. D. proxima, HÜBN. ab. ochrostigma, EVERSM. Puppa, er kläckt d. 18/7 1913. Längd 19 mm. Färgen mörkt brun. Till formen nägot längsträckt cylindrisk, finpunkterad. Ving- slidorna mot spetsarna samt ben- antenn- och sugtungslidor ärriga, hjässan glest gropig. Segmenten 2—7 pa ryggsidan med en stor, djup, nagelformad intryckning, som är minst pa 2:dra segmentet och störst pa 7:de. Vart och ett av seg- menten 5 och 6 pa buksidan med tvänne brett ätskilda grup- per av borst, i varje grupp till ett antal av fyra. . De övriga segmenten med enstaka bakätriktade här. Segmentet 7 snett ovan andhälen med en mindre, segmenten 8 och 9 pa sidorna (det förra vid bakkanten, det senare pa mitten) med en större torne. Cremaster kraftigt, vartliknande, oregelbundet rynkigt, med 8 länga, solfjäderlikt utstaende borst, varav 2 utga fran spetsen, 2 frän varje sida och 2 frän ryggsidan. Se fig. 2. Bryophila, TREIT. B. raptricula, HÜBN. Puppor, dd, kläckta d. 1% 1912 och d. **/7 1913. Längd 12!/2 mm. Färgen ljusbrun. Seg- menten 5, 6 och 7 i främre hälften grovt punkterade. De sista segmenten med enstaka, korta, fina här. Cremaster kort, brett, rynkigt och med 2 vid basen åtskilda, något divergerande, raka, nälvassa taggar, samt på sidorna om dessa nagra fina borst. Se fig. 13. Celæna, STPH. C. Haworthi, CURTIS. Imago funnen d. °/s 1912. Hadena, SCHRK. H. furva, HÜBN. Puppor, d@, kläckta d. #7"/7 1912. Längd 18 mm. Färgen brungul. Formen tämligen längsträckt, utdraget avspetsad mot cremaster. Segmenten 4—7 vid fram- D. LJUNGDAHL: NÅGRA FJÄRILSFYND JÄMTE PUPPBESKRIVNINGAR. 63 kanten punkterade. Cremaster finrynkigt, med 2 grova, kon- vergerande taggar samt 2—4 fran sidorna utstående borst. Pupporna ända till kläckningen ytterst rörliga. Se fig. 3. H. monoglypha, HUFN. Puppor, d9,kläckta d. !5/; och 16/7 1913. Se fig. 7. Av en del infangade larver fanns efter en tid ett exemplar styvnat och torrt och vid sönderbrytning alldeles uppfyllt av parasitflugor; ett annat var helt försvun- net, och i dess ställe fanns en rund, limpformig, ockragul spånad, som vid undersökning befanns innehålla en krets- formig samling av bredvid varandra på ända ställda, 4 mm. långa, smala, likaledes gula stekelkokonger. Ur dessa fram- kommo d. *—°/s 1913 ett par hundratal parasitsteklar Macro- centrus infirmus, NEES av båda könen. dd 10%. H. sublustris, ESP. Puppan, J, omnämnd av författaren i denna tidskrift; arg. 32, 1911 sid. 126. Se i övrigt fig. 14. Imago funnen d. %/; 1912 Ammoconia, LED. A. cecimacula, FABR. Puppor, 99, kläckta d. 25/3 2/9 1912. Längd 24 mm. Färgen mörkbrun. Segmenten 1—8 punkterade. Cremaster grovt, cylindriskt, djupt refflat och med 2 grova, konvergerande, i spetsen utatbojda taggar. Se fig. 4. Ur en puppa framkommo d. **/s 1913 omkring ett 60-tal sma parasitsteklar tillhörande Chalcidide, troligen Coelopisthia, FRST. Dryobota, LED. D. protea, BORKH. Puppor, go PY, kläckta d. ?4/s—1/o 1912. Längd 13*'/2 mm. Färgen mörkt brungrön. Till for- men koniskt avsmalnande mot cremaster. Segmenten 4—7 vid framkanten punkterade, puppan i övrigt mycket fint rynkig. Cremaster kort, grovt och djupt refflat, med två vid basen brett åtskilda, grova, nålvassa, raka, divergerande tag- gar. Se fig. 8. Av under 1913 insamlade puppor övervint- rade tvänne och lämnade omkring den I mars 1914 var sin parasitstekel, Cratichneumon fabricator, FABR., ej förut kläckt ur denna art. 2 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Chloantha, GN. C. polyodon, CLERCK. Imago funnen i juni 1910 och-d. 6 1913. C. hyperici, FABR. Puppa, d, kläckt d. 27/7 1913. Längd 14 mm. Färgen rödbrun, glänsande. De mellersta segmen- ten vid framkanten något punkterade, det sista trubbigt av- rundat, utan cremaster, men med 2 vid basen åtskilda, svagt dubbelböjda taggar; på sidorna om dessa, något åt buksidan ett litet, kort och tvärhugget utskott samt på utsidan om dessa, men på ryggsidan, ett fint, kort borst. Rätt bakom sista segmentets andhål och invid dess bakkant en liten torne. Se fig. 6. Arten endast en gang förut funnen i Sverge (LAMPA). 24 Caradrina, OÖ. C. Menetriesii, KRETSCHMAR. Puppa, &, kläckt d. 14/7 1913. Längd 10 mm. Färgen ljust brungul, glänsande. Seg- menten 6—8 vid framkanten grovt punkterade. Cremaster saknas. Sista segmentet bär ytterst fyra liklånga, i bredd stående och i spetsen krökta borst. Se fig. 11. C. taraxaci, HÜBN. Puppa, d, kläckt d. °/ 1913. Längd 13'/2 mm. Färgen brunröd. Segmenten 5—7 i framkanten punkterade, ving-, antenn- och benslidor finrynkiga. Cremaster kort, brett, tvärhugget, at sidorna slutande i ett hörn samt på mitten med 2 grova, vid basen åtskilda taggar. Arten dessutom infångad i mängd på lockbete under några kvällar 25/ omkring d. °°/7 s. a. 5 Hydrilla, BoISD. Al. palustris, HÜBN. Imago, d, funnen d. -"/e, 1912. Orrhodia, HUBN. O. van punctatum, ESP. Puppa, d, kläckt d. 18/9 1913. Längd 14'/2 mm. Färgen brunröd, något glänsande. Seg- menten 4—7 i framkanten punkterade. Cremaster vårtlik- nande, rynkigt, med 2 närstående, raka, i spetsen hårfina taggar samt 4 borst, varav 2 stå vid utsidan av taggarna och 2 ovan om desamma. Se fig. 10. D. LJUNGDAHL: NÅGRA FJÄRILSFYND JÄMTE PUPPBESKRIVNINGAR. 65 Calophasia, STEPH. C. lunula, HUFN. Imago funnen d. '°/7 1910 och d. SALON Prothymnia, HÜBN. P. viridaria, CLERCK. Imago förekom tämligen rikligt under alla somrarna omkring d. '*/s—?/s och flög under soliga dagar på en mindre, till betesmark igenvallad åker. Laspeyria, GERM. L. flexula, SCHIFF. Imagines funna d. ‘/ 1910, '/s 1911 = 2 och re Te oi ee 1912: Geometræ. Acidalia, TREIT. A. virgularia, HÜBN. Arten har under alla somrarna förekommit tämligen allmänt. I prof. AURIVILLII Nordens Fjärilar uppgives bredden mellan vingspetsarna vara mini- mum 18 mm., av alla de många infångade exemplaren över- steg intet 17 mm. Arten är uppgiven för Skåne, Blekinge, Småland, Öland och Gottland. A. straminata, TREIT. Imago funnen d. ?,s 1911. A. deversaria, HERR. SCH. Nykläckt exemplar infangat de 19124 Buppa, &,/klackt dw 1? aoızer Langd © mm. Färgen ljusbrun. Cremaster utdraget lökformigt, vid basen atsnôrt, överallt A och med. 6 1 ‚spetsen“spiral- rullade borst. Se fig. A. remutaria, an Imagines funna d. ® eR TO) Rhodostrophia, HÜBN. R. vibicaria, CLERCK. Imago funnen d. !°/; 1910 och [7 1912. 1 6 Scotosia, STEPH. S. rhamnata, SCHIFF. Imago funnen d. */z och 7/7 1910 samt d. ?1/r 1911. Entomol. Tidskr. Arg. 35. H. 1—2 (1914). 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Larentia, TREIT. L. cognata, THUNBG. Puppa, $, kläckt d. ” 1913. Längd 9 mm. Färgen grön, med mörkare grön rygglinje, vitaktiga sidorygglinjer och ljusa, upptill rödaktiga sidolinjer. De mellersta segmenten något punkterade. Cremaster utdraget, något tillplattat, rynkigt, under något urgröpt och med 12 1 spetsen spiralrullade borst. Se fig. 15. L. teniata, STEPH. Imago funnen d. *f/; 1912. L. suffumata, HUBN. Imago funnen d. '?/s 1910 och d. LO; /6 1912. Förstoring 14 ggr. Larentia Acidalia Larentia cognata, Ihbg. deversaria , Herr.Sch. nigrofasciaria, Goeze. Fig. 15—17. L. quadrifasciaria, CLERCK. Imago funnen d. ?!/& och ?/7 [oro samt d 6, 2/60/1013. L. designata, ROTT. Imago funnen d. ”/e, 1216 1910 och d. 276 TOTS. L. galiata, HÜBN. Imagines funna 2°/s—'"/7 1913. L. pupillata, THUNBG. I denna tidskrift 1911 sid. 126 omnämnde förf., att denna art infangats som imago vid Mel- lösa i Södermanland juni 1906. Den ?/6, ”°/s 1911 infångades två exemplar och d. !/s—”°/, 1912 ytterligare sex. Se om denna art i prof. LAMPA's Förteckning öfver Skand. o. Finl. Macrolepidoptera. L. sordidata, FABR. ab. infuscata, STAUD. Puppa klackt d. 24/6 1913. D. LJUNGDAHL: NÅGRA FJÄRILSFYND JÄMTE PUPPBESKRIVNINGAR. 67 L. hydrata, TREIT. Imagines funna d. 1°/¢ 1912. L. nigrofasciaria, GOEZE. Puppa, d, kläckt d. l°/3 1911 (i rum). Längd 10 mm. Färgen ljusbrun. Segmenten 1— 8 punkterade. Cremaster utdraget, gropigt, med 2 vid basen åtskilda, skarpt divergerande taggar samt några krokböjda borst. 1 1Serkie. 117: L. rubidata, FABR. Imago funnen d. !!/s 1910. Tephroclystia, HUBN. T. conterminata, N. ImagineS funna d. ‘°/; 1910 och Ps TOL 2 T. togata, HÜBN. Imagines funna d. **/6, '/r 1912 samt ei LOL 3: T. assimilata, GUEN. Imago funnen d. '°/¢ 1910. Collix, GUEN. C. sparsata, TREIT. Imago funnen d. 71/6 och 7°/; 1913. \ | Crocallis, TREIT. C. elinguaria, L. Puppa kläckt d. **/; 1913. Ur puppa framkom d. *{/; parasitstekeln Sienichneumon urticarum HGN. Epione, Dur. E. parallelaria, SCHIFF. Imagines funna °°/7, */s 1910 Sis. TOES. och Semiothisa, HUN. S. alternaria, HUBN. Imago funnen d. ”/7 1912 och d. Meee S. signarta, HUBN. Imago funnen d. **/4 1910. Gnophos, TREIT. G. obscuraria, HÜBN. Puppa kläckt d. ''/¢ och 1/6 1912. Ur puppa framkom d. 17/7 1912 parasitstekeln PBarichneumon derivator, WSM. G. sordaria, THUNEG. Imago funnen d. ?°,6 1913. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Av en del 1913 insamlade hylsor av Zygena lonicere ESP. innehöllo tvänne var sin hårda, svarta kokong, storlek 9%X3'/s mm, ur vilka framkom parasitstekeln Charops deci- piens GR. Ur puppa till Penthina variegana, HÜBN. (Microlepi- doptera) framkom den "7; 1912 parasitstekeln /toplectis alter- nans, GRAV., vars värddjur ej var förut känt. Fyndorter för Diptera. Av O. Ringdahl. I det följande har undertecknad sammanställt en del lokaluppgifter för ett antal tvåvingar, tillhörande familjerna Stratiomyidæ, Xylophagidæ, Tabanidæ, Leptididæ, Asilidæ, Bombylidæ, Therevidæ, Empididæ, Dolichopodidæ och Syr- phidæ. Somliga av de upptagna arterna äro mer eller mindre sällsynta. Åtskilliga av dem äro ej förut kända från Skåne. Såsom nya för vårt land kan jag förmodligen be- teckna följande 15: Tabanus Miihlfeldi BRAUER, Hilara qua- drifaria STROBL., Hilara aöronetha MIK., Dolichocephala gut- tata HAL., Tachydromia varia WALK., Tachytrechus insignis STANN., Chrysotus cupreus MACQ., Argyra confinis ZETT., Porphyrops spinicoxa LW., P. riparia MG., Xiphandrium auc- tum Lw., Teuckophorus monacanthus Lw., T. signatus ZETT., Criorrhina oxyacanthe MG. och C. berberina FABR. Samt- liga fynden äro gjorda av undertecknad, de flesta kring Hal- singborg (Hbg) och Höganäs på Kullahalvön, många även vid Ringsjön i mellersta Skåne o. s. v. Nemotelus nigrinus FALL. Höganäs °/¢ 12. . > 90 a ur . A . . . . » pantherinus L. Raa kärr invid havet, juni, juli. » uliginosus L. Torekov °°/; 12. Pa-strandangar vid havet. Oxycera Fallenii STÆG. Hbg. Jordbodalen vid ett käll- sprang “/s 11. » formosa MG. Raa 74/7 13. 79 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Stratiomyia potamida MG. Ringsjön */ 10 på umbellatblommor. Odontomyia argentata FABR. Av ZETTERSTEDT endast känd från Uppland. Arten uppträder om våren. Fångade denna art den 3 maj 13 vid ett litet skogskärr. dd svävade i luften likt Chilosia- arterna, XO sutto pa karrvaxter. Beris clavipes L. Ringsjön */6 06. Xylophagus ater MG. Söderäsen !*t/s 09, Hbg i slutet av maj pa stubbar. Tabanus Mühlfeldi BRAUER. Ny för Sverige. Höganäs °/ 12. Professor LUNDBECK, Köpenhamn, har välvilligt bestämt arten. » sudeticus ZELLER. I Svensk Insektfauna nämnd fr. Ög. Funnen vid Hbg !/g 07 i en furuplan- tering samt vid Torekov 7°/; 12. » maculicornis ZETT. Söderäsen *°/; 11, Ringsjön Pr 12; » cordiger MG. Söderäsen 19/7 11. Chrysops sepulcralis FABR. Hbg 5/6 10, Ringsjön *°/7 12. > quadratus MG. Torekov *°/; 12, Kristianstad ??/7 10. Leptis annulata DEG. Skåne. Lokal? Chrysopilus nubecula FALL. Ringsjön !?/; 12, Kristianstad 20/7 10. Arten skulle enligt ZETT. vara all- män. Jag har aldrig lyckats träffa den all- mänt utan endast i enstaka ex. » luteolus FALL. Ringsjön ”?/& 10. Symphoromyia crassicornis PANZ. Torekov 1'°/7 08, Ring- sjön **/ 10. Tämligen sällsynt i Skåne. I Undersåkersdalen i Jämtland fann jag förra aret arten vara allmän. Den syntes dagligen i slutet av juni och början av juli på gärdes- gårdar och buskar. Ptiolina obscura FALL. Hbg i slutet av juni pa stengärdes- gård i skog; sällsynt. Leptogaster guttiventris ZETT. Höganäs ”/e 11. Leptarthrus brevirostris MG. Ringsjön ”/; 10; sällsynt. Cyrtopogon lateralis FALL. Hbg ‘%/r 07, 1/6 09, *?/6 12, Höganäs */6 13. O. RINGDAHL: FYNDORTER FOR DIPTERA, 71 1 Laphria flava L. Söderäsen 1/4 08, !°/; 11, tämligen all I | SS män; Åsljunga !9/g. > ephippium FABR. Söderåsen */6 09, !9/7 11. Asilus crabroniformis L. Bökeberg ?/9 07, Raa ”/s 10. Säll- synt. Rhadiurgus variabilis ZETT. I Raus furuplantering söder om Hbg finnes arten ej så sällsynt under juni— aug. Även i östra Skåne vid Åhus har jag tagit den i en furuskog *°/; 10. Den sätter sig gärna på marken. Eutolmus rufibarbis MG. I nv. Skåne under juli o. aug. ej allmän. Epitriptus cingulatus FABR. Hbg ?/g 10 bland ljung; sällsynt. Anthrax fenestratus FALL. Viken ”!/7 11, Raus plantering 6/8 09; tämligen sällsynt. paniscus Rosst. Raus plantering °/7;—'/9; allmän. Bombylius major L. Hbg !/s 11, Kullaberg ‘5 11 pa sälg- blommor. minor L. Ängelholm #!/; 13. Vid klitterna på Thymus. Phthiria pulicaria MIKAN. Raus plantering ??/ 07. Forekom i stort antal pa 7hymus. Thereva subfasciata SCHUM. Fj sällsynt kring Hbg och Höganäs. Det ser ut, som om vissa 7hereva- arter hysa en viss karlek till nasslor. Denna art har jag flera gånger fångat pa Urtica dioica. > bipunctata Mc. Hbg 3/3 07, Viken *1/7 11, Höga- nas ?*7 13: Rhamphomyia nigripes FABR. Tämligen allmän kring Hbg om våren. » spissirostris FALL. Viken 1?/; 13, dar arten svärmade talrikt ovan vattenytan vid en liten bäck. » spinipes FALL. Hbg 9 okt. 12; sällsynt: > simplex ZETT. På strandängar vid Skelder- viken ?*/s 12; allman FE las: » plumipes BALL.» Raa m/s 13: dentipes ZETT. en Hire bs: 24/5 13; sällsynt. 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ14. Rhamphomyia tibiella ZETT. Hbg °’/s 13. > hybrida ZETT. Ängelholm m (13% Empis punctata MG. Ringsjön */6 06, 7/7 12. » nitida MG. Under hävning pa en fuktig äng vid Raa- am Sits. æstiva Lw. Hbg m ED, ae US le 12: » caudatula Lw. Höganäs °/. 12. Hilara clypeata MG. Raa ‘7/5 13 pa en fuktig äng. » quadrifaria STROBL. Ny för Sverige. Hbg ?/s 13, Dig Re nigrina FALL. Hbg 1'%/;—"/9 vid bäckar. » aéronetha MIK. Ny för Sverige. Denna den största av vata Hilara-arter, |. omkr. 6 mm., fann jag vid en uttorkad back i bokskog pa Söderäsen den 2 near » pubipes Lw. Ringsjön !?/s 12. » Beckeri STROBL. Hbg i slutet av juli, Ringsjön 15/8 13. » flavipes Mc. Ringsjön 17/7 12, 15} 13. Leptopeza flavipes Mc. Hbg **/s 13. Clinocera stagnalis HAL. Höganäs 29 mars 11 vid en back, bad ae: > Wesmaelii MACQ. Hbg 19 mars, I april; jordbo- dalen vid ett källspräng. » fontinalis HAL. Ängelholm 1%/s 12 vid en skogsbäck. Hemerodromia precatoria FALL. Höganäs /4 12 under håv- ning bland vegetationen vid en bäck. » raptoria Mc. Raa "Je 12. Dolichocephala irrorata FALL. Hbg 4/s 13. > guttata HAL. Ny för Sverige. Hbg 7*/s 13, 1 d. Liknar föregående art men har färre klara flackar pa vingarna och har radial- och cubitalribborna ne) vågiga. Gloma fuscipennis MG. Hbg °s 11, */6 13. Phyllodromia albiseta ZETT. Angeineim Fer; Tachydromia varia WALK. Ny fôr Sverige. Hbg slutet av juli och början av aug., 2 d, 1 $. Skiljes lätt pa sin gulröda abdomen från alla våra övriga T.-arter med pudrad torax, vilka ha svartglansande abdomen. O. RINGDAHL: FYNDORTER FOR DIPTERA, 73 Sciapus contristans WIED. Hbg */7 07, */s 13, Höganäs !°6 11. Neurigona pallida FALL. Hbg 1% 06, °/s 11, Ringsjön 7/7 10, Torekov ?°/; 12, Ängelholm 15/6 13. Dolichopus planitarsis FALL. Raa '/5 13, 1 > campestris MG. Raa 7"/6 12, °/s 13, Torekov 20/7 12. » lepidus STEG. Torekov ?°/; 12, Ängelholm 15/5 "Het > picipes MG. Ringsjön 75/6 10, Ängelholm ?/ 11, 16/5 13. » claviger STANN. Höganäs ?/4 12, Ringsjön *°/s 13. » discifer STANN. Angelbolm FIAT je 3. tam- ligen allmän, Hbg 1/6 13. > Wahlbergi ZETT. Hbg 29/7 13 vid en skogsbäck. » urbanus MG. Raa '?/, 11. trivialis HAL. Ringsjön 1°/s 13. > griseipennis STANN. Hbg ?/s 13, !/s 13. » acuticornis WIED. Hbg '?/s 10, Höganäs 17/6 12. linearis Mc. Hbg */g—-*/s 13. > notabilis ZETT. Raa ?'/e 12. caligatus WAHLB. Raa }7 ı1, lys 13. longitarsis STANN. Raa, juni, juli, tämligen allman. Tachytrechus ammobates WALK. Ringsjön ?7/6 10, 17/7 12. » notatus STANN. Tämligen allman pa flera stal- len vid kusten invid Höganäs, Raa ”/s 13. insignis STANN. I Dipt. Danica haller prof. LUNDBECK förtroligt, att den art ZETTERSTEDT i Dipt. Scand. upptager som zuszgwzs i stället är rzpicola LW.; insignis skulle i så fall ej förut vara funnen i vart land. Den 1 sept. 13 fann jag arten vid Sofiero nara havsstran- den pa ett fuktigt ställe men även pa den torra, sandiga marken i närheten, dar han- narna flögo och sprungo omkring livliga och skygga. Annu den 14 sept. sag jag vid ett besök pa platsen några exemplar. Arten skil- jes lätt från ammobates, vad d' beträffar, pa frambenens metatarsus, som är mycket tunn och dubbelt så lång som de övriga tarslederna tillsammans. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Hercostomus cupreus FALL. Hbg slutet av maj—juli täm- ligen allmän, Ringsjön ?”/& 10. > angustifrons STÆG. Hbg °?/s 12. » celer MG. Angelholm 7%/s 12, Hbg Ye 78/7 13. chalybæus WIED. Raa '?j, 11, ?"/6 12. » metallicus STANN. Angelholm °/s 11, Hbg ”!/5, 14) je 13. Hypophyllus obscurellus FALL. Ängelholm 1/s 12, Hbg ?°/; —!"js tämligen allman. Chrysotus pulchellus Kow. Höganäs l#/6 12. » cupreus Maca. Ny för Sverige. Hbg 78/5, 4/6 13. Arten igenkännes på de mer eller mindre gula framhöfterna och svarta benen. Diaphorus oculatus FALL. Hbg */s 12, Raa 71/7 13. Argyra argyria MG. Hbg °% 11. » confinis ZETT. Ny för Sverige. Hbg 7°/6 12, “/6 13. Ryggsidan av torax otydligt silverpud- rad, epistoma svart, bakbenens metatarsus med talrika borsthar. » auricollis MG. Ej sällsynt kring Hbg under juli, Ring: Sjôny 72/6! LOT "run: Leucostola vestita WIED. Torekov ?°/7 12, Raa 71/7 13. Porphyrops spinicoxa Lw. Ny for Sverige. Denna art var pa försommaren förra året tämligen allman kring Hbg. Även vid Lund och på Söder- asen i slutet av maj och vid Ringsjön i slu- tet av juni har jag fångat den. Arten har svart ansikte och svart kindskägg, tydlig tagg på de mellersta höfterna, yttre parningsbi- hangen hos d gaffelkluvna, ben till större delen svarta. » elegantula MG. Ringsjön 15/8 13. nemorum MG. Ängelholm 16/6 13, Hbg ?/s, 1/9 13. » crassipes MG. Tämligen allman kring Hbg fran medlet av maj, Söderäsen '*/s 09. consobrina ZETT. Tämligen allman vid Höganäs invid havsstranden pa fuktiga stallen fran slu- tet av maj t. o. m. juli. O. RINGDAHL: .FYNDORTER FOR DIPTERA. 5 Porphyrops riparia MG. Ny för Sverige. Prof. LUNDBECK har godhetsfullt bestämt arten. Hannens inre bi- hang äro korta och ha i spetsen ett litet stift, de yttre äro breda, trekantiga, på utsidan naggade och försedda med ett bakatriktat ut- skott. Fängade arten vid samma tid och pa samma lokaler som crasszpes; den var dock sällsyntare än crassipes. Syntormon punctatus ZETT. Raa 17/7, 11, 7"/6 12. > pumilus MG. Höganäs *°/s 11, "/s 12. Xiphandrium fasciatum MG. Höganäs */¢ 12. » monotrichum LW. Höganäs, slutet av maj och borjan av juni. > auctum Lw. Ny för Sverige. Raa 7*/7 13, I d. Arten är något större än de övriga X- arterna, I. nära 4 mm. Parningsbihangen likna dem hos monotrichum. De yttre sakna dock det långa särställda spetsborstet, de inre ha längre utskott undertill vid basen. appendiculatum ZETT. Hbg **/6 11, °'/s 1 Medeterus muralis MG. Hbg *?/6 12, */6 13, Ringsjön "?/g 13. ios) » apicalis PEUX. Hbg LEE 13% > pallipes ZETT. Elbe! ski. infumatus! Lw.! :Höganäs sut /6.12, be: *>/s 172% > truncorum MG. Hbg ‘y/o 13. Hydrophorus balticus MG. Höganäs i slutet av mars 11. » præcox LEHM. Ringsjön ?"/6 10, Hbg '?/s 13, Raa april 13. > litoreus FALL. Tamligen allman kring Hbg och Höganäs om våren. De tidigaste ex. aro tagna i slutet av mars. > borealis Lw. Hôganäs 24 mars 12. Att ö- notatus ZETT. skulle vara identisk med denna art, vilket uppges i flera verk, synes tvivel- aktigt. Åtminstone tillhöra ex. i ZETT:S sam- ling i Lund, som äro tagna i Jämtland, en annan art an dorealis Lw. Campsicnemus loripes HAL. Höganäs *!'3 12, Hbg!'/a 08. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQT4. Teuchophorus monacanthus Lw. Ny för Sverige. Hbg ?9/7, ?/s.13 vid en skogsbäck. d igenkännes lätt pa de bakre skenbenen, som mot spetsen äro förtjockade och, där förtjockningen börjar, be- väpnade med ett sporreliknande borst. N signatus ZETT. Ny för Sverige. Förekom till- sammans med föregående. d till denna art har ej baktibierna förtjockade mot spetsen. Pa mitten finnes en samling tatliggande borst och nedanför denna borstpensel synas några längre, böjda hår. Xanthochlorus tenellus WIED. Ringsjön !?/; 12, Ängelholm 31/7 13. Pipizella flavitarsis MG. Höganäs °/s 12, Raa °/s 13. Chrysogaster splendida MG. Råå '/7 11. » chalybeata MG. Raa */7 09. Chilosia illustrata HARR. Ej sällsynt pa umbellater kring Hbg under juli och aug. Ringsjön slutet av juni och början av juli 10. > grossa FALL. Viken **/s 12, Höganäs ?°/4 11, Hbg !/5 11; pa salgblommor. » albipila MG.. Kullaberg 7*/4 12, Hbg °/4 13. » ehloris-M@. ib St 2406, Ra sr: Pyrophaena granditarsa FORST. Ringsjön 7%/6 10, "mn 12, Höganäs ls 11. > rosarum FABR. Ringsjön *°/ 10. Xanthandrus comtus HARR. Höganäs *T/s 12. Ischyrosyrphus glaucius L. Ej sällsynt i nv. Skåne på um- bellater under juli och aug. Ända så sent som i medlet av sept. har jag tagit den pa Angelica. Didea fasciata MACQ. Kullaberg 1{/; 06. » intermedia Lw. Tämligen sällsynt kring Hbg '*/5— ‘ly. Oftast enstaka på korgblomstriga väx- ter såsom Leontodon och Hypocheris. Syrphus lunulatus MG. Höganäs '?/s 06, °'/s 11. » annulipes ZETT. Hbg 14/6 13, '/s 13, Höganäs 7/5 IT. > lineola ZETT. Hbg maj, juli. O. RINGDAHL : FYNDORTER FOR DIPTERA. 61 Syrphus nitidicollis MG. Kring Hbg och Höganäs; maj, juni. > auricollis MG. Om hösten kring Hbg pa ljungblommor. > euchromus Kow. Ringsjön *°/5 10. > triansulifer ZBTT. Hibs, 71/606, 1; 13: » lasiophthalmus ZETT. Om våren tämligen allmän på sälgblommor. Detta är sannolikt den av Syrphus-arterna, som visar sig tidigast på vå- ren. Redan i början av april i fjol fångade jag ett par hannar, som en solskensdag kret- sade inne bland träden i en furuplantering. Sphærophoria Loewii ZETT. Höganäs '/e 12. Xanthogramma ornatum MG. Hbg */g 12. Doros conopseus FABR. Hbg !°% 06. Baccha obscuripennis MG. Höganäs 5/4 08, 10% 12. Sphegina clunipes FALL. Hbg, maj, juni, Ängelholm, juli. Brachyopa bicolor FALL. Lund (seminarieträdgärden) *°/; 07, Ringsjön °/s 06. Hammerschmidtia ferruginea FALL. Ängelholm 16% 13. Eristalis antophorinus FALL. Hbg */s 07, Ringsjön */7 10. > rupium FABR. Söderäsen *°/7 11, Ringsjön 1°/g 13. Helophilus trivittatus FABR. Höganäs ?/s 11. > versicolor FABR. Hbg, maj, juni, juli. > transfugus L. Hbg */6 06, Ringsjön 1°/s 13. Tropidia scita HARR. Raa °/r 09, Höganäs ”/e 12. Criorhina asilica FALL. Hbg °?/s 12. > oxyacanthae MG. Ny för Sverige. Hbg f/6 11, 6 13; båda aren pa samma lokal pa hallon- buskar. : > berberina FABR. Ny for Sverige. Hbg 7°; 07, 1 2. Bada arterna dro, fransett harfargen, mycket lika och kanske endast fargvariatio- ner; liknande fargfordelning finnes hos t. ex. Merodon equestris F. Brachypalpus laphriformis FALL. Skane. Lokal? Eumerus sabulonum FALL. Raa 22/7 11, Viken 71/7 11. » ornatus MG. Hbg *f/7 13. Sericomyia lappona L. Tämligen sällsynt. Kullaberg ?!/; 07, Söderåsen 1/7 11. Temnostoma vespiforme L. Tämligen sällsynt på umbellater. Ringsjön #/ 10, Hbg 77 11, Ängelholm 15/6 13. Nya svenska Empidider (Diptera). Av Richard Frey. 1. Rhamphomyia dentata OLDENBG. OLDENBERG, Annal. Musei Nationales Hungarici, VIII, Pp. 344, IQIO. Två exemplar av denna art sta i BOHEMANS dipter- samling i Riksmuseet i Stockholm bland exemplar av Aa. dentipes ZETT. De aro etiketterade Östergötland och Dalarne. — Vidare finnes ett exemplar i den allmänna ZETTERSTEDT- ska diptersamlingen i Lund tillsammans med exemplar av Rh. dentipes och etiketterat: »Grimnäs, Jämtland, 10. VI, 1840». 2. Rhamphomyia albissima FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, XXXVII, N:o-3ie-p: 17, TO: Ett ¢-Exemplar fran Thynäs, Nordland, star tillsammans med exemplar av Kh. niveipennis ZETT. i ZETTERSTEDT'S samling i Lund. Ett annat J-exemplar, samlat av prof. J. SAHLBERG i Jämtland, finnes i Universitetets i Hälsingfors zoologiska museum. 3. Rhamphomyia breviventris FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, XXXVII, NOR #0 Dr) Pats: RICHARD FREY: NYA SVENSKA EMPIDIDER DIPTERA. 79 Ett J-exemplar, samlat av författaren den 16. juli 1911 vid Karesuando kyrkoby i Luleå lappmark (zool. museet i Hälsing fors). 4. Rhamphomyia unguiculata FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica, XXXVII, Niro: 2, pP. 24,1913. Ett exemplar, etiketterat Västergötland, BOHEMAN, star bland Ak. albipennis FALL. i BOHEMAN 's samling i Stockholm. 5. Rhamphomyia conformis Kow. KOWARTZ, Verh. zool.-bot. Ges. Wien, XVII, p. 321, 21007: Flera exemplar (4 ©) av denna karaktäristiska art sta atskilda i en särskild rad, men obestämda, i BOHEMAN s sam- ling i Stockholm. De äro etiketterade: »Dlc. alp. Bhn.». 6. Rhamphomyia tibialis MEIG. MEIGEN, S. B., II, 44, 4, 1822. Flera exemplar i BOHEMAN’s samling i Stockholm bland exemplar av AA. sulcata MEIG. 7. Rhamphomyia attenuata FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn., XXXVII, No pP: 331012 Ett ¢-exemplar, samlat av prof J. SAHLBERG i Jämtland, i Universitetets i Hälsingfors zoologiska museum. Detta ex- emplar uppvisar en icke fullt normal vingribbförgrening, i det att M1 och Me äro förenade ett stycke vid basen och sa- lunda komma att gemensamt utgå från diskoidalcellen. So ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQI4. 8. Hilara lundbecki FREY. LUNDBECK, Diptera danica, III, p. 171, 1910 (HAdara pilipes LUNDB. nec ZETT.) — FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Kenn, AXXVIT, N:o 3, pP: 58 1913. Flera exemplar fran södra Sverige i ZETTERSTEDT's all- männa diptersamling i Lund under namnet 77. pzlipes ZETT. Typen till 77. pélipes ZETT. befinner sig emellertid, såsom jag l. c. har pavisat, sannolikt i en äldre diptersamling, som legat till grund för ZETTERSTEDT'S arbete »Insecta lappo- nica», och detta exemplar tillhör en annan i norra Skandi- navien förekommande, närstående art. 9. Trichopeza albicincta FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn., XXXVII, N:0-3, pP: 60 10713: Flera exemplar i BOHEMAN’s samling i Stockholm under namn av Drachystoma albicincta WAHLB. in litt. 10. Tachydromia sahlbergi FREY. FREY, Acta, Soc. pro Fauna, et Flora Fenn., XXX], N°0 9, Pi. 7,1908, Ett d-exemplar från Esperö i ZETTERSTEDT’s samling i Lund bland exemplar av 7. femoralis ZETT. — Flera ex- emplar, tagna av förf. vid Karesuando kyrkoby den 13—16 juli 1911 (Zool. museet i Hälsingfors). Var. nigricollis FREY — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn XX VEN op 8201973. Samlad av förf. vid Karesuando kyrkoby den 13—16 juli 1911 (Zool. museet i Hälsingfors). ı1. Tachydromia laestadianorum FREY. FREY, Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn., XXXVII, N:o 3; p.03, ons: Arten förekom allmänt sommaren 1911 i Muonionalusta och Karesuando i Luleå lappmark (Zool. museet i Hälsingfors). RER RY BOM © 24 dec. 1850. i 15 febr. 1913. Cederauists Graf. A.-B., Sthim Filip Trybom f. Med porträtt. En oväntad och smärtsam förlust drabbade entomolo- giska föreningen, da meddelande ingick, att byrächefen, fil. doktor FILIP TRYBOM utan föregående sjukdom aflidit på grund af hjärtförlamning den 15 februari 1913. TRYBOM hade från unga är med förkärlek ägnat sig at entomologiens studium och blef redan den 21 jan. 1880 med- lem af entomologiska föreningen, suppleant i dess styrelse 1892 samt ordinarie medlem och sekreterare under åren 1897-1907. Äfven sedan han på grund af andra göromål nödgades afsäga sig befattningen såsom sekreterare, kvar- stod han dock såsom medlem af styrelsen ända till sitt frånfälle. TRYBOMS första studier och skrifter ägnades åt insek- terna. Genom de yttre omständigheternas makt fördes han dock sedermera öfver på fiskeribanan och slutade såsom chef och främste representant för fiskeriväsendet inom riket. Sin kärlek till entomologien lät han dock aldrig slockna utan ägnade all den tid han kunde spara från trägna tjänstegöro- mål till arbeten på entomologiens område. Innan vi 6fverga till en skildring af TRYBOM såsom ento- molog, må först lämnas några korta uppgifter om hans yttre lefnadsförhållanden. Han föddes den 24 dec. 1850 i Fifvel- stads församling af Östergötlands län. Fadern var fanjunka- ren FRANS JOHAN TRYBOM. Han blef student 1870 och in- skrefs samma år vid Uppsala universitet, blef fil. kandidat 1875 och fil. lic. 1882 samt fil. hedersdoktor vid Linnéjubileet 1907. Kort efter sin kandidatexamen hade han förmånen att 1876 såsom entomolog deltaga i den af A. E. NORDENSKIÖLD Entomol. Tidskr. Årg. gs. H. 4—2 (1914). 6 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. anordnade landtexpeditionen till Sibirien och utför Jenisei- floden till dess mynning, därifrån expeditionen sjöledes skulle atervändt hem. Då emellertid det mötande fartyget ej an- träffades, fick expeditionen återvända hem uppför Jenisei och aterkom till Sverige först i december. Förutom T. medföljde på denna färd en finsk entomolog, professor JOHN SAHLBERG. Året därpå 1877 medföljde TRYBOM löjtnant H. SANDEBERG på en färd till Kola-halföns ishafskust, hvarunder han hufvud- sakligen ägnade sig åt studiet af hafvets djurvärld. 1878 deltog han i kanonbäten Gunhilds expedition till Skagerack, Kattegatt och Östersjön. Från denna tid började hans arbeten på fiskeristudiernas område och han blef samma ar tillförordnad förste fiskeri- assistent, 1885 blef han ordinarie fiskeriassistent och under aren 1883—1902 tjänstgjorde han såsom fiskeritillsyningsman i Hallands län. Under denna tid sattes TRYBOM i tillfälle att företaga flere resor för studier öfver fiskerierna i olika länder. År 1881 besökte han Danmark, Tyskland, Holland och England, 1882 Skottland, 1885—86 såsom innehafvare af Letterstedtska resestipendiet (utsedd af K. Landtbruksakademien) Förenta staterna och Canada, hvilka han genomreste från ostkusten till västkusten, samt 1896 Böhmen och Österrike. Kallades 1896 till ledamot af K. Landtbruksakademien. Från och med 1880 deltog TRYBOM 1 anordnandet af alla in- och utländska fiskeriutställningar, uti hvilka Sverige officiellt varit intresserad, samt var Sveriges ombud vid de internationella fiskerikongresserna i St. Petersburg 1902 och i Wien 1905. Han var vidare medlem i en mängd kommit- téer och konferenser som under senare tid haft till uppgift att ordna fiskeriförhållandena och fiskerilagstiftningen. Från 1901 blef han en af medlemmarne i den svenska hydrografisk- biologiska kommissionen, deltog i konferenserna i Stockholm 1899, i Kristiania 1901 och Köpenhamn 1902 för utarbetande af planen till internationella hafsundersökningar samt invaldes därefter i det internationella rådet för dessa undersökningar. År 1902 erhöll TRYBOM förordnande att uppehålla be- fattningen såsom fiskeriinspektôr, året därpå blef han ordi- narie fiskeriinspektör och ledamot af K. Landtbruksstyrelsen; FILIP TRYBOM T. 83 1908 förändrades hans befattning till byråchef för fiskeriären- dena i samma styrelse. TRYBOMS förtjänster såsom fiskeritjänsteman hafva redan på annat håll! utförligt blifvit skildrade. Vi inskränka oss därför här till att något närmare redogöra för hans entomo- logiska verksamhet. Att TRYBOM redan såsom skolyngling ägnat sig åt in- samling af insekter, särskildt fjärilar, framgår däraf, att hans lärare lektor C. KINDBERG i en år 1867 utgifven förteckning öfver Östergötlands dagfjärilar” nämner honom såsom en af dem, hvilka lämnat bidrag genom uppgifter från Omberg och från Walla i Röks socken. Efter återkomsten från expeditionen till Jenisei bearbetade TRYBOM de dagfjärilar, som af honom och hans reskamrat SAHLBERG anträffats vid stränderna af Jeniseifloden. Förteck- ningen upptager 51 arter och meddelar beskrifningar öfver några nya varieteter. TRYBOMS förstlingsarbete var en beskrifning öfver larver och puppor hos arter af släktet Syrphus. En annan insektgrupp, som T. med förkärlek omfattade, var trollsländorna. Han kände väl de svenska arterna af denna ordning och bearbetade äfven det af honom från Sibirien hemförda materialet. TRYBOM kom dock så småningom att ägna sig åt en annan insektsordning, blåsfotingarne (Physapoderna), som slut- ligen blef hans förnämsta specialitet och älsklingsstudium. Redan är 1893 vid Entomologiska föreningens högtidssam- manträde den 14 december höll han ett föredrag öfver dessa små intressanta djur, hvaruti han förnämligast redogjorde för släktet Aptznothrips biologi och utvecklingshistoria. Två ar senare lämnade han ett utförligt meddelande rörande blas- fotingarnes uppträdande i gräsens blomställningar och deras betydelse i ekonomiskt hänseende. Sedermera har han ut- gifvit talrika afhandlingar rörande blåsfotingarnes systematik, biologi, morfologi och utvecklingshistoria samt beskrifvit ett 1 E. LÖNNBERG: Filip Trybom +. — K. Landtbr. Akad:s Handl. och Tidskr. Årg. 52 1913, sid. 100—104. ? Anteckningar om Östergötlands dagfjärilar. — Ofvers. Vet. Akad:s Förhandl. 24 1867, p. 677—680. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. stort antal nya arter och släkten. Bland annat har han upp- täckt små egendomliga organ vid roten af lårbenen hos arter af släktet Phlaeothrips. Dessa organ äro sannolikt sinnes- organ. På senare år var T. bekant såsom framstående kän- nare af Physapoderna och erhöll uppdrag att bearbeta materi- alet af denna ordning för flera expeditioner till Afrika. Det är synnerligen beklagligt att han genom sin förtidiga bortgång hindrades att infria det löfte, han flere gånger gif- vit, att bearbeta Physapoderna för svensk insektsfauna. Gläd- jande skulle vara om någon yngre entomolog upptoge hans mantel och ägnade sig åt denna lilla intressanta och tack- samma grupp. TRYBOMS rika och värdefulla samling af bläsfotingar har förvärfvats för riksmuseets entomologiska afdelning. De ämnen rörande insekterna, som TRYBOM för öfrigt i sina skrifter behandlat, återfinnas i efterföljande litteraturför- teckning. Det må särskildt framhållas att han från sin resa till Norra Amerika och Canada hemförde en rätt betydande samling af insekter, som af honom godhetsfullt öfverlämnades till naturhistoriska riksmuseet. TRYBOM var en godmodig, flärdfri och vänsäll man, med lefvande intresse och hag för naturens studium. Entomolo- giska föreningen har honom att tacka för ett långvarigt och troget arbete och alla, som hade nöjet att personligen lära känna honom, skola behålla hans bild i kärt minne. Han ingick 1889 äktenskap med ELLEN SCHELIN, men afled utan arfvingar. Utgifna skrifter med entomologiskt innehåll. 1. Bidrag till kännedom om Syrphusflugornas larver och pup- por. — Öfvers. Vet. Akad:s Förhandl. 32. 1875, n:o 2, s. 76 Sorte. Dagfjärilar insamlade af svenska expeditionen till Jenisei 1876. — Ofvers. Vet. Akad:s Förhandl. 33. 1876, n:o 6, SUSE HT. i Insekter och andra lägre djur, funna vid flottadt timmer och bland affall fran sädant. — Ent Tidskr. 6. 1885, s. 1017108. N ws) FILIP TRYBOM T. 85. . Trollsländor (Odonater), insamlade under svenska expedi- tionen till Jenisei 1876. — Bihang till K. Vet. Akad:s Handl. T5a4) TSG, N:O A, 21 Sid. r tail. 5. Mermis-larver hos Chironomus. — Ent Tidskr. 13. 1892, s. ST GE. 6. Physacarus ventricosus NEWPORT, funnen under egendomliga förhällanden. s— "Ent. TidskrY 4. 2893, sJr21— 726: 7. lakttagelser om bläsfotingar (Physapoder) från sommaren 1803. — Ent. Vidskr. (ng: 18045 Ss. 41-58. 8. Massvandringar af trollsländor. — Ent. Tidskr. 15. 1894, SO: 9. Iakttagelser om vissa bläsfotingars (Physapoders) uppträdande i gräsens blomställningar jämte några drag ur släktet Phlaeo- thrips utvecklingshistoria. — Ent. Tidskr. 16. 1896, s. 157— 194. 10. Agriotypus armatus (WALKER) CURTIS, iakttagen i en svensk insj@s ent. PIASKF. 17. 1.890, s. 777°: 11. Physapodnotiser. — Ent. Tidskr. 17. 1896, s. 87— 104. ı2. Einige Bemerkungen über die Flügel der Physapoden. — 22. Festskrift för Lilljeborg, s. 213—229 (sep. 17 sid.). . Om bläsfotingar och deras betydelse för träd och buskar. — Tidskr. för skogshushällning. 1896, s. 149— 7155. Einige neue oder unvollständig beschriebene Blasenfüsse. (Physapoden). — Öfvers. Vet. Akad:s Förhandl. 53:8 1806, 673620. . An Organ on the Femur of ZAlaeothrips resembling the Auditory Organ of Locusta. — Amer. Natural. 31. 1896, Ss. 545— 546, figg. | . Spar af tipulidlarver a sandig strandmark. — Ent. Tidskr. Doel SVENS: O8—-64. . CARL DANIEL EMANUEL ROTH jf. — Ent. Tidskr. 19. 1898. Dp: 787 189, med portr. . Bläsfotingar (Physapoder) från gallbildningar på blad af asp. — Ent. Tidskr. 20. 1899, Ss. 194—196. . Bläsfotingar såsom skadedjur på sockerärter. — Ent. Tidskr. 204:809%547207- 277. . CONRAD GEORG GOTTFRID HoLMERZ +. — Ent. Tidskr. 28. FOOT Ss, 219-127. med port, . Physapoda. — Wiss. Ergebn. der schwed. zool. Exped. nach dem Kilimandjaro, dem Mera und den umgehenden Massai- steppes) 2906, 1000*110, 1008, 20FS. 2) tail: Physapoda in J. SCHULTZE zool. und antrop. Ergebn. einer Forschungsreise im westl. und zentr. Südafrika 1903— 1905. Jena. 1910, S. r47—174. 2 taf. . Zwei neue Physapoden aus Madagaskar. — VOELTZKOW Reise in Östafrika in den Jahren 1903 Ben 525. LOSHe 2 att OO, Ss NN 7 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. . Physapoden gesammelt von der schwedischen Expedition nach dem .brittischen Ostafrika. — Arkiv för zool. 7: 22. TONI bows: . Physapoden aus Ägypten und Sudan. — Results of the Swed. zool. Exped. to Egypt and the White Nile 1901. n:o 19. Tg IMO ep . Mitothrips, eine neue Physapoden-Gattung aus Britischen Ostafrika.:, —: Ent.)' Tidskr. 133: 1912; S. 245 —ı51.') 1 tafl. . Physapoden aus Natal und dem Zululande. — Arkiv für Zool. 72.385 Wom, 52sS. 05 “tall. Chr. Aurivillius. Ein Fall von Prothetelie nebst Bemer- kungen uber pränymphoide Stadien in der Käferentwicklung. Von A. Kemner. (Aus dem Zool. Institut der Universität Lund.) Mit 5 Fig. I. Ein Fall von Prothetelie unter normalen Verhältnissen. Die Prothetelie, d. h. die bereits bei Larvenformen holo- metaboler Insekten gelegentlich auftretende vorschnelle Ent- wicklung von Puppen- oder Imagoorganen — im allgemeinen Flügelansätzen oder damit vergleichbaren Auswüchsen — ist bis jetzt nur in einen wenigen Fällen beobachtet worden, meistens unter solchen Verhältnissen, dass man aus guten Gründen angenommen hat, dass äussere Umstände die Ver- anlassung dazu gegeben haben. Da ich aber im letzten Sommer einen Fall von Prothe- telie bei einer kleinen Larvenform beobachtet habe, die nach allem zu urteilen unter völlig normalen Verhältnissen lebte, und gerade dadurch recht wesentlich von bisher bekannten Fällen abwich, dürfte die Bekanntmachung desselben von Interesse sein. Es handelt sich um eine kleine Kaferlarve 7e/matophilus typhæ FALL. die im August 1913 in der Gegend von Stock- holm angetroffen wurde. Wie bekannt lebt diese Käferart in den männlichen Infloreszenzen der 7yfha-Arten, wo sie zu dieser Jahreszeit in allen Entwicklungsstadien auftritt. An dem erwähnten Orte war auch in dieser Hinsicht keine Ab- 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. weichung zu bemerken. Larven, Puppen und Imagines gab es dort in grosser Menge und die Entwicklung vollzog sich allem Anscheine nach ungestört. Unter den Larven habe ich eine kleine Pteromalide nebst zwei Larven und eine Puppe derselben gefunden. Ihre Einwirkung ist aber aller Wahr- scheinlichkeit nach äusserst gering gewesen, da unter dem ziemlich grossen Materiale nur eine beschädigte (eine Puppe) vorkam. Das Material wurde unmittelbar fixiert und keine Aufbewahrung in Zuchtgläsern kam vor. Eine nähere Betrachtung der Larve (Fig. 1 und 2) zeigt, dass die Prothetelie in der Form kräftiger Flügelansätze hervortritt, und zwar an der rechten Seite als ein vorderer und ein hinterer, an der linken lediglich als ein vorderer. Sonst habe ich an dieser Larve keine Abnormität ent- decken können, sondern sie stimmte in allen Merkmalen (Mundteilen, Farbe, Grösse etc.) mit den übrigen überein. Das Neue in diesem Falle liegt nun darin, dass die Larve — ohne Zweifel — unter völlig normalen Verhältnissen zusam- men mit einer grösseren Zahl normal entwickelter Larven der- selben Art im Freien angetroffen Bel. wurde. Sonst ist, wie oben schon bemerkt wurde, die Prothetelie lediglich an unter abnormen Verhältnissen lebenden Larven beobachtet worden. So betont KOLBE in seiner Abhandlung! (1903), wo er in zusammenfassender Weise über hierhergehörende Fälle be- richtet und den Namen Prothetelie vorschlägt, dass eine der- artige Entwicklung nur bei in Kultur gehaltenen Larven 1 KoLrBE, J. H. Über vorschnelle Entwicklung (Prothetelie) von Pup- pen- und Imagoorganen bei Lepidopteren- und Coleopteren-Larven, nebst Beschreibung einer abnormen Raupe des Kiefernspinners, Dendrolimus pini L. Allg. Zeitschr. für Entomologie. Bd 8 pp. I—9, 25—30. 1903. A. KEMNER: EIN FALL VON PROTHETELIE, 89 beobachtet ist. Analog verhält es sich mit den später be- schriebenen Fällen. P. DE PEVERIMHOFF,! der 1911 einen Fall von Prothetelie bei einer kleinen Malthodes-Larve mit- teilt, berichtet, dass die Larve in einem Zuchtgefäss unter- gebracht wurde und sich dort eine Zeit lang aufhielt. Dieser Umstand sollte nach seiner Meinung die Entstehung -der Prothetelie erklären. Und I. TRÄGÄRDH,? der 1912 einen Fall bei einer Cantharis-Larve schildert, fand die Larve auf einer Schäre im Meere, die seines Erachtens ohne Zweifel abnorme Lebensbedingungen aufwies. Den Einfluss eigenartiger Lebensverhältnisse hat man auch fast allgemein als der natürlichsten Grund der Prothe- telie hingestellt. Die Erklärungsversuche, die von BAUER? und SCHINDLER* gemacht worden sind, und einen mehr di- rekten mechanischen Reiz voraussetzen, sind meines Erachtens weniger natürlich. Sie werden auch von HEYMONS in seiner Abhandlung über die Metamorphose der Insekten? bei der eingehenden Erörterung hierhergehörender Fragen kräftig ge- nug zurückgewiesen. Die äusseren Umstände als Grund der Prothetelie betont also KOLBE (1903, |. c. p. 29, 8). »Die abnormen Larven von Dendrolimus pini, Seri- carıa mori und Tenebrio molitor befanden sich alle in Haus- kultur. Es ist daher wahrscheinlich, aber nicht positiv nachweisbar, das Temperaturverhältnisse, eigenartige Pflege und andere Umstände auf einige empfängliche Individuen hinsichtlich der Ausbildung von Nymphen- und Imagocharak- teren fördernd eingewirkt haben.» Zu ungefähr demselben Schluss gelangt auch HEYMONS 1 PEYERIMHOFF, P. DE. Sur un cas de Prothetelie. Bull. de la Soc. ent. de France 1911, p. 327. ? TRÄGÄRDH, I. Om en Cantharis-larv med vinganlag. Fauna och Flora 1912, pp. 245—255. 3 BAUER, W. Zur innern Methamorphose des Centralnervensystems der Insecten. Zool. Jahrbücher. Vol. 20, Anat. 1904, p. 145. 4 SCHINDLER, A. K. Die Metamorphose der Insekten. Zeitschr. Naturw. Vol. 75. 1902. 5 Heymons, R. Die verschiedenen Formen der Insectenmetamorphose und ihre Bedeutung im Vergleich zur Metamorphose anderer Anthropoden. Ergeb. u. Fortschr. der Zool. Bd 1, Hft 1, 1907. 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. (l. c., p. 173. Anm. 1). Er nimmt aber eine mittelbare Ein- wirkung an, indem er vermutet, dass die beschleunigte Ent- wicklung gewisser Organe durch den Reiz jener Enzyme (Oxydasen) verursacht wird, die nach DEWITZ! die Umvand- lung der Larve zur Puppe herbeiführen. Durch den von mir beobachteten Fall wird nun die Sache in eine etwas andere Beleuchtung gerückt, indem man in diesem Falle wenigstens von äusseren Umständen ganz absehen kann und somit die Gründe der Prothetelie in rein inneren Vor- gängen suchen muss. Wird indessen, wie DEWITZ ange- nommen hat, die Metamorphose durch besondere im Körper gebildete Enzyme herbeigeführt, so lässt sich vielleicht den- ken, dass eine innere zufällige Veränderung, und wenn noch so unbedeutender Art, die Entwicklung gewisser Teile aus- lösen kann. Damit will ich jedoch nicht gesagt haben, dass äussere Umstände gar nichts bedeuten. Im Gegenteil können sie vielleicht, wenn die inneren Bedinungen vorliegen, die aus- lösenden Faktoren sein. II. Bemerkungen über pränymphoide Stadien in der Käfer- entwicklung im Anschluss an das von SILVESTRI beschrie- bene Pränymphenstadium bei Lebia scapularis. Ein Fall, den man als Prothetelie gedeutet und in der betreffenden Literatur besprochen hat, ist das von SILVESTRI? 1904 beschriebene Pränymphenstadium bei Ledza scapularis (Col. Carabide). In den übrigens sehr interressanten Ent- wicklungsverlauf dieses Käfers schiebt sich zwischen die Larvenstadien (es gibt zwei solche) und die eigentliche Puppe ein Stadium ein, das gewissermassen eine Mittelstufe zwischen beiden darstellt. Der Kopf, die Fazettenaugen und die Flügel- ansätze erinnern an das Puppenstadium, während die Gliederung ! Dewitz, J. Sur l’action des enzymes (oxydase) dans la metamor- phose des Insectes. C. R. Mem. Soc. Biol. Paris 1902. ? SIıLveEstkı, F. Contribuzione alla conoscenza della metamorfosi e dei costumi della Lebia scapularis, Fourc. Redia, Vol. II, 1904, p. 68. A. KEMNER: EIN FALL VON PROTHETELIE. 91 des Abdomens ein von der Puppe abweichendes Aussehen aufweist und mehr an die Organisation des zweiten Larven- stadiums erinnert. Durch eine besondere Häutung geht, nach dem Verfasser, dieses Stadium in die schliessliche Puppe über, die später die Imago liefert. Dieser Beschreibung nach ist das Pränymphenstadium etwas ganz Neues in der Entwicklung der holometabolen In- sekten und würde, wenn es wirklich ein stets vorkommendes durch Häutungen begrenztes Stadium wäre, ganz isoliert in der Entwicklungsserie dastehen und somit etwas ganz beson- ders Bemerkenswertes sein. HEYMONS, der in seiner Über- sicht über die Metamorphose der Insekten den Fall erörtert, meint indessen, dass dies kaum der Fall sein könne, und ver- mutet vielmehr, dass eine. Form von Prothetelie vorliege. Infolge ganz besonderer Umstände sollte diese bei Zebra, meint er, möglicherweise eine stets vorkommende normale Erscheinung sein. HEYMONS hat jedoch diese etwas kühne Vermutung unter der Voraussetzung geäussert, dass eine Häutung zwischen ‘der Pränymphe und der Puppe, wie SIL- VESTRI schreibt, tatsächlich stattfindet. Liegt keine solche Häutung vor, so würde, nach HEYMONS, die Pränymphe sich als ein Vorstadium der eigentlichen Puppe erklären lassen, in welche sie allmählich übergehen würde. HEYMONS geht doch nicht auf dieser Vermutung näher ein, und eine Erwägung hierher gehörender Fragen würde darum vielleicht von Interesse sein. Was das Vorkommen derartiger jugendlicher Vorstadien der Puppen höherer Insekten — ich sehe hier von den Cocci- den, die nach verschiedenen Forschern holometabol sind, ab — anbetrifft, so weist gerade HEYMONS darauf hin, das solche schon vorher aus dem Kreise der Hymenopteren beschrieben worden sind. In der Entwicklung der Hummeln, der Bienen und der Ameisen kommen solche vor. Bei den Ameisen sind sie von Anfang an als derartige Vorstadien der Puppen an- gesehen worden, bei den übrigen aber als selbständige Stadien unter dem Namen von »Semipupæ» beschrieben worden. HEYMONS zeigt indessen an Beispielen aus der Vespa-Ent- wicklung, dass auch bei diesen letzteren lediglich Vorstadien 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. der Puppen vorliegen, und empfiehlt es, den Namen Semipupa gänzlich fallen zu lassen. Ganz gewiss sind indessen diese Vorstadien der Puppe weit gewöhnlicher, als man im allgemeinen angenommen hat, ja sogar normale Erscheinungen. Dass sie aber trotz- dem nicht so oft beobachtet sind, dürfte von dem Umstand bedingt sein, dass sie ihre frühere Entwicklung bereits in der letzten Larvenhaut durchmachen, so dass sie dieser in einem ziemlich gut entwickelten Stadium entschlüpfen. An einigen Beispielen von den Coleopteren werde ich nachweisen, dass in ihrer Entwicklung pränymphoide Stadien vorkommen. Unter den Carabiden, zu denen gerade Ledza gehört, habe ich die Entwickelung der Puppe von ?ferostichus oblongopunctatus F. beobachtet. Die ganz junge Puppe dieser Art weicht in vielen Hinsichten höchst wesentlich von der völlig ausgewachsenen ab und nähert sich in manchen Hinsichten der Organisation der Larve. Der Kopf und der Thorax liegen ausgestreckt in der Längsrichtung des Körpers. Die Flügelstummel treten noch als unbedeutende Ausstül- pungen hervor und erreichen einander nicht an der unteren Seite des Leibes. Das Abdomen ist lang und die hinteren Segmente sind ebenso gross wie die vorderen. Sogar das 10. Segment lässt sich als eine Warze an der Spitze des Abdo- mens deutlich unterscheiden. Die Seitenausstülpungen, die für die Pferostichus-Puppen charakteristisch sind, liegen zusammen- gefaltet und schmiegen sich dicht an die Rückenseite des Körpers an. Die Puppe ist in diesem Zustande auch recht beweglich und führt mit dem Hinterleibe dieselben Zuckungen aus, wie die sich in Umwandlung befindende Larve. Dieses Stadium wird indessen mit merkbarer Schnelligkeit durch- laufen. Bereits nach einer kurzen Weile (etwa Io Minuten) hat sie sich sehr verändert. Der Kopf hat seine nach unten gebogene dicht an den Leib gedrückte Lage eingenommen. Das Abdomen ist breiter und kürzer geworden und die Seiten- 1 Ein Vorstadium der Puppe von Epilachna chrysomelina F. (Col. Coccinellidæ) ist neulich von G. Granpı beschrieben worden in Studi sui Coccinellidi. Boll. del Laboratorio di Zool. gen. e agr. Portici Vol. 7. OTs, A. KEMNER: EIN FALL VON PROTHETELIE. 93 ausstülpungen mit der Körperflüssigkeit gefüllt worden. Im Verlaufe einer Viertelstunde hat die Puppe ein gewöhnliches Aussehen mit nach unten gebogenem Kopf und 8 bis 9 sicht- baren Abdominalsegmenten angenommen. Die Bewegungs- fähigkeit, die anfänglich bis auf Hebungen und Senkungen des Abdomens unterdrückt war, hört auch gleichzeitig gänz- lich auf. Dieses Stadium, das die ?Zerostichus-Puppe in ihrer Ent- wicklung durchläuft, weist in der Tat die Mehrzahl der Charaktere der Ledza-Pranymphe auf, und beim Fixieren dürfte man ein Stadium erhalten, das in allem wesentlichen auf die SILVESTRIsche Beschreibung der Pränymphe zutrifft: »Differt a larva II prænympha capite oculis compositis jam distinctis, alarum brevibus et segmentis abdominalibus omnibus manifestis.» Die Puppe braucht aber eine bestimmte Zeit, um sich zu härten und in ihren neuen Formen zu erstarren, und die frisch ge- häutete Puppe geht in der Fixierungs- ‚flüssigkeit leicht in ihre frühere Gestalt zurück. Eine in solcher Weise hervorgerufene »Pränymphe» einer Amara-Art zeigt Fig. 3. Auch ihre Übereinstimmung mit der Zebia- Pränymphe ist ziemlich in die Augen fallend. Ein anderes Vorpuppenstadium habe ich zufällig bei Oxytelus rugosus, FABR. (Col. 57ap%.) erhalten. Das pränymphoide Stadium (Fig. 4) unterscheidet sich hier im Aussehen so von der völlig entwickelten Puppe, dass man an ihrer Artgemeinschaft zweifeln möchte. Eine nähere Unter- suchung zeigt indessen, dass sämtliche Elemente dieselben sind, obschon ungleich entwickelt. Der Unterschied liegt hauptsächlich in der Biegung des nach unten gegen den Leib gepressten Kopfes und der Kürzung und Verbreiterung des Körpers, Merkmalen, die ja auch in der Entwicklung der Pterostichus-Puppe vorkamen. In den oben angeführten Beispielen haben wir also die meisten Charaktere der Zedza-Pränymphe an einem normal auftretenden aber schnell durchgemachten Stadium bei anderen 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. ganz nahestehenden Coleopteren gefunden, und die Berechtigung der Annahme eines selbständigen Pränymphenstadiums scheint mir dadurch mehr als bisjetzt davon abhängig zu sein, ob eine Häutung zwischen diesem Stadium und der Puppe stattfindet. Dass noch keine eingehendere Beschreibung des Pränymphen- stadiums vorliegt, muss jedoch hier berücksichtigt werden. Besonders die Unterseite mit den Beinen dürfte von Interesse sein. Zieht man aber in Erwägung die wenigen Aufschlüsse, die SIL- VESTRI über gerade diese Sache gibt, und das geringe Interesse, das er überhaupt den Häutungen widmet, so scheint es mir nicht unmöglich, dass ein Irrtum vor- liegen könnte. Ein Umstand scheint mir ein wenig dafür zu sprechen, und zwar der, dass die verschiedenen Puppenstadien, den Abbildungen nach zu urteilen, nach ungenau fixiertem Material beschrieben worden sind. Die Stellung der Flügelanlagen weisen in beiden Figuren (l. c., Tab. 4, Fig. 4 und 5) deutlich darauf hin. Dass Irrtümer in dieser Richtung früher gemacht wor- den sind und ziemlich nahe liegen, zeigt HEYMONS in der oben erwähnten Kritik des Semipupastadiums der Hymeno- pteren. Durch ein genaues Studium der Sachlage bei der Gattung Vespa kommt er zu dem Ergebnis, dass keine Häutung vorliegt, und verwirft bei diesen gänzlich die Bezeich- nung Semipupa. Vielleicht würde ein ebenso genaues Studium der Pränymphe bei Zeöza dasselbe Resultat ergeben. Es ist indessen keinesfalls nötig anzunehmen, dass das Prä- nymphenstadium der Zeödza als die abgebildete Arzara-Puppe ein Artefakt oder ein zufällig zu früh fixiertes Stadium der normalen Puppe sein sollte, obschon die Stellung der Flügelanlagen, wie gesagt, deutlich dafür sprechen, dass die Puppe in irgend A. KEMNER: EIN FALL VON PROTHETELIE. 95 einer Weise beeinflusst worden ist. Es lässt sich im Gegen- teil leicht denken, dass dieses Vorstadium der normalen Puppe bei Zedza von einer längeren Dauer als bei den von mir beobachteten Fällen ist und in höherem Grade als ein be- sonderes Stadium auftritt. Etwas einzig Dastehendes ist es jedoch unter diesen Umständen nicht. Was die Gründe eine längeren Dauer eines derartigen sonst schnell durchgemachten Stadiums anbelangt, so können sie ohne Zweifel sehr mannigfach sein. Teils kann ein art- eigenes Verlangsamen der Umwandlung dies verursachen, teils können gewiss verschiedene äussere Umstände dabei mitwirken. Ich will besonders auf die Untersuchung von J. DEwITZ! über die Bedeutung der Luftabsperrung für die Verpuppung aufmerksam machen. Er sagt, dass er bei einer solchen Behandlung der Larven von Preris brassicæ in dicht geschlossenen Gefässen Vorstadien der Puppe bekommen hat, die zwischen der Larve und der normalen Puppe in mehreren Merkmalen eine Mittelstufe darstellen. Diese For- men, die er als Raupenpuppen bezeichnet, entsprechen ohne Zweifel den vorliegenden pränymphoiden Stadien der Coleo- pteren. Durch diese Bemerkungen im Anschluss an das Prä- nymphenstadium habe ich die Aufmerksamkeit auf ähnliche Phänomene in der gewöhnlichen Entwicklung der Käfer lenken wollen die möglicherweise zur Erklärung des Pränymphen- stadiums ein Beitrag liefern könnten. Die schliessliche Ent- scheidung über die Art dieses Stadiums muss indessen eine nähere Untersuchung ergeben. Nach den vorliegenden knap- pen Angaben des italienischen Forschers scheint mir die Er- klärung des Pränymphenstadiums als Vorpuppe weit wahr- scheinlicher als die Theorie von einer normalen Prothetelie. 1 Dewızz, J. Untersuchungen über die Verwandlung der Insekten- larven. Arch. f. Anat. und Phys. Physiol. Abt. 1902, p. 327. Eine neue Bienen-Art aus Nord- Schweden von Chr. Aurivillius. Panurginus Romani n. sp. — ® Elongatus, niger, griseo- et brunneo-pilosus, subnitidus; capite elongato, punctato, fronte latitudine longiore, in medio longitudinaliter elevata, eleva- tione postice inter antennas triangulariter acuminata; antennis brevibus, apicem versus incrassatis, nigris, infra flavo-brunneis, articulo 3:0 quam 4:0 parum longiore; thorace breviter brun- neo-, in lateribus grisescente-piloso, nitido, discrete punctato, punctis mesopleurorum distinctioribus; metanoto sublaevi, opaco, area basali rugulosa; pedibus totis nigris, breviter grisescente et brunneo hirtis; abdomine nitido elongato in medio subparallelo, segmento 1:0 dorsali nitidissimo, 2:0— 4:0 aciculatis et linea transversa profunde impressa ante medium instructis, in zona media levissime punctulatis, vix vel bre- vissime setosis, segmento 5:0 granulato-punctato, apice dense brunneo-setoso, segmento 6:0 vix discernendo, segmentis ventralibus apice longius pilosis. Long. corporis 9 mm. Suecia in provincia Helsingland a celeb. domino A. ROMAN detectus. Diese intressante neue Art kommt nach FRIESE's Über- sicht der europäischen Panurginus-Arten (Die Bienen Euro- oas. 6. p. 10. 1901) in der Nähe von ?. altzcola MOR. und montanus GIR. und dürfte mit jener am nächsten verwandt sein. Von dem mir vorliegenden Weibchen von ?. montanus weicht sie durch die Bildung des Kopfes und des Hinterleibes ganz wesentlich ab. Der Kopf ist mehr in der Länge gezogen, und längs der Mitte vom Vorderrande des Clypeus bis zwi- EINE NEUE BIENENART AUS NORDSCHWEDEN. 97 schen den Fühlern deutlich erhaben und endet zwischen den Fühlern in einer scharfen Spitze. Beim Typus der Gattung, P. mger NYL., und allen anderen mir bekannten Arten ist der Kopf breiter und mehr abgerundet, nicht oder kaum länger als breit. Der Hinterleib ist länger und schmaler als bei sontanus und hat etwa dieselbe Form wie bei ?. a/bo- pilosus 2. Er ist besonders dadurch ausgezeichnet, dass die Glieder 2—4 vor der Mitte eine tiefe Querlinie und ausser- dem wie bei übrigen Arten eine apicale scharf begrenzte Depression haben. Hierdurch werden diese Segmente in drei Querfelder oder Zonen abgeteilt. Auf dem 2:ten Segmente liegt die Querfurche nahe am Vorderrande, so dass die erste matte Querzone sehr schmal ist; auf den beiden anderen Segmenten sind alle drei Querzonen fast gleich breit. Durch die Güte des Herrn Professor JOHN SAHLBERG's habe ich die Gelegenheit gehabt, das typische Stück von Panurginus niger NYL. aus Sibirien zu untersuchen und mit der neuen Art zu vergleichen. Einige Bemerkungen über P. niger mögen darum hier geliefert werden. P. xzger ge- hort zu den Arten, bei denen die erste Cubitalzelle der Vor- derflügel grösser als die zweite ist; nach FRIESE's Übersicht der Panurginus-Weibchen kommt er in der Nähe von ?. labratus EV. Von diesem weicht ?. xzger durch breiteren, fein nadelrissigen Hinterleib, welcher kürzer als die Vorder- flügel ist, durch dunkleres Stigma der Vorderflügel und durch die vom vierten Gliede an unten braungelben Fühler ab. Die Gattung Panurginus war früher nicht aus den skan- dinavischen Ländern bekannt. Entomol. Tidskr. Ärg. 35. H. 1—2 (1914). 7 Preliminary description of a new repre- sentative of the family Termi- tocoridæ SıLv. by Eric Mjöberg, Termitaphis australiensis n. sp. a. dorsal, b. ventral aspect. Enlarged. I 8 Termitaphis australiensis n. sp. Body flat and depressed, surrounded by a distinct and broad margin, light yellow; the whole dorsal side covered by small protruding papille; the lateral margin of each segment provided with numerous flat papillæ, carrying a central biar- ticulated flat appendix; the first article of the four-jointed antennæ long and narrow, slightly bent, the third very short, the fourth elongated. Claws strongly developed. PRELIMINARY DESCRIPTION OF THE FAMILY TERMITOCORIDÆ. 99 Of this apparently very old and in many respects very peculiar family only three representatives were known before, two from America and one from Africa. They all live toge- ther with termites. Of the first australian species, preliminary described above, I have collected quite a number of speci- : mens under bark of dead eucalyptus-trunks in the colonies of a white ant (Copiotermes sp.) in the open forest-country at Beaudessert and near Mt. Tambourine in southern Queens- land. The peculiar creature will be more completely described in: Results of Dr. E. MJÖBERGS scientif. expeditions to Au- stralia 1910—13. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens handlingar, Stockholm. Referat. HOFFMAN, A., Coleopterologen Adressbuch. Wien. 1913. 8:0. 138 sid. — Författaren till denna lilla uppslagsbok är redak- tör och utgivare av den i Wien utkommande tidskriften »Cole- opterologische Rundschau». Boken innefattar tre avdelningar. Den första innehåller en efter världsdelar och länder ordnad adressförteckning över coleopterologer, ofta även med uppgift om den grupp eller familj av skalbaggarne för vilken var och en är särskilt intresserad. Den andra avdelningen utgöres av ett alfabetiskt register och den tredje innehåller en förteckning över entomologiska föreningar i Tyskland och Österrike. Det hade varit önskligt, att även andra länders föreningar upptagits, enär en dylik förteckning ej någonstädes finnes tillgänglig. För den, som vill inträda i bytesförbindelse med specialister i andra länder, bör arbetet vara av stor nytta. Chr A. Fortsatta praktiskt entomologiska forskningar inom Englands besittningar (se E. T. 1913, h. 1, pag. 65—67). Entomological Research Committee, som tillsattes för några år sedan, har genom sin ordf. lord CROMER avgivit sin andra rap- port till statssekreteraren för kolonierna; namnet » Research Com- mittee» nu utbytt mot: »Imperial Bureau of Entomology», och rapporter afgifvas hädanefter hvarje år. Direktör för byrån är mr GUY MARSHALL, förut sekreterare i Research Committee. Ut- gifterna bestridas genom bidrag från staten (Imperial Govern- ment), från Canada, Indien, Australien, Väst-Afrikakolonierna m. m. Varje månad utgives en »Review of applied Entomo- logy», vartill materialet är i ständig ökning, särskilt från agri- kulturavdelningen. Byrån har bl. a. gjort en sammanfattning av hittills publi- cerade lagstadganden och åtgärder mot skadeinsekter. — Med avseende på möjligheten, efter Panamakanalens öppnande, av gula feberns importerande till Ostindien meddelas, att man hit- tills ej har sig närmare bekant, om sjukdomens överförare (Ste- gomyia fasciata) finnes i Indien eller om dess eventuella utbred- ning därstädes; ej heller om en annan art av samma släkte, S. scutellaris, kan överföra sjukdomen; en undersökning av dessa SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. IOI förhållanden kommer nu, på begäran av ostindiska myndigheter, att utföras genom byrån; till en början ämnar man skaffa sig uppgifter om distributionen av »mosquitos» i allmänhet, och släktet Stegomyia särskilt, i övriga — franska, tyska, holländska, ameri- kanska och japanska — besittningar i »the Far East» och an- skaffa samlingar från nämnda områden. Även påtänker man utsändande av en entomolog till några av dessa platser. En d:r A. STAUNTON har erbjudit sig skaffa samlingar från de federerade malajstaterna; han besöker f. n. Siam och Indo-China; mr Mour- TON (Sarawak Museum) har lovat assistera i Borneo och mr MoNTAGUE (Cambridge), som nyligen startat en expedition till New Caledonia, skall hemföra samlingar därifrån och från flera platser som besökas under vägen. Byrån har vidare uppdragit åt mr Fiske, en av de mest framstående entomologerna i Förenta Staternas »Bureau of Ento- mology» att under ledning av Royal Society och på bekostnad av regeringen i Nyassaland företaga en grundlig undersökning av de biologiska förhållandena hos »tsetseflugan» (Glossina morsitans, överförare av »sömnsjukan» hos djur); preliminärt är nu mr F. sysselsatt med dylika undersökningar rörande Glossina palpalis — överförare av sömnsjukans hos människan parasit: Irypanosoma Gambiense (FLAGELLATÆ). — Man påräknar även assistens av de två entomologer, som på uppdrag av byrån redan äro i verk- samhet i både Ost- och Väst-Afrika. Utgifterna bestridas delvis av Andrew Carnegie-fonden. Det är otvivelaktigt att upptäckten av en metod att komma till rätta med dessa farliga Diptera skall få ett stort inflytande på den afrikanska kontinentens framtid — dess kolonisationsmöjligheter och utveckling. Rapporten påpekar även att en närmare kännedom om de parasitiska Hymenoptera (Ichneumoniderna) blir allt mera trän- gande och att antalet dugliga specialister, som syssla med denna grupp, tyvärr är alltför begränsat, samt att en eller flere assisten- ter inom byrån måste ägna sig häråt. — För identifiering av de afrikanska Zachiniderna — »a very useful family of the parasitic flies» — har man lyckats fa assistens av d:r VILLENEUVE (Rambouillet), som åtagit sig att bestämma allt till honom insänt material. — Statssekreteraren för kolonierna har uttryckt sitt erkännande av byråns raska arbete och bifallit dess begäran om stabens ökning. — British Museum har på flera sätt ägnat byråns direktör och assistenter sin hjälp. | (Ur »The Lancet», 14 mars 1914.) Ref. av H. Nordenstrom. Smärre meddelanden och notiser. Abisko nationalpark i coleopterologiskt hänseende. — Ehuru bland annat i denna tidskrift Abisko-omradets i Torne lapp: 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. mark lepidopter-fauna utförligare behandlats och spridda meddelan- den om hymenoptera, neuroptera o. s. v. därifrån varit synliga i den nyare entomologiska litteraturen, synes denna senare vara alldeles blottställd på bidrag till områdets coleopterfauna. Förfat- taren till denna uppsats vistades vid Abisko några veckor i juli månad år 1908, alltså innan området blev naturskyddat, och gjorde då i trakten omkring turiststationen, utefter Abiskojokks stränder, på fjället Nuolja samt utefter fjällets sluttning på nord- sidan fram till Björkliden undersökningar över coleopterfaunans sammansättning. Min vistelse i dessa fjälltrakter hade icke enbart entomolo- giskt syfte, och då dessutom tiden för insamling av insekter vis- serligen var den lämpligaste i fjällen men dock alltför kort, kan denna min uppsats alldeles icke göra anspråk på att lämna en fullständig bild av skalbaggsfaunan 1 dessa trakter. Men coleopt- erologerna och insektgeograferna torde ändock med nämnda brist på bestämdare lokaluppgifter till skalbaggfaunan inom detta i åtskilliga andra hänseenden rätt väl utforskade område ha intresse av att taga del av mina anteckningar över vad jag häruppe lyckades finna. Även i naturskyddshänseende kan det ju ha sin betydelse få erfara, vad området inom sina gränser hyser av nämnda insektordning och som sålunda numera är lag- ligt skyddat mot fångst. Skalbaggfaunan gör här med undantag för några phytopha- ger och carnivorer beträffande individantal ingalunda det intryck av rikedom som fjärilfaunan. Någon motsvarighet till t. ex. en del Anarta-arters utomordentliga individrikedom gives alldeles icke bland skalbaggarna. Vad angår t. ex. carabider, kan man få lyfta på sten efter sten och kanske först efter den hundrade eller så, att man finner ett djur. De till synes för dytiscider så gynnsamma vattensamlingarna med dybotten, vilka finnas inom områdets björkregion, befinnas vid närmare undersökning så gott som alldeles undvara allt insektliv. Bland de omkring 60 arter coleoptera, som jag lyckades uppbringa i dessa trakter, äro emel- lertid en del intressantare arter, och då jag under så kort tid som några veckor lyckades uppspåra två för den svenska faunan nya arter, kan man antaga att ytterligare åtskilliga nykomlingar till vår fauna återstå att upptäcka häruppe. Speciellt torde man med utsikt till framgång kunna söka efter sådana former som anträffats i nordliga Norges fjälltrakter samt finska lappmarkerna men ännu ej hos oss. De av mig anträffade två som svenska nya arterna äro just sådana från Norge och Finland förut kända arter. De äro staphyliniderna Ofhius lapidicola Kırsw. samt Boreaphilus Henningianus SaHLB. Den förra har enligt den Grill- ska katalogen SPARRE-SCHNEIDER funnit i Telemarken, Valders, Tromsö och Sydvaranger, och den förekommer vidare, enligt samma källa, i Finland till Muonioniska. Den senare, vilken SMÂRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 103 enligt SEIDLITZ liksom den i Jämtland av BOHEMAN funna 2. velox HEFR. överallt förekommer mycket sällsynt, är enligt GRILL anmärkt för Norge på Dovre (J. SAHLBERG) och Tromsö (SPARRE- SCHNEIDER) samt för Finland vid Helsingfors och i Lappland, varjämte en varietet longiornis J. SaHLe. ävenledes blivit an- träffad i Norge och Finland. Man kunde av dessa lokaluppgifter, som omspänna en rätt vidsträckt utbredning inom våra grann- länder, redan på förhand på goda skäl sluta, att de nämnda båda arterna också förekomma i våra fjälltrakter. Fynden av arterna i Lappland bestyrka vad som ofta framhållits, nämligen att i Lappland oerhört mycket ännu återstår att utforska i entomolo- giskt hänseende. Så väl Ofhius- som Poreaphilus-arten anträffades i endast 1 exemplar vardera och båda på liknande lokaler, nämligen på lägre, fuktiga ställen under stenar i närheten av Abiskojokk vid dess nedre lopp. Det av mig påträffade exemplaret av Loreaphi- lus Henningianus, vilket liksom OzZ/hzus-arten för granskning varit sänt till herr EDMUND REITTER i Paskau, överensstämmer 1 allt med SEIDLITZ’ beskrivning 1 Fauna Baltica utom vad beträffar storleken. S. uppgiver denna till 2,; mm., men mitt ex. är rätt betydligt större, väl 3,; mm. Under stenar, trädgrenar, brädlappar, mossa o. dyl. på stränderna av Abiskojokk var Nedria Gyllenhalii Sc. kanske . den vanligaste skalbaggen, och den rödbruna varieteten 7wfescens STRÖM förekom ävenledes talrikt. På samma och liknande loka- liteter gjordes enstaka fynd av Zezstus ferrugin us L., Notiophilus aquaticus L., Philontus albipes GRAV. (många ex.), Gabrius nigri- tulus GRAV., Quedius molochinus GRAN., Stenus canaliculatus GYLL., Liogluta graminicola GRAV., Arpedium quadrum Grav. (flera ex.), A. brachypterum Grav. (endast 1 ex.), Geodromicus globulicollis (flera ex.), en obestämd Arheta- och en likaledes obestämd 74- chyporus-art. Patrobus-arterna assimilis CHAUD. och septentrionts DEJ. er- höllos här och där, den senares varietet swbrzpennts THoms. dock endast på Nuolja ovan trädgränsen. Den hade sin i fjällen be- kanta förekomst under stenar vid kanten av den smältande snön i sällskap med MNebria nivalis PAYK. Under stenar högt uppe på den sterila fjällplatån hittades Harpalus nigritarsis SAHLB. På den sandiga stranden av Abiskojokk löpte Dembidium Fellmannii MANNH. På de med skifferstycken tätt beströdda öppna platserna vid fjällets fot samt närmare turiststationen söktes under ste- narna, varvid uppmärksammades ett och annat exemplar av Carabas glabratus PAYK., Amara brunnea GYLL. och erratica Durr., båda i ett fåtal individ, under det A. rufocincta SAHLB. och A. Quenseli SCHÔNH. förekommo än sparsammare, vidare Ca- 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. lathus micropterus DUFT., Miscodera arctica PAYK. och Dradycellus collaris PAYX. De med gräs- och rik fjällörtvegetation täckta sluttningarna omkring Nuoljabäckens nedre del voro hemvist för de två Crvp- tohypnus-arterna rivularis GYLL. och hyperboreus GYLL. samt för Simplocaria metallica STURM. I spillning på betesplatser här i närheten grävde några coprophager: Aphodius fossor L., A. gra- narius L. och A. lapponum GYLL. Den vackra björkskogen vid Nuoljas fot med dess rika bottenvegetation av sådana lundväxter som Mvosotis silvatica, Melandrium rubrum, Ribes rubrum m. fl. hyste några skalbaggar, som äro karakteristiska för våra sydligare lövskogar: Campylus linearis L. och Corymbites impressus FABR. samt //ylecœtus derme- stoides L., av vilken sist nämnda art fångades ett exemplar i flykt i den frodiga lövskogen av björk, hägg och rönn längre uppåt Abiskojokks stränder. I rönn- och häggblommorna skat- tades honungsförrådet av Æpuræa estiva L. samt Anthobium oph- thalmicum Pavk., vilken senare art förut ej iakttagits i Sverige norr om Uppland. Åtskilliga av de äldre björkarnas stammar voro svårt minerade av Sinodendron cylindricum L., men för övrigt voro de bark- och trä-ätande djuren anmärkningsvärt sällsynta. Förutom en skinnbagge, en aradid, som förekom mycket allmänt under björkbarken, lyckades jag här endast anträffa ett exemplar av Salpingus foveolatus LJUNGH. Vid lövskogen var också Podab- rus lapponicus GYLL. bunden. Den sågs i ett och annat individ på bladen av träd och buskar. Områdets vattenskalbaggar syntes ha inskränkt sin existens uteslutande till de små grunda källdrag, vilka upprinna i vit- mossmarkerna mellan Nuoljafjällets fot och Torneträsk. Här sagos Gaurodvtes congener PAYK., mörkare och ljusare exemplar, rota 1 det brunsvarta bottenslammet i sällskap med G. guttatus Payk. Bland de tillvaratagna vattenskalbaggarna var också ett ex. av den sällsynta Gaurodytes Wasastjernai SaHuLB. Ett par: Hydroporus-arter hôllo också till i de små dyiga vattensamlin- garna. Det var den glänsande formen av 7/7. nigrita FABR. samt en varietet av /7. memnonius NICOL. med helt svart prothorax och helt svarta elytra. Det torde vara varieteten z2ge7 STURM, vil- ken förut anträffats i Jämtland samt i Norge och Finland till Lappland, under det huvudarten i Sverige ej är känd från nord- ligare förekomst än Stockholm. I videområdet utefter fjällets bäckdalar samt i övre delen av björkregionen voro buskarna angripna av en del curculionider samt phytophager, nämligen Doryfomus salicinus GYLL., vidare Phytodecta affinis SCHÖNH., en varietet med helt svart prothorax, Phytodecta pallida L. samt Phyllodecta vitelline L. Under stenar på en gräsbeväxt fjälläng i närheten av Björk- liden förekom Oforrhynchus nodosus FABR. rätt talrikt. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 105 Nämnas slutligen Anthophagus alpinus FABR., Cryptophagus scanicus L., Corymbites æneus L. samt Apion marchicum HERBST, är förteckningen på av mig inom området anmärkta coleoptera fullständig. Anton Fansson. Nytt från Riksgränsen.! — Åren 1910, 1912 var jag i Abisko och njöt obeskrivligt av den härliga fjäilfloran. Det var något för en sörlänning att se alla dessa växter i ievande livet, då man förut sett endast torkade stackare i herbarier. Flera arter Saxifraga, lappljungen, Dryas, Diapensia, Wahlbergella, Andromeda m. fl. och i Pälnoviken Chrysosplenium tetrandrum. Gott om Zychnis och Trollius högt uppe pa fjällsluttningarna. Men som det här i Abisko var förbjudet att samla insekter och jag hade mina håvar med, packade jag mig av till Riksgränsen, där jag trivdes utmärkt och fick en hel del smådjur i sikten. De flesta togos nära stationen i en sänka nedanför en berghäll bland mossan och gräset och under ett par småbuskar av Salix glauca. I ett par liter smolk funnos omkring 400 stycken. Att det var så gott om individer, berodde nog därpå, att ovanpå hällen låg en väldig skräphög, som innehöll alla möjliga godsaker, såsom skinnbitar, trasor och köksavfall. Vid regn silade de ädla saf- terna ned för hällen i sänkan och mossan och så blev det en ljuvlig ort isynnerhet för halvvingar. De flesta voro Åtheta gra mintcola, atramentaria och punctulata, Olophrum boreale, Anthophagus alpinus, Geodromicus globulicollis var mycket allmän, Grypeta coerulea likaså, Arpedium brachypterum, Liogluta granigera, Boreaphilus m. fl. En del atheter, som jag ej kunde bestämma, sändes till prof. SAHLBERG i Helsingfors, men han har ännu ej haft tid med dem. Vid Katteraksjôns strand fann jag en Sfemus, vars plats är lätt att bestämma, men arten finnes ej beskriven varken hos SAHLBERG, GANGLBAUER eller SEIDLITz. Liknar mest Aumilis, men har enkel fjärde tarsled, djupt fårad panna och svarta ben. Rygg- segmentens köl är tydlig på alla segmenten, varför namnet carinatus torde vara lämpligt. Stenus carinatus n. sp. — Schwarz, etwas glänzend, kurz weisslich behaart, oben nur an den Seiten des Abdomens, erstes Glied der Kiefertaster gelb, die Beine ganz schwarz. Der Kopf etwas breiter als der Halsschild aber etwas schmäler als die Flügeldecken, ziemlich stark und dicht punktirt, zwischen den Augen mit zwei tiefen Stirnfurchen, zwischen denselben dach- förmig gewölbt. Die Fühler kurz, ihr drittes Glied wesentlich länger als das vierte. Halsschild schmäler als die Flügeldecken so lang oder ein weing länger als breit. Die Seiten etwas vor der Mitte beinahe eckig vorspringend, von da nach hinten ein- geschwungen verengt, in der Mitte hinten kurz und tief gefurcht. 1 Ur brev till redaktören. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Die Flügerdecken an der Naht mindestens so lang als der Hals- schild, nach hinten deutlich erweitert, grob runzelig punktirt, beim Schildchen und hinter den Schultern etwas eingedrückt. Abdomen gleichbreit, kräftig gerandet, nicht schmäler als die Flügeldecken, fein punktirt vorn etwas kräftiger, alle Segmente mit einem deutlichen Mittelkiel. Die Tarsen kurz, das vierte Glied einfach. Länge 3 m. m. L. Haglund. Argynnis Frigga Thbg var, improba Btlr funnen i Sve- rige. — Fjärilfaunan i trakten av Abisko i Torne lappmark har behandlats bland annat i en uppsats av TORSTEN LAGERBERG: »Anteckningar till Sveriges macrolepidopterfauna» i Entomologisk Tidskrift 1911 samt i A. T:s referat av SHELDONS »Lepidoptera of the Swedish provinces of Jemtland and Lapland> i samma tidskrift 1912 pag. 126. Till de av nämnda författare för om- rådet i fråga anmärkta arterna har jag att lägga Argynnis Frigga THBG. var. zmproba BTLR, vilken varietet också utgör en ny- komling till Sveriges fauna. Det enda exemplar som erhölls av denna högnordiska form, iakttog jag i juli månad 1908 på en ödslig fjällplatå ovan trädgränsen på fjället Nuolja, där vegeta- tionen mellan stenarna utgöres av polarviden, dvärgbjörk, Rho- dodendron, Arctostaphylos alpina, Diapensia o. s. v. Exemplaret i fråga var det enda fjärilindivid som sågs häruppe, där det vid tillfället var rätt kyligt och blåste friskt. Uppskrämd ur den låga buskvegetationen gav sig fjäriln i väg med en hastig, flackande flykt och hållande sig tätt till marken. Den infångades och be- finner sig nu i Riksmuseums samlingar. Det enda exemplar av denna varietet, som förut synes ha anträffats i Skandinavien, omnämnes i Entomologisk tidskrift 1885 1 W. M. SCHÔYENS uppsats » Bemærkninger om enkelte variationer af vore Rhopalocera».. Det exemplar, varom där är fråga, av- viker i vissa hänseenden fran den av BUTLER beskrivna variete- ten. Det infångades av R. COLLETT på Store Tamsö i Porsanger- fjorden 6 juli 1878. SCHÖYENS uttryck »denne veirhaarde ö» antyder ju överensstämmelse med fyndplatsen vid Torne träsk, varför det är sannolikt att varieteten är en på grund av klima- tiska förhållanden förkrympt och illa utbildad form av Frigga, en arktisk form alltså av den till den boreala regionens myrmarker hörande huvudarten. Då jag år 1908 vistades i det numera som naturpark skyd- dade Abisko-området, gjordes där insamlingar av en yrkeslepi- dopterolog från Berlin. Han tog rubb och stubb, allt vad han kunde komma över av fjärilar. Jag var nog försiktig att för honom ej omtala fyndet av zmproba; hade något ytterligare ex- emplar stått att uppbringa, hade han varit mannen att göra det. Man får hoppas, att naturskyddsbestämmelserna i möjligast stränga SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 107 mån tillämpas där uppe, så att insektlivet nu ohämmat av män- niskor får utveckla sig. Varieteten zmproba beskrevs av BUTLER i »The Entomologist's Monthly Magazin» XIII, pag. 206 samt återfinnes i A, ZEITZ' »Die Gross-schmetterlinge des Palearktischen Faunengebietes» 1 Bd: »Die Palæarktischen Tagfalter» pag. 232, där det heter: »improba BTLR, eines der am weitesten nach Norden gehenden Lepidopteren, von Nowaja Semlja, ist kleiner und obenher dunk- ler; auf der Hinterflügelunterseite ist die Mittelbinde etwas leb- hafter gelb und der Rhombus vor der Costamitte lebhafter blau- weiss.» Anton Fansson. Iakttagelser angående Cerura vinula. — Bland var faunas fjärilar finnas väl få som tilldragit sig entomologernas intresse så som Cerura vinula. Detta bland annat på grund av larvens egen- domliga utseende. Den är ju det klassiska exemplet på »trots- ställning», varvid främst tänkes på den upplyftade främre delen av kroppen, det indragna huvudet, de båda stora »ögonlika> fläckarna och de pisksnärtlika, rörliga trådarna från spröten på sista segmentet. Den tycks emellertid: även ha ett verkligt, aktivt sätt att försvara sig. Detta synes emellertid mera sällan komma till användning, och jag har blott vid ett tillfälle iakttagit . det, ehuru jag under många år varje sommar studerat Cerura- larven. Det var på Orust vid Assmunderöd den 1/8 1908, da jag upptäckte två sådana fullväxta larver sittande på asp. På ungefär 50 cm. avstånd utsprutade båda larverna från en punkt på huvudets nedre del en fin stråle av en skarp vätska. Den ena strålen träffade mitt öga och orsakade en stunds sveda. Vät- skans lukt påminner om myrsyra. Larverna fångades och för- puppade sig inom ett par dagar, varpå 2 hanar kläcktes följande vår. Det här omtalade sättet för försvar torde ej vara så all- mänt bland fjärilar. REUTER omnämner i »Insekternas lefnads- vanor och instinkter» endast ett liknande fall (sid. 145), även detta hos en spinnare. Vätskan angives här vara blod. Trots Cerura-larvens mångsidigt utbildade skydd går den ej fri från angrepp. På vissa lokaler i Bohuslän, t. ex. på Stora och Lilla Hasselön vid Orust, voro flera somrar i rad flertalet på- träffade larver angripna av parasiter. Dessa syntes som små svart- bruna, spetsigt äggformade bildningar utanpå huden och kvarsutto vid hudombytena. Larverna växte normalt och förfärdigade med vanlig konstnärlighet sina kokonger. I stället för fjärilar fram- kommo så följande vår talrika, sinsemellan mycket olikstora, exemplar av parasitstekeln Paniscus cephalotes. Stekelkokongerna lågo i en bunt inuti Cerura-kokongen. Steklarna tyckas ej som fjäriien till sitt förfogande ha någon frätande vätska att öppna den hårda kokongen med, utan begagna härvid sina kraftiga käkar. Einar Klefbeck. 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Intressanta fjärilsfynd. — Av elever vid Kgl. Lantbruks- akademiens trädgärdsskola ha några rätt intressanta fjärilsfynd blivit gjorda och förtjäna därför omnämnas. Det märkligaste fyndet torde väl vara Vanessa L-album EsP., som 1913 anträffades i ett exemplar av d. v. trädgårdsele- ven O. Svensson à Experimentalfältet. Enl. Bercr’s »Schmetter- lingbuch>, 9 uppl., är detta en osteuropeisk art, som »över Un- gern nått fram till Schlesien, Mähren och Österrike». Utom denna art hava å Experimentalfältet följande anträf- fats: Vanessa antiopa L. ab. Zinteri EircH, Colas paleno L., Protoparce convolvuli L. samt Pterostoma palpina L. ab. lapponica TeicH. Den sistnämnda är hittills blott "funnen i ryska lapp- marken. Exemplaret överensstämde såväl med beskrivningen, som med ett exemplar i Centralanstaltens Ent. Avdeln:s samlingar. A. Tullgren. Cylas formicarius’ F. utbredning. — Från en på Cuba bosatt svensk farmare erhöll undertecknad i fjor en sändning insekter frän den västindiska ön. Bland dessa befann sig ett par exemplar av en art av det intressanta curculionidsläktet Cylas. Arten har befunnits vara C. formicarius F., som i LECONTES klas- siska arbete The Rhynchophora of America north of Mexico (Philadelphia 1876) upptages frän Cochin China, India, Mada- gaskar samt Cuba och Louisiana. Oaktat denna arts förekomst i Amerika redan av gammalt är känd, ha av förbiseende varken GEMMINGER & HAROLD 1 sin Catalogus Coleopterorum eller E. SCHENKLING 1 sin under utgivning varande stora katalog omnämnt dess förekomst i Nya världen. GEMMINGER & HAROLD, som känna till 8 Cy/as-arter, angiva India orientalis som C. formica- rius’ hemland, och H. WAGNER, som behandlat Apzonidæ i SCHENK- LING'ska katalogen samt uppräknar 19 kända Cy/as-arter, upp- giver, att C. formicarius förekommer i Indien och pa Ceylon. Som samtliga övriga Cy/as-arter tillhöra Gamla världens fauna, är det sannolikt, att arten härifrån invandrat till Nya världen. Märk- ligt är emellertid, att dess värdväxt där enligt LECONTE är söt- potatisen (Ipomea batatas L.), vilken har sitt hemland i Central- Amerika. Anton Fansson. Anteckningar om nägra fynd av parasitsteklar under 1912 och 1913 (Syd-Halland och sö. Östergötland). — Ett för Sverige nytt fynd torde vara Mematopodius formosus (GRAV.) I (determ. d:r A. Roman), Hall., Karup (nordsidan av Hallandsås) 27.6. 1913, pa samma ställe som denna arts /vra föregående år av mig anträffades; denna senare förut funnen några gånger i Sverige. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 109 Under oktober 1907 anträffades i barrskog i närheten av Linköping under mossa på stenar en Zchneumon ®, som jag då antog vara /chm. ignobilis (WESM.), men vid närmare granskning (av A. ROMAN) befanns vara /chn. amphibolus (KRIECHB.), skiljande sig från ignobilis genom antennernas byggnad; arten lärer förut vara funnen i närheten av Wien under tallbark och beskriven i Ann. Hofmuseums Wien på 1880-talet. Huruvida en till samma avdelning hos THomson av sl. /chneumon tydligen hörande hanne, funnen 1913 på granar å sydsluttningen av Hallandsås (Hjärnarps s:n, Skåne) tillhör nämnda art är möjligt men måste tills vidare lämnas oavgjort. Hadrodactylus nigricoxa (THOMS.) 2, Hall., Karup, 7. 7. 1913; enligt ‘THoms. funnen i Tyskland. Av några för Sverige sällsyntare må nämnas: Amblyteles nonagrie (FLOLMGR.) d, Hall., Karup, 25. 7. 1912. Perilissus (Spanotecnus) coxalis (THOMS.) d, Hall., Karup, 7. 7. 1913, pa blr av Aegopodium, honan funnen år 1902 i samma trakt; enligt THOMS. funnen 1 Arrie i Sk. Stenareus dentifer (THOMS.) d Og., S:t Lars, på gran 14. 6, pa lönn 8. 6. 1913; enligt THoms. 1 Degeberga, Sk. Glypta fractigena (THOMS.) d, Hall, Karup, 3. 7. 1913 pa umbellater; funnen i Sk. (THOMS.). Även ett fynd bland växtsteklar: Cladius difformis (PANZ.) d, enligt THOMS. sparsamt förekommande norr om Skåne, må an- föras; anträffades i Ög. s. om Linköping på hassel 17. 5. 1913; utmärkt genom hannens égendomliga antenner, lederna 3—5 med långa, håriga utskott. FH. Nordenstrom. Sovställningen hos Heriades maxillosa L. — I sitt förra äret utkomna arbete »Insekternas levnadsvanor och instinkter» anför O. M. REUTER om insekternas sovställning följande (sid. 7). »Den ställning, insekten under sömnen intager, är vanligen densamma som den, vilken utmärker honom, då han annars sitter orörlig. Anmärkningsvärda undantag härifrån utgöra vissa steklar. Sålunda berättar BRAUNS, att en sydafrikansk C/hrysidid, Stilbum cyanurum, sofver hållande sig fast vid kvistar af träd eller örter endast medelst mandiblerna, medan benen hållas tätt och orörligt tryckta till den i luften utsträckta kroppen och att äfven sydafrikanska Ammophrla-arter bete sig på liknande sätt, ofta i större antal med käkarne fasthållande sig i en och samma kvist.» Man torde av den omständigheten, att REUTER, som besatt en enorm litteraturkännedom, i detta fall blott anför BRAUNS' observationer, vara berättigad att draga den slutsatsen, att åtmin- stone för Skandinavien och Finland inga uppgifter om dylik sov- ställning hos steklar finnes. IIo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Under sådana förhållanden torde följande observation erbjuda ett visst intresse. Förra året observerades i slutet av maj vid Husby brygga på Ekerö vid 8-tiden på kvällen ett par exemplar av en liten stekel på en omkring manshög tall, i en mycket egendomlig ställning. De hade med mandiblerna bitit sig fast helt nära spetsen af ett barr och kroppen, med benen tätt tryckta intill densamma, sträckte sig rätt ut i luften i barrets riktning, så att den endast uppbars av mandiblerna och den lilla del av barret, som befann sig under huvudet. I denna ställning sutto de fullkomligt orörliga och reagerade ej vid beröring. Sedermera gjordes samma observation på Runmarö d. 20 juni. Stekeln visade sig vara Heriades maxillosa L. I. Trägårdh. Cottlands Carabus-arter. Professor BOHEMAN påpekar i Bidrag till Gottlands insektfauna (Vetenskapsakademiens hand- lingar 1849) ett förhållande, som han anser vara förtjänt att om- nämnas, nämligen att han under sina undersökningar på Gottland icke kunnat upptäcka någon enda art av de egentliga Carabi. I sin redogörelse för resultatet av hans nya resa till ön år 1867 (Öfversikt af Vetenskapsakademiens Förhandlingar 1867) återtager han emellertid förmodan att ingen av de egentliga Carabi skulle förekomma på Gottland. Han uppger där, att han sist nämnda sommar lyckats finna ı exemplar av Carabus violaceus (Sub lapi- dibus ad Vesterby d. 17 julii specimen unicum) och tillägger: »men då icke någon mer art eller individ af detta släkte hit- tills påträffats, synas hithörande species åtminstone böra räknas till sällsyntheterna på ön.» CLAES GRILL känner i sin katalog heller icke till mer än 1 Carabus-art fran Gottland, nämligen just C. violaceus L. Såsom nog coleopterologer, vilka använda sig av nämnda katalog, fun- nit, omfattar ett hos GRILL angivet utbredningsområde t. ex. Sk.—Lpl. i början av katalogen — Series Carnivora och Palpi- cornia åtminstone — ofta även Gottland utan att förekomsten på ön särskilt nämnes, under det att därefter en annan princip beträffande Gottland synes ha följts, i det att alla för utgivaren kända arter särskilt omnämnas oberoende av deras vidare eller trängre utbredning på fastlandet. Da nu emellertid C. vrolacens av GRILL i katalogen uppgives förekomma Sk.—Lpl. och upp- giften Gtl. förekommer först i tillägget, får man antaga denna vara den enda Carabus-art han känner från ön. Med anledning härav vill undertecknad meddela, att jag en sommar på 1890-talet i den torrlagda Åkelösa myr ej långt från Etelhem fann ett exemplar av Carabus granulatus L., vilket kröp SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. III på en väg, som dragits genom myren. Det är allt vad jag av Carabi lyckats finna under ett par somrars exkursioner på ön, Om GRrILL's uppgift grundar sig på prof. BoHEMAN's fynd vid Vesterby, skulle sålunda summa 2 individ av 2 arter Carabi ut- göra allt som i litteraturen uppgives vara funnet av släktet på ön. Gottland har ju ofta besökts av coleopterologer och torde vara relativt väl undersökt, varför rikligt material till känne- domen om de paranta Carabus-arternas förekomst borde stå till buds. Men tyvärr ha nog samlarne i detta som andra fall till- varatagit eller antecknat om endast de arter, vilka varit av nytt intresse för dem, varför möjligen gjorda fynd av Carabus- individ ej tillmätts värde att ihågkommas. Att Gottland är över- raskande fattigt på Carabus-arter och -individ, synes dock vara utom fråga, en fattigdom som är märklig i utbredningshistoriskt och ekologiskt hänseende. I fråga om det senare bör endast erinras om, att Gottland långt ifrån saknar lokaler, vilka erbjuda för Carabus-arternas trivsel gynnsamma villkor, mossiga bärrskogar för de arter, som på fastlandet bruka anträffas 1 dylika, lågt lig- gande fuktiga ängsmarker för resp. arter, lundar o. s. v. På Öland är släktet rikare företrätt. G. MÖLLER upptager i » Skandinaviens skalbaggar», tillägget, för Öland åtminstone C. «/a- thratus L. och C. nemoralis MULL., och själv erinrar jag mig, att i mera öppna och steniga buskmarker C. glabratus PAYK. ej var ‘sillsynt. Dylika lokaler har även Gottland överflöd av. Har denna ö måhända förr hyst Carabus-arter, vilka nu utdött där, och äro de nämnda få funna exemplaren bland de sista ättlin- garna av en fordom livskraftigare stam på ôn? För belysning av frågan uppmanas de coleopterologer, vilka tilläventyrs kunna lämna bidrag till kännedomen om Carabus-arternas förekomst på Gottland, att till Entomologisk tidskrift göra meddelanden om på ön eventuellt gjorda fynd. I detta sammanhang kan näm- nas, att Âland enligt GRILL hyser ätminstone 6 Carabus-arter, bland dem en så sydlig som C. convexus F. I allmänhet torde utbredningen av Carabus-arterna 1 vårt land vara långt ifrån klarlagd, särskilt beträffande de mera lokalt förekommande. En del gamla utrednings- och frekvensuppgifter tyda på att flera arter tendera att bli allt sällsyntare. Får man lita på LiNNÉs uppgift om förekomsten i Sverige af C. intricatus L., €. auronitens F. och C. auratus L., iro icke mindre iin 3 arter kända, vilka efter hans tid utdött i värt land. Anton Jansson. Bidessus delicatulus ScHaum. — Som ett ytterligare bevis pà, att ännu mycket äterstär att undersöka i coleopterologiskt hänseende i Sverige, vill undertecknad meddela, att, dä jag den 23 april var ute på en exkursion vid den s. k. Raus mosse nära Helsingborg för att huvudsakligen undersöka i vatten levande 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1014. coleoptera, tvenne exemplar av en für Sverige ny Avydroporid, nämligen Ardessus delicatulus SCHAUM, anträffades. Enligt SEIDLITZ’ Fauna Baltica är arten endast funnen i Sydtyskland till Schlesien. B. Varenius. En för Sverige ny skalbagge. Ur nedfallna grankottar, som förvarats under vintern, kläcktes d. 4 april tvà exemplar av Ernobius parvicollis Murs. Arten karaktäriseras genom att hals- sköldens bakre hörn äro så avskurna, att halsskölden endast med en tredjedel av kanten "berör täckvingarnes bas samt att hörnen äro avskurna rakt, ej inbuktade som hos angusticollis RATzB. Täckvingarne sakna längsribbor och äro något glänsande, var- jämte 3: ‚die antennleden är kortare än den 4: de. Längd 2—3 mm. Arten säges vara tämligen sällsynt i Tyskland (Kunnr. Ilus- trierte Bestimmungstabellen der Käfer Deutschlands, sid. 681) och uppgives i GRILLS katalog vara funnen i Danmark och Finland. 8: Trägårdh . Intressanta un — Av undertecknad ha an- träffats följande för landet nya skalbaggar: Calodera rufes- cens Kr., Öland, Färjestaden samt Smäl., Kalmar (Bergaskogen); Demosema recordita Kr., Smal., Kalmar (Bergaskogen); Zarame- otica complana MAN., Smäl., Mönsterås, Linderum. Für Småland nya äro: Aygrepera cunctans Er., Kalmar (Bergaskogen); Dochmonota clancula ER., samma lokal; Meorica exilis Er., Mönsterås, Linderum samt Azheta vilis ER., Kalmar (Bergaskogen). L. Haglund. Nytt monteringsmedel för insektlådor. — Sedan förra våren har Linoleum-Aktiebolaget Forshaga, Göteborg, fört ut i marknaden ett preparat, tekniskt benämnt »isoleringsmaterial av kork>, men i dagligt tal kallat »konstkork». — Fabrikationen är hemlig. Fabrikatet utgöres av plattor, till utseendet liknande kork och tillverkas från 5 till 60 mm. tjocklek och pressas till olika fasthet allt efter konsumentens önskan. — Lösare pressning är naturligtvis för entomologen lämpligast. Fördelarna med detta preparat såsom bottentäckning i lådor för en’ insektsamling äro så påfallande, att jag, som nu prövat det i 8 månader, vill fästa samlares uppmärksamhet på detsamma. — Det är dammfritt och homogent, innehåller ej smågrenar och dylikt såsom i torv, och är följaktligen överallt lika genomträng- ligt för insektnålen, som sitter ytterligt säker 1 plattan. Det är sterilt, hyser sålunda ej lägre utvecklingsformer för snyltgäster, som torven kan göra och tager ej till sig fukt. Det fås i alla önskade dimensioner upp till 1 X o,; m. och SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER, 113 behöver sålunda, såsom vid torvplattors användning, ingen skarv i en bottenbetäckning, som här utgöres av en enda, hela botten täckande platta. Konstkorken är mjuk och en insektnäl av vil- ken grovlek som önskas intränger lätt i plattan. Materialet är billigt, ity att priset på t. ex. 1 m? platta av 0,5 cm. tjocklek är 1:55, under det att torfplattor för samma yta betinga kr. 2: 20 efter det pris, som jag tror att flera än jag fått vidkännas. Lättheten att inlägga en platta av bestämd dimension — jag får den mig tillsänd i precis önskad storlek — är ju ytterligt bekväm mot att lägga skiva till skiva av torven för att få lådans botten täckt. Snyggt, billigt och praktiskt ställer det sig vid dessa skivors användande. I mitt stora skåp för coleoptera belöper sig kostnaden med torvplattor till 8 kr. Om konstkork då funnits, så hade endast kr. 5:60 åtgått. Vill man på ett demonstrations- eller preparatbord på labo- ratoriet infälla en större platta i skivan, så har den arbetande därav påtagliga fördelar, då bordsbetäckningen tjänstgör som ett slags reservlåda, där undersökaren nedsticker undersöknings- materialet kring sig. , Skivor med skarpskurna kanter i bestämd dimension vid fråga om montering av lådor och med avrundade kanter vid fri- gande plattor fylla bäst ändamålet. Blivande beställare torde lämpligast vända sig till under- tecknad. Seffle i mars 1914. a A. Lindegren. Skogsentomologiens närmaste framtidsutsikter. Sist- lidna sommar restes taket på den Entomologiska avdelningens nybyggnad vid Experimentalfältet och följande vinter jämnades den gamla institutionsbyggnaden, hemvisten för den förutvarande »Statens entomologiska anstalt», med marken. Man kan säga, att härmed avslutades det andra skedet i den praktiska entomologiens utveckling i värt land. Denna utveckling tog sin början är 1880, när Kungl. Lant- bruksakademien inrättade en befattning i entomologi, vars förste innehavare blev Emm Aucusr Hormcren. Honom och i ännu högre grad hans efterträdare, Sven Lamps, tillkommer hedern av att ha banat väg för den praktiska entomologien i Sverige, så att den stora allmänheten fick ögonen öppna för dess stora be- tydelse, och slutligen frågan om inrättande av en entomologisk anstalt blev mogen för sin lösning. Men vi få ej i detta sam- manhang glömma de män inom den Entomologiska föreningen, som stått stödjande och hjälpande vid Lampas sida, AURIVILLIUS, GRILL, Meves och LYTTKENS. Entomol. Tidskr. Årg. 35. H. 1—2 (1914). 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Vi kunna därför med stor tillfredsställelse se tillbaka pà den praktiska entomologiens utveckling i värt land under de sista tre decennierna och med tacksamhet hylla de män, som lett den- samma. Men denna tillfredsställelse förbytes till djupt missmod, när vi betänka, huru styvmoderligt ez gren av den praktiska en- tomologien, skogsentomologien, under denna tid blivit behandlad; ingen institution, ej ens en befattning finnes, som företräder denna viktiga gren,och vär kunskap om skogsinsekterna är högst ofuil- ständig och bristfällig. Den enda tjänsteman, som f. n. officiellt företräder skogs- entomologien i vårt land, läraren i skogszoologi vid skogsinsti- tutet, hade på HoLMGRENS tid att meddela undervisning i natur- historia och matematik. Efter HOoLMGRENS död blev L. A. NILSSON hans efterträdare (1890—1901) med undervisningsskyl- dighet i botanik, jaktzoologi, entomologi, jordmånslära och skjut- konst. Det är tydligt, att en så omfattande lärareverksamhet måste i hög grad inkräkta på det vetenskapliga forskningsarbetet och att detta näppeligen kan hinnas med annat än i ett av de olika ämnena, beroende på lärarens speciella läggning. Efter NILssons död 1901 blev förhållandet något bättre, i det att botaniken utbröts, men ännu i dag har läraren i skogs- zoologi att undervisa 1 geologi, jakt- och fiskevård, och det är ej förvånansvärt, att under dylika förhållanden ej något nämnvärt forskningsarbete 1 skogsentomologi kunnat medhinnas. Under sådana förhållanden måste man med stor glädje hälsa det förslag till ordnande av skogsentomologiens ställning, som » Styrelsen för skogsförsöksanstalten och den blivande skogshög- skolan» framlagt i underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t sistlidne vinter. Detta förslag går ut på, att undervisningen ı det nuvarande ämnet skogszoologi med jakt- och fiskevård uppdelas på så sätt, att vid skogsförsöksanstalten anställes en skogsentomolog, som undervisar i skogsentomologi vid skogshögskolans högre kurs, vårdar högskolans entomologiska samlingar, samt f. 6. vid skogs- försöksanstalten utför skogsentomologiska undersökningar, under det att åt en vid högskolan anställd extra lärare uppdrages skyl- digheten att meddela undervisning 1 vertebratzoologi samt uti de denna disciplin närstående ämnena jakt- och fiskevård. Styrelsens förslag belyser utförligt betydelsen av det forsk- ningsarbete, som skulle komma att åligga skogsentomologen. Glädjande nog har Kungl. Maj:t behjärtat styrelsens förslag genom att 1 proposition till innevarande års "riksdag upptaga detsamma. Vinner det riksdagens bifall, kommer befattningen att tillträdas den r jan. rors. sla UN. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. LUS OC Statsanslag till ett arbete i skogsentomologi. Kungl. Maj:t beviljade i januari d. 4. ett anslag av 500 kr. till assis- tenten D:r I. TRÄGARDH såsom bidrag till omkostnaderna för klichéer till ett arbete över skogens skadliga och nyttiga insekter, med skyldighet för författaren dels att till Centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet Entomologiska Avdelning efter begagnandet överlämna de klichéer, som anskaffas för an- slaget, dels ock att till domänstyrelsen kostnadsfritt överlämna 20 exemplar av arbetet. Av Kgl. Vetenskapsakademien den 11 mars 1914 utde- lade reseunderstöd för entomologiskt ändamål. Fil. Mag. H. B. Orsson för undersökning av Dalarnes Copeognather 150 kr.; Fil. Stud. ©. LunpBLaD för studier över Hydracorider i Härjeädalen 175 kr.; Lektor E. WAHLGREN för entomologiska studier på Öland 150 kr.; Fil. Kand. A. KEMNER för undersökning av Coleopterernas utveckling 150 kr. D:r E. Mjöbergs andra expedition till Australien. — Frän denna, som varade frän juni 1912 till februari 1914 och huvudsakligen gällde de stora regnskogarna ı norra Queensland, har D:r Mjöberg hemfört en skörd på omkring 41,000 lägre djur, förnämligast insekter. Det värdefulla materialet tillfaller riksmu- seets entomologiska avdelning. På Entomologisk forskningsresa till Amazonfloden be- giver sig i år D:r ABRAHAM Roman. Han understödes bl. a. av Lars Hiertas Minne och Letterstedtska fonden. Foreningsmeddelanden. Entomologiska Föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 14 dec. 1913. Vid föreningens arssammankomst ovannämnda dag över- lämnade a föreningens vägnar Överste CLars Grit till ordföranden Prof. CHR. AURIVILLIUS ett i särskilt minnesband bundet exem- plar av tidskriften för år 1913, hvilken som ett uttryck för för- eningens vördnad och tacksamhet och till erinran om hans 60- årsdag den 15 januari 1913 tillägnats honom. Vid därefter förrättade val omvaldes för en tid av två ar till sekreterare hr TULLGREN, till ordinarie ledamöter 1 styrelsen hrr Gritt, LYTTKENS och ‘TRAGARDH; efter föreningens avlidne ledamot hr ‘TRYBOM valdes till ordinarie ledamot för ett år hr PEYRON. Till suppleanter i styrelsen för nästkommande två-års- period valdes hrr RoESLER och HOLMGREN; till revisorer utsagos hrr CEDERQUIST Och ARONZON med hr EKBLOM som suppleant; till klubbmästare valdes hr RINGSELLE. Meddelades att till ledamöter i föreningen invalts fil. stud. SIG. HERMANSSON i Lund samt boktryckaren E. C. ROSENBERG i Köpenhamn. Aftonens föredrag hölls av byrachefen J. MEvEs och behandlade »sjukdomars spridande bland nunnelarver». Föredraget har publicerats i Skogsvärdsföreningens Tidskrift, folkupplagan, h. 3, 1913. Några intressanta skalbaggarter insända av hrr E. LANDIN I Göteborg och A. JANSSON i Örebro demonstrerades av sekre- teraren. Det efter sammankomsten följande samkvämet var talrikt besökt. Vid detsamma demonstrerades en serie »gubbar» av föreningsledamöter, tecknade av artisterna A. EKBLOM, D. LjunG- DAHL samt skulptören O. STRANDMAN, varjämte föredrogs en för tillfället hopkommen, skämtsam publikation, benämnd »Geting- gadden», till vilken åtskilliga ledamöter lämnat bidrag i fri och bunden form. Sammankomsten den 28 februari 1914. Meddelades att föreningen genom döden förlorat följande ledamöter: Gruvdisponenten H. V. TiBERG, Langbanshyttan, FORENINGSMEDDELANDEN. bl Läroverksadjunkten G. O. von Hackwırz, Vänersborg, samt konservator W. J. Storm ‘Trondhjem. Till ledamöter i föreningen hade av styrelsen invalts tele- grafassistenten J. A. ARNBERG, Växjö, läroverksadjunkten A. PETTERSSON, Växjö, samt blomsterhandlaren R. BILLSTRÖM, Stock- holm. Aftonens föredrag »Om humlor» hölls av doktor ABR. ROMAN. Föredraget utgjorde en sammanställning av forskningsresultaten rörande humlornas biologi och systematik samt belystes af teck- ningar och preparat. Meddelanden från Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. 5. Sammankomsten den 22 Februari 1913. Entomologiska Sällskapet högtidlighöll denna dag tioarsdagen av sin stiftelse. Ordföranden docent SIMON BENGTSSON Öppnade mötet med en välkomsthälsning till de talrikt samlade medlemmarna samt de så- som Sällskapets gäster för aftonen inbjudna proff. H. WALLEN- GREN och ©. CARLGREN i Lund och, som representanter för dansk entomologi, museumsinspektor Dr. W. LUNDBECK samt Doktorerna A. G. Bovine och C. WESENBERG-LUND. Ordföranden erinrade därefter om dagens betydelse for Säll- skapet och lämnade en kort historik över Sällskapets verksam- het och utveckling under dess första 10-årsperiod, av i huvudsak följande innehåll: I januari för tio år sedan utfärdades en av bataljonsläkare I. "AMMITZBÖLL, Ystad, kyrkoherde Joser ANDERSSON, Färlöf, do- cent S. BENGTSSON, Lund, adjunkt G. LÖFGREN, Hälsingborg, post- expeditör B. Varenius, Hälsingborg och överjägmästare J. H. WERMELIN, Malmö, undertecknad inbjudning (se Entom. Tidskr. Arg. 28, 1907, sid. 92 ff.) till bildandet av en sydsvensk entomo- logisk förening. Med anledning av densamma hade jämte nämnda herrar ett tiotal för saken intresserade stämt möte den 30 janu- ari samma år à Akad. Föreningen i Lund, vid vilket alla de närvarande livligt anslöto sig till det i inbjudningen framställda förslaget och med acklamation konstituerade sig som en entomo- logisk förening under namn av »Entomologiska Sällskapet i Lund». Ett tjugutal personer antecknades vid tillfället såsom medlemmar i sällskapet. Vid det första därpå följande mötet, 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. som ägde rum den 14 april nämnda år, antogos Sällskapets stad- gar, som sedan utan några förändringar ägt bestånd. I stadgar- nes r:sta paragraf säges Sällskapets uppgift helt blygsamt vara att utgöra en sammanslutning av entomologiens idkare och vän- ner i södra Sverige och speciellt inom Skåne, 1 syfte att främja det entomologiska studiet. Och i $ 2 heter det vidare: »sitt ändamål vill Sällskapet söka vinna dels genom ordin. samman- komster, dels genom anordnande af exkursioner, dels ock genom tillhandahällande åt medlemmarne af entomologisk litteratur, i den man Sällskapets tillgångar medgifva inköp af sådan». Sällskapets verksamhet under dessa 10 år till fullföljande av denna sin uppgift har, våga vi tro, givit ett gott och frukt- bringande utsäde. Protokollen utvisa, att under dessa år, med deras i regel fyra ordinarie sammankomster varje år, hava hål- lits inalles 42 orginalföredrag eller -meddelanden, berörande alla större insektgrupper och avhandlande ämnen, som falla såväl inom den yttre och inre morfologiens som systematikens, biolo- giens, insektgeografiens, fysiologiens och den praktiska entomo- logiens gebit. Många av föredragen ha givit anledning till livliga diskussioner. Utom dessa föredrag av mera självständig art, för hvilka mer eller mindre omfattande egna undersökningar legat till grund, hava förekommit 17 referat av intressantare nyut- komna arbeten och 36 förevisningar av talrika ur ena eller andra synpunkten intressanta insektformer, av vilka ej få varit för den svenska faunan eller vetenskapen nya, av biologiska objekt o. s. v., och ha desamma ej sällan åtföljts av ingående demonstrationer och andraganden. En annan, ej mindre viktig sida av sällskapets verksamhet har varit att genom anordnandet av exkursioner söka praktiskt handleda särskilt yngre ämnessvenner uti olika metoder för in- sekters och deras utvecklingsstadiers uppsökande och insamling, desammas preparering o. dyl. och har, därest ej väderleksför- hällanden o. a. lagt bestämda hinder i vägen, sådana i regel företagits under senare hälften av maj månad. Exkursionerna hava ' hittills ej sträckt sig utanför Skåne och ägt rum under rätt tal- rikt deltagande. Anslutningen till Sällskapet under dessa gångna år får anses som tillfredsställande. Antalet medlemmar har hållit sig tämligen konstant vid c. 30, maximum har varit 35 och minsta antalet (1 år) 23 medlemmar under året. Inalles har Sällskapets ma- trikel att under dessa tio år förteckna ett 7o-tal olika personer såsom havande tillhört detsamma. Omsättningen av medlemmar har varit tämligen betydlig. Sålunda finnes av de 29, som ut- gjorde uppsättningen under Sällskapets första år, endast 7, d. v.s. 25 9/0 ännu kvarstående, medan, av de öfriga, sju hava lämnat detta jordiska, varibland tre av stiftarne. Antalet vid mötena närvarande medlemmar har utgjort i medeltal 12—15 stycken. FORENINGSMEDDELANDEN. 110 Av Sällskapets relativt låga medlemssiffra och då dess enda inkomstkälla har hittills utgjorts av de inflytande årsavgifterna, avhänger, att Sällskapets kassatillgångar ännu äro särdeles blyg- samma, varför dess bibliotek tills dato har vunnit endast ett ringa omfång. Flera värdefulla gåvor från föreningsmedlemmar o. a. har Sällskapet emellertid därutöver att med glädje och tacksam- het minnas. I förhoppning om att föreningen under år som komma må växa sig stark och livskraftig samt av gynnare och vänner om- huldas och därför — om också endast i en avlägset hägrande framtid — dess önskemål av ett självständigt publicistiskt organ , en egen tidskrift må kunna förverkligas, torde vi ha att se den enda hävstången till en rikare samt mera fruktbringande och be- tydelsefull verksamhet för vårt Entomologiska Sällskap. Föredraget för aftonen hölls af prof. H. WALLENGREN, som framlade några av huvudresultaten av sina undersökningar över andningens fysiologi hos Aeschna-larverna (sedan tryckta i Lunds Wnive Arskritt. NES SA de Bd ENTAMÉ Aro Och BA. Nr. 4 och Nr. 8, 1913—19r4). Kand. A. NEANDER redogjorde i samband härmed för resul- tatet av en detaljstudie över stigmabygnaden hos Libellulid-lar- ver (sedan tryckt i Arkiv f. Zool. Bd. 8, Nr. 14. 1913). ; Med anledning af föredragen yttrade sig i ett längre anfö- rande D:r WESENBERG-LUND, som från rent biologisk synpunkt belyste flera av de vunna resultaten, framhällande mänga intres- santa drag i dessa insekters speciella ökologi (senare publicerade i C. Wesenberg-Lund, Odonaten-Studien. Intern. Revue d. gesam. Hydrobiologie u. Hydrographie. Bd. VI. Häft. 2/3 Leipzig 1913). Efter mötet var festligt samkväm med supé anordnat à Akad. Föreningen. Här talade först ordföranden doc. BENGTSSON för Sällskapet, kastande en blick både tillbaka och framåt på dess verksamhet och betydelse för det entomologiska studiet och särskilt dröjande vid minnet av de av Sällskapets stiftare och gamla vänner, som skördats av döden, samt utbragte skålen för Entom. Sällskapets framtid. Densamme bragte sedan aftonens hedersgäster Sällskapets hyllning, vilken skål besvarades av D:r BoviNG och av prof. WALLENGREN. Ett flertal hälsningstelegram från skilda håll upplästes av aman. KEMNER, vilken utbragte en skål för Sällskapets frånvarande medlemmar. Vid bålarne fortsattes sedan skålarnes rad med tal av aman. KEMNER, inspektor LUNDBECK m. fl, interfolierade av entusiastiskt mottagna sångnummer av en studentkör ur Sällskapets egen krets, och festen fortgick ännu flera timmar under den mest animerade stämning. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Sammankomsten den 11 April 1913. Sedan berättelsen över verkställd revision av kassa- och bi- blioteksförvaltning under år 1912 föredragits och full ansvarsfri- het beviljats resp. funktionärer, företogs val av styrelse, varvid till ordförande för året valdes doc. S. BENGTSSON, till sekreterare, efter Kand. H. Rosen som avsagt sig, fil. magist. HENNING OLS- son samt till övriga ledamöter lektor EINAR WAHLGREN. teol. 0. fil. kand. HELGE Rosen och amanuens A. KEMNER. Till medlem av Sällskapet invaldes fil. stud. RAGN. GÄRDSTAM. Ordföranden meddelade, att styrelsen 1 Sällskapets namn till prof. CHR. AURIVILLIUS, Stockholm, avsänt ett hyllnings- och lyckönskningstelegram på dennes 60-ärsdag den 15 januari. På förslag av kand. KEMNER beslöt Sällskapet anslå ett be- lopp af 25 kr. till den av Entom. Föreningen i Stockholm plane- rade festskriften för prof. AURIVILLIUS. Kand. H. Rosen refererade C. WESENBERG-LUND, Biologische Studien über netzspinnende ‘Trichopteren-larven. Aman. KEMNER visade exemplar av parasitstekeln /schnocerus rusticus GRAV. i olika utvecklingsstadier, vilken av föredragaren anträffats som ektoparasit på larver av Ahagzium mordax F., samt redogjorde för vad förut är känt om samma stekels levnads- vanor. Densamma visade ock larver av Ce/oma floricola, päträf- fade av föredraganden ı stor mängd ı vanliga myrstackar, och skisserade densammas biologi. I den följande diskussionen ytt- rade sig ordföranden, kand. Rosen samt föredragaren. Lektor E. WAHLGREN demonstrerade dels trenne för veten- skapen nya diptera: Chlorops baltica n. sp., Chlorops zonulata n. sp. och Dicreus nitidus n. sp. (senare beskrifna ı Entom. Tid- skrift. Årg. 34, 1913, sid. 51 ff.) samt en likaledes förut okänd, egendomlig hemipter Dalticola Wahlgren JEns.-Haar., samtliga av föredragaren träffade på Öland, dels den lilla dipteren Siphonella viridissima från Ölands alvar, förut känd endast från Ungern. Sammankomsten den 3 Oktober 1913. Till medlemmar av Sällskapet invaldes amanuens HERVED WALLIN och fil. stud. Gust. HERMANSSON. Doc. S. BENGTSSON redogjorde för sina undersökningar över äggen hos Ephemeriderna; föredraget belystes av talrika teck- ningar och mikroskopiska preparat (detsamma senare tryckt i Entom. Tidskr. Årg. 34, Häft. 2—4, 1913). Amanuens KEMNER föredrog om de svenska formerna av fam. Cleridæ och skildrade, till stor del med stöd av egna iakttagelser, deras biologi och larvstadier. Konserverat material av bäde FÖRENINGSMEDDELANDEN, T2T imagines och larver visades, varibland den för Sverige nya Opilo domesticus STURM, som anträffats 1 Lund m. fl. ställen. Amanuens HARRY CHRISTOFFERSSON framlade fynden av dels den för var fauna nya Calamia phragmitidis HOBN., träffad av före- dragaren vid Ystad, dels de sällsynta Zugonia fuscantaria Haw., tagen vid Lund, samt Vonagria canne Ochs. och Zulepia cribrum Lin., funna båda vid Ystad. Amanuens KEMNER visade ett synnerligen vackert exemplar av dôdskallefjäriln (Acherontia Atropos L.), som i dagarne hade påträffats i en trädgård i Lund och överlämnades till universite- tets Entom. Museum. Sammankomsten den 29 November 1913. Kand. Osc. PALMGREN refererade C. WESENBERG-LUND, Biolo- gische Studien über Dytisciden, och visade i samband därmed 1 arbetet anförda släkttyper av både larver och imagines. Aman. KEMNER omnämnde i anslutning härtill flera fynd av Haliplus sp. och Cymatopterus fuscus 1 olika utvecklingsstadier på havsstränder. Amanuens A. NEANDER framlade fynden av Cybister Roeselit FUESSL., tagen av föredragaren i ı ex. vid Sjöbo i Skane sistl. september, och den för svenska faunan nya heteromeren Melan- drya barbata F., träffad av honom vid Degeberga 1 östra Skåne. Doc. S. BENGTSSON visade exemplar av den nyligen av D:r WESENBERG-LUND i Danmark upptäckta, under åratal, särskilt av danske forskare ivrigt eftersökta larven av släkt. Voterus, av Dy- tiscidernas grupp, som av upptäckaren såsom gåva överlämnats till Lunds Entom. Museum, samt redogjorde efter MEINERT och WESENBERG-LuND för huvuddragen av den intressanta larvens byggnad och levnadssätt. Fil. och teol. kand. H. Rosen visade en anmärkningsvärd varietet av Chrysopa perla L., träffad av föredragaren i Medelpad. Doc. S. BENGTSSON demonstrerade tvenne av den danske ento- mologen E. C. ROSENBERG nyligen såsom gåva till Lunds Entom. Museum överlämnade sällsynta skalbaggar — i både larv- och imagostadierna — vilka av denne anträffats i Danmark, näm- ligen dels den i Helix hortensis m. fl. arter parasiterande Drilus concolor AHR., dels Rhipiphorus paradoxus Lin. från getingbon. B. SF | nb i acne ithe a er f ro te pbs ef M i; Lt PACH. OS Hab aye, À ns iM 4 ie MERE Te ng doit Ce & HART LEE Bert“ REITER Birth | a 4% HETAT RTE TOTER, it wed Rerttons u), jet ih ae se tk hi 9 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. ARG PL. rooney bodes Cederquists Graf. A.-B., Sthim. Auctor delin. Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- givna av Ent. Föreningen i Stockholm, pr årg. Vid rekvisition hos Centralanstaltens Entomolog. Avdelning, Experimentalfältet, lämnas enskilda årgångar ä I kr. och å 50 öre, då minst tio tagas på en gång. LAMPA, SVEN, Förteckning över Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera . . GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk ‘Ordbok — —, Förteckning över Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. "Två delar, häftad. För ledamöter av Entomologiska Föreningen Exemplar tryckta på endast ena sidan, avsedda till etikettering, eller interfolierade, kr. 1: 20 dyrare. REUTER, O. M., Finlands och den Skandinaviska halvöns Hemiptera Heteroptera I. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Apierygo- genea av EINAR WAHLGREN 2. Rätvingar. Orthoptera av CHR. AURIVILLIUS Slindor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata av YNGVE SJÖSTEDT (2. uppl.) LE 8. Nätvingar. Neuroptera. 1. Planipennia av Erıc MJÖBERG N nee le al NE 11. Tvavingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Nemo- cera, Fam. 1—9 kr. —: 75. 2. Brachycera, Kane 23, kr) un. Bas. 24 ler Tin. Fam. a med register över Lrachycera, = —: 475. 2. Cyclorapha, 1. Aschiza, Fam. . kr. —:85; 2—4. kr. —:50. Av EINAR a en 13. Steklar. Zymenoßtera.. 1. Gaddsteklar. Aewlenta. Bam: 2. kr. rs: Bam: 2. kr. are Dame DR sn. . Bam. 7. KE = ‚Kor. Kam. 8... med zegzsier: Over Aculeata, Fam. ı—8.kr. —: 50. 2. Guldsteklar, Tubulifera, kr. —: 25. Av CHR. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Hymenoptera. 4. Växtsteklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricide och Tenthredinide (e. p.) Av ALB. TULLGREN . Svensk Spindelfauna: 1 och 2. Klokrypare, Chelonethi och Lacke- spindlar, Phalangidea av ALB. 'TULLGREN . RE T2 a Ac » 2; — > Se = » 6: — > 21 — ar Ss) Dun 50 Pine 19 D — 50 TEE CR DO Alfabetiskt Register till EntomologisK Tidskrift årg. 11—30 (1890-1909). Pris 3 Kr. (För ledamöter av Ent. Foren. 2 kr.) Rekvisitioner böra ställas till Professor Chr. Aurivillius, Kgl. vr skapsakademien, Stockholm, INNEHÂLL MEvss$, ]., Lepidopteralogiska’anteekningar ae sr ALM, GUNNAR, Bidrag till kännedomen om de nätspinnande 777- chopter-larvernas biologi (med plansch) _....................... LJUnGDAHL, Davin, Några fjärilsfynd jämte PUPpbeskrivningar RL RINGDAHL, O,, Fyadorte: LÖT: Dire EE a eee ee ES OS FREY, RICHARD, Nya svenska Zmpidider (Diptera)... AURIVILLIUS, CHR., Filip Trybom + (med porträtt) ..........-.......... KEMNER, A., Ein Fall von Prothetelie nebst Bemerkungen über pränymphoide Stadien in der Kaferentwicklung ............ AURIVILLIUS, CHR., Eine neue Bienen-Art aus Nord-Schweden -..... MJÖBERG, Eric, Preliminary description of a new representative of the family) J eryertocore@ SILN. LI ee ere Keferas- tt Sc RS a TREAN wl ER RE Smärre meddelanden och notiser: Abisko nationalpark i coleopte- reologiskt hänseende. — Nytt från Riksgränsen. — Argyn- nis Frigga THBG var. improba BTLR funneni Sverige. — lakttagelser angående Cerura vinula. — Intressanta fjärils- fynd. — Cylas formicarius F. utbredning. — Anteck- ningar om nägra fynd av parasitsteklar under 1912 och 1913. — Sovställningen hos Heriades maxillosa L. — Gottlands Carabus-arter. — Bidessus delicatulus SCHAUM. — En för Sverige ny skalbagge. — Intressanta skalbaggs fynd. — Nytt monteringsmedel för insektlädor. — Skogs- entomologiens närmaste frimtidsutsikter. — Statsanslag till ett arbete i skogsentomologi. — Av Kgl, Vetenskaps- akademien den 16 mars 1914 utdelade reseunderstöd för entomo'ogiskt ändamål, — Dir E. Mjöbergs andra expedi- tion till Australien. — Entomologisk torskningsresa till PAIR OR ET à oh rece CE Du ar erry RE EE AR Poreningsmiediiclanden Serge sn En en Lee ee EURE Ur Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Kammakaregatan 8, 2 tr. 6. g., Stockholm. tobe) Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att snarast möjligt därom underrätta redaktören. Utgivet den 29 juni 1914. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. Âre. 35 1914 Hätt. 3-4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1914 Entomologisk Tidskrift som utgifves av Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ för och en sammanhållande länk mellan vårt lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Redaktionen utgöres av en av styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående av föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Kgl. Vetenskaps-Akademien, Stockholm, prof. Sven Lampa, Stockholm, överste CI. Grill, Örnäs, Kungsängen, samt föreningens sekreterare, undertecknad, som är ansvarig utgivare och redaktör för tidskriften. Varje författare svarar själv för riktigheten av sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll, torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Professor, föreståndare för Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska avdelning. m — Äldre årgångar av tidskriften erhållas till ett pris av 5 kr. pr. årg.; 20% rabatt vid köp av minst 10 årg. Medlemmar av föreningen kunna erhålla ytterligare reducerat pris. Lösa häften säljas ej. Av en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris av 2a 3 Ore pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan ärsavgiften (6 kr.) bli- vit erlagd, tidskriften gratis tillsind. Om ej ärsavgiften redan erlagts, uttages densamma genom postforskott & tidskriftens forsta häfte. Ständig -ledamot erhåller vid erläggandet av avgiften (100 kr.) 10 äldre årgångar gratis. Annonspris ıo kr. pr hel, 5 kr. pr halv sida, pr rad zo öre. Für stående annonser erlägges 25 °/o av priset för varje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! a a ta ~ an Instir, AA Lepidopterologiska anteckningar. Av J. Meves. (Fortsättning från årg. 1914, sid. 38.) Geometrae. Nemoria (Fodis) lactearia, L., uppgives i »Nordens fjä- rilars vara inom Sverige nordligast funnen i Västmanland; ar av mig tagen i 7 enstaka exemplar vid Spånga, Svartsjö, Värmdö och Väddö. Acidalia virgularia, HB., för vilken »Nordens fjärilar» såsom fångstorter i Sverige uppger endast Skåne, Blekinge, Småland, Gottland och Öland, har jag funnit på Värmdö och i Södertälje i nio exemplar. Acid. deversaria, H. S., säges i »Nordens fjärilar» vara med säkerhet funnen endast i Uppland av LAMPA. Även jag har lyckats få två honor på Värmdö, nämligen den 4 juli 1897 och den 12 juli 1898. Acid. aversata, L. Av denna allmänna art fick jag i juli 1913 bland andra två exemplar, d och 2, tillhörande huvudformen så till vida, att de äro mörkbandade, men före- teende den olikheten, att grundfärgen icke är halmgul, utan gra. Acid. incanata, L., forekom, ehuru sparsamt, vid Spanga, Rosersberg, Vaxholm och Södertälje. Zonosoma pendularia, CL. En 9, kläckt 1895 ur larv från Vaxholm, med grundfärgen något dragande till gult, saknar alla teckningar utom dels en svag antydan till de ringformiga diskfläckarna på alla vingarna ävensom dels de Entomol. Tidskr. Årg. 35. H. ;—4 (1914). 9 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. svarta utkantspunkterna. Formen kunde benämnas ab. inpic- taria. Zonos. linearia, HB. Av denna art, som enligt »Nordens fjärilar» ej lär vara sällsynt bland bok i Skåne och Blekinge, erhölls den 21 juni 1885 en d på Värmdö, ehuru i trakten ej funnos några bokar, men väl en enda annbok. Exemplaret mätte endast 22" mellan vingspetsarne, varför det torde tillhöra v. strabonaria, ZELL. , Pellonia vibicaria, CL. En d av huvudformen håller endast 25” mellan vingspetsarna, och en d av v. strigata däremot ända till 33". Flygtiden börjar åtminstone i Upp- land och Dalsland redan i juni. En J, tagen på Värmdö den 24 juni 1897, liknar i övrigt huvudformen, men visar den märkliga avvikelsen, att den mellersta röda tvärlinjen, som eljest går i en båge långt utanför diskfläcken, i stället går i rak linje tvärs över denna flack (Ent. tidskr. 78:258, 20:221). Jag tilläter mig kalla den ad. rectilinearta. Abraxas marginata, L. Spännvidden hos mina exemplar varierar mellan 19" (en 2) och 28" (en d). V. nigrofasciata, SCHOY., som förr ej lärer vara an- markt sydligare an Jamtland och Angermanland (Ent. tidskr. 18: 264), har jag fran Hälsingland, Spånga och Värmdö. V. pollutaria, HB., som uppgives såsom sällsynt, fick jag från Rosersberg, Vaxholm och Omberg. Cabera pusaria, L., v. rotundaria, HW., som skiljer sig från huvudformen ej blott genom vingarnas bredare och mera rundade form och framvingarnes brett avrundade spets — vilken skillnad, ehuru endast relativ, likväl är mycket påfallande, när man har begge formerna framför sig — utan även genom teckningen, i det att mittlinjen och inre tvär- linjen på framvingen stå helt nära varandra och stundom sammanflyta till en något tjockare linje. Dock inträffar un-: dantagsvis, att även hos huvudformen de två linierna närma sig varandra. Kofundarıa förekom ej synnerligen sällsynt bland huvudformen på Värmdö; i övrigt togos två enstaka exemplar vid Rosersberg (Ent. tidskr. 7: 104, 9:18, 52). En 9, fångad vid Vaxholm den 28 juni 1893, saknar varje spår av tvärlinjer på båda vingparen, vilka därjämte, ehuru J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 125 ej slitna, äro mycket tunnfjälliga; vingarnas form är lika den hos huvudformen. Torde kunna benämnas ab. inornaria. Cabera exanthemata, SC. Spännvidd ända till 30". En @ från Värmdö skiljer sig från huvudformen ganska påfallande genom en betydligt mörkare brunpunktering, var- jämte dess teckningar på såväl fram- som bakvingarna endast bestå i två framträdande gulbruna tvärband, varav det inre är bredast och på framvingen synes hava uppkommit genom sammansmältning av inre tvärlinjen med mittlinjen. Även torde framvingarna vara något mer avrundade än huvudfor- mens. Den synes sålunda på sätt och vis stå i samma för- hållande till den sistnämnda som v. rotundaria till sin huvud- form och förtjänar möjligen ett eget namn, ab. brstriarta. Eugonia almaria, L. Denna sällsynta mätare har jag, mest genom uppfödning av larver, lyckats erhålla från Spånga, Värmdö, Rådmansö (Ent. tidskr. 7: 104) och Väddö. Eugonia erosaria, BKH., v. tiliaria, HB., erhölls så nord- ligt som Väddö år 1890, dock endast en d (Ent. tidskr. 75.96). Pericallia syringaria, L., har jag fran Vedelsback i Skäne. Anseronia prunaria, L., v. sordiata, FUESSLY, en d fun- nen pa Värmdö ar 1896 bland huvudformen; likasa ab. spängbergi, LPA, en d på Värmdö 1897. Rumia (Opisthograptis) luteolata, L. En 2 mäter ända till 42” mellan vingspetsarna, en d blott 26”. Epione vespertaria, THNBG. En 9, fångad pa Värmdö, håller endast 20”, en d från Vaxholm däremot 31". Hybernia defoliaria, CL. Denna högst föränderliga art lyckades jag i oktober 1890 påträffa i stort antal i Haga slottspark vid Stockholm. Därvid iakttogs, att hannarna före skymningens inbrott höllo sig dolda vid marken, varemot honorna sutto på lövträdens kvistar. Hannarna flögo i skym- ningen blott omkring en timmas tid, vid mörkrets inträde voro de åter försvunna. — Ganska olika former fick jag här, av såväl hannar som honor. Av huvudformen erhöllos han- exemplar från rödaktigt gulbrun grundfärg med på framvin- garna breda mörkbruna band vid inre tvärlinjen och yttre mellanfältet till ljusgul grundfärg med föga mörkare rostgula 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. band på framvingarna utmed de svarta tvärlinjerna, iämte öfvergängar dem emellan. Några exemplar av ab. holmgreni, LPA, voro bland fångsten. | En mellanform mellan den sistnämnda och huvudformen erhöll jag även; den är nästan lika starkt brunpudrad som holmgrent, men har pa framvingarna tydliga svarta tvärlinjer och diskfläckar. Jag skulle vilja kalla den ab. zuiermedia. En i motsatt riktning starkt avvikande form representeras av ett exemplar, vars grundfärg är vit med mycket svag gulaktig anstrykning där och var, utan brunpudring förutom vid framvingens yttersta framkant; framvingarnas mörka tvärband äro breda, gråsvarta, fyllande hela yttre och inre mellanfälten; bakkroppen har gulaktiga, smala tvärband på gråsvart botten. Jag föreslår namnet ab. vzduaria. Bland honor, vilka enligt beskrivningar skola hava den vinglösa kroppen vitgul och svartfläckig, fann jag sådana, som hade kroppen ovan svartbrun eller svartgra med obetyd- liga ljusa teckningar; dessa torde böra hänföras till ab. holm- greni eller ab. intermedia. En annan åter var ovan ôvervä- gande vitaktig med endast en rad svarta, skarpt markerade teckningar mittpå ryggen och synes kunna vara maka till ab. viduaria. | En J höll ända till 39" i spännvidd, honorna visade i längd endast 7—11". Phigalia pedaria, FAB., har erhållits vid Stockholm och Vaxholm samt på Värmdö, därav en ® så sent som den 2 maj. En 2 häller anda till 14" i längd. Amphidasis betularius, L. Mina exemplar hava i spänn- viddead ose Aa no ea, En d från Värmdö 1802, liten, endast 32" mellan ving- spetsarne, har framvingarna så starkt svartpudrade, att à deras inre hälft endast små fläckar, synnerligen vid bakkanten, förblivit ljusa. Även bakvingarne äro starkare mörkpudrade än vanligt samt förete en markerad svart, sammanhängande, vinkligt bruten, fin tvärlinje utanför diskfläcken. Den borde kunna benämnas ab. nigricans. Boarmia roboraria, SCHIFF., förekom sällsynt på Värmdö. Gnophos sordaria, THNBG. Av denna nordiska mätare har jag lyckats få 6 stycken vid Spånga, Rosersberg, Vax- J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 127 holm och Södertälje; de överensstämma fullständigt med exemplar från Karesuando i Lappland, äro möjligen något litet större, intill 35°" i spännvidd. Ematurga (Fidonia) atomaria, L. Av denna mycket för- änderliga art har jag en 2 från Spånga av besynnerligt ut- seende. Grundfärgen är ljusgul, starkt pudrad med rostbrunt. Vingarna sakna andra mörkbruna teckningar än å framvingen ett mycket brett, snett utat och bakåt riktat, nästan rakt tvärband nära roten, diskfläck, ävensom ett tvärband innanför våglinjen, avbrutet i fält 3, samt å bakvingen diskfläcken och ett band innanför vaglinjen. Fransarna brunfläckiga. Spännvidden blott 22". Dock är att märka, att exemplaret kläckts i fångenskap. (Ent. tidskr. 77, 141.) Lupalus piniarius, L., och dess aberration flavescens, B. WHITE. I »Nordens fjärilar» liksom ock i LAMPA's »För- teckning över Skandinaviens och Finlands macrolepidoptera » omnämnes den sistnämnda såsom avseende endast hannar, men icke honor. Hannen beskrives i »Nordens fjärilar» så- lunda: »Vingarne ofvan svarta med en stor, hvit, sällan gul (= ab. flavescens, B. WHITE) fläck i midten.» Honan däremot: »vingarna ockragula vanligen med ett par svarta tvärlinier och bredt svart spets à framvingarne, stundom mer lik hanens och da i midten mörkgrä i stallet för ockragula». — Mig, som nästan lika ofta fångat honor »liknande» hannarne, d. v. s. av mörkbrun grundfärg med a framvingarna mörkgrå flack i mitten, som honor med fläckarna ockragula, förefaller det däremot naturligast, att de sistnämnda hänföras till favescens och endast de förra till huvudformen. Härigenom skulle celi- batet for flavescens upphora. Halia wauaria, L. En @ fran Spånga, den 6 augusti 1888, har alla vingar ovanligt starkt och grovt mörkpudrade; möjligen en övergång till v. fuscaria, THNBG, dock stående narmare huvudformen. Halia (Phastane) clathrata, L., ab. cancellaria. HB.: grund- färgen gulaktigt vit, de svartbruna teckningarna mycket fina, ej nätformiga; en ® fångades på Värmdö den 1 juli 1896 (Ent-Utidskr\176: 62020225); En d, tagen av RUDOLPHI i Hälsingland den 24 juni (årtalet ej angivet), är helt sotsvart utan andra teckningar än 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. 4 små vita fläckar eller punkter nära framvingens utkant samt 6 spridda dylika å bakvingen; fransarna svart- och vit- fläckiga (Ent. Tidskr. 78:62, 20:221). Jag föreslår nu benäm- ningen ab. aethiopissa. Ortholitha limitata, SC. Ytterst variabel, sällan flera exemplar fullt lika varandra. Grundfärgen skiftar från mörk- brun till ljusgul, framvingarna med eller utan en mångfald av vattrade linjer, mittfältet är stundom av grundens färg, stun- dom betydligt mörkare, med eller utan ljusare mitt, våglinjen tydlig eller försvunnen, utkantsfältet svart till ljusgult, med alla tänkbara övergångar mellan ytterligheterna, varför någon uppdelning i karakteristiska former svårligen torde ifråga- komma. Spännvidden är i allmänhet 26—33"', en ljus © fran Kall i Jämtland mäter till och med blott 23. Ånaitis plagiata, L. Flygtiden uppgives vara juni—juli. Från Värmdö och Vaxholm har jag dock två exemplar tagna i slutet av augusti, ett exemplar från Svartsjö till och med sa sent som den 3 september, under de olika åren 1886, 1893 och 1896, medan jag t. ex. är 1893 tog ett exemplar även den 25 juni. Detta synes möjligen tyda därpa, att fjäriln även hos oss har en andra generation. Höstfjärilarna äro mindre än de från sommaren, nämligen 30—32"', medan de senare hålla 34—37"' i spännvidd, åtminstone de i min sam- ling befintliga. Någon olikhet i färgteckningen har jag där- emot ej kunnat finna. I BERGE's »Schmetterlingsbuch», 5:e upplagan, uppges flygtiden till juni— september, vilket ju icke utesluter möjligheten av två generationer, ehuru detta ej ut- talas; i HOFMANN's »Die Gross Schmetterlinge Europas», 1887, anges flygtiden visserligen till endast juni—juli, men i samma författares senare verk »Die Raupen der Gross-Schmet- terlinge Europas», 1893, sägs om Jarven, att den lefver i tva generationer, nämligen i april och början av maj samt i juni och början av juli, vilket ju överensstämmer med min ovan uttalade förmodan om förhållandet hos oss. Lobophora halterata, HUFN. Flygtiden uppgives vara maj-juni, men de-av mig i Uppland fångade fem exemplaren flögo den 1—7 juli. Spännvidden går ända upp till 29”. Ab. rudolphii, LPA. En d fångade jag vid Rosersberg den 1 juli 1887. J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 129 Lobophora sexalisata, HB. Hos vissa av mina exemplar från Uppland går spännvidden ned ända till 17". Cheimatobia brumata, L., och doreata, HB. Honorna till dessa två arter synas i litteraturen stundom kommit i viller- valla, i det att åtminstone i BERGE's »Schmetterlingsbuch>, 1876, i HOFMANN 's »Die Gross-Schmetterlinge Europas», 1887, och i AURIVILLII »Nordens fjärilar» 1888—1891 de båda arterna tydligen förväxlats med varandra, när de större honorna med relativt långa vingstumpar hänförts till brumata, de mindre däremot med korta stumpar till doreata. Ge- nom att tillvarataga många exemplar av båda arterna, vad beträffar doreata de flesta in copula, och detta även med sådana hannar, hos vilka läget av ribban 4 uteslöt varje tvivel om arten, har jag med full visshet kunnat konstatera, att honor med långa vingstumpar tillhöra boreata; längden av densammas framvingar varierar nämligen mellan 5 och 6”, medan brumatas ej hade större längd än 2,5", allt oberäknat de långa fransarna. I detta avseende hava mina undersök- ningar sålunda givit samma resultat som J. PEYRON's i dennes synnerligen förtjänstfulla, i Ent. tidskr. 78. 81—94 intagna och med utmärkta avbildningar försedda uppsats »om våra Chetmatobia-arters utvecklingsstadier», samt hans artbeskriv- ningar i tidskriftens 79:49. Erinras bör, att hans resultat vunnits på annan väg än min, nämligen genom uppfödning av larver, varigenom rätta sakförhållandet ännu säkrare fast- slagits. Eucosmia certata, HÜB. Sommaren 1895 fann jag pa berberisbuskar, à två skilda trakter av Värmdö, omkring ett sjuttiotal larver, vilka under dagens lopp städse voro en och en i krökt ställning väl gömda mellan två platt på varandra liggande, med silkestrådar så väl hopfästade blad, att ej ens kraftiga kappslag på kvistarne över uppspänt, upp- och ned- vänt paraply — min vanliga metod för larvfångst — för- mådde rubba dem ur läge. Jag examinerade visserligen lar- ven såsom tillhörande ovannämnda art, men var dock något osäker, enär enligt »Nordens fjärilar» densamma inom Skan- dinavien blivit funnen endast i Färlöf i Skåne av kyrkoherden J. Andersson, första gången 1889 i maj och juni i två exem- plar (Ent. tidskr. 77:84). Mycket glad blev jag därför; när 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. tidigt följande var de många, ur i larvburarnas mossa gömda vinterpuppor kläckta fjärilarne ej lämnade rum för tvivel (Ent. tidskr. 77: 300). Även de följande åren fann jag en mängd larver, som jag lyckades fa kläckta (Ent. tidskr. 79: 192). Ett enstaka exemplar, en 9, fångade jag sedermera vid Sö- dertälje den 23 april 1913. Flygtiden angives av AURIVILLIUS vara juni, och kunde därför misstänkas, att Södertäljeexem- plaret möjligen tillhörde Z77zphosa dubitata, ST., som har den ena av sina flygtider i maj— juni och vars honor ju äro mindre lätta att skilja fran Zuc. certata, men dels de mycket skarpa diskfläckarne på alla vingars undersida, dels ock formen på framvingarnas yttre tvärlinje, varom mera här nedan, utvisa bestämt, att det ar en cerzara, vars förekomst även i Söder- manland således är konstaterad. För övrigt angives certatas flygtid i BERGE's »Schmetterlingsbuch» 1876 till maj, i HOF- MANN 's »Die Gross-Schmetterlinge Europas», 1887, daremot till juli, men i »Die Raupen der Gross-Schmetterlinge», 1803, förenar sistnämnda författare de stridiga uppgifterna sålunda: »Entwicklung im April und Mai; ausnahmsweise manchmal auch noch im Juli desselben Jahres». Om härmed avses en ny generation eller ett fördröjande av en del individs utveck- ling, säges icke. Emellertid giva mina larvfynd och larvernas förhällanden i fängenskap ingen anledning att förmoda tva generationer hos oss; och torde vara sommarnätters korthet — larven är ju ett nattligt djur — i någon mån utgöra ett hinder för larvens snabba tillväxt. Vid jämförelse mellan ovannämda två arter har jag sa- som konstant trott mig finna, att cerfatas yttre tvärlinje ar mellan ribborna Ib och 4 nästan rak och utan bågar. Dubitata däremot har samma linje på denna sträcka bestående av täm- ligen höga utatstaende bågar, en i varje fält. Med aktgivande härpå torde det ej möta svårighet att åtskilja arterna från varandra, även om inga sidoklaffar eller klaffsäckar eller jäm- förelseexemplar stå till buds. Andra uppgivna kännetecken, såsom grundfärg, mer eller mindre tydliga teckningar på bak- vingarna, tandningen av de senares bakkant, tvärlinjernas ut- fyllning m. m. torde, såsom väl relativa och dessutom under- kastade variationer, ej alltid vara fullt pålitliga. Diskfläckar- nas beskaffenhet på undersidan är visserligen en god karaktär, J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 131 men erfordrar gärna tillgång till båda arterna för jämförelse vid bestämningen. Med avseende på mittfältets bredd visa mina exemplar rätt stora olikheter; hos det ena kan den nedanför mitten vara nära dubbelt så stor som hos det andra. Även dess färg varierar mellan ljust ockragult och i grått stötande gul- brunt, med alla nyanser dem emellan. Yttre mellanfältet visar även betydliga skiljaktigheter, såsom enfärgat ljust ockra- gult eller gulbrunt, enfärgat eller i yttre hälften mörkare, genomdraget av intill 4 enkla, bruna, vågiga tvärlinjer eller utan alla teckningar. Tvärlinjernas mörka ifyllning är stun- dom ganska svag, synnerligen i bakre hälften mot bakkanten, liknande den hos dubitara. Bakvingarnas teckningar äro van- ligen mycket tydliga, men stundom lika matta som hos dubi- tata. — Spännvidden är 32—38"". “ Arten lär numera vara påträffad även vid Nacka, Söder- manland, av D. LJUNGDAHL, enl. Ent. tidskr. 32: 126. Varieteten szplonica, WACK., med mörk grundfärg, före- kommer även bland mina exemplar (Ent. tidskr. 20: 222). Eucosmia undulata, L. Spännvidden har jag funnit vara 265230". Lygris prunata, L. Spännvidd 30—38"". Ett och annat exemplar har det till formen för övrigt mycket variabla mittfältet vid ribban 1 b genomskuret av en ljus kanal, som sammanbinder yttre och inre mellanfälten. Lygris testata, L. Fyra av mina exemplar, tagna en d vid Svartsjö den 19 augusti 1886 samt 2 oo den ena fran Rosersberg den 9 augusti 1887 och den andra fran Värmdö den 8 augusti 1897, ävensom en d kläckt efter larv tagen vid Väddö 1890, sakna all antydan av violgratt. Grundfärgen ar i stället ljust ockragul, pudrad med rött. Den fran Värmdö håller blott 24" mellan vingspetsarne. Denna ganska avvi- kande form torde kunna kallas ab. citrinata. En d från Södertälje av den 21 augusti 1912 gor där- emot ett ovanligt mörkt intryck genom stark brunpudring på såväl fram- som bakvingar, med undantag blott av en smal rödaktig strimma utefter framvingens framkant från basen till yttre tvärlinjen. Formen kunde möjligen benämnas ab. fuscata. D ENTOMOL®GISK TIDSKRIFT 1914. Lygris populata, L., ab. musauraria, FRR. En d fänga- des vid Södertälje den 25 augusti 1913. Cidaria ocellata, L. Inre mellanfältet saknar stundom alldeles de två fina svarta tvärlinjerna. — Spännvidd 16—25/". Cidaria cognata, TUNBG = simulata HB. I »Nordens fjärilar» anföres såsom kännetecken för arten bland annat, att framvingarna vore något mörkare i rotfältet och mittfältet. Samma kännetecken uppges såväl i BERGE's »Schmetterlings- buch» och i HOFMANN's »Die Gross-Schmetterlinge Europas». Bland de sju exemplar jag lyckats få vid Vaxholm, Spånga, Rosersberg, Svartsjö och Väddö finnas emellertid endast två dd från Vaxholm och Rosersberg, på vilka detta slår in, de övriga, 2 dd och 5 P9®, hava alla vingfälten lika ljusa, en- dast utkantsfältet är hos några förmörkat, särskilt mot ving- spetsen. Möjligen avviker vår svenska form något från kon- tinentens, så att sagda färgförhållande icke är konstant för arten? Och är måhända i så fall THUNBERG's cognata den form, som hos oss synes vara den vanligare? Cidaria juniperata L., ab. divisa, STRAND, med mittfältet afbrutet vid ribban I b. d från Västergötland, $ från Värmland. Cidaria taeniata, ST., förekom vid Rosersberg och Spånga 1887 och 1888, i juli och augusti. Cidaria truncata, HUFN. Åtskilliga exemplar mäta endast 26" mellan vingspetsarna. Av varieteterna äro zmmanata, HAW., funnen vid Rosersberg, Svartsjö och Södertälje, samt marmorata, Haw., vid Rådmansö, Rosersberg, Värmdö och Södertälje. Cidaria firmata, HB., som i »Nordens fjärilar» uppgives såsom »mycket sällsynt; hittills endast funnen vid Kristiania (SIEBKE) och Stockholm (THEDENIUS)», har jag lyckats få på Värmdö den 24 augusti 1806 (Ent. tidskr. 78: 62); det ar en d, som från den eljest stundom förvillande lika Cid. vari- ata v. obeliscata HB. lätt skiljes genom sina kamtandade antenner. Även J. PEYRON har år 1895 fått ett exemplar på Lidingön, och D. LJUNGDAHL fann 1908 arten vid Stockholm (Ent, tidskr. 32: 126). Cidaria munitata, HB. Intet av de 10 exemplar jag äger har rotfaltet violettrôtt i likhet med mittfältet, såsom arten J. MEVES: .LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 133 beskrives i »Nordens fjärilar» och BERGE's »Schmetterlings- buch» samt avbildas i HOFMANN's »Gross-Schmetterlinge Eu- ropas», utan har rotfältet af samma färg som det angränsande inre mellanfältet. Mina exemplar äro från Jämtland, Hälsing- land och Värmland, ävensom ett från Island. Möjligen av- viker vår nordliga form konstant från den i kontinentens bergstrakter vanliga? Cidaria olivata, BKH. Denna sällsynta mätare, som i »Nordens fjärilar» säges nordligast vara tagen vid Stockholm, har jag fått så nordligt som Rådmansö d. 21 juli—ı augusti 1885 och Väddö den 26 juli 1890 (Ent. tidskr. 15:96). Cidaria didymata, L., v. ochroleucata, AURIV. Av denna varietet, enligt »Nordens fjärilar» funnen endast av mig i Uppland och i södra Finland av E. REUTER, har jag nu i min samling tre exemplar, tagna i Spånga den 22 juli 1889, på Väddö den 27 juli 1890 och vid Vaxholm den 31 juli 1893 (Ent. tidskr. 75: 96). Cidaria fluctuata, L. Ett och annat exemplar har ända till 5 fullt tydliga mörka tvärlinjer på bakvingarna. — 2 22 från Stockholm och Vaxholm hava mittfältet mörkt även i fälten 1a och ıb och tillhöra alltså ad. neapolisata, MILL. Spännvidd 20—25"". | Cidaria montanata, BKH. Spännvidd 25—30". V. lapponica, STGR. En d från Jämtland håller ända till 30" mellan vingspetsarna, en annan go från samma trakt 24". Mindre storlek synes alltså icke vara utmärkande for denna varietet. Cidaria quadrifasciaria, CL., skall enligt artbeskrivningar hava våglinjen vitaktig, otydlig. Ett av mina exemplar, en 2, har emellertid den ljusa våglinjen synnerligen tydlig, jämnt sicksackformig och sammanhängande på alla vingarna, å framvingarne utefter /Aela insidan begränsad av mörkbrunt, mörkast dock i fälten 4 och 5. Även bland mina v. thedenii, LPA, med sin entonigt ockragula färg utanför framvingens mittfält, finnes en ®, som har våglinjen ganska tydlig över alla vingarnas hela bredd. Varieteten har jag funnit vid Spånga, Vaxholm och på Värmdö. Cidaria suffumata, HB., förekom 1893 i juni tämligen allmänt vid Vaxholm. I övrigt har jag funnit blott ett exem- 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. plar vid Rosersberg (Ent. tidskr. 9:18). Spännvidd 26— Im 34 : Cidaria dilutata, BKH (nebulata, THNBG). Spännvidd III 2 SUNE Cidaria sociata, BKH., uppträdde i Uppland och Söder- manland även med höstgeneration. Cidaria unangulata, HAW. Denna mycket sällsynta och vackra art har jag lyckats få vid Rosersberg i juli 1887, ©. En J har jag från Hälsingland. W. MEVES fann 1881 ett exemplar vid Stockholm (Ent. tidskr. 5, 72). Cidaria lugubrata, STGR. De 4 exemplar jag äger från Hälsingland och Stockholm hava alla det vita bandeti fram- vingens yttre mellanfält genomdraget i mitten av en fullt tydlig, fin, tandad mörk linje av grundens färg. De likna alltså, enligt vanliga beskrivningar, i detta avseende C. hasta- tata, L., men bakvingens 5:e ribbas ställning häver alla tvivel om arten. Saknaden av denna linje kan alltså icke uppställas såsom karaktär för arten. Möjligen är det delade bandet utmärkande för /ugudratas nordiska form? En annan skillnad mellan sagda två arter, som uppgives i »Nordens fjärilar», nämligen storlek och form av klaffsäckens öppning, synes ej heller vara konstant, den förekommer liten och äggrund eller stor och trekantig hos båda arterna, vilket möjligen torde bero på svendom eller biläger. Cidaria hastata, L. En 9 från Hälsingland, den 20 juni 1890, är något avvikande i så måtto, att ej blott det vita bandet i framvingens yttre mellanfält saknar all antydan av den svarta punktraden med undantag blott av en liten punkt i framkanten, utan även, att sagda tvärband i rälten 4 och 5 intränger till helt nära tvärribban, bakom vilken de två vita kanalerna sammansmälta och utvidga sig till en tämligen stor vit fläck, ävensom att samma band i det breda fältet I b sträcker sig nästan in till inre mellanfältets vita tvärband, skilt därifrån endast genom en smal linje. Cid. hastata, v. subhastata, NOLCK. Utom exemplar av denna nordiska form från Lappland, Jämtland och Hälsingland har jag en @ från Rådmansö 1884 (Ent. tidskr. 7: 104), en Q från Spånga 1888 och en @ från Norrköping 1883. Den från Spånga med brett, i fältet 3 med den trekantiga vita J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 135 fläcken i vaglinjen sammanhängande vitt tvärband och med svarta punkter även i bakvingarnas vita band synes repre- sentera en övergång mellan huvudformen och denna varietet; dess spännvidd är 24". Cidaria luctuata, HB. Denna art, vars utbredning enligt »Nordens fjärilar» inom de nordiska länderna säges vara ej fullt utredd, har jag fångat vid Spånga, Rosersberg samt en hel del vid Södertälje. Med behörigt aktgivande på 5:e ribbans ställning à bakvingen samt bakkroppens teckning bör varje förväxling med hastata eller tristata lätt kunna undvikas. Däremot är den vita fläcken på framvingarnas mittfält innan- för diskpunkten ingalunda konstant. Cidaria pupillata, YHNBG. Det av mig vid Rosersberg den 22 juni 1887 tagna, i Ent. tidskr 9:27 beskrivna och i »Nordens fjärilar» omförmälda exemplaret, som överlämnats till Riksmuseum, avviker något fran artbeskrivningarna i det avseende, att vaglinjer saknas, vilket ger fjäriln ett mindre vanligt utseende och var den egentliga orsaken till att den tillvaratogs och ej åter utsläpptes ur håven. Arten lär även vara funnen av D. LJUNGDAL vid Mellösa i Södermanland år 1906 (Ent. tidskr. 32: 126). Cidaria alchemillata, L. Spännvidd 17—20". Cidaria unifasciata, Hw. Av denna ytterst sällsynta art lyckades jag fånga en d vid Rådmansö den 15 juli 1885 (Ent. tidskr. 9: 18). Cidaria albulata, SCHIFF., v. dissoluta, STRAND (Ent. tid- skr. 33:97). Denna på alla vingarna gulgräa, tämligen ento- niga varietet fångade jag den 1 augusti 1892 i Åre (Jämtland), en 2. Förut ägde jag en 2 från Enafors (Jmtl.), tagen den 19 juli 1887. Cidaria (Hydrelia) candidata, SCHIFF. Mina 8 exemplar variera i spännvidd endast mellan 15—18'" (enligt »Nordens fjärilar» 18—20"). Cidaria flavofasciata, THNBG. Spännvidd ned till endast 21". Fran Stockholm. Cidaria (Comptogramma) bilineata,L. En 8 från Värmdö av den 24 juli 1897 har å framvingarna hela mittfältet jämte en del av yttre mellanfältet gulaktigt svartbrunt, med undan- tag blott av framkanten framom ribban 7 och i fältets mitt I 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. ett helt smalt, ljusgult tvärband, som nästan avbrytes i fält 1b och 2. Den bruna färgen övertäcker de eljest vita tvär- linjerna på ömse sidor om mittfältet, så att de äro synliga endast vid framkanten. Den torde förtjäna namnet ab. fusco- fasciata. — Artens spännvidd 22—27"'. Cidarta sordidata, F. Ingen annan av våra mätare torde till den grad variera som denna art. Bland det hundratal jag tagit (Ent. tidskr. 9:32) finnas ej många exemplar, som fullkomligt likna varandra. Bland min rika fångst förekomma naturligt nog manga exemplar av v. fuscoundata, DON. och ab. infuscata, STGR, vilka ju icke synas vara lokalformer, utan förekomma om varandra jämte huvudformen och sins- emellan visa tydliga övergångar. Spännvidden har jag funnit vara 24—72". Huvudformen synes i Uppland vara mindre allmän än /fuscoundata, även om man till densamma hänför varje exemplar, som har någon tillstymmelse till grönt, vare sig ljusgrönt, mossgrönt, eller grått eller brunt med dragning at grönt, även om denna färg inskränker sig till någon ljus fläck innanför vaglinjen. Vid två egendomliga och sällsynta former skulle jag emellertid vilja fästa uppmärksamheten. Den ena är ljust rostbrun över alla vingfälten, av fram- vingens tvärteckningar framträder tydligt den inre dubbla tvärlinjen såsom ett smalt svartaktigt band, varemot de övriga endast markeras med korta svarta streck i framkanten, den yttre tvärlinjen stundom dock skönjbar till vingens mitt. Den svarta tandade våglinjen är dock starkt markerad över hela vingens bredd, och omedelbart innanför denna löper genom fält 1 b—6 ett vitt tvärband, utät skarpt tandat, 1 fält 3 bre- dast och mot framkanten i fält 7 avskuret genom ett kort och tjockt, svart långsstreck. Detta vita band i förening med den ljust rostbruna, entoniga grundfärgen ger denna form ett karakteristiskt utseende, som kunde uttryckas med namnet ab. lucifasciata. Jag har 3 exemplar, nämligen d och @ fran Rosersberg den 18 och 30 juli 1887, samt 2 fran Stockholm den 21 juni 1886. Den andra formen, representerad av en JS från Rosers- berg den 31 juli 1887, har utanför framvingens tvärribba en stor cirkelrund, gravit fläck, som runtom — även baktill — J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. FÖ inneslutes av en sammanhängande svart ring. Mot framkan- ten tangeras denna fläck av en något mindre, rund, ävenledes svartbegränsad dylik, som av framkanten avskäres till en öppen halvcirkel. Exemplaret har för övrigt en blekt gråvit, entonig grundfärg med otydliga teckningar. Formen kunde kallas ad. monetata. Cidaria corylata, THNBG. Spännvidd 21—29". En J, kläckt 1894 ur larv från Vaxholm, och en Q, fångad vid Baldersnäs i Dalsland den 30 juni 1883, hava framvingarnas eljest mörkbruna teckningar ljusgråa, föga framträdande på den gråvita grunden. Den kunde benämnas ab. glaucata. Cidaria (Pelurga) comitata, 1. Spännvidd 25—29". En d från Vaxholm 1893 har samma ljusa grundfärg som ho- norna. — Tva väl bibehällna dd, fångade vid Södertälje den 6 och 9 juli 1914, hava alla vingarnes grundfärg matt silver- grå i stället för ockragul; sistnämnda färg återfinnes blott pa huvud, halskrage och bakkroppens två första segment. Dess- utom äro exemplaren jämförelsevis små, blott 24”. Denna ganska avvikande form kunde kanske benämnas ab. argen- lata. Cidaria (Horisma) tersata, L. Spännvidd 23— 31", flygtid juni—juli, åtminstone i Uppland och Södermanland. Eupithecia sinuosaria, EVERSM., denna från östra Sibirien hit invandrade art, förekom tämligen allmänt åren 1912—14 [IT vid Södertälje. Flygtid juni—juli, spännvidd 19—22 . Auszug. (Fortsetzung von Jahrg. 1914, S. 43.) Zonosoma pendularia, CL. Ein d, 1895 gezogen aus einer Raupe von Vaxholm, dessen Grundfarbe etwas ins Gelbliche zieht, vermisst alle Zeich- nungen ausser einer schwachen Andeutung der ringförmigen Mittelflecke auf allen Flügeln und den schwarzen Punkten des Aussenrandes. Diese Form könnte ab. inpictaria genannt werden. Pellonia vibicaria, CL. Ein gefangenes AY von Värmdö gleicht im übrigen der Hauptform, zeigt aber die merkliche Abweichung, dass die mitt- lere rote Querlinie, die sonst einen weiten Bogen ausserhalb des Mittel- 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. flecks beschreibt, anstatt dessen in gerader Linie quer über diesen Fleck zieht. Ich erlaube mir diese Form ab. rectilinearia zu nennen. Cabera pusaria, L. Ein 9, gefangen bei Vaxholm, zeigt auf beiden Flügelpaaren keine Spur von Querlinien, weshalb es wohl ab. inornaria genannt werden könnte. Cabera exanthemata, Sc. Eine auf Värmdö gefangene Form unterschei- det sich auffällig von der gewöhnlichen durch bedeutend dunklere braune Bestäubung. Ausserdem besteht die Zeichnung auf sowohl Vorder- wie Hinterflügeln aus nur zwei sich hervorhebenden gelbbraunen Querbinden, von denen die innere am breitesten ist und durch Verschmelzung der inneren Querlinie mit der Mittellinie entstanden zu sein scheint. Auch machen die Vorderflügel einen etwas mehr abgerundeten Eindruck als bei der Haupt- form. Diese Form steht also gewissermassen im selben Verhältnis zur Haupt- form wie v. rotundaria, Hw., zu Cab. pusaria. Ich möchte sie ab. bistriaria nennen. Hybernia defoliaria, Cr. Zwischen der Hauptform und deren dunkler Abart ab. holmgreni, LAMPA, fand ich bei Stockholm eine Übergangsform. Sie ist fast eben so stark braunbestäubt wie letztere, hat aber auf den Vorderflügeln deutliche schwarze Querstreifen und Mittelmonde. Ich nenne sie ab. intermedia. Eine in entgegengesetzter Richtung stark abweichende Form hat weisse Grundfarbe mit hier und dort sehr schwach gelblichem Anstrich, die bräunliche Bastäubung ist auf den äussersten Vorderrand beschränkt, die dunklen Querbänder der Vorderflügel sind breit, grauschwarz, die ganze »gewässerte Binde» und das Feld zwischen dem Wurzel- und inneren Quer- streif ausfüllend, der Hinterleib hat gelbliche, schmale Querbänder auf grau- schwarzem Grunde. Ich schlage den Namen ab. viduaria vor. Unter den vielen von mir gefangenen Weibchen, deren flügelloser Körper gewöhnlich weissgelb mit schwarzen Flecken ist, fand ich solche, die oben schwarzbraun oder schwarzgrau mit unbedeutenden helleren Flecken waren. Diese wären wohl der ab. holmgreni oder ab. intermedia zuzuführen, Ein Q war oben überwiegend weisslich mit nur einer Reihe scharf markierter schwarzer Flecke mitten auf dem Rücken, und könnte zu ab. viduaria gerechnet werden. Amphidasis betularius, L. Ein g' von Värmdö hat die Vorderflügel so stark schwarzbestäubt, dass in deren inneren Hälfte nur kleine Flecke, be- sonders am Innenrande, hell geblieben sind. Auch die Hinterflügel sind stärker als gewöhnlich bestäubt und zeigen eine markiert schwarze, zusam- menhängende, winklich gebrochene, feine Querlinie hinter dem Mittelmond. Diese Form könnte ab. nigricans genannt werden. Bupalus piniartus, L., ab. flavescens, B. Wire. Diese Form wird gewöhnlich als eine Aberration nur des Männchen beschrieben, mit gelben anstatt weissen Flecken in der Mitte der Flügel. Faktisch kommen aber auch unter den Weibchen zwei verschiedene Formen vor, die eine in der Flügelmitte dunkelgrau, die andere ockergelb. Mir scheint es deshalb am J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 139 natürlichsten, dass jene der Hauptform und diese dem flavescens zugetheilt werden, wodurch das Coelibat des /lavescens aufgehoben werden könnte. Halia (Phasiana) clathrata, L. Aus Hälsingland habe ich eine Form erhalten, die ganz russfarbig ohne andere Zeichnungen ist als 4 kleiner weis- ser Punkte oder Flecke nahe dem Aussenrande des Vorderflügels und etwa 6 zerstreuter Punkte auf dem Hinterflügel. Die Franzen sind schwarz und weiss gescheckt. Ich möchte diese sehr auffällige Form ab. aethiopissa nennen. Cheimatobia brumata, L., und boreata, HB. Was die Weibchen dieser zwei Arten anbelangt scheint in der Litteratur eine gewisse Confusion zu herrschen, indem sie mit einander verwechselt sein müssen. Die von bru- mata werden meistens als grösser mit verhältnismässig langen Flügelstummeln beschrieben, die von boreata dagegen als kleiner mit kürzeren Flügelstum- meln. In Wirklichkeit ist es aber gerade umgekehrt. , Durch Fang einer recht grossen Anzahl beider Arten, boreata meistens in copula, konnte ich dieses mit voller Gewissheit feststellen. Die Länge der Vorderflügel der boreata betrug 5—6 mm., die der brumata dagegen höchstens 2,5 mm., alles ohne die langen Franzen. Zu demselben Resultat ist auch Dr. J. PEYRON auf anderem Wege, nämlich durch Zucht aus Eiern, gekommen, dargestellt in seinem ausführlichen, mit vorzüglichen Abbildungen versehenen Aufsatz in dieser Zeitschrift Jahrg. 18. S. 81— 094. Eucosmia certata, L., und Triphosa dubitata, ST. Diese zwei Arten sind sich bekanntlich im Aussehen ungemein ähnlich. Liegt indessen ein œ vor, kann man es ja ohne Schwierigkeit richtig bestimmen, indem T. dubitata breite Analklappen mit eliptisch gerundeter Spitze besitzt, die am oberen Rande mit kurzem, nach innen gebogenem Dorn und unten mit einem geraden, dem unteren Rande entlang laufenden Dorn versehen sind, woge- gen die Klappen bei E. certata in einen Sack verhüllt sind. Da aber bei den Weibchen diese Organe fehlen, wird die Sache schon schwieriger. Durch Auffinden einer grossen Anzahl Raupen der certata auf Värmdö — dieser Falter war vorher nur vom südlichsten Schweden bekannt — und deren Zucht erbot sich mir die Gelegenheit die Variationen der daraus entwickelten Falter näher zu untersuchen, und ergab sich daraus, dass die sonst als Merkmale angegebenen Zeichen, als Grundfarbe, Deutlichkeit der Querlinien der Hinterflügel, Stärke der Zähnung derletzteren, Füllung der Querstreifen der Vorderflügel u. s. w. nicht konstant seien. Dahingegen aber glaube ich als konstanten Unterschied zwischen besagten zwei Arten gefunden zu haben, dass certatas äusserer Querstreif des Vorderflügels. zwischen den Rippen ıb und 4 fast ganz gerade ist, ohne Bogen. wogegen derselbe bei dubitata dort aus ziemlich hohen, nach aussen gewölbten Bogen, einer in jeder Zelle, besteht. Einen guten Unterschied bilden allerdings auch die Mittelmonde aller Flügel, indem sie auf der Unterseite bei certata stärker entwickelt sind als bei dubitata. Da aber dieses Kennzeichen nur relativ ist, werden zur sicheren Bestimmung Vergleichsobjekte nötig sein. Es sei noch bemerkt, dass die Raupen der certata nur Nachts in Be- wegung waren, Tags über dagegen zwischen zwei platt auf einander fest gesponnenen Blättern in krummer Haltung ruhten. Entomol. Tidskr. Ärg. 35. H. 3—4 (1914). 10 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Lygris testata, L. Eine in 4 Exemplaren an verschiedenen Orten erhaltene Form unterscheidet sich von der gewöhnlichen durch gänzlichen Mangel des veilchengrauen Anstrichs. Diese im Aussehen sehr abweichende selbe Form wäre wohl ab. citrinala zu nennen. Eine andere Abart, von Södertälje, macht dagegen einen ungewöhnlich dunklen Eindruck durch starke bräunliche Bestäubung aller Flügel, mit Ausnahme nur eines schmalen rötlichen Strichs am Vorderrande entlang von der Wurzel bis zum äusseren Querstreif. Könnte wohl ab. fuscata ge- nannt werden. Cidaria (Comptogramma) bilineata, L. Ein @ von Värmdö hat das ganze Mittelfeld und einen Teil der gewässerten Binde gelblich schwarz- braun, nur mit Ausnahme des Vorderrandes vor der Rippe 7 und in der Mitte des Mittelfeldes, in welcher ein ganz schmaler hellgelber Querstreif steht, der in den Zellen ı b und 2 fast unterbrochen ist. Die dunkelbraune Farbe bedeckt die sonst weissen Querlinien zu beiden Seiten des Mittel- feldes, so dass dieselben nur am Vorderrande sichtbar sind. Diese Form könnte den Namen ab. fuscofasciata verdienen. Cidaria sordidata, Fr. Unter den etwa 100 von mir gefangenen Stücken dieser veränderlichen Art fand ich zwei eigentümliche und seltene Formen, die ich hier beschreiben möchte. Die eine ist hell rostbraun in allen Flügelfeldern, von den Querzeich- nungen der Vorderflügel tritt deutlich der innere doppelte Querstreif als ein schmales schwärzliches Band hervor, wogegen die übrigen Zeichnungen nur durch kurze schwarze Striche am Vorderrande markiert sind. Die schwarze, gezähnte Wellenlinie ist jedoch stark hervortretend über die ganze Breite des Flügels, und unmittelbar innerhalb derselben läuft durch die Zellen 1 b—6 ein weisses, nach aussen scharf gezähntes Querband, wel. ches in Zelle 3 am breitesten ist und gegen den Vorderrand in Zelle 7 durch einen kurzen, dicken, schwarzen Längsstrich abgeschnitten wird- Dieses weisse Band im Verein mit der hell rostbraunen, eintönigen Grund- farbe giebt dieser Form, von der ich mehrere Stücke fand, ein sehr charak- teristisches Aussehen, das durch ab. lucifasciata bezeichnet werden könnte. Die andere Form, von der ich nur ein Stück fand, zeigt oben auf dem Vorderflügel ausserhalb des Querastes einen grossen, zirkelrunden, grau- weissen, von einem schwarzen, zusammenhängenden Ring umgebenen Fleck. Vorn wird derselbe von einem etwas kleineren, ebenfalls schwarzumgrenzten Fleck tangiert, der vom Vorderrande zu einem offenenen Halbzirkel abge- schnitten ist. Dieses Stück hat sonst eine bleich grauweisse, eintönige Grundfarbe und undeutliche Zeichnungen. Ich schlage den Namen ab. monelata vor. Cidaria corylata, TunrG. Ein gezüchtetes œ' und ein gefangenes 9 haben die sonst dunkelbraunen Zeichnungen hellgrau, wenig hervortretend auf dem grauweissen Grunde. Diese Abart könnte ab. glaucata genannt werden. Cidaria (Pelurga) comitata. L. Zwei gut erhaltene oo’, gefangen bei Södertälje im Juli 1914, haben die Grundfarbe aller Flügel matt silbergrau J. MEVES: LEPIDOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR. 141 anstatt ockergelb; letztere Farbe findet sich nur an Kopf, Halskragen und den zwei ersten Segmenten des Hinterkörpers. Ausserdem sind die Stücke verhältnissmässig klein, nur 24''. Diese recht abweichende Form könnte wohl ab. argentata genannt werden. Eupithecia sinuosaria, Eversm. Diese aus Ost-Sibirien hier eingebür- gerte Art kam 1912—ı4 im Juni und Juli ziemlich häufig bei Södertälje vor. Bidrag till kännedomen om våra antho- myider. Av Oscar Ringdahl. Med undantag av de arter, som redan anförts i Ent. Tidskr. 1912 och 1913, framlägger jag i följande förteckning det mesta av de fynd, jag hittills gjort i Skäne, huvudsakligen pa Kullahalvön. Ätskilliga arter har jag funnit, särskilt av släktet Chortophila, vilkas namn ännu äro mig obekanta och vilka således ej kunnat medtagas. Min förteckning gör ej heller anspråk på fullständighet utan vill endast visa det huvud- sakliga resultatet av flera års ganska träget samlande och antecknande under talrika exkursioner i synnerhet kring Häl- singborg och Höganäs. Den torde ock lämna en ganska god bild av anthomyidfaunans sammansättning i denna del av provinsen. Av släktet Fucellia, som numera även föres till anthomyiderna, har jag endast funnit två arter: fucorum FALL. och maritima HAL., vilka båda äro allmänna vid havsstranden på tång och på marken. Polietes albolineata FALL. Täml. allm. på blad fr. början av maj—augusti. Polietes lardaria EABR. Allm. slutet av maj till i slutet av oktober. Arten träffas på blad och trädstammar och framför allt på färsk kreatursspillning vid skogsvägar i stort antal. Så sent som den 20 okt. har jag funnit honorna all- männa på trädstammar. Phaonia serva MG. Allm. på våren och försommaren. De tidigaste ex. äro tagna i början av maj. Besöker gärna blommor såsom compositéer, ranunculacéer och rosacéer. RINGDAHL: BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄRA ANTHOMYIDER. 143 Phaonia lugubris MG. Ej sälls. om våren pa compositeer. Phaonia incana WIED. Allm. i synnerhet pa försommaren fr. slutet av maj; även senare i juli och aug. Blombesökare som de båda föregående. Phaonia erratica FALL. Vår största anthomyid. Är täm- ligen sällsynt; juli och aug. vid skogskanter på stammar och gärdesgardar. Phaonia errans MG. Täml. allm. på trädstammar, maj—aug. Phaonia vagans FALL. Sälls. Ringsjön juni—10. Phaonia basalis ZETT. Allm., juni—sept. Blombesökare; om hösten finnes den allmänt i skogsängar pa Spiraea ulmaria och Angelica. Phaonia signata MG. Täml. allm. pa trädstammar, juni —okt. Honorna till denna art övervintra ibland. Phaonia perdita MG. Ej allm., maj—aug.; i synnerhet på stammar och stengärdesgårdar. Phaonia variegata MG. Alm., maj—okt. Kläckt ur Russula-svampar, insamlade i oktober. Phaonia scutellaris FALL. Allm. pa blad pa skuggrika ställen i skogarna, maj— okt. Phaonia pallida FABR. Allm., juni—aug. och troligen längre fram på hösten; på blad och trädstammar och ibland även på spillning liksom de båda föreg. Phaonia vittifera ZEYT. Sällsynt i Pålsjö skog på träd- stammar maj—14. Arten är ingen Mydaea, vilket uppges i Kat. der palearktischen Dipteren 1907. Endast ett ex., end, finnes i ZETTERSTEDTS samling i Lund. Vad beborstningen beträffar överensstämma mina ex. med typen och tillhöra säkerligen denna art. ; Phaonia fuscata FALL. Ej allm.; maj—aug.; pa träd- stammar. Phaonia Gobertii MIK. Sällsynt. Hbg *1/5—13. I d pa en bokstam. Phaonia laeta FALL. Täml. sälls.; slutet av maj —aug.; pa trädstammar. Phaonia querceti BOUCHE. Sälls.; slutet av juni —aug. pa trädstammar. Phaonia cincta ZEIT. Sälls. Hbg ?°/7—13. 1 d pa en trädstam. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Phaonia magnicornis ZETT. Hbg ?/&g—12, Ängelholm 16/6 13. Phaonia nitida MACQ. Sälls. Ringsjön 12/7—12. 1 Q. Alloeostylus diaphanus WIED. Ej sälls.; juni—okt., 1 @ kläckt ur hattsvampar. AUloeostylus simplex WIED. Allm. pa trädstammar; slutet av juli—okt.; även på spillning. Trichopticus decolor FALL. Ej allm.; maj—-aug.; hannarna träffas mera sällan, honorna ser man emellanåt på kläderna tillsammans med Hydrotaea meteorica eller zrritans. Arten tyckes vara allmännare i bergiga trakter. Trichopticus longipes ZETT. Vid Hbg har jag ej sett arten, men vid Ringsjön är den tämligen allm. på umbellater under juni och juli. I Jämtland vid Undersåker var den sommaren 1913 kanske den allmännaste anthomyiden och sågs överallt på blad och blommor. Trichopticus variabilis ZETT. Allm. juni—aug. Blom- besökare; 1 synnerhet på Heracleum och Angelica. Trichopticus hirsutulus ZETT. Allm. på blad; juni, juli. Trichopticus semicinereus \NIED. Blombesökare; gärna pa Anthriscus och Rhamnus. Fran slutet av maj t. o. m. aug. Allm. Hannarna kretsa ofta under trädkronor liksom så manga andra anthomyider. Trichopticus cristatus ZETY. Sälls. Ringsjön ?/5—10. I d. Drymeia hamata FALL. Allm.; i synnerhet pa korg- blomstriga växter såsom Zeontodon och Hieracium; juli— sept. Acanthiptera inanis FALL. Ej allm.; pa blad, juli, aug. Nägra ex. kläckta ur ett bo av Vespa vulgaris. Hebecnema umbratica MG. Allm., maj—okt. På blad och spillning. ı ex. kläckt ur puppa, funnen i kospillning. Flebecnema vespertina FALL. Allm. på blad; maj—sept. » fumosa Mg. Sills. Ringsjön Ÿ/6—06, 1 d. ) nigricolor FALL. Sälls. Hbg ??/;--13 pa blad; dd, och pa kospillning i början av okt., PS. Myospila meditabunda FABR. Allm.; särskilt pa blad och spillning; våren t. o. m. hösten. Mydaea lucorum FALL. April—okt.; i synnerhet vår och höst mycket allm. i skogar på trädstammar, blad och på marken. RINGDAHL: BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM VÅRA ANTHOMYIDER, 145 Mydaca multisetosa STROBL. Kullaberg 22 aug.—o8, 1 9. » obscurata MG. Ej sälls. pa fuktiga ängar; juni — aug. Mydaea allotalla MG. Ringsjön pa fuktiga ängar; ej sälls.; juli. Mydaca quadrimaculata FALL. Allm. pa trädstammar; maj —aug. Mydaea duplicata MG. Allm. pa blad; maj —aug. » duplaris ZETT. Hbg 1%/;—08, 1 d. » anceps LETT. Ej allm.; juli. > ciliatocosta ZETT. Sälls. Hbg aug.— 12. » maculipennis ZETT. Sälls. Ringsjön 1°/s—13 pa videbuskar. Mydaca quadrum FABR. Täml. allm. pa blad; juli, aug. » -pertusa MG. Sälls. Hbg maj—aug. pa ekstammar. » consimtlis FALL. Ringsjön juni—aug.; ej sälls. pa stengärdesgärdar. Mydaea uliginosa FALL. Ej allm.; gärna vid boningshus, Ringsjön, Höganäs, juli. Mydaea quadrinotata MG. Sälls. Hbg juni—06. » zmpuncta FALL. Täml. allm. pa blad i lövskog; juni—sept. Mydaea depuncta FALL. Allm. pa blad i lövskog; juni —okt. Mydaca separata MG. Fj sälls. pa blad fr. slutet av maj—juli. Mydaca memnonipes ZETT. Sälls.; Ringsjön, Hbg juni, juli. » urbana MG. Allm. pa blad; slutet av maj—aug. » pagana FABR. Allm. pa blad och trädstammar samt ofta pa spillning; slutet av maj—okt. Mydaea tincta ZETT. Ej sälls. pa blad och trädstammar; juni—aug. Hydrotaea curvipes FALL. Ent. Tidskr. 1912. Den vackra arten var mycket alim. i en lövskog öster om Hbg d. ??/;—13. Hannarna kretsade i stort antal under nagra ekar pa ett lugnt ställe i skogen. De, som flögo lägst, voro omkring 4 m. ovan marken, och så långt blicken sedan kunde följa dem, syntes de högt uppe vid ekarnas bladverk. Arten uppträder först i juli och ses sedan tills in i sept. J 146 _ ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Ophyra leucostoma WIED. Allm. pa blad; juni—okt. Den bläglänsande flugan finnes allmänt i trädgårdar och par- ker, där den kretsar under träden. Fannia hamata MACQ. Ent. Tidskr. 1912. Utav denna präktiga art fångade jag manga dd på en skogsäng vid Pålsjö '*/s—13. De kretsade i glesa sällskap under träden I à 2 m. ovan marken, där vegetationen var yppig, bestående av hallonbuskar, Spiraea, Crepis paludosa, Geum, Galeobdolon, Stellaria 0. S. V. Fannia insignis LW. STEIN. Ny för Sverige. Kläckt ur ett Vespa vulgaris bo fran Pålsjö bokskog. Storlek som manicata, vilken arten vid första ögonkastet påminner om. d. Tibier gulaktiga, de mellersta i yttre hälften förtjockade, mellanlår undertill i inre hälften med c:a 4 längre borst, i yttre hälften tätt borstklädda, mellanhöften med en i spetsen bakåtböjd tagg, mellan fram- och mellanhöfter ett starkt borst, framtibier enkla. Fannia pallitibia "ROND. Ny för Sverige. Arten är av sociellas storlek och har gula tibier. Sälls. Hbg i slutet av aug.—12 pa blad. Fannia umbrosa STEIN. Ny för Sverige. Hbg '?/s—13, Bälteberga —/s- 14. Fannia coracina LW. Ny för Sverige. Svart art, obe- tydligt mindre an manicata. Mellantibier byggda ungefär som hos scalaris men med svagare knöl, baktibier på in- och utsidan rikt borstklädda. Sälls. Hbg maj— aug. Fannia parva STEIN. Hbg aug., sept.—-13, några AD pa Angelica. Fannia, genualis STEIN. Ny för Sverige. Art med alla knän tydligt gula. Den var i slutet av juli och början av aug.—13 ej sälls. vid Raa karr pa videbuskar. Fannia lineata STEIN. Ny för Sverige. 1 d kläckt ur ett grasparvbo. Fannia carbonaria Mc. Sills. Hbg °/s—13, Höganäs 24/713 22. Fannia speciosa VILL. Ny för Sverige. Enl. professor STEIN sannolikt denna art. Endast 2 2@ har jag fangat, av vilka den ena överlämnats till STEIN. Det första ex. togs i Pålsjö skog vid Hbg. det andra i sydöstra Skane i bokskog RINGDAHL: BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM VÅRA ANTHOMYIDER. 147 på en stam °/s—13. Arten är av scalaris storlek, har svarta ben och rödgul abdomen. Coelomyia spathulata ZETT. Sälls. Bälteberga *°/5 — 14, 1d. Piezura pardalina ROND. Ent. Tidskr. 1912. Enl. Xafa/. der palearkt. Dipt. ar Anthomysa graminicola ZETT. = denna art och således förut funnen i vart land. selia cilipes HAL. Täml. allm. pa blad fr. maj—aug. » Macquarti STAEG. Täml. allm. pa blad och trad- stammar; även pa spillning liksom följ. art, maj—aug. Aselia triquetra WIED. Den allmännaste arten av släktet; maj--sept. Hannarna kretsa ofta i luften i stora svärmar. Azelia Zetterstedtii ROND. Hbg i aug. —11 och —13. > aterrima MG. Hbg '/s—14, I d pa blad. Limnophora dispar FALL. Ej allm. Hbg ‘;7—08, Kulla- 16/7 —II. Limnophora compuncta WIED. Skalderviken IQ aug.—14. Nagra 292 fann jag pa ett gyttjigt ställe vid havsstranden bland Scirpus lacustris. Limnophora denigrata MG. Allm. på fuktiga skogsängar juni—aug. Limnophora surda ZETT. Skälderviken */s—12, bland vegetationen vid en à. Limnophora litorea FALL. Ringsjön ?°/s—10, Råå **/6 et Limnophora septemnotata ZETT. Höganäs ?"/s—12, I d. » signata STEIN. (Archiv für Naturgeschichte 1913, häft. 8, pag. 48). Ny för Sverige. Arten är lätt att bestämma efter beskrivningen. Den synes endast förekomma pa sandiga flod- och havsstränder. Den 17 aug. i ar fann jag för forsta gangen denna lilla karakteristiska art vid Skanör, där den förekom på fuktig strandsand tillsamman med Zz7spa- arter. Arten var sällsynt och endast 3 dd blevo mitt byte. Limnophora notata FALL. Allm. vid bäckar; maj-—sept. » maculosa MG. Troligen allmännare an zo/ata, maj—sept. Bada aro, som SCHINER säger, latta att forvaxla med varandra. Själv har jag ända tills i ar trott mig i de båda arterna med fläckad torax se en och samma art, notata FALL., och darfor ej agnat dem sarskild uppmarksamhet. Limnophora triangula FALL. Tamil. allm. juli~sept. berg 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1014. Myopma reflexa R.—D. Taml. allm. på marken vid fuktiga ställen, t. ex. vid a- och sjöstränder men även på fuktiga vägar och stigar. Calliophrys riparia FALL. Taml. allm. vid bäckar pa stenar. Uppträder ofta tillsammans med Limnophora notata; maj—sept. Lispa tentaculata DEG. Allm. vid vatten; mars— okt. (möjligen övervintrande). Flugan uppehåller sig pa marken. Vid Ringsjön såg jag vid flera tillfällen, hurusom den utsög dagsländor, som fallit till marken. Lispa consanguinea LW. Vid Lerberget strax söder om Höganäs fångade jag några få ex. tillsamman med den föreg. d. 23 aug. d. a. I den Zetterstedtska samlingen i Lund star ett ex. bland Zentaculata. Lispa pilosa Lw. Allm. på dyiga ställen vid havsstranden. Skanör d. 17, Skälderviken d. 19 aug. d. a. Arten ar ej förut omnämnd för vårt land. Men i Zetterstedts samling tillhöra alla /zZorea-exemplaren denna art. Lispa litorea FALL. Sällsynt på liknande lokaler som föreg. och tillsamman med denna. Skanör och Skälderviken. Lispa caesia MG. Ny för Sverige. Skanör 17 aug. Skälderviken d. 19 aug. d. a. Pa samma omräde, som jag fångade de båda föreg. arterna, tog jag också denna. Den höll sig dock mera till den sandiga delen av stranden och sågs springa omkring på den ljusa sanden. Dess egen ljusa färgteckning passar också samman med denna. Lispa-arterna ha allesamman vackra former och äro på grund av sitt rörliga väsen de intressantaste av alla antho- myiderna. Lispa ulisinosa FALL. Ej allm. Ringsjön i juni, Söder- asen juli—11. Skälderviken 19 aug.—14. Lispocephala alma MG. Ej allm.; vid fuktiga ställen; mars—aug. Pa Kullaberg ej sälls. tidigt om våren på soliga stengärdesgärdar, dd. Lispocephala erythrocera R.—D. Täml. allm. april—sept. » verra FABR. Täml. allm. juni—sept. Hydrophoria divisa MG. Allm. vid vatten; maj —aug. Denna och de två följande uppehålla sig mest på marken pa fuktiga ställen. RINGDAHL: BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÅRA ANTHOMYIDER. 149 HHydrophoria ambigua FALL. Allm. juni—aug. » caudata ZETT. Allm. maj—aug. » contca WIED. Mycket: allm. på blad maj =sepl; Hydrophoria linogrisea MG. Pa blad; ej allm. maj—aug. Hylemyia praepotens WIED. Ej sälls. juni—okt. Den vackra arten visar sig på blad och trädstammar. Hylemyia nigrimana MG. Ej sälls. på blad, maj—-okt. > strigosa FABR. Mycket allm., maj—okt. Arten ar vissa tider om sommaren den allmannaste anthomyiden och ses snart sagt vid varje steg i skogen. Hylemyia grisea FALL. Pa sanden i Raus plantering söder om Hbg, aug., sept., Kullaberg. Hylemyia variata FALL. Allm. maj—okt. >» lasciva ZETY. Ej salls. pa blad, maj—aug. » cinerea FALL. Hbg juni—okt.; klackt i stort antal ur hattsvampar. Hylemyta coarctata FALL. Allm. pa lägre. vaxter vid vägar, akerrenar o. s. v. juni—aug. Aylemyia brunnescens ZETT. Taml. sälls. juni- aug. » brumneilinea ZETT. Sälls. Hbg */s—07. > cardui MG. Ringsjön ?7/—10 1 d, Hbg “/s—12. » tristriata STEIN. Ny för Sverige. Ej sälls. kring Hbg och Höganäs pa lägre växter, juni—aug. Aylemyia pullula ZETT. Täml. allm. pa lagre växter: grässtrån, nässlor o. a. maj—aug. Eustalomyia hilaris FALL. Ej sälls. i lövskog på avsa- gade träd, vedstaplar, stengärdesgårdar; juni, juli. Endast 22 har jag pätraffat. Eustalomyia festiva ZETT. Sälls. Hbg ?°/s—og 1 9. » hist LEI." Sallss»Hbeil Ve 13.2. » vittipes ZETT. Ringsjön juni—o6 1 9. Prosalpia silvestris FALL. Ej allm.; oftast i barrskog; juni —aug. Arten påminner till utseendet om Hydrophoria conica. Den lever av småflugor, som den fångar med hjälp av de starkt borstklädda benen. Prosalpia Billbergi ZETT. Maj juni. Allmän om våren i lövskog på marken, på stenar och trädstammar. I5O ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Hammomyta buccata FALL. Har hittills endast fångat några hannar pa Chrysanthemum leucanthemum. Hbg ?*/6—12. Pegomyia transversa FALL. Sälls. Hbg °/s—og 1 d, nordöstra Sk. *°/;—09, sydöstra Sk. PR på bokstammar ®/s 12. Pegomyia Winthemi MG. Juni—sept. Täml. allm. pa blad. Klackt ur hattsvampar, som insamlats pa senhösten. Pegomyta inigua STEIN. Ny for Sverige. Hbg *°/6—06, 1d. » squamifera STEIN. Hbg /s—12, Ahus i östra Sie CHE 0) Pegomyta socia FALL. Allm. pa blad, maj—sept. Puppor har jag funnit bland multnande växtstjälkar. Pegomyia sociella STEIN. Kristianstad ?°/7—10, 1 d. » stlacea MG. Täml. sälls. Ringsjön, juni. Kring Hbg och Höganäs aro $Y ej så sällsynta i sept. och okt. Pegomyia vittigera ZETT. Ängelholm ®/—07, Källna 14/8—712. Pegomyia flavipes FALL. Under juli—sept. täml. allm. > univiltata V. ROS. » » » » geniculata BOUCHÉ. I fuktig lövskog, juni— aug. Klackt ur hattsvampar, insamlade vid Höganäs i slutet av aug. Pesomyia bicolor WIED. Allm. pa blad, maj—aug. » nigritarsis ZETT. » Di) ites > » » caesia STEIN. Ny för Sverige. Hbg, juni, RQ. > rufipes FALL. Pa blad; ofta pa ek, juni—aug. » tenera ZETT. Kläckt ur hattsvampar, insam- lade !/ıo—11. Pegomyia esuriens MG. Täml. allm. pa blad, juni—aug. » interruptella ZETT. Enstaka på blad kring Hbg i början av maj samt i en dunge vid Höganäs i slutet av maj—12, där den kretsade under träd ett par m. ovan marken. | Pegomyia hyoscyami PANZ. Sälls. Kullaberg °/5—12 1 d pa en trädstam. Pegomyia setaria MG. Sälls. Hbg juni, aug. pa några pilbuskar vid en trädgård. Pegomyia haemorrhoa ZETT. ($ beskriven av ZETTER- STEDT bland Anthomyza, d som Aricia transversalis.) Honan RINGDAHL: BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM VÅRA ANTHOMYIDER. I 51 är lätt att skilja från andra Pegomyza-arters honor pa den grå bakkroppen med dess rödgula spets. Hannen har hittills på grund av sin stora olikhet med honan ej ställts samman med denna. Vid Höganäs påträffade jag på ett skuggigt ställe bland Aegopogon-blad ett kopulerande par av denna anthomyid. När jag granskade det, fann jag till min förvå- ning, att hannen hade helt svarta ben, och jag igenkände genast i den Aricia transversalis ZETT. Även vid en bäck på Kullaberg fångade jag sedan tvenne individ i parning, så jag kunde nu vara viss om könens samhörighet. Näppe- ligen skulle man eljest kunna ana, att den svartbenade d och den gulbenade @ tillhöra samma art. Arten är ej allm. i södra Sverige. Jag har endast fångat den i slutet av maj bland yppig örtvegetation på något fuktiga platser. Chortophila latipennis ZETT. På blad från slutet av maj t. o. m. aug.; täml. sälls. Påminner om Hylemyia virginea. Chortophila dentiens PAND. Ny för Sverige. Kring Hbg och Höganäs är arten ej sälls. om våren i lövskog på träd- stammar; maj. Chortophila triticiperda STEIN. Salls.; i lövskog pa träd- stammar och stengärdesgärdar, april, maj. Chortophila varicolor MG. Sälls. Hbg i slutet av maj—13 pa en fuktig skogsang pa Sfrraea-blad. Chortophila floralis FALL. Täml. sälls. Slutet av maj — aug. Chortophila brassicae BOUCHÉ. Mycket allm. pa blad, maj—aug. Chortophila pseudofugax STROBL. Sälls. Ringsjön— juli. » fugax Mycket allm. pa blad maj—okt. » flavisquama STEIN in litt. Ny för Sverige. Sälls. Hbg slutet av maj—13 i lövskog pa Spzraea-blad. Chortophila lineata STEIN. Ny för Sverige. Fj salls., slutet av juni t. o. m. aug. pa videbuskar. Chortophila discreta MG. Ej sälls. pa fuktiga ängar; maj—aug. Chortophila pratensis MG. Täml. salls.; maj—juli. > vetula ZETY. Salls. Kullaberg 10 mars—12 id pa en trädstam och pa samma lokal ®!/s—12 1 2 pa spillning; dessutom en 2 pa en trädstam 12 okt.—13. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Chortophila muscaria MG. En typisk vårart är den jämte föreg. och följ. den anthomyid, som uppträder tidigast om våren. Redan i mars kryper den ur puppskalet och visar sig allmänt i skogarna på stenar och trädstammar. Av vad jag antecknade om arten och dess förekomst i en liten dunge vid Höganäs 1912 vill jag meddela följande: »d. 74/3. Av Chort. muscaria fångade jag några nykläckta ex, som hade pannbläsan kvar. — d. 74/3. Ar i dag mycket allm. Pa varje solbelyst trädstam ses de; de flesta äro dd. — d. ?®/a. I dag utomordentligt allm. och synes på så gott som varje trädstam och större sten. — d. !f/4. Solig, ljum värdag. Sälgarna börja blomma. I dag mycket allm. kring hängena; pa stenar och trädstammar synas nu ej många. — d. ”!/4. Sälgen står 1 full blomning. Mangder av Ch. musc. synas pa hängena. Hannar kretsa i luften och sätta sig emellanåt på grenspets- arna. — d. '/s. Sälgarna äro nu utblommade. Några Ch. musc. synas ej. — d. °/5. Ch. musc. försvunnen, sedan sälgen (Salix caprea) blommat ut.» — Någon senare generation av arten har jag ej sett. Chortophila parva R.—D. Flygtid som föreg. Vissa ar mycket allm. tillsamman med denna pa trädstammar. Chortophila dissecta MG. Slutet av april—okt. Allm. pa blad och pa marken. Chortophila exigua MEADE. Ej sälls. om våren pa blad. > intersecta MG. Ej allm.; på fuktiga skogs- stigar slutet av april—aug. Chortophila candens ZETT. Viken och Ängelholm på flygsand, juli. Chortophila cilicrura ROND. Allm. på marken och pa stenar i synnerhet på torrare lokaler, maj—okt. Chortophila trichodactyla ROND. På marken; som föreg., allm. : Chortophila cinerella FALL. Ej allm., maj, aug. » transversalis ZETT. = Pegomyia haemorrhoa ZETT. Lasiops Rodert Kow. Slutet av april—sept. Sedan Ch. muscaria och parva försvunnit, ar denna art mycket allm. om våren pa trädstammar och pa marken i skogarna. Höstformen har mörkare torax och ar måhända en annan art. RINGDAHL: BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM VÅRA ANTHOMYIDER. 153 Lasiops ? ctenocnema KOW. Ny för Sverige. Sälls. Hbg GET NT de, sa ag I d pa en tradstam. Har längre ögonhär och framtill pa torax tva avkortade vita linjer. Anthomyia pluvialis L. Allm. pa blad, maj—okt. » radıcum L. » » » » > aestiva MG. Typisk blombesökare på varje- handa blommor men i synnerhet på korgblomstriga och ran- uncler. Allm., maj—okt. Mycophaga fungorum DEG. Ej sälls.; ofta pa trädstammar slutet av maj--okt. Dexiopsis lacteipennis ZETT. Sälls. Viken och Höganäs i juli pa Elymus. Dexiopsis minutalis ZETT. Sälls. Viken 2*/;—11, 1 ©. Macrorchis intermedia FALL. Ej salls. pa blad, juli, aug. » meditata FALL. Sälls. Ringsjön 3/s—o6, Id: Hoplogaster mollicula FALL. Täml. allm., juni, juli. Coenosia tigrina FABR. Allm. fr. slutet av maj—sept.; särskilt pa marken. Lever av rov. Observerade vid en märgelgrav några st. av denna art, vilka sutto pa /rzs-blad, lurande pa byte. Ovan vattnet flög en liten. svärm sma myggor (chironomider). En av coenosierna gjorde en hastig flykt upp i svärmen och fångade en mygga, varefter den slog ned på ett blad och sög ut den. Flugorna lade sig ofta på sidan med utsträckta ben liksom de egentliga rovflugorna (Åsilidae). Coenosia longicauda ZETT. Ej sälls. i Raa kärr under juni, juli. Coenosia sexnotata MG. Raa kärr 1/9—12. » decipiens MG. Raa kärr, aug., sept. » pumila FALL. Allm., maj—sept. 5 » tricolor ZETT. Hbg slutet av maj—aug.; tro- ligen allm. Coenosia dorsalis V. Ros. Ny för Sverige. Råå !/,;— Ha 18%, Coenosia rufipalpis MG. Ej sälls. pa blad, juli—sept. » atra MG. Lerberget 23 aug. d. a. 19. Schoenomysa litorella FALL. Höganäs maj—11. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Synonymiska anteckningar från ZETTERSTEDTS sam- ling i Lund. Anthomyza erythrostoma ZETT. = Phaonia sig- nata MG., Anth. scutellata troligen även — den foreg., Arzcia depressiventris ZEIT. och Ar. pubipes ZETT. = Trichopticus hirsutulus ZETT., Aricia fusciceps ZETT. = Chortophila cılı- crura ROND., Aricia flaviceps ZETT. = Pegomyia haemorrhoa ZETT., Aricia florilega ZETT. = Chort. trichodactyla ROND., Aricia stigmatella ZETT. sannolikt = Chort. dissecta MG. Aricia octoguttata ZETT. är möjligen en Laszops med avrivna ögonhär; den med Arzeza humerella ZETT. betecknade d — Anthomyia aestiva MG. Haplophthalmus danicus B.-Lund, en for Sverige ny landisopod. Av O. Lundblad. I slutet av oktober 1910 träffades allmänt denna art inom- hus i Upsala bland jord i blomkrukor. Då våra gråsuggor på senare tid icke varit föremål för något omnämnande och ovanstående art ej förut finnes anmärkt från vårt land, har jag med följande rader velat rikta uppmärksamheten på dessa djur, speciellt vad beträffar utbredningen av desamma hos oss. Särskilt vore det nog mödan värt att söka fastställa arternas nordgränser. Ej heller är någon undersökning gjord for att utreda; vilka arter vi ha i Sverige. Haplophthalmus danicus BUDDE-LUND ar en liten vit- aktig grasugga av obetydlig storlek, tillhörande familjen 7rzch- ontscidæ. Efter Sars! tillåter" jag mig här anföra artens kännetecken. — Kroppen hos honan något kortare och kom- paktare än hos hannen. Dorsalytan något ojämn på grund av talrika, något olikstora tuberkler, anordnade i longitudi- nella rader, vilka dock ej bilda tydliga ribbor (detta till skill- nad fran den andra europeiska, närstående arten 77. meng [ZADDACH]. Huvud med framskjutande, tillspetsad panna och brett rundade laterallober. Stjärtpartiets översida slät, utan tillstymmelse till valkar på 3:e segmentet (även till skill- nad fran H. mengii.) Samtliga exemplar jag funnit tillhöra en varietet, för vil- ken jag föreslår namnet gwadrisetus n. var.” Den liknar i 1 An account of the Crustacea of Norway, Vol. II, Isopoda, pp. 168—169. 2 Haplophthalmus danicus var. quadrisetus n. var.: the antennulæ are provided with only 4, instead of 6 sensory filaments. Entomol. Tidskr. Arg. 35. H. 3—4 (1914). II S 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQI4. alla avseenden huvudformen utom däri, att I:a paret antenner bära 4 istället för 6 känselborst, som annars är det vanliga hos denna art. Varieteten överensstämmer således i detta avseende med /7. mengzz, vilken har 4 borst pa sina antennule, men i allt annat är den, som nämnt, lik danzcus och vitt skild fran den karakteristiska 7167277. Förekomsten av denna art i Sverige är ej alls ovän- tad. Den numera avlidne framstående isopodkännaren BUDDE-LUND har också i en uppsats i denna tidskrift! framhållit, att den sannolikt förekommer i vårt land, isyn- nerhet i trädgårdar och om- kring bebodda ställen. Helt visst skall det också vid när- mare tillsyn visa sig, att den hos oss ej blott lever inomhus, utan aven 1 det fria. I Dan: mark är den sålunda obser- .verad av BUDDE-LUND, och iWNoree hat GNOMSARS och STORM funnit den vid Kristi- ‘ania och Trondhjem. Für övrigt är djuret känt fran Hol- land. Haplophthalmus danicus B.-LUND. > Q Troligt är, att man fram- hona ovanifrån, 2 al övre (främre) an- deles också skall komma att tenn, 2 a? undre (bakre) antenn, 2 urp. hos oss uppdaga ytterligare höger uropod. ane något för- flera av de Ut som B.-LUND förmodar förekomma. Ovan anförda fynd ger mig här anledning att nämna ett par ord även om våra Övriga gråsuggor. I sin bearbetning av djur- världen i det bekanta arbetet om »Upland, skildring af land och folk» omnämner prof. EINAR LÖNNBERG även gråsug- gorna, ehuru endast i förbigående, och framhåller där att till Uplands fauna sannolikt torde höra, förutom Oniscus asellus, 1 Nogle ny svenske Landisopoder, Entomol. Tidskrift 1896, p. 223— 224. O. LUNDBLAD: HAPLOPHTHALMUS DANICUS B.-LUND. 157 minst 5 arter Porcellio och 4 Armadillidium. I en gradual- avhandling av ADOLPH JOHNSSON! upptagas följande arter for Upland (Upsalatrakten):? Oxzscus asellus L., Porcellio sca- Ber ENTR., ES Dictus: BRANDT Pa ken BRANDI P 772 vittatus), Meloponorthus pruinosus (BRANDT) (= Porcellio fron- talis), Cylisticus convexus (DE GEER) (= Porcellio convexus), Armadillidium vulgare LATR. och A. pictum BRANDT. Vi- dare ha vi tva arter, som ej äro observerade längre mot norr an till Stockholm, nämligen Trzchoniscus pusillus BRANDT (= Itea levis) och Armadillidium pulchellum BRANDT. Ov- riga av JOHNSSON anförda grasuggarter äro hittills blott funna i Skåne, nämligen Zzgzdium hypnorum (CUV.) (= L. personü) och Porcellio levis LATR. I sin avhandling över Sveriges gråsuggor upptager JOHNS- SON ej flera än dessa 12 arter. BUDDE-LUND anfôr i den citerade uppsatsen ytterligare Phzloscia muscorum (SCOP.) fran Skåne och Blekinge, Metoponorthus sexfasciatus (KOCH) fran Skane samt Armadillidium opacum (KOCH) från Skåne, Öland, Upsala och den marina Zzvia oceanica (L.) såsom tillhörande var fauna. Vad dä Zzgza beträffar, så synes den ha blivit förbisedd av JOHNSSON eller möjligen av annan anledning utelämnad ur. listan. Den är ju på många ställen vid våra havskuster synnerligen allman i litoralbältet. Sa t. ex. 1 Bo- huslän, där jag även funnit den på holmar och skär i yttersta havsbandet, där den ofta lever i små vattenpölar, vilka hålla bräckt vatten därigenom att stanket från bränningarna nar dit upp vid hög sjö. Av de arter, som JOHNSSON tagit vid Upsala, har jag där återfunnit alla med undantag av Armaaillidium vulgare. Däremot har jag på vissa lokaler i trakten istället träffat Trichoniscus pusillus (en sannolikt nästan överallt förekom- mande art, fast ofta förbisedd på grund av sin litenhet och sitt undangömda levnadssätt i lövhögar och bland murkna träbitar). Allmännast bland arterna är här som annorstädes Porcellio rathket. Våra 17 svenska, här ovan anförda gråsuggarter, fördela sig på de olika familjerna på följande sätt: 1 Synoptisk framställning af Sveriges Oniscider. Upsala 1858. 2 De av JoHNSSoN använda namnen äro ställda inom parentes, om de avvika fran dem, vilka äga prioritet. on OV ur bo D ee Oo 14. JE 16. - Wife Sic pe en ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOI4. Fam. Ligiidæ. Ligia oceanica (Les). Ligrdium hypnorum (CUV.). Fam. Trichoniscidæ. Trichoniscus pusillus BRANDT. Haplophthalmus danicus B.-LUND. Fam. Oniscidæ. Oniscus asellus L. Philoscta muscorum (SCOP.). Porcellio scaber LATR. » pictus BRANDT. » rathkei BRANDT. » levis LATR. Metoponorthus pruinosus (BRANDT). » sexfasctatus (KOCH). Cylisticus convexus (DE GEER). Fam. Armadillidiidæ. Armadillidium vulgare LATR. » opacum (KOCH). » Pictum BRANDT. » pulchellum BRANDT. Some new localities for Polyartemia forcipata Fischer and Branchinecta paludosa (O. F. Müll.) in Sweden. By O. Lundblad. During zoological excursions in northern Sweden last summer I had the opportunity of observing the two above named arctic Phyllopods. The hitherto but little studied distribution of these animals in Sweden as well as the fact, that my own localities are situated, for Polyartemia nearly two and for Pranchinecta more than four parallels farther to the south of the previously known, are the reasons for this little paper. The two Phyllopods are found in the province of Härje- dalen, the southernmost arctic alp-region in Sweden. They are observed in the northern part of the highplateau, that is extending round the mountain Helagsfjället (about lat. 62° 55 N.). The height of the alp-plateau above the level of the sea (from about lat. 62° 43° —62° 55 N.) varies a little between 900 and 1100 meters, the southern part descending into Regio subalpina (the birch zone), the most part of the plateau, however, being situated above the limit of trees (Re- gio alpina, including the willow and lichen zones). Regio alpina is the specific »arctic zone» (EKMAN), the true high-alp. This region especially affords pure arctic conditions. The snow-melting here takes place very late in the year, and in the middle of July snowdrifts still are remaining at many pla- ces, often on the shores of the highest ponds and lakes, and in some of them ice-floes are svimming about. At a height of 1000—1100 metres spring generally comes in the end of 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. June. But most waters are by this time fully thawed, and, though often fed with cold ice-water, the animal life is already in developing. The waters are also, as the case generally is in this zone, very small and are therefore quickly heat- ed up. Polyartemia forcipata FISCHER. — I have met with this species at only one locality, a small, rather deep pond (one of the Folo-ponds) in Regio subalpina (900 m. above the Fig. 1. Map, showing the distribution of Polyartemıa forcipata in Scandinavia. sea-level) about 5 km. in the south of Mittakläpp, Härjedalen (lat. 62° 43 N.). The animals were seen in great abundance, males and females being found in almost equal numbers. Also very young and small specimens were rather common. The muddy bottom was covered with a thick deposit of old leaves from the surrounding thickets of Salix lapponum. At 12,30 p. m. the temperature was found to be + 21° C. by the shore, though the little lake was fed by a melting snow- drift close to it. The lake belongs to those, which do, not O. LUNDBLAD: POLYARTEMIA AND BRANCHINECTA IN SWEDEN. 161 dry up at the end of the summer. EKMAN says he has also found the species in similar waters. — The animals were caught on July 6th. Branchinecta paludosa (O. F. MÜLL.). — A great many specimens of this form were captured in a very shallow pond (depth 20 cm.) at a height of 1033 metres in Regio alpina close to the northern base of Helagsfjäll (on the Sth of July). Besides males and females, which were equally com- Fig. 2. Map, showing the distribution of Branchinecta paludosa in Scandinavia. mon, I also saw many young individuals, the smallest being about 4 a 5 mm. in length. Certain details seem to indicate that even the greatest specimens observed had not reached their maximum size; so, for instance, the sac-like marsupium of the female was not yet so much prolonged and did not hold any eggs. Owing to the sunny position of the pond and the very shallow water it was heated very quickly to considerable temperatures; so was the temperature of the water 2-7 18 @ at 10 arm. and + 222€. four hours later 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. (on July oth). EKMAN tells us, he has never found this spe- cies in water warmer than + 14° C. It seems therefore in the region of Helagsfjäll to be exposed to less arctic condi- tions than farther north. But for all that this animal, as also Polyartemia forcipata, must be looked upon as a real arctic species. Besides in the above named pond, I saw the crea- ture also close to the south of the mountain in two other, though not so extremely heated waters. All of them are drying up later in the year. x Polyartemia forcipata and Pranchinecta paludosa are widely distributed in north-southerly direction through the arc- tic alpregion of Sweden. The former is previously found at Karesuando (northernmost part of Sweden) by C. P. LAESTA- DIUS, as also by S. EKMAN in the vicinity of the Torne träsk, in the Sarek-alps (both localities in Lapland) and at Frost- viken (Jämtland). Later on at Helagsfjäll by the author. Branchinecta paludosa, that here in Sweden first was captured by S. EKMAN, is by him noticed from the region of Torne träsk and the Sarek-alps, and last summer the author caught it at Helagsfjall. In Norway it is observed farther south in the high Dovre-alps, and in the northernmost part, too, on Magerö and in East Finmark. ZFolvartemia, on the other hand, is in Norway found only in the far north, viz. in the whole Finmark at many localities. It is very possible that the new Swedish above named localities for Polyartemia and Pranchinecta are the most sou- thernly ones, in which the two species occur in our country. But at the present state of our knowledge it is too early to decide, whether the area of distribution is fully continuous or not. Between the two southern Swedish localities for Polyartemia (see map I) there is a lower portion of our country (the province of Jämtland), a vide alp-pass with only certain mountain tops reaching up. into the birch and the arc- tic zone. Dranchinecta in the Dovre mountains in Norway is by SARS regarded as being a glacial relic from the ice age. Perhaps a more careful investigation may show that also the locality at Helagsfjäll is isolated from the northern area of distribution. O. LUNDBLAD: POLYARTEMIA AND BRANCHINECTA IN SWEDEN. 163 Bibliography. S. EKMAN: Beiträge zur Kenntnis der Phyllopodenfamilie Poly- artemiidæ. Bihang Svenska Vet. Ak. Handl., Bd. 28, av- delning 4, 1902. — —: Die Phyllopoden, Cladoceren und freilebenden Copepoden der nord-schwedischen Hochgebirge. — Zool. Jahrbücher, Abt fir Systematik-ete., Bd 2x. roos. W. LiLLJEBORG: Limnadia gigas (J. F. HERMANN) förekommande i Sverige. — Öfversikt af Vet. Ak. Förhandl. 1871, N:o 7. — —: Synopsis crustaceorum suecicorum ordinis branchiopodo- rum et sybordinis phyllopodorum. — Nova Acta Reg. Soc. Sc. Upsaliensis, (3), 1877. G. O. Sars: Bemærkninger om de til Norges Fauna horende Phyllopoder. — Forhandl. Vid. Selsk. Christiania, 1873. — —: Fauna Norvegiæ. I. Phyllocarida and Phyllopoda. Christi- ania 1806. Odonatfynd, mest från Jönköpingstrakten, antecknade av C. O. von Porat. Utom i min hembygd, Nordsmåland, har jag under till- fälliga sommarvistelser på skilda orter iakttagit och samlat en del trollsländor, varjämte forna lärjungar från skoltiden meddelat mig sina fynd därav. De anteckningar jag sam- manställt därom giva visserligen icke någon totalbild av de anförda orternas odonatfauna, men torde det oaktat ej sakna intresse för några av Tidskriftens läsare, varför de härmed överlämnas till offentligheten. Libellulidæ. Libellula L. 1. Lib. depressa L. — Jönköping; Forserum;* Nässjô; Ulricehamn; Torshälla. — Ej allman. 2. Lab. quadrimaculata L. — Jönköping; Forserum; Torshälla; Vittsjö i norra Skane. — Allmän. Orthetrum NEWM. I. O. cancellatum S. — Dalarö, viken vid Sandemar; Vittsjö. — Ganska sällsynt, Vid Vittsjö fann jag den (d. a.) blott vid norra och nordöstra stränderna av Vittsjön, i södra delen var följande art den förhärskande. 2. O. coerulescens F. — Skrapstadsjön vid Sävsjö; Ryd i Allmundsryd socken; Vittsjö. pur Alla här förekommande uppgifter från Forserum härstamma fran numera veterinären KARL RYDIN, som under 'sin skoltid i Jönköping var en synnerligen intresserad biolog. C. O. VON PORAT: ODONATFYND. 165 Denna sydeuropeiska art, vars anträffande i vårt land vid Gusums bruk i Östergötland väckte så stor uppmärksam- het, att prof. WAHLBERG förmodade den vara dit inkommen som larv tillsammans med den ätliga grodan, synes vara all- männare spridd i Sverige, än man tror. Så har den funnits vid Sävsjö av skolynglingen GUNNAR SVENSSON, och jag har funnit den mycket allmän vid S. Âsneñ och Mörrumsåns övre lopp (Ryd) samt nu i sommar vid Vittsjö. Vid Snäckgärdet nära Visby såg jag i somras en blå slända, som måste till- höra antingen denna eller föregående art, att döma av flyk- ten och de korta flyghälen sannolikt denna. Den är ock förut antecknad både fran Skåne (SJÖSTEDT, Sv. insektfauna) och från Blekinge (C. AG. och J. AG. WESTERLUND). Leucorrhinia BRIT. 1. L. pectoralis CHARP. — Jönköping; Forserum; Näs- sjö; Ryd; Torshälla. 2. L. rubicunda IL. —- Jönköping; Forserum; Nässjö; N:a Sandsjö (Hagganas); Ulricehamn. — Troligen rätt allmän. 3. L. dubia v. D. LIND. — Från samma lokaler som föregående; kanske än allmännare. Sympetrum NEWM. I. S. flaveolum L. — Jönköping; Forserum; Ryd; Tors- hälla. 2. 5. vulgatum L. — Jönköping; Torshälla. — Synes vara mindre allmän än sanısläktingarna. 3. S. sanguineum MULL. — Jönköping; Forserum; Sävsjö; Ryd; Torshälla; Vittsjö. 4. S. scoticum DONOV. — Jönköping; Forserum; Sävsjö; Ryd; Ulricehamn; Torshälla; Vittsjö. — Den allmännaste i Nordsmaland av Spmpetrum-arterna. Cordulia LEACH. I. C. enea L. — Jönköping; Forserum; Torshälla. 2. C. metallica v. D. LIND. — Jönköping; Forserum; Sävsjö; Ryd; Ulricehamn; Torshälla; Vittsjö. — Allmännare än föregående. 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. 3. C. arctica ZETT. — Jönköping; Forserum; Ryd; Tors- hälla; Vittsjö. 4. C. flavo-maculata v. D. LIND. — Jönköping; Forse- rum; Torshälla; G//: Roma och Ljugarn (J. ARNBERG). Denna antagligen rätt sällsynta slända var bland de fa, som jag i juli förra året anträffade i det på storsländor till synes fattiga Visbyongrådet. Gomphide. Gomphus LEACH. I. G. vulgatissimus |. — Jönköping; Forserum; Tors- halla. — I Torshälla gjorde den 1900—o1 skal för sitt namn, enar den dar da var synnerligen talrikt forekommande. 2. G. forcipatus L. — Jönköping; Forserum; Sävsjö; N:a Sandsjo; Ryd; Vittsjö. Aeschnide. Cordulegaster LEACH. I. C. annulatus LATR. — Forserum (Tryggarp); Sz. Fors- löv (EDG. WIESLANDER). — Denna, var största trollslända, ar sannolikt ganska sallsynt; atminstone har det icke lyckats mig att anträffa den pa nagon av de lokaler, dar jag sökt och samlat insekter. Vid Ryd i södra Småland trodde jag mig se den sommaren 1912, men kunde ej fa fatt i den. I Jönköpings h. allm. läroverks samlingar finnes ex. fran Sätra vid Norrköping (J. A. WESTERLUND). Aeschna F. I. Ae. pratensis MULL. — Jönköping. — Sällsynt. — Det enda ex. fran Nordsmaland jag sett ar taget i Ljunga- rumskärren söder om Jönköping av skolynglingen GEORG STÄHLBERG (1913). 2. Ae. coerulea STRÖM. — Forserum; Nässjö. — Troli- gen rätt sällsynt. Finns sannolikt vid Jönköpings vattendrag, där jag tror mig ha sett den, men ej lyckats infanga den. 3. Ae. juncea L. — Jönköping; Visingsö; Forserum; Ryd; Ulricehamn; Torshälla; Vittsjö. — Allmän. 4. Ae. cyanea MÜLL. — Jönköping; Forserum; Ulrice- hamn; Torshälla; Vittsjö. Allmän. C. O. VON PORAT: ODONATFYND. 167 5. Ae. viridis EVERSM. — Huskvarna. Av denna stora, vackra slända, som förut antecknats såsom funnen i Sverige blott vid Råstasjön nära Stockholm, vid Upsala och Tillberga, tog numera laboratorn vid Veterinär- institutet HILD. MAGNUSSON under sin skoltid i Jönköping två honexemplar vid Huskvarnaans utlopp, varav det ena skänktes till Jönköpings h. allm. läroverks samlingar. Det förtjänar anmärkas, att fångsten skedde efter solnedgången en sommarafton. TÜMPEL nämner i sitt huvudverk »Die Geradfliigler Mitteleuropas, Eisenach 1901», att denna art »har den högst anmärkningsvärda egenskapen att flyga först efter solens nedgäng, vilket ingen annan trollslända gör.» Kanske denna biologiska egendomlighet är orsaken, varför den så sällan och på så få ställen i vårt land iakttagits. 6. Ae. grandis L. — Allmän överallt. Calopterygide. Calopteryx LEACH. 1. C. virgo L. Jönköping; Huskvarna; Forserum; Hagganas; Torshälla; Vittsjo. — Allman. 2. C. splendens HARRIS. — Jönköping; Huskvarna; Sävsjö; Aneby; Vetlanda; Ryd; Torshälla; -Vittsjo. — All- man. — Egendomligt nog synas dessa bada arter har och dar liksom utesluta varandra. I Ryd fanns 1911—12 blott C. splendens, medan t. ex. i Forserum blott C. vzrgo anmärkts. På de flesta orter torde de emellertid trivas väl tillsammas. Agrionide. Lestes LEACH. 1. L. nympha SELYS. — Jönköping(?); Sävsjö; Dalarö; Torshalla. Ehuru den icke finns bland mina samlingar fran Jönköping, kan dess förekomst därstädes knappt betvivlas. 2. L. sponsa HANSEM. — Jönköping; Forserum; Sävsjö; Vittsjö m. fl. ställen. — Allmännare än föregäende. Platyscelus WALLENGR. I. P. pennipes PALL. — Jönköping; Sävsjö, Hägganäs; Ryd; Torshälla; Vittsjö. — Allmän. 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Agrion F. I. A. najas HANSEM. — Jönköping; sjön Bunn; Forse- rum; Nässjö; Vittsjö. 2. À. minium HARRIS. — Huskvarna; Forserum; Ryd; Vittsjö. 3. A. elegans v. D. LIND. — Ryd; Torshälla; Vittsjö; Gil. Tingstäde. 4. A. hastulatum CHARP. — Jönköping; Forserum; Hägganäs; Torshälla; Vittsjo; G7. Tingstäde. I Vittsjö tog jag innev. sommar ett d-ex., som hade den mörka teckningen på 2:a abdominalsegmentets ryggsida fullkomligt lik den, som avbildas hos A. Zunulatum. Men da de blå ögonfläckarna på huvudet voro sammanbundna med en tvärlinje av samma färg och då de mörka tvärbanden på abdomen voro smala, torde det vara blott en var. av A. has- tulatum, som det i övrigt liknade. 5. A. cyathigerum CHARP. — Jönköping; Forserum; sjön Bunn; Hägganäs; Ryd; GA. Tingstäde. — Allmän. 6. A. pulchellum v. D. LIND. — Jönköping; Torshälla; Gil. Roma. 7. A. puella L. — Jönköping. — Troligen rätt sällsynt. Sveriges minsta trollslända, A. speczosum, hör till de odo- nater, som jag tror mig ha sett en gäng vid Ryd; dessvärre var jag vid tillfället icke rustad med redskap att infänga henne, varför jag icke kan bestyrka riktigheten av min förmodan. Beträffande agrionidernas förekomst torde mera atersta att utforska än i avseende på andra trollsländor. Åtminstone har det förefallit mig egendomligt, att bland de hundra- att icke säga tusental agrionindivider, som om sommaren liva strandvegetationen vid våra vattendrag, blott ett par tre ar- ter synas vara förhärskande inom varje litet område. Macrolepidopterers fångst och prepa- rering. Av J. Meves. En fjärilsamling, vari det ena exemplaret star högt pa nålen, det andra lågt, där vingarna hos somliga äro för myc- ket, hos andra för litet framsträckta eller riktas uppåt eller hänga nedåt, är en föga uppbygglig syn för ögat, liksom ock slitna eller trasiga exemplar, därest de ej äro av sällsynt art eller form, betänkligt misspryda samlingen. Oftast ligger orsaken härtill i olämpligt fångstsätt och felaktig behandling efteråt. De erfarenheter jag under mer än 40-årig praktik i detta avseende samlat, ber jag att här få framföra till tjänst huvud- sakligen för nybörjare. Fangstredskap. Använd aldrig en vanlig, i nedre än- dan tillspetsad flugzav sådan den finnes till salu i husgerads- affärer, ty fjäriln, om den är någorlunda stor, söndertrasar vid flaxandet sina vingar eller åtminstone dessas fransar. Häven bör i stället göras säckformig med de nedre hörnen något avrundade och vara tillverkad av mjuk tyll, som för säkerhets skull tvättas för att få bort all stärkelse. Den lämpligaste storleken har jag funnit vara omkring 60 cm. i längd med en ringgenomskärning av omkring 27 cm. En större hav gör visserligen fångsten av snabbflygande fjärilar lättare, men försvårar väsentligen fångst i buskar och mellan trädkvistar. Käppen, som bör vara lätt, göres för vanligt bruk go—100 cm. lang, men fångst i trädkronor eller framför i mörker lysande, högt uppsatta lyktor fordrar natur- ligtvis att håven fästes på en lång käpp, helst av bamburör. 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Fångstglaset bör ha en öppning tillräckligt vid för be- kvämt insläppande av fjärilarna, något trängre än själva glaset, detta för att underlätta fjärilns kvarhållande tills korken hinner påsättas. Glaspropp är olämplig av flera skäl. Man bör helst medföra glas av olika storlekar, en genomskärning vid hal- sen av omkring 45 mm. är emellertid användbar för varje fjäril. Till fjärilns dödande i glaset brukar användas kloroform, eter eller cyankalium. Kloroformen är emellertid förkastlig, ty mycket ofta få djuren därav stelkramp, som omöjliggör en vacker spänning. Æfer är nog bra, men ganska be- svarlig och dyr i praktiken, enär man före varje fjäril som tages måste hälla i några droppar, och tar man för mycket därav, så att fjäriln blir våt, lida vingfransarna ofta därav genom hopklibbning till tofsar. Särskilt vid nattlig fångst på bete är den nästan omöjlig. Cyankalium, som är mycket billigt, är avgjort bäst. För dess utfående på apotek fordras dock intyg enligt giftstadgans föreskrifter. Har detta lyckats, tillredes glaset på följande sätt. På glasets botten lägges ett lager av omkring 10 gram eller mindre, alltefter glasets storlek, ärtstora cyankaliumbitar, därpå ett tunt lager av Zorr nybränd gips, och slutligen ett jämnt lager av i möjligast litet vatten inrörd gips. Glaset ställes öppet i fria luften, tills gipsen torkat fullständigt, gla- sets väggar rentorkas väl och ett tunt och slätt lager bom- ullsvadd täckes över gipsen och tilltryckes jämnt med vinkel- pincetten (se nedan) eller dylikt, varefter korken påsättes och glaset är färdigt för användning. Bliva glasets väggar solkiga genom fångna fjärilars exkrementer o. dyl., måste de rengöras med en något litet fuktad tyglapp och glaset där- efter stå öppet en liten stund, så att ingen fuktighet intränger till cyankaliet, ty detta sönderdelas därav, mörknar och blir snart overksamt. Ett väl tillagat och behandlat glas kan bibehålla sin effektivitet minst ett, ofta två år eller ännu längre, även vid flitigt bruk. à Att största försiktighet måste iakttagas vid tillredningen med detta ytterst giftiga ämne är självklart. Ehuru utdunst- ningen ur det färdiga glaset icke synes menligt inverka på Homo sapiens, bjuder dock försiktigheten att i rum ej låta glaset onödigtvis stå öppet. J. MEVES : MACROLEPIDOPTERERS FÅNGST OCH PREPARERING. 171 Vissa fjärilsarter, såsom t. ex. av släktena Zygaena och Ino, påverkas emellertid ej av cyankalium. Därför bör vid exkursioner medföras en liten droppflaska eter, varav vid behov några droppar nedsläppas i glaset. Blir fjäriln våt därav, lämnas glaset genast öppet några ögonblick, tills den återfår sitt naturliga utseende. Vid fjärilns överförande från håven till glaset, vilket sker genom dettas införande i håven, bör man söka få in den med huvudet först utan att vingarna beröras. Enär fjärilarna i allmänhet helst sträva uppåt och mot ljuset, underlättas djurets kvarhållande i glaset intill korkens påsättande genom att glasets botten hålles snett uppåt mot ljussidan. Härvid kommer väl till pass, att glaset är något trängre i halsen. Släpp aldrig mer an ex fjäril i sänder i glaset. Nar den är domnad, pålägg då litet luckrad bomull, som nedpressas något, innan nästa fjäril insläppes, eljest är skada nästan oundviklig. Därför bör man alltid vara försedd med flera glas. Vid nattfjärilsfångst på bete, varom mera här nedan, har jag ofta funnit nödigt medföra 5—7 glas för att hinna tillvarataga den rika fångsten. För att fjärilarna ej må kvickna vid igen, bör man låta dem ligga i glas åtminstone några timmar, innan de spetsas. Nattfjärilsfångst på lockbete ger ofta, när vädret därför är lämpligt, överraskande goda resultat. Jag har därvid gått tillväga på följande sätt. I en burk slås en flaska lageröl (ej pilsner) eller någon mörk, ej bitter ölsort. Därtill sättes bi-honung och ölet om- röses, tills honungen smält. Slutligen inblandas en god por- tion rivet ragbrod, helst surt, och burken sättes en tid 1 solsken för att jäsa. Ju surare och starkare den sålunda lagade maten luktar, dess läckrare blir den för fjärilarnas lukt- och smakorgan. Vidare tagas torkade äpplen (helst ring- äpplen, som då vikas 2—4-dubbelt), hvilka medelst en grov stoppnål trädas på segelgarn eller snöre, så att de bilda ett 12—15 cm. långt hänge, som upptill förses med en minst lika lång ögla. Vid kvällsskymningen doppas sådana hängen i nyssnämnda burk så, att även bröd fastnar vid dem, och uthängas på kvistar ungefär vid brösthöjd helst utefter en skogskant omkring 5—10 m. från varandra. Någon timme Entomol. Tidskr. Årg. 35. H. 3—4 (1913). 12 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1014. efter solnedgången börja fjärilar komma, t. o. m. långväga ifrån emot vinden. Nar fjärilar ej vidare infinna sig och fångsten därför slutar, intagas hängena och kunna placeras i burken så, att öglorna hänga utanför. Burken bör hållas övertäckt med en tallrik eller dylikt. Man kan ock låta hän- gena sitta kvar över natten, varav vinnes att de fjärilar, som ditlockas under sin flykt i dagningen, gömma sig för dagen i omedelbar närhet och återkomma dit nästa kväll, men man riskerar då äpplenas försvinnande i ekorrars och skators magar. I den mån burkens innehåll minskas, påspädes det med ölrester, honung och bröd. Onödigt har jag funnit att i blandningen tillsätta sprit- varor, äppleeter och dylika stundom rekommenderade in- eredienser. Djuren lockas lika bra ändå och bliva tillräckligt pirum för att bekvämt infångas. Man bör ej misströsta, om denna lockmetod stundom kanske veckotals slår alldeles fel. Orsaken härtill är vanligen väder och vind. Under en torr period erhålles vanligen ej ett liv, likaså under jämförelsevis för årstiden kalla nätter. Bäst är varm, fuktig luft, t. o. m. vid regndusk går fångsten bra. Blast, ej alltför stark, ar bättre an fullkomlig stiltje, enär doften da sprides langre vag, mulen himmel ar battre än klar, ehuru fångsten kan lyckas även vid månsken; fal- lande barometerstånd ger god förhoppning. — Såsom exem- pel må jag nämna, att under detta års hela långvariga torra sommarperiod fångsten blev resultatlös, men efter de första regnskurarna togos en kväll på 7 hängen över 60 fjärilar. För att tillvarataga fjärilarna användes helst en särskild kortskaftad håv, vars ring håller åtminstone 30 cm. i diameter. Haven hålles under och omkring hänget, som skakas kärz, och sedan inpraktiseras de av ölruset domnade fjärilarna för- siktigt, en i varje glas. Då gäller det att vara väl försedd med glas. Innan man går till nästa hänge, omskötas de an- vända glasen genom påläggning av bomull, så att alla äro färdiga till ny aktion. Ronden mellan hängena förnyas, så länge fjärilar infinna sig. Ar kvällen mörk, användes lykta, som bäres av en med- hjälpare eller ställes på backen nära hänget. J. MEVES: MACROLEPIDOPTERERS FÅNGST OCH PREPARERING. 7S} I vanliga fall bor man hemföra allt, som man kan fa, och plockar följande dag ut vad man vill behålla. Aven all- manna arter bora da noga synas, enär intressanta aberrationer kunna förekomma i högen. Är de nappandes mängd alltför överväldigande, kan ur- valet ske sålunda, att hänget belyses av lyktan och man med fingret eller en pincett försiktigt petar till huvudet på dem man önskar, så att de ramla ned i den underhållna hå- ven. Sedan kan man, om de ratade fjärilarna till övervä- gande del utgöras av skadliga insekter, nedskaka dem i håven och förgöra dem, vilket jag funnit vara av god verkan, i det att följande åren dessa arter förekommit i endast ringa mängd. De macrolepidoptera, som kunna fångas på lockbete, in- skränka sig emellertid huvudsakligen till nattflyen, och ej ens alla dessa äro lystna efter surt öl, såsom t. ex. släktet Plusza. Mätare komma nog gärna, men de berusas ej, utan fladdra i haven. Sistnämnda fenomen visa även Cafocala-arterna, varför man får vara kvick i vändningarna för att få dem i håv och glas i oskadat skick. Spinnare nappa av naturliga skäl icke, utom släktet Acrouycta. Eget nog har jag ett par gånger fått Cossus på hänge. För fjärilns vidare behandling äro följande redskap oumbärliga: Insektnålar, helst Karlsbader-nålar. Svarta Wiener-nålar äro för mjuka och vika sig för lätt. . Knappnålar, sma svarta med glashuvud, finnas i varje sybehörshandel. Fin #a/kerväv, som efter upplinjering med linjal efter behov klippes med skarp sax till remsor av 35 cm. i längd och 3—30 mm. i bredd, s. k. spänn- och fäckremsor. Gaffel, som lätt tillverkas av ett litet träskaft, som vid ena ändan förses med 2 mycket fina, jämnlöpande, i skaftets längdriktning inskjutna synälar, som med spetsarna utskjuta omkring 5 mm. Spänn-näl göres av en fin stopp- eller brodernäl. Ögat avklippes och nälen inskjutes med den avtrubbade ändan ett litet stycke i ett träskaft. Viktigt är att denna näl ej har vass spets, som skulle riva sönder vingarna. 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Pincett med fina spetsar. Grövre, vinkelböjd pincett eller ock insekttång. Spännbräde. Att detta är av riktig konstruktion och omsorgsfullt arbetat är av synnerligen stor vikt för att få samlingens fjärilar vackra. Det göres av mjukt trä, såsom asp eller lind, och bör hava den form, som synes av figuren sid. XXX i Aurivillii » Nordens fjärilar», dock under iakttagande, att rännans djup noga avpassas efter den höjd fjärilns vingar skola hava över nålspetsen (24 mm. från bordets överkant till rännans botten), att bottnen undertill tillslutes med en bräd- skiva, så att, när nålarna vid spänningen nedstickas till bottenskivan, alla fjärilars vingar komma i jämnhöjd med varandra, och att Ze/a rännan ända upp intill bordens under- kant fylles med torv, som fastlimmas vid rännans sidor för att sitta fullkomligt stadigt. För fjärilar med tjocka kroppar kan torven sedan efter behov något urholkas upptill. Praktiskt är att hava åtminstone de flesta spännbrädena utrustade med rörliga bord, som, försedda med kort tvärskåra i vardera än- dan, kunna, efter någon lossning av i skårorna befintliga bredhuvade skruvar, flyttas åt sidorna alltefter som brädet för tillfället avses för större eller mindre fjärilar. Brädets lämpligaste längd har jag funnit vara omkring 33 cm. I dess ena ända anbringas slutligen en ögla för brädets upp- hängning. Spänning. Fångstglasets innehåll tömmes försiktigt på ett blankt och slätt papper. Med gaffeln uppspetsas fjäriln, helst från sidan, och därefter kan en passande insektnål oftast omedelbart instickas genom mellankroppens mitt. Und- vik därvid att skada hartofsar, där sådana finnas på ryggen, samt tillse att nålens spets passerar mitt emellan benen och att kroppen står vinkelrätt mot nålen. Stundom, särskilt hos dagfjärilar och mätare, händer det att vingarna stå tätt till- sammans uppåt eller nedåt; då finnes ej annan råd än att med den fina pincetten försiktigt nära roten böja båda ving- paren samtidigt, tills de bliva lediga, så att nålen kan in- stickas. Ibland är det av andra skäl svårt att omedelbart från gaffeln få djuret på nålen i önskvärt läge; man fattar då försiktigt, utan att skada benen och dessas eventuella hårtofsar, mellankroppen underifrån med vänstra handens J. MEVES: MACROLEPIDOPTERERS FÂNGST OCH PREPARERING. 175 tumme och pekfinger och infor därefter nålen. Hos manga arter lämna ju #ünsdelarna goda kännetecken, varför man med den fina pincetten klämmer fram dem, såväl från sidorna som upp- och nedifrån, så att själva bakkroppen återfår na- turlig form. Nu väljes ett lämpligt spännbräde, vars ränna ar Zlitet rymligare än fjärilns kropp, och borden glättas väl med vin- kelpincettens handtag eller annat glatt stål. Nålen med den tämligen högt dära sittande fjäriln instickes vid den med öglan försedda ändan, med huvudet vänt mot öglan, full- fullkomligt lodrätt i rännans mitt ända till bottnen, vilket sker bäst med vinkelpincetten (nältangen), fjäriln nedskjutes på nålen med hjälp av gaffeln eller fina pincetten så långt, att vingrötterna stå precis i jämnhöjd med bordskanterna, antennerna upplyftas på borden och fötterna nedföras med pincett eller spänn-nål omsorgsfullt i rännan. Därefter fästes med knappnål överst på spännbrädet på vardera sidan om rännan, några mm. från densamma, en smal spännremsa; knappnälen bör därvid givas en da#at lutande ställning, d. v. s. med huvudet åt brädets övre ända, varigenom remsan fast- hålles bättre och tryckes ned mot bordet. Med vänstra han- den fattas vänstra remsan nedanför fjäriln och lägges tämligen löst över antenn och vingarna, fullkomligt parallellt med bords- kanten; med spännålen drages främre vingen fram så långt, att dess bakkant blir vinkelrät mot rännan, därvid spännålen hålles i szed (ej lodrät) riktning och framkantsribban därmed fattas nära dess bas innanför remsan. Därefter tilldrages remsan. Där så behöves för att kvarhålla vingen i detta läge, sättes en knappnål genom remsan tätt framför vingens fram- kant med lutning bakåt. Sedan föres även bakvingen i rätt läge, varpå, med remsan hårt spänd, en knappnål insättes framlutad (med huvudet åt nedre ändan) i remsan tätt bakom bakvingen. På samma sätt förfares med högra vingparet. Ej alltid är dock lämpligt att placera antennerna under spänn- remsan, ty äro de tjocka och klubbformiga, hindra de rem- sans glatta läge till skada för vingarna, och äro de kammade eller fjäderlika, förlora de sitt naturliga utseende. De böra då hellre placeras ovanpå remsan och kunna kvarhållas i rätt läge genom stödjande insektnålar, eventuellt med en liten 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. papperslapp på en nål för deras nedtryckning. En nedhän- gande bakkropp stödjes genom i rännan i kors satta insekt- nålar, en uppatsträvande nedtryckes med en papperslapp på nål. Om under spänningen en insatt knappnål behöver åter uttagas för någon jämkning, bör nålen aldrig återinsättas i samma hål av remsan, vilken i så fall ej kommer att sluta tätt till bordet. Ofta händer under spänningen på ena sidan, att kroppen vill vrida sig på sin nål, hvilket avhjälpes genom att tills vidare stödja bakkroppens das med en insektnäl på samma sida. Stundom inträffar vid stora fjärilar med starka vingar, att det ej lyckas att på ovanbeskrivna sätt få vingarna i rätt läge; de krypa tillbaka, enär spännremsan enbart ej förmår hålla dem fast. I så fall kan man, sedan framvingen förts fram, med en fz insektnal (n:r 0) bakom någon ribba utanför den ännu lösa remsan fastsätta vingen, därefter förfara likaså med bakvingen, sedan strama till remsan och fästa den med nål och slutligen insätta en fin insektnål i remsan på en punkt, där båda vingarna ligga över varandra, varefter de båda yttre nålarna åter borttagas. Till sist läggas på ömse sidor om spännremsorna breda täckremsor, som helt betäcka det övriga av vingarna och fästas på samma sätt som de förstnämnda, varjämte datum (och ort) antecknas vid fjärilns sida på en av remsorna. När sedermera fera fjärilar skola spännas på samma bräde (jag har stundom haft halvannat dussin på ett bräde), borttagas nedersta knappnålarna å täckremsorna, och de sist- nämnda svängas upp och tillbaka samt fästas med nålar vid bordets sidor, tills spänningen är gjord och täckremsorna ater kunna påläggas, fästade med lämpligt antal knappnålar, atminstone en för varje fjäril, med lutning framåt. Spännbrädet upphänges för torkning på en spik, helst inslagen i en solfri sidovägg till något skåp, som står några cm. från väggen, detta sistnämnda för att undvika angrepp av skadedjur såsom tvestjärtar, vilka, stundom uppehållande sig på rummets väggar, eljest lätt upptäcka spännbrädet och uppäta hela raden av fjärilskropparna. I nödfall kunna brädenas sidor och ändar bestrykas med terpentin, som dock måste förnyas emellanåt. J. MEVES! MACROLEPIDOPTERERS FÅNGST OCH PREPARERING. 177, Remsorna kunna användas minst tva gänger, om de glättas val och den förut uppatvända sidan vändes nedåt. Fördelarna av denna metod framför det eljest vanliga användandet av pappersremsor och glasskivor äro följande: 1) Väven är glattare än papper, skadar alltså mindre vingfjällen under spänningen. 2) Väven är mindre hygroskopisk än papper, som vid fuktig luft slår bucklor. 3) Vävens genomskinlighet möjliggör kontroll över vin- garnas rätta läge. 4) Användning av glasskivor, som lätt föranleda olycks- fall och förargelse genom rubbningar vid flyttningar, bortfaller. 5) Genom spännbrädenas upphängning vinnes utrymme. 6) Genom upphängningen komma bakkropparna i följd av sin tyngd i rätt läge. 7) Spännbrädena med isittande fjärilar kunna trasporteras vid flyttning från ort till ort, vilket åter medför den stora fördelen, att även på resor fjärilarna kunna spännas i färskt tillstånd, varigenom de bliva avsevärt vackrare än vid spän- ning efter uppmjukning. För spännbrädenas transport användes en trälåda, minst 16 cm. hög och litet längre än spännbrädena. På lådans botten läggas spännbrädena bredvid hvarandra och fästas stadigt vartdera med tva skruvar, insatta underifrån i brä- denas tvärslåar. Pa samma sätt fästas spännbräden på lockets undersida, varpå detta påskruvas (ej spikas). Förut bör dock kontrolleras, att alla knappnålar sitta stadigt fast. Till fjärilarnas torkning fordras vanligen 10—15 dagar. De böra ej uttagas från spänningen, förrän bakkropparna kännas fullkomligt hårda. Mätare bör man låta sitta kvar t. o. m. ytterligare nägra dagar, eljest böja sig vingarna sedermera gärna nedåt. Uttagningen ur spännbräde måste ske försiktigt, så att ej antenner m. m. skadas. Såsom första regel iakttages, att knappnål ej får borttagas utan att samtidigt vridas. Eljest hoppar remsan lätt upp och kan orsaka skada. Innan remsorna avlägsnas, iordninggöras etiketterna med ledning av anteckningarna på remsorna och uppradas i ord- ningsföljd. Sedan först täckremsorna avlägsnats, lösgöras även 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. spännremsorna salunda, att alla knappnålar, utom den översta, mellersta och nedersta, bortplockas. Därefter instickes ne- danfôr och nära den översta en knappnål i brädet tätt invid remsans innerkant med stark lutning utat, och en annan pa samma sätt ovanför och nära den nedersta, varigenom rem- san tvingas att efter övriga nalars borttagande glida at sidan. Nu avlägsnas först den mellersta nålen och sedan de båda övriga, varvid brädet hålles på kant, så att remsan glider ned. Sedan alla remsor sålunda borttagits liksom ock alla tomma insektnålar, som instuckits i rännan för bakkroppars och antenners kvarhållande i läge, återstår blott att plocka upp fjärilarna och åsätta dem etiketterna. Följas här givna råd angående fjärilars fångst och prepa- rering, torde nog envar bliva belåten med resultatet: vackra och val bibehallna exemplar. Möjligen kunna även gamla och vana samlare här finna något korn att taga vara på, så- som t. ex. sättet att på resor etc. medföra spännbräden med isittande fjärilar, varigenom undvikes deras torkning i ospänt tillstånd och svårigheterna att sedan åter uppmjuka och spänna dem, därvid olyckor med antenner m. m. lätt före- komma och vissa ömtåliga färger absolut förstöras. Faglar och fjärilar. Av Einar Wahlgren. Frågan om fåglarnas jakt pa fjärilar, särskilt dagfjärilar, i imagostadiet har länge varit livligt debatterad. Dess slut- giltiga besvarande är nämligen av betydelse icke blott för kännedom om själva sakförhållandet utan framför allt för värdesättandet av färgens och teckningens betydelse för fjä- rilarna såsom skydds- eller varningsmedel, inbegripet skyd- dande förklädnad. Att även hos oss många dagfjärilars färger synas vara ägnade att dölja fjäriln för spejande blickar, är varje fjäril- samlare bekant. Har man t. ex. följt Colias paleno's snabba flykt över en norrländsk myr för att ge akt på var den slår ner, är det dock ofta rent omöjligt att i den gröna vegeta- tionen upptäcka den sittande fjäriln, förrän den åter breder ut vingarna till flykt. Vandrar man en julidag över Ölands av lavar gråspräckliga alvarstäpp, ser man överallt för sina fötter Satyrus semele kasta sig upp i flykt från platser, där man förut ej anat, att den suttit. Och hur plötsligt kan icke Callophrys rubi göra sig osynlig bland björkbuskarnas löv- verk i ett skogsbryn! Skola i dessa och liknande fall färgen och teckningen verkligen vara av livsviktig betydelse för dagfjärilarterna, är det oundgängligt att tänka sig fåglarna såsom deras huvud- fiender. Att de i skymningen och på natten flygande fjärilarna flitigt jagas av fladdermöss och fåglar, framför allt av den glupska nattskärran, är allmänt erkänt, men om dagfjärilarna gå meningarna starkt isär. Särskilt från håll, där selektions- 180 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. läran betraktas med misstro, framhålles, hur oerhört sällan man ser en fågel jaga eller fånga en dagfjäril. Även en forskare som SPULER, som erkänner fjärilfärgernas betydelse såsom skyddsmedel, och för vilken selektionen är en viktig artbildande faktor, skriver i »Die Schmetterlinge Europas» pag. LXXV: »Die Tagfalter leiden wenig unter der Ver- foleung durch die Vögel, sie werden gelegentlich gefangen, aber dass die Vögel systematisch auf die Falterjagd gehen, kommt kaum vor». Också fran tropikerna äro omdömena starkt divergerande. KERSHAW, som skrivit en särskild upp- sats om »Butterfly-destroyers in Southern China (Trans. Ent. Soc. London 1905), har därstädes under fem ar endast iakt- tagit fyra faglar vid pass ett dussin gänger attackera fjärilar men endast vid tva eller tre tillfällen sett anfallet lyckas. DOFLEIN däremot säger i sin »Ostasienfart» (enl. referat i Zeitsch. wiss. Insektenbiologie, 1913), att han efter sina er- farenheter i Ceylons djungler icke kan fatta, hur naturfors- kare, som tillbringat år och årtionden i tropikerna, kunna förneka, att fjärilar ofta förföljas av fåglar. MARSHALL har i »Birds as a Factor in the Production of Mimetic Resemblances among Butterflies» (Trans. Ent. Soc. London 1909) sammanfört samtliga honom ur littera- turen eller genom enskilda meddelanden kända fall av fåglars dagfjäriljakter, och det intryck man onekligen får av denna sammanställning, som av den palearktiska faunan upptager 33 jagande fåglar och 34 fångade eller åtminstone jagade dag- fjärilar, är à ena sidan, att åtskilliga fåglars fjärilsjakt drives såsom verkligt naringsfang och i rätt stor skala, men att à andra sidan alltför många av uppgifterna vila på alldeles till- fälliga iakttagelser, som därför lätt kunna förmodas härröra från undantagsfall. Orsakerna härtill äro flera. Först och främst ha veterligt inga speciellt på ämnet inriktade systematiska undersökningar företagits; och tillfälliga iakttagelser väcka lätt den föreställ- ningen, att också den iakttagna händelsen varit rent tillfällig. Vidare äro sådana undersökningar icke så lätta att göra. Man kunde vilja invända, att den enklaste och säkraste me- toden att få klarhet i frågan vore att undersöka fåglarnas mag- innehåll; tyvärr är emellertid denna metod, så lämplig den kan EINAR WAHLGREN: FÅGLAR OCH FJÄRILAR. 181 vara t. ex. ifräga om skalbaggar, i detta fall otillfredsställande, enär faglarna oftast ha för vana att slita vingarna av fjärilarna, innan de förtära dem, nagot som oftast omöjliggör deras identifiering i maginnehallet. Man är således hänvisad till direkta iakttagelser av de särskilda fångsttillfällena, iakttagelser, som fordra en ornitologs kännedom om fåglarnas vanor jämte stort tålamod och god tid. Intet av dessa tre ting har stått författaren av dessa rader till buds. Inga särskilda undersökningar ha heller före- tagits. Men då jag sistförflutna sommar under vistelse i Borgholm en dag råkade få se en grå flugsnappare fånga en dagfjäril, fästes min uppmärksamhet på saken, och jag företog mig att anteckna de fall, som jag under mina pro- menader då och då fick ögon på. Ehuru således dessa fall äro mera tillfälligtvis iakttagna, synas de mig dock i sitt sammanhang vara av ett visst värde och — i avvaktan på mera systematiska undersökningar från kompetent håll — förtjäna att offentliggöras. 1) Den 6 juli sågs en Muscicapa ficedula L. (grå flug- snappare) i planteringen framför kyrkan i flykten fånga en Epinephele jurtina L. Fågeln flög till marken med sitt byte, aflägsnade dess vingar och flög med detsamma till ungarna boet, som — i förbigående sagt — var placerat i en i kyr- kans förstuga på väggen hängande handlykta. 2) Den 7 juli. På samma plats jagade en av flugsnapparna en Epinephele. Efter tre misslyckade anfall, mellan vilka fa- geln tog mark och därpå ögonblickligen flög upp igen, lyc- kades den fånga fjäriln, som flög c:a !/3 m. över marken. Fjäriln behandlades på samma sätt som i föregående fall. 3) Den 8 juli. En av flugsnapparna sågs på samma plats med en nyss fångad Zprnephele i näbbet. 4) Den 9 juli. En flugsnappare sågs på samma plats fånga en Epinephele i flykten. Behandling som i fall 1. 5—7) Vid ytterligare trenne icke närmare daterade till- fallen sagos flugsnappare på samma ställe fånga Epinephele Jurtina. 8) Den 19 juli. En flugsnappare sägs i ett träd i Socie- tetsparken med en fladdrande dagfjäril i näbbet; sannolikt var det den i parken da mycket allmänna Satyrus semele L. 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. 9) Samma dag sags vid stranden en ung Motacilla alba L. jaga en Satyrus semele. Fjäriln flög snabbt undan ett stycke och slog sig ned på strandgruset. Ärlan förnyade så en 4 à 5 gånger sitt anfall med samma resultat; därpå upp- gav hon försöket. 10) Den 24 juli vid !/sg-tiden på f. m. sågs i en träd- gård en Fringilla coelebs L. flyga upp i ett träd med en ännu fladdrande Satyrus semele i näbbet. 11) Samma dag, en halvtimme senare, sågs i planteringen vid kyrkan en Motacilla alba pa marken plocka vingarna av en levande Satyrus semele. 12) Samma dag vid 4-tiden såg min fru en Fringilla coelebs pa marken i förut nämnda trädgård med en Satyrus ı näbbet. 13) Den 25 juli kl. 9 f. m. sag min fru i samma träd- gard en Parus major L. pa en trädgren med en fladdrande Satyrus i näbbet. 14) Kort därpå sågo vi på samma plats en Fringilla coelebs pa marken med en fladdrande fjäril, troligen Satyrus. 15) Kort därpå sågs en bofink snappa till sig en på en husvägg sittande ljus mätare, möjligen Czdaria bilineata. 16) Samma dag vid "'/sı1-tiden sågs på samma ställe en bofink göra ett misslyckat försök att fånga en på marken sittande Satyrus; ett nytt försök med ett annat exemplar misslyckades även; ett tredje försök med en ny fjäril lyc- kades. Fjäriln gafs at en i ett trad sittande unge. ; 17) Kort därpa syntes” bofinken på marken med en fångad levande noktuid, som befanns vara Rhyacza subsequa. 18) Den 26 juli på morgonen sags på samma ställe en bofink på marken avplocka vingarna av en Satyrus semele. Som synes, äro inga av de anförda fallen antecknade från entomologiska exkursioner i alvar- och skogsmarkerna, enär min uppmärksamhet där upptagits av annat, utan de äro (utom fall 9) i förbigående iakttagna i några av stadens planteringar, som under de dagliga promenaderna passerades. Samtliga fall utom två (15 och 17) referera sig till blott två dagfjärilar, båda tillhörande satyrinernas underfamilj, Epine- phele jurtina (7 fall) och Satyrus semele (9 fall). Detta beror helt enkelt därpå, att dessa fjärilar voro de vid olika tider EINAR WAHLGREN: FÅGLAR OCH FJÄRILAR. 183 allmännaste. I det grå flugsnapparparets jaktrevir, torget framför kyrkan, flögo i början av juli utom talrika Epinephele- individ endast några enstaka Pzreris napi; och när Satyrus semele något senare började flyga, blev den Borgholms- traktens, framför allt stadens ojämförligt allmännaste art, I själva verket var staden formligt översvämmad av Satyrus, vart man gick, svärmade det av fjärilar, på varenda trädstam sutto och kröpo de med sina egendomliga hoppande rörelser, på trädgardsstaket och husväggar funnos de, överallt såväl i gräsmattorna som på gatorna och vid stenar på vägarna virvlade de upp som torra lov for ens fötter, de slogo sig ned på ens kläder, på tidningen man läste i, på ens händer; på väddklintens och kardborrarnas blomkorgar hängde de klungvis; på en enda almstam vid hamnen räknade jag vid ett tillfälle till inemot 50 fjärilar. Det är klart, att de fjäril- jagande fåglarna främst skulle hämta sitt byte ur dessa myllrande massor. Som synes, höllo också samtliga de fyra antecknade fagelarterna till godo med Satyrus. Säkerligen gjorde väl denna massförekomst sitt till, att fjärilarna i så hög grad gouterades av fåglarna, ty en in- sektätande fågel, som ej specialiserat sig på ett visst byte, jagar naturligtvis med förkärlek det lättast tillgängliga ville- brådet, för den händelse detta i övrigt passar honom. Men de upprepade fallen, det ihärdiga förföljandet (fall 2, 9 och 16) och den färdighet, varmed så väl flugsnapparen som bo- finken »plockade» sitt byte, innan de buro det till ungarna, tyda absolut icke på oerfarenhet, utan på att dessa fåglar verkligen »gå på fjäriljakt», ehuru de naturligtvis därvid ej försma annat byte. Och flugsnapparna använde också en jaktmetod, som något avviker från deras sedvanliga. I van- liga fall jagar ju inte grå flugsnapparen från marken utan från någon mera fritt sittande trädgren, en stängsel- eller telegraftråd e. d. Så gjorde också det ifrågavarande paret; dess vanliga plats var på en telefontråd utanför kyrkan, var- ifrån de gjorde sina sedvanliga korta fångstkast efter någon 1 närheten flygande insekt, för varje gång återkommande till samma ställe. En rent tillfällig avvikelse från denna metod kan icke fångsten från marken av den lågtflygande Epine- phele och de upprepade attackerna på denna (t. ex. fall 2) vara. 184 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT IQT4. Att den gra flugsnapparens jakt pa Epinephele icke ar en tillfallighet, framgar ocksa av MARSHALLS anteckningar, dar fyra dylika fall anforas. Ovriga faglar, som iakttagits jaga och fanga denna art, aro grasparv, savsangare och ladu- svala. Satyrus semele uppgives 1 MARSHALLS rapporter en- dast jagad av tornfalk. Nagra bidrag till uppskattning av effektiviteten av fjä- rilarnas skyddsmedel mot fåglarna lämna mina fataliga iakt- tagelser knappast. Den gra flugsnapparens fängstförsök i fall 2 gav mig dock omedelbart det intrycket, att fjärilns tum- lande och oberakneliga flykt gjorde, att den upprepade gånger undgick till och med en sa virtuosmässigt skicklig flyktjagare som flugsnapparen. Måhända skulle fjäriln lyckats alldeles undga sitt ode, om det ej varit sa pass tidigt pa morgonen, att den knappast annu efter nattens dvala aterfatt sina sinnens och vingars fulla bruk. Kanske är det ej all- deles en tillfallighet, att, sa vitt jag minns ratt, samtliga flugsnapparefallen likasom några av bofinkfallen äro fran morgon- eller tidiga formiddagsstunder. Såväl Lpinephele jurtina som Satyrus semele aro utpräglat skyddsfargade pa vingarnas undersida; alldeles sarskilt galler detta om den senare arten. Otroligt ar icke, att denna skyddsfäre i fall 9 blev fjärilns räddare. Åtminstone föreföll det, som om ärlan väl skulle sett, var den flygande Satyrus slog ned, men som om hon just i nedslaget förlorat den ur sikte, varför själva anfallet blev mycket lamt och fjäriln hann undfly. Att fåglarnas fjäriljakt drives i avsevärd skala, blir en fjärilsamlare, utom genom direkta iakttagelser vid fångsttill- fällena, övertygad om genom de ej alltför sällsynta fynden av dagfjärilar med sönderrivna vingar, särskilt de fall, da bada sidornas vingar visa kongruenta utskärningar, tydligtvis förorsakade av ett näbbhugg i de hopslagna vingarna. Ett annat bevis lämna de ej ovanliga fallen, då trasiga och av- brutna men i övrigt färska fjärilvingar träffas liggande i skog och mark. Bland annat erinrar jag mig en morgon sommaren 1912 i Karlevi på Öland, då jag på en betesmark fann flera kvadratmeter översällade av Hepialus humuli-hanarnas silver- vita vingar. I detta fall har jag dock mina misstankar riktade EINAR WAHLGREN: FÅGLAR OCH FJÄRILAR. 185 åt annat håll, nämligen på en katta med sin unge, som jag i en bredvidliggande trädgård varje kväll såg med fenomenal skicklighet i höga och säkra hopp ivrigt och uthålligt jaga flygande Amphimallus solstitialis. De över en och samma fläck enformigt dansande /Zepralus-hanarna utgjorde säkerligen ett ännu mera lättfånget byte. Och när allt kommer omkring, är det nog inte endast av fåglar eller fladdermöss, som fjärilar i imagostadiet jagas. ECKSTEIN (Die Schmetterlinge Deutschlands, Stuttgart 1913) nämner åtskilliga däggdjur, bl. a. igelkottar och näbbmöss, råttor och rävar, såsom fiender till sovande fjärilar. Från andra håll (bl. a. WEISMANN) anses ödlor, grodor och paddor såsom de vi- lande dagfjärilarnas farligaste fiender. Spindlar omnämnas också. De senares fångstmetoder kunna dock icke vara av någon vikt för frambringande av protektiv färgteckning; och däggdjurens, kräldjurens och groddjurens fjäriljakt torde väl knappast heller kunna vara” av en betydelse jämförlig med fåglarnas. Möjligen skulle man i fråga om smårjärilarna dess- utom kunna tänka på rovinsekternas betydelse. Så t. ex. var jag i somras i talrika fall vittne till Empis livida’s fram- gangsrika jakt pa ekvecklarne, som i stora massor flögo i ekskogen vid Borgholm. On the new genus Ceratoacacus Ewing (Acarina). By Ivar Trägårdh. When reading the description of this new genus pub- lished by EWING in »fournal of entomology and zoology», vol. 5. n:0 3,1913 one gets the impression that the american acaridologists must have great difficulty in getting access even to widely spread European literature on mites. Any specialist on the group in Europe, who is even moderately familiar with the literature, will at once perceive, that the »new» genus is nothing else than a Ladzdostoma, wherefore it is quite inappropriate to place it in the Ceculde. The genus Zabrdostoma was created by P. KRAMER in 1879 (Arch. f. Nature. 45 arg. 1 Bd, p. 13—16, fig. 1 a—i, tavl. II); the following year A. D. MICHAEL in England found it and gave an excellent description of it accompanied by a plate, containing beautiful drawings both of the adult and the nymph (Journ. Quekett Micr. Club, vol. 6, n:o 44, 1880 p. 107—113, pl. 6). Shortly afterwards G. and R. CANESTRINI' proved that the genus was identical with the genus Nzcoletra which name was changed by them in Nzcoletiella, since the former was preoccupied in another group, the 7hysanura. This latter name is, however, not valid, but the genus has to be called Labidostoma. 1 Atti di R. Istituto Veneto di Scienze etc. Ser. 5, 1881—1882 p. 927. pl'#r0): TRAGARDH: ON THE NEW GENUS CERATOACACUS EWING (ACARINA). 187 Subsequently, OUDEMANS (Tijdschr. voor Entomologie, Bd. 46, p. 132—134) proved that already in 1776 SCHRANK (Beitr. zur Naturgeschichte, p. 125, pl. 6, fig. 8) had described a species, belonging to this genus, and about the same time the author (Zool. Anz. Bd 28, n:o 18, 1904, p. 565—567, figs. I—4) tried to prove that Ladzdostoma cornuta CAN. & FANZ. had been described by KOCH under the name of Raphz- gnathus ruber (Deutschlands Crustacéen, Myriapoden und Arachniden. fasc. 20, pl. 20). Consequently there exists a literature on the genus, pub- lished in German, Italian and English and the more sur- prising it is to learn that none of these papers is known in USLA: 5 Labidostoma is a very isolated genus and its systematic position and its affinities have not yet been ascertained. The brothers CANESTRINI placed it at first amongst the Gamaside (Parasitide), subsequently amongst the Oribatide and it is know raised to the rank of a family. It is, however, very interesting to learn that the Labido- stomide are representated also in North America. Up to the present time the family has only been recorded from Europe, but the author has found a species, not yet described, not unc- ommonly in South-Africa. It is therefore evident, that the family has a very wide distribution. Entomol. Tidskr. Arg. 35. H. 3—4 (1914). 13 Skogsentomologiska bidrag 1-5, Av Ivar Trägardh. 12 textfigurer. English summary. I. Ageniaspis fuscicollis DALM., en parasit hos Ocnero- stoma piniariella ZELL. och Dyscedestis farinatella Dup. Vid insamlandet av hopspunna tallbarr för att erhälla pup- por av Ocnerostoma piniariella, vars larver minera i tallbarr, pa- träffades mänga rör, som ej innehöllo puppor, utan i stället larv- skinn, som voro utspända av parasitkokonger. Fig. I visar en dylik larv; vi lägga märke till, huru utomordentligt symmetriskt kokongerna äro placerade. Larvhuden är hårt spänd över ko- kongerna, som äro 9 till antalet; till höger synes larvens huvud. Vid kläcknin- gen visade det sig, att parasiten var en Fig. 1. Larv av Ocnerostoma piniariella ZELL, fylld chalcidid, hörande med Ageniaspis-kokonger. Omkr. 7/1. (Efter till släktet Agent- TRÄGÄRDH). aspis. Förf. misstänkte genast, att ett fall av polyembryonisk ut- veckling förelag och detta av följande anledning. Ä ena sidan äro Agenzaspis-larverna entoparasiter, à den andra sidan kan stekeln ej lägga sina ägg 1 fjärillarven, vilken ligger skyddad av barrets tjocka epidermis. Ej heller är det under den korta tid, som förflyter, sedan larven lämnat minan i barret för att spinna in sig, som infektionen sker, ty parasiter observerades nästan fylla larver, som ännu ej lämnat minorna. Därför kan infektionen ej ha skett annat än i ägget, vilket lägges utanpå barret. Man tvingas då, för så vitt ej polyembryonisk utveckling IVAR TRÄGÅRDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5. 189 skulle föreligga, m. a. o. alla parasiterna i en larv utvecklat sig ur ett enda agg,’ att antaga, antingen att en Agemiaspis- hona lagt 10—12 ägg i ett Ocnerostoma-agg, eller att para- siterna härstamma från flera Ageniaspis-honor; dessa anta- ganden äro båda lika osannolika. Artens namn var vid denna tidpunkt ej känt, men seder- mera hade den framstående chalcidid-forskaren LUIGI MASI den vänligheten att bestämma den åt mig och det visade sig, att det i själva verket var samma art, fuscicollis DALM., som lämnat material till BUGNION’s, MARCHAL's och SIL- VESTRIS banbrytande undersökningar över polyembryonin. BUGNION fann denna art i larven av Yponomeuta cogna- tellus, MARCHAL i larven av Y. malinellus och SILVESTRI i den i Italien bekanta larven av olivmalen, Prays oleellus. Den senare uppställer för Prays-parasiten på grund av vissa biologiska egendomligheter en underart, men betonar uttryck- ligen, att inga som helst morfologiska olikheter finnas mellan densamma och huvudformen. Man finner således, att Agenzaspıs fuscicollis langt ifrån att vara specialist på någon särskild småfjärillarv angriper ej mindre än 5 olika arter, låt vara att dessa samtliga tillhöra Yponomeutide. Dess förmåga av på en gång anpassning och konservatism belyses bäst därav, att SILVESTRI uppställt en biologisk underart för den i Prays parasiterande formen. Detta gör, att arten till följd af sin polyfagi samt stora utbredning och icke minst sin polyembryoniska utveckling måste anses vara en synnerligen viktig bundsförvant till män- niskan, och i dessa dagar, då i många länder så mycket göres för att importera parasiter, torde det kunna ifrågasättas, om vi ej till äventyrs i denna art hava en form, som skulle kunna få en vidsträckt användning mot skadedjuren bland små- fjärilarna. Parasitens utveckling i Ocnerostoma. Det har till följd av bristande tid och bristande tekniska hjälpmedel ej varit mig möjligt att följa denna under dess tidigaste skeden. Mina tidigaste observationer hänföra sig 1 Jfr TRÄGÄRDH, Om pädogenes och polyembryoni, två egendomliga fort- plantningssätt hos insekterna. — Fauna och Flora 1913, sid. 155—163. 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. till Ocnerostoma-larver, som nått det näst sista stadiet och befunno sig vid barrens bas, men ännu ej banat sig väg ur dem. De angripna larverna voro betydligt trögare än friska larver och liksom något utspända; inuti dem syntes efter kon- servering 1 OUDEMAN’s vätska en rad av Agenzaspis-larver. Vid denna tidpunkt hade dessa emellertid ännu ej skadat några av larvens vitala organ, utan denna tilläts äta ett hal i barret, bana sig väg ut ur detsamma, ömsa skinn och ätmin- stone delvis spinna förpuppningsröret färdigt; då, men icke förr fullborda parasiterna sitt förstörelsearbete, förpuppa sig och av larven blir endast skinnet kvar, som först smyger sig tätt intill kokongerna och sedan stelnar till ett skyddande fodral. Redan vid de 1913 företagna undersökningarna visade det sig, att manga Ocnerostoma-larver voro angripna. Vid ett tillfälle funnos i 12 barrör, som insamlades på samma lilla gren, ej mindre än 9 angripna larver m. a. 0.75 %. Med tanke pa, att ur dessa 9 Ocnerostoma-larver skulle komma att utvecklas ungefär go parasiter, kunde man med rätt stor säkerhet förespa, att Ocnerostoma-larvernas numerär snart skulle nedbringas högst väsentligt. Innevarande ärs erfarenheter ha till fullo bekräftat detta antagande, ty medan ännu på varen Ocnerostoma-larver ej voro ovanliga i Stockholmstrakten, och av dessa en mycket hög procent var Agenzaspis-infekterad, har det på hösten va- rit hart när omöjligt att påträffa ett minerat barr. Det förefaller därför, som om Ocnerostoma, vilken ar 1910, da förf. undersökte Cedestis gysselinellas biologi, ej kan ha varit vidare allmän, enär den då säkerligen skulle ha obser- verats,! sedan denna tid skulle ha tilltagit i antal, för att 1913 nå höjdpunkten; vid denna tidpunkt började dess para- sit Agenzaspis fuscicollis att hinna i fatt den och hösten 1914 är Ocnerostoma återigen en sällsynthet. I år kläcktes ur minerade tallbarr även en annan art, Dyscedestis farinatella Dur. och det är sannolikt, att även denna angripes av Ageniaspis. (Jfr TRAGARDH. Bidrag till kännedomen om granens och tallens fiender bland småfjäri- larne. — Skogsv. Tidskr. 1915). 1 Den iakttogs senare på samma träd, som förut lämnat material av Cedestis. IVAR TRAGARDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG CE TOI 2. Piezostethus cursitans FALL., en barkborrefiende. Vid mina undersökningar över insektfaunan under gran- och tallbark påträffades vid flera tillfällen våren 1913 i bark- borrarnas gångar en liten röd Anzhocorid-nymf, som behändigt kilade av och an. Det låg ju nära till hands att antaga, att den livnärde sig av barkborrelarverna, och de experiment, som utfördes i syfte att utröna detta, ådaga- lade, att den lever av barkborre- larver, som den suger ut. I början av juni böto nym- ferna om skinn och visade sig tillhöra ovannämnda art. Släktet Presostethus skiljer sig från övriga, till Arzhocoride hörande släkten, genom att det främsta benparets lår äro för- tjockade. En närmare under- sökning visar emellertid, att de icke blott äro förtjockade utan även beväpnade med spetsiga tornar; .dessa aro. ordnade 1 tvenne längsrader pa larets un- derkant och det kan ej vara tvi- vel underkastat, att frambenen Fig. 2. a, Framben av Piezostethus hos P..cursifans användas som cursitansiFALL: imago 20/35, by lår »rovben», på samma sätt som av nymfen, 4/1, hos de s. k. bönsyrsorna. Fig. 2 a visar ett dylikt framben, där blott kantraden synes; det ar tydligt, att skenbenet likt en sax fälles ned mellan de båda taggraderna för att fasthålla rovet. Redan hos nymferna finnas anlag till rovben, i det att låren hos dem äro beväpnade med 3 tänder (fig. 2b). Då de andra till detta släkte hörande arterna också ha förtjockade lår, torde man kunna antaga, att även dessa äro rovdjur. En av dem, ?. formicetorum BOH. lär regelbundet påträffas hos myror, särskilt hos Formzca rufa, och det är väl troligt, att den ej är en harmlös gäst hos dessa. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. g, skulle således släktet Pzeso- stethus vara rovdjur, i motsats till övriga Anthocorider, vilka i handböckerna uppgivas vara växtsugare. Om P. cursitans uppgives det, att den i Danmark ej är sällsynt under barken av döda träd, och liknande uppgifter för Sverige finnas i FALLEN’s arbeten. Ar denna förmodan riktig 3. Pachygaster minutissima ZETT., en under bark levande stratiomyid. Under barken av granar och tallar, angripna av bark- borrar, paträffar man ofta denna arts larver i stor mängd; de finnas vanligen blott i träd, som redan nått en viss grad av dekomposition. Då dess larv ej är känd förut och kännedomen om stra- tiomyidlarverna ännu är rätt ofullständig, torde nedanstående bidrag vara av ett visst intresse. Angående generationsförhällandena har det utrönts, att fullvuxna larver påträffas i april och maj och att imagines fram- komma i mitten av denna senare månad. Under loppet av sommaren påträffas endast små larver, och det framgår härav, att endast en generation frambringas årligen, som övervintrar i larvstadiet, i likhet med vad PERRIS (Histoire des Insectes du Pin maritime. Diptères. 1870, sid. 210) uppgiver för den närstående Pachygaster pint. Beskrivning av larven. Larven (fig. 3 a) är omkr. 6 mm. lang, spolformig och tamligen plattryckt; kroppen bestar av huvudet och 11 segment och ar pa gransen emellan dessa något hopsnörd. Huden ar som hos de flesta stratiomyid- larver chagrinerad och mycket hard, med en struktur av poly- gonala falt, skilda av asar; dessa falt aro stôrre pa vissa delar av kroppen, och dylika större mörkare fläckar bilda ett par intersegmentala tvärrader. Huvudet är smalt och framtill spetsigt; protorax är run- dad framtill och nästan dubbelt så bred som lång; de övriga segmenten äro något mer än dubbelt så breda som långa, med undantag av det sista, som är nästan lika långt som brett och baktill rundat. Kroppen är beklädd med talrika, kraftiga borst, som alla äro tätt och allsidigt håriga, ibland 2—3-grenade. IVAR TRÄGÄRDH! SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5:. 193 LUNDBECK (Diptera Danica, del I, 1907, sid. 20) lämnar om dessas antal och placering vissa uppgifter i karaktäristi- ken av släktet Pachygaster, som måste modifieras, enär de ej passa in på föreliggande art. Fig. 3. Larv av Pachygaster minutissima ZETT. a, larven, sedd från ryggsidan, !6/,; b, huvudet, sett från ryggsidan, 50/15; c, antenn, 35/1. Han skriver (sid. 20): »Each segment has on the sides a little knoblike dilatation and bears a girdle of strong bristles, consisting of four on the dorsal surface, six on the ventral surface, and one on each lateral dilatation, besides some smaller bristles. The bristles on the dorsal surface are longer 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQT4. than those on the ventral surface, those on the lateral dilata- tions are the longest». Hos P. minutissima bära segmenten I—IO en tvärrad av 6 borst även på ryggsidan, pa analsegmentet däremot finnas blott 2. Det senare bär i kanten 4 par borst, men dessas place- ring skiljer sig fran den hos P. tarsalis ZETT; det främsta paret hos wznutissima sitter nämligen längre fram och de öv- riga 3 paren sitta närmare varandra. Det framgår härav, att borstens antal och placering med fördel kan användas som artkaraktärer. Stigmata. Angaende dessa synes det råda en viss osä- kerhet. PERRIS omnämner blott protoracalstigmata och stig- mata på det II:e segmentet. LUNDBECK (sid. 20) à andra Fig. 4. Pachygaster minutissima ZEIT. a, Protoracal- stigma, sett från översidan, ?-°/1; b, abdominal- stigma, 2%. sidan synes ej vara säker på, att ej andra finnas, ehuru de äro mycket små. Han skriver: »On the other segments I could not detect spiracles; if they are there, they must be very small and inconspicuous». Så är emellertid ej förhällan- det; endast på det I:a och 11:e segmentet finnas stigmata. Protoracalstigmata ligga i kroppens sidolinje, skjuta något ut samt äro mörkfärgade (fig. 4 a). Vid starkare förstoring ser man, att trakéen vidgar ut sig till en blåsa nära spetsen, den s. k. filzkammer (DE MEIJERE); från denna går en smalare sträng till en liten fördjupning i kutikulan bakom stigmat, det s. k. stigmaärret (Stigmennarbe DE MEIJERE). Själva stigmat höjer sig vårtformigt och har två små ovala öppningar. Bakkroppsstigmat (fig. 4 b) ligger dorsalt och mediant nära bakkanten, på gränsen mellan ett främre plant parti och ett bakre, IVAR TRAGARDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG 1—5. 195 som sluttar nedåt och skiljes fran det förra genom en tvaras. Det består av en tvärställd springa, som baktill kantas av en vallformig list, bärande två små hår, och täckes av ett bak- till rundat lock. Det kan väl knappast råda något tvivel om, att dess konstruktion avser att kunna tillsluta öppningen, om exempelvis omgivningarna skulle bli alltför våta. Huvudet (fig. 3 b) avsmalnar tvärt på mitten och här äro de svartpigmenterade ögonfläckarna belägna, ovanför vilka kutikulan höjer sig till ett slags lins, som dock är föga skarpt begränsad. Fig. 5. Främre ändan av larvens huvud hos Pachygaster minutissima, delad genom ett sagittalsnitt, så att högra halvan ses från den inre sidan 1/1; r, den snabellika förlängningen av huvudkapseln; h, hypopharynx. Fig. 6. Vänstra, främre halvan av huvudet, sett från yttre sidan med snabeln avlägsnad 72°/1; a, antenn ; m, mandibel; mx, maxill; mxp, maxillarpalp. På gränsen mellan den 1:a och 2:a !/4 äro ett par små insänkningar i huvudkapselns sidor och här sitta de små 3- ledade antennerna (fig. 3 c). På huvudets översida är kutikulan förtjockad till två smala jämnlöpande lister, vilka sluta något framför antennerna och i främre spetsen bära ett par borst; något framför mitten sitter ett par andra borst. Mundelarna äro svåra att få en klar föreställning om, och det kan ej här bli fråga om att ingående behandla dem och deras homologisering med andra fluglarvers. För att med 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. framgång kunna göra detta fordras en vida större kunskap om närbesläktade formers mundelar än man för närvarande äger. I huvudets framkant skjuter en från sidorna hoptryckt list fram (fig. 5,r) som böjer sig nedåt och i spetsen är försedd med i tvärrader ställda fransar; denna motsvarar otvivelaktigt den av BECKER (Z. Renntn. d. Mundteile und d. Kopfes d. Dipteren-Larven. — Zool. Jahrb. Abt. f. Anat. 1910, fig. 19 & 20 Pl. 18) avbildade överläppen av en S#añomys-larv och torde tjänstgöra som rasporgan, troligen även som ställflytt- ningsorgan. Denna list, som likt en skiljevägg delar den övre delen av munöppningen i två halvor, är emellertid san- nolikt blott en förlängning av själva huvudkapseln, ty ingen sutur skiljer den från densamma. På båda sidor om denna sitter en horisontal, tunn skiva, som med en ledknapp ledar mot kapseln (fig. 6m). Dess bas övertäckes av huvudkapselns framkant och dess kant är delad i omkring ett dussin grova sågtänder, vilka i sin tur i underkanten äro 3—4-tandade; på yttre sidan sitta 3 par hår. Detta organ, som till följd av sitt läge otvivelaktigt måste anses homologt med mandibler, kan endast röras upp och ned, då det är beläget i en fåra, som utåt begränsas av hu- vudkapselns framkant, inåt av den snabellika förlängningen; det tjänstgör att döma av dess byggnad som en rasp, varmed smärre partiklar lösskrapas från underlaget. Innanför underkanten av detta organ synes en 1-ledad palp (maxillarpalp), som är fästad på ett skivlikt, mycket kom- plicerat organ, rikt försett med fransar och tunna tandade lameller, som väl motsvara maxillerna (fig. 6 mx). Slutligen finnas även på hypopharynx dylika fransar rikt utbildade (fig. 5 h). Levnadssätt. PERRIS fann larven till P. pinz ofta i myc- ket stort antal under barken av barrträd, dödade av bark- och märgborrar, ibland gnagmjöl och exkrementer kvarläm- nade av dessa, och han uppger, att de livnära sig härav. Mina egna fynd äro gjorda på samma slags lokaler. Av mundelarnas byggnad framgår i varje fall otvetydigt, att lar- verna ej äro rovdjur, som Medeterus-larverna, utan de rasp- lika organen synas vara avpassade för att skrapa in i mun- men halvflytande substanser, svampmycel o. d. IVAR TRÂGÂRDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5. 197 1 4. Medeterus signaticornis Lw., en barkborrefiende. Som bekant päträffar man i barkborrarnas gängar en rik fauna av leddjur, bestäende av skalbaggslarver, dipterlarver, stekellarver, kvalster, myriopoder, collemboler m. fl. Somliga av dessa äro rovdjur t. ex. staphyliniderna och C/erus, andra däremot t. ex. Sezara, Ceratopogon och Pachygaster bland tvävingarna livnära sig sannolikt av de i gängarna befintliga svamparna, av safter och förmultningsprodukter. Bland tvävingarna är hittills blott ett fätal former känt, som livnär sig av barkborrar; till dessa höra bl. a. släktena Xylophagus, Laphria och Medeterus, varjämte även Anthomyid- larver otvivelaktigt spela en viss roll. Över huvud taget äro de i barkborrarnas gångar funna dipterlarvernas biologi föga känd, och detta torde nog vara anledningen till att man, som otvivelaktigt är fallet, underskattar deras betydelse som bark- borrefiender. Från Sverige föreligga i varje fall mig veterligt inga som helst uppgifter om barkborrarnas fiender bland tvåvingarna. Medeterus signaticornis larv har i Stockholmstrakten visat sig vara en regelbunden följeslagare till flera av våra ekono- miskt mest viktiga barkborrar som Myelophilus piniperda, Ips typographus och Pityogenes chalcographus, och jag har varit i tillfälle att iakttaga, att den livnär sig av dessas larver och puppor. Alla kända Medeterus-larver ha påträffats under barken av sjuka trad och vanligen i sällskap med barkborrar. De direkta iakttagelserna angående deras levnadsätt äro dock sparsamma. PERRIS (l. c. p. 326) var den förste, som obser- verade att de livnära sig av barkborrar. »Mais enfin je l'ai observée, et cela plus d’une fois, occupée a déchirer et a sucer des larves et des nymphes de Zomzcus, et dès lors il est non moins certain qu'elle est carnassière». Efter PERRIS har jag blott funnit en uppgift om lar- vernas föda hos KLEINE, som iakttagit JM. obscurus EG- GER i Myelophilus piniperdas gångar. KLEINE nöjer sig D 1 Artens bestämning har lektor E. WAHLGREN haft vänligheten att utföra. 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. emellertid med att i försiktiga ordalag, egendomligt nog utan att nämna PERRIS arbete, uttala den förmodan, att den möj- ligtvis lever av märgborrens larver. LUNDBECK (l. c. p. 316) anser emellertid pa grund av dessa data och larvernas regelbundna förekomst tillsammans med barkborrar, att det är sa gott som säkert, att de liv- NAAAAAA A (A pan en, An er Ana An nA ANANAS np a zo MES Vo ANAK SS AU A n ANOS VIVANT OS ce — À = or mar AM A AANA RAM AURA il N aN à] Fig. 7. Medeterus signaticornis Lw. a, larv, sedd fran si- dan 2/1; b, protoracalstigma %®/1; c, abdominalstigma; d och e, krypvalkar på 3:e och 6:e abdominalseg* / mentet, vänstra halvan ?00/1. nära sig av dessa. Mina talrika för att ej säga regelbundna fynd av ovannämnda larv och mina iakttagelser över dess föda ej blott bestyrka riktigheten av LUNDBECK's uppfatt- ning, utan tala även för att släktet Medeterus är en, mycket viktig fiende till barkborrarne. Beskrivning av larven. Larven (fig. 7 a) är cylindrisk, maskformig, avsmalnar framåt från första abdominalsegmentet IVAR TRÂGÂRDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG EEE 199 och är delad i 12 tydliga segment förutom huvudet. Habituellt liknar den i hög grad en cycloraph fluglarv och till och med en så skarpsynt iakttagare som PERRIS höll den för en dylik, ända tills puppan upplyste honom om misstaget. En närmare undersökning av mundelarna visar dock, att den ifråga om dessa i hög grad avviker från de cyclorapha flugornas larver och närmar sig Tipuliderna. Dess kutikula är också betydligt fastare än hos fluglarverna och fint strim- mig på längden. Den sista bakkroppsdelen är vid basen något uppsvälld, särskilt på buksidan och baktill försedd med 4 rundade tappar, av vilka. de dorsala aro nagot kortare än de ventrala. Pa undersidan av de dorsala tapparna sitta subterminalt abdomi- nalstigmata, vilka äro runda och genom två varandra nästan mötande utskott delas i två (fig. 7c). Vid kontraktionen av bakkroppsspetsen sluta sig de fyra tapparna tillsammans, och stigmata ligga då skyddade i den av dem bildade håligheten. Protoracalstigmata ligga något bakom segmentets mitt; den s. k. filtkammaren är avlångt päronformig (fig. 7 b) med en liten inskärning i framkanten. Ställflyttningsorganen utgöras av smala, in- och utstjälp- bara, intersegmentala krypvalkar på buksidan av abdominal- segmenten I—7 (fig. 7a). Deras närmare byggnad fram- gar av fig. 7 d,e. De äro beväpnade dels med tvärrader av små skarpa taggar, dels med längsgående skarpa åsar, tillspetsade i båda ändar och anordnade i parvisa rader av 8—10 st. Mundelarna äro komplicerade, och jag vågar ej med be- stämdhet uttala mig om deras homologier hos andra dipter- larver. De aro till största delen indragna i ett veck av protorax. Om man betraktar dem uppifrån, är det mest iögonfal- lande en svart, ankarformig bildning (fig. 8,1) vars spets skju- ter fram i form av en skarp, uppåtböjd tand; baktill stöder den emot ett par långa svarta stavar, som bilda övre delen av svaljskelettet, och har i mitten i bakkanten ett rundat utsprång, i medianlinjen sitta två par små porer; denna bildning upp- fattar jag som labrum i likhet med BRAUER (Die Zweiflügler des kaiserlichen Museums zu Wien. III. -— Denkschr. d. K. Akad. d. Wissensch. Bd 47. 1893, fig. 73, tavl. 4). 200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. På båda sidor om denna sitter en likaledes svart, men smal och tillspetsad tand, vilken baktill ledar i en ledyta på ett svart, bågformigt böjt stycke (fig. 8 f), som sträcker sig snett nedåt och framåt och sannolikt stöder munhålans sido- vägg. Dessa tänder torde böra uppfattas som mandibler (fig. 8 m). I jämnhöjd med och omedelbart utanför dessa bågfor- miga stycken sitta ett par 1-ledade, korta utskott (fig. 8 a), vilka bära ej mindre än 5 papiller, av vilka två sitta mediant vid basen och tre terminalt; av de senare är den ena två- ledad (fig. 9). Nr u m Fig. 8. Medeterus signaticornis Lw. Huvudet, Fig. 9. Antenn(?), sett från översidan, 3/1. 1, labrum; a, antenn(?); sedd från si- m, mandibel; f, förbindelsestycke; u, underläpp. [6 EVR Slutligen bildas underkanten i munöppningen av ett par platta, tvåledade organ, i vilkas spets sitta några små papiller (fig. 8u). Om de med fem papiller försedda organen, vilka sitta på motsvarande plats, där de av BRAUER som antenner betecknade finnas, äro antenner eller ej, är f. n. omöjligt att säga, liksom homologien av det pariga organ, som bildar mun- hålans golv, är osäker. 5. Ärsringfläckar i björkar. Historik. Sedan länge har man i veden av en mängd olika träd funnit gångar, vilka förlöpte mellan årsringarna och i tvär- Snitt tedde sig som ovala, mörkbruna fläckar. IVAR TRAGARDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5. 201 Sättet for deras uppkomst har varit föremål för myc- ken diskussion bland fytopatologer och entomologer, men det dröjde länge, innan man fick klarhet häruti. En av anled- ningarna härtill var nog den stora auktoritet som RATZEBURG åtnjöt, och R. uttalade sig bestämt mot, att gångarna skulle kunna vara förorsakade av insekter, en förmodan som fram- ställts av BODE, vilken vid avbarkandet av dylika björkstam- mar påträffat dipterlarver, som av RATZEBURG kallades 77- pula suspecta. RATZEBURG anför följande skäl mot att tillskriva gångarna insekternas verksamhet. »Dennoch glaube ich der Ansicht von Zusammenhang der Larven mit den Gangfiguren entgegen treten zu müssen und zwar aus folgenden entomologischen Gründen: 1. Wir kennen keine Insektenzerstörungen, die alljährlich so regel- mässig wiederkehren, dass sie einen Jahresring nach den an- deren befielen und umspannen. 2. Lange Insektengänge, namentlich die der Larven, sind nicht überall gleich weit, sondern fangen fein an und enden breit. Und Muttergänge von Borkenkäfern, welche gleich weit sind, können jene nicht sein. 3. Wir kennen kein Beispiel von Larvengängen, die später mit Zellgewebe ausgefüllt worden wären.» Det var först är 1883, som KIENITZ (Bot. Centralbl. Bd. 14, sid. 21—26, 56—61, tavl. 1 och 2) klargjorde deras upp- komstsätt och visade, att gangarna göras av en dipterlarv. Denna lever i själva kambium och den smala, tillplattade gäng, som larven gör och som kan bliva ända till ı m. lang, utfylles successivt av nybildade celler. KIENITZ lyckades ej uppföda larven, och ej häller v. TUBEUF, som (Forst. & Naturwiss. Zeitschrift Bd. 6 1897, sid. 324—319) tillfogade ytterligare uppgifter om densamma, av honom paträffad i björkar vid mosskulturstationen Bernau, hade större fram- gang. TUBEUF kunde tillfullo bekräfta KIENITZ undersökningar och tillbakavisade den av botanisterna hävdade äsikten, att märgfläckarna voro normala bildningar, vartill de förletts av deras allmänna förekomst. De tomma kambialceller, som larven kvarlämnar, samman- tryckas och kläda med ett tunt lager gängen, som fylles 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. med celler, vilka växa ut från angränsande märgstrålar. Kam- biet dödas således i gången, men sedermera bildas utanför densamma ett nytt lager, som sammanhänger med den övriga, oskadade delen, så att vedbildningen kan fortsätta utanför gången, som på detta sätt blir innesluten i veden. Det blev först dansken NIELSEN förunnat att kläcka lar- ven och få den bestämd; det var en flugart vid namn Agro- mysa carbonaria ZETT, (Tidskr. f. Skovvæsen Bd. 20, sid. 93— 100). NIELSEN kompletterar även i andra avseenden föregående uppgifter. I Danmarks skogar äro märgfläckarna mycket vanliga och larverna påträffas framför allt i träd, som växa på fuk- tig mark. Trädens ålder spelar ingen roll, ty larverna kunna påträffas i ett-åriga pilgrenar likaväl som i mycket gamla träd, men unga träd föredragas dock. Larverna uppträda ej överallt i träden, utan blott i den nedre delen av stammen och den övre delen av rötterna; undantagsvis finner man dem dock högt uppe i stammarna. I följande trädslag har man i Danmark funnit dessa lar- ver: grä- och vital, pil, björk, hassel, rönn samt Pyzrus- och Prunus-arter. I de fall, där märgfläckarnas uppkomstsätt har blivit klar- gjort, har det således varit fråga om fluglarver, och även från Nord-Amerika har GREENE beskrivit en kambiumminerare bland flugorna, tillhörande samma släkte Agromyza. (Journ. Agric. Research, vol. I n:o 6, 1914, sid. 471—474, tavl. 60—61.) Men den möjligheten är ju ej utesluten, att även andra insektlarver kunna frambringa liknande bildningar, liksom bladminerare utbildats såväl bland tvåvingar som skalbaggar, steklar och fjärilar. I vår litteratur har jag förgäves sökt efter uppgifter om dessa gångar, och det är i syfte att rikta uppmarksamheten på detta fenomen, som ovanstående korta redogörelse for dem lämnats, i anslutning till de iakttagelser, gjorda över dem sistlidna sommar av dr. T. LAGERBERG, vilka han jämte material av angripen ved och larver godhetsfullt ställt till mitt förfogande. IVAR TRÂGÂRDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG ne 203 Agrilus-larver som kambiumminerare. LAGERBBRG’'s iakttagelser gjordes den 2 aug. i krono- parken Valläsen på Hallands ås i en omkr. 4 m. hög björk ungefär i ögonhöjd. Han skriver därom: »I björken levde en larv, som åt tunna, platta och vindlande gångar i själva kambiezonen; gångarna fyllas bakom larven helt och hållet igen av bruna exkrementer; de äldsta delarna voro redan övervallade, varigenom exkrementerna blivit inkapslade». Då det sålunda endast föreligger en larv, måste man nöja sig med en större eller mindre grad av sannolikhet i fråga om artbestämningen. Att det är fråga om en Agrzlus-larv, därom kan intet tvivel råda. Bland Duprestid-larverna kan man som bekant urskilja två huvudtyper. Den ena, som finnes inom flertalet släkten, har en starkt förstorad, platt och bred protorax och avrundad bakkroppsspets. Den andra, omfattande släktet Agrilus, kännetecknas därav, att de tre toracalsegmenten, och i all synnerligen det första, visserligen äro något bredare än bakkoppen men blott föga tillplattade och att bakkropps- spetsen är beväpnad med tvänne spetsiga, tandade kitinutskott. Till denna typ hör ifrågavarande larv. Släktet Agrilus räknar hos oss 7 arter, av vilka de allra flesta äro begränsade till ek och bok; endast A. wviridis är ännu mera polyfag, i det att den förutom dessa trädslag även angriper pil, vide, al, asp, lind, björk och rosor (SORAUER). Denna arts skadegörelse är emellertid väl känd och av en helt annan beskaffenhet än den ifrågavarande. Det återstår emellertid en art, A. bezuleti RATZ., vilken lever på unga björkar (KUHNT). Denna art är enl. GRILL's katalog i Sverige funnen i Skåne, Öland, Småland, Stockholms-trakten och Lappland. Den är med andra ord spridd över hela landet, ehuru den ej tyckes vara allmän, utan uppträder lokalt. Om dess levnadssätt har jag ej lyckats finna några säkra uppgifter i litteraturen. RATZEBURG kallade den deiulet, »weil ich sie in jungen Birkenorten häufig fand. In den Stämmen habe ich sie selbst noch nicht auffinden können. AUBÉ hat aber im Monat März Entomol. Tidskr. Arg. 35. H. 3—4 (1914). 14 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. die schon zum Theil zu Grunde gegangene Rinde jungen Bir- ken ganz unterminiert von Käferlarven gefunden, die sich im Juni in einen Agrzlus verwandette. ERICHSSON vermuthet, dass es Buprestis betuleti gewesen sei.» Denna förmodan torde dock vara: oriktig; i varje fall kan det ej ha varit ifrågavarande larv, ty den medför ej trädets död; snarare var det val A. viridis, som AUBE iakttog. Starka skäl tala alltså för att den av LAGERBERG påträffade Puprestidlarven är Agrilus betuleti FABR., och av hans iakt- tagelser förefaller det i hög grad sannolikt, att densamma kan förorsaka märgfläckar lik- nande dem som larven av Agromyza carbo- naria ZETT. framkallar. Kommande under- sökningar få klargöra detta. Av stort in- tresse vore att på tvärsnitt få studera gan- garnas struktur. a Forf. foto. Fig. 10. Larv av Agrilus betuleti Far. (?). a, larven, sedd fran översidan, omkr. '/1; b, bakkroppsspetsen 66/1. Beskrivning av larven. Larven (fig 10 a) är till färgen vit, omkring 10 mm. lång och I mm. bred samt något plattad. Pro- torax är dubbelt så bred som lång, meso- och metatorax äro kortare och bilda en halslik insnörning; 1:a abdominalseg- mentet är något kortare än de följande fem, men lika brett som de; segmenten 7—IO avtaga successivt i bredd, och det 7:e är lika långt som 8 och 9 tillsammans. Insnörningarna mellan segmenten äro djupa Huvudet är till största delen indraget i protorax, vilken såväl på rygg- som buksida stödes av en smal, median, längs- IVAR TRÂGÂRDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5. 205 gående kitinlist, som vidgar sig något framåt och framträder genom sin bruna färg. På mesotorax finnas ett par ventralt belägna stigmata, på abdominalsegmenten 1—38 äro stigmata däremot belägna dorsalt nära framkanten. Förf. foto. Fig. 11. Årsringfläckar i björk, framkallade av kambieminerande fluglarv; snett avskuren björkstam med gångarna i tvärsnitt. Nat. storlek. Mundelarnas byggnad förbigås här på grund av bristande undersökningsmaterial. Bakkroppsspetsens byggnad är mycket karaktäristisk (fig. 10 b). Analöppningen, som är en terminalt belägen lodrät spricka med tätt hårbesatta kanter, flankeras av tvänne lod- rätt ställda, skovellika, starkt kitiniserade utskott, som äro ur- hålkade på insidan och löpa ut i en trubbig spets samt ha två par tänder i såväl över- som. underkanten. 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Andra kambiumminerare i Sverige. Även andra kambiumminerare ha emellertid iakttagits sist- lidna sommar. Även dessa observerades av LAGERBERG, d. 18—20 juni i Hälsingland. Dessa gångar voro långa, ända till 17/2 m., jämnsmala och hade inga ex- krementer utan voro vatten- klara och delvis redan igen- vallade; hål funnos tvärs ge- nom barken. Det är med all sannolik- het dessa gångar, som jägmäs- tare LUNDBERG observerat vid Bjurfors och av vilka han insänt material, och de torde otvivelaktigt böra tillskrivas Agromysa carbonaria ZETT. En jämförelse mellan fig. 11 och KIENITZ’, TUBEUF's och GREENE's figurer ådaga- lägger, huru fullständig över- ensstämmelsen dem emellan är, och en mikroskopisk jäm- förelse mellan de snitt, som d:r T. LAGERBERG haft vän- ligheten förfärdiga at mig, vi- sar en i detalj gående över- "Fort. foto. ensstammelse i fräga om Fig. 12. Gängar av kambieminerande strukturen. fluglarv, sedda fran sidan i en efter Enligt ZERTERSTEDT at ärsringen kluven björkstam. ?/ı. A. carbonaria spridd över hela Sverige; Z. uppgiver som fyndorter Skåne, Uppland, Jämtland och i Norge Dovre, så att artens utbredning gör det sannnolikt, att dylika årsringfläckar vid kommande undersökningar skola visa sig vara en mycket allmän företeelse. En undersökning av det av jägmästare LUNDBERG insända materialet visar, att gångarna såväl i sin fördelning på stam- mens nedre del som i sitt förlopp fullständigt överensstämma med Agromysa carbonarias'. IVAR TRAGARDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I—5. 207 Summary. I. The Chalcidid Agenzaspis fuscicollis DALM. was found in the larvae of the two needle-mining microlepidoptera Ocre- rostoma piniartella ZELL. and Dyscedestis farinatella DvP. in the neighbourhood of Stockholm. The species which has a polyembryonic development, described by BUGNION, MARCHAL and SILVESTRI has previously been recorded from Y/ono- meuta cognatellus, Y. malinellus and Prays oleellus; conse- quently five species, all belonging to the Yponomeutinae, are known to be attacked by this parasite. It is evident, that the parasite deposits its eggs in the eggs of the miners, as this is the only opportunity of infec- tion the larvae offer, the larval instars being themselves pro- tected by the hard epidermis of the needle. When the larva is about to leave the needle it is quite filled by the parasites, which do not, however, interfere with its vital organs, the larva being able to change skin and start spinning the cocoon in a tube made of needles spun together. Only then, not be- fore, the larva succumbs to the parasites. As a rule from 8 to 12 parasites develop in one larva (fig. 1). A large per- centage was infected in 1913, in some cases as many as 75%; one could therefore antecipate, that in the following year the miners would be greatly reduced in number and, as a matter of fact, while in the spring 1914 they were fairly numerous, it was in the autumn very difficult to find any. As Ageniaspis fuscicollis has been recorded from not less than five different species of microlepidoptera and has a polyembryonic development, it seems probable that the species could with advantage be made use of against injurious forms of microlepidoptera. 2. The foodhabits of Prezostethus cursitans FALL. were not previously known. The author found the nymphae under the bark of pine-trees, in the burrows of barkbeetles and ascertained that they fed on the larvae and pupae of these. The anterior femora are very powerful and their ventral edge 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. is armed with two rows of spines (fig. 2a), a modification for the purpose of grasping the prey. Even the nymphae have a few spines on the femora (fig. 2b). It is probable that the other species, P. formicetorum, which lives in the nests of ants also is predaceous; if so, the genus differs in its food-habits from the other genera of ‘the Anfhocoridae, which are said to be herbivorous. 3. The larva of Pachygaster minutissima ZETT. is common in the neighbourhood of Stockholm under the bark of dead pines and fir-trees. From a comparison between the larva and that of P. farsalis ZETT. it is evident, that the number and position of the bristles on the body offers good specific characteristics. For the morphology of the body and the head vide fig. 3a—c; there are only spiracles on the pro- torax and on the 11th abdominal segment; they are delineated in fig. 4a and b. From the structure of the mouthparts (fig. 5 and 6) it is evident, that the larvae feed om semiliquid substances, fungi, and other matter which they scrape off from the surface of the wood. 4. The larva of Wedeterus signaticornis LW. is very com- mon in the burrows of barkbeetles in the vicinity of Stock- holm, as a matter of fact found regularly with them. The author was able to ascertain, that it fed on the larvae and pupae, which it sucked out. In fig. 7 the larva, the anterior and posterior spiracles and the locomotorial discs are deli- neated, in fig. 8 the mouthparts. 5. Cambium-miners have not been previously recorded from Sweden, wheres in Germany, Denmark and U. S. A. they have been observed repeatedly and belong to the genus Agromysa. Last summer, however, the exceedingly charac- teristic spots, arranged in concentrical rings, caused by them, were observed in young birch-trees and a microscopical investig- ation proved that they agreed in structure with those caused by the larva of A. carbonaria ZETT. This species occuring all over Sweden, it is very probable that it is responsible also for this damage. As, howewer, there are leaf-miners to be found in seve- ral groups of insects it would not be strange to find other groups than the Diptera even amongst the cambium-miners. IVAR TRÂGARDH: SKOGSENTOMOLOGISKA BIDRAG I-—5. 209 Last summer a larva of an Agrzlus, which in all probability is A. betuleti FABR., was found in the cambium of a birch- tree by LAGERBERG under circumstances, which render it very probable, that its burrows will on cross-sections look very much like those of Agromyza; further investigations are necessary in order to settle this question. Bemerkungen Über die nordischen Arten der Gattung Clo&on LEACH. Von Simon Bengtsson. Die Gattung C/oöon im Sinne von LEACH’, EATON? und späteren Autoren, im Imagostadium besonders durch zwei Schwanzborsten und das völlige Fehlen der Hinterflügel charakterisiert, wird nach EATON? im nördlichen Europa von den drei Arten dipterum (LIN.), simile EAT. und rufulum MÜLL. (dimzidiatum CURT.) vertreten. Dieselbe Auffassung wiederholt sich dann, in den meisten Fällen sicherlich sehr unkritisch, in allen neueren Arbeiten. Im Jahre 1912 machte ich* darauf aufmerksam, dass die von MÜLLER? beschriebene »Æphemera rufula» nicht mit der gleichnamigen Art EATON’s und neuerer Schriftsteller identi- fiziert werden könnte und dass die von ESBEN PETERSEN® als »Cloéon rufulum MÜLLER» für Dänemark angeführte Art 1 W. E. Leacu, Edinburgh Encyclopedia. Tom. IX. 1815. ? A. E. Eaton, A Monograph on the Ephemeridæ. Trans. Entom. Soc. London 1871, und A Revision. Monograph of recent Ephemeridæ or Mayflies. Trans. Linn. Soc. London, Ser. 2. Vol. III. 1885. 3 Ang. Arb. 4 SIMON BENGTSSON, An Analysis of the Scandinavian Species of Ephe- merida described by older Authors. Arkiv f. Zool. Bd. VII. Stockholm LOT2 py TS: - 5 O. F. MüLrer, Zool. Dan. Prodrom. Havniæ 1776, p. 143. 5 EsBEN PETERSEN, Danmarks Fauna. 8. Guldsmede, Dognfluer etc. Kobenh. 1910, p. 97. SIMON BENGTSSON: BEMERKUNGEN ÜBER DIE GATTUNG CLOEON. 211 sowohl von rufulum EAT. als von den übrigen Species zu unter- scheiden wäre und zu der von mir! als Cloéon bifidum kund- gegebenen Art gehörte, welche Auffassung durch von Herrn PETERSEN freundlich mitgeteilte Exemplare völlig bestätigt wurde”. Die Angabe WALLENGREN’s’, dass CI. rufulum MÜLL. (»russulum MÜLL.») in Schweden vorkomme, hängt, wie ich* schon an anderer Stelle nachgewiesen habe, von einer Fehlbestimmung der Art ab. Betreffs der zwei übrigen nordeuropäischen Arten der Gattung, dipterum (L.) und szmzle EAT., glaubte ich schon lange, dass beide in der schwedischen Fauna Heimatsrecht hätten und diese Auffassung kam zum Ausdruck sowohl in meinen beiden oben genannten Arbeiten als auch in »Un- dersökningar öfver äggen hos Ephemeriderna», Entom. Tidskr. Årg. 34, Stockholm 1913. Doch identifizierte ich immer nur mit einigem Bedenken die eine C/oöon-Form mit szmile EAT., wie nahe auch die von EATON u. A. erwähnten Kenn- zeichen der Art, besonders in Bezug auf das 2 (Imago), auf die schwedische Form passten. Das Studium der Larvenformen gab indessen hier, wie so oft in dieser Gruppe, vorzügliche Anhaltspunkte und wurde von entscheidender Bedeutung für die Auffassung der Arten. EATON waren die Larven aller drei von ihm erwähnten nordeurop. Arten bekannt und sie wurden dem Skizzieren der Larvencharaktere der Gattung zu Grunde gelegt. Meine eigenen Einsammlungen und Untersuchungen der Larven- stadien brachten mir seit mehreren Jahren die Auffassung bei, dass unsere schwedische Fauna vier zu unterscheidende Arten der Gattung beherbergen muss, da aber nur betreffs 1 Simon BENGTSSON, Neue Ephemeriden aus Schweden. Entom. Tid- skrift Ärg. 33. Stockholm 1912, p. 109. ? Die von PETERSEN gegebene Abbildung (und ebenso die Beschrei- bung) der »Analvedheng» bei »Cl. rufulum» (ang. Arb. p. 96, Fig. 84 c) ist ganz fehlerhaft und offenbar nur eine unkritisch gemachte Kopie nach Eaton (Revis. Mon. Pl. XVII. Fig. 31 c) von denselben Teilen bei Cl. rufulum dieses Autors. ® H. D. J. WALLENGREN, Förteckning på de Ephemerider, som hittills blifvit funna på Skandinaviska halfön. Entom. Tidskr. Årg. 3. Stockholm 1882, p. 176. 4 An Analysis etc. p. 20. 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. einer einzigen Form ein sicheres Ermitteln des Zusammen- hangs zwischen Larve und Imago durch Ausbrüten vorlag, wurde eine definitive Auffassung der Arten unmôglich ge- macht. Erst im vergangenen Sommer ist es mir gelungen, die Frage durch Ausbrütungen zu einer endgültigen Lösung zu bringen, und es ergab sich aus der Untersuchung, dass 1:0) C. dipterum (LIN.) zwei verschiedene Arten enthält; 2:0) die C. smile EAT. nahe stehende Form eine neue, selb- ständige Species ist; und 3:0) dass dzfdum BGTN den Ty- pus einer neuen, gut abgegrenzten Gattung bildet, die einen schönen Übergang zu der Gattung Centroptilum EAT. ver- mittelt. Da das in vielen Hinsichten unerwartete Ergebnis ein nicht geringes systematisches Interesse bietet, möchte ich hier den Fachgenossen eine vorläufige Beschreibung der frag- lichen Formen vorlegen. I. Genus Clo&on (LEACH) MIHI. /mago. — Hinterflügel fehlen ganz. Zwischenraumadern der Flügel einzeln. Die 1. (d. h. die proximale) Ouerader zwischen dem Radius (£!) und dem 1. Ast (X?) des Sector radii’ deutlich innerhalb der dahinten liegenden Querader zwischen dem Radius? und Radius * und zwar beim Weibchen um ihre eigene Länge oder mehr von dieser entfernt, beim Männchen unweit derselben gelegen. Vorderrand der Flügel, im Costal- und Subcostalfelde, beim Weibchen häufig gelb- braun gefärbt, nur die Umgebungen der Queradern weiss und pellucid. Zangenschenkel des Männchens 4-gliedrig, das 1. Glied kurz und kräftig, das 3. Glied am Jängsten und gegen die Spitze keulenförmig erweitert, das 4. klein und birnförmig. Larve. — Körper gestreckt. Antennen sehr fein, ebenso lang wie der Körper. Schwanzborsten 3, die lateralen völlig so lang wie der Körper, die mittlere ein wenig kürzer, alle dick mit ausgezogener, dünner, haarloser Spitze; die mittlere l Ich folge der Terminologie von Comstock und NEEDHAM, The wings of Insects. Americ. Naturalist Vol. XXXIII. Ithaca 1899, p. 117 ff. SIMON BENGTSSON: BEMERKUNGEN ÜBER DIE GATTUNG CLOEON, 213 zweizeilig, die lateralen nur auf der Innenseite lang und dicht behaart; alle drei kurz vor der Mitte mit einem deutlichen schwarzen Ringe. Tracheenkiemen am 1.—6. Hinterleibssegmente doppelt, diejenigen des 7. Segments einfach, alle lamellös. Oberkiefer ohne Prostheca. Maxillartaster öftest 3-glied- rig. Lippentaster 3-gliedrig, das 2. und 3. Glied am Ende erweitert, das 3. an der Spitze schräg abgestutzt. Ei. — Fixierungsapparate fehlen am Chorion. I. Cloëon dipterum (LIN.) MIHI. Imago & (lebend). — Körper robust. Turbanaugen niedrig, im Profilbild nach oben sehr erweitert, zweimal länger als hoch, die Oberseite sehr gewölbt, von oben gesehen ersicht- lich länger als breit mit wenig abgerundetem, innerem Rand. — 10. Hinterleibsternit tief, fast bis zum Grunde gespaltet. — »Penis-cover» (EATON) abgerundet dreieckig, mit stumpfer Spitze. — Im apicalen Teile des Costalfeldes nur wenige (3—5), einfache, gerade und unverzweigte Queradern; im proximalen Teile zwischen der Humeralquerader und der Bulla gewöhnlich keine Queradern. — Vorderschienen etwa ı!/a mal so lang als Schenkel; Tarsen nicht länger als Schienen, ihr Endglied kaum merkbar kürzer als das vor- letzte Glied, das halb so lang als das 2. ist; 1. Fussglied der Mittel- und Hinterbeine um zweimal länger als das 2. Glied, das etwa dreimal länger als das 3. Glied und ebenso lang wie das 4. ist. Turbanaugen einfarbig, grüngelb. Seitenaugen einfarbig, dunkelbraun oder grünlich grau mit zwei feinen, rotbraunen Längslinien, welche zwischen sich ein schmales, weisses Längsband einfassen. Kopf, Thorax und ı. Abdominaltergit pechbraun. Hinterleib im Übrigen oben einfarbig bräunlich, 2.—6.(7.) Segment schwach durchscheinend, an der Spi- racularlinie mit feinen, schwarzen Längsstrichen; (7.)8.—10. opak. Unterseite wenig lichter. Zangenschenkel weiss, ein- farbig. Schwanzborsten weisslich mit deutlichen, dunkel- braunen Articulationen. Flügel glashell, nur im Costal- und Subcostalfelde milchfarbig. — Beine grünlich weiss oder schmutzweiss, die Spitze der Schienen und die Tarsen, na- 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. mentlich am Ende, schwarzgrau; Schenkel vor der Spitze mit kaum angedeutetem dunklem Ringe. Imago 2 (lebend). — Körper robust. Vordertarsen the kürzer als Schienen, welche ein wenig kürzer als die Schen- kel sind; Endglied (4. Glied) verhältnismässig lang, ebenso lang als das 2. Glied. Mittel- und Hintertarsen wie beim d. 10. Hinterleibsternit ebenso. Costalfeld zwischen der Hume- ralquerader und der Bulla mit 5—6 Queradern, in dem api- calen Teil mit 4—5 einfachen Queradern und ausserdem im Allgemeinen mit 2—3 rudimentären an der Costa. Costal- und Subcostalfeld gelbbraun bis nussbraun, nur die Umge- bungen der Queradern weiss und hyalin. Augen graugrün, mit 2 feinen, dunkel rotbraunen Längs- linien und ringsum fein dunkelbraun gesäumt; die innere Or- bita schneeweiss. Kopf lichtgrau, jederseits mit einem roten Längsstreifen. Thorax oben graubraun, Pronotum mit 2 dun- kel rotbraunen Längsstriemen, Mesonotum mit 3 feinen, weisslichen Längslinien und Metanotum mit einem dreiecki- gen, weisslichen, medialen Längsflecke gezeichnet; Bauch- seite lichter. Hinterleib gelblich bis schmutzig graugrün, die Rückenseite bisweilen ein wenig rot überhaucht; 1. Tergit einfarbig, braunglänzend, 2.—8. jederseits mit einer dunkel- roten, nach innen konkaven Bogenlinie und weiter seitwärts mit feinen, dunkelroten Punktstrichen; 9. und mehr oder weniger deutlich auch das 8. und vorhergehende Segmente oft mit einer dunkelroten, medialen Längsstrieme, wie bisweilen auch mit dunkelrotem Hinterrande; Unterseite des Hinter- leibs kaum lichter, jederseits auf allen Segmenten mit einer geraden, dunkel rotbraunen, nicht selten an den Grenzen der Segmente erweiterten Längslinie geziert; die zwei letzten Segmente etwas lichter. Die dunklen Zeichnungen des Hin- terleibs jedoch bisweilen undeutlich bis fast verwischt (var. immaculata MIHI). Caudalborsten schneeweiss, abwechselnd breit und schmal dunkelrot geringelt. Flügeladern pech- farbig, Queradern, namentlich in der Mitte der Flügel, auf- fällig dick und dunkel, die Queradern zwischen dem Radius und dem 1. Aste des Sector radii und die Humeralquerader ausgenommen, welche schneeweiss und opak sind. Beine grünlich gelb, Hüften, Vorderschenkel und die Spitze aller SIMON BENGTSSON: BEMERKUNGEN ÜBER DIE GATTUNG CLOEON. 215 Tarsen etwas dunkler, grünlich braun; Schenkel kurz vor der Spitze mit einem rotbraunen, öfters mehr oder weniger undeutlichen oder fast verwaschten Ringe. Subimago d. — Endglied der Vordertarsen ersichtlich länger als das vorletzte Glied. Gestalt der Turbanaugen und des »Penis-cover» wie bei Imago. — Thorax schmutzig braun- gelb, unten lichter. Abdomen einfarbig, schmutzig grünlich grau, unten lichter. Farbe der Augen, Beine und Schwanz- borsten wie bei Imago. Subimago $. — Grundfarbe des Körpers gelblich grün, dunkel. Flügel gleichförmig grau und matt, wie beim d, und ohne braunen Vorderrand. Im übrigen ähnlich der Imago. Länge des Körpers: Imago d 8-9 mm., Im. 2 9-10 mm. Flügel ds d 9 mm., 2 10 mm. Schwanzborsten: Imagon i718 mm, Im. ‚9% 16-11 m. Larve. — Tracheenkiemen verhältnismässig sehr gross, rundlich, von dicken, stark hervortretenden und reichlich hand- förmig verzweigten Tracheen durchzogen. Das grössere (un- tere) Blättchen ziemlich symmetrisch, breit rundlich, dasjenige der mittleren Paare etwas breiter als lang, dasselbe der vor- dersten und des 7. Paares ein wenig länger als breit. Das kleinere (obere) Blättchen des 1. Paares breit, eiförmig, halb so breit und gleich lang oder am häufigsten etwas länger als das grössere Blättchen. Maxillartaster deutlich 3-gliedrig, das Endglied wenig kürzer als das 2. Glied. Hab. — Verbreitet von Skåne bis Wermland. Es ist ohne Zweifel das Weibchen dieser Art, welches LINNE bei der Beschreibung in Fauna Suec. Ed. 2. 1761, p. 377 Nr. 1477 vorgelegen hat, da das Attribut »media» nicht gut auf die viel kleinere und schmächtigere zxscrzpfum passt. 2. Clo&on inscriptum MIHI. Imago d (lebend). — Körper, wie beim 9, graciler, und die Grösse kleiner als bei dipterum. Turbanaugen hoch und beinahe zylindrisch, völlig ebenso hoch wie breit, mit wenig gewölbter Oberseite, von oben gesehen nur ein wenig länger als breit und mit abgerundetem innerem Rande. »Penis- cover» konisch, zugespitzt, mit ausgeschweiften Seiten. Vor- derbeine auffällig länger als bei dipterum, Schienen zweimal 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. so lang als Schenkel, Tarsen völlig so lang als Schienen, ihr 1. und 2. Glied schon an sich auffällig langer als bei voriger Art, aber das Endglied (4. Glied) kurz, kaum halb so lang wie (oder noch kürzer als) das 3. Glied, das gewöhnlich ?/3 so lang als 2. ist. Turbanaugen einfarbig, hellgelb bis rotgelb. Seitenaugen wie bei dipterum. Hinterleibsegment 2—6(7) weiss, pellucid, (7)8—10 oben rostrot bis rostbraun, opak; auf 8.—6. Tergit jederseits ein starker, rotbrauner Schrägstrich, wovon auch mehr oder weniger deutliche Reste auf Tergit 5—2 stehen, und weiter seitwärts auf Tergit 2—9 mehr oder weniger deutliche, rotbraune Striche und Flecke; 7.—9. Tergit ausserdem im Allgemeinen mit einer damit gleichfarbigen, me- dialen Längslinie; 7.—10. Sternit mehr oder minder ockergelb, 8. und 9. überdies mit zwei rostbraunen Längsstrichen, die bisweilen, mehr oder weniger angedeutet, sich auch auf 2.—7. Segment finden. — Beine weisslich, Vorderschenkel vor der Spitze mit einem recht deutlichen, pechroten, schmalen Ringe, der auf den Mittel- und Hinterschenkeln bis auf einen kaum erkennbaren Fleck reduziert ist. Spitze der Schienen und alle Tarsen schwärzlichgrau. Im übrigen ähnlich dipterum. Imago ® (lebend). — Endglied der Vordertarsen kürzer als das 2. Glied, das daher gleich lang wie das 3. und 4. Glied zusammen wird. Ist schwierig, hinsichtlich der Farbe von @pferum zu unterscheiden und der einzige Anhaltspunkt, der auszufinden ist, scheint die stärkere Ausbildung des dunklen Ringes (bez. Fleckes) vor der Spitze der Schenkel, sowie der dunk- leren Zeichnungen überhaupt zu sein. Im übrigen ähnlich dipterum. Subimago d. — Endglied der Vordertarsen etwas kür- zer als das 3. Glied. Subimago 2. — Endglied der Vordertarsen ersichtlich kürzer als das 2. Glied. Körperlänge der Imago ¢ 5—7 mm., Imago 2 7—7,5 mm. Flügel: Imago d 6—8 mm., Im. 2 8 mm. Setæ: Im. d 13—17 mm., Im. 2 9g—10 mm. Larve. — Tracheenkiemen deutlich schwacher entwickelt als bei dipterum, die Blättchen viel dünner, mit viel weniger SIMON BENGTSSON: BEMERKUNGEN UBER DIE GATTUNG CLOEON. 217 sich abhebenden, handförmig verzweigten Tracheen, deren Endverästelungen sich weniger krümmen und aussperren. Das grössere untere Blättchen rundlich viereckig, ziemlich sym- metrisch und in sämmtlichen Paaren ersichtlich länger als breit. Das kleinere Blättchen des ı. Paares viel schwächer entwickelt als bei dipterum, schmal eiförmig, zugespitzt, nur 1/;—1/3 so breit als das grössere Blättchen und gewöhn- lich etwas kürzer als dies. — Mundteile wie bei dipterum. Hab. — Wie die vorige Art verbreitet von Skäne bis Wermland. Weder die eine noch die andere Art ist mir von nördlicheren Provinzen bekannt. 3. Cloéon prætextum MIHI. /mago (lebend). — Flügel glashell, im Costal- und Sub- costalfeld schwach gelblich überhaucht, apicaler Teil des Costalfelds mit zahlreichen, im Allgemeinen 9— 1 1,schiefen, mehr oder weniger verzweigten und anastomosierenden Queradern; der proximale Teil zwischen der Humeralquerader und Bulla ohne Queradern. — 10. Abdominalsternit am Ende seicht, aber breit winkelig ausgeschnitten, mit ziemlich schmalen, in der Spitze quer abgestutzten Zipfeln. — Caudalborsten weiss- lich, einfarbig. — 1. Glied der Mittel- und Hintertarsen nicht völlig zweimal länger als 2., das nicht völlig zweimal länger ist als das 3. Glied. Imago & (lebend). — Turbanaugen niedrig, völlig zweimal länger als hoch, die Oberseite stark gewölbt; von oben ge- sehen zweimal länger als breit, mit parallelen und fast ganz geraden inneren Rändern; gelblich grün, die Scheibe ringsum in die Augen fallend breit schwarzbraun gesäumt. Seitenaugen bräunlich schwarz. — Thorax oben pechbraun bis pechschwarz, unten etwas lichter. — Hinterleib oben immer dunkler als un- ten, braungelb, halb durchscheinend, das 7.—10. Segment dunkler, bräunlich; Unterseite weisslich, pellucid, 1. und 7.—10. Segment gelblich und opak. Zangenschenkel sich am Grunde berührend, weisslich, 1. Glied gelblich braun. »Penis-cover» sehr kurz und breit, mit breit gerundetem Hin- terrande. — Vordertarsen etwa !/3 länger als Schienen, die etwa !/s länger als Schenkel sind, Endglied kurz, nur um !/s so lang als das vorletzte Glied. Vorderbeine braungrün oder 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. graugrün, Mittel- und Hinterbeine schmutziggelb bis weiss- grün, die Tarsen dunkler, graugrün. Imago 2 (lebend). — Augen schwärzlich. Kopf blass- gelb, 2—3 Längsstreifen am Scheitel und 2 kleine Höcker- chen auf jeder Seite des Gesichtskiels kastanienbraun. — Thorax rostbraun, unten lichter. — Abdomen oben immer deutlich dunkler als unten, rostrot, an den Seiten mit feinen, schwar- zen, verzweigten Linien (subcutanen Tracheen); Unterseite blass schmutzgelb, die 2—3 letzten Segmente dunkler gelb. — Beine bräunlich gelb oder olivgrün, Vordertarsen gleich lang als Schienen, die ebenso lang sind wie die Schenkel. Subimago. — Von den übrigen Arten durch die zahl- reichen und mehr oder minder verzweigten Queradern im api- calen Teile des Costalfeldes der Flügel am leichtesten zu unterscheiden. Körperlänge: Imago d 7—7,5 mm., Imago 9.17-—& mm. Caudalborsten: Imago d 12—14 mm., Im. Q 10—11 mm. Flügel: d 6,5—7 mm., 2 7—8 mm. Larve. — Tracheenkiemen viel schwächer entwickelt, sowohl kleiner wie dünner als bei den beiden vorigen Ar- ten, und mit schwach sich abhebenden Tracheen. Das grös- sere untere Blättchen (wie übrigens auch das kleinere Blätt- chen) stark asymmetrisch, kurz dreieckig, deutlich länger als breit, kurz stumpfspitzig, mit (1. Paar ausgenommen) feder- förmiger Tracheation. Das kleinere Blättchen des ı. Paares klein, schmal, etwa !y4 so breit als das grössere, beinahe zungenförmig, mit abgerundeter Spitze. — Mundteile durch die deutlich nur 2-gliedrigen Maxillartaster ausgezeichnet, deren Endglied verlängert und ‘/4 länger als 1. Glied ist. Hab. — Ich traf diese Art von Skane bis Lappland ver- | breitet’. Flugzeit Juni— August. 2, Genus Pseudocloëon MIHI. Imago. — Hinterflügel fehlen ganz. Flügel des dé und ® glashell, nur im Costal- und Subcostalfelde schwach milch- von Dänemark beschriebene Art ist C. pretextum m., wie eine Untersuchung von diesem bekommener Exemplare gezeigt hat. SIMON BENGTSSON: BEMERKUNGEN ÜBER DIE GATTUNG CLOEON. 219 farbig; Costalfeld zwischen der Humeralquerader und Bulla ohne Queradern; ı. Querader zwischen dem Radius und dem I. Aste des Sector radii (R?) bei d und 9 inzident d. h. trifft Ader AR? gerade im Ausgangspunkte der Querader, die Ader AR? mit Ader A* verbindet, oder auch kurz ausserhalb derselben (d. h. weiter nach der Spitze zu) gelegen. Inter- calaradern einzeln. 1. Glied der Mittel- und Hintertarsen stark verlängert, völlig dreimal länger als das 2. Glied, welches fast dreimal länger ist als das 3. Turbanaugen des Männchens nach vorn sehr divergierend. Zangenschenkel wesentlich wie bei Gen. Cloéon gebaut. Larve. — Tracheenkiemen schwach entwickelt, alle 7 Paare (am 1.—7. Hinterleibssegment) einfach und mit feder- förmiger Tracheation, wie bei Gen. Centroptilum, in der Form dreieckig, länger als breit und kurz stumpfspitzig, an das grössere Blättchen des 3.—6. Paares bei der Callibaelıs- Larve sehr erinnernd (siehe EATON, Revis. Monogr. Pl. 48. Fig. 15—18); auch 1. Paar von derselben breiten, dreieckigen Form. — Oberkiefer nach dem Clocon-Typus gebaut, ebenso die Maxillen, aber die Kieferpalpen deutlich 2-gliederig, das Endglied um */3 länger als das 1. Glied. Endglied (3. Glied) der Lippentaster stark entwickelt, dilatiert, am meisten an dasjenige der Larve von Centroptilum erinnernd, aber die hintere-innere Ecke abgerundet. Fühler und Caudalborsten ähnlich denjenigen der Gatt. Cloéon. Eier. — Unterscheiden sich im Bau wesentlich von Cloëon. Chorion mit Fixierungsapparaten ausgestattet u. s. w., siehe meine »Undersökningar öfver äggen hos Ephemeriderna» pag. 298 ff. Typus: Ps. bifidum BGTN. — Siehe »Neue Ephemeriden aus Schweden». Entom. Tidskr. Arg. 33. Stockholm 1912 Pr 100: Wie schon oben erwähnt, ist das von ESB. PETERSEN, ang. Arb. p. 97 beschriebene Cloéon rufulum EAT. die vor- liegende Art. — Die Affinitaten der beiden Gattungen und zugleich die Verwandtschaftsverhaltnisse überhaupt zwischen den bisher Entomol. Tidskr. Årg. 35. H. 3—4 (1914). 15 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. bekannten Gattungen, der Familie Baëtidæ, wie ich mir die- selben vorstelle, möchten durch folgendes Schema kurz zum Ausdruck gebracht werden können: Cloëon (LEACH) BGTN Pseudocloéon BGTN Callibaëtis EAT. ip Centroptilum EAT. Acentrella BGTN Baétis LEACH. Axel Ekblom. In memoriam. Den 17 augusti avled i sitt hem i Stockholm den val- kände vetenskaplige artisten AXEL EKBLOM. Påföljande fredag vigdes i Vasakyrkans vita krypta hans stoft 'åt mullen. En talrik skara av vänner hade fylkat sig kring den blomster- prydda båren, bland dem flera av entomologerna. Det var ett sällsynt gediget och pliktuppfyllt liv, som harmed ändades. Vem anade väl, att AXEL EKBLOM, frisk och rödblommig blott några dagar förut, så hastigt skulle skördas av obevekligheten. Den som skriver dessa rader träffade den bortgångne några dagar innan. Han kom då glad och fryntlig som van- ligt upp till sin ritarplats på Riksmuseet. Ute på en liten ö 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. i havsbandet hade han kvarlämnat sin familj. Med faders- stolthet i ögonen berättade han, huru hans småttingar metade abborrar och stekte sig bruna och friska på klipporna. Själv unnade han sig obetydlig vila, ty plikten kallade honom. Arbete och pliktuppfyllelse gingo likt en röd tråd genom hans liv. Då han kom in från skärgården och familjen, kände han sig en smula krasslig, men gick dagen därpå upp till sin plats på museet. Efter någon timmas arbete sade han: »Nu tror jag, jag gar hem och vilar mig.» Han slog mig lätt pa axeln och tillade: »Ja, da traffas vi om mandag.» Den dagen brast hans hjärta. AXEL EKBLOM var ej en man av manga ord och stora gester. Tyst och fridsam och nöjd med det lilla: gick han sin vag framat. I hemmet och familjen fann han sin lycka. De yttre konturerna av EKBLOM'S levnad aro lätt dragna. Son av trädgårdsmästare EKBLOM lärde han sig i unga ar älska blommorna och naturen. Redan som nittonarig yngling blev han engagerad som vetenskaplig tecknare vid Riksmuseet och utbildade sig åren 1879—1886 vid Konstakademien till konstnär, litograf, kopparstickare, tecknare och målare. Under nära fyrtio års tid har han troget fört penna och stift i vetenskapens och bildningens tjänst. Den huvudsak- liga delen av hans arbete har kommit naturhistoriska riks- museet och Bergiilunds botaniska trädgård till godo. Det ar ett högst betydande och varaktigt arbete han utfört under sitt liv. Med lust och nöje gick han till sitt arbete för att med en knapp timpenning skaffa sig och sin familj det dag- liga brödet. Sedan många ar tillbaka tillhörde AXEL EKBLOM entomologiska och naturvetenskapliga föreningarna i Stock- holm, där han alltid var en intresserad medlem, som bered- villigt ställde sina krafter till disposition. Må särskilt vi alla, som haft den fördelen att få våra vetenskapliga arbeten illustrerade av hans skickliga hand, med tacksam saknad minnas honom. Över AXEL EKBLOM'S grav står ristadt med osynlig skrift: »Han var en trogen arbetare i vingarden». Eric Mjöberg. Litteratur. Ett världsomfattande fjärilverk. Adalbert Seitz, Die Gross-Schmetterlinge der Erde. IR Av de hittills utkomna paläarktiska delarna ädrager sig det nyligen avslutade 3:dje bandet, omfattande noktuiderna, bearbe- tade av W. WARREN, utan tvivel det största intresset, särskilt ge- nom den för oss något främmande systematiken och nomenkla- turen. Märkligt nog har 1 dessa hänseenden länge rått stor olik- het i Tyskland och England. Orsakerna härtill skola här icke beröras. Ej heller varför vi hittills allmänt accepterat den tyska meningen. Det Seirz'ska verket har emellertid och kommer att ha den stora betydelse, att de åsikter, som däri funnit uttryck, måste vara av värde att känna för varje entomolog med veten- skapliga intressen. I det följande skall därför ges en översikt av det använda Hampson’ska noktuidsystemets underfamiljer och släkten, i den mån de omfatta svenska arter. Inom parentes anges, i händelse av olikhet, de i STAUDINGERS katalog använda släktnamnen eller, i händelse av olika omfång, de till släktet hörande arterna. Fam. Noctuidæ. 1. Underfam. Acronictinæ. Panthea HB. — Diphthera TR. — Colocasia HB. (Demas STPH.) — Arsilonche LED. — Acronicta Tr. — Chamepora Warr. (Acro- nycta auricoma F., euphorbie F., menvanthidis N1EW., rumicis 1.). 2. Underfam. Metachrostinæ. Metachrostis HB. (Bryophila TR.). 3. Underfam. Euxoinæ. Euxoa HB. (Agrotis segetum SCHIFF., corticea SCHIFF., cinerea SCHIFF., obelisca SCHIFF., grisescens F., cursoria Hurn., nigricans L., 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. recussa HB., tritici L., exclamationis L.) — Rhyacia HB. (Övriga Agrotis-arter utom de i de följande 6 släktena samt Zpz/ecta och Triphena anförda). — Opigena Bsp. (Agrotis polygona F.). — Amphitrota Warr. (Agrot. suecica AURIV.). — Aplectoides BIR. (Agrot. speciosa HB.). — Anomogyna Sctr. (letabilis ZETT.. obli- terata ZETT., Agr. sincera H.-S., gelida SP.-Schn. — Zurois Hs. (Agrot. prasina F.). — Cerastis Tr. (Pachn. rubricosa F., Agrot. sobrina Bsp.). — Orthosia TR. (Ammoconia) — Nenia STPH. — Epilecta HB. (Agrot. linogrisea). — Triphena HB. (Agrot. fimbria L.). — Actinotia HB. (Chloantha polyodon Cı.). 4. Underfam. Hadeninæ. Barathra HB. (Mam. brassice 1.) — Scotogramma SMITH (Mam. trifolii Rorr.). — Polia TR. (Övriga Mamestra-arter, utom de nedan i sl. Aplecta, Pachetra, Hadena, Trichoclea och Lasio- nycta uppförda, samt Dianth. proxima HB. och Anarta bohemannı STGR.). — Harmodia Hs. (övriga Dianthoecia-arter). — Aplecta Gun. (Mam. advena SCHIFF., tincta Br., nebulosa Hrn.). — Pachetra Gurn, (fulminea F. = Mam. Leucophæa View). — Hadena SCHR. (Mam. reticulata Nix.) — Tholera Hs. (Epineuronia). — Trichoc- lea GROTE (Mam. albicolon Szpr.). — Lasionycta Auriv. (Mam. skrelingia H.-S.). — Eriopygodes Hmwrs. (Mythimna). — Xyloma- nia Humps. (Xylomyges). — Monima HB. (Teniocampa). — Cerapte- ryx Curt. (Charæas). — Hyperiodes Warr. (Leuc. turca L.). — Hyphilare Hs. (Leuc. lithargyria Esp., albipuncta F.). — Sideritis Hp. (övriga Zeucania-arter). — Meliana Cort. 5. Underfam. Cucullianæ. Cucullia SCHR. — Calophasia Stpu. — Prachionvcha HB. — Dasypolia HB. —. Bombycia STPH. — Hillia Grote (Crasia). — Aporophyla GuEN. — Chloantha GUEN. (Calocampa solidaginis H3.). — Lithophane HB (Xylina). — Xylina TR. (Calocampa vetusta He., exoleta L.). — Dichonia Hs. (Xylocampa). — Meganephria He. (Miselia). — Calotenia Sten. (Faspidea). — Crino HB. (Had. sa- tura SCHIFF. = porphyrea Esp., adusta Esp.). — Agriopis BSD. (Dichonia). — Crypsedra Warr. (Had. gemmea TR.). — Dryobo- todes Warr. (Dryobota). — Valeria Srpa. — Antitype HB. (Polia), — Eupsilia He. (Scopelosoma). — Xantholeuca Srpu. (Hoporina). — Conistra HB. (Orrhodia). — Amathes HB. (Orthosia + Dycho- rista iners GERM. = suspecta HB.) — Cosmia ‘TR. (Xanthia) .— 6. Underfam. Amphipyrinæ. Amphipyra VR. — Stygiostyla Hopes. (Rusina). — Dipterygia STPH. — FParastichtis HB. (Hadena-arterna, utom de ovan till Creo och Crypsedra och nedan till Zremobia och Crymodes förda, jämte Miana ophiogramma Esp). — Oligia HB. (Miana, utom ephio- gramma, samt Celena haworthit Curr.). — Eremobia Stpn. (Had. LITTERATUR. 225 ochroleuca Esp.). — Crymodes GuEN. (Had. furva HB., maillardi H8-G.). — Sidemia Star. (Dyschorista fissipuncta Hw.). — Lupe- rina Bsp. (Apamea). -— Trachea TR. — Euplexia STPH. — Tri- gonophora HB. (Brotolomia). — Talpophila Hs. (Celena matura Hrn.). — Zithomoia HB. (Hyppa). — Athetis Hs. (Caradrina). — Acosmetia STPH. — Zetilampa AURIV. — Gortyna Tr. (Helotropha). — Apamea TR. (Hydroecia nictitans Bxu., paludis Turr.). — Xan- thoecia Hmes. (Gortyna). — Hydrecia GUEN. (H. micacea Esp.). — Pyrrhia Hs. — Lpimorpha HB. (Plastenis). — Meristis HB. (Gram- mesia). — Calymnia HB. — Dicycla GUEN. — Enargia He. (Cos- mia). — Phragmitiphila Ames. (Nonagr. nexa HB., typhe "THNBG.). — Hizedra Warr. (Calamia). — Arenostola Hues. (Tapinostola, jfr Orta). — Archanara Wxr. (Nonagria-arterna, utom de ovan till Phragmitiphila förda). — Nonagria ‘TR. (Senta). — Oria Hp. ( Tapinostola musculosa HB.). — Calamia HB. (Luceria). 7. Underfam. Melicleptriinæ. Chloridea Westw. (Heliothis dipsacea T.). — Chariclea CURT. — Melicleptria HB. (Heliothis scutosa ScH.). 3. Underfam. Heliothidinæ. Schöyenia AURIV. (Anartha quieta HB.). — Anarta TR. (stau- dinger! AURIV., richardsoni CURT., myrtilli L., cordigera THNBG., melanopa ‘THNeG., Mam. rangnowi PONG.). — Panolis HB. — Sym- pistis HB. (An. melaleuca Tunec., lapponica THNBG., zetterstedtii STGR., funesta PAYK. = funebris HB.) — Panemeria HB. (Heliacea). 9. Underfam. Erastrianæ. Porphyrinia Hs. (Zhalpochares). — Eustrotia HB. (Erastria). — Erastria Tr. (Emmelia). — Tarache Us. (Acontia). (Underfam. 10. Æuteliane och 11. Stictopterine sakna sven- ska representanter.) 12. Underfam. Sarrothripinæ. Sarrothripus CURT. 13. Underfam. Acontianæ. Farias HB. — Hylophila AB. (prasinana 1.). — Hoylophilina Warr. (Hyl. bicolorana Fuss1.). 14. Underfam. Catocalinæ. Mormonia He. (Catocala sponsa L.). — Catocala Scur. (jfr föreg.). — Gonospileia HB. (Æuclidia). 15. Underfam. Phytometrinæ. Caloplusia SMITH. (Plus. hochenwartii HOCHENW.) — Auto- grapha He. (Plus. parilis HB.). — Synerapha Hs. (Plus. diasema 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. Bsp., microgamma HB., interrogationis L.). — Phytometra Haw. (Plusia: arter, ej upptagna under de 3 föregående eller det följande släktet). — Chrysoptera Later. (Plus. aureum KN., moneta F.). — Abrostola O. 16. Underfam. Noctuinæ. Scoliopteryx GERM. — Toxocampa GUEN. — Aéthia He. (Zane. cmortualis SCH.). — Laspeyria GERM. — Parascotia HB. — Pro- thymnia HB. — Rivula GUEN. — Zanclognatha Lev. (jfr Aéthia). —~Herminia LATR. — de Hs. — Domolocha HB. — Hy- pena SCHR. — Hypenodes GUEN. Schrankia H.-S. ( Tholomiges). Einar Wahleren. Praktisk-entomologisk litteratur. ALB. TULLGREN. Vara snyltgäster inomhus och i ladugården bland insekter och spindlar. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: halt. 4: 75 nb 6:50. Sa ofullständig kunskapen om vära svenska insekters etologi trots allt ännu är, är det av stort värde för oss att äga pälitliga uppslagsböcker, där vi finna sammanförda huvuddragen av vad vi ı det fallet verkligen veta. Ovanstående arbete är för det första en sådan värdefull uppslagsbok över några djurgrupper, vilkas leverne är ägnat att intressera både lek och lärd. De in- sekter och spindlar, som här behandlas, äro ju de oss ekologiskt mest närstående bland de lägre djuren, deras liv är ofta intimt förknippat med vårt eget, många dela med oss bostad och nä- ring, i värsta fall ännu mera. Förf. har gått till sitt verk med den praktiske entomologens erfarenhet och med samvetsgranna förberedelser; redan 1906—1908 blevo några av bokens kapitel i korthet behandlade i »Tidskrift för hemmet>. Men arbetet är icke blott en med omsorg utarbetad upp- slagsbok, det har också till följd av förf:s goda stil blivit en bok, som man med nöje genomläser, en bok, som således bör tilltala såväl fackzoologen som biologiskt intresserade amatörer. Efter en kortare redogörelse för de ifrågavarande éd rene byggnad, utveckling och systematik behandlas i systematisk ord- ning de olika arterna, deras utseende, levnadssätt och därav be- tingade skada samt medel till deras bekämpande. Systematik och nomenklatur äro, som sig bör, tidsenliga. De talrika och förträffliga illustrationerna äro med få undantag originalbilder, i de flesta fall fotografier. Till komplettering av förf:s utbredningsuppgifter kan näm- nas, att Achroia grisella är träffad i bikupor vid Alnarp (THOM- SON, Opuscula X, pag. 1038) samt att Æydrosis lacteella är allmän ännu I Ångermanland (Ent. tidskr. 1912, p. 103). LITTERATUR, 227 Ivar ‘TRAGARDH. Sveriges skogsinsekter. Hugo Gebers för- lag, Pas: häft#7:150%.1inbt9:50: Vår skogsentomologiska litteratur efter: 1867 — då A. E. HOoLMGRENS »De för träd och buskar nyttiga och skadliga insek- terna» utkom — är i själva verket icke så fattig. Sedan den tiden har vår erfarenhet bl. a. riktats genom de svåra härjnin- garna av tallmätaren 1889—90, nunnan 1898—1902 och löv- skogsnunnan 1898, och även rörande de mindre farliga skogs- insekterna har åtskilligt skrivits. Men denna litteratur har varit starkt splittrad, och behovet av ett sammanfattande arbete har länge, främst, förmodar jag, från skogshåll, varit kännbart. Att förf. velat åtaga sig det säkert ingalunda lätta företaget att sam- manarbeta inhemsk och för oss tillämplig utländsk erfarenhet om skogsinsekternas liv, betydelse och bekämpande till gagn för våra skogars rationella vård, skall säkert hälsas med tacksamhet icke blott av skogsmännen själva utan även av alla allmänintresse- rade entomologer. Planen är ungefär densamma som i det nyss anmälda ar- betet. Efter några kapitel om insekternas allmänna organisation och förhållande till skogen behandlas i systematisk följd de olika insektordningarnas representanter, varvid åt de skogligt viktiga arterna ägnats mera ingående skildringar av deras levnadssätt och skadegörelser; därpå följa ett par kapitel om 'gallbildningar och insekternas bekämpande samt kombinerat biologisk-morfo- logiska bestämningstabeller. Arbetet utgör en ståtlig volym, rikt och instruktivt illustrerad med till största delen originalbilder, oftast fotografier, av utvecklingsstadier, skadade växtdelar o. dyl. Blott i något enstaka fall ha fotografierna lyckats mindre väl (t. ex. den rent vilseledande imagobilden av tallflyet). Förf:s intresse, som varit levande för de forstligt viktiga skadeinsekterna, vilka utgöra arbetets värdefulla huvuddel, synes ha sjunkit något inför de 1 skogshänseende mera likgiltiga grup- perna att döma av en del oriktigheter, som däri insmugit sig. Så har genom en olycklig omkastning almbladlusen råkat bli kallad Zetraneura ulmi i stället för Schizoneura ulmi, medan det förstnämnda namnet rätteligen tillhör almgallusen, som förf. be- nämnt Schzzoneura lanuginosa. Särskilt har enligt undertecknads måhända något partiska uppfattning diptererna 1 ett och annat blivit en smula styvmoderligt behandlade. Nomenklaturen exem- pelvis är där onödigt ålderdomlig (t. ex. Zipula crocata, som i över 30 ar 1 svensk litteratur med rätta förts till släktet Pachvr- rhina), och i fråga om cecidomyiderna är den ej ens konsekvent bibehållen i de olika kapitlen. Att Agromyza och Phytomyza ra- kat bli förda till Arzhomyide är naturligtvis en lapsus. De smärre inadvertenser och inkonsekvenser anmälaren för övrigt iakttagit äro i likhet med de nämnda rena oväsentligheter inför arbetets viktiga huvuduppgift. 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOT4. D D Såsom bidrag till kännedomen om skogsinsekternas utbred- ning kan nämnas, att Zewzera pyrina av anmälaren tagits vid Stockholm samt även är känd från Ångermanland (Ent. tidskr. 1913, p. 25), och att Melolontha hippocastami sällsynt träffats i Ångermanland. Einar Wahlgren. Smärre meddelanden och notiser. Fjärilsfynd. — I Ent. Tidskr. för förra året h. 2—4 läm- nade jag en förteckning över hittills funna macrolepidoptera från nordsmåländska höglandet. Sedan dess har jag av doktor R. NORDENSTRÖM, nono erfarit, att NMemeobius lucina av honom blivit tagen vid Hôgatäget (Högåsen) nära Bors järnvägsstation den 28 maj 1900. Vidare fanns Dasypolia templi ‘THUNB. våren 1013 vid Jönköping av skolynglingen GEORG STÅHLBERG. Inne- varande höst har jag 1 Ljungarumsskogen intill Jönköping tagit Cidaria (Larentia) juntperata L., som förut där icke Aumärkts, Periconia strigillarıa HB. Sm. Sävsjö (GUNNAR SVENSSON). C O. von Porat. Simmande nattslända. —- Det är ju icke ovanligt att fa se uppskrämda phryganeider halvspringande och halvflygande tan- gera vattenytan under sin rädda flykt. Men att se en sadan utan yttre anledning med regelbundna simtag förflytta sig pa vattnet från ett ställe till ett annat hör väl ej till vardagligheterna. Där- för blev jag 1 somras rätt överraskad, när jag en junidag vid middagstiden passerade ån, som sammanbinder Rocksjön och Munksjön, och fick se hur en »fläckig nattslända» [Holostomis phalenoides (1..)| lugnt och med jämna simtag förflyttade sig några meter på vattenytan i riktning mot mig, tills hon fann vilostad på ett näckrosblad. Hon begagnade därvid, som jag tyckte, sina stora framvingar och det med god verkan, ty farten var jämn och ganska snabb. Framvingarna äro, som bekant, ganska fasta, pergamentartade med starka framkantsnerver, nästan glatta, enär håren äro synerligen korta (knappt synliga under vanlig svag lupp) och glesa, samt mattglänsande och liksom fernissade. Slän- dan kom icke. såvitt jag kunde förmärka, flygande med nedslag, utan hade sannolikt börjat sin färd simmande från stranden eller någon vattenväxt. — H. phalenoides hör för övrigt ju till säll- syntheterna 1 vårt land, där bon hittills anträffats blott vid Frös- vidal i Nerike och vid Jönköping. Flygande väcker hon ju upp- märksamhet genom sin vackra mörkfläckiga teckning på vingarna 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1O14. och sin storlek (60—70 mm. emellan vingspetsarna); simmande däremot kan hon lätt förbises. Kanske simningen är en skydds- åtgärd om dagen, då hon i flykten lätt kunde uppsnappas av sina fågelfiender. COM voR Ford. Ruvande myriopoder. — Under sökandet efter myrio- poder vid Kungsör, där jag pa 1880--ogo-talen tillbragte några somrar, påträffade jag flera gånger honor av Geophilus ferrugt- neus intimt slingrade omkring vita äggklumpar. Många ägg voro halvkläckta, och ungar av samma Geophilus-art framträdde därur, vilket ju tydde på, att här ett fall av ruvning och vård om den hjälplösa avfödan förelåg. Men eftersom denna myriopod är, trots sin blindhet, hänvisad till animalisk föda, som uppsökes i jordtäckets yta, kunde det måhända varit rovlystnad, som för- anledde sammanträffandet. Att det emellertid var ruvning, be- styrkes av följande. I GUNHTER, Einführung in die Tropenwelt (Ceylon), Leipzig 1911, s. 42, berättar förf. vid tal om en annan rofmyriopod, den ganska stora (150—185 mm.) Scolopendra sub- spinipes: »Jag fann henne vanlig under kokosnötter, som lågo hopade vid foten av kokospalmer. Uppskrämda sprungo djuren sin kos, blott honan blev kvarliggande ringlad omkring sina ägg, när hon hade sådana». — Och 1 Haase, Die ind.-anstr. Myriop. I Chilopoden, Berlin 1887, s. 12, uppgifver han, stödd på rys- sarne METSCHNIKOFFS och SOGRAFFS undersökningar: »När em- bryot lämnat ägget för att undergå sin därefter följande första utveckling, betäckes och försvaras det av den till ett nystan hop- rullade modern, vilket torde vara förhållandet hos alla Chilo- poda epimorpha». C. O. von Porat. Till författare av praktiskt-entomologiska arbeten i Sverige, Norge, Danmark och Finland. — Undertecknad, som enligt överenskommelse med redaktionen av den nyligen startade engelska tidskriften »Review of applied Entomology» åtagit sig refererandet av den praktiskt-entomologiska litteraturen 1 dessa länder, tillåter sig härmed göra en hemställan till författare av dylika arbeten att insända separat av dessa. Dr. Ivar Trägårdh. Adr.: Experimentalfältet. »Klipp»-katalog över svenska skalbaggar. — Framlidne bokhandlaren N. A. DILLBERG i Kalmar uppsatte för åtskilliga år sedan en katalog över Sveriges skalbaggar 1 överensstäm- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 231 melse med GRrRIL's bekanta »Catalogus» etc. Namnen äro avsedda att utklippas och användas i samlingar. Arbetet är omsorgsfullt och prydligt utfört. Till det billiga priset av 5 kronor pr exem- plar kan katalogen nu erhållas, om man hänvänder sig till änke- fru DILLBERG, Kalmar. Vetenskapliga understöd. — Kungl. Vetenskapsakademien har tilldelat fil. dr. ABr. Roman ett understöd à kr. goo som bidrag till hans forskningsresa i Brasilien samt fil. mag. A. KEM- NER kr. 200 för att idka studier rörande staphylinidernas larv- former. Båda understöden utgå ur fonden för »REGNELLS zoolo- giska gävomedel.» Dödsfall. — Den 2 december avled i sitt hem å Lidingön f. d. föreståndaren för Centralanstaltens entomologiska avdelning professor SvEn Lampa. En utförlig nekrolog kommer att inflyta i nästa årgång av tidskriften. Skogsentomologbefattning. — Den av styrelsen för skogs- försöksanstalten och den blivande skogshögskolan i skrivelse till Kgl. Maj:t begärda laboratorsbefattningen i skogsentomologi, vilken upptogs i statsverkspropositionen för 1914 års riksdag. blev av densamma beviljad. Platsen kommer att anslås ledig på nyåret och skall tillträdas d. ı april 1915. Fôreningsmeddelanden. Entomologiska Föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 23 maj 1914. Meddelades att föreningen genom döden förlorat sin heders- ledamot av z:dra kl. fröken ANNA SOFIA WAHLBERG samt sin ordinarie ledamot fil. kand. R. BRYANT-MEISSNER. Till medlemmar i föreningen hade av styrelsen invalts fi. stud. C. G. LEWIN HERMANSSON, Halmstad, läroverksadjunkten AXEL HARPEN, Oskarshamn, samt folkskolläraren G. FOGELQVIST, Halmstad. Revisionsberättelse för år 1913, som här nedan in extenso införes, upplästes och godkändes, varvid styrelsen beviljades full och tacksam ansvarsfrihet. »Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska För- eningens i Stockholm räkenskaper för år 1913, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande: Revisionsberättelse, Allmänna kassan. Inkomster: Belallningstran wo ARE ee SAN ER RENTRER 119: 67 Arsavgifters. MM SA PR IE RL AO Rb NET: ISO Biblioteket an AU, CORNE NE a GENE ME 54: 50 Entomologisks Fidskrite u u. u 500: 58 Uppsatser ir Prakt. Entomoloer. . =) 12.20:.320016:50 Insektfaund.. 12. Me) EP CMS TE 247: 86 Upplivrdntor foro RER ETS a 933:65 3,910: 89 Bristen 9: 49 Kronor 4,040: 05 FORENINGSMEDDELANDEN. Utgifter: Biblioteket: zen. - a ae Entomologisk Tidskrift Uppsatser 1 Praktisk Entomologi Diverse omkostnader Föreningens fonder: A. F. REGNELL’s fond P. F. WAHLBERG'S fond Ständiga ledamöters fond ErAES GRILL’s Stipendiefond . . «bei & Oscar SANDAHL’s fond INVESTIS On cree Me OEM Tillgångar: Obligationer På deposition i bank . På sparkasseräkning ER RE Ba uppace atskrifung nr. 2... Kassa-Konto . Innestäende räntor Kapital-Konto Skulder: Föreningens fonder, som ofvan . 233 3 10,062: 5 6,107: 23 Kran 26,159: 72 14,000: — 11,100: — 600: — 5:63 314: 60 130: — HERR 9: 49 Kronor 26,159: 72 A särskilt Inventariekonto är föreningens bibliotek och förlags- artiklar upptagna till brandförsäkringsvärdet . Ledamöternas antal voro vid ärets slut: Hedersledamöter À Korresponderande ENG Ständiga ledamöter . Ärsledamöter ; Ärsledamöter i url Summa 217 Revisorerna, som genomgätt och granskat samtliga räken- skaper och verifikationer ävensom värdehandlingarna, hava där- vid funnit allt i god ordning och utan anledning till nägon an- märkning. 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1914. På grund härav hemställa vi härmed till Föreningen, att full och tacksam ansvarsfrihet måtte beviljas Entomologiska För- eningens styrelse och kassaförvaltare för räkenskapsåret 1913. Stockholm den 22 april 1914. Justus Cederquist. A. K. Aronzon.» Meddelades att föreningens ansökan hos styrelsen för Central- anstalten för jordbruksförsök om bidrag för fortsatt utgivande av »Uppsatser i praktisk entomologi» avslagits. Med anledning härav beslöt föreningen, dels att nedlägga utgivandet av nämnda publikation, dels att hos Centralanstaltens styrelse hemställa om att Entomologiska Avdelningens publikationer måtte gratis utdelas till föreningens medlemmar, dels att föreningens klichéer av prakt.-entomologiskt in- tresse skulle till Centralanstaltens entomologiska avdelning över- lämnas, dels ock att i föreningens tidskrift skulle beredas plats för referat och smärre meddelanden rörande prakt.-entomologiska frågor. Till föreningens vandringsstipendiat för år 1914 utsågs stu- deranden H. ALLANDER, Norrköping. Sammankomsten hölls å Centralanstaltens för jordbruks- försök entomologiska avdelning, vars nybyggnad togs i betrak- tande. Efter sammankomsten bereddes medlemmarna tillfälle gå igenom det under byggnad varande Riksmuseum, varefter gjor- des ett besök i Bergianska trädgården. Sammankomsten den 26 september 1914. Till medlemmar i föreningen hade av styrelsen invalts fi. kand. K. E. JOHANSSON, Mariannelund, och studeranden vid Stockholms Högskola KNUT SJÖBERG. Genom döden hade föreningen förlorat sina medlemmar professor V. B. WITTROCK samt artisten AXEL EKBLOM. Vid sammankomsten höll Dr. E. MJÖBERG ett av skioptikon- bilder och samlingar belyst föredrag: Entomologiska studier i Queensland. Slutligen demonstrerade artisten D. LJUNGDAHL några syn- nerligen vackra serier av Drephos nothum och parthenias samt Hadena :llyrica, samtliga exemplar fran Stockholmstrakten. = a LS we UE DI) M La Litteratur | UE MT | III || IN III IN STÖRSTA LAGER I SVERIGE AV ENTOMOLOGI. TIDSKRIFTER, BÖCKER, AVHANDLINGAR, SEPA- = RATER OCH EXTRAKTER. = | || Desiderata listor IAAT emotses tacksamt. HITT BÄSTA FÖRBINDELSE MED UTLANDETS LEDANDE ANTIKVARIAT! | eo ce ee e Bjôrk & Bôrjesson ANTIKVARIAT-BOKHANDEL 62 DROTTNINGGATAN 62 STOCKHOLM En SMM AM ITM on ZU BIN NN INNEHÂLL Meves, J., Lepidopterologiska anteckningar (forts. fr. h. 1—2)...... RINGDAHL, O., Bidrag till kännedomen om våra anthomyider ... LuNDBLAD, O., Haplophthalmus danicus B.-LUND, en för Sverige ny AAHSOPOU .: ae NE ee PR DR x — —, Some new localities for Po/yartemia forcipata FISCHER and Dranchinecta paludosa (O. F. MULL) in Sweden ... Porat, C. O. von, Odonatfynd, mest från Jönköpingstrakten ... MEVES, J., Macrolepidopterers fångst och preparering _.............. WAHLBRER, TE. (Pdclariodiigamiar 22.555 Be ee TRAGARDH, I., On the new genus Ceratoacarus EWING (Acarina) =, Skogsentomologiska bidrag I—y:.... eee BENGTSSON, S., Bemerkungen tiber die nordischen Arten der Gattung Cabo SISERGH 22222. Bar ea oy RC eee NJOSPRG NE TAXEL JEKBLOM + An memonan 2.2.22 M2 US ER ee ei diem: À Smärre meddelanden och notiser: Fjärilsfynd. — Simmande natt- slända. — Ruvande myriopoder. — Till författare av praktiskt-entomologiska arbeten i Sverige, Norge. Dan- mark och Finland. — »Klipp»-katalog över svenska skal- baggar. — Vetenskapliga understöd. — Dödsfall. — SKOPSEntOMIOTG SEA in 8 3.2... aa A Férentnesmedielshden >: nr FEN IT Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Kammakaregatan 8, 2 tr. ö. g., Stockholm. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att möjligt därom underrätta redaktören. Utgivet den 14 dec. 1914. Distribueras inom 14 dagar efter utgivningsdatum. Sid. 123 » 142 NS » 159 » 164 » 169 » 179 » 186 » 188 AO » 221 #=1225 » 229 » 232 snarast UP RINGA er an ee F 1 | Ir: ~ i eas a. | 1» DK { i 7 L u $ I À à Ir in LE ' | TL ( [21 ee + | | | Lin J ie) i Mur alt v4 . a a. i of 21 Ns MAY 1961 ) ~~" te